JUSTITIEOMBUDSMANNENS

Framställning / redogörelse 1965:Jo

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1965

STOCKHOLM 1965
IVAR HACGGSTRÖMS TRYCKERI AB

id.M''1 TAJlWraTffHM/

. ;

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1) Åtal mot rådman för dröjsmål med utfärdande av stämning i brottmål och för
försummad kontroll huruvida utfärdad stämning delgivits; dröjsmålen och försummelserna
hade medfört preskription i vissa fall .................................

Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Sedan underrätt genom beslut förvandlat H. ådömda böter till fängelse samt H.

anfört besvär över beslutet, blev H. häktad i annat mål. För att möjliggöra verkställighet
av förvandlingsstraffet under häktningstiden återkallade H. besvären.
Verkställighetens påbörjande fördröjdes emellertid på grund av dröjsmål i hovrätten
med handläggningen av återkallelsen. I anledning härav uppkom frågor om aterkallelsen
bort av hovrätten handläggas med särskild förtur, om H. kunde anses ha
lidit skada genom dröjsmålet och om behovet av kompletterande bestämmelser----

2) Fråga i vilken utsträckning domsskrivning må förberedas före huvudförhandling . .

3) Fråga om missförhållanden förekomma vid rättsförhandlingar inom lyckta dörrar

4) Fråga om domstol bort företaga brottmål till huvudförhandling, oaktat den offent liga

försvararen icke kom tillstädes. Tillika fråga om rätten bort tillerkänna försvararen
arvode, trots att arvodesräkningen inkom till rätten först efter förhandlingen
......................................................................

5) Domare, som förfarit felaktigt i ett lagsökningsmål, har ansetts böra ersätta part

skada som tillskyndats denne genom felet......................................

6) Praxis skiftar hos underrätterna med avseende å behandlingen av gemensam an sökan

om hemskillnad eller äktenskapsskillnad i sådana fall, där den ena parten
tidigare genom stämningsansökan väckt talan om skillnad. Bör handläggningen av
den gemensamma ansökningen på grund av bestämmelserna om lis pendens vila i
avbidan på att beslut om avskrivning av stämningsmålet vinner laga kraft? Kan
kumulation ske av stämningsmålet och ansökningsmålet? ......................

7) Fråga om häradsrätt ägt att till avgörande upptaga fråga om förvandling av X.

ådömt vitesstraff utan att X., som då var intagen i fångvårdsanstalt, kom tillstädes.
Tillika fråga om vitet med hänsyn till omständigheterna lagligen kunnat förvandlas
till ovillkorligt frihetsstraff ...................................................

8) Rättskemiska laboratoriet har i mål angående äktenskaplig börd avgivit två, helt

motstridiga utlåtanden beträffande resultaten av verkställda blodundersökningar.
Fråga i anledning härav om behovet av åtgärder för att öka säkerheten av bedömningarna
...................................................................

9) Spörsmål i vad mån gällande rätt innefattar skydd mot rasdiskriminering av visst

slag ........................................................................ 78

10) Två små flickor i Stockholm ha med några veckors mellanrum dödats av en sexual förbrytare.

Under spaningsarbete! efter första brottet inkom från allmänheten ett
flertal anmälningar mot mannen, som även hördes av polisen. Kritik har riktats
mot polisens undersökning rörande gärningsmannen samt mot allmänna organisatoriska
brister i fråga om spaningsarbetets bedrivande ............................ 81

11) Polismän ha utan bemyndigande verkställt husrannsakan. Fråga om medgivande av

den hos vilken husrannsakningen företogs kunde göra förrättningen lagligen grundad 159

12) Sedan förundersökning rörande misstanke mot en socialnämndsordförande för att ha

utnyttjat sin ställning till att förmå vissa kvinnliga understödstagare till intimt
umgänge avskrivits, lämnade landsfiskalen i orten, i anledning av uppkomna rykten,
några ledamöter i kommunalfullmäktige vissa upplysningar om vad som framkommit
vid utredningen. Frågor om utlämnande av uppgifterna var motiverat och om tillfälle
dessförinnan bort beredas den misstänkte att yttra sig om ett utlämnande .. 164

13) Fråga om myndighet har eller bör åläggas skyldighet att till rättegångsombud utlåna

handling för kopiering eller avskrift annorstädes än å myndighetens expedition .... 169

14) På grund av lagsökningsutslag ha vissa fastigheter blivit utmätta. Fråga om betydelsen
av att vid tiden för utmätningen dels en av fastigheterna varit av gäldenären
försåld (I), dels gäldenärens förvärv av en utav de andra fastigheterna enligt
jordförvärvslagen var eller kunde vara ogillt (II). Tillika fråga om verkan därav
att sedan utmätningen skett domstol efter återvinningstalan mot lagsökningsutslaget

med »upphävande» av detta ålagt gäldenären, såvitt angick huvudsaken, samma betalningsskyldighet
som upptagits i utslaget (III). Fastighetsägare skall höras innan
föreläggande gives honom att söka lagfart (IV) ................................ 170

15) Fråga om behovet av förbud mot fotografering av tilltalad och misstänkt på väg till

och från rättssalen .......................................................... 174

16) Fråga om i visst fall ekonomisk förening skolat träda i likvidation, så ock om domstols
och länsstyrelses befattning härmed ...................................... 180

17) Fråga om försvarares rätt att närvara vid förhör under förundersökning.......... 187

C. Utlåtanden samt framställningar till Konungen

1) Utlåtande rörande dels ombudsmännens praxis att i fall, då tjänstefel ej föreligger,
ingå på bedömning av befogenheten och lämpligheten av företagen tjänsteåtgärd,

dels frågan om utsättande av personnamn i ämbetsberättelsema................ 201

2) Utlåtande över JO-utredningens förslag om grundlagsändring, möjliggörande utökning
av antalet ombudsmän .................................................. 208

3) Utlåtande över författningsutredningens förslag till regeringsform ................ 212

4) Utlåtande över betänkande ang. exekutionsavgifter i mål hos utmätningsmän ..... 219

5) Framställning angående åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmäns

förmögenhetsförvaltning ...................................................... 220

6) Framställning om åtgärder för att tillvarataga okända sakägares rätt till ersättning

på grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med
laga skifte inom Ore socken, vid vilket frågan om äganderätten till myrslogama
lämnades outredd. Spörsmål dels om häradsrätten ägt i anledning av framställning
från lantmätaren förordna gode män för de okända ägarna och — sedan gode männen
försålt myrslogarna — meddela tillstånd till försäljningen, dels ock om gode
männen ägt nedsätta köpeskillingarna i allmänt förvar .......................... 229

7) Framställning om ersättning av allmänna medel åt klagande på grund av felaktig
handläggning av införselärende ................................................ 246

8) Framställning om ersättning av allmänna medel åt ett bolag för förlust i anledning

av fel vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv auktion ........................

9) Framställning om nåd på grund av att dröjsmål med handläggning av mål medfört

att bestämmelserna om villkorlig frigivning icke kunnat tillämpas på sätt eljest
skolat ske ..................................................................

II. Redogörelse för ärenden, av förvaltningsrättslig beskaffenhet
A. Åtal

1) Vid en i privat regi anordnad flygresa till Paris och åter deltogo vissa statstjänste män

som gäster. Åtal för tjänstefel mot chefen för luftfartsinspektionen för att han
medföljt på resan samt mot generaldirektören och chefen för luftfartsstyrelsen for
att han lämnat tillstånd till detta deltagande i resan. Dylikt tillstånd av chef ansågs
ej fritaga den underordnade från ansvar för sitt handlande. Tillika fråga om '' issa
andra statstjänstemän förfarit felaktigt genom deltagande i resan eller genom lämnande
av tillstånd härtill.....................................................

2) Åtal mot en polisman för att denne under tjänsteutövning fällt kränkande uttalanden
till och om utlänningar ..................................................

Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Fråga om diarieföring av en till riksarkivet från en arkivarie inkommen anmälan mot
ett kanslibiträde för klandervärt sätt att sköta tjänsten kunde underlåtas därför att
anmälningen avsåg ömtåligt personalärende. Kritik har riktats mot verkets chef föi
denna underlåtenhet och för långvarigt dröjsmål med att verkställa utredning i

. ................. 294

2) Fråga om lantbruksstyrelsen bör motivera beslut, varigenom styrelsen ändrar lantbruksnämnds
beslut i ärende om jordförvärvstillstånd .......................... 302

3) Fråga om lantbruksnämnd bör — innan beslut meddelas — bereda sökande av jord förvärvstillstånd

tillfälle att i fall, där avslag ifrågasättes, yttra sig över den utredning,
på vilken beslutet är avsett att grundas. Tillika fråga om lantbruksstyrelsen
bor_innan styrelsen prövar besvär över lantbruksnämnds beslut — bereda klaganden
tillfälle att yttra sig över utlåtande som infordrats från nämnden ............ 306

4) Enligt universitetsstatutema äger universitetskanslern efter framställning av fakultet

eller sektion antaga oavlönad docent. Fråga om kanslern i samband med prövning av
besvär över beslut, varigenom sektion i anledning av ansökan om docentur beslutat
att ej göra framställning om docentur hos kanslern, äger antaga klaganden till docent.
Tillika fråga om ledamöter av sektion på grund av vissa av sektionen vidtagna
åtgärder varit av jäv hindrade att handlägga ansökan om docentur .............. 316

5) Sedan en av fakultet tillsatt betygsnämnd avgivit förslag till betyg å en avhandling,
som försvarats vid disputation, samt två av nämndens ledamöter hos JK hemställt
om åtal mot ansvarige utgivaren för en tidning för angrepp som i tidningen riktats
mot dem för deras bedömning av avhandlingen, uppkommer fråga huruvida denna
omständighet grundade jäv för dem att deltaga i fakultetens slutliga betygssättning
av avhandlingen. Tillika fråga om fakulteten handlade oriktigt då den avslog ansökan

om förkortad spikningstid beträffande avhandlingen ............................ 327

0) Klagomål mot filmcensurens bedömning av filmerna »Tystnaden» och »491». Tillika

fråga om behovet av en översyn av gällande bestämmelser rörande filmcensur---- 333

7) Av ledamöter i prövningsnämnd anförda klagomål över att handlingar skulle ha
ol>ehörigen avlägsnats ur akterna i mål som fullföljts till kammarrätten och över att
i akterna inlagts kommentarer, som voro ägnade att påverka kammarrättens behandling
men som de enskilda parterna icke fått taga del av (punkterna II och TII).

Tillika spörsmål om ordföranden i prövningsnämnd bör i mål, som är anhängigt i
nämnden, överlägga med enskild part utan att den fiskala parten är närvarande, om
betydelsen av diarieföring i prövningsnämnd (I), om behovet av samordning av taxeringsfrågor
(IV) och om prövningsnämnd äger undandraga sig prövning av fråga
om eftertaxering på grund av att frågan icke blivit behörigen utredd (V). I samband
härmed har prövats spörsmål om i vilken utsträckning upplysningsplikt åligger myndighet
i anledning av remiss från JK och om ofullständiga och missvisande uppgifter
lämnats från Ö.Ä:s sida i skrivelse till JK (VI) ................................ 337

8) Fråga om användande av postdelgivning eller polisdelgivning i barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden.
Tillika spörsmål huruvida kommunicering av utredningsmaterial
i samhällsvårdsärenden bör ske muntligen eller skriftligen och i sistnämnda fall

om handlingarna böra tillställas parten eller endast hållas tillgängliga hos myndighet 382

9) Tillstånd har lämnats till upptagande av här i riket gravsatt stoft i och för flyttning
till utlandet. Fråga bl. a. om den hänsyn, som vid sådan tillståndsprövning är att

taga till den avlidnes egen önskan rörande gravsättning ........................ 396

10) Försummelser i fråga om förvaring av nycklar till skåp med hemliga civilförsvarshandlingar
m. m. Tillika fråga om tillsynen över säkerhetsärendens handhavande
vid länsstyrelse ............................................................. 40j

11) Skatt har erlagts på grund av beslut av prövningsnämnd, vilket senare upphävdes
av kammarrätten, vars utslag fastställdes av regeringsrätten. Dröjsmål med återbetalning
av skatten, vilken skedde först 5 år efter erläggandet, och med delgivning

av regeringsrättens utslag .................................................... 405

12) Myndighet har beträffande tjänsteman, som varit anställd vid myndigheten i 30 år,

under kort tid utfärdat två tjänstgöringsbetyg av mycket olika innehåll. Fråga om
orsakerna härtill ............................................................ 407

13) Vid sammanträde inför Ordförande i länsskolnämnd har behandlats fråga om åtgärder
mot läroverkslektor, som ansetts hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav ur
stånd att taga vård om sig själv. Ordföranden har vid sammanträdet fällt kränkande
uttalanden om lektorn och utövat påtryckning mot denne att begära tjänstledighet.

Fråga tillika om förutsättningarna för interimistisk avstängning av lärare från tjänstgöring.
Spörsmål jämväl om innebörden av urståndsindikationen i nykterhetsvårdslaSen
......................... -116

14) Handläggningen hos länsbostadsnämnd av ansökningar om statliga lån för bostads byggande

har fördröjts på grund av brister i diarieföringen och eljest i den administrativa
rutinen ........................................................... 431

15) Enskild har tillfogats skada vid trafikolycka, som orsakats av underlåtenhet av vägförvaltning
att vid vägomläggning avspärra den gamla vägen. Exempel på svårighet

för enskild att hävda sin rätt gentemot det allmännas organ .................... 442

16) Är barnavårdsnämnd — innan den till domstol avger infordrat yttrande i v&rdnadsfråga
skyldig att bereda parterna tillfälle att taga del av och yttra sig över den
utredning som är avsedd att läggas till grund för utlåtandet? .................... 453

17) Underlåtenhet av föreståndarinna för barnhem att — sedan en där intagen 15-årig
flicka förklarat sig ämna flytta från hemmet för att sammanbo med en pojkvän —
lämna flickans vårdnadshavare underrättelse därom och eljest vidtaga erforderliga
åtgärder i anledning av flickans planer. Tillika långvarigt dröjsmål hos barnavårdsnämnden
i Stockholm att, sedan flickan förverkligat sin avsikt, verkställa utredning

rörande flickans förhållanden och behovet av att lämna henne hjälp .............. 467

18) Styrelse för folkhögskola har relegerat en elev från skolan. Fråga om tillfälle bort
beredas eleven och hans föräldrar att — innan beslutet meddelades — taga del av

den utredning, pa vilken beslutet grundades, och yttra sig däröver ............... 473

19) Genom föreskrift i en av länsstyrelse fastställd torghandelsstadga har handel med

manufakturvaror begränsats till att avse endast »stuvar o. dyl.». Fråga huruvida
begränsningen var påkallad ur allmän ordningssynpunkt — eller väsentligen till -

kommit av andra skäl — och om sålunda länsstyrelsen bort på föreliggande uhedning
fastställa föreskriften såsom lagligen grundad. Fråga jämväl om önskvärdheten
att domstol — vid överprövning i judiciell väg av laghgheten av lokal stadga
bereder vederbörande myndigheter tillfälle att förebringa utredning därom. Tillika
spörsmål om lämpligheten av utformningen av ovan berörda föreskrift ............

20) I lokal ordningsstadga för stad har tillståndstvång för sprängning, skottlossning o. d.

utsträckts till att omfatta vidsträckta områden av landsbygdskaraktär med allenast
smärre tättbebyggda delar. Tillståndsregleringen har ansetts opåkallad och innefatta
onödigt tvång på allmänheten. Fråga om metoderna för genomförande av gränsdragning
vid regleringar i dylika fall ..............................................

21) Vid upplåtelse av fasta försäljningsplatser på salutorg i Stockholm ha mellan staden

och. vederbörande torghandlare träffats individuella avtal rörande såväl platsupplåtelsen
som vissa i anslutning därtill gjorda åtaganden från stadens sida, avseende
ombesörjande av renhållning, tillhandahållande av elektrisk ström, lokaler för försäljningspersonal
m. m. I avtalen har överenskommits om viss avgift till staden, inkluderande
ersättning både för platsupplåtelsen och för de särskilda förmånerna. Med
hänsyn till den offentligrättsliga karaktären av platsupplåtelse å salutorg och avgift
härför — avgift å den allmänna rörelsen — har en reglering därav i privaträttsliga
avtal icke ansetts lagligen möjlig .............................................

22) I samband med folkparksuppträdanden av en filmstjärna har statspolispersonal in satts

för ordningshållning och även medverkat vid transport av artister från en festplats
till annan. Fråga bl. a. om formerna för polisens medverkan och om kostnaderna
för polisinsatsen .......................................................

23) Fråga om man bör utan viss närmare utredning godtaga uppgift av körkortsinne havare,

som efter beslut om återkallelse av körkort anmodats återlämna detsamma,
att körkortet förkommit .....................................................

482

489

498

506

514

24) Fråga om vid Skansens avskiljande från stiftelsen Nordiska Museet de för stiftelsen

gällande stadgarna åsidosatts i visst hänseende..................................

25) Obehörigt förfarande av länsstyrelse genom att i ärende rörande tvångsmtagmng av

alkoholmissbrukare förvägra vederbörande rätten att bli personligen hörd inför länsstyrelsen
....................................................................

26) Innebörden och räckvidden av länsstyrelse enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen

tillkommande befogenhet att såsom ett led i omprövningen av körkortsinnehavares
lämplighet utfärda föreläggande för denne att inkomma med kompetensbevis......

27) Fråga om den utredning, som bör förebringas för provning huruvida den, som ar

underkastad avflyttningsförbud, må betros med pass för utrikes resa (I). Tillika
obehörig vägran att utfärda pass för yngling, som enligt uppgift skulle komma att
instämmas i faderskapsmål (II) ...............................................

28) Fråga huruvida indrivningsmyndighet utan hinder av lämnat anstånd med betalning

av skatter äger vidtaga åtgärder för indrivning av skatteskulderna................

519

525

531

540

545

29) Fråga huruvida lotterianordnare, som beviljats tillstånd för lotteri med maximiinsats,
må under samma kalenderår beviljas ytterligare lotteritillstånd ..................

30) Bristfällig handläggning av ansökan om jordförvärvstillstånd .....................

31) Drätselkammare har i samband med handläggning av ärende angående försäljning
av tomt till J. införskaffat soliditetsupplysning beträffande denne. Fråga om soliditetsupplysningen
vore att anse såsom allmän handling och om J. ägt taga del därav 554

32) Befattningshavare vid drätselkammare har vägrat att vid telefonsamtal lämna tid ningsman

begärd upplysning om namnen på sökande till tjänst, därvid såsom skäl
härför angivits att sökandena icke ville 1m sina namn offentliggjorda. Fråga om
behörigheten av detta skäl. Tillika fråga om kommunal myndighet, å vilken servicecirkuläret
icke är tillämpligt, bör vid telefonsamtal tillhandagå allmänheten med
upplysningar, som icke kräva efterforskning .................................... 561

C. Utlåtande samt framställningar till Konungen

1) Utlåtande över betänkande med förslag rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
............................................ -G5

2) Framställning om vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter från transportföretag .. 574

3) Framställning om ändring av 6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt
i vissa fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande............ 583

Bilaga l. *

Förteckning över ärenden, som hos Kungi. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1964 och vari under år 1964 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma ars slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................... 589

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1964.

Härvid får jag till en början erinra att val av justitieombudsman och
ställföreträdare för honom förrättades den 12 mars 1964 för den i 68 §
riksdagsordningen angivna tiden, därvid jag omvaldes till justitieombudsman
och till ny ställföreträdare efter hovrättsrådet Holger Nordqvist, som
i samband med utnämning till häradshövding i Hedemora domsaga undanbett
sig omval, utsågs lagmannen i hovrätten för Övre Norrland Bengt
Sandström.

Jag får vidare meddela att jag begagnat mig av semester den 9—den 18
mars, den 28—den 31 maj, den 27—den 31 juli, den 8 september, den 5—
den 24 oktober samt den 9 och den 16 december 1964, därvid ämbetet föreståtts
av Nordqvist den 9—den 12 mars och av Sandström under tiden den
28—den 31 maj och övriga ledigheter därefter. För att få tillfälle att ägna
erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att
nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra
stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Nordqvist
att under tiderna den 1 januari—den 16 februari och den 23 februari—den 8
mars samt åt Sandström att under tiderna den 7—den 26 april, den 1—den
18 maj, den 1—den 10 juni, den 18 juni—den 12 juli, den 24—den 26 juli,
den 1—9 augusti, den 29 augusti—den 7 september, den 9 september—den
4 oktober samt den 25 oktober—den 31 december 1964 med undantag för
de två förut omnämnda dagar, under vilka jag begagnade mig av semester,
förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende å ärenden, vilkas
avgörande jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen är följande förändringar
att redovisa. Riksdagens delegerade ha efter framställning av mig
beslutat att byråchefen O. Cederstrands byråchefstjänst skall vara placerad
i lönegraden Br 3. Vidare har hovrättsfiskalen L. Persson på egen begäran
entledigats från sin befattning såsom byrådirektör vid expeditionen. Till ny
innehavare av denna tjänst har förordnats hovrättsfiskalen T. Gregow.

1» — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1964 års riksdag uppgick
antalet av de till år 1964 balanserade, under handläggning varande

ärendena till ............................................... 430

Antalet under år 1964 diarieförda ärenden har uppgått till 1 461
(mot 1 423 under ar 1963 och 1 178 under år 1962). Av dessa avsågo
27 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 434 under

år 1964 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 1 239

genom remisser från Kungl. Maj:t eller riksdagen.............. 5

på grund av tidningsartiklar................................ U

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s initiativ 179

Summa balanserade och inkomna ärenden.................... 1 864

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1964 diarieförda ärendena1

Verksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..	130	96	226
Åklagarväsendet ..............	106	24	130
Polisväsendet: brottmål..............	121		126
andra polisiära ärenden ..........	76	6	82
Exekutionsväsendet ...............	39	4	43
Fångvården ....................	163		163
Medicinalväsendet: sinnessjukvården .......	114	_	114
i övrigt ....................	45	1	46
Nykterhetsvården ...................	26	5	31
Bama- och ungdomsvården ..............	47	12	59
Byggnadsväsendet....................	17	5	22
Hyresregleringen ............	3		3
Lantmåteriet ....................	21	1	22
Skolväsendet .....................	30	4	34 55
Taxeringsväsendet................ Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden än de ovan nämnda)	50	5
centrala statliga verk och nämnder..........	61	___	61
länsstyrelser ..................	48	23	71
andra lokala organ...................	57	6	63
Statens afjärsdrivande verk ............	21	1	22
Kyrkliga myndigheter...............	12		12
Kommunala myndigheter (i övrigt).....	85	2	87
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen .......	6	_	6
Enskilda sammanslutningar och personer........	34	—	34
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.............	50	—	50

*) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

10)

11)

Av ovan omnämnda 1 864 ärenden ha under år 1964:

till annan myndighet överlämnats ........................

såsom återkallade avskrivits..............................

utan åtgärd avskrivits...................................

efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd utredning
avskrivits ......................................

till åtal hänvisats.......................................

föranlett framställningar till Kungl. Maj:t..................

föranlett avgivandet av remissutlåtanden..................

föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd......

och äro vid 1964 års slut:

i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande.................................

i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........

på prövning beroende..............................••••••

Summ

381

722

283

195

182

1 864

De två under år 1964 beslutade åtalen ha riktats

1) mot en landsfiskal för tjänstemissbruk m. m.; samt

2) mot en vattenrättsdomare för kränkande uttalanden mot en advokat

m. m.

De under året avlåtna framställningarna till Kungl. Maj:t ha avsett

1) ersättning av allmänna medel åt klagande på grund av felaktig handläggning
av införselärende;

2) åtgärder för att tillvarataga okända sakägares rätt till ersättning på
grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband
med laga skifte inom Ore socken;

3) vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter från transportföretag;

4) ersättning av allmänna medel åt klagande i anledning av fel vid köpeskillingsfördelning
efter exekutiv auktion;

5) nåd för B.I.L. Wikros;

6) åtgärder till stärkande av kontrollen över boutredningsmäns förmögenhetsförvaltning;
samt

7) ändring av 6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt
i vissa fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle därtill har jag avgivit remissyttranden
över

1963 års JO-utrednings framställning om viss grundlagsändring,

författningsutredningens förslag till regeringsform,

samma utrednings förslag till riksdagsordning,

ett av särskild utredningsman framlagt betänkande angående exekutionsavgifter.

Vidare har jag på begäran av chefen för civildepartementet avgivit utlåtande
över ett inom departementet utarbetat betänkande med förslag rörande
de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt. Därjämte ha infordrade
utlåtanden avgivits till första lagutskottet över motionen II: 263 angående
riksdagens ombudsmäns verksamhet och till bevillningsutskottet
angående motionerna I: 16 och II: 19 om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden samt angående motionerna I: 453 och II: 545 om ökat rättsskydd
i skattefrågor genom förstärkning av JO-ämbetet.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, ha
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1964 har jag för inspektion besökt myndigheter i Kalmar län.
Därvid besöktes
länsstyrelsen,

lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden, länsarbetsnämnden, länsskolnämnden
och länsnykterhetsnämnden,

rådhusrätten i Kalmar samt Södra Möre, Ölands, Norra Möre och Stranda,
Aspelands och Handbörds, Sevede och Tunaläns samt Tjusts domsagor,
landsfogden, stadsfiskalerna i Kalmar och Oskarshamn samt landsfiskalerna
i Mörbylånga, Stranda, Högsby, Västerviks och Vassmolösa distrikt,
överlantmätaren,

fångvårdsanstaltema i Kalmar och Västervik,

Gudmundsgårdens skolhem,

barnavårdsnämnderna i Kalmar, Gärdslösa, Oskarshamn och Högsby,
nykterhetsnämndema i Kalmar, Oskarshamn och Högsby,
socialnämnderna i Kalmar och Oskarshamn,
stadsfogden och uppbördsverket i Kalmar,
kommunalborgmästaren i Oskarshamn,

häradsskrivama i Oskarshamns, Högsby, Kalmar norra och södra, Västerviks
och Vimmerby fögderier,
pastorsämbetet i Kalmar och
S:ta Gertruds sjukhus.

Vidare har jag besökt ungdomsanstalten Roxtuna.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Sandström har inspekterat
rådhusrätterna i Umeå och Skellefteå,

Umeå samt Västerbottens södra, västra, mellersta och norra domsagor,
stadsfiskalen i Skellefteå och landsfiskalerna i Umeå norra, Skellefteå
norra och Lycksele distrikt samt
stadsfogden i Umeå.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål under år 1964 stigit till 1 239 mot 1 224 under 1963 och 960 under
1962. Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått till 190
under 1964 mot 172 under 1963 och 203 under 1962. Härtill komma 5 remisser
från Ivungl. Maj:t eller riksdagen. Hela antalet nya ärenden har
under 1964 uppgått till sammanlagt 1 434 mot 1 396 under 1963 och 1 163
under 1962. Under år 1964 ha på sätt framgår av den lämnade redogörelsen
avgjorts 1 417 ärenden mot 1 351 under 1963 och 1 056 under 1962. Härigenom
har antalet vid årsskiftet 1964/65 balanserade ärenden stigit till
447 mot 430 vid slutet av 1963 och 385 vid årsskiftet 1962/63. Av de till
år 1965 balanserade ärendena ha 80 inkommit före år 1964. Motsvarande
siffra vid föregående årsskifte var 60.

Med en så stor arbetsbörda kan det icke undvikas att avgörandet av
vissa ärenden fördröjts. Missnöje med sådana dröjsmål har vid flera tillfällen
kommit till min kännedom. I anledning härav har jag — för att få
en bild av dröjsmålens omfattning — gjort en undersökning beträffande de
666 ärenden som avgjordes under första halvåret 1964. Av dessa 666 ärenden
hade 51 % slutligt avgjorts inom en månad efter det ärendena anhängiggjordes,
69 % inom tre månader, 83 % inom sex månader och 91 %
inom ett år. Återstående 9 % — vilka alltså avgjorts först mera än ett år
efter anhängiggörandet — avse huvudsakligen omfattande och svårbedömda
ärenden samt ärenden, i vilka myndigheternas protokoll och handlingar
icke blivit tillgängliga dessförinnan, och ärenden rörande inspektionsanmärkningar,
vilka senare av naturliga skäl i allmänhet tagas i sista hand.

Jag hade hoppats att antalet balanserade ärenden skulle avsevärt nedbringas
i förhållande till föregående årsskifte. Jag utgick därvid från att
antalet avgjorda ärenden skulle genom anlitande av ökad personal betydligt
stiga i förhållande till föregående år. Att antalet icke stigit mer än som
skett beror bland annat på att ett flertal ärenden varit alldeles ovanligt
omfattande och tidsödande. Även de många remisserna varmed ämbetet
detta år belastats ha varit tidsödande. Att balansen stigit sammanhänger
emellertid främst med att under december 1964 över 100 initiativärenden i
anledning av inspektionsanmärkningar upptagits. De flesta av dessa ärenden
ha måst balanseras till nästa år i avbidan på vederbörandes hörande.
Det bör dock noteras att antalet på prövning beroende ärenden nedgått
till 182 från 237 vid föregående årsskifte.

Efter framställning av mig till 1960 års riksdag medgav riksdagen, att
tidigare upprättat register över JO:s ämbetsberättelser för åren 1810—1910
finge kompletteras med register över ämbetsberättelserna för åren 1911—
1960, innehållande såväl ett systematiskt register som ett alfabetiskt sakregister.
1 1963 års ämbetsberättelse har som bilaga intagits ett systematiskt
register för angivna 50-årsperiod. Jämväl ett, alfabetiskt sakregister för

denna period har nu färdigställts och utgives separat i samband med förevarande
ämbetsberättelse. Det är min avsikt att efter hand komplettera
dessa register med alfabetiskt sakregister för 1961 och följande år.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att under
år 1964 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagarocli
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal

1. Åtal mot rådman för dröjsmål med utfärdande av stamning i
brottmål och för försummad kontroll huruvida utfärdad stamning
delgivits; dröjsmålen och försummelserna hade medfört
preskription i vissa fall

I samband med att min dåvarande ställföreträdare, numera häradshövdingen
Holger Nordqvist den 19—den 22 september 1962 inspekterade
Göteborgs rådhusrätt uppmärksammade han å femte avdelningen, att i ett
flertal fall avsevärda dröjsmål förekommit vid handläggningen av brottmål.
Dröjsmålen hade i sju fall avsett utfärdande av stämning, och i vissa
mål hade straff för åtalade gärningar förfallit, enär den misstänkte ej erhållit
del av åtal inom tid, som avses i 5 kap. 14 § strafflagen. Därjämte hade
i ett fall underlåtenhet att övervaka huruvida stämning delgivits haft samma
konsekvenser.

Med anledning av vad vid inspektionen iakttagits inkommo efter remiss
yttranden från avdelningen och från avdelningens ordförande, rådmannen

Lage Samuelson. . ..

I en inom justitieombudsmansexpeditionen upprättad promemoria over
sju av de förut nämnda mål, vari förekommit dröjsmål med utfärdande av
stämning eller underlåtenhet att övervaka stämningens delgivning, uttalades,
att Samuelson, vilken vore närmast ansvarig för försummelserna,
genom dessa torde ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Tillfälle bereddes härefter
Samuelson att taga del av vad i ärendet förekommit och att i anslutning
till promemorian angiva den ytterligare utredning han ansåge sig bora
påfordra ävensom anföra vad han eljest aktade nödigt.

Med anledning härav inkom Samuelson med slutligt yttrande.

I fråga om handläggningen av två av de åtta mål, vilka omfattats av nu
berörd utredning, uttalade Nordqvist i särskilda skrivelser den 27 september
1963 att han lät bero vid erinran om vikten av att stämning utfärdas
utan dröjsmål.

Beträffande de övriga sex målen hade vid utredningen framkommit följande.

1. Målet mot Ronald Erson (B 278/1961).

Ansökan om stämning å Erson för medhjälp till olovlig rusdrycksförsäljmng
inkom den 27 mars 1961. Stämning delgavs den 5 i följande månad.

.6 oktober 1961 inkom ansökan om tilläggsstämning å Erson för grov
olovlig kornmg. Stämning _ jämte kallelse till huvudförhandling - utfärdades
forst den 19 september 1962 och delgavs följande dag. Erson dömdes
den 13 november 1962 för det sistnämnda brottet till dagsböter.

följmide^311^6 dCtta mål anfÖrde Samue,son — i sitt slutliga yttrande —

flntit^mrfc/1 .278/1981 är det omöjligt att efter den tid, som för T!!

LTg .tdl ,dröJsmålet med utfärdande av stämning

da^ ff5rar att di -a^S a|ldo f?r utfärdande av direktstämning till viss

mrnliet få till ^ f°reiåg- Skälet tU1 min strävan att om

möjligt tä till stand direktstamningar har vant behovet att såvitt möjligt

arbetst7ckef expeditionspersonalen. Därtill kommer det ständift

anslagn^medel.1 ^ sammanhang upprepade kravet på sparsamhet mld

2. Målet mot Oskar Sundén (B 818/1961).

Ansökan om stamning å Sundén inkom den 20 september 1961 och avså°-förseelser mot 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen vid upp^

S =.”mer”a ?.T?ber 1959 Samt ianaari- maJ, Juli och september
1960. Stamning utfärdades icke. Sedan brotten preskriberats, nedlade åklagaren
atalet den 19 september 1962, varefter rådhusrätten samma dag avskrev
malet från vidare handläggning.

Beträffande detta mål anförde Samuelson.

JÄ813(I9S 1" ilS strax efler stämtungsaasökningens
inScd idettf ririÄ * mfd ulJardare" av ansökningen. Akten blev därefter
t”laf~ '' lt -k 1 omslag V an att stamning utfärdades. Detta har jag
mål J uppmarksammat Vld senare kontroll av inneliggande uppbörds -

3. Målet mot Per Erik Magnus Stenklo (B 356/1962).

Ansökan om stämning å Stenklo inkom den 30 mars 1962 och avsåg förseelse
mot 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen under uppbordsterminen
i juli 1960. Stämning utfärdades icke. Sedan brottet preskriberats,
nedlade åklagaren åtalet den 19 september 1962, varefter rådhusrätten
samma dag avskrev målet från vidare handläggning.

Samuelson har beträffande detta mål i sitt slutliga yttrande uppgivit,
att malet inkommit under tid, då han åtnjöt semesterledighet.

Från magistratens kansli har inhämtats upplysning, att Samuelson åtnjöt
semester den 30 och den 31 mars 1962.

4. Målet mot Sven Oloj Skarp (B If! 1 j 1962).

Ansökan om stämning å Skarp för förseelser mot 80 § 1 mom. andra
stycket uppbördsförordningen under uppbördsterminerna i maj och juli
1960 inkom den 17 maj 1962. Den 18 juni samma år inkom ansökan om
tilläggsstämning å Skarp för förseelse mot samma förordning under uppbördsterminen
i september 1960. Stämning avseende båda åtalen utfärdades
först den 21 augusti 1962 men kunde icke delgivas. Sedan brotten
preskriberats, nedlade åklagaren åtalet den 19 september 1962, varefter
rådhusrätten sanmia dag avskrev målet från vidare handläggning.

5. Målet mot Robert Edvard Tage Bergstrand (B 488/1962).

Ansökan om stämning å Bergstrand inkom den 21 maj 1962 och avsåg
förseelse mot 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen under uppbördsterminen
i juli 1960. Stämning utfärdades ej. Sedan brottet preskriberats,
nedlade åklagaren åtalet den 19 september 1962, varefter rådhusrätten
samma dag avskrev målet från vidare handläggning.

6. Målet mot Bengt Olsson (B 329/1961).

Stämningsansökan, avseende av Olsson begångna förseelser mot 80 §

1 mom. andra stycket uppbördsförordningen under uppbördsterminerna i
maj, juli och november 1959 samt november 1960 och januari 1961, ingavs
den 17 april 1961. Stämning utfärdades den 24 i samma månad. Postdelgivning
anlitades. Delgivningsbevis eller hindersbevis inkom emellertid ej.
Detta uppmärksammades dock icke förrän efter avsevärd tid. Någon åtgärd
i saken vidtogs ej förrän den 6 juli 1962, da rådhusrätten tillskrev
posten i Göteborg med förfrågan om delgivningen. I svar, som inkom den
13 juli 1962, uppgavs att delgivningsförsändelsen ankomstbokförts vid
visst postkontor men att ytterligare anteckningar om försändelsen saknades.
Ny stämning utfärdades därefter den 2 augusti 1962 och delgavs
Olsson den 27 i samma månad. Då till följd av utebliven delgivning preskription
inträtt, såvitt avsåg de tre uppbördsterminerna under år 1959,
nedlade åklagaren den 2 oktober 1962 sin talan i dessa delar, varefter målet
härutinnan avskrevs. För övriga åtalade gärningar dömdes Olsson samma
dag till dagsböter.

Beträffande detta mål anförde Samuelson.

Akterna i mål, vari postdelgivning skall ske, förvaras enligt en ordning,
som tillämpades innan undertecknad blev ordförande å femte avdelningen,
på avdelningens expedition, till dess antingen delgivnmgs- eller hmdersbevis
inkommit. Därefter överlämnas akten till vederbörande ordförande
och skulle i förevarande fall inom skälig tid ha överlämnats till mig. Redovisningen
av dylika delgivningar från postverkets sida har så gott som
regelmässigt skett i rätt tid; endast i enstaka fall har påminnelse mast goras

från avdelningens expedition. Av anledning, som ej kunnat utrönas, har
dröjsmålet med redovisningen av den ifrågavarande delgivningen från postverkets
sida ej uppmärksammats förrän i samband med genomgån» av å
expeditionen förvarade akter omedelbart före sommarsemestern ° 1962.
iletta mranledde i dagboksbladet anmärkta framställningar till postmästarna
vid Goteborg 1 och Goteborg 12 om utredning samt upprepade telefonsamtal
med postmästaren Göteborg 12. Efter återkomsten från semestern
utfardade undertecknad ny stamning, som delgavs tilltalade Olsson
den 27 augusti 1962.

Därest postdelgivningens resultat i föreskriven ordning redovisats till
radhusratten, skulle det förelupna felet ej ha inträffat. Innan det inträffade
uppdagades vid aktgenomgång före sommarsemestrarna 1962, hade
jag saknat anledning att granska de akter, som för delgivning förvarades
a avdelningens expedition. Enligt arbetsrutinen vakade nämligen expeditionspersonalen
över att delgivningsbevis eller hindersbevis redovisades
monibehong tid, varefter vederbörande akt tillställdes mig eller min vikarie.
Det har ej kunnat utrönas varför akten i detta mål kommit att kvariigga
pa avdelningens expedition så lång tid utan åtgärd.

Samuelson anförde såsom förklaring till vad sålunda förevarit i huvudsak
följande.

r Tagare handlades de till rådhusrätten inkommande uppbördsmålen med
lika fordelnmg a rotel I och rotel III. Från och med den 1 januari 1961
anhangiggoras samtliga uppbördsmål å rotel I. Under år 1961 inkom till
rotel 1 191 uppbördsmål och under år 1962 154 dylika mål. För att i någon
man soka fatta arbetsbördan för avdelningens expedition — som alltid
vant arbetstyngd — brukade jag i fråga om utskrivande av stämningar
och kallelser i uppbördsmålen såvitt möjligt genast utfärda direktstämmng
(stamning till viss dag). Understundom kunde detta icke ske omedelbart.
Akten blev da tillfälligt undanlagd.

Aibetsoördan beträffande stornämndsmålen å avdelningen har under
den med avseende å nu ifrågavarande mål aktuella tiden varit synnerligen
betungande; särskilt å rotel I. Arbetstakten har varit hårt uppdriven
bevakningen av ifrågavarande uppbördsmål har fått stå tillbaka för andra
trangande arbetsuppgifter. Dessvärre har därigenom en del av målen, vari
preskription ''varit relativt nära förestående, vilket ej uppmärksammats —
bland annat pa^ grund av att. vederbörande åklagare mot brukligheten i
sadana fall ej påpekat detta vid ansökningens ingivande — blivit preskriberade
Utan att stämninS delgivits (målen B 356/1962, 471/1962 och 488/

Viss försumlighet har förekommit vid handläggning av en del mål Försummelsen
har emellertid icke sin grund i slapphet eller bristande intresse
for tjänsten vare sig från min eller mina medarbetares sida. Att arbetstakten
under den aktuella tiden varit i ständig stegring framgår icke minst
av antalet a rotel I avgjorda mål, såväl smånämnds- som stornämndsmål
Enligt a expeditionen verkställd uträkning har följande antal mål avgjorts:
ar 1960 283, år 1961 — 363 (därav 154 uppbördsmål) och år 1962 — 443

(darav 142 uppbördsmål).

Slutligen önskar jag framhålla följande: Genom den personalförstärknmg,
som under senare delen av 1962 fram till årets slut tillfördes avdelningens
första rotel har målbalansen i stornämndsmål, som varit besväran -

de särskilt hösten 1961 och våren 1962, nedbringats till normala proportioner.
Detta har medfört, att möjlighet beretts mig

den föreberedande behandlingen av smanamndsmal. Därtill kommer att
lag numera regelmässigt utfärdar stämning i alla smanamndsmal redan i
anslutning till åtals väckande. Ytterligare preskriptionsfall av ovan omförmäld
karaktär torde därför icke vidare vara att befara.

Vid ärendets avgörande den 27 september 1963 uttalade Nordqvist i en
åtalsinstruktion, vari beslöts åtal mot Samuelson, följande.

Enligt 45 kap. 9 § RB skall, om stämningsansökan ej avvisas, ratten
utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet och skall stämningen
jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
I 10 § samma kapitel stadgas, att rätten i stämningen skall förelägga
den tilltalade att uppgiva de bevis han vid åberopa vid nuvudiorhandlingen
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis; om pa grund
av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antagas, att
uppgift om bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stamningen
kalla den tilltalade till huvdförhandling. Delgivning i rättegång skall enligt
33 kap. 4 § RB ske genom rättens försorg. _ ....

När stämningsansökan inkommit till rätten, skall i forsta hand provas,
huruvida ansökningen skall avvisas. Då åtal skall anses vackt i och med
att stämningsansökan inkommit, är det av särskild vikt att denna provning
sker utan dröjsmål. I brottmål torde ock prövningen regelmässigt verkställas
i omedelbar anslutning till att ansökningen inkommit. Om ansökningen
ej avvisas, skall enligt det förut nämnda stadgandet ratten utfarda
stämning. Någon ytterligare prövning härför skall icke aga rum. Stadgandet
i 45 kap. 9 § RB torde därför förutsätta, att stamning utfardas utan
dröjsmål. Även vikten av att brottmål handläggas utan onödig tidsutdrakt
samt hänsynen till att den tilltalade icke under längre tid svavar i ovisshet
om att åtal väckts göra det angeläget, att stämning utfardas sa skyndsam
som möjligt. Härför talar även betydelsen av att genom delgivning med den
tilltalade av åtalet hindra att straff för brottet forfaller enligt bestämmelserna
i 5 kap. 14 § strafflagen. Nu berörda omständigheter gora det aven
nödvändigt, att rätten sedan stämning utfärdats, noga vakar over att

stämningen delgives den tilltalade.

Beträffande stämnings innehåll följer av 45 kap. 9 § RB att den s ^
innefatta ett åläggande för den tilltalade att svara å atalet. Därutöver ifragakommer
som nämnts enligt 10 § att i stämning intaga bevisforelaggande
(första stycket) eller kallelse till huvudförhandling (andra stycket). I fråga
om valet vilket av dessa båda förfaringssätt som bör anvandas har i JO:s
ämbetsberättelse år 1949 s. 237 uttalats att in dubio bevisforelaggande bor
ees. Därest emellertid — såsom förutsättes i andra stycket av namnda
paragraf — ett bevisföreläggande anses onödigt, följer därav icke att stam -

T in 8tfa?an 110 ^ andra stycket sages nämligen endast att rätten »må» redan i stämningen
mtaga kallelse. När bevisföreläggande är onödigt men situation vid
ratten ar sadan att huvudförhandlingsdagen icke kan bestämmas redan när
stämningsansökningen inkommer eller dagarna närmast därefter, bör
stamning utfardas utan kallelse till huvudförhandling, och sådan kallelse

ar sedan utfardas särskilt på sätt angivits i 45 kap. 15 § andra stycket RB.

De skyldigheter som enligt vad sålunda anförts åligga rätten i samband
med provning av stamnmgsansökan samt utfärdande och delgivning av
stamning ha i betydande omfattning åsidosatts i de mål för vilka redogörelse
har tidigare lamnats. I målet B 278/1961 utfärdades stämning på
grund av atalet for grov olovlig körning först mera än elva månader efter
det att stämningsansökningen inkommit. Något godtagbart skäl för det
langa dröjsmålet har icke anförts. Enbart önskemålet att kunna omedelbart
i stamningen kalla den tilltalade till huvudförhandling utgör såsom
framgar av vad förut anförts icke skäl för dylikt dröjsmål.

• i1 måJ.ei\B 813/1961 samt 356 och 488/1962 ha stämningar över huvud
icke utfardats. Det forsta av målen var anhängigt under ett år och de båda
Övriga under atskilhga månader utan att någon som helst åtgärd vidtagits
med malen Forst vid tiden för min inspektion av rådhusrätten synas målen
ha uppmärksammats. Av rådhusrättens yttrande framgår, att orsaken till
underlåtenheten att utfarda stämning varit bristande bevakning av målen
från rådhusrättens sida. Det framstår såsom synnerligen anmärkningsvärt,
att radhusratten i sadan grad åsidosatt sin skyldighet att hålla fortlöpande
tillsyn over anhängiga mål.

,.. 80 § 1 mom. andra stycket uppbördsförordningen utgör straffet

för de förseelser atalen i sistnämnda tre mål avsågo dagsböter eller fängelse
i högst sex manader. Dylikt straff är emellertid jämlikt 5 kap. 14 § strafflagen
forfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom två år. På grund av underlåtenheten att utfärda stämning
kunde delgivning av åtalen ej ske, och samtliga åtalade brott preskriberac
es. Med hansyn till betydelsen ur allmän synpunkt av att brott beivras
utgör preskriptionen en allvarlig följd av rådhusrättens underlåtenhet att
utfarda stämning.

I malet B 471/1962 anhängiggjordes talan den 17 maj respektive den
18 juni 1962 och avsåg förseelser i maj och juli, respektive september 1960
stamning utfärdades först den 21 augusti, då förseelserna i maj och juli
1960 redan voro preskriberade. Angelägenheten att söka hindra preskription
av förseelserna i juli och september 1960 borde ha föranlett, att stämning
utfärdades omedelbart efter det stämningsansökningarna inkommit
Uavsett att stamningen kom att utfärdas å sådan tid att — med delgivning
i normal ordning — preskription ej skulle ha inträtt beträffande förseelsen
i september 1960, kan det dröjsmål på två månader med utfärdande av

stämning, som här förekommit, icke anses försvarligt med hänsyn till preskriptionsfaran.
Även den försummelse som sålunda föreligger torde vara
att hänföra till bristande tillsyn från rådhusrättens sida.

Vad slutligen angår målet B 329/1961 har väl stämning utfärdats kort
tid efter det målet inkom till rådhusrätten, men stämningen har icke kunnat
delgivas den tilltalade. Detta har emellertid icke uppmärksammats
förrän över 14 månader efter det stämningen utfärdats. Visserligen kan
vara lämpligt att expeditionspersonalen i första hand vakar över att delgivning
sker, men detta kan icke befria rätten från dess skyldighet att
ägna sådana spörsmål en fortlöpande tillsyn. I förevarande fall utgjorde
faran för snar preskription av de äldsta förseelserna en särskild anledning
till vaksamhet. Genom att den först utfärdade stämningen ej kunde delgivas
den tilltalade preskriberades de enligt åtalet i maj, juli och november
1959 begångna förseelserna. Hade rådhusrätten, såsom den bort, tid efter
annan ägnat anhängiga mål en regelbunden kontroll, torde i vart fall
preskription av förseelserna i juli och november 1959 kunnat undvikas.

För handläggningen av de nu ifrågavarande målen har Samuelson såsom
tilldelad rotel I å rådhusrättens femte avdelning varit ansvarig.

Samuelson har såsom förklaring till de patalade dröjsmålen fiamhallit
den tyngande arbetsbördan å avdelningen och särskilt å rotel I. Det vitsordas
att arbetsbelastningen å avdelningen under nu berörd tid vant betydande.
Alltför stor arbetsbelastning kan givetvis anföras såsom skäl för
dröjsmål med upptagande av mål till huvudförhandling. Dylika dröjsmål
ha också, enligt vad som framkom vid inspektionen, i icke ringa omfattning
förekommit vid avdelningen. Med hänsyn till ai''betsbördan vid avdelningen
har jag ansett mig icke böra ställa rådhusrätten till ansvar härför.
Vad däremot angår dröjsmål med utfärdande av stämning och underlåtenhet
att vaka över att stämning delgives kan arbetsbördan icke godtagas
som ursäkt härför. Med hänsyn till vad förut anförts om angelägenheten
av att stämning skyndsamt utfärdas och att tillsyn hålles över delgivning
av utfärdad stämning bör härför erforderliga åtgärder alltid vidtagas med
förtur. Det må framhållas, att dylika åtgärder — särskilt i mål av förevarande
art — regelmässigt äro föga tidskrävande. Enligt min mening är icke
arbetsbördan utan — såsom framhållits i det föregående — bristande tillsyn
över anhängiga mål orsaken till de påtalade försummelserna.

Samuelsons påpekande, att aklagaren i vissa av uppbördsmalen mot
vanligheten ej gjort rådhusrätten uppmärksam på förestående preskription,
synes visserligen vara riktigt. Icke heller detta förhallande kan emellertid
lända Samuelson till ursäkt. Han måste ha varit medveten om dels att
åtal för brott mot uppbördsförordningen — delvis på grund av förfarandet
hos uppbördsmyndigheterna — ofta väckes ganska kort tid före preskriptionstidens
utgång och dels att brotten, da de avse flera uppbördsterminer,

preskriberas kontinuerligt. Det är visserligen önskvärt, att åklagaren påpekar,
att preskription är nära förestående, men underlåtenhet därutinnan
kan icke fritaga rådhusrätten från skyldigheten att uppmärksamt granska
inkommande åtal ur denna synpunkt.

Den omständigheten, att Samuelson åtnjutit semesterledighet, då åtalet
i målet B 356/1962 väcktes, kan, särskilt som ledigheten omfattat allenast
två dagar, icke heller godtagas som ursäkt. Samuelson borde omedelbart
efter återkomsten ha gjort sig underrättad om de mål, som inkommit till
avdelningen under hans semesterdagar.

Åtalsbeslut

Såsom tidigare framhållits utgör vad Samuelson anfört till förklaring av
de påtalade bristerna vid handläggningen enligt min mening icke godtagbar
ursäkt för vad som förevarit. Bristerna kunna icke hänföras till tillfälligt
förbiseende, och dröjsmålen ha i flertalet fall varit avsevärda. Som en
allvarlig följd av försummelserna framstår, att i åtskilliga fall åtalade
brott preskriberats. Genom försummelserna har Samuelson gjort sig skyldig
till tjänstefel. Omständigheterna härvid äro sådana, att jag anser mig
icke kunna underlåta att beivra vad sålunda förekommit. Jag har därvid
bl. a. beaktat de synpunkter och den bedömning som kommit till uttryck
i det i MO:s ämbetsberättelse år 1962 s. 15 ff behandlade fallet.

Av nu anförda skäl förordnar jag, att åtal skall väckas mot Samuelson
enligt följande.

1. Samuelson har i målet B 2/8/1961 utfärdat stämning först mera än
elva månader efter det åtal väckts.

o 2- Samuelson har i målen B 813/1961, 356/1962 och 488/1962 underlåtit
att utfärda stämning. De åtalade förseelserna ha preskriberats medan
målen utan stämningsåtgärd legat hos rätten.

3. Oaktat i målet B 471/1962 redan när åtalen väcktes fara förelegat
för att åtalade förseelserna i juli och september 1960 skulle preskriberas,
har Samuelson dröjt med utfärdande av stämning i tre, respektive två månader.
Den i juli 1960 begångna förseelsen har preskriberats medan målet
utan stämningsåtgärd legat hos rätten. Sedan stämning utfärdats men
delgivningsförsök misslyckats, har även den senare förseelsen preskriberats.

4. Samuelson har i malet B 329/1961 underlåtit att bevaka huruvida
den stämning, som utfärdats den 24 april 1961, delgivits den tilltalade,
med påföljd att han icke inom rimlig tid kunnat vidtaga sådana åtgärder
för förnyat delgivningsförsök som betingats av att besked angående den
första delgivningsförsändelsen uteblev. Innan ny stämning utfärdades blevo
de med atalet avsedda förseelserna under år 1959 preskriberade. I

I fråga om följderna av Samuelsons under punkterna 2—4 upptagna
försummelser, kan väl icke med full visshet fastslås, att beträffande ettvart

av de fem målen preskription skulle ha undvikits om försummelserna ej
förekommit. Även om stämning och delgivningsförsök skett utan de onödiga
dröjsmålen, kan nämligen tänkas att delgivningshinder förekommit
som småningom lett till preskription. Det måste dock erfarenhetsmässigt
antagas, att dylikt delgivningshinder ej kunnat föreligga i alla berörda mål
och att följaktligen åtminstone i några av målen preskriptionen direkt föranletts
av Samuelsons försummelser. Beträffande de fall, då preskription
inträtt medan mål utan stämningsåtgärd legat hos rätten, bör därjämte
framhållas att i dylika fall preskription är oundviklig.

De försummelser, som enligt punkterna 1—4 ligga Samuelson till last,
äro att tillskriva bristande tillsyn över mål, anhängiga å den rotel, för vilken
Samuelson varit ansvarig.

Ansvar skall yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel. Åtalet
skall väckas vid hovrätten för Västra Sverige.

Nordqvist uppdrog därefter åt byrådirektören vid JO-expeditionen Lennart
Persson att väcka och utföra det beslutade atalet mot Samuelson.

Genom stämningsansökan den 27 september 1963 väckte därefter Persson
åtal med en gärningsbeskrivning, vari de i åtalsinstruktionen angivna
sakförhållandena upptogos och därjämte — likaledes i överensstämmelse
med instruktionen — angavs vad som lades Samuelson till last.

Efter skriftlig förberedelse företog hovrätten målet till avgörande på
handlingarna.

Hovrättem dom, som var enhällig, meddelades den 12. februari 1964-

I domskälen antecknades till en början att Samuelson vitsordat de faktiska
uppgifter som från åklagarsidan angivits beträffande de aktuella
målen. I domskälen anfördes vidare följande.

Samuelson har---i övrigt anfört:

Tidigare handlades de till rådhusrätten inkommande uppbördsmålen med
lika fördelning å rotel I och rotel III. Från och med den 1 januari 1961
anhängiggöras samtliga uppbördsmål å rotel I. Under år 1961 inkommo
till rotel I 191 uppbördsmål och under år 1962 154 dylika mål. För att i
någon mån söka lätta arbetsbördan för avdelningens expedition, som alltid
varit arbetstyngd, brukade Samuelson i fråga om utskrivande av stamningar
och kallelser i uppbördsmålen såvitt möjligt genast utfärda direktstämning
(stämning till viss dag). Understundom kunde detta icke ske
omedelbart. Akten blev då tillfälligt undanlagd. Arbetsbördan beträffande
stornämndsmålen å avdelningen har under den med avseende å nu ifrågavarande
mål aktuella tiden varit synnerligen betungande, särskilt å rotel I.
Arbetstakten har varit hårt uppdriven. Bevakningen av ifrågavarande uppbördsmål
har fått stå tillbaka för andra, trängande arbetsuppgifter. Dess -

värre har dangenom en del av målen, vari preskription varit relativt nära
iorestaende, vilket ej uppmärksammats — bland annat på grund av att
vederbörande åklagare mot brukligheten i sådana fall ej påpekat detta vid
ansökningens ingivande — blivit preskriberade utan att stämning delgivits.
Viss försumlighet har förekommit vid handläggning av en del mål. Försummelsen
har emellertid icke sin grund i slapphet eller bristande intresse för
tjänsten. De försummelser, vartill Samuelson gjort sig skyldig, äro med
hansyn till omständigheterna av så ringa beskaffenhet att de icke böra
toranleda ansvar.

Beträffande de särskilda fallen har förekommit följande.

Målet B 278/1961

Samuelson har anfört: I fråga om detta mål är det omöjligt att efter den
tid, som forflutit, uppgiva anledningen till dröjsmålet med utfärdande av
stämning. Troligast är att målet lagts åsido för utfärdande av direktstämning
till viss dag, eftersom preskriptionsfara ej förelåg. Skälet till Samuelsons
strävan att om möjligt få till stånd direktstämningar har varit behovet
att såvitt möjligt lätta arbetstrycket för expeditionspersonalen. Därtill
har kommit det ständigt återkommande, i skilda sammanhang upprepade
kravet pa sparsamhet med anslagna medel.

Målet B 813/1961

Samuelson har anfört: I fråga om detta mål var han strax efter stämningsansökningens
ingivande i förbindelse med utfärdaren av ansökningen.
Akten blev därefter inlagd i ett särskilt omslag utan att stämning utfärdades.
Detta har han ej uppmärksammat vid senare kontroll av inneliggande
uppbördsmål.

Målet B 356/1962

Samuelson har uppgivit att detta mål inkommit under tid då han åtnjöt
semesterledighet.

Justitieombudsmannen har åberopat att från Göteborgs magistrats kansli
mhamtats upplysning att Samuelson åtnjutit semester den 30 och den
31 mars 1962.

Målet B 329/1961

Justitieombudsmannen har bland annat anfört: För stämningen den 24
april 1961 anlitades postdelgivning. Delgivningsbevis eller hindersbevis
inkom emellertid ej. Detta uppmärksammades dock icke förrän efter avsevärd
tid. Någon åtgärd i saken vidtogs ej förrän den 6 juli 1962, då rådhusrätten
tillskrev posten i Göteborg med förfrågan om delgivningen. I

svar, som inkom den 13 juli 1962, uppgavs att delgivningsförsändelsen
ankomstbokförts vid visst postkontor men att ytterligare anteckningar om
försändelsen saknades. Ny stämning utfärdades därefter den 2 augusti 1962
och delgavs den 27 i samma månad. Då till följd av utebliven delgivning
preskription inträtt, såvitt avsåg de tre uppbördsterminerna under år 1959,
nedlade vederbörande åklagare den 2 oktober 1962 sin talan i dessa delar,
varefter målet härutinnan avskrevs.

Samuelson har anfört: Akterna i mål, vari postdelgivning skall ske, förvaras
enligt en ordning, som tillämpades innan Samuelson blev ordförande
å femte avdelningen, på avdelningens expedition till dess antingen delgivnings-
eller hindersbevis inkommit. Därefter överlämnas akten till vederbörande
ordförande och den skulle i förevarande fall inom skälig tid ha
överlämnats till Samuelson. Redovisningen av dylika delgivmngar från
postverkets sida har sa gott som regelmässigt skett i rätt tid, endast i enstaka
fall har påminnelse måst göras från avdelningens expedition. Av anledning,
som ej kunnat utrönas, har dröjsmålet med redovisningen av den
ifrågavarande delgivningen från postverkets sida ej uppmärksammats
förrän i samband med genomgång av å expeditionen förvarade akter omedelbart
före sommarsemestern 1962. Detta föranledde i ramställningar till
postmästarna vid Göteborg 1 och Göteborg 12 om utredning samt upprepade
telefonsamtal med postmästaren vid Göteborg 12. Efter återkomsten
från semestern utfärdade Samuelson ny stämning, som delgavs den 2/
augusti 1962. Därest postdelgivningens resultat i föreskriven ordning redovisats
till rådhusrätten, skulle det förelupna felet ej ha inträffat. Innan
det inträffade uppdagades vid aktgenomgång före sommarsemestrarna 1962
har Samuelson saknat anledning att granska de akter, som för delgivning
förvarades å avdelningens expedition. Enligt arbetsrutinen vakade nämligen
expeditionspersonalen över att delgivningsbevis eller hindersbevis
redovisades inom behörig tid, varefter vederbörande akt tillställdes Samuelson
eller hans vikarie. Det har ej kunnat utrönas varför akten i detta mål
kommit att kvarligga på avdelningens expedition så lang tid utan åtgärd.

Hovrätten anser att de dröjsmål med utfärdande av stämning, som förekommit
i målen B 278/1961 beträffande åtalet för grov olovlig körning
samt i målen B 813/1961, B 356/1962, B 488/1962 och B 471/1962, icke
varit försvarliga med hänsyn till vikten av att brottmål handläggas utan
onödig tidsutdräkt och betydelsen av att genom delgivning av åtalet mot
den tilltalade straff för brottet hindras från att förfalla. Vad angår målet
B 329/1961 finner hovrätten att erforderlig kontroll icke utövats över att
den stämning som utfärdades den 24 april 1961 delgivits den tilltalade.

I följd av dröjsmålet med stämnings utfärdande i målen B 813/1961,
B 356/1962 och B 488/1962 ha de i dessa mål åtalade förseelserna preskriberats.
Beträffande den preskription som inträtt i målen B 471/1962 och
B 329/1961 måste det antagas att den åtminstone till viss del kunnat und -

vikas, därest stämning utfärdats inom skälig tid efter det målen inkommit
till rådhusrätten. Med hänsyn till betydelsen ur allmän synpunkt av att
brott beivras utgör preskriptionen en allvarlig följd av dröjsmålen i nu
avsedda mål.

För de försummelser som enligt ovan förekommit är Samuelson ansvarig.

Även med beaktande av vad Samuelson anfört till sitt fredande anser
hovratten att han genom vad som ligger honom till last gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten av beskaffenhet att böra medföra ansvar för
tjänstefel.

Hovrättens domslut innebar att hovrätten dömde Samuelson jämlikt 25
kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för tjänstefel att till Kronan
utgiva 20 dagsböter om 40 kronor.

Hovrättens dom vann laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Sedan underrätt genom beslut förvandlat H. ådömda böter till
fängelse samt H. anfört besvär över beslutet, blev H. häktad i annat
mål. För att möjliggöra verkställighet av förvandlingsstraffet under
häktningstiden, återkallade H. besvären. Verkställighetens påbörjande
fördröjdes emellertid på grund av dröjsmål i hovratten med
handläggningen av återkallelse^ I anledning härav uppkom frågor
om återkallelsen bort av hovrätten handläggas med särskild fortur,
om H. kunde anses ha lidit skada genom dröjsmålet och om behovet
av kompletterande bestämmelser

I förvandlingsmål mellan allmän åklagare och diversearbetaren R. H.
förordnade rådhusrätten i Borås genom slutligt beslut den 25 oktober 1962
att vissa H. ådömda böter för fylleri och misshandel skulle förvandlas till
fängelse sextiofyra dagar.

Rådhusrätten meddelade samma dag också dom i brottmål mot H., varvid
han dömdes för misshandel, grov vårdslöshet i trafik, grov olovlig korning
och rattfylleri till fängelse åtta månader.

Mot båda avgörandena fullföljde H. talan hos hovrätten för Västra
Sverige, varvid han biträddes av advokaten Gunnar Lagerberg i Borås
såsom offentlig försvarare. Mot domen fullföljde även åklagaren talan
under yrkande om straffskärpning.

Sedan H. överträtt ett för honom gällande reseförbud, meddelade hovratten
i brottmålet — varmed här avses målet rörande misshandel m. m. till
skillnad från det andra målet som benämnes förvandlingsmålet — den 13
november 1962 beslut att H. skulle häktas. H. intogs därefter såsom häktad
å stadshäktet i Borås.

II. återkallade då sin besvärstalan i förvandlingsmålet. I återkallelseskriften
angavs särskilt att avsikten med återkallelsen var att strafftiden
enligt förvandlingsbeslutet skulle börja löpa omedelbart i avbidan på huvudförhandling
i brottmålet. Återkallelsen inkom till hovrätten den 16
november 1962.

Återkallelsen föredrogs å hovrättens tredje avdelning den 21 i samma
månad Den 29 i samma månad meddelade hovrätten avskrivningsbeslut,
som uppsattes särskilt; enligt beslutet tillerkändes Lagerberg för försvaret
av IL i hovrätten arvode av allmänna medel med 175 kronor, vilket belopp

H. förpliktades återgälda till statsverket. Beslutet expedierades till parterna,
rådhusrätten och fångvårdsstyrelsen.

Av från fångvårdsstyrelsen infordrade handlingar framgår att styrelsen
erhöll beslutet den 30 november 1962 och den 4 december sände det till
styresmannen för fångvårdsanstalten i Vänersborg, som erhöll det påföljande
dag.

Emellertid hade den för H:s räkning utfärdade expeditionen av beslutet
redan den 3 december 1962 av Lagerberg företetts å stadshäktet, vilket
ledde till att H. samma dag införpassades till fångvårdsanstalten i Vänersborg.
Verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjades sålunda nämnda
dag och skulle — om icke nya straffdomar tillkommit — ha slutat den 5
februari 1963.

I brottmålet meddelade hovrätten den 6 december 1962 dom, varigenom
rådhusrättens dom fastställdes. I hovrättsdomen antecknades att H., som
enligt vad särskilt angavs då börjat undergå förvandlingsstraffet, icke
längre skulle hållas häktad i brottmålet.

H. fullföljde talan mot domen, men högsta domstolen fann enligt beslut
den 24 januari 1963 ej skäl meddela prövningstillstånd.

Sedan åtal väckts mot H. vid Östra Värends häradsrätt, meddelade häradsrätten
den 12 mars 1963 dom, vari häradsrätten med undanröjande av
straffbestämningen i den tidigare brottmålsdomen dömde H. för de brott,
som angåvos i den tidigare domen, samt för synnerligen grovt vållande till
annans död, grov olovlig körning och grov vårdslöshet i trafik till straffarbete
ett år. Från detta straff skulle enligt domen avräknas vad H. kunde
ha utstått av det genom domen den 6 december 1962 ådömda straffet.

Den 20 november 1963 blev H. villkorligt frigiven enligt reglerna om
obligatorisk villkorlig frigivning. I

I en den 11 februari 1963 hit inkommen klagoskrift anförde H. i huvudsak
följande. Sedan han i förvandlingsmålet återkallat sin talan hos hovrätten,
hade det dröjt 13 dagar innan hovrätten meddelat avskrivningsbeslut
och ytterligare fyra dagar innan straffverkställigheten kunnat börja.
Han ansåge att han genom dröjsmålen tillfogats onödigt frihetsberövande.

Sedan under hand upplysningar i saken inhämtats från Lagerberg, hovrättsassessorn
Birger Helling, som var referent i målet, och hovrättens
aktuariekontor, skedde remisser till hovrätten, till fångvårdsstyrelsen och
till föreståndaren för stadshäktet i Borås; vid samtliga remisser fogades
inom JO-expeditionen utarbetade promemorior vari angåvos de spörsmål
som önskades belysta. Under handläggningen — närmast efter det att hovrätten
yttrat sig — bereddes även Lagerberg tillfälle att avgiva yttrande.

I. Frågan om straffverkställighetens början fördröjts av hovratten
Helling upplyste rörande förvandlingsmålets handläggning följande.

H:s återkallelse av besvärstalan inkom fredagen den 16 november 1962.
För hovrättens tredje avdelning äro fredagar och lördagar regelmässigt
sessionsfria. Under större delen av ifrågavarande fredag var avdelningen
emellertid sysselsatt med överläggning i ett expropriationsmal som pagatt
under hela de fvra närmast föregående dagarna. Sannolikt har malet 8-4/02
av referent och/eller fiskal bedömts icke vara så brådskande att omedelbar
föredragning, trots att avdelningen redan avverkat ett arbetspensum oyer
det normala, var påkallad. Måndagen den 19 november handlades ett invecklat
tvistemål, som tog hela dagen i ansprak. Pafoljande dag holls! tre
huvudförhandlingar i brottmål jämte en föredragning i mal angaende haktad
Denna dag var för övrigt för referenten i malet 894/62 sessionsfri.
Detta mål föredrogs därefter den 21 november, d. v s. vid forsta lagliga
tillfälle. På grund av att offentlige försvararen hemställt om ersättning avfattades
beslutet icke i protokoll utan uppsattes, enligt hovrattens praxis,
särskilt. Efter föredragning cirkulerade målet i vanlig ordning mellan ledamöterna
och beslutet lämnades till uppsättning den 24 november. Vid nu
ifrågavarande tid hade hovrättens samtliga avdelningar gemensam skrivcentral
och det kan icke utan tidsödande undersökningar fastslas huruvida
beslutet med hänsyn till andra brådskande domar eller beslut kunnat färdigställas
tidigare än som skett. Något anmärkningsvart drojsma med
beslutets uppsättande och expeditionernas färdigställande synes emellertid
icke ha förelegat.

I den promemoria som fogades vid remissen till hovrätten anfördes
följande.

1. I återkallelseskriften angavs uttryckligen att avsikten med återkallelsen
var att strafftiden skulle börja att löpa omedelbart. N agot hinder för
häktad att påbörja avtjänande av frihetsstraff under haktnmgstiden föreligger
ej; jämför JO:s ämbetsberättelse 1948 sid 102. Kan det med hansyn
till den betydelse det haft för II. att snarast fa paborja straffverkstalh0-heten — anses godtagbart att beslut av hovrätten meddelades forst tretton
dagar efter det återkallelsen inkom? För II. torde varje dags fördröjning av
ärendet ha inneburit en dags förlängning av hans frihetsberövande.

2. Vilka åtgärder kunna vidtagas till förekommande av dröjsmål i tall

som det förevarande? , . x

3. Lämnas besked till skrivcentralen vilka beslut som mas te taidiö

ställas skyndsamt? Har sådant besked lämnats i förevarande tall. .

4 Enligt telefonuppgift från hovrättens aktuariekontor har beslutet ej
expedierats till vederbörande häktesföreståndare. Porde icke sådan expediering
ha skett? (9 § andra stycket KIv den 18 november 1938 med vissa
föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av botesstrati,
jämfört med 1 § KK den 21 juni 1946 angående översandande av domar i
vissa brottmål in. in.).

T hovrättens yttrande anfördes i hiir aktuella delar följande.

1 Normalt får ett sådant dröjsmål som här förekommit anses vara
alltför långt. Hovrätten vill emellertid, utöver vad som framgår av de av
referenten tidigare lämnade upplysningarna, framhålla följande rörande de

speciella omständigheterna i förevarande fall.

Vid referentens genomläsning ay målet uppkom spörsmål huruvida åkla^are«
• e kort göra anmälan jämlikt It § lagen om verkställighet av bötesstraff
mnan talan om bötesförvandling anhängiggjordes. Denna fråga, som
icke blivit föremal for diskussion vid föredragningen, kunde icke utan närmare
undersökning besvaras och det var närmast av denna anledning som
malet tick cirkulera mellan samtliga ledamöter, innan beslutet lämnades till
uppsättning.

2. Av referentens uppgifter och det inledningsvis anförda torde framgå
ftt malet pa avdelningen utan extra förtursrätt behandlats så snart sig
Jamphgen gora låtit. Vad härefter angår beslutets uppsättande och expeditionernas
färdigställande har systemet med gemensam skrivcentral, vilket
fortfarande tillampas, hittills visat sig tillfredsställande. Numera har emellertid
yarje avdelning, vid sidan av de möjligheter skrivcentralen erbjuder
aven tillgång till ett extra skrivbiträde, som kan sättas in i särskilt brådskain
j äTe,d hänsyn till det anförda synes inga särskilda åtgärder vara
pakallade till förekommande av dröjsmål med expeditioner.

3. Besked om vilka, beslut som äro brådskande lämnas regelmässigt till
skrivcentralen. Huruvida sa skett i förevarande fall har icke kunnat fastställas.
Skulle sådant besked icke ha lämnats torde detta haft sin grund i
ett övervägande av de synpunkter för vilka här ovan redogjorts.

4. Beslutet borde ha expedierats till föreståndaren för häktet. Att så icke
har skett torde ha berott på ett förbiseende som i sin tur kan ha haft sin
grund dels i fallets ovanliga beskaffenhet, dels i att vederbörande kansliskrivare,
som hade ansvaret för expeditionerna, icke på annat ställe i akten
an i försvararens kostnadsräkning, vilken kansliskrivaren icke har anledning
att granska, kunde utläsa att H. var häktad.

När förvandlingsstraff eller annat frihetsstraff utdömts av underrätt och
den tilltalade efter att ha fullföljt talan återkallar denna talan, är underrättens
avgörande i princip verkställbart så snart återkallelseskriften inkommit
till hovrätten (regeringsrättens årsbok 1950 not. Ju 23; jfr JO:s
ämbetsberättelse 1952 s. 201—202). En förutsättning för att i sådant fall
underrättsavgörandet skall kunna befordras till verkställighet är dock att
vederbörande myndighet, som har att ombesörja detta, får kännedom om
återkallelse^ (se 13 § om verkställighet av frihetsstraff och kungörelserna
den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m.m.
samt angående straffdoms befordran till verkställighet).

Någon skyldighet för överrätt att till sådan myndighet sända underrättelse
om inkommen återkallelse i berörda fall är dock icke stadgad. Att
behov härav icke aktualiserats torde bero på två förhållanden, nämligen
dels att överrätterna regelmässigt lära så gott som omgående meddela beslut
i återkallade mål, varvid vederbörande myndighet får meddelande om
beslutet, dels att, såvitt angår dem som äro intagna i fångvårdsanstalt eller
häkte, styresmannen respektive föreståndaren oftast känner till att åter -

kallelse sker och därför kan vidtaga åtgärder för att domen skall befordras

till verkställighet (jämför fångvårdsstyrelsens yttrande nedan).

Att överrätterna pläga snabbt meddela beslut i återkallade mal är icke
enbart beroende på praxis. Beaktas bör sålunda till en början icke minst
med hänsyn till att hovrätten i sitt yttrande särskilt framhållit att det
aktuella målet blivit behandlat utan extra förtursrätt — att enligt 20 §
arbetsordningen för rikets hovrätter alla återkallelse^ sålunda även i civila
mål, medför att berört mål får i stadgandet angiven förtursrätt. Det är
emellertid icke nog härmed. I arbetsordningens 18 § angivas vissa mål som
skola erhålla än mer kvalificerad förtur. Sålunda stadgas i bestämmelsen
bl. a. följande.

Fordrar mål eller däri uppkommen fråga skyndsamt avgörande, skall
målet så snart ske kan upptagas till prövning på avdelningen. Referenten
åligger att ofördröjligen hos ordförande anmäla sadant mai. Anmalan skall
alltid göras:

1. då i målet någon hålles häktad eller, pa satt angivits i 19 § lagen om
införande av nya RB, är intagen i anstalt eller tagen i förvar;

Enligt min mening är det uppenbart att — när, sasom här skett, en häktad
klagande hos hovrätten uttryckligen angiver att återkallelse av besvären
sker i syfte att kunna påbörja straffverkställighet under häktmngstid —
det föreligger ett sådant fall som på sätt angives i stadgandets första punkt
fordrar skyndsamt avgörande. Enligt min mening alag det därför referenten
att ofördröjligen anmäla målet hos ordföranden. Såvitt framkommit har
ordföranden eller avdelningen i övrigt — frånsett referenten — dock ej fått
befattning med målet förrän genom föredragningen den 21 november 1962.
Från och med föredragningen nämnda dag får det anses ha ålegat samtliga
vid föredragningen deltagande ledamöter att verka för att målet skulle
fortsättningsvis handläggas och beslut meddelas med den förtur som dess
beskaffenhet krävde.

Då enligt vad nu sagts 18 § första punkten arbetsordningen måste anses
ha varit tillämplig, saknar det egentligen självständig betydelse om målet
faller under de särskilda i paragrafen upptagna punkterna 1—4, avseende
vissa fall där det närmare preciserats att anmälan från referentens sida
ovillkorligen skall ske. Emellertid anser jag att det kan vara av värde att —
förutom de materiella skäl som betingat min bedömning i det föregående —
upptaga den mera formella frågan om målet varit sådant som åsyftas i 18 §
1. arbetsordningen. Därvid är att beakta följande. Den i berörda föreskrift
åberopade bestämmelsen i 19 § andra stycket RF avser bl. a. förvandlingsmål.
Att detta stadgande i RF var tillämpligt i målet har hovrätten själv i
sitt yttrande uppmärksammat när det gällt den nedan (IV b) berörda frågan
om återbetalningsskyldighet beträffande försvarararvodet. Av stadgandet
följer att om part i sådant mål är intagen i fångvårdsanstalt han skall

anses som häktad. Enligt stadgandet kräves icke — i motsats till den i
samma paragrafs första stycke intagna bestämmelsen — att parten är »för
verkställighet» intagen. Är parten häktad i annat mål, är att beakta dels
det fallet att han är intagen som häktad i fångvårdsanstalt, dels det fallet
att han förvaras annorstädes, d. v. s. i häkte utanför fångvårdens ram; i det
följande kallas dessa häkten för enkelhetens skull »fristående häkte». I det
förstnämnda fallet torde något tvivel icke kunna råda därom att han är
»intagen i anstalt» i den mening som avses i 19 § andra stycket RP. Beträffande
det andra fallet — att han är intagen i fristående häkte — kan
uppenbarligen icke uppletas något som helst sakskäl för att han skulle i
processuellt hänseende behandlas annorlunda. Med hänsyn härtill anser
jag att man i avseende å det sistnämnda fallet endera bör tolka ordet
»anstalt» i 19 § andra stycket RP som omfattande även fristående häkte
eller i allt fall jämlikt grunderna för stadgandet behandla parten som vore
han häktad i förvandlingsmålet. Med hänsyn härtill anser jag att det
aktuella målet även om det betraktas rent formellt — varit sådant som
åsyftas i 18 § arbetsordningen och då, närmare bestämt, regeln under 1. i
paragrafen. Men alldeles oavsett den nu berörda, mera formella tolkningsfrågan,
anser jag som nämnts av materiella skäl att 18 § första punkten
arbetsordningen under alla förhållanden var tillämplig i förevarande fall.
Återkallelsen borde därför ha upptagits med sådan kvalificerad förtur som
avses i paragrafen, och enligt sakens natur borde målets brådskande karaktär
ha beaktats jämväl i sådant senare skede i handläggningen som avses i
30 kap. 7 § tredje stycket RB och 27 § andra stycket arbetsordningen.

Emellertid kan icke anses att så skett. Föredragningen av återkallelsen
förekom först den 21 november 1962 eller fem dagar efter återkallelse^
mkomstdag. För envar som tjänstgjort i en hovrätt framstår det såsom
notoriskt att ett dylikt dröjsmål med en så enkel fråga som att avskriva
återkallat mål icke var nödvändigt.

Därefter åtgingo tre dagar till en för gängse hovrättspraxis beträffande
återkallelsefallen säkerligen mycket ovanlig åtgärd, nämligen cirkulation av
akten mellan ledamöterna. Den i hovrättens yttrande till förklaring avcirkulationen
nämnda frågan rörande eventuellt fel från åklagarens sida i
underrätten synes icke vara av den beskaffenhet att den behövde och fick
föranleda sådan omgång.

Ytterligare fem dagar gingo efter cirkulationen åt för utskrift av beslutet
jämte expeditionsexemplaren därav. En dylik tidsutdräkt är klart otillfredsställande
när det gäller brådskande mål. I förevarande fall finns det dock
anledning förmoda att det icke klargjorts för skrivpersonalen att det var
fråga om ett brådskande fall, eftersom ju hovrätten i övriga sammanhang
ej synes ha betraktat målet som särskilt brådskande.

Slutligen uppkom, sedan beslutet meddelats den 29 november 1962
ytterligare några dagars dröjsmål med förvandlingsstraffets befordran till

verkställighet på grund av fel vid expedieringen från hovrätten. Enligt de
bestämmelser som angivits i den förut återgivna promemorian under punkt
4 borde beslutet ha expedierats till föreståndaren för stadshäktet i Borås i
stället för, såsom skedde, till fångvårdsstyrelsen; härvid må anmärkas att i
1946 års kungörelse angående översändande av domar i vissa brottmål
m. m. bestämmelserna beträffande häktad är avfattade så att de gälla även
om den tilltalade är häktad i annat mål. Hovrätten har vitsordat att fel
förelupit i berört avseende. Expedieringsfelet skulle ha lett till att verkställigheten
inletts den 5 december 1962 då det till fångvårdsstyrelsen expedierade
avskrivningsbeslutet slutligen efter vidarebefordran nådde fångvårdsanstalten
i Vänersborg. Då emellertid Lagerberg ingrep och ställde
partsexpeditionen av beslutet till häktesföreståndarens förfogande, kunde
verkställigheten påbörjas två dagar tidigare.

Den kansliskrivare, som hade ansvaret för expedieringen, kan enligt min
mening rimligen icke lastas för expedieringsfelet. Hon hade, såsom hovrätten
också funnit, knappast någon möjlighet att varsebliva att fråga var
om en expediering rörande häktad. Detta giver mig anledning anföra
följande.

Jag vill härvid först framhålla, att det icke är första gången jag haft
anledning uppmärksamma att systemet med att åt icke rättsbildade biträden
uppdraga att på eget ansvar ombesörja expeditioner kan ställa biträdena
inför övermäktiga svårigheter. Flerstädes förekommer därför (jfr t. ex.
en häradsrättsordförandes yttrande i JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 177) att
ordföranden eller efter hans uppdrag annan jurist som deltagit i handläggningen
lämnar anvisningar för och övervakar biträdets expedieringsverksamhet
när det gäller särskilt viktiga eller svårare expedieringsgöromål.
Enligt min mening bör också ordföranden i ett mål anses ha en allmän skyldighet
att leda och övervaka andras arbete i avseende å målet och som ett
led däri bl. a. ge erforderliga anvisningar beträffande ej självklara expedieringsspörsmål.

Förevarande fall ger vidare gott belägg för hur värdefullt det kan vara
med den i praxis allmänt förekommande ordningen att vid angivandet av
parterna enligt 30 kap. 5 § 2. KB i rubrik till dom och beslut utskrives —
oftast t. o. m. med understrykning — att den tilltalade är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt, regelmässigt med angivande också av vilket häkte
eller vilken anstalt som är i fråga. Berörda praxis har, enligt vad jag tidigare
sett, iakttagits även vid hovrätten. Så skedde dock icke i förevarande
fall, utan i hovrättens beslut angavs blott H:s yrkestitel, namn och bostadsadress.

I enlighet med det nu anförda anser jag att vid målets handläggning i
hovrätten förekommit en med hänsyn till målets förturskaraktär icke godtagbar
tidsutdräkt. Utöver de påpekanden som innefattas i det förut sagda,
finner jag dock ej anledning till någon ytterligare åtgärd i denna del. Vid

2 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 års riksdag

denna bedömning har jag beaktat att — såsom strax skall närmare beröras
— det synes troligt att hovrättens dröjsmål icke länt H. till men.

II. Frågan om tidsutdräkten hos hovrätten medfört men för TI.

I klagomålen hävdade H. att hovrättens dröjsmål medfört onödigt frihetsberövande
för honom.

I hovrättens yttrande bemöttes detta uttalande. Sedan hovrätten därvid
först redogjort för det brottmål angående misshandel m. m., som var under
handläggning delvis samtidigt med förvandlingsmålet, och därvid uttalat
att talan fullföljts både av H. under yrkande om frikännande i vissa delar
och av åklagaren med yrkande om straffskärpning, anförde hovrätten följande.

När H:s återkallelse av besvärstalan i målet 894/62 inkom den 16 november
1962 hade hovrätten följaktligen möjligheter att beakta häktningstiden
vid såväl straffnedsättning och straffskärpning som vid eventuell
fastställelse av den överklagade domen. Vid huvudförhandlingen, där det
upplystes att H. börjat avtjäna förvandlingsstraffet den 3 december 1962,
framställdes särskilt yrkande om avräkning av häktningstid. Hovrättens
slutliga bedömning blev att II. ådömt straff borde fastställas utan sådan
avräkning. I beslut den 24 januari 1963 fann Kungl. Maj:t ej skäl att meddela
H. prövningstillstånd.

Hovrätten, som sålunda särskilt övervägt vilken inverkan häktningstiden
borde få, anser på grund av det anförda att H. icke med fog kan göra gällande
att han undergått onödigt frihetsberövande.

Lagerberg förfäktade i sitt därefter avgivna yttrande, att ett snabbt
beslut skulle ha förkortat frihetsberövandet cirka två veckor. Lagerberg
uttalade vidare att om hovrättens förfarande skulle ha varit formellt riktigt,
ändring borde ske av gällande föreskrifter.

Vad först angår hovrättens resonemang är jag icke fullt på det klara med
vad detta innebär. Om det förhåller sig så att hovrätten beaktat häktningstiden
på så sätt att vid straffmätningen häktningstiden ansetts utgöra ett
skäl mot eljest motiverad straff skärpning, anser jag att det finns täckning
för en slutsats att H. i realiteten fått tillgodoräkna sig häktningstiden, ehuru
avräkning enligt 4 kap. 12 § SL ej uttryckligen gjorts. Skulle däremot hovrätten
ha ansett underrättens straffmätning i och för sig riktig men i avräkningsfrågan
ansett omständigheterna sådana att avräkning ej skäligen
borde ske, måste detta i förening med hovrättens dröjsmål i förvandlingsmålet
anses innebära att H. hindrats från att såsom han önskat få häktningstiden
utnyttjad som verkställighetstid: han har i så fall icke tillgodoräknats
häktningstiden i brottmålet och ej heller fått den åstundade möjligheten
att börja avtjäna förvandlingsstraffet under häktningstiden.

Hovrättens yttrande — att hovrätten »särskilt övervägt vilken inverkan
häktningstiden borde få» — ger icke klarhet i om häktningstiden faktiskt
fått inverkan på straffmätningen. Detta är ganska naturligt eftersom ledamöterna
själva måste vara osäkra på sina minnesbilder beträffande övervägandena
i en fråga av straffmätningskaraktär som vid yttrandets avgivande
låg närmare fem månader tillbaka i tiden. Det är emellertid obestridligt
att H. till en del betagits tillfälle att avtjäna förvandlingsstraff under
häktningstid. Huruvida han fått häktningstiden tillgodoräknad i brottmålet
har icke klarlagts. Med hänsyn till vad som synes vara domstolarnas praxis
ligger det närmast till hands att antaga att så icke är fallet. Till stöd härför
vill jag erinra om att lagberedningen uttalat, att om domstol vill taga hänsyn
till häktningstiden det bör ske med stöd av 4 kap. 12 § SL och att det
alltså icke bör ske endast genom att straffet vid straffmätningen sättes lägre
än vad som skulle ha skett om den dömde icke varit häktad (SOU 1953: 17
s. 141). Uttalas i domen intet om att häktningstid avräknats, finns därför
anledning presumera att domstolen ansett sig ej böra tillgodoräkna den tilltalade
någon häktningstid.

Mot bakgrunden av det anförda upptogs under hösten 1963 härstädes
frågan huruvida framställning borde göras om att H. skulle av nåd få tillgodoräkna
sig viss del av häktningstiden före den 3 december 1962 såsom
strafftid. Ställningstagande till denna fråga måste ske vid berörda tid,
eftersom H. skulle villkorligt friges den 20 november 1963.

Som ett led i dessa överväganden verkställdes å JO-expeditionen vissa
strafftidsberäkningar för utrönande av vilken tid H:s frihetsberövande
kunde tänkas ha blivit förlängt genom den försenade behandlingen av återkallelsen
i förvandlingsmålet. Därvid jämfördes, å ena sidan, vilken strafftid
som skulle ha förekommit om förvandlingsstraffet snabbast möjligt
kunnat befordras till verkställighet, samt, å andra sidan, den strafftidsberäkning
som faktiskt kommit att gälla för H.; i sistnämnt hänseende inhämtades
under hand från fångvårdsstyrelsens straffverkställighetssektion
upplysningar om innehållet i därstädes enligt 18 § verkställighetslagen upprättade
resolutioner beträffande H. De skilda strafftidsberäkningarna (jämför
likartade beräkningar i fångvårdsstyrelsens nedan återgivna yttrande)
visade följande.

Med en snabb behandling av II:s den 16 november 1962 inkomna återkallelseskrift
och med riktig expediering skulle avskrivningsbeslutet under
gynnsamma omständigheter ha kunnat nå föreståndaren för stadshäktet ii
Borås tidigast den 18 i samma månad och föranlett straffverkställighetens
början samma dag. Förvandlingsstraffet å fängelse 64 dagar skulle i sådant
fall ha varit avtjänat den 21 januari 1963. Vid denna tid förelåg dock ännu
icke verkställbart avgörande i brottmålet. Eftersom hovrätten tidigare hävt
häktningsbeslutet enbart med anledning av alt förvandlingsstraffet börjat

verkställas, bör man räkna med såsom möjligt att i samband med förvandlingsstraffets
avslutande, beslut skulle ha meddelats om att H. åter skulle
träda i häkte i avbidan på slutligt avgörande i brottmålet. Sådant avgörande
förelåg den 24 januari, och ny straffverkställighet skulle då påbörjas.
Från denna verkställighet skulle H. — sedan Östra Värends häradsrätts
dom å straffarbete ett år för hela den då föreliggande brottsligheten mellankommit
— ha villkorligt frigivits efter 10 månader från den 24 januari eller
sålunda den 24 november 1963. Då det icke kan tagas för helt visst att
häktningsbeslut skulle ha meddelats när förvandlingsstrafftiden led mot sitt
slut, bör man dock också räkna med att i princip ett avbrott i verkställigheten
kunnat förekomma under tre dagar.

Verkställigheten kom emellertid att i stället faktiskt gestalta sig på följande
sätt. Först satt H. häktad fram till den 3 december 1962. Därefter
började verkställigheten av förvandlingsstraffet, och den 24 januari 1963
hade H. därav avtjänat 52 dagar. Sistnämnda dag förelåg till verkställighet
ny dom på frihetsstraff och jämlikt 23 § verkställighetslagen skulle då sammanläggning
ske av de strafftider H. utstått och ytterligare skulle utstå.
Den av förvandlingsstraffet återstående strafftiden, 12 dagar, skulle därvid
enligt 4 kap. 5 och 6 §§ SL övergå till straffarbete 6 dagar. Sedan Östra
Värends häradsrätts dom tillkommit, skulle i enlighet med det anförda den
sammanlagda strafftiden bli fängelse 52 dagar, straffarbete sex dagar och
straffarbete ett år eller tillhopa 1 år 58 dagar. Villkorlig frigivning skulle
ske, räknat från den 3 december 1962, efter (5/6 av 1 år 58 dagar ==) 10
månader 48 dagar eller sålunda den 20 november 1963.

Det framgår sålunda att fördröjningen hos hovrätten på grund av tillfälligheternas
spel haft den paradoxala konsekvensen att den totala tiden
för !I:s frihetsberövande blivit fyra dagar eller — beroende på att i princip
får förutsättas att i januari 1963 skulle kunnat förekomma tre dagars
avbrott i straffverkställigheten — en dag kortare än den skulle ha blivit
om förvandlingsstraffets verkställande påbörjats vid tidigast tänkbara tidpunkt.
Jag vill i sammanhanget anmärka att Lagerbergs ingripande, varijgenom
förvandlingsbeslutet kunde befordras till verkställighet den 3 i stället
för den 5 december 1962, i det långa loppet ledde till en dags förkortning av
iH:s frihetsberövande.

Att det nu berörda resultatet kan uppkomma är beroende på att H. i
verkligheten kommit att vinna strafftid dels genom att en del av förvandlingsstraffet
blivit omräknat till straffarbete under hälften så lång tid, dels
genom att i realiteten obligatorisk villkorlig frigivning kommit H. till del
även i avseende å förvandlingsstraffet, något som med hänsyn till 1 § lagen
om villkorlig frigivning ej kunnat ske om ej förvandlingsstraffet — tack
vare fördröjningen i hovrätten — förskjutits till så sen tid att det enligt
23 § verkställighetslagen måst sammanläggas med det andra straffet. Utöver
de nu nämnda fördelarna för H:s vidkommande är ytterligare att

beakta att i och för sig även fakultativ villkorlig frigivning, om sådan kommit
i fråga, skulle ha lett till ytterligare förkortning av den tid han haft
att undergå förvandlingsstraff.

Med hänsyn till resultatet av nu berörda beräkningar fann jag uppenbart
att anledning saknades att för H:s del begära nåd. Av skäl som strax skall
beröras ansågs ärendets beredning dock böra fortsättas för att belysa vissa
andra frågeställningar.

Dessförinnan vill jag avslutningsvis till resonemanget i detta avsnitt foga
en liten reservation. Den vinst i fråga om tiden för totalt frihetsberövande
som uppkommit för H. — fyra dagar eller eventuellt en dag — är som
nämnts beroende bl. a. på att den villkorliga frigivningen i realiteten förkortat
avtjänandet av förvandlingsstraffet närmare bestämt med 10 dagar.
Men skulle det inträffa att den villkorliga frigivningen förverkas blir bilden
förändrad. Det slutliga resultatet av fördröjningen i hovrätten blir i så fall
att H. åsamkas 6 (eller med den alternativa möjligheten 9) dagars extra
frihetsberövande. Sistnämnda förhållande har jag dock ej ansett böra
beaktas vid prövningen av nådefrågan i detta ärende.

III. Ytterligare frågor om förvandlingsstraffets befordran till verkställighet
och om strafftidsb er åkningens början

Sedan beslut fattats att nåd ej skulle begäras för H. i berört hänseende,
skedde remiss till fångvårdsstyrelsen. Vid remissen fogades en promemoria
till ledning för remissens besvarande. Däri framställdes under hänvisning
till rättsfallen i regeringsrättens årsbok 1950 s. 50 och not. Ju 23 vissa
frågor beträffande strafftidsberäkningsspörsmål och beträffande gången vid
straffdoms befordran till verkställighet.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt den 1 oktober 1963 hit inkomna yttrande
— efter redogörelse för de beslut och domar som voro i fråga —
följande.

När H. den 13 november 1962 av hovrätten förklarades häktad förelåg
mot honom förvandlingsbeslutet å fängelse sextiofyra dagar. Enär II. som
häktad var intagen i stadshäkte och ej i fångvårdsanstalt hade han ej möjlighet
att — sedan hans återkallelseskrift den 16 november 1962 inkommit
till hovrätten — under häktningstiden börja avtjäna förvandlingsstraffet.
Detta kunde ej ske förrän han den 3 december 1962 som häktad intogs i
fångvårdsanstalt, därvid han, enligt vad styresmannen vid 1‘ångvårdsanstalten
i Vänersborg meddelat, medförde hovrättens beslut av den 29 november
1962 i bötesförvandlingsmålet. Verkställigheten av förvandlingsstraffet
kan således räknas först från den 3 december 1962. Ilade II. däremot som
häktad omedelbart intagits i fångvårdsanstalt skulle verkställigheten ha
räknats från den dag återkallelseskriften inkom till hovrätten eller den 16
november 1962. (Reg.rättens årsbok 1950 Not. Ju 23).

II. skall nu obligatoriskt villkorligt frigivas den 20 november 1963.
Därest förvandlingsstraffet börjat avtjänas den 16 november 1962 skulle
detta ha tillfullo verkställts den 19 januari 1963. II. skulle därefter suttit

häktad till dess straffverkställigheten den 24 januari 1963 återupptogs.
Han skulle då komma att obligatoriskt villkorligt frigivas den 24 november
1963 eller således fyra dagar senare enligt följande beräkning: 24/1-63 +
(5/6 av 1 år = 10 mån =) 24/11-63.

När en person som häktad intages i fångvårdsanstalt skall styresmannen
ofördröjligen hos fångvårdsstyrelsen verkställa aktrekvisition. Därest en lagakraftvunnen
dom föreligger mot vederbörande, börjar verkställigheten
av det i domen utsatta straffet så snart domen kommit fångvårdsanstaltens
styresman tillhanda. Därest vederbörande fullföljt talan mot domen uppmanar
fångvårdsstyrelsen vid översändandet av akten styresmannen att
tillfråga den häktade huruvida han önskar återkalla sin talan och under
häktningstiden börja avtjäna straffet. Därest den häktade återkallar sin
talan räknas straffverkställigheten, som ovan nämnts, från den dag återkallelseskriften
inkom till hovrätten eller Nedre justitierevisionen. Meddelande
till fångvårdsstyrelsen om denna dag lämnas som regel av styresmannen
och i de fall detta ej sker brukar fångvårdsstyrelsen vid strafftidsberäkningen
hos hovrätten efterhöra dagen då återkallelseskriften inkom. I
detta sammanhang må framhållas önskvärdheten av att hovrätten i sitt beslut
om avskrivning av målet efter återkallelsen alltid anger dagen då återkallelseskriften
inkom till hovrätten.

Till sist må framhållas att i det nu föreliggande fallet icke fanns anledning
för styresmannen vid fångvårdsanstalten i Vänersborg att sätta sig i
förbindelse med hovrätten, enär H. vid intagningen i anstalten den 3 december
1962 medförde verkställbart beslut beträffande bötesförvandlingsstraffet.

På begäran inkom fångvårdsstyrelsen därefter med eu i yttrandet åsyftad
rundskrivelse från styrelsen till styresmännen för samtliga fångvårdsanstalter
angående lämnande av vissa uppgifter m. m. för strafftidsberäkning (nr
25/1961). Av rundskrivelsen må här återges följande.

3. Vid verkställighet under häktningstid (när häktad börjar undergå
honom i annat mål ådömt straff på grund av nöjdförklaring eller därför att
lagakraftvunnen dom kommer anstaltens styresman tillhanda) bör av de
insända verkställighetshandlingarna framgå, dels vilken dag domen inkommit
till anstalten (verkställighetstiden räknas från den dag verkställbar
dom föreligger hos styresmannen), dels vilken domstol som meddelat
häktningsbeslut samt dagen för beslutet, dels vilken dag styresmannen
meddelat sistnämnda domstol att den häktade börjat undergå straffet
(sådan underrättelse bör sändas till domstolen utan dröjsmål: domstolen
och åklagaren erhåller avskrifter av fångvårdsstyrelsens strafftidsresolution).

För att häktad skall ha möjlighet att så fort som möjligt efter intagningen
på fångvårdsanstalt börja avtjäna straff, som tidigare kan ha ådömts
honom, är det av synnerlig vikt att aktrekvisition hos fångvårdsstyrelsen
sker omgående.

4. På förekommen anledning erinras om att nöjdförklaring icke skall
upptagas efter fullföljdstidens utgång.

Om den dömde icke har överklagat domen, blir denna verkställbar
samma dag som fullföljdstiden utgår. Ilar den dömde fullföljt talan, kan
domen — om fullföljdstiden har utgått och nöjdförklaring således ej kan

avgivas — befordras till verkställighet endast om den dömde återkallar sin
vadetalan, varvid strafftiden för häktade dömda räknas från den dag da
återkallelseskriften inkommer till hovrätten resp. nedre justitierevisionen.
Om häktad, som har överklagat domen, efter fullföljdstidens utgång vill
avgiva nöjdförklaring, bör han i stället erhalla hjälp med att upprätta och
insända skrift i vilken han återkallar sin talan.

Därefter skedde remiss till föreståndaren för stadshäktet i Borås. Vid
remissen fogades en promemoria med frågor rörande dennes befattning med
de aktuella verkställighetsfrågorna.

I ett den 15 oktober 1963 hit inkommet yttrande anförde föreståndaren

för stadshäktet G. Andrén följande.

Genom advokaten Lagerberg fick jag den 3 december 1962 kännedom om
att H. hos hovrätten överklagat en honom tidigare av Borås rådhusrätt
ådömd dom, vilka besvär han sedermera återkallat, varför domen skulle
kunna verkställas. Eftersom jag ditintills icke ägt kännedom om vare sig
domen eller återkallelse^ uppvisade Lagerberg för mig hovrattens beslut,
varav framgick, att Lagerbergs uppgifter var med rätta förhållandet överensstämmande.
H. blev därför samma dag förpassad till fångvårdsanstalten

i Vänersborg.

Frågan huruvida skyldighet förelegat för mig att befordra förvandlmgsstraffet
till verkställighet så snart återkallelsen inkommit till hovrätten —
under förutsättning att jag erhållit meddelande härom — kan jag besvara
endast genom hänvisning till fångvårdsstyrelsens åberopade yttrande.

Till att börja med må framhållas att enligt vad som framkommit under
utredningen Andrén icke känt till vare sig förvandlingsbeslutet eller återkallelsen.
Det synes ej ha förelegat någon skyldighet för Andrén att vara
verksam för att utröna om nagot verkställbart avgörande beträffande H.
förelåg. Någon anledning till anmärkning mot Andrén förekommer sålunda
ej.

Oavsett detta har under handläggningens gång uppkommit flera spörsmål
som givit mig stark anledning ifrågasätta om beträffande häktesförestandares
befattning med straffverkställighetsfrågor givits tillfredsställande föreskrifter.

De frågeställningar som därvid uppkommit ha emellertid numera kommit
i ett delvis nytt läge i och med att Kungl. Maj:t den 28 februari 1964
framlagt en proposition (nr 76) med förslag till lag om behandling i fangvårdsanstalt,
avsedd att Ir. o. m. den 1 januari 1965 ersätta straffverkställighetslagen.
Förslaget har antagits av riksdagen (skrivelse nr 169/1964). I
propositionen beröras sålunda vissa av de frågor som i förevarande ärende
uppmärksammats. Särskilt må hänvisas till de uttalanden som departementschefen
fiillt å s. 22—23 och som innebära att bestämmelser i admi -

nistrativ ordning avses skola utfärdas till förebyggande av vissa olägenheter
eller oklarheter, sammanhängande med de fristående häktenas befattning
med verkställighetsfrågor.

I detta läge anser jag mig kunna inskränka mig till att framföra vissa
synpunkter i anslutning till de skilda frågeställningar som föranletts av nu
före varande ärende.

a) Det förhållandet att Andrén ej känt till förvandlingsmålet visar behovet
av föreskrifter om skyldighet för häktesföreståndare att söka utreda
om en häktad blivit i annat mål ådömd straff som är verkställbart eller som
överklagats. Vissa föreskrifter av sådan art gälla redan för styresmännen för
fångvårdsanstalterna (jämför den ovan intagna rundskrivelsen och Kungl.
cirkuläret den 18 november 1938, intaget under 4 kap. 4 § SL). Av departementschefens
nämnda uttalande framgar att likartade bestämmelser äro
avsedda att utfärdas för föreståndare vid fristående häkte.

b) Vidare uppkommer frågan vad föreståndare för fristående häkte skall
göra, om han på nämnt sätt får kännedom om att verkställbar dom föreligger.
Problemet gäller därvid icke dom i det mål, vari vederbörande är
häktad; denna fråga är reglerad i 13 § första stycket verkställighetslagen
(11 § första stycket i nya lagen). Men även när den verkställbara domen
avser annat mål än det där häktning skett, lär skyldighet böra åvila föreståndare
för fristående häkte att befordra den till verkställighet. Då sådan
skyldighet ej synes vara stadgad (jämför 13 § andra stycket andra punkten
lagen samt motsvarande stadgande i nya lagens 11 §), torde — ehuru saken
ej särskilt nämnts i propositionen — få förutsättas att föreskrift härom är
avsedd att intagas i de av departementschefen förutskickade administrativa
bestämmelserna.

c) En fråga, som sammanhänger med straffdoms befordran till verkställighet,
är det i förevarande ärende särskilt aktualiserade spörsmålet om
betydelsen av att man a den anstalt eller det häkte, där den dömde är intagen,
får kännedom om att återkallelse inkommit till överrätt. Enbart
erfarenheterna i detta ärende synes mig dock ej utgöra anledning att väcka
fråga om införande av skyldighet för överrätt att sända meddelande var
gång återkallelse inkommer från en tilltalad, som är häktad i målet eller i
annat mål. Förutom att vederbörande styresman eller föreståndare säkerligen
oftast redan känner till aterkallelsen (jämför fångvårdsstyrelsens yttrande),
talar emot en sådan underrättelseplikt det förhållandet att det
regelmässigt torde förflyta helt kort tid mellan återkallelsen och överrättens
avskrivningsbeslut, som ju ändå skall tillställas styresmannen respektive
föreståndaren. I detta sammanhang ma erinras om fångvårdsstyrelsens
önskemal att i avskrivningsbeslut utsättes dagen då återkallelse inkommit.

d) Viktigast beträffande återkallelsefallen torde ur den enskildes synpunkt
vara — icke att det kan förekomma några dagars dröjsmål med
straffverkställighetens inledande — utan om han vid strafftidsberäkningen

kan komma att »förlora» strafftid när begynnelsedagen för strafftidsberäkningen
infaller senare än domens verkställbarhet. De som äro häktade i
målet — oavsett var de förvaras — förlora dock ej strafftid, eftersom enligt
17 § verkställighetslagen strafftiden skall räknas från den dag då domen må
verkställas, d. v. s. dagen för återkallelseskriftens ankomst till överrätten.
Ej heller de som såsom häktade i annat mål äro intagna i fångvårdsanstalt
torde i regel behöva förlora strafftid, eftersom enligt vad fångvårdsstyrelsen
utvecklat i sitt yttrande man även då i praxis vid strafftidsberäkningen
räknat med att strafftiden börjat samma dag som återkallelseskriften inkom
till överrätten. Det må därvid framhållas, att en förutsättning för sådant
förfarande vid strafftidsberäkningen dock synes vara att domen nämnda
dag »hos styresmannen föreligger till verkställighet» (17 § verkställighetslagen;
jfr ovannämnda prop. s. 29 där visst förtydligande av stadgandet
föreslås). När fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande uttalat, att om H. varit
som häktad intagen i fångvårdsanstalt verkställigheten skulle ha räknats
från återkallelse^ inkomstdag, torde sålunda ha förutsatts att styresmannen
dessförinnan införskaffat underrättens förvandlingsbeslut genom sådan
aktrekvisition som beröres senare i yttrandet.

En strafftidsberäkning med utgångspunkt från dagen för återkallelsens
ankomst till överrätten är dock icke möjlig när det gäller dem som såsom
häktade i annat mål äro intagna i fristående häkte. För deras del kan enligt
17 § verkställighetslagen vid strafftidsberäkningen såsom begynnelsedag
räknas först den senare dag när den dömde överförts till fångvårdsanstalt
och dom där föreligger till verkställighet. Den tidsutdräkt som därvid kan
uppstå ge dem i avseende å strafftidsberäkningen en sämre ställning som
framstår som sakligt sett helt omotiverad.

En tänkbar möjlighet att råda bot för detta förhållande är att komplettera
17 § verkställighetslagen (16 § i nya lagen) med en regel som även för
dessa fall möjliggör strafftidsberäkning från den dag återkallelseskrift inkommit
till överrätt. och detta trots att den dömde då vistas i fristående
häkte. Det vore ingen nyhet att räkna strafftid trots att den dömde vistas
i fristående häkte, ty så gäller redan för dem som är häktade i målet.

En annan tänkbar möjlighet vore att — i motsats till vad nu gäller enligt
7 § verkställighetslagen — tillåta nöjdförklaring även efter fullföljdstidens
utgång. Därvid måste dock närmare övervägas olika konsekvenser av en
dylik ordning, varvid exempelvis måste beaktas risken att en överrätt kan
tänkas hinna döma och kanske ändra ett underrättsavgörande innan den
får del av nöjdförklaring som föranlett verkställighets inledande.

Jag har emellertid icke ansett mig böra nu närmare överväga om ändringar
i enlighet med de tankegångar som nyss antytts äro genomförbara
och lämpliga, eftersom straffverkställighetslagstiftningen nyligen varit föremål
för lagstiftningsmakternas prövning och skäl därjämte föreligga att
avvakta vilken innebörd och effekt de enligt propositionen planerade admi 2*

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

nistrativa bestämmelserna komma att få beträffande fall av här ifrågakommen
art.

Av visst intresse kan dock vara att med utgångspunkt från nu ifrågakommet
fall sammanfatta vilka bestämmelser som behövts för att få till
stånd snabb verkställighet i det här aktuella fallet.

Därest häktesföreståndaren haft en undersökningsplikt, liknande den som
stadgats i det under 4 kap. 4 § SL införda cirkuläret, hade han sannolikt
fått kännedom om förvandlingsbeslutet och därjämte troligen också H:s
tilltänkta eller verkställda åtgärd att återkalla sin besvärstalan.

Därest häktesföreståndaren i dylikt fall — när undersökningen givit anledning
därtill — haft en rekvisitionsskyldighet beträffande avgörande som
var eller inom kort kunde förväntas bli verkställbart (jämför punkt 3 andra
stycket i fångvårdsstyrelsens ovan intagna cirkulär nr 25/1961), skulle han
ha erhållit förvandlingsbeslutet, så att detta blivit tillgängligt för eventuellt
uppkommande fråga om befordran av straffet till verkställighet.

Därest han därjämte haft skyldighet att när anledning förekom därtill,
undersöka om överklagad dom blivit verkställbar, hade han, vid kännedom
om återkallelsen, haft att hos hovrätten införskaffa besked om återkallelsens
inkomstdag.

Därest han vidare haft skyldighet att beträffande fall, som avses i 13 §
andra stycket andra punkten verkställighetslagen (d. v. s. den som var
häktad i annat mål) befordra verkställbar dom till verkställighet, torde H:s
överförande till fångvårdsanstalt för straffverkställighet kunnat ske mycket
snart efter det att förvandlingsbeslutet blev verkställbart.

Enär erfarenheterna från nu behandlat avsnitt av ärendet möjligen
kunde vara av värde vid utarbetandet av de planerade administrativa bestämmelserna,
lät jag överlämna en avskrift av mitt beslut till chefen för
j ustitiedepartementet.

IV. Vissa övriga spörsmål i anslutning till hovrättens beslut

a) Vid remissen till hovrätten framställdes på förekommen anledning
frågan om den utmätningsman som begärt förvandlingen tillställts avskrift
av hovrättens beslut jämte utdrag av saköreslängd eller av expedition om
bötesbeslut (9 § kungörelsen den 18 november 1938 med vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen om verkställighet av bötesstraff).

Hovrätten anförde i sitt yttrande, att beslutet ej expedierats men att
hovrätten därtill ville anmärka att ifrågavarande utdrag ännu icke rekvirerats
när H. återkallade sin talan.

Vad i denna del förekommit är ej av beskaffenhet att föranleda annat än
ett påpekande att vederbörande, för expedieringen ansvariga befattnings -

havare hos hovrätten haft att iakttaga stadgandet om expediering av beslutet
till utmätningsmannen.

b) Såsom ovan angivits innehöll hovrättens beslut i förvandlingsmålet
bl. a. att H. förpliktades att återgälda statsverket den till 175 kronor uppgående
ersättningen till den offentlige försvararen, advokaten Lagerberg.

I sitt yttrande anförde hovrätten, som själv upptog denna fråga, att beslutet
om återgäldandet icke stode i överensstämmelse med 19 § andra
stycket RP.

I remissen till Lagerberg gjordes en särskild hänvisning till detta hovrättens
uttalande, varvid anhölls om uppgift huruvida Lagerberg, i den mån
han ansåge förutsättningar för domvillobesvär föreligga beträffande nämnda
del av beslutet, ämnade anföra sådana besvär; tiden för dylika besvär hade
vid remissen ännu ej utlöpt.

I sitt yttrande anförde Lagerberg, att han icke ansett tillräckliga skäl
föreligga för anförande av domvillobesvär samt att han, som ej längre hade
något uppdrag från H., tillskrivit denne så att denne själv kunde taga
ställning till frågan.

Såsom hovrätten själv påpekat strider beslutet om återbetalningsskyldighet
för H. mot 19 § andra stycket sista punkten RP. Felet har uppenbarligen
berott på förbiseende. Med hänsyn härtill och då sannolikheten för
att H. genom beslutet kommer att tillskyndas skada måste bedömas som
ringa, finner jag någon åtgärd från min sida ej vara påkallad. Jag vill tilllägga
att därest H. — som fick del av detta beslut — kommer att krävas
på och betala beloppet, han är oförhindrad att här upptaga fråga om ersättning
därför.

Med det anförda var ärendet för min del slutbehandlat.

2. Fråga i vilken utsträckning domsskrivning må förberedas före

huvudförhandling

Sedan min förutvarande ställföreträdare, hovrättsrådet Holger Nordqvist,
vid inspektion av Göteborgs rådhusrätt hösten 1962 uppmärksammat
att i vissa brottmål, som å femte och nionde avdelningarna varit utsatta
att förekomma till huvudförhandling men av olika anledningar icke
avgjorts, koncept till domar funnos i akterna, upptogs härstädes ett ärende
i saken under början av år 1963. Sedan Nordqvist lämnat sitt uppdrag som
ställföreträdande JO övertog jag ärendets handläggning.

De nämnda koncepten innehöllo — förutom uppgift om domstolen, tid
och ställe för domens meddelande, parterna samt deras ombud eller biträden

och den tilltalades försvarare samt åklagarens gärningsbeskrivning, sådan
den angivits i stämningsansökningen — mer eller mindre fullständiga domskäl
och domslut. Målen angingo i huvudsak trafikbrott av grövre eller
ringare art samt förmögenhetsbrott. I de av målen i vilka den tilltalade vid
förundersökningen erkänt åtalade gärningen hade i domskoncepten såsom
domskäl antecknats, att den tilltalade erkänt gärningen och att erkännandet
styrktes av övriga omständigheter i målet. I vissa fall hade lämnats
plats för utsagor av den tilltalade och vittnen. I domslutet hade upptagits,
att den tilltalade jämlikt vissa lagrum dömdes för de åtalade brotten, varvid
utrymme lämnats för att ifylla ådömt straff. Därjämte hade i domslutet
antecknats, att den tilltalade förpliktades ersätta vissa kostnader i målet.

I ett erkänt mål (B 100/1961) angående grov förskingring hade i domskälen
upptagits bl. a., att den tilltalade borde komma i åtnjutande av villkorlig
dom, och i domslutet, att rådhusrätten dömde den tilltalade till
straffarbete ett år, villkorlig dom.

Ett annat mål (B 289/1960) avsåg enligt ansvarspåståendet häleri, bestående
i att den tilltalade köpt ett guldur, som var stulet, oaktat han
maste ha insett den brottsliga åtkomsten. I ett i akten förvarat domskoncept
hade under rubriken domskäl antecknats, att den tilltalade vitsordat,
att han köpt uret, men invänt att han ej visste eller hade anledning
misstänka, att uret åtkommits genom brott. Utrymme hade härefter lämnats
för ytterligare uppgifter av den tilltalade och för rådhusrättens bedömning,
varefter antecknats: »Rådhusrätten anser brottet böra bedömas som
ringa och förskylla böter». I domslutet hade antecknats att den tilltalade
dömdes för ringa häleri till dagsböter, medan antalet dagsböter och dagsböter
belopp lämnats öppet.

Målet B 535/1960 angick bedrägligt beteende, bestående i att den tilltalade
(S.) bott på hotell utan att betala rumshyran. Under förundersökningen
hade S. bestritt åtalet men vitsordat, att han häftade i skuld till
hotellet. I ett i akten förvarat domskoncept hade under rubriken domskäl
upptagits vissa uppgifter av S. under förundersökningen och utrymme lämnats
för dennes egna uppgifter vid huvudförhandlingen, varefter antecknats:
»Rådhusrätten finner icke vad S. anfört till sitt fredande kunna fritaga
honom från ansvar för den åtalade gärningen. Denna är att bedöma
på sätt åklagaren angivit.» I domslutet hade härefter antecknats, att rådhusrätten
dömde S. för bedrägligt beteende till dagsböter. Antalet dagsböter
och dagsböter storlek hade icke angivits.

I ett annat mål (B 72/1961) hade ansvar yrkats för urkundsförfalskning
jämte annat brott. I domskonceptet hade bland domskälen upptagits bl. a.
att på vissa anförda skäl urkundsförfalskningen — som erkänts — borde
bedömas som ringa samt att vid sådant förhållande och då särskilda skäl
mot eljest möjlig tillämpning av 4 kap. 14 § SL förelågo straff för brottet
hade förfallit.

Angående det tillämpade förfarandet framhölls vid inspektionstillfället
av ledamöter å avdelningarna bland annat följande. Domskoncepten upprättades
av den assessor som förberedde målens slutliga handläggning.
Denne vore icke närvarande vid huvudförhandlingen. Koncepten brukade
i huvudsak innehålla endast domsreciten samt stommen till domskäl och
domslut, medan domskäl eller domslut i egentlig mening icke skrevos på
förhand. Genom att redan vid huvudförhandlingens slut förelåg en stomme
till dom sparades tid och vanns möjlighet att handlägga flera mål vid varje
session. Härigenom minskades även den tid nämndemännen måste vänta
medan — efter den enskilda överläggningen — rättens ordförande med
hjälp av protokollföraren avfattade domskäl och domslut. Vidare förhindrades
i görligaste mån, att i domen utelämnades uppgifter, som skulle upptagas
däri. Att domskoncept upprättats inverkade icke på målens avgörande;
den som tjänstgjorde som ordförande kände sig helt obunden av konceptets
innehåll.

I anledning av vad sålunda förevarit begärdes — under hänvisning till
innehållet i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB — att rådhusrätten måtte avgiva
yttrande rörande lämpligheten att på sätt som skett före huvudförhandling
i anhängigt mål utskriva koncept till blivande domar.

I yttrande den 28 februari 1963, som avgavs under medverkan av rådhusrättens
flesta ledamöter, anförde rådhusrätten följande.

Före huvudförhandling i mål vid rådhusrätten uppsättes regelmässigt
domsrecit eller utkast till dom. I tvistemålen föreligger vid huvudförhandlingen
i allmänhet endast recit, innehållande — förutom uppgift om domstolen,
tid och ställe för domens meddelande, parterna och deras ombud —
redovisning av parternas yrkanden och grunderna för yrkandena. Beträffande
familjerättsmålen och vissa grupper av brottmål användas mera utförliga
stencilerade domsformulär. I övriga brottmål utarbetas före huvudförhandlingen
domsutkast. Vad angår stomämndsmålen uppsättes domsutkasten
av vederbörande assessor. Enligt arbetsordningen för rådhusrätten
åligger det assessor att handlägga sådana frågor enligt 23—28 kap. rättegångsbalken,
vilkas avgörande för åtalet ankommer på rätten, samt att utfärda
stämning och vidtaga övriga förberedande åtgärder i dessa mål. Assessorn
tjänstgör icke vid huvudförhandlingen. I mål med liten nämnd uppsättes
domsutkast vanligen av den kammarskrivare som har att föra protokoll
vid huvudförhandlingen.

Domsutkast i brottmål kan tjäna som promemoria åt rättens ordförande
vid dennes genomgång av handlingarna före huvudförhandlingen. Med utkastet
avses emellertid i första hand att underlätta domstolens arbete vid
avfattande av beslutad dom. För detta ändamål intagas i utkastet, förutom
en domsrecit, under rubrikerna domskäl och domslut jämväl annat som kan
väntas inflyta i domen. Har den tilltalade under förundersökningen erkänt
vad åklagaren lagt honom till last, kan det i allmänhet antagas, att den tilltalade
erkänner även vid huvudförhandlingen. I dessa iall antecknas därför
i utkastet att den tilltalade erkänt gärningen eller gärningarna, varjämte
göres tillägg angående omständigheter till stöd lör erkännandet, t . ex. vissa

skriftliga bevis. Har den tilltalade icke erkänt, lämnas utrymme i konceptet
för uppgifter, som vid huvudförhandlingen kunna komma att lämnas av
den tilltalade, samt för redovisning av andra utsagor och skriftliga bevis.
I marginalen göres ibland hänvisningar till aktbilagor. Finnes anledning
att frångå åklagarens brottsrubricering, kan i utkastet lämnas förslag hur
brottsligheten bör bedömas. Oavsett om den tilltalade erkänt eller ej brukar

1 domsutkastet upptagas fakta, som endast för den händelse den tilltalade
övertygas om brott komma att inflyta i domen. Sålunda göres, då tillämpning
av 4 kap. 14 § strafflagen kan komma ifråga, anteckning om dom som
kan medföra straffhöjning. Vidare antecknas, för den händelse 4 kap. 3 §
strafflagen kan vinna tillämpning, uppgift om den tidigare dom som berores.
Domslutet skrives i allmänhet så som om åklagaren hade fått bifall
till sm talan. Ivan villkorlig dom, förvaring eller straffriförklaring ifrågakonima,
förses utkastet med härför lämpade formuleringar. Eventuellt intagas
i utkastet alternativa skrivningar.

Att såsom skett i målet B 100/1961 (9 B) strafftiden preciseras i utkastet,
anser rådhusrätten olämpligt. — Det förhållandet, att i detta fall utsatts
ett straff 1 år — har sannolikt sin förklaring däruti, att författaren till
utkastet icke velat utesluta möjligheten av villkorlig dom och fördenskull
upptagit text härför i utkastet samt att han för sådant fall med hänsyn till
brottslighetens art ansett uppenbart, att strafftiden ej borde underskrida
den längsta tid, vid vilken villkorlig dom kan ifrågakomma. — I övrigt
synas domsutkasten ha utformats i enlighet med praxis.

Det ifrågavarande förfaringssättet, att utkast till dom uppsättes före
huvudförhandlingen, har tillämpats vid rådhusrätten i många år. Rådhusrätten
kan icke finna att förfarandet står i strid mot innehållet i 17 kap.

2 § och 30 kap. 2 § RB. Såsom framgår av det föregående upprättas utkastet
icke av rättens ordförande, och rådhusrätten håller det för helt uteslutet
att förhandenvaron av ett enligt angivna normer upprättat domsutkast
skulle medföra att domen grundas på annat än vad som förekommit
vid huvudförhandlingen.

Enligt RB 43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB åligger det rätten att tillse,
att målet blir uttömmande behandlat. I Gärdes kommentar till sistnämnda
lagrum framhålles, att på rättens materiella processledning ställas i brottmål
större krav än i tvistemål, att rätten sålunda i vida högre grad än i
tvistemål är ansvarig för att utredningen blir fullständig samt att för handhavandet
av de uppgifter, som i detta hänseende ankomma på rätten, det
torde vara erforderligt, att ordföranden i förväg genomgår materialet från
förundersökningen samt andra handlingar i målet. Någon risk för att domen
i anledning av sådan genomgång skulle komma att grundas på annat än vad
som förekommit vid huvudförhandlingen, kan icke rimligen antagas föreligga,
och den omständigheten, att ordföranden i samband med den rekommenderade
genomgången tager del av ett på handlingarna i målet grundat
domsutkast av här förut angiven beskaffenhet, är enligt rådhusrättens
mening lika litet som själva genomgången ägnad att skapa någon risk i berörda
hänseende.

Sedan lämpligheten av förfaringssättet ifrågasatts, såsom nu skett, har
ett flertal av rådhusrättens nämndemän, vilka väl känna till förfaringssättet,
tillfrågats angående detta. Samtliga ha förklarat, att de icke i något
fall kunnat märka att bedömningen av vad som förekommit vid huvudförhandlingen
rönt inflytande av att ett utkast till dom förelegat.

Någon olägenhet med förfaringssättet har således icke försports. Däremot
har detta visat sig medföra betvdande fördelar. Rådhusrätten hänvisar harutinnan
till vad som anförts av''ledamöter å femte och nionde avdelningarna
i samband med inspektionen. Rådhusrätten vill understryka, att metoden
medför betydande tidsbesparing och är ägnad att minska riskerna för misståg
och förbiseenden. Det torde i själva verket vara till uppenbart gagn tor
den dömande verksamheten, att rättens ledamöter under överläggning till
dom, i förlitan på det förarbete som skett, kunna utan onödig störning helt
ägna sina bemödanden åt att belysa och fastställa vad som vid huvudförhandlingen
förekommit och medverka till ett riktigt domslut.

Efter remiss anförde hovrätten för Västra Sverige i yttrande den 5 maj
1964 — under framhållande att hovrätten begränsade sitt yttrande till att
avse brottmål och därvid främst toge sikte på mål i vilka nämnd deltoge
— följande.

Önkvärt torde vara att underrätts dom i brottmål i görligaste man avkunnas
muntligen i anslutning till den efter huvudförhandlingen hallna
överläggningen. Därest dom avkunnas i sådan ordning behover domen visserligen
icke vid avkunnandet ha erhållit en i allo definitiv språklig utformning.
Expedition som utfärdas för part skall emellertid hallas tillgänglig
inom sex dagar från avkunnandet. Ådömes ovillkorligt frihetsstraff, iorvaring
eller ungdomsfängelse skall domen inom samma tid expedieras ti
fångvårdsmyndighet. Liknande gäller domar som avser disciplinstraff eller
utmynnar i straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Meddelas villkorlig
dom föreskrives i vissa fall än kortare expeditionstid. År fråga om
häktad skall domen, även då den ej avkunnas i anslutning till överläggningen,
i princip vara skriftligen avfattad och meddelad inom en vecka

efter huvudförhandlingens avslutande. , ... ,

Uppenbart är att den tidsnöd som av nu angivna skal kan föreligga vid
domsskrivningen många gånger är svår att bemästra, och sadan tidsnod ar
under alla förhållanden ägnad att motverka en rationell arbetsrutin. Särskilt
gäller detta domstolar, i vilka ordföranden har tva eller flera sessionsdagar
per vecka. Det är därför icke märkligt att en del domstolar åtminstone
i vissa mål söker att redan före huvudförhandlingen i nagon man förbereda
domsskrivningen genom utkast eller stommar. ^ Olika synpunkter
kan anläggas på dylikt förberedelsearbete beroende pa vilka avsnitt av

domen förberedelsearbetet avser. ......

Vad först angår ett förberedande av den del av domen som omfattar toreskrivna
uppgifter rörande domstolen, parterna och ombuden m. m. sam
en redovisning av åklagarens och eventuell målägandes yrkanden synes intet
vara att erinra. Många gånger utgör detta avsnitt huvuddelen av den blivande
domen. Ett förberedelsearbete av motsvarande slag utiores för ovngt

städse i hovrätterna och Högsta domstolen.

Vanskligare är frågan då förberedelsearbetet utstrackes till sadant som
brukar hänföras under rubriken domskäl. I princip är det givetvis förkastligt
att före huvudförhandlingen göra utkast till domskäl. Undantag torde
dock kunna medgivas beträffande vissa i allmänhet till domskälen haniorlDa
faktiska uppgifter, som med viss grad av sannolikhet kommer att bil
antecknade i den blivande domen. Närmast åsyftas uppgifter rörande tidigare
domar i fall då exempelvis 4 kap. 3 eller 14 §§ strafflagen kan bil
aktuella. Dylika uppgifter är slundom ganska omfattande, och viss tids -

vinst ernås då onekligen om de blir skriftligen avfattade på förhand. Möjligen
kan även sådana uppgifter som exempelvis rörande resultatet av blodundersokning
i mål om rattfylleri och rattonykterhet nämnas i detta sammanhang.
Uppgifter av sistnämnda slag blir för övrigt regelmässigt redovisade
i domen oavsett vilken utgång målet får.

Därest domskälen förberedes i vidare mån än nu sagts och utkastet sålunda
avser domskal i mera egentlig bemärkelse, något som synes vara
tallet exempelvis i de i remisshandlingarna nämnda målen B 100/61 (9 avd.)
25.. 535/60 (5 avd.), anser hovrätten förfarandet inge betänkligheter

Har ma anmarkas det uppenbart förkastliga i att, som någon gång torde
. a i°rekommit, domstol på grundval av förundersökningsprotokollet för
införande i domen upprättar utkast till redogörelse för vad tilltalad, målsagande
och vittne kan antagas komma att yttra vid huvudförhandlingen.
Hovratten vill understryka att den ej har anledning antaga att dylikt skulle
iorekomma vid den domstol, varom här närmast är fråga. Domstols dom i
huvudlorhandlmgsmal skall enbart grunda sig på en förutsättningslös bedömning,
av vad vid huvudförhandlingen förekommit. En ofta diskuterad
iraga ar i vad man domaren före förhandlingen kan bibringas en förhandsmstallmng
genom att taga del av innehållet i förundersökningsprotokoll
och annat skriftligt material. Det finns goda skäl för ett antagande att
risken för att domaren bibringas en sådan inställning är särskilt påtaglig
om han fore forhandlingen upprättar eller tar befattning med domsutkast.
som uttrycker bedömningar på grundval av handlingarna i målet. Risken
tor att domaren tar intryck av vad som anföres i ett domsutkast är måhanda
an storre om, som i rådhusrätten synes vara fallet i mål med stor
namnd, utkastet upprättas av annan kvalificerad jurist som ej är närvarande
vid huvudförhandlingen.

Vad slutligen angår utkast till domslut är i första hand de synpunkter
som anförts beträffande utkast till domskäl aktuella. Emellertid torde även
andra synpunkter tillkomma.

Vid sitt förberedande av ett mål har domaren att klargöra för sig de olika
slag av domslut, som är tänkbara i målet, och i den utsträckning så erfordras
satta sig in i de rättsliga frågor, som kan bli aktuella vid de olika slagen
av utgång. Stundom torde han i anslutning härtill behöva göra nå slag av minnesanteckningar av juridisk-teknisk natur. Särskilt då något
eller nagra av de tänkbara alternativen till domslut är av mera komplicerad
art kan dessa anteckningar enklast komma till uttryck i ett eller flera mer
eller mindre fu lstandigt formulerade utkast till domslut. Redan av nu angivna
skal torde därför vissa (ofullständiga) utkast till domslut stundom
vara motiverade.

Till sistnämnda synpunkter kommer emellertid vad ovan anförts om
önskvärdheten att i görligaste mån avkunna dom i anslutning till överlaggnmgen,
i vilket fall åtminstone domslutet redan vid avkunnandet måste
föreligga i en även ur formell och språklig synpunkt någorlunda definitiv
ayiattnmg. skyldighet att i samband med avkunnandet omedelbart expediera
domsbevis utvisande domslutet föreligger dessutom i flera fall. Ur
dessa synpunkter är det många gånger utan tvivel en vinst om visst eller
vissa alternativ till domslut är i formellt hänseende skisserade på förhand
till fromma för en koncentration av överläggningen till de egentliga tvistefrågorna
i målet kommer överläggningen med nämnden i så fall ej att betungas
med överväganden i formella och språkliga frågor och ej heller av

tidsödande konceptskrivning. Dessutom undvikes onödig och stundom irriterande
spilltid för nämndemännen samt ges domstolen kapacitet att avverka
större antal mål, något som för närvarande far anses vara i hög grad
önskvärt. Den ordförande som ej på nu angivet sätt förberett ett mera komplicerat
alternativ till domslut torde för övrigt, såvitt hans sessionsdag ej
är onormalt kort, i allmänhet vara obenägen att avkunna dom omedelbart
efter överläggningen. Risken för att formella fel begas är nämligen da olta
betydande. Olägenheterna med att avkunnandet av domen uppskjutes eller
att domslutet får en formellt felaktig utformning anser hovrätten vara betydligt
större än de eventuella olägenheter, som kan tänkas vara följden
av att domaren upprättar (alternativa) utkast eller stommar till domslut.

Fasthållas måste emellertid under alla förhallanden att ett utkast (en
stomme) till domslut ej får innehålla mera än som påkallas av ovan anförda
synpunkter. I den mån utkast till domslut går utöver denna gräns, exempelvis
genom att de — som i ett av de i handlingarna omnämnda malen är
fallet — innefattar utmätta straff, måste detta sålunda anses klart olämpligt
av skäl likartade dem som berörts ovan angående det olämpliga i att på
förhand upprätta utkast till egentliga domskäl. Över huvud taget får ett
utkast till domslut ej utgöra en förhandsbedömning av målets utgång eller
ges sådan utformning att det kan fattas som en dylik bedömning. _

Sammanställes ovan anförda synpunkter, synes några erinringar ej bora
göras beträffande vad som enligt handlingarna förevarit i målen B 112/o9
och 144/59 (9 avd.). Utkasten i målen B 289/60, 72/61 och 100/61 (9 avd.)
samt B 535/60 (5 avd.) torde däremot innefatta vissa uppgifter, som enligt
hovrättens mening icke bör förekomma i utkast av förevarande slag.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Omedelbarhets- och muntlighetsprincipema, som höra till grundvalarna
för vårt rättegångssystem, ha bl. a. kommit till uttryck i 17 kap. 2 § och
30 kap. 2 § RB, vari för huvudförhandlingsmålen stadgas att domen skall
grundas å vad vid förhandlingen förekommit. Av berörda principer och
stadganden följer icke endast att skriftligt aktmaterial ej ma läggas till
grund för avgörande med mindre det aberopats vid förhandlingen, utan
även att något rättens ställningstagande till parternas talan ej skall förekomma
förrän processmaterialet framlagts vid förhandlingen.

I enlighet med det anförda kan det icke anses stå i överensstämmelse
med rättegångsbalken om före huvudförhandlingen utformas en dom som
innefattar egentliga ställningstaganden till målet. Otvivelaktigt år det emellertid,
såsom i remissyttrandena framhållits, av praktiskt värde om före
förhandling göras vissa förberedande anteckningar till en blivande dom.
De mest framträdande fördelarna härav är att pa det sättet cn ej obetydlig
tidsvinst under sessionsdagarna kan uppnås och att man får ökade möjligheter
att, såsom i regel är önskvärt, kunna meddela dom i anslutning till
huvudförhandlingen i målet.

Fråga är då för brottmålens vidkommande hur omfattande dylika förberedande
utkast böra få göras (jämför beträffande nedan berörda spörsmål
Laurin i llcuman m. fl. Brottets beivrande s. 215). Olika meningar lär ej

rada om att det är fullt godtagbart att i förväg anteckna sådana uppgifter
om domstolen, parterna och dessas ståndpunkter som avses i 30 kap. 5 §
1—3 RB. Några invändningar kunna ej heller resas mot att i ett utkast
antecknas oomtvistade sakförhållanden av beskaffenhet att — oavsett utgången
i målet — böra antecknas i domskälen.

När det enligt förundersökningshandlingama föreligger ett klart erkännande
av ifrågavarande gärning eller gärningar torde vidare få anses godtagbart
om ett domsutkast göres mera fullständigt, varvid dock bör fasthallas
att man ej synes böra avvika från parternas i målet tillkännagivna
ståndpunkter. Sålunda torde som domskäl respektive viss förberedelse till
domslut, kunna ifragakomma anteckningar om erkännanden och andra
klaia förhallanden i skuldfrågan samt om medgivanden i eventuell skadeståndsfråga,
uppgifter om brottsrubricering och tillämpliga lagrum — under
förutsättning att dessa moment ej äro tvistiga eller diskutabla — samt uppgifter
om tidigare domar, när tillämpning av 4 kap. 3 eller 14 §§ SL är
aktuell, ävensom anteckning om ersättningsskyldighet som i olika avseenden
kan komma att åläggas den tilltalade. Även andra förhållanden, som
ej framstå som kontroversiella, lär i åtskilliga fall kunna antecknas, när
målets beskaffenhet så kräver.

När ett otvetydigt erkännande icke föreligger och även eljest när rätten
vid sin framtida prövning kommer att ställas inför ett egentligt bedömande
— såsom bevisprövning, avvägning mellan skilda intressen, lösande av en
icke självklar rättsfråga, straffmätning eller val mellan olika tänkbara påfölj
dsfonner — kan det däremot icke anses överensstämma med rättegångsbalkens
principer om berörda bedömning föregripes genom ett i förväg
upprättat domsutkast, vari spörsmål av angiven art behandlas på ett sätt
som antyder viss utgång. Ställningstaganden till eller uttalanden om dylika
spöismal även om fråga är blott om preliminära bedömanden — medföra,
såsom hovrätten understrukit, en risk att domaren kan bibringas en
viss förhandsinställning i målet eller åtminstone röna en påverkan i viss
riktning. Jag vill härvid — med kännedom om våra domares medvetna
strävan att verkställa sin prövning förutsättningslöst och enbart efter egen
övertygelse framhålla att vad man i sammanhanget måhända främst
bör ha i åtanke är risken att domaren omedvetet kan ta intryck av ett av
honom själv eller annan utarbetat domsutkast som innefattar en preliminär
bedömning. Vidare måste det för parterna vara ägnat att menligt inverka
pa deras tillit till det rättsliga förfarandet, om de erfara, att domar i dylika
fall skrivas i förväg; för förtroendet för rättsskipningen är det över huvud
av synnerlig vikt att domstolarna i tvistiga frågor avhålla sig från allt som
kan ge intryck av att domstolen har en förutfattad mening i saken.

När det gäller vissa spörsmål av sist angiven art — t. ex. beträffande val
av påföljdsform, förverkande av tidigare villkorlig dom eller betydelsen
eljest av tidigare dom exempelvis enligt 4 kap. 3 § SL — kunna väl betänk -

ligheterna mot i förväg upprättade domsutkast med uppgifter i dylika hänseenden
kanhända sägas bli mindre om utkastet innehåller alternativa
förslag i samma hänseenden. I vissa fall kan väl också ett utkasts utformning
vara sådan att det framgår att viss anteckning utgör allenast förberedelse
med tanke på ett av flera tänkbara alternativ. Jag tänker därvid
närmast på ett sådant förfarande som innebär exempelvis att, samtidigt
som man i ett bestritt mål lämnar bedömningen av skuldfrågan helt öppen,
man likväl gör de anteckningar som erfordras för en eventuellt uppkommande
s. k. 4:3-situation; det är då tämligen klart markerat att anteckningarna
äro avsedda att komma till användning endast i händelse den tilltalade
befinnes övertygad om brott. Att i fall av nu antydd art där mer
eller mindre klart angives att alternativa bedömningsmöjligheter förutsättes
— giva några fasta hållpunkter för en gränsdragning för vad som må
anses godtagbart eller icke, finner jag emellertid vanskligt. En vägledande
synpunkt av mera allmän natur för de preliminära domsutkasten över huvud
svnes mig dock kunna vara att domsutkasten ej böra vara mei ingående
i fråga om bedömningar eller utgång än att de, teoretiskt sett — självfallet
ej i praktiken — skulle före huvudförhandlingen kunna föreläggas
vederbörande parter eller deras försvarare utan att dessa skulle fa befogad
anledning att reagera mot innehållet sasom tydande pa en förhandsinställning
inom domstolen. I

I enlighet med här anförda synpunkter anser jag att någon erinran icke
kan riktas mot att rådhusrätten i förväg upprättat domskoncept, innehållande
stomme till dom och i erkända mål i angiven omfattning domskal
och domslut. Däremot kan enligt min mening icke anses överensstämma
med rättegångsbalkens principer att före huvudförhandlingen ställning ens
preliminärt tages till frågan om villkorlig dom, något som av föreliggande
utkast att döma skett i målet B 100/1961. Det synes mig vidare över huvud
icke böra ifrågakomma att, såsom skett i samma mål, i förväg lamna
förslag till straffmätning; att denna uteslutande bör grundas på huvudförhandlingen
är uppenbart. I målen B 289/1960 och B 535/1960 hade de
tilltalade bestritt ansvar. Det oaktat behandlades i domskoncepten frågan
huruvida brott förelåg och hur brottsligheten var att bedöma. Då^ dessa
frågor voro t vistiga i målen, hade i enlighet med vad förut anförts frågorna
icke bort före huvudförhandlingen upptagas till ens preliminär bedömning.
Även utkastet i målet B 72/1961 anser jag innehålla sådana bedömningar
av föreliggande brottslighet som icke böra förekomma i utkast. Att domsutkasten
upprättats av befattningshavare vid rådhusrätten, som icke deltagit
i huvudförhandlingen, kan icke anses inverka, då utkasten tillförts
akten och varit tillgängliga för ordföranden före huvudförhandlingen.

I sist angivna hänseenden har alltså rådhusrätten i samband med upprättandet
av förslag till domar enligt min mening icke handlat i överens -

stämmelse med rättegångsbalkens principer. Utöver det påpekande som
ligger i vad jag här anfört finner jag dock ytterligare åtgärd i saken från
min sida icke påkallad.

Härmed var ärendet av mig slutbehandlat.

3. Fråga om missförhållanden förekomma vid rättsförhandlingar

inom lyckta dörrar

I samband med en aktuell debatt rörande rättegångar inom stängda dörrar
gjorde advokaten Ragnar Gottfarb i Svenska Dagbladet för den 27 april
1964 ett inlägg, vari han bl. a. avslutningsvis anförde.

För den misstänkte är offentligheten den enda garantien mot övergrepp.

, ^ domstol är försvararen — han må vara aldrig så skicklig_

inför stängda dörrar hjälplös. Han må argumentera, protestera men domstolen
är suveränt beslutande.

. ?ör domstolen är offentligheten det allseende öga som tvingar till objektivitet
och tankeskärpa och förhindrar slentrian och självgodhet.

För allmänheten är offentligheten vägen att lugnt bedöma vad som intratiat,
iorhmdra ryktesspridning, oro, kanske panik.

För rättsordningen är offentligheten det enda medlet att vinna medborgarnas
fortroende, och utan förtroende till en fast, i alla skiften orubblig
rättsordning kan ingen trygghet kännas och utan trygghet är allt materiellt
valstand blott en värdelös kuliss.

I en den 5 maj hit inkommen skrift anförde häradshövdingen Torsten
Ahlgren — under åberopande främst av det nu återgivna avsnittet av Gottfarbs
artikel bl. a. följande. Artikeln kunde lätt inge en del av allmänheten
den föreställningen att vid våra domstolar bedrevs något av en häxprocess
i mål som handlades inom stängda dörrar. Ahlgren ansåg att de
erfarenheter som kunde ligga till grund för Gottfarbs omdömen borde komma
till offentligheten. Ahlgren anhöll därför att jag måtte verkställa utredning
i syfte att klarlägga, huruvida vid någon av landets domstolar tjänstemissbruk
eller annat dylikt förelupit av beskaffenhet att kunna tagas till
intäkt för påstående om, att vid förhandling inför stängda dörrar gällande
processordning icke i allo länt till efterrättelse och att fördenskull domstolsverksamhet
vid sådan förhandling icke vore förtjänt av samtliga medborgares
förtroende i lika hög grad som den offentliga rättegången.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vår rättegångsordning bygger på offentlighetsprincipen. Avsteg från
denna äro medgivna endast i snävt begränsade undantagsfall. Frågan om

undantagsstadgandenas utformning och räckvidd är föremal för offentlighetskommitténs
överväganden, och jag finner icke anledning att ingå på
dessa spörsmål i förevarande sammanhang. Vad som med anledning av
Ahlgrens framställning behöver beröras är blott om det i sådana mål, där
rättegången i överensstämmelse med gällande föreskrifter försiggått inom
stängda dörrar, förekommit något som står i strid mot våra processuella
regler och grundsatser.

Därom vill jag framhålla att jag i olika sammanhang på grund av klagomål
eller av andra skäl granskat handlingarna i ett stort antal mål som
handlagts inom stängda dörrar. De fel som uppmärksammats i några av
dessa mål ha, såvitt jag kunnat finna, icke haft sin grund i att handläggningen
skett inom stängda dörrar. Jag har sålunda icke iakttagit något
som ger stöd för antagande, att särskilda missförhållanden förekommit i
mål, som handlagts inom stängda dörrar, eller att rättegången i sådana mål
gestaltat sig på annat sätt än i rättegångar, där offentlighet rätt.

Om handläggningen inför lyckta dörrar lett till särskilda missförhållanden,
skulle detta icke ha kunnat undgå att uppmärksammas av underrätternas
folkvalda ledamöter och av insiktsfulla och ansvarskännande advokater.
Det framstår som uteslutet att sådana personer skulle ha försummat
att påtala missförhållanden som uppmärksammats av dem. Då några klagomål
i förevarande hänseende icke framkommit, tyder detta på att nagra
särskilda missförhållanden icke förekommit i dessa mål.

Härvid är emellertid att beakta att antalet mål, som handläggas inom
stängda dörrar, är mycket litet i förhållande till det totala antalet mål.
Om man verkligen antoge att domarna avveke från för rättegången gällande
regler eller eljest toge sig otillbörliga friheter i mål, från vilka en kontrollerande
allmänhet är utestängd, skulle dylika missförhållanden helt visst
förekomma även i det mycket stora antal mål, från vilka allmänheten visserligen
icke är utestängd men till vilka några åhörare likväl icke mfinna
sig. Utvecklingen har lett till att en mycket väsentlig del av alla mål rent
faktiskt handläggas i närvaro av allenast domstol, parter och i målet eventuellt
förekommande vittnen. Vad angår överrätterna torde det i varje fall
vara betydligt vanligare att representanter för allmänheten saknas än motsatsen,
och även om förhållandena äro skiftande i olika delar av riket,
lär ej så få underrätter ha likartade erfarenheter. När det gäller det mycket
stora antal mål, vari på detta sätt — trots den principiella offentligheten

_förhandlingarna försiggå helt utan närvaro av allmänhet eller press, har

såvitt jag känner till aldrig ifrågasatts att domstolarnas handläggning skulle
av den anledningen på minsta sätt avvika från vad som eljest förekommit.
Förhållanden av nu antydd art och även andra skäl — såsom advokatkårens
vaksamhet och reaktionsmöjligheter — ge starkt belägg for att i
praktiken domstolarnas sätt att sköta handläggningen är alldeles oberoende
av om utomstående åhörare är tillstädes eller ej.

Med det sagda har jag på intet sätt velat förringa betydelsen av offentlighet
vid rättegångar. Det kan icke råda någon tvekan om att en grundförutsättning
för ett bibehållande av allmänhetens förtroende för rättskipningen
är att rättegångarna i princip äro offentliga och att undantagen från
offentlighetsprincipen äro så få som möjligt. Med det anförda har jag endast
velat klargöra, att det saknas anledning antaga att det sätt, varpå
handläggningen av mål för närvarande sker, påverkas av förhandenvaron
av en kontrollerande allmänhet.

Om offentlighetsprincipen ej hade den mycket vidsträckta tillämpning
som nu gäller, utan hemliga rättegångar vore det normala, skulle det väl
ej vara otänkbart att oarter och olägenheter av den art som antytts i Gottfarbs
artikel skulle kunna vinna insteg. Troligt synes mig också vara att
det är en sådan principiell tankegång som Gottfarb avsett att uttrycka,
när han tydligen mot bakgrunden av en tidigare i artikeln ställd principfråga
varför en rättegång skall vara offentlig — i de fyra sista styckena av
artikeln talar om offentlighetens fördelar, och att dessa stycken alltså ej
avse att illustrera några egna erfarenheter av handläggningen i enskilda
mål.

Oavsett om sistnämnda förmodan är riktig eller ej, anser jag att det
icke föreligger någon som helst anledning att antaga att det skulle föreligga
behov att beträffande mål, som handlagts inom stängda dörrar, verkställa
någon särskild undersökning av den art iVhlgren antytt. Skulle däremot
beträffande något konkret fall framkomma omständigheter som tyda
på missförhållanden vid handläggningen, kommer givetvis ett dylikt fall
att bli föremål för noggrann utredning.

Under hänvisning till det anförda fann jag att Ahlgrens framställning
icke borde föranleda någon åtgärd från min sida.

4. Fråga om domstol bort företaga brottmål till huvudförhandling,
oaktat den offentlige försvararen icke kom tillstädes. Tillika
fråga om rätten bort tillerkänna försvararen arvode, trots att
arvodesräkningen inkom till rätten först efter förhandlingen

Vid Göteborgs rådhusrätts sjätte avdelning ägde den 18 maj 1961 under
ordförandeskap av rådmannen H. Lindberg huvudförhandling rum i ett
brottmål mellan allmänna åklagaren, å ena, samt en man, här kallad X.,
å andra sidan, angående sedlighetssårande gärningar, olovlig rusdrycksförsäljning
och förskingring. För X., vilken före huvudförhandlingen genomgått
sinnesundersökning jämlikt 41 § sinnessjuklagen, hade advokaten
Hans-Erik Glimstedt förordnats till offentlig försvarare. Ehuru Glimstedt

icke kom tillstädes, företogs målet ändock till huvudförhandling. X. förnekade
vid denna, att han gjort sig skyldig till sedlighetssårande handling
vid ett av två påstådda tillfällen men erkände vad åklagaren i övrigt lade
honom till last. I dom den 1 juni 1961 fann rådhusrätten genom de berättelser,
som under förundersökningen avgivits av de tre minderåriga flickor,
som varit utsatta för de sedlighetssårande handlingarna, samt genom den
vittnesberättelse, som flickornas förhörsledare avgivit vid huvudförhandlingen,
åtalet i denna del i sin helhet vara styrkt. X:s erkännande av Övriga
gärningar fann rådhusrätten bestyrkt av utredningen i målet. Av det vid
sinnesundersökningen avgivna läkarutlatandet fann rådhusrätten emellertid
framgå, att X. begått gärningarna under inflytande av sådan själslig
abnormitet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Rådhusrätten förklarade
därför X. saker till de åtalade gärningarna men fri från ansvar. Sedan X.
fullföljt talan mot rådhusrättens dom med yrkande att domen måtte upphävas
i vad han därigenom förklarats saker till sedlighetssårande gärning,
fastställde hovrätten för Västra Sverige i dom den 7 september 1961 rådhusrättens
domslut. X. ansökte härefter om revision, men högsta domstolen
fann i beslut den 20 december 1961 ej skäl att meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle sta fast.

I en den 2 april 1963 hit inkommen skrift påtalade X:s moder att X:s
offentlige försvarare icke närvarit vid rådhusrättens huvudförhandling samt
framställde vissa, ej klart angivna anmärkningar mot bl. a. den bedömning
som gjorts av i målet förekommande ansvarsfrågor.

Med anledning av klagomålen inkom Lindberg efter remiss med yttrande
i anslutning till en härstädes upprättad promemoria.

Lindberg anförde i sitt yttrande följande.

När vid målets påropande den 18 maj 1961 klockan 14.10 advokaten
Glimstedt icke kom tillstädes, eftersöktes han per telefon, därvid besked
erhölls att han befann sig i Örebro. Försök gjordes då att få annan advokat
att samma dag uppträda såsom offentlig försvarare. Forsoken skedde dels
"enom efterfrågan bland i rådhuset tillstädesvarande advokater, dels genom
påringningar till andra som kunde tänkas ifrågakomma. Försöken misslyckades
emellertid. 0 „ _ .... „

I detta läge förelåg den situation, som avses i 46 kap. 2 § 3. rättegångbalken.
När X. underrättades härom och om situationens konsekvens enligt
lag, blev han besviken och bekymrad. Jag har ett bestämt minne av att
detta ej enbart berodde på nödvändigheten i och för sig av en upprepad
resa till Göteborg från Skåne utan dessutom på att X., enligt vad han uppgav,
hade arbete i Skåne. Domstolen blev iföljd härav enig om att laga
efter lägligheten och låta rent mänskliga hänsyn råda samt företaga malet
till handläggning trots bestämmelsen i 46 kap. rättegångsbalken.

Sedan ett annat mål, däri en målsägande hördes, handlagts mellan klockan
15—16, följde överläggning i förevarande mål och beslutades dom.
Överläggningen pågick mellan klockan 16—16.30, vilket protokollföraren
emellertid glömt att anteckna. När överläggningen skulle äga rum framhöll
jag för rättens ledamöter vikten av att med hänsyn till frånvaron av oltent -

lig försvarare tillvarataga X:s intresse genom särskild noggrannhet och försiktighet
i prövning och bedömning.

I skrivelse till Lindberg anförde jag följande.

Med hänsyn till beskaffenheten av de brott för vilka X. åtalats, och till
vad i målet upplysts om hans sinnesbeskaffenhet, är det uppenbart att X.
på grund av stadgandet i 21 kap. 3 § RB vid huvudförhandlingen skulle
ha biträtts av offentlig försvarare. Då den för X. förordnade offentlige
försvararen icke kom tillstädes vid huvudförhandlingen och annan försvarare
icke kunde utses, förelåg alltså en sådan situation som enligt bestämmelserna
i 46 kap. 2 § RB skall medföra att huvudförhandlingen inställes.

Sistnämnda bestämmelse om att huvudförhandling i dylikt fall skall inställas
har uppställts i rättssäkerhetens intresse och får icke åsidosättas på
grund av den tilltalades medgivande. Att försvarare är tillstädes innebär
nämligen en ökad säkerhet för att den tilltalades intressen behörigen tillvaratagas.
X:s önskemal om huvudförhandling, oaktat hans försvarare icke
var tillstädes, hade rätten så mycket mindre anledning att taga hänsyn till,
som det pa goda grunder kunde antagas att han icke själv kunde bedöma
om han behövde försvarare. Det finnes visserligen icke någon som helst
anledning att ifrågasätta riktigheten av vad Lindberg uppgivit om att
rätten handlagt och avgjort målet med iakttagande av X:s intressen. Detta
är likväl nagot som skall ske i alla brottmål och kan därför icke ersätta en
försvarare.

Jag finner således att rätten förfor felaktigt, då den handlade målet utan
att försvarare var tillstädes. Då målet emellertid, såvitt handlingar ge vid
handen, synes ha avgjorts på ett materiellt riktigt sätt, anser jag mig kunna
låta bero vid en erinran om vikten av att hithörande bestämmelser noga
iakttagas.

Vid granskningen av akten i målet har uppmärksammats, att vissa andra
oriktigheter förekommit vid målets handläggning. Härom får jag anföra
följande.

Enligt 45 kap. 15 § och 21 kap. 9 § RB skola allmän åklagare och försvarare
kallas till huvudförhandling. Av dagboksbladet till akten i målet
framgår att kopior av den å X. utfärdade kallelsen till huvudförhandlingen
sänts till åklagaren och den offentlige försvararen. Bevis om delgivning med
åklagaren och försvararen synes dock icke ha inkommit till rätten. Den
tillämpade ordningen för att underrätta aklagaren och försvararen om
huvudförhandlingen kan icke anses stå i överensstämmelse med gällande
bestämmelser om kallelser och måste anses av flera skäl mindre lämplig. Jag
förutsätter emellertid att Lindberg icke tagit personlig befattning med kallelserna
och att åtgärder komma att vidtagas så att kallelser hädanefter
utfärdas i behörig ordning på samma sätt som sker vid andra domstolar
samt att föreskrivet delgivningsförfarande icke underlåtes med mindre sär -

skilda omständigheter föranleda därtill (4 och 8 §§ delgivningskungörelsen).

Av dagboksbladet och akten synes framgå att icke heller målsäganden
— trots att han yrkat skadestånd — kallats till huvudförhandlingen. Enligt
45 kap. 15 § första stycket RB hade så skolat ske. Som någon olägenhet
icke uppkommit i anledning härav, föranleder underlåtenheten icke annat
än det påpekande som innefattas i det sagda.

Av akten i målet framgår att Glimstedts arvodesräkning inkom till rätten
först 7 dagar efter huvudförhandlingen och efter det målets handläggning
avslutats. Med hänsyn härtill torde framställningen enligt grunderna för
21 kap. 10 § och 31 kap. 9 § RB icke ha kunnat på sätt som skett upptagas
till prövning (jfr NJA 1951 s. 322). Jag vill härvid särskilt påpeka att
tillfälle icke bereddes vare sig åklagaren eller X. att yttra sig över räkningen.
Vad härutinnan förekommit är emellertid icke av beskaffenhet att
påkalla vidare åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

5. Domare, som förfarit felaktigt i ett lagsökningsmål, har ansetts
böra ersätta part skada som tillskyndats denne genom felet

I en klagoskrift hemställde Ivar Lind, att JO måtte pröva rådhusrättens
i Västerås handläggning av ett mål angående lagsökning mellan Lind,
borgenär, och annan person såsom gäldenär, vari rådhusrätten under ordförandeskap
av rådmannen Martin Lindheimer genom utslag den 21
februari 1963 lämnade den av Lind i målet förda talan utan bifall samt
förpliktade Lind att ersätta gäldenären dennes kostnader i målet med 70
kronor.

I anledning härav inlcommo efter remiss yttranden från rådhusrätten och
Lindheimer.

Lind mötte härefter med påminnelser. I

I skrivelse till Lindheimer den 22 juni 1964 anförde jag, att denne förfarit
felaktigt genom att i lagsökningsmålet ogilla Linds talan i stället för
att, såsom rätteligen bort ske, hänskjuta målet såsom tvistigt till rättegång.
Jag uttalade vidare, att Lind genom det felaktiga beslutet tillskyndats
en skada uppgående till 70 kronor, eller det belopp Lind på grund
av utslaget haft att utgiva till motparten. Det fel som förekommit finge
antagas ha berott på att Lindheimer förbisett de aktuella reglerna i lagsökningslagen.
Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt ansåg
jag ärendet kunna avskrivas utan ytterligare åtgärd från min sida under

föl-utsättning att Lindheimer till Lind utgåve ersättning för den omförmälda
skadan.

Lindheimer upplyste sedermera att han till Lind i ersättning för skadan
utgivit 70 kronor.

På grund av vad sålunda förekommit avskrev jag därefter ärendet från
ytterligare åtgärd från min sida.

6. Praxis skiftar hos underrätterna med avseende å behandlingen
av gemensam ansökan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad i
sådana fall, där den ena parten tidigare genom stämningsansökan
väckt talan om skillnad. Bör handläggningen av den gemensamma
ansökningen på grund av bestämmelserna om lis pendens vila i avbidan
på att beslut om avskrivning av stämningsmålet vinner laga
kraft? Kan kumulation ske av stämningsmålet och
ansökningsmålet ?

I JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 188 o. f. refererades ett vid en häradsrätt
handlagt äktenskapsskillnadsmal, vilket jag i samband med inspektion upptagit
till behandling för att belysa frågan om innebörden av 8 § tredje stycket
lagen° om fri rättegång. Omständigheterna i målet voro — med bortseende
från de förhållanden som särskilt sammanhänga med den nämnda
frirättegångsfrågan följande. Mannen yrkade i stämningsansökan äktenskapsskillnad.
Stämning utfärdades med kallelse till första inställelse.
Innan detta sammanträde ägt rum, inkom den 29 januari 1960 dels en
skrift vari mannen aterkallade sin talan, dels en gemensam ansökan, vari
makarna begärde äktenskapsskillnad och fastställelse av träffad överenskommelse
i underhålls- och vårdnadsfrågor. Häradsrätten meddelade den
9 februari 1960 dom i överensstämmelse med den gemensamma ansökningen.

I en den 15 januari 1964 inkommen skrivelse anförde ordföranden å
Stockholms rådhusrätts 21 :a avdelning, rådmannen Thure Hahn under
hänvisning till det nämnda referatet följande. Häradsrätten hade i detta
fall upptagit ansökningsmålet till avgörande redan innan beslutet om
avskrivning av stämningsmålet vunnit laga kraft. Rådhusrätten ansåg sig
emellertid i dylika fall böra avvakta besvärstidens utgång i stämningsmålet
innan dom i ansökningsmålet meddelades. Då sålunda olika praxis förekom,
hemställde Hahn om mitt uttalande i frågan.

Beträffande detta spörsmål upprättades den 24 januari 1964 inom JOexpeditionen
— efter viss förberedande utredning — en promemoria av
följande lydelse.

Det av Halm berörda spörsmålet uppmärksammades icke vid panskningen
av det ifrågakomna, i ämbetsberättelsen refererade ärendet och
några överväganden i saken skedde salunda icke i det sammanhanget.

Då det aktuella spörsmålet likväl i praktiken torde uppkomma tämligen
ofta, synes det av värde att det upptages till diskussion i anslutning, till
vad som upplysts angående rådhusrättens praxis. Fråga är därvid icke
om att i nu förevarande ordning skulle kunna nas ett bindande besked
huruvida denna praxis är riktig eller felaktig. Syftet med att upptaga tragan
är i första hand att diskutera om gällande rätt gör det nödvändigt att
förfara på det sätt som rådhusrätten gör. I andra hand kan möjligen komma
under övervägande om skäl föreligga att begära en författningsändring
för att möjliggöra en annan ordning i mal av aktuellt slag. I sammanhanget
är att beakta att det för berörda makar är en olägenhet att den för
dem betydelsefulla skillnadsfrågan skall behöva fördröjas minst fjorton
dagar. När makarna i skillnadsfrågan uppnått och i en gemensam ansökan
dokumenterat full enighet, torde de uppfatta dröjsmålet med ansökningens
prövning såsom en onödig och sakligt omotiverad formalism.

En särskild anledning att här upptaga den berörda frågan till diskussion
är att det är föga sannolikt att en dylik fråga kommer under provning i

högre instans. . . .

Vid en telefonledes gjord rundfråga rörande vissa domstolars praxis i
ifrågakommet hänseende har framkommit följande.

I. Laga kraft avvaktas _ o .

a) Södertörns ds torde regelmässigt förfara på samma sätt som btock holms

RR. .. , ..

b) Södra Roslags ds torde i huvudsak göra sammaledes men nar det sär skilt

begäres omgående handläggning av den gemensamma ansökningen
(inför förestående nytt äktenskap el. dyl.) har man — av hansyn till den
enskilde och i medvetande om den praktiskt sett så gott som obefintliga
risken av besvär över avskrivningsbeslutet — meddelat dom utan att avvakta
avskrivnings beslutets lagakraftvinnande. ...

c) Solna ds. Återkallelse av stämningsmålet kräves alltid om det blir

aktuellt med gemensam ansökan, varefter stämningsmålet avskrives. lio]jo-en
brukar avskrivningsbeslutet vinna laga kraft innan dom pa den
gemensamma ansökningen ges, men det är beroende pa praktiska förhållanden
och ej resultat av principiella överväganden. .

d) Sollentuna och Färentuna ds. Om återkallelse av stämningsmålet inkommer
för sig och föranleder avskrivningsbeslut, torde en därefter inkom
men gemensam ansökan ej upptagas till prövning forran avskrivningsbeslutet
vunnit laga kraft. I övrigt — se under III e). II.

II. Laga kraft avvaktas ej

a) Göteborgs RR. Stämningsmålet avskrives omedelbart vid återkallelsen
En samtidigt inkommen gemensam ansökan upplagges som särskilt
mål’, till vilket överföres prästbevis och andra handlingar som behovs i det
nva'' målet Dom över gemensam ansökan meddelas utan att laga kraft a
avskrivningsbeslutet avvaktas eller i varje fall utan att man avsikthgen
avvaktar laga kraft.

b) närings in. fl. ds. Man torde ej medvetet ha tillämpad bestämd praxis.
En genomgång av vissa mål visade dock att i dessa laga kraft a avskrivningsbeslut
ej avvaktats före dom över gemensam ansökan.

c) Askims m. fl. ds. Laga kraft å avskrivningsbeslutet torde ej ha avvaktats
tore dom över gemensam ansökan.

d) Södra Roslags ds. Beträffande vissa särskilda fall — jämför I b).

Anm. I de under II anmärkta domstolarna torde arbetsfördelningen vara sådan att
stamnmgsmålen i stor utsträckning handläggas av andra domare än dem som behandla
ansöknmgsmålen.

III. Handläggning i gemensamt mål

a) RR i Malmö. Man betraktar den gemensamma ansökningen som en
andrmg eller inskränkning av den stämnings vägen väckta talan. I den mån
stämningsansökningen innehållit något yrkande utöver vad som upptagits

, gemensamma ansökningen, avskrives sådant yrkande på grund av
aterkallelsen varvid beslut upptages i protokoll. Samtidigt meddelas dom
over den gemensamma ansökningen.

b) RR i Norrköping Samma förfarande som vid RR i Malmö, dock att
beslut i protokoll beträffande återkallade yrkanden ej anses behövliga.

c) RR i Uppsala. Lika med III b).

d) Svartlösa ds. Lika med III b). Särskild återkallelse av stämningsmålet

brukar ejgoras av den rättshjälpsanstalt som har den helt övervägande
delen av skillnadsmålen. 6

e) Sollentuna och Förentuna ds. Lika med III b). Jfr därtill I d).

f) Stockholms läns västra ds. Mindre vanligt fall vid denna domsaga
men troligen hai tillämpats en ordning i enlighet med III b). Därest i stämningsmål
enligt exempelvis 11: 8 GB parterna vid muntlig förberedelse enas
om att i stallet gemensamt begära hemskillnad enligt 11:1 eller äktenskapsskillnad
enligt 11:3 GB, meddelas dom i enlighet härmed. Motsvarande
betraktelsesätt torde kunna tillämpas om en likartad situation uppkommer
under skriftligt förfarande. Är man i en dylik situation osäker på den ursprungliga
karandens avsikter, kan man kontakta hans ombud eller utsätta
muntlig förberedelse för att få klarhet.

Anm. Från de under III a) och b) anmärkta domstolarna har i sammanhanget framhållits
att därstädes tillämpad ordning förenklar behandlingen av de med fri rättegång
förenade spörsmålen. — Domstolarna under III a)—e) uttogo icke stämpelavgift för den
gemensamma ansökningen.

Vad som sålunda framkommit i ärendet ger anledning till följande frågeställningar.

i. Det vid de under III upptagna domstolarna tillämpade förfarandet
synes tillgodose parternas intresse av snabbt avgörande och jämväl i övrigt
vara praktiskt. Fråga är då om det finns utrymme för några formella invändningar
mot förfarandet. Finns det något att invända mot att betrakta
den gemensamma ansökningen såsom en tillåten fonn av ändring av talan
f „ j inskränkning av talan (eller i vissa fall kanske en kombination av
bada) r (Aven om stämningsansökningen och den gemensamma ansökningen
skulle innehalla exakt samma yrkanden, föreligger i allt fall den ändnngen
för karandens vidkommande att han önskat skapa förutsättning för
tillämpning av 15: 5 GB.) Kan det möta några betänkligheter att låta den
ursprunghge svaranden inträda som medsökande? Eftersom han genstämmngsv
is kunnat i målet framställa yrkanden som avvika från motpartens,

bör han då icke också i den gemensamma ansökningens form kunna instämma
i motpartens yrkande såsom det slutligen utformats? o

2. Ytterligare bör beaktas vilken betydelse det kan ha om det från den
ursprunglige kärandens sida föreligger en uttrycklig återkallelse av hans
stämningstalan. Kan det möta några betänkligheter att säga sig att en
dylik återkallelse bör tolkas såsom egentligen avseende allenast sådana i
stämningsansökningen ingående yrkanden och grunder som ej återfinnas i
den gemensamma ansökningen? (Obs. möjligheten för advokaterna att formulera
återkallelserna på annat sätt än som nu förekommer.) Eller skall
man anse sig nödsakad att tolka återkallelsen efter ordalydelsen och dels
avskriva stämningsmålet, dels betrakta den gemensamma ansökningen som
ett särskilt mål?

3. Om den sista frågan besvaras jakande, uppkommer frågan om 13 kap.
6 § RB utgör hinder för prövning av den gemensamma ansökningen intdl
dess ett avskrivningsbeslut vunnit laga kraft; frågan uppkommer oundvikligen
i sådant fall som berörts under I d).

I detta sammanhang uppkomma teoretiska spörsmål av sådan art att
det torde föra för långt att närmare diskutera dem i anslutning till förevarande,
för praktiska ändamål upptagna ärende. T. ex. kunde man måhända

diskutera om det i stämningsmålet föreligger någon »fråga varom — ---

är rättegång» i den bemärkelse, som avses i 13; 6 RB, efter det att käranden
i detta mål sagt sig återkalla sin talan i dess helhet. Vill man därvid
hävda att dom över den gemensamma ansökningen ej bör ges så länge det
föreligger den teoretiska möjligheten att efter besvär över avskrivmngsbeslutet
den ursprungliga stämningstalan kan bli återupplivad, kunde man
möjligen säga att olägenheter skulle undvikas om man kumulerar stämningsmålet
och ansökningsmålet på det sättet att man meddelade gemensamt
avgörande genom dom med däri enligt 17:12 RB intaget särskilt
beslut angående avskrivning av stämningsmålet, varvid gemensam fullfölj
dshän visning skulle gälla. För övrigt kan ifrågasättas om hs pendens
verkligen kan påstås föreligga annat än när samma grund åberopats i stämningsmålet
och i ansökningsmalet (SvJd 1944 rf s. o5; Ekelöf, Rättegång III
s. 148). Ytterligare kunde man fråga sig — för det fall att lis pendens anses
föreligga — om icke den formella men praktiskt sett orimliga konsekvensen
strängt taget skulle bli att den gemensamma ansökningen rätteligen enligt
42: 4 andra stycket RB skulle omgående avvisas pa grund av rättegangshinder
(jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 193 nederst).

Jag anhöll därefter att Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Föreningen
Sveriges Häradshövdingar, Föreningen Sveriges Stadsdomare och
Sveriges Advokatsamfund måtte inkomma med yttrande i anslutning till
promemorian.

I därefter avgivna yttranden anförde remissinstanserna följande.

Svea hovrätt:

Hovrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att det av
rådhusrätten i Malmö m. fl. domstolar tillämpade förfarandet bäst tillgodoser
parternas intressen och även för domstolen torde vara det mest ändamålscnliga.

hänsyn till vad lagrådet anfört under förarbetena till 15 kap. 5 §
giltermålsbalken i dess nuvarande lydelse (NJA II 1947 s. 261) finner hovrätten
hinder icke möta mot att utan huvudförhandling avgöra skillnadsmål
jämlikt 11 kap. 1, 3 eller 4 § giftermålsbalken även i de fall då makarna
efter målets anhängiggörande enats om att gemensamt ansöka om
hemskillnad eller äktenskapsskillnad jämte beslut i därmed sammanhängande
frågor. För den händelse de av käranden i stämningsansökningen
framställda yrkandena jämkas i den gemensamma ansökningen torde jämkmngen
regelmässigt kunna anses som sådan inskränkning av talan eller
sadan ny omständighet till stöd för talan, som avses i 13 kap. 3 § sista stycket
rättegångsbalken. Beträffande en uttrycklig återkallelse från kärandens
sida av hans stämningstalan sa torde enligt hovrättens mening vägande
mvändningar icke kunna göras mot att betrakta en dylik återkallelse såsom
avseende allenast sådana yrkanden och grunder, vilka ej återfinnas i
den gemensamma ansökningen. Det av rådhusrätten i Malmö tillämpade
förfarandet synes salunda även vara teoretiskt och formellt tillfredsställande.
— Med hänsyn till att skillnadsdomens rättskraft i regel kommer att
omfatta även atertagna yrkanden, torde i allmänhet för en domstol saknas
anledning att meddela avskrivningsbeslut beträffande sådana yrkanden.
till undvikande av rättsförlust för käranden — se härom rättsfallen NJA
1931 s. 181 och NJA 1946 s. 92 — lär avskrivningsbeslut i vart fall icke
bora meddelas annat än i domen.

Hovrätten för Västra Sverige:

Hovrätten anser icke att det finns något att invända mot att anse den
gemensamma ansökningen som en tillåten form av ändring av talan eller
inskränkning av talan. Rättegångsbalkens bestämmelser om förbud mot
ändring av talan motiveras främst av hänsyn till svaranden. Eftersom en
förutsättning för en gemensam ansökan är att parterna uppnått enighet,
saknas anledning att icke godtaga kärandens ändring av sina yrkanden.
Enligt hovrättens mening bör den ursprunglige svaranden kunna inträda
som medsökande.

0 Om käranden samtidigt med den gemensamma ansökningen ingiver en
återkallelse av sin talan i stämningsmålet torde något hinder icke finnas för
att anse att aterkallelsen endast avser de yrkanden och grunder, som ej
återfinnas i den gemensamma ansökningen. De av käranden vidtagna åtgärderna
torde i sådana fall kunna bedömas som endast en processhandhng.
Den gemensamma ansökningen bör i sådana fall kunna handläggas

1 det ursprungliga målet. En handläggning i gemensamt mål torde i allmänhet
medföra uppenbara fördelar.

Om en gemensam ansökan inkommer först sedan stämningsmålet avskrivits
måste ett nytt mål uppläggas. En sådan situation torde ej vara ovanlig.
Domstolens arbetsfördelning kan vidare vara sådan att ansökningsärenden
behandlas av annan domare än den som handlagt stämningsmålet.

I dessa fall uppkommer frågan om 13 kap. 6 § rättegångsbalken utgör hinder
för prövning av den gemensamma ansökningen intill dess avskrivningsbeslutet
vunnit laga kraft.

Kärandens åtgärd att sedan avskrivningsbeslutet meddelats ingiva en
gemensam ansökan torde kunna förstås som en förklaring, att avskrivningsbeslutet
icke kommer att överklagas. Vidare bör beaktas att en kärande,
som återtager sin återkallelse och därför för talan mot avskrivningsbeslu -

tet, på grund av stadgandet i 13 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken
ej kan få till stånd en prövning i sak i högre rätt (Ekelöf, Rättsmedlen II
s. 332).1 På grund av det anförda och med beaktande av att mål av aktuellt
slag böra handläggas på ett praktiskt tillfredsställande sätt anser hovrätten,
att dom bör kunna givas i ansökningsmålet utan hinder av att avskrivningsbeslutet
i stämningsmålet icke vunnit laga kraft.

Häradshövdingef öreningen:

I åtskilliga domsagor tillämpas det under II i promemorian angivna tillvägagångssättet.
Hinder mot sådant förfarande synes icke föreligga. Att
laga kraft ej avvaktas kan försvaras med en hänvisning till 49 kap. 1 §
tredje stycket RB, då det i den ifrågavarande situationen måste ligga i
sakens natur att parterna är ense om att ej överklaga avskrivningsbeslutet.

Även den under III b) redovisade handläggningsformen, som icke sällan
brukas, synes ändamålsenlig och ej ägnad att vålla teoretiska, betänkligheter.
I valet mellan dessa båda former tyckes föreningen den sist nämnda
vara att föredraga. Viss hänsyn bör måhända tagas till om formell återkallelse
föreligger eller ej. Att sådan sker, torde emellertid ofta bero på
att åtminstone vissa domstolar vägrat att sedan stämning utfärdats meddela
dom i målet på skriftlig samfälld begäran från parterna utan att stämningsmålet
först återkallats. Detta måste emellertid från saklig och praktisk
synpunkt vara överflödigt. Att tvekan kan föreligga om tillåtligheten
av sådan handläggning beror på att 42 kap. 18 § RB avser endast dispositiva
mål.---Emellertid synes det rimligt att med stöd av 15 kap.

5 § GB döma på skriftligt medgivande även i nu ifrågavarande mål, givetvis
med beaktande av officialprövningen.

I detta sammanhang bör vidare beaktas ytterligare några spörsmål, som
kan uppkomma i ifrågavarande mål: .

l:o) Vanligen återkallas stämningsmålet med eller utan samtidigt ingivande
av gemensam ansökan innan förhandling förekommit i målet. För

dessa fall synes tillvägagångssättet II praktiskt.

2:o) Stämningsmålet återkallas emellertid ej sällan sedan malet varit
före vid muntlig förberedelse, ofta sedan yttrande från barnavårdsnämnd
i vårdnadsfrågor inkommit.

En fråga blir här, om den gemensamma ansökningen far sa uppfattas,
att svaranden i stämningsmålet genom sin underskrift förklarat, att krav
på rättegångskostnad i detta icke föreligger, varför kommunikation med
svaranden i detta kan underlåtas. Föreningen vill emellertid här uttrycka
viss tveksamhet. Stundom kan den gemensamma ansökningen ha tillkommit
utan att parterna ens rådgjort därom med sina i målet nyttjade ombud.
Även frågor rörande ersättning enligt lagen om fri rättegång kan
här kräva avgörande. I många fall synes kommunikation böra ske, och ett
uttalande härom torde icke vara oviktigt.

3:o) Tillvägagångssättet enligt II kan stundom leda till att vid samma
domstol samtidigt är anhängiga tva mål om samma sak med samma yr -

1 Det är dock teoretiskt möjligt att käranden kan få sin stämningstalan återupplivad på grund
av återförvisning frun högre rätt. Återkallelsen kan exempelvis ha upprättats av ett icke bemyndigat
ombud. I sådana fall torde dock även den gemensamma ansökningen ha tillkommit på liknande
sätt. Käranden har då möjlighet att överklaga även domen i ansökningsmålet eller att
besvära sig över domvilla. Skulle även ansökningsmålet återförvisas torde de buda mulen därefter
kunna kumuleras i underrätten.

kande på samma grund (djup och varaktig söndring). Praktiskt torde
denna olagenhet icke kunna undvikas. Som redan i promemorian antydes
i anm. under II d) handläggas ofta ansökningsmålen av viss domare eller
avdelning vid domstolen medan stämningsmålen antingen såsom vid häradsrätt
fördelas pa de olika domarna eller såsom i rådhusrätt handläggas
enbart vid vass eller vissa avdelningar. Någon bärande invändning mot
att sa blir iallet synes dock icke kunna riktas.

Enligt föreningens mening vore det från såväl domstolarnas som parternas
synpunkt önskvärt, om en enhetlig praxis kunde utbildas, och då som
ovan anförts enligt alternativet III b). I samband därmed vore säkerligen
lyckligt om parterna kunde utforma sin gemensamma hemställan till domstolen
icke sasom en »gemensam ansökan om hem- eller äktenskapsskillnad»
utan som ett förhknmgsavtal, vilket domstolen då skulle kunna lägga
till grund tor dom utan parternas inställelse.

Här må vidare anmärkas att vid tillämpning av det förordade alternatiyct
stämpelavgift icke synes bora utgå för ansökningen/f örlikningsavtaföreningen
har därvid beaktat att även en annan stämpelfråga blir
aktuell, nämligen for domen.

c Slutligen må anmärkas att handläggningen enligt alternativ I eller II
aena, samt alternativ III, å andra sidan, föranleder viss skillnad vid tilllampnmg
av lagen om fri rättegång. I sist nämnda fall blir 8 § tredje stycket
icke ti lämpligt. Detta förhållande bör emellertid icke få inverka ''på
iragans. bedömning. Spörsmålet bör måhända något beaktas vid den aktuella
revisionen av lagen om fri rättegång.

S tadsdomar eföreningen:

Det synes styrelsen som om det av rådhusrätten i Malmö tillämpade
systemet vore det som måste ur alla synpunkter betraktas såsom mest tilltalande.
Aven andra domstolar, bland dem rådhusrätten i Hälsingborg tilllampar
denna praxis. För parterna torde det vara svårt att inse, att man
maste avvakta lagakraft å ett avskrivningsbeslut om vilket båda äro ense
och i avvaktan harpa droja med avgörandet av en ansökan som undertecknats
av dem gemensamt.

Ur teoretisk synpunkt synes det styrelsen som om man kunde dela upp
tallen i olika situationer, nämligen

1. Yrkandena i stämningen och ansökan äro identiska

I detta fall torde det icke föreligga någon ny talan och inte heller ändring
i eller inskränkning av talan, eftersom »talan» måste avse innehållet i
yrkandena och ej formen för deras framställande. Här torde över huvud
taget ej iorehgga nagot utrymme för ett avskrivningsbeslut.

, gemensamma ansökningen är lika med stämningsansökningen,

bortsett från att nagot underhållsbidrag är lägre än i stämningsansök TWYLQ

6/i

Detta är en förhållandevis vanligt förekommande situation. Det torde
aven har saknas utrymme för något avskrivningsbeslut. Det kan jämioras
med den situation, som inträder då det ursprungliga käromålet blivit
föremal tor iortsatt handläggning, därvid nedsättning av det yrkade beloppet
skett vid förhandling. 1

3. Något yrkande har helt bortfallit, exempelvis om underhåll eller rätt
att kvarsitta i boet

Ej heller här torde föreligga anledning att meddela något avskrivningsbeslut.
Om målet fullföljts i vanlig tvistemålsordning skulle sådant ej ha
givits. Återkallelsen skulle ha anmärkts i protokollet och eventuellt i
domen med uttrycket »som han slutligen bestämt sin talan» eller dylikt.

4. Fall då skillnadsyrkandena ej är o identiska

Styrelsen tänker härvid på fall då exempelvis i stämningen yrkats hemskillnad
enligt 11 kap. 2 § första stycket GB och detta i ansökningen ändras
till att avse 11 kap. 1 § GB, eller då i stämningen yrkats äktenskapsskillnad
enligt 11 kap. 8 § GB och detta i ansökningen ändras till hemskillnad enligt
11 kap. 1 § GB.

Ur formell synpunkt kunna väl dessa fall uppdelas i två grupper, nämligen a)

en sådan där det ändrade yrkandet återfinnes såsom ett alternativt
yrkande i stämningsansökningen och

b) en sådan där så ej är fallet.

Även i dessa fall synes emellertid en jämförelse böra göras med den
vanliga handläggningen, därvid det bör beaktas att den gemensamma ansökningen
här alltid omfattar något mindre än det ursprungliga käroinålet
(jfr NJA I 1933 s. 387).

Då ändring av talan tillåtes utan ny stämning, avskriver man ju aldrig
den förutvarande talan genom särskilt beslut utan fortsätter genast med
handläggningen av det nya — eventuellt förut alternativa — yrkandet,
möjligen med uttryckligt avskrivande av det gamla yrkandet i domen.
Detsamma torde för övrigt bli förhållandet även om ny stämning uttages
och den gamla stämningen »återkallas». Att ingå på frågan om lis pendens
synes opåkallat.

Genom vad som nu anförts vill styrelsen ha utsagt, att det ur praktisk
synpunkt rimliga förfaringssättet också torde vara teoretiskt riktigt eller
i vart fall försvarbart.

Advokatsamfundet:

Intar man den ståndpunkten att dom i anledning av den gemensamma
ansökningen icke kan meddeias utan att stämningsmålet först avskrivits
och avskrivningsbeslutet vunnit laga kraft, kan detta — oaktat makarna
är ense — leda till minst fjorton dagars dröjsmål med skillnadsfrågans avgörande.
Ett sådant dröjsmål kan i vissa fall vara utan nämnvärd betydelse
men kan i andra fall medföra avsevärd olägenhet för makarna eller
endera av dem. Såsom antytts i JO-ämbetets P. M. är det säkerligen också
riktigt att makarna, sedan de uppnått och i en gemensam ansökan dokumenterat
full enighet, har svårt att i dröjsmålet med ansökningens prövning
se annat än en för dem obegriplig formalism. En olägenhet ligger också
däri att domstolarnas praxis i förevarande hänseende icke är enhetlig.
Exempelvis kan det lätt tänkas att en advokat, som är van vid att de
domstolar, där han regelmässigt har sin verksamhet, meddelar dom i anledning
av gemensam ansökan utan att avvakta lagakraftvunnet avskrivningsbeslut
i stämningsmålet, ger en klient, vars skilsmässomål iir anhängigt
vid annan domstol, den upplysningen att efter gemensam ansökan
dom genast kan erhållas, varefter det emellertid visar sig att domstolen
tillämpar motsatt praxis. I ett sådant fall kan olägenheterna för klienten
bli betydande, t. ex. om han i förlitande på upplysningens riktighet vidtagit
åtgärder för ingående av nytt äktenskap. Styrelsen anser det på

3 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19Gf> års riksdag

grund av det ovan sagda i hög grad tillfredsställande att frågan upptagits
till övervägande.

Vad först angår frågan om lis pendens hyser styrelsen den uppfattningen
att stadgandet i 13 kap. 6 § RB över huvud taget icke utgör hinder för
domstolen att till slutlig prövning upptaga en gemensam ansökan om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad i andra fall än sådana där de i ansökningen
framställda yrkandena och grunderna för dessa yrkanden helt eller
delvis är identiska med de yrkanden som framställts och de grunder som
åberopats i det vid domstolen redan anhängiga stämningsmålet. Exempelvis
förmenar styrelsen att den omständigheten att den ena maken genom
ansökan om stämning väckt talan mot den andra med yrkande om äktenskapsskillnad
enligt 11: 8 GB eller om hemskillnad enligt 11:2 första stycket
GB icke hindrar domstolen att upptaga en gemensam ansökan om hemskillnad
enligt 11: 1 GB och meddela dom i anledning därav. Avser stämningsmålet
äktenskapsskillnad enligt 11:8 GB, föreligger enligt styrelsens
mening ej heller hinder för domstolen att till slutlig behandling upptaga
en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad enligt 11:3 eller 11:4 GB.

När med avseende å yrkanden och grunder identitet helt eller delvis
föreligger mellan stämningsmålet och ansökningsmålet, har styrelsen däremot
svårt att se annat än att saken i och för sig måste betecknas som lis
pendens. Därav följer emellertid enligt styrelsens mening icke att stämningsmålet
först måste avskrivas och avskrivningsbeslutet vinna laga kraft
innan dom kan meddelas i anledning av den gemensamma ansökningen.

Man synes här böra skilja mellan två olika fall, nämligen å ena sidan det
fall att den gemensamma ansökningen inkommer till rätten innan stämningsmålet
slutligen handlagts och å andra sidan det fall att ansökningen
inkommer först efter det att stämningsmålet på grund av återkallelse från
kärandens sida avskrivits.

I det förstnämnda fallet, vilket lärer vara det vanligen förekommande,
synes det naturliga vara att betrakta den gemensamma ansökningen såsom
eu av parterna gemensamt företagen processhandling i stämningsmålet,
och ansökningen bör i enlighet därmed upptagas till behandling i detta
mål; stämningsmålet och ansökningsmålet bör in. a. o. kumuleras. Gemensamt
avgörande bör meddelas genom dom på grundval av den gemensamma
ansökningen, och för detta ändamål synes det icke nödvändigt att hålla
huvudförhandling.

Något lagligt hinder mot att förfara på nu angivet sätt föreligger enligt
styrelsens mening icke. I den mån den gemensamma ansökningen innebär
avvikelser från kärandens ursprungliga yrkanden, kan ansökningen icke
anses utgöra annat än en tillåten form av ändring eller inskränkning av
talan, och anledning saknas att i anledning av ändringen eller inskränkningen
förfara på annat sätt än vad domstolen skulle ha gjort, om ändringen
eller inskränkningen skett utan att någon gemensam ansökan ingivits.

Samma resultat som makarna avser att vinna genom den gemensamma
ansökningen kan de åstadkomma genom att, utan att inge någon gemensam
ansökan, i stämningsmålet ömsesidigt medge varandras yrkanden,
sådana dessa i enlighet med makarnas åsämjande slutligen bestämts. I så
fall meddelas dom omedelbart, utan att särskild huvudförhandling erfordras.
Den omständigheten att makarna i stället valt att i den gemensamma
ansökningens form ge uttryck åt sitt slutliga ställningstagande kan

icke föranleda att något annat förfarande skulle behöva tillämpas. Särskild
återkallelse av talan i stämningsmålet synes icke erforderlig. Göres en sådan
återkallelse, kan densamma icke anses avse andra yrkanden och grunder
än sådana som icke återfinnes i den gemensamma ansökningen. Särskilt
beslut om avskrivning av sålunda återkallade yrkanden erfordras enligt
styrelsens mening icke. Styrelsen anser alltså att den praxis som enligt
promemorian tillämpas av bl. a. rådhusrätterna i Norrköping och Uppsala
är ur praktisk synpunkt rekommendabel och ur teoretisk synpunkt invändningsfri.
Den praxis som följes av de under I. i promemorian angivna domstolarna
är enligt styrelsens uppfattning uttryck för en onödig formalism.

Om talan i stämningsmålet återkallas och detta mål avskrives, samt
makarna först därefter — men innan avskrivningsbeslutet vunnit laga
kraft — inger en gemensam ansökan, som helt eller delvis innehåller samma
yrkanden och grunder som de i stämningsmålet framställda och åberopade,
synes däremot rent teoretiskt någon tvekan kunna råda huruvida dom i
anledning av ansökningen kan meddelas innan avskrivningsbeslutet vunnit
laga kraft. Då emellertid ansökningen måste anses innebära en förklaring
att avskrivningsbeslutet icke kommer att överklagas, torde avgörande
betänkligheter icke möta mot att dom i ansökningsmålet meddelas utan
avvaktan å att avskrivningsbeslutet vinner laga kraft. Sannolikheten för
ett överklagande av avskrivningsbeslutet är uppenbarligen utomordentligt
ringa, och skulle beslutet verkligen överklagas, lärer man kunna utgå ifrån
att klaganden även fullföljer talan mot domen i ansökningsmålet. Risken
för att den ursprungliga käranden skulle överklaga avskrivningsbeslutet
men icke domen i ansökningsmålet är praktiskt taget obefintlig, men
skulle detta ytterligt osannolika fall någon gång verkligen inträffa, synes
intet vara att erinra emot att käranden, för den händelse stämningsmålet
blir återförvisat, får bära de rättsliga konsekvenser som kan inträda till
följd därav att lagakraftvunnen dom i anledning av den gemensamma ansökningen
numera föreligger. I

I ärendet har framkommit att skiftande praxis tillämpas vid underrätterna
i sådana mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad där talan
ursprungligen väckts av en make genom stämningsansökan men makarna
sedermera — med eller utan återkallelse av stämningsansökningen för
kärandens del — inkomma med gemensam ansökan. Jag har ansett det
påkallat att i förevarande ärende få till stånd viss diskussion av hithörande
spörsmål för att om möjligt bidraga till att en enhetlig praxis skall kunna
slå igenom och därvid företrädesvis en sådan praxis som bäst tillgodoser
de berörda parternas berättigade intresse av snabb handläggning av skillnadsfrågan.

Till en början må bortses från de fall där återkallelse inkommer först
och leder till avskrivningsbeslut innan gemensam ansökan föreligger hos
domstolen.

Beträffande det vid Stockholms rådhusrätt tillämpade förfarandet (i promemorian
betecknat såsom I) liir någon anmärkning ej kunna riktas där -

emot från formell synpunkt; att man ej, medan besvärstiden beträffande
avskrivningsbeslutet löper, upptager fråga om eventuell avvisning av den
gemensamma ansökningen på grund av lis pendens måste rimligen anses
godtagbart, eftersom en avvisning i sådant läge vore praktiskt sett meningslös.
Klart är dock att det är olägligt, i synnerhet för berörda makar, att
laga kraft å avskrivningsbeslutet avvaktas. Det är därför uppenbarligen
önskvärt med ett snabbare förfarande därest så är möjligt.

Vad härefter angår det förfaringssätt som i promemorian betecknats II

— innebärande att stämningsmålet avskrives på grund av återkallelsen
samt att dom över den (före avskrivningsbeslutet inkomna) gemensamma
ansökningen meddelas utan att laga kraft å avskrivningsbeslutet avvaktas

— må väl sägas att detta tillgodoser parternas intresse att få skillnadsfrågan
avgjord utan dröjsmål. Emellertid anser jag att man icke kan komma
ifrån invändningen att när grunder och yrkanden i båda målen äro helt
eller delvis identiska, lis pendens måste anses föreligga. Den i några yttranden
framförda synpunkten, att den gemensamma ansökningen skulle
för kärandens vidkommande innebära en förklaring att han ej ämnar överklaga,
torde i processuellt hänseende icke vara bärkraftig. En förutsättning
för att en utfästelse att ej överklaga skall vara bindande är enligt 49 kap.
1 § tredje stycket RB att utfästelsen angår sak varom förlikning är tillåten.
I indispositiva mål torde alltså rättegången oavsett dylik utfästelse ej
kunna anses avslutad så länge fullföljdsmöjlighet kvarstår. Även om möjligheten
av ett överklagande — eller i varje fall ett framgångsrikt överklagande
— är försvinnande liten (jfr t. ex. noten till hovrättens för Västra
Sverige yttrande), torde man från formell synpunkt ej böra bortse härifrån.
Vissa principiella betänkligheter tala sålunda mot nu berört förfarande när
grunder och yrkanden i båda målen äro helt eller delvis identiska.

Beträffande det förfarande som tillämpas vid rådhusrätten i Norrköping
och ytterligare vissa av de i ärendet tillfrågade domstolarna (jfr punkt III
i promemorian), nämligen ett förfarande innebärande att den genom stämningsansökan
väckta talan och den talan som innefattas i den gemensamma,
ansökningen förenas till handläggning i gemensam rättegång må anföras
följande. I den mån den gemensamma ansökningen företer avvikelse i fråga
om yrkande eller grunder, behandlas detta av berörda domstolar som en
tillåten form av ändring av talan eller inskränkning av talan. En återkallelse
av stämningsansökningen tolkas av dessa domstolar uppenbarligen
såsom egentligen avseende allenast sådana i stämningsansökningen ingående
grunder och yrkanden som ej återfinnas i den gemensamma ansökningen.
Berörda mål avgöras utan huvudförhandling med stöd av 15 kap.
5 § GB.

Samtliga remissinstanser synas anse nu berört förfaringssätt vara det
mest praktiska och från principiell synpunkt fullt godtagbart. För egen del
vill jag helt ansluta mig till denna uppfattning.

Några randanmärkningar må fogas till det nu sagda. I likhet med vad
flertalet remissinstanser uttalat anser jag det ej föreligga anledning att
med nu ifrågavarande förfaringssätt meddela något särskilt beslut om avskrivning
beträffande sådana i stämningsansökningen upptagna yrkanden
som ej omfattas av den gemensamma ansökningen (jfr Svea hovrätts,
stadsdomareföreningens och advokatsamfundets yttranden i denna del).

Häradshövdingeföreningen har berört vissa rättegångskostnadsfrågor.
Sålunda har uttalats viss tvekan om svaranden i stämningsmålet genom
sin underskrift å den gemensamma ansökningen kan anses ha förklarat att
rättegångskostnadskrav mot motparten icke föreligger. Enligt min mening
bör dock den ursprungliga svaranden förutsättas vara medveten om att i
och med den gemensamma ansökningens ingivande handläggningen av
målet omgående kommer att avslutas och att han därför har att framställa
eventuella kostnadsyrkanden senast i detta sammanhang (jfr 18 kap.
14 § första stycket RB). Frånvaron av dylikt yrkande i samband med den
gemensamma ansökningen torde därför böra tolkas såsom innebärande att
svaranden ej velat framställa sådant yrkande.

Vidare har häradshövdingeföreningen uttalat att 8 § tredje stycket lagen
om fri rättegång icke bleve tillämplig med det här berörda förfaringssättet.
För min del anser jag dock att detta stadgande bör anses tillämpligt även
i sådant fall. Huruvida stadgandets huvudregel om ersättningsskyldighet
med hälften av kostnaderna bör tillämpas eller av billighetsskäl — såsom
enligt stadgandet kan förekomma — annan bedömning ifrågakommer, blir
dock beroende på omständigheterna i målet (jfr det förut nämnda fallet
i 1964 års ämbetsberättelse s. 188).

Beträffande slutligen det fallet att en återkallelse inkommer i stämningsmålet
och leder till avskrivningsbeslut samt att först därefter gemensam
ansökan inkommer, anser jag att samma synpunkter gälla som förut anförts
i anslutning till det som nr II betecknade förfaringssättet.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala att enligt min mening det
vore önskvärt och fördelaktigt om den praxis som tillämpats vid rådhusrätten
i Norrköping och vissa andra domstolar (förfarande enligt III b) i
promemorian) vunne allmän efterföljd.

7. Fråga om häradsrätt ägt att till avgörande upptaga fråga om
förvandling av X. ådömt vitesstraff utan att X., som då var intagen
i fångvårdsanstalt, kom tillstädes. Tillika fråga om vitet med hänsyn
till omständigheterna lagligen kunnat förvandlas till ovillkorligt
frihetsstraff.

Ångermanlands västra domsagas häradsrätt dömde den 22 juni 1962
diversearbetaren X. att utgiva försuttet vite 200 kronor.

Den 2 september 1963 väckte allmän åklagare hos häradsrätten talan om
förvandling av det utdömda vitet ävensom av vad som återstod oguldet
— 145 kronor — av böter å 270 kronor, vilka ådömts den 17 september
1960. Åklagaren yrkade ovillkorligt förvandlingsstraff.

Sedan X. betalat nyssnämnda belopp, 145 kronor, återkallade åklagaren
talan i vad avsåg förvandling av detta bötesbelopp.

Den 4 september 1963 utfärdades kallelse till förhandling inför häradsrätten
den 24 september 1963. Kallelsen delgavs X. den 12 september.
Denne var då intagen på fångvårdsanstalten i Ulriksfors. Förpassning av
X. till förhandlingen begärdes icke. Vid förhandlingen kom X. icke tillstädes.

Genom beslut den 24 september 1963 förvandlade häradsrätten under
ordförandeskap av häradshövdingen Sven Brehmer det utdömda vitet om
200 kronor till fängelse 35 dagar, ovillkorligt. Hovrätten för Nedre Norrland,
dit X. fullföljde talan och som inhämtade yttrande från statens
skyddskonsulent i Jämtlands distrikt, prövade genom beslut den 21 december
1963 lagligt på det sätt ändra häradsrättens beslut, att hovrätten förordnade
att med förvandlingsstraffets verkställande skulle villkorligt anstå
under en prövotid av två år. Såsom skäl till beslutet anförde hovrätten
bl. a. att omständigheterna icke föranledde till antagande, att X. på grund
av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda beloppet.

I en den 30 november 1963 hit inkommen skrift anförde X. klagomål
mot häradsrätten. Han gjorde därvid gällande bl. a. att han icke fått tillfälle
att närvara vid rättegången vid häradsrätten. Han hemställde om utredning
rörande anledningen till att från häradsrättens sida icke gjorts
framställning till anstaltsdirektören om förpassning av honom till rättegången.
X. klagade även över att hans broder den 16 november 1963 förvägrats
inbetala det förvandlade vitet, 200 kronor.

I infordrat yttrande anförde Brehmer i huvudsak följande.

Enär åklagaren yrkat ovillkorligt förvandlingsstraff i ansökningen kallade
häradsrätten X. att komma personligen tillstädes vid förhöret inför
rätten. Jämlikt 16 § första stycket andra punkten lagen om verkställighet
av bötesstraff förelåg emellertid möjlighet att avgöra målet utan hinder av
X:s utevaro, detta givetvis under förutsättning att tillfredsställande utredning
ändock kunde förebringas.

Mot bakgrunden av förundersökningen i målet samt av häradsrättens
ingående kännedom om X:s personliga förhållanden^ bedömdes vid målets
utsättande dennes personliga närvaro vid förhöret sasom i allt fall icke sa
angelägen för målets utredning, att en begäran till fångvårdsanstalten om
förpassning borde åtfölja kallelsen. Kallelsen till personlig inställelse möjliggjorde
dock för X. att genom hänvändelse till anstaltsledningen avägabringa
transport — måhända efter utverkande av en formlig begäran om
förpassning från häradsrättens sida — till häradsrättens sammanträde,
därest han så önskat.

Bakom bestämmelsen om kallelse till personlig inställelse, da ovillkorligt
förvandlingsstraff yrkas, synes främst ligga en strävan att förhindra att
omständigheter, som tala för villkorlig dom, bliva obeaktade i malet. Vid
förhörssammanträdet förefanns enligt min uppfattning tillräcklig utredning
för målets avgörande.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 16 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet, att i mål om
förvandling av böter parterna skola kallas till förhör inför rätten. Enligt
stadgande i 7 § kungörelsen den 18 november 1938 med vissa föreskriiter
rörande tillämpning av lagen om verkställighet av bötesstraff skall den bötfällde
kallas att komma personligen tillstädes, om åklagaren i ansökningen
yrkat ovillkorligt förvandlingsstraff eller den bötfälldes personliga närvaro
eljest finnes erforderlig.

I mål om förvandling av böter äger den bötfällde på sätt framgår av de
återgivna bestämmelserna om kallelse rätt att vid förhandling i målet komma
tillstädes och föra talan. Denna rätt rubbas icke av det av Brehmer
åberopade stadgandet om att dylikt mål må avgöras utan hinder av att
den bötfällde uteblivit. Sistnämnda stadgande utgår nämligen — på sätt
framgår av förarbetena (se NJA avd. II 1938 s. 80) — från att det ankommer
på den bötfällde att i de fall, där rätten icke finner hans närvaro nödvändig,
själv bestämma huruvida han vill ingå i svaromål inför rätten.

Av det sagda följer att mål om förvandling av böter icke ma upptagas
till avgörande utan att tillfälle beretts den bötfällde att vid förhandlingen
komma tillstädes och anföra vad han aktar nödigt.

När förvandlingsmålet företogs till handläggning inför häradsrätten var
X. intagen på fångvårdsanstalt och kunde således icke utan fångvårdsmyndigheternas
medverkan inställa sig personligen inför rätten.

När det nu gäller att bedöma om X., oaktat han var intagen på fångvårdsanstalt,
kan anses ha genom den honom tillställda kallelsen fått tillfälle
att personligen komma tillstädes vid förhandlingen, förhåller det sig
otvivelaktigt så att han kunnat, såsom Brehmer framhållit, hänvända sig
till anstaltsledningen med begäran om att bli inställd inför rätten. Huruvida
X. var medveten om denna möjlighet framgår icke av handlingarna.
Även om Brehmer icke saknat skäl att räkna med att X. själv skulle ge till
känna, om han önskade komma tillstädes, anser jag dock att officialprin -

cipen bort medföra att häradsrätten — eftersom fråga var om ovillkorligt
frihetsstraff för en person, som var berövad friheten och vars möjlighet att
tillvarataga sin rätt var begränsad — vidtagit åtgärder för att efterhöra
om X. önskade komma tillstädes inför häradsrätten och, om så var fallet,
hos vederbörande fångvårdsmyndighet påkalla hans inställande.

Vilken mening man än må ha om hur häradsrätten bort förfara i det angivna
läget, är det dock tydligt att häradsrätten, då målet företogs till
handläggning, saknade kännedom om huruvida X. önskade komma tillstädes
och om fångvårdsmyndigheterna ansågo sig kunna bereda honom
tillfälle därtill utan att häradsrätten pakallat hans inställelse inför rätten
(jfr 37 och 38 §§ lagen om verkställighet av frihetsstraff). Vid sådant förhallande
var det ovisst för häradsrätten huruvida tillfälle i lagens mening
beretts X. att komma tillstädes och försvara sig. Denna ovisshet utgjorde
enligt min mening hinder mot att företaga målet till slutlig handläggning.

I förevarande fall talade även andra skäl för att häradsrätten bort aktivt
verka för att X. kom tillstädes vid handläggningen. Härom får jas anföra
följande.

Meddelas beslut om förvandling av böter, må, enligt 4 § lagen om villkorlig
dom, genom villkorlig dom beviljas anstånd med förvandlingsstraffets
verkställande, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att
den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda
böterna eller att straffets verkställighet erfordrades för hans tillrättaförande.
På sätt klart framgår av förarbetena (jfr JO:s ämbetsberättelse 1958
s. 45) har det varit lagstiftarens avsikt att frågan om villkorlig dom vid
förvandling av böter skall bedömas enligt andra förutsättningar än vad
som är fallet vid villkorlig dom, som beviljas i samband med ådömande
av straff eller vid sakerförklaring. Syftet med bevisregelns utformning i
förevarande hänseende är — såsom även kommit till uttryck i hovrättens
beslut att villkorlig dom vid bötesförvandling bör underlåtas endast då
positiv utredning ger anledning till sådant antagande som angives i 4 S
lagen om villkorlig dom (jfr NJA avd. II 1938 s. 99).

Då verkställighet av förvandlingsstraff för försuttet vite icke gärna kan
ha varit erforderligt för X:s tillrättaförande, skulle alltså villkorlig dom
enligt lagens mening ha meddelats, om det icke av utredningen positivt
framgick att underlåtenheten att betala det utdömda vitet berodde på
tredska eller uppenbar vårdslöshet.

Den av åklagaren i förvandlingsmålet förebragta utredningen för att bedöma
sistnämnda fråga var enligt min mening helt otillfredsställande. För
att tredska med avseende å erläggandet av det i juni 1962 utdömda vitet
skulle kunna anses styrkt hade krävts åtminstone grundläggande upplysningar
om när X. krävdes första gången på detta belopp och om hans ekonomiska
möjligheter att under den förhållandevis korta tiden därefter erlägga
— förutom avbetalningar å bötesskuld — även vitet. Med hänsyn

till dessa brister i utredningen hade det enligt min mening funnits anledning
för häradsrätten att — oavsett om X. önskade det eller icke — förordna
om att X. skulle inställas inför häradsrätten för att denna genom
förhör med X. skulle kunna bilda sig en säker uppfattning om anledningen
till underlåtenheten att betala det utdömda vitet. I varje fall fanns det skäl
för häradsrätten att tillse att offentlig försvarare tillvaratog X:s rätt. En
försvarare hade i detta fall tillfälle att göra en verklig insats.

Brehmer har i sin förklaring uppgivit att häradsrätten ägde ingående
kännedom om X:s personliga förhållanden. Denna kännedom lärer dock
icke ha kunnat avse den i målet relevanta frågan om han visat sådan
tredska med avseende å erläggandet av det år 1962 utdömda vitet, att ovillkorligt
förvandlingsstraff lagligen kunnat utdömas.

På sätt framgår av det anförda står det sätt, varpå förvandlingsmålet
handlagts och avgjorts av häradsrätten, enligt min mening i mindre god
överensstämmelse med gällande bestämmelser. Enär emellertid dessa icke
äro helt klara till sin innebörd, är vad i saken förevarit icke av beskaffenhet
att kunna läggas Brehmer till last såsom tjänstefel. Klagomålen i denna del
föranleda därför icke vidare åtgärd från min sida.

Vidkommande klagomålen i övrigt får jag erinra att — sedan beslut meddelats
varigenom förvandlingsstraff för vite blivit ålagt — vitet, enligt bestämmelserna
i 5 och 21 §§ lagen om verkställighet av bötesstraff, ej må
uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras. Med hänsyn
härtill har den av X:s broder erbjudna betalningen lagligen icke fått
mottagas. Klagomålen härutinnan sakna alltså fog och lämnas därför utan
åtgärd.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

8. Rättskemiska laboratoriet har i mål angående äktenskaplig
börd avgivit två, helt motstridiga utlåtanden beträffande resultaten
av verkställda blodundersökningar. Fråga i anledning härav om behovet
av åtgärder för att öka säkerheten av bedömningarna

Sedan rådmannen Per Heurlin under hand underrättat mig om att i ett
vid Stockholms rådhusrätt handlagt mål angående äktenskaplig börd —
däri berörda parter äro mannen Anders, modern Anne och barnet Anneli —
statens rättskemiska laboratorium avgivit tvenne, helt motstridiga utlåtanden
beträffande resultaten av verkställda blodundersökningar, lät Heurlin
den 20 maj 1963 hit översända berörda, vid laboratoriet upprättade protokoll
över de rättsserologiska undersökningarna av blodproven. Protokollen
voro dagtecknade den 26 oktober 1962, respektive den 11 maj 1963 och
undertecknade av laboratorn vid laboratoriet Aage Ileiken. I det första

3* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag

protokollet uttalades bl. a. att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
torde få anses uppenbart att Anders icke var barnets fader. I det senare
protokollet uttalades att Anders’ faderskap till barnet icke kunde hållas för
osannolikt.

Båda protokollen innehöllo anteckningar om antalet blodprov, som tagits
från envar av Anders, Anne och Anneli, och om sättet för styrkande av
dessas identitet. I det senare protokollet anmärktes vidare att den förnyade
undersökningen begärts av Anne under åberopande av att hon under konceptionstiden
icke haft samlag med annan än Anders. Därutöver innehöllo
protokollen följande.

Protokollet den 26 oktober 1962:

Resultatet av undersökningarna var, att blodgruppskombinationen befanns
vara för

Anne OMCCw+D+E—c— P+ Hp2—1,

Anneli A2 MN CCW+CW—D+E—c+ P+ Hp 2—1,

Anders A2MCCW+D+E—c-}- P-j- Hp 1—1.

Undersökningen utvisar, att barnet måste hava ärvt anlag till receptorn
N från sin fader.

Receptorn N saknas hos Anders’ röda blodkroppar.

På grund av ovanstående undersökning får jag avgiva det

Utlåtandet

att resultatet av blodundersökningen gör möjligheten av Anders’ faderskap
i så hög grad osannolik, att det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
torde få anses uppenbart, att Anders icke är barnets fader.

Sålunda undersökt och befunnet varder på heder och samvete intygat.

Protokollet den 11 maj 1963:

Resultatet av blodundersökningen var, att blodgruppskombinationen befanns
vara för

Anne O MN2 CCW+D+E—c— P+ Hp2—1,

Anneli A2 MN2 CCW+CW—D+E—c+ P+ Hp 2—1,

Anders A2MCCW+D+E—c+ P+ Hp 1—1.

Som framgår av ovanstående resultat har laboratoriet vid denna undersökning
kunnat konstatera, att Annes röda blodkroppar innehåller ett svagt
s. k. N2-antigen. Även barnet Annelis N-antigen är något svagare än normalt
och får betecknas N2.

Medan emellertid barnets avvikande N-antigen (möjligen beroende på
genmiljön) regarerar ungefär lika starkt med olika anti-N-sera varierar moderns
N-antigen däremot mycket starkt i sin reaktion med olika anti-Nsera.
Med vissa testsera erhålles icke påvisbar reaktion.

En kompletterande blodundersökning av Annes äldsta barn och hennes
moder har icke givit resultat av informativt värde för undersökningen.

Avvikande M- och N-receptorer har beskrivits i litteraturen, men deras
förekomst är ytterst sällsynt. De testsera- och personalresurser, som krävas
för avslöjande av sådana sällsynta blodgruppsvarianter, är så stora, att de

ligger utanför vad laboratoriet har möjlighet att tillämpa i samtliga faderskapsärenden.
— Som framgår av den nordiska vägledningen för det rättsliga
bedömandet av serologiska undersökningar i faderskapsärenden (Svensk
Juristtidning 1962, s. 41) kan inom samtliga blodgruppssystem mutationer
och bristande eller ofullständig utveckling av ett arvsanlag förekomma och
i mycket låg frekvens förorsaka feltolkningar vid faderskapsbedömningar.

På grundval av föreliggande kontrollundersökning får det med ändring
av det tidigare avgivna utlåtandet anses, att Anders’ faderskap till barnet i
fråga icke kan hållas för osannolikt.

Sålunda undersökt och befunnet varder på heder och samvete intygat.

Sedan i remiss till rättskemiska laboratoriet framställts vissa frågor med
anledning av det inträffade, avgav föreståndaren för blodgruppsserologiska
avdelningen, professorn Birger Broman, yttrande, vari resultatet av den
första undersökningen refererades och vidare anfördes följande.

Vid av modern begärd förnyad undersökning, varvid andra anti-N-testsera
än tidigare kommo till användning, erhölls hållpunkter för att moderns
blodkroppar innehöllo en svag N-faktor. Samtidigt kunde man genom titrering
av anti-N-sera mot barnets blodkroppar påvisa att dessa — trots tydlig
agglutination vid direkt prövning — gav en avsevärt kortare titer än blodkroppar
innehållande normal N-faktor.

Dessa nya fynd innebära — med ändring av slutsatsen i tidigare utlåtande
— att Anders’ faderskap till barnet i fråga icke nu kan hållas för
osannolikt.

Innan jag besvarar frågan, varför man vid de första undersökningarna
icke kunde påvisa förekomst av N-faktor i Annes blod, får jag beskriva det
tekniska agglutinationsförfarandet vid prövning av blodkroppar med antiM
och anti-N för MN-bestämning.

Teoretiskt är en sådan bestämning enkel. Med testserum anti-M erhålles
vid prövning av blodkroppar hopklumpning (agglutination) om M-faktorn
finnes i desamma och ingen hopklumpning om blodkropparna sakna Mfaktorn.

På motsvarande sätt användes anti-N för att bestämma om N-faktorn
finnes närvarande i blodkropparna (då agglutination inträder) eller saknas
i desamma (då agglutination uteblir).

Med nyssnämnda två testsera erhålles möjlighet att bestämma tre MNgrupper,
se nedanstående schema.

Blod	anti-M	anti-N	grupp
1	+	+	MN
2	+		M
3		+	N

Ett barn kan icke ha en M- eller N-faktor, om sådan saknas hos biigge föräldrarna.
Alltså är ett barn av typen MN icke möjligt till två föräldrar,
vilka bägge tillhöra M-gruppen.

En mycket sällsynt förekommande svag N-egenskap kallad N2 har påvisats
första gången 1935 av tysken Crome, Dtsch. Ztschr. gerichtl. Med.

167 och följande år av dansken Friedenreich, som kallade den en »ärftlig
defekt N-receptor».

Typiskt för denna faktor (No) är att vid prövning mot anti-N-sera av
blodkroppar tillhörande gruppen MN2 ett mycket stort antal av dessa sera
(ca hälften) icke ge agglutination. Vidare är sådan utebliven agglutination
icke att tillskriva låg anti-N-titer hos antiserum, utan på en kvalitativ
ofullständighet, vilken i regel icke kan i förväg bestämmas.

Anledningen till att olika resultat erhöllos vid MN-grupperingen av Annes
blod vid de första undersökningarna, varpå det tidigare utlåtandet grundats,
och de senare undersökningar som legat till grund för utlåtandet den
11/5 1963 är att de anti-N-sera som användes vid de första undersökningarna
icke agglutinerade Annes blodkroppar.

För att eliminera risken för felaktiga faderskapsuteslutningar genom felaktiga
grupperingsresultat, tillämpar laboratoriet den regeln att varje blodprov
undersökes så vitt möjligt med flera testsera eller på olika vägar på
förekomst av de olika blodgruppsfaktörerna. Dessutom utföres på nytt fullständig
undersökning å nytagna blodprov från mor, barn och den man, som
vid en första undersökning blivit utesluten.

Genom dylika dubbla undersökningar elimineras praktiskt taget fullständigt
de risker för felaktigt resultat som betingas av eventuella misstag vid
provtagning, försändande och det expeditionellt-laboratoriemässiga handhavandet
av blodproven (s.k. clerical errors).

Vad däremot denna organisation icke helt kan förhindra är felaktiga
resultat betingade av från det normala avvikande gener — speciellt när de
medföra en avvikande reaktionsförmåga med ett flertal testsera så att den
är starkt nedsatt eller t. o. m. obefintlig. Detta gäller vissa No-gener och
samma förhållande har nyligen kunnat påvisas vid laboratoriet för en nyupptäckt
Rh-gen, vars feno typ betecknats med D(C) (e) (under publikation).

När det gäller N2-genen kan denna lättast upptäckas, när den ger anledning
till reaktioner, vilka peka på en moderskapsuteslutning (således moder
skenbart M, barnet N; moder N, barnet skenbart M). Sådana skenbara
moderskapsuteslutningar ha sedan år 1935 endast förekommit en gång vid
laboratoriet (år 1957) och det gällde då ett barn som tillhörde MN2-gruppen.

Att N2-faktorn är synnerligen ovanlig framgår även av vad den kände
amerikanske blodgruppsserologen A. S. Wiener skriver i sin bok »Blood
Groups and Transfusion» (1943):

»The present author has encountered only a single blood of type MN2
among many thousands tested, this blood also being detected with a
paternity proceeding. Åt the initial tests the putative fatheris blood was
diagnosed as type N, the mothers as type M and the child’s as type M, but
åt the reexamination the child’s blood proved actually to belong to type
MNo, justifying the mother’s surprise and protestations åt the time of the
preliminary report.»

Doktor Andresen har för dansk befolknings del uppgivit förekomsten av
No-egenskapen till blott 1: 10 000.

Att genom omläggning av laboratoriets praxis med 100 % säkerhet
kunna förekomma sådan felaktighet i ett utlåtande som betingats av mutation
eller av en sällsynt, starkt avvikande reaktionsförmåga hos visst
blodprov torde icke låta sig göra. Sådana ytterst ovanliga felaktigheter böra
inräknas i den ungefärliga felfrekvens som blodgruppsundersökningar av
olika slag uppgivas vara behäftade med.

Givetvis kan en ökning av laboratoriets kapacitet, så att vid varje Nbestämning
i stället för att som nu två testsera komma till användning man
använder t. ex. ett tiotal, leda till eu minskad risk att icke kunna påvisa en
svag N-faktor (No). . .

Anti-N framställes genom mmumsermg av kaniner och det ar olta bara
ett av tio djur, som ger ett brukbart anti-N-serum. Skulle man vilja införa
N-bestämningar med ett större antal anti-N-sera, innebär detta behov av
ökade djurutrymmen för laboratoriets räkning jämte en icke obetydlig personalökning
för såväl beredande av anti-N som utförande av det ökade
antalet anti-N-bestämningar å alla till faderskapssektionen inkommande

blodprov. ... ,

Det är dock synnerligen vanskligt att kunna åstadkomma en sadan okad
kapacitet bland annat på grund av de sedan länge otillräckliga lokaler laboratoriet
disponerar över. Dessutom kan konstateras att de icke oväsentliga
kostnader en sådan kapacitetsökning skulle kräva motsvaras av ytterst obetvdlig
ökning av den praktiska säkerheten.

1 I det aktuella fallet kan ytterligare följande upplysningar meddelas.
Efter sista skrivelsens avgivande den 11/5 1963 till rådhusrätten i Stock -

holm, ha följande resultat erhållits.

En syster till modern har ävenledes visat sig tillhöra typen MN2.

Blodprov från modern och barnet Anneli ha pa laboratoriets initiativ undersökts
vid WHO:s internationella referenslaboratorium i London. Enligt
svar från detta laboratorium, dagtecknat den 14/5, bestämdes Annes och
Annelis blod innehålla »an unusual N-antigen which is probably N3».
Vidare: »The cells of Anneli gave rather stronger reactions than those of
her mother throughout». Prövningen utförde referenslaboratoriet med de
stora resurser som där stå till buds. Det visade sig att över 40 % av de 32
specifika anti-N-sera som kommo till användning icke reagerade med Annes
N2-faktor

Att vi nu genom detta ärende upptäckt två vuxna personer i Sverige,
vilka tillhöra typen MN2, skall laboratoriet söka utnyttja för att öka säkerheten
för att våra anti-N-sera reagera även med N2. En förutsättning är att
dessa personer äro villiga att lämna blod med visst intervall för behövliga
testningar. Trots en sådan kontroll kan man ändock icke med 100%
säkerhet räkna med att icke vissa N2-faktörer, ännu svagare än de nu påvisade,
kunna undgå upptäckt. På grundval av vad ovan återgivits står det
dock klart att en felkälla av detta slag vid tolkning av blodgruppsserologiska
undersökningsresultat är utomordentligt sällsynt förekommande.

Efter remiss avgav medicinalstyrelsen följande utlåtande.

Medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd för ifrågavarande ämnesområde,
professorn Broman, har redan i egenskap av föreståndare för blodgruppsscrologiska
avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium avgivit
ett i remisshandlingarna ingående yttrande i ärendet. Styrelsen far
därför hänvisa till vad däri anförts och vill för egen del tillägga att hundraprocentig
säkerhet vid bedömningen av fall av här aktuell typ icke är möjlig
på teknikens nuvarande ståndpunkt. Den kapacitetsökning hos laboratoriet,
som professor Broman berör, finner medicinalstyrelsen liksom Broman
knappast stå i proportion till den mycket obetydliga ökning av säkerheten
som därmed kunde vinnas. Den är för övrigt pa grund av lokal- och rekrytcringssvårighctcrna
knappast möjlig att nu realisera.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vad i ärendet förekommit ger ej något som helst stöd för antagande att i
nu ifragakomna sammanhang vid rättskemiska laboratoriet förekommit
försummelse eller fel som kan föranleda mitt ingripande mot någon befattningshavare
vid laboratoriet.

Enär den felkälla som här varit i fråga är utomordentligt sällsynt förekommande,
kan vad som förekommit ej anses ägnat att mera allmänt rubba
förtroendet för de blodgruppsserologiska undersökningarna såsom ett av
hjälpmedlen för fastställande av faderskap enligt gällande rätt. Även om
det självfallet är från rättssäkerhetssynpunkt önskvärt att kunna eliminera
även en dylik mycket ovanlig felkälla, finner jag i belysning av vad som
anförts angående svårigheterna och kostnaderna härvidlag att tillräckliga
skäl ej föreligga för något mitt initiativ till åtgärder för ökande av säkerheten
i ifrågakommet hänsende.

Under en nu pågående utredning har utredningsmannen, hovrättsrådet
Folke Nyquist, enligt direktiven att — såsom en förberedelse till statsmakternas
kommande ställningstagande till frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter sina fäder — överväga spörsmålet vilka regler som
böra gälla för mål angående fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.
En särskild anledning att ånyo utreda hithörande frågor har enligt
direktiven angivits vara de vetenskapliga framsteg som under senare år
gjorts på bl. a. det blodgruppsserologiska området. Eftersom erfarenheterna
från förevarande ärende belyste ett visst, låt vara begränsat, osäkerhetsmoment
i det blodgruppsserologiska undersökningsförfarandet, ansåg jag
mig böra tillställa Nyquist en avskrift av mitt beslut för kännedom.

9. Spörsmål i vad män gällande rätt innefattar skydd mot
rasdiskriminering av visst slag I

I en hit inkommen klagoskrift anförde redaktören Evert Kumm såsom
företrädare för Zigenarsamfundets arbetsutskott i huvudsak följande.

. Enligt uppgift i tidningen Expressen fredagen den 12 juni detta år avvisades
två. svenska medborgare, Verner och Monika Poradi, från en barrestaurang
i Boras. Detta skulle ha skett onsdagen den 10 juni. Servitrisen
hade upplyst de två om att »enligt order serverar vi inga zigenare här».
Enligt samma tidningsuppgift har en av restaurangens ägare uttalat: »Vi
har dåliga erfarenheter av zigenare och serverar dem inte. Servitrisen har
handlat helt enligt mina order.»

Såsom känt är får man enligt svensk lag inte missfirma någon för att han
eller hon tillhör någon speciell folkgrupp. Vi vill därför gärna från Zigenarsamfundets
sida uppmärksamma Eder på vad som enligt tidningsuppgiften
inträffat i Borås. Det är enligt vår mening upprörande att något sådant

kan inträffa i vårt land. Om lagen mot ras- och gruppdiskriminering har
någon som helst mening, borde den vara tillampbar i ett fall som detta.
Eljest torde det vara nödvändigt att ge den ett klarare innehall.

Vi vädjar om Edert ingripande, om Ni finner detta möjligt med hansyn
till vår nuvarande lagstiftning.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I den mån klagomålen innefatta anmälan mot enskild för enligt klagandens
mening förgripliga yttranden eller åtgärder, vill jag framhålla att det
icke ingår i mina befogenheter att ingripa mot enskilda som ej aro underkastade
ämbetsansvar och därför ej stå under min tillsyn. .....

Med anledning av klagoskriftens innehåll i övrigt vill jag anföra följande
beträffande de av klaganden upptagna, mera allmänna fragestallmngama.
Den som i enskild regi bedriver rörelse för betjänande av allmänheten,
exempelvis restaurang såsom här är i fråga, har i och för sig icke nagon
skyldighet att mottaga och betjäna envar som så önskar. Av hans rätt att
disponera över sin lokal och bestämma om sitt företags bedrivande följer
otvivelaktigt viss rätt att neka personer tillträde till eller betjäning inom
restaurangen. Restauranginnehavaren behöver därvid icke ha något obje
tivt godtagbart skäl för avvisningsåtgärden. Han behöver icke ens redovisa
skälet, det må vara antagande att den besökande är berusad, ogillande av
hans ras eller härkomst eller annat förhållande, exempelvis att besökaren
saknat slips. Emellertid får en restaurangidkare, oavsett sina bevekelseorunder,
icke vidtaga sina åtgärder på sådant sätt att han överträder sadana
straffbud som tillkommit till skydd för allmänt eller enskilt intresse.
Som skydd mot ras- eller folkgruppsdiskriminerande beteenden i dylika
sammanhang torde främst följande bestämmelser kunna få betydelse. Stadgandet
i 11 kap. 7 § SL om hets mot folkgrupp innebär att det är straffbelagt
att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse. Smädelser mot enskilda individer på grund
av deras ras eller ursprung kunna även falla under bestämmelserna om ärekränkning
enligt 16 kapitlet SL, varvid det i så fall ankommer på den
kränkte att själv väcka åtal. En offentlig manifestation av ogdlande av viss
folkgrupp kan vidare tänkas vara sådan att beteendet ar att betrakta som
förargelseväckande beteende enligt 11 kap. 11 § SL. Otvivelaktigt ar (lock
att de nu berörda bestämmelserna icke täcka alla fall av ras- eller lol
gruppsdiskriminerande åtgärder av ifrågakommen art. En fullt effektiv lagstiftning
mot dylika åtgärder kan därför icke sägas föreligga enligt gallande

Fcltt

Något större behov av lagregler, innefattande förbud mot ras- eller folk"ruppsdiskriminering
såsom sådan vid utövande av enskild rörelse för betjänande
av allmänheten, torde dessbättre hittills ej ha gjort sig gällande i
vårt land För det övervägande flertalet medborgare torde det vara eu själv -

klar sak att alla oavsett ras böra behandlas lika även i sådana samman ang.

a och då ha dock stötande exempel på diskriminering av angiven
art mträffat, och det synes mig i högsta grad befogat att uppmärksamt
folja vad som förekommer i dylikt hänseende. För närvarande finner jag
dock erfarenheterna ej vara sådana, att det är påkallat att överväga något
initiativ till lagstiftning i ämnet.

Efter beslutets meddelande kom det till min kännedom att mina uttalanden
på olika håll utomlands föranlett missförstånd om svensk rättsuppfattning
i rasdiskrimineringsfrågor. Bl. a. syntes missförstånd ha uppkommit
såtillvida att rasdiskriminering troddes vara något som kunde accepteras
enligt svensk rattsuppfattning samt vidare att äganderätten såsom
sadan skulle utgöra ett hinder mot inskridande med förbud gentemot rasdiskriminering.
Då jag ansåg det vara ett svenskt intresse att de uppkomna
missförstånden icke fingo stå oemotsagda, lät jag publicera ett tillrättaläggande
i form av en genom JO-expeditionen utfärdad kommentar
Denna innehöll följande.

