JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1936:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1936

SAMT

TRYCKERIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1936

IVAR HA5UG8TRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

i K

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning................................................ 7

L Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t. f. poliskommissarien K. Gabrielsson i fråga om försummelse beträffande övervakning
av anhållen person (ämbetsberättelserna 1931 sid. 85 och 1935 sid. 9)..... 7

2) häradshövdingen O. Bergfeldt för obehärskat uppträdande såsom ordförande i domstol
m. m. (ämbetsberättelsen 1931 sid. 96)........................ 9

3) assistenten hos chefen för Stockholms kustdistrikt vid tullverket F. Wall för olaga

kvarhållande (ämbetsberättelserna 1931 sid. 171 och 1935 sid. 9)........... 10

1) landsfiskalen H. Andersson för olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person
(ämbetsberättelsen 1935 sid. 170).............................. 11

5) häradsskrivaren O. Ekberg för utfärdande av felaktigt bevis rörande mantalsskrivning 12

6) ordföranden i andra distriktets hästpremieringsnämnder P. Burén för tagande av

obehörig ersättning för tjänsteförrättning......................... 18

7) häradshövdingen N. Helling för obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angående

villkorlig straffdom vore förverkat.......... 38

8) vice häradshövdingen E. Young för utfärdande av felaktiga äganderättsbevis och

gravationsbevis........................................ 43

9) landsfiskalen G. Kristianson för felaktigt förfarande i utmätningsärende....... 48

10) häradshövdingen H. Wullt för ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp i stället

för i dagsböter........................................ 60

11) landsfiskalen G. Lindblom för felaktigt förfarande i utmätningsärende........ 63

12) rådmannen J. Risberg för felaktig handläggning av ärende rörande val av konkursförvaltare
........................................... 81

13) landsfiskalen S. Biörcke för felaktigt förfarande vid meddelande av införselbeslut . . 91

14) poliskonstapeln I. Holmqvist för olaga anhållande m. m................. 98

15) landsfiskalen O. E. Olsson för felaktigt förfarande i indrivningsärende........120

16) kyrkoherden G. Lundgren för obehörig vägran att framställa proposition vid sammanträde
med kyrkoråd m. m................................130

17) vice häradshövdingen P. Grufman för lagstridigt ådömande av villkorlig dom .... 142

18) landsfiskalen G. Holmberg i fråga om felaktigt beslut att ej överklaga underrätts

utslag.............................................142

19) häradshövdingen S. Odéen för lagstridigt ådömande av villkorlig dom........151

20) landsfiskalen H. Ödmann i fråga om felaktigt beslut att ej överklaga underrätts utslag 151

21) landsfiskalen S. Pira för olämpligt uppträdande under tjänsteutövning........156

22) häradshövdingen A. T. Larsson för försummelse beträffande tillsyn över förmynderskap
..............................................172

Sid.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Rättegångsmåls upptagande å uppropslistor vid underdomstolarna..........178

2) Fråga huruvida ansökan om utbyte av en inteckningshandling mot två eller flera

sådana handlingar bör behandlas såsom ett eller flera ärenden............184

3) Fråga om medellös persons rätt att utan avgift undfå nödig expedition vid domstol 192

4) Olämpligt tillvägagående av präst vid medling enligt giftermålsbalken.......196

5) Olämpliga uttalanden av präst i predikan........................200

6) Dröjsmål med införpassande till straffanstalt av person, som anhållits i och för

verkställighet av förvandlingsstraff för böter.......................204

7) Fråga örn anteckning i saköreslängd att talan mot bötesbeslut kan fullföljas efter

vad..............................................213

8) Fråga huruvida under vissa månader erlagda belopp skola anses utgöra betalning

av underhållsbidrag för samma månader eller av resterande bidrag för föregående
månader. Uraktlåtenhet att lämna underhållsskyldig meddelande om fullföljd av
ansökan om införsel....................................219

9) Fråga örn tillämpningen av iterationsbestämmelsen i 28 § 2 mom. förordningen den

11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka...................225

10) Felaktig dom i mål angående tolkning och tillämpning av testamente.......230

III. Framställningar till Konungen m. m.

1) Äng. åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet.................242

2) » avgivet betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning........247

3) utfärdande av närmare bestämmelser i fråga om anstånd med doms avkunnande

vid rådhusrätt.....................................248

4) avgivet betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet 252

5) » viss ändring i gällande bestämmelser om klagan i utsökningsmål.......253

6) » bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen.......................256

7) * ett av särskilda sakkunniga upprättat förslag till ändrade bestämmelser rö rande

allmänna handlingars offentlighet......................261

8) > skyldighet för förmyndare att vid uppbärande av omyndig tillkommande

försäkringsbelopp förete bevis örn överförmyndarens tillstånd till beloppets
utbetalning.......................................263

IV. Inspektionsresor under år 1935 ........................... 270

V. Under år 1935 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........270

Berättelse av tryckfrihetskommittén

273

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1935 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll ....................................275

II. Förteckning över de av 1935 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 277

1) Justitiedepartementet...................................277

2) Utrikesdepartementet...................................281

3) Försvarsdepartementet...................................282

4.) Socialdepartementet....................................285

5) Kommunikationsdepartementet..............................290

6) Finansdepartementet.....................................294

7) Ecklesiastikdepartementet.................................305

8) Jordbruksdepartementet..................................309

9) Handelsdepartementet...................................315

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1935 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................319

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1935 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1935: 324

1) Justitiedepartementet ...................................324

2) Utrikesdepartementet....................................329

3) Försvarsdepartementet...................................330

4) Socialdepartementet....................................331

5) Kommunikationsdepartementet..............................341

6) Finansdepartementet.............. 345

7) Ecklesiastikdepartementet.................................356

8) Jordbruksdepartementet..................................362

9) Handelsdepartementet...................................366

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1935 och vari under år 1935 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................370

Till RIKSDAGEN.

o edan justitieombudsmannen R. Gyllenswärd, vilken den 10 maj 1935
blivit utnämnd att från och med den 1 oktober 1935 vara justitieråd samt
av chefen för justitiedepartementet erhållit uppdrag att verkställa viss utredning,
avsagt sig uppdraget att vara riksdagens justitieombudsman från
och med den 1 augusti 1935, blev jag den 4 juli 1935 av de utav riksdagen
valda fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret insatt i
justitieombudsmannens ämbete för tiden från och med den 1 augusti 1935.
Till min suppleant och efterträdare utsågo fullmäktige samtidigt häradshövdingen
i Vartofta och Frökinds härads domsaga Sten Vallquist.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1935. Jag får därvid meddela dels att jag före mitt inträde
i justitieombudsmansämbetet under justitieombudsmannen Gyllenswärds
semester förestått ämbetet under tiden från och med den 25 juni
till och med den 31 juli, dels ock att jag med stöd av 25 § i instruktionen
begagnat mig av semester under tiden från och med den 14 till och med
den 21 september samt att under nämnda tid häradshövdingen Vallquist
förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om försummelse beträffande övervakning av
anhållen person.

I 1934 års ämbetsberättelse (sid. 85 o. f.) och 1935 års ämbetsberättelse
(sid. 9) redogöres för ett av justitieombudsmannen Seve Ekberg anbefallt
åtal mot t. f. poliskommissarien K. Gabrielsson för försummelse i fråga om
övervakning av anhållen person. Av redogörelsen framgår att, sedan den
anhållne, trädgårdseleven K. V. Svedberg, den 26 februari 1933 efter under -

gånget förhör blivit såsom misstänkt för tjuvnadsbrott av Gabrielsson
kvarhållen å polisstationen i Nynäshamn och insatt i en förvaringscell därstädes,
vilken på vanligt sätt utifrån reglats, Svedberg under påföljande
natt anlagt eld i cellen i avsikt att därigenom bereda sig möjlighet att
rymma. Vid företagen undersökning hade befunnits, att Gabrielsson icke
haft särskild bevakning över Svedberg anordnad, utan hade denne efter
klockan omkring 8 på kvällen ifrågavarande dag varit lämnad utan tillsyn.

Södertörns domsagas häradsrätt hade i utslag den 31 maj 1933 yttrat
följande: I målet vore upplyst att Gabrielsson — sedan han söndagen den
26 februari 1933 låtit i en förvaringscell å polisstationen i Nynäshamn insätta
Svedberg, videen misstänkts för tjuvnadsbrott — icke föranstaltat
därom, att särskild bevakning av Svedberg under påföljande natt anordnats.
Häradsrätten funne visserligen ständig tillsyn över anhållna personer
såväl till förekommande av rymning som av tillbörlig hänsyn till de kvarhållna
städse böra anordnas, där så ske kunde. Till ursäkt för sin underlåtenhet
att jämväl nattetid anordna sådan bevakning hade Gabrielsson
emellertid framhållit, att storleken av den till hans disposition ställda polisstyrkan
icke medgivit anordnandet av dylik bevakning nattetid utan att
föranleda inskränkning i annan viktig polistjänstgöring, att såväl Gabrielsson
som tidigare innehavare av poliskommissarietjänsten i Nynäshamns
köping upprepade gånger förgäves gjort framställning hos vederbörande
kommunala myndigheter om anställandet av ytterligare polisman, ävensom
att Gabrielsson, som tillträtt poliskommissarietjänsten först den 31
augusti 1932, vid anordnandet av bevakning av arrestanter följt den praxis,
som tillämpats av hans företrädare i tjänsten. Med hänsyn till vad Gabrielsson
till sitt fredande från ansvar sålunda anfört och med kännedom örn
att förhållandena i Nynäshamns köping vore sådana, att en inskränkning
i polismännens patrulltjänstgöring icke kunde ske utan allvarligt men för
möjligheten att upprätthålla ordningen i köpingen, funne häradsrätten
Gabrielssons uraktlåtenhet att nattetid anordna bevakning av Svedberg
icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar och prövade förty
rättvist förklara åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas.

Svea hovrätt, där advokatfiskalen vid hovrätten på uppdrag av J. O. anfört
besvär, hade i utslag den 7 december 1933 yttrat följande: Enär, på
sätt häradsrätten yttrat, i målet vore upplyst, att Gabrielsson — sedan
han den 26 februari 1933 låtit i en förvaringscell å polisstationen i Nynäshamn
insätta Svedberg, vilken misstänkts för tjuvnadsbrott — icke föranstaltat
därom, att särskild bevakning av Svedberg under påföljande natt
anordnades, alltså och då, såsom häradsrätten jämväl funnit, dylik bevakning
bort, där så ske kunnat, anordnas såväl till förekommande av
rymning som av hänsyn till Svedberg, samt Gabrielsson på grund av vad
i målet förekommit måste antagas hava ägt möjlighet att i förevarande

fall anordna bevakning av Svedberg utan att annan, viktigare tjänstgöring
blivit eftersatt, funne hovrätten Gabrielsson icke kunna undgå ansvar
för vad honom sålunda läge till last; och prövade hovrätten förty och då
förseelsen måste anses begången under synnerligen förmildrande omständigheter
rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag, döma Gabrielsson
jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att utgiva 5 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 8 kronor.

Över hovrättens utslag hade Gabrielsson anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 29 maj 1935 yttrat följande.

Med hänsyn till vad i målet vore upplyst örn otillräckligheten av köpingens
polisstyrka vid ifrågavarande tid ävensom till övriga förekomna omständigheter
kunde Gabrielsson icke anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel
därigenom att han underlåtit att anordna särskild bevakning över Svedberg.
Kungl. Maj:t prövade förty lagligt att, med upphävande av hovrättens
utslag, lika med häradsrätten ogilla den mot Gabrielsson i målet förda
talan.

Örn nämnda beslut voro tre justitieråd ense.

Ett justitieråd anförde:

”Jag finner väl det vara synnerligen anmärkningsvärt, att bevakning
nattetid av personer, som insatts uti ifrågavarande förvaringshäkte, icke
plägat anordnas, men då med hänsyn till de av häradsrätten anmärkta och
övriga omständigheter i målet Gabrielssons underlåtenhet i detta hänseende
vid ifrågavarande tillfälle skäligen icke bör för honom föranleda till
ansvar, prövar jag lagligt att, med upphävande av hovrättens utslag, fastställa
det slut, vartill häradsrätten kommit i målet.”

Ett justitieråd yttrade:

”Jag finner väl Gabrielsson hava bort anordna bevakning över Svedberg
jämväl nattetid; men enär med hänsyn till de i målet upplysta omständigheterna
Gabrielssons underlåtenhet härutinnan icke skäligen bör
för honom medföra ansvar, prövar jag lagligt att, med upphävande av
hovrättens utslag, fastställa det slut vari häradsrätten stannat.”

2. Obehärskat uppträdande av ordförande i domstol m. m.

Av 1934 års berättelse (sid. 96 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Ekberg, efter klagomål av förre sparbanksdirektören Johan Petrus Olsson
i Ljungsäter, anbefallt åtal mot häradshövdingen O. Bergfeldt för obehärskat
uppträdande såsom ordförande i Kinds häradsrätt vid handläggning
av ett åklagarmål mot klaganden samt för det häradsrätten, sedan efter

målets överlämnande till rättens prövning den 11 juni 1930 besked lämnats
att utslag skulle meddelas å slutsammanträde den 7 juli samma år, sistnämnda
dag underlåtit meddela utslag samt uppskjutit utslagets avkunnande
till den 1 september 1930. I utslag den 12 juni 1933 hade Göta hovrätt,
efter att hava lämnat av Bergfeldt och klaganden framställda jävsanmärkningar
mot vissa i målet hörda vittnen utan bifall, yttrat följande:
Vidkommande själva målet vore utrett, att Bergfeldt under handläggningen
inför häradsrätten av omförmälda mot klaganden anhängiggjorda
mål dels vid tingssammanträdet den 20 och den 21 januari 1930, då Bergfeldt
lett förhör med klaganden och hållit vittnesförhör med A. Ekdahl,

M. K. Björklund och P. A. Dunderberg, ådagalagt ett obehärskat uppträdande
och gjort sig skyldig till förlöpningar i såväl ord som åthävor på ett
sätt, som väckt synnerligt uppseende, dels ock vid tingssammanträdet den
17 och den 18 februari 1930 jämväl brustit i hovsamhet och lugn värdighet
samt fällt åtskilliga yttranden av beskaffenhet att icke kunna anses tillåtliga
för en domare under ämbetets utövning. På grund därav och då Bergfeldts
åtalade förfarande i övrigt icke vore av beskaffenhet att för honom
föranleda ansvar, prövade hovrätten lagligt i så måtto bifalla den mot Bergfeldt
förda ansvarstalan, att hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
dömde Bergfeldt att för den oskicklighet i domarämbetets utövning, vartill
han sålunda gjort sig skyldig, böta 500 kronor. Vad anginge klagandens
ersättningsanspråk funne hovrätten skäligt på det sätt bifalla desamma,
att hovrätten förpliktade Bergfeldt att till klaganden utgiva dels ersättning
för den skada och det lidande, som genom Bergfeldts berörda förfarande
finge anses hava tillskyndats klaganden, med 1,000 kronor och dels
gottgörelse för kostnaderna å saken hos J. O. och i hovrätten med 1,100
kronor. Hovrätten stadgade slutligen, att Bergfeldt skulle ersätta statsverket
vad i enlighet med rådhusrättens i Borås beslut av allmänna medel
utbetalats eller komme att utbetalas till de på advokatfiskalens begäran i
målet hörda vittnena.

Över hovrättens utslag hade Bergfeldt anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 22 maj 1935 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

3. Olaga kvarhållande m. m.

I 1934 års berättelse (sid. 171 o. f.) och 1935 års berättelse (sid. 9 o. f.)
redogöres för ett av justitieombudsmannen Ekberg, efter klagomål av varvsarbetaren
Karl Wictor Ericsson, anbefallt åtal mot assistenten hos chefen
för Stockholms kustdistrikt vid kungl, tullverket kaptenen Fritz Wall för

olaga kvarhållande m. m. Av redogörelsen framgår, att Sollentuna och
Färentuna häradsrätt i utslag den 27 september 1933 dömt Wall, jämlikt
15 kap. 22 § samt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ strafflagen, dels för det han utan
laga rätt kvarhållit klaganden i fängsligt förvar till 10 dagsböter, dels ock
för Walls därigenom visade oförstånd i tjänsten till likaledes 10 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 6 kronor, ävensom förpliktat Wall att till klaganden
utgiva skadestånd med tillhopa 75 kronor. Sedan Wall anfört besvär
hade Svea hovrätt enligt utslag den 9 februari 1934 ej funnit skäl att
göra ändring i häradsrättens utslag. Mot hovrättens utslag hade Wall fullföljt
talan.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 3 juni 1935, då upplyst blivit att Wall
avlidit, funnit frågan om ansvar å honom hava förfallit.

4. Olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person.

Såsom av 1935 års berättelse (sid. 170 o. f.) framgår hade jag, efter
klagomål av arbetaren Oskar Ragnar Johansson i Agnäs, förordnat om
åtal mot landsfiskalen i Bjurholms distrikt Helge Andersson för det han,
ehuru häktning icke kunnat ifrågakomma, i polisförvar kvarhållit klaganden
dels från den 19 till den 23 februari 1933 och dels under natten mellan
den 4 och den 5 april 1933. Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt
hade i utslag den 22 november 1934 dels ogillat åtalet, i vad det avsåg
Anderssons kvarhållande av klaganden under förstnämnda tid, ävensom
klagandens å sagda kvarhållande grundade ersättningsanspråk, dels ock
beträffande åtalet i övrigt, jämlikt 15 kap. 10 § samt 25 kap. 17,18 och 22 §§
strafflagen, dömt Andersson att böta ej mindre för det Andersson utan
laga skäl i polisarrest kvarhållit klaganden natten mellan den 4 och den 5
april 1933 15 dagsböter örn 10 kronor än även för genom nämnda kvarhållande
visat oförstånd i tjänsten 15 dagsböter om 10 kronor eller att alltså
böta tillhopa 30 dagsböter om 10 kronor. Häradsrätten hade förpliktat
Andersson att gottgöra klaganden för honom genom sistnämnda kvarhållande
tillskyndat obehag och därigenom förlorad arbetsförtjänst med skäliga
ansedda 30 kronor ävensom ersätta klaganden dennes inställelse vid
häradsrätten med 20 kronor jämte vad klaganden visade sig hava utgivit
för lösen av häradsrättens utslag i målet.

Över häradsrättens utslag hade Andersson anfört besvär i Svea hovrätt.

Svea hovrätt har genom utslag den 15 juni 1935 yttrat följande.

Enär av vad i målet förekommit franninge, att Andersson saknat giltig
anledning till sin åtgärd att i arrest kvarhålla klaganden natten mellan den

4 och den 5 april 1933, alltså och på grund av omständigheterna i övrigt
funne hovrätten ej skäl att i häradsrättens utslag i huvudsaken göra annan
ändring än att dels straffet för vart och ett av de brott, vartill Andersson
vore förvunnen, av hovrätten bestämdes till 5 dagsböter, varje dagsbot
örn 6 kronor, skolande Andersson förty utgiva tillhopa 10 dagsböter, varje
dagsbot örn 6 kronor, dels ock beloppet av det klaganden tillkommande
skadeståndet bestämdes till 10 kronor. I fråga om kostnaderna å målet
funne hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Utfärdande av felaktigt bevis rörande mantalsskrivning.

I ett den 27 oktober 1931 hos K. B. i Gävleborgs län anhängiggjort mål
yrkade Enångers sockens barnavårdsnämnd, att som ogifta Ada Maria
Westers minderårige son Erik Allan blivit av barnavårdsnämnden för samhällsvård
omhändertagen, barnavårdsnämnden i Ljusdals socken eller i
annan kommun, som kunde finnas skyldig därtill, måtte åläggas att dels
ersätta kostnaden för barnets vård efter 20 kronor för månad för tiden från
och med januari till och med augusti 1931 med 160 kronor och för tiden
från och med januari 1932 till och med april 1933 med 320 kronor eller med
tillhopa 480 kronor, dels ock för barnets fortsatta vård från och med den 1
maj 1933 utgiva 20 kronor i månaden, så länge behovet av samhällsvård
fortfore. Därjämte yrkades ränta å vårdkostnaden samt ersättning för
stämpelkostnader i målet.

För utrönande av hemortsrätten för Ada Maria Wester, vilken den 9 december
1929 kyrkoskrivits i Ljusdals församling såsom inflyttad från Hälsingtuna
församling, anmodades häradsskrivaren i Ljusdals fögderi den 11
februari 1938 av vederbörande föredragande i länsstyrelsen att inkomma
med upplysning, huruvida Ada Maria Wester blivit för år 1930 mantalsskriven
inom Ljusdals socken.

Till svar härå inkom från häradsskrivaren i fögderiet Olof Ekberg en så
lydande skrivelse:

”Till Länsstyrelsen, Gävle.

Med återställande av remisshandlingarna får jag vördsamt meddela, att
däri omnämnda Ada Maria Wester icke blivit för år 1930 mantalsskriven
i Ljusdals socken, men år 1931 har hon mantalsskrivits i sagda socken
å Ede nr 2 såsom inflyttad från Hälsingtuna. Järvsö i Ljusdals fögderis
häradsskrivarekontor den 15 februari 1933.

Olof Ekberg.”

Efter remiss till häradsskrivaren i Hudiksvalls fögderi upplyste denne,

att Ada Maria Wester blivit mantalsskriven inom Hälsingtuna socken för
år 1929 men däremot icke för år 1930.

I målet hördes barnavårdsnämnderna i Ljusdals och Hälsingtuna socknar
ävensom vederbörande barnavårdskonsulent.

I utslag den 17 maj 1933 yttrade därefter K. B. följande.

Enär Ada Maria Wester varit för år 1929 mantalsskriven i Hälsingtuna
socken utan att därunder hava för sig eller minderårigt barn åtnjutit fattigvård
eller samhällsvård, alltså och då hon enligt vad utrönts icke blivit
någonstädes mantalsskriven för år 1930, funne K. B. Ada Maria Wester
och förty jämväl hennes minderårige son Erik Allan Wester hava fortfarande
ägt hemortsrätt i Hälsingtuna socken år 1931 då den i målet
ifrågakomna samhällsvård börjat utgå. På grund därav och då Erik Allan
Wester ostridigt varit för samhällsvård omhändertagen samt fordrade beloppet
180 kronor icke kunde anses oskäligt, prövade K. B., med stöd av
62 och 65 § § lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, rättvist
sålunda bifalla ansökningen, att barnavårdsnämnden i Hälsingtuna socken
förpliktades att ej mindre till Enångers sockens barnavårdsnämnd utgiva
ersättning för samhällsvård åt Erik Allan Wester under tiden från och med
den 1 januari 1931 till och med april månad år 1933 med 480 kronor, än
även med belopp, varom parterna i brist av åsämjande ägde att särskilt
i laga ordning tvista, gottgöra Enångers sockens barnavårdsnämnd vad
densamma därutöver redan fått eller ytterligare kunde få i samhällsvård
för Erik Allan Wester vidkännas, intill dess hans behov av samhällsvård
upphört eller försörjningsskyldigheten av vederbörande barnavårdsnämnd
omedelbart övertagits. Tillika förpliktades Hälsingtuna sockens barnavårdsnämnd,
som den 30 januari 1933 erhållit del av ansökningen, dels att
å vårdkostnaden gälda ränta enligt bestämmelserna i 56 § fattigvårdslagen,
dels ock att gottgöra Enångers sockens barnavårdsnämnd dess kostnader
för stämpel i målet med 8 kronor.

I en den 30 maj 1933 hit inkommen klagoskrift gjorde därefter fattigvårdsstyrelsen
i Hälsingtuna socken gällande, bland annat, att den omständigheten
att Ada Maria Wester icke blivit för år 1930 mantalsskriven
i Ljusdals socken, dit hon år 1929 inflyttat, berott på försummelse av vederbörande
pastor vid kyrkobokföringen, samt anhöll att J. O. måtte låta
verkställa utredning därutinnan.

I infordrat yttrande bestred kyrkoherden i Ljusdals församling B. G.
.Jonzon klagandens påståenden såvitt anginge pastorsämbetet samt överlämnade
tillika ett så lydande bevis:

”Järvsö den 10 juni 1933.

Att tjänarinnan Ada Maria Wester, född den 23 juli 1904, jämte sonen

Åke, född 1926, blivit för år 1930 mantalsskrivna å Råggärde n:r 2 i Ljusdals
socken av Gävleborgs län betygas: Som ovan:

Olof Ekberg.”

Efter att hava tagit del av Jonzons yttrande och ovanintagna bevis framhöll
klaganden i en hit insänd skrift, att av vad som nu blivit upplyst syntes
framgå, att något fel med avseende å Ada Maria Westers kyrkobokföring
icke ägt rum. Huru häradsskrivaren Ekberg i skrivelsen den 15
februari 1933 kunnat meddela K. B., att Ada Maria Wester icke för år 1930
mantalsskrivits i Ljusdals socken, men den 10 juni 1933 utfärda bevis av
motsatt innehåll kunde klaganden icke förstå. I allt fall ville klaganden
numera rikta sin anmälan mot Ekberg och anhålla om ytterligare utredning
rörande de olika uppgifterna om Ada Maria Westers mantalsskrivning
i Ljusdals socken.

Sedan häradsskrivaren Ekberg anmodats att hit inkomma med yttrande
i ärendet, anförde Ekberg, att vid meddelandet av uppgiften i skrivelsen
den 15 februari 1933 torde hava tillgått så, att ett av Ekbergs biträden,
som sagda dag genomsökt 1930 års mantalslängd för Ljusdals socken, därvid
förbisett Ada Maria Wester, en omständighet som vore beklaglig men,
såsom Ekberg hoppades, icke medförande sådana verkningar att den föranledde
åtal.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att den omständigheten att
ett biträde genomsökt mantalslängden för år 1930 icke fritoge Ekberg från
ansvaret för riktigheten av därur lämnade uppgifter. Genom det felaktiga
meddelandet till K. B. hade Hälsingtuna socken blivit ålagd betalningsskyldighet
till Enångers sockens barnavårdsnämnd. Detta åläggande vore
helt och hållet beroende på Ekbergs oriktiga förfarande i tjänsten.

Sedan Hälsingtuna sockens barnavårdsnämnd i kammarrätten anfört
besvär över K. B:s utslag den 17 maj 1933 och i detta mål den härstädes
verkställda utredningen rörande Ada Maria Westers mantalsskrivning
bragts till kammarrättens kännedom, meddelade kammarrätten utslag i
målet den 20 april 1934. I detta utslag yttrade kammarrätten följande.

Enär numera blivit utrett, att Ada Maria Wester för år 1930 mantalsskrivits
i Ljusdals socken utan att därunder, såvitt av handlingarna framginge,
för sig eller minderårigt barn hava kommit i åtnjutande av vård av
beskaffenhet att inverka på förvärv av hemortsrätt, ty och som Ada Maria
Wester och jämväl hennes omförmälde minderårige son vid sådant förhållande
ägt hemortsrätt i Ljusdals socken, då i målet ifrågavarande samhällsvård
började utgå, men rätt till ersättning för samma vård, i vad den
belöpte å tiden före den 29 juni 1931, förfallit, funne kammarrätten skäligt

att, med ändring av K. B:s utslag, dels befria Hälsingtuna sockens barnavårdsnämnd
från den barnavårdsnämnden ådömda ersättningsskyldigheten,
dels ock förplikta Ljusdals sockens barnavårdsnämnd att ersätta Enångers
sockens barnavårdsnämnd kostnaden för den samhällsvård, som utgått till
Erik Allan Wester under tiden den 29 juni—den 31 augusti 1931 och den
1 januari 1932—den 30 april 1933, med 361 kronor 33 öre ävensom med
belopp, varom parterna i brist av åsämjande ägde att särskilt i laga ordning
tvista, gottgöra Enångers sockens barnavårdsnämnd vad densamma
därutöver fått eller ytterligare kunde få i samhällsvård för Erik Allan
Wester vidkännas, intill dess hans behov av samhällsvård upphört eller
försörjningsskyldigheten av vederbörande barnavårdsnämnd omedelbart
övertagits. Tillika förpliktades Ljusdals sockens barnavårdsnämnd, som
i november månad 1931 erhållit del av ansökningen i målet, dels att å vårdkostnaden
gälda ränta i enlighet med bestämmelserna i 56 § fattigvårdslagen,
dels ock att gottgöra Enångers sockens barnavårdsnämnd dess stämpelkostnader
i målet hos K. B. med 8 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Gävleborgs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ekberg. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande.

I 62 § lagen den 6 juni 1924* om samhällets barnavård stadgas dels att
utgift, som kommun haft för omhändertaget barn, inverkar på förvärv av
hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § lagen örn fattigvården är föreskrivet
beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag, dels ock att
kommun i fråga om ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget
barn har den rätt, som enligt 50 och 51 §§ lagen örn fattigvården tillkommer
fattigvårdssamhälle.

Av 45 § sistnämnda lag framgår, att i fråga om fattigvård svensk medborgare
anses, med vissa undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava under det
år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som
enligt vad i 49 § sägs utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt. Minderårigt
barn utom äktenskap har, enligt föreskrift i 47 § 2 morn., samma hemortsrätt
som modern. I 49 § 1 mom. stadgas bland annat att om någon
under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård enligt 1 § han ej vinner hemortsrätt på grund av nämnda
mantalsskrivning. I fråga örn inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes
enligt 2 mom. med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som
åtnjutits av hans minderåriga barn. Jämlikt 50 § 1 mom. är fattigvårds -

samhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon som Ilar hemortsrätt
inom annat samhälle, berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av
det senare samhället.

I förevarande fall är upplyst, att Ada Maria Westers minderårige son
Erik Allan varit från och med januari månad 1931 för samhällsvård omhändertagen
av barnavårdsnämnden i Enångers socken, varest Ada Maria
Wester emellertid icke ägde hemortsrätt. Då varken Ada Maria Wester
eller hennes barn under år 1930 åtnjutit någon vård av beskaffenhet att
inverka på förvärv av hemortsrätt, skulle följaktligen hennes mantalsskrivning
för detta år vara bestämmande för hennes och barnets hemortsrätt
och därmed även för frågan om vilket fattigvårdssamhälle, som hade
att ansvara för de Enångers socken åsamkade kostnaderna för sonen Erik
Allans omhändertagande. Såsom av utredningen framgår, har Ada Maria
Wester för sagda år mantalsskrivits i Ljusdals socken. I det av Enångers
sockens barnavårdsnämnd anhängiggjorda målet om utbekommande av
ersättning för ovanberörda kostnader har emellertid häradssknvaren Ekberg,
då upplysning avfordrats honom om Ada Maria Westers mantalsskrivning,
i tjänsteskrivelse till K. B. uppgivit, att Ada Maria Wester icke
för år 1930 mantalsskrivits i Ljusdals socken. Denna felaktiga uppgift har
medfört att, då Ada Maria Wester ej varit för nämnda år mantalsskriven
å annan ort, K. B. ålagt barnavårdsnämnden i Hälsingtuna socken, där hon
varit mantalsskriven för år 1929, att ersätta barnavårdsnämnden i Enångers
socken ifrågavarande kostnader. Den på grund av Ekbergs oriktiga
uppgift Hälsingtuna socken ålagda ersättningsskyldigheten har dock
genom kammarrättens utslag blivit upphävd. Kvar står dock att socknen
genom Ekbergs förvållande åsamkats besvär och kostnader för erhållande
av rättelse i saken. Med hänsyn därtill finner jag mig icke kunna underlåta
att för ifrågavarande förfarande ställa Ekberg under åtal för tjänstefel.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ekberg
för det tjänstefel, vartill han gjort sig skyldig, samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Hälsingtuna
kommun att i målet föra talan, och borde av kommunen framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Vad klaganden i övrigt anfört och yrkat i sina ovan omförmälda skrifter
fann jag ej föranleda vidare åtgärd från min sida.

Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 29 december 1934 följande.

I målet vore utrett, att sedan Enångers sockens barnavårdsnämnd hos

K. B. sökt åläggande för barnavårdsnämnden i Ljusdals socken eller i annan
kommun att lämna ersättning för samhällsvård åt Ada Maria Westers
minderårige son Erik Allan och vederbörande föredragande hos K. B.
i anledning därav den 11 februari 1933, med översändande av handlingarna
i det hos K. B. anhängig]orda målet, anmodat häradsskrivaren i Ljusdals
fögderi att inkomma med upplysning, huruvida Ada Maria Wester blivit
för år 1930 mantalsskriven inom Ljusdals socken, Ekberg såsom häradsskrivare
i fögderiet i skrivelse till K. B. den 15 februari 1933 uppgivit, att
Ada Maria Wester icke blivit för år 1930 mantalsskriven i Ljusdals socken,
ehuru Ada Maria Wester, såsom Ekberg inför häradsrätten vidgått och
jämväl vitsordat uti ett av honom den 10 juni 1933 utfärdat, i målet åberopat
intyg, för år 1930 varit mantalsskriven å Råggärde nr 2 i Ljusdals
socken, att på grund av Ekbergs förenämnda oriktiga uppgift angående
Ada Maria Westers mantalsskrivningsort för år 1930 barnavårdsnämnden
i Hälsingtuna socken, varest Ada Maria Wester varit mantalsskriven för
år 1929 utan att därunder hava för sig eller minderårigt barn åtnjutit fattigvård
eller samhällsvård, genom Iv. B:s utslag den 17 maj 1933 ålagts
utgiva viss ersättning för den åt Ada Maria Westers son Erik Allan lämnade
samhällsvården, och att kammarrätten, hos vilken myndighet Hälsingtuna
sockens barnavårdsnämnd fullföljt talan mot utslaget, genom
utslag den 20 april 1934 befriat barnavårdsnämnden från densamma ådömd
ersättningsskyldighet och i stället förpliktat Ljusdals sockens barnavårdsnämnd
utgiva i utslaget närmare bestämd ersättning; och enär Ekberg
genom sin förenämnda oriktiga uppgift till K. B. i skrivelsen den 15
februari 1933 angående Ada Maria Westers mantalsskrivningsort för år
1930 gjort sig skyldig till vårdslöshet i sin tjänst som häradsskrivare, prövade
häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma Ekberg
för vad han låtit komma sig till last i målet till 15 dagsböter, dagsboten om
15 kronor.

Då Hälsingtuna socken icke förebragt sådan utredning, att framställt
anspråk på ersättning för tidsspillan kunde bifallas, men socknens övriga
ersättningsanspråk måste anses befogade, förpliktade häradsrätten Ekberg
att ersätta socknen genom Ekbergs oriktiga uppgift åsamkade kostnader
och utlägg med 107 kronor 80 öre.

Svea hovrätt, där Ekberg anförde besvär under hemställan att det honom
ådömda straffet måtte nedsättas, prövade i utslag den 26 april 1935 skäligt
på det sätt ändra häradsrättens utslag, att det straff, vartill Ekberg jämlikt
av häradsrätten åberopat lagrum gjort sig förfallen, av hovrätten bestämdes
till 8 dagsböter, varje dagsbot beräknad till 15 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

i — J ustHicombvslsnianvcns ihnbclsbc räll ritte till 1936 (lis riksdag.

6. Tagande av obehörig ersättning för tjänsteförrättning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av H. Kullborg i Holmagärde
och Albert Johansson i Skattagård härstädes anhängiggjort ärende inhämtas,
bland annat, följande.

I en till kungl, stuteriöverstyrelsen den 10 februari 1933 inkommen skrift
hade klagandena — vilka i särskilda till överstyrelsen förut insända skrifter
framställt klagomål över att ordföranden i andra distriktets hästpremieringsnämnder
Pontus Burén skulle hava varit partisk vid bedömning av
hästar, som varit föremål för premiering, m. m. — till belysning av detta
förhållande anfört: Arrendatorn av Åsklosters kungsgård Ernst Äkerström,
vilken vore en intresserad hästuppfödare, hade efter flera års erfarenheter
ansett sig vara systematiskt motarbetad av premieringsnämndsordföranden
Burén. För att örn möjligt åstadkomma någon ändring i detta förhållande
hade Åkerström vidtagit en åtgärd, som framginge av det följande. Vid ett
sammanträffande med Åkerström i maj månad 1931 hade Burén på förekommen
anledning förklarat sig vara köpare till en av Åkerström till försäljning
utannonserad häst. Burén hade också köpt hästen till ett pris,
som han själv bestämt. Sedan hästen levererats, hade Åkerström i postremissväxel
erhållit likvid för densamma med 500 kronor. Åkerström, som
vid förenämnda tidigare sammanträffande med Burén ersatt denne med
500 kronor för en resa, som skäligen bort ersättas med ett betydligt ringare
belopp, hade nu funnit det lämpligt att i förut angivna syfte till Burén
återsända köpeskillingen. För detta ändamål hade Åkerström löst ut postremissväxeln
och därefter i assurerad försändelse till Burén översänt kontant
500 kronor jämte ett brev av innehåll, ”att någon betalning för
hästen icke borde ifrågakomma på grund av de tjänster herr Burén tidigare
gjort Åkerström och de tjänster, som enligt uttryckt förhoppning
skulle göras”. Beloppet hade mottagits av Burén. Något meddelande i
saken hade Åkerström därefter icke erhållit förrän genom ett brev från
Burén av den 13 januari 1933. Av detta brev framginge enligt klagandenas
förmenande, att Burén mottagit beloppet och under ett och ett halvt
år behållit detsamma utan att vidtaga någon åtgärd för dess återbetalande
förrän nu diskussion i pressen och anmälan förekommit angående
”systemet Burén”. Klagandena kunde icke finna annat än att Buréns underlåtenhet
att genast återställa beloppet utgjorde en för Burén mycket
besvärande omständighet, vilken klagandena velat bringa till stuteriöverstyrelsens
kännedom.

Vid klagandenas inlaga var i styrkt avskrift fogat ett så lydande brev:

”Till Bröderna Åkerström, Åskloster.

Vid mitt bokslut finner jag en ouppklarad fr. 1931 balanserad affär å
500 kr. för en häst. Jag har en gång sänt leqvid för hästen men fått den

återsänd. Orsaken därtill torde Ni framdeles få klara. En postremissväxel
å 500 kr. bifogas nu och anhålles om erkännande av leqvid för hästen.
Nasta den 13/1 1933.

Pontus Burén.”

I ett den 18 februari 1933 till stuteriöverstyrelsen avgivet yttrande över
klagandenas påståenden i nyssnämnda skrift anförde Burén följande: Vid
vårpremieringen 1931 i Varberg hade av Ernst Åkerström och hans broder
Claes Åkerström uppvisats en importhingst ”Joli Coeur du Bouchon”,
som förefallit sjuk och därför visat sig ofördelaktig, varför han ej kunnat
godkännas. Hingsten hade emellertid tillfrisknat och i slutet av april hade
ägarna anhållit örn ett tillståndsbevis för hingsten. Burén hade då utfärdat
ett sådant för Veddige pastorats hingstförening. Fram i maj hade bröderna
Åkerström anhållit att få stationera hingsten i Svenlj ungatrakten och
framställt en önskan, att Burén skulle resa ned och besiktiga såväl denna
hingst som en annan importhingst, som också kasserats på våren. Efter
mycken tvekan hade Burén rest ned och sedan Burén besiktigat hingstarna,
hade Burén gått in i stallet, där två treåringar stått uppställda.
Ägarna hade omtalat, att de visat dem för remonteringskommissionen men
ej fått sälja mer än den ena. Den andra hade ansetts för tung som ridhäst.
Då Burén tyckt bra om denna häst, hade den utbjudits till salu och Burén
ombetts att ge ett anbud på den. Då Burén bjudit 500 kronor för hästen,
levererad i Örebro, hade svaret blivit: ”Ja, det tar vi gärna.” Burén hade
därpå skickat en postremissväxel å 500 kronor i likvid för hästen. Några
dagar därefter hade Burén fått en rekommenderad försändelse å 500 kronor
från Åskloster utan motivering för försändelsen. Burén hade skrivit
tillbaka med förfrågan örn orsaken till detta, med framhållande att Burén
ej ville hava hästen till skänks. Härå hade Burén ej fått något svar.
Buréns mening hade varit att vid sammanträffande med bröderna Åkerström
göra upp saken, men sedan hade det hela fallit fullständigt i glömska
tills Burén på nyåret 1933 genom sina anteckningar blivit påmind därom.
Burén hade emellertid nu skickat ränta på penningarna för den tid dessa
legat hos Burén, och då torde väl den saken kunna vara ur världen. Vad
som i skriften åsyftades med att Burén erhållit 500 kronor för en resa hade
Burén icke något minne av, varför han hos Ernst Åkerström anhållit om
meddelande, i vad sammanhang detta skulle hava varit. För övrigt ville
Burén framhålla och kunde skaffa otaliga bevis för att Burén aldrig för sina
besiktningsresor begärt mer än reseersättning efter II klass samt 25 kronor
i dagtraktamente. Örn folk någon gång betalt mera och ”man ej fått
dem till rättelse därimot”, kunde detta väl ej läggas Burén till last. Orsaken
till klagandenas skrift vore att söka i Buréns motvillighet mot onödig
import av hingstar. Innehållet i skriften syntes även vara graverande nog
för Ernst Åkerström, då hans avsikt med erbjudandet av penningar varit

att få Burén att fördelaktigt bedöma hans hästar. Att därav ej blivit det
väntade resultatet torde ej få anses såsom något felgrepp av Burén utan
i stället vara bevis för hans oemottaglighet för påtryckningar.

Genom beslut den 11 mars 1933 fann stuteriöverstyrelsen vad klagandena
därstädes anfört och yrkat icke förtjäna avseende.

I en den 20 februari 1933 hit inkommen skrift påkallade klagandena

J. 0:s ingripande i anledning av, bland annat, de förhållanden som påtalats
i deras ovannämnda skrift till stuteriöverstyrelsen. Sedan stuteriöverstyrelsen
anmodats att avgiva yttrande över klagomålen härstädes, avgav
överstyrelsen sådant yttrande den 11 mars 1933 och hemställde däri, att
klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Sedan klagandena avgivit påminnelser samt P. J. Dyrendahl i Ljungstorp
och C. J. Dyrendahl i Grunnarp inkommit med en skrift i ärendet,
avgav stuteriöverstyrelsen efter Buréns hörande förnyat yttrande. Därefter
anmodades landsfiskalen i Viske distrikt att genom förhör med Ernst
Åkerström och andra personer, som kunde antagas hava upplysningar att
meddela, verkställa utredning rörande ifrågavarande affärstransaktion
mellan Burén och Åkerström.

I anledning därav verkställde landsfiskalen G. de Bronikowsky den 4
september 1933 förhör med Ernst Åkerström och Claes Åkerström. Vid
förhöret förekom följande.

Ernst Åkerström berättade: Han hade själv sedan år 1919 på Åsklosters
kungsgård uppfött ardennerhästar till försäljning. Dessförinnan hade
hans fader haft stuteri på Åskloster. Från och med år 1913 hade Ernst
Åkerström och fadern haft att göra med Burén. Denne hade då som sakkunnig
för en hästförening i Närke inköpt en häst av Åkerströms fader.
Är 1914 hade Burén börjat sin verksamhet som ordförande i premieringsnämnden
i Hallands län. Från Åsklosters stuteri hade sedan dess vid varje
premiering inom distriktet uppvisats hästar, vilka alltså varit underkastade
Buréns bedömning. Under en följd av år framåt hade Åkerström icke
haft något att invända mot det sätt, varpå hans hästar bedömts av Burén.
Omkring år 1927 hade emellertid Åkerström börjat finna, att Burén ej
tycktes behandla av Åkerström uppvisade hästar rättvist. Örn en av Åkerströms
hästar varit bra, hade aldrig hästens förtjänster blivit framhållna
av Burén, men eventuellt befintliga fel hade förstorats vid hästens bedömning.
En sämre hästs fel hade alltid framhållits i förstorad form. Som en
följd därav hade premieringsnämndens värdesättning av Åkerströms hästar
också blivit genomgående för låg, då nämnden alltid följt Buréns åsikt
om de utställda hästarna. Genom samtal med andra hästuppfödare hade
Åkerström fått den bestämda uppfattningen, att Buréns sätt att bedöma
Åkerströms hästar vore beroende av det ekonomiska förhållande, vari

Burén stöde till andra hästuppfödare. Åkerström hade erhållit upplysningar,
utvisande att till Burén från andra hästuppfödare utbetalats tiotusentals
kronor i ”provisioner” för att influera på Buréns bedömning av
hästarna. Åkerström hade då tänkt försöka åvägabringa ändring i Buréns
förfaringssätt. Då han haft sig bekant, att Burén på våren 1931 skolat
besöka Halland, hade han anmodat Burén att, när Burén komme till
Varberg, även besöka Åskloster, som vore beläget omkring 1,5 mil utanför
Varberg, för att besiktiga en hingst. Hingsten ifråga hade haft s. k. ”tillståndsbevis”
för Halland, och Åkerström hade önskat få detta utsträckt
att gälla även för Västergötland. I början av maj månad 1931 hade Burén
infunnit sig på Åskloster och utfärdat det begärda beviset. Därefter hade
Ernst Åkerström och Burén ävensom Claes Åkerström avrest till Varberg,
där Burén av Ernst Åkerström inviterats på middag. Skälig ersättning
för Buréns besiktning av hingsten och resa till Åskloster hade Ernst Åkerström
ansett vara 30—40 kronor. Emellertid hade Åkerström inlagt 500
kronor i hundrakronorsedlar i ett kuvert och vid middagen överlämnat
detta till Burén med tack för besiktningen av hingsten. Burén hade sett
i kuvertet och yttrat något som ”det här är väl för mycket” men stoppat
kuvertet i fickan och behållit beloppet. Sedan hade transaktionen ifråga
aldrig berörts av Burén. Vid Buréns besök på Åskloster hade Ernst Åkerström
även visat Burén en häst, som var till salu. Burén hade då sagt sig
vara spekulant på hästen. Vid middagen i Varberg hade köp av densamma
också avslutats, varvid Burén och Åkerström överenskommit örn ett pris
av 500 kronor för hästen, fritt Örebro. Några dagar därefter hade Äkerström
sänt hästen till Burén och omgående erhållit 500 kronor som likvid.
Köpesumman hade Åkerström ansett ungefärligen motsvara hästens värde.
Då Åkerström efter köpesummans mottagande skolat översända hästens
legitimationspapper till Burén, hade han beslutat att försöka ytterligare
påverka Burén. Han hade därför samtidigt med legitimationspapperen
sänt kvitto å full likvid för hästen men dessutom i assurerat brev bifogat
500 kronor i sedlar. Burén hade omedelbart tillskrivit Åkerström och
frågat, vad meningen vore med de översända penningarna. ”Jag kan väl
inte taga emot pengar för ingenting” ville Åkerström erinra sig att Burén
skrivit. Han hade emellertid ej Buréns brev i behåll. Åkerström hade i
brev svarat, att beloppet skulle vara för tjänster Burén gjort Åkerström
och för de tjänster han hoppades Burén skulle göra honom i framtiden.
Någon kopia av detta brev hade han icke. De tjänster Burén ditintills
gjort Åkerström hade ju varit endast ”björntjänster”. Efter denna brevväxling
hade Åkerström och Burén träffats många gånger, men det hade
aldrig varit tal örn beloppet förrän Åkerström erhållit Buréns brev av den
13 januari 1933, som vore lika lydande med den av klagandena åberopade
avskriften.

Claes Åkerström uppgav: Han hade till för ungefär ett år sedan tillsammans
med brodern bedrivit stuterirörelse på Åskloster. Broderns uppgift
rörande Buréns befattning därmed vore riktig. Claes Åkerström hade närvarit
vid ovanberörda middag i Varberg och sett Ernst Åkerström inlägga
500 kronor i ett kuvert och överlämna det till Burén. Han hade även hört
Buréns yttrande efter mottagandet. Ernst Åkerström hade omtalat, att han
återställt köpesumman för hästen till Burén.

Bröderna Åkerström förklarade dessutom sammanstämmande att de ansåge
att, sedan Burén mottagit de omtalade penningarna, en avspänning
ägt rum i förhållandet mellan dem och Burén. Ej så att deras hästar därefter
blivit övervärderade, men de hade åtminstone blivit rättvist bedömda.
Efter något år hade de gamla förhållandena emellertid ånyo
inträtt.

Sedan Burén tagit del av protokollet över ovannämnda polisförhör, anförde
Burén i en skrift den 24 oktober 1933 till J. O. följande: Ernst Åkerström
hade vid polisförhöret påstått, att Burén sedan omkring år 1927
icke skulle hava behandlat av Åkerström uppvisade hästar rättvist. Årtalet
1927 vore av en viss betydelse för att klargöra orsaken till den kampanj
från bröderna Åkerströms m. fl. personers sida, för vilken Burén varit
utsatt. Nämnda år hade Burén av bröderna Åkerström blivit anmodad
att följa med dem till Belgien för att biträda vid inköp av hingstar. Burén
hade då svarat att, örn inköp skulle ske endast för deras eget behov,
Burén såsom konsulent för hästaveln icke kunde neka dem sitt biträde, men
att om importen skulle ske ur affärssynpunkt, Burén icke kunde biträda

dem. Då bröderna Åkerström uppgivit, att hingstimporten skulle ske i
affärsändamål, hade Burén avstått från att biträda dem. Bröderna Åkerström
hade emellertid med biträde av en annan person inköpt några
hingstar i Belgien, vilka uppvisats vid hingstpremiering i Varberg. Dessa
importdjur hade varit av jämförelsevis låg kvalitet och hade icke kunnat
bedömas så förmånligt, som bröderna Åkerström tydligen hoppats. Liknande
hade förhållandet blivit med en ny hingstimport, som bröderna
Åkerström följande år företagit. Burén ville framhålla, att han icke varit
ensam om bedömandet, utan att detta verkställts av premieringsnämn den,

som då bestått av tre ledamöter med envar en röst. Det vore säkerligen
de motgångar, som bröderna Åkerström sålunda haft med nämnda hingstimporter
och som enligt deras förmenande bottnade i ett orättvist bedömande
från Buréns sida, som läge till grund för den förföljelsekampanj,
för vilken Burén varit utsatt och för vilken i första hand klagandena, av
vilka Kullborg vore kusin till bröderna Åkerström, gått i bräschen. Burén
ville i detta sammanhang erinra om att stuteriöverstyrelsen genom cirkulär
av den 27 maj 1929 föreskrivit en strängare bedömning med avseende

å exteriör m. m. i fråga om importhästar med otillräcklig härstamning än
i fråga om svenskfödda avelshästar.

Vidare anförde Burén: Vad beträlfade Buréns av Ernst Åkerström uppgivna
besök på Åskloster under år 1931, vore det riktigt, att Burén på
begäran av bröderna Åkerström besökt Åskloster och att besöket gällt
en dem tillhörig hingst, ”Joli Coeur du Bouchon”, som erhållit tillståndsbevis
för Halland. Bröderna Åkerström hade begärt, att tillståndsbeviset
skulle utsträckas att gälla även, enligt vad Burén ville minnas, för Västergötland.
Ehuru han icke haft någon skyldighet därtill, hade Burén av
rent tillmötesgående infunnit sig på Åskloster. Sedan tillståndsbevis utfärdats
vid hingstpremieringen, som ägde rum på våren, och en hingst
därvid erhållit tillståndsbevis för viss trakt, vore det ingalunda brukligt
att begäran om utsträckning av tillståndet framställdes. Burén kunde icke
erinra sig, att detta i hans praktik ägt rum mer än i nämnda enstaka fall.
Vid sitt besök på Åskloster hade Burén besiktigat hingsten och utfärdat
det begärda tillståndsbeviset för — enligt vad Burén ville minnas — viss
del av Västergötland. Det vore också riktigt, att bröderna Åkerström åtföljt
Burén till Varberg, där de tillsammans intagit en måltid. Därvid
hade bröderna Åkerström förklarat, att de ville dels ersätta Burén för
resan, för vilken Burén begärde 25 kronor jämte biljettkostnaden, och dels
ersätta Burén för att han på sin tid från dem eller deras fader till en
hingstförening i Närke inköpt en hingst vid namn ”Tärning” för en mycket
hög köpeskilling. Ernst Åkerström hade till Burén överlämnat ett
kuvert, vars innehåll Burén emellertid icke granskat förrän Burén kort
efter måltiden avrest från staden. I vad det till Burén överlämnade beloppet
överstigit den av honom begärda reseersättningen, hade det utgjort
gottgörelse för inköpet av ”Tärning”.

Vid besöket på Åskloster — anförde Burén vidare — hade bröderna
Åkerström visat Burén en häst, som blivit kasserad vid ett remonteringsmöte
kort tid förut och som bröderna Åkerström erbjudit Burén att köpa.
Burén hade frågat dem om priset för hästen, vartill de svarat, att de vore
beredda taga vilket pris som helst, bara de bleve av med hästen. Burén
hade förklarat att, om de ville leverera hästen fritt Örebro, Burén vore
beredd att betala 500 kronor för den. Detta hade bröderna Åkerström
accepterat. Hästen hade också efter någon tid levererats i Örebro, varefter
Burén sänt likvid för densamma med 500 kronor. Efter någon tid
hade Burén mottagit 500 kronor i retur från bröderna Äkerström. Burén
hade då skrivit till dem och frågat, varför penningarna återsänts. Något
svar på detta brev hade Burén icke erhållit. Det vore sålunda en ren osanning,
då Ernst Åkerström påstode, att han i brev till Burén uppgivit att
beloppet skulle vara ersättning för tjänster, som Burén gjort eller kunde
komma att göra honom. Sedermera hade saken fallit Burén ur minnet,

men Burén hade kommit att tänka därpå i början av år 1933, då han i
sina anteckningar funnit att beloppet alltjämt innestod hos honom. Omedelbart
därefter hade Burén sänt summan till Ernst Åkerström.

Av det sätt varpå bröderna Åkerström yttrat sig vid polisförhöret —
yttrade Burén slutligen — syntes det som om de i avsikt att misstänkliggöra
Burén och hans handlande vidtagit ovan omförmälda åtgärder. Det
belopp, som bröderna Åkerström överlämnat till Burén vid besöket på
Åskloster, hade, såsom Burén förut framhållit, till den del beloppet icke
åtgått till att täcka av Burén begärt dagtraktamente och resekostnader,
utgjort ersättning för Buréns inköp av en hingst från Åskloster, vilket
bröderna Åkerström också direkt förklarat vid beloppets överlämnande.
Burén hade icke funnit något anmärkningsvärt i att de ville ersätta honom
för inköpet ifråga, som till tidpunkten legat före Buréns tillträdande av
befattningen såsom ordförande i premieringsnämnden. Den köpeskilling
som betalats för hingsten, enligt vad Burén ville minnas 8,100 kronor,
hade för dåtida förhållanden varit ett oerhört högt pris. Vid inköpet hade
Burén emellertid haft den bästa uppfattning om hingstens kvalitet, vilket
motiverat att Burén för sina huvudmäns räkning gått med på att betala
ett så högt pris. Inköpet hade ägt rum på en auktion i Veddige. Beträffande
den av bröderna Åkerström återsända likviden för den av Burén
år 1931 inköpta hästen, så berodde det på ett förbiseende från Buréns sida
att beloppet icke förr blivit återbetalat. Även örn bröderna Åkerström,
såsom de syntes vilja göra gällande, haft den förut antydda perfida undermeningen
med sitt handlingssätt, hade de därmed icke vunnit det resultat
de åsyftat. Buréns bedömande hade icke vare sig i fråga örn bröderna
Åkerström eller andra ägare tillhöriga djur rönt det minsta inflytande
därav. Att Buréns bedömande av det hästmaterial, som uppvisats vid
premieringarna, städse varit opartiskt hade klarlagts genom den undersökning,
som verkställts av stuteriöverstyrelsen och vartill Burén hänvisade.
Burén ville dessutom tillägga, att klaganden Johansson instämt
Burén till rådhusrätten i Falkenberg med yrkande om ansvar för det
Burén skulle hava förfarit partiskt såsom premieringsnämndsordförande
och tillika med yrkande om ersättning för den skada, som Johansson på
grund därav skulle hava lidit. I den av Johansson anhängiggjorda rättegången
hade på Johanssons begäran hörts ett stort antal vittnen, vilka,
samstämmigt intygat att Burén städse ådagalagt opartiskhet vid sitt bedömande.
Under hänvisning till vad han sålunda anfört hemställde Burén,
att J. O. måtte lämna ifrågavarande anmälan utan avseende.

På begäran av J. O. om upplysningar i vissa hänseenden rörande hästpremieringarna
överlämnades från stuteriöverstyrelsen en så lydande
promemoria:

”P. M.

Hästpremieringarna äga ruin under tiden 1 juni—20 september varje
år, då alla hästar kunna bliva föremål för bedömande. Dessutom bruka
inom ett flertal hushållningssällskaps områden anordnas särskilda möten
för besiktning av hingstar. (SFS nr 10/28, § 9, st. 1 o. 2). Dessa särskilda
besiktningsmöten, vilka äro avsedda närmast för bedömning och premiering
av de beskällare, vilka under årets betäckningssäsong skola komma
till användning inom resp. områden, pläga för den skull försiggå jämförelsevis
tidigt på året — i regel under februari och mars månader.

Hingst, som vid ena eller andra slaget av dessa besiktningsmöten premierats
(med tillämpning alltså av premieringsreglementets bestämmelser),
är därigenom godkänd såsom beskällare inom det underdistrikt (hushållningssällskaps
område), där han uppvisas. Bevis i sådant avseende
meddelas på så sätt, att det ena exemplaret av den s. k. anmälningssedeln,
försett med intyg om att hingsten premierats, omedelbart vid själva förrättningen
återställes till hästägaren.

För hingst, som icke är premieringsbar men dock lämplig såsom beskällare
inom orten, utfärdas s. k. tillståndsbevis, gällande intill utgången
av nästkommande års i enlighet med föreskrifterna i gällande hästpremieringsreglemente
inom vederbörande område anordnade besiktningsmöten,
vid vilka hingstar få uppvisas.

Örn hingst icke godkännes såsom beskällare, är ordföranden skyldig
att utfärda s. k. kassationsbevis.

Det kan emellertid inträffa, att hingst, som efter senast inom området
hållna besiktningsmöte, där hingstar fått uppvisas, antingen uppnått tre
års ålder eller till området införts från utlandet eller överförts från annan
inländsk ort eller av styrkt fullgiltigt skäl icke kunnat uppvisas vid ordinarie
besiktningsmöte (SFS nr 452/1914 § 3), ifrågasättes att komma till
användning såsom avelsdjur. I sådant fall kan hingstens ägare hänvända
sig till ordföranden i premieringsnämnden för erhållande av s. k. interimistiskt
tillståndsbevis.

Framställning örn erhållande av dylikt bevis skall atföljas av anmälningssedel,
behöriga härstamningshandlingar betr. hingsten samt intyg av
veterinär angående hingstens lämplighet från exteriör synpunkt såsom beskällare.
Det interimistiska tillståndsbeviset meddelas av ordföranden, såvitt
denne så finner skäligt. Interimistiskt tillståndsbevis kan sålunda utfärdas
utan att ordföranden behöver se den hingst, varom är fråga, och
beviset gäller intill de i enlighet med föreskrifterna i gällande premieringsreglemente
närmast efter bevisets utfärdande inom området anordnade
besiktningsmöten, vid vilka hingstar få uppvisas, örn interimistiskt
tillståndsbevis förvägras, är ordföranden skyldig att utfärda kassationsbevis.

Den hingstägaren medgivna klagorätten kan få komma till användning
endast för de fall, att hingst vid besiktningsmöte förklarats icke vara tilllåten
såsom beskällare eller att interimistiskt tillståndsbevis förvägrats
av ordföranden i premieringsnämnden.

För utfärdandet av ovan omförmälda bevis, av vad slag de vara må, äger
premieringsnämndens ordförande eller någon ledamot i nämnden icke rätt
att uppbära någon som helst ersättning av hingstens ägare.

Giltighetsområdet för ett interimistiskt tillståndsbevis brukar i regel
angivas till hela det hushållningssällskaps område, inom vilket hingstens
ägare är bosatt. Understundom plägar dock hingstens verksamhetsområde
begränsas till viss mindre del av området — ett härad, en socken eller geografiskt
begränsad del av socken. Anledningen till denna begränsning är
i regel den, att området är så väl tillgodosett med framstående beskällare,
att den ofta i aveln okända hingst, för vilken beviset begäres, icke anses
böra beredas tillfälle att konkurrera med de bättre och väl kända hingstarna.

Om emellertid hingstens ägare anser, att området för hingstens användning
tillmätts för knappt, äger han givetvis att göra framställning hos
premieringsnämndens ordförande om utvidgning av detta område. Örn
hingstägaren därvid ifrågasätter att på egen bekostnad bereda ordföranden
tillfälle att besiktiga hingsten och ordföranden går med på ett sådant förslag,
synes detta icke innebära något oriktigt förfaringssätt från ordförandens
sida, under förutsättning likväl att ersättningen till ordföranden icke
överstiger vad han enligt resereglementets bestämmelser äger tillgodoräkna
sig för en motsvarande verklig tjänsteresa ävensom gottgörelse för utförandet
av själva besiktningen, vilken senare ersättning torde kunna anses
mycket rimlig, ifall den utgår med omkring 25 kronor. Annorlunda skulle
saken naturligtvis ställa sig, örn ordföranden själv ifrågasatte personlig
besiktning såsom villkor för ändring i det en gång av honom utfärdade
interim, tillståndsbeviset och därvid betingade sig ersättning för resor och
förrättning.

Ordförande i hästpremieringsnämnd åtnjuter resekostnads- och traktamentsersättning
enligt rese- och traktamentsklass II C i gällande allmänna
resereglemente samt dessutom ett särskilt arvode av 15 kronor för varje
dag, då hästpremiering äger rum. Stockholm den 31 oktober 1933.

Alb. Lindström.

/Lennart Idén.”

Till komplettering av tidigare uppgifter anförde sedermera Burén i en
skrift till J. O. den 6 november 1933 bland annat: Vid hingstpremieringen
i Varberg den 10 mars 1931 hade hingsten ”Joli Coeur du Bouchon” uppvisats
men varit sjuk och därför icke kunnat erhålla tillståndsbevis. I början
av april månad hade Burén från bröderna Åkerström fått meddelande

att hingsten vöre frisk, varför bröderna Åkerström begärde tillståndsbevis
för densamma och hemställde, att Burén för att besiktiga hingsten skulle
besöka Åskloster. Burén hade svarat, att han möjligen inom den närmaste
tiden skulle företaga en resa till Skåne och att han då kunde besöka Åskloster.
Då emellertid Buréns planerade resa blivit uppskjuten, hade Burén
än en gång per telefon av bröderna Åkerström blivit ombedd att komma
till Åskloster. Härtill hade Burén förklarat sig beredd och efter några
dagar rest till Åskloster uteslutande för den av bröderna Åkerström begärda
besiktningen. Sedan Burén besiktigat hingsten och förklarat sig
kunna utfärda tillståndsbevis, hade bröderna Åkerström uppgivit, att de
önskade hingsten tillåten inom Veddige pastorats hingstförening, varför
Burén också utfärdat tillstånd därutinnan. Någon tid därefter hade bröderna
Åkerström begärt, att tillståndsbeviset måtte utsträckas att gälla
även för viss del av Älvsborgs län. Burén hade meddelat dem att han vore
tveksam, huruvida han hade rätt att tillmötesgå denna begäran. Sedan
Burén övertänkt saken och funnit sig oförhindrad att utsträcka tillståndet
enligt bröderna Åkerströms önskan, hade Burén bifallit deras begäran
och utsträckt tillståndsbevisets giltighetsområde. — Burén hade icke
haft någon skyldighet att efterkomma bröderna Åkerströms begäran att
besöka Åskloster och hade under inga förhållanden ägt skriva reseräkning
på statens premieringsanslag. Enligt Buréns förmenande hade därför
ersättningen för denna resa varit en sak helt och hållet mellan bröderna
Åkerström och Burén. Burén ville också framhålla, att han icke före resans
anträdande betingat sig någon viss ersättning och att frågan om ersättningens
storlek icke varit på tal förrän i Varberg, efter besöket på Åskloster.
Resan hade ju också företagits först efter upprepade framställningar
från bröderna Åkerström.

Sedan J. O. därefter anmodat landsfogden i Hallands län att företaga
ytterligare undersökning i ärendet genom dels förnyat förhör med Ernst
Åkerström och Claes Åkerström, dels förhör med andra personer, som med
hänsyn till de av de båda förstnämnda lämnade uppgifter eller eljest kunde
antagas hava upplysningar att meddela i anledning av uppgifterna vid
polisförhöret den 4 september 1933 rörande ”provisioner”, som skulle hava
utbetalats av vissa hästuppfödare, verkställde landsfogden A. Jacobson
sådan utredning. Vid denna utredning förekom, enligt vad Jacobson i skrivelse
till J. O. meddelat, följande.

Den 6 december 1933 hördes bröderna Åkerström av Jacobson, därvid
Claes Åkerström anhöll att få till protokollet antecknat, att han icke hade
något som helst att skaffa med penningtransaktionerna mellan hans broder
och Burén.

Vid föredragning därefter av landsfiskalen de Bronikowskys protokoll

gjorde Ernst Åkerström i samförstånd med brodern mot detta följande
anmärkningar. Han hade icke vid förhöret uppgivit, att fadern haft stuteri;
denne hade nämligen endast sysslat med hästuppfödning. Icke heller
hade han påstått, att fadern lidit någon ekonomisk skada genom Burens
påtalade förfarande vid bedömning av hästar. Detta hade gått ut
över bröderna Åkerström.

Ernst Åkerström vidhöll att han genom samtal med andra hästuppfödare
fått den uppfattningen, att de genom att tillgodose Burén ekonomiskt
kunde räkna på att få sina hästar bättre bedömda. På fråga vem
som givit honom dylika upplysningar nämnde Ernst Åkerström efter någon
tvekan som sin sagesman chefen för Flyinge hingstdepå och stuteri,
O. Samuelson, samt berättade i saken vidare: Åren 1927 och 1929 hade
bröderna Åkerström företagit resor till Belgien i avsikt att inköpa hingstar,
därvid Samuelson varit dem följaktig. Under den senare resan hade
Buréns tillvägagångssätt att bedöma hästar kommit på tal och bröderna
Åkerström hade beklagat sig över huru motigt det varit för dem i berörda
avseende, särskilt i vad det gällde att sälja de år 1927 inköpta belgiska
hingstarna. Samuelson hade då rått dem att söka komma på bättre fot
med Burén, bedja honom komma hem till dem för att se deras hästar.
Samuelson hade även omtalat att vid ett besök, som Burén gjort i hans
hem, en överenskommelse träffats, att Burén skulle erhålla 1,000 kronor
för varje hingst, som Samuelson sålde. Burén skulle på sådant sätt hava
uppburit 30,000 kronor av Samuelson. För att få Samuelsons berättelse
bekräftad hade Ernst Åkerström sedermera i telefon ringt upp Samuelson
från sin bostad minst fyra gånger och som vittne till sista telefonsamtalet
haft fjärdingsmannen V. Henriksson, vilken lyssnat i en förstärkningslur
till telefonen. Samuelson hade vid dessa samtal stått vid sitt påstående
örn vad han utgivit till Burén. Ernst Åkerström, som tagit Samuelsons
råd ad notam, hade på våren 1931 anhållit om ett besök av Burén
i och för besiktning av en hingst, för vilken han önskade att tillståndsbeviset
skulle utsträckas även till en del av Västergötland. Vid den omtalade
middag, som efter Buréns besök hos Ernst Åkerström ägt rum i
Varberg, hade Åkerström tillfrågat Burén, huru mycket denne skulle hava
för sitt besvär, vartill Burén svarat: ”En 30 a 40 kronor.” Åkerström hade
då överlämnat till Burén ett öppet kuvert, innehållande 500 kronor i
hundrakronorsedlar. Burén hade tagit ut penningarna ur kuvertet, räknat
dem samt sagt: ”Detta är väl för mycket.” Men då Åkerström vinkat avvärjande,
hade Burén stoppat penningarna på sig.

På Jacobsons fråga, varför Åkerström handlat sålunda, förklarade denne
att han velat avväpna Burén, bliva befriad från vidare trakasserier från
hans sida samt få för framtiden sina hästar rättvist bedömda. Någon tanke
på att därefter få sina hingstar övervärderade vid premieringarna hade

Åkerström aldrig hyst. Vid samma tillfälle hade Burén av Åkerström köpt
en remont för 500 kronor, fritt Örebro. Åkerström hade några dagar senare
erhållit likvid för hästen i postremissväxel, som han genast utkvitterat,
och diirefter återsänt penningarna i kontanter i assurerat brev. På denna
remissa hade Burén avlåtit ett brev, vari han ställt sig undrande inför de
återsända penningarna och förklarat, att han skulle väl icke hava penningar
för ingenting. Härpå hade Åkerström skriftligen meddelat — påståendet
vidhöll han bestämt — att beloppet utgjorde ersättning för
tjänster Burén redan gjort honom och framdeles, enligt vad han hoppades,
bomme att göra honom. Då Burén i sin skrift till J. O. av den 6 november
1933 talade om bröderna Åkerström, kunde det endast bliva tal
om en av dem, nämligen Ernst Åkerström. Det vore alldeles riktigt att
Åkerström m. fl. åren 1927 och 1929 företagit affärsresor till Belgien för
att inköpa hingstar. Burén hade emellertid ej inbjudits att deltaga i första
resan, men i den år 1929 företagna hade Åkerström anmodat Burén att
deltaga. Då Burén fått reda på att uppköpet av hingstar skulle ske i af färssyfte,
hade Burén vägrat deltaga. Försäljningen av de år 1927 inköpta
hingstarna hade, som förut berörts, gått trögt. Dock hade dessa hingstar
blivit godkända vid premieringen, och de fem hingstar, som inköpts vid
Belgienresan 1929, hade vid därefter följande premiering alla erhållit mycket
goda vitsord. Åkerström ansåge för sin del, att denna sista premiering
varit den mest lyckade han varit med om. Därefter hade emellertid hingstarna
motarbetats men trots detta höjts i värdebokstav. Vad beträffade
den av Burén inköpta remonten, så hade vid tal om inköpet av densamma
icke något ord fällts från Åkerströms sida örn att de ville bliva av med
hästen till vad pris som helst. Meningen hade emellertid varit att sälja
den billigt till Burén, och man hade enats örn 400 kronor för hästen och
100 kronor i frakt — alltså 500 kronor fritt Örebro.

Bröderna Åkerström bestredo bestämt, att i de vid måltiden i Varberg
lämnade 500 kronorna ingått någon som helst ersättning för den s. k.
tjänst Burén gjort deras fader genom att råda en hingstförening i Närke
att år 1913 inköpa en fadern tillhörig hingst till högt pris.

På Jacobsons fråga till Ernst Äkerström örn han kände till, huruvida
Burén varit stadd på tjänsteresa till Skåne, då han gjorde en avstickare
till Åskloster, eller örn han företagit denna resa särskilt, kunde Åkerström
icke yttra sig. Ilan hade varit av den bestämda meningen, att Burén varit
stadd på tjänsteresa, enär Burén förut vid korrespondensen örn besöket
nämnt detta. Att Skåneresan blivit uppskjuten hade Burén icke omtalat.
Till slut ville Ernst Åkerström särskilt betona, att han icke haft för avsikt
att muta eller ”misstänkliggöra” Burén.

Henriksson uppgav att, då han avlyssnade samtalet mellan Samuelson
och Ernst Akerström, vilket ägt rum den 7 september 1933, Samuelson,

sedan Åkerström förklarat att saken blivit föremål för polisutredning, bekräftat
att han lagt ut ”stora pengar” till Burén men icke sagt något örn
1,000 kronor för varje hingst, som såldes.

Samuelson berättade vid förhör följande: Hedan före världskrigets utbrott
hade Samuelson varit bekant med Burén som ledamot av premieringsnämnden
och under detta deras samarbete hade de blivit goda och
intima vänner. De hade ofta sammanträffat och en dag, troligen år 1915,
då Burén var på besök hos Samuelson, hade Burén klagat över att han
befunne sig i ekonomiskt trångmål och att hans förtjänster sinade, enär
tyskarna köpte hästar, de månde vara hurudana som helst. Samuelson
hade erbjudit sig att hjälpa honom, men Burén hade avböjt. Slutligen,
sedan Samuelson föreslagit att man skulle draga ett par växlar, hade
Burén gått med därpå. Samuelson hade ställt sig som utställare till två
växlar, vardera lydande å 6,000 kronor. En av dem hade Samuelson säkert
inlöst; huru det förhölle sig med den andra ville Samuelson icke med
bestämdhet yttra sig om. Sedan Samuelson år 1925 flyttat till Flyinge,
hade han flera gånger sammanträffat med Burén, men det hade aldrig
nämnts ett ord om förenämnda växlar. Då bröderna Åkerström åren 1927
och 1929 företagit resorna till Belgien, hade Samuelson anmodats att medfölja
dels som rådgivare vid inköpen av hingstar och dels som bröderna
Åkerströms ledsagare, enär de icke voro kunniga i flamländska eller franska
språken. Vid ett tillfälle under resan 1929 hade talet fallit på Burén.
Bröderna Åkerström hade beklagat sig över Buréns trakasserier och
Samuelson hade väl förstått deras synpunkter. Han hade därför uppmanat
dem att försöka göra Burén till sin vän, bedja honom komma hem och
se på deras hästar, så kanske han bleve bättre stämd mot dem. I detta
sammanhang hade Samuelson omtalat, att han hjälpt Burén med penningar,
samt tillagt att från den dagen hade han fått vara i fred för Burén
vid premieringarna. Samuelson bestrede att han, såsom Åkerström uppgivit,
skulle lämnat en provision av 1,000 kronor för varje såld hingst —
i så fall skulle Burén fått uppbära 60,000 kronor i stället för påstådda
30,000. Samuelson hade icke haft någon fördel av att han hjälpt Burén.
Hans uppfattning av Burén vore den, att Burén varken begärde eller toge
emot mutor, som bjödes. Buréns inställning till dem, som importerade
hingstar i affärsintresse, vore mycket sträng, och för dylikt ändamål inköpta
hingstar bleve därför särskilt svårsålda. Samuelson beklagade bittert,
”att han pratat bredvid munnen” under förberörda samtal med bröderna
Åkerström. Hans mening hade icke varit att ingiva bröderna Åkerström
någon föreställning om att kunna muta Burén. Han hade endast
hjälpt Burén, då denne befunnit sig i nödläge. Bröderna Åkerström hade
missförstått honom, och vad Samuelson sagt till dem vid ifrågavarande tillfälle
hade sagts i förtroende.

Veterinären S. Broch förklarade såsom god kännare av Burens karaktär,
att Burén säkerligen icke toge mutor. Burens förhållande till Åkerström
och vad därav följt ansåge Broch bero på Buréns naivitet och godtrogenhet.

Sedan Burén härefter anmodats att inkomma med förnyat yttrande,
anförde Burén i en skrift den 12 januari 193-1! följande: Den från landsfogden
Jacobson inkomna utredningen gåve anledning till åtskilliga erinringar.
Till en början ville Burén konstatera, att bröderna Åkerström i
flera punkter lämnat uppgifter direkt stridande mot av dem tidigare lämnade.
Tillförlitligheten av deras uppgifter bleve därigenom ställd i sin
rätta dager. Claes Åkerström hade anhållit att få till protokollet antecknat,
att han icke hade något som helst att skaffa med ”penningtransaktionerna
mellan sin broder och Burén”. Tidigare hade emellertid Claes
Åkerström uppgivit, att han ända till omkring ett år före september 1933
tillsammans med brodern bedrivit stuterirörelse på Åskloster. De yttranden
som Ernst Åkerström tillskrivit Samuelson vore, såsom framginge av
förhöret med Samuelson, icke riktigt återgivna av Åkerström och delvis
rent uppdiktade. Mest betecknande för Åkerströms livliga fantasi vore
hans uppgift, att Samuelson skulle hava påstått att Burén blivit tillför- ,
säkrad en ersättning av 1,000 kronor för varje hingst, som Samuelson
sålde — ett yttrande som Samuelson enligt egen uppgift aldrig fällt. Vad
i övrigt beträffade Samuelsons yttranden hänvisade Burén till ett närslutet,
den 19 december 1933 dagtecknat intyg av Samuelson. Burén ville
fästa uppmärksamheten på att Ernst Åkerström tidigare uppgivit, att
Burén sedan omkring år 1927 icke skulle hava behandlat av Åkerström
uppvisade hästar rättvist. Nu meddelade Ernst Åkerström att de hingstar,
som inköpts vid Belgienresan år 1929, vid därefter följande premiering
alla erhållit mycket gott vitsord och att denna premiering varit den
mest lyckade han varit med om, vilket måste innebära att han varit fullt
belåten med bedömningen av då uppvisade hingstar. Här förelåge sålunda
en tydlig motsägelse mellan olika av Ernst Åkerström lämnade uppgifter.
Beträffande Buréns besök på Åskloster våren 1931 hade Ernst Åkerström
även till landsfogden lämnat oriktiga uppgifter. Det förhölle sig därutinnan
så, som Burén uppgivit i sina tidigare inlagor. Resan till Åskloster
hade icke varit kombinerad med någon tjänsteresa utan företagits uteslutande
på bröderna Åkerströms anmodan. I fråga om ersättningen för resan
och utbetalandet av densamma förhölle det sig exakt så, som Burén tidigare
relaterat. Det uppgivna motivet från bröderna Åkerströms sida för
begäran örn Buréns besök på Åskloster hade varit att få tillståndsbeviset
för ”Joli Coeur du Bouchou” utsträckt. Möjligen hade också deras avsikt
varit att söka förmå Burén att godkänna en hingst ”Beau Revé”, som

kasserats vid vårpremieringen i Varberg samma år. Då Burén nu såge tillbaka
på vad som passerat, funne Burén det antagligt, att bröderna Åkerström
dessutom åsyftat att utsätta Burén för en ren provokation. Deras förklaring
att de endast avsett att få sina hästar rättvist bedömda, men icke
haft någon tanke på att få dem övervärderade vid premieringarna, kunde
icke förtjäna tilltro. Efter vad som nu framkommit torde det nämligen vara
ganska tydligt, att bröderna Åkerströms syfte varit att genom att erbjuda
Burén penninggottgörelse söka förmå Burén till ett mera gynnsamt bedömande
av deras hingstar än vad dessa rätteligen förtjänat. Därutinnan
hade de emellertid icke lyckats, och handlingssättet vore synnerligen graverande
för bröderna Åkerström själva. I fråga örn inköpet av remonten
vidhölle Burén likaledes vad han tidigare uppgivit. De däremot stridande
uppgifter, som bröderna Åkerström nu lämnat, vore icke riktiga. Burén
vidhölle bestämt sitt bestridande av att han någonsin mottagit ett brev
från Ernst Åkerström av det innehåll denne uppgivit eller att det av honom
återsända beloppet skulle utgöra ersättning för redan gjorda eller
kommande tjänster från Burens sida. Hade Ernst Åkerström avlåtit ett
brev till Burén av sådant innehåll, hade han säkerligen tagit en kopia
av brevet, enär hans syfte därmed ju läge i öppen dag. Han hade ju eljest
t icke kunnat göra sig någon nytta av brevet. Burén ville också framhålla,
att han icke gjort bröderna Åkerström några särskilda ”tjänster” vare sig
före nämnda tidpunkt eller därefter. Av dem uppvisade hingstar hade
Burén bedömt på precis samma sätt som alla andra vid premieringarna
uppvisade, nämligen på ett fullt opartiskt sätt och efter sitt bästa förstånd.

Vidare anförde Burén: Det torde i detta sammanhang vara av betydelse
att angiva, i vilken utsträckning Burén deltagit i premieringsarbetet
och vilken ersättning Burén därför erhållit. Från och med 1898 till och
med 1907 hade Burén varit länsledamot i hästpremieringsnämnden för
Örebro läns underdistrikt. Åren 1908—1913 hade Burén varit av staten
utsedd ledamot i premieringsnämnden. Från och med 1914 till och med
1933 hade Burén varit ordförande i premieringsnämnderna i det distrikt,
som intill år 1928 betecknats såsom tredje distriktet och därefter såsom
andra distriktet. Såsom ordförande i premieringsnämnderna inom nyssnämnda
distrikt hade till och med 1919 Burens arvode varit 400 kronor
för år, vartill från och med år 1917 kommit ett konsulentarvode av 500
kronor. Från och med 1920 till och med 1927 hade Burens avlöning utgjort
1,000 kronor för år jämte konsulentarvode 500 kronor. Åren 1928—
1933 hade ordförandearvodet uppgått till 1,500 kronor för år och konsulentarvodet
till 600 kronor. Till ovan angivna årsarvoden komme reseersättning
samt dagtraktamente enligt gällande resereglemente. — Att
Buréns antagonister ingalunda representerade den allmänna meningen
rörande Buréns sätt att handhava uppdraget såsom premieringsnämnds -

ordförande framginge dels av det stora antal inlagor, som tidigare ingivits
till stuteriöverstyrelsen och vari ett stort antal personer betygade, att
Burén städse uppträtt rättvist och haft hästavelns främjande för ögonen
vid sitt bedömande av uppvisade hästar, och dels av ett flertal inlagor,
som under senaste tiden ingivits till lantbruksstyrelsens stuteribyrå och
vari anhölles om förnyat förordnande för Burén såsom ordförande i premieringsnämnderna
inom andra distriktet. I detta sammanhang ville
Burén icke underlåta framhålla, att till stuteriöverstyrelsen ingivna inlagor,
vari uppgivits att rättvisan och lämpligheten av det av Burén tilllämpade
premieringssystemet kunde ifrågasättas, vid närmare undersökning
befunnits vara underskrivna till största delen av personer, som icke
själva vore hästuppfödare.

Vid yttrandet var bland annat fogat ett så lydande intyg:

”Sedan jag fått taga del av en av landsfogden i Hallands län till riksdagens
justitieombudsman ställd, den 11 december 1933 dagtecknad skrivelse,
innehållande redogörelse bl. a. för av landsfogden med mig hållet
förhör, får jag härmed anföra följande.

I åtskilliga punkter återgiver landsfogdens redogörelse icke riktigt, vad
jag yttrat vid landsfogdens förhör med mig, och har jag därutöver vissa
tillägg att göra till min inför landsfogden avgivna berättelse.

Det säges i landsfogdens redogörelse, att Burén vid ett Buréns besök
hos mig troligen år 1915 skulle hava klagat över att han befunne sig i
ekonomiskt trångmål och att hans förtjänster sinade, enär tyskarna köpte
hästar, ’de månde vara hurudana som helst’. Mitt yttrande till landsfogden
på denna punkt innebar, att, då Burén vid ett besök hos mig, troligen år
1915 eller möjligen år 191(5, klagade över att han hade vissa ekonomiska
svårigheter, jag erbjöd mig att hjälpa honom. Detta gjorde jag så mycket
hellre, som Burén var min vän och jag vid tidpunkten i fråga hade goda
inkomster genom att köpa och sälja hingstar, vilket Burén var förhindrad
att göra genom sin ställning såsom premieringsnämndsordförande. Något
tal om att det vid tidpunkten i fråga var möjligt att till Tyskland försälja
hästar av vilken kvalitet som helst var det icke vid landsfogdens
förhör med mig. Jag uppgav vidare, att mitt bistånd till Burén bestod
däri, att jag hjälpte Burén med två växlar. Jag uppgav däremot icke, att
jag ställde mig såsom utställare till växlarna, vilket ej heller var förhållandet.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, dels att det givetvis är
svårt för mig att efter så lång tid, omkring 18 år, erinra mig alla detaljer,
och dels att dessa växeltransaktioner äro den enda affärsförbindelse, som
jag någonsin haft med Burén.

På tal örn de resor, som jag tillsammans med bröderna Åkerström företog
till Belgien, skulle jag enligt landsfogdens redogörelse för förhöret med
mig hava uppgivit, att en av anledningarna till mitt medföljande var, att

3 — JustUieombudsuiannevH (wibet.shera!telse (ill 1936 års riksdag.

bröderna Åkerström icke voro kunniga i flamländska eller franska språken.
Vid landsfogdens förhör var det emellertid icke något tal örn bröderna
Åkerströms språkkunskaper.

Da bröderna Åkerström vid något tillfälle beklagade sig över trakasserier
från Burens sida, tillsade jag dem, att det enligt min mening var oklokt
av dem att slåss med Burén, enär detta inte kunde gagna varken dem
eller någon annan. Det vore bättre, att de både Burén om ett råd, vilket
lättast kunde ske pa det sätt, att de ombado Burén att besöka dem vid
Åskloster och närmare besiktiga deras hästar. På så sätt skulle de säkerligen
komma på bättre fot med premieringsnämndsordfbranden. Jag vill
tillägga, att även jag såsom importör av hingstar varit utsatt för kritik
fran Burens sida. Buréns inställning vid bedömandet av mina hingstar
har emellertid icke rönt något som helst inflytande av ovan omförmälda
växeltransaktion. Jag har också den uppfattning att Burén städse rättvist
bedömt uppvisade hingstar.

Enligt landsfogdens redogörelse skulle jag hava beklagat, att jag ’pratat
bredvid mun’ under mina samtal med bröderna Åkerström. Förhållandet
är, att jag vid samtal med landsfogden efter förhörets avslutande förklarade,
att, örn jag fällt yttranden, som kunde skada Burén, jag vore den
förste att beklaga detta. Flyinge den 19 december 1933.

Oscar Samuelson.”

I anledning av de uppgifter Ernst Åkerström lämnat vid polisförhören
anhöll J. O. därefter i skrivelse den 9 februari 1934 till lantbruksstyrelsen
inom vilken en nyinrättad stuteribyra damera övertagit stuteriöverstyrelsens
uppgift i avseende å stuteriväsendet — att lantbruksstyrelsen
måtte föranstalta örn utredning för vinnande av upplysning angående de
bedömningsresultat, vilka enligt de hos stuteribyrån förvarade handlingar
förelegat beträffande Ernst Åkerström — eller honom och hans broder
Claes Åkerström — tillhöriga hästar, å ena sidan vid förrättningar, som
av Burén eller under hans ledning verkställts under den av Ernst Åkerström
angivna tidsperioden av något år efter ovannämnda transaktioner
då ”en avspänning ägt rum i förhållandet mellan dem och Burén”, samt
å andra sidan vid dylika förrättningar under de tidsperioder före och efter
den nyssnämnda då, enligt Ernst Åkerströms uppgift, han och brodern
skulle hava blivit mindre gynnsamt behandlade. Tillika anhölls örn lantbruksstyrelsens
yttrande beträffande frågan örn och i vad mån Burén —
vid sidan av de avlöningsförmåner han enligt gällande bestämmelser åtnjutit
på grund av sådana av honom innehavda statliga uppdrag varom
i ärendet är fråga — varit berättigad till särskild ersättning för den förrättning
han i början av maj månad 1931 verkställt hos Ernst Åkerström.

I ett den 7 mars 1934 avgivet utlåtande anförde lantbruksstyrelsen följande:
Den begärda utredningen åsyftade tydligen att vinna upplysning,
huruvida Burén vid bedömning av hästar, tillhöriga Ernst Åkerström eller
honom och hans broder Claes Åkerström, låtit sig påverka av den under
maj månad 1931 försiggångna ekonomiska transaktionen mellan Ernst
Åkerström och Burén. Vid i anledning därav verkställd undersökning hade
lantbruksstyrelsen icke kunnat finna, att nämnda personer tillhöriga hästar
under de perioder på ömse sidor av sistberörda tid, som J. 0:s framställning
avsåge, bedömts på ett sådant sätt, att man ur bedömningsresultatet,
sådant detsamma förelåge i premieringsrullorna, kunde utläsa någon
direkt påverkan vare sig i det ena eller andra avseendet av Buréns inställning
till bröderna Åkerström. Lantbruksstyrelsen ansåge sig emellertid
böra framhålla, att en utredning av nu nämnda art näppeligen kunde
giva tillförlitliga hållpunkter för bedömande av det spörsmål utredningen
skulle vara avsedd att belysa. Premieringen av hästar under en följd av
år hänförde sig även beträffande hästar tillhöriga samma ägare till i stor
utsträckning skilda eller nytillkomna individer, vilkas kvalitet i och för
sig kunde föranleda höjning eller sänkning av det genomsnittliga premieringsresultatet.
Om därvidlag jämväl andra, ovidkommande synpunkter
spelat in kunde icke inhämtas av premieringsrullorna. I detta sammanhang
ville lantbruksstyrelsen dock erinra, att premieringsnämnden under
de år varom här vore fråga bestått av, förutom Burén, tvenne ledamöter,
av vilka den ene varit utsedd av Kungl. Maj:t och den andre av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Om Burén vid bedömningen åsidosatt
skyldig objektivitet, torde man väl kunna utgå från att nämndens
ledamöter icke skulle hava försummat att göra sina röster gällande.

I utlåtandet anförde lantbruksstyrelsen vidare: Beträffande frågan
huruvida och i vad mån Burén varit berättigad till särskild ersättning för
den förrättning han i början av maj månad 1931 verkställt hos Ernst
Åkerström ville lantbruksstyrelsen till en början meddela, att ordförande
i hästpremieringsnämnd vid förrättning för hästpremiering åtnjöte ersättning
av statsmedel, nämligen dels resekostnads- och traktamentsersättning
enligt rese- och traktamentsklass II C i allmänna resereglementet dels
ock ett särskilt arvode av 15 kronor för varje dag förrättningen påginge.
Vore såsom i förevarande fall icke fråga örn premiering utan förrättningen
avsåge annat ändamål, utginge ingen ersättning av statsmedel. Vare sig
sådan förrättning av vederbörande utfördes i egenskap av ordförande i
hästpremieringsnämnd eller måste anses hänföra sig till hans uppdrag såsom
hästavelskonsulent, syntes det emellertid självfallet att, därest enskild
hästägare påkallat förrättningen, hästägaren borde vara skyldig att lämna
förrättningsmannen ersättning åtminstone för rese- och traktamentskostnader.
Dessutom syntes denne kunna göra anspråk på skäligt arvode för

förrättningen, då vederbörandes arvoden av statsmedel som premieringsnämndsordförande
och hästavelskonsulent knappast kunde anses utgöra
full ersättning för dylika särskilda förrättningar. Något hinder på grund
av gällande bestämmelser för dylikt arvodes utgående torde icke finnas,
och i hittillsvarande praxis syntes också något arvode som regel hava betingats
eller i allt fall hava utgått. Vad anginge ersättningens storlek, så
hade några reglerande bestämmelser därom icke tidigare funnits. Enligt
lantbruksstyrelsens åsikt torde någon anmärkning överhuvud icke kunna
göras mot en begärd eller mottagen ersättning, som till beloppet icke överstigit
den som skulle hava utgått, därest ersättningen beräknats enligt de
grunder, som gällde ifråga om ersättning för premieringsförrättning eller
vid förrättning i statens egna ärenden, d. v. s. ersättning för rese- och
traktamentskostnader enligt rese- och traktamentsklass II C i allmänna
resereglemente! jämte ett särskilt förrättningsarvode av 15 kronor per
dag. Lantbruksstyrelsen hade ock genom beslut den 24 februari 1934 fastställt
just dessa ersättningsgrunder till framtida efterrättelse vid förrättningar
av nu ifrågakomna slag. Av detta beslut torde emellertid icke böra
utläsas, att lantbruksstyrelsen för sin del ansåge en före sistnämnda dag
för dylik förrättning uppburen ersättning som oskälig, även om den i någon
mån skulle hava överstigit den ersättning, som dessa grunder medgåve.
Enligt lantbruksstyrelsens mening syntes sålunda en tidigare uppburen
ersättning böra bedömas med hänsyn till allmänna skälighetsgrunder.
Tilläggas borde slutligen, att ovan omförmälda förrättning hos Ernst
Åkerström måste anses hava av Burén utförts i hans egenskap av ordförande
i hästpremieringsnämnden.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Hallands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Burén. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande.

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit finner jag upplyst att,
sedan Ernst Åkerström för en honom tillhörig hingst erhållit tillståndsbevis
avseende hingstens användning såsom beskällare inom Halland,
Åkerström hos Burén i hans egenskap av ordförande i andra distriktets
hästpremieringsnämnder anhållit, att detta bevis måtte utsträckas att
gälla även inom viss del av Västergötland samt att Burén i och för utfärdande
av detta nya bevis måtte företaga en särskild besiktning av hingsten
å Åsklosters kungsgård i Halland. Med anledning härav har Burén
i maj 1931 företagit en resa från sitt hem, Nasta gård i närheten av Örebro,
till Åskloster samt efter besiktning av hingsten utfärdat det av Åker -

ström begärda beviset. Såsom gottgörelse för resan och förrättningen har
därefter Åkerström vid en efter förrättningen intagen måltid i Varberg
till Burén överlämnat ett belopp av 500 kronor, som Burén mottagit och
behållit.

För utfärdande av det sist omförmälda tillståndsbeviset har Burén icke
varit berättigad att uttaga någon särskild ersättning av Åkerström. Besiktning
av hingsten, som tidigare uppvisats och godkänts såsom beskälare,
torde ej hava varit erforderlig för bevisets utfärdande. Då emellertid
Åkerström själv anhållit, att Burén måtte besiktiga hingsten, synes det,
även örn uttryckliga bestämmelser vid denna tid saknats angående gottgörelse
för dylik besiktning, icke mer än rimligt att Åkerström skolat utgiva
ett skäligt förrättningsarvode ävensom resekostnads- och traktamentsersättning.
Vad denna senare angår borde den hava beräknats efter
den klass, II C, i gällande resereglemente, enligt vilken Burén såsom premieringsnämndsordförande
var berättigad till ersättning vid resa för premieringsförrättning.
Efter denna beräkningsgrund torde resekostnads- och
traktamentsersättningen i förevarande fall näppeligen hava bort överstiga
100 kronor. Arvode för själva förrättningen hade skäligen icke bort utgå
med högre belopp än som angivits i stuteriöverstyrelsens promemoria eller
25 kronor. Allt som allt synes Burén sålunda icke hava ägt uppbära mer
än omkring 125 kronor för ifrågavarande besiktning. Burén hade därför,
så snart han blivit underkunnig om storleken av det till honom överlämnade
beloppet, bort utan dröjsmål till Åkerström återställa vad därav
översteg det belopp, som efter nämnda beräkning bort tillkomma Burén.
Vad Burén uppgivit därom att det överskjutande beloppet utgjort ersättning
för att Burén tidigare för en hingstförenings räkning till högt pris
inköpt en häst av Åkerströms fader finner jag icke förtjäna något som
helst avseende.

Genom att på sätt som skett mottaga ersättning för ifrågavarande förrättning
med ett belopp, som icke i någon mån stått i skäligt förhållande
till vad för densamma bort utgå, måste Burén anses hava gjort sig skyldig
till tjänstefel och finner jag Buréns förfarande i denna del icke kunna
undgå åtal.

Beträffande därefter vad i ärendet lagts Burén till last med avseende å
köpeskillingen för den av honom i maj 1931 från Ernst Åkerström förvärvade
hästen torde icke i saken kunna anses utrett att Burén därutinnan
gjort sig skyldig till något förfarande, som kan för honom föranleda ansvar.
Även örn Buréns underlåtenhet att inom skälig tid återsända det
honom tillställda beloppet å 500 kronor, motsvarande den erlagda köpeskillingen
för hästen, inneburit att Burén behållit beloppet såsom gåva,
så har denna dock icke lämnats för någon bestämd ämbetsåtgärd, och vid
sådant förhållande torde Buréns förfarande i denna del icke kunna anses

straffbart. Med hänsyn härtill låter jag bero vid vad i ärendet i denna del
förekommit.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Burén för berörda tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Rådhusrätten i Varberg, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 31 december 1934- följande.

I målet vore utrett, att Burén i egenskap av dåvarande ordförande i
andra distriktets hästpremieringsnämnder i maj månad år 1931 på begäran
av arrendatorn utav Åsklosters kungsgård Ernst Åkerström å nämnda
gård företagit en förrättning för besiktning av en Åkerström och hans broder
Claes Åkerström tillhörig hingst samt därvid såsom ersättning för
besiktningen och för resa från Buréns hem å Nasta gård i Närke till Åskloster
mottagit och behållit ett av Ernst Åkerström till Burén överlämnat
penningbelopp utav 500 kronor; ty och som Burén för en förrättning
av här ifrågavarande art icke, enligt vad utredningen i målet gåve vid
handen, bort hava mottagit högre rese- och traktamentsersättning än vad
enligt klass II C allmänna resereglementet den 27 juni 1927 utginge jämte
ett såsom skäligt ansett arvode för själva förrättningen med 25 kronor,
och då Burén genom att av Ernst Åkerström i och för den verkställda
besiktningen mottaga och behålla ett belopp, som avsevärt överstege en
efter angivna beräkningsgrund utgående rese- och traktamentsersättning
med tillägg av skäligt besiktningsarvode, visat oförstånd i sin tjänst; alltså
prövade rådhusrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen jämfört med
22 § samma kapitel och lag rättvist döma Burén för vad han sålunda
låtit komma sig till last till 25 dagsböter, envar å 20 kronor.

Göta hovrätt, där Burén anförde besvär, fann i utslag den 26 mars 1935
ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

7. Obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom vore förverkat.

Genom utslag den 11 juli 1932 dömde Aspelands och Handbörds häradsrätt
arbetaren O. M. Rönnberg dels jämlikt 39 § motorfordonsförordningen
för framförande av automobil utan att vara därtill berättigad att utgiva

25 dagsböter, dels jämlikt 22 kap. 12 § andra stycket strafflagen, jämfört
med 4 kap. 3 § samma lag, för olovligt brukande av annans egendom att
utgiva 50 dagsböter och dels jämlikt 20 k^p. 13 § strafflagen för förfärdigande
av dyrk i uppsåt att föröva inbrott att utgiva 40 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 2 kronor. Häradsrätten förordnade emellertid att med
straffet skulle anstå och på Rönnbergs uppförande under prövotiden, vilken
skulle vara under ett år, samt på omständigheter i övrigt, som i lagen
den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom angivas, skulle bero, huruvida
straffet skulle gå i verkställighet.

Detta utslag vann laga kraft den 1 augusti 1932, och prövotiden utgick
följaktligen den 1 augusti 1933.

Sedermera blev Rönnberg av landsfiskalen i Nybro distrikt ställd under
åtal inför Södra Möre häradsrätt för en den 27 november 1933 i Gadderås
begången inbrottsstöld. Målet handlades inför häradsrätten den 9 januari
1934 under ordförandeskap av häradshövdingen N. Helling. Rönnberg inställde
sig personligen.

Rörande det nu åtalade brottet berättade Rönnberg: Han hade varit på
besök i Orrefors till klockan 3 på natten till den 27 november 1933. Då han
därefter skulle cykla hem till sin bostad i Kronoström, hade han i Gadderås
passerat en butik och kommit på tanken att där tillgripa något ätbart. Med
en spetsig sten hade han lyckats skära bort ett stycke av ett fönsterglas
i butiken, varefter han lyft upp fönsterhaspen och öppnat fönstret. Han
hade krupit in genom fönstret och i butiken tillgripit 7 kronor 65 öre i penningar
samt några äpplen, kex, karameller och en cigarrettask, tillhopa värt
en krona.

