JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1951:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBEKÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅB, 1951

STOCKHOLM 1951

IVAR HASGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

B02776

: V. :

arv aA

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsfiskalen E. Berggren för felaktigt förfarande i utmätningsärende (ämbetsberät telsen

1950 s. 19)...................................... 8

2) tingsdomaren B. Sandegren för felaktigt förfarande genom att föreslå parterna i ett
mål att hänskjuta uppkomna tvistefrågor till avgörande av skiljenämnd samt föreslå

sig själv till skiljenämndens ordförande.......................... 11

3) stadsfiskalen F. Åreskog för felaktigt förfarande med avseende å meddelade straffförelägganden
......................................... 35

4) stadsfiskalen J. Dahl i fråga om olaga anhållande.................... 42

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) styresmannen vid fångvårdsanstalten i Norrköping A. Larsson för kvarhållande av
brev, som intagen velat avsända, utan att denne underrättats därom........ 55

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Felaktigt beslut av rådhusrätt om hämtning av för brott misstänkt person till häktningsförhandling
....................................... 55

2) Fråga om tidpunkten då ett av sjötekniske konsulenten i kommerskollegium avgivet

yttrande till kollegium må tillhandahållas allmänheten................. 60

3) Felaktigt förfarande av mantalsskrivningsförrättare vid utsändande av anmaningar

enligt 44 § folkbokföringsförordningen........................... 68

4) Underlåtenhet av landsfiskal att före utfärdandet av intyg enligt tillämpningskun görelsen

till lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet verkställa
noggrann undersökning rörande de förhållanden, som avses med intyget ... 77

5) Begränsningar i olika hänseenden av möjligheten att genom införsel uttaga underhållsbidrag
(6 och 8 §§ införsellagen)........................... 87

6) Fråga om prästs skyldighet att avgiftsfritt besvara frågor från särskild förundersö kare

i brottmål samt i tjänsteväg lämna upplysningar ur kyrkoböckerna till enskild
person. Tillika fråga om tjänstebrevsrättens omfattning................. 91

7) Underlåtenhet av chef för centralt ämbetsverk att till sammanträde för avgivande

av utlåtande över besvär, som anförts över ett av verket meddelat beslut, kalla
byråchef såsom ordinarie ledamot av verksstyrelsen................... 113

8) Felaktigt förfarande vid försäljning av utmätt lös egendom. Sätt och tid för kungörande
av auktion.....................................119

Sid.

9) Felaktigt uttagande av ersättning för en hos statens rättskemislca laboratorium begärd
undersökning, vilken av tjänsteman därstädes betraktats såsom ett åt honom privat
lämnat uppdrag........................................127

10) Felaktigt förfarande vid kyrkoskrivning av utländsk medborgare, vilken adopterats

av svensk undersåte.....................................134

11) Felaktigt beslut om återkallelse av utfärdade kompetensbevis för besiktningsmän,

som uppnått viss ålder...................................137

12) Underlåtenhet av åklagare att meddela domstol om ett efter stämning lämnat erkän nande

av åtalat brott i sådan tid, att utfärdad kallelse å vittne kunnat återkallas
före huvudförhandlingen...................................145

13) Fråga om stadsfogdes skyldighet att underrätta utmätningssökande om brist, som

vidlåder ansökan om utmätning. Tillika fråga om rätt att betinga sig arvode för
översändande till sökanden av slutredovisning och handlingar med posten......152

14) Förordnande av offentlig försvarare i fall, då därtill föreslagen advokat förberett

försvaret av den misstänkte innan framställning om förordnande gjorts.......157

15) Vissa frågor rörande förfarandet i brottmål, då den tilltalade uteblivit.......163

16) Fråga om rätt för den, som för undersökning intagits å sinnessjukavdelning vid fångvården,
att företaga rättshandlingar och för sådant ändamål avsända brev.....169

17) Felaktig behandling av ärende rörande intagande av en person å allmän alkoholistanstalt
.............................................178

18) Felaktigt förfarande vid tillämpning av bestämmelserna om strafföreläggande .... 219

19) Fråga om utdömande av ersättning för rättegångskostnad i lagsökningsmål.....222

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ändrade bestämmelser för utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan

om lagfart å fång till fast egendom.........................227

2) » åtgärder till säkerställande av att den, som genom myndighets försorg skall

inställas till förhandling inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.
.........................................235

3) » upphävande av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fång förteckningar

......................................239

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1) Utredning rörande beskaffenheten av arrestlokalerna i riket..............250

2) Iakttagelser rörande vissa missförhållanden vid verkställighet av straffarbete och

fängelse i sluten anstalt...................................261

VI. Inspektionsresor under år 1950 ........................... 289

VII. Under år 1950 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......289

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1950 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................291

II. Förteckning över de av 1950 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 293

1) Justitiedepartementet...................................293

2) Utrikesdepartementet ...................................297

3) Försvarsdepartementet...................................300

4) Socialdepartementet....................................303

5) Kommunikationsdepartementet..............................307

6) Finansdepartementet....................................309

7) Ecklesiastikdepartementet.................................320

8) Jordbruksdepartementet..................................324

9) Handelsdepartementet...................................328

10) Inrikesdepartementet...................................332

11) Civildepartementet....................................336

12) Folkhushållningsdepartementet..............................337

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1950 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................338

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1950 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1950: 344

1) Justitiedepartementet...................................344

2) Utrikesdepartementet...................................355

3) Försvarsdepartementet...................................356

4) Socialdepartementet....................................356

5) Kommunikationsdepartementet..............................364

6) Finansdepartementet....................................366

7) Ecklesiastikdepartementet.................................379

8) Jordbruksdepartementet..................................385

9) Handelsdepartementet...................................388

10) Inrikesdepartementet...................................394

11) Civildepartementet....................................401

12) Folkhushållningsdepartementet..............................404

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1950 och vari under år 1950 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................405

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1950. Jag får därvid meddela, att jag
begagnat mig av semester under tiden den 26 juni den 25 juli samt
att under nämnda tid min av riksdagen utsedde ställföreträdare lagmannen
Alfred Bexelius förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

I 1950 års ämbetsberättelse (s. 19 o. f.) redogöres för ett av mig, efter
klagomål av Arvid Osvald Andersson i Malmö, anbefallt åtal mot landsfiskalen
Erik Berggren för felaktigt förfarande i utmätningsärende. Av
redogörelsen framgår, att åtalet mot Berggren anhängiggjorts vid Östra
och Medelsta domsagas häradsrätt, där vederbörande statsåklagare till
utveckling av åtalet anfört: I egenskap av landsfiskal i Kristianopels
distrikt hade Berggren den 28 november 1944 till gäldande av klaganden
påförda oguldna utskylder jämte indrivningsavgifter, tillhopa 2 664 kronor
36 öre, tagit i mät en hos klagandens moder Amanda Andersson i
Hallarum förvarad klaganden tillhörig motbok med Jämjö sparbank med
innestående 4 588 kronor 96 öre jämte ränta. Sedan utmätningen vunnit
laga kraft, hade Berggren den 20 december 1944 med företeende av motboken
i banken lyft det utmätta beloppet. Den 21 december 1944 hade
till Berggren inkommit restlängd å kronoutskylder för år 1944 inom
Jämjö socken, upptagande klaganden påförda oguldna utskylder till belopp
av 448 kronor 45 öre. Den 12 april 1945 hade till Berggren inkommit
restlängd a värnskatt för budgetåret 1944/45, upptagande klaganden
påförd ogulden dylik skatt till belopp av 257 kronor. Den 3 maj 1945
hade fjärdingsmannen i Jämjö sockens polisdistrikt efter uppdrag av
Berggren till gäldande av dessa skattebelopp jämte indrivningsavgift,
28 kronor 20 öre, utmätt 733 kronor 65 öre av då innestående medel å
förenämnda sparbanksbok, vilken alltjämt förvarats å Berggrens kontor
i Jämjöslätt. Sedan denna utmätning vunnit laga kraft och det utmätta
beloppet lyfts i banken, hade Berggren den 2 juni 1945 återställt motboken.
Visserligen kunde det med hänsyn till Berggrens arbetsbörda icke
läggas denne till last såsom försummelse att han ej återställt motboken
samma dag det första utmätningsärendet slutförts eller den 20 december

1944, och då Berggren påföljande dag erhållit en ny restlängd, i vilken
klaganden varit restförd för kronoutskylder, hade det varit fullt riktigt
av Berggren att därefter behålla motboken tills även dessa utskylder hunnit
uttagas. Emellertid hade det ålegat Berggren att verkställa utmätning
för desamma snarast möjligt, på det att klaganden icke skulle längre
än nödvändigt vara berövad möjligheten att förfoga över motboken.
Genom att — i syfte att säkerställa möjligheten att uttaga värnskatten,
vilken Berggren misstänkt skola bliva restförd — dröja med utmätningen
för kronoutskylderna och återställande av motboken till efter den 12 april

1945, då restlängd å värnskatten inkommit, hade Berggren överskridit
sin befogenhet och visat oförstånd i tjänsten. På grund därav påstode

åklagaren ansvar å Berggren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i dess lydelse
före den 1 januari 1949.

I dom den 25 maj 1949 hade häradsrätten lämnat åklagarens ansvarstalan
utan bifall, varjämte av klaganden förd ersättningstalan ogillats.
Såsom domskäl hade häradsrätten anfört följande: Häradsrätten funne väl,
att Berggren förfarit felaktigt i det av åklagaren angivna hänseendet. I
målet hade emellertid icke ens påståtts, att därav uppkommit någon
skada. Med hänsyn till denna och övriga omständigheter funne häradsrätten
vad i målet lagts Berggren till last icke skäligen böra medföra
ansvar. — För klagandens ersättningsyrkande saknades fog.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där statsåklagaren på anmodan
av mig fullföljt talan mot häradsrättens dom under yrkande att Berggren
måtte fällas till ansvar, hade i dom den 27 september 1949 utlåtit sig:
Berggren hade väl förfarit felaktigt på sätt häradsrätten funnit. Emellertid
funne hovrätten följande böra beaktas. Då ifrågavarande tjänsteåtgärder
vidtagits, hade klaganden sedan flera år tillbaka icke fullgjort
sin skattskyldighet. Vid tiden för tjänsteåtgärderna hade rått avspärrning
till följd av krig. Klaganden hade vistats utanför spärren i sjöfart,
varför postförbindelserna med honom varit synnerligen långsamma och
oregelbundna. Berggren hade den 28 november 1944 uppsatt en till klaganden
ställd skrivelse, vari Berggren underrättat klaganden om den samma
dag skedda utmätningen samt rått honom, bland annat, att giva
någon hemmavarande anhörig fullmakt att så förfoga över honom tillhöriga
penningmedel, att hans skatter i fortsättningen bleve guldna efter
hand som de förfölle till betalning. Skrivelsen, som syntes hava överlämnats
till någon av klagandens hemmavarande anhöriga, hade sedermera
— om än efter åtskillig tidsutdräkt — kommit klaganden tillhanda. Berggren
hade enligt egen uppgift ansett sig kunna förmoda, att skrivelsen
skulle föranleda någon klagandens åtgärd till främjande av frivillig skattebetalning.
Med hänsyn till vad nu anförts och till att Amanda Andersson
visat sig ovillig att medverka till skatternas erläggande kunde Berggrens
dröjsmål med motbokens återställande i någon mån synas förklarlig, helst
som Berggren syntes hava räknat med att klagandens broder Torvald
Andersson skolat förehålla klaganden att betala sina skatter frivilligt.
Utredningen i målet visade, att Amanda Andersson, åt vilken klaganden
uppdragit att förvara boken, under hela den tid Berggren omhänderhaft
boken saknat fullmakt att göra uttag på densamma. Amanda Andersson
hade såsom vittne vid häradsrätten uppgivit, att varken hon eller klaganden
haft någon praktisk olägenhet av att Berggren ej förrän så sent
som skett återställt boken. Med beaktande såväl av vad här anförts som
av Berggrens genom ifrågavarande åtgärder visade, i och för sig förtjänstfulla
nit vid beivrandet av vad han — sannolikt ej utan skäl — ansett
vara ett försök att undandraga det allmänna skatt och hans samtidigt

ådagalagda omsorg att söka övertyga klaganden om det riktiga och lämpliga
i att godvilligt betala sina skatter funne hovrätten vad i målet förts
Berggren till last icke böra medföra ansvar. Hovrätten fastställde häradsrättens
domslut.

Mot hovrättens dom hade jag fullföljt talan under yrkande att högsta
domstolen måtte, med ändring av domen, bifalla den av åklagaren i målet
förda talan.

Kungl. Maj:t har i dom den 9 februari 1950 yttrat följande.

I målet är utrett, att Berggren, efter att den 28 november 1944 hava
utmätt en del av tillgodohavandet å klagandens motbok med sparbanken,
under de i åtalet närmare angivna omständigheterna behållit motboken
till den 2 juni 1945.

Det måste, oaktat något uttryckligt stadgande därom ej meddelats,
anses regelmässigt åligga utmätningsman att, när utmätning av dylikt
tillgodohavande skett, utan uppskov självmant återställa motboken till
vederbörande, sedan det utmätta beloppet blivit lyft.

Klaganden vistades vid tiden i fråga utomlands. Han har icke själv
eller genom ombud, innan Berggren återställde motboken, för denne givit
tillkänna att han behövde densamma. Det kan därför i förevarande fall
hava synts mindre angeläget, att motboken omedelbart återställdes; någon
skada har ej heller uppkommit genom dröjsmålet.

Berggren har den 28 november 1944, på sätt hovrätten angivit, uppsatt
en till klaganden ställd skrivelse, vari Berggren underrättade klaganden
om utmätningen samma dag samt rådde honom att giva någon
hemmavarande anhörig fullmakt att så förfoga över honom tillhöriga
medel att hans skatter i fortsättningen bleve guldna efter hand som de
förfölle till betalning, och Berggren har såsom skäl till att han behållit
motboken och ej heller omedelbart företagit utmätning för ytterligare
förfallna skatter särskilt åberopat, att han ville avvakta svar på skrivelsen,
vilken överlämnats till en av klagandens anhöriga för vidare befordran
till denne.

Med hänsyn till vikten av att utmätningsman självmant så snart som
möjligt redovisar för vad han omhändertagit kan det icke anses, att nyss
angivna omständigheter utgjort giltig anledning för Berggren att göra
undantag från regeln.

Att Berggren funnit ett sådant undantag vara tillåtligt kan emellertid
under föreliggande förhållanden icke anses innebära, att han gjort sig
skyldig till oförstånd som medför ansvar för tjänstefel.

På grund av det anförda prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa hovrättens
domslut.

2. Felaktigt förfarande av ordförande i häradsrätt genom att
föreslå parterna i ett mål att hänskjuta uppkomna
tvistefrågor till avgörande av skiljenämnd samt
föreslå sig själv till skiljenämndens ordförande.

I en till mig inkommen klagoskrift anförde direktören Sture Lithzéus i
Stockholm, bland annat, följande.

Tingsdomaren Bertil Sandegren hade i egenskap av ordförande i Södra
Roslags domsagas häradsrätt handlagt ett mål mellan klaganden, å ena,
samt hans syster, juris kandidaten Ruth Lithzéus i Stockholm, å andra
sidan, angående ansvar och skadestånd, men sedermera förmått parterna
att återkalla sin talan i målet och i stället hänskjuta målets avgörande till
en av Sandegren föreslagen skiljenämnd, bestående av honom själv såsom
ordförande och två ledamöter av domstolen såsom bisittare i skiljenämnden.
Vid denna tidpunkt hade målet varit moget för överlämnande till huvudförhandling.
Såsom en sammanfattning av sin ståndpunkt finge klaganden
uttala, att en svensk domare icke under angivna förhållanden ägde att
konstituera sig själv såsom ensam jurist i fråga om ett viktigt juridiskt avgörande.
I varje fall hade Sandegren icke varit berättigad att, som i den
sedermera meddelade skiljedomen skett, tillerkänna sig själv ett avsevärt
arvode. Detta måste anses till en väsentlig mån belöpa å Sandegrens arbete
såsom domare i statstjänst. För detta arbete hade Sandegren erhållit gottgörelse
av statsmedel, och klaganden hade icke varit skyldig att gälda någon
ersättning därför. Över nittio procent av målets handläggning hade ägt
rum inför häradsrätten. Den ringa del av handläggningen, som ägt rum
inför skiljenämnden, hade dessutom varit att beteckna allenast såsom en
avslutande finslipning av de yrkanden, som tidigare grundligt genomgåtts
inför häradsrätten. — Såsom förklaring till att klaganden icke motsatt sig
ett skilj emannaförf ar ande finge klaganden meddela, att Sandegren då uppträtt
med ett förbindligt leende och dunkat klaganden i ryggen under det
han sagt: ”Det skall gå bra det här.” Likaledes hade Sandegren sagt, att
det skulle bli mycket dyrbart att i rättegången inkalla och höra en massa
vittnen. Skiljenämnden skulle kunna under hand tala med alla vittnena
och då på ett billigare sätt få reda på detsamma som vid ett vittnesförhör
inför häradsrätten. Detta löfte hade Sandegren ingalunda uppfyllt. Såsom
av skiljedomen framginge hade endast två personer blivit föremål för förfrågan
från skiljenämndens sida. Hade andra vittnen hörts, så hade resultatet
blivit för klaganden förmånligare. Klaganden hade påkallat förhör med
ett tiotal personer, vilka kunnat styrka befogenheten av hans talan i dess
helhet. Det vore givetvis olämpligt, att en domare på detta sätt satte sin
auktoritet såsom domare till insats för att gentemot lekmän tillvälla sig
oberättigade ekonomiska fördelar och döma efter sitt eget huvud med åsidosättande
av de villkor, som legat till grund för hans utseende till skilje -

nämndens ordförande. — Klaganden finge därför till JO:s prövning hänskjuta
frågan, huruvida icke Sandegren gjort sig skyldig till tjänstefel och
blivit pliktig att till klaganden utgiva skadestånd.

Vid klagoskriften voro förutom andra handlingar fogade dels Södra
Roslags domsagas häradsrätts protokoll i det i klagoskriften omförmälda
målet, dels ock en av Sandegren ävensom häradsdomaren Arvid Eriksson i
Täby och nämndemannen Erik Jansson i Lidingö den 6 mars 1948 meddelad
skiljedom i en till dem hänskjuten tvist mellan klaganden samt Ruth
Lithzéus jämte en till skiljedomen hörande bilaga.

Av handlingarna inhämtades följande.

Klaganden hade till häradsrättens sammanträde den 15 mars 1947 erhållit
stämning å Ruth Lithzéus under yrkande om ansvar och skadestånd
för falsk angivelse och ärekränkning i ett flertal fall. Enligt klagandens i
målet gjorda påståenden skulle Ruth Lithzéus under många år i ett stort
antal fall ha hos olika myndigheter och eljest falskeligen angivit eller beskyllt
klaganden för mened, anstiftan av mened, förfalskning, förskingring,
stöld, bedrägeri och ett flertal andra brott samt jämväl i övrigt uttalat
sig grovt ärekränkande om klaganden. Sedan målet, vari Ruth Lithzéus
bestred ansvar och skadeståndsskyldighet, under Sandegrens ordförandeskap
handlagts vid rättegångstillfällen den 15 mars, den 10 april, den 8 maj,
den 5 juni, den 4 september och den 3 oktober 1947, hade parterna den
4 oktober 1947, till vilken dag målets fortsatta handläggning uppskjutits,
ingått skriftligt skiljeavtal, enligt vilket parterna nedlade målet samt hänsköto
alla däri uppkomna tvistefrågor, frågan om ersättning för rättegångskostnaderna
inbegripen, till avgörande av Sandegren, Eriksson och Jansson
såsom skiljemän. Målet hade därefter blivit av häradsrätten avskrivet.
Sedan parterna enats om att till skiljemännen hänskjuta vissa ytterligare
tvistefrågor samt skiljemännen berett parterna tillfälle att i önskad omfattning
muntligen och skriftligen utföra sin talan ävensom på därom framställd
begäran inhämtat yttranden från två personer, hade skiljemännen
den 6 mars 1948 meddelat skiljedom i tvisten. Skiljemännen hade därvid
av anförda skäl funnit Ruth Lithzéus skadeståndsskyldig i vissa fall samt
förpliktat henne att till klaganden utgiva ett skadestånd å 2 500 kronor.
Emellertid hade skiljemännen samtidigt förpliktat klaganden att till Ruth
Lithzéus i ersättning för del av hennes kostnader vid häradsrätten och inför
skiljemännen utgiva ett belopp av 2 000 kronor. Slutligen hade fastställts
ersättning för skiljemännens arbete och kostnader att utgå till Sandegren
med 1 250 kronor och till envar av Eriksson och Jansson med 125 kronor,
vilka ersättningsbelopp skulle utgivas av parterna solidariskt. Därvid skulle
parterna inbördes taga del i ersättningsbeloppens gäldande med hälften
vardera.

Klaganden upplyste, att han till Stockholms rådhusrätt instämt Sandegren
med yrkande, i första hand att klaganden måtte helt befrias från skyl -

dighet att utgiva ersättning till Sandegren i dennes egenskap av skiljeman,
och i andra hand att ersättningen, såvitt det ankom på klaganden att betala
densamma, måtte nedsättas. I stämningsansökningen i sistnämnda mål
— varav en avskrift ingavs till mig — hade klaganden anfört bland annat
följande. Sandegren hade avbrutit handläggningen av målet mellan klaganden
samt Ruth Lithzéus med en paus, under vilken Sandegren på allt sätt
animerat parterna att nedlägga målet och hänskjuta samtliga tvistefrågor
till en skiljenämnd. På klagandens invändning att dylikt förfarande skulle
åsamka klaganden onödiga kostnader hade Sandegren rekommenderat sig
själv som ordförande i nämnden och därjämte föreslagit, att Sandegren
skulle få utse två nämndemän till skiljemän. Vidare hade Sandegren mycket
förledande och insmickrande framhållit, att han och nämndemännen ej alls
skulle bli dyra, då de alla tre vore helt insatta i målet. Sandegren hade tilllagt,
att klaganden genom skilj emannaförfarande skulle spara en hel del
vittnesersättningar, enär skiljemännen kunde höra vittnena under hand,
att klaganden på detta sätt fortast möjligt skulle erhålla största möjliga
skadestånd samt att Ruth Lithzéus därigenom skulle undgå ansvarspåföljd,
vilket klaganden av familjeskäl ansett vara att rekommendera. Sedan
Ruth Lithzéus fått klart för sig vilka påföljder hon haft att vänta, varom
hon tydligen blivit upplyst efter det Sandegren talat med henne i enrum,
hade hon, sedan man sprungit efter vatten åt henne och hon fått en längre
stund att hämta sig på, kommit ut med rödgråtna ögon och utan vidare
skrivit under det skiljeavtal, som Sandegren under tiden utformat. Klaganden
hade sålunda helt bibringats den uppfattningen, att skiljemännen på
allt sätt skulle söka åstadkomma ett för klaganden välvilligt soulagerande
skadestånd, och hade därav förletts att underteckna skiljeavtalet.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Sandegren att inkomma
med yttrande, anförde Sandegren i avgivet utlåtande, såvitt nu är i fråga,
följande.

Skiljeavtalet hade tillkommit på Sandegrens förslag, och han vore ansvarig
för skiljemännens handläggning av saken och för skiljedomens innehåll.
Ett sådant förfarande av en domare kunde givetvis lätt misstänkliggöras
såsom otillbörligt och tedde sig måhända därför i allmänhet olämpligt
med hänsyn till angelägenheten för en domare att, även utom ämbetsutövningen,
undvika allt som, om ock med orätt, kunde framstå såsom otillbörligt.
Denna synpunkt hade föranlett Sandegren till stor tvekan, men
han hade slutligen stannat vid den ståndpunkten, att en domare icke av sin
ämbetsplikt borde se sig hindrad att, när särskilda skäl talade därför, göra
en personlig insats utanför det vanliga, blott därför att åtgärden mer eller
mindre lätt kunde framställas som otillbörlig och därför som allmänt handlingsmönster
förefölle diskutabel eller olämplig. De skäl, som föranlett
Sandegren till ifrågavarande åtgärd, hade härrört uteslutande av omsorg

om parterna, och Sandegren förmenade, att omständigheterna i detta fall
varit sådana, att åtgärden ur allmänna synpunkter finge anses ha varit
tillåten. — Klagandens ifrågavarande anmälan vore i allt väsentligt osannfärdig
eller eljest oriktig samt fullständigt obefogad. Vad i saken i verkligheten
förekommit vore i korthet följande. När den ifrågavarande rättegången,
väsentligen genom klagandens förvållande, trots ett flertal sammanträden
icke nått längre än till ett förberedande stadium, varifrån slutet
ännu icke kunde skönjas, hade Sandegren erbjudit parterna sina bona officia
för att i annan ordning, snabbare, med mindre kostnader och utan de
psykiska påfrestningar, som rättegången medförde för parterna, bringa såväl
föreliggande tvistefrågor som övriga tvistefrågor, som parterna skulle vilja
hänskjuta till Sandegren, till slutligt avgörande. Detta erbjudande hade
det stått parterna fritt att antaga eller förkasta. Efter att ha blivit av
Sandegren i erforderlig grad insatta i formerna för det tillämnade förfarandet
och påvisade såväl dess fördelar som dess konsekvenser, hade
parterna emellertid tacksamt antagit erbjudandet och slutit skiljeavtalet.
— Klaganden och hans syster hade efter moderns frånfälle i maj 1943 ständigt
eller så gott som ständigt legat i process med varandra. Rättegångarna,
vilka börjat vid Södra Roslags domsagas häradsrätt, hade å ömse sidor
förts med stor bitterhet och regelmässigt av förlorande part dragits under
högre rätts prövning. Den allvarliga motsättningen mellan syskonen hade
slutligen utmynnat i anhängiggörandet från klagandens sida av den rättegång,
som vore i fråga i förevarande ärende. Vissa av de tidigare rättegångarna
hade i häradsrätten handlagts under Sandegrens ordförandeskap,
och det hade enligt den vid domsagan gällande arbetsfördelningen ankommit
å Sandegren att tjänstgöra som ordförande i häradsrätten vid handläggningen
även av nu ifrågavarande mål. På grund av den befattning Sandegren
direkt tagit med vissa av de tidigare, jämförelsevis omfattande målen
och den inblick han genom samarbetet med övriga i häradsrätten tjänstgörande
ordförande fått jämväl i övriga mål mellan samma parter hade
Sandegren haft en ganska ingående kännedom såväl om syskonen Lithzéus
personligen som om förhållandena dem emellan. Å andra sidan hade syskonen
Lithzéus haft tillfälle att även bilda sig en uppfattning om Sandegrens
personliga egenskaper och kvalifikationer som domare. — Sandegren hade
i handläggningen eftersträvat en anpassning efter den nya rättegångsbalkens
principer, eller sålunda en uppdelning i noggrann förberedelse och
koncentrerad huvudförhandling med tillämpning i största möjliga utsträckning
av muntlighet och omedelbarhet. Klaganden hade i huvudsak själv
fört sin talan. På grund av klagandens bristande juridiska kunskaper och
obekantskap med reglerna för förfarandet ävensom oförmåga att rätt fatta
och följa givna anvisningar hade handläggningen berett stora svårigheter,
och rättegången hade, trots alla ansträngningar från Sandegrens sida att
leda förhandlingarna, utvecklat sig på ett synnerligen otillfredsställande

sätt. Klaganden hade ådagalagt stor osäkerhet och obeständighet, gång
efter annan ändrat ståndpunkt samt icke kunnat sammanhålla och på ett
ordnat sätt framlägga det omfattande materialet. Då och då hade förekommit
antydningar om att han ämnade utvidga rättegången med nya
yrkanden. I stor utsträckning hade han förfallit till argumentation och
plädering, som icke hörde till förberedelsestadiet, varemot det brustit i
stringens och följdriktighet vid angivandet av de faktiska omständigheter
han önskat åberopa och sambandet mellan åberopade omständigheter och
yrkade rättsföljder. Åtskilligt för målets behöriga prövning nödvändigt
material, såsom åberopade polisrapporter och rättegångsprotokoll, hade han
över huvud taget icke kunnat framskaffa. Efter åtskilliga rättegångstillfällen
hade slutet av förberedelsen ännu knappast kunnat skönjas, och det
hade med erfarenheterna från hållna sammanträden varit svårt att föreställa
sig hur klaganden över huvud taget skulle kunnat genomföra något,
som ens i någon mån liknat en koncentrerad, muntlig huvudförhandling.
Påståendet att Ruth Lithzéus vitsordat det väsentliga i varje punkt av målet
vore alldeles oriktigt. Tvärtom hade parterna i åtskilliga punkter ännu icke
kommit fram till det väsentliga, de omständigheter som vid sakens prövning
hade avgörande betydelse. — Sådant hade i verkligheten processläget
varit i målet, när Sandegren väckt förslaget om sakens hänskjutande till
avgörande av skiljemän och nedläggande av rättegången. Detta hade icke
skett vid något för ändamålet gjort avbrott i förhandlingarna utan före förhandlingarnas
början den 4 oktober 1947.

Sandegren anförde vidare: Enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken borde,
där saken vore sådan att förlikning därom vore tillåten, rätten, om det
funnes lämpligt, söka förlika parterna. Det anförda lagrummet gällde tvistemål,
men motsvarande syntes även utan särskilt stadgande gälla jämväl
enskilt åtal och enskilt anspråk på grund av brott, varom talan fördes i
samband med åtal. Det hade i förevarande fall otvivelaktigt varit lämpligt
att söka förlika parterna, och Sandegrens förslag hade utgjort ett sådant
förlikningsförsök, ehuru av praktiska skäl — eftersom ifrågavarande före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande hållna förberedelse ägt rum inför
fullsutten rätt — företaget av Sandegren personligen utom förhandlingen
inför rätten. Fullständig förlikning hade med hänsyn till den bittra motsättningen
mellan parterna i detta fall varit helt utesluten, men ett skiljeavtal
hade utan tvivel utgjort ett steg i samma riktning. Sandegrens erbjudande
att tillika själv fungera som skiljeman hade betingats av de ytterligare
fördelar eu sådan anordning medförde för parterna. — Vad anginge
omständigheterna vid skiljeavtalets tillkomst vore det fullkomligt sanningslöst,
när klaganden sökte göra giillande, att Sandegren på något sätt skulle
ha förlett honom att ingå skiljeavtalet eller satt sin ”auktoritet som domare
till insats för att gent emot lekmän tillvälla sig oberättigade ekonomiska
fördelar och döma efter sitt eget huvud med åsidosättande av de villkor,

som legat till grund för hans utseende till skiljenämndens ordförande” eller
annat dylikt. Sandegren hade för egen del icke haft något som helst intresse
av om parterna förliktes eller fortsatte rättegången utan hade allenast för
deras skull påtagit sig ökat arbete och en ömtålig uppgift. Vid samma tid
hade vid häradsrätten varit anhängigt ett annat mål, som ävenledes handlagts
av Sandegren och som varit av den omfattning, att Sandegren, om den
ifrågavarande rättegången mellan syskonen Lithzéus fortsatt, skulle ha
erhållit befrielse från skyldigheten att handlägga detta mål för att helt
ägna sig åt det andra målet. För detta senare måls skull hade Sandegren
under återstoden av hösttinget åtnjutit befrielse från all annan skyldighet
att tjänstgöra som ordförande i häradsrätten. — Det vore givet, att parterna
icke av sig själva kunnat vare sig få idén till eller vidare utforma en
sådan anordning som den av Sandegren föreslagna. Initiativet hade enligt
sakens natur måst komma från Sandegren och anordningen hade varit helt
beroende av hans medverkan. Några som helst påtryckningar, falska förespeglingar
eller något gynnande av endera parten framför den andra hade
icke förekommit. Klaganden hade icke något stöd i verkligheten för den
uppfattning, som han sade sig ha erhållit, att skiljemännen på allt sätt
skulle söka åstadkomma ett för honom välvilligt soulagerande skadestånd.
Sandegren hade icke förespeglat någondera av parterna någon fördel, som
icke i alldeles lika grad skulle tillfalla den andre. Då Sandegren i enlighet
med den arbetsmetod, som han trodde vara den rätta, avhållit sig från att
under förberedelsen mgå i någon sakprövning, hade Sandegren icke ens
kunnat ana sig till utgången. Detta hade Sandegren meddelat parterna.
När dessa därvid uttalat farhågor, att utgången kunde bliva beroende på
en mer eller mindre ytlig skälighetsprövning av skiljemännen, hade Sandegren
försäkrat, att skiljemännen skulle efter samvetsgrann prövning avgöra
till dem hänskjutna tvistefrågor efter alldeles samma grunder som de hade
att tillämpa i häradsrätten. Parterna syntes ha fäst stort avseende vid
denna försäkran. — Det skiljemannauppdrag, Sandegren sålunda åtagit sig,
hade han utfört fullständigt opartiskt och, såvitt han förstode, fullt rättsenligt.
— Förfarandet hade gestaltat sig som ett helt vanligt skiljemannaförfarande.
Ett antal sammanträden hade hållits dels för behandling av
vissa förberedande frågor inför allenast Sandegren såsom ordförande och
dels inför hela skiljenämnden för behandling av själva saken, varjämte i
synnerhet klaganden stått i livlig kontakt med Sandegren såväl telefonledes
som genom personliga besök. Tillfälle hade beretts parterna att i full
utsträckning utföra sin talan, varvid yrkandena och grunder för desamma i
görligaste mån fixerats, bevismaterial ingivits och upplysningar inhämtats
i de fall, där klaganden så begärt, samt parterna framfört sina argument.
Förhör med någon inför nämnden eller vittnesförhör vid domstol hade befunnits
ändamålslöst och ej påfordrats. — Klaganden anmärkte i sin skrift
särskilt på att inga vittnen hörts av skiljemännen. I denna fråga förhölle

det sig på följande sätt. Ett av klagandens syften med rättegången hade
varit att däri få till stånd utredning i vissa frågor, som icke rörde själva
målet utan redan förut genom lagakraftvunna domar avgjorda mål, i ändamål
att därmed vinna stöd för ansökningar om resning i berörda mål. För
detta syfte hade han önskat höra en del personer som vittnen. Sedan han
emellertid fått klart för sig, att sådan utredning icke kunde upptagas i
förevarande tvist, vare sig vid häradsrätten eller inför skiljemännen, hade
han så småningom avstått från att vidare påkalla dessa personers hörande.
Under hela förfarandets gång hade rått det bästa samförstånd mellan parterna,
Ruth Lithzéus mestadels företrädd av ombud, å ena, och Sandegren,
å andra sidan, och ej en antydan hade förekommit därom, att någon av
parterna av Sandegren förletts att nedlägga processen och sedermera
ångrat sig.

Vidkommande ersättningen till skiljemännen anförde Sandegren: Han
hade icke beräknat något arvode för det arbete, som föranletts av målets
handläggning vid häradsrätten. Denna handläggning hade från häradsrättens
sida uteslutande varit av förberedande natur och Sandegren hade
därunder, som förut nämnts, helt avhållit sig från att ingå i sakprövning.
Handläggningen vid sammanträdena inför skiljemännen hade givetvis varit
mindre omfattande. Sandegrens väsentliga arbete som skiljeman hade emellertid
icke avsett den relativt obetydliga handläggningen vid sammanträdena
utan studiet av det omfattande materialet, den vanskliga prövningen
därav och avfattandet av skiljedomen. Detta arbete hade icke till någon del
varit undangjort vid handläggningen inför häradsrätten. Arvodet vore såväl
för Sandegren som för de övriga skiljemännen en fullständigt betydelselös
fråga. För egen del hade Sandegren lika gärna kunnat avstå från arvode.
Han hade också övervägt att göra detta men haft ett intryck av att hans
åtgärder i saken genom ett sådant avstående skulle erhålla ett drag av välgörenhet,
som tedde sig omotiverat.

Sandegren framhöll slutligen, att klaganden genom förevarande anmälan
till JO:s prövning hänskjutit frågan, huruvida Sandegren gjort sig skyldig
till tjänstefel och blivit pliktig att till klaganden utgiva skadestånd. Såvitt
Sandegren kunde finna, vore detta icke fallet, så mycket mindre som de påtalade
åtgärderna icke av Sandegren vidtagits i tjänsten, om ock i visst nära
samband med denna. Att Sandegren skulle kunna anses pliktig att gälda
klaganden skadestånd funne Sandegren helt uteslutet, och i den mån hans
förfarande ur allmän synpunkt kunde te sig anmärkningsvärt, ansåge Sandegren
detsamma rättfärdigat av omständigheterna i saken. — För den ytterligare
utredning, som kunde finnas erforderlig, finge Sandegren i första hand
hänvisa till tingssekreteraren Ivan Wallenberg, vilken tjänstgjort vid protokollet
vid häradsrättens sammanträden den 3 och den 4 oktober 1947, samt
Ruth Lithzéus’ ombud i målet, juris kandidaten Claes Palme.

2 — Justitieombudsmannens ämbctsbcriittclsc till 1051 års riksdag.

Med anledning av vad Sandegren anfört inhämtade jag yttranden av
Wallenberg och Palme.

Wallenberg anförde, bland annat, följande.

Under tiden från början av september 1946 till och med den 31 december
1947 hade Wallenberg tjänstgjort som extra tingssekreterare i Södra Roslags
domsaga och därvid i betydande utsträckning suttit vid protokollet i mål,
som handlagts under ordförandeskap av Sandegren. Under handläggningen
vid häradsrätten av nu ifrågavarande mål hade Wallenberg biträtt såsom
protokollförare den 5 juni samt den 3 och den 4 oktober 1947. Då Wallenberg
först fått taga befattning med målet, hade detta befunnit sig i ett förberedande
skede. Det hade tidigare handlagts vid ett flertal tillfällen, och
skrifter hade växlats mellan parterna. Emellertid hade det så småningom
visat sig omöjligt att slutföra målet inom ramen för den ordinarie tingsordningen.
I avsikt att under erforderligt antal dagar slutföra förberedelsen
av målet hade häradsrätten sammanträtt å Stockholms läns västra domsagas
tingsställe med början den 3 oktober. Det hade därvid visat sig vara
synnerligen svårt att nå det avsedda syftet. Anledningen därtill hade enligt
Wallenbergs bestämda uppfattning varit att söka hos parterna, till övervägande
del hos klaganden. Vad Sandegren i sitt yttrande anfört angående
klagandens uppträdande i rättegången vore enligt Wallenbergs mening
väsentligen tillämpligt även beträffande vad som förekommit vid sammanträdet
den 3 oktober. Vid nämnda sammanträde hade förberedelsen, såvitt
Wallenberg kunde erinra sig, icke kunnat helt avslutas på någon väsentlig
punkt. Klagandens påstående, att Ruth Lithzéus vid sammanträdet slutligen
vitsordat det väsentliga i varje ansvars- och skadeståndspunkt samt
att det i detta skede endast återstått för klaganden att instämma sina vittnen
till huvudförhandlingen, vore uppenbart oriktigt. Sandegrens uppgift,
att rättegången icke nått längre än till ett förberedande stadium, varifrån
slutet ännu ej kunnat skönjas, syntes Wallenberg däremot väl motsvara det
verkliga processläget, såsom Wallenberg uppfattat detsamma. — Angående
omständigheterna vid skiljeavtalets tillkomst kunde Wallenberg ej lämna
några närmare upplysningar, då han ej varit närvarande vid de överläggningar
som föregått avtalet. Överläggningarna hade ägt rum i rättens förrum
inför Sandegren och troligen även de båda nämndemän, som sedermera
utsetts att jämte Sandegren vara skiljemän. Under tiden hade Wallenberg
uppehållit sig i rättssalen tillsammans med de övriga nämndemännen.
Överläggningarna hade ägt rum på morgonen den 4 oktober, innan nagra
förhandlingar börjat inför rätten. Efter en tidrymd, som Wallenberg numera
icke kunde med bestämdhet angiva men som torde ha omfattat omkring
en timme, hade Sandegren kallat på Wallenberg för att bevittna parternas
namnunderskrifter å skiljeavtalet, som då förelåg färdigt. Några särskilda
iakttagelser angående parternas sinnesförfattning hade Wallenberg
ej gjort. I varje fall kunde han numera icke erinra sig något därom.

I anslutning till vad Wallenberg anfört antecknades, att förhandlingen
inför häradsrätten den 4 oktober 1947, vilken syntes ha varit avsedd att
börja kloekan 10, enligt förda memorialanteckningar avslutats klockan 11.15
samt att under förhandlingen icke syntes ha förekommit annat än parternas
anmälan om att de träffat avtal om målets nedläggande.

Palmes yttrande var av följande innehåll.

Klagoskriften vore i allt väsentligt missvisande och felaktig. Däremot
kunde Palme vitsorda riktigheten i sak av Sandegrens förklaring i alla de
delar, som avsåge för Palme kända förhållanden. Härjämte önskade Palme
understryka följande. Rättegången mellan klaganden och Ruth Litlrzéus
hade redan från början omfattat ett vidlyftigt material. Detta hade tenderat
att ytterligare öka i omfattning genom dels en tilläggsstämning och
dels antydanden om nya yrkanden. Huvudgrunderna till klagandens skadeståndsanspråk
hade utgjorts av årslånga rättegångar och oändliga tvistigheter
mellan syskonen. Materialet hade därför varit oöverskådligt och svårt
att hantera. Själv hade Palme nödgats nedlägga flera veckors arbete på att
sätta sig in i saken. Målet hade också av nu anförda skäl blivit ytterst
komplicerat i processuellt hänseende, särskilt då det handlagts enligt nya
rättegångsordningen. Då klaganden föredragit att nästan uteslutande uppträda
inför rätten utan juridiskt biträde och, såvitt Palme kunde bedöma,
själv avfattat flertalet av sina stämningar och övriga till rätten ingivna
skrifter, hade förhandlingarna blivit avsevärt fördröjda av rent processuella
frågor. Klaganden hade nämligen haft märkbara och för processens genomförande
olyckliga svårigheter att få sin talan i processbart skick. Sålunda
hade lång tid åtgått för att söka komma fram till preciserade krav från hans
sida, en tid som ytterligare förlängts därav, att klaganden på detta förberedande
stadium regelbundet sökt motivera och plädera sina olika krav
och påståenden. Då klaganden påfordrat sin systers personliga närvaro vid
rättegångstillfällena, hade därtill ej sällan uppstått hetsiga meningsutbyten
mellan parterna. Sandegren hade, enligt Palmes förmenande, nedlagt stort
intresse på att förhjälpa klaganden att precisera sina krav samt bistått honom
i olika processuella frågor. Oaktat målet förekommit till förberedelse
vid ett flertal rättegångstillfällen, hade knappast hälften av det material
rättegången omfattat hunnit genomgås, utan att klagandens krav för den
skull klart preciserats. Förfarandet hade i hög grad fördröjts av klagandens
obekantskap med den processuella gången samt dessutom därav, att klaganden
under handläggningen stundom blivit mycket upprörd, vid ett tillfälle
i sådan grad, att Sandegren nödgats avbryta förhandlingen för en
stund. Det hade stått klart för Palme, att förberedelsen skulle komma att
draga ut ytterligare under obestämd tid samt att huvudförhandlingen finge
beräknas taga minst en veckas tid i anspråk, troligen mera. Enär klaganden
synts ämna fortsätta alt avstå från juridiskt biträde, hade det förefallit
Palme gåtfullt, huru rättegången över huvud taget skulle kunna genomföras

i nya rättegångsordningens anda. Såsom nämnts hade Sandegren redan
under förberedelsen måst hjälpa klaganden till den grad, att Sandegren
stundom förefallit att uppträda i en dubbelroll såsom rättens ordförande
och klagandens rättegångsbiträde. Vid detta skede i målet hade Sandegren
föreslagit, att målet av praktiska skäl borde hänskjutas till skiljenämnd.
Sandegren hade i detta sammanhang förklarat sig villig att i sådant fall
åtaga sig ordförandeskapet i skiljenämnden. Normalt hade väl ett dylikt
förslag från en tjänstgörande domare förefallit Palme något egendomligt,
och med all sannolikhet hade Palme ansett sig icke kunna biträda detsamma.
Den nu ifrågavarande rättegången hade emellertid varit av så
speciell karaktär, att hänsyn måst tagas därtill. Klagandens bristande förmåga
att själv föra sin talan hade såsom redan nämnts medfört icke endast,
att rättegången fördröjts i det oändliga, utan det hade över huvud taget
synts problematiskt, om den skulle kunna slutföras. Från denna utgångspunkt
måste det därför vara fördelaktigt, att tvisten hänskjutits till avgörande
av skiljenämnd. För klaganden hade det skolat medföra, att hans
praktiska möjligheter att kunna slutföra sin talan och få tvisten avgjord
inom rimlig tid avsevärt ökats; för Ruth Lithzéus hade det likaledes varit
en avgjord fördel, att förfarandet förkortats dels emedan hennes nervsystem
haft svårt att utstå påfrestningarna med den utdragna rättegången
och dels enär hennes rättegångskostnader därigenom förbilligats. Palmes
uppfattning vore således, att rättegångens ersättande med ett skiljemannaförfarande
varit till fördel för båda parter.

I yttrandet anförde Palme vidare.

Vad anginge Sandegrens erbjudande att åtaga sig ordförandeskapet i
skiljenämnden önskade Palme understryka målets komplicerade natur med
dess djungel av rättegångsprotokoll, polisrapporter, stämningar, brevsamlingar,
vittnesintyg, pantkvitton etc. Såvitt Palme hade sig bekant funnes
det endast en person, som kunde anses i målet ojävig och som innehade
tillräcklig kunskap om materialet och övriga omständigheter för att inom
en någotsånär rimlig tid kunna slutföra uppdraget såsom ordförande i en
skiljenämnd, nämligen Sandegren. Denne hade under sin tjänstgöring i
Södra Roslags domsaga handlagt flertalet av de mål, vars protokoll åberopades
i den nu pågående tvisten, samt hade i övrigt varit insatt i de tvistigheter
och gräl, som förekommit mellan syskonen Lithzéus. Av nu anförda
skäl hade därför Sandegren synts såsom den i och för sig lämpligaste för
ordförandeskapet i skiljenämnden. Det förefölle Palme för övrigt i detta
sammanhang osannolikt, att en person, kompetent att utföra uppdraget,
kunnat uppdrivas, som varit villig att åtaga sig ordförandeskapet. Därest
annan ordförande stått att uppdriva, hade denne dessutom med säkerhet
förbehållit sig mycket betydande arvodesbelopp. Sandegrens erbjudande
att åtaga sig ordförandeskapet hade enligt Palmes uppfattning tillkommit
uteslutande i parternas intresse; det hade här icke varit fråga om att söka

tillskansa sig något utan endast en önskan från Sandegrens sida att till
båtnad för båda parter söka få tvisterna avgjorda så snart som möjligt.
Ett skiljemannaförfarande med Sandegren själv såsom ordförande i nämnden
hade förefallit att vara den avgjort bästa, kanske den enda möjliga, utvägen
att uppnå ett sådant resultat. På grund av nu relaterade omständigheter
hade Palme ansett sig böra tillråda Ruth Lithzéus att biträda Sandegrens
förslag. Ruth Lithzéus hade icke, som klaganden påstode, utsatts för
någon övertalning i enrum från Sandegrens sida. Såvitt Palme erinrade sig
händelseförloppet vid skiljeavtalets tillkomst, hade Sandegren före handläggningens
början den 4 oktober i tingssalen först vänt sig till Palme och
inhämtat hans mening rörande lämpligheten av ett skiljemannaförfarande.
Sedan Palme för sin del förklarat sig vilja medverka därtill, hade Sandegren
i ett förrum en kort stund talat med klaganden, varvid denne, enligt
vad Palme av det följande kunnat förstå, visat sig preliminärt intresserad
av en sådan lösning som den föreslagna. I Palmes och parternas samtidiga
närvaro hade Sandegren därefter redogjort för den rättsliga innebörden av
ett hänskjutande av tvistigheterna till avgörande av skiljenämnd och för
hur ett skiljemannaförfarande tekniskt fungerade, varvid Sandegren på ett
enligt Palmes mening fullt riktigt sätt klarlagt såväl fördelarna som konsekvenserna
av en sådan anordning. Därvid hade även kostnaderna för skiljemannaförfarandet
varit flyktigt på tal, i samband varmed dock endast
konstaterats att förfarandet skulle komma att gestalta sig väsentligt billigare
än att fortsätta processen. Klaganden hade förefallit mycket belåten
med sakernas vändning. De skiljaktigheter, som målets hänskjutande till
skiljenämnd medförde, såsom att straffrättsligt ansvar för motparten bortfölle
samt att skiljedomen icke kunde överklagas, hade klaganden sagt sig
förstå, och klaganden hade uttryckligen förklarat, att han icke hade något
att invända däremot. Även Ruth Lithzéus hade glatt sig åt möjligheten
att på denna väg få ett snabbt och sakligt godtagbart slut på tvisten. Påfrestningen
på hennes nerver hade emellertid varit så stark, att hon fallit
i gråt och för en stund måst draga sig tillbaka till ett annat rum, där Palme
och en tillstädes varande väninna till Ruth Lithzéus sökt lugna henne. Därvid
hade även Sandegren kommit in i rummet och hört sig för rörande Ruth
Lithzéus’ tillstånd samt visat sitt deltagande och talat lugnande till henne.
Någon som helst övertalning eller påtryckning hade därvid icke förekommit.
Sedan Ruth Lithzéus återvunnit sin självbehärskning, hade de återvänt
till det rum, där klaganden under tiden uppehållit sig. Därvid hade
överenskommelsen om målets nedläggande och tvistigheternas hänskjutande
till den föreslagna skiljenämnden bekräftats, varefter skiljeavtalet utskrivits
genom Sandegrens försorg och undertecknats av parterna i bästa
samförstånd. Under något skede av förhandlingarna hade jämväl de båda
andra skiljemännen tillkallats, blivit insatta i vad saken gällde och förklarat
sig villiga att medverka. Därefter hade målet upptagits till behand -

ling i häradsrätten, varvid parternas överenskommelse anmälts och målet
avskrivits. — Förfarandet inför skiljenämnden hade genomförts snabbt och
i god sämja. Klaganden hade beretts tillfälle att inkomma med den utredning
han ansett vara av vikt; han hade i alla händelser förklarat, att han nu
framlagt det material han önskade åberopa. Klagandens påstående, att målet,
då det hänskjutits till avgörande av skiljemännen, varit moget för överlämnande
till huvudförhandling, vore oriktigt. Förberedelsen hade då endast
påbörjats och det hade legat i vida fältet, inom vilken tid den skulle kunnat
slutföras.

Därefter inkom Ruth Lithzéus till mig med en skrift jämte tolv därvid
fogade bilagor, bland dem en av Ruth Lithzéus författad redogörelse för
bland annat omständigheterna vid ingåendet av skiljeavtalet.

Redogörelsen var i hithörande delar av följande innehåll: Sedan handläggningen
vid häradsrätten av målet mellan klaganden samt Ruth Lithzéus
den 3 oktober 1947 pågått från klockan 10 till omkring klockan 17.30 med
avbrott för lunch, hade bestämts att handläggningen skulle fortsätta påföljande
dag. På morgonen den 4 oktober hade Ruth Lithzéus av Sandegren
ställts inför följande alternativ: skiljedomsförfarande med dom före oktober
månads utgång eller ett oöverskådligt antal ändlösa rättegångsförhandlingar
med klaganden — vilken önskade vittnesförhör med ett tjugotal vittnen
— som agerande part, inför en irriterad domare och en uttröttad och uttråkad
nämnd, som skulle giva Ruth Lithzéus skulden för den utdragna
processen, om hon ej ginge med på skiljedom. Det hade vidare uppgivits,
att Ruth Lithzéus gjort ett oväntat gott intryck vid handläggningen den
3 oktober och att hon icke skulle fördärva den ”good will”, som hon förvärvat
genom sitt uppträdande dagen förut, eller förtaga verkan av dessa
intryck. Därutöver hade framhållits, att klaganden icke skulle kunna ytterligare
förlänga processen genom överklaganden, samt påpekats de oerhörda
kostnaderna för vittnesmålen och protokollslösen etc. Ruth Lithzéus hade
alltså i praktiken icke haft något val. Hon hade vid skiljeavtalets undertecknande
ansett sig försatt i en sådan situation, att hon icke kunde säga
nej — hur gärna hon än velat — då hennes eget ombud tyvärr understött
Sandegrens förslag. Det rättsskydd, som offentlig förhandling och möjlighet
att överklaga innebure, hade hon alltså nödgats avstå ifrån. En bidragande,
ja nära nog avgörande orsak till att Ruth Lithzéus undertecknat skiljeavtalet
hade varit, att Sandegren utlovat skiljedom i slutet av oktober månad
1947.

Ruth Lithzéus anhöll i sin skrift att för eventuellt erforderlig ytterligare
utredning få hänvisa till sin väninna fru Gudrun Nordström i Norrköping,
vilken var närvarande den 4 oktober 1947, ”då Sandegren i en av — eller
båda — nämndemännens närvaro övertalat Ruth Lithzéus att gå med på
skiljedomsförfarande, eftersom Sandegren i likhet med Ruth Lithzéus ansett

klaganden vara så ''sjuk’ att processförfarandet icke kunde fortskrida”.
Gudrun Nordström kunde vitsorda Ruth Lithzéus’ uppgift att skiljedomen
skulle avkunnas redan samma oktober månad som skiljeavtalet kom till
stånd.

Härjämte upplyste Ruth Lithzéus, att Palme för det biträde han lämnat
henne under ärekränkningsprocessen och skiljemannaförfarandet betingat
sig ett arvode av 5 300 kronor.

Från den hit överlämnade akten i det av klaganden vid Stockholms rådhusrätt
mot Sandegren anhängiggjorda målet inhämtades — utöver vad
ovan upptagits — följande. Klaganden åberopade till grund för sitt yrkande
om befrielse från skyldighet att utgiva ersättning till Sandegren eller i vart
fall om nedsättning av ersättningens belopp bland annat, att Sandegren
under skiljedomsförfarandet begått fel, bestående i att han uraktlåtit att
höra vissa personer, som klaganden önskat åberopa som vittnen, samt att
skiljedomen icke, trots utfästelse därom från Sandegrens sida, meddelats
under oktober månad 1947 utan flera månader senare. Sandegren bestred
käromålet. På begäran av klaganden hördes i målet som vittne — jämte
annan person — advokaten Gösta Gunnar Ekelund i Stockholm, vilken
tidvis biträtt klaganden i målet mot Ruth Lithzéus, varjämte förekom förhör
under sanningsförsäkran med klaganden och Sandegren.

Ekelund uppgav i sitt vittnesmål, att han hade ett minne av att målet
i stort sett varit klart till huvudförhandling vid den tid, då Ekelund sista
gången uppvaktade i häradsrätten. Han hade ett minne av att några punkter
möjligen varit oklara. Emellertid hade Ekelund varken då eller sedermera
haft tillgång till häradsrättens protokoll. Ekelund hade en känsla av
att motparten i målet ”svävat ut” för mycket.

Hörd under sanningsförsäkran berättade klaganden rörande omständigheterna
vid skiljeavtalets ingående följande: Den 4 oktober 1947, innan
rättegångsförhandlingarna i ärekränkningsmålet börjat för dagen, hade
Sandegren i parternas närvaro bragt på tal frågan om att saken skulle avgöras
genom skiljedom. Detta hade skett i ett förrum till rättssalen i huset
Kungsgatan 35. Därvid hade varit tillstädes båda parterna, Palme samt
Gudrun Nordström. Under samtalet hade Sandegren framhållit, att fortsatta
processer skulle medföra stora kostnader och att skiljedomsförfarande
skulle bliva billigare. Han hade vidare sagt, att det skulle ga snabbare
med förfarandet och att klaganden förty skulle kunna omedelbart utfå det
skadestånd, vartill han komme att anses berättigad. Sandegren hade påpekat,
att målet, om det fortsatte rättegångs vägen, skulle gå igenom alla
instanserna. Klaganden hade sagt till Sandegren, att han icke ansåge sig
ha råd med skiljedomsförfarandet. Sandegren hade svarat, att det skulle bli
väsentligt billigare än att föra rättegång. Sandegren hade föreslagit två
nämndemän att jämte honom utgöra skiljenämnd och framhållit, att

nämndemännen icke skulle pafordra högt arvode. De båda nämndemännen
hade uttalat sig gynnsamt i förhållande till skiljedomsförfarandet. Klaganden
mindes icke, om dessa uttalanden skett före eller efter det skiljeavtalet
undertecknats, men han mindes i varje fall, att hans ställningstagande
till frågan om skiljeavtal ej påverkats av uttalandena. Klaganden hade
vid tillfället till Sandegren överlämnat åtskilliga intyg från personer, som
skulle kunnat vittna i målet. Sandegren hade förefallit välvilligt stämd mot
klaganden. Sandegren hade vid tillfället ställt i utsikt att han, enär han vid
tiden ifråga icke hade så mycket att göra, skulle kunna få skiljedomen klar
redan i oktober och framhållit, att skiljedomen i så fall skulle vinna laga
kraft före jul, så att klaganden skulle få lyfta pengarna före julen. Sandegren
hade vidare framhållit, att om målet handlades inför skiljenämnd,
kunde klaganden få skadestånd utan att hans syster behövde dömas till
ansvar. Det hade upprättats ett avtal om skiljedom, som klaganden och
Ruth Lithzéus skrivit under.

Vid förhöret med Sandegren anförde denne följande: Den av klaganden
lämnade redogörelsen för omständigheterna vid skiljeavtalets tillkomst vore
i huvudsak riktig men färglagd. Som exempel därpå ville Sandegren framhålla,
att det visserligen vore rätt att han varit välvillig mot klaganden,
men att han varit lika välvillig mot Ruth Lithzéus. Sandegren hade föreslagit
skiljemannaförfarande och klargjort för parterna innebörden och konsekvenserna
därav. — Sedan klaganden vid förhöret erinrat, att Ruth
Lithzéus i en skrift till JO anfört att Sandegren i samband med skiljeavtalets
tillkomst för Ruth Lithzéus förklarat, att klaganden vore psykiskt
sjuk, och att klaganden därför icke kunde föra någon process, anförde Sandegren:
Han mindes icke, om han fällt ett sådant yttrande eller ej. Han ansåge
det osannolikt, att han fällt yttrandet ifråga, med hänsyn till att Sandegren
samtalat med båda parterna samtidigt närvarande hela tiden med
undantag av ett tillfälle, då Ruth Lithzéus fått ett nervsammanbrott. —
I anledning av klagandens uppgift, att Sandegren vid förhandlingarna om
skiljeavtalet yttrat till Ruth Lithzéus, att hon skulle tänka på att behålla
den ”good will”, som hon hade förvärvat under gårdagens handläggning,
och att hon hade två alternativ att välja på — antingen skiljedomsförfarande
eller också en oerhört lång process, under vilken klaganden skulle
komma att höra ett tjugotal vittnen — förklarade Sandegren vid förhöret,
att han icke till Ruth Lithzéus fällt något av dessa yttranden. — Klaganden
begärde, att Sandegren skulle tillfrågas huruvida Ruth Lithzéus
vid dessa förhandlingar fått klart för sig, att hon icke kunde undgå ansvarspåföljd,
om målet fortsattes vid allmän domstol. Sandegren svarade, att
han icke kunde yttra sig i vidare mån, än att han icke fällt något yttrande
av sådan innebörd. — Sandegren anförde vidare: Det vore uteslutet, att
han kunde ha sagt till klaganden, att denne skulle kunna få lyfta pengarna
till jul, därför att Sandegren vid tillfället ifråga icke hade prövat saken och

icke haft någon uppfattning om hur målet skulle avgöras. Likaså ansåge
Sandegren det vara uteslutet, att han yttrat till klaganden, att denne kunde
få skadestånd utan att Ruth Lithzéus dömdes till ansvar.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 9 maj 1949 och lämnade därvid
käromålet utan bifall. I domskälen yttrade rådhusrätten, bland annat,
följande: Sandegrens åtgärd att taga initiativ till skiljeavtalet och föreslå
sig själv såsom ordförande i skiljenämnden vore icke av beskaffenhet att
lagligen kunna befria klaganden från skyldighet att utgiva ersättning till
Sandegren. Vad klaganden gjort gällande såsom fel i skiljedomsförfarandet
funne rådhusrätten icke vara av betydelse vid bedömandet i förevarande
sammanhang av frågan om Sandegrens rätt till ersättning och ej heller
beträffande frågan om ersättningens storlek. Det hade icke blivit styrkt, att
Sandegren gjort någon utfästelse rörande tid för skiljedomens meddelande.
Gentemot vad vid rådhusrätten blivit utrett rörande omfattningen av det
arbete, Sandegren i egenskap av skiljeman nedlagt å målet, hade klaganden
icke visat, att den av Sandegren fordrade ersättningen vore oskälig, även
om hänsyn toges till att Sandegren redan vid tiden för skiljeavtalets tillkomst
haft viss kännedom i saken.

Över rådhusrättens dom hade klaganden fullföljt talan, därvid han, under
påstående att han blivit av rådhusrätten på väsentliga punkter missuppfattad,
anhållit att bliva ånyo hörd under sanningsförsäkran.

Slutligen inkom klaganden den 27 juni 1949 hit med en skrift, däri klaganden
anförde bland annat följande: Inför rådhusrätten hade klaganden
fått yttra sig under sanningsförsäkran allenast om vad som direkt rörde
arvodesfrågan. I en rättegång mot Sandegren angående hans förfarande i
övrigt kunde klaganden däremot under sanningsförsäkran betyga, att Sandegren
genom ett inställsamt sätt sökt övertala klaganden att återkalla sin
talan, att då detta icke hjälpt, Sandegren utlovat dom med detsamma, åt t
Sandegren ytterligare frestat klaganden genom att utlova att klaganden
kunde hämta pengarna redan till jul, att Sandegren vidare vädjat till klagandens
ekonomiska sinne genom att tillägga: ”Vi kan höra vittnena under
hand. Det blir samma värde, men direktören spar de dyra vittnesersättningarna.
”, att Sandegren slutligen, då klaganden alltjämt varit fundersam
och undrat om klaganden ej först borde rådgöra med sitt ombud, som annars
kanske skulle känna sig förbigången, om han ej fått tillfälle att diskutera
saken och själv fått föreslå några av honom rekommenderade skiljemän,
blivit märkbart irriterad och forcerat övertalningen med att yttra: ”För all
del, för mig och nämndemännen gör det precis detsamma, ty vi sitta lika
gärna här under en långrandig fortsättning som ute vid Haga, men dessa
nämndemän äro de billigaste skiljemän direktören kan få.”, att till slut,
sedan Sandegren gått in i det rum, där Ruth Lithzéus i motsats till klaganden
givits tillfälle att enskilt rådgöra med sitt ombud, samt Sandegren

efter en lång stund återkommit och med belåten min omtalat, att Ruth
Lithzéus gått med på förfarandet, klagandens betänkligheter givit vika för
tron på att Sandegren ville klagandens bästa. Därtill hade bidragit, att
Sandegren framhållit, att Ruth Lithzéus blivit så irriterad, att hon fått
nervsammanbrott och måst få en stund att ta igen sig på, sedan man
sprungit efter vatten åt henne. Av det hela hade klaganden bibringats den
uppfattningen, att skiljemannaförfarandet måst vara till större båtnad för
klagandens berättigade ersättnings- och skadeståndskrav än för Ruth
Lithzéus’ försvarstalan, oaktat hon sluppe ansvarspåföljd och straff.

I en den 2 augusti 1949 till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius följande.

I förevarande ärende får anses utrett, att — sedan klaganden erhållit
stämning å sin syster Rutli Lithzéus till Södra Roslags domsagas häradsrätts
sammanträde den 15 mars 1947 under yrkande om ansvar och skadestånd
för falsk angivelse och ärekränkning i ett flertal fall samt målet, vari
Ruth Lithzéus bestred ansvar och skadeståndsskyldighet, därefter under
Sandegrens ordförandeskap handlagts vid häradsrätten vid sex rättegångstillfällen
— Sandegren den 4 oktober 1947, före målets företagande vid rätten,
i ett förrum till rättens sessionssal i huset Kungsgatan 35 i Stockholm
föreslagit parterna att hänskjuta samtliga i målet uppkomna tvistefrågor
till avgörande av en skiljenämnd samt erbjudit sig att själv vara skiljenämndens
ordförande, att parterna, av vilka endast Ruth Lithzéus vid tillfället
var åtföljd av juridiskt biträde, efter förhandlingar med Sandegren
under omkring en timmes tid, vilka förhandlingar vid ett tillfälle måst avbrytas
av den anledningen att Ruth Lithzéus fallit i gråt, ingått skiljeavtal
på de av Sandegren föreslagna villkoren, att, sedan målet härefter
avskrivits av häradsrätten, skiljemannaförfarande kommit till stånd i
enlighet med avtalet, att förfarandet avslutats genom skiljedom den 6 mars
1948, samt att skiljemännen i skiljedomen tillerkänts ersättning för kostnader
och arbete, Sandegren med 1 250 kronor och envar av de två övriga
skiljemännen med 125 kronor, vilka ersättningsbelopp skulle av parterna
slutligt gäldas med hälften vardera.

Sandegren har i infordrad förklaring gjort gällande, att hans påtalade
åtgärder icke vidtagits i tjänsten om ock i visst nära samband med denna.
Till försvar för sitt handlingssätt har Sandegren anfört följande. Hans förslag
om rättegångens ersättande med skilj emannaförfarande hade härrört
uteslutande av omsorg om parternas bästa. Sådant förfarande finge nämligen
anses ha i förevarande fall varit lämpligare än fortsatt rättegång. Genom
skilj emannaförfarandet hade tvistefrågorna — vilkas avgörande vid
häradsrätten fördröjts av parternas och i synnerhet klagandens oförmåga

att klart precisera sina ståndpunkter — kunnat bringas till slutligt avgörande
snabbare, med mindre kostnader och utan de psykiska påfrestningar,
som vore förenade med en rättegång. Sandegrens erbjudande att
själv fungera som skiljeman hade varit betingat av de ytterligare fördelar,
som en sådan anordning medfört för parterna.

Vad först angår Sandegrens invändning, att de klandrade åtgärderna icke
vidtagits av Sandegren i tjänsten, så är det visserligen klart att hans verksamhet
som skiljeman icke innefattat någon tjänsteåtgärd. Det är emellertid
enligt min mening uppenbart, att Sandegren — även om hans medverkan
vid skiljeavtalets ingående icke ägde rum inför sittande rätt utan
skedde vid en formlös förhandling mellan honom och parterna — därvid
handlade i sin egenskap av häradsrättens ordförande.

Vad därefter angår frågan om Sandegren bort på sätt som skett taga
initiativ till skiljemannaförfarandet må till en början erinras, att domare
enligt 20 kap. 2 § äldre rättegångsbalken, vilken var gällande vid den tidpunkt
då skiljeavtalet ingicks, skulle, ändå att saken var kommen för rätta
och under skärskådan, råda parterna att sig förena, om saken var sådan, att
det kunde tillåtas. Stadgandet, vars kategoriska avfattning kritiserats av
processlagberedningen (se SOU 1938: 44 s. 437), torde i varje fall under
senare tid icke ha tillämpats efter sin ordalydelse. Kallenberg (Svensk Civilprocessrätt,
andra bandet s. 512) uppfattar ej heller stadgandet så, som om
förlikningsmäkling vore ett obligatoriskt led i det processuella förfarandet.
För tvistemålens del motsvaras stadgandet i den nu gällande rättegångsbalken
av bestämmelsen i 42 kap. 17 §, att, om saken är sådan, att förlikning
därom är tillåten, rätten bör, om det finnes lämpligt, under förberedelsen
söka förlika parterna. Ehuru någon motsvarande bestämmelse
icke upptagits för brottmålen, torde ej heller i dessa mål något hinder möta
mot att rätten, där så i särskilda fall finnes lämpligt, söker verka för en
förlikning mellan de enskilda parterna.

De skäl som motivera stadgandet om att domaren, om så finnes lämpligt,
bör söka förlika parterna kunna icke, såsom Sandegren synes göra gällande,
åberopas till stöd för att domaren bör, där förlikning icke kan åstadkommas,
råda parterna att hänskjuta målet till avgörande genom skiljedom. Ett måls
hänskjutande till skiljemannaförfarande bringar icke tvisten ur världen.
Ett sådant förfarande är därjämte icke omgärdat med samma garantier
för ett riktigt avgörande som det noga reglerade rättegångsförfarandet
inför domstol. Genom att parterna ha att ersätta skiljemännen för deras
kostnader och arbete kan skiljemannaförfarandet även ställa sig dyrbarare
för parterna. Det är därför naturligt att lagen saknar bestämmelser, enligt
vilka domaren bör medverka till måls hänskjutande till avgörande genom
skiljedom. Lagens tystnad på denna punkt innebär emellertid icke att hinder
i varje situation skulle möta för domaren att taga initiativ till rättegångs
ersättande med skiljemannaförfarande. Det finnes otvivelaktigt mål,

vilka lämpa sig bättre för ett avgörande genom skiljedom än i vanlig rättegångsväg
och i vilka det icke kan anses otillåtet eller olämpligt, om domaren
föreslår skiljemannaförfarande. Så kan vara fallet exempelvis i mål, där för
båda parterna ett skyndsamt avgörande är av nöden, och mål om husbyggnad,
där ett stort antal poster äro tvistiga, vilkas avgörande icke är beroende
av en rättsfråga.

Om redan vid försök att åvägabringa förlikning mellan parterna domaren
av hänsyn till sin ställning måste iakttaga den största försiktighet och urskillning,
så är framställandet från domarens sida av förslag om rättegångens
ersättande med skilj emannaförf arande en åtgärd av än mera grannlaga
natur. Konsekvenserna för parterna av ett sådant förfarande kunna
icke på förhand överblickas, och det är uppenbart att en domare icke får
råda parterna till en processuell åtgärd, som icke kan antagas vara till övervägande
gagn för dem. Härtill kommer att en domare vid framställande av
förslag om rättegångs ersättande med skiljemannaförfarande städse måste
beakta, att han därigenom lätt kan ådraga sig misstanken att vilja undandraga
sig det arbete och det besvär handläggningen av målet skolat medföra.
Initiativ till sådant förfarande bör därför icke tagas av domaren i
andra mål än där det är uppenbart att rättegångens ersättande av skiljemannaförfarande
skulle för båda parterna innebära påtagliga fördelar.

Kan nu det till häradsrätten instämda målet mellan syskonen Lithzéus
anses ha varit av sådan beskaffenhet? Om man bortser från ansvarsfrågan,
vilken genom skiljeavtalet får anses ha förfallit, och frågan om ersättning
för kostnader, har det i målet gällt att avgöra dels huruvida Ruth Lithzéus
begått de av klaganden påstådda gärningarna, dels huruvida hon genom de
gärningar till vilka hon bleve förvunnen ådragit sig skadeståndsskyldighet,
ett avgörande som med hänsyn till de påstådda gärningarnas art förutsatte
prövning av frågan om gärningarna varit brottsliga, dels ock frågan om det
eventuella skadeståndets belopp. Stadgandet i 1 § lagen om skiljemän torde
visserligen icke utgöra något hinder för skiljemän att i skadeståndstvist
pröva fråga om visst brott blivit begånget (se dock Alexanderson i Norstedts
Juridiska Handbok s. 1061; jfr å andra sidan NJA 1929 avd. II s. 9 o. f.;
Trygger i Tidskrift for Retsvidenskab 1895 s. 16; Dillen, Bidrag till läran
om skiljeavtalet s. 77 o. f.; Frey, Skiljemannainstitutet enligt finsk civilprocessrätt
s. 88 not. 2; Granfelt, Skiljemannaförfarandet, tredje upplagan,
s. 15 o. f.; Hjejle, Frivillig Voldgift s. 41 och Lindboe, Privat rettergang s.
31 o. f.). Det synes mig dock uppenbart att skiljemannaförf arandet icke är
lämpligt för avgörande av fråga, huruvida — såsom här får anses vara
fallet — brott av mera allvarlig beskaffenhet blivit begånget. Det kan visserligen
icke utan fog hävdas, att det varit fråga om en mellan två syskon
uppkommen tvist och att det kan vara lämpligt att en sådan tvist undandrages
offentlig insyn. Motsättningarna mellan syskonen Lithzéus äro
emellertid mångåriga och mycket djupgående. Klaganden har genom målets

instämmande även avsett att vinna upprättelse för vad han uppfattat såsom
ytterst nedsättande angivelser och beskyllningar. Sådan upprättelse
kan icke i samma grad vinnas genom en skiljedom som genom ett domstolsavgörande.

Vad Sandegren anfört därom, att i förevarande fall skilj emannaförfarande
varit lämpligare än fortsatt rättegång av det skälet, att parterna och
då särskilt klaganden haft svårt att precisera sina ståndpunkter och förebringa
erforderlig utredning samt att av denna orsak det legat i vida fältet
när rättegången kunnat avslutas, verkar föga övertygande. Den äldre rättegångsbalken
tillät lika litet som den nya, att part — allra minst i mål av
nu ifrågavarande beskaffenhet — genom försummelse i fråga om precisering
av sin talan eller förebringande av utredning fördröjde målets avgörande
i det oändliga. Givet är, att skäligt rådrum skulle beredas parterna, men
om part, som åtnjutit upprepade anstånd, det oaktat icke förmådde klart
bestämma sin talan eller förebringa erforderlig utredning, kunde och borde
målet efter givet varsel företagas till avgörande i befintligt skick. I målet,
som vid tiden för ingåendet av skiljeavtalet redan förekommit vid sex rättegångstillfällen,
hade i vart fall klaganden redan åtnjutit allt det anstånd,
vartill han skäligen kunnat anses berättigad. Med målets avgörande hade
sålunda icke behövt dröja någon längre tid. Härtill kommer, att även i ett
skiljemannaförfarande uppenbarligen måste krävas, att parterna klargöra
sina ståndpunkter och förebringa utredning, samt att ökade möjligheter
härvidlag icke torde vinnas genom att handläggningen av ett mål överflyttas
från domstol till skiljemän. Av handlingarna synes för övrigt framgå,
att handläggningen av målet vid häradsrätten nått betydligt längre än
till begynnelsestadiet och att den ytterligare förberedelse som ägde rum
inför skiljemännen icke var av så stor omfattning.

Sandegrens invändning, att skiljemannaförfarandet ställt sig billigare för
parterna än en fortsatt rättegång, går ej heller fri från erinran. Vad Sandegren
i sin förklaring anfört synes giva vid handen, att i en fortsatt rättegång
ej kommit i fråga att på klagandens framställning höra andra vittnen
än de två personer, från vilka yttranden inhämtades under skilj emannaförfarandet.
Då dessa två personer voro bosatta i Stockholms omedelbara
närhet, är det tydligt, att vittneslönerna ej kommit att uppgå till något
högre belopp. Därest vidare klaganden, som anlitat biträde av jurist allenast
vid vissa tidigare rättegångstillfällen i målet, även i fortsättningen av
rättegången fört sin talan utan biträde, synas i vart fall klagandens rättegångskostnader
— även om målet förts vidare genom instanserna — ha
kunnat hållas vid en relativt blygsam summa.

Sandegren hade därför enligt min mening redan på grund av målets beskaffenhet
bort avhålla sig från att taga initiativ till målets hänskjutande
till avgörande genom skiljedom. Härtill kommer, att Sandegren — enligt
vad som framgår av hans egen förklaring — måste ha ägt sådan kännedom

om parternas personer och de djupgående motsättningarna mellan dem, att
han, då han föreslog skiljemannaförfarande, haft skäl att fråga sig om parterna
vore mäktiga att objektivt bedöma förslagets innebörd och konsekvenser.

Även om det i enlighet med det förut sagda understundom kan anses tilllåtet,
att domaren söker verka för ett skiljeavtal mellan parterna, får det
emellertid icke under några förhållanden förekomma, att domaren därvid
föreslår sig själv till skiljeman. Ett sådant förslag från domarens sida försätter
nämligen lätt parterna i ett tvångsläge. Part, som icke önskar antaga
förslaget, kan med rätt eller orätt få den uppfattningen, att ett avslag från
hans sida kommer att väcka domarens misshag och därigenom försätta
parten i ett ofördelaktigt utgångsläge i en fortsatt process vid domstolen.
Härtill kommer, att domaren, om han ej förklarar sig vilja avstå från ersättning
för skiljemannauppdraget, svårligen kan undgå att bliva utsatt för
misstanken att söka förskaffa sig obehörig vinning. I betraktande av att
domaren genom den befattning han tagit med målet vid rätten redan förvärvat
en viss inblick i parternas mellanhavande måste det vid bedömande
av skäligheten av en av domaren för skiljemannauppdraget fordrad ersättning
ställa sig svårt att utreda, hur stor del av domarens arbete med saken
varit av beskaffenhet att böra ersättas av parterna. Till följd härav kan
ett ersättningskrav från domarens sida — även om det i och för sig icke
är oskäligt — lätt möta gensaga från parterna, något som icke kan undgå
att menligt inverka på domarens auktoritet och rubba tilltron till hans
objektivitet.

Genom den befattning Sandegren såsom ordförande i häradsrätten tagit
såväl med nu ifrågavarande mål som med vissa andra tvistigheter mellan
samma parter har Sandegren förvärvat sådan inblick i parternas mellanhavanden,
att han haft lättare än någon annan, som kunnat komma ifråga
som skiljenämndens ordförande, att sätta sig in i och bedöma processmaterialet.
Detta förhållande får väl antagas ha kommit parterna på det sätt
tillgodo, att den till skiljenämndens ordförande utgående ersättningen härigenom
blivit mindre än vad eljest skolat utgå. Emellertid har målet ingalunda
varit av vare sig den storlek eller den svårhetsgrad, att det skulle
mött några oöverstigliga hinder att vinna någon lämplig utomstående person
för uppdraget att vara ordförande i skiljenämnden. I vart fall kan den
fördel för parterna, som må ha följt av Sandegrens erbjudande att själv
tjänstgöra som skiljenämndens ordförande, icke uppväga det ur andra synpunkter
oriktiga i Sandegrens förfarande. Vad Sandegren i sin förklaring
i denna del anfört kan därför icke lända honom till ursäkt.

Det ligger i sakens natur att framställandet av förslag om skiljemannaförfarande
i de fall, där initiativ härtill från domarens sida kan anses påkallat,
icke får ha karaktär av övertalning. Det är vidare av vikt att domaren,
om han tager ett dylikt initiativ, icke förespeglar parterna att ett

skiljemannaförfarande skulle för dem medföra fördelar, som icke med säkerhet
äro för handen. Slutligen torde böra framhållas, att ett skiljemannaförfarande
icke får från domarens sida framdrivas så, att parterna icke få
tillräckligt rådrum att taga ställning till förslag härom.

Genom vad som framkommit vid ärendets utredning härstädes kan väl
icke anses styrkt, att Sandegren utövat direkta påtryckningar å parterna
att ingå skiljeavtalet eller vilselett dem med avseende å förutsättningarna
därför. Det är dock tydligt, att Sandegren visat alltför stor iver, när det
gällt att övertyga parterna om lämpligheten av sitt förslag. Redan den omständigheten
att — såsom av det ovan upptagna framgår — klaganden
sedermera ansett sig vilseledd och Ruth Lithzéus påstår sig ha varit utsatt
för påtryckningar visar, att Sandegren i sina förhandlingar med parterna
icke iakttagit den takt och återhållsamhet som böra prägla en domares
uppträdande. Enär Sandegren, då han föreslog skilj emannaförf ar ande, icke
kunde med säkerhet bedöma om detta skulle ställa sig billigare än målets
handläggning vid domstol, särskilt i betraktande av att målet i häradsrätten
handlades enligt äldre rättegångsbalken och även i högre rätt sannolikt
skulle ha kommit att handläggas enligt samma rättegångsordning, hade
Sandegren icke bort förespegla parterna att skiljemannaförfarandet skulle
ställa sig billigare. Utredningen visar vidare, att Sandegren icke låtit parterna
få tillräckligt rådrum för att taga ställning till Sandegrens förslag.
Tillfälle hade sålunda bort beredas klaganden, som vid tillfället icke biträddes
av jurist, att samråda med sådant biträde. Jag kan icke heller undgå
att finna det anmärkningsvärt, att Sandegren lät Ruth Lithzéus, låt vara
att hon vid tillfället biträddes av en jurist, omedelbart efter ett gråtanfall,
som Sandegren själv betecknat som nervsammanbrott, utföra en så pass
betydelsefull rättshandling som undertecknandet av ett skiljeavtal innebär.

Sandegrens åtgärd att i förevarande fall taga initiativ till skilj emannaförfarande
är väl — om ock vittnande om mindre gott omdöme -—- i och för
sig icke att anse såsom tjänstefel. Genom att föreslå sig själv till skiljemännens
ordförande och genom sina åtgöranden i övrigt i samband med
skiljeavtalets ingående har Sandegren emellertid visat en sådan grad av
oförstånd vid utövandet av sitt domarämbete, att hans förfarande — även
om det får antagas, att Sandegrens handlingar varit förestavade av omsorg
om parternas bästa — icke kan undgå beivran.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO åt riksåklagarämbetet att
utföra talan om ansvar å Sandegren, vilken då tjänstgjorde såsom tillförordnad
revisionssekreterare, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i lagrummets
lydelse före den 1 januari 1949 för tjänstefel. Tillfälle borde beredas klaganden
och Ruth Lithzéus att föra talan i målet.

Svea hovrätt, varest åtalet väcktes samt klaganden yrkade åläggande för
Sandegren att till honom i skadestånd utgiva dels högst 250 kronor, mot -

svarande det arvode som han och Ruth Lithzéus i den meddelade skiljedomen
ålagts utgiva till de två skiljemännen Eriksson och Jansson, dels
2 000 kronor såsom ersättning för att skiljedomen, såvitt angick kostnaderna
för rättegången och skiljemannaförfarandet, var av lagstridigt innehåll ävensom
ersättning för rättegångskostnaderna m. m., yttrade i dom den 14 mars
1950 följande.

Det är i målet ostridigt att Sandegren vid ifrågavarande tillfälle den 4
oktober 1947, då häradsrättens ledamöter samlats för fortsatt handläggning
av det vid häradsrätten anhängiga målet mellan klaganden, kärande, och
Ruth Lithzéus, svarande, om ansvar och skadestånd för ärekränkning m. m.,
sedan parterna tillstädeskommit, före handläggningens början för dem
framlagt förslag att de skulle nedlägga rättegången och med bortseende från
däri framställda ansvarsyrkanden hänskjuta samtliga tvistefrågor dem
emellan till avgörande av skiljenämnd. Det är vidare utrett att Sandegren
därvid föreslagit sig själv till skiljenämndens ordförande.

Hovrätten finner dessa Sandegrens åtgöranden ha av honom vidtagits i
hans tjänst såsom häradsrättens ordförande.

Domarens rätt att söka förlika parter, som dragit en tvist inför domstolens
prövning, vilken rätt i 20 kap. 2 § äldre rättegångsbalken fastställts som en
skyldighet, har alltsedan äldre tid varit allmänt erkänd i svensk rättstilllämpning.
Även i nya rättegångsbalken har i 42 kap. 17 § uttryckligt stadgande
givits därom, att rätten, om saken är sådan att förlikning därom är
tillåten och det finnes lämpligt, bör under förberedelsen söka förlika parterna.
Den domarens förlikningsverksamhet, som de angivna lagrummen
förutsätta, torde dock icke åsyfta åstadkommandet av skiljeavtal, varigenom
tvistefrågorna icke avgöras utan endast undandragas domstolens
handläggning och avgörande. En verksamhet i sådant syfte, som till viss
grad innefattar ett underkännande av rättegångsförfarandet vid den egna
domstolen enligt därom i lag givna regler, måste i och för sig anses olämplig,
även om, såsom åklagaren förutsatt, fall kunna förekomma, då åstadkommandet
av en förlikning av sådan art må anses försvarligt.

På sätt i förarbetena till nya rättegångsbalkens nyssnämnda lagrum uttryckligen
framhållits är det uppenbart, att domaren, då han söker förlika
parterna, bör förfara med stor varsamhet, så att icke parterna utsättas för
obehörig påtryckning eller domaren inblandas på sådant sätt, att tilltron till
hans opartiskhet rubbas.

Ehuru Sandegrens nu ifrågavarande förfarande, i vad det avsett allenast
att åstadkomma ett skiljeavtal mellan parterna varigenom den vid häradsrätten
anhängiga tvisten hänskjutits till skiljemäns avgörande, med hänsyn
till omständigheterna må, på sätt åklagaren funnit, anses icke innefatta fel i
domarämbetet av beskaffenhet att föranleda ansvar, finner hovrätten dock
Sandegren genom sin åtgärd att föreslå sig själv som ordförande i den
skiljenämnd, till vilken tvisten enligt skiljeavtalet skulle hänskjutas, ha

åsidosatt den varsamhet, som på sätt ovan sagts ålegat honom, då han
sökte ena parterna att ingå avtalet.

Sandegren har emellertid till sitt fredande åberopat de svårigheter för
målets förberedelse, som föranleddes av parternas djupgående oenighet och,
särskilt klagandens, oförmåga att med erforderlig klarhet framställa sina
yrkanden och angiva grunderna för dem, svårigheterna för parterna att på
ett tillfredsställande sätt genomföra en koncentrerad huvudförhandling samt
de fördelar för parterna som Sandegrens ordförandeskap innebar.

Vad Sandegren sålunda anfört bekräftas även av innehållet i häradsrättens
protokoll med därtill hörande handlingar samt av vad Ruth Lithzéus,
då hon hörts i anledning av åklagarens talan, och Palme, hörd såsom
vittne i målet, i förevarande hänseenden uttalat.

Det har vidare icke gjorts gällande att Sandegren framställt sitt ifrågavarande
förslag i syfte att undandraga sig ämbetsåligganden eller förskaffa
sig ekonomisk vinning. Tvärtom måste i målet anses utrett att förslaget av
Sandegren gjorts i den övertygelsen att det skulle vara till parternas bästa.

Nu anförda omständigheter kunna emellertid icke, såsom Sandegren gjort
gällande, ehuru synnerligen förmildrande, föranleda därtill att hans ifrågavarande
åtgärd kan anses försvarlig.

Hovrätten finner förty Sandegren genom att föreslå sig själv till ordförande
i skiljenämnden ha gjort sig skyldig till oförstånd i sitt domarämbete.

Åklagaren har ytterligare gjort gällande, att Sandegren vid förhandlingarna
med parterna rörande skiljeavtalet visat alltför stor iver, då det gällt
att övertyga dem om lämpligheten av sitt förslag, och sålunda icke iakttagit
den takt och återhållsamhet, som böra prägla en domares uppträdande, samt
att Sandegren även genom vissa av åklagaren särskilt angivna åtgöranden i
samband med skiljeavtalets ingående gjort sig skyldig till oförstånd i
ämbetet.

Visserligen har Ruth Lithzéus uppgivit, att Sandegren varit angelägen
om att avtalet skulle komma till stånd och att hon känt sig nervös av nödvändigheten
att då fatta ståndpunkt, och Gudrun Nordström, som hörts
såsom vittne i målet, har sagt sig ha fått samma uppfattning.

De ha emellertid vidare anfört,

Ruth Lithzéus att Sandegren framställt sitt förslag på ett älskvärt sätt,
att hon icke skulle antagit detsamma om icke Palme tillrått det, att hon
ansett det självfallet att ett skil jemannafö rf arande skulle bli billigare än en
rättegång och att det var överdrivet att kalla hennes gråtanfall för nervsammanbrott,
samt

Gudrun Nordström att hennes omvittnade uppfattning allenast grundade
sig på den omständigheten att Sandegren framställt förslaget och att hon
inkallats för att deltaga i förhandlingarna samt att Ruth Lithzéus grät en
hel del, men hade mycket lätt för att gråta.

3 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1951 urs rilcsdau.

Palme har såsom vittne uppgivit, att Sandegren noggrant och samvetsgrant
lämnat en orientering om skiljemannaförfarandet, att det var uppenbart
att han personligen ansåg att förslaget var en klok lösning och att han
icke verkade angelägen, ej heller ”låg i och upprepade samma saker flera
gånger”, att det icke var tal om någon betänketid, att det på Ruth Lithzéus''
fråga, om hon skulle ”bestämma det genast”, svarats att det inte var
så bråttom att det behövde göras med detsamma, att Ruth Lithzéus under
det hon betänkte sig blev upprörd och grät, men att hon gråtit många
gånger, när Palme varit med, ”så det var i och för sig inget ovanligt”.

Det är slutligen upplyst att förhandlingarna rörande skiljeavtalet pågått
omkring en timme.

Hovrätten, som finner vad klaganden i nu ifrågavarande hänseenden anfört
icke förtjäna beaktande, finner genom vad i förevarande del av målet
sålunda och i övrigt förekommit icke styrkt att Sandegren i därutinnan
åtalade hänseenden gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad härefter angår den av klaganden förda skadeståndstalan, så enär
hans yrkande om ersättning med 2 000 kronor för att skiljedomen beträffande
rättegångskostnaderna vore av lagstridigt innehåll icke grundats å
omständigheter, som åberopats till stöd för åklagarens i målet förda talan,
finner hovrätten yrkandet icke kunna upptagas till prövning;

och då vidare vad angår klagandens i övrigt förda skadeståndstalan, avseende
utbekommande av ersättning för vad han kunde nödgas utgiva i
arvode till Sandegrens medskiljemän, den omständigheten att betalningsskyldighet
i sådant hänseende genom skiljedomen ålagts honom icke kan
anses stå i sådant orsakssammanhang till vad i målet lagts Sandegren till
last som tjänstefel, att därigenom för klaganden uppkommit rätt till skadestånd
i det avseende han yrkat, finner hovrätten klagandens talan i denna
del icke kunna bifallas.

Hovrätten dömer Sandegren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i lagrummets
före den 1 januari 1949 gällande lydelse för oförstånd i ämbetet att till
kronan utgiva 15 dagsböter å 15 kronor.

Den av klaganden förda skadeståndstalan upptages såvitt avser beloppet
å 2 000 kronor icke till prövning och lämnas i övrigt utan bifall.

Vid denna utgång av målet i skadeståndsfrågan skall klaganden, som ej
fört ansvarstalan, själv vidkännas sina kostnader å målet.

Advokaten Sture Grufberg tillerkännes för klaganden i målet lämnat biträde
arvode av allmänna medel med 400 kronor.

Vad av allmänna medel utgivits i ersättning till vittnet Gudrun Nordström
skall stanna å statsverket.

Mot hovrättens dom fullföljde klaganden talan under yrkande om bifall
till den av honom förda talan om skadestånd m. m.

Kungl. Maj:t har i dom den 24 november 1950 yttrat följande.

Kungl. Maj:t prövar lagligt fastställa hovrättens dom.

Klaganden förpliktas ersätta Sandegren hans kostnader hos Kungl. Maj:t
med 50 kronor.

För det biträde, Grufberg lämnat klaganden vid målets fullföljd till
Kungl. Maj:t, tillerkännes Grufberg jämlikt lagen om fri rättegång arvode
av allmänna medel med 100 kronor.

3. Felaktigt förfarande av åklagare med avseende å
meddelade strafförelägganden.

Vid en av mig den 4 november 1949 verkställd inspektion å stadsfiskalskontoret
i Lidingö fann jag anledning till anmärkning beträffande vissa
av stadsfislcalen Folke Åreskog meddelade strafförelägganden.

Enligt tillgängliga handlingar hade Åreskog den 16 augusti 1949 utfärdat
följande

”Strafföreläggande.

Namn: Löfberg, Margit Elsa Maria. Född den 28/8 1924.

Boende Sagavägen 8, Lidingö
Titel 1. yrke, anställd hos: fru

Förseelse (med angivande av tid och plats): Fru Löfberg har den 27 juni
1949 å Lidingöbron framfört personbilen B 15952 med en hastighet av
37,9 kilometer i timmen. Högsta medgivna hastigheten är 25 kilometer i
timmen.

Följande lagrum åberopas: Vägtrafikstadgan §§12 och 39.

Härigenom förelägges Eder följande

straff: 10 dagsböter om 10 kronor — öre (tillhopa 100 kronor — öre).
Om Ni erkänner förseelsen och underkastar Eder det straff och den påföljd,
som härigenom förelagts, skall Ni teckna godkännande av föreläggandet
på exemplar 2 och återställa det till undertecknad senast inom
fyra dagar från mottagandet (det kan insändas med posten). Exemplar 3
må behållas av Eder.

Även om Ni ej godkänner föreläggandet, bör Ni teckna på exemplar 2
att Ni mottagit föreläggandet samt återsända det till undertecknad inom
den angivna tiden. Ni kan då lämpligen också uppge varför Ni ej vill godkänna
föreläggandet.

Lämnas ej godkännande inom angivna tid, kan Ni åtalas för ovan
nämnda förseelse.

Lidingö den 16/8 1949.

Folke Åreskog
stadsf iskal.”

Exemplar 2 av föreläggandet var försett med följande godkännande:
”Jag erkänner förseelsen och underkastar mig det straff och den påföljd
som förelagts mig. Lidingö den 17 aug. 1949.

Margit Löfberg.

Bevittnas: Emil Cederlund, stämningsman förordn. av S. Roslags H:tt.”
Vidare hade Åreskog den 17 augusti 1949 utfärdat ett så lydande

”Strafföreläggande.

Namn: Wittbom, Lars Gunnar. Född den 7/9 1915.

Boende: Värta vägen 57, Sthlm
Titel 1. yrke, anställd hos: försäljare

Förseelse (med angivande av tid och plats): Wittbom har den 27 juni 1949
å Lidingöbron framfört personbilen A 34711 med en hastighet av 34,2
kilometer i timmen. Högsta medgivna hastigheten är 25 kilometer i timmen.

Följande lagrum åberopas: Vägtrafikstadgan §§ 12 och 39.

Härigenom förelägges Eder följande

Lämnas ej godkännande inom angivna tid, kan Ni åtalas för ovan
nämnda förseelse.

Lidingö den 17/8 1949

Folke Åreskog
stadsf iskal.”

Å exemplar 2 av föreläggandet fanns tecknat följande godkännande:
”Jag erkänner förseelsen och underkastar mig det straff och den påföljd
som förelagts mig. Stockholm den 22/8 1949.

G. Wittbom.

Bevittnas: Josef Johansson. Polisman i Stockholm.”

Vid inspektionen antecknades i fråga om föreläggandet för Margit Löfberg,
att meddelande om godkännandet expedierats till länsstyrelsen i
Stockholms län den 24 augusti 1949 för intagande i körkortsregistret samt
att Åreskog den 30 augusti 1949 jämkat dagsbotens storlek till 5 kronor.
Sistnämnda belopp hade antecknats i saköreslängden.

På given anledning förklarade Åreskog, vilken var tillstädes vid inspektionen,
att Margit Löfberg och hennes man infunnit sig hos Åreskog och
förklarat, att de ansåge böterna för höga och att Margit Löfberg ej fått
tillräcklig betänketid för godkännande av strafföreläggandet. På grund
därav hade Åreskog funnit sig böra nedsätta dagsbotsbeloppet.

Beträffande föreläggandet för Wittbom befanns diariet innehålla följande
anteckning: ”22/8 begärdes ny dagsbotsutredn. 26/8 inkom ny
dagsbotsutredn. Samma dag beslut: dagsbotens storlek jämkad till 4 kr.”

Till förklaring av nämnda förhållande anförde Åreskog: Wittbom hade
efter godkännandet per telefon meddelat, att den dagsbotsutredning, som
legat till grund för föreläggandet, måste vara felaktig. I anledning därav
hade Åreskog beslutat ny utredning, som visat att Wittbom hade en förut
ej uppgiven bankskuld å 17 000 kronor. Åreskog hade därför funnit sig
böra nedsätta dagsbotsbeloppet till 4 kronor.

Sedan jag med överlämnande av det vid inspektionen förda protokollet
anmodat Åreskog att till mig inkomma med yttrande över de gjorda anmärkningarna,
anförde Åreskog följande.

Vad till en början anginge strafföreläggandet för Margit Löfberg hade
detta godkänts av henne den 17 augusti 1949. Omedelbart efter det föreläggandet
återkommit från stämningsmannen med påtecknat godkännande
av Margit Löfberg hade hennes make, bankjuristen J. H. Löfberg, per
telefon satt sig i förbindelse med Åreskog och framhållit, att Margit Löfberg
varit ensam hemma i bostaden då föreläggandet delgivits henne. Till
följd därav hade Margit Löfberg av förbiseende och helt förhastat tecknat
godkännande å föreläggandet för att slippa från allt obehag. Hon hade
nämligen tidigare aldrig varit i delo med rättvisan och hade ansett t. o. m.
delgivningsförfarandet ganska obehagligt. Löfberg hade vidare framhållit,
att med hänsyn till sambeskattningen den sammanlagda skattebördan för
makarna Löfberg bleve så stor, att vid domstolsförfarande säkerligen den
allra största hänsyn därtill skolat tagas vid bestämmande av dagsbotsbeloppet.
Förseelsen vore vidare att tillskriva rent förbiseende från Margit
Löf bergs sida, varför även på denna grund dagsbotens storlek skäligen bort
jämkas ganska avsevärt. Sedan Åreskog hos lokala skattemyndigheten telefonledes
kontrollerat det sammanlagda skattetrycket för makarna Löfberg
och därvid erhållit den uppgiften att detta uppginge till cirka 45 procent
av deras sammanlagda årsinkomst, hade Åreskog den 30 augusti 1949 jämkat
dagsbotsbeloppet till 5 kronor för varje dagsbot. Därvid hade Åreskog
tagit hänsyn särskilt till den omständigheten att godkännandet av föreläggandet
närmast tillkommit genom ett missförstånd från Margit Löfbergs
sida. Meddelande om denna jämkning hade den 30 augusti lämnats
till länsstyrelsen i Stockholms län, som utfärdat körkort för Margit Löfberg.
Åreskog medgåve, att det till synes kunde betecknas såsom mindre

välbetänkt att företaga denna jämkning eftersom Åreskog faktiskt var i
besittning av godkännande från Margit Löfbergs sida. För Åreskog hade
emellertid till sist den avgörande synpunkten blivit den, att det måste
anses obilligt från hans sida att strikt formellt hålla fast vid detta godkännande,
som tillkommit genom förbiseende och av oförstånd. Margit
Löfberg uppgåve sig i alla angelägenheter söka råd hos sin make, som ju
vore jurist, men i detta fall hade denne ej varit anträffbar per telefon just
då stämningsmannen besökt Margit Löfberg. Åreskog hade starkt övervägt
att helt bortse från det formellt givna godkännandet och i stället
anställa åtal vid domstol, för att den misstänkta vid domstolsförhandling
skulle erhålla möjlighet att närmare utveckla sina ovan angivna synpunkter.
Detta förfarande hade Åreskog emellertid slutligen ansett alltför
stelt och byråkratiskt, varför han av rent praktiska skäl tillgripit jämkningsförfarandet.
Den misstänkta hade förklarat sig nöjd med jämkningsförfarandet.
Såsom ursäkt för såväl sitt som Margit Löfbergs mindre hårda
fasthållande vid det rent formella önskade Åreskog slutligen framhålla,
att anordningen med strafföreläggande endast rätt kort tid an-vänts, i följd
varav osäkerhet vid tillämpningen kunnat uppstå. För framtiden skulle
Åreskog icke låta komma sig till last liknande förfarande.

Beträffande strafföreläggande! för Wittbom — anförde Åreskog vidare
— hade detta den 17 augusti 1949 översänts till poliskammaren i Stockholm
för delgivning med Wittbom. Efter det Wittbom genom ordonnanspolisen
i Stockholm telefonledes erhållit underrättelse om att föreläggandet
översänts för delgivning, hade Wittbom per telefon satt sig i förbindelse
med Åreskog och begärt att få kontrollera uppgifterna i dagsbotsutredningen.
Därvid hade befunnits, att några uppgifter om skulder icke upptagits
i den för Åreskog tillgängliga dagsbotsutredningen. Då Wittbom i
telefon upplyst att han hade ganska stora skulder, hade Åreskog sagt, att
ny dagsbotsutredning skulle av honom begäras genom poliskammaren i
Stockholm samt att Wittbom i avvaktan på denna nya utredning icke
skulle godkänna föreläggandet utan endast teckna erkännande av delgivningen.
Ny dagsbotsutredning hade av Åreskog omedelbart begärts, och
den nya utredningen hade visat en tidigare icke upptagen skuld till bank
å 17 000 kronor. Denna utredning vore dagtecknad den 23 augusti 1949. I
den försändelse, varmed utredningen översänts till Åreskog, hade även
föreläggandet återkommit med påtecknat godkännande från Wittbom,
dagtecknat den 22 augusti 1949. Då detta godkännande uppenbarligen
tillkommit under den förutsättningen, att den av Åreskog utlovade nya
dagsbotsutredningen av honom skulle beaktas, hade Åreskog den 26
augusti 1949, om än med viss tvekan, företagit jämkning av dagsböter
storlek till 4 kronor. Åreskog medgåve, att detta förfaringssätt rent formellt
kunde giva anledning till anmärkning, men syftet hade endast varit
att så rättvist och smidigt som möjligt taga hänsyn till de uppgifter, som

framkommit vid den nya dagsbotsutredningen. Till sin ursäkt önskade
Areskog framhålla, att osäkerhet vid tillämpningen av strafförelägganden
kunnat uppstå eftersom någon längre tids erfarenhet icke stått till buds.
För framtiden skulle Areskog icke göra sig skyldig till något förfarande
av påtalade slag.

I en senare hit inkommen skrivelse anförde Areskog vidare: Innan institutet
strafföreläggande införts hade av Areskog i ett flertal fall årligen
åtal utförts för förseelser mot då gällande hastighetsbegränsning å
Lidingöbron (35 km i timmen). Södra Roslags domsagas häradsrätt hade
brukat utdöma 10 dagsböter, i något fall 5 dagsböter, särskilt då förseelsen
begåtts av person, som varit bosatt å avlägsen ort eller av annan
orsak icke kunnat förutsättas ha ägt vetskap om hastighetsbegränsningen.
Aled ledning av dessa straffmätningar hade Areskog regelmässigt brukat
förelägga ett straff om 10 dagsböter för fortkörning å Lidingöbron. Vidkommande
de 20 rapporterade förseelserna från kontrollen den 27 juni
1949 hade också av Areskog i 18 fall förelagts ett straff om 10 dagsböter
samt 5 dagsböter i allenast 2 fall, i ena fallet då förseelsen begåtts av en
i Alariefred bosatt person samt i andra fallet då förseelsen begåtts av en
hemmafru, som enligt egen uppgift endast i ringa omfattning brukade
föra bil.

Efter att ha ifrågasatt huruvida icke rättelse av de förelupna felen
kunde ske genom expedierande av tillägg till saköreslängden för augusti
1949 med upptagande av ytterligare bötesbelopp för Alargit Löfberg med
50 kronor och för Wittbom ined 60 kronor, vilka belopp Areskog själv
skulle inbetala till statsverket, hemställde Areskog, att jag måtte, med
hänsyn till den korta tid under vilken bestämmelserna om strafförelägganden
tillämpats och den ringa erfarenhet som därunder kunnat vinnas av
deras praktiska tillämpning, låta bero vid en av Areskog på angivna sätt
vidtagen rättelse.

I en till landsfogden i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 48 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att om allmänt åtal skall äga
rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej normerade böter,
äger åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga
den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Ej ma straffföreläggande
avse dagsböter utöver 20. År brottet förenat med egendoms
förverkande eller annan sådan påföljd, skall ock den påföljden föreläggas
den misstänkte till godkännande.

I vissa i lagrummet angivna fall må strafföreläggande ej användas.

Enligt 2 § samma kapitel skall strafföreläggande avfattas skriftligen

och däri angivas, bland annat, det straff och den påföljd, som föreläggas
den misstänkte.

I 3 § heter det, att godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen
å föreläggandet och skall innehålla, att den misstänkte erkänner
gärningen och att han underkastar sig det straff och den påföljd, som förelagts
honom. Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas
den misstänkte på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande
att han har att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två
veckor, från dagen för delgivningen till åklagaren återställa föreläggandet
försett med godkännande vid påföljd att åtal eljest må äga rum.

Enligt 4 § skall strafföreläggande, som godkänts, under vissa betingelser
underställas rättens prövning.

I 5 § stadgas, att strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då
rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gäller som
dom, vilken vunnit laga kraft.

Genom denna lagstiftning, som saknar motsvarighet i svensk rätt före
nya rättegångsbalkens ikraftträdande, har en synnerligen ansvarsfull uppgift
blivit lagd i åklagarmyndighetens händer. Förvisso är det av största
vikt, att uppfattningen om ett riktigt och oväldigt utövande av åklagarmyndighetens
nya dömande funktion befästes hos allmänheten, så att det
nya institutet vinner tillit hos denna. Det är därför också angeläget, att
handhavandet av uppgiften ifråga redan från början kommer i rätt spår
och att inga avvikelser från givna eller allmängiltiga regler tillåtas.

För bestämmandet av de straff, som i de särskilda fallen böra av åklagaren
utsättas i strafförelägganden, har i förarbetena till lagen åklagarna
anvisats att följa den praxis, som förut tillämpats vid domstolarna vid bestämmandet
av straff för sådant brott varom fråga är. Till ledning härutinnan
torde statsåklagarna också ha tillställt distriktsåklagarna material.
Straffmätningen torde på grund härav redan ha hunnit vinna en
viss stadga, och de utmätta straffen torde i regel vara väl avvägda. Men i
fråga om formerna för institutets handhavande har det på en del håll
brustit i vissa hänseenden. Dessa ha dock i regel rört expeditionella åtgärder
och ej själva föreläggandet i och för sig.

Vid användandet av ifrågavarande institut måste man såsom en hörnsten
i detsamma anse dess egenskap av ett domsavgörande. Såsom av det
ovan återgivna stadgandet i 48 kap. 5 § rättegångsbalken framgår gäller
ett strafföreläggande, i fråga om vilket icke erfordras fastställelse av rätten,
såsom laga kraftvunnen dom i och med att detsamma godkänts av
den misstänkte. Härav torde följa, att ett godkänt föreläggande icke får
av åklagaren ändras vare sig till den misstänktes förmån eller till hans
nackdel. Vid denna regel måste man utan undantag hålla fast. I annat
fall skulle med säkerhet hela institutet råka i vanrykte och åklagarna
många gånger komma i situationer av beskaffenhet att ge sken av bris -

tände oväld. För åklagarens del måste det vid fasthållande av angivna
ståndpunkt också vara till en fördel att vid försök till påverkan efter
strafföreläggandets godkännande kunna avvärja en sådan med allenast en
hänvisning till föreläggandets karaktär av laga kraftvunnen dom.

Vad förevarande fall angår så är till en början upplyst, att sedan Åreskog
den 16 augusti 1949 för förseelse mot 12 § vägtrafikstadgan förelagt
Margit Löfberg ett straff av 10 dagsböter om 10 kronor, Margit Löfberg
den 17 augusti godkänt detta föreläggande. Meddelande därom har
också i vederbörlig ordning den 24 augusti expedierats till länsstyrelsen
för anteckning i körkortsregistret. Efter framställning av Margit Löfbergs
make har emellertid Åreskog den 30 augusti 1949 ändrat det redan godkända
föreläggandet såtillvida, att dagsbotens belopp nedsatts till 5 kronor,
varom meddelande lämnats länsstyrelsen samma dag.

Vidare är upplyst, att Åreskog den 17 augusti 1949 för liknande förseelse
mot vägtrafikstadgan förelagt Wittbom ett straff av 10 dagsböter
om 10 kronor, vilket föreläggande av Wittbom godkänts den 22 i
samma månad. Efter förnyad dagsbotsutredning har emellertid Åreskog
den 26 augusti 1949 ändrat föreläggandet sålunda, att dagsbotsbeloppet
bestämts till allenast 4 kronor.

I båda de angivna fallen ha strafföreläggandena i och med att de godkänts
av Margit Löfberg och Wittbom erhållit giltighet såsom laga kraftvunna
domar. I enlighet med vad jag ovan utvecklat ha dessa förelägganden
alltså bort stå fast och Åreskog har icke ägt befogenhet att däri göra
ändring av något slag. Icke desto mindre har Åreskog i båda fallen ändrat
de i föreläggandena bestämda dagsbotsbeloppen genom nedsättning av
desamma. Härigenom har Åreskog gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad Åreskog i de särskilda fallen anfört till försvar för sitt berörda
handlande kan icke lända honom till ursäkt. Även om någon skada icke
tillskyndats någon enskild person genom Åreskogs förfarande, synes mig
detta vara av sådan beskaffenhet att det icke kan undgå beivran.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning väcka och utföra åtal mot Åreskog för tjänstefel i anmärkta hänseende.
Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Södra Roslags domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom
den 27 april 1950 följande.

Åreskog har erkänt, att han begått de påstådda gärningarna, samt vidgått,
att han därigenom förfarit felaktigt.

Han har emellertid bestritt åtalet på den grund att felen vore ringa och
därför icke av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Åreskogs förfarande att ändra de i ifrågavarande godkända strafföreläg -

ganden bestämda dagsbotsbeloppen genom nedsättning av desamma bedömer
häradsrätten såsom tjänstefel.

Vad Åreskog till sitt fredande anfört finner häradsrätten icke kunna för
honom medföra ansvarsbefrielse.

Häradsrätten dömer Åreskog jämlikt 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 12 dagsböter om 12 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Fråga om olaga anhållande.

Av handlingarna i ett genom klagomål av konstnären Gunnar Melkersson
härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Klaganden hade — enligt vad han själv uppgivit — den 26 mars 1949 från
klockan 15 till klockan omkring 19 tillsammans med en bekant, kullagerarbetaren
Axel Pettersson, förtärt sprit, brännvin och konjak blandat med
sockerdricka. För sin del hade klaganden troligen förtärt sammanlagt omkring
40 centiliter alkohol. Därefter hade klaganden och Pettersson begivit
sig till Stadshotellet i Katrineholm för att äta samt dricka mer sprit. Klaganden
hade vid denna tidpunkt känt sig ganska berusad. Vid deras ankomst
till hotellet hade tamburvaktmästaren Carl Nilsson nekat Pettersson
inträde. Klaganden hade emellertid önskat en närmare förklaring, varför
Pettersson icke fått komma in. Nilsson hade i stället för att
lämna en sådan knuffat in klaganden i ett hörn av vestibulen. Samtidigt
därmed hade Nilsson kallat på polisvakten. I anledning därav hade ordningsvakten
Robert Cederberg anlänt efter en kort stund. Cederberg hade
först ett ögonblick stått och väntat för att se vad som stod på. Därefter hade
Cederberg sagt till klaganden, vilken tidigare under ett år arbetat på Stadshotellet
som servitör och därför väl känt såväl Nilsson som Cederberg: ”Du,
som känner lagar och förordningar, skall väl inte försöka tvinga till dig tillträde.
” Klaganden hade då bett Cederberg bevisa, att han kände till dessa
förordningar. Därefter hade Cederberg tagit livtag bakifrån kring klaganden.
Då Cederberg på detta sätt skolat föra ut klaganden, hade denne blivit
förbittrad och därför spjärnat emot och gjort motstånd genom att ta tag
i dörrar och dylikt. Klaganden hade icke avsiktligt sparkat någon. I trappan
mellan vestibulen och ytterdörren hade Cederberg brutit eller vridit till en
tumme för klaganden. Genom detta Cederbergs handlingssätt hade klaganden
blivit ännu mer förbittrad och spjärnat emot allt vad han kunnat samt
fattat tag i handtaget till ytterdörren på Stadshotellet. Klaganden hade nu
med all kraft sökt komma fri. Han hade sålunda krängt med kroppen och
nickat bakåt med huvudet upprepade gånger. Vid dessa nickningar hade
klaganden känt, att det tagit emot, när han träffat Cederbergs ansikte.

Strax därefter hade en privatperson kommit till platsen. Då denne tagit
Cederbergs parti och hjälpt honom, hade klaganden blivit ytterligare förbittrad.
Sålunda hade klaganden sparkat mot denne person och jämväl spottat
på honom. — Klaganden hade även skrikit och väsnats. Han hade därpå
blivit avhämtad av polismän. Därvid hade han gjort våldsamt motstånd
mot poliskonstaplarna Martin Lindh och Torsten Larsson. Under färden
till polisstationen hade klaganden dels spottat i Larssons ansikte och dels
spottat på Cederbergs rock.

Sedan klaganden införts å polisstationen i Katrineholm, blev han där insatt
i förvaringsarrest. Påföljande morgon anställdes förhör med honom av
biträdande polisöverkonstapeln Harry Nilsson. Efter förhörets avslutande
fick klaganden, som var boende Storgatan 6 i staden, lämna polisstationen
klockan 9.50. Polisundersökningen fortsattes följande dagar genom förhör
med Cederberg och andra personer, varefter förundersökningsprotokoll i saken
upprättades den 31 mars 1949.

Den 11 april 1949 meddelade stadsfiskalen Johan Dahl för delgivning med
klaganden en resolution, enligt vilken förundersökningsprotokollet överlämnades
till klaganden och denne tillika anmodades att inom fem dagar efter
delfåendet göra de erinringar eller åberopa den ytterligare bevisning, vartill
han kunde finna skäl. I resolutionen, som innehöll en sammanfattning av
vad som framkommit vid utredningen, meddelades tillika, att ansvar komme
att yrkas på klaganden enligt vissa uppgivna lagrum, däribland 10 kap.
1 § strafflagen.

llesolutionen överlämnades till poliskonstapeln Birger Norell, vilken i
skrivelse till klaganden anmodade denne att infinna sig å polisstationen för
att taga del av resolutionen, vars innehåll jämväl meddelades i skrivelsen.

Sedan klaganden, vilken vid tiden ifråga vistades i Stockholm, fått till sig
eftersänd Norells skrivelse, skrev klaganden till Norell ett så lydande brev:

"Stockholm den 13 april 1949.

Poliskonstapel Birger Norell, Katrineholm.

Bekräftar härmed mottagandet av bilagda skrivelse och önskar meddela,
att jag sedan någon tid är bosatt i Stockholm, och tager mig, med anledning
härav, friheten fråga, huruvida möjligheter finnes att skriftligen få ’göra de
erinringar vartill jag kan finna skäl’. Eller om detta låter sig göra pr telefon,
eller genom inställelse hos polisen härstädes. Önskemålet av ovan anförda,
föranledes av ekonomiska skäl. Vore synnerligen tacksam, om detta önskemål
kunde villfaras, och avvaktar Edert meddelande härom.

Vördsamt

Gunnar Melkersson
Adr. Poste restante. Stockholm I."

På begäran av Dahl greps sedermera klaganden den 17 april 1949, påskdagen,
av kriminalpolisen i Stockholm och överfördes samma dag, såsom anhållen,
till polisstationen i Katrineholm.

Sedan Dahl den 18 april 1949 till Oppunda och Villåttinge domsagas
häradsrätt avlåtit framställning om häktning av klaganden, hölls den 21
april häktningsförhandling. Klagandens försvarare bestred därvid, att häktningsskäl
förelåge och att klaganden sökt undandraga sig lagföring, enär
klaganden dels frågat polisen, när målet skulle komma före inför häradsrätten,
dels hållit sin i Katrineholm bosatta fästmö underrättad om sin bostad
och icke förbjudit henne att omtala, var han befann sig, och dels omgående
besvarat en skrivelse från polisen i Katrineholm. Dahl, som till rätten
inlämnade klagandens brev den 13 april 1949 till Norell, framhöll, att
den begångna misshandeln vore synnerligen grov, att klaganden genom att
begiva sig till Stockholm sökt undandraga sig lagföring och straff, att han
saknade fast bostad och att han ej hållit polisen underrättad om sin bostad.

Sedan Dahl efter ytterligare förhandling förklarat sig medgiva, att klaganden
försattes på fri fot, därest man med säkerhet visste att klaganden
komme att inställa sig till huvudförhandling i målet, meddelade
häradsrätten följande beslut: Häradsrätten funne väl, att klaganden vore
på sannolika skäl misstänkt för våld mot tjänsteman, varå straffarbete
kunde följa, men enär det, på grund av vad i målet vid häradsrätten förekommit,
icke skäligen kunde befaras, att han avveke eller annorledes undandroge
sig lagföring eller straff, funne häradsrätten häktningsyrkandet
ej kunna bifallas. Klaganden skulle förty omedelbart frigivas.

Den 17 maj 1949 hölls därefter huvudförhandling, varvid klaganden inställde
sig personligen. Häradsrätten — som fann utrett, att klaganden
gjort sig förfallen till ansvar för våld å tjänsteman, men med hänsyn till
de relativt obetydliga skador, som uppstått genom våldet, fann det av
klaganden sålunda begångna brottet vara att anse såsom ringa — dömde
samma dag klaganden jämlikt 10 kap. 1 och 4 §§ samt 11 kap. 10 och 11 §§
och 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för våld å tjänsteman, våldsamt motstånd,
fylleri och förargelseväckande beteende till kronan utgiva 120 dagsböter
å 5 kronor. Därjämte förpliktades klaganden att till Cederberg utgiva
skadestånd med 100 kronor.

I en sedermera hit ingiven skrift anförde klaganden, förutom annat som
jag ej funnit föranleda någon min vidare åtgärd, följande.

Vid tiden för ovan omförmälda uppträde å Stadshotellet hade klaganden
haft för avsikt att flytta till Stockholm. Av den anledningen hade
han försålt en mindre affärsrörelse, vilken han ägde, samt vidtagit vissa
åtgärder för en flyttning. Omkring en månad efter uppträdet hade klaganden
flyttat till Stockholm, ehuru klaganden då ej lyckats få någon bostad
där. Klaganden hade gjort adressanmälan på posten, varvid klaganden
använt sig av posterestante-adress, då han varit hänvisad till att bo på
hotell och man i regel ej finge bo på samma hotell mer än en vecka. Efter
någon tid hade klaganden erhållit en skrivelse från polisen i Katrineholm,

vilken skrivelse varit adresserad till klagandens bostad i Katrineholm men
genom posten vidarebefordrats till posterestante-adressen. I skrivelsen hade
klaganden anmanats att infinna sig å polisstationen i Katrineholm för
att avge förklaring angående ifrågavarande uppträde. Då klaganden av ekonomiska
skäl varit förhindrad resa till Katrineholm, hade klaganden omedelbart
skrivit till polisen därstädes och hövligt frågat, om förklaringen
kunde ordnas skriftligen, per telefon eller genom inställelse hos polisen i
Stockholm. Klaganden hade meddelat, att han befunne sig i Stockholm,
och uppgivit sin posterestante-adress. Svaret på klagandens brev hade kommit
i form av ett par poliskonstaplar, vilka på påskdagens morgon hämtat
klaganden på hotellet, där han bodde. Klaganden hade förts till kriminalpolisstationen
i Stockholm och senare vidarebefordrats till Katrineholm.
Vid framkomsten dit hade klaganden endast fått veta, att han lämnat staden
utan att ha frågat om lov och att Dahl skulle begära att klaganden
häktades. Därefter hade klaganden insatts i arrest, där han suttit i fem
dygn i avvaktan på rättens sammanträde. Klaganden ansåge, att den drastiska
åtgärden med hämtningen varit helt omotiverad, då klaganden självmant
och omedelbart svarat på polisens skrivelse och därigenom visat att
han ej haft för avsikt att hålla sig undan. Före hämtningen hade polisen
i Katrineholm fått veta klagandens dåvarande adress genom klagandens
fästmö i staden, med vilken klaganden haft ständig kontakt. Klaganden
hade tidigare gjort sig skyldig till fylleri tre gånger samt olovlig befattning
med spritdrycker en gång — detta under en tidsrymd av 10 år — men hade
i övrigt icke blivit straffad.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Dahl
i hithörande delar följande.

Polisrapporten rörande klagandens brott vore dagtecknad den 31 mars
1949 och torde ha kommit Dahl tillhanda några dagar senare. Dahl hade
icke någon bestämd uppgift därom. Den 11 april 1949 hade Dahl tagit ställning
till åtalsfrågan och utfärdat ovan omförmälda resolution. Den 14 april
hade polisen lämnat Dahl hindersbevis. Dahl hade då hänvisat polisen till
klagandens fästmö för erhållande av upplysning om adressen till klaganden.
Genom henne hade man fått veta, att klaganden bodde på ett visst hotell
i Stockholm och att hans post skulle skickas poste restante. Om klaganden
visste Dahl för övrigt, att han till yrket vore servitör men att han på grund
av påstådd klenhet, ”dåliga nerver”, icke arbetade som servitör. Han hade
en kortare tid arbetat som servitör i Katrineholm men övergått till att
måla tavlor, vilka dock syntes ha varit svårsålda. Inkomsten hade i varje
fall icke räckt till att betala barnuppfostringsbidrag, som Dahl såsom stadsfogde
hade att indriva. Att klaganden vidtagit några åtgärder tidigare för
att flytta från staden hade icke varit Dahl eller polisen bekant. Klaganden
hade försvunnit just då han kunnat vänta åtal och aldrig uppsökt polisen.

Meningen hade synts Dahl vara, att klaganden skulle försvinna i storstaden
och undandraga sig följderna av sitt handlingssätt. Dahl hade tråkiga erfarenheter
i dylika fall. Den nya rättegångsordningen hade icke gjort saken
bättre. Förbrytare försvunne i storstaden, och dess otillräckliga polis finge
icke tag i dem. Dahl hade begärt klaganden anhållen i Stockholm den 15
eller den 16 april 1949. Klaganden hade tagits i Stockholm på eftermiddagen
den 16 april och förts till Katrineholm den 17 april, då Dahls förenämnda
resolution delgivits honom. Dahl hade också talat med klaganden, möjligen
först den 18 april. Sistnämnda dag hade Dahl gjort häktningsframställning.
Den 21 april hade klaganden försatts på fri fot av häradsrätten,
ehuru rätten förklarat, att det funnits fog för häktningsframställningen.
Klaganden hade emellertid fått tillbringa en mycket lugn och stilla påsk,
vilket grämde honom.

På anmodan verkställde därefter landsfogden i Södermanlands län ytterligare
utredning i ärendet, varjämte han avgav eget utlåtande.

Vid denna utredning, som innefattas i ett av landsfogden den 24—den 26
augusti 1949 upprättat undersökningsprotokoll, hördes bland andra Norell,
f. d. polisöverkonstapeln Carl Hilding Sannefors och klagandens fästmö
textilarbeterskan Margareta Maria Viktoria Dahlberg ävensom Dahl.

Norell uppgav: Sedan han erhållit Dahls resolution av den 11 april 1949,
hade han avsänt kallelse å klaganden att taga del av densamma under
klagandens i resolutionen angivna adress Storgatan 6, Katrineholm. I dylika
fall brukade man avvakta den kallades inställelse å polisstationen under
cirka två veckor; komme han ej då, söktes han i bostaden. I förevarande
fall hade Norell emellertid icke behövt söka klaganden, enär denne någon
dag senare till Norell sänt det omförmälda brevet av den 13 april 1949.
Omedelbart efter mottagandet av brevet hade Norell överlämnat det till
Sannefors. Möjligt vore, att brevet kommit med morgonposten och att
Sannefors därefter mellan klockan 11 och 12 under sitt dagliga besök hos
Dahl överlämnat brevet till denne. — Kort tid efter det Norell avsänt kallelsen
till klaganden hade han av Sannefors erhållit i uppdrag att tillfråga
fröken Dahlberg, var klaganden kunde anträffas. Norell mindes icke, om
han erhållit denna order efter det han lämnat Sannefors klagandens brev,
men toge för givet, att så vore förhållandet. Han hade anträffat fröken
Dahlberg per telefon och omedelbart erhållit den upplysningen av henne
att klaganden bodde på ett hotell i Stockholm, vars namn Norell icke nu
kunde erinra sig. Norell hade därefter redovisat sitt delgivningsuppdrag
med hindersbevis.

Norells hindersbevis hade följande lydelse:

”Hindersbevis.

I här närslutna resolution och undersökningsprotokoll omförmälde målaren
Erik Adolf Gunnar Melkersson, född den 23 november 1922 samt skri -

ven och boende Storgatan 6 i Katrineholm, har för närvarande lämnat
staden. Den upplysningen har emellertid erhållits, att Melkersson för närvarande
är tillfälligt boende å hotell Viking, Bryggaregatan 3 i Stockholm,
telefon 23 21 25, där han troligen kommer att lcvarbo endast en kort tid.
Katrineholm i poliskontoret den 14 april 1949.

Birger Norell
Poliskonstapel.”

Sannefors berättade: Han erinrade sig, att han till Dahl överlämnat klagandens
brev av den 13 april 1949. Detta hade troligen skett påskaftonen
mellan klockan 11 och 12. Sannefors mindes vidare, att Dahl efter genomläsningen
av brevet uttryckt den åsikten att klagandens adress, poste
restante Stockholm 1, icke vore mycket värd ur polisens synpunkt samt
att Dahl givit Sannefors order att begära klaganden gripen av polisen i
Stockholm.

Fröken Dahlberg lämnade följande upplysningar: På grund av att klaganden
haft det svårt ställt i ekonomiskt avseende hade han redan från
början av år 1949 sökt anställning som servitör utanför Katrineholm. Den
7 april 1949 hade han flyttat till Stockholm för att söka sådan plats. Klaganden
hade yttrat, att han hade efterräkningar att vänta på grund av att
han varit i delo med en ordningsvakt i Katrineholm, och han hade sålunda
icke haft någon tanke på att söka undgå dessa efterräkningar. Det kunde
därför icke antagas, att klaganden flyttat till Stockholm av sådant skäl,
särskilt som han ju redan före uppträdet bestämt sig för att flytta. Den
9 april hade klaganden ringt och omtalat, att han bodde på hotell Viking.
Den 14 april hade fröken Dahlberg per telefon tillfrågats av polisen i Katrineholm
om klagandens adress. Hon hade därvid omedelbart upplyst om
att klaganden bodde på hotell Viking. På påskaftonen hade fröken Dahlberg
rest till Stockholm för att hälsa på klaganden. Därom hade hon förut
per brev underrättat denne. Detta brev hade hon sänt poste restante, enär
klaganden begärt detta. Anledningen till denna begäran kunde hon icke
uppgiva. Vid ankomsten till Stockholm hade hon meddelat klaganden, att
polisen under skärtorsdagen frågat efter honom. Klaganden hade då omtalat,
att han för någon dag sedan fått ett brev från polisen, vilket han
omedelbart besvarat.