I JO:s avgörande fastslogs att en restaurangidkare enligt gällande svensk
rätt kunde, utan att ådraga sig straff, neka personer av viss ras eller härkomst
tillträde till eller servering inom restaurangen, under förutsättning
att avvisandet icke skedde på ett sätt som stod i strid mot straffbestämmelserna
om hets mot folkgrupp, om ärekränkning eller om förargelseväckande
beteende. Restaurangidkarens makt att under angivna förutsättningar
avvisa vissa personer har icke tillagts honom genom någon lagstiftmngsakt
och utgör alls icke någon sorts oangriplig rättighet utan är allenast
en följd av att det i detta avseende saknas straffbestämmelser som
begränsa hans handlingsfrihet såsom ägare eller företagare. Att ett mera
omfattande förbud mot rasdiskriminering saknas i Sverige beror icke på att
ett sadant förbud enligt svensk rättsuppfattning skulle vara oförenligt med
de befogenheter som följa med äganderätt och rätt att utöva näring. Det
föreligger i vårt land icke något som helst principiellt hinder mot att lagstiftningsvägen
— med inskränkning av nämnda befogenheter — införa
förbud mot rasdiskriminering i här aktuellt hänseende. Förklaringen till att
sådant förbud det oaktat icke införts i svensk rätt är uteslutande att förhållandena
i Sverige varit sådana att det icke framträtt något starkare behov
av ett straffrättsligt skydd mot rasdiskriminering i hithörande sammanhang.

Även i Sverige har visserligen då och då förekommit stötande exempel på
ras-eher folkgruppsdiskriminering, och det synes — såsom även framhölls
i JO:s beslut — i högsta grad påkallat att uppmärksamt följa vad som
förekommer i dylikt hänseende. Det är emellertid enligt svensk rättstradition
icke brukhgt att ingripa med strafflagstiftning på grund av att enstaka
missförhållanden yppats. Det må sålunda erinras att justitieministern år

1960 — i anledning av framställda interpellationer i riksdagen rörande frågan
om åtgärder mot rasdiskriminering och rasförföljelse — uttalade att det
effektivaste medlet, i varje fall på lång sikt, att motverka sådana motbjudande
företeelser som rashets och hetspropaganda vore upplysning och
uppfostran av det uppväxande släktet till respekt och aktning för människovärdet.
Justitieministern förklarade sig även vilja på det kraftigaste
understryka det förkastliga i varje form av rasförföljelse och hetspropaganda
som riktar sig mot människor på grund av deras härstamning eller
religion.

Att det för närvarande saknas straffbestämmelse, som direkt riktar sig
mot rasdiskriminering av den art som i JO-ärendet var i fråga, innebär alltså
ingalunda att dylik diskriminering skulle stå i överensstämmelse med
svenskt rättsmedvetande. Det är självfallet att frågan om införande av
förbud mot rasdiskriminering i angivet sammanhang kommer i ett annat
läge, om händelser av det slag som föranledde JO:s uttalanden skulle bli
ofta förekommande.

Slutligen torde böra anmärkas att uttalandena i JO-ärendet allenast
gällde frågan om det straffrättsliga skyddet mot rasdiskriminering. Däremot
gav ärendet ej anledning att beröra vilka konsekvenser av annan art än
straff som en restaurangidkare får räkna med att riskera om han i sin yrkesutövning
ådagalägger rasfientlig inställning. Därvid åsyftas särskilt dels
den opinionsbildning mot utslag av rasdiskriminering som en vaksam press
kan åstadkomma, dels kundkretsens, anställdas och andras säkerligen negativa
reaktion inför dylika företeelser inom en restaurangrörelse, dels ock i
vad mån en restaurangidkares rasdiskriminering kan utgöra ett sådant
allmänt störande och otrivselskapande inslag vid rörelsens bedrivande att
det kan äga betydelse i fråga om beståndet av sådana rättigheter som restaurangidkaren
kan ha förvärvat enligt utskänkningslagstiftningen.

10. Två små flickor i Stockholm ha med några veckors mellanrum
dödats av en sexualförbrytare. Under spaningsarbetet efter första
brottet inkom från allmänheten ett flertal anmälningar mot mannen,
som även hördes av polisen. Kritik har riktats mot polisens
undersökning rörande gärningsmannen samt mot allmänna organisatoriska
brister i fråga om spaningsarbetets bedrivande

Den 12 augusti 1963 klockan 19.30 anträffades sexåriga Berit Glesing
död i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Omständigheterna tydde
på att hon bragts om livet genom brott.

Kriminalpolisen i Stockholm påbörjade omedelbart spaningar efter gärningsmannen.
Den 2 september 1963 — innan gärningsmannen ännu gripits
— utsattes ytterligare eu flicka i Stockholm, fyraåriga Ann-Christinc Svens -

son, för så kraftigt våld, att hon senare avled av de skador som tillfogats
henne. Gärningen utfördes i ett skogsparti vid Blommensbergsvägen i Aspudden,
som är beläget i närheten av Södermalm.

Påföljande dag, den 3 september, anhölls trädgårdsarbetaren John Ingvar
Löfgren, född år 1930, såsom misstänkt för att ha bragt Berit och AnnChristine
om livet. Löfgren, som var bosatt på ett pensionärshem vid Gröndalsvägen
146 i Gröndal norr om Aspudden, hade under spaningarna efter
Berits baneman hörts av kriminalpolisen den 21 augusti. Vad därvid förekommit
rörande Löfgren hade emellertid för det dåvarande icke medfört
något polisens vidare ingripande mot denne.

Löfgren har sedermera — i enlighet med sitt erkännande — av Stockholms
rådhusrätt sakerförklarats för bl. a. de gärningar, varom här är fråga,
avseende otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år, samt dråp respektive mord.
Domen har vunnit laga kraft.

Med anledning av vissa i tidningspressen framförda kritiska synpunkter
på kriminalpolisens arbete för efterspanande av den person, som bragt
Berit om livet, infordrades genom remiss den 5 september 1963 upplysningar
av polismästaren i Stockholm.

I anslutning till denna remiss överlämnades till polismästaren den 9 september
en från droskägaren E. Lagerström samma dag hit inkommen skrift
rörande Beritfallet.

Den 10 september inkom från polismästaren Nils Liining en skrivelse
med anhållan om utredning genom JO:s försorg av, förutom polisens åtgärder
i Beritfallet, jämväl polisens förfarande i samband med att Löfgren i
maj 1963 hördes såsom misstänkt för viss gärning mot annan minderårig
flicka än Berit och Ann-Christine. Vidare anhölls i skrivelsen om utredning
rörande polisens åtgärder i samband med att — då offentlig försvarare för
Löfgren skulle utses i Beritfallet — annan person föreslogs som försvarare
än advokaten Thomas Scharl au, som erhållit motsvarande uppdrag i anledning
av gärningen i maj 1963. Såsom skäl för framställningen åberopades,
att stark kritik riktats mot polisen och att en inom polisen verkställd
utredning av berörda förhållanden kunde komma att möta misstro

Den 10 och den 11 september inkommo skrifter från M. Andreason,
Torsten Månsson och Mirjam Biberg, vilka samtliga skrifter berörde Beritfallet.

Till besvarande av remissen den 5 september översände Liining den 13
i samma månad vissa promemorior och andra handlingar rörande Beritfallet.

Inom JO-expeditionen verkställdes härefter utredning avseende kriminalpolisens
befattning med Beritfallet fram till den tidpunkt, den 2 september,
då Ann-Christine bragtes om livet. Utredningen omfattade, förutom
genomgång och viss bearbetning av det hos kriminalpolisen befintliga materialet
rörande fallet, förhör med befattningshavare inom polisen samt med
vissa enskilda personer.

Med överlämnande av berörda utredning anhöll jag i skrivelse den 16
oktober 1963, att överståthållarämbetet i egenskap av högsta polismyndighet
i Stockholm ville — efter hörande av polismästaren och efter den ytterligare
utredning som ämbetet i anledning därav kunde finna nödig — till
JO inkomma med yttrande över vad som i ärendet framkommit rörande
kriminalpolisens åtgärder i Beritfallet. I remissen angåvos vissa spörsmål,
tillhopa tio, vilka närmast syntes vara att beakta.

Den 19 mars 1964 inkom ÖÄ:s yttrande, därvid fogades ett av Liining
den 15 februari 1964 avgivet yttrande jämte protokoll över vissa hos polisen
hållna förhör. Vidare fogades vid ämbetets yttrande viss kompletterande
utredning, vilken inkommit från Liining med skrivelse den 22 och den 25
februari 1964. Slutligen bifogades bl. a. en av kriminalpolisintendenten den
20 december 1963 upprättad promemoria med beredskapsplan vid undersökning
i vissa grövre brottmål.

Såvitt angår kriminalpolisens befattning med Beritfallet avgjordes ärendet
av mig genom skrivelse till ÖÄ den 28 september 1964.

Rörande detta fall må här först antecknas följande.

Kriminalpolisens och spaning sledning ens organisation

Enligt instruktion för polischefen och poliskammaren i Stockholm, vilken
instruktion fastställts av Kungl. Maj:t den 2 juni 1961, finnes under polischefen
för ledningen av polisverksamheten i Stockholm ett antal byråer.
Chef för kriminalbyrån är en kriminalpolisintendent, som även är chef för
kriminalpolisen. Kriminalpolisintendenten har att närmast under polismästaren
ansvara för fullgörandet av de uppgifter, som ankomma pa kriminalpolisen,
samt de uppgifter som enligt gällande arbetsordning åvila
kriminalbyrån.

Verksamheten inom kriminalpolisen bedrives på ett antal rotlar. Vid den
här aktuella tiden funnos nio rotlar, därav sex brottmålsrotlar och en spaningsrotel
ävensom en kanslirotel och en utlänningsrotel. Första roteln, den
s. k. våldsroteln, å vilken funnos ett femtiotal tjänster, indelades i fem
sektioner, vanligen kallade kommissioner. Beritfallet handlades inom mordkommissionen.
Denna kommission — som sysslade ej blott med mord utan
även med dråp, rån, misshandel m.m. — arbetade på två avdelningar, en
för spaning omfattande normalt sju ä åtta befattningshavare och en för
utredning av brott, där gärningsmännen voro kända, omfattande sex befattningshavare.

Enligt 64 § i den arbetsordning, som gällde för personalen i Stockholms
polisdistrikt intill den 1 januari 1964, ålåg det chef å bl. a. brottmålsrotel
att närmast under kriminalpolisintendenten leda och övervaka arbetet inom
roteln samt att, i den mån ej kriminalpolisintendenten annorlunda bestämde,
inom roteln fullgöra de åligganden, som åvilade polismyndigheten
i egenskap av undersökningsledarc. Sektionschefen — kommissionschefen

— hade enligt 66 § arbetsordningen att närmast under rotelchefen leda och
fördela spanings- och utredningsarbetet inom sektionen.

Befattningen såsom kriminalpolisintendent innehas sedan år 1955 av
Axel Danielson. Enär denne icke meddelat något undantagsförordnande i
Beritfallet, var, enligt nyssnämnda bestämmelse i arbetsordningen, rotelchefen
förundersökningsledare. Ordinarie rotelchefen kriminalkommissarien
G. A. Johansson — som innehaft befattningen i omkring 10 år efter att förut
under 14 år ha tjänstgjort vid mordkommissionen — var i tjänst, då brottet
mot Berit ägde rum den 12 augusti. Han insjuknade emellertid under spaningsarbetets
gång; av utredningen framgår, att han icke torde ha tagit
befattning med Beritfallet senare än den 21 augusti klockan 12.00 samt att
han efter att ha handlagt vissa rutinärenden — ett dygn senare jämväl
lämnat rotelchefsskapet i övrigt.

Sedan Johansson insjuknat, inträdde kriminalkommissarien G. W. Larsson
såsom rotelchef och därmed också såsom förundersökningsledare. Larsson
var sedan år 1952 — da han efterträtt Johansson å befattningen — chef
för mordkommissionen. Han hade i denna sin egenskap varit den som redan
från början utövat den omedelbara ledningen av spaningsarbetet i Beritfallet.
Da han ersatte Johansson sasom rotelchef, kvarstod han några dagar
även såsom chef för mordkommissionen. Anledning härtill var, att förste
kriminalassistenten Robert Odin — som hade tjänstgjort å mordkommissionen
under närmare 10 ar och som brukade vikariera på olika kommissarietjänster,
i första hand som chef för mordkommissionen — skulle träda i
tjänst den 26 augusti. Från och med angivna dag upprätthöll Odin befattningen
såsom chef för kommissionen. Visserligen skulle enligt gällande bestämmelser
samma arbetsfördelning som tidigare rått mellan Johansson och
Larsson i princip nu rada mellan Larsson och Odin. I praktiken synes emellertid
den skillnaden ha förelegat, att Larsson även efter det Odin trätt i
tjänst i väsentlig utsträckning svarade för de direkt spaningsledande uppgifterna.

Personal, som deltog i spaningsarbetet

I det egentliga spaningsarbetet deltogo förutom mordkommissionen dels
den tekniska avdelning, som finnes inom kriminalpolisens kanslirotel, dels
personal från spaningsroteln i samarbete med civilpatruller från ordningspolisen,
dels vissa andra kriminalpolismän, bl. a. sådana som frivilligt ställde
sig till förfogande för övertidstjänstgöring.

Tekniska avdelningen utförde med 10 man brottsplatsundersökningen.
Spaningsroteln svarade med tillhopa 16 man för identifiering och uppspårande
av personer, som angivits såsom misstänkta för brottet eller som angivits
ha upplysningar av värde för utredningen. Vidare utförde personal
från denna rotel, förstärkt med annan kriminalpolispersonal — tillhopa
20 a 25 poliser — en aktion kallad »operation dörrknackning», avseende

inhämtande av upplysningar från personer som voro bosatta i närheten av
brottsplatsen. Denna aktion leddes, i vart fall i huvudsak, av chefen och
biträdande chefen för spaningsroteln.

Då spaningarna igångsattes på morgonen den 13 augusti, kunde endast
fyra eller fem polismän från mordkommissionen deltaga däri. Styrkan ökades
emellertid successivt för att — enligt en av Larsson uppgjord förteckning
_ vid tidpunkten för brottet mot Ann-Christine uppgå till 12 polismän.
Av dessa hade mer än hälften icke tidigare tjänstgjort å kommissionen.

Här må tilläggas, att de ovan lämnade uppgifterna avse den totala personalinsatsen;
enligt vad Johansson uppgivit voro omkring 40 kriminalpolismän
mera kontinuerligt sysselsatta med utredningen. Vid spaningens
början disponerade dock spaningsledaren, Larsson, endast över fyra eller
fem man i mordkommissionen och ett tiotal andra kriminalpolismän.

Metoderna vid spaning sarbetets bedrivande

Brottsplatsundersökningen gav icke någon ledning för gärningsmannens
efterspanande.

Redan innan Berit anträffats död på kvällen den 12 augusti hade emellertid
radiopolisen blivit larmad av en dam, fröken Birgitta Blomqvist, som
bodde å Tengdalsgatan i närheten av Vitabergsparken. Hon hade iakttagit
en för henne okänd man tillsammans med en flicka — uppenbarligen Berit
— under omständigheter som kunde giva anledning till misstanke om otukt.
Birgitta Blomqvist lämnade ett relativt utförligt signalement på mannen.
Även andra personer hade sett denne, men de av dem lämnade signalementen
ansågos icke vara av egentligt värde. Med beaktande av bl. a. uppgifter,
som lämnats av Birgitta Blomqvist, bedrevs spaningsarbetet med utgångspunkt
från vissa antaganden om gärningsmannens person.

Ledningen utgick således från att gärningsmannen var att söka bland
sedlighetsförbrytare av den typ, som hade en tendens att gripa till våld.
På grund av sistnämnda omständighet bedömdes det som föga sannolikt
att mannen tillhörde den grupp, som utgjordes av s. k. blottare; enligt polisens
erfarenhet voro sådana människor i regel mycket skygga och övergingo
icke till våld. Vidare antogs — på grundval av polisens egen erfarenhet,
som vunnit stöd av medicinsk expertis — att man ej behövde befara, att
gärningsmannen i vart fall inom den närmast följande tiden skulle bega
ytterligare brott av samma slag. Med hänsyn härtill ansåg sig ledningen,
sedan brottet icke kunnat uppklaras under de första dagarna, kunna inrikta
sig på ett relativt långsiktigt spaningsarbete, vilket ansågs mest ändamålsenligt.

Utöver nu nämnda omständigheter förutsattes vid spaningarnas uppläggning
bl. a. att gärningsmannen kände till den trakt, där brottet begåtts.

Såväl Berits föräldrar som andra personer, vilka kände flickan väl, voro

av den bestämda uppfattningen, att hon icke skulle ha följt med en för
henne okänd man. På grund härav och med hänsyn till vissa andra omständigheter
ansågo de sålunda hörda, att den person som utfört dådet
maste tillhöra föräldrarnas bekantskapskrets. Kretsen var mycket stor och
utvidgades ytterligare vid förhör med medlemmar av denna.

Vid genomgång av fotografier över sedlighetsförbrytare, igenkände Belits
föräldrar 23 personer, som bodde i närheten av hemmet eller som varit
synliga i trakten därav; Berit kunde ha känt ett par av männen. Under
spaningsarbetet nedlades »mycken tid» för förhör med de män, som enligt
det sagda ägde anknytning till familjen Glesing. Enligt vad Danielson uppgivit
utgjorde detta en av de båda huvudlinjerna i spaningsarbetet. Förhör
höllos med männen och deras alibi kontrollerades. Arbetet härmed var ännu
den 2 september icke avslutat. Endast en polisman var emellertid då avdelad
för att fullfölja detta utredningsavsnitt.

Den andra huvudlinjen efter vilken spaningsarbetet bedrevs avsåg inhämtande
och bearbetande av upplysningar från allmänheten. Detta skedde
på olika sätt, nämligen dels genom att polisen, såsom tidigare nämnts, tog
direkt kontakt med allmänheten genom »operation dörrknackning» och
dels genom att ett stort antal personer spontant vände sig till polisen för
att lämna upplysningar, s. k. tips, som av dem ansågos kunna bidraga till
att uppklara brottet.

»Operation dörrknackning» avsåg främst inhämtande av uppgifter om
den efterspanade mannens signalement, vilka kunde komplettera Birgitta
Blomqvists upplysningar därom.

Det tiotal kriminalpolismän som Larsson, utöver mordkommissionens
personal, förfogade över vid spaningarnas igångsättande insattes i denna
aktion. Den pågick till en början i huvudsak under första veckan av spaningsarbetet
men var icke avslutad, då Odin den 26 augusti trädde i tjänst.
På dennes initiativ erhöll denna spaningsgren betydligt större omfattning
än tidigare. Under »operation dörrknackning» — och under en särskild utfrågningsoperation
som företogs den 2 september — tillfrågades tillhopa
272 personer.

Ett mycket stort antal tips inflöto från allmänheten. Således inkommo
direkt till kriminalpolisen tillhopa 464 tips, varav flertalet eller 418 per
telefon, under det att de återstående lämnades brevledes eller vid personligt
besök. Härutöver inkommo 91 anmälningar från polisvaktdistrikten, avseende
till distrikten inkomna tips från allmänheten eller angående personer,
som genom distriktens eget initiativ eller eljest blivit föremål för åtgärd.
Slutligen inkommo 25 anmälningar från polismyndigheter utom
Stockholm, av vilka anmälningar en del gjorts av allmänheten.

Rörande mottagningen, redovisningen och bearbetningen av tipsen har
en omfattande utredning förekommit. I detta sammanhang må av vad därvid
upplysts antecknas endast följande.

Fyra polismän inom mordkommissionen avdelades för att jämte annat
arbete — syssla med mottagning av tips. Jämväl andra polismän inom
kommissionen mottogo emellertid tips. Vissa dagar inströmmade tips i sådan
mängd, att tre eller fyra personer samtidigt kunde vara upptagna av
telefonsamtal, varom här är fråga. Då telefonlinjerna till kommissionen
voro upptagna, kopplades samtalen från allmänheten till kriminalpolisens
jouravdelning. Till följd härav och eftersom tips mottogos av denna avdelning
även under de tider av dygnet, då mordkommissionens mediemmar
icke voro i tjänst, kom ett stort antal upplysningar från allmänheten att
mottagas av personal utanför kommissionen.

De tips, som mottogos per telefon, skulle antecknas, renskrivas och redovisas
för spaningsledningen, i främsta rummet för Larsson, som i allmanhet
var den som gav personalen inom kommissionen i uppdrag att bearbeta de
lämnade upplysningarna. _ _ o

Tipsen skulle i princip bearbetas i kronologisk ordning, men åtskilliga sadana
undersöktes med förtur till följd av att tipsens innehåll var sådant,
att en snabb undersökning syntes angelägen. En del tips kunde visserligen
omedelbart gallras bort såsom varande utan värde, men de återstående voro
likväl så många, att polisen hade att kontrollera ett mycket stort antal
personer.

Sedan en eller flera polismän slutfört dem tilldelat uppdrag att bearbeta
visst tips, skedde föredragning för spaningsledaren, varvid beslut fattades
huruvida ytterligare åtgärder i fallet skulle vidtagas omedelbart eller om
detta skulle vila tills vidare. Det har från polisens sida starkt understrukits
att den undersökning av tips, som hunnit göras fram till den 2 september,
varit av preliminär natur och i huvudsak endast avsedd att gallra bort icke
bärkraftiga spaningsuppslag. Meningen var, att för den händelse gärningsmannen
icke gripits dessförinnan — noggrann genomgång av utredningsmaterialet
i dess helhet skulle följa och att då tips, som forut varit
föremål för undersökning och som därvid visat sig ha värde för det fortsatta
arbetet, skulle upptagas till förnyad, noggrann undersökning.

Spaningarna bedrevos även efter andra linjer än de nu nämnda.

Förfrågningar gjordes sålunda hos vissa mentalsjukhus, men härvid
framkom allenast uppgift om en person, som kunde sammankopplas med
brottet. Vederbörande hade emellertid alibi för den aktuella tidpunkten.
Sedlighetskommissionen fick vidare i uppdrag att sortera fram uppgifter å
sedlighetsförbrytare, som visat våldstendenser. Härigenom erhöllos emellertid
uppgifter å allenast ett fåtal personer. Samtliga dessa kunde efter kontroll
avföras från den fortsatta undersökningen. Även viss undersökning
rörande ouppklarade sedlighetsbrott gjordes.

Rörande omfattningen av spaningsarbetet framgår, att — utöver utredningen
rörande familjen Glesings bekantskapskrets och utfrågningar under
»operation dörrknackning* — förhör höllos med 147 personer såsom miss -

tänkta, uppgiftslämnare, vittnen etc., därvid It personer såsom misstänkta
medtogos för förhör å kriminalavdelningen, att promemorior upprättades
angaende 12S personer, som blivit föremal för kontroll genom slagning i
vederbörliga polisregister, och att ytterligare 82 promemorior berörande
spaningsarbetet upprättats.

Tips beträffande Löfgren och i anledning därav vidtagna åtgärder

I fem anmälningar, som inkommo från allmänheten per telefon, framfördes
misstankar mot Löfgren. Såvitt utredningen ger vid handen förekom
mot de personer, som särskilt registrerats såsom »misstänkta» — bland
vilka Löfgren dock ej kom att upptagas — icke mer än en anmälan. I fyra
av de fem tipsen rörande Löfgren var denne namngiven. I det återstående
fallet hade upplysningarna sådant innehåll, att Löfgren med lätthet kunde
identifieras. Anmälningarna lämnades under tiden den 13—den 17 augusti.
Här ma först lämnas en redogörelse för mottagandet av och innehållet i de
lämnade upplysningarna om Löfgren, sådana de antecknats i de av polismännen
gjorda uppteckningarna. De benämningar, som här och i fortsättningen
användas a tipsen, överensstämma med de som använts av Luning
i dennes yttrande. Tipsen upptogos i den ordning vari de — enligt den
verkställda utredningen — torde ha lämnats.

1. Anonymtipset. Anmälningen, som gjordes av en »anonym utländsk
kvinna», mottogs a mordkommissionen på eftermiddagen den 13 augusti av
förste kriminalassistenten Rolf Bångerud. Kvinnan förklarade, att hon satte
Löfgren i samband med flickmordet men att hon icke kunde angiva annan
grund för sin anmälan än att misstankar mot Löfgren framförts av andra
personer.

2. Jourtipset. Detta mottogs å kriminalpolisens jouravdelning sent på
kvällen den 13 augusti. Tipset överlämnades till mordkommissionen och
togs där om hand av Bångerud, troligen redan påföljande dag. Enligt tipsuppteckningen
meddelade en person, som önskade vara anonym, att gärningsmannen
kunde vara en något efterbliven man i 30-årsåldem, som
bodde på Gröndals pensionärshem. Föreståndarinnan för hemmet kunde
lämna ytterligare upplysningar. Den man, som utpekades, hade föregående
kväll bett om hjälp med att få en handskada omsedd. Han hade sagt, att
han halkat på ett bananskal och därvid gjort sig illa.

3. Lagerströmstipset. Bångerud mottog det telefonsamtal, vid vilket tipset
lämnades. Lagerström — identisk med den person som hit inkom med
en skrift den 9 september — har vid förhör uppgivit att samtalet ägde rum
på kvällen den 15 augusti. Bångerud har förklarat, att denna tidsangivelse
torde vara riktig. Lagerström uppgav icke sitt namn vid samtalet med
Bångerud utan önskade vara anonym. Tipsuppteckningen — som skedde
å samma handling, å vilken anonymtipset upptecknades — är av följande
lydelse:

Samma dag ringde en likaledes anonym man och uppgav att »vi borde
titta litet på en Ingvar Lövgren, 30—35 år». Lövgren skall bo på pensionärshemmet
på Gröndalsvägen, stora stenbyggnaden. Detta beroende på
att han är något efterbliven.

Mannen ville icke uppgiva sitt namn men uppgav på frågor att hans
hustru är faster till Lövgren. Den 13/8 1963 hade sagesmannen och hustrun
hälsat på hustruns moder, som bor i närheten av pensionärshemmet.
Därvid hade modern och hustrun talat om Lövgren. Modern hade sagt
ungefär: »Tänk att pojken såg flickan. Hon var blodig och inte riktigt död
ännu.»

Sagesmannen uppgav att Lövgrens utseende stämmer ganska bra med
det uppgivna signalementet beträffande »flickmördaren». Han brukar även
ha en »brunaktig» kostym.

Några ytterligare uppgifter gick icke att få.

4. Ritzéntipset. Jämväl denna anmälan, som inkom den 17 augusti, mottogs
av Bångerud. Anmälningen gjordes av fröken Ellen Ritzén — »fru
Ritzén» enligt tipsuppteckningen — som är föreståndarinna för det pensionärshem,
å vilket Löfgren bodde. Tipsuppteckningen är så lydande:

Den 17/8 1963 ringde fru Ritzén, Ekensbergs pensionärshem, tel. 18 63 85
och ville lämna följande upplysningar beträffande

Lövgren, Ingvar

vilken är intagen på hemmet. Lövgren är något efterbliven. Han sköter
sig bra på hemmet och varken röker eller använder sprit. Däremot är han
känd för att intressera sig för småflickor bl. a. ute i parkerna. Han har vid
något eller några tillfällen på sitt rum haft benkläder tillhöriga flickor. _

Lövgren har en 90-årig mormor, som också bor på hemmet^Hon har tidigare
varit boende på Högbergsgatan och Duvnäsgatan på Söder i Stockholm.

Mormodern har en hemhjälp, Ebba Lindgren, boende Gröndalsvägen
27, tel. 18 15 98. Enligt denna hemhjälp, som har en del upplysningar att
lämna, håller sig varken Lövgren eller mormodern till sanningen.

Lövgren är mycket blyg för fru Ritzén och om han vill något beträffande
sin bostad brukar hon få meddelande genom mormodern eller fru Lindgren.
»Dagen efter mordet» på morgonen den 13/8 1963 kom emellertid
Lövgren själv till fru Ritzén och ville ha en hand omlagd. Det var fråga om
en stukning. Om denna skada har Lövgren lämnat olika uppgifter, bl. a. att
han snubblat i bostaden och att han halkat ute på ett bananskal. Till fru
Ritzén har Lövgren uttryckt farhågor för att han skulle bli misstänkt för
mordet och bl. a. motiverat detta med att det »kan finnas två personer,
som äro lika».

Enligt fru Ritzén går Lövgren ofta brunklädd.

5. Biberg stipset. Förste kriminalassistenten Sigurd Furugård kontaktades
den 17 augusti av en person, som han kände och som meddelade att en
man vid namn Månsson i Gröndal hade ett tips att lämna i Beritfallet och
att han önskade en påringning. Furugård ringde upp det telefonnummer,
som angivits, varvid fru Mirjam Biberg svarade. Rörande samtalet med fru
Biberg innehåller tipsuppteckningen följande:

Fru Biberg uppger, att det är för hennes räkning som Månsson ringt till
Davidsson och därefter berättar fru Biberg, att hennes 9-årige son för ett
år sedan — i ett skogsområde i Gröndal — av en man tvingats att gnida
mannens manslem tills mannen fick utlösning. Mannen gav sonen en krona
för att han gjorde som mannen ville.

Vid tillfället befann sig en äldre broder till den ovannämnde gossen på
samma plats och åsåg händelsen. Denna har polisanmälts.

För någon vecka sedan kom sonen hem till fru Biberg och berättade att
den förenämnde mannen befann sig bland barnen på lekplatsen i närheten.
Fru Biberg gick dit men mannen syntes då icke till.

Fru Biberg har senare hänvänt sig till hemmet (Pensionärshemmet) i
Gröndal; där mannen bor och talat med föreståndarinnan.

Därvid har fru Biberg fått veta, att mannen ifråga antingen nu i måndags
— den 12 eller förra måndagen den 13 — haft rivsår på ena handen
och fått detta omlagt eller i varje fall visat det för föreståndarinnan.

Fru Biberg vet nu bestämt att mannen heter Löfgren. Hon anser att
dennes förehavanden den 12 augusti bör undersökas.

Hos kriminalpolisen fanns en s. k. personakt rörande Löfgren. Av akten
framgick, att Löfgren vid ett tillfälle år 1953 blottat sig och onanerat inför
en vuxen kvinna samt att han den 27 maj 1963 gjort sig skyldig till sedlighetsbrott
mot en åttaårig flicka. Vid sistnämnda tillfälle hade Löfgren
lockat flickan med sig och i ett buskage gnidit sin manslem mot flickans
bakdel utanpa hennes kjol, varvid han fatt utlösning. Av akten framgick
vidare bl. a. att Löfgren var psykiskt efterbliven och varit intagen på
Västra Ny sjukhus 1953—1961.

Efter viss föredragning inför Larsson av vad som förekommit mot Löfgren
verkställdes förhör med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren den 20 augusti
samt med Löfgren följande dag. Förhören med Ellen Ritzén och med
Löfgren höllos på pensionärshemmet av kriminalassistenten Edvin Gardby
och förste kriminalassistenten Erik Hellström. Ebba Lindgren hördes per
telefon av Hellström. Efter förhören skedde föredragningar för Larsson
båda de nämnda dagarna. Varken i samband med dessa eller under tiden
därefter fram till den 2 september, då Löfgren utförde gärningen mot AnnChristine,
beslöts om något ytterligare ingripande mot Löfgren eller företogs
annan utredning beträffande denne, dock att avsikten synes ha varit,
att förste kriminalassistenten Aina Kneckt-Bergman, som skulle träda i
tjänst sistnämnda dag, skulle hålla förhör med Löfgrens farmoder.

Sedan Löfgren den 3 september erkänt, att han begått gärningarna i
Vitabergsparken och i Aspudden, efterfrågades från spaningsledningens
sida dels personakten rörande Löfgren och dels det utredningsmaterial, som
under Beritspaningama upprättats beträffande denne. Härvid framkom,
att Furugård innehade personakten. Utredningsmaterialet kunde icke
omedelbart återfinnas.

Rörande de tio spörsmål, som uppställts i remissen till ÖÄ, anförde jag
i min skrivelse följande.

1. Fråga, huruvida Bångerud — sedan han mottagit Lagerströms telefonanmälan
— i erforderlig utsträckning redovisat denna anmälan för spa -

ning sledning en

Lagerströmstipset, som mottogs av Bångerud sannolikt den 15 augusti,
innefattade, som framgår av den tidigare redogörelsen, bl. a. uppgift att
Löfgrens farmor omtalat att Löfgren skulle ha varit på brottsplatsen och
sett Berit sedan hon utsatts för våldet men innan hon ännu var död.

Rörande redovisningen för spaningsledningen av detta tips hördes främst
Bångerud, Larsson och Johansson vid den inom JO-expeditionen verkställda
utredningen, varjämte de under Liinings utredning lämnat kompletterande
uppgifter. . .

Bångerud uppgav vid förhör den 16 september, att han, sedan han skrivit
ut handlingen med anonymtipset och Lagerströmstipset, vände sig till Larsson
och redovisade tipsen. Rörande denna redovisning anförde Bångerud
följande.

Han kunde icke erinra sig huru därvid i detalj tillgick och ej heller om
han vid detta tillfälle även hade tillgängligt det Lps beträffande Lotgren,
som mottagits den 13 augusti å jouravdelnmgen. Bångerud hade icke latit
hämta Löfgrens personakt. Ytterligare mlgon person var narvarande vid
samtalet med Larsson men Bångerud vet icke vem denne var. Larsson var
strängt upptagen, och Bångerud »stal några minuter» av Larssons tid.
Larsson upplystes om att fråga var om en person beträffande vilken tunnos
flera tips Bångerud nämnde mycket kortfattat om innehållet i dessa — att
Löfgren var efterbliven och att han bodde på ett pensionärshem — och
o-jorde klart för Larsson att upplysningarna verkade intressanta. Bångerud
kan icke påminna sig, huruvida han vid föredragningen atergav uppgiiten
av farmodern om att Löfgren sett Bent och att hon da icke varit riktigt
död Liknande anmärkningsvärda uppgifter forekommo ofta i tipsen, och
det är därför icke alls säkert att Bångerud citerade uppgiften. Bångerud
sade att Löfgren borde undersökas närmare. Larsson b ev allvarligt intresserad
av upplysningarna samt framhöll, att fallet naturligtvis skulle undersökas.
Det viktigaste var icke, att Larsson vid detta tillfälle i del al] udormerades
om fallet. I sinom tid skulle han ]u fa fatta beslut om eventuellt
vtterlio-are åtgärder. Det är möjligt att vid någon tidpunkt efter föredragningen
av tipsen Bångerud och Larsson talade ytterligare om i alle t.

Larsson torde under utredningen ha förlitat sig pa, att i den man han
själv icke hann vidtaga alla åtgärder, som aktualiserats, Bångerud sag till
att de olika fallen följdes upp. Bångerud fattade Larssons uttalande vid
föredragningen av Löfgren-fallet som ett bemyndigande att avdela nagon
man för att utreda fallet närmare.

Om Bångerud i detta fall över huvud taget lamnade den av honom gjorda
tipsuppteckningen till Larsson, kan han icke säga. I vart fall tog Bångerud
handlingen med sig efter föredragningen.

Vid förhör den 30 september anförde Bångerud i samma avseende föl -

jande.

Ungefär vid den tidpunkt, dä Lagerströmstipset lämnades, hade cn kvinna
mycket bestämt utpekat den s. k. Götgats-mannen såsom misstänkt tor

gärningen. Utredningen rörande mannen var synnerligen aktuell, och Larsson
var mycket intresserad av fallet. På grund härav och då även andra
angelägna utredningar pågingo, var Larsson strängt upptagen vid tidpunkten
för föredragningen. Härutöver vore att märka vad Bångerud antytt vid
förhöret den 16 september, nämligen det rent faktiska skeendet efter föredragningen,
således att två polismän fingo i uppdrag att göra utredning
rörande Löfgren, att avrapportering av uppdraget skett för Larsson och
att denne härefter fått handlingarna i saken. Den omständigheten, att
Bångerud icke gjort utförligare föredragning av Lagerströmstipset än som
skett, borde därför enligt Bångeruds mening icke ha inverkat på fallets
behandling.

Larsson uppgav — vid förhör den 13 och den 23 september — rörande
föredragningen av Löfgrenfallet till en början följande.

Första gången Larsson hörde talas om Löfgren måste ha varit den dag.
då Ellen Ritzén lämnade sitt telefontips eller således den 17 augusti. Larsson
drog denna slutsats av att Gardby sagda dag utkvitterat Löfgrens personakt.
Bångerud anmälde fallet för Larsson. Detta skedde antingen på
Larssons eller på Bångeruds tjänsterum. Larsson hade mycket »omkring
sig» vid tillfället. Han ville minnas att föredragningen tillgick så, att Bångerud
uppgav att han hade ett eller ett par tips beträffande en person med
namnet Löfgren samt att han ansåg att fallet skulle undersökas. Bångerud
torde vidare ha uppgivit, att fröken Ritzén var föreståndarinna för ett
pensionärshem och att Löfgren var bosatt å detta. Larsson fick den upplysningen
att fröken Ritzén personligen icke trodde, att Löfgren begått brottet.
Bångerud sade möjligen även, att ett tips lämnats av eu anonym person.
Larsson såg icke tipsuppteckningarna. Han utgår från att Bångerud
hade dessa i handen. Larsson kände vid detta tillfälle icke till — och fick
ej heller veta — vad som i övrigt var känt för polisen om Löfgren. Larsson
gav sitt bifall till Bångeruds förslag om att fallet borde undersökas. Bångerud
fick ett klart bemyndigande att välja ut polismän för uppdraget. Larsson
uttryckte sig härvid pa ungefär följande sätt: »Har vi ett par man
lediga, så låt dem undersöka saken.» Larsson visste, att Bångerud icke sagt
någonting om att Löfgren hade en farmor eller faster, som skulle ha lämnat
graverande uppgifter beträffande denne. Efter Bångeruds anmälan hade
Larsson för tillfället släppt tanken på fallet.

Vid ett senare förhör, den 30 september, uppgav Larsson följande.

Bångeruds första föredragning av tipsen beträffande Löfgren skedde
mycket allmänt. Bångerud hade förklarat att några tips, som behövde undersökas,
funnos. Enligt de allmänna principer som gällde för föredragning
av tipsen borde Bångerud — med hänsyn bl. a. till tipsets anknytning till
Vitabergsparken — ha anmält innehållet i Lagerströmstipset och ej blott
sagt något allmänt om att undersökning borde ske av några tips. Larsson
blev emellertid ofta avbruten av telefonsamtal, och han hade »mycket omkring
sig». Han ville dock i detta sammanhang tillägga, att han under hela
sin utbildning och verksamhet som polisman fått lära sig att arbeta självständigt,
utan närmare direktiv, sedan väl ett uppdrag erhållits. Han hade
förutsatt att han alltid tilldelades sådan personal, som hade möjlighet att
sköta ett tilldelat uppdrag självständigt. Väl var han medveten om att han
borde ha fått kännedom om innehållet i nämnda tips. men han ansåg att

utredningen, trots att så icke val’ fallet, borde lia kunnat skötas tillfredsställande.
Icke minst på grund av att en del av personalen inom kommissionen
varit orutinerad hade dock närmare direktiv tydligen behövts.

Vid förhör den 17 december med bl. a. Bångerud och Larsson uppgav
Bångerud — efter en redogörelse för uppteckningen och förvaringen av
Lagerströmstipset — följande.

I övrigt vill Bångerud i fråga om Lagerströmstipset framhålla, att han
vet att han talat med Larsson om detta tips. När han första gången talade
med Larsson om Löfgren hade han framhållit att det var flera personer
som angivit Löfgren. När detta samtal ägde rum kan han nu inte panunna
sig. Han har dock talat mera med Larsson om Löfgren än vad han uppgivit
vid förhöret å JO-expeditionen. Minnesbilderna härom ha klarnat efter
detta förhör.

Larsson anförde.

Det kunde mycket väl inträffa att någon som skulle föredraga tij^ för
Larsson kunde bli avbruten av andra brådskande meddelanden. Med Larssons
kännedom om Bångeruds noggrannhet med föredragningar och Larssons
vetskap om Lagerströmstipset måste föredragningen av tipsen blivit
avbruten genom att Larsson eller Bångerud blivit engagerade i förhör, telefonsamtal
eller dylikt.

Ytterligare anförde Bångerud vid förhör den 24 januari 1964 följande.

Bångerud var medveten om att för en utomstående kunde Lagerströmstipset
verka särskilt viktigt, men för en i mordutredningar initierad var det
inte särskilt alarmerande. Erfarenheten visar nämligen att s. k. uppenbara
tips inte brukar vara så allvarliga. Därmed ville han inte på något vis pasta
att han nonchalerade Lagerströmstipset, men han satte mera tilltro till
tipset från fröken Ellen Ritzén p. g. a. hennes ställning som föreståndarinna
för ett pensionärshem. Han anade också att Löfgren var en psykiskt deiekt

människa. . T -j

Bångerud kunde inte exakt komma ihag vad han sade till Larsson vid
föredragningen av tipsen mot Löfgren, men han vet att Larsson var mycket
upptagen. Bångerud hade utan att det särskilt utsagts fatt ett slags ställ—
företrädarskap. Omständigheterna tvingade fram ett sekundärt spanmgsledarskap
och ofta ett ställningstagande från Bångeruds sida. Det var inte
meningen att han skulle springa till Larsson med alla tips utan huvudsaken
var att något blev gjort. Han hade också gjort den erfarenheten att det
ofta inte lönade sig att prata för mycket, eftersom det som sades då inte
fastnade i minnet hos lyssnaren.

Här må även upplysas följande.

Utredningen visar, att Bångerud den 19 augusti sammanträffade med
Johansson och därvid i korta drag redogjorde för fallet Löfgren. Johansson
hade som hastigast bläddrat i de handlingar, som Bångerud medfört vid
tillfället, och bland vilka även handlingen med Lagerströmstipset synes ha
befunnit sig. Johansson
hållit upplysning om dess innehåll.

Lärling bär i sitt yttrande erinrat, att Bångerud — vilken såsom polisman
varit van vid att tips ofta voro »färgade» — icke funnit tipset så alarmerande
som det kunde te sig för en utomstående. I detta sammanhang
har Luning åberopat vissa av honom gjorda allmänna uttalanden rörande
tips, som inflyta från allmänheten under mordutredningar.

Tipsen äro självfallet av skiftande beskaffenhet, i mycket stor utsträckning
anonyma. Vissa äro uppdiktade. — — — Ofta härröra tipsen från
människor, som blivit skrämda av brottet och därför tolka företeelser, som
nagot avvika från det normala, som hänförande sig till mordhandlingen
eller mördaren. Ofta är tipsgivaren en mentalt rubbad, vars labila sinnesvärld
påverkats av det inträffade.---I de flesta tipsen äro misstan karna

sa vagt utformade, att det, åtminstone då det är fråga om anonyma
tips, erbjuder mycket stora svårigheter för polisen att utröna vad tipsgivaren
vill hava meddelat. Detta är ofta fallet, då tipsgivaren står i släktskap-,
vänskaps- eller annat linnande förhallande till den utpekade.

Särskilt bör framhallas, att det icke sällan förekommit, att tipsen innehålla
en beskrivning av hur mordet tillgått, ett meddelande om att vederbörande
varit vid brottsplatsen och sett den döde eller varit vittne till någon,
vanligen mycket upprörande eller vidrig händelse. Erfarna polismän
äro vana vid sadana tips, som väl i allmänhet härröra från någon själssjuk
person, och reagera därför ofta icke starkare inför sådana tips än inför
andra av mindre sensationellt innehåll. Detta förhållande torde beaktas, då
det gäller att taga ställning till varför Lagerströmstipset hos polismännen
till en början icke väckt den uppmärksamhet, som man nu vid en eftergranskning
kan anse befogad.

Till belysning av vad Bångerud yttrat därom, att det viktigaste icke var
att Larsson i detalj informerades om Löfgrenfallet, eftersom han i sinom
tid skulle fatta beslut om eventuellt ytterligare åtgärder, må här återgivas
följande av vad Luning anfört om bearbetningen av inkomna tips.

Med hänsyn till tipsens olika värde och i regel stora antal har polisens
arbete med tipsen till en början karaktären av spaningsarbete och ej utredningsarbete.
Polismännen känner sig för bl. a. genom att inhämta upplysningar
av och om i tipsen angivna personer och genom att göra förberedande
undersökningar av föremål, som kunna tänkas ha värde för brottsutredningen.

Det bör med bestämdhet framhållas, att dessa kontakter (uttrycket känningar
torde vara mera adekvat), som polismän till en början taga i anledning
av ett tips, oftast icke ens förete någon likhet med vad man vanligen
menar med ett polisförhör. Dessa känningar gå i regel endast ut på att söka
gora sådana iakttagelser och inskaffa sådana underrättelser, att man skall
kunna taga ställning till frågan, huruvida tipset är av det värdet, att det bör
bearbetas vidare i form av exempelvis ett noggrant polisförhör eller en teknisk
undersökning.

För utrönande av vilka tips bland de hundratal, som brukar föreligga vid
ett mord, som ha värde för den fortsatta utredningen, åtgår naturligtvis
mycken tid. Till en början måste därför kontakterna — känningarna avtidsskäl
göras mindre ingående.

Det är naturligt att under begynnelsen av polisarbetet inånga misstag
göras. Polismännen har vid första kontakten icke »tänt» för att använda ett
polisuttryck. Man måste första, att sadant kan inträffa trots att motsatsen
vid en under lugnare förhållanden företagen eftergranskning kan synas ha
varit naturligare. Av vikt är emellertid, att ett betydelsefullt tips icke avföres
utan blir föremål för vidare bearbetning.

Rörande Bångeruds föredragning av Lagerströms tipset har Liining slutligen
anfört följande.

Principiellt måste hävdas, att spaningsledaren skall ha del av alla omständigheter,
som kunna inverka på hans beslut i en spaningsfråga. Ett
avstående från spaningsledarens sida av eget bedömande av alla spaningsfakta
och ett överlåtande därav till någon del å annan befattningshavare
måste anses innebära en partiell delegation av spaningsledareskapet. Om
någon sådan delegation icke skett eller varit avsedd, torde fa förutsättas
att all föredragning för spaningsledaren sker så, att icke någon för ärendets
bedömande väsentlig omständighet lämnas åt sidan. Under denna
principiella förutsättning kan Bångeruds föredragning icke anses ha varit
tillfredsställande. De upplysningar, som innefattats i Lagerströms tips, ha
uppenbarligen haft den betydelse för bedömande av fallet Löfgren, att en
föredragning i enskildheter av desamma varit påkallad.

Någon sådan delegation, som nyss antytts, har icke varit åsyftad av
Larsson, och Bångerud har heller icke velat göra gällande, att hans fungerande
under mordutredningen såsom, enligt Larssons uttryck, dennes »betrodde
man» skulle ha inneburit något egentligt biträdande spaningsledareskap.
Han menar likväl att omständigheterna tvungit fram ett slags ställföreträdarskap,
i vilket ställningstagande kunde pakallas från hans sida.
Larsson har å andra sidan uttalat att Bångerud i praktiken var Larssons
ställföreträdare, han kunde i Larssons frånvaro ge order åt annan polisman
om slagning eller smärre undersökning och kunde även ge order om annan
undersökning, då sådan var brådskande.

Den anmärkning som enligt det förut sagda kan riktas mot Bångerud
beträffande föredragningen av Lagerströms tips synes vad ansvaret beträffar
böra bedömas mot bakgrund av det sist antydda förtroendeförhållandet.
Bångerud har under trycket av den växande arbetsbördan kanske omedvetet
åt sig inrymt ett mera självständigt bedömande av tipsen än som
varit avsett. Bångerud har själv till följd av en med hänsyn till hans erfarenhet
i och för sig befogad kritisk inställning objektivt sett gjort sig
skyldig till en underskattning av tipsens innebörd och resultatet har därigenom
blivit en otillräcklig föredragning. Bångerud hade dock efter föredragningen
ingen anledning antaga, att icke alla uppgifter, som funnos i tipsupplysningarna
skulle beaktas vid utredningen sedan han, såsom han bestämt
hävdar, överlämnat alla handlingar och sålunda även Lagerströms
tips till den utsedde utredaren.

Den brist i Bångeruds handlande, som ovan påvisats, synes med hänsyn
till vad sålunda framhållits, icke böra läggas Bångerud till last.

ÖÄ har yttrat följande.

Vid torde av skäl, som Liining anfört, Lagerströmstipset, i och för sig för
den erfarne polismannen icke ha lett sig lika alarmerande som för den vid
mordutredningar mindre väno. Emellertid var för Bångerud tillgängliga

endast Lagerströmstipset utan även tre av de andra tipsen rörande
Löfgren, nämligen jourtipset, anonymtipset och Ritzéntipset. Tipsens antal
och innehåll borde uppenbarligen ha föranlett Bångerud till en ingående
föredragning av desamma för spaningsledaren Larsson. Bångerud har förklarat,
att han på grund av Larssons beträngda arbetsläge mycket kortfattat
nämnt innehållet i tipsen, samt att Larsson beordrat närmare utredning
angående Löfgren. Hade Bångerud utförligt för Larsson föredragit
samtliga för honom tillgängliga tips rörande Löfgren, hade Larsson antagligen
beordrat intensivare spaningsåtgärder. Att Larsson icke ingående underrättades
om tipsen är därför besvärande för Bångerud.

Till Bångeruds förmån talar emellertid till en början i viss mån att han,
sannolikt den 19 augusti, låt vara i förbigående, enligt vad rotelchefen Johansson
upplyst anmält tipsen rörande Löfgren — inbegripet Lagerströmstipset
för Johansson. Johansson, som vid tillfället händelsevis befann sig
i Larssons rum, tycks dock därvid ha haft den uppfattningen att Bångeruds
ärende varit att föredraga tipsen för Larsson. Uteslutet torde för övrigt ej
vara att Johansson vid tillfället fällt något uttryck, som påverkat Bångeruds
bedömning av tipsen. Johansson liar nämligen under Liinings undersökning
uttalat, att han — som visserligen endast helt hastigt tagit del av
handlingarnas innehåll »icke fatt någon glödande känsla för Löfgren»,
beroende kanske på att han »inte hade någon respekt för blottare».

Det skäl, Bångerud andragit för sin otillräckliga föredragning för Larsson
— dennes i hög grad pressade arbetsläge — kan vidare ej frånkännas
betydelse i saken. Bångerud, som efter Larsson var den till tjänsteställningen
främste av de i tjänst varande befattningshavarna vid mordkommissionen,
hade, darutmnan understödd av Larsson, kommit att inta ställningen
sasom biträdande spaningsledare och i den egenskapen utfört vissa funktioner
som egentligen ankommit på spaningsledaren. Otvivelaktigt var, såsom
i det följande kommer att närmare behandlas, en biträdande spaningsledare
erforderlig. Att Bångerud i viss utsträckning avlastat spaningsledaren
var således till nytta för arbetet och kan icke läggas Bångerud eller
Larsson till last. Mot denna bakgrund framstår, ehuru Bångerud, såsom
redan framhållits, uppenbarligen hade bort för Larsson utförligt föredraga
tipsen rörande Löfgren, hans uraktlåtenhet härutinnan i mildare dager och
bör icke bedömas såsom tjänstefel.

En av huvudlinjerna i spaningsarbetet utgjordes, som framgår av tidigare
redogörelse, av inhämtande och bearbetning av tips från allmänheten.
Rörande personalens redovisning av inkomna tips hade särskilda direktiv
visserligen icke utfärdats. Såsom framhållits från spaningsledningens sida
låg det emellertid i sakens natur att vederbörande polismän skulle inför
ledningen, i första hand för Larsson såsom den egentlige spaningsledaren,
på lämpligt sätt redovisa tipsen för bedömande av de åtgärder som i det
särskilda fallet borde vidtagas. Så synes också personalen allmänt ha fattat
sina åligganden, låt vara att uppenbart värdelösa tips kunde komma att
läggas åsido.

Nödvändigheten av att spaningsledningen i ett fall som detta informeras
om inkommande tips är uppenbarligen betingat icke endast av intresset av
ett ställningstagande från dess sida till frågan huruvida tipset bör antingen

föranleda en preliminär undersökning eller tills vidare läggas helt åt sidan.
En sådan information erfordras jämväl — och framförallt — för att spaningsledningen
skall bli i tillfälle att värdera tipsets angelägenhetsgrad och
vidtaga i anledning därav påkallade åtgärder. Om t. ex. ett tips är så preciserat
och i övrigt av sådant innehåll att — om uppgifterna skulle befinnas
riktiga — påtagliga misstankar föreligga mot viss person, kan sålunda anledning
finnas för spaningsledningen att beordra skyndsam undersökning
och att lämna närmare direktiv rörande sättet för undersökningens bedrivande,
t. ex. i fråga om ordningen för hållande av förhör och utväljande av
för uppdraget lämplig personal. Även med en allmän uppläggning av spaningsarbetet
såsom en preliminär undersökning av föreliggande uppslag är
det sålunda av vikt att spaningsledningen får möjlighet att redan från början
inverka i fråga om inriktningen och intensiteten av undersökningsåtgärdema.
Att spaningsledningen — med sin allmänna erfarenhet av mordutredningar
och sin överblick över spaningsläget i det aktuella fallet — blir
i tillfälle att på ett tidigt stadium aktivt dirigera bearbetningen av inkomna
tips framstår överhuvudtaget som en oundgänglig förutsättning för ett
effektivt bedrivet spaningsarbete.

I enlighet med vad nu anförts måste det — såsom jämväl Liining anfört
— anses ingå som ett viktigt åliggande för polispersonalen att i anledning
av inkomna tips lämna spaningsledaren uppgift om alla omständigheter,
som kunna inverka på hans beslut i spaningsfrågan, och att sålunda föredraga
ärendet på sådant sätt att icke någon för dess bedömande väsentlig
omständighet lämnas åt sidan.

Beträffande frågan huruvida Lagerströmstipset var av beskaffenhet att
böra mera ingående redovisas för Larsson har Liining påpekat att — även
om Bångerud med sin erfarenhet på området icke funnit tipset så alarmerande
som det kunde te sig för en utomstående — detta tips härrört från
en nära släkting till Löfgren och att man föreställde sig att de i tipset åsyftade
omständigheterna måste ha allvarligt oroat sagesmannen, innan denne
kunde antagas ha velat ta ett sådant steg som att till polisen anmäla sin
hustrus brorson såsom misstänkt för mord. Vidare har Liining erinrat att
den sakupplysning, som innehölls i tipset, också vore anmärkningsvärd.
Därav framgick att Löfgren varit på brottsplatsen och sett flickan efter
brottet; uppgiften härom härrörde från Löfgren själv och återgavs av hans
egen farmor.

Förutom vad Lagerströmstipset sålunda i och för sig innehållit är — såsom
ÖÄ framhållit — att märka, att även flera andra tips voro tillgängliga,
vari misstankar — låt vara opreciserade — framförts mot Löfgren.
Såvitt utredningen ger vid handen förekommo överhuvudtaget icke mot
någon annan utpekad person så många anmälningar som mot Löfgren.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit finner jag — i likhet med vad
såväl Liining som ÖÄ konstaterat — att en noggrann redogörelse för inne 1

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 ars riksdag

hållet i Lagerströmstipset uppenbarligen varit påkallad i samband med
föredragningen av ärendet rörande Löfgren.

Vad som förekommit vid Bångeruds föredragning för Larsson av Löfgrensärendet
har visserligen icke i detalj kunnat klarläggas. Utredningen får
emellertid anses ge vid handen att någon redogörelse för i varje fall enskildheterna
i Lagerströmstipset icke ägt rum och att Larsson sålunda icke upplysts
om bl. a. de omständigheter i tipset, om vilka nyss talats. Icke heller
för Johansson eller annan inom ledningen har Bångerud lämnat upplysninghärom.
Bångerud har följaktligen åsidosatt vad som enligt det förut sagda
ålegat honom.

Till förklaring av Bångeruds berörda underlåtenhet har huvudsakligen
åberopats att Larsson vid tillfället var strängt upptagen — möjligen hade
föredragningen måst avbrytas på grund av mellankommande hinder —
samt att Bångerud i betraktande härav och med hänsyn till att han rent
faktiskt kommit att övertaga vissa på spaningsledaren eljest ankommande
funktioner ansett sig kunna begränsa föredragningen på sätt skett i medvetande
om att Larsson i allt fall efter det den beslutade preliminära undersökningen
företagits skulle komma att få närmare kännedom om föreliggande
tips.

Med anledning härav må erinras om att en redogörelse för det väsentliga
i Lagerströmstipset icke behövt taga mer än någon minut i anspråk och att

— om tid härför likväl ej stått till buds vid föredragningen — sådan redogörelse
utan olägenhet för arbetet kunnat skjutas till annat tillfälle samma
eller senare dag. Den omständigheten att Bångerud må ha fungerat som
ett slags biträdande spaningsledare har icke heller i och för sig medfört befogenhet
för honom att undanhålla Larsson uppgifter av väsentlig betydelse
för spaningsarbetets uppläggning och bedrivande. Vad som anförts till förklaring
av Bångeruds förfarande kan därför enligt min mening icke innefatta
godtagbar ursäkt för den underlåtenhet, som ligger Bångerud till last.

Som ÖÄ framhållit är det sannolikt att Larsson, om denne erhållit närmare
kännedom om innehållet i Lagerströmstipset, skulle ha beordrat intensivare
åtgärder rörande Löfgren än vad som nu kom att ske, varigenom
denne kunde ha kommit att tidigare avslöjas såsom gärningsmannen.
Bångeruds berörda underlåtenhet framstår därför som en försummelse av
allvarlig beskaffenhet.

Vid prövningen av ansvarsfrågan är emellertid att beakta, att Bångerud

— med den ställning han kom att intaga som Larssons närmaste medarbetare
i spaningsarbetet — förfarit i enlighet med vad som utifrån hans egen
bedömning av tipsets angelägenhetsgrad och övriga föreliggande omständigheter
tedde sig mest praktiskt och ändamålsenligt. Bångerud har också
ägt utgå från att tipsets innehåll skulle komma att beaktas vid den beslutade
preliminära undersökningen och tämligen snart bringas till Larssons
kännedom. Hänsyn synes mig i detta sammanhang också böra tagas till den

betydande arbetsbörda, som efter allt att döma åvilat Bångerud alltsedan
spaningsarbetets början. I betraktande av föreliggande omständigheter har
jag därför beträffande Bångeruds nämnda försummelse funnit mig kunna
låta bero vid den erinran, som innefattas i det anförda.

2. Fråga om uraktlåtenheten att i samband med den undersökning rörande
Löfgren, som av Gar dby och Hellström företogs den 20 och den 21
augusti, beakta Lagerströms anmälan

Innehållet i den av Lagerström gjorda anmälningen till mordkommissionen
kom icke att beaktas vid den av Gardby och Hellström företagna undersökningen
rörande Löfgren eller därefter.

Till belysning av förevarande och vissa av de följande frågeställningarna
skall här först antecknas vissa uppgifter om det till Gardby och Hellström
lämnade utredningsuppdraget. Polismännens minnesbilder i detta avseende
äro behäftade med luckor och äro i viss utsträckning inbördes skiljaktiga.
Utredningen får härutinnan anses visa, att följande förekommit.

Såsom framgår av vad som upptagits under punkt 1 härovan föredrog
Bångerud Löfgrenfallet för Larsson. Detta skedde vid ett eller flera tillfällen
den 17 augusti eller, såvitt avsåg då inkomna tips, möjligen någon
dag tidigare. Bångerud fick bemyndigande att låta undersöka fallet. Samma
den 17 mottog förste kriminalassistenten Sigurd Furugård Bibergstipset.
Han föredrog detta för Larsson och tipset synes därefter ha fogats vid de
handlingar rörande Löfgren, som Bångerud redan innehade. Bångerud
lämnade uppteckningarna med tipsen å Löfgren — eller i varje fall vissa
av dem — till Gardby. Denne utkvitterade vidare sagda dag Löfgrens personakt.
Huruvida avsikten med överlämnandet av tipsuppteckningama till
Gardby allenast var att han skulle hämta personakten eller därjämte utföra
annan åtgärd såsom registerslagning eller överhuvudtaget verkställa
en preliminär undersökning rörande Löfgren är icke klarlagt. I vart fall
återlämnade Gardby efter någon dag tipsuppteckningarna jämte personakten
till Bångerud.

Enligt vad Bångerud uppgivit avsåg han att ånyo tala med Larsson om
saken, men Bångerud är icke övertygad om att sådant samtal kom till
stånd. Sedan Bångerud ånyo läst handlingarna, återfick Gardby dem troligen
på eftermiddagen den 19 augusti. Härvid avhandlades frågan om bearbetningen
av tipsen. Ovisst är emellertid om den formella ordem till
Gardby att undersöka fallet givits av Bångerud eller om Larsson givit
ordern i anslutning till den s. k. morgongenomgången den 20 augusti. I vart
fall konfirmerade Larsson ordem vid detta tillfälle, därvid sannolikt även
Johansson var närvarande.

Vid kontakten mellan Gardby och Larsson avhandlades främst att Ellen
Ritzén och — möjligen — Ebba Lindgren skulle höras. Vidare var avsikten
att Löfgren därefter skulle lämna uppgifter i aidedning av anmälningarna

100

mot honom. Hellström, som av en tillfällighet befann sig i Larssons rum,
uppmanades av Larsson att medfölja Gardby vid uppdragets utförande’.

Vidare är i förevarande hänseende att anteckna följande.

Bångerud har vid förhör å JO-expeditionen uppgivit att han, då han
först lämnade handlingarna till Gardby, uppmanade denne att bearbeta
ärendet. Vidare har han förklarat, att det vid detta tillfälle icke torde ha
varit något detaljerat resonemang om vilka åtgärder Gardby skulle företaga.

Rörande vad som förekom vid återlämnandet av handlingarna till Gardby
— sedan Bångerud läst dem — har Bångerud vid samma tillfälle anfört
följande.

Bångerud kan icke nu säga vilka råd han gav Gardby. Han underströk
dock, att undersökningen till en början borde göras »runt omkring» Löfgren,
således borde fröken Ritzén höras. Helt naturligt borde det tips, som
avsåg innehållet i ett samtal mellan Löfgrens farmoder och faster, »följas
upp», men Bångerud vet icke vad han i detta avseende sade till Gardby.
Enligt Bångeruds mening hade det lämpligaste utredningsförfarandet varit
att höra fröken Ritzén, fru Lindgren, Löfgrens faster, Löfgren samt — beroende
på uppgifterna av övriga personer — dennes farmoder.

Vid ett senare förhör med Bångerud har denne ytterligare anfört följande.

Bångerud kunde icke påminna sig, att han vid något av de två tillfällen,
då han varit i kontakt med Gardby rörande Löfgrens handlingar, talade
med Gardby om Löfgrens farmoder eller faster. Bångerud var emellertid
mycket hårt pressad av olika arbetsuppgifter vid denna tidpunkt och hade
därför ej mycket minne av hur det tillgått vid sagda tillfällen.

Bångerud var övertygad om att Lagerströmstipset lämnats till Gardby
tillsammans med övriga tipsuppteckningar. Det hade icke funnits någon
anledning för Bångerud att lägga nämnda tips åt sidan. Bångerud ville
även påpeka, att det av tipsuppteckningarna rörande Löfgren tydligt framgick
att. samtliga varit sammanfogade med ett gem. Med utgångspunkt från
att Gardby fått alla tipsuppteckningar rörande Löfgren var det tänkbart
att Gardby — liksom Bångerud då det gällde tipset från fru Biberg — fått
en »black out» rörande den omständigheten, att han mottagit Lagerströmstipset.

Av utredningen framgår, att Hellström avdelades att jämte Gardby deltaga
i utredningen rörande Löfgren först då Gardby tog kontakt med Larsson
i saken. Att så var fallet erinrade sig Larsson icke förrän i ett sent skede
av JO-utredningen. Detta är — för undvikande av missförstånd — att
märka vid läsningen av följande utsaga av Larsson rörande dennes kontakt
med Gardby före första besöket i Gröndal.

Några dagar efter Bångeruds föredragning anmälde Gardby och Hellström,
att de hade för avsikt att hålla förhör beträffande en person med
namnet Löfgren, som bodde på ett pensionärshem i Gröndal. De skulle höra
Ellen Ritzén och en av henne åberopad person, fru Ebba Lindgren. Däremot
nämndes icke något om hörande av Löfgrens farmoder eller en dennes

101

faster. Anmälan skedde i enlighet med den allmänna skyldighet, som ålåg
kommissionens medlemmar att meddela Larsson då de lämnade polishuset
för att utföra ett uppdrag. Gardby och Hellström sökte upp Larsson för att
få ordern om uppdraget konfirmerad. Larsson hade förklarat, att han kände
till fallet. Han ville minnas, att han sagt ungefär: »Det är bra.» Larsson
trodde icke, att Bångerud var närvarande vid detta tillfälle. Han hade icke
minne av att han givit några direktiv för uppdragets utförande. Troligen
hade han sagt, att de båda polismännen skulle höra fröken Ritzén och andra
personer i Löfgrens omgivning. Han är övertygad om att han vid detta tillfälle
ej granskat handlingarna rörande Löfgren.

Larsson hade ej någon egen minnesbild av att Johansson var närvarande
vid nu ifrågavarande tillfälle. Johansson hade emellertid sedermera omtalat
för Larsson, att även Johansson var närvarande och att han till polismännen
sagt ungefärligen: »Det är ju bara en blottare, ta det inte så hårt.»

Vid ett senare förhör har Larsson uppgivit.

Gardby hade inte fått några särskilda direktiv för förhören. Det hade ju
i första hand gällt en komplettering av innehållet i tipset. Larsson ansåg det
icke vara möjligt att genom speciella förhållningsorder binda förhörsledaren.
Det berodde alldeles på vad som kom fram vid förhören, hur dessa
skulle läggas.

Gardby har under utredningen med bestämdhet hävdat, att han icke
mottagit Lagerströmstipset. Han har därvid bl. a. framhållit följande.

Han hade läst inte bara personakten utan även de handlingar, som han
fått samtidigt med akten. Han förvarade handlingarna i sitt rum, som han
disponerade ensam. Handlingarna innehöll tre tips. Lagerströmstipset var
inte med. Han skulle ha kommit ihåg om han läst detta tips. Lagerströmstipset
var det mest graverande tipset, eftersom det anknöt till själva brottsplatsen,
vilket intet av de andra tipsen gjorde. Larsson hade tydligen inte
heller känt till Lagerströmstipset, vilket framgick av diskussionen efter
förhöret med Löfgren huruvida farmodern skulle höras. Om Gardby känt
till Lagerströmstipset skulle Gardby ha påyrkat, att farmodern skulle höras
före Löfgren.

Av Hellströms uppgifter framgår, att denne i samband med utredningen
rörande Löfgren tog del av Ritzéntipset men däremot icke av något av de
övriga tipsen. Ej heller hörde han därvid talas om annat tips än det sistnämnda.

Luning har i sitt yttrande, efter återgivande av vad vid utredningen i
förevarande hänseende förekommit, anfört följande.

Det har icke kunnat styrkas, att Lagerströmstipset funnits med bland de
handlingar, som överlämnats till Gardby av Bångerud, eller att Gardby på
annat sätt erhållit del av Lagerströms uppgifter när han erhållit uppdraget
att verkställa undersökning i anledning av anmälningarna mot Löfgren.

Bångerud å sin sida har bestämt hävdat, att han överlämnat även Lagerströmstipset
till Gardby. Det har icke konstaterats — och är ej heller troligt
— att annan befattningshavare vid mordkommissionen före den aktuella
utredningen befattat sig med enbart Lagerströmstipset.

102

Larsson har, på sätt närmare behandlats under p. 1, av Bångerud blivit
underrättad om, att flera tips inkommit beträffande Löfgren men icke fått
någon detaljföredragning. Han har uppdragit åt Gardby att hålla preliminära
förhör rörande Löfgren och har erhållit redovisning för dessa men har
— troligen av skäl som framgå av min allmänna beskrivning av tipsens
karaktär — uppenbarligen ej varit medveten om den reella innebörden av
Lagerströms tips.

Johansson har, på sätt likaledes framgår av redogörelsen under p. 1, fått
information om fallet Löfgren genom Bångerud men, såsom omständigheterna
ge vid handen, endast ytligt och utan förväntan från Bångeruds
sida, att Johansson vid det aktuella tillfället skulle fatta något beslut.

Uraktlåtenheten att beakta Lagerströms tips, i den bemärkelsen att någon
underlåtit att iakttaga vad honom ålegat till följd av egen befattning
med tipset ifråga, synes i betraktande av ovan redovisade omständigheter
icke kunna läggas viss befattningshavare vid mordkommissionen till last.

I vad män det. förhållandet i och för sig, att ifrågavarande tips kunnat
undgå att vinna vederbörligt beaktande, kan hänföras till administrativa
ofullkomligheter eller till bristande arbetsledning skall beröras under p. 10.
När man bedömer denna fråga bör man dock uppmärksamma att tipset icke
i erfarna och kritiska polismäns ögon hade så uppseendeväckande karaktär,
som den utomstående granskaren skulle vilja förmoda.

ÖÄ har yttrat följande.

Trots polismästarens ingående undersökning har det icke kunnat klarläggas
huruvida Lagerströmstipset utlämnats till ifrågavarande kriminalpolismän
eller icke. Oklarhet får självfallet icke råda rörande ett så betydelsefullt
förhållande som att allt utredningsmaterial gjorts tillgängligt för
de polismän, som har att hålla förhör rörande en utpekad person. Fråga
är här om en organisatorisk brist, sammanhängande med registreringssystemet,
till vilket överståthållarämbetet återkommer i det följande.

På sätt framgår av vad som anförts under föregående avsnitt var Lagerströmstipset
av betydelse för spaningsledningens åtgärder rörande Löfgren.
Varken Larsson eller annan inom ledningen erhöll emellertid i samband
med mottagandet av tipset närmare upplysning om innehållet däri och
kunde på grund därav ej heller lämna erforderliga direktiv för undersökningen.
Den underlåtenhet som — enligt vad tidigare anförts — härutinnan
förelupit från Bångeruds sida, skulle dock icke ha menligt inverkat på den
fortsatta handläggningen, om tipset — vilket Bångerud utgick från —
kommit att vid undersökningen beaktas av Gardby och i samband därmed
bringas till Larssons kännedom.

Efter det Bångerud erhöll Larssons bemyndigande att låta verkställa
undersökning rörande Löfgren, ålåg det Bångerud att till Gardby såsom
utredningsman överlämna samtliga föreliggande tips och sålunda jämväl
Lagerströmstipset. På Gardby måste anses ha ankommit att — oavsett att
särskilda direktiv i saken ej lämnades — vid undersökningens utförande
beakta nämnda tips och med spaningsledningen upptaga frågan om de åtgärder,
som i anledning av tipsets innehåll borde vidtagas.

103

Bångerud har förklarat att han, som den 19 augusti synes ha haft alla
tipsuppteckningar rörande Löfgren förvarade tillsammans, senare samma
dag överlämnat samtliga tips till Gardby. Den sistnämnde har däremot
bestämt hävdat att Lagerströmstipset icke funnits bland de handlingar,
som överlämnats till honom.

Bångeruds uppgift framstår i och för sig som naturlig och trovärdig. Den
vinner också stöd i det förhållandet att — när handlingarna rörande Löfgren
efter den verkställda undersökningen anträffades — samtliga tips
voro sammanförda.

Om Gardbys uppgift vore riktig, synes detta förutsätta ej blott att Lagerströmstipset
kommit åsido i samband med handlingarnas överlämnande till
Gardby. Därjämte måste förutsättas, att någon befattningshavare vid kriminalpolisen
skulle — efter det undersökningen rörande Löfgren avrapporterats
och handlingarna inlämnats — ha anträffat detta tips och efter genomläsning
därav ha letat fram handlingarna rörande Löfgren samt fogat
tipset till denna utan att för spaningsledningen med ett ord omnämna dessa
sina iakttagelser och åtgärder. Ett sådant förfarande under pågående mordspaningsutredning
synes mig, om det verkligen inträffat, vara att beteckna
såsom synnerligen anmärkningsvärt.

Mot Gardbys bestridande kan emellertid icke anses styrkt att Gardby
mottagit Lagerströmstipset eller eljest erhållit del därav samt att förklaringen
till att tipset ej beaktats i samband med undersökningen rörande
Löfgren sålunda skulle vara att tillskriva bristande uppmärksamhet från
Gardbys sida.

Vad som förekommit i det nu avhandlade hänseendet kan därför icke
föranleda någon min vidare åtgärd.

Som ÖÄ anfört framstår det emellertid som högst otillfredsställande, att
oklarhet överhuvudtaget kan råda huruvida allt relevant material verkligen
hålles tillgängligt vid utredning i ett mordspaningsfall. Jag återkommer
härtill under punkt 10.

3. Fråga om uraktlåtenhet att i samband med den under föregående
punkt omnämnda undersökningen till behandling upptaga Mirjam Bibergs
år 1962 gjorda anmälan

Den 30 augusti 1962 anmälde Mirjam Biberg till ll:e polisvaktdistriktets
station, att hennes son Tore, född år 1954, den 12 i samma månad i skogspartiet
mellan Vinterviksvägen och båthamnen Vinterviken blivit utsatt
för otukt av en »ful farbror». Tore och dennes broder hördes, varjämte viss
spaning skedde dock utan att gärningsmannen kunde anträffas. Den 12
oktober 1962 avskrevs ärendet av chefen för första roteln.

Oaktat Mirjam Biberg genom sitt tips till mordkommissionen den 17
augusti gjorde gällande att — enligt Tores uppgifter — Löfgren var identisk
med gärningsmannen, beaktades detta icke under utredningen rörande

104

Löfgren. Den tidigare polisanmälan hämtades icke ens fram; eftersom Löfgren
icke tidigare blivit identifierad som gärningsman, hade anmälan icke
fogats vid Löfgrens personakt.

Sedan Löfgren gripits, erkände han — vid förhör den 7 oktober 1963 —
att han vid tillfället den 12 augusti 1962 låtit Tore Biberg gnida hans manslem,
så att han fått utlösning.

Rörande orsaken till att Bibergstipset icke beaktades under spaningarna
i Beritfallet skall här först redovisas vissa uppgifter av de hörda polismännen.

Furugard har förklarat, att han föredrog Bibergs tips för Larsson så snart
han renskrivit detta och därvid återgav uppgifterna sådana de upptagits
i tipsuppteckningen; han hade dragit tipset »punkt för punkt». Vid föredragningen
hade han haft personakten tillgänglig men icke den tidigare
polisanmälningen. Larsson visade sig enligt Furugård känna till fallet Löfgren
från tips, som tidigare inkommit, och uppgav att fallet skulle undersökas.
I urugård fick icke något uppdrag i detta hänseende.

Laisson har lämnat uppgifter av innebörd, att han icke har något egentligt
minne av Furugårds föredragning i vidare mån än att sådan ägt rum.
Härutöver har Larsson anfört i huvudsak, att föredragningen säkerligen
varit fullständig, att den måste ha ägt rum först sedan Bångerud bemyndigats
att avdela personal för undersökning av Löfgrenfallet och att Larsson
rörande Bibergstipset måste ha sagt ungefär »att det skall vi lägga till
de övriga handlingarna».

Enligt Larssons mening var det en given sak, att den som fått i uppdrag
att sköta utredningen beträffande Löfgren skulle ha tagit fram anmälningen
fiån 1962 samt, om det i denna förekommit »något exceptionellt», ha
anmält detta för Larsson för vidare åtgärd. Härutöver har emellertid Larsson
framhållit att, även om sagda anmälan föredragits för Larsson, detta
sannolikt icke skulle ha nämnvärt påverkat hans ställningstagande beträffande
Löfgren och gjort detta fall mera aktuellt; utredningen var av förberedande
natur och avsåg i första hand att kontrollera Löfgrens alibi för
den 12 augusti samt att utgöra grund för vidare utredning. Slutligen har
Larsson anfört, att det icke funnits anledning för honom att överföra »utredningen
om den gamla anmälan» till sedlighetskommissionen, eftersom
Löfgrenutredningen icke slutförts.

Bångerud har förklarat, att han icke kan tänka sig annat än att Gardby
erhöll samtliga Löfgrenhandlingar, som Bångerud hade i sin besittning.
Bångerud är dock tveksam om Bibergstipset befunnit sig bland dessa; han
hade icke »fastnat» för innehållet i tipset, och om det icke framgått av
uppteckningen att Bångerud gjort viss registeranteckning på denna, skulle
han ha påstått att han icke sett uppteckningen. Bångerud har vidare förklarat
att han, sedan han återfått handlingarna från Gardby, vid den förnyade
genomläsningen icke saknade någon av de tipsuppteckningar som

105

han lämnat Gardby. Med ganska stor säkerhet kunde han påstå, att den av
Furugård gjorda tipsuppteckningen icke då fanns bland handlingarna.

Gardby har vid utredningen inom JO-expeditionen vitsordat att bland
de tips, som voro tillgängliga för honom vid utredningen i Löfgrenfallet,
befann sig Mirjam Bibergs anmälan av den 17 augusti samt har vidare uppgivit
följande.

Innehållet i tipset var icke särskilt anmärkningsvärt för honom, enär
redan av personakten framgick att Löfgren var sexuellt avvikande. Han
reflekterade icke över frågan huruvida han skulle taga fram den av Mirjam
Biberg nämnda polisanmälan från år 1962. Gardby måste ha fått uppfattningen
att Löfgren, redan innan Mirjam Bibergs anmälan i Berit-fallet
gjordes, hade identifierats och att Löfgren därför redan tidigare hörts i
saken. Såvitt Gardby erinrade sig, resonerade han emellertid ej med Larsson,
Johansson eller Hellström om sagda anmälan.

Vid den utredning som Liining låtit verkställa har Gardby ytterligare
uppgivit i huvudsak följande.

Enligt Gardbys uppfattning hade det inte ålegat honom att taga fram
den gamla anmälan från 1962 för att höra Löfgren om denna. Detta skulle
ha medfört att han först hade varit tvungen att höra Mirjam Biberg och
eventuellt andra vittnen, innan han kunde höra Löfgren. Det hade inte i
mordspaningarna funnits tid till så omfattande förhör, som inte berörde
själva mordet. Det hade varit expeditionens sak att skaffa fram 1962 års
anmälan. Genom att han läst personakten hade han känt till, att denna inte
varit slutbehandlad, men eftersom tipset hade passerat spaningsledningen
och expeditionen, ansåg han, att man redan tagit ställning till anmälningen
och att den gamla anmälan kunde ha inneburit häktningsskäl, men han
ansåg att, om så varit fallet, detta borde ha observerats av spaningsledningen.
Han hade endast varit 12 dagar på mordkommissionen.

Han hade bedömt sitt uppdrag som ett konkret uppdi’ag att höra Löfgren
beträffande misstankarna om Berit-mordet och han hade inte haft
någon anledning att tro, att detta uppdrag skulle kombineras med andra
uppgifter.

Såsom ovan angivits under punkt 1 erhöll Johansson genom Bångerud
viss kännedom om Löfgrentipsen den 19 augusti. Johansson har uppgivit,
att han därvid fick viss kännedom om Bibergstipset; en son till anmälaren
hade utsatts för »något närmande» av eu person, som pojken sedermera
utpekat såsom varande Löfgren. Johansson hade icke givit order om att
anmälningen skulle tagas fram och visste vid förhörstillfället — den 16
september 1963 — ej heller om annan befattningshavare hämtat anmälan.
Så borde emellertid — enligt vad Johansson uppgav — ha skett, och undersökning
i saken borde ha vidtagits i samband med utredningen i Beritfallet.

I det av Liining avgivna yttrandet har denne framhållit, att sedlighetskommissionen
i allmänhet har att handlägga otuktsanmälningar men alt
i förevarande fall handläggningen av Mirjam Bibergs anmälan borde ha

4* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

106

ålegat mordkommissionen, så länge undersökning angående Löfgrens förhållande
till Beritfallet pågick. Vidare har Liining anfört följande.

Enligt 2 § Provisoriska föreskrifter för polismyndigheten i Stockholm om
ansvars- och arbetsfördelningen mellan nämnda myndighet och åklagarmyndigheten
i samma stad i fråga om förundersökning rörande brott skall,
då för brott misstänkt person identifierats till namn och födelsetid, meddelande
om brottet givas åklagaren för att bereda denne tillfälle pröva,
huruvida ledningen av förundersökningen skall övertagas av honom. Anmälningen
från 1962 borde sålunda ha meddelats stadsfiskalen Lennart
lliort, vilken jämlikt 3 § i ovannämnda föreskrifter följde spaningarna beträffande
Beritmordet.

Att sådan anmälan under den här diskuterade tidsperioden ännu icke
skett eller att särskilt beslut eljest icke fattats av spaningsledningen rörande
fru Bibergs tidigare anmälan torde i första hand få ses såsom en följd av
hela den allmänna preliminära målsättning, som präglade arbetet under
mordundersökningens inledande skede, nämligen att granska och värdera
föreliggande spaningsuppslag.

När Gardbv mottagit uppdraget beträffande anmälningarna om Löfgren
för förberedande granskning har han varit inställd på denna begränsade
uppgift att bedöma tillgängliga upplysningar om Löfgren från synpunkten
av deras värde för mordspaningarna, såsom arbetsuppslag betraktade.
Mirjam Bibergs tips hade enligt detta betraktelsesätt icke något eget värde.
Man visste redan att Löfgren var sexuellt abnorm. Upplysningen att Löfgren
begått ett otuktsbrott för ett år sedan var av intresse för en mera
differentierad bedömning av Löfgrens person såsom potentiell sexualmördare
men hade inget indicievärde. Såsom en faktor att beakta under den
utredning som skulle följa, var det tidigare brottet uppenbarligen av väsentlig
betydelse men detta konnne, enligt Gardbys synsätt, att i vederbörlig
tid beaktas.

Larsson å sin sida synes, oavsett den allmänna preliminära förutsättning
för arbetet, som ovan angivits, ha förväntat sig att Gardby i och för sitt
uppdrag skulle ha riktat hans uppmärksamhet på, att Löfgren på sannolika
skäl misstänktes för ytterligare ett otuktsbrott. Han utgår härvid från en
oskriven allmän regel av innehåll, att den polisman, som fått ett uppdrag,
i och för dess utförande samlar och bereder alla tillgängliga upplysningar
om den person uppdraget gäller och, om något betydelsefullt därvid framkommer,
därom underrättar arbetsledningen för erhållande av direktiv.

Mellan Gardby och Larsson har sålunda förelegat ett missförstånd, som
givit anledning till att fru Bibergs anmälan från år 1962 icke i detta skede
av utredningen blivit i full utsträckning granskad och därigenom kunnat
utöva sin eventuella inverkan på taktik och arbetsplanering. Varken Larsson
eller Gardby kan väl helt frias från sin andel häri. Larsson, som genom
Furugård fått en fullständig föredragning av fru Bibergs tips, kan sägas
ha bort av egen drift vid det tillfället, då han bekräftade Gardbys uppdrag,
framhålla för Gardby, som var ny på mordkommissionen, vad honom ålegat
med avseende på det tidigare anmälda brottet, varigenom därmed sammanhängande
spörsinål kunnat bli allsidigt belysta. Gardby å andra sidan, borde
genom upplysningen om det gamla brottet ha ingivits så mycken tveksamhet
i frågan om detta ärendes rätta handläggning att han underställt frågan
överordnads prövning.

107

Emellertid får vad sålunda inträffat anses vara från de båda kriminalpolismännens
respektive utgångspunkter synnerligen förklarligt, om man i
tillbörlig grad beaktar den faktiska situationen. Verkan av vad som förevarit
torde inskränka sig till ett uppskov med överväganden, som under
alla omständigheter skulle äga rum. Sedan Gardby slutfört sitt uppdrag
och redovisat det för Larsson, har han överlämnat de handlingar han haft
till Larsson, vilken avsett att låta ärendet vila i avvaktan på förste kriminalassistenten
Aina Kneckts återkomst. Utredningen beträffande Löfgrens
eventuella del i mordet på Berit hade i och med Gardbys redovisning icke
varit slutförd, och Larsson hade sålunda icke då haft anledning att överflytta
den gamla anmälningen till sedlighetskommissionen för vidare utredning
i denna del, utan hade att avvakta den nya utredning angående Löfgrens
alibi, som skulle verkställas genom förhör med Löfgrens farmor.
Senast vid den fullständiga prövning av Löfgren-fallet, som därefter skulle
komma att ske, hade frågan om samordnad handläggning av de båda ärendena
blivit aktuell. Rent allmänt får sägas, att en separat handläggning av
otuktsärendet knappast kunnat komma i fråga, innan man haft tillfälle göra
en preliminär bedömning av de omständigheter, som kunde förbinda Löfgren
med mordet. Först sedan misstanken mot Löfgren för mordet hade
avskrivits som grundlös skulle tiden ha varit inne för en överflyttning till
sedlighetskommissionen av otuktsanmälningen.

För ytterligare belysande av den under denna punkt aktuella frågeställningen
må här omnämnas, att det under spaningarna efter Berits baneman
till kriminalpolisen inkommit ett 25-tal anmälningar om andra misstänkta
personer, i vilka även uttalades misstanke om tukt och sedlighet sårande
gärning och i några fall även om otuktshandlingar. Dessa anmälningar
överflyttades först efter slutförd spaning i mordfallet till sedlighetskommissionen.

Sammanfattningsvis får jag anföra följande. Vid bedömande huruvida
otuktsbrottet år 1962 bort omedelbart utredas, måste hänsyn tagas till omständigheterna
vid mordspaningarna. Dessa åsyftade i sitt inledande skede
främst att så snabbt som möjligt sovra de inkomna anmälningarna och att
följa upp och kontrollera de tips, som spaningsledningen bedömde vara
mest graverande. Härvid måste nödvändigtvis de preliminära utredningarna
göras korta och summariska. Självfallet anmäla sig under denna inventering
av arbetsunderlaget en mångfald uppgifter som kräva åtgärd eller
beaktande. Det ankommer på spaningsledningen att tillse, att förekommande
uppgifter åtgärdas i den ordning som deras angeliigenhetsgrad kräver,
men det är icke realistiskt att förutsätta, att varje uppgift i varje ögonblick
skall sättas i en rättvisande relation till alla andra.

Ofta har spaningsledningen att. taga ställning till, huruvida misstankar
om andra brott, vilka i samband med huvudbrottet ge sig lill känna, böra
bli föremål för omedelbara åtgärder. Merendels visar det sig nödvändigt att
låta anstå med vidare undersökningar i dylika fall. I allmänhet torde dessa
dröjsmål heller icke innebära någon fara för utredningarnas effektivitet.

Vad som inträffat med avseende å fru Bibergs anmälan år 1962 och som
torde avses med JO:s under denna punkt ställda fråga, synes i betraktande
av vad här ovan anförts icke kunna anses innefatta något anmärkningsvärt.

ÖÄ har för sin del anfört endast följande.

Att den av Mirjam Biberg år 1962 gjorda anmälan icke upptogs vid för -

108

hören med Löfgren har knappast — då det för polisen ändock var känt att
Löfgren var en sexuellt abnorm person — kunnat menligt inverka på mordspaningen.

I 18 kap. 10 § första stycket strafflagen stadgas, att om någon övar otukt
med annan av samma kön, som ej fyllt femton år, skall han dömas till straffarbete
i högst fyra år eller fängelse.

Den av Mirjam Biberg ingivna anmälan den 30 augusti 1962 innebar påstående
om sådant brott, som avses i nämnda stadgande, och genom anmälningen
till Furugård den 17 augusti gjordes gällande, att Löfgren var
identisk med gärningsmannen.

Såsom Luning anfört skulle i enlighet med gällande föreskrifter anmälan
om identifikationen göras till vederbörande åklagare för prövning huruvida
ledningen av förundersökningen skulle övertagas av honom. Om sådan anmälan
skett, måste förutsättas att åklagaren också övertagit ledningen av
förundersökningen rörande otuktsbrottet. Härvid är bl. a. att märka, att
i de av Liining åberopade föreskrifterna särskilt stadgas att ledningen av
förundersökning skall utan dröjsmål överlämnas till åklagaren då fråga är
om misstänkt, beträffande vilken finnes anledning antaga att han vid brottets
begående till sin sinnesbeskaffenhet avvikit från det normala.

Att anmälan likväl icke skedde till åklagaren rörande misstankarna mot
Löfgren för detta brott eller att undersökning därom eljest icke företogs i
det dåvarande skedet av spaningsarbetet i Beritfallet har Luning funnit
förklarligt med hänsyn till den preliminära målsättning, som präglade arbetet
under det inledande skedet, nämligen att granska och värdera föreliggande
spaningsuppslag. En separat handläggning av otuktsärendet hade
enligt Liining knappast kunnat komma i fråga, innan man haft tillfälle att
göra en preliminär bedömning av de omständigheter, som kunde förbinda
Löfgren med gärningen i Beritfallet. Uraktlåtenheten att för det dåvarande
vidtaga någon åtgärd i anledning av anmälningen mot Löfgren för nyssnämnda
otuktsbrott har Luning därför icke ansett anmärkningsvärd.

Rörande föreliggande fråga får jag till en början erinra om innehållet i
24 kap. 1 § RB, vari stadgas följande.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han
avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller
ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Som förut framhållits kunde på det brott, som avsågs i Bibergstipset,
följa straffarbete.

Av personakten beträffande Löfgren framgick bl. a. att han år 1953 dömts
för tukt och sedlighet sårande gärning, att han under många år varit intagen
å Västra Ny sjukhus samt att han stod under åtal för att den 27 maj

109

1963 ånyo ha gjort sig skyldig till tukt och sedlighet sårande gärning, vilket
fall var av rätt allvarlig beskaffenhet. Redan med hänsyn till dessa uppgifter
förekom anledning att Löfgren — om han begått brottet mot fru
Bibergs son — skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Det kunde således ifrågakomma att anhålla och häkta Löfgren för nu
ifrågavarande otuktsbrott.

Ur allmän synpunkt är självfallet av största vikt att ingripande snarast
möjligt sker i anledning av brott mot person, särskilt om — såsom i förevarande
fall — fortsatt brottslighet uppenbarligen är att befara. Att låta
anstå med utredning härom kan enligt min mening icke anses godtagbart
med mindre tungt vägande skäl tala därför.

I samband med större brottsutredningar, vid vilka framkomma misstankar
om andra brott än huvudbrottet, kan det med hänsyn till föreliggande
personalresurser och angelägenheten av att i första hand inrikta arbetet
på sistnämnda brott helt visst i många fall vara nödvändigt att tills vidare
helt lägga åsido anmälningar, som beröra andra förhållanden. Detta torde
framförallt ha avseende på anmälningar mot personer, som icke anses kunna
sättas i samband med det brott, som den aktuella utredningen avser, eller
mot vilka i varje fall någon åtgärd däri tills vidare ej ansetts påkallad. Om
däremot undersökning — låt vara av preliminär natur — inledes beträffande
viss person, mot vilken jämväl anmälan för annat brott föreligger,
torde det ej sällan kunna vara ändamålsenligt att i samband med berörda
undersökning upptaga jämväl sistnämnda anmälan till behandling. I varje
fall kan enligt min mening icke med fog generellt hävdas att en sådan preliminär
undersökning alltid först måste avslutas, innan åtgärd — kanske
efter avsevärd tid — kan vidtagas i anledning av misstankar mot vederbörande
för annat brott. Som jag tidigare framhållit under punkt 1 kan
den omständigheten att ett spaningsarbete allmänt är upplagt som en preliminär
bearbetning av anmälningar mot ett stort antal personer icke i och
för sig få hindra eller försena ingripande i särskilda fall, om så eljest är av
förhållandena påkallat.

I enlighet härmed kan jag icke finna, att enbart den omständigheten att
spaningsarbetet i Beritfallet haft angivna allmänna uppläggning kan åberopas
som godtagbart skäl från polisens sida för att tills vidare helt låta
anstå med att vidtaga åtgärd i anledning av anmälningen mot Löfgren för
otuktsbrottet mot pojken.

Fastmera kan med visst fog hävdas att Löfgren — om han genast anhållits
såsom misstänkt för sistnämnda brott — lämpligen kunnat i samband
därmed höras om sin befattning med Beritfallet. Utredningen i denna
del skulle därigenom helt visst ha underlättats. Om den preliminära utredningen
om Löfgrens befattning med Beritfallet. därvid visat, att misstankarna
mot Löfgren i denna del icke hade tillräckligt stöd i omständigheterna,
hade undersökningen rörande misstanken för otuktsbrottet mot pojken

Ilo

kunnat överflyttas från mordkommissionen till sedlighetsroteln. Med hänsyn
härtill behövde angelägenheten att koncentrera mordkommissionens
arbetskrafter på utredningen av Beritfallet icke utgöra hinder mot att kommissionen
genast till utredning upptog misstanken för otuktsbrottet mot
pojken.

Med hänsyn till angelägenheten ur allmän synpunkt av att sistnämnda
brottsmisstanke snarast möjligt blev föremål för behandling kan i varje fall
icke åberopas något vägande skäl för underlåtenheten från polisens sida att,
enligt gällande föreskrifter, anmäla saken till åklagaren. Härutinnan har
otvivelaktigt en försummelse förelupit.

Huruvida även åklagaren såsom förundersökningsledare skulle — i likhet
med vad som nu skedde hos polisen — ha låtit anstå med utredning av
otuktsbrottet till dess den preliminära undersökningen av Löfgren i mordspaningsfallet
utförts, låter sig givetvis icke i efterhand med säkerhet bedöma.
Objektivt sett kunna emellertid vissa omständigheter anföras, som
tala för att åtminstone viss utredning rörande otuktsbrottet bort och utan
olägenhet kunnat äga rum i samband med nyssnämnda preliminära undersökning.
Härutinnan får jag anföra följande.

Till en början må härvid erinras, att en utgångspunkt för spaningsarbetet
i Beritfallet var att gärningsmannen borde sökas bland sedlighetsförbrytare
av den typ, som hade tendens att gripa till våld. Det ansågs sålunda föga
sannolikt att mannen tillhörde den kategori, som endast utgjordes av s. k.
blottare. De resonemang, som föregingo beslutet om den preliminära undersökningen
rörande Löfgren, byggde på antagandet att denne tillhörde sistnämnda,
i regel ofarliga kategori. Att Löfgren, trots att ett flertal tips inkommit
mot honom, icke betraktades som särskilt aktuell såsom gärningsman
i Beritfallet och att följaktligen en försiktig undersökning av fallet
rekommenderades, synes till väsentlig del ha sin grund i nämnda antagande.

Med hänsyn härtill kan det icke anses ha varit utan betydelse för bedömningen
av frågan om Löfgren överhuvudtaget kunde sättas i samband med
gärningen i Beritfallet — en bedömning som skulle ske på grundval av den
beslutade preliminära undersökningen — att få närmare klarhet huruvida,
såsom fru Biberg uppgivit i sitt tips, denne gjort sig skyldig till otuktsgärningen
mot hennes son. Även om yttre våld därvid ej kommit till bruk,
tydde denna gärning på ett betydligt mera aggressivt uppträdande än vad
man synes ha antagit ingå i Löfgrens beteendemönster. Vad sålunda kunde
ha förekommit mot Löfgren var även att betrakta med hänsyn till vad
som var känt rörande hans tämligen aktiva uppträdande vid tillfället den
27 maj 1963. Antagandet att Löfgren var »bara en blottare» kunde sålunda
visa sig förhastat.

Ett upptagande av otuktsfallet i samband med den preliminära undersökningen
synes icke heller, i varje fall icke i första hand, ha behövt medföra
något omfattande arbete som skulle ha sprängt ramen för berörda

undersökning. Härvid är att märka, att utredning i anledning av den gjorda
anmälan redan verkställts år 1962, bl. a. genom förhör med den pojke, som
utsatts för otukten, och en äldre broder till denne, vilken varit närvarande
vid tillfället. Att ärendet avskrivits hade berott på att gärningsmannen ej
kunnat utpekas eller eljest anträffas. Vad som nu inträffat var — enligt
vad som framgick av Bibergstipset — att pojken helt nyligen igenkänt Löfgren
såsom gärningsmannen. Underlag synes följaktligen redan ha funnits
för att — då Löfgren ändock skulle höras i Beritfallet — i samband därmed
upptaga otuktsfallet med denne. Vilken ytterligare utredning, som må ha
krävts, har givetvis varit beroende på Löfgrens ställningstagande; som
förut framhållits vidgick Löfgren vid förhör i oktober 1963 ifragavarande
otuktsbrott.

I betraktande av vad sålunda anförts synas vägande skäl knappast kunna
anses ha förelegat för att låta tills vidare anstå med varje utredning rörande
otuktsbrottet. Enligt min mening borde därför — vilket även synes vara
Johanssons uppfattning — anmälningen rörande detta brott ha blivit föremål
för utredning i samband med den inledda undersökningen rörande Löfgren.

Även om det som sagt ej säkert kan avgöras om åklagaren skulle ha beordrat
sådan utredning, framstår det ingalunda som uteslutet att så skett
och att därvid sådana omständigheter framkommit att anledning förelegat
att anhålla och häkta Löfgren på grund av otuktsbrottet, varigenom gärningen
den 2 september 1963 skulle ha förhindrats. Underlåtenheten att i
enlighet med givna föreskrifter anmäla otuktsärendet till åklagaren i och
för hans övertagande av ledningen av förundersökningen i denna del kan
därför icke anses som allenast en försummelse i formellt hänseende.

Rörande ansvaret för berörda försummelse är att beakta den befattning
Gardby och Larsson tagit med Bibergstipset.

Beträffande Gardby — som erhöll i uppdrag att utföra undersökningen
i anledning av tipsen mot Löfgren — har i Lunings yttrande erinrats om
att det vore en oskriven allmän regel att den polisman, som fått visst uppdrag,
samlar och bereder alla tillgängliga upplysningar rörande den person
uppdraget gäller och, om något betydelsefullt därvid framkommer, därom
underrättar arbetsledningen för erhållande av direktiv. I enlighet härmed
borde Gardby — har Lärling framhållit — ha för överordnads prövning
underställt frågan om hur handläggningen av otuktsärendet bort ske. Att så
ej ägde rum, finner Lön ing emellertid synnerligen förklarligt från Gardbys
utgångspunkter.

När det gäller att bedöma Gardbys förfarande synes hänsyn först böra
tagas till det förhållandet att Gardby — efter långvarig tjänstgöring inom
ordningspolisen — endast ett knappt år fullgjort kriminalpolistjänst samt
att han var helt ny på mordkommissionen och aldrig tidigare deltagit i någon
mordutredning. Vidare är att märka, att Bibergstipset — vilket enligt

112

vad Gardby visste hade passerat spaningsledningen — icke av någon bragtes
på tal vid de resonemang rörande undersökningen av Löfgrenfallet, som
vid skilda tillfällen ägde rum å mordkommissionen och vid vilka Gardby
var närvarande. Vid angivna förhållanden synes det mig rimligen icke kunna
läggas Gardby till last som fel att han, på grundval av de tips som han
tagit del av, fattade sitt uppdrag såsom begränsat till att utföra de undersökningar,
vilka uttryckligen beordrats av eller eljest avhandlats med spaningsledningen.
Att Gardby sålunda icke — vilket däremot en erfaren och
omdömesgill kriminalpolisman helt visst skulle ha gjort — av egen drift
närmare undersökte den gjorda otuktsanmälan och särskilt fäste ledningens
uppmärksamhet på densamma och på att häktningsskäl syntes föreligga
— finner jag därför icke föranleda något mitt vidare yttrande.

Vad härefter angår Larssons befattning med saken har i Liinings yttrande
framhållits att denne, som av Furugård erhöll en fullständig föredragning
av Bibergstipset, borde ha för Gardby, som var ny på mordkommissionen,
påpekat dennes åligganden att närmare undersöka den i tipset åsyftade
otuktsanmälan och i förekommande fall anmäla saken för Larsson.
Utifrån Larssons utgångspunkter har emellertid Liining funnit även denna
uraktlåtenhet synnerligen förklarlig.

Av utredningen framgår att Bibergstipset föredrogs för Larsson den 17
augusti eller sålunda kort efter det beslut fattats om att Löfgrenfallet skulle
på grundval av tidigare tips preliminärt undersökas. Larsson har icke velat
ifrågasätta annat än att han vid föredragningen erhöll fullständig upplysning
om att Löfgren i tipset utpekades som gärningsman till det tidigare
anmälda otuktsbrottet. Med den kännedom om Löfgren som Larsson redan
ägde, borde det vid föredragningen ha stått klart för honom att häktningsskäl
mot Löfgren kunde föreligga och att det med hänsyn härtill var angeläget
att saken enligt givna föreskrifter snarast möjligt anmäldes till åklagaren.
Även om Gardby såsom utredningsman i Löfgrenfallet icke självmant
upptog otuktsärendet med Larsson, måste det vid angivna förhållanden
anses ha ålegat Larsson att i samband med föredragningen eller i allt fall
senare, då Löfgrenfallet i olika sammanhang avhandlades, själv vidtaga
åtgärd i nyssnämnda syfte.

Frågan om otuktsbrottet synes emellertid, sedan Larsson låtit överlämna
ifrågavarande tips till Gardby, helt ha fallit Larsson ur minnet. Att så kunnat
ske, har givetvis sin förklaring i Larssons stora arbetsbörda och den
mångfald spaningsuppslag som han hade att bedöma och handlägga. I betraktande
härav finner jag mig i fråga om Larssons berörda underlåtenhet
kunna låta bero vid en erinran om vikten av att förut angivna föreskrifter
rörande anmälan till åklagare vederbörligen iakttagas.

I detta sammanhang må även erinras om att Larsson — därest han erhållit
närmare upplysningar om innebörden av Lagerströmstipset — med
största sannolikhet skulle ha låtit beordra intensivare spaningsåtgärder

113

mot Löfgren. I sådant fall torde finnas all anledning antaga, att även den
nu avhandlade anmälan mot Löfgren för otukt sbrottet skulle ha kommit
att skänkas vederbörligt beaktande och föranlett åtgärder mot Löfgren. De
försummelser eller förbiseenden, som under föregående bada avsnitt avhandlats
i fråga om Lagerströmstipset, synas följaktligen ha ägt betydelse
jämväl för den fråga, som behandlats i förevarande avsnitt.

4. Fråga huruvida inhämtandet av upplysningar av Ellen Ritzén och
Ebba Lindgren —- då dessa hördes den 20 augusti — skett med tillräcklig
omsorgs julihet

Såsom tidigare anförts hördes Ellen Ritzén och Ebba Lindgren den 20
augusti. Den förstnämnda hördes å pensionärshemmet i Gröndal av Gardby
och Hellström; den sistnämnda hördes per telefon av Hellström. Över förhören
upprättades maskinskrivna anteckningar, omfattande i första fallet
en knapp A4-sida och i andra fallet ungefär 1 Va sådan sida.

Den i tidningspressen framförda kritiken mot kriminalpolisens arbete
riktade sig bl. a. mot att vissa faktiska omständigheter, som objektivt sett
voro besvärande för Löfgren, icke ägnats tillbörlig uppmärksamhet eller
eljest blivit tillräckligt noggrant utredda vid nämnda förhör. Ellen Ritzén
har för sin del bl. a. uppgivit att någon närmare utfrågning ej förekom vid
tillfället och att hon själv delvis fick tänka ut vad hon skulle berätta om.
Enligt henne blev det ingen »kontakt» vid förhöret. Även Ebba Lindgren
har uttalat att förhöret ej var vidare detaljerat.

Såsom framgår av den tidigare framställningen erhöllo Gardby och Hellström
icke några egentliga direktiv för utförandet av uppdraget rörande
Löfgren. Enligt vad Liining uppgivit funnos ej heller för kriminalpolisen i
Stockholm särskilda tjänsteföreskrifter eller order, innefattande anvisningar
för hållande av förhör.

Frågan om vilka krav, som kunde och borde ställas på utförandet av uppdraget
att höra Ellen Ritzén och Ebba Lindgren — liksom att höra Löfgren
_ är därför att bedöma efter allmänna överväganden med beaktande
av syftet med undersökningen.

Liining har i detta hänseende anfört följande.

Enligt vad som klart framgår av redogörelserna och vinner stöd i omständigheterna
ha förhören främst avsett att utröna, huruvida de mot Löfgren
framförda misstankarna vore bärkraftiga och sålunda värda en fortsatt
fördjupad undersökning. Det rörde sig med andra ord om preliminära
förhör Häri ligger sjiilvklart nog, att man ställer mindre ansprak pa forhöret,
i in vad man gör om detta syftar till en slutlig undersökning. Med ett
preliminärt förhör avser man salunda att vinna i första hand en uppfattning
av uppgiftslämnarnas personliga beskaffenhet och tillförlitlighet samt att
klarlägga i vad mån uppgifterna grundat sig på egna iakttagelser eller andras
utsago, att få kontroll på att de lämnade uppgifterna ratt uppfattats
och nedtecknats, att bredda underlaget för värderingen av de lamnade upp -

114

gift erna, samt därefter att eventuellt erhålla komplettering med nya omständigheter
av betydelse för saken, allt i syfte att vinna bättre utgångspunkter
för utsallning av värdelösa tips och för en riktig bedömning efter
anen^e^sS,’aav kvarstående uppslag. Men även på ett preliminärt
förhör kan man ha större eller mindre krav. En preliminär granskning
måste givetvis bli mer summarisk om den går ut på att välja mellan hundra^
tals mojligheter än om den gäller något tiotal. Svårast blir bedömandet, när
kommer till ett fall, där det verkligen är tveksamt, om uppslaget innehaller
något av värde eller inte. Samtidigt, som man då har skäl att ställa
större ansprak pa den preliminära undersökningen, är det nämligen uppenbart,
att denna icke på det stadiet far övergå i en slutlig. Frågan därom
maste underställas spaningsledningen, som skall sammanställa fallet med
Övriga tveksamma preliminärt undersökta fall.

Ytterligare har Liining anfört.

Granskningen av tipsen beträffande Löfgren ingick som ett led i en snabbmventering
av samtliga inkomna tips i mordaffären. Antalet härav uppgingo
slutligen till över 550. Även om många av dessa kunde avfärdas utan
större tidsförlust, återstod tillräckligt många för att största skyndsamhet
skulle vara av nöden i utförandet av denna preliminära gallring, vilken eljest
skulle ha kunnat förfela sitt syfte. Man maste hela tiden hålla i minnet,
att den värdering av tipsen, som skulle möjliggöras genom preliminära förhör
av här ifrågavarande typ, icke avsågs att vara annat än en förstahandsvärdering.
Man bör komma ihåg, att undersökningen av mordfallet Berit
Glesing pa ett drastiskt sätt avbröts av det nya mordet på Ann-Christine
Svensson. Om denna händelse icke inträffat, hade den preliminära genomgången
av upplysningsmaterialet avlösts av en minutiös penetration av
samma material. Ju snabbare förhandsgranskningen kunde avslutas, desto
snarare kunde kraftsamling ske kring de mest bärkraftiga uppslagen. Det
är uppenbart, att man vid en sådan hastig inventering löper risken att
»bläddra förbi» ett värdefullt uppslag för spaningsarbetet. Man riskerar att
iorlora tid men uppslaget återstår för bearbetning i ett senare skede.

Risken för att mördaren under tiden skall hinna begå ett nytt mord har
i detta fallet, på sätt tidigare utförligt berörts, icke ingått i kalkylerna.

Beträffande förandet av anteckningar vid preliminära förhör har Liining
yttrat följande.

Själva inhämtandet av ^ upplysningarna är naturligen av intet värde om
de ej bli kända för den eller dem, som skola vägledas av upplysningarna i
sitt handlande. Säkerhet för att så sker vinner man på bästa sätt om upplysningarna
nedtecknas i sådan omfattning, att den som införskaffat dem
icke löper risken att utelämna någon omständighet av betydelse vid föredragningen.
Någon allmän regel om förande av minnesanteckningar i alla
skeden eller rörande alla moment i en brottsutredning finnas icke och kan
av praktiska skäl uppenbarligen icke heller genomföras. I vad mån nu uppdraget
att inhämta upplysningar i förevarande fall skall anses ha innefattat
ansprak på förande av minnesanteckningar i större eller mindre omfattning
kan också bedömas antingen efter strängare principiella normer eller efter
en till den förhandenvarande situationens möjligheter och behov anpassad
praktisk handlingslinje. Å ena sidan kan man därvid i högre grad ta hänsyn
till intresset av att vid efterkontroll och återupptagande av ett ärende ha

115

tillgång till säkra uppgifter om, vilka spörsmål och åtgärder som varit aktuella
vid förhandsgranskningen, å andra sidan till vikten av att snabbast
möjligt vinna en någorlunda tillförlitlig överblick över spaningssituationen.

Vad som förekom vid förhören med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren har
i förevarande ärende blivit föremal för en detaljerad och omfattande utredning.
Jag finner icke påkallat att här redovisa alla enskildheter däri utan
anser att diskussionen lämpligen kan begränsas till tva punkter, nämligen
dels frågan om Löfgrens handskada, dels frågan om Löfgrens klädinnehav.

Löfgrens handskada

Såväl i Ritzén tipset som i de övriga två tips, som Gardby ostridigt mottog
före undersökningen, lämnades uppgifter om en handskada som Löfgren
ådragit sig vid den aktuella tiden. I samtliga dessa fall sjnes handskadan
ha spelat en avgörande eller i varje fall viktig roll för tillkomsten av polisanmälningarna.
Enligt Ritzéntipset hade Löfgren lämnat olika uppgifter
om anledningen till skadan. Han skulle sålunda ha uppgivit först att han
snubblat i sin bostad och senare att han utomhus halkat pa ett bananskal.

Vid Gardbys och Hellströms besök hos Ellen Ritzén fördes handskadan
på tal. Enligt de av Gardby förda anteckningarna upplyste Ellen Ritzén
härom följande.

Tisdagen den 13/8 kom Löfgren till exp. någon gång mellan kl. 9—11 och
bad att få en hand omsedd. Han uppgav att han skadat sig i handen när
han ramlat i sin lägenhet. Sedan påstod han att han halkat på ett bananskal
i backen utanför hemmet.

Fru Ritzén kommer ej ihåg vilken hand som var skadad men hon lacte
märke till att det fanns plåsterlappar på två av fingrarna. Löfgren klagade

över att han stukat handen och fru Ritzén lade ett omslag.

Senare samma förmiddag kom Löfgren tillbaka till exp. och var mycket
angelägen att tala om mordet på Berit. Fru Ritzén frågade var Vitabergsparken
låg och Löfgren svarade: »Det kan väl inte jag veta.» Sedan sade
han i alla fall att den skulle ligga vid Skånegatan. Han verkade illa berörd.

Enligt vad Gardby och Hellström uppgivit lämnade Ellen Ritzén vid tillfället
därutöver uppgift av innehåll att skadan kunnat iakttagas som en
lätt eller obetydlig svullnad ovanpå handen eller handloven samt att plasterlapparna
varit placerade ovanför fingerknogarna.

Rörande sin kännedom om handskadan och vad dånned ägde samband
har Ellen Ritzén vid JO-utredningen anfört följande.

Tisdagen den 13 augusti 1063

Sammanträffande med Löfgren vid 11-tiden

Ellen Ritzén hade på morgonen läst om mordet i tidningen och därvid
tänkt: »Det kan väl inte vara Löfgren.» Anledningen till denna reflexion
hade varit att hon kände till att Löfgren gjort sig skyldig till vissa handlingar
som antydde ett abnormt sexualliv. Vid 10-tiden på dagen hade Lot -

116

gren k°mmit in på hennes expedition i våningen 1 tr. upp för att få en skadad
hand — troligen den högra — förbunden. Att han själv kommit in på
expeditionen betraktade Ellen Ritzén som något ganska ovanligt. Trots att
hon ansa.g sig ha »god kontakt» med Löfgren hade denne nämligen sällan
gatt direkt till henne i något ärende. Han hade vanligen använt sin farmor
iru Rotgren som vore nära 90 år gammal, såsom mellanhand. Ellen Ritzén
• u 6 j 1V1^ direkt misstänksam, då Löfgren yttrat: »Jag har gjort mig illa
i handen» och visat fram en hand, som var svullen. Svullnaden hade sträckt
sig från yttre sidan av handloven snett över mellanhanden. På svullnaden
som var rödaktig, fanns inga skråmor eller hudavskrapningar. Vidare iakttog
Pilen Ritzén, att Löfgren hade häftplåster på pekfingret och ringfingret.
Dessa plaster voro virade runt själva lederna mellan fingrarnas två
undre ben. Ellen Ritzén hade icke tagit befattning med häftplåstren. Handskadornas
natur hade hos Ellen Ritzén givit anledning till misstankar om
ett samband mellan Löfgren och mordet, vilket berört henne illa. För att
la veta mera i saken hade hon frågat Löfgren, hur skadorna uppkommit.

o igren hade sett ut som om han talat osanning då han svarat: »Jag har
ramlat i lagenheten.» Ellen Ritzén hade haft mycket att göra vid tillfället,
vårtor hon endast forbundit den svullna delen av handen med fetvadd och
elastisk bmda samt yttrat att hon senare skulle se närmare på handskadorna.
Härefter hade Löfgren fatt lämna expeditionen.

Sammanträffande med Löfgren vid 13-tiden

.„Vid iS-tiden samma dag, då hon fått bättre tid, hade hon kallat Löfgren
till expeditionen för att ställa ytterligare frågor till honom rörande handskadan
och vad därmed hade sammanhang. Hon hade emellertid »dessbättre»
icke behövt bil den som påbörjade samtalet, då Löfgren själv omedelbart
yttrat: »Det har hänt ett mord här.» Härefter hade följt ungefär följande
rephkväxhng mellan henne och Löfgren:

Ritzén: »Var ligger den där Vitabergsparken egentligen?»

Löfgren: »Jag vet inte, för jag har aldrig varit där, men den ligger visst
nara bkanegatan.»

Ritzén: »Hur gick det till när Löfgren skadade handen?»

Lojgren: »Jag ramlade utanför här. Jag halkade på ett bananskal.»

Ritzén: »Jasa, hur gick det till då?»

Löfgren: »Jag gick med händerna på ryggen, när jag halkade.»

Rdzen: »Men i formiddags fick jag ju höra att skadan hade uppstått inne i
Lotgrens lägenhet.»

Löfgien hade emellertid vidhållit att skadan förorsakats av halkning på
ett bananskal och visat hur han hållit händerna på ryggen. Det hade synts
i ansiktet på Löfgren att han var illa berörd av Ellen Ritzéns frågor och att
jrs^od jtt hon misstänkte att han hade något att göra med det in‘radade
mordet. — Att Löfgren »svängde sig» var ingenting ovanligt. Han
nade dareiter fatt lämna expeditionen utan någon vtterligare omläg^nine''
av handen. 1 feo

Samtal med fru Löfgren

Ellen Ritzén, som icke kunnat släppa Löfgrens handskada ur tankarna
hade senare samma dag i telefon ringt upp fru Löfgren för att genom förs^tiga
frågor söka få veta vad denna kände till rörande uppkomsten av
Eoigiens handskada och hans förehavanden vid tiden för mordets begående.

117

Då Löfgren nästan dagligen brukade besöka sin farmoder, hade Ellen Ritzén
hoppats att av denna få närmare uppgifter. Fru Löfgren hade vid samtalet
berättat att också hon frågat Löfgren rörande uppkomsten av hans
handskada och att han då uppgivit att han halkat på ett bananskal. Ellen
Ritzén hade då förstått att Löfgren kände sig misstänkt och att han därför
skyndat sig att även för farmodern lämna en förklaring till handskadans
uppkomst. För att icke verka misstänksam eller förstöra den goda kontakten
hade Ellen Ritzén underlåtit att fråga om fru Löfgren kände till vad
Löfgren haft för sig under morddagen.

Samtal med fru Ebba Lindgren

Ellen Ritzén hade utgått ifrån att fru Ebba Lindgren, som sedan ca 2 år
nästan dagligen städat och hjälpt till hos fru Löfgren, skulle känna till åtskilliga
förhållanden av värde bl. a. för frågan om Löfgrens anknytning till
platsen för mordet. Ellen Ritzén hade därför talat med Ebba Lindgren om
mordet och det hade då visat sig, att också Ebba Lindgren hyste starka
misstankar mot Löfgren, bl. a. på grund av arten av hans handskada. Ebba
Lindgren hade yttrat att hon »trodde» att fru Löfgren en gång varit bosatt
på Duvnäsgatan, d. v. s. samma gata där den mördade flickan Berit varit
bosatt. Ellen Ritzén hade kommit överens med fru Lindgren om att den
senare vid sina besök hos fru Löfgren skulle söka samtalsvis inhämta upplysningar
i berörda hänseende.

Onsdagen den 14 eller torsdagen den 15 augusti 1963

Sammanträffande med Löfgren

Ellen Ritzén hade antingen onsdagen den 14 eller torsdagen den 15
augusti 1963 mitt på dagen kallat ned Löfgren till expeditionen för omläggning
av den skadade handen. Hon tog därvid troligen själv av häftplåstren
på fingrarna. Ovanpa de leder, som varit ombundna med plaster,
syntes märken såsom efter läkta sår eller hudavskrapningar. Märkena voro
små och rundformiga, en aning röda. Vidare iakttog Ellen Ritzén, att fingrarna,
särskilt de nedre delarna mot knogarna, voro svullna. Dessa svullnader
hade icke funnits, då hon den 13 augusti ombundit handen. Ellen
Ritzén tog därefter av vaddförbandet över mellanhanden. Handen var fortfarande
svullen, men svullnaden hade nu blivit gulfärgad. — Härefter hade
Löfgren fått lämna expeditionen.

Även vid det av Hellström hållna telefonförhöret med Ebba Lindgren
fördes Löfgrens handskada på tal. Enligt anteckningarna över förhöret uppgav
Ebba Lindgren härom endast följande.

Löfgren hade även en skada på ena handen. Hur han skadat sig hade han
lämnat olika förklaringar till.

Hellström har rörande förhöret i denna del anfört följande.

Ebba Lindgren lämnade exakt samma uppgifter om Löfgrens handskada
som fröken Ritzén. På grund härav tillfrågades hon icke i detalj om skadan.
Hellström vet icke om hon sett denna eller erhållit sina uppgifter därom
från fröken Ritzén. Han erinrade sig icke om fru Lindgren nämnt, att hon
talat med Löfgren om skadan. — När polismännen sedermera hörde Löfgren,
uppgav denne först att han halkat pa ett bananskal men förklarade

118

sedermera att han snavat genom att han trampat fel vid utgången till huset,
där han bodde. På platsen fanns ett lågt trappsteg. Löfgren^hade stannat
för sistnämnda uppgift. Ebba Lindgren hade sannolikt hört jämväl
denna uppgift, och detta torde vara orsaken till förhörsanteckningen om
att Löfgren lämnat olika uppgifter rörande uppkomsten av handskadan.

Vid JO-utredningen uppgav Ebba Lindgren rörande sin kännedom om
handskadan bl. a. följande.

Vid 11-tiden tisdagen den 13 augusti hade Ingvar Löfgren som vanligt
anlänt till fru Löfgrens lägenhet, där fru Lindgren varit sysselsatt med
städningsarbete. Hans första ord till farmodern hade varit: »Dom slog ihjäl
henne med en sten, så mycket blod, så mycket blod.» Därefter hade han
gatt in i badrummet, där fru Lindgren uppehållit sig, och visat fram ena
handen, som varit »alldeles röd och uppsvälld». På vardera av två fingrar
hade dessutom suttit häftplåster kring den led som är närmast mellanhanden.

Härefter hade förekommit ungefärligen följande replikväxling.

Ingvar: »Kan fru Lindgren förbinda det här?»

Fru Lindgren: »Men vad har Ingvar gjort med handen?»

Ingvar: »Jag har halkat på ett bananskal.»

Fru Lindgren: »Var någonstans?»

Ingvar: »Här uppe på en grusgång.»

Fru Lindgren: »Då kan Ingvar vara glad som inte bröt sig. — Hur gick Ingvar?» Ingvar

hade då visat hur han gått med händerna på ryggen.

Fru Lindgren: »Men Ingvar går ju aldrig så.»

Fru Lindgren hade därefter frågat, om fru Löfgren hade några förbandsartiklar.
Da sa ej varit förhållandet, hade Ingvar lämnat våningen.

Ingvar hade kommit åter strax före klockan 12 med handen förbunden
Pa fru Lindgrens fråga hade Ingvar uppgivit att han varit hos fröken Ritzen
och tatt handen omlagd. Då fru Lindgren undrat om icke handen bort
förbindas med våtvärmande omslag, hade Ingvar svarat att »det skulle det
mte vara».

De misstankar fru Lindgren fått mot Ingvar, då hon föregående kväll
hort de av fröken Blomkvist lämnade uppgifterna om gärningsmannens
utseende läsas i radio, hade bestyrkts av Ingvars yttranden och handskada,
rru Lindgren hade därför helst velat omedelbart tala med pensionärshemmets
föreståndarinna, fröken Ritzén, om vad man nu borde företaga sig.

Vidare uppgav Ebba Lindgren bl. a. att hon senare samma dag samtalat
med Ellen Ritzén, som därvid berättade att Löfgren för henne avgivit annan
förklaring till handskadan än den han lämnat Ebba Lindgren; för Ellen
Ritzén hade han sålunda uppgivit att han halkat i sin lägenhet.

Beträffande frågan huruvida förhören rörande handskadan skett med
tillräcklig omsorgsfullhet har Luning, såvitt först angår förhöret med Ellen
Ritzén, framhållit att de båda polismännen, enligt vad dessa förklarat, uppfattat
berörda fråga såsom väsentlig och också hört Ellen Ritzén därom
men att denna vid förhöret icke velat lämna ytterligare upplysning än som
skett. Gardby hade sålunda anfört:

119

Det var beklagligt att fröken Ritzén vid förhörstillfället inte lämnade alla
de uppgifter hon tydligen satt inne med. Vi frågade henne om allt men orsaken
till att det inte blev någon kontakt var, att hon intog en klar försvarsställning,
när vi kom in på ömtåliga frågor. Hon gick nästan ifrån tipset,
som jag anser starkare än förhöret. Vi kom inte längre angående handskadan.

Liining har vidare anfört följande.

Vid bedömandet av huruvida fog finnes för klander mot polismännen i
denna del bör beaktas främst vad ovan anförts rörande den aktuella undersökningens
utpräglat förberedande karaktär. Det har gällt för dem att känna
sig för beträffande halten och innebörden i det till polisen lämnade tipset.
Fröken Ritzén, som frivilligt givit sig till känna, kunde förutsättas spontant
vilja upplvsa om vad hon kände till i saken. Men polismännen fingo ett intryck
att "hon i stället ville nedvärdera sina tidigare uppgifter och understrvka
att hon själv inte hyste några misstankar mot Löfgren. Det kan väl
icke uteslutas att fröken Ritzén om hon hårdare ansatts på de punkter, som
här avses, skulle ha lämnat mera detaljerade upplysningar, men man må a
andra sidan komma ihåg, att fröken Ritzén på goda grunder kan ha hyst
betänkligheter då hon ställts inför att göra sig reda för, på vilka grunder
hon kunde misstänka sin klient på hemmet för mordet, och därför vid detta
tillfälle över hövan kritiskt bedömt, vad som kunde vara av värde för undersökningen,
och förty även varit återhållsam med sina upplysningar. En sådan
attityd är visst icke oförenlig med en samvetsgrann medborgares i en
sådan situation. Om de båda polismännen låtit påverka sig av fröken Ritzéns
åtminstone efter vad de uppfattat reserverade hållning och synbart
ringa tro på de egna uppgifternas värde får detta anses förklarligt. Den
riktning i vilken deras bedömning av ärendet kom att utvecklas, bestämdes
förmodligen i rätt hög grad av detta intryck från förhöret med fröken Ritzén
och utgjorde så att säga en del av resultatet av förhöret, låt vara att
detta blev missvisande. I betraktande av den brådskande karaktären av
uppdraget bör man icke klandra polismännen för att de icke pressade de nu
berörda punkterna av utredningen ytterligare. Med hänsyn^till de rådande
betingelserna för förhöret anser jag mig icke böra biträda någon kritik mot
Gardby eller Hellström i denna del.

Vad härefter angår förhöret med Ebba Lindgren rörande handskadan har
Liining anfört.

Fru Lindgren har enligt vad som framgår av protokollet över hennes berättelse
vid JO-utredningen i ett sammanhang uttalat, att Hellströms utfrågning
ej varit vidare detaljerad, en reflexion som hon gjort vid ett åsiktsutbyte
med fröken Ritzén efter det andra mordet, men dessförinnan har
hon, på tal om handskadan och småflicksbyxorna uttalat, att hon koncentrerat
sig på de framställda frågorna; hon hade tyckt att han »frågade
en hel del». Yttrandet att hon koncentrerat sig på de framställda frågorna
synes få uppfattas närmast så som om hon ursäktat sig själv för att hon
icke självmant framhållit vissa omständigheter som enligt hennes mening
borde ha kommit fram vid forhoret. Ej heller här kan man fria sig från
misstanken att senare händelser kastat nytt ljus över vissa omständigheter
och åt dem givit en innebörd som vid förhöret ännu ej för henne framstått

120

fullt klart. Med hänsyn till de för förhöret givna förutsättningarna

anser jag att någon kritik icke bör riktas mot Hellström med avseende på
detta avsnitt av förhöret.

Löfgrens klädinnehav

Vid gärningen den 12 augusti bär Löfgren, enligt vad vid utredningen
antecknats, en brunspräcklig blazer och en blåvitfärgad skjorta.

Det av Birgitta Blomqvist lämnade signalementet — som delgavs allmänheten
— innefattade uppgift att gärningsmannen varit iklädd ljusbrun
kostym och skjorta utan slips. Enligt uppgift av annat vittne hade mannen
haft rutig skjorta, troligen brunaktig.

I Ritzéntipset angavs att Löfgren ofta gick brunklädd.

Anteckningarna över förhöret med Ellen Ritzén innehöllo allenast uppgiften
att Löfgren oftast gick klädd i brunt. Uppgift om Löfgrens klädsel
saknades helt i anteckningarna över förhöret med Ebba Lindgren.

Vid den nu företagna utredningen har framkommit — vilket ej framgår
av anteckningarna — att Gardby och Hellström, efter det förhöret med
Ellen Ritzen avslutats, i hennes sällskap besökte Löfgrens lägenhet och
därvid undersökte vilka kläder Löfgren hade i sin garderob. Enligt vad
Gardby uppgivit funnos bl. a. en blazer, som gick i brunt med ljusa inslag,
en mockajacka och en skinntröja med blank yta. Vidare iakttogs en skjorta,
som hängde för torkning i badrummet. Skjortan var enligt Hellström blåoch
vitrutig. Något misstänkt å dessa klädespersedlar hade ej kunnat iakttagas.

Beträffande förhöret med Ebba Lindgren har Hellström uppgivit, att fru
Lindgren därvid omtalade att Löfgren ägde bruna kläder; möjligen hade
hon därjämte sagt att Löfgren burit andra kläder efter den 12 augusti än
vad han eljest brukade begagna.

Ebba Lindgren har vid JO-utredningen uppgivit att hon den 12 augusti
träffade Löfgren och därvid kunde konstatera att han bär bl. a. en brunrutig
blazer och en blåvitrutig skjorta. Vidare har hon uppgivit bl. a. att hon —
om hon fatt besöka Löfgrens lägenhet — skulle ha kunnat uppge om denna
blazer, som Löfgren ofta använde och som hon väl kände igen, fortfarande
fanns kvar i garderoben.

Rörande frågan om Löfgrens klädinnehav har Luning i sitt yttrande
framhållit, att gärningsmannens klädsel vid brottstillfället varit en väsentlig
faktor såsom ett hjälpmedel att identifiera brottslingen och att eventuellt
binda denne vid brottet.

Beträffande förhöret med Ellen Ritzén har Luning erinrat, att de båda
polismännen också tillfrågat henne om Löfgrens klädinnehav och i hennes
närvaro gått igenom de kläder, som funnits i Löfgrens bostad. Luning har
vidare framhållit att polismännen, enligt vad de uppgivit, i samband med
sistnämnda undersökning tillfrågat Ellen Ritzén om Löfgren burit andra

121

kläder efter mordet, en fråga som hon dock ej kunnat besvara; hon hade
därom hänvisat till fru Lindgren. I betraktande av angivna omständigheter
har Liining förklarat, att han ej ansåg skäl föreligga till anmärkning i denna
del mot förhöret med Ellen Ritzén, dock att anteckning bort ske rörande
klädundersökningen och dess resultat i sammandrag.

Såvitt angår förhöret med Ebba Lindgren har Luning framhållit, att det
i och för sig kunde ifrågasättas om hon ej bort tillfrågas dels vilka kläder
Löfgren burit morddagen och, om svaret blivit bruna kläder, huruvida dessa
funnos kvar i Löfgrens garderob, dels i vad man Löfgren burit andra kläder
efter morddagen än dessförinnan. Det kunde enligt Luning icke anses helt
säkert om frågorna framställts av Hellström. Även om så ej skett, fann
dock Luning — med hänsyn till att förhöret varit ett led i en snabbinventering
av inkomna tips — att detta icke borde räknas Hellström till last
som försummelse.

ÖÄ har rörande ifrågavarande avsnitt anfört att ämbetet, som i huvudsak
anslöt sig till vad Luning anfört, ansåge att några väsentliga erinringar
icke kunde riktas mot polismännen i förevarande avseende.

Frågan huruvida förhören med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren skett
med tillräcklig omsorgsfullhet är, som tidigare anförts, att bedöma mot bakgrunden
av undersökningens preliminära natur.

Som Luning framhållit kan det givetvis finnas anledning att, allt efter
omständigheterna, ställa större eller mindre krav på en undersökning av
sådan natur, såväl när det gäller själva inhämtandet av upplysningar som
i fråga om nedteckningen av vad därvid förekommit. Även vid en undersökning,
som har det begränsade syftet att möjliggöra en förstahandsväidering
av föreliggande spaningsuppslag, torde det sålunda i vissa fall kunna
vara ändamålsenligt och påkallat att inhämta upplysningar inom ett relativt
brett område och med viss noggrannhet i fråga om detaljer. Angelägenheten
av att snarast möjligt få underlag för en sovring av bärkraftiga uppslag
i och för intensiv vidarebehandling därav talar självfallet för att de
preliminära undersökningarna böra genomföras med all tillbörlig skyndsamhet.
Även om sålunda dessa allmänt sett måste få en mera summarisk
prägel, måste emellertid tillses att undersökningarna i fråga om omständigheter,
som framstå som väsentliga, icke bli alltför hastigt och ytligt genomförda.
Den tidsbesparing, som därigenom står att vinna, torde nämligen
ofta vara föga betydande i betraktande av den tid, som ändå alllid maste
åtgå för undersökningarnas genomförande, bl. a. för förberedelser för förhör
och resor till och från förhörsplatsen. Det synes därför böra understrykas,
att kravet på skyndsamhet icke får överdrivas, och att detta krav
måste vägas mot intresset av att få ett någorlunda säkert underlag för den
angelägenhetsgradering av spaningsuppslagen, som den preliminära undersökningen
har till syfte att möjliggöra.

122

Beträffande förhöret med Ellen Ritzén i vad det avser frågan om Löfgrens
handskada synes någon meningsskiljaktighet icke råda om att noggranna
upplysningar bort inhämtas om hennes iakttagelser rörande skadan
och vad därmed ägde samband. Som utredningen givit vid handen hade
också Ellen Ritzén härom gjort åtskilliga iakttagelser av intresse för en
riktig värdering av det föreliggande spaningsuppslaget. I betraktande av
vad hon visat sig faktiskt känna till om saken framstå de upplysningar,
som Gardby och Hellström utfingo vid förhöret, såsom ytterst knapphändiga
och ofullständiga.

Förklaringen härtill skulle enligt Ellen Ritzén närmast vara att hon ej
blev närmare utfrågad av polismännen. Dessa ha å sin sida däremot hävdat
att de frågat henne om »allt», men att hon ställde sig avvisande och lämnade
svävande uppgifter. Båda parter synas vara ense om att någon »kontakt»
dem emellan ej nåddes vid förhöret.

Det kan icke antagas, att Ellen Ritzén — som jämte Ebba Lindgren själv
tog initiativet till att vända sig till polisen — skulle i och för sig ha varit
ovillig att lämna upplysningar om vad hon kände till rörande Löfgren, låt
vara att hennes benägenhet kan ha ökat sedan det visat sig att Löfgren
verkligen var gärningsmannen. Självfallet har emellertid polismännen i ett
fall som detta icke kunnat räkna med att av Ellen Ritzén spontant få en utförlig,
sammanhängande berättelse om sina iakttagelser i relevanta hänseenden.
Ej minst den omständigheten att Ellen Ritzén tydligen kände sig
stå som angivare mot en person, som hon tyckte synd om och som hon på
olika sätt sökt hjälpa, ställde helt visst särskilda krav på polismännens takt
och omdöme vid förhörets genomförande. En strävan från dessas sida att
genom lämplig uppläggning och ledning av förhöret verkligen få »kontakt»
med Ellen Ritzén hade varit så mycket mera befogad som hon för dem
framstod som ett huvudvittne i fallet.

Huruvida förklaringen till det otillfredsställande resultatet av förhöret
med Ellen Ritzén i förevarande avseende är att tillskriva den ena eller den
andra av ovan antydda omständigheter har vid utredningen icke kunnat
klarläggas. Båda dessa faktorer ha måhända härvid spelat in. Vad i denna
del förekommit kan därför endast ge mig anledning understryka den utomordentliga
betydelsen för ett positivt förhörsresultat av själva sättet för
uppläggningen och genomförandet av förhöret.

I samband med förhöret med Ellen Ritzén verkställde polismännen en
tämligen ingående undersökning av Löfgrens klädinnehav, varom enligt
uppgift muntlig upplysning lämnades Larsson vid undersökningens redovisning.
Någon som helst anteckning om denna undersökning och dess resultat
gjordes emellertid icke, vilket synes ha berott på att Gardby betraktade
iakttagelserna som mindre intressanta. Med anledning härav får jag erinra
om att — vid tidpunkten för polismännens berörda undersökning — den
tidigare omnämnda dörrknackningsoperationen icke var avslutad, en spa -

123

liingsåtgärd som avsåg inhämtande av uppgifter om gärningsmannens signalement.
Om därvid närmare uppgifter kunnat erhållas om vederbörandes
klädedräkt, skulle anteckning om de gjorda iakttagelserna rörande Löfgrens
kläder otvivelaktigt ha kunnat på ett avgörande sätt paverka det
fortsatta spaningsarbetet. Vid polismännens granskning synas nämligen ha
iakttagits två klädesplagg, som Löfgren burit vid gärningstillfället. Jag
finner därför, i likhet med Luning, att anteckning om iakttagelserna bort
ske. Den brist, som härutinnan vidlådit polismännens redovisning, anser
jag dock icke vara av beskaffenhet att böra föranleda annat än nu gjorda
påpekande.

Vad härefter angår förhöret med Ebba Lindgren framstår det i och för
sig som otillfredsställande att detta förhör icke hållits vid personligt samtal
utan blott per telefon. Ebba Lindgren var nämligen den som bättre än
Ellen Ritzén kände till Löfgren och hans förhållanden; till henne hade också
Ellen Ritzén såväl i sitt tips som vid förhöret med henne uttryckligen hänvisat.
Att förhöret hölls per telefon — med därav följande svårigheter att
erhålla närmare kontakt — hade beslutats eller medgivits av Larsson. Att
så skedde synes för Larssons del förklarligt med hänsyn till att polismännen,
enligt vad de rapporterat för Larsson, efter sitt besök hos Ellen Ritzén
bibragts uppfattningen att Löfgrenfallet var av mindre intresse.

Med hänsyn till angivna omständigheter finner jag det knappast förvånande,
att det av Hellström hållna telefonförhöret med Ebba Lindgren
gav ett resultat, som framstår som anmärkningsvärt ofullständigt.

Utöver vad nu anförts föranleder vad vid utredningen under detta avsnitt
förekommit icke något vidare yttrande från min sida.

5 och 6. Fråga huruvida förhöret med Löfgren den 21 augusti skett med
den noggrannhet, som med hänsyn till omständigheterna varit pakallad,
samt huruvida — med hänsyn till vad som förekommit vid förhöret — anmärkning
kan riktas mot innehållet i det över förhöret förda protokollet

Såsom tidigare anförts var avsikten, att Löfgren skulle höras efter^ förhören
den 20 augusti med Ellen Ritzén och Ebba Lindgren. Ej heller såvitt
avser förhöret med Löfgren synas några direktiv ha lämnats av Larsson
eller annan inom spaningsledningen, dock att Johansson — med tanke på
Löfgrens mentala tillstånd — torde ha fällt ett yttrande till Gardby och
Hellström av innehåll att viss försiktighet vid förhöret borde iakttagas.
Varken Gardby eller Hellström ha emellertid tillagt yttrandet den innebörden,
att förhöret icke skulle ske med tillbörlig noggrannhet.

Det material rörande Löfgren, från vilket Gardby och Hellström hade att
utgå, bestod dels av de tipsuppteckningar och andra handlingar, som voro
tillgängliga för dem, dels av de upplysningar som inhämtats vid de båda förhören
den 20 augusti.

124

Beträffande frågan vilka anspråk som kunde ställas på förhöret, har
Liining yttrat följande.

Även beträffande Löfgi''en har, enligt vad redogörelserna och omständigheterna
giva vid handen, med uppdraget åsyftats ett preliminärt förhör.
Innebörden härav har tidigare utförligt utvecklats och har tillämpning även
på förhöret med Löfgren. Dock föreligger här en principiell skillnad. Under
det att förhören med Ejlen Ritzén och Ebba Lindgren gällt enbart upplysningsgivare
kunde det i Löfgrens fall bli fråga om en misstänkt. Förhöret
kunde möjligen utvecklas i den riktning att de mot Löfgren framförda misstankarna
förstärktes och förhörsledaren komma i den situationen att ett
gripande bleve aktuellt. Å andra sidan bör beaktas den i situationens natur
liggande uppenbara begränsningen i uppdraget. Detta gick även vad Löfgren
beträffar ut på i första hand att göra sådana iakttagelser och inhämta
sadana upplysningar, som skulle göra det möjligt att bedöma, huruvida en
fortsatt bearbetning av fallet borde äga rum. Det gällde icke en penetration
av för handen varande omständigheter men däremot att söka utröna vilka
av dessa, som kunde tänkas ha substantiellt innehåll. Under det att den
förra synpunkten, den att förhöret dock kan anses gälla en potentiellt misstänkt,
kan ge anledning till strängare krav beträffande såväl förhörets förberedande
som dess utförlighet, är den senare, som i detta fall väger över,
agnad att minska anspråken i båda dessa avseenden.

Vidare har Liining anfört bl. a. att förhöret med Löfgren borde, med hänsyn
till sitt primära syfte att från vidare undersökning utesluta dem som
grundlöst misstänkts för mordet, i främsta rummet gälla Löfgrens alibi och
därmed sådana omständigheter, som vore ägnade att knyta honom till
brottsplatsen. Härutöver borde — enligt vad Liining framhållit — i första
rummet handskadan ägnas uppmärksamhet; det vore att märka, att det
var handskadan och de av Löfgren lämnade olika förklaringarna till denna
som i förening med hans intresse för småflickor främst kommit Ellen Ritzén
och Ebba Lindgren att sätta Löfgren i samband med mordet.

Rörande vad vid förhöret förekom innehåller det av Gardby upprättade

förhörsprotokollet — som omfattar ungefär en maskinskriven A 4-sida_

till en början vissa uppgifter av Löfgren angående hans kännedom om trakten
kring Vitabergsparken, en park som Löfgren uppgav sig endast känna
till namnet. Därefter innehåller protokollet följande.

Den 11/8 uppehöll han sig i Gröndal i trakten av bostaden. Den 12/S
steg han upp vid 8-tiden och gick kl. 8.30 till en snabbköusaffär i närheten.
Pa vägen dit rakade han halka pa ett bananskal och fick i fallet högra handen
under kroppen, varvid han skrapade två fingrar och stukade handleden.
Han sysslade sedan med städning av sitt rum till kl. 12 och gick därefter
till sin farmor, hos vilken han städade till 16—17-tiden. De drucko sedan
kaffe och pratade, varefter farmodern vid 19.30-tiden följde med honom
hem till lägenheten för att titta på TV. Farmodern har själv ej någon TV.
De sågo på aktuellt och därefter på en film, han tror att det var Higgins.
Därefter följde han med farmodern hem och låg kvar hos henne över natten.

. Morgonen därpå sysslade han hela dagen med klippning av gräsmattor
vid hemmet. Vid ett tillfälle pa förmiddagen besökte han föreståndarinnan

125

för att få ett omslag på handen. Löfgren uppgav att forestandannnan skulle
ha fått reda på hans skada redan föregående dag och da ringt till honom
och bett honom komma ner och få skadan omsedd. Eftersom han ej ansag
skadan så svår, gick han ej ner till föreståndarinnan förrän följande dag.

Slutligen upptages i protokollet, att Löfgren uppgav att han aldrig varit
i trakterna av Sofia kyrka och Vitabergsparken samt att han var säker på

att han ej varit utanför hemmet den 12 augusti.

Beträffande den handskada, som Löfgren ådragit sig, framgår av den
inom JO-expeditionen verkställda utredningen, att frågan om skadans uppkomst
och utseende ävensom övriga omständigheter berörande skadan, avhandlades
avsevärt utförligare än vad protokollet utvisar. Om vad därvid
förekom skilja sig emellertid de båda polismännens uppgiftei.

Hellström har sålunda uppgivit bl. a. följande.

Hellström och Gardby granskade den hand, som skulle ha vant skadad.
De kunde härvid icke se någon tillstymmelse till skada Löfgren berättade,
att han för fröken Ritzén uppgivit att han halkat pa ett bananska ,
eftersom han varit generad för att tala om rätta förhållandet, nämligen
han »drullat omkull». Löfgren sade att han, i samband med att han snavat,
tagit sig för med handen. Han demonstrerade självmant liuru därvid tillgått.
Han hade fallit snett framåt, och då han tagit sig for med handen,
hade det uppstått en stukning i handleden, som svullnat upp. I\agon annan
skada hade icke uppkommit. Eftersom Löfgren hkval var radd för att koken
Ritzén skulle anse, att han var sjapig — Löfgren ansag skadan vara
svårare än som kunde iakttagas vid eu ytlig granskning — hade han satt
två plåsterlappar på fingrarna, oaktat dessa icke voro skadade. Lppgdten
till fröken Ritzén, att han fallit på ett bananskal hade — framhöll Loigren
för polismännen — varit ett svepskäl.

Vidare har Hellström anfört.

På tal om den handskada som Löfgren haft, sade denne, att han besökt
sin farmoder och då han därvid klagat över att han skadat sig, hade tarmodern
skickat honom till fröken Ritzén för att fa skadan omsedd. Vid orhörstillfället
sutto Hellström och Gardby på stolar medan Loigren satt pa
sin säng. Eftersom Gardby förde anteckningar över forhoret var det möjligt,
att denne icke fäste sig vid, att Löfgren demonstrerade hur det tillgått, da
skadan uppkommit. Löfgren »gick från» historien om bananskalet och sade
klart och tydligt hur det förhöll sig med skadans uppkomst. \ ad angick
uppgifterna om plåsterlapparna, sade Löfgren först, att han skrapat fingrarna
men sedan Hellström sett på handen ändrade han sig och sade åt
»det var båg», han hade velat få skadan att framstå som allvarligare an vad
den i verkligheten varit. Gardby hade i förhörsprotokollet visserligen antecknat,
att Löfgren halkat på ett bananskal, men Gardby torde ändock ha
varit medveten om att Löfgren haft två versioner rörande skadans uppkomst.
De anteckningar, som fördes på platsen voro kortfattade. Hellström
ville därför beteckna det som glömska, att Gardby icke upptagit aven den

senare_och riktiga — versionen i protokollet. Även den riktiga versionen

av anledningen till att Löfgren satt plåsterlappar på den skadade handen
saknades i protokollet. Vad Löfgren uppgivit i denna sak maste ha »gatt

126

förbi» Gärdby. De små avvikelser i sin berättelse, som Löfgren gjorde i
olika hänseenden, stämde väl överens med Löfgrens psyke. Hellström läste
igenom protokollet, innan Gardby lämnade in detta. De båda polismännen
litade på varandra, och da Hellström läste utsagan hade denna förefallit
honom i sak riktigt återgiva vad som förekommit vid förhöret. Han kom
icke att tänka på Löfgrens uppgifter om plåsterlapparna. Hellström hade
icke närmare penetrerat förhörsutsagan utan endast ögnat igenom denna.
Hellström hade nämligen varit mycket upptagen.

Gardby har uppgivit följande.

Löfgren påstod, att han skulle göra vissa inköp på tisdagsmorgonen —
den 13 — och att han därvid fallit på en permanentad trädgårdsgång utanför
pensionärshemmet. I fallet hade han fått ena handen under sig. I likhet
med vad Löfgren uppgivit för fröken Ritzén talade han om att ett bananskal
skulle ha förorsakat att han fallit. Han ändrade i vart fall icke i
väsentlig mån sina uppgifter rörande skadans uppkomst. Löfgren medgav
således icke klart, att de uppgifter han lämnat till fröken Ritzén i saken
voro oriktiga. Gardby har svårt att exakt minnas vad som förekommit i
detta avseende, men det fanns icke något som motsade att skadan kunde
ha uppkommit på sätt Löfgren uppgav. Löfgren, som i likhet med polismännen
satt under förhöret, steg, såvitt Gardby erinrade sig, icke upp och
demonstrerade hur han föll.

På tal om handskadan hade Löfgren förklarat, att han haft ont i handloven.
Nar Hellström därvid invänt, att Löfgren ändock klippt en gräsmatta,
svarade denne ungefär följande: »Ja, så farligt var det inte.»

n ™rhörstillfället tittade polismännen ingående på den hand, som
skulle ha skadats och på vilken plåsterlapparna skulle ha suttit. Löfgren
sade, att fråga endast varit om små, små skrubbsår. Det syntes inte någon
tillstymmelse till skada^ på händerna. Hellström och Gardby talade sinsemellan
om att det maste ha varit mycket små skador Löfgren ådragit
sig, i annat fall skulle det ha kvarstått något slag av märken efter en så

lV1! S0I^.SJl! darar'' Löfgren sade icke något om att han varit rädd för
att fröken Ritzén skulle, då han kom för att få skadan omsedd, tycka att
denna var obetydlig, och att det endast var för syns skull, som han satt på
plasterlapparna. Gardby är helt övertygad om att det icke var tal om att
Löfgren simulerat. Denne var en sådan person, att »lite konstiga» uppgifter
kunde godtagas. Men även bortsett härifrån var vad han uppgav i fråga
om skadan icke orimligt. °

Vidare har Gardby anfört.

Gardby var medveten om att han och Hellström hade olika meningar
om vad Löfgren faktiskt uppgivit rörande handskadan och dennas uppkomst.
Gardby hyste uppfattningen, att Löfgren uppgivit att han faktiskt
halkat pa ett bananskal men att han frångått denna förklaring eftersom
han ansett förklaringen vara löjlig och i stället sagt — bl. a. till fröken
Ritzén att han fallit i lägenheten. Gardby ville därför icke ansluta sig
till den av Hellström framförda uppfattningen, att Löfgren klart och tydkft
sfigt att historien med bananskalet var felaktig. Löfgren hade bestämt
hal it på att han fallit på den permanentade gången utanför huset där han
bodde.. Naturligtvis kunde dock Gardby ha missuppfattat Löfgren. Samtalet
gick ju mycket »hit och dit». Det var möjligt, att Löfgren helt spon -

127

tant ejorde några rörelser för att visa hur det tillgått nar han fallit. Någon
ordnad demonstration var det doek icke fråga om. Anledningen till att
Gardby måhända icke uppfattat vad som förekommit i detta hanseende
kunde vara, att han varit upptagen av att göra anteckningar.

Sedan Gardby härefter upplysts om att Hellström förklarat, att Lofgren
rest sig upp och visat hur han fallit, uppgav Gardby, att han ändock icke
kunde erinra sig att sådan demonstration förekommit. Han maste, ior (ten
händelse Hellströms uppgifter i detta hänseende voro riktiga, hanvisa till
att han förde anteckningar och att demonstrationen maste ha gatt mycke
snabbt, vilka båda omständigheter i förening medfört, att Gardby ej uppfattat
visningen. Härefter uppgav Gardby, att det var »mycket tankbart»

att Löfgren visat hur han fallit. ., „ „ „ .. ,

Löfgren förklarade, att han fått skrubbsar vid fallet. Gardby var övertygad
om att Löfgren sade detta och att han icke frångick påståendet senare
under samtalet. Skadorna hade emellertid varit obetydliga. Lofgren hade
satt plåsterlappar över de skadade ställena. Hellström undersökte handen,
men det fanns »ingenting då». Därest Löfgren frångått små uppgifter om
att skador funnits under plåsterlapparna, skulle Gardby ha antecknat detta;
Gardby och Hellström voro tillsammans under hela forhoret. Gardby hade
icke ansett bananskalsförklaringen vara helt orimlig, men ett handlande
från Löfgrens sida, som inneburit att han satt plåsterlappar pa fingrarna
utan att där funnits några skador, hade för Gardby framstatt sasom sa säreget,
att han skulle ha upptagit detta i protokollet. .

En förklaring till Hellströms och Gardbys olika utsagor i forcvarande
sammanhang kunde vara, att Löfgren sagt att skadorna voro sa obetydliga
att plåsterlappar icke hade behövt sättas över skadorna, nagot som av
Hellström kan ha uppfattats som att det icke funnits nagra skador

Enligt Gardbys uppfattning hade han i förhörsprotokollet helt korrekt
återgivit Löfgrens uppgifter om orsaken till skadorna. I promemorian övei
förhöret med fröken Ritzén funnos anteckningar om att Löfgren hade plåsterlappar
på fingrania, och av denna anledning gjorde Gardby icke nagon
anteckning härom i protokollet över förhöret med Löfgren; »det var ju en
sammanfattning av förhöret, som gjordes».

Beträffande redovisningen av förhöret med Löfgren, har Hellström uppgivit,
att Larsson därvid muntligen upplysts om de båda förklaringar Löfgren
lämnat till handskadans uppkomst ävensom att Löfgren »förstärkt»
skadorna och att polismännen icke kunnat iakttaga någon skada.

XJtöver vad vid förhöret förekom rörande bl. a. Löfgrens handskada företogs
därvid ånyo undersökning av Löfgrens klädinnehav, i samband varmed
Löfgren lämnade vissa upplysningar. Någon anteckning härom upptogs
emellertid icke i förhörsprotokollet.

Såvitt angår frågan om förhöret med Löfgren skett med erforderlig noggrannhet
har L ilning anfört, att det enligt hans mening icke fanns fog för
anmärkning mot Gardby och Hellström.

Beträffande härefter protokollföringen har Liining anfört följande.

Frågan om handskadan och om hur den uppkommit var, sasom tidigare
framhållits, en av de frågor som hade betydelse för den med forhoret avsedda
preliminära undersökningen. De båda polismännen har också upp -

128

fattat frågan så. Egendomligt kan synas att de under sådana förhållanden
pa olika sätt uppfattat hans förklaringar.

Att Gardby, som fört anteckningarna vid tillfället, därigenom kan ha gått
miste om någon iakttagelse beträffande Löfgren eller något yttrande av
denne är i och för sig fullt förklarligt. Gardby kan ha fullkomligt rätt då han
att han, så som han uppfattat saken, i protokollet riktigt återgivit
innebörden av vad Löfgren ville inför polismännen påstå vara den rätta
förklaringen till skadan. Gardby har emellertid icke blott haft klart för sig
att Löfgren haft en alternativ version beträffande skadan utan även bort
vara medveten om att det icke var utan betydelse för bedömningen av
ärendet hur de olika versionerna skulle tolkas. Även om Gardby alltså icke
från små utgångspunkter behöver anses ha gjort en felaktig protokollsanteckning,
kan den dock med hänsyn till syftet med förhöret i denna del
icke anses ha varit tillfyllest. Anteckningen borde ha givit åtminstone en
antydan om den andra versionen och om den innebörd som Löfgren velat
ge densamma.

Hellström har fört den övervägande delen av samtalet med Löfgren och
det synes därför sannolikt att han riktigare uppfattat Löfgrens framställning.
I ett sådant samarbete mellan två polismän, som här ägt rum, bör
det vara naturligt och underförstått, att sådana risker för ofullständig eller
missvisande protokollering, som uppkommer genom den enes sysslande med
anteckningarna, motverkas genom ömsesidig kontroll. Hellström, som i
detta fall helt kunnat ägna sig åt Löfgren, har bort ägna uppmärksamhet
åt att Gardby kunnat följa med vad som förekom vid förhöret. Särskilt har
det. ålegat honom att förvissa sig om det därvid förda protokollet i allt
väsentligt riktigt återgav händelseförloppet.

Det under denna punkt ställda spörsmålet bör i första hand bedömas utifrån
samma synsätt som förut flerstädes skildrats och som hänfört sig till
— — — utredningens förberedande karaktär. Ytterligare en synpunkt kan
förtjäna att beröras. Bedömningen från Gardbys och Hellströms sida av
hela den frågas betydelse för ärendet, som hänfört sig till handskadan och
dess uppkomst kan möjligen ha påverkats av vad de hört sägas rörande
Löfgrens allmänna (patologiska) lögnaktighet. Den skenbara lätthet med
vilken Löfgren motiverat sina olika versioner — de olika uppfattningarna
om deras inbördes prioritet kunna vara ungefär lika välgrundade — och den
uppfattning de på andra omständigheter bildat sig om det mindre sannolika
i att Löfgren skulle kunna vara gärningsmannen, kan ha gjort att Löfgrens
tvetalan i deras ögon förlorat en del av sin för utredningen väsentliga innebörd.

Det sist sagda kan utgöra en psykologisk förklaring till den alltför korta
och genom sin ofullständighet oavsiktligt missledande protokollsanteckmngen
Däremot kan det icke ursäkta vad som förekommit i detta hänsee“de-/
rotokollet hade bort så detaljerat återge Löfgrens olika förklaringar
till skadan, att ingen tveksamhet behövt uppstå rörande innebörden av
densamma. Protokolleringen i detta fall kan anses utgöra ett exempel på
risken av ett allför summariskt återgivande av ett händelseförlopp, eftersom
det icke givit polismännen själva tillräcklig vägledning för att i väsentligheter
pa ett mellan dem ostridigt sätt aterkalla vad som förevarit.
...Utformningen av protokollet har skett genom Gardbys försorg. Han kan
danad icke anses ha givit detta den utförlighet, som med hänsyn till syftet
med denna del av förhöret varit påkallad. Hellström, som låtit Gardby läsa

129

upp protokollet för sig har godkänt detsamma, oaktat att han därvid borde
ha observerat, att det icke varit i allo korrekt och fullständigt.

Enligt mitt förmenande har Gardby och Hellström i ifrågavarande avseende
förfarit på ett sätt, som icke kan vara riktigt. Framhållas må dock,
att vad de låtit sig komma till last knappast skulle i menlig riktning ha
påverkat den fortsatta polisutredningen.

Vidare har Liining i fråga om undersökningen av Löfgrens klädinnehav
framhållit, att ordnings- och redovisningsskäl bort föranleda en kortfattad
anteckning om vad som i detta hänseende förekommit.

ÖÄ har i nu berörda frågor i huvudsak anslutit sig till Liinings bedömanden.

Jag delar Liinings uppfattning att förhöret med Löfgren främst bort
avse frågan om dennes alibi och den handskada han ådragit sig.

Vad vid förhöret i förstnämnda hänseende förekom ger mig icke anledning
till annat yttrande än att förhöret i fråga om Löfgrens uppgivna samvaro
med sin farmoder — med vilken Löfgren skulle ha varit tillsammans
hela eftermiddagen och kvällen den aktuella dagen — synes mig väl kortfattat.
För den avsedda kontrollen av uppgifterna härutinnan — genom förhör
med farmodern — hade mera detaljerade upplysningar otvivelaktigt
varit av värde. Att Löfgren närmare hörts härom framstår också som påkallat
av ett annat skäl, nämligen det att Löfgren vid slutet av förhöret
lämnade den motstridande uppgiften att han var säker på att han ej lämnat
sin lägenhet den ifrågavarande dagen.

Beträffande härefter förhöret i vad det avsåg handskadan framgår av
utredningen, att frågan härom ägnats betydande intresse. I och för sig
saknas följaktligen fog för påstående att Gardby och Hellström skulle ha
lämnat denna fråga utan tillräckligt beaktande.

Däremot måste — även med hänsyn till de svårigheter som må ha förelegat
på grund av Löfgrens efterblivenhet — betecknas som synnerligen
anmärkningsvärt att de båda polismännen på så gott som varje punkt ha
olika meningar om vad Löfgren uppgivit och vad eljest förekommit rörande
handskadan. Icke ens i fråga om Löfgrens uppgifter om skadans uppkomst
överensstämma uppfattningarna. Ej heller råder enighet rörande
t. ex. frågan om Löfgren, enligt vad han uppgav, verkligen haft skrubbsår
på fingrarna eller om han vidtagit den egendomliga åtgärden att blott för
skens skull sätta på plåsterlappar. Att två polismän vid ett förhör kunna
uppfatta någon enstaka detaljuppgift på olika sätt, kan vara fullt förklarligt.
Men att ett förhör — i ett mordspaningsfall — sker på sådant sätt att
polismännens uppgifter om vad därvid förekommit skilja sig så markant
som här är fallet, framstår som högst bctiinkligt. Förhållandet kan svårligen
förklaras på annat sätt än att någon av polismännen — eller möjligen
båda — klart brustit i tillbörlig koncentration och uppmärksamhet. Då

5 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

130

polismännen bestämt vidhållit sina sinsemellan oförenliga uppgifter och
annan utredning ej står till buds, kan emellertid vad i detta hänseende förekommit
icke föranleda ingripande från min sida mot någon av dem.

I fråga om protokollföringen av Löfgrens uppgifter om handskadan kan
jag i allt väsentligt instämma i Lunings yttrande rörande föreliggande
brister.

Även med utgångspunkt från Gardbys uppfattning om vad vid förhöret
i denna del förekommit måste det anses ha ålegat Gardby att i protokollet
anteckna den alternativa version till skadans uppkomst som Löfgren enligt
Gardby lämnat. Huvudansvaret för anteckningarnas ofullständighet och
missledande beskaffenhet synes mig emellertid åvila Hellström. Det är anmärkningsvärt
att denne, som hade den högre tjänsteställningen och som
i första hand skötte förhöret med Löfgren, kunnat godtaga ett protokoll
som i väsentliga hänseenden var ofullständigt och som stod i strid mot Hellströms
egen uppfattning om vad Löfgren uppgivit vid förhöret.

I beaktande av omständigheterna har jag emellertid funnit mig kunna
härutinnan låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Vad i övrigt under detta avsnitt förekommit ger mig icke anledning till
annat yttrande än att jag, i likhet med Luning, anser att anteckning i förhörsprotokollet
bort göras jämväl om den undersökning av Löfgrens klädinnehav,
som verkställdes vid tillfället.

7. Fråga om behandlingen hos kriminalpolisen av det meddelande rörande
Löfgren, som Ellen Ritzén synes ha lämnat den 23 eller 2J+ augusti

Ellen Ritzéns telefonanmälan rörande Löfgren gjordes den 17 augusti.

Vid JO-utredningen uppgav Ellen Ritzén, att hon jämväl den 24 augusti
— således sedan hon hörts av Gardby och Hellström — ringt till polisen
rörande Löfgren. Härom lämnade Ellen Ritzén följande uppgifter.

Lördagen den 24 augusti hade hon i en eftermiddagstidning läst att flickan
Berit möjligen dödats genom slag med knuten hand. Ellen Ritzén hade
då blivit upprörd. Hon hade gjort den reflexionen att Löfgrens handskador
kunde bättre förklaras på nyss antytt sätt än genom kalkning på ett bananskal.
Hon hade funnit att handskadorna »passade otäckt väl in» som resultat
av hårda slag med knuten hand mot ett mjukare föremål. Någon gång
mellan kl. 18.30 och 19.00 hade hon därför ringt till polisen och bett att få
tala med någon av de polismän som besökt Gröndals pensionärshem i anledning
av Berit-mordet. Ingen av dessa hade varit anträffbar, men den
som svarat i telefonen hade nämnt något om att det var han som tagit emot
det första telefonsamtalet från Ellen Ritzén i ärendet. Hon var icke säker
på polismannens namn. Tillfrågad om namnet kunde ha varit Bångerud
förklarade Ellen Ritzén, att när hon nu hörde namnet så tyckte hon sig
känna igen det.

Hon hade vid samtalet med polismannen åberopat tidningsuppgiften om
att Berit kunde ha dödats genom knytnävslag samt framhållit att hon blivit
upprörd då hon läst uppgiften i tidningen och kombinerat den med Löf -

131

grens handskador. Hon hade ungefär yttrat: »Jag har grubblat på Löfgrens
handskador och dom är onaturliga, om dom inte uppkommit genom att han
slagit med handen knuten.»

Polismannen hade emellertid icke verkat särskilt intresserad utan hade
för det mesta passivt svarat ja på allt vad hon sagt. Han hade dock yttrat:
»Ja, vi håller ju på och arbetar med det där, så Ni får nog höra av oss.»
Ellen Ritzén hade avslutat samtalet med att säga ungefärligen: »Framför
nu till dom, som varit härute, att jag sagt att jag vill komplettera mina
uppgifter med detta.» — Hon hade efter telefonsamtalet känt sig irriterad
över att polismannen icke verkat mera intresserad av vad hon haft att
säga.

Ellen Ritzén uppgav vidare, att hon — innan Löfgren gripits — för Ebba
Lindgren omtalat, att hon ånyo vänt sig till polisen. Ebba Lindgren har
vitsordat denna uppgift.

Sedermera har Ellen Ritzén vid den av Liining företagna utredningen
förklarat, att hon »icke kunde svära på», att hon ringt just den 24 augusti
men att hon dock ansåg detta vara troligast.

Samtliga polismän, som synas kunna ifrågakomma som mottagare av det
senare samtalet från Ellen Ritzén, ha hörts under utredningen. Icke någon
av dem har emellertid kunnat erinra sig samtalet.

Bångerud, som enligt de av Ellen Ritzén lämnade uppgifterna närmast
skulle ha mottagit detta samtal, har bl. a. förklarat, att han i fråga om s. k.
omringningar handlade efter principen att, därest vederbörande vid omringningen
hade nya uppgifter i sak att lämna, dessa antecknades men att
eljest anteckning om samtalet ej skedde.

Luning har framhållit, att man — bl. a. med hänsyn till att det vid kontroll
av övertidsjournalerna framkommit, att varken Bångerud eller annan
befattningshavare vid mordkommissionen varit i tjänst under den av Ellen
Ritzén angivna tiden, den 24 augusti klockan 18.30—19.00 — torde kunna
utgå från att hennes omringning ägt rum den 23 augusti ävensom att det
icke kunde uteslutas att Bångerud mottagit denna.

Vidare har Liining anfört följande.

Ellen Ritzéns avsikt med samtalet till polisen hade enligt hennes uppgifter
varit att göra spaningsledningen uppmärksam på att Löfgrens handskada
var sådan, att den kunde ha uppkommit vid slag mot flickan Berits
huvud. I sak torde denna uppgift icke ha inneburit något nytt utöver vad
som förut framkommit vid förhören med Ritzén, Lindgren och Löfgren.
Hellström hade enligt vad han förklarat redan vid dessa förhör haft nämnda
möjlighet i åtanke. Orsaken till att Ellen Ritzéns misstankar från början
väckts hade just varit Löfgrens handskada, som hon satt i samband med
mordet. Den som mottagit samtalet — om det nu varit Bångerud eller annan
vid mordkommissionen — hade känt till att fallet var under arbete och
icke bedömt Ellen Ritzéns meddelande såsom innebärande något nytt i sak,
varför han förmodligen icke ansett det nödvändigt att underrätta spaningsledningen
om samtalet. Under spaningarna inträffade ofta, att tidigare uppgiftslämnare
ringde på nytt och frågade om vederbörandes anmälan för -

132

anlett någon åtgärd. Sådana samtal brukade icke antecknas, om de icke
inneburo nya uppgifter, i vilket fall anteckning skedde på den tidigare tipsuppteckningen.

Väl bör man icke utesluta, att en påringning av detta slag, även om den
icke innefattar något nytt i sak, kan ha betydelse som uttryck för allvaret
i anmälarens uppsåt. Att vederbörande samtalsmottagare icke vidarebefordrat
Ellen Ritzéns uppgifter vid telefonsamtalet till spaningsledningen torde
dock i det läge utredningen beträffande Löfgren då befunnit sig icke böra
betraktas såsom försummelse från någon befattningshavares sida.

ÖÄ har anfört.

Med säkerhet har icke kunnat utredas vilken polisman som tagit emot
Ellen Ritzéns ifrågavarande telefonmeddelande. Även om hennes meddelande,
såsom polismästaren framhållit, icke innebar något nytt i sak synes
det dock ha varit riktigast att anteckning gjorts om meddelandet.

Av vad Ellen Ritzén uppgivit framgår, att det för den polisman som mottog
samtalet från henne den 23 eller 24 augusti måste ha stått klart, att
Ellen Ritzén tidigare lämnat tips rörande Löfgren och att hon därefter hörts
rörande bl. a. dennes handskada. Med hänsyn härtill var det i och för sig
värt beaktande att hon efter förhöret självmant sökte kontakt med någon
av utredningsmännen i avsikt att lämna ytterligare upplysningar rörande
skadan. Vilken betydelse hennes nya uppgifter kunde äga för fallets bedömning
kunde svårligen avgöras utan närmare kännedom om vad som vid förhöret
med henne och eljest under utredningen förekommit rörande handskadan.
Den polisman, som mottog samtalet — och som icke var någon av
de båda utredningsmännen — ägde tydligen icke någon sådan kännedom.
Vid angivna förhållanden kan jag, även med beaktande av att Löfgrenfallet
vid ifrågavarande tidpunkt tills vidare lagts åt sidan, icke finna annat än att
det måste anses ha ålegat vederbörande att — i stället för att göra en egen
bedömning av betydelsen av Ellen Ritzéns uppgifter och avföra dessa såsom
varande utan intresse — verkställa anteckning om samtalet och underrätta
spaningsledningen därom.

Vid utredningen i ärendet har emellertid icke kunnat konstateras vem
som mottog Ellen Ritzéns telefonmeddelande. Vid sådant förhållande föranleder
ärendet i denna del icke något mitt vidare yttrande.

8. Fråga om uraktlåtenheten att å Löjgrens registerblad införa fyra av de
mot Löfgren inkomna fem anmälningarna

Någon dag efter det Beritutredningen påbörjades eller troligen den 15
augusti erhöll Bångerud i uppdrag av Larsson att självständigt svara för
registreringen av kriminalpolisens handlingar i fallet. Det manuella arbetet
anförtroddes åt kontorsbiträdet Pia Andersson. Hon erhöll viss hjälp med
detta arbete av kanslibiträdet Lisbeth Leksell, som eljest tjänstgjorde å
sedlighetskommissionen.

133

För registreringen användes det s. k. wiscardsystemet, som tidigare kommit
till användning endast en gång i en större brottsutredning — vid ett
mordfall år 1962 — men som såvitt avsåg principerna i huvudsak icke skilde
sig från det system som vid tidigare mordspaningar begagnats.

Enligt wiscardsystemet sker registrering å löstagbara blad, som förvaras
i pärmar under alfabetiska upplägg. Bladens huvudord kunna enligt detta
system på ett översiktligt sätt ordnas under varje upplägg. Som huvudord
användes i Beritfallet dels personnamn, dels vissa s. k. samlingsrubriker.
Personer, som gjort anmälan eller eljest lämnat uppgifter av betydelse för
spaningsarbetet, liksom personer mot vilka anmälan ingivits eller mot vilka
misstanke eljest förekommit registrerades å särskilda blad. Varje blad, som
åsattes visst registemummer, skulle innehålla kortfattade anteckningar om
innehållet i gjord anmälan etc. och om de handlingar som i övrigt upprättats
i fallet. Angivna anteckningar formulerades av Pia Andersson eller av Lisbeth
Leksell vid utförandet av det manuella registreringsarbetet.

Ett 40-tal samlingsrubriker upplades. Som exempel må nämnas »Anonyma
uppgiftslämnare», »Beskrivning av kända», »Brottsplatsundersökningen»,
»Försvunna personer», »Misstänkta personer», »Polisdistrikt». De personer,
som skulle uppföras på eget registerblad, skulle även registreras på
vederbörligt samlingsblad. Vissa personer kunde följaktligen — förutom å
eget registerblad — förekomma på ett flertal samlingsblad. Registreringen
å samlingsbladen skedde efter direkta anvisningar av Bångerud, som på
upprättade handlingar antecknade den eller de samlingsrubriker, under
vilka handlingarna skulle registreras.

Beträffande registernumreringen har upplysts, att numren 1—100 reserverats
för fakta och omständigheter rörande Berit och hennes föräldrar,
t. ex. obduktionsrapport, brottsplatsundersökning, förhör med föräldrarna
o. s. v. Numren 101 och högre reserverades för övriga samlingsrubriker.

Under varje samlingsnummer skedde en kronologisk tilläggsnumrering
allt eftersom olika handlingar eller personer blevo aktuella. Under exempelvis
samlingsrubriken »Beskrivning av kända» (nr 104) erhöll sålunda den
först identifierade personen registreringsnumret 104: 1, nästa person 104: 2
o. s. v.

De handlingar, som upprättades i Beritfallet skulle — sedan registrering
skett — insättas i särskilda samlingspärmar i kronologisk ordning med utgångspunkt
från den numrering som ägde rum vid registreringen. Emellertid
användes de upprättade originalhandlingama även som arbetsmaterial,
vilket hade till följd att pärmarna icke voro kompletta under arbetets gång.
Det ålåg visserligen polismännen att skriva kvitto å handlingar, som togos
ur pärmarna, men enligt vad som upplysts försummades detta stundom.

Syftet med det register som upplades i Beritfallet var — enligt vad Odin
och Bångerud uppgivit — utöver att skapa ordning och reda bland utredningshandlingarna
— bl. a. att man skulle kunna konstatera huruvida flera

134

tips kommo in beträffande samma person. Såsom torde framgå av den lämnade
redogörelsen var systemet med olika samlingsrubriker även ägnat att
underlätta möjligheterna att kombinera inkommande upplysningar med
andra sådana, som lämnats tidigare.

Såsom nyss angivits torde registreringsarbetet icke ha påbörjats förrän
den 15 augusti. Åtskilliga handlingar hade redan vid denna tidpunkt upprättats
i fallet. Under tiden fram till den 21 augusti erhöll Pia Andersson
hjälp med registreringen av Lisbeth Leksell. Först nämnda dag hade den
rådande balansen helt avarbetats. Lisbeth Leksell återgick då till sin egen
tjänst. Arbetsbalans uppstod emellertid ånyo. Enligt vad Pia Andersson
uppgivit hade i slutet av månaden funnits »en ganska stor hög handlingar»
oregistrerade, vilka handlingar kvarlågo till dess gärningen i Aspudden inträffade
den 2 september. Påföljande dag började Lisbeth Leksell ånyo biträda
med registreringen i Beritfallet.

Rörande registreringen av de mot Löfgren inkomna fem anmälningarna
framkom vid den inom JO-expeditionen företagna utredningen följande.

För Löfgren hade upplagts ett registerblad med visst nummer. Å bladet
fanns endast en kortfattad anteckning om innehållet i Ritzéntipset. Detta
hade även antecknats å ett för Ellen Ritzén upplagt registerblad.

Jourtipset — vari Löfgrens namn icke angavs — hade registrerats under
samlingsrubriken »Anonyma uppgiftslämnare» i stället för, såsom rätteligen
skulle ha skett, å Löfgrens blad. Anmälningen hade av Bångerud försetts
med påskriften: »Beskr. känd.» Denna påskrift hade emellertid överstrukits
och ersatts med »Okänd. Anonyma.»

Den uppteckning å vilken anonymtipset och Lagerströmstipset upptagits
var försedd med Löfgrens registreringsnummer. Anmälningarna hade emellertid
icke antecknats å Löfgrens registerblad.

Bibergstipset hade antecknats å särskilt, för fru Biberg upplagt registerblad,
men ej heller detta hade antecknats å Löfgrens blad.

Av det anförda framgår således, att endast en av de fem anmälningarna
mot Löfgren registrerats på dennes registerblad. Här må även nämnas, att
protokollen över förhören med Ellen Ritzén, Ebba Lindgren samt Löfgren
icke registrerats under den pågående Beritutredningen.

Pia Andersson har uppgivit, att — enligt vad som framgick av handstilen
å handlingarna — registreringen av anmälningarna rörande Löfgren verkställts
av Lisbeth Leksell. Denna har vitsordat uppgiftens riktighet men
har förklarat att hon icke hade någon minnesbild av att hon under registreringsarbetet
sett handlingarna eller hört namnet Ingvar Löfgren.

Liining har i sitt yttrande konstaterat, att registreringen av samtliga fem
Löfgrentips torde ha skett söndagen den 18 augusti samt att de fyra handlingar,
å vilka tipsen voro upptagna, därvid varit sammanfästade. Vidare
har Liining — under hänvisning till de åsatta registreringsnumren — anfört,
att det tips, som först registrerats var Ritzéntipset, att Bibergstipset torde

135

ha registrerats närmast därefter, att anonymtipset och Lagerströmstipset
visserligen registrerats efter Ritzéntipset men att därutöver icke finnes
säkra hållpunkter för bestämmande av tidpunkten för åtgärden. Ytterligare
har Liining anfört, att Lisbeth Leksell troligen ändrat samlingsrubriken på
jourtipset på sätt förut angivits, enär hon icke kunnat finna något namn på
jourtipset att registrera handlingen på; oaktat samtliga tipsuppteckningar
varit sammanförda, hade hon icke sammankopplat innehållet i jourtipset
med de övriga tipsen på Löfgren utan behandlat det som ett fristående tips
på någon okänd. Eftersom vid tipsen troligen varit fästad en anteckning
att handlingarna skulle åter till Bångerud efter registreringen, har Lisbeth
Leksell — enligt Liining — förmodligen sammanfogat alla de fyra handlingarna
och lämnat in dem på Bångeruds rum. Detta torde vara förklaringen
till att handlingarna, trots den avvikande registreringen på jourtipset,sedermera
dock förvarats tillsammans och att de, då ärendet efter det andra
mordet aktualiserades, fortfarande funnits tillsammans.

Slutligen har Liining anfört följande.

Sedan Lisbeth Leksell registrerat Ritzéntipset och infört en kort resumé
över innehållet på det samtidigt upprättade registerkortet för Löfgren, hade
det ålegat henne att även införa de övriga tips, som hon åsatt registreringsnumret
104: 63 (Löfgrens registreringsnummer), på registerkortet. Av någon
anledning som ej gått att utreda har hon emellertid icke gjort detta.
Sannolikt har hon blivit avbruten i arbetet och genom något förbiseende
icke återupptagit detta i samma arbetsmoment som hon lämnade det. Johansson
har vitsordat, att fru Leksell, som tillhörde sedlighetskommissionen,
ofta blev tillfrågad i dess angelägenheter av kommissionens personal.
Hennes misslyckande i nu ifrågvarande avseende synes närmast få betraktas
som ett olycksfall i arbetet. Den bristande noggrannhet som må kunna
påföras henne vid registreringen av Löfgrentipsen bör i allt fall icke läggas
spaningsledningen eller den för registreringsarbetet närmast ansvarige,
förste kriminalassistenten Bångerud, till last.---

Det har icke kunnat konstateras att uraktlåtenheten att införa de fyra
tipsen på registerkortet i det föreliggande fallet medfört något men för spaningarna
fram till tidpunkten för det andra mordet. Samtliga tips ha varit
kända för i vart fall Bångerud och ha även medfört åtgärder beträffande
Löfgren.

ÖÄ har rörande denna punkt anfört följande.

Registreringen av inkomna tips och den därmed förenade kontrollen över
handlingar i Beritfallet var, såsom framgår av Lunings undersökning, bristfällig.
Bestyret med registreringen hade Larsson uppdragit åt Bångerud.
Denne hade emellertid, såsom framgår av det redan anförda, så många
andra betydelsefulla arbetsuppgifter att han knappast kan lastas för att
registret icke fördes korrekt.

Som redan framhållits tjänade registreringen av utredningsmaterialet i
Beritfallet ett vidare syfte än att endast bringa formell ordning och reda i
handlingarna. Registreringen var sålunda avsedd att även tjäna som ett

136

direkt hjälpmedel vid spaningsarbetet. Med hänsyn härtill var det av vikt
att registreringen skedde med noggrannhet och fullständighet.

Rörande registreringen av de fem tipsen mot Löfgren framgår av utredningen,
att endast ett av dessa, Ritzéntipset, upptagits å det för Löfgren
upplagda registerbladet. Av de återstående fyra tipsen hade två — anonymtipset
och Lagerströmstipset, vilka voro upptagna å samma handling —
överhuvudtaget icke införts på något registerkort. Registreringen av tipsen
utvisar följaktligen anmärkningsvärda brister.

Enligt vad utredningen ger vid handen var det kanslibiträdet Lisbeth
Leksell som verkställde registreringen av nu angivna tips. Någon närmare
förklaring har icke kunnat lämnas till den bristande uppmärksamhet eller
de förbiseenden i övrigt som vid detta registreringsarbete tydligen förelupit.

Underlåtenheten att å Löfgrens registerkort införa ifrågavarande tips har
emellertid, med hänsyn till de organisatoriska brister som vidlådde registreringssystemet
— brister till vilka jag skall återkomma under punkt 10 —
icke haft någon inverkan på spaningsarbetet i Löfgrenärendet såsom detta
faktiskt bedrevs. Jag vill dock framhålla att — om registreringssystemet
fungerat på ett ändamålsenligt sätt — utredningsmännen kunnat och bort
via registret kontrollera och ta del av samtliga handlingar rörande Löfgren.
Om så skett, skulle i detta fall Lagerströmstipset ha beaktats.

Vad under denna punkt förekommit föranleder icke något mitt vidare
yttrande.

9. Fråga om Furugårds förfarande att omhändertaga personakten rörande
Löfgren ävensom fråga om ansvaret för att jämväl övriga handlingar i
saken synas ha undandragits Larsson

Sedan Gardby och Hellström hört Löfgren den 21 augusti, avrapporterades
fallet för Larsson. Rörande vad därvid förekom får av utredningen anses
framgå följande.

Beslut om någon ytterligare åtgärd, som skulle företagas omedelbart, fattades
icke. Arbetsmaterialet rörande Löfgren skulle emellertid lämnas till
Larsson för granskning. Denne skulle härefter besluta huruvida och i vad
mån fortsatt utredning skulle ske. Den utredning, som i detta avseende närmast
syntes kunna komma i fråga, var kontroll av Löfgrens alibi genom
förhör med Löfgrens farmoder. Det synes sannolikt, att frågan om hörandet
av farmodern berörts vid föredragningen eller vid samtal med Larsson vid
tillfälle därefter. Enligt vad polismännen uppgivit hade det ansetts lämpligt
— främst med hänsyn till farmoderns höga ålder — att förhöret överläts åt
en kvinnlig polis. En sådan, förste kriminalassistenten Aina Kneckt-Bergman,
skulle, såsom inledningsvis nämnts, träda i tjänst vid roteln den 2
september.

Vid den inom JO-expeditionen verkställda utredningen förklarade Larsson,
att han — efter föredragningen — icke påträffade handlingarna röran -

137

de Löfgren på sitt rum. Han anförde vidare, bl. a., att han relativt snabbt
brukade gå genom sådana handlingar, som avsågo avrapporterade uppdrag,
och att han därför dagen eller i vart fall någon av de allra närmaste
dagarna efter det handlingarna lagts in till honom borde ha påträffat arbetsmaterialet
beträffande Löfgren.

Den 3 september hämtades Löfgren klockan omkring 16 till polishuset.
Under färden dit erkände Löfgren brottet mot Ann-Christine. Larsson underrättades
härom. Härvid erinrade han sig, att han hört namnet Löfgren
under Beritutredningen. Rörande vad härefter förekom uppgav Larsson vid
förhör den 13 och den 23 september följande.

Sedan Larsson erhållit sagda upplysning och sedan han samlat personalen
inom kommissionen, yttrade han ungefär följande: »Nu vill jag ha alla
handlingar beträffande Löfgren.» I vart fall Bångerud, Hellström och Furugård
voro tillstädes. Handlingarna eftersöktes. Vid denna tidpunkt hade
Larsson »ganska så tomt» på sitt skrivbord, i vart fall hade han ej några
handlingar som rörde Löfgren. Han blev arg när polismännen icke kunde
»få fram» handlingarna. Larsson var vid flera tillfällen i kontakt med polismännen,
därvid han förklarade: »Jag måste ha fram dem.» Han gjorde i
detta läge icke någon undersökning huruvida handlingarna funnos i registret.
Senare på kvällen överlämnade Furugård personakten till Larsson.
Furugård uppgav härvid ungefär följande: »Jag har legat på de här handlingarna
en hel vecka med tanke på att jag skulle ta’ itu med ärendet så
fort. jag blev ledig.» Larsson visste icke anledningen till, att Furugård icke
omedelbart överlämnat akten, då handlingarna efterfrågats. Vid överlämnandet
sade Larsson, att han ville ha samtliga handlingar, således, ej blott
personakten utan även de handlingar som upprättats under Berit-utredningen.
Furugård förklarade, att han icke hade sistnämnda handlingar på
sitt rum. På kvällen den 3 september nåddes icke något resultat i fråga om
de handlingar, som saknades.

Påföljande morgon beordrade Larsson ånyo personalen att leta efter
handlingarna angående Löfgren. Enligt vad Larsson hört började Bångerud
och Hellström var för sig att på mordkommissionens olika rum söka efter
de saknade handlingarna. Gemensamt gingo de båda in i skrivrummet, där
registrerade handlingar förvarades. Även »lösa», ännu icke registrerade
handlingar i rummet granskades. Bångerud hade uppgivit, att han för sin
del icke letade särdeles noggrant på rummet, medan Hellström förklarat att
han sökt »oerhört noggrant». Hellström sade, att »de fanns ej där». Efter
några timmar hade Larsson fått besked av Hellström och Bångerud om att
handlingarna icke kunnat återfinnas. Efter ytterligare en stund hade Ivarsson
sammanträffat med Furugård. Denne hade då i sin besittning hela arbetsmaterialet
— tips och förhörsuppteckningar — beträffande Löfgren.
Handlingarna voro hopfogade med ett gem. Furugård uppgav, att han hittat
handlingarna i skrivrummet. Larsson var arg i anledning av att handlingarna
icke kunnat skaffas fram omedelbart då de efterfrågats. Han tog
handlingarna och gick in på sitt rum, där han läste dem. Härvid såg han för
första gången den tipsuppteckning, vari lämnades uppgifter om yttranden
av Löfgrens farmoder och faster. Larsson »blev upprörd» då han såg innehållet
i uppteckningen. Härefter förvarade Larsson arbetsmaterialet beträffande
Löfgren under lås.

i* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 urs riksdag

138

(Av utrymmesskäl uteslutes här referat av den omfattande utredning,
som i ärendet verkställdes rörande förevarande avsnitt och som innefattade
ett flertal förhör med olika i saken inblandade polismän.)

Luning har rörande förevarande avsnitt anfört.

Löfgrens personakt synes icke ha förvarats i Larssons rum vid något tillfälle
under mordspaningarna. Ingen av de utav mordkommissionens medlemmar,
som blivit hörda under utredningen, har uppgivit, att de lämnat
akten på Larssons rum. Det synes fastmera vara klarlagd, att akten under
den aktuella tiden, den 21—26 augusti, förvarats i Bångeruds rum. Furugård
har vid förhör förklarat sig numera icke komma ihåg var han tagit
akten. Det synes icke heller ha förelegat någon anledning, att personakten
skulle lämnas in till Larsson, vilken ju haft övriga handlingar i ärendet tillgängliga.
Personakter, som förvarats i de olika rummen vid mordkommissionen,
ha inom kommissionen betraktats som »gemensam egendom», och de
ha formlöst kunnat tagas om hand av den, som ansett sig behöva akten, för
något uppdrag. Några direkta tjänsteföreskrifter för handhavandet av personakter,
som av kommissionens personal utkvitterats från centralregistret,
har icke funnits. Furugårds omhändertagande av akten — var detta än har
skett — står därför icke i strid med några muntliga eller skriftliga instruktioner
och kan heller icke i övrigt anses vara av sådan karaktär att däri
skulle ha legat något oegentligt eller felaktigt. Furugård hävdar bestämt,
att han icke omhändertagit övriga handlingar beträffande Löfgren. Det har
icke gått att få full klarhet i var handlingarna förvarats under tiden den 21
augusti—den 3 september. Även om de olika uppgifterna om handlingarnas
anträffande icke överensstämma, utgöra de dock icke något stöd för ett påstående,
att Furugård av någon anledning omhändertagit handlingarna för
att med förbigående av spaningsledningen själv vidtaga åtgärder mot Löfgren.
Eftersom Larsson icke efterfrågat handlingarna förrän den 3 september
kan man icke heller påstå att de ha undandragits Larsson. Att handlingarna,
sedan Larsson frågat efter dem, icke ha anträffats omedelbart torde
icke ha medfört något men för mordspaningen i det läge den då befunnit
sig, d. v. s. efter Löfgrens erkännande av andra mordet.

Ej heller beträffande övriga handlingar i Löfgrenärendet torde någon befattningshavare
vid mordkommissionen sålunda ha gjort sig skyldig till
vårdslöshet eller försummelse.

ÖÄ har anfört.

Furugårds förfarande att — sannolikt i Bångeruds rum — omhändertaga
Löfgrens personakt lär, såsom Luning framhållit, icke kunna anses anmärkningsvärt.
Övriga handlingar rörande Löfgren synes — möjligen med undantag
för Lagerströmstipset — av Gardby och Hellström ha överlämnats
till Larsson. Denne har förklarat det icke vara uteslutet, att han lämnat
dessa handlingar till Bångerud för registrering av förhörsprotokollen. Intet
synes motsäga riktigheten av Larssons antagande. Den numera förebragta
utredningen ger således icke stöd för att handlingarna rörande Löfgren,
möjligen med undantag för Lagerströmstipset, undandragits Larsson.

Frågan om Furugårds befattning med Löfgrens personakt har i remissskrivelsen
uppställts med utgångspunkt från de uppgifter därom, som Furu -

139

gård själv lämnat vid den inom JO-expeditionen företagna utredningen.
Furugård uppgav därvid sålunda, att han några dagar efter det Löfgrenfallet
avrapporterats den 22 augusti, funnit akten på Larssons rum tillsammans
med visst arbetsmaterial rörande detta ärende samt att han — efter
att ha bläddrat i materialet och bl. a. observerat det av honom själv mottagna
tipset från fru Biberg — avskilt personakten från handlingarna och
utan att därom underrätta Larsson medfört akten för eget studium och ej
återställt den förrän den 3 september. Dessa uppgifter om de yttre omständigheterna
vid hans omhändertagande av personakten har Furugård utan
reservationer lämnat och vitsordat vid två skilda förhör.

För mig framstår det redan av ordningsskäl som i princip olämpligt att
handlingar, som sammanförts i ett för undersökning upptaget, ännu icke
slutbehandlat fall, splittras och förvaras på olika håll. Om Furugård anträffat
personakten under de av honom enligt ovan angivna omständigheterna,
måste det ha stått klart för Furugård att Larsson hade för avsikt att i
vanlig ordning läsa handlingarna och att det därvid kunde vara av intresse
för honom att taga del jämväl av personakten. Även om Furugård kände
till att man ansett att Löfgrenfallet tills vidare skulle vila, kunde för övrigt
någon ny uppgift tänkas inkomma, som aktualiserade fallet och gjorde tillgång
till personakten angelägen. Ett dröjsmål härmed — ett dröjsmål som
kunnat bli avsevärt om Furugård vid tidpunkten i fråga t. ex. ej var på sin
vanliga arbetsplats — kunde därför ha haft direkt menliga konsekvenser
för spaningsarbete!.

Enligt min mening måste det därför ur såväl ordnings- som spaningssynpunkt
betecknas som olämpligt, om Furugård — på sätt han enligt det
förut sagda uppgivit — gått in i spaningsledarens rum och avskilt personakten
från de övriga handlingar, som inlämnats till spaningsledaren för
kontrolläsning, och därefter under åtskillig tid förvarat akten hos sig i och
för egen granskning av fallet, allt utan att lämna någon uppgift om sitt förfarande.
Vad Liining i sitt yttrande anfört därom att man inom mordkommissionen
betraktade personakter som »gemensam egendom», som formlöst
kunde omhändertagas av envar, synes mig icke ha varit tillämpbart beträffande
den då aktuella situationen.

Emellertid har Furugård under den fortsatta utredningen i väsentlig mån
ändrat sina nyss återgivna uppgifter. Han har sålunda icke längre fasthållit
vid uppgiften att han tagit personakten på Larssons bord utan förklarat
att det fanns lika stor — eller större — anledning förmoda att den legat på
Bångeruds. Ej heller är han längre säker på att det arbetsmaterial, vari han
bläddrat och bland vilket han iakttagit det av honom själv mottagna tipset
rörande Löfgren, legat tillsammans med personakten. Hans tidigare lämnade
uppgift om att det endast var i samband med omhändertagandet av
personakten, som han tagit del av arbetsmaterialet, skulle således även kunna
ha berott på minnesfel.

140

Med hänsyn till de ändrade uppgifter Furugård sålunda lämnat och till
vad vid utredningen i övrigt i denna del förekommit kan icke göras gällande,
att Furugård omhändertagit personakten under de omständigheter, som
han till en början under utredningen detaljerat angivit och vitsordat. Denna
akt synes också under åtminstone viss tid ha förvarats i Bångeruds rum.
Det kan ej heller anses uteslutet, att akten och övriga handlingar förvarades
åtskilda inom mordkommissionen. Att personakten i sådant fall omhändertagits
av Furugård kan med hänsyn till den praxis, som i detta hänseende
synes ha varit rådande inom kommissionen, icke läggas Furugård
till last som fel.

Vad i denna del förekommit föranleder därför icke något mitt vidare yttrande.

Vad härefter angår frågan om förfarandet med det arbetsmaterial, som
upprättats i Löfgrenfallet — tips och förhörsanteckningar — får jag anföra
följande.

Larsson har i olika sammanhang hävdat att han, sedan materialet överlämnats
till honom, haft för avsikt att enligt tillämpad rutin taga del av
detta material men att så ej kunnat ske, eftersom handlingarna ej varit tillgängliga
för honom. Det saknas all anledning ifrågasätta riktigheten av vad
Larsson sålunda uppgivit. Såsom Larsson framhållit är det icke osannolikt

— enligt min mening fastmera troligt — att han vid en kontrolläsning av
handlingarna skulle ha funnit anledning beordra mera intensiva åtgärder
rörande Löfgren. Frågan huru med arbetsmaterialet förfarits saknar därför
icke betydelse för handläggningen av Löfgrenfallet.

Genom utredningen i ärendet har ej kunnat klarläggas huruvida arbetsmaterialet
under nu aktuella tid överhuvudtaget funnits i Larssons rum
och — om så varit fallet — av någon befattningshavare avhämtats därifrån,
eller om Larsson möjligen anträffat handlingarna och, i avsikt att därefter
återfå dem för genomläsning, lämnat handlingarna till Bångerud för registrering.
Sistnämnda möjlighet kan, som Larsson jämväl förklarat, icke
anses utesluten.

Om Larsson sålunda, i nyssnämnda avsikt, lämnat handlingarna för registrering
utan att därvid uttryckligen angiva att han önskade snarast möjligt
återfå dem för genomläsning, kan ej göras gällande, att Bångerud eller
annan med registreringsarbetet sysselsatt befattningshavare förfarit klandervärt
genom att ej så snart som möjligt återställa handlingarna till Larsson.
Däremot är tydligt att — om någon befattningshavare efter handlingarnas
utlämnande för registrering omhändertagit dessa för eget studium

— denne därigenom gjort sig skyldig till ett allvarligt fel. Härvid är att
märka, att utredningsmaterialet i Beritfallet upprättades endast i originalexemplar
och att — som i andra sammanhang berörts eller skall beröras —
registreringssystemet icke fungerade på sådant sätt att garantier förelågo
för att utredningsmaterialet i förekommande spaningsfall kunde överblickas

141

och anträffas. Med den uppläggning som spaningsarbete t i Beritfallet hade
skulle det följaktligen ha kunnat medföra allvarliga konsekvenser, om en
enskild befattningshavare, utan att underrätta spaningsledningen därom,
för egen räkning omhändertog utredningsmaterialet eller del därav.

Som förut framhållits har Furugård vidgått att han, i syfte att närmare
granska fallet Löfgren, omhändertagit dennes personakt. Med hänsyn till
vad Furugård sålunda upplyst om sin avsikt att granska fallet Löfgren
ligger det otvivelaktigt nära till hands att antaga, att Furugård i samma
syfte tagit hand jämväl om det i fallet upprättade arbetsmaterialet.

Vid utredningen har betydande intresse ägnats frågan under vilka omständigheter
handlingarna rörande Löfgren slutligen anträffats. Vad Furugård
härom uppgivit — nämligen att han utan större svårighet hittat handlingarna
i skrivrummet den 3 september — vinner icke stöd i vad vid utredningen
i övrigt förekommit. I betraktande särskilt av vad Hellström
upplyst framstå Furugårds uppgifter i detta hänseende fastmera som osannolika.

Mot Furugårds bestämda bestridande har emellertid icke blivit styrkt,
att Furugård omhändertagit nu ifrågavarande handlingar rörande Löfgren.
Möjlighet att genom ytterligare utredning vinna klarhet i frågan synes icke
föreligga. Jag finner därför att ärendet i denna del icke kan föranleda någon
min vidare åtgärd.

Vad i nu avhandlat hänseende förekommit understryker emellertid med
all tydlighet angelägenheten av att spaningsledningen — oavsett mellankommande
irrationella omständigheter — verkligen blir i stånd att på avsett
sätt följa upp och överblicka förefintliga spaningsuppslag. Jag återkommer
härtill under punkt 10.

10. Fråga dels huruvida arbetet inom kriminalavdelningen varit tillfredsställande
organiserat med avseende å mottagande, redovisning och registrering
av inkomna anmälningar m. m., dels huruvida i övrigt polisledningen
tillsett att spaning sarbetet bedrivits med erforderlig personalinsats och eljest
på sätt som med hänsyn till omständigheterna varit påkallat

De frågor, som behandlats under föregående nio punkter, ha gällt vissa
moment i handläggningen inom mordkommissionen av anmälningarna mot
Löfgren. Som framgår av redogörelsen har granskningen givit vid handen,
att vissa förbiseenden eller försummelser, delvis av allvarlig natur, förelupit
vid ärendets handläggning hos mordkommissionen. Även om det självfallet
icke är möjligt att utpeka någon viss av antydda brister såsom ensam
för sig orsak till att Löfgren icke tidigare än som skett gripits såsom gärningsman
— varigenom det andra våldsbrottet skulle ha förhindrats —
torde med fog kunna göras gällande att handläggningen av Löfgrenärendet,
om den i allo skett med tillbörlig noggrannhet och uppmärksamhet, bort
medföra och med mycket stor sannolikhet också skulle ha medfört sådant

142

resultat. Jag vill härvid erinra om de anmärkningsvärda förhållanden som
framkommit med avseende å behandlingen av Lagerströmstipset, vilket
kom att helt lämnas åt sidan vid genomförandet av undersökningen rörande
Löfgren; innebörden av detta tips bragtes sålunda icke till spaningsledningens
kännedom, och tipset kom ej heller — av skäl som ej kunnat till
fullo klarläggas — att beaktas vid utredningsmännens undersökning eller
därefter. Bland övriga brister i handläggningen, som varit av betydelse i
förevarande hänseende, må ytterligare erinras om uraktlåtenheten att i samband
med undersökningen rörande Löfgren vederbörligen beakta en tidigare
gjord anmälan rörande denne för visst otuktsbrott — för vilket Löfgren
kunnat anhållas och häktas — ävensom de objektivt sett ytterst otillfredsställande
resultaten av förhören med de två kvinnor, som enligt inkomna
anmälningar hade närmare uppgifter att lämna med avseende å brottet mot
Berit.

Med hänsyn till vad nu anförts framstår som en central fråga huruvida
de förbiseenden eller försummelser vid handläggningen av Löfgrenärendet,
som i och för sig kan läggas olika befattningshavare — främst underordnad
personal — till last, äga sammanhang med svagheter i fråga om den allmänna
organisationen av polisarbetet i Beritfallet och om sålunda bristema
i själva handläggningsledet kunnat i väsentliga avseenden förebyggas genom
åtgärder av organisatorisk natur. Frågan gäller med andra ord om man
från polisledningens sida tillsett att en lämplig organisation redan från början
stått till buds för ett effektivt bedrivet spaningsarbete i ett fall av den
beskaffenhet och omfattning som det förevarande eller om ledningen i varje
fall tillsett att av omständigheterna påkallade ändringar i organisationen
vidtagits under arbetets gång.

Härvid aktualiseras främst — på grundval av vad i ärendet förekommit
— frågan om organisationen med avseende å behandlingen av inkomna tips,
vilkas bearbetning utgjorde en av huvudlinjerna i spaningsarbetet. Denna
fråga berör såväl spaningsledningens dimensionering och därmed dess förmåga
att följa och överblicka det stora antalet inkomna anmälningar och
vad därmed åtgjordes som också personalens förfarande med aktuella ärenden
enligt ändamålsenliga rutiner. Hithörande frågeställningar torde genom
vad som anförts under tidigare avsnitt ha blivit klart belysta.

Vidare har i ärendet ifrågasatts huruvida personalramen för spaningsarbetet
överhuvudtaget varit tillräcklig. Av handlingarna framgår sålunda
att Odin — som den 26 augusti 1963 inträdde som tillförordnad chef för
mordkommissionen, sedan Larsson några dagar tidigare måst övertaga rotelchefsskapet
— vid besök hos Danielson nämnda dag framställt begäran om
särskild personaltilldelning för genomförande av viss spaningsoperation,
därvid Odin bl. a. åberopade utländska erfarenheter i fråga om behovet av
betydande personalinsatser i mordspaningsfall. Denna begäran hade emellertid
icke bifallits. Vidare har Odin uppgivit, att han för Larsson vid upp -

143

repade tillfällen framhållit behovet av att mordkommissionen tillfördes ytterligare
personal för det löpande arbetet. I detta sammanhang ma även
nämnas att Odin vid det förut nämnda besöket hos Danielson jämväl framfört
vissa andra förslag i syfte att effektivisera spaningsarbete^ avseende
bl. a. utnyttjande i större utsträckning av radio och television som hjälpmedel.
Förslagen hade emellertid avvisats.

Rörande organisationen i fråga om behandlingen av inkomna tips har
Liining i sitt yttrande särskilt uppehållit sig vid registreringssystemet. Han
har därvid konstaterat att arbetet med registreringen i Beritfallet företett
bristfälligheter, avseende bl. a. att avsevärda dröjsmål med registrering
förekommit, att införingar å registerblad underlåtits, att originalexemplar
av tips i stor utsträckning använts vid bearbetningen i stället för kopior
och sålunda saknats i registerpärmama samt att anteckningar icke förts om
vilka polismän som fått i uppdrag att bearbeta olika tips.

Härefter bär Liining anfört följande.

Vid bedömandet av de påvisade bristfälligheterna bör beaktas följande.
Behovet av särskilda åtgärder för omhändertagande av de just vid mordfall
inströmmande anmälningarna från allmänheten har under senare år ökat i
högsta grad. Allmänhetens deltagande har genom medverkan av främst
televisionen ytterligare tilltagit. Det var denna erfarenhet som_ gav anledning
till att man för två år sedan anskaffade det nu använda wiscardsystemet,
som före Berit-mordet endast en gång prövats vid ett större mordfall
och då till allmän belåtenhet.

Rent principiellt torde fortfarande icke finnas skäl till erinran inot det
tillämpade registreringssystemet. Metoden med samlingsrubriker möjliggör
dess utnyttjande icke blott för kontrolländamal utan även såom kombinationsregister.
Vad som brustit i tillämpningen torde främst få hänföras till
frånvaron av fasta rutiner för handlingarnas gång och för registrets handhavande.
Att allt icke fungerade helt tillfredsställande kunde redan under
det Berit-utredningen pågick iakttagas. Det bedömdes dock icke allvarligt
och gav icke anledning till att mitt under brinnande arbete göra någon väsentlig
revidering av tillvägagångssättet. Initiativ togs emellertid — och
detta innan JO:s utredning blev aktuell — till en allmän översyn av den här
ifrågavarande arbe t sproblematiken och resulterade i en beredskapsplan för
undersökningar i vissa grövre brottmål.

Ehuru det väl, som nyss nämndes, var för sent att införa nya rutiner redan
under den pågående mordutredningen, hade det dock funnits möjligheter
att, vidtaga vissa åtgärder. De ofullkomligheter i kontrollen över och
handhavandet av handlingarna, som ovan antytts, torde i väsentlig grad fa
hänföras till att uppgiften ej ägnats hela den insats som den efter sin vikt
förtjänat. Utredningen har visat, att Bångerud, som givits ansvaret för registreringen
och vad som därmed ägde samband, icke mäktade att ensam
på ett tillfredsställande sätt sköta denna uppgift samtidigt som han åt spaningsledaren
skulle personligen utföra diverse enskilda uppdrag, för vilka
han bedömdes särskilt kvalificerad. Omständigheterna ha även givit vid
handen, att den för registreringsarbetet erforderliga kvinnliga arbetskraften
åtminstone tidvis varit otillräcklig. Larsson har framhållit, att man icke bör
överdriva vikten av att registret hela tiden hölls ä jour. En viss efterslåp -

144

ning med registrets färdigställande skulle i det mera långsiktiga arbetet
med mordfallet icke komma att få någon betydelse. Denna synpunkt kräver
beaktande men ändrar icke det berättigade i de erinringar som här framställts.

Såvitt angår personalinsatsen i spaningsarbetet har Luning — efter en
redogörelse för personalförhållandena — framhållit att den personal ställts
till förfogande, som begärts av den för mordundersökningen närmast ansvariga
ledningen. I den mån en otillräcklig personalinsats likväl kunde anses
ha skett på något avsnitt, vore detta — har Luning framhållit — att hänföra
till den bedömning som rotel- och spaningschefen gjort av personalbehovet.

Efter att ha berört Danielsons insats i mordutredningen har Luning rörande
sin egen del däri anfört följande.

Sedan mordet inträffat den 12 augusti 1963 informerades undertecknad
polismästare därom samma kväll av kriminalpolisintendenten Danielson.
Jag uppmanade denne att sätta in all personal som behövdes och erinrade
Danielson om att denne kunde påräkna all erforderlig hjälp från ordningspolisen.
De närmaste dagarna ägde upprepade föredragningar och konferenser
rum mellan mig och Danielson i mån av tid och möjlighet. Under
dagarna den 16—19 augusti mottog jag i Stockholm rikspolischefen i Israel
och polischefen i Tel-Aviv jämte polischeferna i Köpenhamn och Oslo. Konferenser
ägde rum jämte löpande uppgifter. Den 20 augusti avreste jag såsom
ende polisiäre representant för Sverige till sammankomst med Interpol
i Helsingfors. Därifrån återvände jag den 29 augusti. Under denna dag och
följande tva dagar hade jag besök i Stockholm av och konferenser med generalsekreteraren
i Interpol samt ett tiotal högre polischefer från övriga
delar av världen. Den 2 september på kvällen underrättades jag om det
andra mordet. Jag bedömde då situationen synnerligen allvarligt i det att
man syntes kunna förmoda att en vettvilling vore i farten som inom en snar
framtid ytterligare skulle kunna upprepa sina brott. Allmänheten skulle
också kunna gripas av en förklarlig rädsla för vad som skulle kunna hända.
Jag meddelade vid överläggningar följande morgon med ordningspolisintendenten
och kriminalpolisintendenten att jag övertoge ledningen av de polisiära
insatserna i Beritfaliet samt beslöt, att alla tänkbara krafter skulle
sättas in. Detta^ skedde omedelbart på ett sätt som jag icke här har anledning
att gå in på. Jag förmodade att jag skulle bli så engagerad i ärendet att
det kunde bli nödvändigt att frånträda de med polismästartjänsten förenade
löpande göromålen. Samma dag på eftermiddagen greps emellertid mördaren.

Härefter har Luning ingått på frågan om ansvaret för förefintliga brister
i arbetsledningen och har därom anfört följande.

Spaningsledaren Larsson har varit synnerligen hårt arbetsbelastad. Han
har varit överhopad med göromål och har icke kunnat i erforderlig grad
avbörda sig rutinärenden. Bångerud, vars hela arbetsinsats behövts" för
kontroll- och registerarbetet, har trots detta nödgats till dels fungera såsom
en inofficiell ställföreträdare men endast i otillräcklig grad och på bekostnad
av egna uppgifter kunnat avlasta Larsson. Rotelchefen Johansson sy -

145

nes icke ha i önskad utsträckning kunnat bidraga till svårigheternas undanröjande.

Med det sagda har antytts ett drag i den rådande fördelningen av ansvaret
mellan rotelchefen och spaningsledaren. På rotelchefen torde ankomma
att inom ramen för anförtrodda resurser tillse, att aktuella uppgifter etter
angelägenhetsgrad tillgodoses med lämplig _ personal i erforderlig omfattning
samt att vid behov, om egen personaltillgång eller andra resurser icke
förslå, göra framställning om förstärkning. Han bör bereda gynnsammast
möjliga arbetsbetingelser samt följa arbetet sa nära, att överbelastning i och
för en arbetsuppgift uppmärksammas och avhjälpes. Naturligen skall han
också bära ansvar för undersökningen inom roteln och äger träda in och
fatta beslut när han finner ärendets vikt därtill ge anledning. — Spamngsledaren
handhar spaningen i ett brottsfall. Honom aligger i första hand att
ha ansvar för detta arbetes rätta bedrivande. Han skall till rotelchefen anmäla
förefallande behov och föreslå åtgärder för spaningens underlättande.
Hans ansvar för de administrativa problemens lösande får anses mindre
uttalade än rotelchefens. .....

Linjerna för ansvarsfördelningen mellan polischefen och knmmalpolisehefen
samt mellan denne och rotelchefen torde med syftning på de i detta
ärende aktuella ansvarsfrågorna kunna uppdragas på följande sätt. 1 obschefen
torde det åligga att tillse, att polisorganisationen med tillgång-hga
medel fungerar riktigt samt att polisverkets samlade resurser vid behov
kunna stå till förfogande. Det kan ej förutsättas, att han skall deltaga i utredande
av enskilda brott. Kriminalpolischefen har i princip samma kompetens
härför som polischefen men dessutom pa grund av sin specialiseringstörre
rutin och erfarenhet. Polischefens arbetsbörda är f. ö. så stor, att ett
effektivt deltagande från hans sida ej kan förverkligas utan att annan sattes
i hans ställe. När en samfälld insats, under medverkan av större delen
av polisorganisationen, blir aktuell, synes han emellertid böra taga ans\ar
härför. Det åligger kriminalpolischefen att halla polischefen onenteiad.
Beträffande organisationsfrågor äga båda rätt och skyldighet att taga initiativ.
— I förhållandet mellan kriminalpolischefen och rotelchefen är ansvarsfördelningen
den motsvarande. Kriminalpolischefen äger befogenhet
att själv från rotelchef övertaga förundersökning om han finner skäl därtill.
Emellertid är antalet stora och krävande undersökningar så stort, att ett
sådant övertagande i praktiken kan ske endast i undantagsfall. Det förutsätter,
att kriminalpolischefen helt engagerar sig i förundersökningen och
som eu följd därav att annan siittes i hans ställe, vilket kräver polismästarens
medverkan.

Kriminalpolischefen kan på förekommen anledning åt annan person än
rotelchefen uppdraga handhavandet av viss undersökning.

Innan jag går närmare in pa bedömningen av eventuella brister i arbetsledningen
skall jag här lämna vissa upplysningar rörande kommissarierna
Johansson och Larsson. Johansson har bakom sig en 20-årig utomordentlig
insats i ledande ställning inom kriminalpolisen, en insats i vilken han hänsynslöst
offrat sig själv och för vilken han i hela landet åtnjuter det största
anseende. Han bär under senare tid varit något nedsatt till krafterna, ett
förhållande vartill eu allmän förslitning i tjänsten torde ha verksamt bidragit.
Larsson kan se tillbaka på en i det närmaste lika lång synnerligen
förtjänstfull och hängiven gärning vid kriminalpolisen, i vilken han praktiskt.
taget oavbrutet samarbetat med Johansson. De har utgjort ett team, i

146

vilket de på ett lyckligt sätt kompletterat varandra. Larsson är till sin läggning
mer utpräglat spekulativ spanare än eu utåtriktad arbetsledare.

I överensstämmelse med de förut i korthet beskrivna ansvarslinjerna
och i betraktande av de ovan antydda personella förutsiittningarna synes
följande resonemang i ansvarsfrågan vara befogat.

Att Bångerud under rådande arbetsbetingelser icke förmått ägna all önskvärd
omsorg åt de med kontrollen av handlingarna sammanhängande problemen
är förklarligt i betraktande av den dubbla funktion han kommit att
intaga såsom jämväl spaningsledarens närmaste man. De brister som kan
anses hänförliga till hans uppdrag böra därför icke läggas honom till last.

Larsson synes ha bort söka frigöra Bångerud från andra uppdrag för att
möjliggöra för denne att i högre grad ägna sig åt de nyss berörda kontrolloch
registerfrågorna. Själv har han emellertid varit beroende av Bångerud.
Omständigheterna ge vid handen att han behövt en biträdande spaningsledare.
Man bör här lägga märke till att Larsson icke själv bedömt sin
situation helt på detta sätt. Han vitsordar att det upprepade gånger framhållits
för honom att han kunde få mera folk. Han har emellertid bedömt
det vara vanskligt att dubblera spaningsledarskapet och han har icke ansett
det lämpligt att ha mer än en ansvarig för registerfrågorna. Han har
icke funnit tidsfaktorn väsentlig i sistnämnda hänseende, med tanke på det
förestående långsiktiga arbetet. Han har för övrigt, säger han, aldrig förut
i en motsvarande situation haft så mycket folk till sitt förfogande. Larssons
synpunkter i dessa frågor förtjäna avseende men de belysa samtidigt hans
läggning såsom arbetsledare. I den män det är riktigt att en större personalinsats
på här berörda punkter varit ägnad att undanröja de brister som
framträtt under utredningen — och detta är min uppfattning — är naturligtvis
Larsson principiellt icke helt fri från ansvar härutinnan men ansvaret
härför torde i första hand åvila rotelchefen.

Johansson har av allt att döma icke ägnat den rent arbetstekniska och
administrativa delen av sin uppgift en så aktiv insats som omständigheterna
givit anledning till. Han har å ena sidan vetat, att om Larsson haft några
önskemål hade han fått del av dem. Å andra sidan har han känt till Larssons
sätt att bedöma situationen och det hade ålegat honom att vid behov
efter eget bedömande vidtaga ändrade dispositioner och bereda möjligheter
för ökad personalinsats, i den män så krävdes för arbetets behöriga gång.
Johansson kan själv icke ha varit främmande för de betraktelsesätt, som
nyss beskrivits såsom Larssons, och har själv varit van att arbeta under
ogynnsamma betingelser och på lång sikt. Hans egna iakttagelser hade
dock bort övertyga honom om att förbättringar var möjliga och om lämpligheten
av att, utifrån egna erfarenheter, diskutera därmed sammanhängande
problem med kriminalpolisintendenten. Att Johansson icke i detta fall
synes ha ådagalagt för honom eljest utmärkande initiativ- och ledarkraft
kan niahända sammanhänga med den sjukdom, som senare tvang honom
att sjukskriva sig och kanske dessförinnan också inverkat på hans arbetskapacitet.
Det förefaller sannolikt att Johansson på grund av sin ambition
och viljestyrka dröjt för länge med att sjukskriva sig.

För kriminalpolischefens del synes uppställa sig frågan i vad mån han,
som pa nära håll följt och deltagit i undersökningen, lagt märke till att arbetet
icke alltigenom letts med den fasta hand, som uppgiftens svårighet
och omfattning krävt. Danielson har uppgivit, att han icke märkt några
tecken härpå. Han vill framhålla, att det med hänsyn till den väldiga an -

147

liopningen av meddelanden från allmänheten i en mordaffär av denna typ
får anses fullt normalt, att personal och resurser i det inledande skedet ansträngas
till det yttersta. Det är svårt att under dylika pressande förhållanden
avslöja eventuella brister i arbetsledningen. Man kunde räkna med,
att sedan överblick över situationen vunnits och spaningsläget klarnat, arbetet
skulle komma in i ett lugnare tempo. Danielson såg tecken till en i
och för sig naturlig trötthet hos Johansson och sökte pa olika sätt undeilätta
hans arbete, men fann icke skäl att vidtaga åtgärd för att helt eller
delvis avlösa honom från hans arbetsuppgifter. Att fatta särskilt beslut om
att helt frikoppla Johansson från rotelchefskapet under spaningsarbete! har
enligt Danielsons mening icke varit påkallat, enär rotelns organisation ar
sådan, att rotelchefen kan vid behov lösgöra sig från praktiskt taget alla
med rotelns skötsel förenade löpande arbetsuppgifter. Erfarna sektionschefer
finnes för rotelns olika specialiteter.

Vad kriminalpolischefen sålunda framhållit torde för envar kunna synas
fullt rimligt. Naturligt nog upptäcker man vid en eftergranskning i lugn och
ro lättare vad som kan ha brustit i en forcerad undersökning än vad man
gör när striden står som hetast. . ..

En fråga som här synes kräva ytterligare någon belysning ar den huruvida
icke kriminalpolischefen bort själv övertaga förundersökningen. Det
kunde sägas, att här varit fråga om ett sådant undantagsfall, som pakallat
att kriminalpolischefens personliga insats och ansvar tagits i ansprak. ror ut
har framhållits, att kriminalpolischefens övertagande av förundersokmngsledarskapet
i en stor och omfattande undersökning förutsätter, att han helt
frigör sig från andra arbetsuppgifter. Det nu aktuella brottsfallet hade mahända
i och för sig givit skäl för en sådan åtgärd men tillgång saknades till
ersättare. Biträdande kriminalpolisintendenten åtnjöt semester och annan
befattningshavare, som kunnat träda in i kriminalpolischefens ställe, stöd
icke till buds. Kriminalpolischefen valde — och han hade däri mitt stöd
att i stället ge rotelchefen allt det personliga bistånd, som hans egna krafter
medgåvo.

De synpunkter, som här ovan anlagts pa fragan om ansvaret tor den brist
i arbetsledningen som må ha vidlått utförandet av förundersökningen i
Berit-fallet, leda till att ansvaret för den uppkomna situationen stannar pa
rotelchefen. Detta synes mig icke helt tillfredsställande och ett ansvar därför
synes mig på rent principiella grunder böra vila även på kriminalpohs Rörånde

frågan om polismästarens ansvar för vad som i detta ärende förekommit
anser jag mig icke böra göra något uttalande.

I sitt yttrande har ÖÄ rörande organisationsfrågorna anfört följande.

Organisationen av kriminalpolisens utredningsarbete i Beritfallet var, såsom
framgår av polismästarens utförliga redogörelse i ämnet, behäftad med
vissa brister. Arbetsbördan för spaningsledaren, kriminalkommissarie (.. W.
Larsson, blev uppenbarligen så stor att han, oaktat betydande arbetsinsatser,
icke kunde tillfredsställande ombesörja alla på spaningsledaren ankommande
uppgifter. Spaningsledningens otillräcklighet hade såsom framgar av
det redan anförda menliga följder i flera avseenden. Den kriminalpohsman,
åt vilken anfört rot t s att ombesörja registreringen och kontrollen av handlingar
i målet, fick till uppenbart men för dessa viktiga funktioner tjänstgöra
även såsom Larssons ställföreträdare. Larssons pressade arbetsläge

148

synes även ha föranlett att kriminalpolismännen — i vart fall Bångerud —
ansett sig icke kunna betunga honom med så ingående föredragningar i
saken som eljest bort förekomma. Dessa organisatoriska brister, vilka var
för sig är allvarliga, bär sammantagna varit till betydande men för utredningen.
Overstathållarämbetet delar polismästarens uppfattning att skäl
torde finnas till antagande att mordet hade kunnat klarläggas tidigare, om
bristerna ej förelegat.

Inför den sålunda påtalade ordningen uppställer sig först frågan huruvida
de administrativa svårigheterna hade bort förutses och erforderliga
tjänsteföreskrifter enligt 16 § polisreglementet bort i förväg utfärdas. Av
den förut lämnade redogörelsen för tillämpliga författningsbestämmelser
framgår att kriminalpolisintendenten ägt befogenhet att utfärda sådana
föreskrifter. Frågan huruvida föreskrifter bort utfärdas synes främst vara
avhängig av spörsmålet om erfarenheterna från tidigare liknande brottsutredningar
varit sådana att föreskrifter objektivt sett bort framstå såsom
behövliga. Upplysning härutinnan kan företrädesvis hämtas från vad kriminalkommissarien
G. A. Johansson anfört vid polismästarens undersökning
i saken. Johansson har förklarat, att det vid tidigare omfattande mordspamngar
icke funnits några svårigheter att registrera alla handlingar. Det
hade tidigare aldrig förekommit — och icke heller behövt förekomma — att
en kriminalpolisman och tva skrivbiträden avdelats enbart för registreringsuppgifter.
Först vid Gerda Löfgren-fallet hösten 1962 hade genom påverkan
av radio och TV förmärkts ett ökat intresse från allmänhetens sida i form
av större tillströmning av tips. Överståthållarämbetet har från Johansson
inhämtat, att i detta fall registrerats under första veckan omkring 160 faktorer,
under andra veckan omkring 40 faktorer och därefter intill mars 1964
omkring 100 faktorer. Med faktorer avses från allmänheten inkomna tips
och polisens egna spaningsuppslag. Registreringen hade enligt Johansson i
detta fall fungerat anmärkningsfritt. På fråga huruvida i Gerda Löfgrenfallet
i vilket Johansson vore undersökningsledare — behov framstått
av biträdande spaningsledare förklarade sig Johansson till eu början vilja
ennra om att Stockholmspolisen under tidigare år varit »svältfödd» på resurser
i såväl personellt som materiellt avseende, något som icke kunnat
undgå att paverka hans tänkande. Behovet av en särskild tjänst såsom
biträdande spaningsledare vid mordkommissionen hade för Johansson klart
framstått först efter avslutandet av det hetsiga arbetet med Beritfallet, då
det blivit möjligt att summera erfarenheterna från detta. Under de senaste
aren hade för övrigt såsom Larssons närmaste man vid mordkommissionen
varit placerad eu i mordutredningar mycket erfaren förste kriminalassistent
med kommissaneutbildnmg — Robert Odin — vilken faktiskt tjänstgjort
sasom biträdande spaningsledare. Odin hade emellertid vid mordet på Berit
och tiden närmast därefter haft semester. Johansson förklarade slutligen
att han var angelägen framhålla, att i Beritfallet ställts till förfogande all
den polispersonal, han önskat.

Mordet på Berit har helt naturligt i hög grad upprört allmänheten, något
som. tagit sig uttryck i ett vida större antal tips än i något tidigare fall.
Därigenom och genom polisens egna intensiva spaningsåtgärder har ledningen
av organisationsapparaten blivit överansträngd. Det kan visserligen
hävdas att en så viktig arbetsenhet som mordkommissionen bör ha sådana
personella resurser i ledningen att även belastningar, som helt oförmodat inställer
sig, kan klaras. Att sådan organisation icke före Beritfallet tillska -

149

pats kan dock icke rimligen anses bero på försummelse från polisledningens
sida. Vad beträffar registreringssystemet borde, då detta först togs i bruk i
samband med Gerda Löfgren-fallet, säkra rutiner ha upplagts, innefattande
icke endast registrering utan även kopiering av tips och kontroll i övrigt av
handlingar. Utfärdandet av föreskrifter i ämnet hade, såsom framgatt av det
redan anförda, bort ankomma på kriminalpolisintendenten efter förslag av
rotelchefen eller chefen för mordkommissionen. Att så ej skett kan dock
med hänsyn till omständigheterna icke anses som någon försummelse från
dcFcis sida

Vad härefter angår spörsmålet huruvida, sedan påfrestningarna på organisationsapparaten
inträtt i samband med Beritfallets handläggning, åtgärder
kunnat och bort ske, för att förbättra organisationen, är lörst att
märka, att just den omständigheten att ledningsorganisationen i forevarande
fall varit, underdimensionerad gjort det särskilt svårt for ledningen att
kunna ägna tid och krafter åt de organisatoriska problemen. Ändock ha,de
utredningslednmgen otvivelaktigt bort tillmäta dessa problem större vikt
än vad som synes ha skett. I första hand lärer det, såsom även polismästaren
ansett, ha bort ankomma pa de för själva utredningen ansvariga ——
undersökningsledaren och spaningsledaren — att i detta skede själva vidtaga
möjliga åtgärder eller, i frågor utanför deras befogenhet, understalla
kriminalpolisintendenten förslag till sådana. Tämligen snart borde ledningen
ha insett att registreringsarbetet icke sköttes effektivt och att åtgärder
var påkallade för att snabbt åvägabringa rättelse. I detta syfte borde utan
dröjsmål framställning ha gjorts om ledningens förstärkande med en erfaren
kriminalpolisman såsom ställföreträdare för spaningsledaren, varigenom
skulle ha vunnits bland annat att Bångerud frigjorts från registreringsarbetet.
Ansvaret för att så icke skedde torde, såsom polismästaren framhållit,
få delas av Larsson och Johansson men i första hand åvila den sistnämnde
såsom undersökningsledare. _

En rad olyckliga omständigheter har i Beritfallet medverkat till att utredningen
icke varit så framgångsrik som önskvärt vore. Bland dessa omständigheter
kan t. ex. nämnas missuppfattningen att man icke behövt allvarligare
befara en upprepning av det första mordet, missuppfattningen att
en person av Löfgrens typ ej begär våldsbrott samt den oväntat stora mängden
inströmmande tips och den därav följande oväntat stora pressen på
polispersonalen. De nämnda missuppfattningarna är förklarliga mot bakgrunden
av kriminalpolisens erfarenheter från andra liknande fall. Alla
dessa och åtskilliga andra olyckliga omständigheter ger anledning att bedöma
ansvarsfrågan mildare än eljest. Överståthallarämbetet anser salunda
med beaktande av omständigheterna att vad i organisatoriskt eller annat
avseende kan läggas Johansson och Larsson till last i deras egenskap av
undersöknings- respektive spaningsledare icke bör medföra ansvar för tjänstefel
för någon av dem. Ämbetet vill även vitsorda att både Johansson och
Larsson under långvarig tjänst vid kriminalpolisen i Stockholm ådagalagt
mycket framträdande duglighet.

Avslutningsvis framhöll ÖÄ vikten av att åtgärder vidtoges för att för
framtiden undvika sadana organisatoriska brister, som framträtt i Bentfallet,
samt erinrade om att så också numera skett genom den av kriminalpolisintendenten
i december 1903 upprättade beredskapsplanen vid undersökning
av vissa grövre brottmål.

150

Samhällsintresset att grova våldsbrott snarast möjligt uppdagas och utredas
gör sig helt naturligt särskilt starkt gällande i sådana fall, då någon
genom brottet bringas om livet under upprörande omständigheter. Medborgarna
ha befogade krav pa att polisen i dylika fall insätter sina resurser
på ett verkligt effektivt och ändamålsenligt sätt. Härvid är givetvis av
största vikt att spaningsarbetet ledes och utföres av erfaren och lämplig
personal och att de enskilda uppslagen prövas och handläggas med all tillbörlig
omsorg och noggrannhet. En grundförutsättning för ett framgångsrikt
spaningsarbete — och för att de rent personliga insatserna skola kunna
komma till sin fulla rätt — är emellertid att en hållbar organisatorisk ram
för arbetet föreligger och att verksamheten i övrigt i arbetstekniska hänseenden
är tillfredsställande ordnad. Att tillse att dessa organisatoriska
förutsättningar äro för handen är följaktligen en primär uppgift för polisledningen.

I ett mordspaningsfall som det förevarande — där man genom press
radio och television vädjar till allmänheten om bistånd för brottets uppklarande
— kan det med hänsyn till antalet inströmmande tips uppenbarlupn
bli erforderligt att vidtaga särskilda organisatoriska åtgärder för att
på ett ändamålsenligt sätt tillvarataga alla dessa uppslag. Det gäller härvid
i första hand att skapa en lämplig ordning i fråga om mottagande, registrering
och redovisning av inkomna tips, så att personalen härutinnan
kan arbeta efter fasta och säkra rutiner. JVfen även själva spamngsledningen
måste i antydda fall organiseras och dimensioneras på sätt som
gör det möjligt för den att med tillbörlig noggrannhet pröva och följa mängden
av inkommande uppslag och i anledning därav vidtagna åtgärder.
Med hänsyn till spaningsmaterialets omfattning kan följaktligen en väsentlig
utbyggnad av den för normala fall avpassade ledningsorganisationen
komma att erfordras.