Åklagaren framhöll att Rönnberg visserligen icke visat några vackra
anlag, men att å andra sidan hans åtgöranden i Gadderås tycktes lia skett
mest av okynne, varför åklagaren icke hade något att erinra mot villkorlig
straffdom.

I målet företeddes ett den 7 december 1933 meddelat utdrag ur straffregistret
angående Rönnberg, utvisande att denne, på sätt ovan upptagits,
av Aspelands och Handbörds häradsrätt den 11 juli 1932 dömts till sammanlagt
115 dagsböter örn 2 kronor, villkorlig dom.

I sitt den 9 januari 1934 meddelade utslag dömde Södra Möre häradsrätt
Rönnberg jämlikt 20 kap. 4 § fjärde stycket strafflagen att för medelst inbrott
förövad stöld första resan undergå straffarbete tre månader samt
yttrade därefter vidare: Då Rönnberg alltså förverkat honom av Aspelands
och Ilandbörds häradsrätt medgivet anstånd med ådömda tillhopa 115
dagsböter, envar örn 2 kronor, skulle Rönnberg, om han saknade tillgång
till böternas gäldande, med desammas förvandling enligt 2 kap. 11 § och
4 kap. 6 § strafflagen till straffarbete 30 dagar i en bot hållas till straffarbete
tre månader 30 dagar.

Utslaget vann laga kraft och blev den 5 februari 1934 överlämnat till
Iv. B. i Kalmar län för verkställighet.

Den 13 februari 1934 började Bonnberg avtjäna det honom ådömda
straffarbetet. Enligt meddelaaverkställighetsresolution skulle stx-affet sluta
den 13 maj 1934 eller i fall av bristande bötestillgång den 12 juni 1934.

Sedan innehållet i Södra Möre häradsrätts utslag kommit till min företrädares
kännedom, lät han genom expeditionen hos Helling begära ett
utdrag av domboken i målet. I anledning därav översände Helling med
skrivelse den 14 februari 1934 till J. O. ett transumt av domboken, innefattande
det meddelade utslaget i överensstämmelse med vad ovan anförts.
I skrivelsen anförde Helling följande: På grund av den i målet företedda
straffuppgiftens formulering vore att antaga att prövotiden för de villkorligt
ådömda böterna utgått vid tiden för inbrottsstölden samt att alltså
böterna icke bort förvandlas till straffarbete och sammanläggas med straffet
för inbrottsstölden. Vid handläggningen i domstolen hade det tyvärr
gått för fort, och Helling hade förbisett nämnda förhållande. Helling hade
märkt det först vid dombokens uppsättande och då ej velat ändra utslaget.
Emellertid hade Bonnberg icke lidit någon som helst rättsförlust genom
förbiseendet, enär det straff som häradsrätten ansett inbrottsstölden förskylla
preliminärt bestämts till straffarbete fyra månader, men sedermera
av rätten jämkats för att Rönnberg med böterna inräknade icke skulle få
högre slutstraff. Då utslaget icke blivit avkunnat och ej heller i vidare mån
expedierat än genom straffuppgift och det till J. O. översända utslaget,
torde ändring kunna ske i utslaget till straffarbete fyra månader för inbrottsstölden,
därest J. O. ansåge sådant lämpligt.

Med skrivelse den 17 februari 1934, däri J. O. jämväl för Helling påpekade
att den av honom ifrågasatta ändringen av utslaget icke torde lagligen
kunna av honom vidtagas, överlämnade J. O. till Helling handlingarna
i ärendet med anmodan till honom att inkomma med fullständigt protokoll
i målet ävensom avgiva det förnyade yttrande, vartill handlingarnas innehåll
kunde giva anledning. Tillika anmodades Helling att lämna upplysning
rörande anledningen till det förhållandet att, enligt vad Hellings ovannämnda
skrivelse syntes giva vid handen, häradsrättens ifrågavarande utslag
icke expedierats inom den i 20 § expeditionslösenförordningen stadgade
tid. Anmärkas må att det då ännu ej var för J. O. känt att utslaget, såsom
nyss nämnts, för verkställighet expedierats den 5 februari 1934.

I ett den 28 februari 1934 dagtecknat yttrande, varmed det begärda
protokollet översändes hit, anförde Helling att anledningen till dröjsmålet
med utslagets expedierande till länsstyrelsen varit Hellings tveksamhet

huru i förevarande fall rätteligen borde förfaras. Utslaget vore emellertid,
uppgav Helling, ”numera expedierat”.

På föranstaltande av J. O. anhöll sedermera Rönnberg att Kungl. Maj:t
av nåd måtte befria honom från bötesstraffet, enär anståndet med detta
straff icke bort förklaras förverkat och i följd därav ej heller böterna förvandlas
till frihetsstraff, då prövotiden redan utgått när det senare brottet
förövades.

Genom utslag den 3 maj 1934 biföll Kungl. Maj:t nådansökningen.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde därefter
justitieombudsmannen Gyllenswärd följande.

I 1 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom stadgades att,
örn någon dömdes till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej
över ett år, och med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och personliga
förhållanden i övrigt funnes skälig anledning antaga att han skulle utan
det sålunda ådömda straffets undergående låta sig rättas, domstolen kunde
i domen förordna att med straff, som nu vore nämnt, skulle anstå och att
på den dömdes uppförande under viss prövotid samt på omständigheter
i övrigt, som i lagen angåves, skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.
Vad sålunda vore stadgat, hette det i andra stycket av samma
paragraf, kunde, där straffet bestämdes till böter, ock å det straff tillämpas,
dock ej i annat fall än där det vore anledning antaga att den dömde till
följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna
böterna med frihetsstraff.

I 3 § samma lag hette det, att prövotiden varade intill dess tre år eller,
i fall varom i 1 § andra stycket förmäldes, intill dess ett år förflutit från
den dag, då domen i de delar, som i 20 § sades, vunnit laga kraft.

De fall i vilka anstånd med straff enligt ifrågavarande lag kunde förklaras
förverkat vore angivna i 11 och 13 §§ i lagen. 11 § innehölle bestämmelser
örn anståndets förverkande i sådana fall då den dömde efter domens
meddelande men före prövotidens slut beginge brott och dömdes därför.
Enligt 13 § i lagen kunde dessutom anståndet, på framställning före prövotidens
utgång, förklaras förverkat om den villkorligt dömde, utan att göra
sig skyldig till brott, ej förde ett ordentligt levnadssätt eller om han underläte
att fullgöra vissa skyldigheter, som i övrigt ålagts honom i lagen eller
i den villkorliga domen. I 12 § stadgades vidare att, örn den som för begånget
brott erhållit villkorlig dom övertygades att ha före domens meddelande
förövat annat brott, vid bestämmande jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen
av straff för brotten även skulle förordnas huruvida anstånd enligt

lagen angående villkorlig straffdom finge äga rum. I 14 § samma lag hette
det slutligen att, örn ej anstandet förverkades och ej heller ny dom komme
av orsak som i 12 § sades, straffet skulle vara förfallet. — Av de anförda
lagrummen framginge att ett efter villkorlig dom förövat brott kunde föranleda
förverkande av anstandet med det villkorligt ådömda straffet endast
under förutsättning att brottet blivit begånget före prövotidens utgång.

I förevarande fall hade, sedan Rönnberg av Aspelands och Handbörds
häradsrätt den 11 juli 1932 dömts att utgiva tillhopa 115 dagsböter men
erhållit anstånd med straffet enligt lagen angående villkorlig straffdom,
Södra Möre häradsrätt den 9 januari 1934 dömt Rönnberg för ett den 27
november 1933 begånget tjuvnadsbrott till straffarbete och i sammanhang
därmed förklarat anstandet med det Rönnberg villkorligt ådömda bötesstraffet
förverkat. Som den för beståndet av den villkorliga bötesdomen
stadgade prövotiden av ett år redan utgått, då Rönnberg förövade tjuvnadsbrottet
i november 1933, hade uppenbarligen detta brott icke lagligen
kunnat föranleda förverkande av anstandet med ifrågavarande bötesstraff.
Att prövotiden utgått senast den 1 augusti 1933 kunde icke ha varit föremål
för tvekan, eftersom Aspelands och Handbörds häradsrätts utslag
behandlats såsom laga kraftvunnet. Genom att, på sätt som skett, förklara
anstandet med bötesstraffet förverkat hade alltså Södra Möre häradsrätt
förfarit olagligt. För häradsrättens utslag vore häradshövdingen Helling
ansvarig. Helling hade också medgivit att utslaget i anmärkta hänseende
vore felaktigt. Da vad Helling anfört till försvar för det begångna felet icke
kunde lända honom till ursäkt, funne J. O. Helling icke kunna undgå åtal.
Väl hade genom Kungl. Maj:ts utslag den 3 maj 1934 på Rönnbergs nådansökning
förebyggts att skadliga verkningar uppkommit av häradsrättens
felaktiga utslag, men därutinnan ville J. O. erinra att nådansökningen tillkommit
först genom J. 0:s föranstaltande (jfr ämbetsberättelsen för år
1933 sid. 58 första stycket).

På grund av vad han sålunda anfört uppdrog J. O. åt advokatfiskalen att
inför hovrätten ställa Helling under atal för tjänstefel i ovan anmärkta
hänseende samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

I skrivelsen till advokatfiskalen anförde J. O. därjämte, att av vad i
ärendet förekommit jämväl framgått att Helling gjort sig skyldig till dröjsmål
med avseende å expedierandet av ifrågavarande utslag. Enligt 20 §
expeditionslösenförordningen skulle nämligen i hithörande fall utslaget senast
inom sex dagar efter avkunnandet avsändas till länsstyrelsen. I detta
sammanhang ville J. O. ock framhålla den anmärkningsvärda oriktigheten i
de uppgifter Helling i ärendet lämnat med avseende å den tid inom vilken
utslaget av honom expedierats för verkställighet. J. O. hade dock ej funnit
nödigt att i denna del föra talan mot Helling.

Göta hovrätt, där advokatfiskalen ställde Helling under åtal med yrkande
att som Södra Möre häradsrätt genom ifrågavarande utslag förklarat anståndet
med det Rönnberg ådömda villkorliga bötesstraffet förverkat, oaktat
vid det senare brottets begående prövotiden redan utgått, samt Helling
med avseende å expedierandet av utslaget icke iakttagit den i 20 § förordningen
angående expeditionslösen stadgade tid, Helling för de fel i ämbetet,
vartill han sålunda gjort sig förfallen, måtte dömas till ansvar jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen, yttrade i utslag den 7 januari 1935 följande.

Enär Södra Möre häradsrätt genom ifrågavarande utslag förfarit felaktigt
i det hänseende, som av advokatfiskalen angivits, samt Helling såsom
häradsrättens ordförande vore härför ansvarig; ty och som Helling därjämte
underlåtit att inom föreskriven tid expediera utslaget för verkställighet,
alltså och då sagda ämbetsfel finge anses utgöra fortsättning av ett och
samma brott, prövade hovrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap.
3 § strafflagen döma Helling att för vad han sålunda låtit komma sig till
last utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 45 kronor.

Över hovrättens utslag har Helling anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

8. Utfärdande av felaktiga äganderättsbevis och gravationsbevis.

Den 3 december 1930 verkställdes av landsfiskalen i Nacka distrikt utmätning
av den från lägenheten Skuruhill nr 1 under 1U mantal Skuru nr 1
litt A i Nacka socken avsöndrade lägenheten Skuruhall nr 64 eller Skurö
l135 till gäldande av ”lägenheten påförda och Gerda Emilia Gustafsson debiterade
utskylder inom Nacka socken för år 1929”, nämligen kronoutskylder
6 kronor 26 öre och kommunalutskylder 7 kronor 92 öre jämte indrivningsavgift
46 öre. I protokollet över förrättningen antecknades ”att fastighetens
ägare, förenämnda Gerda Emilia Gustafsson, i rekommenderat brev tillsänts
underrättelse jämlikt 4 § restindrivningsförordningen”. Enligt protokollet
stodo några lägenheten rörande handlingar ej att erhålla. Lägenheten,
som var obebyggd och för år 1930 taxeringsvärderats till 3,300 kronor,
åsattes vid förrättningen ett saluvärde av 1,500 kronor.

Om den verkställda utmätningen gjorde landsfiskalen anmälan till K. B.
i Stockholms län, med anhållan tillika att den utmätta fastigheten måtte
i laga ordning säljas.

I och för dylik försäljning begärde K. B. hos domhavanden i Södertörns
domsaga äganderättsbevis och gravationsbevis rörande fastigheten. Biträdande
domaren, vice häradshövdingen E. Young, utfärdade i anledning
härav den 14 februari 1931 ett äganderättsbevis av följande lydelse:

”Agander ättsbevis.

Sedan Svartlösa och Öknebo Häradsrätt den 13 januari 1927, § 26, beviljat
Gerda Enielia Maria Gustafsson lagfart å den från lägenheten Skuruhall
nr. 1 under 1U mantal Skuru nr. 1 litt A i Nacka socken, Svartlösa
härad, avsöndrade lägenheten Skuruhall nr. 64 eller Skurö l135, som hon
genom köpebrev den 29 juni 1926 tillhandlat sig av A. Edvall, har, såvitt
av sagda härads lagfartsbok kan inhämtas, någon förändring beträffande
äganderätten till ifrågavarande lägenhet eller någon del därav icke ägt rum;
det varder härigenom på begäran till bevis meddelat. Stockholm den 14
februari 1931.

På domareämbetets vägnar:

Eskil Young.”

Därjämte utfärdade Young samma den 14 februari gravationsbevis å
lägenheten. Jämväl i detta bevis angavs fastigheten vara senast lagfaren för
Gerda Emelia Maria Gustafsson. Enligt beviset besvärades fastigheten icke
av någon penninginteckning. Beviset innehöll vederbörlig uppgift om
ifrågavarande utmätning.

Auktion å fastigheten utlystes den 20 mars 1931 att äga rum å landskansliet
i Stockholm den 29 april 1931. Den 28 mars avläts meddelande om
auktionen och anledningen till denna i rekommenderad försändelse till bland
andra ”Gerda Maria” Gustafsson, adress Skuruhall 64, Ektorp. Försändelsen
återkom till länsstyrelsen, försedd med anteckning: ”Okänd i Ektorp.”

Den 29 april 1931 förrättades å landskansliet exekutiv auktion å fastigheten,
vilken därvid försåldes för 300 kronor till Per Håkansson. Auktionen
vann laga kraft.

I en den 26 juni 1934 hit inkommen skrift anförde kontoristen B. Edvall
och omyndiga Sigrid Edvall, båda i Skurup, den sistnämnda genom sina
förmyndare, disponenten O. Österberg i Skurup och docenten O. Gerdtz
i Lund, följande: Den 21 november 1928 hade B. Edvalls och Sigrid Edvalls
fader, disponenten Arvid Edvall i Skurup, å exekutiv auktion inköpt lägenheten
Skurö l135. Salubrev hade utfärdats den 2 januari 1929. På grund av
mellankommande omständigheter hade emellertid lagfart å fånget ej sökts
förrän den 13 februari 1931. Arvid Edvall hade avlidit den 27 maj samma
år. Sedan klagandena hunnit taga ingående kännedom om boets ställning,
hade det visat sig att fastigheten utan klagandenas vetskap i exekutiv ordning
försålts den 29 april 1931. Vid den exekutiva auktionen hade företetts
ett av Young den 14 februari 1931 utfärdat gravationsbevis, däri Arvid
Edvalls fångesman angivits såsom fastighetens ägare. Då klagandena ansåge
att ett fel blivit begånget därigenom att i gravationsbeviset annan
person än den rätte angivits såsom fastighetens ägare oaktat lagfart erhållits
dagen innan beviset utfärdats, hade klagandena vänt sig till K. B. och

sedermera till Young med anspråk på skadestånd. Young hade svarat att
Arvid Edvall genom att i över två år efter fånget underlåta söka lagfart
gjort sig skyldig till vårdslöshet och därigenom själv vållat skadan, varför
skadeståndsanspråket vore oberättigat. Klagandena kunde ej inse det riktiga
i denna ståndpunkt. Gravationsbeviset vore utfärdat dagen efter det
lagfart beviljats. Nödig uppmärksamhet hade vid utfärdandet av detsamma
ej ägnats åt de vid tinget den 13 februari 1931 upprättade interimslistorna,
vilket klagandena ansåge vara anledningen till det inträffade.
Hade Arvid Edvall i beviset varit angiven såsom ägare hade han naturligtvis
från auktionsförrättaren erhållit meddelande örn den exekutiva åtgärden
och varit i tillfälle inbetala det belopp, varför verkställighet sökts, och därigenom
förhindrat den exekutiva åtgärden. Klagandena anhölle att J. O.
måtte vidtaga de åtgärder som förevarande fall kunde påkalla samt, örn
åtal anhängiggjordes på grund av klagomålen, bereda klagandena tillfälle
att framställa skadeståndsanspråk.

Vid klagoskriften var bland annat fogad avskrift av Södertörns domsagas
häradsrätts lagfartsprotokoll den 13 februari 1931, § 52, utvisande att
häradsrätten sagda dag beviljat lagfart för Arvid Edvall å ifrågavarande
lägenhet, Skurö l135, som han enligt Iv. B:s i länet salubrev den 2 januari
] 929 å exekutiv auktion inropat från Gerda Emelia Maria Gustafsson.

Efter det jag i anledning av klagomålen infordrat yttrande av Young,
anförde denne följande: Young medgåve att ifrågavarande gravationsbevis
genom ett förbiseende vid genomgången av interimslistorna från det nyss
avslutade tingssammanträdet kommit att få ett missvisande innehåll. Detta
torde emellertid få ses mot bakgrunden av den stora arbetsbördan i domsagan,
vid tillfället ifråga ytterligare ökad genom den bekanta balansens
avarbetande. Young kunde dock ej finna att någon skada genom felet tillskyndats
Arvid Edvall. Om denne rätteligen fullgjort sin lagfartsskyldighet,
hade han nämligen för länge sedan varit inskriven i lagfartsboken och i beviset
upptagits såsom ägare till fastigheten samt dessutom blivit underrättad
redan om utmätningen. Då vidare anteckning om utmätningen verkställts
i inteckningsprotokollet den 10 februari 1931, men Edvall sökt lagfart
först den 13 februari, hade det i och för auktionen rekvirerade gravationsbeviset
av K. B. godtagits, örn det varit daterat någon av dagarna den
10—den 12 februari 1931 och således varit fullt riktigt. För övrigt vore det
icke säkert att det rekommenderade brevet örn auktionen, i brist på annan
adress avsänt till Skuruhall, Ektorp, nått Edvall, utan vore det troligt att
det liksom brevet till Gerda Emelia Maria Gustafsson återkommit obeställbart.
Slutligen syntes det, då Edvall nu vore avliden, icke kunna visas att
denne, med kännedom om auktionen, velat betala utskylderna för att förhindra
den. Young ansåge således att Edvall genom bristande tillvara -

tagande av sin rätt till fastigheten haft sig själv att skylla för det inträffade
samt att förty klagandenas skadeståndskrav vore ogrundat. På grund
av vad sålunda anförts hemställde Young att klagomålen icke måtte föranleda
vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klagandena: Young hade medgivit att ett
misstag blivit begånget, och tydligt vore att han bure ansvaret för detta.
Klagandena kunde ej finna att det hade någon betydelse för denna angelägenhet
vad misstaget berott på, då klagandena ej medverkat därtill. Vad
som kunnat hända, orri Arvid Edvall sökt lagfart tidigare, syntes också
sakna betydelse. Faktum vore att lagfart blivit sökt, innan gravationsbeviset
utfärdats, och att Arvid Edvall ej i detta vore angiven såsom ägare.
Youngs förklaring grundade sig allenast på spekulationer över händelser
som ej inträffat men som, om de inträffat, möjligen kunnat inverka på klagandenas
skadeståndsanspråk. Nu vore de utan betydelse för detta. Youngs
påstående att Arvid Edvall möjligen skulle låtit den exekutiva auktionen
ha sin gang, örn han känt till att sådan begärts, vore alldeles obestyrkt. Med
klagandenas kännedom örn deras fader vågade de säga att en sådan möjlighet
som att han skulle låtit sälja en skogbevuxen tomt, vilken vore taxeringsvärderad
till 3,300 kronor, för ”cirka 150 kronor” vore helt utesluten.

Sedan härefter till J. O. överlämnats de hos K. B. förvarade handlingarna
rörande auktionen och bland dem bemärkts även det av Young
den 14 februari 1931 utfärdade äganderättsbeviset, bereddes Young tillfälle
att i anledning härav inkomma med det förnyade yttrande han kunde
finna förhallandena påkalla. Young inkom med sådant och anförde däri
följande: Äganderättsbeviset hade av samma orsak som gravationsbeviset
fått ett missvisande innehåll. Å en fastighet samtidigt beställda äganderätts-
och gravationsbevis justerades nämligen alltid i ett sammanhang.
Någon ytterligare försummelse kunde väl därför ej anses ligga Young till
last. Äganderättsbeviset och icke det av klagandena påtalade gravationsbeviset
vore visserligen den avgörande handlingen. Då något kausalsammanhang
mellan Youngs försummelse och klagandenas uppgivna förlust numera
icke torde kunna påvisas, hemställde emellertid Young att vid hans
förklaring måtte få bero. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde därefter
justitieombudsmannen Gyllenswärd följande.

Enligt vad handlingarna utvisade hade Young, som på domarämbetets
vägnar utfärdat ifrågavarande gravationsbevis och äganderättsbevis, där -

vid felaktigt uppgivit att Gerda Emelia Maria Gustafsson senast undfått
lagfart å lägenheten Skurö l135. Om bevisen i stället innehållit uppgift angående
verkliga förhållandet, eller att lagfart å lägenheten den 13 februari
1931 beviljats för Arvid Edvall, hade auktionsförrättaren därav föranletts
att sända underrättelse om auktionen till Arvid Edvall. Uppenbarligen hade
för denne varit av vikt att dylik underrättelse lämnats. Han kunde därigenom
ha blivit satt i stånd att bevaka sina intressen, t. ex. förhindra
exekutionsförfarandets fortgång eller genom högre bud själv stanna som
ägare till lägenheten eller åtminstone bidraga till att köpeskillingen kommit
att mera överensstämma med hans uppfattning örn fastighetens värde.
Vad Young invänt därom att det ej vore visst att underrättelsen, om sådan
avsänts, skulle kommit Arvid Edvall tillhanda syntes så mycket mindre
förtjäna avseende som, vid den efterforskning vartill ett riktigt innehåll
hos bevisen givit anledning, det med hänsyn bland annat till den nyss
gjorda lagfartsansökan torde ha varit ganska enkelt att erhålla tillförlitlig
adressuppgift. Vid dessa förhållanden och då vad Young i övrigt anfört
icke vore av beskaffenhet att böra lända honom till ursäkt, ansåge J. O. sig
ej kunna underlåta att beivra den vårdslöshet i domarämbetets utövning
vartill Young genom utfärdande av de felaktiga bevisen gjort sig
skyldig.

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Young under
atal för tjänstefel i ovan anmärkta hänseende samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klagandena att
i målet föra talan, och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den
mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Under åberopande av J. 0:s skrivelse ställde advokatfiskalen därefter
Young under åtal inför hovrätten. Tillika överlämnade advokatfiskalen en
till honom inkommen skrift, däri klagandena yrkat åläggande för Young att
till klagandena utgiva ersättning dels för fastigheten med 8,106 kronor,
beräknat efter 6 kronor för kvadratmeter av fastighetens areal, dels ock
för sakens utredning med 450 kronor. Under hänskjutande till hovrättens
prövning av de väckta skadeståndsanspråken hemställde advokatfiskalen
att, enär det icke torde kunna anses styrkt att fastigheten vid tiden för
auktionen haft högre värde än 1,500 kronor och därifrån torde böra avräknas
de utskylder jämte indrivningsavgift och utmätningskostnad med tillhopa
29 kronor 64 öre, till vilkas gäldande fastigheten försålts, samt ersättning
för sakens utredande syntes skäligen icke kunna bestämmas till
högre belopp än 150 kronor, skadeståndsanspråken icke måtte bifallas i
vidare mån, än att Young ålades att till klagandena utgiva dels i ersätt -

ning för fastigheten 1,470 kronor 36 öre, dels ock i utredningsarvode 150
kronor.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 8 januari 1935 följande.

Enär Young genom utfärdandet av ifrågavarande felaktiga bevis gjort
sig skyldig till vårdslöshet i domarämbetet, prövade hovrätten jämlikt 25
kap. 17 och 22 §§ strafflagen lagligt döma Young att för vad han sålunda
låtit komma sig till last böta 50 kronor.

Vidkommande det av klagandena framställda yrkandet örn ersättning
för dem genom fastighetens försäljning tillskyndad förlust, så enär
Young genom sin ovannämnda förseelse måste anses hava varit vållande
till att Arvid Edvall icke kunnat vid fastighetens exekutiva försäljning
bevaka sina intressen, samt Young vid sådant förhållande ådragit sig skyldighet
att gottgöra klagandena den förlust, som de lidit därigenom att
fastigheten avhänts Arvid Edvall, ty och som fastighetens värde vid tiden
för dess exekutiva försäljning den 29 april 1931, såvitt i målet blivit utrett,
icke kunde skattas högre än vad Young medgivit eller 830 kronor, samt
från nämnda värde borde, i enlighet med vad Young gjort gällande, avdragas
dels beloppet av de utskylder jämte indrivningsavgift och utmätningskostnad,
tillhopa 29 kronor 64 öre, för uttagande varav utmätningen
skett, dels kostnaderna för kungörandet av auktionen, utgörande 60 kronor
25 öre, dels ock vid försäljningen uppkommet, fastighetens ägare tillkommande
överskott å köpeskillingen, uppgående till 144 kronor 42 öre, eller
sålunda tillhopa 234 kronor 31 öre, alltså prövade hovrätten rättvist allenast
på det sätt bifalla klagandenas ifrågavarande yrkande, att Young förpliktades
att till klagandena mot kvitto utgiva skillnaden mellan nämnda
belopp 830 kronor och 234 kronor 31 öre eller sålunda 595 kronor 69 öre.

Tillika förpliktades Young att gottgöra klagandena för deras kostnader
å saken hos J. O. samt i hovrätten med skäliga ansedda 100 kronor.

Över hovrättens utslag hava klagandena anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

9. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av bokföraren B. G. Cederholm
i Malmö härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom utslag den 6 februari 1933 förpliktade rådhusrätten i Malmö
förre styckjunkaren A. Rohdin därstädes att till klaganden på grund av
växel utgiva 2,325 kronor 25 öre jämte 6 procent ränta därå från den 15
januari 1933, tills betalning skedde, samt provision till en tredjedel för
hundra av växelsumman. Därjämte ålades Rohdin att ersätta klaganden

protestkostnad med 5 kronor 75 öre samt rättegångskostnaden med 48 kronor
50 öre.

Med en till landsfiskalen i Överluleå distrikt den 18 mars 1933 inkommen
skrift överlämnade klaganden nämnda utslag jämte växeln i original
och protestprotokoll under anhållan att för verkställighet av utslaget måtte,
då Rohdin saknade tillgångar i Malmö, utmätas ett Rohdins tillgodohavande
hos Aktiebolaget Svenska Handelsbanken i Boden, vilket av Rohdin
anvisats för utmätning.

Vid ansökningen var fogad en så lydande handling:

”Med anledning av hos mig verkställd utmätning för växelskuld får jag
härmed anvisa till utmätning: Sparkasseräkning n:r 208586 med A/B. Svenska
Handelsbanken i Boden varå innestå kr. 4,000, plus upplupna räntor.
Malmö den 7 mars 1933.

A. Rohdin.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas:

B. G. Cederholm. G. Borg.”

Den 13 april 1933 inkom till samme landsfiskal för verkställighet ett av
Svea hovrätt den 24 december 1932 meddelat utslag, varigenom Rohdin
förpliktats att till Bodens stad utgiva 12,839 kronor 91 öre jämte ränta och
kostnader, tillhopa 15,772 kronor 48 öre. Utmätning begärdes av för gälden
kvarstadsbelagd egendom.

Rörande klagandens och stadens utmätningsansökningar delgavs Rohdin
genom exekutionsmyndigheterna i Malmö underrättelse den 21 april 1933.

Den 28 april 1933 verkställde biträdande landsfiskalen i distriktet L.
Ström utmätning för uttagande av såväl klagandens som Bodens stads
fordran hos Rohdin. Därvid skrevs i mät ”å checkräkning med Skandinaviska
Kreditaktiebolaget i Boden innestående 6,245 kronor 7 öre, å sparkasseräkning
hos Aktiebolaget Svenska Handelsbanken i Boden innestående
4,560 kronor 16 öre samt följande Rohdin tillhöriga i Bodens stad förvarade
lösören, nämligen: en herrumsmöbel---en matsalsmöbel

---ett pianino; ett schatull--— en radiomottagningsapparat med

högtalare samt två hänglampor — — ——Jämlikt 75 § utsökningslagen
meddelade Ström förbud för bankerna att till annan än utmätningsmannen
eller den, till vilken i följd av utmätningen gäldenärens rätt kunde
komma att övergå, utgiva något av de i mät tagna penningbeloppen. I

I en till K. B. i Norrbottens län den 1 juni 1933 inkommen skrift anförde
klaganden därefter klagomål över att landsfiskalen i Överluleå distrikt
uppskjutit verkställigheten av utslaget den 6 februari 1933 onödigt länge
samt utan laga skäl fördröjde redovisningen av ärendet. Under hänvisning
till 95 § växellagen den 13 maj 1932 framhöll klaganden att, då hans växelfordran
vore klar och förfallen, utmätning för densamma icke finge uppe -

— Jmilitie,ombudsmannen# ämbetsberättclsc till 1936 års riksdag.

hållas av annan utmätning utan skulle skyndsamt verkställas och influtet
belopp redovisas.

I en av K. B. infordrad förklaring anförde landsfiskalen Gustaf Kristianson
följande: Ifrågavarande utslag hade inkommit till Kristianson den 18
mars 1933. Innan utmätningsförrättning hunnit verkställas, hade emellertid
Bodens stad den 13 april 1933 låtit ingiva Svea hovrätts ovan omförmälda
utslag den 24 december 1932. Sedan Rohdin behörigen underrättats
om utmätningsansökningarna, hade ”till gäldandet av de båda utslagen”
utmätning verkställts den 28 april 1933. Därvid hade tagits i mät Rohdin
tillhörig egendom, som den 28 augusti 1929 belagts med kvarstad för stadens
fordran. I 95 § växellagen stadgades visserligen, att för växelfordran
utmätt gods finge säljas utan att växeldomen vunnit laga kraft, men i detta
fall förelage samtidigt utmätning för en fordran av annat slag på grund av
utslag, som ej tagit at sig laga kraft. Da utmätningsborgenärerna här jämlikt
17 kap. 8 § handelsbaden hade lika rätt till den utmätta egendomen
i förhållande till fordringsbeloppens storlek, vore det uppenbart att auktion
icke kunde äga rum förrän det utslag varå Bodens stad grundade sin
fordran vunnit laga kraft. Väl omfattade ifrågavarande utmätning kapital,
tillräckligt stort för att helt gälda klagandens fordran, men örn redovisning
för denna skulle ske, komme, i strid mot nyss åberopade lagrum, Bodens
stad att bliva lidande, enär den utmätta egendomen icke räckte till båda
skuldbeloppens fulla gäldande.

Sedan klaganden inkommit med påminnelser och däri, med förbehåll örn
rätt till skadestånd, yrkat åläggande för Kristianson att genast redovisa
klaganden enligt rådhusrättens utslag tillkommande medel, infordrades yttrande
i ärendet från landsfogden i länet R. Bramner.

Till komplettering av sin förut avgivna förklaring anförde därefter
Kristianson i skrivelse den 28 juni 1933 till landsfogden följande: Enär
Rohdin i samband med klagandens utmätningsansökan till utmätning uppgivit
viss egendom, hade enligt 60 § andra stycket utsökningslagen ej erfordrats
sådan underrättelse, som omförmäles i 59 § samma lag. Sedan
Bodens stad inkommit med hovrättens utslag, hade den 15 april 1933 underrättelser
rörande båda exekutorialen avsänts till stadsfogden i Malmö
för delgivning med Rohdin. Underrättelserna, som tillika innehållit uppgift
om att utmätning för fordringarna komme att äga rum den 28 april
1933, hade delgivits Rohdin den 20 april. Av skäl, som Kristianson tidigare
uppgivit, hade redovisning av klagandens ärende ej kunnat ske förrän hovrättens
utslag rörande stadens fordran vunnit laga kraft. Den G juni 1933
hade Bodens stad låtit ingiva Kungl. Maj:ts utslag, varigenom hovrättens
utslag fastställts. Samma dag hade exekutiv auktion å de utmätta lösörena
kungjorts att äga rum den 21 juni 1933. Genom auktionen och utmätning
av penningmedel, som funnits deponerade i bank, hade efter avdrag av

exekutionskostnaderna influtit tillhopa 12,397 kronor 17 öre. Klagandens
fordran hos Rohdin uppginge till 2,450 kronor 2 öre och Bodens stads
fordran till 15,772 kronor 48 öre. Efter fördelning av de influtna medlen
hade Kristianson den 28 juni 1933 avgivit redovisning till klagandens ombud,
advokaten A. Ohlsson i Malmö, med 1,666 kronor 80 öre och till
Bodens stad med 10,730 kronor 37 öre.

Landsfogden Bramner anförde i ett till K. B. den 19 juli 1933 avgivet
utlåtande: Det torde måhända icke vara uteslutet, att den av klaganden
begärda utmätningen kunnat verkställas tidigare än som skett och redan
innan Bodens stad sökt utmätning för sin fordran. Då emellertid vederbörande
utmätningsman torde få anses äga viss frihet att med hänsyn till
andra honom åvilande tjänstegöromål bestämma en för honom lämplig tid
för viss utmätningsförrättning inom den tidrymd som stadgandena i 162
och 163 §§ utsökningslagen angiva, samt denna tidrymd icke i förevarande
fall överskridits, syntes Kristianson icke genom det förfarande, som lagts
honom till last, ha gjort sig skyldig till ansvar för tjänstefel. Då klaganden
i ärendet yrkat skadestånd av Kristianson, men hans rätt till skadestånd
i allt fall icke kunde anses uppenbar, torde klaganden jämlikt 207 § utsökningslagen
böra hänvisas att efter stämning utföra sin talan vid domstol.

Genom beslut den 26 juli 1933 fann K. B. vad i saken förekommit icke
föranleda vidare åtgärd än att K. B. till klaganden översände en avskrift
av Bramners ovanberörda utlåtande, under förklaring tillika att K. B.
funne sig kunna instämma i vad däri anförts. I

I en till J. O. inkommen skrift anförde sedermera klaganden, att landsfiskalen
Kristianson uppenbarligen gjort sig skyldig till tjänstefel genom
att utan anledning fördröja den av klaganden begärda utmätningen. Då
medel till full täckning för hela klagandens fordran funnits och kunnat utmätas,
hade genom Kristiansons förfarande ekonomisk förlust tillskyndats
klaganden. På grund därav anhölle klaganden att J. O. måtte ställa
Kristianson under åtal för felaktigt förfarande i utmätningsärendet samt
bereda klaganden tillfälle att mot honom föra skadeståndstalan.

Vid klagoskriften voro fogade dels en så lydande skrivelse:

”Till Cederholms Byrå, Malmö.

Betr. utmätt växelfordran hos f. d. stadskassören Rohdin. Med anledning
av Eder skrivelse den 19 i denna månad har jag äran härmed meddela,
att jag icke är okunnig örn utsökningslagens bestämmelser. Då samtidigt
verkställts utmätning för Bodens stads fordran och utmätningen jämväl
omfattar lösöre, kan redovisning icke ske förrän detta försålts, vilket
icke kan äga rum förrän Kungl. Hovrättens dom i målet Bodens stad •/•
Rohdin tagit åt sig laga kraft. Boden i Överluleå landsfiskalskontor den 24
maj 1933.

Gustaf Kristianson.”

dels ock rådhusrättens i Malmö utslag den 6 februari 1933, varå fanns tecknat
följande:

”Efter verkställighet av detta utslag har å bokföraren B. G. Cederholms

utdömda fordran influtit:

kapital .............................. kr. 1,542:03

ränta................................ „ 62:77

växelprovision och protestkostn......... „ 13: 50

kostnadsersättning .................... „ 48:50

Summa kronor 1,666: 80;

och har utmätningsbar egendom till gäldande av belopp härutöver icke
anträffats inom detta distrikt, betygar. Boden i Överluleå landsfiskalskontor
den 27 juni 1933.

Gustaf Kristianson.”

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat K. B. att
efter Kristiansons hörande inkomma med utlåtande, överlämnade K. B. ett
från Kristianson infordrat yttrande, varjämte K. B. avgav eget utlåtande.

I sitt yttrande anförde Kristianson följande: Beträffande handläggningen
av ifrågavarande utmätningsärende ville Kristianson till en början hänvisa
till de av honom tidigare lämnade uppgifterna till K. B. och landsfogden.
Klagandens påstående att enligt 95 § växellagen dom i växelmål skulle
verkställas omedelbart vore, såvitt Kristianson kunde finna, en uppenbar
feltolkning av lagrummet. Detta angåve endast, att dom i växelmål finge
utan hinder av att den ej ägde laga kraft verkställas genom utmätning och
det utmätta godset försäljas. Enda skillnaden mellan verkställigheten av en
växeldom och annan dom vore sålunda, att godset kunde försäljas, innan
växeldomen vunnit laga kraft. Därest, såsom i detta fall, utmätning skett
samtidigt till gäldande av en växeldom och en annan dom, kunde försäljning
ej äga rum förrän den senare domen vunnit laga kraft. I fråga örn
verkställighetstiden gällde för alla domar utan undantag bestämmelsen uti
162 § utsökningslagen. Denna tid vore, vad landsfiskal anginge, två månader.
Då någon annan tidsbegränsning icke funnes angiven måste lagrummet tolkas
så, att utmätningsman ägde rätt att inom den angivna tiden företaga
förrättningen när hans tid med hänsyn till andra göromål det tilläte. Tiden
för redovisningen hade i förevarande fall visserligen överskridits, men på
grund av omständigheter varöver Kristianson icke ägt råda. Anledningen
till dröjsmålet hade han förklarat i de förut avgivna yttrandena. Därest
den av Bodens stad ingivna domen ägt laga kraft, hade redovisningen kunnat
ske inom den föreskrivna tiden. Såsom Kristianson i sin skrivelse till
landsfogden framhållit, hade underrättelse jämlikt 59 § utsökningslagen ej
behövt lämnas beträffande klagandens växeldom. Sedan Bodens stad den

13 april 1933 ingivit Svea hovrätts dom, hade Kristianson ansett lämpligt
att även lämna meddelande rörande växeldomen. Anteckning i dagboken
om uppskov med försäljningen hade av förbiseende icke blivit gjord, men
det saknade här varje betydelse. På grund av det anförda ansåge Kristianson
det vara ådagalagt, att han icke gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse.

Vid yttrandet voro fogade följande handlingar:

1) utdrag av protokoll, hållet vid exekutiv auktion i Boden den 21 juni
1933, utvisande att ovannämnda den 28 april 1933 utmätta lösegendom av
Kristianson sålts för tillhopa 1,939 kronor 40 öre;

2) utdrag av protokoll, hållet den 28 juni 1933 vid fördelning av köpeskillingen
jämte övriga penningmedel, som influtit i förevarande utsökningsärende,
av vilket protokoll här intages följande:

”Sedan exekutiv försäljning avhållits den 21 i denna månad, därvid försålts
hos förre stadskassören Arvid Rohdin i Boden utmätt lösöre, förrättades
denna dag fördelning av köpeskillingen. Det antecknades att vid auk -

tionen influtna medel uppgick till kr......................... 1,939: 40

samt vid utmätning av penningmedel, innestående å checkräkning
i Skandinaviska Kreditaktiebolaget .................. 6,272: 01

ävensom vid utmätning av penningmedel, innestående i Aktiebolaget
Svenska Handelsbanken ......................... 4,962:81

tillhopa kronor 13,174: 22.

I utsökningsärendena uppkomna exekutionskostnader utgjorde:

Summa kostnader kronor 777: 05.

Utmätningssökanden B. G. Cederholms fordran hos förenämnde Rohdin
utgjorde denna dag 2,450 kronor 2 öre samt Bodens stads fordran 15,772
kronor 48 öre.

De influtna medlen efter avdrag av exekutionskostnaderna eller kr.

12,397:17 fördelades härefter

till B. G. Cederholm .................. kr. 1,672: 21

till Bodens stad ...................... „ 10,724: 96

Summa kronor 12,397: 17,

vilka belopp samma dag levererades till respektive utmiitningssökande med
allmänna posten. Som ovan.

Gustaf Kristianson.”

För egen del anförde K. B. att, sedan K. B. den 26 juli 1933 under hänvisning
till innehållet i landsfogdens yttrande förklarat klagandens tidigare
i saken gjorda anmälan icke vara av beskaffenhet att böra föranleda
till någon K. B:s vidare åtgärd, intet syntes hava förekommit av beskaffenhet
att föranleda ändrad inställning till ifrågavarande spörsmål.

Klaganden avgav påminnelser.

På anmodan inkom Kristianson med utdrag av landsfiskalens i Överluleå
distrikt dagbok i utsökningsmål rörande ifrågakomna utmätningsärenden.

Enligt dagboksutdraget hade klagandens utmätningsärende anhängiggjorts
hos landsfiskalen den 18 mars 1933. Fordringsbeloppet hade i kolumn
6 angivits till sammanlagt 2,450 kronor 2 öre. I kolumn 9 förekommo under
rubriken ”Förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten, medel
som influtit samt av annan rättsägande framställt betalnings- eller förmånsrätts-anspråk”
följande anteckningar: ”Utmätning har begärts av
egendom, som finnes i Boden. Den 21/4 1933 delgavs Rohdin underrättelse.
Den 28/4 1933 utmätning. Den 6/6 1933 kungjordes exekutiv auktion till
den 21/6 1933. Genom exekutiv auktion den 21/6 1933 samt efter utmätning
av medel, innestående å Skandinaviska Kreditaktiebolaget och Aktiebolaget
Svenska Handelsbanken inflöt å detta ärende efter avdrag av exekutionskostnaderna
kr. 1,666: 80. Annan utmätningsbar egendom saknas.
Den 28/6 1933 redovisning till sökandeombudet, till vilken jämväl handlingarna
återsändes.”

Slutligen voro i kolumn 10 avförda dels under rubriken ”utbetalta till
fordringsägare” 1,666 kronor 80 öre, dels under rubriken ”i följd av hinder
för verkställighet eller av annan anledning” 783 kronor 22 öre.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Gyllenswärd K. B. i Norrbottens län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Kristianson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

”1 95 § växellagen den 13 maj 1932 stadgas att dom i växelmål må, utan
hinder av att den ej äger laga kraft, verkställas genom utmätning och det
utmätta godsets försäljning. Ej må verkställigheten uppehållas därav, att
den tappande bjuder säkerhet för vad dömt är. Den som vunnit må dock
ej, innan domen äger laga kraft, lyfta vad honom tilldömt blivit, med
mindre han ställer pant eller borgen för återbäring, örn domen ändras.

Enligt 54 § utsökningslagen har den, som på grund av dom eller utslag
varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd vill erhålla utmätning
hos denne, att till utmätningsmannen ingiva domen eller utslaget samt,
då fordran är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis,
fordringsbeviset i huvudskrift.

I 162 § utsökningslagen heter det bland annat att, om utmätning ej är
förrättad och, där lös egendom av annat slag, än i 163 och 165 §§ sägs,
tagits i mät, försäljning därav ej är verkställd inom två månader, sedan

landsfiskal emottagit de i 54 § nämnda handlingarna, landsfiskalen själv
skall svara för det belopp, varför utmätning bort ske, i den mån han ej förmår
visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit. Styrker utmätningsmannen,
att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen eller att för
utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat
förekomma, skall han vara från all ansvarighet fri. Möter sådant hinder,
bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas
i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.

Såsom av nämnda lagrum torde framgå, är utmätningsman, till vilken
för verkställighet ingivits dom eller utslag varigenom betalningsskyldighet
blivit gäldenär ålagd, pliktig att så skyndsamt och omsorgsfullt som möjligt
vidtaga de åtgärder vilka på honom ankomma. Å landet och i vissa
jämnställda städer bör utmätningsmannen ovillkorligen, så framt ej anstånd
lämnats eller verkligt hinder mött, ha förrättat utmätning och i allmänhet
även försäljning av utmätt lös egendom sist inom två månader, sedan han
mottagit vederbörliga handlingar.

I förevarande fall har rådhusrättens i Malmö utslag den 6 februari 1933,
varigenom Rohdin förpliktats att på grund av växel till klaganden utgiva
2,325 kronor 25 öre jämte ränta och kostnader, den 18 mars 1933 för verkställighet
överlämnats till Kristianson. Den 28 april 1933 har för verkställighet
av detta utslag ävensom — på grund av en den 13 april 1933 inkommen
ansökan — Svea hovrätts utslag den 24 december 1932, varigenom
Rohdin ålagts att till Bodens stad utgiva 12,839 kronor 91 öre jämte ränta
och kostnader, tagits i mät Rohdins banktillgodohavanden i Boden, tillhopa
10,805 kronor 23 öre, samt vissa lösören.

Vad av klaganden lagts Kristianson till last i avseende därå att han sålunda
låtit med utmätning för klagandens fordran anstå, tills efter det ansökan
örn verkställighet av Svea hovrätts omförmälda utslag inkommit,
finner jag, såvitt i ärendet visats, ej vara av beskaffenhet att påkalla något
ingripande från min sida.

Däremot anser jag att Kristianson förfarit oriktigt beträffande realisationen
av den utmätta egendomen. Något hinder för honom att verkställa
försäljning av ifrågakomna lösören inom den i 162 § utsökningslagen föreskrivna
tid har nämligen enligt min uppfattning ej förelegat. Väl måste, såsom
Kristianson riktigt antagit, den förmånsrätt som enligt 58 §, jämförd
med 77 § utsökningslagen, till följd av utmätningen i lika mån uppkommit
för båda fordringarna medföra att genom utmätningen influtna belopp
skulle proportionellt fördelas mellan fordringarna. Något stadgande finnes
dock ej på grund varav de allmänna reglerna i utsökningslagen angående
utmätt egendoms försäljning skulle vara till någon del satta ur kraft för
det fall att utmätning på en gång sker för två fordringar, av vilka blott
den ena må föranleda såväl utmätning som försäljning.

Väl är härvid att märka att, i anseende till den proportionella fördelning
som efter vad nyss nämnts vid redovisning skall iakttagas, försäljningen
icke kan upphöra redan när täckning finnes för den fordran vilken berättigat
till realisationens åvägabringande utan måste fortsättas till dess båda
utmätningsborgenärerna kunna få betalning (jfr 93 § utsökningslagen samt
justitierådet Tryggers kommentar, första uppl. s. 292). Sagda förfarande
kan tydligen ur gäldenärens synpunkt innebära en olägenhet. I brist på
särskilt stadgande får likväl detta förhållande icke verka ändring i de givna
försäljningsreglerna (jfr f. ö. U. L. 39 § 1 st. 2 p.). — Jag vill i detta sammanhang
framhålla att det nu anförda naturligen även måste föranleda
att, när realisation av det utmätta samt proportionell fördelning av influtna
medel ägt rum, vad som belöper å den ej slutgiltigt domfästa fordringen
innehålles icke blott för dennas räkning utan, i andra hand, också
för den andre borgenärens anspråk att, i händelse nyssnämnda fordran
underkännes eller beskäres, få återstoden av sin fordran betäckt ur därigenom
tillgängliga medel.

Slutligen skall här erinras att, även om man godtoge Kristiansons uppfattning
att den bristande lagakraften hos Svea hovrätts utslag också vad
angår växeldomen utgjort hinder mot försäljning, Kristiansons förfarande
i allt fall varit felaktigt. Enligt 58 § utsökningslagen är det nämligen en
uttrycklig förutsättning för samtidig utmätning att paragrafens tillämpning
ej föranleder uppehåll i den ene borgenärens lagliga rätt. Därest, såsom
Kristianson förmenat, den omständigheten att ifrågavarande egendom utmätts
jämväl för en annan, ej lagakraftägande dom än växeldomen verkligen
skulle hindrat egendomens realisation, måste detta därför följdriktigt
ha lett till att sådan gemensam utmätning som i lagrummet sägs överhuvud
icke fått företagas. Och om sålunda utmätningen bort avse allenast växelfordringen,
hade tydligen klaganden kommit att få full täckning för denna.
— Anmärkas må emellertid att förarbetena till lagstiftningen visa att med
förbehållet i 58 § icke avsetts fall av denna beskaffenhet (se Tryggers kommentar,
andra uppl. sid. 181; jfr justitierådet Alexanderson i Lärobok i
rättskunskap för blivande landsfiskaler IV: 3 sid. 59).

På grund av vad jag sålunda anfört och då genom dröjsmålet med försäljningen
skada kan hava tillskyndats klaganden, finner jag Kristiansons
härutinnan ådagalagda försummelse icke kunna undgå beivran.

Utöver den allmänna skadeståndsskyldighet som är förenad med begåendet
av tjänstefel gäller för utmätningsman den särskilda ansvarighet för
hela det belopp därför utmätning bort ske varom stadgas i 162 § utsökningslagen.
Bestämmelserna om denna ansvarighet förekommo tidigare i
139 §, däri föreskrevs att sådan ansvarighet inträdde, om utmätningsmannen
ej visade att borgenär lämnat gäldenären anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsman -

nen ej kunnat förekomma. I sin till 1911 års riksdag avgivna ämbetsberättelse
(sid. 275 o. f.) föreslog J. O. sådan ändring av stadgandet att betalningsskyldighet
för utmätningsmannen icke skulle inträda, i den mån han
förmådde visa att skada av hans dröjsmål ej uppkommit. J. O. åberopade,
hurusom uppenbarligen den påföljd varom här vore fråga kunde komma
att verka såsom ett rent straff, och kunde det, särskilt om man toge hänsyn
till det ansvar försumliga tjänstemän i allmänhet ådroge sig, icke förnekas
att ett dylikt straff understundom kunde te sig såsom oskäligt.

Lagutskottet tillstyrkte förslagets antagande och erinrade, hurusom
J. 0:s framställning avsåge lindring i visst avseende i det ansvar som enligt
då gällande utsökningslag ålåge utmätningsman, vilken gjort sig skyldig
till försummelse varom förmäldes i 139 och 140 §§ nämnda lag. Enligt allmänna
rättsgrundsatser skulle detta ansvar ej sträcka sig längre än till
skyldighet för utmätningsmannen att svara för skada som kunde uppkomma
av fel eller försummelse i hans tjänst. Denna regel hade uppehållits
för det fall att utmätningsmannen låtit försummelse som här avsåges
komma sig till last i fråga om försäljning av utmätt fast egendom. Beträffande
åter utmätning ävensom försäljning av utmätt lös egendom stadgades
i 139 och 140 §§ att, om utmätning och försäljning icke i vederbörlig
ordning verkställts inom där föreskriven tid, fogden skulle ansvara icke
blott för uppkommen skada utan ända därhän att — därest ej för utmätningen
eller försäljningen mött hinder som han ej kunnat förekomma —
han själv bleve ansvarig för det belopp varför utmätning bort ske. Lika
med J. O. funne även utskottet berörda i 139 och 140 §§ utsökningslagen
uttalade regel innefatta en hårdhet mot vederbörande tjänsteman, vilken
icke kunde anses tillfredsställande motiverad. Av vad J. O. i ämnet anfört
framginge fastmer att densamma kunde leda till resultat vilka måste betecknas
såsom för den allmänna rättskänslan stötande. En borgenär vars
rätt blivit på sätt här åsyftades åsidosatt kunde i allt fall icke hava grundat
anspråk att av den inträffade försummelsen njuta en vinst, vilken utan
densamma icke tillkommit honom.

Sedan förslaget antagits av riksdagen, erhöll 139 § genom lagen den 15
december 1911 den lydelse varom J. O. hemställt. Stadgandena i 139 § överflyttades
genom lagen den 11 oktober 1912 till 162 §.

Genom den försummelse Kristianson låtit komma sig till last vid handläggningen
av ifrågavarande utmätningsärende torde i enlighet med det
nyss anförda Kristianson lia ådragit sig — utöver den allmänna skadeståndsskyldighet
som följer av varje tjänstefel och för vilken bevisbördan
vilar på klaganden — personlig betalningsskyldighet för klagandens fordran,
i den mån den ej blivit betald genom utmätningen eller annorledes.
Denna betalningsskyldighet synes Kristianson kunna undgå endast örn han
kan fullgöra (Ion bevisning, som enligt 162 § utsökningslagen åligger

honom. Det hinder för försäljningen av den utmätta egendomen vilket av
Kristianson åberopats kan, såsom jag förut anfört, icke lända honom till
försvar. Att för försäljningen mött annat hinder, som Kristianson ej kunnat
förekomma, har Kristianson icke ens påstått. Ej heller finnes i utsökningsdagboken
sådan anteckning som enligt 162 § utsökningslagen utgör
förutsättning för att hinder må räknas vederbörande till ursäkt för det
förelupna dröjsmålet.”

På grund av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Kristianson för tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle beredas klaganden
att yttra sig i målet, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Överluleå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade —
sedan utredning av Kristianson förebragts till styrkande därav att skada
ej uppkommit genom hans påtalade förfarande — i utslag den 15 februari
1935 följande.

I målet vore utrett, att klaganden den 18 mars 1933 till Kristianson för
verkställighet överlämnat rådhusrättens i Malmö utslag den 6 februari
1933, varigenom Rohdin förpliktats att på grund av växel till klaganden
utgiva 2,325 kronor 25 öre jämte ränta och kostnader, att den 28 april
1933 för verkställighet av berörda utslag ävensom av Svea hovrätts icke
lagakraftvunna den 13 april 1933 till Kristianson för verkställighet inkomna
utslag den 24 december 1932, varigenom Rohdin ålagts att till
Bodens stad utgiva 12,839 kronor 91 öre jämte ränta och kostnader, tagits
i mät Rohdins banktillgodohavanden i Boden samt vissa lösören, att den
21 juni 1933, sedan Kungl. Majit den 22 maj samma år meddelat utslag i
nämnda, av hovrätten avgjorda mål, försäljning av de utmätta lösörena ägt
rum, samt att den 28 juni 1933 vid fördelningen av de medel, som till följd
av utmätningen influtit, klaganden av sin fordran, som vid fördelningen
uppgått till sammanlagt 2,450 kronor 2 öre, erhållit 1,666 kronor 80 öre.
Enär det ålegat Kristianson att försälja ifrågakomna lösören inom den i
162 § första stycket utsökningslagen stadgade tid av två månader, räknat
från den 18 mars 1933, men, såsom av det ovan anförda franninge, .£
icke skett, prövade häradsrätten rättvist döma Kristianson, jämlikt 25 kap.
17 och 22 §§ strafflagen, att böta 15 dagsböter, varje bot om 12 kronor.

Vidkommande klagandens i målet förda skadeståndstalan, så enär
Kristianson icke förmått tillförlitligen styrka, att skada av dröjsmålet icke
uppkommit för klaganden, ty och som Kristianson vid sådant förhållande
svarade för det belopp av klagandens ifrågavarande fordran, för vilket kla -

ganden icke erhållit betalning, alltså och då sistnämnda belopp uppginge
till skillnaden mellan förutnämnda belopp å 2,450 kronor 2 öre, å ena, samt
beloppet å 1,666 kronor 80 öre, å andra sidan, eller 783 kronor 22 öre, prövade
häradsrätten lagligt förplikta Kristianson att till klaganden genast
mot kvitto och utbekommande av förutnämnda växel, på Kristianson behörigen
överlåten, utgiva 783 kronor 22 öre jämte 6 procent ränta därå, räknat
från den 28 juni 1933, till dess full betalning skedde.

Det ålåge Kristianson att gottgöra klaganden dennes kostnader å målet
med skäliga ansedda 70 kronor jämte protokollslösen. Av klaganden framställt
yrkande örn ersättning för kostnader hos K. B. och J. O. lämnade
häradsrätten utan bifall.

Svea hovrätt, där Kristianson anförde besvär, yttrade i utslag den 11
juli 1935 följande.

Hovrätten funne väl att Kristianson för gäldande av vad å klagandens
fordran — i förhållande till stadens fordran sådan densamma av hovrätten
fastställts — belöpt av ifrågavarande i mät tagna tillgodohavanden hos bank
samt lösören rätteligen bort föranstalta om försäljning av nämnda lösören
utan avbidan på att stadens fordran skulle bliva genom lagakraftvunnet
utslag fastställd, men enär av den utav Kristianson i målet förebragta utredningen
måste anses framgå, att skada genom Kristiansons påtalade förfarande
i utmätningsärendet icke uppkommit för klaganden, samt vid sådant
förhållande och med hänsyn jämväl till övriga i målet föreliggande
omständigheter vad mot Kristianson i målet förekommit icke kunde anses
vara av beskaffenhet att böra för Kristianson föranleda ansvar, prövade
hovrätten rättvist att, med upphävande av häradsrättens utslag, förklara
den mot Kristianson förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Om det beslut, hovrättens utslag innehåller, voro tre av hovrättens ledamöter
ense. En ledamot yttrade:

”Enär de för Cederholms fordran utmätta kontanta tillgodohavandena
hos Skandinaviska Kreditaktiebolaget och Aktiebolaget Svenska Handelsbanken,
vilken sistnämnda tillgång av Rohdin uppgivits till utmätning för
berörda fordran, uppgått till högre belopp än fordringen, kan Kristianson
— oavsett att banktillgodohavandena voro utmätta jämväl för Bodens
stads fordran enligt kungl, hovrättens då icke laga kraft vunna utslag den
24 december 1932 — med hänsyn till bestämmelserna i 64 § utsökningslagen
och enligt grunderna för 93 § samma lag, icke anses hava varit skyldig
att enbart för gäldande av Cederholms fordran verkställa försäljning
av de i målet ifrågakomna lösörena, i följd varav Kristianson sålunda icke
förfarit felaktigt därigenom att han uppskjutit försäljningen i avbidan på
att stadens fordran skulle bliva genom laga kraft vunnet utslag fastställd.

Däremot finner jag Kristianson hava förfarit felaktigt därigenom att han
icke, sedan utmätning av banktillgodohavandena skett, skyndsamligen tillhandahållit
Cederholm så mycket av berörda penningmedel, som motsvarade
vad å Cederholms fordran — i förhållande till stadens fordran sådan
densamma av kungl, hovrätten fastställts — belöpte av sammanlagda värdet
av dels banktillgodohavandena dels ock lösörena, de sistnämnda upptagna
till det belopp de med säkerhet kunnat beräknas vid försäljning lägst
inbringa; men kan Kristiansons berörda underlåtenhet med hänsyn till omständigheterna
icke anses vara av beskaffenhet att böra för honom föranleda
ansvar.

Jag prövar förty rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågan,
ogilla det mot Kristianson väckta åtalet.

Vidkommande därefter Cederholms i målet förda talan prövar jag, vid
förenämnda utgång av ansvarsfrågan, rättvist att, med ändring av häradsrättens
utslag jämväl därutinnan, befria Kristianson från skadeståndsskyldighet
ävensom från honom ålagd skyldighet att gottgöra Cederholm dennes
kostnader å målet vid häradsrätten.”

Enär sålunda det förfarande, för vilket Kristianson i målet ställts under
åtal, jämväl av hovrätten betecknats såsom felaktigt, ansåg jag mig kunna
åtnöjas med hovrättens utslag, vilket vann laga kraft.

10. Ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp i stället

för i dagsböter.

Vid granskning av fångförteckningar från kronohäktet i Östersund för
juni och juli månader 1934- fann J. O. anledning till anmärkning mot ett
av Bergs tingslags häradsrätt den 22 november 1933 meddelat utslag angående
H. F. Bredesson i Börtnen. Sedan utslaget hit införskaffats, inhämtades
därav att häradsrätten, för olaga älgjakt under år 1932, dömt Bredesson
jämlikt 18 § kungl, stadgan den 25 november 1927 örn jakt och fridlysning
av vissa djurslag och 24- kap. 12 § strafflagen, jämförda med 4- kap. 1 §
samma lag, att böta 350 kronor till kronan.

Detta utslag hade vunnit laga kraft.

Av fångförteckningarna framgick att de Bredesson ådömda böterna
sedermera av K. B. i Jämtlands län förvandlats till tjugoen dagars fängelse
och att Bredesson undergått detta straff under tiden den 21 juni—den 12
juli 1934.

Sedan häradshövdingen H. Wullt, vilken fört ordet i häradsrätten, anmodats
att hit inkomma med upplysning rörande anledningen till att Bredesson
straff ej bestämts till dagsböter, anförde Wullt i avgivet yttrande följande.

Enär brottet ägt rum efter det nu gällande böteslag trätt i kraft, borde
dagsböter ha ifrågakommit. Wullt hade sålunda gjort sig skyldig till felaktigt
förfarande. Såsom förklaring ville Wullt framhålla följande: Häradsrättens
andra allmänna sammanträde, som hållits den 20—den 22 november
1933, hade börjats med överläggning i vissa från föregående sammanträde
överlämnade mål, däribland ett mål mellan allmän åklagare och P. H.
Eliasson i Österskucku, om olaga älgjakt. Utslaget i sistnämnda mål, som
Wullt redan förut författat, hade avkunnats efter överläggningens slut den
20 november. Efter tingsförhandlingarnas slut den 22 november hade hållits
förnyad överläggning i ett flertal under sammanträdet överlämnade mål,
däribland det nu ifrågavarande mot Bredesson anhängiggjorda målet. Då
omständigheterna i båda målen varit ganska likartade, hade Wullt och
nämnden beslutat att Bredesson skulle ådömas ”samma straff och ersättningsskyldighet”
som Eliasson. Enär Wullt vid den tiden handlagt endast
några enstaka mål, däri tillämpning av den nya böteslagstiftningen förekommit,
hade han ej kommit att tänka på att Bredessons brott i motsats
till Eliassons inträffat efter den nya böteslagens ikraftträdande och att
Bredessons straff sålunda bort utmätas i dagsböter. Den brådska, som helt
naturligt inställt sig inför den stundande hemresan, hade också vållat att
Wullt ej givit sig nog tid till eftertanke. Överläggningen ifråga hade ägt
rum omkring klockan 2.30 e. m., och sålunda hade icke återstått lång tid
till mörkrets inbrott. Wullt hade velat snarast anträda hemresan till Sveg
— vilken skulle företagas med automobil — för att i största utsträckning
utnyttja dagsljuset för den 14 mil långa färden på sliriga och dåliga vägar.
Utslaget ifråga hade till följd därav icke författats skriftligen, utan det
hade avsagts muntligen med ledning av det förut meddelade utslaget mot
Eliasson. Wullt ville också anföra att någon dagsbotsblankett rörande
Bredesson icke ingivits i målet; hade bland handlingarna funnits en dylik,
skulle Wullt för visso ha blivit varskodd. Någon skada torde icke ha uppkommit
genom Wullts ifrågavarande felaktighet, vilken Wullt likväl på det
djupaste beklagade. _

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Gyllenswärd därefter följande:

”Jagar någon olovligt å annans jaktområde, skall han enligt 22 § lagen
den 8 november 1912 örn rätt till jakt straffas efter allmän strafflag. I 24
kap. 12 § strafflagen heter det att för sagda brott skall dömas till böter.

Sin nuvarande lydelse erhöll sistnämnda stadgande genom lagen den 24
september 1931 örn ändring i vissa delar av strafflagen. Denna lag, som
införde det s. k. dagsbotssystemet inom strafflagens område, gav tillika åt
2 kap. 8 § samma lag följande lydelse:

"Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets

beskaffenhet och vare minst en, högst 120. Dagsboten fastställes i penningar
till belopp från och med en till och med 300 riksdaler riksmynt, efter ty
prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa,
må dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare 5 riksdaler.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta
belopp, eller beroende av värdet å viss egendom, ådömes dock straffet omedelbart
i penningar, ej under 5 riksdaler.

Böter tillfalla kronan.’

Till nya lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1932, var fogad övergångsbestämmelse,
av innehåll bland annat att äldre lag skulle äga tillämpning
vid bestämmande av straff för brott, begånget före lagens ikraftträdande.

I 18 § kungl, stadgan den 25 november 1927 örn jakt och fridlysning av
vissa djurslag (jaktstadga) föreskrives bland annat att, om någon jagar,
fångar eller dödar djur, som i 1 § eller 2 § eller 3 § 1 mom. avses eller eljest
fridlyst villebråd under tid, då sådant är förbjudet, han skall böta från och
med 10 till och med 500 kronor. Har vid jakten älg, kronhjort, bäver, björn
eller lo dödats, sårats eller fångats, må böterna ej sättas lägre än 200 kronor.

Av lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom strafflagens
område (särskild böteslag) framgår att vad i 2 kap. 8 § första stycket strafflagen
är stadgat örn böters ådömande i dagsböter skall gälla jämväl i avseende
å böter, som eljest enligt allmän lag eller särskild författning åläggas
av domstol eller poliskammare, med iakttagande att, där minsta bot
är i lagen eller författningen bestämd till 50 kronor eller mera, lägsta antalet
dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda bötesbeloppets
krontal. I följd härav skola, i mån ej annat föranledes av vad sist är
sagt, de för varje fall i lagen eller författningen angivna bötessatserna
upphöra att äga tillämpning. I fråga om brott, varå straffet är bestämt
efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) eller som ej är belagt
med svårare straff än böter högst 300 kronor, skall vad ovan stadgats icke
gälla. — Även beträffande denna lag, som likaledes trädde i kraft den 1
januari 1932, gäller att den enligt särskild övergångsbestämmelse ej skall
äga tillämpning vid bestämmande av straff för brott, begånget före lagens
ikraftträdande.

Av de nu återgivna bestämmelserna följer att häradsrätten, såsom Wullt
ock medgivit, i förevarande fall förfarit oriktigt, då böterna ej ådömts i
dagsböter. Vad Wullt, som är ansvarig för häradsrättens utslag, i sitt yttrande
anfört finner jag icke kunna lända till hans ursäkt.”

Då det tjänstefel, som sålunda förelupit, ej kunde undgå laga beivran,
uppdrog J. O. åt advokatfiskal att inför hovrätten ställa Wullt under

åtal för detsamma samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den %5 maj 1935 följande.

Enär straffet för Bredessons berörda brott enligt de av häradsrätten åberopade
lagrum bort ådömas i dagsböter, men häradsrätten bestämt bötesstraffet
till visst penningbelopp, alltså och då Wullt, vilken i egenskap av
häradsrättens ordförande vore för anmärkta förfarande ansvarig, därigenom
gjort sig skyldig till fel i domarämbetets utövning, prövade hovrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Wullt att utgiva 8 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 20 kronor.

Över hovrättens utslag har Wullt anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

11. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av chauffören John Josefsson i
Mörkabo, Blidsbergs socken, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom utslag den 28 augusti 1933 förpliktade rådhusrätten i Ulricehamn
klaganden på grund av en utav Aktiebolaget Borås Motorcentral
Svalander & C:o utställd, av klaganden accepterad samt å kommissionären
G. Fagerström i Ulricehamn transporterad växel att till Fagerström, mot
utbekommande av växeln i huvudskrift, utgiva 650 kronor jämte 6 procent
ränta därå från den 3 juli 1933 tills betalning skedde ävensom ersättning
för rättegångskostnaderna med 46 kronor 50 öre.

Med begäran om verkställighet av detta utslag genom utmätning hos
klaganden ingav Fagerström den 12 september 1933 utslaget jämte den
däri åberopade växeln i huvudskrift till landsfiskalen i Redvägs distrikt.
Underrättelse om den sökta utmätningen delgavs klaganden samma dag.

Den 29 september 1933 infann sig t. f. landsfiskalen i distriktet G. Hedlund
i klagandens hem i Mörkabo. Klaganden uppgav att han saknade
utmätningsbara tillgångar. Då det emellertid blivit upplyst att klaganden
vore delägare i dödsboet efter sina avlidna föräldrar hemmansägaren Johan
Levin Josefsson och dennes hustru Augusta Maria Josefsson från Källestorp
i Blidsbergs socken, förklarade Hedlund till verkställighet av ifrågavarande
utslag i mät klagandens rätt till andel i kvarlåtenskapen efter
dem. Värdet av denna rätt ansågs enligt utmätningsprotokollet vara större
än Fagerströms fordran jämte exekutionskostnaderna. Därjämte meddelade
Hedlund förbud för utgivande av någon del av klagandens arv efter

föräldrarna till annan än utmätningsmannen i Redvägs distrikt. Förbudet
delgavs klagandens i boet sittande syskon Aron Josefsson och Märta
Josefsson i Källestorp. Utmätningen vann laga kraft.

Genom en av ordinarie landsfiskalen i distriktet G. Lindblom den 16
december 1933 utfärdad kungörelse, som upplästes i Blidsbergs församlings
kyrka den 24 i samma månad, tillkännagavs därefter att den utmätta rättigheten
— klagandens ”rätt i oskiftade boet efter hans avlidna föräldrar” —
bomme att säljas vid auktion hos Aron Josefsson i Källestorp den 2 januari
1934 klockan 1 e. m. Å utsatt tid hölls också den sålunda utlysta auktionen
av Lindblom.

Sedan Fagerströms fordran, inberäknat exekutionskostnaderna, vid förrättningen
bestämts till 830 kronor 43 öre, såldes den utmätta rättigheten
för nämnda belopp till klagandens broder Nils Martin Josefsson i Blidsberg,
vilken, mot indrivningskvitto, erlade köpeskillingen kontant.

I en den 13 april 1934 hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål
i vissa hänseenden beträffande den sålunda verkställda utmätningen och
försäljningen av klagandens ”andel i boet” efter hans föräldrar, enligt klagandens
uppgift utgörande en fjärdedel av en fastighet, taxerad till 13,000
kronor, samt inre lösören. I skriften anförde klaganden bland annat: Den
ifrågavarande växeln hade av Aktiebolaget Borås Motorcentral Svalander
& C:o transporterats å Fagerström för inkassering av växelbeloppet hos
klaganden. I den redovisning som Fagerström sedermera avgivit till bolaget
hade avdragits ett belopp av 60 kronor 75 öre, utgörande till länsstyrelsen
i Älvsborgs län erlagda kostnader för bland annat ”fastighetens utmätning”.
Därest denna uppgift vore riktig, och följaktligen den dödsboet
tillhöriga fastigheten varit föremål för utmätning på grund av klagandens
gäld, syntes, vid det förhållandet att boet vore oskiftat, saken icke ha
handlagts enligt lag. Klaganden anhölle att J. O. måtte verkställa utredning,
huruvida Lindblom förfarit riktigt i förevarande utmätningsärende,
och, om så ej vore fallet, vidtaga de åtgärder vartill saken kunde föranleda.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Lindblom
att inkomma med upplysning huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig, inkom från klaganden ytterligare en skrift, däri
klaganden ifrågasatte huruvida auktionen den 2 januari 1934 blivit i vederbörlig
ordning kungjord. Klaganden framhöll vidare att då, enligt vad han
inhämtat, någon kungörelse örn auktion på grund av utmätningen icke
varit intagen i länskungörelserna, utmätningsärendet troligen ej varit föremål
för länsstyrelsens handläggning. Vid sådant förhållande syntes det
oförklarligt, varför ovan omförmälda 60 kronor 75 öre skolat inlevereras
till länsstyrelsen.

Sedan jämväl denna skrift remitterats till Lindblom, anförde denne i ett
den 8 maj 1934 avgivet yttrande bland annat följande.

Vid utmätningen den 29 september 1933, som verkställts av Hedlund,
hade utmätts klagandens rätt till andel i kvarlåtenskapen efter hans föräldrar.
Ehuru Lindblom icke handlagt ärendet i denna del, hade Lindblom
sig dock bekant att klaganden saknade annan utmätningsbar tillgång. Vid
auktionen den 2 januari 1934, till vilken Lindblom icke haft skyldighet att
kalla klaganden, men varom denne dock underrättats genom ett till honom
översänt duplettexemplar av den utfärdade kungörelsen, hade klaganden
varit tillstädes å platsen men vägrat att övervara själva förrättningen.
Köpesumman 830 kronor 43 öre, eller just det belopp, vartill skulden
med ränta och kostnader nämnda dag uppgick, hade erlagts kontant
mot indrivningskvitto, varefter Fagerström samma dag erhållit redovisning.
Något överskott att redovisa till klaganden hade icke funnits. Omedelbart
före sin avresa från förrättningsstället hade Lindblom uppsökt
klaganden, som uppehöll sig å gården, och delgivit honom resultatet av
auktionen, under framhållande tillika att saken för klagandens del ordnats
på bästa sätt genom att rättigheten köpts av hans broder. Det vore riktigt
att Fagerström mottagit den ifrågavarande växeln av bolaget för inkassering.
Vid förfrågan hos Fagerström hade upplysts att han vid redovisning
till sin uppdragsgivare avdragit 60 kronor 75 öre för sina kostnader.
Det torde vara dessa kostnader klaganden avsåge, då han omnämnde
samma belopp, fastän han felaktigt trodde dessa vara inlevererade till
länsstyrelsen. Klagandens ifrågasättande av lagligheten i kungörandet av
auktionen förtjänade intet bemötande. Samma vore förhållandet med
ifrågasatt kungörande i länstrycket. Det hade varit en rättighet som skolat
säljas, ej fastighet. Om allt detta hade klaganden kunnat erhålla besked
utan att i saken besvära J. O. Lindblom hemställde att klagomålen måtte
lämnas utan avseende.

I annat sammanhang uppgav Lindblom i yttrandet att klaganden på
grund av sin oefterrättlighet länge levat i osämja med sina syskon.

Vid yttrandet var fogat ett av Lindblom den 2 januari 1934 avgivet
redovisningsreversal, enligt vilket av den vid auktionen erlagda köpeskillingen
till Fagerström redovisats 716 kronor 89 öre med avdrag av försändningsarvode
75 öre eller 716 kronor 14 öre, vilket belopp av Fagerström
kvitterats. I * * * 5

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: I sitt yttrande
hade Lindblom särskilt framhållit att det varit en rättighet som sålts vid

auktionen den 2 januari 1934. I den av Fagerström till bolaget avgivna

redovisningen, varav klaganden nu bifogade en avskrift, hade dock såsom

utgift upptagits ett belopp av 14 kronor i anledning av fastighetsutmät 5

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1936 års riksdag.

ning. Klaganden hade ej haft tillfälle att hos länsstyrelsen kontrollera,
huruvida dessa medel dit inbetalats, men klaganden saknade anledning
att betvivla detta. Slutligen ville klaganden påpeka ett förhållande som
klaganden ej förut tänkt på. Klagandens moder hade avlidit år 1931, och
vid bouppteckningen efter henne hade upprättats ett arvskifte efter klagandens
tidigare avlidne fader. Detta arvskifte, enligt vilket föräldrarna
förut tillhöriga V4 mantal Källestorp i Blidsbergs socken skulle ha skiftats
mellan modern och barnen, hade ingivits till Redvägs häradsrätt i
februari 1932. I samband därmed hade klaganden och hans tre syskon erhållit
lagfart, en var å 1/32 mantal Källestorp. Nu hade Lindblom sålt
klagandens andel i fastigheten efter båda föräldrarna. Klaganden ifrågasatte
riktigheten av detta förfarande.

Vid påminnelserna voro fogade dels i avskrift den av klaganden omförmälda
redovisningen av Fagerström till bolaget, avgiven den 31 januari
1934 och upptagande en utgiftspost ”till länsstyrelsen utbetalda kostnader
rörande fastighetsutmätningen 14: —” och dels ett av Sven Larsson
och Matilda Larsson i Källestorp den 30 maj 1934 utfärdat intyg, av innehåll
bland annat att klagandens syskon till intygsgivarna yttrat att deras
och klagandens arvslotter i ”V4 mantal Källestorp samt inre lösöre” vore
”skuldfritt” och ej skiftats.

Sedan därefter Hedlund anmodats att inkomma med yttrande i ärendet,
anförde Hedlund i ett den 13 juli 1934 avgivet utlåtande följande.

Hedlund, som uppehållit landsfiskalstjönsten i Redvägs distrikt under
september 1933, hade därunder verkställt utmätning hos klaganden på
sätt vid remisshandlingarna fogat utmätningsprotokoll visade. Klaganden
hade vid utmätningen ej kunnat och förmodligen ej heller velat uppgiva
någon egendom till utmätning, då han tydligen hade den inställningen
att han endast vore utsatt för trakasseri. Då Hedlund emellertid före utmätningsdagen
erhållit upplysning att klaganden i varje fall vore delägare
i dödsboet efter sina avlidna föräldrar, hade Hedlund, såvitt han
kunde förstå fullt riktigt, utmätt klagandens andel i nämnda kvarlåtenskap,
alltså en rättighet och icke, som klaganden tycktes mena, en fastighet.
Detta hade Hedlund också förklarat för klaganden, och, då det gjort
Hedlund ont örn klaganden som tydligen i ren desperation kunde komma
att underlåta att likvidera sin skuld, hade Hedlund tillrått honom att i
avvaktan på skifte av boet låna penningar för nämnda ändamål, enär en
försäljning av rättigheten kunde bli förlustbringande för honom. Klaganden
hade också till slut förklarat att han ämnade följa Hedlunds råd. Vid
tiden för den exekutiva auktionen hade Hedlund icke tjänstgjort i Redvägs
distrikt.

Med en den 26 juli 1934 hit inkommen skrift översände klaganden därefter
en vidimerad avskrift av ett den 30 november 1931 upprättat arvskifte
efter klagandens fader Johan Levin Josefsson, utvisande att boets
fasta egendom, V4 mantal Källestorp, skiftats på det sätt att Augusta
Maria Josefsson erhållit V8 mantal samt envar av klaganden och hans tre
syskon 1/32 mantal av hemmanet. I skriften uppgav klaganden att i Redvägs
häradsrätts inteckningsprotokoll blivit antecknat att utmätning skett
av klagandens andel i hemmanet.

Sedan i anledning av sistnämnda uppgift domhavanden i Kinds och
Redvägs härads domsaga anmodats att inkomma med upplysningar, anförde
t. f. domhavanden A. Hammarberg i ett den 27 september 1934
avgivet utlåtande följande.

Enligt Redvägs härads lagfartsbok hade Johan Levin Josefsson sedan
den 12 april 1898 lagfart å V8 mantal Källestorp l4 samt Johan Levin Josefsson
och hans hustru sedan den 14 april 1914 lagfart å 3/32 mantal litt A
Källestorp l8 och l/32 mantal litt B Källestorp l9 i Blidsbergs socken.
Varken klaganden eller hans syskon hade sålunda lagfarit sina i arv bekomna
andelar av fastigheterna. I inteckningsprotokollet hade den 11 oktober
1933 under § 879 verkställts följande anteckning: ”Den 8 i denna
månad hade ankommit landsfiskalens i Redvägs distrikt skrivelse den 7
i samma månad, att J/8 mantal (l4), 3/32 mantal (l8) litt A och 1/32 mantal
(l9) litt B Källestorp nr 1 i Blidsbergs socken sistnämnda dag utmätts till
gäldande av kommissionären Gust. Fagerströms i Ulricehamn fordran hos
chauffören John Josefsson i Blidsberg enligt rådhusrättens i Ulricehamn
utslag den 28 augusti 1933 utgörande tillhopa 716 kronor 50 öre ävensom
ersättning för exekutionskostnad 78 kronor 44 öre. Härom skulle anteckning
ske i inteckningsboken.” Den 13 december 1933, § 1054, hade därefter
i samma protokoll antecknats följande: ”Den 9 i denna månad hade
ankommit länsstyrelsens i länet skrivelse den 6 i samma månad, utvisande
att i följd av återkallelse fråga förfallit om exekutiv auktion å 4/8 mantal
(l4), 3/s2 mantal (l8) litt A och 1/32 mantal (1°) litt B Källestorp nr 1 i
Blidsbergs socken, varom anteckning skett i inteckningsprotokollet den
11 oktober 1933, § 879. Härom skall anteckning ske i inteckningsboken.”

Med anledning av Lindbloms uppgift att saken för klagandens del ordnats
på bästa sätt genom att den utmätta rättigheten köpts av en klagandens
broder, anmodade J. O. därefter Lindblom att inkomma med upplysning,
huruvida Lindblom med sagda anförande avsett att meddela att
rättigheten å auktionen blivit inropad för klagandens räkning. Tillika anmodades
Lindblom att avgiva det förnyade yttrande vartill handlingarnas
innehåll i övrigt kunde giva anledning, särskilt rörande det förhållan -

det att dels kungörelse om förevarande auktion, ehuru denna gällt en utmätt
rättighet, icke skett tidigare än den 24 december 1933, dels auktionen
blivit kungjord endast i kyrkan för den församling, där försäljningen
ägt rum, men icke i tidning inom orten samt ej heller i närgränsande församlingars
kyrkor.

I ett den 1 november 1934 hit inkommet yttrande anförde Lindblom
följande: När försäljning av den utmätta rättigheten hade kommit i fråga,
hade Lindblom och Fagerström kommit överens att de borde försöka
ordna saken på det sätt att någon av gäldenärens syskon köpte rättigheten
i sitt namn. Därigenom bleve klaganden skyddad för den påtagliga
faran att råka i händerna på mindre nogräknade personer, som kunde
förleda honom till förlustbringande affärer. Lindblom hade också inhämtat
att syskonen tänkte hjälpa klaganden. Under resan till auktionen i
sällskap med f. d. landsfiskalen E. Hj. Hedin, vilken som vittne närvarit
vid denna, samt Fagerström hade saken ytterligare diskuterats. Fagerström
hade därvid sagt sig komma att vidtala syskonen att skydda klagandens
rätt samt för ändamålet giva dem nödiga instruktioner. Så hade
ock skett. Klagandens broder Nils Josefsson hade kommit tillstädes försedd
med nödiga kontanter men varit tveksam, om han skulle betala skulden
och på detta sätt hindra försäljningen eller örn han skulle köpa rättigheten.
Han hade tillråtts det senare, emedan klaganden därigenom bleve
skyddad från vidare ekonomiska efterräkningar. Av köparens uttalanden
hade fullt tydligt framgått att han icke ämnade behålla den köpta rättigheten
i vidare mån än som vore nödigt för gottgörande av hans utlägg.
På det sättet hade enligt Lindbloms och andras förmenande på bästa sätt
blivit ordnat för klaganden. Beträffande kungörandet funne nu Lindblom
att gällande bestämmelse om tiden icke blivit iakttagen. Att så ej skett berodde
på rent förbiseende från Lindbloms sida. Varken giildenären eller
borgenären hade ifrågasatt kungörande i tidning inom orten eller i angränsande
församlingars kyrkor. Om Lindblom icke säkert kunnat räkna med att
någon av klagandens syskon skulle köpa rättigheten för att skydda klaganden,
hade Lindblom ansett lämpligt att använda det fullständigare kungörelsesättet.
— Att den fasta egendomen i boet efter klagandens fader skiftats
hade icke tidigare uppgivits vare sig av klaganden eller av dennes
syskon. Det hade tvärtom sagts att boet i sin helhet vore oskiftat. Att lagfart
icke sökts av dödsbodelägarna hade Lindblom tidigare inhämtat å
domarkansliet. Lindblom hemställde att J. O. måtte låta bero vid den
avgivna förklaringen.

Vid yttrandet voro fogade två så lydande intyg:

”På begäran av landsfiskalen G. Lindblom, härstädes, få vi under edsförpliktelse
lämna följande intyg att av honom åberopas vid yttrande till
J. O. i anledning av John Josefssons i Blidsberg anmälan rörande hos honom
företagen verkställighet av utmätningsärende:

1) Vid auktionen uppehöll klaganden sig på gårdsplanen utanför boningshuset
och vägrade efterkomma enträgna uppmaningar att närvara vid
försäljningen av det utmätta.

2) Något ombud för klaganden anmälde sig icke tillstädes.

3) På undertecknad Fagerströms inrådan köpte klagandens broder Nils
Josefsson rättigheten.

4) Köparen förklarade såväl före som efter köpet, att han icke ämnade
behålla rättigheten eller göra sig bruk av samma i vidare mån, än som
vore nödigt för gottgörande av sitt utlägg.

5) Såväl Nils ''Johansson’, som klagandens övriga syskon äro kända som
rättrådiga personer som på allt sätt velat skydda sin broder från att
bliva lurad av mindre nogräknade personer.

Ulricehamn den 27 oktober 1934.

Eric Hj. Hedin. Gust. Fagerström,
f. d. landsfiskal.

Egenhändiga namnteckningarna bevittnas av: Margit Larson. Torsten
Bågenholm.”

"På begäran av landsfiskalen G. Lindblom, Ulricehamn, får jag härmed
under edlig förpliktelse intyga, att jag såsom jag tidigare uppgivit icke
kommer att göra anspråk på den å exekutiv auktion den 2 januari 1934
av mig inköpta rättigheten till min broder John Josefssons i Blidsberg
tillgodohavande i boet efter våra avlidna föräldrar utöver mitt utlägg,
vilken rättighet jag inköpte endast för att skydda min broder från vidare
ekonomiskt trassel. Intyget är avsett att bifogas förklaring till J. O.
Blidsberg den 28 oktober 1934.

Nils Josefsson.

Bevittnas: Eric Hj. Hedin. Gust. Fagerström.”

Enär Lindbloms senast avgivna yttrande icke innehöll någon upplysning
i avseende å tillkomsten av den i Hammarbergs utlåtande omförmälda
skrivelsen från landsfiskalen i Redvägs distrikt angående den 7
oktober 1933 verkställd utmätning av V8 mantal (l4), 3/32 mantal (l8) litt
A och V32 mantal (1°) litt B Källestorp nr 1, anmodade J. O. genom resolution
den 8 november 1934 Lindblom att inkomma med närmare upplysningar
i sagda hänseende.

I anledning härav överlämnade slutligen Lindblom med skrivelse den
4 december 1934 ett protokoll, i transumerade delar så lydande:

”Protokoll, fört av landsfiskalen i Redvägs distrikt vid nedannämnda
utmätningsförrättning å Källestorp i Blidsbergs socken den 7 oktober
1933.

Den 12 september 1933 hade kommissionären Gust. Fagerström i Ulricehamn
med begäran örn verkställighet ingivit rådhusrättens i Ulricehamn

utslag den 28 augusti s. å. med åläggande för chauffören John Josefsson
i Blidsberg att på grund av bifogad växel i original genast till Fagerström
utgiva 650 kronor jämte ränta ävensom ersättning för rättegångskostnaden
med 46 kronor 50 öre.

Vid verkställighet den 29 i samma månad hade till säkerhet för sökandens
ovannämnda fordran med ränta och kostnader skrivits i mät gäldenärens
rätt till andel i kvarlåtenskap efter hans avlidna föräldrar, varpå
i protokollet tecknat förbud att utgiva någon del av ovannämnda arv till
annan än utmätningsmannen delgivits i boet sittande, gäldenärens meddelägare
i dödsboet.

Uti denna dag inkommen skrivelse, som bilägges detta protokoll, hade
sökanden på i skrivelsen närmare angiven grund hemställt om utmätning
av fastigheten 1/i mantal Källestorp i Blidsbergs socken, vilken fastighet
oskiftad tillhörde dödsboet efter gäldenären John Josefssons föräldrar, och
vari denne ägde del.

Då ärendet i dag, i närvaro av fjärdingsmannen i Blidsbergs socken
Gustaf Gustafsson som ojävigt vittne, företogs till förnyad verkställighet,
blev gäldenären örn den sökta åtgärden underrättad i sin bostad i Mörkabo.
Gäldenären förklarade sig icke vilja medfölja till Källestorp för att
närvara vid beskrivningen och värderingen av fastigheten, utan hänvisade
han till sin å stället bosatte broder arrendatorn Aron Eugen Josefsson.
Handlingar, som kunde tjäna till upplysning om fastigheten, sade
sig gäldenären icke innehava.--------------

I närvaro av förenämnde Aron Josefsson skrevs därpå å stället i mät
till säkerhet för sökandens ovannämnda fordran med kostnader dödsboet
efter Johan Levin Josefsson och dennes hustru Augusta Maria tillhöriga
fastigheten x/4 mantal Källestorp i Blidsbergs socken.

Det skulle antecknas, att dödsbodelägarna voro, förutom gäldenären
John Arvid Josefsson i Mörkabo, nyssnämnde Aron Eugen Josefsson och
Märta Elsa Maria Josefsson, båda å Källestorp, samt Nils Martin Josefsson
i Blidsberg.

Över fastigheten uppgjordes följande beskrivning och värdering:

Vill gäldenär överklaga utmätningen, äger han att hos K. B. i länet
däröver anföra besvär, vilka jämte fullständigt utmätningsprotokoll skola
före klockan 12 å femtonde dagen härefter ingivas till nämnda myndighet,
vid äventyr, om den tiden försittes och ej inom samma tid visas laga förfall,
att besvären, såvitt de åsyfta att vinna ändring i utmätningsmannens
åtgärd, ej upptagas till prövning. Som ovan.

G. Lindblom.”

I sin skrivelse hänvisade Lindblom, beträffande den till inskrivningsdomaren
gjorda anmälan, till innehållet i ovan intagna protokoll samt

uppgav vidare att ärendet rörande fastigheternas utmätning återtagits
från vidare verkställighet den 4 december 1933, varpå den av Hedlund
utmätta rättigheten sålts i förut omförmäld ordning.

I en den 2 januari 1935 hit inkommen skrift framhöll klaganden bland
annat att enligt vad som numera framkommit Lindblom verkställt utmätning
av fastigheterna för uttagande av samma fordran för vilken utmätning
redan tidigare verkställts av Hedlund. Klaganden överlämnade vidare en
bestyrkt avskrift av det av Lindblom den 7 oktober 1933 expedierade
meddelandet till inskrivningsdomaren om utmätningen av fastigheterna.

Slutligen inkom från Lindblom den 18 januari 1935 utdrag av landsfiskalens
i Redvägs distrikt dagbok i utsökningsmål beträffande ifrågavarande
utmätningsärende ävensom infordrat fullständigt protokoll rörande
utmätningen den 7 oktober 1933. Därav framgick bland annat att de då
utmätta fastigheterna — vars åbyggnader uppgåvos vara brandförsäkrade
för 19,000 kronor — icke besvärades av någon inteckning samt saluvärderades
till 12,000 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Gyllenswärd i skrivelse den 9 februari 1935 K. B. i Älvsborgs län
att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Lindblom. I en för aklagaren utfärdad
instruktion anförde J. O. följande:

”1 ärendet är till en början utrett att Lindblom på grund av ovan omförmälda
domstolsutslag, genom vilket klaganden ålagts utgiva 650 kronor
jämte ränta och rättegångskostnader, den 7 oktober 1933 verkställt
utmätning av dödsboen efter klagandens föräldrar tillhöriga hemmanet
v4 mantal Källestorp, bestående av 1/8 mantal l4, s/32 mantal l8 litt A
och V32 mantal l9 litt B Källestorp nr 1, i Blidsbergs socken. Lindblom
har vid" utmätningstillfället ägt full vetskap om att dessa fastigheter tillfallit
klaganden och hans tre syskon gemensamt i arv efter föräldrarna. Såsom
utmätningsprotokollet visar, har Lindblom tillika funnit upplyst att något
skifte av fastigheterna mellan arvingarna icke ägt rum. Med denna utgångspunkt
kunde emellertid klaganden ej anses vid utmätningstillfället
vara ägare till viss andel av boens fastigheter. Och under sådant förhållande
kunde ej ens någon del av fastigheterna lagligen skrivas i mät för
klagandens gäld. Först genom arvskiftet bli ju tillgångarna i ett dödsbo
anknutna till de särskilda delägarna såsom individuellt berättigade rättssubjekt.
Så länge tillgångarna ej varit föremål för skifte kan därför ingen
delägare ensam vara ägare till något särskilt i dödsboet ingående förmo -

genhetsobjekt. Ej heller är det så, att varje delägare skulle till en ideell
del, motsvarande hans lott i boet, jämte övriga delägare vara subjekt för
varje särskild förmögenhetsrättighet i boet. Det blivande arvskiftet kan
nämligen ske — och sker i allmänhet ock — på det sätt att vissa tillgångar
odelade tillskiftas en enda delägare. Liksom på grund härav en dödsbodelägare
ej kan med sakrättslig verkan överlåta vad på honom belöper eller
kommer att belöpa av någon viss boets tillgång, t. ex. en fastighet, kan
icke heller sådan andel i viss tillgång göras till föremål för utmätning.
(Se rättsfall, refererade i N. J. A. 1909 sid. 306 o. f. och 1930 sid. 281 o. f.)
Med avseende å egendom i oskiftat dödsbo kan i själva verket för en delägares
gäld ej annan utmätningsåtgärd vidtagas än sådan som ägt rum
redan vid den av Hedlund verkställda förrättningen, eller utmätning —
helt och hållet eller till en viss kvotdel — av gäldenärens rätt till andel i
den till dödsboet hörande odelade förmögenhetsmassan (''rätt till arv’;
jfr N. J. A. 1914 sid. 73 o. f.; se även lärobok i rättskunskap för blivande
landsfiskaler del II sid. 74).

Än svårare att förklara är Lindbloms åtgärd att för klagandens gäld
skriva i mät ifrågavarande hemman i dess helhet. Att övriga stärbhusdelägare
tillkommande rätt till detta ej under några omständigheter kunnat
tillgripas för betalning av dem ovidkommande gäld är så självklart
att vidare ordande därom ej tarvas.

Genom att sålunda för klagandens gäld verkställa utmätning av 1/i
mantal Källestorp, som i arv tillfallit klaganden och hans syskon men,
efter vad Lindblom vid utmätningstillfället funnit, ännu icke blivit dem
emellan skiftat, måste han anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att ej kunna undgå beivran. Skulle så vara att, på sätt klaganden
sedermera gjort gällande, lagligt skifte i verkligheten skett av faderns
hälft i fastigheterna, blir Lindbloms förfarande att utmäta hemmanet i
dess helhet och medan den tidigare utmätningen bestod ej därför mindre
felaktigt.

Den av Lindblom förrättade utmätningen har väl sedermera på grund
av skedd återkallelse förfallit. Sagda omständighet kan emellertid ej lända
honom till ursäkt. Erinras må ock att i häradets inteckningsbok under ett
par månader stått antecknat att fastigheterna i fråga varit utmätta. Genom
åtgärderna för deras exekutiva försäljning synes därjämte bolaget,
såsom den egentlige borgenären, ha åsamkats viss onödig kostnad.

Vid bedömandet av det tjänstefel som Lindblom i nu angivet hänseende
låtit komma sig till last bör även beaktas att Lindblom först efter upprepade
remisser och sedan genom uppgifter från vederbörande domhavande
fastslagits att utmätning av fastigheterna verkligen ägt rum vidgått
att dessa varit föremål för sådan.

Vad därefter angår den i förevarande fall verkställda utmätningen och

försäljningen av klagandens rätt till arv efter hans föräldrar torde, såsom
förut antytts, någon erinran ej kunna riktas mot själva utmätningen, vilken
förrättats av Hedlund. I fråga om den av Lindblom verkställda försäljningen
av den utmätta rättigheten lära däremot anmärkningar i olika
hänseenden vara att framställa. Följande bestämmelser äga härvid betydelse.

Enligt 89 § utsökningslagen skall försäljning av utmätt egendom ske
genom offentlig auktion.

I 90 § samma lag stadgas att, om utmätt lös egendom skall säljas, utmätningsmannen
skall låta tid och ställe för auktionen kungöras i kyrkan
för den församling, där försäljningen sker, så ock, om gäldenär eller
borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes lämpligt, i tidning inom orten
ävensom i kyrkorna för de församlingar, som närmast därintill äro. Finnes
för viss stad förordnat, att auktion skall kungöras på annat sätt än
nu är sagt, skall det lända till efterrättelse. Är egendom, som skall säljas,
av beskaffenhet att den ej utan att förstöras eller väsentligen försämras
kan förvaras under den tid, som för auktionens kungörande i sålunda stadgad
ordning erfordras, äger utmätningsmannen låta kungöra försäljningen
på annat sätt, som finnes lämpligt.

Ifrågavarande lydelse har stadgandet erhållit genom lag den 11 oktober
1912. Dessförinnan innehöll lagrummet icke någon föreskrift örn auktionens
annonsering i ortstidning.

Angående sättet för kungörande av auktion å utmätt fast egendom
stadgades i 99 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lydde före tillkomsten
av lagen den 29 maj 1896, att auktionsförrättaren skulle låta kungörelsen
införas i allmänna tidningarna tre gånger ävensom intagas i länskungörelserna,
varförutom auktionsförrättaren skulle foga anstalt att kungörelsen
bleve å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen å
det ställe, där auktionen skulle hållas. I händelse för viss stad förordnats
att auktion å fast egendom skulle jämväl på annat sätt kungöras, skulle
ock det lända till efterrättelse.

Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse den 2 maj 1894, att Kungl. Majit
ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till det tillägg till
utsökningslagens föreskrifter rörande försäljning av utmätt fast egendom,
att kungörelse om sådan försäljning skulle, därest ske kunde, genom auktionsförrättarens
försorg införas en gång i någon tidning i orten, dock att
auktionen ej finge inställas förty att kungörelsen ej varit i sådan tidning
införd.

Till stöd för denna sin framställning anförde riksdagen: Enligt riksdagens
åsikt kunde det icke antagas att genom kungörelsers av ifrågavarande
beskaffenhet införande i allmänna tidningarna, deras uppläsande i ortens
kyrkor och intagande i länskungörelserna kunskap örn den förestå -

ende auktionsförrättningen bleve tillräckligt spridd bland befolkningen i
den ort, där salubjudna egendomen vore belägen. Då det emellertid syntes
i hög grad önskligt att en försäljning genom vederbörande myndighets
försorg av utmätt egendom gå ve ett så gott resultat som möjligt, och utsikten
härför mången gång torde ökas i samma mån som kungörelsen om
auktionen vunne allmännare spridning bland traktens befolkning, syntes
ett stadgande om införande, genom auktionsförrättarens försorg, av ifrågavarande
kungörelser i en ortstidning vara behövligt och nyttigt. Enär
underlåtenhet eller försummelse att iakttaga de i 99 § utsökningslagen förekommande
bestämmelserna om sättet för kungörande av utmätt fast
egendoms försäljning medförde den verkan att auktionen inställdes eller,
om den det oaktat blivit hållen, kunde komma att upphävas, torde likväl
ett dylikt stadgande böra givas en sådan form att kungörelsens införande
i någon tidning i orten icke föreskreves såsom ett oeftergivligt villkor för
hållandet av fastighetsauktionen, så att försummelse att iakttaga denna
föreskrift skulle komma att medföra auktionsförrättningens ogiltighet.

I överensstämmelse med denna riksdagens framställning erhöll 99 (nu
101) § utsökningslagen genom ovanberörda lag av den 29 maj 1896 sin
nuvarande lydelse, enligt vilken kungörelse örn försäljning av utmätt fast
egendom skall, där så ske kan, införas jämväl i tidning inom orten. Samtidigt
gavs åt stadgandet i 101 (nu 104) § sådan avfattning att underlåtenhet
eller försummelse att i tidning inom orten kungöra förestående försäljning
av utmätt fast egendom ej medför auktionens inställande eller
ogiltighet.