Dahl yttrade: Skärtorsdagen den 14 april 1949 hade Sannefors anmält,
att klaganden försvunnit från staden. Dahl hade meddelat Sannefors, att
han av en händelse hade reda på att klaganden sällskapade med en flicka
Dahlberg samt hade hänvisat Sannefors att hos fästmön söka utröna klagandens
vistelseort. Påskaftonen den lö april hade Dahl genom Sannefors
erhållit kännedom om att polisen av klagandens fästmö erfarit, att klaganden
tillfälligt bodde å ett hotell i Stockholm och att hans adress uppgivits
vara poste restante Stockholm. Dahl hade därvid för Sannefors förklarat,
att. klaganden måste gripas, och givit order åt Sannefors att föranstalta

därom. Påföljande morgon vid 10-tiden hade Sannefors per telefon meddelat,
att klaganden gripits i Stockholm. Dahl kunde icke minnas, huruvida
Sannefors före klagandens anhållande visat eller för honom föredragit klagandens
brev till Norell av den 13 april. Dahl hade endast ett minne av att
han efter häktningsframställningens avlåtande haft brevet i handom. Ej
heller Norells hindersbevis hade Dahl fått del av förrän efter häktningsframställningen.
Det torde vara möjligt, att nämnda båda handlingar inlagts
i delgivningsärendet och först sedan Dahls resolution av den 11 april
1949 den 19 i samma månad delgivits klaganden upplämnats till Dahl
jämte övriga handlingar i delgivningsärendet. Angående skälen till anhållandet
av klaganden ville Dahl slutligen, utöver vad han anfört i sitt yttrande
till JO, framhålla, att han av det han före anhållningsåtgärden sett
av klaganden fått intrycket att denne icke vore pålitlig.

I sitt utlåtande anförde landsfogden: Av utredningen finge anses framgå
följande. Sedan klaganden den 27 mars 1949 hörts i saken och därefter frigivits,
hade Dahl den 11 april 1949 utfärdat en resolution, varigenom förundersökningsprotokollet
överlämnades till klaganden med föreläggande
för denne att inom fem dagar efter delfåendet göra de erinringar mot protokollet
och åberopa den ytterligare bevisning, vartill han kunde finna skäl.
Troligen samma dag hade Dahl överlämnat resolutionen till ordningspolisen
i Katrineholm för delgivning med klaganden. Norell hade därvid upprättat
en kallelse å klaganden att snarast infinna sig å poliskontoret för
att taga del av resolutionen. Norell, som i kallelsen angivit vad resolutionen
avsåg, hade i brev sänt kallelsen till klagandens förutvarande adress
Storgatan G, Katrineholm, varifrån klaganden avflyttat den 7 april 1949.
Enär klaganden å postkontoret i Katrineholm begärt, att hans post skulle
eftersändas till Stockholm, dit han avrest för att söka arbete, hade han inom
kort mottagit kallelsen. Han hade då sänt sitt brev av den 13 april 1949
till Norell, vilket mottagits av Norell sannolikt påföljande dag. Norell sade
sig ha överlämnat brevet till Sannefors. Tydligen på förmans order hade
Norell satt sig i förbindelse med klagandens fästmö i Katrineholm, som
varit känd för polisen därstädes, och erhållit upplysningen att klaganden
vore tillfälligt boende å hotell Viking i Stockholm. Norell hade den 14 april
i delgivningsärendet avgivit hindersbevis. Dahl hade den 16 april 1949
(påskaftonen) beslutat, att klaganden skulle gripas. Denne hade därvid
efterspanats genom stockholmspolisen, som meddelat att klaganden bodde
å hotell Viking. På anmodan av Dahl hade Sannefors hos kriminalpolisen
i Stockholm begärt, att klaganden skulle gripas. Den 17 april (påskdagen)
på förmiddagen hade klaganden anträffats i Stockholm och senare under
dagen överförts till polisstationen i Katrineholm, där han klockan 17.20
efter att ha underrättats av Sannefors om anledningen till anhållandet insatts
i cell. På middagen följande dag hade Dahl lämnat klaganden meddelande
om att han komme att begära dennes häktande. Häktningsframställ -

ning hade avlåtits samma dag. Häktningsförhandlingen hade ägt rum den
21 april, då klaganden av rätten försatts på fri fot.

Vad först anginge anhållandet — anförde landsfogden vidare — hade
Dahl uppgivit, att han haft den uppfattningen att klaganden, som begått
brott varå straffarbete kunde följa, skäligen kunnat befaras undandraga
sig lagföring och straff. Såsom grund för sin uppfattning hade Dahl angivit,
förutom hans rent personliga uppfattning om klagandens opålitlighet, att
klaganden saknade arbete och kort tid efter brottet avrest från Katrineholm
till Stockholm, där han endast uppgivit posterestante-adress. Med
hänsyn vidare till att klaganden försörjt sig ömsom såsom servitör och ömsom
med annat arbete hade Dahl förmodat, att det kunde medföra stora
svårigheter att förhindra att klaganden undandroge sig lagföring och straff.
Enligt klagoskriften måste det emellertid av klagandens brev den 13 april
1949 anses framgå, att han icke hade för avsikt att undandraga sig påföljderna
av brottet. Ehuruväl klagandens brev åtminstone teoretiskt kunde
tänkas ha avlåtits för att vilseleda åklagaren om klagandens avsikter, stöddes
klagandens påstående av att han icke förbjudit fästmön att yppa var
han befann sig och att hon på förfrågan genast meddelat polisen uppehållsplatsen.
Hade Dahl haft kännedom om klagandens brev den 13 april, syntes
hans beslut att anhålla klaganden få anses förhastat. Av utredningen hade
emellertid icke kunnat med säkerhet fastställas, att Dahl erhållit brevet
förrän efter häktningsframställningen. Vid sådant förhållande torde man
icke kunna påstå, att anhållningsbeslutet under de förhandenvarande omständigheterna
fattats utan skäl, även om man väl icke syntes kunna bortse
från att Dahl måhända bort verkställa en något noggrannare undersökning
angående den sannolika anledningen till att klaganden avflyttat från
Katrineholm. På grund av vad sålunda anförts hemställde landsfogden, att
klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I en till landsfogden i Södermanlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken stadgas att, om någon
på sannolika skäl misstänkes för brott, varå straffarbete kan följa, må han
häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhålllande
eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller
annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller oek anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

I 24 kap. 5 § stadgas att, om mot någon förekomma skäl till häktning,
må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till
häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synner -

4 — Justitieombudsmannens ämb c t »berättelse till 1951 urs riksdag.

lig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut
om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Anhållande enligt sistnämnda lagrum är att anse som en förberedande
åtgärd för häktning och kan sålunda komma till användning allenast i sådana
fall, då med hänsyn till brottets beskaffenhet häktning kan tänkas
ifrågakomma.

Ilo kap. 1 § strafflagen stadgas att, om någon förgriper sig med våld eller
hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom
till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, skall han
dömas för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete i högst fyra år
eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Vad sålunda stadgas om
befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock gälla befattning, med
vilken enligt Konungens förordnande samma skydd skall vara förenat.

I 4 § samma kapitel heter det, att den som, utan att fall är för handen
som förut i kapitlet är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med
våld söker hindra utövningen av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt
motstånd till fängelse eller böter.

För fylleri är straffet enligt 11 kap. 10 § strafflagen böter högst 500 kronor,
och förargelseväckande beteende skall enligt 11 § samma kapitel likaledes
straffas med böter högst 500 kronor.

Enligt den av Dahl den 11 april 1949 meddelade resolutionen hade klaganden
vid ifrågakomna tillfälle gjort sig skyldig till brott, som borde straffas
enligt ovannämnda lagrum i strafflagen. Av de brott, som klaganden
gjort sig skyldig till, kunde det mot Cederberg förövade våldet enligt tilllämpligt
lagrum förskylla straffarbete. Jämlikt 24 kap. 1 § rättegångsbalken
skulle följaktligen häktning av klaganden, som hade stadigt hemvist,
kunna ske, därest bland annat skäligen kunde befaras att han skulle avvika
eller annorledes undandraga sig lagföring eller straff. Då Dahl fått kännedom
om att hans resolution icke kunnat delgivas klaganden, enär denne
avflyttat från sin bostad i Katrineholm till Stockholm utan att uppgiva
annan adress för expediering av postförsändelser än posterestante-adress,
har Dahl genom polismyndigheten i Stockholm låtit gripa klaganden den
17 april 1949. Sedan klaganden samma dag av Dahl förklarats anhållen
samt därefter överförts till Katrineholm, har Dahl påföljande dag till häradsrätten
avlåtit framställning om hans häktande. Denna framställning
blev av häradsrätten avslagen den 21 april, varpå klaganden försattes på
fri fot.

Såsom skäl för gripandet och anhållandet av klaganden har Dahl anfört,
att klaganden uppenbarligen velat undandraga sig lagföring och straff för
de begångna brotten. Enligt min mening ha sannolika skäl för ett sådant
antagande icke förelegat. Även om Dahl vid tiden för beslutet om klagandens
anhållande icke skulle ha ägt kännedom om innehållet i klagandens

Öl

brev den 13 april 1949 till Norell, vilket brev oförtydbart talat emot ett
dylikt antagande, hade det emellertid enligt min mening ålegat Dahl att
söka förskaffa sig visshet om klagandens uppsåt att undandraga sig lagföring,
innan Dahl under påskhelgen vidtog åtgärder för hans gripande och
insättande i arrest. Dahl själv ägde ju kännedom om att erforderliga upplysningar
om klaganden kunde erhållas genom hans i Katrineholm bosatta
fästmö. Väckandet av åtal för klagandens ifrågakomna brott var uppenbarligen
icke av så brådskande beskaffenhet, att icke en snabb undersökning,
huruvida tillräckliga skäl för ett anhållande voro för handen, kunnat ske
utan olägenhet. Då klaganden under påskdagen överförts till polisstationen
i Katrineholm, hade Dahl också haft tillfälle att genom förhör med klaganden
skaffa sig upplysningar om klagandens påstådda uppsåt. Något
förhör synes Dahl icke ha hållit med klaganden i sagda fråga. Utan tvivel
skulle därvid ha framkommit upplysningar om klagandens brev till Norell
och därigenom ha styrkts, att klaganden alls icke hade för avsikt att undandraga
sig lagföring. Därest en undersökning verkligen företagits av Dahl,
hade säkerligen resultatet av denna ej kunnat bliva annat än att laga skäl
för anhållande icke voro för handen. I stället för att förfara på angivna sätt
har Dahl påföljande dag endast meddelat honom, att Dahl skulle avlåta
häktningsframställning. Enligt min mening har Dahl härigenom gjort sig
skyldig till ett allvarligt övergrepp mot klaganden. Då denne därigenom
berövats friheten under tiden intill dess häradsrätten hunnit meddela beslut
om hans frigivande, har skada genom Dahls förfarande tillskyndats klaganden.
Med hänsyn härtill och då Dahl ej ens velat medgiva, att hans förfarande
varit felaktigt, finner jag Dahl icke kunna undgå åtal för detsamma.

I enlighet med vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Dahl för
tjänstefel i anmärkta hänseende. Ansvar borde yrkas enligt 15 kap. 10 §
jämfört med 25 kap. 5 § strafflagen. Tillfälle borde beredas klaganden att
i målet föra talan.

Oppunda och Villåttinge domsagas häradsrätt, varest åtalet väcktes samt
klaganden yrkade skadestånd av Dahl för personligt lidande med 300 kronor
och ersättning för rättegångskostnad, ogillade i dom den 24 oktober 1950
den mot Dahl i målet förda talan.

Såsom domskäl anförde häradsrätten följande.

Dahl har vid huvudförhandlingen uppgivit: Sedan han den 11 april 1949
utfärdat den förut omförmälda resolutionen hade Sannefors vid föredragning
på förmiddagen den 14 april av dagens ärenden för Dahl anmält, att
klaganden ej kunde delges resolutionen. Dahl hade ej frågat Sannefors hur
han fått kännedom härom. Sannefors hade, såvitt Dahl kunde minnas, icke
överlämnat klagandens brev. Brevet hade Dahl med säkerhet icke fått i sin

hand förrän efter häktningsframställningens avsändande, vilket skett på
eftermiddagen den 18 april, annandag påsk. Dahl hade vid Sannefors’ anmälan
erinrat sig att klaganden hade en i Katrineholm bosatt fästmö och
beordrade Sannefors att låta hos henne efterhöra klagandens adress. Påskaftonens
förmiddag, den 16 april, hade Sannefors lämnat Dahl det begärda
beskedet om klagandens adress och enligt detta skulle klaganden bo på
hotell Viking i Stockholm med adress poste restante. Dahl, som med hänsyn
till vad han kände till om klaganden ansett det vara tydligt, att denne
avvikit i syfte att hålla sig undan från lagföring och straff, hade då beordrat
Sannefors att föranstalta om klagandens gripande genom stockholmspolisens
försorg. Dahl hade menat skyndsamhet vara påkallad — man kunde
aldrig veta hur länge en person med så ”lös existens” som klaganden
ämnade stanna på ett hotell i Stockholm. Klagandens brott vore så grovt
att det med säkerhet komme att förskylla frihetsstraff och Dahl måste
hålla polisen om ryggen. Dahl hänvisade i övrigt till de skäl för sitt beslut
han angivit i sitt yttrande till JO. På påskdagens morgon hade Sannefors
ringt Dahl i dennes bostad och meddelat, att klaganden nu hade gripits i
Stockholm på det uppgivna hotellet. Dahl hade då givit order till Sannefors
att klaganden skulle anhållas i Stockholm och snarast överföras till
Katrineholm. Följande dag, annandagen, hade Dahl besökt polisstationen
och haft ett kort samtal med klaganden, därvid Dahl meddelat att han
komme att begära klaganden häktad. Dahl hade icke hållit något förhör
rörande klagandens avsikt med uppehållet i Stockholm. Det hade icke varit
tal om klagandens brev under samtalet. Dahl ville påminna sig att klaganden
vid tillfället varit något förtretad och det vore ej omöjligt att klaganden
påstått, att han icke hade för avsikt att hålla sig undan polisen. Senare
under dagen hade Dahl avfattat häktningsframställningen till häradsrätten
och samma dag avsänt den. Dahl kunde icke närmare angiva den tidpunkt,
då han fått del av klagandens brev. Han kunde likväl svårligen inse, att
detta på det dåvarande stadiet bort föranleda honom att återkalla häktningsframställningen.
I och med denna hade han fullföljt sitt syfte att
trygga lagföringen av klaganden och det vore nu domstolens sak att avgöra
frågan om klaganden borde frigivas. Klagandens brev visade i och för
sig intet om hans verkliga avsikter. Dahl hade fattat sitt beslut i rättsvårdens
intresse och hade icke haft någon önskan att skada klaganden. Dahl
ville framhålla, att det vore lättare att sitta efteråt med alla handlingarna
framför sig och bedöma saken än att fatta besluten hastigt.

Såsom vittnen i målet hava hörts, bland andra, Sannefors, Norell och
Margareta Maria Viktoria Dahlberg.

Sannefors har uppgivit: Han kunde icke erinra sig, huruvida han redan
den 14 eller den 16 april till Dahl överlämnat klagandens brev till Norell.
Han hade icke heller något bestämt minne av på vad sätt klagandens bortovaro
från Katrineholm kommit på tal mellan honom och Dahl. Uppgiften

om klagandens adress i Stockholm trodde Sannefors sig minnas ha framkommit
genom Norell, som fått ett brev därom från klaganden och möjligen
dessutom haft kontakt med hans fästmö. Sannefors mindes bestämt,
att det fanns en adress på klaganden på påskaftonen. Sannefors ville minnas,
att Dahl motiverat sitt beslut att gripa klaganden med hänsyn till
brottets beskaffenhet samt med att klaganden icke hade fast bostad utan
bodde på ett hotell och att han kunde flytta när som helst.

Norell har uppgivit: Han hade svårt att erinra sig vad som förekommit.
Han ville dock minnas, att han fått resolutionen av den 11 april till delgivning
med klaganden, men att denne ej anträffats i Katrineholm. Efter
någon dag, den 14 april, hade Norell skrivit hindersbeviset i delgivningsärendet,
och å beviset hade han därvid med ledning av uppgifter, som han
tidigare fått genom fröken Dahlberg, antecknat klagandens nya adress
i Stockholm. Först sedan Norell redovisat ärendet med detta hindersbevis
— redovisningen brukade ske genom att handlingarna lades i en omslagspärm
för färdiga ärenden — hade han, efter vad han mindes, tagit del av
klagandens brev och därefter lämnat brevet till Sannefors. Sannefors hade
brukat lämna pärmen med de färdiga ärendena till Dahl följande förmiddag.
I detta fall hade uppgiften om klagandens adress, med hänsyn till att
följande dag var en helgdag, troligen lämnats Dahl på påskaftonens förmiddag,
den 16 april. Norell mindes, att han på eftermiddagen sistnämnda dag,
troligen på uppdrag av Sannefors, fått ringa till stockholmspolisen och
beordra klagandens gripande.

Fröken Dahlberg har uppgivit: Hon och klaganden hade känt varandra
sedan 1947. Klaganden hade i början av 1949 begynt tala om att resa till
Stockholm för att få arbete. Någon tid efter händelserna den 26 mars —
av vilka klaganden sagt sig vänta påföljder i form av böter — hade klaganden
beslutit företaga stockholmsresan. Före avresan hade klaganden
tillsagt fröken Dahlberg att sända posten under poste restante, emedan
han då icke vetat var han koimne att bo. Kort tid efter ankomsten till
Stockholm hade klaganden meddelat, att han tills vidare bodde på hotell
Viking. Den 14 april hade fröken Dahlberg på telefonförfrågan för polisen
i Katrineholm uppgivit klagandens adress i Stockholm.

Av vad vid huvudförhandlingen förekommit är icke utrett, att Dahl
fått del av klagandens brev till Norell förr än Dahl själv uppgivit, eller
tidigast den 18 april efter det Dahl avsänt häktningsframställningen till
häradsrätten.

Enligt bestämmelserna i 24 kap. 1 § rättegångsbalken må häktning ske
av den, som på sannolika skäl är misstänkt för brott varå straffarbete kan
följa, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller straff. Avvikande torde innebära, att
den misstänkte i avsikt att undkomma förflyttar sig från sin boningsort

så att hans inställande omöjliggöres eller försvåras. Enligt bestämmelse i
24 kap. 5 § rättegångsbalken må den, mot vilken förekomma skäl till häktning,
anhållas i avbidan på rättens beslut därom. Ett av de brott, som föranlett
klagandens anhållande, nämligen våld mot tjänsteman, har kunnat
medföra straffarbetsstraff. Med hänsyn härtill har ett anhållande av klaganden
varit befogat, därest övriga i förstnämnda lagrum angivna förutsättningar
varit för handen. I detta avseende har Dahl gjort gällande, att
såväl beskaffenheten av klagandens brott, vilka han ansett med säkerhet
komma att förskylla frihetsstraff, som hans vistelse i storstaden Stockholm
utan stadigt hemvist och under allenast posterestante-adress som ock vad
Dahl hade sig bekant om klagandens uppförande samt ostadiga yrkes- och
försörjningsförhållanden utgjort bärande skäl för Dahls antagande att klaganden
företagit resan från boningsorten Katrineholm i avsikt att undkomma.
Enligt häradsrättens uppfattning får Dahl, som enligt vad ovan
sagts ännu vid tiden för beslutet om klagandens anhållande icke ägt kännedom
om dennes brev till Norell, anses hava haft goda skäl att misstänka,
att klaganden avvikit. Försiktigheten hade dock krävt, att Dahl sökt förvissa
sig om att hans antagande var riktigt genom att före anhållningsbeslutet
antingen hålla förhör med klagandens fästmö eller låta hos polisen i
Stockholm anställa förhör med honom själv. Den omständigheten att han
underlåtit detta bör dock enligt häradsrättens mening icke tillräknas Dahl
— vilken tydligen varit fullt övertygad om att klaganden avvikit — såsom
fel i tjänsten.

Häradsrätten finner det förty icke styrkt, att Dahl saknat laga skäl, då
han lät gripa och anhålla klaganden, till följd varav Dahl icke kan fällas
till ansvar för vad av åklagaren lagts honom till last i målet.

Med denna utgång i ansvarsfrågan kan klaganden icke anses berättigad
till ersättning till följd av skada genom åtalade gärningen.

I en den 14 november 1950 i obetalt brev till domsagans kansli ankommen
vadeinlaga förklarade sig klaganden fullfölja talan mot häradsrättens
dom. Genom beslut den 17 november 1950 avvisade häradsrätten den i inlagan
avsedda vadetalan såsom icke inom rätt tid fullföljd. Mot detta beslut
har klaganden fullföljt talan.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning.

1. Felaktigt förfarande av styresman vid fångvårdsanstalt genom
kvarhållande av brev, som intagen velat avsända,
utan att denne underrättats därom.

Av 1950 års ämbetsberättelse (s. 54 o. f.) framgår, att jag, efter klagomål
av Thore Stocksäter, vidtagit åtgärd för disciplinär bestraffning av
t. f. direktören vid fångvårdsanstalten i Norrköping Anders Larsson för
det han kvarhållit brev, som å anstalten intagen velat avsända, utan att
underrätta den intagne därom. Fångvårdsstyrelsen hade i beslut den
19 november 1949, då Larsson genom sagda förfarande gjort sig skyldig
till tjänstefel, jämlikt 54 § 2 punkten instruktionen den 21 juni 1946 för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna, jämfört med 34 § fjärde stycket
lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.,
härför tilldelat Larsson varning. Över fångvårdsstyrelsens beslut hade
Larsson anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 20 februari 1950 ej funnit skäl att
göra ändring i fångvårdsstyrelsens beslut.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1950 behandlade ärenden.

1. Felaktigt beslut av rådhusrätt om hämtning av för brott
misstänkt person till häktningsförhandling.

I en den 19 juni 1948 till rådhusrätten i Kristianstad ingiven ansökan
anhöll t. f. stadsfiskalen Harald Malm om stämning å sjömannen Sven
Yngve Reinhold Nilsson, enligt uppgift boende i Olsgården, Fjälkinge, med
yrkande om ansvar å honom jämlikt 14 kap. 12 § strafflagen för misshandel.
Nilsson, som vid förundersökningen erkänt brottet, hade upplyst, att han
inom den närmaste tiden komme att söka hyra på något fartyg.

Rådhusrätten kallade Nilsson i samma dag utfärdad stämning till huvudförhandling
den 8 juli 1948, då Nilsson vid vite av 50 kronor skulle inställa
sig personligen.

Då målet å utsatt dag företogs till handläggning, inställde sig såsom
åklagare stadsfiskalen Ruben Stenvik. Nilsson uteblev.

Enligt det vid förhandlingen förda protokollet anförde Stenvik följande:
Nilsson hade icke kunnat anträffas för delgivning av stämningen. Han
hade emellertid för göteborgspolisen uppgivit, att han skulle inställa sig
frivilligt vid rätten denna dag. Då han icke gjort detta, funnes anledning
antaga, att han komme att undandraga sig lagföring och straff.

Rådhusrätten, i vilken t, f. borgmästaren Nils Kamph tjänstgjorde såsom
ordförande, meddelade därefter följande beslut: ”Nilsson skall efterspanas
genom åklagarens försorg samt då han anträffas gripas och inställas
för häktningsförhandling inför rådhusrätten. I avvaktan härpå skall målet
vila.”

Den 9 juli 1948 inställde sig Nilsson å stadsfiskalskontoret i Kristianstad
under uppgift att han, som av göteborgspolisen endast muntligen anmodats
att inställa sig vid rådhusrätten, uppfattat nämnda dag såsom inställelsedag.
Nilsson uppgav vidare, att han ämnade bo i Fjälkinge under två veckor.
Med anledning av rådhusrättens beslut blev emellertid Nilsson kvarhållen
å polisstationen.

Påföljande dag, den 10 juli 1948, höll rådhusrätten häktningsförhandling
med Nilsson, som då var personligen tillstädes. Jämte det tid utsattes för
huvudförhandling i målet meddelade rådhusrätten — enär Nilsson erkänt
att han förövat sådan misshandel, varå frihetsstraff kunde följa, och då det
med hänsyn till Nilssons förhållande skäligen kunde befaras, att han avveke,
men anledning eljest ej förekomme att häkta honom — Nilsson förbud att
utan tillstånd lämna sin vistelseort Fjälkinge, till dess målet mot honom
företagits till huvudförhandling.

Den 15 juli 1948 hölls under ordförandeskap av t. f. borgmästaren H.
Marmén huvudförhandling i målet, därvid Nilsson dömdes jämlikt 14 kap.
13 § strafflagen att för misshandel utgiva 50 dagsböter om 5 kronor. Nilsson
ålades tillika att till målsäganden gälda skadestånd och ersättning för
rättegångskostnaderna.

Med anledning av att rådhusrätten genom sitt beslut den 8 juli 1948
förordnat, att Nilsson skulle efterspanas genom åklagarens försorg samt, då
han anträffats, gripas och inställas för häktningsförhandling inför rådhusrätten,
anmodade jag Kamph att till mig inkomma med förklaring.

I avgivet yttrande anförde Kamph i huvudsak följande.

Kamph vitsordade oförbehållsamt, att ett förbiseende förelupit vid meddelandet
av ifrågavarande beslut och att han såsom rådhusrättens ordförande
vore ansvarig för detsamma. Såsom i viss mån betydelsefulla ville

Kamph emellertid framhålla följande omständigheter. Han hade icke erhållit
något meddelande på förhand om att Nilsson icke komme att inställa
sig vid rätten. Om så skett, hade nämnden icke kallats till sammanträdet
och hade rättegångsförfarandet inställts. Nu hade den uppfattningen
bibringats Kamph att Nilsson väl ej delgivits stämningen i Fjälkinge, varest
han vid den tiden enligt uppgift tillfälligt vistades, utan av polismyndigheten
i Göteborg, ehuru bevis därom ännu ej inkommit. Stenvik hade nämligen
upplyst, att Nilsson inför göteborgspolisen förklarat, att han skulle
”inställa sig frivilligt vid rätten”. Detta uttalande kunde näppeligen givas
annan tolkning, än att polismyndigheten i Göteborg delgivit Nilsson stämningen
i målet. Än mera övertygad därom hade Kamph blivit, då Stenvik,
sedan han lämnat den omförmälda upplysningen, yrkat, att rådhusrätten
måtte förordna att Nilsson skulle efterspanas och hämtas för inställande
till häktningsförhandling inför rådhusrätten, och samtidigt hemställt, att
beslutet omedelbart måtte meddelas och tillställas Stenvik för vidarebefordran
till polismyndigheten i Göteborg för verkställighet. Stenvik hade till
stöd för yrkandet framhållit, att Nilsson, enligt vad Stenvik inhämtat, hade
för avsikt att gå till sjöss för att på så sätt undandraga sig lagföring och
straff. Det förfarande, som under dessa förhållanden bort tillämpas, omförmäldes
i 46 kap. 15 § rättegångsbalken. På grund av brådskan hade
emellertid tillräckligt rådrum för övervägande av situationen icke beretts
Kamph. Det hade omedelbart beslutats, att Nilsson genom åklagarens försorg
skulle hämtas och inställas för häktningsförhandling inför rådhusrätten.

Vid förklaringen fogade Kamph yttranden av Stenvik och t. f. assessorn
T. Landahl, vilken tjänstgjort såsom protokollförare vid beslutets meddelande.

Stenvik anförde, att han vid förhandlingen den 8 juli 1948, enligt vad
hans anteckningar gåve vid handen, hade yrkat ”häktning eller hämtning”.
Därest rådhusrätten ej förordnat på sätt som skett, hade Stenvik ej tvekat
att låta efterspana, gripa och anhålla Nilsson, enär dels å brottet synts
kunna följa ansvar enligt 14 kap. 12 § strafflagen, dels ock Nilsson saknat
fast bostad och arbetsanställning, haft för avsikt att gå till sjöss samt visat
sig opålitlig.

Landahl anförde följande: Då delgivningsbevis avseende Nilsson ej inkommit
dagen före rättegångsdagen, hade Landahl frågat Stenvik, om denne
ansåge att huvudförhandlingen borde inställas, men fått det beskedet att
göteborgspolisen upplyst att Nilsson vore anträffad och troligen skulle inställa
sig. Vid huvudförhandlingen hade emellertid Nilsson uteblivit. Stenvik
hade då yttrat, att det med hänsyn till att Nilsson förde eu ambulerande
tillvaro vore lämpligt att Nilsson häktades, enär det vore föga troligt att
han skulle inställa sig frivilligt. Stenvik hade därför yrkat, att rådhusrätten
måtte meddela beslut att Nilsson skulle efterlysas och gripas för att in -

ställas till häktningsförhandling. En felaktighet hade förelupit i så måtto,
att detta yrkande ej upptagits i protokollet. Detta hade måhända sin förklaring
i att Stenviks begäran ej tydligt och klart formulerats såsom ett
yrkande. Stenviks ståndpunkt hade varit den att, då delgivning skett genom
rättens försorg och denna delgivning lyckats, rätten borde genom ett formellt
beslut giva åklagaren en anmodan om att tvångsmedel skulle användas
för den tilltalades inställande.

I en till Kamph avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Det av rådhusrätten den 8 juli 1948 meddelade beslutet, att Nilsson
skulle efterspanas genom åklagarens försorg samt, då han anträffats, gripas
och inställas för häktningsförhandling inför rådhusrätten, är i åtskilliga
hänseenden felaktigt.

Med efterspanande och gripande av misstänkt har rätten icke att taga
befattning. Spaningsarbetet åligger undersökningsledaren såsom självständig
uppgift; något direktiv härutinnan kan rätten icke giva. Om gripande
stadgas i 24 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken; något utrymme för medverkan
från rättens sida lämna dessa lagrum icke.

Vad åter angår det tredje ledet i beslutet — att Nilsson skulle inställas
för häktningsförhandling inför rådhusrätten — föra ordalagen närmast
tanken på förfarandet i sådana fall, då misstänkt som är anhållen eller
häktad skall inställas till förhandling inför rätten. En sådan situation förelåg
icke i målet.

Av vad som anförts i de till mig avgivna yttrandena synes man emellertid
kunna draga den slutsatsen, att rådhusrättens beslut är att i sin helhet
förstå som ett förordnande om hämtning av Nilsson. Hämtningsförfarandet
innebär också rent faktiskt att vederbörande efterspanas, gripes
och inställes inför rätten. Härvid må emellertid till en början påpekas, att
det icke ankommer på domstol att meddela föreskrifter i fråga om verkställigheten
av hämtningsbeslut; polismyndighet har att på eget ansvar
effektuera beslutet. Vidare må erinras om att det stadgande i rättegångsbalken,
24 kap. 17 §, som reglerar förfarandet vid häktningsförhandling, då
den misstänkte ej är anhållen, icke upptager någon bestämmelse om att
den misstänkte kan hämtas till förhandlingen. I motsats till vad förhållandet
är i fråga om vite — vilket tvångsmedel rätten enligt 9 kap. 7 § rättegångsbalken,
om ej särskild föreskrift är meddelad, generellt kan tillgripa
för att förmå part eller annan att inställa sig vid förhandling — äger rätten
icke någon allmän befogenhet att förordna om hämtning. Domstol saknar
därför rätt att förordna om hämtning av misstänkt till häktningsförhandling.

Av det anförda följer emellertid icke, att rådhusrätten skulle ha saknat

möjlighet att tillgripa tvångsmedel mot Nilssons person för att säkerställa
dennes lagföring. Vid bedömande av de åtgärder, som rådhusrätten kunnat
tillgripa i den situation som förelåg den 8 juli 1948, bör inledningsvis påpekas,
att Nilsson då ännu icke erhållit del av stämningen i målet. Vid
sådant förhållande mötte hinder mot att hålla huvudförhandling i Nilssons
frånvaro. I 46 kap. 15 § andra och tredje styckena rättegångsbalken, talas
visserligen om olika fall, då mål kan avgöras utan hinder av att den tilltalade
uteblivit. I de fall, som avses i andra stycket, underförstås emellertid,
att den tilltalade icke blott erhållit del av stämningen utan även blivit
kallad till förhandlingen. För tillämpning av tredje stycket fordras åter,
att den tilltalade blivit stämd och därefter avvikit. Huruvida förutsättningar
i övrigt förelegat för tillämpning av dessa lagrum skall icke här beröras. —
Det må för fullständighetens skull tilläggas, att den omständigheten att
stämningen icke tidigare delgivits Nilsson ej hade behövt utgöra hinder för
huvudförhandling, om han blott inställt sig vid rätten. Stämningen hade
nämligen kunnat delgivas honom där och, då Nilsson vid förundersökningen
erkänt brottet, vilket genom hans och målsägandens berättelser blivit fullt
klarlagt, och han uppenbarligen var medveten om att åtal kunde väntas, vill
det synas som om Nilsson icke skulle ha varit i behov av anstånd för förberedande
av försvaret. Då nu Nilsson uteblev och möjlighet uppenbarligen
saknades att omedelbart hämta honom till rätten, måste den utsatta huvudförhandlingen
inställas.

För målets fortsatta handläggning har rådhusrätten kunnat utsätta ny
huvudförhandling och därvid — om rådhusrätten ansett anledning förekomma
att Nilsson icke skulle ställa sig ett vitesföreläggande till efterrättelse

— jämlikt 45 kap. 15 § rättegångsbalken förordna om hans hämtande till
förhandlingen.

Rådhusrätten synes emellertid ha ansett, att Nilssons lagförande borde
säkerställas genom häktning. Laga grund för tillgripande av detta tvångsmedel
har också förelegat. Nilsson var sålunda misstänkt för brott, varå
kunde följa straffarbete, och i dåvarande läge fanns fullgod anledning att
befara att han skulle avvika. Även om det närmare innehållet i Stenviks
yrkande icke blivit klarlagt, är det tydligt, att även Stenvik ansett, att
tvångsmedel och då närmast häktning borde tillgripas gentemot Nilsson.
Då fråga om häktning sålunda får anses ha varit väckt — varvid det må
lämnas därhän huruvida initiativet kommit från rådhusrätten eller från
Stenvik — har rådhusrätten haft att företaga häktningsförhandling. Något
ovillkorligt hinder mot att utsätta denna förhandling till senare tidpunkt

— eventuellt i samband med huvudförhandlingen — har visserligen icke
förelegat. Jag vill emellertid påpeka, att den omständigheten att Nilsson
icke erhållit del av stämningen i målet och ej heller blivit kallad till förhandlingen
icke omöjliggjort för rådhusrätten att skrida till häktningsförhandling
omedelbart. Vad angår det förhållandet att Nilsson ännu icke var

stämd må erinras om att delgivning av stämning icke utgör någon förutsättning
för att häktningsfråga skall kunna upptagas av rätten. Enligt
24 kap. 17 § rättegångsbalken kan nämligen undersökningsledaren eller
åklagaren redan före åtalet väcka fråga om häktning. Efter åtalet äger
rätten på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga härom.
Åtalet anses, enligt vad i 45 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, väckt då
stämningsansökan inkommit till rätten. Endast om åklagaren själv utfärdat
stämning — en situation som icke förelåg i förevarande fall — fordras för
att åtal skall anses väckt, att stämningen delgivits den misstänkte. Vad
därefter angår den uteblivna kallelsen stadgas i 24 kap. 17 § rättegångsbalken
att, om den misstänkte kallats till förhandlingen eller om anledning
förekommer att han avvikit eller eljest håller sig undan, hans utevaro icke
utgör hinder för förhandlingen. I sist avsedda fall erfordras alltså icke någon
kallelse. Med hänsyn till de upplysningar Stenvik lämnat om Nilsson synes
rådhusrätten ha haft goda skäl för antagande att Nilsson höll sig undan. —
I fråga om tidpunkten för häktningsförhandlingen må vidare erinras om
bestämmelsen i det nyss åberopade lagrummet, att sådan förhandling skall
hållas så snart ske kan, sedan fråga om häktning väckts. Vid dessa förhållanden
och då syftet med ett eventuellt häktningsbeslut uppenbarligen
skulle ha varit att förhindra, att Nilsson genom att avvika undandroge sig
lagföring och straff, har rådhusrätten haft all anledning att omedelbart
skrida till häktningsförhandling. Det må tilläggas, att om rådhusrätten därvid
beslutat häktning, verkställigheten av beslutet ankommit på polismyndigheten.

Av det anförda följer, att rådhusrätten den 8 juli 1948 med laga fog
kunnat häkta Nilsson eller ock förordna om hans hämtande till huvudförhandling.
Därest rådhusrätten tillgripit något av dessa tvångsmedel, torde
Nilsson ha kommit att få vidkännas ett ingrepp i sin frihet, vilket lärer ha
blivit av minst lika stor omfattning som den frihetsförlust han till följd av
rådhusrättens beslut blev utsatt för. Vid sådant förhållande finner jag mig
— trots de ovan påpekade felaktigheterna i beslutet — kunna låta bero vid
dessa mina uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

2. Fråga om tidpunkten då ett av sjötekniske konsulenten
i kommerskollegium avgivet yttrande till kollegium
må tillhandahållas allmänheten.

I anledning av maskinhaverier, som drabbat det Abraham Rydbergs
stiftelse för danande av skickliga sjömän tillhöriga skolfartyget Sunbeam
under fartygets vinterexpedition 1948—1949, hölls i vederbörlig ordning
sjöförhör, varefter kommerskollegium på förekommen anledning föranstal -

tade om kompletterande sådant förhör. Sedan protokoll över sistnämnda
förhör inkommit till kollegium, överlämnades ärendet för granskning till
kollegiets sjötekniske konsulent. Denne upprättade ett tjänstememorial i
ärendet och återställde därefter detta för fortsatt handläggning å sjöfartsbyråns
administrativa sektion.

Den 5 oktober 1949 innehöll Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
under rubriken ”Varför mörklägges Sunbeam-målet?” en artikel, däri anfördes
bland annat följande:

”Sjöförhöret ang. Rydbergska stiftelsens skolfartyg Sunbeam i våras
ledde till ett smärtsamt nederlag för stiftelsen.----—----

Efter sjöförhöret tillkännagav stiftelsens ordförande att sjötekniske konsulenten
skulle överta handlingarna för att granska dem ur sin synpunkt.
Det hade varit känt att denna undersökning sedan länge varit klar men
den har dock icke på vanligt sätt blivit offentligt tillgänglig som det vederfares
andra liknande mål, så snart konsulenten avslutat sitt arbete. Med
viss motivering har kommerskollegium sökt mörklägga ärendet, trots sin
vetskap om att både den anklagade maskinchefen, Svenska Maskinbefälsförbundet
och pressen väntade på att få ta del av sjötekniske konsulentens
resultat. Detta är nämligen var mans rätt. Det har sagts att ytterligare
undersökningar skulle göras innan målet vore avslutat. Det behövdes
en uppvaktning hos JO för att maskinbefälsförbundets ordförande skulle
få tillfälle att för egen räkning ta del av sjötekniske konsulentens utredning.
För pressen är den fortfarande förborgad.

Man frågar sig efter bevekelsegrunderna för kommerskollegii mörkläggning.
”

Med en den 25 oktober 1949 hit inkommen skrift överlämnade ledamoten
av riksdagens andra kammare Carl Lindberg ett urklipp rörande sagda
tidningsartikel för den åtgärd jag kunde anse påkallad.

Sedan jag med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodat kommerskollegium
att till mig inkomma med yttrande i ärendet, anförde kollegium
i avgivet utlåtande följande.

En framställning under hand från en dagstidning att få taga del av sjötekniske
konsulentens ovanberörda memorial hade av den tjänsteman hos
kollegium, som hade den närmaste befattningen med handlingarna i ärendet,
besvarats nekande under hänvisning till bestämmelserna i då gällande
1812 års tryckfrihetsförordning, § 2 mom. 2 jämfört med mom. 1. Emellertid
hade på framställning av ordföranden i Svenska Maskinbefälsförbundet
Anders Söre, som uppgivit sig vara ombud för maskinchefen å Sunbeam,
ansetts skäligt, att Söre i sin sistnämnda egenskap finge taga del av
memorialet, vilket han även fått. Söre hade även låtit verkställa en avskrift
av detsamma. Enligt § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen skulle envar
svensk medborgare äga fri tillgång till alla i 1 mom. samma paragraf

omförmälda allmänna handlingar, som hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarades. Dessa allmänna handlingar vore enligt 1 mom. alla till
stats- eller kommunalmyndighet inkomna och därifrån utfärdade handlingar,
hos sådan myndighet förda diarier, journaler, register och andra dylika
förteckningar, därstädes hållna justerade protokoll samt alla andra där
upprättade handlingar, såvitt de hänförde sig till mål eller ärenden som
av myndigheten slutbehandlats. Gången av handläggningen inom kollegium
av sjöolycksärenden, däri sjöförhör hållits, vore i stora drag följande.
När sjöförhörsprotokoll inkommit till kollegium, överlämnades ärendet till
sjötekniske konsulenten för granskning ur sjöteknisk synpunkt. Över den
verkställda granskningen upprättade konsulenten ett memorial, varefter
ärendet företoges till fortsatt handläggning å sjöf artsby råns administrativa
sektion. Handläggningen avsåge på detta stadium i en del fall sådant införskaffande
av ytterligare utredning, som eventuellt kunde föranledas av
vad konsulenten i memorialet anfört. Sedan ärendet sålunda i förekommande
fall kompletterats, överlämnades det till sjöåklagaren, vilken i första
hand hade att taga ställning till frågan, huruvida åtal skulle väckas.
Väckte sjöåklagaren åtal i saken, kunde ärendet bli föremål för slutligt beslut
av kollegium först sedan kollegium erhållit avskrift av laga kraftvunnen
dom. Funne sjöåklagaren icke anledning till åtal, återställde han ärendet
till sjöf artsbyråns kansli med förslag till åtgärd — ofta endast med
besked att ärendet icke föranlett någon åtgärd. Först sedan så skett, kunde
ärenden av sistnämnda kategori slutligt avgöras av kollegium. Sjötekniske
konsulenten vore ordinarie tjänsteman hos kollegium. Enligt verkets
instruktion ålåge det honom bland annat att över verkställd granskning
av sjöförhörsprotokoll ”---med noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet
till kollegium avgiva skriftligt yttrande---”. Genom detta stad gande

hade vissa arbetsuppgifter inom kollegium lagts på konsulenten;
formuleringen avsåge icke att fastställa, att sjötekniske konsulenten skulle
i förhållande till kollegium intaga annan ställning än vilken som helst av
övriga hos ämbetsverket anställda tjänstemän. Det syntes kollegium med
hänsyn till vad ovan anförts obestridligt, att sjötekniske konsulentens memorial
i sjöolycksärenden vore hänförliga till sådana hos en myndighet
upprättade handlingar, som bleve offentliga först då det ärende, vartill de
hörde, slutligen avgjorts. Till belysande av sådana handlingars ställning
till offentlighetsprincipen ville kollegium åberopa vad vederbörande departementschef
anfört i proposition nr 140 till 1936 års riksdag (s. 34). Efter
att beträffande hos myndighet upprättade handlingar ha uttalat, att offentlighet
i och med upprättandet syntes böra inträda endast i fråga om
protokoll, diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar, sade
departementschefen i vad anginge övriga hos myndighet upprättade handlingar
följande: ”Andra hos myndighet upprättade handlingar än de nyss
nämnda synas icke böra vara underkastade offentlighetsregeln förrän de

utfärdats eller det mål eller ärende vartill de höra hos myndigheten slutbehandlats.
Detta torde böra gälla även handlingar som upprättas jämlikt
lag eller författning. Intet berättigat offentlighetsintresse lärer härigenom
åsidosättas; och det synes mindre tillfredsställande att för sådana handlingar
giva särskilda regler, då det naturligen i allmänhet varit helt andra
synpunkter än de ur vilka offentligheten bör regleras, som föranlett att
föreskrifter i lag eller författning lämnats om att vissa handlingar skola
upprättas.” Ifrågavarande proposition hade av riksdagen antagits, och hade
därigenom §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen kommit att erhålla sin
år 1949 gällande lydelse. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde
kollegium, att ärendet icke måtte till någon min åtgärd föranleda.

Kollegium meddelade därjämte, att i handläggningen av det remitterade
ärendet deltagit generaldirektören Axel Gjöres, t. f. kommerserådet Bernt
i Vilhelm Lindskog och adjungerade ledamoten e. förste byråsekreteraren
Torgny Asplund, föredragande.

I en sedermera hit inkommen skrivelse förklarade Asplund, att det varit
han som enligt vad i kollegiets yttrande uppgåves vägrat utlämna tjänstememorialet
rörande Sunbeam.

I en till kommerskollegium avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I § 2 mom. 1 tryckfrihetsförordningen den 16 juli 1812 enligt dess senast
gällande lydelse stadgades, att det skulle vara envar svensk medborgare
tillåtet att, med undantag som i mom. 6 sades, i tryck utgiva alla till
stats- eller kommunalmyndighet inkomna och därifrån utfärdade handlingar,
hos sådan myndighet förda diarier, journaler, register och andra
dylika förteckningar, därstädes hållna justerade protokoll, så ock alla
andra där upprättade handlingar, såvitt de hänförde sig till mål eller
ärenden som av myndigheten slutbehandlats.

Enligt mom. 2 samma paragraf skulle envar svensk medborgare i därefter
angiven ordning äga fri tillgång till alla i mom. 1 omförmälda allmänna
handlingar, som hos stats- eller kommunalmyndighet förvarades. I den
sålunda stadgade rätten skulle allenast gälla vissa angivna inskränkningar,
och skulle i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag noga
angivas de fall, då allmänna handlingar enligt nämnda grunder skulle
hemlighållas.

I § 2 mom. 3 stadgades, att allmän handling, som ej efter vad i mom. 2
sades skulle hållas hemlig, skulle, när det äskades, hos stats- eller kommunalmyndighet
genast eller så snart det kunde ske utlämnas för läsning och
avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift mot vederbörlig
avgift.

Såsom av de anförda bestämmelserna framgår skola regelmiissigt alla

hos statsmyndighet förvarade handlingar, vilka icke på grund av särskilda
stadganden skola vara hemliga, på begäran hållas tillgängliga för envar.
Rätten att utbekomma allmän handling inträder, då handlingen inkommit
till myndigheten eller då den blivit av myndigheten upprättad. En handling
anses inkommen, då den avlämnats till myndigheten eller till viss befattningshavare.
Frågan när en handling skall anses upprättad har varit
föremål för diskussion i flera sammanhang. Senast har frågan berörts i det
av 1944 års tryckfrihetssakkunniga den 30 oktober 1947 avgivna betänkandet
med förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60). I motiven
till 2 kap. 5 § andra stycket i det framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning,
som till viss del motsvarade § 2 mom. 1 i den gällande tryckfrihetsförordningen,
anförde de sakkunniga följande.

Den tidpunkt då en handling skulle anses upprättad hade, liksom i gällande
rätt, angivits för skilda slag av handlingar. Vissa jämkningar i för- *
tydligande syfte hade därvid gjorts. Diarier, journaler, register och andra
sådana förteckningar borde anses upprättade, så snart de färdigställts för
anteckning eller inf öring, och följaktligen, i den mån de vore offentliga,
hållas tillgängliga, även om någon införing ej skett. Skedde anteckning
eller införing, bleve handlingen i denna del att anse som upprättad, så
snart anteckningen eller införingen verkställts. Protokoll borde, liksom i
gällande rätt, anses upprättade, då de justerats. Skedde ej justering, borde
de anses upprättade, då de eljest blivit färdigställda. Vad som sagts om
protokoll borde även gälla därmed jämförliga anteckningar. I fråga om
andra handlingar, som hänförde sig till visst mål eller ärende, hade föreskrivits
att handling, som expedierades, ansåges upprättad, då expedition
skett, och handling, som ej expedierades, då myndigheten slutbehandlat
målet eller ärendet. Handling torde få anses expedierad, då en för annan
än myndigheten avsedd utskrift färdigställts och antingen avsänts från
myndigheten eller hos myndigheten hölles tillgänglig för avhämtning. I
regel syntes handlingar hos myndighet hänföra sig till ett eller flera mål
eller ärenden. Det vore dock icke uteslutet att även handlingar funnes,
vilka så allmänt anginge myndighetens verksamhet att de icke kunde anses
hänförliga till mål eller ärende. Sådana handlingar finge, utan att detta
behövde uttryckligen angivas i lagtexten, anses upprättade, då de färdigställts.

I överensstämmelse härmed har 2 kap. 5 § i den därefter år 1949 antagna
tryckfrihetsförordningen, vilket stadgande enligt vad som anfördes
vid tillkomsten av samma förordning i allt väsentligt ansluter sig till vad
redan tidigare gällde, erhållit följande lydelse:

”Handling skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till
myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen
eller eljest taga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför
sig.

Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses
upprättade, då de färdigställts för anteckning eller inf öring. Protokoll och
därmed jämförliga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten
justerats eller eljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som
hänföra sig till visst mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats
eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av
myndigheten slutbehandlat.”

I förevarande fall har den sjötekniske konsulenten hos kommerskollegium
avgivit skriftligt yttrande till kollegium i fråga om ovan omfönnälda
motorfartyget Sunbeams haveri. I anledning av en framställning från en
representant för en tidning att få taga del av nämnda yttrande har Asplund
å kollegiets vägnar förklarat sig icke kunna bifalla denna framställning.
Enligt vad som framgått av det till mig avgivna yttrandet har kollegium
delat Asplunds mening i sagda fråga.

I det till mig avgivna yttrandet har kommerskollegium gjort gällande,
att den sjötekniske konsulenten i förhållande till kollegium icke intager
annan ställning än vilken annan befattningshavare som helst inom ämbetsverket
och att hans yttrande över sjöförhöret alltså bör betraktas såsom
en hos myndighet upprättad handling, vilken icke är offentlig, förrän
ärendet ifråga blivit slutbehandlat av kollegium.

Såsom kommerskollegium antytt måste den sjötekniske konsulentens
ställning i förhållande till kollegium vara av avgörande betydelse vid bedömandet
av det föreliggande spörsmålet. Rörande befattningens tillkomst
och de arbetsuppgifter, som ankomma på den sjötekniske konsulenten, må
därför erinras om följande.

Inom sjöfartskretsar hade vid upprepade tillfällen framhållits, att den
granskning av verkställda undersökningar angående inträffade sjöolyckor,
som enligt sjölagen ålåge kommerskollegium, i anseende till bristande sakkunskap
inom kollegium i sjötekniska frågor icke kunnat av kollegium behörigen
fullgöras utan erhållit en huvudsakligen formell karaktär, i följd
varav syftet med sjölagens stadganden därutinnan väsentligen förfelats.
Dessa anmärkningar hade föranlett krav därpå, att en särskild, sjötekniskt
bildad tjänsteman måtte förordnas att hos kommerskollegium granska
inkommande sjöförklaringar och biträda kollegium med andra sjötekniska
frågor. Med avseende härå föreslog deh av Kungl. Maj:t den 1 juli
1898 tillsatta kommittén för behandling av vissa sjöfartsnäringen och den
utrikes handeln rörande frågor i sitt den 11 december 1900 avgivna betänkande
nr VI, att inom kommerskollegium skulle anställas en i sjötekniska
frågor sakkunnig person med praktisk utbildning i sjöväsendet.
Huvudgöromålet för denne tjänsteman skulle enligt kommitténs förslag
vara granskningen av sjöförklaringar.

I ett över kommitténs betänkande avgivet yttrande biträdde kommerskollegium
förslaget om anställande inom kollegium av ett i sjötekniska

5 -- Justitieombudsmannens iimbet sberuttclse till urs riksdan.

frågor sakkunnigt biträde samt yttrade vidare bland annat: Ett dylikt sjötekniskt
biträde borde ha till åliggande att verkställa granskning av till
kollegium inkommande sjöförklaringar samt över varje sådan sjöförklaring
till kollegium avgiva yttrande. Efter det sådant yttrande avgivits,
syntes det böra ankomma på kollegium att, efter prövning av omständigheterna
i varje fall, avgöra huruvida och i vad mån de av biträdet ifrågasatta
åtgärderna borde vidtagas.

I överensstämmelse med av Kungl. Maj:t framlagd proposition anvisade
1905 års riksdag på extra stat ett anslag att utgå såsom arvode till ett sjötekniskt
biträde hos kommerskollegium.

Enligt för biträdet den 15 december 1905 särskilt utfärdad instruktion
(SFS nr 76 s. 4) hade biträdet, som lydde närmast under chefen för kommerskollegiets
byrå för ärenden angående utrikes handeln och sjöfarten, till
åliggande att med noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet, efter granskning
av varje sjöförklaring som inkom till kollegium, avgiva skriftligt
yttrande angående dels den timade sjöolyckans art, dels orsaken till
olyckan, i den mån orsaken kunde med ledning av sjöförklaringens innehåll
bedömas, dels huruvida anställande av ny undersökning rörande
olyckan borde påkallas och, för dylikt fall, varest den nya undersökningen
lämpligen borde äga rum och i vilka hänseenden ytterligare utredning
erfordrades, dels ock huruvida fog kunde finnas för anhängiggörande
av talan mot vederbörande om ansvar enligt sjölagen. Biträdet
skulle vidare övervaka, att vederbörliga undersökningar i anledning av
sjöolyckor komme till stånd och att handlingar rörande undersökningarna
insändes till kollegium, ävensom tillhandagå åklagare vid utförandet av
talan i anledning av sjöolycka. I övrigt hade biträdet att, då sådant befanns
erforderligt, tillhandagå kollegium med utredning rörande eljest
förekommande sjötekniska frågor. Biträdet skulle i avseende på tjänstgöringen
ställa sig till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, som av
kollegium eller vederbörande förmän honom meddelades.

Befattningen som sjötekniskt biträde, vilken ej var förenad med bestämd
tjänstgöringstid, innehades de första åren såsom bisyssla av en
person, som jämväl var anställd i enskild försäkringsanstalt. Biträdet fick
sedan ökade arbetsuppgifter. Särskilt var detta fallet genom den år 1914
genomförda sjöf artssäkerhet slagstiftningen, varigenom — samtidigt med
att sjöförklaring erhöll större betydelse — i fråga om sjöolyckor av svårare
art infördes s. k. sjöförhör. Sedan år 1920 har befattningen upptagits på
kommerskollegiets ordinarie utgiftsstat, varjämte befattningshavarens
åligganden intagits i kommerskollegiets instruktion. År 1929 ändrades
befattningens benämning till sjöteknisk konsulent.

Enligt nu gällande instruktion för kommerskollegium den 27 juni 1929
(SFS nr 222) har sjötekniske konsulenten till åliggande att skyndsamt ur
sjöteknisk synpunkt granska varje sådan rapport, som i 40 § sjölagen om -

förmäles och till kollegium inkommer, samt inkomna sjöförhörsprotokoll
och andra handlingar om sjöolyckor. Över verkställd granskning av sjöförhörsprotokoll
åligger det honom, där han finner sådant erforderligt efter
samråd med sjöåklagaren, att med noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet
till kollegium avgiva skriftligt yttrande med angivande av dels den
timade sjöolyckans art, dels orsaken till olyckan, i den mån orsaken kan
med ledning av sjöförhörsprotokollets innehåll bedömas, dels ock huruvida
anställande av nytt sjöförhör rörande olyckan bör påkallas och, för
dylikt fall, var det nya sjöförhöret lämpligen bör äga rum och i vilka
hänseenden ytterligare utredning erfordras. Konsulentens övriga arbetsuppgifter
motsvara i det närmaste vad som enligt 1905 års instruktion
för det sjötekniska biträdet ålåg detta.

Betydelsen av sjöteknisk sakkunskap har gjort, att andra ämbetsverk
och myndigheter i stor utsträckning anlita sjötekniske konsulentens sakkunskap,
vilken påkallas genom remisser eller underhandsframställningar.
Sådana yttranden ha begärts av högsta domstolen, JO, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, lotsstyrelsen och sjökarteverket m. fl. myndigheter.

Av vad sålunda anförts synes mig framgå, att den sjötekniske konsulenten
intager en fullt självständig ställning i förhållande till kommerskollegium,
åtminstone vad angår honom enligt instruktionen åliggande
åtgärder med anledning av en timad sjöolycka. Det yttrande därom, som
han har att avgiva till kollegium, lämnas uteslutande på hans eget ansvar.
Rörande yttrandets innehåll äger varken kollegium eller någon annan
myndighet att giva honom något som helst direktiv. Yttrandet utfärdas
också av den sjötekniske konsulenten i hans eget och icke i kommerskollegiets
namn. Liknande inom ämbetsverken anställda befattningshavare
med självständig, vid sidan av ämbetsverket utövad verksamhet äro icke
ovanliga i den svenska förvaltningen. Ett av en sådan befattningshavare
avgivet memorial eller yttrande måste enligt min mening betraktas såsom
en hos myndighet upprättad handling, vilken expedieras genom handlingens
överlämnande till det ämbetsverk, inom vilket befattningshavaren
är anställd, eller till annan myndighet som begärt yttrandet.

Den självständiga ställning, som den sjötekniske konsulenten sålunda
intager, måste medföra, att hans ifrågavarande skriftliga yttrande rörande
motorfartyget Sunbeams haveri är att i tryckfrihetshänseende anse såsom
ett till kollegium avgivet särskilt yttrande av myndighet, vilken genom
yttrandets expediering till kollegium avslutat sin befattning med ärendet.
Yttrandet har följaktligen genom expedieringen blivit offentligt. Hos
kollegium synes i sådant fall handlingen närmast vara att jämföra med
inkommen handling, av vilken envar äger taga del så snart den inkommit
till myndigheten.

I enlighet härmed synes mig den av kollegium uttalade uppfattningen

att ifrågakomna yttrande av sjötekniske konsulenten icke borde tillhandahållas
envar för läsning förrän ärendet rörande Sunbeams haveri slutbehandlats
av kollegium icke stå i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i ämnet. Jag finner alltså, att Asplund förfarit
felaktigt genom att vägra tillhandahålla handlingen, då framställning gjordes
om utlämnande av densamma för genomläsning på stället.

Med hänsyn till att ifrågavarande handling i allt fall på begäran tillhandahållits
Söre såsom ombud för maskinchefen å Sunbeam ävensom till
vad kollegium anfört i fråga om kollegiets uppfattning om den sjötekniske
konsulentens ställning som tjänsteman hos kollegium och kollegiets
därpå grundade tolkning av hithörande bestämmelser, såvitt angår tidpunkten
för skyldigheten att tillhandahålla handlingen för envar, har jag
funnit mig kunna låta bero vid att giva kollegium del av min ovan uttalade
mening under förväntan att densamma i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet skall vinna beaktande.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

3. Felaktigt förfarande av mantalsskrivningsförrättare
vid utsändande av anmaningar enligt 44 §
folkbokföringsförordningen.

I en hit inkommen skrift anförde Nordmarkens Ortsförbund av RLF
genom förbundets ordförande Paul Zetreus i Hajom, Beted, följande.

Under mantalsskrivningen 1948 hade — såsom väl icke vore alltför ovanligt
— en hel del personer försummat att avlämna föreskriven uppgift till
mantalsskrivningen. Ojämförligt största antalet av dessa försummelser syntes
dock ha haft sin grund däri, att det var första året som mantalsuppgift
skulle avlämnas för juridiska personer. Denna nya bestämmelse hade tydligen
ännu ej blivit tillräckligt känd. Sedan häradsskrivaren i Nordmarks
fögderi Gunnar Egeman utfärdat anmaningar till de försumliga, hade han
utsänt anmaningarna till landsfiskalerna och hemställt om delgivning genom
polisens försorg. Detta hade medfört, att ett mycket stort antal personer,
troligen ett tusental, fått betala 5 kronor för en påminnelse om försummelsen.
Såvitt klaganden kunde förstå förutsatte gällande bestämmelser
i folkbokföringsförordningen, att anmaning av ifrågavarande slag skulle
tillställas den försumlige i rekommenderat brev. Visserligen anvisades även
utvägen med delgivning genom polisen, men detta skulle ske ”då så anses
påkallat”. Nu frågade sig befolkningen i Nordmarks härad, om förhållandena
verkligen påkallat den av Egeman vidtagna åtgärden att utan vidare
begära delgivning genom polisen av tusentals anmaningar. Vore det månne
icke att tillgripa större våld än nöden krävde. Såvitt klaganden hade sig
bekant rekommenderades numera delgivning genom postverket av betyd -

ligt viktigare handlingar än anmaningar att avlämna mantalsuppgift. Förordningens
bestämmelse ”då så anses påkallat” måste väl anses avse exempelvis
sådana fall, då delgivning genom postverket icke kunnat ske, d. v. s.
adressaten icke anträffats eller dylikt. I sådana fall vore ju icke annan utväg
att tillgripa än delgivning genom polisen. Men att helt enkelt avstå
från att försöka den anvisade utvägen med brev måste väl bedömas såsom
felaktigt. Att klaganden vände sig till JO med detta vore dock ej för att
blott och bart påpeka en åtgärd, som klaganden ansåge felaktig. Konsekvensen
av Egemans metod, som faktiskt upprört folket i bygden, vore att
massor av människor för denna i och för sig ringa försummelse, som dessutom
säkerligen många gånger kunde bedömas såsom ursäktlig, måst punga
ut med ett ”bötesbelopp” på 5 kronor, en utgift som för många inneburit en
uppoffring. Därtill komme, att många människor, som med anledning av det
inträffade hänvänt sig till Egeman, blivit bryskt avvisade med olika motiv
för åtgärden, bland annat att det skulle vara så dåligt ställt med uppgiftslämnandet
inom fögderiet att en bättring på något sätt måste åstadkommas.
Egeman hade till och med vid dylik förfrågan såsom skäl uppgivit, att han
icke hade tid att skriva ut brev till de försumliga. Vore åtgärden med delgivning
av anmaningarna genom polisen dikterad av sådana motiv, hade
Egeman icke haft förmåga att rätt tolka folkbokföringsförordningens bestämmelser
i hithörande stycken, ty det vore med all säkerhet icke sådant,
som avsåges med uttrycket ”då så anses påkallat”. Klaganden anhölle, att
JO efter nödig utredning i saken gåve Egeman den tillrättavisning, som enligt
klagandens mening vore nödvändig för att denne icke ett kommande år
skulle vidtaga liknande åtgärd.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Egeman
följande.

Då Egeman tidigare upprättat stommar till fastighetstaxeringslängderna,
hade han funnit, att han till stor del måste frångå anteckningarna i upprättade
fastighetstaxeringslängder och helt grunda stommarna på beviljade lagfarter
i enlighet med Nordmarks domsagas fastighetsböcker. Följden hade
blivit, att vid skiljaktigheter mellan taxeringslängd och fastighetsbok den
lagfarne ägaren ofta ej kunnat identifieras, framförallt i de fall då fastigheter
icke upptagits i taxeringslängd, då fastighet förvärvats av annan person
men denne underlåtit att söka lagfart eller då i förvärvshandling icke
antecknats samtliga förvärvade fastigheter och tidigare ägare sålunda i fastighetsboken
kvarstode såsom ägare till övriga fastigheter. Detta vore endast
exempel, som kunde mångfaldigas. Egeman hade nedlagt ett oerhört
arbete för att få klarhet i sådana fall, men mycket vore tyvärr fortfarande
ogjort. Adressanteckningarna å utom kommunen boende ägare vore jämväl
i ett stort antal fall obefintliga eller föråldrade, beroende på att den aktu -

ella adressen för ägaren, genom underlåtenhet av den uppgiftsskyldige att
insända mantalsuppgift eller annorledes, icke anmälts till Egeman. Fastighetstaxeringslängder
jämte fastighetsförteckningar och fastighetsdebetsedlar
skulle numera tryckas genom länsstyrelsens försorg. Enligt utfärdade
bestämmelser skulle därvid, såvida en fastighet vore taxerad såsom en
taxeringsenhet men ägdes av flera delägare, endast en av delägarna antecknas
såsom skattskyldig, varjämte förhållandet att fastigheten ägdes av
flera ägare skulle angivas genom beteckningen ”flä”. Av flera orsaker hade
Egeman emellertid ansett, att dessa anteckningar icke vore tillfyllest, utan
hade han fört. särskilda anteckningar upptagande jämväl meddelägarnas
namn. Den stora arbetsbörda, som numera åvilade arbetspersonalen å häradsskrivarkontoren,
hade orsakat, att Egeman tyvärr ej medhunnit att i
dessa särskilda anteckningar ens utsätta ägarnas bostadsorter eller adresser.
Genom JO:s erinringar till två häradsskrivare angående sättet för utfärdande
av fastighetsdebetsedlar, vari angivits att särskild debetsedel skulle
utfärdas för varje skattskyldig ägare till fastighet, syntes ha aktualiserats
en ändring av fastighetslängdernas uppställning. För att en sådan ändring
skulle kunna ske hade Egeman ansett nödvändigt att så snabbt som möjligt
försöka rätta till de brister, som enligt vad ovan anförts vidlådde såväl
fastighetstaxeringslängderna som de särskilda anteckningarna. En sådan
rättelse hade emellertid icke varit möjlig utan att mantalsuppgifter
i den utsträckning författningen angåve avgivits. Det hade emellertid trots
den propaganda som förts för avlämnande av dessa mantalsuppgifter såväl
i radio som i dagspressen befunnits, att av andra än i kommunen mantalsskrivna
fysiska personer mantalsuppgifter lämnats i anmärkningsvärt ringa
omfattning, och hade fördenskull 1 605 anmaningar måst utskrivas. En
mycket stor procent av dessa uppgiftsskyldiga hade icke kunnat nås per
post av orsaker varom tidigare nämnts. Att å häradsskrivarkontoret bedriva
erforderliga efterspaningar eller att överhuvudtaget ytterligare öka arbetspersonalens
arbetsuppgifter hade vid denna tid varit omöjligt, enär arbetspersonalen
redan var ansträngd till bristningsgränsen. Extra personal vore
i Årjäng omöjligt att anskaffa. Egeman hade icke funnit möjligt att under
dessa omständigheter kunna delgiva de försumliga anmaningar på annat
sätt än genom polismyndighet, som jämväl, utom i ett distrikt, förklarat
sig villig att biträda därmed. Inom detta distrikt hade anmaningar ännu ej
kunnat utsändas. I detta sammanhang ansåge Egeman sig böra nämna, att
poliserna ofta nedlagt ett betydande spaningsarbete för att kunna delgiva
vederbörande. De hade dock uttryckt sin tillfredsställelse över att kunna
bidraga till tillrättaläggande av de i många fall inom fögderiet rådande
kaotiska förhållandena. Enär Egeman vore väl medveten om att delgivning
av anmaningar, utom i särskilda undantagsfall, icke borde ske annorledes
än genom rekommenderat brev, men i föreliggande fall omständighe -

terna varit sådana att detta tillvägagångssätt icke kunnat komma till användning,
hemställde Egeman, att klagomålen icke måtte föranleda någon
min åtgärd.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att de flesta av de 1 005 anmanade
personerna kunnat nås per post. Klaganden ansåge, att envar delgiven
person, som så önskade, borde berättigas att på begäran återfå erlagda
5 kronor av Egeman.

Sedan jag därefter anhållit att länsstyrelsen i Värmlands län måtte avgiva
utlåtande i ärendet, anförde länsstyrelsen följande.

Länsstyrelsen bekräftade riktigheten av Egemans påpekande att beträffande
Nordmarks fögderi förefintliga anteckningar om fastigheternas ägare
och deras adresser i hög grad lede av bristande överensstämmelse med faktiska
äganderätts- och adressförhållanden. Tillika vitsordade länsstyrelsen,
att Egeman till följd därav allt sedan sitt tillträde av befattningen som
häradsskrivare i fögderiet den 1 juli 1946 verkställt ett förtjänstfullt utredningsarbete
för att bringa reda och ordning i fögderiets fastighetsförhållanden.
Vidare ville länsstyrelsen framhålla, att inom Nordmarks fögderi
i jämförelse med övriga fögderier inom länet ett anmärkningsvärt stort
antal oskiftade dödsbon förekomme och att det varit Egeman angeläget
utreda, huruvida dessa dödsbon alltjämt fortbestode, enär denna kategori
juridiska personer från och med år 1949 skulle upptagas i länsbyråns plåtkartotek.
Även om dessa särskilda förhållanden i fögderiet givit Egeman
grundad anledning förmoda, att beträffande åtskilliga personer svårighet
förelåge att nå dem med postförsändelse, ansåge länsstyrelsen dock, att anmaning
att avlämna mantal suppgift bort tillställas vederbörande i rekommenderat
brev och att delgivning genom polismyndighet bort anlitas först
då nämnda tillvägagångssätt visat sig gagnlöst. Egemans ådagalagda nit
och intresse att åstadkomma utredningar och därigenom tillförlitliga och
riktiga registreringar inom fögderiet vore i och för sig värda erkännande
och kunde förklara, att han framgått med kraft då det gällt att införskaffa
mantalsuppgifter. Enär det vore länsstyrelsens uppfattning, att Egemans
tillämpning av delgivningsförfarandet hade sin grund i ovarsamhet samt
att Egeman hädanefter komme att begagna delgivning genom polismyndighet
endast då omständigheterna så krävde, hemställde länsstyrelsen, att anmärkta
förfarandet icke måtte föranleda annan åtgärd än en allvarlig erinran.

T förnyade påminnelser anmärkte klaganden, att konsekvensen av det patalade,
felaktiga förfarandet blivit för omfattande för att man skulle kun -

na slå sig till ro med konstaterande att ett fel begåtts. Klaganden vidhöll,
att Egeman borde gottgöra de personer, som genom hans felaktiga förfarande
åsamkats onödiga kostnader.

Enligt 38 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 åligger
det envar fysisk person, som ej skall av annan i mantalsuppgift upptagas,
samt envar juridisk person att årligen lämna skriftlig uppgift till mantalsskrivningen
i det distrikt, varest vederbörande skall mantalsskrivas.

I 2 mom. samma paragraf förordnas, att fysisk eller juridisk person, som
äger, besitter eller brukar fast egendom eller idkar rörelse inom annat
distrikt än det, varest vederbörande skall mantalsskrivas, åligger att jämväl
till mantalsskrivningen i förstnämnda distrikt avlämna uppgift enligt
fastställt formulär angående egendomen eller rörelsen med därtill hörande
personal.

I 44 § stadgas att, om uppgift, varom i bland annat 38 § förmäles, ej
inom föreskriven tid avlämnats eller avlämnad uppgift är ofullständig, bör
den försumlige, om han finnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren
i den ordning 63 § stadgar skriftligen anmanas att inom viss tid efter delfåendet
av anmaningen vederbörligen fullgöra sin skyldighet. Finnes den försumlige
ej inom orten, må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av
länsstyrelsen.

Omförmälda 63 § folkbokföringsförordningen har följande lydelse:

"Anmaning, varom i 16 §, 21 §, 24 § 4 mom. eller 44 § förmäles, bör, där
omständigheterna ej till annat föranleda, tillställas vederbörande i rekommenderat
brev. Då så anses påkallat, må polismyndighet anlitas för delgivningen.
Infordrad handling må avlämnas till den, som verkställer delgivningen.
Hörsammas icke anmaningen, må för skyldighetens utkrävande
anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige lämpligt
vite.

Polisman, som verkställer delgivning av anmaning, äger att därför av den
försumlige undfå gottgörelse med 5 kronor för varje förrättning.

Rörande indrivning av gottgörelse som här avses är särskilt stadgat."

Beträffande tillkomsten av ifrågavarande stadganden må erinras följande.

Enligt den intill år 1947 gällande kungl. förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrivning ålåg det envar, som ej skulle mantalsskrivas
hos annan, att årligen vid mantalsskrivningen avlämna uppgift enligt fastställt
formulär angående personliga förhållanden m. in. I § 15 i förordningen,
som erhållit sin senaste lydelse genom förordning den 15 juni 1944,
meddelades bestämmelser om förfarandet då uppgiftspliktig uraktlåtit att
avgiva mantalsuppgift eller avgivit ofullständig sådan uppgift. Enligt dessa
bestämmelser borde den uppgiftsskyldige, om han fanns inom orten, av
mantalsskrivningsförrättaren anmanas att inom viss tid efter delfåendet

fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Anmaning kunde genom polismyndighetens
försorg tillställas den försumlige. Polisman ägde för anmaningens delgivning
undfå gottgörelse av den försumlige med 5 kronor.

I ett av folkbokföringskommittén den 7 november 1944 avgivet betänkande
med förslag till bland annat förordning angående folkbokföringen i
riket in. in. (SOU 1944:52) voro i 3 kap., omfattande 111—145 §§, intagna
bestämmelser rörande mantalsskrivning. I 120 § meddelades föreskrifter
om uppgiftsskyldighet vid mantalsskrivning, i huvudsak överensstämmande
med de ovan återgivna bestämmelserna i nu gällande folkbokföringsförordning.
Enligt 124 § i förslaget borde, om uppgiftspliktig uraktlåtit
att inom föreskriven tid avgiva mantalsuppgift eller avgivit ofullständig
sådan, den försumlige, om hans funnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren
skriftligen anmanas att fullgöra sin skyldighet. Dylik anmaning
skulle, enligt 152 §, bevisligen tillställas den som anmanades. För delgivning
finge polismyndighet anlitas. Polisman, som verkställde delgivning
av anmaning, ägde att därför av den försumlige undfå gottgörelse med
10 kronor för varje förrättning. Slutligen skulle enligt förslaget (151 §) försummelse
att avlämna mantalsuppgift för juridisk person eller uppgift angående
fastighet eller rörelse i annan kommun än mantalsskrivningsorten
straffas med böter högst 300 kronor.

I motiven till 124 § hänvisade folkbokföringskommittén allenast till bestämmelserna
i § 15 mantalsskrivningsförordningen. Beträffande påföljden
för underlåtenhet att avlämna mantalsuppgift anfördes (s. 373 o. f.) följande.

I 1861 års mantalsskrivningsförordning hade stadgats bötespåföljd för
underlåtenhet att avlämna mantalsuppgift. Det år 1889 avgivna betänkande,
som sedermera efter överarbetning kom att ligga till grund för 1894
års mantalsskrivningsförordning, hade icke innehållit någon föreskrift om
bötespåföljd i förevarande avseende utan allenast ett stadgande angående
skyldighet för pastor eller mantalsskrivningsförrättare att låta infordra
vederbörlig mantalsuppgift. De i ämnet tillkallade sakkunniga hade anfört:
”Komiterade hafva för sin del icke kunnat annat än finna det oegentligt,
att bötesstraff stadgas för en försummelse af ifrågavarande beskaffenhet,
och erfarenheten har också ådagalagt, att de nu föreskrifna böterna, särskilt
de för underlåtenhet att aflemna flyttningsbetyg, i verkligheten icke
så ofta utdömas, hvilket förhållande naturligen föranledts, bland annat,
af vederbörande pastorers motvilja för att anmäla sina församlingsbor till
bötesstraff. Det synes komiterade för öfrigt vara af mindre vigt att eu
person blir straffad för det han underlåtit att aflemna en för mantalsskrifningen
nödig handling än att denna handling verkligen kommer till
någon nytta vid förrättningen.” I propositionen 1894 hade däremot föreslagits
ett stadgande om bötespåföljd för underlåtenhet att avlämna mantalsuppgift,
varjämte den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om ute -

blivna mantalsuppgifters infordrande bibehållits. Departementschefen hade
anfört, att det här gällde icke blott att avhjälpa följderna av den försummade
uppgiftsskyldigheten utan lika mycket att förebygga själva försummelsen.
I detta avseende syntes det näppeligen kunna betvivlas, att böteshotet,
helst i förening med ersättningsskyldighet för infordrandet av felande
uppgift, skulle verka kraftigare än endast risken att få betala sistnämnda
ersättning. Departementschefen hade vidare erinrat om att kammarrätten
i avgivet utlåtande över mantalsskrivningskommitténs förslag, vari bötesbestämmelser
likaledes blivit borttagna, avstyrkt förslaget av nu angivna
skäl och därvid framhållit, att ifrågavarande bötesbestämmelser icke kunde
anses mera oegentliga än bestämmelserna om straff för överträdelser av
andra ordningsföreskrifter. I riksdagen hade det emellertid ansetts olämpligt
att stadga bötesstraff för en försummelse av före varande beskaffenhet.
Folkbokföringskommittén, för vilken det ifrågavarande spörsmålet vore
aktuellt icke blott med avseende å uppgiftsskyldigheten vid mantalsskrivning
utan även i vissa andra hänseenden, anslöte sig i princip till den åsikt,
som i propositionen uttalats av departementschefen. I vissa fall, då på
grund av tillräckliga kontrollmöjligheter försummelse svårligen kunde undgå
upptäckt och dess menliga verkan sålunda i huvudsak torde inskränka
sig till att skyldigheten måste särskilt utkrävas, hade kommittén dock, för
att så mycket som möjligt begränsa användningen av straff, ansett infordrandet
och den därmed under vissa förutsättningar förbundna ersättningsskyldigheten
kunna göra tillfyllest jämväl som preventivreaktion. Angelägenheten
av att försummelse förebyggdes syntes nämligen i dylika fall
framstå med något mindre styrka än eljest, och för övrigt syntes den förebyggande
verkan, sedan insikten om att försummelse städse måste tvångsvis
gottgöras väl trängt igenom i det allmänna medvetandet, icke bliva
mindre trots den mindre strängheten. Förslaget upptoge därför icke böter
för försummelse, som föranledde anmaning enligt 152 §, utom såvitt anginge
den mera svårkontrollerade uppgiftsskyldigheten enligt 121 § 2 mom.
(uppgift från juridisk person och uppgift angående fast egendom och rörelse
i annat mantalsskrivningsdistrikt).

Över folkbokföringskommitténs förslag inhämtades yttrande av, bland
andra, statspolisintendenten, vilken framhöll, att anmaning i första hand
borde tillställas vederbörande i rekommenderat brev och att endast i andra
hand delgivning genom polismyndighet borde ifrågakomma. Föreskriften
om gottgörelse vid delgivning hade viss karaktär av sportel. Sportelsystemet
vore emellertid på avskrivning. Däremot syntes ett ”bötesbelopp” om
10 kronor böra utkrävas, vilket belopp borde tillfalla statsverket.

Statens kriminaltekniska anstalt anförde liknande synpunkter.

I den proposition, nr 255, vari förslag till folkbokföringsförordning förelädes
1946 års riksdag, upptogos efter omarbetning bestämmelser om upp -

giftsskyldighet och anmaningsförfarande på sätt förut omförmälts i 38, 44
och 63 §§.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för finansdepartementet,
efter att ha framhållit att den, som trots påminnelse försummat att för
kyrkobokföring anmäla barns födelse eller namn, borde av pastor anmanas
att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra sin skyldighet
och att länsstyrelsen borde äga befogenhet att förelägga den försumlige
vite, om anmaningen ej hörsammades, följande:

"Beträffande tillvägagångssättet i övrigt vid anmaning stadgar kommittéförslaget,
att anmaningen skall bevisligen tillställas den som anmanas
och att polismyndighet må anlitas för delgivning. Statspolisintendenten har
i sitt yttrande häröver anfört, att anmaningen i första hand borde tillställas
vederbörande i rekommenderat brev och att polismyndighets medverkan
endast i andra hand borde anlitas. Emellertid torde det vara lämpligt,
att pastor erhåller möjlighet att efter omständigheterna i varje särskilt fall
avgöra vilket av nämnda tillvägagångssätt som bör komma till användning.
I de bestämmelser som utfärdas torde dock böra uttryckligen framhållas,
att anmaning där så finnes lämpligt bör tillställas vederbörande i
rekommenderat brev.

Polisman som verkställer delgivning av anmaning äger enligt kommittéförslaget
rätt att av den försumlige erhålla gottgörelse härför med 10 kronor
för varje förrättning. Liknande bestämmelser finnas för närvarande i
bland annat kyrkobokföringsförordningen, mantalsskrivningsförordningen
och taxeringsförordningen, dock att gottgörelsen enligt dessa författningar utgår
med endast 5 kronor för varje förrättning. I ett par remissyttranden
har emellertid framhållits, att gottgörelsen hade viss karaktär av sportel
och att sportelsystemet vore på avskrivning. Med hänsyn härtill har i
yttrandena föreslagits, att i stället ett ''bötesbelopp’ om 10 kronor borde utkrävas,
vilket belopp borde tillfalla statsverket. Frågan om en revidering
av de hittills tillämpade principerna i förevarande hänseende synes emellertid
böra upptagas till behandling först i sammanhang med en omprövning
av andra liknande spörsmål. För närvarande torde därför bestämmelser
i ämnet böra utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag, dock att någon höjning av ersättningsbeloppet utöver vad nu gäller
icke torde böra ske.”

Vad angick frågan om tvångsmedel vid försummelse att fullgöra uppgiftsskyldighet
till mantalsskrivningen förklarade sig departementschefen
hi träda kommittéförslaget, vilket byggde på att för anmaningsförfarandet
vid mantalsskrivning skulle gälla samma bestämmelser som i fråga om anmaning
att göra anmälan till kyrkobokföringen.

Andra särskilda utskottet, som avgav utlåtande över propositionen och
däri med en redaktionell ändring i 63 § första stycket tillstyrkte det framlagda
förslaget i hithörande delar, anförde vid denna paragraf följande:

"Enligt 63 § andra stycket äger polisman, som verkställer delgivning av
anmaning, att därför av den försumlige undfå gottgörelse med 5 kronor för
varje förrättning.

I ett par remissyttranden angående kommitténs motsvarande förslag,
enligt vilket gottgörelsen dock skulle utgå med 10 kronor för varje förrättning,
har framhållits, att gottgörelsen hade viss karaktär av sportel och att
sportelsystemet vore på avskrivning. Med hänsyn härtill har i yttrandena
föreslagits, att i stället ett bötesbelopp om 10 kronor borde utkrävas, vilket
belopp borde tillfalla statsverket.

Departementschefen, som erinrar om att liknande bestämmelser för närvarande
finnas i vissa andra författningar, anför i anslutning härtill, att
frågan om en revidering av de hittills tillämpade principerna i förevarande
hänseende syntes böra upptagas till behandling först i sammanhang med en
omprövning av andra liknande spörsmål.

Med hänsyn till vad departementschefen sålunda anfört anser sig utskottet
böra godtaga vad i denna del i propositionen föreslagits.”

Propositionen antogs i här ifrågakomna delar av riksdagen med den av
utskottet föreslagna ändringen.

Vad sålunda förekommit synes mig giva vid handen, att bestämmelsen
om att anmaning i första hand skall ske genom rekommenderat brev tillkommit
mindre i allmänhetens intresse än för att polismyndigheten borde
i största möjliga utsträckning befrias från delgivningsuppdrag av detta
slag. Hur därmed än må förhålla sig bör emellertid vid prövningen av
frågan vilken delgivningsform, som skall anlitas, tillbörlig hänsyn städse
tagas till att den försumlige icke i onödan betungas med kostnad för delgivningen.
Polismyndighet bör följaktligen icke anlitas för delgivning i
andra fall än då det visat sig svårt att nå vederbörande genom postverkets
försorg, exempelvis på grund av ofullständiga adressuppgifter, eller då han
underlåter att utlösa rekommenderat brev. Vilketdera sättet som skall anlitas
för anmaningens delgivning måste prövas från fall till fall.

I ärendet är upplyst, att Egeman, med anledning av att ett mycket stort
antal uppgift spliktiga personer försummat att till 1948 års mantalsskrivningavgiva
i 38 § folkbokföringsförordningen stadgade uppgifter, jämlikt 44 §
samma förordning utfärdat anmaningar till dessa personer att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet. Dessa anmaningar hade Egeman låtit tillställa vederbörande
genom polismän, vilka för sitt arbete därmed uppburit ersättning
med 5 kronor för varje delgivningsuppdrag. Genom att på sätt som skett
utan prövning av lämpligheten i det särskilda fallet överlämna så gott som
samtliga utfärdade anmaningar till polismyndigheten för delgivning hade
Egeman i enlighet med vad jag ovan anfört förfarit felaktigt. På grund av
upplysta omständigheter syntes det mig emellertid, såsom länsstyrelsen
också uttalat, kunna antagas, att Egeman därvid felat av ovarsamhet och
utan vrång avsikt.

Med hänsyn till sistnämnda förhållande och till vad som förekommit
vid tillkomsten av ifrågakomna stadganden i folkbokföringsförordningen
syntes Egeman näppeligen kunna förpliktas gälda den kostnad, som genom
det tillämpade förfarandet åsamkats de anmanade personer, som möjligen
skulle låtit sig rätta genom en anmaning per post. På grund därav fann
jag mig böra låta i saken bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag
upptog i en till Egeman avlåten skrivelse, under förväntan att han i framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet skulle hava dem i minnet.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

4. Underlåtenhet av landsfiskal att före utfärdandet av intyg enligt

tillämpningskungörelsen till lagen om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet verkställa noggrann undersökning
rörande de förhållanden, som avses med intyget.

Handlingarna i ett genom klagomål av tillsyningsmannen vid arméns
underofficersskola Vilhelm Stenklyft i Uppsala härstädes anhängiggjort
ärende utvisa bland annat följande.

Genom köpehandling den 29 juni 1948 försålde fru Svea Lindholm i Smålands
Taberg till direktören Hugo Källkvist i Nordantjäl för 160 000 kronor
fastigheterna 11/4 seland Nordantjäl 42G i Ramsele socken i Ramsele landsfiskalsdistrikt
samt en fjärdedel av dels 4 1/2 seland Sunnansjö 52 och dels
11/18 seland Kråkbränna l12 i Fjällsjö socken inom Hotings landsfiskalsdistrilct.

Då lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, med hänsyn till beskaffenheten och värdet av ifrågavarande
fastigheter, måste anses tillämplig å Källkvists förvärv, utfärdade
Källkvist i överensstämmelse med innehållet i 2 § kungl. kungörelsen den
21 december 1945 rörande tillämpning av nämnda lag en skriftlig försäkran
att han icke var ägare till annan fastighet med jordbruk än de inköpta samt
att han hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å dem.

På begäran av Källkvist utfärdade därefter den 29 juni 1948 landsfiskalen
i Ramsele distrikt A. Lundin och landsfiskalen i Hotings distrikt
Hj. Grundberg intyg, som avses i 2 § kungörelsen den 21 december 1945,
att Källkvists försäkran i ovan omförmälda hänseende förtjänade tilltro
och att anledning ej förelåge till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött
i Källkvists ägo eller att denne med förviirvet huvudsakligen åsyftade
att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som
vore behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst
genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller

genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som
tarvades för fastighetens brukande.

Med förmälan, bland annat, att de villkor som omförmäldes i 5 § tredje
stycket jordförvärvslagen icke vore uppfyllda med avseende å Källkvists
förvärv, förde sedermera Svea Lindholm vid Ångermanlands västra domsagas
häradsrätt talan mot Källkvist angående giltigheten av ovannämnda
fång. I målet yrkade hon, att Källkvist måtte förklaras vara skyldig att i
enlighet med bestämmelserna i nämnda lag söka förvärvstillstånd hos
Kungl. Maj:t vid äventyr att fånget eljest vore ogillt.

Sedan Källkvist därefter den 4 augusti 1948 under åberopande av köpebrevet
den 29 juni 1948 samt ovannämnda försäkran och intyg av Lundin
och Grundberg hos inskrivningsdomaren i samma domsaga sökt lagfart å
fånget, förklarade inskrivningsdomaren genom beslut samma den 4 augusti
ansökningen vilande, därvid såsom skäl anfördes att säljarens åtkomst icke
vore styrkt och att tvist rörande fångeshandlingens giltighet vore anhängiggjord.

Uti dom i målet mot Källkvist den 23 september 1948 yttrade häradsrätten,
att det genom däri förebragt utredning vore gjort tvivelaktigt, huruvida
innehållet i Källkvists försäkran och ovanberörda intyg i vissa angivna
hänseenden överensstämde med verkliga förhållandet, samt att därå förty
icke kunde grundas den befrielse från sökande av tillstånd, som avsåges i
5 § tredje stycket jordförvärvslagen. På grund därav och av andra anförda
skäl förklarade häradsrätten Källkvist icke lagligen ha kunnat undgå att
hos Kungl. Maj:t söka tillstånd till förvärven.

Mot domen fullföljdes å ömse sidor talan i hovrätten för Nedre Norrland.
Sedan parterna emellertid träffat ett förlikningsavtal, enligt vilket Svea
Lindholm återkallade sina i målet framställda yrkanden och förband sig
att medverka till att Källkvist erhölle lagfart å fastigheterna, fastställde
hovrätten genom dom den 1 juni 1949, med undanröjande av häradsrättens
dom, den mellan parterna ingångna förlikningen.

Källkvist fullföljde därefter hos inskrivningsdomaren sin lagfartsansökan
i vad den avsåg Nordantjäl 426.

I lagfartsärendet hade emellertid Grundberg i skrivelse den 22 juli 1948
till inskrivningsdomaren, ”på förekommen anledning och sedan det visat
sig att Källkvist, trots försäkran, jämväl vore ägare till annan fastighet
med jordbruk”, anhållit, att det av Grundberg den 29 juni 1948 utfärdade
intyget i vad det avsåge fastigheter inom Fjällsjö socken icke finge åberopas
av Källkvist vid ansökan om lagfart.

Inskrivningsdomaren yttrade i beslut den 3 augusti 1949, att med beaktande
av de omständigheter, som anförts i häradsrättens dom, och med
hänsyn till att landsfiskalen i Hotings distrikt återtagit sitt intyg, vilket
förhållande även syntes minska värdet av det intyg landsfiskalen i Ramsele
distrikt avgivit, funne inskrivningsdomaren, att Källkvist icke lagligen hade

kunnat undgå att söka Kungl. Maj:ts tillstånd till det ifrågavarande förvärvet.
I avvaktan på att Kungl. Maj:ts tillstånd, vilket redan sökts, erhölles,
förklarade inskrivningsdomaren lagfartsansökningen alltjämt vilande.

Sedan Källkvist fullföljt talan mot nämnda beslut, yttrade hovrätten
för Nedre Norrland i beslut den 8 november 1949 följande: Källkvist hade
i samband med sin lagfartsansökan den 4 augusti 1948, vilken gjorts inom
tre månader från det fånget skett, hos inskrivningsdomaren företett sådan
försäkran och sådant intyg, som omförmäldes i 2 § tillämpningskungörelsen.
Det tillkomme icke inskrivningsdomaren att pröva riktigheten av innehållet
i berörda försäkran och intyg. Vid sådant förhållande hade Källkvist på
föreskrivet sätt visat, att anledning till antagande som i 3 § första stycket
jordförvärvslagen sades ej förelåge samt att han hade för avsikt att själv
ägna sig åt jordbruket å fastigheten och att han icke vore ägare till annan
fastighet med jordbruk. Särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t till förvärvet
vore följaktligen jämlikt 5 § tredje stycket jordförvärvslagen ej erforderligt.
Enär hinder för lagfart förty icke mötte i det av inskrivningsdomaren angivna
hänseendet, prövade hovrätten lagligt att, med upphävande av överklagade
beslutet, visa ärendet åter till inskrivningsdomaren, som hade att
detsamma ånyo utan anmälan upptaga och därmed vidare lagligen förfara.

Inskrivningsdomaren beviljade därefter den 23 november 1949 lagfart
för Källkvist å 1 1/4 seland Nordantjäl 426.

Sedan Källkvist därefter återkallat sin hos Kungl. Maj:t gjorda ansökan
om tillstånd att förvärva ifrågavarande fastigheter, avskrevs ärendet i jordbruksdepartementet.

I en den 26 april 1949 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden Stenklvft,
som är broder till Svea Lindholm, klagomål bland annat däröver, att
Lundin och Grundberg utan tillräcklig undersökning utfärdat ovan omförmälda
intyg enligt 2 § kungörelsen den 21 december 1945. Klaganden framhöll,
att Källkvists förvärv av ifrågavarande fastigheter vore ett typfall, då
enligt jordförvärvslagen Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärvet skulle vara
erforderligt. Källkvist vore direktör i och ägare till Övre Ådalens Trafikaktiebolag,
som bedreve en omfattande linjetrafik med bussar, och han hade
uteslutande sysslat med affärsverksamhet. För att kunna underteckna ovanberörda
försäkran hade han nödgats avyttra en annan honom tillhörig jordbruksfastighet
i Ramsele socken till sin moder.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anhållit att länsstyrelsen
i Västernorrlands län måtte efter inhämtande av yttrande från
vederbörande avgiva utlåtande, inkom länsstyrelsen med yttranden från
Lundin och Grundberg ävensom med eget utlåtande.

Vid länsstyrelsens utlåtande voro fogade handlingar uti ett av lantbruksnämnden
i länet hos länsstyrelsen anhängiggjort ärende rörande Lundins
och Grundbergs ifrågakomna intyg. Av dessa handlingar framgick följande.

I skrivelse den 16 oktober 1948 till länsstyrelsen hade lantbruksnämnden,
under ordförandeskap av landshövdingen Ragnar Stattin, anmält, att Lundin
och Grundberg enligt nämndens uppfattning handlat i strid mot lagens
bestämmelser vid utfärdandet av intygen rörande Källkvists förvärv av
omförmälda fastigheter. Till stöd härför hade lantbruksnämnden anfört
bland annat: ”1 inkomstlängden för år 1948 har Källkvist taxerats för en
inkomst av tjänst på 16 300 kronor. Tjänsten utgör bland annat direktörskapet
för dels Ådalens trafikaktiebolag dels Näsåkers trafikaktiebolag.
Vid sidan av dessa tjänster äger Källkvist en bensinstation i Ramsele samt
sysslar med bilaffärer. Dessutom äger han fastigheten Edsbacken l32 i
Junsele socken samt 1/5 i ett stärbhus, som äger fastigheten Nordantjäl V
i Ramsele socken. Till den 28 juni 1948 ägde han även jordbruksfastigheten
Stenviksstrand l4. Nämnda datum sålde han emellertid denna fastighet till
sin moder, som nu erhållit lagfart på fastigheten. Källkvist synes vara en
dugande och driftig affärsman och företagsledare med omfattande merkantila
intressen, som han hittills vetat att med stor skicklighet bevaka. Han
är jordbrukarson och lär även i yngre dagar ha genomgått någon lantmannaskola,
varför han icke helt torde sakna insikter i jordbruk. Sedan han
kommit till mogen ålder har han icke ägnat sig åt jordbruk, och inägor och
byggnader på den jordbruksfastighet i Stenviksstrand, som han nu ägt en
fem sex år, äro i dåligt skick. Angående skötseln av skogsmarken på fastigheten
i Stenviksstrand finnes så vitt nämnden är bekant icke anledningtill
anmärkning. Den fastighet, som Källkvist äger i Junsele socken i Edsbackens
by, är en ren skogsfastighet, där han lär ha avverkat tämligen
hårt. Källkvist har tidigare även ägt fastigheter inom Granvågs by i Sollefteå
och inom Meåfors by i Ramsele socken, vilka han emellertid numera
avyttrat. Man måste på grund därav bland annat räkna med att han icke
är främmande för att genom köp och försäljning av jordbruksfastigheter
bereda sig vinning. På grund av vad ovan andragits finner lantbruksnämnden,
att landsfiskalerna Lundin och Grundberg vid utfärdande av intygjämlikt
2 § i Kungl. Maj:ts kungörelse rörande tillämpningen av lagen om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet dels icke bort ha anledning
eller möjlighet att sätta tilltro till sökandens försäkran att han hade
för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å förvärvsfastigheterna, dels icke,
med kännedom om Källkvists tidigare verksamhet, bort ha möjlighet att
intyga att förvärvet icke skett i sådant spekulationssyfte, som avses i
3 § 1 stycket 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
. . Sökanden kan icke vara bosatt på två ställen och ingen kan
uppfylla lagens krav på att själv ägna sig åt jordbruk beträffande två brukningsdelar
samtidigt, när det inbördes avståndet dem emellan är så stort
som 2 1/2 mil. Fastighetsdelarna i Sunnansjö och Kråkbränna ha, som tidigare
nämnts, riklig tillgång på avverkningsbar skog, varjämte skogsarealen
är stor i förhållande till inägoarealen. Hela brukningsdelen innehåller så -

lunda 375 hektar skogsmark under det att åkerarealen är endast 5 hektar.
Då därtill kommer att inägorna äro vanhävdade och byggnaderna i mycket
dåligt skick, är brukningsdelens värde i allt väsentligt att hänföra till
skogen. Anledning att antaga att förvärvet här skett i spekulationssyfte
föreligger därför i hög grad. I och med att Källkvist förvärvar 1/4 av
Sunnansjö 5- och Kråkbränna l12 kan han utan tillståndsprövning förvärva
de återstående 3/4 av dessa jordbruksfastigheter, vilka säkerligen kunna
uppskattas ha ett värde om cirka 400 000 kronor. Att Källkvist skulle ha
för avsikt att övergiva sina nu innehavda företag och befattningar jävas av
det förhållandet att han gör kraftiga ansträngningar för att utvidga sina
företag. Fallet utgör enligt nämndens mening ett typexempel å sådana
förvärv, som lagen avsett att förhindra. Lantbruksnämnden har i ärendet
förhört sig med representanter för kommunalnämnderna i Fjällsjö och
Ramsele socknar, med lantbruksnämndens ortsombud därstädes ävensom
med enskilda personer i övrigt inom kommunerna. Fn mycket samstämmig
uppfattning om att Källkvist icke är en sådan person, som bör
kunna få tillstånd att förvärva jordbruksfastighet, har därvid framkommit.
Den allmänna meningen kan sammanfattas sålunda, att lyckas direktör
Källkvist genomföra sitt förvärv, är det ingen mening med att lagen om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet finnes. Tack vare
landsfiskalernas intyg kan förvärvet nu måhända icke hindras, och den
fortsatta jordpolitiska verksamheten inom stora delar av länet kommer på
grund av förevarande ärendes stora publicitet att råka i vanrykte. Landsfiskalerna
Lundin och Grundberg ha icke före avgivandet av sina intyg varit
i förbindelse med kommunalnämnderna eller med någon av de övriga personer,
lantbruksnämnden haft tillfälle att sammanträffa med.”

I en till länsstyrelsen avgiven förklaring över lantbruksnämndens anmälan
hade Lundin anfört följande: Den 29 juni 1948 hade Källkvist inställt
sig å Lundins kontor och anhållit om ett intyg, berättigande honom att förvärva
Nordantjäl 42G. I enlighet med formulärets uppställning hade Källkvist
på heder och samvete försäkrat, att han icke vore ägare till annan
fastighet med jordbruk än nämnda Nordantjäl 42li. Intyget hade utfärdats
samtidigt med att Kiillkvists moder erhållit intyg rörande fastigheten i
Stenviksstrand, som hon köpt av Källkvist. Att sistnämnda fastighetsförvärv
skulle vara ett skenköp hade Lundin icke haft någon möjlighet att
pröva. Ingen torde heller kunna bevisa, att skenköp förelåg. Riktigheten av
Källkvists försäkran hade Lundin icke betvivlat, och Lundin vore fortfarande
av den uppfattningen att den vore riktig. Den fastighet Källkvist
ägde i Edsbacken, Junsele socken, om vars existens Lundin vid intygets
utfärdande icke ägt någon kännedom, vore nämligen en skogsfastighet,
sak samma vad olika längder därom förtäljde. Delägarskap i ett stärbhus
torde, enligt vad Lundin från tillförlitligt håll inhämtat, icke utgöra hinder
för erhållande av s. k. jordbruksintyg. Lantbruksnämnden gjorde gällande,

0 - Justitieombudsmannens ämbctsbcräftclsc till lflöl ars riksdag.

att Lundin icke bort ha anledning eller möjlighet att sätta tilltro till Källkvists
försäkran att han hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å
förvärvsfastigheten. Gentemot detta ville Lundin framhålla, att Lundin
verkligen haft sådan tilltro. Hans tilltro i det avseendet hade heller icke
jävats, ity att Källkvist redan reparerat gården och med sin familj flyttat
dit samt plöjt åkern och inköpt fem kor, småkreatur och höns för egen
användning å fastigheten. Om Källkvist sedan själv eller med anlitande av
lejd arbetskraft bearbetade jorden syntes vara egalt. Av lagens ordalydelse
framginge icke heller, att en person, som erhölle tillstånd till förvärv av
jordbruksfastighet, personligen skulle vara nödsakad att själv gräva i jorden
för jordbrukets skötsel. Beträffande spekulationssyftet stode lantbruksnämndens
påstående mot Lundins tankegång. Lundin förmodade, att det
bleve svårt för lantbruksnämnden att bevisa, att Lundin vid intygets utfärdande
insett att Källkvist köpt fastigheten i spekulationssyfte. Beträffande
skogstillgången — det vore väl denna som skulle kunna bliva föremål
för den förmenta spekulationen — torde väl Källkvist liksom fallet vore
med andra personer icke kunna uttaga mera än vad de skogsvårdande
myndigheterna tilläte. Lantbruksnämnden förebrådde Lundin för att han
icke före intygets utfärdande varit i förbindelse med kommunalnämnden
eller med någon av de övriga personer, som lantbruksnämnden sammanträffat
med. Vilka personer lantbruksnämnden sammanträffat med kände
Lundin icke till. Att vända sig till kommunalnämnden i ett ärende, som
Lundin i både det ena och det andra avseendet ägde lika god kännedom
om, hade Lundin icke funnit nödvändigt. Därtill komme, att Ramsele kommun
själv var spekulant å fastigheten och därför torde få anses jävig att
yttra sig om andra spekulanter. Hela det bråk, som pågått den gångna sommaren
angående Nordantjäl 426 i form av påtryckningar från olika håll,
hotelser med anmälan till JO och skrivelser rörande intyget, hade sin rot
i den omständigheten, att säljarna kommit underfund med att de sålt fastigheterna
i både Ramsele och Fjällsjö för billigt. Det förvånade Lundin,
att han icke även blivit beskylld för att vara upphovet till denna fatalitet.
Lundin hemställde, att lantbruksnämndens anmälan icke måtte föranleda
till någon länsstyrelsens åtgärd. Skulle länsstyrelsen anse att tjänstefel vore
begånget, hemställde Lundin, att handlingarna i ärendet måtte överlämnas
till landsfogden i länet för åtal inför Ångermanlands västra domsagas
häradsrätt.

Grundberg hade i avgiven förklaring anfört följande: Innan Grundberg
utfärdat ifrågakomna intyg hade Grundberg haft ett längre samtal med
Källkvist, därvid denne, som Grundberg då icke närmare kände personligen,
redogjort för sin avsikt med fastighetsförvärvet och även hur han ämnade
bygga och odla å fastigheterna ifråga. Därefter hade Grundberg haft ett
telefonsamtal med Lundin, vilken tidigare undertecknat intyget. Denne,
som mycket väl kände Källkvist, hade för Grundberg uppgivit, att det

icke förelåge någon tvekan om att icke Källkvists allvarliga mening vore att
ägna sig åt jordbruket å fastigheterna m. m. Samtidigt hade Grundberg erhållit
upplysning om att fastigheterna tidigare sambrukats av två makar
Olsson. Därefter hade Grundberg undertecknat intyget i full förvissning
om att detsamma vore riktigt. Någon av dagarna före den 22 juli 1948
hade Grundberg fått telefonsamtal dels från en rådman i Alingsås och dels
från en person i Sollefteå såsom ombud för klaganden, därvid dessa velat
göra gällande, att Ivällkvists försäkran icke kunde förtjäna tilltro. Bland
annat hade uppgivits, att Källkvist skulle vara ägare till andra fastigheter
med jordbruk. Med anledning därav hade Grundberg den 22 juli haft ett
telefonsamtal med domsagans kansli och därvid talat med tingsnotarien
Karl-Erik Larsson. Denne hade vitsordat, att Källkvist vore lagfaren
ägare till andra fastigheter med jordbruk. En av dessa fastigheter hade han
emellertid enligt uppgift försålt till sin moder någon dag före den 29 juni
1948. Med anledning därav hade Grundberg samma den 22 juli skriftligen
återkallat det av honom undertecknade intyget. Grundbergs motiv därtill
hade närmast varit det, att om Källkvist, som sålunda vore ägare till annan
fastighet med jordbruk, på heder och samvete kunnat försäkra, att han
icke vore ägare till annan fastighet med jordbruk än de som avsåges i intyget,
så kunde Grundberg icke längre sätta tilltro till Källkvists försäkran
att han hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å egendomen
ifråga, närmast då de inom Fjällsjö socken belägna fastigheterna.

I de i anledning av min remiss avgivna yttrandena över klagomålen härstädes
förklarade sig Lundin och Grundberg åberopa vad de anfört i de ovan
återgivna förklaringarna över lantbruksnämndens anmälan.

Länsstyrelsen anförde i det till mig avgivna utlåtandet följande.

Sedan målet mellan Svea Lindholm och Källkvist dragits under hovrättens
prövning, hade länsstyrelsen ansett sig böra avvakta hovrättens dom i målet,
innan länsstyrelsen toge slutlig ställning till lantbruksnämndens anmälan.
I domen den 1 juni 1949 hade hovrätten endast med undanröjande av
häradsrättens dom stadfäst den träffade förlikningen. Då emellertid frågan
huruvida landsfiskalerna handlat i överensstämmelse med gällande bestämmelser
vid utfärdandet av intygen nu vore föremål för JO:s prövning, hade
länsstyrelsen ansett riktigast att avvakta JO:s beslut i frågan, innan länsstyrelsen
avgjorde det av lantbruksnämnden anhängiggjorda ärendet. Länsstyrelsen
överlämnade därför för JO:s kännedom jämväl handlingarna i sistnämnda
ärende tillika med en upprättad föredragningspromemoria. För egen
del funne länsstyrelsen, att landsfiskalernas handläggning av ärendet syntes
brista såtillvida att de, innan de utfärdat intygen ifråga, bort verkställa
noggrannare undersökning rörande de förhållanden, som avsåges med intygen.
Vad som lagts landsfiskalerna till last syntes emellertid enligt läns -

styrelsens förmenande icke böra föranleda någon annan åtgärd än att
landsfiskalerna erinrades om vikten av att för framtiden i liknande ärenden
verkställa så noggrann utredning, som vore möjlig.

I en till länsstyrelsen i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 1 § lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, vilken lag gällde intill den 1 juli 1948 och då ersattes
av lagen den 17 juni 1948 i samma ämne, stadgades, att utan Konungens
tillstånd fick ej någon, där annat icke följde av vad i lagen vidare stadgades,
genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet, vars värde översteg
5 000 kronor.

Tillstånd skulle enligt 2 § sökas inom tre månader från det fånget skedde.
Söktes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslogs ansökningen, skulle
fånget vara ogillt. Hade lagfart meddelats å fång, kunde den omständigheten
att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke inverka å
fångets giltighet.

I 3 § första stycket stadgades förbud mot tillstånds meddelande i vissa
fall, såsom då anledning förelåg till antagande att fastigheten skulle bliva
vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen
åsyftade att bereda säg vinst genom snar avyttring.

Enligt 5 § skulle tillstånd ej vara erforderligt såframt förvärvare, i samband
med lagfartsansökan som gjordes inom tre månader från det fånget
skedde, på sätt Konungen bestämde visade, att anledning till antagande som
i 3 § första stycket sades ej förelåg samt att han, där förvärvet avsåg fastighet
med jordbruk, hade för avsikt att själv ägna sig åt detta och icke var
ägare av annan dylik fastighet eller att förvärvet komme att medföra lämplig
utvidgning av honom tillhörig fastighet, vars jordbruk antingen utgjorde
hans enda eller huvudsakliga förvärvskälla men icke hade tillräcklig bärkraft
för att giva honom och hans familj full bärgning eller beredde honom
och hans familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av
annat förvärvsarbete.

Beträffande tillämpningen av lagen meddelades bestämmelser i en den
21 december 1945 utfärdad kungörelse. Enligt 2 § i denna kungörelse
skulle för åtnjutande av sådan befrielse som ovan omförmälts erfordras, att
förvärvaren i lagfartsärendet företedde antingen en av förvärvaren på heder
och samvete avgiven skriftlig försäkran att han, där förvärvet avsåg fastighet
med jordbruk, hade för avsikt att själv ägna sig åt detta och icke vore
ägare av annan dylik fastighet, ävensom, därest fastigheten var belägen på
landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten låg i stad, av ledamot
av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborg -

mästaren utfärdat intyg a) att förvärvarens försäkran i förstnämnda hänseende
förtjänade tilltro och b) att anledning ej förelåge till antagande att
fastigheten skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att denne med
förvärvet huvudsakligen åsyftade att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som vore behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av
densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur,
inventarier eller annat som tarvades för fastighetens brukande eller intyg
av vederbörande egnahemsnämnd av närmare angivet innehåll.

I 3 § samma kungörelse stadgades, att det skulle åligga den, på vilken
det ankom att utfärda intyg som i 2 § omförmäldes, att innan intyg utfärdades
verkställa noggrann undersökning rörande de förhållanden, som med
intyget avsåges. Där så funnes erforderligt, skulle yttrande från sakkunnig
myndighet inhämtas. Intyg, avfattat enligt fastställt formulär, skulle utfärdas
utan ersättning.

Motsvarande bestämmelser återfinnas numera i kungörelsen den 17 juni
1948 rörande tillämpning av den samma dag utfärdade nya lagen om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I en av häradshövdingen Å. Braunstein på uppdrag av chefen för jordbruksdepartementet
utarbetad promemoria rörande 1945 års lagstiftning
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet anfördes vid 3 §
tillämpningskungörelsen följande: ”1 allmänhet torde de intyg, som innefattas
i avd. II i formulären A och B kunna utfärdas av intygsgivaren redan
på grund av den kännedom om ifrågavarande förhållanden som han själv
äger eller lätteligen kan förskaffa sig. Sålunda synes t. ex., då landsfiskalen
är intygsgivare, nödiga upplysningar kunna inhämtas från församlingspräst,
fjärdingsman eller kommunal förtroendeman. För den händelse i särskilt
fall speciell insikt i jordbruksfrågor skulle krävas, får biträde av sakkunnig
myndighet anlitas. Myndigheter, vilkas hörande närmast kan komma i
fråga, är skogsvårdsstyrelse, hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnd
och jordbrukskommission ävensom överlantmätare och distriktslantmätare.
Stundom kan det för intygsutfärdaren vara nödvändigt
att innan intyg utfärdas inhämta erforderliga uppgifter hos myndighetsperson
å ort, där förvärvaren tidigare varit bosatt. . . Ehuru intygsgivaren
skall verkställa noggrann undersökning rörande de förhållanden, som med
hans intyg avses, torde i de flesta fall intyg kunna utfärdas utan alltför
stor omgång och tidsutdräkt.”

Av förarbetena till 1945 års lagstiftning i förevarande ämne framgår, att
jordförvärvslagen tillkommit för att förhindra sådana förvärv av jordbruksoch
skogsfastigheter, som ur det allmännas synpunkt måste anses olämpliga.
Tanken har varit, att jorden borde bevaras åt den jordbruksidkande
befolkningen, och man har därför avsett att främst hindra spekulations- och

kapitalplaceringsköp. För att icke göra den hiirför erforderliga kontrollen
alltför besvärande har man emellertid för vissa fall medgivit det i 5 § jordförvärvslagen
angivna förfarandet, enligt vilket förvärvaren av en jordbruksfastighet
skulle kunna undgå att söka Kungl. Maj:ts eljest erforderliga
tillstånd till förvärvet genom avgivande av försäkran av det innehåll, som
i lagen och tillämpningskungörelsen närmare omförmäles. Ur kontrollsynpunkt
har det emellertid ansetts erforderligt, att förvärvarens uppgifter för
att kunna tagas för goda verifierades av myndighet. Då för den skull landsfiskal
anförtrotts att med sitt intyg bestyrka förvärvarens uppgifter, har
man utgått från att intyg i dylikt hänseende skulle utfärdas allenast i
sådana fall, då landsfiskalen ansåge sig äga full visshet om riktigheten av
de förhållanden som med intyget avsågos. Till yttermera visso har i tilllämpningskungörelsen
ålagts vederbörande att verkställa noggrann utredning
om förhållandena, innan intyg utfärdas. Såsom i ovannämnda promemoria
uttalats är dock särskild undersökning icke obligatorisk, därest förhållandena
äro landsfiskalen själv bekanta.

Vad förevarande fall angår har Lundin uppgivit, att han ägde god kännedom
om Källkvists förhållanden. Denna uppgift motsäges emellertid i viss
mån av Lundins upplysning, att han ej haft vetskap om att Källkvist ägde
en fastighet i Edsbacken. Vad lantbruksnämnden anfört till stöd för sin
förmodan att Källkvist ämnade förvärva de ifrågavarande fastigheterna i
spekulationssyfte och icke för att själv ägna sig åt jordbruket å dem synes
mig vara av sådan beskaffenhet, att en särskilt ingående undersökning från
Lundins sida varit nödvändig, innan han utfärdade intyget. Att utan en
sådan undersökning förlita sig på en avgiven försäkran måste betecknas såsom
oförsiktigt. Även om Lundins uppfattning att Källkvist ämnade själv
ägna sig åt egendomens skötsel icke jävats av vad senare förekommit, kan
därför enligt min mening Lundins förfarande i det påtalade hänseendet icke
helt undgå anmärkning.

Beträffande Grundbergs intyg synes Grundberg ha så gott som helt
förlitat sig på de upplysningar han erhållit av Lundin. Ehuru Grundberg
otvivelaktigt haft skäl att fästa stort avseende vid Lundins uppfattning i
saken, synes det mig dock med hänsyn till intygets vikt ha bort vara
Grundberg angeläget att söka vinna bekräftelse på riktigheten av denna
uppfattning genom att närmare sätta sig in i de förhållanden, om vilka han
hade att yttra sig. Att Grundberg underlåtit att ägna det ifrågavarande
ärendet tillbörlig omsorg framgår av att han — sedan han fått höra att
Källkvist skulle vara ägare av andra fastigheter med jordbruk — betvivlat
riktigheten av vad han intygat och i anledning därav sökt hos inskrivningsdomaren
”återkalla” sina i intyget gjorda uttalanden.

Då Lundins och Grundbergs åtgöranden, i den mån de enligt vad jag
ovan utvecklat kunna göras till föremål för anmärkning, i allt fall före -

tagits utan vrång avsikt, låter jag i denna del bero vid mina ovan gjorda
uttalanden och en erinran om vikten därav att vid utfärdande av intyg av
förevarande beskaffenhet föreskriften om noggrann undersökning av de
förhållanden, som med intyget avses, i erforderlig grad iakttagas.

5. Begränsningar i olika hänseenden av möjligheten att genom
införsel uttaga underhållsbidrag (6 och 8 §§ införsellagen).

Handlingarna i ett genom klagomål av förrådsarbetaren Josef Blomgren,
Gästrikegatan 15 i Stockholm, hos mig anhängiggjort ärende utvisa, bland
annat, följande.

Genom utslag den 11 juni 1945 dömde Sollentuna och Färentuna domsagas
häradsrätt till hemskillnad mellan klaganden och hans hustru Elin
Blomgren i Sundbyberg. I sammanhang därmed förpliktade häradsrätten
klaganden att till hustrun, som skulle ha vårdnaden om makarnas barn,
förskottsvis för kalendermånad utgiva bidrag till deras underhåll med 35
kronor för en var av Arne Joel, född den 28 juni 1931, Ulla Viola, född den
1 september 1933, Aina Ingegärd, född den 15 maj 1935, och Gerd Ingrid
Irene, född den 21 augusti 1938, dock ej för längre tid än tills barnet fyllt
16 år.

För gäldande av detta underhållsbidrag meddelade utmätningsmannen
B. Bjömesten på ansökan av Elin Blomgren den 16 augusti 1945 införsel
i klaganden tillkommande avlöning från Aktiebolaget Sieverts Kabelverk
i Sundbyberg. Därvid förordnade Björnesten, att av avlöningen skulle vid
varje avlöningstillfälle innehållas 45 kronor intill dess bidraget till fullo
guldits, dock att klaganden skulle förbehållas varje gång 50 kronor, så att
innehållande finge ske endast i den mån avlöningen översköte nämnda belopp.
Enligt ansökningen var underhållsbidraget oguldet från och med den
14 juni 1945.

Den 8 februari 1946 jämkades införselbeslutet såtillvida, att existensminimum
höjdes till 60 kronor per vecka.

Den 28 juni 1947 fyllde Arne Joel 16 år, varmed klagandens skyldighet
att utgiva bidrag till honom upphörde.

Genom beslut den 4 oktober 1947 företog Björnesten ånyo, denna gång
med Elin Blomgrens medgivande, jämkning av införselbeslutet, varvid det
klaganden förbehållna beloppet höjdes till 85 kronor i veckan.

Utöver vad som uttagits genom införsel erlade klaganden under tiden
efter den 1 juli 1947 enligt hustruns uppgift direkt till henne eller barnen
i olika poster sammanlagt 245 kronor, enligt av klaganden senare avgiven
förklaring avsedda att avräknas å löpande bidrag.

I en den 19 april 1949 hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål
däröver, att Björnesten i ovanberörda införselärende uttoge för högt belopp

för gäldandet av det utdömda underhållsbidraget, särskilt som det äldsta
av barnen redan för länge sedan fyllt 16 år.

I infordrat yttrande bestred Björnesten, att för högt belopp uttoges, och
lämnade han i sammanhang därmed en sammanställning av förfallna bidragsbelopp
och uttaget underhåll. Enligt denna sammanställning hade
till och med maj månad 1949 förfallit till betalning underhållsbidrag till ett
belopp av 5 842 kronor 66 öre och genom införsel uttagits till och med april
månad 1949 sammanlagt 4 712 kronor. Då klaganden direkt till hustrun
erlagt 245 kronor, utgjorde klagandens skuld enligt Bjömestens beräkning
885 kronor 66 öre.

Sedan klaganden avgivit påminnelser samt Björnesten inkommit med
avskrift av den av honom förda införseldagboken, anmodade jag Bjömesten
att inkomma med nytt yttrande, däri borde angivas för vilka tider de
månatliga underhållsbidragen guldits med de genom införsel uttagna beloppen
samt upplysning lämnas om ställningen i införselärendet den 1 juli
1949 med hänsyn tagen även till av klaganden frivilligt erlagda belopp.

Med anledning därav avgav Björnesten nytt yttrande, varvid fogades en
sammanställning av influtna belopp med uppgifter om de underhållsbidrag
som därmed guldits och om vissa preskriberade belopp, utvisande en skuld
för klaganden per den 7 juli 1949 av 227 kronor.

Klaganden inkom med ytterligare en skrift, varvid fanns fogat i bestyrkt
avskrift ett kvitto å 30 kronor, som hans hustru erhållit den 29 maj 1948
men vilka icke inräknats i den upprättade sammanställningen.

Sedan jag därefter under hänvisning till 1 kap. 10 § utsökningslagen
anhållit, att KB i Stockholms län måtte efter verkställd utredning inkomma
med utlåtande, inkom KB med utredning och yttrande från Bj ömesten
ävensom med eget utlåtande.

I det till KB avgivna yttrandet anförde Björnesten — under hänvisning
till en ny slutlig sammanställning av influtna belopp och guldna underhållsbidrag,
utvisande ett skuldsaldo per den 1 september 1949 av 365 kronor
3 öre — följande.

Rörande den bristande överensstämmelsen mellan den förut uppgjorda
avräkningen per den 7 juli 1949 och den slutliga sammanställningen hade
den delvis sin grund i att Björnesten på grund av anhopning av tjänstegöromål
efter inkorporering och under semestertid icke underkastat avräkningen
den detaljgranskning, som tydligen varit önskvärd. Men den
hade icke enbart haft sin grund i missuppfattning av gällande bestämmelser
utan även i de ganska invecklade bestämmelserna i införsellagen, som gjorde
att tolkningsfrågor faktiskt kunde uppstå. Den första sammanställningen
hade varit en ren avskrift av införseldagboken. — Bjömesten ville emeller -

tid fastslå, att de begångna formfelen ej medfört någon inverkan i sak. Lika
litet hade någon skada genom desamma uppstått för någondera parten.
Framhållas borde, att den fastställda dagboksblanketten icke gåve möjlighet
att på ett överskådligt och tydligt sätt uppfylla sitt ändamål att ange
det underhållsbidrag som guldits, i vad därmed avsåges å vilken tid bidraget
belöpte samt i vad mån löpande bidrag och eventuellt skuldbelopp erlagts.
Man komme ej ifrån, att skuldbeloppen vid jämkningar och då något
barn bleve överårigt måste omräknas. Vid sidan om dagboken måste man
därför uppgöra särskilda avräkningar och sammanställningar. Ett oeftergivligt
villkor för att övervaka ärendet vore, att man varje förfallodag kunde
se skuldställningen, men kolumn för skuldbelopp saknades helt å blanketten.
Numera hade dagboksblankettema hos Bjömesten genom linjering
kompletterats med skuldkolumn. — Efter vad som förekommit i detta
ärende hade Björnesten sökt noggrant instruera vederbörande tjänstebiträde
i hithörande ämnen och undersökt, att avräkningarna vore korrekta i
andra ärenden av ifrågavarande slag. Till sist ville Bjömesten framhålla,
att han i detta mål som i andra sökt taga skälig hänsyn till båda partemas
berättigade intressen.

KB anförde i sitt utlåtande följande.

I sin anmälan syntes klaganden vilja göra gällande, att Björnesten vid
handläggningen av införselärendet förfarit med onödig hårdhet. Ehuru klaganden
erhållit del av vederbörande införselbeslut med därå tecknad besvärshänvisning,
hade klaganden icke hos KB anfört besvär för att få beslutet
prövat i vanlig ordning, vilken utväg väl eljest legat närmast till
hands, om klaganden ansett beslutet kränka hans berättigade intressen.
En granskning av de i ärendet föreliggande omständigheterna syntes icke
giva belägg för klagandens påstående. KB bekräftade, att Björnestens arbetsbörda
med hänsyn till rådande förhållanden vore betydande, samt
ville framhålla, att Bjömesten i sin tjänsteutövning gjort sig känd för ansvarskänsla
och omdöme. På grund därav ville KB för sin del uttala, att
vad i ärendet förekommit icke syntes påkalla vidare åtgärd.

Klaganden inkom därefter med förnyade påminnelser.

Enligt lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
äger den, som enligt vad i lagen närmare utvecklas är berättigad till bidrag
för underhåll av barn m. fl., därest förfallet bidrag icke betalas, erhålla
införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning för tjänst eller
annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget
i övrigt i den mån det förfaller till betalning.

Då i enlighet härmed, på ansökan av den underhållsberättigade, efter
föreskriven kommunikation utmätningsmannen beviljar införsel, skall denne
förordna, huru stort belopp av avlöningen skall, i den män den förfaller,

innehållas till gäldande av underhållsbidraget. Underrättelse härom skall
genom utmätningsmannens försorg delgivas såväl arbetsgivaren, som har
att till utmätningsmannen redovisa innehållna belopp, som borgenären och
gäldenären på sätt i lagen närmare angives.

Möjligheten att genom införsel uttaga underhållsbidrag är emellertid i
vissa hänseenden begränsad. Till en början må sålunda erinras, att enligt
0 § införsellagen införsel ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som
förfallit till betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas. Såvitt
angår det efter ansökningen först meddelade införselbeslutet torde frågan
om från vilken tid förfallna bidrag skola uttagas genom införseln icke behöva
vålla några svårigheter. Föreskriften är emellertid icke inskränkt till att gälla
allenast i fråga om räckvidden av ett dylikt första beslut på den underhållsberättigades
ansökan. I 8 § införsellagen stadgas, att om, efter det förordnande
om införsel givits, anledning yppas till jämkning i de därvid meddelade
bestämmelser, äger utmätningsmannen utan hinder av det förra beslutet
förordna om sådan jämkning. Då ett jämknings beslut är att jämställa
med ett nytt beslut om införsel, kommer ovannämnda stadgande i 6 §
rörande omfattningen av de äldre underhållsbidrag som få uttagas genom
införsel att bliva tillämpligt på jämkningsbeslutet. Detta medför alltså, att
de outtagna bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år före beslutet,
komma att hänföras till den bidragsgrupp, för vilken förfallotiden hindrar
uttagande genom införsel.

Uttagande av underhållsbidrag till barn är även begränsad genom föreskrift
i 8 § införsellagen att beslut om införsel icke vidare skall äga tilllämpning
sedan underhållsskyldigheten upphört, ändå att den underhållsskyldige
häftar för oguldet underhållsbidrag. Därest införselbeslnt omfattar
bidrag till flera barn och underhållsskyldigheten såvitt angår det äldsta
barnet upphör på grund av barnets inträde i därför föreskriven ålder, kommer,
om införselbeloppet ej jämkas nedåt, vad som uttages för gäldande
av äldre underhållsbidrag följaktligen, med uteslutande av det äldsta barnets
fordran, att i sin helhet tillgodoföras de återstående barnen. Vad som
återstår oguldet av bidragen till det äldsta barnet kan därefter icke uttagas
genom införsel och bortfaller vid beräkningen av det belopp, som i införselärendet
skall upptagas såsom gäld på grund av förfallna men ej guldna
bidrag.

För bestämmande av gälden kan det, om frivilliga inbetalningar å underhållsbidragen
verkställas direkt till den underhållsberättigade, även vara
av betydelse, att dessa inbetalningar bringas till utmätningsmannens kännedom
med upplysning tillika huruvida gäldenären avsett att därmed gälda
vissa bestämda bidrag. Om ej annat sagts, torde böra antagas, att inbetalning
avsett löpande bidrag. Av arbetsgivaren samtidigt innehållet belopp
får då, i den mån det ej tages i anspråk för löpande bidrag, avräknas å
sådana äldre bidrag, som kunna vara föremål för införsel.