Vid tidpunkten för Beritfallet förelag icke någon plan för organisationen
i extra ordinära mordspaningsfall. Sådan plan har emellertid numera uppgjorts.
Såvitt angår rutinen för behandlingen av inkomna tips, innehåller
denna plan ett stort antal detaljerade föreskrifter. För mottagandet av
tips har t. ex. avdelats vissa angivna telefoner med ständig bevakning,
av vilka en skall vara försedd med talregistreringsapparat. Diktamen av
mottagna uppgifter skall kunna ske på ljudband. Spaningsledningen skall
omedelbart informeras om inkomna tips genom överlämnande av gjorda
utskrifter, vilka någon i spaningsledningen själv genomläser. Utförliga föreskrifter
ha lämnats för att säkerställa en snabb och noggrann registrering
av tips och andra handlingar. I detta arbete skall deltaga såväl spaningsledningen
som eu för registreringen särskilt avdelad polisman i befälsställning.
I övrigt må här endast nämnas, att arbetsmaterialet skall bestå av
kopior och icke av originalhandlingar samt att spaningsledningen skall

151

föra journal över utdelade arbetsuppgifter för att kunna följa och kontrollera
arbetet.

Beträffande spaningsledningen förutsattes i planen att rotelchefen, som
normalt är undersökningsledare, avlastas övriga rotelchefsuppgifter. Vidare
avses spaningsledningen bestå — förutom av konnnissionschefen av tva
biträdande spaningsledare, varjämte som nyss nämnts en polisman i befälsställning
avdelas att förestå registreringsarbetet. Bortsett från den sistnämnde,
skall alltså spaningsledningen i nu avsett fall utgöras av fyra för
uppgiften uteslutande avsedda polismän.

Mot bakgrund av vad nu anförts rörande planläggningen av arbetet i
större mordspaningsfall torde de i Beritfallet föreliggande svagheterna i
organisatoriskt hänseende tydligt framträda. Jag anser icke påkallat att
ingå härpå i varje detalj utan skall begränsa mig till två — delvis sammanhängande
— organisatoriska brister, utan vilka flera i det föregående behandlade
misstag vid handläggningen av Löfgrenärendet synas ha kunnat
förebyggas eller rättas.

Som i remissyttrandena även berörts måste sålunda spaningsledningen
anses ha haft en klart otillräcklig kapacitet. Trots mängden av inströmmande
tips och trots det omfattande arbetsmaterial som successivt hopades,
förstärktes icke ledningen utöver den för normala fall avsedda organisationsramen.
Rotelchefen Johansson avlastades sålunda icke övriga arbetsuppgifter
och kunde därför — även om han, liksom kriminalpolisintendenten,
sökte följa arbetet och diskutera olika uppslag — icke deltaga så intensivt
som han själv önskade och som med hänsyn till förhållandena var
påkallat. Ej heller förstärktes ledningen med någon biträdande spaningsledare
vid sidan av Larsson. På grund av Johanssons sjukdom och Odins
sena inträde som vikarierande kommissionschef kom ledningen tvärtom
att under viss tid få mindre kapacitet än i normala fall. Genom att sålunda
praktiskt taget allt av betydelse måste passera Larsson blev denne helt
naturligt så överhopad av arbetsuppgifter, att han icke kunde bli i stånd
att med erforderlig noggrannhet pröva och följa löpande undersökningsfält
Den menliga inverkan, som Larssons övermäktiga arbetsbörda haft
i fråga om hans befattning med Löfgrenärendet, har berörts under tidigare
avsnitt.

Man kan naturligtvis ha olika meningar angående omfattningen av den
förstärkning av spaningsledningen, som bort ske i Beritfallet. För mig synes
en dimensionering av ledningen i enlighet med vad som skisserats i den
förut omnämnda beredskapsplanen, alltså med fyra för uppgiften helt sysselsatta
polismän, ha varit väl motiverad i ett fall som detta. Under alla
omständigheter framstår som ett. minimikrav att ledningen i ett tidigt
skede av utredningen förstärktes med åtminstone en biträdande spaningsledare.
Detta var nödvändigt redan av det skälet att, som i det följande
skall närmare beröras, den för registreringsarbetet avsedde polismannen —

152

som var Larssons närmaste man på kommissionen — skulle kunna odelat
ägna sig åt detta viktiga arbete. Någon svårighet att tillföra ledningen en
så blygsam — men praktiskt betydelsefull — förstärkning förelåg ej heller
med hänsyn till polisens personella resurser. Tvärtom har i ärendet understrukits,
att det i och för sig skulle ha varit lätt att från andra avdelningar
av kriminalpolisen överföra personal.

I detta sammanhang må även erinras om den kritik, som riktats mot
att ledningen icke skulle ha i spaningsarbetet insatt tillräckligt stor personalstyrka
eller vidtagit vissa andra åtgärder. Jag anser mig sakna anledning
att närmare ingå på dessa spörsmål. Emellertid vill jag framhålla,
att möjligheterna för spaningsledningen att utnyttja alla tillgängliga resurser
— och att överhuvudtaget taga initiativ för att ytterligare effektivisera
arbetet — självfallet är beroende på ledningens egen dimensionering och
kapacitet. I betraktande av det synnerligen ansträngda arbetsläge, som
för spaningsledningens del var för handen i Beritfallet, framstår det som
tämligen förklarligt att en ökad insats av personal för olika uppgifter —
och därmed också en ytterligare ökning av ledningens egen arbetsbörda —
icke kunde för ledningen vara ett primärt önskemål. Eljest synes mig i och
för sig icke uteslutet att åtgärder i antytt syfte kunnat vara lämpliga och
påkallade. Även ur nu angiven synpunkt framträder sålunda betydelsen
av att spaningsledningen har tillräcklig kapacitet.

Ett annat organisatoriskt missförhållande i Beritfallet gäller registreringssystemet
och dess handliavande. Med hänsyn till den överväldigande
mängd tipsuppteckningar och andra handlingar, som upprättades i fallet,
ställdes uppenbarligen särskilda krav på att detta system fungerade på
ett tillfredsställande sätt, i första hand naturligtvis för att förebygga
att handlingar förkommo eller eljest icke beaktades i spaningsarbetet. För
tillämpning i större brottsutredningar ha också numera, som tidigare framhållits,
noggranna anvisningar lämnats rörande registrering och därmed
sammanhängande förhållanden, ett arbete som närmast skall övervakas
av en för uppgiften särskilt avdelad befattningshavare.

Uppdraget att i Beritfallet ombesörja registreringen lämnades — dock
först ett par dagar efter det anmälningar börjat inströmma — åt en särskild
befattningshavare, nämligen Bångerud. För detta arbete hade emellertid
icke i förväg utfärdats några anvisningar eller eljest upplagts fasta och
ändamålsenliga rutiner. Denna brist hade måhända kunnat avhjälpas, om
Bångerud fått erforderlig tid och assistans att organisera registreringen och
att följa och övervaka de därmed sammanhängande göromålen. Det är
tydligt att denna uppgift var av den omfattning och vikt att den helt
krävde sin man. Som Bångerud framhållit hade det därutöver för arbetets
bemästrande — förutom tillräcklig biträdespersonal — möjligen krävts
assistans av ytterligare en polisman.

Som tidigare framhållits kom emellertid Bångerud — eftersom spanings -

153

ledningen icke förstärktes med någon biträdande spaningsledare att
ianspråktagas för vissa uppgifter i det egentliga spaningsarbete^ Han fick
följaktligen icke tid att i erforderlig utsträckning ägna sig åt den redan
från början försenade registreringen. Ej heller erhöll han biträde därvid av
annan polisman. Även den manuella arbetskraften synes, åtminstone tidvis,
ha varit otillräcklig. Härigenom kom registreringen på sätt torde framgå
av vad tidigare anförts därom att förete så betänkliga brister att systemet
i väsentliga hänseenden blev utan praktiskt värde. Om registreringen handhafts
på tillfredsställande sätt, torde flera i det föregående behandlade
misstag vid handläggningen av Löfgrenärendet, bl. a. med avseende å
Lagerströmstipset, icke ha behövt förekomma.

Nu berörda missförhållande beträffande registreringen och vad därmed
ägde samband — ett missförhållande som lätt kunnat avhjälpas genom
insats av blott någon eller några få arbetskrafter — har sin grund i att
man från polisledningens sida tydligen icke ägnat nagon som helst uppmärksamhet
åt hur registreringssystemet praktiskt fungerade. Larsson
har sålunda förklarat att han, i och med att Bangerud fick order att svara
för registreringen, förlitade sig på att denne skötte uppgiften. Såvitt handlingarna
utvisa har ej heller någon annan i polisledningen tillsett eller ens
förfrågat sig om hur arbetet löpte. Med hänsyn till det osedvanligt omfattande
spaningsmaterial, som inflöt i detta fall, och till övriga föreliggande
omständigheter framstår denna underlåtenhet som anmärkningsvärd.

Av vad jag nu anfört framgår att brister i organisatoriskt hänseende
främst framträtt dels genom att spaningsledningen haft en klart otillräcklig
kapacitet, dels genom att åtgärder ej vidtagits för att registreringen och
därmed kontrollen av handlingarna kunde utföras på tillfredsställande sätt.
Dessa brister ha varit ägnade att på flera sätt menligt inverka på handläggningen
av ärendet rörande Löfgren. Som både ÖÄ och polismästaren framhållit
torde skäl finnas för antagande att Löfgren kunnat gripas tidigare —
och det andra våldsdådet följaktligen icke behövt inträffa — om dessa
organisatoriska missförhållanden ej förelegat. Frågan om ansvaret för vad
härutinnan förekommit påkallar därför noggrann prövning.

I sitt yttrande har ÖÄ till en början diskuterat frågan huruvida polisledningen
i förväg bort vidtaga åtgärder för att organisatoriskt stå rustad
att möta fall som det förevarande och om sålunda en beredskapsplan bort
föreligga för att i erforderlig utsträckning kunna träda i tillämpning.
Ämbetet har därvid visserligen funnit att föreskrifter åtminstone i vissa
hänseenden, bl. a. rörande registreringen, bort i förväg utfärdas, föreskrifter
som enligt ämbetet i första hand bort tillkomma på initiativ av Johansson
och Larsson. Ämbetet har emellertid ansett att, med hänsyn till den
oförmodat stora påfrestningen på spaningsapparaten som inträffade i Bentfallet,
avsaknaden av förberedelser ej kan läggas någon till last som försummelse.

154

Rörande denna fråga får jag först erinra att — enligt vad polismästaren
i sitt yttrande framhållit — behov av särskilda åtgärder för omhändertagande
av tips irån allmänheten i högsta grad ökat under senare år och
att allmänhetens medverkan främst genom televisionen ytterligare tilltagit.
Med anledning härav anskaffades redan mer än ett år före Beritfallet
det nu ifrågavarande registreringssystemet. Visserligen har i ärendet uppgivits
att detta system i ett tidigare mordfall kunnat fungera utan att särskilda
föreskrifter rörande dess handhavande förelegat. Denna omständighet
synes mig dock svårligen kunna åberopas som stöd för att man icke
behövde befara att andra fall kunde uppkomma, som bl. a. genom mängden
av inströmmande tips ställde ytterligare påfrestningar på registreringssystemet
och på spaningsapparaten överhuvudtaget. Fasthellre synes det
mig ha kunnat förutses att sådant fall, i enlighet med den klart konstaterade
tendensen, kunde komma att inträffa.

I den mån omständigheterna ge anledning till övervägande att — med
avvikelse från förefintlig ordning — vidtaga särskilda organisatoriska åtgärder
för att bemästra förhållandena i extra ordinära brottmålsfall, synas
mig dylika spörsmål vara av den beskaffenhet att det i första hand bör
ankomma på kriminalpolisintendenten och polismästaren att ägna uppmärksamhet
däråt. Jag vill härvid erinra att det enligt givna föreskrifter
särskilt åligger polischefen att planlägga polisarbetet och tillse att de åtgärder
bli vidtagna, som i varje särskilt fall erfordras för polisverksamhetens
behöriga upprätthållande. Det åligger honom också att hålla sig underkunnig
om polisväsendets tillstånd och behov. Och under polischefen har
kriminalpolisintendenten närmast att svara för verksamheten inom kriminalpolisen.

Enligt min mening ha Johansson och Larsson ägt utgå från att en organisationsfråga
av den betydelse och omfattning, som uppgörande av beredskapsplan
för extra ordinära fall innebär, skulle i förekommande fall upptagas
av den högre polisledningen, som måste förutsättas äga tillräcklig
kännedom om förhållandena för att kunna bedöma en sådan fråga. Enligt
vad handlingarna utvisa har emellertid något sådant initiativ icke tagits
eller frågan ens förts pa tal med Johansson eller Larsson. Jag anser därför
att kritik i förevarande hänseende icke med fog kan riktas mot dessa polismän.

I betraktande av vad i detta ärende framkommit måste det betecknas
såsom en brist att en beredskapsplan för angivna fall saknades. Denna brist
har tydligtvis haft olyckliga följder för arbetet i det nu aktuella mordspaningsfallet.
Även om behovet av en sådan plan synes ha kunnat förutses
av den högsta polisledningen, är dock enligt min mening underlåtenheten
att taga initiativ till en sådan plan icke av beskaffenhet att kunna
läggas Danielson och i sista hand Liining till last såsom tjänstefel. På grund

155

härav och då dylik plan numera uppgjorts, finner jag ärendet i denna del

icke föranleda något mitt vidare yttrande.

Jag övergår härefter till frågan om uraktlåtenheten att i Beritfallet vidtaga
åtgärder för att avhjälpa de organisatoriska brister, som med hänsyn
till förhållandena i detta fall voro för handen.

Som tidigare framhållits gäller det här främst dels spaningsledningens
otillräckliga kapacitet, dels — och delvis som en följd därav — de otillfredsställande
förhållanden, som förelågo med avseende å registreringssystemets
handhavande.

Rörande ansvarsfrågan i denna del har Luning anfört att även om
Larsson såsom spaningsledare ej kunde gå helt fri — ansvaret i första hand
torde åvila rotelchefen Johansson. På rent principiella grunder borde dock
även Danielson ha ett ansvar härför.

Med hänsyn till de speciella påfrestningar, som i Beritfallet ställdes på
spaningsapparaten, framstår det i och för sig som anmärkningsvärt att
varken Larsson eller Johansson — som hade det omedelbara ansvaret för
spaningsarbetet — togo något initiativ i nu angivna organisatoriska hänseenden.
I ärendet har emellertid erinrats om att dessa befattningshavare
under sin långvariga polistjänst varit vana att arbeta med knappa resurser
och med stor egen arbetsinsats. Det är också att beakta att deras erfarenhet
huvudsakligen varit inriktad på brottsspanande verksamhet, icke pa bedömning
av organisatoriska och administrativa frågor. Såvitt angår arbetet
i Beritfallet är vidare att märka, att Larsson och Johansson dagligen hollo
Danielson underrättad om fallets utveckling. Redan från början deltog
denne direkt i verksamheten inom mordkommissionen, ingrep själv i spaningsarbetet
och höll regelbundna presskonferenser rörande fallet. Vid
angivna förhållanden — särskilt med hänsyn till den nära kännedom om
fallets utveckling och rådande arbetsförhållanden som deras närmaste chef
sålunda ägde — synes det ganska förklarligt att varken Larsson eller Johansson
under det hetsiga arbetet ägnade organisationsfrågorna närmare
eftertanke, utan i stället koncentrerade sig på själva spaningsarbetet. För
Johanssons del tillkommer dessutom att han på grund av sjukdom icke
synes ha varit i stånd att följa arbetet under i stort sett mer än den första
veckan och att han även därunder torde ha haft känning av sin sjukdom.
Jag anser därför att det icke bör läggas Larsson eller Johansson till last som
fel att de underläto att vidtaga åtgärd med avseende å de organisatoriska
missförhållanden, varom här är fråga.

Vad härefter angår Danielsons befattning med fallet °— en fråga som
ÖÄ icke berört i sitt yttrande — får jag först framhalla, att jag delar
Lunings uppfattning att erinran icke kan riktas mot att Danielson under
förhandenvarande omständigheter ej själv inträdde som undersöknings ledare.

. in- oV

Oavsett om kriminalpolischefen är undersökningsledare eller ej, åligger

156

det honom emellertid att tillse att verksamheten inom hans avdelning behörigen
bedrives och upprätthålles. Denna skyldighet har framförallt avseende
på frågor rörande de organisatoriska förutsättningarna för ett effektivt
arbete, frågor som särskilt i en storstad med dess större resurser kräver
speciell uppmärksamhet. Tillsynen härutinnan blir helt naturligt av särskild
vikt i ett brottspaningsfall, där komplikationer av ena eller andra skälet
uppstå.

Såvitt angår Beritfallet framgår av vad tidigare anförts att Danielson
redan från början på nära håll följde arbetet i detta fall; under de fyra
örsta dagarna arbetade han t. ex. varje kväll på mordkommissionen och
flera kvallar följande vecka. Några tecken på att arbetet icke leddes med
erforderlig fasthet hade emellertid Danielson, enligt vad han uppgivit, icke
förmärkt. Han har även framhållit, att det i spaningsfall av denna typ
vore normalt att personal och resurser i det inledande skedet ansträngdes
till det yttersta och att det vore svårt att under sådana pressande förhållanden
avslöja eventuella brister i arbetsledningen.

På sätt tidigare anförts utsattes emellertid i detta fall spaningsledningen
— och särskilt Larsson — för en osedvanligt hård arbetsbelastning. Med
hänsyn till den snabbt växande arbetsanhopningen och avsaknaden av
någon mera säker ledtråd kan det enligt min mening icke anses godtagbart
att låta vecka efter vecka förflyta i förhoppning om att arbetet så småningom
skulle komma in i ett lugnare tempo. Även om en förstärkning av
spaningsledningen ej genomfördes redan de första dagarna av spaningsarbetet,
måste en sådan förstärkning — för att ledningen skulle bli i stånd
att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt de olika uppslagen — anses erforderlig
i varje fall efter första veckans förlopp. Med det ansvar Danielson hade
för att organisationen var tillfredsställande borde han därför ha tillsett, att
en förstärkning kom till stånd. Den omständigheten att spaningsledningen
bestod av kriminalpolismän med mycket stor erfarenhet och att dessa icke
själva förde frågan om förstärkning på tal, synes emellertid i viss mån
kunna förklara Danielsons passivitet i detta hänseende.

När det gäller den med nu berörda spörsmål delvis sammanhängande frågan
om bristerna med avseende å registreringssystemets handhavande,
framgar av utredningen att Danielsson icke vidtagit någon åtgärd för att
tillse hur detta system fungerade i fallet. Redan den ovanligt stora mängden
tips och andra handlingar, som inströmmade, borde emellertid ha givit
Danielson anledning att göra sig närmare underrättad härom. Vidare var
för Danielson bekant att några i förväg genomtänkta anvisningar rörande
registreringarbetet icke funnos. Danielson ägde ej heller utgå från att kriminalpolismännen
även om de hade stor erfarenhet av polistjänst — kunde
pa egen hand behärska de rent administrativa problemen i samband med
registreringarbetet i ett fall av denna omfattning, helst som systemet som
sådant var relativt nytt. Danielson kände dessutom till att spaningsled -

157

ningen var till ytterlighet ansträngd i sitt egentliga arbete att pröva och
följa de löpande ärendena.

Vid nu angivna förhållanden och med hänsyn till den grundläggande betydelse,
som en ordnad registrering har i ett fall som detta, kan jag icke
finna annat än att Danielson bort förvissa sig om hur registreringssystemet
fungerade. Om så skett — och detta hade krävt föga tid — skulle Danielson
utan svårighet ha konstaterat de allvarliga brister, som vidlådde registreringsarbetet.

I enlighet med vad nu anförts finner jag att Danielson icke ägnat de
organisatoriska frågorna i Beritfallet, särskilt i vad angar registreringssystemets
handhavande, erforderlig uppmärksamhet och att han därför icke
tagit de initiativ som voro påkallade av omständigheterna. Vad härutinnan
förekommit synes mig dock icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
honom till last såsom tjänstefel. Ärendet i denna del föranleder därför icke
vidare åtgärd från min sida.

I ärendet återstår slutligen att bedöma Lunings befattning med förevarande
mordspaningsfall. Rörande denna fråga — på vilken ÖÄ icke ingått
— får jag anföra följande.

I min verksamhet har jag sett åtskilliga exempel på den utomordentliga
betydelsen för en myndighets effektivitet att verkschefen personligen ägnar
uppmärksamhet åt det löpande arbetet i det organ, vars ledning anförtrotts
honom. Detta torde icke minst ha avseende på verksamheten inom det
samhällsviktiga organ, som polisorganisationen i en storstad utgör. Som
tidigare framhållits har också reglementsenligt ålagts polischefen — förutom
bl. a. att svara för planläggningen i stort — att särskilt utöva tillsyn
över att de åtgärder bli vidtagna, som i varje särskilt fall erfordras för polisverksamhetens
behöriga fullgörande. Vikten av att härvid uppmärksamhet
framförallt ägnas de organisatoriska förutsättningarna för ett effektivt
arbete har förut understrukits.

Med den arbetsbörda, som åvilar polischefen i huvudstaden, kan helt
visst icke krävas att han skall utöva nu angivna tillsyn på det sättet att
han i allmänhet själv närmare engagerar sig i olika förekommande brottmålsutredningar.
Som regel torde detta, med en god allmän organisation, ej
heller vara nödvändigt. I fall av större vikt synes polischefens insats också
ofta kunna begränsas till att han genom närmast ansvariga chefer håller sig
informerad om fallet och vidtar de åtgärder, som han på grundval av vad
därvid anföres eller föreslås för honom finner påkallade.

I fråga om det nu aktuella mordspaningsfallet synes mig emellertid omständigheterna
ha varit sådana, att anledning förelegat för Luning att mera
aktivt än som skett utöva tillsyn över att arbetet var på ett tillfredsställande
sätt organiserat. Härför har talat ej blott den omständigheten att
brottet mot Berit var av den beskaffenhet att det var av särskild vikt. att
brottet snarast möjligt kunde uppklaras. Behovet av att erforderliga åtgär -

158

der härför vidtogos var alltså uppenbart. För Luning — som fram till den
20 augusti fortlöpande hölls informerad av Danielson om fallets utveckling
torde vidare ha statt klart att polisen saknade säkra ledtrådar, att
tips från allmänheten inströmmade till ett antal, som tidigare saknat motstycke,
men att likväl nagon förstärkning av ledningsorganisationen ej
företagits. Luning kände också till att någon särskild plan för arbetet i extra
ordinära fall icke uppgjorts. Dessa omständigheter i förening synas mig
ha bort föranleda Luning att vid besök hos mordkommissionen själv göra
sig närmare underrättad om radande arbetsförhållanden för att därmed
bli i stånd att göra en egen bedömning av organisationens effektivitet och
av behovet av särskilda åtgärder från polisledningens sida. Detta synes
knappast ha kunnat vara mera tidskrävande än att möjlighet härtill —
eventuellt med undanskjutande av mindre angelägna löpande uppgifter —
stått Luning till buds under veckan före hans avresa till Helsingfors den 20
augusti för deltagande i en poliskonferens. Om så skett, har jag svårt att
tro annat än att Luning skulle ha observerat de brister i organisatoriskt
hänseende, som han nu själv påtalat i sitt yttrande.

I enlighet med den uppfattning, varåt jag här givit uttryck, synes det mig
ha funnits skäl för Luning att — då han före nyss berörda konferens icke
fick tid eller eljest icke kom att mera aktivt befatta sig med Beritfallet —
för egen del avstå från deltagande i denna konferens, som skulle fortgå
under rätt lång tid.

Enligt min mening voro omständigheterna alltså sådana — särskilt i betraktande
av den tillsynsskyldighet som åligger polischef — att en mera
aktiv personlig insats i Beritfallet från Limings sida var objektivt påkallad.
Vad härutinnan förekommit synes mig dock icke vara av beskaffenhet att
kunna läggas Luning till last som tjänstefel. Jag finner därför saken i denna
del icke föranleda något mitt vidare yttrande.

Den granskning av polisens befattning med Beritfallet, som nu slutförts,
har närmast tillkommit på grund av den häftiga presskritik, som efter gärningsmannens
avslöjande riktades mot polisen och som innefattade krav på
särskild undersökning. Som den lämnade redogörelsen ger vid handen har
detta krav visat sig fullt berättigat. Det har sålunda funnits fog för allvarliga
anmärkningar mot polisens arbete. På sätt klart framgår av handlingarna
har spaningsarbetet på grund av ett flertal samverkande omständigheter
— trots betydande arbetsinsatser från personalens sida — brustit
i effektivitet på ett i högsta grad betänkligt sätt. I betraktande av arbetsuppgiftens
vikt och tillgången till upplysningar rörande gärningsmannen
framstar det som hart när otroligt att denne icke kunnat tidigare avslöjas.
Att såsom här skett — söka ingående klarlägga orsakerna härtill har
varit nödvändigt icke blott för att fastställa om bristerna haft sin grund
i straffbar försummelse från nagon befattningshavares sida, utan även och

159

framförallt för att erfarenheterna från detta fall nia kunna tillgodogöras
för framtiden till förekommande av ett upprepande. Det är också min förhoppning
att den nu genomförda undersökningen skall tillgodose sistnämnda
syfte och att den sålunda kan bli av positivt värde för fullgörande av
polisens maktpåliggande uppgifter till allmänhetens skydd.

Ärendet rörande polisens befattning med Beritfallet var därmed av mig
slutbehandlat.

11. Polismän ha utan bemyndigande verkställt husrannsakan.
Fråga om medgivande av den hos vilken husrannsakningen företogs
kunde göra förrättningen lagligen grundad

Av en å Stockholmspolisens sjätte vaktdistrikt den 26 oktober 1963
upprättad promemoria, undertecknad av förste polisassistenten H. Dahlberg,
framgår följande. Lördagen den 26 oktober 1963 kl. 20.50 meddelade
en man, som uppgav sig heta Söderkvist med viss angiven adress telefonledes
till vaktdistriktets station att han under en längre tid observerat att
förste postiljonen John R. E. och dennes hustru Maj-Britt E., vilka bodde
i samma fastighet, vid ett flertal tillfällen hämtat in gods från postverket
tillhöriga bilar som mannen E. haft parkerade utanför bostaden. Anmälaren
uppgav vidare att mannen E. syntes leva ett ganska högt liv, varför anmälaren
misstänkte att makarna E. gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande
med postförsändelser. Kort före telefonsamtalet hade anmälaren,
enligt vad han uppgav, sett Maj-Britt komma med två bärkassar fulla
med brev vilka hon tydligen hämtat i en postbil utanför bostaden. Efter
kontakt med jourhavande befälet på kriminalavdelningen bestämdes att
distriktets civilpatrull skulle bege sig till platsen »för undersökning hur det
förhöll sig och ev. kontroll av de förhållanden som föranlett Söderkvist att
anmäla E. för polisen».

I ett till promemorian fogat tillägg hade antecknats följande. Poliskonstaplarna
i distriktet S. Cambrand, B. Färnlycke och R. Martinell hade beordrats
att uppsöka Söderkvist. Denne hade dock ej anträffats i sin bostad.
Polismännen hade så uppsökt makarna E:s bostad och där träffat MajBritt.
Hon hade förklarat sig vara helt ovetande om den av Söderkvist
anmälda händelsen. »Fru E. uppmanade dock polismännen att söka genom
lägenheten, då hon ville att både hon och maken skulle bli rentvådda. Polismännen
genomsökte därpå lägenheten utan att finna nagot misstänkt
med anledning av angivelsen.» — Tillägget till promemorian var undertecknat
av Färnlycke.

160

I en den 4 november 1963 hit inkommen klagoskrift anförde Maj-Britt i
huvudsak följande. När polismännen kommit till makarnas bostad, hade
hon bett dem att stiga in. De hade omtalat att de blivit beordrade att utföra
husundersökning och att åklagarmyndigheten bestämt detta. På hennes
fråga hade de omtalat innebörden av den mot henne och hennes man
gjorda anmälningen. Polismännen hade därefter gjort en noggrann husundersökning
och därvid tittat bl. a. i skåp, garderober och även i hennes
handväska. Med anledning av att klaganden vid senare tillfälle fått upplysning
att »fru» Söderkvist gjort anmälningen, ville hon upplysa att
familjen Söderkvist, som bott i berörda fastighet, flyttat ett par månader
tidigare och att deras lägenhet stod obebodd. Klaganden ansåg att laga
grund för husundersökningen ej förelegat.

Efter remiss föranstaltade polismästaren i Stockholm om utredning, varvid
polismännen hördes. Under utredningen framkom i huvudsak följande.

Dahlberg uppgav, att han innan civilpatrullen utsändes kontrollerade
att det fanns en person vid namn Söderkvist bosatt under den adress som
uppgivits vid anmälningstillfället. Ordergivningen innebar enligt Dahlberg
att patrullen beordrades till Söderkvists bostad för undersökning och utredning
av omständigheterna kring den av Söderkvist gjorda angivelsen.

Carnbrand uppgav vid förhör i huvudsak följande. Patrullens medlemmar
hade beordrats att åka till den ifrågakomna gatuadressen »för en undersökning
och eventuell husrannsakan». De hade uppsökt Söderkvists lägenhet
men ingen hade varit hemma där. De hade därefter ringt på hos makarna
E. och hade av fru E. ombetts att stiga in. När hon hört vad som anmälts
beträffande breven, hade hon förnekat att dylika tillgrepp förekommit. —
Vidare uppgav Carnbrand enligt förhörsprotokollet bl. a. följande.

Fru E. verkade vara förtroendeingivande, och Carnbrand fick en känsla
av att någon undersökning icke borde göras i lägenheten. Fru E. uppmanade
dem emellertid att undersöka och gick själv fram till ett linneskåp, som
stöd i sängkammaren, och öppnade dörren till detta. Hon började plocka ut
linnet från skåpet och rev därefter upp sängkläderna i en av sängarna.
Konstaplarna utnyttjade icke fru Ers erbjudande om undersökning och
Carnbrand förklarade för fru E., att de icke önskade göra någon undersökning
av lägenheten. Fru E. gick emellertid före honom och öppnade olika
förvaringspersedlar och yttrade: »Varsågod och undersök.» Någon handväska
var dock aldrig framme, som fru E. uppgivit i sin anmälan. Ej heller
gjordes något besök på toaletten. I köket öppnade fru E. ett köksskåp och
kylskåpet samt ville därefter, att konstaplarna skulle följa med in i en inneboendes
rum, vilket de emellertid icke gjorde. Konstaplarna vistades i lägenheten
i 10—15 minuter.

Carnbrand har aldrig betraktat den undersökning, som de gjorde i ärendet,
för någon husrannsakan. Efter samtalet med fru E., förstod Carnbrand
att hon icke gjort sig skyldig till någon brottslig handling. Om Carnbrand
ansett, att en husrannsakan borde verkställas, hade han tagit kontakt
med polisstationen före dess genomförande. Carnbrand utnyttjade icke
heller fru Ers samtycke eller uppmaning att undersöka lägenheten. Någon

161

kontakt med åklagarmyndigheten, som uppgivits i fru Ers anmälan, har
Carnbrand icke tagit.

Martinell och Färnlycke bekräftade vid förhör riktigheten av Carnbrands
här återgivna redogörelse.

Under hänvisning till den verkställda utredningen uttalade poliskommissarien
i sjätte vaktdistriktet Sven Hedin i avgivet yttrande följande.

Jag anser icke att polismännen gjort sig skyldiga till något tjänstefel i
detta ärende, som behandlats så taktfullt som möjligt. Någon husrannsakan
synes icke ha företagits och någon begäran hos åklagarmyndigheten att få
företaga en sådan har icke framställts. Det hade varit felaktigt av polismännen
att icke göra den undersökning, som nu gjorts. Fru E:s anmärkningar
borde ha riktats mot den, som gjorde telefonanmälan och icke mot
polismännen.

Som eget yttrande åberopade polismästaren den verkställda utredningen
och Hedins yttrande.

I härefter avgivna påminnelser hävdade Maj-Britt bl. a. att det varit
polismännen och icke hon som öppnat dörrar och skåp.

Inom JO-expeditionen upprättades därefter en promemoria, vari redovisades
närmare synpunkter på frågan om icke den verkställda undersökningen
måste betraktas såsom husrannsakan enligt 26 kap. RB och vari
jämväl behandlades spörsmålet om laga förutsättningar för dylik åtgärd
förelegat.

I avgivet yttrande över denna promemoria anförde polismästaren följande.

Vad angår den i promemorian prövade frågan huruvida den av tre polismän
i fru E:s bostad företagna undersökningen är att anse såsom en
olaga husrannsakan torde, av vad i ärendet förekommit, få anses framgå
att den ifrågavarande undersökningen varit sådan husrannsakan, som åsyftas
i 28 kap. rättegångsbalken. Det torde även vara uppenbart, att något
i laga ordning tillkommet beslut om husrannsakans företagande icke förelegat.
Ej heller vill jag hävda, att sådana omständigheter varit för handen,
att polismännen det oaktat ägt befogenhet att företaga husrannsakan. Enligt
den sålunda gjorda bedömningen har jag funnit den ifrågavarande undersökningen
innefatta en olaga husrannsakan. Den omständigheten att
polismännen själva icke uppfattat undersökningen såsom en husrannsakan
lär icke kunna förtaga densamma dess karaktär av sådan. Däremot synes
det mig som om denna omständighet i förening med polismännens uttalade
uppfattning att undersökningen företagits med fru Ers samtycke böra
beaktas vid prövning av frågan, huruvida ansvar skäligen må ifrågakomma
för det inträffade. Vid sagda prövning synes också böra räknas polismännen
till godo, att deras handlande tydligen förestavats av vilja att, efter
deras bedömande, på bästa sätt fullgöra ett tjänsteuppdrag, som lämnats
dem.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

(I — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag

162

Av utredningen framgår att de ifrågavarande polismännen i makarna
Ers bostad som ett led i sin undersökning tittat i skåp och andra förvaringsutrymmen.
Oavsett vem som därvid öppnat skåpdörrar och dylikt, är
sådana undersökningsåtgärder otvivelaktigt att betrakta som husrannsakan
enligt 28 kap. 1 § RB. Vad som avsågs att bli kontrollerat var uppenbarligen
huruvida postförsändelser, som kunde vara tillgripna, funnos i
lägenheten, och fråga var sålunda om — såsom angives i nämnda lagrum
— utrönande av omständighet, som kunde äga betydelse för utredning om
brott.

I berörda stadgande angives att en förutsättning för att husrannsakan
skall få ske är att det förekommer anledning att brott förövats, varå frihetsstraff
kan följa. Något krav på starkare bevisning om att brott föreligger
gäller sålunda icke; härvid må jämföras 23 kap. 1 § RB beträffande
skälen till förundersöknings inledande. Även om den i förevarande fall förekomna
telefonangivelsen om tillgrepp av brev icke kunde giva anledning till
annat än en mycket löst grundad misstanke mot makarna E., lär knappast
kunna bestämt hävdas att vid tiden för husrannsakningen ej förekommit
anledning att tillgreppsbrott förövats.

Klart är emellertid också att vid nämnda tidpunkt misstanken ej rimligen
kunde anses ha nått den styrka att makarna E. kunde anses »skäligen
misstänkta» i RB:s mening (jämför Gärde, Nya RB s. 310; JO:s ämbetsberättelse
1953 s. 326—327 och Ehving, Tillräckliga skäl s. 61. of.); i sådant
fall skulle för övrigt förundersökningens ledning redan från början ha överlämnats
till åklagarmyndigheten (23:3 RB). Följaktligen var att iakttaga
de strängare villkor som enligt 28 kap. 1 § andra stycket uppställas för att
husrannsakan skall få ske hos annan än den som skäligen kan misstänkas för
brott. Uppenbart är utan vidare att i förevarande fall ej förelåg, såsom detta
stadgande kräver, synnerlig anledning att utredning om brott skulle vinnas
därigenom. Självfallet måste ett betydligt starkare underlag än den här
ifrågakomna angivelsen av en ej identifierad person föreligga innan förutsättningarna
enligt 1 § andra stycket äro uppfyllda.

Fråga är då om den nu berörda bristen beträffande de i 1 § angivna materiella
förutsättningarna för åtgärden kunde repareras genom att Maj-Britt
samtyckte till husrannsakningen. Enligt tredje stycket i nyssberörda paragraf
stadgas att för husrannsakan hos »den misstänkte» ej i något fall må
åberopas dennes samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden. Beträffande
husrannsakan hos annan än »den misstänkte» anses däremot samtycke
kunna åberopas (jfr Gärde a.a. s. 378 nederst). En något tveksam
fråga är om i 28 kap. 1 § tredje stycket uttrycket »den misstänkte» bör
tolkas såsom liktydigt med den som är skälig en misstänkt. Närheten till
andra stycket — vari talas om annan än den som är skäligen misstänkt —
kan inbjuda till en sådan tolkning. Den nu angivna, mera inskränkta betydelsen
är vidare underförstådd i vissa andra sammanhang i RB (t. ex. 23:18),

163

medan uttrycket »den som kan misstänkas» (23: 9) använts när fråga är
om att mera obestämda misstankar riktas mot någon. Enligt min mening
tala dock starka skäl för att anse 28 kap. 1 § tredje stycke böra gälla till
förmån för envar som utsättes för misstankar och alltså gälla även när
vederbörande misstänkes utan att vara skäligen misstänkt. För en dylik
tolkning talar i viss mån ordalagen i 12 § i 1933 års tvångsmedelslag, på vilket
stadgande den nu berörda bestämmelsen ytterst går tillbaka. De skäl
som uppbära förbudet mot åberopande av samtycke äga också full giltighet
även beträffande den som utsättes för mera vaga misstankar (jfr särskilt
lagrådets uttalande NJA II 1933 s. 115—116).

Enligt min mening kunde alltså husrannsakan i nu förevarande fall godtagas
endast om Maj-Britt själv begärt sådan åtgärd. I ärendet ha förekommit
motstridiga uppgifter huruvida Maj-Britt, som uppenbarligen utsattes
för viss misstanke, framfört sådan begäran. Jag anser det ej erforderligt att
uttala mig om denna bevisfråga. För att en begäran skall kunna tillmätas
betydelse måste nämligen under alla förhållanden krävas att den framföres
till någon som äger befogenhet att besluta om husrannsakan. Dylik befogenhet
tillkommer enligt 28 kap. 4 § undersökningsledaren, åklagaren eller
rätten, och ostridigt har ingendera av dessa haft befattning med saken.
Ytterligare må enligt 5 § samma kapitel polisman själv besluta om husrannsakan
— förutom i vissa särskilda fall varom här ej är fråga — då fara
är i dröjsmål, dock självfallet endast när dessutom de materiella förutsättningarna
enligt 1 § äro uppfyllda (jfr NJA II 1933 s. 119, lagrådets uttalande).
Någon omständighet som berättigat till bedömningen att i detta fall
fara varit i dröjsmål har icke åberopats eller eljest framkommit. Klart synes
vara att intet hinder förelegat för berörda polismän att hänskjuta frågan
om husrannsakan till behörig undersökningsledare. Under sådana förhållanden
kan icke ens en uttrycklig begäran från den misstänkte berättiga
polismannen att själv besluta om husrannsakan.

På grund av det anförda anser jag att ifrågakomna husrannsakan icke
varit lagligen grundad.

Ansvariga för åtgärden ha varit Carnbrand, Fämlycke och Martinell.
Även om Dahlberg — såsom Carnbrand uppgivit men Dahlberg icke vidgått
— skulle ha fällt ett uttalande av innebörd att patrullen skulle göra
»undersökning och eventuell husrannsakan», kan detta icke anses innebära
någon order eller eljest ett ställningstagande att husrannsakan skulle ske.

Vid bedömingen av de förstnämnda tre polismännens förfarande är att
beakta att de uppenbarligen ej insett att deras åtgärd var att betrakta
som en husrannsakan. Fråga är om en rättslig felbedömning, som säkerligen
gjorts i god tro. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser
jag mig kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det sagda.

164

12. Sedan förundersökning rörande misstanke mot en socialnämndsordförande
för att ha utnyttjat sin ställning till att förmå
vissa kvinnliga understödstagare till intimt umgänge avskrivits,
lämnade landsfiskalen i orten, i anledning av uppkomna rykten,
några ledamöter i kommunalfullmäktige vissa upplysningar om
vad som framkommit vid utredningen. Frågor om utlämnande av
uppgifterna var motiverat och om tillfälle dessförinnan bort beredas
den misstänkte att yttra sig om ett utlämnande

Sedan misstanke uppkommit att en man, som här benämnes K., med
utnyttjande av sin ställning som socialnämndsordförande i en landsortskommun
förmått vissa kvinnliga understödstagare i kommunen till intimt
umgänge med honom, verkställdes förundersökning, vid vilken ett flertal
personer hördes. Den 26 oktober 1959 avskrev landsfogden i länet ärendet
under motivering att det mot K:s bestridande icke kunde styrkas att han
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Om beslutet underrättades bl. a.
landsfiskalen i vederbörande distrikt, här kallad A., och denne erhöll även
ett exemplar av förundersökningsprotokollet.

I november 1959 erhöll A. från vissa ledande kommunalmän inom kommunen
förfrågan om de kunde erhålla del av utredningen för kontroll av
sanningshalten i de rykten angående K. som kommit i omlopp under utredningens
gång. Efter att ha samrått med landsfogden kallade A. några ledamöter
av kommunalfullmäktige till ett sammanträde å landsfiskalskontoret,
varvid A. med ledning av förundersökningsprotokollet redogjorde för
vad som vid utredningen framkommit, dock utan att därvid angiva namnen
på de kvinnor som blivit hörda.

I augusti 1961 anförde K. klagomål hos landsfogden mot A. för dennes
nyss berörda förfarande. Sedan landsfogden överlämnat detta ärendes
handläggning till biträdande landsfogden — en åtgärd som varit föremål
för RÅ:s prövning och som jag ej finner anledning att här behandla —
meddelade biträdande landsfogden den 19 oktober 1961 beslut att förundersökning
ej skulle inledas. I motiveringen anfördes beträffande A:s åtgärd
följande.

Enär åtgärden skett för att få slut på en för K. och det kommunala
arbetet besvärande ryktesspridning och då delgivningen ägt rum inför en
representativ samling kommunala förtroendemän, finner jag — med beaktande
av jämväl övriga omständigheter — icke anledning att misstänka A.
för tjänstefel.

I en den 2 juli 1962 hit inkommen skrift anförde K. klagomål mot landsfogden
och A. för åtgärden att på sätt som skett giva viss offentlighet åt
förundersökningens innehåll. K. anförde därvid bl. a. följande. Förundersökningen
hade innehållit en del för K. starkt nedsättande påståenden.
Enligt K:s mening hade informationsmötet å landsfiskalskontoret varit

165

ägnat att öka och underblåsa ryktesspridningen mot honom. Det syntes
angeläget att polismyndigheter hölle sig utanför den ryktesspridning och
allmän smutskastning, som ofta föreginge politiska val. I förevarande fall
hade informationen till kommunalmännen medfört att polisutredningen
kommit att nämnas vid ett kommunalfullmäktigesammanträde den 5 december
1959.

Här må antecknas att enligt vad K. i en senare skrift upplyst vid berörda
fullmäktigesammanträde skedde val av ordförande i socialnämnden
samt att K. då icke omvaldes.

Ärendet vilade härefter till hösten 1963 i avbidan på RÅ:s prövning av
den därstädes upptagna frågan. Sedan jag därefter fått tillgång till landsfogdens
akter rörande ifrågakomna ärenden, skedde remiss till denne, varvid
bifogades en inom JO-expeditionen upprättad PM av följande innehåll.

De kommunalmän som fått del av upplysningar rörande den ifrågakomna
förundersökningens innehåll synas icke i och för sin tjänsteutövning
ha haft behov av informationer i saken. Fråga torde sålunda knappast vara
om utlämnande av hemliga uppgifter från en myndighet till annan myndighet.
Ej heller synes på annan grund ha ålegat dem, som mottagit informationerna,
att iakttaga tystnad om vad som upplystes från A:s sida.

Med hänsyn härtill synes det vara av betydelse att besked erhålles om
dels den närmare innebörden av de upplysningar A. lämnade, dels dennes
uppfattning i vad mån utlämnande av upplysningarna kunde vara menligt
för klaganden. Ytterligare bör i remissvaret beröras frågan om icke klaganden
före informationskonferensen bort beredas tillfälle att yttra sig i frågan
om en redogörelse för förundersökningen kunde från hans synpunkt
framstå som menlig.

I härefter avgivet yttrande hänvisade landsfogden till en bilagd, av A.
upprättad redogörelse i saken samt anförde vidare.

Jag bedömde kommunalmännen som representanter för kommunen och
att uppgifterna icke kunde vara till skada för K. Då landsfiskalen rådgjort
med mig i saken påtager jag mig hela ansvaret för den händelse någon felaktighet
blivit begången.

Jag har emellertid bedömt att informationerna kunde lämnas med hänsyn
till allt skvaller som vidarebefordras om K.

I A:s nämnda yttrande anfördes bl. a. följande. A. hade icke varit initiativtagare
till sammanträffandet med kommunalmännen utan det var personer
inom kommunens ledande skikt som funnit det angeläget att de kommunala
myndigheterna finge information om vad som i verkligheten framkommit
genom utredningen och icke blott voro hänvisade till skvaller när
det gällde bedömningen av vad som borde göras för att återställa förtroendet
för kommunens sociala verksamhet. A. kunde icke påminna sig att han
beaktat möjligheten att K:s mening beträffande den planerade informationen
bort inhämtas, vilket torde sammanhänga med Ars uppfattning att den
gjorda framställningen var befogad. Den ifrågakomna informationen hade
ej haft någon partipolitisk innebörd. Då fyra år förflutit från sammanträdet

166

kunde A. ej exakt angiva vilka delar av utredningen som upplästes, men
med säkerhet var det en allsidig information. Det framhölls för de närvarande
att uppgifterna icke fingo utspridas, något som såvitt A. hade sig
bekant ej heller skett. A. kunde ej finna att informationen varit K. till
men, utan ryktesspridningen torde ha avtagit och till slut upphört. A.
åberopade slutligen att K:s anmälan till landsfogden beträffande informationen
skett först två år efteråt men dagen efter det att K. på talan av A.
fällts till ansvar för viss förseelse i annat sammanhang.

K. inkom därefter med påminnelser, varvid anfördes bl. a. följande.

Jag anser att information ur avskrivna polisutredningar principiellt vara
en sak som endast i alldeles speciella undantagsfall skall få tillgripas på det
politiska planet. Allra minst anser jag det lämpligt att polismyndigheten
själv lånar sig till dylika informationer, som då lätt får officiell karaktär. I
detta fall lämnades uppgifterna dessutom ut av en polischef, som själv icke
ens sysslat med ärendet tidigare. Det hade väl rimligen räckt med, att under
någon dag exempelvis hålla polisrapporten tillgänglig å polisstationen för
de av denna särskilt intresserade. Det riktiga hade väl närmast varit att
hänvisa till ett besök å landsfogdens expedition, som varit rätta platsen för
ett studium av förundersökningsprotokollet.

Att lång tid efteråt påstå att en åtgärd varit till någons men eller icke,
kan vara nog så vanskligt. Själv har jag den bestämda uppfattningen, att
åtminstone med hänsyn till mina politiska planer så var det kritiserade
mötet ett avsevärt men, vilket ju för övrigt omedelbart bekräftades å valsammanträdet
den 5 december 1959. I vart fall måste väl landsfiskalen och
landsfogden, som tagit del av den i många delar synnerligen motsägelsefulla
polisutredningen förstå, att ett offentliggörande av denna polisutrednings
innehåll, sannerligen icke skulle bidraga till att ta död på några rykten
mot mig.---

I en P. M. den 3 september 1963 från Eder expedition har ifrågasatts om
icke mitt tillstånd till informationen bort inhämtats. I den delen vill jag
endast ha sagt, att min principiella inställning är att konferenser av aktuellt
slag äro direkt olämpliga. Men om de över huvud taget i något enstaka fall
ändock kunde anses ha någon funktion att fylla, så borde i varje fall den
misstänktes tillstånd eller i varje fall synpunkt på det hela först ha inhämtats.

I förevarande fall fick jag för övrigt händelsevis av en min partikamrat
några dagar i förväg kännedom om att sammanträdet i fråga skulle hållas
inför landsfiskalen. Med anledning därav ringde jag vid två tillfällen upp
landsfogdeexpeditionen och protesterade mot att ett offentliggörande av
polisutredningen skulle få ske under dylika former. Då landsfogden icke var
anträffbar bad jag särskilt kontorsbiträdet att omedelbart till landsfogden
framföra mina protester mot det aktuella mötet, vilket hon lovade. Jag
ringde dessutom upp landsfiskal A. vilken jag personligen kom i kontakt
med och framförde till denne mina bestämda protester mot det planerade
informationsmötet, vartill landsfiskalen cyniskt genmälde att han icke
tänkte taga någon hänsyn till vad jag tyckte och tänkte i saken.

Både landsfogden och A. ha på förfrågan förklarat sig sakna minne av att
telefonledes framförda protester från K:s sida skulle ha förekommit.

187

I en den 28 oktober 1963 hit inkommen skrift hemställde J. — som är
make till den kvinna som lämnat de för K. mest graverande uppgifterna
under förundersökningen — om åtgärder gentemot K.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vad först angår J:s klagomål i vad de avse de förhållanden under 1958
och januari 1959 som voro föremål för den här särskilt ifrågakomna förundersökningen,
vill jag till att börja med i anslutning till landsfogdens
åtalsprövning hösten 1959 uttala att det icke finns anledning till kritik
mot honom för att han för sin del med hänsyn till de motstridiga uppgifterna
i saken fann bevisningen icke vara tillräcklig för åtal. Samtidigt vill
jag dock också uttala att det med hänsyn till den utredning som förelåg
icke skulle ha kunnat anses felaktigt om landsfogden väckt åtal, varvid icke
minst är att beakta att K. vid ett polisförhör vidgått sådana ömhetsbetygelser
gentemot en av de ifrågakomna kvinnliga understödstagama att det
ingalunda varit obefogat om till domstol hänskjutits huruvida uppträdandet
i det sammanhanget innefattat åsidosättande av tjänsteplikt. I de nu
berörda bedömningsfrågorna finnes dock utrymme för olika meningar, och
landsfogdens mening kan ej bestämt påstås vara felaktig.

De nämnda händelserna påtalades härstädes av J. i slutet av oktober
1963 kort tid innan preskriptionstiden för eventuellt ämbetsbrott från K:s
sida utlöpte. Såvitt angick sådana handlingar som K. själv vidgått hade
preskriptionstiden möjligen redan utgått. Med hänsyn till att någon ytterligare
utredning av värde icke kunde beräknas stå till buds vid denna sena
tidpunkt och under beaktande av omständigheterna i övrigt fann jag för
min del ej skäl att vidtaga någon åtgärd i saken.

Beträffande K:s klagomål över att material från förundersökningen givits
viss offentlighet må anföras följande.

Enligt 10 § sekretesslagen gäller bl. a. att handlingar rörande polismyndighets
och åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av
brott ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras att — såvitt här är av
intresse — utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Med stöd av
denna paragraf anses oftast handlingar rörande förundersökning mot den,
som misstänkts men ej åtalats för brott, vara hemliga. Av allmänna rättsgrundsatser
anses följa att en tjänsteman har tystnadsplikt beträffande innehållet
i allmän handling som är hemlig.

I nu förevaran de fall ha uppgifter från ett förundersökningsprotokoll
muntligen utlämnats sedan beslut fattats att åtal ej skulle väckas. Utlämnandet
av uppgifterna är att bedöma enligt de grunder som framgå av 10 §
sekretesslagen. Såsom framhållits i den förut refererade promemorian har
här ej varit fråga om utlämnande av hemliga uppgifter från en myndighet
till annan myndighet. Även om det. formellt ej var fråga om dylik formed -

168

ling av hemlig handling myndigheter emellan, anser jag dock att man ej
bör lämna helt obeaktat att ett syfte med den lämnade informationen var
att kommunala myndigheter skulle, låt vara medelbart, få sakliga upplysningar
som kunde vara av värde för deras verksamhet.

Det avgörande för frågan om information bort lämnas på sätt som skedde
var dock om utlämnandet av uppgifterna skäligen kunde befaras vara menligt
för K. Karaktären av de brott, för vilka K. misstänkts, och även innehållet
i de beskyllningar som framförts mot honom, tala onekligen starkt
för att ett utlämnande av upplysningar kunde vara menligt för honom.
Emellertid måste hänsyn också tagas till att ostridigt en avsevärd ryktesspridning
beträffande K. vid berörd tid förekom i bygden med anledning
av vad som inträffat eller troddes ha inträffat. Även om det nu ej låter sig
fastställas vad de cirkulerande ryktena inneburo, måste sägas att förekomsten
av rykten, måhända överdrivna, kan tänkas vara så menlig för
den berörde att ett visst offentliggörande av eljest hemliga uppgifter rörande
de verkliga saksammanhangen kan vara ej endast icke menlig utan
till och med till fördel för vederbörande. Klart är dock att största restriktivitet
bör iakttagas vid bedömning om av dylik anledning offentliggörande
av hemliga uppgifter bör ifrågakomma. Ett löst grundat antagande om att
oförmånliga rykten förekomma bör självfallet ej få tagas till anledning till
utlämnande av hemliga uppgifter. Bedömningen huruvida motverkande av
ryktesbildning genom dylikt utlämnande verkligen är till fördel för den för
ryktena utsatte kan också vara mycket vansklig att göra i det enskilda
fallet.

Med hänsyn härtill tala enligt min mening starka skäl för att tillfälle
bör beredas den, till vars förmån sekretessen gäller, att före offentliggörandet
uttala sin mening i frågan vad som är att anse som menligt eller icke
för honom. Detta måste dock med utgångspunkt från gällande rätt anses
vara en lämplighetsfråga. Det kan ej hävdas att för landsfogden eller A.
förelegat någon ovillkorlig skyldighet att höra K. i saken. Jag anser mig
följaktligen ej ha fog för någon anmärkning i den delen även om jag vill
framhålla att jag för min egen del anser att det klart lämpligaste varit om
K. hörts före landsfogdens ställningstagande. Därvid vill jag också nämna
att landsfogden i och för sig ej skulle ha varit bunden av K:s mening i saken
men ett viktigt bidrag till underlaget för bedömningen skulle otvivelaktigt
ha vunnits.

Vad angår landsfogdens bedömning att ett utlämnande i förevarande fall
ej skulle lända K. till men, vill jag under hänvisning till det ovan sagda som
min mening uttala, att det framstår som tveksamt vilket som varit det
riktiga men att det ej finnes fog för att påstå att landsfogdens bedömning
var felaktig.

Beträffande själva tillvägagångssättet vid utlämnandet av uppgifterna
finner jag ej skäl till någon erinran. Anledning saknas till annat antagande

169

än att A. därvid lämnat en objektiv redogörelse. K:s antagande att partipolitiska
synpunkter kunnat spela in vid A:s befattning med saken framstår
som helt obestyrkt.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

13. Fråga om myndighet har eller bör åläggas skyldighet att till
rättegångsombud utlåna handling för kopiering eller avskrift
annorstädes än å myndighetens expedition

I ett ärende väcktes fråga om myndighet icke borde vara skyldig att
såsom lån tillhandahålla rättegångsombud domsexemplar för kopiering
eller avskrift genom ombudets försorg. Klaganden — en advokat — åberopade
att han för att bespara en uppdragsgivare kostnad för domslösen
begärt hos en åklagare att få låna dennes exemplar av en brottmålsdom
men nekats detta.

Vid ärendets avgörande anförde jag till en början följande.

En till åklagare expedierad och hos honom förvarad dom utgjorde enligt
2 kap. 2 § TF allmän handling hos åklagaren. Enligt 8 § samma kapitel
skulle dylik handling, som ej var hemlig, på begäran tillhandahållas för
läsning eller avskrivning på stället. Därjämte kunde avskrift erhållas mot
stadgad avgift.

I praktiken torde av naturliga skäl endast undantagsvis inträffa att
någon som ville taga del av allmän handling, upprättad av en myndighet,
vände sig till annan myndighet än den som själv upprättat handlingen.1
I förevarande fall fann jag det opåkallat att upptaga frågan om just åklagaren
borde vara skyldig att tillhandahålla en dom för avfotografering
eller dylikt. Det fanns ju ingen som helst anledning att han skulle åläggas
detta om domstolen, som meddelat domen, icke själv hade någon motsvarande
skyldighet.

Med utgångspunkt från att den upptagna frågan borde ses från domstolarnas
synpunkt, diskuterade jag därefter problemet i belysning av expeditionslösen-
och stämpelförordningarnas bestämmelser. Enär från och med
den 1 januari 1965 ny lagstiftning rörande expeditionsavgifter gäller, återgiver
jag här endast sådana synpunkter som synes kunna vara tillämpliga
även enligt den nya lagstiftningen.

I beslutet fastslogs att det icke förelåg någon skyldighet för domstol att
utlåna domar eller andra handlingar till enskilda för avfotografering eller
dylikt på annat håll än domstolens kansli. Vidkommande frågan om dom 1

Jämför numera beträffande avskriftbeställning 20 § SFS 1064 nr 618.

6* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G5 års riksdag

170

stolen likväl kunde anses vara berättigad att efter eget bedömande utlåna
handling i angivet syfte anfördes följande.

I de fall, där för avskrift eller kopia stadgats högre avgift än som motsvarade
ett schablonmässigt beräknat självkostnadspris för avskrifts eller
kopias framställande (såsom enligt den nya lagstiftningen gäller för lösenskyldig
part och enligt tidigare gällande rätt gällde jämväl i vissa andra
fall), vore det stridande mot lagstiftningens grunder om utlåning skedde.
Den högre avgiften vore nämligen betingad av att parten av lagstiftaren
ansetts böra svara för vissa kostnader utöver vad som belöpte på själva
expeditionens framställande. Det kunde icke ifrågakomma att parten skulle
genom domstols utlåning av domen besparas sådan tilläggskostnad som —
avsiktligen — inbegripits i avgiftstariffen.

Vad anginge de fall där det allenast skulle utgå en avgift som i princip
motsvarade självkostnadspriset (dvs. enligt den nya lagstiftningen i regel
tre kronor per sida) borde däremot utlåning ibland kunna ifrågakomma,
nämligen i sådana fall där något statsfinansiellt eller annat allmänt intresse
icke träddes för när. Om sålunda en arbetstyngd domstol eller annan myndighet
ansåge att det vore fördelaktigt för myndigheten att dess personal
besparades arbete med avskrift och att utlåning av den allmänna handlingen
bedömdes kunna ske utan någon som helst risk för skada, något som
väl sällan vore fallet beträffande originalhandlingar, torde någon invändning
icke kunna framställas om utlåning sker. Bedömningen i detta hänseende
måste dock anses tillkomma myndigheten själv, och det kunde ej
hävdas att i fall av nu berörd art en vägran att utlåna en allmän handling
för avskrift utom myndighetens lokaler skulle utgöra ett fel från myndighetens
sida.

I ärendet fann jag något lagstiftningsinitiativ i anledning av klagandens
framställning icke vara motiverad.

14. På grund av lagsökningsutslag ha vissa fastigheter blivit utmätta.
Fråga om betydelsen av att vid tiden för utmätningen
dels en av fastigheterna varit av gäldenären försåld (I), dels
gäldenärens förvärv av en utav de andra fastigheterna enligt jordförvärvslagen
var eller kunde vara ogillt (II). Tillika fråga om
verkan därav att sedan utmätningen skett domstol efter återvinningstalan
mot lagsökningsutslaget med »upphävande» av detta
ålagt gäldenären, såvitt angick huvudsaken, samma betalningsskyldighet
som upptagits i utslaget (III). Fastighetsägare skall

höras innan föreläggande gives honom att söka lagfart (IV)

Genom lagsökningsutslag den 4 oktober 1961 av Södra Möre häradsrätt
förpliktades Ove Bergström att till gäldande av en av honom accepterad

171

växel å 40 000 kronor till Svenska Handelsbanken utgiva växelbeloppet
jämte ränta samt ersättning för kostnader å målet.

Sedan Bergström hos häradsrätten bl. a. ansökt om återvinning meddelade
häradsrätten den 16 januari 1962 dom, varigenom — med upphävande
av lagsökningsutslaget — Bergström ålades dels samma betalningsskyldighet
i avseende å kapital och ränta som bestämts i utslaget, dels ock
förpliktelse att med visst belopp gottgöra banken dess rättegångskostnader.
Sedan Bergström fullföljt talan mot domen, fann Göta hovrätt genom dom
den 22 oktober 1962 ej skäl göra ändring i häradsrättens dom. Högsta
domstolen fann i beslut den 30 maj 1963 ej skäl meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

För uttagande av sin fordran enligt lagsökningsutslaget ansökte banken
hos utmätningsmannen i Vassmolösa distrikt, landsfiskalen G. Klette, om
utmätning av Bergström tillhörig egendom. I anledning härav utmätte
Klette vid förrättning den 9 december 1961 dels viss lös egendom värderad
till 10 650 kronor, dels ock fastigheterna Sävsjö l20, l38 och l39 i Karlslunda
socken. I utmätningsprotokollet antecknades bl. a. att Bergström icke var
närvarande vid förrättningen men att skriftlig underrättelse om den sökta
utmätningen delgivits honom den 5 december 1961, att han förvärvat
Sävsjö l20 enligt köpebrev den 21 februari 1956 och att lagfart senast beviljats
för honom å fastigheterna Sävsjö l38 och l39.

Genom besvärsskrift den 23 december 1961 överklagade Bergström hos
länsstyrelsen i Kalmar län utmätningen under yrkande att densamma måtte
upphävas, enär han anhängiggjort återvinningstalan mot lagsökningsutslaget.

I skrifter inkomna till länsstyrelsen den 19 mars 1962 och senare förklarade
Bergström att han icke erhållit tillstånd enligt jordförvärvslagen
att förvärva fastigheten Sävsjö l20, i följd varav fånget vore ogillt och att
han således icke vore ägare till fastigheten, att han försålt Sävsjö l39
genom köpebrev den 3 januari 1960, att enär häradsrätten i sin dom den
16 januari 1962 upphävt lagsökningsutslaget utmätningen förfallit, att han
fullföljt talan mot sistnämnda dom, genom vilken honom ålagts betalningsskyldighet
till banken, samt att han motsatte sig »all försäljning av utmätta
fastigheter under rådande omständigheter».

I utslag den 8 oktober 1962 lämnade länsstyrelsen på angivna skäl hans
yrkanden utan bifall. Länsstyrelsens utslag vann laga kraft.

I en den 2 januari 1963 hit inkommen klagoskrift anförde Bergström
att länsstyrelsens utslag och förfarandet vid utmätningen enligt hans förmenande
i åtskilliga avseenden voro felaktiga och ansåg, att de som handlagt
ärendet gjort sig skyldiga till tjänstefel. Han underställde därför ärendet
JO:s prövning och hemställde om vidtagande av de åtgärder vartill utredningen
kunde föranleda. I klagoskriften påtalade han — såvitt nu är
i fråga — jämväl att häradsrätten, efter framställning av landsfiskalen i

172

Vassmolösa distrikt, ådömt honom »böter med 200 kronor» för det han
underlåtit att söka lagfart å fastigheten Sävsjö l20, vilken fastighet han
icke vore ägare till.

Sedan yttranden infordrats från länsstyrelsen och från häradshövdingen
i Södra Möre domsaga, inkom Bergström med påminnelser huvudsakligen
såvitt avsåg frågan om skyldighet för honom att söka lagfart å fastigheten
Sävsjö l20. Han vitsordade därvid, att hans klagomål i denna del avsåg
ett av häradsrätten den 20 januari 1962 utfärdat föreläggande för honom
och hans hustru att söka lagfart å fastigheten.

I skrivelse till Bergström anförde tjänstförrättande JO lagmannen Bengt
Sandström bl. a. följande.

Utmätningen den 9 december 1961.

Vad angår de grunder Bergström hos länsstyrelsen och härstädes anfört
till stöd för att utmätningen skulle vara felaktig vill jag anföra följande.

I. Såsom länsstyrelsen i utslaget uttalat utgjorde det förhållandet att
Bergström anhängiggjort återvinningstalan mot lagsökningsutslaget icke
laga hinder mot utmätningen (49 § och 51 § första stycket UL).

Bergström hade ostridigt erhållit senaste lagfart å fastigheten Sävsjö l39.
Ny lagfart hade icke sökts. Att Bergström enligt köpebrev den 3 januari
1960 försålt denna fastighet har icke visats vid utmätningstillfället. Vid
sådant förhållande och då den person till vilken Bergström enligt köpebrevet
överlåtit fastigheten icke klandrat utmätningen, synes utmätningen
icke ha kunnat upphävas av det skäl att Bergström enligt nyssnämnda
köpebrev försålt fastigheten.

II. Beträffande Sävsjö l20 är upplyst att Bergström och hans hustru förvärvat
denna fastighet enligt köpebrev den 21 februari 1956 och att Bergström
genom boskifteshandling den 31 mars 1958 tillskiftats fastigheten.
Även om köpet av fastigheten var ogillt vid tiden för utmätningen, enär
Bergström ej erhållit jordförvärvstillstånd, synes detta förhållande, särskilt
med hänsyn till möjligheten att förnya fångeshandlingen före ansökan om
lagfart och förvärvstillstånd, ej böra anses ha utgjort hinder för utmätningen
med mindre det vid utmätningen blivit styrkt att fastigheten återgått
till säljaren.

III. I vad gäller Bergströms påstående att utmätningen bort upphävas
eller förklaras ha förfallit av den orsak att häradsrätten i domen uttalat
att den »med upphävande av lagsökningsutslaget» förpliktade Bergström
att utgiva beloppet i fråga har länsstyrelsen i sitt yttrande anfört:

Genom utslaget har länsstyrelsen i sak även prövat Bergströms efter
besvärstidens utgång framställda invändning, att utmätningen den 9 december
1961 skulle ha förfallit och har länsstyrelsen därvid funnit, att
utmätningen — oavsett formuleringen av Södra Möre häradsrätts dom den
16 januari 1962 — måste avse Svenska Handelsbankens fordran, såvitt

173

densamma av häradsrätten fastställts lika med lagsökningsutslaget den 4
oktober 1961. Denna prövning kunde möjligen mera fullständigt ha angivits
i länsstyrelsens utslag.

Bergströms påstående föranleder mig till följande uttalande: Det synes
kunna med fog ifrågasättas huruvida i detta fall, då häradsrätten fastställt
den omtvistade fordringen, det »upphävande» varom häradsrätten
förordnat är sådant som avses i 50 § UL. Oavsett hur därmed må förhålla
sig, synes Bergström icke ha hos utmätningsmannen ansökt om återgång
av den verkställighet som ägt rum på grund av utslaget. Då återgångsyrkande
ej väckts hos utmätningsmannen synes det därför tveksamt huruvida
länsstyrelsen på av Bergström anförda skäl skulle ha ägt till prövning
upptaga sådant yrkande eller Bergströms yrkanden om att utmätningen
måtte upphävas eller förklaras ha förfallit.

Föreläggandet att söka lagfart å Sävsjö l20.

IV. Av handlingarna i ärendet framgår, att Södra Möre häradsrätt genom
beslut den 20 januari 1962 förelagt Bergström och hans hustru, envar vid
vite av 200 kronor, att sist den 7 februari 1962 söka lagfart å fastigheten
Sävsjö l20.

Enligt vad som framgår ovan hade Bergström icke erhållit lantbruksnämndens
tillstånd till förvärvet av fastigheten och ej heller inom därför
stadgad tid ansökt om sådant tillstånd.

Bergström har i ärendet anfört att föreläggandet ej bort meddelas, enär
fånget var ogillt och han därför ej ägde erhålla lagfart å fastigheten, samt
att han borde ha fått tillfälle att innan föreläggandet meddelades yttra
sig över den ansökning av landsfiskalen i Vassmolösa distrikt, som låg till
grund för vitesföreläggandet.

Häradshövdingen Liss-Eric Björkman har i ärendet inkommit med yttrande,
varjämte han bifogat yttrande från tingsnotarien Per-Göran Näss,
som i häradsrätten handlagt ärendet. Näss har i sitt yttrande anfört, att
enär inga för lagfart hinderliga villkor eller bestämmelser om villkorlig
äganderättsövergång funnos i det köpebrev, dagtecknat den 21 februari
1956, varigenom Bergström och dennes hustru förvärvade fastigheten, han
ansåg att hinder ej förelåg att utfärda det begärda vitesföreläggandet. Näss
har vidare anfört, att han ej vid handläggningen av ärendet ägde kännedom
om vad JO anfört i ämbetsberättelsen år 1944 s. 96 o.f. — Björkman har
i sitt yttrande anfört bl. a. att, ehuru fel blivit begånget, föreläggandet enligt
hans mening icke länt Bergström eller dennes hustru till ohägn, särskilt
som den av landsfiskalen väckta frågan helt synes ha förfallit. — Även
Näss har uttalat att makarna Bergström icke synes ha lidit någon rättsförlust.

Dåvarande JO har å det av Näss anmärkta stället i ämbetsberättelsen till
1944 års riksdag som sin mening uttalat, att det är av största vikt att
fastighetsägaren, innan lagfartsföreläggande gives, beredes tillfälle att yttra

174

sig över det framställda yrkandet. Jag delar helt den mening som sålunda
kommit till uttryck. I nu förevarande ärende finnes anledning att antaga
att Bergström, om han beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen, lämnat
upplysningar av sådan art att föreläggande icke kommit att meddelas.
Bergström har nämligen i ärendet anfört, att säljarens dödsbodelägare icke
velat gå med på förnyelse av köpeavtalet och att Bergström därför icke
kunde erhålla förvärvstillstånd.

Häradsrätten hade således enligt min mening bort lämna makarna Bergström
tillfälle att inkomma med yttrande över ansökningen. Med hänsyn
till avsaknaden av uttalanden i lagtext och kommentarer rörande handläggningen
av ärenden angående lagfartsföreläggande finner jag emellertid
— utöver mitt nu gjorda uttalande — icke skäl till någon min vidare åtgärd
i anledning av ifrågavarande underlåtenhet. Föreläggandet — som ej följts
av talan om utdömande av det förelagda vitet — synes ej heller ha orsakat
Bergström eller dennes hustru någon rättsförlust.

15. Fråga om behovet av förbud mot fotografering av tilltalad och
misstänkt på väg till och från rättssalen

I en den 10 januari 1964 hit inkommen framställning anförde advokaten
Hjalmar Petri följande.

Enligt rättegångsbalken, 5:e kap. 9 § må fotografi ej tagas i rättssalen.

Följden av denna bestämmelse har i varje fall vid Stockholms Rådhusrätt
blivit att det lilla utrymmet mellan rättssalen och det s. k. fångrummet
nu i stället utnyttjas för fotografering. I alla uppmärksammade brottmål
postera fotograferna utanför de två aktuella dörrarna med sina kameror
i högsta hugg, beredda till aktion när den misstänkte visar sig. Ingen som
bevittnat denna olustiga företeelse, som nästan för tanken till människojakt,
kan finna den annat än osympatisk, olustig och ovärdig svensk rättsordning.

Till försvararens övriga uppgifter har nu också kommit att han skall
vara »fotografvamare». Bortsett från rena undantagsfall önskar i brottmål
misstänkta personer undslippa varje form av publicitet. Detta kända
faktum gör det till en bjudande plikt för en försvarare att när han finner
en fotograf utanför fångrummet omedelbart underrätta sin klient härom
så att denne kan vidtaga erforderliga åtgärder för att skydda sig. Tillfredsställelsen
av att kunna göra sin klient en sådan tjänst grumlas dock otvivelaktigt
av att åtgärden nödvändiggöres av ett inkonsekvent system.

Jag vill med det sagda icke taga ställning till huruvida fotografering vid
domstolarna skall vara tillåten eller icke. Oberoende av om man anser att
det må förekomma bör dock alla kunna vara överens om att den nuvarande
ordningen är ytterst otillfredsställande och att en ändring i någon riktning
bör komma till stånd.

Jag tillåter mig hemställa, att JO vidtager de åtgärder vartill denna framställning
kan anses böra föranleda.

175

1 anledning av framställningen beslöt jag inhämta yttrande av Stockholms
rådhusrätt. I remissen begärdes synpunkter på frågan huruvida
gjorda erfarenheter voro sådana att det kunde anses föreligga behov av lagstadgat
förbud mot fotografering av anhållen, häktad och annan intagen
som föres till eller från domstol; i detta sammanhang hänvisades till 14 §
KK den 25 april 1958 ang. tillämpning av lagen om behandlingen av häktade
och anhållna m. fl., 39 § verkställighetslagen och SOU 1938: 44 s. 113.
Därjämte anhölls om upplysning huruvida det övervägts att vidtaga lokala
dispositioner så att en tilltalad eller misstänkt av berörda kategorier kunde
föras in till rättssalen utan att dessförinnan behöva passera för allmänheten
tillgängliga utrymmen i rådhuset.

Rådhusrätten inkom därefter med begärt yttrande, vari anfördes i huvudsak
följande.

Å de avdelningar av rådhusrätten, som ha att handlägga mål av ifrågavarande
slag, torde åtgärder icke vidtagas till förhindrande av fotografering
av anhållna, häktade och andra intagna under det dessa föras mellan
vederbörande avdelnings förvaringsrum för sådana personer och rättssalen
och därvid passera för allmänheten normalt tillgängliga utrymmen inom
Rådhuset. Sådan fotografering synes förekomma endast i relativt liten utsträckning
och då alltid i mål, som av en eller annan anledning äro särskilt
uppmärksammade.

Rådhusrätten finner uppenbart att vederbörande genom fotograferingen
utsättas för uppmärksamhet i en omfattning och i en form, som kan innebära
onödigt lidande (jfr 14 § IvK den 25 april 1958 angående tillämpning
av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt 39 § verkställighetslagen).
Det är att märka, att ett av processlagberedningens skäl
för det förbud mot fotografering i rättssalen, som återfinnes i 5 kap. 9 §
rättegångsbalken, just var, att sådan fotografering under pågående förhandling
vore ägnad att utsätta tilltalad i brottmål för onödigt lidande
(se SOU 1938: 44 s. 113). I detta sammanhang bör även framhållas att förhandling
under förundersökning i brottmål jämlikt 5 kap. 1 § rättegångsbalken
ovillkorligen skall, om den misstänkte så begär, hållas inom stängda
dörrar samt att det, såvitt gäller sådan förhandling, icke föreligger skyldighet
för domstol alt anslå uppropslista på samma sätt som i fråga om
huvudförhandling påbjudits i KK den 10 juli 1947 om tillkännagivande
av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m. m.

Emellertid torde laga grund saknas för meddelande av förbud mot fotografering
inom de för allmänheten tillgängliga utrymmena av en domstols
lokaler. Den i 5 kap. 9 § rättegångsbalken förekommande bestämmelsen, att
det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter, torde kunna
anses inrymma bemyndigande för ordföranden att av ordnings- och säkerhetsskäl
avstänga allmänheten från vissa utrymmen i domstolsbvggnaden,
men däremot icke rätt att utvidga det i samma lagrum förekommande
förbudet mot fotografering i rättssalen till att giilla andra lokaler.

Närmast uppställer sig då frågan, huruvida fotografering kan hindras
genom att vissa utrymmen inom domstolsbyggnaden, som anhållen, häktad

176

eller eljest intagen måste passera på väg till eller från rättssalen, avstängas.
Allmänheten äger rätt att få tillträde till vissa av domstolens lokaler såsom
följd av bestämmelsen, att förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Härjämte äger allmänheten rätt att besöka domstolens kansli under de
tider detta hålles öppet. I vidare mån än nu sagts torde någon ovillkorlig
rätt att utan särskilt tillstånd uppehålla sig i domstolens lokaler icke föreligga
för allmänheten. Så länge allmänheten icke berövas sin möjlighet att
övervara offentlig förhandling eller att besöka kansliet skulle då genom
tillfredsställande avstängningsanordningar samma resultat uppnås som genom
ett utvidgat fotograferingsförbud. Med hänsyn till att offentlighetsprincipen
starkt präglat såväl rättegångsbalken som övriga processuella
bestämmelser, torde det emellertid kunna ifrågasättas, om denna framkomstmöjlighet
kan vinna förståelse hos allmänheten och särskilt då hos
de nyhetsförmedlande organens representanter.

Å rådhusrättens fyra stomämndsavdelningar är det redan nu möjligt att
med beaktande av allmänhetens förutnämnda rätt avstänga just de delar
av korridorerna utanför vissa sessionssalar, över vilka anhållna, häktade
och andra intagna passera på väg mellan förvaringsrum och rättssalen.
Sådan avstängning äger också understundom rum, främst av ordningsskäl.
Avstängningsanordningarna utgöra emellertid icke något effektivt hinder
för fotografering. Viss komplettering av dessa anordningar till förhindrande
av fotografering är emellertid möjlig att åstadkomma. Å rådhusrättens
övriga brottmålsavdelningar saknas sådana avstängningsanordningar, som
nu nämnts.

Såsom förut antytts delar rådhusrätten på grund av sina erfarenheter
advokaten Petris uppfattning, att den hittills tillämpade ordningen är
ytterst otillfredsställande. Den anonymitet, som de lagstiftande myndigheterna
avsett att tillförsäkra en för brott misstänkt person, kan i fall, då
en gärning väckt stort uppseende, bliva helt illusorisk, därest icke fullgoda
möjligheter till förhindrande av fotografering i vissa andra delar av domstolsbyggnaden
än själva rättssalen tillskapas.

Rådhusrätten har införskaffat kostnadsförslag beträffande sådan komplettering
av förefintliga avstängningsanordningar, som förut nämnts, i
syfte att kunna, därest så skulle erfordras, hos vederbörande medelsförvaltande
myndighet inom Stockholms stad göra framställning om erforderliga
åtgärder. Med sådan framställning torde emellertid böra anstå till dess fullständig
utredning i frågan om behovet av utvidgat fotograferingsförbud
föreligger.

Remiss skedde härefter till styrelserna för Föreningen Sveriges Häradshövdingar,
Föreningen Sveriges Stadsdomare, Sveriges Advokatsamfund
och Publicistklubben.

I de härefter avgivna yttrandena vitsordade samtliga nämnda remissinstanser
att missförhållanden i av Petri påtalat hänseende förekommo, och
i flertalet yttranden underströks att de tilltalade och misstänkta tillfogades
onödigt lidande genom fotograferingen. Samtliga remissinstanser avstyrkte
likväl lagstadgat förbud och förordade i första hand andra utvägar, varvid
i huvudsak anfördes synpunkter av följande innehåll.

Häradshövdingeföreningen uttalade bl. a.

177

Ovedersägligen kan sådant onödigt lidande tillfogas honom (den tilltalade
eller misstänkte), om han i rättens förrum utsätts för en skur av
fotoblixtar, men man kan i sammanhanget icke bortse från fotografernas
många andra möjligheter att fotografera honom. Anonymitetsskyddet kan
säkerligen icke upprätthållas endast genom ett förbud som det i förevarande
sammanhang diskuterade. Av hänsyn till den tilltalade synes emellertid
vissa avspärrningsanordningar kunna vidtagas såsom rådhusrätten anfört.
För häradsrätternas vidkommande må vidare framhållas, att fragan i
stort sett saknar aktualitet. De olägenheter, som enligt vad rådhusrättens
skrivelse antyder för närvarande föreligga, torde böra lösas genom överenskommelse
med pressens organisationer.

Stadsdomarföreningen anförde.

Styrelsen ställer sig emellertid tveksam till införandet av ett lagstadgat
förbud. Flertalet av våra domstolsbyggnader äro så disponerade, att ett
sådant skulle vara svårt att upprätthålla. Transport sker ofta genom flera
utrymmen och genom långa korridorer. Det förefaller också ganska orealistiskt
att tänka sig att sådana byggnadstekniska eller andra arrangemangskulle
kunna genomföras, så att de utrymmen inom domstolsbyggnaden,
som anhållen, häktad eller eljest intagen måste passera på väg till eller från
rättssalen, skulle kunna avstängas och fotografering därigenom undvikas.
Dylika arrangemang skulle dessutom säkerligen visa sig mycket kostnadskrävande.
Andra möjligheter torde emellertid finnas. Vederbörande kan
exempelvis transporteras till rättssalen i god tid före förhandlingens början.
Han kan också föras dit på andra vägar än de vanliga, exempelvis genom
rättens ingång. Aled någon uppfinningsförmåga bör det kunna ordnas sä
att det icke gives tillfälle till fotografering. Detta system torde redan tilllämpas
på sina håll. Det är sedan en annan fråga om detta pa nagot sätl
kan anses stå i strid med offentlighetsprincipen. Styrelsen förmenar att så
icke är fallet. Ett auktoritativt uttalande härom vore emellertid önskvärt.
Styrelsen anser, att om ett sådant uttalande kommer till stånd, ett utvidgat
fotograferingstorbud icke är erforderligt och med hänsyn till de tidigare
antydda svårigheterna att upprätthålla detsamma knappast heller önskvärt.

Advokatsamfundet uttalade.

Det är enligt styrelsens uppfattning tveksamt hur långt ett sådant förbud
(mot fotografering) borde sträcka sig, och man måste vidare räkna
med praktiska svårigheter att upprätthålla förbudet. Styrelsen förutsätter
emellertid att domstolarna i förekommande fall vidtar sådana anordningar
som kan vara ägnade att förhindra att den misstänkte eller anhållne utsät tes

för onödigt lidande. ... .

Enligt styrelsens uppfattning är det icke otänkbart att nuvarande missförhållanden
skulle kunna åtminstone i avsevärd mån avhjälpas genom regler
eller rekommendationer utfärdade av pressens organisationer, och styrelsen
har därför beslutat föreslå publicistklubben att göra denna fiaga till
föremål för överläggningar mellan publicistklubben och advokatsamfundet.

Publicistklubben anförde till en början beträffande de av Stockholms
rådhusrätt anförda synpunkterna om avstängningsåtgärder, att förståelse
för dylika åtgärder förvisso icke kunde påräknas hos de nvhetsförmed -

178

lande organens representanter och att sådana anordningar torde komma att
betraktas som ett kringgående av offentlighetsprincipen. I fortsättningen
anfördes.

Styrelsen vill här hänvisa till Publicistklubbens publiceringsregler, som
avser att motverka »onödigt lidande». Vad som säges i dessa regler skall
a.Y.en gälla pressens bildmaterial. I anslutning till det synsätt, som ligger
till grund tor publiceringsreglerna, vill Styrelsen gärna “medverka i överläggningar
om åtgärder, som utan att rubba offentlighetsprincipen kunna
vara ägnade att undanröja eventuella missförhållanden.

Stockholms rådhusrätt pekar i sin skrivelse på problemet om radio- eller
televisionssändning från offentlig rättegång bör få förekomma. Detta problem
galler aven den fotograferingsfråga som behandlats här ovan. På grund
av radio- och TV-arbetets natur — dess beroende av apparatur av ganska
komphcerad art — är det speciellt svårbemästrat. Det borde tas upp till
särskild behandling. Styrelsen vill här hänvisa till dess svnpunkter på
»radiofrihetens problem», som i korthet antytts i dess »Yttrande över 1944
ars tryckfnhetssakkunnigas Förslag till tryckfrihetsförordning avgivet av
4 ubhcistklubbens tryckfrihetsdelegation 1947» sid. 23.

I anslutning till vad som anförts här ovan avstyrker Styrelsen en utvidgning
av förbudet mot här ifrågavarande fotografering samt föreslår överläggningar
mellan intresserade parter och Styrelsen i syfte att i den anda,
som pmglar Publicistklubbens publiceringsregler, komma till rätta med
eventuella missförhållanden.

I avgivna påminnelser uttalade Petri att han instämde i förslaget att
överläggningar borde komma till stånd mellan intresserade parter och Publicistklubbens
styrelse.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Publicistklubben följande.

Den av Petri framförda kritiken av sådan fotografering av tilltalade och
misstänkta, som förekommer i samband med inställelser i mera uppmärksammade
brottmål, är otvivelaktigt berättigad. Genom pressbilder och television
ha givits stötande exempel på hur tilltalade och anhållna fått gå
formliga gatlopp mellan rader av fotografer. I förevarande ärende har från
flera håll betonats att den påtalade fotograferingen innebär ett onödigt
lidande för den utsatte. Denne är vid dessa tillfällen i regel berövad sin
rörelsefrihet och i allt fall är det ej av fritt val han inställer sig. Han är
alltså, — i motsats till många andra som utsättas för offentlighetens ljus —
ett försvarslöst villebråd för kamerajägare. Hans situation är även i övrigt
sådan att han drabbas särskilt hårt av närgången uppmärksamhet av ifrågavarande
slag.

En dylik behandling av tilltalade och misstänkta är icke förenlig med tillbörlig
hänsyn till nästan. Humanitetens bud, som ju fått en så framträdande
plats i vår rätts- och kriminalvård, bör prägla behandlingen av tilltalade
och misstänkta även när de komma till och lämna den domstol, där de ha

179

att stå till svars. Behandlingen av tilltalade och misstänkta bör därför
försiggå i värdiga och humana former icke blott under själva rättsiörhand1
ingen utan även i anslutning därtill. Det framstår såsom ett allmant intresse
att de tilltalade ej tillfogas onödigt lidande genom förfaranden som
för dem själva måste framstå som schavotteringsstraff. Det synes mig därför
angeläget att de tilltalade och misstänkta besparas sådant lidande som
kan föranledas av fotografering av aktuellt slag.

I ärendet har ifrågasatts om det icke vore oförenligt med oilenthghetsgrundsatsen
att hindra eller försvåra fotografering i nu aktuellt sammanhang.
Enligt min bestämda uppfattning är så icke fallet. Offentlighetsorundsatsen
tjänar ju de mycket viktiga ändamålen att ge allmänheten
Tnsyn i och möjlighet att kontrollera domstolars och andra myndigheters
verksamhet samt att även i övrigt ge allmänheten upplysning om vad som
förekommit hos myndigheterna. För att dessa betydelsefulla sylten skola
kunna vinnas måste huvudförhandlingarna i regel vara offentliga. Den
enskildes intresse av anonymitet måste här vika för de viktiga intressen
som uppbära offentlighetsprincipen. Men något behov av msyn och kontroll
just i avseende å en parts förande till eller från en rattssal föreligger
uppenbarligen ej. Och vidare ligger det i öppen dag att något sakligt berättigat
informationsbehov ej trädes för när om möjligheterna begransas
för den sortens nyhetsförmedling, som består i att kännedom sprides om
hur en part tagit sig ut i situationer av nämnd art.

Vad särskilt angår förhandling, som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, må erinras att sådan förhandling enligt 5 kap. 1 § KB
skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det. Den rätt
till anonymitet som härigenom tillförsäkrats den misstänkte kan delvis
göras illusorisk om den misstänkte nödgas underkasta sig fotografering pa
väg till eller från domstolen.

I enlighet med det anförda anser jag att avspärrningsanordningar eller
sådana andra arrangemang som berörts i ärendet alls icke sta i stöd med
vad myndigheterna ha att iakttaga utan fastmer äro fullt försvarliga medel
till förebyggande av för de tilltalade eller misstänkta obehaglig fotografering
i de sammanhang som nu är i fråga. Klart är dock att praktiska svårigheter
och även kostnadsfrågor kunna lägga hinder i vägen for effektiva
yttre åtgärder för sådant ändamål.

På sätt framgår av det sagda kunna vägande skäl anföras för att i lagstiftningen
införa förbud mot fotografering i det sammanhang varom liar
är fråga. Innan fråga om lagändring upptages till närmare övervägande,
bör dock först undersökas om icke eu bättre ordning i påtalade hanseenden
kan åstadkommas på frivillighetens väg. I ärendet har också framhållits
att så skulle kunna ske genom tillägg till pressens publiceringsregler.
Publicistklubben och advokatsamfundet ha uttryckligen förklarat sig amna
upptaga överläggningar härom. I avvaktan på resultatet av dessa over -

180

läggningar i vilka jag förutsätter att Sveriges radio aktiebolag såsom
utövare av televisionsverksamheten tar del — anser jag mig för närvarande
ej böra genom framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen taga något
initiativ till lagstiftning i här behandlat hänseende. Jag avser att följa frågans
vidare utveckling, varvid vore av värde om de organisationer som
komma att deltaga i överläggningarna ville underrätta mig om dessas
resultat.

16. Fråga om i visst fall ekonomisk förening skolat träda i likvidation,
så ock om domstols och länsstyrelses befattning härmed

Lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar (föreningslagen) innehaller
i 72 § första stycket bestämmelse att om förening saknar till föreningsregistret
anmäld behörig styrelse, är styrelseledamot, föreningsmedlem
eller borgenär, så ock envar annan vars rätt kan vara beroende av att
någon finnes som äger företräda föreningen, berättigad att hos rätten göra
ansökan, att föreningen skall förklaras skyldig att träda i likvidation. I
andra stycket stadgas, att om förhållande som i första stycket avses varat
mer än ett år, skall länsstyrelsen, där det varder för denna kunnigt, göra
anmälan därom hos rätten. Sker ansökan eller anmälan skall rätten, enligt
tredje stycket, ofördröjligen utfärda kallelse å föreningen samt å föreningsmedlemmar
och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig
för rätten å utsatt dag, då frågan om föreningens trädande i likvidation
skall prövas av rätten. Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att
behörig styrelse finnes samt att införing i registret skett, skall rätten, enligt
fjärde stycket, förklara, att föreningen skall träda i likvidation ävensom
förordna en eller flera likvidatorer.

Enligt 74 § föreningslagen skall länsstyrelsen, för att möjliggöra avförande
ur registret, om rörande förening under de tio sista åren icke inkommit
någon anmalan till registret och anledning föreligger till antagande att
föreningen upphört med sin verksamhet, genom skrivelse till föreningen
eller på annat lämpligt sätt förhöra sig, huruvida föreningen äger bestånd.

Enligt 21 § jämförd med 57 § skall styrelseledamot utses för tid intill
dess ordinarie årsstämma hållits och må icke utses för längre tid än till och
med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet.

Om val av ny styrelseledamot underlåtes, när sådant val skall ske, får
föreningen anses sakna till registret anmäld behörig styrelse, och likvidationsanledning
föreligger enligt 72 § (jfr Hagbergh-Nisell Lagen om ekonomiska
föreningar, 3 uppl., s. 73).

Genom klagomål av förre lantbrukaren Olof Svensson kom hösten 1963
under JO-ämbetets prövning ett ärende, vilket den 21 april 1964 avgjordes

181

av tjänstförrättande JO lagmannen Bengt Sandström. Omständigheterna
voro i huvudsak följande.

År 1917 antogos stadgar för Arkelstorps Brunns Fastighetsförening utan
personlig ansvarighet. Föreningen hade till ändamal bl. a. att i närheten
av Arkelstorps brunn uppföra bostadslägenheter till bort hyrning åt besökande
kurgäster vid badanstalten. Föreningen infördes 1918 i det av länsstyrelsen
i Kristianstads län förda föreningsregistret. År 1925 antecknades
i registret att föreningens styrelse utgjordes av Göran Oredsson, Anders
Olsson, Thure Jönsson, P. Moberg och Hans Jönsson, ledamöter, samt att
tre suppleanter utsetts.

Sedan Svensson i skrift till länsstyrelsen den 20 september 1962 — under
förmälan att han ägde andelar i föreningen — yrkat att föreningen skulle
träda i likvidation och därvid åberopat bl. a. att endast en styrelseledamot
vore i livet och att föreningens fastigheter försålts, verkställde länsstyrelsen
viss utredning. Denna utvisade, att fyra av de i registret antecknade styrelseledamöterna
avlidit, nämligen Olsson 1961, Thure Jönsson för 25 30

är sedan, Mnberg 1960 och Hans Jönsson för cirka 15 ar sedan, att Oredsson
var i livet samt att föreningen hade att förvalta en fastighet. Länsstyrelsen
anmälde därefter hos häradsrätten jämlikt 72 § andra stycket föreningslagen,
att föreningen sedan mer än ett år saknade till föreningsregistret
anmäld behörig styrelse.

Den 8 januari 1963 beslöt häradsrätten att i anledning av länsstyrelsens
anmälan kalla föreningen samt de föreningsmedlemmar och borgenärer, som
kunde vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig inför häradsrätten den 29
mars 1963, då frågan om föreningens likvidation skulle prövas av rätten.
Till rätten inkom den 13 mars 1963 från föreningen en av advokaten Tage
Troedsson enligt utfärdad rättegångsfullmakt undertecknad skrivelse, i
vilken angavs, att vid föreningsstämma den 17 november 1953 utsedd
styrelse den 9 mars 1963 blivit registrerad i länsstyrelsens föreningsregister.
Föreningen valde nämligen vid 1953 ars sammanträde tem styrelseledamöter,
nämligen genom omval Oredsson, Olsson och Moberg samt genom nyval
två ytterligare personer. Därjämte utsågos tre styrelsesuppleanter samt
revisorer. Vidare godkändes vid samma tillfälle ett av styrelsen upprättat
köpeavtal angående försäljning av föreningens badhusbyggnader och företogs
till behandling det, såsom i protokollet angives, »utlysta ärendet om
föreningens trädande i likvidation». Efter anteckning att en av deltagarna
yrkade bordläggning av frågan, upptager protokollet följande: »Stämman
uttalade dock sig för att föreningen skulle omedelbart träda i likvidation.»
Någon anteckning om att likvidatorer utsetts finnes emellertid icke i protokollet.
1 Enligt vid Trocdssons skrivelse fogat utdrag av föreningsregistret

1 Likvidationstillst&nd torde cj inträda förrän likvidatorer utsetts: Betänkande med förslag till
lag om registrerade föreningar in. m., SOU 1040: 17, s. 226 och Hagbergh-Nisell vid 79 §.

182

inledes registeranteckningen med följande ord »Enligt beslut, av föreningsstämma
den 17 november 1953 utgöres styrelsen av---» och avslutas

den med orden »Enligt anmälan hava Anders Olsson, Per Moberg och
Arthur Jansson sedermera avlidit». I Troedssons skrivelse framhölls, att
de övriga två styrelseledamöterna Göran Oredsson och Ragnar Truedsson
jämte någon av de tre suppleanterna, vilka alla levde, utgjorde behörig
styrelse. Troedsson förklarade vidare, att föreningen styrkt att behörig styrelse
fanns och att införing av denna skett i registret och hemställde, med
åberopande av 72 § sista stycket föreningslagen, att länsstyrelsens anmälan
icke måtte föranleda någon vidare häradsrättens åtgärd och att ärendet
måtte avskrivas utan förordnande om tvångslikvidation.

Vid allmänt ting den 29 mars 1963 fattade häradsrätten, som bestod av
dåvarande tingsnotarien Claes Laurell jämte nämnd, enligt protokollet
»efter granskning av handlingarna rörande saken» följande beslut: »Enär
det visats, att föreningen äger till föreningsregistret anmäld behörig styrelse
avskrives ärendet.» Beslutet överklagades icke och vann sålunda laga kraft.

Vid föreningsstämma den 27 i samma månad hade emellertid föreningen
— ehuru detta ej framkom vid häradsrättens handläggning — »med bekräftande
av det vid närmast föregångna stämmans likvidationsbeslut den 17
november 1953» enhälligt beslutat att föreningen skulle träda i likvidation
samt till likvidator utsett Troedsson.

Anteckning om likvidationsbeslutet in. in. har gjorts i föreningsregistret
den 22 april 1963. I.

I. Angående handläggningen av det hos häradsrätten anhängiggjorda
ärendet anförde Laurell i hit avgivet yttrande bl. a. följande. Vid häradsrättens
förhandling hade Svensson samt advokaten Bengt Eberhard i Kristianstad
infunnit sig. Eberhard företrädde föreningens styrelse enligt fullmakt.
Svensson kom fram till domarbordet med ett papper, enligt vilket

som han sade — det framgick, att han ägde andelar i föreningen. Samtidigt
hemställde han om att föreningen måtte försättas i likvidation. Med
beskedet, att det just var denna fråga, som häradsrätten hade att taga
ställning till, sade Laurell åt Svensson att sitta ned i salen. Om Svenssons
ställning i förhållande till föreningen ägde Laurell redan tidigare kännedom.
Sedan Laurell redogjort för vad i ärendet förevarit och ingen haft något
ytterligare att anmärka, förklarade han förhandlingen avslutad samt tillsade,
att beslut i ärendet meddelades efter tingets slut. Senare under dagen
tog rätten överläggning, varefter beslutet meddelades. Laurell hade icke
observerat stadgandet i 21 § tredje stycket föreningslagen. Det vore tänkbart,
att även länsstyrelsen förbisett detta stadgande vid sin prövning
enligt 100 § föreningslagen, huruvida registrering av 1953 års föreningsbeslut
damera finge ske. Han vore emellertid medveten om att häradsrättens
prövning i likvidationsärendet skulle göras enligt lag och icke efter

183

vad registreringsmyndigheten funnit vara riktigt. Da häradsrätten handlade
ärendet, hade emellertid föreningen själv redan beslutat träda i likvidation,
varför ett avskrivningsbeslut ändock bort meddelas, ehuru pa
annan grund än som nu skett.

Vid ärendets prövning anförde tjänstförrättande JO bl. a. följande beträffande
häradsrättens bedömning.

Såsom framgår redan av lagtexten (72 § sista stycket) skola, för att domstolen
i nu avsett fall skall äga underlata förklaring om föreningens trädande
i likvidation, två förhållanden vara styrkta; dels skall behörig styrelse
finnas, dels skall registrering av denna styrelse ha skett i föreningsregistret.
Rätten äger själv hos registreringsmyndigheten inhämta upplysning
i sistnämnda hänseende. Till bedömning uppkommer först fragan vad
som i lagrummet avses med uttrycket »behörig styrelse». Uttrycket torde
ha samma betydelse på de två ställen i paragrafen, första och sista stycket,
där det förekommer. Här må hänvisas till vad ovan uttalats angaende 21 §
därom att om val av ny styrelseledamot underlåtes, när sådant val skall
ske, föreningen saknar till registret anmäld behörig styrelse, och likvidationsanledning
föreligger enligt 72 § (jfr Hagbergh-Nisell, s. 73 och 177).
Det bör emellertid anmärkas att även om nu avsedd brist och likvidationsanledning
föreligger, styrelsen kan antagas vara behörig att tills domstolens
beslut meddelats företaga åtgärder i inre föreningsförhållanden, t. ex. sammankalla
stämma, och företräda föreningen utåt (jfr angående talan vid
domstol å stämmobeslut, 69 § föreningslagen och 138 § aktiebolagslagen
ävensom lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. in., SOU 1941: 9
s. 560).

I enlighet med vad som avses med uttrycket »behörig styrelse» i 72 §
torde rätten vid prövningen ej äga enbart förlita sig därpå att registrering
skett varigenom bristen synes ha blivit undanröjd. Därutöver torde nämligen
böra krävas, att rätten finner styrkt, att behörig styrelse verkligen
finnes, å andra sidan är det ej heller tillfyllest att sådan styrelse finnes;
den måste också ha blivit registrerad innan rätten företager ärendet till
avgörande. I annat fall skall rätten förklara att föreningen skall träda i
likvidation. Prövningen avser, såsom framgår av lagtexten, förhållandena
då ärendet företages till avgörande, och hinder torde därför ej föreligga mot
att föreningen, efter det anmälan eller ansökan till rätten skett men innan
ärendet företages till avgörande, avhjälper eventuellt förefintliga brister.

Mot häradsrättens avskrivningsbeslut kan alltså såsom framgår av vad
ovan anförts riktas den anmärkningen att rätten vid den prövning den haft
att företaga enligt 72 § sista stycket bort finna att föreningen saknade behörig
styrelse i den mening lagrummet avser. Mandattiden för den år 1953
valda styrelsen hade ju utgått (jfr bestämmelsen i 21 § tredje stycket).

184

Redan på grund av den av Troedsson åberopade registreringen kunde antagas
att omval ej ägt rum och att kompletteringsval underlåtits. Ej heller
har föreningens eget likvidationsbeslut blivit vid häradsrätten åberopat.
Häradsrätten hade sålunda bort förklara att föreningen skulle träda i likvidation
och förordna en eller flera likvidatorer. Laurell har emellertid erkänt
att han ej verkställt en sådan prövning av ärendet som bort ske. Då
jag ej har anledning till annat antagande än att nämnda underlåtenhet
berott av förbiseende och enär — då häradsrätten avskrev ärendet —
föreningen sedan den 27 mars redan befann sig i likvidationstillstånd och
underlåtenheten således ej torde ha medfört skada för någon, finner jag
mig ej böra vidtaga några ytterligare åtgärder i anledning av häradsrättens
beslut i ärendet.

I beslutet påpekade tjänstförrättande JO även att Laurell bort tillse att
ärendet blivit uttömmande behandlat (jfr 43 kap. 4 § RB), i vilket fall
kunskap torde ha erhållits om att föreningen tva dagar före förhandlingen
trätt i likvidation. Grunden för häradsrättens beslut torde, såsom Laurell
medgivit, därvid ha blivit en annan.

II. I remiss till länsstyrelsen upptogs fråga om länsstyrelsens befattning
med registrering särendet och även frågan i vad mån länsstyrelsen ansåge
sig böra självmant — med hjälp av föreningsregistret — utöva kontroll
huruvida skäl till ingripande jämlikt 72 § andra stycket föreningslagen
kunde föreligga.

Länsstyrelsen yttrade bl. a.

. Enligt länsstyrelsens uppfattning står länsstyrelsens registreringsbeslut
icke i strid med föreskrifterna i 100 § föreningslagen. Länsstyrelsen har
med andra ord ej ansett sig äga rätt att — med den avfattning som länsstyrelsen
använt — vägra registrera de uppgifter, som anmälts för länsstyrelsen.

Erinras må i detta sammanhang om den anmälningsskyldighet, som enligt
37 § föreningslagen åligger styrelseordförande, och om den påföljd för
försummad anmälan, som framgår av 111 § 2. samma lag.

Vad beträffar frågan i vad mån länsstyrelsen i allmänhet anser sig böra
självmant — med hjälp av föreningsregistret — utöva kontroll, huruvida
skäl till ingripande jämlikt 72 § andra stycket föreningslagen föreligger,
må följande anföras.

Länsstyrelsens möjlighet att enligt föreningsregistret utöva kontroll
huruvida förening har behörig styrelse, synes endast avse fall, då i samband
med anmalan om^ styrelseändring klart kan konstateras, att behörig styrelse
ej finns. I sådana fall, som ej ofta förekomma, anmodas föreningen
att komplettera anmälningen så att behörig styrelse blir anmäld. Såtillvida
utövar lansstyrelsen kontroll av angivet slag. I övrigt märkes att den omständigheten,
att anmälan om styrelseändring ej inkommit till föreningsregistret
under visst antal år, icke utgör skäl att antaga, att behörig styrelse
saknas. Styrelsen omväljes nämligen ofta och registreringsskyldighet

185

föreligger enligt 37 § föreningslagen endast beträffande ändringar i styrelsen.
Någon praktisk möjlighet att utöva kontroll, att registrcringsskyldigheten
jämlikt berörda lagrum verkligen fullgöres beträffande alla ekonomiska
föreningar, har länsstyrelsen icke. Anmäles däremot i visst fall, att
behörig styrelse saknas, kan länsstyrelsen — efter medverkan av lokal
polismyndighet — i regel utreda förhållandet, sasom i det nu aktuella ärendet
också skett.

I denna del anförde tjänstförrättande JO vid ärendets avgörande följande.

I 72 § andra stycket utsäges att länsstyrelsen skall, där det varder för
länsstyrelsen kunnigt att förhållande som i första stycket sägs varat mer än
ett år, göra anmälan därom hos rätten. I vart fall då den i 21 § fjärde stycket
stadgade tidsrymden överskridits utan att ny anmälan till registret
gjorts, kan alltså fall som avses i 72 § andra stycket föreligga, ehuru, såsom
ock länsstyrelsen framhållit, det ingalunda är säkert att så är fallet. Endast
förändringar i styrelsens sammansättning behöva nämligen anmälas (37 §),
och om fullständigt omval av styrelseledamöter och suppleanter skett,
erfordras således ej anmälan. Emellertid torde valen ej sällan medföra i
vart fall någon förändring eller anmälningsplikt av annan anledning (ledamots
dödsfall, avgång etc.) uppkomma. Det torde därför efter någon eller
några mandatperioder finnas anledning antaga att förändring inträffat,
även om anmälan icke inkommit. Registreringsmyndigheten kan i sådana
fall hos föreningen efterhöra, huruvida ändring inträffat. Sådana förfrågningar
göras också på vissa håll. Nagon plikt att skaffa sig upplysning
härutinnan torde länsstyrelserna dock icke ha; i förut nämnda betänkande
uttalas också (s. 222), att särskild undersökning från länsstyrelsens sida ej
är föreskriven (jfr aktiebolagslagen 143 § och uttalandet i SOU 1941. 9
s. 570 därtill: »Undersökning föreskrives således ej i lagen»). Jag finner således,
att länsstyrelsen icke kan anses ha gjort sig skyldig till någon försummelse
genom att ej ha med hjälp av registret utövat kontroll över huruvida
likvidationsanledning jämlikt 72 § andra stycket förelåg för föreningen
(jfr emellertid 74 § avseende föreningar beträffande vilka någon anmälan
till registret icke inkommit under de tio sista aren).

Vad därefter angår frågan huruvida länsstyrelsen bort vägra registrera
den först år 1963 gjorda anmälan om styrelsevalet 1953 har länsstyrelsen
uttalat, att den ej — med den avfattning som länsstyrelsen använt — ägt
vägra registrera de uppgifter, som sålunda anmäldes.

I 100 § stadgas bl. a. att om vid anmälan för registrering icke iakttagits
de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall meddelade, eller om beslut,
som anmäles för registrering, prövas icke ha tillkommit i föreskriven ordning
eller ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen eller eljest
strida mot lag eller författning, skall registrering vägras. Det torde icke

186

kunna anses att länsstyrelsen på grund av dessa föreskrifter ägt vägra registrering
av 1953 års stämmobeslut. På grund av reglerna i 21 § kunde
visserligen starkt misstänkas, att förändringar efter 1953 års styrelseval
inträtt i fråga om styrelseledamöter och suppleanter. Under förutsättning
att så ej skett, vilket förutsatte att omval på samtliga poster ägt rum, hade
emellertid någon ytterligare anmälan ej behövt göras. Det bör här uppmärksammas,
att föreningslagen ej stadgar någon tidsfrist, efter vars utgång
anmälan om förändring i styrelsens sammansättning ej kan ske. Visserligen
utsäges i 37 §, att anmälan skall göras ofördröjligen. Någon sista tidpunkt
för sådan anmälan är emellertid ej stadgad. Anledningen därtill kan ha varit
att det ansetts tillräckligt med det straffansvar, som i 111 § andra punkten
stadgas för bl. a. styrelseledamot, som underlåter att iakttaga föreskrift,
som för registreringsanmälan är meddelad i bl. a. 37 §. Därtill kommer, att
länsstyrelsen i registreringsärendet ej torde äga rätt att pröva beslutets
giltighet ur andra synpunkter än de som angivits i 100 §. Att ett för registrering
anmält styrelseval på grund av bestämmelserna i 21 § vid tidpunkten
för prövningen ej längre kan vara gällande, torde icke kunna tagas till
intäkt för att vägra registrering. Visserligen uttalas i betänkandet (s. 245),
att då anmälan om föreningsstämmobeslut göres för registrering, länsstyrelsen
skall pröva beslutets giltighet. Därmed kan emellertid, med den avfattning
som lagtexten har, ej avses prövning ur andra synpunkter än de
som uppräknas i paragrafen.

Det förhållande att anmälan innehöll uppgift om att tre av styrelseledamöterna
avlidit, torde, da detta förhallande ej angick det för registrering
anmälda beslutet, ej heller kunna ha medfört att registrering av beslutet
bort vägras. Något klander mot länsstyrelsens registreringsbeslut kan således
enligt min mening ej framställas. En annan sak är, att anmälan och
de i densamma meddelade uppgifterna utgjort skäl för ett antagande, att
föreningen saknade sådan behörig styrelse som avses i 72 §. Vid registreringen
hade emellertid länsstyrelsen redan till häradsrätten anmält att sådan
brist förelåg. Länsstyrelsen har ej heller i anledning av registreringen
återkallat denna anmälan.

På grund av vad ovan anförts finner jag ej anledning till antagande att
länsstyrelsen gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Vad i ärendet förekommit utgör enligt min mening anledning att vid blivande
inspektioner av länsstyrelserna särskilt uppmärksamma i vilken
utsträckning länsstyrelserna i egenskap av registreringsmyndighet funnit
sig böra och kunna jämlikt 72 § påkalla likvidation eller jämlikt 74 § undersöka,
huruvida förening äger bestånd. Sedan större underlag sålunda erhållits
kan till prövning upptagas frågan om behov av lagändring eller
andra åtgärder. Härvid kunde också övervägas sådan ändring av 100 §
föreningslagen att anmälan om sådant styrelseval, som enligt reglerna i 21 §
ej längre kan vara gällande, icke blir införd i registret och kungjord.

17. Fråga om försvarares rätt att närvara vid förhör under
förundersökning

187

Av handlingarna i ett av advokaten Sven Celander här anhängiggjort
ärende framgår följande.

Vid en under våren 1961 av kriminalpolisen i Stockholm företagen förundersökning
angående verksamheten vid viss uthyrningsbyrå, vars innehavare
misstänktes för bl. a. brott mot hyresregleringslagen, uppstod jämväl
misstanke, att en direktör medverkat vid en i februari månad 1960
gjord otillåten överlåtelse av hyresrätten till en bostadslägenhet i huset
Bondegatan 11 i Stockholm, vilken hyresrätt därvid förvärvats av kontorstjänstemannen
H. K. Kammare för ett belopp av 5 700 kronor.

Stadsfiskalsassistenten Lars Ripe förordnade om fortsatt förundersökning
för att utröna hur direktören kommit att få befattning med lägenheten
samt hur det av Kammare erlagda beloppet slutligen disponerats. Under
denna undersökning var Ripe förundersökningsledare medan förste kriminalassistenten
Olof Dahlqvist var förhörsledare. Sedan det utretts, att
docenten S. H. haft hyresrätten till lägenheten närmast före Kammare, hördes
H. den 15 november 1961. H. uppgav, att han genom förmedling av
en kapten, anställd hos ett fastighetsaktiebolag, erhållit hyresrätten till
en lägenhet i huset Brahegatan 39 i Stockholm, samt att han därvid i byte
överlåtit hyresrätten dels till lägenheten vid Bondegatan 11 och dels till en
lägenhet i Birkastaden i Stockholm. Vidare uppgav han, att han i samband
med hyrestransaktionen överlåtit hyresrätten till en lägenhet i ett hus vid
Åsögatan i Stockholm. H. förklarade vid förhöret, att han vid den senare
överlåtelsen mottagit 3 000 kronor, utgörande ersättning för vad han sjalv
utgivit för reparation av sistnämnda lägenhet, men att han därutöver varken
utgivit eller mottagit ekonomiskt vederlag i samband med lägenhetsöverlåtelserna.

Den 16 november 1961 hördes kaptenen. Enligt protokoll från förhöret
uppgav denne, att han åt den förut omnämnde direktören uppdragit att
överlåta hyresrätten till lägenheten vid Bondegatan 11, att han av direktören
mottagit 3 000—4 000 kronor av det av Kammare erlagda beloppet
samt att han överlämnat beloppet till H.

Den 23 november 1961 hördes II. ånyo. Vid förhöret, vid vilket II. delgavs
misstanke om brott mot hyresregleringslagen, var Celander narvarande
såsom försvarare för honom. II. vidgick därvid, att han av kaptenen
mottagit 4 000 kronor, men förklarade, att han saknat kännedom om att
beloppet utgjort gottgörelse för hyresrätten till lägenheten vid Bondegatan
11. II. uppgav, att han hos det bolag, vid vilket kaptenen var anställd,
ämnat deponera 4 000 kronor då han i september månad 1959 erhöll
hyresrätten till lägenheten vid Brahegatan 39 men att han, enär bolaget
åtagit sig att betala flyttningskostnaderna för den förutvarande hyresgäs -

188

ten i sistnämnda lägenhet, i stället överlämnat beloppet till denna hyresgäst
samt att bolaget avsetts skola återbetala beloppet sedan H. ställt
vissa byteslägenheter till bolagets förfogande.

Förnyat förhör ägde därefter rum med kaptenen den 30 november 1961.

I en den 11 december 1961 hit inkommen skrift anförde Celander, att
det under hans arbete som försvarare i Stockholm flera gånger inträffat
att han för sina respektive huvudmäns räkning under förundersökningen
begärt vissa förhör samt framfört sin huvudmans önskan om att Celander
skulle vara närvarande vid förhören men att dessa likväl hållits utan att
Celander fått tillfälle närvara eller ens underrättats om förhören.

Sasom exempel pa nämnda förhallande redogjorde Celander för vad som
förekommit under den förundersökning, vilken ovan relaterats, och uppgav
härvid i huvudsak följande. Vid slutet av det förhör, som den 23 november
1961 hölls med H., fingo denne och Celander taga del av protokoll över ett
förhör, som hållits med kaptenen. Enär protokollet innehöll vissa för H.
graverande sakuppgifter, vilka enligt Celanders mening kunde bevisas vara
oriktiga, fann Celander sig föranlåten att å sin huvudmans vägnar avslutningsvis
hemställa om förnyat förhör med kaptenen. Celander påpekade,
att hans huvudman önskade att tillfälle bereddes Celander att närvara vid
det begärda förhöret. Enär Dahlqvist icke självmant gjorde någon anteckning
om Celanders begäran, upprepade Celander densamma och hemställde,
att den skulle intagas i protokollet över förhöret. Dahlqvist förklarade
då, att ett förhör med kaptenen skulle bliva nästa led i förundersökningen.
— Celander erhöll den 25 november 1961 en utskrift av protokollet över
förhöret med H. den 23 november. I protokollet hade Celanders nyssnämnda
begäran utelämnats. Sannolikt den 27 november meddelade Dahlqvist
per telefon, att Ripe i egenskap av förundersökningsledare avslagit
Celanders begäran om att få närvara vid det kommande förhöret med
kaptenen. Dahlqvist lämnade icke någon motivering till avslagsbeslutet.
Celander bad därför Dahlqvist att anmoda Ripe att motivera beslutet. —
Förhör med kaptenen ägde därefter rum utan att Celander beretts tillfälle
närvara eller ens underrättats om tidpunkten för förhöret. Celander erhöll
sedermera besked därom att förhöret icke ägt rum på Celanders begäran
utan ingått som ett av förhörsledaren beslutat led i den fortsatta förundersökningen,
ett beslut som i varje fall icke torde ha kommit till något som
helst uttryck förrän efter det Celanders begäran framställts. Dessförinnan
hade det nämligen icke varit på tal att höra kaptenen ännu en gång. Enligt
vad Celander inhämtat, erhöll kaptenen kallelse till det nya förhöret åtskilliga
dagar efter det Celanders begäran framställts.

Celander hemställde att, enär det angivna förfaringssättet — nämligen
att förklara att ett av den misstänktes försvarare begärt förhör hållits icke
x anledning av den misstänktes begäran utan pa grund av förundersökningseller
förhörsledarens eget bedömande — i praktiken kunde användas till

189

att omintetgöra försvarares lagstadgade rätt att närvara vid vissa förhör,
JO måtte utreda huruvida förfarandet stod i överensstämmelse med gällande
lag. Under anförande att han icke kunnat erhålla något tillfredsställande
besked om på vilket sätt hans närvaro vid det begärda förhöret skulle
kunna anses vara till »men för utredningen» hemställde Celander om utredning
även av denna fråga.

På min begäran inkom Ripe med upplysningar i anledning av innehållet
i Celanders skrift. Ripe ingav vidare hit en av Dahlqvist upprättad promemoria
angående åtgärder, som vidtagits under förundersökningen efter den
18 oktober 1961. Från Celander inkom därefter påminnelser ävensom en
av H. upprättad redogörelse för vad som förevarit vid förhöret med denne
den 23 november 1961.

Vidare avgåvos — i anslutning till en inom JO-ämbetet upprättad promemoria
— utlåtanden av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och av
riksåklagarämbetet. Vid ämbetets utlåtande var fogat yttrande av statsåklagaren
i Stockholm och en av Ripe upprättad promemoria.

Av den sålunda i anledning av klagomålen förebragta utredningen skall
här återgivas följande.

Dahlqvist har i sin promemoria uppgivit, att H. vid förhöret den 23
november 1961 lämnade sådan förklaring till att han mottagit beloppet
å 4 000 kronor av kaptenen, att det stod klart, att nästa åtgärd i ärendet
måste bli ett nytt förhör med kaptenen. Då förhöret var avslutat framförde
Dahlqvist omedelbart sin åsikt i nämnda hänseende, varvid Celander
genmälde, att han ville vara närvarande vid förhöret och ställa frågor till
kaptenen. Denna begäran noterade Dahlqvist på ett block för att underställa
densamma förundersökningsledarens prövning och för att sedermera
redovisa den i ärendets huvudprotokoll.

Dahlqvist har ytterligare uppgivit, att Ripe, sedan ärendet föredragits
för honom, avslog Celanders begäran, att Celander den 28 november erhöll
besked om avslagsbeslutet samt att förhöret med kaptenen därefter hölls
den 30 november 1961.

Slutligen har Dahlqvist framhållit, att, enligt hans förmenande, Celanders
påstående om att förhöret med kaptenen ägt rum på Celanders begäran
vore en efterliandskonstruktion, som tillkommit efter det Celander fått
del av avslagsbeslutet. När detta skedde, nämnde Celander icke att förhöret
skulle ha tillkommit på hans begäran.

Ripe har, såvitt avser Celanders begäran, yttrat följande.

Anledning saknas att ifrågasätta Dahlqvists uppgifter, särskilt som jag
känner Dahlqvist som en samvetsgrann och vederhäftig utredningsman
och han säger sig nära nog exakt erinra sig ordalagen vid tillfället. Celanders
påstående att han avslutningsvis hemställt om förnyat förhör med
kaptenen är sålunda icke riktigt. Det är däremot riktigt, att Celander,

190

sedan Dahlqvists meddelat sin avsikt att ånyo höra kaptenen, hemställt
att få vara närvarande vid detta förhör och ställa frågor till honom samt
att denna framställning lämnats utan bifall. Någon skyldighet att angiva
skälen till avslag på en dylik framställning föreligger icke. Med hänsyn till
förhållandet mellan kaptenen och H. samt arten av H:s invändningar har
Celanders närvaro bedömts kunna medföra men för utredningen.

I sin promemoria har Ripe i detta hänseende ytterligare framhållit följande.

Av utredningen framgår, att relativt intima affärsförbindelser varit rådande
mellan kaptenen och Ii. Kaptenen har medverkat till att H. erhöll
hyresrätten till en lägenhet i huset Brahegatan 39 ocli H. har å sin sida låtit
kaptenen förfoga över två lägenheter i husen Bondegatan 11 och Tomtebogatan
5. Sedan kaptenen hörts den 16 november 1961, har H. vid förhör
den 23 november 1961 i väsentliga hänseenden lämnat uppgifter, som avvikit
från vad kaptenen vid förstnämnda förhör berättat. Ii:s invändningar
har i huvudsak innefattat, att transaktionen beträffande lägenheten
vid Brahegatan 39 varit en affär mellan honom och kaptenens arbetsgivare,
och att han i samband därmed hos bolaget deponerat 4 000 kronor,
vilket belopp han sedermera genom kaptenens medverkan återfått. I den
situation, som förelegat inför förhöret med kaptenen den 30 november
1961, har kaptenens uppgifter varit av väsentligt intresse för bedömande
av H:s skuld. Med hänsyn till det anförda har det enligt min mening funnits
anledning antaga, att närvaro vid förhöret av H:s ombud och försvarare
kunde verka hämmande på kaptenens villighet att lämna fullt riktiga
uppgifter om transaktionerna mellan honom och H.

I sitt yttrande har Ripe vidare framhållit, att frågan om Celanders rätt
att närvara vid förhöret med kaptenen icke skulle ha bedömts annorlunda
därest begäran om förhöret skulle ha framställts av Celander. Ripe har i
anslutning härtill anfört följande.

I 23 kap. 10 § andra stycket RB stadgas visserligen, att vid förhör, som
enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes begäran, äga han och
hans försvarare att närvara. Jämföres berörda stadgande med bestämmelserna
i 18 § i samma kapitel måste emellertid anses framgå, att i förstnämnda
lagrum icke avses andra förhör än sådana, som på den misstänktes
begäran hålles, sedan förundersökningen fortskridit så långt, att tillfälle
lämnats honom och hans försvarare att taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt att angiva den utredning de anse önskvärd och
att eljest anföra vad de akta nödigt. Sådant tillfälle har, då ju ytterligare
utredning varit oundgängligen påkallad, icke lämnats H. vid förhöret den
23 november 1961. Såsom framgår av det vid förhöret förda protokollet
har annat icke förekommit än att H. avslutningsvis anmodats yttra sig
över vissa av kaptenens uppgifter vid förhöret den 16 november 1961. Det
ligger i sakens natur, att lorundersökningsledaren, intill dess förundersökningen
enligt hans uppfattning är komplett, äger att självständigt leda undersökningen^
och därvid bestämma i vad mån den misstänkte och hans
försvarare må vara närvarande vid förhör.

Celander har i sina påminnelser genmält följande.

191

Ripe synes mena att en misstänkt eller hans försvarare icke har rätt att
begära kompletterande utredning förrän förundersökningen drivits så långt
att den enligt förundersökningsledaren är komplett. Till detta är först att
säga att i RB 23: 18 andra stycket icke förutsättes ens att den misstänkte
och hans försvarare fått taga kännedom om vad dittills vid undersökningen
förekommit och än mindre att förundersökningen av åklagaren anses avslutad.
Även om man emellertid av stadgandets placering i RB 23: 18
skulle vilja draga den slutsatsen, att stadgandet endast avser förhör som
hålles efter det den misstänkte och försvararen fått taga »kännedom om
vad vid undersökningen förekommit», synes emellertid detta rekvisit vara
uppfyllt i förevarande fall. H. bereddes vid förhöret tillfälle att taga del av
dels kaptenens, dels en annan persons uppgifter angående lägenheterna på
Åsögatan resp. Bondegatan. Detta bedömdes tydligen kunna ske »utan men
för utredningen». Under sådana omständigheter måste min begäran om
förhör omfattas av bestämmelsen i 23: 18 andra stycket och har jag följaktligen
haft rätt närvara vid förhöret med kaptenen jämlikt 23: 10 andra
stycket.

Slutligen har Celander i sina påminnelser berört frågan, huruvida Ripe
haft fog för sin uppfattning att Celanders närvaro skulle kunna vara till
men för utredningen. Efter hänvisning till JO:s uttalande i ämbetsberättelsen
1956, s. 117 f, har Celander anfört.

Jag kan ha en viss förståelse för att man i början av en utredning icke
önskar att den misstänkte genom sin försvarare får del av vad som framkom
vid ett förhör innan den misstänkte själv hörts härom, även om jag
anser att detta skäl oftast starkt överdrives från åklagarhåll. Däremot kan
jag icke förstå att det skulle kunna vara till men för utredningen att jag
redan under förundersökningen skulle få vara närvarande vid ett förnyat
förhör med kaptenen och därvid bereddes tillfälle att enligt förhörsledarens
bestämmande framställa de kompletterande frågor, vartill förhöret kunde
ge anledning. Ett sådant förfarande kan enligt min mening endast vara
ägnat att göra förundersökningen fullständigare och tillförlitligare såsom
bl. a. underlag för åklagarens bedömning av åtalsfrågan. Det synes mig
beklagligt, att trots de ovan åberopade uttalandena i 1956 års ämbetsberättelse
fortfarande inom Stockholms åklagarkår kvarlever den uppfattningen,
att en försvarares medverkan redan vid förundersökningen skulle
vara ägnad att vara till men för densamma. Enligt min mening skulle en
sådan medverkan i stället vara mycket eftersträvansvärd, bl. a. därför att
den säkerligen skulle medföra att de i förhållande till förundersökningsprotokollen
ändrade uppgifterna vid en kommande huvudförhandling, vilka
nu ofta kommer som en obehaglig överraskning för åklagaren, därigenom
i stor utsträckning skulle kunna undvikas.

Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund har i sitt utlåtande anfört i huvudsak
följande.

Vidkommande principfrågorna vill styrelsen inledningsvis framhålla att
rättegångsbalkens bestämmelser i förevarande avseende icke är så klara
och entydiga, att styrelsen vågar uttala någon bestämd uppfattning om
den rätta tolkningen. Styrelsen måste därför göra sina uttalanden med den
tvekan som är en naturlig följd av lagbestämmelsernas avfattning.

192

Styrelsen delar helt den i promemorian uttalade uppfattningen att första
förutsättningen för en tillämpning av RB 23: 18 andra stycket måste vara
att det verkligen finnes en misstänkt, d. v. s. att förundersökningen fortskridit
så långt att viss person skäligen misstänkes för brottet. Så till vida
synes någon tvekan om lagens innebörd knappast föreligga.

Betydligt mera komplicerat är spörsmålet huruvida av det ifrågavarande
stadgandets placering såsom ett andra stycke i RB 23: 18 bör dragas den
slutsatsen att stadgandet för sin tillämplighet kräver att — i enlighet med
vad som sagts i paragrafens första stycke — tillfälle lämnats den misstänkte
och hans försvarare att taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt att angiva den utredning de anser önskvärd och att
eljest anföra vad de aktar nödigt. Om man anser stadgandets placering
motivera nu angivna slutsats, inställer sig — såsom framhållits i promemorian
— ytterligare frågan huruvida, sedan den misstänkte underrättats
om misstanken och, måhända fortlöpande, beretts tillfälle att taga kännedom
om vad vid undersökningen förekommit, undersökningsledaren har
rätt att avslå en av den misstänkte framställd begäran om förhör på den
grunden att tillfälle ännu icke anses kunna utan men för utredningen beredas
honom att begära ett förhör, vid vilket den misstänkte och hans försvarare
skulle äga närvara.

Frågan i vad mån stadgandets placering efter bestämmelserna i RB 23:18
första stycket berättigar till de slutsatser som nu sagts, är enligt styrelsens
uppfattning i hög grad diskutabel.

Stadgandet i RB 23: 18 andra stycket tager i och för sig icke alls sikte
på spörsmålet om vem eller vilka som skall äga rätt att närvara vid sådant
förhör som avses i stadgandet. När däri utsäges att en av den misstänkte
framställd begäran om förhör med någon eller om annan utredning skall
efterkommas, om det kan antagas att åtgärden skulle äga betydelse för
undersökningen, så ger denna bestämmelse uttryck för en princip, som,
såvitt styrelsen kan se, har oinskränkt giltighet under hela förundersökningen
från det ögonblick då någon underrättats om att han är misstänkt.
Varken stadgandets avfattning eller motivuttalandena ger anledning till
annat antagande än att den misstänktes rätt att hos undersökningsledaren
begära viss utredning är eu rätt, som tillkommer honom i och med att han
underrättats om misstanken. Denna innebörd står i god överensstämmelse
med principen att förundersökningen skall vara objektiv och att vid densamma
ej blott de omständigheter, som talar emot den misstänkte, utan
även de som är gynnsamma för honom skall beaktas och bevis, som är till
hans förmån, tillvaratagas (RB 23:4 första stycket). Avfattningen av
RB 23: 18 andra stycket är icke sådan att därav kan slutas att den misstänktes
rätt att begära utredning skulle vara beroende av i vad mån tillfälle
beretts honom att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit
och än mindre av undersökningsledarens bedömande av i vad mån
ett efterkommande av den misstänktes begäran skulle kunna vara till men
för utredningen. Om det varit lagstiftarens mening att den i RB 23: 18
andra stycket stadgade rätten för den misstänkte att begära utredning
skulle vara beroende av ytterligare förutsättningar utöver den att han
underrättats om att han är misstänkt för ett brott, borde det rimligtvis
icke ha mött svårighet att avfatta stadgandet på sådant sätt att den åsyftade
begränsningen kommit till klart uttryck i lagtexten. Den omständigheten
att stadgandet placerats efter bestämmelserna i RB 23: 18 första

193

stycket utgör därför enligt styrelsens mening icke tillräcklig anledning att
tolkningsvis ge stadgandet en mera begränsad innebörd än vad ordalydelsen
ger vid handen.

Om det nu anförda är riktigt, skulle en tillämpning av rättegångsbalkens
regler närmast leda till att den misstänkte och hans försvarare på grund av
stadgandet i RB 23: 10 andra stycket andra punkten skulle äga en ovillkorlig
rätt att närvara vid varje förhör, som på den misstänktes begäran
hålles sedan han underrättats om misstanken. Denna rätt skulle gälla oavsett
om den misstänkte beretts tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit och oavsett i vad män undersökningsledaren bedömer
den misstänktes eller försvararens närvaro vid förhöret såsom menlig
för utredningen.

För en sådan ordning synes också kunna åberopas goda skäl. I många
fall kan den misstänktes och framförallt försvararens närvaro vid förhör vara
ägnad att främja en objektiv utredning och hindra att utredningen kommer
på sned.

Även om avfattningen av RB 23: 18 andra stycket i enlighet med vad
styrelsen anfört närmast tyder på att den där stadgade rätten att begära
utredning tillkommer den misstänkte så snart han underrättats om misstanken,
och även om goda skäl kan anföras för en långt gående rätt för
den misstänkte och försvararen att vara närvarande vid förhör med andra
personer, föreligger dock en omständighet, som måste föranleda tvekan
huruvida bestämmelserna i RB 23: 10 andra stycket och 23: 18 andra stycket
kan tilläggas den innebörd som angivits i det föregående. I fråga om
rätten att övervara förhör är rättegångsbalkens huvudregel enligt 23: 10
den, att det är undersökningsledaren som har att bestämma huruvida annan
än förhörsvittne skall få närvara. Vad särskilt angår försvararens rätt att
närvara måste huvudregeln sägas vara den, att sådan rätt tillkommer honom
allenast om det kan ske utan men för utredningen. Bestämmelsen om
ovillkorlig rätt för den misstänkte och hans försvarare att närvara vid förhör,
som enligt RB 23: 18 andra stycket hålles på den misstänktes begäran,
framstår såsom ett undantag från de nu angivna reglerna.

Oavsett vilken uppfattning man må ha om lämpligheten av dessa regler
synes man knappast kunna undgå att konstatera att en tillämpning
av RB 23: 18 andra stycket i enlighet med den tolkning som angivits i det
föregående skulle kunna leda till att reglerna i RB 23: 10 andra stycket i
praktiken finge en annan innebörd än vad som åsyftats. Den misstänkte
skulle genom att redan från början begära förhör med alla de personer,
som undersökningsledaren kan tänkas komma att höra, kunna bereda sig
själv och försvararen ovillkorlig rätt att närvara vid förhör med dessa
personer. Undantagsregeln i RB 23: 10 andra stycket skulle på så sätt kunna
göras tillämplig och huvudregeln sättas ur kraft. Ehuru lagstiftaren
icke ansett att den misstänkte eller försvararen bör ha någon ovillkorlig
rätt att närvara vid alla förhör, skulle resultatet, åtminstone teo etiskt,
ändock kunna bli att den misstänkte förskaffade sig och försvararen eu
sådan rätt. En möjlighet att förhindra denna konsekvens skulle föreligga,
om undersökningsledaren ägde rätt att bortse från den misstänktes begäran
om förhör med den motiveringen att han oavsett denna begäran ändock
haft för avsikt att höra vederbörande, men av skäl, till vilka styrelsen
i det följande skall återkomma, torde undersökningsledaren icke ha någon
sådan befogenhet.

7 •— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 urs riksdag

194

Vilken betydelse nu anförda synpunkter bör tillmätas vid tolkningen av
RB 23: 18 andra stycket synes styrelsen tveksamt, och styrelsen vill därför
inskränka sig till att uttala att man på grund av det anförda icke utan
vidare kan avvisa den tolkningen att stadgandet trots ordalagen icke är
tillämpligt enbart därför att misstanke om brott delgivits någon.

Om man antager att RB 23: 18 andra stycket för sin tillämpning kräver
något mera än att den misstänkte vid förhör underrättats om misstanken,
uppstår frågan vilka ytterligare förutsättningar som måste föreligga. Därvid
ligger det enligt styrelsens mening nära till hands att, under anknytning till
bestämmelserna i paragrafens första stycke, fordra att tillfälle beretts den
misstänkte eller hans försvarare att taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit och angiva den utredning de anser önskvärd. Detta
betyder icke att förundersökningen enligt undersökningsledarens uppfattning
behöver vara slutförd eller »komplett» (jämför Ripes skrivelse, intagen
ovan s. 190); »komplett» kan förundersökningen överhuvud icke vara innan
den misstänkte och hans försvarare fått tillfälle att taga kännedom om vad
som förekommit och angiva den utredning de anser önskvärd. Rättegångsbalkens
ståndpunkt är icke att en förundersökning skall bedrivas utan rätt
för den misstänkte att begära viss utredning och att han skall erhålla
kännedom om vad som förekommit först sedan undersökningsledaren samlat
allt utredningsmaterial, som han — utan begäran av den misstänkte —
funnit sig böra tillvarataga. Tvärtom framgår av processlagberedningens
motiv (sid. 294) att den misstänkte och hans försvarare bör erhålla tillfälle
att taga del av vad som förekommit »allteftersom förundersökningen fortskrider».
Lagen stadgar att sådant tillfälle skall beredas den misstänkte
och hans försvarare så snart det kan ske utan men för utredningen.

Har undersökningsledaren funnit att han utan men för utredningen kan
låta den misstänkte och hans försvarare få tillfälle att taga kännedom om
vad som förekommit vid utredningen, måste den misstänkte under alla
omständigheter vara berättigad att i anledning därav enligt RB 23: 18
andra stycket begära viss utredning, t. ex. förhör med någon person, och
enligt RB 23:10 andra stycket andra punkten har den misstänkte och försvararen
då ovillkorlig rätt att närvara vid sådant förhör. Att härutöver
för tillämpning av RB 23: 18 andra stycket — och därmed också för tilllämpning
av RB 23: 10 andra stycket andra punkten — fordra att undersökningsledaren
finner sig kunna utan men för utredningen låta den misstänkte
begära dylikt förhör och närvara vid detsamma vore att uppställa
ett krav, som icke synes ha något stöd i lagen. Det måste vara tillräckligt
att undersökningsledaren funnit att den misstänkte och hans försvarare
utan men för utredningen kan få del av vad som förekommit.

Det nu sagda innebär enligt styrelsens mening icke att den misstänkte
och hans försvarare skulle ha någon ovillkorlig rätt att närvara vid varje
förhör, som hålles med viss person, sedan den misstänkte en gång begärt
dennes hörande. Sedan det begärda förhöret avslutats och den misstänkte
och hans försvarare därvid fått tillfälle att framställa de frågor de anser
erforderliga, torde det stå undersökningslederen fritt att, i den utsträckning
han finner erforderligt, ånyo höra samma person, med rätt för den misstänkte
och försvararen att vara närvarande allenast i den mån så kan ske
utan men för utredningen.

I det föregående har styrelsen i visst sammanhang varit inne på en
fråga, som särskilt angivits i den i JO-expeditionen upprättade promemo -

195

rian, nämligen huruvida undersökningsledaren i sådana fall, där den misstänkte
äger rätt att begära förhör eller annan utredning, är berättigad att,
om den misstänkte begär förhör med en person, som undersökningsledaren
ändå haft för avsikt att höra, betrakta förhöret såsom tillkommet allenast
på hans eget föranstaltande. Enligt styrelsens uppfattning måste denna
fråga besvaras nekande. En dylik befogenhet för undersökningsledaren har
icke något stöd i lagtexten och kan så mycket mindre antagas vara åsyftad
som den skulle kunna göra den misstänktes och försvararens ovillkorliga
rätt att närvara vid vissa förhör helt illusorisk. Den skulle göra det möjligt
för undersökningsledaren att alltid vägra den misstänkte och försvararen
att närvara genom att framställa det mycket svårkontrollerbara påståendet
att jämväl han haft för avsikt att höra den person vars hörande begärts
av den misstänkte.

Styrelsen vill härefter framföra sina synpunkter på frågan huruvida i
det aktuella fallet Celander på grund av stadgandet i RB 23: It) andra
stycket sista punkten bort tillåtas närvara vid det förhör varom i ärendet
är fråga. Förvägras försvararen att närvara vid förhör, måste beslutet härom
vara grundat på objektivt godtagbara skäl. En undersökningsledares
subjektiva uppfattning om försvararens person eller en allmän ovilja mot
att ha försvarare närvarande kan icke godtagas som giltiga skäl för en
vägran. I det material som av JO ställts till styrelsens förfogande finnes,
såvitt styrelsen kan se, icke någonting som ger vid handen att Celanders
närvaro vid förnyat förhör med kaptenen skulle ha kunnat vara till men
för utredningen. I detta sammanhang må framhållas att Celander och
hans huvudman icke på grund av någon lagbestämmelse var förhindrade
att efter förhöret den 23 november 1961 sätta sig i förbindelse med kaptenen
och till honom ställa de frågor som de kunde finna påkallade. Vidare
må erinras om att Celander, därest han fått vara närvarande vid det förnyade
förhöret med kaptenen, haft att med avseende å frågor till denne
iakttaga den ordning som undersökningsledaren bestämde (RB 23:11).
Styrelsen vill således såsom sin uppfattning uttala att Celander, även om
bestämmelsen i RB 23: 10 andra stycket andra punkten icke ansetts tilllämplig,
bort på grund av stadgandet i sista punkten av samma stycke tilllåtas
närvara vid förhöret.

Det av statsåklagaren i Stockholm avgivna yttrandet innehåller i huvudsak
följande.

Enligt 23 kap. 10 § RB äger vid förhör, som enligt 18 § andra stycket
hålles på den misstänktes begäran, han och hans försvarare att närvara.
I fråga om andra förhör är den misstänktes och hans försvarares rätt att
närvara beroende på en prövning av huruvida detta kan ske utan men för
utredningen. Fråga uppkommer här, om rätten att närvara vid förhör,
som sker på begäran av den misstänkte är avsedd att vara helt villkorslös,
eller om rätten är knuten till ytterligare förutsättningar utöver de i 23 kap
10 § direkt angivna. Det är möjligt, att gällande lagstiftning icke kan anses
till sin innebörd fullt klar, när det gäller gränsdragningen mellan de tvä
ovan angivna typerna av förhör, som anges i 23 kaj). 10 § RB. Det skulle
sålunda möjligen kunna göras gällande, att lagrummet skall så tolkas, att
avgränsningen mellan dessa båda typer av förhör enbart skall vara beroende
av huruvida förhöret skett, på begäran av den misstänkte eller ej.
Fn sådan tolkning måste dock enligt min mening vara oriktig. Vore avsik -

19(i

ten med stadgandet den nyss angivna, hade det sålunda varit helt onödigt
att i lagtexten upptaga hänvisningen till 18 § andra stycket. Då så emellertid
skett, måste häri ligga en viss ytterligare begränsning av rätten att närvara
vid förhör. Denna begränsning kan, såvitt jag kan finna ej vara annan
än den, att med i 10 § angivet förhör, som hålles på den misstänktes begäran,
endast avses sådant förhör, som hålles, sedan saken kommit i det
läge, som avses i 18 § första stycket, d. v. s. sedan den misstänkte och hans
försvarare delgivits misstanken för brottet, samt fått tillfälle att taga del
av vad vid undersökningen förekommit och angiva den utredning de anse
önskvärd samt att eljest anföra vad de aktat nödigt. För en dylik tolkning
kan anföras åtskilliga skäl. Till en början talar den inbördes placeringen av
första och andra stycket i 18 § härför. Vidare torde sakens läge vid angivna
tidpunkt just vara det, vid vilket en framställning, varom här är
fråga, normalt torde bli aktuell och som sålunda får antagas närmast ha
föresvävat lagstiftaren vid tillkomsten av lagrummet. Innan en person blivit
förklarad skäligen misstänkt och innan han fått del av förundersökningen
och därigenom fått veta vad den innehåller torde han sålunda endast mera
sällan ha något egentligt behov av att själv göra en framställning om förhör
i saken. Och slutligen kan en annan tolkning än den här hävdade
knappast stå i överensstämmelse med den i 18 § första stycket stadgade
rätten att pröva, om delgivning av förundersökningsmaterialet med den
misstänkte kan ske utan men för utredningen. Den reella betydelsen av att
den misstänkte tar del av ett förhörsprotokoll eller att han får vara närvarande
då förhöret i fråga hålles, är uppenbarligen ur här ifrågavarande
synpunkter densamma. Skulle den misstänkte anses ha en ovillkorlig rätt
att närvara vid alla förhör, som han själv begär skulle därav bli följden,
att den nyss angivna prövningsrätten rörande men för undersökningen
skulle kunna praktiskt taget sättas ur funktion. Såsom i remitterade handlingarna
framhållits, skulle nämligen den misstänkte genom att på förhand
begära förhör med alla personer, som kan tänkas ha upplysningar av värde
att lämna i saken, skaffa sig möjlighet att på ett alltför tidigt stadium
taga del av hela utredningsmaterialet. Fn tolkning, som leder till ett sådant
resultat kan givetvis icke godtagas ur utredningssynpunkt och kan säkerligen
ej heller anses ha varit av lagstiftaren avsedd. Med den av mig hävdade
tolkningen elimineras däremot i väsentlig mån dessa olägenheter.

Till bedömande må härefter upptagas den i promemorian berörda frågan,
huruvida, sedan den misstänkte jämlikt 18 § första stycket erhållit del av
utredningen, en av honom framställd begäran att få närvara vid därefter
hållna förhör kan avslås på den grund, att härav skulle uppkomma men
för utredningen. I den mån en sådan framställning avser förhör med redan
tidigare hörda personer, torde väl i allmänhet hinder ur utredningssynpunkt
icke föreligga för bifall till framställningen. Men framställningen
kan ju även i detta läge av förundersökningen avse förhör med personer,
vilka tidigare ej varit hörda och som ej heller tidigare kunnat höras, exempelvis
på grund av sjukdom, utrikes vistelse eller dylikt. Skada för utredningen
kan tydligen i dylika fall befaras uppkomma genom att den misstänkte
tillåts närvara vid förhöret.

Det vore väl i och för sig icke otänkbart tolka 23 kap. 18 § så att man
även i dylika fall låter en sådan risk grunda rätt för förhörsledaren att vägra
den misstänkte att närvara vid förhöret. Anses emellertid, såsom ovan
gjorts gällande, nämnda rätt vara beroende av att framställningen göres,

197

innan handläggningen av brottmålsärendet överskridit den i 18 § första
stycket angivna gränsen därför, torde väl konsekvensen fordra att man
bör tillåta den misstänktes närvaro, när framställningen sker, sedan denna
gräns passerats. På grund härav och då ett motsatt betraktelsesätt måhända
skulle kunna anses innebära ett alltför långt ingrepp i den misstänktes
befogade intressen, är jag för min del närmast benägen att anse, att
den misstänkte skall i det läge, som senast angivits, tillåtas närvara vid
ett på hans begäran hållet förhör. Frågan härom får emellertid anses synnerligen
tveksam.

Samma resonemang som det nyss framlagda synes mig i viss mån även
böra anläggas för det fall att den misstänkte i ett läge, där han otvivelaktigt
äger rätt att enligt 18 § andra stycket begära förhör, påkallar förhör
med en person, som förhörsledaren ändå haft för avsikt att höra. Det
synes mig sålunda, om ock med en viss tvekan, böra antagas, att den misstänkte
i ett dylikt fall bör äga rätt att närvara vid förhöret.

Vad här ovan anförts angående misstänkts rätt att närvara vid förhör
torde i princip även böra gälla i fråga om motsvarande rätt för hans försvarare.
Dock torde ofta skäl finnas för en mera generös tillämpning, när
fråga är om försvarare än när det gäller misstänkt.

Att behandla återstår härefter endast frågan huruvida Ripe i det aktuella
fallet förfarit rätt, när han vägrat Celander att närvara vid förhöret med
kaptenen den 30 november 1961. Besvarandet av denna fråga är till en
början beroende av huruvida det kan anses styrkt, att Celander gjort någon
framställning om förhör med kaptenen i detta sammanhang. Av handlingarna
att döma synes detta ovisst. Däremot torde av utredningen klart framgå,
att även om Celander gjort någon sådan framställning, densamma icke,
innan Ripe den 25 november 1961 avslog Celanders framställning, att få
närvara vid förhöret ifråga, framförts till Ripe, som sålunda då icke känt
till framställningen. Ripes yttrande ger vidare vid handen, att varken H.
eller Celander den 25 november 1961, då Ripe avslog framställningen, fått
taga del av utredningen i brottmålsärendet. Vid detta förhållande kan —
med den av mig hävdade tolkningen av bestämmelserna angående rätt för
misstänkt och försvarare att närvara vid förhör — någon ovillkorlig sådan
rätt sålunda icke ha förelegat för Celander, även om förhöret i fråga skulle
anses ha skett på hans begäran, utan Ripe har ägt pröva, om detta kunnat
ske utan men för utredningen. Ripe har i sitt ovannämnda yttrande anfört
vissa skäl för sin vägran att låta Celander närvara vid förhöret. På min
begäran bär Ripe kompletterat sitt uttalande härom i en den 6 juli 1964
dagtecknad promemoria. De skäl, Ripe anfört, synes mig värda beaktande.

Riksåklagarämbetet har i sitt utlåtande anfört följande.

Beträffande den principiella frågan huruvida enligt rättegångsbalkens
bestämmelser rätt föreligger för en för brott misstänkt person eller för hans
försvarare att närvara vid förhör under förundersökningen anser sig ämbetet
för sin del kunna dela de synpunkter, som kommit till uttryck i statsåklagarens
utlåtande.

Riksåklagarämbetet vill vidare framhålla, att enligt ämbetets mening
den misstänkte och hans försvarare icke torde äga någon ovillkorlig rätt
att niirvara vid varje förhör, som hålles med viss person i målet, sedan den
misstänkte en gång begärt dennes hörande. Ämbetet delar den uppfattning,
som kommit till uttryck i styrelsens för Sveriges Advokatsamfunds y tf -

198

rande av den 10 november 1962 att — sedan det begärda förhöret avslutats
och den misstänkte och hans försvarare därvid fått tillfälle att framställa
de frågor de ansett erforderliga — det torde stå undersökningsledaren
fritt att i den utsträckning han finner erforderligt, ånyo höra samma person,
med rätt för den misstänkte och försvararen att vara närvarande
allenast i den mån så kan ske utan men för utredningen.

Beträffande slutligen frågan huruvida Ripe i det aktuella fallet handlat
riktigt, när han vägrat Celander att närvara vid förhöret med kaptenen, vill
ämbetet även i denna del biträda statsåklagarens uppfattning.

Vad först beträffar den principiella frågan rörande förutsättningarna för
misstänkts och försvarares rätt att närvara vid förhör under förundersökningen
kan jag i huvudsak ansluta mig till de synpunkter, som kommit till
uttryck i remissinstansernas yttranden. Även om innebörden av ifrågavarande
bestämmelser — såsom styrelsen för advokatsamfundet framhållit —
är i viss mån oviss, anser jag dock övervägande skäl tala för att den misstänkte
och hans försvarare icke kan anses ha någon ovillkorlig rätt att närvara
vid förhör, som sker på begäran av dem, förrän förundersökningen
fortskridit så långt att den misstänkte underrättats om misstanken och tillfälle
beretts honom och hans försvarare att taga kännedom om vad vid
undersökningen förekommit samt att angiva den utredning de anse nödvändig.
Till stöd härför vill jag särskilt framhålla, att om RB 23: 10 andra
stycket andra punkten ansåges åsyfta alla av misstänkt påkallade förhör,
den misstänkte skulle, genom att redan från början begära förhör med alla
de personer som undersökningsledaren kunde tänkas komma att höra,
kunna bereda sig själv och försvararen ovillkorlig rätt att närvara vid dessa
förhör. Härigenom skulle huvudregeln om att försvararen äger rätt att närvara
vid förhör endast om det kan ske utan men för utredningen kunna sättas
helt ur kraft. Den omständigheten att i stadgandet hänvisning skett
till RB 23: 18 andra stycket vilket icke får ses isolerat utan måste läsas
som en fortsättning av första stycket av samma lagrum — tyder även på att
lagstiftaren icke avsett andra av den misstänkte begärda förhör än de som
påkallas efter det den misstänkte fått — förutom underrättelse om misstanken
— tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen förekommit.

Såsom framhålles i det av styrelsen för advokatsamfundet citerade uttalandet
av processlagberedningen, bör emellertid sådant tillfälle lämnas den
misstänkte och hans försvarare allt efter som förundersökningen fortskrider,
om det kan ske utan men för utredningen. Sedan undersökningen väl
nått det stadium att den misstänkte och hans försvarare fått del av förundersökningsmaterialet,
äger undersökningsledaren icke vägra dem att
närvara vid ett på deras begäran hållet förhör. Detta bör gälla även förhör
med person, som undersökningsledaren ändå haft för avsikt att höra. Eljest
skulle den misstänktes och hans försvarares rätt kunna göras illusorisk.

199

Det föreligger dock — såsom påpekats av remissinstanserna — icke något
hinder för undersökningsledaren att, i den utsträckning han finner erforderligt,
ånyo höra samma person med rätt för den misstänkte och försvararen
att vara närvarande allenast i den mån så kan ske utan men för utredningen.

Även om i det nu aktuella fallet tillfälle lämnats H. och Celander enligt
RB 23: 18 första stycket att taga kännedom om vad vid förundersökningen
förekommit — något som ej är till fullo klarlagt — har i vart fall,
eftersom uppgifterna härom äro stridiga, icke blivit styrkt, att Celander
framställt begäran om förnyat förhör med kaptenen. Ripe har åtminstone,
då han fattade sitt beslut att vägra Celander att närvara vid det nya förhöret
med kaptenen, icke haft anledning att utgå från annat än att fråga
var om ett av förhörsledaren beslutat förhör. Ripes ställningstagande till
Celanders begäran att närvara vid förhöret med kaptenen skall följaktligen
bedömas enligt bestämmelsen i RB 23 kap. 10 § andra stycket tredje
punkten att försvarare må vara tillstädes vid förhör om det kan ske utan
men för utredningåen. Såsom saklig motivering för Ripes beslut har han
angivit, att relativt intima affärsförbindelser varit rådande mellan kaptenen
och H. samt att närvaro vid förhöret av H:s försvarare med hänsyn därtill
kunnat antagas verka hämmande på kaptenens villighet att lämna fullt riktiga
uppgifter om transaktionerna mellan honom och H. Den uppfattning,
åt vilken Ripe sålunda givit uttryck, kan jag icke dela. Kaptenen hade
redan vid förhöret den 16 november 1961 lämnat för H. graverande uppgifter
och någon anledning antaga att han vid förnyat förhör skulle av
Celanders närvaro påverkas att mot bättre vetande lämna oriktiga uppgifter
kan icke anses ha förelegat. Därest Celander fått närvara vid förhöret,
hade han för övrigt enligt RB 23 kap. 11 § haft att med avseende
å frågor till kaptenen iakttaga den ordning som undersökningledaren bestämde.

Ehuru jag således för min del anser att Ripe vid ifrågavarande förundersökning
icke tillräckligt beaktat den misstänktes intressen, är dock uppenbart
att vad härutinnan förekommit icke är av beskaffenhet att kunna läggas
Ripe till last såsom fel.

Jag vill tillägga, att det synes mig angeläget att undersöknings- och förhörsledare
i största möjliga utsträckning ställa sig tillmötesgående mot
framställningar från försvararens sida att få närvara vid förhör. Styrelsen
för advokatsamfundet har upplyst, att så brukar vara fallet och att motsättningar
och meningsskiljaktigheter mellan åklagare och advokater i allmänhet
icke förekomma beträffande hithörande spörsmål.

Någon skyldighet att närmare motivera beslut, varigenom yrkande om
att få närvara vid förhör avslås, kan icke anses föreligga. Om undersökningsledaren
skulle behöva närmare angiva varför den misstänktes och hans
försvarares närvaro vore till men för undersökningen, skulle detta kunna

200

medföra att syftet med huvudregeln i RB 23:10 andra stycket icke
vunnes.

Avslutningsvis vill jag även framhålla vikten av att förhörsprotokoll
göres fullständigt så att i förekommande fall även önskemål och synpunkter
från den misstänktes sida med avseende å utredningen bliva redovisade.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

201

C. Utlåtanden samt framställningar
till Konungen

1. Utlåtande rörande dels ombudsmännens praxis att i fall,
då tjänstefel ej föreligger, ingå på bedömning av befogenheten och
lämpligheten av företagen tjänsteåtgärd, dels frågan om utsättande
av personnamn i ämbetsberättelserna

Genom skrivelse den 12 februari 1964 hemställde första lagutskottet om
JO:s yttrande över en inom riksdagen i andra kammaren väckt motion
nr 263 av herrar Wachtmeister och Edlund angående riksdagens ombudsmäns
verksamhet. Med anledning därav anförde jag i yttrande till utskottet
följande.

I motionen beröras två spörsmål, nämligen dels frågan om MO:s praxis
att i fall, där ämbetsbrott ej föreligger, ingå på »lämplighetsbedömanden»
av tjänstemäns åtgärder, dels frågan om utsättande av personnamn i ombudsmännens
ämbetsberättelser. I förstnämnda hänseende hävdas i motionen
att instruktionsenligt stöd saknas för MO:s berörda praxis, vilken i
motionen betecknas som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Motionärernas yrkande går i denna del ut på att genom förtydligande av
instruktionen eller på annat sätt få fastslaget, att »MO endast är åklagare
utan vare sig disciplinär eller annan domsrätt eller rätt att utfärda anvisningar
eller uttala sin uppfattning om tjänstemans åtgärder i övrigt». Beträffande
den andra i motionen berörda frågan avser yrkandet, att namn
på tilltalade personer i fortsättningen icke skola utsättas i ombudsmännens
ämbetsberättelser.

Vad först angår frågan om befogenheten för MO att i andra fall än där
ämbetsbrott föreligger uttala sin uppfattning om riktigheten eller lämpligheten
av tjänstemäns åtgärder har denna fråga ur såväl principiell som
praktisk synpunkt avseende jämväl på JO:s ämbetsutövning. Den praxis
hos MO, mot vilken motionärerna rikta sig, grundar sig sålunda på en tolkning
av hithörande grundlagsbud och instruktionsbestämmelser som långt
före MO-institutionens tillkomst tillämpats och alltjämt tillämpas vid JOämbetet.
Denna tolkning — som vid skilda tillfällen varit föremål för diskussioner
inom riksdagen — innebär i korthet följande.

Instruktionsenligt har ombudsmännen som sin viktigaste uppgift att på
folkrepresentationens vägnar utöva »en allmän tillsyn över lagars, författningars
och instruktioners efterlevnad» av ämbets- och tjänstemän. I samband
därmed stadgas att ombudsmannen skall tilltala eller låta tilltala dem,
som i sin ämbetsutövning begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen
fullgöra sina ämbetsplikter. Ombudsmannen har med andra ord
utrustats med åtalsrätt i fall, där ämbetsbrott befinnes föreligga; i vissa
sådana fall äger han även meddela åtalseftergift. Men tjänstemännen kunna
tillämpa lagar och författningar på ett felaktigt, oegentligt eller eljest mer
eller mindre olämpligt sätt utan att förfarandet kan läggas vederbörande

7* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G5 års riksdag

202

till last som straffbart fel och utan att sålunda åtal kan ifrågakomma. Hur
ombudsmannen skall ställa sig till sådana fall, därom lämnar instruktionen
inget positivt besked. Om man emellertid vill fasthålla att all myndighetsutövning
bör ske på författningsmässig grund och tillgodose samhällsnyttiga
syften, är det tydligt att även fall av nu antydd beskaffenhet omfattas
av den allmänna tillsynsskyldighet i fråga om författningars efterlevnad,
som ålagts ombudsmannen. I enlighet härmed bör också ombudsmannen
— oaktat någon uttrycklig föreskrift därom icke givits — vara befogad och
skyldig att ingå i bedömande jämväl av dylika fall och därigenom verka för
en riktig tillämpning av lagar och författningar samt främja en enhetlig
och ändamålsenlig praxis, som tillgodoser rättssäkerhetsintressena.

Vid bedömningen av ombudsmännens ställning och befogenhet att ingripa
mot tjänsteåtgärder har man sålunda att skilja mellan å ena sidan
fall, där förfarandet innefattar ämbetsbrott, och å andra sidan fall, där
straffansvar visserligen ej kan ifrågakomma men där förfarandet ur objektiva
synpunkter likväl ger anledning till påpekanden eller tillrättalägganden.
lfenna distinktion har vid tidigare diskussioner rörande ombudsmannens
s. k. erinringspraxis måhända icke alltid klart fasthållits. I fall, där
ämbetsbrott föreligger, har ombudsmannen — såsom jämväl framhållits
i det i motionen åberopade uttalandet vid tillkomsten av MO-ämbetet
(prop. nr 5/1915 s. 24) — ställningen som åklagare och enbart som åklagare;
någon egen disciplinär eller annan domsrätt tillkommer honom — av
konstitutionella skäl — icke. Att en precisering sålunda skett i fråga om
ombudsmannens ställning i åtalsfallen — vilka helt naturligt i första hand
förtjäna uppmärksamhet och som helt visst vid inrättandet av JO-ämbetet
framstod som den dominerande uppgiften för JO — kan icke i och för sig
berättiga till slutsatsen att ombudsmannens tillsynsverksamhet skulle vara
begränsad till just dessa fall. Något uttalande om en sådan begränsning
återfinnes icke i ovannämnda proposition och har, såvitt jag kunnat finna,
ej heller eljest förekommit i instruktionssammanhang. På sätt förut anförts
är det också val förenligt med ombudsmannens allmänna tillsynsskyldighet
att han även i andra fall än där åtal kan följa äger uttala sin mening om
förhållanden, som han finner anmärkningsvärda eller eljest i behov av tillrättalägganden.

_ Beträffande tolkningsfrågans tidigare behandling kan jag begränsa mig
till följande korta, rapsodiska återblick.

Uppfattningen att hinder icke föreligger för ombudsmannen att uttala
sin mening även i fall, där straffbart fel icke föreligger, torde ända sedan
JO-ämbetets tillkomst allmänt ha omfattats av ämbetets innehavare. Den
som under 1800-talet med särskild kraft hävdade denna uppfattning var
JO Theorell (1848—57), vilken som bekant upptog även högsta domstolens
domar till ingående, kritisk granskning. I ämbetsberättelsen för år
1850 utvecklade Theorell utförligt sina synpunkter på ombudsmannens rätt
och skyldighet att utöva kritik ej blott av åtalbara tjänsteåtgärder, därvid
han bl. a. underströk »det allmännas rätt att fordra en bättre lagskipning
än som endast genom farhågan för laga ansvar kan framtvingas» (s. 123—
130). Theorells förfarande föranledde vid riksdagen 1850—51 diskussioner
inom samtliga riksstånd; resultatet av diskussionerna har uppfattats som
en seger för Theorell i själva tolkningsfrågan. I allmänhet var det emellertid
under 1800-talet sällan som ombudsmännen ingrepo i andra fall än där
åtal ansågs kunna följa — ett förhållande som bl. a. är att betrakta mot

203

bakgrunden av då härskande stränga uppfattning om vad som utgjorde
straffbart fel och det stora antal åtalsfall som på grund därav sysselsatte
ombudsmännen. Först i början av 1900-talet — sedan JO Hasselrot tillträtt
ämbetet (1906—13) — försköts tyngdpunkten från åtal till erinringar
och andra uttalanden. Denna utveckling föranledde Rudolf Kjellén att år
1908 i andra kammaren uppta en principdiskussion rörande JO:s befogenheter
— en fråga vartill Kjellén år 1911 utförligt återkom i första kammaren
— och därvid utifrån konstitutionella synpunkter hävda uppfattningen
att JO i förhållande till tjänstemännen endast ägde ställning som åklagare.
Under ledning av Karl Staaff slöt emellertid kammaren upp kring ämbetets
praxis. Flera av talarna underströko därvid behörigheten och lämpligheten
av att JO vid granskning av myndighetsåtgärder uttalade sin åsikt även i
fall där åtal ej kunde följa (andra kammarens protokoll den 5 februari
1908, § 3).

Någon invändning mot nu berörda tolkning av JO:s befogenheter synes
därefter icke ha framförts inom riksdagen. I stället ha vid skilda tilllällen
positiva uttryck givits för riksdagens gillande av att ombudsmännen — i
anledning av iakttagna brister eller ofullständigheter — gjorde vägledande
uttalanden i såväl rättsliga som praktiska spörsmål (se t. ex. första lagutskottets
utlåtanden nr 1/1948 och nr 3/1949).

Rörande ändamålsenligheten av berörda praxis vill jag framhålla, att behovet
av vägledande uttalanden torde vara särskilt framträdande inom förvaltningen,
där allmänna regler om handläggningsordningen saknas och där
de materiella bestämmelserna ofta ge ett brett utrymme för olika tolkningar
och för vitt skiftande praxis hos myndigheterna. Genom den successiva utbyggnaden
av förvaltningsapparaten och den snabbt växande, till omfånget
överväldigande förvaltningsrättsliga lagstiftningen har frågan om behovet
av en på förvaltningen inriktad, av rättssäkerhetssynpunkter betingad tillsyn
radikalt förändrats i förhållande till gången tid. Frågan om hur denna
tillsyn bör ordnas är ju också föremål för riksdagens oavlåtliga uppmärksamhet.
Det framstår för mig som helt orimligt om denna tillsyn, utövad
av riksdagens ombudsman, skulle vara begränsad till att avse endast sådana
fall där tjänstemän så tydligt brutit mot lag eller eljest åsidosatt sin
tjänsteplikt att straffansvar föreligger. Med hänsyn till den formella handlingsfrihet
som särskilt förvaltningslagstiftningen erbjuder tjänstemännen
och till rådande liberala uppfattning om vad som är straffbart fel skulle en
på sådant sätt begränsad tillsyn bli av ringa omfattning och mycket väl
kunna omhänderhas av ordinarie åklagare. Behovet och värdet av tillsynen
ligger i stället numera väsentligen på det informativa, vägledande planet.
Vad som här står att vinna och vilka problemställningar som här i rik
variation möta har jag i någon mån sökt belysa i en artikel i Statsvetenskaplig
Tidskrift år 1961 s. 201 o. f. Till mina där framlagda synpunkter
och åberopade exempel ber jag att i detta sammanhang få hänvisa. Härutöver
vill jag endast tillägga, att JO:s befogenhet att — utöver åtalsfallen
— ingå på bedömning av myndigheternas åtgärder och i vägledande syfte
göra de uttalanden, som han finner nödiga, enligt min mening utgör själva
livsnerven för JO:s verksamhet i dagens samhälle. Att nu —- i strid mot
hävdvunnen praxis — slopa eller ens begränsa denna befogenhet, synes mig
därför icke kunna komma i fråga. I detta sammanhang vill jag också erinra
om alt ombudsmännen i Danmark och Norge — vilka icke utrustats med
den åt al srätt som tillkommer de svenska ombudsmännen — uttryckligen

204

tillagts rätt att uttala sig om tjänstemännens åtgärder utan att det här i
princip föreligger möjlighet för tjänstemännen att få sålunda framförd
kritik prövad av domstol.

Det bör emellertid understrykas, att ombudsmannens befogenhet att i
fall där fråga ej är om tjänstefel göra uttalanden, som innefatta kritik av
myndighetsåtgärder, självfallet måste begagnas med försiktighet och urskiljning.
Ombudsmannen måste här handla efter sitt eget omdöme och
sakens beskaffenhet. Ej minst viktigt är det att uttalandena avfattas med
tillbörlig hovsamhet. Den kontroll som utövas från riksdagens sida synes i
dessa fall — där fråga alltså ej är om att påstå att tjänstefel förekommit
— vara tillfyllest ur tjänstemännens synpunkt. För min del har jag svårt
att förstå att det skulle vara förklenande för en tjänsteman, om riksdagens
ombudsman i hovsam form tillkännager och på objektiva grunder motiverar
en uppfattning, som avviker från tjänstemannens. Lika litet som någon med
fog kan känna sig förnärmad av att hans beslut underkännes av överordnad
besvärsinstans, lika litet bör han ha anledning att bli förnärmad av ett
uttalande från ombudsmannens sida som går honom emot. Ett sådant uttalande
är icke heller bindande för tjänstemannen; dess verkan är helt beroende
av tyngden av de skäl, som anföras till stöd för detsamma. Tjänstemannen
är sålunda oförhindrad att — om han ej finner de anförda argumenten
övertygande — vidhålla sin mening och i fortsättningen handla
därefter.

På sätt jag förut framhållit grundar sig den praxis, mot vilken motionärerna
rikta sig, på en tolkning av hithörande bestämmelser som icke är
oförenlig med bestämmelsernas ordalydelse och som tillika har gammal
hävd. Befogenheten för ombudsmännen att ingå på bedömning även av
fall, där åtal ej kan följa, utgör — av skäl som jag nyss anfört — en oeftergivlig
förutsättning för att ombudsmännen skola kunna på ett effektivt
sätt fullgöra den av 1809 års konstitutionsutskott angivna uppgiften att
såsom väktare över lagarnas efterlevnad iakttaga medborgarnas allmänna
och individuella rättigheter. Med hänsyn härtill är det min förhoppning att
riksdagen i anledning av motionen måtte på ett för framtiden klargörande
sätt uttala, att ombudsmännens hittillsvarande praxis i detta hänseende
alltjämt står i överensstämmelse med riksdagens vilja.

Vad härefter angår yrkandet i motionen att tilltalade personers namn ej
vidare skola utsättas i ombudsmännens ämbetsberättelser får jag anföra
följande.

I fråga om redovisningen av åtal har i JO:s ämbetsberättelser, med undantag
för nedannämnda period, tillämpats den praxis, att åtalade tjänstemän
alltid namngivits. Under den period, som omfattar ämbetsberättelsema
för verksamhetsåren 1852—1885, följdes emellertid en annan ordning. Denna
ordning innebar, att antingen namnet på myndigheten eller också ämbetstiteln
jämte namnet på myndigheten utsattes; däremot icke själva
personnamnet. Vid åtal t. ex. mot en rådhusrätt angavs sålunda stadens
namn samt att åtalet avsåg de »ledamöter» i denna rådhusrätt, som deltagit
i det aktuella beslutet. Vid åtal mot en häradshövling angavs, att
åtalet gällde häradshövdingen i viss angiven domsaga. Avsåg åtalet en
vikarie för häradshövdingen, angavs att målet gällde »en tillförordnad domhavande»
i samma domsaga; stundom utsattes därvid även bokstavsinitial.
På samma sätt angavs åtal mot landshövding, landssekreterare, polismäs -

205

tare, stadsfiskal osv. eller mot tillförordnade sådana befattningshavare; län
och ort utmärktes sålunda.

Anledningen till att denna praxis — som torde ha tillkommit av grannlagenhetshänsyn
— bragtes att upphöra, är mig icke med säkerhet bekant.
Det synes mig emellertid icke svårt att finna orsaken. En sådan redovisningspraxis
ger otvivelaktigt visst utrymme för personförväxlingar och oriktiga
antaganden om vilken eller vilka personer, som åtalen avse. Framförallt
gäller detta naturligtvis sådana fall, då åtal anställs mot kollektiv myndighet
eller mot tillförordnad befattningshavare. Berörda praxis synes följaktligen
— utan att den för flertalet fall torde innebära något större skydd
för de åtalade — kunna föranleda befogade protester från tjänstemän, som
icke omfattas av åtalen men som av en eller annan anledning kunna förknippas
därmed.

Tillräckliga skäl att återinföra nu angivna, under en viss tidsperiod
praktiserade men för längesedan upphävda redovisningspraxis synes mig
icke föreligga. An mindre torde skäl finnas för att införa den — av motionärerna
möjligen åsyftade — ordningen, att icke blott personnfmmet utan
även alla lokala angivelser slopas. En sådan ordning skulle tydligen lämna
fältet fritt för allsköns gissningar och personförväxlingar..

Vad nu sagts rörande åtalsärendena gäller också åtskilliga av de ärenden
som icke föranlett åtal. I många fall kan man dock, där fråga icke är om
åtal, utan större betänklighet underlåta ett utsättande av vederbörande
tjänstemans namn.

Rörande redovisningen av personnamn i ämbetsberättelserna vill jag i
övrigt framhålla, att jag — när det gäller de översiktligt redigerade sammanställningarna
av inspektionsanmärkningar, som icke avse tjänstefel —
i enlighet med tidigare praxis endast utsätter ämbetstitel eller myndighet
utan någon bestämning i övrigt. Vidare får jag upplysa att jag — med
viss ändring härutinnan av tidigare praxis — numera i möjligaste män
söker undvika att i berättelserna namngiva enskilda personer i de fall, då
fråga är om mera ömtåliga personliga förhållanden.

I utlåtande nr 15 anförde första lagutskottet följande.

De grundläggande bestämmelserna om riksdagens ombudsmän finnes i
96—ioi §§ regeringsformen och 68 § riksdagsordningen. Till dessa stadganden
ansluter sig instruktionen för riksdagens ombudsmän. Enligt 96 §
regeringsformen i dess ursprungliga lydelse, som endast avsåg en ombudsman,
JO, skulle riksens ständer förordna »en för lagkunskap och utmärkt
redlighet känd man, att, såsom deras ombud, efter den instruktion de för
honom komma att utfärda, hava tillsyn över lagarnes efterlevnad av domare
och ämbetsmän samt att vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala
dem, som uti sine ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan
orsak någon olaglighet begå, eller underlåta att sine ämbetsplikter behörigen
fullgöra». Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall ombudsmännen
»hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skola av
dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar, tillämpas»; bestämmelsen
om åtal kvarstår i sak oförändrad.

JO:s väsentliga funktion var enligt den år 1809 fastställda regeringsformen
att på ständernas vägnar kontrollera att domstolar och förvaltningsmyndigheter
handlade i enlighet med lag. Liksom JK utrustades JO med
äklagarbehörighet. Den ursprungliga tanken var också att ingripandena

206

skulle ske i form av åtal. Frågor av mindre allmän vild kunde JO dock
överlämna till JK. Denna möjlighet fick ej större praktisk betydelse och
det blev efter hand vanligt att JO icke heller själv beslöt om åtal för smärre
fel. Riksdagen godtog denna praxis. Genom en ändring av instruktionens
text i samband med att MO-ämbetet inrättades år 1915 medgavs ombudsmännen
uttryckligen rätt att »låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven
förklaring eller vad eljest förekommit i saken», när någon hade »felat endast
av ovarsamhet, utan vrång avsikt».

Åtalen har med tiden kommit att numerärt sett utgöra en allt mindre del
av ombudsmännens verksamhet. Denna har i stället mera inriktats på att
tjäna till vägledning för myndigheterna i deras handlande. Då JO eller MO
avgör ett ärende yttrar han sig ofta om innebörden av gällande lag och uttalar
sig om riktigheten och lämpligheten av tjänstemäns åtgärder. Ombudsmannen
kan icke ändra en myndighets beslut, och han kan icke lämna föreskrifter
för myndighetsutövningen. Ej heller har ombudsmannen någon disciplinär
eller annan domsrätt över de befattningshavare som hans tillsyn
gäller. Den betydelse ombudsmannens uttalanden får för tjänstemännens
handlande beror därför enbart på tyngden i de skäl han åberopar till stöd
för sin mening.

Riksdagens inflytande över ombudsmännen utövas i första hand genom
instruktionen. Vidare granskas deras ämbetsförvaltning av lagutskott. På
hemställan av utskottet kan riksdagen, utan avbidan på utgången av mandattiden,
entlediga ombudsman eller ställföreträdare, som icke längre åtnjuter
riksdagens förtroende. Riksdagen kan däremot icke enligt nuvarande
ordning ge ombudsman direktiv angående handläggningen av särskilda
ärenden.

I förevarande motion beröres främst MO:s praxis att, även i fall där
ämbetsbrott ej kan konstateras, ingå på en allmännare bedömning av frågan,
om tjänstemans åtgärd varit riktig och lämplig, samt att uttala sin
mening härom. Motionärerna anser denna praxis vara betänklig från rättssäkerhetssynpunkt
och syftar med sitt yrkande i denna del till att få nämnda
praxis avskaffad. Motionärerna föreslår härutöver, att namn på tilltalade
personer i fortsättningen ej skall utsättas i ombudsmännens ämbetsberättelser.

Vad gäller den närmare innebörden av den praxis, som motionärerna vänder
sig emot och vilken är ungefär densamma hos JO som hos MO, torde få
hänvisas till de redogörelser som lämnats av ombudsmännen i deras yttranden
över motionen.

Såvitt utskottet kunnat finna står nämnda praxis icke i strid mot de om
ämbetena meddelade bestämmelserna i grundlag och instruktion eller mot
vad som eljest kan anses avsett att gälla beträffande ombudsmännens verksamhet.
Fastmera är praxis, ehuru den ej heller har direkt stöd i uttryckligt
stadgande, väl förenlig med den tillsynsskyldighet som åligger ombudsmännen.
Härtill kommer att nämnda praxis fortvarit lång tid utan erinran
från riksdagens sida och därför får anses tillhöra hävdvunnen ordning. Enligt
utskottets mening kan det vid angivna förhållanden icke med fog göras
gällande att nu avsedda praxis som sådan skulle innebära ett överskridande
av ombudsmännens befogenheter.

Vad därefter gäller frågan, huruvida nämnda praxis bör brytas genom en
inskränkning av ifrågavarande befogenheter, får utskottet anföra följande.

207

Enligt vad utskottet kunnat iakttaga, bland annat i samband med utskottets
granskning av J0:s och MO:s verksamhet, synes de undersökningar
och uttalanden, som ombudsmännen gör utanför ramen för den uttryckligen
föreskrivna skyldigheten att inskrida mot straffbara tjänstefel, ha utomordentligt
stor betydelse för upprätthållandet av enhetlighet och följdriktighet
i myndigheternas handlande. Den förskjutning av tyngdpunkten i
ombudsmännens arbetsuppgifter som med tiden ägt rum innebär att verksamheten
mera direkt inriktats på att förebygga från rättssäkerhetssynpunkt
otillfredsställande förhållanden. Uppenbarligen är en sådan utveckling
i och för sig önskvärd. Med utbyggnaden av den statliga och kommunala
verksamheten i ett alltmera komplicerat samhällsliv har följt ett ökat
behov av tillsyn över att tjänstemännen fullgör sina skyldigheter på behörigt
sätt. Enligt utskottets mening kan detta behov i vart fall numera tillgodoses
endast ofullständigt, om tillsynen utövas med huvudsaklig inriktning
på åtalsfrågor. Behovet av tillsyn med vägledning som ett väsentligt
syftemål torde vara särskilt påfallande, såvitt gäller det vidsträckta och
svåröverskådliga område som den egentliga förvaltningen omfattar, men
även i vad avser den judiciella myndighetsutövningen torde erfarenheten
visa, att ombudsmännen med sin överblick över förhållandena kan göra värdefulla
insatser genom att klarlägga och påpeka bristfälligheter. Vad angår
de talrika ärenden hos ombudsmännen, som anhängiggöres genom enskilda
klagomål, vill utskottet framhålla värdet av att den som anser sig oriktigt
behandlad av tjänsteman eller myndighet har viss möjlighet att erhålla ett
motiverat besked av ombudsmannen om hur denne ser på klagomålen, även
i fall då tjänstefel ej kan påstås föreligga.

Givetvis kan ombudsmännens granskning och uttalanden emellanåt upplevas
som mycket besvärande för vederbörande tjänsteman, särskilt om
därigenom blir offentliggjort, att tjänstemannens åtgärder varit i högre
grad otillfredsställande. Det tillhör emellertid den offentliga tjänstens natur
att utövningen därav kan bli utsatt för offentlig kritik. Ombudsmännen
plägar framföra sin mening på ett objektivt och grannlaga sätt, och något
i och för sig förklenande ligger självfallet icke i att tjänstemannens åtgärder
blir föremål för bedömning. En likartad bedömning ingår för övrigt ofta
i överordnad myndighets prövning av beslut och andra åtgärder, vartill
tjänstemannen medverkat. Det anspråk på skydd mot att ombudsman uttalar
sig i tolknings- och lämplighetsfrågor, som innefattas i motionärernas
förslag, är därför enligt utskottets mening icke välgrundat. I vart fall kan
detta anspråk säkerligen icke tillmätas större betydelse än det allmännas
och de enskilda medborgarnas krav på effektiv tillsyn av att myndighetsutövningen
sker på ett sätt, som vid en allsidig bedömning framstår som
riktigt.

På de grunder, som nu angivits, har utskottet funnit sig kunna i allt väsentligt
instämma i den mening om det berättigade och nödvändiga i berörda
praxis, som ombudsmännen framfört i sina ovan återgivna yttranden.
Utskottet avstyrker således bifall till motionen, såvitt nu är i fråga.

Vad gäller förslaget att namn på tilltalade personer i fortsättningen oj
skall utsättas i ombudsmännens ämbetsberättelser får utskottet till en början
erinra om att ämbctsberiittclserna för närvarande iir så fullständiga att
de ger eu god inblick i ombudsmännens verksamhet och även i viss man en
bild av de allmänna förhållandena på deras arbetsområden. Enligt utskott

208

tets mening är det bland annat med hänsyn till riksdagens granskning icke
lämpligt att generellt övergå från den nuvarande redovisningsmetoden till
strängt summariska redogörelser. Med denna utgångspunkt synes det uppenbart
att ett genomförande av motionärernas förslag skulle medföra betydande
olägenheter i form av ökade möjligheter till personförväxling. Skyddet
för tjänstemännens anonymitet skulle även bli tämligen ofullständigt.
I många fall skulle nämligen de redovisade omständigheterna lämna klart
besked om vem saken gällde och i övriga fall skulle den särskilt intresserade
kunna underrätta sig därom genom att taga del av offentliga handlingar
i ombudsmännens kanslier. Enligt utskottets mening måste olägenheterna
med den av motionärerna förordade ordningen allmänt sett anses överväga
de begränsade fördelar som kan vinnas därmed. Utskottet kan av nu angivna
skäl ej heller i förevarande del tillstyrka motionärernas förslag. Det här
sagda gäller givetvis endast den allmänna principen för utsättande av namn
i de^ referat som upptages i ämbetsberättelserna.

Såsom JO påpekat är det i vissa fall icke förenat med några betänkligheter
att utesluta vederbörande tjänstemans namn. Detta gäller bland annat
översiktliga sammanställningar av inspektionsanmärkningar.

Härjämte synes det i hög grad önskvärt att ombudsmännen söker undvika
att angiva namn, när i ärendet beröres mera ömtåliga personliga förhållanden.

Ofta torde det i dessa fall vara lämpligt att även ortsangivelser och
dylikt uteslutes samt att framställningen i övrigt utformas så att identifikation
försvåras. Fragan, i vad mån avvikelse från den allmänna principen
för namnredovisningen bör äga rum, torde få bedömas av ombudsmännen
från fall till fall; att instruera dem i detta avseende synes ej erforderligt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 263, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

2. Utlåtande över JO-utredningens förslag om grundlagsändring,
möjliggörande utökning av antalet ombudsmän

Genom remiss den 28 december 1963 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle
att avgiva utlåtande över en av 1963 års JO-utredning gjord framställning
om grundlagsändring, möjliggörande utökning av antalet riksdagens ombudsmän.

Med anledning därav anförde jag i skrivelse till Kungl. Maj:t följande.

Till en början vill jag understryka utredningens uttalande att det är
uppenbart, att sådana organisatoriska och andra åtgärder snarast möjligt
måste vidtagas att arbetsbalansen vid JO-ämbetet kan nedbringas och att
den av olika skäl betydelsefulla inspektionsverksamheten kan intensifieras.
Som komplettering av de i framställningen lämnade uppgifterna om JOämbetets
arbetsförhållanden får jag i anslutning härtill framhålla, att antalet
klagomål under år 1963 nått rekordsiffran 1 224 och att antalet initia -

209

tivärenden uppgått till 172. Det totala antalet ärenden under år 1963 har
följaktligen väsentligt överstigit alla tidigare siffror. Som en följd härav har
också arbetsbalansen fortsatt att stiga; vid senaste årsskiftet uppgick salunda
antalet balanserade ärenden till 430.

Som jag i min ämbetsberättelse till 1964 års riksdag framhållit synes den
ständigt stigande klagofrekvensen och behovet av en utökad inspektionsverksamhet
beträffande förvaltningen närmast föranleda en uppdelning av
JO-ämbetet. Jag är därför och med hänsyn till önskvärdheten av skyndsamma
åtgärder helt ense med utredningen därom att möjlighet bör öppnas
för riksdagen att — för den händelse en sådan uppdelning kommer att beslutas
— genomföra en utökning av antalet ombudsmän sa snart detta är
möjligt.

Utredningens nu framlagda förslag grundar sig emellertid icke på något
definitivt ställningstagande till frågan om nödvändigheten av en utökning
av antalet ombudsmän. Utredningen lämnar denna fråga tills vidare öppen
och framhåller, att det i och för sig är tänkbart att man kan bibehålla det
nuvarande systemet med två ombudsmän. Detta är även min uppfattning.

En förutsättning för att bibehålla nuvarande ordning med två ombudsmän
är dock att JO:s tillsyn över förvaltningen effektiviseras genom att
åtgärder vidtagas för att väsentligt minska JO:s arbete med prövning av
klagomål och genom att tillsynen av vissa delar av rättsväsendet eller förvaltningen
överflyttas på MO. Härutinnan får jag anföra följande.

JO:s arbetstid tages i mycket stor utsträckning i anspråk för att pröva
sådana klagomål mot underordnade myndigheter, vilka äro av den beskaffenhet,
att de lämpligen kunna och böra i första hand utredas och prövas
av vederbörande högre myndighet.

Exempelvis rikta sig ett mycket stort antal klagomål varje år mot polis
och åklagare för underlåtenhet att verkställa tillräcklig förundersökning i
anledning av brottsanmälan eller för underlåtenhet att väcka åtal mot enskild
person. Vad JO kan pröva i anledning av sådana klagomål är allenast
om polis- eller åklagarmyndighet förfarit felaktigt vid sin bedömning av om
förutsättningar för åtal föreligga. Däremot äger JO icke befogenhet att anmoda
åklagare att väcka åtal mot enskild eller att själv förordna härom.
För den klagande skulle det därför närmast vara en fördel om JO kunde
överlämna sådana klagomål för utredning och prövning till vederbörande
statsåklagare eller, om klagomålen rikta sig mot honom, till riksaklagaren.
JO:s bedömning i sak skulle klaganden i dylika fall äga påfordra endast om
han är missnöjd med riksåklagarens prövning. En sådan ordning skulle
medföra en betydande lättnad i JO:s arbetsbörda.

Många av de klagomål som härröra från fångar äro av den natur att
klagomålen ur klagandens egen synpunkt med fördel kunna och böra i
första hand utredas och prövas av fångvårdsstyrelsen. Detta gäller särskilt
klagomål som avse frågor om permission, placering å koloni, missnöje med

210

tilldelat arbete, rätt att disponera över besparade medel, kost och läkarvård
m. m.

Ändamålsenligt synes mig även vara att frågor om utskrivning från sinnessjukhus,
om patienters vård och behandling å dylika sjukhus och om
frigång i första hand utreddes och prövades av sinnessjuknämnden respektive
medicinalstyrelsen. Då antalet klagomål som avse dylika frågor är
mycket stort, skulle överlämnandet av sådana till vederbörande centrala
myndighet innebära en betydande lättnad för JO-ämbetet.

Även åtskilliga klagomål berörande socialvården äro av den beskaffenhet
att de lämpligen kunna i första hand utredas och prövas av socialstyrelsen.

En befogenhet för JO att till annan myndighet för utredning och prövning
överlämna härför lämpade klagomal skulle naturligtvis icke medföra
att klaganden skulle avskäras från rätten att få saken bedömd av JO, om
han är missnöjd med sistnämnda myndighets prövning. Men det skulle helt
visst vara till fördel för saväl klaganden som för JO-ämbetets effektivitet
och måhända även för den tjänsteman, mot vilken klagomålen rikta sig, om
dessa i första hand utreddes och prövades av vederbörande högre myndighet.
Det är för övrigt att märka att hithörande klagomål i mycket stor utsträckning
avse omdömesfrågor, om vilka man kan ha olika meningar och
vilkas avgörande därför endast sällan kan bedömas såsom felaktigt och föranleda
åtgärd från JO:s sida.

En annan tänkbar åtgärd i syfte att lätta JO:s arbetsbörda är att beträffande
klagomal mot statliga myndigheter införa i huvudsak samma
begränsning i fråga om JO:s skyldighet att ingripa som nu gäller på det
kommunala området. Salunda skulle kunna föreskrivas att klagomål, såvida
fråga ej är om uppenbart övergrepp, icke bör upptagas innan möjlighet
till rättelse prövats genom överklagande av myndighetens beslut. För
närvarande förekommer nämligen ofta att rättssökande, samtidigt som de
i vanlig ordning fullfölja talan mot visst beslut, påkalla prövning därav
jämväl hos JO. Som regel avse sådana ärenden bedömningsfrågor, som icke
äro av beskaffenhet att föranleda ingripande av JO.

En avlastning av JO:s arbetsbörda beträffande klagomål skulle vidare
kunna vinnas genom införande — i likhet med vad som gäller för de danska
och norska ombudsmännen — av en snävare tidsgräns för JO:s skyldighet
att pröva klagomål än vad som följer av nuvarande regler om åtalspreskription
vid ämbetsbrott, i allmänhet 5 år. Vissa skäl torde kunna tala för att
JO i princip ej skall vara skyldig upptaga klagomål, som anföras senare
än 1 eller i varje fall 2 år efter det att det förmenta felet blivit begånget.
Ej sällan förekommer emellertid att klagomål — utan att vägande skäl för
dröjsmålet synas föreligga — avse förhållanden som ligga åratal tillbaka
i tiden. I anslutning till en sådan begränsning av JO:s prövningsskyldighet
skulle därjämte kunna övervägas en föreskrift, som ger JO möjlighet att
avvisa klagomål från den som icke beröres av den sak klagomålen avse.

211

Genom åtgärder av nu antytt slag skulle helt visst JO:s arbetsbörda med
avseende å inkommande klagomål i väsentlig grad kunna lättas. Möjligen
skulle härigenom antalet klagomål, som JO hade att sakligt pröva, kunna
nedbringas till omkring hälften av nuvarande antal.

En utväg att vinna ytterligare lättnad i arbetsbördan är vidare — som
utredningen jämväl berört — att till MO överflytta handläggningen av
visst eller vissa slag av ärenden eller att eljest göra den inbördes gränsen
mellan ombudsmännens tillsynsområden så smidig att den lätt kan förskjutas
efter arbetsbelastning och andra omständigheter. En förutsättning
för sådan överflyttning synes vara att MO:s hittillsvarande befattning med
frågor rörande den rent ekonomiska verksamheten inom försvarsväsendet
avsevärt begränsades. Om så skedde, synes möjlighet öppnas för en överflyttning
av ärenden, som kunde medföra en väsentlig avlastning av JO:s
arbetsbörda.

Av vad jag nu anfört framgår, att man genom olika åtgärder — avseende
begränsningar i fråga om JO:s skyldighet att pröva klagomål samt överflyttning
av ärenden till MO — synes kunna vinna betydande lättnader i
JO:s nuvarande arbetsbelastning och därigenom öka utrymmet för en
främst på förvaltningen inriktad tillsynsverksamhet. Om dessa åtgärder —
som emellertid innebära ganska betydande begränsningar i den av JO sedan
gammalt, utövade ämbetsverksamheten — anses böra vidtagas, kan det
måhända befinnas möjligt att, i varje fall tills vidare, bibehålla nuvarande
organisation med två ombudsmän och sålunda undvika en uppdelning av
JO-ämbetet.

Jag vill emellertid understryka, att en sådan lösning torde förutsätta
bortsett från andra åtgärder — att en väsentlig omfördelning sker av arbetsuppgifterna
för JO och MO. Vid sadant förhallande synes knappast
möjligt att bibehålla de nuvarande ämbetstitlarna. En ändring härutmnan
av grundlagsbestämmelserna — på sätt utredningens förslag innebär —
lärer följaktligen vara påkallad, även om en utökning av antalet ombudsmän
icke befinnes nödvändig.

I enlighet med vad jag nu anfört synes grundlagsändring erforderlig vare
sig man väljer den ena eller den andra av ovan berörda lösningar. På sätt
jag inledningsvis framhållit är det med hänsyn till radande arbetsförhållanden
vid JO-ämbetet i hög grad angeläget att den reform, som man slutligen
stannar för, kan genomföras så snart som möjligt. Vilande beslut om
grundlagsändring bör därför, såsom utredningen föreslagit, fattas redan av
innevarande års vårriksdag.

Beträffande detaljutformningen av utredningens förslag till grundlagsändringar
får jag framhålla, att det synes av principiella skäl kunna ifrågasättas
om det icke är tillfyllest att frågan om antalet ombudsmän regleras
i den av riksdagen utfärdade instruktionen för ombudsmännen och sålunda
icke — som utredningen tänkt sig — genom särskild, av Eders Kungl.

212

Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Spörsmål om antalet av riksdagens
egna ombudsmän — liksom om deras ämbetstitlar och huvudsakliga
ämbetsområden — synes böra avgöras av riksdagen allena.

I övrigt har jag beträffande utformningen av grundlagsändringarna intet
annat att anföra än att jag för min del helst skulle se, att författningsutredningens
förslag till huvudstadgande rörande riksdagens ombudsmän (FRF
9 kap. 6 §) redan nu införes i regeringsformen och ersatte nuvarande §§96
och 99. I annat fall synes erforderligt att, när den nya regeringsformen väl
antages — jag utgår från att berörda förslag till grundstadgande därvid
inflyter i oförändrat skick — vidtaga därav påkallad ändring av instruktionen
för riksdagens ombudsmän. Denna ändring synes lämpligen kunna
genomföras i samband med de ändringar av instruktionen, som dessförinnan
torde få genomföras som en följd av det nu förestående beslutet angående
ombudsmannaämbetenas organisation och verksamhetsformer.

3. Utlåtande över författningsutredningens förslag till

regeringsform

Genom remiss den 31 maj 1963 beredde Kungl. Maj:t JO tillfälle att
avgiva utlåtande företrädesvis beträffande 9 kap. i författningsutredningens
förslag till regeringsform. I anledning härav avgav jag följande yttrande.

Beträffande 9 kap.

Jag förutsätter att med remissen i främsta rummet avses att jag bör
yttra mig om de delar av kapitlet som beröra JO:s gransknings verksamhet.
I fråga om riksdagens ombudsmän innehåller förslaget i 9 kap. 6 § en bestämmelse
som, jämfört med nuvarande RF:s stadganden om JO, är tämligen
kortfattad men enligt min mening fullt tillräcklig såsom grundlagsstadgande
i ämnet. Möjligen kan ifrågasättas om icke åtalsbefogenheten är
av den centrala betydelse att den bör omnämnas i stadgandet. Så bör i varje
fall ske, om lagstiftningsmakten framdeles — liksom hittills — skall vara
samfälld. I sådant fall lärer nämligen riksdagen icke kunna ensidigt genom
bestämmelse i instruktionen giva ombudsmännen denna befogenhet.

I anslutning till förslaget att ombudsmännen skola vara minst två till
antalet, vill jag erinra om att JO-utredningen redan framlagt förslag om
grundlagsändring, möjliggörande utökning av antalet ombudsmän, och att
jag häröver avgivit yttrande. I mitt yttrande har även berörts möjligheterna
att genom vissa begränsningar av JO:s skyldighet att pröva klagomål
kunna undvika en eljest nödvändig utökning av antalet ombudsmän. Begränsningar
av dylik art kunna vid behov föreskrivas i instruktionen för
ombudsmännen och behöva sålunda ej komma till uttryck i grundlag.

213

En begränsning i annat hänseende gäller nu såtillvida att JO:s tillsyn ej
avser statsråds tjänsteutövning. En motsvarande begränsning är avsedd
enligt förslaget. Enligt motiven till de i 9 kap. föreslagna bestämmelserna
angående granskningen av statsråds tjänsteutövning är det emellertid förutsatt
att JO skall, om så befinnes erforderligt och lämpligt, i samband med
konstitutionsutskottets granskning ha att tillhandagå utskottet med — forutom
utredningsåtgärder och åtals utförande — även ett före utskottets
ställningstagande i åtalsfråga avgivet yttrande i frågan huruvida viss gärning
av statsråd innefattar ämbetsbrott av så grov beskaffenhet att för gärningen
kan dömas till avsättning (del 2 s. 458, 456). Utredningens tanke
att JO skulle vara skyldig att, innan åtal beslutats, uttala omdöme i dylikt
hänseende vill jag bestämt avstyrka. Visserligen kan det från en synpunkt
sägas vara fråga om en juridisk gränsdragning men den är ej särskilt formellt
betonad utan tämligen värderingsmässig. Därjämte ligger i problemställningen
ett framträdande politiskt moment i och med att gränsdragningsfrågan
också är avgörande för om juridiskt eller politiskt ans\arsutkrävande
skall ifrågakomma. Stannar utskottet för uppfattningen att politiskt
ansvarsutkrävande bör ske, är det sannolikt att JO:s bedömning
vare sig den inneburit att grovt tjänstefel förelegat, att ett icke grovt tjänstefel
förekommit eller att tjänstefel ej alls begåtts — kommer att användas
som slagträ i den följande politiska debatten. En grundläggande princip bör
vara att en JO ej skall uttala att ämbetsbrott föreligger med mindre han är
beredd men också har möjlighet att få sin bedömning rättsligen prövad av
domstol. Men när en rent politisk prövning av ett statsråds handlande skall
ske, är det ej alls tilltalande att ett JO-utlåtande, som ej kan bli prövat av
domstol, skall stå till förfogande som argument i den politiska striden. Jag
vill starkt understryka önskvärdheten av att ombudsmannainstitutionen
hålles utanför de politiska stridsfrågorna.

En annan begränsning i ombudsmännens liksom i JK:s befogenheter att
ingripa följer nu av § 101 RF, som innebär att åtal mot justitieråd och regeringsråd
får ske endast vid verkligt grova och för den enskilde ödesdigra fel
i domarämbetets utövning. Det föreliggande förslaget innebär däremot att
någon begränsning av dessa domares juridiska ansvarighet för ämbetsbrott
ej längre skall föreligga och att ämbetsbrott av sådan domare alltså skall
bedömas på samma sätt som ämbetsbrott av andra domare (s. 281—282).
Häremot torde några invändningar i och för sig icke vara att resa. Fastmera
är det ur principiell synpunkt befogat, att riksdagens kontroll omfattar även
den högsta domarmakten. Det ligger emellertid i sakens natur, att JK och
ombudsmännen regelmässigt böra avhålla sig från att — annorledes än vid
åtal, t. ex. i samband med avskrivning av klagomål — ge uttryck för en
personlig uppfattning i lagtolkningsfrågor som prövats i högsta instans.

I övrigt anser jag att 9 kap. i förslaget icke ur JO-ämbetets särskilda
synvinkel giver anledning till några kommentarer. Från allmänna synpunk -

214

ter må dock ytterligare framhållas att kapitlet enligt dispositionen (del I s.
29) utgör en del av den avdelning som avsetts skola behandla riksdagen och
dess funktion (och verk). Det är sålunda riksdagens granskning och tillsyn
som skall avhandlas i 9 kap. — något som kanske borde komma till uttryck
i kapitelrubriken — men granskning och tillsyn utövas också av till rikets
styrelse och förvaltning (4 kap.) hänförliga organ. Från synpunkten att
9 kap. avses gälla riksdagens gransknings- och tillsynsverksamhet kan ifrågasättas
om kapitlets 8 § — som berör den för all granskningsverksamhet
betydelsefulla rätten för enskilda att taga del av allmänna handlingar —
bör hänföras till detta kapitel; stadgandet synes med viss fördel kunna
sammanföras med 2 kap. 1 § som bl. a. berör tryckfriheten i allmänhet.

Allmänna synpunkter beträffande förslaget i övrigt

Med hänsyn till remissens innehåll har jag ej sett mig föranlåten att
verkställa någon mera ingående granskning av det föreliggande förslaget i
dess helhet, något som ej heller varit möjligt på grund av den svåra arbetsbelastningen
vid JO-expeditionen. Jag vill därför — utan att giva uttryck åt
något ställningstagande till de här icke behandlade delarna av förslaget —
inskränka mig till vissa allmänna synpunkter, främst sammanhängande
med rättssäkerhetsfrågor.

Beträffande 2 kapitlet som helhet må anföras följande. Jämfört med nuvarande
RF innebär förslaget i förevarande del att klarare bestämmelser
rörande medborgerliga fri- och rättigheter avses bli införda. Otvivelaktigt
är det av vikt att klara principstadganden i dessa hänseenden bli inskrivna
i grundlag. De föreslagna bestämmelserna få även anses innebära en viss
formell förstärkning av skyddet för medborgarna, såtillvida att det upp<
ställes krav att inskränkningar i vissa rättigheter endast må ske genom lag.
Nära till hands ligger dock frågeställningen om det icke låter sig göra att
skapa ett fastare värn för de medborgerliga rättigheterna. Olika möjligheter
att åstadkomma detta är väl i och för sig tänkbara men varje utväg synes
vara förenad med problem, som icke äro lättlösta. Ehuru väl medveten om
de stora svårigheter man har att brottas med vid utformning av ytterligare
regler som kunna ge en klarare gräns omkring eller ett fastare skydd för vad
som ma kallas den enskildes frihetssfär, vill jag allmänt framhålla det önskvärda
i att möjligheterna att tillskapa dylika regler ingående prövas. En
viss vinst i detta hänseende skulle uppnås om det ginge att — på ett ej alltför
intetsägande sätt — giva regler om att inskränkningar i frihetssfären får
ske endast i visst syfte eller under särskild förutsättning.

Det må dock gärna erkännas att icke heller ett kompletterande stadgande
av nu antydd innebörd skulle ge några orubbliga hållpunkter, eftersom det
lika fullt maste förutsättas att olika meningar skulle kunna råda huruvida
i visst fall de här antydda villkoren voro uppfyllda. Att angiva mer påtagliga
gränser i fråga om tillåtligheten av inskränkningar synes dock svårt om

215

man icke går så långt att närmare föreskrifter anknytas till envar av de särskilda
fri- och rättigheter som äro i fråga. Detaljerade regler i den föreslagna
regeringsformen skulle dock icke gå väl ihop med förslagets allmänna,
väl avvägda disposition och dess föredömligt kortfattade och strama
utformning.

Beträffande de enskilda stadgandena i 2 kap. vill jag inskränka mig till
ett par randanmärkningar.

I 2 § har stadgats att de där angivna fri- och rättigheterna ej må inskränkas
annorledes än genom lag eller »med stöd av lag». Eftersom även
regeringsformen är att anse som lag (jämför ordalagen i 2: 1) kan alltså inskränkning
ske med stöd av grundlag. Utfärdande av författning i administrativ
ordning sker med stöd av 7 kap. 2 § och alltså med »stöd av lag».
I realiteten torde alltså 2 kap. 2 § — ehuru ordalagen vid första påseende
ger ett annat intryck — ej innebära starkare skydd än att de där avsedda
fri- och rättigheterna skola gälla, såvitt ej annat är särskilt stadgat (jämför
2: 5 och 11). I fråga om sådant skydd som följer av kravet på lagform när
det gäller inskränkningar synes sålunda 2 kap. 2 § ej utsäga något alls, utan
den verkliga garantin ligger därvidlag i den i 7 kap. 2 § fastslagna principen
att sådana inskränkningar, som ej äro mindre ingripande, kräva lag. Att
utredningen ej ansett sig kunna i 2 kap. 2 § uppställa krav på att inskränkningar
må ske endast genom lag torde bero på önskemålet att frihetsstraff,
ej överstigande 6 månader, skall kunna föreskrivas i administrativ ordning.
Detta önskemål — som icke föranleder några invändningar — torde dock
kunna tillgodoses genom en viss omredigering av 2 § så att beträffande
andra i paragrafen avsedda fri- och rättigheter än den personliga friheten
krav upprätthålles att inskränkning endast må ske genom lag. Exempelvis
kunde i ett första stycke fastslås att svensk medborgare åtnjuter personlig
frihet och må berövas denna allenast där så i lag stadgas eller efter laga
avgörande av domstol. Återstoden av paragrafen kunde då redovisas som
ett andra stycke varvid skulle gälla att de rättigheter, om vilka här är fråga,
ej må inskränkas annorledes än genom lag och alltså icke »med stöd av» lag.

I anslutning till det nu sagda må framhållas att även 10 §, avseende asylrätten,
innehåller uttrycket »med stöd av lag». Möjligen skulle här — i likhet
med i 2 kap. 1 § använt uttryckssätt — kunna angivas att politisk flykting
har rätt till fristad här i riket enligt vad i lag närmare stadgas. Därigenom
skulle markeras att inskränkningar ej finge föreskrivas i sådan
administrativ författning som grundas enbart på 7 kap. 2 §.

Beträffande 3 §, avseende trygghet för egendom, kan måhända sägas att
dess värde som värn för äganderätten ej är särskilt påtagligt. Och stadgandet
synes knappast kunna tilläggas någon bestämd innebörd alls i fråga om
det föreligger något skydd för allmän förmögenhetsställning i meningen att
medborgarna endast under särskilda förutsättningar skola vara pliktiga att
tåla att de — i annan form än genom skatt eller allmän avgift — åläggas

216

förpliktelser av ekonomisk innebörd eller verkan eller åsamkas förluster
genom beslut eller andra åtgöranden från det allmännas sida. Även om
andra föreskrifter i förslaget också äro av betydelse i förevarande sammanhang
(jämför del 2 s. 344 och 377), vore det från rättssäkerhetssynpunkt
värdefullt om 2 kap. innehölle ett mer klargörande stadgande i förevarande
hänseende. Klart är dock att det är vanskligt att utforma några vägledande
och allmängiltiga principstadganden på förevarande område, som är mångskiftande
och vars nuvarande rättsläge är oklart i vissa delar. Det må dock
framhållas att Art. 1 i tilläggsprotokollet till Europarådets konvention angående
de mänskliga rättigheterna erbjuder något fastare hållpunkter än
förslaget. Ytterligare kunde övervägas om icke frågan om rätten till ersättning
vid expropriation och annan total tvångsavhändelse av äganderätt
skulle — även utan den i betänkandet (del 2 s. 193) efterlysta utredningen
rörande ersättningsfrågor vid skilda äganderättsinskränkningar — redan nu
kunna grundlagsmässigt regleras sålunda att i dylika fall ersättning, vars
skälighet i sista hand kan prövas av domstol, skall utgå, såvida ej annorlunda
föreskrivits i lag. Utredningen har menat att en dylik grundsats borde
anses ligga redan i den av utredningen föreslagna formuleringen, men det
vore av värde om berörda grundsats kom till klart uttryck i lagtexten.

I 1 kap. 2 § har RF 16 § intagits med en viss omformulering. Om innebörden
av RF 16 § har olika meningar uttalats. Efter redovisning av de
fyra huvudsakliga meningsriktningarna har utredningen uttalat som sin
mening att vad RF 16 § »främst» utsäger är att det uppställes ett krav på
normmässighet och på en rättvis och likformig behandling av medborgarna
(del 2 s. 167). Ett dylikt krav är av grundläggande betydelse, och en princip
av sådan innebörd bör därför fastslås i regeringsformen. Tveksamt är dock
om detta bör ske på det sättet att den till sin innebörd omtvistade 16 §
väsentligen oförändrad överföres till en ny regeringsform. Om stadgandet —
förutom att det avses ge uttryck åt den nyss angivna principen — utsäger
något utöver vad som följer av förslagets senare kapitel, måste man göra
fullt klart vad det i så fall är som utsäges. Det vore icke försvarligt om i en
ny grundlag intages ett stadgande om vilket man redan från början kan
säga att det ej är i allt klart till sin innebörd. Pietetsskäl kan icke få väga
tyngre än kravet på juridisk klarhet, allra minst i en grundlag. Av de framlagda
förslagen i denna del synes med hänsyn till det anförda reservanternas
(del 2 s. 520) vara att föredraga.

Vad utredningen uttalat och förordat i fråga om lagprövning srätten föranleder
ingen invändning från min sida.

I 4 kap. 1—5 §§ ha föreslagits vissa allmänna bestämmelser om regeringsarbetets
organisation och regeringsärendenas handläggning. Närmare bestämmelser
avses bli meddelade i en särskild regeringsstadga. Klart är att
med de kortfattade bestämmelser rörande regeringsärendena som föreslås i
regeringsformen, i regeringsstadgan kommer att få regleras åtskilliga bety -

217

delsefulla spörsmål. Anledning torde exempelvis föreligga att i det sammanhanget
särskilt uppmärksamma formerna för den viktiga formella granskningen
av administrativa författningar. På många områden tilläggas förvaltningsmyndigheter
genom dylika författningar vidsträckta befogenheter
varvid enligt erfarenheten författningarna ej sällan erhållit en tämligen vag
avfattning som ger utrymme för olika tolkningar. Genom den asyftade
decentraliseringen, som skall frigöra regeringen från en del uppgifter av förvaltningsnatur,
torde nya betydelsefulla uppgifter komma att anförtros förvaltningsmyndigheterna.
Det är därför av stor vikt att författningsförslag
av dylik natur underkastas sorgfällig granskning från juridisk synpunkt.
Även när det gäller besvärsärenden, som innehålla väsentliga rättsliga
apekter, är det angeläget att finna former som garantera medverkan av
juridisk sakkunskap (jfr bl. a. del 2 s. 238 och 239). — I anslutning till vad
utredningen uttalat om protokoll över beslut i regeringsärende (del 2 s. 241
o.f.) vill jag understryka önskvärdheten av att beslut i besvärsärenden
innehålla klargörande motiveringar. Nuvarande praxis att i allmänhet icke
motivera beslut i sådana ärenden framstar sasom en reminiscens fian allenarådandets
tid och bör ändras i detta sammanhang. I ett demokratiskt
samhälle bör beslut, som går den enskilde emot och som är av ingripande
betydelse för honom, klargörande motiveras. Skälen härför har jag, såvitt
angår förvaltningsmyndigheterna, närmare utvecklat i min år 1961 avgivna
ämbetsberättelse s. 448 o. f. Att beslut i besvärsärenden motiveras är även
av stor betydelse såsom vägledning för förvaltningsmyndigheterna och såsom
ett viktigt underlag för konstitutionsutskottets granskning. I sistnämnt
hänseende må bl. a. erinras om förslaget att utskottet i större utsträckning
skall ägna sig åt granskning av allmän praxis vid handläggning av regeringsärenden
(del 2 s. 455).

Beträffande förvaltningsmyndigheterna har i 4 kap. 10 § föreskrivits att
de skola fullgöra sina uppgifter efter vad i lag och annan författning stadgas
och i enlighet med utfärdade anvisningar. Med föreskriften att anvisningarna
måste vara »utfärdade», d. v. s. formligen beslutade, har utredningen
avsett att uttrycka att direktiv under hand ej skola vara bindande
för förvaltningsmyndigheterna. Denna princip vill jag understryka eftersom
det är av vikt att förvaltningsmyndigheterna bibehållas vid den självständiga
ställning som de nu inneha. Framhallas ma därjämte att det berörda
stadgandet torde vara att uppfatta så att om enligt lag prövningen av visst
slag av ärenden uppdragits åt en förvaltningsmyndighet denna icke skall
vara bunden ens av formligen beslutade direktiv från överordnad myndighet
därest dessa äro oförenliga med lagen, exempelvis såtillvida att de innefatta
krav att ett särskilt ärende skall få viss utgång. — Vad utredningen
anfört om angelägenheten av en enhetlig reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna
vill jag ansluta mig till, liksom också till synpunkten
att de grundläggande stadgan den a härom hör ges i lag.

218

I anslutning till vad utredningen uttalat i samband med 4 kap. 14 § och
5 kap. 6 § vill jag nämna att jag i remissyttrande över förslaget rörande
de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt underströk vikten av att val
av anställningsformer sker på ett sådant sätt att tillämpningsområdet för
oavsättlighetsprincipen icke inskränkes beträffande tjänstemän i ledande
ställning. Det är påkallat av det allmännas intresse att man bibehåller en
ordning varigenom dylika tjänstemän kunna intaga en även i förhållande
till regeringen självständig ställning.

I 6 kap. 15 § har föreslagits bl. a. den utvidgningen i fråga om riksdagsledamots
immunitet att enskild målsägandes skadeståndstalan mot riksdagsledamot
ej skulle få väckas med mindre riksdagen så beslutat i viss
ordning. Under diskussionen om en dylik utvidgning har ifrågasatts att JO
skulle medverka i utredningshänseende i dylika fall (jfr Agge, SvJT 1963
s. 169 o. f.). Jag vill dock instämma i Agges synpunkt att det synes oförenligt
med JO:s ställning att deltaga i förfaranden riktade mot en riksdagsledamot.
Det ma tilläggas att i förevarande avsende ej är fråga om ämbetsbrott,
något som utgör ett ytterligare skäl mot att JO skulle taga befattning
med saken. F. ö. synes det vara en minst sagt tveksam fråga om övertygande
skäl för den ifrågasatta utvidgningen av immunitetsskyddet kan
anses föreligga.

Den enligt 7 kap. 6 § förordade utvidgningen av lagrådets granskningsområde
anser jag värdefull.

I anslutning till vad utredningen anfört om § 113 RF, som saknar motsvarighet
i förslaget, vill jag för min del — med tanke på förestående omprövning
av ämbetsansvarets omfattning — bestämt förorda att taxeringsmän
underkastas fullt ämbetsansvar. Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse taxeringsarbetet har för den enskildes rätt är det angeläget a°tt
genom ett förstärkt sanktionshot motverka uppkomsten eller förekomsten
av godtycke och lättvindighet vid den rättstillämpning som här är i fråga.

Avslutningsvis vill jag uttala att en genomgripande modernisering av
författningen, omfattande även kodifiering av konstitutionell praxis, svårligen
torde kunna genomföras genom ändringar i 1809 års RF. Jag anser
därför att man ej bör ställa sig avvisande till tanken att införa en helt ny
regeringsform. Med den begränsade granskning av förslaget, som jag enligt
vad förut anförts haft tillfälle att göra, anser jag mig icke böra fälla något
samlat omdöme om förslaget. Om tillräcklig enighet uppnås rörande de med
förslaget sammanhängande politiska spörsmålen, synes mig dock det föreliggande
förslaget utgöra en god grundval för fortsatta överväganden i grundlagsfrågan.
Att vissa spörsmål, icke minst med anledning av påpekanden
vid remissbehandlingen, måste underkastas ytterligare utredning lär väl
dock få förutsättas, helst som utredningen själv påpekat (del 2 s. 31) att på

grund av utredningsuppdragets omfattning varje enskild fråga icke kunnat
ägnas så stor uppmärksamhet, som ett mera begränsat uppdrag hade möjliggjort.

4. Utlåtande över betänkande ang. exekutionsavgifter i mål hos

utmätningsman

Genom remiss den 9 april 1964 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle att
.avgiva utlåtande över betänkandet »Exekutionsavgifter i mål hos utmätningsmän».
I anledning härav anförde jag i skrivelse till Kungl. Maj .t

följande. o

Jag har ej funnit det påkallat att underkasta betänkandet nagon detaljgranskning
utan inskränker mig till ett par mera allmänna synpunkter.

Jag kan ansluta mig till det föreliggande förslagets grundtanke, innebärande
dels att åtskilliga kostnader (specificerade i förslagets 7 §) icke längre
skola bestridas av parterna utan gäldas av allmänna medel, dels att till täckande
delvis av det allmännas utgifter införas schablonmässigt beräknade
avgifter. En dylik reform lär medföra en ej oväsentlig förenkling i utmätningmännens
arbete. En ordning av föreslagen innebörd tillgodoser de
önskemål som framfördes från JO-ämbetets sida 1925 (betänkandet s. 25).

Det för utsökningsavgift föreslagna beloppet 25 kr. förefaller mig något
högt (jfr nyligen föreslagna lösenavgifter för stämningsansökan och annan
ansökan hos domstol; prop. nr 75/1964 s. 370). .

Då en lagstiftning om schablonmässig utsökningsavgift synes böra göras
så lättillämpad som möjligt, torde återbetalningsfall helst böra undvikas.
Regler av den art som upptagits i förslagets 5 § andra och tredje styckena
behövs ej om man anlägger ett annat betraktelsesätt än som uttiyckes i 3 §.
Sålunda synes man kunna anse ett mål föreligga så länge endast en utsökningsurkund
åberopas och detta oavsett om ansökningen gäller flera motparter
eller utsökning av olika art mot samma motpart.

I betänkandet har utredningsmannen betonat att den föreslagna utsökningsavgiften
icke utgör ett förskott för framtida kostnader utan är en avgift
av samma natur som exempelvis stämpel å stämningsansökan (s. 57).
I annat sammanhang (s. 73) uttalas att avgiften skall ses som en sökandens
kostnad för att ansökan skall upptagas till behandling. En konsekvens härav
torde vara att avgiften i och för sig — oavsett dess bakgrund ej kan
betraktas som en exekutionskostnad i vedertagen mening (jfr t. ex. Olivecrona,
Utsökning 2 uppl. s. 228) utan får anses utgöra en sökandens processkostnad
i utsökningsmålet. Vid förfarande inför utmätningsman anses
vardera parten enligt gällande rätt skola vidkännas sin kostnad. Skall ett
av sökanden erlagt avgiftsbelopp kunna slutligt uttagas hos gäldenären,
torde uttryckligt stadgande härom erfordras i UL. En dylik fråga torde

220

böra prövas i samband med det större spörsmålet om sökandens processkostnader
över huvud (t. ex. för uppsättande av ansökan) skall kunna uttagas
i utsökningsmål inför utmätningsman.

Om meningen är att, när sökanden har fri verkställighet, utsökningsavgiften
skall gäldas av gäldenären, lär uttryckligt stadgande härom erfordras.

Utredningsmannen har förutsatt att särskilda föreskrifter om avgifternas
redovisning skall meddelas av riksrevisionsverket. Med hänsyn till avgifternas
likhet med expeditionsstämpelavgifterna kan man dock fråga sig om
icke stämpellagstiftningens redovisningsordning kan komma till användning
även här.

Med hänsyn till de föreslagna avgifternas karaktär synes lagstiftning om
avgiftsskyldighet kräva riksdagens medverkan.

5. Framställning angående åtgärder till stärkande av kontrollen
över boutredningsmäns förmögenhetsförvaltning

I en den 12 december 1964 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

I en den 4 januari 1963 hit inkommen skrift hemställde advokaten Folke
Rogard att jag måtte överväga möjligheterna att genom lagstiftning förbättra
kontrollen av förvaltningen av dödsbos tillgångar.

I ärendet avgav Sveriges Advokatsamfund yttrande som inkom hit den
17 oktober 1963. Yttrandet utmynnade i en hemställan att Rogards framställning
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Rogard mötte därefter med påminnelser.

De nu nämnda skrifterna ha in extenso återgivits i Tidskrift för Sveriges
Advokatsamfund 1964 s. 83—96. Beträffande skrifternas närmare innehåll
må därför hänvisas till berörda tidskrift.

När någon förvaltar tillgångar, som tillhöra annan, har ju förvaltaren i
regel rent faktiskt möjlighet att tillägna sig tillgångarna eller delar därav.
Frestelsen att för eget bruk tillgripa anförtrodda medel — tillgrepp som av
gärningsmännen ofta ses som tillfälliga »lån» vilka de tänka sig att kunna
återbetala längre fram — torde vara större om förvaltaren kan utgå från
att redovisning eller kontroll över förvaltningen ej behöver påräknas förrän
i en tämligen avlägsen framtid.

Erfarenheten visar att oavsett det straffhot som följer av bestämmelserna
i 22 kap. SL, förtroendemissbruk från förmögenhetsförvaltares sida
ingalunda är någon ovanlig företeelse. Självfallet kan något fullt tillförlitligt
skydd mot sådana brott ej åstadkommas. Det är dock angeläget att
man söker tillvarataga till buds stående möjligheter att motverka dylik

221

brottslighet. Icke minst är det anledning uppmärksamma i vad mån genom
organisatoriska åtgärder ett förbättrat skydd kan astadkommas. I det sammanhanget
finns skäl att erinra om att man genom administrativa åtgärder
kunnat i avsevärd män minska de förr ofta förekommande förskingringarna
av befattningshavare i det allmännas tjänst.

Vid årets riksdag har i två motioner (I: 24 och II: 28) upptagits frågan
om att skapa ett skydd för anförtrodda medel genom försäkring. Då denna
fråga nyligen varit föremål för riksdagens prövning, anser jag mig ej böra
ingå härpå i förevarande sammanhang. Jag vill dock framhalla att även om
en försäkringsform skulle medföra skydd för malsägandena, den icke är
ägnad att minska förekomsten av förskingringar; måhända t. o. m. tvärtom.

I första hand synes man därför böra sträva efter åtgärder som kunna förebygga
eller begränsa förskingringar.

I nu förevarande sammanhang är ej fråga om att till behandling upptaga
berörda spörsmål från mera allmänna synpunkter. När det gäller förvaltningsuppdrag
av helt enskild natur, dvs. där det allmänna ej tager befattning
med uppdragets tillkomst eller fullgörande, torde det ej böra ifragakomma
att ingripa med reglerande bestämmelser. Beträffande förmvnderskaps-
och konkursboförvaltning finnas redan vissa bestämmelser och, även
om i ärendet åberopats att dessa ej äro fullt effektiva från kontrollsynpunkt,
finner jag ej anledning att nu ingå pa frågan om ändringar av dessa
bestämmelser kunna anses motiverade. Vad som aktualiserats genom
Rogards framställning, såsom den slutligen avgränsats, är kontrollen över
dödsboförvaltning i de fall där rätten förordnat boutredningsman.

De nu gällande bestämmelserna om kontroll över boutredningsmans förvaltning
återfinnas i 19 kap. ÄB. Av bestämmelserna må först återgivas
17 § som lyder sålunda.

När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, skall
rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning,
såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som
han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger genomgå räkenskaper
och andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen.
Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delagare, meddela
upplysningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger
till anmärkning, göra anmälan hos rätten.

Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delagare eller eljest,
förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sm förvaltning
eller ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.
.

Ilar beslut enligt denna paragraf meddelats pa ansökan av allenast vissa
delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall
stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem
emellan efter deras lotter i boet.

Utöver sålunda stadgade kontrollmöjligheter må nämnas att enligt 15 §
samma kapitel boutredningsman har att avgiva redovisning för sin förvalt -

222

ning när boet beretts för bodelning eller arvskifte samt för det fall att han
frånträtt sitt uppdrag. Utan att så är uttryckligen stadgat lär därjämte
dödsbodelägarna under pågående förvaltning kunna påfordra att få besked
om förvaltningens gång. Till rättsägarnas skydd har meddelats jämväl vissa
andra föreskrifter i samma kapitel, varvid må nämnas att boutredningsmannen
i angelägenheter av vikt skall inhämta dödsbodelägarnas mening.
om det lämpligen kan ske (11 §), att särskilda villkor uppställts när det
gäller överlåtelse av fast egendom eller tomträtt (13 §), att dödsboets egendom
ej må sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör
(14 §), att boutredningsmannen skall — även utan yrkande av rättsägare
— entledigas av rätten om han finnes icke vara lämplig eller av annan
särskild orsak bör skiljas från uppdraget (5 §) samt att boutredningsmannen
är pliktig ersätta uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakad skada (18 §).
Nämnas må att man under förarbetena till boutredningslagen såg rätten
som en tillsynsmyndighet (NJA II 1933 s. 274 första stycket), men i praktiken
ha domstolarna, som ju saknat insyn i boutredningsmännens förvaltning,
knappast kunnat fylla någon egentlig tillsynsuppgift.

Rogard har i sin framställning påtalat att nu gällande kontrollbestämmelser
vore otillräckliga och har väckt fråga om införande av ytterligare
bestämmelser till stärkande av kontrollen, i huvudsak genom att en rättens
ombudsman skulle ha löpande tillsyn över boutredningsmans förvaltning,
genom att boutredningsmannen skulle med vissa intervaller avgiva redovisning
samt genom att denne också skulle ha skyldighet att nedsätta värdehandlingar
i öppet förvar.

Advokatsamfundets styrelse har avstyrkt förslaget under åberopande av
flera argument, varvid särskilt må nämnas farhågor att boutredningsmannainstitutet
skulle bli mindre smidigt samt att dödsboen skulle drabbas
av ökade kostnader. Advokatsamfundet har även framhållit en inom samfundet
pågående utredning för genomförande av förbättrat skydd för medel
och tillgångar, vilkas förvaltning anförtrotts advokater. En redogörelse har
också lämnats för Advokatsamfundets Ersättningsfond, varur ersättningar
kunna utgå vid förskingringar från advokaters sida.

De åtgärder, som från advokatsamfundets sida vidtagits för att utöka
kontrollen över advokaternas medelsförvaltning och för att efter förskingringar
av advokater hålla vederbörande rättsägare skadeslösa, äro helt visst
förtjänstfulla och värda erkännande. Dessa åtgärder och de ytterligare åtgärder
av huvudsakligen intern natur, som kunna ifrågakomma från advokatsamfundets
sida, anser jag dock ej utgöra tillräcklig anledning att avstå
från att närmare överväga huruvida förbättrade kontrollformer i avseende
å boutredningsmannaförvaltning kan uppnås genom lagstiftning. Till en
början må därvid beaktas att — ehuru enligt en av häradshövdingeföreningen
gjord beräkning mer än tre fjärdedelar av boutredningmännen är

223

advokater eller banker, dvs. uppdragshavare beträffande vilka visst skydd
redan finnes (jfr första lagutskottets utlåtande nr 40/1964 s. 9 och 12) —
man ej bör bortse från att det förekommer boutredningsmän utanför advokaternas
och bankernas krets. Vidare är det, oavsett vem som innehar boutredningsmannauppdrag,
ett allmänt intresse att förekommande möjligheter
att motverka förskingringar ej lämnas outnyttjade. Därvid är ett principiellt
skäl för en utbyggnad av den lagstadgade kontrollen den synpunkten
att samhället kan anses ha iklätt sig — eller i varje fall bör ikläda sig —
ett visst ansvar för boutredningsmannaförvaltningen genom att dennas anordnande
är beroende på domstols beslut; en dylik synpunkt åberopade
redan lagberedningen (NJA II 1933 s. 272) och den har jämväl kommit
till uttryck i Rogards inlaga och även i motioner i riksdagen. Väl är det,
såsom advokatsamfundet åberopat i sitt yttrande, så att domstolen tämligen
regelmässigt utser den boutredningsman som föreslagits av vederbörande
dödsbodelägare och alltså knappast kan anses garantera att en lämplig
och pålitlig person utses för uppdraget. Ett dylikt förhållande talar dock
icke emot att det allmänna bör känna ansvar för förvaltningens tillförlitlighet.
Snarare bör man se det så att ju mer begränsad inverkan det allmännas
organ har i fråga om själva personvalet, desto angelägnare är det
att vederbörandes förvaltningsverksamhet står under effektiv kontroll.
Ytterligare är att beakta att fråga är om ett av lagstiftaren anvisat och
reglerat förvaltningsförfarande till den enskildes tjänst. Det maste från
denna synpunkt anses vara ett allmänt intresse att ett dylikt lagreglerat
institut icke medför dolda faror utan med förtroende skall kunna anlitas
av medborgarna. De fördelar institutet av lagstiftaren är avsett att medföra
— framför allt dels gäldansvarsbefrielsen för delägarna, dels möjligheten
att i händelse av oenighet mellan delägarna kunna åvägabringa en
effektiv förvaltningsform — bör ej till någon del behöva köpas till priset av
att delägarna ikläda sig en risk i fråga om egendomens trygghet. I detta
sammanhang finns anledning att erinra om att häradshövdingeföreningen
(första lagutskottets utlåtande nr 40/1964 s. 9) beräknat att av domstol
förordnad boutredningsman förekommer endast i omkring eller knappt fem
procent av alla boutredningar. För min del vill jag dock framhålla att siffran
fem procent i och för sig icke bör anses så obetydlig när den ställs i
relation till samtliga i riket förekommande boutredningar. Därtill kan fogas
den reflexionen att boutredningsmannainstitutet måhända skulle av allmänheten
bli mera utnyttjat om — utöver dess nuvarande fördelar — tillkomme
den beaktansvärda fördelen att vissa garantier för medlens skydd
kunde vinnas genom anlitande av den lagreglerade boutredningsmannaförvaltningen.