I skrivelse till Kungl. Majit år 1908 framhöll en av mina företrädare i
ämbetet, hurusom följdriktigheten syntes kräva, att även i avseende å försäljning
av utmätt lös egendom föreskrift bleve i lagen intagen därom att
kungörelse om sådan försäljning skulle, där så ske kunde, genom utmätningsmannens
försorg införas i tidning inom orten. Uppenbarligen vore det
— anförde J. O. — även i fråga örn utmätt lös egendom synnerligen önskvärt
att försäljningen gåve ett så gott resultat som möjligt. Och otvivelaktigt
ökades utsikterna härför därigenom att kännedom om försäljningen
så mycket som möjligt spredes bland traktens befolkning. Klart vore även
att till spridande av dylik kännedom skulle i avsevärd mån bidraga, att
kungörelse om auktionen infördes i någon tidning inom orten. Saknaden
av en bestämmelse av ifrågavarande art hade ock, enligt vad J. O. under
sin verksamhet varit i tillfälle att iakttaga, vållat märklig olägenhet.

Sedan Kungl. Majit anbefallt länsstyrelserna ävensom Ö. Ä. att, efter
det kronofogdar, länsmän, magistrater och stadsfogdar lämnats tillfälle
att yttra sig i ärendet, avgiva utlåtanden över J. Ois framställning, inkommo
dylika utlåtanden.

I en till 1912 års riksdag avlåten framställning anförde därefter J. O.

bland annat följande: Med hänsyn till den utredning, som sålunda på
Kungl. Maj:ts föranstaltande åstadkommits i ärendet, hade J. O. ansett
det vara möjligt att för riksdagen framlägga ett bestämt förslag i den
riktning som angåves i den här ovan omnämnda skrivelsen till Kungl.
Majit. I enlighet med vad av åtskilliga länsstyrelser framhållits, torde
emellertid finnas fall, då kostnaden för kungörande i tidning av utmätt lös
egendoms försäljning skulle bli för stor i förhållande till det utmätta godsets
värde, liksom då, särskilt i avlägsna trakter, ett sådant kungörande
kunde fordra för lång tid. En ovillkorlig föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen
att införa auktionskungörelsen i ortstidning hade J. O.
därför funnit icke böra ifrågakomma, med undantag dock för den händelse,
att yrkande om sådant kungörande framställdes av borgenären eller
gäldenären. Beträffande övriga fall syntes man utan risk kunna giva utmätningsmannen
fria händer, så att det, i överensstämmelse med vad som
redan gällde i fråga om kungörandet i mer än en kyrka, skulle överlämnas
åt hans beprövande huruvida auktionskungörelsen skulle införas i ortstidning
eller icke.

I enlighet med denna J. 0:s framställning erhöll 88 (nu 90) § den ovan
återgivna, nu gällande lydelsen.

Någon tvekan om rätta förståelsen av detta stadgande synes mig icke
kunna råda. Lagen är tydlig därutinnan att det åligger utmätningsmannen
att kungöra auktionen genom annons i ortstidning, icke blott då gäldenär
eller borgenär så påfordrar, utan jämväl eljes då en dylik annonsering
enligt objektiva grunder framstår såsom lämplig. Det är således ej lagt i
utmätningsmannens hand att allt efter sitt fria skön annonsera auktionen
eller underlåta detta. I varje särskilt fall har utmätningsmannen att med
hänsyn till föreliggande omständigheter bedöma, huruvida en dylik åtgärd
är lämplig eller ej, och därefter handla. Då stadgandets grund uppenbarligen
är att genom annonseringen auktionen skall bringas till en större
allmänhets kännedom, så att för den salubjudna egendomen kan erhållas
den högsta möjliga köpeskilling, inskränker sig det bedömande som enligt
detta stadgande ankommer å utmätningsmannen i regel till en prövning,
huruvida kostnaden för annonseringen står i skäligt förhållande till egendomens
värde. Finnes så vara fallet, åligger det utmätningsmannen såsom
en tjänsteplikt att föranstalta örn auktionens annonsering i ortstidning,
även örn gäldenären eller borgenären ej framställt någon begäran därom.
Örn denna lagens mening bör en utmätningsman ej sväva i okunnighet.
Den genom socialdepartementets försorg utarbetade läroboken i rättskunskap
för blivande landsfiskaler innehåller tydlig anvisning i detta ämne.
Uti den i IV delen av läroboken intagna, av justitierådet N. Alexanderson
utarbetade redogörelsen för utsökning (3 sid. 100) heter det nämligen i
fråga örn 90 § utsökningslagen följande: ''Sådant kungörande kan och bör

jämväl utan framställd begäran ske, så snart utmätningsmannen anser det
lämpligt för auktionens syfte; alltså i fråga örn annonsering i regel, om
annonskostnaden uppgår till ett måttligt belopp i förhållande till egendomens
värde.’

Vad sålunda anförts beträffande de grunder efter vilka bör avgöras, om
annonsering i ortstidning skall ske, kan i tillämpliga delar även tjäna till
ledning när det gäller att bedöma frågan, örn kungörande skall verkställas
också i angränsande församlingars kyrkor.

Enligt 91 § utsökningslagen slutligen skall, utom i vissa undantagsfall,
kungörelse om auktion å lösören ske minst åtta dagar innan auktionen
hålles. Auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar
förut.

Dessa bestämmelser äro ovillkorliga. Skall kungörande ske på mer än
en plats, t. ex. i flera kyrkor, måste det på samtliga ställen ha skett så
lång tid förut som i 91 § stadgas.

Av vad jag nu anfört torde framgå att Lindblom med avseende å kungörandet
av auktionen den 2 januari 1934 förfarit felaktigt genom att
kungöra den blott i Blidsbergs församlings kyrka. Med hänsyn till det
ansenliga värde som den utmätta rättigheten haft — enbart fastigheterna
i boet hade ju vid utmätningen den 7 oktober 1933 uppskattats till 12,000
kronor — måste det anses ha ålegat Lindblom såväl att kungöra auktionen
i angränsande församlingars kyrkor som ock att införa annons om
densamma i tidning inom orten. Att detta i och för sig varit lämpligt har
för övrigt Lindblom själv vitsordat. Det skäl han åberopat till försvar för
sin underlåtenhet härutinnan är i detta sammanhang utan betydelse. —
Lindblom har vidare gjort sig skyldig till ett klart lagstridigt förfarande,
då han icke iakttagit den i 91 § utsökningslagen stadgade tiden för kungörande
av auktion å utmätt fordran eller annan rättighet.

Vad Lindblom sålunda låtit komma sig till last i fråga om kungörandet
av ifrågavarande auktion finner jag icke heller kunna undgå min beivran.
Härvidlag må särskilt framhållas att iakttagandet av bestämmelserna om
exekutiv auktions kungörande äro av den vikt att, om vid auktionstillfället
befinnes att försummelse därutinnan skett, auktionen rätteligen skall
inställas och ny sådan i vederbörlig ordning utlysas (se ovannämnda arbete).
Erinras bör ock att det här gällt en andel i oskiftat dödsbo. Tydligt
är att med den ovisshet, som ej sällan råder om det verkliga värdet av
en arvslott, utmätning därav lätt kan medföra förlust för arvingen. Desto
större vikt ligger det i dylikt fall på att ingenting brister beträffande
iakttagandet av sådana föreskrifter vilka ha till syfte att göra auktionen
känd för ett så stort antal spekulanter som möjligt.

Av klaganden i övrigt i detta ärende framställda påståenden föranleda
ej vidare åtgärd från min sida.”

På grund av vad ovan anförts uppdrog J. O. åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lindblom
för tjänstefel i de av J. O. anmärkta hänseenden. Tillfälle borde beredas
klaganden ävensom övriga målsägande att i målet föra talan, och borde
av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av åklagaren understödjas.

I instruktionen framhöll J. O. därjämte att i det av Lindblom härstädes
företedda dagboksutdraget med avseende å fastighetsutmätningen den 7
oktober 1933 antecknats en särskild förrättningskostnad av 33 kronor 60
öre. Handlingarna visade ej, huruvida jämväl denna post inginge i det
belopp, 113 kronor 54 öre, vilket såsom exekutionskostnad guldits ur den
vid auktionen den 2 januari 1934 influtna köpeskillingen. Vore så fallet,
hade tydligen klaganden lidit en motsvarande skada. Denna fråga borde
alltså bli föremål för vidare utredning under rättegången.

Den 13 februari 1935 blev Lindblom av stadsf iskalen i Ulricehamn P. L.
Edfeldt häktad såsom misstänkt för förskingring och förfalskning. Edfeldt,
som av K. B. förordnades att jämväl utföra den av J. O. anbefallda talan
mot Lindblom, ställde Lindblom under tilltal vid rådhusrätten i Ulricehamn
för det han dels tillgripit och förskingrat tjänstemedel, dels genom falska
räkenskaper och böcker sökt dölja sitt tillgrepp, dels begått trolöshet mot
huvudman, dels tagit mutor av ingenjören I. Mosse från Götene och dels
verkställt utmätning av ett dödsbo tillhörig fast egendom till gäldande av
en dödsbodelägares skuld samt förrättat exekutiv auktion av utmätt rättighet
utan att iakttaga bestämmelserna örn dylik auktions kungörande.

Rådhusrätten i Ulricehamn yttrade i utslag den 31 maj 1935 — jämte
det rådhusrätten av anförda skäl ogillade viss mot Lindblom förd ansvarstalan
samt utlät sig i anledning av vissa i målet framställda skadeståndsyrkanden
— följande.

Av Lindbloms eget erkännande jämte vad övrigt i målet förekommit
funne rådhusrätten utrett, att Lindblom uti följande hänseenden sig förbrutit,
nämligen att han 1) under år 1930, efter den 7 april, under åren
1933 och 1934 samt under januari och februari månader år 1935 av Lindblom
såsom landsfiskal emottagna medel tillgripit och för egna behov
förbrukat dels 2,850 kronor 35 öre, utgörande kronoutskylder, dels 20 kronor,
utgörande pensionsavgifter, dels 965 kronor, utgörande bötesmedel,
dels 136 kronor, utgörande kostnader i fri rättegång, dels 5,000 kronor,
utgörande för riksförsäkringsanstaltens räkning indrivna avgifter, dels 528
kronor 9 öre, utgörande tjänsteförskottsmedel, dels 30 kronor 50 öre, utgörande
för kommissionären G. Fagerströms i Ulricehamn räkning indrivna
rättegångskostnader, dels 71 kronor 30 öre, utgörande för Kull & Hall -

bergs Ilandelsaktiebolags i Halmstad räkning indriven fordran, dels 100
kronor, utgörande för advokaten B. G. Heijls i Ulricehamn räkning indriven
fordran, dels 80 kronor, utgörande för handelsbolaget Ulricehamns
plåtslageri, Johansson & Staafs, räkning indriven fordran, dels 450 kronor,
utgörande Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse tillkommande, vid offentlig
auktion å förbrutet timmer influten likvid, dels 90 kronor, utgörande för
Aktiebolaget Nordiska Bokhandelns i Stockholm räkning indriven fordran,
dels 330 kronor 42 öre, utgörande kommunalutskylder till Skövde
stad, dels 89 kronor 68 öre, utgörande för lantbrukaren Carl J. Åbergs i
Timmele räkning uppburen ersättning för nedslaktat hästkreatur, dels 57
kronor 20 öre, utgörande häradsdomaren Karl Eklöf i Timmele tillkommande
reseersättning, dels 1,205 kronor, utgörande roteringsersättningar,
dels ock 3,224 kronor 52 öre, utgörande kronoutskylder, kommunalutskylder
m. m., men vore sistnämnda bägge belopp likväl av Lindblom ersatta;
2) beträffande samtliga här ovan anmärkta tillgrepp — med undantag av
två tillgrepp av kronoutskylder om tillhopa 41 kronor 71 öre, tillgreppet
av Eklöf tillkommande reseersättning samt tillgreppet av roteringsavgifter
— i avsikt att dölja tillgreppen verkställt oriktiga anteckningar i balanslängder,
felaktigt avkortat influtna belopp eller uraktlåtit att verkställa
vederbörliga anteckningar i kassa journaler, förskottsliggare eller utsökningsdagböcker;
3) under år 1930, efter den 28 oktober, samt under
åren 1931, 1932, 1933 och 1934 av Lindblom på grund av privata uppdrag
anförtrodda medel tillgripit och för egna behov förbrukat dels 100 kronor,
utgörande för handlanden B. Svenssons i Blidsberg räkning uppburet belopp,
dels 74 kronor 10 öre, utgörande för Aktiebolaget Gladiators i Malmö
räkning uppburet belopp, dels 334 kronor, utgörande för agenten J. E.
Samuelssons i Moo, Sävsjö, räkning uppburna belopp, dels 20 kronor, utgörande
för firman Nyköpings Optiska Instituts i Nyköping räkning uppburet
belopp, dels ock 10 kronor 50 öre, utgörande för handelsbolaget
Bröderna Hedbergs i Ulricehamn räkning uppburet belopp; samt 4) den
7 oktober 1933 för klagandens skuld verkställt utmätning av fastighet,
till vilken klaganden icke varit ensam ägare, samt den 2 januari 1934
förrättat exekutiv auktion å klagandens rätt till andel i stärbhus utan att
hava kungjort auktionen genom uppläsning i församlingens kyrka tidigare
än den 24 december 1933. Rådhusrätten funne åtskilliga omständigheter
vid de under momenten 1, 2 och 3 här ovan anmärkta gärningarnas begående
vara för Lindblom mildrande. På grund därav, och då de under
momenten 1 och 2 anmärkta, av Lindblom begångna brottsliga handlingarna
stöde till varandra i det sammanhang, att de finge anses utgöra fortsättning
av en och samma förbrytelse, samt de under moment 3 anmärkta
gärningarna vore att betrakta såsom trolöshet mot huvudman, prövade
rådhusrätten lagligt döma Lindblom 1) jämlikt 25 kap. 11 och 12 §§ samt

4 kap. 3 § strafflagen att för förskingring och förfalskning vara avsatt
från sin tjänst såsom landsfiskal i Redvägs distrikt samt hållas till straffarbete
två år åtta månader och vara underkastad påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen, intill dess ett år förflutit från det Lindblom efter utståndet
straff blivit frigiven, varjämte Lindblom förklarades ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas; 2) jämlikt 22 kap. 14 § strafflagen att för ett
vart av fem särskilda trolöshetsbrott böta 50 dagsböter, tillhopa 250 dagsböter,
varje dagsbot om en krona; samt 3) jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att för oskicklighet i tjänsten, ådagalagd genom felaktigt förfarande vid
utmätning, böta 30 dagsböter, varje dagsbot om en krona, och att för
vårdslöshet i tjänsten, ådagalagd genom kungörande av exekutiv auktion
å rättighet inom mindre tid än fjorton dagar före auktionen, böta 15 dagsböter,
varje dagsbot örn en krona. Därest Lindblom skulle sakna tillgångar
till böternas fulla gäldande, skulle dessa förvandlas till straffarbete i trettio
dagar, i vilket fall Lindblom sålunda skulle hållas till straffarbete i
tillhopa två år åtta månader trettio dagar. Emellertid förordnade rådhusrätten,
att det Lindblom ådömda frihetsstraffet skulle genom Lindbloms
hållande i häkte anses vara verkställt till en tid motsvarande en månads
straffarbete.

Rådhusrätten förpliktade Lindblom att gottgöra klaganden med 33 kronor
60 öre för kostnaden för utmätningen den 7 oktober 1933 och med
skäliga ansedda 200 kronor för rättegångskostnaden och kostnaden för
anmälan till J. O., ävensom att återgälda statsverket, vad detsamma utgivit
eller kunde komma att utgiva i ersättning till Lindbloms rättegångsbiträde,
advokaten G. Ekenfelt i Borås.

Vad anginge det av J. O. föranstaltade åtalet för ofullständigt kungörande
av exekutiv auktion, funne rådhusrätten väl, att den utmätta rätten
till andel varit av sådan betydelse, att Lindblom bort låta kungöra
auktionen i tidning inom orten samt i kyrkorna för angränsande församlingar,
men enär underlåtenheten därav med hänsyn till omständigheterna
icke vore av beskaffenhet att för Lindblom medföra ansvar, funne rådhusrätten
den mot Lindblom i denna del förda ansvarstalan icke kunna
bifallas.

Beträffande slutligen Edfeldts ansvarsyrkande för brott mot 25 kap. 5 §
strafflagen, funne rådhusrätten icke styrkt, att Lindblom vid erhållande
av lån eller gåvor av Mosse varit medveten om dennes avsikt att därmed
söka besticka Lindblom, och bleve förty yrkandet av rådhusrätten ogillat;
och skulle på grund därav vad statsverket utgivit eller kunde komma att
utgiva i ersättning till i målet hörda vittnen stanna å statsverket.

Över rådhusrättens utslag anförde Edfeldt besvär under yrkande, att
Lindblom måtte ådömas ansvar även för brott mot 25 kap. 5 § strafflagen.

Jämväl Lindblom besvärade sig och hemställde, att honom ådömt straff
måtte nedsättas.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 28 augusti 1935 följande.

Hovrätten funne ej skäl bifalla Lindbloms besvär.

Vidkommande Edfeldts fullföljda talan vore i målet utrett att, sedan
Mosse för tiden den 1 januari 1929—den 31 december 1933 på entreprenad
övertagit vägunderhållet inom Redvägs väghållningsdistrikt den tid marken
vore bar och Mosse därefter enligt Lindbloms uppgift vid upprepade
tillfällen lovat Lindblom 5,000 kronor, örn Mosse genom Lindbloms föranstaltande
erhölle entreprenad på vissa dikningsarbeten längs distriktets vägar,
Lindblom dels föranlett, att vid en den 11—den 13 maj 1931 av Lindblom
såsom landsfiskal i Redvägs landsfiskalsdistrikt med biträde av två
nämndemän förrättad laga syn å allmänna vägarna inom distriktet beslut
fattats därom, att å distriktets samtliga vägar skulle verkställas ali den nydikning,
däri inberäknat utvidgning och fördjupning av befintliga diken, som
av vägingenjören eller annan sakkunnig person prövades nyttig och nödig,
vilket arbete skulle vara fullbordat före utgången av år 1933, dels ock, då
vägstyrelsen underlåtit att i anledning därav vidtaga några åtgärder, genom
resolution den 29 mars 1933 på villkor, som måste anses hava varit för
Mosse synnerligen fördelaktiga, bortlegt ifrågavarande arbete till Mosse
utan att kostnaden dessförinnan beräknats vid vägsyn eller formlig efterbesiktning.
Lindblom hade uppgivit att han såsom gåva eller lån av Mosse erhållit,
bland annat, 150 kronor under sommaren 1932, 1,000 kronor i augusti
eller september 1932, 725 kronor under hösten 1932, 300 kronor julaftonen
1932, 1,000 kronor hösten 1933 och därutöver tillhopa 800 kronor i smärre
belopp under åren 1932 och 1933. Av utredningen måste anses framgå, att
Lindblom erhållit ifrågavarande belopp utan återbetalningsskyldighet
samt att Lindblom, ehuru han ej kunde anses övertygad örn att hava tagit
eller låtit åt sig utlova muta för att i ämbetet orätt främja, likväl, då han
mottagit beloppen, insett att desamma utgjort obehörig gottgörelse för
ovannämnda av Lindblom i tjänsten vidtagna åtgärder samt för det sätt
varpå Lindblom i övrigt fullgjort honom såsom landsfiskal åliggande övervakning
av vägunderhållet i distriktet. Hovrätten funne dessa brottsliga
handlingar utgöra fortsättning av ett och samma brott samt vara begångna
under synnerligen försvårande omständigheter. På grund av vad sålunda
anförts prövade hovrätten rättvist att, med ändring av rådhusrättens utslag
i denna del, på det sätt bifalla Edfeldts besvär, att Lindblom jämlikt
25 kap. 5 § tredje stycket och 22 § samt 4 kap. 3 § strafflagen dömdes för
det han för tjänsteåtgärder tagit belöning, därtill han ej varit berättigad,
att vara avsatt från sin tjänst såsom landsfiskal.

Värdet av de belöningar, Lindblom olagligen mottagit, sammanlagt
3,975 kronor, skulle jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen tillfalla kronan.

Till följd därav skulle Lindblom i en bot hållas till straffarbete två år
atta månader och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,
intill dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven,
vara avsatt från sin tjänst såsom landsfiskal i Redvägs distrikt och ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas samt utgiva 295 dagsböter örn en
krona. Därest Lindblom saknade tillgång till böternas gäldande, skulle
dessa förvandlas till straffarbete i trettio dagar och sammanläggas med det
övriga frihetsstraffet, i vilket fall Lindblom skulle hållas till straffarbete
två år åtta månader trettio dagar, dock att, därest böterna delvis gäldades,
bestämmelserna i 2 kap. 11 § tredje stycket strafflagen skulle äga tilllämpning.
Hovrätten förordnade därjämte, med ändring av rådhusrättens
utslag ifråga örn avräkning av häktningstiden, att det Lindblom ådömda
frihetsstraffet skulle genom Lindbloms hållande i häkte anses verkställt
till en tid av en månad femton dagar.

Vid denna utgång i ansvarsfrågan stadgade hovrätten, med ändring av
rådhusrättens utslag beträffande rättegångskostnaderna, att Lindblom
skulle till statsverket återgälda den ersättning, som av allmänna medel
utgivits till de på Edfeldts begäran i målet hörda vittnena. Ebenfelt tillerkändes
av allmänna medel gottgörelse med 150 kronor för det biträde
han i hovrätten lämnat Lindblom vid talans utförande. Denna kostnad
.skulle Lindblom återgälda till statsverket.

Över hovrättens utslag anförde Lindblom besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 november 1935 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

12. Felaktig handläggning av ärende rörande val
av konkursförvaltare.

I en hit inkommen klagoskrift anhöll kamreraren W. Willford i Strängnäs
att få bringa till J. 0:s kännedom det enligt hans mening lagstridiga
sätt varpå konkursdomaren i nämnda stad, rådmannen J. Risberg, handlagt
ett ärende angående val av förvaltare i en konkurs. Härutinnan anförde
klaganden följande.

För utseende av ny förvaltare i verkstadsägaren S. Thordsons, med
finna Strängnäs Bil- & Traktorbolag, Thordson & Co., vid rådhusrätten
i Strängnäs anhängiga konkurs hade borgenärssammanträde utsatts att
ilga rum den 19 april 1904. Vid sammanträdet hade såsom ombud för borgenärerna
anmält sig bankdirektören H. Östman samt klaganden. Då det
blivit klart att riis t ning skulle komma att avgöra valet av förvaltare, hade
klaganden anmodats att uppgiva sina fullmakter först. Bland dessa hade

(» — Jvstitieovibvdswaiivens limh eliber ii t i else lill i<ji6 dvs rikilda ff.

samtliga prioriterade fordringsägare varit representerade. Då emellertid
bouppteckningen givit vid handen att, om konkurskostnaderna stannade
vid rimliga belopp, de prioriterade fordringsägarna skulle komma att få
fullt, hade dessa uteslutits fran röstningen. Klaganden hade visserligen
framhållit att bouppteckningens värden varit för höga, enär ej några anbud
å boet kunnat erhållas som täckte bouppteckningsvärde^ Konkursdomaren
hade likväl resolverat att valet skulle ske efter dessa grunder. Därefter
hade förtecknats alla de av klaganden i övrigt innehavda fullmakterna,
åtta stycken, med ett fordringsbelopp å tillhopa omkring 19,000 kronor.
Sedan hade Östmans fullmakter antecknats, utgörande sexton stycken med
ett fordringsbelopp av omkring 12,000 kronor. Då enligt gällande lag, när
förvaltare skall utses genom röstning, den skall anses vara vald som företrätt
den största summan fordringsbelopp samt minst en tredjedel av de
röstande, hade klaganden väntat att han skulle bli förklarad vald. Något
beslut hade dock ej avkunnats, utan Risberg hade sagt att utgången av
valet skulle meddelas per telefon. I samband därmed hade Risberg frågat
klaganden var han kunde träffas. Härtill hade klaganden svarat att han
till klockan 3 e. m. träffades på visst telefonnummer. Därefter hade såväl
klaganden som Östman avträtt. Efter förloppet av omkring en timme hade
telefonmeddelande ingått från rättens ombudsman i konkursen, advokaten

H. Gester, vilken därvid å Risbergs vägnar bett klaganden åter komma upp
på rådhuset för granskning av fullmakterna. Denna önskan hade klaganden
efterkommit. Vid klagandens ankomst till rådhuset hade i rättssalen
uppehållit sig Risberg, Gester och Östman. Granskning av den sistnämndes
fullmakter hade åter påbörjats, och klaganden hade nu också underrättats
om att ny granskning av hans fullmakter skulle ske. Sedan Östmans
sexton fullmakter genomgåtts, hade Östman avlämnat ytterligare en fullmakt.
Klaganden hade protesterat mot att denna fullmakt medräknades
vid valet, då den icke ingivits tidigare under sammanträdet. Risberg hade
emellertid gjort gällande att sammanträdet fortfarande påginge, då såväl
han som rättens ombudsman fortfarande sutte kvar på sina platser. Därtill
hade klaganden genmält att sammanträdet väl måste anses lagligen
vara avslutat i och med att borgenärerna en gång avträtt på tillsägelse av
Risberg. Klaganden hade vidare anhållit att till protokollet skulle antecknas
klagandens protest mot Östmans sist inlämnade fullmakt. Efter en
stunds funderande hade Risberg, för att ingen strid om denna sista fullmakt
skulle råda, föreslagit att sammanträdet skulle ajourneras på en och
en halv timme, på det att klaganden och Östman skulle bli i tillfälle att
under tiden skaffa sig flera fullmakter. Östman hade förklarat sig ej lia
något att invända mot detta. Klaganden däremot hade förklarat att han
för sin del ej kunde mottaga erbjudandet, då klaganden alltjämt ansåge
sammanträdet avslutat första gången ombuden lämnat rådhuset. Efter
denna invändning hade Risberg avkunnat beslut angående utgången av

valet och därvid förklarat Östman vald, enär klagandens åtta fullmakter
icke utgjorde en tredjedel av samtliga avlämnade fullmakter, vilka med
inräknande av den av Östman sist avlämnade fullmakten utgjort tjugofem
stycken. Något vidare hade ej förekommit vid sammanträdet. Klaganden
jämte en annan borgenär hade visserligen anfört besvär över beslutet i Svea
hovrätt, och klaganden utginge från att rättelse där skulle ske. Han ansåge
dock att Risbergs åtgärder vore av den art att de borde komma under
J. 0:s granskning. Klaganden anhölle därför att sådana åtgärder vartill
ärendet kunde föranleda måtte av J. O. vidtagas.

Vid klagoskriften var fogat ett av Risberg upprättat protokoll, hållet
den 19 april 1934 hos konkursdomaren i Strängnäs. Protokollet innehöll,
förutom besvärshänvisning, följande:

”Sedan förvaltaren i verkstadsägaren Stig Thordsons med firma Strängnäs
Bil- & Traktorbolag, Thordson & Co., konkurs, advokaten Erik Pihlgren
i skrivelse den 7 april 1934 begärt att på grund av sjukdom erhålla
entledigande från förvaltarskapet i konkursen, hade borgenärerna i behörig
ordning kallats till nytt förvaltarval inför konkursdomaren denna dag.

Då ärendet å utsatt tid företogs, inställde sig i närvaro av rättens ombudsman,
advokaten Henrik Gester, bankdirektören Hugo Östman och
kamreraren Wilhelm Wihlford, båda i Strängnäs, vilka företedde behöriga
fullmakter från borgenärer, som vid bevakningstidens utgång den 16 innevarande
månad bevakat fordran i konkursen, och gjordes i enlighet här -

med följande uppställning:

I. Östman: 1 bouppteckningen

upptaget belopp.

Borgenärers namn och ort. Kronor öre

1. A.-B. Jordbrukarbanken, Strängnäs ................ 3,830 85

2. Södermanlands Enskilda Bank, „ 2,312

3. A.-B. Amerikanska Motorimporten, Stockholm...... 341 74

4. A.-B. Kaufman & Co., Stockholm.................. 233 21

5. Ryska Gummifabriks A.-B., Malmö ................ 38 62

6. Harry Lindroth, Södertälje........................ 139 10

7. A.-B. Svensk Polistidning, Stockholm .............. 59 64

8. Danielsson, Forsberg & Co., Stockholm.............. 3 41

9. Alvenius & Co. A.-B., Eskilstuna................... 75 —

10. Michelin Gummiringar A.-B., Stockholm............ 1,285 03

11. Amerikanska Gummi Goodrich A.-B., Stockholm .... 21 30

12. United States Rubber Co. A.-B., Stockholm......... 56 60

13. Thelmod & Co. A.-B., Stockholm.................. 77 30

14. Aktiebolaget Autokredit, Stockholm................ 3,411 88

15. Aktiebolaget Svensk Motortidning, Stockholm ...... 12 —

16. Byggnadsmaterial Ax. Em. Eriksson, Strängnäs...... 15 57

Summa Kronor 11,913 25

II.

I bouppteckningen

Borgenärers namn och ort. upptaget belopp.

Kronor öre

1. Fru Gunhild Thordson, Strängnäs................. 15,000 —

2. Fröken Kajsa Danielsson, Berlin.................. 2,250 —

3. Svensk-Engelska Mineralolje A.-B., Stockholm...... 1,412 51

4. Säffle Gummiverkstad, Säffle .................... 25 90

5. Strängnäs Elektriska Byrå, Strängnäs.............. 50 70

6. Glasmästaren A. Lundgren, Strängnäs ............. 262 44

7. Firma Bertels, Strängnäs......................... 8 20

8. Firma Watten & Wärme, Strängnäs............... 55 84

Summa Kronor 19,065 59

Därjämte företedde Willford fullmakter från samtliga förmånsberättigade
fordringsägare utgörande dessa ett antal av tio med i bouppteckningen
upptaget kapitalbelopp av 5,824 kronor 34 öre.

Sedan konkursdomaren jämlikt 180 § konkurslagen resolverat, att rösträtt
icke finge utövas på grund av sistnämnda fullmakter, enär den beedigade
bouppteckningen visade tillgångar till ett belopp av 9,617 kronor
73 öre, skulle förvaltarvalet företagas, därvid Östman och Wihlford åberopande
var sina innehavda fullmakter röstade på sig själva.

Det tillsades, att konkursdomaren ville överlägga med rättens ombudsman,
innan besked lämnades, varefter Östman och Wihlford fingo avträda.

Då under överläggningen och vid genomgående av ifrågakomna bevakningar
uppstod anledning till ytterligare granskning av fullmakterna, anmodades
såväl Östman som Wihlford per telefon av rättens ombudsman
att ånyo inställa sig inför konkursdomaren, vilket de även hörsammade
medförande sina fullmakter.

Därjämte företedde nu Östman ytterligare en fullmakt, nämligen från
Aktiebolaget Strängnäs Tidning för ett belopp av 75 kronor, och åberopade
för valet jämväl denna.

Wihlford bestred att fullmakten finge medräknas, då den tydligen anskaffats
för att hindra honom att uppnå tredjedelen av de röstande.

Han förmenade, att komplettering ej finge ske, sedan fullmakterna en
gång avlämnats.

Konkursdomaren, som ansåg sig icke kunna vägra att upptaga fullmakten,
då sammanträdet icke vore avslutat och något som helst besked ännu
icke meddelats, förklarade emellertid, att densamma skulle godkännas för
röstningen.

Då Wihlford visserligen företrädde de borgenärer, vilkas fordringar sammanräknade
utgjorde största beloppet, men dessa borgenärer ej uppginge
till en tredjedel av de röstande beslöt konkursdomaren utse bankdirektören
Hugo Östman till förvaltare i konkursen.”

I anledning av de anförda besvären yttrade Svea hovrätt i utslag den
2 november 1934, såvitt nu är ifråga, att hovrätten visserligen funne att
vid utseende av förvaltare i konkursen hänsyn icke bort tagas till fullmakten
från Aktiebolaget Strängnäs Tidning, vilken fullmakt företetts först
efter det omröstningen för val av förvaltare avslutats, samt att följaktligen
jämlikt 45 § första stycket konkurslagen klaganden bort förklaras vald till
förvaltare, därest ej andra stycket i samma paragraf till annat föranlett,
men att, då konkursdomaren upplyst att slutredovisning och utdelningsförslag
i konkursen framlagts till granskning den 17 augusti 1934, samt vid
sådant förhållande ombyte av förvaltare måste anses sakna praktisk betvdelse,
hovrätten funne besvären icke föranleda vidare åtgärd.

Hörd över klagomålen åberopade Risberg till en början yttranden som
av honom och Gester avgivits till hovrätten i besvärsmålet.

I dylikt yttrande hade Risberg anfört bland annat följande: Påståendet
att fullmakten för Aktiebolaget Strängnäs Tidning ej företetts vid själva
sammanträdet vore felaktig. Såsom i konkursdomarens protokoll angivits
hade Östman och klaganden kallats till rådhuset för förnyad fullmaktsgranskning,
därvid Östman företett nyssnämnda fullmakt. Sammanträdet
hade ej varit avslutat förrän Risberg meddelat slutligt beslut, och Risberg
hade därför ansett sig skyldig upptaga ifrågavarande fullmakt. Att Risberg
erbjudit ombuden att uppskjuta handläggningen en stund hade berott
på att Risberg ville lämna klaganden tillfälle att, örn han så önskade,
anskaffa ytterligare fullmakter. Detta visade ju att sammanträdet icke
varit avslutat, då ombuden första gången avlägsnat sig.

Gesters yttrande innehöll i denna del följande: Sedan Risberg vid sammanträdet
antecknat de fordringsägare och fordringsbelopp vilka representerades
av Östman och klaganden, hade Risberg tillkännagivit att han
önskade rådgöra med Gester. Anledningen hade varit att Risberg, som
hyste tvivel beträffande klagandens kompetens som konkursförvaltare, ville
inhämta vad Gester såsom advokat i staden kände till härutinnan. Risberg
hade tillsagt Östman och klaganden att- de, om de så önskade, kunde lämna
rådhuset och att Risberg senare skulle lämna besked per telefon. Då Gester,
sedan Östman och klaganden avlägsnat sig, påpekat för Risberg att
fem av de av klaganden uppsatta ”bevakningsinlagorna” i konkursen varit
undertecknade med skrivmaskin, hade Risberg funnit anledning till ytterligare
granskning av fullmakterna. Gester hade därför anmodats att per
telefon kalla Östman och klaganden att ånyo infinna sig. Under det fortsatta
sammanträdet hade granskats såväl de av klaganden som de av Östman
åberopade fullmakterna. Enligt Gesters förmenande hade sammanträdet
ej varit under alla förhållanden avslutat, då Östman och klaganden
första gången lämnat lokaler. Då konkursdomaren funnit skill kalla par -

terna att ånyo infinna sig, hade sammanträdet fortsatt. En borgenär som
infunnit sig först vid sammanträdets senare skede torde icke varit utesluten
från rösträtt. Enligt den uppfattning Gester fått vid sammanträdet torde
Risberg lia utsett Östman till konkursförvaltare, även örn klaganden företrätt
en tredjedel av antalet av de vid sammanträdet representerade, röstberättigade
borgenärerna, enär Risberg helt säkert ansett klaganden inkompetent
till förvaltare.

I sitt till J. O. avgivna yttrande anförde Risberg ytterligare följande:
Risberg vidhölle bestämt att konkurssammanträdet icke varit avslutat, när
Östman framlämnade fullmakten från Aktiebolaget Strängnäs Tidning.
Risberg hade ingalunda förklarat att ombuden kunde anse sammanträdet
avslutat, då Risberg meddelade dem att de, örn så önskades, kunde lämna
rådhussalen medan Risberg överläde med rättens ombudsman. Att Risberg
ville rådgöra med denne hade berott på att Risberg hyste starka tvivel om
klagandens kompetens till förvaltarskapet och antog att Gester närmare
kände till klagandens kvalifikationer i detta hänseende. Under överläggningen
hade Gester förklarat sig dela Risbergs tvivel och för övrigt påpekat
att i flera bevakningar, som han trott vara uppsatta av klaganden,
ränta yrkats med högre procent än den i lag medgivna ävensom att bevakningarna
ej varit underskrivna, utan endast försedda med bevakandenas
namn i maskinskrift. I anledning därav och då Risberg velat närmare granska
fullmakterna hade ombuden anmodats att ånyo inställa sig. På fråga
hade klaganden förklarat att ovannämnda bevakningar uppsatts av honom,
varefter fullmakterna åter granskats. Östman hade nu företett jämväl fullmakten
från Aktiebolaget Strängnäs Tidning, under uppgift att han först
under mellantiden lyckats få den underskriven av fullmaktsgivaren, som
emellertid förut uppdragit åt honom att representera tidningsbolaget vid
sammanträdet. Då sammanträdet ännu pågått, hade Risberg ansett sig ej
kunna vägra bolaget rösträtt. Östman hade därför förklarats vald till förvaltare
i konkursen. Men även örn Risberg funnit den av Östman åberopade
fullmakten för bolaget ej böra medräknas, skulle denne ändå ha blivit utsedd
till förvaltare, då Risberg nu blivit övertygad örn att klaganden icke
ägde den insikt och erfarenhet som avsåges i 42 § konkurslagen. Denne
besparades sålunda den förödmjukelse som en sådan inkompetensförklaring
möjligen kunde innebära. Att Risberg erbjudit ombuden att ånyo ajournera
sammanträdet hade berott på att, då Östman framlämnat fullmakten
från bolaget, klaganden yttrat att även han under mellantiden mycket väl
kunnat skaffa ytterligare fullmakter. Risberg hade därför velat bereda
honom samma möjlighet som Östman i detta hänseende. Då klaganden synoch
hörbarligen tog sig mycket illa vid att ej kunna bli förvaltare i konkursen,
hade det förvånat Risberg att han avböjt det gjorda erbjudandet.
Klaganden hade väl emellertid haft på känn att han ej uppfyllde de krav

som Risberg jämlikt 42 § uppställt på honom. På grund av vad sålunda
och i övrigt i ärendet förekommit, hemställde Risberg att ärendet ej måtte
föranleda till någon vidare åtgärd.

Klaganden inkom med påminnelser och yttrade däri följande: Det vore
förvånande att Risberg trots hovrättens utslag fortfarande sökte försvara
sitt tillvägagångssätt. Den relation av förloppet som Risberg lämnat vore
ej med verkligheten överensstämmande. Klaganden hade i anmälan till

J. O. sanningsenligt redogjort för huru det tillgått vid valet av konkursförvaltare.
Denna relation grundade sig på anteckningar om förloppet som
klaganden gjort omedelbart efter förrättningen. Vad Risberg yttrat om
klagandens kompetens för förvaltaruppdraget vore ej blott överraskande
utan ock för honom personligen kränkande. Så länge Risberg icke lämnat
bevis för sitt påstående om klagandens inkompetens eller över huvud angivit
av vilken orsak han skulle vara inkompetent, torde Risbergs påstående
få anses som en mindre väl vald undanflykt för hans åtgörande
som konkursdomare vid detta tillfälle. Klaganden hänvisade till att i konkursdomarens
protokoll ej funnes ett ord nämnt om att klaganden skulle
vara inkompetent eller att det varit på denna grund som klaganden förbigåtts
vid valet. Cirka två veckor före borgenär ssammanträdet hade klaganden
haft ett samtal med Gester. Därvid hade klaganden frågat honom,
huruvida klaganden skulle kunna taga hand om konkursboet i egenskap av
förvaltare, enär klaganden handhaft konkursen för dåvarande förvaltarens
räkning, på grund av hans iråkade sjukdom, samt klaganden i egenskap
av störste prioriterade fordringsägare skulle vilja hålla konkurskostnaderna
inom rimliga gränser och på så sätt bidraga till att samtliga löntagare
komme att erhålla full utdelning å innestående löner i konkursen. Därtill
hade Gester svarat att intet som helst hinder förelåge för klaganden i detta
avseende. Gester hade för övrigt så sent som omkring den 10 och den 12
april visat klaganden det förtroendet att han som rättens ombudsman
i konkursen tillåtit klaganden att på egen hand sälja en del av konkursboets
lager till ett värde av 400 kronor. Senare syntes emellertid Gester
i samråd med Risberg ha kommit till annan uppfattning. Vad Risberg
anfört angående av klaganden inlämnade felaktigt uppsatta bevakningar
torde knappast behöva bemötas, av det skälet att samtliga bevakningar
godkänts utan anmärkning av konkursförvaltaren, rättens ombudsman och
konkursdomaren. Det förhölle sig emellertid därmed på följande sätt. Vid
inlämnandet av löntagarnas bevakningar, som uppsatts och vederbörligen
underskrivits av klaganden, hade han funnit att dåvarande förvaltaren fått
sig anförtrott att bevaka några borgenärers fordringar men icke gjort detta
innan han blev sjuk. Klaganden hade då uppsatt bevakningshandlingarna
för att sedan låta förvaltaren underskriva dem. Då klaganden sedermera

blivit förhindrad att sammanträffa med denne, enär han vistades pä sjukhus,
hade dessa bevakningshandlingar kommit med bland övriga handlingar.
Skulle detta i formellt hänseende ha befunnits oriktigt, hade det ju
varit enkelt att ordna med ef ter bevakning. Klaganden såväl som rättenombudsman
hade emellertid vetat att boet icke skulle förslå ens till prioriterade
fordringar. Att detta också blivit fallet hade visat sig vid utdelningen.
Löntagarna hade nämligen erhållit endast cirka 70 % av sina fordringar,
och bevakad hyra för 2,350 kronor hade blivit helt utan utdelning.
Sedan Risbergs skäl för att utse Östman till förvaltare av hovrätten underkänts,
hade Risberg nu anfört ett nytt skäl för sitt åtgörande och sagt att,
även örn han funnit den av Östman åberopade fullmakten icke böra medräknas,
denne ända skulle lia utsetts till förvaltare, enär Risberg nu blivit
övertygad örn att klaganden icke ägde den insikt och erfarenhet som avsäges
i 42 § konkurslagen, och att klaganden sålunda besparats den förödmjukelse
som en sådan inkompetensförklaring möjligen kunde innebära.
Lagen tilläte emellertid ej en vantolkning blott för att därigenom bespara
en person en förödmjukelse. Ett obestyrkt påstående att klaganden skulle
vara inkompetent som konkursförvaltare vore för övrigt mera förödmjukande,
än om detta blivit bevisat. I fortsättningen sade emellertid Risberg
att varför han erbjudit ombuden att ånyo ajournera sammanträdet berott
på att, då Östman framlämnat tidningsbolagets fullmakt, klaganden yttrat
att även han under mellantiden mycket väl kunnat skaffa ytterligare fullmakter.
Detta Risbergs påstående strede emellertid mot vad Risberg tidigare
anfört eller att han ville bespara klaganden förödmjukelsen att bli förklarad
inkompetent. Han hade ju i sitt yttrande uppgivit att han under
alla förhållanden skulle ha förklarat Östman vald. Risberg vore förvånad
över att klaganden avböjt det gjorda erbjudandet örn ytterligare ajournering
av sammanträdet. Detta hade skett, enär klaganden insett att ett godtagande
av erbjudandet varit detsamma som att godkänna handläggningen
vid sammanträdet. Ännu mindre kunde klaganden förstå meningen med
att ajournera sammanträdet för andra gången, då konkursdomaren enligt
vad han i yttrandet meddelat redan före erbjudandet hade sin ställning till
valet klar. Att klaganden skulle haft på känn att han ej uppfyllde de krav
sorn Risberg enligt 42 § konkurslagen uppställt på klaganden vore felaktigt.
Klaganden hade hela tiden anat att det ej gällt ett val i egentligmening,
utan i stället fastställande av en förutfattad ståndpunkt. Detta
antagande styrktes av Risbergs yttrande. Med hänsyn till de personliga
vänskaps- och ekonomiska förhållanden, vari Risberg och Östman stöde
till varandra, och med anledning av den uppmärksamhet som detta ärende
väckt i Strängnäs, och ännu mera för att allmänhetens tilltro till en domares
oväld icke skulle rubbas, syntes det önskvärt att Risberg bereddes tillfälle
att närmare utveckla och styrka sin uppfattning örn klagandens in -

kompetens, som han sade ha varit avgörande för honom att förbigå klaganden
vid valet.

Klaganden tilläde härefter att han under sin fyrtiofemåriga levnad städse
fört en hederlig vandel samt aldrig varit tilltalad eller straffad. I detta
sammanhang åberopade han även, till styrkande av sin kompetens att vara
konkursförvaltare, under olika tider åren 1928—1935 utfärdade intyg avlöjtnanten
E. Söderpalm, konsuln H. Carlberg, häradsskrivaren K. Söderlund,
disponenten W. Gröndahl, direktören B. Brolin, kaptenen V. von Feilitzen,
legitimerade läkaren J. Lindahl och direktören O. A. Sundkvist.

I en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Gyllenswärd därefter följande:

'' I fråga örn utseende av konkursförvaltare gäller enligt första stycket i
42 § konkurslagen, att den eller de, åt vilka förvaltningen anförtros, skola
äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och
beskaffenhet erfordras för förvaltningens behöriga handhavande.

Enligt andra stycket i samma paragraf må konkursförvaltare ej den
vara, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd; ej den, som
är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning; ej den,
som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra
annans talan inför rätta.

I paragrafens tredje stycke heter det härefter att rättens ordförande eller
i stad annan ledamot av rätten ej må vara konkursförvaltare; ej heller må
på landet någon, som biträder domaren i hans ämbetsgöromål, eller i stad
någon, som är anställd vid rätten, vara konkursförvaltare.

43 § konkurslagen föreskriver att, då konkurs uppstått, konkursdomaren
skall utan dröjsmål utse förvaltare att omhänderhava boet till dess vid
första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts,
denne tillträtt befattningen.

I 45 § samma lag stadgas vidare att vid första borgenärssammanträdet
borgenärerna skola välja förvaltare att i stället för den enligt 43 § utsedde
förvaltaren omhänderhava konkursboet. Såsom borgenärernas beslut gäller
den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas
fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas, gäller den mening konkursdomaren biträder.
Konkursdomaren skall, enligt bestämmelse i paragrafens andra stycke, till -

se, att icke någon, på vilken borgenärernas val fallit, är obehörig att vara
förvaltare jämlikt 42 § andra eller tredje stycket eller i saknad av sådan
insikt och erfarenhet, som avses i 42 § första stycket, eller eljest icke lämplig
att handhava förvaltningen. Där sådant fall föreligger, åligger det konkursdomaren
att utse annan förvaltare i stället för den av borgenärerna
valde.

49 § konkurslagen innehåller slutligen att, om förvaltare avgår efter
första borgenärssammanträdet, konkursdomaren skall kalla borgenärerna
att sammanträda inför honom för att utse efterträdare till den avgångne.
Föreskrifterna i 45 § skola därvid äga motsvarande tillämpning.

Av de nu återgivna bestämmelserna följer att, såsom ock hovrätten i sitt
utslag funnit, Risberg förfarit oriktigt, då han tillgodoräknat Östman även
fullmakten från Aktiebolaget Strängnäs Tidning. Sedan, på sätt protokollet
visar, röstning väl ägt rum, måste uppenbarligen valet bedömas efter de
förhållanden som därvid förelågo. Och den omständigheten att Risberg
ansett sig behöva visst rådrum för övervägande av valresultatet och de
åtgärder från hans sida som därav kunde påkallas har ej berättigat honom
att sedermera bringa den redan verkställda röstningen om intet.

Genom Risbergs felaktiga förfarande kan skada ha tillskyndats klaganden.
Härvidlag vill jag särskilt erinra att under föreliggande förhållanden
rättelse ej stått att vinna genom hovrättens ingripande. Väl har Risberg
gjort gällande att, även om han i avseende å valet förfarit på sätt som hovrättens
utslag därefter anvisat, Risberg i allt fall på grund av föreskriften
i andra stycket av 45 § konkurslagen ej kommit att godkänna ett val av
klaganden. Vid denna invändning kan emellertid avseende så mycket mindre
fästas, som just till följd av det av Risberg begångna felet detta spörsmål
över huvud ej kommit under vederbörlig behandling.

Den påtalade åtgärden kan redan av nu angivna skäl ej undgå beivran.
Härtill kommer att det är av synnerlig vikt att fel av denna art icke begås.
Den som därigenom tillskyndas men inges nämligen lätt föreställningen att
åtgärden skett för annans gynnande eller eljes av obehöriga hänsyn till person.
Anmärkningsvärt är därför ock att, ehuru jag infordrat yttrande av
Risberg först sedan hovrättens utslag fallit, han likväl fortfarande knappast
synes vilja vidgå att han felat.”

Med anledning av vad ovan anförts uppdrog J. O. åt advokatfiskalen att
ställa Risberg under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Svea hovrätt, där klaganden fordrat ersättning av Risberg för förlorat

förvaltararvode i konkursen med 999 kronor 50 öre och för vissa kostnader,
som åsamkats klaganden vid klagomål över Risbergs beslut, med
187 kronor 50 öre, yttrade i utslag den 3 juni 1935 följande.

Enär vid utseende av förvaltare i konkursen hänsyn icke bort tagas till
fullmakten från Aktiebolaget Strängnäs Tidning, vilken fullmakt företetts
först efter det omröstningen för val av förvaltare avslutats, funne hovrätten
Risberg hava i åtalade hänseendet förfarit felaktigt och prövade
förty, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Risberg för oförstånd
i ämbetet att utgiva 10 dagsböter, varje bot 10 kronor.

Som emellertid av utredningen i målet icke framginge, att klaganden till
följd av Risbergs berörda felaktiga förfarande lidit förlust, samt sådana
omständigheter ej heller förekommit, att Risberg det oaktat kunde anses
pliktig att ersätta klaganden de kostnader, för vilka han fordrat gottgörelse
i målet, lämnade hovrätten klagandens ersättningsyrkanden utan
bifall.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

13. Felaktigt förfarande vid meddelande av införselbeslut.

I en hit insänd skrift anförde banarbetare! Olov Fransson i Järvsö klagomål
däröver att landsfiskalen i Ovansjö distrikt S. Biörcke den 27 augusti
1934 meddelat införsel i klagandens avlöning från Statens järnvägar för
uttagande av oguldna utskylder 59 kronor 97 öre jämte indrivningsavgift
2 kronor 9 öre, utan att Biörcke dessförinnan underrättat klaganden eller
förvissat sig örn att klaganden för sin existens kunde undvara införselbeloppet.
Av klagandens avlöning för augusti månad 1934 hade på grund
av införselbeslutet innehållits 31 kronor. Därefter hade klagandens anställning
vid Statens järnvägar upphört.

#•

Sedan Biörcke i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att hit
inkomma med yttrande, anförde han följande.

I en den 11 augusti 1934 till Biörcke inkommen skrivelse hade landsfiskalen
i Järvsö distrikt anhållit örn uttagande genom införsel i klagandens
lön hos Statens järnvägar av vissa klaganden påförda kronoutskylder m. m.
Omedelbart därefter hade till klaganden avsänts en ”underrättelse i fråga
örn införsel för utskylder”, varvid denne förelagts att inom fyra dagar från
delfåendet muntligen eller skriftligen avgiva yttrande. Något yttrande hade
emellertid icke inkommit. Införselbeslutet hade därefter meddelats den 27
augusti 1934, och i samråd med vederbörande avlöningsförrättare hade be -

stämts att ett belopp av 31 kronor skulle innehållas av den avlöning, 192
kronor 37 öre, som tillkom klaganden för augusti månad. Det hade ansetts
att klaganden borde reda sig gott på nettobeloppet 161 kronor 37 öre,
oaktat han vore gift och hade hustru och tre barn. Att hans anställning vid
Statens järnvägar skulle upphöra så snart hade Biörcke sig då ej bekant.
Då klaganden genom innehållandet av beloppet å 31 kronor ingalunda
kunde anses ha lidit någon oförrätt, hemställde Biörcke att klagomålen
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser bemötte klaganden Biörckes uppgifter.

Sedan Biörcke genom expeditionen anmodats att inkomma med en fullständig
avskrift av det av honom den 27 augusti 1934 meddelade införselbeslutet,
inkom från Biörcke i bestyrkt avskrift följande

"Beslut örn införsel.

(Utskylder m. m.)

Enär de i förteckningen å nästa sida upptagna personer, som äro anställda
hos Statens järnvägar, häfta för oguldna utskylder och allmänna
avgifter med de i förteckningen angivna belopp, finner undertecknad,
landsfiskal utmätningsman i Ovansjö distrikt, med stöd av gällande lag
om införsel i avlöning, pension eller livränta, skäligt att till gäldande av de
oguldna beloppen jämte indrivningsavgift bevilja införsel i de restskyldige
tillkommande avlöning hos arbetsgivaren samt förordna, att avlöningen
skall av arbetsgivaren för en var restskyldig innehållas på sätt i
kolumnerna 7—9 angives, intill dess beloppet i kolumn 6 till fullo guldits.

Så snart något av de belopp, för vilka införsel beviljats, i sin helhet innehållits
eller bestående hinder för medels innehållande uppstått, skall arbetsgivaren
å mitt tjänstepostgirokonto nr 19790 insätta innehållet belopp
och, i förekommande fall, översända uppgift örn hindret.

Besvär över detta beslut må skriftligen anföras hos K. B. i länet.

Tillika erinras dels därom att, därest arbetsgivaren i uppenbar strid mot
detta beslut utbetalar avlöning, utmätningsmannen äger hos arbetsgivaren
omedelbart genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas,
dels ock därom att underlåtenhet att fullgöra föreskrift om insättande å
mitt tjänstepostgirokonto av innehållet belopp är förenad med bötesansvar.

Storvik den 27 augusti 1934.

Sten Biörcke.”

Den i beslutet oraförmälda förteckningen var av följande innehåll:

”Förteckning.

	Den restskyldiges			Belopp, som skall vid varje avlönings-t.illfälle
Beteck-\| ning i \| indriv-\| nings-\| handling				Indriv- nings- avgift		An- teck- ningar
hemvist	namn oell titel eller yrke	oguldna utskyl-der eller avgifter	att in-driva	inne- hållas	den rest- skyl- dige förbe- hållas
	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.
H. D. 694	Torsås	Anton Ludv. Hallén	175: —	5: 25	180: 25	30: —
698	Bollnäs	Lars Ström......	132: 75	3: 96	136: 71	25: —
657—58	Skog	Lars Arn. Viklund .	42: 64	2:06	44: 70
659-60— 61—62	»	Karl Joli. Viklund	128: 27	4: 10	132: 37
683	Arbrå	Per Fredr. Olsson . .	19: 84	—: 57	20: 41	20:41
683		Sven Bert. Olsson . .	21:99	—: 63	22: 62	22: 62
683		Olof Alg. Olsson . . .	40:11	1:20	41:31	20: 65
663	Skog	Joli. Alg. Sjöblom . .	96:05	2: 85	98: 90
665—67	Järvsö	Per Andreasson . . .	60: 64	1:80	62: 44
665-66-67	>	Erik Olov Fredin . .	31: 76	1:07	32: 83
665-66 67	»	Olov Fransson ....	59: 97	2: 09	62:06
691	Göteborg	Art. L. Val. Eriksson	561: 11	16:80	577:91

Då av denna förteckning syntes framgå att bestämmelserna i 7 § införsellagen
icke blivit i något fall vederbörligen iakttagna, anmodades Biörcke
att inkomma med förnyat yttrande.

I anledning därav anförde Biörcke följande: Samtliga uti ifrågavarande
införselbeslut omnämnda ärenden vore på ett eller annat sätt av Biörcke
redovisade med undantag för ärendet angående Ström, av vilkens avlöning,
omkring 190 kronor i månaden, innehölles 25 kronor. Tilläggsbeslut
hade emellertid utfärdats, så att han skulle förbehållas 150 kronor per
månad. Att kolumnerna 7 och 8 i införselbeslutet ej från början ifyllts hade
berott på att det ansågs för alla parter lämpligast och bäst att beloppet
fastställdes vid avlöningens utbetalande genom avlöningsförrättaren, som
bättre ägde kännedom i varje särskilt fall om den betalningsskyldiges förmåga
att just då avbetala å skatten. Någon som helst olägenhet hade därigenom
ej uppkommit, då innehållna belopp ej varit större än vad den
skattskyldige kunnat undvara. Samtliga skattskyldiga som omfattades av
beslutet vore från annan ort och alltså ej av Biörcke kända. Med anledning
av förevarande klagomål hade Biörcke å sitt kontor vidtagit erforderliga

åtgärder till förhindrande av ett återupprepande av ifrågavarande underlåtenhet.
Arbetsbördan i Ovansjö distrikt vore så stor att Biörcke måste
lita på sina icke statsavlönade biträden, enär Biörcke personligen omöjligt
kunde medhinna allt. I distriktet skulle enligt förslag finnas även en
extra landsfiskal samt därtill biträdesanslag, men dittills hade Biörcke
fått arbeta ensam och själv nödgats hålla minst två stadigvarande och
ibland tre biträden för att tjänstegöromålen skulle kunna medhinnas. Detta
anfördes som en ringa ursäkt. Då ett återupprepande av påtalade underlåtenheten
alltså förhindrats samt skada ej tillfogats någon, hemställde
Biörcke att J. O. måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Gyllenswärd K. B. i Gävleborgs län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Biörcke. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O.
följande:

”Enligt 2 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta har underhållsberättigad, som enligt 1 § må erhålla införsel, örn
han vill begagna sig därav, att till utmätningsmannen ingiva dom eller
annan handling genom vilken underhållsbidrag blivit bestämt, med uppgift
å den underhållsskyldiges hemvist och anställning.

Jämlikt 4 § åligger det utmätningsmannen att hos arbetsgivare eller myndighet
söka inhämta upplysning angående de omständigheter, vilka kunna
vara av betydelse vid prövning av ansökningen.

I 7 § första stycket stadgas att, örn införsel beviljas, utmätningsmannen
skall förordna, huru stort belopp av den underhållsskyldiges avlöning skall,
i den mån densamma förfaller, innehållas till gäldande av underhållsbidraget,
med bestämmelse tillika att vid varje avlöningstillfälle visst angivet
belopp, motsvarande vad den underhållsskyldige kan anses behöva till underhåll
för sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn
som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag, skall förbehållas den underhållsskyldige
samt att förty innehållande må ske endast i den mån avlöningen
överskjuter sistnämnda belopp. Vad av berörda överskott sålunda
skall innehållas kan, med hänsyn till den underhållsskyldige åliggande hyresbetalning
eller andra särskilda omständigheter, bestämmas till olika belopp
för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

Enligt 8 § äger utmätningsmannen, om anledning därtill yppas, förordna
örn jämkning i de vid förordnande örn införsel meddelade bestämmelser.

I 10 § heter det att, när införsel beviljats eller beslut om införsel järn -

kats eller upphävts, utmätningsmannen skall låta skriftlig underrättelse
därom bevisligen tillställas arbetsgivaren.

Jämlikt 14 § äger utmätningsmannen, om arbetsgivaren i uppenbar strid
mot beslut örn införsel utbetalat avlöning, hos arbetsgivaren omedelbart
genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas.

I 18 § förordnas att, om underhållsskyldig är anställd i tjänst eller annat
arbete hos staten eller kommun, skall vad örn arbetsgivare i lagen är sagt
tillämpas beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

I 21 § stadgas härefter att, örn någon häftar för oguldna utskylder eller
allmänna avgifter, skola beträffande sådana utskylder eller avgifter jämte
stadgad indrivningsavgift eller uppbördsprovision lagens bestämmelser om
införsel för underhållsbidrag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med
vissa närmare angivna tillägg och undantag vilka dock ej beröra de ovan
återgivna bestämmelserna.

Av vad nu anförts framgår att utmätningsmannen vid beviljandet av
införsel har att efter verkställd prövning själv bestämma det belopp som
vid varje avlöningstillfälle skall innehållas av gäldenärens avlöning samt
dessutom meddela föreskrift om visst belopp som skall förbehållas gäldenären.
Att åt arbetsgivaren överlåta att i dessa delar meddela erforderliga
föreskrifter är under inga förhållanden medgivet. I avseende härå må jämväl
framhållas ett par uttalanden i motiven till införsellagen.

I sitt år 1915 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning i bland
annat förevarande ämne anförde lagberedningen till en början i fråga örn
bestämmandet av införselbeloppet följande: Till efterrättelse för arbetsgivaren
måste utmätningsmannen i införselbeslutet uttryckligen angiva, huru
stort belopp av avlöningen skulle innehållas, i den mån densamma förfölle.
I regel borde detta ske så, att utmätningsmannen utsatte ett visst belopp
som skulle innehållas vid varje avlöningstillfälle. Någon gång syntes det,
om avlöningen utbetalades oregelbundet, befinnas lämpligare att förordna
att ett visst belopp skulle innehållas under viss tid, t. ex. för varje vecka
eller månad. För att införseln icke skulle giva anledning till förvecklingar
mellan arbetsgivare och arbetstagare, stadgade förslaget icke, såsom norsk
lag i ämnet, att ifrågavarande belopp skulle bestämmas efter samråd med
arbetsgivaren, utan denne hade endast att lämna utmätningsmannen faktiska
upplysningar.

Beträffande det belopp som skulle förbehållas gäldenären yttrade vidare
lagberedningen: Det vittgående förbud mot utmätning av innestående avlöning,
som G7 § utsökningslagen innehölle, hade medfört att några bestämmelser
i ändamål att vid utmätning av redan förfallen lön undantaga
nödiga medel för gäldenärens och hans familjs underhåll icke ansetts erforderliga.
Då detta förbud upphävdes för de fall som förevarande lag
avsåge, måste genom särskilda bestämmelser tillses att den underhållsskyl -

dige icke genom införseln betoges vad som mäste anses nödigt till underhåll
åt honom själv eller åt maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn,
vilka icke åtnjöte underhållsbidrag och således icke kunde erhålla införsel.
Såsom högsta domstolen framhållit i ett år 1898 avgivet yttrande, kunde
detta icke på ett för varje fall rättvist och lämpligt sätt ske så, att införseln
begränsades till en viss i lagen angiven kvotdel av avlöningens belopp,
även örn denna kvotdel sattes lägre för det fall att den underhållsskyldige
även hade familj att försörja. Denna anmärkning träffade i än högre grad
det sättet för frågans lösning att lagen bestämde en viss summa som i varje
fall vore fritagen från införsel. De omständigheter som skäligen borde inverka
på avgörandet, huru stor del av avlöningen för omförmälda ändamål
skulle förbehållas den underhållsskyldige, vore så skiftande att ett tillfredsställande
resultat icke torde kunna nås, med mindre det överlämnades
åt vederbörande exekutiva myndighet att i varje särskilt fall träffa detta
avgörande. Det kunde visserligen tänkas att vid sidan av utmätningsmannens
prövningsrätt till den underhållsskyldiges skydd stadgades ett minimum
— en kvotdel av avlöningen eller en viss summa — som alltid skulle
förbehållas honom. Även en sådan minimibestämmelse kunde dock medföra
otillfredsställande resultat, t. ex. i de fall då gäldenären jämte den
ifrågavarande avlöningen hade inkomster av annat slag, vilka icke kunde
åtkommas genom utmätning. Beredningen hade därför ansett lämpligast
att icke genom dylika bestämmelser binda utmätningsmannens prövning.
Denna måste givetvis ofta bli av ganska ömtålig natur. Genom sin ingående
kännedom örn levnadsförhållandena i orten torde dock utmätningsmannen
i allmänhet vara väl skickad att omhänderha densamma. Rätten
att överklaga utmätningsmannens beslut utgjorde skydd mot godtycklighet
från hans sida.

Erinras bör ock att, om ej uttrycklig bestämmelse meddelas angående
det belopp som skall innehållas vid varje avlöningstillfälle, effektiviteten
av införselbeslutet äventyras. Något utrymme för tillämpning av bestämmelserna
i 14 § i lagen lärer nämligen då ej finnas. Enligt detta stadgande
har det medgivits utmätningsmannen att, om arbetsgivaren i uppenbar
strid mot beslut om införsel utbetalat avlöning, omedelbart hos arbetsgivaren
utmäta vad som skolat innehållas. Förutsättning härför torde
emellertid vara att av beslutet klart framgår vad arbetsgivarens förpFk
telse inneburit i avseende å varje särskilt avlöningstillfälle.

Vad nu förevarande fall angår finner jag väl sådana omständigheter ej
lia förekommit, på grund varav Biörcke icke skulle varit berättigad att
bevilja införsel till gäldande av det klaganden påförda utskyldsbeloppet.
Av utredningen framgår emellertid att vid det av Biörcke den 27 augusti
1934 utfärdade införselbeslutet bestämmelserna i 7 § införsellagen ej iakttagits.
Sålunda har han beträffande såväl klaganden som sex andra perso -

ner icke meddelat någon bestämmelse om vare sig det belopp som vid varje
avlöningstillfälle skulle innehållas eller det belopp som skulle, innan innehållande
finge ske, förbehållas den restskyldige. Och i fråga örn de fem
övriga personer, i vilkas avlöning införsel genom samma beslut beviljats,
har Biörcke visserligen fastställt det belopp som skulle vid varje tillfälle
innehållas men däremot icke vad som skulle den restskyldige förbehållas.

Vad Biörcke härutinnan låtit komma sig till last finner jag vara av beskaffenhet
att ej kunna undgå beivran.”

J. O. uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Biörcke för berörda tjänstefel samt å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klaganden att i målet föra talan och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Gästriklands västm domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 3 juni 1935 följande.

I målet vore utrett, att Biörcke vid utfärdande av ett å tjänstens vägnar
den 27 augusti 1934 meddelat införselbeslut uraktlåtit att jämlikt bestämmelserna
i 7 § första stycket i lagen den 14 juni 1917 om införsel i
avlöning, pension eller livränta beträffande ett flertal av de med beslutet
avsedda avlöningsberättigade personerna, som häftade för oguldna utskyl<ler
eller allmänna avgifter, däribland klaganden, förordna, för en var av
dem, hur stort belopp av hans avlöning skulle innehållas till gäldande av
berörda avgifter och hur mycket skulle den restskyldige förbehållas. På
grund därav prövade häradsrätten rättvist döma Biörcke att jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen utgiva 20 dagsböter, envar beräknad till jämkat belopp
av 4 kronor.

Med anledning av den utav häradsrätten företagna jämkningen av dagsböter
belopp uppdrog J. O. åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes
anföra besvär. I en skrivelse till advokatfiskalen anförde J. O. följande.

Det med åtalet avsedda tjänstefelet innebure att själva den grundläggande
principen för införselinstitutet, sådant det genom klar lagregel utformats,
blivit — därtill i en hel rad av ärenden — åsidosatt. Häradsrättens
åtgärd att jämka dagsbotens belopp kunde J. O. vid detta förhållande så
mycket mindre godtaga som åtgärden syntes redan med hänsyn till förseelsens
allmänna art oriktig. Frågan örn den s. k. jämkningsregelns tillämplighet
vid fall enligt 25 kap. 17 § strafflagen — som ju icke förts utanför dagsbotsområdet
— vore av sådan betydelse att J. O. icke ansåge sig kunna
underlåta att draga häradsrättens utslag under högre rätts prövning. Med

7 — Justitieombudsmannens ämbelsbcriit(elfte lill 1936 års riksdag.

åberopande av vad J. O. sålunda anfört hade advokatfiskalen därför att
yrka att hovrätten måtte, med ändring av häradsrättens utslag, bestämma
dagsbotsbeloppet efter ty prövades skäligt med hänsyn till Biörckes ekonomiska
förhållanden. Det borde emellertid tillika framhållas att någon invändning
icke av J. O. gjordes mot en straffmätning varigenom i detta sammanhang
antalet dagsböter av hovrätten nedsattes, i den mån omständigheterna
kunde finnas därtill föranleda.

Jämväl Biörcke besvärade sig under yrkande, att han måtte frikännas
från ansvar eller att antalet dagsböter måtte nedsättas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 19 november 1935 följande.

Hovrätten funne i målet vara utrett, att Biörcke vid utfärdandet av
ifrågakomna införselbeslut uraktlåtit att, på sätt J. O. i sin instruktion anmärkt,
ställa sig till efterrättelse de i 7 § ovannämnda lag den 14 juni 1917
givna föreskrifter. Genom vad Biörcke sålunda låtit komma sig till last
hade Biörcke gjort sig förfallen till ansvar jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen. Enär med hänsyn till omständigheterna i målet det straff,
Biörcke uti ifrågavarande hänseende förskyllt, skäligen finge bestämmas
till 10 dagsböter, men på grund av brottets beskaffenhet jämkning av
dagsbotens belopp ej borde äga rum, prövade hovrätten skäligt på det sätt
ändra överklagade utslaget, att Biörcke jämlikt sistnämnda två lagrum
dömdes att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 10 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

14. Olaga anhållande m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av arbetaren Ivar Bernhard
Andersson i Åhus härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Till Villands häradsrätts sammanträde den 30 april 1934 instämde landsfiskalen
M. Larsson klaganden med yrkande om ansvar för det han den 2
april 1934, annandag påsk, å allmän plats i Åhus fört oljud, vid anhållande
gjort våldsamt motstånd och misshandlat i tjänsteutövning stadd polisman.

Vid målets handläggning inför häradsrätten den 30 april inställde sig
i åklagarens närvaro klaganden personligen.

Till upplysning rörande de åtalade förseelserna ingav Larsson dels två
särskilda av poliskonstaplarna Ivar Holmqvist och Arthur Persson den 5
april 1934 avgivna polisrapporter och dels ett av extra provinsialläkaren
Yngve Lindhé den 3 april 1934 utfärdat intyg rörande skada å Holmqvists
högra pekfinger.

I den av Holmqvist avgivna rapporten anfördes följande.

Holmqvist rapporterade klaganden, vilken den 2 april 1934- klockan 9
e. m. å Villagatan i Åhus uppträtt ”påverkad av starka drycker” och fört
oljud. Då klaganden vägrat lyda tillsägelse av Holmqvist, hade klaganden
av Holmqvist, med biträde av Arthur Persson, anhållits och avförts till
poliskontoret för polisrapport. Klaganden hade av Holmqvist å Villagatan
först blivit tillsagd att hålla sig tyst, enär han i sällskap med tre andra personer
fört oljud genom att högljutt sjunga. Han hade ej lytt tillsägelsen
utan undrat vem det var som tilltalat honom. Detta hade han fått reda på
av en kamrat, varvid han utbrast: ”Jaså, det var den där unge.” Enär personerna
voro något berusade, hade Holmqvist genom signal i polispipan
tillkallat Persson, vilken efter en stund anlänt. När Holmqvist och Persson
upphunnit sällskapet igen, hade klaganden varit försvunnen. Strax därefter
hade klaganden emellertid anlänt. När de andra personerna märkt detta,
hade de kommit tillbaka till den plats där poliserna befunno sig samt ånyo
börjat genom ordväxling söka åstadkomma bråk och undrat varför de blivit
hemkörda. Holmqvist hade då uppmanat samtliga att medfölja till
poliskontoret, i och för uppskrivning av namn m. m., men klaganden hade
dock icke velat detta, under påstående att han ingenting gjort. Enär klaganden
ej medföljt godvilligt, hade Holmqvist och Persson måst med våld
taga honom med sig. Klaganden hade då genast satt sig till våldsamt motstånd
genom att försöka rycka sig loss samt slå omkring sig. Under tumultet
hade han tilldelat Holmqvist två slag med knuten hand, varav det ena
träffat Holmqvist på örat och det andra på näsan. Slagen hade varit så
kraftiga att Holmqvist fått släppa taget om klaganden, därvid även mössan
flugit av Holmqvist. Vid ett tillfälle hade klaganden fattat tag om
Holmqvist samt försökt rycka omkull honom och måttat åtskilliga slag
efter Holmqvist, varav en del träffat honom på kroppen och armarna.
Vidare hade Holmqvist under brottningen fått högra handen i klämma, så
att pekfingret skadats. Anhållandet hade i hög grad försvårats av att klagandens
kamrater genom rop och skrän irriterat polismännen i arbetet.
Magasinsarbetaren Erik Persson i Åhus hade, genom att hugga tag i konstapeln
Perssons arm, under flera tillfällen försökt fritaga klaganden. Till
slut hade Holmqvist blivit tvungen att hota klagandens kamrater med att
battongerna skulle begagnas, örn de icke avlägsnade sig från den anhållne,
vilket de då till slut gjort. Efter fortsatt motstånd hade det slutligen lyckats
polismännen att få in klaganden på poliskontoret. Väl inkommen dit hade
klaganden gått till anfall och måttat slag igen, och eftersom Ilolmqvists
högra hand var skadad hade Holmqvist måst skydda sig medelst battongen.
Vid klagandens anfall hade det uppstått handgemäng mellan klaganden och
Holmqvist, varunder båda fallit omkull på golvet, allt under det klaganden
misshandlat Holmqvist med knytnävarna. Konstapeln Persson hade till

100

slut fått bukt med klaganden, som därefter blivit insatt i förvarsarresten.
Klaganden vore av såväl polismän som ordningsvakterna vid nöjesplatsen
i Åhus känd för att vara en av de största polishatare och bråkmakare som
funnes där. Han hade vid alla tillfällen när bråk förekommit å nöjesplatsen
försökt ställa till oordning samt hindra polisens arbete.

Den av Arthur Persson — i egenskap av vittne vid anhållandet av klaganden
— avgivna rapporten innehöll följande.

Då Persson, som medelst polispipa blivit tillkallad av Holmqvist, infunnit
sig, hade han av Holmqvist fått veta att fyra personer, troligen berusade,
fört oljud och av Holmqvist fått tillsägelse att hålla sig tysta, men
att han fått till svar: ”Är det nu den där unge igen.” Holmqvist och Persson
hade kört efter dem och tillsagt dem att de finge vara vänliga hålla sig
tysta, varvid klaganden, som fört mest oljud, fått tillsägelse att följa med
till poliskontoret i och för uppskrivning. Då han nekat detta, hade Holmqvist
tagit honom i armen och sagt till honom att följa med. Klaganden
hade ryckt sig loss, varför Holmqvist åter tagit fast honom. Därvid hade
Persson hjälpt till. Klaganden hade åter ryckt sig loss från Holmqvist och
tilldelat honom ett slag i ansiktet, varvid mössan flugit av. Holmqvist hade
tagit reda på sin mössa och åter skolat taga fast i klaganden, men ej fått
riktigt tag på grund av att han skadat sitt finger. Under tiden hade en annan
person vid namn Erik Persson försökt att få Arthur Persson att släppa sitt
tag i klaganden, genom att taga fast Arthur Persson i ena armen, vilket haft
till följd att Arthur Persson ej kunnat hjälpa Holmqvist tillräckligt med
klaganden. Vid ännu ett slag av klaganden hade Holmqvists mössa fallit
av för andra gången, därvid Erik Persson givit mössan en kraftig spark så
att den gått sönder. När polismännen fått in klaganden på kontoret, hade
han åter blivit bråkig och slagit Holmqvist med knytnävarna. Arthur Persson
hade då fått ingripa och hålla klaganden för att hindra misshandel.
Därefter hade klaganden insatts i arresten. Vid klagandens anfall mot
Holmqvist hade båda fallit i golvet och brottning uppstått.

Hörd i målet bestred klaganden åtalet samt uppgav följande.

Vid 8-tiden på kvällen den 2 april 1934 hade klaganden på ett kafé i
Åhus sammanträffat med tre kamrater vid namn Karl Johansson, Erik
Nordborg och Erik Persson. De hade därvid kommit överens om att besöka
Åhus nöjesplats. Under vägen dit hade de förtärt var sin butelj pilsnerdricka,
varjämte de delat en flaska porter. Klaganden hade tidigare på
dagen icke förtärt några rusdrycker. På Villagatan hade klaganden och
hans kamrater gått i sällskap två och två, klaganden och Erik Persson
något framför de båda övriga. Därunder hade klaganden ej fört något
oljud, ej heller sjungit utan endast gått och pratat med sin kamrat — möjligen
något högljutt. Såvitt klaganden kunde erinra sig, hade ej heller hans
kamrater sjungit. Komna till järnvägsövergången hade de av Holmqvist

101

uppmanats att vara tysta. Klaganden hade för sin del ej svarat något, men
Nordborg hade genmält: ”Vi hava väl intet att hålla tyst för?” Härpå hade
Holmqvist svarat: ”Håll käften.” Erik Persson hade då föreslagit att man,
för att undvika bråk med polismännen i köpingen, skulle taga en genväg
över en privat tomt. Klaganden hade även börjat avlägsna sig i riktning
ditåt, men hans kamrater hade stannat kvar, enär de blivit uppehållna av
Holmqvist och Arthur Persson, vilken tillkallats av Holmqvist. Klagandens
kamrater hade uppmanats att i och för förhör medfölja till poliskontoret.
Klaganden själv, som återvänt till sina kamrater, hade fasttagits av Holmqvist
med ett grepp i kavajkragen och uppmanats att likaledes följa med
till kontoret. Klaganden hade genast ryckt sig loss med orden: ”Vad skall
jag där och göra.” Holmqvist hade svarat: ”Bara följ med.” Klaganden
hade då lytt och gått med 15 ä 20 meter. Därpå hade han stannat och
frågat: ”Menar Ni verkligen, att jag skall följa med till kontoret?” Holmqvist
hade genmält: ”Bara följ med, det är ingenting att bråka om.” Samtidigt
hade han tilldelat klaganden ett battongslag, som träffat i pannan
så hårt att skinnet gått av. Klaganden hade då blivit förgrymmad och ryckt
till ett tag med påföljd att både han och Holmqvist fallit på knä, varjämte
Holmqvist tappat sin mössa. Därefter hade klaganden godvilligt följt med.
Holmqvist hade yttrat: ”Du ska’ få puckel bara du kommer in i arresten.”
Inkomna på poliskontoret hade Holmqvist rutit till klaganden: ”Sitt ner.”
Då klaganden yttrat: ”Du behöver inte ryta; jag hör bra”, hade Holmqvist
genmält: ”Svarar du, din dj-1.” Samtidigt hade han givit klaganden ett slag
med battongen över näsan och överläppen. Klaganden hade då rusat på
Holmqvist men ej fått tillfälle att slå till honom, enär Arthur Persson fattat
tag i klaganden med orden: ”Ni får lugna er båda två”, därmed åsyftande
såväl klaganden som Holmqvist.

Larsson anförde: Han visste icke vad som hänt i arrestlokalen, men det
vore förklarligt, om Holmqvist, som erhållit två slag i ansiktet, tagit hårt i.
Även örn ett anhållande enligt klagandens uppfattning varit oberättigat,
så hade klaganden ändock bort följa med godvilligt. Eljest vore det svårt
för polismyndighet att fullgöra sitt värv. Holmqvist vore som polisman en
god sådan, måhända en smula häftig. Arthur Persson däremot vore lugn
och sansad. Omkring en timme efter det anhållandet ägt rum hade Holmqvist
och Arthur Persson per telefon meddelat Larsson vad som inträffat
samt frågat, örn klaganden skulle släppas lös från arresten, enär han ju ej
var berusad. Larsson hade emellertid givit order örn att klaganden skulle
kvarhållas, enär han uppträtt så illa och varit så uppretad att det kunde
befaras att han bomme att fortsätta med sitt oskickliga beteende, om han
frigåves för tidigt.

På begäran av Larsson uppsköt häradsrätten målet till den 28 maj 1934.

Vid målets återföretagande sistnämnda dag hördes såsom vittnen Holm -

102

qvist och Arthur Persson ävensom byggnadssnickaren Nils Thomasson,
direktören Harald Andersson, handelsbiträdet Carl Sjöholm, magasinsarbetaren
Gunnar Bergkvist och åbosonen Viking Jönsson, samtliga i Åhus.

Av vittnesmålen skall här endast anmärkas, dels att Holmqvist uppgav
bland annat att han måst ”anhålla klaganden för att få närmare reda på
hans personliga förhållanden”, dels att de fyra ovan sist nämnda vittnena
sammanstämmande förklarade att klaganden vid ifrågakomna tillfälle ej
skränat och ej heller enligt vittnenas förmenande uppträtt förargelseväckande.

Klaganden företedde, under förklaring att han vid ifrågavarande tillfälle
genom Holmqvists förvållande erhållit däri omförmälda skador, ett så
lydande läkarintyg:

”Intyg att förete för domstol.

En person, som uppgiver sig heta Ivar Bernhard Andersson och född
27/10 1908 och bosatt i Transval n:r 42, Åhus, undersöktes av mig d. 3/4
1934 kl. 12 på dagen. Jag iakttog då följande skador: Ytlig blodutådring
under slemhinnan på överläppens insida, motsvarande en yta av 1 1/2 ettörings
storlek. Överläppen var obetydligt svullen. På näsryggen, pannan
och v. kind hampfröstora hudavskrapningar, sammanlagt 3 stycken. Intet
talar emot att ovan angivna skador förorsakats genom yttre våld d. 2U 1934.
Ingen arbetsoförmåga och inga framtida men ha uppstått genom skadan.
Ovanstående intygas på heder och samvete. Åhus d. 18/s 1934.

Yngve Lindhé,
e. provinsialläkare.”

Från handläggningen vid häradsrätten må i övrigt framhållas att klaganden
också åberopade intyg bland annat av kyrkoherden i Åhus församling
och av ordföranden i Åhus köpingsfullmäktige, av innehåll dels att
klaganden vore känd för arbetsamhet, skötsamhet och ordentlighet och
i Åhus allmänt åtnjöte ett gott anseende, dels att Holmqvists uppgift därom
att klaganden skulle vara ”känd som en av de värsta bråkmakarna
och polishatarna i orten” vore fullständigt ogrundad.

Den 30 juni 1934 meddelade häradsrätten utslag i målet och yttrade däri
följande: Enär utredningen i målet icke gåve vid handen, att klaganden
vid det med åtalet avsedda tillfälle, annandag påsk år 1934 på aftonen, då
han i sällskap med några kamrater gått å Villagatan i Åhus, så betett sig,
att ansvar för åstadkommande av förargelse borde honom ådömas, men
det måste anses i målet styrkt, att klaganden, som vid nämnda tillfälle
anhållits av polismän och avförts till poliskontoret, därunder gjort våldsamt
motstånd mot polismännen och såväl under vägen till poliskontoret
som inne å detta tilldelat en av dem knytnävsslag i huvudet, varå dock
ingen skada följt, alltså och då — även örn klagandens påstående om nödvärnsrätt
å poliskontoret icke kunde anses förtjänt av tilltro — omständig -

103

heterna i allt fall finge anses vara för klaganden synnerligen mildrande,
samt klaganden icke förskyllde särskilt ansvar för våldsamt motstånd, prövade
häradsrätten rättvist allenast i så måtto bifalla åtalet, att klaganden,
jämlikt 10 kap. 1 och 5 §§ strafflagen, dömdes för våld å polisman i hans
tjänst att till kronan utgiva 40 dagsböter om 2 kronor var.

Därjämte förpliktades klaganden att gottgöra statsverket vad detsamma
utgivit eller kunde komma att utgiva till de på Larssons begäran i målet
hörda vittnena för deras inställelse vid rätten.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

I en hit insänd skrift anförde klaganden sedermera, under åberopande
av vad som förekommit i ovannämnda mål, klagomål mot Holmqvist för
det denne den 2 april 1934 obehörigen anhållit klaganden samt misshandlat
honom.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodades landsfogden i Kristianstads
län att införskaffa yttranden från Holmqvist och Larsson samt
i övrigt verkställa den utredning som erfordrades för fullständigt klarläggande
av dels frågan huruvida sådana omständigheter vid ifrågavarande
tillfället den 2 april 1934 varit för handen att klaganden på grund därav
lagligen kunde, på sätt som skett, tagas i förvar och över natten kvarhållas
i polisarresten, dels frågan om Holmqvist i samband med anhållandet eller
å polisstationen mot klaganden övat större våld än nöden krävde.

Vid den utredning som på grund därav verkställdes av landsfogden
S. Sandwall förekom följande.

Den 2 januari 1935 hölls till en början av landsfiskalen Larsson polisförhör
med klaganden, Holmqvist och Arthur Persson.

Klaganden, för vilken vid förhöret upplästes hans i häradsrättens protokoll
intagna relation av händelseförloppet vid ifrågavarande tillfälle, vitsordade
riktigheten av denna med tillägg, beträffande det oljud för vilket
han anmälts, att han icke sjungit utan endast talat högljutt, dock ej på
sådant sätt att det kunde rubriceras såsom oljud.

Holmqvist vidhöll vid förhöret sina tidigare i saken lämnade uppgifter
samt överlämnade en skriftlig redogörelse för händelseförloppet, däri anfördes
i huvudsak följande.

Den 2 april 1934 omkring klockan 9 e. m., då Holmqvist å velociped
avpatrullerat Åhus köping och befunnit sig å Järnvägsgatan, hade hans
uppmärksamhet fängslats av ett sällskap på fyra personer, vilka högljutt
sjungande vandrat gatan framåt. Då sjungandet ifråga i varje fall ur ordningssynpunkt
icke gärna kunde betecknas som annat än oljud, hade Holmqvist
cyklat fram till personerna, vilka befunnos vara berusade, och tillsagt
dem i bestämd ton att hålla tyst. Denna tillsägelse hade emellertid av per -

104

sönernas minspel att döma ej fallit dem i smaken, och en i sällskapet, klaganden,
hade yttrat så pass högt att Holmqvist icke kunnat undgå att höra
det: ”Vern var det?” I betraktande av att klaganden vore född och bosatt
i Åhus församling, och köpingen endast hade tre ordinarie poliskonstaplar,
samt platsen där händelsen utspelats varit tämligen väl belyst, måste
denna klagandens fråga antingen ha berott på att han vid tillfället varit
så pass berusad, att han icke kunnat känna igen Holmqvist eller att yttrandet
varit fällt i ren oppositionslystnad. Då klaganden av någon i sällskapet
blivit upplyst om vem det var som givit tillsägelsen, hade han med
hög och hånfull röst, utan tvivel ämnat för Holmqvists öron, yttrat: ”Jaså,
det var den där unge.” Avsikten med yttrandet hade varit att förolämpa
Holmqvist. Därefter hade sällskapet fortsatt framåt Villagatan, därvid
sjungandet ånyo upptagits, dock nu i mera dämpad ton men otvivelaktigt
i avsikt att trotsa Holmqvists tillsägelse. På grund av att personerna varit
berusade och givna tillsägelser icke synts lända till efterrättelse samt Holmqvist
varit ensam, hade Holmqvist ansett det rådligast att tillkalla hjälp
från annan polisman, varför Holmqvist givit signal med visselpipa. Efter
en stund hade Arthur Persson anlänt. Sedan Holmqvist för honom redogjort
för vad som inträffat, hade de cyklande begivit sig efter sällskapet
ifråga. Efter en stund hade Holmqvist och Persson upphunnit detta men
funnit att klaganden, som synbarligen var den som genom ord och föregångarskap
lett sällskapets åtgöranden och såmedelst befordrat trots mot
givna tillsägelser, passat på att försvinna. Polismännen hade emellertid
uppmanat de övriga i sällskapet att förhålla sig lugna och omedelbart begiva
sig till sina respektive hem. Denna tillsägelse hade nog även efterkommits,
örn icke klaganden åter uppenbarat sig på platsen. Hans återkomst
hade tyckts elda de övriga i sällskapet till trots, och då ingen som
helst tillsägelse från polismännens sida hörsammats av sällskapet hade
samtliga fått befallning att medfölja till poliskontoret för undergående av
förhör, avseende att utröna på vilket sätt personerna ifråga blivit berusade,
då skäl funnits antaga att ingen av dem innehade motbok för inköp av
spritvaror. Då klaganden vägrat att frivilligt medfölja, hade Holmqvist,
för att respekten för ordningsmakten icke skulle äventyras, ansett sig nödsakad
att mot hans vilja föra honom till poliskontoret, varför Holmqvist
gripit honom i armen och samtidigt uppmanat honom att medfölja. Klaganden
hade emellertid slitit sig lös från Holmqvists grepp, varför Holmqvist
åter gripit honom i armen, ej i kragen, och samtidigt uppmanat
Arthur Persson att vara Holmqvist behjälplig, då klaganden syntes ha för
avsikt att bjuda så kraftigt motstånd han förmådde. Vid deras försök att
föra klaganden framåt hade denne spjärnat våldsamt emot samt lyckats
slita lös sin ena arm och tilldelat Holmqvist ett slag med knuten hand på
örat med påföljd att mössan fallit av. Under tumultet hade Holmqvist fått

105

sitt högra pekfinger ur led, varför det blivit mycket svårt för Holmqvist
att fatta nytt grepp om klagandens arm. Till följd därav hade klaganden
lyckats rycka loss sin arm och tilldelat Holmqvist ett slag med knuten
hand över näsan, så att mössan ånyo flugit av Holmqvist. Vidare hade
Holmqvist under tumultet erhållit flera slag mot kroppen. Anhållandet och
avförandet av klaganden till poliskontoret hade i hög grad försvårats
genom att övriga personer i sällskapet därvid irriterat polismännen. Genom
att taga fast i Arthur Perssons arm hade Erik Persson försökt fritaga klaganden.
Vid det tillfälle klaganden slagit av Holmqvist mössan hade Erik
Persson sparkat till den så att den förstörts. Så småningom hade det lyckats
polismännen att föra klaganden till poliskontoret. Väl inkommen därstädes
hade klaganden gått till anfall mot Holmqvist, som därvid var ensam i rummet,
enär Arthur Persson för tillfället sysslade med låset till ytterdörren. Då
Holmqvists högra hand till följd av skadan i pekfingret varit nästan obrukbar,
hade Holmqvist för att värja sig mot klaganden måst försvara sig med
battongen. Vid klagandens angrepp hade Holmqvist fallit omkull på golvet,
därvid klaganden, som kommit över Holmqvist, misshandlat honom med
knytnävarna. Arthur Persson, som hört tumultet, hade emellertid kommit
Holmqvist till hjälp, varefter klaganden, sedan han blivit avvisiterad, insatts
i förvarsarresten, då Holmqvists uppfattning rörande hans berusning ytterligare
styrkts av hans uppträdande å poliskontoret och då det skulle innebära
fara för allmän säkerhet, om han i detta sitt tillstånd hade släppts på
fri fot. Vid klagandens anhållande och avförande till poliskontoret hade,
trots det motstånd han därvid gjort, icke använts vare sig battong eller
handkätting. I den rapport rörande fallet som avgivits till landsfiskalen i
Fjälkinge distrikt hade klaganden anmälts för bland annat ”fylleri”, vilket
uttryck i rapporten emellertid efter överläggning med och på önskan av
landsfiskalen avtrubbats till ”av starka drycker påverkad”.

Vid förhöret uppgav Holmqvist vidare: Han hade anhållit klaganden,
enär denne uppträtt berusad, fört oljud och vägrat efterkomma polisens
tillsägelser. Inne å poliskontoret hade klaganden varit så uppretad att förhör
icke kunnat verkställas. Då klagandens hela uppträdande visat att han
var berusad, hade klaganden insatts i förvaringsarrest, varifrån han frigivits
nästa dag klockan 8 f. m.

Klaganden anförde: Samtidigt med att Holmqvist anmodat klaganden
att följa med till poliskontoret för uppskrivning hade han gripit klaganden
i rockkragen. Trots frågor hade klaganden icke fått veta anledningen till
anhållandet. Klaganden vidhölle bestämt att han under transporten, efter
omkring 15—20 steg, fått ett slag av Holmqvists battong. Klaganden förnekade
att han under transporten utdelat slag mot Holmqvist. Han hade
icke velat följa med, då han ansåg ett anhållande oberättigat. Örn någon
berusning kunde icke vara tal, då han nämnda kväll förtärt allenast en

106

pilsnerdricka och delat en porter på tre man. På poliskontoret hade klaganden
icke anhållit att bli frigiven eller få tala med polischefen, då han trott
”att detta icke gick för sig då man var anhållen”.

Vid korsförhör mellan Holmqvist och klaganden bestredo dessa varandras
utsagor om misshandel under transporten och vidhöllo var för sig vad de
anfört nu och vid häradsrätten.

Arthur Persson uppgav vid förhöret, med vidhållande av sina tidigare
uppgifter, följande: Då Persson före anhållandet av klaganden kommit tillstädes,
hade Holmqvist sagt att ”de ha fört oljud och de är inte heller riktigt
nyktra” samt ”jag har sagt till dem, men de vägra att lyda”. Vidare
hade Holmqvist sagt att klaganden hade fört mest oljud. I Perssons närvaro
hade klaganden blivit tillsagd av Holmqvist att följa med till poliskontoret,
vilket klaganden vägrat. Holmqvist hade då tagit honom i armen
och anmodat honom att följa med, varvid klaganden satt sig till motvärn.
Persson ansåge att klaganden icke varit berusad, men påverkad av starka
drycker, ty annars skulle han icke kunnat uppträda så obehärskat och varit
så oregerlig att komma till tals med. Persson och klaganden kände nämligen
varandra mycket väl och hade gått samtidigt i skolan i Åhus. Då klaganden
vägrat att följa med till kontoret, hade polismännen icke haft annat val
än taga honom med våld för att anställa förhör om vad som förekommit.
Klaganden hade luktat rusdrycker, men i övrigt hade icke märkts något av
berusning, frånsett det oresonliga uppträdandet. Under transporten hade
Holmqvist icke haft battongen framme eller på annat sätt misshandlat
klaganden, men däremot hade klaganden tilldelat Holmqvist två slag. Då
klaganden å poliskontoret gått anfallsvis tillväga, hade Persson ytterligare
styrkts i sin uppfattning att klaganden var påverkad av rusdrycker i så
hög grad att han var berusad, ty en nykter person skulle icke uppträtt på
sådant sätt. Vid anhållandet hade Holmqvist icke tagit klaganden i rockkragen
utan i armen och anmodat honom följa med. Persson ansåge att
anhållandet varit befogat med hänsyn till klagandens uppträdande, och
hans kvarhållande i polisarresten hade varit ännu mer befogat efter vad
som där förekommit.

Klaganden, vilken tog del av Perssons berättelse under förhöret, bestred
riktigheten av densamma.

På begäran av klaganden hördes därefter Johansson, vilken berättade:
Han hade träffat klaganden vid 7-tiden ifrågavarande kväll, då de å hotell
Åhus druckit vardera en halva pilsner och med Erik Persson delat en flaska
porter. De hade suttit kvar en god stund och samtalat. Då de gått från
hotellet, hade klaganden och Erik Persson gått före på omkring 30 stegs
avstånd, och Johansson hade haft sällskap med Nordborg. De hade ämnat
gå in på järnvägshotellet och dricka pilsner, innan de begåvo sig till nöjesplatsen.
Ingen i sällskapet hade varit rörd av starka drycker med undan -

107

tag av Erik Persson, som varit ”något rörd”. Klaganden hade icke varit
berusad eller påverkad av starka drycker, såvitt Johansson kunde bedöma.
De hade icke fört oljud men voro ”kanske något glada av sig”, då de voro
på väg till en nöjesplats. Då Holmqvist i närheten av järnvägshotellet tillsagt
dem att vara tysta, hade de icke kunnat förstå anledningen därtill.
Holmqvist hade anmodat samtliga att följa med till poliskontoret för uppskrivning.
Holmqvist hade emellertid sedan vänt sig till klaganden och bett
denne att följa med till kontoret. Då sällskapet stannat kvar för att se hur
det gick, hade Holmqvist anmodat dem att gå sin väg, då han i annat fall
skulle använda battongen, vilken hängt å Holmqvists cykelstyre. Holmqvist
och Arthur Persson hade gått mot poliskontoret med klaganden mellan
sig, och då de gått omkring 10 å 15 meter hade Johansson sett klaganden
rycka till baklänges, men han hade ej sett eller hört något slag. Då sällskapet
icke följt med transporten, kunde Johansson ej yttra sig örn vad
som därvid förekom. Johansson hade icke sett vare sig Holmqvist eller
klaganden utdela slag mot varandra. Då ingen i sällskapet fört oljud eller
varit berusad, ansåge Johansson anhållandet av klaganden obefogat. Klaganden
hade, vid Holmqvists uppmaning, vägrat att medfölja till poliskontoret,
men huruvida våldsamt motstånd från klagandens sida förelåge,
kunde Johansson icke yttra sig om.

Vid polisförhöret antecknades vidare att Erik Persson å landsfiskalskontoret
betalat 12 kronor för det han vid ifrågakomna tillfälle sparkat
till Holmqvists mössa så att den gått sönder.

För klarläggande av skillnaden mellan det av Holmqvist företagna anhållandet
av klaganden för fylleri och hans rapportering av klaganden
såsom endast påverkad hördes därefter juris studeranden F. Haglund, vilken
avlämnade en skriftlig redogörelse i saken av följande innehåll.

Haglund hade i april 1934 tjänstgjort som första kontorsbiträde å landsfiskalskontoret
i Åhus och bland annat haft till uppgift att beträffande
formen verkställa granskning av de till landsfiskalen från polismännen inom
distriktet avlämnade rapporterna, innan dessa renskrevos. På grund därav
hade Haglund varit väl förtrogen med vad som vid rapportskrivningen
förekom samt motiven för den ena eller andra åtgärden eller grunden för
ett påstående från vederbörande rapporterande polisman. Beträffande den
av Holmqvist avlämnade rapporten av den 5 april 1934 rörande klaganden
samt de åtgärder som med anledning av klagandens förseelse av Holmqvist
vidtagits hade Holmqvist till Haglund överlämnat en s. k. rapportkladd för
genomläsning. I denna rapport hade klaganden anmälts för bland annat
fylleri å allmän plats. Sedan Haglund genomläst rapporten, hade Holmqvist
renskrivit den å skrivmaskin, varefter rapporten i renskrivet skick
framlagts å Larssons skrivbord för granskning. Sedan Larsson genomläst
rapporten, hade Larsson till Holmqvist anmärkt att utredningen i fallet

108

bibragt Larsson den uppfattningen att uttrycket ”fylleri” vore för starkt
och att han för sin del ansåge att klaganden påtagligen endast varit ”påverkad
av starka drycker”. Holmqvist hade emellertid som sin åsikt vidhållit
att beteckningen fylleri vore fullt tillämplig beträffande det fall som
han rapporterat. Sedan emellertid Larsson för Holmqvist framlagt och
utrett de förhållanden som genom vittnesberättelser och fortsatt undersökning
och utredning i ärendet framkommit, hade Holmqvist medgivit att
uttrycket ”påverkad av starka drycker” måhända vore mera lämpligt i förhållande
till inträffade fakta. Rapporten hade därefter av Holmqvist omskrivits,
varvid uttrycket ”fylleri” ändrats till ”påverkad av starka drycker”.

I ett till Sandwall överlämnat, till J. O. ställt yttrande anförde Holmqvist
följande.