Vad förevarande fall angår har Björnesten vid beräkningen av de belopp,
som i de i anledning av mina remisser uppgjorda sammanställningarna upptagits
såsom skuld för klaganden, icke beaktat de ovan angivna omständigheterna,
som kunna utöva inverkan å möjligheten att genom införsel uttaga
bidrag. Hänsyn har sålunda icke tagits till att jämkningen den 4 oktober
1947 medförde, att vissa oguldna bidrag, som förfallit till betalning mer än
ett år dessförinnan, icke längre kunde uttagas införselvägen och alltså ej heller
borde upptagas såsom klagandens gäld i införselärendet. Björnesten har
ej heller i dessa sammanställningar beaktat, att vad som utestod oguldet
av bidragen för Arne Joel, då denne fyllde 16 år, därefter ej borde betraktas
såsom införselbar gäld. De frivilliga betalningarna ha ej ansetts utgöra betalning
för löpande bidrag utan avräknats å den restförda gälden i allmänhet.
De tillämpade principerna ha medfört, att den återstående gälden i
de uppgjorda sammanställningarna blivit felaktigt beräknad.

I den slutliga omräkning, som skett efter min remiss till KB, hade tillbörlig
hänsyn tagits till ovan angivna faktorer och rättelse kommit till
stånd i fråga om bokföringen i införselärendet.

Då någon skada genom Björnestens förfarande icke tillskyndats klaganden,
lät jag bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en
till Björnesten avlåten skrivelse, under förväntan, att Björnesten i framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet skulle hava dem i minnet.

6. Fråga om prästs skyldighet att avgiftsfritt besvara frågor från
särskild förundersökare i brottmål samt i tjänsteväg lämna
upplysningar ur kyrkoböckerna till enskild person.

Tillika fråga om tjänstebrevsrättens omfattning.

I en den 19 november 1949 till mig inkommen skrift anförde häradshövdingen
H. Fagerström följande.

Till Folkungabygdens domsagas häradsrätt hade den 17 september 1949
från landsfiskalen i Boxholms distrikt inkommit ansökan om stämning å
lantbrukaren Helge Fransson, Flaskarp, Blåvik, varigenom åtal väckts å
Fransson för olovligt förfogande. Häradsrätten hade därefter förordnat
tingsnotarieaspiranten i domsagan Bengt Svenson att jämlikt lagen den 22
juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål verkställa sådan undersökning
i målet. För fullgörande av detta uppdrag hade Svenson av kyrkoherden
Anders Andra såsom präst i Franssons födelseförsamling — Vimrnerby
landsförsamling — begärt upplysningar om Fransson till ledning vid
förundersökningen. Svenson hade sedermera från Andra fått mottaga en med
15 kronor postförskottsbelagd försändelse, som Svenson utlöst. Försändel -

sen hade visat sig innehålla av Andra lämnade upplysningar om Fransson,
upptecknade å ett av Svenson uppsatt frågeformulär. Svenson hade sedermera
till häradsrätten inkommit med redogörelse över förundersökningen
ävensom med begäran om ersättning för sitt uppdrag enligt räkning, vari
upptagits bland annat en post å 15 kronor, avseende utlägget till Andra.

Vid skriften voro fogade bestyrkta avskrifter av dels den av Svenson till
Andra; avlåtna skrivelsen — avfattad å tryckt, av fångvårdsstyrelsen tillhandahållen
blankett — dels ock ett vid skrivelsen fogat, av Svenson uppsatt
och av Andra1 ifyllt frågeformulär. Handlingarna voro av följande
lydelse.

”Folkungabygdens domsagas häradsrätt.

Mjölby den 27 september 1949.

Svar bör adresseras till: Notarie Svenson, Tingshuset, Mjölby.

Till Herr Kyrkoherde Anders Andra, Vimmerby.

Lantbrukaren Helge Erik Valdemar Fransson, Flaskarp, Blåvik, född den
19/3 1921 samt son till lägenhetsägaren Robert Larsson och h. h. Helga
Larsson, f. Gustafsson, Rosenborg, Källsåkra, Vimmerby landsförsamling,
har tilltalats för olovligt förfogande.

Undertecknad, som förordnats att i målet verkställa förundersökning angående
den tilltalade, får härmed anhålla, att Ni benäget ville lämna (införskaffa)
så fullständiga upplysningar som möjligt om den tilltalades karaktär
och personliga förhållanden i övrigt samt rörande omständigheter, som
eljest kunna vara av betydelse för bedömande av vilka åtgärder som kunna
anses lämpligast för hans rättande. Särskilt anhålles om upplysningar rörande
hans omdömesförmåga, ambition, ärlighet och skötsamhet.

(Den tilltalade har enligt egen uppgift döpts och konfirmerats av Eder.)

Bengt Svenson.”

”Folkungabygdens domsagas häradsrätt.

Ang. Helge Fransson.

Vore tacksam för svar också å följande frågor:

Föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning? Svag ekon. Fadern, f. 1885
(skomakare) Modern f. 1889.

Har någon av dem avlidit? Nej.

Om skilda, av vad anledning? Ej skilda.

Syskonens antal och ålder? 7) ff. —07, —11, —18, —22, —25, —26, —29.
Arbetslösa eller ej? Nej.

Skötsamma eller ej m. m.? I stort sett — med undantag för den åtalade.
Kriminalitet, alkoholism m. m.? Nej; dock är han själv angelägen om sprit.
Förhållandena i hemmet? Föga trivsamt.

Har den tilltalade visat vanart? Flera utredningar om brott för vilka han
misstänkts.

Uppförande och flit under konfirmationsundervisningen? Konfirmationsbetyg
B. Intet anmärkningsvärt.

Dåliga anlag eller karaktärsfel? Ja, från fadern; Modern skötsam.
Försummad uppfostran? Fadern har varit en dagdrivare och påverkat
sonen i ogynnsam riktning. Fadern har bytt hästar och klockor. Han vill nu
ej ha sonen hemma, eftersom denne misskött sig. Sonen har ej på flera år
haft ordnat arbete. Värdet av villkorlig dom ifrågasättes.

Vimmerby d. 28/9 1949
Anders Andrae
Kyrkoherde.

Lösen Ivr. 15:— (Femton).”

Vidare åberopade Fagerström kopia av en av honom den 28 oktober 1949
till Andrce expedierad skrivelse ävensom ett av Andras till svar därå avlåtet
brev.

I skrivelsen framhöll Fagerström — jämte det han påpekade, att svarsporto
medföljt Svensons skrivelse — att det under hans trettioåriga domartid
icke någon gång förekommit, att en präst eller ens en privatperson fordrat
ersättning för det besvär han haft med att lämna av en förundersökare
begärda upplysningar. Fagerström hemställde därför, att Andrae ville meddela
honom, vad som föranlett Andra; att uttaga ersättning i detta fall och
huruvida han tidigare i liknande fall begärt och fått ersättning.

Till svar å Fagerströms skrivelse anförde Andras följande.

Andrae vore väl medveten om att det uppdrag att företaga förundersökningen,
som Svenson erhållit, vore officiellt, men han trodde sig å andra
sidan också väl veta, att Svenson för dylik undersökning uppbure ett ganska
rundligt arvode utöver sin lön. För egen del hade Andrae tidigare flera
gånger fungerat som förundersökare och därvid erhållit ersättning med lägst
50 kronor. I den mån Andra; icke ur egna källor kunnat erhålla de önskade
uppgifterna, hade han givetvis betalat skälig ersättning till sina medhjälpare.
Rent principiellt sett kunde han icke finna något hinder för att
också en präst skulle ha rätt att fordra ersättning för ett åtagande, låt vara
i andra hand, som beredde honom besvär och omsorg. Hade Svenson exempelvis
samma arvode för sin förundersökning som Andrae själv haft för omkring
10 år sedan, eller 50 kronor, finge han väl skriva räkning på 65 kronor
i stället, så att han icke behövde för Andraes skull vidkännas något avdrag
på sitt arvode. Fn jurist med kostbara studier måste givetvis leva, och det
måste ju också en präst. Prästernas löner vore icke större än att de nog med
tacksamhet begagnade de tillfällen, som gåves, att kunna förtjäna något
extra. Med hänsyn till det sjunkande penningvärdet syntes det av Andrabegärda
beloppet icke vara oskäligt. I varje fall kunde det väl icke vara
meningen, att en förundersökare skulle på andra personers bekostnad göra
en god förtjänst, allra minst genom att anlita en annan tjänsteman, som ju
kunde vara strängt upptagen av rent ordinarie uppgifter. Givetvis stode

prästerna gärna till tjänst både som förundersökare, förundersökares medhjälpare
och övervakare. Men nog borde ett hyggligt arvode utgå för dylika
besvär. Bäst vore ju om det kunde i lag fastställas, vilket arvode som kunde
anses skäligt, eller om uppdragsgivaren gåve notarien eller den som eljest
finge uppdraget direktiv i detta hänseende, så att han icke behövde mötas
av den obehagliga överraskning, som ett postförskott understundom brukade
innebära. Det kunde icke vara rent spel, att förundersökaren infordrade
alla slags uppgifter och helt bekvämt förde in dessa i ett formulär och
sedan för egen del utkvitterade arvodet. Att endast skicka ett svarsporto
syntes Andra vara tecken på sannskyldig undervärdering av prästens
arbete.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Andra att
inkomma med yttrande, anförde denne följande.

Lagstiftarens tankegång syntes otvetydigt ha varit den, att de som besvärades
i förundersökningsärenden skulle erhålla gottgörelse såväl för direkta
utgifter som ock för omaket i övrigt. Genom 1 § kungl. kungörelsen
den 26 september 1947 om ersättning av allmänna medel till personer som
höras under förundersökning i brottmål hade fastställts, att jämväl ersättning
för tidsspillan skulle lämnas. Redan i 7 § lagen den 22 juni 1939 om
särskild förundersökning i brottmål stadgades, att förundersökaren åtnjöte
ersättning för nödvändiga utgifter. En förundersökning i brottmål kunde
sålunda på grund av anförda lagrum på intet sätt betraktas som en prästerlig
tjänsteåtgärd. Detta bestyrktes än mera av innehållet i 3 § kungl. kungörelsen
den 1 oktober 1943 med vissa bestämmelser angående tillämpningen
av lagen den 22 juni 1939, där föreskrift lämnades, att förundersökare
ägde hänvända sig till statens skyddskonsulent, då den tilltalade
bodde på annan ort. — Ofta nog hade Andra: brukat lämna begärda upplysningar
i liknande fall utan ersättning, även då de ej varit att hänföra
direkt till tjänsten, särskilt om någon i Vimmerby boende notarie per telefon
gjort förfrågningar. I blankett- och folkbokförings-Sverige vore man
dock så överhopad med skriverier och pappersexercis, att man nödgades
begära ersättning i fall, där man uppenbarligen hade rätt till sådan. De uppgifter,
som i tjänsten skulle lämnas av pastorsämbetena, vore närmare preciserade
i kungl. kungörelsen den 9 april 1926 om uppgifter från prästerskapet
i och för utredning angående brott liksom givetvis också i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946. I förevarande fall kunde ju uppgifterna beträffande
den tilltalades föräldrar, deras födelseår och den tilltalades konfirmationsförhållanden
ha officiellt vitsordats per tjänstepost. Svensons
framställning hade emellertid huvudsakligen innehållit en begäran om att
Andra skulle lämna, respektive införskaffa, så fullständiga uppgifter som
möjligt om den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt.
Särskilt hade anhållits om upplysningar rörande hans omdömesförmåga,

ambition, ärlighet och skötsamhet. Dylika uppgifter stode givetvis icke
pastor till buds utan tidsödande och omsorgsfulla efterforskningar genom
samtal med personer, som kunde tänkas närmare känna den åtalade. Med
sådana hade Andras givetvis satt sig i förbindelse för att få de utförliga upplysningar,
av vilka förundersökaren sålunda skulle använda sig för att få en
grund för sitt omdöme. Det vore uppenbart, att just dessa uppgifter utgjorde
kärnan i förundersökarens material, och redan därav syntes alldeles
självklart följa, att pastor icke utan ersättning skulle avkrävas ett dylikt
arbete i tjänsten, så mycket mera som det tydligen varit förundersökarens
skyldighet att därvidlag anlita skyddskonsulenten eller måhända, då ju
denne bodde långt ifrån Vimmerby, någon social myndighet i Vimmerby
landsförsamling såsom fattigvårdsstyrelsen, kommunalnämnden eller hälsovårdsnämnden.
Till yttermera visso kunde det förtjäna framhållas, att
Svenson medsänt svarsporto. Medvetet eller omedvetet måste Svenson därvidlag
ha utgått från den tankegången, att Andra'' skulle lämna svaret såsom
privatperson, möjligen såsom präst i svenska kyrkan, men icke såsom
kyrkoherde i Vimmerby. Hade Andras skolat lämna svaret å tjänstens vägnar,
hade han ju helt visst kunnat göra detta med användande av tjänstebrevsrätten;
det hade givetvis också varit endast i Andrass egenskap av
kyrkoherde i Vimmerby som han haft den rent formella möjligheten att på
grund av tillgång till församlingsboken m. m. lämna de begärda uppgifterna.
Någon som helst skyldighet att lämna uppgifter för förundersökning i brottmål
syntes icke lagligen kunna påvisas för en eventuellt privat praktiserande
präst utan officiell tillgång till pastorsexpeditionens handlingar och
än mindre för en präst rätt och slätt i hans egenskap av privatperson. En
ersättning med 15 kronor för arkivforskning — den åtalades syskon, sju till
antalet, hade ingalunda stått samlade i en och samma församlingsbok —
samt för skrivning och expedition i ärendet måste anses synnerligen moderat
och skälig. Mot beloppets storlek hade Fagerström heller icke haft någon
erinran, utan han syntes endast ifrågasätta Andraes rätt att uttaga
ersättning för uppdraget.

Andras hänvisade vidare till en i Svensk Kyrkotidning årgång 1949 s. (512
införd artikel med rubriken ”Ersättning för upplysningar ur kyrkoböckerna”.
I artikeln upplystes, att frågan om pastors rätt till särskild ersättning
för sådana upplysningar ur kyrkoböckerna, som närmast kunde betecknas
som arkivforskning, behandlats vid ett sammanträde med samtliga
kyrkobokföringsinspektörer inför chefen för riksbyrån för folkbokföringen. »

Vid sammanträdet hade man enhälligt beslutat göra ett uttalande i frågan.
Artikelförfattaren framhöll, att detta uttalande visserligen endast vore av
rådgivande karaktär, men dock syntes kunna göra anspråk på att vara i
viss mån auktoritativt. Uttalandet hade följande innehåll.

”1. Av myndighet i tjänsten begärd upplysning skall pastor alltid lämna
utan särskild ersättning. Då kungl. utrikesdepartementet begär upplysning

för att bevaka arvsrätten efter i utlandet avliden svensk person, kan pastor
merendels påräkna skälig ersättning, om han tillskriver departementet därom,
för så vitt nämligen arv finnes att lyfta.

2. Då enskild person begär upplysning ur kyrkoböckerna under sådana
förhållanden, att särskild efterforskning icke erfordras eller är obetydlig,
samt upplysningen avser honom själv eller anförvant, bör densamma lämnas
utan krav på särskild ersättning.

3. Begär annan än myndighet upplysning om person i annat fall än vad
nyss sades, bör pastor noga överväga, om han har rätt att lämna densamma.
Har han sådan rätt och är det endast fråga om en enstaka upplysning,
bör pastor lämna den utan krav på särskild ersättning.

4. Begäres upplysningar om en hel serie personer, bör pastor kunna begära
ersättning med 15—50 öre för varje person, varom upplysning lämnas. Det
kan dock ifrågasättas, om icke pastor bör gratis lämna upplysning i sådana
fall, då förfrågan uppenbarligen gjorts exempelvis i rent studie- och medicinskt
intresse.

5. Då annan än myndighet begär pastors medverkan vid verklig arkiveller
släktforskning, kan pastor skäligen betinga sig en ersättning av tre
kronor för varje påbörjad halvtimme, som arbetet kräver.

6. I de fall, då det kan förutsättas, att det gäller större undersökningar,
eller förhållandena eljest förmodas föranleda tvist angående ersättningsbeloppet,
bör pastor, samtidigt som han förklarar sig villig att utföra det
ifrågasatta arbetet, på förhand söka att med den, som påkallar hans biträde,
överenskomma om ersättningens storlek.”

I yttrandet anförde Andrae vidare: Enligt Andraes mening vore de i uttalandet
uppdragna riktlinjerna alltför oprövade och allmänt hållna för att
icke säga svävande för att kunna tillmätas någon större auktoritativ betydelse.
Under hänvisning till vad han i sitt yttrande framhållit vore Andra;
fast övertygad om att han handlat i enlighet med gällande bestämmelser.
Han hemställde därför, att Fagerströms anmälan måtte lämnas helt utan
avseende såsom alldeles ogrundad och obefogad. Skulle jag icke desto
mindre gentemot de av Andra; åberopade lagrummen finna författningsenligt
stöd för den slutsatsen, att pastor vore skyldig att utan ersättning
lämna skriftliga utredningar av ifrågavarande omfattande och tidsödande
karaktär, anhölle Andra; om hänvisning till tillämplig bestämmelse, varpå
det omtvistade beloppet komme att återställas till Svenson. I

I en den 22 november 1949 hit inkommen skrift anförde vidare advokaten
Curt Ekdahl i Gävle, såsom delägare i advokatfirman Arthur Rydins
Advokatbyrå Ekdahl & Malmsten, att han nödgats med 3 kronor 55 öre
utlösa en med postförskott belagd försändelse, innehållande en från Andra;
begärd, synnerligen enkel upplysning, vilken Ekdahl förmenade att Andra;
varit skyldig att utan ersättning lämna å tjänstens vägnar.

Vid skriften var fogat ett den 8 november 1949 dagtecknat, av Ekdahl å
advokatfirmans vägnar till pastorsämbetet i Vimmerby avlåtet brev, vari
Ekdahl anhöll att få veta, huruvida fru Helga Ma j vor Alice Wiklund, född
Sjöström, som var född den 13 december 1920 och som 1947 varit kyrkoskriven
under adress Byfogden 8 i Vimmerby, fortfarande vore kyrkoskriven
där eller, om så icke vore fallet, vart hon uttagit flyttningsbetyg.

Å brevet hade Andrae tecknat följande besked: ”Svar: Viklund utfl. d.
17/9 1947 till Köping, Vstm.l., under adress Stora gatan 20 B, Köping.
Vimmerby den 10/11 1949. Anders Andrae. Kyrkoherde, Vimmerby.”

Sedan jag anmodat Andrae att inkomma med yttrande i anledning av
innehållet i Ekdahls skrift, anförde Andrae i avgiven förklaring följande.

Arthur Rydins advokatbyrå vore icke någon offentlig myndighet och
hade sålunda ingen officiell rättighet att avfordra ett pastorsämbete upplysningar
angående sina klienter. Visserligen vore den begärda upplysningen av
ringa omfattning; den krävde dock ett genomsökande av utflyttningsregistret
för de senare åren liksom av församlingsboken för kontrollens skull.
Andrae hade givetvis kunnat följa det direktiv, som innefattades i punkt 3
av kyrkobokföringsinspektöremas här ovan intagna uttalande. Där stode
det emellertid ”bör” men icke ”måste”. Anvisningen gåve heller icke vid
handen, om pastor skulle skicka upplysningen medelst tjänstepost eller
sätta frimärke på försändelsen. Man frågade sig då, om pastor själv skulle
bekosta portot, när den som begärde upplysningarna icke medsände frimärken.
Pastor kunde näppeligen vara skyldig att själv betala kostnaden för
porto. Då den frågande icke vore en officiell myndighet, hade pastor säkerligen
icke rätt att bruka sin tjänstebrevsrätt i ett fall som det föreliggande.
— Ingen advokat i landet gjorde sina klienter några tjänster utan ersättning
från deras sida. Det syntes då vara en rimlig fordran, att advokaten
gåve pastor skäligt arvode även för en mycket ringa upplysning. Ekdahl
talade om denna ”synnerligen enkla upplysning”, vilken dock för honom
varit absolut nödvändig för hans fortsatta arbete. Det skulle till många
advokaters och advokatbyråers heder framhållas, att de ofta brukade sluta
sina skrivelser med en uppmaning till pastor att belägga svaret med postförskott,
givetvis inkluderande portokostnad. Ekdahl hade icke ens sänt
porto, än mindre förhandsarvode i frimärken, vilket också ofta förekomme.
Ekdahls tillvägagångssätt utgjorde sålunda ett av de få undantagen från
gällande praxis. Enär den upplysning, som pastor hade rätt och kunde befinnas
vara villig att lämna, vore av värdefull natur, hyste man i 95 fall av
100 den uppfattningen, att pastor borde ersättas med skäligt belopp. Ett
ersättningsbelopp å 3 kronor, givetvis exklusive porto, ansåges även av folkbokföringsinspektörerna
och riksbyrån som skäligt, då det gällde verklig
arkiv- eller släktforskning, i vilket fall arvode finge uttagas med 3 kronor
för varje påbörjad halvtimme. Att i detta stycke draga en gräns mellan

7 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1951 års riksdaf/.

”verklig arkiv- och släktforskning” å ena sidan och å den andra en ”synnerligen
enkel upplysning”, som dock skulle kontrolleras, nedskrivas och postas
vid sidan om pastors ofrånkomliga, numera synnerligen betungande tjänsteplikter
på sin folkbokföringsexpedition, syntes överstiga också inspektörernas
och riks byråns förmåga, Man torde här få döma från fall till fall. Lämnade
pastor upplysningen gratis, vore han hygglig och tillmötesgående, så
mycket mera som dylika upplysningar på en större pastorsexpedition kunde
avfordras honom varje vecka och kanske oftare. Toge pastor betalt för sitt
besvär, kunde icke heller ett sådant förfaringssätt sägas utgöra tecken på
bristande tillmötesgående från hans sida. Om en advokat finge från någon
pastorsexpedition mottaga en försändelse belagd med så stort postförskott,
att advokaten ej ville lösa försändelsen, eller om han över huvud taget ansåge
det obefogat, att försändelsen belagts med postförskott, ginge det ju
väl för sig att i ett nytt brev förfråga sig hos pastor rörande orsaken till det
pålagda arvodet. Advokatbyrån gjorde ju icke sitt arbete gratis, och i analogi
därmed syntes icke heller pastor kunna åläggas att tillgodose jurister av
något slag utan ersättning, så frarnt det icke klart kunde fastslås, att pastor
i tjänsten vore skyldig att tillmötesgå med uppgifter av officiell natur, såsom
då en häradshövding eller hans kommissionär infordrade uppgifter i
ämbetsbrev med tjänstepost. På grund av det anförda hemställde Andrae,
att Ekdahls anmälan måtte såsom ogrundad lämnas utan avseende. Vidare
anhölle Andrae i anledning av sakens mera vittfamnande och prejudicerande
betydelse, att jag måtte i samråd med kyrkolagsexperter och andra tänkbara
sakkunniga utfärda så klara direktiv som möjligt i föreliggande avseende,
så att svenska kyrkans prästerskap icke behövde utsättas för det
obehag, som anmälningar av föreliggande natur måste innebära såväl till
personlig skada genom den publicitet, som genom pressen gåves åt dylika
ting, som ock med hänsyn till prästernas anseende såsom i grund och botten
tjänstvilliga och tillmötesgående kyrkans tjänare.

Sedan jag därefter anhållit om statistiska centralbyråns yttrande i anledning
av Fagerströms och Ekdahls anmälningar, inkom centralbyrån med
utlåtande jämte därvid fogade yttranden, som infordrats från kyrkobokföringsinspektörerna
kontraktsprosten Allan Qvarnström, kyrkoherden
Alfred Wihlborg och komministern Oscar Ryberg.

Såvitt rör Fagerströms anmälan innehöllo yttrandena följande.

Qvarnström anförde, att de av Andrae lämnade upplysningarna endast till
en mindre del vore hämtade ur kyrkoböckerna, varför ärendet knappast
kunde bedömas ur synpunkten av skyldighet att lämna uppgifter ur dessa.

Wihlborg yttrade: Andrae kunde icke anses ha utfärdat intyget om Fransson
såsom ett tjänsteåliggande. Såvitt av handlingarna framginge hade
Andrae icke heller försett intyget med pastorsämbetets stämpel. I intyget
funnes uppgifter av fullkomligt privat natur och grundade på förhållanden,

varom pastor måst förskaffa sig kännedom genom att rådfråga vänner och
bekanta. Pastor kunde emellertid icke anses skyldig att såsom ett tjänsteåliggande
lämna andra meddelanden angående en person än sådana, som
författningsenligt skulle finnas antecknade i kyrkobokföringsurkund eller
andra officiella handlingar, som vore för pastor tillgängliga å hans expedition.
Sådant intyg, varom här vore fråga, finge icke avsändas i tjänstebrev.
Rekvirenten hade varit medveten därom och i sin rekvisition bilagt postporto.
Därmed hade han även tillkännagivit sin mening att det icke vore
fråga om ett tjänsteärende, då han hos Andra anhållit om detta intyg.
Rekvirenten av intyget kunde icke anses ha i detta ärende handlat i egenskap
av myndighet. Till förundersökare skulle domaren förordna ”lämplig
och villig person”. Förundersökaren åtnjöte skäligt arvode för utfört arbete
samt ersättning för nödvändiga utgifter. Det vore alldeles ovidkommande,
om förundersökaren innehade allmän tjänst eller ej. Såsom förundersökare
vore han att betrakta allenast såsom privatperson. Enär Andrae, enligt vad
sålunda visats, i detta ärende handlat i egenskap av privatperson, stode det
honom fritt att begära skälig ersättning för sitt arbete. Mot beloppets storlek
i och för sig syntes tvist icke råda. Wihlborg finge alltså som sin bestämda
mening uttala, att Fagerströms anmälan icke borde leda till någon
som helst åtgärd.

I Rybergs yttrande anfördes, att avgivandet av de uppgifter utöver data
från församlingsboken, som lämnats om Fransson, icke kunde anses som ett
ovillkorligt tjänsteåliggande för pastor. Lämnandet av sådana upplysningar
tillhörde icke heller hans åliggande som arkivvårdare. Huruvida avgivandet
av dylika uppgifter, utan att vara en legal skyldighet, likväl — som i praktiken
eljest syntes vara fallet — borde anses ingå i en normal prästerlig
funktion i församlingstjänst, torde vederbörande domkapitel vara närmast
att yttra sig om.

Statistiska centralbyrån anförde i denna del följande.

Enligt 3 § första stycket kungl. kungörelsen den 1 oktober 1943 med vissa
bestämmelser angående tillämpningen av lagen den 22 juni 1939 om särskild
förundersökning i brottmål hade förundersökare bland annat att inhämta
upplysningar från personer, som på grund av sin ställning och verksamhet
kunde förväntas lämna tillförlitliga uppgifter, ävensom från myndigheter,
föreningar och anstalter. Det torde kunna antagas, att Svensons
hänvändelse till Andra skett med stöd av denna bestämmelse. Mindre troligt
förefölle det, att hänvändelsen skett med stöd av andra stycket i samma
paragraf, enligt vilket förundersökaren, om den tilltalade hade sin bostad
på annan ort, ägde hänvända sig till myndighet därstädes för erhållande av
nödig utredning; Franssons bostadsort syntes vara Blåvik, ej Vimmerby.
Frågan huruvida den, som sålunda anlitades av förundersökare, vore berättigad
till ersättning för sitt besvär fölle icke inom det rättsområde, som

100

omfattades av statistiska centralbyråns ämbetsförvaltning. Centralbyrån
ansåge sig därför icke böra göra något uttalande i denna del av ärendet.

Beträffande Ekdahls anmälan anförde kyrkobokföringsinspektörerna följande.

Qvarnström: Han ville till en början erinra om den genomgripande förändring,
som förhållandet mellan allmänheten, å ena, samt ämbetsverk och
ämbetsmän, å andra sidan, under de senaste decennierna undergått. Bland
annat hade denna förändring visat sig i en utvidgad användning av tjänstebrevsrätten.
Demokratiseringen på detta område syntes ännu icke kunna
betraktas som avslutad. Läget vore sålunda i någon mån flytande. I ärenden,
som hörde till pastorsexpeditionen, medförde detta osäkerhet hos både
prästerna och allmänheten. En och annan ansåge sig kunna ställa hur stora
krav på pastors tjänstvillighet som helst, under det att flertalet toge för
självfallet att skälig gottgörelse skulle lämnas för en tjänst. Somliga bifogade
porto, andra icke. De senare förmenade, att pastor kunde använda
sin tjänstebrevsrätt. Qvarnström trodde, att det icke innebure någon förhävelse
att säga, att prästerskapet i allmänhet visat stor tjänstvillighet och
föga snikenhet. Förefintliga bestämmelser om ersättning hade tillämpats
med stor generositet. För att råda bot på den osäkerhet, som prästerskapet
ådagalagt bland annat genom talrika förfrågningar, hade kyrkobokföringsinspektörerna
vid sitt senaste sammanträde sökt och lyckats att vinna
enighet om ett vägledande uttalande. Detta hade varit avsett att lämna
hjälp till en praktisk lösning av uppdykande problem av denna art. Däremot
hade ingen juridisk lösning av problemen kunnat givas utom i vissa
speciella fall. Andras hade i sin förklaring åberopat punkt 3 i nyssnämnda
uttalande. Det där givna rådet vore förestavat av den uppfattningen att en
präst borde undvika skenet av att vara sniken eller brista i tjänstvillighet.
Därför borde han i tvivelaktiga fall avstå från krav på ersättning. Däremot
avsåge rådet icke, såsom nyss framhållits, att vara ett uttalande om pastors
lagliga skyldighet. Pastor vore en pastoratets ämbetsman, som helt avlönades
av pastoratet, om än med understundom avsevärda bidrag från kyrkofonden.
Givetvis vore han skyldig att, där ej annorlunda vore eller bleve
föreskrivet, utan ersättning lämna myndigheter uppgifter ur kyrkoböckerna.
Han vore vidare skyldig att utan ersättning åt medlem i församlingen utfärda
prästbetyg, som styrkte förhållanden, som utan särskild efterforskning
framginge av kyrkoböckerna. Åtminstone i vissa fall syntes han även
vara skyldig att utfärda sådant prästbetyg angående person, som tidigare
varit kyrkobokförd i församlingen. I andra än nu nämnda fall syntes pastors
skyldighet att lämna uppgifter ur kyrkoböckerna böra bedömas efter
kungl. stadgan den 8 september 1924 angående vissa offentliga arkiv. Även
de i bruk varande kyrkoböckerna tillhörde ju arkivet. I § 9 mom. 2 i stadgan
föreskreves, att arkivvårdaren, då avskrift eller uppgift krävde särskild

101

efterforskning eller resa eller, i anseende till svårigheten att tolka arkivhandling,
särskilt arbete, ägde uppbära skälig gottgörelse. Den springande
punkten syntes Qvarnström i här föreliggande fall vara, om särskild efterforskning
varit erforderlig för att besvara Ekdahls förfrågan. Därest den
omfrågade personen återfunnits i församlingsboken under den uppgivna
fastigheten, hade så uppenbarligen icke varit fallet. Av Andraes förklaring
syntes dock framgå, att vederbörande först återfunnits efter genomgång av
utflyttnings boken. Då personen uppgivits ha varit bosatt i Vimmerby år
1947 och utflyttat just detta år, måste det dock vara en betydlig överdrift,
när Andrae påstode, att det krävts ”ett genomsökande av utflyttningsregistret
för de senare åren liksom ock av församlingsboken för kontrollens skull”.
Sökandet borde rimligen ha begynt i 1947 års utflyttnings bok och sedan
vederbörande återfunnits där, hade Andrae endast behövt gå till det uppslag
i församlingsboken, vartill utflyttningsboken hänvisade. Efterforskningen
kunde alltså ej gärna ha varit synnerligen tidsödande. — Enligt generalpoststyrelsens
skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 juni 1937 ägde pastor i ett
fall som detta icke rätt att för lämnande av uppgift använda sin tjänstebrevsrätt.
Då porto icke bifogats, hade Andrae alltså haft att uttaga portokostnaden
medelst postförskott, vilket ju också skett. Om han för besväret
därmed tillgodoräknat sig ett mindre belopp, syntes detta icke kunna betecknas
som oskäligt. Vid prövning av beloppets skälighet syntes hänsyn
böra tagas till att uppgiften lämnats under den tid på året, då pastor vore
som mest överhopad med arbete, och att pastor i Vimmerby icke haft skrivhjälp
i erforderlig utsträckning till sitt förfogande. Besväret måste med
andra ord bedömas som övertidsarbete. Med beaktande därav syntes
kanske icke det utkrävda beloppet kunna anses uppenbarligen oskäligt. Ekdahl
kunde ju gjort invändning hos Andrae eller jämlikt det åberopade momentet
i arkivstadgan hiinskjutit frågan till domkapitlet. På grund av det
anförda hemställde Qvarnström, att statistiska centralbyrån måtte föreslå,
att Andraes förfaringssätt icke skulle föranleda någon åtgärd.

Wihlborg: Såsom representant för Arthur Rydins advokatbyrå vore Ekdahl
naturligtvis privatperson. Något annat hade Ekdahl ej heller satt i
fråga. Det av honom rekvirerade prästbeviset finge icke avsändas i tjänstebrev".
Endast om tvekan icke kunde råda angående sökandens identitet,
skulle pastor på begäran med begagnande av tjänstebrevsrätt översända
prästbevis under uppgiven adress. Med ”sökandens identitet” menades
givetvis, att sökanden och den som prästbeviset avsåge vore samma person,
och först då kunde ett dylikt bevis sändas i tjänstebrev. Om en person rekvirerade
ett prästbevis för annan person och därvid företedde fullmakt för
denne, syntes pastor vara skyldig att utan ersättning och i tjänstebrev
översända det begärda prästbeviset. Hade Andras emellertid under förevarande
omständigheter ansett sig böra avsända det av Ekdahl rekvirerade
prästbeviset, finge Andra* göra detta men i så fall endast i betalt brev. Om

102

rekvirenten icke bilagt svarsporto — och det syntes han i detta fall icke ha
gjort — hade Andrse uppenbarligen rätt att genom postförskott uttaga avgiften
för av honom utlagt porto och övriga med försändelsen förenade kostnader.
Huruvida 3 kronor 55 öre kunde anses vara ett skäligt belopp, kunde
Wihlborg för närvarande icke yttra sig om.

Ryberg: Andraes förfarande att uttaga ersättning för översändandet av
uppgiften till Ekdahl måste otvivelaktigt strida mot såväl andan som ordalydelsen
i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen
hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå
allmänheten med översändande av expeditioner m. in. Genom cirkuläret
ålades samtliga statsmyndigheter ökade förpliktelser i fråga om allmänhetens
betjänande utan anlitande av ko mmissionär. Bland annat ålåge det
myndighet att från tillgängliga handlingar lämna sådana begärda upplysningar,
som ej krävde särskild efterforskning. En följd av att en sådan uppgift
vore en kostnadsfri tjänsteplikt vore, att densamma finge översändas
som tjänstepost, varom också cirkuläret uttryckligen talade. Det borde tillläggas,
att då vederbörande pastorsämbete vore den enda källa, varifrån
uppgifter kunde inhämtas för tillgodoseende av ett legitimt behov av viss
persons efterforskande, det ej kunde få bero på pastors godtycke, om och på
vilka villkor sådan upplysning — såvida den ej strede mot sekretessbestämmelserna
— borde givas. Vad Andrse anfört därom, att han för kontrollens
skull i och för detta ärende behövt genomsöka utflyttningsregistret för de
senare åren liksom församlingsboken, måste anses vara en betydande överdrift,
då Ekdahl lämnat så klart besked i fråga om innebörden av sin framställning.
I varje fall kunde bestyret icke anses falla under arkivstadgans
bestämmelser om ersättning för särskild efterforskning.

För egen del anförde statistiska centralbyrån följande.

Frågan om pastors skyldighet att lämna upplysningar på grundval av
kyrkoböckerna hade varit föremål för regeringsrättens bedömande i ett mål,
som refererats i regeringsrättens årsbok årgång 1942 under nr 18. Förhållandena
i målet hade varit mycket lika dem som vore i fråga i nu förevarande
fall. Ett bolag hade hos pastor begärt upplysning, huruvida en person, som
vid viss tidpunkt uppgivit sig vara kyrkobokförd i församlingen, alltjämt
vore där kyrkobokförd eller, om så icke vore fallet, till vilken ort han utflyttat.
Regeringsrätten hade jämlikt 2 § 3 mom. i då gällande tryckfrihetsförordning
ålagt pastorsämbetet att mot vederbörlig avgift lämna bolaget
begärda uppgifter. I ett av domskälen hade uttalats, att uppgifterna kunde
med ledning av de upplysningar bolaget lämnat utan särskild efterforskning
meddelas genom utdrag ur kyrkoböckerna. Vad som i detta fall skulle förstås
med vederbörlig avgift syntes tveksamt. I § 9 mom. 1 arkivstadgan
talades endast om avskrift av arkivhandling, ej om uppgift ur sådan handling.
I § 9 mom. 2 omnämndes förutom avskrift jämväl uppgift. Förutsättning
för att gottgörelse skulle kunna krävas vore, att särskild efterforskning

103

erfordrades. Det syntes svårt att hänföra uppgift, varom här vore fråga,
under någon av lösen- och stämpelförordningarnas rubriker. Man syntes sålunda
komma till det resultatet, att dylik uppgift skulle lämnas utan kostnad,
om den ej krävde särskild efterforskning. Vid tolkningen av regeringsrättens
utslag i förevarande hänseende syntes två möjligheter stå öppna.
Antingen hade regeringsrätten endast citerat ordalagen i det åberopade författningsrummet
i tryckfrihetsförordningen utan att taga ståndpunkt till
frågan, huruvida i det aktuella fallet någon avgift vore vederbörlig, eller
också hade regeringsrätten genom att anvisa utdrag ur kyrkoböckerna såsom
form för uppgiftens lämnande velat göra en tillämpning av § 9 mom. 1
arkivstadgan möjlig. Antoges det sistnämnda, skulle pastor enligt stadgandets
dåvarande lydelse ha ägt betinga sig förskott å ”föreskrivna avgifter”
jämte postpenningar och arvode i enlighet med vad beträffande kommissionärer
vid vissa ämbetsverk funnes stadgat. Med ”föreskrivna avgifter”
torde avses lösen- och stämpelavgifter. Huruvida sådana avgifter skulle uttagas
på pastorsämbetenas expeditioner syntes emellertid vara tveksamt;
såvitt centralbyrån hade sig bekant syntes det icke förekomma i praxis. Att
prästbevis vore stämpelfria vore dock stadgat. Av det refererade rättsfallet
syntes ytterligare följande slutsatser kunna dragas: Pastors skyldighet att
lämna ifrågavarande upplysningar grundade sig på tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Meddelad uppgift
av den beskaffenhet, varom i målet varit fråga, utgjorde icke prästbevis.

Centralbyrån fortsatte: Arkivstadgan hade i olika hänseenden ändrats
genom en kungl. kungörelse den 14 juni 1946. Av intresse i förevarande sammanhang
syntes vara att § 9 mom. 1 numera hade följande lydelse: ”Begäres
avskrift av arkivhandling, skall, där ej särskilda bestämmelser annat
föranleda, avskriften av arkivets vårdare lämnas i enlighet med gällande
föreskrifter.” Bestämmelserna om rätt till bland annat arvode hade bortfallit.
Ändringen syntes äga samband med den reform av kommissionärsväsendet,
som genom lagstiftning samma år kommit till stånd. I motiven
(SOU 1945: 34) s. 142—143 framhölles, att det här vore fråga om åtgärder,
vilka enligt den nya ordningen generellt skulle vara tjänsteåligganden. I
detta sammanhang borde erinras om det förut omförmälda cirkuläret den 18
oktober 1946 och däri förekommande föreskrifter, bland andra att expeditioner
av alla slag som regel skulle tillställas vederbörande med anlitande
av postverket samt att myndighet skulle från diarier eller andra hos myndigheten
förvarade, för allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana
begärda uppgifter, som ej krävde särskilt! efterforskning. Det torde därigenom
vara klarlagt, att även uppgift ur kyrkobok, som ej krävde särskild
efterforskning, skulle lämnas utan kostnad. Ej ens en ersättning för besväret
med expedieringen torde vederbörande — såsom syntes vara ifrågasatt i
Qvamströms och Wihl borgs yttranden — äga tillgodoföra sig. Frågan huruvida
Andra'' ägt påföra Ekdahl gottgörelse för den lämnade uppgiften syntes

104

sålunda helt vara beroende av huruvida den krävt särskild efterforskning.
Vad som menades med särskild efterforskning vore synnerligen tveksamt
och de olika uppfattningar som här kunde förekomma vållade osäkerhet i
rättstillämpningen. I § 9 mom. 2 arkivstadgan föreskreves, att arkivvårdaren
finge tillmötesgå begäran om uppgift, som krävde särskild efterforskning, i
den mån hans tjänstegöromål det medgåve. Därav torde kunna slutas, att
ett arbete av den storleksordning, att det föranledde tjänstemannen att
överväga huruvida hans tjänstegöromål medgåve det, vore att anse som
särskild efterforskning. Man kunde emellertid ej utesluta, att även ett
mindre arbete kunde anses som sådant. I stället för cirkulärets ordalag
”uppgifter, som ej kräva särskild efterforskning” hade i utkastet till cirkuläret
(SOU 1945: 34 s. 13) förekommit uttrycket ”begärda enstaka uppgifter”.
I motiveringen (s. 130) anfördes, att därmed åsyftades sådana besked,
som omedelbart eller i allt fall utan egentlig efterforskning framginge
av olika hos myndighet befintliga diarier, koncept eller andra handlingar.
Sådana enstaka uppgifter kunde naturligtvis lämnas både muntligen
och skriftligen. De muntliga uppgifterna, lämnade antingen såsom
svar på telefonförfrågningar eller vid personliga besök, torde nog kunna förutsättas
bliva de vanligast förekommande. Upprättande av sammanställningar,
anställande av efterforskningar eller verkställande av utredningar
vore att hänföra till typiska kommissionärsuppgifter. — Uppgifter, som
krävde särskild efterforskning, skulle enligt det anförda till synes vara sådana,
som ej kunde lämnas omedelbart under pågående telefonsamtal eller
besök. Denna tolkningsmetod måste dock anses tvivelaktig med hänsyn till
den ändring i terminologien, som förekommit vid cirkulärets utfärdande.
Trots de invändningar, som kunde göras mot tolkningsmetoden, ansåge sig
centralbyrån dock kunna ifrågasätta, om icke sanningen låge i närheten av
de resultat den lett till. Med avseende å kyrkoböckerna syntes följande
kunna antagas. Särskild efterforskning kunde ej anses ha ägt rum, därest
den efterfrågade kunnat återfinnas direkt med ledning av den sökandes upplysningar,
ej ens om dessa upplysningar lett till ett uppslag, där vederbörande
visserligen vore införd men från vilket han med ledning av hänvisningar
i boken måst följas till annat uppslag, där den för uppgiftens lämnande
erforderliga anteckningen vore införd. Därest de av sökanden lämnade
upplysningarna visserligen ej ledde direkt till uppslag i kyrkobok, där
den efterfrågade vore upptagen, men dock vore så preciserade, att vederbörande
kunde omedelbart återfinnas i hjälpregister som innehölle hänvisning
till det ifrågavarande uppslaget eller hänvisande uppslag, ansåges ej
heller särskild efterforskning ha ägt rum. Hade emellertid pastor ej fått
något dylikt direkt ledande spår utan ställts inför uppgiften att söka på
vinst och förlust inom en mer eller mindre obestämd grupp av personer, ansåges
detta som särskild efterforskning. Ekdahl hade lämnat väl preciserade
uppgifter om den efterfrågade personen, bland annat den adress, varunder

105

hon var kyrkoskriven. Då Andra likväl icke kunnat utan genomgång av
utflyttningsboken återfinna henne, syntes detta kunna bero på att adressuppgiften
varit oriktig eller att församlingsboken icke förts efter bostad och
ej heller alfabetiskt efter namn. Därom innehölle handlingarna ej uppgift;
ej heller uppgåves, hur utflyttningsboken vore uppställd. Hade denna förts
alfabetiskt efter namn, hade den givetvis varit ett enkelt hjälpmedel till personens
återfinnande. Sannolikt vore emellertid att den, såsom torde vara
vanligast, förts kronologiskt för år 1947. Åtminstone för åren 1948 och 1949
borde pastor ha haft alfabetiska avgångsregister jämlikt 31 § kyrkobokföringskungörelsen
den 30 december 1946. Vidare borde han jämlikt 30 §
samma kungörelse ha fört ett alfabetiskt församlingsregister över församlingens
aktuella befolkning. Med tre enkla slagningar borde han ha kunnat
förvissa sig om att den efterfrågade dels icke längre var kyrkobokförd i församlingen,
dels ock icke avgått ur församlingen under åren 1948—1949.
Därefter hade återstått att genomläsa 1947 års utflyttningsbok. Därest det
varit en mycket stor församling, skulle centralbyrån ha varit benägen att
beteckna detta som särskild efterforskning. Under förevarande omständigheter
lutade centralbyrån, dock med viss tvekan, åt den motsatta uppfattningen.
Andra skulle sålunda icke kunna anses berättigad till gottgörelse
för besväret.

Beträffande frågan om den av Ekdahl begärda uppgiften kunnat översändas
i tjänstebrev anförde centralbyrån följande: Uppgift, för vilken icke
förelåge rätt till gottgörelse, syntes enligt grunderna för cirkuläret den 18
oktober 1946 samt kungl. förordningen den 8 juni 1945 angående utgörandet
av postavgifter för tjänsteförsändelser in. m. och generalpoststyrelsens
kungörelse den 21 mars 1947 angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten
m. m. få översändas i tjänstebrev. Tjänstebrevsrätt finge begagnas för postförsändelser
i tjänsteärenden. I och med att det blivit ett tjänsteåliggande
att tillhandagå allmänheten med uppgift, som ej krävde särskild efterforskning,
torde översändandet av uppgiften få anses ske i tjänsteärende. Vad
åter anginge uppgift, som krävt särskild efterforskning, syntes förhållandet
vara ett annat, åtminstone så framt gottgörelse uttoges. Sådan uppgift torde
motsvara kommissionärsärende, som avsåges i 3 § 6. kungl. kungörelsen den
18 oktober 1946 angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande
statsförvaltningen. Enligt cirkuläret den 18 oktober 1946 finge avgift enligt
lösenförordningen uttagas medelst tjänstepostförskott oavsett att beloppet
icke tillkomme statsverket. Såsom sådan avgift torde dock ej kunna anses
gottgörelse enligt § 9 mom. 2 arkivstadgan, ehuru sådan gottgörelse omnämndes
i § 5 lösenförordningen. Uppgift som här avsåges skulle sålunda
översändas i frankerad försändelse. Gottgörelse skulle enligt § 9 mom. 2
arkivstadgan erläggas i förskott, diirest arkivets vårdare så påfordrade. Det
torde icke kunna anses oriktigt, att sådant krav på förskott framställdes
genom att uppgiften översändes mot postförskott.

106

På grund av vad sålunda anförts uttalade statistiska centralbyrån såsom
sin mening, att ifrågavarande uppgift bort av Andra; lämnas utan kostnad
i tjänstebrev. — Vid bedömande av frågan huruvida Andras i förevarande
hänseende gjort sig förfallen till ansvar syntes emellertid enligt centralbyråns
mening böra beaktas, att författningen i första hand överläte åt
arkivvårdaren att bedöma, huruvida det behövliga arbetet vore att anse
som särskild efterforskning och vad som skulle anses vara skälig gottgörelse,
samt att den sökande hade möjlighet att söka ändring därutinnan, i sista
hand genom hänvändelse till domkapitlet.

Slutligen ville statistiska centralbyrån, då riksbyrån för folkbokföringen
berörts i samband med vissa i ett nummer av Svensk Kyrkotidning återgivna
uttalanden av kyrkobokföringsinspektörerna, meddela några uppgifter
om hur detta ärende handlagts. Vid ett möte inför centralbyrån med
kyrkobokföringsinspektörerna hade frågan upptagits på föredragningslistan
för första dagen. Viss diskussion hade även förekommit och en delegation,
bestående av de tre kyrkobokföringsinspektörer som yttrat sig i ärendet,
hade utsetts att utarbeta ett förslag till uttalande. Det hade därvid varit
meningen att detta skulle bliva ett inspektörernas uttalande, utan att riksbyrån
skulle ikläda sig något ansvar för innehållet. I samband med behandlingen
på tredje mötesdagen av de delegerades förslag hade uppkommit
fråga om hur uttalandet skulle bringas till prästernas kännedom. Svensk
Kyrkotidning hade föreslagits. Emellertid hade även hemställts, att centralbyrån
skulle intaga detsamma i ett av sina cirkulär. Denna hemställan hade
föredragits i ämbetsverket den 6 oktober 1949 men ansetts icke kunna bifallas.
Uttalandet hade därefter införts i kyrkotidningen genom Wihlborgs
försorg. I

I förnyat yttrande anförde Andra; därefter följande.

Enligt Rybergs yttrande ålåge det samtliga statsmyndigheter att jämlikt
ordalydelsen i cirkuläret den 18 oktober 1946 påtaga sig ”ökade förpliktelser
i fråga om allmänhetens betjänande utan anlitande av kommissionär”.
Detta krav kunde givetvis icke bestridas, då det gällde jämväl pastorsämbetenas
skyldigheter mot allmänheten. Den springande punkten vid tolkningen
därav hade dock såväl Ryberg som övriga remissinstanser samt och
synnerligen förbisett eller med berått mod förbigått: affärsbyråer och advokater
vore mellanhänder mellan den allmänhet, som skulle betjänas, och
pastorsämbetena. Det kunde medgivas, att den uppgift, Ekdahl begärt beträffande
Helga Majvor Alice Wiklunds kyrkoskrivning, icke varit så omfattande
eller krävt så mycken tid, som Andrses yttrande på den punkten
kunde synas giva vid handen. Det avgörande i frågan vore dock den omständigheten,
att det icke varit Helga Majvor Alice Wiklund själv såsom
representant för allmänheten som vänt sig till pastorsämbetet utan hennes
mellanhand. Det sakförhållandet, att Ekdahl sålunda av Andrae fått en

107

uppgift som för honom varit ytterst värdefull vid hans handläggning av
uppdraget från Helga Majvor Alice Wiklund, vad det nu kunde ha gällt,
syntes Andra; på allt sätt tala för rättmätigheten av det arvode å 3 kronor
som han uttagit per postförskott. Det hade ju sålunda icke varit Helga
Majvor Alice Wiklund — ”allmänheten” — utan Ekdahl, som dragit nytta
av Andraes tjänst. Oberoende av om Helga Majvor Alice Wiklund fått erlägga
ett större eller mindre arvode till Ekdahl, hade hon ju icke i sin egenskap
av förutvarande vimmerbybo blivit gratis betjänad av Andra» — hon
hade säkerligen fått betala Ekdahl samma arvode, även om Andrae lämnat
honom den begärda uppgiften kostnadsfritt. Det måste sålunda anses fullkomligt
obestridligt, att en advokatbyrå, som handlat å sina klienters vägnar,
icke kunde hänföras till den allmänhet, som pastorsämbetena vore skyldiga
att kostnadsfritt betjäna, än mindre till de officiella myndigheternas
kategori. — Begreppet ”särskild efterforskning” syntes beträffande tolkningen
ha berett författarna till de olika remissyttrandena vissa svårigheter.
Det vore påtagligt, att — allt under det att statistiska centralbyrån
anfört att ifrågavarande uppgift bort av Andrae lämnas utan kostnad i
tjänstebrev — centralbyrån med särskild hänsyn till frågan huruvida
Andrae gjort sig förfallen till ansvar yttrade, att det borde beaktas, att författningen
i första hand överläte åt arkivvårdaren att bedöma, huruvida det
behövliga arbetet vore att anse som särskild efterforskning och vad som
skulle anses vara skälig gottgörelse. Till sitt försvar toge Andra; fasta på den
generositet beträffande tolkningen av begreppet ”särskild efterforskning”,
som centralbyrån ådagalagt även beträffande prästerskapets förmåga att bedöma
vad som i det ena eller andra fallet hörde dit eller icke. Han noterade
också med tacksamhet centralbyråns uttalande, att den ”dock med viss
tvekan” lutade åt den uppfattningen, att det ifrågavarande ärendet icke
kunde rubriceras som särskild efterforskning, därför att ärendet icke handlagts
i en mycket stor församling. Tveksamheten hade måhända haft sin
grund däri, att centralbyrån dock måste ha dragit sig till minnes, att Vimmerby
pastorsexpedition betjänade en folkmängd, som vid senaste årsskifte
utgjort drygt 7 000 personer. Låt vara att kyrkoherden hade biträde
av komministern och även av skrivbiträde några timmar om dagen, men då
pastorsexpeditionen vore belägen i kyrkoherdebostaden, fölle givetvis lejonparten
av expeditionsarbetet, både det skriftliga och det telefonmässiga, på
kyrkoherden. De rent ordinarie tjänstegöromålen bleve därigenom så mångfaldiga
och tidsödande, att framställningar från förundersökare och advokater
i ärenden, som icke direkt kunde hänföras till de ordinarie, måste
göras på övertid och komma i andra hand. Centralbyrån hade uttalat, att
ett arbete av den storleksordning, att det föranledde tjänstemannen att
överväga huruvida hans tjänstegöromål medgåve det, vore att anse som
särskild efterforskning. Man kunde emellertid ej utesluta, att även ett
mindre arbete kunde anses som sådant. Mot bakgrunden av denna generösa

108

syn på saken syntes även Andraes ”enkla upplysning” till Ekdahl med god
vilja kunna betraktas såsom ”särskild efterforskning” — den låge snarare
på gränsen än utanför densamma. Under hänvisning till det anförda hemställde
Andra, att anmälningarna icke måtte föranleda vare sig åtal eller
annan laglig åtgärd mot honom.

Vad först angår de av Fagerström anförda klagomålen, må till en början
erinras om att den av Andra åberopade kungl. kungörelsen den 26 september
1947 om ersättning av allmänna medel till personer som höras under
förundersökning i brottmål har avseende allenast å den av åklagare eller
polismyndighet ledda förundersökningen, icke å den särskilda förundersökning,
varom förmäles i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål.

Såsom också Andra i sitt i denna del avgivna yttrande synes vilja framhålla,
är det tydligt att vissa av de av Svenson begärda uppgifterna knappast
kunnat lämnas av annan än den, som ägde tillgång till kyrkoböckerna
för Vimmerby landsförsamling, där den tilltalade var född och där hans föräldrar
alltjämt bodde. Uppgifterna hade med andra ord i denna del svårligen
kunnat lämnas av annan än församlingens kyrkoherde eller annan
prästerlig befattningshavare där. Övriga uppgifter åter kunde icke hämtas
från kyrkoböckerna; de avsågo sådana förhållanden som den tilltalades föräldrars
sociala och ekonomiska ställning, hans syskons skötsamhet, förekomsten
av kriminalitet eller alkoholism i familjen, den tilltalades uppfostran
in. m. Under fullgörandet av sina församlingsvårdande plikter kan
emellertid pastor förutsättas vinna en viss inblick i sina församlingsbors
förhållanden. I viss utsträckning torde det även böra anses som en tjänsteplikt
för honom att förskaffa sig kunskap därom. Vanligt är även att präster
i denna sin egenskap på olika sätt göra en insats inom den socialvårdande
verksamheten. Under sådana omständigheter synes Svenson med fog ha
kunnat antaga, att Andra i sin egenskap av kyrkoherde i Vimmerby landsförsamling
ägde eller lätteligen kunde förskaffa sig kunskap om de förhållanden,
varom upplysning begärdes. Att Svenson hos Andra hemställde
om uppgift om den tilltalades uppförande och flit under konfirmationsundervisningen
var uppenbarligen betingat av att Andra varit den tilltalades
konfirmationslärare. Under dessa omständigheter kan det enligt min
mening icke råda någon tvekan om att Svensons framställning var riktad
till Andra i dennes tjänst.

Såsom förundersökare enligt 3 § lagen den 22 juni 1939 var Svenson att
anse såsom den där förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende, eller
alltså såsom myndighetsperson. För fullgörande av sin uppgift hade Svenson
enligt 3 § första stycket kungl. kungörelsen den 1 oktober 1943 med

109

vissa bestämmelser angående tillämpningen av nyssnämnda lag att sätta
sig i personlig förbindelse med den tilltalade, besöka hans hem, inhämta
upplysningar från hans familj och andra närstående in. m. Därefter hade
Svenson att kontrollera och fullständiga det insamlade materialet, särskilt
genom att skaffa upplysningar angående den tilltalade och hans familj från
personer, som på grund av sin ställning och verksamhet kunde förväntas
lämna tillförlitliga uppgifter, ävensom från myndigheter, föreningar och anstalter,
vilka kunde antagas vara i stånd att lämna uppgifter därom. Enligt
ett andra stycke av samma paragraf, vilket dock icke synes ha tillämpning
å den till Andra; riktade framställningen, ägde Svenson, om den tilltalade
hade sin bostad på annan ort, hänvända sig till statens skyddskonsulent i
det distrikt där den tilltalade bodde eller annan myndighet därstädes för erhållande
av utredning.

Mot rätten för förundersökare att begära uppgifter från myndigheter
svarar en skyldighet för dessa att lämna dylika. Det må sålunda erinras om
att i regeringsformen § 47 är stadgat, att rikets kollegier, lantregeringen
tillika med alla andra verk samt högre och lägre ämbetsmän skola räcka
varandra handen till fullgörande av Konungens bud och befallningar och
av allt vad rikets tjänst utav dem fordrar. Tydligt är dock, att myndigheternas
skyldighet att tillmötesgå varandra med utredning måste vara såtillvida
begränsad, att fråga endast kan vara om att lämna uppgifter om
förhållanden, som ligga inom området för vederbörande myndighets verksamhet
och därför kunna lämnas utan större efterforskning. Att den hjälp,
som myndigheterna sålunda ha att giva varandra, skall lämnas utan kostnad,
synes knappast ens behöva påpekas.

Svensons framställning om erhållande av upplysningar från Andrae avsåg
förhållanden, varom denne i sin egenskap av kyrkoherde i Vimmerby landsförsamling,
eller alltså i sin tjänst, kunde förutsättas äga eller lätteligen
kunna förskaffa sig kunskap. I betraktande av att Andras synes ha lämnat
svaret redan dagen efter den, då Svensons skrivelse var dagtecknad, eller
alltså av allt att döma samma dag som han mottog densamma, måste man
kunna utgå från att besvarandet av Svensons förfrågningar icke föranlett
några omfattande efterforskningar från Andraes sida. För samma slutsats
talar ock det relativt knapphändiga innehållet i det av Andrae lämnade
svaret.

Av det ovan anförda följer, att det ålegat Andrae som en tjänsteplikt
att lämna de av Svenson begärda uppgifterna. Någon rätt till ersättning för
det därmed förenade besväret har Andrae alltså icke ägt.

Vad därefter angår den av Ekdahl gjorda anmälan, ligger saken såtillvida
annorlunda till, att i detta fall var fråga om en upplysning som begärdes av
en enskild person, icke av en myndighet. För spörsmålet, huruvida Andrae
varit skyldig att lämna den begärda upplysningen utan kostnad, saknar

däremot den omständigheten betydelse att Ekdahl må ha begärt uppgiften
icke för sin egen personliga räkning utan för en klient. Gällande författningsbestämmelser
lämna icke stöd för någon åtskillnad härvidlag.

Enligt Kungl. Majrts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen
hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå allmänheten
med översändande av expeditioner m. m. åligger det myndighet
att från diarier eller andra hos myndigheten förvarade, för allmänheten tillgängliga
handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som ej kräva särskild
efterforskning. Skriftlig uppgift om förhållande, beträffande vilket tidigare
plägat utfärdas avgiftsbelagt bevis, såsom diariebevis, taxeringsbevis, mantalsskrivningsbevis
eller registreringsbevis, skall dock alltjämt lämnas genom
utfärdande av sådant bevis.

Av motsättningen mellan första och andra meningarna i de återgivna bestämmelserna
följer, att begärd uppgift, som ej skall lämnas genom utfärdande
av avgiftsbelagt bevis, skall under angiven förutsättning avgivas
utan kostnad. Att så bör gälla framgår även av det förhållandet, att sådana
uppgifter icke kunna inrymmas under någon rubrik i lösen- eller stämpelförordningen.

Uppgift av det slag som nu är i fråga avser icke förhållande, varom tidigare
plägat utfärdas avgiftsbelagt bevis. Prästbevis, det enda slag av bevis
som här kan tänkas, är sålunda icke belagt med särskild avgift. Vid sådant
förhållande är alltså pastor — där hinder för uppgiftens avgivande icke
möter med hänsyn till stadgandet i 13 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, något som i förevarande
fall icke satts i fråga — skyldig att utan kostnad lämna uppgiften,
under förutsättning att den ej kräver särskild efterforskning.

För den händelse åter att begärd uppgift icke kan lämnas utan sådan
forskning, skola bestämmelserna i § 9 mom. 2 kungl. stadgan den 8 september
1924 angående vissa offentliga arkiv äga tillämpning. Enligt dessa må
arkivets vårdare, i den mån hans tjänstegöromål det medgiva, tillmötesgå
av enskild person framställd begäran om uppgift, som kräver särskild efterforskning,
och äger han därför uppbära skälig gottgörelse, där ej för bestämt
fall finnes annorlunda stadgat.

För frågan, huruvida Andras varit skyldig att lämna den av Ekdahl begärda
uppgiften utan kostnad, blir sålunda avgörande, om hans arbete därmed
kan betecknas som särskild efterforskning eller icke. Tydligt är, att
bedömandet av vad som i ett givet fall skall anses som särskild efterforskning
kan vara förenat med viss svårighet. I fråga om uppgifter ur kyrkoböcker
synes den lösning, som förordats i det av statistiska centralbyrån avgivna
yttrandet, innefatta en rimlig och lämplig avvägning. Enligt centralbyrån
kan särskild efterforskning icke anses ha ägt rum, om den efterfrågade
kan återfinnas direkt med ledning av sökandens upplysningar, ej
ens om dessa leda till ett uppslag, där vederbörande visserligen är införd,

men från vilket han med ledning av hänvisningar i boken måste följas till
annat uppslag. Om lämnade upplysningar visserligen icke leda direkt till
uppslag i kyrkobok men dock äro så preciserade, att vederbörande kan
omedelbart återfinnas i hjälpregister, som innehåller hänvisning till erforderligt
uppslag eller hänvisande uppslag, anses ej heller särskild efterforskning
ha ägt rum. Sådan föreligger däremot, om pastor ej får något dylikt
ledande spår utan ställes inför uppgiften att söka på vinst och förlust inom
en mer eller mindre obestämd grupp av personer.

De upplysningar, som i det förevarande fallet lämnades av Ekdahl, voro
väl preciserade och borde därför ha gjort det relativt lätt för Andra att
lämna den begärda uppgiften. Utredningen giver heller icke stöd för antagande,
att uppgiftens avgivande krävt större möda från Andras sida. I sitt
i ärendet sist avgivna yttrande har Andra ock medgivit, att uppgiften icke
varit så omfattande eller krävt så mycken tid, som hans tidigare gjorda uttalande
kunde synas giva vid handen. Uppenbart är vidare, att själva besväret
med uppgiftens nedskrivande och översändande icke här kan beaktas.
Under dessa förhållanden kan jag ansluta mig till den av statistiska
centralbyrån uttalade meningen, att Andras arbete å denna sak icke kan
anses som särskild efterforskning. Därav följer, att Andra enligt min mening
icke ägt rätt att uttaga ersättning.

Slutligen vill jag med några ord beröra det i ärendena jämväl uppkomna
spörsmålet, om Andra ägt översända de av Svenson och Ekdahl begärda
uppgifterna i tjänstebrev.

Enligt 7 § kungl. förordningen den 8 juni 1945 angående utgörandet av
postavgifter för tjänsteförsändelser m. m. må som tjänsteförsändelser icke
betecknas andra postförsändelser än sådana, som i tjänsteärenden avlämnas
till postbefordran från de myndigheter m. fl., som erhållit tjänstebrevsrätt.
Härtill ansluta sig bestämmelser av i huvudsak enahanda innehåll i generalpoststyrelsens
kungörelse den 21 mars 1947 angående utnyttjandet av
tjänstebrevsrätten m. m.

Avgörande blir sålunda huruvida den avsändande myndigheten äger
tjänstebrevsrätt samt huruvida försändelsen avlämnas till postbefordran i
tjänsten. Sistnämnda förutsättning lärer, såvitt rör myndighet, böra så förstås,
att försändelsens överbringande till adressaten skall åligga avsändaren
som en tjänsteplikt.

Tjänstebrevsrätt är medgiven kyrkoherdar. Fråga kan då alltså endast
vara, om de ifrågavarande försändelserna bort avsändas i tjänsten.

Vad då först angår de av Andra till Svenson lämnade uppgifterna, var
det fråga om en expedition, som Andra hade att i tjänsten utan kostnad
tillställa en myndighetsperson. Att Andra därvid ägde att begagna sig av
tjänstebrevsrätt synes icke kräva någon närmare utläggning. Den omständigheten
att Svenson medsänt svarsporto kan icke förklaras med annat än
att Svenson saknat kännedom om gällande bestämmelser på området.

112

Beträffande den av Ekdahl begärda uppgiften får ledning ånyo hämtas
från bestämmelserna i cirkuläret den 18 oktober 1946. Enligt dessa böra
expeditioner av alla slag, så framt ej tillhandahållande i annan ordning begärts
eller annat tillvägagångssätt är särskilt föreskrivet eller av omständigheterna
påkallat, tillställas vederbörande med postverket, där hans adress
är känd eller utan svårighet kan utrönas. I och med att det sålunda blivit
en tjänsteplikt att översända expeditioner med posten äger tjänstebrevsberättigad
myndighet sända dem som tjänsteförsändelse. Endast i vissa
fall, då expeditionen är belagd med avgift, annan än lösen eller stämpel, får
huvudregeln vidkännas undantag. I det förevarande fallet, där enligt det
ovan anförda någon gottgörelse för arkivforskning eller annan ersättning
icke bort uttagas, hade Andras alltså kunnat begagna sig av tjänstebrevsrätten.

Det må i detta sammanhang påpekas, att de av Qvarnström åberopade
uttalandena i generalpoststyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 juni
1937 — vari bland annat anfördes, att pastor icke ägde begagna sig av
tjänstebrevsrätt för översändande av andra prästbevis än flyttningsbetyg —
numera förlorat sin aktualitet. Redan år 1941 infördes sålunda i § 38 kungl.
förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande — vilken
författning, såvitt rör församlingar tillhörande svenska kyrkan, upphävdes
i samband med kyrkobokföringsreformens genomförande — en bestämmelse
att, om tvekan icke kunde råda angående sökandes identitet, pastor skulle
på begäran med begagnande av tjänstebrevsrätt översända prästbevis med
posten under uppgiven adress. Frågan om sättet för expeditioners översändande
har därefter blivit generellt reglerad för statsförvaltningens myndigheter
genom cirkuläret den 18 oktober 1946.

Det må vidare i anledning av vad Wihlborg anfört därom, att visshet om
sökandens identitet utgjorde en förutsättning för att prästbevis finge översändas
i tjänstebrev, framhållas, att nyssnämnda bestämmelse i kungl. förordningen
den 3 december 1915, å vilken Wihlborg uppenbarligen syftar,
icke erhållit någon motsvarighet i de nya folkbokföringsförfattningarna.
Förutsättningen att tvekan icke kunde råda om sökandens identitet torde
för övrigt ha varit uppställd för att förhindra att prästbevis utlämnades
till obehöriga och icke i första hand varit avsedd att utgöra någon begränsning
i tjänstebrevsrättens utövande.

Ovan gjorda uttalanden upptog jag i en till Andrae avlåten skrivelse, däri
jag sammanfattningsvis som min mening uttalade, att Andrae bort tillställa
Svenson och Ekdahl de av dem begärda uppgifterna utan kostnad i tjänstebrev.
Med hänsyn till omständigheterna lät jag dock bero vid dessa mina
uttalanden.

113

7. Underlåtenhet av chef för centralt ämbetsverk att till sammanträde
för avgivande av utlåtande över besvär, som anförts
över ett av verket meddelat beslut, kalla byråchef
såsom ordinarie ledamot av verksstyrelsen.

Av handlingarna i ett genom klagomål av byråchefen i rikets allmänna
kartverk Percy Tham härstädes anhängiggjort ärende framgår, bland annat,
följande.

I en till kartverket den 28 november 1949 ingiven ansökan anhöll kontorsbiträdet
vid verket Aina Setterwall om tjänstledighet för enskilda angelägenheter
under tiden den 12 december 1949—den 15 maj 1950 i och för
antagande av anställning vid Skid- och friluftsfrämjandets turiststation
Sälenstugan.

Vid sammanträde i kartverket den 3 december 1949 föredrog överdirektören
Vilhelm Hemlund, i närvaro av byråcheferna E. O. Bratt, F. Jonasson,
L. Asplund och Tham samt militärassistenten majoren K. Tåhlin, sagda
ansökan, varvid kartverket beslöt att avslå densamma.

Från detta beslut var Tham skiljaktig. I sin skriftligen avfattade reservation
anförde Tham bland annat, att ansökningen avsåge tjänstledighet för
övergång till annan verksamhet, för vilken övergång provtjänstgöring vore
önskvärd, att kartverket tidigare beviljat liknande tjänstledighetsansökningar
samt att de arbetsuppgifter, som åvilade Aina Setterwall, utan
nämnvärda svårigheter kunde övertagas och utföras av tillfälligt anställd
arbetskraft.

Sedan Aina Setterwall hos Kungl. Maj:t anfört besvär över kartverkets
beslut, anbefallde Kungl. Maj:t genom remiss den 7 december 1949 kartverket
att senast den 14 i samma månad avgiva utlåtande över besvären.

Det sålunda remitterade ärendet föredrogs i kartverket den 12 december
1949 av Hernlund i närvaro av byråcheferna Bratt, Jonasson och Asplund
samt kamreraren Sigrid Maria Elisabeth Bouveng, vilken vid ansökningsärendets
behandling den 3 december 1949 av sjukdom var hindrad närvara.
Därvid beslöt kartverket enhälligt avstyrka bifall till besvären samt anförde
i avgivet utlåtande, bland annat, följande: Ifrågakomna tjänstledighet hade
av Aina Setterwall begärts för anställning i enskild tjänst. Enligt 7 § 1 mom.
statens allmänna avlöningsreglemente fordrades särskilt tillstånd för förening
av bland annat ordinarie statstjänst med tjänstebefattning eller därmed
jämförligt uppdrag i andra fall än i G § avlöningsreglementet avsåges. Under
nämnda bestämmelse i 7 § avlöningsreglementet fölle varje slag av anställning
i enskild tjänst. Tillstånd som nyss nämnts finge beviljas endast för så
vitt innehavet av befattningen eller uppdraget prövades icke inverka hinderligt
för utövande av den tjänst, varmed förening skulle ske. Därav syntes
klart framgå, att i det förevarande fallet, som avsåge anställning i Sälen
med hel bortovaro från den ordinarie statstjänsten, tillstånd icke kunde

8 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1961 års riksdag.

114

meddelas till dylik förening, ty fullständig bortovaro från den ordinarie
tjänsten icke endast inverkade hinderligt på utan omöjliggjorde helt utövandet
av tjänsten. Det syntes vidare böra framhållas, att även i sådana fall
då tillstånd medgåves till förening av enskilt uppdrag med statstjänst förutsattes,
att dylikt uppdrag icke skulle menligt inkräkta på statstjänstens
utövande, och att, såsom framginge av 7 § 2 mom. avlöningsreglementet,
”tjänstledighet för ändamål” endast tillfälligtvis kunde ifrågakomma. Fem
månaders fortlöpande tjänstledighet, som i det föreliggande fallet begärts,
kunde givetvis icke betraktas som tillfälligtvis beviljad ledighet. Aina Setterwalls
framställning till kartverket om tjänstledighet för att tjänstgöra
hos Skid- och friluftsfrämjandet innehölle visserligen icke en formell anhållan
om tillstånd att med kontors biträdest jänsten få förena ifrågavarande
enskilda anställning, men vid prövning av huruvida tjänstledighet skulle
kunna beviljas måste givetvis tillses, att tjänstledighet icke beviljades för
ett ändamål, som enligt avlöningsreglementet vore oförenligt med statstjänsten.
Kartverket hade därför redan av ovan anförda författningsmässiga
skäl funnit sig böra avslå Aina Setterwalls ansökan. Därtill komme, att
även om tillstånd författningsenligt kunnat medgivas, kartverket skulle
ha avslagit ansökningen om tjänstledighet för ifrågavarande ändamål. Kartverkets
allmänna avdelning (kamrerarkontoret) vore i personalhänseende
mycket liten i förhållande till verkets omfattning i övrigt. Arbetsbelastningen
på avdelningen vore därför betydande, och svårigheter i arbetet
uppstode, så snart någon av befattningshavarna vore frånvarande på grund
av sjukdom, semester e. d. Vidare fordrades, att befattningshavarna vore
väl intränade på sina arbetsuppgifter, för att avdelningens arbeten skulle
medhinnas. Tjänstledighet för någon befattningshavare under längre tid
bleve därför till väsentlig nackdel för avdelningens arbete och kunde icke
medgivas utan tvingande skäl. När nu ombyte på kontors biträdest jänsten
syntes bliva en följd av Aina Setterwalls anställning i enskild tjänst,
borde den ordinarie tjänsten snarast tillsättas och, om såsom sannolikt vore
ett av kartverkets extra ordinarie kontorsbiträden befordrades till ordinarie,
ett nytt icke-ordinarie kontorsbiträde anställas för att vederbörande
så snart som möjligt skulle komma in i arbetsuppgifterna på avdelningen.

Härutöver yttrade sig kartverket i anledning av Thams i reservationen
den 3 december 1949 gjorda uttalanden rörande tidigare meddelade tjänstledigheter
för befattningshavare i kartverket samt om möjligheten att anlita
tillfällig arbetskraft å kamrerarkontoret.

Genom beslut den 16 december 1949 beviljade Kungl. Maj:t, med ändring
av kartverkets beslut, Aina Setterwall tjänstledighet under tre månader. I

I den hit inkomna klagoskriften anförde Tham, förutom annat som här
ej är i fråga, följande.

Aina Setterwalls till kartverket remitterade besvär hade behandlats vid

115

ovanberörda sammanträde med kartverket den 12 december 1949. Till detta
sammanträde hade Tham icke blivit kallad, trots att han vid tidpunkten
för detsamma befunnit sig på sitt tjänsterum i verket. Jämlikt 21 § 1 mom.
e) i den för kartverket utfärdade instruktionen skulle byråchef såvitt möjligt
vara närvarande vid handläggning av besvär över av kartverket fattade
beslut, och då Tham vid ärendets ursprungliga behandling reserverat
sig, hade hans närvaro bort anses särskilt motiverad. Kartverkets remissyttrande
hade emellertid avgivits utan Thams vetskap eller medverkan och
översänts till jordbruksdepartementet sammanträdesdagen. Den 15 december
1949 hade Tham på omvägar fått kännedom om att kartverkets beslut
den 3 december överklagats och att kartverket däröver avgivit yttrande.
Med anledning därav hade Tham per telefon till expeditionschefen i jordbruksdepartementet
anmält, att han icke deltagit i handläggningen av ifrågavarande
besvärsärende, och redogjort för anledningen därtill. Vid
sammanträde i kartverket den 20 december 1949 hade Tham begärt en förklaring,
varför han icke kallats till sammanträdet den 12 december. Hemlund
hade därtill svarat, att han icke ansett Thams närvaro nödvändig,
eftersom Thams ståndpunkt i ärendet varit känd, samt att Hernlund underlåtit
kalla Tham, emedan Hernlund föredroge att ordna plena så, att de
ej skulle bliva ”stormiga”. Tham hemställde, att JO måtte i anledning av
vad som förekommit vidtaga den åtgärd förhållandena kunde anses påkalla.
I

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Hernlund
i hithörande del följande.

Genom remissen den 7 december 1949 hade Kungl. Maj:t anbefallt kartverket
att senast den 14 december avgiva utlåtande över besvären. Den
korta remisstiden hade givetvis varit beroende på att tjänstledigheten begärts
redan från den 12 december 1949. Såsom föredragande i ärendet — i
kartverket fullgjorde överdirektören även en administrativ byråchefs funktion
— hade Hernlund därför sökt påskynda ärendets behandling så mycket
som möjligt. Sedan Hernlund den 11 december fått ett förslag till utlåtande
färdigt i koncept, hade han den 12 december på morgonen sammankallat
de ledamöter av kartverket som omfattat det överklagade beslutet
jämte kamreraren, vilken vid beslutets fattande av sjukdom varit hindrad
närvara men nu åter inträtt i tjänst och på vilkens avdelning Aina Setterwall
var placerad. Orsaken till att Tham ej underrättats om sammanträdet
hade varit den, att kartverket ansåge att besvär vore riktade mot det beslut,
som överklagats, och att det därför vore de ledamöter, som stode bakom
beslutet, som skulle avgiva utlåtande över besvären. I de fall, då en vikarie
uppehållit byråchefstjänst vid ett överklagat besluts fattande, vore det vikarien,
ej den ordinarie byråchefen, som plägade deltaga i besvärsärendets
behandling i kartverket. Det syntes i det föreliggande besvärsärendet så

116

mycket naturligare att handla efter denna kartverkets praxis som Thams
särskilda mening vid det överklagade beslutet bifogats besvärsskriften och
åberopats av Aina Setterwall. Tham hade nu gjort gällande, att bestämmelserna
i 21 § 1 mom. e) kartverkets instruktion stadgade en ovillkorlig
skyldighet för Hernlund att kalla samtliga byråchefer att närvara vid besvärsärendes
handläggning. Att under alla förhållanden så icke alltid vore
avsett framginge därav att, då besvär anfördes hos kammarrätten (jfr 41 §
1 mom. instruktionen) över ett kartverkets beslut, förklaring eller yttrande
infordrades endast från vederbörande som deltagit i det överklagade beslutet,
varför i dylika fall som regel endast överdirektören och kamreraren
handlade dylika besvärsärenden. Även om man emellertid, såsom Tham,
tolkade 21 § 1 inom. instruktionen rent efter bokstaven, funnes givetvis
ingenting som hindrade att de, som stode bakom ett överklagat beslut,
ensamma överläde om hur de ville ha utlåtandet över besvären avfattat.
Om ett formellt fel skulle anses begånget av Hernlund vid handläggningen
av besvärsärendet, inskränkte sig detta till att icke ett formellt plenum
sedermera hållits med Tham närvarande, så att han omedelbart fått del av
förslaget till utlåtande och därmed beretts tillfälle att, om han så önskat,
ytterligare utveckla sin redan angivna avvikande mening i tjänstledighetsärendet.
Någon skillnad i besvärsärendets reella behandling torde emellertid
därigenom icke ha uppstått. Såsom Tham anfört hade det varit för Kungi.
Maj:t känt, att Tham icke deltagit i besvärsärendets handläggning, detta
icke endast genom Thams i skrivelsen omförmälda telefonsamtal med expeditionschefen
i jordbruksdepartementet utan redan dessförinnan genom
kartverkets utlåtande, i vilket angivits vilka ledamöter i kartverket som deltagit
i besvärsärendets handläggning. Om ett formellt fel från Hernlunds
sida skulle anses föreligga beträffande besvärsärendets handläggning, hade
under alla förhållanden detta icke föranlett något uppskov med avgörandet
av ärendet hos Kungl. Maj:t. Tydligen hade ej heller den omständigheten
att Tham icke deltagit i besvärsärendets handläggning ansetts vara av
den betydelse, att den erfordrat någon Kungl. Maj:ts särskilda åtgärd eller
något påpekande i anledning av de åberopade bestämmelserna i den av
Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen för verket.

Kungl. Maj:t hade — anförde Hernlund vidare — med ändring av kartverkets
beslut medgivit Aina Setterwall tre månaders tjänstledighet. Beslutet
torde, enligt vad Hernlund erfarit, bero på att i praxis hinder icke
ansetts möta att bevilja tjänstledighet med C-avdrag å lönen, även om ledigheten
avsåges skola användas för anställning i enskild tjänst, och att
något tillstånd enligt 7 § avlöningsreglementet icke i dylika fall erfordrades.
Med anledning därav ville Hernlund endast framhålla, att kartverkets
tolkning av avlöningsreglementets bestämmelser berott därpå, att kartverket
ansett avlöningsreglementet böra tolkas såsom en enhet och att i motivering
och kommentarer till avlöningsreglementet icke funnes angivet, att

117

7 § icke skulle vara tillämplig på all anställning i enskild tjänst. Kartverket
hade funnit sin tolkning så mycket mer naturlig som för tjänstledighet för
provtjänstgöring på lägre statlig aspiranttjänst krävdes medgivande av
Kungl. Maj:t jämlikt 6 § avlöningsreglementet. Att avfattningen av 7 §
avlöningsreglementet gåve anledning till den tolkning kartverket tillämpat
torde även framgå därav, att då Hernlund — som förutsåg att Aina
Setterwall hade för avsikt att vid avslag på hennes ansökan anföra besvär
— under hand framställt förfrågan i rilcsräkenskapsverket, huruvida hans
uppfattning att bestämmelserna i nämnda paragraf utgjorde hinder för
bibehållande av statlig tjänst under tjänstledighet för anställning i enskild
tjänst vore riktig, detta ansetts vara fallet att döma av paragrafens ordalydelse.
— Hernlund hemställde slutligen, att Thams klagomål icke måtte
föranleda någon JO:s åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde Tham, bland annat, att vid sammanträdet
den 3 december 1949 icke med ett ord berörts den sedermera åberopade
7 § avlöningsreglementet. Hernlund hade endast föreslagit avslag å Aina
Setterwalls ansökan eftersom det gällt enskild tjänst. Detta hade av Tham
icke kunnat tillerkännas betydelse som sakligt avslagsmotiv, eftersom enligt
Thams uppfattning gällande avlöningsreglemente just i 7 § gåve kartverket
befogenhet att både bevilja tillstånd till förening av innehavd tjänst
med enskild tjänst och — i den omfattning arbetsförhållandena det medgåve
—• bevilja för fullgörande av sådan tjänst erforderlig tjänstledighet.
Då vid ärendets behandling den 3 december 1949 ingenting nämnts om att
rådande arbetsförhållanden lade hinder i vägen för den begärda tjänstledighetens
beviljande, torde det kunna anses ofrånkomligt, att Hernlund vid
ärendets föredragning icke framfört något bärkraftigt motiv för avslag.
Först sedan Tham i sin reservation framhållit, att intet hinder för bifall
kunde anses föreligga ur arbetssynpunkt, hade Hernlund — i det till Kungl.
Maj :t avgivna remissyttrandet — tillgripit detta argument.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Eexelius följande uttalanden.

Enligt 11 § instruktionen den 21 juni 1946 (nr 468) för rikets allmänna
kartverk och kartverkskommissionen äger överdirektören ensam beslutanderätt
i alla de till kartverkets handläggning hörande ärenden, i vilkas prövning
han deltager, med undantag av ärenden rörande fel eller försummelse
i tjänsten. Såsom allmän regel gäller därvid enligt 19 §, att ärende avgöres
av överdirektören efter föredragning av vederbörande byråchef eller annan
angiven eller särskilt förordnad befattningshavare.

I 21 § 1 mom. instruktionen stadgas, att i niirvaro av överdirektören
och byråcheferna skola såvitt möjligt handläggas vissa närmare angivna

118

ärenden, bland annat ”frågor angående besvär över kartverkets åtgärder
och beslut”. I behandlingen av ärende, som berör kamrerarkontorets verksamhet,
skall enligt 3 mom. samma paragraf kamreraren i verket deltaga.

I 23 § föreskrives, att därest överdirektören i ärende, som föredrages för
honom, fattar beslut som strider mot föredragandens eller annan närvarande
ledamots mening, åligger det denne att vid sammanträdet anmäla sin
skiljaktiga mening för intagande i kartverkets protokoll.

I förevarande ärende är upplyst, att sedan kartverket vid sammanträde
den 3 december 1949, däri Tham i egenskap av ordinarie byråchef deltagit,
beslutat att avslå Aina Setterwalls ansökan om tjänstledighet för enskilda
angelägenheter samt Tham reserverat sig mot detta beslut, Kungl. Maj:t
efter besvär av Aina Setterwall anbefallt kartverket att avgiva utlåtande
över besvären. För avgivande av detta utlåtande har Hernlund föranstaltat
om sammanträde i verket den 12 december 1949 men underlåtit att till
sammanträdet kalla Tham, ehuru denne vid tiden ifråga själv uppehöll sin
byråchefstjänst. Efter föredragning av Hemlund har kartverket samma dag
beslutat och även expedierat ovanberörda utlåtande till Kungl. Maj:t.

Hernlund har till förklaring av sin underlåtenhet att kalla Tham till sammanträdet
främst anfört, att det vore de ledamöter, som stode bakom det
överklagade beslutet, som hade att yttra sig över besvären och att Thams
mening redan förut var känd.

Av innehållet i nyssnämnda stadganden i instruktionen för kartverket
framgår emellertid, att — även om överdirektören med visst undantag äger
ensam beslutanderätt i verkets ärenden — frågor om besvär över verkets
beslut skola handläggas i närvaro av verkets byråchefer och i vissa fall
även andra ledamöter. Orsaken härtill är uppenbarligen, att man velat tillförsäkra
dessa ärenden en så allsidig behandling som möjligt. Det är av
detta skäl tydligt, att i den mån hinder icke möter samtliga byråchefer
skola kallas till sammanträde för handläggning av dylika i 21 § instruktionen
avsedda ärenden. Huruvida i fråga om besvärsärenden vederbörande
förut deltagit i det överklagade beslutet torde därvid sakna betydelse. Det
är nämligen, där ej annat angivits i remissbeslutet, ämbetsverket såsom sådant
som har att yttra sig till besvärsinstansen, och ingalunda blott de ledamöter
som äro ansvariga för beslutet. Det ligger för övrigt i sakens natur,
att en ordinarie ledamot, som närvarit vid fattandet av ett överklagat beslut
och därvid gjort gällande en från detsamma avvikande mening, bör — under
förutsättning att han alltjämt är i tjänst — vid avgivande av yttrande från
ämbetsverket över besvären få tillfälle att framföra sin mening om de nya
synpunkter, som kunna ha anförts i besvären eller framkomma vid avgivandet
av verkets yttrande.

I förevarande fall har kartverket i sitt utlåtande grundat sitt avstyrkande
av besvären främst på en — för övrigt felaktig — tolkning av innehållet i
7 § statens allmänna avlöningsreglemente och sålunda på ett skäl, som icke

119

synes ha varit på tal vid sammanträdet den 3 december 1949. Det hade
med hänsyn härtill varit så mycket mera angeläget, att tillfälle lämnats Tham
att närvara och uttala sig om nämnda skäl för besvärens avstyrkande.
Thams mening härom var icke känd. Att Thams reservation var bekant
kan vid sådant förhållande icke rimligen ha utgjort anledning till att utestänga
honom från deltagande i behandlingen av de remitterade besvären.
Härtill kommer, att kartverket i sitt utlåtande över besvären yttrat sig om
Thams reservation. Detta förhållande synes utgöra ett särskilt starkt skäl
för att tillfälle bort beredas Tham att taga ställning till vad härutinnan
yttrats och att i anledning härav, i den mån så funnits påkallat, närmare
utveckla sin i reservationen framförda ståndpunkt.

Av nu anförda skäl måste Hernlund enligt min mening anses ha förfarit
felaktigt genom att underlåta att till kartverkets handläggning av Aina
Setterwalls besvär kalla Tham i hans egenskap av byråchef. Med hänsyn
till innehållet i Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet synes emellertid någon
skada icke ha uppkommit genom det förelupna felet. Jag finner mig
därför kunna låta bero vid vad i saken förevarit och mina ovan gjorda
uttalanden.

De sålunda gjorda uttalandena upptog JO i en till Hernlund avlåten skrivelse,
och var ärendet därmed av JO slutbehandlat.

8. Felaktigt förfarande vid försäljning av utmätt lös egendom.

Sätt och tid för kungörande av auktion.

Av handlingarna i ett av köpmannen Thure Nygren i Sundsvall liärstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Sedan stadsfogden i Sundsvall Å. Allenmark hos Nygren, vilken i huset
nr 6 vid Sjögatan i staden driver affärsrörelse för försäljning av möbler,
för fordran verkställt utmätning av viss lös egendom, däribland en soffa,
ett kombinerat skåp och ett runt bord, utfärdade och överlämnade Allenmark
den 20 januari 1950 för anslående i Sundsvalls kyrka till vederbörande
pastorsämbete en auktionskungörelse, så lydande:

”Kungörelse.

Genom exekutiv auktion, som tisdagen den 31 januari 1950 klockan 14
förrättas hos Thure Nygren, Möbelfabrikernas Direktförsäljning, Sjögatan
6, Sundsvall, kommer att mot kontant betalning försäljas
1 st. sängskåp 1 st. soffa

1 » oljemålning Tlägne’ 1 » kombinerat skåp, 3 dörrars

1 » » ’Vigren’ 1 » runt bord

1 » skrivmaskin
1 » skinnsoffa

Sundsvall i stadsfogdekontoret den 20 januari 1950.

Stadsfogden.”

120

I Sundsvalls Tidning infördes sedermera den 30 januari 1950 följande
kungörelse:

”Kungörelse.

Genom exekutiv auktion, som tisdagen den 31 jan. 1950 kl. 14 förrättas i
huset n:r 6 Tullgatan n. b. kommer att mot kontant betalning försäljas
1 soffa, 1 skåp och 1 runt bord.

Sundsvall den 28 jan. 1950.

Stadsfogden.”

I en den 11 februari 1950 hit inkommen klagoskrift anförde Nygren,
bland annat, följande.

Strax före klockan 14 den 31 januari 1950 hade Allenmark kommit ensam
till klagandens affärslokal och frågat, om det var klart för auktion. Därvid
hade klaganden tackat Allenmark för hans vänlighet att icke hålla auktionen
i affären, varvid Allenmark sett mycket undrande ut. Klaganden
hade då påpekat, att fastigheten nr 6 vid Tullgatan, en tvärgata till Sjögatan,
vore belägen ett par fastigheter från affärslokalen vid sistnämnda
gata, samt uppgivit, att klaganden låtit bortföra möblerna till den utannonserade
adressen och ställt dessa å gårdsplanen, enär klaganden icke
disponerade över något utrymme i fastigheten Tullgatan 6. Genom vicevärden
i denna fastighet hade klaganden erhållit bekräftelse på att Allenmark
vid 14-tiden nämnda dag besökt vicevärden och förklarat misstaget
med annonseringen samt anhållit om tillstånd att förrätta auktionen där,
vilket även beviljats. Klaganden ville framhålla, att om auktionen utlysts
på ett korrekt och tydligt sätt och icke, som fallet varit, att hållas på två
olika ställen, ett nytt skåp av mahogny med ett inköpspris av 385 kronor
jämte fraktkostnad, säkerligen icke försålts för 95 kronor.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Allenmark
att till mig inkomma med yttrande, anförde denne följande.

Efter det kungörelse om exekutiv auktion utsatts att förrättas i klagandens
affärslokal den 31 januari 1950 samt anslagits av pastorsämbetet i
Sundsvall, hade Allenmark i annat tjänsteärende besökt klaganden i hans
affärslokal den 27 januari. Klaganden hade därvid synnerligen bevekande
bett Allenmark, att auktionen vid kungörelse i ortstidningen måtte utsättas
att hållas å annan plats än i klagandens affärslokal, enär hans affärsverksamhet
eljest skulle tillfogas skada. Med anledning därav hade Allenmark
föreslagit, att auktionen skulle förrättas i klagandens lagerlokal, belägen
intill hans affärslokal men med ingång från Tullgatan. Klagandens affärsoch
lagerlokal vore nämligen belägen i hörnet av Sjögatan och Tullgatan.
Söndagen den 29 januari 1950 hade Allenmark passerat förbi inkörsporten
till nämnda lagerlokal och, då ovanför denna funnes angivet ”Nr 6”, hade
Allenmark tagit för givet, att detta var rätta gatunumret, samt angivit det -

121

samma i den annons om exekutiv auktion, som han, ehuru annonsen vore
dagtecknad den 28 januari 1950, omedelbart därefter ringt in till Sundsvalls
Tidning. Den 31 januari strax före klockan 14 hade han träffat klaganden
i dennes affärslokal, varvid klaganden uttryckt sin stora tacksamhet
över Allenmarks vänlighet att förrätta auktionen vid Tullgatan 6. Han
hade samtidigt meddelat, att han låtit köra dit de möbler, som skulle försäljas.
Av klagandens yttrande hade Allenmark förstått, att numret utanför
klagandens lagerlokal vore felaktigt samt att Tullgatan 6 vore belägen
cirka 100 meter från nämnda lagerlokal. I sällskap med sitt vittne, extra
exekutionsbiträdet Melker Henriksson, hade Allenmark begivit sig till Tullgatan
6, där möblerna funnos uppställda inne på gården. Minst 10 spekulanter
hade församlats på gårdsplanen. På förfrågan hade Allenmark erhållit
löfte av ägaren till fastigheten Henrik Eriksson att förrätta auktionen
å gården till densamma. Enär klaganden uttryckt sin tillfredsställelse över
att auktionen förrättades vid Tullgatan 6 och då tillräckligt många spekulanter
infunnit sig för att möblerna ej skulle befaras bliva sålda till oskäligt
lågt pris, hade Allenmark beslutat att omedelbart förrätta auktionen å gården
till fastigheten Tullgatan 6. Innan auktionen påbörjats hade han
emellertid tillsagt sitt vittne att återvända till klagandens affärs- och lagerlokal
och undersöka, huruvida några auktionsspekulanter infunnit sig där.
Sedan Allenmark därefter erhållit meddelande om att så ej var fallet, hade
auktionen förrättats. I detta sammanhang kunde nämnas, att spekulanter
ej brukade infinna sig vid exekutiva auktioner, som kungjorts enbart genom
anslag i kyrkan.

Sedan genom min expedition begärts upplysning av överexekutor i Sundsvall
huruvida några särskilda bestämmelser gällde för denna stad i fråga
om försäljning å auktion av utmätt lös egendom, meddelade överexekutor
i skrivelse den 21 februari 1950, att såvitt överexekutor kunnat utröna
några sådana bestämmelser icke funnes. Härutöver anförde överexekutor:
I kommunal författningssamling för staden, utgiven år 1912, funnes visserligen
intaget ett auktionsreglemente, fastställt av länsstyrelsen den 24
december 1808. Stadens äldste tjänsteman, f. d. borgmästaren L. Groth,
vilken tjänstgjort vid rådhusrätten sedan år 1894, hade på förfrågan meddelat,
att auktionsreglementets bestämmelser icke tillämpats under hans
tjänstgöringstid. Groth ville erinra sig, att reglementet icke tillämpats sedan
år 1888, då staden brunnit och jämväl auktionskammaren förstörts genom
branden.

Enligt 89 § utsökningslagen skall försäljning av utmätt egendom ske
genom offentlig auktion.

I 90 § samma lag stadgas att, om lös egendom skall säljas, skall utmät -

122

ningsmannen låta tid och ställe kungöras i kyrkan för den församling, där
försäljningen sker, så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar eller eljest
sådant finnes lämpligt, i tidning inom orten ävensom i kyrkorna för de
församlingar, som närmast därintill äro. Finnes för viss stad förordnat, att
auktion skall kungöras på annat sätt än nu är sagt, skall det lända till
efterrättelse.

Rörande kungörelsetiden äro bestämmelser meddelade i 91 § utsökningslagen.
Så vitt angår lösören skall kungörelse om auktion ske minst åtta
dagar innan auktionen hålles, där ej fråga är om sådan i 90 § 2 mom. avsedd
egendom som ej kan förvaras utan risk för väsentlig försämring under
eljest stadgad kungörelsetid. Skall i stad auktion kungöras mer än en gång,
är det gillt, om första kungörandet skett inom tid som ovan sagts.

I ett stort antal städer ha särskilda bestämmelser om auktion å såväl
fast som lös egendom meddelats i reglementen för där inrättade auktionsverk.
Vad angår Sundsvall har enligt vunnen upplysning KB i Västernorrlands
län den 24 december 1868 fastställt ett ”Auktionsreglemente för
Sundsvalls stad”. Enligt detta reglemente skulle det åligga stadens auktionskammare,
som skulle stå under magistratens styrelse, att, efter behörig anmodan,
ombesörja försäljning på offentlig auktion av all slags egendom
inom staden och dess jurisdiktion. I § 4 i reglementet föreskrives följande:
”1 mät tagen fast och lös egendom, om hvars försäljande lände till efterrättelse
hvad i lag särskildt stadgas, skall försäljas i auktionskammarens
lokal, hvilken jemväl för frivilliga auktioner mot lämplig afgift till stadens
kassa må begagnas, då säljaren sådant önskar och så ske kan.” I § 6 heter
det: ”Ansökning om försäljning genom auktionskammaren göres skriftligen
hos magistratens ordförande, som bestämmer tiden för auktionen och låter
om densamma kungöras uti stadens tidningar.”

Då detta reglemente icke blivit upphävt, torde det ännu äga giltighet och
däri intagna bestämmelser vara att tillämpa vid försäljning av utmätt
egendom i staden. Detta vinner även stöd av vad som förekommit i ett i
NJA 1922 s. 464 o. f. refererat rättsfall. Av referatet framgår bland annat
följande. Över en av t. f. stadsfogden i Sundsvall B. C. Lundberg förrättad
exekutiv auktion å en fordran, som utmätts för oguldna skatter, anförde
stadens drätselkammare under åberopande av 90 § utsökningslagen besvär
hos överexekutor-magistraten. Dessa grundades i huvudsak på att kungörelse
om auktionen icke varit införd i någon av stadens tidningar, ehuru
det bort anses lämpligt med hänsyn till det utmätta godsets värde. Då
auktionen alltså icke blivit lagligen kungjord, yrkades att densamma måtte
upphävas. Ordinarie stadsfogden, som yttrade sig över besvären, anförde,
att visserligen vore kungörande i ortstidning icke ovillkorligen föreskrivet
utan påbjudet endast i det fall att gäldenär eller borgenär det äskade eller
eljest sådant funnes lämpligt, men han hade under sin tjänstetid alltid låtit
kungöra auktionerna i två av stadens tidningar. Stadsfogden tilläde, att

123

auktionsreglementet för staden för övrigt föreskreve, att auktion skulle
kungöras i stadens tidningar. Köparen av den utmätta fordringen, en
exekutionsbetjänt, genmälde, att det åberopade auktionsreglementet efter
stadens brand år 1888 icke kunnat tillämpas i brist på auktionslokal och
tjänstemän för auktioners hållande. I målet blev ostridigt, att auktionsreglementet
— fastställt av länsstyrelsen den 24 december 1868 — innehåller
bestämmelse dels att kungörelse om auktion skall införas minst en
gång uti den eller de tidningar, som i staden finnas, dels ock att auktions
företagande skall tillkännagivas genom ringning i klocka utanför auktionsstället
(sistberörda stadgande åberopat av köparen till stöd för att reglementet
vore antikverat). I beslut den 19 oktober 1921 fann magistraten,
då det med hänsyn till den utmätta egendomens värde och beskaffenhet
måste anses lämpligt, att auktionen ifråga kungjorts jämväl i tidning inom
orten, men så icke skett, lagligt upphäva auktionen. Efter besvär av köparen
fann Svea hovrätt enligt utslag den 21 februari 1922 skäl ej vara anfört,
som föranledde ändring i magistratens beslut. Köparen fullföljde talan. I
utslag den 4 november 1922 yttrade Kungl. Maj:t: ”1 målet är upplyst, att
enligt gällande reglemente för auktionsverket i Sundsvall auktion, som av
auktionsverket förrättas, skall kungöras i stadens tidningar. Vad sålunda
är för staden förordnat skall jämlikt 90 § utsökningslagen lända till efterrättelse
vid försäljning därstädes av utmätt lös egendom, även om auktionsverket
icke anlitas för försäljningen. Då detta i förevarande fall ej
iakttagits, prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut, vartill hovrätten
i målet kommit.” Från detta beslut, som innefattade justitierådet Alexandersons
av tre andra justitieråd biträdda mening, voro tre justitieråd skiljaktiga.
Av dessa fann ett justitieråd ej skäl att göra ändring i hovrättens
utslag, medan däremot de två övriga, med upphävande av hovrättens utslag,
ogillade den mot auktionen förda talan.

Med hänsyn till den mening, som kommit till uttryck i högsta domstolens
ovannämnda utslag, är det uppenbart, att kungörande av exekutiv
auktion i Sundsvall fortfarande skall ske i den ordning, som är föreskriven i
1868 års auktionsreglemente, även om auktionen förrättas av stadsfogden
och å annan plats än auktionskammare. Kungörande i tidning skall alltså
ske utan hänsyn till begäran eller lämplighet, varom förmäles i 90 § utsökningslagen.
Av innehållet i 91 § samma lag torde också framgå, att detta
kungörande skall ske minst åtta dagar före auktionen.

I förevarande fall är upplyst, att Allenmarlc för exekutiv försäljning av
ovannämnda gods den 20 januari 1950 utfärdat kungörelse om auktion den
31 januari 1950 klockan 14 i klagandens affärslokal vid Sjögatan 6 i Sundsvall
ävensom att Allenmark i Sundsvalls Tidning för den 30 januari 1950
låtit införa kungörelse om samma auktions hållande i fastigheten Tullgatan
6. Auktionen har sedermera hållits på sistnämnda plats. — Även om Allenmark
vidtagit vissa åtgärder för säkerställande av att eventuella kunder

124

å förstnämnda auktionsplats skulle kunna inställa sig i Tullgatan 6, torde
ifrågavarande auktion icke kunna lämnas utan anmärkning. Att på sätt
som skett hålla auktionen å annan plats än den i kyrkan genom anslag kungjorda
måste enligt min mening anses uppenbart felaktigt. Betydelsen härav
blir i förevarande fall så mycket större, som något lagligt kungörande i tidning
av auktionen i Tullgatan 6 icke ägt rum.

Då över huvud taget auktion å ifrågavarande lösegendom icke kungjorts
på sätt föreskrives i auktionsreglementet av år 1868, syntes försäljning av
denna å utsatt dag icke ha kunnat ske i fullt laga ordning. Den i allt fall
hållna auktionen syntes därför vara behäftad med sådant fel, att densamma
i händelse av överklagande kunde tänkas bliva upphävd. Även om
lagen ej innehåller några stadganden om verkan därav att reglerna om
kungörande av auktion åsidosatts, syntes man böra utgå från att iakttagande
av nämnda regler är en förutsättning för auktionens giltighet i sådana
fall, då åsidosättandet avser åtgärd, vars företagande är absolut föreskrivet.

Jag hänvisar härutinnan till Hasslers arbete Svensk exekutionsrätt s. 331.
Praxis intager också, som framgår av ovanberörda rättsfall, samma ståndpunkt.
Beträffande kungörelsetidens iakttagande må även erinras om ett i
NJA 1922 s. 57 refererat rättsfall, varav tillika framgår att partenia icke
äga att disponera över reglerna om kungörelse rörande auktion. Någon viss
besvärstid finnes icke stadgad för överklagande av auktion å lös egendom
(se NJA 1883 s. 280 och 382).

Vad jag ovan anfört upptog jag i en till Allenmark den 11 april 1950
avlåten skrivelse och beredde honom tillfälle att till mig inkomma med
nytt yttrande i ärendet, såvitt angick här omförmälda del. I

I en den 20 april 1950 till överexekutor i Sundsvall inkommen skrift
anförde därefter den ene av två utmätningssökande besvär över auktionen
och hemställde under åberopande av att auktionen icke blivit på laga sätt
utlyst, att densamma måtte upphävas.

Över besvären avgåvo Allenmark, klaganden samt den andre av utmätningssökandena
yttranden. Av köparna av den utmätta egendomen underlät
en att yttra sig, oaktat tillfälle därtill beretts, under det att en köpare på
grund av vistelse utomlands icke kunde anträffas för delgivning.

I utslag den 7 juni 1950 yttrade överexekutor följande.

Den omständigheten att auktionen, som enligt anslag i kyrkan kungjorts
att äga rum å Sjögatan 6 i Sundsvall, det oaktat hållits å Tullgatan 6
funne överexekutor — med hänsyn till att utmätningsmannen vidtagit åtgärder
för säkerställande av att eventuella kunder å den förstnämnda
auktionsplatsen kunnat inställa sig å Tullgatan 6 — icke böra föranleda
till auktionens upphävande.

Enligt gällande auktionsreglemente för Sundsvalls stad, fastställt av KB

125

i Västemorrlands län den 24 december 1808, skulle auktion, som förrättades
av auktionsverket, kungöras i stadens tidningar. Med hänsyn till innehållet
i 90 § utsökningslagen skulle vad sålunda vore förordnat jämväl
lända till efterrättelse vid försäljning av utmätt lös egendom, även om
auktionsverket icke anlitades för försäljningen. Jämlikt 91 § samma lag
ålåge det utmätningsmannen att kungöra auktionen minst åtta dagar före
densammas hållande. I målet vore upplyst, att kungörelse om överklagade
auktionen endast varit införd i en av stadens tidningar, nämligen Sundsvalls
Tidning för den 30 januari 1950. Auktionen hade följaktligen icke kungjorts
på sätt föreskreves i auktionsreglementet. Den i 91 § utsökningslagen
omnämnda kungörelsetiden hade ej heller iakttagits. På grund av
vad sålunda förekommit prövade överexekutor lagligt upphäva auktionen.

Över detta utslag anförde den andre utmätningssökanden besvär i hovrätten
för Nedre Norrland under yrkande att den exekutiva auktionen
måtte fastställas.

Hovrätten yttrade i utslag den 9 september 1950 följande.

Enär, såsom överexekutor funnit, auktionen ej utlysts på det för Sundsvalls
stad särskilt föreskrivna sättet, prövade hovrätten lagligt fastställa
det slut överexekutors utslag innehölle.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. Presidenten var
skiljaktig och yttrade:

”På skäl som anförts i överklagade utslaget finner jag lika med överexekutor
den omständigheten att auktionen hållits å Tullgatan 6 i stället
för, såsom enligt anslag i kyrkan kungjorts, Sjögatan 6 icke böra föranleda
att auktionen upphäves.

Vad angår åberopade auktionsreglemente för Sundsvalls stad stadgas
däri, att stadens auktionskammarn, som står under magistratens styrelse,
efter behörig anmodan ombesörjer försäljning på offentlig auktion av all
slags egendom inom staden och dess jurisdiktion. Reglementet föreskriver
vidare att i mät tagen fast och lös egendom skall försäljas i auktionskammarens
lokal, vilken jämväl må begagnas för frivilliga auktioner mot lämplig
avgift till stadens kassa, då säljaren sådant önskar och så ske kan. Tilllika
stadgas bland annat att ansökning om försäljning genom auktionskammaren
skall göras skriftligen hos magistratens ordförande, som bestämmer
tiden för auktionen och låter om densamma kungöras i stadens tidningar,
samt att, innan auktionsförrättning företages, förrättningen skall genom
ringning i klocka utanför auktionsstället tillkännagivas.

Vad reglementet sålunda och i övrigt innehåller giver vid handen, att
detsamma avsett uteslutande försäljning genom auktionskammarens försorg
och i mycket närmast varit att anse som en instruktion för auktionskammarens
befattningshavare.

Enligt för hovrätten tillgängliga handlingar har också, på förfrågan av
överexekutor, magistratens förutvarande ordförande, vilken tjänstgjort i

126

magistraten sedan 1894, upplyst att auktionsreglementet icke tillämpats,
såvitt han ville minnas, sedan auktionskammaren förstörts vid Sundsvalls
stads brand 1888 och i varje fall ej under hans tjänstgöringstid.

Vid angivna förhållanden är enligt min mening stadgandet i 90 § utsökningslagen
om vad som skall iakttagas då för viss stad förordnats, att
auktion skall kungöras på annat sätt än i nämnda paragraf är sagt, icke tilllämpligt
i förevarande fall.

Den omständigheten att auktionen icke kungjorts på sätt föreskrives i
auktionsreglementet saknar alltså betydelse.

Jag prövar förty lagligt att, med upphävande av överexekutors utslag,
ogilla den mot auktionen förda talan.”

Hovrättens utslag vann laga kraft.

Med överlämnande av hovrättens utslag avgav Allenmark därefter nytt
yttrande i ärendet härstädes och anförde däri följande.

Såsom framginge av hovrättens utslag hade den av klaganden hos JO
påtalade auktionsförrättningen upphävts, enär densamma ej utlysts på det
för Sundsvalls stad särskilt föreskrivna sättet. Från utslaget hade presidenten
varit skiljaktig och ansett, att några speciella regler för exekutiv
auktions kungörande ej längre existerade i Sundsvall. På grund av utslaget
vore Allenmark emellertid nödsakad att tillsvidare tillämpa auktionsreglementet,
trots att det bjöde honom emot dels på grund av dess föråldrade
bestämmelser och dels för att det tvingade honom att åsamka personer
som råkat i ekonomiskt trångmål kungörelsekostnader, som i de flesta fall
ej stode i rimlig proportion till gäldenärens skuld eller det utmätta godsets
värde. Reglementets giltighet vore dock för närvarande föremål för magistratens
i Sundsvall prövning. — Därest något giltigt auktionsreglemente
ej funnes i Sundsvall, kvarstode emellertid frågan huruvida Allenmark vid
ifrågavarande auktions kungörande iakttagit den i 91 § utsökningslagen
omnämnda kungörelsetiden. Nämnda paragraf stadgade intet om att även
kungörelse i tidning skulle hava skett minst åtta dagar före auktionen, och
det vore enligt Allenmarks mening mycket som talade mot en sådan uppfattning.

Slutligen meddelade Allenmark, att vid utmätningsbesök hos klaganden
den 18 augusti 1950 denne i närvaro av exekutionsbiträdet Folke Bäckström
förklarat, att han ej hade något intresse av att här ifrågavarande
auktionsförrättning gjordes om.

Vid prövning av ärendet fann jag med hänsyn till att den påtalade auktionen,
i anslutning till vad jag i min skrivelse den 11 april 1950 uttalat,
blivit efter anförda besvär upphävd ävensom till omständigheterna i övrigt
de anförda klagomålen icke föranleda någon min vidare åtgärd, vare sig i
omförmälda eller andra delar.

127

Vad Allenmark anfört rörande innebörden av stadgandet i 91 § utsökningslagen
fann jag icke påkalla annan åtgärd än en hänvisning till vad
jag i denna del anfört i min ovannämnda skrivelse samt till innehållet i
JO:s ämbetsberättelse 1929 s. 129 o. f. och Tryggers kommentar till utsökningslagen,
Uppsala 1904, s. 287.

9. Felaktigt uttagande av ersättning för en hos statens rättskemiska
laboratorium begärd undersökning, vilken av
tjänsteman därstädes betraktats såsom ett åt
honom privat lämnat uppdrag.

I en den 5 oktober 1949 till mig inkommen klagoskrift anförde polismannen
Hugo Torstensson i Lindesberg, förutom annat som jag ej funnit föranleda
någon min vidare åtgärd, följande.

Under pågående skilsmässoförhandlingar mellan klaganden och hans
hustru hade klaganden från hustrun mottagit ett brev, i vilket hon bland
annat meddelat, att klaganden icke vore fader till makarnas inom äktenskapet
födda dotter. Efter någon tid och sannolikt på inrådan av sin advokat
hade hustrun dementerat denna uppgift under påstående, att hon tillgripit
utvägen för att få dottern över på sin sida. I syfte att om möjligt
vinna klarhet i denna sak hade klaganden rest till Stockholm för att låta
taga blodprov av sig och flickan. Den behandling klaganden fått vidkännas
i samband med denna blodundersökning funne klaganden så anmärkningsvärd,
att klaganden ville bringa förhållandet till min kännedom.

Rörande händelseförloppet hänvisade klaganden till tre vid skriften fogade
avskrifter av brev som klaganden avlåtit dels till föreståndaren för
statens rättskemiska laboratorium, dels till assistenten vid laboratoriet
Bengt Jonsson, dels ock till medicinalstyrelsen.

Brevet till föreståndaren, vilket var dagtecknat den 8 april 1949, innehöll
följande: Den 3 maj 1948 hade klaganden uppsökt Karolinska sjukhuset
i Stockholm för att få blodprov av sig och sin dotter. Saken hade icke
kunnat ordnas där, men en läkare på sjukhuset hade telefonerat till statens
rättskemiska laboratorium och fått det beskedet, att klaganden och hans
dotter skulle inställa sig följande dag klockan 9 på laboratoriet och fråga
efter ”doktor Jonsson”. Klaganden och dottern hade inställt sig punktligt,
och en mycket artig herre, som presenterat sig såsom Jonsson, hade öppnat
för dem och tagit blodprovet. Protokoll skulle sändas inom fjorton dagar
för att kunna företes vid pågående skilsmässoförhandlingar. Avgiften, 35
kronor, hade klaganden genast fått erlägga, men något protokoll hade aldrig
kommit honom tillhanda. Vid upprepade påminnelser per telefon hade klaganden
fått undvikande svar och löfte om rättelse. Slutligen hade klaganden

128

vänt sig till föreståndaren, därvid klaganden fått det beskedet, att Jonsson
tagit klagandens ärende som ett privat uppdrag, att Jonsson vore sjuk samt
att rättelse skulle ske. Senare hade klaganden blivit anmodad att låta taga
nytt prov å sig själv, vilket klaganden också gjort. Blodprovet hade insänts
till föreståndaren. I slutet av år 1948 hade klaganden visserligen per telefon
fått den upplysningen från föreståndaren, att blodproven icke hade
någon betydelse, men något protokoll hade klaganden ännu icke mottagit.
— När man vände sig till en offentlig institution, förutsatte man
givetvis, att vederbörande tjänsteman upptoge ens fall som ett tjänsteärende
utan att man särskilt anmärkte detta. Något tal om att detta skulle
vara Jonssons privata uppdrag hade icke förekommit. Huruvida den av
klaganden erlagda avgiften överensstämde med fastställd taxa kände klaganden
icke till. För det prov, som tagits av klaganden i Lindesberg, hade
klaganden fått betala 3 kronor. — Förutom den omständigheten att klaganden,
om han i tid erhållit ifrågavarande protokoll, kunnat besparas utgifter
på många tusen kronor, hade han fått vidkännas direkta utgifter,
som arvodet inräknat överstege 100 kronor. Dessutom hade klaganden på
grund av den behandling, han i detta fall fått, utan någon nytta utsatts för
fysiska och psykiska obehag, som eventuellt även kunde värderas. Klaganden
fordrade emellertid icke gottgörelse för annat än nämnda direkta utgifter.

I brevet till Jonsson, dagtecknat den 2 maj 1949, anförde klaganden följande:
”Då Ni den 11 april ringde upp mig med anledning av min anmälan
till Eder chef, kommo vi ju överens om, att Ni som ersättning för mina
direkta utgifter i omskrivna ärende under veckans lopp skulle tillsända mig
100: — kr, och att jag skulle låta mig nöja därmed. Ännu har jag icke haft
nöjet mottaga några pengar från Eder. Jag vill icke tro, att detta beror på
annat än glömska från Eder sida och vill därför lämna Eder tillfälle att
ordna mellanhavandet under denna veckas lopp. Några flera påminnelser
kommer jag icke att göra.”

Klaganden hade därefter, enligt vad avskriften av det till medicinalstyrelsen
ställda brevet gav vid handen, den 10 maj 1949 hänvänt sig till
nämnda myndighet samt — efter att ha redogjort för vad i ärendet förevarit,
därvid klaganden tillika upplyst, att Jonsson varken besvarat klagandens
nyssnämnda brev eller tillställt honom några pengar — hemställt, att
lämpliga åtgärder måtte vidtagas. Klaganden hade i brevet tillagt, att han
vore villig att återkalla sin anmälan, om Jonsson kunde förmås fullfölja den
träffade överenskommelsen.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anhållit om medicinalstyrelsens
yttrande i ärendet, inkom medicinalstyrelsens disciplinnämnd
med utlåtande jämte därvid fogade yttranden av Jonsson och av förestån -

129

daren för rättskemiska laboratoriet, professorn Erik Wolff, ävensom från
klaganden inhämtade påminnelser.

Jonssons yttrande var av följande innehåll.

När Jonsson uppsökts av klaganden för blodprovstagning, hade denne
framhållit, att undersökningen endast gällde personlig upplysning och att
undersökning av blodprov från hans hustru icke ifrågasattes. Under sådana
förhållanden hade knappast en officiell undersökning kunnat komma i
fråga. I en del dylika fall kunde det emellertid av psykologiska skäl ändock
vara lämpligt, att en undersökning företoges, och enligt Jonssons bedömande
förelåge här en sådan situation. I dessa fall plägade vederbörande underrättas
om resultatet genom en personlig skrivelse eller i regel muntligen.
Ett nytt blodprov från klaganden för säkerställande av hans grupp beträffande
A,A2 hade tagits den 7 september 1948, varefter han erhållit telefonbesked
om att han kunde vara barnets fader och att alltså undersökningen
saknade betydelse för styrkande av hans misstankar. Denna senare del av
undersökningen hade ägt rum medan Jonsson varit sjukledig, varför han
icke personligen kände till detaljerna av underhandlingarna. Ungefär ett
halvt år senare hade Jonsson i anledning av ett brev satt sig i förbindelse
med klaganden. Jonsson hade därvid bekräftat, att undersökningen utvisat
att klaganden kunde vara barnets fader, och erbjudit sig att skriftligen bestyrka
detta. Klaganden hade uppgivit sig icke ha något intresse av undersökningsresultatet,
som han redan tidigare fått meddelande om, men hade
krävt ersättning för kostnaderna. Då Jonsson vid tillfället icke haft detaljerna
i ärendet aktuella och det förefallit som om något misstag blivit begånget,
hade han förklarat sig villig att personligen stå för kostnaderna. Vid
genomgång av handlingarna hade Jonsson fått en annan uppfattning av
ärendet. En utbetalning av det krävda beloppet, som vida överstege den
lämnade ersättningen, hade synts honom icke lämplig, då en sådan åtgärd
kunde anses utgöra ett medgivande av en felaktighet och icke medförde
ett avslutande av ärendet. Han vore dock fortfarande villig att mot sluträkning
från klaganden återställa det uppburna beloppet och ändock avgiva
det skriftliga besked om undersökningen, denne eventuellt kunde önska.
Att klaganden genom ärendets handläggning tillfogats någon skada, som
kunde motivera speciella ersättningskrav, syntes Jonsson icke vara fallet.
Huruvida undersökningen över huvud taget hade bort företagas vore svårt
att bedöma, men Jonsson ansåge, att den i varje fall icke vore en sådan
typ av undersökning, som kunde utföras som tjänsteärende.

Wolff anförde i sitt yttrande följande.

Elodgruppsundersökningar i faderskapsärenden borde endast i sällsynta
undan tagsfall utföras utom tjänsten av vid laboratoriet anställd befattningshavare.
Anledning till dylikt förfarande kunde t. ex. föreligga på grund
av speciella diskretionshänsyn. Förutsättningarna måste i varje dylikt fall

9 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1051 års riksdan.

130

vara, att den som begärt undersökningen uttryckt särskild önskan, att den
skulle utföras utom tjänsten, samt att undersökningsresultatet icke vore
avsett att åberopas inför domstol. I föreliggande fall skulle enligt de av
Jonsson lämnade uppgifterna dessa båda förutsättningar ha förelegat. Den
särskilda anledningen till att undersökningen icke företagits i tjänsten skulle
ha varit, att klaganden icke önskade, att blodprov skulle tagas från hustrun.
Att åberopa detta såsom anledning till att företaga undersökningen utom
tjänsten vore åtminstone i så måtto riktigt, som laboratoriet i allmänhet
icke ville åtaga sig att utföra blodgruppsundersökning i ärende rörande
äktenskaplig börd utan att båda makarna vore överens om att undersökning
skulle ske. Enligt Jonssons uppgifter skulle klaganden icke önskat
något skriftligt besked rörande undersökningsresultatet, sedan han fått
veta, att detta resultat icke gåve stöd åt hans misstankar. Riktigast hade
dock varit att lämna honom ett skriftligt besked, särskilt som han fått
betala undersökningen i förskott. Beträffande skäligheten av det av Jonsson
begärda arvodet ville Wolff endast framhålla, att det uppginge till samma
belopp som enligt gällande taxa debiterades för en undersökning i tjänsten
av blodprov från tre personer (moder, barn och uppgiven fader), om stämpelavgiften,
4 kronor, och avgift för provtagning från två personer (3 kronor
per person) medräknades. I föreliggande fall hade dock undersökts blodprov
endast från två personer. Å andra sidan måste gällande taxa anses
för låg med hänsyn till de komplicerade undersökningar, som numera utfördes
å varje blodprov. Wolff hade för ett par år sedan föreslagit höjning
av taxan till 40 kronor från nuvarande 25 kronor för undersökning av blodprov
från tre personer, vartill komme stämpelavgift och provtagningsavgift
enligt ovan angivna grunder.

I sina påminnelser anförde klaganden följande.

Den läkare, som klaganden talat med på Karolinska sjukhuset, hade
ringt upp rättskemiska laboratoriet och under ett icke personligt betonat
samtal fått det beskedet, att klaganden och hans dotter skulle infinna sig
där nästa dag klockan 9 och fråga efter Jonsson. Något tal om diskretion
hade icke förekommit. Klagandens tillvägagångssätt syntes knappast ha
kunnat ingiva någon den föreställningen, att särskilda diskretionshänsyn
ifrågasatts. Klaganden och dottern hade inställt sig på utsatt tid, och
Jonsson, som själv öppnat för dem, hade informerats om anledningen till
besöket. Jonsson hade framhållit, att det i vissa fall kunde vara nödvändigt
att taga prov även av modern, och frågat, huruvida icke även hon skulle
kunna förmås att underkasta sig sådant. Klaganden hade svarat, att man
med absolut visshet kunde säga, att modern aldrig komme att göra det godvilligt.
Jonsson hade då sagt, att det kanske icke behövdes blodprov från
modern, och han och klaganden hade kommit överens om att avvakta
resultatet av tagna prov. Protokoll skulle tillsändas klaganden inom fjorton

131

dagar, varefter han beroende på dess innehåll skulle taga ytterligare mått
och steg. Tiden hade gått under ovisshet och ständigt forcerad press från
klagandens motståndare i skilsmässoprocessen. Förgäves hade klaganden
meddelat Jonsson påminnelser per brev och telefon. När klaganden slutligen
anmält saken för laboratoriets föreståndare, hade denne ringt upp klaganden
och anmodat honom att taga nytt prov av sig själv, vilket skulle kunna
ske i Lindesberg. Klaganden hade också skickat det begärda provet till
laboratoriet. Sedan hade åter följt tystnad och påminnelser. Slutligen hade
klaganden blivit uppringd, av vem mindes han icke, och meddelad, att han
enligt provet skulle kunna vara fader till flickan. Då hade emellertid skilsmässoförhandlingarna
redan framskridit så långt, att klaganden knappast
haft användning av protokollet oberoende av dess innehåll. Protokoll skulle
dock tillsändas klaganden, men klaganden hade ännu icke fått något sådant.
Efter det klaganden den 8 april 1949 tillskrivit föreståndaren för laboratoriet,
hade Jonsson åter ringt upp klaganden och erbjudit sig tillsända klaganden
100 kronor omgående, om klaganden ville låta därvid bero. Klaganden
hade accepterat, men några pengar hade icke kommit. Jonssons erbjudande
vid detta tillfälle att sända protokoll hade klaganden förkastat.
— I sitt yttrande uppgåve Jonsson sig villig att mot ”sluträkning” från
klaganden återställa det uppburna beloppet. Därmed vore klaganden icke
tillfreds. Han hade haft flera ofrånkomliga utlägg. Med billigaste resesätt

och omkostnader bleve resultatet:

Tredje klass järnvägsbiljett tur- och retur Stockholm............ 27: —

Resor i Stockholm för klaganden och flickan.................. 3: —

Uppehälle där ett dygn .................................... 30: —

Erlagd avgift å laboratoriet ................................ 35: —

Ersättning för tagande av blodprov i Lindesberg................ 3: —

Telefon och porto, som klaganden utan sin förskyllan fått vidkännas,
minst ........................................... 2: —

Kr. 100: —

I verkligheten, anförde klaganden vidare, hade hans omkostnader uppgått
till mera än 300 kronor. Klaganden brukade icke använda det nämnda färdsättet
och hade i övrigt mycket större omkostnader än de beräknade. Om
Jonsson godkände denna sluträkning och betalade den, avstode klaganden
från speciella ersättningskrav. I motsatt fall komme klaganden att överlämna
saken till domstol för prövning.

Disciplinnämnden meddelade i sitt utlåtande inledningsvis, att klagandens
framställning till medicinalstyrelsen av den 10 maj 1949 den 12 i
samma månad remitterats till Jonsson för yttrande, men att denne icke
lämnat något svar därå förrän den 20 oktober 1949 i samband med remissen
av den till mig ingivna anmälningen. Medicinalstyrelsen hade därför
icke varit i tillfälle att pröva den hos styrelsen gjorda framställningen.