Ytterligare är att beakta att ej heller borgenärernas intressen böra läderas
genom brister i boutredningsmannainstitutet. Fn rättsverkan av att ett
dödsbo avtriides till förvaltning av boutredningsman är ju nit dödsbodel -

224

ägarna bli fria från ansvar för den dödes gäld, och borgenärerna ha alltså
allenast boets egendom att hålla sig till. Från deras synpunkt är det därför
också viktigt med kontroll att denna egendom ej undandrages dem. Det
bör för övrigt från det allmännas synpunkter ej förbises att de som oftast
förekomma som borgenärer till dödsboen äro stat och kommun, nämligen
när såsom ofta är fallet skatteskulder föreligga. I anslutning till vad advokatsamfundet
anfört därom, att, såvitt anginge förskingringar av advokater,
skadeupprättande åtgärder vidtogos genom utbetalningar ur samfundets
ersättningsfond, må i detta sammanhang erinras om att utbetalningar
från fonden ej ske där beloppet skulle åtgå till gäldande av ogulden skatt.
I dylika fall fa alltsa stat och kommun själva stå för förlusten.

En synnerligen viktig synpunkt är emellertid också att man ej inför kontrollformer
som betager boutredningsmannainstitutet dess smidighet eller
hindrar boutredningsman att kraftfullt och effektivt sköta förvaltningen
och avvecklingen av ett dödsbo. Ej heller bör ifrågakomma kontrollformer
som för rättsägarna bli oskäligt dyrbara. De nu berörda synpunkterna betonades
i uttalanden redan under förarbetena till boutredningslagen. Advokatsamfundet
har i sitt yttrande refererat dessa och med all rätt understrukit
desamma. Det förtjänar dock att påpekas att en fullt rättvisande
bild av berörda uttalanden under förarbetena ej erhålles om de ses isolerade
och utan kompletteringen att såväl lagberedningen som lagrådet fäste
stort avseende vid de risker för rättsägarna, som kunde förutses. Lagberedningen
framhöll därvid svårigheterna att finna rätta formerna för kontroll
(särskilt NJA II 1933 s. 272) och lagrådet att det vore »en omdömesfråga
där goda skäl kunna givas för olika meningar, huru den (kontrollen) lämpligast
skall vara reglerad och om förslaget lyckats träffa det rätta» (s. 208).
Man bör även hålla i minnet att vid den tidpunkt, då det dittills oprövade
boutredningsmannainstitutet skulle införas, det var vanskligt att bedöma
vad den framtida tillämpningen komme att innebära. Bl. a. torde knappast
ha förutsetts att just de kontrollformer, som lagstiftningen anvisade (nuvarande
19: 17 ÄB), i praktiken skulle — såsom strax skall närmare beröras
— komma att anlitas i så ringa utsträckning som fallet blivit.

Enligt min mening är det av skäl som nu anförts och med anledning av
de upprepade fallen av förskingring av dödsbons egendom befogat att taga
under övervägande om icke en förstärkt kontroll över boutredningsmans
förvaltning kan uppnås utan att detta behöver medföra alltför tyngande
eller kostsamma anordningar. I första hand synes naturligt att ställa frågan
om förbättringar kunna vinnas genom att utbygga eller effektivisera de
kontrollmedel som nu finnas stadgade i 19 kap. 17 § ÄB.

Vad angår anordningen med god man för tillsyns utövande kan väl sägas
att en dylik fortlöpande kontroll i och för sig måste medföra god trygghet

225

för dödsbodelägarna. Begäran om förordnande av god man torde emellertid
förekomma påfallande sällan. Sådant förordnande torde ha ifrågakommit
främst när starka motsättningar förelegat mellan skilda kretsar av bodelägare
och det ena lägret är angeläget att kontrollera att en boutredningsman,
som föreslagits av deras motståndare, icke kommer att gynna dessa.
Föreligger däremot icke en konfliktsituation av dylik art framstår en begäran
om god man ganska otvetydigt som en öppet ådagalagd misstro att
en boutredningsman misstänkes sko sig själv på dödsboets bekostnad. Även
om en dylik misstro eller ett frö därtill föreligger, är nog flertalet människor
av naturliga skäl obenägna att visa detta öppet, och detta särskilt som
dödsbodelägarna måste befara att efter en sålunda visad misstro framtida
mellanhavanden mellan dem och deras förtroendeman icke bli särskilt behagliga.
En dödsbodelägare torde också ogärna vilja riskera att framstå
i en löjlig dager för det fall att godmanskontrollen skulle visa att han varit
ute i ogjort väder. — Vad angår rättens möjlighet att ex officio förordna
god man, torde rätten, då den ej har någon egentlig insyn i förvaltningen,
ytterst sällan få anledning att självmant upptaga frågan om förordnande
av god man.

Man kunde då fråga sig om det vore lämpligt med en lagändring så att
en tillsyn genom god man gjordes i princip obligatorisk. Man skulle då få
en ordning som påminner om ordningen med en rättens ombudsman i konkurs.
Rogard har också ifrågasatt om icke efter konkursreglernas förebild
en rättens ombudsman skulle kunna ifrågakomma jämväl i nu förevarande
sammanhang.

Emellertid är jag för min del betänksam mot en sådan ändring. Framför
allt skulle en dylik ordning med fortlöpande kontroll bli kostsam för dödsbona.
Vidare skulle säkerligen förvaltningsförfarandet bli mindre smidigt
än för närvarande. Om möjligt synes därför i första hand andra lösningar
böra eftersträvas.

Det i 19 kap. 17 § andra stycket ÄB reglerade, mera enkla kontrollförfarandet
genom särskilt förordnad granskning sman kommer därvid främst
i åtanke. Fråga är i detta stadgande icke om en fortlöpande tillsyn utan
om en vid bestämt tillfälle insatt granskning av boutredningsmannens förvaltning.
En dylik kontroll behöver alls ej vara lika kostsam som godmanstillsynen
och ej heller tynga boutredningsmannens löpande arbete. Detta
kontrollinstitut såsom det för närvarande är utformat måste emellertid
sägas lida av samma brist som nyss berörts beträffande godmanskontrollen,
nämligen att särskilt initiativ erfordras, varvid i praktiken i främsta rummet
kan tänkas framställning från delägares sida. Av samma skäl som förut
angivits torde sålunda delägare vara högst obenägna att taga något initiativ
för att få dylik kontroll. Kontroll av denna art lär därför ha varit ytterst
sällsynt.

Ett ökat utnyttjande av denna kontrollform, helst med någorlunda korta

8 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

226

mellanrum, synes mig kunna vara av ganska stort värde. Medvetandet hos
en boutredningsman om att granskning av förvaltningen icke är skjuten till
en obestämd framtid utan är att förvänta med kortare intervaller är ägnat
att minska en måhända eljest föreliggande frestelse att tillgripa dödsbomedel.
Värdet av att i vissa fall en påbörjad förskingring kan uppdagas
någorlunda snart och innan den nått alltför stor omfattning bör ej heller
underskattas. Den väg man i så fall skulle kunna gå vore att föreskriva såsom
huvudregel att kontroll av nu ifrågavarande art skulle, oberoende av
yrkande, anordnas med vissa intervaller, t. ex. efter sex månader från förordnandet
och därefter var sjätte månad. Rätten skulle då redan när boutredningsman
förordnas också kunna utse granskningsman.

En dylik föreskrift om regelbunden granskning torde icke böra göras
undantagslös. Dödsbon med ringa tillgångar — tillgångarna, ej bobehållningen
torde böra vara avgörande — synes sålunda kunna undantagas med
hänsyn dels till den typiskt sett mindre förskingringsrisken i dylika fall,
dels till intresset att bespara dylika bon även blygsamma extrakostnader.
Där boutredningsmannen inom sex månader (eller annan tidsfrist av begränsad
längd) från förordnandet avgivit sådan redovisning till dödsbodelägarna,
som avses i 19 kap. 15 § ÄB, torde också granskning genom särskild
granskningsman kunna undvaras. Undantag torde vidare efter särskild
prövning kunna förekomma även i andra fall, såsom när dödsbodelägarna
uttryckligen och enhälligt förklara sig vilja avstå från här avsedd kontroll
och väsentliga borgenärsintressen ej tala för motsatsen.

Lämpligen kunde rätten åläggas att vaka över att granskning kom till
stånd, vilket kunde ske genom att anmälan om verkställd granskning eller
slutredovisning skulle anmälas till rätten. Rättens tillsynsfunktion skulle
då få något mer reell innebörd än för närvarande. Av värde torde i det sammanhanget
vara om rätten genomgående finge underrättelse när boutredningsmannauppdrag
slutförts så att entledigande kunde ske (jfr NJA
1955: 574 under åtalspunkt I B).

En utökning av kontrollen på nyss skisserat sätt kan likväl självfallet
icke medföra ett i allo effektivt skydd. En värdefull komplettering skulle
vara om det läte sig göra att jämväl få till stånd föreskrifter som garanterade
en betryggande placering av likvida eller lätt realiserbara tillgångar,
vilka typiskt sett äro de som äro mest lockande och lättillgängliga förskingringsobjekten.
Därvid kan ifrågasättas om icke — såsom Rogard föreslagit
— föräldrabalkens föreskrifter kunde i viss mån tjäna som förebild.
En dylik tanke är i och för sig icke något väsentligen nytt. Sålunda uttalades
under boutredningslagens förarbeten att, ehuru uttryckliga föreskrifter
därom ej meddelades, reglerna i 8 kap. förmynderskapslagen (numera
motsvarande 15 kap. FB) i vissa hänseenden kunde vara till ledning även
för boutredningsmannaförvaltningen (NJA II 1933 s. 266).

De föreskrifter som i nu berört hänseende i främsta rummet kunde tänkas

227

vore att boutredningsmannen skulle åläggas viss skyldighet att — utan
förbehåll om egen dispositionsrätt — insätta penningmedel i bank samt
nedsätta värdehandlingar i öppet förvar (jfr 15 kap. 4 och 8 §§ FB). Emellertid
måste därvid beaktas att boutredningsmannens uppgifter äro delvis
artskilda från en förmyndares. Medan en förmyndares förvaltning är en
förvaltning på ganska lång sikt, varvid normalt ej förekomma större omdispositioner,
är boutredningsmannens verksamhet i princip1 avsedd att
inriktas på dödsboets snabba avveckling. Därvid kommer i blickpunkten
särskilt uppgiften att ombesörja betalning av den dödes gäld och ofta även
arvsskatt samt att tillse att kontanta medel också stå till förfogande för
verkställande av testamentariska förordnanden om penninglegat; kontanter
behövas ofta också för dödsbodelägares underhåll. För boutredningsmannen
är det därför erforderligt att utan omgång kunna disponera kontanta
medel och att därvid kunna vid behov försälja tillgångar, exempelvis
obligationer och aktier. Å ena sidan är på grund av förhållanden av nu
nämnd art angeläget att boutredningsmannen när det gäller bankuttag
eller värdepappersförsäljning, som utgöra nödvändiga led i förvaltningsverksamheten,
ej bindes av tyngande föreskrifter av sådan innebörd att
exempelvis upprepade tillstånd av någon tillsynsinstans skulle erfordras.
Å andra sidan utgör boutredningsmannens uppgift att åstadkomma en utredning
och avveckling av dödsboet ingalunda skäl för att alla dödsboets
tillgångar skola stå under hans omedelbara disposition. I den mån dödsboet
har värdepapper eller kontanter, som ej komma att behövas för gäldsbetalning
eller andra utbetalningar under boutredningen, finns strängt taget icke
någon anledning alls att dessa tillgångar skola kunna fritt disponeras av
boutredningsmannen.

En målsättning vid övervägande av hur ökad säkerhet för dödsbos tillgångar
bör kunna uppnås synes mig med hänsyn till det anförda böra vara
att boutredningsmannen under sin omedelbara disposition ej skall ha
likvida tillgångar i vidare mån än som erfordras för de på honom ankommande
utbetalningarna. I övrigt bör dylika tillgångar vara insatta på spärrad
bankräkning respektive nedsatta i öppet förvar utan fri dispositionsrätt
för boutredningsmannen, allt intill dess arvskifte skett eller boutredningsmannaförvaltningen
eljest avvecklats. Beträffande frågan vid vilken
tidpunkt det rimligen kan ske en bedömning vilka tillgångar som behöva
stå under boutredningsmannens omedelbara förvaltning och vilka som icke
böra göra detta må anföras följande. Vid den tidpunkt då boutredningsman
förordnas torde ofta boets ställning icke vara så klar att det kan ske
någon egentlig bedömning av nu ifrågavarande art. Underlag för en dylik

1 Det bör nämnas ntt skillnaden mellan boutredningsmans och förmyndares förvaltning blir mindre
påfallande i de fall då dödsbon under lång tid bibehållas oskiftade, icke därför att själva boutredningen
är tidskrävande utan därför att delägarna av skatteskäl finna det fördelaktigt att bibehålla
dödsboet som ett särskilt skattesubjekt.

228

bedömning torde dock i allmänhet föreligga tämligen tidigt under boutredningen
och i regel senast när bouppteckning förrättas. Dock kunna ibland
också då föreligga ovissa faktorer, såsom i frågan om och i så fall när den
avlidnes fordringar kunna beräknas bli infriade, liksom också i avseende å
frågan vilka intäkter och kostnader ett dödsbo bör kunna påräkna i en
rörelse, från en hyresfastighet osv. Det torde likväl i flertalet fall vara möjligt
att, med marginal för dylika ovissa faktorer, göra en ungefärlig beräkning
av vad boutredningsmannen kommer att behöva ha tillgängligt för
sina kommande utbetalningar. Med hänsyn härtill synes tänkbart — åtminstone
som en huvudregel, varifrån vid behov rätten finge medgiva
undantag — att föreskriva den ordningen att boutredningsman skall när
boets ställning kan överblickas och senast när bouppteckning förrättats,
vara skyldig att insätta kontanter å spärrad bankräkning respektive nedsätta
värdehandlingar i öppet förvar utan egen dispositionsrätt, allt i den
mån dylika tillgångar bedömas ej behöva bli ianspråktagna under boets
fortsatta utredning. Boutredningsmannens bedömning och åtgärder i berörda
hänseende böra anmälas till dödsbodelägarna och till rätten. Visar det
sig sedermera att någon del av de spärrade tillgångarna behövas för gäldreglering
eller dylikt, bör sådan ordning gälla att erforderliga tillgångar
kunna frigöras utan alltför stor omgång men ändå med tillgodoseende av
rättsägarnas intresse att de och rätten få kännedom om att och varför deponerade
tillgångar tagas i anspråk. Vid sådan granskning genom särskild
granskningsman som förut berörts kunde vidare kontrolleras att boutredningsmannen
använt under hans disposition stående medel till avsedda
ändamål.

Förut antyddes att en ordning av här skisserad art finge betraktas som
en huvudregel, varvid undantag säkerligen finge tänkas. Så torde bl. a.
kunna erfordras beträffande rörelseidkande dödsbon, för vilkas vidkommande
svårigheter kunna föreligga att bedöma kommande utveckling och
därmed behovet av rörelsekapital. Vidare synes, när bank är boutredningsman,
föreskrifter av nu antydd art enligt sakens natur ej vara påkallade.

Med det här anförda har jag allenast velat antyda ett par till synes framkomliga
vägar när det gäller öka kontrollen över boutredningsmans förvaltning
av dödsbos tillgångar. Det föreliggande spörsmålet kan dock knappast
i allo överblickas med mindre i ämnet sker en nännare utredning. Då
det i enlighet med vad förut anförts får anses angeläget att möjligheterna
till en förbättrad kontroll i förevarande hänseende nännare utredas, får jag,
med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, framlägga ovan berörda spörsmål för den åtgärd
vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

229

6. Framställning om åtgärder för att tillvarataga okända sakägares
rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till
myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore socken,
vid vilket frågan om äganderätten till myrslogarna lämnades
outredd. Spörsmål dels om häradsrätten ägt i anledning av framställning
från lantmätaren förordna gode män för de okända ägarna
och — sedan gode männen försålt myrslogarna — meddela tillstånd
till försäljningen, dels ock om gode männen ägt nedsätta köpeskillingarna
i allmänt förvar

Den 14 maj 1964 avlät jag följande framställning till Konungen.

I en den 14 januari 1960 hit inkommen skrift riktade Giftings Rickard
Persson och 19 andra personer i uppgiven egenskap av delägare i Sunnanheds,
Norrboda och Sörboda skifteslag i Ore socken, Kopparbergs län, vissa
anmärkningar mot förrättningsmannen vid ett inom skifteslaget sedan år
1943 pågående och 1960 ännu ej avslutat laga skifte. Efter viss skriftväxling
och inhämtande av lantmäteristyrelsens utlåtande avslutades ärendet
genom en den 31 augusti 1962 dagtecknad skrivelse till distriktslantmätaren
Erik Skommar. Av skäl som angavs i skrivelsen beslöt jag att i särskilt
ärende till utredning och övervägande upptaga fråga om åtgärder för tillvaratagande
av den rätt till ersättning, som tillkommer okända sakägare
på grund av att dem tillhöriga myrslogar sålts i samband med skiftet.
I anledning därav upprättades inom JO-ämbetet en promemoria, som den
26 september 1962 remitterades till häradshövdingen i Nedansiljans domsaga
Ernst Leche för yttrande. Leche inkom den 30 mars 1963 med yttrande.
Efter remiss den 11 juli 1963 inkom länsstyrelsen i Kopparbergs
län — i egenskap av överexekutor — den 11 september samma år med
vissa upplysningar.

Såsom bakgrund till de i förenämnda promemoria upptagna synpunkterna
och Leches yttrande må följande nämnas om huvudfrågan i det
ärende som avgjordes genom skrivelsen till Skommar i augusti 1962.

Laga skiftet å Sunnanheds, Norrboda och Sörboda sammanförda skifteslag
har handlagts enligt reglerna i jorddelningslagen och lagen den 17
juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län (dalalagen). I den mån för skiftet gäller
enbart jorddelningslagen har särskilda förrättningar ägt rum enligt den
numera upphävda lagen den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om
iiganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar
i Kopparbergs län (1943 års lag).

Inom den mark som omfattas av laga skiftet äro ett stort antal myrslogar
(naturliga slåtterängar) belägna.

Beträffande behandlingen av myrslogar vid skiften, i första hand stor -

230

skiften, inom Dalarna har en utförlig redogörelse lämnats i f. d. generaldirektören
Harald Malmbergs betänkande om »Myrslogar i Dalarna»
(SOU 1959:31). Med avseende å behandlingen av myrslogama vid storskiftet
inom Ore socken framgår av denna redogörelse följande.

Storskif tet inom Ore socken påbörjades år 1824. Liksom i de flesta andra
socknar verkställdes skiftet i tre etapper. Först delades socknens inägojord
mellan de olika byarna (bydelningen), därefter delades inägojorden
mellan jordägarna inom byarna (åbodelningen) och sist verkställdes bydelning
av samt i förekommande fall avvittring å skogsmarken. Åbodelning å
skogsmarken ingick ej som ett led i storskiftet. Storskiftet inleddes med
att lantmätarna påbörjade mätning och kartläggning av all socknens mark.
Samtidigt verkställdes s. k. revning av inägoma. I revningen intogs all
socknens åker samt hägnad slog och annan ängsslog men icke myrslogama.
Revningen hade till syfte att åstadkomma en uppgift om storleken eller
rättare värdet av varje jordägares innehav av inägojord före storskiftet.
Vid revningen skedde därför ej blott mätning utan även viss gradering
av jorden. De med ledning av gradtalen framräknade reducerade talen
utgjorde ett mått på vederbörandes andel i skifteslaget.

Vid storskiftet å inägoma i Ore socken medtogos myrslogama i revningen
men de medtogos icke vid delningen av inägorna. Som delningsgrund användes
revboksinnehållet av enbart egentlig inägojord. Myrslogama ansågos
därför ej heller ingå i de jordtal som vid storskiftet åsattes de då
bildade fastigheterna. — Vid bydelningen å skogsmarken (fastställd 1844)
verkställdes gradering och beskrivning av myrslogama, som också redovisades
å kartan över skogsmarken. I graderingslängden eller myrslogslängden
upptogos myrslogama under de nummer som åsatts dem å kartan
med angivande tillika av myrslogens namn eller uppgift om dess läge samt
av ägarens namn och slogens avkastning i lass hö. Med utgångspunkt
från denna avkastning åsattes slogama även jordtal (2 lass hö beräknades
utgöra ett reducerat snesland).

Beträffande myrslogslängdens uppgifter om ägare anföres i Malmbergs
betänkande följande:

Vid uppgörandet av myrslogslängden förelågo uppenbarligen vissa svårigheter
för angivandet av innehavaren. Vidare amnärktes ofta, sedan en
skogstrakt genomforskats, att ytterligare ej förut upptagna slogar funnos.
Slogar kunde ha övergivits av tidigare brukare men omhändertagits av
andra. I den med sloginnehavama i december 1842 kollationerade myrslogslängden
finnas upptagna åtskilliga slogar, för vilka angivits okänd innehavare
eller »Orsa okänt» eller »Helsingar okänt».

Vid bydelningen av skogsmarken tillgodofördes myrslogarna för sina jordtal
andel i skogen på samma sätt som byama. På detta sätt blevo de vid
storskiftet utbrutna byskogarna samfällda för åbolotterna i byn och inom
samma skogar liggande myrslogar. Vid senare följande åbodelningar å byar -

231

nas skogar har det på myrslogarna belöpande skogsanslaget behandlats på
olika sätt. Ibland har skogsanslaget utbrutits och utlagts som s. k. stängfång
vid varje mvrslog eller såsom ett för flera myrslogar gemensamt skogsområde.

Frågan om myrslogarnas i Ore socken kamerala natur, om rätten till desamma
och vart slogama i skifteslagshänseende skall räknas har varit föremål
för rättslig prövning i ett flertal mål i samband med laga skifte å Näsets
by. I ett av högsta domstolen år 1947 avgjort mål (NJA 1947 s. 509) gällde
tvisten huvudsakligen vem som var ägare till viss myrslog. Hovrätten, vars
utslag fastställdes av högsta domstolen, fann slogen tillhöra den eller dem
densamma tillfallit genom laga fång från de vid bydelningen av skogsmarken
och myrslogarna antecknade ägarna. Utslaget gällde en s. k. utombys
slog, d. v. s. slog tillhörande person i annan by än den till vilken slogen omgivande
skogsmark hörde.

Beträffande myrslogarnas behandling vid det nu aktuella skiftet utvisa
skifteshandlingarna följande.

Samtliga myrslogar inom skifteslaget ha intagits i hävdeförteckningen.
Som ägare till slogarna ha i hävdeförteckningen och i de särskilda äganderättsutredningarna
för byama antecknats rättsinnehavarna efter de vid
bydelningen av socknens skogsmark i samband med storskiftet antecknade
ägarna i den s. k. myrslogslängden. Då äganderätten till slogarna var oklar
gjorde förrättningsmannen jämlikt 3 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen
sådan amnälan som avsågs i dåvarande 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap
(numera 18 kap. 4 § föräldrabalken). Genom beslut den 18
maj 1948 förordnade Nedansiljans domsagas häradsrätt gode män med
uppgift att bevaka bortovarande delägares rätt till myrslogar och förvalta
vad som kunde tillfalla sådan delägare. Genom köpekontrakt i november
1952 försålde gode männen för en sammanlagd köpeskilling av över 22 000
kronor samtliga myrslogar med okända ägare till lantbruksnämnden i
Kopparbergs län. Försäljningen tillstyrktes av vederbörande överförmyndare
och godkändes av häradsrätten genom beslut den 19 januari 1953.
Beslutet vann laga kraft. Sedan delägarna i skifteslaget uttalat sina önskemål
om förvärv av myrslogar — vilket skedde på cirkulär, vilka som budkavle
sändes genom Sunnanheds och Norrboda byar — försålde lantbruksnämnden
myrslogama till vissa delägare i skiftet genom köpebrev den 23
maj 1953. De sålunda gjorda försäljningarna ha redovisats i generalsammandragen
för de tre byarna. Det vid försäljningen till lantbruksnämnden
influtna beloppet har nedsatts i allmänt förvar hos överexekutor, d. v. s.
länsstyrelsen i Kopparbergs län, enligt lagen den 24 mars 1927 om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Äganderättsutredningen har för samtliga byar inom skifteslaget slutbehandlats
vid sammanträde den 14 november 1955. Enligt förrättningsprotokollen
överlämnades redogörelsen över utredningen därefter till »ägo -

232

delningsdomaren» för utfärdande av kungörelse enligt lagen den 17 juni
1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län. Sådan kungörelse utfärdades av häradsrätten den 16 januari 1956.

Genom utslag den 3 oktober 1956 förordnade Nedansiljans domsagas
ägodelningsrätt om sammanläggning enligt 7 § dalalagen och 4 § 1943 års
lag. I sammanläggningarna ingår även ett stort antal myrslogar.

Klagandenas anmärkningar gällde de inom skifteslaget belägna myrslogarna.
Enligt klagandenas mening hade Skommar underlåtit, att verkställa
utredning angående äganderätten till dessa slogar. Sådan skyldighet
hade ålegat honom enligt dalalagen och 1943 års lag. Klagandena gjorde
gällande, att det ej förelegat några särskilda svårigheter att utreda äganderätten
till slogarna. I stället för att utreda äganderätten hade Skommar
emellertid hos häradsrätten hemställt om förordnande av gode män med
uppgift att bevaka okända myrslogsägares rätt. Klagandena gjorde även
gällande att den köpeskilling som erhållits vid gode männens försäljning
av slogarna var avsevärt lägre än slogarnas verkliga värde.

I avgivet yttrande över klagomålen framhöll Skommar bl. a. följande:
Utgången av 1947 års rättsfall hade ställt förrättningslantmätaren inför en
mycket svår uppgift. Enligt detta rättsfall skulle slogarna anses ingå i den
by, inom vars gränser de voro belägna, och tillhöra den eller dem de tillfallit
genom laga fång från dem som vid bydelningen av skogsmarken och myrslogarna
antecknats såsom ägare. Med hänsyn till att vid bydelningen endast
en del av slogama kom att ligga inom den egna byns gränser kom man
att få i princip två slag av slogar, inombysslogar och utombysslogar. Rättsfallet
innebar att en utredning av äganderätten till slogarna måste innefatta
— förutom en utredning av äganderätten till alla inom skifteslaget
belägna hemman — även åtskilliga hemman utanför skifteslaget, ja t. o. m.
hemman i angränsande socknar. Vid förrättningssammanträdena hade icke
någon delägare företett några handlingar till styrkande av rätt till myrslog,
detta trots att delägarna uppmanats förete sådana handlingar. Då delägarna
ej kunde visa laga fång från de vid bydelningen av skogsmarken och myrslogarna
vid storskiftet antecknade ägarna hade Skommar funnit uppenbart,
att sådant tillstånd var rådande som avses i 3 kap. 1 § tredje stycket
jorddelningslagen (JDL). Han hade därför gjort sådan anmälan som avses
i nuvarande 18 kap. 4 § föräldrabalken (FB), varefter häradsrätten förordnat
gode män, vilka sedan sålt slogama till lantbruksnämnden. Den valda
lösningen hade icke tillgripits för att bespara förrättningsmannen utredningsarbete
utan av omtanke om skiftesdelägarna, som därigenom icke
tvingades till onödiga processer och därmed förenade kostnader, och av en
strävan att delägarna och det allmänna ej skulle bliva lidande genom ett
alltför utdraget och kostnadskrävande förrättningsförfarande.

I skrivelsen till Skommar i samband med ärendets avgörande framhöll
jag, att frågeställningen i denna del av ärendet endast gällde huruvida

233

Skommar — då delägarna icke själva varit verksamma för att åstadkomma
en utredning om äganderätten till myrslogarna — bort vidtaga åtgärder för
att på annat sätt utreda äganderätten till slogarna. Härefter anförde jag
följande.

Såvitt av handlingarna framgår har Ni icke vidtagit några sådana åtgärder.
Huruvida detta berott på en bedömning enligt vilken ingen sådan
åtgärd var möjlig eller på att Ni icke ansett Eder vara skyldig vidtaga

sådana åtgärder, framgår icke klart. Av motiven till dalalagen---synes

emellertid framgå, att lantmätare har skyldighet att själv verka för åstadkommandet
av utredning om äganderättsförhållandena och att det från
delägarna infordrade materialet endast är avsett att tjäna till ledning vid
utredningen. Enbart den omständigheten att ingen delägare kunnat inför
Eder med laga fång styrka sin äganderätt till myrslog har därför icke befriat
Eder från skyldigheten att söka utreda äganderättsförhållandena. I
vilken utsträckning lantmätare själv bör vara verksam för att utreda äganderättsförhållandena
framgår icke klart av vare sig lagtext eller motiv. Att
skyldigheten omfattar granskning av sådana allmänna handlingar som lagfarts-
och inteckningsböcker, mantalslängder o. d. är givet liksom att densamma
icke innefattar upprättande av tilläggsbouppteckningar, arvskiften
o. d.

Av handlingarna framgår visserligen att ingen enskild delägare kunnat
— åtminstone enligt Eder mening — genom laga fång styrka sin äganderätt
till myrslogar men det synes icke framgå huruvida anspråk på myrslog
över huvud framställts och om så skett ej heller vilken utredning som förebragts
men underkänts. Edra uttalanden synas utvisa att Ni i denna fråga
uppställt krav på bevisning genom formellt giltiga laga fång. Lantmäteristyrelsen
synes dela Eder uppfattning om det berättigade i ett sådant krav.
Det kan emellertid ifrågasättas om det är motiverat att i skiftessammanhang
uppställa så stränga krav och huruvida lagstiftaren verkligen avsett
detta. I varje fall torde praxis ha intagit en mer liberal ståndpunkt i denna
fråga då det gäller annan mark än myrslogar. Detta gäller naturligtvis
främst fall, där viss mark är föremål för endast ett anspråk. Att kraven ej
böra ställas högre då det gäller myrslogar än eljest synes också givet. Tendensen
belyses även av förenämnda lag den 6 juni 1962 om äganderättsutredning
m. m., som utgår från att ett obestritt anspråk i förening med
hävd skall anses tillräckligt som grund för att upptaga vederbörande som
ägare i en äganderättsredogörelse. Såvitt i ärendet upplysts har icke ens
någon undersökning angående hävdeförhållandena i avseende å myrslogarna
verkställts.

En utredning av äganderätten till myrslogarna har uppenbarligen försvårats
av att myrslogarna av förklarliga skäl i allmänhet icke särskilt redovisats
i fastighetsböcker och mantalslängder och att det därför icke var
möjligt fiir Eder att med ledning av för Eder lätt tillgängliga handlingar
utreda äganderättsförhållandena. En stor del av myrslogarna måste emellertid
antagas tillhöra de i skifteshandlingarna upptagna delägarna i skifteslaget.
Enligt min mening hade därför vid äganderättsutredningen delägarna
bort anmodas att särskilt angiva vilka myrslogar, som envar av dem
gjorde anspråk på och hävdat, och vilka bevis som kunde av delägarna
åberopas till stöd för anspråken. Eu sådan anmodan skulle helt visst ha
klargjort för delägarna vad de själva måste prestera i ulredningshänseende

8* — Jun ti lieo m budsmannens årsberättelse till l''M5 års riksdag

234

och gjvit Eder material, som underlättat för Eder att bedöma i vad mån
ytterligare utredning, som kunde klargöra äganderättsförhållandena i varje
särskilt fall, vore möjlig och påkallad. Det förefaller icke uteslutet att det i
så fall skulle ha varit möjligt att åtminstone beträffande några av de 150
myrslogarna härleda äganderätten från 1844 års myrslogshingd fram till
nuvarande ägare. I varje fall skulle en utredning om delägarnas anspråk ha
varit av betydelse vid häradsrättens senare handläggning av frågan om
godkännande av gode männens försäljning av myrslogama till lantbruksnämnden.

Med hänsyn till att varken ordalydelsen av gällande författningar angående
äganderättsutredning eller motiven till dessa gav något stöd för en
sådan tolkning av bestämmelserna att det skulle ha ålegat Skommar som
en tjänsteplikt att vid förrättningen inhämta närmare upplysningar om
delägarnas äganderättsanspråk beträffande myrslogama och hur dessa hävdats
fann jag att Skommar uppenbarligen ej kunde anses ha gjort sig skyldig
till tjänstefel.

Vidare uttalade jag.

Den såsom ersättning för en klarläggande äganderättsutredning valda
utvägen med godemansförordnande och försäljning av myrslogarna är enligt
min mening icke tillfredsställande. Denna mening torde delas av lantmäteristyrelsen,
som i annat sammanhang uttalat, att förfarandet i fråga »ej innefattar
en i allo önskvärd och lämplig lösning». Eder befattning med detta
förfarande inskränker sig emellertid till den enligt 3 kap. 1 § jorddelningslagen
gjorda anmälan och är icke av beskaffenhet att kunna läggas Eder
till last såsom fel.

Vid min granskning av handlingarna har jag kommit till den uppfattningen
att frågan, huruvida häradsrätten haft tillräckliga skäl att, på sätt
som skett, godkänna myrslogarnas försäljning till lantbruksnämnden utan
närmare utredning om förekommande äganderättsanspråk och hävd, bör
utredas för att belysa om det allmänna bör medverka till en äganderättsutredning
som kan läggas till grund för anspråk på att utbekomma del av
den hos överexekutor nedsatta köpeskillingen för de försålda myrslogarna.

I den promemoria som fanns fogad vid remissen till Leche erinrades om
att Skommars hemställan avsåg förordnande av god man att vid skiftet
bevaka okända myrslogsägares rätt, att häradsrätten genom tre särskilda
beslut den 18 maj 1948 förordnade vissa personer att såsom gode män för
»bortovarande delägare i de myrslogar, vilka omfattas av lantmäteriför rättningen

i samband med laga skifte —--bevaka sådan delägares rätt

och förvalta vad som må tillfalla delägaren av myrslog», att gode männen
genom köpekontrakt i november 1952 till lantbruksnämnden i länet försålde
samtliga inom skifteslaget belägna myrslogar, med undantag av dem
som vid äganderättsutredningen påförts vissa namngivna fysiska eller juridiska
personer samt att häradsrätten i beslut den 19 januari 1953 gav sitt
godkännande av försäljningarna. I detta beslut antecknades följande:

Häradsrätten har sökt utreda huruvida någon sakägare bort höras i ärendet.
Sådan sakägare har emellertid icke kunnat uppspåras.

235

Häradsrätten har uppmärksammat att en försäljning av det slag varom
här är fråga sannolikt icke tidigare dragits under domstols prövning. Med
anledning härav har häradsrätten nedlagt särskild omsorg vid prövningen
av ärendet.

Vidare har det icke kunnat utrönas, att någon person skulle lida rättsförlust
genom en försäljning i den föreslagna formen.---Att den före slagna

åtgärden enhälligt omfattats av delägarna i skifteslaget har jämväl
med anspråk på trovärdighet upplysts inför häradsrätten. Häradsrätten har
icke kunnat bortse från denna omständighet.

Beträffande häradsrättens åtgärder att förordna god man och sedermera
godkänna försäljningen av slogarna upptogs i promemorian följande.

Avfattningen av 3 kap. 1 §, tredje stycket, jorddelningslagen ger anledning
till tvekan huruvida stadgandet — åtminstone primärt — avser annat
än fall då till namnet känd delägare vistas å okänd ort eller är så fjärran
att han ej kan bevaka sin rätt vid skiftet.

Om stadgandet anses analogt tillämpligt även i fall då delägaren är helt
okänd, uppkommer fråga huruvida omständigheterna i det föreliggande
fallet voro sådana att delägarna voro i denna mening okända. Det synes
exempelvis mycket tveksamt, om delägaren kan anses okänd i ett fall, då
flera pretendenter finnas till egendomen men det är ovisst vem av dem som
är delägare.

Om god man förordnats för okänd delägare (eller delägare å okänd ort),
kan det vidare från rent principiella synpunkter ifrågasättas om det faller
inom hans behörighet att utan särskilda skäl försälja den förvaltade egendomen
(jämför även ordalagen i häradsrättens förordnande av god man).

I promemorian uttalades vidare att det syntes ligga i sakens natur att en
stor del av ortsbefolkningen på grund av arv var innehavare av rätt till de
försålda myrslogama, och det ifrågasattes, huruvida icke med hänsyn härtill
— innan försäljningen godkändes av häradsrätten — tillfälle borde ha
beretts sådana rättsinnehavare att, exempelvis vid sammanträde i orten,
anmäla anspråk och angiva i vad mån de hävdat myrslogar samt uttala sig
om försäljningen.

Som sista punkt i promemorian upptogs en fråga vilka åtgärder som
kunde vara möjliga för att hjälpa de vid tiden för försäljningen befintliga
rättsinnehavama att utfå dem tillkommande andelar av den nedsatta köpeskillingen
och en fråga huruvida det ur praktisk synpunkt vore möjligt att
utan alltför stora kostnader utreda äganderättsförhållandena.

Leches yttrande innehåller dels vissa allmänna synpunkter på olika i
ärendet aktuella frågeställningar, dels vissa synpunkter i anledning av olika
i promemorian behandlade frågor.

Inledningsvis framhålles i yttrandet vilken oerhörd utredning som med
den av mig i skrivelsen till Skommar hävdade meningen skulle ha kommit
att åvila denne som förrättningsman. Leche erinrade sig väl de väldiga
släkttablåer som åberopades från pretendenterna då han såsom ordförande
i ägodelningsrätten handlade det förenämnda i NJA 1947 s. 509 refererade

236

målet. Enligt Leches mening hade Skommar — som vid den aktuella tidpunkten
ej hade sig bekant att någon tvist förelåg rörande myrslogar inom
skifteslaget — varit tvungen att söka få fram en lösning, som tillgodosåg
sakägarnas önskemål om att skiftet snarast möjligt måtte bringas till ett
slut. Skommars hemställan om förordnande av god man och gode männens
försäljning av slogarna måste ses mot denna bakgrund. Om Skommar i stället
valt den linje, som antytts i min skrivelse till honom, skulle skiftet ha
fördröjts i knappast överskådlig omfattning med därav följande väsentligt
ökade kostnader. Sannolikt hade han dessutom kommit till det resultatet
att ett otal tvister ändå måste hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.

I yttrandet framhålles vidare, att varje enskild myrslogs realvärde före
skiftet var mycket lågt, att försäljningen skett efter värdering enligt de
grunder som tillämpats vid frivilliga överlåtelser av mark delägarna emellan,
vilket torde innebära en värdering enligt ortens pris, samt att det efter
laga skiftet gällande värdet å mark och ståndskog inom skifteslaget hade
sin grund i den genom skiftet åstadkomna rationaliseringen. Om slogarna
ej, på sätt som möjliggjorts genom försäljningen till lantbruksnämnden,
kunnat tillföras jordbruket i orten, skulle förrättningsmännen vid skiftet
visserligen ha besparats mycken tid och möda men då hade de också blivit
nödsakade att för det ägokrav som slogarna representerade utlägga en särskild
ägolott, vilken med samäganderätt skulle ha kommit att innehavas av
rättsinnehavama till de ursprungliga myrslogsägarna. Denna ägolott skulle
ej ha kunnat förvaltas på annat sätt än genom god man och denne skulle
ej ha kunnat fördela avkastningen mellan delägarna — eftersom äganderättsförhållandena
fortfarande skulle ha varit lika oklara — varför resultatet
torde ha blivit att den behållna avkastningen nedsatts i allmänt förvar.
Att ett sådant för förrättningslantmätaren bekvämare och från formella
synpunkter oantastligt alternativ icke skulle ha gagnat ortsintressena
vore enligt Leches mening uppenbart.

I anslutning till de olika i promemorian behandlade frågeställningarna
uttalade Leche bl. a. följande. Häradsrätten hade naturligtvis funnit det
tveksamt, huruvida god man kunde förordnas för okända sakägare, men
Leche hade i varje fall — i egenskap av såväl häradshövding som ägodelningsdomare
— känt ett stort ansvar för att allt som kunde göras för att
bringa skiftet till ett slut också blev gjort. För att nå detta syfte måste
med avseende å myrslogarna vidtagas en praktisk åtgärd, som icke kunde
anses lagstridig. Ilan ansåge fortfarande att förordnandet av god man jämlikt
grunderna för åberopade lagrum var tillåtligt och dessutom fullt försvarligt.
— Att häradsrätten ägnade frågan om tillåtligheten av försäljningen
av slogarna synnerlig omsorg framginge av motiveringen till beslutet.
I promemorian syntes icke ha beaktats att den uppkomna situationen
var synnerligen likartad med den som regleras i lagen om samäganderätt.
Skommar hade — för att vara formellt försvarad — möjligen kunnat plocka

237

ut en presumerad delägare i en myrslog varefter en god man enligt samäganderättslagen
kunnat vidtaga erforderliga åtgärder för förvaltningen av
myrslogen i dess helhet. Denna väg kunde Skommar dock knappast gå
eftersom några stridiga intressen beträffande äganderätten till myrslogama
icke anmälts till honom. — Då det i promemorian talades om att det syntes
ligga i sakens natur att en stor del av ortsbefolkningen på grund av arv var
innehavare av rätt till myrslog vore detta närmast en truism. Visst fanns
det och finnes fortfarande sådana ortsbor men man borde komma ihåg, att
det förflutit ett århundrade eller mera sedan myrslogarna tillkommo och
att rätten till dem hunnit passera åtskilliga generationer orebor av vilka
åtskilliga — kanske flertalet — vid den aktuella tidpunkten ej längre voro
att hänföra till kategorien ortsbefolkning. Det förefölle helt orimligt att
beträffande de till värdet skäligen obetydliga myrslogarna kräva en omfattande
utredning till klarläggande av äganderättsfrågan. Ett sådant sammanträde,
som antytts i promemorian, hade sannolikt kommit att leda till
att ett större eller mindre antal pretendenter på myrslogar kommit till
städes och utan stöd av någon egentlig utredning gjort vissa anspråk gällande.
Slutet hade med största sannolikhet icke blivit något annat än vad
häradsrättens beslut den 19 januari 1953 om godkännande av försäljningarna
till lantbruksnämnden innebar. Man kunde också fråga sig var ett
sådant sammanträde skulle passats in i ramen för skiftet.

Beträffande rätten till den i allmänt förvar nedsatta köpeskillingen för
myrslogarna hävdade Leche att den som vill göra anspråk på del i beloppet
själv bör genom erforderlig utredning styrka sin rätt och att annan — vare
sig enskild eller myndighet — ej har någon skyldighet att åstadkomma
denna utredning. Frågan huruvida det vore möjligt att utan alltför stora
kostnader utreda äganderättsförhållandena kunde ej föranleda annat svar
än ett klart nej. I

I fråga om de hos överexekutor gjorda nedsättningama enligt 1927 års
lag framgår av länsstyrelsens handlingar följande.

I framställningarna om nedsättning av köpeskillingarna för de försålda
myrslogama redogjorde gode männen för bakgrunden till försäljningarna
samt uttalade att icke någon under skiftet anmält sig såsom ägare till del
av myrslogama, att yrkande ej heller framställts hos gode männen om utbetalning
av del av köpeskillingarna, att utredningen vid skiftet icke kunnat
föras längre än att såsom ägare till varje myrslog antecknats rättsinnehavarna
efter den person som i 1844 års myrslogslängd antecknats såsom
ägare till myrslogen i fråga samt att gode männen med hänsyn härtill skäligen
icke kunde veta till vilka personer köpeskillingarna skulle utbetalas.
Därest de nedsatta beloppen innestode, sedan 20 år förflutit, skulle beloppen
enligt vad gode männen vidare uttalade fördelas med angivna procenttal
på dåvarande ägarna till vissa angivna lagaskifteslotter.

238

Lantbruksnämnden, som av länsstyrelsen hördes rörande gode männens
framställningar, förklarade — till förtydligande av vad gode männen anfört
— att nämnden åtoge sig att såsom gäldenär jämlikt 7 § i 1927 års lag göra
sådan anmälan som i nämnda paragraf avses. Vidare förbehöll sig nämnden
såsom varande gäldenär den rätt som jämlikt 4 § första stycket samma
lag tillkommer gäldenär.

Länsstyrelsen upplyste i sitt y ttrande följande.

Det första ärendet om nedsättning av medel härrörande från försäljning
av myrslogar hade anhängiggjorts år 1952. Genom resolution den 27 november
samma år hade länsstyrelsen med hänsyn till föreliggande omständigheter
funnit 1927 års lag vara tillämplig. Den första nedsättningen hade
ägt rum i augusti 1956; de i förevarande ärende aktuella nedsättningarna
hade skett den 20 och 27 januari 1958 samt den 15 april 1959. Den senaste
nedsättningen av detta slag hade gjorts den 14 juni 1963. De nedsatta beloppen
utgjorde tillhopa ungefär 140 000 kronor.

I förevarande ärende är fråga dels om häradsrättens åtgärder att förordna
gode män och framför allt att bevilja tillstånd till försäljningen av
myrslogama, dels ock om nedsättningen i allmänt förvar av de vid försäljningen
erhållna beloppen.

I den till Leche remitterade promemorian uttalades tvekan huruvida
stadgandet i 3 kap. 1 § tredje stycket JDL avser andra fall än då delägarna
äro kända. När detta lagrum — som vid tiden för häradsrättens förordnande
av gode män hänvisade till 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap och som
avfattats med sistnämnda paragrafs första stycke såsom mönster — tillkom,
avsåg bestämmelserna i förmynderskapslagen ej andra än till namnet kända,
bortovarande personer på sätt framgår av uttalanden i samband med
år 1928 genomförda ändringar i förmynderskapslagen (NJA II 1928 s. 613
och 616). Dessa ändringar inneburo bl. a. att en regel infördes om godemansförordnande
även för fall då delägare i dödsbo är helt okänd.

Huruvida det i 11 kap. 4 § förmynderskapslagen (nuvarande 18 kap. 4 §
4 p. FB) förekommande stadgandet om befogenhet för rätten att förordna
god man, då det »eljest» — d. v. s. bortsett från vissa situationer av successionsrättslig
natur — tarvas att bortovarandes rätt bevakas eller hans
egendom förvaltas, sedermera kommit att avse även okända personer, är
tveksamt. Vilken mening man än må ha härutinnan, synes mig stadgandet
likväl icke innefatta stöd för godemansförordnande i alla de situationer,
där man icke med säkerhet vet vem som är ägare till viss mark. Ägaren kan
icke anses okänd exempelvis i ett fall, då flera pretendenter finnas till marken
men det är ovisst vem av dem som är rätt ägare, d. v. s. fall av äganderättstvist.
I sådana situationer får den för lösandet av dylika tvister avsedda
proceduren tillgripas; detta gäller även om en sådan procedur kan
befaras bli tidskrävande och därför kan komma att fördröja skiftet.

239

En förutsättning för att häradsrätten skulle äga förordna gode män måste
under alla förhållanden ha varit att ägarna till myrslogarna voro okända i
nyss angivna mening, d. v. s. oidentifierade. Ehuru det icke framgår av
häradsrättens beslut torde kunna tagas för visst att besluten avsågo alla
delägare i slogarna och alltså ej enbart eventuella bortovarande delägare.
Att detta var innebörden av besluten bestyrktes av att gode männen vid
försäljningen uppenbarligen ansågo sig representera samtliga delägare i
slogarna. Vid ett ställningstagande i denna del är det givetvis av största
betydelse vilken utredning som förelåg till styrkande av att delägarna voro
helt okända. Denna utredning som bestod i Skommars uppgift, att det i ett
stort antal fall ej var möjligt att till nutiden härleda fång från de vid storskiftet
antecknade ägarna till myrslogama, var enligt min mening knappast
tillräcklig såsom grundval för godemansförordnanden, vilka vilade på förutsättningen
att alla delägare i slogama kunde anses okända i förut angivna
mening. Förordnandena avsågo emellertid endast bevakande av de bortovarandes
rätt och förvaltning av »vad som må tillfalla delägaren av myrslog».
Det kunde med hänsyn härtill tagas för visst att förordnandena ej
skulle skada delägarna. Häradsrättens åtgärd att förordna gode män föranleder
därför icke något mitt vidare yttrande.

Vad i det föregående anförts om godemansförordnandena är närmast av
intresse såsom grund för häradsrättens beslut i försäljningsfrågan. Genom
försäljningen av myrslogarna kommo dessa och det ägokrav de representerade
att definitivt frånhändas ägama, som i stället hänvisades att söka
utfå vederlag ur köpeskillingen.

Enligt 18 kap. 8 § FB skall om försäljning av egendom, vilken står under
förvaltning av god man, gälla detsamma som i fråga om motsvarande åtgärd
beträffande omyndigs egendom. Försäljning må alltså äga rum endast
om de i 15 kap. 16 § FB angivna förutsättningarna äro för handen, d. v. s.
om viktiga skäl föreligga. Såsom exempel på dylika skäl nämnes i motiven,
att försäljningen är påkallad av hänsyn till ägarens ekonomiska ställning
eller att ägaren saknar personligt intresse av att behålla fastigheten.

Den föreliggande situationen är givetvis av den karaktär att den ej förutsetts
av lagstiftaren. Intet av de nyss anförda exemplen på sådana viktiga
skäl, som ansetts kunna motivera eu försäljning, passar därför in. Vilka skäl
som av häradsrätten ansetts motivera försäljningen framgår ej av dess
beslut. Det kan emellertid antagas, att ett av de huvudsakliga skälen varit
eu önskan att slippa laborera med icke identifierade myrslogsägare som
delägare i skifteslaget. Eu försäljning skulle befria förrättningsmännen från
problemet hur dessa delägare — företrädda av gode männen — skulle tilldelas
mark motsvarande det ägokrav slogarna representerade. Att detta
varit det egentliga skälet bestyrkes av Leches yttrande i förevarande ärende.
Ett annat skäl, vars vikt ingalunda skall förringas, torde ha varit att

240

slogarna genom försäljningen kunde nyttiggöras på ett helt annat sätt än
om de för framtiden skulle förvaltas av gode männen.

Då det i den vid remissen fogade promemorian ifrågasattes, huruvida det
föll inom gode männens behörighet att försälja myrslogarna var den avgörande
synpunkten att gode männen fått sina förordnanden i anledning
av det pågående laga skiftet och att enligt gällande rätt ett skifte i princip
avser en omarrondering av jorden men ej en omfördelning beträffande
äganderättsförhållandena. Jag bortser här från att vissa skifteslikvider kan
utgå på grund av svårigheter att åstadkomma en tilldelning som exakt motsvarar
ägokravet. Ett undantag från principen finnes visserligen i 12 § dalalagen
men för att detta skall vara tillämpligt måste alldeles speciella förutsättningar
vara uppfyllda.

I de ej sällsynta, av lagstiftningen oförutsedda situationer, som uppkomma
under ett skifte av här ifrågavarande slag, gäller det att välja en lösning
som är praktisk men som samtidigt tillgodoser rättssäkerhetskraven. För
att kunna göra ett sådant val erfordras ett klarläggande av de konsekvenser,
vartill den ena eller andra lösningen leder. En fortsatt godemansförvaltning
av myrslogama skulle ha framtvingat att vid tilldelningen i laga skiftets
slutskede utlagts en särskild lott, som dock torde ha kunnat bli gemensam
för samtliga oidentifierade myrslogsägare. Denna lott skulle sedan ha
förvaltats av gode männen. Den viktigaste konsekvensen av försäljningen
var att delägarna avhändes marken och därmed möjligheten att erhålla tilldelning
av mark vid skiftet. Den avvägning som erfordras för ett val mellan
de olika lösningarna, sedda i belysning av de nyss angivna konsekvenserna,
kan göras på olika sätt. Från praktisk synpunkt framstod helt visst en försäljning
såsom en ändamålsenlig lösning. Försäljningen befriade från åtskilligt
arbete och var tilltalande även från fastighetsbildningstekniska synpunkter.
För myrslogsägarna kunde en försäljning icke antagas vara lika
välkommen. Förhållandena torde dock ha varit skiftande. Vissa av delägarna
kunde förutsättas äga mycket obetydliga andelar i slogarna, och om
de då ej tillika ägde annan mark inom skifteslaget och dessutom voro bosatta
på annan ort, kunde det med visst fog göras gällande att försäljningen
var till fördel för dem. Andra delägare kunde emellertid antagas äga större
andelar eller äga jämväl annan mark inom skifteslaget och därför ha ett
intresse av att få behålla sin mark. Det kan ej heller bortses från att det för
icke jordägare möter stora svårigheter att få förvärva skogsfastigheter.
Försäljningen måste därför av många delägare, om de kunnat höras i ärendet,
ha uppfattats såsom en tvångsavhändelse. Detta förhållande ändras ej
därav att anledning saknas till antagande, att det vid försäljningen erhållna
priset ej skulle utgöra full ersättning.

Enligt min mening borde betänkligheterna inför en försäljning av slogarna
ha bedömts vara så stora att de fått väga tyngre än de fördelar som
kunde anses vara förenade med försäljningen. Bland de synpunkter som

241

därvid bort tillmätas betydelse vill jag — utöver det redan anförda nämna
även den omständigheten att det låg i sakens natur att en stor del av
ortsbefolkningen och därmed åtskilliga av delägarna i skifteslaget voro delägare
i slogarna. Även om det förflutit mera än etthundra år sedan en fullständig
myrslogslängd upprättades, var det icke uteslutet att några av dessa
delägare skulle, åtminstone så småningom, kunna styrka sin rätt.

En omständighet, som icke får förbises, är att försäljningen av slogarna
icke ingick som något led i skiftesförfarandet. Ehuru försäljningen var av
stor betydelse för laga skiftet, var den rättsliga prövningen av densamma
uteslutande ett på häradsrättens prövning ankommande ärende. Detta var
beklagligt ty om försäljningsfrågan behandlats vid ett i laga ordning utlyst
skiftessammanträde kunde med fog ha gjorts gällande, att åtskilliga av de
presumtiva delägarna i slogarna fått tillfälle att yttra sig om försäljningen.
Mot bakgrund härav har i den vid remissen till Leche fogade promemorian
ifrågasatts, huruvida icke häradsrätten bort bereda ortsbefolkningen tillfälle
att exempelvis vid sammanträde i orten ge sin mening till känna. Visst
stöd för en sådan åtgärd ger den i 15 kap. 16 § FB upptagna regeln om att
rätten före avgörandet av fråga om försäljning av omyndigs egendom har
att bereda den omyndige tillfälle att yttra sig. Överflyttad på den här
aktuella situationen skulle denna regel enligt min mening ha givit häradsrätten
möjlighet att bringa viss publicitet åt försäljningsfrågan, lämpligen
genom en i ortspressen och på annat lämpligt sätt kungjord kallelse i vilken
dagen för ärendets handläggning angivits och alla som ansågo sig ha ett
rättsligt intresse i frågan uppmanats att delgiva häradsrätten sin mening
(jfr det i 3 § tredje stycket bysamfällighetslagen stadgade förfarandet).
Leche har — som redan framgått — uttalat, att ett sammanträde med angivet
syfte sannolikt skulle ha lett till att ett antal pretendenter utan stöd
av utredning framställt anspråk på myrslogar. Resultatet skulle därför
trots allt ej ha blivit ett annat, d. v. s. häradsrätten skulle ändock ha godkänt
försäljningarna. Jag kan givetvis icke uttala mig om vad häradsrätten
skulle ha bestämt i en sådan situation men rätten torde under angivna omständigheter
i varje fall ej ha kunnat — såsom nu blev fallet — taga fasta
på den i ärendet lämnade upplysningen att försäljningen enhälligt omfattats
av skiftesdelägama.

Såsom stöd för häradsrättens beslut i försäljningsfrågan har Leche också
åberopat att den uppkomna situationen var synnerligen likartad med den
som regleras i lagen om samäganderätt och skisserat ett tänkbart förfarande
med försäljning enligt denna lag såsom resultat. I hans resonemang i
denna del förbises emellertid, att man icke vet något om rättsförhållandet
mellan de skilda delägarna, och därjämte förutsattes sasom klart att myrslogarna
utgöra särskilda fastigheter. Oavsett sistnämnda fråga, som knappast.
kan anses fullt klar. är det i varje fall ingalunda givet att myrslogama
innehavas med samäganderätt av okända delägare.

242

Såsom en sammanfattning av min syn på försäljningsfrågan vill jag mot
bakgrunden av det anförda uttala följande.

Försäljning av en omyndigs, en bortovarandes eller en okänds egendom
är en för vederbörande betydelsefull åtgärd. Lagstiftarna har därför uppställt
vissa regler till skydd för egendomens ägare, nämligen krav på rättens
tillstånd och hörande av ägaren samt förhanden varon av viktiga skäl för
försäljningen. Kravet på hörande av ägaren kan givetvis ej upprätthållas i
fall då ägaren verkligen är okänd. I förevarande fall bör det emellertid ha
stått klart för såväl gode männen som överförmyndaren och häradsrätten
att det i realiteten bland ortsbefolkningen fanns personer, vilka på grund
av arv eller andra fång voro innehavare av rätt till myrslogarna i fråga.
Riktigheten av denna bedömning har också i detta ärende vitsordats av
häradsrättens ordförande. Fröts att gode männen voro företrädare för okända
personer, borde häradsrätten därför enligt min mening ha vidtagit särskilda
åtgärder för att bereda delägarna tillfälle att yttra sig i försäljningsfragan.
Kravet pa viktiga skäl sasom förutsättning för tillstånd till försäljning
skall givetvis upprätthållas i full utsträckning även i fall då egendomens
ägare är okänd. I förevarande fall voro skälen enligt min mening ej
av den styrka att en försäljning bort tillåtas. I denna fråga finnes dock
givetvis utrymme för delade meningar. Jag vill tillägga att ett godkännande
av försäljningen icke var nödvändigt för att förekomma att skiftet drog
ut på tiden, eftersom det synes ha varit möjligt att utlägga ett för alla
myrslogsägare gemensamt ägoskifte.

Även om jag för min del anser att laga förutsättningar ej förelågo för ett
godkännande av försäljningen, är det dock uppenbart att häradsrättens på
en amian uppfattning grundade åtgärd ej kan läggas häradsrätten till last
såsom fel.

Jag övergår härefter till att behandla de åtgärder som, efter försäljningen
av slogarna, vidtagits med de erhållna köpeskillingarna, d. v. s. gode männens
åtgärd att nedsätta beloppen i allmänt förvar hos överexekutor.

Nedsättningama ha skett med stöd av 1927 års lag om gälds betalning
genom penningars nedsättning i allmänt förvar. Enligt denna lag äger gäldenär
rätt till nedsättning bl. a. i fall da han ej vet eller bör veta vem som
är borgenär (1 §). Gäldenären skall hos överexekutor uppgiva det förhållande
a vilket han grundar sitt ansprak pa att få fullgöra betalningen genom
nedsättning (2 §). Av motiven framgår, att överexekutor ej har någon
skyldighet att under alla omständigheter mottaga penningar i förvar. Någon
materiell prövning av frågan huruvida de för nedsättningsförfarandets tilllämpning
stadgade förutsättningarna äro för handen bör visserligen icke
vidtagas men depositionen skall ej mottagas, om icke gäldenären åberopat
förhållande som berättigar honom att anlita denna utväg för betalningens
fullgörande (NJA II 1927 s. 302). Det står gäldenären fritt att vid nedsätt -

243

ningen förbehålla sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet och skall i händelse
av återtagande anses som om nedsättning icke ägt rum (4 §). Sedan
tjugu år förflutit från det nedsättning skett må gäldenären lyfta nedsatt
belopp, därest han anmäler sig därtill inom natt och år. Göres ej sådan anmälan
tillfaller beloppet kronan (7 §). Nedsatta belopp skola av överexekutor
göras räntebärande genom insättning i bank (8 §).

Av överexekutors akter i nedsättningsärendena framgår, att nedsättmngarna
skett på ansökan av gode männen men att lantbruksnämnden betraktats
som gäldenär och de okända myrslogsägama som borgenärer. När lantbruksnämnden
betraktats som gäldenär i nedsättningsärendena har utgångspunkten
uppenbarligen varit de gäldsförhållanden, som uppkommit
på grund av nämndens köp av myrslogarna. Borgenärerna i detta förhållande
voro ostridigt okända och detta har ansetts motivera en tillämpning
av 1927 års lag. Parterna — liksom överexekutor — synas emellertid ha
förbisett, att lagen ej är tillämplig på fall, där den okände borgenären företrädes
av behörig ställföreträdare, t. ex. av en god man. Att detta är en
riktig tolkning framgår även av motiven till lagen (NJA II 1927 s. 298).
Även lantbruksnämnden synes ha bedömt saken sa att gode männen ägt
att med för borgenären bindande verkan mottaga köpeskillingarna i fråga.
Detta framgår därav att nämnden utbetalat beloppen till gode männen,
som i samband med nedsättningarna överlämnat dem till överexekutor.

De nedsättningar, som skett av medel härflytande från gode männens
försäljning av myrslogarna till lantbruksnämnden, borde alltså enligt min
mening ej ha fått komma till stånd. Det principiellt felaktiga i förfarandet
framgår även därav att beloppen genom nedsättningen kunna komma att
definitivt frånhändas de okända rättsägare, vilkas rätt gode männen erhållit
uppdrag att bevaka. Detta står i strid med föräldrabalkens regler om förmyndare
och gode män. Enligt dessa regler skola medlen förvaltas av gode
männen och i sinom tid redovisas till den som förmyndaren eller gode mannen
företräder.

Ehuru överexekutor förfarit felaktigt genom att tillata nedsättningen,
kan någon åtgärd gentemot de för överexekutorsärenden ansvariga ämbetsmännen
numera ej ifrågakomma. Emellertid framstår det också såsom helt
otillfredsställande om man skulle låta bero vid att medlen förbleve underkastade
reglerna i 1927 års lag — särskilt preklusionsbestämmelsen i 7 §
— eftersom denna lag som nämnts ej alls bort tillämpas i förevarande fall.
För att undvika att ett icke rättsenligt arrangemang blir bestående och till
undanröjande av risken att myrslogsägarnas rätt på grund av det nämnda
preklusionsstadgandet skall gå helt förlorad synes det nödvändigt att de
hos överexekutor nedsatta beloppen återtagas. Behörig att återtaga beloppen
är lantbruksnämnden, som i samtliga fall gjort förbehåll enligt 4 § nyssnämnda
lag. Beloppen bör emellertid därefter till fullgörande av lantbruksnämndens
åtaganden vid dess förvärv återställas till gode män för myr -

244

slogsägama. Därest de förutvarande gode männen entledigats, bör det ankomma
pa häradsrätten att självmant eller efter ansökan av vederbörande
överförmyndare ånyo förordna gode män. Jag kommer därför att överlämna
kopior av denna skrivelse till såväl häradsrätten som överexekutor,
lantbruksnämnden och överförmyndaren.

Motsvarande förhållanden som nu sagts synes föreligga även i vissa andra
fall, däi nedsättning skett av medel härrörande från försäljning av myrslogar.

I och för sig skulle ärendet kunna avslutas med det nu anförda. Jag har
emellertid funnit anledning föreligga att ägna uppmärksamhet även åt
frågan, huru bör förfaras med beloppen i fråga sedan de åter kommit under
gode männens förvaltning.

Såsom framgår av mina uttalanden i det genom skrivelsen till Skommar
i augusti 1962 avgjorda ärendet, anser jag, att det bort vara möjligt att
genom lämpliga åtgärder från förrättningsmännens sida skapa klarhet om
äganderätten åtminstone beträffande nagra av de ca 150 mvrslogar varom
här är fråga. Möjligheterna härtill äro ännu icke försuttna, ehuru den vars
rätt kan styrkas nu måste hänvisas till att uttaga sin andel ur de vid försäljningen
influtna medlen. Dessa medel ha till icke oväsentlig del tagits
i anspråk för vissa kostnader, främst skifteskostnader.

Omständigheterna i förevarande fall synas mig vara sådana, att det med
fog kan ifrågasättas om icke från det allmännas sida sådana åtgärder böra
vidtagas som kunna leda till att därtill berättigade personer komma i åtnjutande
av de medel som rätteligen höra till dem. Till stöd härför vill jag
framhålla att någon egentlig äganderättsutredning rörande myrslogarna
icke skedde vid skiftesförrättningen, att framställningen om förordnande
av gode män för myrslogsägarna, såvitt handlingarna utvisa, skedde utan
att dessa, av vilka många måhända icke hade klart för sig konsekvenserna
av 1947 års rättsfall och som därför antagligen utgingo från att myrslogarna
voro tillbehör till fastigheterna, dessförinnan fått sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och uppfattat att det var nödvändigt för dem att
särskilt anmäla äganderättsanspråk beträffande myrslogar och meddela
upplysningar rörande hävdeförhållandena, samt att tillstånd till försäljningen
lämnats utan att detta kan anses ha legat i samtliga myrslogsägares
intresse och utan att ens tillfälle beretts dem att hävda sina anspråk. De
omständigheter, under vilka myrslogsägarna sålunda frånhänts sin äganderätt
och viktiga rättsprinciper på grund av hänsynstagande till så kallade
praktiska skal icke blivit tillbörligen beaktade, äro enligt min mening ägnade
att rubba förtroendet till det allmännas organ, om icke det allmänna gör
åtminstone ett försök att skapa klarhet i äganderättsförhållandena.

Jag avser icke att det allmänna skulle påtaga sig någon fullständig utredning
av äganderättsförhållandena. Detta bör helt visst ankomma på
dem, som göra anspråk på andel i köpeskillingen för myrslogarna. Vad jag

245

åsyftar är allenast att det allmänna hjälper de enskilda med utredningen i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som stadgats i 1962 års lag om
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län.

Det framstår som sannolikt att en sådan utredning i syfte att klargöra
äganderättsförhållanden i åtminstone en del av fallen skulle leda till positivt
resultat. Det kan dock med visshet antagas att det i ett stort antal fall
visar sig omöjligt att uppnå den klarhet, som erfordras för utbetalning av
andel i medlen. Gode männen skulle med andra ord ej kunna befrias från
sina uppdrag utan nödgas för all framtid förvalta beloppen i fråga.

En ordning sådan som den nyss antydda är uppenbarligen icke tillfredsställande.
Det vore från skilda synpunkter önskvärt om medlen efter förloppet
av viss tid kunde — eventuellt utan att vederbörandes rätt prekluderades
— på något sätt nyttiggöras. Detta skulle också vara till fördel
från allmän synpunkt eftersom gode männen då kunde entledigas samt
häradsrätten och överförmyndaren befrias från sina uppgifter i avseende å
godemanskapen. Problemet är ej begränsat till fall av den särpräglade art
varom förevarande ärende handlar. Liknande fall kunna uppkomma sa
snart någon förordnas att bevaka en okänd persons rätt, dock ej då det gäller
okänd delägare i dödsbo. För fall av sistnämnda slag inträder alltid
preskription efter förloppet av en längre eller kortare tid. Det har emellertid
påpekats för mig att fall motsvarande de här behandlade kunna föreligga
och faktiskt även föreligger beträffande dödsbon efter personer, som
avlidit före arvslagens tillkomst (se Walin: Ärvdabalken, 1963 s. 310). På
grund av att det i äldre rätt saknades regler motsvarande den i nuvarande
16 kap. 4 § ärvdabalken (ÄB) upptagna allmänna tioårspreskriptionen kan

— om sådan kungörelse som avses i nuvarande 16 kap. 2 § ÄB ej utfärdats

— fortfarande finnas godmanskap avseende okända dödsbodelägare, vilka
godmanskap det med nuvarande lagstiftning ej är möjligt att avveckla.

En tänkbar lösning av fall sådana som de nu antydda skulle kunna vara
att beloppen i fråga efter viss tid, exempelvis tjugu år, tillfördes allmänna
arvsfonden, eventuellt med nagon garanti från statens sida att halla därefter
möjligen uppdykande pretendenter, som kunde styrka sin rätt, skadeslösa.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga här berörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

I detta sammanhang är det mig angeläget alt tillägga följande. I det genom
min skrivelse till Skommar avgjorda ärendet hade jag att pröva klagomål
i flera olika hänseenden. Att jag i en av dessa punkter gav uttryck åt
en annan uppfattning än Skommar om hur viss vid skiftet uppkommen
fråga borde lösas, kan objektivt icke lagas till intäkt för att såsom skett

246

i ortspressen och eljest — göra gällande, att mitt beslut i nämnda ärende
skulle innebära en stark kritik mot Skommar för hans handläggning av
skiftesförrättningen. Vid granskningen av handlingarna fick jag tvärtom
en mycket positiv uppfattning av Skommars insatser vid skiftet och det
sätt varpå förrättningsmännen bemästrat de många svårigheter som möta
vid ett skifte av förevarande slag.

7. Framställning om ersättning av allmänna medel åt klagande på
grund av felaktig handläggning av införselärende

Den 7 februari 1964 avlät jag följande framställning till Konungen.

I en den 27 juni 1963 hit inkommen skrift begärde fru Eva Petersson,
Erkenskroken 9, Johanneshov, att JO skulle utreda vissa förhållanden beträffande
handläggningen av ett ärende rörande införsel för uttagande av
henne efter äktenskapsskillnad mellan henne och hennes förre make, spårvägsmannen
Erik Nils Gösta Rosqvist, tillkommande underhållsbidrag
ävensom undanröja vissa orättvisor som skulle ha vederfarits henne genom
åtgärder och försummelser av tjänstemän vid Stockholms stads indrivningsverk
och av advokater och biträdande jurister vid Stockholms stads rättshjälpsanstalt.
Till stöd för denna begäran anförde Eva Petersson följande:
Genom högsta domstolens utslag den 19 maj 1944 hade Rosqvist förpliktats
att till henne utgiva underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad. Indrivningsverket,
som beviljat införsel i Rosqvists lön på grund av utslaget, hade icke
beaktat den höjning av underhållsbidraget som skett genom lagen den 6
juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag med däri genom lag den
24 maj 1957 gjorda ändringar. Fel hade även i övrigt förelupit vid handläggningen
av införselärendet. Hon hade hänvänt sig till rättshjälpsanstalten
med begäran om hjälp. Rättshjälpsanstalten hade därvid icke på nöjaktigt
sätt tillgodosett hennes intressen.

Sedan jag begärt upplysningar beträffande indrivningsverkets befattning
med de i klagomålen berörda förhållandena, inkom exekutionsdirektören
Sven Östlund med yttrande, varjämte Östlund ingav och åberopade av honom
införskaffade yttranden i saken från f. d. exekutionsdirektören Alarik
Lundberg och förste uppbördsrevisom Åke Thelander.

Härefter har Eva Petersson mött med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Enligt utslaget den 19 maj 1944 hade Rosqvist att till Eva Petersson utgiva
underhållsbidrag med 75 kronor i månaden för hennes egen del och
med ytterligare belopp för hennes två barn tills vartdera barnet fyllt 18 år.
Införsel i Rosqvists lön för samtliga bidrag beviljades den 6 september 1944
med belopp motsvarande hela bidragen. Sedan Rosqvist efter ansökan om
stämning å Eva Petersson vid Stockholms rådhusrätt yrkat, att enär vä -

247

sentligt ändrade förhållanden inträtt, bidraget för hennes eget underhåll
måtte nedsättas, förordnade rådhusrätten genom dom den 15 augusti 1951,
vilken vann laga kraft — med bifall till en av Eva Petersson i samma mål
förd talan om förlängning av den tid under vilken underhållsbidrag för det
äldsta barnet skulle utgå till och med maj 1952 — att det underhållsbidrag
Rosqvist hade att utgiva för hennes egen del enligt utslaget den 19 maj
1944 skulle för tiden till och med maj 1952 utgå med allenast 25 kronor per
månad; i vidare mån skedde ej nedsättning av underhållsbidraget. — Vid
ett flertal tillfällen har jämkning skett av de vid förordnandet om införsel
meddelade bestämmelserna. Sålunda skedde genom jämkningsbeslut den
8 oktober 1952, den 28 april 1953, den 20 augusti 1954 och den 15 juni
1955 i samband med förändringar med avseende på Rosqvists underhållsskyldighet
för barnen motsvarande justeringar av införsel beloppet. Mot
besluten fördes icke talan. — I skrivelse den 5 maj 1958 till indrivningsverket
anförde advokaten Ulf Hamacher för Eva Peterssons räkning, att jämlikt
1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag hennes underhållsbidrag
skulle utgå med en förhöjning, som vid tillfället uppginge till 55 %,
varför han hemställde, att från och med nästa införseltillfälle måtte uttagas
75 kronor jämte 55 % tillägg därå. Med bifall till denna framställning bestämdes
införselbeloppet genom jämkningsbeslut den 29 maj 1958 till 116
kronor 25 öre för månad. — Eva Petersson begärde härefter rättshjälpsanstaltens
biträde med att utfå vad hon gått miste om därigenom att förhöjningen
jämlikt 1952 års lag av bidraget till hennes eget underhåll genom
indrivningsverkets felaktiga handläggning kommit att beaktas först vid
införsel i juni 1958. Sedan utmätning för det mistade bidraget begärts hos
Rosqvist, befanns denne vid förrättning för utmätning den 8 februari 1961
sakna utmätningsbara tillgångar. Rosqvist avled den 12 februari 1961.
Efter ansökan om stämning å Stockholms stad yrkades sedermera för Eva
Peterssons räkning åläggande för staden att ersätta hennes ifrågavarande
förlust med — i första hand — 1 503 kronor 75 öre. Nämnda belopp hade
i skrivelse till staden från förste stadsfogden i Stockholm angivits motsvara
Eva Peterssons förlust. Staden — som bestred bifall till Eva Peterssons
talan i målet — vitsordade skäligheten av beloppet. Rådhusrätten lämnade
genom dom den 7 juni 1962 Eva Peterssons talan utan bifall. Jämväl Svea
hovrätt dit hon fullföljt talan mot domen lämnade, i dom den 8 mars 1963,
hennes talan utan bifall. Hovrätten anförde i sin dom.

»Hovrätten finner väl, att vederbörande införselmyndighet förfarit felaktigt
i det hiinseende Eva Petersson angivit såsom grund för sitt förstahandsyrkande.
Då emellertid den skada Eva Petersson till följd av nämnda
förfarande lidit icke är av beskaffenhet att för staden kunna föranleda
skadeståndsskyldighet, kan hennes talan därom icke vinna bifall.»

Sedan Eva Petersson ansökt om revision, fann Kungl. Maj;t ej skäl meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

248

I klagoskriften och en därvid fogad redogörelse har Eva Petersson bl. a.
anfört: Då den höjning av hennes underhållsbidrag, som skedde genom 1952
års lag om höjning av vissa underhållsbidrag, icke beaktats vid införsel och
då hon ej heller fått något meddelande om anledningen härtill, hade hon av
Thelander, vilken hade handhaft ärendet vid indrivningsverket, begärt att
utfå förhöjningen. Thelander hade emellertid förklarat, att eftersom hennes
underhållsbidrag blivit omprövat av domstol under år 1951, hade 1952 års
lag icke varit tillämplig därå. Under åren 1952—1954 hade hon hos indrivningsverket
vid ett flertal tillfällen begärt att utfå förhöjningen. Muntliga
framställningar i saken hade emellertid avvisats, och av henne avlåtna brev
till Thelander och förste stadsfogden hade icke besvarats. Genom ändringen
den 24 maj 1957 av 1952 års lag hade hennes underhållsbidrag — även om
detta varit att anse såsom bestämt genom domen den 15 augusti 1951 —
skolat utgå med viss förhöjning. Då införselbeloppet likväl icke blivit höjt
i samband med ikraftträdandet av 1957 års lagändring, och något beslut
härom icke tillställts henne, hade hon gjort upprepade påstötningar hos
Thelander, men därvid återigen blivit nekad förhöjningen. I indrivningsverkets
journal i ärendet funnes ingen anteckning om något beslut att införselbeloppet
ej skulle höjas enligt 1952 års lag. Någon anteckning om hennes
upprepade framställningar i saken funnes ej heller i journalen. Det hade
givetvis ålegat indrivningsverket att redovisa sitt ställningstagande i frågan
om förhöjning av underhållsbidraget skulle ske samt tillställa henne besked
härom med anvisning om vad hon hade att iakttaga för att erhålla rättelse.
Att hon kunnat påkalla överexekutors prövning genom besvär hade hon
icke känt till. Genom att hon under tiden den 1 juli 1952—den 30 juni 1958
ej genom införsel utfått förhöjningen å hennes underhållsbidrag hade hon
gått miste om tillhopa 1 693 kronor 75 öre.

Östlund har i sin skrivelse anfört: Det borde beaktas, att det år 1952 varit
fråga om tillämpning av en lagstiftning av helt ny beskaffenhet, där man
icke haft möjlighet att lita till vare sig praxis eller tidigare erfarenhet. Det
finge anses, att det närmast efter lagens tillkomst varit en tolkningsfråga,
huruvida lagen var tillämplig å det förevarande fallet. Tydligen hade vederbörande
tjänsteman ansett att, eftersom en omprövning av utslaget den 19
maj 1944 skett under 1951, lagen icke varit tillämplig. Därest Eva Petersson
efter hänvändelse till införselexpeditionen eller i sista hand till exekutionsdirektören
icke erhållit önskad rättelse i saken, hade hon haft att besvära
sig hos överexekutor. Att hon, såsom hon anfört, icke förstått att
denna utväg stått öppen, kunde icke lända henne till ursäkt. Det förtjänade
emellertid att anmärkas, att hon i ett flertal fall erhållit jiimkningsbeslut
vilka innehållit besvärshänvisning. Ett i en tolkningsfråga fattat beslut,
som sedermera bleve ändrat i högre instans, kunde icke föranleda skadeståndsansvar
för vederbörande tjänsteman. — Från och med den 1 januari
1952 hade införselexpeditionen för underhållsbidrag sorterat direkt under

249

exekutionsdirektören såsom utmätningsman. Utmätningsmannens i lagen
fixerade arbetsuppgifter vore fördelade på en mångfald befattningshavare,
vilka i stor utsträckning under eget ansvar handlade ärendena. Exekutionsdirektörens
befattning med handläggningen av varje enskilt ärende bleve
som regel beroende av om och i vad mån ärendet underställdes honom.
Något personligt ansvar för fel eller försummelse som beginges av annan
befattningshavare kunde — under förutsättning givetvis att exekutionsdirektören
icke eftersatt sin allmänna tillsyn och kontroll av verksamheten
— rimligen icke åvila denne. Av handlingarna framginge icke att Lundberg,
som varit Östlunds företrädare i tjänsten och som avgått den 1 december
1957, deltagit i handläggningen av ärendet. Östlunds granskning hade icke
utvisat, att vid handläggningen av ärendet förelupit något fel eller någon
försummelse av beskaffenhet att böra föranleda skadeståndsansvar för någon
befattningshavare vid indrivningsverket.

Thelander har i sitt yttrande anfört: Vid ikraftträdandet av 1952 års lag
funnos ca 6 000 ärenden, där en tillämpning av lagen var aktuell. Dessa
ärenden hade genomgåtts av olika tjänstemän som kunnat frigöras från
sitt ordinarie arbete. De ärenden där en förhöjning av bidragsbelopp skulle
ske hade försetts med en särskild stämpel. Eva Peterssons ärende hade försetts
med sådan stämpel. Sedermera hade emellertid stämpeln satts inom
parentes, vilket innebure att ärendet efter den generella genomgången blivit
föremål för särskild prövning. Anledningen härtill hade varit, att frågan
om fortsatt underhållsbidrag blivit prövad genom domen den 15 augusti
1951. Efter diskussion hade befunnits, att domen utgjorde hinder för tilllämpning
av 1952 års lag. Han hade ingen minnesbild av de påstådda
samtalen med Eva Petersson i saken. Någon skriftlig framställning om förhöjning
av införselbeloppet hade vid denna tidpunkt icke inkommit till indrivningsverket.
Av jämkmngsbesluten i oktober 1952 och senare framginge,
att någon höjning i anledning av 1952 års lag icke skett. Kopior av
besluten, vilka innehållit besvärshänvisning, hade tillställts Eva Petersson.
Efter ändringen den 24 maj 1957 av 1952 års lag hade införselbeloppet i
vart fall bort höjas. Av förbiseende hade så ej skett. Den förlust Eva Petersson
härigenom lidit hade sedermera blivit ersatt.

Det bidrag till Eva Peterssons eget underhåll, som Rosqvist genom utslaget
den 19 maj 1944 förpliktats utgiva ändrades icke genom domen den
15 augusti 1951, såvitt avser tiden efter utgången av maj 1952. Domen innebar
i denna del allenast att Rosqvists talan om nedsättning av bidraget
för tiden därefter ogillades. Vid sådant förhållande kan bidraget uppenbarligen
icke anses bestämt annorledes än genom 1944 års utslag. 1952 ars lag
om höjning av vissa underhållsbidrag har förty från och med lagens ikraftträdande
den 1 juli 1952 varit tillämplig såvitt avser detta bidrag, vilket

250

innebar att bidraget skolat utgå med en förhöjning om 30 % under tiden
den 1 juli 1952 den 1 juli 1957 och 55 % för tiden från och med sistnämnc
a dag. Denna förhöjning hade skolat beaktas ex officio vid införseln.

Vid handläggningen av införselärendet har således före jämkningsbeslutet
den 29 maj 1958 förfarits felaktigt. På grund av reglerna om straffrättslig
preskription har fråga om ansvar för tjänstefel härför förfallit.

Anledning saknas till annat antagande än att den förhöjning som skolat
utgå före nyssnämnda jämkningsbeslut kunnat uttagas genom införsel
hos Rosqvist. Genom att så ej skett har Eva Petersson således lidit skada
på grund av felet. Med ledning av den av mig införskaffade utredningen
i ärendet kan icke avgöras vilken eller vilka befattningshavare vid indrivningsverket
som äro ansvariga för det fel som förelupit. På grund av den
långa tid som förflutit och övriga omständigheter synes icke heller möjligt
att vinna klarhet härutinnan genom ytterligare utredning. Eva Petersson
saknar förty möjlighet att av befattningshavare vid indrivningsverket utfå
ersättning för den skada hon lidit. Såsom domstolarna funnit svarar icke
Stockholms stad för skadan, och enligt gällande rätt torde ej heller föreligga
skyldighet för staten att utgiva ersättning härför.

Det skulle emellertid framstå som stötande om Eva Petersson finge själv
vidkännas den förlust hon lidit. Starka billighetsskäl tala enligt min mening
för att Eva Petersson erhåller gottgörelse av allmänna medel för den skada
hon kan anses ha lidit genom felet. Att hon haft möjlighet att vinna rättelse
genom besvär hos överexekutor — i vart fall genom att besvära sig
oyer något av de under åren 1952—1955 meddelade jämkningsbesluten —
bor med hänsyn till omständigheterna icke föranleda till annan bedömning.

Till stöd för denna framställning om ersättning av allmänna medel åt
Eva Petersson vill jag åberopa Eders Kungl. Maj:ts praxis vid behandlingen
av liknande framställningar från ombudsmännens sida, den äldsta från
1820-talet. Ersättning har av ombudsmännen påkallats, när fråga varit om
tjänsteåtgärd som objektivt sett varit oriktig men för vilken någon tjänsteman
ej ansetts kunna eller böra göras ansvarig, och gottgörelse av allmänna
medel för skada och lidande, som enskild tillskyndats genom åtgärden,
synts motiverad av starka billighetsskäl. Till stöd för framställningen må
även åberopas ett av 1906 ars lagutskott vid granskningen av ,JO:s ämbetsförvaltning
gjort uttalande i angivna riktning.

Frågan om storleken av den förlust som uppkommit för Eva Petersson
ar på grundval av det föreliggande materialet icke fullt klar. I målet mellan
Eva Petersson och Stockholms stad enades Eva Peterssons ombud och staden
efter en av förste stadsfogden gjord utredning, att förlusten skulle anses
ha uppgått till det belopp denne angivit, eller 1 503 kronor 75 öre. Eva
Petersson anmälde i målet som sin uppfattning, att den nu ifrågavarande
förlusten uppgick till 1 693 kronor 75 öre, eller samma belopp som hon angivit
i klagoskriften. Med hänsyn till omständigheterna saknas enligt min

251

mening skäl till annat bedömande i förevarande sammanhang än att förlusten
uppgått till allenast 1 503 kronor 75 öre.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga ovanberörda förhållanden med avseende å den felaktiga
handläggningen av införselärendet för den åtgärd Eders Kungl.
Maj:t må finna framställningen föranleda.

Vad Eva Petersson i övrigt anfört mot indrivningsverket och vad som
eljest framkommit vid min granskning visar icke, att ytterligare fel eller
försummelse förekommit vid handläggningen av införselärendet. Klagomålen
i denna del lämnas därför utan åtgärd. Icke heller vad hon anfört angående
olika befattningshavare vid rättshjälpsanstalten ger anledning till
någon åtgärd från min sida.

Genom beslut den 4 juni 1964 fann Kungl. Maj:t skäligt tillerkänna Eva
Petersson ersättning för den henne åsamkade förlusten med 1 503 kronor
75 öre.

8. Framställning om ersättning av allmänna medel åt ett bolag för
förlust i anledning av fel vid köpeskillingsfördelning
efter exekutiv auktion

Den 24 november 1964 avlät jag till Konungen följande framställning.

Enligt avbetalningskontrakt den 4 oktober 1961 försålde Aktiebolaget
Auto-Hansa i Göteborg, i det följande kallat bolaget, till Willy Gillberg,
Kungsbacka, en bänksvarv av fabrikatet Myford. Av köpeskillingen skulle
en del erläggas vid leveransen och återstoden genom avbetalningar. Enligt
kontraktet förbehöll sig bolaget äganderätten till bänksvarven intill dess
full betalning erlagts.

Den 20 juli 1962 verkställde t. f. landsfiskalen i Kungsbacka distrikt Karl
Wahlgren utmätning hos Gillberg för ogulden skatt jämte restavgift, tillhopa
818 kronor, varvid togs i mät en skåpbil och nyssnämnda bänksvarv.

Enligt lagsökningsutslag, meddelat den 29 juli 1963 av Hallands norra
domsagas häradsrätt, förpliktades Gillberg att till bolaget utgiva 650 kronor,
utgörande ogulden del av köpeskillingen enligt avbetalmngskontraktet,
samt ränta och kostnader. Avskrift av avbetalningkontraktet fogades

till utslaget. ...... ,

Samma dag utfärdade häradsrätten i mål om betalningsföreläggande

mellan samma parter slutbevis, innebärande att utmätning hos Gillberg
finge ske för en bolagets fordran å 266 kronor 54 öre jämte ränta och kostnader.

252

Ddi 19 augusti 1963 inkom till landsfiskalen i Kungsbacka distrikt en
ansökan från Justitias Inkasso & Juridiska Byrå AB (Justitia), vari å bolagets
vägnar begärdes utmätning på grund av utslaget och slutbeviset, vilka
handlingar bifogades i original med därtill hörande bilagor.

Den 21 i samma månad verkställde Wahlgren i anledning av denna ansökan
hos Gillberg utmätning av förut nämnda bänksvarv samt ett elektriskt
laddningsaggregat och en luftkompressor med motor.

Efter visst anstånd som medgivits av bolaget skedde exekutiv auktion
den 11 december 1963. Förrättningsmannen vid detta tillfälle, landsfiskalen
i distriktet T. Norén, avgav därefter till bolagets ombud en redovisning
som tecknades på ansökningen i utmätningsärendet och lydde sålunda.

Återgår med utslag och slutbevis åsatta bevis om tillgångslöshet jämte
översänt kontrakt mot postförskott för sammanlagda exekutionskostnaderna
jamte stampelkostnad enligt två kvitton å kronor 16-26

Upplysningsvis meddelas följande.

Då efter anstånd gäldenären icke erlade likvid, utsattes den 28/11 exekutiv
auktion att äga rum den 11/12-63. Utmätning hade företagits i gäldenär
enda utmätningsbara tillgångar, div. verkstadsmaskiner, vari tidigare
gjorts utmätning för bl. a. oguldna skatter.

Vid exekuUva auktionen inflöt endast kronor 855:—. Av köpeskillingen
t^Ungf'' °Cf Knman förmånsrätt enligt lag med kronor 818:—.

Återstoden fördelades helt a exekutionskostnaderna sålunda, att kronor 7:50
kungorelsekostnad (del av) gottgjordes skatteärendet och kronor 14:75
vartdera av Edra har ifrågavarande ärenden. I dessa uppgick exekutions,
V?001'' , 0; 8S, 1 vart(Jera ärendet. Mellanskillnaden å exeku^
således kronor 6: 13 i vartdera ärendet, vilken kostnad

uttages av Eder enligt ovan.

Härefter förekom mellan Justitia och berörda utmätningsmän en skriftväxling
varunder framkom — sammanfattningsvis — att den här ifrågavarande
bänksvarven ingått i den egendom som försålts på auktionen, Itt
enhgt Justitias mening Wahlgren av avbetalningskontraktet bort förstå att
banksvarven ej tillhört Gillberg och alltså ej bort utmätas, varför Wahlgren
borde ersätta bolaget det utdömda beloppet och kostnaderna i lagsökningsmalet,
samt att enhgt utmätningsmännens mening det icke varit felaktigt
att utmäta bänksvarven som Gillberg uppgivit tillhörde honom.

Den i9 maj 1964 inkom från verkställande direktören i Justitia Ture
A den i egenskap av ombud för bolaget till JO-ämbetet en klagoskrift, vari
, .®n .. ter redogörelse för utmätningsärendets gång och förekommen
skriftväxling — anförde följande.

Jag havdar att det måste åligga en utmätningsman att ex officio beakta
at!öe£eiTni.soP uppenbarligen tillhör annan än gäldenären icke blir föremal
tor utmatning. Genom bristande uppmärksamhet har utmätningsmannen
i det har föreliggande fallet för Kungl. Maj:t och Kronans räkning utmätt
egendom som enligt företedda handlingar i utmätningsärendet tillkommer
min huvudman. Jag är av den uppfattningen att utmätnings -

253

mannen genom nyssnämnda vårdslöshet förorsakat min huvudman en
skada som uppgår till i varje fall 650 kronor.

Jag får hemställa att utredning i saken verkställes och för den händelse
det skulle framkomma att straffbar vårdslöshet ligger utmätningsmannen
till last, jag får bli i tillfälle att i kommande rättegång utföra min huvudmans
skadeståndstalan.

Efter remiss inkom Wahlgren med yttrande, vari han lämnade en redogörelse
för sin befattning med berörda utmätningar samt bestred att han
förfarit felaktigt. Bl. a. åberopades därvid att Gillberg uppgivit att svarven
tillhört honom och att han anvisat den för utmätning då och även vid tidi -

gare tillfällen.

Vid Wahlgrens yttrande fanns fogat protokoll över den av Norén verkställda
exekutiva auktionen. Protokollet var, såvitt här är av intresse, av

följande lydelse.

Genom nedannämnda protokoll hade utmätningar företagits av viss egendom
hos Willy Gillberg,---, till gäldande dels av oguldna skatter, dels

av enskilda borgenärers fordringar, sålunda:

1) protokoll den 20 juli 1962 av t. f. landsfiskalen Karl Wahlgren till
gäldande av oguldna skatter med kronor 790: — jämte restavgift med kronor
28:— eller tillhopa kronor 818:—, för vilket belopp utmätning företagits
i 1 skåpbil N 38204 av fabrikat DKW och en metallsvarv »Myford»;

2) protokoll den 21 augusti 1963 av t. f. landsfiskalen Karl Wahlgren
till gäldande av Aktiebolaget Auto-Hansa, Göteborg, fordran enligt Hallands
norra domsagas häradsrätts utslag den 29 juli 1963, utgörande,

kapital ................................... kr. 650

ränta, förslagsvis........................... * 75

kostnader ................................. » 80

— kr. 805: —

3) protokoll av samma dag till gäldande av samme borgenärs fordran
enligt Hallands norra domsagas häradsrätts bevis den 29 juli 1963, utgörande

kapital ................................... kr. 266:54

ränta, förslagsvis........................... » 28:

kostnader ................................. * 57: kr. 351:54

vartill komme exekutionskostnader förslagsvis 30 kronor. För under punkt
2 och 3 angivna fordringar togs i mät 1 st elladdningsaggregat, 1 st bänksvarv
»Myford» (samma som ovanstående) och 1 st luftkompressor med
motor, tillhopa värderat till 1 500 kronor.

När auktionen å utsatt tid skulle äga rum, hade ett 10-tal spekulanter
infunnit sig. Gäldenären kom dock inte tillstädes. Auktionsvillkoren — kontant
likvid och egendomens försäljning i befintligt skick — tillkännagavs,
varefter egendomen utbjöds till den högstbjudande.

Härefter såldes den utmätta egendomen sålunda,

1 st laddningsaggregat . .
1 » bänksvarv »Myford»
1 » luftkompressor .....

för kr. 275: —

» » 500: —

» » 80: — kr. 855: —

254

Antecknades att aen utmätta skåpbilen numera icke fanns i gäldenärens
ägo, emedan han avyttrat densamma.

Da den sålunda erhållna köpeskillingen icke täckte hela skulden, antecknades.
att gäldenären — såvitt kunnat utrönas — saknade ytterligare utmätningsbar
tillgång.

Fördelningen av köpeskillingen:

1) Kungl. Maj :t och Kronan med förmånsrätt enligt lag .... kr. 818:_

Exekutionskostnad, efter fördelning, annonskostnad..... » 7: 50

2) Aktiebolaget Auto-Hansa, d:o i avräkning på ex.kostnad. . » 14: 75

3) D:o , d:o d:o...... » 14:75

Summa kr. 855: —

I en härefter avgiven påminnelseskrift vidhöll Aldén, att Wahlgren förfarit
felaktigt genom att utmäta bänksvarven och borde ställas under åtal
för tjänstefel. Vidare anförde Aldén beträffande den av Norén upprättade
fördelningslängden i huvudsak följande.

Fördelningslängden måste vara felaktigt upprättad. För Kungl. Maj:t
och Kronans räkning förelåg endast en förmånsberättigad utmätning i
banksvarven med 500 kronor medan däremot Kungl. Maj:t och Kronan
1 ftk 311 n^’0n förmånsrätt i utmätningen av laddningsaggregatet och I

I infordrat yttrande anförde Norén härefter följande.

Med anledning av vad klaganden anfört i påminnelseskriften angående
fordelningen av köpeskillingen får jag i princip vitsorda framförd anmärkning
med avseende å hkviden för laddningsaggregatet och luftkompressorn,
tillsammans kronor 355: —. Med beklagande konstaterar jag nu att
jag av förbiseende tillgodogjort Kungl. Maj:t och Kronan förmånsrätt i
hela köpeskillingen jämlikt HB 17: 8 i stället för att tilldela de enskilda
borgenärerna den del därav, som helt tillkom dem genom utmätningarna
den 21 augusti 1963. Jag vidhåller emellertid åsikten att Kungl. Maj:t och
Kronan har förmånsrätt i likviden för den sålda bänksvarven med kronor
500: —.

Att detta beklagliga fel kunnat uppstå vill jag förklara på det sätt, att
ett flertal utmätningar tidigare ägt rum hos gäldenären för bl. a. skatter,
därvid som regel allt utmätningsbart måst tagas i mät. Gängse praxis är
också att vid utmätning för enskild borgenärs fordran utmätning samtidigt
göres för ev. ogulden skatt. Vid tidpunkten för auktionen — kort före julhelgen
— förelåg synnerligen stor arbetsanhopning med ett flertal förrättningar
utom kontoret och intensiv forcering inom kontoret inför årsskiftet,
bl. a. revision från länsstyrelsen, brådskande arkivarbeten av personal från
landsarkivet m. m.

Fördelning hade rätteligen bort ske enligt följande

255

Avräkning.

Köpeskilling tillhopa................................... kr. 855:

Avgår exekutionskostnader:

Kungl. Maj:t och Kronan, annonskostn., del av, kr. 7:50

UD 216 AB Auto Hansa .................. » 20: 88

UD 217 » .................. » 20:88 » 49:26

Säger kr. 805: 74

Kungl. Maj:t och Kronan, förm.rätt enl. H 17: 8.......... » 500: —

Netto att fördela...................................... kr. 305: 74

Kungl. Maj :t och Kronan erhåller........... kr. —: —

UD 216 AB Auto Hansa................... » 152: 87

UD 217 » ................... » 152:87 » 305:74

Härtill kommer uttagen mellanskillnad i exekutionskostnad, kronor
20: 88 — 14: 75 = 6:13 X 2 — kronor 12: 26.

Sammanlagt klaganden till godo kronor 318:—.

Klaganden har vid ärendenas redovisning den 12 december 1963 erhållit
specifik redogörelse över fördelningen av köpeskillingen. Formella besvär
över auktionen eller fördelningen ha icke anförts hos överexekutor. Detta
oaktat anser jag mig böra personligen hålla hans borgenärer skadeslösa i
angivet hänseende på grund av den faktiska felaktigheten beträffande fördelningen.
Under sådant förhållande är jag — därest klaganden insisterar
därpå — villig att ersätta honom med angivna belopp kronor 318: —Jag
torde dock icke kunna påräkna att av Kungl. Maj:t och Kronan återfå
beloppet, då besvär icke anförts.

På grund av det anförda hemställer jag att Herr Justitieombudsmannen
ville låta bero vid detta yttrande med förklaring angående köpeskillingens
fördelning.

Aldén har därefter anfört.

Jag godtager den avräkning som Norén numera upprättat.

Under förutsättning att landsfiskalen Norén till mig såsom ombud för
Aktiebolaget Auto-Hansa inbetalar kronor 318: — jämte 6 % ränta å detta
belopp räknat från den 12 december 1963, då redovisning av ärendet skedde,
har jag i denna del av ärendet icke något ytterligare yrkande.

I övrigt vidhålles de framställda yrkandena.

I varje fall borde landsfiskalen Wahlgren ha inhiberat den utmätning
som skedde den 20 juli 1962.

Norén har telefonledes förklarat sig vitsorda ränteyrkandet.

Vad angår utmätningen den 20 juli 1962 har icke förekommit något förhållande
som givit Wahlgren anledning antaga att bänksvarven tillhörde
annan än Gillberg och än mindre har därvid visats sannolika skäl för
annans äganderätt (69 § UL). Klagomålen i vad de avse nu berörda förrättning
förtjäna därför ej avseende.

Vid utmätningsförrättningen den 21 augusti 1963 hade Wahlgren väl i
sin besittning lagsökningsutslaget jämte det såsom bilaga därtill fogade

256

avbetalningskontraktet, som utvisade bolagets äganderätt till bänksvarven
eller i varje fall till en bänksvarv av aktuellt fabrikat. Därest Wahlgren
uppmärksammat avbetalningskontraktets innebörd i berört hänseende borde
han ha beaktat detta förhallande (jfr t. ex. Lundberg, Handledning för
exekutorer och stämningsmän, 5. uppl. s. 107). Emellertid kan det icke
läggas Wahlgren till last att han icke uppmärksammat nämnda förhållande
eftersom nagon undersökningsplikt i dylikt hänseende ej ålegat honom.
För övrigt torde det vara ganska naturligt att en utmätningsman tar närmaie
del av en exekutionsurkund endast i de delar som regelmässigt äro
relevanta för verkställighetsåtgärderna, dvs. uppgifterna om parterna samt
domslutet och, där sa erfordras, lagakraf t frågan. Klagomålen i nu berörd
del föranleda alltså icke någon åtgärd.

Vad slutligen angar köpeskillingsfördelningen, för vilken Norén är ansvarig,
har uppenbarligen begåtts ett fel i och med att Kungl. Maj:t och kronan
tillgodoräknats de köpeskillingsbelopp som influtit för laddningsaggregatet
och luftkompressorn ehuru denna egendom ej utmätts för skattefordringarna.
Norén har vidgått felet. Med hänsyn till omständigheterna anser
jag mig med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän kunna
eftergiva åtal mot Norén och låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.

Ytterligare är dock att beakta att bolaget tillskyndats förlust genom
felet. Oavsett att Norén förklarat sig villig att ersätta beloppet anser jag
att i första hand bör beaktas, att bolagets förlust motsvaras av att Kungl.
Maj.t och kronan tillförts samma belopp ehuru laga grund därför saknats.
Goda skäl tala följaktligen för att ersättning för bolagets förlust bör utgå
av allmänna medel. Förlusten har av Norén och bolaget angivits till 318
kronor, varjämte bolaget yrkat 6 % ränta härå från den 12 december 1963.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga ovan berörda ersättningsfråga för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

9. Framställning om nåd på grund av att dröjsmål med handläggning
av mål medfört att bestämmelserna om villkorlig frigivning
icke kunnat tillämpas på sätt eljest skolat ske I

I en den 8 december 1964 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

I samband med min inspektion av Ölands domsaga den 16 september
1964 granskades bl. a. vissa akter i avgjorda brottmål. Därvid uppmärksammades
beträffande mål B 154/1963 följande.

257

Genom dom den 25 april 1963 dömde rådhusrätten i Kristianstad diversearbetaren
B. I. Ii. Wikros för grov stöld, vårdslöshet i trafik och rattfylleri
till straffarbete tre månader. Hovrätten över Skåne och Blekinge
fastställde genom dom den 1 oktober 1963, som vann laga kraft, rådhusrättens
dom.

I en den 30 augusti 1963 till häradsrätten inkommen stämningsansökan
yrkade allmän åklagare ansvar å Wikros för dels grov stöld natten till den
22 juni 1963 och dels fylleri samma natt. Den 14 januari 1964 utfärdade
häradsrätten kallelse å parterna till huvudförhandling den 25 februari samma
år. Vid denna förhandling upplyste åklagaren, att Wikros, som icke
kommit tillstädes, avtjänade straff å fångvårdsanstalten i Karlskrona, varifrån
han skulle frigivas omkring den 20 maj 1964, samt hemställde att
målet ånyo måtte utsättas till huvudförhandling. Häradsrätten utsatte
därefter målet till huvudförhandling den 2 juni 1964, då Wikros, som frigivits
den 17 maj 1964, kom tillstädes och målet företogs till handläggning.
Sedan fortsatt huvudförhandling hållits den 9 juni fann häradsrätten genom
dom den 16 juni på närmare angivna skäl Wikros skyldig i enlighet med
åtalet. Med undanröjande av straffbestämningen i domen den 1 oktober
1963 och med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen dömde häradsrätten
Wikros för fylleri, grov stöld, vårdslöshet i trafik och rattfylleri till gemensamt
straff av straffarbete sex månader, från vilket straff skulle avräknas
vad han kunde ha utstått av det genom domen den 1 oktober 1963
ådömda straffet.

Per telefon har inhämtats, dels att Kungl. Maj:t genom beslut den 2
oktober 1964 icke funnit anledning förekomma att lämna bifall till en av
Wikros gjord framställning att — på grund av familjeskäl — av nåd erhålla
villkorlig dom och dels att länsstyrelsen i Kalmar län meddelat Wikros
uppskov med verkställighet av straffet till den 4 januari 1965.

I anledning av vad sålunda iakttagits beslöt jag att från häradsrätten
inhämta yttrande angående dels anledningen till dröjsmålet med målets
avgörande och dels vilken betydelse dröjsmålet haft med hänsyn till bestämmelserna
i 1 § andra stycket och 2 § lagen om villkorlig frigivning.

Häradshövdingen G. Lindencrona inkom efter remiss med yttrande, vari
inledningsvis anfördes att, sedan vissa förberedande åtgärder vidtagits i
målet, stämning utfärdades den 24 oktober 1963 med föreläggande för
Wikros att inom 20 dagar efter delfåendet (26 oktober) inkomma med bevisuppgift.
I yttrandet anfördes vidare i huvudsak följande.

Orsaken till att målet, då bevisuppgift inom föreskriven tid icke inkommit,
icke utsattes till huvudförhandling kan jag icke med bestämdhet säga.
Jag har för vana att åtminstone var tredje vecka personligen kontrollera
alla mål, som stämts med föreläggande om bevisuppgift. Som av häradsrättens
akt framgår rekvirerade tingsnotarien Rolf Ström i mitten av
november nytt kriminalregisterutdrag. Jag vill erinra mig att hovrättens
dom icke fanns upptagen å detsamma varför det under hand återställdes
för rättelse. En möjlighet — och en trolig sådan — är att målet efter det
registerutdraget återkommit blivit lagt på fel plats d. v. s. i facket för vilande
mål i stället för det beträffande mål i vilka bevisuppgift begärts samt
att jag först i januari, då årsstatistiken upprättats och jag genomgick samt «)

Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag

258

liga balanserade mål, uppmärksammade det Wikroska. Kallelse till huvudförhandling
den 25 februari 1964 utfärdades nämligen den 14 januari 1964.

Då målet förekom vid häradsrätten den 25 februari anmälde åklagaren,
att Wikros avtjänade straff och efter något resonemang mellan åklagaren
och mig utsatte jag målet till snarast möjligt efter det Wikros skulle bliva
frigiven i maj 1964. Beklagligtvis förbisåg jag därvid de i protokollsutdraget
anmärkta bestämmelserna i lagen om villkorlig frigivning.

I ärendet är upplyst, att Lindencrona satt sig i förbindelse med Wikros’
offentlige försvarare — advokaten Stig Agestam i Kalmar — och under
åtagande att svara för kostnaderna ombett denne att hjälpa Wikros med
en nådeansökning samt att Agestam trots försök icke fått något sammanträffande
med Wikros till stånd.

Jag vill till en början helt allmänt erinra om angelägenheten av att brottmål
handläggas med all den skyndsamhet som kan ske. För möjligheterna
att åvägabringa tillfredsställande utredning om den åtalade gärningen är det
sålunda av betydelse att handläggningen inför domstol icke fördröjes utan
kan äga rum, medan parter och vittnen ännu ha händelseförloppet i färskt
minne. Vidare är det av humanitära skäl av vikt att den tilltalade icke
under längre tid får vara i ovisshet om påföljden för de gärningar som
läggas honom till last. Ovisshet härom innebär ofta svåra påfrestningar.
Det är också av vikt för den brottsliges tillrättaförande och för den allmänna
laglydnaden att påföljd så snart som möjligt följer på brott. —
Beträffande vissa mål, där största skyndsamhet skall iakttagas, har i lagstiftningen
fastställts korta tidsfrister, inom vilka handläggning skall ske,
t. ex. mål rörande häktad. Med i det närmaste samma grad av förtur bör
även vissa andra mål handläggas, t. ex. mål mot tilltalad, som är intagen
å fångvårdsanstalt (jämför ämbetsberättelsen år 1964 sid. 87 o.f., särskilt
sid 90—93).

Nu förevarande mål inkom till häradsrätten den 30 augusti 1963. Stämning
utfärdades den 24 oktober samma år. Den 14 januari 1964 utfärdades
kallelser till huvudförhandling den 25 februari. Som Wikros då avtjänade
det honom genom hovrättens dom den 1 oktober 1963 ådömda straffet å
fångvårdsanstalten i Karlskrona, varifrån han skulle frigivas den 20 maj,
inställdes huvudförhandlingen och utsattes ny sådan att äga rum den 2 juni
1964. Dom meddelades den 16 i samma månad.

Med hänsyn till vad nyss sagts om angelägenheten av en skyndsam
handläggning av brottmål borde målet mot Wikros ha företagits till slutligt
avgörande långt tidigare än som nu skedde. Enligt vad jag iakttog vid
inspektionen ha arbetsförhållandena i domsagan icke hindrat ett tidigare
avgörande av målet.

Vad särskilt angår häradsrättens beslut den 25 februari 1964 att utsätta
målet till ny huvudförhandling den 2 juni får jag anföra följande.

250

När häradsrätten den 25 februari hade att bestämma tid för ny huvudförhandling,
hade häradsrätten att beakta — förutom vad förut sagts om
angelägenheten av en skyndsam behandling av brottmål — även den tilltalades
intresse av att få undergå straffet för alla de av honom begångna
brotten i ett sammanhang. Det ligger i sakens natur att en uppdelning av
det gemensamma straffet på straffverkställighet i omgångar kan medföra
olägenheter och obehag och därför, om så kan ske, bör undvikas. Härtill
kommer att en dylik uppdelning kan för den dömde medföra förlust av
väsentliga förmåner.

I sådant hänseende är att beakta bestämmelserna i lagen den 18 september
1943 om villkorlig frigivning. Enligt 1 § första stycket nämnda lag skall
den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid villkorligt frigivas, då han avtjänat fem
sjättedelar av strafftiden. Jämlikt andra stycket i samma lagrum må, därest
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömts den som till fullo avtjänat
det honom förut ådömda straffet, villkorlig frigivning som i första
stycket sägs ej ske, med mindre straffet efter avräkning av vad han tidigare
utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den dömde ånyo
avtjänat minst fem månader.

Jämlikt 2 § första stycket samma lag må den som undergår straffarbete
på viss tid eller fängelse och avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock
minst fyra månader, efter egen ansökan villkorligt frigivas, därest med fog
kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla sig väl.

Mot bakgrunden av vad nu sagts fanns det enligt min mening skäl för
häradsrätten, som hade att ex officio beakta den tilltalades intressen, att
vid utsättandet av ny huvudförhandling bestämma dagen härför på sådant
sätt, att dom i målet kunnat meddelas i god tid, innan Wikros till fullo avtjänat
det honom först ådömda straffet. Den omständigheten att Wikros
var intagen i fångvårdsanstalt utgjorde självfallet icke hinder för hans inställande
inför häradsrätten till huvudförhandling under straffverkställighetstiden.

Om häradsrätten med beaktande av det sagda handlagt målet med tillbörlig
skyndsamhet skulle dom ha meddelats å sådan tid att Wikros kunnat
avtjäna det honom ådömda gemensamma straffet — straffarbete sex
månader — i ett sammanhang. Vid sådant förhållande hade jämlikt 1 §
lagen om villkorlig frigivning Wikros villkorligt frigivits, då han avtjänat
fem månader av straffet, och hade han haft möjlighet att jämlikt 2 § samma
lag bli villkorligt frigiven efter fyra månader.

Det uppkomna dröjsmålet med målets avgörande har medfört att Wikros
får avtjäna straffet i två omgångar om vardera tre månader. På grund härav
kan han enligt nyssnämnda bestämmelse icke komma i åtnjutande av
villkorlig frigivning.

Skäl synas därför föreligga att till Eders Kungl. Maj:ts prövning hän -

260

skjuta frågan huruvida icke av nåd borde förordnas att Wikros skall komma
i åtnjutande av den straff lindring, som enligt lagen om villkorlig frigivning
skulle ha kommit honom till del om han i ett sammanhang undergått
det honom ådömda gemensamma straffet.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag därför
för Eders Kungl. Maj:t framlägga nämnda fråga för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna påkallad.

Såsom framgår av det anförda kan kritik riktas mot handläggningen av
ifrågavarande brottmål. Vad härutinnan förekommit torde emellertid icke
vara av beskaffenhet att böra läggas Lindencrona till last såsom tjänstefel.
Jag vill emellertid i anledning av det inträffade erinra om vikten av att
brottmål handläggas med all möjlig skyndsamhet. Därjämte vill jag — av
skäl som angivits i ämbetsberättelsen år 1964 s. 193—194 — med kraft
understryka angelägenheten av att stämning i brottmål utfärdas utan
dröjsmål efter det stämningsansökan inkommit.

201

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A.» Åtal

1. Vid en i privat regi anordnad flygresa till Paris och åter deltogo
vissa statstjänstemän som gäster. Åtal för tjänstefel mot chefen
för luftfartsinspektionen för att han medföljt på resan samt mot
generaldirektören och chefen för luftfartsstyrelsen för att han
lämnat tillstånd till detta deltagande i resan. Dylikt tillstånd av
chef ansågs ej fritaga den underordnade från ansvar för sitt handlande.
— Tillika fråga om vissa andra statstjänstemän förfarit
felaktigt genom deltagande i resan eller genom
lämnande av tillstånd härtill

Transair Sweden Aktiebolag — i det följande kallat Transair — driver en
icke regelbunden in- och utrikes flygtrafik för svenska resebyråer, utländska
organisationer och andra kunder. Verkställande direktör i bolaget är Gösta
Ellhammar i Malmö, vilken även äger en betydande andel av aktierna i
bolaget.

Den 12 december 1961 anordnade Ellhammar och hans hustru med ett
av Transairs flygplan av typen Douglas DC-6 B en flygresa till Paris och
åter, kallad »Julklappsköpsresan». I denna resa deltogo efter inbjudan av
makarna Ellhammar ett 70-tal personer, bland dem överingenjören vid luftfartsstyrelsen
Julius Erland Hjalmar Ljungh och hans hustru, besiktningsingenjören
i luftfartsverket Torvald Eigil Björk och hans hustru, flygplatschefen
i Malmö Nils Erik Herman Krautmeyer och hans hustru samt kanslirådet
i kommunikationsdepartementet Björn Oskar Dillen och hans son.
Ljungh hade före resan underställt frågan om sitt deltagande först tjänstförrättande
verkschefen, byråchefen Sven Sörenson, och därefter ordinarie
verkschefen, överdirektören, numera generaldirektören Henrik Winberg,
som givit Ljungh tillstånd att deltaga i resan och utfärdat reseförordnande
för honom. Björk hade hos besiktningsinspektören Raymond Gustaf Lambert
erhållit tillstånd att medfölja på resan.

Sedan resan ägt rum, publicerades i tidningspressen vissa uppgifter om
resan och om deltagande i denna, diirvid ifrågasattes om statstjänstemän,
som hade att å tjänstens vägnar taga befattning med Transairs verksamhet,
bort deltaga i en dylik resa. Med anledning av vad sålunda framkommit i

262

pressen hemställde jag i skrivelse den 8 januari 1962 till statsåklagaren i
Stockholm att denne måtte låta verkställa erforderlig utredning för bedömande,
huruvida under JO:s tillsyn stående tjänstemän genom att antaga
den ifrågavarande inbjudan kunde anses ha förfarit felaktigt eller eljest
anmärkningsvärt. Den därefter verkställda förundersökningen leddes av
t. f. stadsfiskalen Thorsten Rosenberg.

Den 27 mars 1962 överlämnade Rosenberg den verkställda utredningen
jämte eget yttrande till statsåklagaren. Denne överlämnade i sin tur handlingarna
till mig och bifogade därvid eget yttrande.

Vid granskningen av den då föreliggande utredningen fann jag anledning
till misstanke, att Winberg, Sörenson, Ljungh, Lambert och Björk åsidosatt
sin tjänsteplikt på sätt närmare angivits i Rosenbergs yttrande. De nu
nämnda befattningshavarna underrättades om sålunda uppkommen misstanke
och jämväl i övrigt vidtogos i 23 kap. 18 § RB stadgade åtgärder.

Till JO-expeditionen inkom sedermera kompletterande förundersökningsprotokoll
och viss annan utredning, bl. a. skrifter från envar av dem som i
ärendet delgivits misstanke om brott.

Vid min prövning av ärendet fann jag att åtal för tjänstefel mot Winberg
och Ljungh borde anställas samt att beträffande en del andra av de berörda
statstjänstemännen förelåg skäl till vissa anmärkningar.

Mitt beslut i ärendet upptogs i en för åtalet utfärdad instruktion av den
11 september 1962. Jag finner ej erforderligt att här återgiva den tämligen
omfångsrika instruktionen i dess helhet utan lämnar endast en kort översikt
över innehållet. I instruktionen lämnades sålunda översikter dels beträffande
vissa tjänsteföreskrifter och eljest gällande ordning beträffande
friresor för statstjänstemän av ifrågavarande kategori, dels beträffande tillståndsgivning,
kontroll och ärenden i övrigt som kunde ankomma på i resan
deltagande tjänstemän, dels beträffande ett särskilt tillståndsärende rörande
Transair, vilket ärende vid tiden för resan var under Ljunghs handläggning.
Här må vara tillfyllest att hänvisa till det sammandrag av uppgifterna i
berörda hänseenden som återfinnes i Svea hovrätts nedan intagna dom.

Efter redogörelse för utredningens innehåll i huvuddrag anförde jag i instruktionen
vissa allmänna synpunkter såsom en bakgrund till bedömningen
i dess helhet, nämligen följande.

»Från principiella synpunkter måste stränga begränsningar gälla i fråga
om rätt för befattningshavare i det allmännas tjänst att i samband med sin
tjänst taga emot gåvor eller andra förmåner från enskilda. I första hand är
detta förhållandet, när den erbjudna förmånen är av sådan art eller lämnas
under sådana omständigheter att mottagandet därav kan befaras komma
att — medvetet eller omedvetet -— påverka befattningshavaren i hans
tjänsteutövning. Även om i det enskilda fallet mottagandet av förmån i och
för sig icke är av beskaffenhet att kunna antagas komma att faktiskt på -

263

verka tjänsteutövningen, kan mottagandet av förmånen hos allmänheten
väcka misstro mot vederbörande tjänstemans opartiskhet och rubba allmänhetens
förtroende för hans tjänsteutövning. Med hänsyn till intresset
av att allmänhetens förtroende för den statliga och kommunala tjänsteutövningen
vidmakthålles måste det anses vara en tjänsteplikt för befattningshavare
i allmän tjänst att i nu ifrågavarande hänseende förhålla sig
så, att någon misstanke av angiven art icke kan uppkomma hos allmänheten.
Om en förmån, bekostad av annan än stat eller kommun, erbjudes
befattningshavare på grund av hans tjänst bör han således enligt min mening
icke mottaga förmånen med mindre det — även för utomstående —
måste framstå som uppenbart att den erhållna förmånen saknar betydelse
för hans ställningstaganden i tjänsten och att förmånen ej heller är att
uppfatta som en otillbörlig belöning för tidigare åtgärder i tjänsten.

I nu förevarande ärende bör vid bedömningen beaktas, att inom kommunikationsväsendet
särskilda förhållanden rått och råda med avseende å statliga
befattningshavares rätt till förmåner i form av fria resor. Utvecklingen
i detta avseende har tagit sin början redan före det modema trafikflygets
tid. Fria resor för statliga befattningshavare inom kommunikationsväsendets
område ha på grund av tjänstens beskaffenhet och statsverkets intresse
kommit att bli tämligen vanliga. Därvid ha framvuxit regler och praxis av
innebörd att berörda befattningshavare fått rätt att även utom tjänsten
åtnjuta vissa fria resor. Dylika förmåner ha också i viss utsträckning tillkommit
deras familjemedlemmar.

Huruvida de regler som för luftfartsverkets vidkommande utbildat sig äro
i allo lämpliga, har jag anledning att senare pröva i ett annat här anhängigt
ärende1. I nu förevarande ärende måste prövningen självfallet ske med
utgångspunkt från gällande ordning. Därvid bör till de berörda befattningshavarnas
förmån beaktas, att deras ställningstaganden skett mot bakgrunden
av att det varit vedertaget och ansett såsom korrekt att de i ej ringa
utsträckning åtnjutit förmåner i form av fria resor; betraktelsesättet inom
kommunikationsverken i fråga om rätten till förmåner måste förutsättas ha
blivit i viss mån annorlunda än inom flertalet andra grenar av statsförvaltningen,
där enligt sakens natur jämförbara förmåner icke förekomma. I sammanhanget
förtjänar också att beaktas, att beträffande dem som i sin tjänst
företaga resor i stor omfattning nöjesmomentet i en resa icke bör överskattas;
att förhållandet kan vara annorlunda för deras familjemedlemmar
är dock uppenbart.

För luftfartsverkets personal har — förutom de föreskrifter som avse
fribiljetter till SAS och AB Linjeflygs linjer och som bygga på ett rekvisitionssystem
— gällt den regeln, att befattningshavare icke utan särskilt
tillstånd får begagna fribiljett till flygning, som utföres av svenskt eller ut -

1 Sc den i det följande intagna framställningen till Konungen angående vissa statstjänstemäns
rätt till fribiljetter frun transportföretag.

264

ländskt lufttrafikföretag. Regeln har tillkommit främst med tanke på fribiljetter,
som erbjudas av charterföretag, men synes täcka även invignings-
och visningsflygningar, anordnade av andra flygföretag.

Inom kommunikationsdepartementets trafikbyrå har gällt den ordningen
att tjänstemän vid byrån vid ett flertal tillfällen deltagit i invignings- eller
visningsflygningar, och därvid har chefen för byrån, när han för egen del
erhållit inbjudan till mera kortvarig flygresa, själv tagit ställning till inbjudningen.
»

Med hänsyn till att vissa av de i ärendet hörda personerna gjort gällande,
att de uppfattat resan såsom en invignings- eller visningsflygning — en
uppfattning som dock icke hävdats av Ellhammar, vilken arrangerat resan
— behandlade jag därefter denna fråga och fann på anförda skäl att det icke
fanns sakligt underlag för att uppfatta resan såsom invignings- eller visningsflygning.
Frågan om flygningen kunde betecknas såsom invigningseller
visningsflygning ansåg jag för övrigt icke vara av avgörande betydelse.
En tjänsteman som mottager en inbjudan till en flygresa, det må vara invignings-
eller annan flygning, måste nämligen under alla förhållanden beakta,
huruvida omständigheterna äro sådana att ett mottagande av förmånen
kan vara ägnat att hos allmänheten rubba förtroendet för hans
tjänsteutövning. Han har därvid att taga hänsyn till i vad mån det ligger
en ur tjänstesynpunkt otillbörligt stor favör i den erbjudna fria resan och
i vad mån tjänsteintressen i övrigt kunna tala för eller emot ett deltagande
i resan.

I fortsättningen anförde jag i instruktionen i huvudsak följande.

»Resan var till sin huvudsakliga karaktär en nöjesresa, som otvivelaktigt
innefattade och var avsedd att innefatta en favör för de inbjudna
befattningshavarna. Erbjudandets karaktär av favör förstärktes av att
befattningshavarnas hustrur också inbjödos. Erbjudandet tillställdes befattningshavarna
på grund av deras tjänsteställning, dock med det undantaget
att Krautmeyer får anses ha haft fog för sin i ärendet uttryckta uppfattning
att inbjudningen till honom främst föranletts av hans vänskapsförhållande
till Ellhammar. Oavsett att makarna Ellhammar uppträdde såsom
inbjudare måste — med hänsyn till Ellhammars ställning i Transair — omständigheterna
anses ha varit sådana att det måste eller i varje fall borde
ha stått klart för befattningshavarna att fråga var om en nöjesresa, avsedd
att skapa good-will för bolaget hos befattningshavarna. Jag är dock angelägen
framhålla, att det helt saknas stöd för antagande, att någon av de
här berörda befattningshavarna skulle ha låtit sin tjänsteutövning påverkas
av den mottagna förmånen.

Vad nu upptagits rörande den erbjudna förmånens karaktär utgjorde enligt
min mening mycket starka skäl att avböja inbjudningen. Beträffande
vissa av de berörda befattningshavarna förelågo därjämte särskilda skäl att

265

iakttaga försiktighet vid bedömningen av frågan om förmånen kunde mottagas,
nämligen såvitt angår Ljungh och Björk vilkas tjänsteuppgifter innefatta
inspekterande och kontrollerande funktioner i förhållande till Transair.
För tjänstemän med dylika funktioner är det särskilt viktigt att de förhålla
sig så att deras objektivitet och oberoende ställning icke kan dragas
i tvivelsmål, och detta gäller i all synnerhet när kontrollverksamheten avser
en så viktig sak som flygsäkerhetsfrågor. För Ljunghs vidkommande tillkom
ytterligare det förhållandet att han vid ifrågavarande tid såsom föredragande
hade befattning med för Transairs verksamhet mycket betydelsefulla
tillståndsfrågor av icke rutinmässig karaktär; därvid må framhållas att
Transairs operationella tillstånd efter två års giltighet utlöpt den 30 november
1961, att för tiden därefter meddelats endast temporärt tillstånd
till den 15 januari 1962 i avvaktan på att Transair skulle göra en erforderlig
utbyggnad av sin tekniska underhållstjänst samt att frågan om denna
utbyggnad skulle dryftas vid ett sammanträde den 14 december 1961 mellan
Ljungh och andra företrädare för luftfartsverket samt företrädare för
Transair. Den här ifrågakomna inbjudningen tillställdes Ljungh någon av
de första dagarna i december 1961 och resan skedde som nämnts den 12 i
samma månad.

Jag övergår härefter till frågan om något tjänsteintresse kan åberopas till
stöd för uppfattningen att det — oaktat fråga var om en resa, som var avsedd
att utgöra en favör åt tjänstemännen — förelåg skäl för befattningshavarna
att deltaga i resan. Härvid är till en början att framhålla att
resan, på sätt framgår av det anförda, icke var förenad med något sådant
invignings- eller visningsmoment som kunde göra det önskvärt att statliga
befattningshavare för att högtidlighålla evenemanget ställde sig till förfogande
såsom representanter för samhället.

Vidare har beträffande Ljungh och Björk åberopats, att det varit ett
tjänsteintresse att de fingo tillfälle att inspektera flygplanet. Man torde
emellertid kunna utgå från att ett nyanskaffat flygplan icke tages i bruk
utan att ha undergått fullständig besiktning. I varje fall har det icke förelegat
något sakligt intresse att företaga inspektion, som kan ha varit i och
för sig erforderlig, i samband med en nöjesresa. Vad av Ljungh och Björk
uppgivits beträffande av dem företagen inspektion av flygplanet visar på
ett övertygande sätt, att det från allmän synpunkt icke förelåg något
verkligt behov av att de deltogo i resan för att få tillfälle att inspektera
planet. Om ett verkligt behov av inspektion under charterföretags flygningar
föreligger, bör detta rimligen tillgodoses genom tjänsteresa helt på
statens bekostnad eller genom eu ordning som möjliggör rekvisition av biljetter.
Under alla förhållanden iir det olämpligt att förlägga en inspektion
till en friresa som i och för sig har utpräglad karaktär av nöjesresa och vid
vilken den inspekterandes hustru hör till gästerna. Inspektionen kan nämligen
då av utomstående rimligen icke uppfattas som annat än ett svepskäl

9* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G& års riksdag

266

för deltagande i resan. Redan den påtagliga risken härför borde ha avhållit
från deltagande i resan under åberopande av inspektionssyfte.

Såsom av värde för tjänsten har också åberopats att de berörda befattningshavarna
fingo tillfälle att göra sig bekanta med flygplanstypen och
eljest göra studier av verksamheten i samband med flygresan. Samtidigt
som det utan vidare kan medgivas, att studier av berörd art kan vara av
värde för vederbörandes tjänst, bör framhållas att den anförda synpunkten
kan åberopas till stöd för deltagande i snart sagt vilken flygresa som helst.
Studiesyftet bör därför icke tillmätas sådan betydelse, att det bör tillgodoses
även när — såsom i förevarande fall — omständigheter förekomma, som
starkt tala emot att tjänstemannen deltager i resan.

Mot bakgrunden av de nu anförda allmänna synpunkterna övergår jag
till bedömning av de ställningstaganden som gjorts av var och en av de
berörda befattningshavarna. En gemensam utgångspunkt för bedömningarna
i samtliga fall är att enligt min åsikt resan till sin huvudsakliga karaktär
var en nöjesresa, att det icke förefanns något allmänt intresse, som kunde
motivera ett deltagande i resan av statliga befattningshavare, samt att det
redan vid den tidpunkt befattningshavarna togo ställning till inbjudningarna
förelåg möjlighet att bedöma resans verkliga karaktär.

Ljungh och hans hustru ha uppenbarligen erhållit inbjudan till resan på
grund av Ljunghs ställning såsom chef för luftfartsinspektionen. Med hänsyn
härtill och till de viktiga uppgifter av kontrollerande natur som Ljungh
regelmässigt i sin tjänst hade att fullgöra gentemot Transair, borde han icke
ha accepterat inbjudningen till resan. Ett ytterligare synnerligen starkt skäl
att avböja inbjudningen var att Ljungh vid den aktuella tidpunkten hade
befattning med för Transair mycket betydelsefulla tillståndsfrågor, sammanhängande
med det operationella tillståndet. Vad Ljungh åberopat därom
att resan givit tillfälle till inspektion och studier finner jag mot bakgrunden
av vad nyss anförts icke ha utgjort godtagbart skäl för Ljunghs
ställningstagande.

Vidkommande spörsmålet huruvida Ljungh kan anses fri från ansvar för
deltagande i resan på den grunden att han underställt verkschefen frågan
om sitt deltagande, är följande att beakta. Om vid handläggning av ärende,
vars avgörande ankommer på luftfartsstyrelsens plenum eller generaldirektören,
fattas beslut, som strider mot föredragandens eller annan vid ärendets
slutliga handläggning närvarandes åsikt, har denne enligt 27 § instruktionen
för luftfartsverket att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga
mening. Ljungh är sålunda formellt medansvarig för beslut, som fattas
efter föredragning av honom, t. ex. när det gäller operationella tillstånd. Då
han följaktligen har att intaga en självständig ställning inom verket, har
han också att på eget ansvar pröva om en honom erbjuden förmån är av
sådan beskaffenhet att det är förenligt med hans ställning som tjänsteman

267

att förmånen mottages. Ytterligare må framhållas, att en tjänsteman har
sin fulla rätt att avböja en till honom själv ställd inbjudan, och någon skyldighet
att efterkomma överordnads begäran att tjänstemannen skall mottaga
inbjudningen i och för fullgörande av tjänsteuppgifter kan icke anses
föreligga.

Genom att jämte sin hustru deltaga i resan under angivna förhållanden
har Ljungh förfarit på ett sätt som varit ägnat att rubba allmänhetens förtroende
för hans tjänsteutövning. Ljungh får därmed anses ha av oförstånd
åsidosatt vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom. Jag finner
åtal mot Ljungh för tjänstefel vara ofrånkomligt.

Sörenson har i egenskap av tillförordnad verkschef från Ljungh mottagit
framställning om tillstånd att deltaga i resan. Med hänsyn till de förhållanden
som nyss berörts såvitt angår Ljungh borde Sörenson ha genast avslagit
framställningen på samma sätt som skedde beträffande Smedmans
begäran om tillstånd att deltaga i resan. Emellertid kan icke lämnas obeaktad
Sörensons invändning, att han icke slutgiltigt meddelat tillstånd och
att avsikten var att Ljungh skulle återkomma i ärendet vid senare tillfälle,
något som skedde först sedan Winberg återinträtt i tjänst. Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna beträffande
Sörenson låta bero vid en erinran om vikten av att tillståndsärenden av förevarande
slag handläggas med den restriktivitet som kan vara påkallad ur
allmän synpunkt.

För Winberg är det ett tjänsteåliggande att vid tillståndsprövning av
den art som nu är i fråga vaka över att honom underställda befattningshavare
icke mottaga reseförmåner, om detta är ägnat att rubba allmänhetens
förtroende för vederbörande befattningshavares tjänsteutövning. För att
kunna fullgöra detta har Winberg att införskaffa tillräckliga upplysningar för
bedömning av en erbjuden resas karaktär. I förevarande fall har Winberg
givit Ljungh tillstånd att deltaga i resan och utfärdat reseförordnande för
honom, ehuru — med hänsyn till vad nyss anförts beträffande Ljungh —
förhållandena voro sådana att denne icke borde deltaga i resan. Härigenom
har Winberg av försummelse eller oförstånd åsidosatt vad som enligt tjänstens
beskaffenhet ålegat honom. Även med beaktande av att Winberg återinträtt
i sin tjänst först den 9 december 1961 och därför ej haft större rådrum,
anser jag att Winbergs förfarande är av beskaffenhet att böra föranleda
åtal för tjänstefel.

Björk och hans hustru ha uppenbarligen erhållit inbjudan till resan på
grund av Björks befattning som besiktningsingenjör. Med hänsyn härtill
och till de viktiga uppgifter av kontrollerande natur som Björk regelmässigt
i sin tjänst hade att fullgöra gentemot Transair borde han icke ha accepterat
inbjudningen till resan. Vad Björk åberopat därom att resan givit

268

honom tillfälle till inspektion och studier finner jag mot bakgrunden av
vad förut anförts icke ha utgjort godtagbart skäl för Björks ställningstagande.

Genom att jämte sin hustru deltaga i resan under angivna förhållanden
har Björk förfarit på ett sätt som varit ägnat att rubba allmänhetens förtroende
för hans tjänsteutövning. Han har därigenom åsidosatt vad som
ålegat honom på grund av tjänstens beskaffenhet. Med hänsyn till att Björk
vid den aktuella tidpunkten tjänstgjort i sin befattning endast kortare tid
och till omständigheterna i övrigt anser jag mig dock kunna låta bero vid
den erinran som innefattas i det sagda.

Björk har vidare förfarit felaktigt genom att begära tillstånd till resan
hos Lambert i stället för hos verkschefen. Även i denna del finner jag omständigheterna
vara sådana att jag kan låta bero vid vad i saken förevarit.

Lambert har icke ägt behörighet att meddela tillstånd till deltagande i
utrikesresor utanför Skandinavien. För sitt felaktiga förfarande att upptaga
Björks framställning till prövning har Lambert enligt vad som upplysts
erhållit en erinran av verkschefen. Någon ytterligare åtgärd i anledning av
det felaktiga förfarandet i formellt hänseende är i och för sig icke påkallad.

Vad angår Lamberts ställningstagande i sak, måste detta med hänsyn
till vad som nyss anförts beträffande Björk anses felaktigt. Jag anser emellertid
att omständigheterna äro sådana, att jag med avseende å det fel, som
ligger Lambert till last, kan låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.

Krautmeyer har i sin egenskap av flygplatschef att gentemot de flygföretag,
som han i tjänsten har beröring med, förhålla sig så att någon misstanke
icke kan uppkomma därom att han i sin tjänsteutövning icke är opartisk.
Även om Krautmeyer i sin tjänst icke har att fatta beslut, som för
dylika företag äro av mera ingripande betydelse, bör normalt icke ifrågakomma
att han mottager förmåner erbjudna från flygföretags sida. I förevarande
fall får dock Krautmeyer, såsom nämnts, anses ha haft fog för
uppfattningen att inbjudningen för hans vidkommande föranletts främst
av lians vänskapsförhållande till Ellhammar och icke av hans ställning
såsom flygplatschef. Under sådana förhållanden finner jag tillräcklig anledning
till anmärkning mot Krautmeyers deltagande i resan icke föreligga.

Dillen och hans hustru ha uppenbarligen erhållit inbjudan till resan på
grund av Dillens befattning som chef för trafikbyrån i kommunikationsdepartementet.
Innehavaren av nämnda befattning har att taga del i handläggning
av ärenden, i vilka Transair kan ha ställning som part. Om ordinarie
innehavaren av denna tjänst mottager favörer av företag, som ganska
ofta har ärenden som skola prövas i departementet, är detta otvivelaktigt
ägnat att rubba allmänhetens förtroende för ärendenas opartiska handlägg -

269

ning i departementet. Innehavaren av tjänsten måste därför anses pliktig
att avhålla sig från att mottaga favörer som kunna påverka förtroendet till
hans tjänsteutövning. Det sagda gäller även för det fall att innehavaren
av tjänsten är tillfälligt tjänstledig. Jag anser därför att Dillen med hänsyn
till vad som var syftet med resan bort underlåta att tillsammans med sin
son deltaga i resan. Vad Dillén anfört därom att resan givit tillfälle till
studier anser jag icke ha utgjort godtagbart skäl för hans ställningstagande.

Bedömningen av Dillens förfarande påverkas emellertid av att Dillén vid
tiden för resan sedan lång tid varit tjänstledig och att det var förutsatt att
denna tjänstledighet skulle fortsätta under avsevärd tid framåt. Han hade
sålunda, rent faktiskt sett, icke någon möjlighet att påverka ärendenas
handläggning i departementet. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna även beträffande Dillén låta bero vid mina här
gjorda uttalanden.»

På grund av vad sålunda anförts beslutade jag att åtal skulle väckas mot
Winberg och Ljungh för tjänstefel i förut angivna hänseende. Jag uppdrog
åt byråchefen Nils Mannerfelt att väcka och utföra åtalet vid Svea hovrätt.

Mannerfelt väckte därefter genom stämningsansökan den 11 september
1962 vid Svea hovrätt åtal mot Winberg och Ljungh under yrkande om
ansvar för tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Beträffande Ljungh
gjordes därvid gällande att han -— som i sin tjänst hade att taga befattning
med betydelsefulla ärenden angående Transair — genom att jämte sin
fru deltaga i resan förfarit på ett sätt som varit ägnat att rubba allmänhetens
förtroende för hans tjänsteutövning och därmed åsidosatt vad
som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom. Winberg lades till
last, att han genom att giva Ljungh tillstånd att deltaga i resan och utfärda
reseförordnande för Ljungh, ehuru denne icke bort deltaga i resan, åsidosatt
vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat honom.

Winberg och Ljungh — vilka båda biträddes av advokaten Ragnar Gottfarb
såsom ombud och offentlig försvarare — bestredo var för sig åtalet.

Hovrätten förehade målet vid huvudförhandling den 7 maj 1963 och
meddelade dom den 20 juni samma år. I domen anfördes följande.

Luftfartsstyrelsen har att pröva frågor om tillstånd till icke regelbunden
luftfart i förvärvssyfte, kallade operationella tillstånd. Sådana tillstånd
iiro tidsbegränsade. Tillståndsärendena beredas inom luftfartsinspektionen
och avgöras av styrelsen efter föredragning av Ljungh. Denne beslutar ensam
om de särskilda föreskrifter, som knytas till tillstånden. Luftfartsstyrelsen
har vidare att meddela tillstånd för charterföretagen till särskilda
flygresor eller serier av flygresor, kallade kommersiella tillstånd. Sistnämnda
ärenden beredas inom styrelsens utrikessekretariat. På luftfartsinspektionen

270

ankommer vidare att utfärda luftvärdighetsbevis beträffande luftfartyg,
att meddela verkstadstillstånd — avseende rätten för lufttrafikföretag att
själva driva den tekniska underhållstjänsten beträffande egna luftfartyg —
att meddela luftfartscertifikat, samt att utföra kontinuerlig kontroll över
de inom landet registrerade luftfartygen och den tekniska underhållstjänsten
för dessa. Slutligen har inspektionen kontrollfunktioner när det gäller
luftfartygens besättningar. Innan luftvärdighetsbevis utfärdas skola luftfartygen
godkännas vid besiktning av luftfartsinspektionens besiktningsavdelning.

Jämlikt 7 § allmänna verksstadgan och 13 § instruktionen för luftfartsverket
äger luftfartsstyrelsen, i den mån medel finnas tillgängliga, bestämma
om inspektions- och andra tjänsteresor inom och utom riket, vilka finnas
påkallade av myndighetens ämbetsförvaltning.

Vid månadsskiftet november—december 1961 utsändes inbjudningskort
till den omtalade flygresan. Korten, i vilka Transair betecknades TSA, avslutades
med en tidtabell och hade i övrigt följande lydelse:

»EVA OCH GÖSTA ELLHAMMAR HA HÄRMED ÄRAN INBJUDA

att deltaga i TSA-flygresa till Paris tisdagen den 12 december 1961. Flygresan
utföres med ett av våra nyinköpta flygplan av typen Douglas DC-6 B.
Flygplanet avgår, som framgår av nedanstående program, från Malmö på
morgonen den 12 december kl. 09.30 och återkommer på kvällen samma
dag kl. 23.00. För deltagare i resan, som bor i Stockholm, har anslutningsflyg
anordnats. Vi ha kallat resan för »Julklappsköpsresan» och skulle sätta
stort värde på om Ni kunde deltaga.

Tacksam för Edert svar per telefon (040) 93 56 80 till Fröken Elgström,
senast den 7 december.

Hjärtligt välkomna
EVA OCH GÖSTA ELLHAMMAR».

I Transairs per telex till luftfartsstyrelsen gjorda ansökan om tillstånd
att utföra ifrågavarande flygning angavs, att resan utgjorde »transair own
flight with bonafidegroup around 60 passengers representatives of swedish
authorities for studies of flights».

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: I resan deltogo representanter
för kommersiella intressen, försvaret, press och radio med flera. Även
från luftfartsverket deltogo ett antal tjänstemän. Ljungh medföljde enligt
ett av Winberg meddelat reseförordnande innebärande att resan företogs
som tjänsteresa, under det att övriga tjänstemän reste som privatpersoner
och makarna Ellhammars gäster. Vad angår Transairs förhållanden vid
tiden för resan vore följande att beakta. Den 27 november 1959 hade luftfartsstyrelsen
beviljat Transair operationellt tillstånd för tiden t. o. m.

271

den 30 november 19G1. Vissa förändringar i fråga om finansieringen av
Transair och beträffande verksamheten i Kongo föranledde bildandet av
ett särskilt bolag, Transavia Sweden Aktiebolag. Under senare halvåret
1961 upptogos överläggningar mellan bolagen och luftfartsstyrelsen rörande
verksamhetens framtida tekniska och administrativa organisation och förutsättningarna
för nytt tillstånd. Frågorna löstes icke före tillståndstidens
utgång och Transair erhöll därför endast temporära tillstånd. \ id tiden för
resan förelåg ett den 28 november 1961 meddelat tillstånd, som tillsvidare
endast gällde till den 15 januari 1962. Tillståndet hade meddelats interimistiskt
av det skälet att vissa med underhållstjänsten sammanhängande
frågor krävde ytterligare överväganden. Dessutom hade från luftfartsinspektionens
sida anmärkningar framställts rörande gångtidens överskridande,
vilket krävde ytterligare överläggningar mellan representanter från
bolaget och luftfartsstyrelsen. I anslutning till omnämnda tillståndsgivning
erhöll bolaget i början av december 1961 en kallelse från luftfartsstyrelsen
till sammanträde för att behandla de framställda anmärkningarna. Sammanträdet
ägde rum den 14 december 1961. Luftfartsstyrelsen representerades
vid detta sammanträde av Ljungh samt ett antal luftf artsinspektörer,
under det att Transair representerades av bland andra direktören Ellhammar.
Vid sammanträdet träffades en överenskommelse om en successiv
uppbyggnad av bolagets underhållstjänst, innebärande att ett enhetligt kontrollsystem
beträffande samtliga flygplanstyper skulle införas och att nya
befattningar inom underhållstjänsten skulle inrättas. Denna överenskommelse
innebar för Transair en betydande ekonomisk belastning. Såvitt anginge
Vinbergs och Ljunghs ställningstagande till ifrågavarande inbjudan
finge beaktas att ingen av dem tillhörde makarna Ellhammars umgängeskrets
men att båda i sin tjänst hade regelbunden kontakt med Ellhammar.
Vidare komme i betraktande att vid kommunikationsverken gällde särskilda
regler för statliga befattningshavares rätt att mottaga förmåner i
form av fria resor. Dessa regler motsvarades av vissa överenskommelser
mellan flygföretagen om tillhandahållande av fribiljetter. Sålunda hava vissa
regler fastställts av International Air Transport Association (IATA). Till
denna organisation hör Scandinavian Airlines System (SAS) men däremot
icke Transair. Det inom IATA-bolagen tillämpade systemet beträffande fribefordran
har blivit normgivande inom luftfartens hela område. Enligt
dessa regler äga företagen i allmänhet endast utfärda fribiljetter efter
rekvisition av vederbörande myndighet i det egna landet. Därjämte ha SAS
och de skandinaviska luftfartsmyndigheterna träffat en fribiljettsöverenskommelse,
som bygger på IATA:s bestämmelser. Överenskommelsen innebär,
att luftfartsmyndigheten äger rekvirera fribiljetter bl. a. för inspektion
av SAS’ verksamhet och — inom ramen för viss kvot — fria studieresor
inom Europa; beträffande sistnämnda resor gäller att familjemedlem får
medtagas inom ramen för biljettkvoten. Syftet med detta arrangemang är.

272

att inga fribiljetter skola få förekomma vid sidan av avtalet, att en likformig
prövning av resebehovet inom avtalets ram skall ske, samt att de enskilda
tjänstemännen av alla grader med avseende på resor utom tjänsten
icke skola komma i personligt beroende av SAS. Med AB Linjeflyg har träffats
ett särskilt fribefordringsavtal, som i allt väsentligen överensstämmer
med motsvarande avtal med SAS. De nyssnämnda av IATA utfärdade
reglerna stadga vidare, att de anslutna flygföretagen få utan rekvisition
utfärda fribiljetter till vilken person som helst när det gäller invigningseller
visningsflygningar, s. k. inauguration flights. För fribiljetter till flygningar
med de utanför IATA stående charterföretagen, bland andra Transair,
saknas motsvarande överenskommelser. Luftfartsstyrelsens den 21 december
1959 utfärdade tjänsteföreskrifter stadga generellt, att luftfartsverkets
personal icke må begagna sig av fribiljett på flygning, som utföres
av svenskt eller utländskt lufttrafikföretag, med mindre verkschefen eller
den han därtill förordnar lämnat sitt medgivande. Sedermera har styrelsen
delegerat till vissa flygplatschefer att lämna avsett medgivande till underställd
personal. I delegationsskrivelsen den 19 maj 1960 har angivits att
syftet med tjänsteföreskriften var att skydda verkets personal mot misstankar
för bristande integritet i förhållande till flygbolagen. Tjänsteman,
som har tillstånd att begagna sig av fribiljett, kan, om plats finnes, även
medtaga familjemedlem på samma sätt som förutsatts i fribiljettsöverenskommelserna.

Åklagaren har vidare anfört: Ljungh och hans fru hade erbjudits att
deltaga i en nöjesresa, vilken med hänsyn till omständigheterna vore att
betrakta som en förmån för Ljungh. Ljungh hade i sin tjänst att gentemot
Transair fullgöra viktiga uppgifter av kontrollerande natur och hade vid
den aktuella tidpunkten haft att taga befattning med för Transair betydelsefulla
tillståndsfrågor. Det pastodes icke att mottagandet av förmånen
kunde tänkas påverka Ljungh i hans tjänsteutövning men att detta med
hänsyn till anförda omständigheter varit ägnat att hos allmänheten väcka
misstro mot Ljunghs opartiskhet och rubba allmänhetens förtroende för
hans tjänsteutövning. Godtagbara skäl för Ljungh att det oaktat deltaga
i resan kunde icke anses ha förelegat därigenom att resan givit Ljungh tillfälle
till inspektion och studier. Det hade därför ålegat Ljungh att avböja
Transairs inbjudan. Beträffande Winberg gjorde åklagaren gällande att
Winherg ägt sådan kännedom om resans karaktär och betydelsen av de
avgöranden som luftfartsstyrelsen vid denna tid haft att träffa angående
Transairs verksamhet att han bort vägra Ljungh tillstånd att deltaga. Enligt
instruktionen för luftfartsverket ålåg det föredraganden att, om vid
handläggning av ärende vars avgörande ankomme på generaldirektören
fattades beslut som stred mot föredragandens åsikt, låta till protokollet anteckna
sin skiljaktiga mening. Detsamma gällde även annan vid ärendets
slutliga handläggning närvarande. Härav framginge att Ljungh icke kun -

273

nät undandraga sig att pa eget ansvar pröva huruvida det varit förenligt
med hans ställning som ämbetsman att mottaga den av Iransair erbjudna
förmånen. Det förhållandet att Ljungh underställt Winberg såsom verkschef
frågan om sitt deltagande kunde alltså icke medföra att Ljungh vore
fri från ansvar.

Winberg har uppgivit: Den av IATA fastställda fribiljettsöverenskommelsen
reglerade icke så kallade inauguration flights. Systemet med rekvisitioner
tillämpades således ej. Vid tidtabellskiftena den 1 mars och den
1 november varje år inträffade alltid förändringar beträffande lufttrafiken
som, utan att vara särskilt remarkabla händelser, ansågos berättiga flygbolagen
att under en kort tid fritt inbjuda luftfarsverkets personal till invigningsflygningar.
Det hade varit V inbergs önskan att inbjudningarna till
dessa flygningar skulle gå genom honom för fördelning bland personalen.
Så skedde vanligen men ibland förekommo inbjudningar ställda till vissa
personer, som undandrogo sig hans kontroll. Förbudet för tjänstemän vid
luftfartsverket att mottaga fribiljetter från charterföretag utan verkschefens
tillstånd hade tillkommit sedan det i mitten av 1950-talet visat sig,
att en del flygplatstjänstemän efter inbjudan deltagit i resor med utländska
charterföretag, vilka ej hållit den standard som luftfartsmyndigheterna
önskade och vilka därför ej lämpligen bort uppmärksammas eller sanktioneras
på detta sätt. Till en början hade förbudet endast gällt utländska
charterbolag men det hade senare utvidgats att gälla även svenska företag.
Förbudet avsåge även invigningsflygningar. Fredagen den 8 december 1961
återkom Winberg från en tjänsteresa till Brasilien och fann då bland övrig
post ett inbjudningskort för honom och hans fru till ifrågavarande resa.
Han erfor att hans fru redan meddelat Transair, att de icke hade tillfälle
att medfölja. På lördagen nämnde tjänsteförrättande verkschefen, byråchefen
Sven Sörenson, inbjudningarna till luftfartsverkets personal. Winberg
fick sålunda bl. a. veta, att byråsekreteraren Gunnar Smedman mottagit
en inbjudan och önskade deltaga. Sedan frågan om hans deltagande diskuterats
mellan Sörenson och Winberg, befanns, att Smedman med hänsyn till
att han sysslade med föredragningen av kommersiella luftfartsärendcn i
styrelsen icke borde deltaga. På måndagen fick Smedman besked om att
han icke kunde tillåtas deltaga. Sörenson nämnde också att Ljungh mottagit
inbjudan och ämnade deltaga i resan. I samband härmed talade de om
Transairs nyinköpta plan och de olikheter detta kunde ha i förhållande till
bolagets övriga plan. På måndagen nämnde Sörenson, att Ljungh ville företaga
resan som en inspektionsresa och att denne ville taga kontakt med
Winberg i ärendet. Senare på dagen inställde sig Ljungh hos Winberg och
fick på begäran ett reseförordnande. Härvid nämnde Ljungh icke att hans
fru var inbjuden. Winberg ägnade ej frågan om hennes deltagande någon
tanke. Vetskapen om att fru Ljungh ämnade deltaga skulle antagligen ej ha
påverkat hans ställningstagande. Winberg hade uppfattat den nu ifråga -

274

varande Transair-resan som en invigningsflygning. Anskaffandet av det i
inbjudningskortet omnämnda flygplanet vore ej märkligt i och för sig men
utgjorde dock ett steg pa bolagets väg till bättre flygplan. Klasskillnaden
mellan reguljärt flyg och charterflyg vore nu mindre än förr, och denna
utveckling vore väl värd att uppmärksammas från luftfartsverkets sida.
Det kommersiella tillstand för Transair, vilket Smedman vid ifråga varan de
tidpunkt varit sysselsatt med att förbereda, kände Winberg väl till. Winberg
ville ej att den som förberedde intresseärenden för Transair skulle stå såsom
mottagare av en förman i ett sammanhang, som engagerade tjänstemannen.
Detta hade föranlett avslagsbeslutet. Ljungh hade visserligen att taga
befattning med Transairs operationella tillstånd men för honom hade förelegat
särskilda skäl att deltaga i resan. Det beslut om temporärt tillstånd för
Transair som fattats i slutet av november manad, hade Winberg vid ifråga\
arande tidpunkt ej känt till. Han hade inte haft någon precis uppfattning
om den löpande tillståndstiden men hade känt till ärendets gång i stort och
förekomsten av de kortfristiga tillstanden. Resan hade ägt rum under en
period, da det varit särskilt aktuellt att öva tillsyn över Transair. Ljunghs
resa hade ansetts motiverad av tjänstens intressen. Winberg hade sålunda
vid sin prövning av tillståndet för Ljungh fäst avseende vid angelägenheten
för Ljungh av att närmare granska Transairs verksamhet, bolagets nya
flygplan, dessas luftvärdighet och annat som vore av intresse för förhandlingarna
med Transair. Meningen var att Ljungh under resan huvudsakligen
skulle sysselsätta sig med driften i luften. Winberg hade också haft en
tanke pa att det var fråga om nagon brist i luftvärdighetshänseende. Winberg
hade inte fäst större avseende vid att resan betecknats »julklappsköpsresan»
— det vore ett allmänt »glamour»-namn — och inte heller vid
att makarna Ellhammar och icke bolaget stått som inbjudare.

ljungh har uppgi\it: Sedan Transair under ar 1959 inköpt sina första
plan av typen DC-6 råkade bolaget i svårigheter, när det gällde att tillfredsställa
luftfartsstvrelsens krav på underhållstjänst. Luftfartsstyrelsen
hade sedan dess hållit Transair under kontinuerlig press för att tvinga bolaget
att uppfylla de anspråk på flygsäkerhet som erfordrades. Tillståndsgivningen
endast för korta perioder begagnades för detta ändamål. Situationen
hade aldrig varit så kritisk, att det ifrågasatts, att tillstånden för Transair
skulle behöva upphöra. Luftfartsstyrelsen gjorde regelbundna inspektioner
av både underhållstjänst och drift hos Transair. Inspektionerna hos detta
och andra bolag diskuterades i styrelsen under Ljunghs ledning och föranledde
åtgärder av olika slag. En sadan var att kalla Transairs tekniska ledning
till överläggning den 14 december 1961. Efter hand hade Ljungh till
följd av anhopning av olika ämbetsgöromål fått allt svårare att hinna med
att deltaga i sådana diskussioner. Han reste emellertid ofta med flyg och
hade då tillfälle att bilda sig en uppfattning om den regelbundna lufttrafiken.
För charterflyget förekom emellertid icke sådan möjlighet. Vid tid -

275

punkten för den ifrågavarande resan hade Ljungh nästan känt det som om
han försummat Transair. Ljungh mottog inbjudningskortet till resan den 7
december. Han fann formen för inbjudningen litet ovanlig men ansåg sig
böra beakta detta tillfälle att få göra en resa med Transair. Han ville inte
göra resan som gäst i den form inbjudningen fatt. Men han hade ett
tjänsteintresse av att orientera sig om praktiska förhållanden inom Transair.
Han ville därför antaga inbjudan. Resan såsom sådan var ej lockande
för honom. Ljungh föreslog härefter vid samtal med Sörenson att han skulle
medfölja på resan å tjänstens vägnar. Han ringde också till Ellhammar och
hörde sig för angående det plan som skulle användas. Ljungh hade nämligen
ett särskilt intresse av att se närmare på ett plan av just denna typ.
Senare diskuterade Ljungh deltagandet även med Winberg och fick därefter
sitt reseförordnande. Ljungh tänkte vid denna tidpunkt inte närmare
på om det rörde sig om en invigningsflygning och visste inte vilka som
skulle med på resan. Han hade emellertid den bestämda uppfattningen att
han var den ende deltagaren från luftfartsverket. När han steg ombord på
planet i Malmö, såg han emellertid flera personer från luftfartsverket där.
Han fann det olämpligt, att andra tjänstemän från luftfartsverket deltogo
såsom gäster medan han själv reste i tjänsten, och övervägde att avstå
från att deltaga; han fann dock denna tanke väl sent påkommen. Under
färden vistades Ljungh tidvis i planets förarhytt, där han hade tillfälle att
tala med Transairs utbildningschef. Det talades om planets avvikelser från
andra liknande plan. Vid en regelmässig inspektion skulle åtskilliga moment
genomgås. Detta gjorde Ljungh icke. Han snarare studerade än inspekterade
planet. Han skrev inte något protokoll men han bildade sig en allmän
uppfattning om planets kondition och om verksamheten i luften.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Med hänsyn till betydelsen av att allmänhetens förtroende för den statliga
förvaltningen bevaras och ämbetsmännens anseende upprätthålles
måste det anses såsom en tjänsteplikt för varje ämbetsman att iakttaga
återhållsamhet i fråga om mottagande av gåvor eller andra förmåner från
enskilda personer eller företag, med vilka ämbetsmannen i sin tjänst star
i förbindelse, även då omständigheterna måste anses utesluta att gåvan
eller förmånen lämnats för ämbetsmannens tjänsteutövning.

Ljungh, som ej varit umgängesvän till makarna Ellhammar, har i sin
tjänst som chef för luftfartsinspektionen haft kontrollerande och inspekterande
uppgifter i förhållande till Transair. Vid ifrågavarande tid hade han
därjämte att såsom föredragande taga befattning med för Transair mycket
betydelsefulla tillståndsfrågor. Det har uppenbarligen varit av stor vikt,
att Ljunghs objektivitet och oberoende ställning i denna verksamhet icke
kunnat bliva föremål för tvivel. Med hänsyn härtill förelågo starka skäl

276

mot att Ljungh och hans fru deltogo i resan, vilken måste anses ha inneburit
en icke obetydlig förmån för dem.

Emellertid måste hänsyn även tagas till omständigheter, som från allmän
synpunkt kunnat göra det önskvärt eller eljest tillåtet att Ljungh antog den
ifrågavarande inbjudningen. Sålunda skall den praxis beaktas, som inom
luftfartsverket liksom inom kommunikationsväsendet i övrigt uppstått beträffande
befattningshavares rätt att mottaga förmåner i form av fria
resor. På grund av tjänstens beskaffenhet och statens intresse av att större
rörelsefrihet och möjligheter till studier lämnas dessa befattningshavare får
denna rätt antagas ha varit betydligt vidsträcktare än inom den offentliga
förvaltningen i övrigt. I målet har särskilt framhållits den praxis, som hos
luftfartsverket utbildats rörande personalens deltagande i visnings- eller
invigningsflygningar. Hovrätten har icke anledning att här bedöma denna
praxis i och för sig. Bjudningskortets avfattning och de upplysningar om
resan, som eljest stått Winberg och Ljungh till buds, måste ha givit vid handen
att det icke gärna kunde vara fråga om en sådan resa. Det måste fastmera
för Winberg och Ljungh stått klart, att resan ordnats av Ellhammar
i huvudsaklig avsikt att bereda deltagarna förmånen av ett tämligen kostsamt
nöje för att därigenom skapa goodwill för Transair. Nöjesmomentet
och resans karaktär av förmån förstärktes genom att inbjudningarna även
gällde befattningshavarnas fruar. Ljunghs deltagande i resan kan förty
icke anses sta i överensstämmelse med nyss berörda praxis för visnings- och
invigningsflygningar.

Ljungh har begärt och erhållit Winbergs förordnande att deltaga i resan
för inspektions- och studieändamål. Det maste i och för sig anses såsom
olämpligt att förlägga en inspektion till en resa, vilken som den förevarande
huvudsakligen haft karaktär av nöjesresa och vid vilken såväl den
inspekterande som hans fru skulle åtnjuta gästfrihet från flygföretagets ledning.
Härtill kommer, att Ljungh som chef för luftfartsinspektionen haft
n ioj I i gl i et att när han sa önskade beordra en provflygnmg för den inspektion
och de studier han ansåg motiverade. Under dessa förhållanden har det
angivna intresset för Ljungh att i tjänsten deltaga i resan bort stå tillbaka
för de allvarliga skäl, som enligt det tidigare anförda förelågo mot Ljunghs
deltagande i denna.

Winberg har förts till last, att han beslutat giva Ljungh tillstånd att deltaga
i resan och utfärda reseförordnande för denne. De förhållanden, som
enligt vad hovrätten funnit bort föranleda Ljungh att avstå från deltagande
i resan, ha för Winberg vid beslutets fattande varit till huvudsaklig
del bekanta, och i övrigt ha upplysningar om resan och dess förutsättningar
varit lätta att inhämta.

Vid övervägande av vad sålunda anförts finner hovrätten, att Winberg
och Ljungh åsidosatt vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat dem,
Winberg genom att giva Ljungh tillstånd att deltaga i resan och Ljungh

277

genom att jämte sin fru deltaga i denna resa. Det förhållandet att Ljungh
underställt Winberg frågan om sitt deltagande är ej av beskaffenhet att
befria Ljungh från ansvar.

Åklagarens mot Winberg och Ljungh förda talan om ansvar för tjänstefel
skall således vinna bifall.

Hovrättens domslut innebar, att hovrätten dömde vardera Winberg och
Ljungh jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att till Kronan utgiva
15 dagsböter, varje dagsbot bestämd för Winberg till 35 kronor och för
Ljungh till 25 kronor. Winberg och Ljungh förpliktades en för båda och
båda för en att till statsverket återgälda Gottfarb tillerkänt arvode.

Hovrättens dom vann laga kraft mot Ljungh.

Winberg däremot fullföljde talan mot domen hos högsta domstolen under
yrkande att han måtte frikännas från ansvar och återbetalningsskyldighet.

Jag bestred ändringsyrkandet och hemställde att hovrättens dom måtte
fastställas.

Högsta domstolen — som företog målet till avgörande utan huvudförhandling
— meddelade dom den 21 april 1964 och fastställde därvid hovrättens
dom.

2. Åtal mot en polisman för att denne under tjänsteutövning fällt
kränkande uttalanden till och om utlänningar

Kriminalassistenten Axel Östen Sigvard Bergman vid polisen i Södertälje
tjänstgjorde vid polisens pass- och utlänningsavdelning i staden dels under
första månaderna av år 1960, dels från slutet av mars till början av december
1962.

Den 20 oktober 1962 inkom till JO-expeditionen en klagoskrift från
fil. dr Tibor Lakatos, vilken gjorde gällande att Bergman under tjänsteutövning
den 15 i samma månad till Tibor Lakatos’ hustru Ildiko Lakatos
fällt kränkande uttalanden och i övrigt uppträtt ohövligt mot henne.

Den 9 november 1962 inkom vidare en klagoskrift från Franz Kiovsky,
vilken anförde klagomål mot Bergmans uppträdande i tjänsten under uppgift
bl. a. att Bergman vid ett telefonsamtal med Kiovsky den 12 oktober
1962 farit ut i svordomar och i övrigt uttalat sig ohövligt.

Efter remisser till stadsfiskalen i Södertälje föranstaltade denne om förhör
med Bergman, vilken därvid bestred vad som lagts honom till last i
klagoskrifterna.

278

Sedan Tibor Lakatos och Kiovsky beretts tillfälle att avgiva påminnelser,
inkommo de med var sin skrift, varvid Ildiko Lakatos instämde i de axhennes
make anförda klagomålen. Makarna Lakatos uppgåvo i skrift bl. a.
att de voro beredda att vid förhör uppgiva namn på ytterligare personer,
vilka blivit föremål för kränkande behandling från Bergmans sida, samt att
förhör borde hållas med fru Lisa W ernsten, vilken såsom kontorsbiträde
tjänstgjorde vid pass- och utlänningsavdelningen och antogs ha hört samtalet
mellan Bergman och Ildiko Lakatos.

Med anledning av makarna Lakatos’ sistnämnda uppgifter verkställde
stadsfiskalen i Södertälje på min begäran viss kompletterande utredning,
varefter makarna Lakatos fingo yttra sig över denna.

Inom JO-expeditionen upprättades därefter en promemoria av innehåll
i huvudsak att Bergman i vissa närmare angivna hänseenden finge anses
misstänkt för tjänstefel — eventuellt ärekränkning i vissa delar — samt att
ytterligare utredning borde ske rörande vissa framkomna förhållanden.

Pa min begäran lät landsfogden i Stockholms län därefter verkställa nyssnämnda
utredning samt lät vidare delgiva Bergman att han vore misstänkt
för brott pa sätt framginge av nyssnämnda promemoria, varjämte övriga i
23 kap. 18 § första stycket RB föreskrivna åtgärder vidtogos.

Med anledning av vad som framkom under sistnämnda utredning delgavs
Bergman därefter misstanke om tjänstefel i ytterligare två fall.

Bergman inkom sedermera med yttrande i saken.

I en till landsfogden i Stockholms län den 3 maj 1963 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

Vid polisens pass- och utlänningsavdelning i Södertälje tjänstgöra regelmässigt
en kriminalpolisman och ett kvinnligt biträde. Till polismannens
tjänstgöringsuppgifter hör att i de på avdelningen ankommande ärendena
mottaga anmälningar och ansökningar samt under polischefens ledning verkställa
utredningar och i övrigt bereda ärendena. På grund av tjänstens beskaffenhet
har vederbörande polisman i ej obetydlig utsträckning kontakt
med allmänheten och därvid även med utlänningar.

När det gäller förhållandet till allmänheten har polisman bl. a. att
ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 4 § allmänna polisinstruktionen.
Han har sålunda att i sin tjänsteutövning uppträda hövligt och hänsynsfullt
men med erforderlig fasthet, att vinnlägga sig om självbehärskning samt att
undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet.
Beredvilligt skall han lämna allmänheten upplysningar, råd och annan
hjälp i den utsträckning som det är honom möjligt. Han skall uppträda på
ett sätt som ingiver förtroende och aktning.

Ett iakttagande av dessa föreskrifter om hjälpsamhet, korrekt uppträdande
m. m. är särskilt viktigt när det gäller en polismans befattning med

279

utlänningar i utlänningsärenden. Utlänningar med begränsade erfarenheter
av svenska förhållanden och måhända besvärade av språksvårigheter maste
nämligen antagas i regel ha sämre möjligheter än svenska medborgare att
tillvarataga sina intressen, när det gäller mellanhavanden med svenska
myndigheter. Därtill kommer att ärenden, som angå rätten att över huvud
vistas här i riket och här vinna försörjning, för utlänningarna och da främst
flyktingarna torde framstå såsom synnerligen betydelsefulla, varför det för
dem kan vara ytterligt kännbart och oroande, om de i ärenden av nämnd
art ej hjälpas till rätta utan tvärtom bemötas med ovilja och brist på tillmötesgående.

I nu förevarande ärenden har lämnats ett flertal upplysningar som ge
anledning till antagande att Bergman under sin tjänstgöring å pass- och
utlänningsavdelningen vid upprepade tillfällen åsidosatt vad som alegat
honom enligt det nyss angivna stadgandet och den berörda tjänstens beskaffenhet.
Delvis äro dock dessa upplysningar tämligen allmänt hållna.
Sålunda har Lisa Wemsten — under förmälan att hon under tiden den
1 april—den 30 november 19G2 tjänstgjort tillsammans med Bergman på
pass- och utlänningsavdelningen — uppgivit, att Bergman under sina samtal
med besökande utlänningar ofta brukade ryta och skrika, förringa och
nedsätta dem, antyda att de inte hade något här i landet att göra samt
stundom även använda vulgära uttryck såsom »jag skiter i er» och dylikt.
Även i övrigt ha beträffande vissa särskilda tillfällen framkommit allmänt
hållna uppgifter, varvid exempelvis utan närmare detaljer gjorts gällande
att Bergmans ton varit sårande eller att hans uppträdande enligt uppgiftslämnarens
mening varit oförskämt, argsint, nonchalant, överlägset eller
dylikt. Bergman har själv vidgått att han under hösten 1962 — på grund
av stor arbetsbörda — vid vissa, ej närmare angivna, tillfällen varit retlig
och haft allt svårare att behärska sig samt att han »vid något tillfälle» uppträtt
på sådant sätt att han kunnat såra någon.

Vad som genom dessa allmänt hållna uppgifter framkommit ger ett starkt
stöd för antagande att från Bergmans sida i viss — enligt Lisa Wemsten
ej obetydlig — omfattning förekommit bristande tillmötesgående, ohövligt
bemötande och stötande ordval vid utlänningars besök hos honom i hans
tjänst. Nu berörda uppgifter och omdömen äro emellertid så opreciserade,
att de icke kunna läggas till grund för några särskilda yrkanden.

Ett flertal i ärendet hörda personer ha emellertid lämnat uppgifter som
innefatta preciserade påståenden om att Bergman vid vissa angivna tillfällen
uppträtt otillbörligt i tjiinsten.

I mitt beslut redovisade jag därefter vad som vid den verkställda utredningen
framkommit om Bergmans uppträdande och uttalanden vid de
tillfällen som uppgiftslämnarna mera ingående skildrat. Da vad som i dessa

280

hänseenden lädes Bergman till last upptagits i åklagarens gärningsbeskrivning
(punkterna 1—6) i det nedan refererade brottmålet, finner jag ej erforderligt
att här redogöra för utredningen i denna del.

Jag fann vad i ärendet förekommit innefatta tillräckliga skäl för antagande
att Bergman gjort sig skyldig till tjänstefel och i vissa avseenden ärekränkning
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt. Jag uppdrog därför
åt landsfogden i Stockholms län att vid rådhusrätten i Södertälje väcka
och utföra åtal i enlighet med vad som närmare angavs i mitt beslut.

Under utredningen framkom vidare att Bergman, sedan JO-ärendet anhängiggjorts
av Tibor Lakatos, sökt påverka Lisa Wernsten att vid den
igångsatta utredningen förtiga vad som förekommit vid Bergmans samtal
med Udiko Lakatos. Enär jag ansåg Bergmans förfarande i detta avseende
innebära tjänstefel, uppdrog jag åt landsfogden att väcka åtal även i den
delen.

I enlighet med berörda beslut anhängiggjorde t. f. landsfogden i Stockholms
län L. Lindelöw ansvarstalan mot Bergman vid rådhusrätten under
följande påståenden.

Bergman har dels i början på år 1960 och dels från mars—november 1962
tjänstgjort å polisens pass- och utlänningsavdelning i Södertälje. Till Bergmans
tjänstgöringsuppgifter hörde att i de på avdelningen ankommande
ärendena mottaga anmälningar och ansökningar samt att verkställa förekommande
utredningar och i övrigt bereda ärendena. I följande hänseenden
har Bergman dels genom för enskilda personer smädliga yttranden, dels ock
genom andra yttranden och sitt uppträdande i övrigt åsidosatt sin tjänsteplikt
att iattaga de i 4 § allmänna polisinstruktionen närmare angivna föreskrifterna.

1) Vid ett tillfälle i februari 1960, när fru Piroska Patay vänt sig till
Bergman för rådfrågning med anledning av sitt behov av bostad, hade
Bergman fällt avvisande uttalanden av innebörd att ungrare icke hade
något att göra i Sverige då ingen bett dem att komma hit samt att han för
sin del, ehuru han hade en ledig stuga, aldrig skulle låta en utlänning få bo
där. Fru Patay hade på grund av Bergmans bemötande blivit så upprörd
att hon fallit i gråt. — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.

2) Den 17 maj 1962 besökte fru Siv Kovacs Bergman för att ordna en
tillståndsfråga för sin nuvarande make Barnabas Kovacs. Under samtalet
hade Bergman skrikit och varit högljudd och bl. a. yttrat att: a) »det var
det värsta folket som lämnat Ungern vid revolutionen», b) »det var bara skit
som kommit hit från Ungern, förut hade finnarna varit värst men nu hade
ungrarna gått om finnarna» samt att c) ungrarna som kommit hit »kunde
vara både tjuvar, gangster, mördare och banditer». Siv Kovacs, vid denna
tid förlovad med Barnabas Kovacs, hade blivit mycket förskräckt över
dessa Bergmans yttranden, av vilka åtminstone de under a) och b) angivna

281

får anses vara ärekränkande mot Barnabas Kovacs. Bergman hade emellertid
senare bett om ursäkt för sitt beteende. — Åberopade lagrum: 16 kap.

11 § och 25 kap. 5 § samt 25 kap. 4 § strafflagen.

3) Den 2 oktober 1962 hade fru Piroska Patay besökt Bergman i ett passärende,
varvid hon på grund av sjukdom inställt sig nagon tid senare än
hon enligt erhållen kallelse skolat göra. Bergman hade, sedan hon förklarat
orsaken till sitt dröjsmål, skrikit till henne bl. a. a) »jag skiter i er», b)
»ungrare bråkar och ställer till besvär, ja värre än finländare» samt c)
»djävla utlänningar». Fru Patay hade tagit Bergmans bemötande i närvaro
av hennes minderåriga barn — mycket hårt. Bergmans under b) och c)
anförda yttranden får anses vara ärekränkande mot fru Patay. — Åberopade
lagrum: 16 kap. 11 § och 25 kap. 5 § samt 25 kap. 4 § strafflagen.

4) Vid ett telefonsamtal den 12 oktober 1962 hade pressgjutaren Franz
Kiovsky talat med Bergman om vissa tillståndsfrågor rörande Kiovskys
bror, som kort förut flyttat till Sverige från Österrike. Bergman hade därvid
bl. a. yttrat: »Ni skall ge fan i att ta hit flera utlänningar» och »Ni skall
inte prata så mycket skit». — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.

5) Den 15 oktober 1962 hade fru Ildiko Lakatos besökt Bergman i ett
passärende rörande sina döttrar och beträffande en egen ansökan om
svenskt medborgarskap. Härvid hade följande förekommit.

a) När det i samband med ifyllandet av en ansökningsblankett framkommit
att Ildiko Lakatos ej hade någon förmögenhet, hade Bergman »fräckt
och utmanande» anmärkt att det funnes sadana, som arbetade oidentligt
och sparade pengar och inte vore luffare och dagdrivare.

b) När Ildiko Lakatos i samband med ifyllandet av eu blankett frågat
huruvida en i blanketten upptagen punkt rörande utomlandsvistelser avsåg
även tiden före familjens inflyttning till Sverige, hade Bergman skrikit »det
skiter vi i vad som har hänt före».

c) När Ildiko Lakatos i ett spörsmål rörande passen uttryckt annan mening
än Bergman, hade denne börjat ryta och därvid yttrat att hon inte
finge ha någon vilja i saken utan att det vore polisen som bestämde. Därvid
hade han kastat hennes pass på bordet och sagt att hon fick ordna
passet själv.

d) Bergman hade under Ildiko Lakatos’ besök vidare om ungerska flyktingar
i allmänhet fällt ett uttalande av innebörd att de inte vore politiska
flyktingar utan brottslingar.

e) Under samtalet med Ildiko Lakatos hade Bergman sagt »det är mycket
skit från Ungern som kommit hit och ställt till besvär», och han hade
vidare i hetsig ton yttrat »ni utlänningar kommer alltid att bli betraktade
och behandlade som utlänningar, även om ni blir svenska medborgare».

Fru Lakatos, som vid tillfället led av sviter efter skador vid en trafikolycka,
åtföljdes av en minderårig son. Bergmans under a) och under e)
först angivna uttalanden far anses vara ärekränkande mot fru Lakatos.

282

— Åberopade lagrum: 16 kap. 11 § och 25 kap. 5 § samt 25 kap. 4 § strafflagen.

6) Vid något tillfälle i oktober eller november 1962 hade mekanikern
Laszlo Stefan Szorath besökt Bergman i ett tillstånds- och passärende, varvid
Bergman anmärkte på att ett blad i Szoraths pass suttit löst och bl. a.
yttrat: »Vad i helvete säger du, menar du att jag tagit sönder ditt pass.»
Bergman hade ställt sig pa golvet och kastat passet på skrivbordet. Under
den fortsatta ordväxlingen med Szorath hade Bergman sagt: »Tag dina
djävla grejor och dra åt helvete», »jag vill inte ordna något åt dig som inte
kan sköta något» samt »jag skiter fullständigt i er och vill inte ha något
vidare med er att göra». — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.

Åklagaren yrkade vidare i anslutning till andra åtalsbeslut ansvar å
Bergman för tjänstefel enligt följande påstående:

7) Sedan Bergman erfarit att fil. dr Tibor Lakatos den 20 oktober 1962
ingivit anmälan mot honom till riksdagens justitieombudsman (jfr åtalspunkten
o ovan) har Bergman vid nagot tillfälle därefter sökt påverka kontorsbiträdet,
fru Lisa Wemsten att vid eventuellt förhör i saken förtiga vad
som förekommit. Bergman har sålunda vid samtal med Lisa Wernsten yttrat
följande: »Det bästa man kan göra, om man blir tillfrågad, är att man
säger att man inte sett eller hört nagot. Sa nu Lisa beror det på dig, om jag
får varning eller ej.» Genom att sålunda, när riktigheten av hans tjänsteåtgärder
ifrågasatts, till egen fördel verka för att viktiga omständigheter i
saken skola hemlighållas, har Bergman satt förtroendet och aktningen för
polistjänsten i fara. — Åberopat lagrum: 25 kap. 4 § strafflagen.

Bergman, som biträddes av advokaten Åke Fryckstrand såsom offentlig
försvarare, bestred vid rådhusrätten vad åklagaren lagt honom till last
under åtalspunkterna 1, 3, 4, 5 och 7. Även beträffande punkt 2 bestred
Bergman ansvar; han medgav dock att han vid tillfället fällt ett olämpligt
yttrande. I fråga om åtalspunkt 6 erkände Bergman tjänstefel.

Rådhusrätten anförde i dom, meddelad den 28 februari 1964 följande.
Allmänna överväganden

Vid huvudförhandling i målet ha såsom målsägande hörts fru Piroska
Patay (åtalspunkterna 1 och 3) och fru Udiko Lakatos (punkt 5), varjämte
såsom vittnen hörts fru Juliana Juhasz (punkt 1), fru Siv Kovacs, född
Olsson, och tjänstemannen Ervin Pakh (punkt 2), pressgjutaren Franz
Kiovsky (punkt 4), fil. doktor Tibor Lakatos (punkt 5), mekanikern Laszlo
Szorath (punkt 6) samt kontorsbiträdet Lisa Wernsten (punkterna 5, 6
och 7).

Nämnda målsägande och vittnen ha — var och en i fråga om det eller
de tillfällen, om vilka han eller hon kunnat uttala sig — i allmänhet bekräftat
att Bergman därvid fällt sådana yttranden och även i övrigt upp -

283

trätt på sådant sätt som åklagaren påstått. Vittnena Pakh och Tibor
Lakatos, vilka icke själva närvarit vid avsedd händelse, ha lämnat uppgifter,
som åtminstone ge visst stöd åt övrig utredning därom.

Bergman har uppgivit att han hade för vana att tala med hög röst.

Bergman har emellertid vidhållit att han icke i vidare man än han,
enligt vad ovan antecknats, erkänt — vid något av ifrågakomna tillfällen
brukat kränkande tillmålen, svordomar eller andra grova uttryckssätt samt
att han ej heller inför Lisa Wemsten uttalat sig så som påståtts under åtalspunkt
7. Han har betecknat uppgifterna härom som påhitt och förklarat att
han ansåg sig utsatt för en organiserad förföljelse. Beträffande Lisa Wemsten,
vilken tjänstgjorde som kontorsbiträde på utlänningsavdelningen, har
Bergman lämnat uppgifter av innehall att han som ansvarig chef för avdelningen
varit missnöjd med hennes arbetsinsatser och även givit uttryck
däråt samt att förhållandet mellan dem blivit olidligt. Lisa Wernsten hade
å sin sida vid ett tillfälle beklagat sig över Bergman hos poliskommissarien.

Med anledning av vad Bergman i dessa hänseenden anfört antecknas i
detta sammanhang att endast i två av de fall, som nu äro föremål för prövning,
därav berörda personer påkallat ingripande från JO. Anmälan har sålunda
ingivits dels beträffande den under åtalspunkt 5 upptagna händelsen
av Tibor Lakatos och hans hustru Ildiko Lakatos — varvid mannen handlat
på hustruns vägnar — dels beträffande den händelse som åsyftas under
åtalspunkt 4 av Franz Kiovsky, medan övriga i målet hörda personer såvitt
känt icke själva tagit initiativ till att av dem berörda förhållanden påtalats.
Av Tibor Lakatos’ vittnesmål framgår att han ingivit anmälan om Bergmans
beteende mot Ildiko Lakatos utan att först rådföra sig med någon
utomstående, bortsett från att han av en annan person blivit upplyst om att
Bergmans uppträdande i detta fall ej var någon engångsföreteelse och att
han därigenom styrkts i sin uppfattning att saken borde påtalas. Även vad
Franz Kiovsky som vittne anfört synes utvisa att han ingivit anmälan
utan påtryckning från annan.

Vad i målet förekommit ger således icke något stöd åt den av Bergman
framförda uppfattningen att han skulle vara utsatt för en organiserad förföljelse.
Rådhusrätten finner i stället hans påståenden i denna riktning
vederlagda genom utredningen.

Rörande tillförlitligheten av målsägandes och vittnens berättelser bör
vidare beaktas, att dessa präglats av saklighet samt avgivits lugnt och
behärskat och att i intet fall givits uttryck för aggressivitet mot Bergman,
ehuru hans uppträdande klandrats och i vissa fall uttalats att man varit
upprörd (iver bemötandet från lians sida. Vad angår vittnet Lisa Wernsten
har av henne uppgivits att hon under Bergmans tjänstgöring mottagit tillsägelser
av honom i tjänsten och att hon vid ett tillfälle pa hösten 1062
uppsökt poliskommissarien med anledning av att Bergman »skällt ut»

284

henne och slängt igen en dörr för att hon mottagit ett pass utom expeditionstiden.
Lisa Wemsten ansåg att det gått bra att arbeta, ehuru förhållandet
mellan dem inte varit särskilt bra. Hon kunde icke förstå att Bergman
ville beteckna förhållandena som olidliga.

Bergmans uttalande i sistnämnda avseende kan måhända i någon mån
förklaras genom att Bergman — såsom han jämväl uppgivit — ansett arbetsuppgifterna
pa utlänningsavdelningen trakiga och tjänstgöringen där
mindre attraktiv även från ekonomisk synpunkt. Tydligt är i varje fall att
de störningar i samarbetet mellan Bergman och Lisa Wemsten, som förekommit,
icke från Lisa Wernstens sida uppfattats på sådant sätt att det
skulle finnas någon anledning till misstro mot de uttalanden om konkreta
iakttagelser, vilka Lisa Wemsten i egenskap av vittne avgivit i målet. På
grund av vad nyss upptagits angaende målsägandenas och vittnenas berättelser
anser rådhusrätten det även i fråga om övriga vittnen liksom målsägandena
ställt utom tvivel att dessa inför rådhusrätten givit uttryck för
sin verkliga uppfattning om händelseförloppet i varje särskilt fall, sådant
det av dem uppfattats vid tillfället och numera hos dem kvarstår i minnet.

De från skilda hall framkomna uppgifterna om Bergmans uttryckssätt
och uppträdande vid de olika tillfällen, om vilka i målet är fråga, förete till
sin allmänna karaktär viss likhet sinsemellan. Då uppgifterna lämnats oberoende
av varandra, innefattar nämnda förhållande ytterligare ett stöd för
antagande att de i huvudsak rätt väl återspegla vad som i verkligheten tilldragit
sig.

Uppenbart är a andra sidan — redan med hänsyn tagen till den tid som
förflutit efter händelserna — att uppgifter angående enskildheter i ordval
och dylikt måste bedömas med försiktighet. Till följd av begränsad kännedom
om svenska språket och gällande författningsbestämmelser hos vissa
målsägande och vittnen kan det ej heller uteslutas att dessa kunnat i ett
eller annat avseende missförstå innebörden av gjorda uttalanden eller anledningen
till dem.

Rådhusrätten övergår härefter till närmare prövning av de olika åtalspunkterna
var för sig.

Åtalspunkt 1

Piroska Patay har berättat bl. a.: Hon kom till Sverige 1957 och flyttade
till Södertälje från Eskilstuna 1960. Hon fick då bo hos fru Juhasz. Hon
hade tre barn. Hon kunde inte få lägenhet utan tänkte besöka utlänningsavdelnmgen
och trodde att de kanske kunde hjälpa henne med hur hon
skulle göra för att skaffa en lägenhet. Hon sa där att hon hade det svårt
och att hon bodde i omodem lägenhet och talade om att hon inte mådde
bra och om han kunde hjälpa henne med lägenhet skulle hon vara mycket
tacksam. Men han kunde inte hjälpa henne. Han sa att hon skulle gå till
bostadsförmedlingen och prata. Hon sa att det var konstigt att ingen kunde

285

hjälpa henne, när hon hade tre barn och med en dalig lägenhet. Han sa,
»varför skulle Ni komma här till Sverige» och »ungrare bara bråka». Hon
blev inte ledsen för att han inte kunde hjälpa henne, utan det var hans sätt,
som gjorde det. Han sa att han aldrig skulle ha en utlänning i sin stuga. Det
var riktigt att han sa att ungrare inte hade här att göra. Hon förstod svenska
bra redan då och missförstod honom inte. Hon trodde att hon börjat gråta
inne på expeditionen, då hon hade så hemsk lägenhet och var precis slut.
Bergman var fräck och tillbakavisande och hade bara ett småleende och
visade inte den minsta vilja att försöka hjälpa och hon blev mycket upprörd.
Hon var inte arg på Bergman, men hon blev upprörd av att han var
så tillbakavisande och av det han sa om egna stugan. Hon kom inte ihåg
att det var fråga om någon stuga i Turinge. Hon började gråta, när han sa
»jag komma till Sverige och prata sådana saker, som inte passar ihop».

Bergman har uppgivit i huvudsak följande: Piroska Patay omtalade att
hon ville ha en lägenhet. Han svarade att detta var utlänningsavdelningen
och att hon skulle gå till bostadsförmedlingen. Hon sade att hon varit där.
Hon nämnde även att hon varit ute och bilat och varit vid Turinge kyrka
och sett en lägenhet, som var ledig. Bergman ringde då flera samtal och fick
tåg på en kommunalman. Bergman omtalade att Piroska Patay ville ha en
lägenhet men fick svaret att fastighetsägaren inte ville hyra ut annat än åt
kommunen. Då blev hon arg på Bergman för det hon var på bar backe.
Hon sade att mannen ställt henne utan bostad. Bergman kumk inte göra
något åt det och skrev upp adressen till bostadsförmedlingen på en lapp.
Bergman ville hjälpa henne och det var därför han ringde. Han hade inte
uttalat sig så som angivits i stämningen. Han var inte irriterad vid detta
tillfälle, för då hade han nog inte ringt. Han hade aldrig ägt någon stuga.
När han frågade ut henne och innan han ringde började hon gråta.

Genom Juliana Juhasz’ vittnesmål har ej kunnat närmare klarläggas
vilka uttalanden vid tillfället fällts från Bergmans sida, då enligt vad
Juliana Juhasz själv framhållit hon vid ifrågavarande tid icke haft sådan
kännedom om svenska språket att hon kunnat förstå allt vad som sades.
Juliana Juhasz har emellertid bekräftat att Bergman överlämnade en lapp
med adressen till bostadsförmedlingen, som hon och Piroska Patay tidigare
icke hade uppsökt. Hon kände däremot ej till något om en stuga i Turinge.
Av vittnesmålet framgår vidare att samtalet vid besöket, som enligt Juliana
Juhasz’ uppfattning varat ungefär 10 minuter, till en början förts lugnt
men sedan på ett nervöst sätt samt att Piroska Patay efter besöket varit
upprörd och nervös och på ungerska berättat för Juliana Juhasz vad Bergman
sagt. Juliana Juhasz har jämväl uppgivit att hon besökt Bergman på
utlänningsavdelningen vid andra tillfällen och att han da alltid varit hövlig
och hjälpt henne att fylla i erforderliga formulär.

Den av Bergman lämnade uppgiften att han i närvaro av Piroska Patay
och Juliana Juhasz ringt upprepade samtal om en stuga i Turinge förefaller

286

— då Piroska Patay och Juliana Juhasz ställt sig helt ovetande härtill —
egendomlig. Emellertid har i detta fall lång tid förflutit sedan händelsen
utspelade sig. Piroska Patays upprörda sinnesstämning vid tillfället kan
också till väsentlig del ha föranletts av att hon då befunnit sig i en fysiskt
och psykiskt synnerligen pressande situation samt att hon missförstått frågor
från Bergman om anledningen till att hon och familjen flyttat från
Eskilstuna — där de haft bostad — till Södertälje. Vidare är ostridigt att
Bergman givit Piroska Patay anvisning till bostadsförmedlingen.

Vid övervägande av dessa och övriga förhållanden finner rådhusrätten
mot Bergmans bestridande icke styrkt att han i denna del gjort sig skyldig
till förfarande, som bör föranleda ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt 2

Bergman har angående denna punkt uppgivit: Innehavare av främlingspass
måste före utlandsresa ha återresetillstånd för att få återvända. Under
sommaren kunde det ta lång tid att erhålla sådant tillstånd. Vid något tillfälle
ingav Siv Kovacs (Olsson) ansökan om återresetillstånd för Barnabas
Kovacs, varvid hon nämnde att hon var förlovad med denne. Det var semestertid
och knappt om tid för att få tillståndet. Hon frågade varför de
måste ha återresetillstånd. Han sade »varken Ni eller jag vet vad det är för
folk som reser». Hon sade då »de är väl bra». Han svarade »det vet väl
varken Ni eller jag». I anslutning härtill yttrade han »det var mycket skit
som kom hit från Ungern efter revolutionen och många av dem har ett
skumt förflutet och man får inte glömma att nästan varje ungerskt fängelse
tömdes vid revolutionen, vilket måste innebära att både tjuvar och andra
grövre brottslingar kommit till Sverige». Bergman tillfogade även »detta får
de ordentliga ungrarna lida för». Det var ett svar, som kunnat ha sparats,
ett klumpigt svar på hennes påstående, att som hon sa alla var bra. Det var
dumt att säga så. Bergman menade inte hennes fästman. Han visste att
Barnabas Kovacs var mycket skötsam. Bergman var inte i balans och
skulle velat ha haft det osagt. Det var hans uppfattning att från det landet
liksom från andra länder följde med en massa mindre lyckade element,
men det var ingen uppfattning över lag om ungrare. Han undantog inte
utttryckligen Barnabas Kovacs. Han bestred emellertid att det skulle vara
ärekränkning. Det var ett olyckligt ordval, varigenom hon missförstod
honom. Siv Kovacs återkom sedan tillsammans med Pakh. Bergman förklarade
då att det var ett missförstånd. Han bad om ursäkt och sade att
han inte hade någon aversion mot folk som sköter sig.

Siv Kovacs har vittnat: Hon kom till Bergman med sin mans — dåvarande
fästmans — pass och ville ha en stämpel, som hade blivit glömd av
någon anledning. Ärendet gällde ett återresetillstånd. Hennes man hade
tidigare varit hos Bergman och fått sitt pass stämplat under trevliga för -

287

hållanden. Bergman var vänlig även mot henne tills hon sade att det var
bråttom då österrikiska ambassaden tog lång tid på sig, när det gällde
ungrarna. Då svarade Bergman att de var rädda för ungrare och att han
såg på henne att hon tyckte synd om dem, men att det skulle hon inte
göra, ty de som kom hit vid revolutionen var inga frihetskämpar, utan vid
revolutionen öppnades fängelseportarna och då kom det ut tjuvar, mördare
och banditer. Hon blev förskräckt och sa att hon i varje fall aldrig hört
något om att ungrare här i Södertälje skulle ha misskött sig eller ställt till
bråk. Hon kände ganska många ungrare och hade bara gott att säga om
dem. Då sade Bergman, att han kände en fru, som var gift med en man —
eller kanske gällde det en flicka som hade en fästman — vilken var mördare.
När Bergman såg att hon blev upprörd, tilläde han att det gärna
kunde stanna dem emellan vad han sagt. Hon blev förskräckt, när en kriminalassistent
sade på det sättet. Hon tänkte att det kanske låg något under
det han sagt. Vid tillfället sade han även att förut hade finnar varit värst,
men att nu hade ungrarna gått om dem. Hon gick till sin man på ScaniaVabis
och han tog omedelbart kontakt med ungrarnas kontaktman Pakh
och denne följde med henne tillbaka till Bergman. Bergman bad då om ursäkt.
Hon grät inte förrän hon kom ut till Scania-Vabis och pratade med
sin man. Hon tyckte uttalandena riktade sig till hennes man och mot
ungrare i allmänhet.

Sedan för Siv Kovacs föredragits de i gämingsbeskrivningen till ifrågavarande
punkt under a, b och c citerade uttalandena, har hon bekräftat att
Bergman yttrat sig på detta sätt.

Siv Kovacs har vidare uppgivit bl. a.: Hon kom absolut ihåg det. Hon
hade inte hört Bergman säga »det får de ordentliga ungrarna lida för». Då
skulle hon inte ha reagerat som hon gjorde. Han yttrade dock ingenting
direkt om hennes fästman. Hon visste att hennes fästman inte var straffad
enligt vad han sagt henne. Hon tyckte fästmannen blev nedsvärtad genom
detta. Pakh gick med henne tillbaka till Bergman och bad att få tala med
Bergman, varefter Pakh berättade vad hon sagt till honom om vad som
förevarit. Pakh presenterade henne som blivande fru Kovacs. Bergman såg
då förskräckt ut och hon fick uppfattningen att han kanske inte tidigare
vetat att hon var Kovacs’ fästmö. Pakh sade åt Bergman att om han hade
något emot någon ungrare, skulle han vända sig till personen i fråga och
inte prata om dem över lag. Bergman lovade att det inte skulle förekomma
mer. Han bad henne om ursäkt.

Pakh har omvittnat att han, sedan han tillkallats, funnit Siv Kovacs
alldeles upprörd, nästan svimfärdig och gråtande, att han efter att ha blivit
informerad om vad som förekommit åtagit sig att söka utreda saken, att
Bergman vid det därefter följande besöket varit lugn och erkänt att han
var mycket kolerisk och kunde bli litet obetänksam och då ibland sade vad
han inte menade, att Bergman vidgått att han i detta fall gjort fel, var -

288

efter de överenskommit att Bergman skulle kontakta Pakh om det blev
något mera problem med ungrare, samt att i enlighet därmed Bergman sedermera
ringt upp Pakh 2 eller 3 gånger. Pakh har även upplyst att han
tidigare haft att göra med Bergman och att denne då varit utsökt trevlig.

De uttalanden till Siv Kovacs angående ungrare och ungerska förhållanden,
vilka Bergman medgivit, skilja sig till sin innebörd ej väsentligt från
den utformning dessa uttalanden haft enligt åklagarens påstående och Siv
Kovacs uppgifter. Uttalandena ha — även enligt den version av händelsen
som lämnats från Bergmans sida — varit helt opåkallade och förkastliga.
Anledning saknas för övrigt till antagande att omständigheterna vid tillfället
nämnvärt avvikit från den redogörelse härför, som Siv Kovacs avgivit.
Att beakta i detta sammanhang är bl. a. att Siv Kovacs såsom infödd
svenska ej hindrats av några språksvårigheter utan haft god möjlighet att
rätt uppfatta även enskildheter i gjorda uttalanden. Hennes upprördhet
över vad hon fått höra — vitsordad även av Pakh — tyder ytterligare på
att Bergmans uttalanden haft den form och riktats till henne på det sätt
hon i målet uppgivit. Bergman har vid sina nedsättande uttalanden om
ungrare ej undantagit Bamabas Kovacs. Då ärendet angått Bamabas
Kovacs, har Siv Kovacs liksom Barnabas Kovacs i stället haft grundad
anledning till förmodan att även denne åsyftades, vilket Bergman måst inse.

I anslutning till det anförda finner rådhusrätten styrkt att Bergman, på
sätt åklagaren under denna punkt hävdat, gjort sig skyldig till ärekränkning
i förening med åsidosättande av tjänsteplikt samt tjänstefel.

Rådhusrätten bedömer Bergmans förlöpning i denna del som allvarlig.
Emellertid bör det räknas Bergman till godo att han, sedan han kommit till
insikt om sitt fel, framfört en ursäkt till Siv Kovacs.

Åtalspunkt 3

Piroska Patay har berättat bl. a.: Hennes pass gick ut den 2 oktober. Två
veckor innan fick hon meddelande att hon kunde hämta passet, men barnen
voro sjuka och hon kunde inte komma ifrån. Bergman var upprörd över
att hon inte kommit tidigare, utan kom samma dag som passet gick ut. Hon
berättade varför, men Bergman ville inte höra på. Han sade »det skiter
jag i». Han sade även att »ungrare är värre än finländare», att de bråkade
mera än finländare. Hon svarade »Ni får inte säga så till mig». — Piroska
Patay har även givit följande beskrivning av händelseförloppet: När hon
kom in till Bergman och försökte förklara att barnen varit sjuka började
Bergman skrika och sa »Ni måste komma med detsamma och jag skiter i
era barn och Ni måste komma i rätt tid och jag kan inte sköta era saker
nu och jag skiter i Er och djävla utlänningar». Han sade flera gånger »jag
skiter i Er». Han dundrade flera gånger i bordet. Hon var utlänning själv
och kände sig kränkt. Hon visste att i Södertälje uppfattades finländare

289

som mycket bråkiga och hon uppfattade att ungrare var ännu värre. —
Hon hade medfört barnen, men dessa voro ej närvarande i Bergmans rum.
En polisman kom in och omtalade att barnen skrek, varför hon avlägsnade
sig. Barnens gråt hade alltså ingenting att göra med Bergmans uppträdande.
Hon erhöll sedan passet med posten.

Bergman har uppgivit att han vid tillfället frågat Piroska Patay varför
hon icke kom på kallelse och att han tillsagt henne att sköta sina åligganden.
Han hade talat med hög röst men icke använt svordomar eller sådana
uttryck som Piroska Patay uppgivit.

Bergman har icke kunnat uppgiva någon anledning till att Piroska Patay
skulle vilja beljuga honom. Varje grund för sådant antagande saknas också,
såvitt känt. Hennes berättelse inför rådhusrätten ger även — oaktat vissa
språkliga ofullkomligheter — en klar bild av händelseförloppet och den överensstämmer
väl med de uppgifter hon tidigare lämnat, vilka lagts till grund
för åklagarens talan i denna del. Det måste starkt betvivlas att Piroska
Patay skulle förmått avgiva en sådan berättelse, om den saknat verklighetsunderlag.

På grund av det anförda finner rådhusrätten styrkt att Bergman vid
tillfället fällt de av åklagaren angivna yttrandena, vilket dock ej skett i
närvaro av Piroska Patays minderåriga barn. Bergman har därigenom gjort
sig skyldig till ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
samt tjänstefel.

Åtalspunkt A

Angående det ifrågavarande telefonsamtalet och omständigheterna därvid
har en utförlig berättelse lämnats dels av Bergman dels av Franz Kiovsky
i egenskap av vittne. Av berättelserna framgår att samtalet gällt fråga om
arbetstillstånd för en broder till Kiovsky, att Bergman därvid frågat varför
Kiovsky låtit sin broder börja arbeta utan att denne hade tillstånd samt
att Bergman uppfattat ett följande yttrande av Kiovsky som en beskyllning
för att ej sköta sin tjänst, varvid Bergman förklarat att han ej hade anledning
mottaga sådana beskyllningar. Kiovsky har i sitt vittnesmål bekräftat
att Bergman vid samtalet använt de av åklagaren påtalade uttrycken
samt förklarat att han absolut inte misstagit sig i detta avseende, att
han varit bosatt i Sverige nästan 8 år och att han förstått svenska bra
redan år 1962. Bergman har å sin sida bestämt förnekat att han vid tillfället
uttryckt sig såsom påståtts.

Rådhusrätten finner anledning saknas till antagande att Kiovsky skulle
ha missförstått Bergman i förevarande avseende eller att han skulle vilja
beljuga denne. Vid detta förhållande och med hänsyn jämväl till omständigheterna
i övrigt anser rådhusrätten styrkt att Bergman fällt ifrågavarande
yttranden. Han har därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

10 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1066 års riksdag

290

Åtalspunkt 5

Ildiko Lakatos har såsom målsägande inför rådhusrätten lämnat en omfattande
och ingående redogörelse för händelseförloppet vid här avsett tillfälle.
Hon har därvid bekräftat att Bergman till henne fällt uttalanden av
i huvudsak det innehåll, som angivits under a) t. o. m. e) i gärningsbeskrivningen
till denna åtalspunkt. Hon har vidare uppgivit bl. a.: Hon hade bott
i Sverige 7 år och förstod svenska, ehuru hon inte behärskade språket lika
bra som hennes man. De av Bergman använda uttrycken var sådana att
nästan alla förstår dem och det kunde inte vara något missförstånd från
hennes sida. Ildiko Lakatos hade efter en trafikolycka utomlands, vid vilken
hon skadats, nödgats kvarlämna sina båda döttrar i en internatskola
i Tyskland. Bergman ansåg att tyska pass skulle anskaffas för dem, men
det önskade hon icke. Han började då skrika. Hennes son — numera 20 år
— såg ganska rädd ut. Sedermera blev Bergman arg igen, när hon fällde
ett skämtsamt yttrande om en förmögenhetsuppgift; han uttalade sig då
såsom angivits under a). Hon kände sig utpekad vid detta yttrande. Hon
var inte nervös, när hon besökte Bergman. Men hon fick en svår chock.
Hon hade trivts i Sverige och var inte van vid sådan behandling.

Även Bergman har lämnat en berättelse om händelsen. Han har därvid
förnekat att han fällt sådana uttalanden som påståtts samt vidare uppgivit
bl. a.: Ildiko Lakatos höjde aldrig rösten, men han hörde att hon var
irriterad. Han själv höjde rösten endast vid ett tillfälle, nämligen då hon
avbröt honom. Han sade därvid att utlänningskommissionen bestämde.

Tibor Lakatos har i sitt vittnesmål förklarat att han uppsatt sina inlagor
till JO efter de uppgifter han erhållit från sin hustru.

Lisa Wernsten har i denna del vittnat: Lisa Wernsten kände Ildiko Lakatos
från tidigare besök. Vid tillfället kom Ildiko Lakatos in och talade om
sina flickor, som hon hade i Tyskland. Hon ville ha egna pass för sina barn,
då de var i Tyskland. Bergman sade åt henne att söka tyska pass. Hon ville
inte det. Då sade Bergman att »det är ingen som bryr sig om vad Ni
tycker». Bergman ringde emellertid till utlänningskommissionen och fick det
svaret att de skulle söka främlingspass och att det skulle vara någon som
skulle bestyrka deras identitet. Ildiko Lakatos var mycket lugn och sansad.
Samtalet skedde i Bergmans rum. Dörren var nästan aldrig stängd
och Lisa Wernsten hörde samtalet väl. Det verkade som om Bergman inte
tyckte om Ildiko Lakatos. Hon såg ledsen ut, då hon ju ville att barnen
skulle ha svenska främlingspass. Ildiko Lakatos pratade inte så högt utan
Lisa Wernsten hörde vad Bergman sade. Han uttalade sig om ungrare och
att det var mest skit, som kommit hit från Ungern. Bergman sade att det
inte gjorde någonting om de blev svenska medborgare, för de komme att
behandlas som utlänningar ändå. Bergman sade det inte skämtsamt.

Ildiko Lakatos har — liksom hennes man Tibor Lakatos — på rådhusrätten
gjort ett vederhäftigt intryck. Hennes utsagor i målet överensstäm -

291

mer även med de uppgifter hon tidigare lämnat. Uppgifterna vinner därjämte
på vissa punkter stöd genom Lisa Wemstens vittnesmål. Detta gäller
i synnerhet uppgiften att Bergman sagt till Ildiko Lakatos att utlänningar
alltid kom att bli betraktade och behandlade som utlänningar, även om de
blev svenska medborgare.

Vid angivna förhållanden finner rådhusrätten styrkt att Bergman inför
Ildiko Lakatos fällt de yttranden och i övrigt uppträtt på det sätt, som
åklagaren påstått. Uttalandena ha varit klart olämpliga och, i den utsträckning
åklagaren anfört, ärekränkande för Ildiko Lakatos. Bergman är
således jämväl i förevarande del av målet övertygad om ärekränkning i
förening med åsidosättande av tjänsteplikt samt tjänstefel. Bergmans förlöpning
är i detta fall desto mera anmärkningsvärd som Ildiko Lakatos å sin
sida uppträtt med lugn och ej heller eljest givit Bergman någon anledning
att förlora behärskningen. Bergman har även — sedan han i fallet Siv
Kovacs kommit till insikt om vådan av obetänksamma yttranden och efter
sin uppgörelse med Pakh — haft särskild anledning att giva akt på sitt uppträdande.
Rådhusrätten bedömer därför omständigheterna i det föreliggande
fallet som särskilt graverande för Bergman.

Åtalspunkt 6

Bergman har erkänt att han uttryckt sig så som under denna punkt påståtts
och har till förklaring anfört att Szorath hade tagit anställning under
falskt namn, att hans pass var smutsigt och trasigt, födelsedatum ändrat
och giltighetstiden för länge sedan utgången samt att Bergman uppfattat ett
uttalande av Szorath så, att denne anklagat Bergman för att ha gjort sönder
passet.

Szorath har såsom vittne bekräftat att Bergman fällt de ifrågavarande
yttrandena. Szorath har vidare uppgivit att han alltid tagit anställning
under sitt eget namn, att födelsedatum i passet ändrats av myndighet, så
att anteckningen därom blivit riktig, samt att han med ett uttalande om
att passet gått genom många händer ej alls menat att Bergman skulle haft
sönder passet.

Även Lisa Wemsten har i sitt vittnesmål omnämnt att Bergman vid tillfället
svor och skrek åt Szorath att han skulle försvinna.

Av såväl Bergmans som Szoraths uppgifter framgår att samtalet avslutats
lugnt.

Genom Bergmans erkännande och vittnesmålen är åtalet i denna del
styrkt. Även om Bergman vid tillfället haft viss anledning känna irritation,
har han dock uppenbarligen icke — utan att ens ha erhållit någon bekräftelse
på sina olika misstankar mot Szorath — haft rimlig grund till sitt
temperamentsutbrott. Hans förlöpning kan därför ej anses till någon del
ursäktlig.

292

Åtalspunkt 7

Bergman har uppgivit: Han fick kännedom om Lakatos’ anmälan mot
honom, sedan han den 24 oktober 1962 kallats till poliskommissarien. Uppgiften
om att han uttalat sig så som angivits under denna åtalspunkt var
ett påhitt av Lisa Wemsten. Han hade inte diskuterat med henne om
Lakatos eller om något av de andra fallen. På grund av motsättningarna
mellan dem hade han över huvud taget inte växlat många ord med Lisa
Wernsten.

Lisa Wernsten har vittnat: Kommissarien bad att få tala med Bergman
och det sade hon till honom. Bergman blev där någon timme. Bergman talade
sedan om att han blivit JO-anmäld av Lakatos. Bergman var nervös och
sade att han inte sagt så. Lisa Wernsten sade ingenting utan bara lyssnade
till Bergman. Bergman sade »det bästa man kan göra, man skall alltid säga
som de andra säger, att man aldrig sett eller hört något» och tilläde »nu
Lisa beror det på dig om jag får varning eller ej». Bergman nämnde i sammanhanget
namnen på två stycken polismän. Hon kände det nästan som
ett hot, när han sade så till henne. Hon visste inte vad hon tänkte på då,
men hon räknade med att hon skulle bli hörd. Det blev hon också senare.
Hon hade inga ytterligare samtal med Bergman i saken. Hans tjänstgöring
på utiänningsavdelningen avbröts i december 1962 och han hade inte sökt
upp henne senare. Bergman gick fram och tillbaka och verkade väldigt
nervös, när han kom från kommissarien. Han stod i hennes rum, då han
yttrade sig om vad han var åtalad för, det var i normal ton. Hon fattade
det som ett hot, när han bad henne, och hon uppfattade det som riktat till
henne. Han stannade upp i dörren och sade »nu Lisa beror det på dig om
jag får varning eller ej».

Som framgår av vad nu upptagits har Lisa Wernsten i sitt vittnesmål
lämnat klara och bestämda uppgifter om Bergmans uttalanden vid tillfället
och omständigheterna därvid. Lisa Wernsten har för sin del avvisat Bergmans
påstående om att hon skulle varit illvilligt inställd mot honom och,
såsom förut anförts, saknas anledning att misstro hennes uppgifter.

Rådhusrätten finner vid angivna förhållanden genom Lisa Wernstens
vittnesmål styrkt att Bergman vid tillfället till henne yttrat sig på sådant
sätt som under denna åtalspunkt påståtts. Ett uttalande av ifrågavarande
art, ställt till underordnad tjänsteman, måste — då det med fog kunnat
uppfattas som en anmodan att vid förhör i saken förtiga sanningen — anses
synnerligen olämpligt och ägnat att sätta aktningen för polistjänsten i fara.
Emellertid har Bergman, enligt vad utredningen visar, ej ytterligare bragt
saken på tal med Lisa Wernsten eller eljest sökt att påverka henne. Vid
detta förhållande synes Bergmans yttrande få anses snarare som ett utslag
av en i och för sig förklarlig nervositet över anmälningen mot honom samt
bristande omdöme än som avgivet med uppsåt att inverka på Lisa Wernsten.
Vad Bergman i förevarande del låtit komma sig till last måste därför

293

antagas ha skett av obetänksamhet. Bergman är därigenom förfallen till
ansvar för tjänstefel.

Påföljd

I utlåtande till rådhusrätten den 20 november 1963 jämlikt kungl. kungörelsen
den 30 december 1948 angående inhämtande av myndighets yttrande
i vissa mål rörande brott av ämbetsman m. fl. har länsstyrelsen i
Stockholms län anfört att Bergman — därest han befanns skyldig till de
förseelser för vilka han åtalats — syntes genom förseelserna ha i avsevärd
mån skadat det anseende polisman bör äga, varför länsstyrelsen ansåg någon,
icke alltför kort tids suspension ofrånkomlig.

Även rådhusrätten har — på grund av Bergmans vid upprepade tillfällen
ådagalagda oförstånd i tjänsteutövningen utan att han självmant låtit
sig rätta — haft sådan påföljd under övervägande.

Med beaktande av att vid utredningen jämväl framkommit positiva värderingar
rörande Bergmans uppträdande i tjänsten ävensom att Bergman
enligt egna uppgifter vid ifrågavarande tid känt sig pressad i arbetet och av
personliga skäl varit ur balans, har emellertid rådhusrätten slutligen funnit
brotten kunna sonas med ett högt bötesstraff.

Rådhusrättens domslut innehöll följande.

Åklagarens talan i vad rör åtalspunkten 1 ogillades.

Med anledning av åklagarens i övrigt förda talan dömde rådhusrätten
Bergman jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 16 kap. 11 § samt 25 kap. 4 och 5 §§
strafflagen för ärekränkning i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
samt tjänstefel att till Kronan utgiva 80 dagsböter om 15 kronor.

För försvaret tillerkändes Fryckstrand arvode av allmänna medel och
Bergman förpliktades återgälda statsverket nämnda belopp samt vissa vittnesersättningar.

Rådhusrättens dom vann laga kraft.

294

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Fråga om diarieföring av en till riksarkivet från en arkivarie
inkommen anmälan mot ett kanslibiträde för klandervärt sätt att
sköta tjänsten kunde underlåtas därför att anmälningen avsåg
ömtåligt personalärende. Kritik har riktats mot verkets chef för
denna underlåtenhet och för långvarigt dröjsmål med att
verkställa utredning i saken

Av handlingarna i ett av biträdande redaktören för Svenskt biografiskt
lexikon, arkivarien Hans Gillingstam härstädes anliängiggjort ärende framgår
följande.

En kvinnlig tjänsteman — bär kallad X. — anställdes år 1952 i riksarkivet
och konstituerades den 14 maj 1955 till ordinarie kanslibiträde.
Hon överflyttades år 1956 från riksarkivets huvudavdelning till dess kammararkivsektion
(kammararkivet), vilken sorterar under dess första byrå.

Enligt 30 § i den för riksarkivet den 7 december 1961 fastställda, från och
med den 1 januari 1962 gällande arbetsordningen är arbetstiden på tjänsterummet
för heltidstjänstgörande personal, där ej annorlunda särskilt föreskrives,
förlagd till tiden kl. 9—17 under måndagar—fredagar och kl. 10—
14.30 under lördagar. För X:s tjänstgöring synes, enligt särskild överenskommelse,
hava tillämpats tiderna 9.15—17.15 måndagar—fredagar samt
10.00—14.30 lördagar.

I egenskap av tillförordnad chef för kammararkivet påtalade Gillingstam
i en till riksarkivet ställd, den 5 mars 1962 dagtecknad skrivelse att X.
sedan länge väckt uppmärksamhet genom att aldrig iakttaga de för henne
gällande tiderna för arbetets påbörjande på morgnarna. Upprepade förmaningar
under årens lopp av Gillingstam, kammararkivets ordinarie chef,
förste arkivarien Holger Wichman och chefen för första byrån, arkivrådet
Olof Jägerskiöld, tillika riksarkivets personalchef, hade endast medfört tillfälliga
förbättringar. En invändning av X. att hon »arbetade in tiden efter
tjänstgöringstidens slut» förtjänade enligt Gillingstam icke beaktande, enär
hon under sistnämnda tid syntes ofta ägna sig åt telefonsamtal. Gillingstam
hade under en vecka i februari—mars 1962 låtit anteckna X:s ankomsttider
och funnit att hon anlände till riksarkivet vid olika tidpunkter mellan
klockan 10.00 och 10.20. Hennes arbetsprestationer vore också »synnerligen
obetydliga». Vidare anmärkte Gillingstam på att hon egenmäktigt

295

— utan att anmäla förhållandet för sektionsföreståndaren — under tjänstetid
av olika anledningar lämnade kammararkivet. Slutligen framhöll
Gillingstam att det vore önskvärt, att riksarkivet antingen tvingade X. att
»fungera som ett normalt kanslibiträde» eller avlägsnade henne från kammararkivet.

I en den 23 augusti 1963 hit inkommen skrift gjorde Gillingstam gällande
att X:s sätt att sköta sin tjänst icke förbättrats. Gillingstam hade under de
närmast förflutna fyra veckorna varit förordnad sasom sektionsföreståndare
och därvid ånyo konstaterat dagliga försummelser från X:s sida. Hon
hade därigenom ådragit sig arbetsbalans. Vidare påtalades att hans anmälan
den 5 mars 1962 ännu icke föranlett någon riksarkivets åtgärd utan
blivit liggande hos riksarkivarien Ingvar Andersson utan att hava diarieförts.
Enligt uppgift avvaktade Andersson ett lämpligt tillfälle att tala med
X. Då Gillingstam iakttagit att hans tidigare anmälan till riksarkivet icke
blivit diarieförd, hade han i ett handbrev till Andersson hemställt om dess
diarieföring. Någon sådan hade dock ej ägt rum. I denna situation, da
kammararkivets sektionsföreståndare icke hade något stöd av riksarkivets
ledning vid ingripande mot X., hade Gillingstam sett sig nödsakad bekantgöra
förhållandena för mig.

Med anledning av Gillingstams klagomål inkom Andersson med yttrande,
i vilket uppgavs att Wichman »åtskilliga gånger» för Jägerskiöld anmält
att X. icke höll arbetstiden och att hennes arbetsresultat varit otillfredsställande.
I anledning härav hade Jägerskiöld vid tre olika tillfällen allvarligt
föreliållit henne hennes försummelser. Gillingstams skrivelse av den 5
mars 1962 liksom ett senare brev från honom befunne sig alltjämt hos riksarkivarien
för övervägande av vidare åtgärder. Med utgångspunkt från
skrivelsen hade Andersson, Jägerskiöld och Wichman vid olika tillfällen
diskuterat möjliga åtgärder. Ytterligare uppgavs att »nu» med hänvisning
till 23 § allmänna verksstadgan X:s uttalande infordrats. Med utgångspunkt
från detta skulle saken vidare handläggas.

Upplysningarna möttes av Gillingstam med påminnelser. Härjämte tog
jag del av följande till riksarkivet i ärendet ingivna handlingar, nämligen
X:s förklaring den 3 september 1963 över Gillingstams anmälan, Gillingstams
promemoria den 13 september 1963 med anledning av X:s förklaring
och Wichmans yttrande över vad Gillingstam och X. anfört i saken.

X. bestred i sin förklaring icke att hon visat bristande punktlighet i arbetet
men ifrågasatte Gillingstams möjlighet att överblicka hennes samlade
arbetsprestation. Till sitt fredande anförde hon i övrigt att Gillingstam
syntes ha avsiktligt utvalt observationsdagar, då hon av olika anledningar
måst vara borta från sin arbetsplats i större omfattning än normalt, att
anmälan till överordnad om förflyttningar i tjänsten inom arkivlokalerna
enligt hennes uppfattning icke borde förekomma i sådan omfattning att det
bleve störande, att hon arbetade med stor noggrannhet, vilken påverkade

296

hennes arbetstakt, samt att Gillingstams »angrepp» ställde henne och arbetsplatsen
i felaktig belysning.

Gillingstam framhöll beträffande den av honom påyrkade diarieföringen
av hans anmälan den 5 mars 1962, att en registrering till tjänst för eventuellt
i framtiden ingripande chefer skulle rädda anmälan från att i samband
med Anderssons förestående avgång löpa fara att komma undan.

Wichman vitsordade i sitt yttrande Gillingstams uppgifter beträffande
X:s tjänstgöring. X. syntes enligt Wichman ha en konstitutiv brist på
känsla för tid, vilket bl. a. yttrade sig i hennes sena ankomsttider på morgnarna
och långa privata telefonsamtal. Att hon ofta sutte kvar efter arbetstidens
slut vore sant, men det skedde ej i den utsträckning att ankomstförseningen
kompenserades och utnyttjades ej effektivt såsom Gillingstam
konstaterat och arbetsresultaten utvisade. Wichman underströk dock vissa
positiva sidor i X:s arbete.

Den 17 oktober 1963 meddelade riksarkivet följande beslut:

§ 1.

Upptogs de mot kanslibiträdet X. framställda anmärkningar (Ing. I:
629/1963). Dessa befunnos icke vara av natur att föranleda bestraffning
enligt allmänna verksstadgans 23 §.

§ 2.

Beslöts att kanslibiträdet X. vid särskilt sammanträde i riksarkivet den
18 oktober 1963 skulle erinras om sina skyldigheter enligt riksarkivets instruktion
och arbetsordning. Ett av förste arkivarien Wichman upprättat
förslag till särskild arbetsordning för kanslibiträdet i kammararkivet och
till plan för avarbetande av arbetsbalansen genomgicks och fastställdes.
Arbetsordningen och planen skulle för efterrättelse delgivas kanslibiträdet

På min begäran avgav riksarkivarien — i anslutning till en inom JOexpeditionen
upprättad promemoria — nytt yttrande. Härefter inkom
Gillingstam med ytterligare en skrift.

I sistnämnda yttrande anförde Andersson i huvudsak följande: Gillingstams
anmälan den 5 mars 1962 hade föranlett överläggning inom riksarkivet
om lämpliga åtgärder. Vid överläggningarna hade hänsyn tagits till
de allmänna erfarenheterna av X. Gillingstams uppgifter rörande hennes
bristande punktlighet, långvariga telefonsamtal och långsamma arbetstakt
vitsordades. Vid riksarkivets överväganden den 17 oktober 1963 hade hänsyn
tagits till behovet av att åstadkomma en varaktig förbättring av X:s
sätt att sköta tjänsten. Anledningen till Anderssons dröjsmål att verkställa
utredning och meddela beslut i anledning av Gillingstams anmälan hade
varit hans uppfattning att ärendet i Gillingstams framställning förlorat
rimliga proportioner och att de föreställningar som personalchefen och

297

chefen för kammararkivet meddelade X. i längden skulle visa sig verksamma.
De senast vidtagna åtgärderna hade medfört en förbättring av hennes
arbetsprestation.

Andersson uppgav vidare att han icke diariefört Gillingstams anmälan
den 5 mars 1962, enär han icke ansett lämpligt att så skedde med en intern
framställning i ett ömtåligt personärende. Nämnda anmälan hade av sagda
anledning alltjämt icke diarieförts. Så hade däremot skett med Gillingstams
anmälan till JO.

Riksarkivarien tilläde härefter:

Undertecknad är helt ansvarig för att aktstycket icke diarieförts, vilket
jag icke betraktar som tjänsteförsummelse. Då dr Gillingstams skrivelse behandlades
vid sammanträde i riksarkivet och föranledde överläggning med
sektionschefen, synes mig all tänkbar uppmärksamhet ha ägnats åt detta
starkt personligt präglade aktstycke.

Riksarkivets övriga ledamöter anser icke att någon tjänsteförsummelse
förekommit i samband med underlåtenheten att diarieföra ifrågavarande
skrivelse. Någon författningsenlig skyldighet att företaga en sådan åtgärd
synes icke föreligga.

Gillingstam gjorde i sin sist nämnda skrift gällande att vissa anmärkningar
mot X:s sätt att sköta arbetet förekommit redan under 1950-talet
och varit orsaken till att hon år 1956 flyttades från riksarkivets huvudavdelning
till kammararkivet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I ärendet är upplyst att Gillingstams till riksarkivet ställda skrivelse den
5 mars 1962 — utan föregående diarieföring — omhändertagits och förvarats
av riksarkivarien »för övervägande av vidare åtgärder». Andersson
har uppgivit att han vid olika tillfällen tillsammans med personalchefen
och sektionschefen diskuterat möjliga åtgärder. Av handlingarna framgår
att yttranden i saken från X., Gillingstam och Wichman infordrats först
efter det Gillingstam den 23 augusti 1963 härstädes påtalat handläggningen
av hans anmälan till riksarkivet.

Genom att själv omhändertaga och förvara Gillingstams skrivelse får
Andersson anses ha i enlighet med 20 § andra stycket instruktionen för
riksarkivet själv övertagit beredning och föredragning av det genom anmälningen
hos riksarkivet väckta ärendet. Andersson får härigenom anses
ensam ansvarig för det sätt, varpå ärendet beretts.

Gillingstams anmälan innefattade påståenden om att X. åsidosatt henne
åvilande tjänsteplikt.

Det ligger i sakens natur, att en till ett verk inkommen anmälan, som
innefattar påstående att en tjänsteman vid verket gjort sig skyldig till
tjänstefel påkallar ett skyndsamt ställningstagande från verkets sida. Att
under lång tid lämna utan åtgärd en anmälan, som kan vara befogad, är

10* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

298

oförenligt med den verkschefen i 5 § allmänna verksstadgan ålagda skyldigheten
att vaka över att personalen med nit och noggrannhet fullgör
sina åligganden. Ett skyndsamt ställningstagande till anmälningen är påkallat
även för det fall, att anmälningen är obefogad. I sådant fall har nämligen
den, mot vilken anmälningen riktas, ett starkt intresse av att verket
skyndsamt avgör ärendet och avvisar oberättigade beskyllningar.

I förevarande fall måste det redan från början ha framstått såsom sannolikt,
att Gillmgstams anmälan mot X. ej saknade fog. Klagomål mot hennes
sätt att sköta sin tjänst hade förekommit redan tidigare. Redan då X. år
1955 konstituerades till ordinarie kanslibiträde reserverade sig ett arkivråd
»i betraktande av hennes arbetstakt». Vidare har Andersson i sitt första
yttrande uppgivit att ordinarie sektionschefen Wichman vid åtskilliga tillfällen
för personalchefen Jägerskiöld anmält, att X. ej hållit arbetstiden och
att hennes arbetsresultat varit otillfredsställande. Andersson har också uppgivit
att Jägerskiöld med anledning av dessa anmälningar vid tre olika tillfällen
allvarligt förehållit X. hennes försummelser. Wichman har i sitt yttrande
uttalat att vad Gillingstam i anmälningen anfört om X:s tjänstgöring
överensstämde med den uppfattning som Wichman givit uttryck åt i riksarkivet
redan i juli 1960. Härmed torde avses en av X. hit översänd, den
1 juli 1960 dagtecknad promemoria, däri Wichman redogjort för ett flertal
fall, i vilka X. icke skulle ha inom behörig tid fullgjort henne åvilande
arbetsuppgifter.

Mot bakgrunden av vad sålunda var för verksledningen känt måste det
ha framstått såsom i hög grad sannolikt att Gillingstams i tjänsten och
under tjänstemannaansvar lämnade uppgifter i anmälningen om försummelser
i tjänsten från X:s sida voro riktiga. De påstådda försummelserna
voro av allvarlig beskaffenhet. Vid sådant förhållande var det särskilt angeläget
att det genom anmälningen väckta ärendet hos riksarkivet skyndsamt
utreddes och avgjordes. Det är att märka att Gillingstam i sin anmälan till
riksarkivet uppgivit, att X. — trots henne givna upprepade förmaningar
att iakttaga för henne gällande arbetstider — gjort sig skyldig till upprepade
nya, i anmälningen preciserade förseelser häremot. Han hade även,
såsom framgår av det förut sagda, lagt henne till last att hennes arbetsprestationer
voro otillfredsställande bl. a. på grund av långvariga, privata
telefonsamtal samt att hon avlägsnat sig från arbetsplatsen utan att lämna
besked därom. Underlåtenhet att snabbt ingripa mot företeelser av detta
slag är ägnad att minska personalens tilltro till verksledningens vilja att
kräva iakttagande av personalens skyldigheter.

Oaktat en skyndsam handläggning sålunda var påkallad, infordrades yttrande
över anmälningen icke förrän efter det Gillingstam härstädes påtalat
riksarkivets underlåtenhet att ingripa eller således mera än 1 år 5 månader
efter Gillingstams anmälan till riksarkivet. Ärendet avgjordes först den
17 oktober 1963.

299

Andersson har till förklaring av sitt dröjsmål med att bereda ärendet till
avgörande anfört att ärendet i Gillingstams anmälan »förlorat rimliga proportioner»
och att de föreställningar som sektions- och personalcheferna
givit X. i längden skulle visa sig verksamma. Andersson räknade med att
hennes »intresse för tjänsten och hennes intelligens skulle övervinna hennes
av Gillingstam så omsorgsfullt utredda slarv».

Denna förklaring av dröjsmålet är icke godtagbar. Andersson har själv
vitsordat X:s bristande punktlighet, hennes långvariga telefonsamtal och
hennes långsamma arbetstakt. Med hänsyn härtill och till att liknande
klagomål sedan lång tid tillbaka riktats mot henne kan saken icke anses ha
»förlorat rimliga proportioner» i Gillingstams framställning, som fastmera
framstår såsom hovsam i betraktande av att fråga var om en tjänsteman som
icke låtit sig rättas av upprepade förmaningar.

Jag kan därför icke finna annat än att Andersson genom det långvariga
dröjsmålet med att tillse, att det av Gillingstam väckta ärendet utreddes
och avgjordes, förfarit klart felaktigt.

Med avseende å den sent omsider verkställda utredningen, som i huvudsak
består i yttranden av X., Wichman och Gillingstam, får jag anföra
följande. Genom Wichmans och Gillingstams under tjänstemannaansvar
lämnade uppgifter får anses styrkt att X. trots förmaningar icke iakttagit
för henne gällande arbetstider. X. har icke direkt bestritt, att hon försummat
att iakttaga gällande arbetstider. Med hänsyn till hennes svävande
och vaga uttalanden borde utredningen i denna del, innan ärendet avgjordes,
ha kompletterats genom förhör med henne.