Llolmqvist ville till en början åberopa den skriftliga redogörelse som han
i ärendet avgivit till landsfiskalen, ävensom dennes yttrande i ärendet. Härutöver
ville Holmqvist emellertid göra en del tillägg. Holmqvist åberopade
då inledningsvis att enligt kungl, förordningen den 16 november 1841 emot
fylleri och dryckenskap, § 7, den som träffades av starka drycker överlastad
å väg eller gata, finge förvaras i häkte, om han icke kunde på annat sätt
vederbörligen vårdas. Gjorde sådan person oljud eller förnärmade andras
säkerhet, skulle han insättas i häkte. I § 8 av länsstyrelsens i Kristianstads
län instruktion för polispersonalen i Åhus köpings polisdistrikt föreskreves
skyldighet att anhålla person som störde den allmänna ordningen, vilken
föreskrift alltså gällde även beträffande ordningsstörare som ej vore påverkad
av spritdrycker. Vid ifrågavarande tillfälle hade Holmqvist ingripit
mot klaganden och hans kamrater därför att de fört oljud, och Holmqvists
första åtgärd hade bestått i en anmaning till dem att hålla sig tysta. Klaganden
hade icke velat medgiva att han fört oljud, men han hade dock
medgivit att han möjligen talat något högljutt. Hans kamrater hade vitsordat
att sällskapet gnolat på en visa. Klaganden och hans kamrater hade
därvid av lättförståeliga skäl bagatelliserat sin förseelse. Det syntes självklart
att Holmqvist icke skulle ingripit, om han icke funnit skäl därtill.
Som sällskapet emellertid icke efterkommit Holmqvists tillsägelse utan
genom sina anmärkningar mot Holmqvist och genom att fortsätta sin sång
i något dämpad ton visat sig ämna göra sitt bästa för att försvåra Holmqvists
uppgift som ordningens upprätthållare, hade Holmqvist ansett det
vara bäst att tillkalla en kollega för att icke vara helt ensam. Därför hade
Holmqvist tillkallat Arthur Persson. För att få den senare skedda anmaningen
till sällskapet att medfölja till poliskontoret åtlydd hade polismännen
givetvis i första hand haft att tillse att sällskapets ledare, klaganden,
som dessutom var från tidigare tillfällen känd för att alltid försöka i hög
grad försvåra ordningsmaktens arbete, verkligen kom med. Det vore utrett

109

att klaganden motarbetat given order och att han snart nog blivit så oregerlig
att de haft tillräckligt arbete med honom ensam. Det vore genom laga
kraftvunnet utslag fastslaget att klaganden under vägen till poliskontoret
såväl gjort våldsamt motstånd som misshandlat Holmqvist. Den ursprungliga
avsikten med polismännens ingripande, att hindra sällskapet från att
föra oljud, hade förverkligats i och med det klaganden skilts från sällskapet,
och de övriga enligt tillsägelse begivit sig hemåt. Däremot hade den utredning
för vars verkställande sällskapet anmodats medfölja till poliskontoret
icke kunnat verkställas. Polismännen hade där endast haft klaganden med
sig. Det hade varit omöjligt att hålla något förhör med denne i hans dåvarande
oregerliga tillstånd. Holmqvist hade redan från början ansett sällskapet
berört av spritdrycker och även ifrågasatt, huruvida icke klaganden
redan på denna grund borde omhändertagas. Hans senare uppträdande
hade bestyrkt denna uppfattning, och Holmqvist hade därför ansett det
nödvändigt att han såsom av starka drycker överlastad omhändertogs.
Detta hade Holmqvist med hänsyn till angivna förordning och instruktion
ansett ej blott fullt motiverat utan nödvändigt. Holmqvist hade därför insatt
klaganden i arresten, där han i likhet med andra för fylleri insatta
personer fått kvarbliva till nästa morgon. Holmqvist hade då rapporterat
saken för landsfiskalen, som emellertid, på sätt förut vore omförmält, ansåg
rapporten böra upptaga icke att klaganden var överlastad utan endast berörd.
Holmqvist ansåge sig härmed ha besvarat den första av J. 0:s frågor,
nämligen om skäl för anhållande förelegat. Klaganden hade anmodats medfölja
till polisstationen för att undergå förhör, och vidare åtgärder hade
givetvis blivit beroende på förhörsresultatet. Hans motstånd och misshandel
hade omöjliggjort en sådan ingående undersökning som Holmqvist avsett
och nödvändiggjort ett beslut på föreliggande material. Då hade Holmqvist
ansett klaganden ”såsom berusad och för lugn och säkerhet farlig” böra
insättas i arrest.

Den andra frågan eller huruvida Holmqvist använt större våld än nöden
krävt — anförde Holmqvist vidare — ville Holmqvist besvara nekande.
Ingenting i utredningen kunde enligt Holmqvists mening anses jäva denna
ståndpunkt. Häradsrätten hade ej heller funnit klagandens påstående örn
självförsvar förtjäna avseende. Vad Holmqvist beträffade hade den skada
i handen som klaganden tillfogat Holmqvist, nämligen vrickning av en led,
varit tillräckligt besvärande för att Holmqvist icke kunde angripa utan med
knapp nöd värja sig mot klaganden. Under erinran därom att de vittnen
klaganden åberopat dels tillhörde klagandens sällskap, dels blivit av Holmqvist
tidigare rapporterade för förseelser, hemställde Holmqvist att klagomålen
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Larsson anförde i ett till Sandwall överlämnat yttrande till J. O. följande.

Ilo

För ett riktigt bedömande av de omständigheter under vilka polispersonalen
i Åhus arbetade ville Larsson först lämna en redogörelse för kårens
arbetssätt och organisation. Åhus köpings polisdistrikt hade fyra ordinarie
poliskonstaplar och en extra konstapel, vilken huvudsakligen vore i tjänst
på kvällarna. Någon överkonstapel funnes icke, utan vid anhållanden och
dylikt inrapporterades omedelbart förhållandet till Larsson, som verkställde
polisförhör eller lämnade direktiv därom. Vid omhändertagandet av överlastade
personer rapporterades icke detta till Larsson vid personernas insättande
i förvaringsarrest, därest icke något inträffade som påkallade
Larssons närvaro. Omhändertagandet och insättandet i förvaringsarrest av
fyllerister verkställdes av vederbörande poliskonstapel på eget ansvar och
efter eget bedömande om behovet därav. Frigivningen skedde, om insättningen
skett på kvällen eller under nattens lopp, nästa morgon vid 7-tiden,
därvid den polis som verkställde frigivningen anställde ett kortare förhör
om de förhållanden under vilka berusningen skett och dylikt, varefter skriftlig
rapport inlämnades å landsfiskalskontoret. Önskade anhållen eller omhändertagen
person tala vid Larsson, bli frigiven eller utlämnad till anförvanter
för hemtransport, eller inträffade andra förhållanden vilka krävde
omedelbar prövning, tillkallades Larsson alltid för att lämna råd och anvisningar
eller fatta beslut.

Beträffande nu föreliggande fall — anförde Larsson vidare — hade Larsson
vid 10- å 11-tiden på kvällen erhållit rapport av Holmqvist att klaganden
vid insättandet i polisarresten gjort sig skyldig till våldsamt motstånd
och misshandlat Holmqvist. Någon order om frigivning eller kvarhållande
av klaganden hade icke lämnats, ej heller hade Larsson gjort sig underrättad
örn klagandens berusning, alldenstund denne rapporterats såsom
omhändertagen för fylleri. Holmqvist hade fått order att i vanlig ordning
till kontoret inrapportera vad som förekommit, vilket också skett nästföljande
morgon efter frigivningen. Vad som i häradsrättens protokoll den
30 april 1934* i detta hänseende omnämndes, nämligen att Holmqvist och
Persson på kvällen begärt direktiv, huru de skulle förfara med klaganden,
då han ej var berusad, vore felaktigt återgivet. Så hade Larsson icke kunnat
uttrycka sig eller avsett att uttrycka sig, då det stöde i strid mot vad
som förekommit. Larsson hänvisade till vad Holmqvist och Haglund yttrat
i hithörande delar, vilket utvisade att Holmqvist energiskt vidhållit och
fortfarande vidhölle att han ansåge klaganden vid tillfället berusad. Att
Holmqvist icke kommit att skriftligen rapportera klaganden för fylleri utan
endast såsom ”påverkad av starka drycker”, vilket begrepp i detta sammanhang
icke vore straffbar berusning, varom Holmqvist ägde kännedom,
berodde på Larsson. Då Persson och Holmqvist å kontoret lämnat rapport
om vad som förekommit föregående kväll, hade Larsson blivit tveksam,
om klaganden varit överlastad av starka drycker. Då Persson icke till fullo

lil

delat ITolmqvists uppfattning utan ansett att klaganden endast varit påverkad
av starka drycker, dock i ganska märkbar grad, hade rapporten efter
Larssons anvisningar kommit att innehålla rapport för ”påverkad av starka
drycker”. Att Larsson blivit tveksam om klagandens påstådda berusning
hade berott dels på Perssons omdöme om ”endast påverkad” och dels på
vad som i övrigt förekommit före och under anhållandet. Larsson hade ansett
att klaganden näppeligen kunde betecknas såsom överlastad av starka
drycker. Gränsen mellan påverkad och berusad eller överlastad vore mången
gång hårfin. Då Holmqvist betraktat klaganden såsom överlastad av starka
drycker, ansåge Larsson att han icke blott varit i sin fulla rätt utan fullgjort
sin skyldighet såsom polisman genom att omhändertaga klaganden,
vilken dessutom gjort sig skyldig till oljud eller förargelseväckande beteende
och vägrat efterkomma polismans tillsägelser för att hålla lugn och
ordning i samhället. Vid anhållandet och under transporten hade klaganden
satt sig till motvärn och sökt misshandla polismännen, varför han finge
skylla sig själv, om han utsatts för hårdhänt behandling. Holmqvist vore en
arbetsam och dugande polisman. Intyg därom hade företetts vid häradsrätten
från köpingens kommunala myndigheter m. fl. Då Larsson icke
kunde finna att Holmqvist gjort sig skyldig till misshandel av klaganden,
men måst använda våld för att göra sig åtlydd och för att försvara sig mot
klagandens angrepp och våldsamheter, hemställde Larsson att J. O. måtte
lämna den gjorda anmälningen utan avseende. För sitt eget vidkommande
hade Larsson icke tagit befattning med klagandens anhållande och vore
alltså icke ansvarig för vad som förekommit.

Efter mottagandet av Holmqvists och Larssons yttranden verkställde
Sandwall ytterligare utredning i saken genom förhör den 25 januari 1935
med Holmqvist, Arthur Persson, Johansson, Erik Persson, Bergqvist, Sjöholm
och Jönsson, varjämte Sandwall lät genom t.f. polisuppsyningsmannen
A. Nilsson anställa förhör med Harald Andersson.

Holmqvist åberopade vid detta förhör sin till Larsson avgivna berättelse
och förklaringen till J. O. samt anförde: Holmqvist vidhölle bestämt att
klaganden fört oljud genom att högljutt sjunga. Även efter tillsägelse hade
klaganden fortsatt att sjunga. Klaganden hade även varit tydligt berusad.
Han hade sålunda luktat sprit, och det hade jämväl kunnat märkas på hans
ögon. Holmqvist bestrede att han tilldelat klaganden något slag på vägen
till arresten och att han haft battongen framme. Däremot hade han å poliskontoret
tilldelat klaganden ett slag med battongen, då klaganden rusat
på honom och han icke kunnat försvara sig på annat sätt. Holmqvist hade
på grund av klagandens uppträdande mer och mer styrkts i sin uppfattning
att klaganden var berusad och därför insatt honom i arresten. Detta hade
Holmqvist gjort på eget ansvar och Larsson hade icke givit order därom.

112

Arthur Persson berättade: Han hade, när han tillkallats av Holmqvist,
befunnit sig å den öppna platsen framför järnvägsstationen. Klaganden och
hans sällskap måste ha passerat denna plats innan de anhöllos av Holmqvist,
men Persson hade icke lagt särskilt märke till dem. Han hade icke
heller därefter hört dem föra oljud. När han och Holmqvist kommit ifatt
sällskapet, hade de således varit tysta. Klaganden hade då icke varit närvarande,
och de övriga tre ynglingarna hade av Holmqvist uppmanats att
medfölja till poliskontoret. Just då hade klaganden kommit tillstädes, och
även han hade fått tillsägelse att medfölja till poliskontoret. Såsom Persson
tidigare uppgivit hade Holmqvist under avförandet av klaganden fått två
slag i ansiktet. Däremot hade Persson icke sett Holmqvist utdela något slag
mot klaganden, vilket han säkerligen måste ha observerat, örn så verkligen
skett. Persson hade till en början icke ansett att klaganden var berusad,
men på grund av dennes senare uppträdande hade Persson fått det intrycket
att klaganden var påverkad av spritdrycker.

Johansson vitsordade sin inför Larsson avgivna berättelse, med den ändring
att icke heller Erik Persson varit rörd av starka drycker utan förhållit
sig på samma sätt som de andra i sällskapet. De hade icke sjungit utan
endast språkats vid, och detta ej särskilt högt. Då Holmqvist tillsagt dem
att vara tysta, hade Nordborg yttrat: ”Det kan vi väl vara.” Härefter hade
de tysta fortsatt.

Erik Persson uppgav: Ingen av dem som vid tillfället ifråga varit i hans
sällskap hade fört oljud eller varit berusad. Klaganden hade smågnolat på
en visa, men det hade icke varit något att fästa sig vid. De andra hade gått
och pratat med varandra. Holmqvist hade kommit och tillsagt dem att vara
tysta, vilken uppmaning de åtlytt och tysta fortsatt Villagatan framåt.
Persson hade därefter föreslagit att de skulle gå in och dricka öl på järnvägshotellet,
som vore beläget vid nämnda gata, men de övriga hade ej
velat gå med, enär Holmqvist var i närheten. När klaganden upptäckt att
Holmqvist följde efter dem, hade han gått in på en sidoväg, i det han yttrat
något om att Holmqvist ville åt honom. Då klaganden anhållits, hade
han stretat emot, och poliserna hade dragit på. Erik Persson hade följt efter
alldeles inpå dem. Han hade icke sett att klaganden tilldelat Holmqvist
något slag och ej heller att denne utdelat något slag mot klaganden. Han
kunde ej heller erinra sig, om Holmqvist haft battongen framme under
transporten. Han hade icke hört Holmqvist hota klaganden med misshandel.
Sedan klaganden godvilligt följt med, hade Erik Persson och hans
kamrater avlägsnat sig och gått till nöjesplatsen. Någon anmärkning mot
deras uppträdande där hade icke framställts. Persson ville slutligen framhålla
att han vore något närsynt och att han därför möjligen icke uppfattat
allt vad som förekommit vid ifrågavarande tillfälle.

Bergqvist, Sjöholm och Jönsson vitsordade riktigheten av innehållet i ett

113

av deni och Harald Andersson den 16 april 1934 undertecknat intyg av
i huvudsak följande innehåll: Vid 9-tiden på kvällen den 2 april 1934 hade
intygsgivarna stått och samtalat vid Kristianstads-Hässleholms järnvägars
lokstall i Åhus. Plötsligt hade de hört någon ropa: ”Håll tyst.” Då de vänt
sig åt det håll varifrån rösten kommit, hade de lagt märke till några ynglingar,
nämligen klaganden, Erik Persson, Nordborg och Johansson, som
just då passerat järnvägsövergången, och bakom dem på cykel Holmqvist.
Intygsgivarna hade då hört att en eller ett par av ynglingarna gick och
gnolade på en visa. En av ynglingarna hade yttrat: ”Vi får väl lov att
prata”, vartill Holmqvist svarat: ”Håll käften.” En av ynglingarna hade
då sagt: ”De kan vi väl göra.” Härpå hade de fortsatt under tystnad.
Holmqvist hade stigit av sin cykel, tagit fram en battong samt visslat i sin
polispipa. Strax därefter hade Arthur Persson kommit cyklande till platsen,
varpå båda cyklat efter ynglingarna. Efter klagandens anhållande hade
intygsgivarna gått 10—15 meter bakom polismännen och ynglingarna.
Utanför Slottstorpet hade alla stannat. Klaganden hade då sagt till konstaplarna:
”Är det verkligen meningen att jag ska med till polisstationen?”
Därvid hade han slitit till, så att både han och Holmqvist fallit på knä.
Sedan de kommit upp igen, hade Erik Persson gått bort till konstapeln
Persson och lagt sin hand på hans axel och sagt: ”Släpper ni honom, ska vi
ta hand om honom.” Härtill hade Holmqvist svarat: ”Dra ni åt helvete med
er.” samt tillagt: ”Försvinner ni icke era djävlar, så slår jag med battongen.”
En av ynglingarna hade då yttrat: ”Först blir man anhållen, och sen ber de
en dra åt helvete.” Därefter hade de tre ynglingarna gått därifrån, och
polismännen hade fört klaganden till arresten. Intygsgivarna hade haft
sällskap med de tre ynglingarna ett stycke. Ynglingarna hade varit mycket
uppbragta över att klaganden blivit anhållen. Intygsgivarna hade ej talat
något med dem men uppmanat dem att lugna sig och gå hem. De hade ej
märkt annat än att alla voro nyktra.

Vid förhöret uppgåvo Bergqvist, Sjöholm och Jönsson vidare: De hade
vid tillfället stått ungefär 10 meter från järnvägsövergången. Klaganden
och hans sällskap hade just hunnit över denna, när de av Holmqvist tillsagts
att vara tysta. De hade ej uppfattat vem som gnolat. Gnolandet hade
ej varit särskilt högt och hade icke kunnat rubriceras såsom oljud. Det hade
också upphört efter tillsägelsen. Sedan klaganden anhållits, hade de följt
efter på omkring 15 meters avstånd. De hade icke sett några slag utdelas
från någotdera hållet och icke heller iakttagit, att Holmqvist tagit fram
sin battong. De hade icke hört Holmqvist hota klaganden med misshandel.
De vidhöllo bestämt att Holmqvist vid anhållandet fattat klaganden i rockkragen.

Klaganden, som var närvarande vid förhöret, vidhöll att han av Holmqvist
tilldelats två slag med battongen, det första under vägen till polis -

Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till års riksdag.

114

kontoret och det andra inne å kontoret. Han vidhöll i övrigt vad han uppgivit
inför häradsrätten och Larsson.

Harald Andersson berättade vid det med honom anställda förhöret följande.

Harald Andersson hade vid ifrågavarande tillfälle tillsammans med tre
kamrater — Bergqvist, Sjöholm och Jönsson — stått och samtalat vid
Kristianstads-Hässleholms järnvägars lokstall. Han hade icke lagt märke
till klaganden och hans sällskap förrän han plötsligt fick höra någon ropa:
”Håll tyst.” Då han vänt sig örn, hade han sett att det var Holmqvist, vilken
cyklat några meter bakom klaganden, som ropat. Klaganden hade då
befunnit sig cirka 10 å 12 meter från Harald Andersson. Några av ynglingarna
i klagandens sällskap hade gnolat, dock ej högt eller störande, på en
visa, och det hade väl antagligen varit detta som kommit Holmqvist att
säga till sällskapet att hålla tyst. Ynglingarna hade genast slutat med sitt
gnolande, men någon av dem hade sagt: ”Vi får väl lov att prata.” Härtill
hade Holmqvist svarat: ”Håll käften.” Holmqvist hade därefter hoppat av
sin cykel samt med visselpipan givit signal, varefter han tagit upp sin battong
som han antagligen hängt på cykeln. Holmqvist hade därefter inväntat
Arthur Persson. Då denne efter en stund anlänt, hade båda konstaplarna
cyklat efter klaganden och hans sällskap, som under tiden hunnit
cirka 100 meter bort. Harald Andersson och hans sällskap hade gått efter
men stannat cirka 10 meter från de andra. Klaganden, som skilt sig från
kamraterna, hade efter en stund kommit tillbaka. Holmqvist hade då kastat
sin cykel samt gripit klaganden i armen eller rockkragen och anmodat
honom följa med till poliskontoret. Några slag hade icke utdelats av vare
sig klaganden eller Holmqvist. Huruvida Holmqvist haft battongen uppe
nu också, kunde Harald Andersson ej yttra sig örn, men i varje fall hade
han icke begagnat den. Holmqvist hade därefter sagt till Arthur Persson
att hjälpa till att transportera klaganden till poliskontoret. Sedan även
Arthur Persson fattat tag i klagandens arm, hade de begivit sig på väg.
Harald Andersson och hans sällskap hade följt efter på ett avstånd av
10 å 15 meter, Harald Andersson dock bakom de övriga, då han icke ville
blanda sig i saken. Sedan de gått cirka 80 meter, hade klaganden stannat
och ryckt till, så att såväl han som Holmqvist fallit på knä, varvid klaganden
undrat, om det verkligen var meningen att han skulle till poliskontoret.
På grund av mörkret och avståndet, 10 å 15 meter, hade Harald
Andersson ej sett vad som utspann sig. Han hade hört det ”knäppa” till
en gång som av ett slag men ej sett något dylikt utdelas. Arthur Persson
hade hela tiden varit tyst, och enligt Harald Anderssons åsikt kunde någon
anmärkning mot hans uppträdande i förevarande fall ej göras, då han
anlänt först efter det uppträdet börjat och endast gjort vad den äldre polismannen
Holmqvist befallt honom att göra. Huruvida klaganden och hans

115

sällskap druckit sprit vid tillfället och på grund därav varit upprymda,
kunde Harald Andersson ej uttala sig om, då han aldrig varit så nära inpå
dem, men i varje fall hade de enligt hans åsikt ej varit överlastade, varför
Harald Andersson och hans sällskap ej kunnat förstå anledningen till anhållandet.

I eget utlåtande anförde Sandwall följande.

Såsom skäl för klagandens anhållande hade Holmqvist uppgivit att klaganden
varit berusad samt fört oljud. Utredningen torde emellertid icke
giva stöd åt Holmqvists påstående att klaganden varit berusad. Ingen av
de övriga i ärendet hörda personerna hade kunnat säga att klaganden varit
berusad. Han hade ju heller icke blivit åtalad för fylleri. Intet syntes ha
förekommit som motsade klagandens uppgift om vad han förtärt ifrågavarande
kväll. Det syntes icke alldeles ogrundat att antaga att Holmqvists
påstående om fylleri framkommit för att starkare motivera det skedda anhållandet.
Vad oljudet beträffade hade häradsrätten ogillat yrkande om
ansvar därför, och utredningen i ärendet lämnade lika litet i denna del
stöd åt Holmqvists uppgifter. Det torde väl få anses ostridigt att klaganden
vid tidpunkten för själva anhållandet icke fört oljud. Även om han
tidigare gjort detta, hade det icke varit påkallat att medföra klaganden till
poliskontoret, då det säkerligen icke mött några svårigheter att ändock
erhålla de uppgifter som erfordrats för utfärdande av stämning. Det syntes
därför otvivelaktigt att Holmqvist i förevarande fall på ett betänkligt sätt
brustit i omdömesförmåga, då han på sätt som skett anhållit klaganden och
låtit honom kvarbliva i arresten över natten. Klaganden gjorde vidare gällande
att Holmqvist misshandlat honom, och hade klaganden i sådant hänseende
uppgivit att han av Holmqvist tilldelats två slag av en battong,
det ena under vägen till poliskontoret och det andra sedan han inkommit
dit. Holmqvist hade medgivit att han å poliskontoret tilldelat klaganden ett
slag i ansiktet med battongen men gjort detta för att värja sig mot klagandens
angrepp. Den ende som utom Holmqvist och klaganden varit med
å poliskontoret, nämligen Arthur Persson, hade icke kunnat lämna sådana
upplysningar som fullt klarlade vad som försiggått å kontoret. Utredningen
i ärendet syntes emellertid giva vid handen att klaganden varit synnerligen
uppretad över anhållandet. Han hade även fällts till ansvar för det han
å poliskontoret misshandlat Holmqvist. Dennes påstående att han handlat
till självförsvar syntes därför böra förtjäna tilltro. Vad den påstådda misshandeln
i övrigt anginge hade den icke kunnat styrkas. Sandwall finge
sålunda som sin åsikt uttala att Sandwall funne omständigheterna vid
ifrågavarande tillfälle icke ha varit sådana, att klaganden kunnat tagas
i förvar och kvarhållas i arresten under natten, men att utredningen i målet
icke gåve vid handen att Holmqvist mot klaganden övat större våld än
nöden krävt.

116

Sedan J. O. därefter, med anledning av de olika uppgifterna i Larssons
yttrande och häradsrättens dombok vid rättegångstillfället den 30 april
1934 angående kvarhållandet av klaganden i arresten, anmodat häradshövdingen
E. Lilienberg, som fört ordet i häradsrätten nämnda dag, att inkomma
med utlåtande, förklarade Lilienberg i avgivet utlåtande att häradsrättens
dombok vore fullt riktig i den avsedda delen och företedde till bestyrkande
därav det i målet förda memorialprotokollet.

Genom resolution den 4 februari 1935 anmodades därefter Sandwall att
genom förhör med Larsson, Holmqvist och Arthur Persson verkställa utredning
rörande det telefonmeddelande som, efter det anhållandet av klaganden
ägt rum, lämnats Larsson.

Vid de av Sandwall med anledning därav hållna förhören berättade

1) Larsson: Den 2 april 1934 klockan omkring 10 på kvällen hade Larsson
i telefon blivit uppringd av Holmqvist, som därvid yttrat: ”Vi har satt
in Ivar Andersson, han är full (möjligen hade Holmqvist använt uttrycket
berusad) och han har bråkat också.” Härtill hade Larsson svarat: ”Det är
bra, då får jag rapport i vanlig ordning i morgon.” Holmqvist hade icke
framställt någon förfrågan huruvida klaganden borde frigivas, och det hade
icke varit tal härom. Telefonsamtalet hade endast pågått några sekunder.
Nästa morgon, eller möjligen den därpå följande, hade Larsson mött klaganden.
Larsson hade vid detta tillfälle ännu icke erhållit skriftlig rapport
från Holmqvist. Klaganden hade då hejdat Larsson och bett att få tala
med honom örn vad som passerat ifrågavarande kväll. Larsson hade då
tagit reda på en del detaljer rörande graden av klagandens berusning, och
de upplysningar han därvid erhållit i förening med vad Arthur Persson i
saken uppgivit hade föranlett Larsson att korrigera Holmqvists rapport i
vad den avsåge anmälan för fylleri, enär han var tveksam, huruvida omständigheterna
verkligen varit sådana att klaganden skulle kunna fällas till
ansvar för fylleri. Den påtalade anteckningen i häradsrättens dombok den
30 april 1934 kunde Larsson icke förstå. Larsson ville dock erinra sig att
vid målets handläggning anmärkts på att klaganden vid tillfället ifråga icke
varit berusad, och hade Larsson då möjligen yttrat att han ansåge att klaganden
i alla fall bort kvarhållas, enär han bråkat och burit sig så illa åt.
I övrigt vidhöll Larsson till alla delar vad han i sitt yttrande till J. O. i
denna del anfört.

2) Arthur Persson: Sedan klaganden den ifrågavarande kvällen insatts
i arresten, hade Persson och Holmqvist begivit sig till ett kafé för att per
telefon rapportera saken till Larsson. Det hade varit Holmqvist som telefonerat.
Huruvida Persson varit med inne å kaféet eller om han stannat
kvar utanför, kunde han ej nu erinra sig. I varje fall hade han icke något
minne av Holmqvists telefonsamtal, och han hade därför säkerligen icke

117

åhört det. Själv hade han icke på kvällen talat med Larsson i telefon. Efter
telefonsamtalet hade Holmqvist icke nämnt annat än att Larsson sagt att
Holmqvist skulle rapportera saken i vanlig ordning. Holmqvist hade icke
synts tveksam, huruvida klaganden skulle vara kvar i arresten eller icke,
utan synts taga för givet att klaganden skulle vara kvar över natten. Holmqvist
hade icke yttrat något örn att han skulle rådfråga Larsson, men ansett
det riktigast att rapportera saken, enär klaganden vid anhållandet gjort
motstånd och misshandlat honom. Holmqvist hade sedermera inför Larsson
energiskt förfäktat sin mening att klaganden varit berusad.

3) Holmqvist: Sedan klaganden insatts i arresten hade Holmqvist och
Persson begivit sig till ett kafé för att telefonera till Larsson. Klockan hade
då varit mellan 9 och 10 på kvällen. Holmqvist hade hela tiden ansett att
klaganden borde vara kvar i arresten över natten och hade icke hyst någon
tvekan i detta fall. Han hade emellertid velat rapportera saken för Larsson,
enär klaganden vid anhållandet gjort motstånd och misshandlat Holmqvist.
Han hade sålunda i telefon i korta ordalag relaterat omständigheterna vid
anhållandet och därvid även uppgivit att klaganden var berusad. Larsson
hade endast svarat: ”Ja då får jag ha rapport i vanlig ordning.” Holmqvist
hade icke framställt någon förfrågan örn klaganden skulle frigivas, och
Larsson hade icke givit order att klaganden skulle kvarhållas i arresten.
Arthur Persson hade varit med inne å kaféet, men Holmqvist kunde icke
erinra sig, örn han befunnit sig i samma rum. Holmqvist hade vid tillfället
ifråga haft den bestämda uppfattningen att klaganden var berusad, i vilket
fall någon order från Larsson enligt tillämpad praxis icke erfordrades, och
Holmqvist hade också sedermera inför Larsson vidhållit denna sin uppfattning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Gyllenswärd K. B. i Kristianstads län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Holmqvist. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O.
följande.

Av vad i ärendet upplysts funne J. O. framgå att vid det tillfälle varom
fråga vore ej förelegat sådana omständigheter att på grund därav Holmqvist
ägt att på sätt som skett taga klaganden i förvar och över natten
kvarhålla honom i arresten. Då Holmqvist jämväl bort inse detta förhållande,
hade han, såsom landsfogden i sitt utlåtande anfört, gjort sig skyldig
till oförstånd i sin tjänst. Utredningen gåve därjämte vid handen att Holmqvist
före och i samband med anhållandet av klaganden mot denne och
personerna i hans sällskap uppträtt på ett bryskt och olämpligt sätt samt
använt uttryck vilka cj vore förenliga med den värdighet och besinning
som en polisman städse hade att iakttaga.

118

Vad Holmqvist sålunda låtit komma sig till last vore av beskaffenhet att
ej kunna undgå beivran. Härvidlag ville J. O. särskilt erinra att det naturligtvis
ej kunde lända Holmqvist till befrielse från ansvar att klaganden
satt sig till motvärn och därvid utövat våld, för vilket han av häradsrätten
ådömts ansvar (jfr N. J. A. 1932 sid. 361 och 1913 sid. 262).

Däremot ansåge J. O. vad i handlingarna förekommit med avseende å det
våld Holmqvist vid ifrågavarande tillfälle använt mot klaganden icke vara
av den art att Holmqvist därigenom gjort sig förfallen till ansvar.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Holmqvist
för det tjänstefel J. O. funnit honom hava begått samt därvid yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde
tillfälle beredas klaganden att yttra sig i målet, och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid VHlands häradsrätt, varest klaganden inställde
sig såsom målsägande samt fordrade ersättning av Holmqvist med 300
kronor för det lidande, som tillskyndats honom genom Holmqvists åtgärder.
Därjämte yrkade klaganden ersättning för rättegångskostnad.

Mot Johansson och Erik Persson, vilka på begäran av åklagaren hördes
såsom vittnen i målet, anförde Holmqvist såsom jäv, att de hade i saken
del eller kunde vänta nytta eller skada av målets utgång. I

I utslag den 4 juli 1935 yttrade häradsrätten följande.

Enär såsom vittnen i målet åberopade Johansson och Persson icke visats
hava varit av laga jäv hindrade att vittna i målet, ogillade häradsrätten
den mot dem framställda jävsanmärkningen och bibehölle deras vittnesmål
vid verkan av laga bevis.

Vidkommande huvudsaken, så enär utredningen i målet gåve vid handen,
att Holmqvist vid det med åtalet avsedda tillfälle, annandag påsk år 1934
på aftonen, å Villagatan i Åhus utan laga skäl anhållit klaganden ävensom
gentemot honom och personer i hans sällskap använt uttryck, vilka icke
varit förenliga med den värdighet och besinning, som polisman borde iakttaga,
men Holmqvist — sedan klaganden såväl under avförandet till poliskontoret
som inne å detta förövat våld — haft rätt att över natten kvarhålla
klaganden i arrestlokalen, prövade häradsrätten rättvist i så måtto
bifalla den mot Plolmqvist förda ansvarstalan, att Plolmqvist dömdes, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, för det oförstånd i sin tjänst, vartill
han på sätt ovan sagts gjort sig skyldig, att utgiva 10 dagsböter örn 4 kro -

nor var.

119

Klagandens skadeståndsanspråk funne häradsrätten icke skäl bifalla. Det
ålåge Holmqvist att gott göra dels klaganden för utgifter å målet med (50
kronor jämte det belopp, vartill avgiften för klagandens exemplar av protokoll
och utslag i målet uppginge, dels ock statsverket vad detsamma utgivit
eller kunde komma att utgiva till de på åklagarens begäran i målet hörda
vittnena för deras inställelse vid rätten.

Som jag icke ansåg mig böra åtnöjas med den utgång målet fått i häradsrätten,
uppdrog jag åt advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge
att därstädes anföra besvär. I en skrivelse till advokatfiskalen anförde
jag bland annat följande.

Holmqvist hyste vid tillfället ifråga den felaktiga uppfattningen att klaganden
var berusad, och denna förmenta berusning synes hava varit den
egentliga anledningen till kvarhållandet. Visserligen har Holmqvist, i synnerhet
under utredningens senare skede och under målets behandling vid
häradsrätten, såsom skäl för kvarhållandet uppgivit även det å Holmqvist
av klaganden utövade våldet och klagandens vid tillfället upphetsade sinnesstämning,
vilken enligt Holmqvists förmenande i händelse av klagandens
omedelbara frigivning skulle kunnat innebära fara för störande av ordning
och säkerhet i samhället, men jag är övertygad örn att dessa av Holmqvist
nu framhållna omständigheter icke skulle hava föranlett Holmqvist att
kvarhålla klaganden, därest Holmqvist icke ansett klaganden berusad.

Vad det å Holmqvist övade våldet beträffar synes mig detsamma icke
hava inneburit laga skäl för kvarhållandet. Såsom akiagaren vid häradsrätten
anmärkt, har häktningsåtgärd icke varit ifrågasatt och klaganden har
morgonen efter uppträdet frigivits utan att, såvitt av handlingarna framgår,
något förhör med honom dessförinnan hållits. Ej heller kan jag dela
Holmqvists uppfattning, att därest klaganden frigivits samma afton han
anhållits, störande av ordning eller säkerhet skulle varit att befara. Klagandens
vrede och upphetsning hade orsakats just av det olaga anhallandet
och det synes därför hava saknats skäl antaga att klaganden, som ju icke
var berusad, i händelse av frigivning skulle under natten ofreda andra personer
i samhället eller eljest störa ordningen och säkerheten.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört anmodade jag advokatfiskalen
att i hovrätten yrka bifall till åtalet även i vad det avsåg klagandens
kvarhållande i arrestlokalen över natten.

Jämväl klaganden och Holmqvist anförde besvär över häradsrättens
utslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 27 september
1935 följande.

Hovrätten funne ej skäl att i anledning av Holmqvists besvär göra ändring
i häradsrättens utslag.

120

Vidkommande advokatfiskalens och klagandens fullföljda ansvarstalan
sa enär det våld, som enligt vad utredningen i målet gåve vid handen av
klaganden förövats mot Holmqvist, icke utgjort giltig anledning för Holmqvist
att kvarhålla klaganden i arrestlokalen över natten, samt i målet
finge anses framgå, att Holmqvist ej heller av annan orsak varit berättigad
att sålunda kvarhålla klaganden, funne hovrätten, att Holmqvist jämväl
genom nämnda åtgärd visat oförstånd i sin tjänst. På grund därav prövade
hovrätten rättvist på det sätt ändra häradsrättens utslag i ansvarsfrågan,
att Holmqvist för det oförstånd i tjänsten, som i häradsrättens utslag och
ovan lagts honom till last, jämlikt av häradsrätten åberopade lagrum och
4 kap. 3 § strafflagen dömdes till 25 dagsböter, en var å 4 kronor.

Vad anginge den av klaganden förda ersättningstalan, prövade hovrätten,
med ändring av häradsrättens utslag jämväl i denna del, rättvist förplikta
Holmqvist att för det lidande, som tillskyndats klaganden genom hans anhållande
och kvarhållande i arrestlokalen, utgiva ersättning med 50 kronor.
Klaganden finge själv vidkännas sina utgifter å målet i hovrätten.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Felaktigt förfarande i indrivningsärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Vitalis Reinhold Johansson i
Ekhammar härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

För uttagande av klaganden i kronodebetsedel för år 1932 påförd annuitet
a ett fastigheten 25/288 mantal Ekhammar l3 i Ölseruds socken besvärande
odlingslan, 29 kronor 53 öre, jämte därå belöpande indrivningsavgift
1 krona 74 öre och utmätningskostnad 6 kronor 10 öre verkställde t. f. landsfiskalen
i Näs distrikt J. Elfström den 18 augusti 1933 utmätning av omförmälda,
klaganden tillhöriga fastighet. I en till K. B. i Värmlands län
den 22 augusti 1933 inkommen skrivelse gjorde Elfström anmälan om utmätningen.
Denna vann sedermera laga kraft.

Med anledning därav utlyste K. B. auktion å fastigheten att hållas den
14 november 1933, och utfärdades därom vederbörliga kungörelser. Kallelsebrev
med underrättelser örn såväl tid och ort för auktionen som de
fordringar varå försäljningen grundade sig översändes den 26 september
1933 till samtliga kända rättsägare.

Den 5 oktober 1983 lät Wermlands Hypoteksförening till K. B. för verkställighet
ingiva ett samma dag meddelat utslag, varigenom till betalning
ur ifrågavarande fastighet på grund av inteckning fastställts en hypoteksföreningens
fordran å 84 kronor jämte ränta och lagsökningskostnader,
30 kronor 35 öre, ävensom förordnats att fastigheten skulle utan föregå -

121

ende utmätning säljas i den ordning som örn utmätt fast egendom vore
stadgat.

Den 14 november 1933 förrättades av K. B. auktion å fastigheten. Därvid
bevakades, förutom de utskylder för vilka utmätningen skett, dels av
Ölseruds sockens kommunalnämnd fastigheten för år 1932 påförd fastighetsskatt,
10 kronor 32 öre, och dels av hypoteksföreningen kapitalbeloppet
av den fordran på grund av vilken föreningen hade inteckning i fastigheten
med 1,600 kronor. Vid företaget utrop såldes fastigheten, som för
år 1932 taxerats till 2,600 kronor och vid utmätningen saluvärderats till
1,500 kronor, för 1,200 kronor till hypoteksföreningen.

Sedan auktionen vunnit laga kraft, hölls den 27 december 1933 inför

K. B. sammanträde för fördelning av köpeskillingen. Enligt fördelningslängden
skulle av köpeskillingen gäldas kostnaderna för förfarandet med
140 kronor 59 öre, utskylder för år 1932 med 39 kronor 85 öre samt å kapitalbeloppet
av hypoteksföreningens intecknade fordran 1,019 kronor 56
öre. Sistnämnda belopp fick gå i avräkning å köpeskillingen.

I en den 12 september 1934 hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål
över att hans fastighet sålts å auktionen den 14 november 1933, trots
det att klaganden den 18 oktober samma år erlagt den annuitet för vilken
fastigheten tagits i mät.

Vid klagoskriften voro fogade:

1) en så lydande skrivelse:

”Till V. R. Johansson, Ekhammar, Ölserud.

Jämlikt 103 § utsökningslagen varder Ni härmed underrättad, att exekutiv
auktion å inom Ölseruds socken belägna 25/288 mantal Ekhammar l3,
varå V. R. Johansson senast erhållit lagfart, utsatts att äga rum härstädes
tisdagen den 14 november 1933 kl. 12 på dagen. Ifrågavarande försäljning
grundar sig å en av landsfiskalen i Näs distrikt den 18 augusti innevarande
år förrättad utmätning, därvid för uttagande av fastigheten åvilande annuitet
å avdikningslån jämte därå belöpande indrivningsavgift, tillhopa 37
kronor 37 öre, i mät skrivits fastigheten ifråga. Karlstad i landskansliet den
26 september 1933.

På tjänstens vägnar:

N. Löfgren.”

2) ett den 27 juni 1933 av Erik Lindmark utfärdat indrivningskvitto enligt
vilket klaganden avbetalt å kronoutskylderna för år 1932 i Ölseruds
socken 7 kronor 88 öre jämte indrivningsavgift 25 öre; och

3) ett av O. E. Olsson den 18 oktober 1933 utfärdat indrivningskvitto utvisande
att klaganden avbetalt å kronoutskylderna för år 1932 i Ölseruds
socken 29 kronor 53 öre jämte indrivningsavgift 1 krona 74 öre och kostnadsersättning
6 kronor 10 öre.

122

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat K. B. att
efter vederbörandes hörande inkomma med upplysning, huru med de uppgivna
omständigheterna förhölle sig, överlämnade K. B. med skrivelse den
13 oktober 1934 infordrade yttranden av Elfström samt landsfiskalerna

O. E. Olsson och N. G. Johnson, varjämte K. B. avgav eget utlåtande.

Elfström anförde i det avgivna yttrandet följande: Sedan klaganden uppförts
å restlängd för 1932 års kronoutskylder i Ölseruds socken, hade han
i juni 1933 inbetalt viss del av utskylderna men vägrat erlägga å debetsedeln
upptagen annuitet å ett avdikningslån. Vid flera tillfällen hade han
av Elfström, som på förordnande uppehållit landsfiskalstjänsten i Näs
distrikt, muntligen och skriftligen anmodats att erlägga jämväl detta belopp,
vid äventyr av fastighetens utmätande. Utmätningsbar lös egendom
saknades. Då klaganden vidhållit sitt bestridande av betalningsskyldigheten
för annuiteten, hade Elfström den 18 augusti 1933 verkställt utmätning av
klagandens fastighet i Ekhammar, varvid jämväl uppkommit en resekostnad
å 6 kronor 10 öre efter fördelning med annat ärende. Protokoll över
förrättningen hade samma dag insänts till K. B., och anteckning om utmätningen
och protokollets insändande hade verkställts i restlängden. Den 31
augusti 1933 hade Elfströms förordnande i distriktet upphört och Elfström
hade sedan dess uteslutande tjänstgjort inom andra distrikt, varför Elfström
ej vidare handlagt ärendet. Mot de av Elfström vidtagna åtgärderna syntes
någon berättigad anledning till anmärkning ej kunna föreligga.

Olsson anförde: Då Olsson, som från och med den 1 september till och
med den 31 oktober 1933 på grund av förordnande under vakans uppehållit
landsf iskalstjänsten i Näs distrikt, tillträtt denna tjänst, hade Olsson
ej haft någon kännedom om ifrågavarande fastighetsutmätning och sålunda
ej heller haft vetskap örn att protokoll däröver blivit insänt till K. B. Den
18 oktober 1933 hade, såvitt Olsson kunde erinra sig, klaganden inställt
sig å landsfiskalskontoret i Säffle och begärt att få erlägga honom påförda,
ännu icke guldna kronoutskylder för år 1932. Klaganden hade sålunda
erlagt dessa, och hade å beloppet utfärdats indrivningskvitto. Beloppet, som
i vederbörlig ordning insatts å tjänstepostgirokontot, hade sedan av Olssons
tjänstebiträde blivit kassabokfört och antecknat i kronorestlängden,
varefter det redovisats i månadsräkningen för oktober. Huruvida Olsson
vid beloppets mottagande haft kännedom om att klagandens fasta egendom
därför tagits i mät och att exekutiv auktion å fastigheten blivit utlyst,
kunde Olsson, då ärendet nu efter så lång tid fallit honom ur minnet, varken
medgiva eller bestrida, så mycket mera som Olsson icke verkställt utmätningen.
I varje fall vore det av rent förbiseende, som meddelande om
beloppets inbetalande icke lämnats K. B. Klaganden hade ej erlagt i ärendet
uppkomna kostnader för försäljningens kungörande, och då han dessutom
häftat i skuld till Wermlands Hypoteksförening enligt meddelat ut -

123

slag, torde i allt fall, trots att klaganden erlagt det belopp varför fastigheten
utmätts, försäljningen ha kommit till stånd. På grund av det anförda,
och då klaganden icke syntes ha tillskyndats någon ekonomisk förlust, hemställde
Olsson att klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Johnson uppgav i sitt yttrande att det av klaganden till Olsson inbetalade
beloppet vore i behörig ordning redovisat i månadsräkningen för oktober
1933. Då Johnson den 1 november samma år övertagit tjänsten i Näs
distrikt, hade Johnson icke blivit påvisad detta ärende, så att Johnson kunnat
vidtaga någon åtgärd för inställande av de exekutiva åtgärderna i
anledning av betalningen. Den 3 januari 1934 hade Johnson från K. B.
bekommit det genom den exekutiva auktionen influtna beloppet 29 kronor
53 öre, vilket belopp över postgiro utbetalats till klaganden.

Vid Johnsons yttrande var fogat ett utdrag ur ”Restlängd å 1932 års
kronoutskylder i Ölseruds socken, upprättad efter utgången av I uppbördsterminen”.
Härav framgick att klaganden för hemmanet Ekhammar uppförts
å restlängd för förfallna men oguldna utskylder 37 kronor 41 öre,
däribland annuitet å avdikningslån 29 kronor 53 öre. I kolumnen för ”Anteckningar
om indrivningsåtgärder” var antecknat följande: ”19/6—33 fattigdomsbevis
fr. fjm. S. d. till Elfström. 19/6—33 medd. till Johansson.
18/8 1933 utmätning av fastighet. 18/8 1933 prot. till K. B.” I kolumnen
under rubrik ”Influtna utskylder” hade antecknats såsom influtna den 27
juni ett belopp av 7 kronor 88 öre och den 18 oktober resterande 29 kronor
53 öre. Den 28 oktober hade enligt längden redovisats 37 kronor 41 öre
genom insättning i riksbanken.

I eget utlåtande anförde K. B. följande: Vid auktionen hade K. B. icke
haft kännedom om att klaganden guldit de avgifter för vilkas uttagande
utmätningen av fastigheten ägt rum. Någon anmälan om avgifternas inbetalning
hade icke inkommit från landsfiskalen i Näs distrikt, och ej heller
hade klaganden underrättat K. B. därom. Det hade naturligtvis ålegat
Olsson att omedelbart efter det avgifterna erlagts till honom avsända meddelande
därom till K. B. Hans underlåtenhet därutinnan syntes bero på
ett beklagligt förbiseende.

T avgivna påminnelser anförde klaganden: Olsson hade i sitt yttrande förklarat,
att han av förbiseende uraktlåtit meddela K. B. att klaganden betalat
den annuitet för vilken fastigheten utmätts. Då det ålegat landsfiskalen
att underrätta K. B. om klagandens inbetalning, förelåge här ett tjänstefel.
Detta hade förorsakat klaganden stora förluster, alldenstund klaganden
därigenom blivit utan hus och hem. Då klaganden betalat annuiteten,
hade han förutsatt att han skulle få behålla egendomen. De av Olsson påpekade
övriga skulderna hade ej med saken att göra. Beträffande skulden
till hypoteksföreningen ville klaganden framhålla att han vid ifrågakomna

124

tid låg i underhandling med föreningen om omsättning av lånet till lägre
ränta än förut. Den exekutiva auktionen hade omintetgjort klagandens
planer därutinnan.

Vid påminnelseskriften var fogat ett så lydande brev:

”Karlstad i oktober 1933.

Till Vitalis Reinh. Johansson, Ekhammar, Ölserud.

Beträffande hypotekslån å egendomen: Ekhammar. Den 1 dec. 1921 utlämnades
ett lån N:o 6735 H å 1,500: — kronor mot inteckning i ovannämnda
egendom. Då detta lån löper med 5 % ränta, vilja vi härigenom underrätta
Eder, att vi under innevarande kvartal kunna utlämna lån till 4 % ränta.
Som tio år förflutit från lånets utlämnande, finnes intet hinder att omsätta
lånet till nytt lån med den lägre räntan. Därest Ni reflekterar å detta erbjudande,
torde Ni helst före månadens utgång meddela, till vilket belopp Ni
önskar det nya lånet och därvid insända senaste kronodebetsedel samt nu
gällande brandbrev å egendomens åbyggnader. Förfallodagen för det nya
lånet kan enligt Eder egen önskan bestämmas till 1/3, 1/6, 1/9 eller 1/12.
Skulle Ni icke längre vara ägare till berörda egendom, torde denna skrivelse
benäget omgående översändas till nuvarande ägare.

Högaktningsfullt
Wermlands Hypoteksförening.”

Sedan klaganden tagit närmare del av de avgivna yttrandena i ärendet,
anförde klaganden i en hit insänd skrift ytterligare: Klaganden hade väl i
slutet av september 1934 från Johnson mottagit ett utbetalningskort över
postgiro å 29 kronor 53 öre, men klaganden hade icke utkvitterat beloppet,
som returnerats till avsändaren. Beträffande Olssons förklaring syntes det
märkvärdigt att denne ej skulle haft vetskap om fastighetens utmätning,
då klaganden till honom förutom annuiteten betalat kostnaderna för Ekströms
resa vid utmätningstillfället, 6 kronor 10 öre. Detta franninge också
av det utav Olsson utfärdade indrivningskvittot. Några kostnader för auktionens
kungörande hade aldrig avfordrats klaganden.

På anmodan inkom därefter K. B. med förnyade yttranden från Elfström,
Olsson och Johnson ävensom med eget utlåtande.

Olsson anförde i sitt nyssnämnda yttrande följande: Då klaganden, som
Olsson icke förut känt, infunnit sig å landsfiskalskontoret i Säffle och begärt
att få erlägga sina oguldna utskylder, hade indrivningskvitto utfärdats
å beloppet. Samtidigt med beloppets inbetalande eller åtminstone strax
därefter hade Olsson i postanvisning översänt exekutionskostnaden till utmätningsförrättaren,
Elfström, som då tjänstgjort å landsfiskalskontoret i
Karlstad, ävensom insatt det guldna skattebeloppet å tjänstepostgirokontot.
På grund av någon mellankommande orsak, som Olsson ej nu kunde
erinra sig, hade underrättelse därom icke avsänts till K. B. Det vore ju be -

125

klagligt att vid beloppets införande i kronorestlängden de däri gjorda anteckningarna
om att protokoll över fastighetsutmätningen insänts till
K. B. icke observerats. Olsson ville framhålla att arbetsbördan i distriktet,
som hade en talrik befolkning, vore betydande. Då Olsson ej heller tidigare
tjänstgjort inom distriktet samt sålunda varit helt obekant med ortens förhållanden
ävensom med befolkningen i övrigt, kunde anledningen till detta
förbiseende vara förklarlig. Enligt handlingarna syntes hypoteksföreningens
inteckningsfordran i fastigheten ha utgjort 1,600 kronor, vilket torde ha
motsvarat fastighetens värde. Enligt inhämtade upplysningar hade hypoteksföreningen
vid försäljning av fastigheten efter auktionen förlorat 202
kronor 41 öre. Det syntes därför som om klagandens ekonomiska förlust
icke varit så stor. Olsson bestrede emellertid att han i denna sak, åtminstone
medvetet, handlat vårdslöst, utan vore det inträffade beroende på ett
beklagligt förbiseende.

Elfström och Johnson bemötte i sina yttranden i huvudsak av klaganden
i påminnelserna gjorda påståenden, varom nu icke är fråga.

K. B. anförde i sitt utlåtande följande.

Av handlingarna framginge att Elfström i egenskap av t. f. landsfiskal
med en den 22 augusti 1933 inkommen skrivelse till K. B. överlämnat protokoll
rörande den av honom den 18 augusti 1933 verkställda utmätningen.
Därefter hade landsfiskalens befattning med ifrågavarande exekutionsärende
upphört. Klaganden hade underrättats att exekutiv auktion å fastigheten
utsatts att äga rum å landskansliet i Karlstad den 14 november
1933. Då klaganden i ändamål att förhindra auktionen velat erlägga den
ifrågavarande annuiteten med indrivningsavgift och utmätningskostnad,
hade han således bort vända sig till K. B. Om så skett, hade han erhållit
meddelande att han hade att ytterligare erlägga de dåmera uppkomna
kostnaderna för förfarandet, nämligen kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
29 kronor 63 öre, kungörelse i länskungörelserna 6 kronor 95 öre,
äganderätts- och gravationsbevis 6 kronor, taxeringsbevis 2 kronor samt
porton 2 kronor ävensom avgift för kungörelse om auktionens inställande
enligt 105 § utsökningslagen. Därjämte hade han erhållit underrättelse om
att hypoteksföreningen den 5 oktober 1933 för verkställighet ingivit ovan
omförmälda utslag. Emellertid hade klaganden den 18 oktober 1933 hos
Olsson i egenskap av t. f. landsfiskal erlagt annuiteten med indrivningsavgift
och utmätningskostnad. Det förhållandet att klaganden således icke
vänt sig till rätt myndighet för inbetalningen utgjorde enligt K. B:s mening
den huvudsakliga anledningen till att klaganden icke uppnått syftet med
likviden eller auktionens inställande. Då Olsson uppburit medlen i stället
för att hänvisa klaganden till auktionsförrättaren eller således till K. B.,
hade det ålegat honom att anmäla till Iv. B. att han mottagit medlen. Med

126

hänsyn till vad ovan anförts syntes emellertid den av klaganden verkställda
inbetalningen icke kunnat förhindra fastighetens försäljning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Gyllenswärd K. B. i Värmlands län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Olsson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

”Enligt restindrivningsförordningen den 13 november 1931 har landsfiskal,
då indrivning skall äga rum av utskylder och avgifter till kronan
samt sådana utskylder och avgifter som enligt särskilda stadganden uppbäras
och redovisas i sammanhang med kronouppbörden, att verkställa
indrivningen och för sådant ändamål förrätta utmätning och avgiva redovisning.
Utmätning av lös egendom äger landsfiskalen uppdraga åt exekutionsbiträde
att förrätta. Skall fast egendom utmätas, åligger det däremot
landsfiskalen själv att verkställa utmätningen.

I fråga om utmätningen skola, med vissa undantag, lända till efterrättelse
utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad
därvid undantagas må, om utmätt egendoms försäljning, om fördelning
av medel, som till följd av utmätning influtit, samt örn klagan över utmätningsmans
förfarande.

Av det anförda följer att, då fast egendom å landet blivit utmätt för
gäldande av utskylder eller avgifter av ovannämnda slag, auktion å fastigheten
skall på sätt i 97 § utsökningslagen stadgas förrättas av K. B., där
ej K. B. annorledes förordnar. Enligt 85 och 99 §§ utsökningslagen har
därför landsfiskal, som utmätt dylik egendom, att genast hos Iv. B. anmäla
förhållandet ävensom att till K. B. insända protokollet över utmätningen
med beskrivning och värdering av egendomen jämte övriga tillgängliga
handlingar varom i 79 § förmäles. Därefter utsätter K. B. jämlikt 101 §
utsökningslagen tid för auktionen och låter på närmare angivet sätt kungöra
denna.

I 105 § stadgas att, då utlyst auktion i följd av laga hinder inställes,
skall, då så ske kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets
kyrkor före den utsatta dagen kungöras.

Att kungörelse örn en exekutiv auktion blivit utfärdad medför icke att
den utlysta auktionen ovillkorligen skall avhållas. Såsom av innehållet i
105 § utsökningslagen framgår äger, därest mot utlyst auktions hållande
uppkommer laga hinder, auktionsförrättaren att besluta om auktionens inställande.
I sitt arbete Örn auktion, del II, sid. 28, har justitierådet Almén
anfört att såsom dylika hinder borde anses exempelvis den omständigheten
att auktionen icke blivit lagligen kungjord, att borgenären lämnat gälde -

127

närén anstånd med betalningen samt att gäldenären betalat den skuld som
föranlett det exekutiva förfarandet, vilket senare tvivelsutan vore den vanligaste
anledningen till att en auktion inställdes. Att mellankommande
likvid, yttrar Almén vidare, borde föranleda auktionens inställande, vore
visserligen icke i något lagrum uttryckligen sagt, men det kunde anses
förutsatt i åtskilliga paragrafer i utsökningslagen. Det vore ock den obestritt
härskande meningen såväl i vårt land som annorstädes. Samma åsikt
har uttalats av justitierådet Trygger i hans kommentar till utsökningslagen
(första upplagan sid. 295 och 314).

Till belysande av denna fråga vill jag ytterligare framhålla, att i 4 kap.
27 § i det av lagkommittén år 1826 avgivna förslaget till utsökningsbalk
fanns upptaget ett stadgande av följande lydelse: ’Varder fordran, därföre
utmätning skett, betald före den utsatta auktionsdagen, eller sker betalning
å den dag, innan egendomen utropad är, eller beviljar borgenär anstånd
med betalningen; då skall auktionen inställas; och läte Konungens befallningshavande,
när så ske kan, det förut kungöras.’ Motsvarande bestämmelse
upptogs sedermera i såväl lagberedningens förslag till utsökningsbalk
som den s. k. utsökningskommitténs förslag till utsökningslag. I nya lagberedningens
förslag till utsökningslag, vilket ligger till grund för nu gällande
lag, återfinnes emellertid ej bestämmelsen örn auktionens inhiberande
på grund av mellankommande betalning. Om anledningen härtill lämna
nya lagberedningens motiv ingen upplysning. Måhända har frågan ansetts
så självklar att särskild bestämmelse därom funnits onödig.

Principen har däremot i fråga örn lös egendom kommit till uttryck i 93 §
utsökningslagen. Där stadgas nämligen att, då så mycket av det utmätta
godset blivit sålt, att gälden, varför utmätning skett, så ock kostnad, som
skall ur egendomen utgå, kan av det sålda fullt gottgöras, försäljningen
skall upphöra. Lagstiftaren torde härmed lia fullföljt tanken att, då gäldenärens
skuld blivit betald, försäljning icke längre tjänar något förnuftigt
ändamål utan bör inställas.

Samma tanke ligger till grund för stadgandet i 87 § utsökningslagen. I
samband med de ändringar som utsökningsförfarandet undergick år 1912
infördes i sagda lagrum föreskrift att envar, vilkens rätt kan vara beroende
av en fastighets exekutiva försäljning, äger att utlösa utmätningsborgenären
och därmed inträda i hans rätt. Denna befogenhet innebär
bland annat möjlighet att avbryta exekutionen genom att återkalla utmätningen.
Befogenheten tillkommer rättsägare som har sämre förmånsrätt
än sökanden eller lika rätt, och närmaste anledningen till densamma är att
hans salcrätt i fastigheten kan genom dennas försäljning gå förlorad. Härom
yttrade lagberedningen i sina motiv: För sådan rättsägare kunde det vara
av vikt att förhindra försäljningen eller att få den framflyttad till en tidpunkt,
då bättre konjunkturer möjliggjorde ernåendet av en köpeskilling

128

som täckte jämväl deras anspråk. Utväg härtill kunde beredas en dylik
rättsägare, om honom medgåves att utlösa utmätningssökanden. Finge
denne betalning för sin fordran, hade han ej vidare något rättmätigt intresse
av att fullfölja exekutionen och borde därför icke äga rätt att motsätta
sig sådan utlösen.

Sistnämnda lagrum lämnar även svar på frågan, till vem betalning skall
erläggas. Det skall ske till utmätningsmannen eller överexekutor, om ärendet
där är anhängigt. Utmätningsmannen torde jämväl sedan han till överexekutor
överlämnat handlingarna i ärendet för fastighetens försäljning
vara behörig att mottaga betalning. Sin nu ifrågavarande lydelse har 87 §
erhållit genom lag den 17 juni 1921. Enligt den lydelse, som stadgandet
ägde i 1912 års lag, skulle lösensumman alltid erläggas till utmätningsmannen.
Föreskriften att det må ske hos överexekutor föranleddes av de
genom berörda lag av den 17 juni 1921 gjorda ändringarna rörande tvångsförvaltning
av utmätt fast egendom. Vid dylik förvaltning, som enligt
sagda lag kan komma till stånd utan auktion, är nämligen ärendet städse
anhängigt hos överexekutor. (Se N. J. A. 1922 Avd. II sid. 130.) I frågan
föreligger jämväl prejudikat. Enligt ett i N. J. A. 1928 sid. 406 refererat
rättsfall ha såväl Svea hovrätt som högsta domstolen utan meningsskiljaktighet
fastställt ett av K. B. i Jämtlands län meddelat utslag enligt vilket
laga verkan tillerkänts återkallelse av verkställd utmätning av fast
egendom, vilken återkallelse skett hos utmätningsmannen, efter det denne
jämlikt 85 § utsökningslagen hos K. B. gjort anmälan om utmätningen
samt överlämnat utmätningshandlingarna för auktions förrättande.

I förevarande fall har Elfström, som under tiden den 13—den 31 augusti
1933 uppehållit landsfiskalst jönsten i Näs distrikt, för uttagande av klaganden
i sammanhang med kronoutskylderna för år 1932 debiterad annuitet
å ett odlingslån jämte indrivningsavgift och ersättning för Elf ströms
resa till förrättningsstället, tillhopa 37 kronor 37 öre, verkställt utmätning
av klaganden tillhöriga fastigheten 25/288 mantal Ekhammar l3. Örn utmätningen
har Elfström i vederbörlig ordning gjort anmälan till K. B.,
som därefter utlyst auktion å fastigheten till den 14 november 1933.

Sedan Olsson den 1 september 1933 tillträtt förordnande å landsfiskalstjönsten,
har klaganden den 18 oktober 1933 till Olsson erlagt det belopp
för vilket utmätningen ägt rum, 37 kronor 37 öre. Följaktligen har det
ålegat Olsson, som uppehållit landsfiskalstjänsten till och med den 31 i
samma månad, att omedelbart till K. B. göra anmälan om den skedda
betalningen. Någon sådan underrättelse har emellertid K. B. ej erhållit,
och fastigheten har sedermera av K. B. sålts å utsatt dag.

Vad Olsson anfört till försvar för sin underlåtenhet härutinnan kan jag
icke godtaga. Till en början må framhållas att i restlängden fanns antecknat
att utmätning av fastighet ägt rum för uttagande av ifrågavarande

129

utskylder och att protokoll angående utmätningen expedierats till K. B.
Denna anteckning bör näppeligen ha undgått Olssons uppmärksamhet, då
han i restlängden den 18 oktober gjorde anteckning om den av klaganden
gjorda inbetalningen. Även om så varit fallet, kan för övrigt detta ej lända
Olsson till ursäkt. Uppenbarligen har det ålegat honom att vid fortsatt
behandling av indrivningsärendet taga del av de i restlängden tidigare verkställda
anteckningarna. Och dessa hade tydligen bort föranleda Olsson att
till K. B. göra vederbörlig anmälan om den skedda inbetalningen ävensom
meddela klaganden vad denne hade att vidare iakttaga för undvikande av
fastighetens försäljning. Hade så skett, torde det icke ha varit uteslutet att
försäljning ej kommit till stånd den 14 november 1933. Att hypoteksföreningen
sökt verkställighet på grund av utslaget den 5 oktober 1933 kan
därutinnan så mycket mindre vara avgörande, som upplyst är att klaganden
vid nämnda tid underhandlat med föreningen rörande omsättning av
det lån utslaget avsåg.

I anledning av Olssons påstående att han icke kunde vitsorda att han
haft någon kännedom om den ifrågavarande utmätningen och den i anledning
därav utlysta auktionen vill jag vidare framhålla att, enligt vad jag
inhämtat, från länsstyrelsen den 26 september 1933 till landsfiskalen i Näs
distrikt avlåtits en skrivelse av enahanda lydelse som ovanintagna meddelande
till klaganden av samma dag. Av de hos K. B. förvarade handlingarna
rörande auktionen har jag även inhämtat att den 26 september 1933
till landsfiskalen i Näs distrikt avgått en skrivelse med anmodan till denne
att ombestyra uppläsning i distriktets kyrkor av den i länskungörelserna
införda kungörelsen örn auktionen. Och denna skrivelse har Olsson den 11
oktober 1933 besvarat sålunda att han till K. B. översänt ett antal uppläsningsbevis
från olika pastorsämbeten.”

Genom sin underlåtenhet att till K. B. göra anmälan örn den av klaganden
verkställda betalningen hade Olsson gjort sig skyldig till tjänstefel av
beskaffenhet att ej kunna undgå beivran. J. O. uppdrog därför åt åklagaren
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Olsson för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av åklagaren understödjas.

Näs häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den Jj juli
1935 följande.

I målet vore utrett att, sedan klagandens fastighet, 20/2g8 mantal Ekhammar,
den 18 augusti 1933 tagits i mät för 37 kronor 37 öre och K. B.
i anledning därav utlyst auktion å fastigheten att hållas den 14 november

• Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1936 års riksdag.

130

1933, klaganden den 18 oktober 1933 till Olsson, som då tjänstgjort såsom
t. f. landsfiskal i Näs distrikt, inbetalt ovan nämnda belopp, samt att den
utlysta auktionen å utsatt tid ägt rum; och enär det ålegat Olsson att örn
den gjorda inbetalningen lämna K. B. underrättelse men Olsson underlåtit
detta, prövade häradsrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma
Olsson för den försummelse i tjänsten, vartill han sålunda gjort sig skyldig,
att böta 25 dagsböter, varje å 4 kronor.

På grund av vad i målet förekommit funne häradsrätten det icke kunna
för visst antagas, att den utlysta fastighetsauktionen, även om Olsson gjort
vederbörlig anmälan om den skedda inbetalningen, skulle blivit inställd;
och då vid sådant förhållande Olsson icke vore skyldig ansvara för skada,
som klaganden kunde hava lidit till följd därav att fastigheten blivit försåld,
bleve av klaganden förd talan lämnad utan bifall.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

16. Obehörig vägran att framställa proposition vid sammanträde
med kyrkoråd m. m.

Å kyrkostämma med Norra Åsums församling den 20 december 1925,
vilken hölls under ordförandeskap av tjänstförrättande pastorn E. Neuman,
beslöts att nytt skolhus skulle uppföras i Vilans municipalsamhälle.
Tillika beslöts att den gamla, å fastigheten Härlöv nr 59 belägna skolbyggnaden
i Vilan skulle inredas till församlings- och konfirmandsalar jämte tre
lärarinnebostäder.

Det av Neuman vid kyrkostämman förda protokollet var ifråga om
nämnda ärende av följande lydelse.

”§ 5.

Förelåg frågan örn byggandet av ny skola inom Vilans skoldistrikt, jämte
kommitterades och skolrådets förslag i ärendet. Kyrkostämman beslöt på
grund av det ytterst trängande behovet av skolsalar inom distriktet
l:o att, under förutsättning att ritningar och byggnadsplan bliva av vederbörande
myndigheter godkända och medel till byggnadskostnadernas bestridande
får upplånas med minst 30-årig amorteringstid, enligt kommitténs
förslag och av arkitekt C. Andrén upprättade ritningar, arbetsbeskrivningar
och kostnadsförslag, för en beräknad kostnad av 232,440: — kronor
(däri inbegripet jordtomt å 10,000 kr.) på den söder örn nuvarande skolan
belägna tomten låta uppföra en ny skolbyggnad, inrymmande 10 lärosalar, 2
salar för undervisning i kvinnlig slöjd, 1 sal för undervisning i manlig slöjd,
1 d:o för undervisning i naturkunnighet, 2 reservsalar, gymnastiksal, lärare -

131

rum, expedition, vaktmästarebostad och erforderliga utrymmen för värmeoch
toilettanläggningar m. m., att låta inreda nuvarande gymnastiksalen
i nya skolan till lärosal och gamla skolan till församlings- och konfirmandsalar
jämte tre lärarinnebostäder;

2:o att----—---------—-----

Kungörelse örn protokollets justering upplästes i församlingens kyrka den
27 december 1925.

Sedan de sålunda beslutade ändringsarbetena å den gamla skolbyggnaden
verkställts, blev vid en i Norra Åsums och Vä församlingars pastorat
den 10 september 1927 förrättad biskopsvisitation den nyinredda församlingssalen
i vederbörlig ordning invigd.

Efter framställning av kommunalfullmäktige beslöt kyrkorådet i Norra
Åsums församling den 14 oktober 1927 att kommunala sammanträden
skulle få hållas i konfirmandsalen i nyssnämnda byggnad, under förutsättning
att inga sådana hölles under tider då gudstjänst, konfirmandläsning
eller andra kyrkliga möten ägde rum i byggnaden.

Å sammanträde med kommunalfullmäktige i Norra Åsums socken den
10 oktober 1932 antecknades till protokollet att fastigheten Härlöv nr 59
enligt bestämmelserna i lagen den 6 juni 1930 örn skolstyrelse i vissa kommuner
blivit den borgerliga kommunens egendom. För att trygga Norra
Åsums församlings tillgång till av församlingen i fastigheten disponerade
kyrksal och pastorsexpedition beslöto kommunalfullmäktige medgiva församlingen
full dispositionsrätt över sistnämnda lokaler mot skyldighet att
bekosta lokalernas inre underhåll ävensom rätt att tillsvidare använda den
för sammanträden, uppbördsstämmor m. m. avsedda s. k. konfirmandsalen
vid konfirmationsundervisning, dock att beslutet endast skulle gälla så
länge de till kyrksal och pastorsexpedition inredda lokalerna användes för
därmed avsedda ändamål.

Häröver besvärade sig kyrkoherden i pastoratet, kontraktsprosten G.
Lundgren hos K. B. i Kristianstads län under yrkande att, då ifrågavarande
byggnad efter de å densamma vidtagna omändringsarbetena upphört
att vara skolhus och dess huvudändamål i stället vore att utgöra lokaler
för kyrkligt församlingsarbete, samt kommunalfullmäktige på grund
därav genom klandrade beslutets fattande överskridit sin befogenhet, beslutet
måtte upphävas.

Vid besvären fogade Lundgren bland annat en så lydande handling:

”Utdrag ur protokoll vid kyrkostämma med Norra
Åsums församling d. 20 december 1925.

§ 5.

Kyrkostämman beslöt att låta inreda nuvarande gamla skolan i Vilan

132

till församlings- och konfirmandsalar och pastorsexpedition jämte tre
lärarinnebostäder.

N. Åsum s. o.
E. Neuman,
ordf.

Justerat

W. P. Westerberg. A. Nilsson.

Justeringen kungjord i N. Åsums kyrka sond. d. 27 dec. 1925 intygas

E. Neuman,
t. f. komminister.

Rätt utdraget betygas i tjänsten
Gustaf Lundgren.”

Genom utslag den 20 maj 1933 yttrade K. B.: Jämlikt 22 § lagen den
6 juni 1930 örn skolstyrelse i vissa kommuner hade visserligen Norra Åsums
kommun ägt att övertaga de rättigheter Norra Åsums församling haft till
egendom som anslagits till eller använts för folk- och fortsättningsskoleväsendet.
Handlingarna i målet gåve emellertid vid handen att åtminstone
största delen av ifrågavarande byggnad anslagits till och sedan flera år
använts för kyrkliga ändamål. På grund därav och då kommunalfullmäktige
sålunda genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet, prövade
K. B. lagligt upphäva samma beslut.

Över K. B:s utslag anförde kommunalfullmäktige besvär under yrkande
att Kungl. Maj:t måtte, med upphävande av utslaget, fastställa kommunalfullmäktiges
beslut. I besvärsskriften hemställdes tillika att, om K. B:s
utslag skulle bli fastställt, Kungl. Maj:t måtte utfärda sådana förhållningsorder
angående ifrågavarande fastighets överförande till kyrkans tillgångar
att därav ostridigt framginge, dels huruvida kyrkan skulle tillerkännas
äganderätten även till den del av fastigheten som ej användes för enbart
kyrkliga ändamål, dels ock enligt vilka grunder församlingen skulle utgiva
vederlag för den kyrkan då tilldömda egendomen samt övertaga betalningsskyldigheten
för den skuld som folkskoleväsendet ådragit sig för ifrågavarande
byggnads ombyggnad och förbättring.

Efter det kommunalfullmäktiges skrift, i vad anginge de anförda besvären,
blivit föredragen inför Kungl. Maj:t i regeringsrätten, utlät sig
Kungl. Majit genom utslag den 24 januari 1934: Enär kommunalfullmäktige
måste anses hava överskridit sin befogenhet genom att meddela bestämmelser
angående de lokaler uti ifrågavarande byggnad som vid tiden
för ikraftträdande av lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner
användes för kyrkliga ändamål, funne Kungl. Majit ej skäl att göra
ändring i det slut vartill K. B. i målet kommit.

Sedan kommunalfullmäktiges skrift därefter den 2 mars 1934 remitte -

133

rats till kungl, kammarkollegium för avgivande av utlåtande i målet, såvitt
det ännu berodde på Kungl. Maj:ts prövning, kommunicerade kammarkollegium
den 26 april 1934 handlingarna med K. B., som i anledning av
kommunalfullmäktiges ansökning skulle sätta Norra Åsums församling och
borgerliga kommun i tillfälle att träffa avtal angående dispositionen och underhållet
av den ifrågavarande byggnaden samt angående fördelningen av
ansvarsskyldigheten för lån som upptagits för dess ombyggnad och förbättring.
Efter handlingarnas mottagande översände K. B. dessa till församlingen
och den borgerliga kommunen i ovan angivna syfte.

Sedan därefter det sålunda remitterade ärendet utsatts att förekomma
vid sammanträde med kyrkofullmäktige den 29 maj 1934, blev frågan, för
beredning av ärendet, upptagen till behandling vid ett sammanträde med
församlingens kyrkoråd, som hölls den 18 maj 1934 under ordförandeskap
av Lundgren.

I fråga örn vad därvid förekom innehöll det av Lundgren undertecknade
protokollet under § 3 bland annat följande:

”Efter diskussion i frågan avgav herr W. Westerberg följande förslag till
uttalande från kyrkorådet:

1) Fastigheten, som alltid varit och fortfarande är upptagen bland folkskolornas
fasta egendom samt helt förvärvats och bekostats med för folkskolornas
ändamål uttaxerade medel, skall, med det undantag som nedan
i punkt 2:o stadgas, förvaltas av skolrådet samt fortfarande upptagas bland
folkskolornas tillgångar.

2) Kyrkliga kommunen tillerkännes full dispositionsrätt över de lokaler i
fastighetens huvudbyggnad, som där blivit upplåtna till kyrksal och pastorsexpedition,
så länge dessa användas till sitt nuvarande ändamål och
mot skyldighet endast att bekosta dessa lokalers inre underhåll och drift.

3) I enlighet med hittills gällande praxis skall den i huvudbyggnadens
nedre våning och till kommunala stämmor samt konfirmationsundervisning
m. m. använda salen även i fortsättningen upplåtas till allmänna sammanträden
och sammankomster för såväl borgerliga som kyrkliga ändamål.
Upplåtelse sker i den ordning, ansökan därom ingives till skolrådet eller
till den skolrådet därtill förordnar, varvid dock skall tillses, att nämnda
lokal ej upplåtes till sammankomst på sådana tider, då allmän gudstjänst
hålles i kyrksalen.

4) Alla utgifter för fastighetens administration samt fastighetens såväl yttre
som inre underhåll skall med det undantag, som i punkt 2:o stadgas, helt
påvila borgerliga kommunen, som även bibehåller betalningsansvaret folden
skuld, som förorsakats av utgifter för fastighetens ombyggnad och förbättring.

På detta förslag till uttalande vägrade undertecknad, ordförande, att
framställa proposition, emedan det i alla sina fyra punkter står i bestämd

134

strid med det utslag i församlingshusfrågan, som Kungl. Majit i regeringsrätten
d. 24 januari i år meddelat, och som skall ligga till grund för de
avtal, som nu kyrkofullmäktige och kommunalfullmäktige ha att träffa.”

§ 4 i protokollet hade följande lydelse:

”Följande förslag till uttalande gjordes därefter av kyrkovärden Nils
Ohlsson:

Kyrkoförsamlingen övertar ansvaret för de utgifter, som åtgått för ändringen
av ifrågavarande byggnad, och skall jämväl den kyrkliga kommunen
bestrida framtida underhåll av byggnaden.

Efter framställd proposition på detta förslag och sedan ordföranden förklarat
det med övervägande ja antaget, begärdes votering, som gav till
resultat, att tre röster avgivits för förslaget (herrar Nils Ohlsson, Per Trulsson
och ordföranden) samt fyra mot detsamma (herrar Westerberg, Midmer,
Torsten Nilsson och F. O. Larsson), vadan förslaget alltså icke antagits.

Kyrkorådet hade alltså beslutat att icke inkomma till kyrkofullmäktige
med något förslag i frågan.”

Vid sammanträdet med kyrkofullmäktige den 29 maj 1934 beslöto fullmäktige
att för sin del antaga det av Westerberg vid kyrkorådssammanträdet
framlagda förslaget till avtal mellan församlingen och den borgerliga
kommunen angående dispositionen m. m. av fastigheten Härlöv nr 59, dock
med den ändring att ordet ”skolrådet” överallt utbyttes mot ordet ”folkskolestyrelsen”.

Över detta beslut anförde Lundgren ävensom Ohlsson, Trulsson, mejerikonsulenten
E. Larell och lantbrukaren F. Rosendahl besvär hos K. B.
under yrkande att, då beslutet strede mot Kungl. Maj:ts utslag den 24
januari 1934 samt ej heller stöde i överensstämmelse med 2 § f) lagen om
församlingsstyrelse, beslutet måtte upphävas.

I en den 12 juli 1934 hit inkommen skrift anmälde Westerberg, ordförande
i Norra Åsums sockens kommunalfullmäktige, samt A. Nilsson, ordförande
i kyrkofullmäktige i församlingen, att Lundgren, till stöd för sin
mening att församlingen vore ensam ägare till gamla skolan, i det första
besvärsmålet hos K. B. åberopat ovan omförmälda av honom utfärdade,
genom strykningar samt tillägg i originaltexten felaktiga utdrag ur protokollet
vid kyrkostämman den 20 december 1925. Därjämte anförde klagandena
klagomål mot Lundgren för det han, som i egenskap av kyrkoherde
vore självskriven ordförande i kyrkorådet, vid sammanträdet med detta
den 18 maj 1934 vägrat framställa proposition örn bifall till Westerbergs
därvid framlagda avtalsförslag. Klagandena hemställde att J. O. måtte
vidtaga de åtgärder mot Lundgren vartill fog kunde förefinnas. I

I infordrat yttrande anförde Lundgren i huvudsak följande.

135

Beträffande klagandenas anmärkningar mot det av Lundgren utfärdade
utdraget ur kyrkostämmans protokoll den 20 december 1925 hade Lundgren
yttrat sig däröver redan i det besvärsmål vari utdraget åberopats, enär
däri gjorts anmärkning mot protokollet. Vad klagandena kallade ”strykningar”
vore att Lundgren i utdraget utelämnat allt det som rörde den
nya skolhusbyggnaden i Vilan, en fråga som alls icke hade med besvärsmålet
att skaffa, och att Lundgren endast medtagit vad som beslutats i
fråga örn gamla skolans ombyggnad till församlingshus. Att kalla detta för
”strykningar” vore icke riktigt. Det hade ju endast gällt att bifoga ett utdrag
ur protokollet och icke att taga en avskrift. Lundgren hade medelst
vågräta streck på vanligt sätt i utdraget angivit att protokollet innehölle
även annat, som ej berörde ärendet angående gamla skolan. Då klagandena
talade örn ”tillägg till originaltexten”, åsyftade de helt visst det förhållandet
att ordet ”pastorsexpedition” blivit insatt i protokollet. Därmed förhölle
sig på följande sätt. På grund av laga förfall för Lundgren hade vid
kyrkostämman den 20 december 1925 pastor i en angränsande församling
— Neuman — fungerat såsom ordförande. Denne hade vid protokollsskrivningen
och ”således” även vid utfärdande av ett utdrag råkat utelämna ”ett
av själva huvudorden” i den fråga det gällt, nämligen ”pastorsexpedition”.
Lundgren hade därför senare ansett sig böra ditsätta detta ord som en förklaring
till de föregående uttrycken ”församlings- och konfirmandsalar”,
vari Neuman tydligen även inbegripit pastorsexpedition. Församlingen hade
nämligen i en av Kungl. Majit den 7 december 1917 utfärdad löneregleringsresolution
varit ålagd att inreda sådan, och ritningar, upptagande
även pastorsexpedition, hade varit uppgjorda samt godkända av byggnadsstyrelsen.
Både i kommunalfullmäktiges egna besvär och i Kungl. Majits
utslag på dessa användes ordet pastorsexpedition. Det uteglömda ordet
”pastorsexpedition” hade av Lundgren insatts i protokollet, icke för att
församlingen skulle erhålla denna lokal, utan efter det att en sådan på
Kungl. Maj:ts befallning redan kommit till stånd och av prästerskapet
använts. Det ifrågavarande ordet hade alltså av förbiseende varit utelämnat
i protokollet, men skulle jämlikt Kungl. Majits resolution ha stått däri.
Lundgren förmenade därför att hans protokollsutdrag vore i full överensstämmelse
med det justerade protokollet. Samma åsikt hade tydligen
varit rådande såväl i länsstyrelsen som hos Kungl. Majit.

I fråga om vad som förevarit vid sammanträdet med kyrkorådet den
18 maj 1934 anförde Lundgren: Att Lundgren vid detta sammanträde vägrat
framställa proposition på det avtalsförslag som förordats av kyrkorådets
majoritet och sedermera den 29 maj godkänts av kyrkofullmäktige
hade berott därpå att Lundgren ansett sig ej kunna handla annorlunda,
då avtalet i alla punkter stöde i bestämd strid mot Kungl. Majits utslag
den 24 januari 1934, som ju skulle ligga till grund för avtalet. I fråga om

136

första punkten i avtalet hade Lundgren ansett sig böra vägra proposition.,
emedan kyrkorådet, då Kungl. Majit utgått från att kyrkoförsamlingen
vore ägare av fastigheten Härlöv nr 59 och att den borgerliga kommunen
endast hade ”servitut” i skolbyggnaden, icke kunde förklara fastigheten
vara den borgerliga kommunens egendom. Beträffande avtalets andra punkt
hade Lundgren funnit skäl för propositionsvägran däri, att den kyrkoförsamlingen
i punkten medgivna dispositionsrätten till fastighetens huvudbyggnad
redan förut blivit församlingen tillerkänd av Kungl. Majit. Vad
anginge tredje punkten i avtalet hade Lundgren vägrat proposition, enär
det strede mot gällande bestämmelser att folkskolestyrelsen skulle besluta
rörande konfirmandsalens användning för kyrkliga ändamål och kommunala
sammanträden. Hur skulle kyrkorådets ordförande kunna bevilja
proposition på ett förslag att folkskolestyrelsen skulle upplåta lokalen för
kyrkligt arbete? Kungl. Majit hade anbefallt församlingen att träffa avtal
angående fördelningen av betalningsansvaret för den skuld som förorsakats
av utgifterna för fastighetens omändring. Enär enligt Kungl. Majits
utslag kyrkoförsamlingen fortfarande vore ägare till fastigheten Härlöv
nr 59, kunde kyrkorådet icke fatta ett sådant beslut som det i avtalets
fjärde punkt föreslagna. På grund därav hade Lundgren vägrat proposition
jämväl å denna punkt.

Att kyrkorådets majoritet, anförde Lundgren vidare, under diskussionen
förordat det av Westerberg framlagda förslaget hade ej kunnat giva Lundgren
anledning att framställa proposition på detta förslag, ty majoriteten
hade ej alltid rätt, och i detta fall hade ju dess förslag varit uppenbarligen
lagstridigt. Att kyrkofullmäktige någon vecka senare, med tio röster mot
fem, antagit förslaget kunde icke inverka på den tidigare behandlingen av
frågan. Kyrkofullmäktiges beslut vore också överklagat. Över besvären
hade kyrkofullmäktige nyligen avgivit yttrande, och hade därvid sju ledamöter
mot tio hemställt örn bifall till besvären. I

I avgivna påminnelser anförde klagandena: Klagandena bestrede på det
bestämdaste att några ord råkat uteglömmas i det protokoll, varav Lundgren
utfärdat det felaktiga utdraget. I fråga om den fastställda byggnadsplanen
för nybyggnad och omändring av folkskolornas fastigheter kompletterades
protokollet genom däri åberopade ritningar och arbetsbeskrivningar,
vilka gjorde alla tillägg till originaltexten överflödiga. Genom att
hänsynslöst företaga omarkerade strykningar och genom tillägg till samt
omredigering av protokollets originaltext hade Lundgren, till förmån för
en av honom förfäktad mening, avsiktligt givit det felaktiga utdraget sken
av att innehålla ett fristående beslut av övervägande kyrklig karaktär,
under det att utdraget i verkligheten endast återgåve en obetydlig del av
den paragraf i protokollet som innehölle beslut örn en omfattande bygg -

137

nadsplan för i huvudsak folkskolornas ändamål. En kyrkans ämbetsman
torde icke äga rätt att, då han i tjänsten utfärdade och bestyrkte ett utdrag
ur ett i behörig ordning justerat protokoll, genom godtyckliga, omarkerade
strykningar och tillägg till originaltexten samt genom omredigering av
denna förändra det justerade protokollets ordalydelse och därigenom förvanska
det återgivna beslutets karaktär och motiv. För vanligt lekmannaförstånd
framstode därför Lundgrens här anmärkta förfarande såsom ett
tjänstefel av betänkligaste art. Någon anmälan om det felaktiga protokollsutdraget
hade ej ingivits vare sig till länsstyrelsen eller Kungl. Majit.
Någon anledning hade därför ej förelegat för dessa myndigheter att döma i
denna sak.

Beträffande Lundgrens vägran att i kyrkorådet framställa proposition
på det av Westerberg framlagda förslaget anförde klagandena vidare: Det
vore icke första gången som Lundgren underlåtit att framställa proposition
om bifall till ett för honom misshagligt förslag. Den här gången hade
det dessutom skett på ett för en kyrkans ämbetsman synnerligen olämpligt
och ovärdigt sätt, i det han därvid under ett intensivt och obehärskat
hamrande med ordförandeklubban fråntagit en av kyrkovärdarna
ordet och på det grövsta kränkt dennes yttranderätt, då kyrkovärden ville
framhålla att ordföranden icke kunde ha någon laglig rätt att vägra framställa
proposition örn bifall till avtalsförslaget utan i stället borde anföra
reservation mot beslutet, om detta ginge honom emot, samt sedermera, om
fog därtill kunde förefinnas, i behörig ordning överklaga detsamma. Då
kyrkovärdens med orätt undertryckta yttrande på ett förträffligt sätt
angåve, hur en ordförande med respekt för rimliga krav om vederhäftighet,
grannlagenhet och oväld skulle förfarit, åberopades detsamma till stöd
för klagandenas talan. Anmälan hade tillkommit i avsikt att vinna sådan
rättelse för framtiden att de ärenden som hädanefter komme att behandlas
under ordförandeskap av Lundgren finge en lagenlig och någorlunda
opartisk handläggning. Ingen anledning förelåge att i övrigt bemöta Lundgrens
ordrika men i sak synnerligen ovederhäftiga förklaring. Till och med
slutpåståendet i denna vore felaktigt, ty något förslag om att fullmäktige
skulle hemställa örn bifall till besvären över det godkända avtalsförslaget
hade ej förelegat vid kyrkofullmäktiges sammanträde, och endast tre av
dess ledamöter hade reserverat sig till förmån för desamma.

Sedan Lundgren därefter anmodats att inkomma med förnyat yttrande
och därvid särskilt angiva, dels huruvida hans i den avgivna förklaringen
lämnade uppgifter rörande insättningen av ordet ”pastorsexpedition” i
kyrkostämmoprotokollet för den 20 december 1925 innebure att han jämväl
i kyrkostämmans originalprotokoll tillsatt detta ord, och dels, därest

138

så vore fallet, vid vilken tidpunkt han företagit denna ändring, anförde
Lundgren i avgivet yttrande följande.

Lundgrens asyftade uppgifter innebure att Lundgren i kyrkostämmans
originalprotokoll inom en parentes tillsatt ordet ”pastorsexpedition”, vilket
skulle utgöra en förklaring att stämmans ordförande måst i uttrycken
”församlings- och konfirmandsalar” ha inbegripit även ordet ”pastorsexpedition
Beträffande tidpunkten för ändringen ville Lundgren upplysa att
tillägget gjorts efter det att biskopen i september 1927 invigt både kyrksal
och pastorsexpedition, den senare invigd i egenskap jämväl av sakristia.
Lundgren kunde försäkra att detta inom parentes av Lundgren tillsatta
ord icke tillkommit till förmån för en av Lundgren förfäktad mening, ty
saken vore och förbleve alldeles densamma, antingen ordet ”pastorsexpedition”
stöde i originalprotokoll och utdrag därur eller icke. När klagandena
i sina påminnelser bestrede att några ord råkat uteglömmas i originalprotokollet,
måste ju detta innebära att även klagandena menade att ordet
pastorsexpedition” vore inbegripet i uttrycken ”församlings- och konfirmandsalar”
och att således Lundgrens inom parentes tillsatta ”pastorsexpedition’''
vore utan betydelse för saken. Det syntes Lundgren ärekränkande
att klagandena gjort gällande att han skulle till förmån för en av
honom förfäktad mening avsiktligt givit det felaktiga utdraget sken av att
innehålla ett fristående beslut av övervägande kyrklig karaktär o. s. v.
Lundgren hade hela tiden handlat i den ärliga avsikten att saken skulle
träda fram i sitt rätta ljus, och Lundgren hade icke haft några biavsikter.
Lundgren lämnade alldeles därhän de personliga utfall som i påminnelserna
gjorts mot honom. Det hade varit för upprepade personliga utfalls skull
som Lundgren på ifrågavarande kyrkorådssammanträde nödgats med klubban
nedtysta den person som klagandena åsyftade i sina påminnelser. Lundgren
hade därvid icke yttrat ett enda ord till personen ifråga.

I en hit insänd skrift bemötte klagandena därefter vad Lundgren senast
anfört och bestredo särskilt att några personliga utfall mot Lundgren givit
anledning till nedtystande av den av klagandena i påminnelserna omförmälde
ledamoten av kyrkorådet.

Den 25 oktober 1934 meddelade K. B. utslag på de av Lundgren m. fl.
anförda besvären över kyrkofullmäktiges ovannämnda beslut den 29 maj
1934. I utslaget yttrade K. B. följande: Enär Lundgren och hans medparter
icke visat att klandrade beslutet vore olagligt i något avseende varom
förmäldes i 68 § lagen om församlingsstyrelse, funne K. B. skäligt lämna
besvären utan bifall.

Över detta utslag anförde Lundgren och hans medparter besvär under
vidhållande av sina hos K. B. framställda påståenden.

139

Genom utslag den 20 februari 1935 fann emellertid Kungl. Maj:t, i regeringsrätten,
ej skäl att göra ändring i K. B:s utslag.

Med de förklaringar Lundgren avgivit fann justitieombudsmannen Gyllenswärd
sig icke kunna åtnöjas, och i följd därav blev åtal anställt mot
Lundgren inför domkapitlet i Lund. I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjordes,
anförde J. O. följande:

”Vad till en början angår den omständigheten att Lundgren, sedan det
av tjänstgörande ordföranden i kyrkostämman uppsatta protokollet vid
kyrkostämman den 20 december 1925 blivit i vederbörlig ordning justerat
samt kungörelse därom upplästs i kyrkan, någon gång under hösten 1927
i protokollet gjort ett tillägg i syfte att utmärka att i det uti protokollet
använda uttrycket ''församlings- och konfirmandsalar’ inbegrepes jämväl
pastorsexpedition, finner jag väl att Lundgren därigenom förfarit felaktigt.
Då emellertid detta förfarande under de i ärendet föreliggande förhållanden
icke kan svårare anses än enligt 5 § lagen den 8 mars 1889 örn straff
för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål, är det med
hänsyn till gällande bestämmelser om åtalspreskription numera uteslutet
att mot Lundgren anhängiggöra ansvarstalan för sagda tjänstefel.

I ärendet är vidare upplyst att Lundgren verkställt och till riktigheten
bestyrkt ett utdrag av det ifrågavarande protokollet. I detta utdrag ha
stora delar av det justerade protokollets innehåll utelämnats, utan att sagda
förhållande på något sätt utmärkts. Härjämte har Lundgren i utdraget
infogat det nyss omnämnda tillägget angående pastorsexpedition, och detta
på sådant sätt att handlingen måste inge den föreställningen att tillägget
återfunnes också i den justerade originaltexten. Utdraget har sedermera av
Lundgren ingivits till K. B. och där åberopats vid anförande av besvär
över kommunalfullmäktiges i Norra Åsums socken beslut den 10 oktober
1932. Genom sin åtgärd att, oaktat de avvikelser utdraget sålunda företedde
i förhållande till det justerade protokollet, å tjänstens vägnar bestyrka
utdragets överensstämmelse med kyrkostämmans protokoll, har
Lundgren ävenledes gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad därefter angår Lundgrens vägran att i kyrkorådet vid dess sammanträde
den 18 maj 1934 framställa proposition om ovan omförmälda, av
Westerberg framlagda avtalsförslag må erinras följande.

Enligt 40 § lagen den G juni 1930 om församlingsstyrelse skall i varje
församling finnas ett kyrkoråd. Ordförande i kyrkorådet är på grund av
stadgande i 40 § kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar eller den präst
inom församlingen som kyrkoherden därtill förordnar.

Enligt 41 § i lagen åligger det kyrkorådet bland annat att verkställa be -

140

redning av ärenden som skola förekomma till behandling å kyrkostämma
eller hos kyrkofullmäktige.

Beträffande förhandlingsordningen vid sammanträde med kyrkorådet
gälla enligt 50 § i huvudsak samma regler som för kyrkostämma äro givna i
20 § 1 mom. i lagen. Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad,
åligger det alltså ordföranden att framställa proposition, så avfattad att den
kan besvaras med ja eller nej. Ordföranden skall därefter tillkännagiva,
huru enligt hans uppfattning beslutet utfallit, samt befästa detsamma, där
ej omröstning begäres, med klubbslag. Begäres omröstning, skall den i regel
ske öppet och efter upprop. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet.
Falla rösterna lika för olika meningar, har ordföranden utslagsröst, utom
vid val och tillsättande av tjänstebefattningar, i vilka fall lottning skall ske.

Anser ordföranden att ett framställt förslag är av beskaffenhet att beslut
därom författningsenligt icke må äga rum, bör han tydligen giva rådets
ledamöter sin uppfattning tillkänna. Framställes icke någon anmärkning
mot denna mening, förblir därvid. Men yrkas på proposition, måste han i
vederbörlig ordning hänskjuta frågan, huruvida omröstning örn förslaget
skall äga rum, till kyrkorådets avgörande. Går kyrkorådets beslut ordföranden
emot, måste han böja sig för detta, varvid han naturligtvis dock
äger till protokollet anteckna sin reservation. Beträffande denna fråga får
jag hänvisa till Hammarskjölds kommentar till kommunallagarna, tionde
upplagan, sid. 36 o. f., 177 och 196. (Jfr Hagmans kommentar till äldre
kommunallagarna, andra upplagan, sid. 96 o. f.)

I förevarande fall har klaganden Westerberg i egenskap av ledamot av
Norra Åsums församlings kyrkoråd vid sammanträdet med kyrkorådet den
18 maj 1934, då rådet hade att förbereda ett till behandling hos kyrkofullmäktige
den 29 maj utsatt ärende angående avtal mellan den borgerliga
kommunen och församlingen rörande dispositionen m. m. av fastigheten
Härlöv nr 59, framlagt ett förslag till avtal i frågan. I samband därmed
har Westerberg yrkat att kyrkorådet måtte i yttrande till kyrkofullmäktige
uttala sig för detta avtalsförslag. Lundgren, som i egenskap av kyrkoherde
fört ordet i kyrkorådet, har emellertid, under påstående att det föreslagna
avtalet stöde i strid med regeringsrättens utslag den 24 januari 1934, vägrat
att framställa proposition på Westerbergs förslag. Mot detta Lundgrens
beslut har anmärkning framställts av en annan av kyrkorådets ledamöter.
Enligt vad Lundgren själv medgivit har Lundgren därvid ''med
klubban nedtystat’ denne ledamot och sålunda fråntagit honom ordet.

Av vad jag ovan anfört framgår att Lundgren, då han förklarat sig icke
kunna framställa proposition på Westerbergs yrkande samt anmärkning
däremot framställts av ledamot i kyrkorådet, varit pliktig att underställa
frågan, huruvida proposition skulle framställas eller icke, kyrkorådets avgörande.
Genom sin underlåtenhet att göra detta och i samband därmed

141

undertrycka den mot Lundgrens inställning i propositionsfrågan reagerande
kyrkorådsledamotens fria yttranderätt har Lundgren gjort sig skyldig
till tjänstefel. Framhållas må i detta sammanhang även att, såsom av
regeringsrättens utslag den 20 februari 1935 framgår, Lundgren i själva
verket saknat anledning att vägra proposition på Westerbergs yrkande.”

J. O. fann alltså att Lundgren med avseende å dels bestyrkandet av utdraget
av kyrkostämmans protokoll för den 20 december 1925, dels sitt
förfarande vid sammanträdet med kyrkorådet den 18 maj 1934 gjort sig
skyldig till fel i sin tjänst. Då dessa tjänstefel voro av beskaffenhet att ej
kunna undgå beivran, ställde J. O. Lundgren under åtal inför domkapitlet
för desamma och yrkade att domkapitlet måtte, jämlikt 5 § lagen den 8
mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana
mål, döma honom till det ansvar som i nämnda lagrum vore stadgat och
domkapitlet funne hans fel förskylla.

Domkapitlet i Lund yttrade i utslag den 13 juli 1935 följande.

Domkapitlet funne uppenbart, att Lundgren genom tilläggandet i det
av honom utfärdade protokollsutdraget av ordet ”pastorsexpedition” endast
avsett att förtydliga det protokollförda beslutet i enlighet med verkliga
innebörden av den beslutande kyrkostämmans mening och såsom
beslutet också oaktat formuleringen i det justerade protokollet blivit tilllämpat.
Domkapitlet funne vidare tydligt, att utelämnandet i samma protokollsutdrag
av delar av det justerade protokollet tillkommit blott i avsikt
att avgränsa utdraget till de delar av protokollet, som hade någon betydelse
för den sak, i vilken utdraget skulle åberopas. Det innebure emellertid
en överträdelse av Lundgrens skyldighet såsom tjänsteman, att, oaktat
protokollsutdraget icke företett fullständig formell överensstämmelse med
det justerade protokollet, likväl å tjänstens vägnar bestyrka sådan överensstämmelse.

Genom underlåtenhet att å kyrkorådssammanträdet den 18 maj 1934
framställa proposition å det av en ledamot framställda yrkande samt
genom att i samband därmed, på sätt som skett, förvägra annan ledamot
rätt att yttra sig hade Lundgren, även örn han icke saknat fog för åsikten
att det med yrkandet avsedda förslaget varit sakligt sett oriktigt, överskridit
den för en kyrkorådsordförande i lag uttryckligen givna befogenhet.

Genom de av Lundgren begångna felaktigheterna måste Lundgren anses
hava visat oförstånd i ämbetet. Domkapitlet dömde honom därför, jämlikt
5 § i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och
örn laga domstol i sådana mål, till varning.

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft.

142

17—20. Lagstridigt ådömande av villkorlig dom. Fråga om felaktigt
beslut av åklagare att ej överklaga underrätts utslag.