132

I utlåtandet anfördes vidare: Jonsson syntes få anses oförhindrad att
såsom privatuppdrag taga ifrågavarande blodprov. Enligt 1 § instruktionen
för statens rättskemiska laboratorium den 30 juni 1947 hade laboratoriet
till uppgift att på uppdrag av medicinalstyrelsen eller annan behörig
myndighet utföra erforderliga rättskemiska och andra rättsmedicinska undersökningar
samt att bedriva annan i samband därmed stående verksamhet
med praktiskt och vetenskapligt syfte. Med hänsyn därtill syntes
det egentligen icke tillkomma laboratoriet att tillhandagå enskild person
med undersökningar. Enligt vad under hand inhämtats rådde emellertid
beträffande blodprovsundersökningar för faderskapsfrågor en utbildad
praxis på laboratoriet att utföra dylika även på begäran av enskild. Det
syntes vara uppenbart, att enskild person, som vände sig till ett statens
laboratorium för att få viss undersökning utförd, vore berättigad antaga
att, då tjänsteman å laboratoriet mottoge uppdraget, det vore laboratoriet
som åtagit sig undersökningen. För att tjänstemannen skulle anses ha privat
åtagit sig uppdraget måste därför fordras, att han låtit detta tydligt komma
till uttryck. Jonssons redogörelse för vad som förekommit syntes bekräfta
riktigheten av klagandens uppgift att frågan om uppdragets natur ej närmare
avhandlats. På grund därav syntes Jonsson ha förfarit felaktigt, då
han betraktat uppdraget såsom givet honom privat. Även om Jonsson med
hänsyn till instruktionens innehåll skulle ha ansett undersökning åt enskild
person icke ankomma på laboratoriet — något som dock icke syntes ha
varit fallet — kunde hans förfaringssätt icke anses tillfredsställande. I
sådant fall måste det nämligen ha ålegat Jonsson att upplysa klaganden
om att laboratoriet icke utförde undersökningar på enskilds begäran. Det
borde ej heller under nu angivna förutsättning godtagas, att Jonsson utan
vidare ansett sig ha erhållit ett privat uppdrag. Slutligen finge erinras om
att instruktionen för laboratoriet innehölle den begränsningen av befattningshavares
rätt att åtaga sig privata uppdrag, att befattningshavare ej
utan medgivande av medicinalstyrelsen finge utom tjänsten utfärda intyg
eller avgiva utlåtande i fråga, som vore eller kunde antagas bliva föremål
för undersökning vid laboratoriet. Några dylika medgivanden hade icke
lämnats Jonsson.

Av utredningen i ärendet framgår, att klaganden — som låg i underhandlingar
med sin hustru om skillnad i makarnas äktenskap och som i anledning
av vissa av hustrun därvid lämnade uppgifter önskade få klarhet i
huruvida han vore fader till ett i äktenskapet fött barn eller icke — i maj
1948 hänvände sig till statens rättskemiska laboratorium för att få sina
och barnets blodgruppsegenskaper undersökta, att klaganden å laboratoriet
mottogs av Jonsson, för vilken klaganden framlade sitt ärende, att Jonsson
därefter tog blodprov å klaganden och barnet för vidare undersökning,

133

samt att Jonsson, som av klaganden uppbar en avgift av 35 kronor, betraktade
undersökningsuppdraget såsom givet Jonsson privat.

Även om det närmare innehållet i Jonssons samtal med klaganden å laboratoriet
icke blivit i allo klarlagt — i fråga om vad som därvid yttrades
rörande ändamålet med undersökningen och klagandens behov av skriftligt
utlåtande ha sålunda i viss mån motstridiga uppgifter lämnats — är det
dock tydligt och av Jonsson obestritt, att det under samtalet icke var tal
om att Jonsson åtoge sig undersökningen som ett privatuppdrag.

Såsom medicinalstyrelsens disciplinnämnd framhållit, är det uppenbart
att enskild person, som vänder sig till ett statens laboratorium för att få
viss undersökning utförd, är berättigad antaga att, då tjänsteman å laboratoriet
mottager uppdraget, det är laboratoriet som åtagit sig undersökningen.
Därest tjänstemannen över huvud taget kan anses berättigad att
i en sådan situation åtaga sig undersökningen som ett privatuppdrag, måste
det därför, om tjänstemannen vill begagna sig av denna möjlighet, åligga
honom att uttryckligen klargöra för sökanden, att undersökningen kommer
att utföras av tjänstemannen privat.

Till sitt försvar har Jonsson framhållit, att han ansåge, att den begärda
undersökningen varit av sådan art, att den icke kunnat utföras som tjänsteärende.
I anledning härav må påpekas, att det —- enligt vad i ärendet blivit
upplyst — på laboratoriet utbildats den praxis att blodgruppsundersökningar
för faderskapsfrågor utföras även på begäran av enskild. Beträffande
undersökningar i ärenden rörande äktenskaplig börd har dock Wolff upplyst,
att laboratoriet i allmänhet icke ville åtaga sig dylikt uppdrag, med
mindre båda makarna vore överens om att undersökning skulle ske. Även
om det sålunda synes vara mindre vanligt att laboratoriet utför blodgruppsundersökningar
i fall sådana som det förevarande, där andre maken icke
känner till att undersökning begäres, torde det dock icke ha varit uteslutet
att klagandens framställning kunnat bifallas. Oavsett huru därmed må förhålla
sig, hade det emellertid — om Jonsson ansåg att laboratoriet icke
kunde åtaga sig uppdraget — ålegat honom att upplysa klaganden därom.
Den omständigheten, att Jonsson må ha haft den angivna uppfattningen,
har därför icke berättigat honom att utan vidare anse uppdraget givet honom
privat.

Det må än vidare påpekas, att befattningshavare vid laboratoriet enligt
8 § i den av Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 för laboratoriet utfärdade instruktionen
ej utan medgivande av medicinalstyrelsen må utfärda intyg
eller avgiva utlåtande i fråga, som är eller kan antagas bliva föremål för
undersökning vid laboratoriet. Sådant medgivande har icke lämnats
Jonsson.

Lika med disciplinnämnden fann jag därför, att Jonsson förfarit felaktigt
genom att betrakta uppdraget såsom givet honom privat. Under sådana
förhållanden ansåg jag det rimligt, att Jonsson till klaganden återgäldade

134

det av Jonsson uppburna arvodet för blodgruppsundersökningen, 35 kronor,
ävensom ersatte klaganden dels för utlägg för telefon och porto med av
honom i sådant hänseende begärda 2 kronor, dels ock för hans besvär å
ärendet härstädes med ett av mig såsom skäligt ansett belopp av 40 kronor.

Innan före varande ärende av mig slutbehandlades fann jag mig emellertid
böra bereda Jonsson tillfälle att till klaganden utgiva ersättning i berörda
hänseenden. Med anledning därav upptog jag i en till Jonsson avlåten
skrivelse vad jag ovan anfört och beredde honom tillfälle att till mig
inkomma med bevis, att han till klaganden översänt ett belopp av 77 kronor.

Sedan Jonsson därefter inkommit med bevis att nämnda belopp blivit
till klaganden översänt med posten, fann jag ärendet icke föranleda någon
min vidare åtgärd.

10. Felaktigt förfarande vid kyrkoskrivning av utländsk
medborgare, vilken adopterats av svensk undersåte.

Den 30 augusti 1949 innehöll Stockholms-Tidningen under rubriken
”Gjorde av misstag värnplikt i Sverige” en artikel, vari bland annat anfördes: ”En

finsk yngling, som trodde sig vara svensk medborgare, anmälde sig
för några år sedan till värnplikt i Sverige och utförde den. Nu kräver
finska myndigheterna i skrivelse till honom att han snarast återvänder till
Finland för att som värnpliktig inträda i finska armén. — Den unge mannen
kom under kriget till Sverige tillsammans med sin moder. Efter någon
tid gifte sig modern med en svensk medborgare och mannen adopterade
samtidigt sonen. Inte bara sonen och hans föräldrar utan även de svenska
kyrkmyndigheterna ansåg därefter att han blivit svensk medborgare, vilket
var ett misstag.”

Sedan jag erfarit, att den i tidningsartikeln åsyftade ynglingen vore
tandteknikern Jean Bror Ruben Pakkala-Räf i Bankeryd, lät jag från statens
utlänningskommission införskaffa därstädes förvarade handlingar rörande
Pakkala-Räf.

Av dessa framgick följande.

Pakkala-Räf var född den 6 februari 1927 i Jakobstad i Finland i äktenskap
mellan finske undersåten Karl Eugen Rönnback och dennes hustru
Aino Elvira Rönnback, född Pakkala. Fadern avled år 1927. Efter avslutad
skolgång började Pakkala-Räf utbilda sig till tandtekniker. År 1943 flyttade
han med sin moder till Sverige, där modem samma år ingick äktenskap
med svenske undersåten kamreraren Peter Martialis Räf i Bankeryd. Modern
bosatte sig i Bankeryd, medan Pakkala-Räf tog anställning som tandteknikerelev
i Stockholm. Året därpå fick han arbete som tandtekniker i

135

Jönköping. I oktober 1944 ingav Peter Martialis Räf till Tveta, Vista och
Mo domsagas häradsrätt ansökan om tillstånd att antaga Pakkala-Räf som
adoptivbarn. Ansökningen bifölls av häradsrätten genom beslut den 6
februari 1945. Därefter blev Pakkala-Räf kyrkobokförd i Bankeryds församling
som svensk medborgare. Pakkala-Räf fullgjorde under tiden den
1 juni 1948—den 13 mars 1949 värnpliktstjänstgöring vid Smålands artilleriregemente.

Från finska legationen i Stockholm erhöll jag bekräftelse på uppgiften i
tidningsartikeln, att Pakkala-Räf blivit kallad att fullgöra värnpliktstjänstgöring
i Finland.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förevarit anmodat kyrkoherden
i Bankeryds församling Carl Lindahl att till mig inkomma med yttrande,
anförde denne följande.

Då Pakkala-Räfs moder inflyttat till Sverige och här ingått äktenskap,
hade sonen följt med för att här i landet fullfölja sin utbildning till tandtekniker.
Han hade dock icke blivit kyrkoskriven i Bankeryd, då han
endast en kortare tid vistats i församlingen. Sedan Pakkala-Räf slutat sin
utbildning hade en lämplig anställning erbjudits honom i Jönköping. Det
hade förefallit som om han haft goda framtidsutsikter där. Det hade emellertid
synts hans moder och hennes make angeläget, att ''sonen tillförsäkrades
svenskt medborgarskap. De hade därför vänt sig till en jurist för
råd och hjälp. Av denne hade de fått det rådet att anhålla om medgivande
för maken att adoptera Pakkala-Räf. Därigenom skulle denne insättas i
eget barns rätt och vinna faderns medborgarskap. Det finge framhållas, att
Lindahl på detta stadium icke haft tillfälle att taga annan befattning med
saken än att han på begäran av makarna Räf utfärdat åldersbetyg att
biläggas adoptionsansökningen. Tillstånd hade lämnats till adoptionen och
sedvanligt meddelande därom hade inkommit från häradsrätten. Detta
meddelande hade ej nämnt Pakkala-Räfs finska medborgarskap, vilket bidragit
till att hos Lindahl stärka tilliten till de av makarna Räfs juridiske
rådgivare lämnade uppgifterna. Då makarna Räf önskat få sonens kyrkoskrivning
ordnad, hade han blivit kyrkoskriven i församlingen, men utan
anteckning om främmande medborgarskap. De för Lindahl tillgängliga
handböckerna, med utdrag av lagarna om adoption och medborgarskap,
syntes icke tala emot föräldrarnas och juristens uppfattning, varför någon
förfrågan hos utrikesdepartementets rättsavdelning icke gjorts, vilket givetvis
vore beklagligt. De handledningar angående folkbokföringen, som under
de senaste åren utkommit, t. ex. Forkman: Kyrkobokföringen, angåve att
adoption icke innebure förvärv av adoptivfaderns medborgarskap, men de
hade tyvärr icke förelegat vid den tid, då de felaktiga åtgärderna vidtagits.
Utöver det anförda hade Lindahl endast att erkänna, att ett misstag begåtts.
Han ville dock betona, att det icke ett ögonblick varit hans avsikt

136

att på olaglig väg förhjälpa en person till svenskt medborgarskap. Lika angeläget
vore det för Lindahl att framhålla, att han på grund av personlig
kännedom om de berörda personerna vågade försäkra, att de handlat i full
övertygelse om riktigheten i sitt handlingssätt.

Sedan Pakkala-Räf anhållit om svenskt medborgarskap, upptog Kungl.
Maj:t genom beslut den 14 oktober 1949 honom till svensk medborgare.

Från finska legationen i Stockholm inhämtades därefter, att PakkalaRäf
icke före den 14 oktober 1949 fullgjort någon värnpliktstjänstgöring
i Finland samt att — då Pakkala-Räf förlorat sitt finska medborgarskap i
och med att han blivit svensk undersåte — frågan om skyldighet för
Pakkala-Räf att fullgöra sådan tjänstgöring i Finland förfallit.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande uttalanden.

Under förarbetena till lagen den 14 juni 1917 om adoption, genom vilken
adoptionsinstitutet först infördes i vårt land, uttalade lagberedningen, att
beredningen, i enlighet med vad i allmänhet gällde i främmande lagstiftningar,
ansett den omständigheten att den som adopterats vore av annan
nationalitet än adoptanten icke böra verka ändring i adoptivbarnets nationalitet.

I överensstämmelse härmed vidtogs i samband med antagandet av adoptionslagen
icke någon ändring i då gällande bestämmelser i fråga om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap. Ej heller medborgarskapslagen
av den 23 maj 1924 upptager adoption bland de omständigheter, vilka
kunna medföra att svenskt medborgarskap förvärvas eller förloras. De
skäl, som därvid varit avgörande, ha under förarbetena till sistnämnda lag
utförligt redovisats i ett av delegerade för Sverige, Norge och Danmark
avgivet betänkande (jfr NJA II 1925 s. 116).

Att utlänning adopteras av medborgare här i riket medför sålunda icke,
att utlänningen därigenom förvärvar svenskt medborgarskap. Pakkala-Räf,
som av födseln var finsk undersåte, hade därför icke genom adoptionen förvärvat
medborgarrätt i Sverige. Vid sådant förhållande och då PakkalaRäf
vid tiden för kyrkoskrivningen i Bankeryds församling ej heller på
annan grund varit att anse som svensk undersåte, har Lindahl — såsom han
ock medgivit — förfarit felaktigt genom att vid kyrkoskrivningen upptaga
Pakkala-Räf såsom svensk medborgare. Med hänsyn till omständigheterna
låter jag emellertid vid dessa uttalanden bero.

De sålunda gjorda uttalandena upptog jag i en till Lindahl avlåten
skrivelse, och var ärendet därmed av mig slutbehandlat.

137

11. Felaktigt beslut om återkallelse av utfärdade kompetensbevis
för besiktningsmän, som uppnått viss ålder.

I 4 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vilken lag gällde till och
med den 30 juni 1949, stadgades att till förekommande av olycksfall i
arbetet skulle av arbetsgivare särskilt iakttagas, bland annat, att hissar,
kranar, hängbanor och andra därmed jämförliga transportanordningar underkastades
besiktning och provning på sätt, som kunde anses betryggande,
samt att sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som
genom explosion kunde förorsaka olycksfall, skulle med hänsyn till material,
konstruktion och utrustning erbjuda betryggande säkerhet och för
den skull underkastas besiktning och provning på sätt, som för utrönande
av dess säkerhet i berörda avseenden kunde anses tillfyllestgörande.

Arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949, vilken trädde i kraft den
1 juli samma år, innehåller i 33 och 35 §§ motsvarande bestämmelser.
Såväl beträffande tryckkärl som lyftanordningar stadgas således, att de
skola i den omfattning som är föreskriven eller, där sådan föreskrift saknas,
i den mån så kan anses erforderligt underkastas besiktning och provning
samt tillfredsställande fortlöpande tillsyn.

Särskilda föreskrifter angående besiktningarnas omfattning finnas utfärdade
rörande ångpannor och vissa lyftanordningar.

Större besiktning av ångpanna skall uppdragas allenast åt person, som
fyller vissa av yrkesinspektionens chefsmyndighet fastställda kompetensfordringar,
med befogenhet för chefsmyndigheten tillika att, med angivande
av skälen därför, förklara att besiktningar icke må uppdragas åt viss
person (§ 8 kungl. kungörelsen den 23 maj 1919 angående registrering och
besiktning av vissa ångpannor m. m.). Yrkesinspektionens chefsmyndighet
äger jämväl utfärda närmare anvisningar angående utförande av vissa
andra besiktningar (6 § kungl. kungörelsen den 23 december 1931 om uppfordringsanordningar
för personbefordran i gruvor och stenbrott och 6 §
kungl. kungörelsen den 8 oktober 1937 om skyddsåtgärder, som vid lastning
och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. fl.). Med stöd
av dessa bestämmelser ha kompetensfordringar fastställts för personer, åt
vilka må uppdragas större besiktning av ångpanna samt besiktning och
tillsyn av lyftinrättning och redskap, som användas för lastning och lossning
av fartyg. De i sistnämnda hänseende fastställda kompetensfordringarna
ha i regel tillämpats även i fråga om besiktningsmän för andra lyftinrättningar
och redskap än de nyss nämnda. Beträffande hissar, som användas
vid arbetsställen inom yrkesinspektionens tillsynsområde, finnes
icke någon i författning meddelad föreskrift angående besiktningarnas utförande.
Yrkesinspektionens chefsmyndighet har emellertid med stöd av
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 utfärdat anvisningar angående
skydd mot yrkesfara vid hissar, och dessa anvisningar har angivit, bland

138

annat, kompetensfordringar för hissbesiktningsmän. Slutligen har yrkesinspektionens
chefsmyndighet med stöd av kungl. kungörelsen den 3
november 1939 angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa
hissar (3 §) fastställt kompetensfordringar för personer, som må anlitas för
besiktning av hissar i boningshus m. m.

Såsom exempel på fastställda kompetensfordringar må här intagas socialstyrelsens
kungörelse den 25 november 1919 angående kompetensfordringar
för person, åt vilken må uppdragas större besiktning av ångpanna, så
lydande:

”Med stöd av § 8 av k. kungörelsen den 23 maj 1919 angående registrering
och besiktning av vissa ångpannor m. m. har k. socialstyrelsen i egenskap
av yrkesinspektionens chefsmyndighet fastställt följande kompetensfordringar
för person, åt vilken må uppdragas sådan större besiktning av
ångpanna, som i nämnda kungörelse avses:

Besiktningsman skall:

1) äga teoretisk kunskap i ångpannors konstruktion och beräkning.
Sådan kunskap anses förefinnas: efter genomgående av mekanisk fackskola
vid teknisk högskola, teknisk elementarskola eller annan likvärdig
undervisningsanstalt; efter avläggande av maskinistexamen av I klass
(övermaskinistexamen) eller efter inhämtande på annat sätt av motsvarande
teoretisk kompetens, som vitsordas av lärare i ångmaskinlära eller
maskinkonstruktion vid någon av ovannämnda anstalter eller vid navigationsskolas
förste maskinistklass (övermaskinistklass);

2) hava väl vitsordad praktisk erfarenhet om byggande, reparation och
skötsel av ångpannor av olika typer. Sådan erfarenhet anses förefinnas:
efter minst 2 års praktisk verksamhet vid ångpannors byggande, reparation
och skötsel, varav minst 8 månader vid sådan avdelning inom mekanisk
verkstad, där ångpannor tillverkas eller ångpannereparationer i större
omfattning förekomma; efter minst 4 års verksamhet som ansvarsmaskinist
under sådana förhållanden, att erfarenhet om olika ångpannetyper
kan anses hava vunnits, eller efter längre tids specialutbildning i ångpannebesiktning
under erfaren besiktningsmans ledning;

3) vara känd för pålitlighet, redbarhet och ordentlighet.

Oberoende av vad ovan är föreskrivet må såsom kompetent även anses
person, som av vederbörande myndighet förordnas att verkställa besiktning
av sådana ångpannor å fartyg eller järnvägsfordon, som avses i berörda
kungörelse § 1 mom. 2 ävensom, i den omfattning socialstyrelsen bestämmer,
person, åt vilken styrelsen efter särskild prövning funnit besiktning
kunna anförtros.”

Den 4 april 1949 utfärdade kungl. arbetarskyddsstyrelsen, som numera
är yrkesinspektionens chefsmyndighet, en så lydande cirkulärskrivelse:

139

”Till Samtliga yrkesinspektörer.

Kungl. Arbetarskyddsstyrelsen har denna dag beslutat, att utfärdat
tillstånd för besiktningsman att förrätta besiktning av ångpannor eller
andra tryckkärl, hissar eller andra lyftanordningar och lyftredskap fr. o. m.
den 1 januari 1950 icke skall gälla efter det besiktningsmannen uppnått
67 års ålder. Styrelsen är dock beredd att till prövning upptaga ansökan
om att sådant tillstånd måtte gälla för viss besiktningsman, intill dess
besiktningsmannen ifråga uppnått en ålder av högst 70 år.

Stockholm den 4 april 1949.

Edv. Pelow.

Lars André.”

I skrivelse till arbetarskyddsstyrelsen den 21 december 1949 anförde
styrelsen för Svenska Besiktningsmannaföreningen, att föreningen vid sammanträde
den 25 november 1949 uppdragit åt sin styrelse att framhalla
den principiella betydelsen av arbetarskyddsstyrelsens berörda cirkulärskrivelse,
då någon åldersgräns veterligen icke hittills existerade för de
fria yrkena, Föreningen hade icke, yttrade föreningsstyrelsen vidare, kunnat
undgå att finna det anmärkningsvärt, att ett antal besiktningsmän,
som efter många år förvärvat stor erfarenhet och vilkas fysiska och psykiska
kondition fortfarande utgjorde en garanti för fullgoda besiktningar
enligt gällande föreskrifter, efter den 1 januari 1950 under alla förhållanden
skulle på grund av cirkulärskrivelsen berövas sin verksamhet utan att
kunna räkna med pension eller annan förmån. Detta förhållande syntes
bliva tämligen enastående, därest icke en omprövning skulle leda till en
mera tilltalande lösning. Däremot hade föreningen intet att erinra mot
exempelvis regelbunden läkarundersökning efter uppnådda 67 år, eller
t. o. in. tidigare. En avstängning efter uppnådda 67 — eller högst 70 —
år, som ej hade stöd av sakkunnigt läkarutlåtande, förefölle föreningen
helt godtycklig, och måste medlemmarna på det bestämdaste yrka, att
frågan underkastades en närmare granskning.

Till svar på denna hänvändelse yttrade arbetarskyddsstyrelsen följande:
I cirkulärskrivelsen angiven ålder, utöver vilken besiktningsman icke finge
utöva besiktningsverksamhet, måste anses vara hög med hänsyn till de
krav på fysisk och psykisk vigör, som styrelsen på grund av vunna erfarenheter
ansett sig böra ställa på besiktningsmän. Vad anginge föreningens
förslag om läkarundersökning av äldre besiktningsmän finge framhållas,
att berörda fråga tidigare övervägts av arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen
hade därvid kommit till den uppfattningen, att genom sådan undersökning
svårligen torde kunna avgöras, om besiktningsman hade i alla
avseenden de förutsättningar, som måste fordras för att han skulle få
fortsätta sin verksamhet.

140

I en den 25 januari 1950 hit ingiven klagoskrift anhöll föreningen, att
JO måtte taga under övervägande, huruvida arbetarskyddsstyrelsens
beslut hade stöd i gällande lag eller förordning, då föreningen funne det
anmärkningsvärt, att en fix åldersgräns på detta sätt stipulerades för ett
fritt yrke, vars utövare icke åtnjöte någon pension och för vilket kompetensförklaring
hittills meddelats utan tidsbegränsning.

Över klagomålen inkom arbetarskyddsstyrelsen med infordrat yttrande.
Styrelsen påpekade däri, att frågan om åldersgräns för ångpannebesiktningsmän
redan år 1925 varit föremål för behandling vid ett av yrkesinspektörernas
sammanträden inför socialstyrelsen såsom yrkesinspektionens
chefsmyndighet samt att yrkesinspektörerna, med anledning av vad
som därvid förekom, den 10 februari 1926 tillställts en cirkulärskrivelse
av följande lydelse:

”Enligt § 8 tredje stycket i kungörelsen den 23 maj 1919 angående
registrering och besiktning av vissa ångpannor m. m. äger yrkesinspektionens
chefsmyndighet att, med angivande av skälen därför, förklara att
besiktningar icke må uppdragas åt viss person. Även i det fall, då besiktningsman
på grund av uppnådd hög ålder icke längre anses kunna på ett
nöjaktigt sätt utöva besiktningsverksamhet, skulle det sålunda tillkomma
chefsmyndigheten att meddela dylik förklaring. Då emellertid praktiska
skäl synas socialstyrelsen tala för, att sådan förklaring i första hand meddelas
av vederbörande yrkesinspektör, får styrelsen härmed, under erinran
om yrkesinspektörernas uttalande i ämnet vid sammanträdet inför chefsmyndigheten
i oktober 1925, anmoda yrkesinspektörerna att, när ångpannebesiktningsman
inom distriktet uppnår 65 års ålder, taga under
omprövning, huruvida denne fortfarande må utöva sin besiktningsverksamhet
eller icke. Besiktningsman bör därvid icke tillåtas fortsätta sin
besiktningsverksamhet, därest icke hans kroppsliga och andliga vigör är
sådan, att goda skäl synas yrkesinspektören tala för att han må fortfara
därmed tillsvidare. Å andra sidan bör här avsedd prövning verkställas
även före det besiktningsman uppnår förberörda åldersgräns, därest anledning
därtill föreligger. I varje fall, då yrkesinspektör meddelar förklaring,
varom här är fråga, skall besiktningmannen underrättas, att han, därest
han icke åtnöjes med yrkesinspektörens beslut, äger underställa detsamma
yrkesinspektionens chefsmyndighets prövning.”

Arbetarskyddsstyrelsen upplyste, att den sålunda föreskrivna omprövningen
enligt cirkulärskrivelse den 4 juni 1940 begränsats att i första hand
avse sådana besiktningsmän, som fyllt 70 år, ävensom att något direktiv
rörande åldersgränsen för besiktningsmän för hissar och andra lyftanordningar
icke utfärdats av yrkesinspektionens förutvarande chefsmyndighet.

Arbetarskyddsstyrelsen yttrade vidare: Då tillsynen å efterlevnaden av
arbetarskyddslagstiftningen numera utövades under överinseende av arbe -

141

tarskyddsstyrelsen, ankomme det på styrelsen att tillse, att endast personer
med erforderlig kompetens och lämplighet innehade behörighet att
utföra föreskrivna besiktningar. Styrelsens erfarenhet vore, att här ifrågavarande
besiktningsverksamhet i regel ställde stora krav på besiktningsmännens
fysiska vigör, omdöme och förmåga att följa den snabba utveckling,
som ägde rum beträffande anordningar, vilkas driftsäkerhet besiktningsmännen
hade att kontrollera. Styrelsen vore därför av den bestämda
uppfattningen, att personer med hög ålder icke borde utöva dylik verksamhet.
Med hänsyn därtill hade styrelsen ansett det nödvändigt att utfärda
närmare bestämmelser om åldersgräns för här ifrågavarande besiktningsmän
och funnit, att dessa borde upphöra med besiktningsverksamhet
i regel vid 67 år och i vart fall senast vid 70 års ålder. Under den tid ÖÄ
utövat tillsyn över efterlevnaden av kungörelsen angående anordnande
och begagnande samt tillsyn av vissa hissar hade åldersgränsen 67 år tilllämpats
beträffande av ämbetet anlitade hissbesiktningsmän. Slutligen
ville styrelsen nämna, att yrkesinspektionens inspekterande befattningshavare
vore skyldiga att avgå från tjänsten vid 63 års ålder.

I avgivna påminnelser anförde föreningen följande.

Tillstånd för besiktningsman att förrätta besiktning av ångpannor eller
andra tryckkärl, hissar eller andra lyftanordningar och lyftredskap hade
förut meddelats ”tillsvidare”, vilket i realiteten inneburit, att vederbörande
besiktningsmän, därest ej särskilda omständigheter förefunnits, i allmänhet
under sin livstid kunnat utöva sitt arbete. Vederbörande myndighet
hade dock haft rätten att, där särskilda skäl förefunnits, återkalla tillståndet
ifråga. Denna anordning hade, såvitt föreningen hade sig bekant,
hittills fungerat utan anmärkning, varför det förefölle föreningen egendomligt,
att arbetarskyddsstyrelsen nu utan påvisande av skäl ville vidtaga
den förändring beträffande tillståndsgivning, som i cirkuläret av den 4
april 1949 meddelats. Besiktningsverksamheten hade hittills i stor utsträckning
utövats av äldre ingenjörer, vilkas omdöme och tekniska erfarenhet
vore en frukt av livslångt arbete och vilka i många fall kunnat fortsätta
långt efter en uppnådd ålder av 67 år. I detta fall vore det fråga om fria
företagare, som genom arbetarskyddsstyrelsens åtgärd betoges möjligheten
att i fortsättningen efter 67 års ålder försörja sig och sin familj, då
det torde vara svårt att vid denna ålder övergå till något annat yrke.
Arbetarskyddsstyrelsen hade tydligen dragit paralleller mellan besiktningsmännens
anställningsförhållanden och de i allmän tjänst anställda tjänstemännen,
vilka som bekant vore skyldiga att avgå med pension från av
dem innehavd tjänst. Det vore föreningen i detta sammanhang angeläget
framhålla, att de besiktningsmän, som nu hade tillstånd till sin verksamhet
med förbehållet ”tillsvidare”, givetvis hade ägnat sig åt denna verksamhet
under det medvetandet, att de även i fortsättningen under sin

142

livstid skulle kunna fortsätta yrket. Besiktningsmännen kunde i sin rättsliga
ställning jämföras med privatpraktiserande läkare, tandläkare m. fl.
yrkesgrupper. För ifrågavarande grupper vore ej någon maximiålder fastställd
för utövande av yrket. Deras möjlighet att försörja sig vore endast
beroende av legitimationerna. Så länge dessa ej av annan anledning indroges,
kunde de fortsätta sitt yrke under sin livstid. En med åldern ökad
sjukdomsprocent borde enligt föreningens uppfattning mycket väl kunna
motverkas genom obligatorisk läkarundersökning samt kontroll av vederbörande
yrkesinspektör. Arbetarskyddsstyrelsens beslut i förevarande hänseende
kränkte sålunda besiktningsmännens enskilda rätt och omöjliggjorde
för dem att efter en viss tidpunkt försörja sig och sina familjer.
Styrelsens beslut vore därför icke lagligen grundat och styrelsen hade genom
beslutet överskridit sin befogenhet. Med stöd av det anförda hemställde
föreningen därför, att JO måtte pröva lagligheten och lämpligheten
av arbetarskyddsstyrelsens beslut angående åldersbegränsning för
meddelande av tillstånd åt omförmälda besiktningsmän.

I en sedermera hit inkommen skrivelse åberopade arbetarskyddsstyrelsen
vad som förekommit i ett av Kungl. Maj:t den 5 maj 1950 avgjort
ärende, varav framgick följande. Ingenjören Olof von Zweigbergk i Linköping
hade hos Kungl. Maj:t gjort framställning om tillstånd för honom
att, utan hinder därav att han uppnått en ålder av 70 år, förrätta vissa
besiktningar av ångpannor och hissar m. m. I infordrat utlåtande hänvisade
arbetarskyddsstyrelsen till sitt beslut den 4 april 1949 ävensom till
vad styrelsen anfört i sitt till mig i före varande ärende avgivna yttrande.
Med hänsyn till att von Zweigbergk uppnått en ålder av 76 år, hemställde
styrelsen, att hans anhållan att fortfarande få utöva ifrågavarande besiktningsverksamhet
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Denna
hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen. I

I en till arbetarskyddsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

De för besiktningsmännen utfärdade kompetensbevisen berättiga besiktningsmännen
att mottaga besiktningsuppdrag direkt från enskilda personer,
såsom fastighetsägare, industriidkare m. fl. Kompetensbeviset grundar
således icke någon offentlig tjänstemannaställning utan kan sägas
utgöra en legitimation för utövande av ett s. k. fritt yrke. Detta yrke kan
bedrivas antingen i form av heltidssysselsättning, kombinerad med annan
konsulterande ingenjörsverksamhet, eller ock såsom deltidssysselsättning,
t. ex. jämsides med anställning i ett industriföretag.

Kompetensbevisen äro i fråga om sin giltighet av två slag. Vissa bevis
ha en begränsad giltighet antingen därigenom att de enligt sitt av yrkes -

143

inspektionens chefsmyndighet givna innehåll medföra kompetens endast
tillsvidare eller ock därigenom att chefsmyndigheten enligt kungörelsen
den 23 maj 1919 äger förklara, att besiktningar icke må uppdragas åt viss
person. I övriga fall saknas såväl i kompetensbeviset som i utfärdad författning
varje förbehåll om bevisets giltighetstid.

Genom arbetarskyddsstyrelsens påtalade beslut av den 4 april 1949
har meddelats en generell bestämmelse, innebärande att varje redan utfärdat
kompetensbevis skall upphöra att gälla efter det besiktningsmannen
uppnått 67 års ålder. Beslutet är visserligen icke riktat till de besiktningsmän,
som beslutet gäller, utan till samtliga yrkesinspektörer. Sedan
beslutet delgivits besiktningsmännen, måste detsamma emellertid anses
innebära en begränsning eller, för de besiktningsmän som uppnått 67 års
ålder, ett återkallande av dessas kompetensbevis. Samtidigt torde beslutet
få anses giva en begränsad innebörd åt de kompetensbevis, som utfärdas
efter beslutets meddelande.

Vid prövning av det i ärendet uppkomna spörsmålet, huruvida arbetarskyddsstyrelsen
ägt laga befogenhet att, på sätt som skett, begränsa eller
återkalla redan utfärdade kompetensbevis, synes till en början böra undersökas,
om ett kompetensbevis av förevarande slag kan återkallas efter en
i varje särskilt fall gjord prövning. Att så är förhållandet beträffande de
kompetensbevis, som utfärdats att gälla tillsvidare, eller de bevis, på vilka
§ 8 i 1919 års kungörelse är tillämplig, torde vara obestridligt. Ett ingripande
bör här i det särskilda fallet kunna ske, om besiktningsmannen befinnes
icke längre vara lämplig för verksamheten. Mot innehållet i socialstyrelsens
ovanberörda cirkulär av den 10 februari 1926 synes mig därför
icke vara något att erinra.

Betydligt mera tveksam är frågan, om rätt till ett dylikt ingripande
föreligger, därest förbehåll rörande kompetensbevisets giltighet saknas såväl
i beviset som i utfärdad författningsbestämmelse. Å ena sidan är det
uppenbart, att mycket betydande säkerhetsintressen till liv och lem kunna
vara beroende av hur besiktningsmannayrket utövas. Om besiktningsmannen
på grund av hög ålder eller ohälsa ej längre har erforderliga egenskaper,
kräva dessa säkerhetsintressen, att han förhindras att vidare utöva
verksamheten. De skyddshänsyn som föreligga kunna äga en sådan styrka,
att det på grund därav måste anses självklart, att tillståndet skall kunna
återkallas. I befogenheten att utfärda kompetensbevis skulle då också
ligga en befogenhet att återkalla beviset. Mot dessa skäl till återkallelse
stå å andra sidan besiktningsmannens personliga intressen. Den enskildes
rätt till trygghet i sin förvärvsverksamhet talar för att han ej mot sitt
bestridande skall kunna berövas de förmåner, som ett förbehållslöst kompetensbevis
givit honom. Såsom allmän princip torde emellertid få uppställas,
att — i den mån positiv rätt ej strider diiremot — ett tillstånd
sådant som det förevarande kompetensbeviset kan återkallas i särskilda

144

fall, då väsentliga säkerhetsintressen till liv och lem så fordra. Ej blott
arbetarskyddsstyrelsen utan även besiktningsmannaföreningen har i sina
yttranden i ärendet utgått från att denna princip gäller i fråga om besiktningsmännens
kompetensbevis. Befogenheten att återkalla ett dylikt bevis
bör därför bliva densamma, vare sig något förbehåll om bevisets giltighet
uppställts eller icke.

Mot denna ståndpunkt kan icke åberopas, att t. ex. läkarlegitimation,
körkort eller dylika tillståndsbevis icke torde kunna återkallas i vidare
mån än uttryckligt lagstadgande det medgiver, även om viktiga säkerhetsintressen
skulle kunna tala för en vidsträcktare återkallelsemöjlighet.
Lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten och
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 innehålla nämligen utförliga
bestämmelser om återkallelse, och genom dessa bestämmelser torde
lagstiftaren ha avsett att tillgodose alla de säkerhetsintressen, som befunnits
vara förtjänta av skydd. Ju mer summariska återkall el sehestä mm cl -serna i en författning äro, desto mer måste man räkna med att återkallelse
kan ske vid sidan av författningsbestämmelserna. Exempelvis må
nämnas, att ordningen den 18 juni 1861 för tandläkarekonstens utövning
allenast medgiver återkallelse av meddelad legitimation för det fall, att
tandläkare ingriper på läkares verksamhetsområde. Men det torde tillsvidare
vara en öppen fråga, om återkallelse kan ske av andra skäl, t. ex.
om tandläkare begår nesligt våld mot en patient.

Om alltså en återkallelse av kompetensbevis såsom besiktningsman
måste anses kunna ske i de fall, då säkerhetsintresset finnes så kräva, innebär
detta icke, att redan meddelade bevis kunna återkallas på grund av
att nya, generella bestämmelser rörande bevisens giltighet utfärdas av den
tillståndsgivande myndigheten. Återkallelsen måste grunda sig på att vid
en objektiv prövning i det individuella fallet, t. ex. efter läkarundersökning,
besiktningsmannen finnes vara ur stånd att tillfredsställande fylla
de anspråk, som måste ställas på honom. För resultatet av en sådan prövning
få några allmänna antaganden och förmodanden icke vara avgörande;
någon diskretionär prövningsrätt i detta hänseende föreligger icke. Då
arbetarskyddsstyrelsen, på sätt som skett, låter en generell återkallelse
anknytas till en viss ålder hos besiktningsmännen, innebär detta i själva
verket, att styrelsen fingerar, att varje besiktningsman i det ögonblick,
då han uppnått denna ålder, förlorar den fysiska eller psykiska vigör, som
utgör en förutsättning för att han skall kunna fullgöra besiktningsuppdragen
på ett tillfredsställande sätt. Ett på ett dylikt antagande grundat
ingripande från arbetarskyddsstyrelsens sida utan beaktande av den enskilde
kompetensinnehavarens egenskaper saknar icke blott stöd av lag
utan torde även stå i strid mot allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser
rörande återkallelse av förvaltningsakter. Detta gäller alla slag av till -

145

ståndsbevis för här ifrågavarande besiktningsmän, även dem som enligt
sitt innehåll endast medföra kompetens tillsvidare.1

På grund av vad sålunda anförts finner jag, att arbetarskyddsstyrelsen
genom utfärdandet av den ifrågavarande cirkulärskrivelsen till yrkesinspektörerna
den 4 april 1949 överskridit sin befogenhet. Det begångna felet
synes mig vara desto allvarligare som åtskilliga besiktningsmäns försörjningsmöjligheter
i hög grad torde bero av giltigheten av de för dem utfärdade
kompetensbevisen. Med hänsyn till omständigheterna har jag emellertid
funnit mig kunna låta i ärendet bero vid mina nu gjorda uttalanden.
Jag har därvid ansett mig kunna utgå från att desamma bliva av
arbetarskyddsstyrelsen beaktade.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

12, Underlåtenhet av åklagare att meddela domstol om ett efter
stämning lämnat erkännande av åtalat brott i sådan tid,
att utfärdad kallelse å vittne kunnat återkallas
före huvudförhandlingen.

Av handlingarna i ett genom klagomål av artisten Gunnar Sigfrid Lövblad
i Skönsmon härstädes anhängiggjort ärende inhämtas, bland annat,
följande.

I en den 26 augusti 1948 till Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt
inkommen ansökan anhöll landsfiskalen i Sollefteå distrikt Gustaf
Adolf Edlund om stämning å klaganden med yrkande om ansvar å honom
jämlikt 20 § 4 mom. fjärde stycket jämfört med 40 § 2 mom. första stycket
vägtrafikstadgan för det han den 19 april 1948 vid förande av bil å
allmänna vägen vid Forsmo by icke iakttagit med hänsyn till det våta
väglaget nödig varsamhet med påföljd att intill vägkanten gående schaktmästaren
Gillis Westerlund i Forsmobygget träffats av smutsstänk från
bilen. I ansökningen åberopade Edlund till styrkande av åtalet förundersökningsprotokoll
av den 21 april och den 15 juli 1948 samt anhöll om
vittnesförhör med utsättarna Jonas Ivar Brundin och Georg Adolfi Biilund,
båda i Forsmobygget.

I anledning av ansökningen utfärdade häradsrätten samma den 26
augusti stämning å klaganden. I stämningen förelädes klaganden att,
därest han ville i målet åberopa vittne eller annat bevis, inom sju dagar
efter delfåendet av stämningen muntligen eller skriftligen till häradsrättens
kansli uppgiva beviset och vad han därmed ville styrka, varjämte
tillkännagavs, att kallelse till huvudförhandling komme att senare utfärdas.

1 Jfr docenten O. Westerbergs under tryckning varande arbete om rättskraft i förvaltningsrätten,
kap. 2.

10 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1951 urs riksdag.

146

Av stämningen samt den därvid fogade ansökningen erhöll klaganden
del den 27 augusti 1948.

Den 7 september 1948 utfärdade häradsrätten kallelser å klaganden,
Westerlund, Brundin och Biilund att inställa sig till huvudförhandling
inför häradsrätten den 23 september.

Vid huvudförhandlingen inställde sig, i närvaro av Edlund såsom åklagare,
klaganden genom poliskonstapeln Allan Johansson i Sollefteå, vilken
å klagandens vägnar erkände åtalade förseelsen.

Till stöd för sin behörighet att företräda klaganden ingav Johansson en
så lydande fullmakt:

”Fullmakt för poliskonstapeln Allan Johansson eller den han i sitt ställe
förordnar att vid Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt, Sollefteå,
föra min talan i av allmänna åklagaren mot mig anhängiggjort mål angående
lagrum 20 § 4 mom. 4 st. jämf. med 40 § 2 mom. 1 st. vägtrafikstadgan,
i det jag måndagen den 19 april 1948 icke iakttagit nödig varsamhet
vid framförandet av bil med påföljd att jag samma dag nedstänkt schaktmästaren
Gillis Westerlund. Ombudet äger att å mina vägnar erkänna
åtalade förseelse. Sollefteå den 3 september 1948.

Gunnar Lövblad.

Bevittnas:

Carl Sandström. J. G. Nilsson.”

Westerlund, som vid förundersökningen uppgivit att han ej hade något
ersättningsyrkande mot klaganden, och Brundin kommo icke tillstädes vid
huvudförhandlingen.

Biilund däremot inställde sig samt erhöll, sedan han avlagt vittnesmål,
ersättning av allmänna medel för inställelsen med 85 kronor 20 öre.

I dom den 23 september 1948 ålades därefter klaganden — jämte det
han fälldes till ansvar i målet — att återgälda statsverket den Biilund
tillerkända vittnesersättningen. I

I en till mig insänd skrift anförde sedermera klaganden, bland annat,
följande.

Vid mottagandet av stämningen hade klaganden genom ombud satt sig
i telefonförbindelse med Edlund och låtit fråga, om klaganden för att slippa
kostnaderna för en inställelse i målet kunde erkänna åtalade förseelsen
genom att lämna fullmakt. Sedan Edlund svarat att hinder därför icke
mötte, hade klaganden samma dag med allmänna posten till honom översänt
rättegångsfullmakt och erkännande av förseelsen. Trots detta hade
Edlund i målet instämt ett vittne, vars inställelse klaganden förpliktats
att ersätta med 85 kronor 20 öre. På grund därav hemställde klaganden,
som ansåge förseelsen bagatellartad och hölle för troligt att häradsrätten
knappast kunnat undgå att meddela fällande dom även om vittne ej hörts
i målet, att JO måtte uttala sig om, huruvida det i förevarande fall varit

147

nödvändigt att inkalla vittne, samt medverka till att klaganden erhölle
rättelse i saken, därest så ansåges påkallat.

Vid klagoskriften var bland annat fogat ett av vederbörande exekutor
i Sundsvall utfärdat indrivningskvitto, varav framgick att klaganden den
11 maj 1949 erlagt vittnesersättning enligt häradsrättens beslut den 23
september 1948 med 85 kronor 20 öre.

På anmodan av mig avgav Edlund yttrande över klagoskriften. Efter
att till en början ha hänfört sig till innehållet i de båda förundersökningsprotokollen
anförde Edlund i huvudsak följande.

Den 6 augusti 1948 hade Edlund till klaganden avsänt sådan underrättelse,
som föreskreves i 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Klaganden hade
icke svarat på denna underrättelse, och icke heller hade han låtit sig avhöra
hos häradsrätten, sedan han erhållit del av stämningen i målet. Då
Edlund den 22 september 1948 genomgått samtliga handlingar till tingssammanträdet
nästpåfoljande dag och därvid granskat den i anledning av
åtalet mot klaganden upplagda akten, hade han uppmärksammat en av
klaganden undertecknad fullmakt, som tydligen varit avsedd att användas
för att å klagandens vägnar erkänna åtalet. På grund därav hade Edlund
omedelbart satt sig i förbindelse med tingsnotarien Carl-Henrik Wenström,
som i egenskap av ordförande i häradsrätten skulle handlägga målet, och
omtalat, att han innehade fullmakt från klaganden att erkänna åtalet. Då
den åberopade vittnesbevisningen med hänsyn till erkännandet kunde
anses överflödig, hade mellan Edlund och Wenström överenskommits, att
Wenström skulle återkalla vittneskallelserna å Brundin och Biilund, vilka
båda varit boende endast 12 kilometer från Sollefteå. Det hade emellertid
visat sig, att Biilund då var anställd vid ett kraftverksbygge i Bollnästrakten.
Då man sökt att genom polismyndigheten i Bollnäs komma i kontakt
med Biilund, hade man erhållit det beskedet att denne redan avrest
till Sollefteå. Eftersom Biilund varit tillstädes i tingssalen, när ifrågavarande
mål handlagts, hade han givetvis blivit hörd i målet och även tillerkänts
ersättning för sin inställelse. Då denna ersättning skolat bestämmas,
hade det utrönts, att Bulund rest onödigt tidigt från Bollnäs och
att det, om han använt sig av en senare tåglägenhet, funnits möjlighet att
nå honom med bud att ej inställa sig i Sollefteå. Den av klaganden utfärdade
fullmakten hade Edlund lämnat till Johansson med order att å klagandens
vägnar erkänna förseelsen. Någon ersättning för anskaffande av
ombud åt klaganden hade icke avkrävts denne.

I sin klagoskrift — anförde Edlund vidare — hade klaganden gjort
gällande, att han efter mottagandet av stämningen satt sig i förbindelse
med Edlund. Då snart ett år förflutit sedan detta skulle ha skett, vore
det omöjligt för Edlund att påminna sig, om han haft något telefonsamtal
med klaganden. Ilan ville emellertid icke bestrida, att så kunde ha varit

148

fallet, och det kunde även vara möjligt, att någon av de å hans kontor
anställda personerna haft ett samtal i saken med klaganden, ehuru ingen
av dem nu kunde erinra sig detta. Under alla förhållanden hade Edlund
icke ägt kännedom om fullmakten förrän den 22 september 1948, då han
vidtagit alla de åtgärder som varit möjliga för att inhibera den åberopade
vittnesbevisningen. Fullmakten hade troligen kommit till Edlunds kontor
per post. Om så varit fallet, kunde han icke angiva vilken befattningshavare
å kontoret, som i hans frånvaro brutit försändelsen, och icke heller
hade han kunnat få någon klarhet om vem, som placerat fullmakten i
akten för målet mot klaganden. — Det vore märkligt, att klaganden eller
hans ombud icke lämnat häradsrätten svar på stämningen. Därest klaganden
endast skrivit och sagt, att han ämnade erkänna förseelsen, hade ju
kallelser till vittnena icke behövt utgå. Vidare ansåge Edlund, att det
ålegat klaganden att själv taga reda på utgången av målet. Om han så
gjort, hade han på ett tidigt stadium fått vetskap om att han förpliktats
att ersätta vittneskostnaden samt haft möjlighet att överklaga domen och
måhända även vinna ändring beträffande samma kostnad. — Slutligen
ansåge Edlund sig icke böra underlåta att framhålla den onormalt stora
arbetsbörda, som intill utgången av år 1948 åvilat landsfiskalen i Sollefteå
distrikt. Då Edlund under nämnda år insett, att det varit omöjligt att
fullgöra landsfiskalstjänsten på sådant sätt, som varit önskvärt, hade han
gjort framställning om tjänstens uppdelning på två befattningshavare.
Denna framställning hade resulterat i att Kungl. Maj:t förordnat om inrättande
i distriktet av en tjänst som utmätningsman, varför Edlund från
och med år 1949 befriats från de göromål, som ålåge utmätningsmannen.
Han ansåge, att berättigad hänsyn borde tagas till nyssnämnda för en
tjänsteman onormalt krävande arbetsuppgifter. Enligt Edlunds förmenande
hade han emellertid icke på något sätt handlat felaktigt, och han hemställde
därför, att ärendet icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
Därest JO dock skulle finna, att Edlund vore orsak till att klaganden nödgats
betala vittnesersättningen till Bulund, ville Edlund emellertid icke
motsätta sig att gottgöra klaganden härför.

I ett vid yttrandet fogat, den 23 juni 1949 dagtecknat intyg av Wenström
vitsordade denne, att han den 22 september 1948 på eftermiddagen
i telefon antingen av Edlund eller av någon å hans kontor anställd person
underrättats om att klaganden insänt fullmakt för erkännande av förseelsen.
Wenström lämnade vidare en med Edlunds uppgifter överensstämmande
redogörelse för vad som åtgjorts i anledning av telefonmeddelandet
och vad som förekommit, då vittnesersättningen åt Bulund skolat
bestämmas, samt tilläde att Westerlund och Brundin nämnda dag erhållit
besked att ej inställa sig vid häradsrätten. Wenström förklarade därjämte,
att han av en eller annan anledning av telefonsamtalet fått den uppfattningen,
att fullmakten kommit Edlund tillhanda samma dag, samt att kla -

149

ganden ålagts att återgälda statsverket kostnaden för Bulunds inställelse,
enär denna kostnad, såvitt häradsrätten haft sig bekant, icke vållats av
vårdslöshet eller försummelse av annan än klaganden själv och annan
anledning att låta kostnaden stanna å statsverket ej ansetts föreligga.

Vid yttrandet voro vidare fogade dels bestyrkt avskrift av en den 27
februari 1948 dagtecknad skrivelse från Edlund till länsstyrelsen i Västernorrlands
län, i vilken skrivelse Edlund under hänvisning till storleken av
Sollefteå landsfiskalsdistrikt och arbetsbördan inom distriktet hemställt,
att länsstyrelsen måtte vidtaga åtgärder för landsfiskalstjänstens uppdelning
på två befattningshavare, dels ock en i skrivelsen åberopad arbetsredogörelse.

I avgivna påminnelser uppgav klaganden, att den person, som å hans
vägnar i telefon satt sig i förbindelse med Edlund, vore poliskonstapeln
Carl Sandström i Sundsvall ävensom att två andra polismän i Sundsvall
vid namn Ivan Pettersson och Johan Gustaf Nilsson kunde intyga, att
telefonsamtalet utväxlats. Vidare förklarade klaganden, att han helt avstode
från att fälla något omdöme om vem, som kunde anses ha handlat
fel i förevarande sak.

Edlund anförde därefter i förnyat yttrande bland annat följande.

Edlund hade förgäves vidtagit ingående undersökningar för att ernå
klarhet om vem, som placerat fullmakten i den för målet mot klaganden
upplagda akten. Det vore emellertid högst sannolikt, att fullmakt sförsändelsen
adresserats till polisen i Sollefteå samt att någon poliskonstapel lagt
in fullmakten i akten. Landsfiskalskontoret och polisstationen vore nämligen
inrymda i samma lokaler, och poliskonstaplarna hade på grund därav
haft tillgång till Edlunds tingshandlingar. — I övrigt hänvisade Edlund till
vad han tidigare anfört och hemställde ånyo, att ärendet icke måtte föranleda
någon vidare åtgärd.

Vid detta yttrande var fogat ett intyg, utfärdat av fem befattningshavare
å Edlunds kontor, vilka förklarade att de, enligt vad de kunde minnas,
icke från klaganden eller något hans ombud mottagit något telefonsamtal
angående en rättegångsfullmakt.

Sedan jag anmodat polischefen i Sundsvall att efter hörande av de i
påminnelserna namngivna tre poliskonstaplarna inkomma med rapport,
överlämnade t. f. polismästaren Helge Thomson en av t. f. kriminalkommissarien
E. W. Jonsson den 2 september 1949 avgiven polisrapport.

Vid de förhör, för vilka redogörelse lämnades i rapporten, förekom bland
annat följande.

Pettersson anförde: Han erinrade sig, att klaganden samma dag som han
utkvitterat stämningen i förevarande mål eller någon dag därefter kom -

150

mit in på polisstationen i Sundsvall, där Pettersson och Sandström samt
troligen även Nilsson då uppehållit sig. Klaganden hade visat stämningen
och bett om råd, hur han borde förfara, därvid han sagt sig anse det dyrt
att resa till Sollefteå för att inställa sig vid häradsrätten. Då klaganden
dessutom förklarat, att han erkände förseelsen, hade Pettersson föreslagit,
att klaganden skulle sända en erkännandefullmakt till åklagaren i målet.
Därefter hade det resonerats om att Sandström, som vore personligen bekant
med Edlund, skulle telefonera till denne och få besked om huruvida
en sådan fullmakt kunde godtagas. Pettersson ville minnas, att Sandström
också haft ett telefonsamtal, därvid han tydligen talat med Edlund och
fått löfte om att klaganden kunde sända in en erkännandefullmakt. Sandström
hade därefter skrivit ut en fullmakt, som klaganden undertecknat,
varpå Sandström och Pettersson bevittnat klagandens namnteckning. Pettersson
kunde icke yttra sig om vem, som därefter avsänt fullmakten, men
han ville minnas, att han vid ett tillfälle vårvintern 1949, då klaganden vid
ett sammanträffande med Pettersson beklagat sig över att han avkrävts
nu ifrågavarande vittnesersättning, frågat klaganden, om denne ej avsänt
fullmakten, samt att klaganden då svarat, att han skickat fullmakten med
detsamma.

Sandström berättade i huvudsak lika med Pettersson om vad som förekommit
vid klagandens besök å polisstationen — tidpunkten för besöket
kunde han dock ej angiva närmare än att det ägt rum någon dag under
hösten 1948 — samt tilläde, att han vid tillfället i telefon talat med
Edlund, som därvid medgivit att klaganden kunde ”erkänna förseelsen
medelst fullmakt”, att klagandens namnteckning å fullmakten, som utskrivits
av Sandström, bevittnats av honom samt endera av Pettersson eller
Nilsson samt att klaganden, då han lämnat polisstationen, tagit fullmakten
med sig under förklaring att han själv skulle posta densamma till
Edlund.

Nilsson uppgav, att han ej kände till något om ifrågavarande fullmakt,
som tydligen ombesörjts av Sandström och Pettersson.

Slutligen förebragtes viss utredning i anledning av ett utav klaganden
framställt, av Edlund bestritt påstående att klaganden erhållit skriftlig
bekräftelse på att Edlund mottagit fullmakten.

Av utredningen framgår, att Sandström vid telefonsamtal med Edlund
upplyst denne om att klaganden erkände åtalade förseelsen, varefter
Edlund medgivit, att klaganden finge till honom insända s. k. erkännandefullmakt,
ävensom att Sandström omedelbart efter telefonsamtalet
skrivit ut den i målet sedermera ingivna fullmakten, som därefter undertecknats
av klaganden.

Då anledning saknas till antagande att Sandström dagtecknat full -

151

makten annan dag än den, som angivits a densamma, far vidare anses
utrett, att telefonsamtalet utväxlats den 3 september 1948.

Med hänsyn till den upplysning Edlund sålunda fått av Sandström och
då, såsom han själv framhållit, det icke kan anses erforderligt att i mål
av förevarande art avhöra vittnen, när åtalade förseelsen erkänts, hade
Edlund enligt min mening redan efter telefonsamtalet med Sandström
bort överväga, huruvida han icke skulle hos häradsrätten återkalla sin
ansökan om vittnesförhör i målet mot klaganden. Jag finner emellertid,
att någon anmärkning ej kan riktas mot Edlund för att så ej skett.

Däremot hade det ålegat Edlund att efter mottagandet av fullmakten
omedelbart vidtaga åtgärder för att förhindra att vittnen hördes i målet.

Det har icke med visshet kunnat utrönas, när fullmakten inkommit
till Edlunds kontor. Själv har Edlund icke kunnat bidraga till utredningen
på denna punkt. Klaganden har emellertid uppgivit, att han avsänt
fullmakten till Edlund samma dag som den utfärdats, och denna
uppgift stödes av vad Sandström och Pettersson anfört. Klaganden har
dessutom saknat skäl att dröja med avsändandet av fullmakten. Det
måste anses såsom ytterst sannolikt, att fullmaktsförsändelsen ankommit
till Edlunds kontor redan innan kallelserna till huvudförhandling i målet
utfärdats, och i varje fall måste det tagas för visst, att den anlänt i så
god tid före huvudförhandlingen, att Biilund kunnat dessförinnan nås
med meddelande att han ej behövde iakttaga inställelse.

Den direkta orsaken till att så ej kunnat ske är den, att Edlund icke
före den 22 september 1948 uppmärksammat fullmakten, och detta har
i sin tur föranlett, att häradsrätten, som utgått ifrån att fullmakten insänts
så sent att den först nämnda dag kommit honom tillhanda, ålagt
klaganden att ersätta kostnaden för Biilunds inställelse.

Även om hänsyn tages till den stora arbetsbörda, som vid ifrågavarande
tidpunkt åvilat Edlund, måste Edlund dock anses ansvarig för att fullmakten
av honom uppmärksammats så sent som skett.

Vidare har Edlund förfarit felaktigt därigenom att han, som i varje
fall måste ha varit oviss om när fullmakten kommit honom tillhanda,
underlåtit att meddela detta förhållande till häradsrätten eller dess ordförande.
Hade sådant meddelande lämnats, torde klaganden näppeligen
ha ålagts att återgälda statsverket vittneskostnaden.

Vid nu angivna förhållanden fann jag det rimligt, att klaganden gottgjordes
av Edlund för samma, av klaganden dåmera erlagda kostnad.
Innan förevarande ärende av mig avgjordes fann jag mig därför böra
bereda Edlund tillfälle att till klaganden utgiva ersättning i berörda hänseende.
Med anledning därav upptog jag i en till Edlund avlåten skrivelse
vad jag ovan anfört och beredde honom tillfälle att till mig inkomma
med bevis, att han till klaganden översänt ett belopp av 85 kronor 20 öre.

152

Sedan därefter Edlund inkommit med bevis att sagda belopp blivit till
klaganden översänt med posten, fann jag klagomålen icke föranleda någon
min vidare åtgärd.

13. Fråga om stadsfogdes skyldighet att underrätta utmätningssökande
om brist, som vidlåder ansökan om utmätning.

Tillika fråga om rätt att betinga sig arvode för
översändande till sökanden av slutredovisning
och handlingar med posten.

I en den 4 november 1949 till mig inkommen klagoskrift anförde direktören
Orvar Hellberg i Malmö följande.

Den 12 oktober 1949 hade klaganden med begäran om utmätning till
stadsfogden i Karlskrona översänt ett av rådhusrätten i staden meddelat
bevis att en av klaganden gjord ansökan om betalningsföreläggande lämnats
obestridd. Originalet av ansökningen hade legat inneslutet i beviset
och hade varit undertecknat med klagandens firma, Förlaget Sveriges
Idrottsfolk, O. Hellberg, jämte klagandens egenhändiga namnteckning.
Namnteckningen å framställningen om utmätning hade varit densamma
som å ansökningen. Klaganden hade därför ansett det onödigt att bifoga
utdrag av handelsregistret rörande sin firma. Klaganden hade haft otaliga
liknande ärenden hos stadsfogdar och landsfiskaler men aldrig blivit avfordrad
behörighetsbevis. I skrivelse till klaganden den 15 oktober 1949
hade stadsfogden Algot Niklason emellertid begärt behörighetshandlingar
för ärendets fullföljande. Försändelsen hade varit belagd med postförskott
å 1 krona 55 öre. Den 2 november 1949 hade klaganden mottagit en ny
skrivelse från Niklason, vari denne meddelat att framställningen om utmätning
avslagits, enär gäldenären numera vore boende i Rosenholm.
Niklason hade vidare upplyst, att exelcutionskostnaden uppgått till 2 kronor.
Försändelsen hade emellertid varit belagd med postförskott å 3 kronor
55 öre. Klaganden ansage, att Niklasons begäran om behörighetshandlingar
varit onödig samt att Niklason i varje fall icke bort uttaga någon
avgift för försändelsens överbringande till honom. Vidare hemställde klaganden,
att jag måtte pröva, huruvida Niklason ägt uttaga högre avgift
än 2 kronor 55 öre för den senare försändelsen.

Sedan jag med anledning av klagoskriftens innehåll anmodat Niklason
att till mig inkomma med yttrande, anförde denne i avgiven förklaring
följande.

Klaganden hade hos Niklason anhållit om utmätning på grund av ett
av rådhusrätten i Karlskrona den 30 maj 1949 utfärdat bevis i mål om
betalningsföreläggande, enligt vilket Effe Carlsson i Karlskrona ålagts att
till ”Förlaget Sveriges Idrottsfolk” i Malmö utgiva 37 kronor jämte ränta
och kostnader. Av exekutionsurkunden hade således icke kunnat utläsas,

153

vem som vore behörig att företräda förlaget, och några behörighetshandlingar
hade icke insänts. De ingivna handlingarna hade alltså varit ofullständiga.
Om detta förhållande hade anteckning gjorts i utsökningsdagboken
i enlighet med stadgandet i 7 § kungl. kungörelsen den 14 december
1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående
vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas.
Enligt nämnda stadgande hade stadsfogdens åtgärd därmed varit
fullgjord. Stadsfogden hade emellertid enligt förut gällande bestämmelser
varit pliktig att, därest sökanden översänt nödigt penningbelopp, medelst
utdrag av dagboken lämna honom besked om förhållandet. Då detta stadgande
numera vore upphävt, hade klaganden i stället genom brev underrättats
därom. För brevet hade uttagits ersättning för portoutlägg och
dylikt med 1 krona 55 öre. Efter någon tid hade ankommit utdrag av handelsregistret,
utvisande att klaganden vore innehavare av den ifrågavarande
firman. Sedan handlingarna sålunda fullständigats, hade handläggningen
av målet fortsatts i vanlig ordning. Då den sökta åtgärden icke
kunnat vidtagas, hade handlingarna återsänts till klaganden under postförskott.
Därvid hade uttagits för exekutionskostnad 2 kronor och i ersättning
för porto och dylikt 1 krona 55 öre eller tillhopa 3 kronor 55 öre.
— I 15 § kungl. kungörelsen den 18 oktober 1946 angående kommissionärer
hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen stadgades, att därest
en myndighet hade kommissionär, tjänsteman anställd hos myndigheten
ej finge mot ersättning utföra sådant uppdrag, som avsåges i 3 § i kungörelsen.
Funnes ej kommissionär, syntes alltså tjänsteman mot ersättning
äga utföra sådana uppdrag. Enligt generalpoststyrelsens kungörelse den
21 mars 1947 angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten m. m. finge förrättningsarvode,
som tillfölle befattningshavare, icke uttagas medelst
tjänstepostförskott. Ej heller medgåve Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober
1946 till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter angående
skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner
m. m. en dylik rätt. Endast avgift, som utginge enligt kungl. förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen, finge uttagas
medelst tjänstepostförskott samt naturligtvis rena statsmedel. Stadsfogde
finge sålunda icke använda tjänstebrevsrätt för uttagandet av avgifter för
utmätning i enskilda mål. Vid uttagandet av dessa avgifter ansåges stadsfogde
också äga rätt att gottgöra sig ersättning för portoutlägg och dylikt,
vilket framginge av överdomstolarnas ståndpunktstagande i ett i NJA 1929
under not B nr 193 återgivet mål. Slutligen upplyste Niklason, att han
hade att redovisa de honom tillkommande sportlerna till Karlskrona stad.

Sedan jag därefter anmodat överexekutor i Karlskrona att till mig
inkomma med yttrande, anförde överexekutor, borgmästaren Ebbe Dymling,
i avgivet utlåtande följande.

154

I samband med upptagandet av klagandens ansökan om betalningsföreläggande
hade rådhusrätten prövat, huruvida klaganden varit behörig att
teckna den å ansökningen utsatta firman. De av klaganden till Niklason
ingivna handlingarna hade numera återtagits av klaganden. Framställningen
om utmätning hade emellertid uppenbarligen varit undertecknad på
enahanda sätt som ansökningen om betalningsföreläggande. Vid sådant
förhållande syntes Niklason ha bort kunna till prövning upptaga ansökningen
om utmätning oaktat utdrag av handelsregistret ej företetts. Beträffande
det av honom debiterade beloppet 1 krona 55 öre hade Niklason
upplyst, att av sagda belopp utgjorde 1 krona arvode och 55 öre ersättning
för portoutgifter. Vid företagande av utmätning utövade stadsfogde en
statlig förvaltningsuppgift och han vore förty att därvid anse som ett
lokalt statligt organ. Cirkuläret den 18 oktober 1946 syntes vid sådant
förhållande vara tillämpligt å stadsfogde. I sagda cirkulär stadgades, att
därest i anhängigt ärende erfordrades komplettering av enkel beskaffenhet,
myndighet skulle meddela anvisning om vilka åtgärder som borde vidtagas
för bristens avhjälpande. Den komplettering varom i före var ande
fall varit fråga hade varit av enkel beskaffenhet. Kommissionärskungörelsen
syntes ej kunna analogivis åberopas, då enligt kungörelsen kommissionär
endast skulle verkställa sådan komplettering av handlingar varom
myndigheten ej själv föranstaltade. Överexekutor vore följaktligen av den
uppfattningen, att Niklasons anmodan till klaganden att insända utdrag
av handelsregistret bort utan kostnad för klaganden meddelas denne genom
telefon eller medelst tjänstebrev. I fråga om beloppet 3 kronor 55 öre hade
Niklason upplyst, att därav utgjorde 2 kronor kostnad för försök till
utmätning, 1 krona arvode och 55 öre ersättning för portoutlägg. Klaganden
hade icke gjort någon anmärkning mot debitering av beloppen 2 kronor
och 55 öre, och mot debiteringen av desamma syntes ej heller vara
något att erinra. Niklasons åtgärd att avslå ansökningen om utmätning
syntes nämligen vara att hänföra till sådan förrättning som avsåges i 1 §
kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m.; och då
sagda avgift ej utginge enligt lösenförordningen kunde densamma ej uttagas
medelst tjänstepostförskott. Enligt cirkuläret den 18 oktober 1946
skulle expeditioner av alla slag ävensom ingivna handlingar tillställas
vederbörande med anlitande av postverket. Därest såsom ovan antagits
sagda cirkulär vore tillämpligt å stadsfogde, syntes det följaktligen ha ålegat
Niklason att såsom en tjänsteåtgärd återställa handlingarna till klaganden.
Överexekutor ansåge förty, att Niklason vid återställandet av
handlingarna till klaganden icke bort påföra denne mera än 2 kronor
55 öre.

Dymling upplyste vidare, att Niklason förklarat sig villig att, om klaganden
påförts mera än vederbort, återbetala överskjutande belopp.

155

Efter att ha tagit del av de avgivna yttrandena inkom klaganden med
påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Niklason avlåten skrivelse.

Vad först angår frågan, huruvida de av klaganden i utmätningsärendet
ingivna handlingarna voro att anse såsom ofullständiga, enär klaganden
icke bifogat utdrag av handelsregistret rörande sin firma, må påpekas följande.
Den av klaganden åberopade exekutionsurkunden utgjordes av ett
av domstol utfärdat bevis att en ansökan om betalningsföreläggande lämnats
obestridd. Ansökningen, som var i original fogad vid beviset, var
undertecknad med en firma jämte klagandens egenhändiga namnteckning.
Firmans innehåll gav icke anledning till antagande, att firman innehades
av bolag eller förening; fastmer synes man redan av ansökningshandlingen
ha kunnat utläsa, att firman allenast var det namn, varunder klaganden
drev sin rörelse, och att det sålunda var klaganden själv, som var part
i målet. Även om Niklason emellertid av någon orsak skulle ha hyst tvekan
om vem som var part på borgenärssidan, har han likväl bort beakta,
att den med klagandens namn undertecknade ansökningen blivit upptagen
och behandlad av domstol. Domstolen hade alltså funnit klaganden behörig
att företräda borgenärssidan. Under sådana förhållanden har icke
funnits någon anledning fordra, att klaganden i utmätningsärendet skulle
förete firmabevis.

Även från den av Niklason intagna utgångspunkten — att hinder mötte
att upptaga klagandens framställning om utmätning, så länge klaganden
icke företett firmabevis — kan Niklasons fortsatta förfarande icke lämnas
utan anmärkning. Det må härvid inledningsvis påpekas, att förhållandet
mellan myndigheter och allmänheten undergått en genomgripande nyreglering
genom föreskrifterna i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946
till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet
att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner in. in.
Detta cirkulär, vilket ålägger myndigheterna vidgade skyldigheter i fråga
om allmänhetens betjänande, äger uppenbarligen tillämpning även å stadsfogdar
i deras egenskap av utmätningsmän. Såsom sådana utöva de nämligen
en statlig förvaltningsfunktion. I cirkuläret stadgas, bland annat,
att om i anhängigt ärende erfordras komplettering av enkel beskaffenhet,
myndigheten skall meddela anvisning om vilka åtgärder som böra vidtagas
för bristens avhjälpande, så framt icke på grund av förefintligheten
av motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning myndigheten
finner olämpligt att lämna sådant biträde. Anvisningarna böra i allmänhet
lämnas under hand genom telefon eller genom skriftligt meddelande.
Huvudregeln iir sålunda, att myndigheten — om den erforderliga komplet -

156

teringen är av enkel beskaffenhet, en förutsättning som i förevarande fall
uppenbarligen var för handen — skall lämna anvisning om komplettering.
Undantagsbestämmelsen, enligt vilken sådan anvisning under särskilda
omständigheter icke bör lämnas, har uppenbarligen ej avseende å situationer
sådana som den förevar ande. Det må erinras om att ett formligt avslagsbeslut,
vilket givetvis måste ha upptagit skälen för beslutet och av
vilket därför kunnat utläsas vad som brustit i ärendet, icke utgjort hinder
för klaganden att omedelbart inkomma med ny framställning om utmätning.
Skillnaden mellan ett avslagsbeslut och en anvisning om komplettering
hade sålunda i förevarande fall varit av enbart formell art. Ytterligare
må framhållas, att kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid
utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, såsom
Niklason påpekat, tidigare i ett tredje stycke av 7 § innehöll en bestämmelse
att utmätningsman var pliktig att — om nödigt penningbelopp till
porto, rekommendationsavgift och lösen för intyg ur dagboken kommit
utmätningsmannen tillhanda — ofördröj ligen översända sådant intyg till
sökanden. Då denna bestämmelse, som avsåg att tillgodose sökandens
intresse att få veta om någon komplettering av handlingarna var erforderlig,
i samband med utfärdandet av cirkuläret den 18 oktober 1946 upphävdes,
hade detta uppenbarligen sin grund däri, att sökandens intressen
blevo än bättre tillgodosedda genom den i cirkuläret stadgade allmänna
skyldigheten för myndighet att ex officio lämna anvisning om komplettering.
Därvid måste lagstiftaren tydligen ha utgått från att i dessa fall
icke skulle komma i fråga att göra undantag från den angivna huvudregeln
att myndighet är skyldig att lämna anvisning om vad som brister.
Tilläggas må, att efter den reglering som sålunda ägt rum på detta område
det icke kan anses tillåtet att låta anvisning om komplettering såsom
tidigare få formen av ett lösenbelagt intyg ur dagboken. Det anförda giver
vid handen, att det ålegat Niklason som en tjänsteplikt att meddela klaganden,
att hans framställning om utmätning enligt Niklasons uppfattning
icke kunde upptagas med mindre klaganden företedde firmabevis.
Vid sådant förhållande har Niklason självfallet icke ägt uttaga ersättning
av klaganden för meddelandets överbringande till denne. Den omständigheten
att Niklason sålunda hade att handla å tjänstens vägnar har vidare
— då han här icke hade att uttaga någon avgift — berättigat honom att
använda tjänstebrev. Ej heller ersättning för porto har därför i detta fall
bort uttagas av klaganden.

Vad angår Niklasons åtgärd att vid ärendets redovisning till klaganden,
därvid handlingarna återställdes och besked lämnades om utgången, uttaga
ersättning icke blott för förrättningskostnaden, 2 kronor, och porto,
55 öre, utan även för arvode med 1 krona för sitt besvär, må anföras
följande. Enligt cirkuläret den 18 oktober 1946 böra expeditioner av alla

157

slag ävensom ingivna handlingar, som skola återställas till ingivaren, såframt
ej tillhandahållande i annan ordning begärts eller annat tillvägagångssätt
är särskilt föreskrivet eller av omständigheterna påkallat, tillställas
vederbörande med posten. Uppenbarligen är sökanden berättigad
att erhålla besked om anledningen varför begärd utmätning icke kunnat
komma till stånd. Att överbringa sådant meddelande åligger därför utmätningsmannen
som en tjänsteplikt. Likaså är det tydligt, att sökanden är
berättigad att återfå ingivna handlingar. I praxis bruka handlingarna återställas
utan särskild begäran i samband med slutredovisning av ärendet.
Återställandet sker därvid å tjänstens vägnar. Någon rätt att betinga sig
arvode för sina åtgöranden med avseende å slutredovisningens överbringande
till klaganden har Niklason alltså icke ägt. Däremot är det riktigt,
att han icke för denna försändelse ägt använda tjänstebrev. Tjänstepostförskott
må nämligen ej användas för uttagande av andra avgifter
än sådana, som tillfalla statsverket eller — på grund av uttrycklig föreskrift
i cirkuläret den 18 oktober 1946 — utgå enligt förordningen den 7
december 1883 angående expeditionslösen. Den avgift som i förevarande
fall skulle uttagas, förrättningsarvodet, tillföll enligt vad Niklason upplyst
staden och avgiften beräknades icke enligt lösenförordningen utan enligt
förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för
utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m.

Av det anförda framgår, att Niklason belastat klaganden med avgifter
å tillhopa 2 kronor 55 öre utöver vad denne varit skyldig att erlägga. Då
Niklason emellertid förklarat sig villig att till klaganden återbära vad
Niklason uttagit för mycket, fann jag mig kunna låta bero vid dessa uttalanden
under förväntan att berörda åtagande av Niklason fullgjordes.

I en hit inkommen skrivelse meddelade Niklason därefter, att sagda belopp
av honom översänts till klaganden.

14. Förordnande av offentlig försvarare i fall, då därtill föreslagen
advokat förberett försvaret av den misstänkte innan
framställning om förordnande gjorts.

I en den 22 december 1949 hit inkommen skrift anförde styrelsen för
Sveriges advokatsamfund följande.

Enligt 21 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken utgjorde en av förutsättningarna
för att offentlig försvarare skulle förordnas, att den misstänkte
ej utsett försvarare. Stadgandet hade på flera håll tilliimpats så, att
domstol ansett sig förhindrad att förordna advokat till offentlig försvarare,
om advokaten, innan framställning om förordnande gjorts, förberett eller
påbörjat försvaret av den misstänkte. Denna tillämpning av stadgandet

158

kunde i fall, då den misstänkte saknade tillgång till gäldande av kostnaderna
för försvaret, leda till att en advokat icke ansåge sig kunna åtaga
sig försvaret och lämna den misstänkte något bistånd, förrän förordnande
såsom offentlig försvarare erhållits. Den misstänkte nödgades i så fall till
en början vara utan biträde. Olägenheterna därav vore uppenbara. Ej
sällan påkallades under förundersökning i brottmål biträde av försvarare
under sådana förhållanden att hjälp måste lämnas omedelbart, varför det
av praktiska skäl vore uteslutet att avvakta förordnande. Enligt styrelsens
mening vore den anmärkta rättstillämpningen felaktig. Stadgandet syntes
böra tolkas så, att domstol kunde vägra att förordna offentlig försvarare
endast under förutsättning att den misstänkte utsett lämplig försvarare,
som vore villig att även i fortsättningen biträda honom utan förordnande
såsom offentlig försvarare. Av många domstolar tillämpades också stadgandet
på detta sätt. Styrelsen funne det vara av synnerlig vikt att en för
brott misstänkt persons möjlighet att vid behov erhålla offentlig försvarare
icke inskränktes genom felaktig tillämpning av ifrågavarande stadgande.
Om styrelsens uppfattning i tolkningsfrågan vore riktig, syntes det därför
önskvärt, att det på lämpligt sätt för domstolarna klargjordes, huru stadgandet
borde tillämpas. Skulle å andra sidan stadgandets avfattning anses
lägga hinder i vägen för den tillämpning, som styrelsen ansåge vara den riktiga,
vore en lagändring på denna punkt erforderlig. Styrelsen hemställde
därför, att JO ville upptaga spörsmålet till övervägande och vidtaga de
åtgärder, vartill JO kunde finna fog.

Över denna skrivelse avgåvo på begäran av mig styrelserna för föreningen
Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare yttranden. I
dessa uttalade styrelserna i huvudsak samma uppfattning i fråga om tolkningen
av ifrågavarande stadgande som den av samfundsstyrelsen hävdade. I

I en till styrelsen för advokatsamfundet avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

I 21 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas i första stycket, att den misstänkte
vid sin talans förberedande och utförande må biträdas av försvarare.

Försvarare utses enligt vad i andra stycket stadgas av den misstänkte
eller i vissa fall av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte
för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd
försvarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt
icke kunna utan biträde tillvaratagas, skall enligt tredje stycket offentlig
försvarare förordnas för honom. Är den misstänkte anhållen eller häktad,
skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas.

159

Offentlig försvarare förordnas enligt 4 § samma kapitel av rätten; har
rätten skilt saken från sig, äger den till dess talan av den misstänkte fullföljts
eller tiden för sådan talan utgått förordna försvarare att biträda
honom i högre rätt.

Arvode ävensom ersättning för kostnad och tidsspillan till offentlig försvarare
utgår enligt 21 kap. 10 § av allmänna medel. Dömes den tilltalade
för brottet, skall han dock enligt vad i 31 kap. 1 och 11 §§ ävensom 18 kap.
13 § stadgas i allmänhet till statsverket återgälda vad som utgått till försvararen.

Såsom en av förutsättningarna för att offentlig försvarare skall förordnas
har sålunda uppställts att den misstänkte ej utsett försvarare. Rörande
innebörden av denna bestämmelse lämna rättegångsbalkens förarbeten icke
närmare ledning. Processlagberedningen anför i detta sammanhang (jfr SOU
1938: 44 s. 273), att någon särskild form för utseende av försvarare icke
stadgats. Den misstänkte kunde sålunda såväl muntligen inför undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten uppgiva den som skulle försvara honom
som ock skriftligen utse försvarare. Hade den misstänkte befullmäktigat
ombud att föra hans talan, vore ombudet att anse såsom försvarare. Dessa
uttalanden av processlagberedningen ha tydligen avseende allenast på det
sätt på vilket den misstänkte har att underrätta rätten, respektive förundersökaren
eller åklagaren om att viss person mottagit hans uppdrag att
biträda honom i målet.

En viss ledning vid tolkningen av stadgandet kan däremot hämtas från
förarbetena till lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad. I 1 § av denna lag, vilken upphävdes i samband
med processreformens genomförande, stadgades att, om någon som hölles
häktad såsom misstänkt för brott äskade hjälp vid sin talans förberedande
och utförande och sade sig ej själv kunna anskaffa biträde, biträde åt honom
skulle förordnas. Biträde förordnades av länsstyrelsen eller rätten.
Under riksdagsbehandlingen av propositionen i ämnet yrkades i en motion,
att den jämväl i propositionen upptagna förutsättningen för erhållande av
biträde, att den häktade sade sig ej själv kunna anskaffa sådant, skulle
utgå. Motionären påpekade, att samma bestämmelse återfunnes i då gällande
lag av den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad, samt framhöll, att stadgandet understundom tillämpats
så att, när någon efter avtal med den häktade inställt sig såsom biträde
och den häktade begärt dennes förordnande därtill, domstolen vägrat dylikt
förordnande under förmenande att den häktade själv redan lyckats anskaffa
biträde. I sitt utlåtande i ämnet, vilket i denna del godtogs av riksdagen,
anförde första lagutskottet att, även om domstolarna möjligen vid ifrågavarande
lags första tillämpning gjort sig skyldiga till den av motionären
påpekade missuppfattningen, en sådan dåmera näppeligen torde komma
någon domstol till last.

160

Något fall, då spörsmålet om tolkningen av 21 kap. 3 § tredje stycket
rättegångsbalken varit föremål för högsta domstolens bedömande, synes
icke ha förekommit. Påpekas bör att, om underrätt avslagit begäran om
försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än part föreslagit, talan
mot underrättens beslut enligt vad i 54 kap. 8 § rättegångsbalken stadgas
icke får fullföljas till högsta domstolen. I Sv. J. T. 1948 s. 735 o. f. refereras
däremot ett av hovrätten för Övre Norrland avgjort mål, i vilket fråga
bland annat var huruvida tilltalad skulle anses ha själv utsett försvarare.
Omständigheterna däri voro såvitt nu är i fråga följande. Vid huvudförhandling
inför Skellefteå tingslags häradsrätt den 24 februari 1948 i mål
mellan allmän åklagare samt E, angående förskingring m. m., inställde sig
E personligen åtföljd av advokaten B. Under förhandlingen hemställde E,
att B måtte förordnas till offentlig försvarare för honom. Häradsrätten yttrade
i beslut samma dag: Enär E före målets anhängiggörande utsett B till
försvarare samt B i denna egenskap förberett E:s försvar och inställt sig
vid huvudförhandlingen, funne häradsrätten ej skäl att förordna offentlig
försvarare åt E. Besvär anfördes av E och B. — I infordrat yttrande anförde
häradsrättens ordförande: Åklagaren hade i stämningsansökningen uppgivit,
att E utsett B till försvarare. B hade sedermera, före huvudförhandlingen,
för ordföranden uppgivit, att han vore E:s försvarare, och han hade
även besökt domarkansliet tillsammans med E för genomgång av handlingarna
i målet. Först vid huvudförhandlingen hade B hemställt, att han måtte
förordnas till offentlig försvarare. — I beslut den 31 maj 1948 fann hovrätten
ej skäl att göra ändring i häradsrättens beslut.

Vid bedömandet av det av styrelsen för advokatsamfundet upptagna
tolkningsspörsmålet synes man böra inledningsvis slå fast, att när lagstiftaren
uppställt regler, som göra det möjligt för den misstänkte att erhålla
försvarare genom det allmännas försorg, detta har sin grund i omsorgen
om straffrättskipningens säkerhet. Den ledande synpunkten har för lagstiftaren
varit, att offentlig försvarare skall förordnas, när den misstänkte
är i behov av hjälp för sin talans förberedande eller utförande. Har den
misstänkte redan försvarare, är det tydligt att sådant behov icke föreligger.
Stadgandet att förordnande av offentlig försvarare förutsätter, att den
misstänkte icke själv utser försvarare, måste tolkas från dessa utgångspunkter.

I sakens natur ligger, att den misstänkte icke kan sägas ha utsett försvarare,
med mindre han med annan träffat avtal om att denne skall biträda
honom vid hans försvar. Man torde emellertid vara berättigad att
gå ett steg längre: även om avtal av sådant innehåll kommit till stånd,
lärer försvarare icke kunna sägas vara utsedd, om avtalet är på det sätt
villkorat, att biträdet såsom — uttrycklig eller underförstådd — förutsättning
för sin medverkan uppställt, att förordnande skall utverkas för honom
som offentlig försvarare. Följden av domstolens vägran att i sådant fall

161

lämna förordnande för biträdet måste ju bli att denne lämnar sitt uppdrag.
Den misstänkte skulle då bli ställd utan hjälp och syftet med stadgandet
icke fyllas. Även om advokaten, hellre än att utsätta sin klient för det
obehag och de risker som följa härav, skulle fortsätta att lämna honom biträde
i målet med utsikt att bli utan ersättning, synes det icke rimligt att
det allmänna ockrar på advokatens oegennytta. Icke minst det ovan återgivna
utskottsutlåtandet talar för att offentlig försvarare skall kunna förordnas
i en sådan situation. Den begränsningen måste dock härvid uppställas,
att omständigheterna icke få vara sådana, att det angivna villkoret
framstår såsom icke allvarligt menat. Till belysande av det sagda vill jag
anföra följande.

Om den vidtalade advokaten låter med varje som helst åtgärd för försvarets
förberedande eller utförande anstå, till dess förordnande för honom
utverkats, står det i öppen dag att något avtal i egentlig mening icke
träffats. Advokaten har allenast på förfrågan förklarat sig villig att mottaga
ett förordnande som offentlig försvarare. Hinder för utseende av sådan
kan därför, ur den synpunkt varom nu är fråga, icke föreligga. I de fall,
då tolkningssvårigheter uppstått i praktiken, torde förhållandena emellertid
— såsom ock styrelsen anfört — ha legat så till att advokaten visserligen
mottagit uppdraget att biträda den misstänkte under den förutsättningen,
att förordnande som offentlig försvarare meddelas för honom, men
likväl, innan sådant förordnande erhållits, påbörjat sitt arbete å försvaret.
Jag vill då till en början erinra om att förordnande som offentlig försvarare
med gällande domförhetsregler i allmänhet kan utverkas mycket
snabbt. Enligt 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken är sålunda underrätt
vid dylik frågas avgörande domför med en lagfaren ledamot. Skulle behov
av offentlig försvarare yppa sig först i hovrätt, äger referenten enligt 16 §
arbetsordningen för rikets hovrätter meddela förordnande för sådan. I
fråga om rättegången i högsta domstolen tillkomma enligt 12 § arbetsordningen
för nedre justitierevisionen motsvarande befogenheter nedre revisionen
i närvaro av tre revisionssekreterare. Tydligt är emellertid att omständigheterna
kunna vara sådana, att behovet av försvarares ingripande
är så trängande att rättens förordnande icke utan olägenhet kan avvaktas.
Att advokaten i en dylik situation, av lojalitet såväl mot den misstänkte
som mot samhällets intresse av straffrättskipningens behöriga gång, föregriper
domstolens förordnande genom att omedelbart påbörja försvaret,
kan enligt min mening icke föranleda därtill att hinder skulle möta mot
att utse advokaten till offentlig försvarare. Någon anledning torde icke finnas
att betvivla riktigheten av hans påstående, att han åtagit sig uppdraget
under ovan angivna förutsättning, och vid sådant förhållande kan den
misstänkte icke sägas ha utsett försvarare. Annorlunda ligger det till om
advokaten, sedan han mottagit uppdraget, låter tiden gå utan att begära
förordnande, allt medan han nedlägger arbete å målet. Har ett sådant för -

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberuttelse till 11)51 ars riksdan.

162

hållande fortvarit någon tid, kan man icke undgå att komma till den uppfattningen
att advokaten icke fäst någon vikt vid villkoret om att förordnande
skulle utverkas. Det ligger nämligen uppenbarligen i advokatens
eget intresse att snarast möjligt få sin ställning i processen reglerad. Givet
är att det kan vara vanskligt att avgöra, var gränsen här skall dragas,
d. v. s. huru långt dröjsmål med begäran om förordnande som skall tolereras.
En viss hänsyn synes vid avgörandet härav böra tagas till den misstänktes
ekonomiska ställning. Ju mer det framstår som klart, att han icke
förmår utgiva ersättning till sitt biträde, desto större anledning förefinnes
att fästa avseende vid biträdets uppgift att han åtagit sig uppdraget endast
under förutsättning av att han bleve förordnad till offentlig försvarare.
Beaktas bör naturligen även en sådan omständighet som att biträdet icke
begagnat sig av ett givet tillfälle att framställa begäran om förordnande. I
nyssnämnda rättsfall förelåg just en dylik situation. Advokaten hade dels
för rättens ordförande uppgivit att han vore den misstänktes försvarare,
dels ock tillsammans med den misstänkte besökt rättens kansli för genomgång
av handlingarna i målet utan att vid något av dessa tillfällen ansöka
om förordnande för sig som offentlig försvarare. Att märka är emellertid
att det i målet icke ens synes ha påståtts att advokaten handlat under
den förutsättningen, att förordnande för honom skulle utverkas. Denna omständighet
har måhända varit avgörande vid domstolarnas ställningstagande.
Även om man emellertid finge antaga att advokaten åtagit sig försvarsuppdraget
under den tysta förutsättningen att förordnande skulle utverkas,
låter sig vid nu upptagna förhållanden det slut vartill domstolarna
kommo väl förena med den av mig här förordade lösningen.

Av det jag härovan anfört följer, att den misstänkte måste anses ha själv
utsett försvarare, därest han med annan träffat avtal om att denne skall
biträda honom vid hans försvar, utan att avtalet varit på angivet sätt
villkorat. Härav får dock enligt min mening icke dragas den slutsatsen, att
i en sådan situation förutsättningarna för förordnande av offentlig försvarare
under alla omständigheter måste brista. Om en av den misstänkte
utsedd försvarare skulle avlida eller av någon anledning eljest bliva förhindrad
att slutföra sitt uppdrag, torde väl ingen vilja sätta i fråga annat
än att offentlig försvarare skall kunna förordnas, om behov av sådan föreligger.
Likaså synes mig hinder icke behöva möta mot att lämna dylikt
förordnande till en advokat som från början gått med på att vara den
misstänktes enskilde försvarare men som — sedan han konstaterat att han
i väsentlig mån missräknat sig i fråga om den misstänktes betalningsförmåga
eller uppdragets omfattning — finner sig icke kunna fortsätta med
att biträda den misstänkte, med mindre han erhåller förordnande som
offentlig försvarare. Att hinder skulle möta mot att i en sådan situation
förordna annan än det ursprungliga biträdet till offentlig försvarare kan
icke antagas. Ur samhällets synpunkt vore emellertid icke något vunnet

163

med att uppdraget lämnades till annan advokat. Kostnaderna bleve icke
mindre, och det arbete som den förste advokaten nedlagt på att sätta sig
in i målet bleve till ingen nytta.

Som en sammanfattning av min ståndpunkt får jag sålunda anföra, att
jag i stort sett kan ansluta mig till den av samfundsstyrelsen uttalade meningen,
att domstol kan vägra att förordna offentlig försvarare endast under
förutsättning av att den misstänkte utsett lämplig försvarare som är villig
att även i fortsättningen biträda honom utan förordnande. Härtill måste
dock läggas — vad styrelsen uppenbarligen underförstått — att förutsättningar
för meddelande av dylikt förordnande även i övrigt måste föreligga.

Vad styrelsen anfört giver vid handen, att vissa domstolar uppställt allt
för snäva villkor för förordnande av offentlig försvarare. Detta förhållande
har givit mig anledning att överväga, om jag icke borde ingå till Kungl.
Maj:t med en framställning om förtydligande av lagen på denna punkt.
I betraktande av att såväl styrelsen för advokatsamfundet som ock styrelserna
för föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsdomare tagit avstånd från denna, av vissa domstolar intagna ståndpunkt,
synes det mig kunna förväntas att även utan lagändring en mera
liberal praxis skall vinna insteg vid nämnda domstolar. Jag finner mig därför
kunna låta bero vid dessa uttalanden.

Med dessa uttalanden, som delgåvos även styrelserna för häradshövdingföreningen
och stadsdomarföreningen, var ärendet av JO slutbehandlat.

15. Vissa frågor rörande förfarandet i brottmål,
då den tilltalade uteblivit.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Hilding Tossman i Umeå liärstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Den 31 mars 1949 blev i Kristinebergs gruvsamhälle i Lycksele socken
en på huvudgatan därstädes parkerad bil påkörd och skadad av en annan
bil, tillhörig klaganden. Klaganden erkände under förundersökningen vid
ett första förhör, att det varit han som fört den påkörande bilen. Senare
uppgav klaganden emellertid, att han vid tillfället varit så påverkad av
starka drycker, att han icke kunde minnas vad som inträffat.

Landsfiskalen II. Fröbergh anhöll därefter hos Lycksele tingslags häradsrätt
om stämning å klaganden under yrkande om ansvar dels för det klaganden
vid tillfället varit så påverkad av starka drycker, att det kunde
antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra bilen, dels för det
han färdats ovarsamt samt avlägsnat sig från platsen, sedan han påkört
den andra bilen, utan att giva sig till känna och utan att vidtaga någon

164

åtgärd för att underrätta den påkörda bilens förare, dels ock för det han
fört bil ehuru hans körkort varit indraget.

I stämning, som med anledning därav utfärdades, kallade häradshövdingen
E. Thomasson å häradsrättens vägnar klaganden till huvudförhandling å
tingshuset i Lycksele den 18 maj 1949 klockan 9. Klaganden skulle då
vid vite av 1 000 kronor inställa sig personligen. Till huvudförhandlingen
kallades vidare Fröbergh, målsäganden — för ersättningstalans utförande
— samt fem personer, med vilka Fröbergh begärt vittnesförhör.

Enligt bevis, som inkom till häradsrätten, erhöll klaganden del av stämningen
den 2 maj 1949.

Då målet å utsatt dag företogs, inställde sig Fröbergh och vittnena,
medan målsäganden och klaganden uteblevo.

Häradsrätten, i vilken Thomasson tjänstgjorde såsom ordförande, beslöt
att klaganden skulle hämtas samt uppsköt handläggningen en timme. Tilllika
förordnades advokaten Arne Lundin i Lycksele, vilken icke tidigare
tagit befattning med målet, till försvarare för klaganden.

Fröbergh anförde därefter: Han hade fått veta, att klaganden klockan
8 på morgonen samma dag passerat Teg på färd söderut. Klaganden hade
på en bensinstation uppgivit, att han skulle resa till Sundsvall. Fröbergh
hade bett polisen i Örnsköldsvik, Härnösand och Sundsvall att stoppa klaganden.
Fröbergh yrkade, att det klaganden förelagda vitet måtte utdömas.

Efter enskild överläggning beslöt häradsrätten döma. ut vitet.

Sedan Fröbergh yrkat att målet måtte handläggas utan avseende å klagandens
frånvaro, väcktes av häradsrätten fråga, huruvida icke huvudförhandlingen
kunde den dagen påbörjas, enär det finge antagas att klaganden,
vilken syntes böra höras innan dom meddelades i målet, skulle anträffas
å sådan tid att förhandlingen kunde fortsätta inom fjorton dagar.
Fröbergh och Lundin förklarade sig icke ha något att erinra mot ett sådant
förfarande. Häradsrätten beslöt då påbörja huvudförhandlingen.

De fem vittnena hördes. Under förhöret med det första vittnet anmälde
Fröbergh, att klaganden påträffats av polisen i Örnsköldsvik. Häradsrätten
förordnade, att klaganden skulle inställas inför rätten påföljande dag,
lämpligen med tåg som anlände till Lycksele klockan 17.

Nämnda dag, den 19 maj, företogs målet ånyo. Klaganden var då personligen
tillstädes. Lundin meddelade, att klaganden tillsammans med
honom noga tagit del av det vid förhandlingen föregående dag förda protokollet
samt att klaganden icke önskade, att något av vittnena skulle
höras på nytt.

Huvudförhandlingen, under vilken klaganden bestred åtalet, slutfördes
därefter. Vittnena hördes icke ånyo, ej heller blevo vittnesmålen, såvitt
protokollet utvisade, föredragna ur protokollet för föregående dag.

I dom samma den 19 maj fällde häradsrätten klaganden till ansvar för
de gärningar, som Fröbergh lagt honom till last.

165

I en till mig inkommen klagoskrift anförde klaganden, att hans utevaro
från rätten den 18 maj berott på att han läst fel på kallelsen och trott,
att han skulle inställa sig den 18 juni. Klaganden ifrågasatte tillika om
häradsrätten förfarit riktigt genom att utdöma vitet, då klagandens utevaro
enligt hans förmenande icke vållat något uppskov med målet.

Sedan jag med anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Thomasson
att till mig inkomma med yttrande, anförde denne i avgiven förklaring
följande.

På den för huvudförhandling utsatta tiden hade klaganden uteblivit;
han hade icke anmält förfall eller eljest låtit sig avhöra. Fem av åklagaren
åberopade vittnen hade däremot inställt sig. Häradsrätten hade uppskjutit
målet på eu timme och förordnat Lundin till försvarare för klaganden.
Lundin hade beretts tillfälle att taga del av handlingarna. Häradsrätten
hade vidare förordnat, att klaganden skulle hämtas. När målet åter påropats
hade klaganden fortfarande icke låtit sig avhöra. Fröbergh hade
emellertid med hjälp av polisen i Umeå fått reda på att klaganden samma
dag i bil avrest från Umeå söderut. Vitet hade dömts ut. Sedan Lundin
förklarat sig icke ha något att erinra däremot, hade häradsrätten påbörjat
huvudförhandlingen; häradsrätten hade därvid räknat med att klaganden
skulle kunna påträffas så snart, att huvudförhandlingens början icke
skulle behöva göras om, och häradsrätten hade velat bespara klaganden,
kronan och vittnena onödiga utgifter. Vittnena hade hörts. Under tiden
hade polisen i olika orter varit i verksamhet för att finna klaganden. Under
dagen hade polisen i Örnsköldsvik påträffat klaganden därstädes, och
— ehuru handläggning av målet den 19 maj hade varit förenad med olägenheter
för häradsrätten — hade häradsrätten i klagandens intresse beslutat,
att huvudförhandlingen skulle fortsätta nämnda dag. Så hade också
skett. Häradsrätten hade erbjudit klaganden att höra vittnena på nytt,
men klaganden hade avböjt detta. Sedan klaganden hörts, hade dom meddelats
samma dag. Klagandens uppgift att han läst fel på kallelsen förtjänade
ej tilltro. Av det förut sagda framginge, att hans påstående om
att det icke blivit uppskov med målet vore oriktigt. I

I eu till Thomasson den 20 november 1950 avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Beträffande klagomålen över att häradsrätten den 18 maj 1919 utdömt
det klaganden förelagda vitet framgår av vad ovan anförts, att klaganden
erhöll del av vitesföreläggandet i god tid före inställelsedagen samt att föreläggandet
icke lämnade utrymme för tvekan rörande datum för inställelsen.
Något laga förfall har klaganden icke kunnat åberopa. Då målet enligt

166

häradsrättens bedömande icke borde avgöras utan klagandens personliga
hörande samt det visade sig omöjligt att omedelbart hämta klaganden till
rätten, vid vilka förhållanden målet icke kunde slutföras å den för huvudförhandlingen
avsedda dagen, kan ändamålet med vitesföreläggandet icke
heller sägas ha förfallit. Jag finner därför, att någon erinran ej kan riktas
mot häradsrätten för dess åtgärd att å dagen för utevaron utdöma vitet.

Handläggningen i övrigt av målet giver mig emellertid anledning till
vissa anmärkningar.

Det kan således icke anses riktigt att, såsom i förevarande fall skett,
besluta, att en person skall hämtas, utan att angiva till vilken dag hämtningen
skall ske. Ett dylikt till sitt innehåll obestämt beslut kan förorsaka
missförstånd och vålla, att den hämtade utsättes för onödig frihetsförlust.

Det må vidare framhållas, att det ej heller utgör en tillfredsställande
ordning, att rätten tillgriper utevaropåföljd mot part medan handläggningen
av målet ännu pågår. Först sedan handläggningen avslutats kan
rätten med full säkerhet bedöma, om förutsättningar för användande av
sådan påföljd äro för handen. Likaså måste gälla att, om domstol förordnat
om parts hämtande till rätten samma dag, ett parten förelagt vite icke
får utdömas, så länge det icke är uppenbart att beslutet ej kan verkställas.
I målet mot klaganden utdömdes vitet redan under ett inledande skede av
förhandlingen. Det må visserligen antagas, att häradsrätten i samband med
beslutet om vitets utdömande tagit ställning till den av Fröbergh sedermera
väckta frågan om målets avgörande utan hinder av klagandens frånvaro.
Påpekas bör nämligen att vitet, såsom framgår av stadgandet i 9 kap.
8 § sista stycket rättegångsbalken, icke kunnat utdömas, därest målet
blivit sålunda avgjort. Vid den tidpunkt då vitet utdömdes var det emellertid
ingalunda uppenbart, att klaganden icke skulle komma att inställa
sig frivilligt. Den upplysning Fröbergh lämnat om att. klaganden var på
väg mot Sundsvall hade sålunda kunnat vara felaktig; och även om klaganden
från början avsett att resa till Sundsvall, hade han sedermera kunnat
komma på andra tankar. Att märka är vidare, att häradsrätten ju förordnat
att klaganden skulle hämtas. Om nu klaganden samma dag — frivilligt
eller efter hämtning — kommit tillstädes inför rätten, hade vitet
ej heller kunnat utdömas. Även om det för häradsrätten framstått som
föga sannolikt, att klaganden skulle inställa sig eller kunna hämtas till
förhandling den dagen, hade häradsrätten sålunda bort dröja med att
döma ut vitet. Först sedan meddelande ingått, att klaganden påträffats
av polisen i Örnsköldsvik — från vilken ort klaganden icke torde ha kunnat
föras till Lycksele i sådan tid, att förhandlingen kunnat återupptagas den
dagen — blev det fullt klart, att förhandlingen måste fortsätta en senare dag.

Häradsrättens beslut att i klagandens frånvaro påbörja huvudförhandlingen
går icke heller fritt från erinran. I 46 kap. 2 § rättegångsbalken
stadgas, att huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag,

167

om hinder möter för målets företagande till slutlig handläggning. Bland
de i lagrummet upptagna hindren nämnes särskilt det fall, att den tilltalade
uteblivit och omständigheterna i målet äro sådana att saken icke må, det
oaktat, avgöras. Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före
handläggningens slut, må dock enligt vad i paragrafens andra stycke stadgas
huvudförhandling hållas. Av sakens natur följer emellertid, att en huvudförhandling
icke under några förhållanden bör påbörjas, om sådant hinder
möter mot handläggningen, att det icke är möjligt att på ett nöjaktigt
sätt genomföra ens något avsnitt av densamma, så länge hindret kvarstår.
Hinder av sådan art måste anses föreligga, om åklagaren uteblir. Även

den tilltalades och--då sådan skall finnas — försvararens närvaro utgör

en nödvändig förutsättning för att förhandling skall kunna äga rum. Härvid
och i det följande bortses dock från sådana fall, då jämlikt 46 kap.
15 § andra stycket rättegångsbalken målet må avgöras utan hinder av den
tilltalades frånvaro. Om nu åklagaren, den tilltalade eller försvararen icke
är tillstädes från förhandlingens början, saknas förutsättningen för genomförandet
av en ackusatorisk process och den i lagen föreskrivna ordningen
för huvudförhandlingens gång kan icke iakttagas. Såsom också anföres i
den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till rättegångsbalken (s. 673) bör
det därför i allmänhet icke komma i fråga att påbörja huvudförhandlingen
vid någon av dessa personers utevaro.

Att märka är, att den ovan återgivna bestämmelsen i 46 kap. 2 § andra
stycket rättegångsbalken måste anses öppna möjlighet att påbörja en huvudförhandling,
som är avsedd att vara i flera dagar, trots att ett hinder,
som konstateras vid uppropet, icke kan antagas bliva undanröjt förrän
å senare dag under förhandlingen. Så länge huvudförhandlingen pågår, kan
nämligen handläggningen icke sägas vara avslutad. I analogi härmed kan
man sätta i fråga, om icke stadgandet medgiver att en huvudförhandling,
som varit avsedd att pågå blott en dag och mot vilken hinder möter, må
påbörjas, om hindret kan undanröjas till följande dag och det även i övrigt
är möjligt att då fortsätta förhandlingen. Uppenbart är emellertid,
att de betänkligheter, som enligt det nyss sagda möta mot påbörjandet
av huvudförhandling i åklagarens, den tilltalades eller försvararens frånvaro,
med mångdubbel styrka göra sig gällande, därest hindret väntas
bliva så långvarigt, att det först å en senare dag under förhandlingen kan
undanröjas.

I förevarande fall var fråga om jämförelsevis allvarliga brott. På grund
härav och med hänsyn till klagandens inställning under förundersökningen
har häradsrätten haft all anledning att fordra klagandens närvaro redan
under de inledande skedena av huvudförhandlingen och detta så mycket
mera som klaganden i målet försvarades av en advokat, som förordnats
till försvarare utan klagandens hörande och utan att tidigare ha tagit befattning
med målet eller samrått med klaganden. Härtill kommer, att

168

häradsrätten måste ha utgått från att klaganden icke skulle komma tillstädes
den 18 maj. Häradsrätten har därför förfarit felaktigt genom att
påbörja huvudförhandlingen nämnda dag.

Även om huvudförhandlingen inställes, kan viss handläggning äga rum
i målet. I 46 kap. 3 g andra stycket rättegångsbalken stadgas sålunda, att
rätten, om huvudförhandlingen inställes, dock må höra målsägande, vittne
eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke
utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare
rättegångstillfälle. Den handläggning, som ägde rum den 18 maj efter det
häradsrätten förordnat att huvudförhandlingen skulle påbörjas, bestod
huvudsakligen i förhör med de fem vittnena. Det kunde därför ifrågasättas,
om icke denna handläggning kunnat äga rum med stöd av den nyss återgivna
bestämmelsen. Emellertid är härvid att märka, att det redan under
förhöret med det första vittnet blev upplyst, att klaganden påträffats å
sadan tid och ort, att han kunde inställas påföljande dag. Det kan näppeligen
antagas, att ett uppskov med vittnesförhören till nämnda dag skulle
ha föranlett oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Den i förklaringen
lämnade uppgiften, att häradsrätten erbjöd klaganden att höra vittnena
på nytt, tyder också på att hinder icke skulle ha mött att då höra vittnena.
De i lagen angivna förutsättningarna för att handläggning skall få
ske, trots att huvudförhandlingen inställts, torde alltså icke ha förelegat.

Slutligen må påpekas, att därest handläggningen den 18 maj uppfattas
som en sådan bevisupptagning, som avses i 46 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken,
allenast rättegångstillfället den 19 maj kan anses som huvudförhandling.
I 35 kap. 13 § rättegångsbalken stadgas emellertid, att
bevis som upptagits utom huvudförhandlingen skall upptagas även vid
denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder
därför icke längre föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas
genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
I förevarande fall torde, som ovan anförts, hinder icke ha mött att höra
vittnena även den 19 maj. Då vittnesmålen vid klagandens bestridande
av åtalet ingalunda saknade betydelse, borde häradsrätten alltså under
ovan angivna förutsättning — oberoende av klagandens inställning härutinnan
— ha hört vittnena på nytt. Åtminstone borde häradsrätten ha
låtit föredraga vittnesmålen ur protokollet. Att klaganden själv läst protokollet
kan nämligen icke anses till fyllest. Då häradsrätten icke ens fann
nödigt att förebringa bevisen ur protokollet, tyder detta på att häradsrätten
uppfattat handläggningen den 18 maj som en huvudförhandling. Härför
talar ytterligare den omständigheten, att häradsrätten som skäl för sitt
förslag om förhandlingens påbörjande anfört, att klaganden antagligen
skulle påträffas å sådan tid att förhandlingen kunde fortsättas inom fjorton
dagar. Fjortondagarsfristen är nämligen en av förutsättningarna för
att fortsatt huvudförhandling skall få hållas. För frågan huruvida bevis -

169

upptagning utom huvudförhandling skall få äga rum har denna tidsfrist
icke någon betydelse.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

16. Fråga om rätt för den, som för undersökning intagits å
sinnessjukavdelning vid fångvården, att företaga rättshandlingar
och för sådant ändamål avsända brev.

Sedan grovarbetaren Holger Torvald Nilsson häktats och ställts under
åtal vid Tveta, Vista och Mo domsagas häradsrätt för grov stöld m. m.,
förordnade häradsrätten genom beslut den 21 september 1948 om sinnesundersökning
av Nilsson.

Undersökningen verkställdes å sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
i Malmö av överläkaren, docenten Torsten Sondén. För undergående
av undersökningen var Nilsson intagen å avdelningen under tiden den 1
oktober—den 22 november 1948. I ett den 20 november 1948 avgivet utlåtande
fann Sondén, att Nilsson icke begått brotten under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, att han emellertid
vore av en hysteroid (subsolid) konstitution och på grund därav vid brottens
begående varit och fortfarande vore av sinnesbeskaffenhet som avveke från
det normala, att han måste antagas vara föga mottaglig för straff och vore
att anse såsom vådlig för annans säkerhet till egendom samt att han icke
vore i behov av vård på sinnessjukhus.

Efter det jämväl interneringsnämnden avgivit utlåtande, förklarade
häradsrätten i dom den 15 december 1948 Nilsson saker till ansvar för
grova stölder, egenmäktiga förfaranden och grova egenmäktiga förfaranden
samt dömde Nilsson att i stället för straff undergå förvaring i säkerhetsanstalt,
varvid minsta tiden för förvaringen bestämdes till tre år sex månader.
— Nilsson började därefter undergå förvaringen. I

I en skrift, som hit inkom den 21 oktober 1948 — medan sinnesundersökningen
ännu pågick — begärde Nilsson ett uttalande i frågan huruvida
han ägde rätt att vidtaga förberedelser för avslutande av en fastighetsförsäljning
för att sedan avsluta denna, när undersökningen blivit klar, antingen
Nilsson därvid själv förklarades rättskapabel eller en eventuellt tillsatt
förmyndare godkände hans dispositioner.

Skriften åtföljdes av ett yttrande av Sondén, som däri anförde följande.

Nilsson hade underrättats om att han, i likhet med övriga på sinnessjukavdelningen
för sinnesundersökning intagna patienter, icke kunde räkna
med att under den tid utredningen om hans sinnesbeskaffenhet påginge
och frågan om hans rättshandlingsförmåga alltså vore tvivelaktig få före -

170

taga några försäljningsåtgärder eller andra rättshandlingar. Grunden för
denna princip hade Sondén närmare utvecklat i en skrivelse till JO i ett
iirende rörande en annan på sinnessjukavdelningen för rättspsykiatrisk
undersökning intagen patient (se 1950 års berättelse s. 65 o. f.). Anledningen
till Nilssons framställning vore emellertid egentligen icke denna princip
utan att Nilsson blivit stött och fått sin självkänsla sårad av att ett försök
från hans sida att kringgå bestämmelserna misslyckats och av att han fått
en reprimand för de avslöjade försöken till affärstransaktioner av kriminell
eller i varje fall mindre hederlig art. De brev han skrivit som inledning till
dessa affärstransaktioner hade icke avsänts utan lagts till hans journal,
men detta hade ej berott på hans sinnesbeskaffenhet utan på den allmänna
principen att fångvårdstjänstemän icke hade att lämna de intagna biträde
vid förberedelser till kriminella företag.

Rörande de närmare omständigheterna uppgav Sondén därefter i sitt
yttrande: Nilsson hade vid samtal med socialassistenten vid sinnessjukavdelningen
den 12 oktober 1948 erhållit besked, att han innan sinnesundersökningen
bleve klar icke kunde få göra några affärer eller överenskommelser.
Han hade då förklarat, att det också enligt hans mening vore bäst att
lata planerna på fastighetens försäljning vila tills efter sinnesundersökningen
dom förelåge i målet. Ty om domen löde icke på förvaring utan
på tidsbestämt straff på t. ex. ett år, kunde det vara anledning för honom
att behålla fastigheten i stället för att försöka sälja den. Omedelbart efter
detta samtal hade Nilsson skrivit dels ett brev till en kvinnlig bekant med
uppdrag att utbjuda fastigheten till försäljning genom en av Nilsson formulerad
annons i en daglig tidning, dels en förbindelse, varigenom han medgivit
två av sina hyresgäster rätt att som erlagd hyra kvitta vissa kostnader
för reparationer i deras lägenheter. Denna förbindelse hade han försökt få
bevittnad av konstaplar å sinnessjukavdelningen. Förbindelsen måste ses
mot bakgrund av det köpekontrakt, varigenom Nilsson år 1947 inköpt fastigheten
och som innehölle bestämmelsen ”Hyror från den 1 oktober 1947
tillfaller köparen, men uppbäres av säljaren”. Denna bestämmelse hade tydligen
tillkommit med hänsyn till att säljaren gått i borgen för ett Nilssons
lån, motsvarande större delen av köpeskillingen, och torde avsett att garantera,
att hyrorna i första hand skulle användas till ränta och amortering å
detta lån. Nilsson hade tidigare av två hyresgäster uppburit hyra i förskott
för ett halvår. Genom förbindelsen om kvittning syntes Nilsson ha avsett
att ytterligare hindra säljaren — mot vilken han hade en ganska fientlig
inställning — att utnyttja den anförda kontraktsbestämmelsen. — Annonsen
hade Nilsson formulerat sålunda: ”Halvmodern fastighet i Solna innehållande
3 lägenheter. Hyror 3 600 + egen 2-rumslägenhet, som kan bli
ledig när så erfordras. Pris 47 000. kont. 7 000. Svar t. T5/11’—48. P. R.
Råsunda.” Denna annons hade varit högst vilseledande. Fastigheten hade
av Nilsson köpts ett år tidigare för 27 000 kronor, och enligt taxeringsbevis

171

vore den taxeringsvärderad till 15 000 kronor. Nilsson uppskattade nyligen
utförda reparationer till 10 000 kronor. Den som lockbete i annonsen framhållna
tvårumslägenheten utgjordes av en lägenhet, varifrån hyresgästen
vägrat att avflytta. Nilsson hade visserligen hos vederbörande länsstyrelse
begärt vräkning, men ansökningen därom hade av länsstyrelsen återsänts
till Nilsson. Han hade nämligen icke kunnat förete erforderliga handlingar
och icke kunnat ställa pant eller borgen för vräkningen, och Nilsson vore
väl medveten om att han inom avsevärd tid framåt icke hade någon möjlighet
att få hyresgästen vräkt. Det i annonsen uppgivna hyresbeloppet,
3 600 kronor, för de övriga tre lägenheterna kunde jämföras med följande
av Nilsson i andra sammanhang lämnade uppgifter: Dessa lägenheter utgjordes
av enkelrum med kokmöjligheter, rum och kök jämte ett oeldat
verandarum samt rum och kök. De vore alltså alla mindre än den omannonserade
tvårumslägenheten med kök, för vilken innehavaren betalade 41 kronor
50 öre i månaden. Av de tre lägenheterna vore en uthyrd för 30 kronor
i månaden. För de båda återstående erhölle Nilsson visserligen 135 kronor
respektive 150 kronor i månaden. Detta berodde emellertid på att han numera
uthyrde dem möblerade, en för Nilsson tydligen mycket god ockerartad
affär, eftersom Nilsson enligt egen uppgift inköpt möbler och annan
utrustning för dessa båda lägenheter för sammanlagt 2 200 kronor.

Sedan jag i anledning av Sondéns uttalanden anmodat fångvårdsstyrelsen
att avgiva utlåtande i ärendet, anförde styrelsen följande.

Av domstol beslutad sinnesundersökning grundades i regel på antagandet,
att en för brott misstänkt person kunde ha begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själs verksamhet
som avsåges i 5 kap. 5 § strafflagen. Från tidpunkten för beslutet om undersökningen
och till dess lagakraftägande dom förelåge kunde frågan om
den åtalade personens rättsliga handlingsförmåga betraktas som svävande.
Det funnes fog för den ståndpunkten, att en undersökningspatient i princip
icke borde tillåtas att företaga eller förbereda rättshandlingar, vilkas
giltighet senare kunde sättas i fråga. Gällande lagstiftning syntes dock icke
direkt stödja en sådan ståndpunkt. Snarare kunde hävdas, att den som
icke vore omyndig (omyndigförklarad) ägde företaga rättshandlingar i normal
ordning; motsatsen kunde leda till allvarliga rättsförluster. Eniir sålunda
lagstiftningen icke gåve säker vägledning — det kunde vara önsldigt
att utförligare bestämmelser meddelades — måste i praktiken uppkomma
eu del svårlösta problem, såsom skett i ifrågavarande fall. Styrelsen funne,
att Sondén — som visserligen i sin förklaring till JO vidhållit principen att
söka hindra varje rättshandling av Nilsson — handlat riktigt i den föreliggande
situationen. Nilsson hade tydligen fått behövligt biträde av socialassistenten
på sinnessjukavdelningen vid ordnandet av sina tilltrasslade

172

ekonomiska angelägenheter men hindrats från att vidtaga transaktioner i
bedrägligt syfte.

Nilsson avgav påminnelser, däri han bestred, att anledning funnits att
hindra avsändande av de av Sondén angivna handlingarna. Nilsson gjorde
därvid gällande, att den i Sondéns yttrande återgivna bestämmelsen i
1947 års kontrakt haft avseende allenast å tiden intill dess Nilsson tillträtt
fastigheten eller den 1 november 1947. Vidare hävdade Nilsson, att hyresbeloppet
i den av honom avfattade annonsen icke upptagits för högt och
att uppgiften om att en tvårumslägenhet var disponibel för eu eventuell
köpare varit riktig. Vid överlåtelse av fastigheten i januari 1949 hade
Nilsson också ställt en sådan lägenhet till köparens förfogande.

Nilsson gjorde vidare gällande, att han vid tiden för sinnesundersökningen
mottagit anbud av den person, som sedermera köpt Nilssons fastighet,
om förvärv av fastigheten till ett högre pris än det, som sedan avtalats,
men att Nilsson till följd av det av Sondén utfärdade förbudet hindrats från
att antaga detta anbud. Nilsson hemställde om åtal mot Sondén för att han
under sinnesundersökningen frånhänt Nilsson dennes rättskapacitet och
därigenom vållat Nilsson djupgående ekonomisk skada och därmed sammanhängande
svårt psykiskt lidande.

Vid påminnelserna voro fogade dels avskrift av köpekontrakt den 27
september 1947, varigenom å Nilsson överlåtits en närmare angiven fastighet
i stadsdelen Hagalund i Solna och som innehöll bland annat följande
bestämmelse: ”Säljaren förbinder sig att ställa våningen, 2 rum -f- kök å
nedre botten till köparens disposition tillträdesdagen eller om detta ej går,
låta honom erhålla våningen 2 rum -f- kök å nedre botten Vasavägen 3,
Hagalund, dels ock utdrag av Solna stads hyresnämnds protokoll den 26
januari 1949, utvisande att hyresnämnden i då avkunnat utslag lämnat
utan bifall ett yrkande om ogiltigförklaring av uppsägning, vilket framställts
av hyresgästen i den i Nilssons förutvarande fastighet belägna tvårumslägenheten
.

Med anledning av vad i ärendet förekommit inkom Sondén därefter med
förnyat yttrande, däri han — efter att ha erinrat om åtgärden att den
12 oktober 1948 innehålla de handlingar som Nilsson då ifrågasatt att avsända
— anförde bland annat följande.

Under återstoden av tiden på sinnessjukavdelningen hade Nilsson fortsatt
sina sonderingar angående möjligheterna att försälja fastigheten, men nu
icke i sådana former som givit anledning till anmärkning. Han hade i denna
och andra affärsangelägenheter fört en vidlyftig korrespondens med sitt
ombud i Hagalund och andra personer samt i stor utsträckning anlitat
socialassistenten på sinnessjukavdelningen för sina affärsangelägenheter.
Han hade haft mycket höga föreställningar om värdet av sin fastighet och

173

önskat få anbud från olika spekulanter men tydligen icke fått några anbud,
som tillfredsställt hans anspråk, ty han — som talat mycket om sina affärer
— hade aldrig omnämnt något anbud och aldrig under tiden på sinnessjukavdelningen
gjort gällande, att det förelegat något visst förslag till försäljning,
som han reflekterat på. Att han haft något brådskande intresse av
att få omedelbart avsluta köpeavtal angående fastigheten eller skolat
åsamkas ekonomisk förlust om han dröjde, därom hade han icke gjort någon
antydan under vistelsen på sinnessjukavdelningen. Icke heller sedan han
lämnat sinnessjukavdelningen hade han haft någon önskan att snabbt försälja
fastigheten. Först mer än 1 V2 månad senare — den 7 januari 1949
hade Nilsson sålt fastigheten för en köpeskilling av 27 450 kronor. Han
hade då accepterat ett pris, som vida understigit det värde å fastigheten
han angivit under vistelsen på sinnessjukavdelningen (40 000—50 000 kronor).
Anledningen till att Nilsson till slut beslutat sig för försäljning vore
uppenbarligen två händelser, som inträffat under december månad 1948.
Den 8 december hade Solna stads hyresnämnd beslutat, att för två lägenheter
i Nilssons fastighet, för vilka Nilsson betingat sig en månadshyra av
135 respektive 150 kronor samt vid hyresgästernas inflyttning uppburit
för.skottshyra med 810 respektive 840 kronor, hyran skulle nedsättas till
510 kronor om året för vardera lägenheten att gälla från inflyttningsdagen.
Den 15 december hade Nilsson sedan av T veta, Vista och Mo domsagas
häradsrätt dömts att undergå förvaring i säkerhetsanstalt med en minimitid
av tre år sex månader.

Under Nilssons vistelse på sinnessjukavdelningen — yttrade Sondén vidare
— hade två faktorer påkallat särskild uppmärksamhet och försiktighet,
dels hans även inom ett fängelseklientel ovanligt intensiva kriminella tendenser,
dels den möjligheten att hans psykiska särdrag och hans asocialitet
kunde bero på någon psykisk rubbning av sinnessjukdoms karaktär. Att
fångvårdens befattningshavare hade att förhindra kriminella förberedelser
från de intagnas sida vore en skyldighet, som gällde beträffande alla kategorier
intagna; den hade oreserverat understrukits av fångvårdsstyrelsen,
och tidningspressen meddelade då och då exempel på riskerna. I tidigare
skrivelser till JO hade Sondén framhållit sin uppfattning, att patienter på
sinnessjukavdelningen icke borde företaga rättshandlingar under det utredningen
om deras sinnesbeskaffenhet påginge och frågan om deras rättshandlingsförmåga
alltså vore tvivelaktig. Detta uttalande hade, enligt vad
Sondén sedan funnit, blivit missförstått. Det gällde icke affärskorrespondens
och förberedelser till affärstransaktioner utan endast ingående av skriftliga
bindande avtal (direkt eller via fullmakt) under sådana förhållanden, att
det sedan, om vederbörande befunnes lida av psykisk sjukdom, skulle, med
hänsyn till lagen 1924 om avtal under inflytande av rubbad själsverksamhet,
vara osäkert, huruvida avtalet ägde giltighet. Några hinder hade icke
lagts för Nilssons affärskorrespondens och förberedande underhandlingar

174

angående eventuell fastighetsförsäljning. Detta framginge tydligt av Nilssons
vidlyftiga korrespondens under undersökningstiden — enligt Nilssons
önskan till en del förmedlad av socialassistenten —vari ingått bland annat
underhandlingar med hyresgäster och uppdrag till ombud att skaffa anbud
på fastigheten etc. Sondéns uttalande hade vidare icke haft innebörden
av någon formell gränsdragning utan avsett reella psykiatriska frågor. Det
hade sålunda icke avsett en princip för samtliga undersökningspatienter
och undersökningstiden i dess helhet. Beträffande sådana undersökningspatienter,
där det icke funnits någon bestämd konkret anledning att ifrågasätta
psykisk sjukdom av betydelse för den aktuella rättshandlingen,
hade sinnessjukavdelningens personal medverkat vid utfärdande av fullmakter
o. dyl., och endast under den tid den psykiatriska frågan av vederbörande
undersökningsläkare ansetts tvivelaktig hade rättshandlingar ansetts
böra uppskjutas. Beträffande Nilsson hade funnits bestämd konkret
anledning att räkna med möjligheten av psykisk sjukdom av betydelse för
såväl rättshandlingsförmågan som straffbarheten. Den psykiatriska frågan
hade icke blivit klarlagd förrän inemot mitten av november 1948. Den 20
november hade utlåtandet förelegat färdigskrivet och expedierats. Nilsson
hade genom Sondén fått närmare besked om undersökningens resultat och
utlåtandets innehåll. Redan någon tid före den 20 november hade Nilsson
av Sondén kunnat få veta, att den diagnostiska frågan varit så klarlagd,
att Sondén ansett sig oförhindrad att vitsorda Nilssons rättshandlingsförmåga
med avseende å en eventuell fastighetsförsäljning, om denna fråga
då varit aktuell. Nilsson hade emellertid vid denna tidpunkt icke haft några
tankar på att binda sig med ett köpekontrakt utan varit sysselsatt med
att utspana anbud, och först långt efter det han lämnat sinnessjukavdelningen
— och efter förvaringsdomen — hade försäljningsplanerna fått aktualitet.

Av tillgängliga handlingar inhämtades, att till Solna stads hyresnämnd
den 8 september 1948 inkommit ansökningar om sänkning av grundhyran
för två möblerade enrumslägenheter i Nilssons fastighet, att vid nämnda tid
i hyra för lägenheterna utgått 135 respektive 150 kronor för månad, att
ärendet företagits till handläggning inför hyresnämnden den 2 november
och den 8 december 1948 samt att nämnden genom sistnämnda dag avkunnat
utslag nedsatt hyran för vardera lägenheten till 510 kronor om året.

Enligt vad den vid utlåtandet rörande Nilssons sinnesbeskaffenhet fogade
undersökningsjournalen utvisade hade Nilsson under sin vistelse å sinnessjukavdelningen
varit fullt redig och ordnad.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Sondén avlåten skrivelse.