Utredningen beträffande övriga av Gillingstam mot X. framförda anmärkningar
är icke tillräckligt uttömmande för ett slutligt ställningstagande
till frågan om hon även härutinnan åsidosatt tjänsteplikt på sätt som bort
beivras i disciplinär väg. Genom vad Wichman och Gillingstam uppgivit
har dock gjorts sannolikt att hon otillbörligt utnyttjat arbetstiden för långvariga
privata telefonsamtal och brustit i arbetsflit i sådan mån, att hon
kunnat disciplinärt bestraffas härför. Utredningen i denna de] borde därför,
innan ärendet avgjordes, ha fullständigats genom förhör med X. och de
övriga befattningshavare som kunnat lämna upplysning i saken. Så borde
också ha skett beträffande vad Wichman uppgivit om X:s »benägenhet att
lämna kammararkivets lokaler utan anmälan».

De av Gillingstam framförda anmärkningarna voro, såsom redogörelsen
för desamma ger vid handen, av allvarlig beskaffenhet och krävde därför en
väsentligt grundligare utredning än den som skedde. Ur allmän synpunkt
är det av väsentlig vikt att anmälningar av detta slag bli föremål för erforderlig
utredning. Underlåtenhet att utnyttja de utredningsmöjligheter
som finnas är nämligen ägnad att framkalla den — ur saklig synpunkt måhända
helt oriktiga — föreställningen att myndigheten icke velat gå till
botten med saken. En fullständig utredning ligger även i den anklagades

300

intresse, eftersom den måhända kan visa att beskyllningarna eller en del
av dem sakna fog.

Av det sagda framgår att jag för min del — även om jag anser att utredningen
även härutinnan bort kompletteras före avgörandet — finner styrkt
att X. icke iakttagit för henne gällande arbetstider. Vad hon härutinnan
låtit komma sig till last är enligt min mening, i betraktande av att hon icke
låtit sig rättas av upprepade förmaningar, så klandervärt att det funnits
skäl att ådöma henne disciplinär bestraffning, åtminstone varning. Jag kan
sålunda icke dela den uppfattning som kommit till uttryck i riksarkivets
beslut den 17 oktober 1963.

Vad slutligen angår frågan om Gillingstams anmälan bort diarieföras får
jag anföra följande.

I svensk rätt saknas generella regler om diarieföring av inkommande
handlingar eller vidtagna åtgärder i ärenden hos förvaltningsmyndighet.
I stor utsträckning ha emellertid bestämmelser härom upptagits i instruktioner
eller arbetsordningar. Saknas föreskrifter om diarieföring vid viss
myndighet, innebär detta icke utan vidare att myndigheten kan helt underlåta
registrering. Särskilt när det gäller större verk ligger det i sakens natur
att myndigheten för att över huvud kunna fullgöra sina uppgifter och för
att kunna vid anfordran tillhandahålla rättssökande allmän handling och
för att kunna lämna allmänheten råd och upplysningar måste registrera
inkommande handlingar på något sätt. Det är emellertid icke alltid nödvändigt
att anteckna alla inkommande handlingar i ett allmänt diarium. I
många fall är till fyllest att anteckning göres i register, liggare eller på annat
sätt. Vad man vill vinna med diarieföring kan i vissa fall tillgodoses genom
uppläggning av särskilda akter, om blott detta sker på ett sådant sätt att
allmän handling, som icke skall hållas hemlig, kan vid anfordran utan omgång
återfinnas och utlämnas.

I den av riksarkivet fastställda arbetsordningen för riksarkivet anges endast
en registreringsform. Enligt 23 § arbetsordningen skall sålunda i riksarkivet
föras bl. a. diarier över inkonunande och utgående skrivelser samt
över hemliga ärenden. Några undantag från denna registreringsföreskrift
anges icke.

Andersson har såsom skäl för att anmälningen icke diariefördes anfört att
han icke ansåg lämpligt att så skedde »med en intern framställning i ett
ömtåligt personärende». Ett av syftena med diarieföring är emellertid att
möjliggöra för allmänheten att få tillgång till allmänna handlingar, som icke
skola hållas hemliga. Att underlåta diarieföring av det angivna skälet är
icke förenligt med nämnda syfte. Ett godtagande av skälet skulle innebära
att myndighet skulle kunna genom underlåtenhet att registrera såsom
»ömtåliga» betraktade ärenden försvåra — för att icke säga praktiskt
omöjliggöra — allmän insyn i sådana ärenden.

Gillingstams framställning var icke att anse såsom sådan minnesanteck -

301

ning eller sådan uppteckning för måls eller ärendes föredragning eller beredande
till avgörande, som enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen icke
skall anses såsom allmän handling hos myndigheten. Framställningen var
fastmera att anse såsom en sådan allmän handling i tryckfrihetsförordningens
mening, som envar äger taga del av.

Jag kan därför icke fiima annat än att framställningen bort upptagas i
diariet på sätt som får anses avsett med föreskriften i 23 § arbetsordningen.
Andersson har enligt min mening på grund av stadgandet i 21 § instruktionen
för riksarkivet icke ägt att ensam från diarieföring undantaga handling,
som enligt nyssnämnda stadgande avsetts skola registreras i diariet
för inkommande och utgående skrivelser. I varje fall hade framställningen
— när den icke registrerades i allmänna diariet — bort behandlas på ett
med registrering jämförligt sätt, exempelvis genom införande i särskild
liggare eller förteckning över disciplinärenden.

Av utredningen synes framgå att Andersson omhändertagit och förvarat
handlingen på ett sätt som inneburit att den faktiskt undanhållits offentligheten.
Det är betecknande att X. vid besök på JO-expeditionen för föredraganden
i detta ärende uppgivit att hon först i samband med att Gillingstam
i augusti 1963 anförde klagomål härstädes fick kännedom om Gillingstams
i mars 1962 hos riksarkivet gjorda anmälan mot henne. Därest diarieföring
eller därmed jämförlig åtgärd skett, skulle hon helt visst ha fått
kännedom om anmälningen. Den underlåtna registreringen har följaktligen
varit ägnad att hindra henne att vidtaga åtgärder till sitt försvar.

På sätt framgår av det anförda har riksarkivariens handläggning av Gillingstams
anmälan enligt min mening varit i flera hänseenden otillfredsställande.
Omständigheterna äro emellertid sådana, att jag anser mig kunna
låta bero vid mina här gjorda uttalanden.

Vid utredningen av det sätt, varpå riksarkivet handlagt Gillingstams anmälan,
har väl framkommit att X. i visst avseende åsidosatt henne åliggande
tjänsteplikt. Med hänsyn till de av riksarkivet mot henne vidtagna åtgärderna
och till vad i övrigt upplysts, bl. a. att hon numera avarbetat den
för henne uppkomna arbetsbalansen, har jag ansett vad sålunda framkommit
beträffande henne skäligen icke böra föranleda någon min åtgärd. Jag
låter därför bero vid vad härutinnan förevarit.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

302

2. Fråga om lantbruksstyrelsen bör motivera beslut, varigenom
styrelsen ändrar lantbruksnämnds beslut i ärende om
jordförvärvstillstånd

Vid min inspektion av lantbruksnämnden i Värmlands län den 19 april
1963 uppmärksammades följande.

I två ärenden hade lantbruksnämnden avslagit ansökningar om förvärvstillstånd.
Lantbruksstyrelsen hade emellertid bifallit anförda besvär och
meddelat begärda förvärvstillstånd. Därvid hade av lantbruksstyrelsen i
det förstnämnda fallet ingen motivering anförts och i det andra fallet som
skäl för ändringen åberopats »de särskilda omständigheterna i ärendet».

I anledning av vad sålunda iakttagits lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

Lantbruksnämndens jämlikt 13 § jordförvärvslagen motiverade beslut
hade underkänts, och det syntes kunna vara av värde för en nämnds framtida
verksamhet att få besked på vad grund lantbruksstyrelsen kommit till
annat resultat. Det vore, allmänt sett, ett rättssäkerhetsintresse att förvaltningsmyndighets
beslut motiverades. Det vore med hänsyn till det anförda
av intresse att få del av lantbruksstyrelsens synpunkter rörande behovet
och lämpligheten av beslutsmotivering i ärenden av förevarande art.

Efter remiss inkom lantbruksstyrelsen med yttrande, däri anfördes följande.

Det torde få erinras att enligt 13 § tredje stycket jordförvärvslagen skall,
då jordförvärvstillstånd vägras, i beslutet anges tillämpat lagrum och de
skäl å vilka beslutet grundas. I alla besvärsmål, som av klagande föres
vidare till Kungl. Maj:t, lämnar lantbruksstyrelsen i sitt utlåtande till
Konungen över besvären en ingående redogörelse för avslagsskälen och hur
styrelsen tolkat gällande lag. Sammalunda sker i de fall styrelsen fattar
beslut — såväl avslags- som bifallsbeslut — men enligt föreskrift i 7 § andra
stycket jordförvärvskungörelsen underställer beslutet Kungl. Maj:ts prövning.
Sistnämnda utväg har styrelsen i flera fall under senare år begagnat
sig av för att få principiella avgöranden fram på ett sätt, som så klart som
möjligt belyser motiveringarna för beslutet. Vid konferenser med lantbruksdirektörerna
och med vissa lantbruksnämnder, som styrelsen ofta anordnar,
har vidare sådana fall ingående diskuterats.

Även vid bifallsbeslut söker styrelsen i erforderlig utsträckning ge besluten
en sådan formulering att nämnderna skall få vägledning för sitt framtida
handlande. Något behov av ytterligare utveckling av sagda förfaringssätt
har icke anmälts av nämnderna. Med den konstruktion, lantbruksorganisationen
har, är det naturligt att nämndernas befattningshavare ofta hör
sig för hos styrelsens föredragande och hos den som fattat styrelsens beslut
rörande tolkningen av visst beslut. Dylika förfrågningar sker också i stor
omfattning innan nämnderna upptager jordförvärvsärenden, där såväl de
materiella som formella omständigheterna synes nämnden oklara.

Jordförvärvslagen bygger — till skillnad mot 1925 års bolagsförbudslag
— på den principen att rätt att förvärva jordbruksfastighet föreligger,
därest icke vissa i lagen angivna hinder mot förvärvet förefinns. När be -

303

svär bifalles av styrelsen, kan orsaken därtill vara, att det av nämnden
åberopade lagrummet av styrelsen befunnits icke tillämpligt. I så fall framgår
detta — eller bör framgå — av formuleringen av styrelsens beslut.
Men oftast torde förhållandet vara det, att styrelsen funnit, nämndens
argumentering för tillämpningen av viss avslagsgrund otillräcklig. Att i en
något så när kort motivering redovisa alla de skäl och omständigheter,
som föranlett styrelsen till ett sådant ståndpunktstagande, torde vara nära
nog omöjligt. Det må här erinras om att både 3 och 4 §§ jordförvärvslagen
talar om »anledning till antagande» beträffande sökandens syften med
förvärvet.

Vad gäller styrelsens prövning av en lantbruksnämnds avslagsbeslut,
stött på 5 § jordförvärvslagen (ett av de utav JO påtalade fallen gäller
ett sådant beslut) torde få erinras om att tillämpningen av sagda lagrum
grundar sig på en ingående prövning av angelägenheten av att förvärvsegendomen
kommer till användning för sådana rationaliseringsändamal,
som ur allmän synpunkt är önskvärda (jfr departementschefsuttalandet å
s. 69 prop. nr 1955: 165). Vid avgörandet måste således en avvägning ske
mellan allmänna och enskilda intressen. I vissa fall kan det med hänsyn
till omständigheterna vara synnerligen angeläget att ett visst rationaliseringsprojekt
kommer till utförande. Grannarna kan ofta ha ett trängande
behov av jord för förstärkning av sina brukningsenheter. De anmäler då
detta behov hos lantbruksnämnden med begäran att nämnden skall hjälpa
dem att få behovet tillfredsställt. Som ett annat exempel kan nämnas att
en genomgripande fastighetsreglering kan vara beroende av att förvärvsobjektet
kan disponeras för rationaliseringsändamal. I andra fall åter är
frågan om genomförandet av en storleksrationalisering i orten ej lika
trängande. Lösandet av sagda spörsmål kan sålunda få anstå til! ett senare
tillfälle. Fakta för bedömande av nu ifrågavarande omständigheter kan i
allmänhet inhämtas av nämndernas yttranden över besvären. Anses frågan
icke tillfredsställande belyst av nämnden, införskaffar föredraganden
regelmässigt från nämnden ytterligare uppgifter.

Då styrelsen bifaller besvär över ett av en lantbruksnämnd med stöd
av 5 § jordförvärvslagen meddelat avslagsbeslut, innebär detta att styrelsen
funnit övervägande skäl föreligga för att det allmänna i det aktuella
fallet avstår från att göra ett ingripande i rationaliseringssyfte. Det låter
sig svårligen göra att i varje särskilt fall i en beslutsmotivering redovisa
alla de omständigheter, som föranlett styrelsen till en dylik avvägning.

I detta sammanhang måste också enligt styrelsens förmenande beaktas,
att en motivskrivning enligt vad som sagts torde kunna förväntas medföra
en avsevärt ökad arbetsbelastning för styrelsens föredragande. Häremot
synes visserligen kunna invändas att därför erforderlig personalförstärkning
kan äskas. Men belastningen komme ändå att kvarstå för den
som i styrelsen fattar — dvs. i sista hand är ansvarig för — besluten; ty
denne måste i detalj granska och måhända också jämka på de av föredraganden
föreslagna motiveringarna.

I skrivelse t ill lantbruksstyrelsen anförde jag följande.

I en den 23 december 1960 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t
om införande av en allmän regel om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter
att i sina beslut angiva de skäl å vilka besluten grundas

304

(JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 448 o. f.) har jag närmare utvecklat varför
det ur rättssäkerhetssynpunkt är av vikt att myndigheterna, om ärendes
beskaffenhet fordrar det, motivera sina beslut.

Om en överinstans efter besvär ändrar beslut, varigenom underordnad
instans avslagit en framställning av klaganden, och helt bifaller klagandens
yrkanden, kan det synas sakna betydelse för klaganden om överinstansen
motiverar sitt beslut eller icke. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det emellertid
vara betydelsefullt att motivering lämnas även i sådana fall. Motivering
har i dessa fall sin främsta betydelse såsom vägledande för underinstansernas
prövning av likartade ärenden och för rättstillämpningen över
huvud taget. Som ett viktigt moment i begreppet rättssäkerhet ingår
nämligen, att myndigheternas rättstillämpning skall utmärkas av fasthet
och enhetlighet och att medborgarna sålunda skola med en viss grad av
säkerhet kunna förutse myndigheternas bedömanden. Särskilt inom förvaltningen
— där de materiella bestämmelserna ofta äro vagt utformade
och i och för sig lämna utrymme för vitt skiftande praxis — utgör ur nu
angiven synpunkt frågan om beslutens motivering uppenbarligen en angelägenhet
av betydande vikt.

Avsaknad av motivering av överinstansens beslut kan leda till — och
har ofta lett till — att de underordnade myndigheterna bibringas en oriktig
uppfattning om anledningen till att deras beslut frångåtts. Detta kan i
sin tur medföra att likartade ärenden framdeles avgöras från en felaktig
utgångspunkt, liksom att den underordnade myndigheten i sin kontakt
med den rättssökande allmänheten lämnar missvisande upplysningar om
rättsläget, allt ägnat att medföra ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen.

Ur nu anförda synpunkter framstår det ur rättssäkerhetssynpunkt såsom
önskvärt att beslut, varigenom lantbruksstyrelsen ändrar lantbruksnämnds
beslut i jordförvärvsärende, motiveras. Om så sker, kunna lantbruksstyrelsens
avgöranden bli till vägledning för nämndernas verksamhet och leda
till en fast och enhetlig praxis.

I anledning av vad styrelsen i sitt yttrande anfört i denna principfråga
vill jag framhålla följande.

Att tjäntemännen hos nämnderna kunna hos föredraganden i styrelsen
inhämta upplysningar om skälen för styrelsens beslut kan icke ersätta en
klargörande motivering, eftersom ett dylikt inhämtande av upplysningar
endast kan ske i begränsad utsträckning och föredraganden efter en kort
tid icke kan med säkerhet minnas vad som ligger bakom beslutet. Det blir
med en sådan ordning dessutom svårt att i efterhand fastställa vad som
skall anses vara praxis, en olägenhet som är särskilt märkbar vid byte av
föredragande.

Vad som i motiveringshänseende erfordras från överinstansens sida är
självfallet icke nagon fullständig motivering, däri alla relevanta faktorer

305

vägas. Vad som i nämnda hänseende kräves ur rättssäkerhetssynpunkt är
endast ett kortfattat angivande av grunderna för beslutet. Med hänsyn
härtill och till att antalet fall, då lantbruksstyrelsen ändrar lantbruksnämnds
avslagsbeslut icke torde vara sa stort, torde ett beaktande a\
önskemålet om att hithörande beslut motiveras sakna nämnvärd betydelse
ur arbetsbelastningssynpunkt. Några särskilda svårigheter att kortfattat
ange grunderna föreligger ju i allmänhet icke, eftersom det i de
flesta fall endast är ett fåtal faktorer som äro avgörande. Detta torde i
stort sett gälla även det fall att lantbruksnämnd avslagit ansökan om jordförvärvstillstånd
på grund av att egendomen ansetts böra tagas i anspråk
för rationaliseringsändamål. Ett av de vid inspektionen uppmärksammade
ärendena avsåg just ett sådant fall. Med avseende å detta hade lantbruksnämnden
i sitt utlåtande över besvären på ett kortfattat men klargörande
— och övertygande — sätt angivit varför fastigheten enligt
nämndens mening borde tagas i anspråk för rationaliseringsändamål. Vad
som erfordras i motiveringshänseende i ett dylikt fall är endast ett kortfattat
angivande av de viktigaste skälen för att nämndens bedömning icke
kan av styrelsen godtagas.

Någon föreskrift om att nu aktuella beslut skola motiveras finnes emellertid
icke för närvarande. Frågan om skyldighet att ange grunderna för
beslut har nyligen aktualiserats av besvärssakkunniga. Dessa ha i sitt
betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27
s. 598) framhållit, att angelägenheten att besvärsmyndighets beslut motiveras
kunde synas vara så framträdande att ett ovillkorligt krav på motivering
i princip borde hävdas. Av angivna skäl har motiveringsskyldigheten
likväl begränsats. Enligt förslaget skall beslut — i den man det icke a\
särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt — innehålla de skäl
på vilka avgörandet grundas.

Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda föreslagit och till min förut
omnämnda framställning till Kungl. Maj:t finner jag vad i förevarande
ärende upplysts icke påkalla ytterligare initiativ från min sida. Det framstår
emellertid som önskvärt att besvärsinstanserna ha sin uppmärksamhet
riktad på angelägenheten av att motivera beslut, varigenom underordnad
myndighets beslut ändras.

306

3. Fråga om lantbruksnämnd bör — innan beslut meddelas _

bereda sökande av jordförvärvstillstånd tillfälle att i fall, där avslag
ifrågasättes, yttra sig över den utredning, på vilken beslutet

är avsett att grundas. Tillika fråga om lantbruksstyrelsen bör_

innan styrelsen prövar besvär över lantbruksnämnds beslut_be reda

klaganden tillfälle att yttra sig över utlåtande som
infordrats från nämnden

\ id min inspektion av lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län den
28 juni 1962 uppmärksammades vid granskningen av akter till ansökningar
om jordförvärvstillstånd, att beslut om avslag å sådana ansökningar i ett
flertal granskade fall icke motiverats på annat sätt än genom hänvisning
till den eller de paragrafer i jordförvärvslagen, med stöd av vilka avslagsbeslutet
meddelats. I ett ärende upptogs nämndens beslut i en den 25
augusti 1961 till sökanden, Verner Abrahamsson, ställd skrivelse. Denna
innehöll — förutom uppgift om vad ansökningen avsåg, besvärshänvisning
och erinran om innehållet i 8 § jordförvärvslagen — endast följande: »Lantbruksnämnden
har denna dag med stöd av 3 och 4 §§ jordförvärvslagen
beslutat avslå Eder ansökan.» På liknande sätt hade sökanden i ett annat
ärende genom skrivelse den 1 december 1961 underättats om att en av honom
gjord ansökan om förvärv av vissa fastigheter avslagits med stöd av
4 § i samma lag.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Enhgt 13 § tredje stycket jordförvärvslagen skall i beslut, varigenom
tillstånd vagras, angivas »tillämpat lagrum och de skäl å vilka beslutet
grundas». JSamndens praxis syntes, oförenlig med detta lagstadgande. Det
kunde icke förväntas att sökande i allmänhet hade tillgång till lagtexten,
sökanden kunde därför icke utan omgång få en antydan om grunden för
avslaget. Det vore vidare att märka att 3 och 4 §§ i lagen innehöllo ett flertal
avslagsgrunder, varför en hänvisning till dessa paragrafer icke an-4ve
vilken av grunderna som åberopades av nämnden. Ett besked av detta
slag maste för sökanden framstå som än obegripligare, om sökanden, såsom
i forevarande fall, icke fatt tillfälle att yttra sig om de förhållanden på
vilka beslutet grundades. Da sökanden hade lagstadgad rätt att få besked
om nämndens ska för avslaget, kunde nämndens praxis uppfattas såsom
en otillbörlig nonchalans mot allmänheten.

Vid inspektionen fäste jag mig vidare vid att handlingarna i sådana vid
inspektionen granskade ärenden, i vilka ansökningar om förvärvstillstånd
avslagits, mnehöllo endast mycket knapphändiga uppgifter om de förhållanden,
som föranlett nämndens avslagsbeslut. Akten till Verner Abrahamssons
ansökan innehöll härutinnan exempelvis endast en kort promemoria av
lantbrukskonsulenten Bjelkenäs, däri i nu aktuellt hänseende anfördes blott
följande: »Förvärvet får anses vara kapitalplacering (4: 1) och att tillgodogöra
sig skogstillgång som är behövlig för ortens jordbruk (3). Sökanden

307

äger såg på Ingebäck söder om enheten och enhetens skog torde vid avverkning
för sökanden representera uppemot 100 000 kr. Ansökan bör avslås
på 3 och 4 §.» ....

I anslutning till vad i sistnämnda hänseende iakttagits lät jag till protokollet
anteckna följande.

Handlingarna innehöllo visserligen icke något som gave anledning att
ifrågasätta riktigheten av den uppfattning om syftet med förvärvet, åt vilken
B jelkenäs givit uttryck. Det hade emellertid varit önskvärt att Bjelkenäs
utförligare än som skett angivit de omständigheter, pa vilka han grundat
sin uppfattning, och att sökanden fått tillfälle att yttra sig harom.
Utan att sökanden hörts härom måste varje antagande om syttet med iorvärvet
framstå såsom osäkert. Det vore vidare att märka att anledning ti
antagande att förvärvet skett i kapitalplaceringssyfte icke utgjorde ett
absolut hinder mot att bifalla ansökningen. Enligt 4 § sista stycket kan
sålunda tillstånd meddelas, om fånget kan förväntas medföra overvagande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för torvärvaren
har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt
skäl föreligger att godtaga fånget. Med hänsyn härtill borde Verner Abrahamsson
ha fått tillfälle att närmare yttra sig om syftet med forvarvet
innan ärendet avgjordes. Abrahamssons hörande över vad Bjelkenas anlort
till stöd för avstyrkandet kunde ha skett på ett sätt som icke behövt namnvärt
fördröja avgörandet. Antalet avslagsärenden vore så litet, att en kommunicering
icke kunde utgöra en belastning i administrativt hänseende.
Icke heller i övriga granskade avslagsärenden hade sökanden fatt yttra sig
om de upplysningar, som inhämtats av nämnden och pa vilka avslagen
grundats. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det — till förekommande av
misstag och felbedömningar — önskvärt att kommuniceringsprincipen iakttogs.
JO önskade få del av nämndens synpunkter på forevarande spörsmål.

Efter remiss inkom lantbruksnämnden med yttrande över vad sålunda
antecknats i inspektionsprotokollet. Nämnden berörde därvid svårigheterna
att vinna upplysningar om köpares avsikt med visst förvärv samt upplyste
att den osäkerhet som enligt nämndens mening med naturnödvändighet
vidlådde nämndens ställningstaganden lett till att antalet avslag på grund
av bestämmelserna i 3 och 4 §§ jordförvärvslagen blivit få, undei 1961
4 fall mot 123 bifallna och 21, som avslagits under hänvisning till 5 §. I
medvetande om nämnda osäkerhet hade nämndens beslut om avslag med
stöd av 3 och 4 §§ jordförvärvslagen kommit att innehålla endast hänvisning
till åberopad paragraf. Nämnden hade nämligen velat undvika att
komma med påståenden av innebörd att sökandes uppgift om avsikten med
förvärvet icke förtjänade tilltro. Nämnden skulle emellertid i fortsättningen
motivera avslagsbesluten i enlighet med vad som föreskrevs i lagen..

Beträffande den vid inspektionen upptagna frågan om kommunicermg
av utredningen i de fall, där avslag ifrågasättes, anförde lantbruksnämnden

följande.

Den i fortsättningen berörda frågan om kommunicermg till sökanden av
»misstanken» om viss avsikt med förvärvet har samband med det tidigare

308

berörda. Kunde en skriftlig kommunicering förväntas i något fall leda till
ett klarlaggande av om »misstanken» är befogad eller icke, skulle detta ju
minska den tidigare berörda känslan av osäkerhet i bedömningen. Nämndens
erfarenhet pekar emellertid i den riktningen, att en skriftlig kommunicering
i manga fall torde bidraga till att ytterligare skärpa motsättningen
mellan sökandes påståenden och nämndens uppfattning om trovärdigheten
dar av. Detta kan uppenbarligen i praktiken medföra en ytterligare liberalisering
av tillstandsgivmngen, kanske särskilt för sådana köparekategorier
som har goda resurser. ’

^.en n.1'' avhandlade frågan torde i själva verket beröra själva grunden

• orAa^s„ ^n!?^en: Frågan om kraven på den nödvändiga »bevisningen» i
jordtorvarvsärenden kan nämligen sägas vara avgörande för möjligheterna

incro "lam-palagstl“ningen'' Det *)‘lr i sammanhanget framhållas att det av
19o8 ars jordlagsutrednmg år 1961 framlagda förslaget till ny jordförvärvslag,
som allmänt sett torde innebära en uppmjukning av lagen, innehåller
nagot andrade regler. Uttrycket »anledning finnes till antagande» har sålunda
föreslagits utbytt mot »sannolika skäl finnes». Avslagsanledningama
synes också ha närmare preciserats. En kommunicering med sökanden
toide om detta förslag upphöjes till lag — bli angelägen. Ändring av
nuvarande praxis synes emellertid icke böra ske under den begränsade tid
som nuvarande jordforvarvslag kan förväntas bestå oförändrad.

Den av Eder förordade ordningen torde — om den skulle införas redan
nu — icke medföra nagon ytterligare arbetsbelastning av betvdenhet vid
harvarande namnd. Förfarandet torde dock i de enskilda ärendena medtora
att beslut knappast torde kunna fattas inom den i 13 § första stvcket
angivna tidrymden två månader. “

• IJdet0a,v Eder särskilt åberopade ärendet vill nämnden framhålla föl jande.

hokanden äger sedan åtskilliga år en mindre jordbruksfastighet i
torps socken, Ostra Orusts kommun. Hans huvudsakliga inkomster torde
harrora från virkesaffärer. Han sökte och erhöll 1956 tillstånd att förvärva
en egendom om ca 29 ha åker och 10 ha skogsmark invid Stenungsund
1 ansökan utiaste han sig att sälja sitt ställe på Orust och att flytta till den
nya fastigheten. I anledning av beslutet och på grund av att vederbörande
icke infriade sm utfästelse utsattes lantbruksnämnden för svår kritik bland
ortsbefolkningen för att tillstånd lämnats. Bl. a. insändes 1957 en skrivelse
till chefen for jordbruksdepartementet. Sedan sökanden 1961 sålt den inköpta
egendomen till Stenungsunds kommun för en köpeskilling som var
10 gånger den han själv erlagt, sökte han tillstånd till den i det omtalade
ärendet avsedda egendomen på Hisingen. Han var då fortfarande ägare till
och bosatt pa egendomen på Orust. Nämnden var sålunda vid ärendets
.avgörande val informerad om sökanden och hans tidigare befattning med
jordbruksfastigheter i länet. Detta torde vara förklaringen till de knannhandiga
anteckningarna i akten. 11

Det nu anförda förändrar givetvis icke föredragandens skyldighet att så
noga som möjligt precisera de faktiska omständigheter, som kan åberopas
för eller emot sökt tillstånd.

Ärendet remitterades härefter till lantbruksstyrelsen med begäran om
utlåtande beträffande frågan om tillfälle i allmänhet bör beredas sökande
av jordförvärvstillstånd att — innan ansökan avslås — yttra sig över förebragt
utredning som talar mot bifall av ansökningen. I sitt i anledning

309

härav avgivna utlåtande vitsordade lantbruksstyrelsen att några anvisningar
om kommunieering icke meddelats och att följaktligen kommunicering
knappast förekomme i andra fall än da sökanden hemställt därom.

I utlåtandet lämnade styrelsen följande statistiska upplysningar.

Enligt lantbruksstyrelsens statistik bifölls under år 1962 av 6 592 jordförvärvsansökningar
5 478 och avslogs 739. Av avslagen grundade sig 91
på bestämmelserna i 3 § jordförvärvslagen och 287 på bestämmelserna i 4 §
första stycket första punkten samma lag om »kapitalplacermgssyfte» och
»annat syfte än att själv ägna sig åt jordbruket». För tidigare ar är proportionerna
i berörda avseenden i stort sett likartade. Av hela antalet jordförvärvsansökningar
utgör följaktligen de avslagna en ganska ringa del.

I principfrågan anförde styrelsen följande.

Såsom framgår av det föregående ar antalet avslagna jordforvarvsansökningar
tämligen ringa i förhållande till antalet bifallna dylika ansökningar.
Någon avsevärdare ökning i nämndernas arbetsborda synes följaktligen
en sådan kommunieering som nu avses näppeligen föranleda. Detta
vitsordas också av lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus lan. foriarino-ssättet
torde däremot förmodligen komma att medföra att den
jordförvärvslagen föreskrivna tidsfristen för ärendes avgörande — tva manader,
om ej särskilt hinder möter — i många fall icke skulle kunna hallas
av lantbruksnämnden. Detta torde ur sökandens, dvs. koparens, synpunkt
i regel icke innebära någon olägenhet. Säljaren torde däremot bedonm förhållandet
på ett annat sätt. I dennes intresse ligger nämligen att tragan
om jordförvärvstillstånd för köparen avgöres så snart som möjligt, sa att
säljaren får tillfälle att — utan att göra sig skyldig till tvesalu — vid behov
förskaffa sig en ny köpare. Det torde i detta sammanhang fa tramhallas, att
flera bestämmelser i jordförvärvslagstiftningen tager sikte på säljarens in -

tressen. — — —

Vid bedömandet av frågan om det berättigade och lämpliga i sådan kommunicering,
som nu avses, synes man böra skilja mellan sadana tall, dar
avslag överväges med stöd av 5 § och 4 § första stycket andra och tredje
punkterna i Insen, och sådana fall, där utredningen synes kunna föranleda
avslag enligt 3 § och 4 § första stycket första punkten i lagen, basom framgår
av det föregående grundar sig avslagen i den förstnämnda gruppen
ärenden på överväganden av rationaliserings- och fastighetsbildnmgsnatur.
Det synes knappast kunna förväntas att sökanden i dessa avseenden skulle
kunna tillföra utredningen några synpunkter av betydelse för ärendets avgörande.
Fn kommunieering i sådana ärenden kan följaktligen mahanda

framstå som ändamålslös. .....

Något annorlunda förhåller det sig med den sistnämnda gruppen ärenden.
Där torde i en del fall påminnelser från sökanden kunna tilltöra utredningen
skäl och omständigheter av sådan art, att de kan påverka ärendets
avgörande. Det torde emellertid även i nu nämnt s ag av ärenden i stort
sett vara väl sörjt för en jordiorvärvares rättsskydd. Enligt gallande ordning
äger nämligen förvärvaren överklaga lantbruksnämndens avslags beslut
hos lantbruksstyrelsen och, om även sistnämnda myndighets beslut
skulle gå honom emot, föra sin sak vidare till Kungl. Maj:t (14 s jordtorvärvslagen)
För sin del har lantbruksstyrelsen aldrig nekat klagande, som

310

sa begärt, att, innan styrelsen fattar beslut över hos styrelsen anförda jordföl
värv sbesv är, till styrelsen inkomma med påminnelser i anledning av vad
lantbruksnämnden anfört i sitt yttrande över besvären. Samma praxis i
vad avser lantbruksstyrelsens utlåtande torde tillämpas av Kungl. Maj.t.
Klaganden kan vidare alltid räkna med att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande
över besvären hos Konungen noga redogör för de skäl, som föranlett
styrelsen att avslå besvären. Vissa fördelar torde emellertid måhända kunna
förknippas med att sökanden far tillfälle att redan i den första instansen,
dvs. hos lantbruksnämnden, framlägga vad han i ärendet anser vara
relevant.

I den nu förevarande gruppen av ärenden torde avslagen icke sällan
grunda sig pa uppgifter, som lämnats av de förenämnda ortsombuden. Enligt
ovan angivna instruktion kan ortsombud knappast undgå att uttala
sig om huruvida enligt hans mening bl. a. anledning föreligger till antagande
att egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller till att°förvärvaren
med fanget huvudsakligen åsyftar att bereda sig vinst genom
snar avyttring av egendomen. Lantbruksstyrelsen saknar icke erfarenhet
av fall där dylika uttalanden till följd av vederbörandes uttryckssätt tagits
mycket illa upp av sökanden. Starka motsättningar mellan ortsombud och
jordtorvarvare har sålunda understundom kommit till synes. Därest en
regelmässig kommunicering av ortsombuds yttranden i förevarande sia»-av ärenden skulle komma till stånd, torde anledningen till sådana motsätt^
rungar bliva större än nu. Vissa svårigheter att rekrytera ortsombudskåren
skulle därigenom måhända uppstå.

Sammanfattningsvis får styrelsen uttala, att kommunicering genom lantbruksnämnds
försorg av utredning i jordförvärvsärende endast synes böra
ske i sådana fall, där utredningen synes kunna föranleda avslag enligt 3 §
och 4 § första stycket första punkten jordförvärvslagen och där nämnden
finner ärendet vara tveksamt samt bedömer att en kommunicering kan
komma att tillföra utredningen uppgifter av betydelse för ärendets avgörande.
I dylika fall bör sökandens yttrande inhämtas över eu av föredraganden
i nämnden upprättad promemoria, vari redovisas de sakupplysningar,
som anses tala för avslag å ansökningen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Som lantbruksnämnden förklarat sig komma att i fortsättningen, i enlighet
med vad härom föreskrivits i 13 § tredje stycket jordförvärvslagen,
motivera beslut, varigenom ansökan om jordförvärvstillstånd avslås, låter
jag härutinnan bero vid den avgivna förklaringen.

I kommuniceringsfrågan får jag anföra följande.

I en den 5 december 1961 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t
angående lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt rättsskydd
genom införande av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för
förvaltningsmyndigheter att före ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle
att yttra sig (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 339 o. f.) erinrade jag
att kommuniceringsfrågan i flertalet förvaltningsrättsliga specialförfattningar
lämnats oreglerad. Härav kan dock icke slutas att det vid tillämp -

311

ningen av sådana författningar står myndigheterna helt fritt att efter eget
gottfinnande kommunicera eller underlåta att kommunicera part införskaffat
material av betydelse för ärendets prövning. Inom svensk förvaltning
föreligger otvivelaktigt i princip skyldighet för myndigheterna att själva
verka för att utredningen blir så fullständig som med hänsyn till ärendets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt är erforderligt och möjligt. Det
är uppenbart att kommunicering med enskild part av förebragt utredningsmaterial
i många fall ingår som ett alldeles nödvändigt led i utredningsförfarandet
och utgör en förutsättning för att myndigheten skall kunna
fatta ett objektivt riktigt beslut. Utan att sådan åtgärd vidtagits är det
mången gång icke möjligt att med tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten
av införskaffade upplysningar, icke minst när det gäller upplysningar
som angå den enskildes eget uppträdande eller hans förhållanden
i övrigt. Underlåtenhet från myndigheternas sida att före ärendets avgörande
lämna den enskilde tillfälle att yttra sig kan följaktligen lätt medföra
— och har i åtskilliga fall också medfört — felbedömningar och förhastade
beslut, varigenom enskilda onödigtvis tillskyndas rättsförluster. Till förekommande
härav är det därför tydligen i hög grad angeläget, att myndigheterna
icke underlåta att, där så är av omständigheterna påkallat, lämna
den enskilde tillfälle att yttra sig över förebragt utredning. Därtill kommer
att det för allmänhetens förtroende för myndigheterna är av vikt, att den
enskilde icke får känslan av att han hålles utanför handläggningen av ärenden
som angå honom och att hans egna synpunkter däri betraktas såsom
ovidkommande. Att tillfälle i erforderlig utsträckning beredes den enskilde
att före ärendets avgörande yttra sig över förebragt utredning framstår
därför såsom ett moment i förvaltningsförfarandet som är av väsentlig betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Min framställning i kommuniceringsfrågan avsåg närmast sådana myndighetsbeslut,
som kunna betecknas såsom ingrepp i den enskildes rättsliga
ställning eller som, för att använda en annan terminologi, avse fråntagande
av en rättighet eller åläggande av en förpliktelse. Enligt den mening som
uttalades i framställningen borde i sådana fall kommunicering regelmässigt
äga rum och underlåtas endast om särskilda skäl talade därför.

De återgivna skälen för att kommunicering sker i berörda fall ha uppenbarligen
giltighet med avseende å ärenden rörande jordförvärvstillstånd.
Självfallet är kommunicering icke påkallad i de många — övervägande flertalet
— fall, där ansökningen anses böra bifallas. Behovet av kommunicering
gör sig således gällande endast i de förhållandevis få fall, där utredningen
talar mot ett bifall till ansökningen.

Enligt 3 § jordförvärvslagen skall förvärvstillstånd vägras, om anledning
finnes till antagande att egendomen skulle bli vanskött i förvärvarens ägo
eller att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom

312

stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av
egendomen, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av
byggnader eller annat som tarvas för egendomens brukande. Förvärvstillstånd
skall enligt 4 § första stycket, där ej annat föranledes av bestämmelsen
i andra stycket, också vägras dels där anledning finnes till antagande
att förvärvaren vill åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering
eller, vad angår egendom med jordbruk, i annat syfte än att själv
ägna sig åt detta, dels där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott,
som jämte annan fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål
lämpad brukningsenhet eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens
bestånd eller ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen
franskiljes, dels ock där fanget medför att skilda brukningsenheter, vilka
kunna anses lämpade för sitt ändamal, eller andelar i dylika brukningsenheter
sammanföras i en ägo. Enligt andra stycket i sistnämnda paragraf må
dock tillstand meddelas, om fanget kan väntas medföra övervägande nvtta
för jordbiuket eller för näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren
har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särkilt skäl föreligger
att godtaga fånget.

De i 3 § och vissa av de i 4 § angivna avslagsgrunderna äro uppenbart av
den natur, att ett avslag, om det skall grundas på en någorlunda säker
bedömning av förebragt utredning, som regel förutsätter, att sökanden haft
tillfälle att yttra sig över utredningen. Vad särskilt angår de i 4 § angivna
a\ slagsgrunderna är att märka, att dessa icke äro ovillkorliga, varför det
ur utredningssynpunkt är av vikt att tillfälle beredes sökanden att visa,
huruvida undantagsbestämmelsen i andra stycket är tillämplig. Kommunicering
i hithörande fall är därför otvivelaktigt ägnad att minska den av
lantbruksnämnden vitsordade osäkerhet i bedömningen, som vidlåder avgörandena.

Lantbruksnämnden befarar emellertid att en skriftlig kommunicering i
många fall skulle bidraga till »att ytterligare skärpa motsättningen mellan
sökandes påståenden och nämndens uppfattning om trovärdigheten därav».
Även lantbruksstyrelsen har uttalat att om en regelmässig kommunicering
av ortsombuds yttranden i förevarande slag av ärenden komme till stånd,
anledningen till motsättningar mellan jordförvärvare och ort sombud skulle
bli större än för närvarande och att vissa svårigheter att rekrytera ortsombud
därigenom måhända skulle uppstå. Att irritationen mot nämnderna
kan vara stor, ja större än mot andra myndigheter, framgår visserligen av
härstädes anförda klagomål. Jag har emellertid svårt att förstå att irritationen
skulle bli större, om tillfälle beredes sökande att yttra sig över förebragt
utredning. Snarare synes det mig finnas anledning tro att sökanden
skulle ha stöne respekt för ett avgörande, som grundas på en utredning
aom han fått medverka till. Jag vill härvid fästa uppmärksamheten på
att vad som skall kommunicera med sökanden icke är påstående om viss

313

avsikt utan i stället de faktiska omständigheter som exempelvis ger anledning
antaga viss avsikt med förvärvet. Men även om det förhölle sig så
att en regelmässig kommunicering i hithörande ärenden skulle skärpa motsättningarna
mellan jordförvärvare och nämnderna — ett påstående som
helt saknar stöd i erfarenheter från de områden, där kommuniceringsprincipen
iakttages — är olägenheten härav dock mindre än olägenheten av att
avslagsbeslut fattas på grundval av bristfällig utredning. För förtroendet
till nämnderna är det av fundamental vikt att den av lantbruksnämnden
vitsordade osäkerheten i bedömningen av hithörande ärenden minskas så
mycket som möjligt.

Mot en regelmässig kommunicering i hithörande fall har även framhållits
att en sådan ordning är ägnad att fördröja avgörandena och att detta
är till men för säljaren. Tiden för avgivande av yttrande kan emellertid
begränsas. Kommuniceringen av utredningsmaterialet behöver därför icke
fördröja det slutliga avgörandet i sådan mån att fördröjningen kan medföra
verkligt men för säljaren. Det är att märka, att sökanden äger anföra
besvär över ett avslagsbeslut och att benägenheten att klaga torde vara
större, om hans synpunkter på utredningsmaterialet icke kommit under
bedömning i första instans. Det dröjsmål, som en kommunicering kan orsaka,
torde därför — som jämväl framhållits i ett remissyttrande i det
inledningsvis berörda ärendet — vara en ringa olägenhet i jämförelse med
fördelarna.

Det anförda torde ge vid handen att kommunicering av utredningsmaterial,
som anses böra föranleda avslag av ansökning om jordförvärvstillstånd
på någon av de i 3 och 4 §§ angivna grunderna, är av sådan betydelse ur
rättssäkerhetssynpunkt att de åberopade skälen mot kommunicering i regel
icke rimligen kunna föranleda till ett eftergivande av vad som är påkallat
ur nämnda synpunkt. Jag anser därför att kommunicering som regel bör
ske, när utredningsmaterialet anses tala för ett avslag av ansökningen. Jag
vill tillägga att ett genomförande av besvärssakkunnigas nyligen framlagda
förslag torde göra kommunicering obligatorisk i nu aktuella fall. Enligt
8 kapitlet 5 § i de sakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964:27) skall sålunda med visst undantag, som saknar aktualitet
i förevarande fall, såsom huvudregel gälla att myndighet — om vad som
annorledes än genom viss part tillföres ärende kan vara av betydelse för
dess avgörande — skall giva honom till känna vad salunda förekommit.
Handling skall i sådant fall delgivas honom och tillfälle därjämte lämnas
honom att inom utsatt tid yttra sig över densamma. Vad sålunda stadgats
skall enligt förslaget dock ej gälla, där tillkännagivande av särskild anledning
finnes obehövligt eller med ärendets avgörande icke kan anstå eller
hinder eljest möter.

Lantbruksstyrelsen har för sin del uttalat att kommunicering genom lantbruksnämnds
försorg av utredning i jordförvärvsärende synes böra ske i

314

sådana fall, där utredningen synes kunna föranleda avslag enligt 3 § och
4 § första stycket första punkten jordförvärvslagen och där nämnden finner
ärendet vara tveksamt samt bedömer att en kommunicering kan komma
att tillföra utredningen uppgifter av betydelse för ärendets avgörande.
Enligt min mening finns det icke tillräckliga skäl att begränsa kommuniceringsskyldigheten
till de fall, där nämnden finner ärendet vara tveksamt
och bedömer att en kommunicering kan komma att tillföra utredningen
uppgifter av betydelse för avgörandet. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det,
på sätt framgår av det sagda, av väsentlig betydelse att — till förekommande
av felbedömningar — kommunicering i regel sker i alla de fall, där
utredningsmaterialet synes kunna föranleda avslag enligt 3 och 4 §§ jordförvär
vslagen.

Lantbruksstyrelsen har uppgivit att kommunicering i ärenden rörande
ansökningar om jordförvärvstillstånd knappast förekommer i andra fall än
da sökanden hemställt därom. Av förut anförda skäl är enligt min mening
angeläget att denna ur rättssäkerhetssynpunkt betänkliga praxis snarast
ändras. Da styrelsen åtminstone i viss utsträckning delar min uppfattning
i kommuniceringsfrågan, vill jag ifrågasätta huruvida det icke finnes skäl
för styrelsen att, mot bakgrunden av vad besvärssakkunniga föreslagit och
jag i detta ärende anfört, taga under övervägande att fästa lantbruksnämndernas
uppmärksamhet på vikten av att kommunicering sker i här berörda
fall.

Lantbruksstyrelsen har givit uttryck åt den uppfattningen att kommunicering
icke bör ske i sådana fall, där avslag överväges med stöd av 5 § jordförvärvslagen,
dvs. fall, där den egendom ansökningen avser finnes böra
tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter. Till stöd för sin uppfattning att kommunicering
i dessa fall icke erfordras har styrelsen framhållit att avslagsbeslut
i dessa fall grundar sig på överväganden av rationaliserings- och fastighetsbildningsnatur
och att det därför icke kunde förväntas att sökanden
i dessa avseenden skulle kunna tillföra utredningen några synpunkter av
betydelse för ärendets avgörande. Helt visst torde det i många och kanske
de flesta fall förhålla sig så att sökandena, när det gäller rationaliseringsoch
fastighetsbildningsfrågor, icke kunna tillföra utredningen några synpunkter
av betydelse för avgörandet. Detta är dock något som man icke
kan pa förhand med säkerhet veta. Sökanden kan ju känna till omständigheter,
som är av betydelse ur rationaliseringssynpunkt och som kunna vara
obekanta för vederbörande lantbruksnämnd och dess tjänstemän. Med
hänsyn härtill anser jag för min del övervägande skäl tala för att ansökningar
i ärenden av nu aktuellt slag i allmänhet icke avslås, innan tillfälle
beretts sökanden att yttra sig över utredningen. Frågan huruvida kommunicering
i nu berörda fall bör ske eller icke ger emellertid otvivelaktigt utrymme
för olika meningar. År fråga om vilken av två eller flera fastighets -

315

ägare som bör får förvärva viss jord för komplettering av ofullständigt
jordbruk, synes mig dock kommunicering alltid böra ske.

I sitt utlåtande har lantbruksstyrelsen i förbigående nämnt att styrelsen
för sin del, i överensstämmelse med vad som är praxis i Kungl. Maj:ts
kansli, aldrig nekat klagande som så begärt att, innan styrelsen fattar
beslut över hos styrelsen anförda jordförvärvsbesvär, till styrelsen inkomma
med påminnelser i anledning av vad lantbruksnämnden anfört i sitt yttrande
över besvären. Med hänsyn till vad sålunda upplysts vill jag framhålla
att kommunicering icke bör göras beroende av en så irrelevant omständighet
som att klaganden begärt kommunicering eller icke. Det förhåller
sig ju så att allmänhetens kunskap om förvaltningsförfarandet är ringa.
Många klagande förstå därför icke att de kunna begära att få yttra sig
över vad underinstansen kommer att anföra i sitt utlåtande över besvären.
Enligt min mening bör en överinstans som regel icke ogilla anförda besvär
utan att klaganden haft tillfälle att yttra sig över det material, på vilket
avgörandet är avsett att grundas. Som kommunicering såsom förut nämnts
icke heller förekommer hos lantbruksnämnderna, kan det alltså med nuvarande
ordning inträffa att tillståndsfrågan i alla tre instanserna avgöres
utan att sökanden i någon instans fått tillfälle att yttra sig över det material,
varpå avgörandena grundats. Ur rättssäkerhetssynpunkt framstår en
dylik ordning som synnerligen betänklig. Det är självfallet att med en sådan
ordning felbedömningar icke kunna undvikas. Även om några uttryckliga
föreskrifter icke meddelats om kommunicering i besvärsmål, bör därför enligt
min mening, där ej särskilda skäl föranleda till annat, tillfälle beredas
klagande att — innan besvärsärendet avgöres — avgiva påminnelser över
yttrande, som avgivits i anledning av anförda besvär, oberoende av om
begäran härom framställts av klaganden eller icke. Denna ordning torde
också numera tillämpas av alltfler besvärsinstanser inom förvaltningen.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

316

4. Enligt universitetsstatutema äger universitetskanslern efter
framställning av fakultet eller sektion antaga oavlönad docent.
Fråga om kanslern i samband med prövning av besvär över beslut,
varigenom sektion i anledning av ansökan om docentur beslutat
att ej göra framställning om docentur hos kanslern, äger antaga
klaganden till docent. Tillika fråga om ledamöter av sektion på
grund av vissa av sektionen vidtagna åtgärder varit av jäv hindrade
att handlägga ansökan om docentur

Enligt 121 § 1 mom. andra stycket universitetsstatutema den 6 april
1956 (nr 117) antages oavlönad docent av kanslern för rikets universitet
efter framställning av vederbörande fakultet eller sektion.

I 146 § universitetsstatutema stadgas vidare, att den som önskar bliva
antagen till oavlönad docent i viss vetenskap skall göra ansökan därom
hos fakulteten eller sektionen. Vid ansökningen skola fogas de betyg, vetenskapliga
arbeten och andra handlingar, med vilka han vill styrka sin skicklighet.
Enligt stadgandet må ej någon antagas till oavlönad docent, utan att
det prövas nyttigt för den vetenskapliga forskningen eller undervisningen
och han styrkt erforderlig skicklighet som vetenskapsidkare och lärare.
Fakulteten eller sektionen må, om skäl äro därtill, inhämta yttrande i ärendet
från en eller, efter kanslerns medgivande, flera särskilda sakkunniga.
Vidare stadgas, att det åligger sökande att genom lärarprov styrka sin
skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Lärarprov förelägges
av fakulteten eller sektionen med iakttagande av de närmare bestämmelser
kanslern meddelar. Kan sökande redan anses ha styrkt erforderlig skicklighet,
må kanslern på framställning av fakulteten eller sektionen befria
honom från lärarprov. Anser fakulteten eller sektionen, att sökanden bör
antagas till docent, skall den göra framställning därom hos kanslern.

Enligt 167 § i statuterna äger den som icke åtnöjes med beslut av myndighet
vid universitet hos kanslern söka ändring genom besvär, där ej
annorlunda är stadgat.

Doctorn philosophiae Erich Wittenberg ansökte i april 1948 om docentur
i »idé- och lärdomshistoria» vid Lunds universitet. Framställningen
avslogs av den dåvarande humanistiska sektionen. I anledning av ny
docentansökan i maj 1948 avseende »politisk idéhistoria» utsågos två sakkunniga,
av vilka den ene kompetensförklarade och den andre inkompetensförklarade
Wittenberg. Humanistiska sektionen avslog även den andra ansökningen.
Häröver anförde Wittenberg besvär, som av universitetskanslern
lämnades utan bifall. Kungl. Maj:t, varest Wittenberg fullföljde talan,
lämnade i resolution den 31 mars 1950 besvären utan bifall. Dessförinnan
hade Kungl. AEaj:t inhämtat utlåtande från en professor i Uppsala, vilken
jämväl inkompetensförklarade Wittenberg.

317

Sedan Wittenberg i december 1958 hos historisk-filosofiska sektionen av
humanistiska fakulteten vid universitetet på nytt ansökt om docentur i
»idé- och lärdomshistoria», beslöt sektionen vid sammanträde den 13 mars
1959 att ansökningen icke då skulle föranleda någon sektionens åtgärd,
därvid tillädes att Wittenberg icke fullgjort vad i 146 § statuterna föreskrevs
om att vid ansökan om docentur skulle fogas de betyg och vetenskapliga
arbeten varmed sökanden ville styrka sin skicklighet. Häröver
anförde Wittenberg besvär hos universitetskanslern. Denne återförvisade
ärendet till sektionen, som därefter utsåg professorn i idé- och lärdomshistoria
i Uppsala Sten Lindroth att avge yttrande i ärendet. Denne förklarade
Wittenberg inkompetent till den sökta docenturen. Vid sammanträde
den 11 december 1959 avstyrkte sektionen Wittenbergs besvär, därvid
dock professorn i teoretisk filosofi Gunnar Aspelin bemötte Lindroths
utlåtande och för sin del fann Wittenberg kompetent till den sökta docenturen.
Universitetskanslern inhämtade yttrande av f. d. professorn i idéoch
lärdomshistoria i Uppsala J. Nordström. Denne anförde i sitt utlåtande,
att Wittenberg icke kunde anses äga tillräcklig vetenskaplig skicklighet
för docentur i hela ämnet »idé- och lärdomshistoria» men väl till en docentur
av mera begränsad omfattning, av Nordström benämnd »den moderna
samhällsvetenskapens och historiografiens idé- och lärdomshistoria». I resolution
den 11 mars 1960 ogillade universitetskanslern besvären under anförande
av skäl, vilka i huvudsak överensstämde med vad Nordström anfört.

Sedan Wittenberg hos sektionen ånyo ansökt om docentur i — såsom
han slutligt angav — »modern idé- och lärdomshistoria» och Lindroth avböjt
att avgiva nytt sakkunnigutlåtande, beslöt sektionen vid sammanträde
den 13 maj 1960, med hänsyn till att Wittenbergs produktion låge
inom olika ämnesområden, att utse en kommitté av berörda ämnesrepresentanter
för att till sektionen inkomma med förslag till yttrande och beslut
i ärendet. Sedan kommittén enhälligt avgivit utlåtande, som i sak överensstämde
med tidigare inkompetensförklaringar av Wittenberg, beslöt
sektionen vid sammanträde den 30 maj 1960 med 10 röster mot 2 att icke
göra någon framställning om docentur för Wittenberg. Mot beslutet anförde
Wittenberg besvär. Sektionen beslöt vid sammanträde den 30 september
1960 med 11 röster mot 2 att avstyrka besvären.

I beslut den 29 september 1960 anmodade universitetskanslern sektionen
att före den 1 november 1960 förelägga Wittenberg att genom lärarprov
styrka sin skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Vid sammanträde
den 14 oktober 1960 beslöt sektionen emellertid att hos kanslern hemställa
att han måtte taga sin anmodan om lärarprov under övervägande.
Framställningen föranledde, enligt svarsskrivelse den 18 oktober 1960, icke
annan åtgärd från kanslerns sida än att han bestämde den tid, inom vilken
lärarprov skulle anordnas, till den 15 november 1960. Vid sammanträde
den 28 oktober 1960 beslöt sektionen bereda Wittenberg tillfälle att full -

318

följa sin docentansökan med avläggande av lärarprov, oaktat kanslern —
enligt vad sektionen uttalade — icke ägde rätt anmoda sektionen att förelägga
Wittenberg lärarprov. Wittenberg höll provföreläsning den 8 november.
Sedan särskilt utsedda kommitterade för bedömande av lärarprovet —
bland dem professorn Aspelin — enhälligt avgivit det yttrandet att Wittenberg
enligt deras mening icke kunde anses ha genom sitt lärarprov styrkt
erforderlig skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning inom det
vetenskapsområde, hans docentansökan avsåg, beslöt sektionen vid sammanträde
den 11 november 1960 meddela kanslern att sektionen instämde
med bedömningskommittén.

Universitetskanslern förklarade i beslut den 13 december 1960 — under
åberopande av att Wittenberg icke styrkt föreskriven skicklighet att meddela
vetenskaplig undervisning inom den vetenskap, som av honom slutligt
angivits i besvären — att besvären icke föranledde någon vidare åtgärd
från hans sida.

I skrivelse den 11 november 1960 gjorde sektionen framställning hos
Kungl. Maj:t om åtgärder i syfte att bringa klarhet i hur bestämmelserna
i 146 § universitetsstatuterna angående docentförordnande skulle tillämpas.
Efter remiss avgav kanslern utlåtande häröver den 20 december 1960.
Kungl. Maj :t fann enligt beslut den 20 januari 1961 framställningen icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan professorn Aspelin och Wittenberg hos universitetskanslern gjort
framställningar om att Wittenberg måtte utnämnas till docent och universitetskanslern
den 20 december 1962 översänt ansökningshandlingarna till
sektionen för prövning och avgörande, anmanades Wittenberg den 22 januari
1963 av sektionens sekreterare att till sektionen göra framställning
om docentförordnande med bifogande av erforderliga handlingar.

Wittenberg ingav emellertid icke någon ny ansökan utan hemställde den
28 januari 1963 hos universitetskanslern att denne måtte återkalla sin den
20 december 1962 gjorda remiss. Därjämte ingav Wittenberg den 7 februari
1963 en skrift till sektionen. I denna gjorde han gällande att den sektionsmajoritet,
som tidigare avgjort hans ärende, vore jävig att behandla hans
nu gjorda ansökan om docentur.

Sektionen beslöt vid sammanträde den 8 februari 1963 att avvisa jävsinvändningen
samt bordläde ärendet till dess sektionens beslut i jävsfrågan
vunnit laga kraft.

Universitetskanslern fann enligt resolution den 21 februari 1963 Wittenbergs
den 28 januari 1963 gjorda framställning icke föranleda någon kanslerns
åtgärd. Resolutionen expedierades den 22 februari 1963 till sektionen.
Wittenberg erhöll icke del av densamma förrän den 20 mars 1963.

Sedan Wittenberg anfört besvär över sektionens beslut den 8 februari
1963 och kanslern — som fann vad Wittenberg i jävsavseende andragit

319

icke innefatta laga jäv — den 22 maj 1963 lämnat besvären utan bifall,
anförde Wittenberg besvär över sistnämnda beslut hos Kungl. Maj:t.

I en den 3 maj 1963 hit inkommen skrift anhöll Wittenberg, att JO måtte
till prövning upptaga frågan om förevarande saks behandling i dess helhet
och i alla dess detaljer samt vidtaga de åtgärder, vartill denna prövning
kunde giva anledning. Wittenberg gjorde i klagomålen särskilt gällande,
att sektionen förfarit felaktigt, när sektionen vid sammanträdet den 8
februari 1963 avvisade hans jävsanmälan. Enligt hans mening hade nämligen
sektionen vid prövningen av hans ansökningar om docentur genomgående
undanskjutit de sakliga och objektiva hänsynen vid prövningen av
hans vetenskapliga kompetens och hans lärarskicklighet. Sektionen hade
även sökt förhindra att en objektiv sakkunnigprövning av hans kompetens
till den sökta docenturen kom till stånd samt att han erhöll tillfälle att avlägga
lärarprov. Han anmärkte jämväl mot att han icke förrän den 20
mars 1963 delgivits universitetskanslerns beslut den 21 februari 1963.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Jag vill till en början framhålla, att jag icke ingår i någon prövning av
frågan om Wittenberg är kompetent att erhålla docentur. Vad jag prövar
i anledning av klagomålen är allenast huruvida Wittenbergs ansökningar
handlagts på ett korrekt sätt.

Handläggningen av den ansökan om docentur, som avstyrktes av sektionen
den 11 december 1959 och slutligt avgjordes genom universitetskanslerns
resolution den 11 mars 1960, ger enligt min mening icke anledning till
någon kritik.

Eftersom sektionen i sin framställning till Kungl. Maj:t gjort gällande
att universitetskanslern i sitt beslut den 11 mars 1960 — utan att äga befogenhet
därtill enligt universitetsstatutema eller eljest —- uttalat sig om
Wittenbergs kompetens i ett ämnesområde av mindre omfattning än det,
som den då aktuella ansökningen avsåg, vill jag framhålla följande. I det
klandrade uttalandet anförde kanslern, att det av den sakkunnigutredning
som förelåg enligt hans mening framgick, att Wittenberg inom det vetenskapsområde,
hans verksamhet omfattade, ägde för antagande till docent
erforderlig skicklighet som vetenskapsidkare. Något författningsenligt hinder
för kanslern att i skälen till sitt beslut ange vad han ansåg framgå av
utredningen förelåg icke. Det kan icke heller anses ha varit sakligt opåkallat
att kanslern vid sin prövning av besvären gav uttryck åt sin uppfattning.
Denna hade stöd i vad professorerna Aspelin och Nordström anfört i sina
utlåtanden. Jag kan sålunda icke finna att fog fanns för sektionens kritik
mot kanslern i denna del. Det förhållandet att sektionen i en framställning
till Kungl. Maj:t rörande kanslern tillkommande befogenheter uttalade sin
mening härutinnan kan å andra sidan icke uppfattas såsom en mot Wittenberg
riktad åtgärd, ägnad att försvåra för honom att erhålla docentur.

320

Vad därefter angår handläggningen av Wittenbergs förnyade ansökan om
docentur — denna gång i det mera begränsade ämnesområdet »modern
idé- och lärdomshistoria» — har kritik riktats mot sektionens beslut den
13 maj 1960 att utse en kommitté av ämnesrepresentanter för att till sektionen
inkomma med förslag till yttrande och beslut i ärendet. Kanslern
har sålunda anmärkt att kommittémedlemmarna tillhörde den majoritetsgrupp,
som varit föremål för Wittenbergs angrepp. Enligt kanslerns mening
var denna form för ärendets beredning klart olämplig och ägnad att förringa
tilltron till bedömningens opartiskhet. Det hade helt visst varit önskvärt
att uppdraget lämnats till någon eller några sakkunniga professorer
som icke tidigare tagit ställning till Wittenbergs arbeten. Huruvida möjlighet
härtill fanns framgår icke av utredningen, men det torde kunna för visst
antagas att denna möjlighet var mycket begränsad. För övrigt torde sektionen
ha ägt taga ställning till den nya ansökningen utan att ärendet beretts
av någon kommitté. Vad sektionen hade att pröva var ju huvudsakligen
endast om Wittenbergs tidigare prövade arbeten dokumenterade kompetens
till docentur i ett ämnesområde som var mera begränsat än det som
avsågs med den tidigare ansökningen. Sektionsmedlemmarnas ställningstaganden
till den tidigare ansökningen medförde icke jävshinder för dem att
deltaga i prövningen av den senare ansökningen. Enbart den omständigheten
att sektionsmajoriteten utsatts för angrepp av Wittenberg medförde
givetvis icke hinder för dem att deltaga i prövningen. En annan uppfattning
skulle innebära att vem som helst skulle genom att framkasta obestyrkta
beskyllningar kunna göra alla befattningshavare vid en myndighet
jäviga. Mot bakgrunden av vad nu sagts kan jag icke finna fog för kritik
mot sektionens åtgärd att utse en kommitté att bereda ärendet eller mot
utseendet av ledamöter i denna.

Vid min granskning av handlingarna har jag icke heller funnit fog för
någon kritik mot sektionens beslut den 30 maj 1960 att icke göra framställning
om docentur för Wittenberg eller mot beslutet den 30 september
1960 att avstyrka Wittenbergs besvär över beslutet den 30 maj 1960.

Beträffande sektionens åtgärder i anledning av universitetskanslerns anmodan
den 29 september 1960 till sektionen att anordna lärarprov med
Wittenberg får jag anföra följande.

Av utredningen framgår att sektionen icke genast ställde sig kanslerns
anmodan till efterrättelse. I stället anhöll sektionen i skrivelse till kanslern
den 14 oktober 1960, att han måtte taga i övervägande sin den 29 september
1960 gjorda anmodan till sektionen att förelägga Wittenberg att genom
lärarprov styrka sin skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Vid
sammanträde den 28 oktober 1960 uttalade sektionen även att universitetskanslern,
såvitt sektionen tolkade statuterna riktigt, icke ägde rätt att ge
sektionen ifrågavarande anmodan. På grund av denna uppfattning hinn
sektionen även skäl att den 11 november 1960 göra framställning till Kungl.

321

Maj:t med hemställan om åtgärder i syfte att bringa klarhet i hur bestämmelserna
i 146 § universitetsstatutema angående docentförordnande skulle
tillämpas.

I framställningen till Kungl. Maj:t anförde sektionen beträffande kanslerns
anmodan följande.

En dylik anmodan torde aldrig förut av kanslern ha tillställts någon
fakultet eller sektion och är enligt sektionens mening icke förenlig med universitetsstatuterna.
Sektionen har städse ansett och anser alltjämt, att en
förutsättning för det numera obligatoriska lärarprovet för docentur är, att
vederbörande fyller det huvudkrav, som statuterna uppställer i fråga om
vetenskaplig skicklighet. Sektionen finner det otjänligt och obilligt, att
någon som enligt sektionens mening icke fyller de vetenskapliga krav, vilka
erfordras för docentanställning, skall tvingas avlägga lärarprov.

Avslutningsvis vill sektionen framhålla följande: Som redan anförts är
det samma produktion, som ligger till grund för Wittenbergs docentansökningar
nu som under åren 1948—50. Wittenberg har ej inlämnat någon
skrift som styrkt, att han under de senaste tio åren varit nämnvärt vetenskapligt
verksam. Någon sådan framställning från sektionen, som enligt
universitetsstatutema 146 § skall ligga till grund för att kanslern skall
kunna förordna Wittenberg till docent föreligger icke. De skiftande ämnesbeteckningar,
som Wittenberg använt, kan icke förtaga intrycket, att vad
kanslern synts vara beredd att göra är att revidera det beslut i ärendet,
som Eders Kungl. Maj:t fattade den 31 mars 1950.

I sitt yttrande hit anförde sektionen följande.

Sektionen anser, att om en sökande till docentur av sektionen icke anses
ha styrkt sin vetenskapliga skicklighet, sektionen icke kan göra framställning
till kanslern om docentur för den sökande. Det har enligt stadig praxis
vid universitetet i Lund under sådana förhållanden icke ansetts motiverat
att förelägga sökanden lärarprov. Orsaken härtill är den, att emedan lärarprovet
är offentligt det ansetts olämpligt att den sökande måste underkasta
sig detta, i det fall fakulteten, respektive sektionen tidigare icke funnit eller
senare icke skulle finna att den vetenskapliga skickligheten tillräckligt
styrkts. Hittills tillämpad praxis att först bedöma den vetenskapliga skickligheten
och då denna befunnits styrkt anordna lärarprov synes sektionen
med hänsyn till den sökande vara riktig och välbetänkt och helt förenlig
med föreskrifterna, enligt vilket den erforderliga skickligheten som vetenskapsidkare
under alla omständigheter skall vara styrkt. Sektionen förmenar
än vidare, att även vid besvär över en fakultets eller en sektions
beslut att icke göra framställning om docentförordnande för någon, som
ansökt därom, frågan om den vetenskapliga skickligheten först bör vara
avgjord, innan lärarprov anordnas.

Universitetskanslern anförde i sitt tidigare nämnda utlåtande till Kungl.
Maj:t den 20 december 1960 bl. a. beträffande de befogenheter som i lorevarande
hänseende tillkommo kanslern i anledning av besvären.

Jag vill hänvisa till 146 § 2 inom., universitetsstatutema, där det sägs:
»Det åligger sökande att genom lärarprov styrka sin skicklighet att med 11

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

322

dela vetenskaplig undervisning. Lärarprov förelägges av fakulteten eller
sektionen med iakttagande av de närmare bestämmelser kanslern meddelar».
Jag erinrar i detta sammanhang även om bestämmelsen i 8 J 3 mom.
samma statuter att kanslern äger rätt att av andra myndigheter påkalla
de upplysningar och det biträde, som erfordras för hans ämbetsutövning
och av myndigheterna kunna lämnas. Såvitt jag har mig bekant, finnes
ingen föreskrift av innebörd att fritaga sektionen från att lämna sådant
biträde, exempelvis genom införskaffande av sakkunnigutlåtanden eller genom
anordnande av lärarprov. Jag finner det därför synnerligen anmärkningsvärt
att sektionen, då den ej av eget initiativ verkställt i statuterna
föreskriven utredning angående den sökandes lärarskicklighet, motsatt sig
min begäran om fullständigande av utredningen i ärendet. Det förefaller
mig, som om sektionen icke uppmärksammat, att statuterna i deras nuvarande
lydelse icke göra föreläggande av lärarprov beroende av att de
förutom sökandens skicklighet såsom lärare uppställda villkoren för docentförordnande
föreligga. Gällande statuter skilja sig på denna punkt från vad
som stadgades i motsvarande författningsrum (73 §) närmast före verkställd
ändring däri år 1943.

Kanslern framhöll, att han ansett det vara nödvändigt att Wittenbergs
skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning blev klarlagd. Av professorerna
Nordströms och Aspelins uttalanden syntes nämligen framgå
att Wittenbergs produktion inrymde arbeten av den kvalitet, som brukade
fordras för docentkompetens — ehuru det vore oklart, hur hans kompetensområde
lämpligen skulle kunna benämnas — men, såvitt framginge avhandlingarna,
hade Wittenberg ej bedrivit någon form av lärarverksamhet.

Kanslern anförde avslutningsvis.

Sammanfattningsvis gör jag gentemot sektionen såsom min uppfattning
i sak gällande, att kanslern vid besvär över sektionens beslut enligt 146 §
universitetsstatuterna äger rätt att föreskriva den ändring till vilken kanslern
finner skäl, samt att kanslern under handläggning av ett besvärsärende
är berättigad införskaffa all den utredning, han finner erforderlig för en
objektiv och allsidig prövning av ärendet. Motsvarande gäller givetvis i än
högre grad, då besvär anföras hos Kungl. Maj:t över beslut av kanslern.
— Skulle denna uppfattning av besvärsprövningens innebörd vara oriktig,
är det rättsskydd helt illusoriskt, som universitetsstatuterna avse att bereda
genom bestämmelserna i 167 § om rätt att hos kanslern, och i sista
hand hos Kungl. Maj:t, söka ändring genom besvär. En sådan konsekvens
synes mig klart stridande såväl mot universitetsstatuternas tydliga bestämmelser
som mot svensk rättsuppfattning över huvud.

För egen del får jag i denna fråga framhålla följande.

Det är universitetskanslern ensam som enligt universitetsstatuterna antager
oavlönad docent. Den föreskrivna ordningen att framställning om
docentur icke skall göras av sökanden direkt hos kanslern utan genom vederbörande
fakultet eller sektion innebär, att den lokala myndigheten skall
göra den grundläggande utredningen i ärendet och, om sökandens kvalifika -

323

tioner anses vara otillräckliga, kunna vägra att föra ärendet vidare till
kanslern.

Sektionen synes i första hand grunda sin uppfattning om att kanslern
icke ägt anmoda sektionen att anordna lärarprov på den av sektionen hävdade
meningen att kanslern icke äger antaga docent utan framställning
från vederbörande fakultets eller sektions sida och att anordnande av lärarprov
vid sådant förhållande var meningslöst.

Enligt vad jag erfarit är man på universitetshåll allmänt av den mening,
varåt sektionen givit uttryck, nämligen att kanslern icke äger att i samband
med prövning av dylika besvär antaga klaganden till docent. Till
stöd för denna uppfattning har främst åberopats ordalydelsen av det inledningsvis
återgivna stadgandet i 121 § universitetsstatutema, enligt vilket
oavlönad docent antages av kanslern efter framställning av vederbörande
fakultet eller sektion. Det hävdas härvid att stadgandet avfattats under
hänsynstagande till att universiteten och dess organ äga befogenheter som
icke kunna åsidosättas av överordnade statliga myndigheter. En sådan
befogenhet skulle vara att med bindande verkan avgöra om den vetenskapliga
forskningen och undervisningen har behov av viss docentur och om
sökande till docentur styrkt erforderlig skicklighet.

Det är dock vanskligt att sluta sig till kanslerns befogenheter i förevarande
hänseende enbart av ordalagen i 121 § universitetsstatutema.
Ser man saken i dess sammanhang kunna flera skäl anföras till stöd för
kanslerns uppfattning.

Det tillkommer endast fakultet eller sektion att besluta om bedömning
av disputationsprov. Enligt 119 § 3 mom. tredje stycket universitetsstatuterna
må nämligen besvär ej anföras över fakultets eller sektions bedömning
av disputationsprov. Skulle befogenhet finnas för universitetsmyndigheterna
att ensamma avgöra om den vetenskapliga forskningen och
undervisningen har behov av viss docentur och om sökande till docentur
styrkt erforderlig skicklighet, synes detta ha bort komma till uttryck i
universitetsstatutema genom uttrycklig bestämmelse om att besvär ej må
anföras över fakultets eller sektions beslut att icke göra framställning till
kanslern om docentur för viss sökande. Så har emellertid icke skett. Av
167 § universitetsstatutema framgår i stället klart att ändring i sådant
beslut kan sökas genom besvär hos kanslern. Sådan ändring kan emellertid
icke åstadkommas om fakulteten eller sektionen skulle ha något slags vetorätt.
Såsom kanslern framhållit skulle besvären vara meningslösa, om han
icke ägde att mot fakultetens eller sektionens vilja antaga klagande till
docent. Det står också helt i överensstämmelse med allmänna förvaltningsriittsliga
principer att anse att kanslern, sedan ärendet genom besvär förts
upp till honom, äger de funktioner som eljest tillkommer fakulteten eller
sektionen. I enlighet härmed skulle kanslern i sådant fall äga att utreda
och pröva ärendet i hela dess vidd.

324

Nu berörda tvistefråga hör till de spörsmål som kunna finna sin lösning
endast genom ett auktoritativt och klargörande uttalande av Kungl. Maj:t
i besvärsärende eller eljest.

Vilken mening man än må ha om kanslerns befogenhet att i samband
med besvär förordna om docentur — själv anser jag övervägande skäl tala
för den mening kanslern uttalat — synes mig dock någon tvekan icke
kunna råda om att kanslern i ett besvärsärende av förevarande slag äger
befogenhet och skyldighet att föranstalta om att den utredning, som enligt
hans mening är objektivt påkallad för att pröva besvären, förebringas.
Enligt vedertagna förvaltningsrättsliga grunder torde kanslern härvid liksom
andra besviirsmyndigheter i princip äga samma befogenheter i utredningshänseende
som tillkomma den underordnade instansen. I enlighet härmed
äger kanslern i ärenden av hithörande slag förordna om lärarprov.
Att kanslern äger uppdraga åt fakultet eller sektion att anordna sådant
prov framgår av bestämmelserna i 8 § 3 mom. andra punkten universitetsstatutema,
enligt vilka kanslern äger av andra myndigheter påkalla de
upplysningar och det biträde, som erfordras för hans ämbetsutövning och
av andra myndigheter kunna lämnas.

Beträffande det nu aktuella fallet synes mig kanslern ha förebragt vägande
skäl för att han icke borde taga ställning till besvären förrän Wittenberg
undergått lärarprov. Föreläggande av lärarprov har icke i universitetsstatuterna
eller eljest gjorts beroende av att sökanden styrkt erforderlig
skicklighet som vetenskapsidkare. För övrigt torde provföreläsning kunna
vara av betydelse för att styrka skicklighet även i sistnämnda hänseende.

Jag finner sålunda att kanslern ägde anmoda sektionen att förelägga
Wittenberg att genom lärarprov styrka sin skicklighet att meddela vetenskaplig
undervisning.

Att sektionen i denna fråga hade en annan uppfattning och i enlighet
härmed hemställde att kanslern skulle ompröva sitt beslut om lärarprov
är självfallet icke av beskaffenhet att kunna läggas sektionens härför ansvariga
ledamöter till last såsom fel.

Av samma skäl kan någon kritik icke riktas mot sektionen för att den
gjorde framställning till Kungl. Maj:t om åtgärder i syfte att bringa klarhet
i hur bestämmelserna i 146 § universitetsstatutema angående docentförordnande
skola tillämpas.

Mot sektionens bedömning av Wittenbergs lärarprov har i detta ärende
icke åberopats någon omständighet, som enligt min mening ger fog för
kritik mot sektionen.

Vad därefter angår sektionens beslut den 8 februari 1963 att avvisa
Wittenbergs jävsanmälan är följande att beakta.

Wittenberg har härstädes förklarat att hans jävsanmälan riktade sig
mot de sektionsmedlemmar som enligt kanslersämbetets utredning vid
handläggningen av ärendet »icke iakttagit den saklighet och objektivitet

325

som kräves». Wittenberg har till stöd härför åberopat vissa av kanslern
i utlåtandet den 20 december 1960 gjorda, starkt kritiska uttalanden mot
sektionen. Sålunda anfördes, såsom förut berörts, att sektionens åtgärd den
13 maj 1960 att utse en kommitté för att inkomma med förslag till yttrande
och beslut vore »klart olämplig och ägnad att förringa tilltron till
bedömningens opartiskhet». Vidare uttalade kanslern att »sektionens majoritet
har på för ärendets handläggning avgörande punkter motsatt sig»
kanslerns åtgärder i syfte »att få till stånd en noggrann, allsidig och objektiv
prövning av den sökandes skicklighet som vetenskapsidkare och lärare».
Slutligen förklarade kanslern att han ej kunde värja sig från intrycket att
sektionens framställning den 11 november 1960 till Kungl. Maj:t tillkommit
i syfte att utöva otillbörlig påverkan av kanslerns slutliga beslut i
anledning av Wittenbergs besvär.

Dessa kanslerns uttalanden måste emellertid ses mot bakgrunden av
att sektionen, på sätt framgår av det sagda, ifrågasatt kanslerns befogenheter
i olika avseenden. De åberopade uttalandena synas mig vara att uppfatta
mera såsom argument i den mellan sektionen och kanslern uppkomna
tvisten om dem tillkommande befogenheter än som en bedömning av föreliggande
fakta. Det framstår även som uppenbart att kanslern icke velat
göra gällande, att sektionens handläggning av Wittenbergs ansökningar
var en följd av att sektionens ledamöter eller några av dem hade en partisk
inställning till Wittenberg.

För mig framstår såsom uppenbart att syftet med sektionens framställning
till Kungl. Maj:t icke var att utöva påtryckning på kanslern vid dennes
bedömning av Wittenbergs besvär. Framställningen är — såsom jag
uppfattat densamma — uteslutande ett led i strävandena att värna de
befogenheter, som enligt sektionens mening tillkomma universitetens organ.
Med hänsyn till detta syfte, som kommit till tydligt uttryck i framställningen,
kan denna icke uppfattas såsom ägnad att rubba förtroendet till
sektionens opartiskhet i det Wittenbergska ärendet.

I betraktande av vad i det föregående anförts kunna icke heller sektionens
övriga åtgärder i saken anses ägnade att rubba förtroendet till sektionsmajoritetens
opartiskhet.

Handlingarna i ärendet utvisa, att olika uppfattningar om Wittenbergs
kvalifikationer kommit till uttryck inom sektionen. Uttalanden ha gjorts
även till förmån för Wittenberg. Majoriteten av sektionens ledamöter har
emellertid motsatt sig att Wittenberg erhöll docentur. Vid värderingen av
de meriter, som åberopas vid ansökan av docentur, måste utrymme i betydande
utsträckning lämnas för den prövande myndighetens på objektiva
skäl grundade uppfattning. De frågor, som uppkomma i dessa sammanhang,
äro ofta vanskliga att avgöra och bli ej sällan föremål för olika meningar
utan att därför vederbörandes objektivitet med fog kan ifrågasättas. Av
handlingarna i iirendet. framgår enligt min mening icke på något säl t att

326

den av majoriteten bland ledamöterna hävdade uppfattningen grundats
på annat än sakliga skäl. Icke heller finnes stöd för påståendet att sektionen
sökt förhindra en objektiv prövning av Wittenbergs meriter.

På grund av vad sålunda anförts finner jag vad i ärendet blivit upplyst
icke ge stöd för antagande att någon av sektionens ledamöter vid sammanträdet
den 8 februari 1963 var jävig att handlägga ärendet rörande Wittenbergs
nya ansökan om docentur.

Wittenberg synes med sina klagomål även avse att påtala att kanslern
icke till prövning upptog hans i december 1962 till denne gjorda framställning
att bliva förordnad till docent utan genom resolution den 20 december
1962 överlämnade ansökningen till sektionen för prövning och avgörande.
Wittenberg torde förmena att kanslern på grund av vad som då framkommit
i stället hade bort till omprövning upptaga kanslerns beslut den 13
december 1960, genom vilket kanslern lämnade utan bifall Wittenbergs
besvär över sektionens beslut den 30 maj 1960 att icke göra framställning
om docentur för honom. Kanslern ägde emellertid icke befogenhet härtill.
Beslutet den 13 december 1960 kunde icke heller ändras genom besvär,
enär det vunnit laga kraft. Kanslern handlade således fullt riktigt, när han
uppfattade framställningen såsom en ny ansökan om docentur och överlämnade
densamma till sektionen. Wittenbergs klagomål i denna del sakna
följaktligen fog.

Vad slutligen beträffar frågan om dröjsmålet med delgivningen av uni
versitetskanslems beslut den 21 februari 1963, så framgår av handlingarna
att anledningen till dröjsmålet var att fakultetssekreteraren utgått från
att avskrift av resolutionen tillställts Wittenberg direkt från kanslersämbetet.
Någon anmodan till sektionen att delgiva Wittenberg beslutet
hade icke lämnats av kanslersämbetet. Sektionen eller dess sekreterare
kan alltså icke lastas för dröjsmålet. Att kanslersämbetet icke, på sätt ske
bort, själv delgivit eller anmodat sektionen att delgiva Wittenberg beslutet
utgör icke fel av beskaffenhet att påkalla åtgärd från min sida.

Jag finner sålunda av anförda skäl klagomålen icke föranleda vidare
åtgärd från min sida.

327

5. Sedan en av fakultet tillsatt betygsnämnd avgivit förslag till
betyg å en avhandling, som försvarats vid disputation, samt två
av nämndens ledamöter hos JK hemställt om åtal mot ansvarige
utgivaren för en tidning för angrepp som i tidningen riktats mot
dem för deras bedömning av avhandlingen, uppkommer fråga huruvida
denna omständighet grundade jäv för dem att deltaga i fakultetens
slutliga betygssättning av avhandlingen. Tillika fråga om
fakulteten handlade oriktigt då den avslog ansökan om förkortad
spikningstid beträffande avhandlingen

Enligt 113 § 1 mom. universitetsstatuterna den 6 april 1956 (nr 117)
skall avhandling, som framlägges som disputationsprov, vara utgiven av
trycket. Det ankommer på rektor att bestämma tid och plats för disputationsakten.
Avhandlingen skall enligt 114 § 2 mom. i statuterna före disputationen
under minst tre veckor av lästermin vara anslagen å därför bestämd
plats. Då särskilda skäl äro därtill, må fakulteten medgiva nedsättning
av denna tid — den s. k. spikningstiden — till två veckor.

Dåvarande teologie licentiaten C. A. Albin, Uppåkra, anhöll den 8
november 1962 hos teologiska fakulteten vid universitetet i Lund att spikningstiden
måtte förkortas till två veckor för hans doktorsavhandling i
Nya Testamentets exegetik, »Judasbrevet. Traditionen — texten — tolkningen»,
vilken han skulle försvara vid disputation den 8 december 1962.
I ansökningen uppgav han bl. a., att tryckeriet icke i tid kunde få arbetet
i dess helhet färdigställt, men att fakultetsopponenten, professorn S. Aalen,
Oslo, dock kontinuerligt hade erhållit senaste korrekturavdrag.

Vederbörande ämneslärare, professorn Hugo Odeberg, hade i anledning
härav på uppdrag av fakultetens dekanus, professorn Erland Ehnmark,
ett samtal med Albin om att flytta disputationsakten till någon dag i slutet
av veckan efter den 8 december 1962. Albin motsatte sig emellertid detta.

Vid sammanträde den 13 november 1962 upptog fakulteten Albins framställning
om förkortad spikningstid till behandling. I det vid sammanträdet
förda protokollet återgavs Albins ansökan samt det skriftliga svar Aalen
avgivit på fakultetens förfrågan till denne i saken. I svaret förklarade sig
Aalen i princip vara villig att gå med på en förkortning av spikningstiden
men uttalade vissa farhågor för att den förkortade spikningstiden kunde gå
ut över kontrollens grundlighet. I protokollet angavs härefter att fakulteten
beslöt avslå den begärda förkortningen av spikningstiden. Fakultetens
sekreterare meddelade samma (lag Albin skriftligen, att fakulteten icke
funnit skill att bifalla framställningen om förkortad spikningstid. Några
skäl för avslaget angavs ej.

I en den 21 januari 1963 bil inkommen skrift anförde Albin klagomål
mot fakulteten för handläggningen av hans ansökan om förkortad spikningstid.
Han uppgav därvid i huvudsak följande. Ett uppskjutande av

328

disputationen till den 15 december skulle bl. a. ha medfört att betyg på
disputationsprovet icke kunde meddelas före jul. Han hade genom påtryckningar
att framflytta disputationen utsatts för avsiktligt nervkrig. Fakulteten
hade avslagit hans framställning om förkortad spikningstid utan
motivering. Något bärande skäl för avslaget hade ej heller funnits. Han
hade icke heller erhållit protokollsutdrag från sammanträdet den 13 november
1962 utan endast ett skriftligt meddelande att ansökningen avslagits.

I anledning av klagomålen avgav fakulteten yttrande i ärendet — med
bifogande av skriftliga redogörelser från Ehnmark, Odeberg och fakultetens
förutvarande sekreterare jur. kand. Astrid Winblad för deras befattning
med saken — varefter Albin inkom med påminnelser samt ytterligare
skrifter.

Vid påminnelserna voro fogade handlingar rörande fakultetens handläggning
av frågan om betyg på disputationsprovet. Albin förklarade sig överlämna
dessa för JO:s kännedom och eventuella åtgärder. Av handlingarna
framgick bl. a. följande.

Disputationsakten ägde rum den 8 december 1962. Samma dag sammanträdde
betygsnämnden. Denna bestod av de båda fasta ledamöterna professorerna
C. Gerleman och Carl-E. Normann samt av Aalen, andre opponenten
professorn Bo Reicke, Basel, och Odeberg. Aalen, Reicke och Odeberg
föreslogo därvid att disputationsprovet skulle åsättas betyget Med
utmärkt beröm godkänd, medan Gerleman föreslog betyget Godkänd och
Normann förordade betyget Icke utan beröm godkänd.

Fakulteten beslöt vid sammanträde den 18 december 1962, på yrkande
av professorn H. Lyttkens, att bordlägga betygsärendet samt att till adjungerad
ledamot i ärendet kalla professorn i grekiska språket och litteraturen
vid universitetet A. Wifstrand. Vid sammanträde den 30 januari 1963
upptog fakulteten — som enligt 119 § 3 mom. universitetsstatuterna hade
att, sedan betygsnämnden avgivit förslag, besluta om bedömning av disputationsprovet
— betygsfrågan till handläggning. Därvid röstade Odeberg,
Gerleman och Normann på samma sätt som i betygsnämnden, medan övriga
i omröstningen sex deltagande — professorerna Ehnmark, Kjöllerström,
Wingren, Lyttkens, Persson och Wifstrand — röstade för betyget
Godkänd, varför fakulteten således åsatte disputationsprovet betyget Godkänd.

Albin anförde besvär hos universitetskanslern över fakultetens beslut
den 30 januari 1963 under påstående att samtliga ordinarie ledamöter av
fakulteten utom Odeberg varit jäviga vid ärendets handläggning. Vid denna
hade fakulteten enligt Albin »demonstrerat ett klart förakt för erkänd
sakkunskap och objektiv bedömning».

Genom beslut den 3 oktober 1963 uttalade universitetskanslern att han
fann vad i målet anförts icke föranleda vare sig undanröjande av kland -

329

rade beslutet eller någon annan hans åtgärd. Kungl. Maj:t lämnade den
21 februari 1904 häröver anförda besvär utan bifall.

Vidare hemställde Lennart Ohlsson, Lund, i en den 5 februari 1963 hit
inkommen skrift, att JO måtte till utredning och prövning upptaga frågan,
huruvida fakulteten genom att ignorera den enhälliga, internationellt
erkända ämnessakkunskapen brustit i oväld vid handläggningen av betygsärendet
samt huruvida Gerleman och Normann varit jäviga att deltaga i
fakultetens överläggning och beslut i ärendet.

Albin har numera avlidit.

Vid ärendets avgörande anförde jag, såvitt nu är i fråga, följande.

Beträffande handläggningen av Albins ansökan om förkortad spikningstid
ha fakulteten och Ehnmark i sina yttranden anfört följande: När Ehnmark
fick kännedom om avhandlingens ovanliga omfång samt om att den
för disputationen utsatta dagen sammanföll med en professorsinstallation,
tog han kontakt med ämnesläraren Odeberg i syfte att efterhöra, huruvida
icke disputationen kunde uppskjutas. Någon påtryckning hade emellertid
icke utövats i saken. Det vore icke riktigt, som Albin sökt göra gällande,
att ett uppskjutande av disputationen i och för sig skulle ha medfört att
betygssättningen ej kunnat bli klar före jul. Beträffande sammanträdet
den 13 november 1962 anförde fakulteten.

Vid sammanträdet förelåg professor Aalens yttrande, inlämnat såsom
expressbrev ca en timme före sammanträdet. Det är synnerligen ovanligt
att en fakultetsopponent i sitt yttrande anmäler tvekan inför bifall och
direkt anför tvivel på möjligheten av en grundlig granskning, såvida den
begärda förkortningen av spikningstiden beviljas. Fakulteten kan icke i
detta läge se det som sin uppgift att på olika vägar söka åstadkomma ett
bifall till ansökan. Jämte professor Aalens brev föreligger ju redan det mellan
professorerna Odeberg och Ehnmark diskuterade huvudskälet för avslag,
avhandlingens ovanliga omfång.

Albin hade — anförde fakulteten vidare — omedelbart efter sammanträdet
genom fakultetens sekreterare erhållit skriftligt meddelande om avslaget.
Anledningen till att han senare icke tillställts protokollsutdrag hade
varit att avhandlingen spikats redan fyra dagar efter sammanträdet.

Beträffande klagomålen i denna del vill jag framhålla följande.

Fakultet äger som nämnts enligt 114 § 2 mom. universitetsstatutema
medgiva nedsättning av den s. k. spikningstiden då särskilda skäl äro därtill.
När Albin gjorde sin ansökan om förkortad spikningstid var situationen
tydligen icke så katastrofal som Albin uppenbarligen antog. Erforderligt
antal exemplar av avhandlingen kunde sålunda i tid levereras från
tryckeriet. Att detta var möjligt för tryckeriet, kunde fakulteten dock
icke veta, när beslutet att avslå Albins framställning träffades. Däremot
kunde fakulteten räkna med att Albin kunde få disputationsakten uppskjuten
en vecka utan att betygssammantrådet av denna anledning be 11*

•— Justitieombudsmannens årsberättelse till lOGtj års riksdag

330

hövde flyttas till tid efter jul. Med hänsyn härtill och till avhandlingens
ovanligt stora omfång — den var på över 700 sidor — samt till fakultetsopponentens
tveksamhet inför en förkortning av spikningstiden talade vägande
sakskäl mot ett bifall till ansökningen. Befogad kritik kan därför
icke riktas mot fakulteten för att ansökningen avslogs.

Fakultetens beslut upptog icke skälen för detsamma. Av det förhållandet
att fakulteten i det vid sammanträdet förda protokollet återgav vad fakultetsopponenten
Aalen anfört kunde icke klart utläsas de skäl, på vilka
beslutet grundats. Albin blev emellertid icke ens delgiven innehållet i Aalens
skrivelse i samband med underrättelsen om avslagsbeslutet. Med hänsyn
till ärendets vikt för Albin var det angeläget att denne genom att delgivas
en klar beslutsmotivering erhöll besked om att fakulteten hade vägande
skäl för sitt ståndpunktstagande. Det hade därför enligt min mening varit
önskvärt att fakulteten kortfattat motiverat sitt beslut (se JO:s ämbetsberättelse
1961 s. 448 o. f.). Någon författningsenlig skyldighet härtill förelåg
dock icke. Underlåtenheten att motivera beslutet är därför icke av
beskaffenhet att kunna läggas någon till last som fel.

Vad i övrigt förekommit i denna del av ärendet påkallar icke något yttrande
från min sida.

Jag övergår härefter till spörsmålen rörande handläggningen av ärendet
angående be tygssättningen av disputationsprovet.

Albin gjorde i sina besvär till universitetskanslern gällande att professorerna
Ehnmark, Kjöllerström, Gerleman, Wingren, Normann, Lyttkens
och Persson varit jäviga att deltaga i handläggningen av ärendet rörande
betygssättningen av disputationsprovet vid sammanträdet den 30 januari
1963. Samtliga dessa utom Ehnmark hade deltagit i beslutet att avslå
Albins framställning om förkortad spikningstid. Kjöllerström liade därjämte
varit jävig på grund av hans kända motsatsförhållande till Albins
ämneslärare, Odeberg. Ehnmark hade föreslagit att Albins disputation
skulle framflyttas. Albin befarade att hans JO-anmälan gjort Ehnmark
till hans personlige motståndare. Gerleman hade genom sitt uppträdande
när han vid disputationen opponerat sig ex auditorio demonstrerat sin
fientlighet mot Albin. Gerleman hade jämte Normann även hos justitiekanslern
hemställt om tryckfrihetsåtal mot ansvarige utgivaren av tidningen
Arbetet på grund av en däri den 3 januari 1963 införd artikel
rörande avhandlingen och dess bedömning. Artikeln förmenades innehålla
vissa för Gerleman och Normann i deras egenskap av ämbetsmän kränkande
uttalanden av Albin. Justitiekanslem biföll visserligen icke framställningen,
men enbart den omständigheten att framställningen gjordes
torde ha konstituerat jäv för dem. Lyttkens hade vid fakultetens sammanträde
den 18 december 1962 yrkat att betygsärendet skulle bordläggas och
att Wifstrand skulle kallas till adjungerad ledamot och hade därigenom
satt i gång aktionen att sänka betyget på disputationsprovet. Det sätt på

331

vilket dessa professorer röstat vid betygssättningen hade jämväl visat att
de hyste agg mot Albin.

I jävsfrågan får jag för egen del anföra följande.

För samhällsorganens möjligheter att fullgöra sina uppgifter och därmed
för samhällsutvecklingen i stort är det av grundläggande betydelse, att
allmänheten hyser förtroende för myndigheternas objektivitet och opartiskhet.
Som ett led i det allmännas strävan att upprätthålla sådant förtroende
har man i vårt land sedan gammalt uppställt vissa regler om jäv,
regler som syfta till att utesluta tjänstemän från handläggningen av mål
eller ärende, vari deras förhållande till saken eller till den saken rör innebär
fara för partiskhet eller eljest är ägnat att rubba förtroendet för deras
objektivitet.

I fråga om jäv mot ledamot av fakultet eller annan, som deltager i handläggningen
av ärende inom fakulteten, gäller enligt 46 § jämförd med 29 §
universitetsstatutema vad i rättegångsbalken stadgas om jäv mot domare.

Om domarjäv stadgas i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Bland de förhållanden
som grunda jäv nämnas, såvitt nu kommer i fråga, under 9. att
särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till
domarens opartiskhet i målet.

Vid tolkningen av hithörande stadgande är att beakta, att jävsreglerna
i 4 kap. 13 § rättegångsbalken avse, såsom inledningsvis antytts, icke blott
att garantera en fullt opartisk handläggning i det enskilda fallet utan även
att förebygga uppkomsten hos allmänheten av misstankar om ovidkommande
hänsynstagande. Det för jävsfrågan avgörande är därför huruvida
viss omständighet i och för sig är ägnad att rubba förtroendet för befattningshavarens
opartiskhet.

En omständighet som enligt förarbetena till rättegångsbalken måste anses
grunda jäv är att det råder uppenbar ovänskap mellan domaren och
ena parten. I äldre rättegångsbalken stadgades uttryckligen — i 13 kap.
1 § — att jäv förelåg, om domaren var parts uppenbare ovän. I sitt arbete
Svensk civilprocess 1:1 har Kallenberg härom anfört att »ovänskap är
jäv under förutsättning att den är uppenbar, vilket innebär, att den skall
ha visat sig i handling». I detta sammanhang citerar Kallen berg vissa
äldre föreskrifter, enligt vilka man ej fick sluta till ovänskap av någon
laglig ämbet sförrättning.

Det ligger också i sakens natur att en av en tjänsteman företagen laglig
ämbetsåtgärd, som innebär ett negativt ställningstagande till enskilds
åtgärder eller anspråk, i och för sig icke kan konstituera jäv.

De av Albin påtalade åtgärderna med avseende å ärendet rörande spikningstiden
och beträffande beredningen av ärendet rörande bedömningen av
avhandlingen voro författningsenliga eller i varje fall förenliga med lag och
grundade på sakskäl. Dessa åtgärder ha därför icke kunnat konstituera jäv.

332

Jävsinvändningen mot Gerleman och Normann har även grundats på
deras hos JK framställda begäran om åtal mot ansvarige utgivaren av
tidningen Arbetet för angrepp, som i tidningen riktats mot dem för deras
befattning med ärendet. I denna anmälan påtalades särskilt följande uttalanden
i en tidningsartikel: »Licentiat Albin hävdar här att de satt låga
betyg på order från fakultetens ’starke man’ och inte på grundval av en
saklig bedömning av arbetet. Det torde stå fullt klart att jag nu är i händerna
på samvetslösa män, säger Albin.»

Det lärer kunna antagas att Gerleman och Normann, med hänsyn till
den uppmärksamhet saken fått i pressen, ansågo sig nödsakade att på detta
sätt söka värna om fakultetens och deras eget anseende. Det finnes icke
tillräckliga skäl antaga att denna aktion från deras sida medförde att de
i sin fortsatta befattning med betygsärendet handlade annat än fullt objektivt,
i all synnerhet som de vid ärendets slutliga avgörande i fakulteten
röstade i enlighet med vad de förordat i betygsnämnden, innan Albin gjort
sina mot dem riktade uttalanden och innan de påkallat åtal mot tidningens
ansvarige utgivare. Från allmänhetens sida kunde emellertid åtalsanmälningen
uppfattas som uttryck för en stark reaktion mot Albins via pressen
gjorda uttalanden och väcka tvivel, huruvida befattningshavare, som reagerat
på detta sätt, verkligen kunde vara opartiska vid betygsärendets
avgörande. Sett ur denna synpunkt finnes ett ganska starkt fog för uppfattningen
att Gerlemans och Normanns aktion — ehuru riktad mot den
ansvarige utgivaren — var ägnad att rubba förtroendet till deras opartiskhet
vid prövningen.

Frågan om detta förhållande var jävsgrundande är emellertid synnerligen
tveksam. Även om jag för min del närmast är benägen anse förhållandet
jävsgrundande, finner jag det dock uppenbart, att det rimligen icke kan
läggas Gerleman och Normann till last såsom fel, att de efter att ha inhämtat
råd av jurist handlat i enlighet med en annan uppfattning i denna mycket
svårbedömliga rättsfråga, som otvivelaktigt ger utrymme för olika
meningar. Jag vill dock framhålla lämpligheten av att befattningshavare
i sådana fall, där det framstår såsom tveksamt om visst förhållande är
ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet, självmant avstår från
att deltaga i avgörandet. Det är att märka att fakulteten var beslutför,
även om Gerleman och Normann avstått från att deltaga i betygsärendets
slutliga avgörande.

I övrigt har i ärendet icke framkommit förhållande av beskaffenhet
att kunna grunda jäv för någon av de i betygsärendets avgörande deltagande
professorerna.

Vad beträffar betygssättningen så finner jag visserligen det vara förvånande
att så diametralt motsatta uppfattningar gjorts gällande mellan,
å ena sidan, ämnesrepresentanterna och, å andra sidan, övriga i betygssättningen
deltagande professorer om det vitsord som borde givas disputations -

333

provet. Betygssättningen på en. doktorsavhandling kan emellertid vara
föremål för olika meningar utan att vederbörandes objektivitet med fog
kan ifrågasättas. Någon skyldighet föreligger givetvis icke att följa ämnesrepresentanternas
uppfattning. Det åligger tvärtom var och en som deltager
i omröstningen, att rösta enligt sin egen på sakliga skäl grundade
uppfattning. I handlingarna finnes icke något som helst stöd för klagandenas
påstående att de som deltagit i omröstningen grundat sitt standpunktstagande
på andra än sakliga skäl.

6. Klagomål mot filmcensurens bedömning av filmerna »Tystnaden»
och »491». Tillika fråga om behovet av en översyn av
gällande bestämmelser rörande filmcensur

Den 4 juli 1963 inlämnades till statens biografbyrå för granskning en av
Aktiebolaget Svensk Filmindustri producerad film med titeln »Tystnaden».
Samma dag beslöts att filmen skulle utan ingrepp godkännas för offentlig
förevisning, dock icke för barn under 15 år. Beslutet fattades av filmcensorerna
Viveka Barthel, Torsten Eklund och Per J. Nordenfelt.

I en den 22 oktober 1963 hit inkommen skrift framhöllo skyddskonsulenten
Sten Lilliehöök och komministern Sture Rengfelt — under hänvisning
till att biografbyrån författningsenligt icke ägde godkänna film, vars förevisande
på grund av det sätt, varpå händelserna skildrades, och det sammanhang,
vari de förekommo, kunde verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott — att byråns godkännande av sagda film
måste anses stå i uppenbar strid mot nämnda bestämmelser. Enligt klagandena
kunde och finge man icke tolerera, att en sådan film visades för ungdom.

Från klagandena inkommo därefter ytterligare inlagor, varjämte Aktiebolaget
Svensk Filmindustri inkom med en skrift.

Med anledning av vad i saken förekommit anhöll jag i skrivelse till biografbyrån
den 6 november 1963, att byrån ville — efter hörande av de i
beslutet deltagande filmcensorerna samt statens filmgranskningsråd — inkomma
med yttrande rörande dels fragan om godkännandet av filmen
kunde anses stå i överensstämmelse med gällande censurbestämmelser, därvid
yttrandet särskilt borde avse spörsmålet huruvida filmen eller delar av
filmen kunde — i betraktande bl. a. av däri förekommande samlagsscener
— verka förråande eller skadligt upphetsande, särskilt i fråga om ungdom i
åldern 15—18 år, dels frågan huruvida — med hänsyn till de erfarenheter
som vunnits under granskningsverksamheten — nuvarande bestämmelser
om tillämpliga censurgrunder kunde anses ändamålsenliga ur bedömningssynpunkt,
särskilt i fråga om den mentalhygieniskt inriktade bedömningen.

334

Chefen för biografbyrån, direktören Erik Skoglund, överlämnade därefter
yttranden av filmgranskningsrådet och vederbörande filmcensorer, varjämte
Skoglund avgav eget yttrande.

Rörande beslutet att godkänna filmen för offentlig förevisning framhöll
filmgranskningsrådets majoritet att filmens syftning och helhetsverkan vore
sadan, att i filmen ingående sexuella scener icke i de sammanhang de förekommo
kunde anses verka förråande eller skadligt upphetsande. En ledamot
av filmgranskningsrådet var av skiljaktig mening och ansåg att filmen
innehöll i synnerhet för ungdom förråande scener, som bort och kunnat
klippas utan att vare sig handling eller konstnärliga värden berörts därav.
— Filmcensorerna hävdade i sitt yttrande, att ingen av de i klagoskriften
åberopade mentalhygieniska normerna motiverade ett ingrepp; borttagandet
av enstaka påtalade scener skulle skada filmen och hindra en allvarligt
syftande filmkonstnär att framföra sitt budskap ograverat. — Skoglund förklarade
i sitt yttrande, att han hyste all respekt för de överväganden som
filmcensorerna lagt till grund för sitt beslut. Enligt Skoglunds mening hade
det dock funnits anledning för censorerna att främst med hänsyn till ungdom
i den känsliga och labila övergångsåldern från 15 år upp till myndighetsåldern
mera ingående diskutera konsekvenserna av ett frisläppande av
filmen, vilken genom sin utomordentliga öppenhet i skildringen av sexuella
relationer och beteenden överstege den gräns, som byrån i sådant avseende
dittills funnit godtagbar. En bredare diskussion på censurstadiet hade därför
enligt Skoglunds mening varit önskvärd genom hörande av den psykiatriska
och psykologiska expertis, som funnes företrädd bland suppleantcensorerna,
och genom inhämtande av filmgranskningsrådets åsikt.

Beträffande härefter frågan huruvida gällande bestämmelser om tillämpliga
censurgrunder kunna anses ändamålsenliga ur bedömningssynpunkt
framhöll filmgranskningsrådet i sitt yttrande, att rådet i sin nuvarande
sammansättning fungerat alltför kort tid för att kunna hysa en bestämd
uppfattning därom. — Filmcensorerna förklarade, att enligt deras uppfattning
tiden vore mogen för en översyn av censuren i dess helhet, därvid
i första hand borde övervägas om ej censur för vuxna, förslagsvis över 18
år, kunde slopas. Även nu gällande åldersgränser för barntillåten film borde
enligt filmcensorerna omprövas. — Skoglund framhöll i sitt yttrande, att
den i censurhänseende gällande övre barngränsen å 15 år vore en ren fiktion,
enär ingen torde kunna göra gällande att man vid denna ålder nått
sådan mognad och erfarenhet, som torde inrymmas i begreppet »vuxen».
Enligt Skoglund vore mycket att vinna om det i praktiken vore utförbart
att höja denna övre åldersgräns till 18 eller helst 21 år. Skoglund framhöll
vidare, bl. a., att det vid en utredning om filmcensuren även torde böra
övervägas om förutsättningar förelåge för ett slopande av censur i fråga
om förevisningar för vuxna personer.

335

Till biografbyrån inlämnades i december 1963 för granskning en av förenämnda
bolag producerad film med titeln »491». Sedan byran beslutat inhämta
filmgranskningsrådets åsikt, förklarade rådets majoritet (tre ledamöter)
att filmen borde kunna tillåtas för offentlig förevisning men rekommenderade
att viss angiven scen mildrades genom klippning. Av rådets återstående
två ledamöter rekommenderade den ene filmen till visning utan
klipp, medan den andre ledamoten ansåg att filmen såsom förråande och
skadligt upphetsande borde totalförbjudas. Den 18 december 1963 beslöt
byrån, att filmen ej fick offentligen förevisas. Beslutet fattades av Skoglund
samt filmcensorerna Gunnar Klackenberg och Per J. Nordenfelt. Som
motivering angavs, att förevisandet kunde verka förraande och skadligt
upphetsande samt att förevisandet uppenbarligen skulle strida mot 18 kap.
13 § strafflagen (tukt och sedlighet sårande framställning).

Efter besvär av bolaget förklarade Kungl. Maj:t i utslag den 28 februari
1964, att Kungl. Maj:t delade biografbyråns uppfattning i vad denna innebure
att filmen mot biografförordningens föreskrifter icke kunde godkännas
i befintligt skick men fann att filmen kunde godkännas för barnförbjuden
förevisning, om den ändrades i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som föreslogs i en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria.
Målet visades därför åter till biografbyrån för ny handläggning.

I en den 10 februari 1964 hit inkommen skrift anhöllo redaktören Björn
Malmberg och författaren Ulf Stark om prövning dels huruvida biografbyrån
iakttagit kontinuitet vid bedömandet av ifrågavarande film, dels
huruvida ingripande mot filmen kunde grundas pa 18 kap. 13 § strafflagen.
I förstnämnda hänseende åberopades, att biografbyrån vid granskning av
ett antal tidigare filmer, bl. a. filmen »Tystnaden», tillämpat liberalare
censureringsprinciper än som skett i fråga om filmen »491». I sistnämnda
hänseende åberopades, att ingripande ej skett mot den bok, som låg till
grund för filmen.

Vid ärendenas avgörande anförde jag följande.

Enligt gällande biografförordning må biografbyrån ej godkänna film eller
del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras,
och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller
skadligt upphetsande eller förleda till brott. Vidare gäller bl. a. att byrån
även i annat fall äger vägra godkänna film eller del av film, om byrån finner
förevisandet därav uppenbarligen strida mot allmän lag.

Dessa grunder för filmcensurens bedömning kunna i och för sig ge ett
brett utrymme för olika meningar och viirderingar. Detta är särskilt påtagligt
när det gäller de mentalhygieniskt betingade bedömningsgrunderna,

som_med hänsyn till alt gällande övre åldersgräns för barnförbjuden film

är 15 år — måste tillämpas med tanke på en publik, som består ej blott av

336

vuxna personer i vedertagen mening utan även av unga tonåringar. På sätt
framgår av handlingarna i ärendena rörande filmerna »Tystnaden» och
»491» och vad som förekommit i den livliga allmänna debatt, som föranletts
av dessa filmer, ha också mycket skiftande meningar kommit till
uttryck rörande bedömningsgrundernas tillämpning, särskilt med hänsyn
till den ungdomliga publiken.

I syfte att förebygga att filmcensuren inom de vida gränser, som med
hänsyn till ämnets art angivits för dess befogenhet, icke kommer att i sin
verksamhet förfara på sätt som framstår som ensidigt och godtyckligt har
såsom en rådgivande instans inrättats ett filmgranskningsråd, vars ledamöter
skola utväljas bland personer som förena vidsynthet och erfarenhet
med dokumenterat intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och
kulturella betydelse. Härigenom har ansetts, att man kan utgå från att vid
filmcensurens praktiska arbete en fortgående anpassning kommer att ske
till vad den allmänna opinionen kan sägas godtaga inom andra områden av
kulturlivet, där censur ej förekommer. Enligt gällande ordning föreligger
också som ett korrektiv mot förment obefogade granskningsbeslut rätten
att hos Kungl. Maj:t i statsrådet överklaga biografbyråns beslut.

Mot bakgrund av vad som nu anförts vill jag beträffande filmcensurens
ställningstaganden till filmerna »Tystnaden» och »491» framhålla att —
vilken mening man än må hysa rörande lämpligheten av att filmerna eller
vissa scener däri offentligen förevisas för en ungdomlig publik — den bedömning
som innefattas i besluten, i ena fallet ett ograverat godkännande
och i det andra ett totalförbud, uppenbarligen icke är av beskaffenhet att
kunna läggas vederbörande filmcensorer till last som tjänstefel. Klagomålen
härutinnan finner jag följaktligen icke föranleda vidare åtgärd från min
sida. Vad klagomålen i övrigt avse påkallar icke något mitt ytterligare uttalande.

De svårigheter för filmcensurens arbete, som gällande ordning i och för
sig innefattar — och som i den praktiska verksamheten med all tydlighet
kommit till uttryck — synes göra det befogat överväga, om icke möjligheter
föreligga att genomföra en mera ändamålsenlig reglering av frågan om
samhällets kontroll av filmer, som äro avsedda att offentligen förevisas.
Syftet med min i det föregående omnämnda remiss till biografbyrån var
också framförallt att erhålla underlag för en bedömning av denna fråga och
därmed för en framställning från min sida om författningsrevision. Som
framgår av de härutinnan till mig avgivna yttrandena ha även vissa önskemål
och synpunkter rörande en översyn av gällande bestämmelser framförts
av filmcensurens företrädare.

Sedan jag upptagit nämnda spörsmål har frågan om filmcensurens verksamhet
i vissa sammanhang diskuterats inom riksdagen. Bl. a. har statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet den 21 april 1964 som svar
på en enkel fråga i riksdagen förklarat, att han har för avsikt att vid lämp -

337

ligt tillfälle låta göra en översyn av filmcensuren och i samband därmed
dess organisation. Vidare bär riksdagen, med anledning av vissa motioner,
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj 1964 hemställt om tillsättande av
en förutsättningslös utredning om den statliga filmcensurens ställning och
därmed sammanhängande spörsmål. Vid angivna förhållanden saknar jag
anledning att för min del närmare ingå på frågan om en författningsrevision.
I denna del föranleder ärendet därför icke någon annan åtgärd från min
sida än att handlingarna komma att av mig överlämnas till statsrådet för
kännedom.

7. Av ledamöter i prövningsnämnd anförda klagomål över att
handlingar skulle ha obehörigen avlägsnats ur akterna i mål som
fullföljts till kammarrätten och över att i akterna inlagts kommentarer,
som voro ägnade att påverka kammarrättens behandling men
som de enskilda parterna icke fått taga del av (punkterna II och
III). Tillika spörsmål om ordföranden i prövningsnämnd bör i mål,
som är anhängigt i nämnden, överlägga med enskild part utan att
den fiskala parten är närvarande, om betydelsen av diarieföring i
prövningsnämnd (I), om behovet av samordning av taxeringsfrågor
(IV) och om prövningsnämnd äger undandraga sig prövning av
fråga om eftertaxering på grund av att frågan icke blivit behörigen
utredd (V). I samband härmed har prövats spörsmål om i vilken
utsträckning upplysningsplikt åligger myndighet i anledning av
remiss från JK och om ofullständiga och missvisande uppgifter
lämnats från ÖÄ:s sida i skrivelse till JK (VI)

I en den 11 november 1961 hit inkommen skrift påtalade ledamöterna i
Stockholms stads prövningsnämnd Einar Håkansson, C. H. Höljfors, Helge
Linder, L. Olsson, G. Rollsby, Al Vänner och Ingrid Gärde Widemar följande
förhållanden. Vid årsskiftet 1958—59 handlades i prövningsnämnden ett
15-tal mål angående eftertaxering för år 1953 av skorstensfej armästare i
Stockholm, vilka varit föremål för taxeringsrevision. Prövningsnämnden
ansåg att revisionerna icke verkställts så, att de kunde läggas till grund för
de yrkade eftertaxeringarna, utan avslog i samtliga mål vederbörande taxeringsintendents
yrkande. En minoritet inom nämnden ville över huvud
tagit icke upptaga målen till prövning. Över prövningsnämndens beslut i
målen anförde förste taxeringsintendenten vid överstathållarämbetets skatteavdelning
besvär hos kammarrätten. Denna ansåg sig emellertid icke utan
ytterligare utredning kunna avgöra målen utan återförvisade desamma till
prövningsnämnden. Vid förnyad föredragning inför nämnden befanns, att
en i prövningsnämndens protokoll omnämnd inlaga, som ingivits av ett de

338

skattskyldigas ombud i målen, icke längre var fogad till handlingarna i det
mål, till vilket inlagan hänförts. Vidare kunde man ej heller bland handlingarna
i övriga mål återfinna s. k. hänvisningsblad, upptagande beträffande
ettvart av målen upplysning om var för målen gemensamma handlingar
kunde återfinnas. Det förefölle klagandena egendomligt att sammanhörande
handlingar kunde försvinna ur ett femtontal olika akter. Dessutom
befanns att till akten i varje mål fogats en handling upptagande anmärkningar
mot protokollet och målens handläggning i prövningsnämnden, vilken
handling icke delgivits de skattskyldiga, innan akterna översändes till
kammarrätten. Klagandena funno betänkligt, att en handling jämte ett
flertal hänvisningar till denna kunde helt försvinna, helst som handlingen
kunde förutsättas tala till de skattskyldigas förmån. Lika anmärkningsvärt
funne klagandena vara, att till varje akt fogats en ny handling, utan att den
skattskyldige fått tillfälle att yttra sig över densamma. Klagandena ville
framhålla, att det ur rättssäkerhetssynpunkt vore betänkligt om en skattskyldig
icke kunde lita på att argument, som han framförde i beskattningsmål,
icke undertrycktes och om han icke finge tillfälle att yttra sig över nya
skäl, som kunde bliva framförda i målet.

Efter remiss och i anledning därav verkställd utredning inkom överståthållarämbetet
den 31 januari 1963 med yttrande över klagomålen. Vid yttrandet
fanns fogad bland annat en av skattedirektören A. F. Baekkevold
den 31 januari 1961 upprättad promemoria jämte tillhörande bilagor ävensom
en av Baekkevold den 21 januari 1963 dagtecknad, till överståthållaren
ställd skrivelse. Vidare inkom den 20 februari 1963 en av tillförordnade
taxeringsintendenten Germund Sandler upprättad promemoria angående
redovisningen av besvärsakter till kammarrätten.

Därefter avgåvo klagandena påminnelser.

Sedermera verkställdes — i anslutning till vad klagandena i sina påminnelser
yrkat — inom JO-expeditionen ytterligare utredning i ärendet. I
samband därmed avgavs yttrande av förste taxeringsintendenten Gösta
Hultqvist. Under utredningens gång inkommo ytterligare handlingar, däribland
ett av Baekkevold den 14 juni 1961 upprättat tillägg till hans promemoria
av den 31 januari 1961. Ett flertal personer hördes härstädes,
bland andra Baekkevold, f. d. förste taxeringsintendenten Sven Holdo,
Hultqvist, förste taxeringsrevisorn Sigurd Sandström, förste taxeringsinspektören
Lars Wilander och kanslisten Maja Silwer.

Den 21 december 1963 inkom Baekkevold med en promemoria, däri han
ytterligare utvecklade sina synpunkter i ärendet.

Vidare tog jag del av dels justitiekanslersämbetets akt i ärendet nr AD
182/1961, i vilket ärende ämbetet efter anmälan av advokaten Olof Behm
den 31 oktober 1961 beslöt ställa Holdo under åtal inför Svea hovrätt för
tjänstefel, dels ock hovrättens akt i nämnda mål. Vid granskningen av sistnämnda
akter framkom — pa sätt senare skall närmare angivas — att

339

Baekkevold på uppdrag av överståthållaren i en den 14 juli 1961 dagtecknad,
till JK-ämbetet ställd skrivelse lämnade vissa uppgifter, vilka avsågo
skorstensfejarmästaremålen och som föreföllo ofullständiga och missvisande.
Vad härvid iakttagits upptogs i en härstädes upprättad promemoria.
Med anledning av innehållet i promemorian inkom ÖÄ efter remiss
den 20 november 1963 med yttranden av f. d. överståthållaren Johan Ilagander,
Baekkevold och Holdo jämte eget utlåtande.

Hagander inkom därefter med ytterligare en skrift.

Innan jag närmare ingår på de genom klagomålen och genom utredningen
härstädes aktualiserade frågorna, skall först lämnas en orienterande redogörelse
för handläggningen av skorstensfejarmästaremålen och därmed
sammanhängande förhållanden.

I. Handläggningen av skorstensfejarmästaremålen och därmed sammanhängande
förhållanden

Inom riksskattenämndens kontrollbyrå verkställdes under våren 1958
viss utredning till ledning för taxeringsrevisioner hos skorstensfejarmästare
i Stockholm. Utredningen sammanfattades i en den 5 maj 1958 dagtecknad
promemoria, vilken för kännedom överlämnades till Holdo och dåvarande
revisionsintendenten Erik Hjohlman.

Med anledning av vad sålunda bragts till taxeringsmyndigheternas kännedom
företogs enligt vederbörliga förordnanden taxeringsrevisioner hos,
såvitt här är i fråga, femton skorstensfejarmästare i Stockholm. Revisionsarbetet
utfördes av sju befattningshavare vid ÖÄ:s skatteavdelning — dåvarande
taxeringsrevisorerna Louis Larsson, Tore Leandersson och Sigurd
Sandström samt dåvarande amanuenserna Torsten Anderson, Roland Norle,
Anders Thornell och Vaste Wastesson, vilka var för sig verkställde taxeringsrevision
hos en eller flera av ifragakomna skattskyldiga. Uppdragen avslutades
med revisionsrapporter, upprättade vid olika tidpunkter under
tiden den 1 oktober—den 5 december 1958. Varje rapport upptog beträffande
däri berörd skattskyldig bland annat dels beloppsmässigt bestämda
taxeringsförslag avseende eftertaxeringar för inkomst samt — i vissa fall
förmögenhet för åren 1953—1957, och dels beräkning av rörelseinkomst och
— i förekommande fall — av skattepliktig förmögenhet för taxeringsåret
1958. Rapporterna översändes allteftersom de avgåvos under tiden den
6 oktober—den 6 december 1958 genom bokgranskningskontorets försorg
till vederbörande skattskyldiga i rekommenderad försändelse. Tillfälle bereddes
de skattskyldiga att inom åtta dagar — i ett fall 14 dagar från
översändandet yttra sig i anledning av rapportens innehåll. Tillika meddelades
de skattskyldiga att efter utgången av denna tid frågan om taxeringsåtgärd,
som kunde befinnas pakallad, skulle upptagas till behandling.
I flertalet fall lät Hjohlman därjämte inom den nyss angivna tiden översända
rapporterna jämte övriga handlingar till de taxeringsintendenter som

340

avsågos skola hos prövningsnämnden väcka och utföra talan i de tillämnade
skattemalen. Därvid papekade Hjohlman bland annat — med föranledande
av stadgandet i 115 § taxeringsförordningen — att frågan om eftertaxering
för år 1953 måste prövas redan före utgången av år 1958 samt att fördenskull
även icke färdigberedda ärenden medföljde med hänsyn till det sålunda
föreliggande behovet av att vinna tid för erforderliga förberedande
åtgärder.

Under loppet av första hälften av december 1958 — i flertalet fall innan
förfarandet hos bokgranskningskontoret var avslutat genom erinringars
framställande eller eljest — anhängiggjorde vederbörande taxeringsintendenter
hos prövningsnämnden yrkanden om åsättande av eftertaxeringar
för åren 1953—1957 och om höjning av 1958 års taxering i enlighet med
de förslag, som framställts i revisionspromemoriorna med däri i förekommande
fall gjorda tillägg. Yrkandena delgåvos vederbörande skattskyldiga
efter hand. Under tiden inkommo — i anledning av de utställda revisionspromemorioma
och de salunda delgivna yrkandena — till bokgranskningskontoret
och prövningsnämndens kansli erinringar från flertalet skattskyldiga.
Häröver yttrade sig granskningsmännen, vilka i flera fall funno anledning
förorda sänkningar i de ursprungliga taxeringsförslagen. I ett par fall
förordade granskningsmännen höjningar och i övrigt vidhöilos förslagen.
Granskningsmännens yttranden och nya förslag synas — i den män de
framkommit efter målens anhängiggörande — icke ha delgivits vederbörande
skattskyldiga men lades till grund för framställandet av nya yrkanden
i fråga om eftertaxering för år 1953. Av dessa nya yrkanden synes
endast ett ha delgivits den skattskyldige före prövningsnämndens sammanträde.

Den mot skorstensfejarmästarna inledda fiskaliska aktionen blev föremål
för uppmärksamhet hos vederbörande branschorganisationer, vilka utverkade
ett sammanträde inför skattedirektören. Härom upplyste ÖA följande.

Någon av dagarna omkring den 15 december 1958 lät Sveriges Skorstensfejarmästares
Riksförbund genom prövningsnämndens kansli till Baekkevold
framföra, att man inom förbundet ansåge det orimligt att skorstensfejarmästama
skulle hinna bemöta de gjorda yrkandena och framställningarna
före årsskiftet, att dessförinnan endast frågorna om eftertaxering
för 1953 borde upptagas till prövning och målen i övrigt anstå tills vidare,
att man önskade att prövningsnämndssammanträdet för behandling av
1953 års eftertaxeringar måtte utsättas så sent i december månad som möjligt
samt att flertalet skorstensfejarmästare avsåge att begära muntlig förhandling
inför prövningsnämnden. Tillika anhöll förbundet att vid besök
hos skattedirektören få lämna en förhandsorientering rörande skorstensfejarmästarnas
syn på taxeringsrevisionerna och de framställda yrkandena.

Skattedirektören lät omedelbart meddela förbundet, att skorstensfejarmästarna
kunde räkna med att endast frågorna om eftertaxering för år
1953 skulle upptagas till prövning och avgörande före årsskiftet. Den begärda
sammankomsten med skattedirektören utsattes till den 23 december.

341

Till sammanträdet infunno sig direktören Carl-Gustav Anderberg i riksförbundet,
civilekonomen Gunnar Björnesjö i Sveriges Hantverks- och
Småindustriorganisation samt auktoriserade revisorerna Bo Holmberg och
Curt-Arne Benckert. Vidare närvoro Holdo, Hultqvist — da förste^assessor
_ och Sandler, den senare i sin dåvarande egenskap av föreståndare
för prövningsnämndens kansli. Anderberg överlämnade ett antal stencilerade
exemplar av en den 23 december 1958 dagtecknad, av honom upprättad
promemoria »för besök lios Skattedirektören i Stockholm tisdagen den
23.12. 1958 kl. 09.30 i anledning av företagen taxeringsgranskning av skorstensfejarmästarna
i Stockholm omfattande beskattningsåren 1952—1957»,
i det följande benämnd decemberpromemorian. Holdo, som erhöll åtminstone
ett exemplar av promemorian, avlägsnade sig efter en kort stund.
Sedan promemorian genomgåtts och överläggningar skett i anslutning till
densamma, meddelade skattedirektören, att muntliga förhandlingar,, som
begärts av tretton av de femton skorstensfejarmästare, vilkas taxeringar
efter besvär dragits under prövningsnämndens prövning, utsatts att hallas
måndagen den 29 december, varom kallelser samma dag utsändes till parterna.

Vid sammanträdet med prövningsnämnden den 29 december tjänstgjorde
skattedirektören såsom ordförande, närmast biträdd av Hultqvist.
Såsom särskilda föredragande tjänstgjorde Sandler och assessorn Arne
Häggquist samt såsom protokollförare förste taxeringsinspektören Kjell
Holmström.

Såsom representanter för den fiskala sidan tillstädeskommo förutom
vederbörande taxeringsintendenter — Hjohlman och Sandström, vilken
senare haft uppdrag att närmast under Hjohlman leda bokgranskningsarbetet
beträffande skorstensfejarmästama. De senare biträddes vid förhandlingarna
av bl. a. Anderberg.

Om behandlingen av målen i prövningsnämnden har ÖÄ upplyst, att vid
handläggningen av det första av de ifrågavarande beskattningsmålen Anderberg
utvecklade de synpunkter som upptagits i decemberpromemorian, vilken
tillhandahölls de närvarande, att Hjohlman föredrog en av honom upprättad,
icke dagtecknad promemoria, benämnd »Anteckningar om erfarenheter
från taxeringsrevisioner hos skorstensfejarmästare i Stockholm, hösten
1958», i detta ärende benämnd »Anteckningarna», vilken promemoria
jämväl tillhandahölls de närvarande, samt att efter denna inledande diskussion
de olika målen företogos till handläggning vart för sig.

ÖÄ har ytterligare upplyst följande.

Handläggningen i prövningsnämnden försvårades i hög grad av ett flertal
omständigheter. Sålunda hade till följd av att tidsnöd varit radande den
enskilda parten icke erhållit del av vissa yrkanden och bemötanden från
fiskalt håll — Vidare hade taxeringsintendenterna intagit olika ståndpunkter
i den för målens avgörande betydelsefulla frågan om kundfordringarnas
inverkan på rörelseresultaten. Därjämte gjorde ett flertal skorstensfejarmästare
invändning om att vissa handlingar, främst de s. k. kontrollboclcerna,
icke granskats vid taxeringsrevisionen och hemställde att sadan

342

kompletterande granskning matte ske. \ tterligare åberopades av de skattskyldiga
vissa affärshändelser samt förebragtes i ett flertal mål ett omfattande
siffermaterial, till vilket vederbörande fiskala representanter icke
kunde taga ställning vid sammanträdet. Slutligen må antecknas, att en
taxermgsintendent vid sammanträdet ansåg sig på det då föreliggande
materialet böra i ett mål sänka sitt yrkande om eftertaxering för 1953
med ett belopp av över tjugutusen kronor, något som väckte stor uppmärksamhet
mom nämnden.

Efter förhandlingarnas slut tillkännagavs, att beslut i målen skulle meddelas
vid sammanträde onsdagen den 31 december. Vid sistnämnda tillfälle
lämnade prövningsnämnden framställningarna om eftertaxeringar för år
1953 i samtliga femton mål utan bifall. I tretton av målen skedde detta
med följande motivering:

Jämlikt 115 § taxeringsförordningen må eftertaxering icke ske med
mindre fråga därom prövats inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen
bort verkställas i första instans. I förevarande mål utgår således den
angivna tidsfristen denna dag. Utredningen i målet kan emellertid icke anses
tilllredsställande med hänsyn till att parterna icke kunnat för bemötande
av gjorda yrkanden och erinringar beredas sådant rådrum, som betingats
av utredningsmaterialets beskaffenhet. Förenämnda tidsfrist har
omöjliggjort avhjälpande av denna brist. På grund härav lämnar prövningsnamnden
framställningen om eftertaxering utan bifall.

I två av målen anförde prövningsnämnden som skäl för beslutet att utredningen
i målen icke utgjorde tillräcklig grund för åsättande av eftertaxering
för år 1953.

I samtliga femton mål läto tre av prövningsnämndens tillstädesvarande
ledamöter och suppleanter till protokollet anteckna en utförligt motiverad
särskild mening av huvudsaklig innebörd att taxeringsförslagen såsom icke
ägnade att läggas till grund för något prövningsnämndens beslut ej bort
föranleda någon nämndens åtgärd.

Om prövningsnämndens beslut upplyste ÖÄ följande.

Prövningsnämndens ifrågavarande beslut har tydligen grundats därå, att
utredningen i målen befunnits vara bristfällig, särskilt i det avseendet, att
parterna icke kunnat för bemötande av gjorda yrkanden och erinringar
beredas sadant rådrum, som betingats av utredningsmaterialets beskaffenhet,
samt att tid för avhjälpande av denna brist icke stått till buds. Prövmngsnamnden
har uppenbarligen funnit den bristfälliga utredningen i
malen utgöra hinder för att bifalla framställningarna om eftertaxering även
i sadana mål, i vilka medgivande om eftertaxering helt eller delvis förelegat.

Över prövningsnämndens beslut anförde Holdo besvär, vilka inkommotill
prövningsnämndens kansli den 24 februari 1959. I besvären hemställde
Holdo att, därest han sa skulle finna erforderligt, få närmare utveckla sin
talan, sedan prövningsnämnden jämväl avgjort framställningarna om åsättande
av eftertaxeringar för åren 1954—1957 respektive yrkanden om ändring
av 1958 års taxering.

343

Beträffande sistnämnda taxeringsmål lät prövningsnämndens kansli i
början av år 1959 föranstalta om ytterligare utredning. Förutom inlagor
från de enskilda parterna inkom från skorstensfejarmästamas branschorganisation
den 9 mars 1959 en på uppdrag av samtliga skorstensfejarmästare
upprättad promemoria, den s. k. marspromemorian. Över denna promemoria,
som icke blev diarieförd hos prövningsnåmnden, avgav Hjohlman
den 15 april 1959 yttrande.

Sammanträde med prövningsnämnden för behandling av målen angående
åren 1954—1958 hölls den 16 juni 1959. Hultqvist, Häggquist och
Sandler voro särskilda föredragande i prövningsnämnden med uppgift att
inför nämnden lämna en fullständig föredragning i beskattningsmalen jämte
förslag till beslut. Även vid detta sammanträde tjänstgjorde skattedirektören
såsom ordförande. Sekreterare var Wilander, som då tjänstgjorde på
prövningsnämndens kansli. Prövningsnämnden biföll vid sammanträdet i
viss utsträckning de anförda besvären och gjorda framställningarna, därvid
nämnden med mindre jämkningar följde föredragandenas förslag.

Över prövningsnämndens beslut den 16 juni 1959 anfördes besvär till
kammarrätten av skorstensfejarmästama i samtliga mål. Även taxeringsintendenterna
överklagade i flertalet mål beslutet.

Genom särskilda beslut den 21 december 1960 aktade kammarrätten erforderligt
— enär prövningsnämndens beslut den 31 december 1958 måste
anses innefatta en prövning av de framställda yrkandena, men prövningen
enligt vad protokollet vid prövningsnämndens sammanträde utvisade icke
kunnat äga rum med erforderlig noggrannhet — att till prövningsnämnden
återförvisa nio dittills fullföljda mål angående eftertaxering för år 1953 för
fortsatt skyndsam prövning av de före och vid prövningsnämndens sammanträde
den 31 december 1958 framställda yrkandena. Härjämte beslöt
kammarrätten att, såvitt anginge 1954—1958 års taxeringar, överlämna
handlingarna i målen rörande dessa taxeringar till Öä för infordrande av
viss kompletterande utredning.

I framställningar, som inkommo till prövningsnämndens kansli den 28
februari 1961, återkallade Hultqvist det allmännas talan i de nio återförvisade
målen rörande eftertaxering för år 1953. Genom beslut den 22 juni
1961 avskrev prövningsnämnden målen från vidare handläggning. Även
återstående sex kammarrättsmål avseende eftertaxering för år 1953 återkallades
av Hultqvist och avskrevos av kammarrätten genom beslut den
28 februari 1962.

Beskattningsmalen rörande 1958 års taxering och eftertaxeringarna för
åren 1954—1957 ha efter hand prövats och avgjorts av kammarrätten, varifrån
talan fullföljts till regeringsrätten.

Justering av prövningsnämndens protokoll för sammanträdet den 29 och
den 31 december 1958 synes ha ägt rum senast den 22 januari 1959, då

344

enligt anteckningar protokollsutdragen expedierades till de skattskyldiga.
I ett den 2 februari 1959 dagtecknat meddelande begärde Holdo, att till
honom måtte omgående överlämnas handlingarna beträffande 1954 års
eftertaxeringar av skorstensfejarmästarna. Påföljande dag, den 3 februari,
begärde Holdo att samtidigt med 1954 års handlingar måtte översändas
handlingarna jämväl för de efterföljande åren, d. v. s. åren 1955—1958.
Syftet med dessa rekvisitioner var att Holdo — för att försöka förebygga
att preskription inträdde beträffande 1954 års uppgifter — avsåg att
omedelbart göra sådan anmälan till åklagaren, som omförmäles i 118 §
andra stycket taxeringsförordningen. Akterna överlämnades till Holdo påföljande
dag. Den 5 februari 1959 översände Holdo handlingarna beträffande
tolv skorstensfejarmästare till åklagarmyndigheten.

Den 12 mars 1959 överlämnades, enligt vad diariema å prövningsnämndens
kansli utvisa, besvärsakterna i kammarrättsmålen angående eftertaxeringarna
för år 1953 till förste taxeringsintendentens expedition. Besvärsakterna
vidarebefordrades, enligt tillgängliga anteckningar, till vederbörande
taxeringskontor under tiden den 19 mars—den 2 april 1959.

I ärendena rörande 1958 års taxering och eftertaxeringar för åren 1954—
1957 inkom den 9 mars 1959 den förut omnämnda »marspromemorian»,
varjämte skorstensfejarmästama ingåvo ytterligare processmaterial.

I mitten av maj återfordrade prövningsnämndens kansli de till åklagarmyndigheten
översända handlingarna. Att döma av diarieanteckningar
återsände åklagarmyndigheten därstädes förvarade handlingar den 2 juni
1959 till skatteavdelningen utom i ett fall (Norling-målet), i vilket handlingarna
sannolikt översänts i anslutning till polisrapportens färdigställande
den 8 juni. Samtliga beskattningsakter voro tillgängliga vid prövningsnämndens
sammanträde den 16 juni 1959.

Sedan prövningsnämndens protokoll för den 16 juni 1959 justerats, överlämnades
i början av juli samtliga prövningsnämndsakter i de vid detta
tillfälle behandlade skorstensfejarmästaremålen till Holdo, vilken sannolikt
den 7 i samma månad till åklagarmyndigheten återsände de redan tidigare
dit översända — men av prövningsnämndens kansli återfordrade — handlingarna
jämte åtskilligt nytillkommet material.

Innan jag går vidare i framställningen, vill jag först, i anknytning till
redogörelsen för skattemålens handläggning, beröra vissa vid granskningen
av handlingarna uppmärksammade förhållanden som icke omfattas av
klagomålen.

Av handlingarna framgår att de taxeringsintendenter, som förde den
fiskala talan i skattemålen, icke voro närvarande vid sammankomsten den
23 december 1958, som utsatts en vecka tidigare, och icke heller kallats till
sammanträdet. Däremot var Holdo kallad muntligen med kort varsel,
enligt uppgift av Holdo strax innan sammanträdet skulle börja. Han in -

345

fann sig också men avlägsnade sig tämligen snart med motivering att han
hade ett annat sammanträffande som icke kunde undanskjutas. Icke hellei
bokgranskarna hade kallats, men det förefaller som om Hjolman känt till
sammankomsten.

Det ursprungliga syftet med denna synes ha varit bland annat, att skoistensfejarmästarna
skulle utverka uppskov med handläggningen i prövningsnämnden
av målen, i vilken fråga redan före sammankomsten under
hand meddelats dem att de kunde påräkna uppskov utom i vad avsåge
eftertaxeringarna för år 1953. ÖÄ har upplyst att vid sammankomsten
decemberpromemorian genomgicks och överläggningar skedde i anslutning
härtill. Vid sammanträdet behandlades således spörsmål av intresse för de
fiskala parterna i målen.

Det är självfallet av stort värde att prövningsnämndens ordförande, med
begagnande av sin i 87 § andra stycket taxeringsförordningen omförmälda
rätt att ensam handlägga vissa frågor, medverkar till att överläggningar
komma till stånd i ämnen, som äro av den natur att de lämpligen böra upptagas
förberedelsevis. Även eljest kunna vid besök av skattskyldiga, som ha
ärenden anhängiggjorda i prövningsnämnden, mera formlöst avhandlas
frågor, som beröra pågående skatteprocess. Vid dylika överläggningar bör
givetvis vederbörande taxeringsintendent såsom part i skatteprocessen närvara,
i den mån vid besöket lämnas upplysningar av betydelse för den pågående
skatteprocessen. Med hänsyn till den domstolsliknande karaktär som
prövningsnämndsförfarandet numera fått, bör prövningsnämndens ordförande
icke vid dylika förberedande sammanträden avhandla dylika frågor
med ena parten med mindre även motparten kallats till sammanträdet.
Såsom nämnts hade vederbörande intendenter icke kallats i förevarande
fall.

Baekkevold har om anledningen till att endast Holdo kallades upplyst
att så brukade ske vid tillfällen, då man avhandlade angelägenheter som
påkallade närvaro av representanter från taxeringsavdelningen, och att han
utgått från att Holdo skulle underrätta dem av sina medarbetare, som hade
intresse av att infinna sig. En sådan ordning finner jag väl kunna vara
lämplig, då fråga är om verksangelägenheter, som författningsenligt eller
eljest påkalla närvaro av chefen för taxeringsavdelningen. Någon sådan
angelägenhet var här icke i fråga. Sammanträdet gällde i stället de anhängiggjorda
skattemålen, i vilka Holdo icke förde talan och där närvaio
av vederbörande taxeringsintendenter var betingad av deras ställning av
fiskal part, i vilket hänseende de icke voro underordnade verksledningen.
Vid sådant förhållande ägde Holdo förutsätta att hans personliga näivaro
var erforderlig endast i den utsträckning han själv fann lämplig, helst som
han kallades med ytterligt kort varsel.

Eftersom Baekkevold i förväg visste att vid sammankomsten den 23
december 1958 skulle avhandlas frågor av betydelse for skattemålen, hade

346

han enligt min mening bort. tillse att vederbörande intendenter kallades.
Hans underlåtenhet att göra detta är emellertid icke av beskaffenhet att
kunna läggas honom till last såsom fel.

Av handlingarna framgår vidare att den vid sammanträdet den 23 december
1958 avlämnade promemorian, decemberpromemorian, jämte bilagor
icke blev registrerad vare sig genom diarieföring på de olika skattemålen eller
eljest i något register. ÖÄ synes anse att erinran icke kan riktas häremot,
enar anteckning om promemorians ingivande skett i nämndens protokoll
for den 29 och den 31 december 1958. Denna uppfattning kan jag icke dela.
Handlingen bär faktiskt ingivits före det med protokollet avsedda sammanträdet
såsom ock i nämnda protokoll angivits — nämligen den 23 i
samma månad och har, ovisst i vilken omfattning, satts i cirkulation å
taxeringsavdelningen utan att de taxeringsintendenter som voro parter i
målen erhållit någon som helst underrättelse i saken av det processledande
organet förrän vid den muntliga förhandlingen inför prövningsnämnden.
Handlingens ingivande bragtes icke till allmän kännedom förrän genom
nämnda protokoll, som enligt anteckning därå justerades den 8 januari 1959
men som torde ha blivit tillgängligt först långt därefter, enär expedition
till de skattskyldiga skedde först den 22 januari och Holdo, enligt en i
ärendet förekommande anteckning, ännu den 27 januari icke fått del av
protokollet. En på sådant sätt anordnad registrering av inkommande handlingar
kan möjligen sägas uppfylla verksinstruktionens krav på att handlingar
skola registreras på »betryggande sätt», men det torde vara uppenbart,
att anordningen kommer i konflikt med kravet på att handlingarna
skola »genast inregistreras» samt med vad som enligt sakens natur bör
gälla i fråga om redovisning av handlingar och inlagor i en skatteprocess
som skola^ delgivas parterna. Sådana handlingar böra självfallet, även
bortsett från delgivningssynpunkter, registreras så att parter och andra
under målens beredning äga tillgång till upplysningar om, vilka handlingar
som inkommit.

Vad som nu anförts om den bristfälliga registreringen och delgivningen
av decemberpromemorian gäller även om vissa andra handlingar i skorsten
sf ej armästaremålen. Sålunda är marspromemorian — i motsats till de
skattskyldigas var för sig samtidigt ingivna inlagor — varken diarieförd
eller omnämnd i prövningsnämndens protokoll. Enligt vad ÖÄ i sitt yttrande
upplyst skulle detta bero på att handlingarna — promemorian ingavs
i en mångfald exemplar — av misstag icke inkommit till prövningsnämndens
kansli. Sedermera verkställd utredning utvisar emellertid att promemorian
— i en mångfald exemplar — instämplats å nämnda kansli den
9 mars 1959 men icke diarieförts därstädes. Marspromemorian synes ha
kommit till taxeringsintendentemas kännedom, eftersom Hjohlman den 15
april 1959 yttrat sig över densamma. Detta yttrande har ej heller registrerats.
När de skattskyldiga erhållit del av yttrandet synes ovisst. Att döma av

347

en inlaga till kammarrätten har så skett först någon gång under kammarrättsprocessen.
Slutligen må även nämnas att »Anteckningarna» icke heller
synas ha diarieförts. Handlingen har icke omnämnts i prövningsnämndens
protokoll, men den har åberopats vid de muntliga förhandlingarna i prö\-ningsnämnden den 29 december 1958. De skattskyldiga ha tydligtvis fått
kännedom om handlingen i de fall de inställt sig därstädes.

Det finns i detta sammanhang även anledning att något beröra handläggningen
av det kammarrättsmål rörande eftertaxering för år 1953, vilket
ursprungligen överlämnades till kammarrätten i juli 1959. Det har inom ÖA
icke kunnat utredas hur målet kommit att överlämnas i det ofullständiga
skick, i vilket det då befann sig. Vid sådant förhållande saknar jag anledning
att ingå på denna fråga. Utrett är emellertid att vad som hänt i målet
sommaren 1960 icke kommit till något som helst uttryck i ÖÄ:s kammarrättsdiarium
och att den skrift, varigenom besvären utvecklades, med darå
tecknat delgivningsbevis icke överlämnats till kammarrätten med särskild
skrivelse. Den synes i stället tydligtvis ha utan vidare instoppats i den från
kammarrätten inlånade akten. Det är under sådana förhållanden förklarligt,
att man på kammarrättens beskattningsdiarium icke uppfattat, att
något annat hänt i målet av beskaffenhet att böra diarieföras än att den
lånade akten återställts, varom vederbörlig anteckning också skett.

Det anförda ger klart vid handen att allvarliga brister förekommit vid
diarieföringen på prövningsnämndens kansli. Ur rättssäkerhetssynpunkt
framstår det såsom betänkligt att dylika brister förekommit inom ett för
alla medborgare så utomordentligt viktigt område som skatteväsendet. Det
måste emellertid beaktas att den nya taxeringsorganisationen, som trädde
i kraft 1958, för ÖÄ:s del innebar mycket betydande förändringar. De sedermera
utfärdade anvisningarna för arbetet inom prövningsnämndens kansli
torde ha lett till bättre förhållanden. Det finnes därför icke anledning för
mig att närmare ingå på hithörande förhållanden. Det sagda år emellertid
att beakta när det gäller att klargöra orsaken till det i klagomålen påtalade
förhållandet att viktigt processmaterial förkommit.

II. De saknade handlingarna

De förhållanden i fråga om aktmaterialet i skorstensfejarmåstaremalen
som påtalades i klagomålen liade — enligt vad Baekkevold upplyst i ärendet
_ uppmärksammats av honom redan omkring årsskiftet 1960/61, da

han närmast med föranledande av uppgifter i pressen, tog narmare del
av akterna i de nio av kammarrätten återförvisade målen rörande eftertaxering
för år 1953 och i samband därmed undersökte även de sex andra
skorstensfejarmästaremålen, vilka alltjämt funnos kvar å skatteavdelningen.
Baekkevold har uppgivit att han därvid icke kunde återfinna vare
sig eu aktsamling (dossier), som han själv låtit upprätta i syfte att halla
vissa handlingar av för alla 15 målen gemensamt intresse samlade på ett

348

håll, eller särskilda, för envar av de Övriga akterna avsedda blad hänvisande
till var de gemensamma handlingarna funnos.

Rörande upprättandet av dossiern och hänvisningsbladen har ÖÄ i sitt
yttrande upplyst följande.

, Jj samband med justeringen i januari 1959 av prövningsnämndens protokoll
för sammantradet den 29 och den 31 december 1958 lät skattedirek1
ett sarskllt med kanslitråd genomdraget omslag samla vissa för
samtliga mai gemensamma handlingar, däribland decemberpromemorian.

irTZ forse,ddes av honom med egenhändig påteckning om innehållet
(»Handlingar berörande samtliga ’sotar’-mål handlagda av prövningsnamnden
den 29 och 31 dec. 1958, §§ 5009-5023. A.F.B.») och inlade?i
/s lfnnm0Tande T av sk°rstensfejannästama, det s. k. Ählström-målet
i Vij-'' i yar . f.n av akterna till de övriga 14 målen (§§ 5010—5023) lät
skattechrektoren inlägga ett halvark i A4-format (»hänvisningsblad») med
toljande text: »Handlingar berörande samtliga ’sotar’-mål handlagda av
Pr°y.I * * *i1,ngs.na™nden den 29 och 31 december 1958, §§ 5009—5023, se akten
beträffande § 5009 » Inläggandet av omförmälda dossier och hänvisningsblad
i respektive akter — vilka omfattade handlingarna till samtliga mål

a7®,e,en,de ,a!''Hn 1953 1958 — gjordes av sekreteraren i närvaro av

skättechrektoren. Akterna funnos då i skattedirektörens tjänsterum, men
överflyttades efter justeringen till prövningsnämndens kansli.

Baekkevold har om aktmaterialets beskaffenhet vid denna tidpunkt uppgivit,
bland annat, att för var och en av skorstensfejarmästarna upprättats
en huvudakt, innehållande dels sex delakter, en för vart och ett av de fem
(1.953-1957) samt en för år 1958, och Ms vissa gemensamma
handlingar sasom revisionsrapporter i flera exemplar, de skattskvl o^SS.

rÄema’ framställningar

Baekkevold har vidare uppgivit, att den av honom i januari 1959 upprättade,
med tråd genomdragna dossiern sedermera återfunnits och är identisk
med den, som bilagts ÖÄ:s yttrande till JO. Denna dossier innehåller följande
handlingar:

1) en stencilerad sammanställning, upprättad inom prövningsnämndens
kansli, av yrkanden m. m. i samtliga skorstensfejarmästaremål;

i i" 1J^r j S‘ k'' /ördelningslista för sammanträdet med prövningsnämnmålem
29 deCember 1958 vid handläggning av skorstensfejarmästare „3)

en förteckning över personliga inställelser i skorstensfejarmästaremalen
infor provmngsnämnden den 29 december 1958;

, 4) bl®d l''r ^ anteckningsblock med ett av Hjöhlman den 22 december
1D58 dagtecknat meddelande till Holdo av innehåll att Baekkevold
borde ta del av »Anteckningarna» inför »sotarnas» besök hos honom
»i morgon»;

5) »Anteckningarna» med därå av skattedirektören gjord noterino'' att

han mottagit handlingen den 23/12 1958; g

6) avskrift av en av Hjöhlman den 6 december 1958 dagtecknad skrivelse
till taxeringsmtendenten på östra taxeringskontoret rörande handläggningen
av skorstensfejarmästaremålen;

349

7) decemberpromemorian med därå av skattedirektören gjord anteckning
att han mottagit densamma vid besök den 23/12 1958 med »Holdo

närvarande»; ,, , , „ „ „ . r,,

8) ett den 23 december 1958 dagtecknat meddelande Iran Sveriges bkorstensfejares
Riksförbund om personliga inställelser inför prövmngsnamn 9)

Stockholms stadskollegiums tryckta utlåtande nr 57 för år 1958 angående
förslag till ny sotningstaxa (bilaga 1 till decemberpromemonan);

10) ett antal stencilerade kostnadstablåer (bilaga 2 till decemberprome monan^skrift

^ av borgarrådet Helge Berglund den 30 april 1958 dagtecknat
yttrande till ÖÄ i ärende rörande en av stadsfullmäktige den 24
februari 1958 beslutad ny sotningstaxa för Stockholm.

Handlingarna äro insydda i dossiern under ÖÄ:s sigill (skadat).

Angående återfinnandet av dossiern upplyste ÖÄ följande.

Den 2 augusti 1961 anmälde Wilander för skattedirektören, att han hade
i sitt förvar vissa handlingar rörande de s. k. sotarmålen. På anmodan överlämnade
han samma dag handlingarna till skattedirektören, som därvid
kunde konstatera, att handlingarna utgjordes av dels den forut namnda
dossiern, dels vissa andra handlingar, nämligen marspromemonan och
Hjohlmans yttrande den 15 april 1959 över densamma, en för sammantradet
i prövningsnämnden i juni samma år upprättad tabla samt ett stencnerat
exemplar av en redogörelse för sotarmästares i Göteborg taxeringar, dels ock.
slutligen vissa av skattedirektören gjorda minnesanteckningar m.m. Sedan
skattedirektören tagit del av handlingarna, anmodade han omedelbart
Wilander att skriftligen redogöra för när och var han återfunnit handlingarna
samt var han haft dem förvarade. Med anledning härav mottog skattedirektören
den 16 augusti 1961 en av Wilander upprattad, den 4 i samma
månad dagtecknad promemoria. Sedan överståthållaren återinträtt i tjänst
efter ledighet, anmälde skattedirektören för honom vad salunda forekom Wilanders

promemoria är med därpå gjord påteckning av följande innehåll.

Till Herr Skattedirektören.

VPM

i samband med återlämnandet av ett omslag med vissa handlingar som anförtrotts
i min vård efter justeringen av PN:s beslut i juni manad 19o9
berörande skorstensfej armästarnas i Stockholm taxeringar.

Den 1 augusti sammanträffade jag med l:e taxeringsinspektör b. Hottstedt
i ett tjänsteärende. Sedan detta ärende avslutats förde jag Hotfstedts
arbete med skorstensfej armästarnas taxeringar på tal, i det jag iragade
honom hur arbetet gått och om detta vore avslutat. Hoffstedt berattade
därvid att det hade varit mycket arbete samt en del problem. Bl. a. hade
man efterforskat »någon handling» som inte kunnat återfinnas. o
Ja skorstensfej armästarnas taxeringar, vilka anförtrotts mig av skattedirektoren,
och undrade om Hoffstedt ville se om den eftersökta handlingen kunde
återfinnas där.

350

Följande dag den 2 augusti infann sig Hoffstedt på mitt tjänsterum och
tog de! av de mig anförtrodda handlingarna. Dessas innehåll framgår av
bifogade bilaga (Bil.). s

I samband med justeringen i juni månad 1959 överlämnades handlingarna
till mig av Herr Sk åt tedirektören. På min fråga hur jag skulle förfara
med dem sade Herr Skattedirektören: »Dem skall Du behålla hos Di" och
jag vill icke se dem mera». °

På omslaget står: »Handlingar berörande sotamas taxeringar etc.....»

, ,V''d n!jn genomgång av handlingarna samma dag i juni 1959 fann jag en
del handlingar ej vara hänförliga till de mål som avgjordes i december 1958
en handling ^ vara Herr Skattedirektörens privata minneslista utgörande
december manads kalender från skrivbordsunderlägget samt en annan ett
pa blocklapp skrivet internt meddelande mellan två chefstjänstemän Då
därjämte de Övriga handlingarna förelågo i stencilerat skick kunde man på
den grunden forutsatta att därav förefanns ett stort antal exemplar varav
ett i respektive skattskyldigs akt.

Oaktat en del av handlingarna äro hopsydda giver dock såväl texten på
omslaget som handlingarnas innehåll vid handen dels att de utgöra av Herr
bkattedirektoren for egen del samlat material för att vara till minneshjälp
vid föredragningarna i december 1958 och juni 1959, dels att där finns privata
anteckningar. 1

Med utgångspunkt från de gjorda iakttagelserna konstateras sålunda vid
en nannare granskning av handlingarna att de icke ha karaktären av en
offentlig akt agnad att bilaggas skorstensfejarmästarnas skatteprocess.

Detta jamte den av Herr Skattedirektören givna uppmaningen uppfattades
av mig som ett uppdrag att handhava handlingarna till dess jag anmodades
att aterlamna desamma.

i Vi,r Hoffstedt,s förenämnda besök hos mig den 2 augusti tog han del av
handlingarna och han höll därvid för troligt att en handling möjligen kunde
vara av intresse för Herr Skattedirektören. Som följd härav satte jag mig
omedelbart telefonledes i förbindelse med Herr Skattedirektören för att
pammna om förekomsten av de i mitt förvar överlämnade handlingarna.

Vid telefonsamtalet kunde Herr Skattedirektören icke erinra sig desamma
men uppdrog åt mig att med bud översända desamma, vilket uppdrag
harmed fullgjorts. ö

Stockholm den 4 augusti 1961.

Lars Wilander

, HarPed bekräftas, att jag den 1 augusti 1961 i tjänsteärende sammantraffade
med forste taxeringsinspektören Lars Wilander samt att denne
dar vid forde de s. k. skorstensfejarmästaremålen på tal. Under vårt samtal
uppgav Wilander att han i sitt förvar hade vissa handlingar berörande
dessa mai, Pa Wilanders begaran besökte jag honom i hans tjänsterum den
7arvid ban visade ifrågavarande handlingar för mig. På
Wrtanders forfragan tillrådde jag honom att uppvisa handlingarna för
skattedirektören. Wilander satte sig omedelbart därefter per telefon i förbindelse
med skattedirektören.

Stockholm den 15 augusti 1961.

Sven Hoffstedt

351

I sitt yttrande har ÖÄ uttalat att dossiern enligt Wilanders promemoria
funnits tillgänglig vid justeringen av prövningsnämndens protokoll för sammanträdet
den 16 juni 1959 samt att ämbetet i övrigt i detta sammanhang
saknade anledning att uppehålla sig vid promemorian.

Wilander har, närmare hörd å JO-expeditionen, förklarat sig icke kunna
vitsorda att den till JO-ämbetet ingivna dossiern vore identisk med den
dossier han den 2 augusti 1961 återlämnat till skattedirektören. Sistnämnda
dossier hade haft omslag av linjerat och icke blankt papper men i övrigt
varit genomdragen, sigillerad och försedd med skattedirektörens påskrift
på samma sätt som dossiern i akten. Den hade vidare innehållit ett större
antal handlingar än den hit överlämnade dossiern, bland annat marspromemorian.

I fråga om hänvisningsbladen upplyste ÖÄ följande: Vid efterforskningar
hade 13 av de saknade 14 hänvisningsbladen återfunnits i kammarrättsaktema
rörande de av prövningsnämnden i juni 1959 avgjorda målen; av
dessa sistnämnda mål hade, såsom redan nämnts, 9 överlämnats från kammarrätten
för införskaffande av viss kompletterande utredning, i följd varav
dessa mål ävensom de återstående 6 målen funnos för handläggning å vedeibörande
taxeringskontor. Ett av hänvisningsbladen hade icke kunnat återfinnas.

Vid ÖÄ:s yttrande funnos fogade 11 av hänvisningsbladen. De återstående
två blad, som enligt yttrandet skulle ytterligare finnas, ha under utredningen
härstädes infordrats men icke kunnat företes. Däremot har vid genomgång
av aktmaterialet på JO-expeditionen det blad som uppgivits icke
ha kunnat återfinnas påträffats i en av akterna (Wiberg-akten för 195V—
1958). Tillgängliga äro således för närvarande 12 av de åsyftade 14 hänvisningsbladen.

Vid den utredning som inom ÖÄ skett rörande dossiern och hänvisningsbladen
har ett stort antal personer hörts angående sina iakttagelser beträffande
dessa handlingar. Ingen har emellertid kunnat erinra sig ha sett handlingarna
under den tid varom fråga är. Samtliga tjänstemän som i egenskap
av taxeringsintendenter tagit befattning med de återförvisade målen ha förklarat,
att de icke iakttagit någon av berörda handlingar vare sig i akterna
till 1953 års mål eller i akterna beträffande de av prövningsnämnden i juni
månad 1959 avgjorda målen. ÖÄ har upplyst att, såvitt kunnat utrönas,
icke någon av förenämnda befattningshavare vidtagit åtgärd för att eftciforska
decemberpromemorian, oaktat denna omförmälts i prövningsnämndens
protokoll och sedermera åberopats av flertalet skattskyldiga såväl i
förklaringar till prövningsnämnden som i besvär till kammarrätten.

Beträffande efterforskandet av de saknade handlingarna anförde ÖÄ

följande.

Beträffande dossiern och hänvisningsbladen är att anmärka, alt de, när
do återfunnos, buro tydliga märken efter att ha varit genomdragna med

352

iråd. Vid den tid varom här är fråga, vidtogs doek inom skatteavdelningen
sadan atgard endast beträffande akter, vilka överlämnats till delgivningscentralen
således icke beträffande vare sig kammarrättsakter eller akter
som överlämnades till åklagarmyndigheten, och från den sistnämnda har

verkställt ^ genomdragning med tråd av dd inkomna akter icke

OA framhöll i sitt yttrande att åtskilliga punkter alltjämt vore dunkla
när det gällde att förklara att dossiern och hänvisningsbladen icke återfunnits
i akterna till 1953 års mål och att någon klarhet härutinnan icke stått
att vinna, därvid ämbetet anförde följande.

Den tanken — den torde få anses antydd i den remitterade anmälan —
kan val icke utan vidare avfärdas, att någon uppsåtligen borttagit samtliga
ragavarande handhngar ur vederbörande akter. Men genast inställer sig
a fragan vad syftet därmed skulle ha varit. Om detta varit att beröva
kammarratten tillgång till handlingarna — varigenom de skattskyldigas
I nmg dar skulte forsvagas och ändring av prövningsnämndens beslut
tattare vinnas — maste genast invändas, att den viktigaste av handlingarna
i dossiern nämligen decemberpromemorian, omförmälts i nämndens protokoll
för decembersammanträdet 1958 och dess tillvaro således under alla
omständigheter skulle ha blivit känd för kammarrätten. Och vidare ha ju
handlingarna återfunnits i akterna till 1954—1958 års »sotarmål»; enligt
Wilanders uppgift har for ovngt forenämnda dossier funnits tillgänglig

rV Pi’otukoilet Prövningsnämndens sammanträde
ten 16 junil9o9.\ arfor skulle från här förevarande utgångspunkt handlingarna
mlaggas i 1954—1958 års akter? Dessa skulle ju, om — varmed
uppenbarligen kunde raknas — talan jämväl i dessa fullföljdes till kammar1
m’nSam aS] tlHi ■denTr!a och de ifrågavarande handlingarna sålunda äniibfVatkanfaudau
Det synes jämväl böra anmärkas, att någon alltså
ShU ~ helt obemärkt — ha borttagit handlingarna ur dessa akter
slilrl, i I?era A6de? ,obemärkt’ “fogat dem i andra akter, spridda på

tvdöo m °r kfn \cke anta"a’ att nä"on skulle uppsåtligen i det antydda
sj itet ha företagit en i sak meningslös och till sin art grovt brottslig
gärning. &

lör sin del vill ÖÄ uppställa hypotesen att händelseförloppet varit följeincic.

Vid prövningsnämndens sammanträde den 31 december 1958 förelågo till
provning ej endast de mål, som avsågo eftertaxering för år 1953, utan även
mai angaende eftertaxering för åren 1954—1957 samt taxering för år 1958
De forstnamnda målen avgjordes, de senare upptogos ej då. På detta stadium
och vid den loljande justeringen av prövningsnämndens protokoll
voro samtliga mai rörande en och samma skorstensfejarmästare sammanförda
tor sig; de bildade således en akt. Då nu skattedirektören lät i varje
akt rnlagga, dossiern i en akt och hänvisningsbladen i de andra, har vid
detta tiUtalle nagon åtskillnad ej gjorts mellan målen för år 1953 och Övriga
mai. iydhgen skulle vid den uppdelning av akterna, som sedermera måste
ske med hansyn till att i några mål (1953 års) talan fullföljdes till kammarratten,
medan de övriga alltjämt voro föremål för handläggning inom
skatteavdelningen, ifrågavarande dossier och hänvisningsblad ha uttagits
ur den gemensamma akten och fogats vid de nybildade akterna angående

353

blott 1953 års mål (kammarrättsmål). Så har av någon anledning ej skett,
utan dossiern och hänvisningsbladen ha kommit att kvarligga i de akter,
som bildats av 1954—1958 års mål.

Det tillhör — om hypotesen är riktig — de dunkla punkterna, hur så
kunnat ske. Förhållandet borde emellertid otvivelaktigt ha uppmärksammats
av vederbörande taxeringsintendenter, eftersom — såsom ovan erinrats
— i varje fall decemberpromemorian omnämnts i prövningsnämndens
protokoll för decembersammanträdet 1958. En av dessa intendenter har ju
för övrigt upptäckt saknaden av sagda promemoria men det oaktat ej närmare
undersökt saken utan — med en blyertsanteckning om saknaden av
handlingen — avgivit sitt yttrande till kammarrätten.

Beträffande hänvisningsbladen och dossiern verkställdes inom JO-ämbetet
ingående undersökning. Redogörelse för denna har lämnats i mitt beslut
i ärendet men ansetts ej behöva här återgivas.

Vid den verkställda utredningen har icke framkommit något som tyder
på att hänvisningsbladen varit avlägsnade ur akterna i beskattningsmål
som rörde skorstensfejarmästarnas taxeringar, åtminstone om man bortser
från de mål, till vilka de två saknade bladen höra. Därmed kan också
konstateras att icke någon obehörigen förfogat över hänvisningsbladen.
Fog finnes även för antagande att hänvisningsbladen icke någonsin befunnit
sig i 1953 års delakter, icke ens vid det tillfälle då de iordningställdes
och bifogades det samlade aktmaterialet i skorstensfejarmästaremålen.
Fastmera får antagas att hänvisningsbladen liksom dossiern vid justeringstillfället
i januari 1959 lagts in i respektive huvudakter, sannolikt överst
i akten.

Utredningen ger sålunda icke något som helst stöd för det i klagoskriften
gjorda antagandet att hänvisningsbladen obehörigen avlägsnats ur 1953
års delakter.

Beträffande dossiern är klarlagt att denna — sedan Baekkevold i januari
1959 upprättat densamma — kommit åsido.

Med avseende å frågan om dossierns öden efter upprättandet är följande
att framhålla. Dossiern företer liksom hänvisningsbladen märken efter genomdragning
med tråd, vilka märken uppvisa god överensstämmelse med
motsvarande märken på handlingar, som upprättats till och med den 15
januari 1959 i det beskattningsmål, till vilka dossiern enligt påskriften
hänför sig. Det torde med ledning härav och av vad Holdo uppgivit vara
berättigat draga den slutsatsen att dossiern behandlats på samma sätt som
hänvisningsbladen. Den skulle alltså ha medföljt, när aktmaterialet överlämnades
till förste taxeringsintendentens expedition den 4 februari 1959.
Diir ha handlingarna genomdragits med tråd under sigill, och — eftersom
de icke översändes till åklagarmyndigheten — därefter kvarblivit någon
tid. Handlingarna ha sannolikt icke lämnat skatteavdelningen under tiden

12 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

354

därefter och fram till den 22 juli 1959 utan under den fortsatta skriftväxlingen
i målen vandrat mellan förste taxeringsintendentens expedition, taxeringskontoret,
bokgranskningskontoret och prövningsnämndens kansli, vilket
senare vid två tillfällen under våren 1959 berett den skattskyldige tillfälle
avgiva påminnelser i målen. Intet tyder på att aktmaterialet därvid
varit utom verket för att den skattskyldige skulle få tillfälle att taga del
av akten. Några säkra spår av dossiern finnas emellertid icke vidare. Det är
sålunda icke utrett, när den av Holdo ombesörjda förseglingen av handlingarna
— inbegripet dossiern — i skattemålen brutits.

Anmärkas må emellertid att taxeringsintendenten på det taxeringskontor,
där det skattemål handlades till vilket dossiern enligt påskriften var
att hänföra, i mars 1960 att döma av de anteckningar han gjort i målen
rörande en av skorstensf ej armästarna synes ha sökt efter decemberpromemorian.
Det har icke kunnat utrönas vilka åtgärder han i sammanhanget
vidtog och om han satte sig i förbindelse med den befattningshavare på
prövningsnämndens kansli som skötte diarieföringen. Rimligtvis borde han,
innan han anmärkte att handlingen saknades, ha gjort åtminstone någon
undersökning för att förvissa sig om att bristen icke var att hänföra till
förhållande som ägde samband med handläggningen inom verket. I vart
fall är klart att taxeringsintendentens yttranden, av vilka det ena hänvisade
till det andra och som av prövningsnämndens kansli kommunicerade
med den skattskyldige, inkom till kansliet den 7 april 1960. Därigenom
hade bragts till kansliets — och därmed till den skattskyldiges eller hans
ombuds — kännedom att i fråga om decemberpromemorian förelåg ett förhållande
som påkallade uppmärksamhet.

När det gäller att bedöma spörsmålet hur dossiern kommit åsido har man
huvudsakligen att hålla sig till de uppgifter härom, som framkommit genom
den av ÖÄ verkställda utredningen och vad Wilander härstädes upplyst.

Wilander har uppgivit att han fått en dossier av skattedirektören i samband
med justeringen omkring midsommaren 1959 men påstått, att den av
ÖÄ hit överlämnade dossiern icke är den, som han erhöll vid berörda tillfälle
och avlämnade den 2 augusti 1961. Den av Wilander åsyftade dossiern
skulle enligt hans utsago ha linjerat — och icke blankt — omslag samt
innehålla handlingar, däribland marspromemorian, upprättade våren 1959.
Skattedirektören, som icke vitsordat att han överlämnat någon dossier till
Wilander, uppger å sin sida att han erhållit den hit ingivna dossiern av
Wilander den 2 augusti 1961.

Wilanders uppgift om dossiern förutsätter att skattedirektören skulle
antingen ha manipulerat med två dossierer eller också ha bytt ut omslag
och handlingar i den dossier Wilander lämnat. Det saknas emellertid helt
stöd för antagande att Baekkevold skulle på angivet sätt ha gjort sig skyldig
till uppsåtligt brottslig handling, helst som något rimligt motiv för ett
så huvudlöst tilltag icke kan utfinnas. Med hänsyn härtill och till utseendet

355

och beskaffenheten av den hit överlämnade dossiern finner jag det kunna
för visst antagas att denna är — såsom ÖÄ uppgivit — identisk med den
dossier, som av Wilander den 2 augusti 1961 överlämnades till skattedirektören.

Wilander har beträffande frågan hur den av honom avlämnade dossiern
kommit i hans besittning uppgivit, att han på sätt förut anmärkts fått
handlingarna av skattedirektören under det att denne bestritt Wilanders
uppgifter härom. Här står alltså uppgift mot uppgift. Wilanders uppgifter
i denna del kunna emellertid icke anses vederlagda av omständigheterna
och måste därför beaktas, när det gäller att bedöma hans befattning med
dossiern.

Wilander har uppgivit att han lagt undan handlingarna, enär han bedömt
dem som ointressanta. Avgörande för hur Wilander bort förfara med handlingarna
var huruvida dessa voro att betrakta såsom allmänna handlingar
eller icke. Av vad förut anförts är uppenbart att de i dossiern ingående
handlingarna voro allmänna handlingar och tillhörde skorstensfejarmästaremålen.
Dossiern fick följaktligen icke varaktigt skiljas från akterna i sistnämnda
mål utan skulle av Wilander ha tillförts övriga handlingar i dessa
mål.

När det nu gäller att bedöma, huruvida Wilander — genom att under
lång tid behålla dossiern i sitt personliga förvar, oaktat fråga var om allmänna
handlingar i ännu icke slutligt avgjorda skattemål — gjort sig skyldig
till tjänstefel är följande att beakta.

Wilanders förklaring innebär, att han icke skulle ha förstått att fråga var
om allmänna handlingar som skulle förvaras tillsammans med akterna till
målen rörande eftertaxeringar för år 1953.

Dossiern var dock förseglad under ÖA:s sigill. Försegling på nämnda sätt
brukar icke förekomma annat än beträffande allmänna handlingar. På omslagskappan
hade skattedirektören personligen med bläck antecknat:
»Handlingar berörande samtliga ’sotar’-mål handlagda av prövningsnämnden
den 29 och 31 dec. 1958, §§ 5009—5023. A.F.B.» På en av de i dossiern
ingående handlingarna fanns med blyerts antecknat av Baekkevold att
handlingen ingivits av direktör Anderberg vid personlig inställelse den 29
december 1958.

Nu angivna förhållanden borde enligt min mening ha gjort det klart för
eu tjänsteman i Wilanders ställning att fråga var om allmänna handlingar.
I varje fall ha dessa förhållanden utgjort skäl för honom att förhöra sig hos
skattedi rektören.

Å andra sidan utgjordes dossiern huvudsakligen av stencilerade och
tryckta handlingar som ej voro personligen underskrivna. I denna funnos
även sådant som med fog kunde antagas icke utgöra allmänna handlingar.
Icke någon av handlingarna var instämplad eller diarieförd. Om Wilanders
uppgift om vad Baekkevold skulle ha sagt vid dossierns överlämnande till

356

Wilander är riktig, kan detta ha givit stöd för dennes uppfattning att handlingarna
icke voro allmänna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag Wilanders befattning med
dossiern icke vara av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom
straffbart oförstånd.

Vilken mening man än må ha beträffande Wilanders befattning med
dossiern är det dock uppenbart att fråga icke varit om någon åtgärd i syfte
att skada vederbörande skorstensfej armästare. Fastmera får det förhållandet
att dossiern kommit åsido antagas väsentligen sammanhänga med brister
med avseende å diarieföring och delgivning. Det finns väl i och för sig
anledning att se allvarligt på dessa brister. Dessa torde dock i huvudsak
vara att hänföra till övergångssvårigheter vid taxeringsreformen och numera
avhjälpta.

Att någon åtgärd för att insortera dossiern och hänvisningsbladen i delakterna
till 1953 års mål icke vidtogs på prövningsnämndens kansli i samband
med protokollsjusteringen i januari 1959 kan enligt min mening icke
bli föremål för kritik. En sådan åtgärd framstod icke såsom nödvändig
eftersom handlingarna i dossiern erfordrades vid den fortsatta handläggningen
av taxeringarna för följande år. Icke heller kan någon kritik riktas
mot att akterna rörande 1954—1958 års taxeringar i februari 1959 överlämnades
till Holdo utan att någon mer övervägd uppdelning av aktmaterialet
kom till stånd. Det gällde ju ett överlämnande av handlingar till annan
avdelning inom samma verk.

III. Kommentarerna

Med de s. k. kommentarerna avses i samtliga 1953 års akter påträffade,
av vederbörande taxeringsrevisorer skrivna kommentarer till prövningsnämndens
protokoll för december 1958 rörande skorstensfejarmästaremålen,
vilka kommentarer i några fall försetts med tillägg av Hjohlman och vilka
samtliga medelst häftapparat vidhäftats protokollsutdragen i akterna. Hit
kan också räknas en i en av dessa akter påträffad skrivelse den 12 mars
1959 från Hjohlman till Holdo, upptagande kritik av nyssnämnda protokoll.

I kommentarerna finnas i stor utsträckning kritiska anteckningar om protokollets
redovisning av parter, ombud och bokgranskningspersonal, vilka
anteckningar i vissa fall vitsordats såsom riktiga i och för sig och i andra
fall åter betecknats såsom felaktiga eller missvisande. I flera fall ha anmärkningar
riktats mot protokollets tekniska utformning; en förekommande anteckning
av detta slag må här citeras: »Någon av mig dagtecknad promemoria
av den 19 december 1958 existerar icke. Däremot har jag i ett yttrande
daterat den 19 december bemött N.N:s erinringar.» I ett fall har anmärkning
av dylik innebörd försetts med tillägget att saken hade betydelse
från sekretessynpunkt. I något fall kommenteras även prövningsnämndens
beslut på följande sätt: PN:s motivering, att den fann »utredningen i målet

357

icke utgöra tillräcklig grund för åsättande av sådan eftertaxering», synes i
detta ärende särskilt märklig. Vidare förekommer anmärkning mot att i
protokollet icke alls eller felaktigt redovisats medgivande från skattskyldig
av påstående från den fiskala sidan. I vissa kommentarer förekommer utveckling
av granskningsmannens uppfattning i målet eller av viss fråga
däri samt redogörelser för bokgranskningens förlopp i vissa hänseenden.

Ett genomgående tema i granskningsmännens kommentarer är att Anderberg
icke närvarit vid handläggningen av visst mål och alltså icke heller
åberopat eller föredragit någon promemoria. Hjohlman har även påtalat,
att Anderberg i visst fall över huvud taget icke — såsom protokollet utmärker
— haft uppdrag att företräda en skattskyldig, som icke själv varit
tillstädes. Ytterligare kritik återfinnes i Hjohlmans skrivelse till Holdo den
12 mars 1959, vilken i hithörande delar har följande lydelse:

I samtliga paragrafer rörande ifrågavarande ärenden uppges, att Anderberg
åberopade en av honom före prövningsnämndens sammanträde ingiven,
den 23 december 1958 dagtecknad promemoria och att han föredrog denna
i huvudsak. Detta är felaktigt. — Rätta förhållandet är följande. Skattedirektören
Baekkevold mottog sannolikt den 23 december besök av direktören
Anderberg, civilekonomen Björnesjö och — om jag är rätt underrättad
— aukt. revisorn Holmberg, varvid Anderberg genomgick förenämnda
promemoria. Vid detta tillfälle var icke någon representant för bokgranskningskontoret
kallad. — Vid öppnandet av prövningsnämndens sammanträde
den 29 december begärde Anderberg, att han och Björnesjö och
möjligen även Holmberg skulle få företräde, innan de olika målen påropades,
för att få kritisera en å bokgranskningskontoret gjord sammanställning
av erfarenheter från taxeringsrevisionerna hos skorstensfejarmästama. Sammanställningen
benämndes »anteckningar» etc. och ett exemplar bifogas
här. Anderbergs anhållan bifölls. Taxeringsrevisor Sandström och jag inkallades
men däremot icke någon taxeringsintendent. Anderbergs kritik av
»Anteckningarna» bemöttes av Sandström och mig. Anderbergs P.M. av
den 23 december berördes icke.

Med anledning av den kritik Hjohlman sålunda framfört har ÖÄ lämnat
följande uppgifter om vad som förekom vid prövningsnämndens sammanträde
den 29 december 1958.

Då det första av ifrågavarande mål företogs till handläggning begärde
Anderberg att inledningsvis få framföra synpunkter, vilka kunde åberopas
i samtliga mål. I närvaro av, bland andra, vederbörande taxeringsintendent
samt Hjohlman och Sandström höll Anderberg därefter ett längre anförande
i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i decemberpromemorian,
av vilken vid sammanträdet utdelades ett flertal exemplar. De närvarande
fingo därigenom tillfälle att under Anderbergs anförande följa med i var sitt
exemplar av promemorian. Sedan Anderberg avslutat sitt anförande, lämnades
ordet åt Hjohlman. Efter att till prövningsnämndens ledamöter m. fl.
utdelats ett antal exemplar av »Anteckningarna», yttrade sig Hjohlman i
anslutning till innehållet i förenämnda anteckningar. Anderberg, som någon
eller några (lagar före sammanträdet torde ha erhållit del av anteckningarna,
troligen genom Hjohlmans försorg, berörde helt kortfattat dessa i ett

358

bemötande. Härefter fingo parterna i de olika målen tillfälle att utveckla
sin talan.

Om kritiken från Hjohlmans sida anförde ÖA följande.

De av Hjohlman framförda uppgifterna böra sammanställas med att
Holdo översänt decemberpromemorian till Hjohlman redan den 23 december
1958, att överläggningar ägt rum inför denne å bokgranskningskontoret
i syfte att förbereda ett bemötande av promemorian, att Anderbergs inledande,
långvariga anförande skedde i huvudsaklig överensstämmelse med
innehållet i decemberpromemorian samt att Anderberg i en senare replik
till Hjohlman endast helt kortfattat berörde »Anteckningarna». Vidare må
i detta sammanhang erinras om följande passus i Hjohlmans yttrande den
15 april 1959 över marspromemorian: »Inledningsvis nödgas jag såsom otillständigt
beteckna förbundets såväl i ovan angivna promemoria som i dess
promemoria av den 23 december 1958 och av dess representanter vid prövningsnämndens
sammanträde den 29 december 1958 (icke den 31 december,
som angives i nämndens protokoll) framförda beskyllningar mot granskningsmännen
för bristande objektivitet, underlåtenhet att utnyttja visst
material etc.» Härutöver må ytterligare anmärkas, att enligt samstämmiga,
skriftligt avfattade förklaringar Hultqvist, Häggquist, Sandler, Holmström,
Anderberg och Björnesjö — vilka samtliga voro närvarande vid sammanträdet
den 29 december 1958 — uttalat, att Hjohlmans uppgifter rörande
decemberpromemorians och »Anteckningarnas» behandling vid prövningsnämndssammanträdet
den 29 december 1958 äro felaktiga. I nyssnämnda
förklaringar ha förenämnda personer — med föranledande av innehållet i
Hjohlmans skrivelse — härjämte anfört: »Att över huvud taget ifrågasätta
att promemorian skulle utgöra partsinlaga i taxeringsprocessen är närmast
förbryllande. För alla, som deltogo i här avsedda sammanträde, måste det
nämligen ha varit uppenbart att så var förhållandet.» Även Hjohlmans
uppgift, att vederbörande taxeringsintendent icke skulle ha varit närvarande
under Anderbergs inledande anförande, är oriktig.

ÖÄ har uppgivit att varken Hjohlman eller vederbörande taxeringsrevisorer
tagit någon kontakt med prövningsnämndens kansli, sekreteraren i
prövningsnämnden eller nämndens ordförande angående de påstådda felaktigheterna
i protokollen.

Om upprättandet av kommentarerna och vad som förekom i samband
därmed har ÖA upplyst följande.

Holdo hade ursprungligen beslutat att icke överklaga de av prövningsnämnden
den 31 december 1958 avgjorda målen. Holdo hade emellertid
uppsökts av Hjohlman, som enträget uppmanat honom att överklaga desamma.
Den egentliga orsaken till att Holdo ändrat sin tidigare ståndpunkt
och beslutat att föra målen vidare till kammarrätten — i anslutning vartill
»blanka» besvär anfördes före besvärstidens utgång — hade varit, att
Hjohlman framfört vissa anmärkningar mot protokollen från prövningsnämndens
sammanträde den 29 och den 31 december 1958 samt påstått,
att av protokollen icke framginge, att vissa skorstensfejarmästare helt eller
delvis »erkänt» de yrkade eftertaxeringarna. I samband med beslutet att
överklaga målen begärde Holdo, att Hjohlman och vederbörande taxeringsrevisorer
skulle lämna skriftliga uppgifter angående de påstådda felaktigheterna
för att vara till hands vid det slutliga bedömandet av huruvida

359

besvären skulle fullföljas eller icke. Sedan Hjohlman avlämnat sin den 12
mars 1959 dagtecknade skrivelse, vid vilken fogats de s. k. kommentarerna,
hade Holdo, efter att ha tagit del av handlingarnas innehåll, inlagt desamma
i respektive kammarrättsakter, som då funnits å hans expedition. Härefter
hade akterna utsänts till vederbörande taxeringskontor. Holdos avsikt
hade varit, att de påtalade felaktigheterna skulle närmare utredas genom
vederbörande befattningshavares försorg, varefter samråd i fullföljdsfrågan
skulle ske. Att kommentarerna skulle användas just i angivet syfte måste
ha stått klart för samtliga vederbörande och således även för Hjohlman;
avlämnandet av desamma utgjorde ju den av Hjohlman kända förutsättningen
för åtgärden att överklaga målen.

Hjohlman har upplyst följande.

Såväl han själv som samtliga vederbörande taxeringsrevisorer hade varit
övertygade om att vissa felaktigheter förekomme i protokollen. Han kunde
dock icke längre erinra sig varuti felaktigheterna bestode. Kommentarerna
hade tillkommit med anledning därav, att Holdo — för bedömande av fullföljdsfrågan
— anmodat Hjohlman att till honom inkomma med närmare
upplysningar angående de felaktigheter, varmed protokollen enligt Hjohlmans
uppgift till Holdo vore behäftade. Hjohlman hade icke något klart
minne av omständigheterna i övrigt vid kommentarernas tillkomst; att desamma
fogats till protokollsutdragen hade han icke känt till.

Vederbörande taxeringsrevisorer ha uppgivit:

De hade av Hjohlman anmodats att till Holdo lämna skriftlig uppgift om
vissa felaktigheter i prövningsnämndens protokoll för decembersammanträdet.
Taxeringsrevisorerna, som hört Hjohlman uttala, att sådana felaktigheter
förelåge, hade samrått såväl sinsemellan som i vissa fall även
med Hjohlman angående kommentarernas innehåll. Sedan kommentarerna
färdigställts, hade de lämnats till Hjohlman, varefter denne — efter det
han granskat och i visst fall ändrat dem samt därjämte i några fall försett
dem med av honom själv undertecknade tillägg — vidarebefordrat desamma
till Holdo jämte missivskrivelse, nämligen den förut omförmiilda skrivelsen
den 12 mars 1959.

Enär av ÖÄ:s utredning icke framgick, hur de i 1953 års akter återfunna
kommentarerna kommit att vidhäftas de i dessa akter liggande protokollsutdragen,
har utredning härom verkställts inom JO-expeditionen. Holdo
har därvid uppgivit, att han själv med häftapparat vidhäftat kommentarerna
vid protokollsutdragen i samband med att han lagt kommentarerna
i 1953 års akter.

Av vad förut anförts framgår att Holdo inlagt kommentarerna i beskattningsmålen
under senare hälften av mars månad 1959 och därvid häftat de
av taxeringsrevisorerna upprättade kommentarerna vid de i 1953 års akter
liggande protokollsutdragen. De sålunda vidhäftade kommentarerna ha i
nio fall medföljt akterna till kammarrätten. I ett — tidigare omförmält —
undantagsfall skedde detta redan i början av augusti månad 1959. I övrigt
skedde översändandet successivt under är 1900 med början den 1 juni eller
omkring fjorton månader efter det kommentarerna inlagts i akterna. I de

360

återstående sex fallen hunno målen icke översändas till kammarrätten och
kommentarerna i dessa mål ha sålunda befunnit sig på skatteavdelningen
i omkring ett år och nio månader, innan de upptäcktes av Baekkevold.
Hjohlmans skrivelse den 12 mars 1959 — som icke vidhäftades protokollsutdrag
— medföljde till kammarrätten i juli månad 1960.

Om kommentarerna i allmänhet och de åtgärder ÖÄ vidtagit mot de befattningshavare
som upprättat kommentarerna anförde ämbetet i sitt yttrande
följande.

Till en början må anmärkas, att prövningsnämndens beslut den 31 december
1958 och ej minst det därvid fogade skiljaktiga yttrandet uppenbärligen
väckt förvåning och misstämning å bokgranskningskontoret; överståthållarämbetet
vill härutinnan erinra om Hjohlmans vädjan hos Holdo
att överklaga besluten. Sedan Holdo med anledning av Hjohlmans uppgifter
om felaktigheter i prövningsnämndens protokoll tillmötesgått denna
vädjan men samtidigt uppdragit åt Hjohlman att till Holdo inkomma med
närmare besked om de uppgivna felaktigheterna, har Hjohlman anmodat
vederbörande taxeringsrevisorer att skriftligen redogöra härför. Enligt vad
en av revisorerna uppgivit hade Hjohlman därvid uttryckt sig ungefär så,
att de borde »oförblommerat skriva om allt vad de kunde komma på».

Om innehållet i dessa kommentarer skall överståthållarämbetet i detta
sammanhang ej spilla många ord. Ämbetet finner det närmast beklämmande,
att några av ifrågavarande befattningshavare — inklusive Hjohlman

— haft så ringa förståelse för vad i målen vore relevant, att de, i syfte att
stärka ett överklagande, ansett sig böra prestera opus av denna art.

Med avseende därå, att kommentarer fogats vid protokollen i akterna,
må anmärkas, att av dessas författare flera uppgivit, att de för sin del ej
haft klart för sig, att kommentarerna över huvud taget skulle infogas i
akterna; de hade närmast trott, att kommentarerna skulle överlämnas till
förste taxeringsintendenten för att tjäna till dennes ledning vid avfattande
av utvecklingen av besvären.

Innehållet i kommentarerna har ej lämnats opåtalt. Efter det överståthållaren
den 24 mars 1961 hållit förhör med — bland andra — Hjohlman
och de författare till kommentarerna, som då ännu voro kvar i tjänst hos
överståthållarämbetet, sammankallade han till den 29 juni 1961 samtliga
befattningshavare å bokgranskningskontoret. Han framhöll därvid — hans
anförande har sedermera av befattningshavare å bokgranskningskontoret
betecknats som ett strafftal — hurusom de, som ansett vissa uppgifter i
prövningsnämndens protokoll vara felaktiga, icke på något sätt för kollationering
hänvänt sig vare sig till den tjänsteman, som uppsatt protokollen,
eller till nämndens ordförande, som justerat desamma. På lösa boliner

— i ett fall synnerligen flagrant — hade felaktigheter påståtts föreligga.
Överståthållaren berörde även vissa omdömen av skatterättslig eller eljest
juridisk art, som förekomme i kommentarerna och som vore ägnade att
framkalla häpnad. När överståthållaren emellertid — ej minst med hänsyn
till det tryck, ifrågavarande taxeringsrevisorer under föreliggande omständigheter
kunde antagas ha känt -—- ej vidtoge någon ytterligare åtgärd, förväntade
han, att det förelupna skulle för framtiden utgöra en varning och
att vederbörande skulle bättre besinna sin ställning och sitt ansvar såsom
tjänstemän inom ÖÄ.

361

ÖÄ har upplyst att endast en av de fem befattningshavare som fört det
allmännas talan i de återförvisade målen förklarat sig ha sett kommentarer
inlagda i de kammarrättsakter, varmed han haft att taga befattning. Jämväl
dennes närmaste chef har förklarat sig ha iakttagit nämnda förhållande.
Återstående fyra befattningshavare ha förklarat, att de numera icke hade
något minne av att ha iakttagit några kommentarer. Kommentarerna ha ej
i något fall åberopats eller omnämnts i avgivna yttranden i målen.

ÖÄ upplyste vidare.

Ehuru fullföljden av de utav Holdo anförda besvären i 1953 års mål
handhafts å skilda taxeringskontor, har Hultqvist på något sätt i egenskap
av förste taxeringsintendent haft att skaffa med målen, innan de överlämnats
till kammarrätten. Hultqvist har nämligen i december 1961 — efter
att först ha uttalat sig för skattedirektören — för överståthållaren uppgivit,
att han hade en minnesbild av att någon befattningshavare tillfrågat
honom, huruvida vissa kommentarer till prövningsnämndens protokoll i
»sotarmålen» skulle medfölja till kammarrätten, och att Hultqvist, utan att
närmare undersöka förhållandena, antagligen jakande besvarat frågan.
Skattedirektören har i detta sammanhang velat upplysa, att Hultqvist
redan under försommaren 1960 för skattedirektören omnämnt, att enligt
vad Hultqvist erfarit taxeringsrevisorer »skrivit några dumheter» i de s. k.
sotarmålen.

Med anledning av vad sålunda upplysts och av vissa i Baekkevolds skrivelse
till överståthållaren av den 21 januari 1963 lämnade uppgifter om
Hultqvists kännedom om kommentarerna har denne hörts å JO-expeditionen.
Hultqvist har därvid vitsordat de i ÖÄ:s yttrande redovisade uppgifterna
om det besked han givit någon av befattningshavarna på taxeringsavdelningen
angående kommentarer i skorstensfejarmästaremålen. Hultqvist
har vidare uppgivit, bland annat, att han själv icke sett några kommentarer
i akterna under kammarrättsmålens handläggning på taxeringsavdelningen
och att han icke känt till att kommentarer upprättats planmässigt
i varje mål. Att kommentarerna ägnats så föga uppmärksamhet
från processuell synpunkt och medföljt akterna till kammarrätten ansåg
Hultqvist bero på flera samverkande olyckliga omständigheter, främst
frånvaron av samordning av målens handläggning. Hultqvist har även upplyst,
att eu av de tjänstemän, vilka haft att som tillförordnade taxeringsintendenter
handlägga skorstensfejarmästaremål, sagt att han uppfattat en
kommentar han sett — som dock icke avsett ett mål som gått till kammarrätten
— närmast som en bilaga till protokollet, tillfogad i anledning av den
till prövningsnämndens beslut fogade reservationen.

Slutligen har Baekkevold om handläggningen å prövningsnämndens
kansli upplyst följande.

På prövningsnämndens kansli observerades ej förhandenvaron av kommentarer
m. fl. handlingar i akterna till 1953 års kammarrättsmål. Hur
ifrågavarande handlingar kunnat undgå vederbörande befattningshavare

12* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

362

vid kansliet, har icke kunnat utrönas. Med hänsyn emellertid till föreliggande
omständigheter synes underlåtenheten att vidtaga erforderliga åtgärder
icke böra läggas nämnda befattningshavare till last. Numera ha, såsom
redan nämnts, särskilda åtgärder vidtagits i syfte att från kansliets
sida hand hålles över redovisningen av akterna i kammarrättsmål.

Kommentarerna ha icke åberopats av taxeringsintendentema i något av
skorstensfejarmästaremålen. De tillhörde således icke målen som partshandlingar.
Det var därför felaktigt (jfr JO 1963 s. 375 o.f.) att låta dem
ingå i akterna tillsammans med handlingarna i skattemålen, då dessa jämlikt
97 § taxeringsförordningen översändes till kammarrätten. Felet var av
allvarligt slag med hänsyn till att kommentarerna sammantagna voro ägnade
att påverka kammarrättens inställning till målen till fördel för den fiskaliska
sidan. Kommentarerna voro dessutom i viss mån nedsättande för
prövningsnämnden och dess kansli.

Beträffande ansvaret för det begångna felet må anföras följande.

Genom vad i ärendet framkommit finner jag annat icke ådagalagt, än
att kommentarerna tillkommit i syfte att giva Holdo sådan information
om vad som förekom vid prövningsnämndens sammanträde den 29 och
den 31 december 1958, att han kunde å detta material grunda överväganden
i fullföljdsfrågan. Med hänsyn till att kommentarerna sålunda upprättats
för internt bruk av taxeringsavdelningens chef, kan det — om man
bortser från innehållet — uppenbarligen icke göras gällande att de befattningshavare,
som efter tillsägelse upprättat och överlämnat kommentarerna
till Holdo, därigenom förfarit felaktigt.

En annan sak är att vissa av kommentarerna innehålla felaktiga eller
mindre väl övervägda uttalanden samt äro i viss mån nedsättande för
prövningsnämnden och dess kansli. Att tjänstemännen på bokgranskningskontoret
må ha blivit illa berörda av prövningsnämndens ställningstagande
till frågan om eftertaxering för år 1953 och av reservationen eller att kommentarerna
till äventyrs tillkommit efter anvisningar från förman, kan icke
ursäkta innehållet i kommentarerna. Vad som med avseende å innehållet
ligger kommentarernas författare till last finner jag dock icke vara av beskaffenhet
att kunna hänföras till tjänstefel eller påkalla annan åtgärd från
min sida än ett framhållande av vikten av att objektivitet och omdöme
prägla alla tjänsteuttalanden.

Holdo har medgivit att han häftat kommentarerna vid de i kammarrättsakterna
liggande protokollsutdragen samt inlagt handlingarna i akterna,
innan dessa utsändes till taxeringskontoren för målens behandling därstädes.
Holdo har uppgivit, att det var hans avsikt att kommentarernas
innehåll skulle beaktas vid handläggning av målen inom taxeringsårvdelningen
samt att Holdo skulle uttaga kommentarerna ur akterna, då dessa
återkommo till honom. Vad Holdo sålunda uppgivit om vad han avsåg vid
kommentarernas inläggande i akterna har icke lett till någon åtgärd för

363

att hindra att de medföljde akterna till kammarrätten. Sådana åtgärder
borde enligt min mening ha vidtagits av Holdo, eftersom risken för att
kommentarerna skulle medfölja akterna till kammarrätten var särskilt stor
på grund av att Holdo häftat fast kommentarerna vid de i akterna liggande
protokollsutdragen.

Akten till ett av målen med däri liggande kommentar har också, redan
innan Holdo den 1 oktober 1959 frånträdde sin tjänst, överlämnats från
taxeringsavdelningen till prövningsnämndens kansli, som översänt handlingarna
till kammarrätten. Det är emellertid icke utrett hur detta mål,
som tillika var ofullständigt berett, kommit att på angivet sätt överföras
från taxeringsavdelningen. Ytterst åvilar dock ansvaret härför Holdo.

Holdo lämnade i samband med frånträdandet av tjänsten icke någon
instruktion till förekommande av att kommentarerna medföljde akterna,
när de lämnade taxeringsavdelningen. Denna underlåtenhet har helt visst
på ett avgörande sätt medverkat till att kommentarerna medföljde till kammarrätten.
Holdo ägde emellertid förutsätta att kommentarerna efter hans
avgång ur tjänsten skulle utrensas ur akterna i samband med att målen
överlämnades till prövningsnämndens kansli. Holdo ägde vidare räkna med
att kammarrättsmålen åtminstone första tiden efter Holdos avgång ur
tjänst skulle komma att handläggas på ungefär samma sätt som förut eller
i vart fall med sådant mått av samordning, att förekomsten av kommentarerna
skulle uppmärksammas. Även om det med hänsyn till de speciella
omständigheterna med kommentarerna kunnat förväntas, att Holdo bort
göra sin efterträdare uppmärksam på förhållandet med dessa, kan det i
betraktande av det anförda icke läggas Holdo till last som tjänstefel att han
icke handlade på angivet sätt.

Beträffande Hultqvists befattning med kommentarerna är genom vad
ÖÄ upplyst och vad Hultqvist härstädes uppgivit klarlagt att han i samband
med handläggningen på taxeringsavdelningen av kammarrättsmålen
angående skorstensfej armästarna fått kännedom om förekomsten av kommentarer
till prövningsnämndens protokoll i dessa mål och att Hultqvist
givit någon befattningshavare besked om att handling av sådant innehåll
fick medfölja aktmaterialet. Hultqvist har emellertid tillika upplyst att
han, innan saken uppdagades, själv icke tagit del av eller över huvud taget
sett någon av kommentarerna och att han ej heller känt till att kommentarer
upprättats så planmässigt som skett. Han har vidare uppgivit, att
han lämnade det ovannämnda beskedet till en av tjänstemännen på hans
avdelning utan närmare övervägande av innebörden av det besked han gav.

Självfallet borde Hultqvist icke ha lämnat nämnda besked utan att sätta
sig in i vad saken gällde. Å andra sidan hade väl icke Hultqvist anledning
antaga annat än att den till honom ställda frågan rörde ett tämligen oväsentligt
förhållande. Härtill kommer att Hultqvist var ganska ny på tjänsten
och att arbetssituationen i samband med flyttning till nya skattehuset

364

var pressad. Hultqvists uppgift, att beskedet lämnats utan närmare övervägande,
bar därför stöd i konstaterbara förhållanden. Av anförda skäl
finner jag Hultqvists befattning med kommentarerna, vilka med hänsyn
till hans kännedom om målen möjligen bort påkalla större uppmärksamhet
från hans sida än som skett, icke kunna läggas honom till last som tjänstefel.

Vad därefter angår prövningsnämndens kansli hade detta ansvaret för
att akterna överlämnades till kammarrätten inom behörig tid och i behörigt
skick. Kansliet borde följaktligen ha tillsett, att kommentarerna utrensades
ur akterna, innan dessa överlämnades till kammarätten. Att målen expedierats
med kommentarer inlagda i akterna torde ha sin förklaring däri att
icke någon på kansliet uppmärksammade kommentarerna. Dessas innehåll
var ju sådant, att kännedom därom på kansliet måste antagas ha väckt
uppseende och föranlett åtgärder för närmare utredning av saken. Uppenbart
är emellertid att den omständigheten, att nio mål försedda med kommentarer
kunnat överlämnas till kammarrätten vid skilda tidpunkter tyder
på bristfälliga instruktioner till kanslipersonalen angående dess befattning
med överrättsmålen. Denna brist har emellertid numera avhjälpts. Jag
finner med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt vidare åtgärd
från min sida icke påkallad i anledning av vad härutinnan förekommit.

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla följande. Med hänsyn till
det stora antalet mål och ärenden som prövningsnämndens kansli har att
handlägga stå uppenbarligen personella resurser icke till förfogande för
någon mera ingående kontroll av akterna i överrättsmålen. Kontroll i någon
form måste emellertid finnas. Till förekommande av att ovidkommande
handlingar tillfogas akterna i samband med att taxeringsintendenten
yttrar sig i målen, bör gälla att denna och honom underställd personal —
vilka ju äro de som taga del av aktmaterialet i detalj — ha sin uppmärksamhet
fäst på aktmaterialets beskaffenhet och anmäla anmärkningsvärda
förhållanden i detta avseende. Självfallet bör också personalen på prövningsnämndens
kansli bedriva en efter omständigheterna anpassad kontroll
av att handlingarna, som skola översändas till skattedomstolarna, äro i behörigt
skick.

IV. Frågan om samordning av handläggningen å taxering savdelning en
av kammarrättsmålen angående skorstensfejarmästarnas taxeringar

I anslutning till ikraftträdandet den 1 januari 1958 av gällande taxeringsförordning
meddelades i kungl. brev den 20 december 1957 vissa bestämmelser
om prövningsnämndernas kanslier m. m., i vilket brev, såvitt
avsåg ÖÄ, föreskrevs bland annat att på första taxeringsintendentens prövning
i varje särskilt fall skulle bero, huruvida mål eller ärende skulle fullföljas
till kammarrätten eller Kungl. Maj:t.

365

I skrivelser den 29 januari 1959 till vederbörande taxeringsintendenter
meddelade Holdo — efter det han tagit del av prövningsnämndens protokoll
beträffande eftertaxeringarna för år 1953 — att nämndens beslut icke
skulle överklagas. Emellertid ändrade Holdo sedermera mening och anförde
i samtliga förevarande mål besvär till kammarrätten. Besvären, dagtecknade
den 20 februari 1959, voro helt kortfattade; någon utveckling av desamma
förekom ej. Om denna sin åtgärd underrättade Holdo taxeringsintendentema
genom skrivelser den 24 februari 1959, i vilka Holdo uttalade,
att överklagandena skedde »åtminstone reservationsvis» och att intendenterna
icke behövde »tänka på dessa överklaganden». Några närmare direktiv
angående målens fortsatta behandling torde ej ha lämnats vare sig i
samband med målens överlämnande till taxeringskontoren eller i samband
med fullföljden av 1954—1958 års mål.

ÖÄ har om den fortsatta handläggningen av målen uppgivit bl. a., att vid
sammankomst med taxeringsintendenterna inför Hultqvist våren 1960 förslag
väcktes om samordnad handläggning av skorstensfejarmästaremålen
men att frågan fick förfalla, sedan upplysts att en taxeringsintendent kort
dessförinnan — den 19 och den 21 mars 1960 — yttrat sig i två av målen.

Nämnda spörsmål har berörts i en av Hultqvist den 13 december 1961
dagtecknad promemoria. I denna promemoria anförde Hultqvist såvitt nu
är i fråga följande.

Under våren 1960 berördes vid två tillfällen under sammanträden med
taxeringsintendenterna å mitt konferensrum helt kort frågan om redovisningen
till kammarrätten av de besvärsmål, som avsågo vissa skorstensfejarmästares
taxeringar och eftertaxeringar för åren 1953—1958. Vid första
tillfället ifrågasattes huruvida icke avgivandet av yttranden i målen och
fullföljd av intendent sbesvären borde samordnas under en intendent. Jag
lovade för min del att se till, att de mål, som lågo under åtal, återrekvirerades
till taxeringsavdelningen från rådhusrätten eller åklagarmyndigheten.
Vid ett andra sammanträde någon tid därefter förklarade sig intendenterna
icke ha någon lämplig man, som skulle kunna friställas för uppgiften. Sedan
jag själv förklarat, att jag vore jävig beträffande de mål, som avsågo 1954
—1958 års taxeringar, överenskoms, att varje intendent skulle avgiva yttrande
i varje serie mål, tillhörande hans taxeringskontor. Skälet härför var
främst, att målen på detta sätt beräknades kunna bliva redovisade snabbare.

ÖÄ upplyste, att ämbetet genom beslut den 24 mars 1961 förordnat en
befattningshavare att fullgöra på förste taxeringsintendenten ankommande
göromål med avseende å handläggningen i skattedomstolarna av målen angående
1954—1958 års taxeringar samt att åtgärden vidtagits med hänsyn
till att Hultqvist tidigare i annan egenskap haft att taga befattning med
här åsyftade mål. ÖÄ underströk i sitt yttrande att åtgärder tidigare bort
vidtagas för samordning av handläggningen av samtliga kammarrättsmål
om skorstensfejarmiistamas taxeringar samt framhöll, att — innan ämbetet
upptog spörsmålet i mars 1961 — några som helst åtgärder i nu angivet

366

syfte tydligen över huvud taget ej övervägts med ovan berört undantag.
ÖÄ anförde vidare.

Ansvaret för denna underlåtenhet måste anses främst åvila innehavaren
av tjänsten såsom förste taxeringsintendent. Såvitt angår fullföljden av de
utav Holdo anförda besvären kunde underlåtenheten bero på skiftet på
nämnda tjänst den 1 oktober 1959. Även om Holdo — på sätt framgår av
hans redogörelse — avsett att spörsmålet, huruvida besvären skulle fullföljas,
skulle efter utredning på de skilda kontoren bliva föremål för samråd,
har denna hans avsikt tydligen ej fått uttryck i något meddelande härom
vare sig till dessa kontor eller till hans efterträdare. Överståthållarämbetet
måste beklaga att den väckta frågan om samordning av handläggningen
av — tydligen alla — »sotarmålen» fick förfalla våren 1960; den
omständigheten, att en intendent då kort dessförinnan i två av målen avgivit
yttrande till kammarrätten, kan icke anses utgöra tillräckligt skäl för
underlåten samordning av de övriga målen; yttrandet i nyssnämnda två
mål hade därefter eventuellt kunnat kompletteras eller ändras.

Frågan om jäv för Hultqvist att handlägga skorstensfejarmästaremålen
har — såvitt framkommit i ärendet — aktualiserats av följande däri upplysta
förhållanden: I sin dåvarande egenskap av förste assessor tjänstgjorde
Hultqvist omväxlande med skattedirektören såsom prövningsnämndens
ordförande. Under hösten 1958 hade Hultqvist till följd av Baekkevolds
ledighet för sjukdom under längre tid uppehållit skattedirektörstjänsten
och den därmed förenade sysslan att vara prövningsnämndens ordförande.
Enligt ÖÄ:s protokoll den 3 september 1958 var Hultqvist därjämte —
jämte vissa andra befattningshavare — jämlikt 78 § taxeringsförordningen
förordnad att vara föredragande i prövningsnämnden till och med
den 30 juni 1959. — Hultqvist deltog såsom ställföreträdare för skattedirektören
i prövningsnämnden eller såsom föredragande i nämnden — i
vart fall i annan egenskap än av taxeringsintendent — i sammankomsten
på skatteavdelningen den 23 december 1958 med representanter
för skorstensfejarmästarna. Beträffande målen angående eftertaxering
för år 1953 hade Hultqvist — till efterkommande av anmodan av skattedirektören
— föredragningspromemoriorna i målen för inläsning och tog
del av dem under julhelgen 1958. Om Hultqvists vidare befattning med
1953 års mål har ÖÄ upplyst, att Hultqvist deltog i prövningsnämndens
sammanträde den 29 december 1958 och att skattedirektören därvid var
»närmast biträdd» av Hultqvist. Huruvida Hultqvist deltog även den 31
december 1958 är oklart. Vad avser 1954—1958 års mål tjänstgjorde Hultqvist
— jämte två andra tjänstemän — såsom föredragande i dessa mål vid
prövningsnämndens sammanträde den 16 juni 1959, då målen prövades
och avgjordes. Enligt vad Hultqvist uppgivit fördelades föredragningsskyldigheten
så, att var och en av föredragandena svarade för var sin grupp
mål, därvid han föredrog mål rörande fem skattskyldiga.

367

Enligt vad handlingarna i ärendet utmärka har tydligen Holdo på sin
tid utövat en samordnande funktion i fråga om handläggningen av överrättsmålen.

Självfallet kan det icke riktas någon kritik mot Holdo för att han icke
före sin avgång vidtog åtgärd för att fylla behovet av samordning i handläggningen
även efter nämnda tidpunkt.

För Hultqvist måste — med hänsyn till den jävssituation han själv befann
sig i och med den kännedom han hade om målen angående skorstensfejarmästarna
— frågan om behovet av samordning av handläggningen av
dessa mål ha stått klar, då han tillträdde tjänsten såsom förste taxeringsintendent.
I vart fall blev frågan härom aktuell under första kvartalet 1960
genom hänvändelse i saken från en av taxeringsintendentema. Såvitt framgår
av handlingarna bragte Hultqvist icke under ÖÄ:s prövning fragan om
skorstensfejarmästaremålens handläggning på en enda befattningshavares
ansvar. Först i början av år 1961 meddelades sadant förordnande, sedan
behovet av samordning blivit trängande.

Hultqvist har — såsom jag fattat honom — angivit frånvaron av samordning
av skorstensfejarmästaremålen som en väsentlig orsak till att kommentarerna
medföljde till kammarrätten. Mycket talar för att det förhaller
sig så. Om målen handlagts under en enda tjänsteman — vilket varit påkallat
ur flera synpunkter — hade denne haft att taga ställning till kommentarerna
och till vilka åtgärder som borde vidtagas pa grund av att
decemberpromemorian icke kunde återfinnas. Det är icke osannolikt att
händelseförloppet i så fall blivit ett annat, mindre uppseendeväckande än
som nu blev fallet.

Med hänsyn till att ÖÄ vidtagit åtgärder i samordningsfrågan och till att
denna fråga varit föremål för uppmärksamhet även vid skatteavdelningens
omorganisation nyligen finner jag vidare åtgärd från min sida i denna del
icke påkallad.

Frånvaron av en samordningsman med avseende å skorstensfejarmästaremålen
har medfört, att Hultqvist — trots jävsförhållandet — kommit att
i viss mån befatta sig med målen såsom förste taxeringsintendent. Sålunda
har samråd förekommit om avfattningen av yttranden till kammarrätten.
Målen angående eftertaxering för år 1953 återkallades av Hultqvist. Med
hänsyn till innebörden av gällande jävsbestämmelser hade Hultqvist enligt
min mening strängt taget bort helt avhalla sig från att sasom förste taxeringsintendent
befatta sig med ifrågavarande mål. Det åsidosättande av
jävsbestämmelserna som förekommit är dock icke av beskaffenhet att pakalla
någon min åtgärd.

V. En av klagandena berörd proccssuell fråga

I klagomålen ha klagandena framhållit, att utredningen i målen angående
skorstensfejarmästarnas eftertaxering för år 1953 var bristfällig och att

368

en minoritet inom prövningsnämnden på denna grund ansåg att framställningarna
icke bort upptagas till prövning.

Beträffande detta spörsmål har ÖÄ i sitt yttrande uttalat följande.

Överståthållarämbetet kan ej underlåta att framhålla, att det till prövnmgsnämndens
beslut av ett par ledamöter fogade skiljaktiga uttalandet
uppenbarligen i formellt hänseende är oriktigt; ett i behörig ordning av
behörig part hos behörig myndighet framställt yrkande — och om sådant
ar ju har fråga — larer icke kunna av myndigheten blott förklaras ej föranleda
dess åtgärd.

Klagandena ha ifragasatt, om framställningarna om eftertaxering av
skorstensfejarmästarna framlagts i behörig ordning, samt ytterligare anfört
följande.

Det måste givetvis finnas möjligheter för prövningsnämnden att avvisa
ett ärende, som framlagts i sadant skick, att den skattskyldiges elementära
krav som part i en skatteprocess icke tillgodosetts. Om tidsnöd eller andra
omständigheter förorsakat detta synes likgiltigt. Skulle det vara den fiskala
sidan tillätet att i sista stund framlägga ett illa underbyggt förslag till efteraxermg
och att efter ett avslag i prövningsnämnden genom överklagande
Palla ärendet »vid liv» och under avsevärd tid därefter verkställa efterforskningar,
synes bestämmelsen om tiden för eftertaxering bli illusorisk,
ifet bor ankomma på prövningsnämnden, som vid eftertaxering fullgör
åligganden, som eljest åvila taxeringsnämnd, att i sin mån vaka över rättssäkerheten.

I 1956 års taxeringsförordning — enligt vilken förevarande mål skulle
prövas — stadgas att eftertaxering skall, efter framställning från taxeringsmtendent,
prövas av den prövningsnämnd, som haft att upptaga besvär
rörande den skattskyldiges taxering det år framställningen avser. Eftertaxering
må icke ske med mindre fråga därom prövats inom fem år efter
det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas. I övrigt må nämnas, att
framställning som här avses handlägges i samma ordning som gäller för
besvär över taxering. Om vad sådan framställning skall innehålla finnas
inga uttryckliga bestämmelser i taxeringsförordningen. I sakens natur ligger
emellertid, att framställning från taxeringsintendent skall innehålla yrkande
samt grunderna för hans talan. Brister framställning i berörda hänseenden
skall föreläggande utfärdas om dess komplettering. Efterkommes ej sådant
föreläggande och är framställningen så ofullständig att den är otjänlig som
grund för prövning av målet, må framställningen jämlikt 112 § andra stycket
taxeringsförordningen avvisas.

Såvitt framkommit i ärendet förekom icke beträffande någon av framställningarna
om eftertaxering för år 1953 förhållande som författningsenligt
kunde medföra att framställningarna avvisades. Prövningsnämnden
hade alltså att upptaga framställningarna till prövning. Denna prövning
kunde föranleda antingen att framställningen helt eller delvis bifölls eller

369

ock att den lämnades utan bifall. Att tillräckligt rådrum att yttra sig över
de framställda yrkandena om eftertaxeringar och över det till stöd för yrkandena
förebragta materialet icke beretts de skattskyldiga i alla fall ha
sålunda icke utgjort omständigheter som berättigat prövningsnämnden att
avvisa de framställda yrkandena utan prövning i sak. Däremot ha dessa
omständigheter varit att beakta vid bevisvärderingen och kunnat föranleda
till att yrkandena avslagits på grund av att utredningen icke kunde — utan
att de skattskyldiga haft tillräcklig tid att bemöta yrkanden och åberopad
bevisning — anses tillförlitligen ge vid handen att förutsättningar för eftertaxering
förelegat.

Jag kan sålunda icke finna att reservanterna inom prövningsnämnden
ägt på sätt som skett undandraga sig saklig prövning av yrkandena.

Klagandena ha framhållit att taxeringsförordningens bestämmelser i här
berört hänseende icke vore tillfredsställande, därest de gåves den av mig
angivna imiebörden. Det skulle nämligen enligt klagandena då vara möjligt
för en taxeringsintendent att ingiva en sakligt ogrundad framställning om
eftertaxering och efter avslag i prövningsnämnden hävda yrkandet under
avsevärd tid hos skattedomstolarna. Jag finner för min del dessa farhågor
överdrivna. Taxeringsintendent handlar under ämbetsansvar, och detta
torde utgöra en tillräcklig garanti mot framställandet av skatteanspråk
som icke kunna grundas på objektivt godtagbara skäl. Jag har även anledning
tro att en sådan praxis upprätthålles som icke ger utrymme för opåkallade
fiskaliska aktioner mot skattskyldiga av den av klagandena antydda
arten. I vart fall har jag från min inspektionsverksamhet eller eljest
icke någon erfarenhet av missbruk i påtalat hänseende av nu rådande ordning.
Vad avser skorstensfejarmästaremålen anser jag visserligen att vad
som förekommit i ärendet ger stöd för antagandet att den fiskaliska aktionen
mot de skattskyldiga bort i vissa hänseenden uppläggas annorlunda än
som skedde, men något missbruk av den av klagandena antydda arten har
icke förekommit. Jag anser för övrigt dessa mål knappast vara representativa
som ett generellt uttryck för gällande praxis. Av nu anförda skäl finner
jag någon åtgärd från min sida icke påkallad i syfte att åvägabringa ändring
i nu gällande regler om eftertaxering.

VI. Kommentarerna och det s. k. Behm-ärendet

Sambandet mellan skorstensfejarmästaremålen och det inledningsvis omnämnda
s. k. Behm-ärendet är följande.

I en av Holdo upprättad, den 15 september 1959 dagtecknad promemoria
riktade Holdo kritik mot taxeringsnämnden för första bolagstaxeringsdistriktet
för dess beslut i visst, sedermera till kammarrätten fullföljt
skattemål. I promemorian uttalades att nämnden klart åsidosatt gällande
bestämmelser »förmodligen i medvetande om grundlagsenlig frihet från

370

ansvar». Vidare uttalades att nämndens åtgöranden kunde befaras ge belägg
för påståenden i pressen om rättsövergrepp av beskattningsnämnderna
och om bristande rättssäkerhet.

Promemorian medföljde akten till kammarrätten, oaktat promemorian
icke åberopats av någon av parterna i målet.

En av ledamöterna i taxeringsnämnden — advokaten Behm — påtalade
hos JK-ämbetet att Holdo ingivit den av honom upprättade promemorian
till kammarrätten.

I anledning av denna anmälan inhämtade JK-ämbetet yttranden av ÖÄ
och av Holdo.

Holdo gjorde gällande, att promemorian upprättats för att utgöra stöd
för minnet vid avgivande av ett eventuellt yttrande med anledning av en
väntad anmälan till JO mot taxeringsnämndsordföranden samt att promemorian
utan hans vilja och vetskap kommit att åtfölja akten i besvärsmålet.

ÖÄ (Hagander och Baekkevold) avgav yttrande den 1/+ december 1960
och anförde däri följande.

_ Ämbetet kan icke ifrågasätta riktigheten av vad Holdo uppgivit rörande
tillkomsten av promemorian av den 15 september 1959 och angående dess
fogande till akten i omskrivna besvärsmål. Ämbetet är med hänsyn härtill
av den uppfattningen att de i promemorian gjorda uttalandena om taxeringsnämndens
ledamöter icke äro att bedöma med tillämpning av stadgande
i 25 kap. strafflagen. Vid sådant förhållande — och då Holdo ej längre
innehar befattning vid överståthållarämbetet — ingår ämbetet ej i vidare
mån på det straffrättsliga bedömandet av omförmälda uttalanden.

Behm anförde i påminnelser den 10 januari 1961, bland annat följande:
Att en ämbetsman av Holdos erfarenhet och mångåriga vana inom sitt fack
skulle av förbiseende ha fogat promemorian till besvärsskrivelsen vore en
förklaring som för att tillmätas betydelse tarvade mera bevisning än hans
egen förklaring härom. Påståendet att promemorian ingivits till kammarrätten
av förbiseende förtjänade icke avseende. Holdo hade genom sin åtgärd
att ingiva promemorian grovt missbrukat sin tjänsteställning.

I anledning av innehållet i påminnelserna infordrade JK nya yttranden
från Holdo och ÖÄ. Den 18 februari 1961 avgav ämbetet (Hagander och
Baekkevold) yttrande, däri ämbetet förklarade att det fann sig icke ha
något ytterligare att anföra i ärendet.

När ÖÄ avgav sistnämnda yttrande den 18 februari 1961 voro de huvudsakliga
omständigheterna i skorstensfejarmästaremålen kända genom aktmaterialet
i målen rörande eftertaxeringar för år 1953, genom Baekkevolds
muntliga anmälan i början av januari 1961, genom Baekkevolds sedermera
till överståthållaren avlämnade promemoria av den 31 januari 1961 samt
genom den utredning i saken som eljest företogs och som innefattade hörande
av Holdo och Hjohlman i saken. Det var även — genom vad Holdo själv
uppgivit — för ÖÄ känt, att Holdo lagt in kommentarerna i akterna till

371

skorstensfejarmästaremålen. Däremot var, såvitt framkommit i ärendet,
vid den tidpunkten icke känt vem som häftat kommentarerna vid protokollsutdragen.

I en den 14 juli 1961 dagtecknad, till JK-ämbetet ställd skrivelse, som
inkom till ämbetet samma dag, meddelade Baekkevold på uppdrag av överståthållaren
att han iakttagit, att i akterna till ett antal från kammarrätten
den 21 december 1960 återförvisade mål »funnits åtskilliga handlingar, om
vilka uppgift saknats, huru de inkommit till överståthållareämbetet eller av
vem eller i vilket syfte de åberopats» ävensom att han med anledning härav
efter samråd med överståthållaren vidtagit vissa åtgärder beträffande redovisningen
av besvärsmål.

Skrivelsen är så lydande:

I anslutning till överståthållarämbetets yttrande i ärende rörande klagomål
av advokaten Olof Behm i Stockholm får jag på uppdrag av Herr
Överståthållaren meddela följande. o .

Sedan kammarrätten genom beslut den 21 december 1960 återförvisat till
prövningsnämnden i Stockholm för förnyad prövning ett antal besvär i
taxeringsmål, har jag iakttagit, att i akterna funnits åtskilliga handlingar,
om vilka uppgift saknats, huru de inkommit till överståthållarämbetet eller
av vem eller i vilket syfte de åberopats. Med anledning härav har jag efter
samråd med Herr Överståthållaren meddelat föreskrifter rörande sättet föi
redovisning av handlingar i besvärsmål till prövningsnämnden och skattedomstolarna.
Ifrågavarande föreskrifter, som tills vidare lämnats muntligen,
ha genom föreståndaren för prövningsnämndens kansli delgivits föredragandena
i prövningsnämnden samt taxeringsintendenterna för iakttagande;
de ha tillämpats sedan slutet av mars månad innevarande år och
komma inom en snar framtid att — jämte andra föreskrifter närmare
utformas i ett skriftligt meddelande till personalen.

Baekkevold har, hörd å JO-expeditionen, upplyst att överståthållaren
själv »dikterat» ÖÄ:s yttranden i Behm-ärendet, att överståthållaren tyckt
att Baekkevold borde avfatta den av honom avlåtna skrivelsen den 14 juli
1961 på sätt som skedde och att Baekkevold »lät det gå så».

Holdo hördes i Behm-ärendet av dåvarande justitiekansler Alsén den
29 augusti 1961. I anslutning härtill bereddes Holdo tillfälle att taga del av
Baekkevolds skrivelse. Holdo har härstädes uppgivit, att han därvid uppfattade
skrivelsen såsom syftande på kommentarerna i skorstensfejarmästaremälen
och blivit illa berörd av att denna sak drogs upp i Behm-ärendet.
Holdo har vidare uppgivit att han vid förhöret hos JK icke nämnde något
om »lapparna» i skorstensfejarmästaremålen utan i största allmänhet uppehöll
sig vid anonyma skrifter o. dyl., som kunde förekomma i skatteärenden.
Holdo har oförbehållsamt vidgått att han under föreliggande omständigheter
bort upplysa JK om förekomsten av kommentarerna. Att han icke
gjorde det fann han nu efteråt vara »dumt», men han hade vid förhörstillfället
tyckt sig ha anledning tro att JK informerats av överståthållaren i
saken.

372

Det Behmska ärendet avgjordes av JK genom beslut den 31 oktober
1961, därvid JK förordnade om åtal mot Holdo. JK — som fann att det
icke kunde utrönas hur promemorian kommit in i kammarrättsakten —
begränsade åtalet att avse att Holdo icke tagit sådan vård om promemorian,
att den icke bragtes till annans kännedom.

Det huvudsakliga innehållet av den härovan lämnade redogörelsen upptogs
i en härstädes utarbetad promemoria. Med biläggande av denna ävensom
akten i Behm-ärendet och Svea hovrätts akt i åtalsmålet rörande
Holdo inhämtade jag genom remiss den 1 november 1963 ÖÄ:s yttrande
över vad som enligt promemorian framkommit rörande Baekkevolds och
Holdos sätt att fullgöra skyldighet att till JK-ämbetet lämna upplysningar
under utredningen av det s. k. Behm-ärendet. Jag angav därvid att yttrandet
skulle bl. a. avse vad som framkommit dels om att Baekkevold underlåtit
att i skrivelsen den 14 juli 1961 upplysa om att Holdo fogat kommentarerna
i skorstensfejarmästaremålen till akterna i dessa mål, dels ock om
att Baekkevold i skrivelsen lämnat en oriktig upplysning, när han meddelade
att uppgift saknades om hur kommentarerna inkommit till ÖÄ. Tillika
anhöll jag att ÖÄ ville bereda Hagander, som då avgått från sin tjänst, tillfälle
att uttala sig rörande Baekkevolds uppgift att överståthållaren bestämt
innehållet i skrivelsen den 14 juli 1961 samt Holdos uppgift att han
haft anledning tro att JK informerats av överståthållaren i saken.

Med anledning härav inkonnno yttranden från ÖÄ, Hagander, Baekkevold
och Holdo.

Beträffande innehållet i ÖÄ:s yttrande den 18 februari 1961 till JK-ämbetet
i anledning av dess remissresolution den 20 januari 1961 anförde Baekkevold
följande.

Överståthållarämbetets ifrågavarande yttrande uppsattes av överståthållaren
och utskrevs av dennes sekreterare. Mot yttrandet invände jag,
att man svårligen kunde förbigå att för JK omnämna Holdos åtgärd att i
akterna till sotarmålen inlägga kommentarerna. Överståthållaren ansåg
emellertid, att anledning saknades att i yttrandet till JK beröra Holdos åtgärd
i fråga. Jag var för min del synnerligen tveksam; jag övervägde ytterligare
saken innan jag slutligen undertecknade remissvaret, som expedierades
till JK den 20 februari.

Hagander upplyste i sitt yttrande:

När överståthållarämbetet till JK-ämbetet avgav sitt den 14 december
1960 dagtecknade yttrande över advokaten Behms anmälan, hade jag den
uppfattningen, att yttrandet skulle avse endast frågan, om Holdo i sin den
15 december 1959 dagtecknade promemoria gjort sig skyldig till ärekränkning
mot bl. a. Belun; endast denna fråga berördes i yttrandet. Jag hade då
ej present för mig det spörsmål, som sedermera upptogs av JK-ämbetet,
nämligen att Holdo icke tagit tillräcklig vård om promemorian. — Samma
uppfattning hade jag ock vid avgivandet av överståthållarämbetets yttrande
den 18 februari 1961. Jag har mycket svårt att föreställa mig, att vid

373

överläggningen rörande de båda nu omförmälda yttrandena, som båda helt
formulerats av mig, något tal var om de s. k. kommentarerna i skorstensfej
armästaremålen.

Om tillkomsten av skrivelsen den 14 jvdi 1961 upplyste Baekkevold följande.

Överståthållaren nämnde för mig att han haft samtal med JK rörande
Behm-ärendet och att han därvid upplyst JK om att av akterna till de
återförvisade sotarmålen framginge att dessa varit i ett mindre tillfredsställande
skick därutinnan att i akterna återfunnits ovidkommande handlingar
av olika slag (alltså inte bara kommentarerna) ävensom duplettexemplar
av stenciler, kladdanteckningar m. in. Överståthållaren nämnde
vidare, att han upplyst JK om att samråd inom överståthållarämbetet ägt
rum i syfte att åstadkomma en korrekt redovisning av kammarrättsakterna
och om de åtgärder, som — i samråd med överståthållaren — vidtagits för
undvikande av ett upprepande. Överståthållaren framförde slutligen en
begäran från JK att jag, som enligt taxeringsförordningen hade ansvaret
för prövningsnämndens kansli och därmed det yttersta ansvaret för redovisningen
av kammarrättsmålen, måtte — i en helt kort skrivelse — bekräfta
de i det föregående berörda åtgärderna för åstadkommande av en korrektare
redovisning. Överståthållaren, som skisserade vad skrivelsen enligt
JK:s önskan borde innehålla, hemställde att få se densamma innan den
redovisades till JK. I enlighet hänned uppvisade jag den 13 juli skrivelsen
för överståthållaren. Vid besök hos denne följande dag föreslog överståthållaren
en omformulering av min skrivelse; enligt överståthållarens förslag
borde utsägas att »i akterna funnits åtskilliga handlingar, om vilka uppgift
saknats, huru de inkommit till överståthållarämbetet eller av vem eller i
vilket syfte de åberopats». Omformuleringen ifråga godtogs av mig. Överståthållaren
förklarade, att han vore angelägen att JK omgående fick del
av min skrivelse, varför densamma omedelbart utskrevs av överståthållarens
sekreterare samt undertecknades av mig och omgående expedierades
till JK-ämbetet .