Med anledning av vad härstädes iakttagits lät min företrädare i ämbetet
från domhavanden i Mellersta Roslags domsaga infordra utdrag av
domboken i ett av sagda domsagas häradsrätt genom utslag den 12 februari
1935 avgjort mål mellan landsfiskalen G. Holmberg, å tjänstens vägnar,
åklagare, samt träarbetaren Knut Ivar Jansson i Västernäs m. fl.,
svarande. Sedan handlingarna hit inkommit, inhämtades därav följande.

Enligt utslaget hade häradsrätten dömt Jansson jämlikt 1 § lagen den
7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon att hållas
i fängelse en månad, jämlikt 38 § 2 och 4 morn., jämfört med 2 § 2
mom. b) motorfordonsförordningen den 20 juni 1930, att böta 15 dagsböter
om en krona, jämlikt 42 § första stycket, jämfört med 21 § 1 mom. b)
samma förordning, att böta 10 kronor, jämlikt 42 § första stycket, jämfört
med 21 § 10 mom. samma förordning, att böta 15 kronor samt jämlikt
24 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon att
böta 15 dagsböter örn en krona. Med hänsyn till omständigheterna i målet
hade emellertid häradsrätten förordnat att med verkställigheten av det
Jansson ådömda fängelsestraff skulle anstå och på villkor som i lagen den
28 juni 1918 angående villkorlig straffdom sägs bero, huruvida straffet
skulle gå i verkställighet. — Ovannämnda brott och förseelser voro begångna
den 1 november 1934.

Häradsrättens utslag hade vunnit laga kraft.

Enligt ett i målet företett, den 24 januari 1935 utfärdat utdrag av
straffregistret rörande Jansson hade han den 22 december 1925 av Svea
hovrätt dömts jämlikt 1 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin att hållas i
fängelse två månader, vilken bestraffning varit verkställd den 2 april 1926.

Häradsrättens åtgärd att i förevarande fall bruka villkorlig dom hade
följaktligen stått i strid mot stadgandet i 2 § första stycket lagen angående
villkorlig straffdom.

Med avseende å detta förhållande anförde vice häradshövdingen P.
Grufman, som fört ordet i häradsrätten, uti ett hit överlämnat yttrande
följande.

Med beklagande av det förbiseende som, oaktat Grufmans stora erfarenhet
vid handläggning särskilt av brottmål, skett finge Grufman såsom
en förklaring anföra att han vid målets handläggning den 15 januari 1935
erhållit den uppfattningen, att såväl parter som nämndemän icke haft
klart för sig den straffskärpning för brott enligt lagen den 7 juni 1934 vil -

143

ken i och med dennas ikraftträdande ägt rum. Åtskilliga bland nämnden
hade önskat ådöma endast bötesstraff. Med hänsyn till berörda straffskärpning
hade Grufman ansett annat straff än fängelse icke böra ifrågakomma.
Däremot hade Grufman hållit före att, därest eljest förutsättningar för
villkorlig dom förefunnes, hinder icke borde föreligga för meddelande av
dylik. Dessa meningsmotsättningar torde emellertid ha bidragit till att
Grufman vid granskning av det ingivna utdraget av straffregistret förbisett
att samtliga förutsättningar för villkorlig doms meddelande icke förefunnits.
I trots av att Holmberg vid utslagets meddelande befunnit sig i
tingssalen samt stående vid dombordet gjort anteckning om utslagets innehåll,
hade Grufman någon dag före besvärstidens utgång meddelat honom
att ett förbiseende skett av förut angivet slag och ifrågasatt, huruvida
icke lämpligast vore att Holmberg i hovrätten fullföljde talan mot utslaget.
Grufman hade därvid erhållit den upplysningen att Holmberg synnerligen
noga tagit reda på den dömdes personliga levnadsförhållanden,
bland annat genom samtal med kommunala förtroendemän och fjärdingsmannen
på platsen. Holmberg hade sagt sig därvid ha erhållit den bestämda
uppfattningen att ur de grunder, som eljest brukade vara bestämmande
vid avgörande huruvida villkorlig dom borde tillämpas eller icke, synnerligen
goda skäl förelåge för den uppfattningen som genom häradsrättens
utslag kommit till uttryck. Med hänsyn till dessa upplysningar hade Grufman
ansett det icke med sitt ansvar förenligt att ytterligare söka påverka
Holmberg i berörda syfte. Grufman hade sålunda ansett sig efter utslagets
meddelande icke kunna handla på lämpligare sätt än som skett.

Vid yttrandet funnos fogade två intyg, av vilka det ena var av följande
lydelse:

”Härmed får jag på begäran av häradshövding P. Grufman intyga, att
han någon dag före den 4 mars 1935 per telefon meddelade mig, att vid
avdömandet den 12 februari 1935 av ett av mig vid Mellersta Roslags
domsagas häradsrätt å tjänstens vägnar mot träarbetaren Knut Ivar Jansson
i Västernäs anhängiggjort mål angående förseelse mot motorf ordonsförordningen
m. m. Jansson erhållit villkorlig dom, ehuru de formella förutsättningarna
för dylik doms meddelande icke förefunnits, att häradshövding
Grufman i samband därmed ifrågasatte lämpligheten av att besvär
mot häradsrättens utslag av mig anfördes i kungl, hovrätten, att jag emellertid
i anledning av utslaget långt tidigare införskaffat noggranna upplysningar
angående den dömdes personliga levnadsförhållanden, att jag
sålunda i dylikt syfte satt mig i förbindelse med en del kommunala förtroendemän
i den dömdes hemort samt med fjärdingsmannen Viktor Jansson
i Rådmansö, att jag med hänsyn till de upplysningar som därvid erhållits
och vilka i hög grad syntes utgöra stöd för skäligheten i häradsrättens
utslag i förevarande del beslutat mig för att icke fullfölja talan mot utslå -

144

get samt att jag vid mitt samtal med häradshövding Grufman meddelade
honom detta mitt beslut. Norrtälje den 4 april 1935.

G. Holmberg.

landsfiskal.”

Av handlingarna framgick vidare dels att, sedan häradsrätten vid målets
handläggning den 15 januari 1935 tillkännagivit att utslag däri skulle
meddelas den 12 påföljande februari, häradsrättens ordförande förordnat
förste notarien H. Welborn att verkställa förundersökning angående Knut
Ivar Jansson, dels att häradsrätten i slutliga utslaget för sådan undersökning
tillerkänt Welborn ersättning med 50 kronor, att utgå av allmänna medel.

Grufman bereddes därefter tillfälle att inkomma med de ytterligare upplysningar
vartill han kunde finna sig befogad, särskilt rörande det förhållandet
att häradsrättens ordförande förordnat om förundersökning. I hit
avgivet förnyat yttrande anförde Grufman följande.

Förordnandet av förundersökare hade meddelats av Grufman den 7
februari 1935, sedan utdraget av straffregistret samma dag eller någon dag
tidigare kommit honom tillhanda. Förordnandet hade emellertid av Grufman
föredragits vid häradsrättens sammanträde den 12 februari 1935 och
blivit av häradsrätten bekräftat. Grufman hade numera för länsstyrelsens
i Stockholms län räkning å statsverkets checkräkning insatt 50 kronor, utgörande
återbetalning av den till Welborn utbetalade ersättning för förundersökningen.
I övrigt ville Grufman anföra följande. Sedan straffregisterutdraget
inkommit och jämte övriga handlingar granskats, hade Grufman
ej funnit något formellt hinder för tillämpande av villkorlig dom föreligga.
Då emellertid upplysningarna om Janssons personliga levnadsomständigheter
varit ganska knapphändiga, hade Grufman funnit skäligt förordna
om förundersökning. Grufman hade haft en särskild anledning att
undersöka förutsättningarna för villkorlig dom med hänsyn till den ståndpunkt
han på grund av tidigare rådplägning med nämnden haft anledning
antaga att denna skulle komma att intaga vid målets avgörande. Med
tanke på framtida liknande fall hade Grufman även velat undvika ett för
långt utsträckande av begreppet ”förmildrande omständigheter” för att
därigenom komma fram till ett bötesstraff. När Grufman i anledning därav
förordnat örn förundersökning, hade Grufman väl haft reda på den i 25 §
andra stycket i lagen angående villkorlig straffdom givna bestämmelsen
enligt vilken förundersökning kunde beslutas ”före målets handläggning
vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen”. Emellertid
vore att märka att det för häradsrätten i förevarande fall, då något utdrag
av straffregistret icke till domstolen ingivits, icke vid rättegångstillfället
den 15 januari 1935 varit möjligt att taga ställning till frågan örn förordnande
av förundersökare. Ett förordnande av häradsrätten örn förunder -

145

sökning först vid sammanträdet den 12 februari 1935 skulle med nödvändighet
ha medfört ett uppskov med målets avgörande å fyra veckor, ett
uppskov som Grufman med hänsyn till kravet pa snabbhet i rättskipningen
icke ansett tillrådligt. Redan då Grufman meddelat sitt förordnande hade
han haft för avsikt att begära häradsrättens bekräftelse därå. Det syntes
därför icke i och för sig ha varit orätt att Grufman på sätt som skett
förordnat om förundersökning. Vid vad nu anförts hade Grufman utgått
ifrån att hans granskning av straffregisterutdraget varit riktig. Tyvärr
hade så icke varit fallet, i följd varav något förordnande om förundersökning
icke bort meddelas och villkorlig dom icke heller bort tillämpas. Till
sin ursäkt kunde emellertid Grufman åberopa följande. Det hade visat
sig vara förenat med vissa svårigheter att på ett i allo tillfredsställande
sätt förvalta Mellersta Roslags domsaga med bistånd av endast en avlönad
notarie. Före Grufmans tillträde av vakansen i domsagan hade funnits
även en avlönad andre notarie. Dessa svårigheter hade föranlett täta
notarieombyten och därmed följande ökad arbetsbörda för domhavanden.
Under sju månader hade Grufman sålunda i sin tjänst haft lika många
notarier, något som med nödvändighet måst verka förryckande och störande
på arbetsron. Vid tiden för ifrågavarande utslags meddelande hade
funnits i domsagan tre notarier, av vilka en överhuvud icke tjänstgjort
i domsaga mer än halvannan månad och en annan varit så gott som nykommen.
Den ende av notarierna som närmare känt till domsagans särskilda
förhållanden och de rättssökande hade varit anställd i domsagan
något över ett år. Nu hade emellertid det ledsamma förhållandet inträffat
att den sistnämnde notarien på grund av en svårare sjukdom allt ifrån
årets början icke varit fullt arbetsför samt slutligen i veckan före just nu
ifrågavarande tingssammanträde måst intagas å sjukhus i Uppsala för
operation och där tvärstanna cirka tre veckor. Grufman hade därför för
att hålla det löpande arbetet å domsagans kansli flytande nödgats själv i
väsentlig utsträckning deltaga i expeditionsarbetet och därigenom fått
mindre tid för de egentliga domaruppgifterna. Nu angivna förhållanden
torde även i sin mån kunna förklara att Grufman, som först en vecka
förut upptäckt det begångna misstaget, icke förrän dagen före besvärstidens
utgång i saken satt sig i förbindelse med Holmberg. Då någon enskilds
rätt icke genom det förelupna felet blivit kränkt, då den ekonomiska
förlust statsverket lidit genom förordnandet örn förundersökning
blivit ersatt, då den skada som genom att statens straffanspråk icke fullt
tillfredsställts uppkommit finge anses vara ganska ringa, samt med hänsyn
slutligen till de övriga omständigheter Grufman till sin ursäkt anfört,
hemställde Grufman att J. O. måtte låta bero vid Grufmans försäkran att
för framtiden söka noggrant iakttaga de bestämmelser varom här varit
fråga.

io — • Justitie ombvd»v>frnnenti äinbelsberutlelse till dr* riksdag.

146

Vid detta yttrande hade Grufman fogat dels ett intyg av Welborn av
innehåll att, sedan Grufman vid häradsrättens sammanträde den 12 februari
1935 meddelat att han tidigare förordnat Welborn att verkställa förundersökning
angående Jansson, häradsrätten uttryckligen beslutat fastställa
förordnandet, dels ett levereringsreversal visande att Grufman den
23 april 1935 i riksbanken för länsstyrelsens i Stockholms län räkning insatt
förenämnda belopp, 50 kronor.

Med anledning av vad i ärendet förekommit anmodade J. O. jämväl
Holmberg att inkomma med yttrande. I avgivet yttrande anförde Holmberg
följande.

Då Holmberg några dagar efter avkunnandet av häradsrättens utslag
införde anteckning därom i det av honom förda brottmålsdiariet, hade
Holmberg märkt att utslaget icke överensstämde med 2 § första stycket
lagen angående villkorlig straffdom. Enär sådan dom enligt lagens stadgande
”må ej brukas etc.”, hade Holmberg förmodat att utslaget vore dikterat
av hänsyn till särskilt ömmande omständigheter, i synnerhet då förundersökning
ägt rum. Att Holmberg icke satt sig i förbindelse med häradsrättens
ordförande hade berott på att denne varit relativt ny i sitt ämbete
och den ende för Holmberg personligen bekante notarien vid domsagan för
sjukdom vårdats å lasarett. I stället hade Holmberg vidtagit en undersökning
för att utröna, huruvida sådana omständigheter förelegat vilka kunde
anses motivera en villkorlig straffdom. För detta ändamål hade Holmberg
satt sig i förbindelse med flera i Rådmansö kommuns tjänst stående förtroendemän.
Samtliga hade därvid som sin uppfattning uttalat att utslaget
varit det med hänsyn till omständigheterna ur alla synpunkter bästa.
Att största anledning funnes antaga att Knut Ivar Jansson skulle utan det
honom ådömda straffets undergående låta sig rätta framginge ock därav,
att han sedan slutet av februari 1935 och allt fortfarande arbetade vid ett
vägbygge inom Rådmansö socken, att han verkställde avbetalningar å
honom genom utslaget ådömda böter, samt att vid en grundlig razzia under
april månad för utrönande av förekommande olaga sprithantering inom
Rådmansö socken det visat sig att Jansson stått helt utanför de smugglingar
som ägt rum, ehuru flera av Janssons grannar och bekanta varit
inblandade. Med hänsyn till det nu sagda hade Holmberg, då Grufman
den 3 mars 1935 vid ^3-tiden på dagen under telefonsamtal med Holmberg
ifrågasatt utslagets överklagande, ansett sig icke kunna frånträda sitt
tidigare fattade beslut att icke anföra besvär över utslaget. Detta i synnerhet
som Holmberg delgivit Janssons övervakare utslaget.

Vid yttrandet funnos fogade två intyg, av vilka det ena var av följande
lydelse:

På begäran av Landsfiskalen Herr Gunnar Holmberg, får jag som ord -

147

förande i Rådmansö sockens kommunalnämnd intyga att jag anser Häradsrättens
åtgärd, att för förseelse mot motorfordonsförordningen döma Knut
Ivar Jansson i Västernäs till villkorligt fängelsestraff varit synnerligen
klokt och livligt uppskattats av ansvarskännande personer inom kommunen.
Denna min och mångas uppfattning har jag redan i slutet av februari
månad 1935 vid samtal med Landsfiskal Herr Holmberg framhållit. Rådmansö
den 1 maj 1935.

K. A. Andersson
Kommunalnämndens ordf.”

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Gyllenswärd därefter följande.

I 2 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom vore angivna
vissa fall där ej under några förhållanden sådan dom finge brukas. Främst
bland dessa upptoges här det fall att den tilltalade under de tio år, vilka
närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller
under samma tid undergått dylikt straff som blivit honom tidigare ådömt.
Av motiven till detta stadgande framginge att lagstiftarens avsikt varit
att det — utom fördelen av en bestämd begränsning — skulle medföra ökad
säkerhet mot institutets användande i oträngt mål och utan tillfredsställande
utredning rörande tidigare ådömda straff. När den som lagfördes för
brott redan förut, under en tid som ej läge allt för långt tillbaka, undergått
honom omedelbart ådömt fängelse eller straffarbete, hade tydligen ett
bland de viktigare skälen till villkorlig dom ansetts ej vidare beträffande
honom vara för handen. Icke ens örn straffet av en eller annan anledning
ej gått i verkställighet hade förmånlig verkan av villkorlig dom antagits
vara att förvänta.

Genom att i strid mot lagens uttryckliga föreskrift uti ifrågavarande
fall meddela villkorlig straffdom hade Grufman gjort sig skyldig till fel i
domarämbetets utövning av beskaffenhet att ej kunna undgå beivran. Det
kunde för övrigt framhållas att redan brottets art här bort ge anledning
till eftertanke i fråga om användningen av villkorlig dom. Att sådan blott
under alldeles särskilda förhållanden borde brukas beträffande brott mot
1 § lagen den 7 juni 1934 måste anses tydligt. Under förarbetena till lagen
hade till och med framställts yrkande örn förbud mot att i mål enligt
sagda lagrum ådöma villkorlig dom. Dylikt förbud hade väl ej kommit att
inflyta i lagen. Uti propositionen i ämnet uttalade emellertid vederbörande
departementschef att han delade uppfattningen att villkorlig dom som
regel ej lämpade sig vid brott av detta slag. De fall, yttrade departementschefen
vidare, då i sådana mål villkorlig dom dittills meddelats vore även

148

relativt sällsynta. Och det kunde förmodas att domstolarna jämväl i fortsättningen
med urskilning skulle begagna sig av möjligheten att medgiva
villkorlig dom i de trafikmål varom här vore fråga.

På grund av vad ovan anförts uppdrog J. O. åt advokatfiskalen att
ställa Grufman under åtal inför hovrätten för det sålunda förelupna tjänstefelet
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I ärendet var ock upplyst att Grufman förfarit felaktigt i så måtto att
han — därtill i annan ordning än 25 § lagen angående villkorlig straffdom
stadgade — förordnat örn förundersökning. Under föreliggande omständigheter
ansåg J. O. emellertid särskilt ansvar i denna del icke böra yrkas.

Med anledning av vad som förekommit i avseende å Holmbergs beslut
att icke överklaga häradsrättens ovannämnda utslag anmodade J. O. samtidigt
K. B. i Stockholms län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Holmberg.
I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande.

J. O. funne väl att det ej under alla förhållanden kunde läggas allmän
åklagare till last såsom straffbart tjänstefel, örn han underläte att fullfölja
talan mot underrätts utslag vilket han funne oriktigt. Men att en
åklagare med klar insikt om att utslaget i en betydelsefull del stöde i strid
mot uttryckligt lagbud uraktläte att genom fullföljd till högre rätt medverka
till undanröjande av det förelupna felet kunde J. O. icke anse förenligt
med hans tjänsteplikt. Och Holmbergs beslut att i förevarande fall
icke anföra besvär mot häradsrättens utslag funne J. O. så mycket mindre
kunna undgå beivran som upplyst vore att beslutet av Holmberg vidhållits
jämväl efter det häradsrättens ordförande under hänvisning till det av
domstolen begångna felet hos Holmberg gjort framställning örn att han
måtte överklaga utslaget.

Under åberopande av det anförda uppdrog J. O. åt åklagaren att anhängiggöra
åtal mot Holmberg för berörda tjänstefel samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt meddelade i anledning av åtalet mot Grufman utslag den
20 juli 1935 och yttrade däri följande.

Hovrätten funne väl, att Grufman förfarit felaktigt i åtalade hänseendet;
men enär detta felaktiga förfarande med hänsyn till omständigheterna
icke skäligen borde för Grufman medföra ansvar, prövade hovrätten lagligt
lämna åtalet utan bifall.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. Eli ledamot, med
vilken presidenten instämde, var av skiljaktig mening och anförde:

149

”Enär häradsrätten i sitt berörda utslag i strid mot stadgandet i 2 §
första stycket första punkten lagen angående villkorlig straffdom förordnat
om anstånd med verkställigheten av det Jansson ådömda fängelsestraffet,
samt Grufman, vilken i egenskap av häradsrättens ordförande är
för anmärkta förfarande ansvarig, härigenom gjort sig skyldig till fel i
domar ämbetets utövning, prövar jag jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist
döma Grufman för vad han sålunda låtit komma sig till last att utgiva
5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 15 kronor, vilka böter tillfalla
kronan.”

Då det i målet ifrågakomna felaktiga förfarandet från Grufmans sida
innefattade ett åsidosättande av en klar och betydelsefull lagbestämmelse,
kunde jag icke dela den av hovrättens majoritet omfattade meningen att
det felaktiga förfarandet icke borde för Grufman föranleda ansvar. Jag
har därför hos Kungl. Maj:t anfört besvär över hovrättens utslag under
yrkande, att Grufman måtte dömas till ansvar i målet; och har med handlingarna
jämväl överlämnats ett av Göta hovrätt den 6 november 1934
meddelat utslag, enligt vilket hovrätten på talan av sin advokatfiskal dömt
häradshövding till ansvar för fel av här ifrågavarande art.1 Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan landsfogden i Stockholms län av K. B. förordnats att utföra åtalet
mot Holmberg, anhängiggjordes detta åtal vid rådhusrätten i Norrtälje.

I utslag den 25 juni 1935 yttrade rådhusrätten följande.

I målet vore upplyst, att Mellersta Roslags domsagas häradsrätt genom
utslag den 12 februari 1935 efter åtal av Holmberg dömt Jansson bland
annat jämlikt 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande
av motorfordon att hållas i fängelse en månad, att häradsrätten därvid
meddelat villkorlig straffdom, ehuru sådan dom icke enligt stadgandet
i 2 § första stycket lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom i förevarande
fall kunnat komma till användning, samt att Holmberg, ehuru han
ägt insikt om att utslaget i vad avsåge meddelande av villkorlig straffdom
stöde i strid mot sistnämnda lagbud, likväl icke överklagat detsamma.
Enär, även om det bort åligga Holmberg att fullfölja talan mot häradsrättens
ifrågavarande utslag i vad avsåge meddelande av villkorlig straffdom,
Holmbergs underlåtenhet därutinnan likväl, med hänsyn till vad Holmberg
som stöd för nämnda underlåtenhet andragit och till i övrigt i målet
föreliggande omständigheter, skäligen icke syntes böra för honom medföra
ansvar för tjänstefel, funne rådhusrätten rättvist ogilla den mot Holmberg
i målet förda talan.

.1 fr liven Svea hovrätts nedan sid. 154 omförmälda utslag den 4 november 1!)-‘15.

150

Med anledning av denna utgång av målet mot Holmberg uppdrog jag
åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär över
rådhusrättens utslag. I en skrivelse till advokatfiskalen anförde jag följande.

Holmberg hade med insikt örn att det i målet ifrågakomna, den 12 februari
1935 avkunnade utslaget, i vad därigenom meddelats villkorlig straffdom,
stöde i strid mot uttryckligt lagbud uraktlåtit att genom utslagets
överklagande medverka till undanröjande av det förelupna felet. Frågan
huruvida Holmberg därigenom gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel syntes
vara av den principiella betydelse, att frågan borde underkastas prövning
av högre rätt. Överklagande av rådhusrättens friande utslag funne
jag desto mindre kunna underlåtas, som i utslaget ej med önskvärd tydlighet
angivits att Holmberg i allt fall handlat felaktigt. Vad Holmberg till
sitt försvar i målet anfört torde icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Då Holmberg framhållit att han underlåtit besvära sig, enär enligt hans
åsikt fängelsestraff utan villkorlig dom i det ifrågakomna fallet skulle hava
inneburit ett för strängt straff, kunde härtill anmärkas att Holmberg, som
enligt egen utsago uppmärksammat det förelupna felet i utslaget redan
några dagar efter utslagets avkunnande, kunnat underrätta svaranden örn
felet och, under hänvisning till att detsamma påkallade besvär från åklagaresidan,
framhålla för svaranden dennes intresse av att vid sådant förhållande
själv överklaga utslaget.

Svea hovrätt fann i utslag den 29 november 1935 ej skäl att göra ändring
i rådhusrättens utslag.

Om detta beslut vörö två av hovrättens ledamöter ense.

En ledamot, med vilken ytterligare en ledamot instämde, yttrade:

”Jag finner väl Holmberg hava förfarit felaktigt därigenom att han,
som insett att i målet omförmälda, av Mellersta Roslags domsagas häradsrätt
den 12 februari 1935 avkunnade utslag, i vad därigenom meddelats
villkorlig straffdom, stöde i strid mot uttryckligt lagbud, underlåtit att
fullfölja talan mot utslaget, men enär Holmbergs berörda underlåtenhet
på av rådhusrätten i övrigt anförda skäl icke bör för Holmberg medföra
ansvar för tjänstefel, prövar jag rättvist fastställa det slut rådhusrättens
utslag innehåller.”

Då den av J. O. hävdade uppfattningen angående allmän åklagares
skyldighet att, där så erfordras, genom talans fullföljd till högre rätt möjliggöra
rättelse av ett lagstridigt utslag i allt fall kommit till klart uttryck
i det votum som avgivits av två ledamöter inom hovrätten, ansåg jag mig
— i betraktande jämväl av innehållet i 6 § instruktionen för J. O. — i före -

151

varande fall kunna underlåta att draga frågan under högsta domstolens
prövning. Hovrättens utslag vann alltså laga kraft.

Handlingarna i ett annat härstädes handlagt ärende utvisade följande.

Till Ångermanlands södra domsagas häradsrätts sammanträde den 1
oktober 1934 instämde landsfiskalen H. Ödmann köpmannen Albin Leander
Runsten i Ljusdal med yrkande om ansvar för det han den 26 juli 1934
å allmän väg inom Högsjö socken vid framförande av automobil varit så
påverkad av starka drycker att han icke ägt nödigt herravälde över sina
handlingar. Målet handlades å utsatt dag inför häradsrätten under ordförandeskap
av häradshövdingen S. Odéen.

Därvid företeddes ett av Ödmann den 26 juli 1934 upprättat protokoll
över förhör som hållits i saken en kort stund efter den påtalade händelsen.
I protokollet fanns antecknat att vid förhöret, vilket hållits i närvaro av
tillkallad läkare, ”med all önskvärd tydlighet framgick att Runsten var
och sannolikt sedan gårdagen varit så berusad att han icke mindes vad han
förehaft sig”. Enligt förhörsprotokollet hade Runsten framhållit att det
ginge mycket sprit åt för en resande och att han själv varje dag toge ”så
där en tre, fyra supar”. Vidare hade antecknats dels att en av Ödmann
hörd person uppgivit att Runsten vore periodsupare, dels att Runsten efter
polisförhöret ringt upp Ödmann i telefon och hotat att å honom föröva
”mycket grov misshandel”.

Åklagaren ingav ett utdrag av straffregistret rörande Runsten, utvisande
att denne dömts dels den 26 maj 1910 av rådhusrätten i Sundsvall för
resande av livsfarligt vapen till fängelse en månad och dels av Svea hovrätt
den 28 september 1928 för äktenskapsbrott till fängelse sex månader.
Sistnämnda bestraffning hade varit verkställd den 11 mars 1930.

Målet handlades därefter under Odéens ordförandeskap även den 26
november 1934 samt den 21 januari 1935. Vid sistnämnda tillfälle beslöt
häradsrätten att meddela utslag i målet å andra sammanträdet under tinget.

Vid häradsrättens sammanträde den 20 februari 1935 anmälde enligt
domboken rättens ordförande, Odéen, att till domhavanden inkommit bevis
att polisdomstolen i Göteborg genom utslag den 2 oktober 1934 dömt
Runsten för förseelse enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen den 20
juni 1930 att böta 50 dagsböter.

Därefter meddelade häradsrätten utslag i målet och dömde däri på anförda
skäl Runsten jämlikt 1 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa
brott vid förande av motorfordon att hållas i fängelse tre månader. Enär
det skäligen kunde antagas att Runsten skulle utan undergående av det
honom ådömda frihetsstraff låta sig rättas, förordnade emellertid härads -

152

rätten att nied verkställigheten av samma straff skulle anstå och på Runstens
uppförande under en prövotid av tre år och på omständigheter i
övrigt som angivas i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
skulle bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Då Runsten under år 1928 blivit dömd till fängelse, stod häradsrättens
åtgärd att bruka villkorlig dom i strid mot stadgandet i 2 § första stycket
lagen angående villkorlig straffdom.

Med avseende å detta förhållande anförde Odéen, som fört ordet i häradsrätten,
i ett hit överlämnat yttrande följande.

Vid överläggningen till utslag med häradsnämnden hade från Odéens
sida förelegat förslag till utslag i målet, utmynnande i en dagsbotsdom.
Under överläggningen hade en ledamot i nämnden uttalat att en villkorligt
meddelad urbota bestraffning i förevarande fall borde verka mera avhållande
hos den dömde. Då denna mening vunnit anslutning hos nämnden,
hade Odéen ansett sig böra biträda densamma, varvid Odéen emellertid
fullkomligt tappat bort att Runsten tidigare ådömts fängelsestraff för äktenskapsbrott.
Omedelbart efter överläggningen hade domen publicerats,
varför ändring varit utesluten, ehuru felet genast upptäckts. Emellertid
hade åklagaren underrättats fortast möjligt örn felaktigheten för att han
skulle anföra besvär i vederbörlig ordning. Detta hade han emellertid underlåtit.
En felaktighet hade ostridigt blivit begången, men frågan vore
huru pass ursäktlig denna kunde ha varit. Odéen ville därutinnan endast
åberopa mängden av utslag — ett 30-tal — som skolat avgöras vid överläggningen.
Det vore därvid hart när omöjligt att hålla alla detaljer i minnet,
och å andra sidan tilläte icke tiden att man vid själva överläggningen
ånyo genomginge handlingarna. Det kunde därför icke hjälpas att vid frångående
av befintligt förslag till utslag — därest olyckan vore framme —
en felaktighet kunde uppkomma. Man kunde eliminera bort denna risk
genom att principiellt aldrig taga hänsyn till nämndens meningar, därest
dessa skulle föranleda ändring i förslaget, men Odéen trodde knappast att
en sådan inställning till nämnden skulle vara lycklig. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställde Odéen att den förelupna felaktigheten
icke måtte föranleda till någon åtgärd från J. 0:s sida.

Vid yttrandet fanns fogat ett så lydande intyg:

”Undertecknad, sekreterare vid Ångermanlands södra domsaga, får härmed
intyga att vid domsöverläggningen under ’3:dje’ sammanträdet innevarande
vårting förslag till utslag i målet mellan allmänne åklagaren,* å
ena, samt Albin Leander Runsten, å andra sidan, angående fylleri vid ratten,
förelåg, vilket förslag icke innefattade villkorlig dom för Runsten, att
sedan förslag om villkorlig dom under överläggningen framkommit, det ur -

153

sprungliga förslaget till utslag frångicks, samt att, så snart felaktigheten
rörande den villkorliga domen upptäckts, vederbörande åklagare underrättades
härom för att bliva i tillfälle att anföra besvär. Härnösand den
11 april 1935.

Ragnar Pihl.”

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodades Ödmann att inkomma
med yttrande, och anförde denne i avgiven förklaring följande.

Sedan målet slutligt handlagts vid häradsrätten, hade Ödmann söndagen
den 3 mars 1935 med posten erhållit utslag i målet. Vid genomläsandet av
detta hade Ödmann funnit att Runsten dömts att hållas i fängelse tre
månader samt att med verkställigheten av frihetsstraffet skulle anstå och
densamma vara beroende av Runstens uppförande under en prövotid av
tre år. Då det utmätta straffet synts Ödmann moraliskt riktigt, bland annat
med hänsyn till att brottet begåtts endast några dagar efter ikraftträdandet
av lagen den 7 juni 1934, hade Ödmann icke ingått i prövning av
huruvida domen ifråga var formellt juridiskt riktig. Påföljande tisdag, den
5 mars, hade Ödmann blivit i telefon uppringd av Pihl, varvid denne i
mycket försiktiga ordalag meddelat Ödmann att utslaget mot Runsten
vore felaktigt, i det att villkorlig dom ej bort ha kommit till användning,
samt förf rågat sig örn huruvida Ödmann tänkte överklaga utslaget. Då
Ödmann därtill svarat att han, enär straffet utmätts så att detsamma
komme att lända Runsten till största nytta, icke komme att överklaga utslaget,
hade samtalet avslutats med några alldagliga repliker. Av samtalet
med Pihl hade Ödmann fått den bestämda uppfattningen att han icke
önskade något överklagande av utslaget. Något samtal med Odéen hade
Ödmann, åtminstone under besvärstiden, icke haft i saken. På grund av
vad han sålunda anfört hemställde Ödmann att saken i vad densamma
rörde honom icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Sedan Odéen därefter anmodats att inkomma med förnyat yttrande,
anförde Odéen följande.

När Pihl av Odéen erhållit tillsägelse att underrätta Ödmann örn den
begångna felaktigheten, hade det från Odéens sida naturligtvis förutsatts
att Ödmann skulle överklaga utslaget. Ett särskilt påpekande av felaktigheten
hade ju eljest varit meningslöst. Odéen hade icke heller haft någon
som helst anledning antaga att Pihl skulle ha sökt påverka Ödmann att
underlåta överklaga utslaget. Pihl hade icke haft minsta intresse av på
vilket sätt Ödmann därvidlag .skulle komma att handla, och Pihl hade
naturligtvis varit fullt på det klara med att anledningen till att Ödmann
underrättades varit just den, att han skulle överklaga utslaget.

I ett vid yttrandet fogat intyg anförde Pihl följande.

154

Sedan häradsrätten dömt Runsten villkorligt, hade Pihl av Odéen anmodats
att underrätta Ödmann om den begångna felaktigheten, för att
denne skulle bli i tillfälle att överklaga utslaget. Från Odéens sida hade
icke förekommit något som kunnat giva anledning för Pihl att antaga att
han icke önskade att utslaget skulle överklagas. I berörda syfte hade Pihl
satt sig i telefonförbindelse med Ödmann och påpekat felaktigheten samt
framhållit att rättelse kunde ske genom ett överklagande från Ödmanns
sida. Pihl ansåge sig kunna bestämt påstå att han icke framlagt saken för
Ödmann på sådant sätt att denne haft anledning till antagandet att från
domsagans sida skulle förefunnits en önskan att utslaget icke bleve överklagat.
Den enda omständigheten som skulle kunna förklara Ödmanns
inställning därvidlag vore den, att Ödmann under samtalet framställt frågan
”Får Ni något obehag av det här?” vartill Pihl svarat: ”Naturligtvis
är det obehagligt.” — Pihl bestrede bestämt att från hans sida framställts
förfrågan, huruvida Ödmann ämnade överklaga utslaget eller icke.

Vid prövning av detta ärende fann justitieombudsmannen Gyllenswärd
att Odéen, såsom ansvarig för häradsrättens beslut att i förevarande fall

1 strid mot lagens uttryckliga föreskrift meddela villkorlig straffdom, gjort
sig skyldig till ett fel i domarämbetets utövning av beskaffenhet att ej
kunna undgå laga beivran. Under framhållande att, såvitt av häradsrättens
dombok i målet framginge, omständigheterna däri knappast syntes
sådana att villkorlig dom, även örn formella förutsättningar därför förelegat,
lämpligen bort ifrågakomma, uppdrog J. O. åt advokatfiskalen vid
Svea hovrätt att ställa Odéen under åtal inför hovrätten för berörda tjänstefel
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Beträffande Ödmann fann J. O. i ärendet upplyst att han i god tid före
besvärstidens utgång fått för sig påvisat att ifrågavarande utslag i så
måtto vore felaktigt att villkorlig dom med hänsyn till bestämmelserna i

2 § första stycket lagen angående villkorlig straffdom icke lagligen kunde
ådömas. Ödmanns beslut att det oaktat icke anföra besvär mot häradsrättens
utslag kunde vid sådant förhållande ej undgå beivran. På grund
därav uppdrog J. O. åt den åklagare, som av K. B. i Västernorrlands län
förordnades, att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Ödmann för ovan berörda tjänstefel. I

I målet mot Odéen yttrade Svea hovrätt i utslag den 4 november 1935
följande.

Enär häradsrätten i sitt utslag den 20 februari 1935 i strid mot stadgandet
i 2 § första stycket första punkten lagen angående villkorlig straffdom

155

förordnat om anstånd med verkställigheten av det Runsten ådömda fängelsestraffet,
samt Odéen, vilken i egenskap av häradsrättens ordförande vöre
för anmärkta förfarande ansvarig, därigenom gjort sig skyldig till fel i
domarämbetets utövning, prövade hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
rättvist döma Odéen för vad han sålunda låtit komma sig till last
att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 20 kronor.

Över hovrättens utslag har Odéen anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Åtalet mot Ödmann anhängiggjordes vid Ångermanlands södra domsagas
häradsrätt, vilken i utslag den 1 oktober 1935 yttrade följande.

Enär Ödmanns underlåtenhet att överklaga det i målet ifrågakomna,
den 20 februari 1935 meddelade utslaget mellan Ödmann, å tjänstens vägnar,
å ena, samt Runsten, å andra sidan, angående fylleri vid ratten, icke
vore av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar för tjänstefel,
prövade häradsrätten lagligt lämna åtalet utan bifall.

Från förestående utslag, som innefattade häradsnämndens enhälliga mening,
var häradsrättens ordförande, t. f. domhavanden A. Brusén, skiljaktig
och yttrade:

”1 målet är upplyst,

att Ångermanlands södra domsagas häradsrätt i mål mellan Ödmami, å
tjänstens vägnar, å ena, samt köpmannen Albin Leander Runsten i Ljusdal,
å andra sidan, angående fylleri vid ratten, genom utslag den 20 februari
1935 dömt Runsten jämlikt 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för
vissa brott vid förande av motorfordon att hållas till fängelse tre månader,
att häradsrätten därvid meddelat anstånd jämlikt lagen den 28 juni
1918 angående villkorlig straffdom med verkställigheten av straffet,
att enligt ett i sagda mål företett utdrag av straffregistret Runsten förut
dömts — förutom till fängelsestraff år 1910 — av Svea hovrätt den 28
september 1928 för äktenskapsbrott till fängelse sex månader, vilken bestraffning
varit verkställd den 11 mars 1930,

att — sedan ordföranden i rätten efter utslagets avkunnande uppmärksammat,
att villkorlig dom, med hänsyn till stadgandet i 2 § första stycket
i lagen angående villkorlig straffdom, icke kunnat ifrågakomma — den i
domsagan tjänstgörande sekreteraren på ordförandens uppmaning den 5
mars 1935 underrättat Ödmann om felaktigheten i utslaget, därvid sekreteraren
framhållit, att rättelse kunde ske genom ett överklagande från
åklagarens sida,

samt att Ödmann icke överklagat utslaget, under uppgift, att han —
även örn utslaget vore ur formell synpunkt oriktigt — ansåge, att den

156

tilltalade genom det utmätta straffet erhållit det straff han förtjänat och
att detsamma komme att lända honom till större gagn än om han icke erhållit
villkorlig dom.

På grund av vad sålunda förekommit och då Ödmann genom sin berörda
underlåtenhet att fullfölja målet till högre rätt måste anses hava
gjort sig skyldig till tjänstefel, prövar jag rättvist döma Ödmann, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, att för vad han sålunda låtit komma sig till
last böta 8 dagsböter, envar örn 7 kronor, vilka böter tillfalla kronan.”

Med nämnda utgång av målet mot Ödmann fann jag mig icke böra
åtnöjas. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes
anföra besvär. I en skrivelse till advokatfiskalen framhöll jag, med
anledning av Ödmanns uttalade uppfattning att Runsten ”redan i och med
det utmätta straffet erhållit det straff han vore förtjänt av och att detsamma
komme att lända honom till större nytta och gagn än örn han ej
erhållit villkorlig dom”, att det i förevarande fall icke var första gången
Runsten dömdes för fylleri vid ratten. Såsom framginge av domboken för
den 20 februari 1935, varav Ödmann erhållit utdrag den 3 mars 1935, hade
nämligen Runsten den 2 oktober 1934 av polisdomstolen i Göteborg blivit
dömd för förseelse enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen den 20
juni 1930 att böta 50 dagsböter. Med åberopande av innehållet i instruktionen
för åklagaren vid häradsrätten hade advokatfiskalen att yrka, att
hovrätten måtte, med ändring av häradsrättens utslag den 1 oktober 1935,
bifalla åtalet.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

21. Olämpligt uppträdande av landsfiskal under tjänsteutövning.

Den 9 februari 1935 innehöll tidningen Folkets Dagblad under rubriken
”Skattefogde driver nödarbetare till förtvivlan. — Av 30 kris lön tas 20 i
införsel. — J. O. bör titta på Tranåsfiskalens ämbete.” en artikel, däri anfördes
i huvudsak följande.

Några dagar förut hade en del reservarbetare uppsökt landsfiskalen S.
Pira i Tranås för att få klarhet i en del skatteindrivningar. Då arbetarnas
avlöning skulle utbetalas, hade det visat sig att en betydande del av vissa
arbetares avlöningar varit avdragen för resterande skatter. I flera fall, där
avlöningen skulle utgjort 30 kronor 9 öre, hade efter skatteavdrag erhållits
blott 15 kronor 9 öre. Skattemyndigheterna hade således i dessa fall tagit
hälften av arbetarnas ringa inkomst. Men detta hade ändå inte varit det
värsta. I ett annat fall, där avlöningen skulle varit 30 kronor 5 öre, hade av -

157

drag gjorts med inte mindre än 20 kronor, varför avlöningen endast uppgått
till 10 kronor 5 öre, eller en tredjedel av hela beloppet. Två tredjedelar hade
således skattemyndigheten lagt beslag på genom införseln. Att arbetarna
vore förtvivlade över en dylik brutalitet kunde ej förvåna. De så hårt beskattade
arbetarna hade därför beslutat att fem man skulle uppvakta Pira
för att få saken ordnad på ett annat sätt. De hade emellertid fått ett mottagande
som inte varit väntat.När arbetarna ville ha reda på örn Pira verkligen
påbjudit den stora införseln, hade han blivit utom sig av raseri och rutit:
”Håll käften, så skall jag se efter.” Då arbetarna lugnt och hovsamt frågat,
om Pira ansett det vara möjligt för en arbetarfamilj att kunna klara sig på
de små summor som återstode efter skatteavdraget, hade Pira blivit fullständigt
hysterisk. Han hade slagit sin knutna hand i bordet upprepade
gånger och rutit: ”Tig och dra åt helvete och ut med er.” Arbetarna, som
inte fått något besked rörande sitt ärende, hade emellertid lugnt och stillsamt
stannat kvar. Pira hade då rusat till telefonen och ringt upp polisen.
Därmed hade arbetarnas audiens varit slut.

På grund av innehållet i tidningsartikeln anmodade min företrädare i
ämbetet Pira att inkomma med upplysning, huru med de i artikeln uppgivna
omständigheter förhölle sig.

I avgivet yttrande anförde Pira följande.

Uppgifterna i tidningen hade säkerligen lämnats denna av grovarbetaren
K. A. G. Ling från Tranås, vilken vid ifrågavarande tillfälle fört besökarnas
talan och som dessutom flera gånger i orten lett reservarbetarnas opinion
mot nödhjälpsarbetena samt löne- och andra förhållanden vid dessa.
De väsentligaste uppgifterna i tidningsartikeln — under alla förhållanden
de som rörde Pira — vore sanningslösa. Vid besöket hade i verkligheten tillgått
på följande sätt. Omkring klockan 6,30 e. m. den 5 februari 1935 hade
i Piras bostad, där han också hade sitt tjänsterum, inställt sig Ling jämte
reservarbetarna G. Karlsson och R. Reis samt — såvitt Pira kunde minnas
— J. Blomqvist och S. Sjöstedt, alla bosatta i Tranås. När dessa fem personer
inkommit å Piras kontor, hade Ling börjat med hög röst uttala sitt
klander mot att Pira, som i egenskap av landsfiskal vore utmätningsman i
Tranås stad, genom införsel uttagit oskäligt stora belopp av besökarnas
arbetsförtjänst. Då i orten påginge flera olika reservarbeten, och några arbetare
från staden hade anställning vid arbetslöshetskommissionens vägföretag,
därifrån lönerna utbetalades i Aneby inom Aneby landsfiskalsdistrikt,
hade Pira frågat besökarna var deras löner utbetalades. Därtill hade
Ling i ohövlig ton svarat att ”schaktmästaren” samma dag utlämnat avlöningarna.
På fråga örn schaktmästaren vore anställd vid arbetslöshetskommissionen
hade Ling svarat, att han ”naturligtvis” vore anställd i Tranås.
Sedan Pira erhållit dessa nödiga uppgifter, hade han framtagit registret

158

över meddelade införselbeslut rörande oguldna utskylder för att taga del
av införselbeslutens innehåll. Medan Pira gjorde detta oell under det han
började genomgå registret, som fördes kronologiskt och upptoge för år
1934 596 skatteposter och för år 1935 134 skatteposter, för vilkas uttagande
Pira meddelat införsel i avlöning, hade Ling ånyo börjat att högröstat
och i häftiga ordalag tala om Piras hänsynslöshet mot reservarbetarna
samt frågat, örn man hade befogenhet att å avlöning avdraga halva
beloppet eller mera. Härtill hade Pira svarat att han skulle yttra sig därom,
sedan han granskat införselbesluten. Pira hade uppmanat besökarna
att sitta ned, medan Pira genomginge registret och toge del av införselbesluten.
Besökarna hade emellertid i stället samlats intill Piras skrivbord,
vid vilket Pira satt, under det att Ling, som kommit närmare, fortsatt
sitt orerande om olagligheten av Piras åtgärder. Detta hade givit Pira anledning
tillsäga Ling att vara tyst, medan Pira verkställde den nödiga utredningen,
en uppmaning som Pira måst upprepa. Då Ling det oaktat
fortsatt sitt högljudda tal, hade Pira frågat: ”Kan Ni icke vara tyst medan
jag undersöker förhållandena?” När Ling icke åtlytt denna tillsägelse
utan fortsatt sitt orerande, hade Pira, då Ling tydligen icke ville förstå
vanligt tal, slagit handen i skrivbordet och utropat: ”Håll käften!” Ling
hade därvid utfarit i förolämpande ton att han hade rätt att tala med en
tjänsteman utan att bli nedtystad. Pira hade ånyo uppmanat Ling att
sitta ned och vara lugn, och då han det oaktat fortfarit att klandra, hade
Pira, som fortfarande suttit vid skrivbordet, sagt att Pira komme att utvisa
Ling, därest han ej uppträdde städat. Därtill hade Ling under svordomar
svarat att här körde ingen ut honom. Pira hade då tagit den intill
skrivbordet stående telefonapparaten och med överkonstapeln Ernst Hagberg
haft ett telefonsamtal som inneburit att Pira för att få vittne till
Lings uppträdande begärt att en poliskonstapel skulle sändas till Piras
bostad. Förhållandet hade nämligen varit att vid denna tid på dagen den
hos Pira tjänstgörande biträdande landsfiskalen eller annan ojävig person
icke befunnit sig på kontoret. Efter detta telefonsamtal hade Ling förhållit
sig stilla, och de honom åtföljande personerna hade förefallit smått generade
över Lings uppträdande. Sedan Pira nu fått tillfälle genomgå registret
och restlängderna över oguldna utskylder, hade det visat sig att
Pira ej antecknat att införsel meddelats i besökarnas avlöningar. I följd
därav hade Pira frågat dem vid vilken tid införsel meddelats. Därtill hade
svarats att de icke hade kännedom därom. I anledning av vad sålunda
förekommit hade Pira telefonerat till den ena av stadens exekutionsbetjänter.
Denne hade därvid meddelat att något införselbeslut icke meddelats
för uttagande av ifrågavarande personers oguldna skatter, enär stadens
drätselkontor, som utbetalade avlöningarna, ansett sig oförhindrat att å
lönerna avdraga skäliga belopp till gäldande av oguldna utskylder till sta -

159

den. Pira hade underrättat besökarna härom och uppmanat dem att i saken
hänvända sig till drätselkontoret. Tillika hade Pira erinrat Ling att
han framdeles borde iakttaga ett mera städat uppförande vid sina besök.
Ling hade därtill genmält något som inneburit att det skulle bli ”annat
av”. Härunder hade besökarna avlägsnat sig. Omedelbart därpå hade poliskonstapeln
R. L. Holmgren kommit till Piras bostad. Holmgren hade
meddelat att han utanför bostaden mött Ling och fyra i dennes sällskap
varande personer. Då Pira uppgivit anledningen till Holmgrens tillkallande,
hade denne tillagt att han ej vore förvånad, om Ling uppträtt oskickligt.
Han vore nämligen känd för sådant. Emot de i Lings sällskap varande
personernas uppträdande hade Pira intet att erinra. De hade förhållit
sig lugna och hövliga. Däremot ansåge Pira att Ling genom sitt obehärskade
klander mot Piras indrivningsverksamhet och sitt uppträdande i
övrigt varit värd en tillrättavisning. Vid ifrågavarande tillfälle hade Pira
enligt sin vana uppträtt både lugnt och behärskat. Han hade sålunda icke
— såsom i tidningsartikeln påstodes — varit utom sig av ”raseri” eller
”fullständigt hysterisk”. Ej heller hade han använt någon svordom. Det
hade tvärtom varit Ling som gjort så. Endast en gång hade Pira slagit
handen i bordet, nämligen när han såsom redan nämnts utropat ”håll käften”.
Även om detta utrop under vanliga förhållanden kunde anses mindre
lämpligt, funne Pira det likväl under angivna omständigheter vara försvarligt,
om en tjänsteman använde ett dylikt kraftuttryck, då han icke
kunde få en oresonlig person att uppträda hyfsat, i synnerhet då den klandrande
själv icke vore en alldeles oförvitlig person. Ling, som vore född
den 10 mars 1900, omnämndes i tidningen Polisunderrättelser för åren
1917, 1918, 1922 och 1923. Dessutom visste Pira att Ling under 1921 och
1922 på åtal av stadsfiskalen i Tranås dömts till ansvar för olaga brännvinsförsäljning
samt tre gånger för olovligt tillhandagående med anskaffande
av rusdrycker samt under 1925 för fylleri och förargelseväckande
beteende. Vidare hade å Tranås polisstation uppgivits att Ling under flera
år intill för ett par år sedan icke vistats i orten utan rest omkring i landet,
särskilt i Norrland, under utövande av fotografering på marknader, torgdagar
o. d. samt försäljning av glasskärare m. m. Örn Lings förhållanden
under denna tid vore icke något närmare känt, men vid hans återkomst
till Tranås hade Pira på nyåret 1933 mottagit begäran om handräckning
enligt lagen örn avbetalningsköp för återtagande hos honom av en s. k.
kanonkamera. Å drätselkontoret hade Pira erfarit att Ling och några av
de arbetare, som den 5 februari 1935 besökt Pira, följande dags middag infunnit
sig där och fått bekräftelse på riktigheten av de utav Pira lämnade
upplysningarna. De hade då förklarat sig nöjda med de skedda avdragen,
men hemställt att dessa framdeles skulle ske varje vecka och icke,
såsom hittills skett, var fjärde vecka. Tillika hade Ling meddelat att han

160

för egen del icke gjorde någon invändning mot åtgärden, enär han hade
andra inkomster, nämligen genom försäljning av korv och glass. Det enda,
som med god vilja skulle kunna läggas Pira till last, yttrade denne till
slut, vore sålunda att han vid ifrågavarande tillfälle mot Ling slagit handen
i bordet och tillsagt honom att ”hålla käften”, då han ideligen talat
om Piras hänsynslöshet mot reservarbetarna. Pira förmenade emellertid
att en tjänsteman, som under omnämnda förhållanden kränktes i sin tjänst,
ägde rätt att uttrycka sig på ett sätt, som vederbörande kunde antagas
förstå, när annan uppmaning ej åtlyddes. På grund av vad Pira nu meddelat,
hemställde han att tidningsartikeln icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade J. O. landsfogden
i Jönköpings län att dels, för klarläggande av vad vid det i handlingarna
omnämnda tillfället den 5 februari 1935 förekommit, verkställa utredning
genom förhör med de personer som därvid enligt Piras uppgifter jämte
honom och Ling befunnit sig i Piras tjänsterum, dels hit inkomma med
sagda utredning jämte det utlåtande som därav föranleddes.

Landsfogden F. Hjortsberg överlämnade härefter protokoll rörande ett
av honom den 1 april 1935 hållet förhör med ovannämnda Ling, Reis,
Karlsson, Sjöstedt och Blomqvist ävensom reservarbetaren S. E. Nöjd.
Vid förhöret hade Blomqvist meddelat att han ej närvarit vid tillfället
ifråga. De övriga hade berättat följande.

1) Ling: Ling, Reis, Karlsson, Sjöstedt och Nöjd hade kommit överens
örn att besöka Pira med anledning av det stora avdrag å deras veckoavlöning,
som gjorts för uttagande av dem påförda skatter. Innan de gått
in till landsfiskalen, hade Ling till kamraterna yttrat: ”Vi stå nu utanför
lejonets kula och nu gäller det att taga det lugnt och sansat.” Ling hade
nämligen av flera reservarbetare, som besökt Pira, fått höra att denne
varit svår emot dem. Så hade arbetaren K. Käck, som hade för avsikt
att besöka Pira, yttrat: ”Det är förfärligt; men jag vet hur det går. När
jag kommer till domarebacken — strax intill Piras bostad — komma svettpärlorna.
” Vid Käcks återkomst från besöket hos Pira hade någon frågat,
hur det gått, varpå Käck svarat: ”Pira röt och skrek och jag skalv.” Ling
hade lagt sig vinn om att vid besöket söka ”taga fram sin bästa sida”.
Han hade sålunda bett om ursäkt att de kommo och besvärade Pira; det
vore, hade han sagt, en fråga de ville framställa till honom. Efter det Pira
bett dem stiga in, hade Ling anfört: ”Vi äro några reservarbetare, som
anse oss oförsynt behandlade vid införsel i lön för uttagande av till betalning
förfallna skatter. De ha i dag tagit halva veckoavlöningen för oss;
för en del nästan två tredjedelar.” Pira hade därtill svarat: ”Tig och sitt.”
Pira hade med eftertryck avbrutit Ling, varför Ling längre fram i samtalet
nödgats påpeka att Ling ej vore så synnerligen rädd av sig. På Piras fråga,

161

örn de vore från Aneby, hade de svarat att de vore från staden, varpå
Pira yttrat: ”Jaså, ni äro från Majmålevägen.” De hade gjort Pira uppmärksam
på att de vore anställda i statskommunalt arbete på platsen.
När Pira fått detta klart för sig, hade han tittat i sina papper. Ling hade
nu velat göra ett inlägg i ungefär följande form: ”Det förstår ju Pira själv,
att vi reservarbetare ej ha så stor avlöning, och då de taga hälften eller
upp till två tredjedelar därav, blir det ej mycket kvar att leva på.” Pira
hade därvid slagit knytnäven i bordet, rytande: ”Tig.” Ling hade då sagt:
”Vad är det nu; när man kommer med en hovsam förfrågan till en tjänsteman,
kan man väl få ett någorlunda hovsamt svar.” Innan Ling hunnit
säga orden ”hovsamt svar”, hade Pira yttrat: ”Dra åt helsike.” Och efter
Lings ord ”hovsamt svar” hade Pira slagit näven i bordet och yttrat: ”Ut
med er.” Ling hade nu yttrat: ”Jag kan inte tänka mig, att vi skola lämna
rummet, förrän vi fått svar på vår framställda fråga. Vi gå ta mig tusan
ej, förrän vi fått besked.” Pira hade då sagt att han skulle ringa efter polis.
I det telefonsamtal Pira haft med polisen hade Pira yttrat: ”Korn upp
så skall Ni få se, hur några stycken reservarbetare bära sig åt som vilddjur.
” Efter telefonsamtalet hade Pira satt sig och yttrat att det vore
väl märkvärdigt, örn han ej skulle få dem att hålla käften. Inför detta
hade Ling resignerat och tänkt att det ej vore lönt att vidare tala med
Pira. Pira hade gått för att hämta en bok, slagit upp den och sagt att han
ej meddelat något införselbeslut rörande skatterna ifråga, utan att det
varit stadens drätselkammare som ombesörjt avdraget. Vidare hade Pira
sagt: ”Nu vet ni det; ut med er. Förresten, jag känner Ling.” Härtill hade
Ling genmält: ”Jag känner herr Pira också.”, varpå Pira skrikit: ”Ut med
er.” Ling och hans kamrater hade nu avlägsnat sig. På fråga vidhöll Ling
att Pira under det han slagit i sina böcker sagt: ”Håll käften på er.” Vidare
hade Pira yttrat orden ”tig”, ”drag åt helsike” och ”ut med er”. De hade
dock ej kommit i en följd. Orden ”drag åt helsike” hade varit som en monolog
under Piras bläddring i sina böcker och ej bestämt riktade mot Ling.
Ling, som gjorde gällande att varken han eller hans kamrater uppträtt
ohövligt mot Pira, ansåge att denne bemött dem ohövligt. Vidare meddelade
Ling att han till en representant för tidningen Folkets Dagblad lämnat
sakuppgifter om tillfället ifråga, men att dessa i artikeln fått annan
utformning än de lämnade. Ling förklarade sig icke ha något ersättningsanspråk
mot Pira.

2) Reis: I avsikt att söka utverka mindre avdrag å deras avlöning för
gäldande av dem påförda skatter hade han samt Ling, Karlsson, Sjöstedt
och Nöjd överenskommit att uppsöka Pira, vilken de antagit ha förordnat
örn redan skedda avdrag. Ling skulle därvid föra ordet. Den 5 februari
1935 hade Ling ringt upp landsfiskalskontoret och bett att få besöka Pira.
På eftermiddagen samma dag hade de infunnit sig å dennes kontor. Före

ii — Justitieombudsmannens ämbctsberältelse till 1036 urs riksdag.

162

ankomsten dit hade Ling sagt att de borde vara lugna och sansade, nu när
de skulle in i lejonets kula. Ling hade bett om ursäkt för att de störde Pira.
Denne, som bett besökarna sitta ned, hade frågat om de vore reservarbetare
från Aneby, därvid Ling upplyst att de vore från staden. Pira hade
gått för att se efter i sina böcker och därvid hade Ling möjligen litet försmädligt
men utan särskilda åtbörder frågat, om Pira påbjudit att de
finge taga 15 ä 20 kronor på en avlöning å 30 kronor. Pira hade svarat:
”Tig, annars ringer jag efter polis.” Pira hade så satt sig i skrivbordsstolen
och tittat i sina böcker. Ling hade nu frågat, örn landsfiskalen tyckte att
det kunde gå för en familj på 4 å 5 personer att efter så stort avdrag å
veckoavlöningen som gjorts klara sig på återstoden. Pira hade då slagit
näven i bordet och skrikit ”tig” samt telefonerat efter polis. Däremot hade
Reis ej uppfattat att Pira jämväl sagt: ”Drag åt helvete och ut med er.”
Pira hade åter satt sig i sin stol och tittat i sina böcker men hade ej kunnat
finna de besökandes namn där. Pira hade då ringt upp en exekutionsbetjänt
och efter samtal med denne meddelat att de hade att vända sig
till drätselkammaren i staden. Därefter hade Pira stigit upp för att sätta
böckerna på sin plats, varvid Pira yttrat att han kände Ling. Ling å sin
sida hade sagt att han kände Pira. För att ej behöva bevittna ett eventuellt
uppträde mellan Pira och Ling hade Reis nu avlägsnat sig. När han
kommit till byggnadens veranda, som vore skild från tjänsterummet genom
en tambur, hade Reis’ kamrater kommit efter. På fråga uppgav Reis att
han ej hört Pira yttra ”håll käften, så skall jag se efter”, men väl yttrandet
”tig annars ringer jag efter polis”. Ej heller kunde han erinra sig att Ling
påstått att Pira varit hänsynslös mot reservarbetare eller förfarit olagligt.
Med undantag av Ling hade ingen av besökarna yttrat något under
besöket. De hade för Pira uppvisat sina avlöningskuvert för styrkande
av namn och avdragsbelopp. Pira hade vid tillfället verkat nervös. Reis
upplyste att han jämte en annan reservarbetare under år 1934 besökt Pira
i ärende angående avdrag å lön för skatt. Pira, som lovat göra vad han
kunde för dem, hade då ej uppträtt olämpligt mot dem.

3) Karlsson: Karlsson samt Ling, Reis, Sjöstedt och Nöjd hade överenskommit
att besöka Pira med anledning av gjorda avdrag å deras avlöningar.
Ling hade den 5 februari 1935 ringt upp landsfiskalskontoret, därifrån
upplysts att Pira ej då vore att träffa men att han skulle komma hem
vid 6-tiden på eftermiddagen. På vägen till Pira hade de överenskommit
att uppträda lugnt och sansat; Karlsson hade för sin del icke väntat något
vredesutbrott från Piras sida. Inkomna till Pira hade de meddelat att
de infunnit sig med anledning av avdrag å deras avlöningar för gäldande
av skatter. Pira hade frågat, om de vore reservarbetare från Aneby, varvid
de upplyst att de vore från staden. Lings fråga örn de finge avdraga
så mycket som 15 ä 20 kronor på en veckoavlöning hade Karlsson ej upp -

163

fattat som försmädlig eller ohövlig. Såvitt Karlsson iakttagit, hade Pira
ej svarat på frågan. Pira hade sett i sina böcker men sagt sig ej där kunna
igenfinna besökarna. Under det Pira sålunda varit sysselsatt, hade Ling
pratat. Pira hade bett denne hålla käften, så skulle Pira se efter. Pira hade
jämväl bett dem att sitta ned. Då Ling icke låtit bli att tala, hade Pira
skrikit ”tig, drag åt helsike och ut med er”. De hade emellertid ej avlägsnat
sig utan stannat kvar för att få besked i sitt ärende. Pira hade ringt i
telefon två gånger, men Karlsson hade ej uppfattat vad som därunder
sagts; ej heller hade Karlsson uppfattat Piras yttrande att han kände
Ling eller den senares yttrande att han kände Pira. Pira hade hänvisat
dem till drätselkammaren. Ling hade pratat under besöket, men icke uppträtt
ohövligt eller utmanande. Under år 1934 hade Karlsson samtalat
med Pira örn avdrag för sina skatter, men hade Pira därvid ej bemött honom
ovänligt. Karlsson meddelade att han vid nu ifrågakomna besök på
grund av förkylning haft bomull i sina öron, varför han ej hört allt vad som
därvid yttrats.

4) Sjöstedt: Han hade jämte Ling, Reis, Karlsson och Nöjd överenskommit
att uppsöka Pira, enär avdragen å deras avlöningar för skatter synts
dem för stora. På vägen till Pira hade Ling sagt att de skulle uppträda
lugnt under besöket. När de kommit in till Pira, hade Ling bett om ursäkt
för att de kommit så sent på dagen. På fråga av Pira vad saken gällde hade
Ling svarat att den rörde skatteinförseln i deras avlöningar. På Piras förfrågan,
örn de vore från Aneby, hade de meddelat att de vore från staden.
Sedan Ling påstått att skatteavdraget för dem varit så stort att en familj
ej kunde klara sig på återstoden, hade Pira slagit handen i bordet och sagt:
”Tig, så att jag får se efter.” Ling hade emellertid fortsatt att tala, och
Pira hade flera gånger uppmanat Ling att tiga. En gång hade Pira sagt:
”Tig, åt helsike med er, ut med er.” Sjöstedt och kamraterna hade emellertid
ej avlägsnat sig, utan Ling hade svarat: ”Det gör vi inte, förrän vi fått
svar på vår fråga.” Pira hade då sagt: ”Vad säger ni, jag skall ringa efter
polis.” Ling hade svarat: ”Det går gott an, det.” Sedan Pira telefonerat
efter polis, hade Pira letat ytterligare i sina böcker, men hade ej kunnat
finna någon av besökarna i dem. Pira hade ringt upp en exekutionsbetjänt
och samtalat med denne. Sedan Pira lämnat besked, hade han yttrat: ”Nu
vet ni hur saken ligger till, ut med er nu.” Sjöstedt kunde ej påminna sig
att Pira under besöket yttrat: ”Håll käften, skall jag se efter.” Endast
Ling hade under besöket talat med Pira. Ling, som väl hade skarp röst,
hade ej uppträtt ohövligt och ej heller använt ovanlig röst eller åtbörder
under sitt tal. Sjöstedt, som ej tidigare besökt Pira, ansåge att denne bemött
dem hårt.

5) Nöjd: På vägen till Pira hade Ling sagt att de skulle vara lugna och
sansade. Inkomna till Pira hade de först bett örn ursäkt för det besvär de

164

åsamkade honom samt därefter framfört sitt ärende. De hade på fråga
upplyst att de vore från Tranås. Då Pira ej hittat dem i sina böcker, hade
han frågat dem vem som utbetalt deras avlöningar, varpå Nöjd upplyst
att det hade schaktmästare Svensson gjort. Under det Pira sökt efter dem
i sina böcker hade Ling oavbrutet talat, varför Pira flera gånger i rytande
ton tillsagt denne att tiga. Han kunde ej erinra sig, om Pira under besöket
sagt: ”Håll käften så skall jag se efter.” Ej heller hade han hört att Pira
yttrat: ”Tig, drag åt helvete och ut med er.” Pira hade ringt efter polis.
När Pira skulle ringa upp en exekutionsbetjänt och för sådant ändamål
sökt efter dennes nummer i telefonkatalogen, hade Ling uppgivit exekutionsbetjäntens
nummer, varvid Pira med kraft slängt telefonkatalogen i
bordet. Nöjd komme ej ihåg, örn Pira vid något tillfälle slagit näven i bordet.
Reis hade först lämnat rummet, följd av Nöjd. Från tjänsterummet
hade då hörts samtal, varav Nöjd endast uppfattat orden ”tig, ut”. Pira
hade under samtalet i retlig ton yttrat: ”Jag känner herr Ling.” Ling hade
ej uppträtt utmanande mot Pira, så att denne haft anledning att ryta mot
Ling. Piras uppträdande syntes Nöjd olämpligt. Under år 1934 hade Nöjd
talat med Pira örn avdrag för sina skatter. Pira hade därvid visat tillmötesgående,
ringt upp drätselkontoret och ombesörjt att Nöjd återbekommit
5 kronor som drätselkontoret redan avdragit.

I sitt utlåtande anförde Hjortsberg att det genom vad i ärendet förekommit
syntes Hjortsberg vara ådagalagt att Pira vid tillfället ifråga icke
iakttagit den hövlighet mot Ling som med fog kunnat av honom krävas.
Även om Ling i något avseende uppträtt olämpligt, ursäktade detta icke
Piras häftiga utbrott. Hjortsberg ansåge därför att Pira gjort sig förtjänt
av en erinran för sitt uppträdande mot Ling.

Sedan Pira härefter beretts tillfälle att i anledning av den utav Hjortsberg
verkställda utredningen till J. O. inkomma med de ytterligare upplysningar
vartill han kunde finna sig befogad, anförde Pira i förnyat yttrande
följande.

Att Ling vid det av Hjortsberg anställda förhöret i stort sett bestyrkt
de uppgifter som lämnats i tidningsartikeln vore ej att förvåna, då Ling
lämnat tidningen stoffet till artikeln. Men hans uppgifter vore likväl i sina
huvudsakliga delar osanna och markerade med all styrka hans avsikter.
Vid genomläsandet av hans berättelse kunde man icke undgå lägga märke
till hans avsikt med besöket hos Pira ifrågavarande afton. Såvida hans
uppgift därutinnan kunde tillmätas någon sanning, hade han, under det
han och hans följeslagare voro på väg till Pira, sökt skrämma upp sina
kamrater för denne genom att skildra ett besök som Käck förut gjort hos
Pira och mana till lugn, uppenbarligen för att själv få vara den ledande

165

och för att imponera på kamraterna genom sin modighet vid sammanträffande
med en tjänsteman som skildrats som ett rytande lejon och inför
vilken Käck svettats och börjat skälva. I denna Lings berättelse läge också
förklaringen till hans uppträdande å Piras tjänsterum. Detta vore långt
ifrån av den oskyldiga natur som Ling och hans kamrater velat påskina.
Ling medgåve själv att han vid ett tillfälle använt svordom, varom emellertid
vittnena icke syntes ha blivit hörda. Ett av dessa, Reis, hade åtminstone
medgivit att Ling ”lite försmädligt” framställt sina frågor, och andra
vittnen, Karlsson och Nöjd, hade vitsordat att Ling ”pratat” och ”oavbrutet
talat”, under det Pira varit sysselsatt med att genomgå det långa registret
över meddelade införselbeslut. Med undantag därav skulle enligt vittnenas
uppfattning Lings uppträdande varit oklanderligt. Pira kunde tyvärr
icke styrka sina uppgifter rörande omständigheterna vid tillfället annat än
genom den utsago därom som lämnats av hans hustru, vilken befunnit
sig i det till kontoret gränsande rummet, dit dörren varit öppen. Sedan
Ling och hans kamrater avlägsnat sig, hade Piras hustru uttalat sin uppfattning
om Lings uppträdande och förklarat att hon hört honom svära
och högljutt klandra Pira i tjänsten. Skulle Lings berättelse givas vitsord,
borde Piras hustrus iakttagelser kunna tillmätas någon betydelse för ett
rätt bedömande av händelsen. För att i möjlig mån visa Lings sanningslöshet
åtminstone på en punkt åberopades intyg av Hagberg rörande innehållet
i Piras telefonsamtal med honom ifrågavarande afton. Ling påstode
att Pira vid detta samtal uppgivit att reservarbetarna burit sig åt ”sorn
vilddjur”. Uppgiften vore lögnaktig och avsedd att vilseleda liksom Lings
hela berättelse. Det vore anmärkningsvärt att Hjortsberg angående denna
passus i Lings berättelse icke ansett nödigt höra den polisman med vilken
Pira haft telefonsamtalet, då Hjortsberg redan därigenom kanske fått
anledning betvivla riktigheten av Lings relation av händelsen. Det borde
upplysas att Hjortsbergs förhör ägt rum å polisstationen i Tranås och att
han sålunda haft tillfälle höra Hagberg. Beträffande de uppgifter som lämnats
av Lings kamrater vid förhöret funnes flera erinringar att göra. Pira
ville emellertid inskränka sig till att framhålla följande för att visa deras
olika uppfattning om händelserna. Enligt tidningsartikeln, vilken Ling
inspirerat, skulle Pira ha rutit ”tig och dra åt helvete”. Vid förhöret hade
Ling, som icke, såsom i protokollet angåves, varit den förste som hörts av
Hjortsberg utan den siste och sålunda icke kunde vara säker om vad övriga
tillkallade förut sagt, modererat sin uppgift därom och förklarat att
orden ”drag åt helsike” varit som en monolog under Piras bläddring i böckerna
— alltså icke en direkt maning till Ling eller hans kamrater. Reis
och Nöjd hade förklarat att de icke uppfattat nämnda uttryck, under det
att Karlsson, som på grund av förkylning haft bomull i sina öron och därför
cj hört allt som yttrats, påstått sig ha hört ett dylikt yttrande, som

166

skulle varit riktat mot besökarna. Samma påstådda yttrande vore vid förhöret
vitsordat av Sjöstedt, vilken emellertid vid kallelse till förhöret meddelat
att Pira icke fällt yttrandet. Reis hade ej heller hört att Pira använt
uttrycket ”håll käften”, varemot han erinrat sig att Pira flera gånger
uppmanat Ling att ”tiga”. Av övriga vittnen vore det endast Karlsson —
han som hade svårt att höra — som uppfattat berörda uttryck. Det måste
anses betecknande att just detta uttryck, som verkligen använts av Pira
och som ledsagats av ett handslag i skrivbordet, icke märkts av någon annan
än Karlsson och Ling, till vilken senare det varit riktat, ehuru samtliga
närvarande uppehållit sig omedelbart intill Piras skrivbord. Samtliga
hörda personer hade relaterat händelsen i ganska olika sammanhang, vilket
väl visade att de varit tveksamma i sina uppgifter och hade avsevärt
skiljaktiga meningar om händelsernas utveckling. Piras tillsägelse åt Ling
att Pira komme att utvisa honom, därest han icke uppträdde städat, påstodes
av Reis lia skett med orden ”tig, annars ringer jag efter polis” samt
av Karlsson och Sjöstedt med orden ”tig, drag åt helsike och ut med er”
eller liknande. Det förefölle högst egendomligt att en tillsägelse, som endast
innebure att Ling skulle hålla sig tyst, medan Pira undersökte förhållandet,
uppfattats så olika av de närvarande — två vittnen sade med
bestämdhet att Pira uppmanat Ling att ”dra åt helsike”, två hade icke
hört detta och Ling själv hade ej uppfattat det som riktat mot någon.
Enbart denna skiljaktighet i omdömet borde gjort förhörsledaren tveksam
om riktigheten av utsagorna, i synnerhet som Pira bestritt svordomen. Då
Pira vidhölle att han varken till de närvarande eller någon av dem eller
under granskningen av sina tjänstehandlingar använt svordomar eller fällt
uttrycket ”ut med er”, vore det icke förmätet av Pira påstå att berättelserna
vore synnerligen färgade för att icke säga sanningslösa. Då Piras
hustru läst ifrågavarande tidningsartikel, hade hon utropat: ”Det var inte
du som svor, utan Ling, det hörde jag tydligt.” Lings kamrat Karlsson
hade möjligen uppfattat Lings svordomar såsom använda av Pira eller
ock avsåge han att försvara sin ledare, Ling. Örn dennes användning av
svordomar hade Hjortsberg tydligen icke hört Lings kamrater, ehuru Ling,
örn ock svagt, medgivit att han använt sådana. Reis hade påstått att Pira
verkat nervös. Och Nöjds påstående att Pira ”med kraft slängt telefonkatalogen
i bordet” hade ansetts så anmärkningsvärt att det väl vore avsett
att bestyrka Reis’ uppgift. Den katalog, som av Pira använts för att
uppsöka exekutionsbiträdets telefonnummer, hade utgjorts av en speciellt
för Tranåsorten tryckt telefonkatalog om knappast mer än 100 sidor —
alltså ett litet häfte — och legat som vanligt överst på de digra, av telegrafverket
avlämnade telefonkatalogerna intill Piras bordstelefon till samma
höjd som denna, dit Pira också överst släppt ned häftet. Pira ansåge
sig nödsakad meddela detta, på det att man av Nöjds uppgift icke skulle

167

få den uppfattningen att Pira med kraft slängt en av de stora, tunga telefonkatalogerna
i bordet. Nöjds berättelse vore sålunda i detta avseende
missvisande och misstydd. Det vore ganska förklarligt, om de Ling åtföljande
reservarbetarna, som på grund av Lings förberedande uppgifter varit
inställda på att Pira skulle behandla dem illa och att han möjligen komme
att visa oginhet mot dem beträffande införseln i arbetslönen, utgått därifrån
vid bedömandet av händelsen. I följd därav hade de ansett Lings
uppträdande på sin plats, åtminstone icke klandervärt. Lika förklarligt
torde vara att dessa, som blivit tillsagda att sitta ned medan Pira genomginge
registret över införselbesluten, funnit sig besvikna, då klandret icke
kunde beröra Pira i hans tjänst. Däri kunde ligga en förklaring även till
deras olika berättelser om vad som tilldragit sig under besöket. Reservarbetarna,
som med all sannolikhet läst tidningsartikeln, hade genom denna
och Lings relation av besöket för andra personer i staden fått sitt minne
av händelsen grumlat och påverkat. Då Ling lämnat Piras bostad och uttalat
en hotelse som innebure att det skulle ”bli annat av”, hade Pira yttrat
att Pira kände Ling, d. v. s. att Pira hade kännedom om hans vanliga
sätt att uppträda och handla. Vad Ling svarat därpå hade Pira icke kunnat
uppfatta under reservarbetarnas utgående. Det vore möjligt att Ling
replikerat att han kände Pira, såsom förhörsprotokollet uppgåve. Enbart
detta föranledde Pira antaga att besökarna under vägen från honom haft
samtal om vad som inträffat och att Ling därunder påverkat sina kamraters
intryck av händelserna. Innehållet av det samtal, som Ling haft
med sina följeslagare under vägen till Piras bostad, hade Hjortsberg antecknat
i förhörsprotokollet, då det sannolikt synts honom inverka på bedömandet
av Piras handlingssätt. Däremot framginge icke av protokollet,
huruvida Hjortsberg hört besökarna örn det samtal de fört under vägen
från Piras bostad. Det vore icke uteslutet att innehållet av detta samtal
kunnat giva anledning till begrundande. En Tranåsbo, som i det närmaste
tillhörde samma politiska parti som Ling, hade berättat för Pira att Ling
strax efter besöket hos Pira relaterat händelsen ungefär som den återgivits
i tidningen Folkets Dagblad samt att han därvid sagt till Ling, att han icke
satte tro till dennes berättelse, enär det vore olikt Pira att uppträda på
angivet sätt och han kände Lings ofta obehärskade utfall. Personen ifråga
hade själv flera gånger besökt Pira eller eljest kommit i beröring med denne
— hade han meddelat Ling — och alltid blivit bemött med förståelse och
vänlighet. Det vore icke alldeles otänkbart att även detta samtal mellan
Ling och nämnde person kunnat influera på Lings åtgöranden före Hjortsbergs
förhör, till vilket de förhörda kallats redan den 28 mars 1935. Att
den påtalade händelsen bedömdes olika och att man funne Piras uppträdande
mot Tang lia sina förklarliga skäl torde framgå av en notis i tidningen
Tranås Posten för den 8 april 1935 i anledning av Hjortsbergs yttrande.

168

Pira kunde ej underlåta omtala att, efter det denna notis förekommit i
ortstidningen, flera ordningsälskande invånare i Tranås för Pira uttalat
sin förvåning över det omdöme som Hjortsberg gjort i sitt yttrande och
beklagat att Pira för Lings person skulle beredas obehag. Dock hade det
tillagts att händelsen, huru den än inträffat, hos personer som kände Ling
och hans förhållanden icke kunde, även om Hjortsbergs hemställan bifolles,
menligt inverka på omdömet örn Piras person eller tjänsteställning. Detta
uttalande hade synts Pira ådagalägga att de personer som lärt känna Pira
under de nära 30 år han vistats i Tranås icke funnit att han hade för vana
att uppträda oskickligt eller bryskt. Det f bref olle som om Hjortsberg bort
kunna vitsorda detta omdöme. Under mer än 30 år hade han känt Pira —
han hade efterträtt Pira som ordinarie landskanslist i länsstyrelsen i Jönköpings
län år 1905 — och sedan år 1918 hade han årligen hos Pira verkställt
föreskrivna inventeringar, varförutom han i övrigt haft rikt tillfälle
att lära känna Piras karaktär och sinnelag. Pira hade icke anledning antaga
att Hjortsberg under denna tid funnit Pira uppträda obehärskat eller
hänsynslöst. Under sådana omständigheter nödgades Pira uttala sin förvåning
över att Hjortsberg icke omedelbart efter förhöret — örn vilket
Pira erhållit kännedom först genom en notis i tidningen Dagens Nyheter
för den 7 april 1935 — ansett sig ha anledning höra Pira på grund av vittnesberättelserna
utan i stället gjort ett kategoriskt uttalande örn Piras
”häftiga utbrott”. Hjortsbergs yttrande vore sålunda helt grundat på dessa
vittnens utsagor, vilka strede mot innehållet i Piras tidigare yttrande och
som, enligt vad Pira nu torde ha visat, måste anses såsom otillförlitliga.
Att på detta sätt godkänna vittnenas utan ansvar lämnade och icke kontrollerade
uppgifter utgjorde enligt Piras mening ett talande exempel på
önskvärdheten därav, att förhörsledare ägde nödig personkännedom och
därmed tillräcklig grund att avgöra trovärdigheten av förhörda personers
uppgifter. Då Ling vid förhöret uppgivit att Pira vid ett besök av Käck
skulle uppträtt olämpligt, ville Pira meddela följande. Käck vore anställd
vid företaget för anläggning av väg från Tranås mot Majmålen, den s. k.
Majmålevägen, och hade i augusti 1934 resterat för oguldna skatter örn
tillhopa 62 kronor 80 öre, varför Piras vikarie under hans semester den 13
i sagda månad meddelat beslut örn införsel i Käcks arbetsinkomst. Pira
ville minnas att Käck personligen någon tid därefter hos Pira begärt att
få slippa införseln samt att Pira icke ansett sig på grund av för Pira kända
förhållanden kunna bevilja hans framställning, utan hänvisat honom att
överklaga beslutet, därest han funne skäl därtill. Några besvär hade ej anförts,
varför Pira måste antaga att Käck själv funnit sådana utsiktslösa.
Att Käck blivit misslynt däröver och möjligen dukat upp någon historia
örn sitt besök hos Pira kunde antagas. Men i så fall vore berättelsen därom
— sådan den återgivits i förhörsprotokollet — fullständigt sannings -

169

lös. Käck vore icke hörd av Hjortsberg. Lings myckna tal under besöket
hos Pira den 5 februari 1935 hade icke, såsom han ville låta påskina, inneburit
någon begäran örn förklaring rörande skatteavdragen å hans och hans
medföljares arbetsinkomst utan ett uppenbart klander av åtgärder som han
antagit ha verkställts av Pira. Därom talade innehållet i tidningsartikeln
sitt tydliga språk. Ehuru Ling, vilket medgivits vid Hjortsbergs förhör,
fått besked örn att Tranås drätselkontor verkställt skatteavdragen utan
införselbeslut, hade han meddelat tidningen att avdragen skett genom införsel,
varför i artikeln uppmanades till undersökning om förhållandet.
Från att ursprungligen ha varit ett klander av Piras tjänsteutövning hade
genom omständigheterna saken inskränkt sig till en bisak, som i själva
verket blivit huvudsaken, nämligen frågan om Piras uppträdande vid tillfället.
Rörande detta hänvisade Pira till den relation av händelsen som
han meddelat i sitt tidigare yttrande och bestrede riktigheten av de uppgifter
som lämnats inför Hjortsberg, i vad dessa icke överensstämde med
Piras egen berättelse. Det hade nämligen icke tillgått på det sätt reservarbetarna
påstått. För att få saken fullt utredd erfordrades att personerna
ifråga hördes på ed inför domstol. Vid ett telefonsamtal som för några
dagar sedan ägt rum mellan Hjortsberg och Pira i ett annat ärende hade
också förevarande händelse kommit på tal. Hjortsberg hade då förklarat
att ”det ej var så farligt”, då Pira enligt ett par vittnens uppgifter förut
behandlat dem hövligt och hänsynsfullt. Pira vore oviss om, huru han
skulle tolka denna förklaring, som syntes stå i strid med Hjortsbergs skriftliga
yttrande i ärendet. Men det gåve osökt anledning förmoda att det
stöde i något samband med uppgifter, som Hjortsberg inhämtat efter förhöret.
I Piras tidigare yttrande hade han medgivit att han fällt kraftuttrycket
”håll käften” mot Ling, då denne icke kunnat förmås upphöra med
sitt ideliga tal om Piras hänsynslöshet vid införsel för uttagande av reservarbetarnas
oguldna skatter. Det vore möjligt att ordstävet ”att tala till
bönder på bönders vis” numera icke vore försvarligt. I så fall hade Pira
genom Hjortsbergs skriftliga yttrande i ärendet, som på sin tid i skilda
tidningar givits olika, ofta försmädliga rubriker redan fått en så kraftig
erinran att därmed kunde få förbli. I annat fall, d. v. s. därest förhörsprotokollet
skulle läggas till grund för beslut i ärendet, syntes föreligga stor
anledning att förordna Hjortsberg att vid vederbörlig domstol anhängiggöra
åtal mot Pira för vad han kunde anses ha förbrutit i sin tjänst.

Vid sistnämnda yttrande funnos fogade följande två intyg:

”På begäran får jag härigenom intyga, att vid det telefonsamtal som
landsfiskalen Sigurd Pira den 5 februari 1935 hade med mig, då han anhöll
att en polisman skulle beordras till hans kontor i anledning av reservarbetaren
Gunnar Lings besök därstädes, Pira icke uppgav, att reservarbe -

170

tarna buro sig åt som vilddjur; landsfiskalen uttalade önskan om att lia ett
vittne till långs uppträdande. Tranås den 23 april 1935.

Ernst Hagberg
överkonstapel.

Bevittnas: Oscar Rodén. Ernst W. Henrickson.”

Pa begäran av landsfogden i länet blevo några personer och däribland
arbetaren Stefan Sjöstedt från Tranås kallade att inställa sig till förhör
å polisstationen den 1 april 1935. Sjöstedt inställde sig personligen å polisstationen
och erhöll kallelsen några dagar före den 1 april. Då det i pressen
publicerats, att landsfiskal Pira skolat till en del reservarbetare å sitt kontor
ha yttrat ’dra åt helvete’ tillfrågades i förbigående Sjöstedt, örn detta
var med sanningen överensstämmande. Sjöstedt förnekade emellertid bestämt
då inför undertecknade, att landsfiskalen fällt det yttrandet, vilket
härmed på begäran intygas. Tranås den 23 april 1935.

Oscar Rodén. Adolf Kjellström.

poliskonstapel.”

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Gyllenswärd K. B. i Jönköpings län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Pira. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande.

Även om man endast hade att hålla sig till Piras egna medgivanden i
de hit inkomna yttrandena, vore det tydligt att Pira vid det ifrågavarande
tillfället, då Ling jämte övriga arbetare sökt honom i en tjänsteangelägenhet,
mot Ling använt uttryck som under inga förhållanden varit passande.
Naturligtvis ålåge det var och en som företrädde inför en tjänsteman att
därvid iakttaga ett höviskt och anständigt uppförande samt att ställa sig
med fog gjorda tillsägelser till efterrättelse. Men även om Piras påstående,
att Ling mot honom uppträtt på sådant sätt att Pira funnit sig böra tillrättavisa
Ling, skulle vara riktigt, hade Pira icke fått låta sig därav förleda
till att bruka ord som icke i det dagliga livet ansåges tillbörliga och
i en tjänstemans mun vore så mycket mera förkastliga. Uppenbarligen vore
det av vikt att en tjänsteman vid utövningen av sin tjänst ådagalade
värdighet och besinning, så att han ej i uppbrusning gjorde sig skyldig till
ett uppträdande som satte aktningen för tjänsten i fara. Om en tjänsteman
begagnade uttryck av sådant slag som enligt vad Pira själv vitsordat
i detta fall förekommit gent emot Ling, riskerade han att hos allmänheten
minska sitt anseende. För varje tjänsteman måste det emellertid
vara en ofrånkomlig plikt att aktningen och förtroendet för tjänsten

171

väl vårdades. Vad nu sagts ägde i än högre grad tillämpning, om de berättelser
som avgivits vid det av Hjortsberg hållna förhöret tillmättes vitsord.

J. O. ansåge alltså att Pira genom sitt uppträdande emot Ling vid ifrågavarande
tillfälle förfarit oriktigt. Det sålunda begångna tjänstefelet kunde
desto mindre lämnas utan beivran som Pira ej syntes vilja vidgå att
hans ifrågavarande uppträdande kunde göras till föremål för klander.

På grund därav uppdrog J. O. åt åklagaren att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Pira för tjänstefel. Det
skulle åligga åklagaren att, i den mån så erfordrades och jäv ej förelåge,
påkalla vittnesförhör med de personer som närvarit vid det av Hjortsberg
anställda förhöret eller eljest kunde ha upplysningar att lämna i saken,
att i övrigt vinnlägga sig örn att åstadkomma en allsidig utredning i målet
samt därefter å Pira yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Genom
åklagarens försorg borde tillfälle jämväl lämnas Ling att yttra sig i målet.

Sedan åklagare av K. B. förordnats, anhängiggjordes åtalet vid Norra
Vedbo häradsrätt. I målet inställde sig Ling vid första rättegångstillfället
den 6 juni 1935 såsom målsägande. Ling förklarade sig icke föra någon
ansvars- eller ersättningstalan mot Pira i anledning av det åtalade förfarandet,
men yrkade Ling ersättning för sin inställelse med 8 kronor. Vid
förnyad handläggning av målet den 26 september 1935 tillstädeskom Ling
på kallelse för att höras upplysningsvis; och anhöll Ling örn ersättning för
inställelsen denna dag med likaledes 8 kronor.

På åklagarens begäran hördes Reis, Karlsson, Sjöstedt, Nöjd och Hagberg
såsom vittnen i målet. Pira framhöll vid rättegångstillfället den 26
september att, därest han skulle anses ha gjort sig förfallen till ansvar jämlikt
16 kap. 11 § strafflagen för smädligt yttrande vid i målet omförmälda
tillfälle, vittnena Reis, Karlsson, Sjöstedt och Nöjd syntes vara jäviga,
enär yttrandet väl finge anses ha varit riktat mot samtliga vid tillfället
närvarande personer och sålunda jämväl mot dem.

I utslag den 24 oktober 1935 yttrade häradsrätten följande.

Häradsrätten funne icke sådana omständigheter hava förekommit i målet,
att de på åklagarens begäran i målet hörda vittnena Reis, Karlsson,
Sjöstedt och Nöjd kunde anses hava varit jäviga att däri vittna, och bibehölle
förty deras vittnesmål vid verkan av laga bevis.

Enär av utredningen i målet framginge, att Pira vid i målet ifrågakomma
tillfälle ådagalagt ett obehärskat uppträdande och därigenom brustit
i den värdighet, som en tjänsteman vore skyldig iakttaga i utövningen
av sin tjänst, prövade häradsrätten lagligt, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
döma Pira att för den oskicklighet i utövningen av sin tjänst, vartill
han sålunda gjort sig skyldig, utgiva 3 dagsböter, varje dagsbot fastställd

172

till ett av häradsrätten med hänsyn till förseelsens beskaffenhet jämkat
belopp av 10 kronor.

Häradsrätten tillerkände Ling ersättning för inställelsen den 26 september
1935 med skäliga ansedda 5 kronor att utgå av allmänna medel, och
förpliktade häradsrätten Pira att till statsverket återgälda vad av allmänna
medel utgivits eller kunde komma att utgivas till de på åklagarens begäran
i målet hörda vittnena ävensom till Ling och att till Ling utgiva ersättning
för inställelsen den 6 juni 1935 med skäliga ansedda 5 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

22. Försummelse av domare beträffande tillsyn över
förmynderskap.

I en hit insänd klagoskrift anförde smidesmästaren A. Pettersson i Tandsbyn
klagomål i vissa hänseenden mot häradshövdingen i Jämtlands östra
domsaga A. T. Larsson.

I ärendet avgav Larsson infordrat yttrande, som klaganden bemötte i
avgivna påminnelser.

Av handlingarna framgick bland annat följande.

Den 8 februari 1926 förordnade Fjällsjö tingslags häradsrätt lägenhetsägaren
Lars Georg Sundell i Tandsbyn i Lockne socken att vara förmyndare
för avlidne järnvägsarbetaren Per Johan Fälts från Tara i Junsele
socken och hans efterlämnade hustru Märta Alida Fälts omyndiga barn
Per Viktor, född den 22 mars 1915, och Karl Verner, född den 7 oktober
1916. Förmynderskåpet skulle stå under tillsyn av överförmyndaren i Junsele
socken.

Under år 1929 blev vårdnaden å förmynderskapet överflyttad till Revsunds,
Brunflo och Näs tingslags häradsrätt, därvid bestämdes att förmynderskapet
skulle stå under tillsyn av överförmyndaren i Lockne socken.

Sedan Sundell den 14 november 1933 avlidit, blev på begäran av överförmyndaren
klaganden av sistnämnda häradsrätt den 4 juni 1934 förordnad
till förmyndare för Per Viktor Fält och Karl Verner Fält.

De av överförmyndaren i Lockne socken J. Lindström, jämlikt 13 §
kungl, kungörelsen den 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter rörande
överförmyndarens verksamhet, till domhavanden i Revsunds, Brunflo och
Näs tingslag överlämnade rapporterna rörande tillsynen över förmyndares
förvaltning under åren 1929—1932 innehöllo beträffande ifrågavarande
förmynderskap i kolumnen för anmärkningar följande anteckningar.

173

1) Rapporten rörande 1929 års förvaltning

”Sammanlevnad.''

2)	»	» 1930 »	»	: ”Årsuppgift ej,trots erinran.”
3)	»	» 1931 »	*	: ”Sammanl. — Anmaning — ingen redogörelse.”
4)	»	» 1932 »	»	: ”Modern sjuk — myndl. bi-

draga till försörjn.”

Årsrapporterna voro av Lindström undertecknade respektive den 23
augusti 1930, den 5 augusti 1931, den 25 augusti 1932 och den 8 augusti
1933.

Då någon redovisning rörande de omyndigas medel icke lämnades av
Sundells stärbhusdelägare, anmälde Per Viktor Fält och Karl Verner Fält
förhållandet för landsfogden i Jämtlands län.

Landsfogden T. G. Eveland infordrade i anledning därav yttrande från
Lindström, som i avgiven förklaring anförde: Sedan Per Johan Fält avlidit,
hade — på framställning av änkan — Sundell, som var hennes broder, av
Fjällsjö tingslags häradsrätt utsetts till förmyndare för makarnas söner.
Någon tid efteråt hade familjen flyttat till Lockne socken. Överförmyndaren
i Junsele sockens distrikt hade därför begärt att förmynderskapet måtte
överflyttas till Revsunds, Brunflo och Näs tingslags häradsrätt. I ansökningen
härom, som dagtecknats den 21 september 1929, hade överförmyndaren
tillika anfört att ”någon redovisning ej hit inkommit”. Den 25 november
1929 hade därefter förmynderskapet inskrivits hos sistnämnda
häradsrätt. Från överförmyndaren i Junsele hade Lindström icke mottagit
något meddelande, vare sig i form av årsredogörelse eller avskrift av bouppteckning,
vilket hade sin förklaring i den i ovannämnda ansökan om
överflyttning lämnade uppgiften att någon redovisning ej erhållits. Samma
hade förhållandet varit efter överflyttningen till Lockne. Trots årlig
anmaning med bifogat särtryck av 7 kap. 9 § förmynderskapslagen hade
redogörelse uteblivit. En gång under år 1932 hade Sundell inställt sig personligen
hos Lindström och redogjort för stärbhusets ställning. Den därvid
lämnade relationen hade förefallit trovärdig. Att få årsredogörelse från
ett stärbhus, som levde i oskiftat bo, där inga räkenskaper fördes, och från
förmyndare, som saknade förmåga att upprätta den enklaste räkning, vore
överförmyndarinstitutionens mörkaste sida. Genom barnens moder hade
Lindström fått taga del av bouppteckningen efter Per Johan Fält. Den
hade visat en behållning vid dödsfallet av 2,874 kronor 67 öre, således i
bästa fall på myndlingarnas lott 1,437 kronor 34 öre. De voro då i åldern
11 och 10 år. Efter förmyndarens frånfälle år 1933 hade änkan Fält infunnit
sig hos Lindström. Därvid hade Lindström hjälpt henne att från hennes
rätt så noggranna anteckningar över varor, som familjen Fält under
årens lopp erhållit från ett av Sundell innehaft slakteri, jämte vid olika
tillfällen mottagna kontanta poster få fram hennes ställning till Sundells

174

stärbhus. Det hade framgått att familjen Fält erhållit i varor och kontanter
tillhopa 376 kronor 56 öre ävensom bostad i Sundells lägenhet.
Sundell hade å andra sidan enligt uppgift av änkan utav henne som lån
vid olika tillfällen i poster om 600, 400 och 100 kronor erhållit tillhopa
1,100 kronor. Denna transaktion torde dock få betraktas som änkans ensak,
ty Sundell hade ej mottagit några förmyndarmedel till förvaltning, enligt
Lindströms och andras mening. Änkan Fält hade varit den som förvaltat
boet och handhaft barnens fostran. Skulle Sundells stärbhus debitera
en för stationssamhälle normal hyra ur differensen på 723 kronor ”34”
öre, förefölle det som örn myndlingarna bleve skyldiga på sitt uppfostringsbidrag
från sina arvslotter. Med den erfarenhet Lindström sedan
många år hade i hithörande angelägenheter funne Lindström anmälan obefogad
med hänsyn till familjens rätt så billiga försörjning under en svår
tid, då jämväl moderns sjukdom toges i betraktande.

Med skrivelse den 7 maj 1934 överlämnade Eveland sedermera handlingarna
i ärendet till domhavanden för den åtgärd vartill de kunde föranleda.
Eveland påpekade tillika att av Lindströms förklaring framginge
att förmyndare och överförmyndare icke iakttagit bestämmelserna i 7 kap.
9 och 10 §§ förmynderskapslagen. Tillika anhöll Eveland om uppgift, huruvida
granskningen av Lindströms årsrapporter beträffande ifrågavarande
förmynderskap föranlett någon domhavandens eller förmynderskapsdomstolens
åtgärd.

Till svar därå meddelade Larsson genom påskrift den 30 maj 1934 å
Evelands skrivelse i huvudsak följande.

Ifrågavarande förmynderskap återfunnes i överförmyndarens årliga uppgifter
från och med år 1929 rörande förmyndares och gode mäns förvaltning.
I 1929 års uppgift hade beträffande detta förmynderskap endast
antecknats ”sammanlevnad”, vilket kunde förklaras örn också icke försvaras
av vad överförmyndaren yttrat i en till domhavanden den 18 september
1928 avgiven förklaring. Tyvärr hade i förevarande fall vitesförelägganden
icke kommit att meddelas, oaktat överförmyndaren antecknat såväl
i uppgiften för 1930 som i den för 1931 att årsuppgift icke av förmyndaren
avlämnats trots erinran. Överförmyndarens anteckning i 1932 års
uppgift hade däremot icke kunnat föranleda vitesföreläggande.

Den av Larsson omnämnda förklaringen från överförmyndaren den 18
september 1928 innehöll i anförda hänseendet endast ett allmänt uttalande
om att det vore en svår och otacksam uppgift att förmå de i oskiftat bo
levande att avge redovisning samt att det ej verkade uppmuntrande på
överförmyndaren att han ej finge någon ersättning för ”alla dessa skriverier
och obehag”.

Genom beslut den 15 juni 1934 fann Eveland den till honom gjorda
anmälan ej föranleda någon Evelands åtgärd såsom allmän åklagare.

175

Därefter instämde klaganden stärbhusdelägarna efter Sundell till häradsrätten
med yrkande örn åläggande för dem att antingen avgiva redovisning
samt ersätta de medel och den egendom Sundell i egenskap av förmyndare
omhändertagit eller ock utgiva ersättning för den skada som
myndlingarna tillskyndats genom Sundells försumlighet.

Vid handläggning av målet inför häradsrätten den 3 september 1934
företeddes en efter Per Johan Fält den 9 december 1925 upprättad bouppteckning.
Av denna framgick att Fält avlidit den 23 oktober 1925, att
tillgångarna i boet upptagits till 2,904 kronor 67 öre, nämligen ”kontant
vid dödstillfället” 1,107 kronor 82 öre, lösören 454 kronor 75 öre, en statsobligation
å 50 kronor och en postsparbanksbok å 1,292 kronor 10 öre,
samt att skulderna i boet uppgått till 30 kronor. Anmärkas må att käranden
i målet gjorde gällande att i boet funnits ytterligare en tillgång å 200
kronor, som icke kommit att upptagas i bouppteckningen.