175

Vad först angår frågan huruvida, under tid då Nilsson var för sinnesundersökning
intagen å sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten i
Malmö, meddelanden från Nilsson bort innehållas av den anledningen, att
de misstänkts fullfölja ett brottsligt syfte, åligger det otvivelaktigt befattningshavare
vid fångvården såsom en allmän tjänsteplikt att hindra, att
brott kommer till utförande genom åtgärd av dem, som äro intagna å dylik
anstalt. Det bör sålunda icke tillåtas intagen att till enskild person avsända
skriftligt meddelande, därest skälig anledning föreligger till antagande, att
meddelandet innefattar förberedelse eller försök till bedrägeri eller liknande
förfarande. I överensstämmelse med nämnda grundsats har i ett fall åtal
på föranstaltande av JO väckts mot en föreståndare vid fångvårdsanstalt
och denne av domstol ådömts ansvar för tjänstefel på grund av underlåtenhet
att, oaktat han haft skälig anledning antaga och jämväl hållit för troligt
att skuldförbindelse falskeligen skrivits av internerad, förhindra dess
avsändande (jfr 1935 års berättelse s. 103 o. f.).

I förevarande fall föreligger således, såvitt nu är i fråga, till bedömande
spörsmålet huruvida skäl funnits att antaga brottsligt förfarande från
Nilssons sida, därest ett av honom den 12 oktober 1948 avfattat brev jämte
tillhörande handlingar — med uppdrag till utomstående person att utbjuda
en Nilsson då tillhörig fastighet till försäljning — vidarebefordrats till mottagaren.

Beträffande uppgiften i den av Nilsson utformade annonsen att hyrorna
för tre lägenheter i fastigheten uppginge till 3 600 kronor synes denna uppgift
så till vida vara riktig som vid tiden ifråga för lägenheterna utgingo
hyror till nämnda belopp enligt avtal med vederbörande hyresgäster. Uppgiften
måste ändock anses såsom i viss mån missvisande, eftersom ansökningar
dessförinnan ingivits till hyresnämnd om nedsättning av grundhyran
för två av lägenheterna och det redan då med hänsyn till omständigheterna
måste ha framstått såsom åtminstone ytterst tvivelaktigt, huruvida hyrorna
framdeles skulle komma att utgå med oförändrade belopp. Det kan
emellertid icke fordras av Nilsson, att han i en annons rörande försäljning
av fastigheten skulle intaga uppgift härom. Även om Nilsson, sedan någon
spekulant anmält sig, skulle ha underlåtit att vid fortsatta förhandlingar
angående fastighetens försäljning upplysa om det vid hyresnämnden anhängiga
ärendet, måste det förutsättas att spekulanten, innan han bestämt
sig för köpet, själv undersökt förhållandena. I synnerhet i ett fall sådant
som det förevarande, där fråga är om en mindre hyresfastighet med endast
ett fåtal hyresgäster, skulle en spekulant säkerligen utan svårighet kunnat
på detta sätt inhämta fullständiga och korrekta upplysningar rörande
hyresförhållandena. Uppgiften i annonsen angående hyrorna kan under
sådana omständigheter icke anses ha varit ägnad att vilseleda en köpare.

Icke heller kan det antagas, att den i annonsen intagna uppgiften att en
tvårumslägenhet kunde bliva ledig när så erfordrades kunnat föranleda

176

någon att utan närmare undersökning i detta avseende förvärva fastigheten.
För övrigt kan det ifrågasättas, om det med hänsyn till de vid tidpunkten
ifråga föreliggande omständigheterna bort tagas för visst, att Nilsson
icke skulle kunna ställa den avsedda lägenheten till förfogande. När
försäljning av fastigheten sedermera kom till stånd, synes Nilsson ha uppfyllt
sitt åtagande att ställa lägenhet till köparens disposition.

Frågan om det varit berättigat att antaga, att av Nilsson utfärdad förbindelse
angående avräkning å hyra av kostnaden för vissa reparationer tillkommit
i mindre hederligt syfte, är i första hand beroende av innebörden
av det avtal, varigenom Nilsson på sin tid förvärvade fastigheten. Från
Sondéns sida har i detta hänseende hävdats, att avtalet synts bereda möjlighet
för säljaren, vilken i samband med överlåtelsen tecknat borgen för
ett av Nilsson taget inteckningslån, att uppbära förfallande hyror i den
mån så erfordrades för täckande av de utlägg, som borgensåtagandet kunde
medföra. Denna tolkning av avtalet, som bestritts av Nilsson, är emellertid
knappast den med hänsyn till ordalydelsen i det upprättade kontraktet
naturliga och vinner ej heller eljest stöd av omständigheterna. Att någon
annan person tillkommande rätt genom förbindelsen skulle bragts i fara
förefaller icke heller troligt. Den omständigheten att förbindelsen av Nilsson
avsetts skola bifogas dennes brev av den 12 oktober 1948 har således
icke utgjort grundad anledning att innehålla dessa handlingar.

I enlighet med det anförda har Sondén genom att förhindra, att nämnda
brev och tillhörande handlingar avsänts, förfarit felaktigt. Emellertid synes
någon skada genom berörda åtgärd icke ha uppkommit för Nilsson.

Vad så beträffar det vid början av undersökningen av Nilssons sinnesbeskaffenhet
honom meddelade förbudet att under den tid undersökningen
påginge och frågan om hans rättshandlingsförmåga alltså vore tvivelaktig
företaga några försäljningsåtgärder eller andra rättshandlingar, har motsvarande
spörsmål redan tidigare berörts i ett här anhängigt ärende mot
Sondén, avseende fråga om rätt för den som för undersökning intagits å
sinnessjukavdelning vid fångvården att genom utfärdande av fullmakt
ställa ombud för sig såsom svarande i mål om hemskillnad.

I sistnämnda ärende yttrade jag — efter en redogörelse för gällande bestämmelser
på området — bland annat följande (jfr 1950 års berättelse s. 73
o. f.):

”Genom de nu återgivna bestämmelserna har rätten till skriftlig förbindelse
med yttervärlden blivit reglerad för dem, som för sinnesundersökning
i brottmål intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården.
I andra fall än de i lag eller författning medgivna får den intagne
icke förhindras att avsända eller mottaga brev eller andra handlingar.
Dokument av rättslig betydelse ha därvid icke undantagits från de allmänna
reglerna. De som undergå sinnesundersökning intaga i förevarande hänseende
en helt annan ställning än personer, som för vård intagits å sinnes -

177

sjukhus. Dessa sistnämnda, hos vilka sinnessjukdom eller sinnesslöhet är
konstaterad, äga i allmänhet icke någon ovillkorlig rätt till brevväxling.
Mot denna inskränkning i de för vård intagnas handlingsfrihet svarar emellertid
en skyldighet för sjukvårdsläkaren att tillse, att de vid behov förses
med förmyndare. Reglerna om de för sinnesundersökning intagnas brevväxlingsrätt
få dock anses så till vida röna inskränkning som, därest den intagnes
sinnesbeskaffenhet uppenbarligen utesluter rättslig handlingsförmåga
med avseende å en ifrågasatt rättshandling, sjukvårdsläkaren eller styresmannen
må i syfte att skydda den intagne eller annan mot menliga följder
av handlingen förhindra att den företages. Att tvekan kan råda om den intagnes
rättsliga handlingsförmåga, över huvud eller i visst avseende, kan
emellertid mot lagens uttryckliga ord icke medföra, att det skulle vara tilllåtet
att hindra honom att avsända fullmakter eller andra handlingar av
rättslig betydelse. Då det, så länge undersökningen av den intagnes sinnesbeskaffenhet
ännu pågår, i regel icke är möjligt att utverka omyndighetsförklaring
eller förordnande av god man, är det ock tydligt, att ett sådant avbrytande
av förbindelsen mellan den intagne och yttervärlden skulle kunna
få svåra rättsförluster till följd.”

Vad sålunda från min sida anförts i det tidigare ärendet vill jag i nu
förevarande sammanhang understryka. Under förarbetena till lagen den 27
juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,
framhölls att för tillämpning av i lagen upptagna bestämmelser
förutsattes, att orsakssammanhang förelåge mellan sinnestillståndet och
rättshandlingens företagande, samt att det i händelse av tvist ankomme på
domstol att avgöra frågan om den psykiska rubbningens inverkan. Även genom
detta uttalande bestyrkes, att det icke, då uttryckligt stadgande saknas,
må betagas den som intagits för sinnesundersökning möjlighet att ingå
rättshandlingar endast på grund av misstanke att han lider av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet. Såsom jag i mitt tidigare yttrande uttalat, kan för
övrigt såvitt angår för sinnesundersökning intagna nämnda misstanke icke
rent generellt anses särskilt stark, då domstols beslut om sinnesundersökning
ingalunda alltid grundas på antagandet att den misstänkte skulle
ha begått den gärning, som lägges honom till last, under inflytande av sådan
själslig abnormitet eller tillfällig rubbning av själs verksamheten, som utesluter
straffbarhet, och ett dylikt antagande ej heller med nödvändighet innefattar
att den misstänkte även vid tiden för undersökningen skulle befinna
sig i sådant tillstånd.

I förevarande fall har tydligen icke under något skede av undersökningen
funnits grundad anledning till antagande att Nilsson befann sig i ett sådant
sinnestillstånd att han i enlighet med vad i det föregående utvecklats måste
anses sakna behörighet att sluta avtal angående sin fastighet eller att eljest
ingå rättshandlingar. Även genom att på sätt som skett meddela Nilsson
förbud att ingå rättshandlingar har Sondén därför förfarit felaktigt.

12 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1951 ars riksdag.

178

Frågan huruvida Nilsson tillskyndats skada genom Sondéns sist berörda
förfarande är, enligt vad jag inhämtat, för närvarande föremål för domstols
prövning.

Med hänsyn till omständigheterna finner jag mig kunna, såvitt angår
ärendet i nu behandlade delar, låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

17. Felaktig behandling av ärende rörande intagande av en
person å allmän alkoholistanstalt.1

Av handlingarna i ett av en länsstyrelse handlagt ärende rörande intagande
å alkoholistanstalt av en lantbrukare A inhämtas, bland annat,
följande.

I en den 4 juli 1947 dagtecknad och samma dag till länsstyrelsen inkommen
ansökan hemställde länsnykterhetsnämnden i länet, att länsstyrelsen
måtte meddela förordnande om intagande å allmän alkoholistanstalt av
A. I ansökningen anfördes, att av en vid densamma fogad redogörelse syntes
framgå, att A vore hemfallen åt alkoholmissbruk samt att han i följd därav
vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

Vid ansökningen voro fogade dels en den 4 juli 1947 dagtecknad redogörelse
av länsnykterhetsnämnden angående A:s förhållanden, dels prästbevis
rörande honom, dels ock en den 1 juli 1947 dagtecknad, av länsnykterhetsnämndens
ombudsman författad rapport.

Av prästbeviset framgick, att A är född år 1895, att han är gift sedan
år 1918 samt att hustrun är född år 1892.

Länsnykterhetsnämndens redogörelse, vilken var avfattad å tryckt blankett,
innehöll under rubriken ”barndom och uppväxttid” bland annat följande
uppgifter.

Född inom äktenskapet. Fadern var jordbrukare. Sysslade även något med
hemslöjd. Förhållandena i föräldrahemmet voro goda. Fadern var ur nykterhetssynpunkt
skötsam. 10 barn, samtliga skötsamma utom A och en
broder till denne, vilka båda visat psykiskt abnorma drag och därjämte
missbrukat sprit.

Vidare upplystes, att A gått i folkskola. Under rubriken ”levnadsförhållanden
efter uppväxttiden” anfördes i huvudsak följande.

Omkring 20-års åldern värvad i 3—4 år. Sedan dräng, elektriker m. m.
fram till år 1922, då han ägnade sig åt jordbruk. — Har ett mindre jordbruk,
vilket företrädesvis skötes av de båda vuxna sönerna, vilka även ha
förvärvsarbete. — Arbetar då han har lust därtill. Är händig och kan litet
av varje. Besprutar fruktträd, arbetar i närliggande skogar etc. — Hans
ekonomiska ställning synes vara dålig. Hustrun har under hela äktenskapet
haft hemsömnad för att få ekonomien att gå ihop (kan tjäna omkr. 800 kr.

1 På grund av ärendeis natur ha orts- och personnamn utelämnats.

179

per år). A lämnar sällan något av sina förtjänster till hemmet. Det händer
i stället att han tigger sönerna om pengar till pilsner. — Äger förmåga att
försörja sin familj men har hittills icke nöjaktigt fullgjort denna sin skyldighet.

Rörande A:s familjeförhållanden lämnades i huvudsak följande uppgifter.

A säger sällan något till hustrun. Som nykter är han tyst, i spritpåverkat
tillstånd kan han antingen vara något gladlynt eller också butter och otillgänglig.
Har stundom uttalat hot mot familjemedlemmarna. — Fem barn:
Kurt 29 år, Sixten 25, Majken 24, Gunda 17 och Sture 11 år. — Majken
och Gunda bo i U, de övriga barnen i föräldrahemmet.

Under rubriken ”alkoholmissbrukets uppkomst och utveckling” anfördes:

De yttre anledningarna till alkoholmissbruket äro svåra att ange. Det är
dock icke uteslutet att viss ärftlig belastning kan föreligga. En broder till
A vårdas f. n. på alkoholistanstalt (efter ett ihållande spritmissbruk). Det
har vid utredningen framkommit att A till omkring 1918 icke smakade
sprit. Ovannämnde broder synes ha ”lärt” honom att använda alkohol. Missbruket
har därefter stegrats under årens lopp. — Det synes länsnämnden
troligt att A:s spritbegär hänger samman med hans f. ö. påfallande onormala
sinnesbeskaffenhet. Han kan helt ogenerat beskylla familjemedlemmarna
(framförallt hustrun) för lättja m. m. Samtidigt kan han klaga över
sin stora arbetsbörda, trots att han icke ägnar särskilt stor tanke åt sina
plikter. — Började använda sprit omkring 1918. Har framförallt missbrukat
pilsner, som han har uppgett sig icke kunna undvara. Dricker ur hela kvantiteten
(t. ex. en eller en halv liter sprit) i ett sammanhang. Dricker såväl
bittida som sent, således även på morgnarna på fastande mage. Då tillfälle
ges dricker sig A redlöst berusad. Har motbok med 2 l/m. Hustrun har ej
vågat anmäla A:s missbruk till systembolaget, enär A hotat att något skall
hända om så skedde. Närmast synes han ha hotat att taga sitt eget liv.

Vid rubrikerna ”kriminalitet m. in.” och ”föregående behandling för alkoholmissbruk”
med underrubriker sådana som ”fylleriförseelser (antal och
år)” samt ”vård å sjukhus (sinnessjukhus eller annan sjukvårdsinrättning)”
saknades anteckningar.

I redogörelsen anfördes vidare under rubriken ”intagningsgrunder”:

A är farlig för såväl eget liv som sina anförvanters säkerhet. — A har
under många år uttalat hot om att taga sitt eget liv. Han är jägare och har
flera skjutvapen. Han har mestadels sagt att han ämnade skjuta sig. I juni
månad 1947 yttrade han att han skulle dränka sig i den närliggande sjön.
Han har även i dunkla ordalag sagt sig skola göra något med familjen.
Hustruns säkerhet står enligt länsnämndens bestämda uppfattning på spel,
om hon vidtager några åtgärder i syfte att återföra maken till ett nyktert
liv.

Under rubriken ”av nykterhetsnämnden vidtagna åtgärder för att återföra
den vårdbehövande till ett nyktert och ordentligt liv” lämnades följande
redogörelse.

I september 1944 varnad av länsnykterhetsnämndens ombudsman. Skedde
i samband med nämndens utredning inom hemkommunen angående
olaga pilsnerförsäljning. Det hade i detta sammanhang kommit fram, att
A under flera år inköpt betydande kvantiteter pilsner på olaga väg. — Det

180

kan här meddelas, att hustrun icke ansett sig kunna vända sig till den kommunala
nämnden, eftersom den känt till fallet men ändock icke vidtagit
några åtgärder. Även länsnämnden fäste i september 1944 den kommunala
nämndens uppmärksamhet på fallet. — För övrigt har familjemedlemmarna
på senare år icke vågat vidtaga några som helst åtgärder för att komma till
rätta med A, enär denne hotat att något skulle hända, om han miste motboken
och hindrades från att inköpa pilsner. Det starkast uttalade hotet har
varit att A sagt sig skola taga sitt eget liv. Han har yttrat, att han inte
skulle ha något att leva för om han miste spriten och pilsnern. — Utanför
familjekretsen torde det inte vara känt i någon större utsträckning huru A
beter sig i spritpåverkat tillstånd och vilka hotelser han uttalat. Hans uppträdande
inför utomstående brukar vara städat. Det har dock inträffat, att
han, bland annat under år 1944, på festligheter, till vilka han inbjudits,
druckit sig redlös och därefter velat ställa till med slagsmål.

Slutligen anförde länsnykterhetsnämnden rörande behovet av tvångsåtgärder: Länsnykterhetsnämnden,

som genom utredningar kunnat konstatera, att
A är hemfallen åt spritmissbruk och i följd därav är farlig för eget liv och
för familjemedlemmarnas — främst hustruns — säkerhet, har, med hänsyn
till de hotelser A uttalat, icke ansett sig böra vidtaga ytterligare förebyggande
åtgärder. Enligt nämndens uppfattning bör A omhändertagas såsom
farlig alkoholist enligt 17 § alkoholistlagen.

Den av ombudsmannen avgivna rapporten var av följande innehåll.

Vid en av ombudsmannen i september 1944 verkställd utredning angående
olaga pilsnerförsäljning inom A:s hemkommun hade kunnat konstateras,
att A inköpt pilsner på olaga väg samt att han missbrukade spritdrycker.
A hade varnats och tillhållits att framdeles föra ett nyktert och
ordentligt leverne. Han hade ej velat direkt medgiva, att han missbrukat
sprit, men ansåge dock att han använt väl mycket. Han hade sagt sig ej ha
råd med att sprita och hade därför ansett det bäst att helt upphöra därmed.
Ombudsmannen hade rått nykterhetsnämndens i kommunen ordförande,
nämndemannen Ivar P, att följa fallet och för den händelse A skulle återfalla
underrätta länsnykterhetsnämnden. Den 13 januari 1947 hade ombudsmannen
blivit uppringd av lantbrukaren Erland T, vilken vore granne
till A. Erland hade meddelat, att A fortfarande missbrukade sprit, främst
pilsner. Dennes hustru hade omtalat för Erland, att hon och de övriga
familjemedlemmarna vid olika tillfällen hotats till livet. A hade ofta brukat
uttala hotelser om att taga sitt eget liv. Ävenså hade han sagt, att han
ämnade sälja gården, supa upp pengarna och sedan taga sitt liv. A:s söner
hade lämnat samma uppgifter till Erland som hustrun. Efter detta samtal
med Erland hade ombudsmannen varit i förbindelse med A:s hustru och
döttrar, senast i juni månad 1947. Vid sistnämnda tillfälle hade ombudsmannen
sammanträffat med dem. A:s hustru hade därvid uppgivit, att hon
under hela äktenskapet hyst oro för att något skulle hända i familjen, det
vill säga att A i spritpåverkat tillstånd skulle begå våldshandling antingen
mot sig själv eller mot någon av familjemedlemmarna. Vid olika tillfällen
hade A hotat att taga sitt liv. Tidigare hade han alltid sagt att han skulle
skjuta sig. Nu hade han, senast i juni månad 1947, sagt att han skulle
dränka sig. A, som vore intresserad jägare, hade flera skjutvapen hemma.
Vid ett tillfälle — troligen omkring mitten av 1920-talet — hade A i sprit -

181

påverkat tillstånd tagit ett gevär, som varit laddat, siktat på hustrun och
sagt att han nu skulle göra slut på henne. Hustrun hade då tagit de två
minderåriga döttrarna i famn och sagt att han då komme att skjuta även
dem. Därvid hade A ställt från sig skjutvapnet. Vid ett annat tillfälle, likaledes
för rätt många år sedan, hade A, sedan han druckit sprit, skjutit en
höna eller anka samt slängt den i sängen där hustrun och barnen legat.
Hustrun hade starka misstankar, att A haft för avsikt att skjuta även
henne. Endast vid få tillfällen hade A misshandlat hustrun. Hans ständiga
hot om att något skulle hända antingen honom själv eller någon annan i
familjen hade gjort hustrun nervös och tidvis sjuklig. A hade företrädesvis
berusat sig på pilsner, som han inköpt på en plats på olaga väg. Så snart
han tjänat några kronor på skogsarbete eller dylikt, hade han cyklat till
platsen, där han konsumerat pilsner och varifrån han även fört hem dussintals
pilsnerflaskor.

Såväl hustrun som döttrarna — anfördes det vidare i rapporten — hade
yttrat, att A hade ett gott intellekt. Samtidigt hade han emellertid mycket
underliga idéer. Han ljöge sjukligt. Han ställde sig själv i bästa dager samtidigt
som han svärtade ner hustrun och barnen. Ingen i familjen hade
någonsin vågat vidtaga några allvarligare åtgärder för att få A från spriten.
Hans hotelser hade varit att han skulle taga sitt eget liv om han inte längre
finge möjlighet att inköpa pilsner och brännvin. Hustrun hade för några år
sedan sagt till de personer, vilka hon visste brukade sälja pilsner till A, att
de måste sluta med detta. A hade därefter varit ytterst otrevlig och svårhanterlig,
då han misstänkt hustrun för detta tilltag. A hade gjort fullt klart
för sin familj att han måste ha sprit och pilsner för att leva. Hustrun och
döttrarna hade varit fast övertygade om att A skulle verkställa sitt hot,
om han finge reda på att åtgärder ur nykterhetsvårdande synpunkt skulle
vidtagas mot honom. Hans egenartade psyke vore ej att taga miste på.
Ombudsmannen hade redogjort för de olika åtgärder, som kunde komma i
fråga i fallet och både hustrun och döttrarna hade på det bestämdaste velat
förorda, att A omhändertoges såsom farlig alkoholist. Några andra åtgärder
finge dessförinnan icke komma i fråga. Enligt ombudsmannens uppfattning
funnes ingen anledning att ifrågasätta sanningsenligheten i de av hustrun
och döttrarna lämnade uppgifterna. Den 30 juni 1947 hade ombudsmannen
ånyo satt sig i förbindelse med Erland. Denne hade förordat en anstaltsvistelse
för A. Det hade enligt Erlands mening icke rått tvivel om att A
vore hemfallen åt spritmissbruk. Denne kunde dessutom betraktas som den
sämste familjeförsörjaren i hela bygden. Allt vad han förtjänade omsatte han
i pilsner eller sprit. Erland hade icke kunnat närmare yttra sig om vilka
hotelser A uttalat i hemmet, men det hade varit känt att han vore en
”tyrann på många vis”. För fyra eller fem år sedan hade Erland talat med
den kommunala nykterhetsnämndens ordförande om fallet. Denne hade
emellertid svarat, att nämnden icke kunde göra något åt det. Om något
skulle göras, så finge familjen ställa om det. Enligt Erlands mening kunde
man icke vänta, att nykterhetsnäinnden av eget initiativ skulle taga upp
fallet till behandling. Ej heller skulle så ske om påtryckningar komme från
personer inom kommunen. — Den 30 juni 1947 hade ombudsmannen sökt
förbindelse med en annan granne till A, lantbrukaren Karl S. Denne hade
av A:s hustru och barn hört, att A brukat vara ”svår i hemmet”. Mot personer
utanför familjekretsen uppträdde A i regel städat och artigt. Karl
hade haft klart för sig, att A vore hemfallen åt spritmissbruk. Enligt Karls

182

mening borde A överföras till alkoholistanstalt för vård. Slutligen hade
en syster till A, fru Elida L, den 1 juli 1947 meddelat ombudsmannen, att
A i juli månad 1946 besökt henne under två dagar. A hade varit berusad
då han kom. Han hade haft sprit med sig och ej nyktrat till innan han reste.
Efter vad Elida kunde förstå, borde A beredas vård på alkoholistanstalt.

I resolution den 4 juli 1947 förordnade länsstyrelsen, enär av utredningen
framginge, att A vore hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav vore
farlig för sin familjs personliga säkerhet och eget liv, med stöd av 20 §
alkoholistlagen att A skulle, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intagas å
allmän alkoholistanstalt. Vidare anbefalldes landsfiskalen i orten att omedelbart
föranstalta om A:s omhändertagande och överförande till visst
alkoholisthem.

Enligt bevis, som inkom till länsstyrelsen den 10 juli 1947, blev resolutionen
den 8 i samma månad delgiven A, som samma dag överfördes till
alkoholisthemmet.

Den 17 juli 1947 inkom därefter till länsstyrelsen ett av en provinsialläkare
utfärdat, å tryckt blankett avfattat intyg rörande en av honom den
15 i samma månad verkställd undersökning av A. Av handlingen inhämtades,
att läkaren icke ägde föregående personlig kännedom om A samt att de
upplysningar som lämnades i intyget erhållits enbart genom undersökningen.
I övrigt var intyget av följande innehåll.

1. Har inom den undersöktes släkt
förekommit fall av sinnessjukdom, sinnesslöhet,
psykopati, påfallande egenheter
i karaktär eller lynne, självmord, asocialitet,
missbruk av alkohol eller andra
narkotiska medel, nervsjukdom eller annan
somatisk sjukdom?

2. Sedan vilken tid har den undersökte
missbrukat alkoholhaltiga drycker?

3. Har alkoholmissbruket varit ihållande,
oregelbundet eller periodiskt?

4. Vilka alkoholhaltiga drycker har
den undersökte brukat förtära?

I vilka ungefärliga mängder och vid
vilka tider på dygnet?

5. Vilken inverkan plägar förtärandet
av alkoholhaltiga drycker hava på den
undersökte?

6. Hurudan karaktär har den undersökte
i nyktert tillstånd?

7. Har den undersökte visat sig farlig
för annans personliga säkerhet eller eget
liv?

8. Har den undersökte visat sig vara
ur stånd att taga vård om sig själv?

1. Intet att anföra.

2. Sedan omkring år 1930.

3. Oregelbundet.

4. Brännvin och pilsner.

6—7 supar brännvin. Veckoslutsupare.

5. Uppsluppen och glad.

6. Troligen bra.

7. Enligt uppgift farlig för familjens
säkerhet och eget liv.

8. Nej.

183

9. Missbrukar den undersökte andra 9. Nej.
narkotiska medel än alkohol?

10. Har den undersökte lidit av hys- 10. Nej.
teriforma eller epileptiforma anfall, delirium
tremens eller annan intoxikations(alkohol-)
psykos ?

11. Hälsotillstånd i allmänhet.
Kroppskonstitution
Utseende

Nutrition

Matlust

Sömn

Sjukliga symtom från cirkulations-,
andnings-, matsmältnings-, avsöndrings-
eller andra organ.

Tecken på smittosam sjukdom.

12. Sjukliga symtom från nervsystemet.

Darrning i händer, tunga eller ansiktsmuskler,
neuritiska smärtor, sensibilitetsrubbningar,
pareser, reflexer (särskilt pupillar-
och patellar-).

Sinnesorganens beskaffenhet.

Närmast atletisk.

Intet anmärkningsvärt.
U. a.

God.

Nej.

12. Uttalad tremor i händerna,
lätt tremor i tungan. Reflexer:
bukreflexer fås ej fram.
Pupillarrefl. u. a. Nedsatt synskärpa:
hö öga — kan endast
skilja ljus och mörker, vä öga
0,9. Katarakt å båda ögonen,
obetydlig å vänster öga.

13. Symtom av psykologisk art.
Sjuklig exaltation eller depression, om töckning,

desorientering, oredighet, sinnes-
eller tankevillor, minnesvillor, konfabulationer,
utpräglad slöhet.

Föreligger behov av vård å sinnessjukhus? År

den undersökte alkoholintolerant?
Visar han patologisk alkoholreaktion?
Har han haft komplicerade rustillstånd?

14. Graden av insikt om alkoholens
ödesdigra betydelse, önskan att bliva befriad
från alkoholvanorna o. d.?

15. Arbetsförmåga efter upphörandet
av alkoholens omedelbara giftverkningar.

Kroppsligt lyte, som medför avsevärt
nedsatt arbetsförmåga.

i3.

Något deprimerad.

F. ö. inga psykotiska symtom.

Nej.

14. Ganska god insikt. Vill
bliva befriad från alkoholvanorna.

15. God.

Nej.

Handlingarna i ärendet, med undantag av ombudsmannens rapport, vilken
enligt en av länsnykterhetsnämnden därå gjord anteckning icke borde
delgivas med A, utställdes därefter den 17 juli 1947 till delgivning med A
med föreläggande för denne att inom åtta dagar efter mottagandet inkomma
med skriftligt svar till länsstyrelsen.

Sedan handlingarna, försedda med bevis att desamma den 21 juli 1947
delgivits A, den 23 i samma månad återställts till länsstyrelsen, översände

184

länsstyrelsen samma dag akten i ärendet till stadsfiskalen i U med anmodan
att låta höra A:s döttrar Majken och Gunda.

Rapport över de begärda förhören inkom jämte handlingarna i ärendet
till länsstyrelsen den 26 juli 1947.

Majken berättade enligt rapporten följande.

Hon hade ej vistats i sitt föräldrahem på de senaste elva åren. Hon brukade
emellertid besöka föräldrahemmet fyra eller fem gånger om året. Fadern
hade missbrukat spritdrycker så långt tillbaka som hon kunde minnas.
Under de senaste åren hade hon erfarit, att fadern i allt större omfattning
använt pilsnerdricka såsom berusningsmedel. Vid de tillfällen då hon besökt
föräldrahemmet hade fadern mestadels varit berusad. Fadern hade
alltid varit mycket hetsig utav sig. Då han varit spritpåverkad hade han
dessutom varit synnerligen lättretad, varför ingen av familjemedlemmarna
vågat säga något åt honom. I spritpåverkat tillstånd hade fadern ofta fällt
följande uttryck: ”Det vore lika bra att göra av med sig.” ”Det skulle vara
lätt gjort att komma bort.” ”Här kommer snart att hända nånting.” Vid
ett tillfälle för många år sedan hade fadern hotat skjuta modern. Modern
hade då tagit Majken och en mindre broder i famnen och sagt åt fadern, att
han i så fall även finge skjuta barnen. Fadern hade då lugnat sig och ställt
ifrån sig geväret. Fadern hade alltid varit grälsjuk. Under senare år hade
han dessutom blivit mera gnatig, missmodig och besvärlig. Fadern hade
sällan lämnat något av sina inkomster till hemmet. Modern och barnen hade
sysselsatt sig med hemarbete och på så sätt försörjt sig och hållit samman
hemmet.

Dottern Gunda lämnade uppgifter av samma innehåll.

Majken och Gunda förklarade sig båda anse att fadern vore i uppenbart
behov av vård på alkoholistanstalt. De ifrågasatte även om icke fadern
borde undergå sinnesundersökning, enär han knappast kunde vara riktigt
normal efter allt spritmissbruk. Därest fadern nu bleve utsläppt från alkoholistanstalten,
skulle han med säkerhet komma att hämnas på såväl modern
som barnen. De yrkade bestämt på att fadern icke skulle släppas
från anstalten förrän efter mycket noggrann prövning. Därest han skulle
rymma från anstalten borde modern omedelbart underrättas, så att hon
kunde sätta sig i säkerhet. De önskade slutligen att deras berättelse ej skulle
delgivas fadern, enär han i så fall skulle komma att hämnas på dem, då han
komme ut från alkoholistanstalten.

Den 29 juli 1947 inkom därefter yttrande från A, i vilket denne anförde
i huvudsak följande.

Angående A:s arbetsförmåga torde en förfrågan hos hans grannar och
arbetsgivare giva en annan bild än den av länsnykterhetsnämnden lämnade.
Under år 1923, då A köpte sin gård, och under ett tiotal år därefter, då han
hade skulder å 10 000 å 12 000 kronor att amortera och betala ränta på samt
tre eller fyra barn att försörja, hade hans och hustruns arbetsförmåga gått åt
till att hålla nöden från dörren, i synnerhet som räntesatsen då varit hög
och de ej haft så goda förtjänster. Det vore A och äldste sonen som skött
jordbruket. A:s andre son, Sixten, hade arbetat borta från hemmet och betalat
för mat och husrum med 3 kronor 50 öre om dagen. Endast under
kortare perioder, då äldste sonen fullgjort beredskapstjänst och värnplikt,
hade Sixten hjälpt till med jordbruket. A:s hustru hade under år 1946 med
äldste sonens hjälp förtjänat 800 kronor. Under 4—5 år närmast dessför -

185

innan torde hennes genomsnittliga inkomst ha uppgått till ungefär hälften
av detta belopp. Hon hade i tio års tid fritt förfogat över sin inkomst och
A hade ej bett henne om några pengar. Hon hade använt sin förtjänst till
att köpa kläder och en del saker till hemmet, men även till resor och för
att finansiera barnens nöjen. A hade aldrig bett sönerna om pengar till
pilsner. Han hade i tio års tid haft hand om alla hemmets inkomster utom
hustruns och fullgjort alla utbetalningar. Han hade därför ej behövt bedja
barnen om pengar. Det vore i stället barnen som fått pengar till nöjen och
annat av A. Under de första tio åren hade makarnas ekonomi, av lätt insedda
skäl, varit dålig. Hustrun hade alltid givit A skulden därför. Under
denna tid hade A druckit sprit måttligt, och spriten hade varit billig då.
För att få lugn hade han 1932 eller 1933, då två av barnen kunnat börja
hjälpa till, måst överlåta gårdens affärer till hustrun. Han skulle betala för
sin mat och hjälpa hustrun med sådant arbete som hon eller barnen ej kunde
utföra. Då hustrun saknat begrepp om hur en gård skulle skötas och
icke haft något som helst intresse därav, hade jordbruket gått mycket dåligt.
Hustruns enda intresse hade varit att förtjäna pengar vid sin stickmaskin.
Hon hade ej heller något större intresse för matlagning, varför det inte
gärna kunnat gå på mer än ett sätt. Barnen hade fått 30 procent av arbetsförtjänsten
till kläder och nöjen. Det mesta hade gått till nöjen. Enär barnen
varit för små att förstå arbetets ekonomiska betydelse, hade arbetstiden
nog ej blivit mer än 50—60 procent av normal sådan. A hade tyckt
att allt varit så meningslöst och börjat dricka mera sprit. Efter cirka fem år
hade dock borgenärerna måst inskrida. A hade återfått bestämmanderätten
och sedan hade han med huvudsakligen äldste sonens hjälp bringat ner
skulderna från 10 000—11 000 kronor till 4 600—5 000 kronor. Han hade
även gjort förbättringar i form av installering av elektriskt ljus och elektrisk
kraft. Tegeltak hade lagts på husen, en häst hade inköpts, modern spis
hade insatts, kör- och åkerbruksredskap hade anskaffats och han hade dikat
och röjt upp sten m. m. Dessutom hade han vid intagningen i anstalten haft
omkring 2 500 kronor till godo i arbetslöner och osålt, hugget virke. Under
tiden hade A:s spritförtäring nedgått, då han fått något att kämpa för och
bestämma om. Dessa uppgifter kunde bestyrkas av hans borgensmän, John
P och Malkolm P.

Hans hustru — fortsatte A — skulle väl ha behövts i hemmets arbete,
då inkomsterna från hennes stickmaskin vore relativt obetydliga. Att som
hon använda 30—40 procent av arbetstiden till stickning, inverkade ju betydligt
på hemmets skötsel och trivseln där. Dessutom lede hon sedan flera
år av högt blodtryck. A hade alltid haft ett glatt humör så väl nykter som
spritpåverkad. Han bestrede att, han uttalat något som helst hot mot
familjemedlemmarna eller rört dem det minsta. Han hade icke beskyllt
hustrun för lättja. Arbetet vid stickmaskinen vore ju icke något ansträngande
i proportion till hemsysslorna. Vid mera än ett tillfälle, då han och
sonen kommit hem från skogen, trötta och våta, utan att någon mat eller
något kaffe funnits i ordning, hade han nog frågat hustrun om hon varit för
lat för att göra i ordning något åt dem. Att A sagt sig troligen icke kunna
undvara pilsner erkände han. Yttrandet sammanhängde med att han för
omkring femton år sedan under några år tidvis lidit av dålig matlust och
svåra anfall av smärtor i mellangärdet. En person som varit hos läkare för
eu liknande sjukdom hade upplyst A om att läkaren sagt till honom att
dricka litet pilsner dä och då. A hade gjort så och hade ej på de sista tio

186

åren liaft någon känning av sjukdomen. Före denna händelse hade han ej
brukat dricka pilsner. Hans åkomma torde sammanhänga med att han sedan
barndomen druckit ofantligt mycket vatten, varje natt minst en halv
liter. A köpte sällan mera än en liter sprit åt gången. När han, i regel en
lördagseftermiddag, hämtade spriten i samband med inköp av veckans förnödenheter
till hushållet, brukade han sammanträffa med tre till fem kamrater
och då brukade alltid det mesta av spriten gå åt. Vid hemkomsten
brukade han bjuda sin hustru på en tår. Han hade ej varit redlöst berusad
mer än en eller två gånger under hela sitt liv. Han hade aldrig besökt hotell
eller restaurang. Att han sagt att det förr eller senare komme att hända
något erkändes, men icke att han sagt att det skulle hända någonting. Uttrycket
vore mycket vanligt i orten, då det talades om att några personer
vore ovänner, men även vid andra tillfällen. Han bestrede, att han med
dessa ord velat hota sin familj. Att han vid särskilt stora ekonomiska svårigheter
eller familjestrider sagt, att han kunde ha lust att på ett eller annat
sätt göra slut på livet, erkändes, men sådana ord, som fällts under dylika
förhållanden, kunde ju ej alltid tagas på allvar.

A bestred att han blivit varnad av länsnykterhetsnämnden. Han hade
visserligen år 1944 jämte andra personer varit i förhör angående en av
häradsrätten sedermera frikänd persons pilsnerförsäljning. Detta kunde ej
kallas varning. — Han bestrede vidare, att han sagt sig icke kunna leva utan
sprit, men erkände, att han blivit svårt berusad på en bjudning. Redlös
hade han dock icke varit, vilket framginge därav att han haft sällskap med
sin hustru på hemvägen. Något slagsmål hade han ej heller ställt till med.
Det hade varit en känd slagskämpe som velat bråka. Detta kunde intygas
av bland andra värden på stället, Josef N.

Han hade den uppfattningen — anförde A vidare — att det varit andra
orsaker än spritmissbruket som gjort att han hamnat på anstalten. Han
trodde att hans hustru på detta sätt än en gång ville bestämma över gården
och genom att göra A omyndig för alltid avstänga honom från talan.
Hon hade suttit vid stickmaskin sedan sitt tolfte år och hade under barnaoch
ungdomsåren fått göra som hon velat, då modern varit sjuklig och
fadern vistats borta på arbete. Hon hade icke på något vis velat underordna
sig Ars vilja. Hustrun arbetade hårt, men hennes huvudsakliga intresse
vore stickmaskinen. På grund av att hon alltid hållit barnen om ryggen
och aldrig gett dem någon tillrättavisning hade hon fått dem att stå
på hennes sida. A hade flera gånger gått vakt om hustrun då hon gråtande
och ropande sprungit kring åkrarna, i synnerhet under tiden efter det A
för andra gången övertagit hemmets affärer. Han trodde att hustrun hade
någon sjuklig idé. Hon brukade ej tala om någonting för A. Som exempel
härpå ville han nämna att han, då makarnas gifta dotter fått en son, ej haft
en aning därom förrän han läst det i en annons i ortstidningen, fastän
hustrun länge själv känt till saken. A hade många gånger räckt fram handen
och sagt: ”Sluta med stickmaskinen så slutar jag med spriten”, men det hade
hustrun icke velat. Att A själv många gånger använt hårda ord erkände
han, men hårda ord hade också många gånger varit nödvändiga, och de
största striderna hade stått när han varit nykter.

Slutligen bestred A att han vore alkoholist, enär han i det dagliga arbetet
aldrig känt längtan efter sprit. Han vädjade till länsstyrelsen att låta honom
slippa vara intagen å alkoholistanstalt samt framhöll att intagningen varit

187

ett hårt slag för honom. Han hade fått en chock som alltid komme att vara
en allvarlig påminnelse för honom.

Vid A:s skrift voro fogade två den 23 juli 1947 dagtecknade intyg, det
ena av fabrikören Erik H, ledamot av kommunalfullmäktige i socknen, och
det andra av Malkolm.

Erik anförde i det av honom undertecknade intyget, att A icke varit
farlig för allmänhetens säkerhet, samt att A under senare år varit känd för
att ha bättrat sig betydligt i skötsamhet och vandel.

Malkolm, som uppgav sig ha känt A:s ekonomiska ställning sedan 1922,
intygade att A skött sina ekonomiska åligganden bra. A hade haft skulder,
såväl lån som växlar, för vilka Malkolm gått i borgen. A hade punktligt
amorterat skulderna, vilka nu vore helt borta. Malkolm hade dessutom fått
det intrycket, att A under senare år skött sig betydligt bättre än tidigare.
Samma mening hade de flesta sockenbor.

Länsstyrelsen översände därefter den 29 juli 1947 handlingarna till landsfiskalen
i orten med anmodan att verkställa utredning rörande Ars förhållanden
i nykterhetsavseende.

Genom landsfiskalens försorg hölls därefter förhör med Ars hustru och
söner samt ett antal i trakten boende personer.

Enligt rapporten över utredningen, som inkom till länsstyrelsen den
7 augusti 1947, berättade hustrun vid polisförhöret följande.

Hon hade ingått äktenskapet med A år 1918. Under den första tiden hade
A använt spriten måttligt. År 1919 hade han gått in i en nykterhetsloge.
I denna loge hade han varit medlem omkring ett år, under vilken tid han
ej använt starka drycker. År 1921 hade familjen flyttat ihop med en broder
till A, vilken numera vore intagen på alkoholistanstalt. Brodern hade missbrukat
spritdrycker. A hade kommit under broderns inflytande och återigen
börjat dricka, vilket han sedan hållit på med. Vid en mångfald tillfällen
hade A kommit hem överlastad av starka drycker. Därvid hade han uppträtt
olika. Ibland hade han varit glad och uppsluppen; vid andra tillfällen
åter hade han varit ovettig och hotat hustrun med att ”det kommer att
hända något förfärligt”. Vid ett tillfälle för omkring 20 år sedan, då A kommit
hem berusad, hade han tagit med sig en död och fem levande ankungar
in i bostaden och kastat dem på väggarna i ett av rummen, så att blodet
stänkt omkring. Vidare hade han tagit fram och laddat en bössa och siktat
på hustrun och två av barnen i det han sagt: ”Ska jag, eller ska jag inte?”
Han hade emellertid vänt om och gått ut på gården, där han skjutit en anktupp,
som han burit in i bostaden och kastat i sängen bredvid hustrun och
barnen. Under pingsten 1946 hade A varit påverkad av rusdrycker och uppträtt
synnerligen obehärskat. Han hade bland annat yttrat till sonen Kurt, i
det han hållit sin hand knuten framför ansiktet på denne: ”Jag skall lappa
till dig så faen tar dig och förresten kan både du och mor din dra åt helvete,
för jag klarar mig er förutan.” A hade ofta både i nyktert och berusat tillstånd
sagt, att han icke kunde leva utan sprit och pilsner, lian hade flera
gånger yttrat, att han ämnade beröva sig livet. Senast i juni månad 1947
hade han sagt, att han borde gå till sjön och dränka sig. På senare tid hade
A sovit dåligt om nätterna. På grund därav hade han blivit nervös och
irriterad och ofta sagt om sonen Sixten, att denne skulle ”åt helvete”.
Hustrun framhölle, att hon av rädsla för mannen, då denne varit berusad,

188

flera gånger fått gömma sig på vinden eller i ladugården. Hon hade icke
vågat anmäla förhållandet till nykterhetsnämnden, då hon befarat, att
mannen skulle sätta sina hotelser i verket. Hon ansåge med anledning av
vad som passerat under åren, att sammanlevnaden med maken vore olidlig
och att denne borde få kvarstanna på alkoholistanstalt till dess spritbegäret
gått bort. Hennes uppfattning vore, att A för närvarande vore farlig både
för eget liv och för familjens säkerhet.

Sonen Sixten, vilken enligt vad sedermera blivit upplyst är organiserad
nykterist, anförde:

Fadern hade sedan 10—15 år tillbaka missbrukat spritdrycker. Under
rusets inflytande uppträdde han olika. Ibland vore han glad, ibland ovettig.
Hans dåliga humör ginge ofta ut över Sixten, emedan denne arbetade borta
och behölle arbetsförtjänsten själv med undantag för kostnaderna för mat
och logi, som han erlade till hemmet. Fadern hade icke tyckt om detta utan
velat att de skulle arbeta tillsammans. Sixten hade icke velat göra detta,
då han antoge, att fadern skulle behålla arbetsförtjänsten för egen räkning
och köpa sprit och pilsner för pengarna. Sixten hade aldrig hört fadern säga,
att han skulle taga livet av sig. Ej heller hade Sixten hört att fadern hotat
någon av familjemedlemmarna. Sixten ansåge, att fadern ur nykterhetssynpunkt
bättrat sig betydligt under det senaste året. Det hade ej förekommit
så ofta, att han varit berusad. Sixtens uppfattning vore emellertid
den, att fadern borde erhålla vård, så att han slutade upp med att nyttja
starka drycker. Däremot ansåge Sixten icke att fadern vore farlig för eget
liv och familjens säkerhet.

Sonen Kurts berättelse var av följande innehåll.

Han hade bott hos en faster och en farbror till dess han varit elva år
gammal. Fadern hade alltsedan Kurt därefter flyttat hem missbrukat spritdrycker.
Den värsta tiden hade varit mellan åren 1930—1940. Då hade
fadern mycket ofta kommit hem berusad. Under rusets inflytande hade fadern
ibland varit glad och ibland ovettig i hemmet. Vid ett tillfälle, nämligen
vid pingsten 1946, hade fadern, som då varit mer eller mindre berusad
under en veckas tid, uppträtt hotfullt. Han hade nämligen gått emot Kurt
med knuten hand och sagt: ”Jag skall lappa till dig så faen tar dig och
förresten kan både du och mor din dra åt helvete, för jag klarar mig er
förutan.” I övrigt hade fadern aldrig hotat Kurt, medan han däremot vid
flera tillfällen senaste året yttrat, att ”Sixten skall åt helvete”. Om detta
varit menat som ett hot eller bara avsett att Sixten skulle flytta hemifrån,
kunde Kurt icke avgöra. Fadern hade i alla år, både då han varit nykter
och onykter, varit ovettig mot modern. Han hade dock aldrig misshandlat
henne. Modern hade vid några tillfällen, då han varit onykter, gått ut,
emedan hon varit rädd för honom. Vid något tillfälle, då fadern varit spritpåverkad,
hade han sagt, att han skulle försvinna. Under den senare tiden
hade fadern druckit mindre, vilket haft till följd att hans humör blivit
sämre — han hade nämligen ett mycket häftigt temperament. Han hade
ofta sagt, att han icke kunde leva utan pilsner. Kurt ansåge, att fadern
borde få kvarstanna å alkoholistanstalt, till dess spritbegäret gått bort. Kurt
ville ej tro, att fadern vore farlig för eget liv eller familjens säkerhet. Dock
ansåge Kurt det icke osannolikt, att fadern skulle verkställa sina hotelser
mot sig själv och familjen, då han den senare tiden uppträtt mycket egendomligt
under rusets inflytande. Kurt hade många gånger frågat sig själv,
om fadern verkligen hade alla sinnen i behåll.

189

Karl berättade vid förhöret, att han vore bekant med A sedan år 1923.
Under de första tio åren hade A missbrukat starka drycker. Från år 1933
hade Karl icke så ofta sett honom onykter. Såvitt Karl kunnat förstå hade
A mestadels berusat sig med pilsnerdricka. Karl hade ingen kännedom om
att A sagt, att han skulle taga livet av sig själv eller att han hotat sin familj.
Karl kände dock till, att förhållandet mellan A och dennes hustru vore
. mindre gott. Han förmodade emellertid, att detta icke enbart vore Ars fel.
Karl ansåge icke A vara farlig för eget liv eller familjens säkerhet.

Erland lämnade följande uppgifter.

Han vore sedan 12—15 år tillbaka bekant med A. Under denna tid hade
Erland lärt känna A som en trevlig person, när denne vore nykter. Däremot
hade Erland fått den uppfattningen, att A i hemmet uppträdde mindre trevligt.
Ett spänt förhållande hade rått mellan makarna, och A hade riktigt
tyranniserat familjen. Under hela den tid Erland känt A, hade denne missbrukat
rusdrycker. Sålunda hade han i regel varje lördag eller söndag varit
mer eller mindre berusad och dessutom även på vardagar. Från början av år
1946, då Erland bott granne med A, hade han iakttagit, att A veckor i sträck
varit berusad. A:s hustru hade vid flera tillfällen under senaste tiden omtalat,
att A hotat henne och även sagt, att han skulle beröva sig livet. Vidare
skulle han ha yttrat, att han skulle sälja gården och supa upp pengarna samt
sedan skjuta sig. Dessa yttranden hade sonen Kurt vitsordat. I anledning av
dessa yttranden hade Erland ringt upp länsnykterhetsnämndens ombudsman
och fäst dennes uppmärksamhet på fallet. Erland hade tidigare, för
några år sedan, fäst den kommunala nykterhetsnämndens uppmärksamhet
på fallet, men ordföranden i nämnden hade förklarat, att inget vore att
göra åt det. Erland hade aldrig varit vittne till att A hotat sin familj. Ej
heller hade han hört A uttala leda vid livet. Han ansåge, att A vore i behov
av vård på alkoholistanstalt. Erlands uppfattning vore att A i nyktert tillstånd
icke vore farlig för eget liv eller familjens säkerhet. När han vore
spritpåverkad kunde man däremot vänta sig vad som helst av honom på
grund av det häftiga humöret.

Förenämnde Ivar upplyste vid förhöret, att han varit ordförande i socknens
nylcterhetsnämnd sedan 1920. Personligen hade han icke haft något
att göra med A. Vid ett tillfälle, omkring år 1930, hade dennes hustru omtalat
för Ivar, att A ”börjat dricka”. I anledning därav hade Ivar talat
med A och givit denne en allvarlig erinran, varvid han framhållit, att därest
A icke slutade med att missbruka rusdrycker, komme andra åtgärder att
vidtagas mot honom. A:s familj hade därefter icke gjort några anmärkningar
mot Ars nykterhetsförhållanden. Genom andra personer hade Ivar erfarit,
att A brukade rusdrycker, dock icke att han missbrukade dem. Ivar hade
dessutom erhållit kännedom om, att A den senare tiden skött sitt arbete
bättre samt att han förbättrat den ekonomiska ställningen. Att Erland fäst
hans uppmärksamhet på Ars nykterhetsförhållanden kunde Ivar icke erinra
sig. Ivar hade icke haft någon som helst kännedom om, att A skulle uttalat
leda vid livet och hotat sin familj. Huruvida A vore farlig för eget liv och
familjens säkerhet, ville Ivar icke yttra sig om, då han kände honom så
litet.

Hemmansägaren Josef lämnade följande berättelse.

Han vore bekant med A sedan år 1923. Såsom granne hade han icke
något att anmärka mot A. Beträffande dennes förhållanden i nykterhets -

190

avseende kände Josef ej till annat än att han någon gång, då och då, sett
honom berusad. På senare tiden syntes det dock som om A bättrat sig.
Hans förhållande i hemmet eller uppträdande där kände Josef icke närmare
till. A hade aldrig yttrat något ofördelaktigt om familjen, ej heller
uttalat leda vid livet. Att A, då han och hans hustru i november månad
1946 varit bjudna till Josef, skulle ha ställt till med slagsmål, vore oriktigt.
A, som vid ankomsten till Josef varit något berusad, hade under kvällen.
lekt med Josefs barn. Av detta och sannolikt av den sprit han erhållit hos
Josef hade A blivit trött och gått ut och lagt sig på verandan. A:s hustru
hade då bett två av de övriga inbjudna att ”kasta ut A på gården”. Dessa,
som ej heller varit riktigt nyktra, hade efterkommit uppmaningen. Att A
då blivit arg ansåge Josef helt naturligt. A hade vid tillfället ej varit värre
berusad, än att han i sällskap med hustrun gående begivit sig hem. Huruvida
A vore i behov av vård å alkoholistanstalt eller vore farlig för eget liv
och familjens säkerhet, ansåge sig Josef ej vara kompetent att avgöra.

Erik uppgav, att han vore bekant med A sedan ett tjugotal år. De första
åren hade A ofta varit berusad. Under senare tid däremot hade Erik sällan
sett A påverkad av starka drycker. Eriks uppfattning vore den, att A ur
nykterhetssynpunkt bättrat sig betydligt. A:s förhållande i hemmet eller
uppträdande där kände Erik icke till. A hade aldrig nämnt något om sin
familj. Han hade aldrig sagt sig vara trött på livet eller uttalat hot mot familjen.
Erik ansåge, att A ej vore farlig för eget liv eller annans säkerhet.
Vidare ansåge han, att A icke vore i behov av vård å alkoholistanstalt, då
han, Erik veterligt, icke missbrukade rusdrycker i högre grad än vad många
andra människor, som vore skötsamma, gjorde.

Malkolm lämnade följande uppgifter.

Han kände A sedan år 1923. Denne hade alltid varit begiven på starka
drycker. Malkolm hade ofta sett honom berusad. I ekonomiska angelägenheter
hade Malkolm ofta hjälpt A. Dessa angelägenheter hade A alltid fullgjort
punktligt. Den senare tiden hade A förbättrat sin ekonomiska ställning
väsentligt, detta kanske i viss män beroende på att de flesta av barnen
nu vore vuxna. I nykterhetsavseende ansåge Malkolm att A icke ändrat sig
något. A hade aldrig uttalat leda vid livet eller hotat med att göra sin
familj något. Malkolm trodde icke, att A vore farlig för annans säkerhet,
med undantag för sin familjs, i vilket hänseende Malkolm icke kunde yttra
sig. Huruvida A vore i behov av vård å alkoholistanstalt ville Malkolm icke
uttala sig om.

Slutligen hördes John som därvid anförde:

Han vore bekant med A sedan år 1923. Denne hade varit en god granne,
som alltid varit hjälpsam. För omkring 20 år sedan hade John gått i borgen
för A på ett lån på 2 400 kronor. Detta vore numera inbetalt, sannolikt med
hustruns och barnens hjälp. John hade alltid hört talas om att A ”festade
mycket”. Själv hade John inte så ofta sett honom onykter, detta kanske
beroende på att A sällan haft sina vägar förbi Johns hem. Han vore av
den uppfattningen, att A den senaste tiden druckit mera än tidigare, beroende
på att A haft bättre arbetsförtjänster. John hade aldrig hört A uttala
leda vid livet eller uttala hot mot familjemedlemmarna. Vid besök hos A
hade han emellertid kunnat konstatera, att förhållandet i hemmet varit
mindre gott. John ansåge, att A:s begivenhet på rusdrycker gått till överdrift.
Huruvida A vore i behov av vård å alkoholistanstalt eller om han
vore farlig för eget liv och familjens säkerhet, kunde John icke yttra sig om.

191

Sedan utredningen därmed avslutats utan att det under tiden efter den
4 juli 1947 införskaffade materialet — läkarintyget här ej medräknat —
delgivits A, avgjordes ärendet genom länsstyrelsens resolution den 9 augusti
1947. I resolutionen anfördes, att det finge anses utrett, att A vore hemfallen
åt alkoholmissbruk och i följd därav grovt bruste i sina plikter mot
hustrun. Länsstyrelsen prövade förty med stöd av 1 och 24 §§ alkoholistlagen
lagligt förordna, att A finge intagas å allmän alkoholistanstalt. Det
av länsstyrelsen den 4 juli 1947 meddelade intagningsförordnandet skulle
omedelbart upphöra att gälla.

Från socialstyrelsens akt rörande A inhämtades, att länsnykterhetsnämnden
med bifogande av länsstyrelsens slutliga resolution i ärendet den 12
augusti 1947 hos socialstyrelsen anhöll om plats för A å alkoholistanstalt.
I en vid ansökningen fogad skrivelse anförde nämnden, att avskrift av ansökningen
översänts till föreståndaren vid alkoholisthemmet, vilken informerats
om ärendets handläggning. Ur ren lämplighetssynpunkt och med
hänsyn till att A visat tendens till farlighet — anförde nämnden vidare —
hade det ansetts nödvändigt att han tillsvidare kvarhölles i anstalt.

Den 13 i samma månad översände socialstyrelsen intagningshandlingar
rörande A till alkoholisthemmet under förmälan att plats tidigare anvisats
för honom därstädes.

En kontrollföreståndare, vilken vid ifrågavarande tid tillfälligt tjänstgjort
hos länsnykterhetsnämnden, uppgav (i juli 1950), att länsnykterhetsnämnden
ansett, att man kunde befara, att A skulle förgripa sig mot sin
hustru, om han omedelbart efter länsstyrelsens slutliga beslut fått återvända
till hemmet.

Ur den på alkoholisthemmet förda journalen rörande A må följande återgivas.

Vid den i början av anstaltsvistelsen verkställda läkarundersökningen
hade under rubriken ”psykiskt tillstånd” gjorts bland annat följande anteckning.

Ganska väl begåvad, utpräglat supervalid. Säker, egocentrisk, självrättfärdig,
ganska spänd. Misstänksam mot hustrun och en dotter. På tal om
att brodern kommit på alkoholistanstalt säger han att ”de väl satte fast
honom på samma gång”, d. v. s. hans gifta dotter skulle ha ordnat den
saken. Såvitt man kan se inga paranoida idéer angående folk i hemsocknen.
Vid samtalets slut brister han oväntat i gråt och ber mig ”hjälpa honom
hem”. ”Jag längtar så”, säger han. men det visar sig vara till gården och
djuren mer än till de anhöriga. Först och främst tänker han på en häst,
som lätt nog får kolik.

Från daganteckningarna inhämtades vidare följande.

A hade inställts å anstalten den 8 juli 1947. Den 10 i samma månad hade
anstalten haft ett telefonsamtal med Ivar. Denne hade meddelat, att han
undersökt förhållandena i A:s hem. Enligt hustruns uppgifter hade A förslösat
åtskilligt med pengar på brännvin och pilsner. Ilan kunde dock ej
betraktas som farlig för de anhörigas liv. Man finge icke taga hustruns

192

uttalanden utan reservation, då det icke rådde det allra bästa förhållande
mellan makarna. Ivar vore också litet förvånad över att intagningen blivit
aktuell just nu.

Samma dag hade vidare antecknats, att A vid intagningen varit mycket
deprimerad och upprörd. Även morgonen efter intagningen hade han varit
synnerligen nere och gråtit. Sedan han fått litet arbete att syssla med, hade
det emellertid blivit bättre. A hade visat sig vara en duktig och händig
arbetare. Han vore kunnig i trädgårdsskötsel och hade anlitats som trädgårdsmästare
i hemorten. Han vore mycket intresserad skytt och fiskare.
Han hade på anstalten själv bundit en mjärde och skaffat sig drag för att
fiska gäddor i sjön. Han vore vidare mycket intresserad av idrott.

Den 15 juli 1947 hade en person, som uppgivit sig vara broder till A:s
hustru, ringt till anstalten. Han hade varit förvånad över intagningen samt
framhållit, att A:s hustru vore gnatig och att förhållandena i hemmet därför
ej vore bra. Han ville nu veta vad han skulle göra för att få hem svågern.

Den 30 juli 1947 hade antecknats, att en tjänsteman vid ett lasarett meddelat,
att förenämnde Karl hos honom hemställt, att anstalten skulle underrätta
Karl för den händelse A skulle avvika från anstalten, vilket denne
låtit förstå att han ämnade göra. Karl hade fruktat, att A i så fall skulle
göra honom illa i något avseende.

Den 14 augusti 1947 hade inkommit ett brev från Majken, vari hon bland
annat anförde, att hon vore rädd att A skulle bliva farlig för sin hustru,
när han komme hem.

Den 17 i samma månad hade A:s son Sixten besökt sin fader å anstalten.
Sixten hade uppgivit, att fadern nog missbrukat pilsner men att han ej
eftersatt sina plikter mot familjen på något sätt. Tvärtom vore fadern en
duktig arbetare. Det hade varit tråkigheter i familjen i många år, vilket
också till stor del berott på att modern ej haft något intresse av att hålla
snyggt i hemmet. Mest brukade hon sitta och sticka på sin stickmaskin,
trots att hon ej behövt göra detta för familjens uppehälle.

Sedan A vid flera tillfällen haft magbesvär, hade han den 3 september
1947 överförts till lasarettet, där han den 9 i samma månad synes ha blivit
opererad för bråck. Den 22 september hade A återkommit till anstalten.

Den 6 oktober 1947 försökspermitterades A till hemmet. Enligt anteckningar
i anstaltens journal den 14 oktober, den 20 november och den 30
december 1947 samt den 11 februari, den 13 mars, den 22 mars, den 3 maj
och den 29 juni 1948 hade anstalten erhållit meddelande om att A skötte
sig utan anmärkning. Den 8 juli 1948 utskrevs A från anstalten, därvid han
under ett halvt år skulle stå under övervakning av nykterhetsnämnden i
socknen.

I en den 25 augusti 1948 hit inkommen klagoskrift anförde en person,
att en granne till honom blivit tvångsintagen å alkoholistanstalt på ett sätt
som klaganden och många med honom funne i viss män brutalt. Grannen
ifråga hade icke tidigare blivit varnad för alkoholmissbruk, ej heller hade
hans motbok blivit indragen. Klaganden och övriga i trakten boende hade
känt honom i 25 års tid såsom fullkomligt ofarlig. Länsstyrelsen hade yttrat,
att grannen grovt hade brustit i sina skyldigheter mot hustrun. Detta före -

193

fölle att var för hårt. Grannen hade för 25 år sedan köpt en gård i trakten,
varvid han åsamkat sig en skuld på cirka 12 000 kronor. Denna skuld vore
nu i det närmaste betald. Grannen hade vidare gjort en hel del förbättringar
på gården. Han hade också fostrat upp fem barn. Vidkommande grannens
alkoholmissbruk kunde klaganden icke fatta, att detta varit ruinerande, då
grannen icke haft större tilldelning å sin motbok än två liter i månaden samt
ej brukat besöka städer och samhällen, där spritservering förekomme. Hans
konsumtion av sprit hade enligt klagandens åsikt väl icke varit så stor, att
han behövt vård. Grannens hustru hade erkänt, att hon lämnat osanna uppgifter
och att det varit en hämndakt från hennes sida. — Den av länsnykterhetsnämnden
lämnade redogörelsen — anförde klaganden vidare —
vore till stor del bevisligen felaktig, såsom när däri uppgåves, att grannen
erhållit varning och att han vore farlig. Man kunde ha anledning att misstänka,
att det varit en hämndaktion från länsnykterhetsnämndens ombudsman.
Denne hade nämligen för flera år sedan låtit åtala en person för olaga
pilsnerförsäljning men förlorat målet. I detta hade grannen hörts som vittne.
— Vid den utredning, som föregått grannens intagande å alkoholistanstalt,
hade ombudsmannen icke besökt kommunen eller hållit förhör med de kringboende.
Ej heller grannens hemmavarande vuxna söner hade blivit hörda.
Däremot hade ombudsmannen låtit beordra grannens hustru att resa till
en person, som bodde 6 mil från hemmet, för att där förhöra henne per
telefon. Den kommunala nykterhetsnämnden hade icke fått yttra sig och
hade icke känt till att intagning varit ifrågasatt. — Grannen, som drabbats
av en chock, när polisen gripit honom, hade sedan dess varit nervsjuk med
för högt blodtryck, så att han ej kunnat utföra något nämnvärt arbete.
Det förefölle som om han ej skulle kunna bära den orättvisa som vederfarits
honom. Tidigare hade han varit fullkomligt frisk och eu god arbetare.

Sedan jag låtit uppmana klaganden att lämna närmare upplysningar i
vissa angivna hänseenden, inkom den 14 september 1948 en skrift från A,
i vilken upplystes att A vore den av klaganden omförmälda grannen. A anförde
vidare följande.

Klaganden hade frågat A till råds innan han avsänt skriften och A toge
allt ansvar för de däri gjorda uttalandena. Det vore för A och många andra
obegripligt, att en person, som aldrig gjort någon människa för när, kunde
interneras som farlig för andra och sig själv och detta utan att vare sig
polis eller nykterhetsnämndens ombudsman besökt hans hem och grannar
eller överhuvud någon i kommunen boende för undersökning. A kunde bevisa,
att alla punkter i nykterhetsnämndens redogörelse, som hade betydelse
för saken, vore ren lögn. I redogörelsen hade bland annat nämnts, att
A år 1944 erhållit varning. A hade det året jämte många andra personer
varit i förhör angående en persons olagliga pilsnerförsäljning. Ombudsmannen
hade därvid icke nämnt något om varning vare sig till A eller till de

13 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1961 urs riksdag.

194

andra. Vidare uppgåves i redogörelsen, att gården sköttes av A:s söner. Den
ene av dem hade emellertid icke arbetat hemma på flera år. Det påstodes
slutligen, att den kommunala nykterhetsnämnden blivit underrättad, men
denna bestrede riktigheten därav. — Ombudsmannens förfarande att be
A:s dotter, som bodde 6 mil från hemmet och ej bott hemma på ett tiotal
år, ordna ett samtal med A:s hustru i stället för att besöka hustrun i hemmet,
måste ha haft någon särskild orsak. Ombudsmannen hade vidare sökt
vittnen bland A:s släktingar, som denne ej haft något umgänge med på
25—30 år, då de bodde 12 mil från hans hem. Däremot hade ombudsmannen
underlåtit höra klagandens vuxna söner, som bodde hemma. — Efter
det A blivit intagen å alkoholistanstalt hade gjorts en polisundersökning.
Därvid hade emellertid endast en av A:s grannar, Karl, blivit hörd. De personer,
som i övrigt hörts, bodde på 3—6 kilometers avstånd. Tre personer,
som bodde en kilometer från A:s hem, hade icke blivit hörda fast de kände
till förhållandena bäst.

Han erkände — fortsatte A — att han som så många andra tyckte om
ett glas, men han hade icke köpt ut och förbrukat hela sin ranson å två
liter i månaden. Han hade under hela sitt liv aldrig besökt en restaurang.
Han hade ej förstört sin ekonomi. För 25 år sedan hade han ingenting ägt
och nu hade han en snart skuldfri gård, som kostat 12 000 kronor, jämte fyra
kor, häst och lösöre. Aldrig i hela sitt liv hade han ställt till något bråk vare
sig nykter eller spritpåverkad. Från hösten 1946 till den 7 juli 1947 hade
A arbetat i skogen varje dag utom under tiden för vårbruket. Då han stått
vid sitt arbete i skogen, hade, utan att han förut blivit på minsta sätt varskodd,
tre poliser kommit fram och visat ett papper, att han skulle’ interneras
som farlig för andra och för sig själv. Han, som redan förut varit deprimerad,
mest av den anledningen att han av läkare fått veta att han hölle på att
förlora sin syn, hade blivit så rädd, att han förlorat minnet. Allt sedan dess
hade han haft så förstörda nerver, att han ej kunnat uträtta mycket. Han
hade redan gått miste om ett par tusen kronor i arbetsförtjänst.

A anförde vidare, att hans vapen tagits ifrån honom, och upplyste, att
han under ett tjugotal år varit den ledande i ortens skytteförening samt att
han varit en av initiativtagarna till ett av landets första jaktvårdsområden.
A hade även varit ordförande och ledamot i en del ekonomiska och ideella
föreningar men hade nu fått lämna dessa uppdrag.

Med anledning av innehållet i de av klaganden och A hit insända skrifterna
anmodade jag landsfogden i länet att efter verkställd utredning inkomma
med utlåtande.

Landsfogden inkom därefter med rapport över en av statspolisen verkställd
utredning i ärendet jämte eget yttrande.

Från rapporten må här återgivas följande.

Å landsfiskalskontoret i distriktet hade inhämtats, att tre A tillhöriga

195

vapen den 19 september 1947 omhändertagits i enlighet med länsstyrelsens
resolution den 16 i samma månad jämlikt 9 § vapenkungörelsen den 22 juni
1934 samt att länsstyrelsen sedermera den 14 oktober 1948 beslutat, att
förbudet mot A:s innehav av vapen skulle hävas, varefter vapnen återställts
till A.

Vid av statspolisen hållna förhör vidhöll A:s hustru de uppgifter hon tidigare
lämnat, dock med den ändringen att hon icke ville påstå, att A vid
något tillfälle misshandlat henne. Däremot hade han åtskilliga gånger, då
han varit berusad, tagit henne hårt i armen i samband med någon familjetvist.
Hustrun hade ytterligare berättat: Efter det A försöksutskrivits från
alkoholistanstalten hade han vid flera tillfällen begärt, att hustrun skulle
skriva på ett papper med försäkran att hon lämnat överdrivna och osanna
uppgifter rörande A:s alkoholbruk och uppträdande i hemmet i samband
därmed. Hon hade icke velat gå med på detta. Vid ett tillfälle, troligen i
januari 1948, då makarna varit ensamma, hade A ånyo framställt begäran
därom. Hustrun hade emellertid fortfarande vägrat. A hade då yttrat något
om att hon kanske komme på andra tankar, då hon ginge efter hans kista,
samt tillagt: ”Du har mitt liv i dina händer. Hur gör du.” Hon hade då för
husfridens skull skrivit på ett papper, som innefattat en försäkran att av
henne lämnade uppgifter rörande A:s spritmissbruk och uppträdande i hemmet
varit överdrivna och osanna. Enligt vad hon kände till hade A sedan
översänt denna försäkran till socialstyrelsen. I detta sammanhang hade
A även bett hustrun säga till sonen Kurt att skriva på en liknande försäkran.
Efter vistelsen å alkoholisthemmet hade A icke, enligt vad hustrun
kunnat förstå, förtärt vare sig spritdrycker eller pilsnerdricka. Hon ansåge
därför, att vistelsen på anstalten gjort A gott. Hon tyckte även att hans
hälsotillstånd vore bättre efter anstaltsvistelsen än före. Däremot hade hon
förmärkt, att han, då bekanta varit närvarande, sökt spela sjuk och darrig.
På särskild fråga förklarade hustrun, att andra åtgärder än A:s intagande å
alkoholistanstalt icke skulle kunnat återföra honom till ett nyktert levnadssätt.
Hon vidhölle jämväl att, därest mindre ingripande åtgärder vidtagits
mot A i nykterhetsavseende, fara kunnat föreligga, att han vidtagit våldsåtgärder
mot någon av familjemedlemmarna eller satt sin hotelse att taga
sig själv av daga i verket.

Sonen Kurt uppgav vid det nya förhöret, att fadern även under senare år
kunnat komma hem berusad ända upp till 4 å 5 gånger i veckan. Dessemellan
hade han flera veckor i sträck kunnat hålla sig nykter. Då fadern
varit berusad, hade han så gott som alltid varit grälsjuk och gnatig. Under
sina perioder hade fadern misskött sitt arbete och därigenom även äventyrat
familjens ekonomi. Kurt ansåge, att det mesta som fadern förtjänat gått åt
till inköp av sprit eller pilsner. Kurt vore av den bestämda uppfattningen,
att några förebyggande åtgärder såsom varning, indragning av motbok eller
dylikt icke skulle haft annan inverkan på fadern än att denne blivit rasande
och ännu besvärligare i hemmet.

Lantbrukaren Per J och dennes hustru Ottilia lämnade vid den nya utredningen
följande samfällda berättelse.

De hade känt A omkring 25 år. De hade endast undantagsvis sett honom
berusad och då som regel vid något kalas, som de gemensamt besökt. A hade
emellertid mycket sällan haft sina vägar förbi deras bostad och de hade

196

mycket litet umgåtts med honom och hans familj. Vid enstaka tillfällen
under senare år hade det inträffat, att A efter att ha varit i stationssamhället
kommit på besök till dem. De hade då ibland förmärkt, att han varit
litet dragen. Han hade vid dessa tillfällen liksom eljest, då han haft sprit
i sig, varit gladlynt och icke visat några tecken på dåligt ölsinne. Det hade
i bygden försports, att A brukat sprit och speciellt pilsner i övermått samt
att han i samband därmed tidvis försummat sitt arbete men att han dessemellan
arbetat bra. Därest A verkligen brukat pilsner i någon större utsträckning,
måste givetvis hans ekonomi i hög grad ha blivit lidande därav,
då detta måste ha ställt sig alltför dyrbart med hänsyn till hans inkomster.
Hur förhållandet mellan A och familjen i övrigt varit, kände de icke till,
men den allmänna uppfattningen hade nog varit den, att förhållandet varit
mindre gott, vilket dock sannolikt icke enbart varit A:s fel. De ansåge, att
A:s intagande å alkoholistanstalt utan att han dessförinnan erhållit någon
varning vore väl bryskt, allra helst som de icke kunde tro att han skulle
varit farlig vare sig för eget eller för andras liv.

Erland anförde till komplettering av sina tidigare lämnade uppgifter, att
A alltid uppträtt hyggligt mot sina grannar. Erland hade emellertid den bestämda
uppfattningen, att A på grund av sitt spritmissbruk utsatt sin
hustru och familj i övrigt för ett långvarigt psykiskt lidande.

Karl anförde vid den nya utredningen:

Det rådde icke något som helst tvivel om att A intill tiden för intagningen
å alkoholistanstalten missbrukat sprit- och pilsnerdrycker, huvudsakligast
det senare. Tidvis hade Karl sett A berusad flera gånger i veckan
men dessemellan hade A, enligt vad Karl förstått, kunnat hålla sig nykter
flera veckor i sträck. Förhållandena i A:s familj och hur A skött de ekonomiska
angelägenheterna kände Karl icke till. A hade dock ägnat rätt mycken
tid till jakt, vilket ju icke vore så lönande. Dessutom måste även den
myckna pilsnerkonsumtionen ställa sig förhållandevis dyrbar. Karl vore av
den uppfattningen, att hustruns och under senare år de vuxna sönernas,
främst Kurts, arbete gjort, att ekonomien varit så jämförelsevis god. Karl
ansåge det vara väl hårt att utan föregående varning intaga A på alkoholistanstalt,
då enligt Karls förmenande A icke på något sätt kunde anses vara
farlig för eget eller andras liv.

Lantbrukaren Ragnar S uppgav, att han kände A sedan ungefär fem
år tillbaka men icke hade umgåtts med honom. A hade däremot rätt ofta
haft sina vägar förbi Ragnars gård. Ragnar hade förstått, att A brukat
sprit- och pilsnerdrycker till övermått. Tidvis hade A rätt ofta uppträtt berusad.
Han hade dock alltid vid sådana tillfällen varit gladlynt och oförarglig.
Hur förhållandena varit i A:s familj kunde Ragnar icke yttra sig
om. Att A skulle varit farlig för sig själv eller annan hade Ragnar icke
märkt några tecken på och han hade svårt att tro detta. Ragnar ansåge
det vara väl hårt, att A utan att dessförinnan ha erhållit varning intagits
på alkoholistanstalt.

Lantbrukaren Johan N och dennes son Josef anförde samfällt följande.

De kände A alltsedan denne flyttat till socknen. Han hade rätt ofta besökt
dem i deras hem. I varje fall under senare år, innan han intagits å
alkoholistanstalt, hade han varit väl svår på pilsnerdricka och tidvis rätt
ofta uppträtt berusad. Han hade dock vid sådana tillfällen aldrig vant
bråkig utan tvärtom gladlynt och pratsam. Han hade heller aldrig, vad de

197

kände till, ofredat någon person eller uttalat leda vid livet. Hur förhållandet
varit mellan A och dennes familj kunde de icke yttra sig om. Att familjens
ekonomi blivit lidande på grund av hans myckna pilsnerdrickande vore
tydligt. Huruvida han haft råd inköpa pilsner i den utsträckning som skett,
kunde de icke uttala sig om. Enligt deras uppfattning hade A i varje fall
skött sitt arbete tillfredsställande. De ansåge, att hans intagande å alkoholistanstalt
utan att han dessförinnan erhållit någon som helst varning vore
väl bryskt.

Lantbrukaren Edvin M uppgav, att han kände A sedan ungefär 20 år
tillbaka. De hade ofta sammanträffat med varandra men icke direkt umgåtts.
Under alla år hade A tidvis rätt ofta uppträtt berusad, dessemellan
hade han flera veckor hållit sig nykter. A hade dock aldrig vid sådana tillfällen
uppträtt bråkigt men varit lättretlig. Edvin vore därför av den uppfattningen
att A därvid varit kinkig i hemmet. Edvin kände dock icke
till hur förhållandet varit mellan A och dennes familj, men det hade ryktats
om att detta icke varit det bästa. Att han skulle varit farlig för sitt
eller andras liv trodde icke Edvin. A kunde icke anses ha skött sin ekonomi,
enär hans inköp av pilsner måste ställt sig alltför dyrt i förhållande till hans
inkomster. Edvin ansåge, att A:s intagande å alkoholistanstalten skett väl
brådstörtat, enär A dessförinnan icke erhållit någon varning.

Lantbrukaren Bertil O anförde:

Han kände A sedan denne flyttat till socknen. Bertil hade dock icke
sammanträffat med A så ofta. Det vore känt, att A varit väl mycket begiven
på sprit- och pilsnerdrycker. Hur detta inverkat på A:s ekonomi och
om familjen i övrigt blivit lidande därav, kunde Bertil icke uttala sig om.
Sitt arbete hade A skött utan anmärkning. Hur förhållandet varit till
hustrun och familjen i övrigt, kände Bertil icke heller till, men det hade
försports, att förhållandet icke varit det bästa. Bertil ansåge dock att,
om så varit fallet, detta icke enbart varit A:s fel. Bertil ansåge, att A borde
ha erhållit varning eller att annan lämplig åtgärd borde vidtagits, innan
han införpassats å alkoholistanstalt. Bertil vore nämligen av den bestämda
uppfattningen, att A icke varit farlig för vare sig sitt eget eller andras liv
eller säkerhet. Bertil hade under senare år sett A berusad vid ett par tillfällen.
Han hade då alltid varit gladlynt.

Lantbrukaren Fritz J berättade:

Han kände A sedan år 1932. De hade rätt ofta träffats och även umgåtts
familjerna emellan. Fritz hade den uppfattningen, att A de närmaste åren
efter det deras bekantskap inletts i viss mån missbrukat alkohol. Under
senare år hade A dock bättrat sig i detta hänseende, men han hade varit
rätt begiven på att dricka pilsner. Huruvida detta skett till övermått,
kunde Fritz icke yttra sig om. Under senare år hade Fritz sett A berusad
endast vid enstaka tillfällen. Enligt Fritz’ uppfattning hade A skött sitt
arbete utan någon anmärkning. Fritz trodde icke, att A eftersatt sina
försörjningsplikter mot familjen. Såväl i nyktert som berusat tillstånd hade
denne alltid varit gladlynt och skämtsam. Efter återkomsten från alkoholistanstalten
hade han däremot varit tungsint och grubblande. Fritz
ansåge för helt uteslutet, att A skulle ha varit farlig för eget eller andras
liv eller säkerhet. Därest överhuvudtaget någon åtgärd i nykterhetshänseende
kunde anses ha varit erforderlig mot A, borde denna, enligt Fritz’
mening, ha haft formen av eu varning eller annan mindre ingripande åtgärd
än hans förpassande lill alkoholistanstalt.

198

Slutligen hördes även länsnykterhetsnämndens ombudsman vid den förnyade
utredningen och anförde därvid följande.

I samband med den av honom år 1944 företagna utredningen angående
olaga pilsnerförsäljning i A:s hemkommun hade lian besökt även A för att
höra om denne inköpt pilsner på olaglig väg. Under förhöret med A hade
det framkommit, att denne i rätt hög grad brukat såväl sprit som pilsner,
mest sistnämnda dryck. Ombudsmannen hade då funnit anledning varna
A för följderna i händelse av fortsatt missbruk. Hur A uppfattat tillsägelsen,
vilken framförts i lugn och sansad ton, kände ombudsmannen icke till, men
han ansåge, att det borde stått fullt klart för A, att fortsatt missbruk komme
att medföra skärpta påföljder i framtiden. Under den utredning som
föregått A:s intagande å anstalt hade ombudsmannen inhämtat uppgifter
från Ars hustru och döttrar. För ombudsmannen, som litat på uppgifternas
sanningsenlighet, hade det då klart framstått, att A vore att betrakta som
farlig för sitt och de närmaste anhörigas liv och säkerhet. Med hänsyn dels
till att detta förhållande säkerligen icke varit känt av Ars grannar, dels till
att fara kunnat anses föreligga, därest det kommit till Ars kännedom, att
åtgärder _ i nykterhetsavseende skulle vidtagas mot honom, hade ombudsmannen
icke ansett det lämpligt att höra flera personer än som skett. Efter
företagen utredning hade ombudsmannen föredragit ärendet inför länsnykterhetsnämnden,
varvid beslutats, att nämnden skulle söka förordnande om
intagande av A å allmän alkoholistanstalt såsom farlig alkoholist.

I en den 7 mars 1949 hit inkommen skrift anförde A följande.

Medan han varit intagen på alkoholisthemmet hade det blivit bekant för
hans familj att han skulle mista sina vapen. Hans hustru och båda äldsta söner
hade då sänt en skrift till länsstyrelsen, i vilken de anhållit att A skulle få
behålla sina vapen, enär han aldrig visat sig farlig. Länsstyrelsen hade sänt
skriften till landsfiskalen i orten. Den 7 oktober 1947 hade denne tillsammans
med en polisman besökt A:s hem och frågat dennes hustru och söner
om de skrivit och undertecknat skriften, vilket de bejakat. Därav torde väl
tydligt framgå, att icke ens familjen ansett A vara på något sätt farlig.

Från länsstyrelsen inhämtades, att i ärendet rörande A:s vapeninnehav
inkommit en skrift från dennes hustru och sönerna Kurt och Sixten. Skriften
fanns icke i behåll hos länsstyrelsen.

Landsfiskalen och polismannen vitsordade var för sig, att länsstyrelsen
till landsfiskalen för yttrande översänt en skrift från A:s hustru och båda
äldsta söner, i vilken dessa hemställt att A måtte få behålla sina vapen,
samt att de i ärendet besökt A:s hem samma dag som denne återvänt från
alkoholisthemmet. Polismannen tilläde, att han trodde sig minnas, att det
i skriften stått att A aldrig visat sig farlig.

A inkom därefter den 14 juli 1950 med ett intyg av Kurt och Sixten —
hustrun hade enligt A för tillfället varit bortrest — i vilket de anförde att
de, när de under faderns vistelse på alkoholisthemmet fått kännedom om att
länsstyrelsen skulle lägga beslag på hans vapen, sänt en anhållan till länsstyrelsen,
att fadern skulle få behålla vapnen, då han ej hotat dem med
något vapen eller annat tillhygge eller ens rört dem.

199

I en den 25 juli 1950 hit inkommen skrift uppgav A bland annat, att
en extra provinsialläkare, vilken under lång tid behandlat A:s hustru, för
honom uppgivit att hustrun lede av hysteri och överdimensionering samt
saknade sinne för proportioner.

Läkaren anförde på förfrågan, att han erinrade sig att han för någon
tid sedan i största hast talat med en man, som kunde vara A och som
önskade erhålla uppgifter om sin hustru. Läkaren, som stått i begrepp att
resa bort, hade uppmanat mannen att återkomma. Läkaren hade emellertid
sagt, att det vore nerverna som krånglade för hustrun. Läkaren bestrede,
att han yttrat sig så som A uppgivit. Möjligen hade han sagt att hustrun
hade en hysterisk läggning. Läkaren meddelade vidare, att A:s hustru sökt
honom för organisk sjukdom men att han hade den uppfattningen att felet
snarare vore av nervös art. Hustrun vore mycket nervös.

I sitt utlåtande anförde landsfogden följande.

Såsom skäl för att han icke hört flera av A:s grannar än som skett hade
länsnykterhetsnämndens ombudsman angivit dels att dessa säkerligen icke
känt till att A varit farlig för sitt och sina närmastes liv, dels ock att det
kunnat medföra fara, om det komme till A:s kännedom, att åtgärder i nykterhetsavseende
mot honom vore planerade. Med hänsyn till att A sedermera
omhändertagits enligt 24 § alkoholistlagen såsom hemfallen åt alkoholmissbruk,
syntes detta knappast vara riktigt. Enligt landsfogdens mening
hade en grundligare utredning från ombudsmannens sida bort äga rum,
innan ärendet föredragits i länsnykterhetsnämnden. I övrigt hade landsfogden
icke något att erinra mot ärendets handläggning.

Sedan jag anmodat länsnykterhetsnämnden att avgiva yttrande, inkom
nämnden med utlåtande, vari anfördes:

De förhållanden, över vilka A anfört klagomål, syntes vara fullt klarlagda
genom statspolisens rapport. Nämnden funne sig på grund därav
sakna anledning att ingå närmare därpå. Vid studium av handlingarna i
ärendet hade emellertid nämnden ansett sig icke kunna undgå att fästa
uppmärksamheten på ett spörsmål, som enligt nämndens åsikt vore av
principiell och även praktisk betydelse för de nykterhetsvårdande organens
verksamhet. Landsfogden hade i sitt utlåtande framhalht som sm mening,
att flera personer bort höras av nämnden än som skett. Även om nämnden
vore av den allmänna uppfattningen, att det material, som framlades i utredningar
av detta betydelsefulla slag, borde vara så omfattande och klarläggande
som möjligt, ansåge nämnden emellertid, att utredningen, med
hänsyn tagen till de omständigheter, som förelegat då den verkställdes,
måste betecknas såsom tillfredsställande. De av nämnden hörda familjemedlemmarna
— A:s hustru och döttrar — hade nämligen bestämt framhållit,
att A komme att bliva farlig för hustruns personliga säkerhet eller

200

eget liv, om det bleve känt för honom, att utredning angående hans alkoholmissbruk
ägde rum. Hjälpåtgärder på vanligt förebyggande sätt hade därför
ej kunnat tänkas komma i fråga, Ej heller hade grannar eller utomstående
kunnat höras i annan utsträckning än som skett. De anhöriga hade
vidare framhållit, att Ars farlighet endast riktades mot hustrun samt mot
eget liv. Grannarna ägde ej kännedom om farligheten. De senare företagna
polisutredningarna hade visat riktigheten av detta påstående. Då nämndens
redogörelse upprättades, hade Ars anhöriga dessutom uppmanats att
noga överväga de uppgifter de lämnade. Det hade icke funnits någon anledning
att ifrågasätta sanningsenligheten i deras utsagor. De anhöriga hade
enträget anhållit, att nämndens ansökan till länsstyrelsen måtte ingivas
snarast möjligt. Om landsfogdens uppfattning — nämligen att flera personer
bort höras — vore riktig, hade nämnden åtagit sig ett ansvar, inför
vilket nämnden, om Ars farlighet tagit sig uttryck i våldshandling mot
hustrun eller i självmordshandling, sedermera icke kunnat lämna godtagbara
skäl. Sedan länsstyrelsen mottagit nämndens ansökningshandlingar,
torde det däremot ha stått länsstyrelsen fritt att företaga ytterligare utredning,
om nämndens rapporter icke ansetts tillfredsställande. Länsstyrelsen
hade bland annat haft möjlighet att anmoda vederbörande landsfiskal
att tillfälligt omhändertaga A i avvaktan på ytterligare utredning. Skulle
det av landsfogden rekommenderade förfaringssättet rent principiellt komma
till användning, då fråga vore om förmodade farliga alkoholister, skulle
den praktiska nykterhetsvården — såsom den nu tillämpades av de nykterhets
vårdande organen — icke längre vara betjänt av alkoholistlagens
särbestämmelser angående farliga alkoholister. Det måste anses åligga
nämnderna att med skyndsamhet och med iakttagande av all nödig försiktighet
företaga utredning samt att hos länsstyrelse begära att frågan
om alkoholistens eventuella omhändertagande för vård å alkoholistanstalt
prövades. Det vore dock länsstyrelsen och icke de nykterhets vårdande organen,
som avgjorde frågan om farlighet, liksom det vore länsstyrelsen, som
ägde föranstalta om ytterligare, önskvärda utredningar i intagningsärenden.

I infordrat yttrande anförde vidare länsstyrelsen följande.

Till grund för länsstyrelsens den 4 juli 1947 meddelade beslut hade legat
— förutom innehållet i länsnykterhetsnämndens ansökningshandlingar —
upplysningar, som dels nämnda dag telefonledes erhållits vid samtal med
en fjärdingsman och dels någon dag före beslutet lämnats av ombudsmannen
vid besök hos länsstyrelsen. Under nämnda besök hade ombudsmannen
vid samtal med föredraganden utförligt utvecklat i huvudsak de synpunkter,
som framginge av länsnykterhetsnämndens yttrande till JO samt av
nämndens vid ansökningen fogade redogörelse. De av fjärdingsmannen
lämnade upplysningarna hade varit av beskaffenhet att i huvudsak stödja
nämndens ansökning. Vid övervägande av vad som till och med den 4 juli

201

1947 blivit upplyst beträffande A hade länsstyrelsen ansett anledning föreligga,
att han vore på sådant sätt farlig, att ytterligare utredning icke kunde
avvaktas och att beslut jämlikt 20 § alkoholistlagen måste meddelas. Väl
hade vid den ytterligare utredning, som ägt rum före meddelandet av länsstyrelsens
slutliga beslut, indikationerna på farlighet försvagats, så att följdverkan
därutinnan icke ansetts kunna åberopas i beslutet. Utredningen i
målet utvisade dock enligt länsstyrelsens mening klart, att A vid tidpunkten
för detta beslut måste anses hemfallen åt alkoholmissbruk med i beslutet
angiven följdverkan. Med hänsyn till samma utredning och till vad numera
blivit i saken upplyst torde ock framgå, att hjälpåtgärd icke bort träda i
stället för intagande å alkoholistanstalt. Vid bedömandet av länsstyrelsens
beslut den 4 juli 1947 borde enligt länsstyrelsens mening beaktas även vad
enligt numera föreliggande utredning anförts av A närstående personer. På
grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad i övrigt vid utredningen
framkommit ansåge länsstyrelsen, att A:s klagomål icke borde föranleda
någon åtgärd.

Sedan tjänstförrättande justitieombudsmannen Bexelius därefter överlämnat
handlingarna i ärendet till socialstyrelsen med begäran om styrelsens
yttrande i anslutning till en av honom upprättad promemoria, innefattande
vissa frågor, inkom socialstyrelsen med utlåtande.

Till svar å den första frågan — huruvida den av länsnykterhetsnämnden
till stöd för ansökningen om A:s intagande å alkoholistanstalt verkställda
utredningen kunde anses betryggande — anförde socialstyrelsen:

Svaret på denna fråga berodde bland annat på den innebörd, som lagstiftaren
hade inlagt i uttrycket farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv. Enligt förarbetena till 1913 års alkoholistlag avsåges med farlighet
för annans personliga säkerhet icke endast fullbordad misshandel av fysisk
art utan, såsom fattigvårdslagstiftningskommittén hävdat i sitt år 1910 avgivna
betänkande I (s. 98), även det fall, då någon ”eljest genom sina handlingar
visat sig sätta andras personliga säkerhet på spel”. I förarbetena till
1931 års alkoholistlag återfunnes ett uttalande av vederbörande departementschef
av i huvudsak samma innebörd (prop. 1G4/1931, s. 35): ”-lag vill
dock betona, att ett ingripande från samhällets sida måste anses befogat
icke allenast i sådana fall, då en fara eller allvarlig olägenhet för samhället
redan klart framträtt, utan jämväl i fall, då det framstår såsom visst eller
högst sannolikt, att sådan fara eller olägenhet inom en nära framtid måste
uppkomma, därest ej åtgärder från det allmännas sida vidtagas till vinnande
av rättelse.” 1946 års alkoholistvårdsutredning hänvisade i sitt betänkande
till dessa uttalanden och anförde för egen del bland annat följande
(SOU 1948:23, s. 62): ”Redan med nuvarande formulering av farlighetsindikationen
skola alltså alkoholmissbrukare, som göra sig skyldiga till
hotelser, häntydningar, åtbörder eller förberedelser av olika slag till våld,

202

bliva föremål för ingripande, om nämligen anledning finnes att antaga,
att deras beteende är allvarligt menat och sålunda måste anses innebära
en fara för andra samt förutsättningar för att med våldshandlingar nå
andra föreligga. Målet för lagstiftaren har under alkoholistlagstiftningens
tillvaro varit att icke allenast skapa en möjlighet utöver den strafflagen
erbjuder att inskrida mot påtagligt alkoholmissbrukande våldsverkare
utan framför allt att förebygga sådana personers våldsutövning.
Strafflagens förutsättningar för att misshandelsbrott skall anses föreligga
eller med dessa förutsättningar besläktade kriterier ha dock i alltför hög
grad präglat tillämpningen av farlighetsindikationen, framför allt hos polismyndigheter
och länsstyrelser. Utredningen anser sig i detta sammanhang
på grund av vissa svåra våldsdåd på senare tid, vilka begåtts av grova
alkoholmissbrukare, i en del fall väl kända av polismyndigheten, böra särskilt
påpeka detta förhållande. Samtidigt vill utredningen framhålla angelägenheten
av att speciellt polismyndigheterna, som ju oftast få den första
kontakten med presumtivt farliga alkoholmissbrukare, göra sig väl förtrogna
med denna speciallagstiftnings anda och mening, så att de icke med
strafflagens misshandelsparagraf för ögonen tillämpa AL alltför restriktivt.
Dessa myndigheter böra sålunda fullt ut uppmärksamma lagens skyddskaraktär
och profylaktiska syfte och i det aktuella fallet redan på ett tidigt
stadium av utredningen tillämpa bestämmelserna om att på eget initiativ
tillfälligt omhändertaga dylika alkoholmissbrukare (jfr 17 och 20 §§ nuvarande
AL) för att uppnå detta syfte. Utredningen anser sig utöver dessa
påpekanden böra ytterligare understryka polisens initiativplikt beträffande
vissa alkoholmissbrukare, främst de s. k. farliga, genom förslag till uttrycklig
föreskrift härom.” Ett uttalande av 1938 års riksdag angåve även att
skyddssynpunkten borde stå i förgrunden vid tillämpningen av alkoholistlagstiftningen.
Detta uttalande avsåge befogenheten för polismyndighet —
den ena av de lokala tillämpningsorganen — att ingripa mot farliga alkoholister
och framfördes i andra lagutskottets utlåtande nr 55 (s. 25) vid
nämnda års riksdag. I detta av riksdagen godkända utlåtande hade utskottet
förklarat, ”att det enligt utskottets mening icke torde böra uppställas
såsom en förutsättning för polismyndighetens rätt att ingripa,
att polismyndigheten förfogar över fullständig bevisning om vederbörandes
hemfallenhet åt alkoholmissbruk, men att det bör förefinnas skälig
anledning antaga, att så är förhållandet”. Enligt detta uttalande skulle sålunda
polismyndigheten för att tillgodose skyddssynpunkten äga att taga
i förvar en farlig alkoholist även innan det varit möjligt att konstatera,
huruvida alkoholistlagens generalindikation vore för handen. Det starka
framhävande av skyddssynpunkten, som här kommit till uttryck, måste
helt naturligt även återverka på de andra lokala organens tillämpning av
alkoholistlagstiftningen. När det för en polismyndighet eller, såsom i föreliggande
ärende, en nykterhetsnämnd gällde att i ett konkret fall taga ställ -

203

ning till liuru förfaras borde med en för farlighet anmäld alkoholmissbrukare,
hade den att taga hänsyn till två motstridiga intressen, nämligen å
ena sidan alkoholmissbrukarens rätt att icke bliva utsatt för ingripande, som
berörde hans personliga integritet, och å den andra hans eventuella offers
berättigade krav på skydd mot angrepp. Vid avvägningen därav måste
nämnden beakta den erfarenhet, som förelåge rörande alkoholmissbrukare
och deras beteende och vilken visade, att en betydande del av dem som
missbrukade alkohol hade en abnorm alkoholreaktion med farlighet för
andra människor såsom följd och att denna olyckliga reaktion för alkohol
i allmänhet icke kunde förutses på förhand utan kunde komma att utmärka
även den som i icke alkoliolpåverkat tillstånd saknade varje tendens till
aggressivitet. I fråga om varje icke närmare känt alkoholmissbruksfall förelåge
därför å priori en icke ringa sannolikhet för att missbrukaren skulle
visa sig farlig för en eller annan av sina medmänniskor. Denna möjliga effekt
av missbruket medförde i och för sig en aktualisering och skärpning av kravet
på rättsskydd för de eventuella offren. — I detta sammanhang vore även
att beakta, att det låge i en på angivna sätt alkoholreagerande missbrukares
eget verkliga intresse att bli effektivt förhindrad att begå våldsdåd, som
för honom kunde komma att få långt svårare påföljder än ett ingripande
enligt alkoholistlagen. Socialstyrelsen funne det vara fullt klart, att den
för länsnykterhetsnämnden och länsstyrelsen tillgängliga utredningen om A
vore att anse såsom betryggande i vad avsåge A:s hemfallenhet åt alkoholmissbruk.
Vid tidpunkten för det första ingripandet mot honom hade länsnykterhetsnämnden
och länsstyrelsen, enligt socialstyrelsens mening, haft
fullgod anledning att anse honom vara i stort behov av omedelbart omhändertagande.
Den då förefintliga utredningen rörande hans farlighet kunde
visserligen icke sägas vara fullt tillfredsställande, men därom vore att
märka, att det icke sällan erbjöde svårigheter att få till stånd en fullgod
bevisning om farligheten, så länge missbrukaren befunne sig i frihet i hemmet
och genom sin blotta närvaro avskräckte från vittnesbörd. Sådana svårigheter
hade förekommit i fall, där farligheten vid den slutliga utredningen
hade framstått såsom synnerligen väl dokumenterad. I betraktande därav
och då det med hänsyn till A:s långvariga alkoholmissbruk hade framstått
såsom angeläget att han bleve effektivt omhändertagen, hade länsstyrelsen,
enligt socialstyrelsens förmenande, haft fullt fog för sin åtgärd att meddela
interimistiskt intagningsförordnande rörande honom. Kravet i fråga om utredning
kunde enligt sakens natur icke ställas lika högt, när det gällde ett
dylikt förordnande, vilket inom kort skulle bliva föremål för omprövning,
som beträffande ett slutligt förordnande.

Socialstyrelsen anförde vidare till svar å fråga, huruvida det enligt praxis
och ur rättssäkerhetssynpunkt kunde anses försvarligt, att en person intoges
å anstalt på en grund, som icke åberopats i ansökningshandlingarna och som

204

vederbörande därför icke haft anledning att vid sitt försvar närmare ingå
på, följande.

Det förekomme icke alldeles sällan, att länsstyrelse fastställde en annan
speciell intagningsgrund än den sökanden hade åberopat, liksom även att
regeringsrätten fastställde en annan dylik grund än länsstyrelsen hade anfört.
Att en sådan växling av intagningsgrunderna ansåges kunna vidtagas
sammanhängde med lagens karaktär av skyddslag. Ett praktiskt skäl för
att länsstyrelse skulle äga befogenhet att upptaga en helt ny specialindikation
vore, att de sökande nykterhetsnämnderna merendels saknade juridisk
kompetens och därför icke kunde förutsättas alltid äga erforderlig förmåga
att välja den i det konkreta fallet tillämpliga intagningsgrunden. De olika
intagningsgrunderna i 1 § alkoholistlagen vore icke strängt avgränsade från
varandra. Icke sällan vore flera av dem för handen samtidigt i mer eller
mindre utpräglad grad. De kunde betraktas såsom särskilt betydelsefulla
utslag av den allmänna sociala fara eller olägenhet, som alkoholmissbruk
kunde medföra. Det vore denna samhälleliga fara eller olägenhet, som den
beslutande myndigheten i första hand hade att beakta och söka råda bot
för. Men för att så skulle kunna ske finge myndigheten vid sin prövning av
lagligheten av ingripande mot en alkoholmissbrukare icke vara begränsad
till det initiativtagande organets uppfattning om den in casu tillämpliga intagningsgrunden
— vilken myndigheten måhända funne icke vara tillämplig
— utan måste äga frihet att, på grundval av den förefintliga utredningen,
pröva huruvida en i ärendet icke åberopad intagningsgrund kunde
anses vara för handen. En ordning, enligt vilken den beslutande myndigheten
icke ägde befogenhet att ingå på annan prövning än huruvida en av
ansökningsorganet anförd intagningsgrund vore tillämplig eller icke, skulle
i praktiken kunna leda till icke avsedda konsekvenser. Om en nykterhetsnämnd
ansökte om en persons tvångsintagning å alkoholistanstalt under
åberopande av annan särskild intagningsgrund än farlighet och det av
kompletterande utredning genom länsstyrelsens försorg eller på annat sätt
bleve klarlagt att alkoholmissbrukaren i själva verket vore att betrakta som
farlig, skulle länsstyrelsen enligt denna ordning sakna möjlighet att, till förhindrande
av våldsdåd av missbrukaren — vilka kunde vara att befara på
grund av dennes reaktion mot den gentemot honom inledda aktionen —
icke blott meddela interimistiskt beslut enligt 20 § alkoholistlagen utan
även meddela beslut enligt 24 § samma lag, för den händelse länsstyrelsen
funne att endast farlighetsindikationen förelåge men däremot icke den
av nykterhetsnämnden åberopade. Ordalydelsen hos grundstadgandet i
24 § alkoholistlagen om länsstyrelses befogenhet att meddela förordnande
om intagande å allmän alkoholistanstalt gåve icke stöd för uppfattningen,
att länsstyrelsen skulle vara bunden av ansökningsorganets mening om den
speciella intagningsgrunden. I detta sammanhang finge även hänvisas till
en bestämmelse i kungl. kungörelsen den 27 maj 1932 med vissa närmare

205

bestämmelser rörande alkoholistvården, nämligen 2 § andra stycket, som
avsåge ansökning enligt 48 § alkoholistlagen. Där föreskreves att länsstyrelse
vid prövning av den speciella intagningsgrund, som brott mot utskrivningsvillkor
utgjorde, hade att taga under omprövning, huruvida annan speciell
intagningsgrund förelåge, och i sådant fall föranstalta om särskild utredning.
Länsstyrelsens upptagande av en i ansökningen icke åberopad speciell intagningsgrund
medförde onekligen en processuell olägenhet, nämligen den anmärkta
omständigheten att alkoholmissbrukaren icke hade haft anledning
att vid sitt försvar närmare ingå på denna nya intagningsgrund. Den i förevarande
fall slutligt fastställda intagningsgrunden — grovt bristande i plikterna
mot hustrun — komme bland annat till användning, då psykisk farlighet
ansåges föreligga. Socialstyrelsen hade under sin informationsverksamhet
bland de nylcterhetsvårdande organen, vilken även riktade sig till länsstyrelserna,
uttryckligen angivit, att en mot medlemmar av sin familj psykiskt
farlig alkoholist måste anses grovt brista i sina plikter mot person, som han
jämlikt stadgande i lag vore skyldig att försörja, och därmed falla under
punkt 2 i 1 § alkoholistlagen. Man syntes med hänsyn därtill kunna utgå
från att länsstyrelsen hade använt angivna särskilda intagningsgrund i bemärkelsen
av en supplementär, psykisk farlighetsindikation. Då A haft
tillfälle att yttra sig i farlighetsfrågan, syntes i detta fall antydda processuella
olägenhet icke ha varit av någon betydelse.

Till svar å fråga, huruvida icke länsstyrelsen — särskilt med hänsyn till
det i föregående fråga berörda spörsmålet — borde ha anordnat muntligt
förhör med A, anförde socialstyrelsen:

Den gällande alkoholistlagen tänkte sig proceduren hos länsstyrelse såsom
huvudsakligen skriftlig. I 21 § meddelades visserligen föreskrifter om muntligt
förhör, men sådant förhör hade tidigare förekommit mycket sparsamt.
1946 års alkoholistvårdsutredning hade i sitt i februari 1948 avgivna betänkande
föreslagit en väsentlig omläggning därutinnan, i det att utredningen
förordat, att sådant förhör ovillkorligen skulle anordnas, om missbrukaren
skriftligen begärde att bliva hörd muntligen eller länsstyrelsen
eljest funne, att förhör borde äga rum. Utredningen hade dock icke varit
enhällig på denna punkt, utan tre ledamöter hade reserverat sig mot införandet
av obligatoriskt muntligt förhör i sålunda föreslagen omfattning.
I sitt utlåtande över betänkandet liade socialstyrelsen avstyrkt utredningens
förslag, att muntligt förhör obligatoriskt skulle hållas, så snart alkoholmissbrukaren
framställde begäran därom. Även inom styrelsen hade förelegat
delade meningar, i det att generaldirektören och en byråchef förordade
bifall till utredningsmajoritetens förslag. Utredningens förslag vore alltjämt
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelsens uraktlåtenhet att anordna
muntligt förhör med A måste uppenbarligen bedömas med beaktande
av hittillsvarande praxis i detta hänseende. Vid länsstyrelsens behandling
av ärendet hade alkoholistvårdsutredningen icke avgivit sitt betänkande.

206

Även numera, sedan utredningens förord för muntligt förhör framkommit,
förekomme sådant förhör endast i en mindre del av de hos länsstyrelserna
anhängiggjorda alkoholistärendena. Vid socialstyrelsens ställningstagande
till frågan, om muntligt förhör borde ha anordnats i detta fall, hade framträtt
de olika uppfattningar rörande sådant förhör, som kommit till uttryck
vid styrelsens behandling av alkoholistvårdsutredningens betänkande.

Rörande frågan, huruvida utredningen kunde anses giva vid handen, att
A grovt försummat sina plikter mot hustrun och att detta varit en följd av
alkoholmissbruket, anförde socialstyrelsen följande.

Utredningen gåve enligt socialstyrelsens mening full klarhet om att A
sedan många år tillbaka hade uppträtt mot hustrun på ett sätt, som vore
att beteckna såsom farligt för hustruns psykiska hälsa. Under årens lopp
hade han mångfaldiga gånger hotat henne och även andra familjemedlemmar
till livet samt uttalat hotelser att beröva sig själv livet, efter att först
ha sålt jorden och supit upp pengarna, som han själv uttryckt sig. Den
omständigheten att det funnits skjutvapen i huset hade varit ägnad att öka
farhågorna och riskerna för att hotelserna skulle bliva satta i verket. Det
vore stridande mot all erfarenhet, om icke dessa ihållande hotelser av olika
slag skulle ha inneburit en mycket stark psykisk påfrestning för hustrun.
Hennes påfallande rädsla för att mannen skulle få kännedom om hennes
upplysningar om hans beteende mot henne vore mycket karakteristisk för
en människa, som under lång tid hade varit utsatt för psykisk terror. Huruvida
den pliktförsummelse mot hustrun, vartill A sålunda otvivelaktigt
hade gjort sig skyldig, vore en följd av hans alkoholmissbruk, kunde icke
fastställas med full säkerhet. Enligt vissa uppgifter skulle han i icke alkoholpåverkat
tillstånd i allmänhet ha förhållit sig lugn och endast i onyktert
tillstånd ha visat ett hotfullt och hetsigt uppträdande, enligt andra uppgiftslämnare
skulle han även såsom alkoholpåverkad vara gladlynt och
egentligen icke nämnvärt besvärlig. En uppgift av sonen Kurt förmälde
däremot, att A ”i alla år, både då han varit nykter och onykter, varit ovettig
mot modern”. Det låge i sakens natur, att kravet på kausalitet mellan hemfallenhet
åt alkoholmissbruk och specialindikationerna i 1 § alkoholistlagen
icke kunde ställas särskilt högt. Det kunde sålunda icke komma i fråga att
kräva en bindande logisk bevisning om att exempelvis en missbrukares farlighet
vore en följd av hans alkoholmissbruk. Man finge av praktiska skäl
nöja sig med att konstatera den samtidiga förhanden varon av generalindikationen
och den tillämpliga specialindikationen. Om det funnes alldeles
bestämda skäl att förmoda, att specialindikationen icke sammanhängde med
alkoholmissbruket, fölle givetvis presumtionen om kausalitet. I förevarande
fall förelåge icke några sådana skäl. En omständighet som däremot talade
för att A:s psykiska farlighet hade ett bestämt samband med hans alkoholmissbruk
vore, att han under sin i stort sett alkoholfria tid efter det att

207

han lämnat alkoholistanstalten icke hade visat sig farlig såsom tidigare för
hustrun.

Slutligen anförde socialstyrelsen till besvarande av frågan, huruvida styrelsen
ansåge, att sluten vård varit den i detta fall lämpligaste åtgärden,
eller om en allvarlig varning från myndigheternas sida varit tillfyllest,
följande.

A:s alkoholmissbruk hade fortgått under många år och syntes bland annat
ha medfört betydande psykiska skador hos honom. Ett uttryck därför vore
hans djupa insiktslöshet rörande hans ställning till alkohol och allvaret i
hans belägenhet, vilken stått i en så skarp kontrast till det faktiska läget.
Det måste därför anses ha förelegat mycket ringa utsikt att vinna någon
bättring av A genom en än så allvarlig varning. Det enda rimliga alternativet
till anstaltsvård skulle ha varit en effektiv övervakning enligt alkoholistlagen.
En förutsättning för god verkan av övervakning vore emellertid,
att det stode en fullt lämplig och villig person till buds såsom övervakare,
och huru därmed kunde ha förhållit sig i detta fall hade socialstyrelsen icke
någon möjlighet att bedöma nu i efterhand. Socialstyrelsen ville avslutningsvis
framhålla, att de upplysningar i ärendet, som stått länsnykterhetsnämnden
till buds då nämnden funnit sig föranlåten att ingripa, måste anses
ha varit av sådan beskaffenhet, att nämnden, enligt styrelsens mening, icke
rätt gärna kunde ha tillgripit varning eller övervakning. Länsnykterhetsnämnden
hade vid denna tidpunkt anledning att betrakta A såsom potentiellt
farlig och kunde med rätta befara, att förebyggande åtgärder av vilket
slag som helst skulle kunna utlösa våldshandlingar av honom. Då länsstyrelsens
slutliga utslag meddelades, hade A redan sedan en månad tillbaka
varit intagen på alkoholistanstalt. Om utslaget, i stället för förordnande
om fortsatt vård å sådan anstalt, hade inneburit avslag av länsnykterhetsnämndens
framställning, kunde man med tämligen stor visshet utgå från att
förutsättningar för gynnsam effekt av hjälpåtgärder icke hade funnits.

I en till länsstyrelsen avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius därefter följande.

Enligt 1 § lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlagen)
skola, om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och tillika någon
av de i lagrummet angivna särskilda förutsättningarna är för handen, åtgärder
vidtagas efter vad i lagen stadgas för hans återförande till ett nyktert
och ordentligt liv. De förutsättningar som i förevarande fall kunna komma
i beaktande äro, att vederbörande till följd av sin hemfallenhet åt alkoholmissbruk
finnes antingen vara farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv eller ock utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig
att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina
plikter mot sådan person.

208

I 13 § stadgas att nykterhetsnämnd, där ej uppenbarligen utsikt saknas
att utan tvång återföra vederbörande till ett nyktert och ordentligt liv, har
att vidtaga lämpliga hjälpåtgärder — exempelvis allvarlig erinran eller
övervakning — mot den å vilken 1 § är tillämplig.

Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, icke
genom hjälpåtgärd kunnat tillrättaföras eller saknas eljest uppenbarligen
utsikt att utan tvång återföra honom till nykterhet och ordentlighet, äger
nykterhetsnämnd enligt 16 § hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att
han må intagas å allmän alkoholistanstalt.

Ändå att fall som avses i 16 § ej är för handen, må enligt 17 § sådan ansökan
göras, om den åt alkoholmissbruk hemfallne finnes i följd av sin hemfallenhet
vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

Ansökan skall enligt vad i 18 § stadgas innehålla fullständig redogörelse
för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder, som
vidtagits. Prästbevis och läkarbetyg böra fogas vid ansökningen.

Enligt 19 § skola ansökningshandlingarna delgivas den som ansökningen
avser. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som
inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling
delgivas honom.

I 20 § stadgas såvitt nu är i fråga att, om anledning förekommer att den
som ansökningen avser är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,
länsstyrelsen må, när skäl äro därtill, även innan han blivit hörd i ärendet
föranstalta om att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å allmän
alkoholistanstalt.

Finner länsstyrelsen, att förhör bör hållas med den, som ansökningen avser,
eller att annan bör inför länsstyrelsen höras upplysningsvis, har länsstyrelsen
enligt 21 § att förordna om dylikt förhör.

I 24 § stadgas att, om länsstyrelsen finner den som ansökningen avser
vara hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, länsstyrelsen har att
taga under omprövning huruvida han kan antagas låta sig rätta genomhjälpåtgärd;
och må länsstyrelsen i sådant fall vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga
åt nykterhetsnämnd att föranstalta därom. Avser ansökningen förordnande,
att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, och finnes hjälpåtgärd
ej böra vidtagas, skall länsstyrelsen förordna om hans intagande å
sådan anstalt.

Enligt 27 § må beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt gå i verkställighet
utan hinder därav, att det ej äger laga kraft, om ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.

Har beslutet grundats därpå, att den som beslutet avser är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, har länsstyrelsen enligt vad i 29 §
stadgas att föranstalta om verkställighet av beslutet. I övrigt ankommer
det, såvitt nu är i fråga, enligt 28 § på sökanden att sörja för verkställighet.
Varder beslutet i sistnämnda fall ej omedelbart verkställt, äger nykterhets -

209

nämnd ställa vederbörande under övervakning. Har verkställighet ej påbörjats
inom ett år efter det beslutet meddelades, är beslutet enligt 31 §
förfallet.

I förevarande fall har länsnykterlietsnämnden — utan att A tidigare varit
föremål för formlig åtgärd enligt alkoholistlagen — den 4 juli 1947 hos länsstyrelsen
ansökt om hans intagande å allmän alkoholistanstalt såsom den
vilken på grund av hemfallenhet åt alkoholmissbruk vore farlig för annans
personliga säkerhet och eget liv. I resolution samma dag har länsstyrelsen,
under åberopande av den av länsnykterhetsnämnden angivna grunden, med
stöd av 20 § alkoholistlagen förordnat att A skulle, i avbidan på slutligt
beslut i ärendet, tillsvidare intagas å allmän alkoholistanstalt. A har därefter
den 8 i samma månad blivit genom polisens försorg gripen och överförd
till det omförmälda alkoholisthemmet. Sedan ytterligare utredning ägt
rum, har länsstyrelsen den 9 augusti 1947 avgjort ärendet och därvid —
under förmälan att det finge anses utrett att A vore hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav grovt bruste i sina plikter mot hustrun — med
stöd av 1 och 24 §§ alkoholistlagen förordnat, att A finge intagas å allmän
alkoholistanstalt. Länsnykterhetsnämnden har föranstaltat om omedelbar
verkställighet av länsstyrelsens beslut. A har därefter kvarhållits å alkoholisthemmet,
med avbrott för sjukhusvistelse under 20 dagar, till den 6
oktober 1947, då han erhöll försökspermission. Den 8 juli 1948 blev A utskriven.

Såsom av de ovan återgivna bestämmelserna framgår, äro förutsättningarna,
såvitt nu är i fråga, för att ett ingripande enligt alkoholistlagen —
med tvångsintagning eller hjälpåtgärd — skall få äga rum mot en person,
att han dels är hemfallen åt alkoholmissbruk, dels ock finnes i följd därav
antingen vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller ock
utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för
nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person. Det spörsmålet uppställer sig nu, huruvida dessa förutsättningar —
mot bakgrunden av den utredning, som numera föreligger i fråga om Ars
förhållanden och som i flera avseenden är mera fyllig än det material, varpå
länsnykterhetsnämnden och länsstyrelsen grundat sitt ställningstagande i
saken — kunna anses ha varit för handen i förevarande fall.

Att A under en följd av år brukat brännvin och än mera pilsner till övermått
torde vara till fullo bevisat. Även om han vid spritförtäringen, vilken
i regel synes ha varit koncentrerad kring veckoskiften och helger, icke alltid
eller ens i allmänhet druckit sig direkt överlastad, synes man dock vara berättigad
att anse, att han vid tiden för de mot honom vidtagna interneringsåtgärderna
var hemfallen åt alkoholmissbruk. Den första och viktigaste
förutsättningen för ett ingripande enligt alkoholistlagen har alltså förelegat.

Vidkommande frågan, huruvida A tillika kan anses ha varit farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, giver utredningen klart vid han -

14 — Justiticombu(hmannens ämbct sbcrätt clsc till 1001 års riksdan.

210

den, att de av hans hustru lämnade uppgifterna — vilka, om de vore riktiga,
skulle tyda på sådan farlighet — äro betydligt överdrivna. I den del
de icke avse långt tillbaka i tiden liggande händelser ha uppgifterna också i
stor utsträckning blivit vederlagda av utredningen. Delvis har hustrun för
övrigt själv frångått sin tidigare intagna ståndpunkt, såsom när hon vidgår
att mannen aldrig misshandlat henne. Hennes och sönernas — under uppgift
att A aldrig varit farlig — hos länsstyrelsen kort före hans hempermittering
från alkoholistanstalten gjorda framställning om att han skulle få behålla
sina skjutvapen tyder icke på någon större fruktan för honom. Sonen
Sixten, som är organiserad nykterist och som bott hemma, har uppgivit, att
han aldrig hört fadern hota någon av familjemedlemmarna eller säga, att
han skulle taga livet av sig. Sonen Kurt har visserligen berättat om ett tillfälle,
då fadern hotat att slå till honom, men synes i övrigt icke vilja påstå,
att några verkliga hotelser förekommit, Vid något tillfälle då fadern varit
spritpåverkad skulle han däremot ha sagt, att han skulle ”försvinna”. Döttrarna,
som emellertid i motsats till sönerna icke bott hemma under senare
år och vilkas uppgifter kunna härröra från modern, uppgiva, att fadern
ofta fällt dunkla yttranden av innebörd att han ville beröva sig livet. Av de
tillfrågade grannarna har ingen hört A uttala något hot vare sig mot eget
liv eller mot familjemedlemmarna. I allmänhet ha de vidare uppgivit, att A
i spritpåverkat tillstånd varit gladlynt. Det i länsnykterhetsnämndens redogörelse
framförda påståendet, att A på fester skulle ha druckit sig redlös
och velat ställa till med slagsmål, har icke bekräftats av utredningen. Vid
det enda tillfälle, då A — såvitt kunnat utrönas — varit invecklad i något
bråk, synes det sålunda ha varit hans hustru som givit upphov därtill genom
att bedja några män kasta ut A, vilken lagt sig att sova på en veranda,
Såsom ock länsstyrelsen vid meddelandet av det slutliga beslutet om A:s
intagning funnit, kan utredningen vid nu upptagna förhållanden icke anses
giva vid handen, att A varit farlig i den mening som avses i 1 § alkoholistlagen.

Vad slutligen angår den senare av de två alternativa förutsättningarna
för ett ingripande eller spörsmålet huruvida A kan anses ha utsatt någon,
som han jämlikt stadgande i lag varit skyldig att försörja, för nöd eller
uppenbar van vård eller eljest grovt brustit i sina plikter mot sådan person,
och att detta varit en följd av alkoholmissbruket, så lämnar utredningen
i varje fall icke stöd för antagande att A utsatt de sina för nöd eller vanvård.
Påstående därom har ej heller framförts från något håll.

Huruvida A eljest grovt brustit i sina plikter mot familjen — därvid
främst plikterna mot hustrun komma i fråga — är vanskligare att avgöra.
I fråga om de ekonomiska förhållandena i hemmet och det sätt på vilket A
fullgjort sin försörjningsplikt är utredningen icke klarläggande. De i länsnykterhetsnämndens
redogörelse i denna del lämnade, delvis kategoriskt avfattade
påståendena — att A:s ekonomiska ställning syntes vara dålig, att

211

han arbetade då han hade lust därtill, att han tiggde pengar av sönerna till
pilsner samt att han klagade över sin stora arbetsbörda, trots att han icke
ägnade stor tanke åt sina plikter — vilka uppgifter måste antagas härröra
från hustrun, ha icke vunnit stöd av vad som framkommit under den fortsatta
utredningen. Flera grannar ha emellertid förmodat, att Ars pilsnerkonsumtion
verkat ödeläggande å hemmets ekonomi. Döttrarna ha också
uppgivit, att fadern sällan lämnat något av sina inkomster till hemmet. Då
döttrarna emellertid som ovan påpekats icke bott hemma på senare år, kunna
deras uttalanden — som för övrigt lida av stor obestämdhet — icke tagas
som avgörande bevis för hurudana förhållandena voro vid tiden för Ars
omhändertagande. Av större värde, men likväl alltför litet preciserat för
att lämna säker ledning, är ett yttrande av Kurt, att han ansåge att det
mesta av vad fadern förtjänat gått åt till sprit eller pilsner. Å andra sidan
har Sixten vid ett besök på alkoholisthemmet uppgivit, att fadern nog missbrukat
pilsner men ej eftersatt sina plikter mot familjen på något sätt. Vidare
ha borgensmännen intygat, att A väl skött förräntning och amortering
av sina skulder. A:s uppgift att han under senare år kunnat avsevärt förbättra
familjens ekonomiska ställning har icke bestritts från något håll. Att
märka är vidare, att även hustrun haft vissa inkomster. Utredning saknas
slutligen om storleken av A:s inkomster och om den omfattning i vilken
familjen kunnat tillgodogöra sig naturaprodukter från gården.

Med lagens uttryck ”grovt brista i sina plikter” avses emellertid även
annan än rent ekonomisk pliktförsummelse. I detta hänseende är utredningen
något mera upplysande. Tydligt är sålunda att förhållandet mellan
A och hans hustru icke varit gott. Flera av grannarna ha emellertid uttalat
den förmodan, att detta mindre goda förhållande icke berott enbart på A.
Att denna förmodan icke saknat grund bestyrkes av flera omständigheter.
Erinras må sålunda om att en broder till Ars hustru enligt den å alkoholisthemmet
förda journalen framhållit, att hustrun vore gnatig och att förhållandena
i hemmet därför ej vore bra. De uppgifter A lämnat om hustruns
vana att med eftersättande av andra, nödvändiga göromål ägna större delen
av sin dag åt stickning — vilka uppgifter bekräftats av sonen Sixten vid
dennes besök å alkoholisthemmet — tyda även de på att skulden till söndringen
icke enbart legat på mannens sida. Sixten berättade sålunda för
anstaltsföreståndaren, att tråkigheterna i familjen till stor del berott på att
modern ej haft något intresse av att hålla snyggt i hemmet och att hon
mest brukade sitta och sticka, trots att hon ej behövt göra detta för familjens
uppehälle. De hörda grannarna ha icke kunnat lämna några på direkta
iakttagelser grundade uttalanden om förhållandena i A:s hem. Av den utredning,
som i förevarande sammanhang är av betydelse, återstå därför
i huvudsak endast de uppgifter, som lämnats av A:s hustru och vuxna barn.
Hustruns framställning måste emellertid, med hänsyn till vad ovan blivit
upplyst, tagas med stor reservation. Döttrarna ha bland annat uppgivit

212

att fadern varit hetsig. Sixten anför att fadern ibland i spritpåverkat tillstånd
varit ovettig. Kurt åter berättar att fadern i alla år både i nyktert
och onyktert tillstånd varit ovettig mot modern.

Ehuru utredningen i detta hänseende sålunda icke giver någon klar och
fullt tillförlitlig bild av förhållandena i hemmet, lämnar den dock stöd för
antagande, att A behandlat hustrun på ett sätt, som varit för henne psykiskt
påfrestande, och att han sålunda eftersatt de plikter mot henne, som
följa av äktenskapet. I betraktande av att hustrun uppenbarligen icke är
fri från vållande till slitningarna mellan makarna, är det emellertid tvivel
underkastat, om den pliktförsummelse gentemot hustrun, som kan läggas
mannen till last, kan betecknas såsom grov. Enär emellertid delade meningar
kunna råda i denna fråga, kan någon befogad erinran icke göras
mot länsstyrelsen — vilken såsom ovan anförts grundat sitt ställningstagande
på ett material, som varit mindre fylligt än den utredning som numera
föreligger — för det den för sin del stannat vid att anse grov pliktförsummelse
föreligga.

Det återstår då att bedöma, huruvida A:s pliktförsummelse varit en följd
av hans hemfallenhet åt alkoholmissbruk. Såsom socialstyrelsen anfört,
kunna alltför stränga krav på bevisning i fråga om kausalsammanhanget
icke uppställas. Även om vissa omständigheter — såsom framför allt sonen
Kurts uppgift att faderns humör blivit sämre under senare år, då han druckit
mindre — tala emot tanken på ett sådant sammanhang, får det dock
antagas, att A:s alkoholmissbruk i varje fall utgjort en bidragande orsak
till misshälligheterna i äktenskapet.

Av det anförda följer, att jag icke vill rikta någon gensaga mot att länsstyrelsen
funnit förutsättningar föreligga för ett ingripande enligt alkoholistlagen
i förevarande fall.

Jag övergår härefter till ett bedömande av de från länsnykterhetsnämndens
och länsstyrelsens sida i ärendet vidtagna åtgärderna.

Den av länsnykterhetsnämnden gjorda ansökningen om A:s intagande å
allmän alkoholistanstalt var grundad å 17 § alkoholistlagen. Av det ovan
anförda framgår att förutsättningen, såvitt nu är i fråga, för att detta lagrum
skall vara tillämpligt är att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk
och i följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv. Länsnykterhetsnämnden har ock såväl i ansökningen som i den
därvid fogade redogörelsen såsom sin mening uttalat, att A vore på sådant
sätt farlig. Detta ställningstagande har av nämnden helt grundats på det
av nämndens ombudsman sammanbragta materialet. Detta utgöres i allt
väsentligt av uppgifter, som i första eller andra hand härröra från A:s
hustru eller döttrar och som onekligen starkt tala till A:s nackdel. Ombudsmannens
utredning är sålunda både ensidig och knapphändig. Det ligger visserligen
i sakens natur att prövning av fråga om en person är farlig på grund
av alkoholmissbruk måste i väsentlig utsträckning grundas på uppgifter av

213

de närstående. Även om alkoholister ofta äro farliga för sin omgivning och
för sig själva samt anhörigas uppgifter om dylik farlighet därför te sig
sannolika, får man dock icke underlåta att, där så är möjligt, söka kontrollera
riktigheten av de anhörigas uppgifter. Något verkligt försök härtill har
icke gjorts av ombudsmannen. Han har förklarat att han helt litat på uppgifternas
sanningsenlighet. Till försvar för underlåtenheten att kontrollera
uppgifterna genom att höra flera personer har ombudsmannen anfört dels
att A:s farlighet icke vore känd för grannarna, dels ock att fara kunde anses
föreligga, därest det komme till A:s kännedom att åtgärder i nykterhetshänseende
skulle vidtagas mot honom.