Hagander anförde härutinnan följande.

Vid ett senare tillfälle — före den 14 juli 1961 — hade jag, troligen per
telefon, ett samtal med dåvarande justitiekanslern Alsén angående det
Behmska ärendet. Därvid — och som jag vill minnas först därvid — kom
det spörsmål upp, som sedermera tog sig uttryck i åtalet mot Holdo. Vid
samtalet torde jag ha nämnt något om att det visat sig, att — även i andra
fall — i från överståthållarämbetet till Kungl. Kammarrätten expedierade
besvärsmål funnes inlagda handlingar, som icke åberopats av någon part
eller om vilkas tillkomst upplysning eljest saknades. Tämligen visst är, att
jag som exempel nämnde skorstensfejarmålen. JK hemställde då om ett
skriftligt meddelande angående de föreskrifter, som kunde vara inom överståthållarämbetet
givna rörande redovisning av handlingar i besvärsmål.
— Med anledning härav anmodade jag skattedirektören att till JK-ämbetet
avgiva ett dylikt meddelande. Det är detta, som innefattas i skattedirektörens
skrivelse den 14 juli 1961.

Om innehållet i sistnämnda skrivelse anförde Baekkevold, att det mot
bakgrund av vad han upplyst om tillkomsten av skrivelsen icke kunde göras

374

gällande att Baekkevold underlåtit att i skrivelsen lämna erforderliga upplysningar
till JK-ämbetet. Baekkevold anförde vidare följande.

I JO:s skrivelse anföres emellertid, att jag i nyssnämnda skrivelse lämnat
en oriktig upplysning, när jag däri meddelade att uppgift saknades om hur
kommentarerna inkommit till överståthållarämbetet. En analys av ordalydelsen
i här avsedda skrivelse (»åtskilliga handlingar om vilka uppgift
saknats») torde dock ge vid handen att den däri omförmälda iakttagelsen
hänför sig till läget vid återförvisningstillfället och sålunda ej till det tillfälle
då skrivelsen uppsattes, den 14 juli 1961. Det torde vara obestridligt
att av de åsyftade handlingarna i akterna icke framgick, hur de »inkommit
till överståthållarämbetet eller av vem eller i vilket syfte de åberopats».
Den i skrivelsen lämnade, nu klandrade uppgiften är således ej oriktig utan
tvärt om riktig. En annan sak är att vid sedermera företagen undersökning
framkommit att det var Holdo, som lagt in kommentarerna i akterna till
sotarmålen; anser man att detta förhållande bort omnämnas i skrivelsen
den 14 juli 1961 föreligger en underlåtenhet men icke en oriktig uppgift.
Vad särskilt angår berörda underlåtenhet vill jag ytterligare framhålla följande.
— Avgörande för bedömningen av innehållet i min skrivelse till JK
är givetvis innebörden av det uppdrag, som meddelades mig av överståthållaren.
Med hänvisning till vad i det föregående härom anförts må anmärkas,
att frågan om sotarmålen icke berördes i överståthållarens och mitt
samtal i vidare man än som förut angivits samt att Holdos roll i dessa mål
över huvud icke diskuterades. Av handlingarna, som bifogats JO:s skrivelse,
framgår att min skrivelse lagts till grund för vissa till Holdo framställda
frågor vid JK:s förhör med denne. Att min skrivelse skulle kunna tjäna som
underlag för ett kommande förhör med Holdo var något som jag inte tänkte
på vid författandet av skrivelsen den 14 juli 1961 och som jag ej heller hade
anledning räkna med; jag vill påpeka att JK icke varit i direkt förbindelse
med mig, varken muntligen eller skriftligen. Med hänsyn till skrivelsens
syfte — sådant detta uppfattats av mig — saknade jag anledning att däri
beröra Holdos roll i sotarmålen. För mig förelåg sålunda en helt annan
situation än den som var för handen då överståthållarämbetet hade att
besvara JK-ämbetets resolution den 20 januari 1961.

Hagander upplyste om skrivelsens innehåll följande.

Skrivelsen har före dess expediering antingen upplästs för mig i telefon
eller ock företetts för mig vid besök av skattedirektören. Om jag — efter
de muntliga anvisningarna om vad den borde innehålla — förordat någon
omformulering kan jag ej numera erinra mig. I allt fall har dess innehåll
gillats av mig, och om det skulle anses, att den i något avseende ej innehåller
korrekta uppgifter eller att däri underlåtits att lämna någon relevant
uppgift, är ansvaret mitt. — Med avseende å innehållet i skrivelsen vill jag
framhålla, att mitt samtal med dåvarande JK ju gällde — mot bakgrunden
av att Holdos promemoria fogats i en till kammarrätten insänd akt — spörsmålet
om redovisning av handlingar, som expedierades från överståthållarämbetet
till någon besvärsinstans. I det sammanhanget saknade det därför
intresse, huru internt inom överståthållarämbetet förfors, då en akt där
överlämnades från en befattningshavare till en annan, exempelvis för utredning
i ett besvärsmål, innan akten i vederbörlig ordning insändes till
kammarrätten. Det är ju endast på det planet Holdo tagit befattning med
kommentarerna; härom må hänvisas till överståthållarämbetets yttrande

375

till JO. Syftet med skrivelsen den 14 juli 1961 var enligt min mening att —
med en erinran att, även frånsett fallet med Holdos nyssberörda promemoria,
otillfredsställande redovisning av handlingar i kammarrättsmål förekommit
— lämna besked om de åtgärder, som med anledning därav vidtagits
av överståthållarämbetet. — I JO:s remisskrivelse har nu såsom oriktig
betecknats upplysningen i skrivelsen den 14 juli 1961, att »uppgift saknats»,
hur kommentarerna »inkommit till överståthållarämbetet». Härmed
skall tydligen sammanställas vad i den vid remisskrivelsen fogade promemorian
antecknats därom, att det redan dessförinnan var för överståthållarämbetet
känt, att Holdo i akterna till skorstensfej armålen inlagt kommentarerna.
Holdos roll med avseende å kommentarerna har jag här ovan berört;
det var på det stadiet icke klart, huru med kommentarerna senare
skulle förfaras. Jag kan numera icke erinra mig, varför det citerade uttrycket
kom till användning; det väsentliga borde ju — sett så här i efterhand

— vara fortsättningen: »av vem---åberopats». I varje fall förmenar

jag, att med det ovan angivna syftet med ifrågavarande skrivelse den här
först citerade upplysningen ej haft någon betydelse.

Om sina vid förhöret hos JK lämnade uppgifter anförde Holdo följande.

Under förhöret hos JO framhöll jag att jag, då JK under förhöret berörde
frågan om Baekkevolds skrivelse, utgick ifrån att JK var informerad om
vad som förekommit i fråga om kommentarerna till skorstensfej armästaremålen.
Det var därför jag på hans allmänt hållna fråga om anteckningar
och lappar i deklarationerna, svarade med att giva exempel å sådana fall.
Jag tog för givet att JK därefter skulle övergå till frågan om kommentarerna.
Så skedde emellertid ej och det var då jag gjorde reflexionen »han kanske
inte visste om lapparna i sotarmålen». Denna tanke hann jag dock
knappast utforma innan JK övergick till att delgiva mig misstanke om av
mig begånget tjänstefel. Detta förhållande tog min uppmärksamhet helt i
anspråk och jag tänkte därefter ej vidare å kommentarerna. — Någon avsikt
att med mina ifrågavarande yttranden vilseleda JK har jag icke haft.
Någon sådan avsikt har jag så mycket mindre kunnat ha, som jag ju trodde
att JK ägde kännedom om min befattning med kommentarerna. Efter det
att den tanken dykt upp, att JK kanske icke hade sådan kännedom, har
jag ej under förhöret hos JK tillfrågats om kommentarerna eller om i akterna
förekommande anteckningar och lappar el. dyl. och har ej under sagda
förhör haft något uttalande därom.

Hagander har, enär det var för honom obekant, vad Holdo avsett med sin
uppgift, att han tyckt sig ha anledning tro att JK informerats av Hagander,
förklarat sig icke kunna göra något uttalande härom.

ÖÄ uttalade i sitt yttrande att något för Baekkevold belastande icke
kunde anses ha förekommit med avseende å skrivelsen den 14 juli 1961,
varjämte ÖÄ erinrade om att Holdo vid tidpunkten för JK:s förhör med
honom redan lämnat sin befattning som förste taxeringsintendent.

Sedermera inkom från Hagander ytterligare en skrift, däri han anförde
följande.

I skattedirektörens omförmälda skrivelse heter det, att han i akterna till
ett antal från kammarrätten återförvisade besvär i taxeringsmål (d. v. s.

376

skorstensfejarmålen) iakttagit, att däri funnits »åtskilliga handlingar, om
vilka uppgift saknats, huru de inkommit till överståthållarämbetet» eller av
vem eller i vilket syfte de åberopats.

I JO:s remiss heter det nu, att skattedirektören i denna skrivelse lämnat
en oriktig upplysning, när han meddelade, att »uppgift saknades om hur
kommentarerna (kurs. av mig) inkommit till överståthållarämbetet».

Jag har vid avgivandet av mitt remissvar ej beaktat denna anmärkningsvärda
diskrepans, och mitt svar har färgats därav: jag kom att bliva
inställd på att det i skrivelsen den 14 juli rörde sig om — uteslutande —
kommentarerna.

Så är emellertid icke fallet. Med det citerade uttrycket i skrivelsen —
som ju, även om det ej formulerats av mig, likväl tillkommit med mitt gillande
— avsågs att omnämna, att akterna i de till kammarrätten expedierade
skorstensfejarmålen innehölle, frå?i-sett kommentarerna, handlingar, å
vilka berörda uttryck är direkt tillämpligt; skrivelsen handlar således icke
uteslutande om kommentarerna. Jag vill erinra, att samma ståndpunkt av
mig intagits i överståthållarämbetets den 25 januari 1963 till JO avgivna
yttrande med anledning av den utav vissa ledamöter i prövningsnämnden
gjorda anmalan mot handläggningen inom överståthållarämbetet av skorstensfejarmålen;
i nämnda yttrande heter det sålunda (sid. 30), att »i akterna
(sc. till dessa mål) förekomma handlingar, vilkas ursprung är ovisst...»

Jag önskar slutligen understryka — vad som torde ha framgått redan av
mitt tidigare remissvar — att jag icke vare sig vid avgivandet av yttrandena
den 14 december 1960 och den 18 februari 1961 eller i samband med
skrivelsen den 14 juli 1961 sammanställt det förhållandet, att Holdo vid
den interna beredningen inom överståthållarämbetet av skorstensfejarmålen
till akterna fogat kommentarerna, med den omständigheten, att hans den
15 september 1959 dagtecknade promemoria i det Behmska ärendet fogats
vid den till kammarrätten expedierade besvärsakten.

Av JO har vid besök å JO-expeditionen mig beretts tillfälle att taga del
av vissa stenografiska anteckningar rörande förhör inför JO med bl. a.
Holdo. Av anteckningarna — främst ett avsnitt därav, sid. 53—55 — synes
framgå, att JO bildat sig eller i vart fall lutat åt en viss uppfattning rörande
överståthållarämbetets inställning till det Behmska ärendet och sammanställt
denna med spörsmålet om kommentarerna. JO:s uppfattning torde
kunna sammanfattas så, att överståthållarämbetet — d. v. s. närmast jag
— redan vid avgivandet av yttrandet den 18 februari 1961 (möjligen redan
vid avgivandet av yttrandet den 14 december 1960) insett, att ett relevant
samband förelåge i nyss angivna hänseende, att överståthållarämbetet —
d. y. s._ fort farande^ jag — det oaktat underlåtit att i förstnämnda yttrande
(båda ?) nämna något därom, att överståthållarämbetet — d. v. s. alltjämt
jag — senare av eget initiativ ansett sig böra på något sätt för JK-ämbetet
antyda berörda samband och därför föranstaltat om avlåtandet av skrivelsen
den 14 juli 1961, men att denna skrivelse (medvetet ?) avfattats så
dunkelt, att rätta sammanhanget ej framginge. I sistberörda hänseende har
JO funnit lämpligt att inför Holdo uttala sig på följande sätt: »I juli kommer
ÖÄ sedan på den ljusa idén (sic!) att man kanske ändå bör underrätta
justitiekanslersämbetet om att det förekommit lappar i andra mål . .. och
då skriver man ett brev utan att omnämna vilka (mål) det är fråga om,
säger bara att det har förekommit. ..» Mot bakgrunden av den sålunda
återgivna uppfattningen framställer JO så frågor"till Holdo, bl. a. varför

377

»de» (sc. överståthållarämbetet) icke skrevo redan i februari. — Rörande
den av JO framförda uppfattningen är att anmärka, att jag, gentemot
vilken den ju innebär en anklagelse, icke på något sätt dessförinnan blivit
satt i tillfälle att uttala mig. o

Jag måste inlägga en gensaga mot det sätt, varpå förhöret med Holdo i
förevarande avsnitt letts.

Med anledning av vad Hagander sålunda anfört anser jag mig böra här
återge den stenografiska uppteckningen av förhöret med Holdo (=Ho).
Vid förhöret var byråchefen Blomqvist (— Bl) närvarande.

JO: Men framstod det inte som litet underligt för intendenten, att inte
JK frågade mera om sotarnap Om han känt till historien med sotarna, skulle

han verkligen ha stoppat då? .

Ho: Nej, jag gjorde just den reflexionen att han kanske inte visste om

lapparna i so tarmålen. „

JO: Nå, men var då inte nästa tankeled hos intendenten, att da maste

jag nog tala om det här? . ,, . , .

Ho: Jo, det... så långt tänkte jag faktiskt mte. Men jag tyckte att

Baekkevolds skrivelse skulle väl dock ha varit direkt på sak. Jo ... jag . ..
det var den där punkten ... jag borde.

JO: Vi kanske skall fråga intendenten: Det kom inte fram vad som var
anledningen till att överståthållarämbetet skrev till JK-ämbetet och berörde
även kommentarerna i sotarmålen, dock utan att ange vilka mål det

var fråga om. . ... .

Ho: Ja, de ville väl vänta nu, när de här kom upp .. . ja, de ville val tala
om för JK att... Jag minns att då sotarmålen kom upp så sade överståthållaren,
att det här är ju litet otrevligt eftersom det är likartat med JKärendet,
med de här lapparna. Ja, sade jag, det är verkligen tråkigt. Seda.n
sades det ingenting mera om det förrän jag kom till JK; då visade han mig
den där skrivelsen. Men överståthållaren talade just om de här lapparna,
och då sade jag: Ja, det är väl jag som har lagt in dem. Då säger överståthållaren:
Det är ju litet otrevligt, att nu kommer det här upp samtidigt med
samma historia beträffande JK-malet, och det ser ju inte bra ut. Sedan var
det inget mer än att han tydligen gav Baekkevold i uppdrag att skriva till
JK, och då fick jag läsa den skrivelsen där. ^ .....

Bl: Förelåg det inte samma förutsättningar från OA:s sida att ta upp den
frågan i mitten på februari som i mitten på juli?

Ilo: Nej. De här lapparna . . .

JO: Ja, de var ju behandlade av Baekkevold i en utredning i slutet av
januari 1961. Och sedan avger ÖÄ i februari ett yttrande till JK-ämbetet.
I det yttrandet nämns inte ett enda ord om sotarmålen utan där berörs
bara det mål beträffande vilket JK sedan fattade beslutet. I juli kommer
ÖÄ sedan på den ljusa idén att man kanske ändå bör underrätta JK-ämbetet
om att det förekommit lappar även i andra mål (Ilo: Ja.) och då skriver
man ett brev utan att omnämna vilka det är fråga om, säger bara att det
har förekommit; och så blev intendenten senare tillfrågad av JK, vad det
rörde sig om. Nå nu blir frågan: Varför skrev de mte det redan i februari?
(Ilo: För de hade kännedom om det. . .) Ja, de hade det ju fullständigt
aktuellt i februari.

378

Ho: Jaa ... ja, om det möjligen kan bero på att jag då inte hade svarat
pa iragan, vem som hade lagt in dem. Jag sade: »Det är sannolikt jag»
eller.också htet mera, inte ett oförbehållsamt: »Det har jag gjort.» Om det
möjligen kan vara det som ... de inte ville direkt påstå; men de kunde ju
ha papekat att det har förekommit — det hade de givetvis bort göra redan
i februari, eller före juli i en särskild skrivelse.

JO: Intendenten förstår att man kan ställa sig den frågan: Varför blev
mte allt det här utrett och klarlagt i januari och februari? (Ho: I samband
j I?a T*'' ‘'' ^a’ om sotarmästarna. Har det något samband med att

J.k hade det har andra ärendet, där det hade smusslats in en lapp?

Ho: Ämbetet hade väl jngen anledning att inte redan i februari...

JO''.. ,,eJ» men man måste ju fråga sig, när det är sådana konstiga sammanträffanden.

Ho: Då de ändå i juli månad gör det så hade de ju ...

JO: Just det. Varför gjorde de det inte i februari? Det hade kanske varit
j , ™ möjligheter att komma till botten och nå klarhet, om man rett ut det

of Ja’det,Ya,r Ju närmare i tiden.) än när vi sitter så här lång tid efteråt
och torsoker fa fram sanningen.

Ho: Ja, det kan jag inte svara på, varför ämbetet inte . ..

JO: Nej, nu ställer jag alltså min fråga med hänsyn till det sätt på vilket
intendenten svarar. Jag vill nå fram till sanningen.

Ho: Jag förstår att justitieombudsmannen tänker, att överståthållarämbetet
kanske ville vara litet. . och låta mig berätta själv hos JK; de bara
antyder, och då får Holdo själv säga. Jag förstår att det kan vara den tanken,
och i sa fall tycker jag ju nu efteråt att det var ändå dummare, tråkigare,
att jag inte sade: det har förekommit...

JO: Ja, det hade varit bättre. Det bör man alltid göra.

Ho. Och det kan naturligtvis vara ett motiv från överståthållarämbetet
att man ville låta mig tala om det och inte komma själva och så att säga
gora en anmälan.

På grund av föreskrift i instruktionen för JK-ämbetet får det anses åligga
alla myndigheter såsom en tjänsteplikt att lämna JK det lagliga biträde och
de upplysningar han äskar. En begäran av JK om yttrande över klagoskrift
eller påminnelseskrift medför alltså skyldighet för den myndighet, till vilken
JK.s begäran riktas, att lämna de upplysningar om de faktiska förhållanden,
som äro av betydelse för JK:s bedömande av skriften och som äro
för myndigheten kända.

Återremissen från JK till ÖÄ föranleddes av vad Behm anfört i påminnelserna,
däri han särskilt hävdade att Holdos förklaring av hur promemorian
kommit att medfölja akten till kammarrätten icke kunde tillmätas
betydelse. Vid besvarandet av den förnyade remissen hade ÖÄ följaktligen
att lämna JK upplysningar om sådana för ämbetet kända förhållanden,
vilka voro av betydelse för JK:s bedömning av denna i påminnelserna upptagna,
för hela ärendet centrala fråga.

Vid remissens besvarande den 18 februari 1961 var det för ÖÄ bekant att
Holdo inför Hagander vidgått att Holdo i akterna till de 15 skorstensfejarmästaremålen
inlagt kommentarer, vilka visserligen icke voro ärekränkan -

379

de på samma sätt som promemorian i det Behmska ärendet men som dock
på grund av den kritik som i kommentarerna riktades mot prövningsnämnden
voro av enahanda art som promemorian. Holdos åtgärd med avseende å
sotarmålen var enligt vedertagna grunder för bevisvärdering av väsentligt
intresse för bedömningen av den tilltro som borde sättas till Holdos bestridande
av att han avsiktligt lagt promemorian i den till kammarrätten sedermera
överlämnade akten.

Att uppgift om Holdos befattning med kommentarerna i skorstensfejarmästaremålen
måste ha varit av intresse för JK:s bedömning av det Behmska
ärendet kan icke ha undgått ÖÄ:s uppmärksamhet. Holdo har också
vid förhör härstädes uppgivit att Hagander — när Holdo inför överståthållaren
omtalade att det var han som lagt in kommentarerna i sotarmålen
— skulle ha yttrat att »det är ju litet otrevligt att nu kommer det här upp
samtidigt med samma historia beträffande JK-målet, och det ser ju inte bra
ut». Vidare har Baekkevold upplyst att han i samband med avgivandet av
remissvaret den 18 februari 1961 framhållit att man svårligen kunde förbigå
att för JK omnämna Holdos åtgärd att i sotarmålen inlägga kommentarerna.

Av nu anförda skäl kan jag icke finna annat än att det var en tjänsteplikt
för ÖÄ att vid remissens besvarande lämna JK upplysning om vad för ämbetet
var känt rörande Holdos befattning med kommentarerna.

I betraktande av omständigheterna i förevarande fall finner jag emellertid
att ÖA:s underlåtenhet att vid remissens besvarande lämna sådan upplysning
icke påkallar annan åtgärd från min sida än ett framkallande att det
för fullgörande av de uppgifter som ankomma på JK och riksdagens ombudsmän
är av fundamental betydelse att myndigheterna vid besvarande
av remisser från JK eller ombudsmännen lämna upplysning om allt som är
av betydelse för prövningen av det ärende remissen avser.

Jag övergår härefter att — mot bakgrunden av vad nu sagts rörande
ÖÄ:s sätt att besvara JK:s återremiss — behandla skrivelsen den 14 juli
1961 till JK.

I denna skrivelse till JK omnämnes att i akterna till ett antal genom
kammarrättens beslut den 21 december 1960 till prövningsnämnden återförvisade
taxeringsmål funnits »åtskilliga handlingar, om vilka uppgift
saknats, huru de inkommit till överstathallarämbetet eller av vem eller i
vilket syfte de åberopats». Hagander har i sitt sista yttrande anfört att
med det citerade uttrycket — som tillkommit med hans gillande — avsetts
»att omnämna, att akterna i de till kammarrätten expedierade skorstensfcjarmålen
innehölle, frånsett kommentarerna, handlingar, å vilka berörda
uttryck är direkt tillämpligt; skrivelsen handlar således icke uteslutande
om kommentarerna». Hagander har vidare uppgivit att syftet med skrivelsen
var att — med en erinran att, även frånsett fallet med Holdos prome -

380

moria, otillfredsställande redovisning av handlingar i kammarrättsmål förekommit
lämna besked om de åtgärder, som med anledning därav vidtagits
av ÖÄ.

Vilka handlingar Hagander åsyftar med sitt uttalande har han icke närmare
angivit. Jag har fördenskull tagit del av kammarrättsakterna i ettantal
av målen vilka akter äro förseglade med kammarrättens sigill alltsedan
återförvisningstillfället. Därvid har jag kunnat konstatera att —
utom kommentarerna — i akterna återfinnes åtskilligt material, som är
ovidkommande för beskattningsmålet såsom extraexemplar av bokgranskmngspromemorior
o. dyl., kopior av kallelser till muntlig förhandling, skattedirektörens
anteckningar från prövningsnämndens sammanträde och koncept
till protokoll. Det rör sig såvitt jag kan bedöma praktiskt taget endast
om aktmaterial från prövningsnämndens kansli, vars frånsortering vid
aktens användande i skatteprocess för visso framstår som lämpligt; jag vill
i sammanhanget dock framhålla att det stundom kan vara en lämplig åtgärd
att i större mål — vid sidan om aktmaterialet — tillhandahålla flera
exemplar av bokgranskningspromemorior o. dyl. till underlättande av föredragningen
i kammarrätten.

I anledning av vad jag sålunda iakttagit beträffande aktmaterialet får
jag framhålla att utrensandet ur akterna av dylika handlingar från prövningsnämnden
är en ordningsfråga, vars reglering icke påkallat annan åtgärd
än ett papekande av skattedirektören till personalen på prövningsnämndens
kansli om att ur akterna i överrättsmålen avskilja dylikt ovidkommande
material och som förvisso icke behövt anmälas för JK. Jag har
svårt att förstå att det av Hagander åberopade citerade uttrycket kan avse
dylika handlingar från prövningsnämnden, eftersom man hela tiden vetat
varifran detta material härrörde — nagot som måste vara uppenbart för
envar som tar del av akterna. De enda handlingar i det av mig granskade
aktmaterialet, vilkas förefintlighet i akterna icke var att bedöma allenast
ur ordningssynpunkt och som kunde avses med det citerade uttrycket, voro
kommentarerna. Förhanden varon i akterna av dessa handlingar, vilka icke
åberopats av någon av parterna men som likväl kunde ha betydelse vid
målens avgörande, var däremot ett mycket betänkligt förhållande som
krävde åtgärder från ÖÄ:s sida. Jag utgick därför vid remissen — i likhet
med Holdo från att skrivelsen åsyftade kommentarerna, i all synnerhet
som det enligt min mening ålåg ÖÄ, på sätt framgår av det förut sagda, att
lämna JK upplysning härom. Så uppfattade även Holdo saken vid förhöret
inför JK. Även Baekkevold har för mig uppgivit att han med skrivelsen
främst åsyftade kommentarerna. Att märka är även att skrivelsen uttryckligen
angavs vara avgiven i Behm-ärendet, varför det är svårt att förstå,
att skrivelsen skulle åsyfta handlingar, som ej hade intresse i Behm-ärendet,
men däremot icke omnämnde de för detta ärende verkligt relevanta handlingarna
— kommentarerna.

381

Baekkevold har under hänvisning till verbformen uppgivit att det citerade
uttrycket, som icke formulerats av honom, hänförde sig till läget vid
återförvisningstillfället och sålunda ej till det tillfälle då skrivelsen avläts
till JK; uttalandet innehöll därför ingen oriktig uppgift. Den använda verbformen
möjliggör visserligen denna tolkning. En läsare kan emellertid icke
gissa sig till att uttalandet hänför sig till tiden för målens återförvisning
från kammarrätten eller sålunda en sedan länge passerad tidpunkt, vid vilken
ÖÄ saknade kännedom om vem som lagt handlingarna i akterna. Jag
vill tillika framhålla att det för JK helt saknade intresse att få veta att ÖÄ
vid ett förflutet tillfälle icke vetat vem som lagt kommentarerna i akterna.
Däremot var det för JK, såsom förut nämnts, av väsentligt intresse att få
upplysning om vad ÖÄ vid skrivelsens avlatande visste om att det var
Holdo som lagt kommentarerna i akterna.

Jag kan därför icke finna annat än att skrivelsen avfattats på ett sätt
som uppenbart var ägnat att bibringa läsaren den oriktiga uppfattningen
att ÖÄ saknade kännedom om hur kommentarerna tillförts skorstensfejarmästaremålen.
Avfattningen har också i förening med Holdos undvikande
svar till JK vid förhöret lett till att Holdos befattning med kommentarerna
icke kom till JK:s kännedom.

Emellertid anser jag det ej kunna lämnas utan beaktande att frågan om
en upplysningsplikt gentemot JK i fråga om Holdos åtgärder ej stod i förgrunden
vid de överväganden som skedde i anslutning till skrivelsen den
14 juli 1961. Någon remiss från JK förelåg ej då, och det egentliga syftet
med skrivelsen var tydligen enligt vad som numera framhållits mera att
lämna JK upplysningar om åtgärderna till förekommande av att ovidkommande
handlingar medföljde akterna till kammarrätten än att uttömmande
beskriva de förhållanden som föranlett dessa åtgärder.

Med hänsyn härtill anser jag ärendet i denna del icke påkalla annan åtgärd
från min sida än ett understrykande av vikten av att myndighets skrivelser
avfattas på sådant sätt, att avfattningen icke kan uppfattas såsom
missvisande.

Vidkommande Holdos underlåtenhet att vid förhöret upplysa JK om
att Holdo inlagt kommentarerna i akterna till skorstensfejarmästaremålen
finner jag med hänsyn till vad Holdo uppgivit om omständigheterna vid
förhöret berörda underlåtenhet icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
honom till last såsom fel.

Vad slutligen angår Haganders »gensaga» mot mitt sätt att leda förhöret
med Holdo torde vara tillfyllest att hänvisa till den här förut återgivna
stenografiska upptagningen av förhöret. Denna uppteckning torde visa att
några otillåtna, ledande frågor icke ställts till Holdo. Att jag såsom förklaring
till en fråga uttalade, att ÖÄ kommit »på den ljusa idén att man
kanske ändå bör underrätta JK-ämbetet om att det förekommit lappar

382

även i andra mål», bör ses mot bakgrunden av vad förut sagts om ämbetets
upplysningsplikt och av vad Holdo kort förut under förhöret uttalat. I sistnämnda
hänseende är att märka att Holdo sagt att »Baekkevolds skrivelse
skulle väl dock ha varit direkt på sak» samt att Holdo lämnat den för mig
överraskande uppgiften, att Hagander, då han upplystes om att det var
Holdo som inlagt kommentarerna i akterna till sotarmålen, yttrat att »det
är ju litet otrevligt eftersom det är likartat med JK-ärendet, med de här
lapparna» och att »det ser ju inte bra ut». Dessa yttranden från Haganders
sida kunde ej gärna tolkas annorledes än såsom innebärande en klar
insikt om det betydelsefulla sambandet mellan Holdos för Hagander yppade
men för JK okända åtgöranden och det under JK:s prövning varande
Behm-ärendet. Jag gjorde sålunda vid förhöret det som jag tycker för ÖÄ
förmånliga men tydligen icke riktiga antagandet, att man med skrivelsen
avsag att i viss mån gottgöra underlåtenheten att i remissyttrandet den 18
februari 1961 lämna upplysningar rörande Holdos befattning med kommentarerna.
Jag vill vidare i anledning av Haganders sista skrift påpeka, att jag
självfallet icke behövt först höra Hagander, innan jag i samband med förhöret
med Holdo sökte utröna om ÖÄ korrekt fullgjort sin upplysningsplikt
till JK.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

8. Fråga om användande av postdelgivning eller polisdelgivning
i barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden. Tillika spörsmål huruvida
kommunicering av utredningsmaterial i samhällsvårdsärenden
bör ske muntligen eller skriftligen och i sistnämnda fall om handlingarna
böra tillställas parten eller endast hållas tillgängliga hos

myndighet

Vid inspektion av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i mars 1962
iakttogs, att delgivning av ansökningshandlingar, kallelser till förhör samt
utslag i nykterhetsvårdsärenden regelmässigt icke skedde genom posten
utan ombesörjdes av polisen (ev. delgivningscentral eller stämningsman).
I underställda samhällsvårdsärenden ägde delgivning rum på motsvarande
sätt i fråga om underrättelser om barnavårdsnämndens framställning
samt kallelser till förhör, under det att utslagen i dessa ärenden i allmänhet
syntes delgivas genom posten. — Beträffande ordningen för tillhandahållandet
av ansökningshandlingar i nykterhetsvårdsärenden iakttogs, att
ett exemplar av handlingarna överlämnades direkt till vederbörande. I
samhällsvårdsärenden däremot skedde icke sådant överlämnande; utredningsmaterialet
hölls i stället tillgängligt hos länsstyrelsen eller hos viss
polismyndighet.

383

Under hänvisning till 66 § nykterhetsvårdslagen och 95 § barnavårdslagen
framhöll jag vid inspektionstillfället, att postdelgivning föreskrivits
som den normala delgivningsformen, varför länsstyrelsen syntes böra ompröva
sin praxis att för delgivning regelmässigt använda polis. Därjämte
framhöll jag, att utredningsmaterialet i samhälls vårdsärenden borde, i likhet
med vad som skedde i nvkterhetsvårdsärenden, i allmänhet överlämnas
till vederbörande och ej blott hållas tillgängligt hos myndighet.

Efter remiss inkom från länsstyrelsen ett av landssekreteraren Erik
Axelson och länsassessorn Alvin Nordman undertecknat yttrande, däri
framhölls att länsstyrelsen — även om postdelgivning angivits som den
normala delgivningsformen — torde vara berättigad att välja annan form,
om länsstyrelsen fann skäl därtill. Enligt yttrandet förelåge också sådana
skäl. I fråga om delgivning av kallelser till förhör anfördes sålunda, att
postdelgivning medförde risk för att kallelse — och sådan tillställdes såväl
den eller de enskilda personer ärendet gällde som nämndrepresentanter och
personer som skulle höras upplysningsvis — icke utlöstes före förhörsdagen,
vilket kunde ha till följd att ny förhandling måste utsättas. Härigenom
skulle uppkomma tidsspillan och merarbete. Beträffande delgivning
av ansökningshandlingar och utslag i nykterhetsvårdsärenden framhölls,
att en hel del av de alkoholmissbrukare, varom här vore fråga, saknade
postadress. I övrigt anfördes som skäl mot postdelgivning, att personer
som kände sig eftersökta av myndigheter eller eljest ville förhala ett
avgörande plägade underlåta att utlösa myndigheternas försändelser.

I fråga om delgivning av utredningsmaterial i samhällsvårdsärenden
framhölls i yttrandet, att 19 § barnavårdslagen — som markant skilde sig
från motsvarande bestämmelse i nykterhetsvårdslagen — innehölle föreskrift
om att den ärendet rörde skulle »underrättas» om vad som framkommit
vid utredningen. Detta kunde ske antingen genom att handlingarna
överlämnades till vederbörande eller genom att han erhöll tillfälle
ta del av dem eller muntligen informerades om innehållet. Ett överlämnande
av handlingarna — vilka som regel innehöllo negativa uppgifter och
omdömen om barn och föräldrar — måste emellertid bedömas som mindre
lämpligt med hänsyn såväl till det fortsatta arbetet med vederbörandes
resocialisering som till risken för att personliga uppgifter skulle komma till
obehörigas kännedom. Detta vore anledningen till att länsstyrelsen valt
förfaringssättet att endast låta handlingarna hållas tillgängliga hos viss
myndighet. Samma överväganden hade föranlett barnavårdsnämnden i
Göteborg att före nämndens avgörande av samhällsvårdsärende som regel
endast muntligen delgiva vederbörande utredningsmaterialet med upplysning
tillika att handlingarna funnes tillgängliga hos nämnden.

Med hänvisning till det anförda framhölls i yttrandet, att länsstyrelsen
icke hade för avsikt alt frångå sin praxis i anmärkta hänseenden.

Med anledning av vad sålunda förekommit upprättades inom JO-expe -

384

ditionen en promemoria, däri rörande frågan huruvida delgivning borde
ske genom posten eller på annat sätt anfördes bl. a. följande:

Enligt 95 § barnavårdslagen och 66 § nykterhetsvårdslagen skall delgivning
ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den
J?öra verkställas pa annat sätt. Härav torde följa att det är en tjänsteplikt
för länsstyrelsen att vid förekommande delgivningar i varje särskilt fall
pröva vilken delgivningsform som skall användas. Endast om man icke kan
räkna med att vederbörande är anträffbar med postmeddelande eller kommer
att lösa ut försändelsen, torde godtagbart skäl föreligga att frångå den
i lagen såsom den normala föreskrivna postdelgivningsformen.

. Berörda förutsättning för att använda polisdelgivning föreligger helt
visst i åtskilliga fall, särskilt när det gäller alkoholmissbrukare. I stor utsträckning
torde man emellertid ha anledning räkna med att postmeddelanden
i barnavårds- och nykterhetsvårdsärenden utlösas av vederbörande.
Så är givetvis i särskilt hög grad fallet i fråga om meddelanden till vederbörande
kommunala myndigheter eller till dem, som själva påkallat muntlig
förhandling. Personer, som skola höras upplysningsvis, torde vidare i
många fall utan olägenhet kunna tillställas kallelse med posten. Även de,
som omedelbart beröras av ärendet — liksom föräldrar till barn, som omhändertagits
— torde ej sällan kunna förutsättas komma att lösa ut postmeddelanden.
Vid inspektioner hos andra länsstyrelser — där man för länge
sedan frångått det gamla systemet med obligatorisk polisdelgivning — har
det också visat sig gå mycket bra att i betydande utsträckning, sannolikt
i det helt övervägande antalet delgivningsfall, använda postdelgivning.

Beträffande frågan om delgivning av utredningsmaterial i samhällsvårdsärenden
anfördes i promemorian bl. a. följande:

I 23 § nykterhetsvårdslagen stadgas att ansökningshandlingarna skola
delgivas vederbörande med föreläggande att inom viss tid förklara sig över
ansökningen. Skriftlig delgivning kan enligt 24 § i vissa fall underlåtas i
samband med förhör; handlingarnas innehåll skall i sådana fall tillkännagivas
för vederbörande. — Enligt 19 § barnavårdslagen skall vederbörande
underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle
beredas honom att yttra sig däröver. Sistnämnda bestämmelse, som alltså
ger utrymme för såväl muntlig som skriftlig delgivning, tillkom på förslag
av andra lagutskottet, som ansåg principen om utredningsmaterialets delgivning
så viktig, att den borde framgå av själva lagtexten. Enligt utskottet
borde muntlig delgivning förekomma i sådana fall, då vissa partier av
handlingarna skulle med stöd av sekretesslagen undanhållas vederbörande
(utlåt, nr 5/1960 s. Ilo).

I förevarande fall är icke fråga om muntlig delgivning utan om skriftlig.
Tillvägagångssättet härför är reglerat i de likalydande stadganden, som
upptagits i andra styckena av 95 § barnavårdslagen och 66 § nykterhetsvårdslagen.
Härav torde följa att delgivningen i princip skall verkställas
genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift skall överlämnas
till vederbörande. I fråga om bilaga av vidlyftig beskaffenhet må delgivningen
ske genom att handlingen hålles tillgänglig hos myndighet.

Tilläggas må, att frågan om lämpligheten av att till alkoholmissbrukare
översända avskrift av ansökningshandlingarna diskuterades under förarbetena
till nykterhetsvårdslagen. Principen att handlingarna skulle översän -

385

(las till vederbörande ansågs därvid böra bibehållas (jfr KlackenbergHjern,
s. 292). Sakliga skäl för att i samhällsvårdsärenden anlägga en
annan bedömning föreligga uppenbarligen icke, vare sig ur resocialiseringssynpunkt
eller med hänsyn till eventuella risker för att uppgifter av personlig
karaktär bringas till obehörigas kännedom.

Med överlämnande av promemorian anhöll jag att länsstyrelsen ville inkomma
med nytt yttrande.

I ett av landshövdingen Per Nyström därefter avgivet yttrande anfördes
följande:

Som framgår av länsstyrelsens första yttrande befarar länsstyrelsen att
kallelse till muntlig förhandling per post kan medföra tidsutdräkt med förhandlingen,
något som kan vara till men för den eller dem förhöret angår
och förorsaka praktiska olägenheter för övriga personer, som medverkar
vid förhandlingarna. Länsstyrelsen har av erfarenhet funnit att det är möjligt
att få fram ett mera fullständigt och tillförlitligt material genom en
koncentrerad muntlig förhandling, då samtliga de personer, som länsstyrelsen
önskar höra, är samlade. Att med säkerhet på kort tid nå alla per
post har bedömts vara förenat med svårigheter. Under beaktande härav
har länsstyrelsen — som lagen ansetts medge — funnit att kallelserna till
förhör böra verkställas på annat sätt än per post.

Lagstiftarna synes emellertid lägga stor vikt vid att kallelser och meddelanden
sker på ett så diskret sätt som möjligt. Med hänsyn härtill kommer
länsstyrelsen att försöksvis kalla per post i sådana fall, där det föreligger
skäl att anta att vederbörande hörsammar sådan kallelse. Sedan erfarenhet
härav vunnits kommer länsstyrelsen att ta definitiv ställning till kallelseförfarandet.

På motsvarande sätt är länsstyrelsen beredd att försöksvis pröva postdelgivning
av ansökningshandlingar i nykterhets vårdsmål.

Beträffande delgivning av handlingarna i samhällsvårdsmål har länsstyrelsen
funnit att barnavårdslagen i motsats till nykterhetsvårdslagen indicerar
viss försiktighet. Nykterhetsvårdslagen fastslår uttryckligen rätt för
vederbörande att få del av handlingarna. Bestämmelserna i 95 § barnavårdslagen
synes icke konstituera sådan rätt, något som även framgår av
andra lagutskottets utlåtande 1960, nr 5. Utskottet fann nämligen att
någon rätt att taga del av utredningen icke slagits fast i lagtexten och föreslog
därför ett förtydligande tillägg till 19 § men med den mjuka formuleringen
att den ärendet rör skall underrättas om vad som förekommit vid
utredningen.

Länsstyrelsens praxis att icke utsända men väl tillhandahålla handlingarna
är uttryck för samma försiktiga anda och förestavad av vetskapen
om att de processuella reglerna vid tillämpningen på ömtåliga barn- och
familjeförhållanden kan vålla skada. Länsstyrelsen har med sin praxis
velat förebygga att handlingarna i sådana ärenden komma ut på drift.
Länsstyrelsen har härvid beaktat att handlingarna — enligt påteckning av
barnavårdsnämnden — delgivits vederbörande på det sätt som 19 § medger.
Endast de sålunda redan delgivna handlingarna ■— någon gång kompletterade
med läkarintyg — ligger till grund för den muntliga förhandlingen.

Då det emellertid blir ganska kostsamt för vederbörande att under arbetstid
uppsöka länsstyrelsen för att taga del av handlingarna, torde de

13 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag

386

humanitära synpunkter som länsstyrelsen tillämpat böra få vika. Länsstyrelsen
kommer därför att som regel överlämna handlingarna i sin helhet
eller, där sådant betingas av sekretesskäl, i transumerade delar enligt innebörden
av bestämmelserna i 19 §.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Förevarande ärende gäller två spörsmål, nämligen dels frågan i vilka
fall delgivning av kallelser, beslut och andra meddelanden i nykterhetsvårds-
och samhällsvårdsärenden bör ske genom posten eller genom polisen
eller på annat sätt, dels frågan huruvida delgivning av utredningsmaterial i
underställda samhällsvårdsärenden bör ske genom att materialet överlämnas
till den enskilde, genom att det hålles tillgängligt för honom hos myndighet
eller genom muntlig underrättelse. Med hänsyn till vad som från
länsstyrelsens sida anförts rörande dessa spörsmål synes erforderligt att
lämna en mera utförlig redogörelse för hithörande lagbestämmelser och
bakomliggande överväganden.

Frågan om delgivning av kallelser, beslut och andra meddelanden

I 66 § första stycket nykterhetsvårdslagen stadgas, att delgivning av
kallelser eller andra meddelanden enligt samma lag skall ske genom posten,
såvida icke vederbörande myndighet finner den böra verkställas på annat
sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde för delgivningen påkallas
hos polismyndigheten.

I 95 § första stycket barnavårdslagen lämnas motsvarande föreskrifter
i fråga om delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt
nämnda lag.

Till meddelanden, varom här talas, äro att hänföra kommunikationsresolutioner
och eljest underrättelser om att tillfälle beredes vederbörande att
inom viss tid inkomma med yttrande.

Förebilden till ifrågavarande stadganden är hämtad från bestämmelsen
i 33 kap. 5 § rättegångsbalken, enligt vilken delgivning genom rättens försorg
skall inom riket ske genom posten, om ej rätten finner den böra verkställas
på annat sätt. Syftet med införandet av denna allmänna regel om
postdelgivning i rättegångsmål var att bereda allmänheten lättnad och bekvämlighet
samt att nedbringa kostnaderna för delgivningsförfarandet (jfr
processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 365).

I det till grund för 1954 års nykterhetsvårdslag liggande sakkunnigbetänkandet
hade föreslagits att postdelgivning skulle ske, såvida ej särskilda
skäl talade däremot. Departementschefen förordade emellertid att
föreskriften gavs samma innebörd som motsvarande bestämmelse i rättegångsbalken
(33 kap. 9 §), varigenom större möjlighet skulle lämnas till
val av den i varje fall lämpligaste delgivningsformen. Vad särskilt angår
delgivning av kallelser till förhör framhöll departementschefen, att polis -

387

delgivning torde vara en mera vanligt förekommande delgivningsform hos
länsstyrelser än hos nykterhetsnämnder. Departementschefen fortsatte
(prop. nr 159/1954 s. 228):

Sådan delgivning torde också innebära den säkraste metoden, då fråga
är om grövre alkoholister, särskilt de farliga och kringflackande, liksom
även då ett fall är brådskande. Postdelgivning bör följaktligen i främsta
rummet förekomma, då man med fog kan räkna med att vederbörande låter
sig anträffa på denna väg och att han verkligen löser ut den med mottagningsbevis
rekommenderade kallelsen. Gäller kallelsen inställelse till förhör,
som den kallade själv begärt, torde man kunna utgå ifrån att kallelsen både
kommer att utlösas och hörsammas.

Rörande innebörden av nu ifrågavarande föreskrift i barnavårdslagen
framhöll barnavårdskommittén följande (SOU 1956: 61 s. 328):

Delgivningssätt måste väljas med hänsyn till vad förhållandena i det
enskilda fallet föranleder. Hänsyn är att taga till den beräkneliga inställningen
till åtgärden hos den person, med vilken delgivning skall ske, nödvändighet
att utnyttja hans tillfälliga anträffbarhet, behov av att utan
omgång uppnå bevislig delgivning osv. Postdelgivning är i en del fall ändamålsenlig,
i andra ej användbar.

I fråga om sättet för delgivning av kallelser, beslut och andra meddelanden
i nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden gäller sålunda — liksom
i rättegångsmål — som huvudregel att delgivningen skall ske genom posten.
För en sådan regel tala också uppenbarligen starka praktiska och andra
skäl. Det är sålunda av vikt att de hårt ansträngda polismyndigheterna i
görligaste mån avlastas delgivningsbestyr så att de kunna ägna sig åt mera
väsentliga uppgifter. Angelägenheten av att icke i onödan betunga polisen
med delgivningar har för övrigt redan tidigare understrukits i ett kungi.
cirkulär den 5 november 1943 om postverkets anlitande för delgivning av
myndighets beslut m. m. Vidare är tydligt, att polisdelgivning bör undvikas
även med hänsyn till de enskilda personer, som avses med delgivningen.
För dessa torde delgivning genom polis, vare sig delgivningen sker
i hemmet, på arbetsplatsen eller efter kallelse till polisstation, som regel te
sig besvärande och vara ägnad att medföra obehag; i vissa fall kan inställelse
på polisstation för delgivning också medföra kostnader för den enskilde.

Även om postdelgivning sålunda ansetts böra i första hand komma till
användning, är det helt naturligt att möjlighet måste föreligga för myndigheterna
att stundom välja annan delgivningsform. I vissa fall är det
givetvis så, att postdelgivning är varken lämplig, ändamålsenlig eller ens
möjlig. Myndigheterna ha också tillagts rätt att göra undantag från den
allmänna regeln om att delgivning skall ske genom posten. Denna befogenhet
för myndigheterna har uttryckts sålunda att postdelgivning skall
ske, såvida icke myndigheten finner den böra verkställas på annat sätt.
Detta innebär — vilket också med all önskvärd tydlighet kommit till ut -

388

tryck i lagmotiven — att myndigheten iiger använda annan delgivningsform
än postdelgivning endast om så med hänsyn till omständigheterna i
det särskilda fallet prövas lämpligt och ändamålsenligt. Det skall sålunda
här vara fråga om en prövning från fall till fall. Vid denna prövning äger
myndigheten självfallet icke förfara godtyckligt; prövningen skall grundas
på objektivt godtagbara skäl.

Före tillkomsten av nu ifrågavarande delgivningsbestämmelser torde
länsstyrelserna i nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden regelmässigt ha
begagnat sig av polisdelgivning. Numera synes emellertid delgivning i allmänhet
ske i enlighet med lagens föreskrifter och sålunda efter prövning i
det särskilda fallet av lämpligaste delgivningsform. Enligt vad jag inhämtat
har man därvid funnit sig med fördel kunna i betydande utsträckning
övergå från polisdelgivning till postdelgivning eller i vissa fall muntlig delgivning.
Som exempel på hur delgivningsförfarandet i enlighet med lagens
bestämmelser sker och fungerar hos en länsstyrelse, må här återges följande
upplysningar från länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken rätt nyligen frångått
förut tillämpat system med regelmässiga polisdelgivningar.

I fråga om delgivning i nykterhetsvårdsärenden sker sålunda hos denna
länsstyrelse prövning av delgivningsformen i varje särskilt fall, därvid anteckning
om beslutet göres i akten. Beträffande delgivning av kommunicenngsföreläggande
jämte ansökningshandlingar sker denna, när fråga är
om person som är intagen å sjukhus eller fångvårdsanstalt eller vistas å
nykterhetsvårdsanstalt, genom vederbörande läkare eller anstaltsföreståndare.
Enligt vad länsstyrelsen upplyst har man från läkarhåll uttalat tillfredsställelse
med detta förfaringssätt. Vid prövning av delgivningsformen
i fråga om person, som vistas på fri fot, tages hänsyn till vad som från nykterhetsnämndens
sida härom nttalas; med dessa nämnder har länsstyrelsen
överenskommit att de i samband med ansökningen skola lämna upplysning
huruvida de anse postdelgivning gagnlös och, om så är fallet, vilka omständigheter
som tala för att delgivningen bör ske genom polis. Enligt en statistik
över verkställda delgivningar, som länsstyrelsen fört under en dryg
månads tid i början av år 1964, hade av 37 delgivningsfall av nu ifrågavarande
slag 16 skett genom posten, 15 genom polis och 6 genom läkare
eller anstaltsföreståndare. Av de 16 fallen av postdelgivning — som skett
genom utsändande av rekommenderade försändelser med mottagningsbevis
— hade försändelserna endast i 3 fall icke utlösts inom föreskriven tid. -—
När det gäller delgivning av kallelse till förhör i nykterhetsvårdsärende
sker delgivning muntligen genom polisens försorg i de fall vederbörande är
omhändertagen av polisen. Även i de fall, då nykterhetsnämnd är sökande,
sker delgivningen som regel genom muntlig underrättelse. Endast om svårigheter
föreligga att på detta sätt komma i kontakt med den, som ansökningen
avser, sker kallelse genom posten, i första hand genom vanligt brev.
Om vederbörande ej kommer tillstädes, utsändes kallelse i rekommenderat
brev med mottagningsbevis eller, om särskilda skäl därtill äro, genom polisen.
Andra personer än den, som ansökningen avser, kallas regelmässigt
per telefon. — I fråga om delgivning av utslag tillämpas samma grunder
som vid delgivning av ansökningshandlingar med beaktande tillika av de
erfarenheter, som vunnits under handläggningen av ifrågavarande ärende.

389

Av den hos länsstyrelsen förda statistik, varom ovan talats, framgår att
länsstyrelsen av 57 delgivningsfall av detta slag använt postdelgivning i 25,
polisdelgivning i 20 och delgivning genom läkare eller anstaltsföreståndare
i 12 fall. Av de 25 fallen av postdelgivning hade försändelserna endast i 4
fall icke utlösts inom föreskriven tid.

Beträffande delgivning av handlingar, kallelser och utslag i samhällsvårdsärenden
uppgav länsstyrelsen, att delgivningen i princip skedde efter
samma grunder som i nykterhetsvårdsärendena samt att man där vunnit
samma erfarenheter av förfarandets lämplighet och goda funktionssätt.

Enligt vad i förevarande ärende upplysts har länsstyrelsen i fråga om
delgivningsförfarandet i nykterhetsvårds- och samhällsvårdsärenden för sin
del tillämpat den ordningen att länsstyrelsen, bortsett från utslag i samhällsvårdsärenden,
helt generellt låtit delgivningen ombesörjas av polis
eller på liknande sätt. Som anledning till att länsstyrelsen i nu avsedda fall
sålunda icke i någon utsträckning använt postdelgivning — en delgivningsform
som enligt gällande bestämmelser skall i första hand ifrågakomma
— har länsstyrelsen huvudsakligen åberopat att risk föreligger för att
postförsändelser icke alls eller i varje fall icke tillräckligt skyndsamt utlösas.
Länsstyrelsen har följaktligen, på grundval av allmänna farhågor i
fråga om postdelgivningens ändamålsenlighet, icke ansett sig böra i de särskilda
fallen närmare pröva frågan om lämpligaste delgivningsform. På sätt
jag tidigare utvecklat föreligger emellertid enligt gällande bestämmelser
skyldighet för vederbörande myndighet att begagna postdelgivning, såvida
ej myndigheten efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet
finner delgivningen böra ske på annat sätt. Länsstyrelsens praxis att helt
generellt använda polisdelgivning har sålunda varit oförenlig med gällande
lag. Att döma av erfarenheterna hos andra länsstyrelser torde länsstyrelsens
berörda praxis i många fall ha medfört, att polis och andra delgivningsorgan
onödigtvis betungats liksom att enskilda personer därigenom
orsakats besvär och obehag.

Efter det länsstyrelsen i sitt först avgivna yttrande förklarat sig ämna
fasthålla vid nämnda praxis, har emellertid länsstyrelsen — efter förnyad
remiss — förklarat sig vilja tills vidare på försök övergå till att, efter prövning
i det särskilda fallet, använda jämväl postdelgivning. Jag tar för givet
att länsstyrelsen härvid, efter en med urskillning företagen individuell prövning
av lämpligaste delgivningsformen, kommer att finna det möjligt att —
på sätt som skett hos andra länsstyrelser — i betydande utsträckning frångå
systemet med regelmässig polisdelgivning. Jag har därför funnit mig
kunna låta bero vid vad härutinnan förekommit i ärendet.

Frågan om tillhandahållande av utredningsmaterial i underställda samhällsvårdsärenden I

95 § andra stycket barnavårdslagen stadgas att beträffande delgivning
skall — utöver vad som föreskrives i första stycket — i tillämpliga

390

delar gälla vad som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.
Föreskrift av motsvarande innebörd återfinnes i 66 § andra
stycket nykterhets vårdslagen.

Enligt 33 kap. 6 § rättegångsbalken skall delgivning, om ej annat stadgas,
verkställas genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift
överlämnas till den som sökes för delgivning. Vidare sägs i paragrafen att
om vid handling, som skall delgivas, är fogad karta, ritning eller annan
bilaga av vidlyftig beskaffenhet, rätten äge föreskriva att bilagan i stället
för att överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Till bilagor av
nu nämnd beskaffenhet kunna, enligt vad som framhållits i lagmotiven,
hänföras bl. a. handelsböcker, skifteshandlingar, affärskorrespondens eller
protokoll i annat mål.

I fråga om delgivning av handling i barnavårdsärende — liksom i nykterhetsvårdsärende
— gäller sålunda, om ej annat stadgas, att handlingen
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till vederbörande, dock
att till handlingen hörande bilaga av vidlyftig beskaffenhet må delgivas
genom att bilagan hålles tillgänglig hos myndighet. Med sist angivet undantag
skall alltså delgivning ske genom handlingens överlämnande, såvida
ej på grund av särskild föreskrift annat delgivningssätt är medgivet.
Såvitt angår delgivning av utredningsmaterial i barnavårdsärende är härvid
av intresse föreskrifterna i 19 och 75 §§ barnavårdslagen. Dessa föreskrifter
ha — som länsstyrelsen i sina yttranden varit angelägen understryka
— erhållit en i viss mån annan utformning än motsvarande bestämmelser
rörande delgivning av ansökningshandlingarna i nykterhetsvårdsärenden.

Innan jag närmare ingår på nyssnämnda föreskrifter, vill jag rörande
kommuniceringens betydelse helt allmänt framhålla följande. Kommunicering
med enskild part av förebragt utredningsmaterial ingår i många fall
som ett nödvändigt led i utredningsförfarandet och utgör förutsättning för
att myndigheten skall kunna fatta ett objektivt riktigt beslut. Det må härvid
erinras om att avgörandet av en stor mängd förvaltningsrättsliga ärenden,
som beröra enskilda personer, sker på grundval av erhållna påståenden
och upplysningar om att vederbörande personer uppträtt klandervärt
eller eljest i vissa hänseenden förfarit på ett anmärkningsvärt sätt. Även
om dylika uppgifter i och för sig kunna framstå som trovärdiga, föreligger
dock, enligt vad erfarenheten givit vid handen, alltid ett visst utrymme
för förväxlingar och missuppfattningar, som kunna vara av avgörande betydelse
för ärendets prövning. Bevisvärdet av dylika uppgifter måste därför
i allmänhet bli mycket ringa, om icke tillfälle beredes vederbörande att
ta del av de lämnade uppgifterna och yttra sig över vad som andragits mot
honom. Omständigheterna kunna mången gång vara sådana, att en kommuniceringsåtgärd
framstår som ett så oundgängligt led i utredningsförfarandet
att det föreligger skyldighet för myndigheten att — även om

391

uttryckliga föreskrifter därom icke lämnats — vidtaga sådan åtgärd. Till
förekommande av felbedömningar och förhastade beslut är det sålunda i
hög grad angeläget att myndigheterna icke underlåta att, där så är uttryckligen
föreskrivet eller eljest av omständigheterna påkallat, kommunicera
utredningsmaterialet med vederbörande för att denne skall bli i tillfälle att
granska förebragt material och anföra vad han aktar nödigt. Därtill kommer
att det för allmänhetens förtroende för myndigheterna är av vikt, att
den enskilde icke får känslan av att han hålles utanför handläggningen av
ärenden, som angå honom, och att hans egna synpunkter däri betraktas
som ovidkommande. Att tillfälle i erforderlig utsträckning och på godtagbart
sätt beredes den enskilde att före ärendes avgörande ta del av utredningsmaterialet
och att yttra sig däröver framstår sålunda som ett moment
i förvaltningsförfarandet, som är av väsentlig betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt.

Som förut nämnts innehålla såväl barnavårdslagen som nykterhetsvårdslagen
uttryckliga bestämmelser om delgivning av utredningsmaterial. Såvitt
angår nykterlietsvårdsärenden, föreskrives sålunda i 23 § nykterhetsvårdslagen
att till länsstyrelsen inkomna ansökningshandlingar skola delgivas
vederbörande med föreläggande att inom viss tid inkomma med förklaring.
Om emellertid ansökningen avser person, som tillfälligt omhändertagits,
och förhör med denne av särskild anledning anordnas innan handlingarna
utställts till delgivning enligt 23 §, må enligt 24 § samma lag
sådan delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhöret
tillkännagivas för vederbörande; dock åligge det länsstyrelsen att på begäran
tillhandahålla honom avskrift av ansökningshandlingarna. Av dessa
bestämmelser, jämförda med 66 § nykterhets vårdslagen, framgår att delgivningen
av ansökningshandlingar i nykterhetsvårdsärenden skall — med
undantag för fall som avses i 24 § -—- ske genom att handlingarna överlämnas
till vederbörande. I nyss angivna undantagsfall — avseende brådskande
fall beträffande redan omhändertagen person — behöver skriftlig delgivning
däremot icke förekomma. Delgivningen kan här äga rum genom att
muntlig redogörelse vid förhörstillfället lämnas för handlingarnas innehåll;
även i sådant fall har länsstyrelsen uttryckligen ålagts skyldighet att, om
vederbörande så begär, överlämna avskrift av handlingarna till honom. I
samtliga ärenden rörande tvångsintagning på nykterhetsvårdsanstalt äger
sålunda den som ansökningen avser rätt att för eget bruk få ett exemplar
av ansökningshandlingarna. Som framgår av förarbetena till nykterhetsvårdslagen
har denna rätt — som under lagstiftningsarbetet mötte visst
motstånd — motiverats av intresset att trygga alkoholmissbrukarnas rättssäkerhet
(prop. nr 159/1954, s. 228, särskilda utskottets utlåt, nr 7/1954
s. 25). Det är också tydligt att syftet med kommuniceringen bäst främjas,
om den som skall yttra sig själv har tillgång till handlingarna så att han
kan i lugn och ro inhämta noggrann kännedom därom. Redan före till -

392

komsten av nuvarande delgivningsregler i nykterhetsvårdslagen har också
en sådan ordning ansetts böra tillämpas (jfr JO:s iimbetsberättelse 1939
s. 187 o. f.).

Beträffande härefter kommuniceringsreglerna i barnavårdsärenden bör
till en början uppmärksammas att dessa ärenden — till skillnad från ovannämnda
nykterhetsvårdsärenden — handläggas och avgöras av den kommunala
nämnden som första instans och icke av länsstyrelsen. Vidare är
att märka, att reglerna ha avseende å samtliga hos barnavårdsnämnd förekommande
ärenden och sålunda icke endast ärenden rörande frihetsberövande.

Beträffande förfarandet hos barnavårdsnämnd stadgas i 19 § barnavårdslagen
att, innan nämnden avgör ärende, den ärendet rör skall »underrättas»
om vad som framkommit vid utredningen samt beredas tillfälle att
yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt
eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrandet icke kan avvaktas.

Den sålunda fastslagna kommuniceringsregeln hade i propositionsförslaget
kommit till uttryck endast på det sättet, att tillfälle skulle före avgörandet
beredas den ärendet gällde att yttra sig. Departementschefen framhöll
emellertid (prop. s. 113), att denna regel som ett nödvändigt komplement
krävde att vederbörande även skulle få ta del av all utredning av betydelse.
Som motivering härför anförde departementschefen dels att rätten
att yttra sig bleve mer eller mindre illusorisk, om någon väsentlig del av
utredningen hemlighölles, dels att det hos den enskilde lätt kunde uppstå
misstro mot nämndens avgörande, om utredning undanhållits honom.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen i denna del erinrade andra
lagutskottet om departementschefens nu återgivna yttrande samt framhöll,
att anledningen till att rätten att ta del av utredningen likväl ej fastslagits
i lagtexten torde ha berott på de svårigheter som uppkommo, när utredningen
omfattade handlingar som med stöd av sekretesslagen kunde undanhållas
den ansökningen gällde. Utskottet fortsatte (utlåt, nr 5/1960 s. 110):

Enligt utskottets mening är emellertid principen om rätt att ta del av
utredningen så viktig, att den bör framgå av själva lagtexten. Detta torde
kunna åstadkommas genom ett tillägg till 19 § första stycket av innebörd
att den ärendet rör skall underrättas om vad som framkommit vid utredningen
i samband med att tillfälle beredes honom att yttra sig. I den mån
handlingarna i ärendet med stöd av sekretesslagen kan undanhållas den
ärendet rör, bör tillvägagångssättet bli att nämnden eller den ledamot eller
tjänsteman som ger den ärendet rör del av utredningsmaterialet föredrar
handlingarna med utelämnande av sådana partier som inte får komma till
dennes kännedom.

Genom föreskriften i 19 § barnavårdslagen om att den ärendet rör skall
»underrättas» om utredningsmaterialet har sålunda klart fastslagits, att
delgivning av materialet skall äga rum före ärendets avgörande. Detta kan

393

tydligen ske antingen genom skriftlig delgivning, dvs. genom att materialet
tillhandahålles vederbörande för eget studium, eller genom att muntlig
redogörelse för handlingarnas innehåll lämnas honom. I vilka fall det ena
eller andra delgivningssättet bör komma till användning har icke närmare
reglerats i lagen. Det ankommer följaktligen på barnavårdsnämnden att i
varje särskilt fall pröva vilket tillvägagångssätt som med hänsyn till kommuniceringsregelns
syfte är lämpligast. Muntlig delgivning kan helt visst
vara tillfyllest i åtskilliga ärenden av mindre ingripande betydelse, där utredningen
som regel icke heller är av större omfattning. När det gäller
t. ex. ärende rörande ifrågasatt tvångsomhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen, bör enligt min mening delgivningen av handlingarna
i princip icke ske muntligt. I dessa ärenden är utredningen ofta
rätt vidlyftig, och det föreligger därför och med hänsyn till ärendets djupt
ingripande betydelse som regel ett klart behov för den enskilde att — för
att han rätt skall kunna tillvarata sina intressen — själv få ta del av utredningen
och ej blott få höra den mer eller mindre fullständigt uppläsas för
sig. I all synnerhet föreligger sådant behov i de fall, då det under handläggningen
framstår som sannolikt att den enskilde icke kommer att samtycka
till ett beslut om samhällsvård och att underställning sålunda blir
nödvändig. Samma skäl som i nykterhetsvårdsärenden ansetts tala för att
handlingarna böra överlämnas till den enskilde så att han blir i tillfälle att
ta noggrann kännedom om utredningen, göra sig uppenbarligen gällande
jämväl i nu avsedda ärenden. Avsteg från nämnda delgivningssätt kan —
på sätt särskilda utskottet framhållit i sitt förut återgivna uttalande —
vara påkallat i de fall, då handlingarna i nämnvärd utsträckning innehålla
uppgifter som enligt sekretesslagen icke få delgivas parten. I sådant fall
kunna praktiska skäl tala för att delgivningen av utredningen i icke hemlighållna
delar sker genom muntlig underrättelse. I allmänhet bör emellertid
enligt min mening delgivningen hos barnavårdsnämnderna av utredning
i kontroversiella samhällsvårdsärenden ske genom att ett exemplar av
handlingarna överlämnas till den enskilde på sätt sker i ärenden rörande
tvångsintagning av alkoholmissbrukare. Ett sådant tillvägagångssätt är
otvivelaktigt, av skäl som förut nämnts, bäst ägnat att tillgodose kommuniceringsförfarandets
syfte.

Vad nu sagts har avseende på tillämpningen av 19 § barnavårdslagen
och gäller följaktligen förfarandet hos barnavårdsnämnder. Det i förevarande
ärende aktuella spörsmålet avser emellertid delgivningssättet hos
länsstyrelse i dit hänskjutet samhällsvårdsärende. Härom lämnas föreskrift
i 75 § barnavårdslagen. Där stadgas sålunda att i fråga om förfarandet hos
länsstyrelse i underställningsmål skola bestämmelserna i bl. a. 19 § barnavårdslagen
»i tillämpliga delar» lända till efterrättelse.

Före ärendets avgörande åligger det följaktligen länsstyrelsen att underrätta
den enskilde om vad som framkommit vid utredningen. Härmed avses

13* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag

394

den särskilda utredning, som må förebringas i underställningsärendet, alltså
efter det barnavårdsnämnden meddelat sitt beslut. Däremot omfattar länsstyrelsens
kommuniceringsskyldighet icke den till grund för nämndens
beslut liggande utredningen. I fråga om denna utredning gäller kommuniceringsregeln
i 19 §; utredningen i denna del skall sålunda vara delgiven den
enskilde redan genom nämndens försorg och före dess ställningstagande.
Det är också tydligt att, om nämnden — såsom enligt min mening som
regel bör ske — skriftligen delgivit sin utredning genom att överlämna ett
exemplar därav till den enskilde, överlämnandet av ett nytt exemplar genom
länsstyrelsens försorg icke fyller någon som helst funktion. Om däremot
den enskilde hos barnavårdsnämnden endast erhållit muntlig underrättelse
om vad utredningen innehållit, framstår det som lämpligt och i
överensstämmelse med den enskildes intresse att han i underställningsärendet
— i samband med att tillfälle beredes honom att yttra sig däri — tillhandahålles
ett exemplar av den hos nämnden förebragta utredningen så
att han får möjlighet att ta närmare kännedom därom vid utförandet av
sin talan.

Det finns anledning att särskilt understryka nu berörda fråga om omfattningen
av länsstyrelses kommuniceringsskyldighet, eftersom länsstyrelsen
i sin argumentering rörande den vid inspektionen upptagna frågan närmast
synes ta sikte på länsstyrelsens befattning just med de till grund för barnavårdsnämndens
beslut liggande handlingarna, som överlämnas till länsstyrelsen.
På sätt nyss angivits lärer — till skillnad från vad länsstyrelsen synes
anse — någon skyldighet att på nytt kommunicera sådant material icke
föreligga. I de fall, då i underställningsärendet icke åberopas annan utredning
än den, varå barnavårdsnämnden grundat sitt beslut, erfordras följaktligen
endast en underrättelse till den enskilde om att underställning skett
och att tillfälle beredes honom att yttra sig i saken. Om den enskilde ej hos
barnavårdsnämnden redan erhållit ett exmplar av denna utredning — utan
endast muntligen underrättats därom — är det dock, som förut framhållits,
lämpligt att länsstyrelsen i samband med nämnda underrättelse tillhandahåller
den enskilde sådant exemplar, med beaktande givetvis av
sekretesslagens föreskrifter.

Vad härefter angår den ytterligare utredning, som efter barnavårdsnämndens
beslut må förebringas i underställningsärendet, t. ex. genom barnavårdsnämnden
eller socialvårdskonsulenten, föreligger enligt 75 § jämförd
med 19 § barnavårdslagen skyldighet för länsstyrelsen att kommunicera
denna utredning. Med hänsyn till avfattningen av 19 § äger länsstyrelsen
härvid formellt större frihet att använda muntlig delgivning än vad som är
medgivet i nykterhetsvårdslagen, där sådan delgivning endast får förekomma
i vissa brådskande fall beträffande redan omhändertagen person. Av
praktiska skäl torde dock utrymmet för muntligt delgivningsförfarande
hos länsstyrelsen över huvud taget vara mera begränsat än hos barnavårds -

395

nämnd. Med hänsyn till underställningsärendenas beskaffenhet framstår
det också i princip som önskvärt att den enskilde — före eventuellt anordnat
förhör inför länsstyrelsen — skriftligen får del av i ärendet verkställd
kompletterande utredning. I praxis synes även länsstyrelserna som regel
tillämpa skriftlig delgivning.

I och för sig kan sådan delgivning ske genom att handlingarna hålles tillgängliga
hos någon myndighet. Förfarandet vid skriftlig delgivning är emellertid
reglerat genom 95 § andra stycket barnavårdslagen, därvid hänvisning
skett till 33 kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt sistnämnda lagrum skall
delgivningen i princip verkställas genom att handlingen i huvudskrift eller
styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning. Endast om vid
handlingen är fogad bilaga av vidlyftig beskaffenhet, äger länsstyrelsen
förordna om att bilagan, i stället för att överlämnas, skall hållas tillgänglig
hos länsstyrelsen eller annan myndighet. Denna form för delgivning — vilken
hos länsstyrelsen synes ha varit den normala — är följaktligen avsedd
att tillämpas allenast i undantagsfall beträffande vidlyftiga bilagor.

Att delgivningen av det material, som efter barnavårdsnämndens beslut
förebringas i underställningsärendet, sålunda i allmänhet sker genom skriftligt
förfarande på samma sätt som gäller för delgivning hos länsstyrelse i
nykterhetsvårdsärenden, framstår också som angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt.
I de samhällsvårdsärenden, som underställes länsstyrelsens prövning,
ha som regel de enskilda personer, som beröras av ärendet, vägrat
godtaga nämndens beslut och göra gällande att beslutet är obefogat. I
denna situation är det ett självfallet intresse för dem att äga obehindrad
tillgång till utredningsmaterialet så att de kunna föranstalta om ytterligare
utredning och i övrigt bli i stånd att bemöta vad som i underställningsärendet
andrages mot dem. I betraktande av ärendenas för de enskilda djupt
ingripande beskaffenhet är detta ett intresse som så långt möjligt är bör
tillgodoses. Det ligger i sakens natur, att detta intresse bäst främjas genom
att ett exemplar av handlingarna direkt överlämnas till dem. Förfaringssättet
att endast hålla handlingar tillgängliga hos polis eller annan myndighet
är uppenbarligen ägnat att begränsa de enskildas möjligheter att
inhämta noggrann kännedom om materialet och därmed att föra sin talan
i saken. Inställelse hos myndighet för att ta del av handlingar kan givetvis
också medföra besvär och kostnad för den enskilde. På sätt förut angivits
är detta förfaringssätt icke heller avsett att användas annat än i vissa undantagsfall.

I sitt sist avgivna yttrande har länsstyrelsen framhållit, att delgivningen
av handlingar i underställda samhällsvårdsärenden kommer att i fortsättningen
— med frångående av tidigare praxis — som regel ske genom handlingarnas
överlämnande till vederbörande. Även om länsstyrelsen härvid
närmast synes ha åsyftat de till grund för barnavårdsnämndens beslut liggande
utredningshandlingarna — beträffande vilka kommuniceringsskyl -

396

dighet för länsstyrelsen i och för sig icke föreligger — synes länsstyrelsen
ha för avsikt att förfara på motsvarande sätt i fråga om det utredningsmaterial,
som efter nämndens beslut må förebringas i underställningsärendet.
Vid sådant förhållande finner jag mig jämväl i denna del kunna låta
bero vid vad i ärendet förekommit.

Med dessa uttalanden var förevarande inspektionsärende av mig slutbehandlat.

9. Tillstånd har lämnats till upptagande av här i riket gravsatt
stoft i och för flyttning till utlandet. Fråga bl. a. om den hänsyn
som vid sådan tillståndsprövning är att taga till den avlidnes egen
önskan rörande gravsättning

Sedan kapellmästaren Leons Reiters anhållit om tillstånd att från en grav
i Stockholm låta upptaga balsamerade stoftet efter sin fader kapellmästaren
Theodor Reiters i syfte att nedsätta stoftet i den avlidnes familjegrav i
Riga, fann ÖÄ genom resolution den 24 maj 1962, med stöd av 31 § kungl.
kungörelsen den 11 november 1960 om begravningsplatser samt gravsättning
och eldbegängelse m. m., skäligt att meddela det sökta tillståndet
under vissa i resolutionen angivna villkor.

Över beslutet anförde Reiterskören i Stockholm besvär med yrkande att
beslutet måtte upphävas.

Genom beslut den 15 februari 1983 fann Kungl. Maj:t — enär Reiterskören
icke kunde anses behörig att föra talan i målet — besvären icke kunna
upptagas till prövning.

Sedan viss person i en därefter till inrikesdepartementet inkommen skrift
anhållit om omprövning av sistnämnda beslut, fann Kungl. Maj:t den 17
maj 1963 skriften ej föranleda någon åtgärd.

I en den 29 maj 1963 hit inkommen skrift anförde fil. lic., jur. kand.
Birger Ohlson såsom ombud för Reiterskören klagomål över ÖÄ:s och
Kungl. Maj:ts handläggning av ifrågavarande ärende.

Med anledning härav tog jag del av handlingarna i saken.

Av handlingarna framgår bl. a. följande:

Theodor Reiters var född i Lettland år 1884. I samband med sonen
Leons födelse avled barnets moder och begravdes i familjegraven i Riga.

I Lettland var Theodor Reiters chef för operan i Riga. Han hade också
där bildat en kör, som fick namn efter honom.

Theodor Reiters och sonen Leons kommo som flyktingar till Sverige år
1944.

I Sverige var Theodor Reiters anställd som arkivarbetare vid konserthuset
i Stockholm. Hans i Lettland grundade kör hade skingrats under
kriget, men han ombildade kören i Stockholm. Den bestod till största delen

397

av landsflyktiga letter i Sverige. Ilan deltog varje år med sin kör vid firandet
av det fria Lettlands nationaldag i konserthuset.

I december 1956 avled Theodor Reiters hastigt i Stockholm. Han efterlämnade
som ende dödsbodeliigare sonen Leons Reiters. Begravningen ombesörjdes
av Reiterskören med sonen Leons medgivande. Leons Reiters och
kören utsåg i samråd gravplats på Södra Begravningsplatsen i Stockholm.
Kören svarade för alla utgifter för begravningen. Stoftet lades i en ekkista,
därefter i en zinkkista och sist. i en skyddande kraftig träkista, även
detta i samråd med sonen Leons Reiters. Arrangemanget med de tre kistorna
motiverades enligt Reiterskören med att stoftet någon gång i framtiden
skulle kunna återsändas till Lettland, då landet blev fritt. Sonen Leons
Reiters deltog aktivt i begravningsceremonien och dirigerade därvid Reiterskören.
Han efterträdde sedan fadern som körens ledare men tröttnade en -

ligt Reiterskören snart på detta ideella arbete.

På våren 1958 återvände Leons Reiters till Riga, där han tillträdde en
befattning som dirigent för lettiska radions och televisionens symfoniorkester.

I september 1959 sökte Leons Reiters tillstånd att flytta stoftet efter
fadern från Stockholm till skogskyrkogården i Riga. Leons Reiters uppgav
att Theodor Reiters i livstiden givit uttryck för en önskan att hemföras till
Lettland och få vila i familjegraven i Riga tillsammans med sin hustru.
Därför hade stoftet undergått balsamering och kroppen blivit nedlagd i eu
zinkkista. Leons Reiters åberopade handlingar av innehåll, att det var
Theodor Reiters önskan att hans stoft skulle återföras till hemlandet.

I avgivna yttranden förklarade sig kyrkogårdsnämnden och hälsovårdsnämnden
i Stockholm icke ha något att erinra mot flyttning av stoftet.

Reiterskören hemställde i skrivelse till ÖA att tillstånd till flyttning av
stoftet icke måtte meddelas och åberopade bl. a. fyra. intyg, enligt vilka det
inte var någon tvekan om att det var Theodor Reiters yttersta vilja att
hans stoft under de förhållanden, som nu råder, skulle ligga i Sverige. Kören
framhöll bl. a. att kören aldrig ställt eller haft för avsikt att ställa några
krav på gottgörelse för utläggen för begravningen så länge Theodor Reiters
stoft befinner sig i Sverige. För den händelse stoftet skulle komma att utföras
från Sverige yrkade kören ersättning för dessa utlägg.

Leons Reiters bemötte körens skrivelse och företedde intyg av innehåll
att den avlidnes önskan var att stoftet skulle återföras till Lettland.

ÖÄ gav genom sin resolution den 24/5 1962 tillstånd till flyttning avstoftet.

Reiterskören anförde besvär.

I yttrande över besvären anförde ÖÄ följande:

Kungörelsen den 11 november 1960 om begravningsplatser samt gravsättning
och eldbegängelse innehåller i fråga om flyttning av gravsatt stolt
allenast bestämmelser om tillståndsgivande myndighet samt om remissförfarandet;
bestämmelser om förutsättningar för tillstånds meddelande
givas således icke. I sistnämnda avseende torde emellertid ledning vara att
finna i 1 § lagen om jordfästning. Enligt detta lagrum bör, såvitt det är
möjligt, avlidens önskan rörande jordfästning och gravsättning iakttagas
av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller eljest ombesörjer
begravningen, därvid särskilt skall beaktas, om den avlidne givit uttryck
åt sin önskan i skriftligt förordnande eller om denna framgår av hans anslutning
till visst trossamfund.

398

Dessa lagbestämmelser synas närmast vara att fatta såsom vägledande
anvisningar för de efterlevande. Föredragande departementschefen anförde
i detta avseende (se N.J.A. 1957 avd. II, sid. 348) följande:

»Ansvaret för att den avlidnes önskemål blir respekterade kommer alltså
att vila på den avlidnes anhöriga eller närstående eller dem som eljest, då
sådana ej finnes, ombesörjer begravningen. Att närmare bestämma denna
krets av personer eller att meddela några regler för fall av oenighet mellan

dem synes icke va ra praktiskt möjligt.---Det kommer, såsom utred ningsmannen

framhållit, ytterst att bero på de efterlevandes etiska hållning
såväl att ett befintligt skriftligt förordnande av den avlidne över huvud
kommer till synes som att ett omdöme om hans annorledes uttryckta vilja
är sakligt grundat.»

Vad beträffar de anförda besvären vill överståthållarämbetet, som på ansökan
av den avlidnes son meddelat överklagade resolutionen, ifrågasätta
huruvida Reiterskören är behörig att föra talan i ärendet. Därest de anförda
besvären upptagas till prövning, vill överståthållarämbetet framhålla följande.
Nagot skriftligt förordnande av Theodor Reiters angående platsen
för hans graysättning har icke företetts. I ärendet föreligga däremot ett flertal
motstridiga uppgifter om Theodor Reiters’ önskan i nämnda avseende.
I detta läge har överståthållarämbetet ansett sonens, Leons Reiters’, mening
böra få bli avgörande.

Reiterskören inkom därefter med påminnelser. Ivören framhöll bl. a. att
kören skött om begravningen, betalat densamma, tagit hand om gravvård
och vidtagit alla de praktiska åtgärderna. Sonen Leons hade godkänt dessa
åtgärder och det var omotiverat att efter så många år störa gravens ro och
mot Theodor Reiters önskan överföra stoftet till Sovjet-Lettland. Fallet
Reiters kunde bli prejudicerande. Man borde se till att med det förevarande
fallet icke skapades ett dåligt och oroande prejudikat för de utlänningar,
som sökt asyl här i landet. Enligt körens mening kunde ifrågasättas om
Leons Reiters numera i ärendet handlade efter eget skön. Därför borde
Reiterskörens uttalanden väga mera än Leons Reiters.

Medicinalstyrelsen förklarade i utlåtande över besvären att de hygieniska
synpunkterna blivit tillgodosedda i överståthållarämbetets resolution.

Kungl. Maj it fann genom sitt beslut 15/2 1963 besvären icke kunna upptagas
till prövning.

I den därefter till inrikesdepartementet inkomna skriften anfördes som
motiv för omprövning att vid ärendets avgörande »helt förbisetts de viktiga
problem, som sammanhänga med asylrätten och vårt intresse i Sverige för
att sprida kännedom om och tillämpningen av de s. k. mänskliga rättigheterna,
som Förenta Nationerna gjort sig till tolk för».

Skriften föranledde ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I den till JO ställda klagoskriften gjordes gällande, att ÖÄ vid meddelande
av sin resolution uppenbarligen överskridit sina befogenheter. Därvid
framhölls, att den av ämbetet åberopade kungörelsen endast avsåge lämpligheten
av förflyttning inom landet av gravsatt stoft och att kungörelsen
icke gav befogenhet att i en tvist mellan olika intressenter materiellt pröva
vems intressen som skulle tillgodoses. Vidare framhölls, bl. a., att ÖÄ —
som för sitt beslut sökt stöd i jordfästningslagen — icke hade att tillämpa
denna lag och att ämbetet för övrigt handlat i strid med densamma, efter -

399

som ämbetet underkänt den avlidnes önskan att få vila i svensk jord till
dess Lettland en gång bleve fritt. Beträffande frågan om Reiterskören vore
behörig att föra talan i målet framhölls, att Kungl. Maj:ts beslut härutinnan
syntes oriktigt. _

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Den i ärendet åberopade kungl. kungörelsen den It november 1960 om
begravningsplatser samt gravsättning och eldbegängelse m. m. — vilken
författning numera ersatts av kungl. kungörelsen den 18 oktober 1963 om
begravningsplatser och gravar m. m. — innehöll i 31 § följande stadgande
rörande flyttning av gravsatt stoft och aska:

Gravsatt stoft må icke upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen, som i
ärendet skall höra hälsovårdsnämnden och den som förvaltar begravningsplatsen.

För flyttning av gravsatt aska fordras tillstånd, om flyttningen avses
skola ske mellan begravningsplatser inom samma församling av kyrkorådet
och eljest av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra den som förvaltar
begravningsplatsen.

Bestämmelserna i 31 § — vilka i allt väsentligt oförändrade överförts till
1963 års kungörelse — ägde uppenbarligen tillämpning på upptagande av
gravsatt stoft, oavsett om avsikten vore att stoftet därefter skulle flyttas
till plats inom eller utom riket. I fråga om själva förfarandet vid flyttning
inom landet av gravsatt lik gällde — och gälla alltjämt — vissa av medicinalstyrelsen
i cirkulär den 6 december 1948 meddelade föreskrifter. Beträffande
åter rätten att ur riket utföra stoftet efter här avliden person lämnades
föreskrifter i 21 § i 1960 års kungörelse.

Vad härefter angår frågan om den hänsyn, som vid tillståndsprövningen
är att taga till den avlidnes egen önskan rörande ifrågasatt flyttning får jag
anföra följande.

Som ÖÄ framhållit innehåller 1 § i 1957 års jordfästningslag föreskrifter
om att den avlidnes önskan rörande jordfästning och gravsättning bör,
såvitt möjligt, iakttagas. Vidare sägs i 8 § nämnda lag att avliden, som ej
tillhörde svenska kyrkan, må på framställning av den som ombesörjer
begravningen jordfästas i svenska kyrkans ordning, därest den avlidne
önskat sådan jordfästning eller det eljest föreligger skäl därtill.

Även i 1960 års kungörelse fanns viss föreskrift om hänsynstagande
till den avlidnes önskan. Sålunda stadgades i 23 § att eldbegängelse ej fick
äga rum med mindre förklaring lämnades av den avlidnes närmaste anhöriga
eller någon som eljest stod den avlidne nära att han icke, såvitt
bekant, uttalat bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse. Föreskrift
av motsvarande innehåll — som också fanns i tidigare gällande kungörelse
angående eldbegängelse — upptogs däremot ej i 1963 års begravningskungörelse.
Någon särskild förklaring rörande den avlidnes egen in -

400

ställning till eldbegängelse erfordras sålunda icke längre. Det har ansetts
ankomma på de närmastes pietet att sådan åtgärd ej begäres mot den
avlidnes önskan (se Digman: Begravningslagstiftningen s. 130).

Till skillnad från vad i 1960 års kungörelse sålunda stadgades i fråga
om eldbegängelse saknade nämnda kungörelse föreskrift om hänsynstagande
till den avlidnes önskan när det gällde flyttning av gravsatt stoft. För tillstånd
till sådan flyttning uppställdes ingen annan förutsättning än att
yttrande skulle inhämtas från hälsovårdsnämnden och den som förvaltade
begravningsplatsen. Icke heller tidigare gällande kungörelse av den 26
november 1943 angående flyttning av gravsatt lik m. m. innehöll föreskrift
om hänsynstagande som nyss sagts. Däremot stadgades i 1943 års kungörelse
att yttrande skulle inhämtas av bl. a. vederbörande kyrkliga myndighet.
Denna remissföreskrift upptogs emellertid icke i 1960 års kungörelse.
Under förarbetena till 1963 års begravningskungörelse ifrågasattes av ett
domkapitel, om ej domkapitlen borde i dessa ärenden återinföras som
remissinstans. Som skäl anfördes, att man eljest kunde befara att hälsovårds-
och andra praktiska synpunkter komme att bli de enda avgörande
vid tillämpning av bestämmelserna, under det att den dödes rätt till orubbad
lägerstad icke beaktades. Ur denna synpunkt — framhöll domkapitlet
— vore det av vikt att domkapitlet, som mera obundet än den lokala myndigheten
kunde hävda den dödes rätt, finge yttra sig. Det sålunda framförda
önskemålet blev emellertid icke beaktat (se a. a, s. 133 o. f.).

Av vad nu anförts framgår att tillstånd till flyttning av gravsatt stoft
enligt 31 § i 1960 års kungörelse — liksom enligt motsvarande bestämmelse
i nu gällande begravningskungörelse — icke kräver särskild förklaring om
att den avlidne ej motsatt sig sådan flyttning och än mindre bevisning om
att han själv önskat flyttningen. På samma sätt som enligt nuvarande regler
gäller i fråga om eldbegängelse få myndigheterna anses äga utgå från
att den avlidnes närmaste av pietetsskäl icke begära förflyttning i strid mot
vad som var eller kan antagas ha varit hans önskan. Vad nu sagts innebär
å andra sidan icke, att myndigheten — oavsett vad härom i övrigt må upplysas
i ärendet — skulle vara skyldig att under alla förhållanden godtaga
nämnda presumtion.

I förevarande fall har den avlidne som ende närmaste anhörig efterlämnat
sin son. Denne har hävdat att den begärda flyttningen överensstämmer
med faderns önskan och har till stöd härför även åberopat uttalanden
av vissa personer. Någon gensaga mot flyttningen har, såvitt av handlingarna
framgår, icke heller rests av annan anhörig till den avlidne. En motsatt
uppfattning har emellertid gjorts gällande från andra håll. Att bringa
närmare klarhet i denna fråga synes icke möjligt. Det är härvid bl. a. att
märka, att den situation, som uppkommit genom att den avlidnes son under
nuvarande politiska förhållanden slutligen återvänt till Lettland, icke synes
ha diskuterats av den avlidne.

401

Vid angivna förhållanden har ÖÄ enligt min mening lagligen icke agt
avslå ansökningen på den grund att klarhet icke förelåg beträffande den
avlidnes egen inställning till flyttningen. Som tidigare framhållits uppställer
författningen icke något krav på viss utredning härom. I förevarande
fall — där den avlidne som närmast anhörig endast efterlämnade sin son —-förelåg ej heller någon oenighet mellan efterlevande. På grund härav och då
något hinder i övrigt mot bifall till ansökningen ej synes ha förelegat, finner
jag klagomålen i vad de avse ÖÄ:s handläggning av ärendet icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

Beträffande härefter klagomålen över att Kungl. Maj:t icke^ funnit
Reiterskören behörig att föra talan mot ÖÄ:s beslut får jag framhålla, att
Kungl. Maj :t i statsrådet icke står under JO:s tillsyn. Klagomålen i denna
del kunna därför icke av mig upptagas till prövning.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

10. Försummelser i fråga om förvaring av nycklar till skåp med
hemliga civilförsvarshandlingar m. m. Tillika fråga om tillsynen
över säkerhetsärendens handhavande vid länsstyrelse

Vid inspektion av länsstyrelsen i Älvsborgs län i juni 1962 uppmärksammades
bl. a. vissa säkerhetsfrågor med avseende å hemliga handlingar å
civilförsvarssektionen. Vad vid granskningen förekom syntes utvisa, att
brister förelågo dels i fråga om omhänderhavande och förvaring av nycklar
till de skåp, vari hemliga handlingar förvarades, dels i fråga om förberedelser
för flyttning, undanförande eller förstöring av dylika handlingar vid
beredskapstillstånd eller krigsfall.

Vid inspektionen upplystes att länsstyrelsen som säkerhetschef utsett
landsfogden Curt d’Orchimont.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid fogats yttranden
av d’Orchimont och t. f. civilförsvarsdirektören Sven Kauffeldt.

Fråga om förvaring av nycklar

I hithörande hänseende gälla bl. a. följande bestämmelser.

Genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 februari 1953 till samtliga civila
statsmyndigheter om iakttagande av tystlåtenhet rörande förhållande av
betydelse för rikets säkerhet m. m. ålades myndigheterna att, i den man
så ej redan skett, utfärda de bestämmelser om bl. a. förvaring av hemliga
handlingar inom myndighetens verksamhetsområde, som ansåges pakallade.
I cirkuläret föreskrevs vidare bl. a. att myndighet, vars verksamhet
omfattade förhållanden av betydelse för rikets försvar eller landets säker -

402

het, skulle ofordrojligen överse sin organisation med hänsyn till säkerhetsfrågorna
samt att, därest dessa frågor vore av större omfattning, inom siautse
en befattningshavare i auktoritativ ställning med uppgift att direkt
under myndighetens chef handlägga ärenden rörande säkerhetstjänsten
samt leda upplysningsverksamheten därom.

I anslutning till berörda cirkulär utfärdade civilförsvarsstyrelsen den 27
november 1953 vissa föreskrifter rörande handhavandet av hemliga handlingar
hos civila myndigheter m. m. samt förordnade att föreskrifterna
skulle för civilförsvarets del lända till efterrättelse. I övrigt skulle det ankomma
på vederbörande myndighet att bestämma i vad mån föreskrifterna
skulle aga tillämpning på myndighetens verksamhetsområde.

I civilforsvarsstyrelsens berörda föreskrifter lämnas under VII kapitlet
vissa bestämmelser om förvaring av hemliga handlingar. Sådan förvaring
skall ske i låst brand- och dyrkfritt skåp eller valv eller annat med betryggande
låsanordning försett låst förvaringsrum. Rörande nycklarna till dessa
förvaringsrum galla särskilda föreskrifter. Sålunda stadgas, att nyckel skall
omhanderhavas av den befattningshavare, som anförtrotts handlingarna
! lraga’. sai,nt att> därest tjänsten oundgängligen kräver att även annan
lefattnmgshavare har tillgång till förvaringsrummet, nyckel må utlämnas
aven till denne. Vidare föreskrives, att nycklar skola förvaras så att de icke
ens for ett kortare ögonblick kunna åtkommas av obehöriga. I följd härav
skola nycklarna av innehavaren bäras. Dublettnyckel utöver sådan som
med chefs medgivande innehaves av viss befattningshavare skall, inlagd i
förseglat kuvert, forvaras i annat betryggande förvaringsrum. Sådant
kuvert skall förses antingen med den för förstnämnda förvaringsrum ansvariges
privata sigill eller med vederbörligt expeditionssigill och nämnde persons
namnteckning. För varje byrå eller motsvarande enhet skall uppgöras
förteckning over samtliga nycklar till förvaringsrum för hemliga handlingar.
Forteckningen skall innehålla uppgift om vilka som omhänderha
ordinarie nycklar samt sättet och platsen för reservnycklarnas förvarino-,
vvitto skall tagas på utlämnad nyckel till såväl förvaringsrum som expeditionslokaler.

Vid inspektionen upplystes att civilforsvarsstyrelsens berörda föreskrifter
enligt förordnande av länsstyrelsen ägde tillämpning på länsstyrelsens
verksamhetsområde i dess helhet.

Beträffande vad som i förevarande hänseende iakttogs vid inspektionen
antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Pa begaran att få taga del av förteckningen över nycklarna till förvaf°/
“ydföravarssektionens hemliga handlingar framvisade
Kauffeldt en anteckningsbok, dan med bläckskrift intagits vissa uppgifter

eUer”ändratsk ^ ^ ° lka skåp‘ Uppgifterna hade i en del fall överstrukits
På fråga uppgav Kauffeldt att de företedda anteckningarna, på grund

403

av förändringar i fråga om skåpbestandet och personaluppsättningen, i
åtskilliga hänseenden icke längre voro aktuella. Någon annan förteckning

hade icke upprättats. . .

På begäran lämnades därefter anvisning om de skap, i vilka hemliga
handlingar förvarades. Därvid framgick, att de enligt uppgift viktigaste
handlingarna förvarades i ett skåp i ett särskilt arkivrum. I övrigt förvarades
aktuella handlingar i ett flertal skåp, placerade i olika befattningshavares
tjänsterum eller å expeditionen. Äldre handlingar av hemlig natur
förvarades enligt uppgift i två skap i ett källararkiv.

Upplysning lämnades därefter rörande förvaringen av nycklar till vissa
av ifrågavarande skåp. I några fall syntes nycklar förvaras i föreskriven
ordning. I övrigt antecknades härom följande.

Dublettnyckeln till skåpet med de viktigaste handlingarna förvarades
icke i sigillerat konvolut utan hängde tillgängligt i ett skåp å expeditionen,
till vilket icke mindre än fem befattningshavare syntes ha nyckel. Reservnyckeln
till sistnämnda skåp, vilken icke heller var inlagd i konvolut hängde
i samma skåp. I detta skåp hängde även samtliga nycklar till de tva
skåpen med äldre handlingar av hemlig natur. Icke heller nyckeln till skåpet
med fastighetsregistret innehades av vederbörande befattningshavare
personligen utan förvarades i ett skåp i civilförsvarsdirektörens ram,, där
även en reservnyckel förvarades; den andra reservnyckeln förvarades i ett
annat skåp. Beträffande ett skåp i civilförsvarsinspektören Lövsunds ram
— till vilket skåp enligt uppgift tre nycklar skulle finnas — innehade Lovsund
en nyckel. Var de övriga två nycklarna förvarades kunde icke upp &1

JO anförde: Enligt föreskrifterna skulle nyckel till förvaringsrum för
hemliga handlingar i princip innehavas av endast en befattningshavare,
som ständigt skulle bära nyckeln på sig. Reservnycklarna skulle förvaras
i annat betryggande förvaringsrum, inneslutna i särskilt sigillerade konvolut
i syfte att ingen annan än den för handlingarna ansvarige kunde atkomma
nycklarna. För kontroll rörande nycklarnas förvaring skulle noggrann
förteckning däröver upprättas. I samtliga angivna hänseenden syntes
föreligga brister, till vilka motsvarighet icke iakttagits vid inspektion hos
annan länsstyrelse.

Föreskrifterna om omhänderhavande och förvaring av nycklar till skap,
där ur beredskapssynpunkt hemliga handlingar förvaras, syfta till att förhindra
att nycklarna ens för ett kort ögonblick skola kunna atkommas av
obehöriga. Det är tydligt att dessa föreskrifter, som grunda sig på principen
att endast viss för olika handlingar ansvarig befattningshavare skall
ha tillgång till nycklarna, måste med hänsyn till säkerhetsintressena i allo
iakttagas med största noggrannhet.

Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, att å länsstyrelsens
civilförsvarssektion — där hemliga handlingar vid inspektionstillfället forvarades
i ett flertal skåp, placerade i olika ram — förekommit anmärkningsvärda
försummelser i nyssnämnt hänseende. Nycklarna till skåpen —
huvudnycklar eller dublettnycklar — ha sålunda i åtskilliga fall förvarats
i klar strid mot utfärdade föreskrifter och varit lätt åtkomliga för en större

404

krets befattningshavare. Icke ens någon tillförlitlig förteckning över vem
som omhänderhade olika huvudnycklar och var dublettnycklarna förvarades
har funnits upprättad.

Ansvaret för berörda försummelser, som synas ha ägt rum under åtminstone
ett par års tid, avilar i första hand Kauffeldt såsom chef för sektion?n.
Kauffeldt låtit komma sig till last är, såsom länsstyrelsen framhållit,
av allvarlig art och innefattar uppenbarligen tjänstefel av Kauffeldt.

Vid min prövning av ansvarsfrågan i denna del har jag emellertid, i betraktande
av föreliggande omständigheter, funnit mig kunna, med stöd av
4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän, eftergiva åtal och låta bero
vid en allvarlig erinran om angelägenheten av att givna säkerhetsföreskrifter
iakttagas.

Fråga om förberedelser för flyttning, undanförande eller förstöring av
handlingar

Enligt förenämnda bestämmelser rörande förvaring av hemliga handlingar
skall varje myndighet i fred upprätta detaljerade planer som visa
vilka handlingar som skola medföras, då myndigheten under krig eller beredskapstillstånd
flyttar sin verksamhet till annan plats, samt huru handlingar,
vilka icke äro avsedda att medföras, skola förvaras eller förstöras.
För denna planläggning är vederbörande chef ansvarig. Det åligger honom
att i fred vidtaga de förberedande åtgärder, som erfordras för planläggningens
genomförande. För att hemliga handlingar av synnerlig betvdelse
icke vid överrumpling skola falla i främmande makts hand skola åtgärder
vidtagas för snabbt undanförande eller snabb förstöring (undanröjning) av
dylika handlingar.

Vid inspektionen framkom att nagon aktuell planläggning i enlighet med
dessa bestämmelser icke förefanns.

I fråga om planläggningen med avseende å bl. a. hemliga handlingar,
som vid länsstyrelsens flyttning till krigsuppehållsplats skola medföras,
undanföras eller förstöras, har Kauffeldt i sitt yttrande uppgivit att härutinnan
funnits en ar 1957 uppgjord plan, vilken skolat revideras i enlighet
med vissa år 1959 utfärdade blanketter. Denna revision hade emellertid
av olika skäl ännu vid inspektionstillfället icke kommit till stånd. Därefter
hade den dock genomförts.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts finner jag ej skäl verkställa närmare
utredning rörande orsakerna till att berörda revision, för vilken
Kauffeldt närmast haft att svara, ännu efter flera års förlopp icke företagits.
I denna del föranleder ärendet därför icke något annat yttrande än
att jag vill understryka vikten av att en ständigt aktuell och ändamålsenlig
planläggning föreligger i angivet hänseende.

405

Beträffande slutligen frågan om d’Orchimonts befattning med förevarande
säkerhetsspörsmål synes d’Orchimont — under framhållande att
någon instruktion för säkerhetschefen ej funnes uppgjord — icke ha ansett
det ingå i hans skyldigheter såsom säkerhetschef att utan särskilt uppdrag
utöva tillsyn i nämnda hänseenden. Med anledning härav får jag erinra
att säkerhetschefen enligt gällande bestämmelser har till uppgift att direkt
under myndighetens chef handlägga ärenden rörande säkerhetstjänsten
samt leda upplysningsverksamheten därom. Som ett centralt moment i
säkerhetstjänstens handhavande ingår uppenbarligen att tillse att meddelade
föreskrifter rörande bl. a. hemliga handlingar iakttagas hos myndigheten
och att därmed garantier föreligga för att sådana handlingar icke
falla i obehörigas händer. I säkerhetschefens åligganden måste därför
anses ingå — även om instruktion ej utfärdats eller särskilt uppdrag där
om givits — att utöva tillsyn i angivet hänseende. Med detta uttalande
låter jag bero vid vad i ärendet i denna del förekommit.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att det torde åligga jämväl
landshövdingen såsom verkschef och landssekreteraren såsom avdelningschef
att på lämpligt sätt ägna uppmärksamhet åt att säkerhetsfrågorna
inom länsstyrelsen icke försummas. Angelägenheten av att länsstyrelsens
högsta ledning utövar tillsyn över beredskapsfrågor har° också särskilt
understrukits genom den uttryckliga föreskriften i 1961 års beredskapscirkulär
att verkschefen årligen skall tillse, att förefintliga beredskapsplaner
blivit föremål för översyn och genomgång.

Med dessa uttalanden var förevarande inspektionsärende av mig slutbehandlat.

11. Skatt har erlagts på grund av beslut av prövningsnämnd, vilket
senare upphävdes av kammarrätten, vars utslag fastställdes av
regeringsrätten. Dröjsmål med återbetalning av skatten, vilken
skedde först 5 år efter erläggandet, och med delgivning
av regeringsrättens utslag

Malmöhus läns prövningsnämnd beslöt vid sammanträde den 21 den
22 februari 1957 att på yrkande av biträdande taxeringsintendenten Åke
Hallström åsätta en lärarinna — K. H. — eftertaxering för ar 1955. Sedan

K. II. den 22 april 1957 besvärat sig häröver hos kammarrätten, avgav t. f.
biträdande taxeringsintendenten Gunnar Malmsten yttrande i målet den
30 juli 1958. Genom utslag den 19 februari 1959 fann kammarrätten skäligt
undanröja eftertaxeringarna.

Efter besvär av Hallström fann regeringsrätten genom utslag den 12 november
1963 ej skäl att göra ändring i kammarrättens utslag. Utslaget delgavs
K. II:s ombud — advokaten Erik Grenfors — den 18 januari 1964.

406

I en den 4 februari 1964 hit inkommen skrift anförde Grenfors klagomål
över det långa dröjsmålet från vederbörande taxeringsintendents sida med
avgivande av förklaring över K. H:s besvär till kammarrätten samt handlingarnas
överlämnande dit, vilket stred mot bestämmelserna i 97 § andra
stycket taxeringsförordningen. Grenfors påtalade vidare händelselösheten
mellan den 12 november 1963 och den 18 januari 1964 samt att K. H. dittills
icke aterbekommit henne tillkommande skattebelopp jämte ränta.

Den 9 april 1964 inkom från Grenfors ytterligare en skrift, vari han framhöll,
att skattebeloppet fortfarande icke kommit K. H. tillhanda.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, vid vilket fanns fogat
yttrande av bl. a. chefen för dess uppbördssektion B. Winblad. Enligt Winblad
finge orsaken till att utbetalningen ej skedde tidigare särskilt tillskrivas
det förhållandet, att ett av de biträden, som sysslade med restitutionsärenden,
sedan hösten 1963 jämte en landskanslist varit engagerad i en mycket
vidlyftig utredning angående oegentligheter å visst landsfiskalskontor,
vilken tagit avsevärd tid i anspråk. Då personalen på uppbördsavdelningen
under våren ytterligare reducerats hade det ej kunnat undvikas, att arbetsuppgifter
tillfälligt blivit eftersatta. Winblad framhöll vidare, att ehuru
dessa förhållanden ej i och för sig hindrat ett tidigare utbetalande av beloppet
— utbetalning verkställdes den 29 april — hade de dock medfört en
ständig växling av personal å arbetsuppgifter, som för tillfället varit mest
angelägna ur synpunkten att iakttaga stadgade tidsfrister. Avslutningsvis
upplyste Winblad, att de befattningshavare, som handlade ärenden rörande
skatterestitutioner, hade erhållit del av ett länsstyrelsens protokoll den 28
juni i963, i vilket framhölls önskvärdheten av så snabb handläggning som
möjligt av restitutionsärenden.

Jag inhämtade vidare under hand från prövningsnämndens kansli upplysningar
angaende det patalade dröjsmålet med delgivmngen av regeringsrättens
utslag. Förste länsnotarien Erland Nilsson uppgav därvid följande:
Regeringsrättens utslag hade inkommit till kansliet först den 11 december
1963. Enligt tillämpad praxis brukade utslagen ej utsändas omgående
utan först sedan fyra å fem stycken samlats. Det hade förelegat stor arbetsanhopning
å kansliet vid denna tid på grund av att som vanligt i samband
med utsändandet av debetsedlarna å slutlig skatt ett stort antal besvär inkommit.
Vidare hade det stora antalet helgdagar inverkat. Utslaget hade
översänts till Grenfors den 10 januari men ej utkvitterats förrän den 18
januari 1964.

I skrivelse till Grenfors anförde jag följande.

Frågan om ansvar för eventuellt tjänstefel i samband med avgivandet
av yttrandet till kammarrätten är på grund av preskription förfallen. Jag
kan därför icke till prövning upptaga klagomålen i denna del.

407

Från regeringsrätten inkomna utslag böra givetvis omgående delgivas
vederbörande skattskyldige eller hans ombud. En omgående delgivning
torde också kunna ske utan att arbetsbelastningen för personalen därför
ökas. Det påtalade dröjsmålet är emellertid i betraktande av upplysta omständigheter
icke av beskaffenhet att kunna läggas någon befattningshavare
till last som fel.

Såsom länsstyrelsen själv funnit var dröjsmålet med skatterestitutionen
beklagligt. Omständigheterna äro emellertid sådana, att dröjsmålet icke kan
läggas någon befattningshavare till last såsom fel. Vidare framgår av handlingarna
att länsstyrelsens ledning redan före klagomålen haft sin uppmärksamhet
riktad på angelägenheten av att restituering av skatt sker skyndsamt.
Vid sådant förhållande och då återbetalning numera skett påkalla
klagomålen i denna del icke någon min åtgärd.

Den omständigheten att klagomålen sålunda lämnas utan vidare åtgärd
betyder icke att klagomålen saknat fog. Dessa avse i alla delar förhållanden
som påkalla förbättringar för att icke allmänhetens förtroende till myndigheterna
skall rubbas. Ur denna synpunkt är det icke tillfredsställande att
avgivandet av förklaring över skattskyldigs besvär dröjer längre tid än som
angivits i taxeringsförordningen. Härutinnan synes emellertid under de
senaste åren bättre förhållanden ha inträtt icke blott vid länsstyrelsen utan
även på de flesta håll i landet. Det är ur angiven synpunkt icke heller bra,
att det skall kunna dröja två månader från utslagets dag, innan skattskyldig
erhåller del av regeringsrättens utslag i skattemål som intimt berör honom,
när det faktiskt är möjligt att utan administrativ omgång tillställa
honom en tunnkopia av utslaget med posten. Slutligen är det otillfredsställande
att skattskyldig — sedan han av kammarrätten befriats från
skattskyldighet i visst hänseende — skall, i avbidan på att kammarrättens
utslag vinner laga kraft, behöva vänta i åratal, i detta fall omkring 5 år,
på att återfå av honom erlagd skatt. Jag kommer emellertid att vid inspektioner
och eljest ha min uppmärksamhet riktad på de förhållanden som
aktualiserats genom klagomålen.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

12. Myndighet har beträffande tjänsteman, som varit anställd vid
myndigheten i 30 år, under kort tid utfärdat två tjänstgöringsbetyg
av mycket olika innehåll. Fråga om orsakerna härtill.

En förste taxeringsinspektör i lönegraden Ao 23 vid överstathållarämbetets
skatteavdelning — här kallad X. — anställdes efter viss provtjänstgöring
år 1932 i dåvarande överståthållarämbetet för uppbördsärenden.
Vid förstatligandet .av skatteverket år 1948 erhöll X. cn tjänst i dåva -

408

rande lönegraden Ca 24, nuvarande Ao 19. Vid tjänsteförteckningsrevisionen
den 1 januari 1953 uppflyttades bl. a. X:s tjänst till att gälla förste
taxeringsinspektör i dåvarande lönegraden Ca 27, nuvarande Ao 21. Den
14 april 1961 förordnades X. efter förslag från ämbetet att tills vidare med
vikariatslön uppehålla en tjänst såsom förste taxeringsinspektör i lönegraden
Ao 23.

Den 19 maj 1961 erhöll X. på begäran tjänstgöringsbetyg för sökande
av ordinarie tjänster som förste taxeringsinspektör och förste länsnotarie
i lönegraden Ao 23 vid länsstyrelsen i Stockholms län. I betyget, som utfärdades
av davarande underståthållaren Erik Ros samt skattedirektören
Arne F. Baekkevold, förklarades X. i sin tjänstgöring vid ämbetet ha ådagalagt
»framstående skicklighet, synnerligen god arbetsförmåga, synnerligen
stort nit och synnerligen stor noggrannhet och ordning, varjämte han
iakttagit ett hedrande uppförande». På grund härav och med den kännedom
ämbetet i övrigt ägde om X. ansåg ämbetet honom »mycket lämplig»
till förste taxeringsinspektör och förste länsnotarie å prövningsnämnds
kansli.

I ett härefter för X. den 30 maj 1961 utfärdat tjänstgöringsbetyg att
bifogas ansökan till tjänst som förste länsnotarie förklarade ämbetet —
under avgivande i övrigt av samma vitsord som i det tidigare betyget —
honom »lämplig» till förste länsnotarie.

Efter framställning av X. som ej erhållit sökta tjänster beslöt ämbetet
den 14 juli 1961, att X. tills vidare och t. o. m. den 28 januari 1962 åter
skulle tjänstgöra på prövningsnämndens kansli, varest han tjänstgjort åren
1958—1960. Beslutet upphävdes den 22 september 1961, därvid X. i stället
förordnades att tjänstgöra å taxeringskontor.

I februari 1962 sökte X. en ledigförklarad tjänst såsom förste taxeringsinspektör
i lönegraden Ao 24. Dåvarande överståthållaren J. Hagander
samt Baekkevold utfärdade i anledning därav den 24 mars 1962 tjänstgöringsbetyg
för X. å formulär, som enligt av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter skola användas för sådana betyg fr. o. m. den 1 januari 1962.
1 betyget förklarades X:s skicklighet god, arbetsförmåga god, omdöme
mindre gott, initiativförmåga god, förmåga att samarbeta mindre god, noggrannhet
och ordning god, uppförande hedrande varjämte han ansågs
mindre lämplig för sökt tjänst.

X. sökte härefter en av sju ledigförklarade tjänster såsom förste taxeringsinspektör
vid ämbetets skatteavdelning. Han blev emellertid icke
upptagen å ämbetets förslag i ärendet den 12 juli 1962. Efter av X. häröver
hos Kungl. Maj:t anförda besvär förklarade ämbetet i utlåtande den
6 september 1962 — ehuru det för X. den 24 mars 1962 utfärdade tjänstgöringsbetyget
gav uttryck för ämbetets uppfattning om honom — sig
anse X. om än med tvekan »lämplig» för den dåmera sökta tjänsten i lägre
lönegrad. Enligt ämbetet borde emellertid X. i konkurrens med de av äm -

409

betet förordade sökandena icke ifrågakomma till tjänsten i fråga. Ivungl.
Maj:t fann enligt beslut den 30 november 1962 besvären ej föranleda någon
åtgärd.

Den 13 juni 1963 ledigförklaradcs tre befattningar som förste byråsekreterare
i lönegraden Ao 23 vid ämbetets skatteavdelning. I samband därmed
utfärdade ämbetet den 10 juli 1963 tjänstgöringsbetyg för X., upptagande
enahanda vitsord som betyget den 24 mars 1962. Sedan X. icke upptagits
å ämbetets förslag i ärendet den 15 juli 1962, besvärade han sig däröver
hos Kungl. Maj:t. Genom beslut den 6 december 1963 lämnade Kungl.
Maj :t besvären utan bifall.

I en den 29 augusti 1963 hit inkommen skrift förklarade Sveriges juristlorbund
att — sedan X. fäst förbundets uppmärksamhet på vissa förhållanden
i samband med ovannämnda för honom utfärdade tjänstgöringsbetyg
— förbundet funnit omständigheterna vara sådana att förbundet
velat bringa dem till JO:s kännedom för undersökning och eventuella åtgärder.
Förbundet fann detta påkallat jämväl med hänsyn till att ärendet
syntes äga visst samband med då pågående undersökning rörande handläggningen
inom ämbetet av vissa taxeringsmål. Förbundet anförde därvid
i huvudsak följande: Då X. i maj 1961 för första gången erhöll tjänstgöringsbetyg
hade han varit anställd vid ämbetet i 30 ar. Ämbetet hade
sålunda kunnat grunda sina omdömen om X:s tjänsteduglighet pa en osedvanligt
lång kännedom om dennes arbetsprestationer och övriga förutsättningar
för tjänsten. Förutsättningarna för en korrekt värdering av X:s
allmänna duglighet och lämplighet syntes därför vid detta tillfälle ha varit
särskilt gynnsamma. De sedermera i betyget den 24 mars 1962 lämnade
vitsorden hade avvikit så väsentligt från de omdömen som givits i betyget
den 19 maj 1961, att skillnaderna icke rimligen kunde förklaras enbart med
en hänvisning till de av Ivungl. Maj:t ändrade föreskrifterna för utfäidandet
av tjänstgöringsbetyg. Det vore visserligen icke förbundets avsikt att
ge uttryck för någon uppfattning om X:s egenskaper i olika hänseenden
såsom tjänsteman. Däremot ansåg förbundet det vara av principiell betydelse
för förbundets medlemmar, att myndigheternas handhavande av frågor
rörande tjänstgöringsbetyg skedde med sådan konsekvens och omsorg
att dessas objektivitet icke kunde ifrågasättas. Enligt förbundets mening
hade ämbetet genom sitt beslut år 1961 att tilldela X. vikariatslöneförordnande
å tjänst i lönegraden Ao 23 själv vederlagt sin påföljande år tillkännagivna
uppfattning om X:s omdömesförmåga. Förbundet ansag vidare
att det måste föreligga allvarliga och otvetydiga brister i tjänstemannens
samarbetsförmåga för att myndigheten skulle ha rätt att vägra godkänt
vitsord i detta avseende. Det kunde visserligen tänkas föreligga ett samband
mellan ämbetets åtgärd att nedsätta X:s betyg och dennes befattning
med vissa handlingar tillhörande förenämnda taxeringsmål, vilka hand -

410

lingar Aid viss tidpunkt saknats. Baekkevold hade emellertid för förbundet
upplyst, att han vid utfärdandet av'' X:s betyg icke tagit hänsyn till vad
som förekommit i nämnda ärende.

Efter remiss inkom ÖÄ med yttrande, därvid åberopades av'' ämbetet till
ICungl. Maj:t den 7 oktober 1963 avgivet utlåtande över X:s besvär i anledning
av ämbetets förslag den 15 juli 1962 angående tillsättandet avr vissa
tjänster såsom förste byråsekreterare. I yttrandet anfördes bl. a, följande:
X. hade intill den 1 april 1953 under 14 ar tjänstgjort under taxeringsintendenten
\\ ijkman. Denne hade med hänsyn till vissa av'' X. begångna felaktigheter
vid handläggningen av prövningsnämndsmål icke kunnat tillstyrka
hans befordran år 1948, i följd varav han därvid blivit förbigången
i samband med tillsättandet av vissa tjänster som förste taxeringsinspektör
i dåvarande lönegraden Ca 27. Frågan om X:s tjänstgöring efter den 1 april
1953 hade upprepade gånger varit föremål för diskussion inför Hagander.
Samtliga X:s fyra chefer under tiden fram till år 1960 hade uttalat kritiska
omdömen om hans tjänstgöring. För X. måste chefernas kritiska inställning
till hans arbetsprestationer ha stått klar. Under senare delen av
1950-talet hade X. vid ett flertal tillfällen sökt tjänster inom taxeringsav
delningen i lönegraden Ao 23 men förbigåtts av befattningshavare, som
stått efter honom i den s. k. turordningen. Sedan X. vid besök hos Hagander
— under hänvisning bl. a. till att han år 1956 avlagt juris kandidatexamen
vid Stockholms högskola — hemställt att en omprövning av'' hans
möjligheter att erhålla befordran till högre tjänst måtte ske, hade Hagander
ansett att X. trots vad mot honom förekommit — ej borde betagas
möjligheten att genom förordnande å högre befattning ådagalägga sin duglighet
och lämplighet för en sadan. Av denna anledning och efter närmare
överläggning med förste taxeringsintendenten Hultqvist hade X., ehuru
med tvekan, erhållit ämbetets förord till det honom den 14 april meddelade
förordnandet. Den i februari 1962 ledigförklarade tjänsten såsom förste
taxeringsinspektör i dåvarande lönegraden Ao 24 hade haft en helt annan
ställning i taxeringsavdelningens organisation än närmast lägre befattning.
Innehavaren av den högre tjänsten skulle vara taxeringsintendentens
närmaste man, biträda med ledningen av taxenngskontoret och vikariera
för chefen vid förfall för denne. Härjämte hade han att i betydande omfattning
fullgöra på taxeringsintendent ankommande göromåi enligt 3 §
taxeringsförordningen. Vid överläggning inför Hagander rörande detta befordringsärende
fanns hos Baekkevold och Hultqvist icke någon tvekan om
att X. var olämplig för den sökta tjänsten. Ej minst med hänsyn till att X.
innehade ett vikariatslöneförordnande i lönegraden Ao 23 ansåg dock
Hagander att — till ledning för tjänstgöringsbetygets avfattning — närmaie
uttalanden angaende X. skulle inhämtas från samtliga de chefer under
vilka han tjänstgjort. Enligt de inhämtade uttalandena hade ingen av''
de tillfrågade velat giva X. högre vitsord i skicklighet än god och endast

411

en hade i fråga om omdöme ansett vitsordet gott böra tilldelas honom.
Den sistnämnde hade doek ej haft någon direkt erfarenhet av X:s arbete;
å taxeringskontoret i fråga hade X. tjänstgjort närmast under en förste
taxeringsinspektör med förordnande enligt 3 § taxeringsförordningen. Dennes
uppfattning om X. hade icke inhämtats. I det aktuella besvärsärendet
hade ämbetet vidare funnit det uteslutet, att ancienniteten skulle kunna
föranleda, att X. sattes före någon av de till de tre befattningarna såsom
förste byrå sekreterare i lönegraden Ao 23 föreslagna, vilka samtliga erhållit
vitsorden »mycket god skicklighet» och »mycket lämplig» för den sökta
befattningen. — Vidkommande frågan huruvida X:s befattning med vissa
handlingar rörande skattemålen inverkat vid betygsättningen hade ämbetet
icke i något av tillsättningsärendena tagit någon hänsyn till densamma.

Med hänsyn till att det nu återgivna utlåtandet till Kungl. Maj:t jämväl
skulle utgöra remissvar till JO, lät Baekkevold till protokollet anteckna,
att utlåtandet enligt hans mening därjämte bl. a. bort innehålla följande:
Det för X. den 19 maj 1961 utfärdade tjänstgöringsbetyget, vilket tillkommit
allenast någon månad efter det X. erhållit vikariatslöneförordnande
i lönegraden Ao 23, hade upptagit de vitsord för skicklighet och
lämplighet, som i dåvarande läge betraktats såsom normalbetyg, nämligen
»framstående skicklighet» och »mycket lämplig»; angivna betygsskalor,
som kommit att ligga mycket högt, hade tilldelats även de svagare av
skatteavdelningens tjänstemän. Vitsordet »lämplig» torde allmänt ha ansetts
som underbetyg. Detta vitsord hade emellertid tilldelats X. i det för
honom den 30 maj 1961 utfärdade tjänstgöringsbetyget för sökande av
tjänst som förste länsnotarie å landskontor. — Ämbetet hade sett mycket
allvarligt på det förhållandet, att X. i samband med handläggningen av
skattemålen i augusti 1961 ertappats med att — medvetet och utan giltig
orsak — ha haft till mål och ärenden hörande handlingar i eget förvar utan
att opåmind framlämna desamma. I en den 4 augusti 1961 dagtecknad
promemoria till Baekkevold hade X. uppgivit, att handlingarna i fråga
icke haft »karaktären av offentlig akt» ägnad att biläggas skattemålen. Bil
tjänsteman, som själv förklarat, att han icke förmått skilja mellan allmänna
och privata handlingar, vore i vart fall icke användbar inom prövningsnämndens
kansli. Av detta skäl hade X. förflyttats från kansliet den 22
september 1961. — Vid beslutet angående X:s tjänstgöringsbetyg den 24
mars 1962 hade Baekkevold til! en början givit uttryck åt en viss tvekan
beträffande de negativa vitsorden för omdöme och förmåga att samarbeta
men slutligen biträtt överståthållarens och förste taxeringsindentens uppfattning.
Baekkevold hade sålunda vid beslutet bortsett från X:s befattning
med handlingarna; i annat fall hade självfallet tvekan hos honom angående
det negativa vitsordet för omdöme ej behövt uppkomma. Vid bedömningen
av X:s lämplighet för de befattningar, som avsågos vid utfärdandet
av tjänstgöringsbetyget den 10 juli 1963, hade ämbetet däremot

412

givetvis påverkats av vad som framkommit angående X:s befattning med
handlingarna. — Sammanfattningsvis hade ämbetet funnit X., om än med
tvekan, lämplig som förste taxeringsinspektör i lönegraden Ao 23 men
mindre lämplig som förste byråsekreterare i samma lönegrad; skiljaktigheten
hade sin grund däri, att möjligheter funnes, såvitt avsåg taxeringsavdelningen
men icke beträffande allmänna avdelningen — att tilldela
en befattningshavare med X:s läggning lämpliga arbetsuppgifter.

I anledning av vad Baekkevold sålunda ansåg att ÖÄ:s utlåtande borde
innehålla, lät Hagander till protokollet bl. a. anteckna, att det icke förrän
vid den överläggning, som föregått avgivandet av utlåtandet, varit honom
bekant, att Baekkevold i det aktuella tillsättningsärendet jämväl beaktat
X:s roll i skattemålen. Beslutet den 22 september 1961 rörande X:s omplacering
vore ej att tillmäta vidare betydelse än att denne, med hänsyn
till den dåmera föreliggande situationen, ansetts ej böra tills vidare — intill
dess JO prövat det hos honom anhängiggjorda ärendet — tjänstgöra å
prövningsnämndens kansli.

I påminnelser anförde förbundet bl. a. följande: I ämbetets yttrande
hade icke åberopats någon under tiomånadersperioden maj 1961—mars
1962 intiäffad omständighet berörande X:s förhållande i tjänsten, som gjort
den påtalade nedsättningen av vitsorden motiverad. Upplysningen i
Baekkevolds skiljaktiga utlåtande, att X. den 19 maj 1961 tilldelade vitsord
även givits åt de svagare av skatteavdelningens tjänstemän samt att vitsordet
lämplig allmänt torde ha ansetts som underbetyg, vore knappast en
hållbar motivering för ämbetets ställningstagande. * X. hade för övrigt
omkring en manad före det första tjänstgöringsbetygets utfärdande erhållit
vikariatslöneförordnande å tjänst i 23:dje lönegraden. Det vore vidare
ytterst märkligt att ämbetet icke vid utfärdandet av tjänstgöringsbetyget
den 24 mars 1962 beaktat denna tjänstgöring å högre tjänst, vilken betraktats
såsom provtjänstgöring. Något skäl för att ge X. underkänt vitsord
beträffande samarbetsförmågan hade över huvud taget icke uppgivits av
ämbetet. Icke heller hade gjorts gällande, att X. skulle visat mindre lämpligt
uppträdande eller fattat mindre välgrundade beslut. Endast under
sadana och liknande förhållanden kunde nämligen enligt anvisningarna den
allmänna omdömesförmågan ifrågasättas. Med hänsyn till tjänstemännens
krav på rättssäker behandling vore det av vikt, att gällande föreskrifter
beträffande utfärdande av tjänstgöringsbetyg tillämpades med nödig omsorg.
Vidkommande X:s befattning med handlingarna hade det varit
rimligt att, i avvaktan pa JO:s utredning i jämväl denna fråga, icke tillmäta
nämnda episod någon betydelse vare sig för X:s betyg eller befordran.

1 Ärendet rörande skattemålen anhängiggjordes hos JO-ämbetet först den 11 november 1961.

413

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vid sökande av offentlig tjänst är det brukligt att sökanden företer betyg
rörande tidigare tjänstgöring för att styrka kompetens och för att läggas
till grund för en jämförelse mellan olika sökandes kvalifikationer. Tjänstgöringsbetygs
innehåll är därför av stor betydelse icke blott för den tjänsteman
för vilken betyget utfärdas utan även för andra tjänstemän vilka söka
samma tjänst. Med hänsyn härtill är det av vikt att utfärdandet av sådant
betyg sker på grundval av en allsidig och i övrigt omsorgsfull prövning av
det sätt varpå tjänstemannen skött sin tjänst.

Det ligger emellertid i sakens natur att tjänstgöringsbetyg i vad det innehåller
vitsord ofta måste — även om utfärdaren vinnlägger sig om objektivitet
— ganska starkt präglas av subjektiva värderingar. Prövningen av
sådana frågor lämnar därför i och för sig ett tämligen vitt utrymme för
olika meningar.

I betraktande härav är vad jag kan pröva i anledning av klagomålen
allenast huruvida de beträffande X. i tjänstgöringsbetyget den 24 mars
1962 avgivna vitsorden grundats på en omsorgsfull bedömning av de förhållanden,
som härvid bort tagas i beaktande, och huruvida vitsorden givits
i överensstämmelse med de anvisningar som meddelats för att underlätta
en rättvisande jämförelse mellan olika sökandes kvalifikationer.

Till grund för klagomålen har förbundet främst åberopat att de givna
vitsorden icke läte sig förena med det förhållandet att ÖÄ förordat X. till
det honom i april 1961 tilldelade vikariatslöneförordnandet å tjänst såsom
förste taxeringsinspektör i lönegrad Ao 23 och att ämbetet alltsa da funnit
honom lämplig för tjänst i sadan lönegrad, att vitsorden väsentligt
avveko från de omdömen om X. som uttalats i det av ämbetet den 19 maj
1961 utfärdade betyget samt att det efter avgivandet av förordet och utfärdandet
av sistnämnda betyg icke inträffat något som bort föranleda en
ändrad bedömning av X.

ÖÄ har framhållit att ämbetet vid förordets avgivande ansett att X.,
som några år tidigare avlagt juris kandidatexamen, icke borde — trots vad
mot honom förekommit — betagas möjlighet att genom förordnande på
en högre befattning ådagalägga sin duglighet och lämplighet för sådan
tjänst. Med hänsyn till vad ämbetet sålunda upplyst kan den bedömning
på vilken förordet grundats icke anses utgöra stöd för påstående att den
prövning som föregått de i betyget den 24 mars 1962 givna vitsorden icke
skulle ha skett med objektivitet.

Vad därefter angår den påtalade skillnaden i vitsord mellan de i maj
1961 utfärdade betygen, å ena, samt betyget den 24 mars 1962, å andra
sidan, får jag anföra följande.

I inrikesdepartementets förenämnda promemoria framhålles att alltsedan
tillkomsten år 1936 av tidigare gällande betygsformulär länsstyrelsernas
betygsskalor kommit att ligga påfallande högt samt att praxis härutinnan

414

icke annat än momentant påverkats av härå från departementshåll gjorda
anmarkmngar. Utvecklingen hade sålunda lett till att sådana vitsord som
»framstående skicklighet», »synnerligen stor arbetsförmåga» och »mycket
lämplig» av flertalet länsstyrelser kommit att betraktas såsom normalbetyg.
For att skapa större förutsättningar för att tjänstgöringsbetygen
skulle kunna ge bättre vägledning hade det ansetts nödvändigt att fastställa
nytt betygsformulär. X. i maj 1961 tilldelade vitsord äro att bedöma mot
denna bakgrund.

Vad härefter angår vitsorden i det för X. den 24 mars 1962 utfärdade
tjänstgöringsbetyget avsåg detta en högre tjänst än dem han tidigare sökt.
Jämlikt punkt 15 av anvisningarna till det nya formulär, som därvid använts,
skall vitsordet för lämplighet ge uttryck för myndighetens uppfattning,
grundad på de vitsord, som tidigare avgivits i betyget, samt på den
kännedom myndigheten i övrigt har om tjänstemannen och sådana andra
personliga egenskaper hos denne, som icke direkt inverkat på vitsordsgivningen
i övrigt. Vitsordet skall alltid avgivas med sikte på sökt tjänst,
varför i förekommande fall skola beaktas de särskilda krav, som på grund
av de med denna tjänst förenade göromålens art i allmänhet måste ställas
på tjänsteinnehavaren. Vitsordet skall följaktligen avgivas utan hänsynstagande
till tidigare lämnat sådant vitsord för annan tjänst. Det är _

framhålles det slutligen — att anse som normalt, att vitsordet för samma
befattningshavare kan ändras från den ena gången till den andra.

Jag delar likväl förbundets uppfattning att vitsorden i betyget den 24
mars 1962 avvika så väsentligt från omdömena i de i maj 1961 utfärdade
betygen, att betygsskillnaderna icke rimligen kunna förklaras enbart med
en hänvisning till att anvisningarna för utfärdandet av tjänstgöringsbetyg
ändrats. Det är emellertid att märka, att betygen i maj 1961 beslutats av
underståthållaren på föredragning av Baekkevold och det senare av Hagander,
likaledes på föredragning av Baekkevold. Det är i och för sig icke något
anmärkningsvärt, att tva chefer kunna ge uttryck åt så olika uppfattn
ingår i betygsfragor. Berörda förhallande kan därför icke utgöra belägg
för att någon av dem brustit i omsorg eller eljest gjort sig skyldig till fel
vid vitsordens avgivande.

Att Baekkevold biträtt båda besluten kan däremot förefalla anmärkningsvärt,
även om man beaktar att anvisningarna för utfärdande av betyg
ändrats och att det sista betyget gällde sökande av en tjänst, på vars
innehavare maste ställas större ansprak än pa innehavarna av de tjänster
som avsågs med de tidigare betygen. Jag vill emellertid framhålla att det
i och för sig givetvis icke kan läggas en chefstjänsteman till last att han
ändrar uppfattning rörande en underordnads kvalifikationer och lämplighet.
I förevarande fall har det enligt min mening, med hänsyn till vad X.
sjalv uppgivit rörande sin befattning med handlingarna i skattemålen, funnits
sakligt fog för Baekkevold att vid utfärdandet av betyget den 24 mars

415

1962 låta en mera negativ uppfattning om X. komma till uttryck än vid
utfärdandet av de tidigare betygen. Den omständigheten att X:s befattning
med handlingarna vid ifrågavarande tid var föremål för JO-ämbetets
prövning har enligt min mening — i motsats till vad Hagander och Baeklcevokl
hävdat — icke utgjort hinder för Baekkevold att vid vitsordens avgivande
taga hänsyn till vad som då var klarlagt rörande X:s befattning
med handlingarna. Även om Baekkevold vid utfärdandet av betyget den
24 mars 1962 avsett att bortse från vad som framkommit rörande X:s befattning
med handlingarna, kan det för visst antagas att vad härutinnan
förekommit åtminstone omedvetet inverkat på Baekkevolds ställningstagande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ger det förhållandet att
Baekkevold medverkat vid utfärdandet av betyg med så olika innehåll icke
stöd för antagande att han vid utfärdandet av något av betygen förfarit
på sätt som kan läggas honom till last som fel.

Icke heller eljest har i ärendet framkommit något som ger anledning
ifrågasätta annat än att vitsorden i betyget den 24 mars 1962 tillkommit
efter en omsorgsfull prövning av X:s kvalifikationer. Fastmera ger utredningen
vid handen att Hagander beordrat Baekkevold att till ledning
för tjänstgöringsbetygets avfattning — inhämta närmare uttalanden angående
X. från samtliga de chefer under vilka han tjänstgjort och att vitsorden
i betyget bestämts med hänsyn till de omdömen som därvid inhämtats.
Enligt min mening hade det dock varit lämpligt att före betygets utfärdande
inhämta uttalande av den förste taxeringsinspektör — Lindblad
— under vilken X. närmast tjänstgjort under vikariatslöneförordnandet,
vilket ju avsågs skola ge X. möjlighet att ådagalägga sin duglighet och
lämplighet för högre tjänst. Att uttalande från Lindblad icke inhämtats
rubbar dock icke intrycket av att betygsärendets prövning skett med erforderlig
omsorg.

Vid min granskning av handlingarna har jag icke heller kunnat finna att
ÖÄ vid utfärdandet av betyget den 24 mars 1962 i något hänseende åsidosatt
de anvisningar som meddelats för att underlätta en rättvisande jämförelse
mellan olika sökandes kvalifikationer.

Det är uppenbart att utfärdandet under så kort tid av betyg med så
olika vitsord är ägnat att hos allmänheten framkalla tvivel om att betygsärendena
handlagts med den omsorg som är påkallad av ärendenas vikt.
En sådan diskrepans i betygshänseende kan emellertid, på sätt framgår
av det anförda, ha sin förklaring i ett flertal samverkande faktorer. Vad
som framkommit i förevarande ärende ger enligt min mening icke utrymme
för befogad kritik mot någon av de för betygens utfärdande ansvariga befattningshavarna.

Klagomålen kunna därför icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

416

13. Vid sammanträde inför ordförande i länsskolnämnd har behandlats
fråga om åtgärder mot läroverkslektor, som ansetts hemfallen
åt alkoholmissbruk och i följd därav ur stånd att taga vård
om sig själv. Ordföranden har vid sammanträdet fällt kränkande
uttalanden om lektorn och utövat påtryckning mot denne att begära
tjänstledighet. Fråga tillika om förutsättningarna för interimistisk
avstängning av lärare från tjänstgöring. Spörsmål jämväl

om innebörden av urståndsindikationen i nykterhetsvårdslagen

Vid inspektion av länsstyrelsen i Älvsborgs län i juni 1962 granskades
bl. a. ett av länsstyrelsen handlagt nykterhetsvårdsärende rörande en lektor
— här kallad A. — i vilket ärende länsstyrelsen den 13 januari 1962 förordnat
om A:s intagning å allmän anstalt för alkoholmissbrukare. Med
anledning av handlingarnas innehåll lät jag till inspektionsprotokollet göra
vissa uttalanden rörande dels frågan om intagningsbeslutet grundats på tillräcklig
utredning, dels frågan om lämpligheten av vissa yttranden som vid
ett beslutet föregående sammanträde fällts av länsskolnämndens ordförande,
länsassessorn Erik Blomgren.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, vid vilket fogats särskilt
yttrande av Blomgren.

Sedan tillfälle därefter beretts A. att yttra sig, inkom A. med en skrift
i ärendet.

Av handlingarna inhämtas följande.

A., som är född år 1908 och lektor i biologi med hälsolära och kemi vid
ett högre allmänt läroverk, anmäldes för vederbörande nykterhetsnämnd
i juni 1960. I anledning härav verkställdes utredning, av vilken framgick
att A. sedan åtskilliga år missbrukat sprit och även uppträtt spritpåverkad
under lektionerna. A. medgav vid utredningen att han, efter det hans
fästmö för tre år sedan avled, druckit sprit rätt ihållande, tidvis dagligen
under veckor och månader. Vissa tider hade han sökt vård på olika hem
eller anstalter, senast pa Restads sjukhus under omkring tre veckor i juli
1960.

Nykterhetsnämnden fann vid sammanträde den 26 augusti 1960 att A.
var hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav ur stånd att taga vård
om sig själv samt beslöt att ställa A. under övervakning.

A. sökte och erhöll sjukledighet från sin lektorstjänst under läsåret
1960/1961.

Höstterminen 1961 återinträdde A. i tjänst. Enligt anteckning i nykterhetsnämndens
akt erhöll A. därvid stränga förhållningsorder samt besked
att han komme att avskedas, om han i fortsättningen misskötte sig.

Den 29 september 1961 beslöt nykterhetsnämnden att A. fortfarande

417

skulle stå under övervakning och utsåg till övervakare en av nämnden i
nykterhetsvårdsärenden anlitad läkare.

Enligt nykterhetsnämndens akt förekom under höstterminen 1961 icke
någon anmärkning mot A. förrän i slutet av november, då det antecknades
att A. natten till den 23 november i spritpåverkat tillstånd varit inblandad
i ett uppträde på en restaurang. Polisutredning rörande händelsen hade
påbörjats. I samband därmed antecknade nämnden att, enligt vad läroverkets
rektor upplyst, anmärkningar mot A. skulle ha inkommit från föräldrar
till vissa elever samt att A. enligt övervakaren verkade »fullkomligt
oefterrättlig». Övervakaren sade sig dock icke ha haft »någon direkt kontakt»
med A. Den 7 december fick övervakaren — enligt anteckning i
nämndens akt — besök av A., som var virrig och verkade nersupen. Övervakaren
fann det underligt att A. fortfarande kunde hålla lektioner.

Den 18 december 1961 beslöt nykterhetsnämnden att hos länsstyrelsen
ansöka om intagningsförordnande beträffande A. Såvitt av nämndens akt
framgår förekom dessförinnan icke någon ytterligare utredning i ärendet.

Dagen därpå, den 19 december, företogs — av övervakaren — läkarundersökning
av A. Enligt det utfärdade läkarintyget var A. »en av alkoholism
tydligt präglad individ med uppsvullet ansikte och oordnad klädsel.
Hans tal är rörigt o. osammanhängande, otydligt». Därjämte antecknades
i intyget, bl. a., att A. kunde anses vara ur stånd att taga vård om sig
själv »i social mening». Vidare antecknades att spritmissbruket medfört
väsentlig nedsättning av A:s arbetsförmåga, därvid framhölls att A. bl. a.
vore »helt olämplig att undervisa i hälsolära vari även undervisning i alkoholens
problem lär ingå».

Ansökningen om intagningsförordnande inkom till länsstyrelsen den 21
december 1961. Rörande A:s nykterhetsförhållanden efter höstterminens
början anfördes i ansökningshandlingarna ingen annan konkret anmärkning
mot A. — förutom uppgift om det förut berörda uppträdet å en restaurang
— än att A. »för någon tid sedan» iakttagits kraftigt berusad ute på staden.
Vidare antecknades att A. undandragit sig övervakning, varför några
hjälpåtgärder ej kunnat genomföras »senaste tiden». Som skäl för att
ansökan gjordes om intagningsbeslut anförde nämnden, att det vore utsiktslöst
att medelst hjälpåtgärder eller övervakning söka återföra A. till
ett nyktert liv. Som specialindikation åberopades, att A. till följd av sitt
alkoholmissbruk finge anses vara ur stånd att taga vård om sig själv.

Den 21 december 1961 beslöt länsstyrelsen att ansökningshandlingarna
skulle delgivas A. med föreläggande att inom två dagar efter delgivningen
inkomma med förklaring. A., som under höstterminen bott på hotell, hade
den 20 december avflyttat därifrån för att under julferien vistas å annan
ort; han hade till rcktorsexpeditionen lämnat uppgift om sin postadress
under julferien. Polismyndigheterna kunde emellertid icke anträffa A. för
delgivning förrän den 9 januari 1962, då vårterminen började.

14 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

418

Samma dag som delgivningen av ansökningshandlingarna ägde rum —
den 9 januari 1962 — förekom ett sammanträde å länsskolnämndens kansli,
till vilket sammanträde A. enligt uppgift hämtades från läroverket. I protokollet
— som angavs vara »fört vid sammanträde å länsskolnämndens
kansli» — antecknades såsom närvarande följande personer i angiven ordning,
nämligen A., läroverkets rektor, skoldirektören, ordföranden i vederbörande
skolstyrelse, länsassessorn Erik Blomgren i egenskap av länsskolnämndens
ordförande, en annan ordinarie ledamot i samma nämnd, länsskolinspektören
och en protokollförare.

I protokollet antecknades vidare, att sammanträdet utlysts dels på begäran
av skoldirektören »med anledning av de anmärkningar som i nykterhetshänseende
kunna riktas mot A.», senast aktualiserade genom vederbörande
åklagares beslut att väcka åtal mot A. för misshandel — avseende
utdelande av en örfil vid restaurangbesöket den 23 november 1961 — dels
på grund av nykterhetsnämndens ansökan om intagningsbeslut rörande A.

Enligt protokollet lämnade Blomgren till en början ett kort sammandrag
av de till nämnden i ärendet inkomna handlingarna samt förklarade ordet
fritt.

A. framhöll, att han kände sig fullt frisk och att uppträdet i november
1961 var en engångsföreteelse. Han kunde icke gå med på att han var
alkoholiserad. Hans kolleger kunde icke förstå att någon anmärkning kunnat
riktas mot honom under höstterminen.

Läroverkets rektor uppgav därefter, att han ej kunnat konstatera spritpåverkan
hos A. under höstterminen 1961 och att han ej hade reda på
hur A. skötte sig under sin fritid. Vid tre tillfällen hade lärare framfört
klagomål över att A. under höstterminen kommit för sent till skrivningsvakter.
Rektorn kunde dock ej säga om detta hade samband med A:s alkoholkonsumtion.
Då A. efter sjukledigheten under läsåret 1960/61 åter skulle
börja tjänstgöra, hade rektorn sökt få A. att lova att helt avhålla sig från
sprit. A. hade emellertid ansett att detta skulle vara ett ingrepp i hans
personliga integritet.

Efter ytterligare några inlägg framhöll A., att det ofta förekommit förseningar
vid skrivningsvakter och att hans egna eventuella förseningar ej
berott på spritmissbruk. Han hade under höstterminen 1961 ej haft besvär
med sprit. På upprepade frågor av Blomgren och vädjanden om sanningsenliga
svar uppgav A., att han under jullovet endast druckit några flaskor
vin och att han kände sig »fin och pigg på att börja arbeta».

Sedan Blomgren förklarat sig ha svårt att sätta tilltro till A:s försäkringar
att han kommit till rätta med sina spritsvårigheter, framhöll A. att
han skulle ta psykisk skada, om han ej skulle få tillfälle att tjänstgöra vårterminen
1962.

Härefter framhöll Blomgren enligt protokollet att A., »som saknar egen
bostad och vars hela livsföring är asocial, måste anses vara hemfallen åt

419

spritmissbruk och ur stånd att taga vård om sig själv och att myndigheterna
— därest A. icke själv inser att han bör komma under vård — måste
se till, att A. icke återgår till lärartjänst vårterminen 1962».

A. genmälde att en del av hans beteende kunde förklaras med hans fästmös
tragiska bortgång samt att det för honom såsom ungkarl var lämpligt
att bo på hotell.

På fråga uppgåvo representanterna för skolstyrelsen, att styrelsen icke
behandlat ärendet, då man ej lyckats få reda på A:s adress under jullovet.
I anslutning härtill uppgav läroverkets rektor, att han av förbiseende ej
tagit reda på den adress som A. lämnat till rektorsexpeditionen.

Skolstyrelsens ordförande framhöll, att det enligt handlingarna i ärendet
var uppenbart att Blomgrens karaktäristik av A. var riktig samt att det
ur skolans synpunkt var olämpligt att A. trädde i tjänst.

Efter ännu ett par inlägg vädjade skoldirektören till A. att ompröva sin
ställning som lärare samt förklarade att skolan icke kunde i nykterhetsundervisning
använda en lärare, som eleverna kände som alkoholmissbrukare,
samt att den kontroll som skolstyrelsen skulle få utöva, om A. trädde
i tjänst, ej kunde undgå eleverna hur smidig den är gjordes.

A. framhöll, att han räknat med att få tjänstgöra under vårterminen för
att senare överväga att ta annan anställning.

Läroverkets rektor fann att denna A:s inställning innefattade ett försök
att skjuta lösningen på framtiden samt uttryckte »farhågor för studentklassen».

Efter ytterligare några inlägg avslutades sammanträdet med att A. på
fråga av Blomgren förklarade att han vore villig att begära tjänstledighet
under vårterminen, »då det för hans del tydligen vore det bästa».

Den 10 januari 1962 — dagen efter berörda sammanträde — avgav A.
förklaring till länsstyrelsen i anledning av nykterhetsnämndens ansökan om
intagningsförordnande. I sin förklaring framhöll A., att han under våren
1960 haft vissa akuta besvär med alkoholen men att hans status, särskilt
under höstterminen 1961, väsentligt förändrats till det bättre. Bortsett
från intermezzot i november hade han under hösten 1961 ej haft några
påtagliga besvär med spriten. Han ansåg sig vara på väg att kunna reda
upp sitt förhållande till alkoholen, varför den av nykterhetsnämnden ifrågasatta
åtgärden måste anses vara inaktuell och obehövlig.

På grundval av föreliggande handlingar beslöt därefter länsstyrelsen den
13 januari 1962 meddela förordnande om A:s intagning å allmän anstalt
för alkoholmissbrukare. Som skäl angavs, att A. var hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav ur stånd att taga vård om sig själv samt att
hjälpåtgärder vidtagits och övervakning varit anordnad utan att A. kunnat
återföras till ett nyktert liv. Beslutet fattades av landssekreteraren Ake A.
Lindberg med förste länsnotarien Arne Fagergren som föredragande.

A., som sökte och erhöll sjukledighet från lektorstjiinsten under vårter -

420

minen 1962, beviljades av nykterhetsnämnden villkorligt anstånd med
verkställigheten av intagningsbeslutet.

Med anledning av vad som enligt protokollet förekom vid sammanträdet
den 9 januari 1962 å länsskolnämndens kansli lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna, bl. a., att Blomgrens uttalande om förhanden varon av
förutsättningar för tvångsintagningsbeslut beträffande A. innefattade ett
föregripande av länsstyrelsens beslut i saken samt att Blomgrens uttalande
att A:s hela livsföring vore asocial syntes obefogat och olämpligt. Vidare
framhölls i inspektionsprotokollet, att A., särskilt genom Blomgrens uttalande
att myndigheterna måste inskrida, om A. ej själv insåg att han behövde
vård, uppenbarligen utsatts för en utomordentligt hård påtryckning
att frångå sin vid sammanträdet uttalade avsikt att fortsätta sin lärartjänst.
Därvid erinrade jag bl. a. att uppkommen fråga om att mot lärares
egen önskan avstänga denne från tjänstgöring skulle i därför stadgad ordning
prövas av behörig myndighet. I samband därmed framhölls i inspektionsprotokollet
att någon befogenhet att besluta om A:s avstängning icke
tillkomme det kollegium av myndighetspersoner, som varit närvarande vid
sammanträdet.

Rörande länsstyrelsens beslut om intagningsförordnande lät jag vidare
anteckna att — även om A. kunde anses vara hemfallen åt alkoholmissbruk
— utredning saknades som belyste förhandenvaron av den åberopade
specialindikationen att A. var ur stånd att taga vård om sig själv.

I sitt yttrande anförde Blomgren följande.

Min bekantskap med A. förskriver sig från en kväll i början av juni månad
1960, då han starkt spritpåverkad antastade min hustru och mig på

en gata i---och i pockande ton bad om cigarretter. Eftersom A. både

i klädsel och tal gav intryck av tydligt förfall och sålunda i behov av vård,
ansåg jag som föredragande i nykterhetsvårdsärenden vid länsstyrelsen det
icke vara opåkallat att söka utröna något om hans levnadsomständigheter.
Av hans osammanhängande tal framgick bl. a., att han var portförbjuden

på restaurangerna i---och därför måste resa till---för att få

en »blecka». Sitt namn och yrke ville han inte uppge. Av vissa yttranden,
såsom att han »körde hårt med eleverna» o. d., kunde jag förstå, att han
innehade någon lärarbefattning. Efter en del resonerande hit och dit fick
jag slutligen fram hans namn och yrke.

Nästa dag tog jag per telefon kontakt i saken med rektorn vid läroverket
och nykterhetsnämndens tjänsteman i — — —. Rektorn upplyste vid mitt
samtal, att A. tidigare sammanbott med en kvinna, som lyckats hålla
någorlunda ordning på honom. Sedan hon för något år sedan avlidit, hade
A. gradvis förfallit. Hans ekonomi var mycket tilltrasslad. Vid avlöningstillfällena
belägrades han av personer, som avkrävde honom större eller
mindre belopp. För någon tid sedan hade det ansetts ofrånkomligt att
överlåta på en kollega till A. att försöka bringa ordning i dennes affärer.
Det meddelades vidare, att han i början av den aktuella terminen hade
erhållit tjänstledighet för att undergå behandling för sina alkoholproblem

421

på ett privat sjukhem, dock utan något mera bestående resultat. Rektorns
spontana konklusion av förhållandena var, att A. med hänsyn till sin livsföring
inte bort förordnas till lektor vid läroverket. Såväl rektorn som
vederbörande tjänsteman i nykterhetsnämnden ansåg det angeläget, att
A. bereddes förnyad vård. Sedermera inhämtade jag, att A. intagits å alkoholpolikliniken
vid Restads sjukhus, att han ställts under övervakning av
nykterhetsnämnden samt att han på initiativ av skolstyrelsen erhållit begärd
tjänstledighet för läsåret 1960/61.

I detta sammanhang kan förtjäna framhållas, att specialindikationen,
som åberopades i beslutet om övervakning, var densamma som i den nu
aktuella ansökningen om tvångsintagning, nämligen »ur stånd att taga
vård om sig själv». Till övervakare utsågs nykterhetsnämndens ordförande.

Beträffande sammanträdet å länsskolnämndens kansli den 9 januari 1962

bör beaktas, att initiativet togs samma dag av skolstyrelsen i---

genom skoldirektören, som i ett samtal med mig per telefon hemställde om
en överläggning angående eventuell avstängning av A. från tjänstgöring
tills vidare under vårterminen, vilken tog sin början denna dag. Ärendet
uppgavs ha blivit fördröjt genom att A. icke kunnat anträffas under julferien.

Vid nyssnämnda sammanträde förelåg utom den av nykterhetsnämnden
verkställda utredningen bl. a. polisrapport rörande uppträdet på Stadshotellet
i--— den 22 november 1961, då A. i spritpåverkat tillstånd

misshandlat en gäst därstädes. I skrivelse den 18 december 1961 hade vederbörande
åklagare meddelat länsskolnämnden, att han i anledning härav
beslutat väcka åtal mot A. Sammanträdet ifråga präglades av A:s fullständigt
negativa inställning till alla hjälpåtgärder, hans hävdande, att han
vore fullt frisk och att han inte missbrukat sprit efter tjänstledigheten under
läsåret 1960/61. Mot detta talade innehållet i polisrapporten, nykterhetsnämndens
utredning, enligt vilken A. under höstterminen 1961 iakttagits
»kraftigt berusad ute på staden», samt läkarintyget. Beträffande det sistnämnda
vill jag framhålla, att utfärdaren doktor B. är en inom nykterhetsvården
ofta anlitad läkare, som i olika sammanhang dokumenterat sitt
stora intresse för vården av alkoholmissbrukare, bl. a. genom samarbete
med olika länkorganisationer, föredrag vid nykterhetsvårdssannnankomster
o. d. Vidare kan anföras, att B. vid tiden för sammanträdet varit av
nykterhetsnämnden förordnad övervakare för A. sedan mer än tre månader,
att han hade en son som undervisades av A. samt att han sedan flera
år anlitats för att söka hjälpa A. till rätta med dennes alkoholproblem.
Jag har velat betona detta för att därmed visa, att ifrågavarande intyg
utfärdats av en inom nykterhetsvården synnerligen erfaren läkare med
speciell kännedom om A. och hans förhållanden.

Därest frågan om avstängning av A. från tjänstgöring ställts på sin
spets, skulle givetvis protokollet från sammanträdet ha fått en mera detaljerad
avfattning. Sannolikt hade det också varit erforderligt att införskaffa
ytterligare utredning angående A:s uppträdande i skolan.

Att Ars nykterhctsförhållanden och allmänna uppträdande under höstterminen
1961 skulle undergått någon mera påtaglig förbättring betvivlades
av samtliga tre närvarande representanter för skolstyrelsen, vilka alla
bestämt hävdade, att A. icke borde träda i tjänst. Detta har jag vid samtal
med vederbörande för några dagar sedan fått bekräftat.

422

Det har synts JO både obefogat och olämpligt att vid ovannämnda sammanträde
beteckna A:s hela livsföring som asocial. Jag medger, att mitt
yttrande fått en skärpa, som kan uppfattas som stötande. Som en ursäkt
kan möjligen åberopas den minnesbild jag hade av A. från mitt ovan omnämnda
sammanträffande med honom våren 1960 och hans nu och vid
tidigare tillfällen ofta dokumenterade helt negativa inställning till åtgärder
för hans tillrättaförande i nykterhetshänseende.

JO har vidare funnit oklart vad jag egentligen avsett med mitt yttrande
och varå jag grundat min värdering. Av det vid sammanträdet tillgängliga
utredningsmaterialet och de närvarande skolrepresentanternas uttalanden
— i protokollet mera summariskt refererade — bibringades jag
den uppfattningen, att A. tyvärr icke förmått att i någon mera väsentlig
grad ändra sin livsföring. Om nämligen en person, som i detta fallet, av
en erfaren läkare med ingående kännedom om vederbörande betecknas
som en av alkoholism tydligt präglad individ med uppsvullet ansikte och
oordnad klädsel, vilkens tal är rörigt, osammanhängande och otydligt, kan
det kanske anses ursäktligt, om läsaren av karaktäristiken får en känsla
av att bakgrunden har asociala aspekter. När samme läkare dessutom deklarerar
som sin uppfattning, att vederbörande är ur stånd att taga vård
om sig själv i social mening och att alkoholmissbruket medfört en höggradig
nedsättning av arbetsförmågan, bidrar givetvis detta till att förstärka
det tidigare intrycket. Om man dessutom vet, att vederbörande varit föremål
för en lång rad av de hjälpåtgärder, samhället erbjuder, ibland först
efter långa övertalningar, att hans ekonomi genom dyrbart uteliv trots god
inkomst blivit så tilltrasslad, att andra personer måst träda till för att
ordna upp hans affärer, att vederbörande kort tid före den aktuella prövningen
av frågan om avstängning från tjänstgöring iakttagits kraftigt berusad
å offentlig plats samt att han i slutet av den aktuella perioden synbart
påverkad av starka drycker gjort sig skyldig till misshandel på offentlig
lokal, dristar jag mig ifrågasätta, om inte enligt vedertaget språkbruk
vederbörandes livsföring kan betecknas som asocial.

Saken har också en annan sida. A. är lektor bl. a. i biologi med hälsokira.
I hans tjänsteåligganden ingår sålunda att undervisa ungdom i alkoholens
skadeverkningar. Givetvis skulle det varit önskvärt med eu närmare
utredning om hur han fullgjort denna och sina övriga uppgifter som lärare
samt hans förhållande till eleverna. Så mycket torde emellertid stå klart,
att han, i varje fall efter den omfattande publiciteten kring uppträdet den
22 november 1961, måst ha fått betydande svårigheter att från elevernas
sida kunna påräkna den aktning och lydnad, som dessa jämlikt då gällande
läroverksstadga § 50 var skyldiga att visa sin lärare. I detta sammanhang
kan nämnas, att A. dagen efter intermezzot, som ägde rum strax efter
klockan 0.30, skulle undervisa sex timmar med början klockan 8.25.

JO har vidare ansett sig kunna konstatera, att jag fällt kategoriska uttalanden
rörande den på länsstyrelsens prövning beroende frågan om förutsättningarna
för tvångsintagningsbeslut beträffande A. Uttalandena innefattade
enligt JO ett föregripande av länsstyrelsens beslut i saken och framstode
som så mycket mera opåkallade som A. icke ens hunnit avgiva förklaring
till länsstyrelsen. Som jag tidigare härovan framhållit hade A.
under hela julferien av olika polismyndigheter eftersökts för delgivning av
intagningsansökningen men först samma dag som sammanträdet ägde rum
anträffats och erhållit del av handlingarna. Då, som tidigare nämnts, vår -

423

terminen tog sin början samma dag, rådde sådan tidsnöd, att förklaringen
inte hann avvaktas.

Vad därefter angår nyssnämnda uttalanden ber jag först få poängtera,
att jag över huvud taget icke yttrade mig om, huruvida nykterhetsnämndens
ansökning om tvångsintagning kunde väntas bli bifallen av länsstyrelsen.
Tvärtom framhöll jag för de närvarande, att jag icke komme att
deltaga i handläggningen av detta ärende i länsstyrelsen. Uttalandena var
helt enkelt ett återgivande av de av nykterhetsnämnden åberopade intagningsgrunderna,
som ju var identiska med skälen för beslutet 1960 om övervakning
av A.

Ur protokollet från sammanträdet kan vidare noteras, att skolstyrelsens

ordförande---ansåg det uppenbart, att min karaktäristik av A. var

riktig.

För övrigt kan nämnas, att A. utan någon påtryckning från länsskolnämndens
sida på egen begäran åtnjuter tjänstledighet även under höstterminen
1962.

Vidare framhöll Blomgren — med anledning av vad i inspektionsprotokollet
antecknats rörande frågan om befogenheten för de vid sammanträdet
närvarande att besluta om A:s avstängning — att instruktionen för
länsskolnämnderna medgåve att pleniärende — bland vilka ingå disciplinmål
— som vore så brådskande att det ej kunde anstå till dess nämnden
sammanträdde, finge avgöras av fungerande ordföranden och ytterligare
minst en ledamot, på föredragning eller eljest i närvaro av skolinspektör.
Eftersom det vid berörda sammanträde kunde uppkomma fråga om avstängning
av A. från tjänstgöring, hade Blomgren, med beaktande av
nämnda stadgande, tillkallat en å länsskolnämndens kansliort bosatt ledamot
av nämnden jämte länsskolinspektören och protokollföraren. Blomgren
anhöll om uttalande på vilken grund en sålunda tillsatt nämnd icke skulle
äga befogenhet att meddela beslut om avstängning.

Slutligen anförde Blomgren:

Till sist ber jag få meddela, att mina åtgärder i detta ärende dikterats
av strävan att i enlighet med mitt uppdrag och gällande författningar i
första hand främja skolväsendets intressen. Jag har därvid också sökt anpassa
mina åtgärder så, att de skulle för A. bli så skonsamma som möjligt.
Om jag vid avvägningen av dessa delvis mot varandra stridande intressen
anses ha brustit i omdöme, anhåller jag, att tillbörlig hänsyn måtte tagas
till den tidsnöd, som utan mitt förvållande rådde vid tillfället i fråga.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande:

Enligt JO:s mening saknades i förevarande mål utredning, som belyste
förhandenvaron av den av nykterhetsnämnden åberopade specialindikationen
»ur stånd att taga vård om sig själv». Beträffande innebörden av
detta uttryck vill länsstyrelsen först framhålla, att tillämpningen, enligt
länsstyrelsens mening, i viss män måste bli beroende av alkoholmissbrukarens
arbetsanställning och uppgift i samhället. Enligt denna tolkning bör
man ha rätt att ställa strängare krav på eu lärares skötsamhet och allmänna
uppträdande än på åtskilliga andra yrkeskategoriers. I fråga om A.

424

kan sägas, att redan det förhållandet, att han måste anses vara hemfallen
åt alkoholmissbruk, diskvalificerar honom som lärare för ungdom rörande
alkoholens skadeverkningar, i synnerhet då hans hemfallenhet är allmänt
känd både inom och utom skolan. Det torde också vara ställt utom allt
tvivel, att hans fysiska och psykiska status, som ingående belysts av såväl
nykterhet snämndens som den intygsgi vande läkarens redogörelser, gör
honom allmänt olämplig som lärare. Härigenom får han väl anses ha försatt
sig i ett sådant hjälplöshetstillstånd, att han måste anses vara ur stånd
att taga vård om sig själv.

A. har visserligen förnekat, att han under hösten 1961 haft några besvär
med spriten. Mot detta kan, förutom hans ofta dokumenterade negativa
inställning i dylika sammanhang, andragas en rad omständigheter, vilka
närmare redovisats i Blomgrens förklaring. Länsstyrelsen fann det så uppenbart,
att A. var hemfallen åt alkoholmissbruk och att han i följd därav var
ur stånd att taga vård om sig själv, att ett förhör i målet icke ansågs nödigt.
A. har ej heller överklagat länsstyrelsens intagningsutslag.

I sin hit inkomna skrift framhöll A. att han alltsedan den 9 januari 1962,
då han hämtades från läroverket, fört vissa anteckningar rörande vad som
förekommit i saken. Han önskade dock ej att i ärendet framföra de kritiska
kommentarer, som han gjort. På begäran av JO vore han dock villig att
förete berörda anteckningar.

Då A. ej själv velat framställa några yrkanden i saken, har jag ej ansett
mig böra taga del av ifrågavarande anteckningar.

Med anledning av vad Blomgren anfört om att det vid sammanträdet
den 9 januari 1962 kunde uppkomma fråga om att genom beslut av länsskolnämnden
avstänga A. från tjänstgöring får jag till en början framhålla
följande.

Enligt kungl. kungörelse den 22 februari 1935 angående skyldighet för
lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning äger rektor vid allmänt
läroverk — om han finner att lärare icke på tillfredsställande sätt
sköter sin tjänst och det är sannolikt att anledningen härtill är sjukdom,
vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga — anmäla förhållandet för skolöverstyrelsen,
som må föreskriva att läraren skall underkastas läkarundersökning.
Därvid kan ledighet såsom på grund av sjukdom beviljas läraren
i avvaktan på utgången av läkarundersökningen. Vägrar läraren underkasta
sig sådan undersökning, kan skolöverstyrelsen tills vidare avstänga honom
från utövandet av befattningen.

Befogenhet att avstänga lärare tillkommer även länsskolnämnd enligt
bestämmelser i nu gällande skolstadga, bestämmelser som dit överförts från
förutvarande allmänna skolstadgan. Enligt dessa bestämmelser äger sålunda
länsskolnämnden — i det fall att nämnden inleder disciplinärt förfarande
mot lärare eller vidtager åtgärd för att mot honom anställa åtal
för ämbetsbrott — att med omedelbar verkan avstänga läraren, om sär -

425

skilda skäl äro därtill. Finner skolstyrelsen anledning föreligga att meddela
sådant avstängningsbeslut, skall skolstyrelsen göra anmälan därom hos
länsskolnämnden.

Förutsättningen för att länsskolnämnden i förevarande fall skulle kunna
pröva fråga om avstängning av A. var följaktligen att nämnden inledde
disciplinärt förfarande mot denne. I protokollet från sammanträdet den
9 januari 1962 finns emellertid icke angivet att syftet med sammanträdet
var att inleda sådant förfarande. Protokollet utmärker över huvud taget
icke att det var fråga om ett sammanträde med länsskolnämnden; i protokollet
angavs sålunda att vid sammanträdet — som hölls å nämndens
kansli — närvoro, förutom A., ett antal representanter för olika skolmyndigheter,
däribland två ledamöter i länsskolnämnden. Icke heller synas
sakliga skäl ha förelegat för att vid detta tillfälle inleda disciplinärt förfarande.
Vad som föranledde sammanträdets utlysande var — enligt protokollet
— dels att skoldirektören begärt en överläggning med anledning
av de anmärkningar som i nykterhetshänseende kunde riktas mot A., senast
aktualiserade genom beslutet om åtal mot A. för misshandel, dels att nykterhetsnämnden
ansökt om intagningsförordnande beträffande A. Sistnämnda
omständighet — eller sålunda att A. enligt nämndens mening var
hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav ur stånd att taga vård
om sig själv — utgjorde emellertid icke i och för sig grund för inledande
av disciplinärt förfarande. Icke heller kunde Ars uppträdande vid det i
handlingarna omnämnda restaurangbesöket, då han i spritpåverkat tillstånd
utdelat en örfil, upptagas i disciplinär väg, eftersom åtal härför —
vilket icke avsåg ämbetsbrott — väckts vid allmän domstol. I övrigt
synes icke ens en förberedande utredning ha verkställts för utrönande av
huruvida A. — genom sitt uppträdande under lektioner eller eljest i sin
tjänst — gjort sig skyldig till disciplinär förseelse. Frågan om eventuella
åtgärder mot A. hade, enligt vad som upplystes vid sammanträdet, över
huvud taget icke hunnit behandlas av skolstyrelsen. Vidare är att märka,
att protokollet från sammanträdet tydligt ger vid handen att det var uppfattningen
om A:s hemfallenhet åt alkoholmissbruk och hans därav betingade
oförmåga eller olämplighet att sköta sin tjänst som aktualiserade
frågan om eventuell avstängningsåtgärd, icke att han på grund av sitt
uppträdande vid något eller några enstaka tillfällen borde ådömas disciplinär
bestraffning. Med nu berörda uppfattning var förenligt att påkalla tilllämpning
av bestämmelserna i 1935 års kungörelse — och att således hävda
att A. på grund av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga ej tillfredsställande
skötte sin tjänst — men icke att till länsskolnämnden hänskjuta fråga om
avstängningsåtgärd i samband med inledande av disciplinärt förfarande.

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke finna att det vid sammanträdet
den 9 januari 1962 var fråga — vare sig formellt eller reellt — om att
inför länsskolnämnden inleda disciplinärt förfarande mot A. och att i sam 11*

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 19G5 års riksdag

426

band därmed pröva huruvida beslut om interimistisk avstängning av denne
kunde meddelas. Förutsättningarna för sammanträdet och själva förloppet
av detta ge i stället vid handen, att sammanträdet åsyftade att genom en
allmän diskussion mellan A. och representanter för olika berörda skolmyndigheter
närmare klargöra vilka åtgärder som kunde ifrågakomma och
hur A. preliminärt ställde sig till olika tänkbara alternativ. Någon erinran
synes mig icke heller i och för sig kunna riktas mot att man på detta sätt
— eftersom förberedelser i annan ordning icke vidtagits och vårterminen
redan tagit sin början — sökte erhålla underlag för bedömande av vilka
åtgärder som från myndigheternas sida kunde och borde vidtagas.

Att berörda sammanträde icke hade karaktären av ett inför länsskolnämnden
mot A. inlett disciplinärt förfarande torde för övrigt framgå jämväl
av en annan omständighet. Initiativet till sammanträdet togs sålunda
först själva sammanträdesdagen genom att skoldirektören vid ett telefonsamtal
med Blomgren hemställde om överläggning angående eventuell avstängning
av A. Sammanträdet anordnades följaktligen i största hast, därvid
enligt uppgift A. med bil hämtades från läroverket. Muntligt förhör
inför länsskolnämnd i disciplinärende får emellertid — i all synnerhet om
avstängningsåtgärd ifrågasättes — icke anordnas med mindre vederbörande
tjänsteman erhållit skäligt rådrum att förbereda sin talan. Detta följer
av sakens beskaffenhet och framgår dessutom av att tjänstemannen
enligt uttrycklig föreskrift i skolstadgan äger rätt att vid sådant förhör
anlita biträde av försvarare. Om det i förevarande fall — såsom Blomgren
synes vilja förfäkta — verkligen varit fråga om ett sammanträde inför länsskolnämnden
i ett mot A. upptaget disciplinärende, skulle följaktligen ett
mycket betänkligt tjänstefel ha förelupit genom att A. icke beretts rådrum
för sitt försvar. Av skäl som tidigare angivits har emellertid sammanträdet
objektivt sett icke haft sådan karaktär. Om syftet med sammanträdet allenast
varit att söka utröna om det fanns sakliga förutsättningar att vid
samma sammanträde inleda disciplinärt förfarande, hade självfallet A. vid
sammanträdets början bort underrättas härom. Protokollets utförliga redogörelse
för vad som avhandlades vid sammanträdet tyder icke på att ett
dylikt syfte förefunnits.

Utöver det nu anförda vill jag rörande handläggningsordningen tillägga
följande. Som skäl för att först den 9 januari 1962 — eller således samma
dag som vårterminen började — till diskussion upptaga frågan om A:s
tjänstgöring under denna termin har anförts, att A. ej kunnat anträffas
under julferien. Det är emellertid att märka, att berörda fråga aktualiserats
genom händelser, som lågo till grund för nykterhetsnämndens beslut
den 18 december 1961 och som i det väsentliga varit kända redan dessförinnan.
Hinder synes därför i och för sig icke ha mött mot att — om det
nu var omöjligt att under julferien få kontakt med A. — upptaga frågan
till överläggning redan mot slutet av höstterminen, innan A. den 20 decem -

427

ber avreste från staden. Ur såväl A:s som skolans egen synpunkt var det
självfallet ett angeläget intresse att i så god tid som möjligt före vårterminens
början få klarhet rörande frågan om A:s tjänstgöring under denna
termin. Det framstår därför enligt min mening som anmärkningsvärt att
ingen av berörda skolmyndigheter — för vilka A:s aktuella förhållanden
torde ha varit åtminstone i huvudsak kända redan innan nykterhetsnämnden
fattade sitt beslut — synes ha vidtagit någon anstalt för att få frågan
diskuterad redan före julferien. Jag har emellertid, med hänsyn till omständigheterna,
ansett mig kunna underlåta att i detta inspektionsärende verkställa
närmare utredning rörande de överväganden, som härutinnan må ha
förekommit hos vederbörande skolmyndigheter.

Jag övergår härefter till de förut omnämnda yttranden, som Blomgren
enligt protokollet från sammanträdet den 9 januari 1962 fällde vid sammanträdet
och mot vilkas återgivande i protokollet Blomgren ej framställt
erinran.

Vid detta sammanträde yttrade sålunda Blomgren — sedan A. efter
vissa replikskiften vidhållit tidigare lämnade uppgifter om att han kommit
till rätta med sina spritsvårigheter och kände sig fullt frisk — att A. »vars
hela livsföring är asocial, måste anses vara hemfallen åt spritmissbruk och
ur stånd att taga vård om sig själv och att myndigheterna, därest A. icke
själv inser att han bör komma under vård, måste se till, att A. icke återgår
till lärartjänst vårterminen 1962».

Vad först angår yttrandet att A:s hela livsföring vore asocial — ett yttrande
som enligt vad Blomgren medgivit fått en skärpa som kunde uppfattas
som stötande — får jag framhålla, att detta yttrande, som var helt
opåkallat, måste anses kränkande för A. Det är härvid bl. a. att märka,
att A. innehade tjänst som lektor vid allmänt läroverk och att han utövat
denna tjänst under hela höstterminen. Att anmärkningar kunde riktas mot
A:s personliga livsföring och att A. intog en negativ inställning till de åtgärder,
som i nykterhetshänseende vidtagits eller ifrågasatts mot honom, kan
omöjligen ursäkta Blomgrens förlöpning. Vad Blomgren härutinnan låtit
komma sig till last är enligt min mening att bedöma som ärekränkning i
förening med åsidosättande av tjänsteplikt.

Beträffande härefter yttrandet att A. måste anses vara hemfallen åt
spritmissbruk och ur stånd att ta vård om sig själv har Blomgren framhållit
att yttrandet endast innebar ett återgivande av de i nykterhetsnämndens
framställning till länsstyrelsen åberopade intagningsgrunderna. Med
anledning härav får jag erinra att Blomgrens berörda yttrande såsom det
formulerades och måste uppfattas, innebar ett personligt ställningstagande
från Blomgrens sida till frågan om förhandenvaron av de åberopade indikationerna.
Denna fråga hade hänskjutits till länsstyrelsen och var beroende
på dess prövning. I detta nykterhetsvårdsärende hade A. vid tidpunkten

428

för sammanträdet den 9 januari 1962 icke ens hunnit avgiva yttrande. Det
framstår därför såsom i och för sig opåkallat och — med hänsyn till att
Blomgren var föredragande i länsstyrelsen av nykterhetsvårdsärenden —
olämpligt att han vid sammanträdet uttalade sin egen mening i denna
fråga.

Sistnämnda yttrande bör emellertid framför allt ses i samband med vad
Blomgren i fortsättningen uttalade om »att myndigheterna — därest A.
icke själv inser att han bör komma under vård — måste se till, att A. icke
återgår till lärartjänst vårterminen 1962». Detta yttrande innebar, att
Blomgren i otvetydiga ordalag tillkännagav sin åsikt om att tvångsåtgärd
mot A. måste vidtagas, såvitt denne ej själv begärde tjänstledighet. Av
tjänstens beskaffenhet följer emellertid en allmän skyldighet för tjänstemän
att avhålla sig från uttalande, som kan äventyra parters och allmänhetens
tilltro till myndigheternas objektivitet. Det var därför en tjänsteplikt för
Blomgren, vilken var tillstädes i sin egenskap av ordförande i länsskolnämnden,
att avhålla sig från att ge uttryck för en förutfattad mening om
hur en eventuellt senare upptagen fråga om avstängning av A. borde
avgöras. Vid bedömningen av uttalandet är att märka, att det uppenbarligen
innefattade en utomordentligt stark påtryckning mot A. att frångå
sin vid sammanträdet tydligt uttalade avsikt att fortsätta tjänstgöringen
under vårterminen, en påtryckning inför vilken A. slutligen också föll
undan. Denna påtryckning framstår såsom otillbörlig med hänsyn till att
det föreliggande utredningsmaterialet icke var tillräckligt för att länsskolnämnden
skulle kunna besluta om avstängning. Av Blomgrens förklaring
synes framgå att han själv insåg detta.

I enlighet med det nu anförda finner jag att Blomgren, genom att vid
sammanträdet fälla nyssnämnda yttrande, åsidosatt vad som ålegat honom
i tjänsten och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vid bedömandet av frågan huruvida det fel, som Blomgren enligt det
anförda låtit komma sig till last, bör beivras genom åtal är att beakta,
att A. — mot vilken Blomgrens förlöpningar riktats — icke för sin del
velat framställa något yrkande i saken. Vidare kan icke göras gällande
annat än att Blomgrens förfarande dikterats av en strävan att åstadkomma
den enligt Blomgrens uppfattning lämpligaste lösningen, nämligen att A.
självmant begärde tjänstledighet. Blomgren synes numera själv ha kommit
till insikt om att han vid sammanträdet brustit i omdöme, varför det finns
anledning utgå från att han i fortsättningen kommer att vinnlägga sig om
ett korrekt uppträdande. Av nu angivna skäl har jag — ehuru Blomgren
genom sina ifrågavarande yttranden i anmärkningsvärd grad åsidosatt vad
som ålegat honom i tjänsten — funnit mig kunna, med stöd av 4 § i instruktionen
för riksdagens ombudsmän, eftergiva åtal och låta bero vid
en allvarlig erinran om vikten av att tjänstemän städse uppträda på ett i
allo korrekt sätt.

429

Vad härefter angår länsstyrelsens beslut att på föreliggande material
meddela förordnande om A:s intagning å allmän anstalt för alkoholmissbrukare
får jag till en början framhålla, att länsstyrelsen enligt min mening
haft fog för uppfattningen att A. — låt vara att denne under sista halvåret
endast vid två tillfällen iakttagits spritpåverkad och någon utredning och
bevisning om ett av dessa tillfällen icke förebragtes — måste anses vara
hemfallen åt alkoholmissbruk.

Rörande frågan huruvida A. till följd av sin hemfallenhet var ur stånd
att taga vård om sig själv har länsstyrelsen framhållit, att tillämpningen
av denna specialindikation måste bli i viss mån beroende av alkoholmissbrukarens
arbetsanställning och uppgift i samhället. I enlighet härmed
borde enligt länsstyrelsen strängare krav kunna ställas på en lärares skötsamhet
och allmänna uppträdande än på åtskilliga andra yrkeskategoriers.
Vad som upplysts rörande A:s fysiska och psykiska status gjorde honom
enligt länsstyrelsens mening allmänt olämplig som lärare. På grund härav
måste han enligt länsstyrelsen anses vara ur stånd att taga vård om sig
själv.

Med anledning av den principiella uppfattning rörande innebörden av
urståndsindikationen, som sålunda kommit till uttryck i länsstyrelsens yttrande,
får jag anföra följande. Länsstyrelsen synes förmena, att man vid
prövningen av fråga huruvida nämnda indikation är tillämplig bör fästa
icke obetydligt avseende vid själva beskaffenheten av den arbetsanställning
alkoholmissbrukaren innehar eller det yrke, inom vilket han är verksam.
En alkoholmissbrukare, som på grund av sin hemfallenhet visat sig
allmänt olämplig att inneha viss anställning, t. ex. som lärare, skulle sålunda
därigenom — enligt vad länsstyrelsen synes hävda — ha dokumenterat
sin oförmåga att taga vård om sig själv.

Det är naturligtvis riktigt att man av olika skäl måste ställa strängare
krav i nykterhetshänseende på vissa yrkesutövare eller befattningshavare
än på andra. Arbetsuppgiftens beskaffenhet kan t. o. m. vara sådan, att
även ett lindrigt spritmissbruk måste diskvalificera vederbörande från den
syssla han innehar. Att en person sålunda — på grund av spritmissbruk —
visat sig ur stånd att sköta viss krävande arbetsuppgift och därför måste,
i den ena eller andra formen, avlägsnas därifrån, behöver emellertid ingalunda
betyda att han är ur stånd att taga vård om sig själv i nykterhetsvårdslagens
mening. Det kan nämligen mycket väl vara möjligt att en
sådan person kan finna sin utkomst på annat arbetsfält eller i annan befattning,
diir kraven på skötsamhet i nykterhetshänseende äro mindre
stränga. Den principiella grunden för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen
är icke omsorgen om individen själv utan angelägenheten av att förebygga
de allvarliga olägenheter för samhället, som ofta orsakas av spritmissbruk.
En sådan olägenhet är givetvis, om vederbörande förlorat eller
håller på att förlora sin arbetsförmåga och därmed att falla det allmänna

430

till last. Men så länge spritmissbruket icke medfört så exceptionella yttringar,
lärer den nu diskuterade indikationen — låt vara att vederbörande
visat sig oförmögen att handha vissa mera kvalificerade uppgifter — icke
vara tillämplig. Enligt min mening måste således frågan om indikationens
förhandenvaro — i fall varom här är fråga — ske utifrån ett samlat bedömande
av vederbörandes förmåga att försörja sig genom arbete, icke
hans förmåga att försörja sig inom visst yrke eller i viss befattning.

Indikationen »ur stånd att taga vård om sig själv» är avfattad på sätt
som i och för sig ger utrymme för en elastisk tolkning. Som jag i tidigare
sammanhang framhållit har emellertid indikationen i praxis — och enligt
min mening i full överensstämmelse med lagens syften — tillämpats restriktivt
(JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 416). Med anledning av vad länsstyrelsen
i förevarande ärende yttrat rörande indikationens principiella innebörd
har jag genom det nu anförda velat erinra härom och om vikten av
att indikationen icke i tillämpningen pressas på sätt som icke avsetts.

Beträffande härefter frågan huruvida nu nämnda indikation var tillämplig
rörande A. får jag framhålla, att länsstyrelsen — som ansett att indikationen
var för handen — otvivelaktigt haft stöd för sin bedömning i det
läkarintyg, som avgavs av undersökningsläkaren, tillika A:s övervakare.
Dennes beskrivning av A. ger sålunda bilden av en person, som i såväl
fysiskt som psykiskt hänseende befann sig i ett tillstånd av långt gånget
förfall. Mot detta är emellertid att ställa den omständigheten att A. under
hela höstterminen före beslutet tjänstgjort som lektor utan att ingripande
mot honom i någon form synes ha skett från skolans sida samt att han under
det därefter följande jullovet veterligen icke gjort sig skyldig till någon
anmärkning. Det framstår som svårförklarligt att A. kunnat under lång tid
uppehålla en krävande lärartjänst, om han verkligen befann sig i det tillstånd
som läkaren beskrivit. Och även om man ansåg att A. på grund av
sitt alkoholmissbruk var olämplig eller mindre lämplig att utöva sin lektorst
jänst — vilket tydligen var den allmänna uppfattningen hos skolmyndigheternas
representanter — var därmed icke givet att han var oförmögen
att på annat sätt försörja sig. Det är härvid att märka att A., enligt vad
handlingarna utvisa, själv icke var främmande för tanken att skaffa sig en
mindre krävande och utsatt anställning och att A., med hänsyn till sin
kvalificerade utbildning, i och för sig icke heller synes ha saknat möjlighet
härtill. Jag vill för övrigt i detta sammanhang nämna att A., enligt vad
jag inhämtat, numera återgått till sin lärartjänst. Vid nu angivna förhållanden
och då A. i sin förklaring till länsstyrelsen bestred bifall till nykterhetsnämndens
framställning, kan jag för min del knappast finna att det
föreliggande materialet var tillräckligt för ett konstaterande att A. var ur
stånd att taga vård om sig själv. Enligt min mening borde därför i första
hand förhör inför länsstyrelsen ha anordnats i syfte att erhålla en närmare
belysning av de oklara förhållanden, som nyss berörts.

431

Även om jag sålunda av anförda skäl för min del icke anser styrkt att
den åberopade indikationen var för handen, kan emellertid länsstyrelsens
motsatta ställningstagande i denna tolknings- och bedömningsfråga icke
läggas länsstyrelsen till last som fel. Jag finner därför ärendet i denna del
icke föranleda annan åtgärd från min sida än att jag vill giva länsstyrelsen
del av mina synpunkter i frågan.

Med dessa uttalanden var förevarande inspektionsärende av mig slutbehandlat.

14. Handläggningen hos länsbostadsnämnd av ansökningar om
statliga lån för bostadsbyggande har fördröjts på grund av brister
i diarieföringen och eljest i den administrativa rutinen

I samband med min inspektion av myndigheter i Älvsborgs län besökte
kanslichefen C. G. Lidberg på mitt uppdrag länsbostadsnämnden i lånet
den 28 juni 1962. Därvid iakttogs, att betydande arbetsbalans i fråga om
låneärenden syntes föreligga. Ärenden av detta slag avsago dels egnahemslån
för nybyggnad respektive ombyggnad, dels förbättringslan för en- och
tvåfamiljshus, dels tertiärlån för flerfamiljshus. Enligt den statistik, som
nämnden för varje månad hade att lämna till bostadsstyrelsen, utgjordes
arbetsbalansen per den 31 maj 1962 av 725 låneärenden, av vilka 610 avsågo
egnahemslån, 59 förbättringslån och 56 tertiärlån. Av tillhandahallna
uppgifter från bostadsstyrelsen framgick att nämnden uppvisade den största
arbetsbalansen bland rikets samtliga länsbostadsnämnder.

Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att låneärenden behandlas
utan oskäligt dröjsmål verkställdes vid inspektionen närmare utredning i
syfte att söka klarlägga orsakerna till föreliggande balanssituation.

Till en början lämnade länsbostadsdirektören Ovve Almstedt vissa upplysningar
rörande personalförhallandena. Därav framgick, bl. a. att antalet
tjänster vid nämnden beräknats på grundval av förhållandena år 1956 och
att arbetsbördan därefter väsentligt ökat. Personalstaten omfattade —
förutom länsbostadsdirektören — en assistent, tre ingenjörer, en kamrerare
samt fem befattningshavare i kontorskarriären. Svårigheter hade förelegat
att få alla tjänster besatta. Vid inspektionstillfället voro assistenttjänsten,
en ingenjörstjänst och en kontorstjänst vakanta. Kortare tider hade man
från andra niimnder fått viss hjälp, men denna hade icke varit tillräcklig.
Personalbrist hade alltså enligt Almstedt varit en väsentlig orsak till den
uppkomna arbetsbalansen. Er. o. in. den 1 juli 1962 komme emellertid förbättring
att ske i fråga om lönegradsplaceringen för ingenjörstjänsterna;
den vakanta tjiinsten skulle inom kort tillträdas.

432

Almstedt lämnade vidare en redogörelse för gången av handläggningen
av låneärenden och de svårigheter som förelågo att snabbt behandla gjorda
ansökningar. Bl. a. framhölls att ansökningarna, särskilt när det gällde
egnahemslån, ofta voro ofullständiga och måste återsändas för komplettering.
Förmedlingsorganen — som regel kommunalnämnderna — granskade
icke alltid ansökningarna med önskvärd grundlighet. Besiktning erfordrades
i fråga om förbättringslån; besiktningsresorna voro tidsödande. I vissa
fall uppkom tvekan om uppgiven tomtkostnad var skälig, varför ärendena
måste vila i avvaktan på utredning härom. Detta hade dock inverkat fördröjande
endast för ansökningar inom visst område. Till hösten 1962 beräknade
man fa färdig en omfattande undersökning rörande tomtpriserna,
varefter bedömningen av ifrågavarande kostnadsfrågor skulle bli förenklad.
En svårighet i arbetet var att ansökningarna, särskilt när det gällde egnahemslån,
koncentrerades till våren. Försök hade gjorts att verka för en jämnare
fördelning av ansökningarna under året, men detta hade ej lett till
resultat.

I fråga om den ordning, i vilken ansökningarna behandlades, uppgav
Almstedt att ansökningar om egnahemslån i princip avgjordes efter inkomstdag.
Beträffande tertiärlån skedde genom kommunernas försorg en
bedömning av angelägenhetsgraden, och denna ordning följdes därefter vid
handläggningen. Enligt Almstedt utgjorde handläggningstiden för nu
nämnda ansökningar i genomsnitt tre månader, under förutsättning att
lånen rymdes inom tillgänglig medelsram. Vore så icke fallet, blevo ansökningarna
liggande till följande budgetår. De äldsta ärendena avsågo förbättringslån.
Dessa ärenden, vari besiktning ofta skulle ske, kunde icke
tagas i turordning utan måste anpassas efter uppgjorda resplaner. Ärenden
rörande dessa lån hade i viss mån kommit i efterhand.

Almstedt uppgav vidare, att förhållandena under våren 1962 varit särskilt
besvärliga. Allmänheten hade sökt påskynda handläggningen av sina
ansökningar genom ideliga telefonsamtal, vilket blivit så störande för Almstedt
och den äldste ingenjören, att de måst vägra att mottaga telefonsamtal.
Dröjsmålen med låneärendenas handläggning hade orsakat betydande
missnöje bland allmänheten. Man hade till och med gjort uppvaktning
för landshövdingen i saken.

Vid inspektionstillfället skedde härefter granskning av nämndens handlingar
rörande låneärendena, därvid till en början diarierna genomgingos.
Rörande diarieföringen antecknades i inspektionsprotokollet följande.

Då en låneansökan inkom, upplades ett diarieblad angivande ärendets
nummer, sökandens namn och fastighetens namn. Dessa lösblad samlades
kommunvis i ordning efter fastigheternas namn och insattes i olika pärmar.
Å bladen infördes i ärendena vidtagna åtgärder. Efter det ett ärende slutbehandlats,
uttogs icke diariebladet ur pärmen, som sålunda innehöll blad
för såväl avslutade som pågående ärenden. På grund härav och med hän -

433

syn till det stora antal ärenden som under årens lopp diarieförts hos nämnden
gåvo pärmarna med diarieblad icke någon översikt över de ärenden,
som ännu voro på prövning beroende. Med hänsyn till det system, efter
vilket diariebladen ordnades, kunde icke heller därav erhållas någon bild
rörande tidsordningen för ärendenas anhängiggörande. För detta ändamål
fördes för varje ärendegrupp förteckningar i löpande följd över inkomna
ansökningar, vilka förteckningar dock icke fördes för hela länet utan särskilt
för varje kommun. När ett ärende avgjordes, skulle det strykas å den
förteckning, i vilken det upptagits.

Utöver vad nu angivits skedde icke någon registrering av cärendena. Således
fanns icke någon förteckning i löpande följd för hela länet över inkomna
ärenden. Ej heller förelåg någon samlad förteckning över ännu icke
avgjorda ärenden. På grund av nu anförda omständigheter var det icke
möjligt att med ledning av förefintliga diarier och förteckningar erhålla
klarhet rörande nämndens arbetsbalans.

På fråga hur man vid de månatliga redovisningarna till bostadsstyrelsen
beräknade föreliggande arbetsbalans upplystes, att någon verklig inventering
av ärendena icke ägde rum. Balansen beräknades enbart med utgångspunkt
från tidigare redovisade siffror, justerade med hänsyn till antalet
under månaden inkomna och avgjorda ärenden.

På grundval av föreliggande statistiska uppgifter uppgavs, att det vid
inspektionstillfället skulle föreligga 424 oavgjorda egnahemslåneärenden. På
begäran verkställde personalen inventering av dessa ärenden, därvid erhölls
upplysning att endast 364 akter kunde återfinnas.

I inspektionsprotokollet antecknades vidare följande.

Därefter skedde genomgång av ett antal akter, vilka enligt uppgift avsågo
ärenden som vilade i avvaktan på komplettering av sökandena. Därvid
iakttogs att vissa av dessa ärenden redan avgjorts, att komplettering i
vissa fall icke syntes ha begärts eller begäran därom icke expedierats, att
begärd komplettering i vissa fall inkommit samt att i vissa fall lång tid,
stundom omkring ett år, förflutit efter det begärd komplettering ^skulle
vara insänd till nämnden utan att påminnelse skett eller annan åtgärd
vidtagits.

Vid genomgång av akter rörande förbättringslån framkom, att ett ilertal
dylika ärenden icke avgjorts, oaktat de varit anhängiga upp mot ett år och
hinder icke syntes föreligga för deras avgörande. Samtidigt observerades,
att vid nämndens senaste sammanträde före inspektionstillfället hade behandlats
ansökningar om förbättringslån, som inkommit till nämnden endast
några månader tidigare.

I detta sammanhang må antecknas, att Almstedt efter inspektionen uppgjorde
en förteckning över äldre, balanserade ärenden, avseende sådana
som inkommit före år 1962. Denna förteckning upptog 113 ärenden. Bland
dessa återfunnos emellertid icke ett flertal ärenden, som vid inspektionen
av vissa skäl antecknats såsom oavgjorda.

Efter inspektionen företogs granskning av vissa rekvirerade akter i oavgjorda
låneärenden, diirvid följande förekom.

434

1. I ett stort antal fall voro ärendena vilande i avvaktan på begärd
komplettering. Oaktat lang tid förflutit, syntes åtgärd från nämndens sida
ej ha vidtagits för att påminna vederbörande eller för att avsluta ärendena.
Som exempel antecknades följande två ärenden.

Eg 10073. Ansökan om egnahemslån ingavs den 14 april 1960. Infordrad
kartskiss inkom den 14 september 1960. Härefter företogs icke någon åtgärd
i ärendet förrän den 11 mars 1961, då Almstedt i skrivelse till förmedlingsorganet
anförde, att den i ansökan angivna markkostnaden, 2 kronor
50 öre per m" tomtyta, bedömts vara högre än vad som kunde godtagas
för statligt lån. Almstedt hemställde, att därest markkostnaden innefattade
nyttigheter utöver själva marken, uppgift skulle lämnas härom. Det angavs,
att ärendet vilade i avvaktan på angivna komplettering. I skrivelse,
dagtecknad den 23 januari 1962 — således efter inemot ett år — påmindes
förmedlingsorganet om den begärda kompletteringen. Tre dagar senare inkom
från förmedlingsorganet uppgifter bl. a. om att trädgård fanns anlagd,
att ett mindre hus fanns å tomten och att kostnad för väg fram till
tomten ingick i markkostnaden. Den 24 februari 1962 antecknades, att den
i ansökan upptagna tomtkostnaden icke skulle utgöra hinder för lån. Yttrande
över ritningar och teknisk beskrivning expedierades till sökanden
uen 24 mars 1962. Sökanden förelädes den 14 juni 1962 — vid äventyr, att
ärendet skulle avskrivas — att inkomma med svar å yttrandet.

Eg 8106. Ansökan om egnahemslån för nybyggnad inkom till nämnden
den 10 juli 1958. Sedan komplettering begärts den 16 juli 1958, besökte
länsbostadsdirektören i oktober samma år byggnadsplatsen och i december
1958 beslutade länsbostadsnämnden bevilja lån under förutsättning att ett
billigare hus uppfördes. Skrivelser avläts i anledning härav i januari och
februari 1959. Den 13 juli samma år inkom begärd komplettering. Den 2 september
19o9 avgavs yttrande över ritningar och infordrades visst intyg.
Påminnelse härom avläts såväl den 3 oktober 1960 som den 28 januari
1961. Enligt balansförteckningen hade därefter någon åtgärd icke vidtagits.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

Vad som förekommit vid handläggningen av ovan upptagna och andra
ärenden syntes visa, att handläggningstiden hade kunnat väsentligt förkortas,
därest lämpliga åtgärder vidtagits från nämndens sida. I ett stort
antal ärenden infordrades komplettering av ansökningarna, inhämtades
uppgifter från förmedlingsorganet, införskaffades yttrande från lantbruksnämnden
m. in. Det vore nämndens skyldighet att tillse, att åtgärder i
angivna syfte vidtoges med tillbörlig snabbhet. Som anmärkningsvärda
exempel på underlåtenhet härutinnan kunde framhållas ärendet Eg 10073
och — i det följande angivna — ärendena Eg 10656 och Eg 11234. I dessa
och andra fall syntes handläggningen helt onödigtvis ha fördröjts under
avsevärd tid på grund av nämndens underlåtenhet att påminna vederbörande
om begärd komplettering. Icke heller i de fall, där påminnelser inom
rimlig tid avlåtits utan att svar likväl inkommit, syntes nämnden ha vidtagit
erforderliga åtgärder för ärendenas slutbehandling. Som exempel kunde

erinras om ärendena Eg 8106---, som legat oavslutade under lång tid

efter det påminnelser utsänts. Vad nu framhållits syntes ytterligare befästa
intrycket att man hos nämnden saknade överblick över pågående ärenden
och därmed var ur stånd att på ett effektivt sätt tillse att ärendena hand -

435

lädes utan oskäligt dröjsmål. Beträffande handläggningen av ärenden, däri
komplettering eller yttrande begärdes, syntes som regel den ordningen böra
iakttagas, att viss efter omständigheterna avpassad tid förelädes vederbörande
redan i den första skrivelsen. Om svar icke inom angiven tid inkom,
borde i påminnelser viss kortare tid utsättas för svarets avgivande, därvid
i förekommande fall som äventyr borde angivas att ärendet eljest komme
att avgöras i befintligt skick.

2. I åtskilliga fall voro ansökningar om förbättringslån vilande i avvaktan
''på besiktning. Det äldsta av dessa var över ett ar gammalt. Ärendet
avsåg en den 17 april 1961 gjord ansökan om lån för tillbyggnad av bostadsfastighet,
därvid skulle inredas bl. a. badrum, tvättrum och pannrum. I
ärendet upplystes att sökandens make var starkt invalidiserad.

Efter antecknande av vissa andra exempel anförde jag i inspektionsprotokollet
följande.

Som Almstedt framhållit borde naturligtvis planläggningen av besiktningsresoma
ske på ett ur kostnadssynpunkt och med hänsyn till arbetsförhållandena
ändamålsenligt sätt. Att besiktningarna icke stnkt följde den
tidsordning, i vilken ärendena inkommit, kunde därför vara befogat. A
andra sidan måste emellertid tillses, att ärenden icke i avvaktan pa besiktning
blevo liggande under alltför lång tid enbart av den anledningen a it
den fastighet, för vilken lån söktes, var ensligt belägen eller att andra fastigheter,
å vilka jämväl besiktning skulle ske, icke funnos i närheten. Elanläggningen
av besiktningsresorna syntes därför böra ske jämväl med bealctande
av nu nämnda förhållande. I åtskilliga fall hade emellertid, såsom
framginge av ovan antecknade ärenden, besiktning icke ägt rum ännu
inemot ett år eller längre tid efter det ansökan inkommit. Rättelse härutinnan
syntes böra ske. Att besiktning i dessa fall icke kommit till stand
sammanhängde möjligen med det förhållandet, att man hos nämnden vid
planläggningen av resorna icke syntes ha någon allmän överblick över tidpunkten
för ärendenas anhängiggörande.

3. I eu del fall voro ansökningar om egnahemslån för nybyggnad vilande
i avvaktan på utredning rörande markkostnaden. Som exempel antecknades
följande fall.

Eg 11705 och Eg 11719. Ansökningarna inkommo den 14 november
respektive den 22 november 1961. Sedan bl. a. nya ansökningshandlingar
ingivits, avlät Almstedt den 3 april 1962 till förmedlingsorganet — i bada
fallen kommunalnämnden i Dals-Eds kommun — skrivelser av innehall att
den i ansökningarna angivna markkostnaden var högre än vad som kunde
godtagas enligt de före april 1961 gällande bestämmelserna för den statliga
långivningen. Skrivelserna innchöllo vidare, att da sadan utredning betra
fande ortens pris på mark för småhusbebyggelse inom samhället, som enligt
gällande bestämmelser skulle ligga till grund för bedömning av markkostnadens
skälighet icke slutförts, kunde låneansökmngarna icke beviljas utan
måste vila till dess sagda utredning slutförts och eu ortspnsmvå bestamts.
Enligt anteckning den 24 maj 1962 — signerad av Almstedt — syntes emellertid
tomtkostnadsfrågan icke längre utgöra hinder för beviljande av lan.
Senare hade vissa ytterligare åtgärder vidtagits för att fardigstalla aren -

436

dena. I envar av ansökningarna hade markkostnaden av förmedlingsorganet
upptagits till 2 kronor per m3, under det att motsvarande kostnad hos
nämnden beräknats till omkring 1 krona 50 öre respektive 1 krona 10 öre.
Ä andi a sidan hade man hos nämnden godtagit högre vägkost nåd än förmedlingsorganet,
varför skillnaden mellan nämndens och förmedlingsorganets
beräkningar av totala tomtkostnaderna i viss mån reducerats.

Eg 10656. Låneansökningen avseende uppförande av ett egnahem i
Hökerums kommun inkom till länsbostadsnämnden den 31 oktober 1960.
Såvitt framgick av akten vidtogs i ärendet icke någon åtgärd förrän den
9 mars 1961, då Almstedt i skrivelse till kommunalkontoret anförde att den

i låneansökningen angivna markkostnaden — 1 krona 82 öre per nr_var

högre än vad som kunde godtagas för statligt lån; förmedlingsorganet bereddes
tillfälle att inkomma med erinringar innan ärendet upptoges till slutlig
prövning. Den 23 januari 1962 hemställde nämnden om svar å nämnda
skrivelse. I anledning härav översände förmedlingsorganet följande dag
kopia av en den 13 mars 1961 dagtecknad skrivelse med utförliga ermringar,
vilken skrivelse uppgavs ha expedierats till nämnden sist angivna
dag. I skrivelsen framhölls bl. a. att priset per m2 för obearbetad råmark
kunde beräknas till 1 krona å 1 krona 50 öre men för förstklassig åkerjord
varom i ärendet var fråga — till omkring 2 kronor. Den 3 april 1962
avsände Almstedt en skrivelse till förmedlingsorganet av samma innehåll
som skrivelsen samma dag i ärendena Eg 11705 och Eg 11719. Ytterligare
åtgärd syntes därefter icke ha vidtagits i ärendet.

Jag lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Vid inspektionstillfället hade Almstedt framhållit, att tveksamhet rörande
markkostnadens skälighet inverkat fördröjande på handläggningen endast
beträffande ärenden inom visst område. Även annorstädes syntes
emellertid markkostnadsfrågan ha medfört avsevärda dröjsmål. Beträffande
ärendena Eg 11/05 och 11719 syntes oklart av vilken anledning man
hos nämnden — sedan Almstedt i april 1962 förklarat att ärendena skulle
vila till dess en ortsprisnivå bestämts — redan följande månad ansett sig
kunna godkänna viss markkostnad, som syntes avsevärt understiga den av
förmedhngsorganet godtagna. Beträffande ärendet Eg 10656 — vars utdragna
handläggning framstod som i hög grad otillfredsställande — svntes
oklart av vilken anledning förmedlingsorganets uppfattning i prisfrågan och
till stod därför åberopade omständigheter underkänts hos nämnden. Med
hansyn till de marginaler, som tydligen måste finnas vid bedömningen av
markkostnadsprisets ^ skälighet, syntes ärende knappast böra förklaras
vilande i avvaktan a omfattande utredning eller förmedlingsorganets bedömning
eljest underkännas med mindre frågan härom blivit föremål för
diskussion vid sammanträde med nämnden. Huruvida så skett i ovan angivna
— och i andra likartade — ärenden framgick emellertid icke av handlingarna.

4. I åtskilliga fall hade ärenden under lång tid legat obehandlade. Av
antecknade exempel må här endast två angivas.

Eg 11234. Ansökan om lån för ombyggnad inkom till nämnden den 28
april 1961. Enligt genomslagskopia av skrift till förmedlingsorganet återsändes
den 4 i påföljande månad blankett 1 — ansökningsblanketten _

med anhållan om komplettering i de avseenden, som angivits å blanketten.

437

Kompletteringen skulle vara fullgjord inom en månad vid äventyr, att ärendet
avskrevs från vidare handläggning. Först den 23 januari 1962 hemställde
nämnden i skrivelse till förmedlingsorganet om svar å skrivelsen
av den 4 maj föregående år. Enligt en icke signerad anteckning i akten meddelade
förmedlingsorganet den 25 januari 1962, att det icke fått tillbaka
blankett 1. Den 4 februari 1962 inkom den begärda kompletteringen. Härefter
syntes under en tidrymd av upp mot fem månader allenast teknisk
granskning av ärendet — dagtecknad den 14 maj 1962 — ha skett, därvid
anmärkningar framställts mot ombyggnadsförslaget. Anteckning om att
sökanden eller förmedlingsorganet underrättats härom fanns icke.

Eg 11275. En person i Bäckefors kommun ansökte den 12 maj 1961 om
lån för byggande av ett egnahem. Från förmedlingsorganet infordrades
vissa upplysningar för bedömande av inteckningssäkerhetens värde. Sådana
upplysningar syntes dock icke ha lämnats. Ritningar och teknisk beskrivning
godkändes härefter, och den 10 augusti 1961 inkom yttrande från lantbruksnämnden.
Den 16 i samma månad anhöll sökanden om tillstånd att
få igångsätta byggandet, och en månad senare anhöll förmedlingsorganet
om upplysning huruvida ansökningen snart kunde beräknas bli behandlad
av nämnden. Svar härå syntes icke ha lämnats. Under lång tid syntes icke
någon som helst åtgärd ha företagits. Först den 8 juni 1962 meddelades
beslut. Ansökningen avslogs med motivering att arbetet påbörjats och i
huvudsak färdigställts innan länsbostadsnämnden fattat beslut i låneärendet.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

Enligt vad vid inspektionstillfället upplystes skulle den genomsnittliga
handläggningstiden hos nämnden för ärenden rörande egnahemslån och tertiärlån
uppgå till omkring tre månader. Häri hade då icke inräknats den
tid, som åtgick bl. a. för infordrande av kompletteringar eller till följd av
utredning rörande tomtpris eller rörande lokaliseringsfrågan. Vidare hade
uppgivits att ärenden av angivna slag i princip avgjordes efter turordning.
I de ovan upptagna ärendena hade den tid, varunder ärendenas handläggning
varit beroende av åtgärder från nämndens sida, uppgått till omkring
ett halvt år eller ännu längre. Om den genomsnittliga handläggningstiden
för ifrågavarande slags ärenden verkligen utgjorde tre månader, syntes följaktligen
principen om att ärendena skulle avgöras efter turordning ha i
angivna fall åsidosatts på ett anmärkningsvärt sätt.

Avslutningsvis anförde jag i inspektionsprotokollet.

Enligt vad den hos bostadsstyrelsen förda statistiken gåve vid handen
uppvisade länsbostadsnämnden i Älvsborgs län den största arbet sbalan sen
bland rikets länsbostadsnämnder. Det vore uppenbarligen ur allmän och
enskild synpunkt en angelägenhet av vikt att denna balans nedbragtes till
normal nivå och att följaktligen låneansökningarna behandlades inom rimlig
tid. För att avarbeta balansen fordrades möjligen särskild arbetskraftsförstärkning
under viss begränsad tid. Fn förutsättning för att kunna komma
till rätta med förhållandena syntes emellertid vara, att man hos nämnden
ordnade diarieföringen beträffande pågående ärenden på ett mera överskådligt
sätt och på grundval därav uppgjorde förteckningar som verkligen
utvisade förefintlig balans. På sätt redan framginge av vad vid inspektionstillfället
iakttagits syntes hittills tillämpade metoder för ärendenas diarie -

438

föring och förteckning icke möjliggöra önskvärd överblick över det aktuella
läget. Att det förelåge betänkliga brister härutinnan framginge med särskild
tydlighet av det förhållandet, att de efter inspektionen upprättade
balansförteckningarna över äldre ärenden visade sig — jämförda med några
vid inspektionen stickprovvis gjorda anteckningar — vara ofullständiga.
De första åtgärderna från nämndens sida syntes följaktligen böra vara att
bringa reda i nu angivna förhållanden och låta verkställa en noggrann inventering
av arbetsbalansen. Därefter syntes — i syfte att få fram den
reella balansen — åtgärder snarast möjligt böra vidtagas för att avsluta
ärenden, som med fog kunde antagas icke bli fullföljda; såsom framginge
av det föregående syntes åtskilliga sådana ärenden föreligga. Förutom
rörande nu berörda spörsmål borde nämnden — efter vederbörandes hörande
— yttra sig i anledning av vad som vid granskningen av vissa rekvirerade
akter antecknats rörande planläggningen av besiktningsresor, bedömningen
av markkostnader samt i övrigt den administrativa ordningen för
ärendenas handläggning hos nämnden. För att arbetet i fortsättningen
skulle kunna bedrivas på ett rationellt och i förhållande till allmänheten i
möjligaste mån friktionsfritt sätt syntes nödvändigt att klarhet och fasthet
i angivna hänseenden präglade verksamheten hos nämnden.

Efter remiss avgav härefter länsbostadsnämnden yttrande i anledning
av vad som förekommit vid inspektionen.

I sitt yttrande framhöll nämnden inledningsvis, att den osedvanligt stora
arbetsbalansen delvis hade sin förklaring i omständigheter över vilka nämnden
icke rått. Härutinnan erinrades om att tillkomsten av nya eller ändrade
bestämmelser rörande lånegivningen försvårade och försenade ärendenas
handläggning samt att den årliga medelstilldelningen icke varit tillräcklig,
varför åtskilliga ansökningar måst balanseras till nästkommande år. Sistnämnda
omständighet hade emellertid icke utgjort anledningen till de
dröjsmål, som i de i inspektionsprotokollet antecknade exemplen förelupit
i fråga om ärenden rörande egnahems- och förbättringslån. — Nämnden
ingick vidare i sitt yttrande på de anförda exemplen, därvid nämnden i
stort sett vitsordade att handläggningen av vissa skäl eller av outredd anledning
tagit alltför lång tid.

Sammanfattningsvis framhöll nämnden — med anledning av vad i inspektionsprotokollet
upptagits — att åtskilliga befogade anmärkningar
kunde riktas mot nämndens verksamhet. Nämnden hade emellertid numera
vidtagit eller ämnade vidtaga åtgärder för att undanröja föreliggande brister.
Härutinnan framgick av nämndens yttrande följande.

Beträffande diarieföringen förklarade sig nämnden dela den uppfattning
som därom uttryckts i inspektionsprotokollet samt anförde vidare följande.

För att komma tillrätta med de olägenheter, som vidlåder det nuvarande
diariet, skall diarieföringen ändras, så att överskådligheten förbättras. Det
är nämnden bekant att bostadsstyrelsen under innevarande budgetår skall
vidtaga en allmän undersökning rörande länsbostadsnämndernas organisation
och arbetssätt. Nämnden har erfarit att även frågor om diarieföringen
därvid kommer att behandlas. Nämnden har likaledes erfarit att företrä -

439

dare för bostadsstyrelsen kommer att under oktober månad innevarande
år som ett led i denna undersökning besöka nämndens kansli. I avvaktan
på resultatet av styrelsens utredning använder nämnden numera ett särskilt
kronologiskt diarium med en fördelning av ärendena på egnahemslån
för nybyggnad, egnahemslån för ombyggnad, tertiärlån och förbättringslån.
Slutligt behandlade ärenden avföres ur diariet varigenom endast de ärenden,
som vilar i avvaktan på kompletteringar och dylikt kvarstår. Denna
form för diarieföringen antyddes vid inspektionen, och synes ge en betydligt
bättre överskådlighet än den hittills tillämpade.

Såvitt angår planläggningen av besiktningsresorna förklarade sig nämnden
i fortsättningen ämna förfara i enlighet med vad därom framhållits i
inspektionsprotokollet. Genom erhållen förstärkning av teknisk personal
skulle det enligt nämnden bli möjligt att på ett bättre sätt än tidigare planera
och genomföra besiktningsresor.

Rörande markkostnadsgranskningen framhöll nämnden att det visserligen
vore ofrånkomligt att ärenden i en del fall måste bli vilande i avvaktan
på utredning härom men att antalet sådana ärenden efter slutförandet
av tidigare omnämnd undersökning torde komma att högst väsentligt begränsas.

Slutligen anförde nämnden att organisatoriska åtgärder inom nämndens
kansli vidtagits i syfte att genomföra ändamålsenliga administrativa rutiner
och att trygga en fortlöpande tillsyn över att ärenden avgjordes inom
rimlig tid.

Under åberopande av det anförda hemställde nämnden att JO måtte låta
bero vid vad i saken förekommit.

På min begäran avgav härefter bostadsstyrelsen utlåtande i ärendet. Styrelsen
framhöll till en början att det hos praktiskt taget samtliga länsbostadsnämnder
förhöll sig så, att efterfrågan på statliga lån var större än
tilldelade medel. Enligt styrelsen — som ansåg att Älvsborgs län icke missgynnats
vid medelsfördelningen — var det därför ofrånkomligt att ansökningar
måste förklaras vilande till dess nya medel ställts till förfogande och
att följaktligen balanser uppkomme. Härefter fortsatte styrelsen.

Vad nu sagts förklarar storleken av den totala ärendebalansen men icke
den anmärkningsvärt långa tid, som behandlingen av vissa låneansökningar
har tagit i anspråk. Orsakerna till dessa dröjsmål kan sökas i personalbrist,
brister beträffande den administrativa ordningen för ärendebehandlingen
men även i förhållanden, som sammanhänger med länets karaktär.

Länsbostadsnämnderna har sedan de tillskapades år 1948 successivt utbyggts
allt eftersom de tillförts nya och ökade arbetsuppgifter. Denna
utbyggnad har icke inneburit några principiella förändringar i fråga om
nämndernas organisation. De nya uppgifterna har lagts till de tidigare utan
att någon mer genomgripande översyn av organisationen har företagits.
Detta gäller såväl de direktiv, som utfärdats beträffande kontorsarbetet
hos nämnderna som sammansättningen av nämndernas personaluppsättning.
I syfte att i detalj klarlägga hur länsbostadsnämnderna arbetar och
att ge underlag för en omprövning av deras organisatoriska uppbyggnad

440

pågår inom styrelsen en utredning, vars resultat väntas komma att föreligga
under första hälften av år 1963. Styrelsen räknar med att utredningsresultatet
skall underlätta för styrelsen att genom bestämmelser i arbetsordning
komma tillrätta med administrativa oformligheter av bl. a. den art,
som har påtalats i den remitterade inspektionsrapporten.

Vid länsbostadsnämnden i Älvsborgs län kommer vissa åtgärder att vidtagas
utan att resultatet av förenämnda utredning avvaktas. Hit hör en
omläggning av diariet. Styrelsen delar i denna fråga helt de synpunkter som
framföres i inspektionsrapporten. Omläggningen skall genomföras i anslutning
till instundande kalenderårsskifte. Därefter torde diariet erhålla en
tillfredsställande överskådlighet. Styrelsen kommer dessutom att i högre
grad än hittills följa utvecklingen med avseende på ärendebalanserna och
i män av tillgängliga resurser medverka till sådana tillfälliga personalförstärkningar,
som kan anses erforderliga. Styrelsen har redan medverkat till
att nämnden under viss tid erhållit förstärkning med teknikerpersonal.

Att åtskilliga ärenden under lång tid vilat hos länsbostadsnämnden i avvaktan
på begärd komplettering torde delvis kunna återföras på den bristande
överskådligheten av diariet. De synpunkter beträffande handläggningen
av kompletteringsärenden, som framföres i rapporten, synes styrelsen
vara riktiga, och de kommer att inflyta i styrelsens anvisningar till
länsbostadsnämnderna.

Även i fråga om planläggningen av besiktningsresorna delar styrelsen
de synpunkter som framföres i inspektionsrapporten. Som framhållits av
länsbostadsnämnden torde möjligheterna att på ett mer rationellt sätt än
hittills ordna dessa resor ha förbättrats, sedan nämnden numera erhållit
förstärkning med teknikerpersonal.

Efter att ha berört bl. a. personalförhållandena vid nämnden anförde
styrelsen avslutningsvis.

Av länsbostadsdirektören har styrelsen under hand erfarit, att flertalet
av ärendena torde komma att slutbehandlas under innevarande och nästa
månad. Därmed torde ärendebalansen ha nedbringats till normal nivå. Med
de omläggningar av kontorsrutinerna, som har berörts i det föregående,
torde de i inspektionsrapporten påtalade missförhållandena komma att elimineras.
Med hänsyn härtill får styrelsen hemställa, att JO måtte låta bero
vid vad som i ärendet har förekommit.

Vid ärendets prövning den 30 oktober 1964 anförde jag följande.

Av handlingarna framgår, att länsbostadsnämnden i Älvsborgs län i fråga
om låneärenden uppvisat den största arbetsbalansen bland rikets samtliga
länsbostadsnämnder, en balans som uppgått till över 700 ärenden. Denna
balans har till en del haft sin förklaring i omständigheter som legat utom
nämndens kontroll, såsom begränsad tillgång på lånemedel och brist på
personal. I icke oväsentlig utsträckning synes emellertid balansen ha haft
sin grund i brister i fråga om den administrativa rutinen vid ärendenas
handläggning hos nämnden. Vad vid utredningen härutinnan framkommit
ger vid handen, att tillämpade metoder för ärendenas diarieföring varit

441

behäftade med betänkliga brister, medförande bl. a. att erforderlig överblick
icke erhållits över pågående ärenden och den tidsordning, i vilken
de inkommit och borde behandlas. Diarieföringen har varit sa bristfällig,
att det tydligen varit förenat med stora svårigheter att över huvud taget
genomföra en tillförlitlig inventering av ärenden, som ännu icke slutbehandlats.

Vidare framgår, att själva handläggningen av gjorda låneansökmngar i
många fall icke skett med erforderlig administrativ fasthet och tagit alltför
lång tid i anspråk. Sålunda ha långa dröjsmål förelupit med vidtagande av
erforderlig utredningsåtgärd eller — sedan utredning verkställts — med
ärendenas upptagande för avgörande. I andra fall har sedan viss utredning
begärts men icke inom rimlig tid erhållits — någon åtgärd icke vidtagits
för ärendets påskyndande och avslutande. Över huvud taget har det,
enligt vad utredningen ger vid handen, på ett anmärkningsvärt sätt brustit
i fråga om tillsynen över att ärenden inom behörig tid slutbehandlats.

Det är uppenbarligen angeläget att handläggningen av ansökningar om
statliga lån för främjande av ökat bostadsbyggande sker utan obehörigt
dröjsmål och att sökandena få sina ärenden behandlade i den mbordes ordning,
som med hänsyn till omständigheterna är påkallat. Vad nyss anföits
rörande de administrativa svagheterna i fråga om ärendenas handläggning
torde ge fog för uttalandet att nämnden i angivet hänseende brustit i små
åligganden. Från allmänhetens sida synes också uttryck ha givits för berättigat
missnöje med nämndens verksamhet.

De brister, varom ovan talats, ha främst gällt handläggningen på tjanstemannaplanet,
där erforderlig administrativ erfarenhet tydligen icke varit
företrädd. Missförhållandena synas emellertid ha varit så påtagliga, att det
enligt min mening funnits anledning för nämnden att själv föranstalta om
undersökning rörande orsakerna till den stora balansen och vidtaga åtgärder
för undanröjande av föreliggande administrativa brister.

Efter mitt ingripande i samband med inspektionen bär emellertid nämnden
med erkännansvärd skyndsamhet vidtagit åtgärder i detta syfte. Mina
i samband med inspektionen gjorda påpekanden synas i allt väsentligt ha
accepterats av nämnden. Även bostadsstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat
sig instämma i mina uttalanden för åstadkommande av nödig klarhet
och fasthet i den administrativa handläggningsordningen. Av styrelsens
utlåtande framgår vidare, att styrelsen avsåg att, efter det pågående översyn
av länsbostadsnämndernas organisation slutförts, genom bestämmelser
i arbetsordning lämna anvisningar rörande bl. a. nu avhandlade frågor. Styrelsen
har också förklarat sig ämna i högre grad än tidigare följa utvecklingen
av balanssituationen hos de olika nämnderna.

Enligt vad jag numera inhämtat kommer bostadsstyrelsen inom kort att
utfärda avsedda anvisningar för nämnderna. Från styrelsen har vidare upplysts,
att den hos nämnden i Älvsborgs län vid inspektionstillfället förelig -

442

gande balansen avarbetats och att balansen därefter hållits på en normal
nivå.

Rättelse har sålunda vunnits i påtalade hänseenden. Med hänsyn härtill
och då bostadsstyrelsen förklarat sig komma att med uppmärksamhet följa
utvecklingen av ärendebalanserna, har jag vid min prövning av förevarande
ärende, med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt, funnit mig kunna
lata bero vid vad i saken förekommit.

Inpektionsärendet var därmed av mig slutbehandlat.

15. Enskild har tillfogats skada vid trafikolycka, som orsakats av
underlåtenhet av vägförvaltning att vid vägomläggning avspärra
den gamla vägen. Exempel på svårighet för enskild att hävda sin
rätt gentemot det allmännas organ

I en den 7 januari 1963 hit inkommen skrift påkallade Elving Fransson
— i anledning av skador som åsamkats en honom tillhörig bil vid en olyckshändelse
i Säby den 9 juni 1961 — utredning för att få klarlagt huruvida
vederbörande polis och landsfiskal gjort sig skyldiga till tjänstefel genom
att icke efterkomma en av honom framställd begäran om polisutredning
om vem som vore ansvarig för skadorna.

I anledning av klagoskriften inkom landsfogden i Blekinge län med yttrande
samt protokoll över i ärendet utförda förundersökningar rörande ifrågasatta
tjänstefel.

I avgivna påminnelser begärde Fransson bl. a. utredning om vem som
skulle ersätta honom de kostnader han haft för reparation av bilen.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

År 1958 framlade vägförvaltningen i Blekinge län förslag till ombyggnad
av länsväg 737 på delen Gängletorp—Säby. Förslaget innebar bl. a. att en
vägdel om cirka 250 meter, vilken gick i en båge förbi en speceributik i Säby
och som hade sin ena ändpunkt ungefär vid en byggnad, benämnd Gamla
skolan, skulle erhålla en ny sträckning, beskrivande en i det närmaste
rak linje mellan de båda ändpunkterna. Ombyggnadsföretaget utfördes.
Enligt vägliggaren avslutades arbetet den 17 november 1959.

Efter det nämnda allmänna väg sålunda erhållit ny sträckning, lämnades
den gamla vägslingan förbi speceributiken, vilken äges av handlanden Eric
Andersson, kvar i huvudsak oförändrad. Invid ändpunkten vid Gamla
skolan avskars emellertid slingan från anslutning med den nya vägen av
vägförvaltningens personal i samband med ombyggnadsföretaget på så
sätt att vägslingan, som här beskriver en stigning och ligger högre än den
nya vägen, avskars med ett dike. Härigenom bildades en slänt eller ett stup

443

med omkring en meters djup ned mot den nya vägen. Åtgärden beordrades
av arbetsledaren för ombyggnadsföretaget, Gösta Vilhelm Mattisson. Denne
lät i samband därmed uppsätta avstängningsbockar dels vid släntkrönet,
dels ock omkring 50 meter längre österut på samma vägslinga i riktning
mot speceributiken. På detta senare ställe, varest en väg från en söderut
belägen idrottsplats ansluter till slingan, anordnades i samband med ombyggnadsarbeten
en anslutningsväg i ungefär rät vinkel från den gamla
slingan mot den nya vägen. Vägbockarna på sistnämnda ställe lät Mattisson
borttaga efter ett par dagar.

Mattisson har vid polisförhör uppgivit, att han betraktade uppsättandet
av bockarna vid avskämingsplatsen såsom en ren säkerhetsåtgärd och att
han hade räknat med att bockarna senare eventuellt skulle utbytas mot en
permanent avstängningsanordning. Att han lät avskära vägslingan invid
den nya vägbanan och icke vid förutnämnda anslutningsväg berodde pa
att idrottsföreningen på platsen begärt att få utnyttja den mellanliggande
delen av vägslingan såsom parkeringsplats för dem som besökte intilliggande
idrottsplats. ,

De vid släntkrönet uppställda bockarna lämnades kvar, da ombyggnadsarbetet
avslutades i november 1959 men borttogos efter »någon tid». Nar
detta hände har icke klarlagts, ej heller vem som lät borttaga bockarna
Av utredningen framgår emellertid, att bockarna hade borttagits fore april
1960, då en trafikolycka inträffade.

Vägarbetet avsynades den 16 juni 1960 av dåvarande vägdirektören i
länet Gösta Gejpel. Några åtgärder i anledning av att avstängmngsanordningar
då saknades synes icke ha vidtagits. Ansvaret för vägen avilade därefter
vägförvaltningens underhållsavdelning.

Någon dag i april 1960 framförde snickaren A. H. Johansson i Duverum,
Jämjöslätt, sin bil från Eric Anderssons butik ut mot vägen 737, vilken
väg han sedan skulle fortsätta västerut. Härom har Johansson vid polisförhör
berättat följande.

Han observerade icke, att ny utfartsväg från butiken byggts. Av gammal
vana fortsatte han därför gamla vägen västerut. Han hade sm uppmärksamhet
riktad mot den nya vägen, således den vag han skulle kora ut pa,
och märkte därför inte att den gamla vägen var avbruten forran han var
omedelbart intill slänten. Han bromsade men lyckades icke stanna Inlen
före slänten och fick anlita hjälp för att dra upp bilen pa den nya vägen.
Några skador uppstod icke på bilen, men han ansag att det var ur trafiksäkerhetssynpunkt
otillfredsställande att markering icke fanns, utvisande
att vägen var avbruten.

En ny olyckshändelse vid platsen inträffade vid årsskiftet 1960/61. Härom
har telereparatören B. I. V. Magnusson vid polisförhör uppgivit följande.

Någon gång
ärende, varvid

vid årsskiftet 1960/61 besökte Magnusson Säby i tjänstehan
färdades i en av televerkets skåpbilar. Då han korde Iran

444

platsen, Eric Anderssons affär, använde han av gammal vana den gamla
vagen. Det radde snöyra vid tillfället och marken var täckt med snö. Dessa
omständigheter gjorde att Magnusson icke i tid uppmärksammade, att
gamla vagen var avbruten, där denna stöter samman med nya vägen. Bilen
rullade darfor ned för slänten, varvid mindre skador uppstod å bilens främre
del. jN agon markering utvisande att vägen var avstängd fanns icke

Båda nu nämnda trafikolyckor iakttogos av poliskonstapeln David Olofsson
i Saby, Ramdala. Från sitt tjänsterum, beläget i hans bostadsfastighet
cirka 200 meter öster om olycksplatsen, hade han utsikt över olycksplatsen.
Olofsson anmälde icke någon av dessa händelser för landsfiskalen i
distriktet.

. D®n 9 iuni 1961 iakttog Olofsson från sitt tjänsterum Fransson, som med
sm bil körde ut för slänten på samma sätt som tidigare Johansson och
Magnusson. Efter olyckan uppsökte Fransson Olofsson och begärde utredning
med anledning av att avstängningsanordning saknades. Olofsson satte
sig då genast per telefon i förbindelse med t. f. landsfiskalen i Jämjö distrikt
Kjell Olsson. Vid förhör uppgav Olofsson att Olsson därvid meddelade
att skäl till polisutredning icke förelåg i anledning av den av Fransson
påtalade avsaknaden av avstängningsanordning, enär vägen icke kunde
betraktas som allmän väg utan närmast var att anse som parkeringsplats
ör besökande på idrottsplatsen. Olofsson delgav Fransson landsfiskalens
beslut. Fransson fick även själv i telefon tala med landsfiskalen vid tillfället.

Angående olyckan har Fransson vid förhör uppgivit följande: Han uträttade
ett ärende i Eric Anderssons speceributik och skulle sedan köra till
Karlskrona och skulle därför taga vägen mot Öljersjö. Han körde den gamla
vägen och kunde efter ett stycke ha tagit den nya anslutningsvägen ut till
den nya vägen. Han kände emellertid inte till platsen i fråga och fann det
mera naturligt att fortsätta den gamla vägen rakt fram för att därigenom
komma ut på den nya vägen. Någon markering utvisande, att den gamla
vägen var avstängd fanns ej. Han höll en hastighet av 10—15 km/tim
enär hans avsikt var att stanna före utfarten på den nVa vägen. Omkring
7—8 meter före utfarten bromsade han in bilen för att stanna och upptäckte
i samma ögonblick att vägen var avbruten. Trots kraftig inbromsning
kasade bilen nedför slänten, varvid synliga skador uppstod på stötfångaren
och på främre registreringsskylten. Vägen går vid olycksplatsen
i uppiorslut, varför slänten är svår att upptäcka. Därtill kom att Fransson
agnade viss uppmärksamhet åt trafiken på den nya vägen. Dessa omständigheter
gjorde, att Fransson icke lade märke till slänten, förrän det var för
sent. — Sedan Fransson framfört bilen ett hundratal mil efter olyckan,
märkte han att det högra framdäckets ytterkant var blanksliten, under det
att däcket i övrigt var obetydligt slitet. Vid undersökning på reparationsverkstad
befanns det att framvagnen var i behov av riktning och justering.