Den 19 december 1934 meddelade häradsrätten, under ordförandeskap
av Larsson, utslag i målet och yttrade däri följande: I målet vore visserligen
upplyst, att änkan och barnen efter Per Johan Fält levat tillsammans
i oskiftat bo utan att vederbörligt avtal därom träffats, men enär ansvar
eller räkenskap så mycket mindre kunnat avfordras barnens förmyndare,
Sundell, om han levat, för det berörda sammanlevnad fått fortgå, som därigenom
barnens rätt och bästa icke såvitt visats blivit eftersatt, funne
häradsrätten den mot Sundells stärbhusdelägare i målet förda talan icke
kunna bifallas, men skulle med hänsyn till målets beskaffenhet parterna
vidkännas var sina kostnader å målet.

I det av Larsson till J. O. avgivna yttrandet över klagomålen åberopade
Larsson, vilken särskilt anmodats att yttra sig angående det förhållandet
att förelägganden, varom i lagen om förmynderskap sägs, syntes icke ha
blivit meddelade, allenast vad han anfört i anledning av Evelands skrivelse
den 7 maj 1934. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
därefter justitieombudsmannen Gyllenswärd följande:

”1 7 kap. 9 § lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap stadgas att,
örn dödsbo däri omyndig äger del ej varder skiftat inom sex månader från
det bouppteckning förrättades, förmyndaren skall, där ej avtal träffats
örn sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren
avgiva redogörelse för det hinder, som mött för skifte. Förmyndaren är
vidare pliktig att därefter, intill dess skifte sker eller avtal varom ovan sägs
träffas, avgiva sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmyndaren
bestämmer annan tid.

176

I samma lagrum föreskrives vidare att, om för omyndig delägare i
dödsbo slutes avtal örn sammanlevnad i oskiftat bo, förmyndaren åligger att
före den 15 februari varje år till överförmyndaren avlämna årsuppgift angående
boet, upptagande den behållna inkomsten under föregående år samt
en översikt av boets tillgångar och skulder vid årets slut. Möter till följd av
boets storlek eller av annan orsak hinder att inom nämnda tid avlämna
årsuppgift, skall inom samma tid anmälan örn hindret göras till överförmyndaren,
vilken har att utsätta ny tid för handlingens ingivande.

I 10 § av samma kapitel heter det, att, om förmyndaren försummar att
i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörelse eller årsuppgift efter vad i 8
och 9 §§ sägs, överförmyndaren skall anmäla försummelsen hos rätten eller
domaren, och äger rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra
sitt åliggande. Innan sådan anmälan göres skall överförmyndaren
dock, där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren om hans skyldighet.

Enligt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen skall överförmyndaren varje år
till rätten eller domaren överlämna uppgift rörande tillsynen över förmyndares
förvaltning under föregående år.

Sådan uppgift skall, enligt 13 § i kungl, kungörelsen den 10 oktober
1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet,
avlämnas före den 1 september i stad där rådhusrätt finnes till rätten men
eljest till domaren. Där omyndig har eller enligt senast avlämnade uppgift
haft del i oskiftat bo, skall i anmärkningskolumnen särskilt angivas,
om skifte eller bodelning ägt rum, om redogörelse lämnats för hinder som
mött för skifte eller örn delägarna i boet enligt avtal sammanleva i oskiftat
bo.

I 4 kap. 1 § lagen om förmynderskap slutligen föreskrives att rätten
skall vaka över att överförmyndaren fullgör sina åligganden.

Närmare föreskrifter om vad rätten respektive domaren i detta avseende
har att göra givas i 6 § kungl, kungörelsen den 10 oktober 1924 med särskilda
föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården. Enligt detta
stadgande skola de från överförmyndaren jämlikt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen
inkomna årsrapporterna av rätten eller domaren granskas. Vid
granskningen skall särskilt tillses att årsuppgifter, årsräkningar och sluträkningar
vederbörligen avgivits samt att, när skifte av dödsbo ej ägt rum,
föreskriven redogörelse avgivits för hinder, som mött för skifte, eller ock
avtal träffats örn sammanlevnad i oskiftat bo.

Av utredningen i ärendet framgår att Sundell under hela den tid av
mera än sju år som han innehaft förmynderskapet för Per Viktor Fält och
Karl Verner Fält underlåtit fullgöra den skyldighet att avlämna uppgifter
för kontrollen över förmynderskapsförvaltningen som enligt bestämmelserna
i förmynderskapslagen ålegat honom. I de till domaren inkomna rapporterna
rörande den av överförmyndaren utövade tillsyn har vid två sär -

177

skilda tillfällen, nämligen år 1931 och år 1932, meddelats att Sundell brustit
i sin uppgiftsplikt. Vid sådant förhållande har det ålegat Larsson tillse
att rättelse komme till stånd. Uppenbart är att, om erforderliga åtgärder
i detta avseende vidtagits, Sundells försumlighet i fråga örn själva handhavandet
av förmynderskapet skulle ha kommit i dagen och ej fått fortfara.
Anmärkas må i detta sammanhang ock att det tydligen varit bristerna
i fråga om förmynderskapsförvaltningen som framkallat den rättegång nye
förmyndaren sett sig nödsakad anhängiggöra mot Sundells stärbhusdelägare.
Därest vederbörliga handlingar förelegat, hade tydligen denna process,
med därav föranledda kostnader, ej åvägabragts.

Med hänsyn till den synnerliga vikten av att den domaren och rätten
åliggande skyldigheten beträffande övervakning av förmynderskap utövas
med tillbörlig omsorg finner jag Larsson ej kunna undgå åtal för den försummelse
han enligt vad jag ovan anfört låtit komma sig till last.”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att ställa Larsson under åtal inför hovrätten
för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade,
av advokatfiskalen understödjas.

Under åberopande av J. 0:s skrivelse ställde advokatfiskalen Larsson
under åtal inför hovrätten. I en av advokatfiskalen ingiven skrift yrkade
klaganden åläggande för Larsson att till klaganden i hans egenskap av förmyndare
för Per Viktor Fält och Karl Verner Fält utgiva dels 1,349 kronor
50 öre, utgörande ersättning för förmyndarmedel som tillkommit nämnda
omyndiga och bort redovisas den 1 januari 1934, dels ock 353 kronor 65 öre,
utgörande ersättning för utgifter, ”föranledda” av ovan omförmälda rättegång.
Advokatfiskalen förklarade sig understödja klagandens sistnämnda
ersättningsanspråk.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 13 december 1935 följande.

Enär i målet vore utrett, att Larsson i de av J. O. anmärkta avseenden
gjort sig skyldig till försummelse i ämbetet, prövade hovrätten, jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Larsson för vad han låtit komma sig
till last att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 25 kronor.

Vidkommande den mot Larsson förda skadeståndstalan, så enär klagandens
yrkande om ersättning för förmyndarmedel saknade fog, samt sådana
omständigheter icke heller vore för handen, på grund varav Larsson
kunde kännas skyldig att ersätta klaganden och hans myndlingar för i
målet uppgivna rättegångs- och andra kostnader, lämnades berörda talan
av hovrätten utan bifall.

12 — Justitieombudsmannens ömhetsberättelse till 1936 års riksdag.

178

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet nied vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett tiotal under år 1935 behandlade ärenden.

1. Rättegångsmåls upptagande å uppropslistor vid underdomstolarna.

Tidningen Karlshamns Allehanda innehöll den 28 november 1934 under
rubriken ”Häradsrätterna och allmänheten” en artikel vari anfördes följande.

Den av justitieministern Schlyter genomförda rättegångsreformen, med
bland annat angivande av en ungefärlig tid för de olika målens påropande,
hade nu praktiserats så pass länge att verkningarna kunde bedömas. Genast
hälsades detta förfarande med tillfredsställelse av den rättssökande
allmänheten, men nu tycktes förhållandena ha försämrats igen. Förutsättningen
för att de utsatta tiderna skulle kunna hållas vore ju att rättens
ordförande i tid förskaffade sig kännedom om den utredning parterna kunde
förebringa i varje särskilt mål antingen själva eller med vittnesbevisning,
varefter domhavanden med kännedom örn sin förmåga att leda förhandlingarna,
speciellt vittnesförhören, på ett ungefär skulle angiva tiden för
målets påropande. Därigenom skulle den rättssökande allmänheten och
vittnena icke behöva spilla bort en massa tid, som många gånger kunde ha
använts på ett nyttigare sätt än att sitta och hänga i tingssalar, av vilka
en del vore så belägna — exempelvis i Bräkne-Hoby — att det i närheten
knappast ginge att få vare sig vått eller torrt på en hel dag. Örn det sålunda
många gånger hände att till och med ett litet struntmål droge otillbörligt
ut på tiden och därigenom rubbade tidsschemat, så vore det även en annan
omständighet som inverkade synnerligen menligt. Det vore rättens enskilda
överläggningar för utslags avkunnande, som oftast droge så långt ut på
tiden att första målet kunde ropas först vid 1lz 2-tiden. Man tyckte icke utan
skäl att dessa överläggningar utan men för parter och allmänhet skulle
kunna hållas omedelbart efter tingsförhandlingarnas slut. Detta vore kanske
en smakfråga men hade tenderat att bli en kostnadsfråga, ty på grund
av denna tidsödande procedur försutte allmänheten i de flesta fall möjligheten
att komma med tåg till sin hemort och måste anlita kommunikationsmedel
som ställde sig åtskilligt dyrare. Och det bleve ej blott ökade utgifter
för den enskilde utan även ökade kostnader för statsverket, ty inkallade
vittnen måste därigenom tillerkännas en högre reseersättning och

179

ibland även dubbla dagtraktamenten, i stället för att genom reformen statens
utgifter vore avsedda att minskas. Ovan skisserade förhållanden vore
närmast annoterade inom Bräkne härad, vars tingsställe som bekant vore
förlagt till Bräkne-Hoby, två mil från Karlshamn. Men enligt vad en preliminär
undersökning givit vid handen, vore förhållandena inom många
andra domsagor här i landet fullt analoga. En reform vore ju näppeligen
avsedd att föra bakåt och därför vore en reform av denna reform på sin
plats, ju förr dess hellre.

I anledning av innehållet i artikeln anmodades häradshövdingen i Bräkne
och Listers domsaga K. Fagerlin att hit inkomma med yttrande. I därefter
avgivet utlåtande anförde Fagerlin bland annat följande.

Det torde vara beträffande två påståenden i artikeln som Fagerlins yttrande
kunde vara av intresse, nämligen dels att i Bräkne tingslag tidsschemat
för målens pårop ej kunnat följas, dels att i samma tingslag överläggningen
beträffande de utslag som utlovats vid ett föregående rättegångstillfälle
företagits före och ej efter övriga tingsförhandlingar. Vad första
frågan anginge vitsordades att det uppgjorda tidsschemat ej kunnat följas.
Åklagarna brukade visserligen lämna uppgift huruvida åtalen vore
erkända och om vittnen och målsägande instämts, men övriga parter lämnade
varken själva eller genom sina rättegångsombud dylik uppgift annat
än rent undantagsvis. Fagerlin medsände de å rättens dörr anslagna uppropslistorna
för sista sammanträdet den 22 och den 23 november 1934.
Övriga uppropslistor under hösttinget hade ej blivit tillvaratagna. De mål
som till sagda sammanträde utsatts hade Fagerlin antagit ej skola draga
vidare tid. Därför hade Fagerlin ansett sig kunna uppgöra det tidsschema
som å listorna funnes angivet. Därvid räknade han naturligtvis med den
minsta möjliga tid för varje mål för att ej tvingas sitta sysslolös med nämnden
i avvaktan på den utsatta tiden. Av olika anledningar hade emellertid
tidsschemat kommit att bli rubbat. Första dagen hade handläggningen ej
slutat förrän klockan 10 e. m. och andra dagen ej förrän klockan 6,45 e. m.
Därvid vore emellertid att märka att så länge hade den rättssökande allmänheten
behövt stanna kvar, endast i den mån den ville höra utslag i de
under dagen handlagda mål vari utslag samma dag utlovats. Åtminstone
sista halvtimman varje dag torde nämligen åtgått till överläggning i dylika
mål. Överläggningen före förhandlingarnas början den första dagen hade
blott tagit ringa tid i anspråk. Fagerlin erinrade sig att rätten, innan den
satt sig, fått vänta på att den för målen utsatta tiden, klockan 11, inföll.
Andra dagen hade överläggningen nog tagit en och en halv timme i anspråk
mot beräknade en timme, och förhandlingarna torde då ej ha börjat förrän
vid 12-tiden.

Sedan Fagerlin vidare redogjort för handläggningen av de särskilda mål

180

som förekommit under de angivna två rättegångsdagarna, fortsatte han:
Som av det anförda syntes vore det ej lätt att följa ett uppgjort tidsschema,
om man ville ge målen den handläggning som de efter sig yppande omständigheter
borde få. Möjligen skulle en bättring diirutinnan kunna åvägabringas
genom att parter som önskade begagna sig av mera detaljerat tidsschema
ålades inkomma med utförlig framställning av den utredning de
tänkte förebringa samt att övriga parters mål toges sist med en mera summarisk
tidsbestämning. — Beträffande därefter andra frågan ville Fagerlin
vitsorda att i de mål som vid ett föregående tingssammanträde satts till
utslag å ett följande överläggningen skett före och ej efter tingsförhandlingarna
i övrigt. Så hade Fagerlin gjort i all sin tid utan att någon däröver
klagat. Och han visste att det för nämndemännen skulle vara synnerligen
ovälkommet att efter en lång dags förhandlingar sätta sig till det som,
hur man än såge på saken, dock måste anses utgöra det viktigaste, överläggningen.
Visserligen vore det sant att efter varje rättegångsdag följde
någon, dock i vanliga fall kortare, överläggning. Men då rörde det sig mestadels
örn mål som Fagerlin visste att nämnden utan längre referat av honom
kunde överblicka, och oftast örn mål däri huvudsakliga utredningen förekommit
just den dag då utslaget avkunnades. Ett torde vara säkert: att
örn den ordningen skulle införas, ökning av rättegångsdagarna vore erforderlig.
Bägge ovanangivna dagar — liksom för övrigt alla rättegångsdagar
under året utom en — hade nämnden underlåtit taga middagsrast just för
att möjliggöra för så många av de rättssökande som möjligt att komma hem
i tid. Men att begära att nämnden skulle trött och hungrig sätta sig till
överläggning i svårare mål, som den finge anses ha glömt, efter förhandlingarnas
slut torde ej öka dess intresse för sitt kall. Och det intresset hade
Fagerlin gjort vad han kunnat för att vidmakthålla, viss om att den rättssökande
allmänheten därav mådde bättre än av att komma hem någon
timme tidigare. Den merkostnad för statsverket som en ökning av rättegångsdagarna
skulle medföra torde vida överstiga den merkostnad varom
artikelförfattaren talade. Fagerlin hade gått igenom målen för sagda dagar
den 22 och den 23 november för att se i vad mån dubbla dagtraktamenten
till vittnen utdömts och funnit det vara två fall, då dubbla dagtraktamenten
om 5 kronor utdömts, samt ett fall då vittne, som ej kunnat komma hem
med tåg, begärt och fått jämkat dubbelt arvode.

Vid yttrandet funnos fogade de däri omnämnda två uppropslistorna. Av
dessa upptog listan för den 22 november 1934 först fem mål beträffande
vilka ej någon tidsuppgift lämnats. Härefter följde elva mål för vilka angivits
att de ej komme att ropas före klockan 12. Slutligen upptogs en
grupp av mål vid vilken utsatts att de ej ropades före klockan 1.

Uppropslistan för den 23 november 1934 började med en grupp av två
mål beträffande vilka ej heller någon tid för handläggningen angivits. Här -

181

efter upptogs en grupp av fyra mål som ej skulle ropas före klockan 1 samt
en grupp av mål som ej skulle ropas före klockan 2.

Till J. O. inkom sedermera ett exemplar av tidningen Karlshamns Allehanda
för den 19 januari 1935. Det av Fagerlin hit avgivna yttrandet var
däri intaget, varefter i ett redaktionellt uttalande anfördes i huvudsak
följande.

Att försöka uppräkna de olika målens handläggning vid just novembersammanträdet
och den eventuella tidsutdräkt de berett domhavanden vore
ej tillfyllest. Med påpekandet i den första tidningsartikeln hade ej avsetts
detta särskilda tillfälle utan tråkigt nog det allmänna förfaringssättet,
sådant det efter sammanslagningen av Bräkne och Listers härad alltid praktiserats,
ett sakförhållande varom såväl nämnd som åklagare och advokater
kunde vittna utan att därav taga skada till sin prestige inför en i övrigt
synnerligen förstående och mot den rättssökande allmänheten ovanligt
human domare. Men när denne domare sökte bortförklara ett allmänt känt
faktum, vore det en plikt att för J. O. framhålla att det ingalunda som
nämnts gällde ett undantagsfall utan fastmer inom denna domsaga en allmän
praxis. Och för att icke domhavanden skulle behöva ha stöd av memorialen
kunde påpekas exempelvis oktobertinget m. fl., då tidsutdräkterna
icke blott omfattat halvannan timme utan halva dagen etc. Om ej nämndemännen
vågade vitsorda detta, torde åklagare och advokater mer än gärna
instämma i detta lilla påpekande. Därmed vore ingalunda sagt att den rättssökande
icke vore tillfreds. Den måste vara det. Ty genom mångårig tingsvana
hade den måst bibringas den uppfattningen att allt skulle plöjas, harvas,
sås och i sinom tid skördas, innan man finge se skymten av resultatet.
Örn det skulle kallas ett billigare sätt för statsverket inom domsagorna
lämnades därhän. Att som Fagerlin gjort även i detta fall kunna erinra sig
ett enstaka fall, då överläggningen tagit halvannan timme, folie sig icke
svårt. Ty det torde höra till undantagsfallen. Annars finge man vänja sig
vid både två och tre timmar, och så komme tingsfriden. Den måste då i
många fall sitta längst inne i hjärtat — åtminstone hos dem som mer än en
halv dag försökt att tålmodigt avvakta vad nämnden efter denna överläggning
skulle taga sig till — när det icke bleve kafferast med detsamma.
Och så börjades handläggningen bortåt 3-tiden. Skulle den lilla anmärkning
som gjorts tagas upp på det sätt som skett och man sedan sage på
vilket sätt den bemötts, vore det tydligen ej värt att över huvud taget söka
göra något nytt påpekande i antydd riktning, som icke av en förfaren och
skicklig domare kunde förvandlas till en storm i ett vattenglas. — Men
nästa gång skulle, om så behövdes, återkommas med intyg, en masse.

182

I en till Fagerlin avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Gyllenswärd
därefter följande.

I 2 § kungl, kungörelsen den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid
underdomstolarna stadgades först att i uppropslistan skulle angivas den
tid å dagen, då handläggningen komme att taga sin början. Härefter föreskreves
att, då handläggningen kunde beräknas taga mera än tre timmar
i anspråk, mål och ärenden i uppropslistan skulle indelas i grupper, med
angivande av visst klockslag före vilket de till varje grupp hörande mål och
ärenden ej komme att uppropas. Slutligen hette det att, för vinnande av
ändamålsenlig gruppindelning, parter och ombud borde uppmanas att i god
tid före rättegångsdagen till rättens kansli lämna upplysning örn den vittnesbevisning
och utredning i övrigt som de ämnade förebringa.

Syftet med dessa bestämmelser hade varit att såvitt möjligt undanröja
de väsentligaste orsakerna till den tidsödande väntan vid domstolarnas
sammanträden som parter, ombud och vittnen tidigare i stor utsträckning
nödgats underkasta sig. Att förhållandena i detta hänseende före tillkomsten
av 1933 års kungörelse givit anledning till de mest berättigade klagomål
vore allbekant. Så mycket större vikt läge det därför på att alla de
möjligheter begagnades vilka kunde finnas för att det med kungörelsen
avsedda ändamålet verkligen skulle ernås.

Av vad i ärendet förekommit vore tydligt att vad Bräkne och Listers
domsaga anginge föreskrifterna i kungörelsen angående uppropslistor icke
lett till det resultat som vore önskvärt. Sålunda hade åtminstone vid de
rättegångsdagar Fagerlin i förklaringen särskilt omnämnt anvisningarna
i uppropslistorna rörande tiden för målens handläggning icke kunnat följas.
Den i listorna angivna tidsindelningen hade ej ens tillnärmelsevis motsvarat
de tider varunder målen inom de olika grupperna kommit att handläggas.
Klart vore att, om ett dylikt förhållande finge bli regel, syftet med 1933 års
kungörelse alldeles förfelades. Bestämmelserna däri komme att stanna på
papperet.

Självfallet vore att full överensstämmelse mellan uppställningen i uppropslistan
och gången av den faktiska handläggningen icke kunde vinnas.
Mera än en beräkning av de förhållanden som vore att vänta kunde naturligen
listan aldrig innefatta. Det syntes dock nödvändigt tillse att icke
divergenserna bleve av den omfattning att målens indelning i grupper med
särskilda handläggningstider komme att te sig som skäligen meningslös.

Att vissa svårigheter härvidlag mötte läte sig uppenbarligen icke förneka.
För att bestämmelserna angående uppropslistor skulle få nödig effektivitet
erfordrades därför att domaren allvarligt vinnläde sig om att vidtaga
alla de åtgärder som härutinnan stöde honom till buds. Angående
arten av dylika åtgärder gåve kungörelsen tydligt besked. Bestämmelsen
därom att parter och ombud borde uppmanas att till rättens kansli lämna

183

vissa upplysningar gjorde det till en tjänsteplikt för domaren att, i den
mån förhållandena sådant påkallade, giva vederbörande erforderliga erinringar.

Vad förevarande fall anginge hade Fagerlin såsom en anledning till att
uppgjort tidsschema ej kunnat följas anfört att åklagarna visserligen brukade
lämna vissa uppgifter men att övriga parter varken själva eller genom
sina ombud avgåve erforderliga upplysningar annat än rent undantagsvis.
Härtill ville J. O. framhålla att en dylik omständighet rimligen borde föranleda
till att uppmaning varom stadgades i kungörelsen komme till stånd.
Exempelvis kunde uppmaningar tänkas ske i form av en cirkulärskrivelse
till alla som brukade uppträda vid domstolen. Muntliga eller skriftliga anmaningar
i samband med målens instämmande eller uppskjutande syntes
ock vara en utväg. Någon skyldighet för vederbörande att lämna upplysningar
torde visserligen ha ansetts ej kunna stadgas i den i administrativ
ordning utfärdade författningen. Det läge dock i parternas och framförallt
i deras ombuds intresse att uppropslistan skulle kunna följas. Därest vikten
av att nödiga upplysningar lämnas bleve med tillräckligt eftertryck framhållen,
borde det därför kunna väntas att medverkan av parter och ombud
verkligen också skulle uppnås. I vilken mån åtgärder av det slag J. O. här
nämnt vidtagits av Fagerlin framginge ej av förklaringen.

Beträffande de av Fagerlin hit insända uppropslistorna hade J. O. uppmärksammat
att däri saknades uppgift angående den tid å dagen, då handläggningen
skulle taga sin början. Såsom redan nämnts skulle enligt 2 § i
kungörelsen angående uppropslistor uppgift härutinnan städse finnas i
listan.

I förklaringen hade Fagerlin emellertid anfört att vad anginge andra
rättegångsdagen den tid för handläggningens början som faktiskt varit avsedd
ej kunnat iakttagas. Tillika hade Fagerlin upplyst att detta haft sin
grund däri att överläggningen till utslag i mål som vid föregående sammanträde
överlämnats till avgörande dragit avsevärt längre tid än beräknats.
I sammanhang härmed hade Fagerlin slutligen anmärkt att han av
angivna skäl icke funnit lämpligt att för undvikande av en dylik olägenhet
tillgripa den på andra håll tillämpade anordningen att företaga överläggningen
till dom i nämnda mål efter det handläggningen av de till första
rättegångsdagen under ett sammanträde utsatta målen avslutats.

Fagerlins i detta hänseende uttalade betänkligheter syntes dock knappast
vara av den art att de borde hindra att denna utväg användes. De ämnen
överläggningen avsåge vore ju av ordföranden på förhand noga genomtänkta.
Och det syntes icke kunna med fog invändas att de friska krafter
varöver man vid arbetsdagens början förfogade behövdes bättre för denna
överläggning än för den offentliga handläggningen av rättegångsmålen.
Fördelen av det av Fagerlin avvisade förfarandet hade i själva verket vid

184

flera tillfällen understrukits. Senast hade så skett i ett uttalande av chefen
för justitiedepartementet i den vid 1935 års riksdag framlagda, därefter
bifallna propositionen med förslag till lag med vissa bestämmelser örn
häradsting, m. m. Anmärkas kunde att därvid tillika antytts att det numera
vore blott på ett eller annat ställe som överläggningar till dom förlädes
till början av tingssammanträdena. Likaledes hade särskilt framhållits
att ett dylikt förfarande måste menligt inverka på domstolens möjlighet
att iakttaga de tider som utsatts för målens handläggning, vilket för
parter och vittnen ofta kunde komma att medföra en högst oläglig tidsödande
väntan.

Med ovan av J. O. gjorda uttalanden avskrevs ärendet från vidare behandling
härstädes.

2. Fråga huruvida ansökan om utbyte av en inteckningshandling
mot två eller flera sådana handlingar bör behandlas såsom
ett eller flera ärenden.

I en hit ingiven skrift anförde juris kandidaten K. Sandberg i försäkringsaktiebolaget
Fylgia följande.

Då det syntes ha utvecklat sig olika praxis hos inskrivningsmyndigheterna
vid behandling av ärenden, som avsåges i 21 § kungl, förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, ville Sandberg framhålla
önskvärdheten av att sådana åtgärder vidtoges att inteckningsärenden av
exakt samma natur av varje inskrivningsmyndighet i landet handlades på
likartat sätt. Detta vore av betydelse även såtillvida, att kostnaderna för
ett utbyte av skuldebrev vid varje inskrivningsmyndighet i landet skulle
bli desamma. Det stora flertalet inskrivningsdomare torde betrakta utbyte
av ett skuldebrev mot två eller flera andra såsom ett ärende och därför
handlägga det under ett och samma nummer eller paragraf. Att emellertid
olika praxis utvecklat sig visade det förhållandet att inskrivningsdomaren
i Södertörns domsaga efter ansökan av Sandberg den 31 januari 1934 under
§§15 och 16 verkställt utbyte av ett skuldebrev å 1,300 kronor, till säkerhet
varför inteckning meddelats den 24 oktober 1932 under § 15 uti lägenheten
Kumla 3272 eller Edshult, mot två nya skuldebrev å 600 respektive 700
kronor. Kostnaderna för detta ärende hade uppgått till, exklusive kostnader
för verkställandet av avskrifter, 13 kronor 50 öre. Den 24 januari 1934
hade inskrivningsdomaren i Södra Roslags domsaga på ansökan av Sandberg
under § 370 verkställt utbyte av skuldebrev mot två nya. Kostnaderna
för detta ärendes handläggning hade utgjort allenast 7 kronor. Vid förfrågan
hos Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt och Stockholms

185

läns västra domsaga, huru handläggningen av ärenden av nu berörd beskaffenhet
verkställdes, hade Sandberg erhållit meddelande om att dylika
ärenden behandlades under samma nummer eller paragraf. Enligt uppgift
skulle emellertid Stockholms rådhusrätt vid handläggning av dessa ärenden
tillämpa samma system som inskrivningsdomaren i Södertörns domsaga.
Att handläggningen av sagda ärenden skedde efter olika grunder vid olika
inskrivningsmyndigheter vore tydligtvis icke tillfredsställande och åstadkomme
lätt att kostnaderna för ett utbyte av ett intecknat skuldebrev vid
en inskrivningsmyndighet uppginge till belopp, som väsentligt överstege
kostnaden för handläggning av ärende av samma natur hos annan inskrivningsmyndighet.
Att väsentliga divergenser i detta avseende kunde uppkomma
insåges lätt, om fråga vore örn utbyte av ett skuldebrev mot ett
flertal nya skuldebrev.

Sedan i anledning av innehållet i skriften inskrivningsdomaren i Södertörns
domsaga anmodats att inkomma med yttrande, anförde extra hovrättsfiskalen
Sven Romanus i skrivelse den 22 mars 1934< följande.

Såvitt Romanus kunnat finna, hade i Södertörns domsaga utbyte av
inteckningshandling i protokollet alltid behandlats i lika många paragrafer
som antalet nya skuldebrev. Det syntes icke kunna bestridas att detta förfaringssätt
ägde företräde ur synpunkten av inskrivningsväsendets reda och
överskådlighet. Redan själva institutet utbyte mot flera nya skuldebrev
hade — bland annat genom att anteckning om de nya skuldebreven skulle
göras i nya rum i intecknings- eller fastighetsboken — i viss mån minskat
denna överskådlighet. Även gravationsbevisen bleve mera komplicerade.
Det bleve då av stor betydelse att på ett enkelt och tydligt sätt kunna från
varandra skilja de nya inteckningar som finge anses ha uppkommit vid
utbytet. Och i sådana fall — vilka Romanus själv påträffat — då ett skuldebrev
först utbytts mot flera nya och därefter ett av de senare i sin tur utbyttes
mot nya skuldebrev, torde det, örn de genom utbytena tillkomna
inteckningarna icke kunde särskiljas genom paragraf nummer, vara tämligen
svårt att formulera ett gravationsbevis angående fastigheten så, att en icke
rättsbildad person finge en fullt klar uppfattning av inteckningarnas läge.
Formerna för behandling av utbyte i förevarande avseende hade icke reglerats
i lag utan torde få bedömas efter allmänna principer för protokollsföring.
Visserligen fordrades vid varje utbyte såtillvida ett gemensamt
beslut att utbytet icke kunde allenast delvis bifallas, men därav torde väl
icke med nödvändighet följa att behandling i en gemensam paragraf skulle
ske. Det förekomme exempelvis rätt ofta att en sökande begärde en serie
inskrivningsåtgärder under villkor att alla bifölles. Och i själva verket förelåge
vid övervägande antalet utbyten, nämligen då de nya skuldebreven
skulle gälla med sinsemellan olika rätt, utöver det gemensamma beslutet örn

186

utbyte ett särskilt beslut — teoretiskt sett en postponering — beträffande
vart och ett av de skuldebrev som skulle gälla med sämre rätt. På grund
därav och med hänsyn till vikten av att, särskilt inom en domsaga som
Södertörns där ett synnerligt stort antal inskrivningsärenden förekomme,
en mångårig praxis bibehölles, hade Romanus icke ansett sig böra frångå
nämnda praxis. — Av behandlingen i flera paragrafer bleve en följd att
stämpel och lösen beräknades för varje bevis å de nya skuldebreven. Emellertid
torde det måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke, även örn utbytet
behandlades i en paragraf, kostnaden ändock skulle beräknas för varje
sådant bevis. Detta syntes bäst överensstämma med grunderna för stämpeloch
lösenförordningarna, och den i förordningarna förekommande bestämmelsen
örn beräkning av kostnad för flera bevis i ett och samma ärende
torde väl närmast avse sådana fall som t. ex. då lagfart söktes å köpekontrakt
och köpebrev, då bevisen till sitt innehåll vore lika. Bestämmelsen
skulle då vid utbyte allenast innebära, att kostnad ej finge beräknas för det
skuldebrev, vars inteckningsrätt upphört. Naturligen utgjorde det en olägenhet
att kostnaden för likartade åtgärder beräknades olika vid skilda
underrätter. Skulle denna olägenhet anses vara av sådan betydelse att en
enhetlig tillämpning borde åvägabringas, syntes en uttrycklig föreskrift i
sådant hänseende önskvärd — måhända i sammanhang med den ändring av
vissa bestämmelser i stämpel- och lösenförordningarna som för närvarande
torde vara under arbete.

Vid Romanus’ yttrande var fogad en av häradshövdingen i domsagan
E. Bergelmer den 7 januari 1933 upprättad promemoria av följande lydelse:

”P. M. angående utbyte av inteckningshandling.

Allt sedan dylikt utbyte blev tillåtet, har i Södertörns domsaga efter
mönster från Stockholms rådhusrätt dylikt utbyte behandlats i lika många
paragrafer som antalet skuldebrev, vilka sättas i stället för den utbytta
handlingen. Skälet är att få de nya inteckningshandlingarna fullt individualiserade
genom särskilda paragrafnummer, något som har stor betydelse dels
vid angivande av förmånsrättsordningen, särskilt då de nya skuldebreven
lyda å samma belopp (''med förmånsrätt sinsemellan i den ordning paragrafföljden
vid utbytet angiver’), dels ock vid identifiering av de nya inteckningshandlingarna
vid förnyelse och dödning, särskilt om skuldebreven lyda
å samma belopp och ha samma förmånsrätt. Exempel: Antag att tio skuldebrev
å vardera 5,000 kronor med ränta sättas i stället för ett skuldebrev å
50,000 kronor med ränta; samma förmånsrätt. Behandlas utbytet i en paragraf,
blir det tveksamt var man skall införa en förnyelse av ett av de nya
skuldebreven. Troligen införes den i det första lediga rummet. Nu händer
det ofta att skuldebreven, ehuru lydande å enahanda belopp, icke äro fullt
lika. Vittnena kunna vara olika eller ordningen dem emellan omkastad å de
olika skuldebreven, som ju ordagrant intagits i protokollet. En närmare

187

granskning av protokollet och det förnyade skuldebrevet kan giva vid handen
att det i själva verket är det tredje i ordningen, ej det första, som förnyats,
något som kan leda till tvist. Detta undvikes örn varje nytt skuldebrev
har ett särskilt paragrafnummer. För övrigt skulle, därest ärendet
måste behandlas i en paragraf, detta leda till att en rättssökande kunde med
nu gällande lösenbestämmelser minska sina utgifter för inteckningar till ett
minimum. Exempel: Inteckning för 100,000 kronor sökes och beviljas. Å
nästa inskrivningsdag anhålles örn utbyte mot 20 nya skuldebrev. Behandlas
ärendet såsom ett ärende blir kostnaden 6: 50 + 20 stämplar k 0: 25 =
= 11: 50. D. v. s. hela kostnaden för nyinteckning och utbyte blir 11: 50 +
4- 6:75 = 18 kronor ’15’ öre. Eljest liksom vid nyinteckning 20 X 6: 75 =
= 135 kronor.”

Härefter anhöll J. O. att styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
ville avgiva utlåtande i ärendet. I anledning härav anförde styrelsen
i en den 3 augusti 1934 dagtecknad skrivelse följande.

Styrelsen ansåge att det av beskaffenheten av ifrågavarande inteckningsåtgärd,
genom vilken en äldre inteckningshandling utan att ny inteckning
meddelades ersattes av nya inteckningshandlingar, följde att åtgärden skulle
behandlas såsom ett ärende och således handläggas under en paragraf i protokollet.
Lagrummets avfattning gåve ej heller anledning till annat förfaringssätt.
I de fall då två eller flera av de nya inteckningshandlingarna
lydde på samma belopp och skulle åtnjuta samma förmånsrätt vore det
visserligen lämpligt att varje skuldebrev på något sätt identifierades, men
för detta ändamål erfordrades ej att varje skuldebrev behandlades under
särskild paragraf, utan den nödiga identifieringen kunde ske genom att
varje skuldebrev åsattes visst nummer eller viss littera. Genom styrelsens
försorg hade från föreningens medlemmar infordrats upplysning rörande den
praxis som tillämpades i de särskilda domsagorna vid handläggning av
ifrågavarande slags ärenden, och svar hade inkommit från 96 domsagor. Av
dessa svar framginge att i 90 domsagor berörda ärenden behandlades i en
paragraf, att i 3 domsagor utom Södertörns domsaga dylika ärenden behandlades
under särskilda paragrafer för varje nytt skuldebrev, att i en
domsaga sistnämnda förfaringssätt plägat tillämpas om andra igenkänningstecken
icke funnits å skuldebreven för deras särskiljande, samt att i 2 domsagor
ärendena handlades under en paragraf, men bevisen å de nya skuldebreven
debiterades som om varje skuldebrev behandlats under särskild
paragraf. Rörande utgående expeditionslösen vid handläggning av ärenden
angående utbyte av inteckningshandling finge styrelsen göra följande erinringar.
Före inskrivningsreformens genomförande, då expedition meddelades
genom utdrag av inteckningsprotokollet, hade utgått, förutom stadgad
lösen och stämpelavgift för protokollsutdraget samt lösen för utdrag av

188

fastighetsboken, lösen med 50 öre för varje bevis som åtecknades inteckningshandlingarna,
d. v. s. ett bevis å den utbytta handlingen och ett bevis
å en var av de nya inteckningshandlingarna. I sammanhang med inskrivningsreformen
hade föreskrivits att angående inskrivningsdomarens beslut
skulle meddelas besked genom bevis å den till grund för ansökningen åberopade
handlingen, och genom kungl, förordningen den 22 juni 1932, nr 285,
och kungl, kungörelsen samma dag, nr 286, hade bestämts stämpelavgift och
lösen för dylikt bevis, varjämte stadgats att, örn i ett och samma ärende
bevis meddelades å flera handlingar, lösen skulle utgå för endast ett bevis.
Vid utfärdande av detta stadgande, vilket för övrigt numera ändrats genom
kungl, kungörelsen den 22 juni 1934, nr 331, syntes man icke ha haft uppmärksamheten
vederbörligen riktad på ärenden rörande utbyte av inteckningshandling.
Dessa ärenden fordrade en tämligen vidlyftig behandling, då
dels i protokollet skulle intagas avskrifter av de nya inteckningshandlingarna
och anteckning göras om åtkomsthandlingarna, dels de nya inteckningshandlingarna
skulle införas i särskilda rum i fastighetsboken och anteckningom
utbytet dessutom verkställas i det rum där den äldre inteckningen vore
införd, samt dels bevis om utbytet skulle tecknas å samtliga skuldebreven.
Att trots detta lösen skulle få debiteras för allenast ett bevis hade väl vid
ifrågavarande bestämmelses utfärdande knappast varit avsett. I betraktande
därav syntes de expeditionshavande, som behandlat ärende angående
utbyte av inteckningshandling under flera paragrafer eller vid behandling
av dylikt ärende i en paragraf beräknat särskild lösen för varje bevis, icke
lia saknat skäl för det av dem tillämpade förfarandet.

På grund av vad handlingarna innehöllo med avseende å den vid Stockholms
rådhusrätt tillämpade praxis anmodade J. O. vidare borgmästaren i
Stockholm att, efter inskrivningsdomarnas vid rådhusrätten hörande, inkomma
med utlåtande.

I skrivelse till J. O. åberopade borgmästaren G. Fant såsom eget utlåtande
ett av inskrivningsdomaren B. Meyer samt t.f. inskrivningsdomarna
H. Heurgren och S. Nordlund avgivet yttrande av följande innehåll.

Alltsedan institutet örn utbyte av inteckningshandlingar infördes hade,
såvitt kunnat utrönas, vid rådhusrätten tillämpats den praxis att ärenden
av ifrågavarande slag behandlats under lika många paragrafer eller nummer
som antalet nya skuldebrev, satta i stället för de utbytta inteckningshandlingarna,
samt att beviset å varje i stället satt inteckningshandling
belagts med lösen. Vad först anginge det vid rådhusrätten tillämpade förfaringssättet
att belägga bevisen på samtliga de i stället satta skuldebreven
med lösen och stämpel syntes denna praxis ha godkänts genom kungl, kungörelsen
den 22 juni 1934; och torde därför anledning saknas till vidare
yttrande i denna del. Angående behandlingen av inteckningsutbyten i ovan

189

angiven ordning, d. v. s. så att de i stället satta skuldebreven erhölle särskilda
paragrafer eller nummer, vore detta tillvägagångssätt bättre ägnat
än något annat att skilja sådana inteckningshandlingar från varandra samt
att skapa reda och klarhet i gravationsbevisen. Det borde även bemärkas
att i stället satta skuldebrev genom inskrivningen erhölle karaktär av fristående
inteckningar, vilka kunde bliva föremål för samma åtgärder som
i vanlig ordning tillkomna inteckningar såsom dödning, postponering, utbyte
etc. Jämväl med hänsyn därtill torde det vara mest praktiskt att giva
de i stället satta skuldebreven sina egna paragrafer eller nummer och sålunda
redan från början låta dem få en självständig ställning.

Slutligen avgav på begäran jämväl styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare utlåtande, däri anfördes följande.

För att erhålla kännedom rörande den praxis som vid handläggning av
ifrågavarande ärenden tillämpades vid de särskilda rådhusrätterna i riket
hade styrelsen från samtliga rådhusrätter, utom rådhusrätten i Stockholm,
infordrat upplysning uti berörda avseende; och hade i anledning därav uppgifter
lämnats från 74 rådhusrätter. Av dessa framginge att av inskrivningsdomarna
vid 71 rådhusrätter nämnda ärenden behandlades i en paragraf
samt att dylika ärenden av inskrivningsdomarna vid 3 rådhusrätter handlades
under särskilda paragrafer för varje nytt skuldebrev. Vid en av sistnämnda
rådhusrätter hade sistberörda förfaringssätt tillämpats endast från
och med år 1934. Styrelsen ansåge för sin del riktigt att inteckningsåtgärder
av ifrågavarande beskaffenhet behandlades såsom ett ärende och sålunda
handlades under en paragraf i protokollet. Även om av bestämmelserna
uti ifrågavarande lagrum icke tydligt framginge, huru ärendet skulle
behandlas, vunne detta förfaringssätt dock stöd av kungl, kungörelsen den
22 juni 1934 om ändrad lydelse av expeditionslösenförordningen, där det
under ”bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å företedd handling”
föreskreves att, därest i ett och samma ärende bevis meddelades å flera
handlingar, lösen utginge för allenast ett bevis, vilket dock icke skulle gälla
i ärende angående utbyte av inteckningshandlingar. Sistnämnda stadgande
torde förutsätta behandling av inteckningsärenden av ifrågavarande beskaffenhet
såsom ett ärende. Något giltigt skäl för berörda inteckningsåtgärders
handläggning i lika många paragrafer i protokollet som antalet nya
inteckningshandlingar torde ej heller föreligga. Såsom motiv därför hade
visserligen anförts bland annat det praktiska skälet att de nya inteckningshandlingarna
därigenom utan svårighet kunde åtskiljas, men denna förmån
kunde naturligen ernås på annat lämpligt sätt, t. ex. genom skuldsedlarnas
numrering.

190

I en till Romanus avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen
Gyllenswärd följande.

Av stadgandet i 21 § kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom följde att, om ägaren till intecknad fastighet ville
i stället för en inteckningshandling sätta en eller flera andra handlingar
innefattande medgivande av inteckning för intecknade beloppet, han hade
att till inskrivningsdomaren ingiva inteckningshandlingen jämte den eller
de handlingar som skulle sättas i stället. Örn utbytet skulle inskrivningsdomaren
göra anteckning i inteckningsprotokollet, där sådant fördes i vanlig
ordning, samt å den eller de nya inteckningshandlingarna anmärka vad
för inteckningsrättens bedömande vore av betydelse. Utbyte kunde även
ske på begäran av inteckningshavare, där det visades att fastighetsägaren
samtyckt till åtgärden.

Enligt 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden skulle besked örn inskrivningsdomarens
beslut eller annan i inskrivningsärende vidtagen åtgärd meddelas genom
bevis, som tecknades å den till grund för ansökningen åberopade handlingen.

I överensstämmelse därmed förelåge ej längre någon skyldighet för sökande,
annat än i visst undantagsfall som här ej vore i fråga, att utlösa
protokoll över ärende varom inskrivning eller anteckning skedde i fastighetsbok.

Enligt kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skulle å företedd handling tecknat bevis angående inskrivningsdomares
beslut i inteckningsärende förses med stämpel till ett belopp av
1 krona 50 öre i stad med rådhusrätt och 2 kronor 50 öre i domsaga. Där
i ett och samma ärende meddelades bevis å flera handlingar, utginge stämpelavgift
för allenast ett bevis. Dessa bestämmelser gällde på grund av
ändringar som vidtagits i stämpelförordningen genom kungörelse den 26
juni 1933, vilken trätt i kraft den 1 juli samma år.

Samtidigt med utfärdandet av nämnda kungörelse hade i kungl, förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen införts föreskrift
därom att lösen för bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat
å företedd handling, i ärende som inskrevs i fastighetsbok och avsåg bifall,
vilandeförklaring eller avslag å ansökan i inteckningsärende skulle, med
visst undantag, utgöra 5 kronor i stad med rådhusrätt och 4 kronor i domsaga.
I anslutning härtill var ock stadgat att, örn i ett och samma ärende
meddelades bevis å flera handlingar, lösen skulle utgå för allenast ett bevis.

Genom kungörelse den 22 juni 1934, som i denna del trätt i kraft den 1
juli 1934, hade sistnämnda stadgande utbytts mot en föreskrift av följande
lydelse: ”Meddelas i ett och samma ärende bevis å flera handlingar, utgår

191

lösen för allenast ett bevis, dock att vad nu sagts icke skall gälla i ärende
angående utbyte av inteckningshandling.”

Beträffande det genom Sandbergs skrift väckta spörsmålet huruvida ansökan
om utbyte av inteckningshandling rätteligen vore att behandla allenast
såsom ett ärende hade J. O. kommit till samma resultat som styrelserna
för föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsdomare. Att i hithörande fall uppdelning å ett flertal ärenden, efter
antalet av de nya inteckningshandlingarna, icke borde ske ansåge J. O. följa
såväl av sakens natur som av bestämmelserna i 21 § inteckningsförordningen.
J. O. ville därvidlag även erinra att enahanda uppfattning legat till
grund för den av Olivecrona upprättade samling ”Exempel å protokoll
m. m. vid häradsrätt och hos domhavande”.

Efter tillkomsten av de genom kungörelsen den 22 juni 1934 åvägabragta
ändringarna i förordningen angående expeditionslösen torde i själva verket
utrymme för tvekan i förevarande hänseende knappast kunna föreligga.
Såsom ovan anförts hade enligt sagda kungörelse till den tidigare undantagslöst
gällande regeln, att då i ett och samma ärende bevis angående inskrivningsdomares
beslut meddelades å flera handlingar lösen finge utgå för
allenast ett bevis, fogats ett tillägg av innehåll att vad sålunda stadgats icke
skulle gälla i ärende angående utbyte av inteckningshandling. Tydligt vore
att lagstiftaren vid utfärdandet av denna tilläggsbestämmelse utgått från
att ansökan av detta slag handlades såsom ett ärende. Och med hänsyn till
de rättssökandes befogade intresse av likformig behandling beträffande frågor
som ägde betydelse för lösen- och stämpeldebitering, kunde lagstiftarens
avsikt naturligen icke ha varit att avgörandet här skulle bero av inskrivningsdomarens
fria skön. Även om betydelsen av huruvida det ena
eller det andra tillvägagångssättet funne användning i avsevärd mån minskats
genom 1934 års kungörelse, påverkades dock därav fortfarande beloppet
av den stämpelkostnad som åsamkades sökanden. Något tillägg motsvarande
det som gjorts i lösenförfattningen hade ju ej i detta sammanhang
skett i 1914 års förordning. Anmärkas kunde för övrigt att behov näppeligen
förelegat att genom särskild föreskrift bereda möjlighet till debitering
av lösen för samtliga bevis, om det redan förut stått inskrivningsdomaren
öppet att genom uppdelning å flera ärenden själv försäkra sig örn sådan
rätt. 1934 års författningsändring torde ock ha tillkommit just i syfte att
genom medgivandet av sagda debitering undanröja risken för att institutet
kunde missbrukas på sätt påvisats i häradshövdingen Bergelmers promemoria.

Vid detta uttalande lät J. O. bero och avskrev ärendet såsom av honom
slutbehandlat.

192

3. Fråga om medellös persons rätt att utan avgift undfå nödig

expedition vid domstol.

I en hit insänd klagoskrift anförde Axel Wilhelm Andersson i huvudsak
följande.

Under åberopande av föreskrivet bevis om sin fattigdom hade klaganden,
som vore intagen å Blinkarps arbetshem, hos häradshövdingen F. Ahlgren
framställt anhållan att utan avgift utfå avskrift av protokollen i ett av
Färs häradsrätt genom lagakraftägande utslag den 9 mars 1933 avgjort
mål, vari fråga varit om fastställande av klagandens faderskap till ett utom
äktenskap fött barn. Som skäl för denna anhållan hade klaganden uppgivit
att han hade för avsikt att söka resning i målet. Framställningen hade
av Ahlgren lämnats utan bifall. Klaganden hade emellertid erfarit att enahanda
begäran under motsvarande förhållanden bifallits av domhavande
i annan domsaga. Då klaganden trodde sig böra få åtnjuta lika rätt, underställde
han J. 0:s omdöme, huruvida Ahlgren ägt fog för sin åtgärd att
neka klaganden att avgiftsfritt bekomma de begärda protokollsavskrifterna.

Hörd över klagoskriften genmälte Ahlgren följande.

Till Färs häradsrätts sammanträde den 29 september 1932 hade Linnéa
Pålsson i Vollsjö instämt klaganden, vilken då haft sitt hemvist i Fränninge
och till yrket uppgivits vara maskinist, med yrkande örn underhåll åt ett
av henne utom äktenskap framfött barn. Hennes talan hade bifallits i utslag
den 9 mars 1933. Klaganden hade sedermera den 4 juni 1934 intagits
å Malmöhus läns landstings arbetshem i Blinkarp, möjligen emedan han
icke fullgjort den honom i utslaget ålagda underhållsplikten. Någon gång
efter det klaganden intagits å arbetshemmet hade han i skrivelse, som Ahlgren
icke längre hade tillgänglig, begärt att protokollen i målet måtte utan
avgift tillställas klaganden. Förste notarien i domsagan hade i telefon meddelat
klaganden att, då denne icke ens styrkt sin fattigdom, hans begäran
icke kunde bifallas. Därvid hade klaganden sagt sig vilja gälda avgifterna
för protokollen. Dessa hade då omedelbart utskrivits och tillsänts klaganden
genom kommissionären i postförskottsförsändelse, vilken emellertid ej
utlösts. I skrivelse till Ahlgren den 30 juli 1934 hade klaganden ånyo begärt
att kostnadsfritt utfå protokollen, därvid han bifogat intyg om sin fattigdom,
utfärdat den 26 juli 1934 av en t.f. landsfiskal i Ljusdal, varest klaganden
antagligen hade sitt hemvist. Klaganden hade denna gång icke ens
uppgivit av vilken anledning protokollen i det mera än ett år förut avdömda
målet skulle vara för honom nödiga. Skrivelsen hade ej föranlett
någon åtgärd. I skrivelse till Ahlgren den 30 augusti 1934 hade klaganden
åter påkallat att erhålla protokollen utan avgift, under förmälan att de
skulle användas vid en ansökan om resning i målet. Vid skrivelsen hade

193

varit fogat ett den 28 i nyssnämnda månad av föreståndaren för arbetshemmet
meddelat intyg att klaganden, vilken däri angivits vara skomakare,
vore såsom å hemmet intagen i saknad av arbetsförtjänst. På Ahlgrens begäran
hade kommissionären i skrivelse till klaganden meddelat denne att
han finge hos Konungen skaffa sig förmånen av fri rättegång, om han ville
utfå protokollen avgiftsfritt. Efter det J. 0:s remissresolution ankommit,
hade Ahlgren framtagit handlingarna rörande ärendet. Därvid hade han av
de olösta protokollen inhämtat att klaganden, dock utan framgång, hos
hovrätten över Skåne och Blekinge fullföljt talan mot ett av häradsrätten
den 2-1 november 1932 i målet givet edgångsbeslut. På Ahlgrens förfrågan
hade hovrättens advokatfiskal upplyst att häradsrättens vid klagandens
besvär fogade protokoll ingivits och sedermera utkvitterats av hans befullmäktigade
ombud, advokatbiträdet O. Månsson i Malmö. Dessa protokoll
hade, såvitt Ahlgren visste, icke varit fria från stämpel och lösen. Efter den
24 november 1932 hade målet behandlats vid häradsrätten den 12 januari,
den 9 februari och den 9 mars 1933. För samtliga protokoll hade lösen utgjort
13 kronor och stämpelavgiften 13 kronor 50 öre. De tre sista protokollen
hade betingat, ett vart, i lösen 2 kronor och i stämpel 2 kronor. Klaganden
hade ej åtnjutit fri rättegång vid häradsrätten och sålunda icke
varit berättigad att erhålla dess protokoll gratis. I vilken mån detta gällde
efter målets slutliga avgörande kunde vara ovisst. Emellertid hade klaganden
sagt sig skola söka resning och sålunda ånyo upptaga rättegången. Gällande
lag lämnade icke någon ledning för bedömande av förevarande fall.
Nyligen hade en part inställt sig hos Ahlgren med hovrättens beslut om fri
rättegång för honom i hovrätten vid fullföljd talan mot häradsrättens utslag,
varefter till honom utgivits häradsrättens protokoll stämpelfria men
med därå gjord anteckning om beloppet av lösen, vilken Ahlgren förmodade
hovrätten i sinom tid komme att utbetala till honom. För sin del funne
Ahlgren det ovärdigt om han nu, på ett hugskott av klaganden, skulle för
ett troligen allt annat än förnuftigt ändamål tvingas att på egen bekostnad
ånyo till honom utskriva protokollen, de mest betydande av dessa för
tredje gången och de tre sista för andra gången. Ahlgren framhölle att kronans
rätt till stämpelavgiften vore i fråga. Därest Konungen beviljade klaganden
fri rättegång, vore Ahlgren villig att tillhandahålla protokollen
stämpelfria med anteckning om lösenbeloppen. I annan mån ansåge han
sig icke böra, särskilt med hänsyn till kronans rätt, tillmötesgå klagandens
framställning, förr än sådant bleve Ahlgren i laga ordning förelagt. I

I avgivna påminnelser yttrade klaganden — vilken dåmera lämnat arbetshemmet
och återvänt till sin hemort i Ljusdal — att han ej kunde finna
de av Ahlgren åberopade omständigheterna utgöra laga skäl för honom att
vägra klaganden de önskade expeditionerna. Beträffande frågan huruvida

13 — Justitieombudsmannen8 ömhetsbcrällclsc till 1936 ärs riksdag.

194

dessa kunde anses vara för honom nödiga anförde klaganden följande: På
grund av vad ett i målet företett läkarutlåtande innehållit angående barnets
kroppsutveckling vid födelsen hade klaganden under rättegången yrkat
att blodundersökning skulle verkställas. Yrkandet hade emellertid lämnats
utan avseende. I målet hade vidare lämnats vissa upplysningar i avseende
därå att barnets moder skulle haft umgänge med en manlig arbetskamrat.
Ett vittne hade nämligen uppgivit att barnets moder vid ett tillfälle berättat
för vittnet att hon blivit instängd i ett rum i husbondens gård och
därvid måst taga sig ut genom ett fönster. Detta rum hade enligt vad som
framkommit disponerats av nyssnämnde arbetskamrat, och det hade varit
husbonden som stängt in barnets moder och hennes kamrat för att få slut
på det myckna springet. — Med anledning av Ahlgrens särskilda uppgifter
beträffande häradsrättens protokoll för tiden till och med den 24
november 1932 yttrade slutligen klaganden att han icke sett eller innehaft
något av dessa protokoll.

I en till Ahlgren avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Gyllenswärd
därefter följande.

I första stycket av § 14 kungl, förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen vore stadgat att den, som saknade tillgång till
betalning, ägde att utan lösen undfå nödig expedition, därest han med
intyg av kyrkoherden i den församling, där han hade sitt hemvist, eller av
vederbörande landsfiskal eller stadsfogde styrkte sin fattigdom eller den
eljest vore kunnig; och skulle han i sak, vari sådan befrielse från lösen medgivits,
njuta densamma fortfarande till godo utan vidare vittnesbörd, så
framt han ej under tiden veterligen erhållit tillgångar. Vad sålunda stadgats
skulle enligt föreskrift i paragrafens tredje stycke ej gälla i fråga om mål,
varå lagen om fri rättegång kunde bliva tillämplig.

Enligt 7 § kungl, förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
vore från stämpelavgift enligt 1 kap. i förordningen — vilket
innehölle bestämmelser örn stämpel till statsmyndigheters expeditioner
— befriad bland annat medellös person, då han författningsenligt styrkte
sin fattigdom eller den eljest vore kunnig, dock att uti sådana mål, där tilllämpning
av lagen örn fri rättegång kunde komma i fråga, stämpelfrihet
ägde rum endast för de fall, att fri rättegång beviljats.

Av de här återgivna bestämmelserna syntes följa att — såvitt gällde
expedition i sak varom rättegång ej längre påginge — utrymme funnes för
en viss prövning av det behov sökanden kunde ha av den expedition varom
vore fråga. Ett uttalande i sådan riktning återfunnes ock i motiven (sid. 41)
till det år 1882 avgivna förslag som legat till grund för expeditionslösenför -

195

ordningens bestämmelser i ämnet. (Jfr emellertid beträffande kärandepart
J. 0:s ämbetsberättelse 1910 sid. 148.)

I fråga örn sitt behov av protokollens erhållande hade klaganden i samband
med begäran om deras undfående uppgivit att protokollen vore för
honom nödiga, enär han ämnade hos Konungen söka resning i målet. Beträffande
de skäl varå klaganden funnit sig kunna grunda en dylik ansökan
hade klaganden härstädes anfört dels att häradsrätten lämnat utan avseende
ett av honom under målets handläggning gjort yrkande om verkställande
av blodundersökning till utrönande huruvida klaganden kunde
vara fader till det ifrågavarande barnet, dels att klaganden numera vore
i stånd att förebringa ytterligare bevisning därom att barnets moder haft
samlag med annan man.

Vad anginge den av klaganden sålunda först upptagna resningsanledningen
hade klaganden icke påstått ens att de för blodundersökning erforderliga
blodprov blivit tagna. Vidkommande det andra av klaganden åberopade
skälet för resning i målet hade J. O. inhämtat att, sedan barnets
moder med ed betygat att klaganden under konceptionstiden haft samlag
med henne, häradsrätten i sitt utslag den 9 mars 1933 förklarat klaganden
vara att anse såsom fader till barnet. Och den omständigheten, huruvida
barnets moder kunde ha haft umgänge även med annan än klaganden, vore
i själva verket utan rättslig betydelse i saken. Erinras kunde att lagberedningen
i sitt betänkande med förslag till lag örn barn utom äktenskap särskilt
framhållit att bevisning till stöd för invändning av detta slag ej finge
av domstolen tillstädjas.

Av vad nu anförts framginge att till grund för klagandens framställning
örn att utan avgift undfå ifrågavarande expeditioner legat en uppenbar
missuppfattning beträffande förutsättningarna för erhållande av resning
i mål av denna art. Vid dylikt förhållande kunde Ahlgrens vägran att lämna
bifall till framställningen ej bli föremål för något ingripande från J. 0:s
sida. Vad anginge protokollen för tiden till och med den 24 november 1932
kunde för övrigt även anmärkas att klaganden syntes ej ens ha gjort något
försök att få tillgång till de för hans räkning utskrivna protokoll vilka
under rättegången utlämnats till hans ombud. Klart vore att, då part redan
en gång undfått expedition, en begäran att utan avgift erhålla ny expedition
ej behövde bifallas, med mindre särskilda förhållanden gjorde sådan
för honom nödig.

Ehuru J. O. alltså lämnade de mot Ahlgren anförda klagomålen utan
vidare åtgärd, ville J. O. emellertid i detta sammanhang på grund av ett
uttalande i Ahlgrens förklaring ytterligare framhålla följande. Ahlgren hade
i förklaringen upplyst att han låtit kommissionären i domsagan meddela
klaganden att lian kunde hos Konungen skaffa sig förmånen av fri rättegång,
örn klaganden ville utfå förevarande protokoll avgiftsfritt. Lagen örn

196

fri rättegång torde emellertid ej vara tillämplig å ärende rörande ansökan
örn resning i mål som blivit av domstol avgjort genom lagakraftägande
utslag. Först efter det resningsansökan bifallits syntes kunna bli fråga örn
fri rättegång i det med anledning därav återupptagna målet. Dylikt ärende
vore följaktligen ej att jämställa med det av Ahlgren i förklaringen omnämnda
fallet att hovrätt, sedan talan dit fullföljts mot underrätts utslag,
beviljade fri rättegång i det sålunda ännu ej slutbehandlade målet.

I sin förklaring hade Ahlgren jämväl åberopat att, då klaganden första
gången nekats avgiftsfria expeditioner under den motivering att han ej
styrkt sin fattigdom, klaganden skulle ha förklarat sig vilja i vanlig ordning
lösa dem. Detta förhållande gåve J. O. till slut anledning att såsom
sin uppfattning framhålla att i en dylik situation som den av Ahlgren beskrivna
det naturligaste syntes vara att sökanden i första hand meddelades
underrättelse örn det sätt varpå han författningsenligt ägde visa att han
vore medellös. Måhända hade ock i detta fall så skett, ehuru det ej framginge
av handlingarna.

Med dessa uttalanden avskrev J. O. ärendet från vidare behandling härstädes.

4. Olämpligt tillvägagående av präst vid medling enligt

giftermålsbalken. I

I en hit inkommen klagoskrift anförde handlanden F. B—n följande.

Den ”21” februari 1935 hade klaganden och hans hustru inställt sig i kyrkoherden
J. Lindskogs tjänsterum å pastorsexpeditionen i Brännkyrka församling,
för att Lindskog skulle företaga medling mellan makarna i anledning
av tillämnad hemskillnad. Lindskog hade därvid uppträtt på ett sätt
som borde bli föremål för åtgärder. Sålunda hade han utan att framställa
någon fråga låtit hustrun omedelbart taga till orda. Hustrun hade då framkastat
en del grova beskyllningar mot klaganden. Dessa syntes utan vidare
ha tagits för goda av Lindskog. Denne hade nämligen yttrat till klaganden:
”Jag tycker hon är en bra hustru, men mannen är husaktig.” Klaganden
hade självklart ej velat finna sig i en dylik behandling, då han vore känd
som en oförvitlig och ordentlig samhällsmedlem. Han hade därför begärt
att ett vittne skulle tillkallas och att Lindskog inför honom skulle upprepa
sitt uttalande. Detta hade ock skett, därvid Lindskog på nytt sagt att klaganden
vore en buse. Yttrandet i fråga hade Lindskog fällt innan klaganden
hunnit säga ett ord till sitt försvar. För övrigt hade han ej ställt en
enda fråga till klaganden. Det kunde därför ifrågasättas, om han ej haft en
förutfattad mening om fallet. På grund av vad sålunda förekommit an -

197

malde klaganden Lindskog för tjänstefel och hemställde att J. O. måtte
vidtaga de åtgärder som kunde finnas påkallade.

Uti infordrat yttrande genmälte Lindskog följande: Vid den ifrågavarande
medlingen mellan makarna B—n hade hustrun uppgivit att hon under flera
dygn blivit utestängd från hemmet, att mannen satt något föremål i nyckelhålet
så att hon ej kunde begagna sin nyckel, att hon ej ens fått hämta sina
kläder, att hon för att få tak över huvudet måst anlita vänners gästvänlighet
samt att hon från en grannes fönster åsett, huru hennes man härunder en
afton mottagit kvinnliga bekanta. Uppgifterna hade av klaganden lämnats
oemotsagda, och Lindskog hade då utbrustit ordagrant följande: ”Hur har
Ni kunnat bete Er så busaktigt?” Då klaganden därvid beskyllt Lindskog
för att ha kallat honom buse, hade Lindskog påpekat för honom det oriktiga
i detta och skillnaden mellan att stämpla ett beteende som busaktigt och
en människa som buse. När klaganden insisterat på att det vore samma
sak, hade Lindskog yttrat: ”Vi ha herr O. L. Johansson (kyrkofullmäktiges
f. d. ordförande) i rummet bredvid, jag vill be honom komma in för att
kunna styrka vad jag sagt och icke sagt.” Därefter hade han bett Johansson
komma in och för honom relaterat förloppet i överensstämmelse med
det ovan sagda. Mot denna Lindskogs version av förloppet hade ingen av
makarna haft något att invända. Då klaganden en följande dag besökt
Lindskog, hade han ändrat sin beskyllning mot Lindskog därhän, att han
skulle ha sagt klaganden ”vara husaktig”. Lindskog hade ej heller då kunnat
övertyga klaganden om skillnaden mellan ett omdöme om ett handlingssätt
och en sinnesbeskaffenhet. Att vid en medling uttala ett omdöme
om en temporär handling ansåge Lindskog vara både sin rättighet och skyldighet.
Att bedöma en för övrigt för honom okänd persons konstanta sinnesbeskaffenhet
hade Lindskog varken rätt eller lust till. Klaganden hade
också vid detta tillfälle insisterat på att det i grunden vore samma sak och
hade bland annat sagt: ”Jag har talat både med kronprinsen och prins?,
och ingen av dem har kallat mig buse.” Vid de två samtal Lindskog haft
med klaganden hade han ej sökt förneka sanningen av sin hustrus berättelse.
Pastor Pudel, som väl kände till förhållandena, torde, om så ansåges
behövligt, kunna bestyrka den. Det syntes nästan i sig självt otänkbart att
hennes berättelse, avlagd inför klaganden och Lindskog och oemotsagd av
klaganden, skulle i nämnvärd mån kunna vara alster av dikt eller fantasi.
Vid de mer än tusen medlingar som Lindskog företagit hade han förut
aldrig använt ordet husaktig. Men han hade blivit så gripen av och upprörd
vid hustruns under djup smärta och stilla tårar avgivna berättelse att
han gripit till detta starka uttryck, som vore — han erkände det — grovt
men i sak syntes honom vara riktigt. Och Lindskog undrade örn icke klaganden,
som, frånsett hans beteende mot hustrun och vissa naiva och oför -

198

stående uttalanden, ej gjorde något ogynnsamt intryck, i själ och hjärta
tyckte att omdömet örn handlingssättet åtminstone hade ett visst fog för
sig. Då klagandens relation av förloppet vid medlingen vore helt oriktig —
Lindskog hade sagt något helt annat än vad klaganden påbördat honom,
och det hade varit uteslutande Lindskog som påkallat närvaron av ett
vittne — bestrede Lindskog förefintligheten av tjänstefel.

Vid Lindskogs förklaring fanns fogat ett av Johansson den 13 mars 1935
utfärdat intyg av följande innehåll:

”Undertecknad, som den 26 februari händelsevis befann mig på pastorsexpeditionen
i Liljeholmen, blev då av kyrkoherde Lindskog anmodad att
komma in på hans enskilda rum för att bevittna vad han sagt vid en då
företagen medling. När jag kommit in, yttrade kyrkoherden följande: ’Jag
har önskat att herr Johansson skulle komma in för att kunna bestyrka vad
jag vid denna medling sagt. Herr B—n förebrår mig att jag kallat honom
buse. Jag har icke gjort så, men vad jag sagt är detta: Huru har Ni kunnat
bete Er så busaktigt?’ Mot denna kyrkoherdens version av förloppet hade
ingen av makarna, ehuru tillfrågade, någon invändning att göra.”

Klaganden avgav påminnelser och anförde därvid i huvudsak följande.

Då klaganden den 16 februari 1935 efter frånvaro från makarnas bostad
återvänt hem, hade hans hustru mött honom i dörren med orden: ”Nu har
du fått det som du vill. Din mor har blivit vansinnig.” Vid detta tillfälle
hade ett pär grannar varit närvarande. När klagandens gamla mor fått se
honom, hade hon emellertid blivit glad och lugn. Följande dag, som var
söndag, hade klaganden varit borta från hemmet under en timme på förmiddagen.
När han återvänt hade det varit som kvällen förut. Sålunda hade
klagandens hustru skrämt klagandens mor genom att säga henne att klaganden
ej skulle komma hem igen, emedan han blivit skjuten. Klaganden
hade därför sökt upp hustrun i köket och sagt till henne: ”Du skrämmer
mor, det vet jag, men mig skrämmer du inte.” Hustrun hade då rusat på
dörren och gått in till de ovannämnda grannarna. Där hade hon sagt att
klaganden överfallit henne. Vidare hade hon ringt till bekanta, som sedan
kommit och hämtat henne. Nyckeln som suttit i ytterdörren hade hon tagit
med sig. Likaså hade hon bortfört en del kläder och värdesaker. Det av
Lindskog omnämnda sammanträffandet mellan klaganden och kvinnliga
bekanta hade ägt rum den 23 februari. Dessa bekanta hade endast varit
två hyresgäster. Hustrun hade uppträtt på ett sådant sätt att klaganden
kunde gjort polisanmälan. Vid läkarundersökning hade befunnits att klagandens
moder å sin kropp haft svullnader och blåmärken. Ansvar borde
yrkas å klagandens hustru för misshandel. Klaganden hade vid besöket hos
Lindskog bestritt hustruns uppgifter. Pastor Padel hade den 18 februari
besökt klaganden i hans affär vid Själagårdsgatan för att meddela att

199

hustrun vore ledsen, ångrade sig och medgåve att hon till en viss grad bure
skulden samt ville be om förlåtelse, örn hon finge komma tillbaka. Detta
hade dock klaganden avböjt, då han kände till verkliga förhållandet.

Klaganden åberopade härjämte ett den 21 mars 1935 dagtecknat, av ett
tjugotal personer underskrivet intyg enligt vilket de, som under många år
känt klaganden, gåve honom ”de bästa rekommendationer i uppförande”.

Efter en den 9 mars 1935 dagtecknad stämning å sin hustru till Stockholms
rådhusrätt yrkade klaganden att, som på grund av stridighet i lynne
och tänkesätt mellan makarna uppstått djup och varaktig söndring, rådhusrätten
måtte döma till hemskillnad i deras äktenskap. Vid rådhusrätten
anförde klaganden bland annat att hustrun vore huvudsakligen vållande till
söndringen genom sitt stridiga lynne och obehärskade uppförande såväl
mot klaganden som särskilt mot hans åldriga moder, vilken måst flytta
från makarnas hem, emedan hon av hustrun utsatts för misshandel. Hustrun
bestred vid rådhusrätten att hon vore vållande till söndringen mellan makarna.
I målet företeddes läkarintyg varav framgick bland annat att klagandens
hustru lede av höggradig neurasteni. Enligt utslag den 3 april 1935
dömde därefter rådhusrätten jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken
till hemskillnad mellan makarna. I

I en till Lindskog avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Gyllenswärd
följande.

Rörande tillvägagångssättet vid medling varom stadgades i giftermålsbalken
hade närmare föreskrifter naturligen ej kunnat meddelas i lagen.
I detta hänseende hade i 14- kap. 3 § giftermålsbalken blott upptagits den
allmänna regel att medlaren skulle företaga undersökning om anledningen
till söndringen eller tvisten samt på lämpligt sätt söka förlika makarna.
I motiven till detta stadgande hade erinrats att framgången av ett medlingsförsök
ofta syntes bli beroende av att medlaren kunde anpassa sig efter
omständigheterna i det särskilda fallet och efter makarnas individualiteter;
han borde i allmänhet snarare uppträda såsom rådgivare och vän än som
en myndighetsperson.

Avsikten med medlingsinstitutet hade ju varit att söka skaffa säkerhet
för att skillnad ej komme till stånd annat än då makarna efter allvarligt och
moget övervägande funnit sig icke kunna med fördel fortsätta sammanlevnaden.
Frågan hade ansetts så svår att makarna lätt kunde misstaga sig vid
bedömande av situationen. Ett ingripande från en utomstående person
i syfte att söka åstadkomma utjämnande av uppkomna skiljaktigheter hade
därför funnits påkallat. Sådant ingripande hade lagstiftaren antagit allt
emellanåt kunna verka till avlägsnande av uppkomna missförstånd, sammanförande
av de söndrade sinnena, bättrande av anmärkta felaktigheter.

200

Uppenbart vore att, om medlarens värv skulle ha utsikt att leda till åsyftat
resultat, hans ingripande måste ske med hovsamhet och takt. Och särskilt
borde han vinnlägga sig om ett sådant uppträdande mot vardera
maken att han av dem båda kunde mötas med förtroende.

I fråga om nu förevarande fall kunde J. O. ej undgå finna att det uttryckssätt
Lindskog enligt sitt eget medgivande under den av honom företagna
medlingen använt gent emot klaganden icke stått i god överensstämmelse
med de synpunkter en medlare efter vad ovan anförts hade att anlägga
på fullgörandet av sitt uppdrag. Lindskog hade ock själv framhållit
att han vid detta tillfälle handlat under det omedelbara intrycket av vad
hustrun påstått angående klagandens uppträdande mot henne. Att en
medlare icke av sådan grund finge låta förleda sig till att använda ord, som
näppeligen i det dagliga livet ansåges tillåtliga och i en medlares mun framstode
så mycket mera olämpliga, vore emellertid klart. Örn medlaren brukade
uttryck av denna art, vore fara för handen att den make som bleve
sålunda snäst finge den uppfattningen att han ej av medlaren komme att
bemötas med opartiskhet. För varje medlare måste det vara en ofrånkomlig
plikt att vaka över sitt uttryckssätt, så att det ej verkade onödigtvis sårande
och därigenom alstrade misstro mot hans kall såsom medlare.

Vid dessa uttalanden lät J. O. bero och avskrev ärendet från vidare
behandling.

5. Olämpliga uttalanden av präst i predikan.

Tidningen Social-Demokraten för den 11 mars 1935 innehöll under rubriken
”Gröva smädelser mot regeringen från predikstolen. Statskyrkopräst
i S:t Göran valpropagerar i kyrkan. Vad säger J. O.?” en artikel av huvudsakligen
följande innehåll.

I valtider vore ju en hel del tillåtet, vilket under andra tider ej opåtalt
skulle kunna förekomma. Särskilt inför det stundande stadsfullmäktigevalet
hade ju smutskastningen mot arbetarna i allmänhet och mot socialdemokratiska
partiet i synnerhet bedrivits i snart sagt obegränsad utsträckning.
Allt detta hade dock i viss mån kunnat tolereras och förstås då det
gällt politiska motståndare, som öst ur sig all denna lögn och göja, men när
det ginge så långt att en statskyrkopräst i sin högmässopredikan icke blott
bedreve uppenbar valagitation för högern, utan även utöste de grövsta smädelser
mot arbetarna, socialdemokratiska partiet och mot landets regering,
då vore det verkligen på tiden att en allvarlig protest uttalades. En sådan
Herrens tjänare vore komministern Johannes Lindberg i S:t Görans församling.
Under sin högmässopredikan på söndagen hade han tillåtit sig

201

bland annat uttala att det sedliga förfallet bland vårt folk hade gått så
långt att landets regering framlagt lagförslag att främja barnamord, vilket
vore detsamma som vårt folks självmord. Därjämte hade han tillåtit sig den
uppenbara lögnen att en filosofie doktor i regeringsorganet påstått att det
vore en stor glädje att sedeslösheten snart hunnit så långt att dansen snart
kunde börja i våra kyrkor. Ju större sedeslösheten vore, desto större vore
glädjen inom detta parti. Hela predikan hade varit av samma uppbyggliga
art. Bland annat hade påståtts att hela landet vore ett försörjningshem. De
maktägande behövde dock ej betala kalaset, utan detta överlätes till de
enda sanna fosterlandsälskande och arbetsamma borgerliga partierna. Predikanten
hade manat åhörarna att öppna sina ögon för de faror som hotade
vårt folk om den nuvarande regimen finge fortsätta sitt förstörelseverk.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodades Lindberg att
till J. O. inkomma med upplysningar. I avgivet yttrande anförde Lindberg
följande.

I anslutning till orden i botdagens text: ”1 gören det yttre av bägaren och
fatet rent.” hade Lindberg till en början framhållit vårt folks yttre, materiella
välstånd. I texten hette det vidare: ”Edert inre är fullt av ondska.”
Detta hade givit anledning att kasta en blick på det inre, det sedliga tillståndet
hos vårt folk. Detta hade belysts med exempel: Hur vore det med
den förr så beprisade svenska ärligheten och redbarheten? Man kunde knappast
öppna en tidning utan att läsa om bedrägerier och förskingringar.
Enligt vad som varit synligt i någon tidning skulle man kunna sätta i fråga,
om ej var femte person på ett eller annat sätt gjort sig skyldig till någon
oärlighet. Svenska folket betalade för rusdrycker omkring 290 millioner kronor.
Hur mycken nöd, hur många brott hade icke dryckenskapen med sig.
Vårt folk#vore ju ock känt att vara ett svärjande folk. Hur otaliga vore icke
svordomarna. Hur stöde vi inför det sjätte budet, som dömde så väl den inre
som den yttre synden? Kanske sämre än inför det sjunde. Tänkte vi på den
sjunkande nativiteten, och att det vore så många tusen färre barn, än det
skulle ha varit under normala förhållanden, kunde vi med skäl fråga, hur
vi stöde inför det femte budet. I detta sammanhang vore det som det yttrandet
fällts, att regeringen kommit med ett lagförslag som främjade barnamord.
Ur biskoparnas protest hade därvid anförts: ”Det skulle innebära ett
uppgivande av kristendomens hela syn på människolivet.” Vidare hade ur
Svenska Dagbladet för den 4 december 1933 citerats följande: ”För ungefär
tre veckor sedan läste man i Social-Demokratens söndagsbilaga en artikel,
där en Fil. D:r talar om, att vi skola återgå till att dansa i kyrkorna.
’Vi äro inga änglar, hitom oss synda.’ Hela artikeln andas en glädje över,
att sedeslösheten aldrig varit så stor.” I dessa uttalanden om det sedliga
tillståndet skulle ligga de smädelser och den agitation Lindberg enligt tid -

202

ningen gjort sig skyldig till. Vid framhållandet av det materiella välståndet
i landet hade ej funnits någon tanke på klass eller parti. När talet sedan
kommit in på det sedliga tillståndet hade lika litet funnits någon tanke på
klass eller parti. Vad som sagts hade åsyftat folket i sin helhet. Tidningen
sade att Lindberg ”uppmanat åhörarna att öppna sina ögon för de faror,
som hota vårt folk, örn den närvarande regimen får fortsätta sitt förstörelseverk”.
Något sådant hade Lindberg ej yttrat. Han vore främmande för
en sådan inställning. Tidningen såge allt från valets synpunkt. Lindberg
vore inriktad på botdagen. Därav så olika meningar. Av det sagda torde
alltså framgå att någon valagitation icke förekommit. Allt vad som sagts
om det sedliga tillståndet hade haft till syfte att få bakgrund för dagens
maning till bot och bättring. Därför fortsättningen: ”Vari bottnar vår
synd? Däri att vi övergivit Gud. Kan synden i längden undgå Guds dom?
Kan ett folk som fortlever i obotfärdighet bli beståndande? Må vi därför
vända tillbaka till Gud och med rövaren göra bot inför den Korsfäste.”

Vid yttrandet funnos till styrkande av Lindbergs däri lämnade uppgifter
fogade intyg av tre personer.

Från sjukvårdaren O. Persson inkom sedermera hit en skrift av innehåll
att han kunde vitsorda att vad som uppgivits i tidningen Social-Demokraten
rörande ifrågavarande predikan överensstämde med verkliga förhållandet.

I skrivelse till Ö. Ä. anhöll J. O. därefter att ämbetet ville låta verkställa
undersökning i ärendet till utrönande av vad Lindberg i sin predikan
huvudsakligen yttrat.

Med skrivelse den 29 april 1935 överlämnade Ö. Ä. protokoll över den
undersökning som ämbetet i anledning därav verkställt. I

I en till Lindberg avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen
Gyllenswärd följande.

Statens tjänstemän vore skyldiga att i tjänsten intaga en i politiskt avseende
opartisk ställning, vilka åsikter de än kunde hylla såsom enskilda
personer. Ej heller statskyrkans prästerskap borde det sålunda vara tillåtet
att under ämbetets utövning taga ståndpunkt i dagspolitiken och på ena
eller andra sättet uppträda för eller emot ett visst politiskt parti. Att striden
mellan de politiska partierna ej finge dragas in i kyrkorna måste för
övrigt anses ligga i sakens natur. Det syntes kunna ifrågasättas huruvida
icke politiken alldeles borde ställas utanför predikningen. Det riktiga torde
i själva verket vara att dylika ämnen icke i någon mån behandlades från
predikstolarna.

203

Under alla förhållanden syntes det J. O. uppenbart att beträffande ämnen
av politisk innebörd måste i alldeles särskild grad iakttagas den varsamhet
och grannlagenhet varmed världsliga ting i allmänhet skulle behandlas, då
omständigheterna föranledde till att i en predikan beröra dem. Härvidlag
kunde erinras örn stadgandet i 2 kap. 2 § kyrkolagen. Det hette där att, när
en eller annan text gåve anledning att i predikan tala något örn världsliga
saker och beställningar, så måste allt sådant ske med beskedlighet och varsamhet,
utan obetänksamhet och förmätenhet uti tal eller omdöme om de
saker som en del intet förstode och som läroämbetet egentligen intet angille.

Vad förevarande fall beträffade hade Lindberg i förklaringen bestritt att
han haft någon tanke på att hans uttalanden skulle äga politisk innebörd.
Det syntes J. O. dock tydligt att Lindberg med en sådan utgångspunkt bort
vinnlägga sig om större varsamhet i uttryckssättet. Exempelvis hade Lindberg,
enligt vad utredningen gåve vid handen och han själv i ett för J. O.
tillgängligt intervjuuttalande uppgivit, under predikan i visst sammanhang
omnämnt en tidning såsom ”regeringsorganet”. Redan denna användning
av en rent politisk beteckning visade att Lindberg ej haft uppmärksamheten
tillräckligt fäst vid angelägenheten av att — helst inför ett omedelbart
förestående politiskt val — undvika allt som kunde ge åhörare med
anslutning till visst politiskt parti den uppfattningen att hans uttalanden
vore riktade mot detta.

Erinran syntes J. O. likaledes vara att göra mot det sätt varpå Lindberg
i predikan berört spörsmålet angående lagstiftning rörande aborter. De av
Lindberg i detta sammanhang brukade ordalagen uppfyllde näppeligen
kyrkolagens fordran på grannlagenhet vid behandlingen av världsliga frågor.
Icke heller överensstämde de med den aktning man vore skyldig den
högsta förvaltningsmyndigheten i det lagbundna samhället. Härtill komme
att Lindbergs inpass, frånsett själva uttryckssättet, icke varit på sin plats
även ur den synpunkten att det varit i sak oriktigt. Ännu hade ju något
förslag i det åsyftade ämnet icke ens framlagts av Kungl. Majit. Självfallet
gällde det för varje prästman att så vaka över sin förkunnelse att han ej
finge sken av att begagna predikstolen för annat syfte än det predikan vore
avsedd att tjäna, nämligen att bereda åhörarna uppbyggelse.

Då emellertid handlingarna ej ådagalade mnat än att Lindberg i angivna
hänseenden handlat mera av ovarsamhet än av vrång avsikt, fann J. O. sig
kunna låta bero vid dessa uttalanden jämte en erinran till Lindberg örn angelägenheten
av att han för framtiden noggrant ställde sig till efterrättelse
anvisningarna i 2 kap. 2 § kyrkolagen.

204

6. Dröjsmål med införpassande till straffanstalt av person, som
anhållits i och för verkställighet av förvandlingsstraff för böter.

I en hit inkommen skrift anförde sjömannen Ingemar Ericson i Rångstra
klagomål däröver att han, som av Svea hovrätt enligt utslag den 19 april
1934 för hemfridsbrott dömts till fängelse två månader, i samband med
införpassning för straffverkställighet till kronohäktet i Hudiksvall obehörigen
under ett dygn förvarats i arrestlokalen å poliskontoret i Ljusdals
köping.

Sedan klagoskriften remitterats för yttrande till landsfiskalen Axel Fredricsson,
anförde han i avgiven förklaring.

Genom ovannämnda utslag hade hovrätten för ifrågavarande hemfridsbrott
dömt ej blott klaganden utan även skogsarbetaren Alvar Karlsson
i Rolfhamre, och skulle denne enligt utslaget undergå fängelse i en månad.
Utslaget hade för verkställighet inkommit till Fredricsson från länsstyrelsen
i Gävleborgs län den 24 maj 1934. Då anledning funnits antaga att
klaganden och Karlsson skulle avvika från orten så snart hovrättens utslag
i målet fallit, hade Fredricsson anmodat fjärdingsmannen Tyko Jonsson
i Tallåsen att omedelbart anhålla dem. Klaganden hade anträffats i sin
bostad och enligt anhållningsjournalen införts till poliskontoret samma dag
klockan 1,30 e. m. Därefter hade Jonsson omedelbart begivit sig till Rolfhamre
för att efterspana Karlsson. Denne hade emellertid avlägsnat sig
från hemmet och ej kunnat anträffas. Skäl hade dock förelegat till att
antaga att han fortfarande vistades i orten, och efterspaningen hade därför
pågått under eftermiddagen den 24 maj. Under tiden hade klaganden
å poliskontoret underkastats förhör av spritpolisen Erik Norlén rörande
olaga brännvinstillverkning, som enligt uppgift av klaganden skulle ha bedrivits
i orten av bröderna Fasth i Ygsbo, ävensom rörande visst menedsbrott
som likaledes enligt klagandens uppgift skulle ha begåtts i det av
hovrätten avdömda målet mot klaganden och Karlsson. Ifrågavarande
polisförhör hade varit av rätt omfattande natur, varför förhöret enligt uppgift
avslutats först vid 4- eller 5-tiden på eftermiddagen. Under tiden hade
Jonsson såsom nämnts varit sysselsatt med att söka få tag i Karlsson.
Tyvärr hade detta tagit hela eftermiddagen i anspråk och resultatet blivit
negativt. Karlsson hade lyckats försvinna från orten och hade sedan dess
icke anträffats. Fångföraren hade önskat inforsla klaganden och Karlsson
samtidigt för att därigenom för statsverket skulle uppstå en besparing. Då
spaningen efter Karlsson avslutats och det blivit klart att han lyckats undkomma,
hade tiden lidit så pass långt att ankomsten till Hudiksvall kunnat
ske först sent på natten. Enligt från kronohäktet tidigare givna förhållningsorder
finge fånge dit ej inkomma efter klockan 8 e. m. Med llän -

205

syn till sistnämnda två förhållanden hade klaganden fått kvarstanna i polisarresten
i Ljusdal till påföljande dag, då han införts till kronohäktet. Enligt
av föreståndaren å fångförpassningen tecknat bevis hade klaganden ankommit
till kronohäktet klockan 8,35 f. m. den 25 maj 1934. Av den nu lämnade
redogörelsen framginge att anledningen till att klaganden icke införts
till kronohäktet samma dag han anhållits varit dels nödvändigheten att
höra honom rörande ovannämnda brott och dels spaningen efter hans medbrottsling
Karlsson. Det förhållandet att klaganden börjat avtjäna sitt
straff den 25 maj hade däremot icke medfört att han fått avtjäna längre
straff än han blivit ådömd. Då de sålunda angivna skälen för hans kvarhållande
i polisarresten torde få anses giltiga, hemställdes att klagomålen
måtte lämnas utan avseende. Härtill ville Fredricsson i övrigt bara tillägga
att klaganden, såsom framginge av uppgift från straffregistret, vore en
i orten ökänd bråkstake som otaliga gånger suttit anhållen. Om klaganden
sluppe ut från kronohäktet en dag förr eller senare hade med största säkerhet
ingen som helst reell betydelse för honom.

Vid yttrandet var fogat protokoll över ett av Norlén den 24 maj 1934
å poliskontoret i Ljusdal hållet polisförhör med klaganden. Enligt protokollet
hade klaganden därvid berättat att han hade sig bekant att bröderna
Henry, Henning och Helmer Fasth i Ygsbo, Ljusdals socken, under
de senaste åren innehaft olovligen tillverkat brännvin. Såsom vittnen mot
bröderna Fasth hade klaganden uppgivit åtta i Ljusdals socken hemmahörande
personer, vilka med säkerhet antingen köpt eller på annat sätt erhållit
lönnbränt brännvin av bröderna Fasth eller någondera av dem.

Efter en anteckning därom att klaganden jämte andra personer under
påskhelgen 1933 förövat hemfridsbrott i bröderna Fasths bostad, för vilket
brott klaganden sedermera dömts till fängelse, innehöll protokollet vidare
att klaganden vid förhöret uppgivit: Under den rättegång som anhängiggjorts
mot klaganden m. fl. för ovannämnda hemfridsbrott hade ett av allmänne
åklagaren instämt vittne, arbetaren Johan Lind i Ygsbo, av häradsrättens
ordförande tillfrågats, huruvida han bjudits på sprit i bröderna
Fasths bostad och om han hade sig något bekant rörande deras olaga
brännvinshantering. Härpå hade Lind svarat nekande. Emellertid hade klaganden
senare hört omtalas att Lind tillsammans med arbetarna Edvin
Kallin och Jonas Wiberg varit hos bröderna Fasth i deras bostad, där det
bjudits på olovligen tillverkat brännvin. Detta skulle ha skett någon tid
före påsken 1933. I början av november månad 1933 hade klaganden i sällskap
med Axel Karlsson i Måga besökt Lind i dennes bostad i Ygsbo. Klaganden
hade därvid förehållit Lind det orätta i att han vid vittnesmålets
avgivande lämnat oriktiga uppgifter. Härpå hade då Lind bland annat yttrat:
”Skulle jag stått där och talat om vad jag vet hade hela byn åkt fast.”
Klaganden hade hört omtalas att Karlsson skulle lia kännedom om att en

206

av bröderna Fasth vid något tillfälle sålt olovligen tillverkat brännvin vid
idrottsparken i Färila.

I avgivna påminnelser anförde klaganden: Det hade ej funnits någon
anledning att uppskjuta hans införpassning till kronohäktet. Förhöret å
poliskontoret kunde ej ha utgjort något hinder, ty det hade ej räckt mera
än 30 minuter. Visserligen hade klaganden under eftermiddagen den 24 maj
fått sitta på kontoret i stället för i själva arresten, men detta hade berott
på att det varit så osunt i arresten. Senaste tåglägenhet från Ljusdal till
Hudiksvall sagda dag hade varit klockan 7 e. m., och denna hade också
kunnat användas. Besparingssynpunkter kunde ej heller ha gjort att så icke
skett. Två tågresor bleve nämligen billigare än en färd med automobil.
Och att söka vidare efter Alvar Karlsson i hans hem hade varit lönlöst, då
det vid besöket där på förmiddagen blivit upplyst att han lämnat hemmet
två dagar förut. Klaganden ville ej påstå att den egentliga strafftiden till
följd av Fredricssons förfarande blivit längre, men faktum vore dock att
klaganden blivit kvarhållen ett dygn för mycket. Till att föranstalta om en
dylik skärpning kunde Fredricsson ej vara berättigad. Det vore för övrigt
icke första gången dylikt hänt. Sålunda hade klaganden den 20 oktober 1933
anhållits av Fredricsson för att avtjäna klaganden ådömda böter, motsvarande
åtta dygns fängelse. Även då hade klaganden obehörigen kvarhållits
ett dygn å polisstationen i Ljusdal. Därmed förhölle sig så att klaganden
nyssnämnda dag vid Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt
rannsakats för hemfridsbrottet men försatts på fri fot. De fångförare som
inställt klaganden inför häradsrätten hade då erbjudit sig att omedelbart
återföra honom till Hudiksvall för undergående av förvandlingsstraffet.
Därtill hade i själva verket så mycket hellre varit skäl som en besparing
därigenom skulle ha uppkommit för statsverket. Ersättning begärdes med
50 kronor för de två gånger som klaganden alltså suttit olagligen anhållen. I

I anledning av innehållet i påminnelserna anmodades Fredricsson att
inkomma med förnyat yttrande, och anförde han därefter följande: Den 24
maj 1934 hade Fredricsson och en polisman införpassat två för brott häktade
personer till kronohäktet i Hudiksvall. Dessförinnan hade Fredricsson
såsom i det första yttrandet nämnts varskott fjärdingsmannen Jonsson om
att Svea hovrätts utslag mot klaganden och Karlsson ankommit. Medan
Fredricsson befunnit sig å kronohäktet hade han erhållit telefonmeddelande
om att det lyckats polismännen att infånga klaganden och att Karlsson troligen
befunne sig i hemorten men ej kunnat anträffas. Fredricsson hade
svarat att alla ansträngningar skulle insättas på att infånga Karlsson,
innan denne hunne försvinna. Det hade synts Fredricsson vara av större
vikt att Karlsson infångades än att tillse att med klagandens införpassande

207

till fängelset icke komme att anstå under några timmar. Beträffande klagandens
anmärkning att han kvarhållits i polisarresten i Ljusdals köping
natten mellan den 20 och den 21 oktober 1933 hade anledningen därtill
varit följande. Det av klaganden begångna hemfridsbrottet hade ägt rum
långfredagen den 11 april 1933. Då lian ifrågavarande dag skulle infångas
av Fredricsson och fjärdingsmannen hade han lyckats undkomma och givit
sig ut på ”luffen”. Han hade efterspanats genom tidningen Polisunderrättelser
och anträffats under oktober månad 1933 i Sveg samt på begäran
av Fredricsson häktats den 18 oktober 1933. Klaganden hade därefter rannsakats
vid häradsrätten den 20 oktober 1933 och dömts till böter. Samtidigt
hade han försatts på fri fot. Tiden då rannsakningen slutat kunde
Fredricsson nu icke erinra sig, men med hänsyn till att ett flertal vittnen
hörts samt att ännu en rannsakning med annan häktad ägt rum vid samma
tillfälle och därvid även ett flertal vittnen hörts, torde avkunnandet av
domen över klaganden icke ha ägt rum förrän tidigast klockan 3 å 4 e. m.,
kanske något senare. Efter rannsakningen eller vid densamma hade Fredricsson
erhållit meddelande av fjärdingsmannen Jonsson att klaganden icke
avtjänat honom tidigare ådömda böter för fylleri, förargelseväckande beteende
och olovlig befattning med brännvin. Jonsson hade samma dag deltagit
i en större polisutredning som ägt rum å landsfiskalskontoret rörande
av en exekutionsbetjänt begången förskingring av tjänstemedel. Handlingarna
rörande nyssnämnda böter hade förvarats i Jonssons bostad i Tallåsen
och av detta skäl icke varit för Fredricsson tillgängliga den 20 oktober.
I motsatt fall hade klaganden kunnat återsändas till kronohäktet med
fångbetjäningen. Då nu detta av angivna skäl icke kunnat ske, skulle klaganden,
örn normala förhållanden förelegat, fått resa till sitt hem i Rångstra.
Med hänsyn till att han såsom förut meddelats tidigare rymt från
orten hade emellertid Fredricsson icke vågat taga risken av att klaganden
skulle få lämna tingshuset utan beslutat att han skulle kvarhållas å poliskontoret
intill dess att böteshandlingarna hunnit anlända från Tallåsen.
Något extra bud från Ljusdal till Tallåsen och åter (cirka 2 mil) hade ej
synts Fredricsson vara direkt av omständigheterna påkallat. Jonsson skulle
nämligen återvända till Tallåsen senare på kvällen och återkomma påföljande
morgon. Ärendet hade synts Fredricsson icke vara av mera angelägen
art än att klaganden kunde övernatta i Ljusdal och inforslas påföljande
morgon. Den 21 oktober 1933 hade klaganden införts till kronohäktet
och enligt en från kronohäktet erhållen uppgift ankommit dit klockan 2
e. m. Införpassningen hade ägt rum genom fjärdingsmannen Jonas Jonsson
i Ljusdal. Av den sålunda lämnade redogörelsen framginge att klaganden
vid båda tillfällena omhändertagits för avtjänande av straff. I ena fallet
hade övernattningen i Ljusdal föranletts av efterspanandet av klagandens
medbrottsling, som skulle avtjäna straff ådömt genom samma utslag som det

208

för vilket klaganden skulle införpassas. I andra fallet hade övernattningen
föranletts av att vederbörliga böteshandlingar icke varit omedelbart tillgängliga.
Med hänsyn till ifrågavarande omständigheter samt då den korta
tid som uppehållet i Ljusdal varat icke rimligen syntes innebära oskäligt
dröjsmål, vidhölle Fredricsson sin tidigare hemställan att klagomålen måtte
lämnas utan avseende.

Härjämte åberopade Fredricsson ett av ovannämnde Norlén utfärdat
intyg, av innehåll att det av honom den 24 maj 1934 med klaganden hållna
polisförhöret börjat omkring klockan 1,30 e. m. och ej avslutats förrän vid
4-tiden.

Det skall här anmärkas att tåg varje dag under oktober 1933 avgingo från
Ljusdal klockan 5,48; 10,17 och 11,58 f. m. samt klockan 5 och 6,56 e. m.,
med följande ankomsttider till Hudiksvall, nämligen klockan 7,24 och 11,42
f. m. samt klockan 1,48; 6,12 och 8,18 e. m. Under maj månad 1934 voro
motsvarande tider 5,45 och 10,17 f. m. samt 12,04; 4,56 och 7 e. m., respektive
7,14 och 11,38 f. m. samt 1,48; 6,08 och 8,12 e. m.

Vad Fredricsson uppgivit därom att från kronohäktet i Hudiksvall skulle
ha givits förhållningsorder av innebörd att fånge ej finge dit inkomma efter
klockan 8 e. m. föranledde J. O. anmoda fångvårdsstyrelsen att införskaffa
yttrande av föreståndaren vid häktet samt hit inkomma med yttrandet
jämte det utlåtande som därav föranleddes.

Med dylikt utlåtande överlämnade fångvårdsstyrelsen en den 22 oktober
1934 dagtecknad skrivelse från kronohäktesföreståndaren G. Sundberg.
Skrivelsen innehöll följande.

Någon ”förhållningsorder” rörande fångars införpassning till kronohäktet
hade, under den tid från och med den 15 december 1932 som Sundberg
uppehållit föreståndarbefattningen vid häktet, icke givits, än mindre någon
”förhållningsorder” innehållande förbud att inkomma med fångar efter
klockan 8 e. m. Bevakningspersonalen vid häktet trodde sig emellertid veta
att någon av Sundbergs företrädare i tjänsten vid telefonsamtal med landsfiskalen
i Ljusdals distrikt — och möjligen även till någon annan — vid
något tidigare tillfälle framhållit önskvärdheten av att respektive fångtransporter,
i synnerhet när det gällde bötesfångar, avsändes så tidigt att
framkomsten till häktet kunde beräknas inträffa före klockan 8 e. m. eller,
därest detta icke läte sig göra, genom telefon underrätta häktet i det fall då
en fångtransport vore att förvänta vid en senare tidpunkt på dagen, så att
nödiga förberedelser för dess mottagande i tid kunde vidtagas. Huru därmed
förhölle sig kände Sundberg dock ej närmare till. Tydligt vore emellertid
att något hinder att införpassa fångar efter klockan 8 e. m. icke förelegat,
eftersom sådana vid flera tillfällen ankommit efter nämnda klockslag,
såväl före som efter tiden för klagandens anhållande.

209

Till styrkande av sistnämnda uppgift åberopade Sundberg utdrag av
mottagningsboken vid kronohäktet, varav framgick att under tiden den 10
januari—den 12 december 1933 i fjorton särskilda fall och under tiden den
12 mars—den 3 oktober 1931 vid åtta tillfällen fångar ankommit till och
mottagits å kronohäktet å senare tid än klockan 8 e. m. Av dessa fångar
hade under 1933 fyra och under 1934 sex införpassats av landsfiskalen i
Ljusdals distrikt. I fyra av fallen hade det därvid gällt införpassning av
fångar som hade att undergå bötesförvandlingsstraff. I samtliga fall hade
tydligen begagnats det tåg som ankom till Hudiksvall strax efter klockan
8 e. m.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande att, såvitt av Sundbergs yttrande
framginge, något felaktigt förfarande från fångvårdspersonalens sida
i fråga om mottagandet av fångar vid kronohäktet ej förekommit.