Vad angår den första av dessa invändningar må erinras, att densamma
icke utesluter, att de båda hemmaboende vuxna sönerna hörts. Om så skett,
skulle länsnykterhetsnämnden ha fått en annan bild av A än den nämnden
fått genom ombudsmannens utredning. Det torde visserligen vara riktigt,
att det ofta kan vara svårt för grannar att bedöma om en person är farlig
för sina anhöriga eller för sig själv. Det är emellertid tydligt att grannarna
kunna lämna upplysningar som kunna göra, att familjemedlemmarnas uppgifter
framstå såsom mer eller mindre sannolika. Exempelvis äro upplysningar
av grannar om hur vederbörande brukar bete sig, då han är spritpåverkad,
och om han hotat andra av väsentligt intresse för helhetsbilden.
Vidare kunna grannarna lämna upplysningar om do uppgiftslämnande
familjemedlemmarnas trovärdighet. Framför allt hade i förevarande fall
genom ett dylikt förhör åtskilliga uppgifter av A:s hustru kunnat kontrolleras,
bland annat det uppenbarligen från henne härrörande påståendet att
A vid festligheter brukade dricka sig redlös och därefter ställa till bråk. En
kontroll av dylika uppgifters riktighet är ägnad att påverka även bedömningen
av tillförlitligheten av uppgifter som icke kunna direkt kontrolleras,
exempelvis angående vederbörandes farlighet.

Det måste emellertid understrykas att ombudsmannens handläggning av
ärendet icke får bedömas med utgångspunkt från vad numera är känt angående
A:s farlighet. Vid bedömningen av handläggningen måste hänsyn tagas
till vad då var känt för ombudsmannen, d. v. s. till de uppgifter om farligheten
som lämnats av A:s hustru och döttrar. Ombudsmannen hade sålunda
att utgå från att dessa uppgifter kunde vara tillförlitliga, i all synnerhet som
uppgifterna med hänsyn till vad som är känt om alkoholister ingalunda
framstodo såsom osannolika. Ombudsmannen hade följaktligen att räkna
med, att A kunde komma att skrida till våldsdåd, om det för honom bleve
känt att, utredning påginge om hans förhållande i nykterhetsavseende. Under
sådana omständigheter kan man förstå om ock icke dela ombudsmannens
uppfattning att ytterligare utredning borde anstå, så länge A befunne
sig på fri fot. Det är alldeles uppenbart, att det varit möjligt att föranstalta
om ytterligare undersökning under sådana förhållanden att den icke kommit
till A:s kännedom. De hemmavarande sönerna hade sålunda kunnat höras

214

utan att A behövt erhålla vetskap härom. Åtskilliga uppgifter — bland
annat påståendet att A brukade ställa till bråk på festligheter — hade kunnat
kontrolleras. Det är att märka att ombudsmannen haft god tid på sig
för en dylik undersökning. Uppgifterna om A:s farlighet kommo ombudsmannen
till handa den 13 januari 1947. Framställningen till länsstyrelsen
gjordes först den 4 juli samma år, sedan ombudsmannen några dagar tidigare
sammanträffat med A:s hustru och döttrar. Då under mellantiden icke
synes ha inträffat någon omständighet, varigenom saken kommit i annat
läge, borde ombudsmannen ha kunnat dröja med att upptaga ärendet i länsnykterhetsnämnden
till dess de av A:s hustru och döttrar vid sistnämnda
sammanträffande lämnade uppgifterna kontrollerats i erforderlig utsträckning.

Även om ombudsmannen med visst fog trott sig ha att göra med en farlig
alkoholist, borde det dock ha stått klart för honom, att en ansökan om internering
icke får grundas på ett påtagligt bristfälligt material. Jag kan därför
icke undgå att finna anmärkningsvärt, att ombudsmannen icke föranstaltat
om en mera tillförlitlig utredning i ärendet, innan detsamma upptogs till
prövning i länsnykterhetsnämnden. Man kan — såsom i det följande skall
närmare beröras — icke helt frigöra sig från intrycket, att om sådan utredning
företagits före ärendets upptagande i nämnden, någon intagning av A å
alkoholistanstalt måhända icke kommit till stånd. Som ombudsmannen
emellertid, såsom redan nämnts, haft anledning räkna med att A kunde vara
farlig och hans underlåtenhet att verkställa ytterligare utredning i saken
uppenbarligen uteslutande betingats av en i och för sig erkännansvärd omtanke
om A:s hustru, anser jag mig i denna del kunna låta bero vid dessa
uttalanden.

Det hade givetvis varit möjligt för länsnykterhetsnämnden att före ärendets
avgörande låta komplettera den av ombudsmannen verkställda utredningen.
Detta borde otvivelaktigt ha skett. Visserligen stod det den beslutande
myndigheten i första instans — länsstyrelsen — fritt att föranstalta
om ytterligare utredning; i första hand var det dock nämndens sak att sörja
för att ärendet blev allsidigt belyst. Att nämnden på grundval av ombudsmannens
utredning kommit att hysa den — efter vad numera måste anses
klarlagt — felaktiga uppfattningen, att A kunde befaras förgripa sig på eget
eller anhörigas liv, om han finge reda på att undersökning påginge, finner jag
med hänsyn till omständigheterna förklarligt. På grund härav och då nämnden
av utredningen måste antagas ha fått den uppfattningen att skyndsam
åtgärd vore av nöden, vill jag icke rikta något klander mot att nämnden
grundat ansökningen på ett ofullständigt material.

Vad därefter angår det av länsstyrelsen den 4 juli 1947 meddelade interimistiska
beslutet i ärendet, må till en början erinras om att förutsättningen
för att sådant beslut skall få meddelas är, såvitt nu är i fråga, att anledning
förekommer att den, som ansökningen avser, är farlig för annans

215

personliga säkerhet eller eget liv. Länsstyrelsen, som funnit denna förutsättning
uppfylld, har grundat sitt beslut nära nog uteslutande på det i
länsnykterhetsnämnden förebragta materialet. I betraktande av att det
för länsstyrelsen måste ha stått klart, att nämnda utredning var ensidig
och knapphändig, hade länsstyrelsen redan innan interimistiskt beslut i
ärendet fattades bort föranstalta om ytterligare utredning. I viss, ehuru
endast mera obetydlig utsträckning har länsstyrelsen ock gjort så. Lika
med länsnykterhetsnämnden bedömde emellertid länsstyrelsen situationen
så, att en mera omfattande utredning icke utan risk kunde företagas, så
länge A befann sig på fri fot. Även om det ur synpunkten av den presumtivt
farlige alkoholmissbrukarens anspråk på rättssäkerhet är angeläget, att
ett frihetsberövande icke kommer till stånd utan stöd av en tillfyllestgörande
utredning, är det dock — såsom socialstyrelsen anfört — tydligt att kravet
i fråga om utredning icke kan ställas lika högt, när det gäller ett interimistiskt
beslut, vilket inom kort skall omprövas, som beträffande ett slutligt
förordnande. Mot alkoholmissbrukarens krav på rättssäkerhet står nämligen
mången gång hans anhörigas berättigade anspråk på skydd mot våldshandlingar
från hans sida. För skyddssynpunktens tillgodoseende kan det i
en sådan situation bliva nödvändigt, att alkoholmissbrukarens intressen sättas
i efterhand. För den skull får man dock icke försumma att i den utsträckning
som är möjlig kontrollera lämnade uppgifter. Trots att en viss komplettering
av länsnykterhetsnämndens utredning skett, var det material,
varpå länsstyrelsen grundade sitt beslut den 4 juli 1947, alltför knapphändigt.
Å andra sidan lämnade de för länsstyrelsen tillgängliga handlingarna
knappast någon ledning för bedömande av riktigheten av länsnykterhetsnämndens
uppfattning att ytterligare utredning icke utan fara
kunde ske utan att A först omhändertagits. Med hänsyn härtill och i betraktande
av att materialet dock lämnade stöd för länsnykterhetsnämndens
med stor skärpa uttalade ståndpunkt, att A vore farlig och i stort behov
av omhändertagande, vill jag icke rikta någon erinran mot länsstyrelsen för
dess underlåtenhet att på detta stadium föranstalta om ytterligare utredning
eller för innehållet i dess beslut.

Om det sålunda måste anses tillåtet att grunda ett interimistiskt beslut
om intagning å alkoholistanstalt på en utredning, som icke i allo är fullständig,
ligger det i sakens natur att åtgärder för införskaffande av kompletterande
utredning måste vidtagas ofördröjligen därefter. På denna punkt
— den fortsatta utredningen — går länsstyrelsens förfarande icke fritt från
erinringar i olika avseenden.

Påfallande är sålunda, att utredningen icke bedrivits med den skyndsamhet
som varit påkallad. Sedan bevis den 10 juli 1947 inkommit till
länsstyrelsen om att A den 8 i samma månad intagits å alkoholisthemmet,
dröjde det ända till den 17 juli, vilken dag handlingarna utställdes till förklaring
av A, innan någon som helst åtgärd vidtogs av länsstyrelsen. Hand -

216

lingarna hade lämpligen redan den 4 juli kunnat översändas till alkoholisthemmet
för att där delgivas A, sedan han intagits å anstalten. I varje
fall borde länsstyrelsen ha förordnat om delgivning senast den 10 juli.
Dröjsmålet synes ha berott på en önskan att låta även läkarintyget, vilket
inkom till länsstyrelsen den 17 juli, åtfölja ansökningshandlingarna. Givetvis
var det riktigt att låta A få del även av läkarintyget. Detta hade emellertid
kunnat delgivas honom i efterhand utan att tiden för avgivande av
förklaring därför hade behövt förlängas. Lämpligen hade länsstyrelsen bort
uppmana föreståndaren vid alkoholisthemmet att snarast låta läkarundersöka
A och sedan låta honom taga del av läkarintyget innan detta översändes
till länsstyrelsen. Anmärkningsvärt är också att delgivning av handlingarna
icke kom till stånd förrän den 21 juli. Uppenbarligen hade en snabbare
delgivning kunnat åstadkommas, om länsstyrelsen framhållit ärendets
brådskande natur. Än mera anmärkningsvärt synes mig vara, att länsstyrelsen
först den 23 respektive den 29 juli föranstaltade om polisutredning.
Som ursäkt härför kan icke anföras, att handlingarna återkommo från alkoholisthemmet
först den 23 juli. Uppenbarligen hade det nämligen ålegat
länsstyrelsen att — om handlingarna verkligen ansågos oundgängligen
nödvändiga för polisutredningen — låta göra erforderliga avskrifter. Den
från A infordrade förklaringen, vilken inkom till länsstyrelsen den 29 juli
och bilades de handlingar som samma dag översändes till landsfiskalen i
orten med anmodan att verkställa utredning, hade visserligen kunnat vara
till god ledning vid utredningens bedrivande. Något hinder för landsfiskalen,
som för övrigt knappast synes ha utnyttjat de upplysningar som kunnat
hämtas från förklaringen, att verkställa utredningen utan att ha ägt
tillgång till handlingen synes icke ha förelegat. I varje fall hade polisutredningen
bort igångsättas i avbidan på att förklaringen skulle inkomma. Sammanfattningsvis
får jag sålunda anföra, att det bort vara möjligt för länsstyrelsen
att — utan eftersättande av kravet på en grundlig utredning -—
avgöra ärendet betydligt tidigare än som skett.

Såsom ovan anförts har länsstyrelsens slutliga resolution i ärendet grundats
på en annan av de i 1 § alkoholistlagen uppställda särskilda förutsättningarna
än den av länsnykterhetsnämnden åberopade. Vad länsstyrelsen
åsyftat med det i resolutionen anförda skälet, att A grovt bruste i sina
plikter mot hustrun, är icke fullt klart. Om därmed avsetts, att A skulle ha
åsidosatt sin försörjningsskyldighet, är det tydligt att i ärendet införts ett
helt nytt moment. Troligen har emellertid länsstyrelsen i främsta rummet
velat utsäga, att A utsatt hustrun för psykiskt lidande genom hotelser och
olämpligt uppträdande i hemmet. Bedömandet härutinnan skulle i så fall
till stor del ha grundats på samma omständigheter som äro utslagsgivande
vid ett avgörande i farlighetsfrågan. Huru därmed än må förhålla sig, synes
mig rättssäkerheten ha fordrat, att tillfälle beretts A att inrikta sitt försvar
på denna nya punkt. Lämpligast synes mig ha varit, att länsstyrelsen anord -

217

nät muntligt förhör med A och därvid — med beaktande av uppgiftslämnarnas
berättigade intresse av anonymitet — givit honom del av vad som
förekommit i berörda hänseende. I varje fall synes det mig vid nu upptagna
förhållande otillfredsställande, att länsstyrelsen icke i någon form låtit A
få del av vad som förekommit efter hans intagande å anstalten och som
legat till grund för länsstyrelsens slutliga beslut.

I betraktande av att A vid tiden för länsstyrelsens slutliga avgörande
av ärendet redan vistats å alkoholisthemmet en månad, är det vidare anmärkningsvärt,
att länsstyrelsen icke synes ha på något sätt tagit kontakt
med anstaltsledningen för att efterhöra huru A förhållit sig å anstalten och
vilken uppfattning man där fått om honom. Till följd av denna underlåtenhet
har det, delvis mycket värdefulla, material, som upptagits i anstaltens
journal rörande A, icke kunnat utnyttjas i ärendet.

Vidkommande innehållet i länsstyrelsens slutliga resolution i ärendet må
påpekas, att de åtgärder som enligt alkoholistlagen kunna ifrågakomma icke
få givas större omfattning än som påkallas av förhållandena. Av de ovan
återgivna bestämmelserna i 16 och 24 §§ alkoholistlagen framgår, att tvångsintagning
å alkoholistanstalt är avsedd att komma till användning endast
som en åtgärd i sista hand. Först om hjälpåtgärder prövats men befunnits
otillräckliga eller om utsikt uppenbarligen saknas att med sådana åtgärder
komma till rätta med alkoholmissbrukaren, skall förordnande meddelas om
tvångsintagning. Länsstyrelsen har hävdat, att hjälpåtgärder i detta fall
icke bort träda i stället för internering. Riktigheten av denna uppfattning
synes mig kunna sättas i fråga. De uttalanden som fällts av A:s hustru och
Kurt vid den genom landsfogdens försorg verkställda utredningen, att A
icke skulle ha låtit sig rätta genom mindre ingripande åtgärder, kunna enligt
min mening icke tillmätas avgörande betydelse. Uttalandena grunda
sig sålunda enbart på förmodanden. Större vikt måste tillmätas en sådan
omständighet som att flertalet av de personer, som hördes vid den av länsstyrelsen
beordrade utredningen — och däribland även sönerna Kurt och
Sixten — uppgivit, att A under senare år iakttagit större skötsamhet. Uttalanden
i motsatt riktning ha dock icke helt saknats. 1 det till ansökningshandlingarna
fogade läkarintyget anfördes vidare, att A ägde ganska god
insikt om vådan av spritmissbruk och önskade bliva befriad från sina alkoholvanor.
Påpekas bör också att A från flera håll — däribland av sonen
Sixten — fått vitsord om att vara en duktig arbetare. Under sådana förhållanden
kan det enligt min mening svårligen anses, att utsikt uppenbarligen
saknats att tillrättaföra A utan tillgripande av tvång.

En särskild anledning att i förevarande fall först pröva mindre ingripande
åtgärder än internering har vidare legat däri, att A:s pliktförsummelse mot
hustrun — även om någon erinran icke kan framställas mot att den av
länsstyrelsen betecknats som grov — knappast varit av så allvarlig beskaffenhet,
att den nödvändiggjort omedelbar internering. Den särskilda anled -

218

ning till ett frihetsberövande, som kan ligga i nödvändigheten att skapa
skydd för de anhörigas fysiska eller psykiska hälsa, har såvitt utredningen
visar icke förelegat.

Såsom socialstyrelsen antytt kan man icke undgå att få det intrycket,
att en starkt bidragande orsak till att länsstyrelsen fann sig icke böra pröva
hjälpåtgärder var att A vid tiden för det slutliga beslutet sedan en månad
vistades å alkoholistanstalt. I förevarande fall hade A — om det redan den
4 juli 1947 stått klart för länsstyrelsen att han icke var farlig — icke kunnat
interimistiskt omhändertagas. Till den omständigheten att A på grund av
oriktiga förutsättningar redan fått tillbringa en månad på alkoholistanstalt
har hänsyn självfallet icke fått tagas vid bedömandet av huruvida det fortsatta
samhällsingripandet kunnat stanna vid en hjälpåtgärd.

Jag vill emellertid framhålla att erfarenheten visar, att det ofta är svårt
att utan tvångsåtgärder tillrättaföra personer, som länge varit hemfallna åt
alkoholmissbruk. Såsom förut nämnts har A länge varit hemfallen åt sådant
missbruk. Med hänsyn härtill anser jag mig — trots vad ovan anförts —
icke kunna lägga länsstyrelsen till last såsom fel att den för sin del funnit,
att hjälpåtgärder i detta fall icke borde träda i stället för internering.

Till sist må pekas på den möjlighet som förelegat för länsnykterhetsnämnden
att låta anstå med verkställigheten av det slutliga förordnandet
om intagning av A i alkoholistanstalt. Av de ovan återgivna bestämmelserna
i alkoholistlagen och än mer av lagens förarbeten (jfr SOU 1929: 29 s. 82—
85 och prop. 164/1931 s. 74 o.f.) framgår, att länsstyrelses interneringsbeslut
— när det icke grundar sig på att vederbörande är farlig, för vilket
fall särskilda regler gripa in — allenast innefattar ett medgivande för nykterhetsnämnd
att efter eget bedömande föranstalta om verkställighet av
beslutet. I praxis är det också vanligt att nykterhetsnämnd utverkar förordnande
om intagning men låter frågan om verkställighet bero av huru
alkoholmissbrukaren i fortsättningen sköter sig. Det allvarliga hot om frihetsförlust,
vilket under den tid av ett år som beslutet är verkställbart
svävar över alkoholmissbrukaren, har i många fall visat sig vara ägnat att
väcka denne till besinning. I förevarande fall har länsnykterhetsnämnden
tydligen övervägt, huruvida anstånd borde medgivas A. Länsnykterhetsnämnden
har därvid stannat vid att icke medgiva anstånd. Ett bidragande,
måhända avgörande skäl därtill har varit, att nämnden befarat våldshandlingar
från A:s sida mot dennes hustru. Att länsnykterhetsnämnden sålunda
trots innehållet i länsstyrelsens resolution hållit fast vid sin tidigare intagna
ståndpunkt att A vore farlig kan jag icke undgå att finna anmärkningsvärt.

Ehuru länsnykterhetsnämndens och länsstyrelsens handläggning av ärendet
sålunda på vissa punkter icke går fri från erinringar, har jag dock funnit
mig kunna låta bero vid dessa mina uttalanden.

Ärendet var därmed av JO slutbehandlat.

219

18. Felaktigt förfarande vid tillämpning av bestämmelserna
om strafföreläggande.

Vid en av mig den 4 november 1949 företagen inspektion å stadsfiskalskontoret
i Lidingö fann jag anledning till anmärkning beträffande vissa
av stadsfiskalen Folke Åreskog meddelade strafförelägganden. I fråga om
två av dessa utvisa handlingarna i ärendet följande.

Den 16 augusti 1949 föreläde Åreskog direktören Henning Landt, Rindögatan
23 i Stockholm, för det han den 27 juni 1949 å Lidingöbron, å vilken
högsta tillåtna hastighet vid framförande av bil utgjorde 25 km i timmen,
framfört personbilen A 35231 med en hastighet av 37,9 km i timmen ett
straff av 10 dagsböter om 15 kronor. Föreläggandet expedierades till poliskammaren
i Stockholm för delgivning.

Sedan vid inspektionen iakttagits, att Åreskog den 22 augusti 1949 meddelat
åtalseftergift för Landts förseelse, uppgav Åreskog, att Landt, sedan
han av stämningsman i telefon fått kännedom om strafföreläggandet, den
22 augusti för Åreskog uppvisat intyg från firman Bilservice att hastighetsmätaren
å hans bil den 27 juni 1949 varit mindre tillförlitlig. Landt hade
tillika uppgivit, att han vid tillfället ifråga försökt köra sakta med hänsyn
till rådande väglag (regn och halt på bron). Med anledning av Landts uppgifter,
vilka Åreskog antecknat å en polisrapport i saken, hade Åreskog
funnit sig böra meddela Landt åtalseftergift.

I ett med anledning av inspektionsanmärkningen avgivet yttrande anförde
Åreskog ytterligare: Sedan Landt fått kännedom om föreläggandet,
hade han först per telefon upplyst Åreskog, att förseelsen måste tillskrivas
ett rent förbiseende från hans sida. Hastighetsbegränsningen å Lidingöbron
hade från den 1 april 1949 ändrats från förut gällande 35 km i timmen till
nu bestämda 25 km i timmen. Landt hade förbisett denna ändring. I följd
av rådande väglag vid anmärkningstillfället den 27 juni 1949 hade han
emellertid försökt köra mycket sakta och försiktigt. Landt hade förklarat
sig önska personligen uppsöka Åreskog och närmare utveckla sin syn på
ärendet. Tid för dylikt besök hade bestämts vid detta telefonsamtal. I följd
av de nya upplysningar Åreskog erhållit hade han omedelbart per telefon
återkallat föreläggandet från delgivning i Stockholm, vilken återkallelse
bekräftats i brev samma dag. Föreläggandet hade även återkommit från
Stockholm utan delgivningsåtgärd gentemot Landt. Vid sitt besök hos Åreskog
hade Landt närmare utvecklat sina ovan antydda synpunkter samt
uppvisat ett intyg att hastighetsmätaren å bilen vid anmärkningstillfället
varit mindre tillförlitlig. Landt hade innehaft körkort sedan år 1939 och
någon anmärkning hade icke antecknats å körkortet tidigare. Landt hade
försäkrat, att han alltid brukade föra bil hänsynsfullt och försiktigt och att
han för framtiden noggrant skulle iakttaga de nya hastighetsbestämmelserna
i fråga om Lidingöbron. På grund av sålunda erhållna nya upplys -

220

ningar i ärendet hade Åreskog den 22 augusti 1949 jämlikt 20 kap. 7 §
rättegångsbalken eftergivit åtalet mot Landt, enär Åreskog ansett ordningsförseelsen
vara av lindrigare art samt funnit uppenbart, att den misstänktes
lagföring icke vore påkallad ur allmän synpunkt. Därvid hade Åreskog
särskilt beaktat, att ny hastighetsbegränsning nyligen bestämts, att
Landt såsom bosatt i Stockholm skäligen icke kunnat förväntas ha haft
kännedom om den nya bestämmelsen samt att den första rent rutinmässiga
kontrollen över efterlevnaden av de nya föreskrifterna företagits just vid
anmärkningstillfället den 27 juni 1949.

Vid inspektionen iakttogs vidare att Åreskog den 22 september 1949 förelagt
fru Siri Molin, Hedinsgatan 15 i Stockholm, ett straff av 10 dagsböter
om 5 kronor för det hon den 27 juni 1949 å Lidingöbron framfört personbilen
A 36393 med en hastighet av 34,7 km i timmen. I föreläggandet hade
meddelats henne att, om hon erkände förseelsen och underkastade sig det
straff som därigenom förelagts, hon hade att teckna godkännande av föreläggandet
på exemplar 2 och återställa det till Åreskog inom fyra dagar från
mottagandet samt att, även om hon ej godkände föreläggandet, hon borde
teckna på erkännande om föreläggandets mottagande å exemplar 2 och
återsända detta inom angivna tid.

Den 5 oktober 1949 hade Siri Molin å exemplar 2 av föreläggandet tecknat
erkännande av att hon mottagit exemplar 3 av detsamma, varvid hon
tillagt: ”Jag protesterar mot att jag ej erhållit betänketid.”

Enligt vad som framgick av diariet hade den 6 oktober 1949 till Siri
Molin expedierats ett nytt föreläggande, vari antalet dagsböter bestämts
till 5.

Vid inspektionen uppgav Åreskog: Det första föreläggandet hade ej godkänts
och fru Molins man hade i telefon begärt lägre straff, vilken begäran
Åreskog ansett sig böra efterkomma för att strafföreläggandet skulle bliva
godkänt.

I yttrande över anmärkningen anförde Åreskog sedermera, att Siri Molin
vid delgivningen av föreläggandet av den 22 september 1949 protesterat
mot att hon ”ej erhållit betänketid”. Hennes make, som vore advokat, hade
per telefon satt sig i förbindelse med Åreskog och även han hade protesterat
mot att rimlig betänketid ej lämnats. Därvid hade Åreskog förklarat, att
enligt föreläggandets avfattning en betänketid av fyra dagar av honom
lämnats. Den av Siri Violin begångna förseelsen vore enligt mannens utsago
tillkommen av rent förbiseende, enär Siri Violin blott sällan brukade färdas
över Lidingöbron och icke haft kännedom om att hastigheten nyligen begränsats
till 25 km i timmen. Då enligt polisrapport den av Siri Violin använda
hastigheten uppgått till endast 34,7 km i timmen eller sålunda mindre
än den hastighet, som varit medgiven intill den 1 april 1949, hade Åreskog
funnit förseelsen vara av lindrigare art samt i följd därav utfärdat nytt
föreläggande, vari endast 5 dagsböter förelagts. Detta föreläggande hade

221

med posten sänts till Siri Molin samt återkommit till Åreskog med påtecknat
godkännande av den 11 oktober 1949. Anledningen till att dagsböternas
antal av Åreskog slutligen bestämts till allenast 5 vore sålunda
förseelsens lindriga beskaffenhet, varom han erhållit närmare kännedom
efter det att det först utskrivna föreläggandet återkommit till honom.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Åreskog avlåten skrivelse.

Beträffande såväl Landt som Siri Molin har Åreskog efter att ha tagit del
av upprättad polisrapport funnit utrett, att de å Lidingöbron framfört bil
med större hastighet än den högsta medgivna. I anledning härav har Åreskog
den 16 augusti respektive den 22 september 1949 med stöd av 48 kap.
1 § rättegångsbalken meddelat envar av dem strafföreläggande.

Sedan föreläggandena kommit till Landts och Siri Molins kännedom, ha
dessa var för sig, den senare genom sin man, vänt sig till Åreskog för att få
ändring i besluten. Med hänsyn till därvid lämnade upplysningar har Åreskog
meddelat åtalseftergift i fråga om Landts förseelse och nedsatt straffet
för Siri Molins förseelse.

Enligt min mening bör strafföreläggande meddelas efter så noggrant
övervägande, att det icke skall tarvas allenast en hänvändelse från den
förelagdes sida till åklagaren för att få till stånd ändring i föreläggandet.
Kan ändring erhållas på sådant sätt, förefaller det troligt, att föreläggandet
från början varit grundat å alltför bristfällig utredning. Även om vid en
sådan hänvändelse något kan framkomma, som icke tidigare varit känt
för åklagaren, synes det i allt fall uppenbart, att tillämpningen av institutet
strafföreläggande icke under några omständigheter får ske på sådant sätt,
att straffet bestämmes med hänsyn till vad den misstänkte kan vilja godkänna.
Om straffmätningen bör icke ackorderas mellan åklagaren och den
misstänkte.

Till försvar för meddelandet av åtalseftergift i fallet Landt har Åreskog
framhållit, att han därvid särskilt beaktat att ny hastighetsbegränsning
nyligen bestämts, att Landt såsom bosatt i Stockholm skäligen icke kunnat
förväntas ha haft kännedom om den nya bestämmelsen samt att den första
i-utinmässiga kontrollen över efterlevnaden av de nya föreskrifterna företagits
just vid det tillfälle, då ifrågavarande förseelser begåtts. Vad Åreskog
sålunda åberopat synes mig ingalunda utgöra skäl för att meddela just
Landt åtalseftergift. Detsamma hade med största sannolikhet kunnat åberopas
till ursäkt för flertalet övriga bilförare, ett tjugotal, som den 27 juni
1949 ertappats med att ha kört för fort på Lidingöbron och som därför
erhållit strafföreläggande. Vidare må framhållas, att de sålunda åberopade
omständigheterna icke bragts till Åreskogs kännedom vid tiden för åtals -

222

eftergiftens meddelande utan i lika hög grad voro honom bekanta den 16
augusti 1949, då strafföreläggandet gavs. Att på grund av Landts hänvändelse
till Åreskog efter strafföreläggandets meddelande annullera beslutet
därom och bevilja åtalseftergift för hans förseelse med stöd av de nu
nämnda omständigheterna har därför enligt min mening icke varit motiverat.
Därest Landt icke velat godkänna föreläggandet, hade saken bort
hänskjutas till domstol.

Vad angår strafföreläggandet för Siri Molin synes vid den förnyade prövningen
av ärendet knappast ha framkommit något, som icke varit bekant
vid meddelandet av det första beslutet den 22 september 1949. Någon anledning
att nedsätta antalet dagsböter på sätt som skett synes mig därför
icke ha förelegat. Att, såsom Åreskog vid inspektionen anfört, bifalla den
av hennes man gjorda framställningen om nedsättning av straffet allenast
för att strafföreläggandet skulle bliva godkänt av Siri Molin måste anses
felaktigt. Ett sådant förfarande bör, såsom jag ovan berört, icke användas
vid tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande.

Med hänsyn till att i förevarande två fall de av Åreskog företagna ändringarna
av meddelade beslut om strafföreläggande vidtagits innan godkännande
av föreläggandena skett samt till vad Åreskog i övrigt anfört
fann jag mig emellertid, vad angår dessa fall, kunna låta bero vid mina ovan
gjorda uttalanden.

19. Fråga om utdömande av ersättning för rättegångskostnad

i lagsökningsmål.

I en den 27 augusti 1948 till Tveta, Yista och Mo domsagas häradsrätt
inkommen ansökan om lagsökning anhöll Sveriges riksbank genom ombudsmannen
Marcus Öhlin om åläggande för ingenjören Ingvar Norder i Nässjö
och dennes hustru Mary Norder att på grund av ett vid ansökningen i
avskrift fogat skuldebrev till riksbanken solidariskt utgiva 518 kronor
11 öre jämte fyra procent ränta därå från den 20 december 1946 till dess
betalning skedde. I ansökningen anfördes vidare: ”Därjämte yrkas ersättning
för lagsökningskostnaden.”

Ansökningen, som torde ha ingivits av kommissionären i domsagan, var
åtföljd av vederbörliga stämpelavgifter, 5 kronor till ansökningshandlingen
och 2 kronor till skuldebrevet. I särskild missivskrivelse till kommissionären
hade Öhlin uttryckligen framhållit, att ett vid skrivelsen fogat belopp å
7 kronor var avsett för nämnda ändamål.

I utslag den 17 september 1948 förpliktade häradsrätten på anförda skäl
makarna Norder att mot kvitto och erhållande av skuldebrevet till riksbanken
solidariskt utgiva fordrade kapitalbeloppet med ränta, varjämte
häradsrätten vidare utlät sig: ”Ingvar Norder och Mary Norder skola lika -

223

ledes en för båda och båda för en till riksbanken utgiva 10 kronor utgörande
stämpelavgiften för ett exemplar av häradsrättens utslag. Enär riksbanken
underlåtit uppgiva vari lagsökningskostnaden består, lämnar häradsrätten
på grund av stadgandena i 15 § lagsökningslagen och 18 kap. 14 § rättegångsbalken
riksbankens ersättningsyrkande i övrigt utan bifall.” För utslaget
var tingssekreteraren Bertil Olsén ansvarig.

Vid min inspektion av häradsrätten den 17 mars 1949 lät jag i det vid
inspektionen förda protokollet verkställa anteckning om utslagets innehåll,
därvid särskilt antecknades, att häradsrätten icke tillerkänt riksbanken ersättning
för dess utlägg för stämpel till ansökningen och fordringshandlingen.

I ett med anledning av vad sålunda förekommit infordrat yttrande anförde
Olsén följande.

På grund av innehållet i de i utslaget citerade lagrummen hade Olsén
kommit till den uppfattningen att förutsättningarna för erhållande av kostnadsersättning
i lagsökningsmål vore två: dels yrkande av part om ersättning,
dels ock uppgift av parten å de belopp, för vilka han yrkade ersättning.
Det ankomme på parten att självmant beakta dessa förutsättningar.
Det måste alltså vara otillräckligt att — såsom riksbanken i förevarande
fall gjort — yrka ersättning för lagsökningskostnaden utan att ens angiva
något belopp. Fordringarna på specificering av kostnaderna finge visserligen
ej ställas alltför höga. Riksbanken borde dock ha för rätten omnämnt
sina utlägg i form av stämpelavgifter till ansökningen och till skuldebrevet
ävensom ett eventuellt yrkande om arvode med visst belopp. Stöd för denna
uppfattning hade Olsén funnit i ett uttalande av processlagberedningen att
det icke torde åligga rätten att själv efterforska parts utgifter för processen,
icke ens om upplysning angående utgifterna kunde erhållas ur handlingarna
i målet. Fordringarna för erhållande av kostnadsersättning i lagsökningsmål
syntes därför vara andra och strängare än de fordringar, som gällde före den
1 januari 1948, då part blott torde ha behövt yrka ersättning för lagsökningskostnaden.
På dessa grunder hade Olsén ansett häradsrätten förhindrad
att tillerkänna riksbanken ersättning för andra rättegångskostnader
än för stämpelavgift till ett exemplar av häradsrättens utslag. Till sist
ville Olsén framhålla, att riksbankens till kommissionären i domsagan
ställda missivskrivelse icke åtföljt handlingarna under målets handläggning
utan först senare blivit för Olsén känd.

Efter att ha tagit del av Olséns förklaring anförde Öhlin i avgivet yttrande
följande.

Enligt 18 kap. 14 § rättegångsbalken ägde part, även om yrkande ej
framställdes, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga
beslut. Vidare vore enligt 33 kap. 2(i § rättegångsbalken part ej skyldig att

224

utgiva kostnad för delgivning genom rättens försorg, om ej annat vore
stadgat. Riksbankens yrkande om ersättning för kostnad i målet skulle
följaktligen ej behövt avse annan kostnad än för stämpelavgifter till skuldebrev
och till ansökning. Högst egendomligt syntes Olséns uttalande, att
riksbanken borde ha för rätten omnämnt sina utlägg för berörda stämpelavgifter.
Dessa torde ändå ha varit för rätten kända. Enligt vad Öhlin inhämtat
hos andra domstolar, torde nämligen rätten icke äga utfärda föreläggande
i lagsökningsmål utan att först ha förvissat sig om, att sökanden
erlagt ifrågavarande avgifter. Enligt vad Olsén uppgivit hade det dock
först efter målets handläggning blivit för honom känt, att riksbanken i
behörig ordning erlagt stadgade stämpelavgifter. Med hänsyn till vad Öhlin
sålunda anfört kunde han icke ansluta sig till den uppfattning, åt vilken
Olsén givit uttryck.

Enligt 15 § lagen den 20 december 1946 om lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslagen) skall i fråga om kostnad i lagsökningsmål
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål.

Bestämmelser i nämnda hänseende upptagas i 18 kap. rättegångsbalken.
I 14 § första stycket av detta kapitel föreskrives, att part, som vill erhålla
ersättning för rättegångskostnad, skall innan handläggningen avslutas framställa
yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej,
äger han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt;
dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ersättning för utskrift
av rättens dom eller slutliga beslut.

Dessa regler i rättegångsbalken ansluta sig nära till motsvarande stadganden
i den förut gällande processordningen. Enligt 21 kap. 1 § äldre
rättegångsbalken skulle sålunda envar, som i rättegång ville fordra betalning
för kostnad och skada, om han utfört sin talan skriftligen, strax ingiva
förteckning därå och, om han gjort det muntligen, genast angiva, vari kostnaden
bestod. Gjorde han det ej, innan saken företogs till dom, fick han ej
vidare föra talan beträffande kostnaden i den instansen. Rätten kunde dock
tillägga parten ersättning för stämning och vadepenningar, så ock domslösen,
när det fanns skäligt.

I motiven till 18 kap. 14 § i gällande rättegångsbalk yttrade processlagberedningen
— efter att ha erinrat om innehållet i de nyss återgivna stadgandena
i äldre rättegångsbalken — följande: De nämnda reglerna syntes
böra i huvudsak bibehållas. För utdömande av rättegångskostnad borde
sålunda fordras, att parten gjorde yrkande därom och förtecknade kostnaden.
Dock syntes parten böra äga att utan yrkande erhålla gottgörelse för
utskrift av rättens dom eller slutliga beslut. Detta kunde särskilt komma
att tillämpas, då mål avgjordes i ena partens utevaro. Det kunde ifråga -

225

sättas att oberoende av yrkande tillerkänna part gottgörelse även för andra
kostnader, därest upplysning om storleken av dessa kostnader, såsom beträffande
delgivningskostnad eller ersättning till vittnen, kunde erhållas ur
handlingarna. Emellertid syntes det icke lämpligt att ålägga rätten att
självmant söka utröna, vilka kostnader parten haft.

Såväl ordalagen i 18 kap. 14 § rättegångsbalken som förarbetena giva
sålunda vid handen, att ett oeftergivligt villkor för utdömande av ersättning
för annan rättegångskostnad än domslösen är, att parten framställt
yrkande därom. Det fordras emellertid tillika, att parten lämnar uppgift
om vilka hans kostnader varit. Försummar part som framställt yrkande om
rättegångskostnadsersättning att lämna dylik uppgift, blir hans ställning
densamma som om han icke framställt något yrkande alls. Han kan då
endast erhålla ersättning för utskrift av rättens dom och slutliga beslut.

Till ytterligare stöd för vad nu sagts vill jag erinra om följande uttalande
i den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till rättegångsbalken (s. 217
o. f.): ”Partens rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnad är även
beroende därav att kostnaden uppgives för rätten; i allmänhet torde kostnaden
böra redovisas i skriftlig förteckning. Huvudregeln är att endast de
sålunda uppgivna posterna komma under bedömande. Oberoende av yrkande
eller kostnadsuppgift må part dock tillerkännas ersättning för utskrift
av rättens dom eller slutliga beslut.”

Uppenbart synes mig vara, att den föreskrivna kostnadsuppgiften skall
lämnas, då yrkandet om rättegångskostnadsersättning göres. Det räcker
således icke med att kostnadsbeloppen endast omnämnas i annat sammanhang
under rättegången eller framgå av vidtagna åtgärder eller meddelade
beslut. Huruvida rätten med större eller mindre lätthet kan sluta sig till,
vilka särskilda kostnader en part, som ej lämnat kostnadsuppgift, möjligen
kan tänkas avse med sitt yrkande, är således ovidkommande. Denna tolkning
av lagstadgandet torde stå i överensstämmelse med den praxis, som
under den äldre rättegångsbalkens tid rådde vid underrätterna, och låter
sig därför väl förena med processlagberedningens ovan återgivna uttalande.

Frågan blir då, huruvida de grundsatser, som sålunda få anses gälla för
den allmänna tvistemålsprocessens vidkommande, även äro att tillämpa
i lagsökningsmål. Härvid må erinras om att förhållandena i lagsökningsprocessen
uppvisa vissa särdrag. Sålunda är rättegången alltid skriftlig, en
omständighet som medför att ett ospecificerat yrkande om rättegångskostnad
icke kan, såsom vid muntligt förfarande, genom rättens försorg omedelbart
kompletteras. Vidare är förfarandet vid lagsökning summariskt, och
de förhållanden som i processen avses äro i regel så klara, att kostnadsbeloppen
i rättegången i allmänhet äro låga och till antalet begränsade.
Ombudsarvodet, vars bestämmande i de flesta fall fordrar ett noggrant
övervägande i den reguljära tvistemålsprocessen, plägar i lagsökningsmål
utdömas efter schematiska grunder. Dessa omständigheter medföra, att

15 — Justitieombudsmannens ämb et sb erätt cl se till 1951 års ri/csdap.

226

domstolen har mindre behov av vägledning för kostnadsfrågans bedömande
i dessa mål än eljest.

Enligt förut gällande rätt uppställdes icke heller något krav på specifikation
av kostnaden i lagsökningsmål. I 17 § av den i samband med processreformens
genomförande upphävda lagen den 18 juni 1937 om lagsökning
och om handräckning för fordran stadgades sålunda endast, att lagsökningsdomaren
ägde tillägga vinnande part ersättning för all nödig kostnad
som lagsökningen medfört. Stadgandet hade med i sak oförändrat innehåll
överförts från utsökningslagen, där det ursprungligen hade sin plats i 162 §.
Trygger hävdade i sin kommentar till utsökningslagen (1 uppl. s. 469), att
en förutsättning för utdömande av annan kostnadsersättning än för kommunikationsresolution
och utslagslösen var, att yrkande därom framställdes,
men att någon särskild specifikation ej torde fordras, då ju minimikostnaderna
lätt kunde beräknas.

Såsom ovan anförts innehåller 15 § i gällande lagsökningslag rörande
rättegångskostnad i lagsökningsmål allenast en hänvisning till vad i rättegångsbalken
är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål. Lagrummet erhöll
sin avfattning genom det av processlagberedningen framlagda förslaget.
Beredningen anförde i denna del endast, att lagrummet, vilket motsvarade
17 § i den äldre lagen, hade ”jämkats i syfte att bringa avfattningen i överensstämmelse
med de allmänna reglerna om rättegångskostnad i nya rättegångsbalken”.
Detta uttalande skulle kunna tydas så, att avsikten varit
mera en formell omredigering än en materiell ändring i förhållande till
äldre rätt.

Lydelsen av 15 § giver emellertid icke utrymme för annan tolkning än
att det ovan behandlade stadgandet i 18 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken
skall tillämpas även i lagsökningsmål. Att de speciella förhållanden,
som i fråga om rättegångskostnader enligt vad nyss sagts råda i
lagsökningsprocessen, skulle kunna leda till en annan tolkning av sistnämnda
stadgande i dessa mål än i den allmänna tvistemålsprocessen synes
mig uteslutet.

På grund av det anförda finner jag Olsén hava förfarit riktigt då han —
vid det förhållandet att riksbanken icke uppgivit, vari dess kostnader å
det ifrågavarande lagsökningsmålet bestått — tillerkänt riksbanken ersättning
allenast för stämpelavgift till häradsrättens utslag. Det åligger alltså
den, som å det allmännas vägnar för talan i mål om lagsökning, att vid
sitt yrkande om ersättning för lagsökningskostnaderna foga kostnadsuppgift.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Öhlin avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

227

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ändrade bestämmelser för utfärdande
av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart
å fång till fast egendom.

Den 30 oktober 1950 avlät jag till Konungen följande framställning:

I 7 § kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom stadgas att, när lagfart sökes, skall förre ägarens laga åtkomst
styrkas och i protokollet tecknas. Innan förre ägarens åtkomst blivit styrkt,
må ej, utom i fall varom i förordningen vidare sägs, den sökta lagfarten
beviljas.

I 8 § förordnas att, om lagfart sökes å egendom, som till ny ägare övergått
innan föregående ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara,
sådant fullgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas, förr än med förre
ägarens fång blivit lagfaret.

Enligt 10 § första stycket samma förordning skall, om till följd av de i
6, 7, 8 och 9 §§ givna föreskrifter sökt lagfart ej kan beviljas, ansökningen
förklaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande.

I andra stycket samma paragraf stadgas att, om lagfartsansökan är förklarad
vilande till följd av hinder, varom i 7 § förmäles, skall kungörelse
därom utfärdas, om sökanden det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse blivit såväl en gång införd i allmänna tidningarna
samt tidning inom orten som ock, när fråga är om egendom å
landet, tre gånger, minst en månad mellan varje gång, uppläst i kyrkan för
den församling, där egendomen är belägen, klander å fånget instämt samt
i lagfartsprotokollet antecknat inom tre år efter sista kungörandet samt ej
heller eljest förekommer anledning att annan äger bättre rätt till egendomen,
må den omständigheten att förre ägarens åtkomst ej styrkes icke
vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden
eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i
mantalslängd upptagna såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen
må bifallas skall kronans ombudsman däröver höras.

I fråga om tillämpningen av dessa stadganden har advokaten Ivar Norder
i Stockholm i en till mig ingiven skrivelse anfört följande.

Enligt den tolkning, som kommit till uttryck i högsta domstolens beslut,
medgåves aldrig kungörelselagfart i sådana fall, då någon person funnes i
lagfartsboken antecknad såsom ägare till fastigheten (jfr NJA 1895 s. 171,
1902 s. 237 och 1909 s. 574 ävensom Undén: Lagfartsförordningen s. 59).
Detta måste utgöra en uppenbar brist i lagstiftningen. Norder ville här redogöra
för ett aktuellt fall, som föranlett denna hans skrivelse. Byggnadssnickaren
Per August Modigh, född den 7 mars 1855, hade — troligen år 1906 —
förvärvat en tomt Sickla l''i(i samt därå låtit uppföra en stuga, som användes

228

såsom bostad. Denna fastighet hade Modigh såsom ägare okvalt och orubbat
besuttit och brukat intill sin död den 1 januari 1936. Efter hans frånfälle
hade hans änka fortsatt att på samma sätt som mannen besitta och
bruka fastigheten såsom ägare till sin död den 20 september 1940. Makarna
Modighs barn hade under faderns livstid icke haft någon anledning
att närmare forska efter lagfartsförhållandena utan levt i den föreställningen,
att denna sak ordnats. I samband med upprättande av bouppteckningar
efter makarna hade emellertid framgått, att varken fadern eller modern
haft lagfart. Ur lagfartsprotokollet och fastighetsboken hade inhämtats,
att P. G. L. Edin den 13 mars 1891, § 13, erhållit lagfart, att Edin genom
köpebrev den 12 maj 1897 sålt fastigheten till J. Abrahamsson, att Abrahamsson
den 16 augusti 1897 erhållit lagfart å sitt fång, att Abrahamsson
sedermera försatts i konkurs, att sysslomannen i Abrahamssons konkurs genom
köpebrev den 12 maj 1897 med transport den 20 december 1899 sålt
fastigheten till Edin samt att Edin den 19 maj 1906 erhållit vilande lagfart
å sitt fång. Dödsbodelägarna hade sig icke något bekant rörande Abrahamsson
eller Edin och visste således icke, om de vore i livet. Ingendera av dem
hade låtit sig avhöra i något avseende, lika litet som några arvingar eller
andra pretendenter på fastigheten. En av dödsboet hos inskrivningsdomaren
i Södertörns domsaga gjord ansökan om kungörelselagfart hade avslagits,
och detta beslut hade fastställts först av Svea hovrätt och slutligen
av Kungl. Maj:t den 17 november 1948 genom vägran att meddela prövningstillstånd.
Här förelåge dock ett mer än 40-årigt faktiskt besittningsoch
äganderättsförhållande, som för övrigt manifesterat sig därigenom, att
Modigh, hans hustru och stärbhuset åtminstone sedan år 1919 bevisligen
blivit såsom ägare påförda skatter för fastigheten. Skattsedlar för tidigare år
än 1919 hade icke kunnat återfinnas. Lagstiftningen och praxis torde, såsom
den nu vore anordnad, icke bereda möjlighet för dödsbodelägarna efter makarna
Modigh att få sitt äganderättsanspråk erkänt genom lagfart. Detta
måste anses vara ytterst otillfredsställande. Ett så långt faktiskt besittningsoch
äganderättsförhållande medförde ett oavvisligt krav att erhålla äganderättsanspråket
erkänt genom lagfart. Även ur allmän synpunkt vore det
önskvärt, att icke för all framtid egendomen faktiskt sattes utanför fastighetsbokföringen
och dess rättsverkningar. Syftet med kungörelselagfarten,
sådan den utformats i 1875 års lagfartsförordning, syntes just ha varit att
rensa ut äldre otympligheter i lagfartsböckerna. Enligt kungl. förklaringen
den 14 maj 1805 hade en på god tro vunnen och med verklig besittning
förenad åtkomst till fast egendom haft hävdeverkningar. Rätter ägare hade
sålunda förlorat möjligheten till klandertalan, om klander ej anställts av
hans arvingar eller rättsinnehavare inom tjugu år från hans dödsdag. Dessa
hävdeverkningar hade inträtt oberoende av fasta eller lagfart. Förklaringen
den 14 maj 1805 hade efterträtts av den ännu gällande kungl. förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig hävd. Förutsättningen för hävd vore här,

229

att någon i god tro åtkommit fast egendom och den efter vunnen lagfart
såsom ägare besuttit utan avbrott under tjugu år. Utgångspunkten för klandertiden
vore följaktligen tidpunkten för lagfarts beviljande. Den som icke
innehade lagfart finge ej åberopa hävden. I sammanhang med utfärdandet
av förordningen om tjuguårig hävd hade gjorts ett tillägg till 10 § lagfartsförordningen,
genom vilket tillägg institutet kungörelselagfart införts. Detta
institut hade bildat ett komplement till det nya hävdeinstitutet, vilket såsom
ett huvudvillkor uppställt, att lagfart skulle vara beviljad å det fång
som låg till grund för besittningen. Det hade ansetts nödvändigt att bereda
möjligheter för de fastighetsägare, som icke kunde fullgöra föreskriften att
styrka förre ägarens laga åtkomst, att det oaktat erhålla lagfart. Vad menades
nu med att förre ägarens laga åtkomst ej kunde styrkas? I laga åtkomst
låge ju rent språkligt ett krav på ett i laga ordning tillkommet fång,
t. ex. köp, byte, bodelning, arv eller testamente. Man skulle därför kunna
förmoda, att det för kungörelselagfarten vore tillräckligt med ett framhållande
av att lagfartssökanden icke visste, huru hans fångesman blivit ägare
till fastigheten. Så enkelt låge saken, som framgått av det ovan sagda, emellertid
alls icke till. Före lagfartsförordningens ikraftträdande den 1 januari
1876 hade icke gällt lagfartstvång för alla fång till fast egendom. För fång
före den 1 januari 1876 hade det därför ofta kunnat bliva svårt att förebringa
i 7 § lagfartsförordningen föreskriven utredning om förre ägarens
laga åtkomst. I sådana fall, som dock numera vore mycket sällsynta, hade
kungörelselagfarten förr i tiden sin egentliga betydelse. Med det moderna
inskrivningsväsendets införande och därav företagna revisioner av äldre
fastighets- och inteckningsböcker syntes det numera höra till undantagen,
att lagfart söktes å ett fång som aldrig blivit lagfaret. Ur denna synpunkt
hade kungörelselagfarten därför förlorat sitt egentliga, praktiska existensberättigande.
När det gällde fång, som skett efter den 1 januari 1876, kunde
det på grund av bristande specialisering av fastighetsböekerna inträffa, att
ovisshet uppkomme, om ett fång hänförde sig till en i fastighetsboken lagfaren
fastighet eller icke. I dessa fall öppnades genom 10 § andra stycket
möjlighet att trots den bristande utredningen om fångesmannens åtkomst
erhålla lagfart. Det vore i nu nämnda fall kungörelselagfarten tidigare fått
sin egentliga tillämpning. Med den moderna fastighetsbokföringen vore det
sällsynt, att tvivelsmål behövde uppkomma i fråga om en fastighets identifiering.
Ivungörelselagfarten hade diirför även ur nu nämnd synpunkt alltmera
förlorat sin betydelse. Under den långa tid, som förflutit sedan lagfartsförordningen
trätt i kraft, hade emellertid skapats nya problem, vilka
krävde sin oavvisliga lösning. Åtkomsthandlingar hade förkommit, lagfarter
hade underlåtits, och de personer som kunde lämna upplysningar i
saken hade för länge sedan avlidit. Det vore Norder bekant, att åtskilliga
inskrivningsdomare i Sverige i strid mot förefintliga prejudikat toge hänsyn
till ett långvarigt faktiskt besittnings- och äganderättsförhållande samt be -

230

viljade kungörelselagfart, ehuru någon person funnes antecknad såsom
lagfaren ägare. Praxis hos inskrivningsdomarna måste därför betraktas såsom
vacklande. Stockholmsdomsagorna och Stockholms rådhusrätt hade
dock icke vågat gå ifrån högsta domstolens tolkning att förefintlig tidigare
lagfart i alla fall hindrade kungörelselagfart. Lagberedningen hade redan i
sitt förslag till jordabalk den 31 december 1907 observerat missförhållandet
och medgivit kungörelselagfart även i fall, då annan än fångesmannen vore
för egendomen lagfaren, där sökanden visade sannolika skäl att fångeshandlingen
för fångesmannen förstörts eller förkommit och att hinder mötte för
utförande av talan mot den, för vilken egendomen sist lagfarits, eller hans
rättsinnehavare. Uppenbarligen vore även dylika bestämmelser alltför hårda
under nuvarande tid. Norder hade sig även bekant, att inom lagberedningen
sedan lång tid tillbaka påginge en fullständig omarbetning av hithörande
bestämmelser. Då emellertid tidsutvecklingen förbjöde ett längre uppskjutande
av det av Norder upptagna spörsmålet, syntes en partiell lagändring
vara ofrånkomlig. Vid de förkortningar av väntetiden, som företagits
i samband med lagändringar 1891 och 1925, hade diskuterats faran
för att ohederliga förvärvare genom kungörelselagfart skulle kunna skaffa
sig lagfart till förfång för rätter ägare. En undersökning hade emellertid
ådagalagt, att klandertalan efter kungörelselagfart praktiskt taget aldrig
förekomme. Den långa hävdetiden i 1881 års förordning utgjorde ju även
ett kraftigt remedium mot missbruk. En annan synpunkt som även framhållits
i diskussioner vore den, att ett utvidgande av kungörelselagfarten
skulle innebära risker för fusk med lagfartsstämpeln. Denna anmärkning
hade onekligen fog för sig, om kungörelselagfart medgåves efter allenast en
kortvarig faktisk hävd. Riskerna minskades dock ju längre hävdetiden
gjordes. En hävdetid av förslagsvis 25 år torde vara tillräcklig för eliminering
av dylika missförhållanden. Man finge ej heller bortse från möjligheten
att genom straff bud skydda sig mot lagf artsfusk. En skriftlig försäkran
på heder och samvete från lagfartssökanden, att han vore i god
tro, borde förhindra missbruk, därest straffansvar inträdde om försäkringen
vore oriktig.

Över Norders skrivelse har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
avgivit yttrande och däri anfört följande.

För att en person, som förvärvat en fastighet, skulle kunna erhålla lagfart
å densamma krävdes dels enligt 7 § lagfartsförordningen att förre ägarens
åtkomst styrktes och dels enligt 8 § samma förordning att den förre
ägaren skulle ha erhållit lagfart å sitt fång, där han ej enligt de bestämmelser,
som gällt före år 1876, varit fri från skyldighet att lagfara. Det
förstnämnda kravet vore ej ovillkorligt. En fastighetsförvärvare kunde genom
att använda det i 10 § lagfartsförordningen angivna kungörelseförfarandet
vinna befrielse från detsamma. Däremot medgåye ej lagfartsförordningen
för fall, då förre ägarens åtkomst vore styrkt, någon möjlighet att

231

vinna dispens från det senare kravet. Därest nu i fastighets boken förefunnes
en — efter 1876 verkställd — anteckning om lagfart å en förvärvad fastighet,
måste därav med nödvändighet följa, att alla personer, som efter den,
vilken sålunda erhållit lagfart, blivit ägare av fastigheten — och således
också den siste överlåtaren — varit skyldiga att söka lagfart å sina fång;
kungörelseförfarandet kunde på grund därav icke leda fram till erhållande
av lagfart för förvärvaren. Om däremot ingen anteckning om lagfart funnes
i fastighetsboken, följde visserligen ej med nödvändighet, att fångesmannen
icke varit lagfartspliktig, men möjlighet härför förelåge åtminstone och man
hade därför i sådana fall plägat meddela lagfart efter kungörelse. Nu ifrågasattes,
att man genom ny lagstiftning skulle låta kungörelseförfarandet dispensera
även från lagfartskravet i 8 § lagfartsförordningen, så att detta
förfarande skulle kunna leda till lagfart, även om tidigare lagfart å fastigheten
funnes antecknad i fastighetsboken. Förutsättningarna för uppkomsten
av den situation, de nya lagbestämmelserna skulle vara avsedda
att reda upp, vore dels en tidigare ägares ohörsamhet mot lagfartsförordningens
föreskrift om skyldighet för fastighetsförvärvare att inom viss tid
söka lagfart och dels uraktlåtenhet att på tillbörligt sätt förvara den handling,
som utgjorde fångeshandling. Enligt gällande bestämmelser funnes den
möjligheten för fastighetsförvärvaren att komma ut ur det iråkade trångmålet,
att han läte fastigheten gå exekutivt (vanligen bleve det för ogulden
fastighetsskatt, då fastigheter av nu förevarande slag i allmänhet icke vore
intecknade). Vid den exekutiva auktionen hade han vidare att själv inropa
fastigheten, och på det exekutiva köpebrevet kunde han utan vidare få
lagfart. Oavsett de praktiska och ekonomiska olägenheter, som kunde uppkomma
vid anlitande av utvägen med exekutivt förfarande, måste anses
att denna utväg, som innebure ett kringgående av gällande bestämmelser,
icke vore tilltalande. I likhet med lagberedningen i dess 1907 avlämnade
förslag till jordabalk ansåge styrelsen, att i sådana fall som avsåges med
framställningen till JO utväg borde beredas förvärvare av fastighet att få
lagfart å sitt fång, trots att tidigare fång ej blivit lagfaret. Styrelsen hänvisade
till vad som anförts i lagberedningens förslag och ansåge sig kunna
ansluta sig till vad lagberedningen föreslagit. Möjligen skulle kunna anses,
att till de villkor, som lagberedningen uppställt, borde fogas föreskrift dels
om att viss tid exempelvis 10 eller 20 år förflutit efter sista lagfarten, dels
ock om att sökanden skulle erlägga förhöjd lagfartsstämpel, räknad efter
det antal stämpelpliktiga fång, som enligt vad mantalslängderna utvisade
legat mellan den sist lagfarne ägarens till fastigheten och sökandens. Styrelsen
funne sig icke ha anledning att närmare ingå på denna skattefråga men
ville framhålla, att det vanligaste syntes vara, att den eller de felande lagfarterna
gällde fång — arv eller testamente — som ej vore i lagfartshänseende
skattepliktiga.

232

I det ovan åberopade, i lagberedningens betänkande den 31 december
1907 med förslag till jordabalk II framlagda förslaget till lag om inskrivning
av rätt till fast egendom var i 2 kap. 12 § upptaget ett så lydande stadgande: Ej

må utom i fall, varom här nedan skils, lagfart beviljas, innan å fångesmannens
fång meddelats lagfart eller, där denne enligt äldre lag icke varit
skyldig att lagfara fånget, hans laga åtkomst blivit styrkt.

Kan ej sökanden visa fångesmannens åtkomst, skall, där sökanden det
begär och icke fastighetsboken eller den jämlikt äldre lag förda bok utvisar,
att för annan än fångesmannen lagfarits med egendomen, kungörelse
om ansökningen utfärdas av inskrivningsdomaren; är för annan än fångesmannen
egendomen lagfaren, må ock kungörelse utfärdas, där sökanden
visar sannolika skäl att fangeshandlingen för fångesmannen förstörts eller
förkommit och att hinder möter för utförande av talan mot den, för vilken
egendomen sist lagfarits, eller hans rättsinnehavare.

Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse tre
gånger, minst en månad mellan varje gång, blivit såväl införd i allmänna
tidningarna som ock, där fråga är om egendom å landet, uppläst i kyrkan
för den församling, där egendomen är belägen, ävensom, när tingslaget består
av mer än en församling, i kyrkorna för angränsande, inom tingslaget
belägna församlingar, klander å fånget instämt och för antecknande i fastighetsboken
anmält inom fem år efter sista kungörandet, och förekommer
ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen; då må
den omständighet att fångesmannens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra
hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden eller han och
hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda fem år varit i mantals- och
skattskrivningslängd upptagna såsom ägare till egendomen. Innan i ty fall
ansökningen ma bifallas, skall yttrande från kronans ombudsman i orten
inhämtas.”

I motiven till detta lagrum anförde lagberedningen (s. 290) följande.

Det allmänna lagfartstvånget förde med sig, att i regel lagfart å fång
icke finge beviljas innan fångesmannen själv undfått lagfart. För den händelse
att sökanden förvärvat fastigheten av någon, som enligt den före
1876 gällande lagstiftningen ej varit skyldig att lagfara sitt fång, kunde
emellertid en sådan fordran icke uppställas; den prövning av nämnda
fångs giltighet, vilken måste föregå lagfarandet, komme då i stället att
avse fångesmannens egen åtkomst till fastigheten. Givet vore emellertid, att
då det gällde förhållanden, vilka fölle inom en tid, då ännu icke lagfartstvånget
medfört ett successivt redande av äganderättsförhållandena, det
kunde bliva svårt eller omöjligt att förebringa den utredning, som i ett
föreliggande fall rätteligen borde åstadkommas. Lagstiftningen måste därför
här räcka en hjälpande hand och, under behövliga försiktighetsmått,
bereda den, som förvärvat fastigheten, möjlighet att bliva formellt legiti -

233

merad såsom ägare. Ytterst måste han alltid för den fulla tryggheten i sin
rätt lita till hävden. Men för att vinna denna måste han enligt förslaget
likasom enligt gällande rätt först hava erhållit lagfart. Det vore för att därtill
giva honom tillgång lagen anordnade ett kungörelseförfarande, vilket
kunde avslutas med lagfarts beviljande. Kungörelseförfarandet hade införts
i vår rätt genom 1881 års lagstiftning angående hävd. Förarbetena till denna
lagstiftning gåve vid handen, att man icke avsett att giva ifrågavarande
förfarande vidsträcktare användning än nyss angivits. Där alltså lagfart
blivit för annan än fångesmannen sökt, måste på vanligt sätt kedjan mellan
fångesmannen och den, som senast erhållit lagfart, slutas innan lagfart
kunde beviljas. Om något kungörelseförfarande kunde då icke bliva fråga.
Enligt vad erfarenheten utvisade, hade emellertid denna utväg blivit använd
i vida större utsträckning än som varit avsett. Förbises finge emellertid
icke, att i många fall, där kungörelse utfärdats, förhållandena varit sådana,
att på grund av bristande specialisering av boken det icke varit
möjligt att säkert utreda, huruvida en där förut gjord anteckning om lagfart
hänfört sig till den fastighet, som varit i fråga, eller till någon annan.
Med de förändrade grunder i fråga om fastighetsbokföringen, på vilka lagberedningens
förslag vore byggt, torde man icke längre behöva räkna med
dylika oegentligheter; och som helt naturligt de fall komme att bliva alltmer
sällsynta då en fastighet icke efter 1876 varit föremål för lagfart, låge
det i sakens natur att förslagets bestämmelser därutinnan i själva verket
ägde karaktären av övergångsbestämmelser, för vilkas tillämpande så småningom
komme att saknas förutsättning. Emellertid kunde icke, även med
den förändrade anordningen av publikationen, lämnas utan beaktande den
möjlighet att fångeshandling kunde genom olyckshändelse förstöras eller
förkomma innan lagfart å fånget ännu hunnit sökas. Den utväg, som i sådant
fall stode förvärvaren öppen, vore naturligtvis den att genom medverkan
av fångesmannen förskaffa sig ny fångeshandling, eller, om sådant
icke på frivillighetens väg kunde uppnås, efter rättegång utverka sig en
dom, å vilken lagfart kunde sökas. I allmänhet torde väl ock denna utväg
vara för ändamålet tillräcklig, såvida den i rätt tid anlitades. Försummade
den, som förvärvat egendomen, att vidtaga för lagfarts vinnande erforderlig
åtgärd, komme däremot lätteligen det förhållande att inträda, att kedjan
av lagfarter icke vidare kunde sammanknytas; på grund av dödsfall, utflyttning
eller liknande orsaker kunde det när någon tid hade gått bliva
omöjligt att finna rätt vederbörande för att genom överenskommelse eller
rättegång ordna saken. Att på lagstiftningens väg ingripa för att befria
förvärvaren ur det trångmål, vari han sålunda blivit försatt, hade synts
icke böra ifrågakomma, då det oftast vore hans egen försumlighet som därtill
givit anledning. Men å andra sidan vore det från allmän synpunkt önskligt,
att icke för all framtid egendomen faktiskt sattes utanför fastighetsbokföringen
och dess rättsverkningar. Utväg måste beredas att, niir egen -

234

domen kommit i ny ägares hand, trots det felande fånget åter sluta kedjan
av lagfarter. Beredningen hade ansett detta kunna ske sålunda, att även
i detta fall den nye ägaren utan hänsyn till det mellanliggande fånget efter
kungörelse och med iakttagande i övrigt av det för ovan angivna fall föreskrivna
förfarande kunde erhålla lagfart å sitt fång. De förutsättningar,
under vilka i detta fall förfarandet finge komma till användning, syntes
vara ägnade att förebygga att utvägen anlitades i otid eller såsom medel
att undgå det allmänna lagfartstvånget. De närmare bestämmelserna angående
kungörandet samt om lagfartsärendets vidare behandling vore i förslaget
avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med lagfartsförordningen.

Det av lagberedningen framlagda lagförslaget har icke lett till utfärdande
av några bestämmelser i angivna hänseende. Av vad såväl Norder som
häradshövdingföreningens styrelse anfört synes emellertid framgå, att en
ändring av de om förutsättningarna för erhållande av kungörelselagfart gällande
bestämmelserna är påkallad. Det kan icke anses obefogat att, i ett
fall som det ovan omförmälda fallet Modigh, möjlighet under betryggande
former beredes den senaste fastighetsägaren att erhålla lagfart å en sedan
lång tid tillbaka ägd och innehavd fastighet, även om fången icke kunna
slutas från en tidigare i lagfartsboken antecknad ägare till den senaste innehavaren.
En sådan uppfattning har ju också kommit till uttryck redan i
lagberedningens ovannämnda betänkande och förslag. De i detta förslag
angivna förutsättningarna för erhållande av möjlighet att få kungörelselagfart,
trots förhandenvaron av en i fastighetsbok tidigare antecknad lagfart
å egendomen, synas mig vara väl lämpade att förhindra missbruk av
en sådan rätt. Förslaget i denna del har också vunnit gillande av styrelsen
för häradshövdingföreningen. Vad styrelsen uttalat om införande av ett
stadgande, att en viss minimitid efter den senaste lagfarten bör ha förflutit
innan kungörelseförfarande må anlitas, synes mig värt beaktande, liksom
ock vad styrelsen anfört beträffande uttagande av en förhöjd stämpelavgift
i förekommande fall.

Det spörsmål, varom här närmast är fråga, torde med sannolikhet kunna
antagas bliva föremål för behandling vid den inom lagberedningen pågående
revisionen av jordabalken. Med hänsyn till omfattningen av lagstiftningsarbetet
på sagda område torde en ny lagfartsförordning näppeligen
vara att påräkna på många år. Jag vill därför ifrågasätta, huruvida icke
utan avvaktande av lagberedningens förslag till ny jordabalk sådan ändring
i lagfartsförordningen skulle kunna vidtagas, att här ifrågakomna spörsmål
skulle kunna vinna lösning på grundval av det år 1907 framlagda förslaget.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

235

2. Framställning angående åtgärder till säkerställande av att den,

som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

I detta ämne avlät jag den 30 november 1950 till Konungen en så lydande
framställning:

I en till mig inkommen skrift anförde advokaten Hugo Lindberg i Stockholm
följande.

Den 15 december 1949 hade Stockholms rådhusrätt meddelat dom i ett
brottmål mellan allmän åklagare samt en på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall
intagen patient, för vilken Lindberg varit offentlig försvarare. I målet hade
Lindberg hemställt om förnyad sinnesundersökning av den tilltalade, men
detta yrkande hade avslagits av rådhusrätten. I den meddelade domen hade
rådhusrätten förklarat, att den tilltalade väl gjort sig skyldig till det brott,
för vilket han ställts under åtal, men enär han vid de brottsliga gärningarnas
begående saknat förståndets bruk, hade rådhusrätten ogillat åklagarens
i målet förda talan. Sedan Lindberg fullföljt talan i Svea hovrätt, hade
målet handlagts inför hovrätten den 10 februari 1950, varvid hovrätten
beslutat infordra yttrande från medicinalstyrelsen. Till målets handläggning
sagda dag, som utsatts till klockan 14, hade den tilltalade under
bevakning av två polismän ankommit till Stockholm med morgontåget
samma dag. Resan till Stockholm hade skett med nattåg och utan sovvagn.
Enligt uppgift av de åtföljande polismännen hade det varit förenat
med stora svårigheter att finna nödiga sittplatser på tåget från Ånge.
Patienten hade vid ankomsten till Stockholm varit mycket uttröttad efter
en sömnlös natt, något som vore lätt förklarligt. Lindberg hade velat
fästa JO:s uppmärksamhet på fallet, enär det syntes vara av principiellt
intresse. Att den som skulle höras inför domstol skulle befinna sig i bästa
möjliga psykiska och fysiska form låge i sakens natur. Det vore en förutsättning
för att hans hörande skulle kunna vara av värde för utredningen
i målet. Rättegångsbalken innehölle föreskrifter som markerade detta, och
det framginge bland annat av det uttryckliga förbudet att vid polisförhör
pressa en misstänkt genom utmattning. Den som natten före en rättegång
nödgades färdas på tåg utan sovvagn kunde icke besitta den psykiska och
fysiska spänst, som vore erforderlig för att förhör med honom skulle kunna
tillmätas värde. I rättvisans namn ville Lindberg nämna, att patientens
uttröttade tillstånd i det här omförmälda fallet icke haft någon menlig
inverkan på förhöret med honom, men det hade berott på den tillfälligheten
att han icke behövt höras, något som dock icke kunnat förutses, allra
minst av den myndighet under vilkens vård och lydnad patienten stode.
Då icke ens vederbörande vid våra sinnessjukhus syntes inse betydelsen
av att den som skulle höras inför domstol befunne sig vid bästa möjliga
fysiska vigör, syntes det Lindberg påkallat, att sjukvårdsmyndigheterna

236

gjordes uppmärksamma på nödvändigheten av att en patient, som skulle
inställas för domstol, komme dit i god fysisk kondition och icke i ett tillstånd
av utmattning, som äventyrade ändamålet med inställelsen. Lindberg
ville nämna, att enligt uppgift, som patienten lämnat Lindberg, hade
han anhallit att fa avresa till Stockholm en dag tidigare, bland annat för
att få tillfälle att rådgöra med Lindberg angående målet, men denna framställning
hade avslagits.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde t. f.
sjukvårdsläkaren vid Sidsjöns sjukhus H. Beander, vilken haft ansvaret
för vården av ifrågavarande patient, följande.

Den 10 februari 1950 hade patienten haft att inställa sig inför hovrätten.
Beander hade dock ej haft ordnandet med hans transport till Stockholm
om hand, utan transporten hade skett genom hovrättens försorg och under
medverkan av polisen i Sundsvall. Att resan blivit genomförd på ett sådant
sätt, att patienten kommit fram uttröttad, vore givetvis att livligt beklaga,
men Beander hade faktiskt icke haft något inflytande på det hela
och kunde därför endast tillbakavisa Lindbergs insinuation att icke ens
vederbörande vid våra sinnessjukhus syntes inse betydelsen av att den
som skulle höras inför domstol befunne sig vid bästa möjliga fysiska vigör.
Patienten hade hos överinspektören för sinnessjuk vården begärt en 72-timmars permission i samband med denna resa, men då detta ärende kommit
på remiss till Beander, hade Beander ansett sig icke kunna tillstyrka
denna begäran på grund av patientens uttalade opålitlighet och fenomenala
duperingsförmaga. Patientens begäran hade också avslagits av överinspektören.
Dessutom hade det då redan varit bestämt, att resan till Stockholm
skulle ske i hovrättens regi, och Beander hade ju icke haft någon anledning
att ändra pa den saken. Ej heller hade Beander haft minsta orsak
misstänka, att resan blivit ordnad på sätt som skett. Med anledning av
det anförda hemställde Beander, att Lindbergs klagoskrift ej måtte föranleda
någon åtgärd.

Sedan jag därefter anmodat polismästaren i Sundsvall att avgiva yttrande
i ärendet, anförde polismästaren Stig Save följande.

Anledningen till att resan under natten den 9 — den 10 februari 1950
företagits i sittvagn hade varit, att det icke vore praxis att låta personer,
som under polisbevakning skulle inställas inför domstol på annan ort,
företaga resan i sovvagn, även om resan ägde rum nattetid. Polisöverkonstapeln
Joh. O. Hedman, som handlagt ärendet angående transporten,
hade utgått från att ersättning av statsmedel icke skulle komma att utgå
för sovplatsavgifter. En hel kupé med tre sovplatser hade i ifrågavarande
fall måst tagas i anspråk. Vid förfrågan hos länsstyrelsen i länet hade inhämtats,
att icke något fall av transport i sovvagn vore känt. Om resan
företagits dagen före inställelsen inför hovrätten, hade behov av lämplig
förvaringsplats i Stockholm för den tilltalade uppkommit. Förvaring under

237

längre tid av en sinnessjuk person i kriminalavdelningens i Stockholm
arrester syntes icke böra ifrågakomma. Icke heller torde förvaring på hotell
eller pensionat vara lämplig. Återstode möjligheten att efter hänvändelse
till medicinalstyrelsen eller genom överenskommelse med sjukhuschefen
vid något av de statliga sinnessjukhusen i Stockholm bereda den
transporterade husrum och vård under tiden mellan ankomsten till Stockholm
ena dagen och inställelsen inför hovrätten dagen därpå. Vid planläggningen
av transporten hade Hedman emellertid bedömt situationen så,
att transporten borde ske med nattåget natten före inställelsedagen. Den
tilltalade hade då skolat ha möjlighet att före inställelsen inför hovrätten
vila ut efter resan under förvaring i kriminalpolisens i Stockholm lokaler.
Under ifrågavarande resa hade disponerats på förhand beställda sittplatser.
Den tilltalade hade således kunnat sitta under hela tågresan, om han
så velat. Han hade emellertid, trots att han av de medföljande polismännen
upprepade gånger anmodats att gå in i kupén och sätta sig, envisats
att under större delen av resan stå ute i korridoren. Han hade uppgivit,
att han vore för nervös för att kunna sitta. Det syntes därför vara ovisst, om
han kunnat förmås lägga sig, om sovplats disponerats för hans räkning. Polismännen
hade haft för avsikt att efter framkomsten till Stockholm bereda
den tilltalade möjlighet till vila i kriminalpolisens lokaler under tiden
mellan nattågets ankomst till Stockholm tidigt på morgonen och inställelsen
inför hovrätten klockan 14. Efter framkomsten till Stockholm hade
den tilltalade emellertid icke velat höra talas om att bege sig till kriminalpolisen.
Han hade sagt sig ämna uppsöka sin advokat klockan 9. Efter
besöket hos advokaten hade han velat besöka stadsfogden. Polismännen
hade villfarit hans önskningar, varför tiden ej räckt till för vila före inställelsen
inför hovrätten. Den tilltalade hade icke uttryckt någon önskan
att få vila sig. Polismännen hade icke kunnat märka, att han varit särskilt
fysiskt påfrestad av resan. Då ifrågavarande transport planlagts och verkställts
på ett sätt, som överensstämde med praxis, och då dessutom den
transporterades uttröttade tillstånd icke haft menlig inverkan på förhöret
inför hovrätten med honom, hemställde Save, att JO vad beträffade polismyndighetens
åtgärder måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

Vid Saves yttrande var fogad en av Hedman avgiven promemoria rörande
av honom vidtagna åtgärder för transportens ordnande samt upplysningar
av de konstaplar, som verkställt transporten.

I begärt utlåtande anförde slutligen medicinalstyrelsen följande.

Möjlighet till övernattning å statligt sinnessjukhus, beläget i eller i närheten
av den stad där patient av polisen skulle inställas inför domstol,
kunde i regel beredas, om framställning därom i god tid gjordes hos medicinalstyrelsen.
Någon framställning om beredande av övemattningsmöjligheter
i nu ifrågavarande fall hade dock icke gjorts. Skulle i ett givet
fall sådan övernattning vid behov icke låta sig anordnas, syntes det sty -

238

relsen rimligt, att sovvagn i stället komme till användning. Styrelsen ville
tillägga, att vid av styrelsen anbefallda transporter av patienter mellan
olika sjukhus sovvagn finge anlitas i de fall, då resa med nattåg vore nödvändig.

Med hänsyn till vad som anförts i de avgivna yttrandena synes mig
någon anmärkning icke kunna riktas mot någon viss tjänsteman för att
ifrågavarande transport verkställts på sätt som skett.

Emellertid är vad i ärendet upplysts av beskaffenhet att rikta uppmärksamheten
på den fråga, som Lindberg i sin skrift upptagit till behandling,
nämligen vikten av att den, som genom myndighets försorg skall inställas
till förhandling inför domstol, beredes nödig vila för att vara vid bästa
möjliga vigör vid rättsförhandlmgen. Det är ett betydande rättssäkerhetsintresse,
som härvidlag fordrar beaktande. För såväl den tilltalade själv
som för domstolen måste det vara angeläget, att en rättsförhandling kan
genomföras utan sådana störningar, som kunna uppkomma genom den
tilltalades trötthet och mindre goda kondition. De som omhänderha vårdnaden
av en tilltalad böra därför låta sig angeläget vara att förebygga
varje anledning till störningar av detta slag. Det bör icke få förekomma,
att en tilltalad genom myndigheternas åtgöranden underkastas en behandling
som är ägnad att nedsätta hans andliga och fysiska förmåga att genomföra
en rättegång.

Genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande och den därav följande
ökade muntligheten i överrättsförfarandet har antalet fall, då en för brott
tilltalad måste iakttaga personlig inställelse inför domstol, ökats i väsentlig
omfattning. Detta gäller också häktade och andra, som förvaras å
fångvårdsanstalt, ävensom personer, som äro intagna å sinnessjukhus.
Åtalas en sådan person, måste han å den för huvudförhandling utsatta
dagen inställas inför domstolen genom myndigheternas försorg. Då fråga
är om mål i hovrätt eller högsta domstolen, kan det ej sällan inträffa, att
inställelsen måste ske från en ort, belägen på långt avstånd från platsen
för domstolens sammanträde.

I regel kan transporten av en tilltalad ordnas så, att resan företages
dagen före rättsförhandlmgen, varigenom den tilltalade kan få övernatta
å anstalt på eller i närheten av platsen för domstolssammanträdet. Någon
garanti för att en sådan övernattning i det särskilda fallet verkligen kan
ordnas torde dock icke förefinnas. Det synes mig därför angeläget, att bestämda
föreskrifter meddelas rörande möjligheterna för en dylik övernattning
och de särskilda förutsättningar, under vilka övernattning å sinnessjukhus
eller fångvårdsanstalt må äga rum.

Förhållandena äro emellertid ofta sådana, att resan till domstolsförhandlingen
måste företagas under natten till inställelsedagen. Att nattresor

239

måste förekomma beror framför allt på bristen på bevakningspersonal, som
ej tillåter att arbetskraft tages i anspråk för transporter under längre tid
än som är oundgängligen nödvändigt. Därest resan med hänsyn till föreliggande
omständigheter måste ske med nattåg, synes någon tvekan icke
böra råda om att den transporterade bör beredas tillfälle till nödig vila
å tåget. Där så kan ske, bör han således erhålla plats i sovvagn, därvid
statsverket måste vidkännas de med användande av sovplatserna för den
transporterade och hans bevakning ökade kostnaderna för transporten.

Såsom av innehållet i Saves yttrande framgår torde bland vederbörande
myndigheter råda ovisshet om, huruvida i fall som det förevarande ersättning
får uttagas för kostnader för sovplatser. Om resan med hänsyn till
föreliggande omständigheter bör ske med nattåg, synes mig rätt till ersättning
för sovplatser föreligga, och detta även om betalning måste erläggas
för en tredje icke använd sovplats. För undanröjande av all tvekan härutinnan
skulle det enligt min mening vara lämpligt, att polismyndigheterna
ålades skyldighet att vid transport med nattåg av person, som av
myndighet skall inställas till förhandling inför domstol, anlita sovvagn i
den mån så finnes möjligt.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

3. Framställning angående upphävande av skyldigheten för
fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar.

Den 23 december 1950 skrev jag till Konungen följande:

I 1 § kungl. kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 316) angående avlämnande
av förteckningar över häktade, fångar och tvångsarbetare sådan kungörelsen
lyder enligt kungörelse den 19 november 1948 (nr 698) stadgas, att
över häktade, fångar och tvångsarbetare, som äro intagna i fångvårdsanstalt,
stads- eller häradshäkte eller tvångsarbetsanstalt, skall avgivas förteckning
i enlighet med vad i kungörelsen vidare stadgas.

Enligt 2 § skall förteckning enligt bifogat formulär för varje månad upprättas
över häktade, som äro intagna i fångvårdsanstalt eller i stads- eller
häradshäkte, samt över sådana fångar, vilka under den månad förteckningen
avser börjat undergå straff eller tvångsarbete i anstalt eller häkte
som nyss nämnts. I fråga om häktad, som kvarsitter från föregående
månad, lämnas fullständiga uppgifter i kolumnerna 2, 3 och 4 allenast i
förteckningarna för januari, april, juli och oktober månader. I förteckningarna
för övriga månader utsattes i fråga om sådan häktad endast hans
namn samt hänvisas i nämnda kolumner i övrigt till förteckningen för före -

240

gående månad; dock skola sådana åtgärder med avseende å den häktade
anmärkas, vilka vidtagits under den månad förteckningen avser.

Har beträffande fånge, som upptagits i tidigare avgiven förteckning,
ändring gjorts i meddelat förordnande om verkställigheten, skall uppgift
härom lämnas i förteckningen för den månad, varunder ändringen skett,
med hänvisning tillika till den tidigare förteckningen.

Enligt det till fångförteckningskungörelsen fogade formulär nr 1 skola i
förteckningen antecknas: i kol. 1) år, månad och dag då den intagne ankom
till anstalten; i kol. 2) den intagnes fullständiga för- och tillnamn, tjänst
eller yrke, hemort, födelseår, -månad och -dag samt födelseort; i kol. 3) det
brott eller eljest den anledning varför häktandet skett samt den myndighet
som förordnat om häktningen; i kol. 4), bland annat, den domstol eller
myndighet, inför vilken den intagne står under tilltal; när utslag meddelats
och när utslaget eller bevis om det ådömda straffet till anstalten ankommit;
samt beträffande bötesfånge den domstol eller myndighet som
beslutat om bötesförvandlingen, när beslutet meddelats och beslutets innehåll;
för vilket eller vilka brott den intagne blivit dömd med angivande av
åberopade lagrum och vilken bestraffning han sammanlagt skall undergå;
om målet ankommer på högre rätts prövning; när överrätts eller Kungl.
Maj:ts utslag ankommit; det slutliga utslagets innehåll och dagen, när utslaget
blivit för den intagne kungjort; dagen då den intagne avgivit nöjdförklaring;
i kol. 5), bland annat, strafftidens eller tvångsarbetets längd;
dagen då straffet eller tvångsarbetet började och då det slutar; den myndighet
som förordnat därom samt, om i strafftidens eller tvångsarbetets längd
av någon orsak skett ändring, uppgift därom; i kol. 6) dagen då häktad
avgått, med angivande av anledningen därtill; samt i kol. 7) anteckningar
hos myndighet som har att granska förteckningen.

I 3 § äro bestämmelser meddelade om förtecknings underskrivande av
anstaltens eller häktets styresman eller föreståndare eller, i fråga om häradshäkte,
av den landsfiskal, som har tillsyn över häktet, samt insändande till
vederbörande länsstyrelse av densamma eller eventuellt av anmälan att
häktad eller fånge ej under den ifrågavarande tiden förvarats i fångvårdsanstalten.

I 4 § sådan paragrafen lyder enligt ovannämnda kungörelse den 19
november 1948 föreskrives, att till länsstyrelsen inkomna förteckningar och
anmälningar skola inom viss tid av länsstyrelsen insändas till JO. Förekommer
i förteckning häktad eller fånge, vilken misstänkes eller dömts för
brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som
militärt mål, skall genom länsstyrelsens försorg utdrag av förteckningen,
såvitt angår sådan person, insändas till MO.

I 9 § förordnas, att för varje månad skall vid allmän tvångsarbetsanstalt
upprättas förteckning över de till tvångsarbete dömda personer, som in -

241

tagits å anstalten under månaden. Förteckningen skall underskrivas av anstaltens
föreståndare och inom viss tid insändas till JO.

Enligt föreskrift i 17 § i den för JO gällande instruktionen skola de till
JO inkomna fånglistorna granskas av honom.

Motsvarande föreskrift återfinnes i 14 § i instruktionen för MO beträffande
till MO inkomna fånglistor.

I en till mig inkommen skrivelse hemställde styresmannen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen Carl Zetterlund, att jag måtte vidtaga åtgärder för
upphävande av de gällande bestämmelserna om upprättande och insändande
till JO av fång-förteckningar. Till stöd för sin anhållan anförde Zetterlund
följande.

Sedan lång tid tillbaka hade fångförteckningen haft stor betydelse vid de
centrala myndigheternas kontroll av de intagnas strafftider och därmed
sammanhängande verkställighetsresolutioner. Under tider med mindre klientelomsättning
å fångvårdsanstalterna och mer begränsat arbete å direktörsexpeditionerna
hade upprättandet av fångförteckningen utgjort en central
del i expeditionens arbete. Den förändring i fångförteckningens utförande,
som gjorts för ett tiotal år sedan, hade avsett att till en del begränsa
det arbete som utskrivandet inneburit. Emellertid hade på grund
av den alltmer ökade omsättningen av intagna på fångvårdsanstalterna
denna lättnad uteblivit. Upprättandet av fångförteckningen krävde en drvg
del av arbetskraften på direktörsexpeditionerna, och i genomsnitt kunde
sägas, att vid anstalten å Långholmen en tjänstemans halva arbetstid åtginge
till detta arbete. Å andra sidan måste sägas, att fångförteckningen
förlorat den största delen av sin betydelse som kontrollinstrument för straffverkställighetstiderna.
Verkställighetsresolutionerna meddelades numera
centralt av fångvårdsstyrelsen, varför en enhetlig praxis införts i beräkningen.
Genom centrala fångregistret hade styrelsen vidare möjlighet att
följa de intagna från ankomsten till avgången och i god tid rätta eventuella
felaktigheter. Fångvårdsanstalterna skulle sålunda genom ett slopande av
fångförteckningarna beredas en avsevärd lättnad utan att en dylik reform
medförde någon risk ur kontrollsynpunkt.

På anmodan av mig avgav fångvårdsstyrelsen yttrande över Zetterlunds
skrivelse. I yttrandet anförde fångvårdsstyrelsen följande.

Fångvårdsanstalternas skyldighet att uppgöra och insända fångförteckningar
innebure för fångvårdens del en dubbel belastning. Själva iordningställandet
varje månad av de föreskrivna förteckningarna utgjorde vid fångvårdsanstaltema,
särskilt vid de större anstalterna, en omfattande och tidskrävande
arbetsuppgift. T den remitterade framställningen uppgåves, att
vid fångvårdsanstalten å Långholmen i genomsnitt en tjänstemans halva
arbetstid åtginge till detta arbete. Vid samma anstalt upptoge fångförteckningen
för oktober 1950 omkring 85 kvarvarande häktade, 74 fångar, som

16 — Justitieombudsmannens ämbctsbcriiltclsc till 1051 ars riksdag.

242

under månaden börjat undergå frihetsstraff in. m., samt 16 fångar, som
under månaden fått strafftiden ändrad, eller tillhopa omkring 175 personer.
En approximativ beräkning för hela landet gåve vid handen, att
summan av motsvarande kategorier för oktober 1950 uppgått till mellan
800 och 900 personer, av vilka flertalet måste redovisas med fullständiga
uppgifter i månadens fångförteckning. Ehuru arbetsbördan med uppgörandet
av fångförteckningar naturligtvis vore av avsevärt mindre omfattning
vid de smärre anstalterna än vid de större, vore det på grund av den ringa
personalstyrkan särskilt vid de mindre anstalterna som arbetet med fångförteckningarna
inkräktade på befattningshavarnas övriga arbetsuppgifter.
En ännu större belastning följde emellertid av den indirekta verkan, som de
obligatoriska fångförteckningarna utövade på organisationen av fångvårdens
registrering över huvud taget. Skyldigheten att avlämna fångförteckningar
enligt fastställt formulär hade gjort det nödvändigt att upplägga den
kronologiskt förda s. k. fångrullan efter samma formulär som fångförteckningen.
De i formuläret meddelade föreskrifterna hade visserligen förenklats,
när den tidigare fångförteckningskungörelsen av år 1913 ersatts med
1941 års kungörelse, men fortfarande krävde formuläret en fullständighet i
detaljer, som icke vore förenlig med moderna registreringsmetoder och som
framför allt icke hörde hemma i en kronologisk journal (fångrullan). I det
dagliga fångvårdsarbetet användes icke fångrullan, som numera i stort sett
endast hade den funktionen att den tjänade som underlag för fångförteckningen,
utan i stället en serie hjälpförteckningar och hjälpregister av olika
slag, bland annat handrullan, som innehölle ungefär samma uppgifter som
fångrullan men i mera koncentrerad form och dessutom uppgifter om utspisade
portioner per dag; vidare mottagningsbok, där alla intagna antecknades
med namn, födelsedata, födelse- och hemort, signalement och persedelförteckning;
nöjdförklaringsbok; förläggningsschema; liggare över
de intagnas arbeten; avgångsbok; samt särskilda liggare över transportfångar,
permissioner och förflyttningar m. m. Dessutom funnes tidsenliga
registerkort, blanketter och personakter, vilka tillkommit såsom ett
led i fångvårdsarbetets modernisering under de sista decennierna. Denna
nya registrering anslöte sig främst till det från och med den 1 juli 1938 hos
fångvårdsstyrelsen inrättade centrala fångregistret, till vilket anstalterna
haft att sända intagnings- och avgångskort samt register- och förflyttningsbesked
m. m. rörande intagna och avgångna. Vid ikraftträdandet den 1
januari 1945 av 1943 års lag om villkorlig frigivning hade utfärdats kompletterande
bestämmelser angående insändande av uppgifter till centrala
fångregistret. Ytterligare anvisningar om uppgiftslämnande m. m. hade tillkommit
i anslutning till 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff
in. m., som trätt i kraft den 1 juli 1946. Vid sistnämnda tidpunkt hade man
även infört de s. k. protokollsakterna eller personakterna, som skulle finnas
såväl för straff- och fängelsefångar med minst sex månaders strafftid som för till

243

ungdomsfängelse samt till förvaring och internering dömda. Protokollsakten
innehölle, förutom rättegångsprotokoll, ett exemplar av styresmannens och
läkarens berättelser över den verkställighetsundersökning (observation),
som beträffande dessa kategorier intagna skulle äga rum vid verkställighetens
början, ävensom vid anstalten förda daganteckningar. Akten åtföljde
den intagne vid förflyttningar och överlämnades vid villkorlig frigivning
till vederbörande skyddskonsulent för att vid tillsynens upphörande
vidarebefordras till fångvårdsstyrelsen. Mot detta aktsystem korresponderade
en hos fångvårdsstyrelsen upplagd aktsamling, de till centrala fångregistret
anslutna s. k. mappakterna, som bland annat innehölle verkställighetsundersökning,
om sådan gjorts, ävensom till fångvårdsstyrelsen inkomna
skrifter från den intagne eller beträffande honom samt kopior av
utgående skrivelser. Dessa akter framtoges i regel vid handläggningen av
olika slags ärenden rörande de intagna. En brist vore, att vissa viktiga
personuppgifter saknades i mappakterna och vid behov måste hämtas från
de på annat sätt förvarade kortakterna (intagnings- och avgångskort som
sammanfogats till akter).

Den blandning av gammalt och nytt — anförde fångvårdsstyrelsen
vidare — som kännetecknade fångvårdens registrering betraktad i dess
helhet, måste självfallet leda till dubbelarbete och onödig arbetsbelastning
för befattningshavarna vid fångvårdsanstalterna. Den växande insikten därom
hade föranlett åtskilliga reformförslag, bland annat ett detaljerat förslag
av statens organisationsnämnd i dess år 1948 avlämnade promemoria om
fångvårdsanstalternas organisation ävensom åtskilliga i remissyttranden
över promemorian ifrågasatta modifikationer av organisationsnämndens
förslag. Att det åtminstone hittills saknats förutsättningar för att genomföra
något av dessa förslag syntes huvudsakligen böra tillskrivas det förhållandet
att förslagsställarna icke tillräckligt beaktat det egentliga syfte, som fullföljdes
av systemet med fångförteckningar. Föreskrifterna om fångförteckningar
hade tillkommit för att — genom att framtvinga en kontinuerlig
redovisning och kontroll av vissa legala faktorer vid tillämpning av frihetsförlust
— tillgodose rättssäkerheten för enskilda individer, som berövats
friheten enligt beslut av domstolar och vissa andra myndigheter. I denna
del hade fångförteckningssystemet otvivelaktigt under ett tidigare skede
fyllt en viktig funktion och vore fortfarande långt ifrån betydelselöst. Om
fångförteckningarna och den därmed förenade kontrollen avskaffades, vore
det därför nödvändigt att samtidigt vidtaga andra anordningar, som erbjöde
en lika tillfredsställande garanti med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.
För vidtagande av organisatoriska anordningar i sistnämnda syfte
hade det varit till hinder, att bestämmelserna om straffdoms befordran till
verkställighet och om beräkning av strafftid in. m. under de senaste åren
befunnit sig i stöpsleven. Den omfattande beslutanderätt i dessa frågor,
som vid 1945 års verkställighetsrelorm tillerkänts fångvårdsstyrelsen, hade

244

under de följande åren blivit starkt kritiserad såsom ett utslag av långtgående
centraliseringstendenser, och förslag hade väckts om en tämligen
vidsträckt decentralisering till fångvårdsanstaltemas styresmän. Vid 1949
års riksdag, som haft att behandla propositioner med förslag till såväl ändringar
i 1945 års straffverkställighetslag som ändringar i fångvårdsstyrelsens
organisation, hade emellertid den motsatta meningen — att fångvårdsstyrelsen
i dessa mera formella verkställighetsfrågor borde utöva en central
beslutanderätt, bland annat i syfte att främja en enhetlig praxis på området
ifråga och att avlasta göromål av denna för det egentliga fångvårdsarbetet
främmande art från anstalternas styresmän och övriga befattningshavare
— segrat. Fångvårdsstyrelsens funktioner inom den mera formbundna
delen av straffverkställigheten hade därför kommit att ytterligare
utökas genom att vissa av länsstyrelsernas dittillsvarande åligganden — att
kontrollera verkställbarheten av straffdomar mot icke häktade och med
bistånd av lokala polismyndigheter föranstalta om sådana straffdomars
befordran till verkställighet ävensom kontrollera att verkställbara straffdomar
ginge i verkställighet — överflyttats till fångvårdsstyrelsen. Då fångvårdsstyrelsen
även i fortsättningen fått behålla den exklusiva befogenheten
att beräkna strafftidens längd och fastställa slutdag för verkställigheten
(vid fängelse och straffarbete på viss tid), såväl beträffande icke häktade
som beträffande häktade och eljest i fångvårdsanstalt intagna, utövade
fångvårdsstyrelsen vidare i samband med strafftidsberäkningen en omedelbar
kontroll över anstalternas styresmän, i vad anginge deras uppgift att
kontrollera verkställbarheten av straffdomar mot häktade och andra i fångvårdsanstalt
intagna samt att befordra sådana domar till verkställighet.
Den större enhetlighet, som uppnåtts genom att fångvårdsstyrelsen i ökad
utsträckning erhållit befogenhet att fatta beslut och utöva kontroll i dessa
straffverkställighetsärenden, syntes ha skapat ett gynnsamt utgångsläge
för att få till stånd en mera enhetlig registrering av uppgifter och åtgärder,
t. ex. genom att samtliga anteckningar och beslut i frågor om befordran till
verkställighet och beräkning av strafftid infördes på en och samma handling
(en handling för varje intagen). Därigenom skulle det bliva möjligt
att — vid inspektion hos fångvårdsstyrelsen eller hos fångvårdsanstalt eller
genom rekvisition av erforderliga handlingar — beträffande varje intagen
följa de olika momenten av den formella straffverkställighetens gång för
den häktade från tidpunkten för häktningen till frigivningsdagen och för
den icke häktade från den dag, då straffdomen ankomme från domstolen
till fångvårdsstyrelsen, fram till den tidpunkt, då den dömde frigåves. Om
ett sådant system kunde bringas att fungera tillfredsställande, torde man,
särskilt om hänsyn jämväl toges till det större mått av enhetlighet som
följde av strafftidsfrågomas koncentration till fångvårdsstyrelsen, kunna
undvara det regelbundna insändande av kontrollmaterial till JO:s granskning,
som ägde rum vid det nuvarande systemet med obligatoriska fång -

245

förteckningar. Detta skulle innebära, att JO:s kontroll skulle ske i nya former.
Ett särskilt skäl mot att bibehålla fångförteckningama såsom grundval
för kontrollen vore, att dessa förteckningar numera ofta icke gåve tillräcklig
ledning för den viktiga del av granskningen som avsåge beräkning
av strafftid. Såsom en följd av 1945 års nya regler om strafftidens beräkning
när ett redan undergånget straff skulle avräknas på gemensamt
straff — strafftiden räknades då från det första straffets begynnelsedag —
vore det ofta omöjligt att kontrollera riktigheten av strafftidsberäkningen i
komplicerade strafftidsärenden utan tillgång till verkställighetshandlingarna
eller en motiverad strafftidsresolution. 4ven andra omständigheter, bland
annat den ökade frekvensen av villkorliga frigivningar och därmed också
av förverkade straffåterstoder, hade bidragit till att minska fångförteckningarnas
värde såsom underlag för kontroll av strafftidsberäkningen. Såsom
framginge av det förut anförda vore det av synnerlig vikt att i samband
med fångförteckningarnas avskaffande få till stånd en väsentligt förenklad
registrering, varigenom anstaltstjänstemännen befriades från eu betydande
del av hithörande arbetsuppgifter, alldeles särskilt sådana redovisningar
av utförliga brottsbeskrivningar och uppräkningar av lagrum, som
saknade direkt betydelse för den intagnes behandling.

I yttrandet uppgav fångvårdsstyrelsen vidare, att inom styrelsen uppgjorts
en plan för registrering och uppgiftslämnande m. m. inom det berörda
området av straffverkställigheten, därvid avsikten varit att söka tillvarataga
de rättssäkerhetssynpunkter och de krav på förenkling som ovan framhållits,
samt anförde härutinnan följande.

I syfte att samordna registreringen av samtliga på fångvårdsmyndighet
ankommande verkställighetsåtgärder — prövning av straffdomens verkställbarhet,
den dömdes intagning i anstalt, bestämmande av verkställighetstidens
längd, ändringar i redan meddelad strafftidsresolution etc. —
ville fångvårdsstyrelsen föreslå ett nytt aktsystem med en verkställighetsakt
för varje till straffarbete eller fängelse dömd person. Aktomslaget, som
innehölle samtliga verkställighetshandlingar, vore samtidigt en registerblankett
med plats för anteckningar och resolutioner m. m. Vid blankettens
ifyllande toges kopior för särskilda registreringsändamål. Verkställighetsakten
åtföljde den dömde. Omedelbart efter verkställighetens början insändes
dock akten tillfälligt till fångvårdsstyrelsen för strafftidsberäkning.
Då verkställigheten inleddes på olika sätt för å ena sidan sådana dömda,
som vore häktade eller eljest intagna i fångvårdsanstalt när domen finge
verkställas, och å andra sidan icke häktade dömda, som vore på fri fot när
domen bleve verkställbar, måste systemet med verkställighetsakter utformas
olika för de båda grupperna. För icke häktade dömda ifylldes flertalet
punkter på verkställighetsaktens registerblankett hos fångvårdsstyrelsen
mellan den dag, då straffdomen inkommit från domstolen, och den dag, då
domen bleve verkställbar. Blanketten innefattade utrymme och rubriker

246

för fångvårdsstyrelsens resolution om befordran till verkställighet och anvisande
av intagningsanstalt, för uppgifter om domstolen och domens dag
samt domens innehåll beträffande brott, lagrum och ansvarspåföljd etc.
I alla enkla fall återgåves domens innehåll genom transumt av domslutet.
Vidare funnes rubriker för nöjdförklaring samt — att ifyllas på intagningsanstalten
— för anteckningar om intagningsdag och om myndighet som
förpassat den dömde till intagningsanstalten eller förelagt honom att inställa
sig där. Om domens innehåll återgivits genom transumt av domslutet,
tecknades fångvårdsstyrelsens strafftidsresolution omedelbart under
transumtet genom stämpel med ifylld text, motsvarande i något förenklad
form den nu använda typen av stämpelresolution. I de komplicerade fall,
då en motiverad strafftidsresolution måste meddelas, ersattes både transumtet
och stämpelresolutionen av en maskinskriven ”konceptresolution”, som
till skillnad från de nuvarande konceptresolutionerna återgåve domens innehåll
även beträffande brottsbeskrivning och åberopade lagrum. Sedan
verkställighetsakten försetts med strafftidsresolution, återsändes den till
intagningsanstalten. Inträffade någon omständighet, som inverkade på
verkställighetstidens längd, t. ex. rymning, gjordes anteckning därom på
akten omedelbart under strafftidsresolutionen. Fångvårdsstyrelsens ändringsresolutioner
skreves på verkställighetsakten i löpande följd. Därigenom
uppnåddes större överskådlighet, varjämte upprepning av innehållet i tidigare
resolutioner kunde undvaras. När verkställighetsaktens registerblankett
utskreves hos fångvårdsstyrelsen, toges en kopia av densamma på
ett likalydande formulär (lösblad), som icke medföljde verkställighetsakten
till den lokala polismyndigheten utan kvarstannade hos fångvårdsstyrelsen,
där den fungerade som strafftidskoncept. Konceptet framtoges, när verkställighetsakten
inkomme för beräkning av strafftid, varvid fångvårdsstyrelsens
resolution skreves på genomslag. Vid alla senare ändringsresolutioner
toges på strafftidskonceptet genomslag från verkställighetsakten.
Därjämte toges en andra kopia av registerblanketten på en (med några
smärre avvikelser) likalydande blankett. Denna kopia, verkställighetsbladet,
medföljde domen vid dess befordran till verkställighet men kvarstannade
på den anstalt, där den dömde intoges för verkställighet. Sedan verkställighetsakten
försetts med strafftidsresolution, infördes erforderliga uppgifter
på verkställighetsbladet. Verkställighetsbladen skulle ersätta den nuvarande
fångrullan och handrullan jämte vissa andra handlingar. De borde
förvaras i alfabetisk ordning, lämpligen i en Acme-pärm försedd med nummerregister.
Slutligen toges vid utskriften av registerblanketten en kopia
avsedd för centrala fångregistret. Då denna handling innehölle uppgift å
brott, lagrum och ansvarspåföljd, kunde anstalterna befrias från att lämna
motsvarande uppgifter till centrala fångregistret på intagningskort. Genom
vissa andra åtgärder kunde uppgiftsskyldigheten till centrala fångregistret
ytterligare begränsas. — Beträffande den, som hölles häktad å fångvårds -

247

anstalt när domen finge verkställas, borde verkställighetsakt finnas upplagd
från och med den dag, då han införpassats till fangvardsanstalt. Verkställighetsaktens
registerblankett erhölle med hänsyn till olikheterna
vid verkställighetens inledande en utformning, som på vissa punkter avveke
från blanketten för icke häktade. Bland annat erfordrades anteckningar om
dag, då domen ankomme till anstalten och då den kungjorts för den dömde,
samt vidare dag, då den dömde beretts tillfälle till nöjdförklaring och då
han avgivit sådan förklaring, samt dag, då domen vunne laga kraft mot den
dömde av annan anledning än nöjdförklaring etc. I övrigt överensstämde
formuläret i stort sett med formuläret för icke häktad. Transumt av domslutet
skreves i enklare fall på anstalten. Om referat av domen erfordrades,
skulle detta göras hos fångvårdsstyrelsen i form av utvidgad strafftidsresolution.
Även vid utskrivning av registerblankett för häktad toges tre
kopior, av vilka en kopia, verkställighetsbladet, kvarstannade på anstalten.
Strafftidskonceptet och den för centrala fångregistret avsedda kopian sändes
jämte verkställighetsakten till fångvårdsstyrelsen. — Om fångförteckningarna
avskaffades och fångvårdens registrering omlades enligt de ovan
angivna riktlinjerna, medförde detta för fångvårdsanstalternas del, att en
synnerligen välbehövlig omfördelning av befattningshavarnas arbetsbörda
kunde genomföras till förmån för det egentliga vårdarbetet. Beträffande
fångvårdsstyrelsens arbetsuppgifter torde förslagets genomförande komma
att innebära ökade garantier för säkerhet och enhetlighet vid handläggningen
av ärenden om straffdoms befordran till verkställighet och om beräkning
av strafftid in. m. För att det nya registreringssystemet skulle fungera
tillfredsställande måste emellertid den ökning av styrelsens arbetsbörda,
som uppenbarligen föranleddes av registreringens huvudsakliga förläggning
till styrelsen, kompenseras med viss förstärkning av personalen
vid styrelsens socialbyrå och det till byrån anslutna centrala fangregistret.
Fn sådan förstärkning vore i själva verket en oundgänglig förutsättning för
förslagets genomförande.

Sammanfattningsvis anförde fångvårdsstyrelsen slutligen följande.

Systemet med fångförteckningar hade blivit en belastning för fångvården,
bland annat genom att hindra införandet av'' ett förenklat och rationellt
system för registrering av uppgifter och förvaring av handlingar. Samtidigt
hade fångförteckningarna till följd av vissa författningsändringar
beträffande strafftidsberäkning in. in. fått minskat värde sasom material
för kontroll av strafftidsberäkning och andra mera formella verkställighetsåtgärder.
Behovet av en löpande kontroll i detta hänseende hade också
minskat genom centralisering till fångvårdsstyrelsen av ärenden rörande
vissa straffdomars befordran till verkställighet och strafftidsberäkning
in. in. En förutsättning för fångförteckningarnas avskaffande torde vara
att inom fångvården genomfördes ett överskådligt system för registrering
av uppgifter och åtgärder inom denna del av straffverkställigheten, som

248

gjorde det möjligt att genom inspektioner eller lån av handlingar i varje
särskilt fall granska verkställighetsfrågans gång från den tidpunkt, då
straffdom mot icke häktad inkomme till fångvårdsstyrelsen från domstolen
eller då den misstänkte såsom häktad införpassades till fångvårdsanstalt,
till dess den dömde bleve frigiven. Vid uppläggandet av en sådan
registrering vore det angeläget, att anstalternas befattningshavare sluppe
dubbelarbete med förande av register och förteckningar samt överhuvud
taget i görligaste mån frigjordes för de behandlingsuppgifter, som de liade
att lullgöra i modem straffverkställighet. Då den av fångvårdsstyrelsen
utarbetade planen till förenklad och förbättrad registrering beräknades ha
kommit igång till den 1 juli 1951, föresloge styrelsen, att systemet med
fångförteckningar finge upphöra från och med sagda dag.

Vad fångvårdsstyrelsen anfört i det till mig avgivna yttrandet förtjänar
enligt min mening synnerligt beaktande. Upprättandet av fångförteckningar
i deras nuvarande form torde medföra ett omfattande arbete för
vederbörande anstalters befattningshavare, vilket icke kan anses motsvara
nyttan av dessa förteckningar. Att det nu tillämpade systemet måste anses
föråldrat och bör utbytas mot ett modernare sådant synes mig uppenbart.
Vad fångvårdsstyrelsen i sistnämnda hänseende föreslagit torde vara av
beskaffenhet att bringa reda i registreringen av de i fångvårdsanstalterna
intagna och även vara till fördel för styrelsens arbete med avseende å
straffverkställigheten. Därmed synes mig också det planerade systemet
vara ägnat att i större utsträckning än nu är fallet tjäna till gagn för rättssäkerheten.

Vad angår den granskning av förteckningarna, som enligt gällande instruktion
skall verkställas av JO, må framhållas följande. I ett år 1940
avgivet utlåtande över ett då väckt förslag om begränsning av fångförteckningama
och den föreskrivna granskningen av dessa anförde min företrädare
i ämbetet, att kontrollen över att fånge frigåves å den för straffet
bestämda slutdagen icke längre syntes äga någon större betydelse, då det
i vår tid torde vara så gott som uteslutet, att frigivning icke skedde å den
i verkställighetsresolutionen bestämda dagen. Den kontroll, som fångförteckningarna
under senare tid närmast tjänat till underlag för, har därför
avsett verkställighetsresolutionerna. Genom ikraftträdandet den 1 juli 1946
av lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. har
emellertid, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, fångförteckningarnas möjlighet
att tjäna såsom grund för granskning av dessa resolutioner i viss
utsträckning gått förlorad, och dessutom har behovet av sådan kontroll
i avsevärd grad minskat. Före den 1 juli 1946 ankom det på länsstyrelserna
att för verkställighet av straffdom utlägga det ådömda straffet och be -

249

stämma slutdagen för detsamma liksom att under strafftiden meddela beslut
om de förändringar med avseende å slutdagen, som kunde föranledas
av avbrott i verkställigheten och dylikt. Med hänsyn till det stora antal
befattningshavare, som under sagda tid hade att tillämpa bestämmelserna
om straffverkställighet, ävensom till det förhållandet att dessa bestämmelser
i vissa hänseenden voro av tämligen invecklad beskaffenhet var det
utan tvivel av vikt, att för ernående av enhetlighet i tillämpningen de meddelade
verkställighetsresolutionerna granskades av särskild myndighet.
Numera är förhållandet helt annorlunda. Genom nya verkställighetslagen
har beslutanderätten i verkställighetsfrågor överlämnats till fångvårdsstyrelsen
och sålunda lagts i händerna på en enda myndighet. Någon kontroll
för erhållande av enhetlighet i rättstillämpningen är följaktligen icke erforderlig.
Vad angår beslutens riktighet synes det mig näppeligen vara erforderligt,
att beslut av ett centralt ämbetsverk göras till föremål för en kontinuerlig
granskning av JO. Då denne enligt sin instruktion bör noggrant
övervaka tillämpningen av lagar och författningar angående frihetsberövanden
inom området för hans verksamhet, torde man få utgå från att
även utan tillgång till fångförteckningar straffverkställigheten göres till
föremål för erforderlig tillsyn. Sådan kan utövas icke blott vid inspektioner
å fångvårdsanstalter utan även genom inspektioner hos fångvårdsstyrelsen
eller infordrande av meddelade verkställighetsresolutioner för stickprovsgranskning
härstädes.

Vad nu sagts om granskningen av fångförteckningar, som insändas till
JO, torde gälla även i fråga om de fånglistor, som granskas av MO.

På grund av vad jag ovan anfört får jag härmed i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke i
anledning av vad fångvårdsstyrelsen anfört gällande bestämmelser om upprättande
och insändande till JO och MO av fångförteckningar m. m. böra
bringas att upphöra från och med den 1 juli 1951, samt i sådant fall framlägga
förslag om den ändring i instruktionerna för JO och MO som därav
föranledes.

250

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Utredning rörande beskaffenheten av arrestlokalerna i riket.

För förvaring av anhållna eller häktade skall enligt 1 kap. 16 § rättegångsbalken
för domsaga å tingsställe eller annan ort, som Konungen bestämmer,
så ock i stad med rådhusrätt finnas häkte. Med Konungens tillstånd
må häkte vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och
stad.

Vid sidan härav kvarstå vissa äldre bestämmelser, i den mån de icke såsom
stridande mot rättegångsbalkens regler skola anses upphävda genom
stadgandet i 2 § andra stycket i promulgationslagen den 20 december 1946.
I 26 kap. 4 § byggningabalken stadgas sålunda, att vid vart tingsställe skall
vara ett fängelse, ”där missgärningsmän må i förvar hållas”. Kostnaderna
för uppförande och underhåll av fängelset åvila enligt lagen den 5 juni 1909
angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av
tingshus och häradsfängelse dem, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder.
Vad angår städernas skyldighet att hålla häkte stadgas i kungl.
brev den 27 november 1798, i anslutning till 35 kap. rådstuvubalken i
stadslagen, att i varje stad bör finnas åtminstone två arrestrum. Enligt
kungl. brev den 14 augusti 1841 kan i stad, där länshäkte finnes, stadens
häkte förenas med länshäkte mot bidragsskyldighet från stadens sida.

En bestämmelse om skyldighet att tillhandahålla förvaringsrum för personer,
som tillfälligt berövats friheten, finnes vidare i lagen den 6 juni 1925
om polisväsendet i riket. Enligt 8 § andra stycket i denna lag åligger det
polisdistrikt att för distriktets polisväsen i erforderlig utsträckning ombesörja
bland annat arrestlokal.

Såsom av de först återgivna stadgandena framgår äro härads- och stadshäktena
i första hand avsedda för förvaring av anhållna och häktade. För
avtjänande av ådömt frihetsstraff användas de däremot icke. Beträffande
häktade är det på de flesta orter praxis, att de överföras till statlig fångvårdsanstalt.
Förvaring av häktade i härads- eller stadshäkte förekommer
därför i regel blott under helt korta tidsperioder, såsom i samband med att
den häktade inställes för domstolsförhandling. I mellan 10 och 15 städer
förvaras dock häktade under hela rannsakningstiden i stadshäktet. Förutom
för förvaring av anhållna och häktade användas särskilt häradshäktena icke
sällan även för omhändertagande av sådant klientel, som eljest intages i
polisarrest. Understundom grundar sig denna användning på uttryckligt
avtal mellan de tingshusbyggnadsskyldiga och vederbörande polisdistrikt.
Häradshäktet är i dylikt fall att anse som förenat med polisarrest.

Vad angår polisarresterna erhålla dessa i praxis en mångskiftande användning.
Ofta tagas de i anspråk för förvaring av anhållna. Särskilt gäller

251

detta på orter, där det är långt till häradshäktet eller där häktet, såsom
många gånger är fallet, befinner sig i mindre gott skick än arresten. Polisarresterna
användas vidare för härbärgerande av personer, som tagits i
förvar enligt utlänningslagen, alkoholistlagen eller lösdrivarlagen, ävensom
för tillfälligt inhysande av personer, som skola införpassas till fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus, arbetshem eller annan dylik anstalt. En stor del av
det i polisarresterna intagna klientelet, för vilket här icke kan uttömmande
redogöras, består av omhändertagna fyllerister.

Rörande beskaffenheten och utrustningen av förvaringsrum i häradsoch
stadshäkten ävensom polisarrester, vilka anstalter i det följande sammanfattas
under benämningen arrestlokaler, finnas bestämmelser meddelade
dels i promulgationsförordningen till strafflagen, dels ock i kungl.
kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa föreskrifter angående förvaring av
personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester.

I 19 § 22 punkten av nämnda promulgationsförordning stadgas, att häkte
skall vara så beskaffat att det icke är menligt för den häktades hälsa. I
29 punkten föreskrives vidare, att rum där anhållen person förvaras skall
uppfylla skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet.

I kungörelsen den 4 maj 1934 stadgas, att förvaringsrum skall vara så
inrättat, att obehörig förbindelse mellan den förvarade och annan i möjligaste
mån förhindras. Rummet skall vara försett med stol, hylla och
bädd, ändamålsenliga anordningar för luftväxling och belysning samt ringledning
eller annan lämplig anordning för påkallande av vakt. Då rummet
användes till förvaring av berusad eller våldsam person eller eljest särskilda
förhållanden föreligga, må det vara enklare utrustat. I arrestlokal skola
finnas erforderliga toalettanordningar. Förvaringsrum skall vid användning
dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur.
När rummet ej användes, bör det hållas så uppvärmt, att det kan
tagas i bruk utan längre tidsutdräkt. I den mån så erfordras, skola för varje
förvaringsrum för häktade och anhållna finnas beklädnadspersedlar och
sängkläder.

Enligt kungl. kungörelsen den 13 oktober 1921 angående fastställande
av ritning till härads- eller stadsfängelse må sådant ej uppföras innan ritning
därtill fastställts av fångvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen gemensamt.
Denna författning, som tillkom innan ännu några bestämmelser införts
om polisarrester, har sedermera analogivis tillämpats även å sistnämnda
slag av arrestlokaler. Till ledning för polisdistrikten ha fångvårdsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen i april 1946 låtit utarbeta ritningar och
beskrivning till normaltyp av polisarrest. Enligt dessa bör cell ha en golvyta
av minst 6 in- och vara minst 1,8, helst 2 m bred. Rumshöjden bör vara
minst 2,7 m. Fönstret skall ha minst en kvadratmeters yta, mätt i karmdagern.

252

De bestämmelser, som sålunda finnas meddelade rörande arrestlokalers
beskaffenhet och utrustning, ha tillkommit främst i syfte att trygga de
intagnas fysiska och psykiska hälsa. Den intagne skall icke behöva riskera
att ådraga sig sjukdom till följd av vistelsen i arrestlokalen, och han bör
även i övrigt vara förskonad från andra obehag än sådana, som oundvikligen
följa av frihetsförlusten. Vad särskilt gäller anhållna, för brott misstänkta
personer är att märka, att dessa kunna få tillbringa en icke obetydlig
tid i arrestlokalen. Därunder ha de att förbereda sitt försvar. Polisingripandet
och frihetsförlusten verka redan i och för sig starkt deprimerande
på den anhållne, särskilt om han icke tidigare varit utsatt för något sådant.
Hans möjligheter att tillvarataga sina intressen och hans förmåga att på
ett tillfredsställande sätt medverka vid utredningen av hans sak och vid
förhandlingen i målet böra icke ytterligare undergrävas genom att det rum,
vari han förvaras, ur sanitär eller annan synpunkt är undermåligt. Det
förekommer icke alldeles sällan, att ett anhållande icke leder till åtal, liksom
också att ett åtal ogillas. En person kan helt utan sin förskyllan bli
inmanad i arrest. Dessa omständigheter tala än ytterligare för angelägenheten
av att befintliga arrestlokaler äro i ett tillfredsställande skick.

Under mina inspektionsresor har jag ägnat uppmärksamhet även åt
arrestlokalerna. Därvid har jag kunnat konstatera, att dessa mångenstädes
befinna sig i ett mindre gott tillstånd. Understundom har jag påträffat
allvarliga missförhållanden. Jag har även i flera fall i anledning av artiklar
i tidningspressen funnit orsak att inskrida för att söka få brister på
detta område avhjälpta. På grund härav har jag, i syfte att vinna en
klarare överblick över arrestbeståndet, under år 1950 låtit genom länsstyrelserna
och polismästaren i Stockholm infordra uppgifter, enligt av
mig uppställt formulär, rörande samtliga arrestlokaler i riket.

Uppgifter ha inkommit rörande sammanlagt 639 arrester. Undersökningen
har i första hand varit inriktad på förvaringsrum avsedda för andra
än fyllerister. I betydande utsträckning ha dock uppgifter lämnats även
rörande s. k. fylleristfinkor. Tillhopa ha redovisats 1 863 celler, därav —
såvitt kunnat utläsas av uppgifterna — 328 celler äro avsedda enbart för
fyllerister.

Cellernas allmänna skick har av uppgiftslämnarna, i regel vederbörande
polischef, i enlighet med det av mig överlämnade formuläret graderats såsom
mycket gott, gott, mindre gott eller dåligt. Omkring 21 procent av de
redovisade cellerna ha därvid betecknats såsom mycket goda, 45 procent
såsom goda, 23 procent såsom mindre goda och 11 procent såsom dåliga. Då
graderingen helt grundar sig på vederbörande uppgiftslämnares eget bedömande,
är det tydligt, att dessa siffror icke lämna någon fullt tillförlitlig
bild av arrestbeståndet. En viss ledning vid bedömandet av arrestlokalernas
tillstånd torde de dock giva. Mitt allmänna intryck är, att uppgiftslämnarna
väl mycket översett med cellernas brister. Åtskilliga av de celler som

253

betecknats såsom goda eller mindre goda befinna sig, efter vad uppgifterna
i övrigt giva vid handen, i ett mycket otillfredsställande skick. Visserligen
ha åtskilliga av de sämsta cellerna under senare år stått oanvända. Så länge
dessa celler icke blivit uttryckligen utdömda, finnes dock alltid risk för att
de åter kunna bliva tagna i bruk. Anmärkas må också, att det från några
håll uppgivits, att nya arrestlokaler redan vore under byggnad eller att
ny- eller ombyggnad vore omedelbart förestående.

I enlighet med mina anvisningar ha uppgiftslämnarna i regel inhämtat
yttrande av läkare eller hälsovårdsnämnd rörande de dåliga cellerna. Därvid
ha 46 celler betecknats såsom direkt hälsovådliga.

Undersökningen har icke tagit sikte på frågan, huruvida arrestlokaler finnas
inrättade i tillräckligt antal. I vissa uppgifter ha emellertid påtalats
brister i detta hänseende. Så har exempelvis landsfiskalen i ett distrikt i
Västerbottens län meddelat, att en socken i distriktet saknade arrestlokal,
samt till belysning av de missförhållanden, som därav blivit följden, åberopat
en i annat sammanhang avgiven, den 3 juni 1945 dagtecknad rapport
från fjärdingsmannen i socknen, vari anfördes följande: På grund av avsaknaden
av arrestlokal kunde fyllerister icke anhållas inom socknen. I
regel brukade fjärdingsmannen uppmana dem att själva taga sig hem.
Kunde de icke detta, brukade han själv föra hem dem eller tillse att de
bleve omhändertagna av någon kamrat. Om även kamraterna vore berusade,
funnes ingen annan utväg än att leda fylleristerna fram och åter efter
vägen tills de nyktrat till. Det hade inträffat, att dylika rastningar pågått
från klockan 12 på natten till klockan 4 på morgonen och därtill i nära 20
graders kyla.

Såsom ovan nämnts har i den av byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen
utarbetade beskrivningen å normaltyp av polisarrest angivits, att cells
golvyta bör uppgå till minst 6 m2. Nära 40 procent av de redovisade cellerna
ha en golvyta som understiger detta mått, i vissa fall högst avsevärt.
Sålunda understiger golvytan 3 in2 i icke mindre än 25 celler. 8 celler, samtliga
såvitt uppgifterna utvisa använda även för anhållna, äro så små, att
en högvuxen man icke kan ligga rak i någon av dem, annat än möjligen
diagonalt över cellen. Den minsta av dessa celler mäter 1,78 m i längd och
1,65 m i bredd.

Åtskilliga celler innehålla även för liten luftrymd. I 205 celler understiger
sålunda rymden 12 m:i. Ej mindre än 49 celler innehålla icke ens 8 m3.

De olägenheter, som följa av att luftrymden är för liten, ökas ytterligare
genom de dåliga ventilationsförhållanden, som mångenstädes råda. Ventiler
saknas icke sällan. Där sådana finnas, äro de ofta för små eller av annan
anledning otillräckliga. Att luften under sådana förhållanden blir förskämd
är icke förvånansvärt, allra minst om cellen är utrustad med torvmullsklosett

254

eller annan primitiv klosettanordning. Det är heller icke ovanligt, att man
klagar över att cellerna besväras av osund lukt eller stank.

Cellfönstren understiga mycket ofta den i normalbeskrivningen angivna
minimistorleken, en in2. Ej sällan är fönstret blott en liten glugg, i storleken
40 X 40 cm eller ännu mindre. Det säger sig självt, att dagsbelysningen
i en sådan cell blir mycket otillfredsställande. I vissa fall, där
fönstrets storlek i och för sig icke giver anledning till erinran, utestänges
dagern genom att fönstret vetter mot en annan byggnad eller mot en bergvägg
i omedelbar närhet av arrestlokalen. I en arrest uppgivas fönstren
nästan ständigt vara försatta med luckor i syfte att förhindra insyn av
obehöriga. På ett annat håll äro fönstren av samma anledning och för att
förebygga, att arrestanterna slå ut rutorna, täckta med perforerad plåt.

Icke alldeles sällan förekommer det, att cellfönstren ej äro placerade i
ytterväggen utan vetta mot något angränsande rum. I bästa fall erhålles
i sådana celler ett sparsamt indirekt ljus. På grund av de hygieniska vådor,
som äro förenade därmed, bör en sådan anordning icke godtagas ens i
celler, som äro avsedda enbart för fyllerister.

Elektrisk belysning förekommer numera allmänt, åtminstone i celler vari
anhållna inhysas. I 16 celler av sistnämnda slag saknas dock elektrisk eller
annan artificiell belysningsanordning. I viss utsträckning förekommer det,
att ljuskällan icke är placerad inne i cellen utan att ljus erhålles från angränsande
rum genom en öppning i eller ovanför celldörren. I många fall
kan härigenom icke vinnas tillräcklig belysning.