445

Fransson lämnade därför in bilen för reparation. Reparationskostnaderna
uppgingo till 1 035 kronor.

Fransson anmälde även olyckan till vägmästaren i området. I anledning
härav blev vid midsommartiden 1961, efter beslut av vägdirektören Bertil
Nylin, fast avstängningsanordning uppsatt på släntkrönet.

I en den 15 mars 1962 dagtecknad skrift till landsfogden i Blekinge län
anmälde Fransson olyckan den 9 juni 1961. Ilan anförde därvid, att han
hos polisen i Säby anhållit om utredning för klarläggande av vem som bar
ansvaret för att vägen icke blivit avstängd samt att han fått till svar att
det på ifrågavarande plats hänt fyra olyckor tidigare och att såväl polisen
som landsfiskalen svarat att några åtgärder för vägens avstängande icke
komme att vidtagas, enär »de inte hade med detta att göra». Fransson anmälde
vidare, att vägmästaren för området på Franssons förfrågan meddelat,
att vägförvaltningen icke hade med vägdelen att göra och således icke
var skyldig att sätta upp några varningstavlor eller ersätta de skador som
kunde uppstå på fordon som använde sig av vägdelen.

Sedan landsfogden överlämnat skrivelsen till statspolisen med anmodan
om utredning, företog poliskommissarien R. Stenlert och förste polisassistenten
Olof Berglund den 26 mars 1962 undersökning på platsen. I därvid
fört protokoll antecknades följande.

Den gamla vägen gick i en kurva förbi Eric Anderssons affär. Kurvan
har nu rätats ut. Mellan den gamla och nya vägen har en anslutningsvag
byggts. Den gamla vägens sträckning västerut är bruten, där denna väg
stöter samman med den nya vägen. Vid tillstötningspunkten är nivåskillnaden
mellan gamla och nya vägen cirka 1 meter med brant slant från
camla vägen ned till nya vägen. Den gamla vägen användes som parkeringsplats
för besökande å den intilliggande idrottsplatsen. Den gamla vägen
utgör icke utfartsväg från någon fastighet. Någon markering utvisande att
den gamla vägens karaktär som väg upphör finns icke, där den nya anslutningsvägen
utgår från gamla vägen. Den gamla vägens sträckning västerut
skiljer sig till utseendet icke från vanlig väg. Fordonstrafikanter, som
kommer från affären, kan således icke av denna anledning draga den slutsatsen,
att gamla vägen ej längre användes som väg. Från anslutmngsvägen
oår gamla vägen i svag stigning västerut. Att vägen är bruten dar den
stöter samman med nya vägen, torde innan avstängningsanordmngen uppsattes
trafikanter, som färdats västerut, icke ha kunnat se förrän de kommit
så långt fram, att den branta slänten blivit synlig. Denna lakttage se har
trafikanterna kunnat göra, då de befunnit sig cirka 10 meter från slänten.
Inget motsäger, att trafikanter, som före tidpunkten för avstängningen av
vägen kommit från affären och kört västerut, kunnat bibringas den uppfattningen,
att gamla vägen var användbar som utfartsväg till nya vagen. De
bilförare, som kört ut för slänten, där gamla vägen upphör, kan, då de narmat
sig nya vägen, ha haft uppmärksamheten riktad till höger mot den
eventuella trafik, som förekommit på nya vägen, och av denna anledning
icke i tid uppmärksammat, att gamla vägen var bruten.

Vid polisutredningen hördes Fransson, Johansson och Magnusson samt
vägmästaren i distriktet, I. Håkansson, och chefen för vägförvaltningens

446

underhållsavdelning ingenjören Thure Andreasson. De båda senare förklarade
att vägdelen utgått ur allmänt underhåll. Andreasson uppgav, att vägdirektör
Nylins beslut om att avstängningsanordning skulle anbringas på
släntkrönet tillkommit till förhindrande av ytterligare olyckor, oavsett att
vägen utgått ur allmänt underhåll.

I skrivelse den 12 juni 1962 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anhöll
landsfogdeassistenten Lars Olsson, med uttalande att den gamla vägen utgått
ur allmänt underhåll, dels om yttrande huruvida det enligt styrelsens
uppfattning icke alegat vederbörande vägbyggare eller annan styrelsen underställd
befattningshavare att genom avstängningsanordning tillse att vid
slopandet av den gamla vägen densamma icke nyttjades för trafik på sådant
sätt, som kunde innebära fara för trafikanter, dels om uppgift på den
eller de befattningshavare, som enligt styrelsens uppfattning voro ansvariga
för att avstängningsanordning icke i tid anbringats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hörde i ärendet vägförvaltningen i
Blekinge län. I skrivelse till styrelsen den 30 juli 1962, till vilken skrivelse
var fogad en inom förvaltningens kansliavdelning upprättad promemoria,
uttalade förvaltningen bl. a.

Som framgår av den upprättade promemorian har den aktuella vägdelen
icke mdragits, vilket även gäller en vägslinga belägen cirka 800 meter väs ---Vägförvaltningen

avser att snarast möjligt föranstalta om

att tragan om de angivna vägdelamas indragning upptages till prövning.

I promemorian redovisades uttalanden av olika befattningshavare inom
förvaltningen. Chefen för byggnadsavdelningen uttalade sålunda, att vägdelen
lämnats kvar som parkeringsplats för idrottsplatsens behov, att landsfiskalen
enligt den gjorda polisutredningen syntes ha varit underkunnig
härom och att polisen icke syntes ha anmält något inträffat trafikmissöde
på platsen till vägförvaltningens kännedom. Mattisson uttalade, att någon
fast avstängning icke uppsattes, enär idrottsföreningen skulle iordningställa
parkeringsplatsen och uppsätta erforderliga varningsmärken. — Chefen för
projekteringsavdelningen uttalade, att någon handling som visade att den
gamla vägslingan indragits vid verkställd undersökning icke kunnat påträffas.
Chefen för kansliavdelningen uttalade, att i vägförvaltningens
allmänna diarium för åren 1958—1960 icke fanns någon anteckning om
framställning från idrottsföreningen eller dess uppgivne ställföreträdare om
anordnande av parkering samt att den av polismyndigheten och vågmästaren
i området deklarerade uppfattningen, att den aktuella vägdelen indragits
från allmänt underhåll, vore en missuppfattning.

I sitt till landsfogden avgivna utlåtande anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a. följande.

Av den infordrade utredningen framgår att den gamla vägslingan icke
uttagits ur allmänt underhåll. Vid vägarbetets avslutande i november 1959
synes varningsbockar ha uppsatts på den plats, där svackan började. Den

447

gamla vägslingan skulle användas som parkeringsplats till den intilliggande
idrottsplatsen. När varningsbockarna senare avlägsnats framgår icke av utredningen.
... . ,

Det får anses sannolikt, att svackan från början hatt annat utförande
än nu och varit utformad på ett sådant sätt, att den icke utgjorde trafikfara;
detta torde ha varit en av anledningarna till att någon mera permanent
avstängningsanordning icke ansågs erforderlig. Att sedan svackan
undergått en viss förändring torde vara naturligt.

För trafikanter på den nya sträckningen av väg 737 kan avsaknaden av
avstängningsanordning vid svackan, såvitt framgår av utredningen, icke ha
inneburit någon som helst fara, eftersom svackan var väl synlig. Vid bedömande
av om den i och för sig inneburit trafikfara för dem som färdades
på den gamla vägslingan må till en början beaktas, att för trafikanter under
barmarkstid hjulspåren i vägbanan tydligt utmärkte, att för färd väster
om affären in på den nya vägslingan borde begagnas den särskilt anlagda
anslutningsvägen där, samt att vederbörande trafikant borde med normal
aktsamhet kunna iakttaga, att den nya. vägsträckningen ligger lägre an
fortsättningen västerut av7 den gamla, vägslingan. Sistnämnda omständighet
borde därför mana till särskild försiktighet.

Uppenbart är att den västligaste delen av den gamla vagshngan begagnats
för motorfordon i endast mycket ringa utsträckning. Hela vägslingan
har allmänt — till och med av vägmästaren i vägmästaromradet — uppfattats
som indragen från allmänt underhåll. Några anmalnmgar om
olyckshändelser till följd av bristande underhåll av den gamla vagshngan
— vilka skulle ha kunnat aktualisera frågan om nya avstängnmgsanordningar
vid svackan — synes icke ha inrapporterats till vägförvaltnmgen
eller dess lokala företrädare. Med hänsyn till dessa och övriga omständigheter
förefaller det icke särskilt anmärkningsvärt, att vid tiden för nu
påtalade trafikmissöde avstängningsanordningar saknats på den västligaste

delen av den gamla vägslingan. . ,, ,

På grund av vad sålunda upptagits får styrelsen som sm mening uttala,
att befattningshavare inom väg- och vattenbyggnadsverket icke gjort sig
skyldig till straffbar försummelse.

Härefter verkställdes ytterligare utredning, därvid flera befattningshavare
vid vägförvaltnmgen hördes.

Den 19 november 1962 meddelade landsfogden Stig Kaijser följande beslut.

Genom den verkställda utredningen får anses klarlagt, att, när vägarbetet
avslutades, stupet blev utmärkt genom avstiingningsbockar, vilka nagon tid
efteråt blevo avlägsnade. Det har icke gått att utreda vem som varit ansvarig
för att bockarna avlägsnades. Ytterligare utredning harom synes ej

St*Med hänsyn till att stupet dock inneburit en viss trafikfara, borde stupet
lämpligen från början hava markerats genom en mera permanent anordning.

Att så ej skett i november 1959 kan med hänsyn till vad verkmästaren
Mattisson härom uppgivit ej läggas Mattisson till last som tjänstefel.

Upplyst är, att vägarbetet den 16 juni 1960 avsynades av davarande vägdirektören
i länet Gösta Gejpel. Vid denna tidpunkt var avstängnmgsanordningen
vid stupet tydligen avlägsnad. Den omständigheten att Gejpel
vid avsyningen antingen icke lade märke till stupet a den gamla vägdelen

448

elkr också bedömde, att stupet å vägdelen ej innebar sådan fara att det
larnphgen borde utmärkas, bör bl. a. med hänsyn till vad vägdirektören Bertil
-Ny lin i ärendet uttalat, skäligen icke föranleda misstanke mot Geipel
för tjänstefel.

Att vägdirektören underställda tjänstemän, efter det vägarbetet avsynats
av vägdirektören, icke vidtagit några åtgärder för att utmärka stupet, kan
ej föranleda till misstanke mot dem för tjänstefel.

Sedan stupets farlighet blivit påvisad för vägförvaltningen, har stupet
blivit pa lämpligt sätt utmärkt.

.1 anledning av vad sålunda förekommit skall den inledda förundersökningen
såvitt den gällt misstanke om försummelse av vägförvaltningens
ambets- och tjänstemän nedläggas.

I anledning av Franssons klagomal mot t. f. landsfiskalen Olsson och
poliskonstapeln Olofsson anförde Olsson i infordrat yttrande till landsfogden
följande: Olyckan torde ha inträffat den 9 juni 1961 vid 12-tiden.
Fransson önskade utredning om olyckan för att kunna kräva vägförvaltningen
på reparationskostnaderna. Olsson upplyste Fransson vid telefonsamtalet
om att Olsson ansag Franssons körsätt vara i viss män ovarsamt
men att ovarsamheten var ringa och att därför någon förundersökning ej
skulle inledas. Fransson anförde som sin mening att om det funnits en skylt
av något slag, kunde olyckan ha undvikits. Till detta anförde Olsson, att
en bilförare i första hand har att se upp på vägen, där han skall köra, och
inte varnas genom skyltar, vilka i så fall skulle behöva vara otaliga och

genom sin mångfald förfela sitt ändamål. Samtalet avslutades därefter._

Olsson hade icke någon gång ansett förhållandena på platsen sådana, att
olyckor lätt kunde inträffa. De i handlingarna omnämnda två tidigare
olyckorna hade han ej känt till, och de hade ej heller varit föremål för
utredning.

Olofsson anförde vid polisförhör följande.

Den första händelsen i april 1960 var så obetydlig, att Olofsson aldrig
kom att tanka på att det kunde vara trafikfara. Den andra händelsen som
inträffade vid årsskiftet 1960—1961 och avsåg en televerkets bil, trodde
Uloisson hade orsakats helt av snön och halkan. Anledningen till att bilen
kort m på den vägdelen trodde Olofsson bero på att televerket hade något
arbete att utföra på de invid vägdelen uppsatta telegrafstolparna. Ingen
av namnda händelser anmälde Olofsson till landsfiskalen, beroende på dels
att han icke ansåg att någon större trafikfara förelåg dels ock att han
aldrig kunde tanka sig att vägförvaltningen vid vägomläggningen förfarit
oriktigt. °

T. f. landsfogden Lars Olsson meddelade den 8 februari 1963 följande
beslut.

Av utredningen i ärende A 27/1962 framgår, att vid ombyggnad av allma-n
väg i Saby, Ramdala, en vägdel blivit friliggande. Åtminstone från
aPnl 1960 Iram till midsommartid 1961 ha några varningsmärken eller
avstängningsanordningar icke förefunnits. Vägdelen har utgjort trafikfara.

449

Under berörda tid ha till polisens kännedom kommit tre olyckor nämligen
en i april 1960, en vid årsskiftet 1960—1961 samt en den 9 juni 1961. Poliskonstapeln
Olofsson har haft kännedom om att nämnda olyckor förekommit
men underlåtit att till landsfiskalen rapportera de två förstnämnda. Med
hänsyn till vad Olofsson uppgivit som sin uppfattning om vägdelens farlighet
ävensom omständigheterna vid de två första olyckstillfällena kan
Olofssons underlåtenhet att rapportera till landsfiskalen skäligen icke räknas
honom till last såsom tjänstefel.

T. f. landsfiskalen Olsson har — såvitt utredningen givit vid handen —
icke fått kännedom om annan än den tredje olyckshändelsen. Olsson har
uppgivit, att han icke någon gång ansett förhållandena på ifrågavarande
plats vara sådana, att olyckor lätt kunnat inträffa. Den omständigheten
att — enligt vad han då visste — åtminstone en olycka inträffat samt utseendet
på platsen borde dock ha manat Olsson att vidtaga åtgärd jämlikt
8 § landsfiskalsinstruktionen. Då visst fog emellertid kan föreligga jämväl
för Olssons uppfattning i ärendet, finner jag hans underlåtenhet att i angivet
hänseende vidtaga åtgärd icke skäligen böra räknas honom till last som
tjänstefel, varför ärendet härstädes ej föranleder min vidare åtgärd.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt under hand inhämtade upplysningar har den väg, varpå Fransson
färdades vid olyckshändelsen, indragits från allmänt underhåll först genom
beslut den 23 oktober 1963. Vägen utgjorde alltså allmän väg vid tiden för
olyckshändelsen.

Att den gamla vägen icke — på sätt ske bort och såsom uppenbarligen
varit avsett — blev i vederbörlig ordning indragen måste antagas ha berott
på ett förbiseende, som icke bör läggas någon befattningshavare vid vägväsendet
till last såsom fel. Förbiseendet — som icke har något kausalsammanhang
med den inträffade olyckshändelsen — föranleder därför icke
någon min åtgärd.

Vad därefter angår den genom Franssons klagomål uppkomna frågan huruvida
de honom åsamkade skadorna vållats på grund av fel eller försummelse
av någon befattningshavare vid vägväsendet får jag anföra följande.

Enligt 5 § lagen om allmänna vägar åligger det väghållaren — i detta fall
kronan — att hålla allmän väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.
Till vägunderhåll räknas därvid bl. a. uppsättande av skyddsvärn, vägmärke
eller annan dylik anordning. Enligt 32 § samma lag må ej å väg utan
länsstyrelsens tillstånd vidtagas åtgärd, som bereder olägenhet för samfärdseln.
Utan hinder härav må grävning å väg företagas, då så erfordras
för arbete som utföres av väghållaren. Är i sådant fall erforderligt att vägen
avstänges, har väghållaren att hos vederbörande myndighet utverka beslut
härom.

Enligt 64 § 1 mom. vägtrafikförordningen skall vid allmän väg, där vägtrafikant
bör göras uppmärksam på framförvarande fara, anbringas varningsmärke.
Detta ankommer enligt 4 mom. på väghållaren. Enligt 5 mom.
skall, då på grund av vägarbete eller dylikt allmän väg helt eller delvis är

15 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1060 års riksdag

450

avstängd för trafik, detta av väghållaren utmärkas, förutom genom föreskrivet
vägmärke, genom särskilda avstängningsanordningar. Enligt 37 §
andra stycket väglagen skola vid allmän väg finnas uppsatta erforderliga
vägmärken till upplysning för de vägfarande.

Att vägförvaltningen i samband med byggandet av nya vägen nödgades
att på olycksplatsen avskära den gamla vägen genom ett en meter djupt
dike kan givetvis icke föranleda någon erinran. Då emellertid den gamla
vägen icke i samband med tillkomsten av den nya vägen indrogs, ålåg det
på grund av nyssnämnda bestämmelser vägförvaltningen att utverka avstängning
av den gamla vägen och att upprätta avstängningsanordningar
och vamingsmärke. Detta har emellertid försummats av vägförvaltningen.

Anledningen till att de förpliktelser, som enligt lagen om allmänna vägar
ålåg kronan såsom väghållare, i förevarande hänseende icke fullgjorts av
vägförvaltningen, är uppenbarligen att vederbörande tjänstemän utgått från
att den gamla vägen indragits i samband med tillkomsten av den nya vägen.
I betraktande härav finner jag omständigheterna icke vara sådana att försummelsen
att iakttaga föreskrifterna i väglagen kan läggas någon tjänsteman
till last såsom fel av beskaffenhet att medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.

Det sagda innebär givetvis icke att vägförvaltningen — för den händelse
den gamla vägen på sätt ske bort indragits i samband med tillkomsten av
den nya vägen och bestämmelserna i väglagen därför icke varit tillämpliga
med avseende å den gamla vägen — icke skulle ha behövt vidtaga några
skyddsåtgärder i anledning av att vägen avskars genom diket.

Härutinnan vill jag till en början erinra att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 9 november 1962 utfärdat föreskrifter om säkerhetsanordningar
vid vägarbete. Även om dessa icke äro direkt tillämpliga i detta fall, äro de
dock belysande för vad som är påkallat i förevarande hänseende. I de
grundläggande bestämmelserna uttalas sålunda.

Beträffande allmän väg---gäller att väg- och gatuhållningsarbete

som medför fara för trafikanterna eller för de arbetande skall till deras
varnande och skydd utmärkas med vägmärken samt avstängnings- och
andra säkerhetsanordningar--—.

Under rubriken Allmänna regler föreskrives.

En särskild fara uppkommer då arbete för ändrad vägsträckning verkar
vilseledande. Om vägen i skogomgiven kurva skall ges ny sträckning kan
den åsyftade faran uppkomma redan vid avverkningen av skogen genom att
det röjda området uppfattas som vägens fortsättning. Faran ökas i den mån
området bearbetas och får vägkaraktär. Enahanda fara kan givetvis föreligga
även vid annan omgivning. Det är därför nödvändigt att i god tid
sätta upp säkerhetsanordningar. Tillika är av synnerlig vikt att, då trafiken
släppes in på den nya vägsträckningen och den äldre icke vidare skall
användas, vilseledande anordningar såsom krökande räcke, linjemarkering
eller äldre beläggning rättas till eller borttagas.

451

I det nu aktuella fallet har vägförvaltningen genom att upptaga det dike,
som avskar den gamla vägen, framkallat betydande fara för olyckshändelse.
Det är att märka att den gamla vägen avskurits endast på ett ställe och
att vägfarande därför kunde komma in på vägen. Med hänsyn härtill var
det — även om vägen indragits — nödvändigt att vidtaga betryggande
åtgärder till undanröjande av faran. Vidtagandet av sådana åtgärder måste
anses ha ålegat vägförvaltningen på grund av allmänna rättsprinciper även
utan särskild föreskrift.

Från vägförvaltningens sida har också vidtagits vissa åtgärder. Utredningen
ger sålunda vid handen att stupet, när vägarbetet avslutades, blev
utmärkt genom avstängningsbockar. Det har icke gått att utreda vem som
är ansvarig för att bockarna någon tid efteråt avlägsnades. Mattisson, som
var arbetsledare för ombyggnadsföretaget, har vid förhör uppgivit, att han
räknat med att de lösa bockar, som han i säkerhetssyfte lämnade kvar på
släntkrönet, senare eventuellt skulle utbytas mot en permanent anläggning.
Med hänsyn till risken att de lösa bockarna skulle komma att avlägsnas,
vilket ju också skedde, borde emellertid avstängningsanordningen, i likhet
med vad landsfogden i sitt beslut funnit, från början ha gjorts permanent.
Att i stället lösa bockar anbringats är emellertid icke av beskaffenhet att
räknas Mattisson till last såsom tjänstefel. Jag vill emellertid betona vikten
av att i fall sådana som det nu aktuella betryggande avstängningsanordningar
anbringas till förekommande av trafikolyckor.

Utredningen ger icke heller eljest vid handen, att försummelsen att tillse
att erforderliga skyddsanordningar funnos på platsen kan läggas annan befattningshavare
vid vägförvaltningen till last såsom fel av beskaffenhet att
medföra ansvar och ersättningsskyldighet.

Det förhållandet att icke någon tjänsteman vid vägförvaltningen kan
anses ansvarig för de skador som åsamkats Fransson innebär icke att han
helt saknar utsikt att få ersättning för skadorna. På grund av bestämmelserna
i 5 § väglagen är kronan skyldig att ersätta skada, som vållats av försummelse
att hålla väg i fargillt skick. Eftersom den gamla vägen vid tiden
för olyckshändelsen icke indragits från allmänt underhåll och erforderliga
till underhållet hörande skyddsåtgärder icke vidtagits, lärer kronan enligt
min mening icke kunna undgå ersättningsskyldighet för de skador som
åsamkats Fransson. För mig framstår det som synnerligen anmärkningsvärt
att icke vägförvaltningen tagit initiativ till åtgärder för att gottgöra
Fransson. Härntinnan kan han emellertid hänvända sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
därvid han kan åberopa sig på innehållet i denna
skrivelse. Om godtagbar uppgörelse icke kan vinnas, kan han i sista hand
väcka talan vid domstol.

Vad därefter angår klagomålen mot Olofsson är följande att beakta.

Enligt 1 § allmänna polisinstruktionen har polisen att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet, varvid det åligger polisen bl. a. att söka före -

452

bygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten eljest störes, att uppdaga
och utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga åtgärder, då
ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt, samt att i övrigt lämna allmänheten
skydd, upplysning och annan hjälp.

I anvisningarna till instruktionen utsäges, att polisen bör medverka till
att höja den allmänna trafikkulturen samt att samarbete bör äga rum med
de myndigheter och organisationer, som speciellt syssla med trafiksäkerhetens
problem.

Enligt 8 § polisinstruktionen åligger det polisman att hålla sin närmaste
förman underrättad om sådana förhållanden rörande tjänsten, som äro av
den vikt att de böra komma till dennes kännedom, och att rapportera brott,
varom han erhåller kännedom.

I vad avser plikten att för eventuellt straffansvar rapportera trafikolyckor
kan det med hänsyn till ovannämnda bestämmelser icke läggas Olofsson
till last att han underlåtit att rapportera de två tidigare olyckorna. Med
hänsyn till bestämmelserna i instruktionens 1 §, jämfört med bestämmelsen
i 8 § första stycket, hade emellertid Olofsson enligt min mening bort till
landsfiskalen rapportera dessa olyckor, då de uppenbarligen utvisade att
frånvaron av avstängningsanordningar medförde fara för trafikanternas
säkerhet. Underlåtenheten härutinnan är dock icke av sådan natur, att den
kan läggas Olofsson till last såsom tjänstefel.

Vad slutligen angår Franssons klagomål mot landsfiskalen Olsson får jag
anföra följande. Eftersom Franssons begäran om utredning måste anses innefatta
ett ifrågasättande av om fel eller försummelse låg någon tjänsteman
vid vägförvaltningen till last, borde Olsson enligt min mening ha vidarebefordrat
anmälningen till landsfogden. Olsson synes emellertid ha utgått från
att den gamla vägen indragits från allmänt underhåll och att vägförvalt.
ningen därför icke kunde göras ansvarig. Han borde dock ha förstått att
vägförvaltningen — även om vägen indragits — kunde i samband med den
nya vägens byggande ha förfarit felaktigt. Nämnda missuppfattning kan
därför icke åberopas såsom ursäkt för att Franssons anmälan icke ledde
till någon åtgärd. Vad Olsson vid tillfället, utan närmare undersökning, anförde
om att Fransson på grund av bristande uppmärksamhet själv var
vållande till skadorna har icke utgjort skäl att underlåta den begärda utredningen.
Jag finner det därför betänkligt att Franssons anmälan icke föranledde
någon som helst åtgärd från Olssons sida. Som emellertid landsfogden
senare upptog saken till prövning, anser jag mig, såvitt avser Olsson,
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Jag delar helt t. f. landsfogdens uppfattning att den inträffade olyckshändelsen
och förhållandena på olycksplatsen bort föranleda Olsson att göra
anmälan om saken till länsstyrelsen. Olssons underlåtenhet att göra sådan
anmälan är emellertid i betraktande av omständigheterna icke av beskaffenhet
att böra läggas honom till last såsom tjänstefel.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

453

16. Är barnavårdsnämnd — innan den till domstol avger infordrat
yttrande i vårdnadsfråga — skyldig att bereda parterna tillfälle
att taga del av och yttra sig över den utredning som är avsedd att
läggas till grund för utlåtandet?

I mål mellan legitimerade läkaren G. S. och hans hustru begärde Stockholms
rådhusrätt den 15 mars 1960 yttrande från barnavårdsnämnden
angående vardera makens lämplighet att ha vårdnaden om makamas båda
barn, födda det ena år 1954 och det andra år 1957. Sedan utredning i ärendet
verkställts, begärde S. att få bli muntligen hörd inför nämnden. I skrivelse
den 14 februari 1961 till S. meddelade emellertid socialinspektören
hos nämnden Gerhard Bungerfeldt att bestämmelserna i bamavårdslagen
om rätt för den ärendet rör att bli muntligen hörd inför barnavårdsnämnden
gällde »endast i fall, där barnavårdsnämnden har att avgöra (= slutligt
avgöra) barnavårdsärende», men att de synpunkter part ansåge önskvärt
att framföra kunde delges nämnden antingen skriftligen eller också
muntligen genom föredraganden. Vid sammanträde den 21 februari 1961
beslöt nämnden, med hänsyn till att den i ärendet verkställda utredningen
ansågs vara så fullständig att företräde från S:s sida inför nämnden icke
vore påkallat, att icke bifalla hans framställning. Nämnden avgav därefter
yttrande till rådhusrätten. Rådhusrätten beslöt emellertid den 14 mars
1961 på yrkande av S. anmoda nämnden att efter hörande av barnpsykiatrisk
expertis avgiva kompletterande yttrande i vårdnadsfrågan. Då
denna utredning var avslutad, hemställde S. ånyo, att han måtte bli muntligen
hörd inför nämnden. Vid sammanträde den 15 maj 1962 beslöt nämnden
dock att icke bifalla hans anhållan med hänsyn till att nämnden icke
hade att slutligt avgöra ärendet.

I en den 18 juni 1962 hit inkommen skrift anförde S. följande: Han hade
i brev den 27 januari 1961 till Bungerfeldt — under hänvisning till 19 §
barnavårdslagen — bett att få taga del av utredningen i ärendet. S. hade
därefter vid ett besök hos Bungerfeldt fått läsa utredningen med undantag
för det avslutande parti som innehöll utredarens egna synpunkter och
ställningstagande. Bungerfeldt hade i samband med att han vägrat S. att
taga del av sistnämnda del av utlåtandet gjort ett uttalande som enligt
S:s mening innebar att nämnden ansåg sig äga att om så vore erforderligt
söka påverka utredare att ändra sitt utlåtande efter nämndens anvisningar.

S. påtalade vidare att nämnden icke bifallit hans framställningar att få
bli muntligen hörd inför nämnden. Ilan vore av den uppfattningen att bestämmelserna
i 14—20 §§ barnavårdslagen om förfarandet i ärenden hos
barnavårdsnämnd ägde tillämpning å handläggningen av ärenden, i vilka
domstol begärt barnavårdsnämnds yttrande rörande vårdnaden om barn.
Jämlikt nämnda bestämmelser förelåg enligt hans mening rätt för honom

454

att. bli hörd inför nämnden. Han hemställde, att JO måtte uttala sig om
huruvida nämnda bestämmelser ägde tillämpning å handläggningen av ärenden
rörande utlåtande till domstol i vårdnadsfråga.

I anledning av klagomålen avgav barnavårdsnämnden, efter remiss, yttrande,
i vilket nämnden åberopade ett av t. f. barnavårdsdirektören Folke
Edvall i ärendet avgivet tjänsteutlåtande. Vid yttrandet var fogat jämväl
en av Bungerfeldt i ärendet avgiven skrivelse till nämnden. Sedan S. inkommit
med påminnelser, avgav socialstyrelsen utlåtande i ärendet.

Innan innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena återgives, vill jag i
korthet redogöra för de bestämmelser i 3 kap. barnavårdslagen, vilka reglera
förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd.

Bestämmelser rörande utredning i ärendena ha intagits i 14—20 §§. De
grundläggande reglerna härom finnas i 14 §. Där stadgas att om det åligger
barnavårdsnämnd enligt barnavårdslagen eller annan författning att i
anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller om nämnden genom
anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer
på nämnden kan antagas vara påkallad, erforderlig utredning skall
inledas utan dröjsmål. Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de
omständigheter som äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall
genomföras så skyndsamt som förhållandena betinga och bedrivas på sådant
sätt, att obehag, olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.
Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas
i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

I 15—18 §§ finnas anvisningar rörande själva insamlandet av utredningsmaterialet.
Enligt 15 § må envar som ärendet rör höras under utredningen.
Särskilda bestämmelser ha meddelats för vissa slags ärenden.

T 19 § ha upptagits föreskrifter om de befogenheter som tillkomma den
ärendet rör. Innan barnavårdsnämnd avgör ärende, skall sålunda enligt
första stycket den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid
utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke
sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så
snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas. Begär den som är berättigad
att yttra sig att bli muntligen hörd inför nämnden, skall enligt andra
stycket förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat.
Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla
sådant förhör. Den ärendet rör äger enligt tredje stycket att utveckla sin
talan och förebringa bevisning. Begär han att upplysning skall inhämtas
eller att annan utredning skall förebringas, skall begäran efterkommas, om
det kan antagas att åtgärden skulle äga betydelse. Enligt 20 § första stycket
må den ärendet rör anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden.

Beträffande den av S. väckta frågan om de nu återgivna bestämmelserna
gälla även handläggningen i barnavårdsnämnd av ärenden, som avse utlå -

455

tanden till domstol i vårdnadsfrågor, anförde Edvall i sitt av barnavårdsnämnden
åberopade utlåtande följande.

Det torde få anses ligga i sakens natur att de i 3 kap. barnavårdslagen
lämnade föreskrifterna angående förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd
hänföra sig till ärenden, vilka skola företagas till slutligt avgörande
av barnavårdsnämnd enligt stadgande i barnavårdslagen eller annan författning.
Av barnavårdsnämnd på framställning av domstol verkställd utredning
i vårdnadsärende utgör ett sakkunnigutlåtande enligt 40 kap. RB.
Nämnden har härvid att med utgångspunkt från en utredning avgiva sitt
omdöme angående vardera makens lämplighet att ha vårdnaden om makarnas
barn. I utlåtandet skall anges de skäl och omständigheter, på vilka
det avgivna omdömet är grundat. Upprättande av sådant utlåtande utgör
ej enligt vad nyss anförts en sådan fråga, i vilken utredning skall upptagas
av barnavårdsnämnd enligt 14 § barnavårdslagen.

Vad beträffar frågan om parts rätt att i samband med vårdnadsutredning
iå inställa sig inför barnavårdsnämnd, vilken fråga närmast aktualiserat S:s
skrivelse till JO, må anföras, att bestämmelserna i 19 § bamavårdslagen
ha tillkommit för att tillgodose den enskildes rättsskydd vid handläggning
av ärenden, vilka författningsenligt skola avgöras av barnavårdsnämnd.
När det gäller barnavårdsnämnds utlåtande i vårdnadsärende, vilket utlåtande
enligt 40 ka]). 7 § RB skall vara tillgängligt för parterna, sedan det
inkommit till rätten, ha parterna möjlighet att inför rätten vederlägga eventuella
felaktigheter och påtala förmenta bristfälligheter i nämndens utredning
samt få sina påståenden styrkta genom vittnesmål.

S:s uppfattning att 14—20 §S barnavårdslagen äro tillämpliga vid handläggning
av vårdnadsärenden skulle bl. a. innebära, att barnavårdsnämnd
skulle äga tämligen oinskränkt befogenhet att kalla parterna till inställelse
inför nämnden samt i förekommande fall föreskriva vite, begära hämtning
genom polismyndighets försorg samt utdöma vite. Härtill må anföras, att
en sådan tolkning skulle ge barnavårdsnämnderna större befogenheter att
utnyttja tvångsmedel för inställelse inför nämnden vid handläggning av
vårdnadsärenden än vad domstolarna ha, enär möjligheterna för dessa att
utnyttja tvångsmedel för parts inställelse i indispositiva tvistemål, varom
här är fråga, äro begränsade.

Ehuru barnavårdsnämnden med de här redovisade utgångspunkterna ansett,
att bestämmelserna i 3 kaj), barnavårdslagen ej äro formellt tillämpliga
vid handläggning av andra ärenden, än de, vilka skola avgöras av barnavårdsnämnden
enligt bestämmelse i bamavårdslagen eller annan författning,
tillämpas ändock regelmässigt de i 14 S barnavårdslagen angivna allmänna
reglerna för utredningsförfarandet även vid utredningar i andra än
nyss nämnda ärenden. Vad särskilt gäller vårdnadsutredningar må här
erinras om att vissa regler utarbetats till ledning för de vårdnadsutredare.
som utföra utredningar för nämndens räkning. Dessa regler ha intagits i
eu redovisning, som ingivits till socialstyrelsen och av styrelsen överlämnats
t ill JO. I fråga om inställelse inför barnavårdsnämnden har nämnden
vid olika tillfällen intagit den ståndpunkten, att inställelse bör medgivas,
därest detta kan antagas vara till fördel för ärendets handläggning, oavsett
om laglig rätt till inställelse förelegat. T förevarande ärende prövades också
S:s framställning om företräde med utgångspunkt från denna inställning.
Nämnden fann dock, att den utredning, som förelåg i ärendet, finge anses
så fullständig, att företräde från S:s sida icke vore påkallat.

456

Då S. vid det andra tillfället för nämndens handläggning av ärendet ånyo
begärde företräde, gällde frågan endast en komplettering av nämndens utlåtande
med anledning av att bampsykiatrisk utredning förelåg. Denna utredning
styrkte helt nämndens tidigare deklarerade uppfattning i sakfrågan.
Då några nya omständigheter i övrigt ej framkommit, ansåg sig nämnden
ej böra bifalla S:s framställning om företräde. Nämnden valde härvid
att avslå framställningen på formell grund med hänvisning till att nämnden
ej hade att slutligt avgöra ärendet. Det tidigare angivna reella skälet att
en inställelse ej ansågs påkallad förelåg självfallet alltjämt, ehuru det ej
åberopades i nämndens beslut att ej bifalla framställningen om inställelse
inför nämnden.

Socialstyrelsen — som kom till motsatt uppfattning i den aktuella frågan
— anförde i sitt utlåtande till en början följande.

14—20 §§ barnavårdslagen och övriga bestämmelser i gällande barnavårdslag
har kommenterats av socialstyrelsen i Råd och anvisningar nr 133.
Socialstyrelsen har emellertid ej ingått närmare på den här aktuella frågan.
Att de grundläggande bestämmelserna om utredning skall tillämpas även i
ärenden av detta slag har dock uppfattats som självklart. Detta framgår
av följande kommentar till 14 §: »Syftet med utredningen är att klarlägga
allt, som är av vikt för ärendets prövning. Ärendets art blir därför bestämmande
för utredningens karaktär och omfattning. Andra fordringar måste
uppenbarligen ställas på utredningar i ärenden angående ifrågasatt tvångsingripande
enligt barnavårdslagen eller vårdnadsärenden (kursiverat häri
än på utredningar i exempelvis mödrahjälpsärenden.» (Roa nr 133, sid 55.)

Beträffande 19 § har socialstyrelsen framhållit bl. a., att med »avgöra»
där menas slutligt avgöra. (R o a nr 133, sid. 61.) Detta innebär icke något
ställningstagande till frågan om tillämpligheten av 19 § i ärenden, som endast
gäller utlåtande till annan myndighet, vilken det åligger att avgöra
ärendet i sak. Socialstyrelsen har endast velat säga, att beslut av interimistisk
natur, t. ex. beslut enligt 30 § eller 50 § andra stycket barnavårdslagen,
kan fattas utan föregående delgivning av utredningsmaterial m.m.
Att detta varit styrelsens avsikt torde också framgå av fortsättningen pa
kommentaren.

Först senare blev problemet om tillämpningen av 19 § barnavårdslagen
i fall, som här avses, aktuellt hos socialstyrelsen genom förfrågningar från
barnavårdsnämnder. Socialstyrelsens överväganden ledde då fram till uppfattningen,
att 19 § endast hade avseende på ärenden, som skulle avgöras i
sak av barnavårdsnämnden. I ärenden, där barnavårdsnämnden hade att
avge utlåtande men avgörandet i sakfrågan tillkomme annan myndighet,
ålåge det denna myndighet att, enligt för densamma gällande regler, tillse,
att sakägarna finge taga del av handlingarna, inklusive barnavårdsnämndens
utredning, och bereddes tillfälle att yttra sig. I sina svar till barnavårdsnämnderna
brukade socialstyrelsen emellertid framhålla att, enligt
styrelsens mening, ingenting hindrade, att reglerna i 19 § följdes även i dessa
fall, om det kunde antagas vara till gagn för utredningen. Huvudsaken vore.
att barnavårdsnämndens utredning i ärendet bleve fullständig och tillförlitlig.

Sedan socialstyrelsen i anledning av föreliggande remiss på nytt övervägt
frågan om tillämpningen av 19 § bamavårdslagen i dessa fall, har socialstyrelsen
nödgats överge sin tidigare ståndpunkt.

457

Socialstyrelsen erinrade att bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen i
huvudsak tillkommit på förslag av barnavårdskommittén, därvid 3 kap.
barnavårdslagen motsvarade 4 kap. i kommitténs förslag till ny barnavårdslag.
Styrelsen åberopade följande uttalanden i kommitténs motivering
till detta kapitel.

»De i 4 kap. av lagförslaget samlade bestämmelserna om barnavårdsnämnds
förfarande tar sikte på alla slags ärenden, som barnavårdsnämnd

får befattning med---. Naturligtvis är icke alla stadganden i 4 kap.

tillämpliga på alla slags ärenden; en del stadganden är uttryckligen avsedda
endast för vissa grupper av ärenden, andra kan med hänsyn till sitt innehåll
icke gälla vilka ärenden som helst. Förfarandebestämmelserna är i främsta
rummet behövliga för och därför inriktade på ärenden, vari barnavårdsnämnd
har att meddela avgörande enligt den speciella barnavårdslagstiftningen.
---

Allt som barnavårdsnämnden har att taga ställning till eller som delegation,
ordförande, annan ledamot eller tjänsteman må avgöra å nämndens

vägnar eller i dess ställe, torde kunna betecknas såsom ärende.---

(SOU 1956: 61, sid 300.)

Då, såsom i förslaget, hänsyn tages till barnavårdsnämnds alla ärenden,
måste beaktas att ärende kan bli anhängigt på annat sätt än genom anmälan
eller upptagande ex officio i anledning av vunnen kännedom om sannolika
skäl för åtgärd (ingripande). Särskilt är att uppmärksamma ansökningar
-—--samt myndigheters hänvändelser, i anledning varav nämnden jäm likt

barnavårdslagstiftningen eller andra författningsbestämmelser har att
fatta beslut eller utlåta sig. (SOU 1956: 61, sid 301.)

Genom ärendes beredning och den utredning inför nämnden, som därutöver
kan finnas erforderlig, skall klarläggas allt som är av vikt för ärendets

prövning.---Ärendets art och prövningens omfattning bestämmer

alltså, vad som måste vara utrett i ärendet, och några närmare riktlinjer

kan ej dragas. I många fall---är det fråga både om nämnden över

huvud taget skall vidtaga åtgärd och om vad i så fall skall göras. Ibland
är det beroende på nämndens gottfinnande, hur långt prövningen skall
sträckas. I andra fall, åter, är visst åtgörande från nämndens sida ofrånkomligt
— såsom yttrande till myndighet eller beslut i anledning av ansökan
— och prövningens omfattning fixerad.» (SOU 1956: 61, sid 302.)

Vad särskilt angår bestämmelserna i 19 § åberopade socialstyrelsen följande
uttalanden av föredragande statsrådet.

»Att den saken rör får tillfälle att yttra sig under utredningen i ärendet
är av grundläggande betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt samt för att säkerställa
tillförlitlig utredning. Som kommittén funnit bör rätten för den
enskilde att yttra sig icke såsom enligt gällande rätt vara begränsad till ärenden
av viss beskaffenhet, utan en generell regel om rätt till yttrande bör
uppställas. I likhet med vissa remissinstanser anser jag, att som huvudregel
bör giilla, att tillfälle till yttrande skall lämnas i varje ärende, som rör
enskild person.

Från en huvudregel av nu angiven innebörd måste undantag i vissa fall
medges. Förhållandena kan till en början vara sådana, att det framstår som
uppenbart obehövligt att bereda den enskilde tillfälle att yttra sig. Skälen
härtill kan vara av skilda slag: avgörandet kan vara av mycket ringa bety 15*

— Justitieombudsmannens årsberättelse till 1905 års riksdag

458

delse, utgången kan vara given och sådan, att den måste vara den enskilde
till lags, den enskildes mening kan vara på förhand känd osv. Att i
dylika fall tillämpa regeln om att tillfälle till yttrande skall lämnas skulle
innebära en onödig belastning både för nämnden och för den enskilde. Det
måste emellertid fasthållas, att den angivna förutsättningen — uppenbart
obehövligt — skall föreligga för att undantag skall få göras. Yttranderätten
får inte uteslutas enbart på den grund, att yttrande anses icke oundgängligen
påkallat för en tillfredsställande utredning. I tveksamma fall bör tillfälle
till yttrande beredas. Tillämpning av regeln kan vadare vara oförenlig
med den snabbhet, varmed avgörande i visst fall måste träffas av nämnden.
Såsom kommittén föreslagit måste också för sådana fall undantag
från regeln möjliggöras.

Däremot torde det inte vara påkallat att därutöver även medge undantag
för det fall att tillämpningen av regeln kunde antagas vålla betydande svårigheter.
» (Prop. 1960: 10, sid 240.)

Socialstyrelsen anförde slutligen.

Ett uttalande av föredragande statsrådet i motiveringen till 21 § har
också betydelse i sammanhanget. Föredraganden anför: »Av barnavårdsnämnd
avgivet yttrande till domstol t. ex. i vårdnadsmål torde oftast vara
att hänföra till beslut i bamavårdsärende. Vad i denna paragraf stadgas om
motivering av beslut äger därför i regel tillämpning på sådant yttrande.»
(Prop. 1960: 10: sid 243.) Detta uttalande har skärpts ytterligare i Romander—Grönlunds
kommentar till barnavårdslagen, sid 105.

Av ovan återgivna uttalanden framgår klart, att avsikten med bestämmelserna
i 3 kap. barnavårdslagen är, att de i tillämpliga delar skall följas
beträffande alla hos en barnavårdsnämnd förekommande ärenden, som avser
enskilds personliga förhållanden, sålunda även ärenden, som endast gäller
utlåtande till annan myndighet, vilken det tillkommer att fatta det slutliga
avgörandet i sakfrågan. Även om det inte är uttryckligen utsagt — vare
sig i ovanstående utdrag eller förarbetena i övrigt — att 19 § är tillämplig
i ärenden av sistnämnda art, finns det heller ingenting som stöder en motsatt
uppfattning. Framställningen måste i stället anses tyda på att 19 §
är avsedd att tillämpas även i sådana ärenden.

Socialstyrelsens tidigare tolkning av bestämmelserna — liksom Stockholms
barnavårdsnämnds tolkning — torde ha varit influerad av praktiska
hänsyn. De flesta ärenden av detta slag, som barnavårdsnämnderna får att
handlägga, gäller vårdnaden om barn. Ofta är det fråga om en strid om
barnen mellan föräldrarna, och ofta förs denna strid, åtminstone från någondera
sidan, med stor bitterhet och hätskhet och med tillvaratagande av
varje möjlighet att nedsvärta motparten. I sådana fall kan tvånget att tilllämpa
19 § bli en belastning, då det ger den stridande vidsträckta möjligheter
att försöka »komma åt» sin motpart. Följden kan bli, att utredningen
i ärendet försvåras och handläggningen drar ut på tiden utan att detta medför
någon vinst i form av tillförlitligare utredning och större rättssäkerhet
för den enskilde.

Avslutningsvis får socialstyrelsen uttala, att Stockholms barnavårdsnämnd,
om socialstyrelsens nu angivna tolkning godtages, handlat i strid
mot bestämmelserna i 19 § 2 st, när nämnden i det i remissen nämnda vårdnadsärendet
avslagit faderns framställningar om att få företräde inför
nämnden. Vid bedömningen av barnavårdsnämndens handlingssätt måste

459

hänsyn emellertid tagas till det faktum, att innebörden av 19 § barnavårdslagen
visat sig svårtolkad och alltjämt är mycket omtvistad.

Vid remissens behandling i socialstyrelsen anförde t. f. byråchefen Sturkell
till utveckling av sin mening bl. a. följande.

I Edvalls tjänsteutlåtande framhålles att barnavårdsnämndens utlåtande
skall vara tillgängligt för parterna sedan utlåtandet inkommit i domstolen
samt att parterna har möjlighet att inför domstolen vederlägga eventuella
felaktigheter och påtala förmenta bristfälligheter i nämndens utredning
samt få sina påståenden styrkta genom vittnesmål. Eftersom sakkunnigutlåtanden,
varmed barnavårdsnämndens yttrande i detta fall är att jämföra,
i regel väga synnerligen tungt vid domstolens prövning anser jag det vara
ett berättigat anspråk från parternas sida att inför barnavårdsnämnden personligen
få framlägga sina synpunkter innan barnavårdsnämnden avger sitt
yttrande.

Byråchefen Rosén och t. f. byråchefen Hasselrot voro av skiljaktig mening.
De anförde följande.

Enligt vår uppfattning finns det anledning förmoda, att det föreligger
en viss betydelseskillnad mellan de i barnavårdslagen använda uttrycken
avgör ärende (19 §) och meddelar beslut (t. ex. 21 §). I avgörandet ligger
att nämnden är den myndighet som — bortsett från underställnings- och
besvärsmyndigheter — slutligt bestämmer i ärendet — dvs. är den slutligt
avgörande instansen. Ett beslut kan barnavårdsnämnden fatta utan att
vara den slutligt avgörande myndigheten. Så sker exempelvis, när nämnden
avger ett yttrande. För att nämnden skall kunna avge detta yttrande måste
ett beslut fattas — men ärendet blir därmed icke avgjort. För oss synes den
tolkning vara riktig, som gör gällande, att 19 § bamavårdslagen endast är
tillämplig i ärenden, vilka barnavårdsnämnden skiljer från sig genom beslut,
som kan överklagas eller som utgör det slutliga avgörandet i sakfrågan.
Därest 19 § barnavårdslagen vore tillämplig exempelvis i ärenden angående
yttrande i vårdnadsmål, skulle detta betyda, att de vid domstolen processande
makarna även kunde göra anspråk på att få åberopa egen bevisning
inför samfällda barnavårdsnämnden (19 § 3 stycket), därvid biträde kunde
anlitas (20 §). Fråga uppstår då, om icke nämnden också skall kunna enligt
15 § kalla parterna till nämnden och därvid enligt 17 § få biträde till
hämtning genom polismyndighets försorg. Vid tredska skall nämnden kunna
utdöma vite. Detta skulle innebära, att det kunde uppstå samma procedurförfarande
hos nämnden, som senare hos rätten, vilket knappast kan ha
varit avsikten.

Fn sådan restriktiv tolkning av 19 §, som ovan sägs, innebär inte, att
kravet på fullgoda utredningar eftersätts beträffande ifrågavarande ärenden.
Barnavårdsnämnderna har under alla förhållanden att tillse, att deras
utredningar blir så fullständiga och tillförlitliga som möjligt. Härför torde
i regel erfordras, att framkommet utredningsmaterial kommuniceras på sätt
i 19 S sägs. Där kommunicering synes erforderlig för att utredningen skall

bli tillförlitlig, bör sådan också äga rum. — ---Den som blir föremål för

utredning i anledning av att barnavårdsnämndens yttrande begärts i ärende
angående vårdnaden om barn e. dyl. har enligt vår mening ingen ovillkorlig
rätt att bli muntligen hörd inför barnavårdsnämnden (19 § 2 st). Uttrycklig
begäran om förhör skall doek av den som mottager densamma vidare -

460

befordras till barnavårdsnämnden. På nämnden ankommer att från fall
till fall pröva, om det finns skäl att bifalla framställningen eller om ärendet
kan avgöras utan dylikt förhör. Vid sådant avgörande torde barnavårdsnämnderna
ta stor hänsyn till om muntligt förhör med vederbörande kommer
att äga rum inför den myndighet, som har det slutliga avgörandet i
ärendet. Så är förhållandet i vårdnadsmål, under det att muntlig handläggning
ej är regel i exempelvis ärenden angående adoption. — Handläggningen
hos Stockholms barnavårdsnämnd av förevarande ärende har skett enligt
den praxis, som brukar tillämpas i vårdnadsärenden hos barnavårdsnämnd.
Med hänsyn härtill och till det faktum, att den klagande senare inför
domstol fått utveckla sin talan, innefattande eventuell kritik mot barnavårdsnämnden
och dess tjänstemän, synes ärendet ej böra föranleda annat
än en erinran om, att det är barnavårdsnämndens — inte en tjänstemans
— sak att pröva, om förhör inför barnavårdsnämnden skall komma till
stånd i fall, då sådant förhör ej är obligatoriskt.

Beträffande klagomålen i vad de avsågo, att S. icke fått del av utredarens
ställningstagande, anförde Bungerfeldt i sitt yttrande följande.

Under sex år har jag varit föredragande inför barnavårdsnämnden i remissärenden
rörande vårdnad och umgängesrätt. Vid några tillfällen, om
jag minns rätt inemot ett tiotal gånger, har jag på grund därav personligen
haft att tillmötesgå önskemål från endera partens, någon gång båda parters,
sida att få ta del av en för nämnden ännu icke framlagd men av utredaren
till mig avlämnad utredning i deras ärende. Att det skett i så få fall
torde bero på, att vederbörande utredare som ett led i utredningsförfarandet
i regel själva låtit parterna få kännedom om vad som från skilda håll
framkommit i saken. I åtskilliga fall utöver de nämnda, bl. a. i samband
med utredningar som jag själv utfört, har jag, utan att särskilt önskemål
därom uttalats, på liknande sätt vid personliga sammanträffanden låtit
parterna få kännedom om det utredningsmaterial, som medtagits i den
skriftliga redovisningen till nämnden.---Jag har vid dessa samman träffanden

brukat framhålla, att jag icke ansett mig böra meddela utredarens
personliga sammanfattning och slutsatser. Såsom skäl härför har jag
i huvudsak nämnt följande synpunkter:

Så länge ärendet inte slutbehandlats av barnavårdsnämnden, kan utredarens
utlåtande inte med säkerhet betraktas såsom definitivt, eftersom
kompletteringar kan bli önskvärda eller utredaren efter samråd i ärendet
kan finna anledning att för egen del bedöma utredningsmaterialet på annat
sätt än hittills. Skulle av någon sådan orsak utredarens slutliga sammanfattning
händelsevis inte överensstämma med den, som vederbörande part(er)
fått del av vid sammanträffandet med mig, eller skulle nämnden i sakfrågan
komma till en annan uppfattning än utredaren, så skulle därmed oriktiga
förhoppningar eller farhågor lätt kunna dra med sig avsevärd och oberättigad
oro både i parternas inbördes förhållande och i deras förhållande till
barnen under tiden fram till avgörandet i domstolen. Denna utgångspunkt
för delfåendet av utredningsmaterialet har, efter vad jag kan erinra mig,
godtagits av vederbörande parter. I intet fall har en begäran framställts,
alltså inte heller av doktor S. eller av hans f. d. maka, att ändå få del av
utredarens sammanfattning och slutsatser. En sådan begäran hade i så fall
givetvis efterkommits, oavsett antydda konsekvenser av olycklig art som
jag ansett mig kunna befara för parternas och barnens del.

461

På det förberedande stadiet, alltså före den egentliga behandlingen i
nämnden, händer det att utredaren och inspektör kan ha divergerande meningar
om den slutsats, som bör dragas. Sådana skiljaktigheter förekommer
naturligt nog då och då även i förhållande till barnavårdsmän eller läkare.
Det ankommer då på inspektören att i samrådets form söka finna en gemensam
linje, som kan ge underlag för det förslag till yttrande, som föredraganden
under alla förhållanden är skyldig att presentera för nämnden.
Därest meningarna förblir delade, redovisas de divergerande utlåtandena för
nämnden. Doktor S. synes vilja uppfatta vårt samtal så, att nämnden i
detta läge skulle förbehålla sig möjligheten att söka påverka vederbörande
att för enhällighetens skull »ändra sitt utlåtande efter nämndens mening».
Jag kan inte ha påstått något sådant. Inte heller har jag mig bekant, att
något sådant skulle ha förekommit.

Härom anförde Edvall i sitt utlåtande följande.

Såsom framgår av Bungerfeldts förklaring i ärendet synes S. ha missuppfattat
Bungerfeldts uttalande, om att utredningen ej är definitiv förrän
nämnden tagit slutlig ställning till utlåtandets utformning samt att det av
hänsyn till parterna vore mindre lämpligt att de finge ta del av ett förslag,
som ej med säkerhet kan sägas överensstämma med nämndens slutgiltiga
bedömning i ärendet. S. synes ha uppfattat detta uttalande så, att
han vägrats taga del av hela utredningen. Då det av Bungerfeldt tillämpade
förfaringssättet sålunda synes kunna ge anledning till missuppfattning, bör
nämnden framhålla, att parterna på begäran skola få taga del av såväl
utredningens material som vårdnadsutredarens förslag i ärendet, såvitt ej
sekretesslagens bestämmelser ge anledning till undantag härifrån. Av hänsyn
till parterna bör dock härvid klart utsägas, att nämndens slutliga omdöme
i vårdnadsfrågan kan komma att skilja sig från utredarens förslag.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Såsom framgår av de av socialstyrelsen återgivna uttalandena i barnavårdskommitténs
betänkande (SOU 1956: 61) uttalade barnavårdskommittén
i den allmänna motiveringen till förslaget till ny barnavårdslag (s. 300;
bl. a. att de i betänkandet föreslagna bestämmelserna om barnavårdsnämnds
förfarande togo sikte på alla slags ärenden, som barnavårdsnämnd
får befattning med, att vissa bestämmelser dock vore uttryckligen avsedda
för endast vissa grupper av ärenden samt att andra stadganden åter med
hänsyn till sitt innehåll icke kunde gälla vilka ärenden som helst. Dessa
uttalanden kunna icke tolkas på annat sätt än att kommittén för sin del
avsåg att de stadganden, som med hänsyn till sitt innehåll kunna gälla vilka
ärenden som helst, skulle äga tillämpning å förfarandet i alla slags ärenden
hos barnavårdsnämnd. Allt som barnavårdsnämnd har att taga ställning
till betecknades av kommittén som ärende (s. 300). Det framhölls, att ärende
kan bli anhängigt hos barnavårdsnämnd på olika sätt. Särskilt vore att
uppmärksamma, anförde kommittén, myndigheters hänvändelser, i anledning
varav nämnden jämlikt bamavårdslagstiftningen eller andra författningsbestämmelser
hade att fatta beslut eller utlåta sig (s. 301). Av special -

462

motiveringen till 39 § i förslaget — som motsvarar 14 § i lagen — framgår
(genom en hänvisning å s. 713 till det av socialstyrelsen återgivna uttalandet
å s. 302) därjämte att de i paragrafen föreslagna allmänna bestämmelserna
om utredning i ärendena avsågos vara tillämpliga även i fråga om
utredning, som skulle ligga till grund för yttrande till myndighet.

I propositionen med förslag till barnavårdslag (prop. 1960: 10, s. 110 o. f.)
förordade föredragande statsrådet även att bestämmelserna om förfarandet
samlades i ett särskilt kapitel, vilket principiellt borde äga tillämpning på
alla slags ärenden. Statsrådet ansåg det icke vara att anbefalla, att procedurreglerna
— såsom ifrågasatts i vissa yttranden — begränsades till att
avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssäkerhetssynpunkt. Även beträffande
andra slags ärenden måste det vara av inte ringa betydelse, bl. a.
för att säkerställa riktiga avgöranden, att förfarandet vore till sina huvuddrag
reglerat i lagen.

Riksdagen anslöt sig till vad statsrådet sålunda anfört (L2U 1960: 5
s. 108 o.f., rskr 1960: 152).

De återgivna uttalandena giva enligt min uppfattning vid handen att
bestämmelserna i 3 kap. barnavårdslagen äro avsedda att i princip äga tilllämpning
å alla slag av ärenden, som äro föremål för barnavårdsnämnds
handläggning, dock att ett snävare tillämpningsområde i vissa fall kan vara
klart angivet (t. ex. 16 § andra stycket).

Fråga är då om 19 § kan anses vara avfattad på sådant sätt att därav
kan anses framgå att ett snävare tillämpningsområde skulle vara avsett.
Därvidlag har i ärendet åberopats att den i stadgandet inledningsvis använda
formuleringen »innan barnavårdsnämnd avgör ärende» finge anses angiva
att bestämmelserna avsåge endast ärenden, vilka barnavårdsnämnd
skiljer sig från genom beslut, som utgör det slutliga avgörandet i sakfrågan.

Beträffande detta spörsmål är följande att framhålla.

Den i 19 § första stycket barnavårdslagen intagna bestämmelsen om skyldighet
för barnavårdsnämnd att bereda den ärendet rör tillfälle att yttra
sig över den i ärendet gjorda utredningen har sin motsvarighet i 45 § i
kommitténs förslag. Enligt sistnämnda stadgande skulle — med vissa
undantag — innan barnavårdsnämnden »träffar avgörande», som i avsevärd
mån berör enskilds personliga förhållanden, tillfälle ha beretts honom
att yttra sig i ärendet.

Rörande bestämmelserna i 19 § i lagen framhöll föredragande statsrådet
i sitt i socialstyrelsens yttrande återgivna anförande (prop. s. 240), att rätten
för den enskilde att yttra sig icke borde vara begränsad till ärenden av
viss beskaffenhet, utan en generell regel om rätt till yttrande borde uppställas.
Som huvudregel borde enligt statsrådet gälla, att tillfälle till yttrande
skulle lämnas i varje ärende, som rörde enskild person. I det till lagrådet
remitterade lagförslaget angavs i 19 § första stycket att, innan barnavårdsnämnden
»meddelar beslut» som rörde enskild person, tillfälle skulle,

463

utom i vissa undantagsfall, beredas honom att yttra sig (s. 401). Lagrådet
anmärkte vid sin granskning av lagförslaget att de beslut som åsyftades i
19 § första stycket torde endast vara sådana, vilka innefattade avgörande
av ärende som rörde enskild person. För att detta tydligare skulle komma
till uttryck, syntes, anförde lagrådet, orden »meddelar beslut» böra utbytas
mot »avgör ärende» (prop. s. 427). Föredragande statsrådet ansåg sig böra
godtaga lagrådets förslag, som enligt statsrådet huvudsakligen innebure
endast ett förtydligande av lagtexten (s. 452). Riksdagen gjorde icke någon
erinran häremot. Ändringen av formuleringen får antagas vara gjord för
att det skall klart framgå av lagtexten att barnavårdsnämnd har skyldighet
att bereda den ärendet rör tillfälle att yttra sig över utredningen, innan
nämnden slutligen skiljer ärendet från sig, men att sadan skyldighet icke
föreligger dessförinnan. Barnavårdsnämnd äger bl. a. fatta interimistiskt
beslut i ärendet utan att först ha givit den ärendet rör tillfälle att yttra sig.
Genom ändringen av lagtexten synes däremot icke ha avsetts att göra någon
rubbning i den av föredragande statsrådet angivna principen att tillfälle
till yttrande skall lämnas i varje ärende som rör enskild person.

Av vad sålunda anförts finner jag — i likhet med socialstyrelsen — att
bestämmelserna i 19 § barnavårdslagen måste antagas vara avsedda att
äga tillämpning icke blott å de ärenden rörande enskild person, i vilka barnavårdsnämnd
träffar slutligt avgörande i sak, utan även å alla slag av
ärenden rörande enskild person, med vilka barnavårdsnämnd tager befattning,
bl. a. ärenden som avse avgivande av utlåtande till domstol.

Vad därefter angår frågan om den nu angivna avsikten hos lagstiftarna
även kommit till uttryck i 19 § barnavårdslagen eller om de använda ordalagen
äro sådana, att det icke är möjligt att i bestämmelserna inlägga den
avsedda innebörden, är följande att beakta. Fn jämförelse med övrig förvaltningsrättslig
lagstiftning ger visserligen närmast vid handen, att ordet
»avgöra» brukar användas för att utmärka sådana beslut, som i doktrinen
pläga benämnas förvaltningsakter, dvs. beslut varigenom bindande avgörande
träffas angående enskild rätt. Häri brukar alltså icke ingå beslut
rörande t. ex. avgivande av yttrande till annan myndighet. I 12 § barnavårdslagen
har emellertid uttrycket »avgöra —--ärende» använts i en

vidare bemärkelse. På sätt direkt framgår av 12 § femte punkten åsyftas
med nämnda uttryck även ärenden som avse avgivande av yttrande till
domstol. Vid sådant förhållande kan icke antagas annat än att uttrycket
»avgör ärende» i 19 § har samma vidsträckta innebörd som i 12 §.

Jag finner således att bestämmelserna i 19 §, i enlighet med vad som avsetts
under förarbetena, äro tillämpliga icke blott å de ärenden rörande enskild
person, i vilka barnavårdsnämnd träffar slutligt avgörande i sak, utan
även å övriga slag av ärenden rörande enskild person, med vilka barnavårdsnämnd
har att taga befattning, och sålunda även å ärenden rörande
utlåtande till domstol.

464

Jag vill emellertid understryka, att skäl ingalunda saknas jämväl för den
av barnavårdsnämnden i Stockholm hävdade tolkningen av 19 § såsom avseende
allenast beslut som kan överklagas. Stadgandets ordalydelse utgör
sålunda icke i och för sig hinder mot en sådan tolkning. Vidare är att
märka, att det varken inom socialvården eller förvaltningen i övrigt finns
någon kommuniceringsregel med så vidsträckt tillämpning att den omfattar
samtliga frågor, som en myndighet har att på ena eller andra sättet
behandla. I den mån kommuniceringsfrågan över huvud taget är reglerad
i speciallagstiftningen, avser regleringen sålunda i princip endast beslut med
karaktär av förvaltningsakt. Undantagen härifrån torde endast avse vissa
specialfall, där fråga är om ställningstagande till ärende av särskild betydelse
för den enskilde. Så t. ex. får nykterhetsnämnd — för att ta ett fall
från socialvårdsomradet — i princip icke göra ansökan om tvångsintagning
med mindre den enskilde personligen hörts; och däri ligger givetvis skyldighet
för nämnden att delge honom föreliggande material. Men när nykterhetsnämnd
som sakkunnig myndighet har att till andra myndigheter avgiva
yttrande rörande enskilds förhallanden — yttranden som för den beslutande
myndigheten ej sällan äro av avgörande betydelse — är nämnden icke
bunden av någon uttrycklig kommuniceringsregel. Det framstår icke heller
som påkallat ur rättssäkerhetsynpunkt att inom det vidsträckta förvaltningsområdet
där ärenden i stor utsträckning maste avgöras på grundval
av infordrade yttranden — uppställa vittgående, generella krav på kommunicering
jämväl för remissinstansernas handläggning. En sådan ordning
synes lätt kunna medföra en onödig och besvärande belastning för den
redan i övrigt ansträngda förvaltningsapparaten. Den av barnavårdsnämnden
i förevarande fall hävdade restriktiva tolkningen har därför haft stöd
av allmänna ändamålssynpunkter.

Med de nu åberopade synpunkterna till stöd för barnavårdsnämndens
tolkning har jag på intet sätt velat ifrågasätta behovet av att tillfälle beredes
parterna att yttra sig över verkställd utredning, innan barnavårdsnämnd
avger utlåtande till domstol i vårdnadsfråga. Fastmera äro sådana
ärenden av den natur att kommunicering måste ske, även om uttrycklig
föreskrift härom icke funnes. Ivommunicering är nämligen i dessa ärenden
nödvändig för att den utredning, varå nämndens ställningstagande skall
grundas, skall kunna anses tillräckligt betryggande. För vissa andra grupper
av ärenden, i vilka barnavårdsnämnd har att avgiva utlåtande, är emellertid
behovet av föregående kommunicering ringa eller intet med hänsyn
till att avgörandet i sak ankommer på annan myndighet. Man kan därför
icke bortse från att lagens standpunkt i förevarande hänseende kan binda
bamavardsnämnderna pa ett sätt som kan medföra tillämpningssvårigheter
och onödig administrativ omgång.

Vad nu sagts synes kunna föranleda viss tvekan om lämpligheten av att
stadgandet i 19 § givits den generella innebörd som nu är fallet. Frågan

465

härom kan emellertid icke bedömas på grundval av vad i detta ärende förekommit.
Jag utgår emellertid från att socialstyrelsen — om skäl till jämkning
av stadgandet befinnes föreligga — vidtager i anledning därav pakallade
åtgärder.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att den här hävdade tolkningen
av 19 § bamavårdslagen icke innebär att bestämmelserna i denna paragraf
måste tillämpas på samma sätt i ärenden avseende utlåtande till annan
myndighet som i ärenden, där det sakliga avgörandet ankommer på barnavårdsnämnd.
När ett stadgande, såsom det förevarande, angiver de allmänna
riktlinjerna för förfarandet i ärenden av mycket heterogen natur —
varvid förekommer hela skalan från rutinärenden av enklaste slag till ärenden,
som innefatta för den enskilde ytterst viktiga ingripanden från nämndens
sida — måste tillämpningen anpassas efter vad det enskilda ärendets
natur kräver. Exempelvis torde i ärenden, som avse yttrande rörande ifrågasatt
åtalseftergift, kommunicering av verkställd utredning enligt stadgandet
i 19 § första stycket kunna anses uppenbart obehövlig i sådana fall, där
åtalseftergift tillstyrkes utan att nämnden vidtager någon åtgärd mot den
ärendet rör. På liknande sätt torde det i adoptionsärende icke vara nödvändigt
att bereda part tillfälle att yttra sig över verkställd utredning, om
denna talar för ett tillstyrkande av vederbörande parters önskemål.

Den anförda synpunkten, att tillämpningen måste anpassas efter vad det
enskilda ärendets natur kräver, är av särskild betydelse, när det gäller tilllämpningen
av paragrafens andra stycke, nämligen beträffande rätten att
bli muntligen hörd inför nämnden, vilken rätt skall tillgodoses om ej särskilda
skäl föranleda annat. När det gäller barnavårdsnämnds avgivande av
yttrande till domstol anser jag att det med fog kan hävdas att särskilda skäl
tala för att förhör inför nämnden samfällt ofta nog kan undvaras. Parten
kommer ju ändå att senare personligen få framlägga sin sak för domstolen
och det är denna som har det sakliga avgörandet i sin hand. Situationen är
sålunda för parten en helt annan än när det gäller spörsmål i vilka han vet
med sig att nämnden har att fatta det slutliga avgörandet. Det måste anses
vara ett allmänt intresse att söka undvika sådana dubbleringar som skulle
uppstå om både domstolen och dess remissinstans skulle behöva ha muntliga
förfaranden. I regel torde partens intresse vara fullt ut tillgodosett genom
att han enligt 19 § första stycket får tillfälle att yttra sig skriftligen
eller muntligen inför någon representant för nämnden, varvid han även har
tillfälle att enligt tredje stycket begära ytterligare utredning.

Man kan när det gäller tolkningen av hithörande stadgande i andra stycket
icke bortse från att det icke kan ha varit avsett att stadgandet skall
tillämpas på sådant sätt, att förhör måste anställas i en utsträckning som
för nämnderna i större städer skulle innebära administrativa svårigheter.

Möjligheten att inför domstol personligen framlägga sin sak innebär naturligtvis
icke alltid särskilt skäl att underlåta att anställa begärt munt -

466

ligt förhör inför barnavårdsnämnden med den ärendet rör. Är den fråga
nämnden har att taga ställning till tveksam, torde begäran av part att bli
muntligen hörd inför nämnden icke kunna avvisas. Avser part med begäran
om muntligt förhör att påvisa och styrka brister i den utredning, varå
nämndens uttalande skall grundas, torde tillfälle härtill i allmänhet icke
böra förmenas honom. Eftersom barnavårdsnämnds uttalande i vårdnadsfråga
på grund av den erfarenhet, som finnes representerad inom nämnderna,
väger tungt vid domstolens avgörande av frågan, har part ett beaktansvärt
intresse av att få tillfälle att i dylika fall personligen framlägga sin
sak inför nämnden. Påkallas ny utredning i syfte att förhala ärendet, bör
nämnden självfallet kunna avgöra detta utan muntligt förhör (jfr prop.
1960: 10 s. 241).

När det nu gäller att mot bakgrunden av det anförda bedöma handläggningen
i barnavårdsnämnden av S:s ärende, vill jag till en början erinra
om föredragande statsrådets uttalande i propositionen att som huvudregel
borde gälla att tillfälle till yttrande skulle lämnas i varje ärende, som rörde
enskild person. Från huvudregeln skulle undantag få göras endast när sådant
yttrande befanns uppenbart obehövligt eller ärendet krävde så snabbt
avgörande att yttrande icke kunde avvaktas (s. 204). Statsrådet framhöll
(s. 113) att denna regel krävde som ett nödvändigt komplement, att den
saken rörde även skulle få ta del av all utredning av betydelse i ärendet.
Om någon väsentlig del av utredningen hemlighölles för honom, bleve nämligen,
anförde statsrådet, rätten att yttra sig mer eller mindre illusorisk.
Att kommunikationsprincipen iakttoges vore därjämte av betydelse ur den
synpunkten, att det hos den enskilde lätt kunde uppstå misstro mot nämndens
avgörande, om utredning undanhållits honom. Andra lagutskottet anförde
i sitt utlåtande (L2U 1960:5 s. Ilo) att om handlingarna i ärendet
med stöd av sekretesslagen kunde undanhållas den ärendet rörde, borde
tillvägagångssättet bli att nämnden eller den ledamot eller tjänsteman som
gåve den ärendet rör del av utredningsmaterialet föredroge handlingarna
med utelämnande av sådana partier som inte finge komma till dennes
kännedom.

Det har i ärendet icke gjorts gällande och kan icke heller med fog hävdas
att S. med stöd av sekretesslagens bestämmelser kunnat förvägras taga
del av utredarens till barnavårdsnämnden ingivna utlåtande i vårdnadsfrågan.
När S. erhöll del av handlingarna i ärendet, skulle således utredarens
utlåtande — utan särskild framställning därom — ha utlämnats till honom.
Bungerfeldt förfor därför felaktigt, när han icke lät S. taga del av utredarens
egna synpunkter och ställningstagande. Vad härutinnan förekommit är dock
icke av beskaffenhet att kunna läggas Bungerfeldt till last såsom tjänstefel.
Med hänsyn härtill och då barnavårdsnämndens praxis i nu berörda hän -

467

seende ändrats påkallar ärendet i denna del icke vidare åtgärd från min
sida.

S:s påstående att det förekomme att utredarna i vårdnadsärendena påverkades
av nämnden att ändra sina utlåtanden i enlighet med nämndens
anvisningar saknar — såvitt framgår av handlingarna — fog, varför klagomålen
även i denna del lämnas utan åtgärd.

Vad slutligen angår barnavårdsnämndens beslut att avslå S:s framställningar
om att få muntligen yttra sig inför nämnden framgår av det redan
anförda att besluten grundats på nämndens uppfattning att 19 § barnavårdslagen
icke var tillämplig med avseende å hithörande ärenden. Att
nämnden i denna svårbedömbara tolkningsfråga kommit till annan uppfattning
än den som hävdats av socialstyrelsen och i denna skrivelse kan
uppenbarligen icke föranleda kritik. Med hänsyn härtill saknar jag anledning
att — i vidare mån än som skett i det föregående — uttala mig om
huruvida stadgandet i 19 § andra stycket barnavårdslagen bort leda till att
S. fick tillfälle att muntligen höras inför nämnden.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

17. Underlåtenhet av föreståndarinna för barnhem att — sedan en
där intagen 15-årig flicka förklarat sig ämna flytta från hemmet
för att sammanbo med en pojkvän — lämna flickans vårdnadshavare
underrättelse därom och eljest vidtaga erforderliga åtgärder
i anledning av flickans planer. Tillika långvarigt dröjsmål hos barnavårdsnämnden
i Stockholm att, sedan flickan förverkligat sin
avsikt, verkställa utredning rörande flickans förhållanden och
behovet av att lämna henne hjälp

Inga T., som är född den 2 december 1947, vistades under tiden den 4
september 1962—den 20 februari 1963 på Fagersjö flickhem i Stockholm.

I en den 16 april 1963 hit inkommen skrift anförde flickans moder, fru
Anny T., Stockholm, att man på flickhemmet — utan att inhämta fru
T:s samtycke eller ens underrätta henne — gått med på att flickan den 20
februari 1963 flyttat till sin pojkvän samt att barnavårdsnämnden i Stockholm
icke påbörjat en av fru T. i anledning härav begärd utredning i saken
och icke ens besvarat hennes begäran om utredning. Under åberopande
härav hemställde fru T., att JO måtte infordra den begärda utredningen
och överväga, huruvida vården av hennes dotter handhafts pa ett tillfredsställande
sätt av barnavårdsnämnden och flickhemmet.

I ärendet överlämnades den 24 oktober 1963 ett tidningsurklipp, utvisande
att Ingas pojkvän då var efterspanad för ett flertal postkupper.

468

I anledning av klagomålen inkom barnavårdsnämnden med upplysningar
i saken genom att överlämna ett av barnavårdsdirektören Karl-Erik Granath
upprättat tjänsteutlåtande med därtill fogade bilagor. Jag tog även del
av barnavårdsnämndens övriga handlingar rörande Inga.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till barnavårdsnämnden
följande.

Stockholms stads ungdomshem — till vilka Fagersjö flickhem hör — äro
avsedda för helinackordering av ungdomar som på grund av bostadsbrist
eller otillfredsställande hemförhållanden äro i behov av bostad och omvårdnad.
De unga tagas ofta om hand i dessa hem utan att vara omhändertagna
för samhällsvård. Ungdomshemmen, som tidigare voro avsedda som
bostäder för skötsamma ungdomar, ha ändrat karaktär och utgöra numera
institutioner för rehabilitering av ungdomar med sociala anpassningssvårigheter.

Ungdomshemmen stå under barnavårdsnämndens tillsyn. Frågor rörande
ungdomshemmen handläggas å barnavårdsnämndens ungdomshemsbyrå,
vars personal upprätthåller en nära kontakt med hemmen i vårdfrågor.
Föreståndare för ungdomshem har främst att såsom ansvarig chef för hemmet
självständigt svara för att de på hemmet intagna ungdomarna få effektiv
tillsyn samt för att uppfostringsarbetet i praktiken genomföres på ett
sätt som motsvarar de krav, som uppställas (se stadskollegiets utlåtanden
och memorial, Bihang, nr 99/1957 s. 70). Upprätthållandet av den personliga
kontakten med ungdomarnas anhöriga ankommer, enligt vad inhämtats,
främst på hemmens föreståndare.

Fagersjö flickhem användes för missanpassade eller av missanpassning
hotade flickor, vilka regelmässigt äro under 18 år. Flickhemmets liksom
vissa andra ungdomshems status har tidigare varit oklar. Enligt vad en av
socialstyrelsen i utlåtande den 11 februari 1964 till åklagarmyndigheten i
Stockholm redovisad utredning utvisar fungerade emellertid flickhemmet
under den tid varom här är fråga — andra halvåret 1962 och första halvåret
1963 som barnavardsanstalt i barnavårdslagens mening, närmare
bestämt som barnhem. Numera råder icke någon tvekan om att flickhemmet
är att anse som barnhem.

Det åligger således sedan åtminstone andra halvåret 1962 barnavårdsnämnden,
dess för hemmet ansvariga tjänstemän och hemmets personal
enligt direkta föreskrifter i 2 och 15 §§ stadgan den 28 oktober 1960 (nr
595) för barnavårdsanstalter att tillse att de på flickhemmet intagna flickorna
få god vård och fostran. Det måste, särskilt med hänsyn till att hemmet
mottager flickor, som på grund av social missanpassning behöva tillsyn
av relativt ingripande art, anses ingå i dessa vårdande uppgifter icke
blott att tillse att flickorna fa god vård under den tid de vistas på hemmet

469

utan även att i görligaste män verka för att de, när de lämna hemmet, icke
komma i skadlig eller olämplig miljö.

De flickor, som ej äro omhändertagna för samhällsvård, kunna ej tvingas
att stanna kvar på hemmet. Därest en sådan flicka icke längre önskar bo
kvar på hemmet, måste det emellertid — såsom ingående i de vårduppgifter
som ankomma på föreståndarinnan — anses åligga henne att underrätta
flickans vårdnadshavare därom.

Om en flicka, som ej är omhändertagen för samhällsvård, förklarar att
hon ämnar lämna hemmet men icke därvid lämnar sådana upplysningar att
man med fog kan utgå från att flickan kommer att leva under tillfredsställande
förhållanden efter det hon lämnat hemmet, måste det även anses
åligga hemmets föreståndarinna som ett led i hennes vårdande uppgifter att
omgående meddela barnavårdsnämnden detta förhållande. Vidare åligger
det barnavårdsnämnden att, sedan nämnden efter anmälan av hemmets
föreståndarinna eller eljest fått kännedom om att erforderliga upplysningar
saknas härutinnan, inhämta sådana, om möjligt redan före flyttningen och,
om så ej kan ske, i vart fall snarast möjligt därefter. Visar utredningen att
flickans situation kan befaras bli otillfredsställande, om hon lämnar hemmet,
eller att den efter flyttningen blivit ohållbar, måste det anses åligga
barnavårdsnämnden att utan dröjsmål till behandling upptaga fragan om
vilka åtgärder som från nämndens sida böra vidtagas för att hjälpa och
skydda flickan. En sådan hjälpåtgärd kan vara att med stöd av 25 § första
stycket a) samt 26 och 27 §§ barnavårdslagen meddela föreskrift om att
flickan skall stanna kvar på hemmet eller, om hon redan lämnat det, att
återvända dit. Det kan emellertid även uppkomma fråga om omhändertagande
av flickan för samhällsvård.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår följande. Inga blev den
1 september 1962 efter ett gräl med sin moder, vid vilket handgripligheter
förekom, av modern utkörd från hemmet. En av konfliktanledningarna
mellan modern och Inga synes ha varit att modern reagerat mot att flickan
ofta stannade ute sent om kvällarna och nätterna. Den 3 september
1962 uppsökte Inga en anmälningsassistent vid barnavårdsnämnden och
begärde hjälp med ordnande av bostad. Den 4 september 1962 intogs hon
på Fagersjö flickhem. Placeringen betecknades av barnavårdsnämnden såsom
en hjälpåtgärd enligt 26 § första stycket barnavårdslagen. I slutet av
januari 1963 uppgav Inga för flickhemmets föreståndarinna, Gunvor Fornlöf,
att hon fått löfte att bo hos sin pojkväns föräldrar, makarna J. i Enskede,
och att hon ville flytta dit. Hon avflyttade också dit den 20 februari 1963.
Gunvor Fornlöf hade dessförinnan samrått med socialinspektören Henry
Trollbäck, vilken företrädde ungdomhemsbyrån vid ledningen av vårdarbetet
på barnavårdsnämndens flickhem.

470

Under utredningen i ärendet har Gunvor Fornlöf upplyst följande om
Ingas flyttning från hemmet. När flickan förde flyttningen till pojkvännens
hem på tal, hade Gunvor Fornlöf förklarat att det ankom på flickans moder
att taga ställning till frågan om lämpligheten av att hon flyttade. I omedelbar
anslutning till flyttningen hade Gunvor Fornlöf samrått med Trollbäck,
vilken förklarat att flyttningen ej kunde förhindras, enär flickan ej
vore omhändertagen för samhällsvård. Något ställningstagande till frågan
om lämpligheten av att flickan bodde hos pojkvännen i dennes hem hade
icke gjorts. Gunvor Fornlöf hade icke haft tillgång till andra uppgifter angående
pojkvännen och dennes förhållanden än dem flickan själv uppgivit.
På grund av att flickans moder vid denna tidpunkt var häktad hade Gunvor
Fornlöf ej ansett sig ha möjlighet att underrätta henne om den av flickan
planerade flyttningen. — Trollbäck bekräftade de av Gunvor Fornlöf
lämnade uppgifterna om ställningstagandet till flyttningen.

Såsom framgår av vad redan anförts ankom det på Gunvor Fornlöf —
vilken i egenskap av föreståndarinna för hemmet hade att upprätthålla
den personliga kontakten med de på hemmet intagna flickornas anhöriga
— att underrätta fru T., som var ensam vårdnadshavare för Inga, om att
flickan ville flytta från flickhemmet. Fru T. var visserligen häktad under
tiden den 2—den 21 februari 1963, men denna omständighet utgjorde uppenbarligen
icke tillräckligt skäl för Gunvor Fornlöf att underlåta att underrätta
fru T. om flickans planer. Denna underlåtenhet måste läggas Gunvor
Fornlöf till last såsom fel. Med hänsyn till omständigheterna låter jag
emellertid bero vid en erinran om vikten av att god kontakt med de på
flickhemmet intagna flickornas anhöriga upprätthålles och att alla erforderliga
upplysningar rörande flickorna lämnas de anhöriga.

Någon undersökning gjordes ej heller rörande förhållandena i det hem,
till vilket Inga uppgav sig vilja flytta. Det var emellertid av flera skäl i
hög grad angeläget att detta gjordes. Flickan var vid denna tidpunkt endast
nyss fyllda 15 år. Hon hade, såvitt visats, icke någon annan anknytning
till det hem, hon skulle flytta till, än att det var hennes pojkväns föräldrahem.
Under den tid hon vistats på flickhemmet hade hon misskött sig
genom att vid upprepade tillfällen utan lov komma hem sent på natten och
även utan lov stanna borta om natten. Hennes moders medgivande till flyttningen
hade icke inhämtats. Förhållandet mellan modern och dottern var
även sådant att det icke kunde väntas att, när modem fick kännedom om
flyttningen, flickan skulle kunna erhålla tillräckligt stöd från modern. Därtill
kom att denna vid ifrågavarande tidpunkt, på grund av att hon var
häktad, icke hade någon praktisk möjlighet att taga hand om flickan.

Flickan hade redan omkring tre veckor innan hon flyttade för Gunvor
Fornlöf tillkännagivit sin avsikt att lämna hemmet. Gunvor Fornlöf vidtog
emellertid icke i anledning härav någon åtgärd i förevarande hänseende och
underrättade icke ens Trollbäck om flickans avsikt förrän i omedelbar an -

471

slutning till avflyttningen. Enligt min mening borde utredning om behovet
av åtgärder från barnavårdsnämndens sida — bl. a. rörande pojkvännen och
förhållandena i dennes hem — ha igångsatts omedelbart efter det Inga i
slutet av januari 1963 omtalade sin avsikt att flytta till pojkvännens hem.
Ansvaret för att sådan utredning icke redan då kom att igångsättas åvilar i
första hand Gunvor Fomlöf. Med hänsyn till att Gunvor Fornlöf dock
senare underrättade Trollbäck om saken låter jag emellertid i denna del
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Handläggningen av saken inom barnavårdsnämnden föranleder följande
uttalanden.

Med hänsyn till angelägenheten av att utredning snarast gjordes om under
vilka förhållanden flickan levde sedan hon lämnat hemmet borde Trollbäck
— som hade det närmaste ansvaret för handläggningen av frågor
rörande flickhemmet — när han underrättades om flyttningen ha omedelbart
föranstaltat om att uppgifter rörande pojkvännen och förhållandena i
dennes hem inhämtades. Enligt vad handlingarna utvisa gjorde han emellertid
icke detta. Först efter det Inga lämnat flickhemmet informerade han
chefen för ungdomshemsbyrån, socialinspektören Bengt Petersson, om
fallet. Det var först efter denna information som — tydligen på Peterssons
initiativ — åtgärder vidtogos för att utreda ärendet. Skrivelse med begäran
om utredning överlämnades dock från ungdomshemsbyrån till vederbörande
barnavårdsbyrå först den 8 mars 1963. Det är tydligt att ärendet icke
handlagts med erforderlig skyndsamhet. Enligt min mening voro omständigheterna
sådana, att Trollbäck bort påkalla skyndsam utredning, så snart
han fick kännedom om Ingas avsikt att lämna flickhemmet. Handlingarna
ge emellertid vid handen att arbetsläget på ungdomshemsbyrån vid ifrågavarande
tid var mycket pressande. Med hänsyn härtill finner jag dröjsmålet
icke vara av beskaffenhet att böra läggas någon befattningshavare till
last såsom fel.

Någon vecka efter det att Petersson blivit informerad i ärendet och det
beslutats att utredning skulle göras, inkom till Petersson en den 26 februari
1963 dagtecknad skrift från fru T., i vilken hon dels begärde en förklaring
till att flickan utan moderns samtycke fått flytta från flickhemmet, dels
hemställde att utredning skulle göras om vad det var för pojke flickan
flyttat till, dels yrkade att flickan skulle förmås att flytta hem. Fru T.
förklarade uttryckligen att hon icke kunde godkänna att Inga bodde i pojkvännens
hem. Skriften bilades den tidigare beslutade anmälningen för utredning
angående flickans förhållanden. Skriften blev dock icke besvarad.
Detta borde givetvis ha skett. Anledningen härtill var uppenbarligen rent
förbiseende, varför klagomålen i denna del icke föranleda något mitt vidare
yttrande. Innehållet i skriften var emellertid sådant att det bort fästa
tjänstemännens uppmärksamhet på vikten av att utredningen skedde
skyndsamt.

472

Socialutredningen rörande Inga blev emellertid, sedan hemställan om utredning
gjorts hos barnavårdsbyrån X, starkt fördröjd.

Ärendet remitterades för utredning till socialassistenten Karin Möllerström.
Hon redovisade icke utredningen — som omfattar tre sidor — förrän
den 6 november 1963. I denna utredning redogjordes för vad som tidigare
förevarit i ärendet, men några andra upplysningar om flickans dåvarande
situation inhämtades icke än att flickan bodde och ville bo kvar hos familjen
J. Denna anmärkningsvärda brist i utredningen kompletterades, sedan
hembesök gjorts hos familjen J., genom en av socialinspektören Erik Kinell
den 10 december 1963 — och således efter det klagomålen remitterats till
barnavårdsnämnden — upprättad promemoria.

Som orsak till att ärendet icke redovisades tidigare har av barnavårdsnämnden
åberopats den onormalt stora arbetsbördan inom den sektion av
bamavardsbyran, där ärendet handlades. En del av tidsutdräkten har även
förklarats med att byten ägt rum på sektionschef stjänsten och på assistenttjänsten.

Med hänsyn till vad här anförts om angelägenheten av att utredning om
Ingas förhållanden, sedan hon flyttade från flickhemmet, utan onödigt
dröjsmål kom till stånd, anser jag det vara synnerligen anmärkningsvärt
att utredningen med efterföljande hembesök icke slutfördes förrän närmare
10 månader efter det flickan lämnade flickhemmet. Ärendet borde
i den del som avsåg flickans dåvarande situation givits sådan förtur att
barnavårdsnämnden inom rimlig tid erhöll tillräcklig grund för en bedömning
av frågan huruvida särskilda åtgärder borde vidtagas från nämndens
sida för att söka hjälpa flickan. Ansvaret för att utredningen icke bedrevs
tillräckligt effektivt åvilar barnavårdsbyrån I. Med hänsyn till vad i ärendet
blivit upplyst med avseende å personalbristen och personalbytena anser
jag dock att dröjsmålet med utredningen icke kan läggas någon befattningshavare
till last såsom tjänsteförsummelse. Det vill dock synas som om
Karin Möllerström bort kunna verkställa utredningen tidigare än som
skett. Jag finner det vidare anmärkningsvärt att hennes utredning icke innefattade
erforderliga upplysningar om Ingas dåvarande förhållanden. Uppgifter
saknades sålunda i det för barnavårdsnämndens prövning av behovet
av åtgärder väsentligaste avseendet. Det inträffade ger mig anledning understryka
den synnerliga vikten av att utredningar i bamavårdsärenden ske
med erforderlig omsorg och skyndsamhet.

För Inga var förordnad bamavårdsman. Jag har undersökt vilka åtgärder
som under ifragavarande tid vidtogos i saken från bamavårdsmannens
sida. Därvid har framkommit följande. Barnavårdsmannen vidtog icke
några särskilda åtgärder i samband med Ingas flyttning från flickhemmet.
Detta berodde emellertid på att barnavårdsmannen icke — såsom borde ha
skett — erhöll uppgift om att Inga lämnat flickhemmet. Viss kontakt hölls
dock efter flyttningen med Inga och hennes moder samt mannen J. genom

473

barnavårdsmannen. Enligt anteckningar kontaktade salunda barnavardsmannen
fru T. bl. a. den 17 april 1963 i och för omsökning av bidragsförskott
för Inga, och därefter hade barnavårdsmannen vid flera tillfällen kontakter
med såväl flickan som mannen J. Barnavårdsmannen fann uppenbarligen
vid dessa kontakter icke anledning att söka åstadkomma nagon
ändring i flickans förhållanden. Flickan hade nu förlovat sig med pojkvännen
och bodde tillsammans med honom tidvis på annat håll än i dennes
faders hem. Någon anmälan härom gjordes emellertid, såvitt visats, icke till
barnavårdsmannen av vare sig modem eller någon annan. Icke heller framförde
fru T., såvitt visats, eljest någon anmärkning till barnavårdsmannen
om att flickan bodde under otillfredsställande förhallanden, oaktat flickan
enligt uppgift hade kontakt med modern. Av handlingarna i ärendet synes
framgå att Inga blev väl omhändertagen av fästmannens fader, som var
frånskild, under den tid hon vistades hos honom, och att förhållandena i
övrigt i hemmet voro godtagbara. Fru T. synes numera jämväl ha accepterat
att flickan — som icke torde vilja mera stadigvarande vistas hos
m0(jern — bor kvar hos mannen J. Mot bamavårdsmannens befattning med
saken kan därför icke någon kritik riktas från min sida.

Av det anförda framgår att Inga på grund av det bristfälliga sätt, varpå
vederbörande befattningshavare fullgjort sina uppgifter, icke blivit föremål
för de åtgärder från det allmännas sida som varit påkallade av omständigheterna
och av bestämmelserna i bamavårdslagen. De tjänstemän som
tagit befattning med ärendet ha icke visat den initiativkraft och icke handlat
med den skyndsamhet, som varit motiverad av omständigheterna, varjämte
det brustit i kommunikation mellan nämndens olika organ. Jag har
även i andra ärenden uppmärksammat betänkliga dröjsmål från barnavårdsnämndens
sida vid avgivande av yttranden i vardnadsmal. Dessa brister
måste antagas ha sin huvudsakliga grund i att personalen icke är tillräcklig
för att bemästra arbetsuppgifterna. Med hänsyn till de otillfredsställande
förhållanden som sålunda yppats inom barnavården i Stockholm
skall en avskrift av denna skrivelse överlämnas till överståthållarämbetet
under hänvisning till bestämmelserna i 4 § andra stycket sista punkten
barnavårdslagen.

18. Styrelse för folkhögskola har relegerat en elev från skolan.
Fråga om tillfälle bort beredas eleven och hans föräldrar att —
innan beslutet meddelades — taga del av den utredning, på vilken
beslutet grundades, och yttra sig däröver

Sedan rektorn för en folkhögskola den 13 april 1959 av en lärare underrättats
om att denne vid ett besök i en affär av föreståndaren för denna erfarit
att föreståndaren vid ett besök på ett hotell i H. den 10 april 1959

474

iakttagit att elever vid folkhögskolan, däribland Erland L., efter störande
oljud på ett gästrum blivit utkörda från hotellet — en händelse som väckt
uppmärksamhet bland gästerna och som affärsföreståndaren uppfattat som
»ordentligt fylleri» igångsatte rektorn genast en undersökning rörande
vad som förevarit. Vid denna bekräftade källarmästaren vad som berättats
för rektorn. Under dagarna den 14—den 17 april höll rektorn förhör med
de inblandade eleverna. Vid utredningen lämnades uppgifter om att de i
uppträdet på hotellet inblandade — tillsammans 6 personer — förtärt 75 cl.
lenat brännvin och lika mycket Samos-vin, att även Erland förtärt sprit
och vin, att han medverkat vid anskaffandet av dryckerna samt att han
under omständigheter som ge stöd för misstanke om rattfylleri — fört
den bil, i vilken eleverna efter uppträdet farit från hotellet.

Rektorn sammankallade den 15 april skolans lärarråd till ett sammanträde
i anledning av vad som förevarit på hotellet och därefter samt redogjorde
för vad som dittills framkommit i saken. Han meddelade även att
utredningen ännu icke var färdig. Rådet beslöt avvakta den fortsatta utredningen.
Vid nytt sammanträde i saken den 17 april beslöt lärarrådet,
sedan rektorn redogjort för vad som ytterligare framkommit vid den
fortsatta utredningen, föreslå folkhögskolestyrelsen, att Erland skulle jämte
andra elever skiljas från skolan från den dag beslut därom fattades, men
att beslutet skulle gå i verkställighet endast beträffande Erland. Skolstyrelsen,
som redan den 7 april i annan angelägenhet kallats till sammanträde
den 17 i samma månad, behandlade frågan vid nämnda sammanträde och
beslöt i enlighet med lärarrådets hemställan.

Erland fick omedelbart muntligen del av folkhögskolestyrelsens beslut.
Påföljande dag underrättades hans moder Greta L. vid ett personligt besök
i hemmet av rektorn. Erlands fader Evald L. vårdades vid tillfället på sjukhus.
Sedan Erland — enligt vad rektorn uppgivit — den 20 april meddelat
denne, att till Erlands föräldrar på omvägar framförts överdrivna och felaktiga
berättelser om de händelser som föregått relegeringen, avlät rektorn
samma dag till Greta L. ett brev, i vilket han sammanfattade händelserna
och de skäl som lågo till grund för styrelsens beslut. Enligt vad rektor uppgi\it
byggde brevet, i vad avser händelseförloppet, i huvudsak på den redogörelse
han därutinnan lämnat inför lärarrådet och skolstyrelsen.

Evald L. framförde därefter i flera till rektorn och folkhögskolestyrelsen
ställda skrifter kritiska synpunkter på den sakliga motiveringen för stvrelsens
beslut om förvisning samt begärde att få del av handlingarna i ärendet.
Han tillställdes i anledning härav vissa protokollsutdrag samt utdrag
ur skolans reglemente m. m. Evald L. hänvisades härjämte till att på skolans
sex kilometer från hans hem belägna expedition taga del av de handlingar
som icke översändes till honom.

Evald L. framförde klagomål även till skolöverstyrelsen, som i beslut den
11 september 1959 fann framställningen icke föranleda någon överstyrelsens

475

åtgärd. Efter förnyad framställning fann skolöverstyrelsen i beslut den 4
februari 1960 sig icke äga pröva folkhögskolestyrelsens beslut, eftersom
besvär icke anförts i laga tid. Överstyrelsen fann sig ej heller kunna taga
befattning med anmärkningar mot rektorns sätt att sköta sin tjänst, enär
sådana skulle bedömas av skolans styrelse. Ytterligare framställningar lämnades
av överstyrelsen utan åtgärd genom beslut den 18 september 1961
och den 7 mars 1963.

I en den 20 augusti 1963 hit inkommen skrift anhöllo Evald och Greta L.
om en undersökning huruvida rektorn, lärarrådet och folkhögskolestyrelsen
vid sakens behandling handlat i enlighet med lag. De anförde därvid bl. a...
Rektorn hade vid förhören fört anteckningar, men ingen av de anklagade
hade fått läsa anteckningarna. Dessa förhörshandlingar hade förstörts. Det
funnes icke någon möjlighet för de anklagade eller deras målsmän att få
reda på vad som föredragits vid sammanträdena. Folkhögskolestyrelsens
beslut byggde på ett icke utskrivet protokoll från lärarrådets sammanträde.
Trots klagandenas besvärsrätt hade protokoll och andra handlingar icke
utlämnats. Det hade därför icke funnits möjlighet att besvära sig. Greta L.
hade vid telefonsamtal med rektor den 20 april 1959 begärt protokoll och
andra förhörshandlingar. Rektorn hade emellertid endast skrivit ett privat
brev, som skilde sig väsentligt, från den redogörelse, som tillkom någon
gång efter sammanträdena.

I anledning av klagomålen inkom folkhögskolestyrelsen, efter remiss, med
yttrande. Vid detta fanns fogat särskilt yttrande av rektorn.

Rektorn anförde följande.

Vid min handläggning av ärendet stödde jag mig på skolans reglemente,
S 10 andra stycket. Att jag inte själv tillsvidare skilde eleven ifraga från
skolan utan inväntade styrelsens beslut, berodde på att styrelsen av andni
skäl redan var kallad till ett förestående sammanträde. Styrelsens beslut
innebar, att eleven avstängdes för återstoden av kursen, ca en manad
Däremot påverkades inte elevens rätt att söka till högre arskurs, en ratt

som han emellertid inte utnyttjade. . ... „ ,

Om styrelsen hade fattat annat beslut an det av ett enhälligt larm råd
och mig föreslagna eller om styrelsen hade begärt, att ärendet skulle ha
handlagts i en mera tidskrävande ordning, hade jag mte kunnat ta ansvar
för den fortsatta utvecklingen vid kursen .

Det var en så kritisk situation, som reglementet förutser i sitt »Elev,. .
som genom vanartigt, uppförande befinnes utöva ett menligt mflytande pa
sina kamrater, må av rektor efter lärarrådets hörande kunna omedelbart
(understruket av mig) skiljas från skolan.» De aktuella händelserna var mte
ensamma orsaken till men nödvändiggjorde det skiljande, som hade vant

motiverat redan tidigare. . . „ , ,

Den genom lärarrådets beslut tidigare givna varningen var sa stark, att
Erland och Gunnar S. meddelades att gränsen vore nådd, sa att ett enda
ytterligare mera väsentligt brott mot skolans ordningsregler skulle leda till
skiljande från skolan. En ringa del av händelserna den 10 11 april hade

varit tillräcklig för att utlösa skiljandet.

476

Det var möjligen fel att Gunnar S. inte samtidigt skildes från skolan, då
den tidigare varningen också avsett honom. Att han tilläts stanna kvar
motiverades av att han sannolikt inte hade kommit i denna situation om
han inte av skolan placerats som rumskamrat till Erland.

Då Erland efter styrelsens sammanträde fredagen den 17 april meddelades
styrelsens beslut, bad han att jag inte skulle meddela föräldrahemmet
den dagen. Vi överenskom att han skulle stanna kvar på skolan till på lördag
ettermiddag, då vi skulle resa tillsamman till hans hem. Då j''ag på lördag
middag sökte efter Erland, fick jag emellertid reda på att han redan
rest hem, eftersom hans mor ringt efter honom. Då reste jag själv ut till
hemmet och hade ett längre samtal med modern. Fadern var inte hemma.
~lodern grät men syntes likväl införstådd med situationen. Hon verkade
mera, bekymrad för faderns reaktion. »Om bara Evald kunde ta detta förståndigt»,
minns jag hennes ord.

Jag anser mig på detta sätt ha delgivit modem beslutet. Då skiliandet
var en följd av Erlands uppträdande i allmänhet under kursen och det hade
utlösts även av en liten del av händelserna den 10—11 april ansåg jag det
inte nödvändigt att kasta över en olycklig familj det överflödande trista
utredningsmaterialet.

Bilaga 1 till lärarrådets protokoll den 17 april 1959 är en utskrift av mina
iöredragningsanteckningar, vilka användes såväl vid lärarrådets som vid
styrelsens sammanträden. Utskriften gjordes av kansli biträdet i samband
med att hon skrev ut lärarrådets protokoll.

Jag vill här till sist erinra om att skolans behandling av detta ärende
torde ha vant mycket mera utförlig än vad som varit praxis i tidigare liknande
situationer vid folkhögskolan eller vid andra folkhögskolor.

Styrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Styrelsen har fattat sitt beslut i överensstämmelse med folkhögskolestadgan,
4 §, 3 mom. och skolans av skolöverstyrelsen fastställda reglemente.

Vid de tillfällen, då någon elev före 1959 skilts från skolan, har detta skett
genom rektors beslut i enlighet med stadga och reglemente, vilket sistnämnda
då hade följande lydelse i 10 §, andra stycket: »Elev, som gjort sig
skyldig till grövre förseelse eller som genom vanartigt uppförande befinnes
utöva ett menligt inflytande på sina kamrater, må av rektor efter lärarrådets
horande kunna omedelbart skiljas från skolan. Sådan åtgärd bör för
styrelsen anmälas vid nästa sammanträde.»

Detta förfarande har varit praxis och hade tillämpats även i förevarande
fall, om icke kallelse till styrelsesammanträde utgått redan den 7 april, sålunda
tre dagar före den händelse, som ledde till att Erland skildes från
skolan, och sex dagar innan denna händelse kom till rektors kännedom.

Styrelsen ansåg sig under dessa omständigheter helt tillfreds med rektors
muntliga föredragning i ärendet. Icke heller kunde styrelsen rimligen ifrågasätta
rektors meddelande om lärarrådets samma dag fattade beslut. Att
rådets protokoll icke var utskrivet får anses naturligt med hänsyn till tidsknappheten.
Rektors redogörelse för lärarrådet visar, att förhören med de
inblandade avslutades omedelbart före rådets sammanträde.

Styrelsen menar sig ha följt folkhögskolestadgans och reglementets bestämmelser
i och med att såväl rektor som lärarråd vt t ra t sig i ärendet före
beslutets fattande.

477

Som framgar av rektors redogörelse till skolöverstyrelsen, daterad den
1 september 1959, delgavs Erland omedelbart styrelsens beslut. Modem
underrättades påföljande dag muntligen och erhöll två dagar senare en utförlig
skriftlig redogörelse för vad de i ärendet inblandade eleverna erkant
sig skyldiga till. I skrivelsen anges ävenså de skäl, å vilka beslutet grundats.
Någon besvärshänvisning har däremot icke lämnats och behovet därav
icke kunnat förutses, då Erlands moder sade sig förstå, att styrelsen i detta
fall handlat riktigt. I ett brev till rektor, daterat den 21 april 1959, skriver
hon också: »Trots allt är jag säker på att Erland kommer att bil en bra karl
och en duktig ''bonde’, och jag inser nu helt, att han behövde det här. Med

hjärtlig hälsning. Greta L.» .. ,

Om det funnes anledning förmoda att makarna L. ämnade överklaga beslutet,
hade rektor eller styrelsens ordförande gärna lämnat behövliga upplysningar
Likaså har makarna L. hela tiden haft fritt tillträde till skolans
expedition, där deras önskan att få läsa handlingarna givetvis tillmötesgåtts.
Att de icke gjorde bruk av sin rätt att ta del av handlingarna förrän
efter lång tid torde icke skolan kunna lastas för.

Av makarna L:s skrifter till styrelsen, skolöverstyrelsen och nu till
framgår att klagomålen omfattar i huvudsak följande punkter, vilka styrelsen
anser sig böra bemöta: , ,

1. Att protokollen skrivits efter resp. sammantraden och att vissa »handlingar»
förstörts. ..

2. Att bilagan till lärarrådets protokoll den 17.4.1959 ar förfalskad.

3. Att det som nu står i densamma inte är sant.

4. Att makarna L. vägrats ta del av handlingarna och att de darfor saknat
möjlighet att överklaga beslutet.

5. Att beslutet fattats på »löst snack». _ o

6. Att styrelsens ordförande utövat otillbörlig påtryckning pa de kla ^I^lorvissningen

att oriktiga påståenden och falska beskyllningar ej blir
sannare för att de upprepas ofta och med stort patos vill styrelsen antöra.

1. Besluten i såväl lärarråd som styrelse har grundats på rektors föredragning
och vad som förevarit vid resp. sammanträden har protokolliorts
i vanli"°ordning och protokollen utskrivits någon dag därefter, vilket icke
torde vara ett onormalt förfarande. Styrelsen har ansett sig skyldig att av
hänsyn till befarad menlig inverkan på Övriga elever skilja Erland från skolan.
Ett i tiden utdraget skriftligt förfarande skulle har ha förfelat denna
verkan, då ju av kursen endast fyra veckor återstod. Ett sadant förtärande
förutsättes ej heller av skolans reglemente, som ger rektor rätt att omedelbart
skilja elev från skolan. Beträffande påståendet att vissa handlingar
förstörts, ber styrelsen att få hänvisa till rektors yttrande,näst sista stycket.

2 Gentemot påståendet att protokollsbilagan förfalskats vill styrelsen
som sin åsikt framhålla, att varje motiv till ett sådant förfarande saknats.
Dessutom intygar skolans kanslibiträde den 14.4.1961 att endast en utskrift
förekommit och att denna utskrift fortfarande ligger som bilaga. Makarna

L. har icke kunnat ta del av två olika, hur ofta de än påstår motsatsen.
Styrelsen, som med undantag av rektor än i dag har samma sammansättning
som 1959, önskar dessutom betyga att innehållet i nämnda bilaga till
alla delar överensstämmer med vad rektor muntligen föredrog i ärendet.
Någon skiljaktighet i sak mellan muntlig och skriftlig relation föreligger

icke.

478

3. I sin skrift till JO säger makarna L.: »Det är bevisat, att ovannämnda
redogörelse icke är med sanningen överensstämmande.» Styrelsen hänvisar
har till vad närmast ovan sagts under punkt 2, sista stycket."

4. Fru L. säger att hennes möjlighet att klaga påverkades av att handlingarna
icke »utlämnades». Häremot får styrelsen framhålla, att samtliga
handlingar hela tiden funnits tillgängliga på skolans expedition, dit avståndet
från makarnas hem är 6 km, och att de icke hindrats taga del av några
som helst handlingar, vilka de önskat få se. Däremot har de icke gjort bruk
av denna möjlighet förrän i oktober 1959. Det har sålunda hela tiden funmts
möjlighet för dem att få reda på vad som föredragits vid resp. sammanträden.

Att rektor icke översände avskrifter av handlingarna i ärendet har han
motiverat i brev till skolöverstyrelsen den 1 september 1959, där det heter
att »forsee serna delvis var av det slag, att de för Erland och ytterligare
naS°n ay de inblandade skulle ha kunnat leda till allmänt åtal (rattfylleri
och uthämtnmg av sprit till minderårig)» och att »en av de inblandade inte
var elev vid skolan och därför inte fått tillfälle att lämna sin version av
nandelsema».

5. I sin skrift till skolöverstyrelsen vill makarna L. göra gällande att beslutet
fattats efter »löst snack». Men ärendet bereddes med all omsorg av
rektor, som först höll upprepade och noggranna förhör med alla de inblandade
eleverna, det föredrogs vid två lärarråd och vid styrelsens sammanträde.
Vad som vid dessa sammanträden förekom, har i vederbörlig ordning
tagits till protokollet. Styrelsen anser att ärendet fick en grundlig behamfling
och kan intyga, att beslutet fattades efter noggrant övervägande.

G. I sin skrift till skolöverstyrelsen den 4 april 1963 beskyller makarna L
styrelsens ordförande för att ha hotat dem med straff. Verkliga förhållandet
är, att ordföranden erhöll ett brev med de smädligaste tillmålen mot
rektor. Efter att ha talat med en jurist, vilken ansåg brevet åtalbart, valde
ordföranden att återsända det till makarna L. tillika med den upplysningen,
att han icke ville ha det i sin ägo och icke heller ville överlämna det°till
rektor, då det vore åtalbart och enligt nämnde jurist kunde medföra frihetsstraff.
Ordföranden meddelade vidare att han icke tagit någon avskrift
och hoppades därmed ha gjort makarna L. en tjänst. I stället har de nu omnämnt
händelsen i ordalag, som med avsikt är ägnade att inge läsaren den
föreställningen att ordföranden utsatt dem för otillbörlig påtryckning.

Styrelsen vill till sist framhalla att flera av ledamöterna var tveksamma
om förseelsen kunde behandlas som ett disciplinärende då det förelåg klara
bevis för att inköpet av sprit hade skett olagligt. Ett överlämnande av förseelsen
till allmänna åklagaren diskuterades, men styrelsen menade sig inte
minst för familjen L:s skull böra behandla frågan som ett vanligt disciplinärende
enligt stadga och reglemente.

Det hade förvisso varit mycket enklare och betydligt mindre besvärande
för rektor att sända över ett protokollsutdrag med besvärshänvisning än
att själv resa till hemmet och delge modern beslutet. Att det muntliga framförandet
ändock valdes hade till alla delar sin grund däri att förhållandet
mellan rektor, lärare och elever vid denna folkhögskola alltid varit präglat
av den nära personliga kontakt, vartill skolformen inbjuder, samt en vilja
att hjälpa även den elev, som råkat i svårigheter. Ett uttryck för denna
inställning är i förevarande fall rektors brev till fru L. den 20 april 1959
icke minst sista stycket.

479

I anledning av klagomålen har jag även tagit del av skolöverstyrelsens
handlingar i saken.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 4 § 3 mom. 7) folkhögskolestadgan åligger det styrelse för folkhögskola
att, om så prövas nödigt, efter förslag av rektor och sedan lärarrådets
mening inhämtats skilja elev från skolan; dock att styrelsen ma
uppdraga åt rektor att efter lärarrådets hörande tills vidare skilja elev från
skolan. Enligt 43 § må besvär över beslut av styrelsen rörande skiljande av
elev från skola anföras hos skolöverstyrelsen. Besvären skola ha inkommit
till överstyrelsen inom tre veckor från den dag, da klaganden fick del av
beslutet.

Några föreskrifter om hur disciplinärende av förevarande slag skall handläggas
ha icke meddelats. Det ligger emellertid i sakens natur att ett beslut
om elevs skiljande från folkhögskola är av så ingripande betydelse för den
enskilde, att beslutet måste grundas på erforderlig utredning. Inom svensk
förvaltning föreligger otvivelaktigt i princip skyldighet för myndigheterna
att själva verka för att utredningen blir så fullständig som med hänsyn till
ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt är erforderligt och
möjligt. Det är härvid uppenbart att kommunicering med enskild part av
förebragt utredningsmaterial i många fall ingår som ett alldeles nödvändigt
led i detta utredningsförfarande och utgör en förutsättning för att myndigheten
skall kunna fatta ett objektivt riktigt beslut. I rättspraxis har också
i vissa fall underlåtenhet att lämna vederbörande tillfälle att bemöta vad
som anförts mot honom ansetts innefatta tjänstefel. Exempelvis har underlåtenhet
av myndighet att före beslut om disciplinär åtgärd mot befattningshavare
lämna denne tillfälle att yttra sig ansetts innefatta tjänstefel
(se JO:s ämbetsberättelser 1926 s. 223 och 1928 s. 8). Jag vill vidare hänvisa
till vad jag i en framställning till Kungl. Maj:t anfört om betydelsen av att
kommuniceringsskyldigheten iakttages (se JO 1962 s. 339 o. f.).

I enlighet med vad nu anförts måste det även i ärende rörande elevs
skiljande från folkhögskola — ehuru uttrycklig föreskrift härom saknas —
anses såsom ett nödvändigt led i utredningsförfarandet, att eleven får tillfälle
att yttra sig över det material på vilket beslutet är avsett att grundas.

Av rektors till protokollet för lärarrådets sammanträde den 17 april 1959
såsom bilaga fogade skriftliga redogörelse för vad som framkommit i disciplinärendet
framgår vilken utredning som verkställts i saken. Handlingarna
i ärendet ge ett bestämt intryck av att utredningen skett med omsorg och
grundlighet.

Vad som upptagits i den skriftliga redogörelsen innefattar enligt min mening
övertygande skäl för det befogade i folkhögskolestyrelsens beslut att
skilja Erland från skolan.

480

Beträffande det sätt varpå ärendet handlagts får jag anföra följande.

Den skriftliga redogörelsen för vad som framkommit vid den av rektor
verkställda utredningen har givits formen av en sammanfattning av vad
som blivit utrett i olika avseenden. Vad var och en av de hörda berättat
framgår endast delvis av redogörelsen. I anledning härav vill jag framhålla
att den skriftliga upptagningen bort ske på det sättet, att var och en av de
hördas uppgifter upptagits för sig. Detta hade möjliggjort en kontroll av
riktigheten av den av rektorn gjorda sammanställningen av vad som blivit
utrett. I klagoärendet har emellertid icke framkommit något som ger anledning
ifrågasätta riktigheten av rektors bedömning av vad som blivit utrett.

Om pa sätt som bör ske i ärenden av detta slag — var och en av de
hördas berättelser upptagits för sig, hade möjlighet kunnat beredas Erland
och de övriga eleverna att — innan beslut meddelades — taga del av och
yttra sig över allt vad som framkommit vid utredningen. Ur rättssäkerhetssynpunkt
framstår det av förut anförda skäl som en betänklig brist att så
icke skett. Jag kan icke finna att de av styrelsen och rektorn anförda skälen
för att kommuniceringsprincipen icke iakttogs äro godtagbara. Med hänsyn
till relegeringsbeslutets ingripande betydelse för Erland borde alltså tillfälle
ha beretts honom att taga del av utredningen och yttra sig däröver, innan
definitivt beslut meddelades. Om det ur disciplinär synpunkt ansetts nödvändigt
att skyndsamt vidtaga åtgärd, hade detta lämpligen kunnat ske på
det sättet att Erland genom interimistiskt beslut avstängts från skolan i
avbidan på definitivt beslut i saken, sedan Erland haft tillfälle att taga del
av utredningen och att yttra sig häröver.

Harstades har emellertid icke upplysts något som ger anledning antaga
att utgången av disciplinärendet skulle ha blivit annorlunda, om tillfälle
beretts Erland att före ärendets avgörande taga del av utredningen och
yttra sig däröver. Av rektors redogörelse framgår för övrigt att Erland fått
del av vissa uppgifter som lämnats av övriga inblandade. Av anförda skäl
och då några bestämmelser icke meddelats om förfarandet vid handläggningen
av disciplinärenden av detta slag låter jag i nu berörda delar bero
vid mina här gjorda påpekanden.

Det kan i och för sig icke anses felaktigt att lärarrådets och styrelsens
ställningstaganden skett på grundval allenast av en muntlig redogörelse av
rektor för vad som framkommit vid utredningen. Vad i klagoärendet upplysts
ger icke något som helst stöd för antagande att föredragningen eller
den därefter avfattade skriftliga redogörelsen skulle vara felaktiga. Klagomålen
i dessa delar förtjäna därför icke avseende.

Underrättelsen om relegeringsbeslutet har samma dag beslutet meddelats
muntligen delgivits Erland. Hans moder underrättades om detsamma
påföljande dag. Besvär över beslutet har kunnat anföras även innan Erland
och klagandena fått protokollsutdrag. Vad klagandena anfört om att de
icke kunnat anföra besvär över beslutet saknar således fog. Enligt min

481

mening bör emellertid beslut av den vikt varom här är fråga skriftligen
delges vederbörande tillika med besvärshänvisning. Som föreskrifter icke
meddelats härom, kan berörda brist i handläggningen icke läggas någon till
last såsom fel.

Av utredningen framgår att klagandena — trots framställning om att
utfå alla handlingar — icke fått avskrift av den till lärarrådets protokoll
såsom bilaga fogade skriftliga redogörelsen. Eftersom denna är att anse
såsom allmän handling i tryckfrihetsförordningens mening och gällande
sekretessbestämmelser icke innefattat hinder för ett utlämnande av handlingen,
var rektor pliktig att efterkomma klagandenas begäran om avskrift
av denna och övriga handlingar i saken. Genom sin underlåtenhet att efterkomma
klagandenas begäran har rektor följaktligen åsidosatt honom åliggande
tjänsteplikt. Även folkhögskolestyrelsen som synes ha känt till framställningen
har underlåtit tillse att avskrift utlämnades. Tillfälle har emellertid
lämnats klagandena att på skolan taga del av alla handlingar. Med
hänsyn härtill och till vad rektor anfört om skälet för berörda underlåtenhet
har jag härutinnan ansett mig kunna låta bero vid en erinran om den
synnerliga vikten av att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om utlämnande
av allmän handling strikt iakttagas.

Vad klagandena hos skolöverstyrelsen anfört om att folkhögskolestyrelsens
ordförande skulle ha hotat klagandena med straff, om de till högre
myndighet överlämnade sin »anmälan om rektors urkundsförfalskning»
lämnar jag med hänsyn till vad skolstyrelsen härom anfört utan avseende.
Jag vill emellertid i anledning av vad skolstyrelsen upplyst om att en av
klagandena till ordföranden insänd skrift i välvilligt syfte återsänts till dem
endast påpeka, att skriften var, sedan den kommit ordföranden till handa,
att anse såsom en allmän handling, vars innehåll skulle ha behandlats av
skolstyrelsen, samt att det icke ingår i svenska myndigheters befogenheter
att — såsom någon gång i propagandistiskt syfte kan ske i det diplomatiska
umgänget nationer emellan — på eget initiativ utan vederbörlig behandling
återsända en framställning på grund av dess kränkande innehåll.

Vad klagandena i övrigt anfört är icke av beskaffenhet att påkalla mitt
ingripande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

10 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

482

19. Genom föreskrift i en av länsstyrelse fastställd torghandelsstadga
har handel med manufakturvaror begränsats till att avse
endast »stuvar o. dyk». Fråga huruvida begränsningen var påkallad
ur allmän ordningssynpunkt — eller väsentligen tillkommit av andra
skäl — och om sålunda länsstyrelsen bort på föreliggande utredning
fastställa föreskriften såsom lagligen grundad. Fråga
jämväl om önskvärdheten att domstol — vid överprövning i judiciell
väg av lagligheten av lokal stadga — bereder vederbörande myndigheter
tillfälle att förebringa utredning därom. Tillika spörsmål
om lämpligheten av utformningen av ovanberörda föreskrift

Genom resolution den 5 juli 1961 fastställde länsstyrelsen i Hallands län
en av stadsfullmäktige i Varberg antagen torghandelsstadga för staden.
Enligt § 1 i stadgan utgör Stora Torget allmän försäljningsplats. Stadgans
§ 2 innehåller följande:

Å Stora Torget må, utöver sådana livsmedel, som enligt den allmänna
livsmedelsstadgan och den för staden gällande livsmedelsordningen äro tilllåtna,
saluhållas lantbruks-, trädgårds- och skogsprodukter samt alster av
inhemsk husslöjd och inhemskt hantverk. Med sådana alster avses icke
fabriksmässigt tillverkade varor.

På området mellan Torggatan och Kyrkoplanen får förekomma försäljning
endast av sådana tygmanufakturvaror som stuvar o. dyl. För sådan
försäljning upplåtas där tillsvidare fasta försäljningsplatser.

I fråga om det i § 2 andra stycket omförmälda området, som enligt uppgift
utgör del av Stora Torget, innehöll tidigare gällande torghandelsstadga
föreskrift om att försäljning där fick ske av »manufakturvaror».

I skrivelse till stadsfullmäktige den 27 december 1961 framhöll stadsfiskalen
i Varberg Olof Petersson, bl. a., att det syntes kunna ifrågasättas
huruvida den i § 2 andra stycket föreskrivna begränsningen av manufakturvaruhandeln
till att avse »stuvar o. dyl.» vore betingad ur ordningshållningssynpunkt
och sålunda befogad. Samtidigt framhöll Petersson, att
uttrycket »o. dyl.» vore alltför obestämt och kunde vålla tolkningssvårigheter.
I avgivet yttrande framhöll magistraten i Varberg, att uttrycket
»sådana tygmanufakturvaror som stuvar o. dyl.» varit föremål för mycken
diskussion under arbetet med torghandelsstadgan samt att det därvid icke
ansetts möjligt att finna något uttryck som vore mera adekvat. Den 20
mars 1962 lämnade stadsfullmäktige Peterssons framställning utan avseende.

Petersson instämde därefter hemmansägaren Verner Carlsson i Torestorp
— jämte ytterligare ett antal personer — till rådhusrätten i Varberg med
yrkande om ansvar för bl. a. överträdelse av § 2 torghandelsstadgan, bestående
däri att saluhållande skett å det i paragrafens andra stycke angivna
området av andra föremål än »sådana tygmanufakturvaror som stuvar

483

o. dyl.» Saluhållande hade sålunda förekommit av t. ex. strumpor, skjortor,
byxor, nylon- och galonpersedlar in. m.

Efter huvudförhandling den 28 maj 1962 dömde rådhusrätten Carlsson
och andra tilltalade genom domar den 12 juni 1962 att för olaga torghandel
böta 10 kronor. I domskälen framhölls, att förmildrande omständigheter
måste anses föreligga med hänsyn bl. a. till att ifrågavarande bestämmelse
i torghandelsstadgan givit anledning till olika tolkningar och att någon auktoritativ
tolkning icke tidigare skett.

Tre av de dömda personerna fullföljde talan hos hovrätten för Västra
Sverige under yrkande om befrielse från ansvar.

I skrifter, som hit inkommo under juni månad 1962, påtalade Carlsson
att olaga torghandel ägde rum i stor omfattning även efter rådhusrättens
domar utan att ingripande skett mot annan än Carlsson. Sålunda uppgav
Carlsson, bl. a., att han på midsommarafton, efter löfte av en polisman,
tagit plats på torget för att sälja strumpor men blivit bortkörd. Carlsson,
som även vände sig mot att torghandelsstadgan utformats på ett oklart
sätt, ansåge sig vara utsatt för repressalier från polisens sida.

Med anledning av klagomålen inkom Petersson med upplysningar, varefter
Carlsson avgav påminnelser. Carlsson inkom sedermera med ytterligare
en skrift och Petersson med kompletterande upplysningar.

Den 14 mars 1963 meddelade hovrätten domar i de tre dit fullföljda
målen. I dessa hade som grund för ändringsyrkandena åberopats dels att
den i § 2 andra stycket föreskrivna inskränkningen i rätten till torghandel
icke tarvades för upprätthållande av allmän ordning och därför saknade
laga giltighet, dels att formuleringen av ifrågavarande föreskrift i varje fall
medgåve en tolkning, som tilläte saluförande av de varor, varom i målen
vore fråga. I sitt genmäle till hovrätten framhöll Petersson, att han vore
tveksam i fråga om torghandelsstadgans laglighet men att han ansåge bedömningen
härav icke ankomma på honom. Beträffande formuleringen av
den ifrågavarande föreskriften framhöll Petersson att uttrycket »o. dyl.»
efter ordet stuvar vore olämpligt och medförde tolkningssvårigheter. Emellertid
kunde de varor, varom i målen vore fråga, i varje fall icke hänföras
därunder. Petersson bestred ändringsyrkandena.

Före målens avgörande införskaffade hovrätten dels akten i ett av Kung],
Maj:t år 1956 avgjort besvärsärende angående viss ändring av då gällande
torghandelsstadga för Varberg (RÅ 1956 not I 88), dels länsstyrelsens akt
i 1961 års fastställelseärende. Yttrande från staden eller länsstyrelsen
rörande de överväganden, som föranlett begränsningen av manufakturvaruhandeln,
inhämtades däremot icke. I sina domar framhöll hovrätten till en
början, att den av vadekärandena bedrivna försäljningen omfattat manufakturvaror,
varmed torghandel finge anses förbjuden enligt § 2 andra stycket
i torghandelsstadgan. Diirefter anförde hovrätten:

484

Av utredningen i målet framgår emellertid att den i nämnda stadgande
gjorda inskränkningen i rätten att å allmänna försäljningsstället i staden
bedriva handel med manufakturvaror icke tillkommit av omsorg om den
allmänna ordningen på platsen. Bestämmelsen strider därför mot lag och
författning.

Att vadekärandena på sätt som skett överträtt stadgandet fann hovrätten
förty icke skola medföra ansvar. Med upphävande av rådhusrättens
domar prövade hovrätten därför lagligt ogilla åtalen. Hovrättens domar
vunno laga kraft.

Efter remiss avgav därefter länsstyrelsen yttrande rörande dels frågan
om lämpligheten av den i nu ifrågavarande föreskrift angivna bestämningen
»stuvar o. dyl.», dels frågan om lagligheten av den genom föreskriften
införda begränsningen av manufakturvaruhandeln. Länsstyrelsen anförde
härutinnan följande:

Länsstyrelsen är medveten om att rätta innebörden av uttrycket »sådana
tygmanufakturvaror som stuvar o. dyl.» kan vara tveksam. Det är emellertid
svårt att finna ett lämpligt uttryck för den s. k. »klutahandel», som av
ålder bedrivits på den ifrågavarande delen av torget i Varberg. Såsom
framgår av magistratens i Varberg yttrande i ärendet R. 1956 not. I 88 har
denna handel gammal hävd och omfattas av en mycket utbredd opinion
i staden.

Hovrätten för Västra Sverige har förklarat ifrågavarande bestämmelse
strida mot lag och författning. Riksåklagarämbetet synes vara av samma
mening. Länsstyrelsen är för sin del icke övertygad härom. Regeringsrätten
har i åtskilliga fall ansett inskränkning av torghandeln såvitt angår olika
varuslag kunna godkännas. Med beaktande av vad Regeringsrättens majoritet
yttrat i ärendet R. 1957 ref. 47, ansåg sig länsstyrelsen kunna tillmötesgå
de av representanter för Varbergs stad uttalade önskemålen om
att den gamla »klutahandeln» borde lokaliseras till särskild plats på torget.
Detta ansågs påkallat bl. a. med hänsyn till den alltmer ökade omfattning
denna handel fått, och till platsbristen för den mera »normala» torghandeln
i övrigt. Bestämmelsen har alltså tillkommit av omsorg om den allmänna
ordningen.

Vid länsstyrelsens yttrande var fogad avskrift av en av Varbergs drätselkammare
till riksåklagarämbetet ställd skrivelse, däri anfördes följande:

Sedan det kommit till Varbergs drätselkammares kännedom, att framställning
gjorts till Riksåklagarämbetet om fullföljd av mål om förseelser
mot föreskrifterna i torghandelsstadgan för Varbergs stad önskar drätselkammaren
framföra följande synpunkter.

Sedan lång tid tillbaka har å den ifrågavarande delen av torget tillåtits
försäljning av stuvbitar, i Varberg benämnda »klutar». Den s. k. »klutahandeln»
blev ett pittoreskt och ovanligt inslag i stadsbilden och lockade
såväl stadens egna invånare som många främlingar till köpenskap.

I torghandelsstadgan utformades bestämmelsen om denna försäljning
sålunda:

På området mellan Torggatan och Kyrkogårdsplanen upplåtas tillsvidare
fasta försäljningsplatser för försäljning av manufakturvaror.

485

Under årens lopp ändrade försäljningen alltmer karaktär, och andra
varor än »klutar» började säljas i allt större omfattning, bl. a. allt fler färdiga
konfektionsvaror. De kommunala myndigheterna reagerade häremot.
Man ansåg, att denna del av torget sedan gammalt varit avsedd endast
för »klutahandel» och att denna handel — men endast den — borde bibehållas
där. Genom det alltmer ökade varusortimentet fick handeln en allt
större omfattning så att området började »svämma över». De kommunala
myndigheterna funno även, att den allmänna ordningen härigenom blev
lidande. Därför önskade man bringa torghandelsstadgan till överensstämmelse
med vad som ursprungligen avsetts att säljas på området.

Ändring i enlighet härmed vidtogs därför i torghandelsstadgan, som i den
aktuella punkten fick följande utformning:

Besvär anfördes icke över stadsfullmäktiges beslut att antaga stadgan,
och denna fastställdes av länsstyrelsen.

Drätselkammaren finner utgången av målen i hovrätten vara helt otillfredsställande
ur kommunal synpunkt. Som ovan nämnts dels försäljes
andra varor än sådana, som ursprungligen avsetts, och dels blir den allmänna
ordningen enligt kammarens mening lidande genom den omfattning
försäljningen fått. Kammaren kan inte finna att hovrätten gjort någon
utredning, som i sistnämnda hänseende skulle visa något annat. Därutöver
finner drätselkammaren det emellertid också i högsta grad otillfredsställande,
att staden själv inte skall få bestämma vilka varor, som skola få
saluföras å stadens torg eller å viss del därav. Det innebär ett stort ingrepp
i den kommunala självbestämmanderätten.

Det bör också — såsom framgår av det föregående — framhållas att
»klutahandeln» är något för torget i Varberg unikt. Det kan icke anses
riktigt att den omständigheten att »klutahandel» är tillåten skall medföra
att torghandeln skall stå öppen också för andra varusortiment, som icke äro
lämpliga för torghandel och ingen annanstans försäljas på salutorg.

Med anledning av vad sålunda anförts vill drätselkammaren mycket
starkt framhålla önskvärdheten av att alla till buds stående möjligheter
tillvaratagas för att åstadkomma ändring av domarna.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vad först angår de av Carlsson anförda klagomålen mot polisen i Varberg
finner jag, med hänsyn till vad stadsfiskalen upplyst, vad härutinnan förekommit
icke vara av beskaffenhet att föranleda någon min vidare åtgärd.

Beträffande härefter frågan om lagligheten av föreskriften i § 2 andra
stycket torghandelsstadgan för Varberg får jag anföra följande.

Handeln å torg, som upplåtits till allmän försäljningsplats, kan med
stöd av allmänna ordningsstadgan underkastas ytterligare reglering i lokal
stadga. Sådan stadga antages av kommunens fullmäktige, och beslutet
därom skall för fastställelse underställas länsstyrelsens prövning. Lokala
föreskrifter, varom här är fråga, skola enligt 7 § allmänna ordningsstadgan
ha avseende å den allmänna ordningen. De skola vidare vara erforderliga
och få ej angå förhållanden, om vilka annorledes iir bestämt. Vid mcdde -

486

lande av sådan föreskrift skall enligt samma författningsrum tillses, att
därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad
inskränkning i den enskildes frihet.

I enlighet med dessa bestämmelser får sålunda torghandeln underkastas
lokal reglering allenast i den mån så är erforderligt för upprätthållande av
den allmänna ordningen. Även om sistnämnda begrepp kan givas en mer
eller mindre vidsträckt innebörd, har emellertid därigenom skapats en given
ram för de intressen, som få tillgodoses för regleringen av handeln. Inom
denna ram är det naturligtvis i och för sig möjligt att genomföra en reglering,
som innebär viss begränsning av de varusortiment som få saluhållas
på torget. En sådan begränsning kan också framstå som önskvärd av
andra skäl, t. ex. för att skydda viss annan handel eller eljest ur konkurrensbegränsande
synpunkt. Det är emellertid uppenbart, att ett intresse
som det sistnämnda icke faller inom ramen för den allmänna ordningen.
En begränsning av varusortimenten, som betingas av konkurrensmässiga
hänsyn, kan följaktligen icke anses lagligen grundad.

Som förut framhållits får en inskränkande reglering icke genomföras med
mindre den — inom ramen för den allmänna ordningen — prövas vara av
behovet påkallad. Det är sålunda av vikt — något som också understrukits
i lagmotiven och i föreliggande kommentar till allmänna ordningsstadgan
(s. 55 o. f.) — att en noggrann prövning sker av föreskriftens behövlighet.
Andra föreskrifter än sådana, som uppbäras av ett verkligt behov, skola
självfallet icke utfärdas. Det finns anledning att särskilt framhålla detta,
eftersom man inom ordningsområdet kan tänka sig en mångfald inskränkande
regleringar, som formellt och kanske i viss mån också faktiskt kan
sägas tjäna ordningsintressen, utan att likväl något egentligt behov därav
föreligger. Det framstår därför som angeläget, att myndigheterna vid antagande
och fastställande av lokala stadgar verkligen ingå på en kritisk prövning
av nödvändigheten av föreslagna inskränkningar och därvid, för den
händelse tvekan yppas, låter förebringa den ytterligare utredning, som
erfordras för ett genomtänkt ställningstagande. Icke minst gäller detta om,
såsom t. ex. i fråga om begränsning av varusortimenten vid torghandel, ej
blott ordningssynpunkter utan också andra synpunkter åberopas för
genomförande av viss reglering. I sådana fall är det givetvis av särskild
vikt att man låter utreda och på ett objektivt riktigt sätt söker värdera
styrkan av de ordningsskäl, som tala för genomförandet av regleringen.
Nödvändigheten av att beslutade inskränkningar i torghandeln sålunda
grunda sig på påtagliga och i det särskilda fallet klart dokumenterade ordningsskäl
har också understrukits i en rad avgöranden i rättspraxis (se t. ex.
från senare tid RÅ 1956 not I 88, 1957 ref. 28, 1957 ref. 47, 1960 not I 29,
1961 not I 181).

Genom den nu aktuella föreskriften i torghandelsstadgan i Varberg har
företagits viss reglering av manufakturvaruhandeln å ett avgränsat område

487

av torget. Enligt berörda föreskrift får sålunda försäljning där förekomma
endast av »sådana tygmanufakturvaror som stuvar o. dyl.». Föreskrifterna
innefattar tydligen en begränsning i förhållande till vad som gällde enligt
tidigare torghandelsstadga, däri försäljning på detta område medgavs i
fråga om »manufakturvaror».

Av handlingarna i det förut omnämnda, av Kungl. Maj:t ar 1956 avgjorda
besvärsärendet (RÅ 1956 not I 88) framgår, att stadsfullmäktige
år 1951 fattade beslut om viss ändring av nyssnämnda äldre föreskrift
rörande manufakturvaruhandeln å torget. Beslutet innebar, att berörda
handel skulle, efter viss övergångstid, helt avvecklas. Skälen till beslutet
framgå icke av handlingarna i vidare mån än att magistraten i Varberg i
yttrande till länsstyrelsen framhöll, att önskemålet om denna avveckling
»torde grunda sig dels på viss hänsyn till stadens fasta manufakturhandlare
och dels på det förhållandet att torghandeln med manufakturvaror blivit
allt för omfattande och blivit förknippad med vissa olägenheter». Magistraten
hävdade för sin del att en avveckling av ifrågavarande handel icke
vore motiverad ur konkurrenssynpunkter, men att handeln ur sådana synpunkter
borde begränsas till att avse stuvar. Länsstyrelsen fastställde
emellertid den av stadsfullmäktige beslutade ändringen utan att, såvitt
handlingarna utvisa, någon utredning verkställdes rörande de olägenheter
som ur allmän ordningssynpunkt till äventyrs vore förenade med ifrågavarande
handel. I sitt beslut fann Kungl. Maj:t att det hinder mot saluhållande
av manufakturvaror, som beslutet avsåge, innebar en inskränkning
i rätten till torghandel som, såvitt i målet visats, icke erfordrades för upprätthållande
av allmän ordning och därför måste anses stridande mot lag
och författning.

Rörande de överväganden, som sedermera föranledde stadsfullmäktige
att besluta om den år 1961 fastställda begränsningen av manufakturvaruhandeln,
saknas upplysningar i länsstyrelsens akt i ärendet. Huruvida denna
begränsning ansetts erforderlig ur allmän ordningssynpunkt eller tillkommit
väsentligen av andra skäl framgår följaktligen icke av handlingarna
i fastställelseärendet.

Då talan fullföljdes i hovrätten mot förut angivna domar, anfördes i
första hand som grund för ändringsyrkandena att inskränkningen av manufakturvaruhandeln
å torget icke kunde anses erforderlig för upprätthållande
av allmän ordning. Åklagaren bestred visserligen ändringsyrkandena
men uttalade tvivel om lagligheten av föreskriften och förebragte icke
någon utredning för att gendriva den framförda invändningen.

Vid tidpunkten för hovrättens ställningstagande förelåg följaktligen icke
någon utredning i målen, som visade att den år 1961 fastställda föreskriften
om begränsning av manufakturvaruhandeln å torget var påkallad för upprätthållande
av allmän ordning. Utredningen i målet, särskilt vad som förekommit
i 1956 års besvärsärende, syntes i stället närmast tyda på att be -

488

gränsningen huvudsakligen tillkommit för att främja den fasta manufakturvaruhandeln
i staden och sålunda betingats av ovidkommande hänsyn.

Efter hovrättsdomarna ha emellertid såväl drätselkammaren i Varberg
som länsstyrelsen gjort gällande, att den beslutade begränsningen av manufakturvaruhandeln
— i motsats till vad hovrätten funnit — förestavats av
omsorg om den allmänna ordningen på torget. På grundval av de kortfattade
uppgifter, som härom lämnats, är det dock icke möjligt att taga ställning
till det befogade i vad sålunda hävdats. Frågan huruvida begränsningen
av sagda handel verkligen kan anses erforderlig ur allmänna ordningssynpunkter
och sålunda är lagligen grundad kräver följaktligen enligt
min mening ytterligare utredning för att kunna slutligt bedömas.

Med hänsyn härtill och till det läge, som uppkommit efter hovrättsdomarna,
framstår det som angeläget att länsstyrelsen — därest man från
stadens sida alltjämt anser skäl föreligga för bibehållande av föreskriften —
snarast möjligt låter förebringa närmare utredning rörande föreskriftens
behövlighet ur allmänna ordningssynpunkter samt omprövar lagligheten
av föreskriften. Skulle länsstyrelsen därvid finna, att den beslutade begränsningen
av manufakturvaruhandeln ej är tillräckligt motiverad av ordningsskäl,
torde det ankomma på länsstyrelsen att jämlikt 23 § tredje stycket
allmänna ordningsstadgan förordna om ändring av föreskriften. Om länsstyrelsen
däremot icke skulle finna skäl att föranstalta om ändring, lärer
hinder icke föreligga för vederbörande myndigheter att — trots hovrättsdomarna
— vidtaga åtgärder för föreskriftens iakttagande. Skulle invändning
mot föreskriftens laglighet ånyo framställas i anledning av åtal för
överträdelse av föreskriften, bör självfallet den till grund för omprövningsbeslutet
liggande utredningen förebringas i målet.

Vad i detta ärende förekommit rörande frågan om lagligheten av berörda
lokala föreskrift ger mig anledning understryka vad jag vid en mångfald olika
tillfällen — såväl före som efter tillkomsten av allmänna ordningsstadgan —
framhållit rörande angelägenheten av att länsstyrelserna med tillbörlig noggrannhet
pröva behövligheten av lokalt antagna föreskrifter, så att icke
mer eller mindre långtgående regleringar genomföras, vilka äro sakligt
opåkallade eller i varje fall — vid avvägning mot andra intressen — icke
tillräckligt motiverade. Om denna prövning, som i många fall helt visst kan
vara förenad med betydande svårigheter, sker på grundval av otillräcklig
utredning eller utan erforderlig restriktivitet, uppkommer — bortsett från
andra väsentliga olägenheter — risk för att de lokala bestämmelserna,
kanske långt i efterhand, komma att underkännas i judiciell väg. Jag vill
i detta sammanhang emellertid framhålla, att det enligt min mening är
önskvärt att överprövning av lagligheten av fastställt ordningsstadgande i
första hand sker i administrativ ordning och sålunda efter besvär till Kung].
Maj:t, som däröver regelmässigt inhämtar regeringsrättens yttrande. Sådan
överprövning torde kunna komma till stånd i samband med besvär ej blott

489

över själva fastställelsebeslutet utan också över länsstyrelsens ställningstagande
till begäran om omprövning av en redan fastställd stadga. För den
händelse fråga om lagligheten av viss föreskrift likväl uppkommer i judiciellt
mål, synes önskvärt att domstolen — därest utredningen befinnes
bristfällig — icke avgör målet med mindre tillfälle i lämplig ordning beretts
vederbörande kommun eller länsstyrelse att förebringa utredning i saken.

Jag övergår härefter till den i ärendet berörda frågan huruvida — med
utgångspunkt från att en begränsning av manufakturvaruhandeln på
torget är sakligt motiverad — begränsningen erhållit en tekniskt godtagbar
utformning. Frågan gäller med andra ord lämpligheten av att i fråga om
bestämningen av tillåtna tygmanufakturvaror använda formuleringen
»stuvar o. dyl.». Såsom bl. a. stadsfiskalen påpekat synes cn sådan formulering
väl obestämd och ägnad att, såsom också skett, ge utrymme för ganska
vitt skiftande tolkningar. Länsstyrelsen synes för övrigt själv anse formuleringen
mindre lämplig. Det är självfallet av vikt att straffsanktionerade
bestämmelser utformas med nödig fasthet, så att icke osäkerhet uppstår
rörande deras innebörd och räckvidd. Detta är ett intresse icke minst ur
synpunkten av att de intentioner, som uppbära stadgandet, också skola
kunna i tillämpningen förverkligas på avsett sätt och med tillbörlig konsekvens.
Det synes därför önskvärt om länsstyrelsen, därest en begränsning
av ifrågavarande handel alltjämt befinnes påkallad, ville i samband
därmed ompröva jämväl nu berörda fråga om föreskriftens utformning.

Slutligen har stadsfiskalen framhållit, att torghandelsstadgan även syntes
innehålla vissa andra oklarheter eller inadvertenser. Jag tar för givet att
också dessa synpunkter — på vilka jag anser mig sakna anledning att här
ingå — komma att vid en omprövning av stadgan skänkas tillbörlig uppmärksamhet.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

20. I lokal ordningsstadga för stad har tillståndstvång för sprängning,
skottlossning o. d. utsträckts till att omfatta vidsträckta områden
av landsbygdskaraktär med allenast smärre tättbebyggda
delar. Tillståndsregleringen har ansetts opåkallad och innefatta
onödigt tvång på allmänheten. Fråga om metoderna för genomförande
av gränsdragning vid regleringar i dylika fall

Enligt 6 § första stycket allmänna ordningsstadgan må inom stadsplanelagt
område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äga tillämpning, sprängning, fyrverkeri och skjutning med
eldvapen cj äga rum utan tillstånd av poliskammaren, diir sådan finnes,
och eljest av polischefen i orten.

16* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdag

490

I andra stycket samma paragraf stadgas, att den som ej fyllt sexton år
ej heller må inom område, som nyss nämnts, utan sådant tillstånd för
skjutning utomhus begagna luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,
med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas.

Enligt 7 § må de ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen,
som för kommun eller del därav finnas erforderliga och ej angå
förhållanden, om vilka annorledes är bestämt, meddelas i lokal ordningsstadga.
Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom icke
lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning
i den enskildes frihet.

Lokal ordningsstadga skall enligt 23 § antagas av kommunens fullmäktige.
Beslut om antagande av sådan stadga skall underställas länsstyrelsens
prövning.

Den 21 april 1959 beslöto stadsfullmäktige i Mariestad att antaga ett av
drätselkammaren avgivet förslag till lokal ordningsstadga för staden. I
stadgans 10 § föreskrevs, att bestämmelserna i 6 § första och andra styckena
allmänna ordningsstadgan skulle gälla »inom hela stadsområdet med
undantag för skjutbanan».

Beslutet underställdes länsstyrelsen i Skaraborgs län. Sedan landsfogden
i länet förklarat sig icke ha något att erinra mot fastställelse samt länsstyrelsen
inhämtat att besvär över fullmäktiges beslut icke anförts, prövade
länsstyrelsen genom resolution den 19 maj 1959, med stöd av 23 §
allmänna ordningsstadgan, skäligt fastställa den av fullmäktige antagna
lokala ordningsstadgan.

I skrivelse till länsstyrelsen den 5 juni 1961 anhöllo ordföranden och åtta
medlemmar i en jakt vårdsförening i stadsdelen Leksberg — en socken som
inkorporerats med Mariestad — att beslutet om särskilt tillstånd att lossa
skott inom Leksberg måtte upphävas. Som motivering anfördes, att jakt
icke ägde rum inom tätbebyggelse och att varje jägare erhållit polisens
tillstånd att inneha vapen. Någon motsvarighet till det påtalade kravet om
särskilt tillstånd för skottlossning syntes — framhölls i skrivelsen — icke
föreligga i fråga om andra socknar som inkorporerats med städerna inom
länet.

Sedan skrivelsen remitterats till stadsfullmäktige för yttrande, avstyrkte
fullmäktige den 12 december 1961 bifall till framställningen. I ärendet
hade yttrande avgivits av drätselkammaren, som likaledes avstyrkte bifall.
Som motivering anförde drätselkammaren att — även om inom stadsområdet
funnes områden som icke kunde anses vara »tättbebyggda» — övervägande
skäl, med hänsyn bl. a. till gränsdragningssvårigheter, torde tala
för att ändring i gällande bestämmelser ej gjordes.

Ärendet avskrevs den 7 mars 1962 av länsstyrelsen, sedan sökandena,
under hänvisning till att saken överlämnats till JO för prövning, förklarat
sig icke ämna fullfölja ärendet hos länsstyrelsen.

491

I en hit överlämnad insändare i Mariestads-Tidningen för den 3 januari
1962 behandlades ifrågavarande föreskrift i lokala ordningsstadgan för
Mariestad. Därvid gjordes gällande, att den till hela stadens område utsträckta
regleringen i fråga om skottlossning o. d. måste, i vad den avsåge
de glesbebyggda områdena av staden, anses innefatta ett onödigt tvång på
allmänheten och en obefogad inskränkning i den enskildes frihet. För den
som vore jägare — framhölls det — borde det vara tillräckligt att ansöka
om tillstånd att inneha vapen och att lösa jaktkort o. d. Och det vore
orimligt att en lantbrukare skulle behöva söka särskilt tillstånd för att
t. ex. avliva ett svin med slaktmask eller att spränga bort en sten från
ägorna.

I en därefter hit inkommen skrift anförde en av medlemmarna i ovannämnda
jaktvårdsförening klagomål i samma sak. I skriften framhölls bl. a.
att Mariestads stadsområde till stor del bestode av ren landsbygd med,
efter sydsvenska förhållanden, glest befolkade områden. Klaganden ansåg
att ett misstag, för att ej säga lagbrott, förekommit vid antagandet av den
lokala ordningsstadgan samt anhöll om vidtagande av lämpliga åtgärder
för att avskaffa missförhållandet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll jag hos länsstyrelsen
om yttrande rörande de överväganden, som föranlett länsstyrelsen att meddela
fastställelse av den påtalade bestämmelsen i lokala ordningsstadgan
för Mariestad. Länsstyrelsen inkom därefter med yttrande, vid vilket fogats
yttrande av kommunalborgmästaren C. E. Carlsson. Denne hade bifogat
vissa kartblad över Mariestad, å vilka genom stadsingenjörskontorets försorg
utmärkts bl. a. dels områden med fastställd stadsplan respektive byggnadsplan,
dels områden för vilka förslag till stadsplan upprättats, dels områden
i övrigt med tätbebyggelse.

I sitt yttrande framhöll kommunalborgmästaren, under hänvisning bl. a.
till vad från stadens sida tidigare anförts i saken, att den påtalade bestämmelsen
enligt hans mening icke vore obefogad. Bestämmelsen kunde ej heller
anses betungande, då en framställning till polischefen behandlades omgående
och ett meddelat tillstånd gällde tills vidare.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande:

Staden Mariestad har ca 12 300 invånare och omfattar 4 105 hektar land,
varav minst en fjärdedel enligt uppgift av stadsingenjören beräknas utgöra
planlagt område eller vara under planläggning. Därvid har även medräknats
ett inom staden beläget byggnadsplaneområde. Staden befinner sig
sedan några år tillbaka i stark utveckling och till följd därav utvidgas
undan för undan det stadsplanelagda området. Landsbygdsdelen av staden
— I,eksbergs församling — består av jordbruks- och skogsbygd med såväl
tät- som glesbebyggelse därinom. Särskilt de västra delarna av församlingen
mot Vänern äro livligt frekventerade såsom fritidsområden, med sommar-
och sportstugebebyggelse, som sträcker sig mot Björsät ers viken. Liknande
bebyggelse förefinnes norr om Mariestad fram till gränsen mot Ilass -

492

lerörs kommun. Trafiken på de vägar, som föra till dessa områden är särskilt
sommartid stark. Även de östra delarna av församlingen är en blandning
av jordbruksbygd med inslag av tät- och glesbebyggelse och genomlöpes
av järnvägen Mariestad—Forshem samt riksväg 6 Stockholm—Göteborg
och länsväg nr 192 från Mariestad mot Skövde. Plan-, bebyggelseoch
kommunikationsförhållandena inom staden ha åskådliggjorts å fem
blad av den ekonomiska kartan, som bilagts kommunalborgmästarens yttrande.

Vid tillkomsten av allmänna ordningsstadgan gjorde sig olika meningar
gällande i fråga om avgränsning av tillämpningsområdet för bestämmelserna
i stadgans sjätte paragraf om bl. a. skjutning. Departementschefen
ansåg, att gränsen borde dras upp på ett mera bestämt sätt än genom
att — såsom de sakkunniga gjort — använda uttrycket »tättbebyggt område»
och förordade, att tillämpningsområdet fastställdes till stadsplanelagt
område. Första lagutskottet ansåg det tveksamt, huruvida man genom
anknytningen till stadsplaneläggningen komme att utsträcka förbudet mot
skjutning m. m. tillräckligt långt och såg för sin del gärna, att detsamma
upprätthölles över ett något vidare område. »Då utskottet icke kunnat
finna någon möjlig anknytning för en regel med sådant innehåll, kan emellertid
utskottet trots det anförda icke förorda någon jämkning av propositionens
förslag, men det bör vid antagande av lokala ordningsstadgor
beaktas, att ifrågavarande förbud får ett så vidsträckt tillämpningsområde
som de lokala förhållandena för olika fall kan göra lämpligt.»

Med hänsyn till den fara, som är förenad med skjutning och liknande
åtgärder, har länsstyrelsen ansett att de förhållanden, som enligt vad ovan
skildrats, förefinnas inom Mariestads stad motivera det av stadsfullmäktige
enhälligt fattade och av länsstyrelsen sedermera fastställda beslutet.

Antalet av polischefen i Mariestad meddelade tillstånd till sprängning,
fyrverkeri och skjutning med eldvapen uppgick enligt vad länsstyrelsen
inhämtat till 11 under år 1959, 17 under år 1960 och 13 under år 1961.

Klaganden inkom därefter med en påminnelseskrift.

I syfte att erhålla närmare uppgifter rörande areal och belägenhet beträffande
områden med tätbebyggelse respektive områden av egentlig landsbygdskaraktär
inom Mariestad uppdrog jag åt en ingenjör vid lantmäteri -styrelsen att på grundval av i ärendet förebragt kartmaterial verkställa
beräkningar i angivna hänseenden. Dessa beräkningar sammanfattades i en
så lydande promemoria:

P. M. ang. Mariestads område enligt de i ärendet nr 16/1962 ingivna
kartbladen med därå gjorda anteckningar.

1) Planlagd mark och mark under planläggning utgör 750 ha.

2) Bebyggelseområden, dvs. övriga områden med tätbebyggelse, omfattar
ca 160 ha.

3) Stadsägofigurens längsta mått i öst—västlig ledd är ca 9 km, i nord—
sydlig ca 10 km.

Ägofiguren kan beskrivas som en oregelbunden femhörning med sidorna
i syd 3 km, i väst 5 km, i nord—väst 9 km, i nord—öst 4 km och i syd—öst
8 km. Därtill kommer två utanför och öster om nämnda ägofigur belägna
mindre områden om tillhopa ca 76 ha. Stadens totala areal utgör enligt
handlingarna 4 105 ha.

493

4) Planområde, som omfattar 750 ha, är beläget i norra och nordöstra
delen av ägofiguren.

Bebyggelseområdena, ca 160 ha, äro belägna i huvudsak norr, öster och
söder om planområdet inom ett avstånd av ca 1,5 km från planområdesgränsen
med undantag av områdena Karleby och Oxhagen i Leksbergs församling.

5) Den egentliga landsbygden är lokaliserad till följande områden:

a) Nord—väst om en SV—NO linje över Marieholm fram till Mariestadsfjorden,
ca 250 ha.

b) Väster om en N—S linje över Lockerud. Avståndet till ägofigursgränsen
i väster är ca 3 km. Areal ca 450 ha.

c) Söder om en O—V linje över Hindsberg. Storleken av detta rektangulärliknande
område är i N—S ledd ca 4 km och i O—V ledd ca 3,5 km
eller ca 1 400 ha. I detta område inneslutas de ovan angivna bebyggelseområdena
Karleby och Oxhagen om ca 10 respektive ca 2 ha.

d) Öster om stadskärnan ett område om ca 1,5 X 1,5 km eller 225 ha,
som i norr begränsas av en O—V linje över Krontorp och i söder av en
O—V linje över Sundtorp.

e) De två friliggande, öster om stadsgränsen belägna områdena om tillhopa
ca 76 ha, vilka omslutas av Ullervads socken.

Till en början får jag rörande tillkomsten av bestämmelserna i 6 § allmänna
ordningstadgan anföra följande.

I 1944 års förslag till allmän ordningsstadga — ett förslag som under
skilda avdelningar innehöll bestämmelser dels för »tättbebyggda områden»,
dels för »den egentliga landsbygden» — upptogos föreskrifter om tillståndstvång
för sprängning, fyrverkeri och skottlossning under den förra avdelningen.
Bestämmelserna rörande tättbebyggda områden skulle enligt förslaget
äga tillämpning bl. a. »inom stad och köping med undantag av sådan
glesare befolkad del därav av väsentligen landsbygds karaktär», som länsstyrelsen
förklarat skola undantagas från dylik tillämpning. Av motiveringen
till förslaget framgår, att sådana undantag borde ifrågakomma beträffande
»större sammanhängande områden av landsbygds karaktär, men
däremot icke beträffande mindre dylika områden, som ligga insprängda
mellan områden med tätare bebyggelse» (SOU 1944: 48 s. 135).

I 1954 års sakkunnigförslag förordades en annan ordning i fråga om bestämmelsernas
lokala begränsning. Med hänsyn till den rådande samhällsstrukturen
— innebärande tätbebyggelsens utbredning på landet samt städernas
omfattande av stora områden av ren landsbygdskaraktär — ansågs
lämpligare att i förekommande fall ange den lokala begränsningen i de
särskilda bestämmelserna. Sålunda skulle enligt förslaget vissa föreskrifter,
bl. a. föreskriften om tillståndstvång beträffande sprängning, fyrverkeri och
skottlossning, gälla inom »tättbebyggt område» (SOU 1954: 37 s. 52).

Vid remissbehandlingen riktades kritik mot sistnämnda bestämning såsom
varande alltför vag och oklar. I propositionen framhöll departements -

494

chefen, att han i och för sig fann lämpligt att låta ifrågavarande föreskrifter
avse allt tättbebyggt område. Avgränsningen borde emellertid enligt
departementschefen ske på ett mera bestämt sätt än genom begagnande
av uttrycket »tättbebyggt område». I stället föreslogs i propositionen att
tillämpningsområdet, på sätt gällde även för vissa andra bestämmelser,
fastställdes till stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning. Om kommunerna
sedan ville gå än längre och göra bestämmelserna tillämpliga även
utanför det stadsplanelagda området, vore detta en fråga — framhöll
departementschefen — som finge behandlas på samma sätt som andra
lokala ordningsföreskrifter (prop. nr 143/1956, s. 103 o. f.).

I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförde första lagutskottet
i denna del följande (utlåt, nr 37/1956 s. 45):

En ny ordningsstadga torde liksom den nu gällande böra upptaga bestämmelse
om förbud mot skjutning och vissa därmed jämförliga åtgärder
i stad. Ett sådant förbud bör emellertid, liksom i 1868 års ordningsstadga,
begränsas att gälla endast de tätare befolkade delarna av ett samhälle. Såsom
framgår av motiven till det nu framlagda förslaget är det förenat med
vissa svårigheter att på ett naturligt sätt genomföra en sådan avgränsning
av förbudsregeln. Utredningens anknytning av förbudet till »tättbebyggt
område» blev starkt kritiserad vid remissbehandlingen och i propositionen
har i stället föreslagits, att förbudet skall gälla »inom stadsplanelagt område
i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äga tillämpning». Såsom departementschefen framhåller vinnes
härmed överensstämmelse med de föreslagna reglerna angående nyttjande
av allmän plats och angående renhållning, vilket i och för sig ter sig som
en lagteknisk förtjänst. Det kan emellertid synas tveksamt, huruvida man
genom anknytningen till stadsplaneläggningen kommer att utsträcka förbudet
tillräckligt långt. Utskottet såge för sin del gärna, att förbudet mot
lossande av skott etc. upprätthölles över ett något vidare område. Då utskottet
icke kunnat finna någon möjlig anknytning för en regel med sådant
innehåll, kan emellertid utskottet trots det anförda icke förorda någon
jämkning av propositionens förslag, men det bör vid antagande av lokala
ordningsstadgor beaktas, att ifrågavarande förbud får ett så vidsträckt tillämpningsområde
som de lokala förhållandena för olika fall kan göra lämpligt.

Av vad sålunda förekommit framgår, att någon meningsskiljaktighet under
lagstiftningsarbetet icke rått därom, att generella bestämmelser om tillståndstvång
för sprängning o. d. borde — vilket för övrigt ligger i sakens
natur — begränsas till att avse områden där tätbebyggelse förekommer.
Hur detta avgränsningsspörsmål lagtekniskt borde lösas har däremot varit
föremål för olika meningar. Det bör emellertid understrykas att den lösning,
för vilken man slutligen stannade — innebärande möjlighet att genom
lokala föreskrifter reglera frågan utanför stadsplanelagda områden —
icke har vidsträcktare syftning än vad nyss sagts. På sätt särskilt underströks
i 1944 års förslag bör följaktligen regleringen icke utsträckas till

495

områden, som väsentligen äro av landsbygdskaraktär, låt vara att gränsdragningen
härvidlag måste bli i viss mån schematisk.

Vad härefter angår bebyggelseförhållandena inom Mariestads område —
som har en areal av 4 105 hektar — framgår av handlingarna följande. Den
mark, som är planlagd eller som befinner sig under planläggning, består av
ett sammanhängande område i norr och nordväst om 750 hektar. Detta
område, där sålunda tätbebyggelse redan föreligger eller kan väntas inom
kort föreligga, motsvarar alltså ca 18 % av hela stadsområdet. Utanför
detta s. k. planområde finns ett 20-tal smärre områden med tätbebyggelse.
Dessa områden, som till helt övervägande antal ligga utspridda inom relativt
kort avstånd — någon kilometer — från planområdesgränsen, ha en
sammanlagd areal av ca 100 hektar, motsvarande sålunda ca 4 % av stadens
område. Sammanlagt representerar alltså den mark, som i ärendet
betecknats som planområde och bebyggelseområden, ca 22 % av stadens
totala areal.

Vidare framgår, att marken utanför planområdet innefattar fyra större,
sammanhängande områden av egentlig landsbygdskaraktär. Av dessa är
ett område om 225 hektar beläget öster om planområdet, två områden om
250 respektive 450 hektar väster eller nordväst därom samt ett område om
1 400 hektar söder om planområdet. Därutöver finnas två områden av
landsbygdskaraktär om tillhopa ca 76 hektar, vilka utgöra enklaver inom
en angränsande landskommun. Ovan angivna landsbygdsområden utgöra
följaktligen ca 58 % av hela stadsområdet.

Beslutet att låta den nu aktuella förbudsregleringen omfatta jämväl
ifrågavarande landsbygdsområden synes väsentligen grunda sig på att
gränsdragningssvårigheter med hänsyn till förefintlig tätbebyggelse ansetts
föreligga. Därjämte har länsstyrelsen åberopat, att särskilt de västerut belägna
delarna utgjorde livligt frekventerade fritidsområden med viss sportstugebebyggelse.

Som förut, framhållits måste gränsdragningen i fall, varom här är fråga,
ofta bli i viss mån schematisk. Av praktiska skäl kan det därvid bli nödvändigt
att låta den lokala regleringen omfatta rena landsbygdsdelar, i
den mån dessa ligga insprängda bland tätare bebyggda områden. Å andra
sidan är givetvis av vikt, att förenklingen icke drives för långt, så att t. ex.
enbart förekomsten av några få smärre tätområden inom en i övrigt väl
avgränsbar landsbygdsdel får tjäna som skäl för att låta hela denna del
omfattas av regleringen. En rimlig avvägning måste självfallet ske mellan
de praktiska fördelarna av en förenklad gränsdragning och de olägenheter,
som därav kunna följa genom att regleringen får en vidsträcktare tillämpning
än som i och för sig är behövlig.

T praxis torde man i dessa fall genomföra gränsdragningen efter i huvudsak
två skilda metoder. Antingen angives i beslutet — och detta är den
metod som anvisas i normalförslaget till lokal ordningsstadga — att regle -

496

ringen skall, utanför det stadsplanelagda området, gälla jämväl inom områden
med byggnadsplan, avstyckningsplan osv. samt eventuellt också
inom vissa särskilda områden med tätbebyggelse. Dessa områden angivas
härvid i allmänhet genom namnbeteckning. Eller också tillämpas den metoden
att beslutet i princip omfattar hela stadsområdet, men att därifrån
undantagas vissa särskilt angivna, till gränserna mer eller mindre noggrant
preciserade områden. I vissa fall har en kombination av metoderna
kommit till användning.

Om man mot bakgrund av det nu anförda betraktar förhållandena inom
Mariestad, framstår till en början som anmärkningsvärt att regleringen —
som även i händelse av en mycket liberal tillståndsgivning innefattar ett
administrativt tvång på allmänheten — äger tillämpning på de två till
staden hörande områden, som utgöra enklaver inom en angränsande landskommun.
Inom dessa områden föreligger uppenbarligen icke något som
helst behov av den ifrågavarande regleringen. Icke heller kunna några
gränsdragningssvårigheter åberopas som skäl för att låta regleringen omfatta
jämväl dessa enklaver.

Beträffande regleringens utsträckning i övrigt kan jag begränsa mig till
det i ärendet särskilt omnämnda Leksbergsområdet, dvs. de inkorporerade
delarna av staden, som huvudsakligen äro belägna väster och söder om
planområdet. Enligt vad som framgår av den inom lantmäteristyrelsen
upprättade promemorian innefatta de västra delarna två landsbygdsområden
om 250 respektive 450 hektar, varjämte i söder finnes ett sådant
område om 1 400 hektar.

Sistnämnda landsbygdsdel, som är belägen söder om en östvästlig linje
över orten Hindsberg och som i övrigt är omgiven av landskommuner,
utgör ett rektangulärliknande område med en ytvidd som överstiger Vs av
stadens totala areal. Inom detta stora landsbygdsområde är, såvitt handlingarna
utvisa, behovet av en förbudsreglering begränsat till två små bebyggelseområden
om tillhopa 12 hektar. Detta behov torde utan olägenhet
kunna tillgodoses genom att regleringen uttryckligen anges skola äga
tillämpning på dessa områden. Med hänsyn härtill och till de arealer, varom
här är fråga — bebyggelseområdena motsvara mindre än 1 % av denna
i övrigt väl avgränsade landsbygdsdel — framstår det för mig som uppenbart
opåkallat att låta regleringen omfatta hela området. En sådan utsträckning
av regleringen synes också stå i klar strid mot de tankegångar,
som ligga bakom hithörande bestämmelser.

Vad härefter angår de västra delarna av Leksbergsområdet är det möjligt
— med hänsyn till vad länsstyrelsen uppgivit rörande dessa områden
— att vissa gränsdragningssvårigheter föreligga. Huruvida dessa äro av
den art att regleringen av praktiska skäl bör utsträckas till att omfatta båda
de i promemorian angivna landsbygdsområdena om 250 respektive 450
hektar — eller till delar därav — kan emellertid icke bedömas på grundval

497

av föreliggande upplysningar. Att härutinnan förebringa närmare utredning
anser jag icke erforderligt för min prövning av förevarande ärende.

Av vad jag nu anfört framgår, att beslutet i fråga om förbudsregleringens
tillämpning i Mariestad erhållit en enligt min mening alltför vidsträckt
lokal utsträckning. Som särskilt påtagligt framstår detta i fråga om de båda
ovan omnämnda enklaverna och det stora landsbygdsområdet i söder. Av
tidigare angivna skäl kan jag icke finna annat än att beslutet beträffande
i varje fall dessa områden måste anses opåkallat och således sakna laga
stöd.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den befogenhet att utfärda
straffsanktionerade ordningsstadganden, som tilllagts kommunala fullmäktigeförsamlingar,
spänner över ett mycket vidsträckt område som i och för
sig lämnar utrymme för detaljreglering av en mångfald frågor av ordningsnatur.
Det är helt naturligt att man inom denna vida ram kan från
lokalt håll framföra förslag om regleringar, vilkas behövlighet eller konsekvenser
måhända ej alltid bli föremål för närmare överväganden och diskussioner.
Det är därför av största vikt att länsstyrelserna vid sin prövning
av lokala ordningsstadgor tillse, att ortsmyndigheterna icke — på sätt i
stor utsträckning skedde före allmänna ordningsstadgans tillkomst — begagna
sin lokala förordningsmakt till att utfärda långtgående, sakligt opåkallade
eller mindre väl motiverade regleringar, som antingen icke efterlevas
eller ens kunna i praktiken upprätthållas och som för övrigt — om
frågan skulle hänskjutas för bedömning i sådan ordning — torde komma
att underkännas av domstol eller Kungl. Maj:t. Det är framför allt ur
denna vidare principiella synpunkt som jag ansett mig böra så relativt utförligt
som här skett ingå på en granskning av den i detta ärende aktuella
regleringsfrågan.

Vad i ärendet förekommit synes mig dock icke vara av beskaffenhet att
böra föranleda annan åtgärd från min sida än att jag giver länsstyrelsen
del av mina synpunkter i frågan. Det är därvid min förhoppning att länsstyrelsen
i samband med en omprövning av ifrågavarande lokala föreskrift
ville skänka synpunkterna tillbörligt beaktande.

Med dessa uttalanden var förevarande ärende av mig slutbehandlat.

498

21. Vid upplåtelse av fasta försäljningsplatser på salutorg i Stockholm
ha mellan staden och vederbörande torghandlare träffats individuella
avtal rörande såväl platsupplåtelsen som vissa i anslutning
därtill gjorda åtaganden från stadens sida, avseende ombesörjande
av renhållning, tillhandahållande av elektrisk ström,
lokaler för försäljningspersonal m. m. I avtalen har överenskommits
om viss avgift till staden, inkluderande ersättning både för
platsupplåtelsen och för de särskilda förmånerna. Med hänsyn till
den offentligrättsliga karaktären av platsupplåtelse å salutorg och
avgift härför — avgift å den allmänna rörelsen — har en reglering
därav i privaträttsliga avtal icke ansetts lagligen möjlig

I en den 27 februari 1961 hit inkommen klagoskrift anförde Carl Eric
Johansson i Stockholm i huvudsak följande. I samband med upplåtelse

av torgplatser hade Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse _

som enligt sin instruktion har till uppgift att förvalta bl. a. stadens salutorg
— ingått individuella avtal med torghandlama. Enär emellertid torgavgifter
vore hänförliga till s. k. avgifter å den allmänna rörelsen — vilka
kunde beslutas endast av stadsfullmäktige och som, när fråga vore om nya
eller förhöjda avgifter, enligt 78 § kommunallagen för Stockholm för att
\ mna bindande kraft maste fastställas av ICungl. IVIajit — kunde rätten
att utkräva ifrågavarande avgifter icke grundas på privaträttsliga avtal.
De ingångna avtalen syntes därför vara lagstridiga. Vidare vore de avgifter
som staden betingat sig avsevärt högre än dem som angivits i gällande
taxa för torghandeln i staden. Klaganden hemställde, att JO måtte
vidtaga de åtgärder, vartill det sålunda anförda kunde föranleda.

I anledning av klagomålen — som närmast riktade sig mot förhållandena
pa Hötorget lämnade slakthus- och saluhallsstyrelsen upplysningar i
saken. Klaganden inkom härefter med påminnelser. I dessa påstod klaganden
att avgifterna för saluplatserna i den del de utgjorde ersättning
för särskilda nyttigheter, som staden tillhandahöll torghandlama, vore olagligt
beräknade.

Utlåtande avgavs därefter av ÖÄ. I samband härmed överlämnades yttranden,
som inkommit till ämbetet från slakthus- och saluhallsstyrelsen och
direktören vid den under styrelsen lydande förvaltningen samt från Hötorgets
handelsidkares förening och föreningens sekreterare, ävensom en
inom ÖÄ upprättad promemoria i ärendet.

Efter remiss avgav slakthus- och saluhallsstyrelsen nytt yttrande, varjämte
skrifter inkommo från Hötorgets handelsidkares förening, från klaganden
och från slakthus- ocsh saluhallsstyrelsen.

Jag tog även del av handlingarna i ett av Kungl. Maj:t genom resolution

499

den 15 februari 1952 avgjort ärende rörande förhöjning av avgifter för tillfälliga
försäljningsplatser å salutorg i Stockholm.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

För torghandeln i Stockholm gäller en av stadsfullmäktige den 17 juni
1958 antagen och av ÖÄ den 17 juli samma år fastställd torghandelsstadga.

I 1 § stadgas att allmänna försäljningsplatser inom Stockholms stad aro
stadens salutorg. De förvaltas av slakthus- och saluhallsstyrelsen enligt vad
därom är särskilt stadgat. Till stadens salutorg hör enligt stadgandet bland
andra Hötorget. Saluplats upplåtes enligt 4 § för längre tid (fast saluplats)
eller för dagen (tillfällig saluplats). Fördelningen av antalet fasta och tillfälliga
saluplatser å de särskilda salutorgen bestämmes av slakthus- och
saluhallsstyrelsen. Fast saluplats upplåtes av styrelsen. Tillfällig saluplats
upplåtes av torgmästaren enligt av styrelsen närmare meddelade föreskrifter.
För fast och tillfällig saluplats äger staden, angives det i paragrafen,
uppbära avgift enligt i vederbörlig ordning fastställd taxa. Enligt 5 §
åligger det slakthus- och saluhallsstyrelsen tillse att saluplatser reserveras
i erforderligt antal för torghandlare av vissa närmare angivna kategorier,
som önska sälja egna produkter. Tillfällig saluplats skall enligt nämnda
paragraf anvisas försäljare i den ordning de anlänt till torget. Därjämte
stadgas, att åt en och samma försäljare ej må upplåtas större utrymme än
som oundgängligen erfordras för varornas uppläggning och försäljning. Saluplatserna
skola enligt 8 § vara utrymda senast en halv timme efter torghandelstidens
slut. I 11 § stadgas att innehavare av saluplats har att tillse,
att å honom anvisad saluplats renlighet och snygghet råder, och att han
skall föranstalta om att emballage, avfall och annat från rörelsen härrörande
skräp skyndsamt och senast när handeln för dagen avslutats nedlägges
i härför avsedd behållare å salutorget eller, där sådan ej finnes eller
ej är tillgänglig, hopsamlas i lämplig förvaringsanordning och bortföres
från torget.

Beträffande fördelningen av fasta och tillfälliga saluplatser a salutorgen
och avgifterna för saluplatserna på Hötorget har slakthus- och saluhallsstyrelsen
uppgivit bl. a. följande.

Fördelningen av antalet fasta och tillfälliga saluplatser bestämmes av
slakthus- och saluhallsstyrelsen med hänsyn till torghandelns karaktar pa
de olika torgen. I princip efterfrågas de fasta platserna av ateriorsaljama,
som frekventera torgen stadigvarande och på morgonen inköpa varorna
vid partihandelscentralen, medan odlarna utnyttja forgen mera sporadiskt
och därvid icke finska erlägga avgift för annan tid an da torgplats användes.
På varje torg finnas — förutom fasta platser — för samtliga torghandlare.
oavsett vilken kategori de tillhöra, tillfälliga platser att tillgå i
tillräcklig omfattning. Det har sålunda icke vid nagot tillfälle mtraftat, att
någon person nekats plats på det torg, där sådan önskats. Att samtliga
kunnat beredas plats är beroende på, att viss flexibilitet i samband med

500

helger eller eljest vid större torgfrekvens iakttages beträffande gränserna
mellan de fasta och tillfälliga platserna och de fasta platsernas storlek,
hast torgplats pa andra torg än Hötorget innebär sålunda i realiteten garanterad
rätt till torgplats men platsens storlek och läge kan variera inom
Mssa gränser. Pa grund härav beräknas avgifterna enligt samma grunder
som ior de tillfälliga, nämligen med hänsyn till utnyttjandet under året
och i genomsnitt lanspråktagen torgyta.

Hötorget, bär pa initiativ av torghandlarna, huvudsakligen återförsäljare,
genomförts en organisation, som avviker från den på övriga salutorg
förekommande. Att organisationen av torghandeln på Hötorget fått
en speciell utformning sammanhänger med försäljningens karaktär på denna
plats, som bekant har genom stadens åtgärder i Hötorgscity skapats en
koncentration av affärslivet av betydande omfattning. Detta har påverkat
och ! viss mån omgestaltat torghandeln på den del av torget, som huvudsakligen
upptages av återförsäljarna. Typiskt för den gängse torghandeln
ar, att toighandlaren, när han anländer till torget på morgonen, själv medior
sin torgutrustning och att han vid försäljningens slut transporterar bort
all materiel, emballage o. d. Den prestation från stadens sida, denne norni
rni j S oc,h erlägger avgift för, inskränker sig alltså uteslutande
till tillhandahallande av försäljningsplats på torget. På grund av de specf11!
ttjstributionsförutsättningarna på Hötorget eftersträva emellertid
atertorsaljarna dar en organisationsform, som betingas av att torghandeln
bednves pa ungefar samma sätt som butikshandeln och därmed ställer
krav, som aro typiska för denna handelsform. Den särskilda service, som i
detta hänseende begärts och ställts till återförsäljarnas disposition, är i
huvudsak följande.

I a\ sikt att effektivisera handeln ha återförsäljarna anskaffat särskilda
försäljnings vagnar och önska i dessa anordna inf ra värme och belysning av
varorna pa försäljningsdiskarna. För att tillgodose detta önskemål har elledning
pa styrelsens bekostnad nedlagts under torgytan med anslutning
till de belysningstolpar, vilka komma att uppställas på torget och där uttagskola
anordnas. I avvaktan härpå har provisorisk el-ledning framdragits till
en del av torgstånden. Enligt uppgörelse skola torghandlarna, som°önska
erha la elström, erlagga en mot styrelsens kostnader härför svarande
avgift.

Ifrågavarande försäljnings vagnar användas nattetid som lastpallar vid
torvarmgen av överblivna varor, vågar o. d. Från återförsäljarnas sida ha
framställts önskemål om, att styrelsen skall anskaffa lokal för uppställning
av vagnarna i torgets närhet och att hyran härför skall uppbäras samtidigt
med torgavgiften. Utredning av frågan pågår för närvarande. Intill dess
tragan lösts, fa vagnarna utan särskild kostnad uppställas vid lastkajen till
den närbelägna Hötorgshallen, där de salunda förvaras i låst utrymme.

Till följd av de höga omsättningarna anställa återförsäljarna‘i stor omfattnmg
särskild försäljningspersonal. För denna personal och även för egen
rakning ha återförsäljarna begärt och erhållit personalrum i skyddsrummet
under Hotorget. I personalrummen, som totalt upptaga en yta av ca 200
kvm, har styrelsen anordnat särskild toalettavdelning, omklädnads-, duschoch
matrum. Ett visst antal klädskap är ställt till varje torghandlares disposition.
Kostnaderna för personalrummen fördelas på torghandlarna och
uttagas samtidigt med uppbörden av torgavgift.

501

För att helt kunna koncentrera sig på försäljningsarbetet ha vidare återförsäljarna
genom sm intresseorganisation hemställt om, att styrelsen skall
mot avgift övertaga den renhållning på torgplatsen, som enligt stadgan
åvilar torghandlarna, och svara för borttransporten av skrymmande emballage,
som icke kan nedläggas i sopvagnen. —--Då den nya torg handelsstadgan

medger försäljning även av utländska varor och denna
försäljning åtminstone tidvis kommit att dominera försäljningen pa liotorget,
har mängden skrymmande emballage nu fått sådan omfattning, att
styrelsen tvungits tillmötesgå torghandlarnas begäran att övertaga borttransporten
även av emballage från torget. Med hänsyn härtill och da i
övrigt renhållningen på Hötorget på grund av platsens utsatta läge maste
ligga på hög nivå och för den skull lämpligen fortlöpande bör ombesörjas
centralt, uttages särskild avgift för dessa prestationer av de torghandlare,
som icke själva önska svara för uppgiften.

Den årliga ersättningen för de tjänster, för vilka ovan redogjorts, har
fastställts vid förhandling med Hötorgshandlarnas förening. För att torghandlarnas
intressen skola bli tillgodosedda på tillbörligt sätt ha vid överläggningarna
även Hyresgästföreningen i Stockholm, med vilken part även
i andra hyresangelägenheter staden regelmässigt förhandlar, beretts tillfälle
deltaga. På basis av de överenskommelser, som härvid i samförstånd
kunnat nås. ha genom avtal den årliga ersättningen inklusive torgavgiften
fastställts. Denna ordning har varit ofrånkomlig ur organisatorisk synpunkt
och absolut betingad med hänsyn till stadens ekonomiska prestationer
i olika avseenden. Ersättningen per år varierar för återförsäljarna mellan
1 500 och 2 200 kronor. Differentieringen är beroende av i vilken omfattning.
vederbörande försäljare tagit sålunda tillhandahållna tjänster i
anspråk.

Klaganden har bestritt styrelsens rätt att vid uthyrning av fast torgplats
teckna° individuella avtal med torghandlarna. Denna ordning har sedan
långt tillbaka tillämpats i Stockholm. I föreskrifterna rörande torghandeln
angavs också, när torgen år 1918 ställdes under styrelsens förvaltning, att
»de fasta försäljningsplatserna, av vilka en var utgor ett inhagnat eller
utstakat särskilt område, upplåtas genom avtal med slakthus- och saluhallsstyrelsen».
I nu gällande torghandelsstadga föresknves i detta hänseende
endast, att fast saluplats upplåtes av styrelsen. En sådan upplåtelse
har i regel karaktär av ett avtal och upplåtelser av allmän plats ha också
i allmänhet fram till 1957 års lagstiftning härom givits denna form. Etter
nämnda år liir det icke vara förenligt med gällande rätt att havda att en
privaträttslig reglering kan äga rum. Givetvis måste emellertid vid upplatelse
av fast torgplats i särskild handling delgivas platsinnehavarcn uppgitt
om platsens belägenhet, torgavgiftens storlek, tiden för avgifternas erlago-ande
och de ordningsbestämmelser, som fastställs att galla for torghandeln.
Oavsett vilken rubrik detta meddelande erhåller, gives härigenom icke
upplåtelsen privat rättslig karaktär. Styrelsen har heller icke gjort gallande
rätt gentemot den, till vilken upplåtelsen sker, på annan grund an den,
som enligt torgliandelsstadgan tillkommer styrelsen. Beteckningen hyreskontrakt
har använts av traditionella skiil och för att icke for den enskilde
platsinnehavarcn understryka rättsförhållandets ensidiga karaktär, vilket
för denne kunde te sig stillande eller mindre förståeligt, i synnerhet som

502

upplåtelsevillkoren — bortsett från torgavgiften — på Hötorget utgöra ett
förhandlingsresultat.

Staden har genom beslut av Kungl. Maj:t år 1873 meddelats rätt att
mot avgift uthyra fasta saluplatser på torgen. Beträffande avgiftssättningen
tillämpas på samtliga torg den principen, att årsavgiften beräknas enligt
samma grunder som för de tillfälliga, nämligen med hänsyn till utnyttjandet
under året och i genomsnitt ianspråktagen torgyta. Innehavaren av fast
plats får på så sätt erlägga samma belopp, som skulle utgått därest vederbörande
förhyrt tillfällig plats. Skäligheten av taxan har i vederbörlig ordning
prövats i anslutning till Kungl. Maj:ts fastställelsebeslut år 1952.
Att begagna sig av någon annan grund för beräkningen av avgifterna för
fast saluplats är i praktiken ogenomförbart, enär på samtliga torg jämsides
med de fasta platserna finnas torgplatser av tillräcklig omfattning för uthyrning
av tillfälliga försäljningsplatser. Vore avgifterna högre för de fasta
än för de tillfälliga platserna, skulle torghandlarna av lättförståeliga skäl
i stället föredraga att mot fastställd dagavgift intaga bestämd plats på torgytan
för tillfälliga upplåtelser, vilken möjlighet står varje företagare till
buds.

Enär flera av stadens prestationer krävt betydande kapitalinvesteringar,
har det varit praktiskt betingat att genom avtal reglera verksamheten. Att
härvid i avtalet inräknats även torgavgiften kan icke sägas ha inskränkt
allmänhetens rätt att till i vederbörlig ordning fastställd taxa utnyttja
torgplats, eftersom ett ianspråktagande av de extra förmånerna icke utgjort
villkor för upplåtelse av fast torgplats. Var och en, som så önskar —
såväl producenter som återförsäljare — kan nämligen på torgen få till
sig för längre eller kortare tid upplåten en saluplats till fastställd torgavgift.
Denna ordning tillämpas alltså även på Hötorget, där viss del av
torgytan reserverats för ändamålet. I den mån upplåtelsen blir stadigvarande
och torghandlaren själv så. begär, träffas ett individuellt avtal om

upplåtelsen.---Det torde ligga i sakens natur, att ett sådant avtal

krävs för angivande av förutom platsens belägenhet, avgiftens storlek,
tiden för avgiftens erläggande, erforderliga ordningsföreskrifter o. d.

Vid upplåtelse av fasta saluplatser på Hötorget ha således mellan staden
och vederbörande torghandlare träffats individuella avtal. Den avgift som
torghandlaren enligt avtalet haft att erlägga har i regel inkluderat förutom
torgavgift även ersättning för vissa särskilda prestationer från stadens
sida. För bedömningen av lagligheten av den sålunda tillämpade ordningen
är följande att beakta.

Enligt 78 § kommunallagen för Stockholm — som motsvarar 74 § kommunallagen
— skola stadsfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter
å den allmänna rörelsen för begagnande av de platser, som anvisats åt
densamma, eller de inrättningar, som äro gjorda till dess betjänande, för
att vinna bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.

Enligt praxis äro avgifter, som upptagas vid upplåtelse av plats å salutorg,
att anse som avgifter å den allmänna rörelsen (RÅ 1928 s. 239 och
1929 ref. 52). De få därför i likhet med andra avgifter av offentligrättslig

503

karaktär icke grunda sig på enskilda avtal mellan kommunen och torghandlarna
utan skola utgå enligt normer, som beslutats av kommunens fullmäktige
(se t. ex. prop. 1957: 157 s. 56). Beslut om nya eller förhöjda avgifter
skola vara fastställda av Ivungl. Maj:t för att ha bindande kraft.

Beträffande avgifter för vissa fasta försäljningsplatser å salutorg i Stockholm
finnas emellertid särskilda bestämmelser i ett av Kungl. Maj:t den
27 juni 1873 utfärdat brev. Stadsfullmäktige hade enligt brevet fattat beslut,
att på vissa torg — däribland Hötorget — lämpligt utrymme skulle
användas »för ordnande av fasta försäljningsplatser, de där skulle förses
med ändamålsenlig stensättning och var för sig till ändamålet utmärkas»,
samt att dessa försäljningsplatser, liksom platser i en planerad saluhall,
skulle »genom drätselnämndens första avdelnings försorg uthyras». Beslutet
— som icke innehöll någon uppgift om platsavgifternas storlek — hade
i vad det avsåg bl. a. införande av avgifter för de fasta torgplatserna underställts
Kungl. Maj:t jämlikt 30 § c) i 1862 års förordning om kommunalstyrelse
i Stockholm, vilket författningsrum motsvarade förutnämnda
bestämmelse i gällande kommunallag för Stockholm. Enligt brevet hade
Kungl. Maj:t funnit skäligt godkänna det underställda beslutet.

ÖÄ har i sitt yttrande — med hänsyn till att pa grund av 1873 års brev
viss tvekan kan föreligga beträffande den oinskränkta tillämpligheten, såvitt
gäller salutorgen i huvudstaden, av de allmänna grunderna för torghandels
reglering — ansett sig böra närmare redogöra för tillämpligheten
av brevet. I yttrandet anföres i denna fråga i huvudsak följande.

Av ett yttrande den 21 januari 1952 av direktören vid slakthus- och
saluhallsstyrelsen, avgivet i samband med att taxa för tillfälliga platser
underställdes Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse, framgar att de fasta
platserna huvudsakligen innehades av på landet bosatta yrkesidkare; i allmänhet
skildes därvid bagare och slaktare från trädgårdsmästare. OA finner
troligt, att avskiljandet av vissa specialinrättade platser för viss handel
med livsmedel föranletts av framträdande födoämneshygiemska krav,
något som jämväl vinner stöd av att samtidigt en ny försäljningsforin, nämligen
i saluhall, introducerades. o

Sådana fasta försäljningsplatser, som åsyftades i 1873 ars brev, synas
efter hand ha kommit till allt mindre användning. Detta framgar av vid
olika tidpunkter gjorda utredningar om torghandeln samt därvid vidtagna
ändringar av torghandelsbestämmelserna i de särskilda ordningsföreskrifterna
för Stockholm, vilka utfärdats med stöd av ordmngsstadgan för rikets
städer. År 1895 uthyrdes alltjämt, enligt redogörelse av en år 1891 tillsatt
kommitté, fasta platser på fyra torg, dock icke Hötorget, och en utvidgning
av denna upplåtelseform till vissa andra mera permanent lanspraktn platser förordades av kommittén. Enligt eu på grundval av kommitténs
förslag år 1897 vidtagen ändring i de särskilda ordningsföreskrifterna
erhöllo de fasta platserna en närmare beskrivning såtillvida, att de förklarades
skola envar utgöra »ett inhägnat eller utstakat område». Enligt föreskrifterna
skulle vidare de fasta försäljningsplatserna upplåtas lör bestämd
i än "re lid i motsats till de tillfälliga platserna, som skulle upplåtas endast

504

för (lagen. En samtidigt meddelad bestämmelse, varav framgår att de fasta
platserna tingo disponeras för uppläggning av varor och redskap även då
torsaljnmg icke pågick — med undantag endast för veckosluten och för
särskilda tillfallen enligt polismyndighetens beslut — är tillika av intresse

, r. belysnmgen av dessa upplåtelsers karaktär. Genom ändring av föreskrifterna
ar 1918, grundad på förslag av slakthus- och saluhallsstyrelsen,
begränsades emellertid upplåtelsen av fasta platser till två torg — Södra
.pantorget och Odentorget — och vid tidpunkten för tillkomsten av 1958
ais torghandelsstadga utfärdad med stöd av allmänna ordningsstadgan
-medgavs upplåtande av fast plats endast å Odentorget. — Anledningen
titt de fasta platsernas minskade användning framgår av det förutnämnda
av direktören vid slakthus- och saluhallsstyrelsen den 21 januari 1952 avgivna
yttrandet. Det upplyses häri, att de ändrade förhållandena medfört,
att huvudparten av livsmedel kommit att distribueras genom platsombud
e Jer grossister, jämsides varmed butiks- och saluhallshandeln utvecklats
och sa småningom, med stöd av 1908 års matvarustadga, övertagit handeln
med åtskilliga mera ömtåliga varor; någon anledning för staden att
ickef"relSSa ^UKra

Av den nu lämnade redogörelsen samt handlingarna i ärendet torde framSå’
ått sådana fasta platser, som avsågos i 1873 års brev, numera få anses
tillhöra ett passerat stadium i torghandelns utveckling i Stockholm. Även
om 1873 års brev alltjämt formellt gäller — det har omförmälts i Kungl.

■Maj.ts beslut den 15 juni 1952 om fastställelse av torgplatsavgifter_svnes

det icke kunna tillämpas på nu aktuella förhållanden. Några särskilt inrättade,
från den allmänna torghandeln avskilda platser torde numera icke
finnas, i allt fall icke å Hötorget. När den nu gällande torghandelsstadgan
av ar 1958 likväl talar om fasta och tillfälliga platser lärer denna indelning
därför anknyta till det förhållandet att vissa för torghandeln upplåtna
platser for längre tid anvisas samma personer — dock endast för användniåg
under försäljningstid — och i denna bemärkelse äro »fasta» utan att
till sin beskaffenhet skilja sig från mera tillfälligt utnyttjade platser Liknande
lorhållanden torde återfinnas på andra salutorg än Hötorget och
sannolikt jämväl a andra orter. Även om en uppdelning efter nu angiven
grund i »fasta» och »tillfälliga» platser kan av praktiska skäl anses lämplig,
synes det icke möjligt att åberopa 1873 års brev till stöd för att de
stadigvarande utnyttjade platserna skulle vara i avgiftshänseende undantagna
från den allmänna bundenheten till av Kungl. Maj:t fastställd taxa,
under det att de till sin beskaffenhet likartade men mera oregelbundet
utnyttjade platserna skulle vara taxebundna. X 4 § torghandelsstadgan
görcs _ icke heller i avgiftshänseende skillnad mellan olika platser; avgift
skall i bada fallen uppbäras »i enlighet med i vederbörlig ordning fastställd
taxa». Av slakthus- och saluhallsstyrelsen göres också i avgivet yttrande
gällande, att de avgifter, som uttagas å Hötorget enligt tecknade kontrakt,
innesluta ett för själva platsupplåtelsen avsett belopp, beräknat i anslutning
till den av Kungl. Majrt år 1952 fastställda taxan.

ÖÄ är därmed inne på den form, som kommit till användning för upplåtelse
av stadigvarande platser på Hötorget. Med den uppfattning ämbetet
ovan tillkännagivit om tillämpligheten av 1873 års brev finner ämbetet
den privaträttsliga avtalsformen utesluten. Och ämbetet anser avtalsformen
icke tillåtlig ens om 1873 års brev skulle anses tillämpligt. Vore brevet

505

tillämpligt kunde därigenom knappast rubbning ske av upplåtelsernas
offentligrättsliga karaktär. I styrelsens yttrande göres heller icke gällande
att en privaträttslig reglering kan äga rum. De skäl som i detta sammanhang
anförts för att avtalsformen likväl använts, anser ämbetet icke
bärande.

I likhet med ÖÄ kan jag icke finna annat än att de torgplatser, som
avses i 1873 års brev, äro endast särskilt anordnade och utmärkta försäljningsplatser.
Brevet synes i förevarande hänseende endast ha inneburit att
staden erhöll rätt att införa avgifter för upplåtelse av sådana platser (se
kommerskollegii utlåtande i RÅ 1921 ref. 73). Upplåtelserna torde ha
varit av offentligrättslig karaktär. Sådana försäljningsplatser som avses i
brevet finnas dock, såvitt framgår av utredningen i ärendet, icke längre i
staden.

För upplåtelse av de saluplatser, varom i ärendet är fråga, kan som
framgår av det anförda uttagas endast avgifter, som bestämts i den ordning,
som stadgas i 78 § kommunallagen för Stockholm eller motsvarande
tidigare gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:t fastställde genom resolution den 15 februari 1952 ett av
Stockholms stadsfullmäktige fattat beslut om avgifter för tillfälliga saluplatser
å salutorgen i staden. Denna taxa tillämpas även när det gäller
de fasta saluplatserna. Något särskilt beslut om storleken av avgifterna
för de fasta saluplatserna har emellertid ej fastställts.

Det är i någon mån oklart huruvida den av Kungl. Maj:t fastställda
torghandelstaxan gäller även de fasta saluplatserna. Den uppdelning som
allmänt göres mellan fasta och tillfälliga torgplatser (se 2 § i det inom
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund utarbetade
normalförslaget till torghandelsstadga) är betingad av praktiska skäl.
Någon principiell skillnad mellan de bada formerna av upplåtelse finnes
emellertid icke. Enligt min mening — vilken synes överensstämma med
stadens och ÖÄ:s — bör hinder ej föreligga att tillämpa den fastställda
torghandelstaxan å såväl fasta som tillfälliga saluplatser.

I de mellan staden och torghandlarna träffade avtalen upptages förutom
torgavgiften även avgifter för vissa särskilda prestationer från stadens sida.
Dessa senare avgifter äro icke avgifter å den allmänna rörelsen. Det beror
av den enskildes fria vilja, om han skall begagna sig av det av staden
gjorda erbjudandet att tillhandahålla honom de angivna nyttigheterna och
således bli avgiftsskyldig eller icke. Något tvång till avgifternas erläggande
kan alltså icke skapas. Avgifterna äro av rent privaträttslig karaktär.

Enär offentligrättsliga avgifter ej få grunda sig på avtal är det enligt
min mening klart oriktigt att i ett privaträttsligt avtal mellan staden och
torghandlarna rörande ifrågavarande särskilda prestationer från stadens
sida även intaga avgifter för upplåtelsen av saluplatsen.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen — som under utredningen kommit till

506

den uppfattningen att det icke är förenligt med gällande rätt att genom
privaträttsliga avtal uthyra torgplatser — har emellertid numera uppsagt
kontrakten med torghandlama. Samtliga fasta platser upplåtas numera
mot gällande torgavgift genom en handling, upptagande de villkor enligt
vilka platsdispositionen får ske. Med de torghandlare, som önska komma
i åtnjutande av de förut angivna särskilda tjänsterna, träffas särskilda avtal
härom.

Med hänsyn till att rättelse således numera kommit till stånd, påkalla
klagomålen i denna del icke vidare åtgärd från min sida.

Klaganden har även gjort gällande att avgifterna till den del de avsett
tjänster från stadens sida, beträffande vilka privaträttsliga avtal kunnat
träffas, icke bestämts av den omfattning, vari tjänsterna beräknats skola
tagas i ansprak, utan av saluplatsernas mer eller mindre gynnsamma läge.
Huruvida ersättningarna för de av staden tillhandahållna tjänsterna varit
för höga anser jag emellertid vara en fråga, på vilken jag — med hänsyn
till den i 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän stadgade inskränkningen
i tillsynen över kommunala myndigheter — icke anser mig kunna
inga. Jag lämnar därför klagomålen i denna del utan vidare åtgärd.

I ärendet har från saväl torghandlarnas som stadens och ÖÄ:s sida ifrågasatts
lämpligheten av den nuvarande ordningen för bestämmande av torgavgifter.
Föreningen Kommunala Torg och Slakthus har emellertid numera
hos Kungl. Maj:t gjort framställning om sådan ändring av lagen den
31 maj 1957 om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å
allmän plats, m. m. att torgavgifter inbegripas under stadgandena i denna
lag. På grund av att frågan således redan är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning finner jag icke skäl att genom framställning till Kungl. Maj:t eller
riksdagen väcka förslag i ämnet.

22. I samband med folkparksuppträdanden av en filmstjärna har
statspolispersonal insatts för ordningshållning och även medverkat
vid transport av artister från en festplats till annan. Fråga bl. a.
om formerna för polisens medverkan och om kostnaderna

för polisinsatsen

Under juli månad 1962 uppträdde den amerikanske skådespelaren Mike
Landon jämte en artistgrupp i olika folkparker och andra nöjesetablissemang
i landet, bl. a. i Mariebergsskogen i Karlstad och i Folkets park i
Munkfors under kvällen söndagen den 22 juli 1962.

I pressen förekommo därefter uppgifter om att polisen i samband med
de sistnämnda föreställningarna ställt sig till förfogande för transporter
av Landon och andra artister samt att därvid den vid berörda tidpunkt

507

tillfälligt gällande hastighetsbegränsningen till 90 km i timmen skulle ha
åsidosatts. Med anledning härav och med föranledande av hit inkomna
klagoskrifter lät jag föranstalta om utredning.

Vid ärendets slutliga prövning den 19 februari 1964 behandlade jag i
mitt, beslut ett flertal frågor, nämligen dels utnyttjandet av polisbilar för
transport av artister och annat av polisen lämnat biträde för nöjesarrangemangens
genomförande (punkt A nedan), dels kostnaderna för polisinsatsen
(punkt B nedan), dels frågan om laga förutsättningar förelegat för sådant
insättande av statspolispersonal som förekommit, dels framställda anmärkningar
mot enskilda polismän i flera fall. I nu förevarande sammanhang
finner jag tillfyllest att i huvuddrag återgiva mitt beslut i vad detta berörde
de två förstnämnda frågorna.

A. Beträffande händelseförloppet i stort framgick av utredningen följande.

Den turné, varunder de aktuella föreställningarna ägde rum, var arrangerad
av tidskriften Bildjournalen och som turnéledare fungerade en redaktör.
Föreställningarna voro utlysta till klockan 20 i Karlstad och klockan 22
i Munkfors. Under förmiddagen samma dag, som föreställningarna skulle
äga rum, fingo berörda polismyndigheter kännedom om att allvarliga oroligheter
förekommit i samband med Landons föreställningar i andra orter
föregående dag. Polisledningen i Karlstad och i Munkfors beslöt därför
att utöka den planerade polisinsatsen, varjämte hos statspolisavdelningen
i Karlstad begärdes och erhölls en avsevärd förstärkning. Statspolispersonalen
skulle tjänstgöra i samband med föreställningarna i Karlstad och
Munkfors samt i anslutning till transporterna; personalen stod under befäl
av t. f. förste polisassistenten Stålbom. Under eftermiddagen beslöts att till
minskande av riskerna för intermezzon Landon skulle transporteras i polisbil
dels genom Karlstadspolisen försorg från sitt hotell i Karlstad till festplatsen
där, dels därefter genom statspolisens försorg till och från festplatsen
i Munkfors.

Medan tillställningen i Karlstad pågick fick Stålbom kännedom om att
Munkforsföreställningen skulle börja redan klockan 22. Turnéledaren begärde
i det sammanhanget att han och artisterna skulle få polisens hjälp
att överskrida hastighetsbestämmelserna sa att de hann i tid till Munkfors.
Stålbom avslog denna begäran. Han lät meddela till polisen och folkparksledningen
i Munkfors att föreställningen där komme att bli minst 30 minuter
försenad. Han sökte vidare planera färden för de många fordon som
skulle till Munkfors så att trafikfarlig karavanbildning undvekes. Beträffande
två till turnén hörande bilar — vilkas förare visade sig ej känna till
vägen till Munkfors — avdelade han två motorcykelpoliser såsom vägvisare
och kontrollanter att förarna ej överskred gällande hastighetsbegränsning.
Han beslöt vidare att i den polisbil, som skulle transportera
Landon, fick medfölja också en amerikansk skådespelare vid namn Miles

508

samt turnéledaren. Därjämte tillät han att i annan polisbil fick medfölja
två mindre kända artister och en anhörig till en av dessa. Föraren av sistnämnda
bil, vilken skulle lämna Karlstad vid en tämligen sen tidpunkt, fick
order att vid behov överskrida eljest gällande maximihastighet, då polispersonalen
i denna bil ansågs böra vara i Munkfors innan Landon anlände
dit.

I denna del av ärendet anförde jag vid avgörandet följande.

I allmänna polisinstruktionen ingå vissa stadganden om att polismän
skola tillhandagå allmänheten med upplysningar, råd och »annan hjälp»
och att de skola undvika vad som kan uppfattas såsom utslag av oginhet.
Den sålunda uttryckta allmänna grundsatsen om viss serviceskyldighet
från polismaktens sida maste dock uppenbarligen ha sin begränsning, betingad
i första hand av polisens primära uppgifter för bevarande av ordning
och säkerhet. Detta är att beakta icke minst när det gäller polismaktens
kontakter med nöjesindustrin, varvid är av vikt att polisen ej åtager
sig en service som kan framstå som fjäsk för publikidoler eller t. o. m.
vara äpade att hos nöjesbranschens eget folk skapa en missuppfattning
om polispersonalens uppgifter med avseende å nöjestillställningar. Det finnes
särskild anledning att understryka den sist angivna synpunkten, eftersom
under utredningen förekommit flera uttalanden som tyda på att en
dylik missuppfattning vunnit insteg hos personer som medverkat i den
aktuella turnén. Såsom ett anmärkningsvärt exempel vill jag särskilt i detta
sammanhang nämna tuméledarens på fullt allvar framförda begäran att
turnéns personal skulle med polisens hjälp få sätta sig över gällande författningsbestämmelser
angående hastighetsbegränsning för att den av
arrangörerna snävt tillmätta tidsplanen skulle kunna hållas. Därvid har
med rätt eller orätt — åberopats att dylik service tillhandahållits på
andra håll.

Med hänsyn till vad nu anförts framstår det från det allmännas synpunkt
såsom angeläget att polismakten i sammanhang av aktuell art strikt
inriktar sina insatser till vad som verkligen rör ordningens upprätthållande
och trafikövervakning och sålunda ej engagerar sig i en service som är eller
i allmänhetens ögon kan framstå såsom ordningsmakten ovidkommande
eller till och med såsom stridande mot dess primära uppgifter. En ej oviktig
synpunkt är att det kan föreligga en fara att nöjesarrangörerna visa
mindre ansvar och omdöme vid sin planering, om de förlita sig på att polisen
ändå står till förfogande för att föra arrangemangen i hamn.

Väl kan — såsom statspolisintendenten framhållit i ett i ärendet avgivet
yttrande ytterlighetsfall tänkas, där bristfälliga arrangemang från en
nöjesarrangörs sida kunna medföra sådan otålighet hos publiken att risker
i ordningshänseende kunna uppstå, varför för polisens del särskilda ingri -

509

panden till avhjälpande av arrangemangens brister kunna vara påkallade
i ordningens intresse. Jag vill emellertid härvid understryka den av statspolisintendenten
framförda synpunkten att största restriktivitet bör iakttagas
vid beslutandet av dylika ingripanden.

I förevarande fall har utredningen visat att enligt arrangörens planering
föreställningen i Munkfors skulle börja klockan 22.00 eller sålunda ca 70
minuter efter det att Karlstadsföreställningen beräknades bli avslutad, att
under mellantiden mellan föreställningarna skulle — förutom ilastning och
avlastning av bilar samt andra åtgärder från nöjestruppens sida som kunde
behövas efter avslutandet av den ena och till förberedandet av den andra
föreställningen — medhinnas en bilfärd å omkring sju mil savit att för bilfärden
skulle anlitas förare vilka ej kände till vilken väg de skulle fara.

Sedan Stålbom under loppet av föreställningen i Karlstad fått kännedom
om att Munkforsföreställningen var utsatt redan till klockan 22 och, fullt
riktigt, avslagit turnéledarens begäran att hastighetsbestämmelserna skulle
få åsidosättas, lät han till polisen och folkparksledningen i Munkfors meddela
att föreställningen där skulle bli försenad med minst 30 minuter. Härom
må framhållas att även en dylik förskjutning gav en för snäv tidsram,
vilket i viss utsträckning kom att sätta sin prägel på Stålboms fortsatta
dispositioner. Hade vid detta tillfälle gjorts en rejälare framflyttning av
Munkforsföreställningen med åtminstone en timme, torde ha kunnat undvikas
sådana — såsom strax skall beröras — mindre lämpliga åtgärder
vilka nu emellertid kommo att vidtagas i tidsnödens tecken. I sammanhanget
är visserligen att beakta att Stålbom ej hade behörighet att fatta
något formellt beslut angående tidpunkten för Munkforsföreställningens
början. Hans meddelande till Munkfors är sålunda att betrakta som ett
uttalande om vad som skulle bli den faktiska följden av hans dispositioner
för färden till Munkfors. I praktiken hade han dock därvid möjlighet att
ge sådana besked att de med tidsnöden sammanhängande riskerna och olägenheterna
effektivt undanröjdes. Att han ej fullt ut tillvaratog möjligheterna
härvidlag innebär i och för sig icke åsidosättande av någon tjänsteplikt,
men grunden till flertalet av de i det följande berörda åtgärderna är
uppenbarligen att söka i detta förhållande.

Stålbom fullföljde ej konsekvent sitt ställningstagande att hastighetsöverskridanden
ej fingo förekomma. Han gav sålunda order att en polisbil
— vari ett par polismän samt några medlemmar av turnén skulle färdas
— vid behov fick överskrida gällande hastighetsgräns under färden.
Anledningen härtill har uppgivits vara att Stålbom ansåg det från ordningssynpunkt
angeläget att de poliser, som färdades i bilen, skulle vara i
Munkfors innan Landon anlände dit. Härvid är dock att märka att Stålbom,
i och med att Landon medföljde i hans radiobil som stod i radiokontakt
med den andra polisbilen, ändå hade full kontroll över att Landon ej

510

skulle behöva anlända till festjdatsen i Munkfors innan polispersonalen var
på plats där. Följaktligen torde det i realiteten ej ha varit annat än intresset
att Munkforsföreställningen skulle kunna börja vid tidigast möjliga tidpunkt
som talat för att ankomsten för den berörda polisbilen borde påskyndas.
Med hänsyn till det anförda har enligt min mening ej förelegat en
tjänsteuppgift av sådan brådskande karaktär och angelägenhetsgrad att
det varit befogat för Stålbom att medgiva överträdelse av hastighetsbestämmelserna.
I anslutning härtill må framhållas att Stålbom ej hade
någon anledning förmoda att en viss kortare fördröjning av Munkforsföreställningen
skulle kunnat leda till ordningsstörningar där.

Stålbom avdelade vidare två motorcykelpoliser att såsom hastighetskontrollanter
och vägvisare åtfölja två till turnén hörande bilar. Att Stålbom
ansåg det föreligga ett behov att föranstalta om en så pass ovanlig åtgärd
som en kontinuerlig hastighetskontroll hela vägen till Munkfors berodde
uppenbarligen på att tillräckliga åtgärder ej vidtagits för att undanröja
tidsnöden och att det därför ansågs kvarstå risk att berörda bilförare skulle
bryta mot hastighetsbestämmelserna. Hastighetskontrollens anordnande
kan dock i och för sig icke anses utgöra något fel. Och när motorcykelpoliserna
ända för detta ändamal skulle åtfölja bilarna, anser jag att man
ej har fog att rikta klander mot att de beordrades att köra framför dem
såsom vägvisare. Allmänt vill jag dock framhålla att synnerlig återhållsamhet
bör iakttagas i fråga om åtgärder av här aktuellt slag, eftersom en
dylik poliseskort — påminnande om vad som bestås framstående gäster
vid statsbesök — kan av allmänheten uppfattas som en malplacerad uppvaktning
för nöjesindustrins företrädare.

Vad härefter angår utnyttjandet av polisbilar för transport av i turnén
medverkande artister och andra, bör till en början bedömas Stålboms åtgärd
att låta föra Landon i polisbil från Karlstad till Munkfors och åter.
Utredningen får anses visa, att berörda åtgärd var ägnad att förhindra
uppkomsten av sådana oroligheter från idolbeundrarnas sida som förekommit
på platser där Landon tidigare uppträtt. Väl kan det betecknas
som tveksamt om ordalagen i statspolisintendentens tjänsteföreskrift nr
A 181 kan anses täcka ett förfarande av ifrågakommen art, men uppenbarligen
har förfarandet tjänat ett ändamål som ligger helt i linje med vad
berörda tjänsteföreskrift åsyftar. Någon erinran mot åtgärden att medföra
Landon i polisbil från Karlstad till Munkfors anser jag därför ej motiverad.
Beträffande återfärden till Karlstad ha skälen för en motsvarande
åtgärd väl icke varit lika starka, men med hänsyn till svårigheterna för

1 Föreskriften lyder:

Statspolisens motorfordon fa endast användas för resor, som föranledas av statspolisens verksamhet.
Fordonen få icke föras av andra personer än statspolisens personal. I fordonen få endast
medfölja personer, som färdas i något statsverkets tjänsteärende eller vilkas färd föranledes av
statspolisens verksamhet (däri inbegripet hjälpverksamhet). Om i undantagsfall avsteg från dessa
regler synes böra ifrågakomma skall medgivande inhämtas från statspolisintendenten.

511

Stålbom att förutse hur eventuella beundrarskaror skulle uppträda vid
avfärden från Munkfors och vid återkomsten till Karlstad anser jag att
Stålboms bedömning i denna del ej bör läggas honom till last såsom fel i
tjänsten.

Under utredningen har framkommit att även Karlstadspolisen — som
ansvarat för färden från Landons hotell i Karlstad till Mariebergsskogen
— därvid på motsvarande sätt låtit Landon medfölja i polisbil. I enlighet
med de nyss anförda synpunkterna anser jag även härvidlag att det ej
föreligger anledning till någon erinran.

Emellertid vidtog Stålbom, såvitt angår färden från Karlstad till Munkfors
och åtminstone delvis beträffande återfärden, samma åtgärd även i
fråga om personer som ej alls kunde förmodas föranleda någon uppståndelse
från publikens sida, nämligen beträffande turnéledaren, tre andra
artister än Landon samt en anförvant till en av dessa. Det står klart att
godtagbara skäl för att tillhandagå dessa personer med transporttjänster
helt saknats. Stålboms beslut i denna del måste sålunda betecknas som felaktigt.
Det finns i detta sammanhang anledning framhålla att en överdriven
beredvillighet att i samband med nöjesarrangemang tillhandagå med
tjänster, som bekostas av allmänna medel, kan vara till men för polisens
anseende.

I enlighet med det anförda har jag funnit att Stålboms åtgärder i vissa
hänseenden stå i mindre god överensstämmelse med de bestämmelser han
haft att iakttaga. Stålboms förfaringssätt i dessa delar bör emellertid bedömas
under beaktande av att han ifrågavarande kväll hade en synnerligen
krävande tjänstgöring med ansvar för ordningens upprätthållande under
förhållanden, där allvarliga störningar kunde befaras. I ordningshänseende
blev helhetsresultatet av statspolisens av Stålbom kraftfullt ledda insatser
uppenbarligen mycket gott. Det är även tydligt att Stålboms åtgärder uteslutande
betingats av hans strävanden att förekomma ordningsstörande
uppträden. Åtgärderna ha alltså av Stålbom icke varit avsedda såsom några
undantagsförmåner för artister som varit populära hos en del av allmänheten.
Med hänsyn härtill och med beaktande även av att Stålbom ej haft
större rådrum vid fattandet av sina beslut, framstår det såsom ursäktligt
att några av hans beslut vid en efterhandsgranskning befunnits vara mindre
välbetänkta. Ärendet i denna del föranleder därför icke någon min vidare
åtgärd.

B. Beträffande frågan om kostnaderna för polisinsatserna må till en
början antecknas att vid ifrågavarande tillställningar enligt vad som upplysts
följande antal polismän ställdes till förfogande i huvudsak för ordningshållning
men i viss utsträckning också för trafikdirigering: Från Karlstadspolisen
utskickades eu t. f. poliskommissarie, tre förste polisassisten -

512

ter och 13 konstaplar av vilka några betjänade två polisbilar; ursprungligen
hade av arrangören begärts tre polismän för ordningshållningen. Från
statspolisen insattes i Karlstad en förste polisassistent och nio poliskonstaplar,
varvid kom till användning fyra polisbilar och två motorcyklar; i
Munkfors insattes ytterligare en polisbil med två man. Från Munkfors
landsfiskalsdistrikt deltogo tjänstförrättande landsfiskalen och fyra polismän.

Enligt vad som inhämtades belastades arrangören icke med några som
helst kostnader för Karlstadspolisens och statspolisens insatser medan, beträffande
Munkforspolisen, av arrangören uttagits kostnaden för två poliskonstaplars
tjänstgöring. Ytterligare bör här anmärkas att å festplatserna
funnos ordningsvakter, för vilkas betalning anordnaren svarade.

Utredningen gav ej belägg för att polisinsatsen varit större än vad förhållandena
påkallat.

I denna del anförde jag vid ärendets avgörande följande.

Spörsmålet i vilken utsträckning anordnaren av allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar bör åläggas att bekosta polisbevakning
ägnades ingående uppmärksamhet under förarbetena till 1956 års lagstiftning
på hithörande områden. (Se särskilt SOU 1954:37 s. 85—91 och
99 103 samt prop. 1956 nr 143 s. 193—213.) Man anlade å spörsmålet

ett i viss utsträckning nyanserat betraktelsesätt. En synpunkt av stor
principiell betydelse var därvid att man ville undvika intrång i församlingsfriheten
och därför ansag att det allmänna borde helt svara för kostnader
för polisbevakning när det gällde allmänna sammankomster. I fråga om
offentliga tillställningar — där de ideella momenten kunna komma mer
i bakgrunden och ej sällan t. o. in. helt saknas — avsågs däremot att en
viss avvägning skulle ske, varvid uppenbarligen avsikten var att tillställningens
natur skulle vara av väsentlig betydelse för frågan om anordnarens
skyldighet att svara för bevakningskostnaderna. Som ett klart fall,
där det icke var rimligt att ikläda det allmänna ansvaret för dylika kostnader,
nämnde vederbörande departementschef en sådan nöjestillställning
som anordnas i rent vinningssyfte utan att vara förenad med något ideellt
ändamål.

I det här aktuella fallet lär — utan att det är erforderligt att närmare
utveckla någon motivering — kunna såsom odiskutabelt fastslås att tillställningarna
varit hänförliga till den renodlade nöjesindustrin och utan
något som helst ideellt inslag. Ingen tvekan kan råda därom att i dylika
kommersiella sammanhang anordnaren skäligen bör bära alla kostnader
som uppkomma för sådan ordningshållning på och vid festplatserna, som
avses i 17 § första stycket, och skäl kunna också föreligga att enligt 17 §
andra stycket ålägga arrangören att svara för vissa kostnader för ytter -

513

bevakning. Att det allmänna skulle kostnadsmässigt understödja berörda
nöjesarrangörer genom i allo gratis biträda med ordningshållning och övriga
tjänster måste för envar framstå såsom fullkomligt opåkallat.

Emellertid är ytterligare att taga hänsyn till vilken betydelse det bör
tillmätas om — såsom här varit fallet — det först i ett sent skede före en
föreställnings början står klart att det kommer att uppstå betydande bevakningskostnader.
Vissa uttalanden under förarbetena till allmänna ordningsstadgan
är härvid att beakta. Sålunda uttalades bl. a. att det ofta
vore av stor vikt för anordnaren att så snart som möjligt få besked om i
vilken utsträckning han skall svara för kostnaderna (nämnda prop. s. 213
och 192). Det rekommenderades också under förarbetena att anordnaren
redan i tillståndsresolutionen eller, där endast anmälan erfordrades, i särskilt
besked från polismyndigheten skulle få upplysning om de kostnader
för vilka han skulle svara. Det är dock även förutsatt, att en ändring i tillståndsresolution
eller i besked av berört slag kan ifrågakomma, därest
senare framkommer att omständigheterna bli annorlunda än som ursprungligen
beräknats (jfr Carl G. Perssons kommentar till allmänna ordningsstadgan
s. 136). I och för sig torde därför icke vara uteslutet att även i
ett tämligen sent skede ändrade föreskrifter i fråga om ansvaret för bevakningskostnaderna
kunna meddelas, även om därvid vissa särskilda synpunkter
äro att beakta. Bakom de nyss berörda uttalandena att anordnaren
bör få besked om sitt kostnadsansvar så tidigt som möjligt ligger nämligen
tanken att en anordnare skall kunna i förväg bedöma om en planerad
tillställning kommer att bära sig eller om kostnaderna bli så höga att han
hellre inhiberar föreställningen. Ett i sista stund meddelat beslut om skyldighet
för anordnaren att bära kostnader kan därför i vissa fall framstå
som obilligt, nämligen om kostnaderna äro av den storleksordning att anordnarens
kalkyler kunna antagas bli kullkastade. Emellertid är så ingalunda
alltid förhållandet. Särskilt är att märka att när kostnader för extra
ordningshållning föranledas av att större publiktillströmning förväntas än
som ursprungligen förutsetts, anordnaren också kan påräkna att det större
publikantalet också ger ökade intäkter.

Om i förevarande fall det exempelvis dagen före tillställningarna stått
klart, vilken polisinsats som skulle erfordras för ordningens upprätthållande,
hade det enligt min mening varit fullt befogat om de polismyndigheter,
som enligt allmänna ordningsstadgan hade behörighet härtill, meddelat
ändrat beslut om anordnarens skyldighet att svara för kostnader.
Emellertid blev nu behovet av den extra polisinsatsen känt först under den
dag — en söndag — då tillställningarna skulle äga rum. Omständigheterna
ha varit sådana att det ej synes ha varit möjligt att före tillställningarnas
början få fram ändrade föreskrifter rörande anordnarens skyldighet att
svara för bevakningskostnaderna.

Fråga uppkommer då huruvida det icke kan ifrågakomma att även efter

17 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1905 urs riksdag

514

det att en tillställning redan ägt rum föreskriva att anordnaren skall gälda
kostnader som varit nödvändiga för ordningshållning i samband med tillställningen.
Bestämmelsen i 17 § allmänna ordningsstadgan är i och för
sig icke avfattad så att därav framgår att åläggande för anordnaren att
bekosta ordningshållning nödvändigtvis måste beslutas före tillställningens
början. Dock torde enligt nuvarande ordning senare beslut i dylik fråga
ej förekomma i praktiken. Detta torde framför allt bero på de förut berörda
uttalandena under förarbetena till stadgan. Därvid är särskilt att
märka att beslut om återbetalningsskyldighet ej förutsatts bli meddelade
i annan form än genom föreskrift i tillståndsresolution eller i besked över
gjord anmälan om tillställning. Det kan icke gärna ifrågakomma att — i
kostnads- eller annat hänseende — »ändra» de i en tillståndsresolution
eller ett besked intagna villkoren för en tillställnings hållande efter det att
det avsedda arrangemanget redan avslutats. Har rätt att anordna en tillställning
förvärvats och även utnyttjats, synes frågan om ytterligare skyldigheter
för anordnaren ej kunna ses som ett led i tillstånds- eller anmälningsärendet.

I enlighet med vad sålunda anförts finner jag att något klander ej kan
riktas mot berörda polismyndigheter för att de under de förhållanden som
förelågo ej ålade anordnaren att bekosta den ordningshållning genom polispersonal
som beslöts den 22 juli 1962.

Då, såsom anförts, gällande ordning får anses innebära att ett åläggande
i efterhand av betalningsskyldighet ej är avsett, kan ifrågasättas om man
ej bör införa möjlighet för exempelvis länsstyrelse att besluta om dylikt
åläggande, när behov av polispersonal för ordningshållning vid offentlig
tillställning blivit känt så sent att beslut enligt 17 § allmänna ordningsstadgan
ej hunnit meddelas före tillställningens början. Jag avser att framdeles
uppmärksamma detta spörsmål men finner erfarenheterna från enbart
det här förevarande fallet ej utgöra tillräcklig anledning att redan nu hos
Kungl. Maj:t väcka fråga om en ändring i berört hänseende. En avskrift
av denna skrivelse skall dock tillställas chefen för inrikesdepartementet för
kännedom.

23. Fråga om man bör utan viss närmare utredning godtaga uppgift
av körkortsinnehavare, som efter beslut om återkallelse av
körkort anmodats återlämna detsamma, att körkortet förkommit

Vid inspektion av länsstyrelsen i Värmlands län uppmärksammades, att
körkortsinnehavare i åtskilliga fall icke avlämnat sitt körkort efter beslut
om omhändertagande eller återkallelse, varvid som skäl anförts, att körkortet
förkommit. Som exempel härpå antecknades följande fall.

515

III B 2-683-62. Poliskommissarien Gustaf Forsell i Stockholm beslöt den
23 juli 1962 att omhändertaga elmontören Hasse Sixten Olssons körkort
S 74771, utfärdat 1957, enär Olsson den 28 juni 1962 vid förande av personbil
haft en alkoholkoncentration i blodet överstigande 0,5 promille. Då
Olsson samma dag delgavs beslutet, förklarade han, att körkortet på okänt
sätt förkommit. Körkortet återkallades interimistiskt genom länsstyrelsens
beslut den 27 juli 1962 och slutligt genom beslut den 4 mars 1963. Körkortet
syntes icke ha inkommit till länsstyrelsen. Av förundersökningsprotokollet
framgick, att Olsson vid förhör den 29 juni 1962 uppgivit, att han
icke medfört körkortet vid den ifrågavarande bilfärden, enär han glömt
det i sin bostad vid klädbyte.

Ill B 2-721-62. Länsstyrelsen återkallade genom beslut den 14 februari
1963 byggnadsarbetaren Gustav Bertil Solbergs körkort nr S 41764. Vid
delgivningen av beslutet den 22 februari 1963 kunde körkortet ej omhändertagas.
Solberg tecknade vid delgivningsbeviset följande försäkran: »Härmed
intygas att mitt körkort Nr S 41764 har förkommit i oktober månad
1962. Vilket jag inte polisanmält.»

Ill B 2-92/+-62. Genom beslut den 26 november 1962 återkallade länsstyrelsen
fabriksarbetaren Curt Ove Håkanssons körkort S 101.911, utfärdat
den 2 mars 1962. Vid delgivningen av beslutet den 30 november 1962 kunde
körkortet icke omhändertagas. Håkansson undertecknade ett intyg på
heder och samvete, att han förlorat körkortet, med följande tillägg: »Förmodligen
har det förkommit, när jag haft detsamma förvarat i handskfacket
å min personbil, medan jag hade arbete i Alvenäs under augusti—
september 1962.» I polisens utredning angående frågan om återkallelse av
körkortet, dagteeknad den 23 oktober 1962, angavs, att Håkansson ej hade
bil. Av den dom för medhjälp till grov stöld, häleri och vårdslöshet i trafik,
som föranledde återkallelsen, syntes framgå, att Håkansson vid förövandet
av dessa brott i maj och augusti 1962 icke använt egen bil.

I anledning av vad sålunda iakttagits lät jag till inspektionsprotokollet
anteckna följande.

Det torde icke sällan förekomma, att körkortsinnehavare, då hans körkort
skall omhändertagas, uppgiver att körkortet förkommit. Det kan visserligen
antagas, att denna uppgift i många fall är riktig. Emellertid torde även
kunna förekomma, att körkortsinnehavare sanningslöst gör ett dylikt påstående
och därefter fortsätter att föra motorfordon, därvid körkortet kan
uppvisas vid förekommande poliskontroller. I vart fall på större orter lär
risken för upptäckt av dylikt förfarande vara tämligen ringa. Det är ett
samhälleligt intresse att en förare, vars körkort återkallats, icke på sådant
sätt erhåller möjlighet att fortsätta att föra motorfordon. Med hänsyn härtill
framstår som angeläget, att i de fall, då körkortet uppgives vara förkommet,
viss kontroll sker av uppgiftens riktighet. Några tvångsmedel för
eftersökande av körkortet torde visserligen icke kunna anlitas. Körkortsinnehavarens
påstående synes emellertid så långt möjligt böra utredas genom
förhör med honom om de närmare omständigheter, under vilka körkortet
förlorats, de efterforskningar han gjort, de personer han må ha tillfrågat
rörande förlusten av körkortet, anledningen till att han icke begärt duplettkörkort,
osv. Undersökningen bör givetvis göras siirskilt noggrann, om det
finns anledning misstänka, att körkortsinnehavarens uppgift är felaktig.
Länsstyrelsen synes emellertid regelmässigt ha låtit sig nöja med en kort

516

förklaring av körkortsinnehavaren, avgiven skriftligen eller under polisförhör,
varvid några närmare uppgifter icke lämnats. Det syntes kunna
ifrågasättas om icke länsstyrelsen, då omständigheterna kring förlusten av
körkortet ej närmare angivits eller anledning finns till antagande att uppgifterna
äro oriktiga, bör anmoda vederbörande polismyndighet att genom
förhör med körkortsinnehavaren eller på annat lämpligt sätt verkställa
kompletterande utredning. Körkortsinnehavaren synes i förekommande fall
därjämte böra erinras om de enligt 3 § trafikbrottslagen och 66 § 2 mom.
andra stycket vägtrafikförordningen ifrågakommande straffpåföljderna.

Efter remiss inkommo länsstyrelsen och rikspolisstyrelsen med yttranden.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har länsstyrelsen ställt sig kritisk till de
av mig i inspektionsprotokollet framförda synpunkterna och förslagen och
därvid anfört följande.