Sedan Fredricsson därefter beretts tillfälle att i anledning av innehållet
i Sundbergs yttrande till J. O. inkomma med de ytterligare upplysningar
vartill han kunde anse sig befogad, anförde han följande.

Nuvarande föreståndaren för kronohäktet i Hudiksvall hade uppgivit att
någon ”förhållningsorder” med av Fredricsson angivet innehåll icke utfärdats.
Han hade dock nödgats medgiva att en hans företrädare i tjänsten
telefonledes ”framhållit ''nödvändigheten’ av att respektive fångtransporter,
i synnerhet när det gällde bötesfångar” inträffade före klockan 8 e. m. Av
detta medgivande framginge att vissa förhållningsorder verkligen från
kronohäktet utfärdats och att Fredricssons uppgift således ej utgjorde
någon undanflykt som tillgripits endast för stundens behov. Verkliga förhållandet
vore att för ett par år sedan Fredricsson av kronohäktets dåvarande
föreståndare per telefon tillsagts att fångar icke finge inkomma till
kronohäktet efter klockan 8 e. m., enär fångbetjäningen å kronohäktet efter
denna tid varit så fåtalig att fångarna icke kunde mottagas. Detta meddelande
hade Fredricsson fattat såsom en av kronohäktets föreståndare å
tjänstens vägnar given tjänsteorder och omedelbart delgivit fjärdingsmännen
det. Klart vore att Fredricsson icke haft möjlighet kontrollera huruvida
föreståndaren överskridit sin befogenhet. Fredricsson kunde ju
icke vara insatt i de för kronohäktena gällande bestämmelserna och
han hade därför tagit för självklart att så ej varit förhållandet. Örn
sedan någon avvikelse från den erhållna ordern under tidens lopp förekommit,
visste Fredricsson icke, enär för honom icke givits någon anledning
att sysselsätta sig med saken. För egen del hade han alltsedan dess levat
i den tron att ifrågavarande tillsägelse alltjämt skulle gälla. Kronohäktets
föreståndare och betjäning hade även direkt till fjärdingsmiinnen givit order
av samma innehåll. Då avvikelse skett hade vederbörande fjärdingsman till
och med fått ovett och hotats med anmälan till landsfiskalen. Huru vid

14 — Justitieombudsmannens ämbelsberättclsc till 1936 års riksdag.

210

sådant förhållande ifrågavarande tillsägelse skulle kunnat uppfattas annorlunda
än som en i tjänsten given förhållningsorder hade för Fredricsson
varit svårt att fatta. Liksom Fredricsson hade också fjärdingsmännen Tyko
Jonsson och Jonas Jonsson, såsom bifogade intyg visade, uppfattat tillsägelsen
såsom ett förbud att inkomma med fångarna efter angivna klockslag.
Beträffande ärendet i övrigt ville Fredricsson rekapitulera vad som
förekommit:

Den 24 maj 1934■

Förhöret med klaganden hade som uppg!vits hållits av spritpolisen och
landsfiskalsaspiranten Norlén, och Fredricsson hade efteråt erhållit meddelande
om resultatet. Av Fredricsson tidigare lämnad uppgift att förhöret
slutat vid 4>- k 5-tiden på eftermiddagen hade grundat sig på av Norlén till
honom lämnad muntlig uppgift. Tyvärr vore det Fredricsson nu omöjligt
att på grund av den tid som förflutit efter ifrågavarande händelse angiva
när förhöret varit slut och han fått meddelande därom. Han hade ju även
andra tjänstegöromål, som skolat dagligen handläggas, varför det icke varit
honom möjligt i varje detalj följa de massor av polisförhör som hållits av
honom underordnad personal. Fredricsson ville däremot hålla för troligt att
klaganden under alla förhållanden, såvitt avsåge tiden, kunnat införpassas
med tåg klockan 6,56 e. m. från Ljusdal. På grund av förutnämnda från
kronohäktet givna tillsägelse, som Fredricsson vid denna tidpunkt trott
skola efterföljas, hade klaganden ej blivit införd med detta tåg eller senare
samma dag.

Den 20 oktober 1933.

Utöver vad i tidigare förklaringar sagts örn detta tillfälle hade Fredricsson
ett bestämt minne av att tiden mellan rannsakningens slut och 5-tågets
avgång från Ljusdal varit så pass knapp att den ej medgivit att i tid hinna
få ned böteshandlingama från fjärdingsmannens bostad, även örn bud sänts.
Däremot ville Fredricsson tro att inforslingen även denna gång kunnat ske
åtminstone med tåg klockan 6,56 e. m. Av samma skäl som i föregående fall
hade detta dock icke blivit utfört. Om han nu, på sätt kronohäktets föreståndare
sökt göra gällande, missuppfattat den faktiskt utfärdade ”ordern”
eller ”tillsägelsen” så ansåge Fredricsson sig berättigad att på grund av vad
här ovan sagts framhålla att detta påstådda ”missförstånd” icke skäligen
borde läggas honom till last med hänsyn till att samma order upprepade
gånger lämnats fjärdingsmännen direkt och sålunda tydligen varit avsedd
att lända till efterrättelse. Då emellertid ifrågavarande å tjänstens vägnar
med rätt eller orätt utfärdade tillsägelse verkligen medverkat till att klaganden
båda dessa omtalade gånger fått övernatta i Ljusdal, framförde
Fredricsson sitt djupaste beklagande av att detta missförstånd uppstått och
avgåve den försäkran att rättelse hädanefter komme att ske. Som framginge
av tidigare avgiven förklaring vore klaganden en av ortens mera fram -

211

trädande bråkmakare samt känd för sitt oordentliga levnadssätt. Visserligen
borde han icke för den skull kvarhållas längre än nödigt vore, men å andra
sidan kunde av nyssnämnda skäl med säkerhet antagas att han icke lidit
någon skada eller obehag av det förhållandet att han först den 21 oktober
1933 och den 25 maj 1931 fått börja avtjäna sina straff. Någon förlängning
av själva straffen hade ju icke heller vållats. Då någon skada således icke
torde ha uppkommit finge Fredricsson, samtidigt som han ännu en gång
djupt beklagade att han oavsiktligt kommit att medverka till det förhållande
som givit anledning till klagomålen, hemställa att J. O. måtte låta bero
\dd hans i ärendet avgivna förklaring. Skulle av skäl som han icke uppmärksammat
J. O. finna att Fredricsson, ehuru oavsiktligt, bidragit att
orsaka klaganden skada i något avseende, vore Fredricsson villig att ersätta
honom med det belopp som J. O. funne skäligt och varom Fredricsson då
utbåde sig underrättelse.

De av Fredricsson åberopade intygen av Tyko Jonsson och Jonas Jonsson
voro utfärdade den 5 november 1934 samt innehöllo i huvudsak följande.

Såväl Tyko Jonsson som Jonas Jonsson hade vid införande av fångar å
kronohäktet av förutvarande föreståndaren blivit uppmanade att icke inkomma
med fångar efter klockan 8 e. m. Liknande tillsägelser hade givits
av fångkonstaplarna. Det hade hänt båda fjärdingsmännen att vid tillfälle,
då fånge avlämnats efter klockan 8 e. m., förutvarande föreståndaren blivit
förargad däröver. Fjärdingsmännen hade för ett par år sedan av Fredricsson
blivit underrättade örn att dåvarande föreståndaren vid häktet givit
order örn att införande av fånge icke finge ske efter klockan 8 e. m. Fjärdingsmännen
hade uppfattat dessa upprepade tillsägelser så, att det icke
vore tillåtet att efter klockan 8 e. m. avlämna fånge å häktet. I

I en till Fredricsson avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Gyllenswärd
därefter följande.

Av allmänna rättsgrundsatser följde att i varje fall, där någon på grund
av bestämmelser i lag kunde av myndighet berövas sin frihet, intrånget
icke finge bli långvarigare än föreliggande omständigheter oundgängligen
påkallade. Denna grundsats måste naturligen iakttagas även när det gällde
omhändertagande av en person för verkställighet av honom ådömt straff.
Då någon blivit i sådant syfte anhållen, vore det därför en självklar sak att
överförandet till straffanstalten skulle verkställas så fort förhållandena medgåve
och att denna åtgärd ej finge godtyckligt förhalas.

Vad nu förevarande fall beträffade vore upplyst att klaganden blivit för
straffverkställighet anhållen, vid det tidigare tillfället den 20 oktober 1933
och vid det senare tillfället den 24 maj 1934. Vid båda tillfällena hade Fred -

212

ricsson emellertid låtit med överförandet till kronohäktet i Hudiksvall, där
verkställigheten skulle ske, anstå till påföljande dag, eller alltså till den 21
oktober 1933 respektive den 25 maj 1934. Då det tillika vore upplyst att en
tågresa från Ljusdal till Hudiksvall droge en tid av endast omkring en
timme, samt i dylikt hänseende flera lägenheter om dagen funnits, vore det
utan vidare klart att dröjsmålet måste ge anledning till misstanke att obehöriga
synpunkter därvid fått inverka. I sitt sist avgivna yttrande hade
Fredricsson ock medgivit att hinder i och för sig icke torde ha mött mot att
verkställa överförandet åtminstone med sista tåglägenheten de dagar klaganden
anhållits. Detta tåg avgick från Ljusdal vid 7-tiden på eftermiddagen
och ankom till Hudiksvall strax efter klockan 8 e. m. Till ursäkt för
att han det oaktat uppskjutit transporterna till följande dagar hade Fredricsson
åberopat att av fångpersonalen vid kronohäktet i Hudiksvall tillsägelse
givits att fånge icke där mottoges senare än klockan 8 e. m. och att
denna tillsägelse av Fredricsson uppfattats såsom en ovillkorlig föreskrift.
Mot vad därutinnan av föreståndaren vid kronohäktet uppgivits, eller att
ifrågavarande tillsägelse blott innefattat ett uttalande rörande önskvärdheten
av att införpassning ägde rum före nämnda klockslag, kunde avseende
så mycket mindre fästas vid Fredricssons ovanberörda invändning, som av
utredningen framginge att det vid åtskilliga tillfällen under den tid varom
fråga vore inträffat att Fredricsson låtit verkställa fångförpassning just med
den tåglägenhet som det här gällde. I detta sammanhang borde även framhållas
att Fredricssons egna yttranden i ärendet visade att han i själva verket
icke haft klart för sig vikten av att åtgärd av förevarande slag icke
bleve föremål för onödigt dröjsmål. Sålunda hade Fredricsson bland annat
framhållit att med hänsyn till klagandens personliga förhållanden det för
denne vore utan betydelse huruvida han kvarhölles i polisarresten något
dygn mer eller mindre. Denna omständighet gå ve ytterligare belägg för att
Fredricsson ej ägnat saken all den uppmärksamhet som vederbort.

I 1 § sista stycket lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser
örn beräkning av strafftid stadgades att, om den som skulle undergå straffarbete
eller fängelsestraff vistades på fri fot, strafftiden skulle räknas från
den dag, då han för straffets undergående intoges i fängelse, däröver tillsyn
utövades av myndighet som vore behörig att om verkställigheten förordna.

I 2 § samma lag hette det att, örn tiden för straffarbete eller fängelsestraff
skulle räknas efter månad eller år, skulle den dag för slutdag anses, som
genom sitt tal i månaden motsvarade den, från vilken tidräkningen börjades;
funnes ej motsvarande dag i slutmånaden, skulle den månadens sista
dag anses för slutdag. Inginge jämväl dagatal i strafftiden, skulle antalet
dagar läggas till slutdagen för den övriga strafftiden. Vore tiden för fängelsestraff
bestämd allenast i dagar, skulle dagatalet läggas till den dag från vilken
strafftiden räknades.

213

Slutligen föreskreve lagens 4 § att fånge skulle, där ej annat av särskilda
omständigheter föranleddes, ur straffanstalten lösgivas klockan 8 f. m.
å den enligt vad ovan för varje fall vore stadgat bestämda dagen för strafftidens
slut.

Vad sålunda stadgats funne i tillämpliga delar användning också beträffande
verkställigheten av bötesförvandlingsstraff.

På grund av de nu återgivna bestämmelserna vore det tydligt att klaganden,
örn han blivit till kronohäktet införd redan samma dag som han
anhållits, skulle ha kommit att vid straffverkställigheten faktiskt tillgodoföras
också den tid varunder han förvarats å polisstationen i Ljusdal. För
strafftidens beräkning vore det ju nämligen utan betydelse å vilken tid av
dagen intagandet i straffanstalten skedde, liksom frigivandet därur utan
avseende å nämnda förhållande städse ägde rum å bestämt klockslag.

Av vad nu anförts framginge att enligt J. 0:s uppfattning Fredricsson
förfarit felaktigt genom att på sätt som skett uppskjuta ifrågavarande
transporter. För det lidande som klaganden uppenbarligen måste
anses ha därigenom tillfogats vore vidare klaganden efter J. 0:s tanke berättigad
till ersättning. Det belopp han i sådant hänseende fordrat, eller
50 kronor, funne J. O. heller icke kunna betecknas såsom oskäligt. Följaktligen
syntes det J. O. icke mera än riktigt att Fredricsson lämnade klaganden
dylik gottgörelse.

Med hänsyn till innehållet i Fredricssons senaste förklaring och föreliggande
omständigheter i övrigt ansåge J. O. sig kunna, därest Fredricsson
till J. O. inkomme med underrättelse att ersättning i enlighet med vad ovan
anförts blivit lämnad, avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan därefter Fredricsson i en hit inkommen skrivelse anmält, att han
ersatt klaganden med det av denne begärda beloppet, 50 kronor, samt till
bevis därom bifogat ett postkvitto, enligt vilket Fredricsson å postanstalten
i Ljusdal inlämnat en postanvisning å sagda belopp och med klaganden som
adressat, avskrev J. O. ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

7. Fråga om anteckning i saköreslängd att talan mot
bötesbeslut kan fullföljas efter vad.

Av handlingarna i ett genom klagomål av grosshandlaren Ernst Esping
i Kristinehamn härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Under handläggning den 18 juni 1934 vid rådhusrätten i Kristinehamn
av ett mål mellan klaganden, å ena, samt Aktiebolaget Svenska Handelsbanken
ävensom förre bankdirektören H. Nyberg och advokaten Nils Åkesson
i Kristinehamn, å andra sidan, angående skadestånd m. m., framställde

214

Åkesson yrkande om ansvar å klaganden för det denne vid samma rättegångstillfälle
yttrat sig smädligt örn Åkesson.

Den 3 december 1934 meddelade rådhusrätten dom i målet och fann däri
av klaganden förd talan i vissa delar ej kunna upptagas till prövning och
i övriga delar ej kunna bifallas. Däremot dömde rådhusrätten klaganden
för det denne vid rättegångstillfället den 18 juni yttrat sig smädligt mot
Åkesson, jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen, att utgiva 30 dagsböter, varje
dagsbot bestämd till 2 kronor. Klaganden förpliktades slutligen att med
visst belopp ersätta motparterna för deras kostnader å målet.

Rådhusrätten meddelade fullföljdshänvisning av innehåll, att talan mot
domen skulle fullföljas efter vad enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken till Svea
hovrätt, dock att, därest talan fullföljdes endast beträffande ådömt ansvar,
detta skulle ske genom besvär sist före klockan 12 å tjugonde dagen därefter.

Efter vad sökte klaganden i hovrätten ändring i domen. I fråga örn det
honom ådömda bötesstraffet yrkade klaganden därvid, att rådhusrättens
beslut måtte upphävas.

I en den 27 april 1935 hit inkommen skrift anförde klaganden sedermera
klagomål däröver att han, ehuru han i överensstämmelse med den givna
fullfölj dshänvisningen i hovrätten överklagat rådhusrättens bötesbeslut,
nödgats erlägga böterna till vederbörande indrivningsmyndighet. I

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande anförde stadsfogden
C. E. Möller följande.

Möller hade den 5 februari 1935 mottagit rådhusrättens saköreslängd för
december 1934, i vilken ifrågavarande, klaganden ådömda böter voro upptagna.
Sedan utdrag av saköreslängden beträffande dessa gjorts, hade Möller
översänt utdraget till hovrätten, där detsamma försetts med bevis att
beslutet vunnit laga kraft. Utdraget hade därefter överlämnats för indrivning
av böterna, därvid det befunnits att klaganden var i saknad av utmätningsbara
tillgångar. Därefter hade saköreslängdsutdraget översänts
till K. B. i länet med begäran örn böternas förvandling. Sedan förvandlingsresolution
erhållits, hade ärendet överlämnats till stadsfiskalen i Kristinehamn
för vederbörlig åtgärd, d. v. s. antingen klagandens införpassning
för böternas avtjänande eller ock redovisning till Möller av bötesbeloppet,
därest detta betalades. Någon dag senare hade stadsfiskalen meddelat att
klaganden, trots det utdraget varit försett med lagakraftbevis, påstått sig
hava fullföljt talan mot utslaget. Med anledning därav hade Möller, under
meddelande om detta klagandens påstående, ånyo översänt saköreslängdsutdraget
till hovrätten. Därifrån hade handlingarna omedelbart återkommit
med bevis att klaganden fullföljt vad mot rådhusrättens dom den 3 decem -

215

ber 1934 i vad denna dom avsåg skadestånd, men ej anfört besvär över
rättens samma dag meddelade beslut rörande ifrågavarande böter. Samtliga
handlingar hade därpå ånyo överlämnats till stadsf iskalen. Därefter
hade Möller ej tagit annan befattning med ärendet än att han den 11 april
1935 från stadsfiskalen mottagit samt i april månads räkning för Kristinehamns
stad redovisat bötesbeloppet. Ehuru bevisningsskyldigheten i detta
fall ålegat klaganden, hade denne ej, så vitt det vore Möller bekant, vidtagit
några åtgärder till styrkande av sina påståenden.

Vid yttrandet var i avskrift fogad en så lydande handling:

”Herr Aktuarien i Kungl. Svea hovrätt.

Sedan jag å bilagda saköreslängdsutdrag erhållit bevis, att besvär ej
blivit anförda mot rådhusrättens härstädes utslag den 3 december 1934,
varigenom Ernst Esping härstädes ådömts böter för smädligt yttrande inför
rätta, § 176, men Esping, då bötesbeloppet avfordrades honom, förklarat
det besvär anförts mot ådömda bötesbeloppet i samband med det
vad erlagts över rådhusrättens samma dag meddelade utslag i huvudsaken,
vilken senare avsåg skadeståndstalan mellan, å ena sidan, Esping,
kärande, samt A/B. Svenska Handelsbanken, förre bankdirektören H. Nyberg
och advokaten N. Åkesson, svarande, har jag ej velat vidtaga ytterligare
åtgärder för bötesbeloppets indrivning ev. avtjänande, förrän jag
erhållit meddelande örn verkligen så är förhållandet som Esping vill göra
gällande, anhållande jag örn Edert meddelande därom. Kristinehamn i
kronokassörskontoret den 18 mars 1935.

Carl E. Möller.

I anledning av förestående får jag meddela, att Esping väl i kungl, hovrätten
fullföljt av honom erlagt vad mot ovan angivna utslag i mål angående
skadestånd, vilket mål ännu icke av kungl, hovrätten avgjorts,
men att besvär icke inom laga tid anförts över det ovannämnda dag meddelade
utslaget, varigenom Esping ådömts böter för smädligt yttrande
inför rätta.

Ex officio:

Å. v. Schultz.”

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att han icke erlagt böterna
frivilligt. Uppgiften att klaganden sagt, att besvär över rådhusrättens
bötesbeslut anförts, vore icke riktig. Då klaganden först anmodats att betala
böterna, hade från utmätningsmannens sida uppgivits att överklagande
av bötesbeslutet ej skett. Klaganden hade emellertid försäkrat, att
rådhusrättens dom överklagats i sin helhet. Efter hemkomsten från en
resa hade klaganden sedermera erhållit meddelande, att böterna förvandlats
till fängelse. Då det nu för klaganden gällt att antingen betala böterna
eller avtjäna förvandlingsstraffet, hade klaganden erlagt bötesbeloppet
under uppgift tillika, att han ämnade anmäla saken till J. O.

216

På anmodan av mig inkom därefter stadsf iskalen G. A. Sköld med yttrande
i ärendet och fogade därvid en av polisöverkonstapeln J. G. Karlsson
avgiven rapport i saken.

I rapporten anfördes i huvudsak följande.

Den 15 mars 1935 hade Karlsson av Sköld erhållit en del saköreslängdsutdrag
för uttagande av däri upptagna böter eller vederbörandes införpassning
för avtjänande av förvandlingsstraff. Ett av utdragen hade avsett
nu ifrågakomna böter. Å utdraget hade funnits tecknat dels bevis att
klaganden saknade utmätningsbara tillgångar till gäldande av böterna,
dels bevis från hovrättens aktuariekontor att besvär mot utslaget inom
laga tid icke blivit hos hovrätten anförda, dels ock K. B:s i Värmlands län
resolution örn böternas förvandling till motsvarande fängelsestraff. Då
klaganden avfordrats bötesbeloppet, hade han gjort gällande, att han i
hovrätten överklagat rådhusrättens utslag, varför han protesterat mot böternas
erläggande. Han hade dock icke på något sätt kunnat styrka, att
utslaget överklagats. Med anledning av klagandens uppgifter hade Karlsson
vänt sig till Sköld och omtalat förhållandet, därvid Karlsson samtidigt
till honom återlämnat saköreslängdsutdraget beträffande klaganden. Sköld
hade sagt, att han skulle återsända utdraget till Möller för dennes vidare
åtgörande. Den 6 april 1935 hade Karlsson av Sköld återfått samma utdrag
tillika med Möllers skrivelse till aktuarien i hovrätten och dennes
svar. Karlsson hade erhållit order att avfordra klaganden böterna samt,
därest han icke önskade betala dem, meddela honom att böterna vore förvandlade
till fängelse. Då Karlsson därefter ånyo avfordrat klaganden
böterna, hade Karlsson förklarat för honom, att det nu funnes ett nytt
bevis från hovrätten att böterna i och för sig icke överklagats samt att
klaganden nu hade att antingen erlägga böterna eller avtjäna förvandlingsstraff
et. Klaganden hade då förklarat, att han skulle betala böterna.
Han hade därefter antingen samma dag eller dagen därpå självmant inkommit
å polisstationen och till Karlsson mot kvitto inbetalt böterna.
Bötesbeloppet hade därpå den 8 april i vederbörlig ordning redovisats
till Sköld.

Sköld lämnade i sitt yttrande en redogörelse för sina egna åtgärder,
vilken stod i överensstämmelse med vad därutinnan framgått av polisrapporten.
Dessutom uppgav Sköld att han, som icke vid något tillfälle själv
talat med klaganden örn böterna, först vid mottagandet av min remissresolution
erhållit del av rådhusrättens dom med däri lämnad fullföljdshän
visning.

Sedan därefter från borgmästaren E. Nordenfelt införskaffats avskrift
av rådhusrättens saköreslängd beträffande ifrågavarande böter, inhämtades
därav, att i längden antecknats dagen för bötesbeslutet, målets nummer

217

i domboken, målsägarens och den bötfälldes namn och hemvist samt förseelsen
ävensom vederbörliga uppgifter rörande själva böterna. I kolumnen
för ”övriga anteckningar” fanns intet anmärkt.

Med anledning därav anmodade jag Nordenfelt att inkomma med yttrande
rörande det förhållandet, att i saköreslängden beträffande ifrågavarande
böter icke verkställts sådan anteckning, som avses i § 1 mom. 2
andra stycket kungl, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter.

I avgivet yttrande anförde Nordenfelt följande.

Uti angivna bestämmelsen i 1917 års förordning vore föreskrivet att,
därest enligt meddelad hänvisning talan mot ett bötesbeslut skulle fullföljas
efter vad, detta skulle i saköreslängden anmärkas. Då hänvisningen
i nu förevarande fall innehölle, att talan i samband med huvudsaken skulle
fullföljas efter vad men eljest genom besvär, hade Nordenfelt ej uppfattat
stadgandets ordalydelse såsom avseende ett dylikt fall. En anteckning i
saköreslängden, att talan skulle fullföljas efter vad, överensstämde ej heller
med verkligheten. Därtill komme, att utdraget avsåge civildomboken
samt att beslutet meddelats den 3 december 1934 på yrkande av enskild
part för smädligt yttrande mot denne den 18 juni 1934. Av allmänna rättsregler
torde obetingat framgå, huru klagan över bötesbeslut av dylik beskaffenhet
skulle föras.

I dom den 24 maj 1935 fann hovrätten klagandens ändringsyrkande, i
vad det avsåg den av klaganden instämda talan, icke förtjäna avseende.
Beträffande den mot klaganden förda ansvarstalan fann hovrätten ej skäl
att göra ändring i rådhusrättens dom. I

I en till Nordenfelt avlåten skrivelse anförde jag följande.

I § 1 mom. 2 första stycket kungl, förordningen den 14 december 1917
angående indrivning och redovisning av böter meddelades vissa närmare
bestämmelser örn vad i saköreslängd borde för varje fall särskilt antecknas.
Härutöver stadgades i andra stycket av samma moment att, där enligt
meddelad hänvisning talan mot beslut, varigenom böter ådömts, skulle
fullföljas efter vad, detta skulle i saköreslängden anmärkas.

Syftet med sistnämnda bestämmelse vore uppenbart. Verkställighet av
underrätts bötesutslag finge icke ske förrän utslaget vunnit laga kraft. Då
enligt rättegångsbalkens 25 kap. talan mot underrätts utslag, varigenom
straff ådömts, regelmässigt skulle fullföljas genom besvär, plägade bötesredogöraren
därför, för erhållande av bevis huruvida utslaget vunnit laga

218

kraft, från vederbörande hovrätt inhämta uppgift, huruvida besvär i laga
tid anförts. Undantagsvis kunde emellertid ett bötesbeslut dragas under
hovrätts prövning vadevägen. Till förhindrande av misstag i sådana fall
vid anskaffandet av lagakraftbevis hade därför ovannämnda stadgande om
skyldighet att i saköreslängden särskilt anmärka, att talan mot bötesbeslutet
skulle fullföljas efter vad, tillkommit. Innehölle saköreslängden sådan
uppgift, hade bötesredogöraren alltså att, innan bötesbeslutet verkställdes,
tillse att vad mot utslaget icke fullföljts. Då emellertid enligt
gällande processregler i fall, varom nu vore fråga, talan mot utslaget icke
under alla förhållanden skulle fullföljas efter vad utan under viss förutsättning
den vanliga vägen d. v. s. genom besvär, måste alltså bötesredogöraren
i sådant fall förvissa sig även därom, att besvär ej anförts.

I förevarande fall hade rådhusrätten i Kristinehamn i slutligt utslag i
ett tvistemål, däri klaganden var kärandepart, dömt klaganden till böter
för ett under målets handläggning begånget ärekränkningsbrott mot en av
motparterna. Rådhusrätten hade i meddelad fullföljdshänvisning förklarat,
att talan mot utslaget finge fullföljas efter vad och att, örn talan fullföljdes
endast i ansvarsfrågan, detta skulle ske genom besvär.

Av vad jag ovan anfört torde framgå, att vid upptagandet i saköreslängden
av de klaganden sålunda ådömda böterna borde i längden hava
anmärkts, att talan mot bötesbeslutet kunde föras efter vad. Så hade
emellertid icke skett. Följden därav hade också blivit att indrivningsmyndigheterna,
sedan de på vedertaget sätt skaffat sig bevis om att besvär icke
anförts, kommit till den felaktiga uppfattningen, att bötesbeslutet vunnit
laga kraft, och förty indrivit böterna, ehuru klaganden i behörig ordning
efter vad fullföljt talan mot beslutet. Med hänsyn till i ärendet förekomna
omständigheter syntes den olagliga indrivningen icke skäligen kunna
läggas indrivningsmyndigheterna till last.

I sitt yttrande hade Nordenfelt, som vore ansvarig för saköreslängd ens
förande, anfört, att han ej uppfattat ovanberörda stadgande i bötesindrivningsförordningen
såsom avseende fall som det förevarande, d. v. s. då
talan mot bötesbeslutet skulle föras efter vad, därest talan fördes i samband
med fullföljd i huvudsaken, men eljest genom besvär. Häremot ville
jag, utöver vad jag redan framhållit rörande själva syftet med stadgandet,
erinra, att detta måste avse just fall av nämnda beskaffenhet. Enligt gällande
lag torde nämligen, såsom jag redan förut berört, i intet fall talan
mot underrätts bötesbeslut kunna fullföljas allenast efter vad. Härutinnan
hänvisade jag till Kallenberg: De ordinära devolutiva rättsmedlen i den
svenska civilprocessen, andra upplagan, sid. 30—32. I

I enlighet med vad jag ovan anfört fann jag alltså, att Nordenfelt i
förevarande fall handlat felaktigt genom att i saköreslängden icke göra

219

anteckning därom, att talan mot rådhusrättens bötesbeslut kunde fullföljas
efter vad. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet, däri jämväl
upplysts att hovrätten sedermera fastställt rådhusrättens bötesbeslut, ansåg
jag mig emellertid kunna låta bero vid ovan gjorda uttalanden under
förväntan, att desamma i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
bleve av Nordenfelt beaktade.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

8. Fråga huruvida under vissa månader erlagda belopp skola anses
utgöra betalning av underhållsbidrag för samma månader eller av
resterande bidrag för föregående månader. Uraktlåtenhet att lämna
underhållsskyldig meddelande om fullföljd av ansökan örn införsel.

Av handlingarna i ett genom klagomål av arbetaren Allan Clarin i Limhamn,
Malmö, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Enligt en den 22 december 1924 upprättad handling erkände klaganden
sig vara fader till Elsa Södergrens den 23 augusti 1924 utom äktenskap
födda dotter Rosa Inga-Britt samt förband sig att såsom bidrag till barnets
underhåll utgiva 20 kronor i månaden från barnets födelse till dess
det fyllt 16 år, vilket belopp skulle erläggas till vederbörande barnavårdsman
förskottsvis den 1 i varje månad.

Med åberopande av denna handling anhöll på Elsa Södergrens begäran
fru Gerda Mattisson i Eslöv i egenskap av barnavårdsman för barnet den 8
mars 1934 hos förste stadsfogden i Malmö att, som klaganden icke erlagt
de underhållsbidrag, som förfallit till betalning under tiden från och med
den 1 december 1933, införsel måtte beviljas i klaganden tillkommande avlöning
från Skånska Cement Aktiebolaget.

Sedan ärendet den 9 mars 1934 för verkställighet överlämnats till underfogden
W. Isacsson, blev klaganden den 15 mars 1934 underrättad om ansökningens
ingivande. Klaganden insände då den 16 mars medelst postanvisning
20 kronor till Gerda Mattisson.

Enligt anteckning i förste stadsfogdens dagbok i mål rörande införsel
och avflyttningsförbud för år 1934 lämnade Gerda Mattisson den 10 april
1934 anstånd tillsvidare med verkställigheten.

Sedermera insände klaganden till Gerda Mattisson respektive den 13
april, den 18 maj, den 15 juni, den 20 juli, den 17 augusti, den 18 september,
den 19 oktober, den 17 november och den 20 december 1934 samt den
21 januari och den 22 februari 1935 ett belopp av 20 kronor samt den 22
mars 1935 15 kronor.

Den 2 april 1935 avlät Gerda Mattisson till förste stadsfogden en så
lydande skrift:

220

”Till Förste Stadsfogden i Malmö.

För underhållsbidrag till u. ä. födda Rosa Inga-Britt Södergren-Leek
(f. 23. 8. 1924) gjordes f. å. (februari el. mars) ansökan örn införsel, som
t. v. inhiberades, då barnafadern, Allan Clarin, lovade betala 20 (tjugo) kr.
pr. mån. Den 22. 3. d. å. sände Clarin endast 15 kr. med meddelande, att
de resterande 5 skulle komma nästa vecka. Då så ej skett, begär barnets
moder införsel för kr. 25 pr. män., tills det resterande beloppet, nu kr. 110,
inbetalts.

I tjänsten
G. Mattisson.

Fru Barnavårdsman.”

Sedan från klagandens arbetsgivare inhämtats upplysning att klagandens
avlöning uppginge till 50—55 kronor i veckan, beviljade Isacsson,
enligt anteckning i dagboken, den 10 april 1935 för uttagande av oguldet
bidrag från och med den 16 november 1934 införsel i klagandens avlöning
med 25 kronor i månaden med föreskrift att ett belopp av 40 kronor i
veckan skulle förbehållas klaganden. Redovisning skulle äga rum den 15
i varje månad.

Över detta beslut anförde klaganden besvär hos överexekutor i Malmö.
I besvärsskriften uppgav klaganden, att han de senaste tretton månaderna
punktligt inbetalt 20 kronor i månaden till barnavårdsmannen-sökanden,
varför införsel i klagandens lön icke syntes lagligen kunna beviljas. Då
införsel, utan att klaganden ens underrättats om ansökningen därom, icke
desto mindre beviljats, hemställde klaganden att ”den, som tjänstefelet
härutinnan begått”, måtte förpliktas att till klaganden återställa uttaget
belopp samt ersätta klaganden för kostnaderna i ärendet och lidna obehag
med 25 kronor.

I yttrande över besvären anförde Isacsson, att han den 15 mars 1934
tillställt klaganden skriftlig underrättelse om ärendet. Sedan det därefter
beviljade anståndet den 2 april 1935 av Gerda Mattisson återkallats, enär
klaganden ej uppfyllt villkoren för detsamma, hade Isacsson med anledning
därav den 10 i samma månad beviljat införsel i klagandens avlöning,
varom påföljande dag underrättelse avsänts till bland andra klaganden.
Isacsson anhöll, att besvären måtte lämnas utan avseende.

I en senare till överexekutor ingiven skrift framhöll klaganden, att under
alla förhållanden de oguldna bidragen icke kunde utgöra mer än 60
kronor. Vidare framhöll klaganden, att de insända beloppen utgjort underhållsbidrag
för de månader då beloppen insänts. Klaganden bifogade
postanvisningskvitton å beloppen.

Genom beslut den 29 april 1935 fann överexekutor, rådmannen G. Stenmarck,
klaganden icke hava anfört skäl, ledande till ändring i överklagade
beslutet, samt lämnade vad klaganden i övrigt anfört utan avseende.

221

I en hit insänd skrift anförde klaganden klagomål med anledning av
exekutionsmyndigheternas ovannämnda beslut rörande införsel i klagandens
lön. I skriften anförde klaganden, bland annat, följande: Då klaganden
den 15 mars 1934 erhållit meddelande örn den av Gerda Mattisson
gjorda ansökningen örn införsel, hade klaganden till henne framfört protest
däremot, varvid klaganden åberopat dem emellan träffad muntlig överenskommelse,
att Gerda Mattisson skulle låta saken vila och ingen införsel
förekomma, örn klaganden insände 20 kronor i månaden de månader
han hade arbete. Enligt uppgift till klaganden skulle Gerda Mattisson
återkalla ansökningen om införsel. Därefter hade klaganden regelbundet
varje månad till Gerda Mattisson insänt 20 kronor. Oaktat klaganden sålunda
visat sig vilja gälda underhållsbidragen hade Isacsson den 10 april
1935 beviljat införsel i klagandens lön. Klaganden hade ej blivit underrättad
om någon ny ansökan. Isacsson hade uppgivit, att den förra ansökningen
ej varit återkallad utan allenast anstånd med verkställigheten beviljats.
Ett dylikt anstånd vore meningslöst. Dessutom hade vid införselbeslutets
meddelande de förfallna oguldna bidragen beräknats till 110
kronor, oaktat de ej uppgått till mer än 60 kronor. Dessa oguldna bidrag
hade förfallit till betalning mer än tretton månader före införselbeslutets
meddelande. Överexekutor hade emellertid ej fäst avseende vid nu anmärkta
förhållanden i fråga om de oguldna bidragens storlek och förfallotid.

Sedan överexekutor anmodats att efter Isacssons hörande inkomma med
utlåtande i ärendet, överlämnade Stenmarck ett av Isacsson avgivet yttrande,
varjämte Stenmarck avgav eget utlåtande.

Isacsson anförde följande: Då ifrågavarande ärende i mars 1934 inkommit
till Isacsson, hade klaganden enligt Gerda Mattissons uppgift varit
skyldig bidrag från och med den 1 december 1933 eller sammanlagt 80
kronor. Då Gerda Mattisson den 2 april 1935 återkallat det beviljade anståndet,
hade hon meddelat, att klaganden resterade med 110 kronor. Av
de postkvitton, som bifogats klagandens besvärsskrift men som tidigare
ej företetts för Isacsson, framginge emellertid, att klaganden under tiden
den 16 mars 1934—den 22 mars 1935 till Gerda Mattisson insänt 255 kronor.
Sedan införsel av Isacsson beviljats, hade till Isacsson inkommit ett
belopp av 45 kronor. Klaganden hade sålunda, sedan införsel i mars månad
1934 av Gerda Mattisson begärts, inbetalt ett sammanlagt belopp av
300 kronor, utgörande underhållsbidrag för ett år tre månader. Räknat
från den 1 december 1933 vore bidraget guldet till och med februari månad
1935. Klaganden resterade således den 29 juni 1935, vilken dag Isacssons
yttrande vore dagtecknat, med endast 80 kronor, vilket antecknats i
förste stadsfogdens dagbok. Beträffande klagandens påstående att inför -

222

sel beviljats för bidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år före
beslutets meddelande, ville Isacsson anföra att de 255 kronor, som klaganden
under tiden den 16 mars 1934—den 22 mars 1935 erlagt, av Isacsson
beräknats avse underhållsbidrag för tiden den 1 december 1933—den 22
december 1934 och ej, som klaganden beräknat, för tiden den 1 mars 1934
—den 22 mars 1935. Dessutom ville Isacsson påpeka, att 5 § 1 mom. samt
8 § 2 mom. i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
i detta fall ej ägde tillämpning, enär klaganden icke erlagt allt förfallet
underhållsbidrag utan från och med den 1 december 1933 resterat och
fortfarande resterade med oguldet underhållsbidrag.

Vid yttrandet var fogat ett utdrag av införseldagboken, enligt vilket i
kolumnen för utmätningsmannens beslut och åtgärder m. m. fanns antecknat:
”Enligt företedda postkvitton resterade den underhållsskyldige den
29/6 1935 med endast 80 kronor.”

Stenmarck anförde i sitt utlåtande följande.

Klaganden hade påstått, att ansökningen örn införsel återkallats i april
1934. Mot vad Isacsson uppgivit hade han dock ej förmått styrka detta
påstående. Hade ansökningen återkallats, hade ansökningen i april 1935
betraktats som ny ansökan och i så fall hade klaganden underrättats örn
den nya ansökningen. Gerda Mattisson hade endast medgivit anstånd tillsvidare
med verkställigheten, vilket anstånd återkallats i april 1935. Klaganden
syntes dessutom göra gällande, att Isacsson förfarit felaktigt därutinnan
att han, då över ett år förflutit från det ansökningen gjorts till
dess införselbeslutet meddelats, underlåtit att före beslutet underrätta klaganden
om att ärendet fullföljts. Klaganden syntes med andra ord förmena,
att den ursprungliga ansökningen skulle anses förfallen och att anståndets
återkallande skulle betraktas såsom ny ansökan örn införsel. Såvitt
Stenmarck kunde finna vore Isacssons ifrågavarande förfarande icke
felaktigt. I 86 § utsökningslagen stadgades visserligen att, därest utmätningssökande
lämnat gäldenär anstånd med betalningen samt anståndet
fortfore sex månader, ansökningen om utmätning skulle anses förfallen.
Införsellagen innehölle emellertid icke någon föreskrift örn anstånd med införsels
beviljande. Vid sådant förhållande och då utsökningslagens föreskrifter
om anstånd ej kunde anses tillämpliga å införselärenden, måste det
antagas att anstånd med införsel för underhållsbidrag kunde beviljas till
dess underhållsskyldigheten upphört. Då lagen ej föreskreve skyldighet för
utmätningsmannen att efter anståndets återkallande underrätta den underhållsskyldige
därom, innan införselbeslutet fattades, kunde Isacsson ej
anses hava gjort sig skyldig till felaktigt förfarande genom att ej lämna
sådan underrättelse. Beträffande därefter vad klaganden anfört därom, att
införseln över huvud taget ej bort beviljas och att klaganden vid införselbeslutets
meddelande ej resterat med det av Gerda Mattisson i april 1935

223

uppgivna beloppet, hänvisade Stenmarck till vad Isacsson anfört i sitt yttrande
över klagomålen. Av nu tillgängliga handlingar framginge, att klaganden
vid införselbeslutets meddelande den 10 april 1935 resterat för underhållsbidrag
med 5 kronor för december 1934 och med hela underhållsbidraget
för följande månader. Då klaganden således ej betalt förfallet
underhållsbidrag, vilket han för övrigt ännu ej gjort, hade Isacsson förfarit
rätt genom att bevilja införseln. Att oguldna förfallna poster av Gerda
Mattisson uppgivits till för högt belopp hade, då belopp utestått oguldna,
i och för sig saknat betydelse för frågan huruvida införsel skulle beviljas
eller ej. Då klagandens egentliga besvär hänfört sig till införselbeslutet såsom
sådant, hade Stenmarck ej funnit anledning att ingå i annan prövning
av klagandens uppgifter angående guldna bidrag än att Stenmarck konstaterat,
att ”han vid införselbeslutets meddelande häftade för oguldna bidrag,
som förfallit till betalning tidigare än ett år, innan införselbeslutet
meddelats”. Rättelse av beloppet hade i sinom tid efter hörande av sökanden
kunnat verkställas av Isacsson. Sådan rättelse hade även numera företagits.
Klaganden syntes anse, att de av honom guldna posterna hade avseende
å underhållsbidraget för den månad, under vilken beloppet insänts,
oaktat underhållsbidrag för föregående månader utestått oguldet. Detta
beräkningssätt kunde ej vara riktigt. Stenmarck ansåge, att Isacsson rätt
bedömt denna fråga och att ett gillande av klagandens uppfattning skulle
medföra kränkning av sökandens rätt.

Klaganden avgav påminnelser.

Sedan jag genom min expedition begärt upplysningar i vissa hänseenden
från Gerda Mattisson, inkom från henne en skrift, däri hon anförde följande.

Då klaganden sedan december 1933 försummat inbetalningarna till ifrågavarande
barn, hade på moderns begäran i mars 1934 hos stadsfogden i
Malmö gjorts ansökan om införsel i klagandens avlöning. På klagandens
anhållan ”inhiberades införseln tills vidare på villkor, att den omedelbart
skulle träda i kraft”, om klaganden ej ordentligt fullgjorde inbetalningen
av det överenskomna beloppet 20 kronor i månaden. Handlingarna hade
fått kvarligga hos stadsfogden. Den 22 mars 1935 hade klaganden insänt
endast 15 kronor med följande anteckning å kupongen till postanvisningen:
”Skickar 5 kr. nästa vecka.” Varken nästa vecka eller senare hade emellertid
det resterande beloppet inkommit. Barnets moder hade då fordrat,
att införseln omedelbart skulle träda i kraft. De av klaganden gjorda inbetalningarna
hade hos barnavårdsmannen som sedvanligt avskrivits å
äldsta delen av det belopp, för vilket klaganden vid tillfället resterat och
varit betalningsskyldig. Å kupongerna till de insända postanvisningarna
hade klaganden aldrig gjort någon anteckning örn vilken tid det insända
beloppet avsåg.

224

Enligt 1 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller
livränta gäller, att om sådan underhållsskyldig person, som i nämnda lagrum
avses, underlåter att betala förfallet belopp, den till underhåll berättigade
äger erhålla införsel i den underhållsskyldige tillkommande avlöning
för tjänst eller annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp
som underhållsbidraget i övrigt, i den mån det förfaller till betalning.
Har ansökning om införsel gjorts, åligger det jämlikt 3 § lagen ifråga utmätningsmannen
att om ansökningen underrätta den underhållsskyldige
med föreläggande för honom att, där han har något att invända mot ansökningen
eller att andraga beträffande de bestämmelser, som vid beviljande
av införsel böra meddelas, inom viss kort tid avgiva yttrande. I 6 § stadgas,
att införsel ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till
betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas.

Vad angår förhållandena i nu ifrågavarande fall är utrett, att klaganden
vid införselbeslutets meddelande den 10 april 1935 underlåtit att till fullo
betala de bidragsbelopp om tillhopa 340 kronor, som belöpte på tiden december
1933—april 1935. Av nämnda belopp hade klaganden betalt allenast
255 kronor, nämligen 20 kronor i månaden under tiden mars 1934—
februari 1935 och 15 kronor i mars 1935. Vad klaganden under dessa tretton
månader sålunda guldit torde, på sätt klaganden gjort gällande, böra
anses såsom likvid för de bidragsposter, vilka förfallit till betalning under
samma månader. Till stöd för denna uppfattning må åberopas Kungl.
Maj:ts den 13 oktober 1933 meddelade utslag (N. J. A. 1933 not B nr 786)
i anledning av ansökning av Ragna Luthman örn tillstånd att fullfölja
talan mot Svea hovrätts utslag den 11 maj 1933 på besvär av Ragna Luthman
och Lisa Ståhlberg. I enlighet med min nyss uttalade mening bliva
alltså de på tiden december 1933—februari 1934 belöpande beloppen att
anse såsom oguldna och skulle, då förfallotiden inträffat mer än ett år före
införselbeslutets meddelande, hänsyn till sistnämnda poster icke hava tagits,
när frågan om införsel företogs till prövning. Då emellertid klaganden
vid tidpunkten för denna prövning med sammanlagt 25 kronor häftade i
skuld beträffande de poster, som förfallit till betalning den 1 mars och den
1 april 1935, förelåg i allt fall laglig förutsättning för införsels beviljande.

Vad däremot angår den sedermera i dagboken gjorda anteckningen, att
klaganden den 29 juni 1935 resterade med 80 kronor, finner jag i enlighet
med det ovan sagda denna anteckning felaktig. Rätteligen lärer anteckningen
hava bort innehålla, att klaganden resterade med endast 20 kronor.

Vidkommande härefter klagomålen, såvitt de avse Isacssons uraktlåtenhet
att före införselbeslutets meddelande underrätta klaganden örn ansökningens
fullföljande, synes det mig uppenbart, att Isacsson borde hava
lämnat klaganden sådan underrättelse. Samma skäl, som tala för att en
underhållsskyldig skall lämnas tillfälle att yttra sig över ansökan om

225

införsel, torde tala för att, sedan anstånd medgivits men därefter återkallats,
den underhållsskyldige skall beredas tillfälle att på nytt yttra sig. Åtminstone
synes så böra ske, när anståndet såsom i nu ifrågakomna fall
varat en längre tid.

Ehuru jag alltså i enlighet med det förut sagda fann, att ifrågavarande införselärende
blivit i vissa avseenden felaktigt bedömt och behandlat, fann
jag emellertid med hänsyn till föreliggande omständigheter och saknaden
av direkta lagbestämmelser i berörda hänseenden skäligt låta bero vid ovan
gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en till överexekutor avlåten skrivelse.

Innehållet i min skrivelse skulle genom överexekutors försorg delgivas
Isacsson.

9. Fråga om tillämpningen av iterationsbestämmelsen i 28 §

2 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning

av pilsnerdricka.

Till Umeå domsagas häradsrätts sammanträde den 5 juni 1934 instämde
landsfiskalen P. Lindberg hemmansägaren Nils Samuel Nilsson i Gravmark
med yrkande örn ansvar jämlikt 28 § 1 mom. kungl, förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka för det han under
åren 1933 och 1934 olovligen bedrivit sådan försäljning. Stämningen delgavs
Nilsson den 1 juni 1934.

Målet handlades inför häradsrätten den 5 juni och uppsköts för fortsatt
utredning till den 4 september 1934.

Till sistnämnda dag instämde Lindberg ånyo Nilsson med yrkande om
ansvar jämlikt 28 § 2 mom. samma förordning för det han efter delgivningen
av förstnämnda stämning fortsatt den olovliga försäljningen av
pilsnerdricka under juni och juli månader 1934. Båda målen handlades gemensamt
den 4 september 1934, då Nilsson var personligen tillstädes.

I en till häradsrätten ingiven polisrapport i målet hade antecknats, att
en Nilssons dotter år 1930 i vederbörlig ordning anmält, att hon ämnade
å sin faders fastighet i Gravmark idka utskänkning av alkoholfria och därmed
jämförliga drycker, vilken rörelse emellertid syntes drivas av Nils
Samuel Nilsson.

På åklagarens begäran hördes såsom vittnen i målet, bland andra, arbetarna
Axel Johansson och Sigfrid Johansson, båda i Gravmark, hemmansägarna
Gunnar Olofsson och Johan Olofsson i Gravfors samt Nils Ture
Nilsson i Bäcknäs ävensom Sanny Amanda Persson i Furunäs, vilka såvitt
här är i fråga berättade.

1) Axel Johansson: Han hade vid flera tillfällen varit på dans å Nils

15 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1936 års riksdag.

226

Samuel Nilssons gård, innan Nilsson ”blivit stämd”. Vidare hade han dansat
på Nilssons loge vid midsommaren 1934. Johansson hade då icke varit
anmodad att deltaga, och det hade förefallit honom som örn vem som helst
fatt deltaga i dansen. Han hade betalt 50 öre i inträdesavgift. Johansson
hade vid flera tillfällen köpt pilsner i Nilssons kafé å gården. Sådant hade
inträffat både under år 1933 och 1934. För varje flaska hade Johansson
fått betala 50 öre. Han mindes särskilt, att han vid ett tillfälle blivit serverad
av Nils Samuel Nilsson själv. Vanligtvis hade det dock varit dennes
hustru, som serverat pilsner. Sista gången Johansson blivit serverad pilsner
å Nilssons gård hade varit en dag i juli månad 1934, då det varit danstillställning
där. Johansson, som icke deltagit i dansen på logen, hade i
kaféet beställt och erhållit pilsnerdricka. Det hade icke varit Nils Samuel
Nilsson, som serverat pilsnern denna gång, men Nilsson hade varit närvarande
i rummet, där pilsnern förtärts.

2) Sigfrid Johansson: Han hade ibland besökt danstillställningar å Nilssons
loge, senast vid midsommar 1934. Vid dessa tillställningar hade
Johansson på anfordran betalt inträdesavgift med 50 öre. Alla de dansande
hade brukat betala för sig. Johansson hade vid flera tillfällen beställt och
erhållit pilsnerdricka i Nilssons kafé. Nilssons hustru hade brukat servera
pilsnern. Vid ett tillfälle hade Nilsson på hustruns begäran gått och hämtat
pilsnerdricka, som skulle serveras gäster i kaféet. Sista gången Johansson
köpt pilsner hade varit vid pingsten 1934. Ibland hade han även inköpt
pilsner, som han medfört hem för förtäring. Vanligen hade dock pilsnerdrickan
förtärts i kaféet eller i familjen Nilssons kök. Johansson hade
alltid fått betala 50 öre för varje flaska pilsnerdricka. Det hade ibland
hänt, att Nilsson på Johanssons begäran tagit hem ett parti pilsnerdricka,
som sedan för Johanssons räkning förvarats hos Nilsson till dess Johansson
hämtade pilsnern.

3) Gunnar Olofsson: Han hade ofta varit på dans i logen på Nilssons
gård. Alla deltagarna i dansen hade brukat betala för sig. Efter den 1 juni
1934 hade Olofsson icke varit på dans hos Nilssons. Åtskilliga gånger hade
Olofsson köpt pilsner i Nilssons kafé. Det hade vanligen varit Nilssons
hustru, som serverat gästerna i kaféet. Men det vore uppenbart, att Nilsson
känt till att pilsner sålts. Priset för varje flaska hade varit 50 öre.

4) Johan Olofsson: Han hade ofta besökt danstillställningar å Nilssons
loge. Såvitt Olofsson kunde minnas, hade han endast en gång efter den 1
juni 1934 varit på dans där, nämligen den 14 juli samma år. Vid denna
tillställning hade Olofsson förtärt kaffe, smörgåsar och två flaskor pilsner.
För allt detta hade han betalt en krona 90 öre. I övrigt hade Olofsson då
och då beställt och erhållit pilsnerdricka i Nilssons kafé. Sådant hade dock
icke förekommit efter tillställningen den 14 juli.

5) Nils Ture Nilsson: Efter den 1 juni 1934 hade han två gånger varit

227

på dans hos Nils Samuel Nilssons. Den ena gången hade varit vid midsommar.
Avgift hade då upptagits av de dansande. Under kvällen hade Nils
Ture Nilsson beställt och erhållit pilsnerdricka, som kostat 50 öre flaskan.
Andra gången han under nämnda tid varit på dans hos Nils Samuel Nilssons
hade varit den 14 juli.

6) Sanny Amanda Persson: Hon hade vid flera tillfällen varit på danstillställningar
hos Nilssons. Därvid brukade alltid betalning upptagas av
deltagarna. Efter den 1 juni 1934 hade hon endast en gång varit på dans
där. Det hade varit den 14 juli samma år. Vid danstillställningarna hade
pilsner brukat säljas. Så hade även skett den 14 juli.

Den 1 oktober 1934 meddelade häradsrätten under ordförandeskap av
t. f. domhavanden H. Nyman utslag i målet. I utslaget, som vann laga
kraft, yttrade häradsrätten i hithörande delar följande.

I målet vore utrett, att Nils Samuel Nilsson, utan att äga rätt till försäljning
av pilsnerdricka, i sin gård i Gravmark avyttrat pilsnerdricka under
åren 1933 och 1934, jämväl efter den 1 juni 1934, å vilken dag stämning
för förseelsen delgivits honom. På grund därav dömde häradsrätten
Nilsson dels jämlikt 28 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka att böta 50 kronor, dels ock jämlikt 28 § 2
mom. samma förordning att utgiva 50 dagsböter, varje dagsbot bestämd
till 2 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag Nyman att
till mig inkomma med yttrande rörande det förhållandet, att i förevarande
fall beträffande den efter stämningens delgivning den 1 juni 1934 skedda
försäljningen av pilsnerdricka 28 § 2 mom. i ovanberörda förordning tilllämpats.

I avgivet yttrande anförde Nyman följande.

Nyssnämnda stadgande hade tillämpats, enär häradsrätten funnit Nilsson
vara andra gången beträdd med olovlig försäljning av pilsnerdricka.
Häradsrätten hade alltså ansett den givna bestämmelsen om särskilt straff
för återfall i förevarande fall tillämplig. På Nymans tillskyndan hade häradsrätten
tolkat bestämmelsen så som om den för sin tillämpning icke förutsatte,
att den tidigare begångna förseelsen — i detta fall den försäljning av
pilsnerdricka, som bedrivits under tiden före den 1 juni 1934 — föranlett
bestraffning eller ens dom, när den senare förseelsen begicks. Enligt vad
Nyman sedermera insett vore denna tolkning felaktig. För bestämmelsens
tillämpning borde rätteligen fordras, att de i 4 kap. 14 § strafflagen angivna
förutsättningar för användande av återfallsstraff vore för handen. Nyman
insåge sålunda, att genom förbiseende från hans sida häradsrättens utslag
kommit att innehålla en oriktig tillämpning av ifrågavarande bestämmelse.

Vidare anförde Nyman: Enär det skäl för stadgandets tillämpning, som

228

varit för häradsrätten bestämmande, sålunda icke varit bärande, ville det
synas som örn den senare av de båda förseelserna blivit av häradsrätten för
strängt bestraffad. I målet hade emellertid, såsom handlingarna torde få
anses utvisa, framgått att den olovliga försäljningen såväl före som efter
den 1 juni 1934 bedrivits i avsevärd omfattning, möjligen även yrkesmässigt.
Nyman satte fördenskull i fråga, huruvida icke skäl likväl funnits
för tillämpning av den i 28 § 2 mom. angivna straffskalan. Örn sådana skäl
kunde anses hava varit för handen, torde det kunna sägas att Nilsson icke
lidit skada genom det begångna felet. De omständigheter, under vilka felet
begåtts, kunde Nyman icke numera erinra sig i vidare mån än att han mindes,
att vid ifrågavarande tid antalet mål och ärenden, med vilka han hade
att taga befattning, varit stort. Nyman bomme att städse göra vad i hans
förmåga stöde för att undvika att ånyo göra sig skyldig till ett förbiseende
sådant som det inträffade.

Enligt 28 § 1 mom. kungl, förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning
av pilsnerdricka skall den, som utan att äga rätt till försäljning
enligt samma förordning avyttrar pilsnerdricka, straffas för olovlig försäljning
med böter från och med 15 till och med 100 kronor. I 2 mom. av samma
paragraf stadgas bland annat, att om någon beträdes andra gången
eller oftare med olovlig försäljning av pilsnerdricka eller bedriver sådan
försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, han skall straffas med
böter från och med 100 till och med 2,000 kronor eller med fängelse i högst
sex månader.

I 34 § heter det att den som under tid, då han är ställd under tilltal för
förseelse mot ifrågavarande förordning, fortsätter samma förseelse skall,
när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, dömas till de böter eller det fängelsestraff, som äro
stadgade för sådan förseelse, varvid emellertid sammanlagda fängelsestraffet
icke må överstiga ett år.

Bestämmelsen i sistnämnda paragraf innebär, såsom av ordalagen framgår,
allenast att den, som efter stämning fortsätter olovlig försäljning av
pilsnerdricka, skall dömas till särskilt straff för varje gång han stämmes.
Bestämmelsen innebär däremot icke, att han för den upprepade förseelsen
skall dömas till sådant högre straff, som i 28 § 2 mom. stadgas för den,
som beträdes andra gången eller oftare med olovlig försäljning av pilsnerdricka.

I 4 kap. 14 § strafflagen stadgas att, där lagen utsätter särskilt straff för
den, som ånyo begår brott, det straff ej skall ådömas utan då sådant återfall
skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet

229

honom ådömda straffet. Den i detta lagrum uttalade grundsatsen äger giltighet
även beträffande specialstraffrättens återfallsbestämmelser. Undantag
förekomma dock. I vissa rusdrycksförfattningar stadgas sålunda straffskärpning
för det fall att någon, ”sorn förut fällts till straff” för förbrytelse
mot samma författningar, beträdes andra gången eller oftare med
förbrytelse av enahanda art. I dessa särskilda fall är det för ådömande av
iterationsstraff tillräckligt, att den tilltalade vid tiden för den senare förbrytelsen
genom laga kraft vunnet utslag blivit dömd för den föregående
förbrytelsen, och det erfordras icke att han undergått det tidigare ådömda
straffet. Av förarbetena till dessa författningar framgår, att iterationsbestämmelserna
i dem avfattats på angivna sätt i tydlig avsikt att de skulle
innefatta undantag från den allmänna regeln i 4 kap. 14 § strafflagen. Då
emellertid iterationsbestämmelsen i 28 § 2 mom. förordningen angående
försäljning av pilsnerdricka icke erhållit någon sådan avfattning, att den
skulle innebära undantag från nämnda allmänna regel, är det enligt min
mening uppenbart, att med avseende å tillämpningen av denna bestämmelse
hänsyn måste tagas till innehållet i 4 kap. 14 § strafflagen.

I förevarande fråga har professorn R. Bergendal uttalat sig i den genom
socialdepartementets försorg utgivna läroboken i rättskunskap för blivande
landsfiskaler, del III, Straffrätt, sid. 668 o. f. Av vad Bergendal därutinnan
yttrat må här anföras följande:

”Liksom enligt SL 20 och 21 kap. skall jämväl i åtskilliga fall inom
specialstraffrätten inträda straff höj ning, då ett brott begås av den, som

tidigare dömts till straff för ett likartat brott.---För SL är i 4:14

första st. uttalat, att särskild återfallsbestraffning förutsätter, att den
brottslige vid det nya brottets begående till fullo undergått det för förra
brottet honom ådömda straff. Denna grundsats äger icke giltighet för alla
specialstraffrättens återfallsbestämmelser. Dessa äro fastmera att med hänsyn
till sin avfattning uppdela i tre skilda grupper:

(a) Vissa bestämmelser kräva för återfallsbestraffning, att den brottslige
vid tiden för det nya brottets begående har ''straffats’ resp. ''undergått

straff’ för det (de) föregående,---I dessa fall torde i enlighet med SL

4:14 böra fordras, att straffet skall vara tillfullo verkställt.---

(b) Andra bestämmelser kräva allenast, att den brottslige, då han för övar

det nya brottet, skall hava ’dömts’, ''fällts till straff’ för det (de) föregående
---Här fordras alltså icke att det förra straffets verkställig het

skall vara vid det senare brottets förövande ens till någon del påbörjad.
Däremot torde enligt allmänna grunder böra fordras, att domen icke
senare får hava blivit (i denna del) upphävd eller undanröjd.

spörsmål, utan förutsätta endast, att viss förseelse ’sker’ eller ’begås’ andra
gången etc.---— T dessa fall utgör ordalydelsen icke hinder för den

230

tolkning, att återfallsbestraffning skulle kunna inträda även för gärning,
som skett innan dom eller ens åtal för den föregående förseelsen ägt rum,
alltså bl. a. även vid fortsatt förbrytelse (SL 4:3). En sådan tolkning torde
dock icke vara riktig, utan bör i dessa fall SL 4:14 första st. erhålla motsvarande
tillämpning på samma sätt som enligt de här ovan under (a) anmärkta
bestämmelserna.”

I förevarande fall har häradsrätten i utslaget den 1 oktober 1934 dömt
Nils Samuel Nilsson för olovlig försäljning av pilsnerdricka under år 1933
och år 1934 intill den 1 juni, då stämning i målet delgavs honom, jämlikt
28 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919. Därjämte har häradsrätten i
samma utslag dömt Nilsson för sådan försäljning efter den 1 juni 1934
jämlikt 2 mom. i nämnda paragraf. Att sistnämnda moment i förevarande
fall tillämpats på grund därav, att Nilsson beträffande försäljningen
efter den 1 juni ansetts andra gången beträdd med olovlig försäljning av
pilsnerdricka, framgår av utslagets avfattning och har av Nyman i det
avgivna yttrandet bekräftats. Då emellertid Nilsson icke veterligen förut
undergått bestraffning för olaga försäljning av pilsnerdricka, borde, i enlighet
med vad jag ovan anfört, Nilsson icke för den senast åtalade förseelsen
hava dömts för återfall enligt 2 mom. av omförmälda paragraf.
Såsom för utslaget ansvarig har Nyman i sitt yttrande medgivit, att häradsrätten
härutinnan förfarit felaktigt.

Av den i målet mot Nilsson förebragta utredningen synes mig emellertid
framgå, att Nilsson under åren 1933 och 1934 bedrivit olovlig försäljning
av pilsnerdricka i större omfattning. Vid sådant förhållande har
Nilsson, ehuru han icke bort dömas till straff med tillämpning av iterationsbestämmelsen
i 28 § 2 mom. ifrågavarande förordning, i allt fall förskyllt
straff enligt samma moment. Då försäljningen, enligt vad av utredningen
framgår, tillika torde hava varit att anse såsom yrkesmässig, har jämväl
på denna grund funnits skäl för tillämpning av 28 § 2 mom.

Med hänsyn härtill fann jag mig kunna låta bero vid den av Nyman avgivna
förklaringen och mina ovan gjorda uttalanden i ämnet, vilka jag
upptog i en till Nyman avlåten skrivelse.

10. Felaktig dom i mål angående tolkning och tillämpning

av testamente.

Genom ett den 9 september 1918 upprättat inbördes testamente förordnade
hemmansägaren Frans Olov Hörnström i Hörnsjö och hans hustru
Elina Hörnström, född Johansson, att, därest de komme att sakna bröstarvingar,
den efterlevande av makarna skulle med full äganderätt tillträda

231

all kvarlåtenskap i boet efter den avlidne samt att efter bådas död egendomen
skulle delas efter lag mellan makarnas lagliga arvingar, såvitt icke
den efterlevande örn sin hälft av boet annorledes förordnade.

Makarna Hörnström avledo, Frans Olov Hörnström den 8 januari 1928
och Elina Hörnström den 26 juni 1931, utan att efterlämna bröstarvingar.

Enligt bouppteckningen efter Elina Hörnström voro hennes stärbhusdelägare
följande: farbrodern hemmansägaren Per Johansson i Ava, fastrarna
Margareta Sofia Sandberg i Umeå och Klara Blom i Stockholm samt
mostrarna Matilda Erika Hägglund i Sunnansjö och Klara Maria Hamberg
i Frånö.

Elina Hörnström hade vid sin död ett flertal kusiner.

Johan Oscar Holmlund i Ledusjö och åtta andra av Elina Hörnströms
kusiner — barn till avlidna syskon till Elina Hörnströms föräldrar — läto
till Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätts sammanträde den 11
februari 1932 instämma Johansson, Margareta Sofia Sandberg, Klara Blom,
Matilda Erika Hägglund och Klara Maria Hamberg. I stämningsansökningen
anförde Holmlund och hans medparter: Vittnesförhör angående av
Elina Hörnström gjorda uttalanden om testamentet hade hållits inför häradsrätten
den 26 november 1931 på tillskyndan av Holmlund och hans
medparter. Därvid hade framgått, att Elina Hörnström åsyftat, att den vid
tiden för testamentets upprättande gällande arvslagstiftningen skulle äga
tillämpning med avseende å fördelningen av makarnas kvarlåtenskap och att
alltså Elina Hörnströms kusiner ägde rätt att inträda som testamentstagare.
Enär de personer, som vore närmare besläktade med makarna Hörnström
än vad Holmlund och hans medparter vore, icke kunnat i godo förmås att
tillerkänna Holmlund och hans medparter rätt som testamentstagare, yrkades,
att häradsrätten måtte förklara ifrågavarande testamente skola så tolkas
och tillämpas, att Holmlund och hans medparter såsom Elina Hörnströms
kusiner vid fördelningen av kvarlåtenskapen efter henne skulle äga
den rätt, som enligt testamentet tillkomme makarna Hörnströms lagliga
arvingar i enlighet med den lagstiftning om fördelning av arv, som var gällande
vid tiden för testamentets tillkomst.

Målet handlades inför häradsrätten den 11 februari och den 7 april 1932.

Parterna inställde sig genom ombud. Sedan Klara Maria Hamberg blivit
försatt i konkurs, inträdde konkursboet den 7 april i hennes ställe såsom
part i målet.

Vid vittnesförhöret den 26 november 1931 hade hörts ett pär kvinnor,
vilka väl känt Elina Hörnström. Den ena av dem hördes jämväl såsom
vittne i målet och hördes vid samma tillfälle på Holmlunds och hans medparters
begäran ytterligare ett vittne. Av vittnesmålen framgick, att Elina
Hörnström efter tillkomsten av lagen den 8 juni 1928 örn arv, vilken lag
upphävde kusiners arvsrätt, till vittnena vid olika tillfällen fällt yttranden,

232

innebärande att hon kände till att en ny lag utfärdats. I samband därmed
hade hon emellertid tillagt, att den nya lagen icke skulle äga tillämpning
beträffande hennes kvarlåtenskap, utan att med denna skulle förfaras på
sätt i testamentet bestämts. Vittnena hade på grund av dessa och andra
Elina Hörnströms yttranden erhållit den uppfattningen, att Elina Hörnström
trodde och även önskade, att kusinerna skulle få del i hennes kvarlåtenskap.

Johansson och hans medparter anförde: Motparterna vore kusiner till
Elina Hörnström och vore sålunda enligt vid dödsfallet gällande arvslag
uteslutna från arv. Det skulle kunna finnas en svag möjlighet för att testamentet
kunde utgöra stöd för deras anspråk, om testator ej fått kunskap
örn den nya arvslagen och dött i den föreställningen, att kusinerna skulle
ärva. Nu hade emellertid dessa varit angelägna att visa dels att testator
fått kunskap om nya arvslagen, dels ock att hon förordnat örn sin kvarlåtenskap
till förmån för kusinerna. Dessa kunde sålunda ej åberopa testator
ovetenhet och därmed göra anspråk på tolkning enligt äldre lag. Ej
heller kunde de åberopa testators av vittnena omförmälda uttalanden.
Dessa uttalanden hade nämligen ej erhållit testamentets form och kunde
därför ej åberopas som testamente. Den omständigheten att testator efter
utfärdandet av en ny lag icke ändrat sitt testamente på sätt lagen föreskrivit,
ehuru hon förstått att testamentet fått en annan innebörd just
genom den nya lagens tillkomst, måste således tolkas så, att testamentet
alltfort gåve uttryck åt hennes yttersta vilja.

Klara Bloms ombud framhöll, att varje ändring eller intrång i den legala
arvsrätten måste grundas på ett testamente och detta i sin ordning måste
för att hava någon effekt bevakas och delgivas i viss föreskriven ordning.
Motparternas försök att i annan ordning inverka på arvsföljden saknade
alltså stöd av lag och det ifrågasattes huruvida dylikt yrkande kunde komma
under prövning. I varje fall kunde det icke bifallas.

Holmlund och hans medparter anförde: De åberopade icke Elina Hörnströms
uttalanden till vittnena som testamente. De grundade tillsvidare sin
rätt allenast å makarna Hörnströms inbördes testamente. Vad Elina Hörnström
uttalat för vittnena tilläde Holmlund och hans medparter betydelse
enbart av för tolkningen av det inbördes testamentet avgörande faktorer.
Vittnesutsagorna gåve otvetydigt vid handen, att enligt Elina Hörnströms
vilja kvarlåtenskapen efter hennes död skulle delas mellan arvingarna efter
den vid testamentets upprättande gällande arvslagen. Holmlund och hans
medparter skulle sålunda äga rätt i boet efter henne. Åt testamentet skulle
givas den tolkning, som finge antagas överensstämma med testators vilja.
Testamentet vore upprättat under gamla lagens tid, och skulle då också
gamla lagen, som gåve hennes kusiner arvsrätt, gälla vid delningen. Att
något förtydligande av testamentet varit erforderligt hade sålunda Elina

233

Hörnström ej insett. Allt tydde på att i Elina Hörnströms uppfattning dessa
testamentsbestämmelser, den nya arvslagen till trots, skulle giva kusinerna
del i kvarlåtenskapen. Det förhållandet, att Elina Hörnström, ehuru vid
något tillfälle orolig för den nya lagen om arv, ej gjort tillägg till det inbördes
testamentet, kunde omöjligen tolkas i motsatt riktning, d. v. s. att
kusinerna skulle vara uteslutna från arv efter henne. Elina Hörnström hade
så sent som några månader före sin död inför ett av vittnena fällt yttranden,
enligt vilka hon haft sina kusiner i åtanke.

Vidare yttrade Holmlund och hans medparter: Det förefölle synnerligen
anmärkningsvärt, att motparterna icke ville eller kunde inse, att i målet
i själva verket icke vore fråga örn annat än rätta tolkningen av det av
Elina Hörnström upprättade testamentet. Icke mindre anmärkningsvärt
syntes det, att man verkligen från motsidan på allvar syntes vilja hävda
den meningen, att Holmlund och hans medparter skulle sakna möjlighet
att enligt testamentet såsom rättsgrund erhålla något av den avlidnas
egendom samt att för sådant fall måste erfordras, att den avlidna upprättat
ett nytt testamente eller ett tillägg till det gamla. Då makarna Hörnströms
testamente tillkommit på en tidpunkt, då kusiner enligt gällande lag ägde
arvsrätt efter avliden person, kunde det på goda grunder ifrågasättas, om
icke presumtionen i fråga örn testamentets rätta tolkning vilade därpå, att
testators vilja varit att såsom lagliga arvingar skulle anses sådana personer,
som enligt allmän lag voro berättigade till arv vid den tidpunkt, då testamentet
tillkom. Vid ett sådant utgångsläge för målets bedömande skulle
Holmlund och hans medparter icke ens behöva förebringa någon bevisning
till stöd för sin omstämda rätt i detta fall. Å andra sidan vore det väl
icke uteslutet, att testator kunde med uttrycket ”våra lagliga arvingar”
hava åsyftat de personer, som voro berättigade till arv enligt den arvslagstiftning,
som framdeles kunde bliva gällande, då fråga örn arv kunde uppkomma.
Hur man än betraktade denna fråga, syntes i varje fall ytterst
ringa bevisning vara erforderlig för att domstolen skulle känna sig övertygad
om att det första alternativet för testamentets rätta tolkning vöre
det, som måste antagas bäst stå i överensstämmelse med testators vilja.
Vid testamentets tillkomst hade testator med all säkerhet icke ett ögonblick
tänkt på att kusiner skulle kunna vara eller kunna bliva utestängda
från arv efter avliden person.

Johansson och hans medparter invände: Testamentet hade uppenbarligen
tillkommit allenast med tanke på den efterlevande av makarna. Makarna
hade aldrig avsett ändra den legala arvsordningen. Testamentets ordalydelse
bestyrkte riktigheten av denna tankegång samt gåve otvetydigt vid
handen, att makarna dock tänkt sig möjligheten av att efterlevande maken
skulle vilja ändra den legala arvsordningen. Det torde icke råda något tvivel
örn, att såsom mannen Hörnströms lagliga arvingar skulle anses de per -

234

söner, som vid dennes död enligt lag voro berättigade taga arv efter honom.
Varför skulle icke frågan örn vilka som efter hustruns död vore att anse
såsom hennes lagliga arvingar kunna besvaras efter liknande principer.
Det vore uppenbart, att Elina Hörnströms lagliga arvingar vore de personer,
som vid hennes död enligt lag vore berättigade taga arv efter henne,
samt att någon annan tidpunkt överhuvud icke kunde ifrågasättas. I målet
förebragt utredning gåve tydligt vid handen, att Elina Hörnström haft
klart för sig vilka personer, som vid hennes död skulle vara att anse såsom
”lagliga arvingar”. Hon hade uppenbarligen haft klart för sig, att Holmlund
och hans medparter icke längre varit berättigade till arv enligt den nya och
under Elina Hörnströms senaste livstid gällande arvslagen. Likväl hade
hon icke aktat nödigt upprätta ett nytt testamente. Örn Johansson och
hans medparter skulle acceptera vittnesbevisningen i målet, skulle de på sin
höjd kunna medgiva, att Elina Hörnström vid enstaka tillfällen uttalat
fromma önskningar, att kusinerna i allt fall skulle få del av hennes kvarlåtenskap.
Det torde vara uppenbart, att dessa ”fromma önskningar” icke
hade någon betydelse.

Den 2 juni 1932 meddelade häradsrätten utslag i målet och yttrade däri
följande.

Elina Hörnström hade visserligen efter tillkomsten av lagen den 8 juni
1928 örn arv vid ett flertal tillfällen såsom sin önskan uttalat, att efter hennes
död hennes kusiner skulle taga del i hennes kvarlåtenskap, men enär
makarna Hörnström vid upprättandet den 9 september 1918 av ifrågavarande
testamente måste antagas hava givit uttryck åt sin önskan, att
efter enderas död den efterlevande skulle erhålla all kvarlåtenskap samt
efter den sistlevandes död kvarlåtenskapen vara underkastad den legala
arvsordningen, därest icke den sistlevande genom testamente annorlunda
förfogade över sin andel, ty och som Holmlund och hans medparter vid
tiden för Elina Hörnströms frånfälle icke varit lagligen berättigade att taga
arv efter henne, prövade häradsrätten rättvist att, med ogillande av käromålet,
förklara Holmlund och hans medparter icke vara berättigade att på
grund av ifrågavarande testamente taga del i Elina Hörnströms kvarlåtenskap.
Häradsrätten förpliktade Holmlund och hans medparter att ersätta
Johansson och hans medparter deras kostnader å målet med skäliga ansedda
600 kronor jämte vad Johansson och hans medparter kunde visa sig hava
utgivit för häradsrättens protokoll i målet.

Holmlund och hans medparter sökte i Svea hovrätt efter vad ändring i
häradsrättens utslag. Johansson och hans medparter bestredo ändringssökandet.

I dom den 31 januari 1933 fann hovrätten ej skäl att göra ändring i
häradsrättens utslag. Holmlund och dennes medparter förpliktades att, en
för alla och alla för en, ersätta Johansson och dennes medparter deras ut -

235

gifter å målet i hovrätten med 100 kronor jämte vad de visade sig hava
erlagt för ett exemplar av hovrättens dom.

Mot hovrättens dom fullföljde Holmlund och hans medparter talan hos
Kungl. Majit. Enligt företett bevis hade de den 20 februari 1933 hos Ö. Ä.
nedsatt dels fullföljdsavgift, 150 kronor, dels ock enahanda belopp till
säkerhet för kostnadsersättning åt motpart.

Å svarandesidan inställde sig allenast Johansson, Margareta Sofia Sandberg
och Matilda Erika Hägglund, vilka bestredo motparternas talan.

Nedre justitierevisionen (t. f. revisionssekreterarna G. A. Bouveng, T.
Dufwa, föredragande, och T. Lundquist) yttrade i avgivet betänkande
följande:

”Enär med hänsyn till vad i målet blivit upplyst åt testamentet måste
givas den tolkningen, att Elina Hömströms lott i boet skall fördelas enligt
den arvsordning, som gällde vid testamentets upprättande den 9 september
1918.

hemställer nedre revisionen i underdånighet, att Kungl. Majit måtte
pröva lagligt att, med upphävande av domstolarnas beslut i fråga om
huvudsaken, förklara, att Johan Oscar Holmlund och hans medparter äga
del i kvarlåtenskapen efter Elina Hörnström enligt nyssnämnda arvsordning.

I fråga om kostnaderna å målet torde Kungl. Majit, med upphävande av
domstolarnas beslut jämväl härutinnan, förplikta Johansson och hans medparter,
en för alla och alla för en, att gottgöra Johan Oscar Holmlund och
hans medparter deras kostnader å målet vid häradsrätten med sjuhundra
kronor.

Johan Oscar Holmlund och hans medparter lära berättigas att återbekomma
de av dem nedsatta beloppen, tillhopa trehundra kronor.”

Målet föredrogs i högsta domstolen den 17 januari 1935. I målets avgörande
deltogo justitieråden friherre Bo Leijonhufvud, Steno Stenberg,
Rudolf Eklund, Axel Afzelius och Harry Guldberg.

Högsta domstolen gillade nedre revisionens betänkande. Kungl. Majits
i enlighet härmed avfattade dom utgavs den 31 januari 1935.

Under senare hälften av november 1935 påtalades i tidningspressen, att
Kungl. Majits ifrågavarande dom vore felaktig, enär Elina Hörnströms
kusiner icke varit arvsberättigade enligt den vid testamentets upprättande
gällande arvsordningen och alltså ej bort förklaras äga del i kvarlåtenskapen
efter henne, även om testamentet tolkades på sätt som skett i Kungl.
Majits dom.

Sedan på detta sätt innehållet i Kungl. Majits dom kommit till min
kännedom, lät jag införskaffa handlingarna i målet för att taga del av vad
däri förekommit.

236

I ett därefter till mig inkommet yttrande — likalydande yttrande samtidigt
avgivet till justitiekanslersämbetet — anförde förenämnda ledamöter
av högsta domstolen:

”1 fråga om tvistens föremål, processföringen och domstolsbehandlingen
tillåta vi oss att hänvisa till handlingarna i målet, varjämte må erinras örn
det referat, som intagits i Nytt juridiskt arkiv årg. 1935 sid. 1.

Av vad i målet förekommit framgår, att parterna under rättegångens
hela förlopp uteslutande tvistat därom, huruvida makarna Hörnströms
testamente borde tolkas så, att den före 1929 gällande arvsordningen skulle
tillämpas vid skifte av änkan Hörnströms kvarlåtenskap, eller så, att vid
skiftet skulle gälla den nya arvslag, som upphävde kusiners arvsrätt. Parterna
liksom deras ombud utgingo därvid uppenbarligen från den förutsättningen,
att förstnämnda arvsordning tillerkände kärandena — kusiner
till änkan Hörnström — arvsrätt efter henne.

Högsta domstolens dom innebar att, med bifall till kärandenas talan,
tvisten avgjordes i enlighet med det förra av de angivna alternativen. Avgörandet
i fråga om rättegångskostnaderna utföll i enlighet härmed till
svarandenas nackdel.

Beträffande innehållet av domen må framhållas, att kärandena icke kunnat
därå grunda rätt att utfå någon egendom ur k var låtenskapen efter
änkan Hörnström. Domslutet hänvisar nämligen till en arvsordning, enligt
vilken kärandena icke voro arvsberättigade, i det att änkan Hörnström
hade närmare släktingar — svarandena — vilka utestängde kusinerna från
arvet. Emellertid användes i domen sådant uttryckssätt, som är ägnat att
stödja den uppfattningen, att kärandena i verkligheten hade arv att utfå.
Enligt vad vi förvissat oss om har även skifte skett i överensstämmelse med
en sådan tolkning av domen.

Tydligen skulle domen hava erhållit en annan avfattning, därest vid
målets behandling det icke undgått uppmärksamheten, att ett bifall till
käromålet i själva verket icke skulle medföra det av kärandena åsyftade resultatet.
Den av kärandena förda talan borde hava lämnats utan avseende,
enär en prövning av densamma under föreliggande förhållanden saknade
betydelse för frågan om deras rätt till del i kvarlåtenskapen.

Det beklagliga förbiseende, som sålunda å vår sida förekommit, torde
finnas förklarligt med hänsyn till det sätt, på vilket parterna — under inflytande
av misstag rörande arvsreglerna — utfört sin talan i målet.

Vi önska tillägga att, även om ersättningsskyldighet lagligen icke åligger
oss, vi äro beredda att, i den män saken ej annorledes ställes till rätta, sörja
för gottgörelse till dem, som vid skiftet fått mindre lotter än vederbort och
som förpliktats ersätta motparternas rättegångskostnader. Förberedande
åtgärd i detta avseende hade av oss vidtagits redan innan saken bragtes
inför offentligheten.”

237

Såsom ombud för Klara Blom ingav sedermera vice häradshövdingen
Axel Carlson till mig en skrift, däri han — efter att hava berört Klara
Bloms ekonomiska ställning under tiden från år 1931 — anförde bland
annat följande.

Då Holmlunds och hans medparters talan rätteligen borde hava lämnats
utan avseende, enär en prövning av densamma under föreliggande förhållanden
saknat betydelse för frågan om deras rätt till del i kvarlåtenskapen
efter Elina Hörnström, hade därav bort följa dels att Johansson och dennes
medparter fått behålla dem av häradsrätten och hovrätten tilldömda rättegångskostnader,
dels att ersättning tilldömts dem för kostnaderna å målet
hos Kungl. Maj:t, dels ock att motparterna icke berättigats återbekomma
nedsatt fullföljdsavgift. Motsatsen hade emellertid skett i alla dessa fall,
vartill komme att i stället Johansson och hans medparter ålagts betala motparternas
rättegångskostnader. I nu angivna avseenden hade uppenbar förmögenhetsförlust
tillskyndats Johansson och hans medparter. På grund av
domen och dess tillämpning hade de tillika erhållit mindre arvslotter än
vederbort och ansåge sig Klara Blom även härutinnan äga laga rätt till
ersättning. Carlson funne det anmärkningsvärt, att åtgärder icke tidigare
vidtagits i syfte att förebygga följderna av det beklagliga förbiseendet vid
målets avgörande. Hade under sommaren 1935 saken påpekats, skulle någon
utbetalning till kusinerna icke ifrågakomma — arvskiftesförrättningen
hade ägt rum först den 24 augusti 1935 — och skulle Klara Blom icke,
såsom nu skett, måst antaga en synnerligen ansträngande tjänarinneplats
på landsbygden under nämnda sommar och ej behövt oroa sig för sin framtida
försörjning.

Från advokatfirman Lagerlöf genom advokaten Hugo Stenbeck i uppgiven
egenskap av ombud för de justitieråd, som deltagit i målets avgörande,
överlämnades sedermera i avskrift åtskilliga nu i frågakomna ärende
rörande brev och andra handlingar, däribland

1) ett så lydande brev:

”Stockholm den 19 december 1935.

Herr vice Häradshövdingen Axel Carlson.

Som jag vid mitt besök hos Eder meddelade, önska mina uppdragsgivare
lämna Eder huvudman Fru Klara Blom ersättning för den minskning i arv
efter Fru Elina Hörnström, som åsamkats genom att arvskiftet efter denna
verkställts enligt felaktiga grunder, ävensom lämna Fru Blom gottgörelse
med hänsyn till de legala kostnaderna i målet.

Minskningen i Fru Bloms arv framgår av följande uträkning:

Fru Elina Hörnströms arvingars andel i boet utgjorde enligt arvskiftet
kr. 43,021:90. Härav skulle till fädernefränder utgå hälften eller kr.
21,510: 95 att fördelas i trenne lotter, vardera å kr. 7,170: 32, varav en lott
skulle tillfalla Fru Blom.

238

Av förskotterad arvsskatt kr. 3,302: 50 skulle kr. 2,190: — erläggas av
mannen Hörnströms arvingar. Återstående belopp kr. 1,112: 50 skulle erläggas
av Elina Hörnströms arvingar med Ve, eller kr. 185: 42, av vardera
av de tre fädernefränderna, varibland Fru Blom, och med 1U, eller kr.
278:12, av vardera av de två mödernefränderna.

Arvskifteslikviden beträffande Fru Blom skulle enligt ovanstående beräkning
bliva som följer:

Arvsskatt.......................kr. 185: 42

Förskott å arv .................. » 1,055: —

Kontant........................ » 5,929:90

kr. 7,170:32

Från det belopp, som enligt denna uppställning skulle kontant utgå, avdrages
vad som kontant utgått enligt arvskiftet. Utbetalning skulle alltså
ske till Fru Blom med kr. 5,929: 90 minus kr. 3,104: 69 eller kr. 2,825: 21.
Beträffande rättegångskostnaderna blir beräkningen som följer:

Tilldömda kostnader i Häradsrätten..................kr.

» »i Hovrätten.................... »

Kostnader, som troligen skulle hava tilldömts i Högsta Domstolen
........................................ »

Protokollslösen förslagsvis.......................... »

Utdömda kostnader i Högsta Domstolen.............. »

kr.

600: —
100: —

200: —
100: —
700: —
1,700: —

Enär det upplysts, att vid utbetalning av de kontanta beloppen enligt
arvskiftet avdragits rättegångskostnaderna, vilka fördelats med Vs på var
och en av de arvsberättigade personerna, skall den totala ersättningen kr.
1,700: — fördelas med Vs på var och en av ovannämnda personer, till följd
varav Fru Blom skall därav erhålla kr. 340: —.

Sammanlagda utbetalningen enligt ovan till Fru Blom utgör alltså kr.
3,165: 21. Å detta belopp beräknas 5 % ränta från dagen för arvskiftet den
24 augusti 1935.

Det erbjudande, som enligt ovanstående göres Fru Blom, åsyftar att ekonomiskt
försätta henne i samma läge, som skulle hava varit fallet, örn det
verkställda arvskiftet förrättats efter riktiga grunder.

Vid vårt sammanträffande meddelade Ni, att Ni icke själv önskade något
arvode i samband med denna uppgörelse, men att Fru Blom gjorde anspråk
på särskild ersättning. Denna skulle grundas på att hon av Kungl. Maj:ts
dom fått den uppfattningen, att hennes arvslott skulle bliva väsentligt
mindre än hon tidigare påräknat, varför hon sett sig nödsakad att fortfarande
skaffa sig utkomst genom eget arbete och därför tagit anställning
över sommaren 1935. Utöver det ovan gjorda erbjudandet torde någon

239

gottgörelse till Fru Blom icke rätteligen kunna ifrågakomma. Med hänsyn
emellertid till de av henne påstådda särskilda förhållandena, avseende tiden
mellan Kungl. Maj:ts dom den 31 januari 1935 och arvskiftet den 24
augusti 1935, erbjudes henne härmed ett ytterligare belopp av kr. 500: —.

Med utmärkt högaktning
Hugo Stenbeck.”

2) ett brev av följande lydelse:

”Herr Advokaten Hugo Stenbeck.

Med erkännande av mottagandet av ärade av gårdagen beder jag med
anledning av innehållet få anföra följande.

Beräkningen av den minskning i arv efter Elina Hörnström, som drabbat
Fru Blom, till kr. ’2,821: 21’ överensstämmer med mina beräkningar.

Beträffande rättegångskostnaderna anmärkes att, då Fru Blom icke iakttagit
inställelse i målet hos Kungl. Maj:t, bör ersättning icke härför till
henne utgå, i följd varav denna post minskas med 40: — kronor, eller till
sammanlagt kr. 300: —.

Jag har ingalunda förbisett att tilldelningen åt Fru Blom av berörda
40: kr. motiverats därmed att rättegångskostnaderna vid arvskiftet för delats

med en femtedel på envar av de arvsberättigade, men, då Fru Blom
ämnar protestera mot detta förfarande vid skiftet, så följer härav att hon
ej heller kan anse sig berättigad uppbära andel av ersättning för kostnader
hos Kungl. Maj:t.

Fru Blom har först den 3 sept. 1935 kunnat göra de från utredningsmannen
erhållna arvsmedlen räntebärande, och då mot en ränta av 2 V, %.
Det finnes intet skäl att beräkna den ersättning hon nu bekommer efter
högre procent eller från tidigare dag.

Sammanlagda ersättningen till Fru Blom i dessa avseenden bliver alltså
kr. 3,125: 21 jämte 2 V2 % årlig ränta därå från den 3 sept. 1935.

I Eder nu ifrågavarande ärade skrivelse relateras att jag meddelat det
jag icke själv önskade något arvode i samband med denna uppgörelse.
Detta bekräftas.

Vad slutligen angår Fru Bloms anspråk på ersättning för det lidande i
vissa närmare angivna hänseenden, som henne förorsakats genom Kungl.
Maj:ts dom den 31 jan. 1935, har jag föreslagit att av Eder och mig utsedd
opartisk person måtte anmodas avgiva utlåtande huruvida och till vad
belopp dylik ersättning borde Fru Blom tillkomma; samt att detta utlåtande
skulle efter Edert val antingen vara bindande eller blott betraktas
såsom förhandlingsbasis; och har jag tillåtit mig nämna av Fru Blom föreslagen
förtroendeman och suppleant.

Härpå har Ni meddelat att mot de sålunda föreslagna icke funnes något
att anmärka, men att Edra uppdragsgivare av anförda skäl icke funne sig
kunna medgiva ersättningens bedömande i den av mig föreslagna ordning.

240

I stället Ilar Ni meddelat att ''utöver det ovan gjorda erbjudandet’ (kr.
3,125: 21 + ränta) ''torde någon gottgörelse till Fru Blom icke rätteligen
kunna ifrågakomma, men att med hänsyn emellertid till de av henne påstådda
särskilda förhållandena, avseende tiden mellan Kungl. Maj:ts dom
den 31 jan. 1935 och arvskiftet den 24 aug. 1935, erbjödes henne härmed
ett ytterligare belopp av kr. 500: —’.

Jag har härom i dag rådgjort med Fru Blom och har äran såsom hennes
svar meddela att i överensstämmelse med Fru Bloms principiella inställning
till ersättningsfrågan, som kommit till synes i mina avgivna påminnelser
med anledning av Edra huvudmäns förklaring till Riksdagens Justitieombudsman,
samt med hänsyn till det uttalande, som fogats till erbjudandet
och varav Fru Blom funnit sig sårad och kränkt, finner sig Fru
Blom icke kunna reflektera på antagande av det av Eder framförda erbjudande.

Vad beträffar beloppet kr. 3,125: 21 jämte ränta — i fråga örn vilken
sistnämndas bestämmande efter angivna grunder jag anhåller få på förhand
godkänna Eder uträkning — hemställer jag att, då beloppet skall oavkortat
tillfalla Fru Blom, Ni ville låta genom Eder bank inbetala detsamma
till Fru Klara Bloms sparkasseräkning nr 404565 hos A.B. Svenska Handelsbankens
avdelningskontor i Sundbyberg om Ni kan åtnöjas med bankens
kvitto. Skulle Ni önska kvitto av särskild avfattning samt underskrivet av
mig eller Fru Blom personligen, torde med inbetalningen böra anstå till dess
vi enats örn formuleringen.

Stockholm den 20 december 1935.

Med utmärkt högaktning
Axel Carlson.”

3) ett av Aktiebolaget svenska handelsbanken den 23 december 1935
utfärdat bevis, utvisande att advokatfirman Lagerlöf samma dag för Klara
Bloms räkning hos banken insatt 3,149 kronor 30 öre att gottgöras sparkasseräkning
nr 404565 med bankens kontor i Sundbyberg.

4) en den 17 december 1935 av advokaten Folke Rogard såsom ombud
för Johansson, Margareta Sofia Sandberg, Matilda Erika Hägglund och
delägarna i dödsboet efter Klara Maria Hamberg, vilken avlidit den 13
augusti 1934, utfärdad handling så lydande:

”Härmed erkännes, att jag denna dag av Advokatfirman Lagerlöf emottagit
tillhopa kronor tjugoentusentvå (21,002) och 30 öre, utgörande Margareta
Sofia Sandberg, Per Johansson, Klara Maria Hamberg och Matilda
Erika Hägglund tillkommande ersättningar ävensom 4/s av ersättningen för
rättegångskostnaderna. Av detta sistnämnda belopp förbinder jag mig att
tillsvidare innehålla kronor trehundratjugofem (325: —) i avvaktan på
utredning om huru rättegångskostnaderna skola fördelas.

Efter emottagandet av ovanstående belopp förklarar jag härmed å mina

241

ovannämnda huvudmäns vägnar, att de erhållit full ersättning för varje
anspråk, som kan från deras sida uppställas mot vem det vara månde på
grund av Högsta Domstolens dom i det s. k. Hörnströmska målet.”

5) ett av Rogard den 17 december 1935 utfärdat kvitto å ett av advokatfirman
Lagerlöf er lagt belopp, 313 kronor 91 öre, utgörande 5 procent ränta
å 21,002 kronor 30 öre från dagen för arvskiftet till betalningsdagen.

6) ett den 23 december 1935 dagtecknat brev från advokatfirman Lagerlöf
till Rogard, av vilket brev här må intagas följande:

”Sedan vi till Advokaten utbetalat 4/s av ersättningen för rättegångskostnaderna
i det s. k. Hörnströmska målet med kronor 1,360: —, hava vi från
Fru Klara Bloms ombud Häradshövding Axel Carlson erhållit meddelande
att Fru Blom icke gör anspråk på andel i det belopp örn kronor 200: —, som
troligen skulle hava tilldömts i Högsta Domstolen, enär Fru Blom icke
inställt sig i denna instans. Till följd därav få vi till Advokaten översända
de 40: — kronorna i check.”

7) ett den 19 december 1935 utfärdat bevis att i riksbanken för Ö. Ä:s
räkning å statsverkets checkräkning insatts 150 kronor, ”motsvarande fullföljdsavgift
i det s. k. Hörnströmska målet”.

Enligt vad jag inhämtat blev Klara Maria Hambergs konkurs den 7
november 1933 jämlikt 149 § konkurslagen nedlagd, sedan samtliga borgenärer,
som i konkursen bevakat fordran, skriftligen lämnat sitt medgivande.

Vid prövning av ärendet fann jag, med hänsyn till det förelupna felets
beskaffenhet och erhållna upplysningar rörande utbetalade ersättningar,
ärendet icke föranleda vidare åtgärd och avskrev detsamma ur mitt diarium
såsom slutbehandlat.

»6 — Justitie ombudsmannen 8 ämbctsbcrättelsc till 1936 urs riksdag.

242

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Framställning angående åklagares rätt att bedriva
advokatverksamhet.

Den 11 januari 1935 avlät justitieombudsmannen Gyllenswärd till Konungen
följande framställning:

”Något hinder för åklagare att i civila mål uppträda såsom ombud för
part anses enligt gällande bestämmelser i allmänhet ej föreligga. Stadgandet
i sista punkten av 15 kap. 2 § rättegångsbalken betraktas alltså i denna
del såsom antikverat, ett förhållande som för övrigt kommit till visst uttryck
redan i kungl, brevet den 27 maj 1801 och kungl, förklaringen den 8
september 1829.

Vad angår brottmål har den uppfattningen brukat hävdas att, även örn
det ej under varje förhållande måste anses stridande mot en allmän åklagares
tjänsteplikt, det likväl ej vore lämpligt och överensstämmande med
god ordning att denne uppträdde vare sig såsom rättegångsombud eller
biträde åt en person, som åtalats för brott — låt vara att detta blivit begånget
utanför åklagarens distrikt (jfr min ämbetsberättelse till 1934 års
riksdag sid. 243).

Att åklagare ställer sig till förfogande såsom ombud eller biträde åt
målsäganden i ett brottmål är däremot i regeln tillåtet. Likaledes torde ej
heller för närvarande hinder möta mot att han därför betingar sig skälig
gottgörelse.

Inskränkningar utöver vad nu sagts i rätten att företräda eller biträda
part i avseende å rättegång äro dock stadgade beträffande åklagarna i ett
par större städer. Sålunda har beträffande stadsfiskalerna i Uppsala och
Örebro föreskrivits att de icke utan justitiekanslersämbetets efter magistratens
hörande meddelade tillstånd må tillhandagå allmänheten såsom
sakförare annat än som biträde åt målsägande i mål, däri stadsfiskalen för
åklagartalan.

Den utsträckning i vilken det sålunda är åklagare tillåtet att befatta sig
med rena sakförargöromål har under senare tid vid olika tillfällen påtalats.
I det betänkande med förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler
m. m. som den 20 november 1924 avgavs av sagda års landsstatslönesakkunniga
hemställdes sålunda örn utfärdande av en föreskrift, av
innehåll att landsfiskal ej skulle få uppträda såsom rättegångsombud för
annan i enskilda mål vid annan domstol än den inför vilken han hade att
å tjänstens vägnar uppvakta. Utfärdandet av dylik föreskrift tillstyrktes
även i det av 1928 års lönekommitté den 11 juli 1931 avgivna betänkandet
med förslag till lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler med flera.

243

I avseende härå uttalade kommittén särskilt att kommittén funne det angeläget
att landsfiskalernas sysslande med rättegångsuppdrag från enskilda
begränsades.

Inom justitie- och socialdepartementen tillkallade sakkunniga avlämnade
den 24 september 1934 betänkande angående omorganisation av
landsfogdetjänsterna. I detta betänkande anfördes beträffande frågan om
rätt för landsfogde att idka privat verksamhet att, med hänsyn såväl till
den ställning landsfogden enligt betänkandet vore avsedd att intaga inom
rättsväsendet som till önskvärdheten av att han i största möjliga utsträckning
ägnade tid och krafter åt sina ämbetsplikter, landsfogden icke borde
vid sidan därav bedriva viss privat verksamhet. Härvidlag yttrade de sakkunniga,
såvitt nu är i fråga, vidare: Att landsfogden icke skulle äga uppträda
såsom enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde funne
de sakkunniga uppenbart. Av praktiska skäl måste dock göras ett undantag
från denna regel. Det hade sålunda föreslagits att landsfogde icke finge
åtaga sig dylika uppdrag annorledes än i samband med utförandet av
tjänstetalan och där det kunde ske utan eftersättande av landsfogden åvilande
ämbetsplikter. Där landsfogden åtoge sig dylikt uppdrag, finge han
emellertid icke betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma.