Av stor betydelse för de intagnas välbefinnande är, att cellerna erhålla
en tillräcklig och jämn uppvärmning. På denna punkt brister det på flera
håll. Över 18 procent av cellerna ha sålunda uppgivits vara mer eller
mindre kalla. Stundom torde de intagna av de lämnade uppgifterna att
döma få utstå avsevärt obehag på grund av kylan i cellerna. Beträffande
en arrest uppgives exempelvis, att snö, som indragits i cellerna, ligger osmält
kvar över natten. På ett annat håll fryser under kalla nätter bläcket till is i
det till cellerna gränsande förhörsrummet. Ett antal celler, inalles 15 stycken,
uppgivas vara helt oanvändbara vintertid på grund av bristfälliga
uppvärmningsanordningar. Även om dessa celler icke användas under
själva vintermånaderna, kan det dock befaras, att de tagas i bruk under
kalla höst- eller vårdagar. Som ett kuriosum må omnämnas, att en arrestlokal
i mellersta Sverige betecknas såsom användbar endast sommartid, vilket
enligt uppgiftslämnarens åsikt dock finge anses tillräckligt, enär arresten
vore avsedd att komma till användning endast under turistsäsongen.
Arrestlokaler, som äro inredda i hus som uppvärmas med centralvärmeledning,
uppgivas icke sällan vara kalla under de tider av året, då eldning
icke äger rum, något som sammanhänger med att cellerna ofta äro belägna
i källarvåning — ej sällan långt under markytan — och försedda med väggar
och golv av sten. Luften i cellerna blir då i regel rå och fuktig med

255

mögelbildning som följd. Fukt uppgives förekomma i 97 celler. I några fall
klagar man över att cellerna äro underkastade stora temperaturväxlingar.
En arrestlokal har sålunda gemensam värmecentral med den närbelägna
kommunala badinrättningen. Tisdagar, torsdagar, fredagar och lördagar
äro cellerna mycket varma. Stundtals går då temperaturen upp till 30 grader.
Under återstående dagar i veckan, då badinrättningen är stängd, är
arrestlokalen däremot utkyld. I några äldre arrestlokaler äro uppvärmningsanordningarna
helt undermåliga, i det att eldning antingen är förenad med
överhängande eldfara eller också medför risk för att kolos skall tränga
in i cellerna.

Bestämmelsen att cell, då den icke användes, bör hållas så uppvärmd,
att den kan tagas i bruk utan längre tidsutdräkt, synes på åtskilliga håll
åsidosättas. Vanligt är sålunda att man uppgiver, att cellerna äro alldeles
utkylda då de skola begagnas.

En viktig detalj i en arrestlokals utrustning är klosettanordningen. I
celler, som uteslutande eller huvudsakligen användas för härbärgerande av
fyllerister, kan det, såsom också mångenstädes förekommer, vara lämpligt
att ha en wc-stol inmonterad i själva cellen. Anordningen måste emellertid
i så fall vara av betydligt kraftigare material än det för normala förhållanden
brukade. Celler, som användas för förvaring av anhållna, äro även de
icke sällan utrustade med wc-stol. Enligt min mening är det emellertid icke
tillfredsställande, att den intagne sålunda skall nödgas förrätta sina naturbehov
i samma rum, där han intager sina måltider och sover. Ännu mera
otillfredsställande är den i många arrestlokaler förekommande anordningen
med torvmullsklosett i cellerna. Dessa sprida nämligen, enligt vad från många
håll omvittnas, en frän och osund lukt. Något bättre än torvmullsklosetterna
äro de klosettspann eller liknande anordningar, som användas på andra håll;
dock måste i så fall spännet uttagas och rengöras efter varje uttömning.
Såvitt rör andra intagna än fyllerister utgör den lämpligaste lösningen enligt
min mening, att klosett anordnas i särskilt rum, gemensamt för de
olika cellerna. Omkring 60 procent av arrestlokalerna äro också inrättade
på sådant sätt. Anordningen fordrar emellertid, att tillräcklig bevakning
kan ordnas dygnet runt. I några få arrester är varje cell utrustad med eget
toalettrum med wc och tvättställ och med ingång direkt från cellen. Denna
anordning torde emellertid ställa sig alltför dyrbar och kan också vara till
hinder vid övervakningen.

Beträffande ett stort antal arrestlokaler har uppgivits, att särskild tvättanordning
saknas. Ofta får man i detta hänseende nöja sig med ett vanligt
tvättfat, insatt i cellen. För två arrester hämtas tvättvatten från närbelägna
åar, där vattnet misstänkes vara infekterat.

Föreskriften att cell skall vara utrustad med ringledning eller annan
lämplig anordning för påkallande av vakt synes i allmänhet vara iakttagen.
Rörande två arrestlokaler, belägna invid folkparksanläggningar och när -

256

mast avsedda för fyllerister, uppgives emellertid, att någon bevakning icke
kan anordnas men att arrestanterna släppas ut efter dansens slut.

Celler, som äro avsedda för förvaring av fyllerister, böra vara — och äro
i allmänhet också — särskilt inrättade för ändamålet. På grund av fylleristernas
benägenhet att förorena i cellen bör sålunda golvet vara av sten
eller massa samt, för att underlätta spolning, lämpligen förses med golvbrunn.
Liggplatsen bör vara en stabil träbrits, lätt att rengöra. Madrass,
om sådan förekommer, måste vara klädd med något tätt och tvättbart
material.

Uppenbart är, att en på detta sätt inredd cell, som icke kan undgå att
göra ett dystert och beklämmande intryck, icke lämpar sig för förvaring av
anhållna. Önskvärt är därför, att särskilda celler användas för fyllerister
och särskilda för andra kategorier av intagna. På grund av lokala förhållanden,
framförallt brist på nödigt antal celler, kan emellertid i stor utsträckning
så icke ske. Allenast en tredjedel av de i runt tal 1 500 celler,
i vilka anhållna åtminstone stundom förvaras, är reserverad uteslutande för
annat klientel än fyllerister. Återstoden av cellerna användes för alla kategorier
av intagna; de ojämförligt flesta — mer än 800 — synas vara inrättade
i första hand med tanke på fylleristförvar. Att anhållna på detta sätt
i betydande omfattning måste inhysas i celler, som inretts för förvaring
av fyllerister — med stengolv, mången gång golvbrunn och i regel en hård
och obekväm träbrits som liggplats, låt vara mestadels försedd med madrass
— är icke tillfredsställande. Ännu större äro de olägenheter som följa, då
fyllerister förvaras i celler som inretts för ett annat klientel. Ofta klagar
man sålunda över att det är svårt eller omöjligt att rengöra cellerna, om
de förorenats. I glesa trägolv rinna uppkastningarna ned i springorna, där
de sedan kvarbliva och orsaka en besvärande lukt. Understundom äro
sängarna så inrättade, att en effektiv rengöring under dem icke är möjlig.
Uppkastningar, som sipprat ned under sängen, kunna då icke avlägsnas
ordentligt. I några fall har anmärkts, att madrasser, som icke varit försedda
med skydd, blivit förorenade av fyllerister. I sådana illaluktande och
ohygieniska lokaler kunna nu anhållna få vistas under en veckas tid eller
ännu längre.

Föreskriften att cellerna, om de ej användas för förvaring av berusad
eller våldsam person eller eljest särskilda förhållanden föreligga, skola vara
försedda med stol och hylla har i mera än hälften av fallen åsidosatts. Ovanligt
är icke, att cellen ej har annan möblering än en säng.

Under mina inspektionsresor har det förekommit, att arrestanter klagat
över att sängarna vore så hårda, att de hade svårt att sova. Huruvida detta
missförhållande är mera allmänt förekommande, kan icke med säkerhet
utläsas av de inkomna uppgifterna. Vanligt är emellertid, att anhållna få
nöja sig med samma läder- eller pegamoidklädda madrass, som användes
för fyllerister, och en sådan anordning torde ofta icke utgöra någon till -

257

fredsställande bädd. I vissa fall uppgives, att sängarna äro alltför smala.
Närmare en tredjedel av de bäddar, för vilka sängutrustning ifrågakommer,
saknar lakan. Detta förhållande innebär, att en anhållen mången gång icke
har möjlighet att kläda av sig till natten.

Såsom ovan anförts skola för varje förvaringsrum för häktade eller anhållna,
i den mån så erfordras, finnas beklädnadspersedlar. Även om behov
av sådana mera sällan synes yppa sig, är det dock anmärkningsvärt, att
mera än två tredjedelar av samtliga arrestlokaler sakna förråd av kläder
för de intagna.

Enligt 4 § kungl. kungörelsen den 21 juni 1946 med vissa bestämmelser
angående häktad skall häktad, såvitt hinder ej möter, dagligen vistas utomhus
minst en timme. Denna författning avser enligt sin ordalydelse endast
häktad, som är intagen i fångvårdsanstalt. Tydligt är dock, att samma behov
av friluftsvistelse föreligger för personer, som förvaras i härads- eller
stadshäkte eller i polisarrest, så snart förvaringstiden icke är helt kort. För
att det skall vara möjligt att utan avsevärda olägenheter ur bevakningssynpunkt
låta de intagna få tillfälle till utomhusvistelse, torde det i regel
vara erforderligt att särskild, inhägnad promenadgård finnes anordnad. Det
är emellertid blott i ett fåtal fall, som arrestlokal är utrustad med sådan.
Det uppgives visserligen understundom, att de intagna bruka få vistas
utomhus under bevakning. Man torde dock ha anledning befara, att avsaknaden
av promenadgård på många håll medför, att tillfälle icke kan
beredas de intagna att motionera och hämta frisk luft i den utsträckning,
som vore önskvärd.

Sammanfattningsvis får jag anföra, att de inkomna uppgifterna förstärkt
det intryck, som jag redan tidigare fått, att arrestlokalerna mångenstädes
i vårt land icke motsvara de krav, som man ur sanitär och humanitär synpunkt
äger rätt att ställa på desamma. Att märka är därvid, att det ingalunda
är i fattiga och glest befolkade landsändar, som arrestbeståndet är
sämst. Tvärtom är det genomsnittliga tillståndet särskilt dåligt i de båda
Skånelänen under det att förhållandena i Norrland — Norrbottens län dock
undantaget — äro relativt tillfredsställande. Landsbygdens arrestlokaler
äro mången gång bättre än städernas. I många städer och däribland även
några av landets största råda allvarliga missförhållanden på detta område.

Till belysning av det ovan anförda vill jag återgiva vad som i de till
mig inkomna uppgifterna yttrats rörande några av de sämsta arrestlokalerna.

Beträffande polisarresten i Norrköping har andre stadsläkaren i staden
i ett den 28 mars 1950 dagtecknat utlåtande anfört följande: Cellerna vore
belägna i två våningar. I övre våningen — fastighetens bottenvåning —
funnes en cell för fyllerister samt fem celler för personer, som omhändertagits
av kriminalpolisen. Sistnämnda celler användes även av personer,

17 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1951 års riksdag.

258

som icke kunnat skaffa sig rum över natten och därför på egen begäran
inlogerades hos polisen. I undervåningen, källarvåningen, funnes tre celler,
av vilka två officiellt skulle hysa vardera en person och den tredje tre till
fyra personer. — Ventilationen av de olika cellerna skedde huvudsakligen
genom de minimala fönstergluggar, med vilka varje cell vore försedd. Cellerna
uppvärmdes medelst varmluft, men erfarenheten hade visat, att denna
uppvärmning icke vore tillfyllest, utan att arrestanterna låge och huttrade
av köld ibland. Korridoren utanför övervåningens celler saknade ventilation.
Evakueringsventil funnes visserligen, men friskluft finge tillföras
från cellerna runt omkring, i den män nu denna luft kunde förtjäna epitetet
frisk. Den lukt, som man mötte vid inträdandet i arrestkorridoren, kunde
knappast beskrivas. Även då cellerna vore tomma och friskluft tillfördes
från dem genom de öppetstående fönstren och dörrarna, härskade i korridoren
en unken och otrevlig doft. Då det vore fullt hus i alla celler, hade
en person svårt att över huvud taget vistas i korridoren, innan han vant
sig vid atmosfären. Att märka vore, att denna korridor även vore matsal
för de anhållna. En anhållen kunde riskera att få sitta i cell upp till fem
dagar och skulle alltså under denna tid intaga alla sina måltider i arrestkorridoren.
Likaså användes korridoren såsom rökrum för de intagna. Mot
de celler, som användes av kriminalpolisen, torde inga större anmärkningar
i hygieniskt hänseende kunna framföras. Likaså vore den cell för fyllerister,
som vore belägen i denna våning, relativt god. Den torde i varje fall icke
kunna betecknas såsom direkt hälsovådlig, även om den ur hygienisk synpunkt
lämnade en hel del övrigt att önska. Däremot vore de i källarvåningen
befintliga fylleristcellerna nog att betrakta såsom direkt hälsofarliga.
De vore kalla, mörka, unkna, svåra att hålla rena och illa ventilerade.
Väggarna vore delvis sönderrispade; en del putsade ytor hade icke blivit
oljemålade. Den större cellen, i vilken fem till sex personer torde kunna få
rum, saknade annan toalettanordning än ett galler i golvet, genom vilket
de inhysta finge kasta vatten. Luften i dessa lokaler, där kanske flera fyllerister
tillbringat en natt, kräkts och utfört sina naturbehov, kunde kanske
tänkas. En viss smittofara torde också finnas, om man betänkte, att det
måhända kunde inläggas en person med öppen tuberkulos, vars sjukdom
ju icke behövde vara känd av polismännen, och att denne avlevererade
tuberkelbaciller i cellen. Sådana som förhållandena vore, torde livsbetingelserna
för tuberkelbaciller vara tämligen idealiska i dessa celler. — Som allmänt
omdöme om de nuvarande lokalerna kunde sägas, att arrestkorridoren
vore i stort behov av förbättring vad beträffade ventilation och ljusförhållanden.
Endast sekundärbelysning funnes. De i övervåningen befintliga cellerna
kunde godtagas efter vissa förbättringar, avseende uppsnyggning av
desamma. De i källarvåningen inredda cellerna vore hälsofarliga och användande
av desamma borde icke tillåtas.

259

Stadsläkarens yttrande kan kompletteras med upplysningen att i de fyra
fylleristcellerna bruka årligen intagas sammanlagt 700—800 personer.

Beträffande stadshäktet i Hälsingborg, även det flitigt använt, har åberopats
ett av andre stadsläkaren i staden den 16 maj 1949 i annat sammanhang
avgivet utlåtande, vari anföres i huvudsak följande: Häktet vore
inrymt centralt i rådhusets bottenvåning. Häkteskorridoren vore av källarvalvskaraktär
utan dagerbelysning. Cellerna låge på ömse sidor av en ny
korridor i rät vinkel mot den förra. Även cellkorridoren vore mörk. Den
belystes indirekt med dagsljus från en fönsterlucka längst bort under taket.
De olika cellerna hade stenväggar och stengolv. De vore praktiskt taget att
betrakta såsom källarlokaler med gallerfönster, belägna 1 % m över golvet
och vettande ut mot det indirekt belysta gårdsområdet. Endast i ett par
av cellerna vore dagerbelysningen så god, att man vid den ljusaste tidpunkten
av dagen och året kunde läsa exempelvis en tidning. I övriga celler
vore det nödvändigt att städse ha det elektriska ljuset brinnande hela
dagen. Anordning för luftväxling bjödes enbart genom en i gallerfönstret
insatt fällbar lucka, otillräcklig och ohygieniskt inrättad, i det att damm
och smuts utifrån spredes in i rummet. Vid ventilation vintertid samlade
sig kalluften vid golvet och resulterade i golvdrag. Temperaturförhållandena
kunde ej regleras på riktigt sätt, i synnerhet icke under den varma årstiden,
då central värmen vore avstängd. Fuktighet runne då flerstädes på väggarna,
och på många ställen vore målning och rappning till följd därav
avflagade. Tvättanordningar saknades helt och hållet i cellerna, medan däremot
öppna vattenklosetter utan lock intoge dominerande platser innanför
dörrarna. Det kunde ej vara förenligt ens med de mest elementära krav på
hygien att tillåta människor att vistas, sova, göra sina naturbehov och intaga
sina måltider i dylika dagerfattiga, illa ventilerade, kalla och fuktiga
utrymmen annat än för några timmar på sin höjd. Det hände emellertid ej
sällan, att omhändertagna personer förvarades i lokalerna ända upp till två
veckor. Den till häktet hörande friluftsgården saknade tillgång till direkt
solljus annat än för en kortare stund under ett par av årets ljusaste månader.
Med hänsyn till bristen på dagsljus i cellerna vore denna olägenhet av
väsentlig betydelse. De biutrymmen, som borde vara obligatoriska för en
häkteslokal, vore otillfredsställande eller saknades helt. Sålunda vore badrummet
i behov av fullständig översyn. Till mat- och dryckeskärlen för
utspisning, vilka nu placerades på golvet i ytterkorridoren, borde skåp eller
andra anordningar anskaffas. Till de mera väsentliga olägenheterna hörde
ytterligare bristen på sjukrum eller lokal för undersökning av omhändertagna.
Då man besinnade, att stadshäktet tjänstgjorde jämväl som polishärbärge
för omhändertagna fall av icke-kriminell art, såsom för hemlösa,
utlänningar med oklara papper, rymlingar från ungdomsanstalter, ibland
även för sjuka personer, måste det anses beklämmande att inga andra lokaler
stode till buds. Sammanfattningsvis borde sålunda understrykas, att

260

häktet företedde så allvarliga brister i sanitärt avseende, att vistelse därstädes
annat än för mycket korta tidsperioder finge anses som direkt hälsofarlig.

Polisarresten i Sösdala municipalsamhälle i Kristianstads län, varest årligen
intagas i genomsnitt 3 personer, beskrives av provinsialläkaren därstädes
på följande sätt: Arresten vore i högsta grad undermålig ur hygienisk
synpunkt samt direkt hälsofarlig genom drag, fukt, mögel samt otillräcklig
belysning och uppvärmning. De väggfasta sovbritsarna vore mycket för
smala, så att arrestanten måste pressa sig mot den kalla, våta och mögliga
stenväggen för att kunna ligga kvar. Luften vore mycket unken av fukt
och mögel. Toalettanordning saknades helt med undantag för en gammal
hink utan lock.

I häradshäktet i Sjöbo i Malmöhus län brukar årligen intagas omkring
25 personer. Häktet har på begäran av landsfiskalen i distriktet den 8 maj
1950 inspekterats av vederbörande provinsialläkare, vilken därom anför
följande: Besiktningen hade givit vid handen, att allvarliga sanitära brister
vidlådde arrestlokalen. Cellerna vore belägna långt under markytan. Dagerbelysningen
vore ytterst otillfredsställande. Fönstren vore för små och vette
dessutom mot en hög vägg på omkring 3,6 meters avstånd, varför något solljus
aldrig komme in. Inredningen vore mycket primitiv. Toaletter och
tvättställ saknades. Enda tvättmöjligheten vore en kran i tingshusvaktmästarens
tvättstuga. I alla celler funnes tydliga tecken på fukt, vilka i två
av cellerna vore så uttalade, att dessa måste anses uppenbart hälsovådliga.

Polisarresten i Skara rymmer tre celler. En av dessa uppgives vara i
stort sett utan anmärkning. Om de två andra anför förste stadsläkaren i
staden i ett den 29 mars 1950 avgivet yttrande: Cellen nr 2 vore dåligt
underhållen. Sålunda vore taket söndersprucket, wc-stolen vore trasig, golvbrunnen
saknade vattenlås och träbritsen vore på grund av de stora
springorna mellan brädorna svår att hålla ren. Ventilationsanordningen
vore mindre tillfredsställande, då evakuering saknades. Denna cell måste
betraktas som mindre god men ej direkt hälsovådlig. Cellen nr 3 vore i
högsta grad osund. Ett här befintligt otätt avträde sprede en otäck lukt.
Ventilationsanordningen vore otillfredsställande. I väggar och tak funnes
stora springor mellan brädorna. Denna cell vore mycket dålig, stående på
gränsen till hälsofarlig och i varje fall ovärdig staden.

Slutligen må återgivas följande uttalande av hälsovårdsnämnden i Torsåkers
socken, Gävleborgs län, rörande arrestlokalen därstädes: Cellerna,
tre till antalet, vore belägna i kommunalhusets källarvåning. En av cellerna
vore placerad mot yttervägg med stark fuktighet. I varje cell funnes en
torrklosett utan ventilation. Ventilationen vore även i övrigt mycket bristfällig.
Den bestode av en ventil under britsen. Vid förvaring av arrestanter
i cellerna uppstode, då torrklosetterna användes, stark lukt som vore direkt
hälsofarlig. Cellerna saknade vidare direkt dagerbelysning. Indirekt belys -

261

ning erhölles från förrummet genom ett fönster ovanför dörren. Golvet låge
1,6 m under markytan, vilket orsakade fukt. Fukten kunde vid längre vistelse
i cellerna vara hälsofarlig.

Förutom de brister av sanitär art, för vilka ovan redogjorts, förekomma
i många arrestlokaler även andra missförhållanden. Sålunda är det icke
ovanligt, att man klagar över att cellerna sakna ljudisolering så att arrestanter
i olika celler kunna samtala med varandra eller avlyssna vad som
yttras i angränsande förhörsrum. Då flera personer sitta anhållna i samma
mål, innefattar detta förhållande en allvarlig olägenhet ur utredningssynpunkt.
Understundom uppgives, att arrestanterna ha möjlighet att träda i
förbindelse med yttervärlden genom fönstren. Någon gång klagar man
även över att arrestlokalen erbjuder möjlighet till rymning.

De för arrestlokalerna närmast ansvariga — i regel vederbörande polischef
— ha mångenstädes gjort allvarliga ansträngningar för att få de
brister, som i det ena eller andra avseendet vidlåda arresterna, avhjälpta.
I regel ha dessa ansträngningar emellertid icke lett till något omedelbart
resultat. Mången gång ha gjorda framställningar strandat på bristande
förståelse för frågans betydelse från de kommunala myndigheternas sida.
En hämsko har även varit, att frågan om iordningställande av ny arrestlokal
så ofta sammankopplats med andra kommunala byggnadsprojekt såsom
uppförande av kommunalhus eller brandstation. Under senare ar har
man vidare på flera håll icke velat ingå på några byggnadsplaner i avvaktan
på den nya kommunindelningen. Beslut, som fattats om uppförande av nya
arrestlokaler, ha slutligen i flera fall icke kunnat verkställas på grund av
den rådande byggnadsregleringen. Åtskilliga förbättringar borde emellertid
kunna vidtagas även utan ny- eller ombyggnad. Framför allt kunna de
brister, som hänföra sig till cellernas utrustning med möbler, sängkläder
och dylikt, icke urskuldas med hänvisning till byggnadsregleringen. Med
god vilja borde det heller icke vara omöjligt att ersätta de sämsta arrestlokalerna
med provisoriska anordningar. Denna utväg synes emellertid i
stor utsträckning ha lämnats oprövad.

På grund av vad vid utredningen framkommit har jag beträffande samtliga
de arrestlokaler, som uppgivits vara hälsovådliga, vänt mig till vederbörande
länsstyrelser för att söka få arresterna förbättrade eller nedlagda.

2. Iakttagelser rörande vissa missförhållanden vid verkställighet
av straffarbete och fängelse i sluten anstalt.

Antalet klagomål, som inkommit till mig från de å fångvårdsanstalterna
intagna rörande vård och behandling i sådan anstalt, har efter tillkomsten
av lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. in.
visat en påtaglig ökning. Medan dylika klagomål sålunda under 6-års -

262

perioden 1941-—1946 höllo sig till i medeltal 34 om året, uppgingo de till
60 under år 1947, 76 år 1948, 65 år 1949 och 134 år 1950.

En omständighet som särskilt varit ägnad att rikta min uppmärksamhet
på hithörande förhållanden har varit, att klagomålen — framför allt i vad
de avsett anstaltsorganisatoriska förhållanden — i större omfattning än
tidigare visat sig icke vara utan grund. Vad som anförts i avgivna förklaringar
från styresmännen vid anstalterna eller från fångvårdsstyrelsen
har sålunda ej sällan givit vid handen, att åtskilliga missförhållanden råda
inom den nuvarande fångvården. Under mina inspektionsresor har jag vid
samtal med fångvårdsmän och intagna gjort samma iakttagelse.

Dessa omständigheter ha föranlett mig att under år 1950 företaga en
närmare undersökning av de förhållanden, under vilka verkställighet av
frihetsstraff försiggår. Denna har begränsats till de slutna anstalterna,
vilka synas vara de som särskilt blivit satta i efterhand och där de största
missförhållandena yppats. Undersökningen har vidare endast tagit sikte
på verkställigheten av straffarbete och fängelse; de speciella problem som
uppkomma vid behandlingen av ungdomsfängelsefångar, förvarade och
internerade ha lämnats åsido.

Vid undersökningen har jag tagit del av och sammanställt de berättelser,
som styresmännen för fångvårdsanstalterna avgivit till fångvårdsstyrelsen
rörande verksamheten under åren 1948 och 1949. Jag har vidare
inspekterat de två största anstalterna för slutet fångförvar, nämligen fångvårdsanstalterna
å Långholmen och Härianda. Anstaltsnämnden vid den
förstnämnda anstalten har i ärendet till mig inkommit med en skrivelse.
Över det sålunda sammanbragta materialet har styrelsen för Sveriges fångvårdsmannaförbund
avgivit yttrande. Utlåtande i ärendet har vidare
inhämtats från fångvårdsstyrelsen.

De viktigaste av de iakttagelser, som gjorts vid denna undersökning,
skola framläggas i det följande.

Åtskilliga styresmän ha uppgivit, att antalet fångar nu ökat så, att
anstalterna, åtminstone tidvis, besväras av överbeläggning. Fångvårdsstyrelsen
har också bekräftat, att antalet fångar i hela riket numera är
väsentligt högre än under tiden före det sista världskriget. Medelbeläggningen
varierade tidigare mellan 1 700 och 2 100; numera utgör den 2 200—
2 600.

Det högre fångantalet avspeglar en ökad kriminalitet. Fångvårdsstyrelsen
har framhållit, att icke blott brotten blivit flera utan även att brottsligheten
numera, jämfört med förkrigstiden, har en hänsynslösare och hårdare
prägel. Brotten äro av svårare karaktär, vilket leder till längre straff
och därmed till ökad beläggning av anstalterna.

Orsaken till den ökade kriminaliteten har man från vissa håll velat finna
i de uppmjukade formerna för straffverkställigheten. Enligt fångvårdssty -

263

relsen innebär emellertid ett sådant resonemang en otillåten förenkling av
problemet. Styrelsen har anfört följande om detta spörsmål: Det höga
fångantalet vore, även om man bortsåge från ”landssvikare”, en internationell
företeelse. Även i våra grannländer utom i Norge, där kriminaliteten
förvånansvärt snabbt gått tillbaka till förkrigstidens niva, vore fangantalet
högre än före kriget. En av förklaringarna till den ökade brottsligheten
i vårt land vore att söka i det förhållandet att brottslingarna numera tillägnat
sig metoder, som länge tillämpats annorstädes i världen men som hos
oss varit sparsamt förekommande eller okända. Tekniska hjälpmedel —
sprängämnen m. m. — hade i stor utsträckning tagits i bruk också av
brottslingen. Den rikliga tillgången på bilar och andra kommunikationsmedel
hjälpte honom exempelvis när det gällde att snabbt försvinna från
brottsplatsen. Till detta komme, att i vissa storstäder, framför allt i Stockholm,
polisväsendet icke upprustats i takt med befolkningsökningen och
med hänsyn till brottslighetens skärpta karaktär. När det med all säkerhet
förhölle sig så, att vetskapen om snabb upptäckt mera än tanken på
straff avskräckte den som planlade brott, vore det en akt av klok förtänksamhet
att se till, att denna faktor icke försvagades. En bidragande
orsak till den ökade brottsligheten vore också det förhållandet, att vissa
brottslingar av utländsk härkomst av olika anledningar sökt sig hit. Dessa
utgjorde visserligen blott en ringa del av den breda ström av främlingar,
som Sverige haft förmånen att kunna mottaga, men att döma av fångvårdens
erfarenheter rörde det sig här om människor, som antingen genom
resistent föregående brottslighet eller — i vad gällde förstagångsbrottslighet
— genom hemlöshet, politiska förvecklingar och krigets förvildande
inflytande kommit utanför ordnade samhällsförhållanden.

Den överbeläggning, som flera av våra fångvårdsanstalter besväras av,
har enligt vad styresmännen uppgivit medfört olägenheter i åtskilliga hänseenden.
I några anstalter har man sålunda i viss utsträckning nödgats
placera två intagna i samma cell, något som betecknats såsom olämpligt
icke minst ur hygienisk synpunkt. På Långholmen har den ökade beläggningen
lett till att man måst taga i bruk även de s. k. nattcellavdelningarna,
vilka redan för 20 år sedan utdömts såsom olämpliga till fångförvar, enär
cellerna där endast äro sovboxar, som sakna fönster mot det fria. Vanligt
är, att man klagat över att förråden av sängutrustning och klädespersedlar
för de intagna visat sig för knappa vid överbeläggning samt att persedlarna
till följd av den flitiga användningen blivit starkt förslitna. Jag kunde
själv vid mm inspektion av fangvardsanstalten a Härianda konstatera,
att de intagnas kläder stundom voro så dåliga, att de kunde liknas vid
lumpor. I några anstalter råder till följd av överbeläggningen brist på
möbler för cellerna. I fångvårdsanstalten i Örebro måste sålunda i vissa
celler tomma lådor och plywoodskivor användas som möbler. Överbeläggningen
bär vidare angivits som en av de främsta orsakerna till den svarig -

264

het att bereda de intagna lämplig sysselsättning, som ofta yppat sig. Då
fångvårdspersonalen icke är beräknad efter det nuvarande högre fångantalet,
har överbeläggningen på flera håll medfört stora svårigheter och
påfrestningar för personalen i dess arbete.

Lokala förhållanden ha understundom bidragit till att skärpa olägenheterna
av den ökade beläggningen. Fångvårdsanstalten i Falun har sålunda
icke kunnat helt utnyttjas under den kallare årstiden, enär 16 av de
40 såsom bostadsrum använda cellerna icke kunna uppvärmas tillräckligt
vid sträng kyla. Även i Örebro har man klagat över att uppvärmningsanordningen
är otillräcklig för att kunna tillgodose hela anstalten.

Ett allmänt klagomål har varit, att fångklientelet undergår en fortlöpande
försämring. De sämre elementen, vilka uppgivas allt mera taga överhand,
beskrivas såsom lata, slarviga och oppositionella. Understundom förekomma
desperata och våldsamma typer, som vålla personalen stora bekymmer
och ej sällan skrida till direkta våldsdåd. Oresonlighet och hänsynslöshet
läggas ofta i dagen. Ökade förmåner medföra ej sällan, att
fångarna pocka på nya sådana. Psykiska defekter, särskilt olika former av
psykopati, förekomma i stor utsträckning bland de intagna. Styresmannen
vid fångvårdsanstalten i Växjö har uppgivit, att de där intagna kvinnorna
alla äro mer eller mindre och på olika sätt nervskadade eller psykiskt insufficienta,
varför anstalten mest liknar ett psykopat- eller nervsjukhus.
Av de å fångvårdsanstalten i Jönköping i början av år 1950 intagna 24
fångarna bedömde styresmannen endast en eller två som fullt normala.
Dessa uttalanden representera ytterligheter; allmänt klagas emellertid över
att psykiska anomalier blivit allt vanligare.

Styresmannen vid Kristianstadsanstalten har omtalat, att den yngste
som han någonsin träffat i ett fängelse varit intagen där under år 1949.
Ynglingen, som vid ankomsten varit 15 år 4 månader gammal, hade varit
en stockholmspojke av den typ, som i de krigshärjade länderna ginge under
benämningen ”vilda barn”. Han hade varit ett gatans barn, utan anhöriga
som kunde taga vård om honom och fruktansvärt kvalificerad på brottets
område. En sådan yngling rådde icke ens fängelserna på.

Bland orsakerna till den försämring, som inträtt i fråga om fångklientelets
sammansättning, ha i främsta rummet nämnts de ändringar av strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser, som trädde i kraft den 1 januari 1946.
Fångvårdsstyrelsen har härom anfört följande: Resultatet av ändringarna i
strafflagen hade blivit, att fångvården ungefär samtidigt med att den nya
lagen om verkställighet av frihetsstraff sattes i kraft fått börja mottaga
personer, som enligt tidigare praxis skulle ha blivit straffriförklarade. Till
belysning därav kunde nämnas, att av dem som under år 1942 undergått
sinnesundersökning såsom häktade 49 procent straffriförklarats, medan
motsvarande procenttal år 1947 varit 22. Detta innebure, att fångvården

265

år 1947 mottagit minst ett hundratal intagna, som om de lagförts år 1942
skulle ha kommit till sinnessjukhus. Man borde emellertid icke, såsom
ibland skedde, överdriva verkningarna av lagändringen. Många intagna,
som enligt tidigare praxis skulle ha straffriförklarats, hade uppfört sig väl
och icke intagit någon särställning. Men det funnes å andra sidan inom
detta klientel grava psykopater, som genom orosutbrott, arbetsvägran och
våldshandlingar allvarligt störde arbetsron och ställde personalen inför de
svåraste påfrestningar.

Som en annan orsak till klientelets försämring har nämnts den vidgade
tillämpningen av villkorlig dom. Härigenom har, framhåller bland andra
fångvårdsstyrelsen, antalet uppfostringsbara och relativt välanpassade
fångar minskat. Fångvårdsstyrelsen har vidare pekat på den inverkan, som
den vidgade användningen av öppen anstaltsvård haft på detta område.
Genom utflyttningen till kolonier hade, anförde styrelsen, de slutna anstalternas
beläggning, vilken av tidigare anförda skäl kommit att bestå av
brottslingar med sämre prognos, ytterligare homogeniserats i ogynnsam
riktning; de mera pålitliga hade i första hand flyttats till kolonier. Erfarenheterna
från kolonivården vore goda och talade för ett fortsatt utbyggande
av denna. För de slutna anstalterna skapade emellertid den differentiering
som vunnes genom utflyttningen sådana svårigheter, att en styresman vid
ett tillfälle anmärkt, att arbetet på de slutna anstalterna skulle gå lättare,
om man icke hade kolonier.

Liknande synpunkter ha utvecklats av styrelsen för fångvårdsmannaförbundet.

Åtskilliga styresmän ha klagat över att de utländska brottslingarna, vilkas
antal som ovan antytts ökat, äro särskilt besvärliga att handskas med.
Fångvårdsstyrelsen har framhållit, att många av dessa brottslingar representera
en brutalare människotyp än den våra anstalter äro utrustade för,
samt håller för troligt, att ett straff i svenskt fängelse för dem ter sig föga
eller alls icke avskräckande.

Slutligen har fångvårdsstyrelsen pekat på en orsak till fångklientelets
försämring av mera allmän natur. Styrelsen har anfört: Medborgarnas förmåga
till anpassning i samhället syntes ha minskat . Denna oförmåga komme
till synes bland annat i olustreaktioner inför arbete, exempelvis ovilja mot
tyngre eller mindre lockande arbetsuppgifter, med därav följande täta arbetsbyten.
Måhända hade en ökad benägenhet för psykisk trötthet bidragit
till den känsla av vantrivsel, som tycktes göra människorna mera förströdda,
splittrade och disharmoniska. Under trycket av dessa vantrivselkänslor reagerade
man med impulsiva handlingar, ofta innebärande brott mot lydnadsföreskrifter,
vilkas iakttagande tidigare betraktats såsom något tämligen
självklart. I detta läge hade det blivit svårare att utföra sådana arbetsuppgifter,
som innebure ett tvångsmässigt inpassande i samhällsordningen.
Erfarenheterna från militärlivet och skolorna, särskilt i storstäderna, ådaga -

266

lade i synnerhet unga människors oförmåga att hålla ut. Anstaltslivet hade
ej kunnat bliva oberört av dessa allmänna tendenser. Förhållandena inom
fångvården visade, att verkställandet av frihetsberövande åtgärder stötte
på hårdare motstånd än tidigare. Om man gåve den nya verkställighetslagen
skulden härför, förbisåge man i väsentlig grad, att anstalternas interner
toge med sig till anstalten vanor och ovanor, tänkesätt och reaktionskomplex
från livet utanför. Även om verkställigheten hade fortsatt efter
äldre mönster, skulle fångvården icke ha förskonats från rymningar och
andra obstruktioner; det vore att märka, att sådana i långt större utsträckning
än förr förekomme även inom vårdområden, vilka i huvudsak
haft oförändrad verkställighetslagstiftning.

Fångvårdsstyrelsen har i detta sammanhang vidare yttrat: Styrelsen
ville icke bestrida, att verkställighetslagen genom den större frihet den
gåve de intagna kommit att försvåra anstalternas arbete, men detta berodde
i första hand på bristande personella och lokala resurser. Många
intagna förmådde ej inse, att en ökning av friheten också krävde motprestationer
och ökat ansvar. Under den nya verkställighetslagens första
tid hade det visat sig, att många intagna levde i den föreställningen att
arbetstvånget vore borta och att man hade rätt att ordna dagen som man
ville. Efter hand hade förhållandena kommit tillbaka i normala former,
men vad som då skett vore betecknande för huru människor utan förankring
i sociala sedvanor kunde uppfatta ökad frihet såsom en förmån
utan förpliktelser. Tvärt emot vad många utomstående menat, när verkställighetslagen
antogs, hade lagen bidragit till att öka spänningen inom
verkställigheten, nämligen hos bottenklientelet på de slutna anstalterna.
Från att tidigare ha verkställt straffen efter ett rätt odifferentierat system,
där så gott som alla intagna behandlades efter samma mall, hade fångvården
nu att utforma frihetsberövandet på ett sätt, som närmare svarade
mot den intagnes behov. Utflyttningen till öppen vård vore redan
omnämnd; den efterlämnade på de slutna anstalterna en grupp intagna,
som vore missnöjda med att behöva stanna kvar. Ett mindre antal intagna
åtnjöte frigång, innebärande att de under omkring tio timmar av
dygnet levde under förhållanden, som komme mycket nära den fria medborgarens.
Mellan 2 500 och 3 000 permissioner beviljades årligen. Vissa
intagna finge taga emot besök utan kontroll och brevväxla utan att korrespondensen
vore underkastad censur. Med denna grupp hade man att
jämföra en annan: de som till följd av opålitlighet eller samhällsvådlighet
alls icke eller i mycket begränsad omfattning kunde bliva delaktiga av
dylika förmåner. Denna grupp, som befunne sig i ett minimiläge, kunde
giva utlopp åt sin olust genom täta klagomål hos olika myndigheter och
genom urladdningar mot anstalten i form av s. k. överspelningar. Spänningstillstånd
vore emellertid ofrånkomliga, när — såsom riktigt vore —
behandlingen sträckte sig över en vid latitud, från föga beskuren frihet

267

till en tidvis fullständig isolering. Även vid bedömandet av de svårdisciplinerade
måste man emellertid vara på sin vakt mot överdrifter, särskilt
beträffande numerären. Våren 1950 hade styresmännen vid de för verkställighet
av straffarbete och fängelse avsedda slutna anstalterna anmodats
att hos styrelsen namngiva de straff- och fängelsefångar, som till följd av
sitt uppförande ansåges böra omhändertagas på särskilda anstalter. Det
hade visat sig, att det i allt rört sig om cirka 110 fångar eller omkring
8 procent av hela klientelet inom de nämnda kategorierna. Flertalet styresmän
hade också vitsordat, att de flesta fångarna vore hyggliga och
ordentliga människor.

Enligt 50 § verkställighetslagen må fånge, som undergår straffarbete
eller fängelse i sluten anstalt, under fritid tillsammans med andra fångar
deltaga i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik och dylikt
såframt ej särskilda skäl äro däremot. Finnes det kunna ske utan fara för
menlig påverkan, må fånge även eljest tillbringa fritiden eller del därav
tillsammans med en eller flera andra fångar. Fånge som visat pålitlighet
må medgivas att ha rumsdörren olåst under fritid.

Dessa bestämmelser tillämpas på de flesta anstalter så, att man generellt
medgiver fångarna rätt att tillbringa fritiden i gemenskap. Inlåsning i cell
förekommer icke annat än i undantagsfall; ej heller är det vanligt, att fångarnas
rörelsefrihet inom anstaltsbyggnaden är på något sätt begränsad.
Endast vid några få anstalter tillämpas en mera restriktiv ordning. Systemet
med vidsträckt gemenskap under fritiden omfattas emellertid ingalunda
med gillande av styresmännen, tvärtom ha de flesta av dem ställt
sig mycket kritiska därtill. Man anser sig emellertid av olika anledningar
icke kunna vidtaga någon ändring i systemet; enda möjligheten vore att
hålla samtliga fångar inom anstalten inlåsta i sina celler, en utväg som
man dock icke vill tillgripa av eget initiativ. Vid mina inspektioner ha styresmän
vid upprepade tillfällen framhållit, att det är ogörligt att inom
en och samma anstaltsavdelning hålla somliga fångar inlåsta, medan andra
få röra sig fritt i korridoren. Åtskilliga styresmän ha i sina berättelser till
fångvårdsstyrelsen påpekat, att anstalterna borde förses med särskild isoleringsavdelning,
helt skild från den gemensamma avdelningen. Bristen
på isoleringsavdelningar har betecknats som ett allvarligt hinder för en
tillfredsställande utformning av straffverkställigheten. Till belysande av
de svårigheter, som uppstå då inom en gemensamhetsavdelning vissa
fångar skola hållas isolerade, må återgivas följande uttalande av styresmannen
vid fångvårdsanstalten i Falun: Ilan hade under år 1948 nödgats
under kortare tider fråntaga en del fångar förmånen att få röra sig fritt
i korridorerna, enär de uppträtt störande samt varit otidiga och trotsiga
mot bevakningspersonalen. Dessa inlåsningar under fritiden hade emellertid
ofta givit upphov till nya intermezzon. De som skulle tillbringa fri -

268

tiden i enrum hade på alla sätt försökt krångla sig ifrån inlåsningen. När
de exempelvis besökt toalett eller rökrum och tillsagts att återvända till
bostadscellen, hade de ibland högljutt protesterat och ofta blivit understödda
av andra intagna.

Allmänt har uppgivits, att gemenskapen under fritid medfört olägenheter
i skilda avseenden. Framförallt har det visat sig svårt att upprätthålla
ordning och disciplin. Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Kristianstad,
där yngre fångar intagas, har exempelvis anfört följande: Man
finge betänka, att det icke vore någon lätt sak att dirigera ett femtiotal
bångstyriga pojkar, som själva icke hade något intresse av ordningsfrågor.
Ju galnare det vore, desto bättre funne de det ur sin synpunkt. De hade
ju hela den stora byggnadens inre till sitt förfogande; och varför icke utnyttja
situationen? Bland annat hade de upptäckt, att det tre våningar
höga fängelset hade en härlig akustik, och denna utnyttjades till de mest
intensiva visselkonserter. Man kunde icke beskriva det oväsen, som femtio
pojkar kunde åstadkomma, då de under fritiden vistades på nedre botten.

Än värre förhållanden synas emellertid förekomma. Vid min inspektion
på Långholmen anförde sålunda en överkonstapel: I de stora gemensamhetsavdelningarna,
med upp till 90 fångar i varje och endast två vaktkonstaplar,
vore det icke tänkbart att upprätthålla någon disciplin och
ordning. Det rådde ett rent befängt liv med bråk och oväsen nästan ständigt.
Fångarna överhopade vaktpersonalen med hån och smädelser.
”Djävla bondtjuv” vore ett vanligt tillmäle. En order till en fånge möttes
ofta med svaret: ”Det gör jag inte.” Så fort vakten vände ryggen till, hördes
skrän, visslingar och hånfulla oförskämdheter. Då det vore omöjligt
att utpeka gärningsmännen, måste vaktpersonalen tolerera allt. Om personalen
skulle försöka hävda sig, skulle detta endast medföra utbrott med
allmän sönderslagning av fönster och inventarier. Att söka åstadkomma
rättelse genom bestraffningar vore också utsiktslöst. Fångarna skrattade
endast åt isoleringsstraffet. De betraktade det blott som en tids välbehövlig
avkoppling.

Uppgifter om oroligheter på anstalterna ha lämnats från flera håll, likaså
om våldshandlingar mot vaktpersonalen. En styresman har i detta sammanhang
yttrat, att det blott finge tillskrivas en nådig försyn, att ännu
icke någon tjänsteman fått sätta livet till. Från några anstalter har rapporterats,
att fångarna stört förbipasserande eller närboende utom anstalten
med högljudda och olämpliga tillrop. Det skall även ha förekommit,
att fångar från korridorfönster, vilka varit synliga från gatan utanför
fängelset, blottat sig för kvinnor som gått förbi.

Från åtskilliga håll har anförts, att många fångar själva lida av den
oro, som den vidsträckta gemensamheten för med sig. Det har även förekommit,
att intagna till mig framfört klagomål över att de stördes av sina
medfångar. Särskilt synas återfallsförbrytare, som undergått straff även

269

på den äldre verkställighetslagens tid, vara missnöjda med det nuvarande
tillståndet. Äldre fångar klaga ofta över att de icke kunna få någon ro
tillsammans med yngre, mera bråkiga element. Fängelsepastorn å Långholmen
anförde vid min inspektion därstädes, att han sett många upprörande
fall, då en fånge småningom förfallit allt djupare under inflytande
från omgivningen eller bragts till ett sadant tillstand av övernervositet,
att han måst föras över till sinnessjukavdelningen. Pastorn tilläde: Atmosfären
i anstalten bleve laddad med bitterhet och outhärdlig vantrivsel.
Det funnes intagna som icke kunde fördraga detta utan ständigt ginge
och gnagde sönder sig själva till stor plåga och vantrevnad även för de
andra. Pastorn hölle för sin del för troligt, att strafflidandet nu vore
större än före den nya verkställighetslagens tillkomst.

Belysande är vad en fånge på Långholmen anfört i en klagoskrift till
fångvårdsstyrelsen. Han har där yttrat: ”Jag vantrivs fruktansvärt med
omgivningen. Klientelet här och mentaliteten i övrigt är direkt själsdödande.
Överallt möter jag samma intetsägande försoffning och inåtvända
livsuppfattning. Från morgon till kväll: begångna brott, planering av brott,
rättsförhandlingar och själlöshet i största allmänhet. Jag står inte ut
med det.”

Det synes vidare icke vara ovanligt, att fångar av sina kamrater utsättas
för trakasserier, även av handgriplig art. Misshandel eller hot om
sådan fångar emellan har rapporterats från flera håll. Även i klagomål till
mig ha fångar fört fram dylikt. En fånge anförde därvid, att han och
många med honom voro upprörda över att man icke kunde skyddas mot
misshandel ens i fängelset. Ett par styresmän ha framhållit, att fall av
misshandel fångar emellan hemlighållas av de intagna och därför sällan
kunna komma till fängelseledningens kännedom; sönderrivna kläder vittna
dock understundom om att misshandel ägt rum. Ofta uppgives, att likasinnade
sluta sig samman i kotterier som terrorisera medfångarna. Stölder
intagna emellan ha även förekommit. Rörande förhållandena på Långholmen
i detta hänseende har anstaltsnämnden därstädes i sin till mig ingivna
skrivelse anfört följande: Nämnden hade sedan åtskillig tid tillbaka haft
anledning att med bekymmer iakttaga vissa förhållanden, som sammanhängde
med det sätt, varpå de intagna förvarades under fritid. Sålunda
hade, enligt vad styresmannen vid åtskilliga tillfällen anmält, bland de intagna
bildats ligor, vilka uppträdde på ett terroriserande sätt, särskilt
mot yngre fångar och sådana som vore mindre försigkomna. Bland annat
förekomme det, att dessa förmåddes, stundom med våld, att lämna ifrån
sig s. k. premievaror, som de hade förvarade i sina celler. Nämnden hade
också själv kunnat göra liknande iakttagelser, i det att inför nämnden vid
åtskilliga tillfällen företrätt fångar, som begärt att nämnden skulle medverka
till att de kunde få tillbringa sin fritid i enrum. Det hade jämväl
förekommit att fångar, som i disciplinerande syfte insatts för viss tid i

270

isoleringscell, vid denna tids slut hemställt att få kvarbliva i cellen, emedan
där vore så lugnt.

I anslutning till vad nämnden anfört om önskemål från fångars sida
att få tillbringa fritiden i enrum må här återgivas vad styresmannen å
Långholmen yttrat i anledning av en fånges klagomål till mig över att
han ej fått ha celldörren låst. Styresmannen anförde: För många intagna
vore frihetsförlusten faktiskt ett mindre straff än den nödtvungna flocksamvaron
med personer, vilkas sällskap de ville undvika. Tyvärr lämnade
icke anstaltsorganisationen möjlighet att tillmötesgå de mycket berättigade
kraven på respekt för den intagnes personliga integritet. I verkställighetslagen
stadgades visserligen, att om fånge önskade arbeta eller tillbringa
fritid i enrum, detta icke finge vägras honom, såframt ej synnerliga
skäl vore däremot. I realiteten vore det emellertid omöjligt att ordna
enrumsförvar inom anstalterna, vilka nästan alla numera hade karaktär
av överbelagda gemensamhetsavdelningar. De intagna, som inom dessa
avdelningar begärde att få bliva inlåsta, skulle utsättas för trakasserier
från medfångarnas sida.

Från de flesta anstalter klagas över att den vidsträckta gemensamheten
fångarna emellan medför, att de sämre elementen påverka de bättre i
negativ riktning. Det har ej sällan uppgivits, att förekomsten av ett enda
eller blott några få rötägg bland fångarna lett till att hela andan inom
en anstalt blivit förgiftad. Styrelsen för fångvårdsmannaförbundet har
yttrat, att uppviglande och ordningsnedbrytande individer ha lätt att få
sin mening spridd bland övriga intagna och att de hyggliga men i allmänhet
svaga bliva utsatta för så stark press, att även de förmås medverka
vid demonstrationer och brott mot ordningsföreskrifter. Styresmannen vid
fångvårdsanstalten i Kristianstad har i detta hänseende yttrat: Fängelsevistelsen
förlorade all uppfostrande betydelse och endast den preventiva
effekten kvarstode. Samhället sluppe brottslingarna, så länge de vore inhysta
i fängelset. Hordmentaliteten bleve den förhärskande. Man såge tydligt
och klart, hur de tveksamma och tillbakadragna rycktes med av suggestionens
makt.

Den omständigheten att fångarna till följd av den vidsträckta gemenskapen
få tillfälle att lära känna så många urspårade individer har också
ansetts betänklig. Fängelsepastorn å Långholmen anförde härom vid min
inspektion, att resultatet av fängelsevistelsen numera måste anses långt
skadligare än tidigare för brottslingens återbördande till samhället samt
att de hyggligare fångarna fruktade, att de skulle få svårt att reda sig
mot sina medfångar efter frigivningen.

Fångvårdsstyrelsen har vitsordat, att de klagomål över buller, oro, menlig
påverkan, hot och andra liknande företeelser, vilka tid efter annan
framförts från de intagna själva, icke sakna berättigande. Bland annat
för att åstadkomma mera stillhet borde, anförde styrelsen, de intagna inom

271

anstalterna fördelas i grupper. Om 50, 100 eller, såsom vid de största
anstalterna, ett ännu större antal intagna under fritiden rörde sig tämligen
fritt inom fängelset, innebure detta moraliska risker och skapade
dessutom hos de hyggligare en stark känsla av olust. Sa länge modernt
inredda anstalter icke kunde uppföras, skulle åtskilligt vara att vinna,
om den stora genom alla våningar gående korridoren försåges med mellangolv,
så att varje våning bleve en enhet för sig. Ytterligare kunde
våningen uppdelas i två avdelningar. Efter denna princip hade styrelsen
gått fram vid de ombyggnadsföretag, som genomförts under senare år
vid två förvaringsanstalter (Kalmar och Karlstad), samt vid de i huvudsak
för vanligt fångförvar avsedda anstalterna i Växjö, Kristianstad,
Mariestad och Härnösand. Vid vissa andra anstalter i tre våningar hade
styrelsen av kostnadsskäl nödgats inskränka uppdelningen till inläggande
av golv mellan första och andra våningen. För ändamålet hade styrelsen
till sitt förfogande haft ett anslag å 125 000 kronor om året.
Detta anslag vore alltför knappt. Ett annat hinder för en dylik uppdelning
vore det ökade personalbehov, som uppkomme därav. Styrelsen kunde
vitsorda, att många anstalter saknade möjlighet att på ett betryggande
sätt för kortare tid avskilja en intagen, som störde ordningen eller eljest
uppträdde indisciplinärt. Det vore synnerligen angeläget, att denna brist
avhjälptes.

De olägenheter, som följa av den vidsträckta gemenskapen fångarna
emellan, accentueras ytterligare genom den otillfredsställande lösning som
differentiering sproblemet erhållit. Allmänt klagas salunda ö\ er att anstalterna
rymma ett synnerligen heterogent klientel.

I icke obetydlig utsträckning förekommer det, att intagna av alla möjliga
slag — såsom straff- och fängelsefångar, förvarade och internerade,
ungdomsfängelseelever och straffriförklarade — inhysas i samma anstalt,
i regel utan att möjlighet finnes att atskilja de olika kategorierna. Sämst
synas förhållandena i detta avseende vara i kvinnofängelset i Växjö, där
man sammanför kvinnliga intagna av alla kategorier, däribland även sådana,
som dömts till tvångsarbete, samt icke kriminella alkoholister. Styresmannen
därstädes har omtalat, att tvangsarbeterskor och alkoholister
ofta protesterade mot att vårdas å fångvårdsanstalt samt att de funne
förklaringen att de vårdades å statens tvangsarbets- och alkoholistanstalt
och icke å fångvårdsanstalt närmast vara en spetsfundig lek med ord, en
uppfattning som styresmannen för sin del ej hade svart att första. Från
några håll har framhållits det olämpliga i att hålla förvarade tillsammans
med andra intagna. Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Malmö har sålunda
framhållit, att de särskilda förmåner som de förvarade åtnjuta missbrukas
till förmån för straffångarna, exempelvis på det sätt att en strafffånge
låter sina anhöriga skicka matvaror under en förvarads adress. Sam -

272

ma styresman har uppgivit, att förhållandet mellan straff- och fängelsefångar,
å ena, samt förvarade, å andra sidan, är mindre gott, i det att de
förstnämnda betrakta de senare som deklasserade.

Även inom en och samma kategori förekomma intagna av vitt skilda
naturer. En strängare differentiering inom kategorierna efterlyses också
allmänt.

Från flera håll har sålunda påtalats såsom mycket otillfredsställande,
att förstagångsförbrytare förvaras tillsammans med förhärdade återfallsbrottslingar.
Fängelsepastorn å Långholmen anförde i detta sammanhang,
att det vore fullkomligt oförsvarligt att, såsom nu skedde, sända förstagångsförbrytare
från landsorten att avtjäna straff på Långholmen, där
de omhändertoges av sådana medlemmar av Stockholms undre värld, som
nått botten av förfall; de hyggliga elementen ginge obönhörligen under
på detta sätt.

Sammanförandet av äldre och yngre fångar har även påtalats som
olämpligt. Fängelsepastorn å Långholmen anser den stora åldersskillnaden
de intagna emellan vara en av fångvårdsanstalternas sjukaste punkter.
Å andra sidan har styresmannen för fångvårdsanstalten i Kalmar
anfört, att erfarenheten där visat, att de yngre vid flera tillfällen rönt påverkan
i god riktning från de äldres sida, om dessa blott varit skötsamma.

Såsom ovan nämnts förekomma psykiska rubbningar i stor utsträckning
bland de intagna. I den mån de psykiskt defekta icke förvaras å de särskilda
sinnessjukavdelningar, som finnas inrättade vid vissa anstalter,
kunna de i regel icke hållas avskilda från övriga fångar. Allmänt har klagats
över att de psykiskt defekta fångarna och bland dem särskilt de talrika
psykopaterna vållat stora svårigheter på anstalterna samt utövat ett
dåligt inflytande å sina medfångar. Styresmannen vid fångvårdsanstalten
i Mariestad har i detta hänseende anfört, att svårskötta och affektlabila
psykopater och hysteriker ofta taga ledningen och ibland äventyra
ordningen i anstalten, som icke lämpar sig för förvaring av sådana fångar;
de kunna ej skiljas från de mera hyggliga och lättskötta vare sig i arbetet
eller under fritiden och förorsaka därför oro och irritation samt förstöra
andan inom anstalten. Från ett par anstalter har uppgivits, att man icke
kan belägga de psykiskt defekta fångarna med disciplinstraff, om de exempelvis
vägra att arbeta. Vanligt är, att fångarna därvid förebära, att de
ej tåla slamret och bullret i verkstäderna. Att vissa fångar opåtalt få
utebliva från arbetet orsakar emellertid missnöje hos de övriga, vilka anse
sig orättvist behandlade när de straffas för arbetsvägran. Styresmannen
vid fångvårdsanstalten i Kristianstad har klagat över att anstalten på
grund av platsbrist på annat håll brukat få mottaga sinnesoroliga, ofta
sådana som tidigare under längre tid gått som städare på centralfängelsernas
sinnessjukavdelningar. Om de svårigheter som uppstått härvid har
styresmannen anfört: Anstalten vore på intet sätt rustad att taga emot

273

sådana intagna. Omsvängningen i deras tillvaro bleve för abrupt, varför
de hade svårt att finna sig i de nya förhållandena. De pockade på narkotika
och annan medicin, vid vilken de kanske vore vana. De ställde till
uppträden och bråk av alla slag och måste slutligen vidaresändas till någon
ny sinnessjukavdelning. Samtliga fall av sådan art hade misslyckats pa
anstalten.

Från många håll har man vidare klagat över att utlänningarna utgöra
en oroshärd bland övriga fångar. Ofta saknas vaktpersonal, som förstår
deras språk. Ostörda av andra kunna de smida sina planer.

Man har genomgående betecknat det som en allvarlig brist i anstaltsorganisationen,
att möjlighet i stort sett saknas att till särskilda anstalter
eller anstaltsavdelningar överföra svårdisciplinerade och ordningsupplösande
element. De bristfälliga differentieringsmöjligheterna ha angivits
som en av de främsta orsakerna till de oroligheter och uppträden av varjehanda
slag, som förekommit på de flesta anstalter. Det har stundom sagts,
att underlåtenheten att föranstalta om erforderlig differentiering av de intagna
medfört, att verkställighetsreformen blivit förfuskad.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande om differentieringsproblemet:
Vid bedömandet av detta spörsmål borde beaktas, att
klientelets uppdelning på öppna och slutna anstalter utgjorde den mest
betydelsefulla differentieringsgrunden. Vad som därefter borde eftersträvas
vore en klassificering av anstalterna inom den öppna vården för sig och den
slutna för sig. Inom den öppna vården hade klassificeringen hunnit längre,
bland annat därför att det vore lättare att giva olika uppgifter åt anstalter,
vilka vore avsedda för endast ett begränsat antal intagna. Vid de
slutna anstalterna, särskilt vid anstalter av s. k. centralfängelsetvp, vore
problemet mycket mera svårlöst. Vad som i första hand behövdes vore
vissa specialanstalter för utpräglat svårbehandlade och störande. En av
fängvårdsanstalterna hade sedan något år tillbaka reserverats för dylika
vårduppgifter. Men utöver de omkring 40 platser som funnes vid denna
anstalt erfordrades ytterligare 60 å 70. Vad anginge psykopaterna saknade
fångvården motsvarighet till de oroliga avdelningarna vid sinnessjukhusen,
dit störande patienter snabbt kunde överföras, och fängelsernas
isoleringsmöjligheter vore överhuvud otillfredsställande och otillräckliga,
även om en upprustning påginge för att få bättre förhållanden till stånd.
Fn utväg skulle vara att få svårt störande psykopater eller sinnessjuka
överflyttade till sinnessjukhus. Strafflagberedningen hade räknat med eu
sådan utväg och lagen gåve direkta anvisningar därom, men platsbristen
på sjukhusen stode mestadels hindrande i vägen. I någon mån hade väl
den omständigheten bidragit, att de grava psykopaterna vållat också sinnessjukhusen
stora svårigheter. Före 1946 hade från sinnessjukvårdens
sida ofta och kraftigt klagats över att psykopaterna genom sin hänsynslöshet
och sitt pockande och störande uppträdande äventyrade vården av

IS — Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1951 års riksdag.

274

de i egentlig mening sinnessjuka. Det vore samma psykopater, som fångvården
med sina otillräckliga resurser nu fått omhändertaga. Det vore icke
att undra över att omflyttningen gåve upphov till vanskligheter.

Slutligen har styrelsen framhållit, att differentiering erfordras även inom
de särskilda anstalterna. Rörande de utvägar, som styrelsen härutinnan
velat anlita, må hänvisas till styrelsens här ovan återgivna anförande om
inläggande av mellangolv i de gamla fängelsekorridorerna.

Den vidsträckta gemenskapen har övat inflytande även på arten av
fångarnas fritidssysselsättning. Allmänt klagas över att intresset för ett
iindamålsenligt utnyttjande av fritiden nedgått. Gudstjänsterna äro fåtaligt
besökta; från en anstalt uppgives till och med, att hån och glåpord
från kamraterna följa de fångar som bevista söndagens andaktsstund.
Föredrag och konserter väcka icke heller något intresse. Antalet boklån
från anstalternas bibliotek uppgives ha minskat. Studieverksamhet samlar
icke många deltagare. Från Falun rapporteras, att i genomsnitt endast
5 till 6 man sysslat med korrespondensstudier. Intresset är stort till en
början, men de flesta sakna uthållighet och tröttna efter en tid. Endast ett
fåtal fullfölja studierna så att synliga resultat uppnås. Huvudsaken för
flertalet intagna är, att få tiden att snabbt rinna undan, varför prat, spel
och läsning av kolorerad veckopress äro de mest omtyckta fritidssysselsättningarna.
Samtalen röra sig mest om förövade brott, planer på nya
sådana samt om förmenta orättvisor i fängelserna. Äldre fångar — anföres
från ett håll — försöka understundom upptaga självstudier och hobbyarbeten
som förr i tiden, men då de aldrig få vara i fred för sina kamrater,
sluta de snart därmed och hängiva sig åt vantrevnad och bitterhet. Från
Gävle uppgives, att fångarna tycka om tillställningar med lättare gods och
schlagermusik samt att en del av de intagna fordrat, att fängelsepredikanten
skulle anordna nöjestillställningar oftare, ”för det är hans göra”. Styresmannen
å Långholmen berättade vid min inspektion, att han för att
få bort det sysslolösa springandet i korridorerna anordnat bridgeaftnar,
då fångarna under övervakning fått tävlingsspela vid tio bord i en särskild
korridor. Experimentet synes ha utfallit lyckligt. Fängelsepastorn vid samma
anstalt anförde: Det vore ju icke så lämpligt, att fångarna mest sysslade
med kortspel, men pastorn hade uppmuntrat kortspelandet. Han hade
använt mycken tid till att tigga kortlekar åt fångarna, något som väckt
icke ringa förvåning bland oinitierade. Kortspelet avhölle emellertid fångarna
från de eljest vanliga samtalen om förövade brott och från planerandet
av nya sådana efter frigivningen.

Från några anstalter klagas över att personalens tid och krafter icke
som förr räcka till för medverkan vid organiserandet av fritidsverksamheten.
Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Vänersborg har av denna
anledning hemställt, att en särskild befattning som fritidsledare måtte

275

tillsättas. Styresmannen i Västerås har å andra sidan anfört, att de intagna
enligt hans mening borde i största möjliga utsträckning själva sörja för
förströelsemomentet under fritiden; för ändamålet hade vid anstalten organiserats
en klubb bland de intagna, vilken samarbetade med anstaltsledningen.

Fritidsverksamheten uppgives vidare ha hämmats av brist på tillräckliga
anslag och av bristen på någorlunda hyggliga lokaler, där fångarna
kunna vistas. Många gånger få de intagna tillbringa fritiden i de lokaler,
där de arbeta. På Långholmen konstaterade jag vid min inspektion, att
två av flyglarna saknade andra dagrum än korridorerna. Dessa voro
emellertid så gott som omöblerade och verkade synnerligen otrivsamma.
Anmärkas må också, att man från flera håll efterlyst initiativ från fångvårdsstyrelsens
sida i fråga om organiserandet av fångarnas fritidssysselsättning.

Om de nu behandlade problemen har fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande
anfört följande: Frågan om den riktiga användningen av fritiden hade även
under cellsystemets tid utgjort ett problem, ehuru av annan art och av
betydligt mindre räckvidd än nu. Tidigare hade den intagne mestadels
varit innesluten i enrum. Isoleringen hade medfört, att han tacksamt begagnat
sig av den läsning och annan fritidsförströelse, som erbjudits, och
begärligt gripit de tillfällen till avbrott i ensamheten, som yppat sig genom
deltagande i gudstjänster eller bevistande av föredrag och skolundervisning.
Även om detta livaktigare intresse, framkallat av en undertryckt
gemenskapsinstinkt, ofta varit ett sken, hade det dock underlättat de yttre
formerna för fängelsets själavårdande och pedagogiska verksamhet. I samma
mån som den stränga isoleringen lättat, vilket skett successivt under
de senaste decennierna, hade de intagnas inställning blivit en annan. Förändringen
vore särskilt märkbar vid de slutna anstalterna och efter den
nya verkställighetslagens ikraftträdande. Då slutenheten riktade sig utåt
och icke annat än i undantagsfall betydde isolering från andra intagna,
hade dessa icke samma anledning som förr att söka sig till gudstjänster,
föredrag, studier eller hobbyarbeten. Många av dem hade i frihet mest
följt tillfälliga impulser, när det gällt att fördriva den lediga tiden. Det
fölle sig då rätt naturligt för dem att även på anstalterna syssla med
sådant som icke krävde ansträngning, såsom radiolyssnande, kortspel och
dylikt. Att frågan om fritidssysselsättningen kommit i blickpunkten berodde
på att fritiden nu vore ett för fångvården nytt problem. Vid slutna
anstalter inom andra vårdområden vållade gemenskapen liknande svårigheter,
men man hade icke där tidigare prövat något annat system än
gemensamhetssystemet och hade därför ej tillfälle till jämförelser. Styresmännen
insåge utan tvivel, att personalen borde genom personliga insatser
söka göra fritiden fostrande och nyttig för de intagna. Värdefulla initiativ
hade också tagits. Men det stora hindret vore, att tjänstemännens

276

tid icke räckte till. Att särskilda befattningshavare skulle behövas för
ändamålet, åtminstone vid större anstalter, vore uppenbart liksom att det
behövdes höjda anslag för fritidsverksamheten över huvud. Tidigare hade
det varit omöjligt för styrelsen att taga sig an frågan om fritidssysselsättningen
till följd av brist på arbetskraft. Från den 1 april 1950 funnes emellertid
inom styrelsen en förste byråsekreterare med uppgift att ordna undervisningen
vid anstalterna, häri inbegripna jämväl vissa delar av fritidssysselsättningen.
Denne vore för närvarande sysselsatt med att upplägga
program för bildningsarbetet vid anstalt efter anstalt. Möjligheterna att
få till stånd en riktigare användning av fritiden komme att öka i den mån
en strängare differentiering av klientelet genomfördes. Men därjämte
erfordrades ökade penninganslag. Om dessa förutsättningar icke kunde
åvägabringas, syntes det riktigare och för de intagna mera gagneligt att
inskränka på gemensamheten under fritid, i den mån den icke kunde kontrolleras.

I fråga om fångarnas arbete ha åtskilliga missförhållanden yppats. Sålunda
ha åtta styresmän klagat över att det varit svårt, tidvis till och med
omöjligt, att förse de intagna med arbete eller i varje fall med lämpligt
sådant. En av dessa styresmän har förklarat, att dagdriveriet i fängelserna
vore en skrämmande verklighet. Förhållandet har givit upphov till
missnöje bland de intagna, bland annat emedan deras möjligheter att köpa
premievaror härigenom minskat. I Östersund har man för att i görligaste
mån undvika helt sysslolösa dagar tillgripit ransonering av vissa arbeten.
Å Långholmen gallras de fångar ut, som verkligen duga till arbete, och
endast dessa få sysselsättning i verkstäderna. Övriga hållas, i mån av
tillgång, till enklare sysslor såsom vikning av papper, kuvertklistring och
dylikt. Många intagna kunna dock icke alls sysselsättas. Från Härlandafängelset
har uppgivits, att följderna av arbetsbristen, som där synes vara
det allvarligaste bekymret, främst gått ut över sådana intagna, som av
juridiskt-tekniska skäl icke kunna placeras i arbete med de övriga. Särskilt
drabbas därav de häktade, vilka äro hänvisade till cellsittande och
för vilka det av denna anledning skulle vara synnerligen välgörande med
någon sysselsättning.

Ej sällan har man nödgats anvisa fångarna olämpliga och själsdödande
sysselsättningar. Styresmannen för fångvårdsanstalten i Falun har exempelvis
anfört, att arbeten med hylsrullning och flaggirlander måst tillgripas
i rätt stor omfattning samt att dessa ”nödhjälpsarbeten” tyvärr varit
en stadigvarande sysselsättning för en del unga interner med långa strafftider,
vilka sänts till anstalten med löfte om att få påbörja ett ordentligt
yrkesarbete. Styresmannen ansåg det otänkbart, att arbetsglädje och ansvarskänsla
skulle kunna skapas i sådana fall. I Kristianstad erbjudes vid
sidan av handräckningssysslor icke annat arbete än kuverttillverkning.

277

Styresmannen har anfört, att fångarna själva, fängelseläkaren och anstaltsnämnden
i allt kraftigare ordalag fördöma det själlösa och intressedödande
arbete, som denna tillverkning utgör. Styresmannen har vidare
yttrat: Snälla och hyggliga ynglingar hade anförtrott honom, att de ibland
grepes av förtvivlan över den enformiga sysselsättningen. En skötsam
pojke hade sagt, att han känt sig alldeles sinnesförvirrad, när han på
en enda dag dragit 17 000 kuvert ur gummeringsmaskinen, något som i
och för sig innefattat ett rekord. En annan yngling hade skrivit hem, att
han önskade att en bomb skulle slå ned framför fotterna på honom eller
att han skulle bli överfallen av en tiger, bara någonting hände. Till den
grad hade han känt enformigheten tryckande. Fliten vore också genomgående
usel. En krona och ned till 20 öre vore den vanliga dagspremien.
Danska intagna hade kunnat förtjäna upp till 6 kronor om dagen
på samma arbete. Det vore också känt, att en hemlig agitation och
obstruktion mot allt arbete existerade. Fångar hade talat om för styresmannen,
att de blivit hotade med stryk av sina kamrater, därför att deras
arbetsprestation överstigit den tillåtna. De oroligheter, som efter den nya
verkställighetslagens ikraftträdande tid efter annan uppstått i anstalten,
kunde huvudsakligen tillskrivas de usla arbetsförhållandena.

Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Kalmar har framhållit som en
brist, att icke större möjligheter finnas för de intagna att få välja det
arbete, som kan intressera dem.

Från flera håll klagar man över att lämpliga och ändamålsenliga arbetslokaler
saknas. Arbetet bedrives ej sällan i bostadscellerna eller korridorerna.
Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Umeå, varest fångarna sysselsättas
med strumptillverkning och klippning av mattrasor, har anfört
följande om de olägenheter, som följa av bristen på särskilda arbetslokaler:
Den årliga upprivningen av flera tusen par gamla strumpskaft liksom
all hantering med garn under maskinstickningsarbetet, trasklippningen
m. m. gjorde att det dammade rätt kraftigt. Olägenheten därav vore
uppenbar, då samtliga intagna måste använda sina bostadsrum för allt
arbete. Dammtorkning och utvädring ägde visserligen rum både under
arbetet och efter dess slut för dagen, men förhållandet vore dock ej nöjaktigt.
Bostadsrummen bleve vidare belamrade med mattrasor, gamla
säckar, gammalt ylle och dylikt. Stickmaskiner, där sådana funnes, alstrade
därjämte en obehaglig oljelukt. Användningen av bostadsrummen
som arbetsplats medförde vidare den nackdelen, att en effektiv vägledning
av de intagna i deras arbete försvårades.

Vid min inspektion av Härlandaanstalten anförde styresmannen följande:
Anstalten hade en ganska stor trädgård, som delvis vore inhägnad.
Styresmannen hade velat använda trädgården för odling av trädgårdsprodukter
för fängelsets behov, en ypperlig sysselsättning för de intagna under
våren och sommaren. Fördenskull hade han hos fångvårdsstyrelsen

278

anhållit att få anställa en trädgårdsmästare. Styrelsen hade emellertid svarat,
att överskottet av trädgårdsodlingen bleve så litet, att anledning saknades
att bibehålla trädgården, ävensom tillagt att antalet tillfälliga vakttjänster
måste på allt sätt begränsas. I stället hade fångvårdsstyrelsen
föreslagit, att trädgården antingen skulle arrenderas ut eller också i sin
helhet användas för potatisodling. Styresmannen ställde sig frågande till
detta sätt att förslösa möjligheterna för fångarna att få ett nyttigt och
välbehövligt friluftsarbete.

Ett i viss mån likartat spörsmål uppdrogs av styresmannen å Långholmen
vid min inspektion där. Han beklagade, att en vid anstalten tidigare
befintlig skrädderiverkstad nedlagts, samt tilläde: Verkstaden hade
varit till stor nytta. Där hade fångarna kunnat börja med de enklaste
sysslorna och sedan, allteftersom de blivit skickligare, övergå till mer och
mer kvalificerat arbete. Styresmannen ansåge, att man icke finge fästa
någon större vikt vid frågan om yrkesutbildning. Det hade visat sig, att
endast mycket få senare valde skräddaryrket. Men det vore av stor betydelse
att kunna ordna olika slags arbete åt fångarna. De intagna behövde
få den glädje, som arbetsdisciplin och arbetsintensitet kunde skänka.

Även fångvårdsmannaförbundet har framhållit, att arbetsförhållandena
och arbetstillgången icke ordnats på ett tillfredsställande sätt. Sammanblandningen
av arbets villiga och arbetsvägrare jämte bristen på lämpligt
arbete har enligt förbundets mening i hög grad försvårat disciplinen och
minskat arbetstakten samt ökat olusten och vantrivseln hos de intagna.

I sitt yttrande har fångvårdsstyrelsen berört även de nu behandlade
problemen. Styrelsen har därvid anfört bland annat följande: Frågan om
sysselsättningens lämplighet hade numera skjutits i förgrunden på ett sätt,
som saknat motsvarighet tidigare. Under cellstraffets tid hade särskilt
enrumsfångarna varit hänvisade till arbete som knappast gjort skäl för
namnet. Förhållandena vore numera helt annorlunda. På de slutna anstalterna
hade sysselsättningen blivit alltmera differentierad och intensiv.
Jämsides därmed hade arbetspremierna stigit och uppginge numera till
belopp, som sannolikt vore högre än inom någon annan vårdform. Genom
denna utveckling hade anstaltsledningen fått tillfälle att bedöma den intagne
med hänsyn till arbetsförmåga och arbetsvillighet, ett bedömande
som i många fall varit omöjligt på den tid, när i övervägande antalet fall
arbetets art och arbetspremiernas storlek icke eggat till arbetsprestationer.
Arbetsdriften i dess helhet befunne sig i snabb utveckling. Den totala omsättningen,
bruttoinkomsten av utförda arbeten in. m., hade under de
fyra senaste budgetåren successivt stegrats från omkring 3 932 000 kronor
under budgetåret 1946/47 till omkring 5 915 000 kronor under budgetåret
1949/50, en ökning med 50 procent. Överskottet av driften, redovisat
enligt affärsmässiga grunder, alltså med hänsyn till förändringar i
värdet av inneliggande lager av materialier in. in., hade under nämnda tid

279

mer än fördubblats i det att överskottet, som under budgetåret 1946/47
uppgått till 605 000 kronor, under budgetåret 1949/50 stigit till 1 300 000
kronor, det högsta överskott som hittills uppnåtts. Den alltsedan år 1946
pågående omorganisationen av arbetsdriften toge framförallt sikte på följande
åtgärder, nämligen att i görligaste mån anpassa arbetsgrenarna och
deras inbördes storlek efter förhallandena inom näringslivet, att införa
rationella arbetsmetoder och en modern driftsorganisation, att öka sysselsättningsmöjligheterna
och förbättra produktiviteten samt att bereda de
intagna en så intensiv arbets- och yrkesträning som strafftid och övriga
förhållanden medgåve. En jämförelse mellan yrkessammansättningen inom
verkstadsdriften vid tiden för verkställighetsreformens början och industristatistiken
hade givit vid handen, att vissa av fångarbetena exempelvis
skrädderi — vore överdimensionerade, medan andra — såsom mekaniskt
arbete — vore underdimensionerade i förhållande till industrien.
Man hade därför inriktat sig på att utöka det mekaniska arbetet på bekostnad
av bland annat skrädderi. Sålunda hade de tre stora skrädderiverkstäderna,
å Långholmen, å Härianda och i Malmö, numera nedlagts
och antalet mekaniska verkstäder ökats från 3 år 1946 med ett sammanlagt
platsantal av omkring 50 till för närvarande 12 med ett platsantal
av omkring 225. Andra arbetsgrenar som begränsats i större eller mindre
omfattning vore skomakeri, sadelmakeri, enklare pappersarbeten samt
handräckning, under det att bland annat snickeri och byggnadsarbete utökats.
Jämsides med denna omställning påginge en allmän rationalisering
och intensifiering av driften. Den maskinella utrustningen moderniserades
och utökades, arbetslokalerna omändrades och upprustades. Fångvårdsstyrelsen
fäste stor vikt vid åstadkommandet av trivsamma och stimulerande
arbetsförhållanden. Denna omvandlingsprocess vore emellertid både
tidsödande och dyrbar. De medel, som hittills stått till styrelsens förfogande
för moderniserings- och förbättringsarbeten inom arbetslokalerna,
hade varit knappa och hade i stort sett räckt endast till avhjälpande av
de mest påtagliga bristerna. Driftens effektivisering krävde ökad personal.
Trots att fångvården under de senaste åren tillförts ett antal nya arbetsledartjänster,
förelåge fortfarande ett underskott vid åtskilliga anstalter.
Därest omorganisationen av driften i fortsättningen skulle kunna bedrivas
med den snabbhet och i den omfattning, som fångvårdsstyrelsen icke blott
med hänsyn till vård- och behandlingsskäl utan även ur statsfinansiell och
samhällsekonomisk synpunkt funne önskvärd, måste medel till moderniserings-
och nybyggnadsarbeten samt till utökning av arbetsledarpersonalen
ställas till disposition i större utsträckning än hittills. Styrelsen ville slutligen
framhålla, att beläggningen på anstalterna företedde stora variationer.
Under år 1949 hade den lägst varit 2 206 och högst 2 537. Vid eu
anstalt som Långholmen hade fångantalet varit lägst i september med
293 och högst i mars med 396 intagna. Att utrusta en arbetsdrift på

280

sådant sätt, att den skulle vara parat att vid varje tidpunkt kunna tillgodose
sysselsättningsbehovet, vore både dyrbart och förenat med stora
praktiska svårigheter.

Vad angår trädgårdsanläggningen å Härlandaanstalten anförde fångvårdsstyrelsen,
att styrelsen med hänsyn till de direktiv om besparingsåtgärder,
som utfärdats av statsmakterna, ansett sig icke kunna stå till
svars med att avdela en särskild arbetsledare för den ur sysselsättningssynpunkt
och ekonomiskt sett tämligen betydelselösa trädgårdsdriften vid
anstalten. Rörande nedläggandet av skrädderiet å Långholmen framhöll
styrelsen, att åtgärden ingått som ett led i den av styrelsen år 1946 beslutade
omorganisationen av arbetsdriften. När åtgärden vidtogs hade beläggningen
å anstalten varit mycket låg. Samtliga verkstäder hade haft betydande
underskott av arbetskraft. En koncentration till ett mindre antal
verkstäder hade framstått som en tvingande ekonomisk nödvändighet.

I ett betydande antal av de hos mig anförda klagomålen från de å fångvårdsanstalterna
intagna har uttalats missnöje med att begärda permissioner
förvägrats dem. Klagandena ha därvid gjort gällande, att andra
fångar, som ej förtjänat det, fått permission samt att avslagen å klagandenas
egna ansökningar föranletts av godtycke eller trakasseringslusta
från anstaltsledningens sida.

Anstaltschefernas omdömen om permissionsinstitutet äro av skiftande
natur. I regel ha uttalandena gått i negativ riktning. Från åtskilliga håll
har sålunda framhållits, att permissionerna varit en källa till irritation,
oro och avund fångarna emellan. Vidare har institutet uppgivits vara ägnat
att undergräva de intagnas förtroende till styresmannen. Styresmannen å
Långholmen har exempelvis anfört: Fångarna saknade kännedom om alla
de omständigheter, som lades till grund vid prövning av permissionsansökningarna.
Hänsyn måste ju tagas ej blott till sökandens uppförande på
anstalten utan även till hans tidigare vandel, graden av pålitlighet och
andra sådana omständigheter. Anstaltschefen borde städse söka vinna de
intagnas förtroende; fångarna borde känna att de i honom hade ett stöd
och en hjälp. Detta förtroende kunde lätt försvinna, om fångarna finge den
uppfattningen att anstaltschefen medverkat vid en förment orättvis behandling
av en permissionsansökan. Styresmannen hade vidare ansett sig
kunna konstatera, att permissionerna i vissa fall innebure en grymhet mot
fångarna. Att frivilligt återvända efter permissionen vore en stor påfrestning
för den permitterade. Att först utsätta en svag natur för denna frestelse
och sedan straffa honom, om han fölle för frestelsen, vore icke
humant.

Från andra håll åter har framhållits, att permissionsinstitutet är ett
utmärkt disciplinmedel. Det uppgives, att fångarna bruka hålla strängt
efter varandra för att förhindra att permissionerna missbrukas. Ett miss -

281

lyckande för eu fånge brukar nämligen medföra minskade förmåner för
samtliga.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande anfört: Om man beaktade, att
många av fångarna vore begivna på alkohol, finge det anses tillfredsställande
att, såsom siffrorna för år 1949 visade, endast 78 permissioner av
1 489 kunde betecknas såsom missbrukade. I ett avseende vållade permissionsinstitutet
vanskligheter, nämligen så till vida som kostnaden för
permission minskade den intagnes penninginnehav vid frigivningen. Den
anförda synpunkten att permissionsinstitutet i vissa fall innebure en grymhet
mot de intagna föranledde från styrelsens sida det påpekandet, att permissionerna
av de intagna själva betraktades som en utomordentlig förmån
samt att man icke för deras skull, som måste vägras permission,
borde avstå från att nyttja en behandlingsmetod som gåve den intagne
— för att taga blott ett, men ett betydelsefullt exempel — möjlighet att
med viss kontinuitet uppehålla förbindelse med hustru och barn.

Flera styresmän ha klagat över avsaknaden av tillämpningsföreskrifter
till verkställighetslagen samt framhållit, att den bristande uniformitet i
anstalternas praxis, som blivit en följd härav, skapat oro och irritation
bland fångarna.

Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Härnösand har anfört följande
rörande behovet av tillämpningsföreskrifter: Viktiga följ dförfattningar,
som skulle tjäna som supplement till verkställighetslagen och instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna, hade ännu icke utfärdats.
Detta hade haft till följd, att likformighet i fråga om fångbehandlingen
numera icke rådde mellan de olika anstalterna. Särskilt ville
styresmannen framhålla behovet av ny arbetsordning. Tillräckliga bestämmelser
saknades om styresmans befogenheter i fråga om vid anstalten anordnad
sinnessjukavdelning. Nya anvisningar och föreskrifter borde även
utfärdas angående sjukvård, undervisning, gudstjänster och andaktsövningar.
Styresmans befattning med till anstalten anknuten koloni borde
regleras. Slutligen borde de föråldrade bestämmelserna angående efterlysning
revideras.

Styresmannen i Kristianstad har lämnat följande skildring av fångarnas
reaktioner inför den bristande uniformiteten: Fångar från olika anstalter
berättade, att så hade de haft det på den anstalten och så på den anstalten.
Därmed jämförde de förhållandena i det fängelse, där de nu vistades.
Det vore givet, att allt detta åstadkomme en viss förvirring. Fångarna
frågade: ”Varför få vi inte röka i cellen här, när vi fingo det där? Vi hade
kläderna inne på natten där, varför få vi inte ha det hiir? Få vi inte köpa
tändstickor som premievara? Det fingo vi på den anstalten.”

Som ett slående exempel på huru olika praxis är på skilda anstalter vill
jag nämna att, medan å Hiirlandafängelset förbud råder mot kortspel, de

282

intagna å Långholmen, såsom ovan nämnts, av anstaltsledningen direkt
uppmuntras till sådant spel.

I särskilda till mig inkomna klagomål har en styresman påtalat, att
fångvårdsstyrelsen försummat att utarbeta en sådan redogörelse för verkställighetens
organisation och syfte samt för de stadganden och föreskrifter
angående de intagnas behandling, som enligt 24 § verkställighetslagen
skall hållas tillgänglig för de intagna.

Fångvårdsstyrelsen har i anledning av klagomålen över bristen på enhetliga
tillämpningsföreskrifter påpekat, att den nya verkställighetslagen är
mera detaljerad än någon tidigare lagstiftning i ämnet. Lagen själv, fortsatte
styrelsen, gåve rätt ingående anvisningar i behandlingsfrågor. Därjämte
hade styrelsen genom särskilda cirkulär eller rundskrivelser lämnat
kompletterande bestämmelser rörande en rad spörsmål. Föreskrifter hade
sålunda utfärdats angående verkställighetsundersökningar, normaldagordning,
permissioner, frigång, arbetsdrift m. m. När man därutöver menade,
att det skulle vara till gagn, om genom ytterligare reglering av detaljfrågor
en större uniformitet kunde åvägabringas, ville styrelsen erinra
om att den uniformitet, som sålunda eftersträvades, komme i strid mot
den individualisering, som vore behandlingens syfte. I yttrande till statsrådsprotokollet
den 20 april 1934 hade dåvarande chefen för justitiedepartementet
anfört, att man vid en reform av straffverkställigheten borde
sträva efter att ”ge de lokala organen större rörelsefrihet”. Samma tankegång
återkomme i förarbetena till den nu gällande lagen. Enligt styrelsens
mening borde styresman inom en fastställd ram lämpa behandlingen på
det sätt, som funnes mest ägnat att främja den intagnes tillrättaförande.
Om en intagen skulle ha öppen dörr, om han under fritiden skulle äga
tillåtelse att vara tillsammans med andra, hur han skulle sysselsättas under
fritiden, allt detta vore frågor där styresmannen med sin kännedom om
klientelet i dess helhet liksom om varje enskild intagen ägde större förutsättningar
än en central myndighet att träffa det riktiga avgörandet. Det
vore vidare att märka, att klientelet ofta vore mycket olika på olika anstalter
och att behandlingsformer, som vore nödvändiga på en anstalt, icke
borde praktiseras på en annan. Enligt nu antydda principer försigginge
anstaltsarbetet inom exempelvis alkoholistvården och sinnessjukvården.
Att samma arbetsmetod skulle visa sig vara den gagneligaste även för
fångvården bestyrktes av erfarenheterna från våra grannländer och England,
där fångvårdsledningen lämnade anstaltscheferna mycket fria händer.
Det sagda innebure ej, att ytterligare tillämpningsföreskrifter icke
skulle vara behövliga i vissa avseenden, såsom beträffande förhållandet
mellan styresman och läkare, utspisningsordningen m. m. De nämnda två
frågorna låge för närvarande under styrelsens prövning. Så snart arbetskraft
inom styrelsen kunde disponeras för ändamålet, borde vidare de
spridda tillämpningsföreskrifterna sammanföras. Styrelsen ville slutligen

283

framhålla, att styresmännen, när tveksamhet uppstått rörande tillämpningen,
rådgjort med tjänsteman hos styrelsen eller underställt frågan
styrelsens prövning.

De flesta styresmän ha framhållit, att personalorganisationen vid anstalterna
är alltför knappt tilltagen. Från flera håll ha framförts önskemål om
inrättande av ytterligare ett antal befattningar. Styresmannen å Härianda
har i detta sammanhang yttrat följande: Man hade räknat fullständigt fel,
då man trott att de nya verkställighetsreglerna skulle kräva färre befattningshavare
än de tidigare. Det vore tvärtom så, att det nu fordrades långt
större bevakningspersonal än förut. De rådande svårigheterna inom fångvården
skulle delvis kunna minskas eller till och med bemästras, om anstalterna
finge tillräcklig personal.

Styrelsen för fångvårdsmannaförbundet har i denna del anfört: Genom
tjänstepersonalens fåtalighet och på grund av de mångdubbla arbetsuppgifterna,
som tillkommit genom den nya lagens föreskrifter, bleve övervakningen
i hög grad bristfällig. Än värre vore, att personalen icke tillnärmelsevis
försloge för att möta de våldsamheter, som de desperata och
otyglade elementen tätt som oftast arrangerade. Medvetandet att lokaliteterna
i anstalten icke medgåve möjlighet till isolering och att personalen
på grund av sin fåtalighet icke kunde förhindra uppträden skapade en
atmosfär av spänning och irritation, som icke vore nyttig för livet inom
anstalten. Förhållandet ingåve även bråkmakarna mod och utlöste deras
handlingsbegär.

Från flera anstalter har rapporterats, att arbetet numera är synnerligen
slitsamt och nervpåfrestande för personalen. Styrelsen för fångvårdsmannaförbundet
har gjort gällande, att situationen blivit ohållbar, då personalen
icke längre förmår uthärda det hårda tryck, som tjänsten vid de slutna
anstalterna för närvarande innebär; tjänsten måste fullgöras i en atmosfär
av vantrivsel och oro. Åtskilliga styresmän ha uppgivit, att det pressande
arbetet utövat en menlig inverkan på personalens hälsotillstånd samt att
en markerad ökning i antalet sjukdagar inträtt. Från Härnösand omtalas,
att vid ett tillfälle icke mindre än en fjärdedel av tjänstemannakåren
varit sjukledig. Exempel ha nämnts på fall, då vaktkonstaplar mast beviljas
årslånga sjukledigheter på grund av neuros. Fn konstapel har av
sådan anledning ansökt om förtidspension.

Fångvårdsstyrelsen har anfört följande: Det vore stiillt utom allt tvivel,
att de nya verkställighetsformerna blivit synnerligen arbetskrävande vid
de slutna anstalterna. Förhållandet ådagalades också av den undersökning
rörande sjukdomsfrekvensen för vaktkonstaplar och vaktfruar som verkställts
hos styrelsen. Undersökningen hade omfattat två år, nämligen år
1945 — det sista hela året före verkställighetslagens ikraftträdande — samt

284

år 1949. Det totala antalet sjukledighetsdagar framginge av följande
tabell:

Ordinarie vakt- Icke-ordinarie

År konstaplar och vaktkonstaplar Summa

vaktfruar och vaktfruar

1945 .......... 9 322 2 151 11 473

1949 .......... 13 577 7 043 20 620

Tabellen visade, att en betydande ökning av sjukledighetsdagarna ägt
rum. Antalet sjukledighetsdagar per befattningshavare framginge av följande
uppställning:

Ordinarie vakt- Icke-ordinarie

År konstaplar och vaktkonstaplar Totalt

vaktfruar och vaktfruar

1945 .................. 22 7 16

1949 .................. 41 18 28

Den totala ökningen av antalet sjukledighetsdagar per befattningshavare
vore således 75 procent. Denna avsevärda ökning torde till stor del få tillskrivas
den nya verkställighetslagen, som gjort arbetet för personalen mer
pressande än tidigare. Antalet neuroser och hjärtbesvär med långa sjukledigheter
som följd hade visat tydlig ökning.

Den betydande omfattning, i vilken vaktpersonal måste tjänstgöra som
fångförare, har från några håll framhållits som en ytterligare belastning.
Vid min inspektion å Långholmen anförde en överkonstapel därom: Det
svåraste för fångvårdspersonalen vore de ständiga fångtransporterna. Det
kunde icke tänkas något värre elände än att frakta en svårhanterlig fånge
i en tredjeklasskupé. För att undgå uppmärksamhet vore fångkonstapeln
civilklädd, och fången hade sina egna kläder. Konstapeln sökte alltid dölja
vad det vore för slags passagerare han hade med sig. Men så icke alltid
fången. Denne sloge sig gärna i samspråk med medpassagerarna, skroderade
och ljöge. Han förevisade sitt koppel — en kedja om livet, vid vilken
handbojorna vore fästade — och underhölle medresenärerna med hårresande
skildringar av fångvårdsanstalten och fångvårdspersonalen. Hur fräckt
och obehagligt fången än uppträdde, kunde den medföljande konstapeln
ej göra något. Det hände ej sällan, då två fångar sändes tillsammans, att
den ene gjorde allt för att undgå att uppmärksammas, medan den andre
högljutt avslöjade situationen. I allmänhet ginge ju transporterna bra,
men ginge det illa, bleve det ibland de otroligaste uppträden. Fångtransporterna
innebure en oerhörd psykisk press på vaktmanskapet och kunde
verka helt nedbrytande. På långa sträckor måste det också vara två man
om en fånge. En vaktman ensam kunde icke stå ut med en så lång resa
som exempelvis från Stockholm till Härnösand. Det vore lätt för en fånge
att under en transport smussla till sig sprit eller vapen av någon bekant.
Vaktmannen finge därför ej lämna fången ett ögonblick och nödgades även

285

följa med honom på toaletten. Enär en fånge ej finge mottaga sprit och
matvaror, hade det ibland kommit till svåra uppträden, då fångens bekanta
velat överlämna sådana varor till honom och vaktmannen hindrat
detta. Ej sällan vägrade fången att överhuvud taget medfölja. Han måste
då tagas med våld. Vid ett tillfälle hade en fånge, som skulle föras till Karlskrona,
satt sig till motstånd. Tre till fyra konstaplar hade behövts för att
kunna släpa in honom på tåget, och han hade sedan uppträtt våldsamt
under nästan hela resan. Överkonstapeln ansåge, att då transporterna nu
vore så många, de lämpligen borde ske i fångvagn. Fångvagnen fordrade
liten personal och kunde gå exempelvis en gång i veckan en tur från norr
till söder och åter, därvid fångarna kunde avlämnas eller hämtas på ombytesstationerna
till fängelserna. Vinsten av arbetskraft vore med ett
sådant system högst väsentlig. Nu hade det inträffat, att 18 av Långholmsanstaltens
vaktmän på samma gång varit ute på fångtransport.
Fångarna själva ville icke åka i fångvagn annat än vid färder nattetid
eller om resorna eljest vore mycket långa.

Fångvårdsstyrelsen har vitsordat, att transporterna kunna ställa transportförarna
inför påfrestande uppgifter. Samma påfrestningar, fortsatte
styrelsen, kunde emellertid möta den, som i järnvägsvagn transporterade
en sinnessjuk eller en alkoholist. Man borde beakta, att transporterna i
allmänhet ginge bra. En återgång till det tidigare systemet med regelbundna
transporter i fångvagn borde enligt styrelsens mening icke ifrågakomma.

Från åtskilliga håll har påtalats, att rekryteringen av fångvårdspersonalen
möter allt större svårigheter. Stundom har även nämnts, att tjänstemännen
visa benägenhet att lämna banan. Styresmannen vid fångvärdsanstal■ten
i Kalmar har klagat över att det är svårt att få kvalificerade personer
att inträda på fångvårdsmannabanan, enär bättre lönevillkor erbjudas på
andra håll. Styresmannen i Vänersborg har framhållit, att det av samma
anledning är svårt att anskaffa semestervikarier. Samme styresman har
vidare påpekat, att de nuvarande ringa befordringsmöjligheterna utgöra
en alltför obetydlig stimulans till extra bemödanden och tjänsteiver och
att därför större möjligheter till befordran borde beredas vaktkonstaplarna.
Styresmannen vid anstalten i Härnösand har anfört: Flykten från
fångvårdsmannabanan bleve alltmera markant. Att märka vore därvid, att
det endast vore unga och dugliga tjänstemän, som sökte sig annan utkomst.
Rekryteringen försvårades genom de rådande osäkra och oroliga
arbetsförhållandena, de njugga lönevillkoren och fångvårdens minskade
anseende. Åtgärder borde vidtagas för avvärjande av den katastrof, som
nalkades på detta område.

Flertalet styresmän ha givit sin personal de bästa vitsord för intresse
och omtanke i arbetet. Det är mig dock bekant, att exempel på mindre

286

gott uppförande — övergrepp mot fångar, hjälp vid insmuggling av varor
samt fylleri i tjänsten — icke saknats.

Man har klagat över att personalen icke erhållit erforderlig utbildning.
Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Härnösand har bland annat yttrat:
Det vore svårare att fostra människor gruppvis än var för sig. Det vilade
därför ett stort ansvar på den enskilde tjänstemannen. Anstaltens yrkesledare
vore väl utbildade för sin uppgift som undervisare och arbetsledare.
Flertalet bevakningsmän saknade dock ännu den utbildning och vana, som
fordrades för att under den kritiska fritiden handleda ett heterogent och
svårdisciplinerat klientel. Anstalterna behövde tjänstemän med ledaregenskaper,
god allmänbildning och intresse för fostrande uppgifter.

Fångvårdsstyrelsen har i denna del anfört följande: Utbildningen av personalen
vid fångvårdsanstalterna vore alltjämt bedrövligt eftersatt. Under
krigsåren hade utbildningen av statsfinansiella skäl fått anstå. De medel,
som därefter ställts till förfogande, hade icke på långt när räckt till för att
kompensera verkningarna därav. Förhållandena hade blivit sådana, att
det funnes många vaktkonstaplar med 5—8 års tjänstgöring, som ännu
icke kommit i åtnjutande av någon utbildning. För att råda bot på detta
uppenbara missförhållande hade styrelsen under budgetåret 1949/50 med
Kungl. Maj:ts medgivande övergivit systemet med en enda årlig kurs om
tre månader och övergått till tre kurser om året, envar om tre veckor. Om
dessa kortare kurser kunde fortsätta även under budgetåret 1950/51,
skulle vid 1951 års utgång alla icke-ordinarie vaktkonstaplar och vaktfruar
med minst fem års tjänstgöring ha fått någon form av utbildning,
längre eller kortare. Uppenbarligen vore emellertid även ett sådant tillstånd
otillfredsställande, eftersom utbildningen komme på ett alltför sent
stadium. Efter ett års tjänstgöring på anstalt hade befattningshavarna
den praktiska erfarenhet av anstaltsvård, som vore nödvändig såsom
grund för en teoretisk utbildning. Om utbildningen kunde sättas in strax
efter första året, skulle under utbildningen ådagalagd kunnighet och lämplighet
kunna läggas till grund för befordran, i stället för att, som nu vore
fallet, utbildningen i regel komme efter befordran till extra ordinarie. Ett
genomförande av förslaget att igångsätta utbildning redan omedelbart
efter befattningshavarens första anställningsår skulle medföra väsentliga
kostnadsökningar. Av finansiella skäl hade några kurser för arbetsledare
hittills icke kunnat anordnas, ehuru angelägenheten därav framstode allt
tydligare. Därest man lyckades vinna de intagna för arbetet, berodde detta
i hög grad av andan på arbetsplatsen. Denna anda åter vore beroende på
arbetsledningens kvalitet. Det tekniska kunnandet hos arbetsledare syntes
bliva allt bättre, men dessa tjänstemän behövde undervisning om hur
man skulle handskas med ett klientel, inom vilket funnes många med en
likgiltig eller avvisande inställning till ordnat arbete. Vad anginge befattningshavare
i högre lönegrader ville styrelsen meddela, att styrelsen i sina

287

petita för budgetåret 1951/52 begärt medel för en kurs, avsedd för ett
tiotal styresmän.

Vid mina inspektioner har jag iurmit, att underhållet av fångvårdscinstalterna
mångenstädes blivit eftersatt samt att möbler och andra inventarier
mestadels befinna sig i dåligt skick. På Långholmen konstaterade jag sålunda,
att målningen i många celler var avflagad i stora stycken och jämväl
i övrigt bristfällig. Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Kristianstad har
uppgivit, att de hygieniska förhållandena vid anstalten vore bedrövliga.
Varje morgon, anförde styresmannen, skulle de till ett femtiotal uppgående
fångarna rusa ned till ett på nedre botten befintligt, i miserabelt skick
varande badrum för att tvätta ansikte och händer. Någon rusning hade
det dock kanske aldrig varit fråga om, de flesta underläte nog helt enkelt
att tvätta sig. Styresmannen hade försökt återinföra det gamla systemet
från celltidens dagar, att de intagna tvättade sig i handfat inne i cellen.
Detta hade emellertid icke velat lyckas, och det vore kanske lika bra, så
förstörda som väggar och inventarier bleve av tvättvattnet. Sedan styresmannen
förbjudit de intagna att borsta tänderna över de hälsovådliga utslagsbackarna
i skölj rummen, där cellbäckenen tömdes, hade en del fångar
tagit sig före att borsta tänderna vid den i varje korridor belägna s. k.
göteborgsvasken. Följden därav hade blivit den, att golven kring dessa
vaskar blivit uppruttna på grund av allt spillvattnet. Även detta tillvägagångssätt
vore snuskigt och otrevligt, men man kunde icke i det oändliga
förbjuda allting.

Från Västerås ha rapporterats liknande förhållanden. Styresmannen därstädes
har yttrat: För anstaltens cirka 50 intagna funnes endast ett enda
handfat, vilket naturligtvis medförde en del irritation. För att man skulle
kunna kräva, att de intagna hölle sig rena och snygga, måste anstalten ha
nödiga toalettanordningar. Vidare befunne sig de elektriska ledningarna i
sådant skick, att risk förelåge för kortslutning, köket vore alltför gammalmodigt
o. s. v., vilket allt visade att snara åtgärder måste vidtagas för att få
anstalten i sådant skick, att en god fångvård kunde förverkligas.

Fångvårdsstyrelsen har anfört bland annat följande: Den kritik, som riktats
mot anstaltsbyggnaderna, saknade tyvärr icke fog. Styrelsen hade också
hemställt om betydande anslag för byggnadsändamål, därvid styrelsen
hävdat att man, när läget nu nödvändiggjorde att byggnadsfrågan angrepes
i långsammare takt än som från början varit avsett, borde gå fram på den
linjen, att man satte sådana redan befintliga anstalter, som vore avsedda
att bibehållas, i tillfredsställande skick. Bristerna beträffande beklädnad,
sängutrustning, matkärl och andra inventarier hade styrelsen vid flera tillfällen
fört på tal i samband med anslagsäskanden. Bland annat hade styrelsen
därvid påpekat, att många anstalter alltjämt måste använda hopfällbara,
tredelade sängar av en typ. som införts 1880 och som saknade mot -

288

stycke utanför fängelserna. Styrelsen erinrade om att 1950 års riksdag utöver
sedvanliga anslag å omkostnadsstaten beviljat ett engångsanslag å
100 000 kronor till anskaffande av beklädnadspersedlar och inventarier. Av
departementschefens yttrande i propositionen framginge, att fångvården,
när behovet av beklädnadspersedlar blivit slutligt utrett, kunde förvänta
ytterligare medel till förstärkning av beklädnadsförrådet. En av styrelsen
verkställd utredning i ämnet hade numera överlämnats till Kungl. Maj:t.

Styresmännen ha stundom gjort uttalanden av mera allmänt innehåll
rörande det nuvarande tillståndet inom fångvården. Ofta ha de därvid framhållit,
att de stora förhoppningar de fäst vid verkställighetsreformen bvtts
i besvikelse. Styresmannen vid fångvårdsanstalten i Härnösand, vilkens
uttalande synes betecknande för stämningen bland fångvårdspersonalen i
landet, har vidare yttrat: Att fångvården nu befunne sig i en allvarlig kris,
därom rådde intet tvivel. Denna kris löstes helt säkert icke spontant utan
fordrade botemedel av skilda slag. Skulle fångvården komma helskinnad ur
det förfall, vari den nu befunne sig, krävdes att statsmakterna beaktade,
att fångvårdsreformen medfört kostnader, som man från början icke räknat
eller velat räkna med. Sedan reformen snabbt genomförts, hade man slagit
sig till ro med att konstatera, att nu vore fångvården humaniserad och nu
skötte den sig själv. Att kriminalvården humaniserats vore ett steg i rätt
riktning, men endast under den förutsättningen att de nya formerna i jämförelse
med de gamla verkade i mera positiv och uppbyggande anda. De
sista årens erfarenheter hade visat, att detta icke skett i någon nämnvärd
omfattning. Lagstiftarens strävan efter högsta möjliga humanitet inom
kriminalvården hade ofta i praktiken resulterat i raka motsatsen — i en
uppenbar inhumanitet för att icke rent av säga grymhet mot de i fångvårdsanstalterna
intagna.

Fångvårdsmannaförbundet har yttrat, att förhållandena vid anstalterna
lett därhän, att det med lagen avsedda syftet — att som goda och samhällsnyttiga
medborgare återföra de intagna till ett normalt och laglydigt liv —
förfelats och att det vore fara värt, att framåtskridandet i stället bleve
ett bakslag.

För egen del har fångvårdsstyrelsen anfört: Det vore uppenbart, att lagstiftningen
om straffverkställighet kunde behöva revideras i enskildheter
med stöd av de under tillämpningen vunna erfarenheterna. I princip vore
lagstiftningen emellertid riktig. Men för sitt genomförande krävde den resurser,
som i nuvarande läge icke ens tillnärmelsevis kunnat ställas till
förfogande. Dessa resurser vore kostnadskrävande men ofrånkomliga.

289

VI. Inspektionsresor under år 1950.

Under mina ämbetsresor år 1950 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Stockholms, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs
och Jämtlands län. Därjämte har jag förrättat inspektion av fångvårdsanstalterna
å Långholmen och Härianda.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

VII. Under år 1950 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1950 diarieförda ärenden har uppgått
till 754.

Vid 1950 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 68

Under år 1950 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........589

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 122
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 779
Av berörda 779 ärenden ha under år 1950:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 9

2) till annan myndighet överlämnats..................... 9

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................303

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 69

5) utan åtgärd avskrivits...............................187

6) till åtal hänvisats.................................. 6

7) föranlett annan åtgärd än åtal.......................135

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 1

och äro vid 1950 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 32

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 18

11) på prövning beroende............................... 10

Summa 779

19 — Juatiticombudavxanncna ämb et »berättelse till 1051 åra rikadag.

290

Under år 1950 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 6
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i.............................2

av annan anledning i . . . . ............................4

Summa 6

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) stadsfiskal för felaktigt förfarande med avseende å meddelade
strafförelägganden (s. 35 o. f.);

2) stadsfiskal för olaga anhållande (s. 42 o. f.);

3) t. f. förste byråsekreterare för felaktig beräkning av strafftid;

4) landsfiskal för försummelse vid besvarandet av remisskrivelser m. m.;

5) poliskonstapel och extra poliskonstapel för felaktigt förfarande vid
transport av alkoholist till alkoholistanstalt; samt

6) borgmästare för olaga hämtning av svarande i tvistemål.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste riksdag någon förklaring av lag, i den ordning
§ 20 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
ha från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1950 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid
1950 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1950,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1950 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1950 och vari under år
1950 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1951.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

291

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1950 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	10	38	K	2	76	Jo	8	113	Fö	9	151	U	13	189	Jo	19
2	Ju	4	39	U	5	77	u	8	114	Fi	28		Fi	37	190	Jo	20 ;
3	u	6		H	1	78	Fi	21	115	K	8	152	Fi	40	191	Jo	21 t
4	Fö	6	40	H	2		H	11	116	K	9	153	Ju	21	192	Fi	58
5	S	5	41	I	5		I	9	117	Fö	10	154	I	14	193	I	18
6	K	7	42	Fi	14	79	K	3	118	S	6	155	s	8	194	Fi	52
7	Fi	17	43	Jo	1	80	Ju	12	119	Ju	17	156	i	15	195	Fi	53
8	E	3	44	Jo	2	81	s	4	120	i	13	157	i	16	196	Fi	78
9	Jo	10	45	Fi	15	82	IC	4	121	Fi	32	158	K	13	197	Ju	23
10	H	15	46	Fi	16	83	K	5	122	Ju	14	159	Fi	41	198	K	17
11	I	10	47	Fö	1	84	Fi	22	123	Ju	15	160	Fo	6	199	U	18
12	Fö	2	48	H	3	85	K	6		I	12	161	K	14	200	H	26
	Fi	19	49	Fo	1	86	Ju	11	124	Ju	16	162	K	15	201	H	27
	H	6	50	I	7	87	s	3	125	Fi	29	163	K	16	202	H	28 .
13	1	6	51	Ju	5	88	u	9	126	Fi	30	164	Fi	42	203	U	19
14	U	1	52	Ju	6		Fi	23	127	Fi	31	165	Fi	43		E	10
15	Fi	1	53	Jo	3	89	Fi	24	128	Ju	18	166	Fi	44	204	S	10
16	Fi	2	54	Jo	4	90	H	12	129	H	20	167	Fi	45	205	S	11
17	Fi	3	55	u	7	91	H	14	130	Fi	33	168	Fi	46	206	s	12
18	U	2		H	4	92	Fi	25	131	K	11	169	Fi	47	207	I	21
19	U	3	56	H	5	93	Ju	13	132	U	11	170	U	14	208	I	22
	Fi	4	57	Fi	18	94	Fo	3	133	H	21	171	Fi	48	209	I	23
20	U	4		E	2	95	U	10	134	Ju	19	172	Fö	12	210	I	24
	Fi	5	58	Ju	7		Jo	9		H	22	173	H	24	211	I	25
21	Fi	6	59	Ju	8	96	Fi	26	135	F	34	174	H	25	212	Fö	13
22	Fi	7	60	s	2	97	I	11	136	S	7	175	E	4	213	Fi	54
23	Fi	8	61	Ju	9	98		)	137	Fi	35	176	E	5	214	Fi	55
24	Fi	9	62	Fö	3	99		)	138	Fö	11	177	E	6	215	Fi	56
25	K	1	63	Fö	4	100		)	139	H	23	178	E	7	216	Fi	57
26	Fi	11	64	Fö	5	101	Jo	11	140	Jo	12	179	E	8	217	I	19
27	S	1	65	H	7	102	C	1	141	Jo	13	180	U	15	218	I	20
28	Fi	12	66	H	8	103	Fi	27	142	Fi	38		Fi	49	219	Fi	59
29	E	1	67	Fo	2	104	K	10	143	Jo	14	181	U	16	220	Fi	60
30	I	1	68	H	9	105	Fö	7	14*1	K	12		Fi	50	221	H	29
31	Fi	13	69	H	10	106	Fo	4		Fi	39	182	Fi	51	222	Fo	7
32	Ju	1	70	Fi	20	107	Fö	8	145	Jo	15	183	I	17	223	Fö	14
33	Jll	2	71	I	8	108	H	16	146	u	12	184	S	9	224	Ju	24
34	Ju	3	72	Ju	10	109	H	17	147	Ju	20	185	E	9	225	u	17
35	I	2	73	Jo	5	no	H	18	148	Fo	5	186	Ju	22	226		)
36	I	3	74	Jo	6	in	H	19	149	Fi	36	187	Jo	17	227		)
37	I	4	75	Jo	7	112	H	13	150	Jo	16	188	Jo	18	228		)

’) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
’) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

292

229	4)	264	Fi	63	299	E	15	329	S	23	360	Fi	93	391	U	27
230	4)	265	Ju	25	300	Ju	27	330	u	22	361	Ju	30		H	40
231	4)	266	Ju	26	301	s	19		Fi	79		I	31	392	S	33
232	4)	267	s	14	302	i	26	331	U	23	362	s	31	393	Fil05
233	4)	268	Fi	67	303	Fi	75		H	32	363	H	36	394	U	26
234	4)	269	Jo	30	304	C	3	332	Jo	36	364	Fi	94		Fil06
235	4)	270	Fi	68	305	S	20	333	Jo	37	365		)	395	E	27
236	4)	271	Fö	17	306	Jo	31	334	Jo	38	366		)	396	S	34
237	4)	272	S	17	307	Fo	8	335	K	23	367	0	6	397	I	34
238	H 30	273	Fi	69	308	S	21		Fi	80	368	Fi	95	398	Fil07
239	8 13	274	Fi	70	309	8	22		E	16	369	Fi	96	399	Ju	34
240	Fö 15	275	K	18	310	Fi	76		I	27	370	Fi	97	400	Fil09
241	Jo 22	276	K	19	311	Fi	77	336	E	17	371	Ju	31	401	Fi	108
242	Jo 23	277	K	20	312	Fö	22	337	8	26	372	Fi	98		Jo	42
243	Jo 24	278	K	21	313	Fö	23	338	S	27	373	Fi	99	402	Jo	43
244	Jo 25	279	K	22	314	S	24	339	I	29	374	K	26	403	E	28
245	Jo 26	280	0	2		E	19	340	Fö	25	375	FilOO	404	E	29
246	Jo 27	281	s	18	315	E	20	341	E	24	376	FilOl	405	FillO
247	Jo 28	282	Fö	18	316	E	21	342	S	28		E	25	406	I	35
248	Jo 29	283	Fö	19	317	I	28	343	S	29	377	Fil02	407	I	36
249	Fi 61	284	Fö	20	318	8	25	344	s	30		H	37	408	S	35
250	Fi 62	285	Fö	21	319	Ju	28	345	Fi	89	378	I	32	409	K	27
251	Fi 64	286	H	31		Fö	24	346	Fi	90	379	Fil03	410	0	8
252	4)	287	Fi	71		K	24	347	K	25	380	Ju	32	411	C	9
253	4)	288	Fi	72		Fi	81	348	Fi	91	381	Jo	40	412	Ju	35
254	4)	289	Fi	73		E	22	349	Fi	92	382	Ju	33	413	Fö	27
255	4)	290	0	4		H	33	350	H	34	383	Jo	41	414	Fil 13
256	4)	291	S	15	320	Fi	82	351	Ju	29	384	s	32	415	K	28
257	Fi 65	292	s	16	321	Fi	83	352	E	23		I	33	416	Fil 14
258	4)	293	Fö	16	322	C	5	353	Fi	86	385	Fil04	417	Fil 15
259	4)	294	E	11	323	Fi	84	354	Fi	87		C	7	418	Fi 116
260	4)	295	E	12	324	Fi	85	355	Fi	88	386	Fö	26	419	Filll
261	4)	296	E	13	325	Jo	32	356	U	24	387	H	38	420	Fill2
262	U 20	297	E	14	326	Jo	33	357	Jo	39	388	U	25		Jo	44
	Fi 66	298	E	18	327	Jo	34	358	I	30	389	H	39	421	U	28
263	U 21	299	Fi	74	328	Jo	35	359	H	35	390	E	26	422	0	10

293

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1950 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande frågan om uppdelning av
finansdepartementet m. m. (32.)

Kungl. Maj.-t har den 29 juni 1950 utfärdat ny stadga angående statsdepartementen
(SFS nr 401) ävensom utfärdat kungörelser dels om överflyttande å
civildepartementet av vissa uppgifter som tillkomma finansdepartementet
m. m. (SFS nr 402) och dels om överflyttande å jordbruks- och handelsdepartementen
av de uppgifter som tillkomma folkhushållningsdepartementet m. m.
(SFS nr 403).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upphävande av 15 kap. 13 och 22 §§ giftermålsbalken, m. m. (33.)

Lagar i ämnet utfärdade den 24 februari 1950 (SFS nr 30 och 31).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 29 maj 1931 (nr 157) om indrivning
i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island
eller Norge. (34.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1950 (SFS nr 32).

4. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde. (2.)

Den 24 mars, den 19 maj, den 16 juni och den 29 juni 1950 anmäld, därvid
Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

5. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1949/50 till understöd åt föreningarna
Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg. (51.)

Den 17 mars 1950 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till fångvårdsstyrelsens förfogande att av styrelsen disponeras
till understöd åt de två nämnda föreningarna samt uppdragit åt fångvårdsstyrelsen
att meddela beslut om anslagets fördelning mellan de båda föreningarna.

294

6. samma dag, i anledning av Kungi. Majrts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m.m. (52.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 mars 1950 (SFS nr 50—53).

7. den 4 mars, i anledning av väckta motioner om förlängning av den tid,
inom vilken moder till barn utom äktenskap kan erhålla införsel i faderns
lön eller andra tillgångar för sin bidragsfordran. (58.)

Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta utfärdad den 19 maj 1950 (SFS nr 179).

8. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av ”lagen
om förmynderskap” i vissa avseenden. (59.)

Den i skrivelsen berörda frågan angående meddelande av bestämmelser om
skyldighet för domstol att med jämna tidsmellanrum verkställa inspektion
hos överförmyndare skall upptagas till behandling i samband med utredning
av frågan om en omorganisation av förmyndarkontrollen i Stockholm, vilken
utredning jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 22 juni 1950 uppdragits
åt särskild utredningsman.

9. den 11 mars, i anledning av väckta motioner angående ändring av reglerna
om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid val
inom landsting, å kommunalstämma m. m. (61.)

Den 5 maj 1950 anmäld, varvid Kungl. Majrt uppdrog åt 1950 års folkomröstnings-
och valsättsutredning att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
om revision av ovannämnda lag i syfte att undanröja rådande olägenheter
vid platsfördelning inom grupp med samma partibeteckning.

10. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder för
ersättning åt jordbrukare, som beröras av sjöregleringar i Norrlands
inland, m. m. (72.)

Skrivelsen har, i enlighet med riksdagens hemställan, överlämnats till sakkunniga
för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.

11. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 103 § 1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom.
lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag. (86.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 mars 1950 (SFS nr 89).

12. den 21 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde.
(80.)

Den 19 maj 1950 anmäld, därvid Kungl. Majrt meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen.

13. den 24 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. (93.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1950 (SFS nr 104).

14. den 20 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag. (122.)

Lagar i ämnet utfärdade den 28 april 1950 (SFS nr 130—132).

295

15. den 22 april, i anledning av väckta motioner om undanröjande av vissa
tekniska hinder för utövande av rösträtt vid allmänna val. (123.)

Lag angående ändrad lydelse av 71 § 2 mom. lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen utfärdad den 28 april 1950 (SFS nr 140).

16. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av gällande
lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av staden Noras förpliktelser gentemot borgmästaren
Erik Åke Edvardsson, vilkens befattning kommer att indragas vid
upphörande av rådhusrätten i samma stad. (119.)

Den 12 maj 1950 anmäld, därvid Kungl. Maj:t delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).
(128.)

Lag utfärdad den 5 maj 1950 (SFS nr 155).

19. samma dag, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 511) om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer. (147.)

Lag utfärdad den 12 maj 1950 (SFS nr 154).

21. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytter ligare

utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50,
i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.
(153.) . ,

Den 19 maj 1950 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade
reservationsanslaget till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga å tillläggsstat
II till statskontorets förfogande att disponeras för därmed avsett
ändamål i enlighet med föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas för varje
särskilt fall.

22. samma dag, i anledning av väckt motion angående stadsdomares tjänstgöring
vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet, m. m. (197.)

Lagar i ämnet utfärdade den 26 maj 1950 (SFS nr 182—186).

24. den 16 maj, i anledning av väckta motioner dels om utredning och förslag
rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande författningar.
(224.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

296

25. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändring i 9 kap. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m. (265.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1950 (SFS nr 197).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad, m. m. (266.)

Lagar i ämnet utfärdade den 2 juni 1950 (SFS nr 209—213).

27. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1950/51 till fångvården m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (300.)

Den 16 juni 1950 anmäld, därvid Kungl. Majrt meddelat fångvårdsstyrelsen
föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade anslagen samt
ställt anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

28. den 26 maj, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Skrivelsen har enligt beslut den 9 juni 1950 överlämnats från finansdepartementet
till justitiedepartementet för behandling av de under punkterna 1 och
3 i statsutskottets utlåtande med anledning av revisorernas berättelse, nr 177,
upptagna ärendena. Beträffande ärendet under punkt 1 har Kungl. Majrt genom
beslut den 8 september 1950 uppdragit åt fångvårdsstyrelsen att i samråd
med statens organisationsnämnd verkställa undersökning av möjligheterna
att utan eftersättande av vårdsynpunkterna och behovet av differentiering ernå
ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter för det kvinnliga
klientelet vid fångvårdsanstalterna samt att till Kungl. Majrt inkomma
med de förslag i ämnet, vartill undersökningen kunde giva anledning. Genom
beslut samma dag har Kungl. Majrt — som den 17 oktober 1947 uppdragit åt
statens sakrevision att verkställa översyn av det statliga taxeväsendet, vilket
uppdrag omfattar även vattendomstolsavgifterna — överlämnat ärendet under
punkt 3 till sakrevisionen att tagas under övervägande vid fullgörande av uppdraget
i vad avser översyn av vattendomstolsavgifterna, därvid samråd skulle
äga rum med vattenlagskommittén.

29. den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om svenskt medborgarskap, dels ock i ämnet väckta motioner.
(351.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1950 (SFS nr 382).

30. den 31 maj, angående åtgärder mot tillgrepp av motorfordon. (361.)
Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet.

31. den 21 november, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

32. den 22 november, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (380.)

297

Den 1 december 1950 anmäld, därvid Kungl. Maj:t låtit utfärda lagar i ämnet
i överensstämmelse med vad riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet i
dess utlåtande nr 22 och memorial nr 27 beslutat (SFS nr 595 och 599).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet, m. m. (382.)

Lagar i ämnet utfärdade den 1 december 1950 (SFS nr 600 och 601).

34. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § ll:o), 15:o), 17:o) och 19:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (399.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 december 1950 (SFS nr 662).

35. den 7 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden,
dels ock i ämnet väckta motioner. (412.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 december 1950 (SFS nr 639).

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 januari 1950, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (14.)

Anmäld den 27 januari 1950, varvid Kungl. Maj:t förordnade kabinettssekreteraren
D. Hammarskjöld att vara sekreterare i utrikesnämnden och utrikesrådet
S. Dahlman att vara ersättare för sekreteraren.

2. den 8 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (18.)

Anmäld den 10 februari 1950, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap, m. m. (19.)

Anmäld den 24 februari 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning för att utväxlas med motsvarande dokument
från norsk sida.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (20.)

Anmäld den 24 februari 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera berörda avtal och slutprotokoll ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning.

5. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av 1948 års internationella konvention för betryggande
av säkerheten för människoliv till sjöss. (39.)

Anmäld den 17 mars 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt ratificera nämnda konvention
samt förordnade, att ratifikationsinstrument skulle utfärdas i vanlig
ordning för att deponeras enligt konventionens bestämmelser.

298

6. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (3.)

Anmäld den 19 maj 1950, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

7. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Italien träffad handelsöverenskommelse.
(55.)

Anmäld den 10 mars 1950, varvid Kungl. Maj:t lämnade bemyndigande till
svenske beskickningschefen i Rom att med italienska regeringen verkställa
skriftväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

8. den 15 mars, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
bestämmelserna om utseende av ombud i Europarådets rådgivande församling.
(77.)

Anmäld den 21 april 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

9. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

Anmäld den 31 mars 1950, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade Sveriges ständiga
ombud hos Förenta Nationerna att underteckna protokollet den 10 oktober
1949 om villkor för anslutning till ifrågavarande avtal ävensom att vidtaga de
ytterligare åtgärder, som må vara erforderliga för Sveriges anslutning till avtalet
enligt bestämmelserna i protokollet.

10. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande
av en mellan Sverige och Norge den 14 december 1949 avslutad
konvention om ändring i konventionen mellan de båda länderna den
5 februari 1919 angående flyttlapparnas rätt till renbetning, m. m. (95.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t dels beslöt för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konvention, dels ock förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning för att utväxlas med motsvarande dokument
från norsk sida.

11. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50 under
utrikesdepartementets verksamhetsområde. (132.)

Anmäld den 28 april 1950, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

12. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av Sveriges anslutning till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier och immunitet. (146.)

Anmäld den 26 maj 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
berörda överenskommelse ävensom förordna, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (151.)

Anmäld den 12 maj 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
berörda avtal ävensom förordnade, att ratifikationsinstrument skulle utfärdas
i vanlig ordning.

299

14. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
fastighet för beskickningen i Buenos Aires. (170.)

Anmäld den 19 maj 1950, varvid utfärdades nödiga föreskrifter.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse angående
betalning av vissa till Finland lämnade svenska krediter. (180.)

Anmäld den 2 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att med finska regeringen verkställa skriftväxling om överenskommelsens
slutgiltiga ikraftträdande.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse
angående återbetalning av viss under år 1944 lämnad svensk statskredit
till Norge. (181.)

Anmäld den 12 maj 1950, varvid Kungl. Maj:t godkände förslaget till skriftväxling
samt lämnade bemyndigande att verkställa densamma.

17. den 10 maj, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (225.)

Anmäld den 22 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter rörande
ersättning m. m. för ombuden.

18. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag under tredje huvudtiteln för budgetåret 1950/51. (199.)

Anmäld den 19 maj 1950, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder å San Michele
m. m. (203.)

Anmäld den 29 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade svenske beskickningschefen
i Rom att med italienska vederbörande verkställa viss noteväxling.

20. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande ersättning
för vissa svenska privata ekonomiska intressen m. m. (262.)

Anmäld den 22 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t dels beslöt att för Sveriges del
ratificera berörda överenskommelse och avtal och dels förordnade, att ratifikationsinstrument
skulle utfärdas i vanlig ordning för att utväxlas med motsvarande
dokument från polsk sida.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
anslutning till en av Förenta Nationernas generalförsamling under
andra delen av dess tredje ordinarie möte i New York i april 1949
antagen reviderad generalakt om avgörande på fredlig väg av internationella
tvister. (263.)

Anmäld den 2 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t dels godkände Sveriges anslutning
till denna generalakt, dels ock bemyndigade Sveriges ständiga ombud
hos Förenta Nationerna att hos dess generalsekreterare deponera anslutningsakten.

22. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer för 1949/50 m. m. (330.)

300

Anmäld den 29 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t beslöt dels att för Sveriges
del ratificera ifrågavarande överenskommelse, dels att låta deponera ratifikationsinstrumentet
hos generalsekreteraren hos Organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en handelsöverenskommelse mellan Sverige
och det ockuperade Japan. (331.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade Sveriges diplomatiske
representant i Japan att verkställa skriftväxling rörande slutgiltigt ikraftträdande
av ifrågavarande överenskommelse.

24. den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland,
dels ock i ämnet väckta motioner. (356.)