Länsstyrelsen delar obetingat Eder mening, att det ur samhällelig synpunkt
är angeläget, att den, som fått sitt körkort återkallat, också betages
den faktiska möjligheten att begagna sig av denna handling. Länsstyrelsen
hyser ej heller annan uppfattning än Ni därom, att varje lämplig åtgärd
ägnad att främja och förverkliga detta syfte bör vidtagas.

Då annan anledning att misstänka bristande sanningsenlighet hos uppgiftslämnaren
icke finnes än själva den intressekonflikt, som situationen
vid körkortsåterkallelse i sig själv kan erbjuda, synes länsstyrelsens åtgärder
böra bestämmas efter en avvägning mellan samhällets och individens
intressen.

För nu angivna intresseavvägning kan viss ledning hämtas av 32 § 4 mom.
andra stycket vägtrafikförordningen. I denna bestämmelse föreskrives såsom
villkor för utfärdande av duplettkörkort — då originalet förkommit —
bland annat, att ansökan skall innehålla försäkran om förlust av körkortet.
I dylika fall kan tänkas situationer, då körkortsinnehavaren söker duplettkörkort,
oaktat originalet ej förkommit, t. ex. då detta lämnats som säkerhet.
Val är situationen i nämnda fall ej helt jämförlig med den ovan behandlade
men väsentliga beröringspunkter och likheter finnas.

För uppfattningen, att utsaga, vilken avgivits på sätt och under omständigheter,
som ovan angivits, bör godtagas utan vidare utredning, talar
det krav, som varje person — med anspråk på respekt — i ett rättssamhälle
bör kunna resa på att ej bli utsatt för polisförhör, då några faktiska
omständigheter, som tala för att han gjort sig skyldig till brott eller förseelse,
icke kan åberopas. Självfallet kan mot detta resonemang invändas,
att möjligheterna att uppdaga förseelser av nu avsedd beskaffenhet måste
bliva större, om man i varje enskilt fall och under alla omständigheter ifrågasatte
och kontrollerade lämnade uppgifters riktighet, än om så skedde
blott i de jämförelsevis fåtaliga fall, där grundad, omedelbar anledning förelåge
att ifrågasätta uppgifts riktighet, t. ex. om körkortet uppgåves ha^ förkommit
efter inträffandet av den händelse, som medförde körkortsåterkallelsen.

Det synes än vidare kunna ifrågasättas, i vilken omfattning det är möjligt
att med anlitande av nu avsett förfaringssätt uppdaga förseelse mot

517

33 § 4 mom. andra stycket vägtrafikförordningen eller brott mot 3 § trafikbrottslagen.
Det får anses ligga i sakens natur, att uppgifter om hur ett
körkort förkommit merendels bliva vaga och svävande. Blott i undantagsfall
torde här kunna lämnas några mera preciserade uppgifter. Möjligheterna
att genom avsedd utredning klarlägga, om vederbörandes uppgifter
äro oriktiga, torde av sagda skäl vanligen vara små. Även en obestämd
uppgift om huru körkort förkommit kan få bedömas såsom sannolik. Härtill
kommer osannolikheten av att en person, som ansett sig kunna på heder
och samvete — men likväl sanningslöst — betyga, att körkort förkommit,
skulle vid upprepad förfrågan finna anledning att frångå en uppgift, vilken
svårligen läte sig vederläggas.

Betydelsen av att en person i sin ägo har ett återkallat körkort bör i
dagens läge icke heller överskattas. Enligt länsstyrelsens erfarenhet förhåller
sig nämligen dess värre ofta så, att personer utan ansvar och omdöme
icke hindras från att föra körkortspliktigt fordon ens av att de aldrig ägt
körkort. En person, vars moraliska standard tillåter honom att sanningslöst
betyga, att körkort förkommit, kan därför befaras föra körkortspliktigt
fordon, även om han icke skulle haft det återkallade körkortet i sin besittning,
så länge risken för upptäckt är obetydlig. Med hänsyn till vad
ovan anförts, synes brott avseende olovlig körning i nu avsedda fall böra
förebyggas, uppdagas, stävjas och beivras, som regel icke genom kontrollåtgärder
från länsstyrelsens sida utan genom en intensiv kontroll av de
omedelbart trafikövervakande organen. Andra kontrollåtgärder få eljest
ringa eller ingen verkan.

I anledning av vad länsstyrelsen sålunda anfört vill jag till en början
framhålla, att stöd för den av länsstyrelsen hävdade uppfattningen enligt
min mening icke kan hämtas ur bestämmelserna rörande ansökan om dupletlkörkort.
Den som ansöker om duplettkörkort är ju i och för sig berättigad
att innehava körkort. När sådan ansökan göres, föreligger därför en
helt annan situation än den förevarande.

Den som åsidosätter skyldighet att återlämna körkort, om vilket beslut
fattats att det skall omhändertagas eller som återkallats, gör sig därigenom
skyldig till straffbar förseelse (66 § 2 mom. andra stycket vägtrafikförordningen).
Redan med hänsyn härtill utgör underlåtenheten att på anmaning
överlämna återkallat körkort tillräckligt skäl att inhämta närmare
upplysningar om hur körkortet skulle ha förkommit och varför icke duplettkörkort
begärts. Härigenom får polisen möjlighet att vid behov kontrollera
uppgifterna och — framför allt — att i fortsättningen uppmärksamma misstänkta
fall. Att närmare uppgifter inhämtas i de hänseenden, som angivits
i inspektionsprotokollet, framstår såsom angeläget i betraktande av att det
blivit allt mera vanligt att den som anmodas återlämna körkort uppger att
detsamma gått förlorat. Risken för att vederbörande gör sig skyldig till
olovlig körning är helt visst större om han har körkort, som kan uppvisas
vid kontrollen, än om han saknar körkort.

Enligt vad jag inhämtat brukar polisen också som regel — ehuru det
mera sällan skriftligen redovisas — närmare tillfråga körkort sinnehavama

518

om under vilka förhållanden körkortet förkommit, de efterforskningar körkortsinnehavaren
gjort m. m. Såvitt jag har mig bekant ha klagomål icke
framförts av enskilda mot att de bli tillfrågade av polisen rörande dessa
förhållanden. De torde ha funnit det vara helt naturligt att polisen ställt
sådana frågor i föreliggande situation.

Vid i ärendet gjorda förfrågningar hos olika polismyndigheter har icke
heller från något håll ifrågasatts lämpligheten av att i inspektionsprotokollet
angivna åtgärder vidtagas i dessa ärenden.

Rikspolisstyrelsen har också i sitt yttrande förklarat, att styrelsen helt
delar den av mig framförda uppfattningen att uppgiven förlust av körkort
icke utan viss närmare utredning bör godtagas.

Under hänvisning till det sagda saknar jag anledning frångå den uppfattning,
åt vilken jag givit uttryck vid inspektionen. Enligt min mening
är det önskvärt att länsstyrelserna — även om föreskrift härom icke meddelats
— icke avskriva körkortsärenden, varom här är fråga, utan att ha
förvissat sig om att polisen inhämtat erforderliga upplysningar i angivna
hänseenden.

Med hänsyn till värdet av en fast praxis på detta område och till vad som
framkom vid inspektionen ansåg jag påkallat att inhämta rikspolisstyrelsens
utlåtande om behovet av centralt utfärdade anvisningar till polispersonalen
rörande de åtgärder som från polisens sida böra vidtagas i fall,
varom här är fråga, ävensom om behovet av centralt utfärdade blanketter
för polisens undersökningar i hithörande fall.

Rikspolisstyrelsen har därom anfört följande i sitt yttrande i ärendet.

I skilda sammanhang har den nu aktuella frågan varit föremål för överväganden.
Bland annat har trafikmålskommittén tagit upp problemet i samband
med sin allmänna översyn av handläggningen av trafikmål.

Som ett led i detta arbete har trafikmålskommittén under tiden den 1
september—30 november 1964 beretts tillfälle att inom fyra städer och fem
landsfiskalsdistrikt bedriva försöksverksamhet i syfte att vinna erfarenhet
rörande möjligheterna att i detta hänseende förenkla och nå enhetlighet.
Bland de blanketter, som kommer att användas under denna försöksverksamhet,
finnes en beträffande omhändertagande av körkort.

Styrelsen följer självfallet med stort intresse utfallet av denna försöksverksamhet.
I avvaktan därpå synes för närvarande icke särskilda åtgärder
från styrelsens sida böra vidtagas. Då erfarenheterna av försöksverksamheten
skall bearbetas kommer styrelsen emellertid att beakta de av Eder
anförda synpunkterna.

Det torde sålunda kunna förväntas att erforderliga undersökningar i
förevarande hänseende komma att ombesörjas av polisen. Med hänsyn
härtill och till vad jag i ärendet anfört om länsstyrelsernas befattning härmed
fann jag ärendet icke påkalla vidare åtgärd från min sida.

519

24. Fråga om vid Skansens avskiljande från stiftelsen Nordiska
Museet de för stiftelsen gällande stadgarna åsidosatts i
visst hänseende

År 1879 erbjöd sig filosofie doktorn Artur Hazelius (1833—1901) att
till staten på vissa villkor överlämna den av honom hopbragta s. k. Skandinavisk-etnografiska
samlingen, men Kungl. Maj:t och riksdagen avböjde
anbudet.

Den 18 april 1880 ställde därefter Hazelius »Nordiska museet såsom en
självständig anstalt under en särskild styrelse för att under all framtid och
i alla väsentliga delar orubbad uti Sveriges huvudstad förvaras, vardas och
förevisas i överensstämmelse med närlagda stadgar för Nordiska museet
och dess styrelse». År 1891 inköptes den första jordarealen a Skansen och
samma år hölls invigningsfest å Skansen, som sedan snabbt tillväxte genom
nya förvärv och gåvor till museet.

Den 29 april 1938 fastställde Kungl. Maj:t stadgar för Nordiska museet.
Enligt dessa skulle Nordiska museet för all framtid utgöra en självständig
stiftelse. Museet skulle jämte därtill hörande inrättningar vara ett hem
för minnen ur det svenska folkets liv med särskild uppgift att genom vetenskaplig
forskning och folklig undervisning vidga kännedomen om den
svenska odlingens historia. Dess mål skulle vara att härigenom hos Sveriges
folk stärka känslan till fosterlandet och hembygden. Genom sina samlingar
och sina undersökningar skulle museet tillika verka för en fördjupad insikt
om det kulturella sambandet mellan vårt och övriga nordiska folk (§ 1).
Museet skulle stå under tillsyn av en nämnd (§ 2). Nämnden skulle utgöras
av sju ledamöter, av vilka museets styresman skulle vara en och av
vilka minst en skulle vara ledamot av kungl. vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien (§ 3). Museets räkenskaper skulle årligen granskas
av revisorer, vilka ägde att i revisionsberättelsen jämväl yttra sig angående
det sätt, varpå nämnden fullgjort sina åligganden. I berättelsen skulle
revisorerna bestämt tillstyrka eller avstyrka ansvarsfrihet för nämnden.
Revisorerna skulle till ett antal av minst två utses av vitterhetsakademien,
varjämte en revisor finge utses av Stockholms stadsfullmäktige (§ 12).
Revisorernas berättelse skulle av dem avlämnas till akademien, som hade
att avgöra, huruvida ansvarsfrihet skulle meddelas (§ 13). Ändring av
stadgarna skulle beslutas av nämnden, som innan fråga därom avgjordes
skulle hava inhämtat revisorernas yttrande över förslaget (§ 14).

Sedan Nordiska museets nämnd vid sammanträde den 27 juni 1962
diskuterat den brydsamma ekonomiska situation som uppstått för museet
genom de kraftigt ökade löne- och pensionskostnaderna och de sjunkande
besökssiffrorna på Skansen, uppdrogs åt ordföranden — f. d. hovrättsrådet
Johan Norden falk — samt museets styresman — professorn Gösta Berg —
att hos ecklesiastikdepartementet understryka, hur allvarligt nämnden såg

520

på läget. Uppvaktningen ägde rum hos dåvarande statssekreteraren Hans
Löwbeer den 6 juli, varvid denne utlovade att en redan i statsverkspropositionen
förebådad utredning skulle igångsättas i så god tid, att frågan
om ökade anslag till museet kunde behandlas av vårriksdagen 1963. Den
12 juli 1962 erhöll statskontoret Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med
nämnden och övriga berörda intressenter verkställa översyn av stiftelsen
Nordiska museets ekonomiska ställning och verksamhetsformer samt inkomma
med de förslag vartill sagda översyn kunde giva anledning. Under
överläggningarna företrädde statskontoret uppfattningen, att den dittillsvarande
institutionen borde uppdelas på två självständiga sådana, medan
nämnden å sin sida slutligen godkände, att Skansen i administrativt och
ekonomiskt hänseende skildes från museet och således bildade en egen juridisk
person, om så befunnes lämpligt i aktiebolagsform, men helt ägd av
museet. Resultatet av översynen presenterades av statskontoret i en den
14 februari dagtecknad, den 8 mars 1963 till Kungl. Maj:t överlämnad
promemoria.

Under höstens sammanträden hade — enligt vad Berg i en den 25 mars
1963 dagtecknad, till nämndens protokoll samma dag som bilaga 53 fogad
redogörelse för överläggningarna uppgivit — nämnden hela tiden haft för
avsikt att sända utredningresultatet på remiss till vitterhetsakademien eller
eventuellt riksantikvarieämbetet och för tids vinnande förberett riksantikvarien
Gösta Selling och förste antikvarien Bertil Berthelson därpå. Löwbeer
hade emellertid i början av 1963 ansett en sådan remiss omöjliggjord
på grund av tidsnöd. Då någon slutgiltig sammanjämkning av nämndens
och statskontorets meningar om Skansens framtid ej kunnat åstadkommas,
upptogos i ecklesiastikdepartementet den 15 februari 1963 under ordförandeskap
av Löwbeer regelrätta förhandlingar mellan staten och företrädare
för nämnden. Parallellt därmed pågingo förhandlingar i saken mellan
staten och Stockholms stad.

Den 13 mars 1963 träffades mellan företrädare för Kungl. Maj:t, Stockholms
stad samt Nordiska museet — under förutsättning av godkännande
av Kungl. Maj:t och Stockholms stadsfullmäktige — avtal angående riktlinjer
för bildande av en stiftelse, kallad stiftelsen Skansen. Avtalet hade
huvudsakligen följande innebörd.

Senast den 1 juli 1963 skall till en nybildad stiftelse, benämnd stiftelsen
Skansen, staten tillskjuta ett kontantbelopp av en miljon kr., Stockholms
stad ett kontantbelopp av två miljoner kr. samt stiftelsen Nordiska museet
egendom med ett uppskattat värde av omkring tio miljoner kr., huvudsakligen
avseende befintliga byggnader och anläggningar samt levande och
döda inventarier inom Skansenområdet jämte Cirkus och Novilla. Därvid
skall den nybildade stiftelsen övertaga betalningsansvaret — med motsvarande
befrielse för stiftelsen Nordiska museet — för skulder till ett beräknat
belopp av omkring sju miljoner kr.

Stiftelsen Skansen skall ha till ändamål att bedriva en verksamhet som

521

bygger vidare på och utvecklar det nuvarande Skansen genom fortsatta
insatser för att levandegöra svensk kultur och natur samt genom att kring
ett centrum av kulturminnen skapa en levande miljö för olika fritidsintressen.
Det åligger därvid den nya stiftelsen bl. a. att vårda det kulturhistoriska
byggnadsbeståndet på Skansen och verka i nära samarbete med
stiftelsen Nordiska museet. Verksamheten skall inte ha till syfte att inbringa
vinst.

Styrelsen för den nya stiftelsen skall bestå av en ordförande, som utses
av Kungl. Maj:t, samt sex andra ledamöter, av vilka en utses av Kungl.
Maj:t, tre av Stockholms stad och två av Nordiska museets nämnd. Suppleanter
skall utses för samtliga ledamöter. Den direkta ledningen av verksamheten
vid stiftelsen Skansen skall utövas av en verkställande direktör,
som utses av styrelsen. Personal, som den 1 juli 1963 är stadigvarande
sysselsatt på nuvarande Skansen, skall erbjudas anställning hos stiftelsen
Skansen på oförändrade villkor.

Kungl. Maj:t skall framdeles efter förslag av stiftelsen Nordiska museet
pröva huruvida och i vad mån donationsmedel, som för närvarande förvaltas
av stiftelsen Nordiska museet, skall räknat fr. o. m. den 1 juli 1963
ställas under förvaltning av stiftelsen Skansen.

Proposition i ärendet framlades den 15 mars 1963 (nr 113) och bifölls
den 29 maj 1963 av riksdagen. Nämnden för sin del godkände den 25 mars
1963 enhälligt avtalet.

Den 17 december 1963 avgåvo revisorerna berättelse över verkställd revision
av Nordiska museets räkenskaper och dess nämnds förvaltning för
tiden januari—juni 1963. Revisorerna förklarade däri att de — efter vad
de under revisionen inhämtat om nämndens handhavande av institutionens
förvaltning — fingo tillstyrka, att ansvarsfrihet meddelades nämnden för
den tid revisionen omfattade.

Till revisionsberättelsen fogade en av revisorerna — vitterhetsakademiens
preses professorn Bernhard Karlgren — den 18 december 1963 följande
egna uttalande.

Enligt de stadgar för Nordiska Museet, som fastställts av Kungl. Maj:t
år 1938 och som varit gällande till den 30 juni 1963, var Stiftelsen Nordiska
Museet i vissa hänseenden organiskt förbunden med Kungl. Vitterhets
Historie och Antikvitets Akademien. Dels hade Akademien i vissa fall
att utse ny ledamot av Nordiska Museets Nämnd (§ 4). Dels skulle Akademien,
söm hade att utse två av Stiftelsens revisorer, mottaga revisorernas
berättelse och avgöra, huruvida ansvarsfrihet skulle meddelas. När
nu Nordiska Museets Nämnd ingått ett avtal med stat och kommun, varigenom
Akademiens befattning med Stiftelsen Nordiska Museet helt avskaffats,
hade förslaget till avtalet bort underställas Akademien, innan
Nordiska Museets Nämnd undertecknade detsamma.

Vid sammanträde med vitterhetsakademien den 4 februari 1964 beslöt
akademien med hänsyn till innehållet i nedan upptagna skrivelse till JO
bordlägga frågan om ansvarsfrihet för nämnden. Akademien hade vid tiden
för JO-ämbetets prövning .av saken ännu icke fattat beslut i denna fråga.

17* — Justitieombudsmannens årsberättelse till 10G5 års riksdag

522

Genom förenämnda skrivelse, som inkom hit den 3 februari 1964, önskade
f. d. styresmannen för Nordiska museet Andreas Lindblom, f. d.
riksantikvarien Martin Olsson och f. d. förste intendenten vid Nordiska
museet Sigurd Wallin — för den åtgärd vartill kunde finnas anledning —
fästa JO:s uppmärksamhet på det åsidosättande av gällande bestämmelser
som syntes ha ägt rum genom att varken revisorernas eller akademiens
yttrande inhämtats före undertecknandet av ovannämnda avtal. Klagandena
erinrade om att efter avskiljandet av Skansen från Nordiska museet
upphörde akademiens befattning med stiftelsen Nordiska museet och de
hävdade, att då avtalet genom propositionen blivit bekant detsamma betraktats
såsom olyckligt och pietetslöst icke endast inom hela museivärlden
utan även bland breda lager av den kulturellt intresserade allmänheten.
De påpekade vidare att vid omröstningen i andra kammaren propositionen
bifallits först efter lottdragning och att det icke vore osannolikt att utgången
i riksdagen blivit den motsatta, om akademien fått tillfälle att
göra sin röst hörd innan avgörandet om avtalet fattades.

I anledning av klagomålen inkom nämnden — under framhållande att
det syntes kunna ifrågasättas om ärendet fölle inom området för JO:s tillsynsverksamhet
— med bl. a. följande upplysningar: Endast § 14 i stadgarna
medförde skyldighet för nämnden att innan ett ärende avgjordes
inhämta yttrande från annan. Skyldigheten vore begränsad till att avse
fråga om stadgeändring, och endast yttrande från revisorerna skulle enligt
bestämmelserna inhämtas innan en dylik fråga avgjordes. Avtalet hade
icke innehållit någon bestämmelse som innebar förslag till ändring av tidigare
gällande stadgar för stiftelsen Nordiska museet eller till nya stadgar
för denna stiftelse. Sedan förslag om bl. a. godkännande av avtalet genom
propositionen underställts riksdagen hade emellertid inom ecklesiastikdepartementet
påbörjats utformandet av nya stadgar och ett utkast till
sådana hade av departementet med skrivelse den 7 maj 1963 översänts till
nämnden. Sedan nämnden preliminärt behandlat utkastet, översändes det
jämlikt § 14 i stadgarna till revisorerna för yttrande, vilket skedde med
skrivelse den 30 maj 1963.1 samarbete mellan departementet och nämnden
hade utkastet omarbetats och i olika omgångar tillställts revisorerna för
yttrande. Sedan revisorerna förklarat sig ej längre ha någon erinran mot
förslaget, hade stadgarna insänts till Kungl. Maj:t för prövning och fastställelse.
— Då klagandenas framställning till JO anmälts vid vitterhetsakademiens
sammanträde den 4 februari 1964, hade Karlgren låtit till
protokollet anteckna att akademien icke ingivit någon anmälan till JO
i denna sak eller ålagt förvaltningsutskottet att göra någon sådan hänvändelse
samt att Lindbloms, Olssons och Wallins aktion gjorts helt vid sidan
av akademien och utan kontakt med henne.

Klagandena inkommo därefter med påminnelser, däri de anförde i huvudsak
följande: Verkliga förhållandet beträffande avtalet var att det

523

innehållit bestämmelser vilka hade till förutsättning att de gällande stadgarnas
§ 1 — Nordiska museet, grundat av Artur Hazelius, skall för all
framtid utgöra en självständig stiftelse — redan upphört. Om nämnden
före avtalets ingående inhämtat revisorernas mening, skulle revisorerna
haft skyldighet att påvisa att avtalet stod i uppenbar motsättning mot
stadgarnas grundläggande bestämmelse i § 1. Det framgick av Karlgrens
särskilda yttrande till revisionsberättelsen den 18 december 1903 att avtalsförslaget
bort underställas vitterhetsakademien, som då fått tillfälle att
som sakkunnig instans uttala sin mening. Om nämnden trots ett eventuellt
avstyrkande från revisorerna och från akademien likväl undertecknat
avtalet, hade ansvarsfrihet svårligen kunnat beviljas. Det framstod som
anmärkningsvärt att nämnden låtit sätta sig ur funktion, när den institution
som nämnden satts att leda delades upp genom underhandlingar
och avtal mellan staten och Stockholms stad och att nämnden varken
vädjat till den utomordentliga goodwill, som institutionen tveklöst åtnjöt,
eller tagit konsekvensen av sin funktionsoduglighet. Riksdagen hade genom
dessa försummelser blivit ofullständigt och ensidigt informerad. Dessutom
hade denna riksviktiga museifråga framlagts utan att den varit föremål
för någon som helst granskning av sakkunniga instanser.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO lagmannen Bengt
Sandström i en till Nordiska museets nämnd ställd skrivelse följande.

Då ifrågavarande stadgar för stiftelsen Nordiska museet blivit fastställda
av Kungl. Maj:t följer därav, att ledamöterna av Nordiska museets nämnd
äro underkastade ämbetsansvar. Vid sådant förhållande är jag oförhindrad
att till prövning upptaga de anförda klagomålen.

Uttrycklig skyldighet för nämnden att innan nu klandrade beslutet fattades
inhämta yttrande från utomstående har förelegat allenast därest
tillika varit fråga om ändring av stadgarna. I sådant fall skulle yttrande
inhämtas, dock endast från revisorerna (stadgarnas § 14). Det kan således
icke läggas nämnden till last som fel att den icke från vitterhetsakademien
inhämtade yttrande innan avtalet godkändes.

Vad angår frågan om nämnden före avtalets slutande varit skyldig
inhämta revisorernas yttrande är att märka. Genom avtalet avskildes från
stiftelsen Nordiska museet såsom en särskild stiftelse Skansen samt Cirkus
och Novilla med byggnader och anläggningar och där inom befintliga
levande och döda inventarier med vissa undantag, allt egendom med ett
— i pengar — uppskattat värde av omkring 10 miljoner kronor och således
en betydande del av museets tillgångar. Enligt avtalet skulle stiftelsen
Skansen ha till ändamål bland annat att kring ett centrum av kulturminnen
skapa en levande miljö för olika fritidsintressen. Redan vad nu
upptagits kunde rimligen föranlett nämnden att ifrågasätta huruvida icke
avskiljandet stred mot stiftarens intentioner och stadgarnas bestämmelser,

524

främst den om museets syfte. Detta gäller i vart fall intill dess de former
under vilka Skansen skulle »verka i nära kulturellt och vetenskapligt samarbete
med stiftelsen Nordiska museet» blivit — på sätt sedermera skedde
genom stadgebestämmelser och överenskommelser — närmare reglerade.
Vidare ingick avtalet i en uppgörelse, varigenom staten påtog sig det ekonomiska
ansvaret för museet, med konsekvens bl. a. att samtliga ledamöter
av nämnden skulle utses av Kungl. Maj:t. Att nämnden varit införstådd
med att detta krävde stadgeändring framgår av en anteckning i propositionen
(s. 16) att nämnden förklarat sig vilja medverka till härför erforderliga
ändringar av stadgarna. Nya stadgar för stiftelsen Nordiska museet
ha också fastställts av Kungl. Maj:t, vilket skedde den 29 juni 1964, varigenom
bl. a. upptogs av avtalet föranledda bestämmelser om samarbetet
mellan de båda stiftelserna, om Ivungl. Majrts förordnande av nämndens
ledamöter och nämndens utseende av vissa ledamöter och suppleanter i
styrelsen för stiftelsen Skansen. Stadgarnas bestämmelser om revisorerna,
av vilka ju två stycken — däribland vitterhetsakademiens preses — utsetts
av akademien och vilka i sin berättelse till akademien ägt att yttra sig
jämväl angående det sätt varpå nämnden fullgjort sina åligganden, måste
enligt min mening haft till syftemål att inga genomgripande förändringar
i museets verksamhet borde äga rum utan att tillfälle först beretts revisorerna
att framföra sina synpunkter. Avskiljandet av Skansen medförde
onekligen sådana förändringar för stiftelsen Nordiska museet i administrativt
och ekonomiskt avseende och i fråga om den kulturhistoriska och
museala verksamheten. Genom att revisorerna fingo tillfälle att yttra sig
först i samband med de stadgeändringar, som föranleddes av avtalet, kommo
revisorerna icke att i denna viktiga fråga framföra sina synpunkter
på avtalet. Jag anser således att nämnden bort före avtalets ingående
underställa revisorerna frågan.

Vid bedömande av nämndens underlåtenhet att inhämta revisorernas
yttrande är å andra sidan att märka att, såsom nämnden till bemötande av
klagomålen anfört, ifrågavarande avtal formellt icke innehöll någon bestämmelse,
som innebar förslag till ändring av Nordiska museets stadgar.
Det saknas anledning antaga, att nämnden, som nu enhälligt godkände
avtalet, efter ett yttrande skulle kommit till ett annat resultat. Det förtjänar
också omnämnas att — enlig vad som framgår av en av Karlgren den 17
januari 1964 dagtecknad berättelse över vissa fakta i ärendet — denne,
då avtalsförslaget ej delgavs revisorerna före undertecknandet, vid överläggning
med Löwbeer framfört vissa yrkanden som revisorerna skulle ha
gjort, därest de på förhand tillfrågats. Yrkandena gällde Kungl. Maj:ts
tillsättande av vissa ledamöter i den nya Skansenstiftelsens styrelse och
tillmötesgicks enligt Karlgren helt av Kungl. Maj:t. Jag finner med beaktande
av vad sålunda anförts och då nämnden haft att handla under stor
tidsnöd att det icke kan läggas ledamöter av nämnden till last som tjänste -

525

fel att nämnden icke inhämtade revisorernas yttrande förrän förslagen till
ändring av stadgarna väcktes som en följd av propositionen på godkännande
av avtalet.

Beträffande klagandenas anmärkning att museifrågan framlagts utan att
statskontorets till Kung]. Maj:t överlämnade utredning, som legat till
grund för propositionen, varit föremal för remiss till sakkunniga instanser,
kan denna underlåtenhet i vart fall icke läggas nämnden till last.

Vad gäller klagomålen i övrigt har jag icke funnit dessa vara av beskaffenhet
att föranleda någon min åtgärd.

25. Obehörigt förfarande av länsstyrelse genom att i ärende rörande
tvångsintagning av alkoholmissbrukare förvägra vederbörande
rätten att bli personligen hörd inför länsstyrelsen

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Älvsborgs län år 1962 uppmärksammades
ett av länsstyrelsen handlagt ärende rörande tvangsintagning å
anstalt för alkoholmissbrukare, i vilket ärende förhör jämlikt 27 § nykterhetsvårdslagen
— oaktat vederbörande anhållit därom — icke ägt rum.
Av handlingarna i detta ärende framgick följande.

Den 3 augusti 1960 ställde Sätila nykterhetsnämnd snickaren John Artur
J., född år 1912, under övervakning, därvid som specialindikation åberopades
upprepade fylleriförseelser. J. — som var gift och i äktenskapet hade en
vuxen son — hade gjort sig skyldig till fylleri fem gånger under mars och
april 1960. .

J. dömdes därefter för sex nya fylleriförseelser, en begången i oktober
1960, tre i november samma år och två i mars 1961.

Vid sammanträde den 10 april 1961 beslöt nämnden — efter antecknande
att jämväl den i 15 § b) nykterhetsvårdslagen angivna specialindikationen
var tillämplig beträffande J. (grov pliktförsummelse mot anhörig) samt
att den anordnade övervakningen varit resultatlös — att hos länsstyrelsen
ansöka om förordnande för J:s intagning å allmän nykterhetsvårdsanstalt.

Den 18 maj 1961 företogs läkarundersökning av J. Vederbörande läkare
— som var ledamot av nykterhetsnämnden — framhöll i avgivet intyg, att
J. medgav visst alkoholbruk och förklarade att han redan efter en mindre
kvantitet blev talträngd och då gärna slog sig i slang med främmande personer.
Det hade enligt J. varit vid sådana tillfällen som han blivit tagen av
polisen för fylleri. Enligt läkarintyget hade J. tidigare använt och delvis
missbrukat pentymal och då ofta använt tabletterna tillsammans med
sprit och pilsner. J. förnekade helt att han missbrukade sprit.

Rörande J:s personlighetstyp framhöll läkaren, att J. uppträdde arrogant
och var påfallande omständlig i sitt tal, skrävlande och lögnaktig, lian
förnekade även uppenbart klara fakta och invecklade sig ofta i tvetalan.
Ilan var enligt läkaren omdömeslös och gjorde ett mycket starkt psykoinfantilt
intryck.

Vidare framhöll läkaren i intyget, bl. a., att J:s allmäntillstånd föreföll
mycket gott och att inga mera påfallande yttre tecken till alkoholmissbruk

526

förelago, att J., som uppgav sig under sista tiden ha varit deprimerad och
sömnlös, helt saknade msikt om sin situation, att J. utgjorde en synnerligen
stor psykisk belastning för hustrun och sonen samt att J. i social mening
var helt oförmögen att taga vara på sig själv och torde löpa mycket
stor risk att snart förlora inkomstmöjligheter, varför vårdbehovet var
trängande.

Den 10 juni 1961 avlät nykterlietsnämnden därefter skrivelse till länsstyrelsen
med hemställan om intagningsförordnande för J. Som specialindikationer
åberopades därvid — i enlighet med nämndens beslut den 10
april samma år — antalet kända fylleriförseelser ävensom grov pliktförsummelse.

I den redogörelse rörande J:s förhållande, som bifogades skrivelsen, framhölls
att J. enligt inhämtad uppgift var snäll i hemmet i nyktert tillstånd
men att förhållandet under senare år avsevärt försämrats, »enär han oftast
är alkoholpåverkad» och då misstänksam och gnatig mot hustrun. Anledningen
till alkoholmissbruket var — framhölls i redogörelsen — ej känd,
efterom J. mestadels haft arbetsanställningar å ort utom kommunen och
»det i stort sett är okänt huru han tillbringar fritiden under arbetsveckan».
Vidare framhölls, att J:s bidrag till hustruns försörjning — utöver hyran —
var oregelbundet och obetydligt och tidvis helt uteblivit samt att hans tilltagande
misskötsamhet medförde att ordnat arbete ej kunde erhållas och
skötas, varjämte J. under vissa perioder torde ha svårt att sköta sig själv,
vilket förhållande befarades komma att snabbt försämras.

Rörande skälen för nämndens uppfattning att anstaltsvård var erforderlig
framhölls i redogörelsen efter anteckning att förbättring i nvkterhetshänseende
ej förmärkts under övervakningstiden — att »den pågående cirkeln
av berusningstillfällen med alkoholdrycker med eller utan tillsats av
tabletter (pentymal m. m.) måste brytas. För att hindra total nedsupning
är angeläget att J. för någon tid erhåller vård. Möjligen bör prövas vård
å psykiatrisk avdelning.»

Nykterhetsnämndens framställning delgavs J. med föreläggande att inom
fyra dagar efter delfåendet till länsstyrelsen skriftligen eller muntligen förklara
sig över ansökningen. J. erinrades samtidigt om sin rätt att påkalla
förhör jämlikt 27 § nykterhetsvårdslagen.

I en den 27 juni 1961 till länsstyrelsen inkommen skrift hemställde J.
om muntligt förhör inför länsstyrelsen. Därutöver framhöll J. i skriften
allenast att han bifogade ett intyg av sin hustru. I detta intyg protesterade
hustrun »på det bestämdaste» mot att J. skulle intagas på anstalt, därvid
hon bl. a. åberopade att J. »nu visat en betydlig förbättring».

Genom utslag den 29 juni 1961 meddelade länsstyrelsen (förste länsassessorn
S. Gustafsson och länsassessorn E. Blomgren)" — under uttalande att
länsstyrelsen ansåg förhör i målet icke erforderligt — förordnande om J:s
intagning å allmän anstalt för alkoholmissbrukare. Som skäl åberopades
att J. enligt utredningen var hemfallen åt alkoholmissbruk och blivit dömd
för elva under de två senast förflutna åren begångna fylleriförseelser samt
att övervakning varit anordnad utan att J. kunnat återföras till ett nvktert
liv.

Vid inspektionstillfället framhöll jag — under erinran om innebörden av
27 § nykterhetsvårdslagen — att J:s anliallan om muntligt förhör syntes
ha bort bifallas. Jag påpekade därvid, bl. a., att J. — med länsstyrelsens

527

handläggning av saken — över huvud taget icke kommit att fa framföra
sina synpunkter i ärendet.

Efter remiss har länsstyrelsen inkommit med ett av Gustafsson och
Blomgren avgivet yttrande. Under framhållande att länsstyrelsen ytterst
sällan plägade avslå begäran om muntligt förhör har länsstyrelsen som skäl
till att så skedde i förevarande fall främst åberopat innehållet i det företedda
läkarintyget. Med hänsyn till vad läkaren uttalat rörande J. och vad
i övrigt anförts om dennes nykterhetsförhallanden hade länsstyrelsen, i likhet
med läkaren, bedömt vårdbehovet vara trängande. Länsstyrelsen
framhöll vidare, att det vid tiden för ärendets handläggning rått brist på
jurister vid länsstyrelsen samt fortsatte:

Enär ett förhör i J:s hemort med säkerhet skulle krävt en hel arbetsdag
för två av landskansliets högre befattningshavare och då med hansyn till
vad den intygsgivande läkaren uttalat, främst om J:s psykiska status och
allmänna uppträdande, utbytet av ett förhör beräknades bliva av ringa
värde för utredningen, fann länsstyrelsen övervägande skal tala tor att
snarast möjligt avgöra ärendet utan förhör.

Beträffande det av J:s hustru avgivna intyget ansåg sig länsstyrelsen med
hänsyn till vad i utredningen anförts om J:s uppträdande mot henne icke
böra tillmäta detta någon avgörande betydelse.

Vad slutligen angår den till stöd för länsstyrelsens utslag aberopade specialindikationen,
torde kunna ifrågasättas, om inte, förutom antalet tyllenförseelser,
även indikationen »ur stånd att taga vård om sig sj alv» kunnat
tillämpas, särskilt med hänsyn till vad läkaren härom anfört och J.s missbruk
av tabletter samt hans på grund av alkoholmissbruket loranledda
byten av arbetsanställning.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 27 § nykterhetsvårdslagen skall, där ej särskilda skäl däremot
äro, förhör med den om vars intagning är fråga anordnas av'' länsstyrelsen,
om han i förklaring begärt att bli muntligen hörd. Länsstyrelsen må jämväl
eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som
förväntas kunna lämna upplysningar av betydelse för ärendets bedömande.

Genom dessa bestämmelser har avsetts att säkerställa ökad muntlighet
i ärenden av detta slag, en fråga som ingående diskuterades under förarbetena
till nykterhetsvårdslagen (jfr prop. nr 159/1954, s. 152 o. f. samt
Klackenberg-Hjems kommentar s. 192 o. f.). Därvid erinrades bl. a. om
de principiella företräden som ur rättssäkerhetssynpunkt äro förenade med
ett muntligt förfarande i förhållande till ett skriftligt, vilket senare ofta kan
ge endast ett osäkert underlag för beslutet. I fråga om rätten för den, om
vars intagning vore fråga, att själv bli hörd i saken, framhöll departementschefen
att det framstode som helt naturligt att ett ingripande i den
personliga friheten, som kunde sträcka sig över flera år, icke borde ske
utan att vederbörande fått tillfälle att muntligen yttra sig inför den i första

528

instans beslutande myndigheten. Vid muntligt förhör kunde — framhöll
departementschefen länsstyrelsen genom frågor få klarhet om vilka uppgifter
vederbörande bestridde och medgåve och över huvud erhålla en bättre
bild av hans inställning till den uppkomna situationen. Vidare måste det
enligt departementschefen förefalla främmande och inkonsekvent för den
enskilde att icke ens ett villkorligt frihetsstraff kunde ådömas utan att
\ ederbörande personligen inställt sig, medan han i ärende rörande intagning
på alkoholistanstalt — under maximerad men dock obestämd tid —
icke hade rätt att själv få framlägga sina synpunkter inför den beslutande
myndigheten. Ur behandlingssynpunkt torde det många gånger vara betydelsefullt
att alkoholmissbrukaren kände sig ha fått tala ut inför denna
myndighet och att han icke ansåge sig dömd ohörd. En sådan inställning
— framhöll departementschefen — torde nämligen lätt åstadkomma en
negativ reaktion till vården på anstalten till men för ett gott resultat av
behandlingen.

Rörande innebörden av stadgandet i 27 § att begärt förhör skall hållas,
om ej »särskilda skäl» däremot äro, anfördes i propositionen (s. 158) att
denna möjlighet att i undantagsfall vägra förhör borde användas med
största varsamhet och endast då det av särskild anledning vore uppenbart
att förhöret ej skulle fylla någon uppgift. Som exempel nämndes vissa fall
av aterintagning av förut internerade alkoholister, som tidigare hörts av
länsstyrelsen, samt ärende däri vederbörande i avgiven skriftlig förklaring
gjort sådana medgivanden eller lämnat så fullständiga uppgifter att beslutet
kunde grundas enbart därpå och på faktorer, som kunde objektivt fastställas.

Det förtjänar sålunda understrykas, att den omständigheten att ett förhör
icke ur utredningssynpunkt framstår som nödvändigt för meddelande
av beslut i intagningsfrågan icke i och för sig utgör skäl för att vägra begärt
förhör. Med hänsyn främst till den enskildes befogade intresse att
få komma till tals med den beslutande myndigheten och till betydelsen
härav ur behandlingssynpunkt skall förhör i princip hållas, om vederbörande
så begär. Som klart framgår av lagmotiven har avsikten varit, att
undantag från denna regel skall kunna medgivas endast då det av särskild
anledning är uppenbart att förhöret — vare sig ur utredningssynpunkt eller

med hänsyn till den enskildes intresse och ur behandlingssynpunkt_icke

skulle fylla, någon uppgift.

I det nu föreliggande ärendet rörande J. har länsstyrelsen funnit sig icke
böra villfara J:s begäran om förhör, därvid i beslutet anfördes att länsstyrelsen
»anser förhör i målet icke erforderligt». Denna bedömning grundade
sig — enligt vad som framgår av länsstyrelsens yttrande — främst
pa \ ad läkaren uttalat rörande J:s allmänna uppträdande och psykiska
status, uttalanden som enligt länsstyrelsen gav fog för antagande att utbytet
av ett förhör skulle bli av ringa värde för utredningen.

529

Den omständigheten att ett förhör befinnes ur utredningssynpunkt
mindre angeläget innefattar emellertid, såsom förut framhållits, icke i och
för sig sådant särskilt skäl som enligt 27 § gör det befogat att underlåta
anordna förhör, om den enskilde påkallar sådant. Det saknas därför anledning
att här mera ingående belysa frågan om erforderligheten — ur utredningssynpunkt
— av ett förhör i detta ärende. Jag vill dock framhålla att
vad i ärendet upplysts rörande J:s allmänna uppträdande, bl. a. hans bristande
sanningsenlighet och negativa inställning till nykterhetsvårdande
åtgärder — förhållanden som torde föreligga eller kunna åberopas beträffande
många personer, mot vilka tvångsintagning ifrågasättes — icke
torde kunna anföras som skäl för att förhör med vederbörande skulle sakna
nämnvärd betydelse ur utredningssynpunkt. Och när det gäller läkarens
uttalande om J:s psykiska status synes mig detta — allmänt hållna — uttalande
närmast ha talat för att förhör anordnades, så att länsstyrelsen blev
i tillfälle att själv bilda sig en uppfattning härom och om behovet av lämpliga
åtgärder, t. ex. särskild psykiatrisk undersökning.

I detta sammanhang vill jag också erinra om att nykterhetsnämnden såsom
specialindikation åberopade — förutom antalet fylleriförseelser indikationen
grov pliktförsummelse. Och läkaren ansåg för sin del att urståndsindikationen
»i social mening» var tillämplig. Utredningen i ärendet
var emellertid i båda dessa hänseenden alltför ofullständig för att det skulle
vara möjligt att på grundval av handlingarna anse indikationerna vara
för handen. Länsstyrelsen åberopade icke heller annan indikation än de
upprepade fyllerierna. Även om den formella — och omdiskuterade fylleriindikationen
förelåg, synes ett förhör salunda ha kunnat vara pa sin
plats för att bringa närmare klarhet om förhandenvaron av de övriga i ärendet
åberopade indikationerna.

Som jag tidigare framhållit var det icke möjligt att då J. begärde förhör
— vägra sådant enbart av den anledningen, att förhöret beräknades
bli av ringa värde. Jag kan icke heller finna att någon annan omständighet
förelåg, som lagligen kunnat betaga J. hans rätt att bli personligen hörd
inför länsstyrelsen. Det är härvid att märka, att J:s förklaring i ärendet
uppenbarligen innefattade att han — liksom hans hustru motsatte sig
intagningsbeslut. Vidare hade J. — som ej stod under förmyndare — icke
tidigare varit intagen på anstalt eller eljest i sadant sammanhang hörts av
länsstyrelsen. Ej heller var tydligen vårdbehovet för J. sa trängande, att
förhör av denna anledning icke kunde avvaktas. Det må härvid vara tillräckligt
erinra om att nykterhetsnämnden ansåg sig kunna vänta med sin
framställning till flera veckor efter läkarundersökningen och att J., enligt
inhämtad uppgift, intogs på anstalt först ett halvår efter intagningsbeslutet.
Vad slutligen angår länsstyrelsens uttalande att ett förhör skulle ha
varit betungande med hänsyn till arbetskraftssituationen är det uppenbart,
att cn sådan omständighet icke innefattar i 27 § avsett skiil att vägra

530

förhör. Förhöret torde för övrigt ha kunnat hållas å residensorten och
således ingalunda behövt kräva en hel arbetsdag för två högre befattningshavare.

I enlighet med vad sålunda anförts finner jag att det i ärendet rörande J.
icke förelågo sådana i 27 § nykterhetsvårdslagen avsedda särskilda skäl,
som berättigat länsstyrelsen att vägra J. att bli personligen hörd inför länsstyrelsen.

Det är vidare att märka, att — såsom ärendet nu handlades — intagningsbeslut
meddelades utan att J. över huvud taget fick yttra sig i sakfrågan.
Visserligen blev J., på sätt föreskrives i 23 § nykterhetsvårdslagen,
delgiven ansökningshandlingarna med föreläggande att muntligen eller
skriftligen förklara sig, därvid J. erinrades om rätten att påkalla förhör
enligt 27 §. Eftersom J. begärde sådant förhör och med fog kunde räkna
med att förhör skulle hållas, framstår det som fullt förklarligt att han i
avvaktan härå icke i sin inlaga till länsstyrelsen framförde sina synpunkter på
intagningsframställningen. Då länsstyrelsen emellertid icke ansåg sig böra
bevilja J:s begäran om förhör, hade länsstyrelsen därför bort underrätta
honom därom så att han — som uttryckligen begärt att få komma till tals
med länsstyrelsen — i varje fall kunnat i annan ordning framföra sina invändningar
i intagningsfrågan.

Länsstyrelsens förfarande att avgöra ärendet utan att låta det av J. begärda
förhöret komma till stånd — eller att ens eljest inhämta hans synpunkter
synes mig pa ett betänkligt sätt ådagalägga bristande insikt
om betydelsen av att den enskilde får komma i åtnjutande av sin rätt att
bli hörd i ärenden av den ingripande beskaffenhet, varom här är fråga.
Förfarandet framstår som så mycket mera anmärkningsvärt som länsstyrelsens
uppmärksamhet redan tidigare fästs på detta spörsmål och på
den enskildes rätt härutinnan. Sålunda prövades av Kungl. Maj:t endast
något halvår före meddelandet av nu ifrågavarande beslut ett annat av
länsstyrelsen handlagt nykterhetsvårdsärende, däri länsstyrelsen likaledes
vägrat att anordna begärt förhör, vilket länsstyrelsen fann »uppenbarligen
onödigt». Efter besvär över meddelat intagningsbeslut återförvisades målet
till länsstyrelsen med anmodan att skyndsamt hålla det begärda förhöret
(RÅ 1961 not. s. 29).

Vid min prövning av länsstyrelsens förfarande i det nu föreliggande ärendet
har jag emellertid ansett mig kunna låta bero vid gjorda påpekanden
under erinran tillika om vikten av att den enskildes rätt att bli personligen
hörd i fortsättningen noga iakttages av de tjänstemän vid länsstyrelsen,
åt vilka handläggningen av nykterhetsvårdsärenden må anförtros.

Inspektionsärendet var därmed av mig slutbehandlat.

531

26. Innebörden och räckvidden av länsstyrelse enligt 33 § 1 mom.
vägtrafikförordningen tillkommande befogenhet att såsom ett led
i omprövningen av körkortsinnehavares lämplighet utfärda föreläggande
för denne att inkomma med kompetensbevis

Med anledning av uppgifter i en tidningsartikel att länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län i samband med uppkommen fråga om återkallelse av
körkort för den, som gjort sig skyldig till trafikovarsamhet, plägade förelägga
vederbörande att inkomma med kompetensbevis begärde jag genom
remiss den 14 februari 1963 upplysningar av länsstyrelsen. Till svar härå
meddelade länsstyrelsen att föreläggande jämlikt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen
att inkomma med kompetensbevis givits endast i enstaka

fän.

Sedan härefter hos länsstyrelsen anhållits att hit måtte översändas handlingarna
i samtliga ärenden, i vilka länsstyrelsen under år 1962 meddelat
föreläggande varom här vore fråga, mkommo från länsstyrelsen akterna i
fem ärenden. I föreläggandena angavs ej annan motivering för åtgärden
än att vederbörande dömts för vårdslöshet i trafik. Ifragavarande domar
avsågo förseelser av vanligen förekommande slag, såsom omkörning trots
möte eller skymd sikt, för hög hastighet vid övergångsställe för gående, osv.
I två av fallen inkommo körkortsinnehavarna med nytt kompetensbevis.
Länsstyrelsen meddelade därefter dessa personer varning. Övriga tre personer
— gom icke inkommo med nytt kompetensbevis fingo sina körkort
återkallade (enligt handlingarna hade två av dessa vid genomgångna
prov underkänts).

Vad sålunda förekommit gav mig anledning att genom ny remiss till
länsstyrelsen anhålla om yttrande rörande dels de överväganden, som föranlett
länsstyrelsen att i de ovannämnda fem ärendena utfärda föreläggande
att inkomma med kompetensbevis och att i fall, då sådant bevis inkommit,
ändock meddela körkorts varning, dels de allmänna principer som
lågo till grund för länsstyrelsens praxis i förevarande hänseende, en praxis
som icke syntes äga motsvarighet hos andra i saken tillfrågade länsstyrelser.

Vid remissen fogades en inom JO-expeditionen upprättad promemoria,
däri rörande det av länsstyrelsen åberopade författningsrummet anfördes
följande.

Jämlikt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen skall länsstyrelse, då länsstyrelsen
med hänsyn till inkomna underrättelser om körkortsinnehavare
finner skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller de krav på
skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nvkterhetshänseende eller de
övriga förutsättningar, som gälla för erhållande av körkort, skyndsamt upptaga
frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid
förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.

532

Momentet fick sin nuvarande lydelse genom KF den IG maj 1958 ang.
ändring i vägtrafikförordningen (prop. nr 69/1958). En nyhet därvid var
införandet av befogenheten för länsstyrelse att — som ett led i omprövningen
av förares lämplighet — förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg
eller kompetensbevis. Bestämmelserna härom grundade sig på
trafiksäkerhetsutredningens år 1957 avgivna betänkande (SOU 1957: 18
s. 341 o. f.).

Vidare anfördes i promemorian bl. a. följande.

_ I vissa fall torde förares uppträdande i trafiken — alldeles oavsett huruvida
han dömes till ansvar för vårdslöshet — kunna ge anledning till misstanke
att han saknar erforderliga teoretiska insikter eller att han brister i
fråga om teknisk manöverskicklighet. I sådana fall kan som ett led i omprövningen
av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare helt visst
vara på sin plats att förelägga honom att inkomma med bevis över fullgjort
teoretiskt eller praktiskt förarprov. Om han kan uppvisa sådant bevis
— och därmed undanröja misstanken om brister i angivna hänseenden —
torde i regel icke föreligga grund för att meddela vare sig återkallelse eller
varning.

I flertalet fall, då fråga är om anmärkning mot förares uppträdande i trafiken,
synes emellertid orsaken väsentligen vara att tillskriva andra omständigheter
än brister i fråga om teoretiska insikter eller teknisk färdighet
som förare. Bortsett från fall av tillfälligt bristande uppmärksamhet i hastigt
uppkomna situationer torde trafikovarsamhetsförseelser ofta ha sin
grund i medvetet åsidosättande av viktiga trafikregler, t. ex. bestämmelser
om hastighet, och överhuvudtaget i en benägenhet för risktagande, som
ådagalägger omdömeslöshet eller bristande hänsyn till medtrafikanter. Det
torde ligga i sakens natur, att sådana brister hos en förare icke lätt kunna
iakttagas vid prov inför en besiktningsman, vid vilket tillfälle föraren självfallet
särskilt vinnlägger sig om ett korrekt körsätt. Ett sådant prov synes
därför i nu avsedda fall regelmässigt icke kunna tjäna till ledning för omprövningen
av förarens lämplighet och ett föreläggande att genomgå dylikt
prov följaktligen icke fylla avsett ändamål.

Länsstyrelsen inkom därefter med ett av landssekreteraren Erik Axelson
och förste länsnotarien Nils Wallenberg undertecknat yttrande, till vilket
länsassessorn Bo Hogner anslutit sig. I yttrandet anfördes följande.

Länsstyrelsen har med sitt ifrågavarande förfarande icke avsett att —
såsom det gjorts gällande — »införa någon ny praxis» utan endast begagnat
sig av de befogenheter, som inrymmas i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen^
i syfte att utröna, huruvida vederbörande förare alltjämt fyller de
krav på omdöme och skicklighet, som gälla för erhållande av körkort. Med
hänsyn härtill torde det vara ganska naturligt, att länsstyrelsen helt kortfattat
besvarat JO:s tidigare remiss.

Till att börja med vill länsstyrelsen erinra om att 1953 års trafiksäkerhet
sutredning på s. 341 i sitt betänkande Trafiksäkerhet II med skärpa
framhalht angelägenheten av att sa snart det finns någon anledning misstänka
att bristande kunskaper, insikter eller färdigheter medverkat till uppkomsten
av en olycka eller till att en trafikförseelse av någon betydelse
begåtts, körkortsmyndigheten genom nytt förarprov låter ompröva förarens
lämplighet.

533

Enligt JO:s promemoria skulle ett förnyat förarprov vara befogat endast
då anledning finnes till misstanke att körkortsinnehavaren saknar erforderliga
teoretiska insikter eller att han brister i fråga om teknisk manöverskicklighet.
Vad JO inlägger i termen teknisk manöverskicklighet framgår
ej. 1 varje fall synes termen ej täcka det område som ett korkortsprov
avser att klarläggaVid ett praktiskt körkortsprov prövas ej blott att
sökanden kan rätt manövrera fordonet utan bland annat även att sökanden
är omdömesgill och förutseende i sin körning. .

JO vill vidare göra gällande att trafikovarsamhetsförseelser ofta ha sm
crrund i medvetet åsidosättande av viktiga trafikregler och överhuvud taget
i en benägenhet för risktaganden, som ådagalägger omdomesloshet eller
bristande hänsyn till medtrafikanter samt att det borde ligga i sakens
natur att sådana brister hos en förare icke lätt kunna iakttagas vid ett förnyat
körkortsprov, varför ett sådant prov i nu avsedda fall regelmässigt
icke kan tjäna till ledning för omprövning av förarens lämplighet. Av promemorian
framgår ej huruvida dessa synpunkter äro erfarenhetsmässigt
grundade eller endast är frukten av teoretiska överväganden.

Då länsstyrelsen beträffande värdet av förnyat körkortsprov hyser en
annan uppfattning — framför allt grundad på de uppgifter som framkommit
vid de samtal länsstyrelsens tjänstemän tid efter annan hatt med bilinspektörerna
— har länsstyrelsen ansett det angeläget att införskaffa yttrande
från bilinspektionen i Göteborg och får länsstyrelsen bilägga inkomna
yttranden. Av dessa framgår att ifrågavarande prov ingalunda ha det ringa
värde som JO förmodar.

Av berörda yttranden framgick, att det teoretiska provet verkställdes på
samma sätt som vid körkortsprov, under det att det praktiska provet gjordes
mera omfattande och ägde rum under längre tid i syfte att om möjligt
undersöka förarens körsätt inom området för orsaken till trafikolyckan.
Rörande ifrågavarande omprövningar anförde förste bilinspektören Carl L.
Engström följande.

Till prov med person som av länsstyrelsen förelagts omprov uttages
regelmässigt äldre bilinspektör med långvarig erfarenhet ifråga om bedömning
icke enbart av ett vanligt körkortsprov utan också av att uppspara
egenskaper och oarter hos föraren, som ge anledning till de positiva eller
negativa attityder han uppvisar under provet. Utöver bedömning av körskfckligheten
finnes alltså möjlighet för den erfarne bilinspektören att under
körprovet och icke minst vid teoriförhöret bilda sig en uppfattning om
vederbörande är välanpassad, pålitlig och därmed lämplig.

Vidare anförde länsstyrelsen i sitt yttrande följande.

JO har framhållit att om körkortsinnehavaren kan uppvisa bevis iiver
ånyo fullgjort förarprov torde i regel icke föreligga grund för att meddela
vare sig återkallelse eller varning. Den logiska slutsatsen av JO:s hår ovan
anförda synpunkter beträffande grunden till trafikovarsamhetsförseelserna
borde väl vara den rakt motsatta. Misstanken att förseelsen berott på bristande
kunskaper, insikter eller färdigheter har genom förarprovet undanröjts
varför starka skäl tala för att förseelsen begåtts medvetet eller av
nonchalans. Om förseelsen är sådan att den enligt vanliga regler indicerar
varning, bör sådan i regel också utdelas.

534

Föreläggande att inkomma med kompetensbevis bör enligt länsstyrelsens
mening icke meddelas om återkallelse kan ifrågakomma. Valrätt mellan
föreläggande och återkallelse torde sålunda rent principiellt sett icke föreligga
även om det enligt sakens natur kan bli beroende på en viss avvägning
mellan de föreliggande omständigheterna, vilken »reaktion» länsstyrelsen
skall tillgripa. Länsstyrelsen kan därvid icke underlåta att beakta,
att ett föreläggande av här angiven art för den enskilde är ett lindrigare’
ingripande än en aterkallese utgör även där indragningstiden nedsatts till
ett minimum.

Samtliga fem under år 1962 meddelade förelägganden hava betingats av
misstanke om bristande skicklighet i ett eller annat hänseende eller ovetenhet
om trafikens regler. Gert Lundbergs körsätt tydde på ovana vid landsvägskörning
och okunnighet om skyldigheten att nedbringa färdhastigheten
vid järnvägsövergång. Ingemar Appelkvist kunde antagas icke äga insikt
om de särskilda risker, som äro förenade med färd över övergångsställe.
Kenny Nyström syntes sakna kunskap om den trafikfara, som är
förbunden med omkörning. Bo Ekvall och Sten Kroon kunde misstänkas
hava mindre gott omdöme i trafiken.

Givetvis kan här såsom eljest riktigheten av gjorda bedömanden bliva
föremål för olika meningar men att länsstyrelsens åtgöranden i de här
aktuella fallen icke saknat fog torde framgå därav att såsom JO själv påpekat
av de fem givna föreläggandena endast två lett till att vederbörande
kunnat prestera nytt kompetensbevis.

Länsstyrelsen vill även framhålla att vid förelägganden av detta slag
vederbörande bilinspektör regelmässigt beredes tillfälle taga del av körkortsakten
för att kunna inrikta provet på de brister i förarens kunnande,
som i det särskilda fallet kunna befaras föreligga.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Anledningen till att jag upptog förevarande ärende var närmast att uppgifterna
i tidningsartikeln syntes ge vid handen att länsstyrelsen, i fall då
körkortsinnehavare dömts för trafikovarsamhet, som mera allmän praxis
tillämpade förfarandet att förelägga vederbörande att inkomma med kompetensbevis.
Av vad länsstyrelsen anfört framgår emellertid, att dylika förelägganden
utfärdats endast undantagsvis, under år 1962 i tillhopa fem fall.

Vid granskningen av handlingarna i nyssnämnda ärenden framstod emellertid
som oklart vad som föranlett länsstyrelsen att just i dessa fall —
som avsago förseelser av ofta förekommande slag — begagna nu ifrågavarande
befogenhet i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen. På grund härav och
med hänsyn till att denna befogenhet icke i författningstexten närmare än
som skett preciserats — och salunda i och för sig kan ge utrymme för vitt
skiftande praxis — syntes det mig föreligga anledning att till närmare diskussion
upptaga frågan om innebörden och räckvidden av berörda befogenhet.

Vad länsstyrelsen anfört i sitt yttrande gör det härvid nödvändigt att till
en början erinra om omständigheterna vid tillkomsten av nu ifrågavarande
stadgande.

535

Som tidigare framhållits infördes nämnda befogenhet genom en år 1958
företagen ändring av 33 § vägtrafikförordningen, en ändring som grundade
sig på ett av trafiksäkerhetsutredningen framlagt förslag. I fråga om föreläggande
att undergå förarprov eller inkomma med kompetensbevis skilde
utredningen i sitt förslag mellan två kategorier fall, nämligen dels sådana
då trafikolycka uppkommit eller trafikförseelse av mera allvarlig beskaffenhet
blivit begången och det fanns anledning anta att bristande kunskaper,
insikter eller färdigheter medverkat därtill, dels sådana fall då det eljest
kunde antagas att föraren ej uppfyllde de förutsättningar som gällde för
erhållande av körkort. För förstnämnda fall föreslog utredningen i ett första
stycke av 33 § 1 mom. att skyldighet skulle stadgas för länsstyrelsen att
förelägga vederbörande att undergå nytt förarprov. För övriga fall föreslog
utredningen i ett andra stycke av samma moment att skyldighet skulle
föreligga för länsstyrelsen att till omprövning uppta frågan om vederbörandes
lämplighet såsom förare. Vid sådan omprövning skulle länsstyrelsen äga
förelägga honom att inkomma med bl. a. kompetensbevis.

I sina motiv till det i första stycket upptagna förslaget anförde utredningen
— efter en erinran om vikten av att omprövning vid behov skedde
av körkortsinnehavares lämplighet — följande.

Utredningen anser sig i detta sammanhang vilja särskilt understryka, att
körkortsmyndighetens prövning icke uteslutande skall vara inriktad på
spörsmålet, huruvida körkortet skall återkallas eller icke. Myndigheten
skall i stället, om vederbörande befinnes olämplig som förare^ fråga sig på
vad sätt den särskilda risk, som följer av denna olämplighet, på effektivaste
och för alla parter bästa sätt skall undanröjas. Om olämpligheten t. ex.
består däri, att vederbörandes kunskaper äro bristfälliga i fråga om trafikreglerna
eller om hur de särskilda faror och svårigheter, som föreligga i vissa
situationer (t. ex. vinterkörning i halt väglag), bäst skola bemästras, synes
den riktiga utvägen vara att tillse, att vederbörandes kunskaper och insikter
förbättras i dessa hänseenden. Föraren bör då kunna åläggas att förvärva
det erforderliga måttet av teoretiska kunskaper samt avlägga ett
muntligt prov inför besiktningsman såsom villkor för att få behålla, sitt
körkort. Om olämpligheten däremot består i bristande manöverskicklighet
vid handhavandet av fordonet bör föraren på motsvarande sätt kunna
åläggas att skaffa sig bättre körförmåga samt avlägga ett praktiskt förarprov.
Utredningen vill med skärpa framhålla angelägenheten av att sa snart
det finnes någon anledning misstänka, att bristande kunskaper, insikter
eller färdigheter medverkat till uppkomsten av en olycka eller till att en
trafikförseelse av någon betydelse begåtts, körkortsmyndigheten på nu
antytt sätt låter ompröva förarens lämplighet. I sitt förslag till ändrad
lydelse av 33 § vägtrafikförordningen har utredningen intagit ett särskilt
stadgande härom.

Rörande det föreslagna stadgandet i andra stycket anförde utredningen.

Utredningen har av skäl som framgår av det följande funnit det angeläget
att framlägga förslag till en bestämmelse av innehåll, att körkortsmyndigheten
som ett led i omprövningen har rätt att föranstalta om den

536

undersökning rörande körkortsinnehavarens förutsättningar som motorförare,
som kan anses påkallad. En sådan rätt föreligger redan nu, men den
har avseende endast å förarens medicinska lämplighet. I 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen
stadgas nämligen, att körkortsmyndigheten, när så finnes
påkallat, äger ålägga föraren att inkomma med nytt läkarintyg vid
äventyr att körkortet eljest återkallas. Utredningen föreslår, att denna rätt
utsträckes att gälla även lämplighetsintyg och kompetensbevis. Ge de upplysningar^
som erhållas om föraren, anledning till misstanke att föraren
icke är pålitlig i nykterhetshänseende eller att han med hänsyn till sina
personliga förhållanden i övrigt icke är lämplig som förare, skall körkortsmyndigheten
sålunda kunna förelägga honom att inkomma med nytt lämplighetsintyg.
—- Ger förarens körsätt anledning till misstanke, att han inte
besitter den skicklighet eller det kunnande, som krävs av en motorförare,
skall körkortsmyndigheten äga rätt att förelägga honom att inkomma med
nytt kompetensbevis etc.

Vidare anförde utredningen bl. a.

Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att omprövningen
är en fullt naturlig och helt oantastlig åtgärd, som i och för sig icke innebär
något som helst intrång i en persons rätt att föra motorfordon. Antingen
ger omprövningen vid handen, att föraren besitter de erforderliga kvalifikationerna
och då kan resultatet av omprövningen icke läggas till grund för
ett ingripande mot föraren. Eller också visar omprövningen, att föraren
brister i kraven för erhållande av körkort och då framstår en åtgärd mot
föraren såsom fullt^ motiverad, alldeles oavsett beskaffenheten av den gärning
eller det förhållande, som givit anledning till misstanke om förarens
olämplighet.

Vid författningsändringens genomförande jämkades emellertid utredningens
förslag i vad det avsåg en uppdelning mellan olika fall, då föreläggande
kunde ifrågakomma. Sålunda inflöt icke i 33 § 1 mom. någon motsvarighet
till utredningens stadgande i det föreslagna första stycket. I stället anknöts
författningstexten till vad utredningen upptagit i sitt andra stycke. Momentet
erhöll sålunda följande avfattning:

Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person,
för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande,
att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet
i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gälla för
erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upptaga frågan om
hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren
att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.
—

Tillämpningen av det föreläggandeinstitut, varom här är fråga, har sålunda
icke bundits pa det sätt trafiksäkerhetsutredmngen för vissa angivna
fall avsåg. Åt länsstyrelserna har i stället givits en i författningstexten
opreciserad befogenhet att — då skälig anledning föreligger till antagande
att förare i visst eller vissa hänseenden ej uppfyller förutsättningar för
erhållande av körkort och omprövning av hans lämplighet därför skall ske

537

— meddela sådant föreläggande. Möjligheten att begagna denna befogenhet
är sålunda begränsad till fall, da det pa objektiva grunder kan misstänkas
att föraren ej uppfyller förutsättningarna. Härav följer att föreläggande
icke kan ifrågakomma endast av den anledningen att föraren vid
ett enstaka tillfälle gjort sig skyldig till någon mindre anmärkningsvärd
oaktsamhet. Som trafiksäkerhetsutredningen framhållit kan nämligen även
den mest ansvarsfulla och i övrigt fullt kvalificerade förare genom ett ögonblicks
slappnande uppmärksamhet eller av annan tillfällig anledning åsidosätta
givna trafikföreskrifter utan att det därför är påkallat att ompröva
hans lämplighet som förare.

Men även i fall, där fog föreligger för sådan omprövning, har befogenheten
att förelägga vederbörande att inkomma med kompetensbevis sin
givna begränsning med hänsyn till det allmänna syftet med föreläggandeinstitutet
och till dess praktiska användbarhet i det särskilda fallet. Härvid
är till en början att märka, att befogenheten att meddela föreläggande är
avsedd att ingå som ett led i länsstyrelsens omprövning av körkortsinnehavarens
lämplighet, en omprövning som i första hand skall ge svar pa frågan
om föraren alltjämt bör kunna betros med rätten att framföra motorfordon.
Detta innebär att utrymme icke föreligger att begagna föreläggandeinstitutet
i sådana fall, där omständigheterna äro för föraren så graverande
att han — även om han till äventyrs skulle bli godkänd vid företaget
förarprov — icke bör betros med nyssnämnda rätt. Föreläggandet far
med andra ord icke användas såsom någon självständig reaktionsform mot
körkortsinnehavaren vid sidan av de i författningen anvisade, återkallelse
eller varning. Föreläggandet är nämligen, sasom ovan framhållits, endast
avsett att tjäna som hjälpmedel för länsstyrelsen vid genomförandet av
ifrågavarande omprövning och därmed sammanhängande ställningstagande
till frågan huruvida körkortsreaktion bör vidtagas eller icke. Jag har ansett
mig böra särskilt understryka detta med anledning av vad länsstyrelsen
i sitt yttrande anfört i hithörande hänseende. Länsstyrelsens uttalanden
synas mig nämligen tyda på att länsstyrelsen anser det möjligt att betrakta
föreläggandet som en »reaktion» eller ett »ingripande», som i vissa fall kan
ersätta körkortsåterkallelse.

Föreläggande att inkomma med kompetensbevis skall sålunda fylla funktionen
— och endast denna — att utgöra ett hjälpmedel vid nu avsedda
omprövning. Begagnandet av detta hjälpmedel far emellertid icke ske godtyckligt
utan måste grundas på objektivt godtagbara skäl. Härvid blir avbetydelse
det värde, som — mot bakgrunden av omständigheterna i det
särskilda fallet — kan tillmätas ett inför besiktningsman företaget förarprov.

Rörande denna fråga hävdades i remisspromemorian att, då trafikförseelse
har sin grund i medvetet åsidosättande av viktiga trafikregler eller
över huvud taget i benägenhet för risktagande som ådagalägger omdömes -

538

löshet eller bristande hänsyn till medtrafikanter, dylika brister ej lätt
kunna iakttagas vid prov inför besiktningsman, vid vilket tillfälle föraren
självfallet särskilt vinnlägger sig om ett korrekt körsätt. Enligt promemorian
syntes därför förarprov i nu avsedda fall regelmässigt icke kunna
tjäna till ledning för omprövningen av förarens lämplighet.

Vad sålunda framhållits i promemorian har länsstyrelsen ansett innebära
ett förringande av förarprovets värde, och länsstyrelsen har därutinnan
åberopat uttalande från vederbörande bilinspektör.

Beträffande frågan om värdet, helt allmänt, av ett förarprov får jag
framhålla, att någon meningsskiljaktighet i princip knappast torde föreligga
mellan vad bilinspektören anfört och vad som uttryckts i promemorian.
Å ena sidan är det naturligtvis riktigt, att ett mera omfattande och
grundligt förarprov inför en erfaren besiktningsman kan avslöja olämpliga
egenskaper hos föraren utöver direkta brister i fråga om teoretiska insikter
eller teknisk manöverskicklighet. Å andra sidan är det tydligt att — såsom
i promemorian framhållits — föraren vid sådant prov särskilt vinnlägger
sig om att köra korrekt och att provet så till vida icke kan ge någon
garanti för hur föraren kommer att förfara, då han på egen hand uppträder
i trafiken. Inför besiktningsmannen kommer föraren helt visst icke att medvetet
åsidosätta viktiga trafikregler, t. ex. genom att överskrida hastighetsbegränsningar,
hålla för hög hastighet vid järnvägsövergång eller övergångsställe
för gående eller att företa omkörningar i pressade och otillåtna
lägen. Det ligger i sakens natur att föraren i sådana situationer — vid
ett företaget prov — ålägger sig all försiktighet. I de fall, då omprövningen
av förarens lämplighet väsentligen har sin grund i att föraren får
anses ha medvetet nonchalerat trafikens krav, synes för den skull ett nytt
förarprov i allmänhet sakna nämnvärd betydelse.

Jag vid emellertid understryka, att frågan huruvida det kan vara motiverat
att — som ett led i omprövningen av en förares lämplighet — utfärda
föreläggande att inkomma med kompetensbevis helt naturligt måste bli
beroende av om föreläggandet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet är erforderligt och objektivt sett kan fylla sitt avsedda syfte.

Vad länsstyrelsen härutinnan anfört såsom anledning till att förelägganden
utfärdats i de i ärendet aktuella fem fallen skulle i och för sig kunna
åberopas för utfärdande av föreläggande i flertalet fall av trafikovarsamhet.
Vad som egentligen föranlett länsstyrelsen att begränsa sin tillämpning
av föreläggandeinstitutet till just dessa fall kvarstår därför som oklart.

Emellertid anser jag det icke påkallat att närmare ingå på alla de nu
ifrågavarande fallen och att däri förebringa ytterligare utredning. Jag skall
begränsa mig till att beröra de två fall, då körkortsinnehavarna vid företagna
förarprov underkändes och körkorten följaktligen återkallades.

Det ena fallet avsåg en 45-årig plåtslagare, som erhållit körkort år 1957.
Vid ett tillfälle år 1960 hade han överskridit föreskriven hastighetsbegräns -

539

ning i eu stad och hade härför ådömts 15 dagsböter. Förseelsen hade dock
icke medfört någon åtgärd i körkortshänseende. Därefter hade han ådömts
30 dagsböter för trafikovarsamhet, avseende ett tillfälle i maj 1961. Vid
detta tillfälle hade han — enligt vad som framgår av domen, som var den
enda handling rörande händelsen som förelåg i körkortsårendet med personbil
på en raksträcka verkställt omkörning av en motorcykel. Därvid
hade emellertid bilen förts så nära motorcykeln — som i sin tur just avslutat
en omkörning och som hunnit svänga in på vänstra halvan av körbanan
— att bilens bakre stötfångare hakat fast i stänkskyddet på motorcykeln,
vilken därigenom slogs omkull. I övrigt fanns rörande körkortsinnehavaren
ingen annan upplysning i ärendet än att han icke förekom hos kriminalpolisen
eller nykterhetsnämnden. — Som anledning till att i detta
fall föreläggande att inkomma med kompetensbevis utfärdats har länsstyrelsen
anfört, att körkortsinnehavaren »syntes sakna kunskap om den trafikfara,
som är förbunden med omkörning». För min del kan jag emellertid
omöjligen finna, att en manöver av nyssnämnda slag — innebärande
att man vid omkörning framför sitt fordon alltför nära det andra kan
indicera bristande teoretiska insikter om faror vid omkörning. När en dylik
manöver sker, torde anledningen vara att söka i helt andra omständigheter.
I förevarande fall underkändes körkortsinnehavaren vid företaget
teoretiskt prov men godkändes i det praktiska. Vad som föranlett berörda
underkännande är icke upplyst i ärendet. Att körkortsinnehavaren sålunda
underkändes, synes mig under förhandenvarande omständigheter ingalun a
kunna åberopas som stöd för att föreläggandet var befogat. Förhållandet
torde endast ge vid handen att mången förare — om han val blir föremal
för ett verkligt ingående, individuellt förhör — kan visa sig sakna teoretiska
insikter i de många trafikfrågor, som ett förhör kan omfatta.

Det andra fallet avsåg en 21-årig maskinist, som erhållit körkort år 1957.
Mot denne hade förekommit, att han dömts till 80 dagsböter för trafikovarsamhet,
bestående däri att han sent en kväll i september 1960 fort en personbil
och därvid dels verkställt omkörning strax före ett backkrön i en
skarp, skymd kurva utan att avge ljud- eller ljussignal, därvid hastigheten
varit ca 100 km/tim., dels därefter med en hastighet av ca 80 km/tim. passerat
en järnvägsövergång strax före en vägkorsning, dels med samma hastighet
företagit en kraftig sväng vid framkomsten till vägkorsningen med påföljd
bl. a. att bilen sladdat och vält omkull ett trafikdelarmärke. Domstolen
fann att vårdslösheten måste anses vara av allvarlig beskaffenhet.—Som skal
för att i detta fall utfärda föreläggande har länsstyrelsen åberopat att forarens
körsätt »tydde på ovana vid landsvägskörning och okunnighet om skyldigheten
att nedbringa hastighet vid järnvägsövergång». Enligt min mening
har emellertid denne förare i flera hänseenden ådagalagt en sa graverande
omdömeslöshet att, även om han till äventyrs — vilket dock nu ej skedde
_skulle ha lyckats genomgå godkänt förarprov, återkallelse av hans kör -

540

kort varit påkallat. Någon anledning att — såsom ett led i omprövningen
av hans lämplighet — förelägga honom att genomgå sådant prov lärer följaktligen
icke ha förelegat.

Utöver vad jag nu anfört rörande innebörden av befogenheten i 33 §
1 mom. vägtrafikförordningen och länsstyrelsens tillämpning därav i vissa
fall får jag slutligen rörande frågan om körkortsreaktion efter genomgånget
godkänt förarprov framhålla följande. I sitt yttrande har länsstyrelsen —
i polemik mot visst uttalande i remisspromemorian — gjort gällande att ett
godkänt förarprov, generellt sett, starkt talade för att begången trafikovarsamhet
begåtts medvetet eller av nonchalans och att därför körkortsreaktion
enligt vanliga regler i allmänhet vore motiverad. Enligt länsstyrelsen
skulle nämligen genom det godkända provet ha visats att förseelsen icke
berott på bristande insikter eller färdigheter. Rörande det grundlösa i detta
resonemang — som bl. a. skulle leda till att ett fullgörande av föreläggandet
närmast skulle tala till förarens nackdel i körkortsfrågan — synes tillräckligt
erinra därom att en körkortsinnehavare, som får sig förelagt att
undergå förarprov, i allmänhet torde förbereda sig för detta prov genom
att på olika sätt söka förbättra sina insikter och färdigheter. Ett godkänt
prov kan därför ingalunda berättiga till den av länsstyrelsen antagna slutsatsen.
Vad länsstyrelsen i denna del framkastat torde emellertid väsentligen
sammanhänga med att länsstyrelsen — såsom i det föregående berörts
— synes anse möjligt att begagna föreläggandeinstitutet såsom ett
slags självständig körkortsreaktion, som — i varje fall i förening med varning
— kunde i viss utsträckning ersätta återkallelse. Jag får härutinnan
och i övrigt rörande syftet med befogenheten i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen
hänvisa till vad jag därom tidigare anfört.

Med dessa uttalanden i syfte att belysa angelägenheten av att nämnda
befogenhet i praxis icke får en vidare innebörd och räckvidd än som varit
avsikten med hithörande stadgande var ärendet av mig slutbehandlat.

27. Fråga om den utredning, som bör förebringas för prövning
huruvida den, som är underkastad avflyttningsförbud, må betros
med pass för utrikes resa (I). Tillika obehörig vägran att utfärda
pass för yngling, som enligt uppgift skulle komma att instämmas i

faderskapsmål (II)

I 6 § sjätte stycket passkungörelsen stadgas följande:

... f r ?ökand.en underkastad avflyttningsförbud, som avses i 3 § lagen om
forbud för vissa underhallsskyldiga att avflytta från riket, eller har passmyndigheten
kännedom om eller skälig anledning antaga, att sådana omstandigheter
föreligga, som kunna föranleda dylikt förbud, må pass utfäras
or sökanden endast om passmyndigheten finner honom kunna betros

541

med pass. Anses pass kunna utfärdas för sökanden, må det ej erhålla längre
giltighetstid än sex månader. I den mån det finnes erforderligt skall passets
giltighetsområde begränsas.

Vid min inspektion i mars 1962 av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län uppmärksammades bl. a. två ärenden rörande utfärdande av pass för
utrikes resa, i vilka ärenden länsstyrelsen — under åberopande av 6 § sjätte
stycket passkungörelsen — icke funnit skäl bifalla gjorda passansökningar.
Efter remiss av inspektionsprotokollet i hithörande delar inkom länsstyrelsen,
efter hörande av de för besluten ansvariga tjänstemännen, med yttrande.

Av handlingarna inhämtas följande.

I. Avslag å passansökan på den gnmd att sökanden meddelats avjlyttningsjörbud Rörande

omständigheterna i detta ärende antecknades i inspektionsprotokollet
följande:

I skrivelse till länsstyrelsen den 11 mars 1961 ansökte byggmästaren
Sven Gösta Walter G. ‘i Göteborg, född år 1924, om erhållande av pass.
Över ansökningen yttrade sig poliskammaren i Göteborg efter hörande av
stadens barnavårdsnämnd. Nämnden upplyste att G. vore underhallsskyldig
med 77 kronor per månad för ett barn utom äktenskap, att hans skuld
härå uppginge till omkring 2 500 kronor, att införsel beviljats i en G. tillkommande
livränta om 720 kronor per år, att G. — om han komme att
avflytta från Sverige — hade att för barnets underhåll erlägga 204 kronor
per år utöver livräntan, att han för att livräntan skulle utgå måste tillställa
vederbörande försäkringanstalt ett s. k. levnadsbevis varje kvartal samt
att det ej kunde anses sannolikt att G. i händelse av avflyttning skulle
komma att avlämna dylika bevis eller i övrigt fullgöra sin underhållsplikt.
Nämnden avstyrkte därför bifall till passansökningen. Poliskammaren upplyste,
att överexekutor i Göteborg den 24 april 1961 fastställ t. avflyttningsförbud
för G., som dock ännu icke kunnat anträffas för delgivning av beslutet.
Jämväl poliskammaren avstyrkte bifall. I beslut den 15 maj 1961
fann länsstyrelsen jämlikt 6 § sjätte stycket passkungörelsen ej skal bifalla
ansökningen.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande:

Avflyttningsförbud innefattade icke i och för sig hinder för utfärdande
av pass. Det avgörande i sådant fall vore, huruvida sökanden med hänsyn
till föreliggande omständigheter kunde betros med pass eller icke. Det gällde
med andra ord här att "pröva huruvida med fog kunde antagas att sökanden
genom avflyttning från riket ämnade söka undkomma försörjningsplikten
Länsstyrelsen kunde härvid utfärda pass, som vore begransat siival
till tid som till giltighetsområde. En sådan prövning syntes emellertid icke
möjlig på grundval endast av de uppgifter som lämnats av barnavårdsnämnden,
uppgifter varöver sökanden icke fatt tillfälle yttia sig.

De tjänstemän vid länsstyrelsen, som meddelat avslagsbeslutet, anförde:

542

I forevarande fall bedömde länsstyrelsen de av barnavårdsmannen lämnade
upplysningarna så, att skälig anledning fanns till antagande, att G.
genom avflyttning från riket ämnade söka undkomma försörjningsplikten.
JMagon anledning att på grundval av upplysningarna i ärendet begränsa
passets giltighetstid och/eller giltighetsområde syntes icke föreligga.

Enligt poliskammarens i Göteborg yttrande i ärendet den 4 maj 1961
hade G. icke kunnat anträffas för delgivning av det av överexekutor i Göteborg
den 24 april 1961 fastställda avflyttningsförbudet. Undertecknade
bedömde darfor möjligheterna att anträffa G. för påminnelser såsom ringa
Ärendet avgjordes därför i befintligt skick.

Sedan G. sedermera ånyo ansökt om pass, har länsstyrelsen den 5 mars
1962 lör G. utfärdat pass gällande till den 5 mars 1967 och utan begränsning
till giltighetsområde.

I sitt yttrande förklarade sig länsstyrelsen instämma i vad tjänstemännen
sålunda anfört.

Att avflyttningsförbud meddelats innebär icke utan vidare att hinder
möter mot utfärdande av pass. En prövning skall i sådant fall ske huruvida
sökanden, med hänsyn till ändamalet med avsedd resa och övriga omständigheter,
må kunna betros med pass. Det kan t. ex. här vara fråga om
en kortvarig resa i affärssyfte, som är av betydelse för sökandens möjligheter
att fullgöra sin underhållsskyldighet. Passmyndigheten har också
befogenhet att meddela sådana begränsningar i fråga om passets giltighetstid
och giltighetsområde, som påkallas av omständigheterna.

I motsats till vad som från länsstyrelsens sida synes hävdas kan jag icke
finna att det på grundval av de i ärendet föreliggande uppgifterna var
möjligt att verkställa den prövning, som sålunda ankommit på länsstyrelsen.
Enligt min mening hade härför erfordrats kompletterande utredning,
i första hand närmare upplysningar av sökanden rörande det ändamål
för vilket han önskade erhalla pass. Ärendet hade därför icke bort avgöras
med mindre tillfälle beretts sökanden att inkomma med sådana upplysningar.
Den omständigheten att det ansågs svårt att komma i kontakt med
sökanden kan i ett fall som detta uppenbarligen icke anföras som skäl för
underlåtenhet att bereda honom tillfälle som nyss nämnts. Det låg helt i
sökandens eget intresse att lämna begärda upplysningar, och om han ej
kunnat nås med skriftligt meddelande, torde han i sinom tid själv ha tagit
kontakt med länsstyrelsen för att efterhöra ärendets behandling, därvid
frågan om komplettering av uppgifterna kunnat upptagas med honom.

Med dessa uttalanden finner jag vad vid handläggningen av ifrågavarande
passärende förekommit icke påkalla någon min vidare åtgärd.

II. Avslag å passansökan på den grund att sådana omständigheter antagits
föreligga som kunde föranleda avflyttningsförbud

Rörande omständigheterna i detta ärende antecknades i inspektionsärendet
följande:

543

I ansökan till länsstyrelsen den 30 oktober 1961 ansökte sjömannen
Krister Jarl H. i Geijersholm, född år 1944, om erhållande av pass, till vilken
ansökan sökandens föräldrar lämnat sitt medgivande I avgivet yttrande
avstyrkte landsfiskalen i Hagfors distrikt bifall till ansökningen.
Landsfiskalen åberopade en polisrapport, varav framgick följande: H. vore
känd för skötsamhet och pålitlighet. Han vore icke misstänkt för brott
och hade tidigare ej varit straffad. En socialassistent i Hagfors hade emellertid
uppgivit, att H. utpekats som fader till ett i oktober 1961 fött barn.
H. hade medgivit att han haft förbindelse med barnets moder men hade
bestritt faderskapet. Han komme inom närmaste tiden att instämmas till
domstol med yrkande att bli förklarad som fader till barnet. Assistenten ansåg
därför att H. icke borde erhålla pass »förrän detta ärende förts upp i
domstol för behandling». I beslut den 10 november 1961 fann länsstyrelsen
jämlikt 6 § sjätte stycket passkungörelsen ej skäl bifalla ansökningen.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande:

Avslaget hade tydligen i första hand grundats därå, att länsstyrelsen
ansett skälig anledning föreligga till antagande att avflyttningsförbud kunde
ifrågakomma. Detta syntes innebära — eftersom avtal eller dom i iaderskapsfrågan
icke förelåg — att länsstyrelsen själv tagit viss ställning till
frågan huruvida sökanden vore fader till det ifrågavarande barnet. A agot
ställningtagande härutinnan kunde emellertid uppenbarligen icke ske pa
orundval av vad i passärendet upplysts, i all synnerhet som tillfälle dan
icke beretts sökanden att yttra sig. Redan på grund härav syntes avslagsbeslutet
sakna laga grund.

De tjänstemän, som vore ansvariga för beslutet — numera förste länsassessorn
Sven-Erik Husberg och förste landskanslisten R. Mattsson —
anförde:

I förevarande fall inhämtade länsstyrelsen yttrande från polismyndigheten
i sökandens hemort och landsfiskalen avstyrkte pass med stod av
6 § sista stycket passkungörelsen. De omständigheter, vara detta yttrande
grundade sig, framgår av den verkställda polisutredningen och Övriga handlingar
i ärendet. Sökanden, vars passansökan daterats den 30 oktober 1961,
hade utpekats som fader till ett den 14 oktober 1961 fött barn, om vars
börd talan inom kort skulle väckas. Han vistades i Goteborg utan för länsstyrelsen
närmare känd adress och han hade uppgivit sig till yrket vara sjoman
Sedda i sitt sammanhang gåvo dessa omständigheter ett bestämt intryck
av att sökanden försökte hålla sig undan eller ämnade undandraga
sig utredning och eventuellt bidrag i faderskapsmålet. Med hänsyn härtill
ansågs vid ärendets avgörande tillräckliga skäl för ett avslag föreligga.
Då sökanden ej uppgivit någon känd adress i Göteborg, bedömdes påminnelser
såsom varande onyttiga. ....

Med sitt avslagsbeslut i passärendet har länsstyrelsen naturligtvis icke
tagit ställning till faderskapsfrågan, vars avgörande tillkommer domstol.
Med sitt beslut har länsstyrelsen endast velat medverka till att erforderlig
utredning och prövning av denna viktiga fråga kunde komma till stand.
En för brott misstänkt person, som kan befaras söka undandraga sig utredning
och lagföring, bör kunna vägras pass. Det nu aktuella fallet är i
viss mån snarlikt härmed. Det torde givetvis icke vara något brott att

544

vara utpekad som fader till ett barn utom äktenskap, men ett flertal skäl
av bl. a. social och ekonomisk karaktär tala för att en person icke bör
kunna få undandraga sig erforderlig utredning och prövning av en faderskapsfråga.
Med tanke på det stora antalet barn utom äktenskap i detta
land, skulle det för samhällets del vara en riskabel väg, om i faderskapsmål
de utpekade fäderna, som ofta äro unga och äventyrslystna, kunde undandraga
sig följderna av sina förbindelser genom att söka pass och gå till sjöss
redan innan utredning och prövning av faderskapsfrågan skett. Även om
bestämmelserna kunna vara tveksamma anse vi dock, att innehållet i 6 §
sista stycket passkungörelsen ger stöd för den av oss här ovan hävdade
uppfattningen.

I sitt yttrande framhöll länsstyrelsen, att beslutet att vägra utfärda pass
saknat laga grund.

Avflyttningsförbud kan enligt 3 § förut omnämnda lag meddelas, om
fara föreligger att någon, som är skyldig att utge underhållsbidrag till barn
eller adoptivbarn, avflyttar från riket utan att i föreskriven ordning ställa
pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande. En förutsättning
för att avflyttningsförbud skall kunna ifrågakomma är sålunda att underhållsskyldighet,
på grund av avtal eller myndighets beslut, åvilar vederbörande.

I förevarande fall var fråga om en 17-årig yngling, som enligt uppgift
skulle komma att instämmas i ett faderskapsmål. Någon underhållsskyldighet
åvilade följaktligen icke ynglingen. Även om så varit fallet, förelåg
icke något som helst objektivt stöd för antagande att denne yngling, som
med sina föräldrars medgivande ansökt om pass — tydligen för att ta
antällning till sjöss — hade för avsikt att avflytta från riket vare sig för
att undkomma sådan skyldighet eller av annan anledning. Beslutet att
vägra honom pass har helt saknat författningsenligt stöd.

Även ett uppenbart felaktigt beslut kan förklaras och ursäktas, om det
tillkommit på grund av tillfälligt förbiseende eller eljest av förhastande.
Så synes emellertid här ej vara fallet. Av vad Husberg och Mattsson anfört
i ärendet synes nämligen framgå, att de meddelat beslutet efter moget
övervägande och att de alltjämt anse att beslutet äger laga stöd. Argumenteringen
för denna uppfattning innebär, att de anse det ur allmän synpunkt
lämpligt och ändamålsenligt att använda passvägran som ett slags
processuellt tvångsmedel i mål rörande fastställande av faderskap. Resonemanget
ligger helt vid sidan av avslagsgrunderna i passkungörelsen och
adagalägger ett betänkligt oförstand i fråga om tolkning och tillämpning
av författningsbestämmelser.

Vid min prövning av det tjänstefel, som Husberg och Mattsson låtit
komma sig till last genom att i förevarande fall vägra utfärda pass, har jag
emellertid ansett mig kunna efterge åtal och låta bero vid en allvarlig

545

erinran om vikten av att prövning av passansökningar sker i enlighet med
gällande bestämmelser.

Inspektionsärendet var med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

28. Fråga huruvida indrivningsmyndighet utan hinder av lämnat
anstånd med betalning av skatter äger vidtaga åtgärder
för indrivning av skatteskulderna

Av handlingarna i ett efter klagomål av Matti Soini härstädes anhängiggjort
ärende framgår följande.

Den 18 juli 1961 medgav landsfiskalen — utmätningsmannen i Gällivare
distrikt — att Soini, som då häftade i skuld med över 58 000 kronor till det
allmänna för restförd skatt m. m., skulle tills vidare få erlägga beloppen
enligt avbetalningsplan. Såsom villkor för det medgivna anståndet angavs
i beslutet — som upptogs å därför avsedd blankett — att under avbetalningstiden
förfallande löpande skatter och andra avgifter till det allmänna
skulle inbetalas senast då de förföllo till betalning. I samband med inventering
som länsassessom C. A. Cedermalm för länsstyrelsens i länet räkning
företog den 12—den 16 mars 1962 hos utmätningsmannen framkom att Soinis
skuld till det allmänna icke nedbringats i enlighet med avbetalningsplanen
utan fastmera ökat under den tid, som förflutit efter utmätningsmannens
beslut. Soini kallades till sammanträde med utmätningsmannen t. f.
landsfiskalen Stig Rösmark och Cedermalm. Härvid medgavs Soini lättnader
i den uppgjorda avbetalningsplanen såtillvida att han befriades från inbetalningar
enligt denna för tiden från sammanträdet till utgången av
augusti månad 1962, dock att han vid sistnämnda tidpunkt skulle ha inhämtat
den eftersläpning i fråga om inbetalningen som enligt planen förelåg.
Såsom ytterligare villkor för medgivandet ålåg det Soini att betala in
»årets skatter enligt uppbördsförordningen», varmed enligt vad som kan
utläsas av Soinis klagoskrift Soini synes ha avsett preliminär A-skatt.
Rösmark och Cedermalm ha uppgivit, att såsom villkor skulle gälla att
Soini alltjämt icke fick restföras för ytterligare skatter eller utskylder. Därjämte
hade Rösmark och Cedermalm förklarat, att nytt sammanträffande
mellan utmätningsmannen och Soini för uppgörande av ny avbetalningsplan
skulle ske inom den närmaste tiden efter marssammanträdet. Under
åberopande att Soini icke uppfyllt angivna villkor ingav Rösmark den
20 juni 1962 till vederbörande konkursdomare ansökan om att Soini måtte
försättas i konkurs. Ansökningen bifölls sedermera.

Soini hävdade att Rösmark gjort sig skyldig till tjänstefel genom att
inge en konkursansökan oaktat Soini uppfyllt sina förpliktelser enligt »avtalet
med myndigheterna».

18 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1966 års riksdag

546

I skrivelse till klaganden anförde tjänstförrättande JO lagmannen Bengt
Sandström följande.

Utan hinder av att indrivningsmyndighet lämnat skattskyldig medgivande
att gälda restförda skatter genom avbetalningar eller av att
anstånd i övrigt med betalning av skatterna beviljats honom äger myndigheten
—- såsom ock upptagits i beslutet den 18 juli 1961 — att, när den
finner anledning därtill, vidtaga åtgärd för indrivning av skatteskulderna i
dess helhet.

Oavsett det nu sagda är det emellertid — med hänsyn till att medborgarna
böra kunna förlita sig på utfästelser av myndigheterna — självklart,
att indrivningsmyndigheten icke utan vägande sakliga skäl vidtager åtgärder
för att indriva skatteskulder under den tid då betalningsanstånd medgivits.

Vad som kan föranleda myndigheten att trots meddelat anstånd vidtaga
exekutiva åtgärder är främst att den skattskyldige icke fullgör de förpliktelser,
som enligt anståndsbeslutet åvilar honom, men även andra omständigheter
kunna inverka härvidlag.

I beslutet av den 18 juli 1961 angavs ju, att Soini — jämte det han skulle
göra vissa avbetalningar enligt plan — under avbetalningstiden skulle inbetala
förfallande löpande skatter och andra avgifter till det allmänna
senast då de förföllo till betalning. Det är i och för sig helt osannolikt, att
Rösmark i samband med att Soini i mars 1962 erhöll tillfälliga lättnader
i avbetalningsplanen enligt nyssnämnda beslut jämväl skulle ha eftergivit
detta villkor; en dylik eftergift skulle nämligen betyda att Soini ytterligare
kunde öka sina skulder till det allmänna utan att behöva påräkna omedelbara
exekutiva åtgärder. Med beaktande härav saknar jag anledning till
annat antagande än att de av Rösmark och Cedermalm i detta hänseende
lämnade uppgifterna äro riktiga.

Sedan länsstyrelsen utfärdat vederbörligt bemyndigande enligt 62 § uppbördsförordningen
delgav Rösmark Soini den 25 maj 1962 anmaning att
erlägga skatteskulderna. Detta utgjorde inledningen till konkursförfarandet
(3 § konkurslagen). Anledningen till förstnämnda åtgärd var — enligt uppgifter
som lämnats av Rösmark och Cedermalm — att Soini efter sammanträdet
i mars restförts för ytterligare skatter och att Soini trots »påstötningar»
icke tagit kontakt med Rösmark för att diskutera uppgörandet
av ny avbetalningsplan.

Handlingarna utvisa, att Soini efter tidpunkten för sammanträdet i mars
1962 och intill konkursutbrottet restförts för i vart fall följande belopp,
nämligen preliminär B-skatt om 1 376 kronor avseende 5:e och 6:e uppbördsterminerna
1961, kvarstående skatt om 2 795 kronor avseende l:a
uppbördsterminen 1962, preliminär B-skatt om 1 663 kronor avseende
samma uppbördstermin samt arbetsgivareavgift om 741 kronor avseende

547

6:e uppbördsterminen 1961. Vidare har Soini underlåtit att under samma
tid erlägga honom ådömt vite om 500 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt framkommit anser jag — även
med utgångspunkt från att Soini, såsom han påstår och som ej bestritts,
erlagt preliminär A-skatt, som förfallit till betalning under den tid varom
här är fråga — att vägande skäl förelegat för Rösmark att i maj 1962 vidtaga
åtgärder, vilka, därest uppgörelse icke kom till stånd, kunde leda till
att Soini försattes i konkurs. Någon erinran kan ej heller riktas mot Rösmark
eller annan befattningshavare för att konkursansökan sedermera
ingivits gentemot Soini eller för att denna vidhållits.

Under hänvisning till det sagda lämnade JO klagomålen utan vidare
åtgärd.

29. Fråga huruvida lotterianordnare, som beviljats tillstånd för

lotteri med maximiinsats, må under samma kalenderår beviljas
ytterligare lotteritillstånd

Enligt 3 § b) lotteriförordningen äger polismyndighet meddela tillstånd
att anordna lotteri under förutsättning, bl. a., att insatserna icke uppgå till
högre sammanlagt belopp än 5 000 kr. Överstiga insatserna nämnda belopp
— men ej 50 000 kr. — ankommer prövningen på länsstyrelsen.

Rörande innebörden av den för polismyndighet sålunda gällande kompetensgränsen
för meddelande av lotteritillstånd har jag i ett inspektionsärende
gjort vissa uttalanden, som redovisats i JO:s ämbetsberättelse år
1964 s. 555 o. f.

I en därefter hit inkommen skrift anhöll en polismästare om JO:s granskning
av innehållet i en av honom — med anledning av referatet i ämbetsberättelsen
— upprättad cirkulärskrivelse, avsedd att tillställas samtliga
lotterianordnare i staden. Av cirkulärskrivelsen framgick att polismästaren
av berörda uttalanden syntes ha dragit den slutsatsen, att polismyndighet
lagligen icke ägde att för varje sökande och för varje särskilt ändamål bevilja
mer än ett lotteri om 5 000 kr. per år.

Med anledning härav anförde jag i skrivelse till polismästaren följande.

Såsom framgår av det i ämbetsberättelsen intagna referatet avse de
däri gjorda uttalandena frågan huruvida — i det fall att en organisation
önskar till förmån för sin verksamhet avyttra lotter under viss bestämd
tid och därvid uppdelar lotterna i olika serier eller på annat sätt — det
kan anses stå i överensstämmelse med lotteriförordningens bestämmelser
att betrakta varje sådan uppdelning som ett fristående lotteri, på vilket
den i förordningen angivna insatsmaximeringen å 5 000 kr. skulle kunna

548

tillämpas. Uttalandena ha alltså avseende på försäljning av lotter, som
skall äga rum under en bestämd sammanhängande försäljningstid, en tidrymd
som i praktiken i de fall, varom här är fråga, torde vara tämligen
kortvarig och i allmänhet avse blott några veckor eller någon månad.

Från detta spörsmål är att särskilja frågan om polismyndighets kompetens
när det gäller att under samma kalenderår bevilja viss organisation
flera, till försäljningstiden helt fristående lotterier. Frågan gäller alltså här
om polismyndighet, sedan visst av myndigheten beviljat lotteri avslutats,
äger att senare samma år meddela vederbörande nytt eller nya lotteritillstånd,
varigenom kompetensgränsen å 5 000 kr. skulle komma att överskridas.
Rörande denna fråga — som icke omfattas av uttalandena i ämbetsberättelsen
— får jag anföra följande.

Enligt det genom proposition nr 76 år 1939 framlagda förslaget till lotteriförordning
ankom tillståndsprövningen beträffande smärre lotterier
uteslutande på länsstyrelserna. Förslaget innehöll i 3 § b) en föreskrift, enligt
vilken samme anordnare icke fick under kalenderåret beviljas lotterier
överstigande sammanlagt 3 000 kr., vissa anmälningslotterier därvid icke
medräknade. I sitt utlåtande i anledning av propositionen anförde första
lagutskottet härutinnan följande (utlåt, nr 17/1939 s. 16):

Enligt 3 § under b) i förslaget skall länsstyrelse äga meddela tillstånd
till egentligt lotteri under förutsättning bl. a., att icke inom länet av samme
anordnare under kalenderåret anordnas lotteri av dylik beskaffenhet med
insatser till högre sammanlagt belopp än 3 000 kr., varvid lotterier vilka
anordnas enligt 2 § eller enligt 3 § a) icke skola medräknas. Däremot skall
enligt förslaget lotteri som anordnas efter tillstånd av Kungl. Maj:t inräknas
i nämnda maximibelopp. I den i stort sett motsvarande bestämmelsen
i 3 § nu gällande lotteriförordning om rätt för länsstyrelse att lämna tillstånd
till lotteri hänför sig maximibeloppet icke till kalenderår. Bestämmelsen
torde likväl i praktiken såsom regel hava tillämpats i enlighet därmed.
Då omständigheterna i ett enskilt fall kunna vara sådana att länsstyrelsen
bör vara berättigad att meddela nytt tillstånd även under samma kalenderår,
anser utskottet det vara tillräckligt att i förordningen anknyta maximibeloppet
till det lotteri varom fråga är. Beträffande beloppets storlek anser
utskottet, att då det i dessa fall ankommer på länsstyrelsen att pröva alla
de omständigheter, som kunna inverka på frågan om tillstånd skall lämnas,
samt någon ovillkorlig rätt för en sökande att erhålla tillstånd givetvis icke
föreligger, det sammanlagda insatsbelopp, vid vars överskridande meddelande
av tillstånd endast skall få ankomma på Kungl. Maj:t, utan olägenhet
kan sättas till 5 000 kr. Utskottet föreslår alltså att såsom villkor för
meddelande av tillstånd enligt 3 § under b) uppställes, att insatserna i lotteriet
icke uppgå till högre sammanlagt belopp än 5 000 kr.

Vad utskottet sålunda föreslog beaktades vid utfärdandet av lotteriförordningen,
som i denna del endast stadgade som villkor att insatserna icke
uppginge till högre sammanlagt belopp än 5 000 kr.

Det av utskottet avhandlade spörsmålet berördes ånyo år 1959 i samband
med fråga om viss höjning av den för länsstyrelserna då gällande

549

värdegränsen å 30 000 kr. I sitt remissyttrande rörande detta spörsmål tog
sålunda en länsstyrelse — under erinran om första lagutskottets ovan återgivna
uttalande — även upp frågan om den tidrymd, för vilken insatsmaximeringen
skulle gälla, och om länsstyrelsen t. ex. under ett och samma
kalenderår kunde bevilja sökande, som tidigare under året beviljats lotteri
med högsta möjliga insats, ytterligare lotteritillstånd. Med anledning härav
framhöll departementschefen i proposition nr 104/1959 s. 6 följande:

Den av samma länsstyrelse berörda frågan om den tidrymd, för vilken
tillståndsgränsen bör gälla föranleder mig — under erinran om det av länsstyrelsen
åberopade utlåtandet av första lagutskottet — endast att framhålla,
att när det gäller lotterier som beviljas av Kungl. Maj:t en och samma
organisation som regel beviljas blott ett lotteritillstånd per kalenderår.

Av vad sålunda förekommit torde framgå, att något principiellt hinder
icke föreligger eller avsetts skola föreligga för tillståndsgivande myndighet
— polismyndighet eller länsstyrelse — att under samma kalenderår bevilja
viss organisation tillstånd att anordna mer än ett fristående lotteri med
maximiinsats. De ovan återgivna uttalandena ge emellertid vid handen,
att man utgått från att sådan tillståndsgivning bör ske med återhållsamhet.
Bedömningen härutinnan får helt naturligt bli beroende av olika lokala
förhållanden och omständigheterna i de särskilda fallen.

30. Bristfällig handläggning av ansökan om jordförvärvstillstånd

Genom en den 7 november 1963 hit inkommen skrift med oläslig namnteckning
fästes min uppmärksamhet på en i Vestmanlands Läns Tidning
den 26 oktober 1963 intagen artikel, betitlad »Huddungebo byggde på
löfte och lån, lantbruksnämnden sålde till annan». I artikeln uppgavs att
lantbruksnämnden tillstyrkt egnahemslån för lantbrukaren Gustav Andersson
i Huddunge under förutsättning att han finge fortsätta att arrendera
en av honom jämte egen fastighet brukad jordbruksfastighet samt att han
vid en försäljning skulle få förvärva densamma, men att nämnden det
oaktat och utan att ortsombudet blivit hört meddelat lantbrukaren Lennart
Larsson å samma ort förvärvstillstånd för fastigheten i fråga. Enligt
artikeln hade detta berott på att föredraganden hos nämnden till följd
av försummad kontroll varit ovetande om nämndens tidigare ställningstagande
och således icke kunnat upplysa nämnden därom vid sammanträdet.

I anledning av klagomålen inkom lantbruksnämnden i Västmanlands län
med yttrande, vid vilket fanns fogad särskild redogörelse av assistenten
R. Fryxcll såsom föredragande i ärendet. Fryxell uppgav därvid i huvudsak
följande: Redan år 1959 hade han kommit att med Larsson diskutera dennes
prekära bostadssituation och lämpligheten av att denna jämte frågan

550

om erforderlig markförstärkning löstes genom förvärv av fastigheterna
Björnarbo l5 och Fallet l13 i Huddunge socken, som kunde förväntas relativt
snart bli till salu. När därför Larsson — som under mellantiden specialiserat
sig på potatisodling och för dennas utveckling helt var beroende
av att få förvärva fastigheterna — i april 1963 uppsökte Fryxell för att få
hjälp med köpekontrakt samt förvärvstillstånds- och låneansökningar för
förvärv av fastigheterna, hade Fryxell funnit detta vara en naturlig och
ekonomiskt riktig lösning av Larssons problem. Av denna anledning och
då övriga grannar genom både läge och produktionsinriktning hade bättre
möjligheter att förr eller senare få marktillskott från annat håll, hade dessa
ej tillfrågats i saken. Däremot hade Fryxell under ärendets beredning flera
gånger per telefon förgäves sökt komma i kontakt med ortsombudet i Huddunge.
Vid föredragningen hade han redogjort för storleken av Anderssons
brukningsenhet och arrendeförhållande ävensom upplyst att denne med
hjälp av statligt lån höll på att uppföra ett nytt boningshus. Däremot hade
Fryxell icke läst upp eller redogjort för lantbruksnämndens yttrande till
länsbostadsnämnden i egnahemslåneärendet, varför nämnden ej fått någon
information om sitt ställningstagande i detta ärende.

Lantbruksnämnden uppgav i sitt yttrande att den på grund av ett uppgivet
löfte av ägaren till arrendejorden, att Andersson senare skulle få förvärva
densamma, vid sin tillstyrkan till låneansökningen bedömt antagligt,
att Andersson skulle komma att bli ägare till den av honom arrenderade
fastigheten. Vidare konstaterades att — enär nämnden vid föredragningen
ej underrättats om sin nyssnämnda bedömning samt något uttalande
av ortsombudet i förvärvsfrågan ej förelegat — Anderssons situation ej
blivit så klarlagd som önskvärt varit. Med hänsyn till att Larsson innehade
åtkomsthandling på fastigheten och enligt jordförvärvslagens bestämmelser
bedömdes vara kvalificerad köpare till denna, syntes emellertid enligt
nämnden den påtalade oklarheten i Anderssons situation knappast ha påverkat
nämndens ställningstagande i tillståndsärendet.

Efter ny remiss inkom lantbruksnämnden med förnyat yttrande, varav
framgick i huvudsak följande: För nämndens befattningshavare gällde generellt
den föreskriften, att ortsombuden skulle höras i ärenden av denna art.
Att så icke skett i detta fall kunde antagas ha orsakats av svårigheten att
få telefonkontakt med ortsombudet ävensom av att Fryxell sedan tidigare
kände ombudets negativa inställning till Larssons önskan att få förvärva
fastigheten i fråga. Av sistnämnda anledning hade Fryxell icke ansett erforderligt
att inhämta skriftligt yttrande. Fryxells uraktlåtenhet att höra
ortsombudet kunde icke anses innefatta straffbar försummelse. I vad mån
han vid sin föredragning fäst nämndens uppmärksamhet på att ortsombudet
icke hörts stod efter den långa tid som förflutit oklart för såväl ledamöterna
som Fryxell. Med hänsyn till att vid nämndens in pleno hållna
sammanträden till behandling brukade föreligga ett stort antal ärenden —

551

vid ifrågavarande sammanträde hade antalet ärenden utgjort 60 stycken,
varav 17 stycken förvärvstiliståndsärenden — samt med tanke på föreskriven
kommunikation med ortsombuden i sistnämnda typ av ärenden
kunde nämndledamöterna ej heller anses skyldiga att i varje ärende till
föredraganden ställa fråga om ortsombudet hörts, även om så mycket ofta
skedde. — Vid prövningen av Larssons ansökan hade stått klart, att det
icke fanns skäl att antaga, att förvärvsegendomen skulle komma att vanskötas
i förvärvarens ägo samt att Larsson med förvärvet avsåg att på
längre sikt kunna bedriva sin specialodling av potatis i samma omfattning
som tidigare. Vidare skulle Larsson, vars bostadsproblem varit synnerligen
akuta, genom förvärvet få tillgång till en människovärdig bostad ävensom
till ökade lagerutrymmen. Jordförvärvslagens § 3 hade därför icke varit
tillämplig i ärendet. Detta hade ej heller varit fallet beträffande 4 §. Vid
prövning huruvida 5 § ägde tillämpning i ett ärende brukade undersökas
huruvida förvärvsegendomen erfordrades för komplettering av annan angränsande
brukningsenhet. Om så var fallet ankom det på nämnden att
bedöma angelägenhetsgraden av den ena eller andra kompletteringen, varvid
även andra kompletteringsmöjligheter beaktades. I förevarande fall var
det tydligt att även Anderssons fastighet kunnat kompletteras med förvärvsfastigheterna
på sätt nämnden antytt i sitt yttrande den 8 mars 1962
i egnahemslåneärendet, vilket uttalande Fryxell dock med säkerhet icke
känt till. Emellertid hade Anderssons fastighet kunnat kompletteras från
annat håll medan Larssons praktiskt taget enda möjlighet till komplettering
legat i förvärv av ifrågavarande fastigheter. Nämnden hade därför ej funnit
skäl att med stöd av 5 § jordförvärvslagen hindra hans förvärv.

I ett på min begäran avgivet utlåtande i ärendet anförde lantbruksstyrelsen
bl. a.: Det hade icke funnits någon anledning för lantbruksnämnden
att på grund av bestämmelserna i 3 eller 4 §§ jordförvärvslagen vägra Larsson
det sökta förvärvstillståndet. Beträffande den eventuella tillämpligheten
av bestämmelserna i 5 § nämnda lag framgick av departementschefens
uttalande i samband med lagens tillkomst (prop. nr 165/1955 s. 69),
att bestämmelserna ej borde tillgripas för att ernå blott oväsentliga förbättringar
och icke heller tillämpas i andra fall än sådana, där en ur de
berörda parternas samfällda synpunkt ändamålsenlig lösning ej stod att
vinna på annat sätt. Larssons och Anderssons då ägda enheter, vilka hade
ungefär lika stora arealer, hade båda varit i behov av tillskotts jord. Förvärvsegendomen
hade uppenbarligen passat mycket bra som förstärkning
till Larssons tidigare innehavda angränsande enhet. Även Anderssons enhet
gränsade till fastigheterna, ehuru på en relativt kort striicka, och hans arrenderande
av dess jord hade inneburit en tillgång av väsentlig betydelse för
utvecklingen av hans jordbruk. Eu jämförelse mellan de båda alternativen
till disposition av förvärvsfastigheten visade, att det senare alternativet
icke skulle inneburit någon väsentlig förbättring i förhållande till det förra.

552

Snarare hade sammanföringen med Larssons enhet givit en i brukningshänseende
fördelaktigare lösning. Det hade därför enligt styrelsens mening,
med beaktande av vad som atergivits ur förarbetena till jordförvärvslagen,
icke förelegat förutsättning att på grund av 5 § sagda lag avslå Larssons
ansökan om förvärvstillstånd. Härutöver hade också förhållandena vid överlåtelsen
talat mot ett sådant ingripande. Andersson hade arrenderat förvärvsfastigheten
den 14 mars 1956—den 14 mars 1961, varefter arrendet
enligt avtalet utan uppsägning skolat från trädas. Enligt vad säljaren i en
tidningsinsändare den 15 november 1963 uppgivit hade Andersson vid
arrendetidens utgång erbjudits att teckna nytt femårigt arrendekontrakt.
Andersson hade ej godtagit detta förslag utan på hans uttryckliga begäran
hade muntligen överenskommits om att arrendet skulle löpa på ett år i
sänder, vilket skedde. Säljaren hade vidare uppgivit att han vid flera tillfällen
utbjudit egendomen till Andersson men att denne därvid svarat nekande
eller, i nagot fall, undvikande. I förevarande fall hade förvärvsegendomen
lämpat sig väl att sammanföras med Larssons enhet. Ur struktursynpunkt
hade nagot bättre resultat ej erhållits om egendomen tillförts
Anderssons enhet. Andersson hade vidare på skäliga villkor haft möjlighet
att förvärva egendomen. Enligt styrelsens mening hade lantbruksnämnden
förfarit riktigt, då den bifallit Larssons framställning om förvärvstillstånd.
— Beträffande underlåtenheten att höra ortsombudet borde enligt departementschefen
(prop. nr 165/1953 s. 51) bortsett från de alldeles självklara
rutinärendena samråd i förvärvsärenden alltid ske med vederbörande ortsombud.
Praxis borde givetvis följa departementschefens uttalande. Enligt
styrelsens mening måste det anses som en brist i handläggningen, att ortsombudet
ej hörts innan ärendets avgjordes. Underlåtenheten var dock enligt
styrelsens mening ej av beskaffenhet att innebära straffbar försummelse.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Utredningen i ärendet ger vid handen att bestämmelserna i 3 och 4 §§
jordförvärvslagen icke utgjort hinder för ett bifall till Larssons ansökan
om jordförvärvstillstånd. Av vad härstädes blivit upplyst framgår vidare
att förvärvsegendomen lämpade sig som en välbehövlig förstärkning av
Larssons tidigare innehavda angränsande enhet Björnarbo l4 m. fl.

Vid prövning av huruvida 5 § jordförvärvslagen innefattade hinder
för bifall till Larssons ansökan var emellertid jämväl att beakta om förvärvsegendomen
erfordrades för komplettering av annan angränsande brukningsenhet.
Såsom lantbruksnämnden själv framhållit är i förevarande fall
tydligt att även Anderssons fastighet lämpligen kunnat kompletteras med
förvärvsegendomen på sätt som nämnden antytt i sitt yttrande till länsbostadsnämnden
den 8 mars 1962. Härav följer att de föreliggande omständigheterna
voro sådana att Larssons ansökan om förvärvstillstånd bort
föranleda en omsorgsfull utredning för att utröna om hinder mötte mot

553

bifall till ansökningen därför att fastigheten borde tagas i anspråk för
komplettering av Anderssons fastighet.

Såvitt akten till ansökningsärendet ger vid handen har någon dylik utredning
icke verkställts. Den av Fryxell upprättade promemorian rörande
ansökningen innehåller icke något om övriga grannars behov'' av7 förvärvsegendomen
för komplettering av ofullständiga jordbruk. Fryxell har också
medgivit att han icke, på sätt i detta fall bort ske, tillfrågat grannarna.

Vad som förekom vid föredragningen i nämnden har väl icke till fullo
klarlagts. Det är emellertid tydligt att nämnden icke påmints om att nämnden
i bostadslåneärendet påpekat att långivning för uppförande av bostad
å Anderssons eget, icke bärkraftiga jordbruk innebar ett risktagande, om
Andersson, som arrenderade förvärvsegendomen, icke skulle kunna fortsätta
jordbruksdriften men att nämnden tillstyrkte detta risktagande med
hänyn till att Anderssons egen gård kunde förväntas bli utökad till ett bärkraftigt
jordbruk, eftersom de av Andersson arrenderade fastigheterna, såvitt
då kunde bedömas, komme att tillfalla hans gård.

Vidare är upplyst att yttrande icke, på sätt regelmässigt skall ske i ärenden
av detta slag, inhämtats från ortsombudet.

Fryxell har till förklaring av sin underlåtenhet att höra ortsombudet uppgivit
att han gjort tre försök att telefonledes komma i kontakt med denne
utan att detta lyckats samt att han redan förut kände ortsombudets negativa
inställning till Larssons ansökan. Ärendet var emellertid icke mera
brådskande än att yttrande kunnat och bort inhämtas skriftligen. Vad angår
Fryxells kännedom om ombudets negativa inställning till ansökningen
är detta självfallet icke något godtagbart skäl för underlåtenheten att höra
ombudet. Syftet med ortsombuds hörande är ju — när det gäller ansökningar
om förvärvstillstånd — inte främst att få upplysning om ombudets
uppfattning utan i stället att få del av de faktiska förhållanden, som äio
av betydelse för att bedöma ansökningen och som kunna vara ombudet
bekanta. Hade ombudet hörts, hade nämnden helt visst fått upplysning
om hur saken faktiskt låg till.

Jag finner således att ärendets handläggning i nämnden varit synnerligen
bristfällig. An varet härför faller i huvudsak på Fryxell. Även om det
i princip får anses aligga nämnden att förvissa sig om att erfordeilig utredning
skett, kan det i förevarande fall — där starka skäl talade för ett bifall
till ansökningen och där vid föredragningen tydligen icke framkom något
som gav anledning ifrågasätta annan bedömning icke rimligen läggas
nämndens ledamöter till last såsom fel att de icke förvissade sig om att
ärendet beretts pa ett tillfredsställande sätt.

När det gäller att bedöma den försumlighet som ligger Fryxell till last
är följande att beakta.

Lantbruksstyrelsen bär i sitt utlåtande framhållit att en jämförelse mellan
de båda alternativ till disposition av förvärvsfastigheterna — nämligen

Ig» _ Justitieombudsmannens årsberättelse till 1065 års riksdag

554

som tillskott till antingen Anderssons eller Larssons jordbruk — visar att
det förra alternativet icke skulle innebära någon väsentlig förbättring i förhållande
till det senare. Vid min granskning av handlingarna har jag icke
kunnat finna något som objektivt sett ger anledning ifrågasätta riktigheten
av lantbruksstyrelsens bedömning. Såsom styrelsen också framhållit är 5 §
jordförvärvslagen enligt förarbetena icke avsedd att tillgripas blott för att
vinna oväsentliga förbättringar eller att tillämpas i andra fall än sådana,
där en ur berörda parters samfällda synpunkt ändamålsenlig lösning ej står
att vinna pa annat sätt. Med hänsyn härtill kan — vilken mening man än
må ha beträffande frågan om vilket av alternativen som var ändamålsenligast
— lantbruksnämnden icke anses ha förfarit oriktigt då den biföll
Larssons ansökan. De betänkliga bristerna i handläggningen kunna således
icke anses ha medfört ett materiellt oriktigt avgörande.

Eftersom någon skada således icke kan anses ha inträffat anser jag mig
beträffande Frvxell kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av
att ärendena beredas på sådant sätt, att det material, som framlägges för
nämndens ledamöter och på vilket de skola grunda sin bedömning, har den
fullständighet som är påkallad ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag förutsätter
därvid att Fryxell framdeles låter sig angeläget vara att undvika sådana
brister med avseende å handläggningen, som yppats i detta ärende och
som varit ägnade att rubba allmänhetens förtroende till nämnden. Jag vill
även — under erinran om att statsmakterna under förarbetena till jordförvärvslagen
utgingo från att samråd i jordförvärvsärenden alltid, med undantag
från självklara rutinärenden, skulle ske med ortsombudet — med
skärpa framhålla att underlåtenhet att inhämta upplysningar i ett jordförvärvsärende
från ortsombud icke får förekomma av den anledningen att
det är känt att ombudet har en negativ inställning till den ansökan varom
fråga är.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

31. Drätselkammare har i samband med handläggning av ärende
angående försäljning av tomt till J. införskaffat soliditetsupplysning
beträffande denne. Fråga om soliditetsupplysningen vore att
anse såsom allmän handling och om J. ägt taga del därav

I Skanör-Falsterbo ha av kommunens mark försålts tomter för bostadsbebyggelse
belägna inom områden, benämnda Pastoratsjorden och Tjurajorden.
Anmälningar från dem som önskade köpa tomter ha mottagits och
registrerats å drätselkontoret. Beslutanderätten i försäljningsärendena har
uppdragits åt drätselkammaren. Ärendena ha beretts av kommunalborgmästaren
Ingmar Nilsson, som i egenskap av sekreterare i drätselkammaren
varit föredragande.

555

Under 1961 anmälde sig en person — här kallad J. — såsom spekulant
å tomt inom Pastoratsjorden. Sedermera anmälde han sig också som sökande
till tomt å Tjurajorden.

Den 16 september 1963 inkom hit en klagoskrift från J., som också därefter
vid flera tillfällen ingivit ytterligare skrifter och handlingar. Klagomålen
riktade sig mot drätselkammaren och Nilsson vilkas åtgöranden i
samband med J:s begäran att få köpa en tomt enligt J. vore otillfredsställande
i flera hänseenden. Särskilt vände sig J. mot att en honom rörande
soliditetsupplysning, som enligt uppgift infordrats av Nilsson, ej utlämnats
till J. ehuru denne upprepade gånger begärt detta. J. hävdade vidare bl. a.
att ett skrivbiträde hos drätselkammaren uppträtt ohövligt.

Rörande händelseförloppet och berörda ärendens gång framgår av handlingarna
i huvudsak följande.

I skrift till drätselkammaren den 16 juni 1963 anförde J. bl. a. följande.
J. hade någon månad tidigare erfarit att den tomt, som han varit särskilt
intresserad av att köpa av staden, höll på att bebyggas av annan. När J.
då telefonledes vänt sig till drätselkammarens kansli, hade han blivit ohövligt
bemött av ett skrivbiträde, som förklarat att »endast topparna får
tomter här». Vid samtal med Nilsson hade denne upplyst J., att en av
drätselkammaren infordrad soliditetsupplysning beträffande J. var av sådan
art att J. ej skulle kunna ifrågakomma som tomtinnehavare. J. anförde i
sin skrift bl. a. att han betvivlade att dylik soliditetsupplysning funnes men
att om sådan fanns han önskade få del av den.

Nilsson har på förfrågan från JO-expeditionen upplyst att han enligt tilllämpad
praxis finge anses ha uppdrag enligt 2 kap. 9 § andra stycket TF
att omhänderha vården om allmänna handlingar, att han, sedan han diskuterat
J:s framställning med drätselkammarens ordförande, ansett att utlämningsfrågan
borde hänskjutas till drätselkammarens avgörande samt att, då
det närmaste drätselkammarsammanträdet — i september 1963 — var
fyllt av brådskande och viktiga ärenden, utliimningsfrågan sköts till ett i
oktober 1963 utsatt sammanträde.

Vid sammanträde, som hölls den 24 oktober 1963, behandlade drätselkammaren
J:s skrivelse av den 16 juni och beslöt att denna icke skulle föranleda
någon åtgärd.

Redan innan drätselkammaren fattat sitt beslut hade J. emellertid genom
skrift den 16 juli 1963 hemställt om länsstyrelsens »undersökning och åtgärder
i ärendet», varvid J. hänvisade till sitt brev den 16 juni 1963 som
bifogades.

Sedan länsstyrelsen infordrat yttrande av Nilsson, anförde denne i skrivelse
den 13 augusti 1963 bl. a. följande.

När tomterna inom ifrågavarande område (Pastoratsjorden) skulle fördelas
infordrades soliditetsupplysningar å tomtspekulanterna och därvid

556

erhölls mindre goda, för att inte säga dåliga upplysningar om J. Riktigheten
av upplysningarna bekräftades dessutom senare vid en muntlig förfrågan
hos den av drätselkammaren anlitade byrån. Med anledning härav
föredrogs ej J:s ansökan inför drätselkammaren, utan endast de ansökningar,
som inkommit från personer med goda vitsord och ekonomiska
möjligheter att fullfölja ett egnahemsbygge. Detta förfaringssätt tillämpas
bl. a. för att i förtroende lämnade personupplysningar ej skall komma till
allmänhetens kännedom.

I Nilssons skrivelse tillbakavisades vidare beskyllningarna mot skrivbiträdet
och påståendet om att vid tomtfördelningen förekommit gradering
av spekulanter i »topp- och bottenskikt».

Länsstyrelsens ställningstagande skedde genom en den 13 december 1963
dagtecknad skrivelse till J. Föredraganden hos länsstyrelsen, förste länsassessorn
Bemdt Ulmén, har på förfrågan upplyst att ärendet hos länsstyrelsen
betraktats som klagomål av den mera allmänna art som ej sällan
förekommer hos länsstyrelse med anledning av dess tillsynsuppgifter samt
att J:s skrift ej uppfattats som besvär då den inkommit innan beslut i utlämningsfrågan
förelåg.

I länsstyrelsens skrivelse angavs i huvudsak att tilldelningen av tomter
vore beroende bl. a. av vad inhämtade soliditetsupplysningar innehöllo, att
såvitt angick J. vad som inhämtats medfört att J:s ansökan »icke vidare
blivit föremål för behandling inom staden» samt att länsstyrelsen icke funnit
anledning vidtaga någon ytterligare åtgärd i saken.

I hit avgivet yttrande beträffande utlämningsfrågan har länsstyrelsen
med anledning av förfrågan i JO-ärendet anfört.

Länsstyrelsens skrivelse---grundades på den uppfattningen, att

den av kommunalborgmästaren i egenskap av sekreterare i det kommunala
fastighetsförmedlingsorganet införskaffade »soliditetsupplysningen», vilken
— såvitt då var känt för länsstyrelsen — icke föredragits inför drätselkammaren,
icke kunde anses utgöra någon offentlig handling. Vid sådant
förhållande ansåg sig länsstyrelsen sakna anledning vidtaga någon vtterligare
åtgärd.

En av J. kort därefter till länsstyrelsen gjord framställning att utfå kopia
av soliditetsupplysningen besvarades den 12 februari 1964 av Ulmén med
beskedet att J. i denna angelägenhet borde vända sig till drätselkammaren.

Den 15 december 1963 avlät J. en skrift till Kungl. Maj:t, vari begärdes
bl. a. att han skulle fa möjlighet erhålla en kopia av soliditetsupplysningen.
Från justitiedepartementet upplystes, att det hos Kungl. Maj: t väckta
ärendet vilade i avbidan på min prövning.

I brev, som inkommo till drätselkammaren i februari och mars 1964,
begärde J. ånyo att få kopia av soliditetsupplysningen.

Vid sammanträde den 13 mars 1964 behandlade drätselkammaren enligt
upprättat protokoll J:s framställningar att bli tilldelad tomt inom Pastoratsjorden
eller Tjurajorden. I protokollet antecknades att »drätselkammaren
beslöt meddela J. att han ej kan påräkna att bli tilldelad någon tomt

557

vid den kommande fördelningen av tomter inom nämnda områden». Därefter
föredrogs J:s i februari och mars 1964 inkomna skrifter, vilka enligt
drätselkammarens beslut ej föranledde någon åtgärd.

Från J. inkom därefter till drätselkammaren ytterligare skrifter, dagteeknade
den 21 och den 23 mars 1964, varvid bl. a. på nytt begärdes kopia
av soliditetsupplysningen.

Enligt drätselkammarens protokoll för den 9 april 1964 beslöt drätselkammaren
meddela J., att kammaren ej funnit skäl att försälja tomt till
honom, varjämte antecknades att skrifterna i övrigt icke föranledde någon
åtgärd.

Sedan i en inom JO-expeditionen upprättad promemoria framställts vissa
frågor rörande grunderna för beslutet att vägra att utlämna handlingen
anförde drätselkammaren i avgivet yttrande bl. a. följande.

Något formellt beslut, att sekretessbelägga upplysningen angående J.
har icke fattats. 34 § andra stycket sekretesslagen torde icke vara tillämpligt.
Föreskrifter enligt fjärde stycket samma § föreligger icke. Då drätselkammaren
erhållit upplysningen i förtroende, och innehållet av densamma
icke var för J. fördelaktigt, har drätselkammaren i sitt handlande utgått
från att innehållet i upplysningen icke i oträngt mål borde komma till tredje
mans kännedom. Sedan J. hos flera av de upplysningsfirmor, som är verksamma
i Malmö, framställt förfrågan, om firmorna till drätselkammaren
lämnat någon soliditetsupplysning angående honom, har uppgiftslämnaren
hos drätselkammaren anhållit att upplysningen icke skulle utlämnas till J.

J. har hos drätselkammaren anhållit att bli tilldelad tomt först å den
s. k. »Pastoratsjorden», sedan å den s. k. »Tjurajorden». Då fördelningen
av tomterna inom sistnämnda jordområde ännu icke är avslutad, men då
drätselkammaren den 13 sistlidne mars fattat beslut därom att J. icke skulle
komma i fråga, får ärendet numera anses vara slutfört, och J. måhända lagligen
berättigad att taga del av handlingarna i ärendet. Drätselkammaren
har emellertid något dröjt därmed, då kammaren, främst med hänsyn till
uppgiftslämnaren, velat undvika att J. skulle handla i affekt, varför kammaren
låtit någon tid förflyta mellan drätselkammarens beslut den 13
sistlidne mars för att slutligen avslå J:s begäran om tilldelning av tomt
och utlämnandet av upplysningen. Drätselkammaren är emellertid betänksam
för de konsekvenser, som kan uppstå för kommunerna i och med att
konfidentiella upplysningar utlämnas till allmänheten. Man kan kanske
därigenom befara att kommunerna av vederbörande firmor bli avstängda
från erhållande av nödvändiga soliditetsupplysningar.

J:s skrivelse av den 16 juni 1963 föredrogs den 24 oktober 1963 i drätselkammaren,
som beslöt att skrivelsen icke skulle föranleda någon åtgärd från
drätselkammarens sida. Anledningen till att soliditetsupplysningen icke
utlämnades till J. var den, att ärendet vid tiden för beslutet icke var
slutfört.

T yttrandet angavs vidare, att den firma som lämnat soliditetsupplysningarna
gjort det förbehållet att upplysningarna lämnades i förtroende att
användas för diskret affärsbruk.

558

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 9 § instruktionen för riksdagens ombudmän är JO:s tillsyn över
kommunala myndigheter och befattningshavare i viss mån begränsad. I
ärendet ha ej framkommit sådana förhållanden att det — i beaktande av
nysnämnda stadgande — föreligger anledning att här ingå på granskning
av det ifrågakomna försäljningsärendet i sak. Prövningen i det följande
kommer därför att begränsas till spörsmålet om soliditetsupplysningen
bort utlämnas samt till påståendet att ett skrivbiträde hos drätselkammaren
vid ett telefonsamtal varit ohövlig.

Det sistnämnda påståendet har icke vunnit stöd av utredningen och föranleder
därför ej vidare åtgärd.

Vad angår frågan om soliditetsupplysningen vill jag anföra följande.

Prövningen om utlämnande av denna handling ankom enligt 2 kap. 9 §
andra stycket TF i första hand på Nilsson, enär denne enligt vad som upplysts
får anses ha haft uppdrag att ha vården om handlingen. Det förhållandet
att Nilsson fann utlämningsfrågan tveksam hade i förevarande fall icke
berättigat honom att hänskjuta frågan till drätselkammaren, med mindre
enligt vad som stadgats i nämnda lagrum sådant hänskjutande kunnat ske
utan omgång. Då emellertid något sammanträde inom drätselkammaren ej
var förestående, ålåg det alltså Nilsson att själv giva besked i saken. Genom
att icke göra detta har sålunda Nilsson förfarit felaktigt.

När nu utlämningsärendet ändå hänsköts till drätselkammaren, var ytterligare
att beakta att enligt 2 kap. 13 § TF sådant ärende alltid skall behandlas
skyndsamt. Det var därför icke godtagbart att J:s första framställning
om utfående av handlingen av drätselkammaren ej prövades vid
första möjliga tillfälle utan uppsköts till sammanträdet den 24 oktober
1963.

Vad angår utformningen av drätselkammarens i utlämningsfrågan meddelade
beslut, måste framhållas det otillfredsställande i att i besluten icke
angivits på vilken grund utlämnande av den berörda handlingen vägrades.
I ärenden om utlämnande av allmän handling är det ur rättssäkerhetssynpunkt
av vikt att besked lämnas om de förhållanden och de lagrum som
anses utgöra hinder för handlingens utlämnande. Även besvärshänvisning
bör lämnas.

Beträffande drätselkammarens vägran att utlämna handlingen får jag
anföra följande.

Enligt 2 kap. 2 § TF skola alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där
upprättade, anses vara allmänna handlingar. Enligt 5 § i sam in a, kapitel
skall handling anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till myn -

559

digheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller
eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig.

Den ifrågakomna soliditetsupplysningen har uppenbarligen beställts och
mottagits av Nilsson inom ramen för dennes tjänsteutövning såsom drätselkammarens
sekreterare och som ett led i beredningen av ärendet rörande
J:s begäran om tomtförvärv. Handlingen maste därför, sa snart Nilsson a
tjänstens vägnar mottagit den, anses ha varit till myndighet inkommen.
Att den som utfärdat soliditetsupplysningen må ha önskat att den skulle
betraktas som konfidentiell kan — i beaktande av att Nilsson som nämnts
beställt och mottagit handlingen som ett led i ärendets beredning — ej
föranleda därtill att soliditetsupplysningen ej skall anses såsom allmän
handling (jfr NJA 1911:506 och SOU 1947:60 s. 70). Huruvida handlingen
vid den tid, då dess utlämnande begärdes, föredragits inför drätselkammare
eller icke är ovidkommande för fragan om handlingen utgjoit allmän
handling.

På grund av det anförda anser jag att soliditetsupplysningen maste anses
som allmän handling. Utlämnande av handlingen har därför icke fått vägras
med mindre stöd härför funnits i sekretesslagen.

De stadganden i sekretesslagen som äro av betydelse i förevarande fall
synas vara 34 och 39 §§.

I 34 § första stycket stadgas bl. a. att handlingar i ärende angående avyttrande
av egendom, som myndighet äger förvalta, icke må utan tillstånd
av den myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan avtal slutits
eller ärendet eljest slutförts. I stadgandets andra stycke finnes bl. a. en
föreskrift att myndighet då anledning därtill föreligger äger besluta att
dylika handlingar även efter nyss angiven tidpunkt ej må utan myndighetens
tillstånd utlämnas; sådant beslut har enligt vad som upplysts ej meddelats
i förevarande fall.

Enligt 39 § skall sekretesslagens bestämmelser ej lända till inskränkning
i parts rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma
dom, beslut och andra handlingar, dock att utlämnande tdl part
av annan handling än dom eller beslut ändå ma vägras under förutsättning
dels att annat stadgande i lagen ger stöd härför, dels att det av hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig vikt att innehållet
i handlingen icke uppenbaras.

Intill dess ärendet om försäljning av tomt till J. blivit slutfört, har i enlighet
med det anförda kunnat åberopas sådan sekretessgrund som följer
av 34 § första stycket sekretesslagen. För den händelse J. — trots att han
i förhållandet till kommunen icke gjort anspråk på någon rättighet utan
vad han begärt närmast är en civilrättslig disposition skall betraktas
såsom sökande i den mening som avses i 39 §, gäller nyssnämnda sekretessgrund
i 34 § endast i den mån det av hänsyn till allmänna eller enskilda
intressen var av synnerlig vikt att innehållet i handlingen icke uppenbara -

560

des. De skäl som enligt drätselkammarens yttrande kunnat tala för sekretess
i förhållande till J. synes ha varit att den firma, som lämnat soliditetsupplysningen,
gjort förbehållet att upplysningarna lämnats i förtroende för
diskret affärsbruk, att kommunen om dylik soliditetsupplysning utlämnades
till allmänheten befarade att bli avstängd från möjligheten att erhålla
soliditetsupplysningar samt att man, främst med hänsyn till uppgiftslämnaren,
ville undvika att J. skulle handla i affekt. För min del kan jag icke
finna att angivna förhallanden kunna från allmän eller enskild synpunkt
anses vara av synnerlig vikt i den mening som avses i 39 § sekretesslagen.
Om drätselkammaren i denna bedömningsfråga haft en annan mening, är
detta dock icke av beskaffenhet att kunna läggas drätselkammarens ledamöter
till last såsom tjänstefel.

Det nu sagda gäller dock endast för tiden innan ärendet om tomtförsäljning
till J. blivit slutfört. Fråga är då när ärendet kan anses ha blivit slutfört.
I anslutning till att Nilsson i sitt yttrande den 13 augusti 1963 till
länsstyrelsen uttalat, att J:s ansökan — i motsats tydligen till ansökningar
som beräknades kunna bli bifallna — ej föredragits inför drätselkammaren,
är därvid att framhålla att ett dylikt förhållande ej kan innebära att ärendet
för J:s del var slutfört. Det i yttrandet angivna förfarandet skulle för
övrigt vara mycket betänkligt om det inneburit att J:s ansökan ej varit
för drätselkammaren känd vid dess ställningstaganden i tomtfördelningsfragorna.
Emellertid synas handlingarna visa att drätselkammaren väl känt
till J:s framställning; drätselkammarens ordförande Robert Nilsson har
också upplyst att formlig anmälan till drätselkammaren skett beträffande
samtliga ansökningar.

Det beslut som drätselkammaren den 13 mars 1964 meddelade i anledning
av J:s framställning och som innebar besked att J. ej kunde påräkna
att bli tilldelad någon tomt, torde icke kunna uppfattas annorlunda än
som ett definitivt ställningstagande för J:s vidkommande. Därmed synes
alltsa ärendet rörande J. fa anses slutfört. Denna uppfattning synes också
drätselkammaren själv dela.

Någon laga grund att efter nämnda beslut vägra J. av honom begärt
utlämnande av soliditetsupplysningen synes icke föreligga. Genom att likväl
vägra att utlämna handlingen har drätselkammaren enligt min mening
förfarit felaktigt.

Med hänsyn till omständigheterna anser jag mig kunna låta bero vid
mina nu gjorda uttalanden. Nagot beslut om utlämnande kan icke meddelas
av mig. J. är emellertid oförhindrad att ånyo påkalla drätselkammarens
beslut i utlämningsfrågan ävensom att, därest beslutet går honom
emot, fullfölja talan i den ordning som stadgats i 2 kap. 10—13 §§ TF.

Med det anförda var ärendet för mitt vidkommande avslutat.

561

32. Befattningshavare vid drätselkammare har vägrat att vid telefonsamtal
lämna tidningsman begärd upplysning om namnen på
sökande till tjänst, därvid såsom skäl härför angivits att sökandena
icke ville ha sina namn offentliggjorda. Fråga om behörigheten
av detta skäl. Tillika fråga om kommunal myndighet, å vilken
servicecirkuläret icke är tillämpligt, bör vid telefonsamtal tillhandagå
allmänheten med upplysningar, som icke kräva efterforskning

I en artikel och ett ledarstick i tidningen Västerbottens-Kuriren för den
19 augusti 1964 uppgavs att kamrersassistenten vid drätselkammaren i
Lycksele L. E. Antonsson och drätselkammarens ordförande Karl Franklin
vägrat att till tidningen utlämna namn på två sökande till en tjänst som
kamrersassistent i Lycksele stads förvaltning under hänvisning till att
vederbörande sökande uttryckt önskemål om att deras namn ej skulle
offentliggöras.

Sedan jag med anledning av dessa tidningsuppgifter begärt drätselkammarens
yttrande i saken, inkom dylikt yttrande, till vilket fogats av Antonsson
och Franklin avgivna förklaringar.

Antonsson anförde därvid i huvudsak följande. På eftermiddagen den 17
augusti 1964, då ansökningstiden beträffande tjänsten utgick, hade han per
telefon från tidningens lokalredaktör i Lycksele tillfrågats om antalet sökande
till tjänsten och om dessas namn. Antonsson hade lämnat uppgift
om antalet men i övrigt förklarat att sökandena anhållit att deras namn
icke skulle publiceras. Fn stund senare hade en redaktör å tidningens huvudkontor
i Umeå begärt uppgift om sökandenas namn. Antonsson hade
lämnat honom samma besked som han givit lokalredaktören samt tillagt att
sökandenas önskemål brukade tillgodoses av både pressen och de kommunala
förvaltningarna. Därjämte hade Antonsson, eftersom han kände sig
osäker, med stöd av 2 kap. 9 § TF hänvisat redaktören till myndigheten.
Sedan Franklin någon dag senare anmanat Antonsson att låta publicera
sökandenas namn och att underrätta sökandena härom, hade en av dessa
återkallat sin ansökan. — Antonsson åberopade i sitt yttrande att skyldighet
att lämna ifrågakomna uppgifter per telefon ej syntes föreligga.

Franklin anförde följande.

Samma dag som ansökningstiden för omnämnda tjänst utgick erhöll jaguppgift
av tjänstgörande assistenten att två ansökningar inkommit, men
att båda ville att deras namn ej skulle offentliggöras. På eftermiddagen erhöll
jag till min bostad per telegram en ansökan till. Jag reste sedan bort
och återkom först på natten. Dagen efter blev jag uppringd av en lokalredaktör
för Västerbottens-Kuriren som frågade om jag ville lämna uppgifter
på de sökande, vilket jag förklarade att jag ej ansåg mig kunna göra
utöver den som lämnat telegrafisk ansökan. Senare blev jag, medan jag var
på ett sammanträde, uppringd av eu person som uppgav sig vara redaktör
Pettersson anställd på Västerbottens-Kuriren i Umeå och som ansåg mig

562

skyldig att anmoda kamrersassistenten att utlämna av tidningen begärda
uPP»ifter. Da jag förklarade att jag betvivlade att jag var den myndighet
han hänvisat till förklarade Pettersson, att de hade rätt enligt tryckfrihetsförordningen
och åberopade någon artikel i Västerbottens-Kuriren, som
skulle utgöra bevis i frågan. Vidare ansåg personen ifråga att det var min
skyldighet att snabbinkalla drätselkammaren för att skyndsamt behandla
deras framställning om utbekommande av begärda uppgifter. Jag ansåg mig
inte skyldig att under förevarande omständigheter inkalla drätselkammarens
ledamöter till behandling av frågan, men anmodade Antonsson att
kontakta de sökande och för dem redogöra för läget och giva dem tillfälle
att ev. återkalla sina ansökningar. Jag hade då redan per telefon lämnat
uPPpft pa den som per telegram sökt tjänsten och som ej gjort något förbehåll
ang. publicering.

Enligt min egen högst privata uppfattning anser jag mitt utlämnande axen
sökandes namn per telefon vara vad som borde kunna läggas in i" till
last.

Drätselkammarens yttrande innehöll följande.

Drätselkammaren har sig väl bekant bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
om allmänna handlingars offentlighet, och allmänhetens rätt att
pa stället taga del av dessa. Såsom framgår av bifogade yttranden har vederbörande
krävt att iper telefon få taga del av vissa handlingar.

Någon rättighet för allmänheten att per telefon »äga fri tillgång till allmänna
handlingar» och någon skyldighet för en kommunal myndighet att
per telefon utlämna — referera — allmän handling torde dock icke föreligga.

Såväl press som kommunala myndigheter torde vara betjänta av att erhålla
ett förtydligande av gällande bestämmelser och en tolkning av lagens
innebörd.

Västerbottens-Kurirens redaktion överlämnade sedermera en i tidningen
införd artikel med ytterligare upplysningar i saken.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

En till myndighet inkommen ansökan om tjänst utgör sådan allmän
handling som avses i tryckfrihetsförordningen. Då någon sekretessbestämmelse
som kan föranleda hemlighållande av dylik ansökan ej föreligger, har
jämlikt 2 kap. 8 § TF envar rätt att taga del av handlingen för läsning eller
avskrivning på myndighetens tjänsteställe. Att vederbörande sökande själv
må önska att handlingen eller hans namn hemlighålles, rubbar icke detta
förhållande.

De till statsförvaltningen hörande myndigheterna ha därjämte enligt det.
för dessa myndigheter gällande s. k. servicecirkuläret av den 18 oktober
1946 att från diarier och andra hos vederbörande myndighet förvarade, för
allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som
ej kräva särskild efterforskning. Följaktligen skulle, om uppgifter av här
ifrågakommen art — alltså uppgifter som uppenbarligen äro lättillgängliga
och snabbt refererade — begärts hos befattningshavare vid statlig myndig -

563

het, denne ha varit skyldig att på telefonförfrågan lämna de begärda uppgifterna.

Uttryckliga föreskrifter om dylik serviceskyldighet ha ej utfärdats för
de kommunala myndigheterna. Med hänsyn härtill kan det icke anses utgöra
tjänstefel om en kommunal befattningshavare avböjer att per telefon
lämna begärda uppgifter från offentliga handlingar.

I drätselkammarens och Antonssons yttranden har också åberopats att
skyldighet att per telefon utlämna berörda uppgifter ej förelegat. Att på
sådan grund avböja att lämna de begärda upplysningarna skulle enligt det
nyss sagda ha kunna formellt försvaras. Emellertid framgår av Antonssons
och Franklins egna yttranden att dylik grund alls ej åberopats vid de aktuella
telefonsamtalen. I stället framhölls av Antonsson som skäl för avböjandet
att sökandena själva önskat att publicering av namnen ej skulle
ske. Att Franklin stödde sig på samma skäl framgår därav att denne förklarade
sig kunna utlämna namnet på den av sökandena, som ej uttryckt
önskemål om underlåten publicering, men ej namnen på de andra. Eftersom
emellertid sökandens önskemål i detta hänseende är irrelevant från tryckfrihets-
och sekretessrättslig synpunkt, ha de sålunda lämnade beskeden
varit oriktiga såvitt de avsågo rättsgrunden till att utlämnande av uppgifterna
vägrades. Felaktigheten därvidlag har ej varit betydelselös, eftersom
den var ägnad att bibringa de frågande den föreställningen att de
önskade uppgifterna ej heller skulle utlämnas om de personligen besökte
drätselkammarens expedition. Skulle däremot Antonsson och Franklin vid
telefonsamtalen ha uppgivit — och ansett — att anledningen till deras avböjande
svar var blott att de just vid telefonsamtal ej behövde lämna ut de
önskade uppgifterna, skulle självfallet följden ha blivit att tidningsmannen
i orten inställt sig hos myndigheten och pa det sättet skaffat sig önskade
upplysningar. Antonssons och Franklins avböjande besked, under mei eller
mindre klara hänvisningar till sökandenas önskemål, kunna alltsa icke
lämnas utan erinran, vare sig de själva trott att beskeden varit riktiga
eller ej.

Enär likväl, som nämnts, annan grund kunnat åberopas som formellt
skäl för de avböjande svaren, finner jag mig kunna låta bero vid nu gjorda
påpekanden.

Därtill vill jag dock från allmänna synpunkter anföra följande. Vad som
inträffat i förevarande fall och vad som aberopats från drätselkammarens
sida aktualiserar frågan om behov föreligger att för kommunala befattningshavare
föreskriva serviceskyldighet i samma utsträckning som stadgats
beträffande statliga befattningshavare. För trivseln i samhället är det av
vikt att även kommunala myndigheter, så långt övriga tjänsteuppgifter
tillåta det, gå allmänheten tillhanda med hjälp och upplysningar samt undvika
bristande tillmötesgående som utgör eller åtminstone måste uppfattas
som utslag av oginhet. Detta bör i all synnerhet gälla vid kontakter med

564

pressen, som ju för allmänheten fullgör kontrollfunktioner, vilka äro av
fundamental betydelse för rättssäkerheten och trivseln i samhället. Det
sagda är icke minst att beakta när fråga är om att tillgodose den i grundlag
fastslagna offentlighetsgrundsatsen. Att vägra utlämnande av uppgifter,
som äro för myndigheten tillgängliga utan efterforskningar och besvär, är
uppenbarligen alldeles meningslöst om den frågande ändå äger få del av
samma uppgifter vid personligt besök; den enskilde åsamkas då olägenheter
mahända även hinder i yrkesutövning — utan att myndigheten
själv har minsta fördel i sitt arbete. Emellertid har jag i min verksamhet
ingalunda fatt det allmänna intrycket att kommunala befattningshavare
eller myndigheter uppfattat avsaknaden för deras vidkommande av serviceföreskrifter,
motsvarande servicecirkulärets, såsom en anledning att avstå
från rimligt och naturligt tillmötesgående gentemot allmänheten. Tvärtom
finner jag troligt att det övervägande flertalet sådana myndigheter och
befattningshavare uppfatta det som en självklar sak att de i görligaste mån
skola tillhandagå allmänheten med hjälp och upplysningar inom sitt ämbetsområde.
Förevarande ärende, som tycks ha väckt viss uppmärksamhet,
är måhända ägnat att giva ytterligare spridning åt denna uppfattning. Med
hänsyn härtill anser jag vad som framkommit i detta ärende icke utgöra
tillräckliga skäl att genom framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen
väcka fråga om lagstiftning i nu ifrågakommet hänseende. Jag kommer
emellertid att med uppmärksamhet följa förhållandena på detta område.
Visar det sig därvid att kommunala myndigheter ej sällan försumma att
lämna allmänheten, inklusive pressen, den service som den vant sig att erhålla
hos statliga myndigheter och som den självfallet bör få även hos kommunala
myndigheter, är jag för min del beredd att göra framställning om
lagstiftning i ämnet.

565

(J. Utlåtande samt framställningar till Konungen

1. Utlåtande över betänkande med förslag rörande de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt

Genom remiss den 30 september 1963 beredde statsrådet och chefen för
civildepartementet JO tillfälle att inkomma med yttrande över ett inom
departementet utarbetat betänkande med förslag rörande de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt (SOU 1963: 51). I anledning härav avgav
jag den 17 januari 1964 yttrande till departementschefen. Av vad jag därvid
anförde vill jag här återgiva följande.

Förslaget om införande av en kollektivavtalsrättslig ordning inom den
offentliga tjänstemannarätten har enligt vad som angivits i betänkandet
utformats med utgångspunkt från att avtalsparterna på detta område
skola äga tillgång till de kollektiva stridsåtgärder som erkännas såsom tilllåtna
på den privata arbetsmarknaden.

Det torde kunna starkt ifrågasättas om denna utgångspunkt är i alla avseenden
realistisk. Det förefaller nämligen ganska uppenbart att ett godtagande
av samhällsfarliga konflikter, varigenom primära statliga verksamhetsuppgifter
skulle lamslås, är oförenligt med de grundläggande principerna
för ett rättssamhälle. Så är förhållandet beträffande åtskilliga verksamhetsområden,
och det må vara tillfyllest att såsom särskilt framträdande
exempel peka på uppgifter som avse landets säkerhet, centrala delar
av rättsvården, polisverksamheten och fångvården samt vidare sinnessjukvård
och mångfaldiga områden av den allmänna sjukvården. I sammanhanget
bör även nämnas att på områden där sociala hänsyn i förening med
trygghetssynpunkter numera föranlett vittgående åtaganden från det allmännas
sida — särskilt i fråga om socialförsäkringar och socialvård — det
förefaller främmande att tänka sig att en konflikt rörande en personalgrupps
lönefrågor skulle tillåtas förhindra samhället att fullgöra berörda
åtaganden gentemot medborgarna i gemen.

Enligt den i betänkandet förordade ordningen skulle ett visst skydd mot
samhällsfarliga konflikter tillskapas på frivillighetens väg, nämligen genom
ett mellan staten och huvudorganisationerna träffat huvudavtal av innehåll
som framgår av en till betänkandet fogad bilaga. Ett dylikt huvudavtal
kan dock ej anses innebära en tillräcklig garanti mot samhällsfarliga arbetskonflikter.
Avtalet innebär sålunda bl. a. att den planerade statstjänstenämnden
blott skulle äga avgiva ett för parterna icke bindande utlåtande
om ifrågakommen konflikts samhällsvådlighet. Möjlighet föreligger vidare
att huvudavtalet sättes ur kraft genom uppsägning. Ytterligare är att

566

märka att avtalet ej binder utanför huvudorganisationerna stående föreningar
eller eventuellt nytillkommande organisationer. Den framtida utvecklingen
i sistnämnt avseende kan ej säkert överblickas och i sammanhanget
måste beaktas att lagförslaget (33 §; jfr s. 56) godtager envar arbetstagarförening
såsom behörig att besluta om strejk och annan stridsåtgärd.
En liten grupp av tjänstemän som äro missnöjda med den återhållsamhet
som iakttages av de nuvarande huvudorganisationerna kan bryta sig ut
och bilda en egen organisation, som därefter beslutar om strejk.

Den verkliga garantin mot samhällsfarliga konflikter från arbetstagarparts
sida ligger uppenbarligen i Kungl. Maj:ts och riksdagens befogenhet
att in casu stifta lag om tjänsteplikt. Utfärdas i visst fall sådan lag, följer
av 33 § förslaget till tjänstemannalag att arbetsinställelse ej må vidtagas
på berört verksamhetsområde. Frågan om tjänstepliktslagstiftning till förhindrande
av samhällsfarliga konflikter har emellertid i betänkandet berörts
synnerligen knapphändigt (främst s. 56), vilket jag anser beklagligt.
Otvivelaktigt har man därvid att göra med ett i förevarande sammanhang
centralt spörsmål. Förutom att det är av vikt att det klart fastslås att vitala
statliga funktioner ovillkorligen måste upprätthållas oavsett eventuella arbetskonflikter,
bör jämväl, när grundlinjerna för de offentliga tjänstemännens
arbetsrättsliga förhållanden skola fastställas, otvetydigt utsägas att
de på åtskilliga områden faktiskt icke kunna tillerkännas samma tillgång
till fackliga stridsmedel som arbetstagarparterna på den enskilda arbetsmarknaden.
Beträffande vissa tjänstemannakategorier — läkare, domare,
polismän m. fl. — torde i realiteten komma att gälla att total arbetsnedläggelse
eller andra stridsåtgärder av verkligt effektiv art aldrig komma att
kunna tillgripas.

Nu nämnda förhållande aktualiserar den principiella frågan om kollekti\
avtalsreglering av anställningsförhållanden bör ifrågakomma för personalgrupper,
som i praktiken ej få tillgång till effektiva fackliga stridsmedel
med vilka de kunna ge eftertryck åt sina krav. Om detta spörsmål, som ej
alls berörts av beredningen, må anföras att jag för min del är benägen att
anse det icke vara uteslutet att — såsom en för den offentliga arbetsmarknaden
speciell kollektivavtalsrätt — godtaga kollektivavtalsreglering även
för kategorier som helt eller delvis komma att sakna tillgång till effektiva
fackliga stridsmedel. Det förhållandet att sist berörda personalkategorier
komma i ett faktiskt underläge i fråga om möjligheten att utnyttja maktmedel
i arbetsstriden föranleda dock särskilda synpunkter. Det är en sak
att av samhälleliga skäl staten måste ha rätt och möjlighet att inför en
hotande konfliktsituation genom lagstiftning tvinga berörda tjänstemän
att fullgöra sina tjänsteuppgifter även under lönekonflikt. Fn helt annan
sak är om staten — trots att en i princip privaträttslig reglering av anställningsvillkoren
är avsedd — bör äga att genom sådan tjänstepliktslagstiftning
genomdriva att tjänsteuppgifterna skulle fullgöras under lönevill -

567

kor vilka ensidigt fastställas av statsmakterna eller vilka innefattas i ett
ej längre gällande kollektivavtal, som arbetstagarparten ej velat vidbliva.
Enligt min mening tala starka skäl för att i dylikt fall obligatoriskt skiljenämndsförfarande
bör stadgas för lönevillkorens fastställande.

Frågan om ett obligatoriskt skiljenämndsförfarande bör ej begränsas till
det fallet att en tjänstepliktslagstiftning verkligen kommer till stånd. Äro
avtalsparterna ense om att anordnande av en viss stridsåtgärd skulle vara
samhällsfarlig, bör obligatoriskt skiljenämndsförfarande kunna tillgripas
utan att en tjänstepliktslagstiftning först skall behöva genomföras.

Med ett system av nu skisserad art torde beträffande sådana områden,
där konflikter ej kunna godtagas, ändå kunna sägas föreligga något av den
balans mellan staten och dess tjänstemän som får anses utgöra förutsättning
för att ett kollektivavtalssystem skall vara motiverat och kunna fungera
på avsett sätt. Tjänstemannaorganisationerna bli visserligen i realiteten
avskurna från tillgång till effektiva fackliga stridsmedel på berörda områden.
Häremot svarar emellertid att staten ej heller kan förutsättas tillgripa
lockout på motsvarande områden. Det torde följa redan av konstitutionella
grundsatser att staten ej kan nedlägga vitala statliga funktioner,
och det torde knappast vara en arbetsrättslig fråga att fastlägga de gränser
inom vilka statsverksamheten ovillkorligen måste fortgå.

Statsmakternas rätt att genom tjänstepliktslagstiftning på de ifrågakomna,
för statsverksamheten vitala områdena framtvinga tjänsteuppgiftemas
fullgörande är statsrättsligt betingad, och det kan ej ifrågakomma
att av arbetsrättsliga hänsyn skulle kunna skapas någon begränsning av
lagstiftningsmaktens utövning i detta avseende. Ej heller finns något utrymme
för att en tjänstemannaorganisation skulle mot statens bestridande
kunna i någon form få bindande fastslaget att en konflikts samhällsfarlighet
är sådan att tjänstepliktslagstiftning är påkallad.

Men på de områden, där stridsåtgärder sålunda bli uteslutna, blir det
ändå viss jämbördighet, om frågan om anställningsvillkoren vid bristande
enighet vid avtalsförhandlingar måste hänskjutas till skiljenämnd. Utan
en dylik ordning torde statens övervikt i avseende å maktställning — som
ju då skulle avse även ekonomiska förhållanden som typiskt sett utgör det
centrala avtalsområdet — vara så accentuerad att man måste fråga sig om
kollektivavtalsreglering bör förekomma för tjänstemän på här berörda
områden.

Under hänvisning till det anförda vill jag ifrågasätta om man icke borde
överväga att redan nu införa lagstiftning om obligatoriskt skiljenämndsförfarande
i fråga om sådana arbetskonflikter på den offentliga arbetsmarknaden
som skulle vara samhällsfarliga. Att i förväg genom lagstiftning precisera
vilka arbetskonflikter, som äro att hänföra till de samhällsfarliga, lär
dock icke låta sig göra, varför på nyss antytt sätt eu bedömning från fall
till fall torde bli erforderlig.

568

Beredningens synpunkter därom att även oavsättlig tjänsteman bör äga
tillgång till och även kunna bli föremål för fackliga stridsåtgärder (s. 55
—56) föranleda icke någon erinran från min sida.

Spörsmålet om rätten till stridsåtgärder och risken att bli utsatt för
sådana föranleda dock vissa särskilda synpunkter beträffande de oorganiserade
tjänstemännen (oavsättliga och andra). I förslaget (s. 56—57) förutsättes
— med den begränsning som följer av övergångsbestämmelsen till
statstjänstemannalagen, avseende vid lagens ikraftträdande verksamma
tjänstemän — att oorganiserade tjänstemän skola kunna bli föremål för
stridsåtgärder från statens sida, trots att de ej själva äga någon rätt till
stridsåtgärder. För min del finner jag en sådan ordning stridande mot rättvisesynpunkter,
och jag har svårt att tro att praktiska skäl gör den nödvändig.
Det torde därför kunna ifrågasättas om icke generellt — och ej
endast övergångsvis — bör stadgas rätt för oorganiserad tjänsteman att
anmäla att han såsom oorganiserad önskar stå utanför förestående stridsåtgärd
från statens sida. Det må anmärkas att dylik tjänsteman ej, såsom
sina organiserade kolleger, kan påräkna understöd från av konflikten berörd
organisation. Med en ändring av här förordat slag torde det å s. 58
i betänkandet berörda institutet rätt till neutralitet kunna bli mer allsidigt
och dessutom mer förtjänt av sin benämning.

För de oorganiserades del bör även beröras spörsmålet om ''prövningen av
tvister rörande oorganiserades anställningsvillkor. Innehållet i deras enskilda
tjänsteavtal torde komma att faktiskt bestämmas av gällande kollektivavtal
(eller vid avtalslöst tillstånd det senast gällande kollektivavtalet).
Tvist rörande en oorganiserads löneförhållanden och därmed i realiteten
rörande kollektivavtalets innebörd kan komma att bli föremål för prövning
i administrativ ordning och/eller vid allmän domstol. Uppenbara skäl tala
dock för att även i dessa fall prövningen av kollektivavtalets innebörd hänföres
till arbetsdomstolen, helst som denna nu avses genom ändrad sammansättning
få ökad sakkunskap beträffande offentliga mål. Även om
spörsmålet om en allmän utvidgning av arbetsdomstolens behörighet ej
kunnat upptagas under beredningens arbete (s. 72), anser jag det böra övervägas
om icke redan i förevarande sammanhang provisoriskt kunde ske en
sådan utvidgning att arbetsdomstolen finge behörighet att på den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden pröva även tvist angående oorganiserades
anställningsförhållanden i den mån dessa bestämts genom hänvisning till
eller eljest i överensstämmelse med kollektivavtal.

Beredningens förslag beträffande avtals- och förhandlingsområdets omfattning
föranleder följande synpunkter (jfr även vad som nedan anföres
beträffande 14 §).

Ordningen att det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och tjänstemännen
får regleras genom kollektivavtal innebär bl. a. att pensions- och

569

andra sociala förmåner kunna bestämmas i denna ordning, dock uppenbarligen
endast såvitt angår förmåner utöver vad som följer av lagstiftning.
I anslutning till de i betänkandet gjorda uttalandena om rätten att
sluta kollektivavtal angående pensioner (s. 81 och 96) torde vara av vikt
att det klargöres vilka gränser denna avtalsrätt har. Klart är att avtalsrätten
i detta avseende omfattar framtida pensionsförmåner för dem som
vid avtalets ikraftträdande alltjämt äro arbetstagare. Men för dem, som
redan pensionerats, torde väl däremot — trots att med nu tillämpad ordning
för statliga löneförhandlingar personalorganisationerna ansetts kunna
förhandla för pensionärernas räkning — det knappast vara avsett att pensionärerna
skulle kunna få sina förmåner omreglerade i ett efter deras
pensionering ikraftträdande kollektivavtal mellan staten och en arbetstagarorganisation.
Pensionärerna är ju då ej längre arbetstagare, de torde
regelmässigt ha lämnat organisationerna, de ha inga stridsmedel och böra
väl ej heller kunna bli föremål för sådana. När pensionärerna själva enligt
sakens natur omöjligen kan tilläggas rätt att genom en egen organisation
sluta kollektivavtal rörande sina pensionsangelägenheter, torde en dylik
rätt ej rimligen kunna tillkomma en annan organisation vari pensionärerna
äro utan inflytande.

För det mycket stora antalet statstjänstemän är det av betydelse att
kunna överblicka innebörden av den föreslagna ordningen, bl. a. från synpunkten
att envar av dem har att bedöma hur han skall ställa sig till den
föreslagna övergångsbestämmelsen. Därvid lär vara av intresse inte minst
om sociala förmåner komma att bli tryggade på samma sätt som hittills.
Av värde för den enskilde statstjänstemannen vore därför om klarläggande
uttalanden kunde göras härom, exempelvis i vad mån strejk eller lockout
kan inverka på en av konflikten berörd tjänstemans eller hans efterlevandes
rätt till förmåner vid sjukdom, pensionsålders inträde eller dödsfall som
inträffar under konflikten (jfr t. ex. AD:s dom nr 20/1956). Fn statstjänsteman
måste också antagas vara intresserad av att veta om den som
pensioneras i enlighet med en av staten i kollektivavtal given pensionsutfästelse
— för vars uppfyllande staten själv avses skola svara — därmed
anses ha erhållit en personlig pensionsrätt som är oåterkallelig och bestående
oavsett om kollektivavtalet senare upphör att gälla, måhända utan
att ersättas av nytt avtal.

I den mån man anser att frågor av dylik art svårligen kunna besvaras
innan kollektivavtalen föreligga, böra statstjänstemännen också få klart
för sig att tills vidare ovissa frågor avseende den sociala tryggheten förefinnas.

Mot beredningens synpunkter i fråga om arbetsledarklausvlen och möjligheten
till avtal om jrikrctsregler (s. 64—66, 89) anser jag mig ej ha anledning
att anföra kritik även om jag därmed ej vill ha sagt att jag är fullt
övertygad om deras riktighet. Det maste nämligen framhallas att man här

570

har att göra med spörsmål som i dagens läge äro svårbedömbara och beträffande
vilka framtida erfarenheter kunna tänkas föranleda ändrade ställningstaganden.
I nuvarande situation synes man dock kunna taga fasta på
vad beredningen förordat i ifrågavarande hänseenden. Av stor vikt är därvid
att de tjänstemän som företräda det allmänna i kollektivavtalsfrågor,
liksom vid överläggningar rörande förhållanden som falla utanför avtalsområdet
(jfr s. 63), noga iakttaga de allmänna jävsreglerna. Enbart det
förhållandet att det allmännas företrädare tillhör eller tillhört den organisation
som utgör förhandlingspart synes därvid ej böra betraktas som jävsgrund.
Men tillkommer därtill andra faktorer — såsom sådana uppdrag
inom organisationen, som beredningen nämnt (s. 66), eller ett eget ej oväsentligt
intresse i den förhandlingsfraga som är aktuell — torde jäv få anses
föreligga.

Förslaget att i en särskild statstjänstemannalag sammanföra bestämmelser,
som avse de offentligrättsliga momenten i tjänsteförhållandet och som
även precisera vad som är undantaget från kollektivavtalsområdet, anser
jag vara tilltalande.

Rörande de särskilda bestämmelserna må anföras följande.

Ang. 1 § första stycket. Enligt motiven skola under lagen falla tjänstemän,
som äro underkastade ämbetsansvar, samt därjämte en icke klart
avgränsad kategori; avgränsningen nedåt förutsättes tydligen komma att
bli beroende av framtida administrativ praxis vid tillämpningen av 8 § i
lagen. Dessa kriterier torde dock kunna ge utrymme för viss tvekan under
första delen av lagens giltighetstid. Detta vore betänkligt från flera synpunkter,
bl. a. därför att fråga om slutande av kollektivavtal på många
områden lär uppkomma redan vid lagens ikraftträdande, varvid det genast
kan bli av betydelse i vad mån begränsningar i förhandlingsrätten föreligga
för berörda kategorier befattningshavare. En möjlighet torde vara
att i lagen intaga en definition av begreppet tjänsteman och därtill hänföra
dem som äro underkastade ämbetsansvar, dem som enligt 8 § angivas
vara tjänstemän samt därjämte dem av nu verksamma befattningshavare
som enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser skola anses som tjänstemän.
I sistnämnt hänseende borde i så fall — i avvaktan på att 8 § vunnit
full tillämpning inom tveksamma gränsområden — givas bestämmelser,
innefattande en klar avgränsning av den av beredningen skisserade gruppen
(s. 80 slutet av första stycket).

I förevarande sammanhang inställer sig också frågan huruvida — för det
fall att tjänstemannalagens tillämpningsområde göres i viss del avhängigt
av ämbetsansvaret — det icke först bör ske en översyn av ämbetsansvarets
omfattning. Alldeles uteslutet torde dock ej vara att utredning härom sker
först i senare sammanhang.

571

Ang. 7 §. I anslutning till detta stadgande må kraftigt understrykas vikten
av att val av anställningsformer sker på ett sådant sätt att tillämpningsområdet
för oavsättlighet sprincipen icke inskränkes beträffande
tjänstemän i ledande ställning. Detta är påkallat av det allmannas intresse
att man bibehåller en ordning varigenom dylika tjänstemän kunna intaga
en även i förhållande till regeringen självständig ställning.

Ang. 9 §. Enligt detta stadgande har tjänsteman att ställa sig till efterrättelse
instruktion, arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om
arbetet inom myndigheten så ock särskild föreskrift rörande hans tjänsteutövning.
Lagrummet — som är ett uttryck för statens i och för sig berättigade
krav på att i egenskap av arbetsgivare få disponera sin arbetskraft
på lämpligaste sätt — innehåller icke några inskränkningar i myndighets
befogenheter att bestämma rörande arbetsfördelningen. Omdispositioner
som icke äro sakligt motiverade få emellertid självfallet icke förekomma.
Men även om omdisposition är motiverad från myndighetens synpunkt kan
sådan vara stötande med hänsyn till de konsekvenser den får för enskild
tjänsteman, som beröres av densamma. En avvägning mellan myndighetsoch
personalintressena bör därför göras, särskilt när det är fråga om mera
ingripande åtgärder. Detta gäller i all synnerhet vid omstationering av personal
inom sådana tjänsteområden där upprepade förflyttningar ej folja
av tjänstens natur (såsom exempelvis är fallet inom försvaret). Såsom
framhålles i betänkandet (s. 99) får i tjänstemans skyldighet att ställa sig
till efterrättelse allmänna bestämmelser om arbetet inom myndigheten och
särskild föreskrift rörande tjänsteutövningen anses ligga plikt att underkasta
sig ändrade bestämmelser om stationeringsort för tjänsten. Med hänsyn
till de väsentliga nackdelar en ändring av stationenngsorten kan medföra
för tjänstemannen — såsom svårigheter att skaffa lämplig bostad,
ändrade utbildningsmöjligheter för barnen och personliga svårigheter att
anpassa sig till en ändrad miljö — synes en tjänsteman på tjänsteområden
av nyss berörd art böra ha rätt att, när fråga om en opåraknad omstationering
uppkommit, erhålla underrättelse om skälen därför och ratt att
muntligen eller skriftligen yttra sig, innan ärendet avgöres. Vad nu sagts
bör äga motsvarande tillämpning, därest fråga uppkommer om förflyttning
av tjänsteman till annan tjänst enligt 28 § i förslaget. Bestämmelser i detta
avseende torde kunna meddelas i de planerade tillämpningsföreskrifterna
till statstjänstemannalagen.

Ang. 12 §. Jag förutsätter, att sedan beredningsarbetet med det i betankandet
omförmälda författningsförslaget (s. 87) slutförts, bestämmelser om
tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning komma att
införas i förevarande lag.

Ang. It §. Förslaget i denna del finner jag klart otillfredsställande. Att
en tjänsteman icke i något fall bör tilläggas befogenhet att som bisyssla

572

ataga sig uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba förtroendet till
hans oväld i tjänsteutövning, synes mig böra vara en självklar grundsats
inom den offentliga tjänstemannarätten. Denna grundsats får anses följa
ledan av den offentliga tjänstens beskaffenhet. Redan gällande stadgande
om ansvar för tjänstefel och, såvitt angår tjänsteman utan ämbetsansvar,
det föreslagna stadgandet i 17 § i förevarande lagförslag torde innefatta
ett piincipiellt förbud mot bisysslor av berörd art. Dock torde det vara av
visst värde att en sådan grundsats kommer till uttryck i tjänstemannalaffstiftningen.

Motsvarande synpunkter anser jag gälla i fråga om bisyssla, som på
grund av sin omfattning är ägnad att inverka menligt på tjänstens fullgörande.
Det är enligt min mening fullkomligt otänkbart att — såsom
beredningen synes göra (s. 88 nederst) — förutsätta att genom kollektivavtal
tjänstemän skulle kunna tilläggas avtalsenlig rätt att inneha bisyssla
av sådan omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen; vad
som anföres rörande möjligheten av uppsägning och disciplinär åtgärd
(s. 89) kan ju ej rimligen gälla om kollektivavtalet stadgar att bisyssla i
ifragakommen omfattning är tilläten. Bedömningen vad tjänstens behöriga
fullgörande kräver maste ovillkorligen tillkomma arbetsgivaren ensam.

Mot bakgrunden av att ovillkorligt förbud redan får anses gälla mot både
bisysslor som kunna rubba förtroendet för tjänstemannens oväld och bisysslor
som på grund av sin omfattning äro ägnade att inverka menligt på
tjänstens fullgörande, anser jag att förevarande stadgande bör ges det innehållet
att Kungl. Maj:t bemyndigas att utfärda de närmare bestämmelser
som erfordras till förekommande av att tjänsteman åtager sig uppdrag
eller utövar verksamhet av nyss angiven art.

Problemet i förevarande sammanhang anser jag sålunda ej alls gälla
spörsmålet om i princip ett förbud bör gälla utan endast hur man skall få
näimare riktlinjer för den faktiska bedömningen huruvida en aktuell bisyssla
eller en bestämd typ av bisyssla hör till det tillåtna eller förbjudna
området. I viss utsträckning torde vara möjligt att giva en generell författningsmässig
eller instruktionsmässig reglering med angivande av bestämda
bisysslor, som ej få ifrågakomma på vissa tjänsteområden, och möjligt torde
också vara att angiva att viss typ av bisyssla är tillåten så länge arbetet
med dylika sysslor ej är av sådan omfattning som kan antagas inverka
menligt pa tjänstens fullgörande. I övrigt torde i princip böra stadgas
skyldighet för tjänstemannen att hos vederbörande myndighet anmäla
önskan att inneha bisyssla och att därvid lämna närmare uppgifter om
denna, varefter det får ankomma på myndigheten att vid behov inskrida
med förbud. En praktiskt sett betydelsefull begränsning i berörda anmälningsskyldighet
torde dock kunna ske såvitt angår bisysslor som uppenbarligen
ej äro av sådan natur eller omfattning att de — för sig eller gemensamt
med andra bisysslor — kunna inverka menligt på tjänstens fullgö -

573

rande. Tjänstemannen måste själv stå faran för en egen eventuell felbedömning
i detta hänseende.

Fastställandet i praktiken av gränsen för förbudsområdet är en offentligrättslig
angelägenhet och något utrymme för kollektivavtalsreglering därvidlag
bör ej förekomma. Däremot bör självfallet intet hinder föreligga för
en organisation att framföra önskemål om vad som kan eller bör bli föremål
för generell reglering (jfr s. 63) eller att biträda tjänstemän vid besvärstalan
mot myndighets beslut angående förbud mot viss bisyssla. Utanför
förbudsområdet föreligger självfallet intet hinder mot bisyssla, och nagot
behov att fastslå detta i kollektivavtal föreligger ej.

Ytterligare må här upptagas ett spörsmål som har vissa beröringspunkter
med frågan om rätt till bisysslor och därmed extrainkomster samt i
någon mån med de tankegångar som ligga bakom 15 § i förslaget. Det gäller
det förhållandet att vissa tjänstemän, särskilt inom kommunikationsverken,
på grund av sin tjänst åtnjuta förmåner i form av fria resor. I viss
utsträckning torde dessa förmåner ha tillkommit allenast som ett medel
att underlätta tjänsteutövningen, varvid tjänstemannen och statsverket
besparas visst besvär med reseräkningar, men de torde även i åtskilliga fall
vara att betrakta helt eller delvis som en sorts löneförmåner. Nämnda förmåner
böra i förevarande sammanhang komma i beaktande, eftersom de
beröra såväl de offentligrättsliga momenten som de löneregleringsmässiga
frågorna.

Ang. 20 §. I stadgandet saknas bestämmelse om inom vilken tid efter
avstängningen åtal skall väckas eller beslut om disciplinär åtgärd skall
fattas. Föreskrift härom torde böra intagas i lagrummet. ICungl. Maj:t bör
äga befogenhet att, om den i lagen angivna tiden är otillräcklig, medgiva
förlängning av denna. Därest åtal ej väckts eller disciplinär åtgärd ej beslutas
inom föreskriven tid, bör det aligga den som beslutat om avstängningen
att omedelbart häva densamma.

Enligt andra stycket andra punkten skall, innan fråga om avstängning
prövas, tjänstemannen på sätt stadgas i 18 § om handläggningen av disciplinärenden
få tillfälle att yttra sig. Fall kunna emellertid förekomma då
från det allmännas sida måste krävas att tjänstemannen omedelbart avstiinges
från utövning av tjänsten utan hinder av att han ännu ej beretts
tillfälle att yttra sig i ärendet. Interimistiskt beslut om avstängning bör
därför kunna fattas, när särskilda omständigheter föranleda därtill. Det
bör i så fall föreligga skyldighet för myndigheten att snarast möjligt därefter
meddela slutligt beslut i fråga om avstängning.

Ang. 24 § första stycket första punkten. Stadgandet innehåller icke någon
föreskrift om att vederbörande tjänsteman skall äga yttra sig i ärendet.
Från rättsskyddssynpunkt vore det emellertid otillfredsställande om tjänste -

574

mannen icke, när fråga är om uppsägning, skulle äga samma möjlighet som
i disciplinärende att innan beslut fattas få del av den utredning som föreligger
i saken och ha möjlighet att yttra sig. Sådan rätt bör därför tillförsäkras
tjänsteman genom stadgande i lagen.

Avslutningsvis vill jag framhålla att — ehuru i det föregående anförts
vissa kritiska synpunkter, delvis av principiell natur — spörsmålet om en i
och för sig önskvärd kollektivavtalsrättslig ordning för de offentliga tjänstemännens
vidkommande genom det föreliggande förslaget avgjort förts närmare
sin lösning och att förslaget synes väl ägnat att, efter överarbetning
i vissa delar, läggas till grund för lagstiftning.

2. Framställning om vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter

från transportföretag

I en den 6 maj 1964 till Konungen avlåten framställning anförde jag
följande.

I en den 10 augusti 1960 inkommen skrift anförde juris kandidaten Rune
Zackrisson följande.

Enligt pressuppgift åtnjuter luftfartsstyrelsens personal i betydande utsträckning
fria resor av SAS till olika delar av jordklotet.

Då SAS i betydande utsträckning är underställt luftfartsstyrelsen och beroende
av dess beslut, ifrågasättes om här föreligger otillbörligt tagande av
muta.

Enligt pressuppgiften synes luftfartsstyrelsen vilja göra gällande att här
är fråga om studieresor. De »studierapporter» som publicerats tyder emellertid
icke på att det är fråga om studieresor i och för förkovran inom
vederbörandes yrke.

Med anledning av ovanstående anhåller jag att Justitieombudsmannen
måtte verkställa utredning i ärendet och förordna om ev. åtal.

Efter remiss inkom luftfartsstyrelsen med yttrande, vid vilket var fogad
bl. a. en skrivelse av luftfartsverkets personalförening.

Härefter inkom Zachrisson med påminnelser, varvid han — förutom att
han anförde vissa synpunkter i själva saken — framhöll att han icke betraktade
sig som part i ärendet.

Med hänsyn till dels att utredningsmaterialet i ärendet gav vid handen
att det icke — såsom Zachrisson åtminstone ursprungligen ifrågasatte —
förelåg anledning föranstalta om åtal eller annat ingripande mot någon befattningshavare
med anledning av de åtalade förhållandena, dels att enskild
parts rätt ej vore i fråga i ärendet, beslöt jag att detta tills vidare skulle
vila. Avsikten var därvid att — när arbetssituationen vid JO-expeditionen
tillät detta — en allmän undersökning skulle ske beträffande förekomsten

575

av offentliga tjänstemän tillkommande förmåner i form av fria resor. Såsom
en början införskaffades för detta ändamål visst utredningsmaterial från
j ärn vägsstyrelsen.

I den mån så är möjligt med hänsyn till JO-expeditionens begränsade personalresurser
verkställas här tid efter annan undersökningar av den typ
som i detta ärende varit planerad, eller sålunda undersökningar avseende
en företeelse eller ett rättsligt spörsmål som berör flera grenar inom statsförvaltningen
och som kräver systematiskt och ofta tidsödande utredningsarbete.
Dylika större undersökningar kunna dock icke tillåtas att alltför
mycket inkräkta på det löpande arbetet vid expeditionen, som väsentligen
betingas av klagomål, vari enskilds rätt påstås ha åsidosatts. Det är därför
nödvändigt att lägga upp arbetet så att i stort sett icke mer än en undersökning
av berörd art bedrives åt gången; tidvis är det allmänna arbetsläget
tyvärr t. o. m. sådant att något arbete med sådana allmänna undersökningar
ej alls medhinnes. Som från senare år härrörande exempel å dylika
större och tidskrävande undersökningar, vilka medfört att behandlingen
av det förevarande frireseärendet måst anstå, må nämnas dem som redovisats
i ämbetsberättelserna år 1961 s. 448 o. f.; 1962 s. 339 o. f.; 1963 s. 446
o. f. (jämför 1960 s. 311 o. f.) och 1964 s. 479 o. f. Den sistnämnda undersökningen,
som avsåg statstjänstemäns rätt till bisysslor, hade vissa beröringspunkter
med nu förevarande spörsmål, främst såtillvida att i båda fallen
är fråga om att tjänstemän, vid sidan av den fasta lönen, erhålla förmåner
av ekonomiskt värde och att det i båda fallen kan förhålla sig sa att
annan än den ordinarie arbetsgivaren utger förmånen. Det hade därför varit
naturligt att upptaga frireseärendet till mera ingående utredning närmast
efter bisyssleärendet. Såsom strax skall beröras har dock uppkommit anledning
att ej fullfölja planerna i detta hänseende.

Här må inskjutas att under det att förevarande ärende varit anhängigt
härstädes en av de däri uppkommande principfrågorna aktualiserats i ett
konkret fall. Fråga var nämligen därvid i huvudsak huruvida vissa statstjänstemäns
deltagande i en av privatperson arrangerad och bekostad nöjesresa
varit ägnat att rubba förtroendet för deras oväld. I ärendet väcktes
åtal mot två statstjänstemän för tjänstefel, medan ärendet i övrigt avskrevs
med vissa erinringar. Det väckta brottmålet har slutligt avgjorts sistförflutna
månad.

Förevarande ärende har numera kommit i ett i viss mån förändrat läge
genom det inom civildepartementet utarbetade förslaget rörande de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt (SOU 1963: 51). Förslaget innebär att
tjänstemän, som falla under den föreslagna tjänstemannalagen, skola få sina
ekonomiska mellanhavanden med staten reglerade genom kollektivavtal. I
den mån frireseförmåner bekostas av staten eller — även om de bekostas
av enskild — arbetsgivaren i varje fall fördelar förmånerna, synes i viss utsträckning
tjänstemännens rätt att åtnjuta förmånerna höra till det område

576

där kollektivavtalsreglering enligt förslaget skall gälla. Vad angår frågan om
tjänstemännens rätt att mottaga reseförmån som erbjudes dem direkt av
annan än arbetsgivaren finns det anledning att i samband med det föreliggande
förslaget överväga om dylikt spörsmål är eller icke är av beskaffenhet
att böra kunna regleras genom kollektivavtal. I sistnämnt avseende är
att beakta att det enligt förslaget är förutsatt att statstjänstemans rätt till
bisysslor — alltså ett spörsmål som också avser tjänstemannens ekonomiska
förhållande till enskild — i viss utsträckning skulle kunna bli föremål för kollektivavtalsreglering,
något som jag i mitt remissyttrande starkt kritiserat.

Nu anförda förhållanden tala med styrka för att spörsmålet rörande frireseförmåner
böra komma under övervägande i samband med det fortsatta
arbetet med det berörda lagstiftningsförslaget. I mitt yttrande över detta
förutskickade jag också att jag avsåg att avsluta nu förevarande ärende
med en framställning om att så skulle ske. För egen del anser jag mig härvid
kunna inskränka mig till vissa allmänna synpunkter. Dessa synpunkter,
som avses skola gälla friresespörsmålet i allmänhet, finner jag lämpligen
kunna framföras väsentligen mot bakgrunden av de bestämmelser som
gälla för luftfartsverkets vidkommande eftersom dessa erbjuda en provkarta
på dylika förmåner av olika slag.

Berörda bestämmelser äro, enligt handlingar och upplysningar, som tillhandahållits
av luftfartsstyrelsen, av i huvudsak följande innehåll.

Mellan luftfartsstyrelsen och luftfartsmyndigheterna i Danmark och
Norge, å ena, samt SAS, å andra sidan, har kring årsskiftet 1951/1952 träffats
en överenskommelse rörande rätt till fribefordran för befattningshavarna
hos berörda myndigheter. I överenskommelsens ingress angives att
överenskommelsen påfordrats av luftfartsmyndigheterna och träffats i anslutning
till de nya koncessionernas utfärdande. Med förbigående av förhållanden,
som angå de skandinaviska grannländerna, och bestämmelser som
åsyfta att i viss utsträckning skall eftersträvas användning av s. k. Fri IIbiljetter,
vilkas innehavare vid platsbrist få träda tillbaka till förmån för
betalande passagerare och i stället resa med senare tur, har överenskommelsen
i huvudsak följande innehåll.

I. För de tjänsteresor, som av luftfartsmyndigheternas personal före tagas

i samband med utövandet av den tillsyn, som avses i koncessionsvillkoren
§ 3, skola Fri I-biljetter ställas till förfogande av SAS,---

II. Vid tjänsteresor, som av luftfartsmyndigheternas personal företagas

i samband med koordineringen av SAS-verksamheten de skandinaviska staterna
emellan eller som i övrigt direkt eller indirekt påkallas av SAS, skall
SAS i princip ställa Fri I-biljetter till förfogande,---Såsom resor hän förliga

till denna kategori skola räknas även sådana resor, som företagas av
flygsäkerhetstjänstens personal för utbildning. För dylika resor skola dock
endast Fri Il-biljetter ställas till förfogande.

III. De högsta chefstjänstemännen inom respektive luftfartsmyndigheter
---äga principiellt rätt till samma förmåner i fråga om fri beford -

577

rån på SAS’ flyglinjer utom tjänsten som tillkomma direktionsmedlemmar
i SAS.

IV. SAS skall per kalenderår ställa till förfogande — — — för den

svenska luftfartsmyndigheten 120 st Fri Il-biljetter för möjliggörande av
studieresor inom Europa för sådan personal tillhörande luftfartsmyndigheterna
---för vilken chefen för vederbörande luftfartsmyndighet i varje

särskilt fall finner behov av studieresa föreligga för utbildningsändamål eller
eljest för erhållande av önskvärd kännedom om luf tf artsförhållanden. Dylika
studieresor må av praktiska skäl i förekommande fall företagas i anslutning
till semester eller annan ledighet, och må inom ramen för de sålunda
till förfogande ställda fribiljetterna familjemedlem medtagas på sådan
resa. Det är förutsatt, att resor av här ifrågavarande karaktär endast kunna
förekomma på sådana linjer, å vilka SAS’ egen personal medgives rätt till
Fri Il-resor. I den mån SAS’ egen personal har att erlägga viss avgift för
Fri Il-biljett skall hos luftfartsmyndighet anställd Fri Il-resande och dennes
familjemedlem erlägga betalning till SAS i samma utsträckning.

V. --------------------

VI. Rekvisitioner av fribiljetter enligt denna överenskommelse skola undertecknas
av chefen för vederbörande luftfartsmyndighet eller av eu av
honom utsedd tjänsteman.

I ett kompletterande avtal mellan luftfartsstyrelsen och SAS har stadgats
att »för sådan personal, som har sin placering på nordligare bredd än Sundsvall,
må efter minst 1 års anställning i verket på F Il-basis uttagas högst en
biljett per kalenderår för resa tur och retur från stationeringsorten till sydligare
del av landet; denna förmån gäller den anställde samt hans familj
enligt samma grunder, som tillämpas för fribiljetter till inom bolagen anställd
personal. Biljetter enligt detta moment skall rekvireras genom överdirektörens
sekreterare».

Beträffande punkten III i den ovan återgivna överenskommelsen har
upplysts att chefstjänstemännens förmåner innebära följande. Tjänstemannen
får med maka och barn under 18 år företaga två enkla eller en tur och
retur resa om året på SAS’ linjer, varvid om vederbörandes anställningstid
understiger två år rätten är begränsad till Europa men eljest gäller både
inom och utom Europa. För den del av resa som sträcker sig utom Europa
betalas en avgift å 5 % av biljettpriset. Därutöver äga chefstjänstemannen
jämte maka och barn under 18 år obegränsad rätt att inköpa biljetter till
ett pris av 50 % av ordinarie biljettpris.

Med AB Linjeflyg har luftfartsstyrelsen också slutit ett fribefordringsavtal
avseende de inrikeslinjer som detta bolag trafikerar. Avtalet överensstämmer
till sitt innehåll väsentligen med det med SAS ingångna avtalet,
dock att antalet fribiljetter för studieresor iir begränsat till 50 biljetter per

ar.

Beträffande utnyttjande av fribiljetter från andra flygföretag än de nu
nämnda erfordras enligt en av luftfartsstyrelsen utfärdad tjänsteföreskrift

19 — Justitieombudsmannens årsberättelse till 1965 års riksdarj

578

för luftfartsverkets personal, att befattningshavaren inhämtat tillstånd av
verkschefen eller den han därtill förordnat.

Även om friresefrågan här skall behandlas mera allmänt och sålunda ej
allenast i vad den angår luftfartsverkets område, kan det vara lämpligt att
komplettera den nu lämnade redogörelsen rörande fribiljettsförmånerna för
luftfartsverkets vidkommande med att återgiva vad luftfartsstyrelsen i sitt
hit avgivna yttrande sammanfattningsvis anfört om dessa förmåner, nämligen
följande.

Sammanfattningsvis vill luftfartsstyrelsen anföra, att de fribiljetter luftfartsverket
erhåller från SAS grunda sig på ett ca 10 år gammalt avtal mellan
flygföretaget och de tre skandinaviska luftfartsmyndigheterna, att fribiljetterna
tilldelas personalen för vissa i avtalet angivna syftemål, varvid
för avtalets rätta funktion förutsatts att i vissa fall familjemedlem må medfölja,
att avtalet ersätter och reglerar tidigare förefintlig skiftande praxis
i de tre länderna, att avtalet står i överensstämmelse med vad som är internationellt
brukligt, att avtalet, som är en offentlig handling, anmälts för
Kungl. Maj:t, att avtalet jämte det i detsamma stadgade rekvisitionsförfarandet
tillkommit bl. a. för att skydda de enskilda tjänstemännnens integritet,
att enligt styrelsens mening förutsättningar saknas för att beteckna
begagnandet av de sålunda rekvirerade biljetterna som tagande av muta, att
luftfartsstyrelsen genom fribefordringsavtalet icke kommit i någon beroendeställning
till SAS, att styrelsen tillmäter den fond av praktisk erfarenhet
av särskilt utländska förhållanden, som verkets tjänstemän av olika grader
— till största delen utom tjänstetid — samlar genom de fria studieresorna,
mycket stort värde för verket, samt att det varit praktiskt och ekonomiskt
ogenomförbart att uppnå samma effekt genom i vanlig ordning betalda
tjänsteresor.

Såsom tidigare nämnts giva klagomålen ej anledning till åtgärd gentemot
myndighet eller tjänstemän som klaganden kan anses ha åsyftat. Klagomålen
ha däremot föranlett att jag ansett mig böra från mera allmänna
synpunkter uppmärksamma spörsmålet om frireseförmåner för tjänstemän
i det allmännas tjänst. Vad i det följande anföres har avseende närmast
å statstjänstemän men likartade synpunkter torde vara att anlägga även
beträffande övriga offentliga tjänstemän.

Förekomsten av frireseförmåner av här aktuellt slag skulle i och för sig
kunna giva anledning till flera frågeställningar av offentligrättslig natur,
om man utgår från en helt offentligrättslig reglering av tjänsteförhållandet.
Därest emellertid i enlighet med det nu föreliggande förslaget tjänsteförhållandet
i väsentliga delar blir reglerat efter privaträttsliga grunder, bortfaller
i motsvarande mån anledningen att anlägga offentligrättsliga synpunkter på
friresefrågan. Under det fortsatta arbetet med berörda förslag synes det
dock påkallat att närmare uppmärksamma den gränsdragningsfråga som
uppkommer i detta sammanhang, nämligen i vilken utsträckning friresespörsmålen
bör ses som en offentligrättslig angelägenhet och i vilken ut -

579

sträckning kollektivavtalsmässiga regleringar bör kunna ifrågakomma i
detta avseende.

Till att börja med synes man i hithörande sammanhang böra göra viss
skillnad mellan de fall då staten ställer fribiljett till en tjänstemans förfogande
och de fall då annan än staten erbjuder tjänstemannen sådan biljett.
Med det förstnämnda fallet synes man i stort sett — med en reservation
som beröres i det följande — kunna jämställa det fallet att biljetter visserligen
bekostats av annan än statlig myndighet men likväl förmedlas av sådan
myndighet, antingen så att denna rekvirerar biljetterna för särskilda
tjänstemäns räkning eller mottager dessa från utomstående och självständigt
utväljer den eller de tjänstemän hos myndigheter som skall få utnyttja
biljetterna. Ett naturligt betraktelsesätt synes nämligen vara att se dessa
fall så att det är statsverket som i första hand förvärvar förmånen och att
därefter — ur den enskilde tjänstemannens synvinkel — staten genom vederbörande
myndighet blir att anse såsom utgivare av förmånen; i vederbörande
statliga myndighets hand ligger ju alltid att myndigheten kan underlåta
att göra en rekvisition eller kan låta en myndigheten erbjuden biljett
förbli outnyttjad.

Vad först angår sådan fribiljett som annan än staten ställer till en enskild
statstjänstemans förfogande — och fråga ej är om sådant fall då, enligt
vad nyss sagts, statlig myndighet förmedlar förmånen på sådant sätt att
staten framstår som utgivare därav — får tjänstemannen icke mottaga biljetten
därest detta vore ägnat att rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen.
Denna grundsats följer av den offentliga tjänstens beskaffenhet,
och ett åsidosättande av grundsatsen lär regelmässigt vara av beskaffenhet
att föranleda ansvar för tjänstefel. I nu berört hänseende får alltså
i princip anses gälla detsamma som i fråga om rätten till bisysslor. Framhållas
bör därvid särskilt att det ligger i sakens natur att synnerlig restriktivitet
måste iakttagas, när det gäller att från utomstående mottaga en
gratisförmån såsom en fribiljett och detta i högre grad än när fråga är om
bisyssla, varvid ju tjänstemannen genom en motprestation intjänar förmånen
från den utomstående. Enligt min mening är större restriktivitet än vad
nu är praxis påkallad i förevarande hänseende. Det är ett offentligrättsligt
intresse att här berörda grundsats vidmakthålles, och det kan ej ifrågakomma
att genom kollektivavtal tjänstemännen skulle få ökade befogenheter
att mottaga biljetter av nu aktuell art.

I det följande anser jag mig väsentligen kunna inskränka mig till de fall
där tjänstemannen erhåller fribiljetter från statlig myndighet, inklusive de
fall där myndighet självständigt förmedlar av utomstående bekostade biljetter
till av myndigheten utsedda tjänstemän. Därvid må först beröras
sådana fribiljetter som skola utnyttjas för tjänsteresa i egentlig mening,
dvs. när fråga är om verklig tjänsteförrättning såsom viss utrcdningsåtgärd,
inspektion, förhandlingar, statligt uppköp o. dyl. Från tjänstemannens syn -

580

punkt är därvid ej fråga om någon löneförmån. Något moment som kan
hänföras till kollektivavtalsområdet torde ej föreligga i avseende å sådana
tjänsteresor och därmed sammanhängande biljettkostnadsfrågor. — En
särskild synpunkt är dock att anlägga när det gäller sådana fall, då tjänstemän,
som erhålla stående fribiljetter å statens järnvägar (eller annat transportföretag)
för att deras tjänsteresor skola underlättas, också få rätt att
utnyttja biljetterna utan samband med tjänsteutövning. Sådan rätt till friresor
utom tjänsten utgör otvivelaktigt ekonomiska förmåner som tillkomma
tjänstemännnen på grund av deras tjänst, och dylika förmåner torde i
princip höra till kollektivavtalsområdet.

Ytterligare förekomma fribiljetter som äro avsedda för studieresor. Härunder
kunna inbegripas resor av tämligen heterogen natur, från resor för
vilka uppställts preciserade studieuppgifter av omedelbart intresse för ett
pågående eller förestående tjänsteärende och till resor där studiemomentet
är mer uttunnat eller i varje fall mindre betydelsefullt från tjänstesynpunkt
såsom kan vara fallet när fråga är om språkstudier eller korta besök hos utländska
kolleger i samband med en resa som i övrigt utnyttjas för semesterändamål.
Huruvida studieresorna i gemen eller — om de anses kunna särskiljas
i olika kategorier — olika typer därav böra hänföras till kollektivavtalsområdet
eller till sådana anställningsförhållanden av offentligrättslig natur
som skola vara undantagna från avtalsområdet, kan synas tveksamt.
Nära till hands ligger att betrakta studieresor såsom en stipendieform — så
ha de karakteriserats av luftfartsverkets personalförening i dess hit avgivna
yttrande — eller att i varje fall jämställa dem med annan form av statlig
studiehjälp gentemot tjänstemän (jfr t. ex. 28 § A I 5 SA ÅR). Liksom vid
stipendier och annan ekonomisk studiehjälp från arbetsgivare få nämligen
de studier som möjliggöras genom en frireseförmån i regel antagas — ehuru
med varierande tyngdpunkt — vara till nytta både för arbetsgivaren, för
vilken det är till fördel om de anställda vidga sina kunskaper på områden
av betydelse för tjänsten, och för den anställde som får ekonomisk hjälp till
sin vidareutbildning; frireseförmåner kunna otvivelaktigt också ha en ej
oväsentlig ekonomisk betydelse ur semesterkostnadssynpunkt för den enskilde.
Vid bedömningen huruvida det bör eller icke bör vara en kollektivavtalsfråga
i vad mån och på vilka villkor staten eller en statlig myndighet
skall utdela stipendier eller studiehjälp i annan form till sina tjänstemän,
torde en avgörande faktor böra vara vilken vikt man skall fästa vid det
statliga intresset att studierna skall vara av central betydelse för tjänsten.
Anser man att ett dylikt tjänsteintresse skall stå i förgrunden, torde frågan
om inrättande av stipendie- eller likartade förmåner få anses utgöra en
offentligrättslig angelägenhet, eftersom det bör vara förbehållet staten att
bedöma vad som är betydelsefullt för tjänsten. Om studierna däremot icke
äro ett verkligt angeläget tjänsteintresse utan till väsentlig del möjliggöras
för att tillgodose tjänstemännens eget intresse, torde det vara befogat att

581

se frågan som ett lönespörsmål av den art som bör regleras genom kollektivavtal.
Vilken ståndpunkt det förutberörda förslaget rörande de offentliga
tjänstemännen intager till här ifrågakomna spörsmål synes ej fullt klart.
I motiven till detta förslag har något berörts ett spörsmål på hithörande
område, nämligen såtillvida att frågan om avdrag på lön vid studier betecknats
som en avtalsfråga (s. 81). Det framgår dock ej klart om det är
avsett att genom avtalsförhandlingar skall bestämmas även vilka slag av
studier som skola subventioneras medelst rätt för den studerande tjänstemannen
att helt eller delvis bibehålla sin lön under studietiden. Med frågan
om studiehjälp sammanhänger emellertid intimt frågan om rätt till ledighet
för studier, och i förslaget har förutsatts att rätten till annan ledighet än
semester skall höra till det avtalsförbjudna området (s. 81). Under det fortsatta
arbetet med den aktuella lagstiftningsfrågan synes här berörda spörsmål
— som angår både fria studieresor och annan statlig studiehjälp — böra
närmare klarläggas.

Utöver reseförmåner av hittills berörd art ha de i det föregående refererade
fribefordringsavtalen erbjudit exempel på förmåner, bestående i dels
rätt för tjänsteman på vissa nordliga tjänstgöringsorter att erhålla fria flygresor
till sydligare delar av landet, dels rätt för tjänstemän att inköpa biljetter
till rabatterade priser, dels rätt för tjänstemäns familjemedlemmar att
åtnjuta såväl vissa frireseförmåner som rabattförmåner. Statens järnvägars
fribiljettreglemente innehåller ett mycket stort antal exempel på jämförbara
reseförmåner, vilka utgå även när tjänsteförrättning ej är i fråga. Förmåner
av nu nämnt slag synas ej kunna betraktas annorledes än som renodlade
löneförmåner för vederbörande tjänstemän. I vad mån med den enligt
förslaget förordade ordningen dylika frireseförmåner skola förekomma i
berörda verk — och måhända i en framtid även på andra förvaltningsområden
— torde sålunda få bli beroende på kollektivavtalsuppgörelserna.

I den mån reseförmåner av ena eller andra slaget framstå som verkliga
löneförmåner — jag bortser därvid från tjänsteresor och för tjänsten angelägna
studieresor — kan ställas frågan om det kan anses stå i god överensstämmelse
med grunderna för det nuvarande statliga lönesystemet, att vid
sidan av fastställda löneplaner dylika naturaförmåner av lönekaraktär utgå
inom vissa verk eller till vissa tjänstemän. Några allmänna lönepolitiska
överväganden torde icke ligga bakom tillkomsten av de nu förekommande
extra löneförmånerna, utan dessa torde i regel ha tillkommit endera genom
att ett verk rent faktiskt haft dispositionsrätt beträffande biljetter och
härmed kunnat tillgodose sina befattningshavare och deras familjer eller att
vissa ämbetsmän, för att deras tjänsteresor skola underlättas, fått fribiljetlsförmåner,
vilka emellertid utformats så att de tillgodose icke endast tjänsteresebehovet
utan även det rent privata reseintresset. Att vissa verk genom
tillgång till dylika förmåner i viss mån få fördelar i rekryteringshänseende
jämfört med andra verk — något som belysts av luftfartsverkets personal -

582

förenings yttrande i ärendet — torde vara en konsekvens som knappast varit
avsedd. Det torde vara ett allmänt intresse att det statliga lönesystemet
är enhetligt och väsentligen utformas enligt ett fast löneplanssystem. Ett
dylikt intresse torde bestå även sedan kollektivavtalsmässigt reglerade löneförhållanden
införts. Det aktuella förslagets 15 § — innebärande att tjänsteman
icke må uppbära med tjänsten förenade gå vo- eller donationsmedel
eller »därmed jämförlig förmån» med mindre Konungen lämnar tillstånd
därtill — torde också vara ett uttryck för tanken att extra förmåner utöver
vad som följer av löneplanerna böra undvikas. Intresset av att i här berörda
hänseende uppnå större enhetlighet kan dock, sedan en kollektivavtalsmässig
ordning införts, tillgodoses endast om staten förhandlingsvägen kan få
förändringar genomförda.

I anslutning till det föreliggande förslaget torde det vara skäl att också
från en annan synpunkt än de hittills berörda beakta det förut nämnda
fallet att en statlig myndighet erhåller biljetter eller rätt att rekvirera biljetter
från ett icke statligt transportföretag. Såvitt angår förhållandet mellan
staten och dess tjänstemän ha dessa fall i det föregående jämställts med
de fall där statligt transportföretag tillhandahåller biljetter. Emellertid föreligger
det särskilda förhållandet beträffande de förstnämnda biljetterna att
statens tillgång till dylika är beroende av att det utomstående transportföretaget
verkligen ställer biljetter till förfogande. Tillhandahållande av biljetter
från företagets sida torde — frånsett resor som erfordras för tillsynsmyndighets
kontroll- och andra tjänsteuppgifter i förhållande till företaget
— i princip kunna påräknas allenast efter frivilligt åtagande av företaget.
Någon påtryckning gentemot företaget genom sammankoppling av dylika
fribiljettsfrågor med tillståndsfrågor eller på annat sätt lär sålunda ej böra
ifrågakomma. Vad nu sagts bör i all synnerhet beaktas, när fråga är om
särskilda fribiljettsförmåner för de högre tjänstemännen. Härav följer att
statens möjligheter att som kollektivavtalspart tillmötesgå en tjänstemannaorganisations
anspråk på dylika förmåner komma att bli begränsade och
till och med kunna bortfalla.

Med det ändamål som denna framställning har finner jag ej anledning
att i nu förevarande sammanhang till närmare behandling upptaga en av
klaganden i hans påminnelseskrift anförd synpunkt att åtskilliga förmåner
av här ifrågakommen art borde vara underkastade beskattning. Att berörda
synpunkt är beaktansvärd förefaller dock uppenbart.

Vad i det föregående anförts har i huvudsak åsyftat allenast att — utan
mera preciserade förslag till lösningar — allmänt fästa uppmärksamhet vid
vissa problemställningar, sammanhängande med friresespörsmålet. Eftersom
berörda problem uppenbarligen ligga inom ramen för det område av tjänstemannarätten,
som nu är föremål för en samlad översyn och omreglering,

583

synas problemen böra komma under övervägande vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Emellertid bör också understrykas att här framförda synpunkter
väsentligen åsyfta sådana problem som uppkomma under förutsättning
att ett friresesystem av nu förekommande typ och omfattning i
huvudsak bibehålies, ehuru delvis i form av kollektivavtalsreglerade förmåner.
Beträffande systemet som sådant — som något må belysas av att
SJ:s sammanställning av för järnvägarna gällande fribiljettsföreskrifter upptager
65 trycksidor — är jag dock benägen att starkt ifrågasätta om icke
en radikal omprövning av friresesystemets berättigande är motiverad.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag därför framlägga ovan berörda spörsmål och
synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t ma finna framställningen
föranleda.

3. Framställning om ändring av 6 § passkungörelsen avseende
passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke om brott
föreligger mot passökande

I en den 18 december 1964 till Konungen avlåten framställning anförde
jag följande.

Vid en av mig år 1962 företagen inspektion av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län uppmärksammades bl. a. att länsstyrelsen — under åberopande
av 6 § första stycket b) passkungörelsen — icke funnit skäl bifalla
vissa ansökningar om erhållande av pass för utrikes resa.

Rörande omständigheterna i dessa ärenden antecknades i inspektionsprotokollet
följande:

1) Sjömannen Hans Erik G., född år 1943 ansökte om pass den 7 juni
1961. Som adress uppgav G. Mf Coolaroo, Rederi AB Transatlantic, Göteborg.
I yttrande över ansökningen anförde vederbörande landsfiskal i Finspångs
distrikt, där G. hade sitt hemvist, att G. i januari 1961 gjort sig
skyldig till våld mot tjänsteman m. m., för vilka brott åtal den 10 juni
1961 väckts vid Bråbygdens och Finspångaläns häradsrätt. Dag för huvudförhandling
hade ännu ej utsatts. Med förmälan härom avstyrkte landsfiskalen
bifall till ansökningen. I beslut den 20 juni 1961 fann länsstyrelsen
jämlikt 6 § första stycket b) passkungörelsen icke skäl bifalla ansökningen.

2) Disponenten Sven Hjalmar L. i Göteborg, född år 1911, ansökte om
pass den 20 juni 1961. I yttrande över ansökningen anförde polismyndigheten
i Göteborg, såvitt nu är i fråga, att förundersökning därstädes inletts
mot L. såsom misstänkt för grovt bedrägeri samt att landsfiskalen i Vättle
distrikt begärt förhör med L. som misstänkt för förskingring. I yttrandet
angavs vidare, att L. sökts men ej kunnat anträffas samt att hinder mot
utfärdande av pass syntes föreligga. I beslut den 4 juli 1961 fann länsstyrelsen
jämlikt 6 § första stycket b) passkungörelsen icke skäl bifalla ansökningen.

584

3) Motormannen Sven Rune H. i Sandviken, född år 1938, ansökte om
pass den 11 oktober 1961. Vid ansökan var fogat intyg av sjömansförmedlingen
i Göteborg att H. erhållit anställning å ett svenskt fartyg, som skulle
ankomma till Göteborg den 13 oktober 1961. I yttrande över ansökningen
anförde vederbörande landsfiskal i Sandviken, att H. hade åtal att vänta
för ett rattfylleribrott, begånget den 9 augusti 1961. Vidare uppgav landsfiskalen
att H:s körkort omhändertagits men att analysbevis ännu ej erhållits.
Hinder för utfärdande av pass förelåg därför enligt landsfiskalens
mening. I beslut den 7 november 1961 fann länsstyrelsen jämlikt 6 § första
stycket b) passkungörelsen ej skäl bifalla ansökningen.

Till inspektionsprotokollet lät jag anteckna bl. a. följande:

I de ifrågavarande tre fallen hade polismyndigheten eller åklagaren visserligen
avstyrkt bifall till passansökningarna. Denna omständighet innefattade
emellertid icke i och för sig hinder för utfärdande av pass. Alldeles
bortsett från frågan huruvida beskaffenheten av de brott, för vilka sökandena
misstänkts, vore sådan att efterlysning i »Polisunderrättelser» kunde
ske, syntes icke möjligt att på grundval av de kortfattade uppgifterna i
avgivna yttranden taga ställning till frågan huruvida det skäligen kunde
antagas att sökandena skulle söka hålla sig undan utredning eller lagföring.
Sökandena hade icke heller av länsstyrelsen beretts tillfälle att yttra sig
härutinnan. Det vore också att märka, att beslut om sökandenas häktning
eller anhållande eller om reseförbud för sökandena jämlikt bestämmelserna
i 24 och 25 kap. RB icke syntes ha meddelats. Det syntes därför oklart
vilka överväganden som föranlett länsstyrelsen att på grundval av ifrågavarande
kortfattade uppgifter och utan att tillfälle beretts sökandena att
yttra sig avslå de gjorda ansökningarna.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande, därvid fogades yttranden
av de för besluten ansvariga tjänstemännen.

I sina yttranden framhöllo tjänstemännen att det var naturligt att i
sådana fall, då passökande hade sitt hemvist i annat län, tillmäta den lokala
polismyndighetens yttrande särskilt stor betydelse, då ju länsstyrelsen
omöjligen kunde bedriva egna undersökningar över hela landet. Om polismyndigheten
avstyrkt passansökningen, brukade därför ärendet enligt länsstyrelsens
dittillsvarande praxis som regel avgöras i befintligt skick och
utan att tillfälle bereddes sökanden att yttra sig.

Beträffande de ifrågavarande tre ärendena framhöllo tjänstemännen, att
omständigheterna tydde på att de passökande avsågo att försöka hålla sig
undan utredning och lagföring samt att — då efterlysning i »Polisunderrättelser»
numera kunde erhållas i betydligt större utsträckning än som
framgick av ordalagen i 1877 års cirkulär rörande denna publikation —
tillräckliga skäl för avslag ansetts föreligga.

Vidare anfördes i tjänstemännens yttranden:

Passmyndigheterna ha i praktiken en ganska svår ställning. Om pass i
tveksamma fall beviljas, kan en för brott misstänkt person undandraga sig
utredning och lagföring, vilket i och för sig icke kan vara önskvärt ur rättsvårdande
synpunkt. I tveksamma fall torde därför passmyndigheterna hellre

585

välja en något restriktivare linje, vilket även torde vara förklarligt med hänsyn
till att en passansökan kan upprepas och att beslut i passärenden kunna
överklagas. Många gånger skulle det emellertid för polismyndigheterna
och länsstyrelserna vara värdefullt med centrala anvisningar om förtärandet
i olika fall. Vid annan rättstillämpning ha myndigheterna ofta till sin hjälp
kommentarer till olika lagar eller finns det möjlighet att erhalla vägledning
genom praxis från t. ex. regeringsrätten. Vid handläggningen av ärenden,
som avgöras av Kungl. Maj it i statsrådet, äro möjligheterna till dylik
ledning betydligt sämre. När det gäller t. ex. vapenärenden har emellertid
Kungl. Maj :t brukat utfärda föreskrifter och anvisningar, senast den 26
maj 1961. Det skulle med hänsyn till det numera mycket stora antalet
passärenden, av vilka åtskilliga äro ganska svårbedömda, vara värdefullt,
om liknande föreskrifter och anvisningar även kunde utfärdas beträffande
tillämpningen av passkungörelsen. Vi vilja även förorda, att länsstyrelsen
i fortsättningen i ökad utsträckning i tveksamma fall, därest så är möjligt,
bereder passökande tillfälle att före ärendes avgörande avgiva påminnelser.

I sitt yttrande åberopade länsstyrelsen vad salunda anförts samt framhöll
därjämte, att länsstyrelsen numera bestämt att i fall, då avslag å passansökan
kunde ifrågasättas, sökande med känd adress som regel skulle
lämnas tillfälle att yttra sig, innan ärendet avgjordes.

I 6 § kungl. kungörelsen den 31 maj 1940 om utfärdande inom riket av
pass åt svensk medborgare för utrikes resa (passkungörelsen) lämnas föreskrifter
rörande omständigheter av beskaffenhet att föranleda a\ slag a
passansökan. I paragrafens första stycke stadgas bl. a. följande:

Ansökning om erhållande av pass må icke bifallas:

a) om sökanden är föremål för sådan efterlysning, som enligt särskilda
bestämmelser införes i tidningen »Polisunderrättelser»,.

b) om passmyndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga,
att sådana omständigheter föreligga, som kunna för sökanden föranleda
efterlysning som avses under a);

c) om passmyndigheten har kännedom om att rätten meddelat eller fastställt
reseförbud enligt 25 kap. rättegångsbalken för sökanden;

Med anledning av vad under a) och b) sägs rörande efterlysning i tidningen
Polisunderrättelser må här erinras att införande av sådan efterlysning
sker på grundval av ett av Eders Kungl. Maj:t den 1 juni 1877 utfärdat
cirkulär med däri vidtagna ändringar. Efterlysning i denna publikation
förekommer dels av personer, som äro misstänkta för brott och som skola
antingen snarast gripas eller endast efterspanas för förhör eller för hämtning
till förhör utan föregående kallelse, dels av personer, som skola införpassas
eller återföras till vissa anstalter m. m. (jfr SOU 1961: 11 s. 160 o. f.).

I förevarande inspektionsärende har fråga uppkommit om passmyndighets
tillämpning av den under b) upptagna avslagsgrunden i sådana fall,

586

då en passökande är skäligen misstänkt för brott utan att efterlysning skett
i Polisunderrättelser eller reseförbud meddelats eller fastställts av domstol.

Innebörden av nämnda avslagsgrund — som varit i sak gällande sedan
passkungörelsens tillkomst — synes vara att passmyndigheten i angivet
fall skall pröva huruvida efterlysning kan bli aktuell. Förutom misstankens
styrka och brottets svårhetsgrad torde prövningen följaktligen avse risken
för att den passökande undandrar sig lagföring.

En sådan prö\mingsrätt synes vid passkungörelsens utfärdande ha kunnat
haft fog för sig såsom ett medel att förhindra vissa för brott misstänkta
personer att avvika till utlandet. Frågan synes emellertid ha kommit i annat
läge genom införandet i rättegångsbalken av det nya institutet reseförbud,
varom bestämmelser intagits i 25 kap. Detta institut tar just sikte på
förhållandena i sådana fall, då någon är skäligen misstänkt för brott och det
skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring
eller straff. Enligt 25: 1 första punkten kan sålunda reseförbud under
angivna förutsättningar — då fråga är om brott, varå frihetsstraff kan följa
ersätta anhållande eller häktning sasom straffprocessuellt tvångsmedel.
Men även oberoende av brottets beskaffenhet kan — enligt andra punkten
i samma lagrum reseförbud meddelas, om det skäligen kan befaras att
den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrar sig bl. a. lagföring
eller straff. Befogenheten att meddela reseförbud ankommer enligt
närmare givna bestämmelser på undersökningsledaren, åklagaren eller rätten,
därvid gäller att den misstänkte — om reseförbud meddelats av annan
än rätten — äger begära rättens prövning av förbudet. Det må här även
erinras om att reseförbud enligt 2d: 2 ma förbindas med villkor, som finnes
erforderligt för den misstänktes övervakande, därvid i lagmotiven som
exempel nämnts skyldighet för den misstänkte att lämna från sig innehavt
pass.

Genom tillkomsten av reglerna om reseförbud i 25 kap. rättegångsbalken
synas sakliga förutsättningar knappast längre föreligga för att passmyndigheterna
— med tillämpning av stadgandet i 6 § första stycket b)
passkungörelsen — skola ingå på prövning av motsvarande förhållanden
i uppkommet passärende. En sådan dubbel prövningsrätt skulle t. ex. kunna
medföra att, sedan rätten hävt ett av åklagaren meddelat reseförbud,
passmyndigheten efter yrkande av åklagaren förvägrar den misstänkte
pass. Passmyndigheterna ha ofta icke heller möjligheter att mera ingående
och självständigt pröva hithörande frågor och torde också som regel — på
sätt handlingarna i inspektionsärendet klart utvisa — efter en summarisk
handläggning besluta i enlighet med polisens eller åklagarens yrkande. Det
framstår över huvud taget som mindre lämpligt att i brottmål uppkomna
frågor om risken för att den misstänkte avviker skola bli i administrativ
ordning föremål för bedömning av passmyndighet och — i sista hand —
av Eders Kungl. Maj:t i statsrådet.

587

I detta sammanhang må även erinras om att sådan omständighet, som
enligt 6 § första stycket b) utgör grund för avslag å ansökan om nytt pass,
icke synes vara av beskaffenhet att enligt 14 § kunna medföra återkallelse
av redan utfärdat pass. En för brott misstänkt person skulle följaktligen

— under enahanda omständigheter — kunna av passmyndigheten med
stöd av 6 § första stycket b) förvägras nytt pass men däremot — om han
innehar pass — icke kunna genom åtgärd av passmyndigheten berövas passet.
Förhållandet synes ägnat att inge tvivel huruvida avsikten över huvud
taget varit att sistnämnda stadgande skulle — i varje fall efter införandet
år 1950 av den numera under c) upptagna avslagsgrunden — tillämpas på
sätt nu äger rum.

Oavsett vad avsikten må ha varit, kan det icke förtänkas passmyndigheterna
att de, såsom skett i de vid inspektionen anmärkta passärendena

— och även annorstädes förekommer samma tillämpning — anse berörda
stadgande under b) möjliggöra avslag å gjorda ansökningar på grund av
förment fara att den misstänkte skall avvika. Även om jag för min del
närmast är benägen anse att — sedan bestämmelser i allmän lag givits om
reseförbud — prövning av motsvarande förhållanden icke längre kan ske
med stöd av föreskrift i en kungl. kungörelse, är det i varje fall icke möjligt
hävda att passmyndigheternas tillämpning av nu berörda stadgande
i passkungörelsen skulle innefatta fel av beskaffenheten att kunna föranleda
ingripande från min sida. Handläggningen av de vid inspektionen
anmärkta passärendena kan därför ur denna synpunkt icke föranleda någon
min åtgärd. Vad handläggningen i övrigt beträffar synes det mig visserligen
knappast ha varit befogat att på grundval av den förebragta knapphändiga
utredningen anse flyktfara vara för handen. Med hänsyn till vad länsstyrelsen
anfört och vad i övrigt förekommit har jag emellertid även härutinnan
ansett mig kunna avskriva inspektionsärendet i vad det avser länsstyrelsen.

Däremot synes mig — av skäl som jag i det föregående redovisat —
böra övervägas om icke stadgandet i 6 § första stycket b) passkungörelsen
bör ändras på sådant sätt att därav klart framgår, att det i nu avsedda
fall icke ankommer på passmyndighet att pröva huruvida förutsättningar
för efterlysning i Polisunderrättelser äro för handen eller icke. I den mån
vederbörande myndigheter icke föranstaltat om sådan efterlysning, torde
förefintliga möjligheter att — i judiciell väg — meddela reseförbud vara ur
allmän synpunkt tillfyllest. Fn sådan ordning synes också ägnad att avlägsna
nu föreliggande risker för förhastade och ogrundade beslut i passärenden
och därmed också ägnad att tillgodose rättssäkerhetens krav.

Jag vill understryka, att vad jag i denna framställning berört begränsar
sig till den i inspektionsärendet uppkomna frågan om tillämpningen i vissa
särskilda fall av stadgandet i (5 § första stycket b) passkungörelsen. Jag
bär sålunda icke här ansett mig böra ingå på detta stadgande ur andra

588

synpunkter och än mindre på frågan om behovet av en översyn av andra
föreskrifter i passkungörelsen eller om det av länsstyrelsen berörda behovet
av allmänna anvisningar rörande kungörelsens tillämpning. Det av mig
väckta spörsmålet synes emellertid vara av en mera omedelbart praktisk
betydelse och också kunna lösas utan större omgång.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Sasom bilaga till denna berättelse fogas en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1964 och vari under år 1964 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majrts prövning beroende.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 11 januari 1965.

ALFRED BEXELIUS

C. G. Lidberg

Förteckning

589

Bilaga

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1961+ och
vari under år 196Jf åtgärd vidtagits eller vilka vid samma ars
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 711), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Skrivelsen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att vara tillgänglig
vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1910 den 27 december (nr 710), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Sedan åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende pa
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1912 den SO december (nr 166/1911), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, har Kungl. Maj:t genom beslut den
8 december 1961 uppdragit åt en särskild utredningsman att omarbeta inteckningslagstiftningen
jämte därmed sammanhängande bestämmelser i jordabalksförslaget.
Denne har den 15 oktober 1963 avlämnat betänkande med reviderat
förslag till jordabalk (SOU 1963: 55). Sedan detta betänkande numera remissbehandlats,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

4. 1915 den 22 juni (nr 211), angående åtgärder för vinnande av bättre kommunikation
mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Anmäld den 11 december 1964, varvid författning utfärdades. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

5. 1916 den 27 december (nr 623/1915 och 191/1916), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Anmäld den 20 mars 1964, varvid författning utfärdades (SFS 166/1964). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

6. 1917 den 31 oktober (nr 219/1915), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfälldc genom flera domar ådömda böter.

590

Anmäld den 4 december 1964, varvid författning utfärdades. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

7. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Ärendet, som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan pa lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

9. 1950 den 30 oktober (nr 173/19/9), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk
m. m. Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är detta beroende på Kungl.
Maj :ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1954 den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Skrivelsen har den 18 november 1963 överlämnats till utredningen om rättegangshjälp
för att tagas i beaktande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.
(J ustitiedepartementet.)

11. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för
mottagande av brådskande meddelanden.

Anmäld den 29 oktober 1964, varvid författning (åklagarinstruktion) utfärdades.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

12. 1957 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av
skyddskonsulents behov av kännedom om den, som dömts villkorligt
med övervakning utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Anmäld den 6 november 1964, varvid författning utfärdades. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

13. 1958 den 15 jebruari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet ha enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

14. 1958 den 19 april (nr 647/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

591

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april
1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963:28). Betänkandet
är i förevarande delar föremål för Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.
)

16. 1959 den 18 juni (nr 884/1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet har den 30 december 1961 överlämnats till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget.
(Socialdepartementet.)

17. 1960 den 8 juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes Tidningar den 6
oktober 1960) har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens
skrivelse. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

18. 1960 den 14 december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten för
domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar rörande
vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse jämväl
förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Sedan 1957 års trafiknykterhetskommitté den 12 december 1963 avlämnat delbetänkande
rörande, bland annat, förfarandet i ärenden angående körkortsåterkallelse
samt yttranden över betänkandet inhämtats, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

19. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform
inom ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat
administrativt rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva
de skäl, å vilka besluten grundas.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

20. 1961 den 27 mars (nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar till
ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m. m.

Över framställningen har riksrevisionsverket den 26 januari 1962 avgivit utlåtande,
däri förordats att med prövning av framställningen måtte anstå i avvaktan
på slutligt ställningstagande till ifrågasatt omdaning av centrala bilregistret.
Frågan om omdaning av nämnda register utreds för närvarande av en
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 april 1964 tillkallad sakkunnig. (Inrikesdepartementet.
)

21. 1961 den 2 juni (nr 403/1960), angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående
hotell- och pcnsionatrörelse samt förordningarna om cldfarliga oljor
och explosiva varor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Inrikesdepartementet.)

592

22. 1961 den 12 juli (nr 595/1959), angående åtgärder i syfte att åstadkomma
en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid handläggning
av ärenden rörande återkallelse av körkort.

23. 1961 den 5 december (nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän
föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före
ärendets avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

24. 1962 den 8 november (nr 1008), angående utredning av frågan om arbetshemsinstitutet
bör bibehållas såsom ett tvångsmedel mot personer, vilka
försummat fullgöra sina försörjningsplikter. Tillika framställning om provisorisk
lagändring i syfte att åstadkomma ökad rättssäkerhet i ärenden
rörande arbetsförelägganden.

Slutligt anmäld den 17 januari 1964, varvid proposition avläts (nr 34). Författningar
utfärdade den 3 april 1964 (SFS 66, 67). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
(Socialdepartementet.)

25. 1962 den 19 december (nr 2)5), angående utredning av fråga om större
enheter för handläggning av inskrivningsärenden och, i avbidan härå,
om skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka
förefintliga missförhållandena.

Frågan om inskrivningsväsendets organisation kan förväntas komma att behandlas
i samband med det inom departementet pågående arbetet på en ny
jordabalk. I avbidan på resultatet härav har arbetskraftsförstärkningar tillförts
inskrivningsavdelningarna, varjämte möjligheterna att för närvarande förenkla
arbetet inom inskrivningsväsendet undersökts genom statskontorets försorg.
Sedan statskontoret den 5 mars 1964 avgivit rapport över undersökningen och
rapporten remissbehandlats, är frågan under övervägande inom departementet.
(Justitiedepartementet.)

26. 1963 den 3 juli (nr 682), angående allmän översyn av bestämmelserna
rörande rätten för statstjänstemän att inneha bisysslor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Civildepartementet.)

27. 1963 den 1) augusti (nr 252/1962), angående utfärdande av anvisningar
till ledning för polispersonal rörande omhändertagande, förvaring och
vård av berusade eller eljest omtöcknade personer i syfte att dessa skola
få den vård deras tillstånd kräver.

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Inrikesdepartementet.)

28. 1963 den 21 november (nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ.

Ärendet har den 13 december 1963 överlämnats till polisberedningen för att av
beredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. (Inrikesdepartementet.
)