Anmäld den 29 juni 1950, varvid Kungl. Maj:t utsåg medlemmar av nämnden
för prövning av förekommande anspråk å betalningar ur tillgängliga tyskmedel
och fördelningen av dessa samt utfärdade föreskrifter rörande kostnaderna
för denna nämnd.

25. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (388.)

Anmäld den 1 december 1950, varvid Kungl. Maj:t lämnade nödiga föreskrifter.

26. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännandet
av en överenskommelse angående varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz. (391.)

Anmäld den 15 december 1950, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade svenske beskickningschefen
i Bern att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga
ikraftträdande.

28. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående upprättande
av en europeisk betalningsunion. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (47.)
Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1950.

301

2. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa

överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och

slutbehandlad den 29 juni 1950.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets
civilförvaltnings räkenskaper. (02.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

6. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (4.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950.

7. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1950/51 under
försvarets fonder m. m. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret
1950/51 till vissa arbeten på det till Karlskrona örlogsstation hörande
fritidslägret vid Skönstavik. (113.)

Anmäld den 2 juni och den 6 oktober 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
till Ebba Linnea Emmertz m. fl. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

11. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1950/51 m. m. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

12. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.
(172.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

13. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till T. E. Hedlund m. m. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

302

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret m. m. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
förhöjning av familjepenning. (240.)

Anmäld den 26 maj 1950, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 188).

16. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
militärersättningsförordning m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott. (293.)

Anmäld den 2 juni, varvid tre förordningar (SFS nr 261—263) utfärdades, och
den 16 juni 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till hemvärnets övningar. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950/51
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (282.)

Anmäld den 26 maj och den 2 juni 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
militärersättningsförordning m. m., såvitt propositionen avser anslagsfrågan.
(283.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av två till lägerplatsen i Vännäs hörande markområden. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

22. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1950/51 till inskrivningskostnader.
(312.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av medel för skjutbana för Södra skånska infanteriregementet i
Ystad. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

24. samma dag, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Punkten 8 angående redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel. Sedan
Kungl. Maj:t uppdragit åt chefen för flygvapnet att, med beaktande av vad
statsutskottet i sitt utlåtande nr 177 uttalat, inkomma med förslag till föreskrifter
i ämnet, har denne i skrivelse den 4 november 1950 anmält, att han
efter samråd med försvarets civilförvaltning och med beaktande av vad riksdagens
revisorer erinrat utfärdat ändrade bestämmelser rörande sagda redovisning.

303

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i värnpliktslagen m. m. (340.)

Anmäld den 2 juni 1950, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 225), och den

16 juni 1950, varvid förordning utfärdades (SFS nr 374).

26. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckning av kostnader för det svenska fältsjukhuset i Korea. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1950.

27. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
forcering av vissa materielanskaffningar för försvaret m.m. jämte i ämnet
väckta motioner. (413.)

Anmäld den 15 och den 29 december 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950.

2. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1),
m. m. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1950, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 70 och 71).

3. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944
(nr 461). (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 81).

4. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1950/51 till lån till
anordnande av allmänna samlingslokaler. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

5. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 21 april, den 5, 12 och 26 maj samt den 9 juni 1950. Författning

utfärdad den 5 maj 1950 (SFS nr 161). Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Johannes Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom eller
olycksfall i arbete. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950.

7. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 166).

804

8. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 383).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Karl Wilhelm Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom.
(184.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

10. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (204.)

Anmäld den 26 maj och den 29 juni 1950. Författning utfärdad den 29 juni
1950 (SFS nr 473). Ärendet är slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1950/51 till riksförsäkringsanstalten. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till åtgärder till förebyggande och hävande av
invaliditet. (206.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde
fattade beslut. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, i vad på socialdepartementet beror.

14. den 20 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
(267.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 226).

15. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (291.)

Anmäld den 2, 9 och 16 juni 1950. Författningar utfärdade den 2 juni 1950
(SFS nr 264—267). Beträffande av riksdagen begärd utredning angående dels
frågan om utvidgning av undantagsstadgandet i 8 § andra stycket lagen om
folkpensionering till att även avse det fall, att mannen åtnjuter invalidpension
eller sjukbidrag, och dels frågan i vad mån underskrift av gift sökandes
make bör kunna undvaras å pensionsansökningar, som endast gälla allmän
ålderspension eller grundpension, är ärendet föremål för övervägande av 1950
års folkpensionsrevision. (Jfr ärendet under punkt 21.)

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, m. m. (292.)

Anmäld den 2 och den 16 juni 1950. Författningar utfärdade den 2 juni 1950
(SFS nr 239 och 240). Ärendet är slutbehandlat.

305

17. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till centraldepån för blindas arbeten m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner om ersättning åt I. L.
Homman i anledning av olycksfall i arbete. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

19. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels ock riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

Anmäld den 9 och den 16 juni 1950. Av riksdagen begärd utredning rörande
vissa vårdfrågor har anförtrotts åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
sistnämnda dag tillkallade sakkunniga för utredning angående vården vid ungdomsvårdsskolorna
(ungdomsvårdsskoleutredningen). Utredningsarbetet pågår.

20. samma dag, i anledning av väckt motion om understöd till arbetaren
J. A. Forsberg i anledning av skada, som ådragits genom olycksfall i
domänverkets tjänst. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder differentierade
folkpensionsförmåner, dels om successiv minskning av de inkomstprövade
avdragen på statliga och kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels ock om översyn
av bestämmelserna i lagen om folkpensionering. (308.)

Anmäld den 16 juni 1950, varvid chefen för socialdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning angående översyn av folkpensioneringslagens
regler om inkomstprövning m. m. (1950 års folkpensionsrevision). Utredningsarbetet
pågår. (Jfr punkt 15.)

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning
m. m. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 241).

23. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (329.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 295—299).

24. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående studentsociala
stödåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950, i vad på socialdepartementet
beror. (Jfr punkten 19 under ecklesiastikdepartementet.)

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde

20 — Justitieombudsmannens ämbetsbcruttclse till 1051 urs riksdag.

306

fattade beslut, såvitt propositionen angår rekommendation nr 87 angående
yrkesvägledning. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 11 juni 1937 (nr 339)
om mödrahjälp. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 242).

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sättet för utbetalning
av de allmänna barnbidragen m. m. (338.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till främjande av bostadsförsörjningen in. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (342.)

Anmäld den 26 maj och den 16 juni 1950. Författningar utfärdade den 16 juni
1950 (SFS nr 331—333). Ärendet är slutbehandlat.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1950/51 till Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Byggnadsarbeten m. m. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

31. den 31 maj, angående vidgade möjligheter till semester. (362.)
Skrivelsen har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 7 juli 1950 överlämnats till
arbetsmarknadsstyrelsen för utredning. Utredningsarbetet pågår.

32. den 22 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 1 december
1950. Författning utfärdad samma dag (SFS nr 619). (Jfr punkt 33 under
inrikesdepartementet.)

33. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring. (392.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1950. Författning utfärdad samma
dag (SFS nr 621).

34. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1950.

35. den 7 december, i anledning av väckta motioner angående ytterligare
åtgärder för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets glest
bebodda nordliga trakter. (408.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

307

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(25.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
decentralisering av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik.
(38.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

3. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1950/51 under postverkets,
telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.
(79.)

Anmäld den 31 mars 1950. Åter anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1950.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1950/51 till förskott
till vissa plankostnader m. m. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1950/51, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kraftöverföring från fastlandet till Gotland. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

7. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(6.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från ersättningsskyldighet i visst fall m. m. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m. (Hö.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950.

10. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigandcn
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postavgifter.
(104.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

308

11. den 29 april, angående utsträckning av giltighetstiden för studiebiljetter
å statens järnvägar. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

12. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i
vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(158.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal
mellan kronan och Stockholms stad om genomförande av stadsplan för
viss del av stadsdelen Ladugårdsgärdet i Stockholm m. m. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
investeringar i statens järnvägars fond. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Östergötlands smalspåriga järnvägar m. m. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

17. den 10 maj, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. (198.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid uppdrogs åt 1948 års vinterväghållningsutred ning

att verkställa den av riksdagen begärda översynen.

18. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(275.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till stensättning av vägar för budgetåret 1950/51. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
tjänster vid kommunikationsverken m. m. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt inrikes lufttrafik. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upptagande
å riksstaten för budgetåret 1950/51 av underskottet för luftfartsfonden
jämte i ämnet väckta motioner. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

23. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

309

24. den 26 maj, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Punkten 20 angående ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets
järnvägar. Anmäld den 22 juni 1950, varvid 1943 års järn vägskommitté anbefalldes
att upprätta en preliminär plan för ombyggnad av staten tillhöriga smalspåriga
järnvägar. Kommittén har den 18 november 1950 avgivit sådan plan.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

26. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(409.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1950.

28. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning av det skandinaviska luftfartssamarbetet inom SAS. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 januari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt, m. m. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 januari 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 10).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och
sjuktransportmateriel. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1950.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1950.

4. den 8 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap, m. m. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 september 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 504).

310

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (20.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 198).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker, m. m. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 23 och 24).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till
Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond, m. m. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 25).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379). (23.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 26).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ytterligare uppskov med allmän fastighetstaxering. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 27).

10. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under första huvudtiteln, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna.
(1.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950.

11. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 390).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469). (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 41).

311

15. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften. (45.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 42).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst
under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg,
m. m. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 43).

17. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1950/51
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 28 april och den 18 augusti 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (57.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 115—117).

19. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1950/51
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1950/51 till vissa byggnadsarbeten
vid tullverkets kust- och gränsbevakning m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1950.

21. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. (78.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår finansdepartementet den 21 april 1950,
varvid författning utfärdades (SFS nr 151).

22. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1950/51. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

23. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

Anmäld den 31 mars 1950, därvid förordnades att Sverige skulle anslutas till allmänna
tull- och handelsavtalet enligt det i Annecy upprättade anslutningsprotokollet.
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
(89.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 122 och 123).

312

25. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret 1950/51 till statens avtalsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

26. den 29 mars, i anledning av väckta motioner om rätt för de i riksdagen
representerade partierna att stämpelfritt erhålla ett exemplar av varje för
allmänna val upprättad röstlängd. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 118 och 119).

27. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m. (103.)

Anmäld den 21 april och den 16 juni 1950, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 125—129 samt nr 326). Ärendet är därmed slutbehandlat.

28. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) m. m., såvitt
propositionen avser anslagsfrågor. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950.

29. den 26 april, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. (125.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för skogsvårdsavgift. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 176). V

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 134 och 135).

32. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till kostnader för inventering av typskogar. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

33. samma dag, angående levnadsbetingelserna inom Arjeplogs kommun
(130.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 174 och 175).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

36. den 3 maj, i^ anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 164).

313

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 september 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 505).

38. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastighetsandelar. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Internationella valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken
m. m. (152.)

Anmäld den 26 maj 1950, därvid hemställdes till fullmäktige i riksbanken att
vidtaga de åtgärder, som för riksbankens vidkommande erfordras i anledning
av riksdagens förenämnda beslut. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i
vad propositionen avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. jämte motionsvis gjorda
framställningar om pension. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.
(165.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till kostnader för hålkortsbearbetning av visst
statistiskt material m. m. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1950.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i visst fall av allmänna arvsfondens rätt till arv m. m. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till utrustning och inredning av lokaler för civildepartementet.
(168.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 349—353).

314

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1950/51. (171.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse angående
betalning av vissa till Finland lämnade svenska krediter. (180.)

Skrivelsen har den 25 maj 1950 överlämnats till utrikesdepartementet.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge träffad överenskommelse angående
återbetalning av viss under år 1944 lämnad svensk statskredit till Norge.
(181.)

Anmäld och, såvitt på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlad
den 26 maj 1950. Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för vidare
handläggning.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i
vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

52. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av viss donerad utrustning för biokemiska institutionen vid Uppsala
universitet. (194.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker m. m. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 222).

54. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Folkrörelsernas sparkampanj för budgetåret 1950/51 m. m. jämte i
ärendet väckta motioner. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 220).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 221).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning m. m. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 257 och 258).

315

58. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, såvitt
angår nionde huvudtiteln. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

59. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m. (219.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 239 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 193—196).

61. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 308—315).

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 250 och 251).

63. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 237, såvitt propositionen
avser förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 414—416).

64. den 20 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1950.

65. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1950.

66. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande ersättning
för vissa svenska privata ekonomiska intressen m. m. (262.)

Anmäld och, såvitt på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlad
den 2 juni 1950. Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för vidare
handläggning.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år
1951 i anledning av folkräkningen den 31 december 1950. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 256).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr
896), jämte i ämnet väckta motioner. (270.)

316

Anmäld den 2 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS nr 316). Ärendet
har i övrigt överlämnats till 1949 års uppbördssakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av deras utredningsuppdrag.

69. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1950/51 till oförutsedda utgifter.
(273.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1950/51 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1950/51. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad
propositionen avser vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
samt Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund fortsatt rätt till
viss malmbrytning utöver i gällande malmavtal medgivna kvantiteter.
(289.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
ordinarie anställning för vissa folkskollärare vid tjänstgöring i högre skolor.
(299.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950.

75. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning
av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt motion. (310.)

Genom beslut den 29 juni 1950 har Kungl. Maj:t förordnat, att vad riksdagen
i förevarande skrivelse beslutat skulle meddelas fullmäktige i riksbanken till kännedom.
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1950/51 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

78. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 252—255).

79. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer för 1949/50 m. m. (330.)

317

Anmäld den 2 juni 1950 och, såvitt på finansdepartementets föredragning beror,
slutbehandlad. Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för vidare
handläggning.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår finansdepartementet den 9 juni 1950,
varvid författning utfärdades (SFS nr 291).

81. den 26 maj, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1950 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 177 för behandling i angivna delar överlämnats
till justitiedepartementet (punkterna 1 och 3, anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel;
vattendomstolsavgifter), försvarsdepartementet (punkterna 7
och 8, den militära sjukvården i Karlskrona; redovisning av s. k. flyg- och
flottilj dagsmed el), ecklesiastikdepartementet (punkterna 14 och 15, gallring av
visst arkivmaterial; Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m.),
handelsdepartementet (punkten 18, särskilda kostnader för handels- m. fl. register)
samt kommunikationsdepartementet (punkten 20, ombyggnad till normalspår
av vissa av blekingenätets järnvägar). Ärendet är därmed, såvitt på
finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlat.

82. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(3-miljonersfonden). (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående teckning
av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen avser
anslagsfrågan. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1950.

84. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tjänste- och familj
epensionering för statsråd. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 364).

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370, m. in.,
i vad propositionen avser grunder för utbetalande av statsbidrag. (324.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av väckta motioner om framläggande för riksdagen
av en plan för övergången till en friare ekonomi efter ingången av
år 1951, m. m. (353.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

87. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1950/51, m. m. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författning utfärdades (SFS
nr 274).

318

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 370—372).

89. den 31 maj, angående bemyndigande för Kungl. Majd att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (345.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds förslag om anslag för budgetåret
1950/51 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

91. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1950/51. (348.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

92. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1950/51. (349.)
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

93. samma dag, angående enskilda inkomsttagares ekonomiska förhållanden
m. m. (360.)

Genom beslut den 22 juni 1950 har Kungl. Majd uppdragit åt statistiska centralbyrån
och socialstyrelsen att gemensamt till Kungl. Majd inkomma med
förslag till de åtgärder, som må befinnas erforderliga för genomförande av en
utredning angående inkomstförhållandena inom olika yrken.

94. den 4 november, angående val av en fullmäktig i riksbanken jämte suppleant.
(364.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 november 1950.

95. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321)
om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar,
m. m. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 587—590).

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker,
m. m. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 570—575).

97. den 21 november, i anledning av vissa i Kungl. Maj ds proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 behandlade allmänna
principfrågor. (370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

319

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (373.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (375.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (377.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser staterna
för statens allmänna fastighetsfond och försvarets fastighetsfond.
(379.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

104. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m. jämte i ämnet väckt motion. (385.)

Överlämnad till civildepartementet den 28 november 1950.

105. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, såvitt propositionen avser förslag angående
stämpelfrihet för expeditioner, som utgivas från fiskevärderingsnämnd.
(393.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 628).

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige
och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, in. m. (394.)

Ärendet är — i avbidan på tilläggsavtalets ratificering — beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

107. den 2 december, i anledning av väckt motion om verkställande av en
analys av riksstaten för budgetåret 1938/39 jämförd med statförslaget
för budgetåret 1950/51 i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m. (398.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

108. den 5 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (401.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

320

109. den 6 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning i viss del av lagen den 23 april 1948
(nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (400.)

Anmäld den 15 december 1950. Ånyo anmäld den 22 december 1950, varvid författning
utfärdades (SFS nr 657).

110. den 7 december, i anledning av väckt motion om beredande av viss
ersättning åt överstelöjtnanten M. T. Arrhén. (405.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

111. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit, m. m.
(419.)

Anmäld den 15 december 1950, varvid författningar utfärdades (SFS nr 659

och 660).

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa
fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift, jämte
i ämnet väckta motioner. (420.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

113. den 12 december, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
särskilda berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg. (414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

114. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (416.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1950.

115. samma dag, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51.

(«7.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

116. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51. (418.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1950.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i
vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(29.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

2. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m. (57.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 2 juni 1950. (Jfr ärendet under punkten 18 under finansdepartementet.
)

321

3. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.
(8.)

Anmäld den 28 april, den 5 och den 26 maj samt den 2, 16 och 29 juni 1950.
Den 28 april utfärdades tre kungörelser (SFS nr 137—139) samt den 2 juni
sex kungörelser (nr 227, 230, 232, 322, 323 och 393). Den av riksdagen under
punkten 214 begärda utredningen angående ändring av gällande bestämmelser
om statsbidrag till anordnande av skolmåltider samt den av riksdagen
under punkten 229 begärda utredningen angående statsbidragsformerna för
skollokaler m. m. äro alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1950/51, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(175.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggsanslag
för utgivande av ett tioårsregister till Sveriges offentliga biblioteks
accessionskatalog. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till flyg- och navalmedicinsk forskning. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1950.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(178.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till tandläkarhögskolan i Malmö. (179.)

Anmäld den 2 och den 29 juni 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (185.)

Punkten 6 anmäld den 12 maj, punkterna 1—5 den 19 maj samt punkten 7
den 16 juni och den 21 juli 1950. Den 12 maj utfärdades lag (SFS nr 167)
samt den 19 maj en kungörelse (SFS nr 189). Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till vissa iståndsättningsåtgärder å San Michele
m. m. (203.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen anmäld och slutbehandlad
den 16 juni 1950. (Jfr punkten 19 under utrikesdepartementet.)

11. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(294.)

21 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelae till 1951 urs riksdag.

322

Punkten 7 anmäld den 2 juni 1950. Punkterna 1—4, 6 och 8 anmälda den
16 juni 1950. Punkten 5 delvis anmäld den 13 oktober 1950. Ärendet är i
viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till Stockholms och Göteborgs högskolor m. m.
(295.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950.

13. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m., dels ock Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till ljus- och vedkassorna vid de allmänna
läroverken. (296.)

Anmäld den 22 juni 1950, därvid utfärdades en kungörelse (SFS nr 463). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till farmaceutiska institutet. (297.)

Anmäld den 2 juni 1950, därvid utfärdades en kungörelse (SFS nr 223). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
ordinarie anställning för vissa folkskollärare vid tjänstgöring i högre
skolor. (299.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning. (Jfr
punkten 74 under finansdepartementet.)

16. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (335.)

Punkterna 3 och 5 anmälda den 9 juni 1950, därvid utfärdades två lagar
(SFS nr 292 och 293). I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är ärendet
därmed slutbehandlat. (Jfr punkten 27 under inrikesdepartementet.)

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående finansieringen
av kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen m. m.,
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, varvid fyra lagar utfärdades (SFS
nr 283—286).

18. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande statsbidrag till avlönande av övningslärare m. m. (298.)

Anmäld den 10 augusti 1950, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 479).
Ärendet är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående studentsociala
stödåtgärder m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (314.)

Anmäld den 16 juni 1950, därvid utfärdades fyra kungörelser (SFS nr 466—
469). I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är ärendet därmed slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 24 under socialdepartementet.)

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till avlöningar vid blind- och dövstumskolorna
m. m. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

323

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1950/51 till vissa skyddsarbeten
å Uppsala domkyrka. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950.

22. samma dag, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Ärendena under punkten 14 (gallring av visst arkivmaterial) och under punkten
15 (Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning) äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående finansieringen
av kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (352.)

Anmäld den 2 och den 29 juni 1950. Den 2 juni utfärdades två lagar (SFS
nr 281 och 282), en stadga (SFS nr 375) och en kungörelse (SFS nr 413). Den
29 juni utfärdades en kungörelse (SFS nr 422). Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för det svenska skolväsendets utveckling jämte i ämnet väckta
motioner. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 oktober 1950.

25. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (376.)

Skrivelsen har den 30 november 1950 överlämnats till finansdepartementet för
handläggning. (Jfr punkten 101 under finansdepartementet.)

26. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400). (390.)

Anmäld den 15 december 1950, varvid lag utfärdades (SFS nr 655). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

27. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång
vid allmänna läroverk. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i
ämnet väckta motioner. (403.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.
(404.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

324

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den 26 maj 1933
(nr 231) om utrotande av berberis å viss mark. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950, därvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 39).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950.

3. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna
för avsättning till domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader
m. m. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

5. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående
anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1950/51 jämte i ämnet väckta
motioner. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen den
15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos
bin, m. m. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950, därvid förordning och kungörelse
i ämnet utfärdades (SFS nr 106 och 107).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti
för visst lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening u. p. a. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1950.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars och den 8 augusti 1950.

9. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande godkännande
av en mellan Sverige och Norge den 14 december 1949 avslutad
konvention om ändring i konventionen mellan de båda länderna den
5 februari 1919 angående flyttlapparnas rätt till renbetning, m. m. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni och den 29 juni 1950, därvid lag och kungörelse
i ämnet utfärdades (SFS nr 429 och 430).

10. den 15 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)
Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkten 27 har meddelats i skrivelsen nr 241 redo -

325

visad under punkt 22 här nedan, i fråga om punkten 57 i skrivelsen nr 327
redovisad under punkt 34 här nedan, i fråga om punkten 94 i skrivelsen nr 306
redovisad under punkt 31 här nedan, i fråga om punkterna 98 och 106 i skrivelsen
nr 245 redovisad under punkt 26 här nedan, i fråga om punkten 111
i skrivelsen nr 248 redovisad under punkt 29 här nedan, i fråga om punkterna
113, 115 och 116 i skrivelsen nr 357 redovisad under punkt 39 här nedan, i fråga

om punkten 123 i skrivelsen nr 242 redovisad under punkt 23 här nedan, i fråga

om punkten 124 i skrivelsen nr 189 redovisad under punkt 19 här nedan, i fråga

om punkterna 128 och 135 i skrivelsen nr 333 redovisad under punkt 37 här

nedan, i fråga om punkten 129 i skrivelsen nr 332 redovisad under punkt 36
här nedan, i fråga om punkterna 132 och 133 i skrivelsen nr 334 redovisad
under punkt 38 här nedan, i fråga om punkten 148 i skrivelsen nr 244 redovisad
under punkt 25 här nedan samt i fråga om punkterna 208 och 210 i skrivelsen
nr 247 redovisad under punkt 28 här nedan. I utlåtandet härutöver
behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats den 21 och 28 april, den
5, 12, 19 och 26 maj samt den 2 och 29 juni 1950. Besluten den 21 april och
den 26 maj innefattade bland annat utfärdande av tre kungörelser (SFS nr
142, 143 och 233).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1950.

12. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa
bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.
(140.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 177).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.
(141.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Sveriges utsädesförening. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde.
(145.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

16. den 3 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950, därvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 169).

17. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till vissa lånefonder för budgetåret 1950/51, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, därvid två kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 245 och 246).

326

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni och den 27 oktober 1950.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till Jordbrukarungdomens förbund jämte i ämnet väckta motioner. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av viss mark från kronoparken Asa i Asa socken, Kronobergs
län, till skogsvårdsgård. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i personalförteckningen för domänverket. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

22. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens försöksgårdar för budgetåret 1950/51 m. m. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i 1950 års statsverksproposition
gjorda framställning om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet väckta motioner. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader för omskifte å Tybble by i Askers socken,
Örebro län. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen för budgetåret 1950/51
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, därvid reglemente i ämnet utfärdades
(SFS nr 269).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1950/51 till Odling av
gummiförande växter samt till Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd jämte i ämnena väckta motioner. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lantbruksmötesverksamhetens
ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(246.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 342).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till understöd åt jorddelningsväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj och den 22 juni 1950, därvid fyra kungörelser
i ämnet utfärdades (SFS nr 378—381).

327

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av statens jordbruksnämnd m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(248.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 280).

30. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angaende handel
med utsädesvaror, dels ock en i ämnet väckt motion. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950, därvid lag och kungörelse i ämnet
utfärdades (SFS nr 200 och 201).

31. den 24 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående åtgärder
till stödjande av odlingen utav bruna bönor samt av hamp- och linodlingen
jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950.

32. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
för hushållningssällskapen att genom lantbruksnämndernas förmedling
erhålla lån för inköp av gårdar att drivas som ekonomiska demonstrationsjordbruk.
(325.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 oktober 1950.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om anskaffande av ett
statligt undersökningsfartyg av fiskebåtstyp. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 september 1950.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående seminverksamhet
bland nötkreatur m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(327.) ... ., ,

Anmäld den 2 juni, den 29 september och den 13 oktober 1950, därvid tem
kungörelser i ämnet utfärdades (SFS nr 343, 501, 530, 532 och 533). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende reglering
av priserna på fisk och av exporten av fisk jämte i ämnet väckta motioner.
(328.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, därvid förordning och kungörelse
i ämnet utfärdades (SFS nr 247 och 248).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i 1950 års statsverksproposition
gjorda framställning angående Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti m. in. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, därvid fyra kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 202—204 och 206).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1950/51 till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, Statens avdikningslånefond samt
Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. jämte i ämnena väckta
motioner. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, därvid två kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 203 och 205).

328

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition .angående upplåtelsevillkoren
för kronotorp m. fl. lägenheter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, därvid sex kungörelser i ämnet
utfärdades (SFS nr 336—341).

39. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisregi erande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta
motioner. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1950, därvid två förordningar i ämnet
utfärdades (SFS nr 474 och 475).

40. den 22 november, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(381.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1950, därvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 596).

41. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt, dels ock i ämnet väckta motioner. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 december 1950, därvid lag i ämnet utfärdades
(SFS nr 598).

42. den 5 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (401.)

Skrivelsen har den 21 december 1950 överlämnats till finansdepartementet för
handläggning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta motioner. (402.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 december 1950.

44. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i
vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift,
jämte i ämnet väckta motioner. (420.)

Skrivelsen, som handlägges i jordbruksdepartementet i vad densamma föranletts
av väckta motioner om kollektiv restitution av tilläggsskatten å bensin,
som a,nvänts vid yrkesmässigt bedrivet fiske, är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
godkännande av 1948 års internationella konvention för betryggande
av säkerheten för människoliv till sjöss. (39.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

329

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg. (40.)

Anmäld den 17 mars 1950, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 72).

3. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (48.)

Anmäld den 10 mars och den 14 april 1950. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Italien träffad handelsöverenskommelse.
(55.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 22 april 1949 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (56.)

Anmäld den 17 mars 1950, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 83).

6. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen är i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt anmäld på handelsdepartementets föredragning
den 28 april 1950 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av bergmästarebostället Knutsberg i Nora socken. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 april 1950.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av ett äldre reservationsanslag. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1950.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag under tionde huvudtiteln för budgetåret
1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1950.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag under statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten.
(69.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1950.

11. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet m. m. (78.)

Anmäld den 21 april 1950, varvid utfärdades dels lag om ändrad lydelse av
79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet
(SFS nr 148), dels lag om ändrad lydelse av 74 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930

330

(nr 252) om kommunalstyrelse i stad (SFS nr 149), dels lag om ändrad lydelse
av 63 § 1 mom. lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm
(SFS nr 150), dels ock lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 6 december
1946 (nr 727) om kommunal fondbildning (SFS nr 151).

12. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO).
(90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap i internationella
handelsorganisationen (ITO). (112.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område å Kungl. Djurgården. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950.

15. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av viss tidigare tyskägd gruvegendom in. m. (108.)

Riksdagens i anledning av ifrågavarande proposition fattade beslut anmälda
för Kungl. Maj:t den 21 och den 28 april 1950. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1950/51 under
statens allmänna fastighetsfond och fonden för statens aktier, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (109.)

Anmäld den 5 och den 12 maj 1950. Ärendet är i viss del alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder för effektivisering
av kustbevakningen. (110.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående företagsräkning.
(111.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950.

20. den 29 april, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. (129.)

Anmäld den 2 juni 1950. Ånyo anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1950,
varvid utfärdades lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1948
(nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn (SFS nr 344).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket. (133.)

Anmäld den 19 maj 1950. Ånyo anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950,
varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 272).

331

22. samma dag, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till vissa kostnader för statens gruvegendom.
(139.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

24. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50,
i vad propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde.
(173.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till ytterligare utgifter för säkerhetsanstalter för
sjöfarten. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

26. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående s. k.
legodriftsavtal rörande vissa staten tillhöriga gruvor i Västerbottens
län m. m. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till upplysningsarbete avseende produktions- och
exportfrågor. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till statens handels- och industrikommission
m. m. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till ytterligare utbyggnad av Svenska Skifferoljeaktiebolagets
anläggningar vid Kvarntorp m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade
beslut i sjöfartssociala frågor. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950.

31. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten. (286.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid kungörelse i ämnet utfärdades (SFS nr 321).

32. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en handclsöverenskommelse mellan Sverige
och det ockuperade Japan. (331.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

332

33. den 26 maj, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

Anmäld, såvitt avser § 33 i revisorernas berättelse, den 22 september 1950,
varvid riksräkenskapsverket anbefalldes att efter utredning inkomma med förslag
till höjning av avgifterna för registrering av anmälningar till handels- och
föreningsregistren. (Jfr tionde huvudtiteln 1951 p. 84.)

34. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om
försäkringsrörelse. (350.)

Anmäld den 9 juni 1950. Ånyo anmäld och slutbehandlad den 16 juni 1950,
varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 320).

35. den 31 maj, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

En förberedande utredning i ämnet har anförtrotts ingenjörsvetenskapsakademien.

36. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)

Anmäld den 22 juni 1950 på folkhushållningsdepartementets föredragning.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde. (377.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

38. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
finansieringen av riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap inköpsoch
lagringsverksamhet. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1950.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
a tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1950.

40. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angaende godkännandet av en överenskommelse angående varuutbytet
mellan Sverige och Schweiz. (391.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 66).

333

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443). (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 48).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536). (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 46).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. brandstadgan den 15 juli 1944
(nr 522). (41.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 49).

6. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 8 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 47).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

8. den 11 mars, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i normalbrandordningarna om visst avstånd mellan stack och
byggnad. (71.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid riksbrandinspektören anbefalldes att vidtaga de
åtgärder, som föranledas av riksdagens skrivelse. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet m. m. (78.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt inrikesdepartementet angår, den 21 april 1950,
varvid författningar utfärdades (SFS nr 148—150). (Jfr punkten 11 under handelsdepartementet.
)

10. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 234).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1950/51 till barnmorskeläroanstalterna. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950.

12. den 22 april, i anledning av väckta motioner om undanröjande av vissa
tekniska hinder för utövande av rösträtt vid allmänna val. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 140 och 141).

334

13. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till åtgärder för dövhetens bekämpande. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1950.

14. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående omhändertagande
av vissa sjuka flyktingar m. m. (156.)

Anmäld den 12 maj och den 29 juni 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till vissa om- och tillbyggnadsarbeten vid statens
bakteriologiska laboratorium m. m. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående livränta
till Bertil Söltoft. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

18. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 § 1 mom. lagen den 20 december 1940
(nr 1044) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 162).

19. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om jämkning av valkretsar för val av landstingsman.
(217.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 173).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
med bestämmelser om tidpunkten för lagtima landstingsmöte i vissa fall.
(218.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950, varvid författning utfärdades

(SFS nr 172).

21. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1950/51 till bidrag till vanföreanstalter
m. m. samt till bidrag till resor för vanföra m. m. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till avlöningar och omkostnader vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka m. m. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder
i syfte att till Sverige överföra vissa utländska läkare. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1950.

335

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1950/51 till tvångsarbets- och alkoholistanstalter.
(211.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1950.

26. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i folktandvårdens organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(302.)

Anmäld den 2 juni och den 22 september 1950. Författningar utfärdade den
22 september 1950 (SFS nr 605 och 607). Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 287—290).

28. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen m. m. (317.)

Anmäld och delvis slutbehandlad den 2 juni 1950. Frågan om Kungl. Maj:ts
godkännande av avtal med Stockholms stad och län rörande fördelningen av
driftkostnaderna vid Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 september 1950, varvid författning utfärdades
(SFS nr 606).

30. den 31 maj, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m.
(358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, angående åtgärder mot tillgrepp av motorfordon. (361.)
Anmäld den 29 juni 1950, varvid uppdrogs åt statens kriminaltekniska anstalt
att verkställa utredning om vilka åtgärder av teknisk natur som kunna vidtagas
för att hindra eller försvåra tillgrepp av motorfordon. Den 28 september
1950 har anstalten inkommit med begärd utredning och den 1 november 1950
med viss komplettering till denna. Utredningen har i avskrift tillhandahållits
vissa organisationer och företag. Skrivelsen ånyo anmäld den 22 december 1950,
varvid Kungl. Maj:t funnit densamma ej föranleda vidare åtgärd. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

32. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde. (378.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 22 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling, m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt angår inrikesdepartementet, den 1 december
1950, varvid författning utfärdades (SFS nr 619). (Jfr punkten 32 under socialdepartementet.
)

336

34. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
förstärkning av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen samt den särskilda
polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m.
(397.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 december 1950.

35. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnader
för vissa hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen. (406.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1950.

36. samma dag, i anledning av väckt motion angående överlåtelse till Salabygdens
fornminnesförening av vissa Salberga sjukhus tillhöriga områden
vid Väsby kungsgård. (407.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 april 1950, i anledning av väckta motioner angående tjänstårsberäkning
i pensionshänseende för vissa befattningshavare hos djurgårdsnämnden.
(102.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 oktober 1950.

2. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. m. (280.)

Anmäld den 26 maj 1950. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare m. m. (304.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid författningar utfärdades (SFS nr 362, 363 och
420). Ånyo anmäld den 22 december 1950, varvid ytterligare författning utfärdades
(SFS nr 665). Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsbestämmelser för övningslärare och kyrkomusiker m. m. (290.)

Anmäld den 9 juni, den 8 september och den 3 november 1950, varvid författningar
utfärdades (SFS nr 385, 386, 418—420, 495, 496, 559 och 560). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen
m. m. (322.)

Anmäld den 9 juni 1950, varvid författningar utfärdades (SFS nr 418—421)
samt den 6 oktober 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 15 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 november 1950, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 561 och 562).

7. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal
m. m. jämte i ämnet väckt motion. (385.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

337

8. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående
lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. — i den del propositionen hänskjutits
till jordbruksutskottet — jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. Folkhushållningsdepartementet.

(Under tiden den 1 januari—den 30 juni 1950 slutbehandlade ärenden.)
Riksdagens skrivelse

1. den 25 februari 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.
(49.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1950.

2. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av underskott i clearingkassan för raka rör av smidbart järn m. m. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1950.

3. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inhämtande
av riksdagens samtycke till förordnande om tillämpning av vissa
bestämmelser i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). (94.)

Anmäld den 14 april 1950, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 108).

4. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av ett äldre reservationsanslag. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1950.

5. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (148.)

Anmäld den 12 maj 1950, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 178).

6. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till anordnande av en bombsäker oljelagringsanläggning.
(160.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1950.

7. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av vissa varor m. m. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

8. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Prisclearing å kaffe. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1950.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1951 års riksdag.

338

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av dr 1950 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
”lagen om förmynderskap” i vissa avseenden. (59.)

9. den 11 mars, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid val
inom landsting, å kommunalstämma m. m. (61.)

16. den 22 april, i anledning av väckta motioner angående översyn av gällande
lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

19. den 29 april, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

22. den 9 maj, i anledning av väckt motion angående stadsdomares tjänstgöring
vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

24. den 16 maj, i anledning av väckta motioner dels om utredning och förslag
rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande, dels
ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande författningar.
(224.)

28. den 26 maj, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

31. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde. (371.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

26. den 29 november 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan

339

Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m. (394.)

28. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse angående upprättande
av en europeisk betalningsunion. (421.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 20 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (291.)

19. den 23 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels ock riksdagens revisorers berättelse
i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

21. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om utredning av förutsättningarna
för ett system med efter pensioneringsålder differentierade
folkpensionsförmåner, dels om successiv minskning av de inkomstprövade
avdragen på statliga och kommunala förmåner jämlikt folkpensioneringslagen
och därtill anslutna författningar, dels ock om översyn av bestämmelserna
i lagen om folkpensionering. (308.)

27. den 26 maj, i anledning av väckta motioner angående sättet för utbetalning
av de allmänna barnbidragen m. m. (338.)

31. den 31 maj, angående vidgade möjligheter till semester. (362.)

35. den 7 december, i anledning av väckta motioner angående ytterligare åtgärder
för att i fall av behov bispringa befolkningen i landets glest bebodda
nordliga trakter. (408.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

17. den 10 maj 1950, i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. (198.)

28. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av det skandinaviska luftfartssamarbetet inom SAS. (415.)

340

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

23. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
Sveriges anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet. (88.)

29. den 26 april, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av
38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. (125.)

33. den 29 aprii, angående levnadsbetingelserna inom Arjeplogs kommun.
(130.)

40. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående Sveriges
anslutning till Internationella valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken
m. m. (152.)

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1950/51. (171.)

59. den 13 maj, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande taxeringsförfarandet m. m. (219.)

68. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896), jämte i ämnet väckta motioner. (270.)

76. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående teckning
av aktier i den statliga affärsbanken m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte en i ämnet väckt motion. (310.)

82. den 26 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna
(3-miljonersfonden). (320.)

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370, m. in.,
i vad propositionen avser grunder för utbetalande av statsbidrag. (324.)

93. samma dag, angående enskilda inkomsttagares ekonomiska förhållanden
m. m. (360.)

97. den 21 november, i anledning av vissa i Kungl. Maj ds proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51 behandlade allmänna
principfrågor. (370.)

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (372.)

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (373.)

341

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (375.)

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (376.)

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (377.)

106. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige
och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta skatter,
m. m. (394.)

107. den 2 december, i anledning av väckt motion ojn verkställande av en

analys av riksstaten för budgetåret 1938/39 jämförd med statförslaget
för budgetåret 1950/51 i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m. (398.) __

108. den 5 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
jordbruksdepartementets verksamhetsområde. (401.)

110. den 7 december, i anledning av väckt motion om beredande av viss ersättning
åt överstelöjtnanten M. T. Arrhén. (405.)

112. den 9 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift, jämte i
ämnet väckta motioner. (420.)

115. den 13 december, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51.
(417.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

342

11. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(294.)

18. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor
rörande statsbidrag till avlönande av övningslärare m. m. (298.)

22. samma dag, i anledning av riksdagens år 1949 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning jämte vissa motioner
m. m. (319.)

27. den 2 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad disposition av vissa fastigheter, som anslagits såsom avlöningstillgång
vid allmänna läroverk. (395.)

28. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation jämte i ämnet
väckta motioner. (403.)

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för lärarutbildningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner. (404.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

44. den 9 december 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i
vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift,
jämte i ämnet väckta motioner. (420.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen
(ITO). (90.)

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap i internationella
handelsorganisationen (ITO). (112.)

17. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1950/51 under statens
allmänna fastighetsfond och fonden för statens aktier, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (109.)

18. samma dag, i anledning av väckt motion om åtgärder för effektivisering
av kustbevakningen. (110.)

35. den 31 maj, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

36. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)

343

9. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

28. den 26 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1950/51 till universitetssjukhusen m. m. (317.)

30. den 31 maj, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m. (358.)

32. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde. (378.)

36. den 7 december, i anledning av väckt motion angående överlåtelse till
Salabygdens fornminnesförening av vissa Salberga sjukhus tillhöriga områden
vid Väsby kungsgård. (407.)

10. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 23 maj 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. m. (280.)

7. den 25 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönegradsplacering av viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal m. m.
jämte i ämnet väckt motion. (385.)

8. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (410.)

10. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. — i den del propositionen hänskjutits till
jordbruksutskottet — jämte i ämnet väckta motioner. (422.)

344

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1950 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1950.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommiss] ordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274 och
1940 s. 301. Ärendet är föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279 och 1940 s. 302. Sedan åt tillkallad utredningsman uppdragits
att i samråd med representanter för övriga nordiska länder verkställa en förberedande
utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område, har
utredningsmannen den 31 maj 1950 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1950:16).
I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

3. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 277, 1945
s. 291 och 1948 s. 283. Naturskyddsutredningens arbete har ännu icke slutförts.
(Jfr ärendet under punkten 30 här nedan.)

4. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

345

5. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och
1940 s. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet, omfattande bland annat spörsmålet om möjlighet
att tillåta sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd
i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 24 här nedan.)

6. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsberättelserna
1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336, 1947 s. 305 och 1948 s. 283.
Utredningen om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp har den 14 oktober
1950 avgivit betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om avbetalningsköp
(SOU 1950:42). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282 och 1940 s. 304. Sedan åt tillkallad utredningsman uppdragits att i samråd
med representanter för övriga nordiska länder verkställa en förberedande
utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område, har utredningsmannen
den 31 maj 1950 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1950:16). I den mån
ärendet icke slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 2 här ovan.)

8. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Rörande tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare
vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna
1938 s. 285, 1939 s. 282, 1946 s. 337, 1947 s. 306 och 1948 s. 284. Genom beslut
den 24 november 1950 har Kungl. Maj:t förklarat, att skrivelsen icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd.

9. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 s. 285. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223 och 1947 s. 306. Ärendet är, i avbidan på slutförandet av det 1946 års
kommunallagskommittc lämnade utredningsuppdraget, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 31 här nedan.)

11. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas arbete på ett förslag till ärvdabalk
har ännu icke slutförts.

346

12. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 286 och
1939 s. 283. Fastighetsbildningssakkunniga, till vilka skrivelsen överlämnats,
ha den 15 november 1950 avgivit förslag till lag om sammanföring med fastighet
av samfälld vägmark m. m. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

13. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Fastighetsbildningssakkunniga
ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. (Jfr ärendet
under punkten 24 här nedan.)

14. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta
motioner angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angår den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna
1939 s. 284 och 298, 1940 s. 306 samt 1950 s. 284. Efter överarbetning inom
justitiedepartementet av de i betänkandet den 12 april 1949 (SOU 1949:17)
framlagda lagförslagen och på grundval av däröver avgivna utlåtanden har
Kungl. Maj:t genom remiss den 29 september 1950 infordrat lagrådets utlåtande
över upprättat förslag till ny föreningslagstiftning. Ärendet är, i avbidan på lagrådets
utlåtande, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 306. Fastighetsbildningssakkunniga
ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. (Jfr ärendet
under punkten 24 här nedan.)

16. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 285, 1940 s. 306 och
1943 s. 224. Frågan om revision av sjömanslagen är föremål för utredning av
1946 års sjömanskommitté.

17. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 284. Den kommitté, som jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 mars 1949 tillsatts för att verkställa utredning om revision
av utlänningslagen och lagen om utlämning av förbrytare, 1949 års utlänningskommitté,
har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

18. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 227, 1940
s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 256, 1945 s. 294, 1946 s. 339, 1948 s. 285 och 1949
s. 318. Ungdomsvårdskommitténs arbete har ännu icke slutförts.

347

19. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

20. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

21. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339 och 1947 s. 308. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 308, 1941 s. 231,
1942 s. 256 och 1948 s. 286.1 proposition till 1950 års riksdag, nr 3, anhöll Kungl.
Maj:t om riksdagens yttrande rörande frågan om uppdelning av finansdepartementet
m. m. Sedan riksdagen i skrivelse till Konungen avgivit yttrande i frågan
och Kungl. Maj:t fattat beslut om överflyttande fr. o. m. den 1 juli 1950 å civildepartementet
av vissa uppgifter, som tillkommit finansdepartementet, samt å
jordbruks- och handelsdepartementen av de uppgifter, som tillkommit folkhushållningsdepartementet,
utfärdade Kungl. Maj:t den 29 juni 1950 dels ny stadga
angående statsdepartementen, dels ock kungörelser om den beslutade fördelningen
av ärendena mellan nämnda statsdepartement (SFS nr 401—-403).
(Jfr ärendet under punkten 1 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318 samt 1950 s. 285. Ärendet är, sedan den år 1949 igångsatta utredningen
för översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning avslutats, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 59 här nedan.)

24. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308 och 1948 s. 286. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning
för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet är ännu icke slutförd i
sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna 5, 13 och 15 här ovan.)

25. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning
m. m. (300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 224, 1944
s. 256 samt 1950 s. 285.

26. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i
svenska kyrkan. (323.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 256 och
1950 s. 285.

348

27. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. (362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 72 här nedan.)

28. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete
för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 278 och
1948 s. 287. Naturskyddsutredningens arbete har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet
under punkten 3 här ovan.)

31. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 s. 258. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 10 här
ovan.)

32. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235 och 1950
s. 286. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan hur kriminalstatistiken bör vara anordnad ha
ännu icke slutfört sitt uppdrag.

33. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

34. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt.
(236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310 samt 1950 s. 286. De jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallade sakkunniga för fortsatt
utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
frågor, de s. k. besvärssakkunniga, ha ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

35. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
4 kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310 och 1948 s. 288. I en den 30 maj 1950 dagtecknad
promemoria ha 1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i

349

vattenlagen framlagt förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för
ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande
bygd, innefattade i förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 4 § vattenlagen.
Sedan infordrade utlåtanden över i nämnda promemoria framlagda förslag avgivits,
är ärendet föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

36. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. (Jfr ärendet under punkten 56 här nedan.)

37. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Frågan är föremål för utredning av den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 10 juni 1949 tillsatta varumärkes- och firmautredningen.

39. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas
bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m. (322.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 321 och 1950 s. 287.

40. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga
om riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk
ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av
deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Ärendet är i övriga delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

42. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 233. I vad
angår riksdagens anhållan om en omarbetning i skärpande riktning av 18 kap.
13 § strafflagen har ärendet den 8 december 1950 överlämnats till straffrättskommittén
för att beaktas vid fullföljandet av kommitténs uppdrag.

43. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236 och 1950 s. 288.
I vad angår den i riksdagens skrivelse begärda frågan om parts rätt att föra
.särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om måls handläggning
inom stängda dörrar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

350

44. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning
om inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp.
(374.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 323 och 1949 s. 322.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och
1947 s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

47. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.
(169.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 270, 1947
s. 312, 1948 s. 291 och 1950 s. 289. Efter överarbetning inom justitiedepartementet
av insynskommitténs i betänkande den 19 februari 1949 (SOU 1949:8) avgivna
förslag föreläde Kungl. Maj:t genom en den 3 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 48, riksdagen förslag till lag angående ändrad lydelse av 103 §
1 mom. samt 223 § 1 och 2 mom. lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.
Riksdagen antog det i nämnda proposition framlagda lagförslaget, varefter
Kungl. Maj:t den 24 mars 1950 låtit utfärda lag i ämnet (SFS nr 89). (Jfr
ärendet under punkt 11 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

48. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 och 1948 s. 291.
1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha
ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

49. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse, m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av
tomträttsförfarandet såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och
statens markområden. (405.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk pågår.

351

52. den 20 juni 1945, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 maj 1950 ha sakkunniga tillkallats
för att utreda, bland annat, frågan huruvida utgivare av periodiska skrifter böra
åläggas skyldighet att offentligt redovisa, hur skriften finansieras. (Jfr ärendet
under punkten 83 här nedan.)

53. den 29 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen
förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (525.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 273. Genom beslut
den 24 november 1950 har Kungl. Maj:t förklarat, att skrivelsen icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd.

54. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325 samt 1950 s. 290. Markutredningens arbete har ännu icke slutförts
i sin helhet.

56. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Skrivelsen har överlämnats till sakkunniga för utredning av frågan om vidgad
förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsmannaansvar. (Jfr ärendet under punkten 36 här ovan.)

57. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Sedan åt tillkallad utredningsman uppdragits att i samråd med representanter
för övriga nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning
på skadeståndsrättens område, har utredningsmannen den 31 maj 1950
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1950:16). Ärendet är därefter beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 293 och
1950 s. 291. Ärendet är föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

59. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 11 februari 1949 igångsatta utredningen i ämnet avslutats, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 23 här
ovan.)

60. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. Fastighetsbildningssakkunniga ha ännu icke
slutfört sitt utredningsuppdrag.

352

61. den 26 mars 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. (90.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 224 och
1950 s. 291. I en den 24 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 217, föreläde
Kungl. Maj:t riksdagen förslag till lag om svenskt medborgarskap. Sedan riksdagen,
i anledning av nämnda proposition, antagit lag i ämnet i överensstämmelse
med vad första lagutskottet i utlåtande nr 27 hemställt, har Kungl. Maj:t
den 22 juni 1950 låtit utfärda lag i enlighet med riksdagens beslut (SFS nr
382). (Jfr ärendet under punkt 29 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

62. den 23 april 1947, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma
svenska medborgare. (131.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 326. De sakkunniga för nordiskt samarbete på medborgarskapsrättens
område ha ännu icke slutfört sitt uppdrag beträffande den
av riksdagen i förevarande skrivelse berörda frågan.

63. samma dag, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet. (132.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 292. Vissa ekonomiska frågor i samband med publiceringen
äro ännu icke slutgiltigt lösta.

64. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen
den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 226. 1945 års
sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen ha dels i en
den 28 februari 1950 dagtecknad promemoria framlagt förslag till ändrade bestämmelser
till skydd för fisket vid vattenkraft- och vattenregleringsföretag
samt vid lottning, innefattade i förslag till lag om ändring i vissa delar av 2 kap.,
6 kap., 7 kap., 10 kap., 11 kap., 13 kap. och 14 kap. vattenlagen, dels ock i en
den 30 maj 1950 dagtecknad promemoria framlagt förslag till ändrade bestämmelser
angående skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, innefattade i förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 4 § vattenlagen. Sedan infordrade utlåtanden över i nämnda
promemorior framlagda förslag avgivits, är ärendet föremål för vidare beredning
inom justitiedepartementet.

Beträffande den i ifrågavarande riksdagsskrivelse berörda frågan om fördelningen
olika kommuner emellan av det skatteunderlag, som skapas genom vattenkraft-
och vattenregleringsföretag, ha ovannämnda sakkunniga i skrivelse
den 20 juni 1950 föreslagit, att denna fråga måtte hänskjutas till någon av de
pågående skatteutredningarna. De sakkunnigas skrivelse med förslag härutinnan
har den 7 oktober 1950 överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

66. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 §
och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 227. Ärendet är, i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen, beroende på Kungl.
Majrts prövning.

353

67. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 10 juli 1947, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (476.)

Se ämbetsberättelserna 1948 s. 228 och 1950 s. 293. Efter överarbetning inom
justitiedepartementet av fastighetsbildningssakkunnigas i betänkande den 29
januari 1949 avgivna förslag föreläde Kungl. Maj:t genom en den 10 mars 1950
dagtecknad proposition, nr 177, riksdagen förslag till lag angående ändring i
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m. Sedan riksdagen
antagit de i nämnda proposition framlagda lagförslagen, har Kungl. Maj:t
den 26 maj 1950 låtit utfärda lagar i ämnet (SFS nr 182—186). (Jfr ärendet
under punkten 23 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

69. den 21 februari 1948, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
förvärvande av svenskt medborgarskap i vissa fall. (48.)

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 259 och 260. I en den 24 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 217, föreläde Kungl. Maj:t riksdagen förslag till lag om svenskt
medborgarskap. Sedan riksdagen, i anledning av nämnda proposition, antagit
lag i ämnet i överensstämmelse med vad första lagutskottet i utlåtande nr 27
hemställt, har Kungl. Maj:t den 22 juni 1950 låtit utfärda lag i enlighet med
riksdagens beslut (SFS nr 382). (Jfr ärendet under punkt 29 i bilaga II samt
ärendet under punkt 61 här ovan.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

70. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser om
ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som handläggas
av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Den av riksdagen väckta frågan skall upptagas till behandling i samband med
den utredning angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och övriga förvaltningsmyndigheter,
som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars
1949 uppdragits åt besvärssakkunniga. (Jfr ärendet under punkten 34 här ovan.)

71. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 260. Den 11 januari
1949 har chefen för justitiedepartementet förordnat utredningsman att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

72. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse
av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
27 här ovan.)

73. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Den 20 januari 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning av, bland annat, frågan om införande
av beslutande folkomröstning. Sedan utredningsmän tillkallats jämlikt nämnda
bemyndigande, har utredningen påbörjats. (Jfr ärendena under punkterna 81
och 82 här nedan.)

23 - Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1961 års riksdag.

354

74. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning avfrågan
om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående ett enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Fastighetsbildningssakkunniga ha ännu icke
slutfört sitt utredningsuppdrag.

75. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 293. Ärendet är i avvaktan
på den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen bex-oende på Kungl.
Maj :ts prövning.

76. den 5 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser om underhållsbidrag till frånskild make. (51.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 har tillkallats en
sakkunnig för utredning om erfarenheter från det praktiska rättslivet angående
giftermålsbalkens tillämpning.

77. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om val av borgmästare och rådman. (l09.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 244. Utredning om
ändrad valmetod vid borgmästar- och rådmansval pågår.

79. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. den 30 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för budgetåret 1949/50 till understöd för utomprocessuell rättshjälp
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (160.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 245. 1949 års rättshjälpskommitté,
som tillsatts jämlikt Kungl. Maj ds bemyndiganden den 18
juni och den 9 september 1949 för att verkställa utredning angående formerna
för anordnandet av utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade m. m., har
ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag.

81. den 7 maj 1949, i anledning av väckta motioner angående upphävande
av gällande bestämmelser om stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval.
(207.)

Den 20 januari 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning av, bland annat, frågan om revision
av bestämmelserna om stads indelning i valkretsar. Sedan utredningsmän tillkallats
jämlikt nämnda bemyndigande, har utredningen påbörjats. (Jfr ärendena
under punkten 73 här ovan samt punkten 82 här nedan.)

82. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
åvägabringa valmetoder medförande större proportionell rättvisa vid
mandatfördelningen mellan partierna. (208.)

355

Den 20 januari 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning av, bland annat, frågan om reformering
av det proportionella valsystemet vid andrakammarval. Sedan utredningsmän
tillkallats jämlikt nämnda bemyndigande, har utredningen påbörjats. (Jfr ärendena
under punkterna 73 och 81 här ovan.)

83. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kontroll av den
offentliga partipropagandan samt angående bokförings- och redovisningsplikt
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda.
(210.)

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 5 maj 1950 ha sakkunniga tillkallats
för att utreda, bland annat, frågan huruvida organisationer, som bedriva politisk
propaganda, böra bliva bokföringsskyldiga samt förpliktas att offentligen redovisa
sina inkomster och utgifter. (Jfr ärendet under punkten 52 här ovan.)

84. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, om åtgärder för underlättande av orienteringen i lagar och
författningar. (251.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Ärendet är i fråga om den av riksdagen begärda översynen av lagen den 10 juli
1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän m. fl., beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 246. Med
ändring av tidigare fattat beslut om uppdragande åt socialstyrelsen att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen, har Kungl. Maj:t den 27 oktober
1950 uppdragit åt de sakkunniga för utredning angående översyn av barnavårdslagstiftningen
och därmed sammanhängande spörsmål att verkställa utredning
av frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i äktenskap
och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 22, 47, 53, 61, 68 och 69 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 327 och
1950 s. 294. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

356

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 30 juni 1947, rörande den lägre tygpersonalen vid armén. (455.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal
rörande tillverkning in. m. av flygmateriel. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1950.

4. den 10 december 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
samförläggning av Södra skånska infanteriregementet. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1950.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3 och 4 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga pa prövning
beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 295 med hänvisning.
Ärendet är anmält och slutbehandlat genom Kungl. Maj:ts proposition
nr 167 till 1950 års riksdag angående vissa åtgärder för arbetsvärd åt partiellt
arbetsföra.

2. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 s. 333 med
hänvisning. Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

3. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328 med
hänvisning. I vad avser av arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning
beträffande barns och minderårigas deltagande i offentliga föreställningar
m. m. är ärendet beroende pa Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 315 med
hänvisning. Socialvårdskommittén har i april 1950 avgivit betänkande med ut -

357

redning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11), vilket
efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena
under punkterna 5, 6, 13 och 18.)

5. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 348 med
hänvisning. Socialvårdskommittén har i april 1950 avgivit betänkande med
utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11), vilket
efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendena under punkterna 4, 6, 13 och 18.)

6. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. in. (185.)

Socialvårdskommittén har i april 1950 avgivit betänkande med utredning och
förslag angående lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 4, 5, 13 och 18.)

7. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320 med hänvisning.
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
lagen den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 352. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 april 1937, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. (230.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 296 med hänvisning.
Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande, del II, med förslag angående
yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. (SOU
1947:18) har delvis anmälts genom proposition nr 167 till 1950 års riksdag.
Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 296 med hänvisning.
Utredningsarbetet inom socialvårdskommittén pågår.

12. den 2 juni 1937, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för
ordnande av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, sc ämbetsberättelsen 1946 s. 353. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet in. m. (403.)

Socialvårdskommittén har i april 1950 avgivit betänkande med utredning och
förslag angående lag om socialhjälp in. m. (SOU 1950:11), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 4, 5, 6 och 18.)

358

14. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
anslag till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen.
(Jfr ärendet under punkten 28.)

16. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 25.)

17. den 25 maj 1938, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 312. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m. m. (57.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 297. Socialvårdskommittén
har i april 1950 avgivit betänkande med utredning och förslag
angående lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
4, 5, 6 och 13.)

19. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

21. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Skrivelsen har behandlats i socialvårdskommitténs betänkande med utredning
och förslag angående lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 12 juni 1940, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro
ägnade att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt
arbetsföras arbetskraft. (387.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 167 till 1950 års riksdag.

23. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med
hänvisning. 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas utredningsarbete pågår.

359

24. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Socialvårdskonxmitténs betänkande med utredning och förslag angående lag om
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) är efter avslutad remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen, arbetsrådet
och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 16 här ovan.

26. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 363. Skrivelsen
är slutbehandlad utom i vad rör under punkt 57 omförmält statsbidrag till
anordnande av ett för lappar och andra vårdbehövande gemensamt ålderdomshem
i Gäddede.

27. den 16 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående förbättrande
av skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 298 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande inom arbetstidsutredningen. (Jfr ärendet
under punkten 15.)

29. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

30. samma dag, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 97 till 1950 års riksdag.

31. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen om näringslivets lokalisering.

32. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

33. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande in. m. (461.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

34. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte
att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till
andra platser i landet än storstäderna. (450.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen angående näringslivets
lokalisering.

35. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 331. Utredningsarbetet
inom 1948 års förhandlingsrättskommitté pågår.

36. den 12 maj 1945, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen
om medling i arbetstvister. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1950 (statsverksprop., femte h. t.,

p. 11).

37. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av
försäkringsinrättnings regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. (314.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.

38. den 20 juni 1945, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Utredningsarbetet
inom bostadskollektiva kommittén pågår.

40. den 29 juni 1945, angående anordnande av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna.
(469.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 301. Utredningsarbetet
pågår.

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Arbetstidsutredningens
betänkanden äro efter avslutad remissbehandling föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med hänvisningen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.
(536.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. samma dag, angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter.
(539.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 167 till 1950 års riksdag.

46. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 333. Utredningsarbetet
inom änkepensioneringskommittén pågår.

47. samma dag, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.
(284.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

361

48. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 302 med hänvisning.
Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem
och alkoholistanstalter) är föremål för Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet
under punkten 48 under inrikesdepartementet.)

49. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med
hänvisning. Utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under
punkten 49 under inrikesdepartementet.)

50. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300. Pensionsstyrelsen
har med skrivelser den 17 december 1949 inkommit med utredningar
rörande dels frivillig sjukpenningsförsäkring för familj ef örsäkrade gifta
kvinnor, dels obligatorisk sjukpenningsförsäkring för studerande och dels införande
av konvalescentvårdsersättning såsom frivillig försäkringsprestation. Utredningarna
äro efter sedvanlig remissbehandling föremål för Kungl. Maj ds
prövning. (Jfr ärendet under punkten 52 under inrikesdepartementet.)

51. den 12 april 1947, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester. (102.)

Arbetstidsutredningen har den 1 september 1950 avgivit betänkande, del IV, tre
veckors semester (SOU 1950:32), vilket efter avslutad remissbehandling är
föremål för Kungl. Maj ds prövning.

52. den 19 april 1947, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av
arbetstiden i flottningsarbete. (107.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 192 till 1950 års riksdag.

53. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i
och utom äktenskap. (137.)

Socialstyrelsens utredning och förslag rörande skydd mot barns förflyttning från
fosterhem till skada för barnet har överlämnats till den jämlikt Kungl. Maj ds
bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade barnavårdskommittén. Utredningsarbetet
pågår.

54. den 23 maj 1947, i anledning av väckt motion om förlängd semester för
arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger. (247.)

Arbetstidsutredningen har den 1 september 1950 avgivit betänkande, del IV,
tre veckors semester (SOU 1950:32), vilket efter avslutad remissbehandling är
föremål för Kungl. Maj ds prövning.

55. den 13 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde
fattade beslut. (311.)

362

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 239. Sedan
Kungl. Maj:t med riksdagens godkännande den 3 januari 1949 utfärdat ny arbetarskyddslag
(SFS nr 1), har ärendet anmälts genom proposition nr 162 till
1949 års riksdag. Ärendet är slutbehandlat.

56. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461),
dels ock i ämnet väckta motioner. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 301. I vad
avser av riksdagen begärd utredning rörande möjligheterna att komplettera
hembiträdeslagen med bestämmelser om arbetstid har ärendet anmälts genom
proposition nr 65 till 1950 år riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

57. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och svsselsättningsstatistiken.
(349.)

Utredningsarbetet inom arbetsmarknadsstatistikkommittén pågår.

58. den 30 juni 1947, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem.
(457.)

Ärendet är föremål för övervägande inom utredningen rörande näringslivets
lokalisering.

59. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Beträffande
punkten 7 (allmänna arvsfonden) är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

60. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmänna barnbidrag, in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(498.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 243. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad avser frågan om ersättning till
kommunerna för kostnader i anledning av de allmänna barnbidragen.

62. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 335 med hänvisning.
Utredningsarbetet inom änkepensioneringskommittén pågår.

63. den 10 april 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 302 med hänvisning.
I ej förut avgjorda delar anmäld och slutbehandlad genom proposition

363

nr 136 till 1950 års riksdag angående viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar
och flyktingar.

64. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

Ärendet är föremål för övervägande inom änkepensioneringskommitten.

65. samma dag, i anledning av väckta motioner angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn. (177.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder se ämbetsberättelsen 1949 s. 271. Utredningsarbetet
pågår.

66. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning

av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(178.) . ,

Ärendet är föremål för övervägande inom änkepensioneringskommitten.

67. den 7 maj 1948, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av 7 § andra stycket b) lagen om semester. (193.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

68. den 12 juni 1948, i anledning av dels väckta motioner om vissa ändringar
i lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, dels ock väckta motioner
angående en översyn av samma lag. (303.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 272. Arbetstidsutredningen
har den 1 september 1950 avgivit betänkande, del IV, tre veckors
semester (SOU 1950:32). Ärendet är efter avslutad remissbehandling föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

69. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 273. Kommittén
för utredning av partsrepresentation inom yrkesinspektionens distrikt
har i september 1950 avgivit betänkande angående partsorgan inom yrkesinspektionens
distrikt (SOU 1950: 30), vilket efter avslutad remissbehandling är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

70. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelsen inneståcnde medel från Malmö
barnhusfond) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagarc.
(169.)

Ärendet är föremål för utredning av de sakkunniga för anstaltsvardades rätt
till folkpension. Utredningsarbetet pågår.

364

72. den 18 maj 1949, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 4 januari
1950 (statsverksprop., femte h. t., p. 23).

73. den 23 maj 1949, angående en översyn av socialvården. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 22, 30, 36, 45, 52, 55, 56, 63 och 72
omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303.

3. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

4. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

5. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar.
(27 i.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303.

6. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfart sförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

10. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

365

11. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 304.

12. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

13. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 245.

14. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 246. 1947 års järn vägsutredning

har den 6 december 1949 avgivit betänkande i ämnet (SOU

1949:61). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 13 maj 1948, angående nedbringande av avgifterna för telefoninstallation
m. m. (197.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 278.

17. den 25 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss ändring i 55 §
lagen om allmänna vägar. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående reglering av rätten att
hålla grindar över enskild väg till vilken statsbidrag utgår. (350.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 378.

19. den 2 juli 1948, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
fastställande av fyraårsplaner för bygdevägar och ödebygdsvägar. (425.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående statens övertagande
av vintervägunderhållet på vissa enskilda vägar, som användas
för allmän trafik. (426.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279.

21. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående eu järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 279.

22. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 256.

23. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 256.

Samtliga ovan omförmälda ärenden äro alltså beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

366

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för
kommunernas bokföring. (116.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Genom beslut den 29 juni 1950 har Kungl. Maj:t förordnat att — sedan chefen
för finansdepartementet den 23 april 1948 med stöd av vederbörligt bemyndigande
tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa utredning angående
den statliga statistikens omfattning och utformning — skrivelsen icke
skulle föranleda någon särskild Kungl. Maj:ts åtgärd. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

5. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 254. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

6. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lörordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Kungl. Maj:t — som den 10 september 1948 uppdragit åt kammarkollegiet att
utreda frågan om markegångsinstitutets avveckling eller förenkling — har den
29 juni 1950 förordnat, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna. (Jfr nedan
punkt 21.)

7. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och
erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Genom beslut den 8 december 1950 har Kungl. Maj:t — under erinran att på
Kungl. Maj:ts prövning vore beroende särskild framställning om en allmän
översyn av lösen- och stämpelförordningarna — förordnat, att skrivelsen icke
skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—
30 juni 1926. (225.)

367

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 255. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950. (Jfr ärendet under punkt 30 här
nedan.)

9. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

10. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 306. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

11. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 307. Kungl.
Maj:t har den 26 juni 1950 förordnat att — sedan chefen för finansdepartementet
den 22 april 1950 med stöd av vederbörligt bemyndigande tillkallat särskilda
sakkunniga att biträda med en teknisk revision av kommunalskattelagen m. m.
— skrivelsen icke skulle föranleda annan åtgärd än att densamma överlämnades
till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras
uppdrag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—
30 juni 1928. (175.)

Ärendet har tidigare slutbehandlats utom såvitt angår punkten 6 (stämpelavgifter
för vissa nya fondpapper). Enahanda beslut har meddelats som beträffande
ärendet under punkt 7. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(3i4.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 256. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 7. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

14. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 308. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

15. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 371. (Jfr
nedan punkt 51.) Sambeskattningssakkunniga ha avlämnat ett den 2 september
1949 dagtecknat betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattning
av äkta makar (SOU 1949:47). Genom beslut den 8 december 1950

368

har Kungl. Maj:t förordnat att — sedan chefen för finansdepartementet den
23 april 1949 med stöd av vederbörligt bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga
för översyn av skatterna till staten och deras verkningar — skrivelsen
icke skulle föranleda någon särskild Kungl. Maj:ts åtgärd. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

16. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 308. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

17. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 339. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

18. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 258. Genom
beslut den 8 december 1950 har Kungl. Maj:t förordnat att — sedan chefen för
finansdepartementet den 17 november 1944 tillkallat särskilda sakkunniga för
utredning rörande nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning
— skrivelsen icke skulle föranleda någon särskild Kungl. Maj:ts åtgärd. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

19. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

20. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

21. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under punkt 6 här
ovan.

22. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juni 1933—
30 juni 1934. (279.)

Ärendet har tidigare slutbehandlats utom såvitt angår punkten 5 (provision
för stämpelförsäljning). Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet
under punkt 7 här ovan. Ärendet är därmed slutbehandlat.

369

23. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. in. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i
beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden. Enahanda beslut liar meddelats
som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 260. Den i
skrivelsen berörda frågan (om understöd av skatteutjämningsmedel) har behandlats
i kommunalskatteberedningens betänkande Del III den 19 augusti
1943 och i kommunala skattelindringsutredningens betänkande den 5 april 1950
med förslag till nya grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Beträffande vidtagen åtgärd i vad skrivelsen berör punkten 6 (anmärkningsarvode
till advolcatfiskalerna vid hovrätterna), se ämbetsberättelsen 1950 s. 308.
Ärendet under denna punkt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i civildepartementet.
Skrivelsen i övrigt är anmäld och slutbehandlad i vad på finansdepartementet
beror den 29 juni 1950.

26. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den
28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.
(387.)

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd. Sistnämnda spörsmål har till huvudsaklig del behandlats
i 1944 års allmänna skattekommittés betänkande den 23 juni 1950 med förslag
angående ändrade bestämmelser om beskattning av periodiskt understöd, m. m.
(SOU 1950:21).

27. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—
30 juni 1936. (311.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 308. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

28. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan om
ändring i taxeringsförordningen. Genom beslut den 8 december 1950 fann Kungl.
Maj :t skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj ds vidare åtgärd. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner
angående stämpelavgiften. (416.)

24 Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclsc till 1951 ant riksdag.

370

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad
utom i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel.
Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 7.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Kungl. Maj:t — som genom beslut den 21 september 1946 bemyndigat chefen
för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av frågan
om ändrade bestämmelser rörande det statliga upphandlingsväsendet — har
förordnat, att skrivelsen i vad avser punkten 3 (vissa entreprenadförfaranden)
skulle läggas till handlingarna. Ärendena under punkten 6 (brandförsäkring av
statsverket tillhörande byggnader m. m.) och under punkten 8 (vissa fondmedel
in. in.) ha anmälts den 29 juni 1950 och lagts till handlingarna.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Genom beslut den 8 december 1950 har Kungl. Maj:t funnit skrivelsen icke föranleda
någon särskild Kungl. Maj:ts åtgärd.

32. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 309. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

33. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Kungl. Maj:t har den 29 juni 1950 — under erinran om att chefen för finansdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1950 tillkallat
sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om eu revision av grundlagarnas
bestämmelser rörande beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen — förordnat, att skrivelsen skulle läggas till handlingarna. (Jfr nedan
punkterna 47 och 61.)

34. den 9 juni 1939, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.
(376.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 309. Anmäld
och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

35. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångsersättningen. (287.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under punkt 6 här
ovan.

36. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av
fastighet, rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 343. 1944
års allmänna skattekommitté har i sitt betänkande den 24 februari 1949 (Del
III) bland annat behandlat den i riksdagsskrivelsen omnämnda avdragsrätten.
Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

371

37. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Enahanda beslut har meddelats beträffande återstående punkten 1 (vissa upphandlingsärenden)
som beträffande punkten 3 i riksdagens skrivelse 1938 nr 308,
se punkten 30 här ovan.

38. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8) m. m. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1949.

39. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande
av nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 343. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

40. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående revision av
gällande bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet. Yttranden över promemorian ha avgivits av vissa myndigheter.
Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt
18. Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 17 juni 1942, i anledning av väckt motion om viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, över vilken
promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter. Enahanda beslut har meddelats
som beträffande ärendet under punkt 18. Ärendet är därmed slutbehandlat.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för
överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 313. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 18. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

43. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 9 oktober
1942 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämmelser
angående beskattning av vissa militära löneförmåner m. in., ha de sakkunniga
den 19 december 1942 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

44. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Beträffande ärendet under punkten 6 (borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna)
har detta ärende slutbehandlats såvitt angår borttagande av öretalen
å slutsumman å kronodebetsedlarna. Ärendet i övrigt har av Kungl. Maj:t den
24 september 1943 överlämnats för utredning till riksräkenskapsverket.

45. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
grunderna för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 314.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed
sammanhängande ämnen m. in. (322.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under punkt 33 här
ovan. (Jfr nedan punkt 61.)

48. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

49. den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379), m. in., jämte i ämnet väckta motioner.
(525.)

Anmäld och slutbehandlad utom såvitt angår riksdagens anhållan, att Kungl.
Maj :t ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag om inrättande av en
central nämnd med uppgift ätt verka för enhetlighet i taxeringen. Efter vederbörligt
bemyndigande den 28 november 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om inrättande av en riksskattenämnd.
Sedan de sakkunniga avlämnat ett den 8 december 1949 dagtecknat
betänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd, m. m. (SOU
1949:62) och förslaget remissbehandlats, är ärendet beroende på Kungl. Majrts
prövning.

50. den 29 mars 1944, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering
av'' inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning.
(145.)

Sedan skrivelsen överlämnats till 1944 års skattesakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget, ha de
sakkunniga den 15 juni 1948 avgivit förslag i ämnet. Enahanda beslut har meddelats
som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet är därmed slutbehandlat.

37^

51. den 29 april 1944, i anledning av väckta motioner om revision av familjebeskattningen,
m. m. (236.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 14 juni 1946
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av
äkta makar. (Jfr ovan punkt 15 och nedan punkt 55.) De sakkunniga ha den
2 september 1949 avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattningen av äkta makar (SOU 1949:47). Enahanda beslut har
meddelats som beträffande ärendet under punkt 15. Ärendet är därmed slutbehandlat.

52. den 6 maj 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ävensom
i anledning därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angående
utredning om grunderna för lagfartsstämpelns utgående. (251.)

Anmäld den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades (SFS nr 208), Enahanda
beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 7. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

53. den 6 juni 1944, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt
för riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag.
(331.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande skrivelsen under punkt 34 här
ovan.

54. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet har överlämnats till 1948 års sparbankssakkunniga.

55. den 15 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder
för beskattning av äkta makar m. m. (413.)

Jfr ovan punkterna 15 och 51. Sambeskattningssakkunniga ha avlämnat ett den
2 september 1949 dagtecknat betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande beskattning av äkta makar (SOU 1949:47). Enahanda beslut har meddelats
som beträffande ärendet under punkt 15. Ärendet är därmed slutbehandlat.

56. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendena under punkterna 4 och 6 (föreningen Svenska blå stjärnan resp. innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet)
ha anmälts och lagts till handlingarna den 29 juni 1950.
Ärendet under punkten 8 (indrivning av vissa kronans fordringar) är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om ärendet under punkt 7 (stämpelbeläggning
av myndigheternas expeditioner) har enahanda beslut meddelats som beträffande
ärendet ovan under punkt 7. Ärendet i denna del är därmed slutbehandlat.

57. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utsträckning
av statens sakrevisions granskningsrätt. (516.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 309 och 313.
Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

58. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till uppbördsförordning m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Härefter har
Kungl. Maj.-t i proposition den 3 maj 1946, nr 261, framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat
utom såvitt angår frågan om beskattning och utskyldsbetalning för sjömän.
I denna del har ärendet överlämnats till sjömansskatteutredningen, som den 8
juni 1949 avgivit betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. in. (SOU
1949:27). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 10 april 1946, i anledning av väckta motioner om hävande eller begränsning
av den för staten gällande skattefriheten i fråga om kommunal
fastighetsskatt. (163.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

61. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ovan punkterna 33 och 47.)

62. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
eu allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (219.)

Kungl. Maj:t har den 1 februari 1949 tillkallat särskild utredningsman med
uppdrag att inom finansdepartementet biträda med den av riksdagen begärda
översynen. Utredningsmannen har den 31 december 1949 avlämnat utredning i
ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 14 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående en omprövning
av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. (223.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Beträffande ärendet under punkten 10 (kontrollen över medel, som av statliga
myndigheter utbetalas till kommunala samfälligheter) har Kungl. Maj:t — som
genom beslut den 18 april 1947 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa
utredning och inkomma med förslag i ämnet — förordnat, att skrivelsen i denna
del skulle läggas till handlingarna.

Ärendet under punkten 11 (vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande vidtagen åtgärd
under punkten 15 (iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera fonder;
redogörelse för j ordförmedlingsfonden med flera fonder; vissa iakttagelser
beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfonderna; rederilånefonden; statlig
långivning för industriell verksamhet; iakttagelse beträffande vissa kristidsfonder
m. m.; iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet och fondförvaltning
m. in.) se ämbetsberättelsen 1950 s. 327.

375

(55. den 19 juni 1946, angående de statliga publikationerna. (324.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
17 januari 1947 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet verkställa
utredning rörande modernisering, större spridning och eventuellt förbilligande
av det statliga utredningstrycket. De sakkunniga ha den 28 december 1949 avlämnat
betänkande med förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

06. den 26 juni 1946, i anledning av väckta motioner angående sambandet
mellan socialpolitik och beskattning. (436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)
Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ånyo anmäld den
11 juni 1948. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

08. den 14 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (207.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 349. 1944 års
allmänna skattekommitté har i sitt betänkande (Del III) den 24 februari 1949
behandlat bland annat frågan om ändring i beskattningen av expropriationsersättning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 30 maj 1947, i anledning av väckt motion om revidering av gällande
tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 240). Ånyo anmäld
den 3 oktober 1947, därvid åt generaltullstyrelsen uppdrogs att i samråd
med luftfartsstyrelsen verkställa av riksdagen begärd utredning.

71. den 18 juni 1947, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.
(347.)

Genom beslut den 8 december 1950 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
icke skulle föranleda annan åtgärd än att densamma skulle överlämnas till 1949.
års banklagssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras
uppdrag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

72. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945—den 30 juni 1946. (329.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder se ämbetsberättelsen 1950 s. 309, punkten
38. Ärendena under punkten 1 (önskemål beträffande riksdagens revisorers
arbete, det statliga revisionsväsendet) och punkten 14 (revisorernas granskningsrätt
beträffande statskontrollerade aktiebolag) anmälda och lagda till
handlingarna den 29 juni 1950.

Ärendena under punkten 11 (anställningsregistret) och punkten 16 (tullbehandlingen
av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vinoch
spritcentralen) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

376

I fråga om punkten 12 (anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamal)
har enahanda beslut meddelats som beträffande skrivelsen under
punkt 33 här ovan.

73. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Ärendet, i vilket vissa utredningar verkställts, är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

74. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet. Ärendet är slutbehandlat
i vad på finansdepartementet beror.

75. den 14 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder. (482.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för granskning rörande utfallet av den
allmänna klassificeringen av tjänstebostäderna för folkskolans lärare. Utredningen
har den 29 april 1948 avlämnat en redogörelse för den verkställda granskningen.
Ärendet har därefter anmälts den 3 juni 1949, varvid uppdrogs åt 1941
års lärarlönesakkunniga att verkställa utredning och till finansdepartementet
inkomma med förslag i frågan huruvida ändrade bestämmelser böra meddelas
angående hyresavdragen för de till grupp C hänförliga tjänstebostäderna för folkoch
småskollärare. Lärarlönesakkunniga ha den 5 september 1949 inkommit med
utredning och förslag i ämnet. Frågan har behandlats i 1950 års statsverksproposition
(se VII ht, punkten 225, s. 289 o. f.). Ärendet är därmed slutbehandlat.

76. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.
(486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan. Den sakkunnige har avgivit
en den 30 januari 1949 dagtecknad utredning med förslag angående rätt för
kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 10 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående tullfri införsel
till riket av maskiner och redskap för jordbrukets behov. (73.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 17 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående restitution
av7 bensinskatt till utövare av fiskerinäringen m. m. (97.)

Anmäld den 14 maj och den 12 november 1948. Med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande sistnämnda dag har chefen för finansdepartementet tillkallat särskilda
sakkunniga för utredning av de i motionerna berörda restitutionsfrågorna.
Sedan de sakkunniga den 30 november 1949 avgivit betänkande med förslag
i ämnet, har den i skrivelsen väckta frågan berörts i propositionen den
3 mars 1950 nr 178. Genom beslut den 22 december 1950 har Kungl. Maj:t
— sedan riksdagen i skrivelse den 9 december 1950, nr 420, anhållit att Kungl.
Maj :t måtte skyndsamt föranstalta om en allmän översyn av bestämmelserna
om rätt till restitution av skatt å bensin som förbrukades för andra ändamål
än för trafik på allmän väg — förordnat, att skrivelsen icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Ärendet är därmed slutbehandlat.

377

79. den 26 maj 1948, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om reservbarnmorskornas pensionsförmåner. (224.)

Anmäld den 26 november 1948, varvid uppdrogs åt 1944 års pensionsutredning
att verkställa utredning i den i skrivelsen berörda frågan. Sedan pensionsutredningen
den 27 juni 1949 inkommit med utredning och förslag i ämnet och yttranden
häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, har
Kungl. Maj:t i proposition den 10 januari 1950 nr 132 (s. 2 o. f.) föreslagit vissa
ändringar i reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare. Ärendet är därmed slutbehandlat.

80. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskaffande av fastighetsskatten,
in. m. (229.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

81. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av investeringsfonder
för jordbruk m. m. (231.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 2 juni 1948, angående språklig granskning av lagförslag. (247.)
Ärendet har den 17 december 1948 överlämnats till trycksakskommittén för att
tagas i övervägande vid fullgörande av det åt kommittén lämnade utredningsuppdraget.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

83. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I ärendet under punkt 17 (avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar) har
riksräkenskapsverket efter erhållet uppdrag avgivit förslag i ämnet den 9 januari
1950. Över detta förslag har utlåtande avgivits av kammarkollegiet den 11 maj
1950. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår ärendet under punkten 18 (markegångsinstitutet) har Kungl. Maj:t
— som den 10 september 1948 uppdragit åt kammarkollegiet att utreda frågan
om markegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag i ämnet — den 29 juni 1950 beslutat lägga skrivelsen i
denna del till handlingarna.

Beträffande punkten 21 (det statliga kommittéväsendet) har Kungl. Maj:t
den 10 juni 1949 anbefallt 1949 års rationaliseringsutredning att vid utredningsuppdragets
fullgörande iakttaga vad i statsutskottets utlåtande den 11 juni 1948,
nr 153, under punkten 21 anförts. Rationaliseringsutredningen har den 4 mars
1950 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 20 (vissa synpunkter på det statliga blankettrycket)
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

84. den 28 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för övningslärare m. m. (390.)

Anmäld den 30 juni 1948, varvid författningar utfärdades (SFS nr 572 och 574).
Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1950, varvid ytterligare författning utfärdades
(SFS nr 386).

85. den 2 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående restitution av
skatt på bensin, som användes för framdrivande av tåg medelst traktorer.
(44.)

878

Sedan skrivelsen överlämnats till särskilda sakkunniga för utredning av frågan
om rätt till restitution av bensinskatt i vissa fall, ha de sakkunniga den 30 november
1949 avgivit betänkande med förslag i ämnet (jfr ovan punkt 78). Sedan
betänkandet remissbehandlats, har den i skrivelsen väckta frågan berörts i propositionen
den 3 mars 1950, nr 178. Genom beslut den 22 december 1950 har
Kungl. Maj :t — sedan riksdagen i skrivelse den 9 december 1950, nr 420, anhållit
att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt föranstalta om en allmän översyn av
bestämmelserna om rätt till restitution av skatt å bensin som förbrukades för
andra ändamål än för trafik på allmän väg — förordnat, att skrivelsen icke
skulle föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd. Ärendet är därmed slutbehandlat.

86. den 9 mars 1949, i anledning av väckta motioner angående vidgad rätt
att vid taxering göra avdrag för i utlandet erlagda allmänna utskylder.
(58.)

Med stöd av Kungl. Majrts bemyndigande den 7 oktober 1949 ha särskilda
sakkunniga tillkallats med uppdrag att verkställa den begärda utredningen.
Sedan förslag i ämnet avgivits i september 1950, är ärendet beroende på Kungl.
Majrts prövning.

87. den 6 april 1949, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (132.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

88. samma dag, i anledning av väckta motioner angående det gällande skattesystemets
verkningar i vissa avseenden, m. m. (140.)

Särskilda sakkunniga för verkställande av en översyn av skatterna till staten
och deras verkningar ha tillkallats av chefen för finansdepartementet den 23
april 1949 (jfr ovan punkt 15).

89. den 4 maj 1949, i anledning av väckta motioner om siloanläggningars
jämställande i taxeringshänseende med fasta maskiner. (180.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

90. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner angående sänkning i
vissa fall av nöjesskatten för biografföreställningar, m. m. (254.)

Efter vederbörligt bemyndigande den 28 april 1950 har chefen för finansdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om statligt stöd
åt svensk film. Genom beslut den 29 juni 1950 har Kungl. Maj:t förordnat —
sedan riksdagen dåmera, på sätt framginge av 1950 års bevillningsutskotts
betänkande nr 50 och riksdagens skrivelse nr 195, uttalat att riksdagen icke
hade något att erinra mot ett bibehållande av de år 1948 beslutade extra konsumtionsskatterna
— att skrivelsen icke skulle föranleda någon Kungl. Majrts
vidare åtgärd.

91. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1947
— den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Ärendet under punkten 13 (vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag)
har behandlats i Kungl. Majrts skrivelse nr 72 till 1950 års riksdag. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

379

92. den 21 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna om restitution i
vissa fall av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift,
jämte i anslutning härtill väckta motioner. (277.)

Anmäld den 3 februari och den 9 juni 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

93. den 24 maj 1949, i anledning av väckta motioner om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen Hamnarbete u. p. a. i
Sundsvall. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1950.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1949/50. (283.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1950.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författningar utfärdades. Såvitt
angår riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för
olovlig införsel och utförsel av varor är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

96. den 22 november 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 132 framlagda förslag angående omreglering av vissa avlöningsförmåner
å indragnings- eller disponibilitetsstat. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 december 1949.

97. den 30 november 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1/3
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. (390.)

Enahanda beslut har meddelats som beträffande ärendet under punkt 11.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1—23, 25, 27 43, 47, 50 53, 55, 57,

60, 71, 74, 75, 78—80, 82, 84, 85, 87, 89—94, 96 och 97 omförmälda av Kungl.
Maj :t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga helt eller
delvis på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 384. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ris prövning.

2. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar.
(267.)

Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet bär den 22 november 1948 överlämnats till 1946 års skolkommisision.

3. den 29 -maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till

380

Kimgl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit, med yttrande. Ärendet är beroende på Kung! Mai ds
prövning.

4. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling
i vissa delar vant föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende pa
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—
30 juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet är, i vad avser frågan om inrättande av en kameral avdelning inom
skolöverstyrelsen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, s. 98.) Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni
1949 bär chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat sakkunniga för utredning
rörande skolöverstyrelsens organisation.

6. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 339. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

7. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens imformationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Majd inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

8. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorer^
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen
1945 s. 340. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen.

9. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning in. in.
(200.)

Anmäld den 22 december 1943, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga. Den då beslutade utredningen har
av olika skäl icke ansetts böra påbörjas. Ärendet anmäldes ånyo den 29 juni
1945, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning rörande handelsundervisningens och handelslärarutbildningens
ordnande. De sakkunniga ha den 24 oktober 1946 inkommit med förslag i viss
del av ämnet, nämligen angående anordnande av handelsgymnasieexamen för
lärjungar från enskild undervisning. Överstyrelsen för yrkesutbildning har den
26 november 1946 inkommit med utlåtande häröver. Ånyo anmäld den 14 februari
1947 (proposition 1947:102). Sedermera ha de sakkunniga den 11 maj 1950

381

inkommit med ett betänkande (del I. Handelsgymnasierna. SOU 1950:12). Ifrågavarande
betänkande behandlar ej frågan om den lägre handelsutbildningen,
vilken fråga kommittén avser att behandla i ett kommande betänkande.

10. den 9 juni 1943, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom.
(295.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 233 och
1945 s. 341. Skrivelsen har den 14 februari 1947 remitterats till 1946 års skolkommission.

11. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Skrivelsen har den 3 december 1946 överlämnats till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

12. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 20 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

I vad skrivelsen rör den av riksdagen begärda utredningen i fråga om löne- och
pensionsreglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
m. m. anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för ifrågavarande utredning.
De sakkunniga ha med skrivelser den 16 juni 1948 och den 10 februari
1950 överlämnat dels betänkande med utredning och förslag angående lönereglering
för lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken, dels ock betänkande
angående dels lönereglering m. m. för lärarpersonalen vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala, dels provisoriska löneförbättringar för lärare vid övriga
enskilda handarbets- och skolköksseminarier. Betänkandena ha varit föremål
för remissbehandling. Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen angående
mellaninstanserna i ärendet angående folkskoleväsendet och vad därmed står i
samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs åt 1945
års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr även SFS 1940
nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande i ämnet
(SOU 1948:28), vilket varit föremål för remissbehandling. I vad avser den av
riksdagen under punkten 222 avsedda frågan om utbildning av yrkeslärare bär
skrivelsen ånyo anmälts den 21 december 1945, därvid uppdrogs åt överstyrelsen
för yrkesutbildning att verkställa utredning i ifrågavarande hänseende. Överstyrelsen
har den 8 oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947: 55). Efter remissbehandling
har ärendet behandlats i proposition nr 167 till 1949 års riksdag. I
vad avser punkten 222 är skrivelsen därmed slutbehandlad. I vad avser av riksdagen
under punkten 97 begärd utredning bär skrivelsen anmälts den 29 november
1946, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades tillkalla
särskilda sakkunniga. De sakkunniga ha den 5 november 1948 inkommit med
betänkande angående studontsooiala åtgärder (SOU 1948:42), vilket varit före -

382

mål för remissbehandling. Sistnämnda betänkande har delvis behandlats i proposition
nr 99 till 1950 års riksdag. Skrivelsen är därmed i denna del slutbehandlad.
Skrivelsen är vad avser punkten 151 alltjämt icke slutbehandlad.

15. den 19 maj 1945, angående det kyrkliga koltektväsendet. (235.)

Anmäld den 5 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av den i riksdagens
skrivelse avsedda frågan. De sakkunniga ha den 15 juni 1948 avgivit
betänkande (SOU 1948:38). Detta betänkande bär varit föremål för remissbehandling.
Delvis anmäld den 29 oktober 1948, därvid beslöts skrivelse till
kyrkomötet (nr 2). Kyrkomötet bär i skrivelse den 7 december 1948 (nr 161
avgivit förslag till förordning angående kollekter. Anmäld den 1 december 1950,
därvid utfärdades en kungörelse (SFS nr 613). Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. H. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige bär den 14
oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947: 56). Delta betänkande är för närvarande
föremål för remissbehandling.

17. den 30 juni 1945, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m.
(508.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 354. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Ma j ds prövning.

18. den 6 februari 1946, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (15.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 278. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Majds prövning.

19. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid statsrådet Quensel bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten
och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande i
ämnet (SOU 1950: 48).

20. den 10 april 1946, angående en översyn av riksheraldikerämbetet. (179.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för översyn av riksheraldikerämbetets former för organisation
och finansiering.

21. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års
skolkomimission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen bär den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning angående tillsyn
över privatskolor för yrkesutbildning. Utredningen jämte förslaget äro föremål
för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

383

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 12 angående utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.
Anmäld den 18 juni 1949, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning rörande skolöverstyrelsens organisation.

23. den 29 juni 1940, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

24. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj rt inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid ''samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli

1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950
har statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 30 juni 1947, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

Anmäld den 26 juni 1948, därvid sakkunniga tillkallades för utredning rörande
åtgärder för att ge större spridning åt god litteratur samt rörande författarnas
ställning och villkor.

28. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen bär den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

29. den 22 maj 1948, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående tillgodoseende
av universitetets i Lund och Malmöhus läns sjukvårdsinrättningars
i Lund behov av tomtmark jämte i ämnet väckta motioner. (215.)

Anmäld den 30 juni 1948, därvid större akademiska konsistoriet vid universitetet
i Lund anbefalldes att upptaga förnyade förhandlingar med Malmöhus läns
landstings förvaltningsutskott i syfte att ernå definitiv överenskommelse rörande
vissa markutbyten och till Kungl. Majrt inkomma med förslag till sådant avtal.
Konsistoriet inkom den 27 juni 1949 med förslag till avtal, vilket den 20 juli

1949 remitterades till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen inkom don 2 januari

1950 med utlåtande. Sedan universitetskanslern den 27 juli 1949 inkommit med
skrivelse i ämnet, remitterades ärendet den 3 januari 1950 till byggnadsstyrelsen.

384

som den 10 mars 1950 inkom med utlåtande. Ärendet anmäldes därefter den

29 juni 1950, varvid anbefalldes dels länsstyrelsen i Malmöhus län att från länets
landsting inhämta förklaring, huruvida landstinget för sin del godkände
visst förslag till avtal, dels ock skolöverstyrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen
inkomma med yttrande rörande det av Lunds stad erbjudna områdets
lämplighet som ny tomt för folkskoleseminariet. Den 18 november 1950 har
länsstyrelsen inkommit med landstingets ovannämnda förklaring. Från skolöverstyrelsen
har yttrande ännu ej inkommit.

30. den 20 juli 1948, i anledning av inom riksdagen väckt motion, föranledd av
Kungl. Majrts proposition med förslag till tryckfrihetsförordning. (443.)

Skrivelsen, som den 13 januari 1949 överlämnats från justitiedepartementet, är i
fråga om den av riksdagen begärda utredningen om överlämnande av det i 4 kap.
7 § av förslaget till ny tryckfrihetsförordning åsyftade granskningsexemplaret
av tryckt skrift till norrländskt bibliotek beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Majris i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 22 och den 28 april, den 13 och den 27 maj samt den 18 och den

30 juni 1949. Den 28 april 1949 utfärdades en kungörelse (SFS nr 163), den
13 maj 1949 åtta kungörelser (SFS nr 284—291) samt den 18 juni 1949 två
kungörelser (SFS nr 392 och 393). I vad avser don av riksdagen under punkten
206 begärda översynen av bestämmelserna i gällande kungörelse angående statsbidrag
till anordnande av skolmåltider, den under punkten 221 föreslagna utredningen
av frågan om statsbidrag till inventarier till byggnader för folkskoleväsendet
samt den under punkten 225 begärda översynen av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare har skrivelsen
anmälts den 13 maj 1949, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes verkställa ifrågavarande
översyn, respektive utredning. Skolöverstyrelsen bär i samband med
sina anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 inkommit med ifrågavarande utredningar,
vilka behandlats under respektive punkterna 222, 237 och 242 i bilagan
VIII ht till 1950 års statsverksproposition. Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. -samma dag, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för
biskopsval. (115.)

Ärendet är beroende på Kungl Majrts prövning.

33. den 13 maj 1949, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna. (217.)

Anmäld den 10 juni 1949 och den 21 april 1950. Ärendet är därmed slutbehandlat.

34. den 23 maj 1949, angående litteratur för barn i skilda åldrar. (288.)
Anmäld den 3 juni 1949, därvid skrivelsen överlämnades till bokutredningen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

35. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående
nya grunder för kyrkomusikerorganisationen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (327.)

Anmäld den 10 juni 1949, därvid utfärdades två kungörelser (SFS nr 435 och
436). Ånyo anmäld den 2 juni 1950, varvid utfärdades dels stadga (SFS nr 375)
och dels aviöningsreglemente (SFS nr 385). Ärendet är därmed slutbehandlat.

385

36. den 31 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden för avlönande av präster m. m. dels ock i
ämnet väckta motioner. (373.)

Anmäld den 10 juni 1949, därvid utfärdades två kungörelser (SFS nr 348 och
349). Anmäld ånyo den 18 juni 1949, därvid samtliga domkapitel och stiftsnämnder
anbefalldes att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtanden över vad
i motionerna 1:288 och 11:365 samt i första lagutskottets utlåtande nr 36 i
ämnet anförts angående utbetalning månadsvis av de av prästerliga befattningshavare
uppburna avlöningsbeloppen. Sedan domkapitlen och stiftsnämnderna
inkommit med utlåtanden, ha desamma den 8 september 1949 remitterats
till kammarkollegiet och statskontoret för yttrande. Svar ha inkommit den
8 november 1949. Anmäld ånyo den 31 augusti 1949, därvid utfärdades en
kungörelse (SFS nr 481). Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1950.

37. den 9 december 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
nya grunder för avlöningen av präster m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 15, 31, 33, 35 och 36 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1949 s. 356 och 1950
s. 324. Sedan 1948 års livsmedelslagstiftningssakkunniga den 26 september 1949
avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 324. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Angående vissa tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 296,
1944 s. 299 och 1950 s. 324. Sedan skrivelsen överlämnats till skogsstyrelsen för
behandling i samband med styrelsens övertagande av de 1936 års skogsutredning
åvilande arbetsuppgifterna, är densamma i vad på jordbruksdepartementet
ankommer att anse såsom slutbehandlad.

4. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. in.
(207.)

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1051 års riksdag.

386

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1949 s. 357 och 1950
s. 325. Sedan 1948 års livsmedelslagstiftningssakkunniga den 26 september 1949
avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1949 s. 357 och 1950
s. 325. Kammarkollegiet har den 17 februari 1949 inkommit med utredning i
ämnet. Vid 1950 års riksdag (IX. H. T. p. 152 s. 235) har ett anslag å 54 600
kronor beviljats till ifrågavarande ändamål. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Skrivelsen har överlämnats till naturskyddsutredningen. Utredningsarbetet
pågår.

8. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning såvitt
rör förvaltningen av vissa lägenheter i Jämtlands län.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 325. Sedan lag
i ämnet utfärdats den 26 maj 1950 (SFS nr 200), är ärendet slutbehandlat.

10. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Anmäld den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades
tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning
angående naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen
avvaktas. (Jfr ärendet under punkten 12.)

11. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmätning av och skydd för fiskredskap mot översegling,
m. m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 326. Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök har den 9 juni 1950 erhållit i uppdrag att
verkställa utredning rörande den i motionen berörda frågan. Skrivelsen är alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den
25 juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)

Sedan vetenskapsakademien, som anbefallts att genom sin naturskyddskommitté
verkställa den genom ifrågavarande skrivelse begärda utredningen, den 14 september
1946 inkommit med utredning i ämnet, har skrivelsen ånyo anmälts den
27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla högst
sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning angående naturskyddet
m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

13. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. (225.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1949 s. 360 och 1950

387

s. 327. 1949 års jaktutredning har den 11 november 1950 avgivit betänkande
(SOU 1950: 40), vari framlägges förslag till ändring av ifrågavarande lagrum.
Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om effektivisering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten. (226.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelserna 1949 s. 360 och 1950
s. 327. Ärendet har behandlats i proposition nr 101 till 1950 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

15. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Skrivelsen har överlämnats till 1949 års växtskyddsutredning för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av det utredningen lämnade uppdraget. Utredningen
avvaktas.

17. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 327. 1949 års
jaktutredning har i betänkande den 11 november 1950 (SOU 1950: 40) framlagt
förslag avseende vissa delar av utredningsuppdraget.

18. den 5 juli 1947, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
rörande erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

Anmäld den 22 september 1949, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla högst fem sakkunniga att verkställa utredning och avgiva
förslag angående utformningen av den skogliga statistiken. Utredningsmän tillkallades
samma dag. Utredningen avvaktas.

19. den 16 mars 1948, i anledning av väckta motioner angående revision av
lagen om förlängning av tiden för vissa servitut. (83.)

Skrivelsen har den 3 december 1948 överlämnats till fastighetsbildningssakkunniga
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag
och är därmed för jordbruksdepartementets vidkommande slutbehandlad.

20. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer har ärendet under punkten 13,
märkning av kött och skinn av dödat villebråd, överlämnats till 1949 års jaktutredning,
som i betänkande den 11 november 1950 (SOU 1950: 40) framlagt
förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Punkten 29 i
skrivelsen, förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel, har anmälts den
15 oktober 1948, varefter fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök den 20 april
1950 inkommit med anbefalld utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av
ett flertal myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande
punkterna 31, vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte, och 35, domänverkets
anläggningsverksamhet, har skrivelsen anmälts och slutbehandlats den
27 januari 1950 respektive i proposition nr 27 till 1950 års riksdag.

388

21. den 18 maj 1949, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 in. in. (262.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 269. Såvitt
angår punkterna 22, lån till Aktiebolaget Uplandsprodukter, och 23, verksamheten
enligt anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.,
har skrivelsen anmälts och slutbehandlats den 27 januari 1950. Beträffande
punkten 24, arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet, är denna anmäld och
slutbehandlad i nionde huvudtiteln 1950 p. 203.

22. den 27 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård jämte
i ämnet väckta motioner. (329.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 270. Den 21
december 1949 utfärdades kungörelse i ämnet (SFS nr 671), varigenom skrivelsen
är slutbehandlad.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid Island. (334.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 270. Ärendet
har behandlats i proposition nr 57 till 1950 års riksdag och är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 6, 9, 14, 19 samt 21—23 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan
och vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga).
De sakkunniga ha den 30 april 1947 avgivit betänkande i ämnet
(SOU 1947:31). Anmäld den 3 januari 1949 (tionde huvudtiteln s. 27) och den
4 januari 1950 (tionde huvudtiteln s. 29 och 32). Kungörelser ha utfärdats dels
den 8 september 1950 om stipendier åt elever vid navigationsskolorna (SFS nr
500), dels ock den 10 november 1950 angående vissa ändringar i stadgan den
19 juni 1931 (nr 272) för navigationsskolorna i riket och befälsförordningen den
12 juni 1936 (nr 315) m. m. (SFS nr 569). Ärendet är i vissa delar alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande
av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Ärendet har överlämnats från justitiedepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938 s. 284, 1939 s. 282 och 1940
s. 304. Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsde -

389

partementet att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst.
Den 28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den
21 september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950: 33). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen
ävensom med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag
i ämnet. Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års
sjömanskommitté. Utredningsarbetet pågår.

4. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
3 här ovan.)

5. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Den
28 samma månad tillkallade utredningsmän (pensionsutredningen) ha den 21
september 1950 avgivit principbetänkande angående allmän pensionsförsäkring
(SOU 1950:33). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
ärendet under punkten 2 här ovan.)

6. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och 1946
s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagens begärda
utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 15 juni 1945 tillkallat sakkunniga att verkställa utredning
rörande möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling
(småföretagsutredningen). De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj 1946
avgivit betänkanden i ämnet (SOU 1946:22 och 40). Med utgångspunkt från
vissa i nämnda betänkanden framlagda förslag har inom handelsdepartementet
utarbetats en promemoria angående åtgärder ägnade att främja utvecklingen
inom hantverk och småindustri. Ärendet är alltjämt, såvitt avser punkten 44,
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

7. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945,
den 17 maj och den 15 november 1946 samt den 23 juli, den 10 september och
den 15 oktober 1948. Beslutet den 22 september 1944 innefattade bland annat
uppdrag åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd utredning

390

av frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten. Norrlandskommittén
har den 17 juni 1948 avgivit betänkande med förslag angående
isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948: 31). Med överlämnande
av bland annat nyssnämnda betänkande uppdrog Kungl. Maj:t den
23 juli 1948 åt kommerskollegium att uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till åtgärder för främjande av landets isbrytarverksamhet. — Ärendet
är i vad det avser anskaffande av ytterligare en statsisbrytare slutbehandlat
genom beslutet den 15 oktober 1948 (prop. nr 303, bil. 6, p. 3). Kommerskollegium
har i skrivelse den 8 september 1950 framlagt vissa förslag rörande isbrytarverksamhetens
främjande. Ärendet är i dessa delar beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Skrivelsen, som tidigare redovisats under folkhushållningsdepartementet, har
anmälts den 12 januari 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. (Se
ämbetsberättelsen 1950 s. 342.)

9. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till
yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg.
(452.)

Genom beslut den 14 september 1944 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1938 års
arbetarskyddskommitté att verkställa utredning av frågan om arbetarskyddet
ombord å fartyg. Utredningen avvaktas.

10. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av
de svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning
och avgiva förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna.
De sakkunniga (1946 års stenindustriutredning) ha den 22 september 1949 avgivit
betänkande med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och
kantstensindustrien (SOU 1949:44). Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

11. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Sedan kommerskollegium efter uppdrag den 18 april 1950 inkommit med utredning
i ämnet, har Kungl. Maj:t den 26 maj 1950 förordnat att utredningen
skulle överlämnas till nyetableringssakkunniga att av de sakkunniga tagas i
beaktande vid fullgörande av dem meddelat uppdrag.

12. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare m. m. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 30 juni 1945, angående skoindustriens organisation m. m. (510.)
Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande skooch
garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och effektivitetsproblem.
Utredningsmän tillkallades samma dag (1945 års skoutredning).
Utredningsarbetet pågår.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om
centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl.Maj :t chefen för handelsdepartementet

391

att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag
i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Samma dag tillkallade utredningsmän (1945 års försäkringsutredning) ha
den 15 juni 1949 avgivit dels ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet
och dels ett betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. in. (SOU
1949:25 och 26). Anmäld i propositionen nr 220 den 6 april 1950. Utredningsarbetet
är ännu icke avslutat.

15. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (434.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 tillkallade utredningsmännen ha med
skrivelse den 18 februari 1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet
är efter avslutad remissbehandling i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. I vad skrivelsen avser utredning på vad sätt handeln med kol och
koks bör framdeles organiseras är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Skrivelsen har tidigare redovisats under folkhushallningsdepartementet,
se ämbetsberättelsen 1950 s. 342.)

16. den 4 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens
skeppsprovningsanstalt m. m. (287.)

Anmäld den 27 augusti och den 12 november 1948. Ärendet är i viss del alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m. (406.)

Anmäld den 30 augusti och den 25 oktober 1946 samt den 10 oktober 1947. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Skrivelsen, som tidigare redovisats under folkhushållningsdepartementet (ämbetsberättelsen
1950 s. 342), har anmälts den 19 juli 1946, därvid Kungl. Maj:t
uppdrog åt de under punkten 15 här ovan omförmälda utredningsmännen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen ha
i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen borde organiseras.
Den 29 juni 1946 tillkallade utredningsmän (1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning) ha den 19 maj 1949 avgivit betänkande
angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning (SOU 1949:18). Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr propositionen nr 130 till
1950 års riksdag.)

392

21. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet
pappersbruk. (453.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 26 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

Skrivelsen har den 9 maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd
utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen
hos handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed
sammanhängande frågor. Samma dag tillkallade utredningsmän (1947 års sjömanspensionsutredning)
ha den 17 januari 1948 avgivit betänkande angående
förbättrad pensionering för sjömän. Ärendet är därefter beroende på Kungl.
Älaj :ts prövning.

23. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner (10 )

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949 samt den 17 februari och den 26 maj 1950. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad utom beträffande punkterna 37 och 76, punkten 76 i
vad densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till
vilka lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt
om formerna för medlens fördelning. Utredningsmän tillkallades den 17 juli
1948 (1948 års utredning om en statens kulturfond). Utredningsarbetet pågår.

24. den 4 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåx-et 1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens
försöksstation m. m. (273.)

Anmäld den 25 februari 1949. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl
Maj :ts prövning.

25. den 10 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande
av byggnader för institutet för konserveringsforskning. (300.)

Anmäld den 10 oktober 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 17 här ovan.)

26. den 18 juni 1947, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 28 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag
m. m. (390.)

Anmäld den 24 september 1948 samt den 22 juni 1950. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

393

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne.
(401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947, den 20 augusti och den 1 oktober
1948 samt den 9 september 1949 och den 18 augusti 1950. Ärendet är i viss del
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 30 juni 1947, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Kock att
tillkalla högst tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag
i frågan om elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden.
Den 15 augusti 1947 tillkallade utredningsmän (1947 års elbranschkommitté)
ha den 22 februari 1950 avgivit betänkande angående den svenska elbranschens
kapacitet och konkurrensförhållanden (SOU 1950:10). Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår i skrivelsen under punkten 17 gjord anhållan om utredning rörande
gällande lotstaxesystem och lotspersonalens avlöningsförhållanden m. m., i vilken
del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, har
Kungl. Maj:t den 30 december 1947 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i
ämnet. Utredningsmän tillkallades den 21 februari 1948 (1948 års lotskommitté).
Utredningsarbetet pågår.

31. den 10 mars 1948, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
effektivisering av förberedelsen till och förandet av Sveriges handelsavtalsförhandlingar.
(49.)

Den 29 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tolv utredningsmän för att utreda frågan om lämpliga
åtgärder ägnade att effektivisera förberedelserna till och bedrivandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka tillkallades den 12 november 1948 (utredning angående
Sveriges handelsavtalsförhandlingar), ha den 1 november 1949 och den 24 januari
1950 avgivit betänkanden angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m.
(Del I SOU 1949:57 och Del II SOU 1950:9). Anmäld i propositionen nr 152 till
1950 års riksdag (jfr tionde huvudtiteln 1950 s. 133). Utredningsarbetet fortgår.

32. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

33. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, .styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946— den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare, inom folkhushållningsdepartcmentet vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelsen 1949 s. 307. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

394

34. den 29 mars 1949, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1949/50 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)
Anmäld den 8 april, den 6 och den 27 maj, den 18 juni, den 29 juli, den 4 november
1949 samt den 24 februari och den 28 april 1950. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 27 och 34 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års läkemedelsutredning.

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
är föremål för övervägande inom statens folkbadsutredning.

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 317 och 1950
s. 334. Lönekommittén för kust- och gränsbevakningen har den 14 juni 1950 avgivit
betänkande med förslag angående löneställningen för kust- och gränsbevakningspersonalen
vid tullverket, vilket betänkande är föremål för Kungl.
Maj ds prövning.

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av
rätt för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande
den 22 mars 1946 tillkallade sakkunniga för översyn av den kommunala lagstiftningen
(1946 års kommunallagskommitté).

395

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhålla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350 med hänvisning.
Frågan är föremål för övervägande av 1948 års polisutredning. (Jfr
ärendet under punkten 17.)

8. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 318 med hänvisning
samt 1949 s. 368. 1948 års livsmedelssakkunniga ha den 26 september
1949 avgivit betänkande med förslag till livsmedelsstadga (SOU 1949:43),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. in. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22
september 1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets
städer m. m. {Jfr ärendet under punkten 19.)

11. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid
statens sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande.
Sedan utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

13. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

14. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskrivningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 335. Anmäld
den 13 januari 1950, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd med
chefen för centrala värnpliktsbyrån utarbeta eu plan för bearbetning ur socialmedicinska
synpunkter av vid inskrivningsförrättningarna inhämtade uppgifter.
Medel för en provbearbetning av inom byrån befintliga uppgifter från 1947 års
inskrivningsförrättningar ha vidare anvisats.

396

15. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i
bestämmelserna om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som
utgör egen valkrets. (83.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

16. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Medicinalstyrelsen
har den 29 september 1947 avgivit utredning om den öppna läkarvården
i riket (SOU 1948:14), vilken efter remissbehandling är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 25 maj 1938, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets
förstatligande m. m. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Frågan
är föremål för övervägande av 1948 års polisutredning. (Jfr ärendet under
punkten 7.)

18. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 22 september
1949 tillkallade sakkunniga för översyn av ordningsstadgan. (Jfr ärendet
under punkten 10.)

20. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 337. Ärendet
har den 4 juni 1948 anmälts, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att i samråd
med lärarkollegiet vid tandläkarinstitutet i Stockholm fullfölja utredningen rörande
inrättande av ett statens odontologiska laboratorium samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

21. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda
dag utfärdades därvid ett reglemente (SFS nr 416). I vad avser utredning
rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är ärendet
beroende på Kungl. Majrts prövning.

22. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. Betänkanden
i ämnet ha avgivits av dels ortoped- och vanförevårdssakkunniga

397

den 28 augusti 1948 angående ortoped- och vanförevårdens organisation (SOU
1948: 41) och dels 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
den 8 november 1948 angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilka betänkanden efter remissbehandling äro föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Anmäld den 14 april 1950, därvid medgavs att förenämnda mark må genom medicinalstyrelsens
försorg försäljas. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av
vården av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

25. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 324. Utredningsarbetet
pågår.

26. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket efter slutad remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av socialvårdskommittén
i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Efter remissbehandling är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Den 13 maj 1948 avgav 1943 års sockersjukutredning betänkande angående
sockersjukvården i riket (SOU 1948: 33), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning i samband med frågan om tillhandahållande
av kostnadsfria och rabatterade läkemedel.

29. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande
från rådstuvurätt. (351.)

Ärendet är i viss del föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

30. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 339. Ärendet
är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

398

31. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande
lagstiftning av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för
sammanträde med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

32. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av
suppleanter för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

33. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Styrelsen
bär den 23 december 1949 avgivit förslag i ämnet, vilket efter remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 371. Frågan
är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4
juni 1948 tillkallade sakkunniga för fria sjukhusvården.

35. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

1946 års alkoholistvårdsutredning bär den 14 februari 1948 avgivit betänkande
med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket efter avslutad
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Kungl. Maj:t har dels den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till riksdagen
angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund,
m. m. och dels den 26 maj 1950 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa
utredning rörande lokaler m. m. för en rättsläkarstation i Göteborg. I övrigt är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS
nr 566—570). I vad angår den av riksdagen begärda utredningen angående
unclerstöd åt hemmavarande anhöriga till den, som internerats å alkoholistanstalt,
är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

Frågan är föremål för övervägande inom 1946 års läkemedelsutredning. Utredningsarbetet
pågår.

39. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Ärendet är, såvitt detsamma berör inrikesdepartementet, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning i vad angår punkten 4 (avgifter för specialitetskontrollen).

399

40. den 19 maj 1945, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om ersättning till kommunala förtroendemän. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 339. Kungl.
Maj:t har den 10 februari 1950 avlåtit proposition (nr 88) till riksdagen angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,
m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Ärendet är, såvitt inrikesdepartementet angår, beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(länsstyrelsernas kostnader för bokbindning).

42. den 29 juni 1945, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän
m. m. (471.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 373. Ärendet
är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 341, 1949 s.
373 och 1950 s. 339. Chefen för inrikesdepartementet bemyndigades den 21
december 1949 att uppdraga åt 1947 års psykopatvårdsutredning att utreda
vissa frågor om behandlingen av lösdrivarklientelet m. m. Utredningsarbetet pågår.
Vidare bär Kungl. Maj:t den 3 mars 1950 avlåtit proposition (nr 90) till
riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling m. m.

44. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen har den 31 december 1947
avgivit betänkande angående utbildning av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
(SOU 1948: 17), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Inom inrikesdepartementet har i anslutning till
kommittéförslaget i oktober 1950 utarbetats förslag till vissa administrativa bestämmelser
angående sjuksköterskeutbildningen. Vidare har kommittén den 9
augusti 1949 avgivit betänkande angående högre utbildning av sjuksköterskor
m. m., vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

45. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

Ärendet är föremål för övervägande av statens folkbadsutredning.

46. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 254 och 1948
s. 341. Statens sinnessjukvårdsberedning bär den 11 januari 1950 avgivit betänkande
med generalplan för sinnessjukvården. Kungl. Maj:t har den 10 mars
1950 avlåtit proposition (nr 113) till riksdagen angående modernisering och utbyggnad
av de statliga sinnessjukhusen m. in. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

400

47. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av
möjlighet för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt
tillsammans med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1948 års polisutredning. Utredningsarbetet
pågår.

1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstalter)
är alltjämt föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 48
under socialdepartementet.)

49. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Utredningsarbetet
pågår.

50. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa. (392.)

1946 års sinnesslövårdsutredning har den 22 december 1948 avgivit betänkande
angående sinnesslövårdens omorganisation (SOU 1949:11), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Enligt den 17
februari 1950 lämnat bemyndigande har chefen för inrikesdepartementet tillkallat
sakkunniga för utredning av frågan om tillsynen över bland annat anstalter för
vård av sinnesslöa barn.

51. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 342. 1946 års
alkoholistvårdsutredning har den 14 februari 1948 avgivit betänkande med
förslag till lag om nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (559.)

Ärendet är föremål för övervägande av de sakkunniga för fria sjukhusvården.
(Jfr punkten 50 under socialdepartementet.)

53. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

1946 års alkoholistvårdsutredning, till vilken skrivelsen överlämnats, bär den
14 februari 1948 avgivit betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m.
(SOU 1948: 23), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

54. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet är föremål för övervägande av 1947 års psykopatvårdsutredning. Utredningsarbetet
pågår.

55. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 273. Utredningsarbetet
pågår.

401

56. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 375 och 1950
s. 341. Anmäld och slutbehandlad den 10 februari och den 13 oktober 1950.

57. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Anmäld den 17 november 1950, varvid uppdrogs åt häradshövdingen Gunnar
Carlesjö att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. (Jfr punkten 74
under finansdepartementet.)

58. den 13 maj 1948, angående ersättning åt kommun för kostnader för dess
brandkårs deltagande i släckning av brand i staten tillhörig oförsäkrad
egendom m. m. (194.)

Ärendet är under behandling inom inrikesdepartementet.

59. samma dag. angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté.

60. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1946— den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 305 och 1950
s. 341. Punkten 9 angående distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet
ävensom punkten 13 i vad avser vissa inkomster å anslaget för allmänna val är
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 20 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier jämte
i ämnet väckta motioner. (267.)

De sakkunniga för utredning rörande statens rättskemiska laboratoriums framtida
arbetsuppgifter m. m. ha den 29 december 1949 avgivit begärd utredning.
Kungl. Maj:t har den 3 februari 1950 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att låta
uppföra en nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 23, 40, 46, 56 och 61 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

11. Civildepartementet.

(Har upptagna skrivelser hava tidigare redovisats under finansdepartementet.)

Riksdagens skrivelse

1. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

20 — Justiticombudsinanncns iimbctshcriittelsc till 1051 urs riksdag■

402

Beträffande ärendet under punkten 6 (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna
vid hovrätterna) har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté
att taga under övervägande frågan om en avveckling av anmärkningsarvodet
till advokatfiskalerna vid hovrätterna.

2. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 342.

3. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal) har
beträffande vissa personalgrupper behandlats i 1944 års personalutrednings betänkande
angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal
inom statsförvaltningen, Del II (SOU 1947:58), vilket betänkande för fortsatt
beredning överlämnats till 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

4. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) iiro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Sedan statskontoret den 2 mars 1945 inkommit med utredning och förslag i
ämnet, ha yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. ÄIaj:ts prövning.

0. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

I anslutning till ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten
övertagna familjepensionskassor) har inom finansdepartementet verkställts
undersökning beträffande möjligheterna att bereda ifrågavarande befattningshavare
anställning i statens tjänst. Hittills ha tre av i ärendet avsedda sju befattningshavare
antagits i statstjänst. Av övriga fyra befattningshavare har en
uppnått pensionsåldern och två befunnits på grund av sjukdom tillsvidare icke
kunna tagas i anspråk för arbete i statstjänst. Vad beträffar den fjärde befattningshavaren
är frågan om hans eventuella överförande i statlig tjänst under
utredning i civildepartementet.

7. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om
pensionernas oantastbarhet. (348.)

I proposition den 1 april 1949 (nr 193) har Kungl. Maj:t föreslagit upphävande
av de pensionsbestämmelser, enligt vilka ämbetsstraff samt skiljande från tjänsten
i administrativ väg på grund av fel eller försummelse i tjänsten leda till
att vederbörande endast blir berättigad till reducerad livränta. Sedan riksdagen

i skrivelse den 24 maj 1949 (nr 324) anmält, att riksdagen bifallit propositionen,
ha författningar utfärdats den 3 juni 1949 (SFS nr 255—261) angående ändring
av 1947 års pensionsregleinenten. Efter utredning av statskontoret i samråd
med övriga pensionsutbetalande myndigheter rörande erforderliga åtgärder för
upphävande av redan inträdda verkningar i pensionshänseende av angivna bestämmelser
ha ytterligare författningar utfärdats den 6 oktober 1950 (SFS nr
523 och 524). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för utredning angående likalönsprincipens
genomförande i statsförvaltningen.

9. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1944— den 30 juni 1945. (212.)

Vad angår ärendet under punkten 2 (försvarets tjänstebostäder) hade besparingsberedningen
den 8 oktober 1941 tillkallat fastighetskamreraren hos byggnadsstyrelsen
B. A. H. Löhr att såsom expert biträda vid undersökning rörande
hyressättningen i staten tillhöriga fastigheter. Den sakkunniges verksamhet blev
efter beslut av chefen för finansdepartementet i april 1943 inställd. Genom Kungl.
Maj:ts beslut den 21 juni 1946 har förordnats, att den sakkunnige skulle återupptaga
ifrågavarande utredningsarbete.

10. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid generalpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

11. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli

1945— den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande ärendet under punkten 18 (utnyttjande av äldre arbetskraft inom
förvaltningen) har chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj ds den
28 maj 1948 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning i fråga om pensionsåldern för anställningshavare i
statens tjänst m. fl. ävensom därmed sammanhängande spörsmål.

12. den 7 maj 1949, i anledning av väckt motion angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten anställda
arbetares tjänstårsberäkning för pension. (189.)

Sedan utlåtande i ärendet inhämtats från statskontoret, har inom civildepartementet
upprättats en promemoria, vilken remitterats till ett antal myndigheter
för yttrande.

13. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, in. in. (324.)

Anmäld den 3 juni 1949, varvid författningar utfärdades (SFS nr 255—261).
Ånyo anmäld den 6 oktober 1950, varvid ytterligare författningar utfärdades
(SFS nr 523 och 524). (Jfr punkt 7.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

404

14. den 2 december 1949, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
dyrortssystemet m. m. samt om slopande av lägsta ortsgruppen i dyrortsindelningen.
(389.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1950 har statsrådet Lingman
tillkallat utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning angående principerna
för dyrortsgrupperingen (1950 års dyrortssakkunniga).

Av dessa ärenden är alltså det under 13 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
civildepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

12. Folkhushållningsdepartementet.

De i 1950 års ämbetsberättelse (s. 342) under folkhushållningsdepartementet
upptagna skrivelserna från riksdagen, vilka vid utgången av år 1949 ännu
voro till någon del oavgjorda, redovisas här ovan under handelsdepartementet
(punkterna 8, 15, 18 och 33).

405

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som lios Kungl. Maj.t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1950 och
vari under år 1950 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj.ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1931 den 22 mars (nr 210), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 335, 1939 s.
335 och 1940 s. 355. Genom beslut den 24 november 1950 har Kungl. Maj:t förklarat,
att skrivelsen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd.
(Justitiedepartementet.)

2. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. in.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

3. 1939 den 30 december (nr 711), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga fordran
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och 1947
s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1910 den 27 december (nr 710), angående upprättande av ett centralt register
över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet är
föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

5. 1912 den SO november (nr 688/1911), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag i
förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

6. 1912 den 30 december (nr 166/1911), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvarför
i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

7. 1912 den 31 december (nr 229), angående ändring av 6 § lagen den 14 juni
1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Vid 1950 års riksdag väcktes i motioner förslag om förlängning av den tid, inom
vilken moder till barn utom äktenskap kan erhålla införsel i faderns lön eller
andra tillgångar för sin bidragsfordran. Sedan riksdagen med anledning härav och

406

med bifall till första lagutskottets i frågan framlagda förslag antagit lag om ändrad
lydelse av 6 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension
eller livränta, har Kungl. Maj:t den 19 maj 1950 låtit utfärda lag i ämnet (SFS
nr 179). (Jfr ärendet under punkt 7 i bilaga II.) (Justitiedepartementet.)

8. 194-3 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 344. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

9. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. Ärendet är
föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

10. 1945 den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att till
kontroll styrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts villkorligt,
att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 344. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

11. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre kommunikation
mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

12. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

13. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

14. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän åkla gares

åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus. t

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 346. Skrivelsen
har den 8 december 1950 överlämnats till strafflagberedningen för att övervägas
vid fullgörande av beredningens uppdrag. (Justitiedepartementet.)

15. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Efter det infordrade
utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

407

16. 1948 den 18 september (nr It52 och 637), angående ytterligare åtgärder för
ernående av större snabbhet i fråga om avgivande av utlåtanden rörande
häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 345. Betänkande med förslag till det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation har avlämnats den 29 april 1950
(SOU 1950: 24). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

17. 1948 den 29 oktober (nr 364/1946), angående enhetliga bestämmelser rörande
de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1950 s. 345. Sedan infordrade
yttranden inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

18. 1948 den 30 oktober (nr 295/1945), angående förtydligande av det i 32 §
lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt intagna stadgandet om utdömande
i vissa fall av högsta fastställda jaktvårdsavgift eller avgift för jaktpass.

1949 års jaktutredning har den 11 november 1950 framlagt förslag i frågan
(SOU 1950:40). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jordbruksdepartementet.
)

19. 1948 den 1 december (nr 803/1946), angående ändring av bestämmelserna
i 60 § utsökningslagen om delgivning i vissa fall av underrättelse om sökt
utmätning.

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 346. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj :ts prövning. (Justitiedepartementet.)

20. 1949 den 30 april (nr 364/1948), angående ersättning till C. J. Larsson och
E. Larsson för vissa från dem tillgripna penningmedel, som omhändertagits
hos två för brottet häktade personer men med fångvårdsmyndighets
medgivande disponerats av dem under häktningstiden.

Justitiekanslersämbetet har, efter remiss, avgivit utlåtande i ärendet, varefter
detsamma remitterats för yttrande till statskontoret. (Justitiedepartementet.)

21. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Kungl. Maj :t har den 19 maj 1950 bemyndigat chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla två sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med
översyn av gällande bestämmelser om tidningen Polisunderrättelser samt med
utredning av frågan om sekretessbestämmelser till skydd för de personer, som
omförmälas i tidningen, ävensom med utredning av övriga med berörda frågor
sammanhängande spörsmål. (Inrikesdepartementet.)

22. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

23. 1949 den 12 december (nr 692/1947), angående åtgärder för åstadkommande
av snabbare behandling och avgörande av vissa taxeringsmål.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)