Slutligen är att anmärka att spörsmålet angående den av åklagarna bedrivna
enskilda sakförarverksamheten var behandlad också av processkommissionen
i dess år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning. Med avseende å rättegången i tvistemål anförde härvid
processkommissionen till en början att örn de av kommissionen föreslagna
statsåklagare och högre åklagare borde gälla att de på grund av den ställning
de intoge ej borde kunna uppträda såsom rättegångsfullmäktige vare
sig vid sådan domstol vilken vederbörande tillhörde eller vid annan domstol.
Vad anginge underåklagarna, fortsatte härefter processkommissionen,
vöre det för närvarande synnerligen vanligt att de som nu innehade motsvarande
ställning, nämligen på landet landsfiskalerna och i städerna stadsfiskalerna,
användes både såsom rättegångsombud och biträden åt allmänheten
i fråga om enklare mål samt uppsättning av rättsliga handlingar och
dylikt. Då det i många orter icke funnes tillgång på andra lämpliga personer
att på ifrågakomma sätt biträda allmänheten, hade processkommissionen
icke ansett sig kunna föreslå att förbud mot att uppträda såsom rättegångsombud
skulle omfatta jämväl underåklagarna. En inskränkning syntes
dock böra göras i underåklagarens rätt att föra talan såsom ombud. I
avseende å rättegången i brottmål hade processkommissionen föreslagit
att, om målsäganden i samband med åklagares åtal av brott ville föra talan
örn privaträttsligt anspråk på grund av brottet, det under vissa villkor
skulle åligga åklagaren att utan ersättning utföra målsägandens talan i sådant
hänseende. För det fall att målsägandens privaträttsliga anspråk an -

244

hängiggjordes utan samband med åklagares ansvarstalan och således såsom
tvistemål, kunde det ej gärna ifrågasättas att åklagaren skulle vara pliktig
att utan ersättning tillhandagå målsäganden med utförande av hans talan.
Örn det emellertid medgåves åklagaren att mot ersättning utföra målsägandens
talan i nu ifrågakomna fall, kunde åklagaren frestas att vid
prövning av åtalsfrågan låta påverka sig av denna möjlighet och sålunda
t. ex. göra anställande av åtalet beroende på att målsäganden uppdroge åt
åklagaren att efter åtalets avgörande utföra målsägandens privaträttsliga
talan. Missbruk av åklagarens ställning i förevarande riktning torde icke
vara alldeles okända. Vid nu angivna förhållande hade processkommissionen
ansett försiktigheten bjuda att utestänga underåklagare från möjligheten
att vara ombud för målsäganden i mål, där utan samband med
åklagarens åtal fördes talan om privaträttsligt anspråk på grund av brott.

I fråga örn sitt nyssnämnda förslag om rätt för underåklagare att i samband
med åtal föra talan också för målsäganden hade processkommissionen
tidigare yttrat följande: När målsägande framställde privaträttsligt
anspråk på grund av brott, uppträdde han såsom enskild part. Det vore
därför naturligt att han skulle äga föra talan om sådant anspråk genom
den som vore behörig att vid den domstol där målet handlades föra talan
såsom rättegångsfullmäktig i tvistemål. I många fall skulle det emellertid
ställa sig synnerligen olägligt och kostsamt för målsäganden, om han skulle
vara nödsakad att själv eller genom särskild därtill förordnad rättegångsfullmäktig
ombesörja talans utförande. För närvarande vore det vanligt
att allmänna åklagaren såsom ombud för målsäganden utförde hans civila
talan i brottmålet. Då i de flesta fall det privaträttsliga anspråket vore av
mycket enkel beskaffenhet, vållades därigenom föga besvär för åklagaren.
Med hänsyn därtill syntes det ej böra möta betänklighet att ålägga åklagaren
såsom tjänsteplikt att förbereda och utföra talan angående målsägandens
privaträttsliga anspråk, då han av målsäganden anmodades därom.
Men åklagaren borde ej vara skyldig därtill, örn olägenhet uppstode
därav, t. ex. om målsägandens talan vore av mera invecklad beskaffenhet
eller om åklagaren funne målsägandens talan obefogad, vare sig i och för
sig eller på grund av bristande bevisning. Erfordrades för ändamålet utgifter,
borde målsäganden vara skyldig förskjuta medel därtill. Däremot
skulle åklagaren ej kunna taga eller betinga sig ersättning för sitt sysslande
med målsägandens talan.

De i det föregående återgivna uttalandena lära i allmänhet ha vilat på
den uppfattningen att det i och för sig, bortsett från vissa undantagsfall,
är ett önskemål att åklagarmaktens representanter icke befatta sig med
advokatverksamhet. De undantag från denna princip man i de särskilda
förslagen funnit sig böra medgiva lära i huvudsak lia haft sin grund i
praktiska hänsyn. Det synes mig därför väl kunna ifrågasättas att ställa

245

under omprövning i vilken mån dylika hänsyn verkligen böra förhindra
en närmare reglering i inskränkande riktning av hithörande förhållanden.
En sådan omprövning synes mig så mycket hellre vara att förorda som det
icke torde kunna förnekas att allvarliga olägenheter äro förenade med en
frihet i förevarande hänseende av sådan omfattning som den vilken nu förefinnes.
Härtill kommer att, enligt vad jag under utövningen av mitt ämbete
varit i tillfälle iakttaga, saknaden av reglerande bestämmelser inom
detta område redan i och för sig utgör en brist.

Härvidlag kan jag till en början framhålla att det, efter vad jag erfarit,
alltjämt förekommer enstaka fall, där åklagare — oaktat av olika länsstyrelser
tid efter annan utfärdade anvisningar — på grund av bristande insikt
örn vad som enligt det ovan anförda får anses riktigt uppträda för
svarande i brottmål. Att fullständigt förhindra detta förhållande synes i
själva verket utan en uttrycklig bestämmelse i ämnet vara svårt.

Jag vill vidare erinra om vad jag tidigare yttrat därom att det enligt
gällande rätt icke synes kunna förmenas åklagare som företräder eller
biträder målsägande i brottmål, däri åklagaren å tjänstens vägnar för ansvarstalan,
att av målsäganden betinga sig ersättning för sitt sysslande åt
denne. Att ett genomförande redan nu av processkommissionens ovannämnda
förslag i detta avseende vore till fördel har jag ansett i viss mån
bestyrkas av omständigheterna i två ärenden, varför redogörelse lämnats
i min ämbetsberättelse till 1935 års riksdag (se sid. 92 o. f. och sid. 140
o. f.). På talan av mig fällde här domstolarna två landsfiskaler till ansvar
för det de vid utövning av ombudsmannaskap för målsägande missbrukat
sin ställning såsom tillika åklagare i orten till att söka förskaffa sina huvudmän
ekonomisk gottgörelse till högre belopp än domstolarna sedermera
funnit berättigat. I vilken mån storleken av de begärda skadeståndsbeloppen
kunnat äga betydelse för ombudens egna arvoden är naturligtvis ej
möjligt att bestämt avgöra. Tydligt är emellertid att frestelsen till obehörigt
hänsynstagande blir större, om även ett eget arvodesintresse därigenom
tillgodoses.

I och för sig torde hinder ej heller möta mot att oberoende av processreformen
i övrigt införa det av processkommissionen förordade förbudet
för åklagare att åtaga sig fullmäktigskap för målsägande i brottmål, däri
endast privaträttsligt anspråk göres gällande. Jag vill emellertid i detta
sammanhang understryka, vad redan framgått, eller att jag ansluter mig
till processkommissionens uppfattning angående fördelen av att åklagaren
— dock utan rätt till ersättning — i mål vari han anhängiggjort ansvarstalan
jämväl lämnar målsäganden biträde vid utförandet av dennes
civila talan.

Vad slutligen angår ombudsmannaskap i tvistemål har processkommissionen
ansett sig ej böra föreslå något förbud för åklagare i denna del.

246

Kommissionen har sålunda icke ens ifrågasatt den inskränkning härvidlag
som på sin tid förordades av 1924 års landsstatslönesakkunniga. Såsom
skäl för denna ståndpunkt har processkommissionen åberopat landsbygdens
behov av rättsbildade rättegångsbiträden, vilket eljest blott med svårighet
skulle kunna tillgodoses. Huruvida i detta hänseende förhållandena,
sedan processkommissionen avlämnade sitt betänkande, undergått någon
förändring låter sig naturligen ej med full säkerhet bedöma utan en närmare
utredning. Att i allt fall tillgången på rättsbildade sakförare i landet
på senare tid i avsevärd mån ökats är dock känt. Att denna ökning kan
finnas tillräcklig för bortfallande av den i processkommissionens betänkande
åberopade grunden för att ej stadga något förbud på förevarande
punkt synes därför icke vara uteslutet. Ytterligare en omständighet torde
i detta sammanhang böra beaktas. De senaste årens utveckling har såsom
nyss antytts fört med sig en rikligare tillgång på personer med juridisk
utbildning. I sin ordning har detta föranlett att åklagartjänsterna åtminstone
i städerna i ej obetydlig omfattning rekryterats ur nämnda krets.
Härav förklaras måhända i viss mån vad jag av härstädes anhängiggjorda
ärenden kunnat inhämta, eller att den av åklagarna rent yrkesmässigt utövade
sakförarverksamheten synes ha avsevärt tilltagit. I själva verket är det
numera vanligt att man påträffar fall där åklagare organiserat och reklamerar
sin vid sidan av tjänsten bedrivna sakförarsyssla såsom en fullständig
advokatbyrå. Det torde ej behöva närmare framhållas att en fortgående
utveckling i denna riktning ur det allmännas synpunkt innebär en
märklig olägenhet. Den omständigheten att en åklagare i förvärvssyfte
yrkesmässigt idkar advokatverksamhet är naturligen i längden mer eller
mindre till men för hans fria ställning gent emot allmänheten. Och det
säger sig likaledes självt att tjänsteutövningen måste bli lidande på att
en väsentlig del av åklagarens tid upptages av andra göromål.

I vilken omfattning innehavarna av åklagartjänsterna yrkesmässigt
ägna sig åt sakförarverksamhet kan naturligtvis ej utan särskild undersökning
angivas. Anmärkas må emellertid att, enligt vad jag erfarit, en
utredning i ämnet år 1927 verkställts på föranstaltande av Sveriges advokatsamfund.
Därvid framgick att, bortsett från Stockholm, 428 åklagare
(stadsfiskaler, landsfiskaler och landsfogdar) bedrevo yrkesmässig advokatverksamhet
och att av dem 153 annonserade denna sin verksamhet i
tidningar samt handels- och adresskalendrar eller dylikt. Att dessa siffror
vid en förnyad undersökning numera skulle visa sig ha avsevärt stigit lärer
kunna utan vidare tagas för visst.

I detta sammanhang skall ock erinras att det vid olika tillfällen i tidningspressen
och eljest påpekats att det är icke blott med den egentliga
åklagarverksamheten som ifrågavarande befattningshavares sysslande med
sakförarskap kan komma i konflikt. Att detta sysslande är till men även

247

för deras tjänsteutövning enligt utsökningslagen har sålunda framhållits
redan i en år 1926 i Svensk juristtidning (sid. 460) intagen artikel. De synpunkter
som där framställts å denna fråga skall jag emellertid ej upprepa
utan inskränker mig att hänvisa till vad i artikeln anförts.

Ett upptagande redan nu av de spörsmål jag i det föregående berört förutsätter
uppenbarligen att jämsides därmed också frågan om underåklagarnas
avlöningsförhållanden, vilken i flera år stått på dagordningen, göres
till föremål för vidare behandling. De tjänsteinkomster som för närvarande
tillgodonjutas av dessa åklagare äro så låga att de väl behöva utfyllas genom
arvoden för göromål vid sidan av tjänsten. Och det synes stå utom
tvekan att, örn en inskränkning av någon effektivitet i detta hänseende
skall kunna genomföras, förmånerna av tjänsten måste ökas. Utan att en
löneförbättring över hela linjen på samma gång åvägabringas skulle den
här avsedda reformen innebära ej blott en obillighet mot befattningshavarna
utan ock förhindra en rekrytering bland personer med de kvalifikationer
som måste fordras beträffande innehavarna av dessa krävande och
ömtåliga tjänster.

Då hithörande frågor för landsfogdarnas del torde stå inför sin lösning,
och efter detta arbetes slutförande hinder icke synes möta mot att upptaga
jämväl spörsmålet om underåklagarnas ställning, har jag ansett mig
böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga den uppfattning rörande angelägenheten
av att detta ämne med det snaraste göres till föremål för slutlig
utredning vilken jag enligt vad ovan anförts bibragts under utövningen
av min verksamhet.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag därför
till Eders Kungl. Majit överlämna denna framställning, till den åtgärd
Eders Kungl. Majit må finna densamma föranleda.”

Framställningen har överlämnats till distriktsåklagarutredningen, som
den 24 oktober 1935 avgivit en promemoria angående omorganisation av
landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna (st. off. utr. 1935:57). Beträffande
det i framställningen berörda ämnet hava utredningsmännen uttalat
en uppfattning, som i huvudsak överensstämmer med J. Ois.

2. Utlåtande rörande avgivet betänkande angående tryckfrihetsprocessens
ombildning.

Genom remiss den 2 januari 1935 bereddes J. O. tillfälle att till Konungen
avgiva utlåtande rörande ett av särskilda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga den 14 december 1934 avgivet betänkande angående
tryckfrihetsprocessens ombildning.

248

Med anledning därav avgav justitieombudsmannen Gyllenswärd den 27
februari 1935 utlåtande i frågan. Såsom sammanfattande omdöme över
det framlagda sakkunnigförslaget uttalade J. O. att det, såvitt lian kunnat
finna, vore väl förtjänt att — efter viss omarbetning beträffande juryn
och dess utseende — läggas till grund för blivande lagstiftning i ämnet.

3. Framställning angående utfärdande av närmare bestämmelser
i fråga örn anstånd med doms avkunnande vid rådhusrätt,

I detta ämne avlät justitieombudsmannen Gyllenswärd den 4 mars 1935
till Konungen följande framställning:

”Något allmänt stadgande angående tid för avkunnande av dom finnes
ej i svensk lagstiftning. Beträffande häradsrätt äro emellertid några bestämmelser
meddelade i 7 § kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser örn häradsting. Det
heter där att, då mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, dom skall
avkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan kan författas,
men eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget. Förutom bestämmelser
rörande anstånd till särskilt sammanträde för tingets avslutande
med mål som slutförts först å sista allmänna sammanträdet, innehåller
paragrafen ytterligare en föreskrift angående mål av vidlyftig beskaffenhet.
Härutinnan stadgas att, örn mål är av den vidlyftighet att det ej kan
avdömas å nästa allmänna sammanträde, med domens avsägande må anstå
till annat allmänt sammanträde under tinget eller, örn så erfordras, till
tingets slut.

Med avseende å rådhusrätterna äro för närvarande ej andra föreskrifter
meddelade än de som upptagas i kungl, förordningen den 30 oktober
1866 angående förändring i föreskrifterna rörande sättet för doms eller utslags
utgivande i rådstuvurätt. Enligt dessa bestämmelser skall dom avsägas
genast, efter det saken blivit utförd, eller ock viss tid därför tillkännagivas.

Bortsett från det förhållandet att på grund av föreskrifterna i 1872 års
förordning dom av häradsrätt ej får uppskjutas från ett ting till det nästa,
finnes alltså icke i lag någon absolut gräns utöver vilken anstånd med
doms avkunnande ej må sträcka sig. Ehuru ej direkt utsagt måste dock av
grunderna till förut omförmälda bestämmelser anses framgå — vad ock
ligger i sakens natur — att dom under alla förhållanden bör avsägas snarast
möjligt och att, där detta kan ske omedelbart, något anstånd icke är
medgivet.

Ovan angivna föreskrifter äga ej tillämpning å mål angående häktad. I
fråga om deras behandling gälla stadgandena i lagen den 2 juni 1922 örn

249

tiden för företagande av rannsakning nied häktad. Visserligen saknas i
nämnda lag direkt föreskrift om den tid inom vilken utslag skall meddelas.
Av grunderna för lagens bestämmelser torde dock även i detta fall
följa att utslag skall meddelas snarast möjligt efter målets slutbehandling.
I enlighet härmed har domare som avkunnat utslag senare än föreliggande
omständigheter medgivit för detta dröjsmål fällts till ansvar, oaktat den
i lagen angivna ordinära maximitiden för uppskov med rannsakning ej
överskridits (jfr N. J. A. 1933 not. B 219).

Under utövningen av min verksamhet har jag varit i tillfälle iakttaga
fall där rådhusrätt låtit med utslags avkunnande anstå under påfallande
lång tid. För ett dylikt fall har redogörelse lämnats i min ämbetsberättelse
till 1935 års riksdag (sid. 228 o. f.). Uppskovet hade här satts till nära två
och en halv månader. Att märka är att det till och med gällt ett mål vari
rådhusrätten sedermera funnit sig föranlåten att ådöma urbota straff av
ända upp till fyra månaders fängelse. Att fall med ett par månaders anstånd
även eljes förekommit har jag för övrigt haft anledning att av uppgifter
i tidningspressen bemärka.

I vilken mån nu berörda företeelse kan äga någon motsvarighet också på
andra håll undandrager sig säkert bedömande. Även om det får antagas
att i stort sett förhållandena i övrigt vid våra rådhusrätter icke ge anledning
till mera allvarliga anmärkningar, står det i allt fall för mig utom tvekan
att saknaden av reglerande bestämmelser på förevarande område innebär
olägenhet. Att rättegångsmålens skyndsamma avgörande är ett intresse
av synnerlig vikt behöver icke särskilt framhållas. Angelägenheten
härav har vid olika tillfällen av de lagstiftande myndigheterna med skärpa
betonats. Och ett uppskov med doms avkunnande exempelvis av sådan
längd som i det fall jag nyss omnämnt synes mig näppeligen förenligt med
de anspråk som från allmänhetens sida bör kunna ställas på snabbhet i
rättskipningen. För närvarande finnes dock knappast någon möjlighet för
de kontrollerande myndigheterna att komma till rätta med missförhållanden
av det slag ovan nämnts. Så länge ej uttrycklig föreskrift givits är
tydligt att en rådhusrätt utan risk att bli fälld till ansvar för tjänstefel
kan tillåta sig stor frihet i nu angivet hänseende. Jag vill därför ifrågasätta,
örn det ej kunde vara lämpligt att reglerande föreskrifter i ämnet utfärdades.

Med avseende härå vill jag även erinra att Eders Kungl Majit genom
proposition till 1935 års riksdag (nr 4) framlagt förslag till lag med vissa
bestämmelser om häradsting. I samband med ändring av övriga föreskrifter
i 1872 års förordning ha däri jämväl de beträffande häradsrätt gällande
bestämmelserna i 7 § av 1872 års förordning angående tiden för utslags avkunnande
omarbetats i skärpande riktning. Sålunda har bland annat föreslagits
ett nytt stadgande av innehåll att, där ej synnerliga skäl till annat

250

föranleda, med avkunnande av dom vid häradsrätt ej må anstå till senare
allmänt sammanträde än sådant som infaller i fjärde veckan efter den
under vilken handläggningen avslutades eller, om allmänt sammanträde
ej då hålles, näst därefter infallande allmänna sammanträde under tinget.

I sin hemställan om nämnda proposition yttrade chefen för justitiedepartementet
även att betydelsen av att hos domstolarna inskärptes vikten
av doms avkunnande innan sammanträdet ändades, där detta läte sig
göra, läge ej minst däri, att rättens ordförande därigenom föranleddes att
noggrannare bereda sig till varje måls handläggning vid tinget. Genom
det studium av akterna i ett uppskjutet mål och av den till prövning föreliggande
rättsfrågan, som genom en dylik bestämmelse nödvändiggjordes,
bleve ordföranden mera skickad för en ändamålsenlig processledning, som
kunde leda till målets fullständigare utredning och till förebyggande av
uppskov. Den koncentration av förhandlingen i ett mål som sålunda kunde
uppnås vore ofta av den största betydelse för målets skyndsamma slutförande.

Vad departementschefen här anfört lärer även kunna åberopas till stöd
för uppfattningen att ej heller för rådhusrätternas del förevarande område
längre bör lämnas praktiskt taget alldeles oreglerat. Vad som förekommit
i det av mig förut omnämnda, i 1935 års ämbetsberättelse upptagna
ärendet utgör i själva verket en god illustration till departementschefens
uttalande angående den stora betydelsen, också för själva handläggningen
av ett mål, att rätten till anstånd med domens avkunnande
begränsas. Efter min tanke kan ej tvivel råda om att redan tillvaron av
föreskrifter i ämnet skulle främja ett omsorgsfullt tillvaratagande av föreliggande
möjligheter till koncentration och snabbhet beträffande såväl förhandling
som avgörande.

Vid den lagstiftning som alltså av mig förordas synes med avseende å
möjligheterna för rådhusrätt att bereda sig anstånd med doms avkunnande
en jämförelsevis sträng tidsbegränsning kunna övervägas. Väl lärer det för
närvarande ej i någon särskilt betydande omfattning förekomma att dom
vid rådhusrätt — eller vid annan underrätt — beslutas och avkunnas genast
efter det förhandlingen i målet blivit slutförd. Och uppenbarligen har
detta förhållande främst sin grund i själva det sätt varpå domsmaterialet
förebringas och protokollföres. Att i följd härav vissa svårigheter kunna
föreligga för domstolens ledamöter att behärska det förebragta materialet
låter sig heller icke förneka. Ä andra sidan är det, såsom ovan antytts,
klart att för en tillfredsställande handläggning vid den form av muntligt
förfarande, som av underrätterna tillämpas, måste fordras att, åtminstone
till det rättegångstillfälle då målet slutföres, vederbörande bisittare förskaffat
sig en bild av de spörsmål som dittills i målet varit före. Även
beträffande rättsliga spörsmål som förekomma i målet äger vad nu sagts

251

tillämpning. I vilken mån dylika föreligga bör likaledes under handläggningen
ha blivit tydligt för domstolens ledamöter, och dessa därav fått
anledning till visst övervägande på förhand. Av mig nu anförda omständigheter
torde böra beaktas även när det gäller att bestämma tillämplighetsområdet
för den undantagsbestämmelse om uppskov å längre tid än
den vanliga som väl emellertid här, liksom beträffande häradsrätterna, icke
kan helt undvaras, nämligen för fall där alldeles exceptionella omständigheter
äro för handen.

Jag anser mig till slut böra framhålla också frågan i vilken mån gällande
bestämmelser angående arbetsfördelningen, då flera ledamöter finnas i
rådhusrätt, kunna till följd av den ifrågasatta nya lagstiftningen behöva
jämkas. Det torde sålunda böra undersökas i vad mån föreskrifter må bli
erforderliga i syfte att hindra att anståndsrättens begränsning skall under
särskilda omständigheter kunna medföra oskälig arbetsanhopning för någon
viss ledamot av domstolen, exempelvis den som sitter sist i denna.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag för
Eders Kungl. Majit framlägga ovan angivna synpunkter och förhållanden,
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

Sedan framställningen avlåtits, har inom justitiedepartementets andra
lagbyrå utarbetats en promemoria jämte utkast till lag med vissa bestämmelser
om doms avkunnande vid rådhusrätt. I promemorian anföres, efter
redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet och J. Ois framställning,
följande:

”Av skäl som i det föregående anförts torde närmare bestämmelser böra
meddelas angående tiden för doms avkunnande vid rådhusrätt på sätt redan
skett i fråga om häradsrätterna. De för sistnämnda domstolar i 5 §
lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser om häradsting givna stadganden
kunna därvid i huvudsak tagas till förebild.

Huvudregeln lärer sålunda böra vara att rådhusrätt skall meddela dom
å det sammanträde vid vilket målet erhållit sin sista handläggning. Då
denna regel icke rimligen kan upprätthållas beträffande mål av synnerligen
vidlyftig beskaffenhet eller av mera komplicerad natur torde i dylika fall,
såsom jämväl stadgats beträffande häradsrätt, med domens avkunnande
kunna anstå till ett senare sammanträde. Med hänsyn till arbetsförhållandena
inom rådhusrätterna synes emellertid för sådana fall för dessa domstolars
vidkommande en något kortare tidsbegränsning än för häradsrätterna
kunna ifrågasättas. Det föreslås sålunda att med avkunnande av dom
vid rådhusrätt ej må anstå längre än tre veckor, där ej synnerliga skäl till
annat föranleda. Med det inskränkande tillägget avses, att rådhusrätt vid
avgörandet av mål av exceptionell vidlyftighet skall kunna låta med domens
avkunnande anstå ytterligare någon tid utöver de tre veckorna. Bestäm -

252

mandet av anståndets längd bör i sådant fall ankomma på rådhusrätten.
Emellertid lärer dock överskridandet av den normala tidsfristen icke böra
omfatta mera än någon vecka. Uppskov av den tidslängd som av J. O. påtalats
i hans skrivelse böra i varje fall vara helt uteslutna.

I likhet med vad redan gäller enligt den nuvarande förordningen i ämnet
skall rådhusrätt, då dom ej avkunnas genast efter målets överlämnande
till rättens prövning, tillkännagiva när domen kommer att givas.

De bestämmelser om anstånd med doms avkunnande som här föreslagits
skola ej gälla mål angående häktad eller andra slag av mål för vilka särskild
skyndsamhet är föreskriven eller eljest skall iakttagas. Exempel på
mål av sistnämnda slag äro mål som avses i 6 § lagen den 6 juni 1924
(nr 206) innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande
vissa minderåriga och mål angående egendomsavträde enligt konkurslagen.

I fråga om den tid inom vilken rådhusrätts dom skall hållas part skriftligen
tillhanda skola naturligen nuvarande bestämmelserna i § 16 förordningen
den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen gälla.

I överensstämmelse med vad ovan anförts har utarbetats utkast till
lag med vissa bestämmelser angående doms avkunnande vid rådhusrätt.”

Över nämnda lagutkast hava därefter yttranden inhämtats av hovrätterna
och samtliga rådhusrätter samt av styrelserna för föreningen Sveriges
stadsdomare och Sveriges advokatsamfund.

4. Utlåtande rörande avgivet betänkande med förslag angående
åtgärder mot statsfientlig verksamhet.

Sedan en därtill förordnad kommitté den 11 januari 1935 avgivit betänkande
med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet,
lämnade Kungl. Majit genom remiss den 25 februari 1935 J. O. tillfälle att
inkomma med utlåtande.

I utlåtande den 30 april 1935 anförde justitieombudsmannen Gyllenswärd
att han vid den granskning av de i betänkandet framlagda förslagen,
vilken han — i de delar som avsåge området för J. 0:s ämbetsutövning —
kunnat företaga, funnit de principer som därutinnan kommit till uttryck i
förslagen icke giva honom anledning att framställa någon erinran.

253

5. Framställning angående viss ändring i gällande bestämmelser
om klagan i utsökningsmål.

Den 10 maj 1935 avlät justitieombudsmannen Gyllenswärd till Konungen
följande framställning:

”1 211 § utsökningslagen stadgas att part, som ej nöjes åt överexekutors
beslut i utsökningsmål, äger däröver besvära sig i hovrätten; och åligger det
överexekutor, då slutligt utslag gives eller auktion å fast egendom är hållen
av honom, att tillika meddela underrättelse örn vad vid ändrings sökande
bör iakttagas samt äventyret, om det försummas. I följande paragrafer
till och med 216 § upptagas sedan närmare regler angående bland annat
den tid inom vilken besvären skola ingivas till hovrätten, varjämte i 217 §
stadgas örn äventyret för det fall att klagotiden ej iakttages. Härefter
heter det i 218 § att, örn klaganden underlåtit att till hovrätten ingiva
överexekutors utslag eller protokoll i målet, vad i 205 § finnes för där avsett
fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Av hänvisningen till
sistnämnda paragraf följer att, örn överexekutors utslag eller protokoll ej
är tillgängligt för hovrätten då målet företages till avgörande, överexekutors
beslut skall stå fast. Styrker klaganden att laga hinder mött för utslagets
eller protokollets utbekommande, har dock hovrätten att förelägga
viss tid för dess ingivande och därvid giva tillkänna att, där protokollet
ej är tillgängligt då målet skall avgöras, klaganden förlorat sin talan.

Föreskriften i 211 § angående innehållet av den fullföljdshänvisning
överexekutor har att meddela anses innefatta också skyldighet att angiva
vad klaganden med hänsyn till stadgandet i 218 § har att iakttaga samt
om påföljden av att det försummas. Då överexekutor underlåtit att i sin
besvärshänvisning meddela underrättelse därom, att klaganden hade att
vid ändringssökandet till hovrätten ingiva överexekutors utslag eller auktionsprotokoll,
samt örn äventyret, därest det försummades, har sålunda
högsta domstolen i särskilda fall förklarat den omständigheten att klaganden
underlåtit att till hovrätten ingiva sådan handling ej föranleda
därtill att klaganden förlorat sin talan (N. J. A. 1907 sid. 64 och 1912
sid. 314).

I fråga örn klagan över utmätningsmans förfarande stadgas i 200 § utsökningslagen
att, om man vill klaga över sådant förfarande i mål varom
sagda lag handlar, det skall göras skriftligen hos överexekutor. Enligt 201 §
äger för klagan över utmätning gäldenär tid intill klockan 12 å femtonde
dagen sedan utmätningen fullbordats eller blivit i fall varom i 75 § sägs
hos gäldenären verkställd. Är borgenär missnöjd med förrättningen, har
han att ingiva sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll del av
protokollet över utmätningen. I 202 § heter det att, örn någon vill klaga
över utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom, han skall göra det

254

före klockan 12 å femtonde dagen därefter; dock att klagan över borgenärsförteckningen,
där ej fråga är om bestämmande av lägsta budet eller
andra villkor för försäljningen, skall föras i den ordning 203 § stadgar.
Är någon missnöjd med utmätningsmans förslag till fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld egendom eller av medel, som i 143 § 2 mom.
avses eller som influtit under tvångsförvaltning, skall han enligt föreskrift
i 203 § ingiva sin klagoskrift till överexekutor före klockan 12 å tjugonde
dagen, sedan förslaget avgavs.

I 204 § första stycket säges härefter att, om den i 201, 202 eller 203 §
stadgade tid för klagan försittes och ej inom samma tid laga förfall visas,
klagan, såvitt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd,
ej upptages till prövning. Visas förfall, skall överexekutor sätta ut ny tid
för klaganden att fullfölja målet. Andra stycket av 204 § innehåller vidare
föreskrift därom att vid förrättning, som omförmäles i 201, 202 eller 203 §,
utmätningsmannen har att meddela underrättelse örn vad för ändrings sökande
bör iakttagas samt äventyret, om det försummas. 1 205 § återfinnes
härefter det stadgande vars innehåll redan i det föregående antytts. Lydelsen
av paragrafen är följande:

Har den, som förer klagan efter ty i 201, 202 eller 203 § sägs, underlåtit
att förete protokollet över den klandrade förrättningen, och är det ej ändå
tillgängligt, då målet till avgörande företages, stånde förrättningen fast.
Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets utbekommande,
förelägge överexekutor viss tid för dess ingivande och give därvid till känna,
att, där protokollet ej är tillgängligt då målet skall avgöras, klaganden förlorat
sin talan.

Stadgandet i 204 § andra stycket angående skyldighet för utmätningsman
att i fullföljdshänvisning meddela underrättelse om vad klaganden
bör iakttaga för ändrings sökande samt om äventyret, därest det försummas,
överensstämmer sålunda beträffande ordalagen i huvudsak med stadgandet
i 211 § om motsvarande skyldighet för överexekutor. Skyldigheten
anses det oaktat icke vara i båda fallen av lika omfattning. Det förra stadgandet
tillämpas nämligen så att därav ej följer något åliggande för utmätningsmannen
att erinra jämväl om den skyldighet för klaganden att
förete utmätningsmannens protokoll vilken avses i 205 §. I enlighet härmed
upptager av utmätningsman meddelad besvärshänvisning ofta blott
underrättelse om vad klaganden på grund av bestämmelserna i 200—204 § §
utsökningslagen har att iakttaga vid fullföljd av talan till överexekutor.
Och även om det ibland händer att utmätningsman tillika erinrar om skyldigheten
att ingiva utmätningsprotokollet, synes därvid i allt fall ej pläga
angivas annat äventyr än det som är förenat med bristande iakttagande
av den tid som stadgats för fullföljd.

Den olika tolkning av stadgandena i 204 § andra stycket samt 211 §

255

utsökningslagen vilken sålunda omfattas i praxis lärer icke kunna för närvarande
betraktas såsom ohållbar. Anmärkas må härvidlag att justitierådet
Trygger i sin kommentar till utsökningslagen (första upplagan sid.
493) uttalat sig för riktigheten av en dylik tillämpning. I fråga om förstnämnda
stadgande — vilket då var betecknat såsom andra stycket i 170 §
— har sålunda Trygger anfört att utmätningsmannens underrättelse om
vad för ändrings sökande bör iakttagas skall innehålla att klagan skall
göras skriftligen hos viss överexekutor inom den i varje fall föreskrivna
tiden. I en not har i detta sammanhang särskilt tillagts att protokollets
företeende, på sätt 171 § punkt 1 avsåge, icke torde inbegripas och att
detta framginge av placeringen av förevarande stadgande och den ursprungliga
lydelsen av 171 § (numera 205 §).

Beträffande placeringen av de stadganden varom här är fråga har sedan
Tryggers uttalande gjordes ej annan förändring inträtt än att, såsom nyss
antytts, 170 och 171 §§ genom lagen den 11 oktober 1912 erhållit ändrad
nummerbeteckning, nämligen 204 respektive 205 §. Vad angår den av
Trygger åberopade äldre lydelsen av 171 § var paragrafen, sådan den
lydde före lagen den 14 juni 1901, av följande innehåll: Har i fall, som i

170 § (nuvarande 204 §) avses, klagan blivit i rätt tid förd, och styrker
klaganden, att laga hinder möter för utbekommande av protokollet över
den klandrade förrättningen, förelägge överexekutor honom viss tid för
protokollets ingivande samt äventyr att underlåtenhet därav ej må föranleda
vidare uppehåll med målets avgörande. — Någon särskild föreskrift
örn äventyret av att den, som inom rätt tid anfört klagomål, icke företett
protokollet över den klandrade förrättningen och ej heller styrkt laga förfall
i sådant hänseende, innefattade alltså vid denna tid ej stadgandet i

171 §. Dylik föreskrift tillkom först genom den avfattning paragrafen erhöll
genom 1901 års lag.

Den skillnad i tillämpningen som efter vad jag nu anfört förefinnes mellan
stadgandet i 204 § andra stycket samt 211 § första stycket synes ingalunda
vara grundad i sakens natur. I ena som i andra fallet lärer klaganden
ha samma behov att, till undvikande av talans förlust på grund av
försummelse att förete protokoll, erinras örn den skyldighet som härutinnan
åvilar honom samt om äventyret, därest den ej iakttages. Jag vill
ock framhålla att Trygger med avseende härå i sitt anförda arbete givit
uttryck åt den uppfattningen att man vid ändringen av 171 § utsökningslagen
den 14 juni 1901 också bort utvidga stadgandet i 170 § 2 mom.

Under utövningen av min verksamhet har jag iakttagit flera fall där
överexekutor måst utan prövning avvisa klagomål över utmätningsmans
förfarande, av den grund att protokollet över den klandrade förrättningen
ej blivit företett. Tydligt är att klagandens försummelse härvidlag berott
av ren okunnighet om den skyldighet som ålegat honom enligt 205 § ut -

256

sökningslagen. Förhållandet har synts mig så mycket hellre vara värt att
ur rättssäkerhetens synpunkt uppmärksammas som i hithörande fall det
synes vara synnerligen vanligt att enskild klagande själv, utan anlitande
av rättshjälp, utför sin talan. Och av lätt insedda skäl kommer naturligen
utmätningsmans förfarande i stor utsträckning att avse personer i enklare
ställning och med mindre förmåga att skaffa sig nödiga insikter beträffande
de bestämmelser som gälla. Jag vill därför ifrågasätta, om det ej kunde
vara lämpligt att taga under övervägande en lagändring till åstadkommande
av likformighet i nu angivet hänseende mellan utmätningsmans
fullföljdshänvisning och den hänvisning överexekutor har att meddela.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag för
Eders Kungl. Majit framlägga ovan berörda fråga, till den åtgärd Eders
Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

6. Framställning angående bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen.

Den 22 maj 1935 skrev justitieombudsmannen Gyllenswärd till Konungen
följande:

”Enligt 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 avses med polismyndighet
i nämnda lag i stad polismästaren, där sådan finnes, men eljest
stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning med
polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet,
samt å landet polischefen i orten.

Med avseende å detta stadgande anfördes i det år 1927 av särskilda sakkunniga
avgivna betänkande (statens offentliga utredningar 1927: 10), som
legat till grund för sinnessjuklagen, följande: Det viktigaste av de åligganden
som enligt de sakkunnigas förslag åvilade polismyndighet avsåge tillsynen
över att sinnessjuka — närmast de vilkas uppträdande innefattade
fara för allmän ordning och säkerhet eller som vore föremål för misshandel
eller uppenbar vanvård — ävensom samhällsvådliga personer, som kunde
misstänkas för sinnessjukdom, för vård eller observation intoges å sinnessjukhus.
Åt vilken polismyndighet dessa funktioner borde uppdragas kunde
måhända bli föremål för olika meningar. I de författningar i vilka funktioner
ålagts ''polismyndighet’ hade, huvudsakligen med hänsyn till berörda
funktioners art, olika bestämmelser meddelats om vad som skulle förstås
med polismyndighet. I förevarande fall torde det riktiga vara att överlämna
polisfunktionerna åt den polisman som hade ledningen av det löpande
polisarbetet å den ort varom fråga vore. Nämnda ledning tillkomme
i stad polismästaren eller, där sådan icke funnes, stadsfiskalen; dock att
i stad, där stadsfiskalen vore befriad från all befattning med polisen, ledningen
utövades av en särskild polisman, i regel benämnd poliskommissarie.

257

På landet tillkomme sådan ledning den lokale polischefen, varmed för närvarande
— rätt att meddela bestämmelser i administrativ ordning vore
Kungl. Majit förbehållen — förstodes landsfiskalen utom i vissa köpingar,
vilka i polisavseende vore utskilda från landsfiskalsdistrikten och i vilka en
särskild polisman (polisuppsyningsman, poliskommissarie) enligt förordnande
av Kungl. Majit utövade chefskapet. Då särskilt befogenheten att
besluta om tvångsintagning för observation vore av synnerligen grannlaga
natur, torde man icke böra efter mönstret av t. ex. lagen örn behandling av
alkoholister medgiva länsstyrelse att förordna underordnad polisman att
för viss ort på landet vidtaga de på polismyndighet ankommande åtgärderna.
Till enahanda resultat komme man för övrigt genom att bygga på
den med 1925 års lagstiftning angående polisväsendet genomförda polisorganisationen
på landsbygden, varigenom polismännen i köpingar och
municipalsamhällen med nyssnämnda undantag uttryckligen underställts
landsfiskalen såsom polischef.

Anmärkas må att i yttranden över betänkandet fyra länsstyrelser —
under åberopande av den grannlaga naturen hos de på polismyndighets
handläggning enligt förevarande förslag ankommande frågorna — föreslagit
att i stad, där polismästare ej funnes samt stadsfiskalen vore befriad från
all befattning med polisväsendet, med polismyndigheten borde få avses
polischefen.

I anledning härav anförde chefen för socialdepartementet vid hemställan
om proposition i ämnet (1929 års riksdag nr 87) följande: De städer varom
här vore fråga vore för närvarande allenast sex, nämligen Landskrona,
Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Umeå och Ängelholm. I samtliga dessa
städer funnes poliskommissarier, av vilka poliskommissarien i Halmstad
tillika innehade stadsfiskalstjänsten. Dessa kommissarier skulle komma att
fullgöra de polismyndighet enligt förslaget åvilande funktionerna. Någon
anledning antaga att nämnda kommissarier icke skulle vara i stånd att omhänderha
ifrågavarande funktioner syntes icke föreligga, och denna uppfattning
vunne stöd av att ingen av länsstyrelserna i de län där omförmälda
städer funnes gjort anmärkning mot förevarande stadgande. Därtill
komme dels att bland annat vid vittnesförhör rörande intagning för observation
en viss pliktkollision kunde uppstå, örn polischefen, vilken i dessa
städer vore ordförande i eller ledamot av rådhusrätten, skulle övertaga
ifrågavarande polisfunktioner och dels att det — såsom redan vore fallet
i Halmstad — väl kunde inträffa att stadsfiskals- och poliskommissarietjänsterna
förenades hos samma person, i vilket fall det naturligtvis skulle
vara skäligen onödigt att betunga polischefen med ifrågavarande arbete.
Att stadsfiskalen i några ytterligare städer skulle komma att befrias från
all befattning med polisväsendet vore väl, åtminstone under nuvarande
processordning, föga antagligt. Departementschefen komme sålunda lika

i7 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1936 års riksdag.

258

med de sakkunniga till det resultatet att berörda polisfunktioner överallt
borde anförtros åt den befattningshavare som hade ledningen av det löpande
polisarbetet. Den princip som läge till grund för förslaget torde för
övrigt väl överensstämma med 1925 års polisorganisation.

Angående polismyndighet åvilande funktioner finnas i sinnessjuklagen
åtskilliga bestämmelser. Till en början är enligt 6 § polismyndighet under
viss i paragrafen angiven förutsättning pliktig föranstalta örn åtgärd för
beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk. I enlighet härmed har i 8 §
polismyndighet tillagts befogenhet att göra ansökan att sinnessjuk må för
vård intagas å sinnessjukhus. Och enligt 16 § äger polismyndighet, då hos
någon förmärkes tecken på sinnessjukdom, föranstalta om att han för utrönande
av huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger varder
undersökt av läkare. Vidare heter det i 28 § att, örn av någons uppträdande
finnes uppenbarligen framgå att han är farlig för annans personliga säkerhet
eller eget liv, och anledning är till antagande att han är sinnessjuk,
polismyndighet må föranstalta örn hans intagande för observation å sinnessjukhus
av visst slag.

Att märka äro slutligen ock föreskrifterna i 7 kap. örn handräckning.
Här stadgas i 51 § första stycket att, örn sinnessjuk för vilken plats beretts
å sinnessjukhus motsätter sig att låta sig där intaga, så är bland annat
vederbörande polismyndighet pliktig att på begäran av den, som gjort
ansökningen örn intagning, lämna den handräckning som finnes av nöden.
Undandrager sig någon, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga
vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger honom eller behöver läkare för verkställande
av undersökning, varom där förmäles, skydd för sin personliga säkerhet,
skall ock enligt andra stycket i 51 § på begäran av vederbörande läkare
erforderlig handräckning lämnas. Detsamma gäller, där sådant fall prövas
föreligga att undersökning må äga rum enligt 16 §, och den om vilkens
undersökning är fråga vägrar att underkasta sig denna eller läkare för
verkställande av undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.

I 52 § av 7 kap. stadgas att, om å sinnessjukhus intagen avviker därifrån,
eller den som jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården
avviker, eller den som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller
från sinnessjukavdelning vid fångvården underlåter att, sedan förordnande
om återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning
åter där inställa sig, så skall, där sjukvårdsläkaren eller, vad angår den som
varit förvarad å sinnessjukavdelning vid fångvården, fångvårdsmyndigheten
det påkallar, för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen
handräckning lämnas av vederbörande polismyndighet.

259

På grund av vad jag iakttagit under utövningen av min verksamhet fann
jag anledning antaga att beträffande Stockholm ett noggrant iakttagande
av de ovan återgivna bestämmelserna i 5 § sinnessjuklagen kunde verka
onödigt tyngande på arbetet inom polisverket. Väl torde lagrummet icke
lägga hinder i vägen för att de polismästaren därigenom ålagda funktionerna
i viss omfattning fullgöras av honom underordnad befattningshavare.
Sålunda stadgas i 2 § av den utav Kungl. Majit fastställda instruktionen
för förste polisintendenten i Stockholm att denne skall i poliskammaren
handlägga de mål och ärenden med vilka polismästaren ej själv tager befattning.
Denna bestämmelse synes vara att jämställa exempelvis med ett
partiellt förordnande att fullgöra polismästarens tjänsteplikter. Och förste
polisintendenten torde på grund härav också på nu förevarande område få
anses i förekommande fall satt i polismästarens ställe.

Aven om liknande föreskrift ej återfinnes i instruktionerna för de övriga
polisintendenterna i Stockholm, och man följaktligen beträffande dem blott
har att hålla sig till den allmänna bestämmelse som upptagits i 1 § av instruktionerna
för såväl andre som tredje polisintendenten därom, att de ha
att tillhandagå polismästaren i hans ämbete, lärer dock även vid dessa
tjänsters inrättande ha avsetts att innehavarna skulle äga att vid behov
handla i polismästarens ställe. Att detta vad angår fall enligt sinnessjuklagen
erhållit klart uttryck skulle emellertid, synes det mig, ha varit
önskvärt.

I detta sammanhang må också framhållas att 5 § sinnessjuklagen ej torde
ha avseende på de i 51 och 52 §§ omnämnda handräckningsfallen. Då dessa
paragrafer, till skillnad mot 6, 8, 16 och 28 §§, tala örn Vederbörande’
polismyndighet, lärer därmed ha avsetts att befogenhetsfrågan här skall få
bedömas efter de regler som i allmänhet gälla beträffande handräckning av
polismyndighet. Uppenbarligen kan mången gång i hithörande fall den
skyndsamhet vara av nöden att det skulle innebära en ren orimlighet att
kräva beslut av sådan myndighet varom stadgas i 5 §. Detta hindrar naturligtvis
å andra sidan ej att i det särskilda fallet prövningen kan vara av
den grannlaga natur att det av allmänna normer följer att den icke får företagas
av vilken underordnad befattningshavare som helst.

För att vinna upplysning rörande polismyndighetens egen uppfattning
i det berörda ämnet anhöll jag att Ö. Ä. för polisärenden måtte till mig
inkomma med utlåtande beträffande frågan huruvida bestämmelserna i
sinnessjuklagen därom, att i stad, dä.- polismästare finnes, det vore denne
som hade att fatta å polismyndighet ankommande beslut, i vad rörde
Stockholm kunde med hänsyn till rådande arbetsförhållanden eller andra
omständigheter vara i behov av jämkning i sådan riktning att beslutanderätt
bleve tillerkänd jämväl annan befattningshavare än polismästaren eller
den som för närvarande enligt särskilda bestämmelser ägde handlägga
honom åvilande ärenden.

260

I avgivet utlåtande förklarade sig Ö. Ä. i angivna hänseendet åberopa
vad polismästaren i Stockholm anfört i ett av ämbetet från honom infordrat
yttrande. Detta yttrande innehöll följande.

Allt intill den 16 februari 1927 hade erforderlig intagning av sinnessjuk
å vårdanstalt alltid skett efter Ö. Ä:s remiss, i regel undertecknad av förste
polisintendenten. Från och med den 16 februari 1927 hade därutinnan vidtagits
den ändringen att intagningsförfarandet i regel uppdragits åt poliskommissarie,
en var inom sitt tjänstgöringsområde. Efter ikraftträdandet av
nu gällande sinnessjuklag hade föreskrifter örn intagningsförfarandet lämnats
i A-order den 23 december 1930. Sedermera hade i ämnet ytterligare
tre A-order utkommit. Under IV i A-ordern den 23 december 1930 omförmäldes
att genom särskild order årligen kungjordes den ordning vari intagning
skulle ske av de olika för Stockholm tillgängliga vårdanstalterna för
sinnessjuka. Den för år 1935 i sådant avseende gällande ordern vore dagtecknad
den 29 december 1934. Av A-ordern den 23 december 1930 framginge
vidare att åt i vissa fall tredje polisintendenten men eljest åt vederbörande
poliskommissarie uppdragits att å polismyndighetens vägnar
handla i enlighet med sinnessjuklagens bestämmelser, men att i tveksamma
fall kommissarie borde rådföra sig med vederbörande polisintendent eller
med polismästaren. Ö. Ä. handlade emellertid självt i poliskammaren ärenden
örn sådan handräckning som omförmäldes i 52 § tredje stycket sinnessjuklagen.
Anledningen till att ovannämnda uppdrag givits kommissarierna
hade varit den att en koncentration till polismästaren eller polisintendenterna
av intagningsfrågorna, som ofta uppkomme nattetid, skulle ha ålagt
dem en orimlig arbetsbörda och i avsevärd grad förhindrat dem att komma
i åtnjutande av natt vila. Frågor av förevarande art vore nämligen
oftast av den brådskande natur att beslut måste fattas omedelbart och icke
kunde uppskjutas från natt till påföljande dag. Handläggningens fördelande
på ett flertal händer möjliggjorde icke blott den snabbhet i avgörandet,
som vore erforderlig, utan även omsättandet i det praktiska livet av sinnessjuklagens
föreskrifter överhuvudtaget. Det vore därför enligt polismästarens
mening synnerligen önskvärt att lagen underkastades jämkning i sådan
riktning att beslutanderätt tillerkändes jämväl annan befattningshavare än
polismästaren eller den som för närvarande enligt särskilda bestämmelser
ägde handlägga polismästaren åvilande ärenden.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att den ordning för här avsedda
ärendens behandling vilken synes tillämpas vid polisverket i Stockholm,
åtminstone i vad angår överlämnandet åt poliskommissarie att å polismyndighetens
vägnar fatta vissa beslut, icke är väl förenlig med stadgan -

261

det i 5 § sinnessjuklagen. Å andra sidan lärer få anses tydligt att, så som
förhållandena utvecklat sig, en strikt tillämpning av lagens bestämmelser ej
utan avsevärda praktiska olägenheter låter sig genomföra. Det synes därför
böra ifrågasättas, örn det ej kunde vara lämpligt att bereda den sålunda
av ett praktiskt behov påkallade ordningen erforderlig grund. Ur rättssäkerhetens
synpunkt torde ej böra möta något hinder härför. Att poliskommissarierna
i Stockholm icke skulle besitta i detta hänseende nödiga
kvalifikationer lärer näppeligen kunna med fog påstås. Erinras må för
övrigt att rätt för poliskommissarie att besluta i frågor enligt sinnessjuklagen
på några håll redan nu följer av 5 §.

Huruvida det här angivna syftet kan ernås utan jämkning av nyssnämnda
lagrum synes tveksamt. Gällde frågan endast polisintendenterna
torde väl erforderliga bestämmelser kunna meddelas i administrativ ordning.
Bestämmelsen i 2 § instruktionen för förste polisintendenten kunde därvid
tjäna till mönster. Men att i dylik ordning stadga jämväl att, där polismästare
eller polisintendent ej själv tager befattning med ärende som avses
i sinnessjuklagen, vederbörande poliskommissarie skall handlägga detsamma,
är måhända ej alldeles lämpligt. Det är ju då ej längre fråga blott
om en befattningshavare vilken från början tänkts som vikarie för polismästaren.

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig att, med överlämnande
av handlingarna i ärendet, hos Eders Kungl. Maj:t anmäla ovan av mig
berörda spörsmål, för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t kan finna
framställningen föranleda.”

Framställningen har remitterats till medicinalstyrelsen för avgivande av
utlåtande.

7. Utlåtande angående ett av särskilda sakkunniga upprättat
förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna
handlingars offentlighet.

Den 24 augusti 1935 avgav jag till Konungen följande utlåtande:

”Sedan Eders Kungl. Maj:t genom remiss den 23 februari 1935 berett
riksdagens justitieombudsman tillfälle att före den 1 september 1935 avgiva
yttrande över ett av särskilda sakkunniga upprättat förslag till ändrade
bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet, får jag i underdånighet
anföra följande.

I formellt hänseende märkes särskilt den föreslagna ändringen, att detalj
bestämmelserna om undantag från regeln om allmänna handlingars
offentlighet icke skola vara införda i tryckfrihetsförordningen utan i en

262

särskild lag utan grundlags karaktär. Då en sådan utbrytning ur tryckfrihetsförordningen
dels skapar större möjligheter att i anslutning till förvaltningslagstiftningen
på olika områden snabbt genomföra inskränkningar
i offentligheten men också underlättar borttagandet av sådana inskränkningar,
som visa sig onödiga, dels ock torde medföra att undantagsbestämmelserna
i fråga kunna erhålla en mera preciserad och klart begränsad avfattning,
synes den innebära så stora praktiska fördelar, att de skäl av
huvudsakligen principiell art, som tidigare anförts mot en sådan lösning,
icke böra tillmätas avgörande betydelse. För ändringen talar även det skälet,
att grundlagarna icke gärna böra tyngas av så detaljerade föreskrifter^
som i ifrågakomna avseende erfordras.

Beträffande förslagets innehåll i sakligt avseende har nu rådande oklarhet
i fråga örn kommunala handlingar undanröjts. Mot förslaget att dessa
principiellt skola vara likställda med statliga handlingar synes mig icke
något vara att erinra. Det förhållandet, att i fråga örn den kommunala
verksamheten behov av sekretess måhända föreligger i större utsträckning
än beträffande den statliga, bör beaktas vid utformandet av detaljbestämmelserna
i den särskilda lagen men synes icke motivera ett frångående av
ovannämnda grundsats örn kommunala handlingars principiella likställighet
med statliga.

En viktig nyhet i förslaget är att möjlighet beredes den, som blivit vägrad
utbekomma handling, att genom beslutets överklagande i administrativ
ordning erhålla ändring i beslutet. Den enda utväg, som i händelse av
obehörig vägran att utlämna handling för närvarande står till buds, är beivrande
vid domstol av denna vägran såsom tjänstefel, en utväg som i regel
är förenad med stor tidsutdräkt och dessutom i många fall kan te sig obillig
mot vederbörande tjänsteman. Då den av de sakkunniga föreslagna besvärsrätten
synes vara av behovet påkallad — vilket förhållande kommit
till synes i åtskilliga hos J. O. anhängiggjorda ärenden rörande vägran att
utlämna allmänna handlingar — är förslaget i denna del ägnat att väcka
tillfredsställelse.

Utan att därmed vilja framföra någon erinran mot förslaget får jag likväl
framhålla, att tillämpningen av sekretessbestämmelserna kommer att
för myndigheterna och de enskilda tjänstemännen innebära en i många fall
ingalunda lätt uppgift, som ställer stora krav på vederbörandes uppmärksamhet
och omdöme och förutsätter samarbete mellan myndigheterna.
Detta gäller i viss mån redan nu, men de föreslagna bestämmelserna, som
utsträcka sekretessen till nya områden, komma otvivelaktigt att öka svårigheterna.
Det är därför av största vikt, att stadgandena gives en så tydlig
och vägledande avfattning som möjligt.”

263

8. Framställning angående skyldighet för förmyndare att vid uppbärande
av omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis
örn överförmyndarens tillstånd till beloppets utbetalning.

I detta ämne avlät jag den 31 december 1935 till Konungen följande
framställning:

”1 en hit inkommen klagoskrift anförde gårdsägaren Jöns Olsson i Odenvik
bland annat följande.

En dotter till klaganden hade avlidit i Stockholm år 1928 och såsom
dödsbodelägare efterlämnat make och tre minderåriga barn. Mannen hade
sedermera avlidit den 20 januari 1930. En broder till mannen hade den
23 i samma månad av Stockholms rådhusrätt förordnats till förmyndare
för de omyndiga barnen. Förmyndaren hade underlåtit att inom föreskriven
tid till rådhusrätten ingiva vederbörliga uppgifter för bouppteckning
efter de omyndigas fader. Först efter upprepade vitesförelägganden
hade sådana uppgifter inlämnats den 5 oktober 1932. Förmyndaren hade
även försummat att inom stadgad tid till överförmyndaren inkomma med
förteckning över de omyndigas tillgångar. Sedan förmyndaren även i detta
hänseende erhållit vitesföreläggande, hade han den 5 oktober 1932 anhållit
örn entledigande från förmynderskapet, vilken ansökan bifallits. Därefter
hade han till överförmyndaren avgivit en den 26 oktober 1932 dagtecknad
redovisning. Då denna redovisning icke kunnat godtagas, hade i
anledning därav rättegång anställts mot den avgångne förmyndaren. Denne
hade emellertid sedermera avlidit, innan rättegången hunnit slutföras.
Under utredningen hade framkommit, att förmyndaren gjort sig skyldig
till förskingring av de omyndigas medel. Att så kunnat ske hade berott
på bristande kontroll från vederbörande myndigheters sida. Klaganden
ansåge, att stärbhusnotarien vid rådhusrätten ävensom överförmyndaren
visat försummelse, den förre genom att dröja med vidtagande av åtgärd
för införskaffande av bouppteckningsuppgifter och den senare genom underlåtenhet
att i tid ingripa mot förmyndaren i anledning av dennes försummelse
att redovisa.

Av verkställd undersökning, anförde klaganden vidare, hade framgått
att förmyndaren på grund av försäkringar, som tagits å de omyndigas
faders liv, utbekommit den 23 januari 1930, d. v. s. samma dag han förordnats
till förmyndare, från ett försäkringsbolag 8,580 kronor 56 öre och
den 5 mars 1930 från ett annat sådant bolag 6,036 kronor 50 öre. Att förmyndaren
fått uppbära dessa belopp ådagalade enligt klagandens förmenande
en brist i gällande förmynderskapslag. För att en förmyndare skulle
få disponera över en omyndigs i bank placerade tillgångar fordrades överförmyndarens
tillstånd i varje särskilt fall. I fråga örn utfallande försäkringsbelopp,
som ofta utgjorde en omyndigs största tillgång, saknades där -

264

emot verksamt skydd för den omyndiges rätt. Det borde åligga försäkringsbolag
att avfordra förmyndare medgivande från överförmyndaren att lyfta
försäkringsbelopp eller att omedelbart underrätta överförmyndaren om
försäkringsbelopps utbetalande. Att någon föreskrift i dylikt hänseende
icke förefunnes innebure enligt klagandens förmenande en lucka i lagen.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften stärbhusnotarien C. A. R.
Lothigius och sekreteraren Knut Rydholm, vilken under ifrågavarande tid
intill utgången av år 1933 på förordnande uppehöll befattningen såsom
assistent i Stockholms förmyndarkammare och i sådan egenskap hade att
å förmyndarkammarens vägnar vidtaga åtgärder i de avseenden, beträffande
vilka klagoskriften innehöll anmärkning mot överförmyndaren, anmodats
att inkomma med yttranden i ärendet, avgåvo Lothigius och Rydholm
var för sig yttrande.

Rydholm, vilken i sitt yttrande redogjorde för de åtgärder som i ovannämnda
förmynderskapsärende av honom vidtagits i syfte att tillvarataga
de omyndigas rätt, anförde, att det vore beklagligt att förmyndaren fått
tillfälle att lyfta de förfallna försäkringsbeloppen, men då Rydholm vid
tiden ifråga ej haft någon som helst kännedom om dessa de omyndiga tillkommande
medel, kunde Rydholm ej göras ansvarig för förskingringen av
desamma. Därest det funnits föreskrift örn skyldighet för förmyndare att
för utbekommande av förfallna livförsäkringsbelopp inhämta överförmyndarens
samtycke, skulle förhållandena gestaltat sig annorlunda än nu skett.
En lagbestämmelse i sådan riktning skulle enligt Rydholms förmenande
fylla ett verkligt behov.

I avgivna påminnelser bemötte klaganden vad Lothigius och Rydholm
anfört i sina yttranden samt anförde slutligen följande: Det vore möjligt,
att justitieombudsmannen vid undersökning i saken skulle finna, att vederbörande
handlat juridiskt försvarligt, och i så fall hade klaganden endast
att konstatera, att vår nuvarande förmynderskapslagstiftning vore behäftad
med åtskilliga och svåra bristfälligheter. Klaganden hade redan på en
punkt kunnat påpeka en väsentlig brist och lucka i lagen, nämligen förmyndares
rätt att med stöd av protokollsutdrag angående hans förordnande
såsom förmyndare, utan överförmyndarens samtycke, hos livförsäkringsbolag
utkvittera och uppbära de å livförsäkringsbrev utfallande kapitalbeloppen.
Numera utgjordes i många fall dödsbos enda tillgång av utfallande
livförsäkringsbelopp, och då dessa kunde uppgå till avsevärt kapital,
syntes beträffande förmyndares rätt att utfå sådana medel en lagändring
vara ofrånkomlig.

Med anledning av det i ärendet framställda förslaget angående lagstiftningsåtgärder
för tillvaratagande av omyndigs rätt till utfallande livförsäkringsbelopp
lämnades därefter styrelsen för Svenska försäkringsföreningen
tillfälle att inkomma med yttrande.

265

I avgivet utlåtande anförde föreningens sakkunnignämnd å föreningens
vägnar följande.

Inom försäkringsverksamheten hände det synnerligen ofta, att försäkringsgivaren
hade att utbetala medel, som tillkomme omyndig. Försäkringsgivaren
hade därvid endast att tillse, att medlen utkvitterades av
vederbörande förmyndare. Någon skyldighet att underrätta överförmyndaren
örn medlens utbetalande förelåge icke. Vad anginge livförsäkringsverksamheten
skedde utbetalningen ofta i samband med boutredning efter
en avliden försäkringstagare. I de fall, då härvid förmynderskapet vid bouppteckningens
inregistrering inskreves, torde — även om förmyndaren
skulle försumma sin underrättelseplikt — överförmyndaren genom bouppteckningen
erhålla kännedom om utbetalningen, åtminstone örn förmånstagare
ej insatts å försäkringen. Överförmyndaren finge nämligen, jämlikt
4 § i kungl, kungörelse den 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter för
domstolarna rörande förmyndarvården, av domstolen meddelande om den
skedda inskrivningen. Därigenom kunde överförmyndaren kontrollera, att
den bouppteckningsavskrift, som förmyndaren, då omyndig ägde del i
dödsbo, jämlikt 7 kap. 8 § lagen örn förmynderskap hade skyldighet att
ingiva till överförmyndaren, verkligen ingåves. Vore vid bouppteckningens
inregistrering förmynderskapet redan inskrivet, kunde överförmyndaren
däremot icke alltid lagligen påräkna något meddelande från domstolen. För
sådant fall bleve det alltså ofta beroende på förmyndaren, huruvida överförmyndaren
finge kännedom örn skedd utbetalning. Hade förmånstagare
insatts å försäkringen och skulle i följd därav försäkringsbeloppet jämlikt
104 § lagen örn försäkringsavtal ej ingå i försäkringstagarens kvarlåtenskap,
skulle visserligen enligt 3 kap. 5 § lagen örn boutredning och arvskifte
uppgift om försäkringen lämnas i bouppteckningen inom linjen. Denna
uppgift torde emellertid sällan vara så utförlig att överförmyndaren, därest
han i ett dylikt fall finge del av bouppteckningen, av uppgiften kunde
utläsa att medel tillfallit den omyndige. Då livförsäkringsbeloppet icke utbetalades
i samband med dödsfall utan på grund därav, att försäkringstagaren
uppnått kapitalutbetalningsåldern eller försäkringsbeloppet eljest
förfölle till betalning, antingen på en gång eller, som vid pensionsförsäkring,
periodvis t. ex. månatligen, utkvitterades beloppet oftast av fadern
såsom den omyndige försäkringstagarens förmyndare. Någon garanti för
att överförmyndaren i dylika fall erhölle kännedom om utbetalningen förefunnes
icke. Särskilt i sådant fall, då försäkringssumman utgjorde den första
tillgång, som tillfölle den omyndige, läge det nära till hands, att förmyndaren
försummade att lämna överförmyndaren underrättelse örn utbetalningen.

Särskild uppmärksamhet, anförde sakkunnignämnden vidare, förtjänade
i detta sammanhang de s. k. barnförsäkringarna. Dessa foges i regel av

266

fadern eller annan anhörig å barnets vägnar eller ock nied föreskrift att
de skulle utgöra barnets enskilda egendom. Sedermera, då så stor del av
försäkringstiden förflutit att försäkringen uppnått belåningsvärde, inträffade
det ofta att barnets fader av någon anledning önskade belåna försäkringen.
Då förmyndaren enligt 8 kap. 13 § lagen om förmynderskap icke
finge upptaga lån å den omyndiges vägnar utan överförmyndarens samtycke,
nödgades försäkringsgivaren i sådant fall alltid begära införskaffande
av dylikt samtycke. I allmänhet ställde sig barnets fader oförstående
inför en dylik begäran under åberopande av att förmynderskapet icke vore
inskrivet och att överförmyndaren följaktligen icke skulle hava något med
saken att göra. Denna uppfattning torde biträdas av en och annan överförmyndare.
Resultatet bleve understundom, att fadern i stället för att
belåna försäkringen påkallade återköp av densamma och därigenom spolierade
barnets försäkringsskydd. För återköp erfordrades nämligen icke
överförmyndarens samtycke. Även inom andra försäkringsbranscher såsom
sjuk-, olycksfalls-, ansvarighets- och trafikförsäkringsbranscherna kunde
utfallande försäkringsbelopp tillkomma omyndig person, och skedde utbetalning
även här mot kvitto av förmyndaren ensam.

Vidare anförde nämnden: Redan av den kortfattade redogörelse, som
ovan lämnats, torde tillfyllest framgå, att de nuvarande reglerna för utbetalning
av omyndig tillkommande försäkringsmedel icke erbjöde någon säkerhet
för att utbetalningen komme till överförmyndarens kännedom. Förhållandet
vore detsamma även vid andra utbetalningar av omyndigs medel,
t. ex. banktillgodohavanden, där förbehåll rörande uttag icke gjorts. Skyddet
för den omyndige läge så gott som uteslutande i förmyndarens person,
och särskilt i de fall, då förmynderskapet icke inskrivits, torde överförmyndarens
underrättande ofta bliva försummat. Enligt sakkunnignämndens
uppfattning kunde det icke anses tillfredsställande, att försäkringsmedel
kunde till förmyndare utbetalas utan att inom rimlig tid överförmyndaren
erhölle kännedom örn att utbetalning skett. Vid åstadkommande av ändring
i gällande bestämmelser för att avhjälpa denna olägenhet måste emellertid
noga beaktas, att icke sådana kontrollåtgärder föreskreves, att allmänheten
och försäkringsbolagen därav oskäligt betungades. Det vore ur
både allmänhetens och försäkringsbolagens synpunkt av synnerligt intresse,
att icke utbetalandet av förfallet försäkringsbelopp fördröjdes mer än
oundgängligen nödvändigt. Detta gällde framför allt utbetalande av livförsäkringar.
Det torde i allmänhet eller i varje fall mycket ofta förhålla
sig så, att vid ett dödsfall ett trängande behov av att skyndsamt erhålla
kontanta medel uppkomme för de efterlevande. En mycket viktig uppgift
för livförsäkringen vore att så snabbt som möjligt fylla detta behov. Det
vore även av stor vikt att icke allmänheten, genom att försäkringsbolagen
tvingades tillämpa alltför rigorösa kontrollåtgärder vid utbetalningar av

267

omyndigas medel, bibragtes den uppfattningen, att försäkringsbolagen
gjorde svårigheter med utbetalningen. Det syntes måhända ligga närmast
till hands, att frågan om kontroll av utbetalningar till omyndiga ordnades
så, att försäkringsbolagen ålades att i varje särskilt fall i efterhand underrätta
överförmyndaren eller, om svårighet skulle möta att avgöra vem som
vore överförmyndare, förmynderskapsdomstolen om att utbetalning skett.
Sakkunnignämnden funne emellertid en dylik lösning av frågan mindre
lämplig. Försäkringsbolagen kunde av rent förbiseende underlåta att avisera,
eller en avsänd avis komme icke vederbörande tillhanda. En sådan
anordning skulle sålunda för allmänheten medföra ett osäkerhetstillstånd,
som måste anses mindre önskvärt. Skulle en dylik avisering däremot ordnas
på ett så betryggande sätt, att påföljden av försummad avisering bleve
skadeståndsskyldighet för försäkringsbolagen, måste aviseringen ske genom
mottagningsbevis, stämningsmän eller på annat fullt bevisligt sätt. Ett
sådant förfarande skulle emellertid medföra så stora olägenheter och kostnader
att detsamma icke borde ifrågakomma. Sakkunnignämnden ansåge,
att aviseringen lämpligen kunde ordnas så, att förmyndaren ålades att vid
utbekommande av försäkrings- eller återköpsbelopp förete bevis från överförmyndaren
att denne medgåve beloppets utbetalande till förmyndaren.
Vad som sagts om förmyndare borde givetvis även gälla om god man.
Oberoende av vad nu anförts funne sakkunnignämnden, att kontrollåtgärder
av angivet slag icke torde vara erforderliga för utfående intill 1,000
kronor av omyndig tillkommande förfallet livförsäkringsbelopp. Även beträffande
andra försäkringsbranscher torde ersättningsbelopp i viss omfattning
kunna undantagas. Såsom av det anförda framginge ville sakkunnignämnden
tillstyrka, att utredning angående ändrad lagstiftning i
förevarande hänseende komme till stånd. Därvid torde böra övervägas,
huruvida icke motsvarande ändringar vore påkallade jämväl beträffande
utbetalning av omyndig tillkommande medel av andra slag.

I 8 och 10 kapitlen lagen den 27 juni 1921 om förmynderskap äro bestämmelser
meddelade om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom
och om tillsyn över sådan förvaltning. Med dessa bestämmelser har åsyftats
att i möjligaste mån sörja för att omyndigas ekonomiska angelägenheter
skola handhavas på ett fullt betryggande sätt. Föreskrifterna innefatta,
i jämförelse med förut gällande rätt, en större begränsning av förmyndares
fria förvaltningsrätt och en skärpt kontroll över förvaltningen.
I sistnämnda avseende, d. v. s. i fråga om tillsynen över förvaltningen,
stadgas bland annat skyldighet för överförmyndaren att med ledning av
ingiven förteckning samt års- och sluträkningar utöva granskning. Där -

268

vid har överförmyndaren särskilt att tillse, att omyndigs tillgångar äro anbragta
sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och skälig
avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke överstigit
vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna
i övrigt må anses skäligt.

I fråga örn förvaltningens utövande är förmyndares handlingsfrihet underkastad
åtskilliga inskränkningar dels såvitt angår placeringen av omyndigs
penningmedel dels i avseende å vissa rättshandlingar. Därjämte hava
särskilda skyddsåtgärder föreskrivits för möjliggörande av en permanent
kontroll från överförmyndarens sida beträffande omyndigs i värdehandlingar
anbragta eller hos bank insatta kapitaltillgångar, såframt de överstiga
visst belopp. Enligt 8 kap. 8 § förmynderskapslagen skola sålunda
aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, därest
sammanlagda värdet överstiger 2,000 kronor, i den omyndiges namn nedsättas
i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehandling, har han att söka överförmyndarens tillstånd.
De nedsatta värdehandlingarna skola under överförmyndarens tillsyn
vårdas i enlighet med vad örn dylik vård av omyndigs värdehandlingar
särskilt stadgas. I 9 § samma kapitel stadgas vidare, att rörande
omyndigs medel, som insättas eller innestå hos bank, skall förmyndaren
göra förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd
efter vad särskilt är stadgat. Skyldighet att göra sådant förbehåll föreligger
dock icke i fråga om medel, som behöva hållas tillgängliga för mötande
av löpande utgifter, och icke heller när sammanlagda beloppet hos bank
innestående medel icke överstiger 1,000 kronor. Hava underåriga syskon
gemensam förmyndare, skola vid beräkningen av ovannämnda belopp
syskonens medel sammanräknas.

Vad i ovan omförmälda hänseenden gäller i fråga om förmyndare skall,
enligt 11 kap. 8 § förmynderskapslagen, i tillämpliga delar gälla i avseende
å god man, som förordnas enligt bestämmelserna i nämnda kapitel.

I en den 27 juni 1924 utfärdad lag meddelas särskilda bestämmelser om
vård av omyndigs värdehandlingar. Örn förmyndare vill uttaga hos bank
nedsatt värdehandling eller giva banken uppdrag att överlåta eller pantsätta
sådan handling, är banken enligt nyssnämnda lag pliktig tillse, att
överförmyndarens tillstånd till handlingens uttagande föreligger. Vidare
innehåller denna lag, bland annat, bestämmelser angående ansökan om tillstånd
att utfå nedsatt värdehandling och om sådan ansökans prövning
så ock om förmyndares skyldighet att ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder
eller anmälan att tillståndet icke blivit använt. Dessa föreskrifter
skola i tillämpliga delar gälla i fråga örn uttagande av medel, som innestå
hos bank och beträffande vilka förbehåll gjorts, att de ej må uttagas utan
överförmyndarens tillstånd.

269

Genom särskilda lagar den 27 juni 1924 hava i lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse och lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker införts bestämmelser
därom att i fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare
eller god man efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, förbehåll
när som helst må göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens
tillstånd, samt att, då sådant förbehåll gjorts eller då med sådant
tillstånd uttagning av medel skett, anmärkning om tillståndet skall göras
i insättningsbevis eller motbok.

Det förut berörda syftet med 1924 års förmynderskapslagstiftning, nämligen
att vinna ökad trygghet för att de omyndigas rätt skall bliva tillvaratagen,
har otvivelaktigt uppnåtts. Någon absolut säkerhet i detta avseende
har dock icke skapats och torde ej heller kunna genom lagbestämmelser
åstadkommas. Vad i ovan omförmälda ärende förekommit synes
mig emellertid giva vid handen, att i visst avseende en komplettering av
förmynderskapslagen är av behovet påkallad. Saknaden av föreskrift därom,
att förfallet försäkringsbelopp ej må till förmyndare utbetalas utan
tillstånd av överförmyndaren eller att denne skall erhålla underrättelse
örn skedd utbetalning, har av klaganden framhållits såsom en lucka i
lagen. Vad klaganden härutinnan anfört har synts mig värt beaktande.

Såsom även försälcringsföreningens sakkunnignämnd uttalat kan det icke
anses tillfredsställande, att försäkringsmedel kunna till förmyndare utbetalas
utan att överförmyndaren inom skälig tid erhåller kännedom örn att
utbetalning skett. Härigenom kan utan tvivel den omyndiges rätt till försäkringsmedlen
lätt äventyras. För en oärlig förmyndare torde det nämligen
under sådana förhållanden ofta icke vara någon större svårighet att
utan upptäckt själv tillgodogöra sig vad han på grund av försäkring uppburit
för sin myndling. Det synes mig därför vara synnerligen angeläget,
att särskilda åtgärder vidtagas för att i det hänseende, varom här är fråga,
åstadkomma ett så effektivt skydd för de omyndigas tillgångar i försäkringsmedel,
som utan alltför stora olägenheter i andra avseenden låter sig
göra.

Enligt sakkunnignämndens mening bör frågan lämpligen lösas så, att
skyldighet stadgas för förmyndare att vid utbekommande av försäkringseller
återköpsbelopp förete bevis från vederbörande överförmyndare om
dennes tillstånd till beloppets utbetalning. För detta förslag synas goda
skäl tala. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande undantag
från skyldigheten att vid insättning av kontanta penningmedel i bankinrättning
göra förbehåll om överförmyndarens tillstånd till uttagning
torde dock, på sätt sakkunnignämnden ifrågasatt, lämpligen kunna medgivas
rätt för förmyndare att utan sådant tillstånd uppbära intill 1,000
kronor av omyndig tillkommande förfallet försäkringsbelopp. Härutinnan
torde hänsyn böra tagas till den omständigheten, att understundom behov

270

kan föreligga för förmyndaren att skyndsamt erhålla medel för sådana
utgifter för den omyndiges räkning, som ej tåla uppskov.

Vad här ovan sagts om förmyndare och omyndig äger givetvis motsvarande
tillämpning i fråga örn god man och den, för vilken god man förordnats.

Då, såsom av det anförda framgår, det synes önskvärt, att en utredning
av ifrågavarande spörsmål kommer till stånd, får jag, med stöd av den
befogenhet min instruktion lämnar mig, i underdånighet för Eders Kungl.
Majit framlägga ovanberörda förhållanden och synpunkter, till den åtgärd
Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

IV. Inspektionsresor under år 1935.

Justitieombudsmannen Gyllenswärd har under år 1935 företagit ämbetsresor
inom Skaraborgs län, varjämte inspektion ägt rum å Inlands domsagas
kansli.

I övrigt har jag verkställt inspektion av domstolar och andra myndigheter
inom Jönköpings och Kristianstads län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första lagutskott.

V. Under år 1935 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1935 — däri inbegripna
6 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 773.

Vid 1935 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning här -

städes ....................................................... 56

Under år 1935 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av............. 482

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av..... 109

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 647

271

Av berörda 647 ärenden hava under 1935:

1) såsom återkallade avskrivits .............................. 5

2) till annan myndighet överlämnats......................... 10

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla.................... 161

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits.............. 138

5) utan åtgärd avskrivits ................................... 160

6) till åtal hänvisats ....................................... 18

7) föranlett annan åtgärd än åtal............................ 87

8) föranlett framställning till Kungl. Majit................... 4

och äro vid 1935 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ....................................... 54

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande....... 3

11) på prövning beroende.................................... 7

Summa 647

Under år 1935 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 18 ärenden,
varav två ärenden avsett en och samma tjänsteman samt ett ärende
två tjänstemän, beslutits anställande av åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot.................................. 12

av annan anledning mot .................................... 6

Summa 18

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) konkursdomare för felaktig handläggning av ärende rörande val av
konkursförvaltare (sid. 81 o. f.);

2) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärende (sid. 63 o. f.);

3) häradshövding för ådömande av bötesstraff i visst penningbelopp
i stället för i dagsböter (sid. 60 o. f.);

4) poliskonstapel för olaga anhållande m. m. (sid. 98 o. f.);

5) häradshövding för försummelse beträffande tillsyn över förmynderskap
(sid. 172 o. f.);

6) landsfiskal för felaktigt förfarande vid meddelande av införselbeslut
(sid. 91 o. f.);

7) landsfiskal för felaktigt förfarande i indrivningsärende (sid. 120 o. f.);

8) kyrkoherde för obehörig vägran att framställa proposition vid sammanträde
med kyrkoråd m. m. (sid. 130 o. f.);

9) landsfiskal för olämpligt uppträdande under tjänsteutövning (sid.
156 o. f.);

10) t.f. domhavande för lagstridigt ådömande av villkorlig dom (sid.
142 o. f.);

272

11) landsfiskal för felaktigt beslut att ej överklaga underrätts utslag
(sid. 142 o. f.);

12) häradshövding för fel i domarämbetets utövning;

13) häradshövding för lagstridigt ådömande av villkorlig dom (sid. 151
o. f.);

14) landsfiskal för felaktigt beslut att ej överklaga underrätts utslag
(sid. 151 o. f.);

15) stadsfiskal för olaga kvarhållande av för brott misstänkta personer;

16) två polismän för misshandel av anhållen person; och

17) rådman för bryskt uppträdande såsom domstolsordförande.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka
åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1935 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos
Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1935 års början voro i sin
helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år
blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1935,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1935 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1935 och vari under år 1935 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1936.

NILS LJUNGGREN.

Gösta Stenlund.

273

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1936.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1935 haft att pröva 5 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Krig mot kriget!” (indragen 2 gånger), ”Kamrater
i vapenrocken.”, ”Enhetsfront mot krigsmakarna!” (indragen 2
gånger) samt ”Manskapsbladet. Centralorgan för Sveriges Revolutionära
Militärmanskap Nr. 2. Juli 1934.”

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Jämtlands fältjägarregemente,
Södra skånska infanteriregementet, Kronobergs regemente, Västerbottens
regemente samt sjömanskåren i Karlskrona.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de
meddelade förordnandena böra äga bestånd utom i två fall. Dessa avsågo
skrifterna ”Kamrater i vapenrocken.” och ”Manskapsbladet. Centralorgan
för Sveriges Revolutionära Militärmanskap Nr. 2. Juli 1934.”, vilka skrifter
uppenbarligen framställts å s. k. stencilapparat. I överensstämmelse
med ett av Kungl. Maj:t den 1 juli 1931 meddelat utslag fann kommittén
dessa skrifter icke vara att anse såsom tryckta skrifter, varå tryckfrihetsförordningens
bestämmelser vore tillämpliga, samt förklarade på grund
därav de gjorda anmälningarna örn skrifternas indragning icke föranleda
någon kommitténs åtgärd.

Dessutom har kommittén haft att pröva ett ärende, i vilket Swen Persson
i Stockholm anhållit, att kommittén måtte föranstalta om ändring i

18 —• Justitieombudsmannens ämbctsberätlelse lill 1936 års riksdag.

274

det förhållandet att Persson av svenska publicister förlöjligades och bringades
i ett egenartat och isolerat förhållande till allmänheten. Framställningen
lämnades av kommittén utan avseende.

Stockholm i januari 1936.

NILS LJUNGGREN.

HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. A. ÅKERMAN.

Gösta Stenlund.

275

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1935 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	32	29	Ju	5	60	4	)	91	Jo	23	123	Fi	19	151	Jo	29
2	Ju	21	30	Fi	4	61	Ju	10	92	Jo	24	124	Fi	20	152	Jo	30
3	u	4	31	Jo	2	62	K	4	93	Jo	25	125	Fi	22	153	Jo	31
4	Fö	13	32	Jo	3	63	K	5	94	Jo	26		H	5	154	Jo	32
5	S	9	33	Jo	4	64	Fö	5	95	Jo	27	126	Fi	23	155	H	7
6	K	23	34	Jo	5	65	K	6	96	Jo	28	127	H	4	156	Fö	10
7	Fi	39	35	Jo	6	66	K	7	97	E	8	128	Fi	24	157	Fö	11
8	E	12	36	Jo	7	67	Jo	15	98	Fö	7	129	U	3	158	Ju	23
9	Jo	18	37	Fö	3	68	Jo	16	99	Fö	8		Fi	27	159	Jo	33
10	H	12	38	Jo	8	69	Jo	17	100	Fö	9	130	Fi	25	160	Ju	24
11	Fö	20	39	Fi	5	70	K	8	101	K	11	131	Fi	26	161	Ju	25
	S	18	40	Fi	6	71	Ju	11	102	K	12	132	Ju	18	162	E	13
	Fi	55	41	Fi	7	72	K	9	103	K	13	133	Fi	28	163	E	14
	H	13	42	Fi	8	73	E	4	104	Ju	16	134	s	6	164	u	6
12	U	1	43	Jo 14	74	K	10	105	Ju	17	135	K	18		Fi	33
13	Fö	1	44	Jo	9	75	Jo	21	106	Fi	13	136	K	19	165	Fi	34
14	E	1	45	Jo 10	76	E	5	107	Fi	14	137	H	6	166	Jo	34
15	S	1	46	Jo 11	77	E	B	108	Fi	15	138	K	20	167	Jo	35
16	Fö	2	47	Jo 12	78	Ju	12	109	Fi	16	139	K	21	168	Jo	36
17	Fi	1	48	Jo 13	79	Ju	13	110	Fi	17	140	K	22	169	Jo	37
18	E	2	49	Ju	6	80	Ju	14	lil	Fi	12	141	Ju	19	170	Jo	38
19	S	2		H	1	81	Fi	9	112	E	9		s	7	171	Fi	35
20	Fi	2	50	Ju	7	82	Jo	19	113	S	5	142	u	5	172	Fi	36
21	Jo	1	51	Fö	4	83	Jo	20	114	H	3		s	8	173	Fi	37
22	Fi	3	52	K	1	84	Fö	6	115	K	14	143	Ju	20	174	Fö	12
23	Ju	1	53	K	2	85	Fi	10	116	K	15	144	Fi	29		Fi	38
	u	2	54	K	3		E	7	117	E	10	145	Fi	30	175	Fö	14
24	s	3	55	Ju	8	86	H	2	118	E	11	146	Fi	31	176	Jo	39
25	E	3	56	4)		87	s	4	119	K	16	147	Ju	22	177	Jo	40
26	Ju	2	57	*)		88	Fi	11	120	K	17	148		)	178	Jo	41
27	Ju	3	58	Ju	9	89	Ju	15	121	Fi	21	149		'')	179	Jo	42
28	Ju	4	59	4)		90	Jo	22	122	Fi	18	150		'')	180	Jo	43

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — !) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

276

181	S	10	220	E	17	255	Fi
182	Fi	40	221	E	18	256	Fö
183	H	9	222	K	28		Fi
184	Ju	26	223	S	13	257	Fi
185	Fi	41	224	Fi	51	258	Fi
186	H	10	225	S	14	259	S
187	E	15	226	s	15	260	S
188	H	8	227	s	16	261	s
189	K	24	228	s	17	262	Fö
190	K	25	229	Fi	52	263	E
191	S	11	230	Ju	30	264	Ju
192	Fö	15	231	Ju	31	265	Fi
193	Ju	27	232	H	14		Jo
194	Fö	16	233	Fi	53	266	Fi
195	Fi	42	234	Fi	54		H
196	Ju	28	235	Fi	56	267	E
197	Jo	44	236	S	21	268	S
198	Jo	45		K	29	269	E
199	Jo	46	237	S	19	270	Fi
200	Jo	47	238	E	19	271	Ju
201	Jo	48	239	E	20	272	Fi
202	K	26	240	E	21	273	Jo
203	Fi	44	241	E	22	274	Jo
204	Fi	45	242	E	23	275	Jo
205	Fi	46	243	Jo	50	276	Jo
206	Fi	47	244	Jo	51	277	Fi
207	Fi	48	245	Fö	21		Jo
208	Jo	49	246	Jo	52	278	Fi
209	Fö	17	247	Jo	53	279	S
210	Fö	18	248	Jo	54		K
211	Fö	19	249	E	24		Fi
212	Fi	49	250	Fi	57		Jo
213	K	27	251	Fi	58	280	U
214	Ju	29		H	15	281	H
215	s	12	252	Fi	59	282	Fi
216	H	11		H	16	283	Fi
217	Fi	43	253	Fi	60	284	Fi
218	Fi	50		H	17	285	U
219	E	16	254	S	20		Fi

286	U	8	316	Fi	89	347	E	33
	Fi	75	317	Fi	90	348	Fi	99
287	Ju	34	318	Fi	91	349	Fi	100
	s	26	319		)	350	Fi	101
288	s	27	320	Fi	92	351	Fi	102
289	Ju	35	321		)	352	Fö	29
290	Fi	76	322	Fi	93		Fi	103
291	Ju	36	323		)		E	34
	H	20	324	E	28	353	Fi	104
292	Ju	37	325	Ju	40	354	S	38
293	K	31	326	Ju	41	355	S	39
294	K	32	327	u	12	356	Fi	105
295	Jo	62	328	Fö	25	357	Fi	106
296	Jo	63	329	s	32	358	E	35
297	H	21	330	K	34	359	E	36
298	S	29	331	Fi	94	360	Fi	84
	Fi	78	332	E	30	361	Fi	107
299	S	30	333	H	26	362	Fi	108
300	S	31	334	H	27	363		4)
301	Fi	79	335	Fi	95	364		4)
302	Fi	80	336	K	35	365		4)
	H	22	337	Fö	26	366		4)
303	Fi	81		Fi	96	367		4)
304	Fi	82	338	Ju	42	368		4)
305	U	9		u	13	369	S	43
	H	23		Fö	27	370	S	40
306	Fi	83		S	33	371	s	41
	H	24		K	36	372	Fi	109
307	U	10		Fi	97	373	Fi	110
	H	25		E	31	374	Fö	30
308	Ju	38		H	28		Fi	lil
309	Fi	85	339	Fö	28	375		4)
310	K	33	340	S	34	376		4)
311	Ju	39	341	Fi	98	377		4)
312	Fö	24	342	H	29	378		4)
	Fi	86	343	S	35	379		4)
313	E	29	344	S	36	380	S	42
314	Fi	87	345	s	37
315	Fi	88	346	E	32

277

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1935 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siflertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
den 19 november 1934 avslutad konvention örn arv, testamente och boutredning,
m. m. (23.)

Av konventionen föranledda lagar utfärdade den 1 mars 1935 (sv. f. nr 44—46).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken. (26.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 mars 1935 (sv. f. nr 43).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 10 kap. 1 § rättegångsbalken. (27.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 mars 1935 (sv. f. nr 42).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) om anstånd
i särskilt fall med gälds betalning. (28.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 februari 1935 (sv. f. nr 25).

5. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (29.)

Den 22 februari 1935 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

6. den 22 februari, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 57 §
sjömanslagen. (49.)

Ärendet har överlämnats till handelsdepartementet.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om häradsting. (50.)

Lagar i ämnet utfärdade den 8 mars 1935 (sv. f. nr 60—62).

8. den 26 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (55.)

Den 8 mars 1935 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

278

9. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (58.)

Den 8 mars 1935 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

10. den 4 mars, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri. (61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 11 mars, i anledning av väckt motion örn ändrad lagstiftning angående
rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

Ärendet är beroende på Kungl. Marits prövning.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående tillfällig ökning av justitierådens antal. (78.)

Lag utfärdad den 15 mars 1935 (sv. f. nr 64).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 28 § giftermålsbalken. (79.)

Lag utfärdad den 15 mars 1935 (sv. f. nr 65).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående domstols
behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål. (80.)

Lag utfärdad den 15 mars 1935 (sv. f. nr 66).

15. den 15 mars, i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande
fiskets skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

Ärendet har remitterats till lagberedningen för yttrande.

16. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation, m. m. (104.)

Lagar i ämnet utfärdade den 5 april 1935 (sv. f. nr 91 och 92).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. (105.)

Lag utfärdad den 5 april 1935 (sv. f. nr 93).

18. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn inlösen av vissa frälseräntor, m. m. (132.)

Lagar ävensom förordning i ämnet utfärdade den 12 april 1935 (sv. f. nr

101—103).

19. den 5 april, i anledning av väckta motioner angående beredande av skydd
för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Kungl. Maj:t har anbefallt lagberedningen att avgiva yttrande i ärendet i vad

det berörde området för beredningens uppdrag eller därmed ägde omedelbart

sammanhang.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 127 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m. (143.)

Lagar i ämnet utfärdade den 12 april 1935 (sv. f. nr 98—100).

21. den 9 april, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Den 15 juni 1935 i statsrådet anmäld och föreskrifter meddelade vederbörande.

279

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till högsta
domstolen m. m. (147.)

Den 15 juni 1935 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 50 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
(160.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1935 (sv. f. nr 107).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
förlagsinteckning. (161.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1935 (sv. f. nr 108).

26. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av staden Grännas förpliktelser beträffande en icke
lagfaren rådman, vilkens tjänst vid rådhusrättens i staden upphörande
kommer att indragas. (184.)

Den 17 maj 1935 i statsrådet anmäld och tillkännagivande om riksdagens beslut
meddelat vederbörande.

27. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen. (193.)

Lag utfärdad den 10 maj 1935 (sv. f. nr 155).

28. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen m. m. (196.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1935 (sv. f. nr 256). Såvitt angår ändringar i
den av 1934 års riksdag villkorligt antagna lagen om ändring i vissa delar av
vallagen, är ärendet beroende på beslut i grundlagsenlig ordning rörande av
1934 års riksdag antagen ändring i § 24 riksdagsordningen.

29. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa ombyggnadsarbeten vid centralfängelset i Norrköping samt till
nya arbetslokaler m. m. vid centralfängelset i Växjö. (214.)

Den 16 augusti 1935 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

30. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, m. m. (230.)

Lagar i ämnet utfärdade den 31 maj 1935 (sv. f. nr 268 och 269).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (231.)

Den 31 maj 1935 anmäld i statsrådet, därvid departementschefen bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för upprättande av förslag till arbetsordning och andra
erforderliga föreskrifter för den av riksdagen beslutade hovrätten för Övre Norrland
i Umeå.

32. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 3 med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet m. m. (264.)

Lagar i ämnet utfärdade den 31 maj 1935 (sv. f. nr 236—241).

280

33. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till avlöningar
vid häradsrätterna jämte i ämnet väckta motioner. (271.)

Den 15 juni 1935 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

34. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag till
lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Frågan om i skrivelsen begärd utredning angående möjligheterna att tillskapa
en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Lag utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 288). Frågan om i skrivelsen begärd
utredning angående lagstiftning om ökat skydd för ämbets- och tjänstemän
samt innehavare av offentligt uppdrag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 6 juni, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående av
ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ungdomsfängelse m. m. (292.)

Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 343—345). Beträffande i
skrivelsen begärd omarbetning av gällande lagstiftning angående tvångsuppfostran
tillkallades den 15 juni och den 18 juli 1935 sakkunniga att, jämte förut
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående reformer
på fångvårdens område m. m., biträda med utredning bl. a. angående revision
av lagstiftningen örn tvångsuppfostran. Sedan betänkande i ämnet avgivits
den 10 december 1935 (st. off. utr. 1935: 67), har betänkandet den 19 december
remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar.

38. den 7 juni, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid rikets
överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 8 juni, angående utredning och bestämmelser rörande för byggnader
gemensamma brandmurar. (311.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

40. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (325.)

Lag utfärdad den 20 juni 1935 (sv. f. nr 371).

41. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(326.)

Den 15 juni 1935 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i staterfs
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Den 27 juli 1935 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

281

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 januari 1935, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 16 januari 1935.

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den
19 november 1934 avslutad konvention om arv, testamente och boutredning,
m. m. (23.)

Anmäld den 22 mars 1935, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att nämnda konvention
skulle för Sveriges del ratificeras.

3. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention för
underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm, m. m.
(129-)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 5 april, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1935/1936
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

Anmäld den 26 april 1935. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma dag,
dels den 15 och den 20 juni, den 19 juli samt den 4 och den 27 september 1935.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 83 med anhållan
örn riksdagens yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling m. m. (142.)

Anmäld den 15 november 1935, varvid Kungl. Majit beslöt, att den vid internationella
arbetsorganisationens konferens år 1933 antagna konventionen rörande
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer skulle för Sveriges del ratificeras.

6. den 10 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande av
dubbelbeskattning. (164.)

Anmäld den 12 april 1935, varvid Kungl. Majit beslöt, att ifrågavarande avtal
jämte tillhörande slutprotokoll skulle för Sveriges del ratificeras.

7. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition rörande godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående handräckning i
beskattningsärenden. (285.)

Anmäld den 18 juli 1935, varvid Kungl. Majit beslöt, att nämnda avtal jämte
tillhörande slutprotokoll skulle för Sveriges del ratificeras.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande arvsskatt, m. m. (286.)

Anmäld den 18 juli 1935, varvid Kungl. Majit beslöt, att nämnda avtal jämte
tillhörande slutprotokoll skulle för Sveriges del ratificeras.

9. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater träffad handelsöverenskommclse.
(305.)

282

Anmäld den 15 juni 1935, varvid Kungl. Majit beslöt, att nämnda handelsöverenskommelse
skulle för Sveriges del ratificeras.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition rörande viss ändring
av den mellan Sverige, å ena, samt Det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland, å andra sidan, den 15 maj 1933 avslutade
handelsöverenskommelsen. (307.)

Anmäld den 15 juni 1935, varvid Kungl. Majit bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att meddela brittiske ministern i Stockholm, att Kungl. Majits
regering godkände ifrågavarande ändring i nämnda handelsöverenskommelse.

11. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till pressattachéer. (280.)

Anmäld den 20 juni 1935, varvid Kungl. Majit meddelade föreskrifter angående
ifrågavarande anslags användning.

12. den 14 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning rörande utrikesdepartementets
anslag till extra utgifter. (327.)

Anmäld den 20 juni 1935, varvid Kungl. Majit meddelade föreskrifter angående
ifrågavarande anslags användning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Anmäld den 20 juni 1935, varvid Kungl. Majit meddelade föreskrifter angående
ifrågavarande anslags användning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1935, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
förstärkning av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 februari 1935.

2. den 9 februari, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring.
(16.)

Anmäld den 22 mars 1935, därvid Kungl. Majit förordnat, att genom inskrivningsbefälhavarnas
försorg skulle från inskrivningsrevisionerna i riket införskaffas
och till försvarsdepartementet före den 1 juli 1935 ingivas de uppgifter och
meddelanden, som i riksdagens förevarande skrivelse avsåges. Ärendet kommer
icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

3. den 16 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt markområde i Åkers socken av Södermanlands
län. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 mars 1935.

4. den 23 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
bestridande av kostnaderna för installation av ett ångturbinaggregat i
kraftcentralen å Kungsholms fort inom Karlskrona fästning. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

283

5. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande
från domänstyrelsens till lantförsvarets förvaltning av vissa delar
utav kronoparken Åsen invid Uppsala. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935.

6. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
löjtnanterna E. V. Ekman och G. 0. Friberg samt furiren H. A. Schollin
att tillgodoräkna sig viss tjänstetid för placering i lönehänseende. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935.

7. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för G. S. Cassel m. fl. från viss betalningsskyldighet. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett markbytesavtal mellan kronan och Jönköpings stad. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av utbildningskurser i praktisk flygning för vissa studerande vid
tekniska högskolan. (100.)

Anmäld den 5 april 1935, därvid Kungl. Majit uppdragit åt flygstyrelsen att
efter samråd med tekniska högskolans lärarkollegium till Kungl. Majit inkomma
med förslag angående de ifrågavarande utbildningskursernas anordnande. Ånyo
anmäld den 20 juni 1935, därvid Kungl. Majit utfärdat vissa bestämmelser angående
anordnande vid flygvapnet av utbildningskurser i praktisk flygning för
sådana studerande vid tekniska högskolan, som deltaga i undervisningen i flygteknik.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits
prövning.

10. den 10 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för marindirektören av första graden vid mariningenjörkåren i flottans
reserv I. J. Falkman från viss betalningsskyldighet. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
av vissa haverikostnader. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1935.

12. den 12 april, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer (bankoutskottets utlåtande nr 38, punkten 5).

13. den 27 april, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar i
avseende å utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet, m. m. (4.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935, varvid, bland annat, tre kungörelser
utfärdats (sv. f. nr 163—165).

14. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935.

284

15. den 4 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935.

16. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
två fartyg för minsvepningsändamål. (194.)

Anmäld den 17 maj 1935, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt marinförvaltningen
att efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t inkomma med av kostnadsutredning
åtföljt förslag angående ifrågavarande fartygsanskaffning. Ånyo anmäld
den 26 juli 1935, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande av ett utav
marinförvaltningen i ämnet framlagt förslag beträffande dispositionen av det
belopp av högst 175,000 kronor av fonden för krigsfartygs byggande, som enligt
1935 års riksdags medgivande finge användas för inköp och utrustning av två
fartyg för minsvepningsändamål, medgivit, att marinförvaltningen finge på
grundval av nämnda förslag under hand träffa avtal om inköp av norska valfångstbåtarna
Klo och Graham. Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Vaxholms kustartilleriregementes manskapskassa från betalningsskyldighet
för vissa skulder m. m. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av vissa medel, som anvisats för säkerhetsanordningar å undervattensbåtar.
(210.)

Anmäld den 23 maj 1935, därvid Kungl. Majit uppdragit åt marinförvaltningen
att till Kungl. Majit inkomma med förslag angående användningen av
den besparing, som komme att uppstå å de för budgetåren 1932/1933 och
1933/1934 anvisade extra reservationsanslagen för säkerhetsanordningar å undervattensbåtar.
Ånyo anmäld den 20 juni 1935, därvid Kungl. Majit medgivit,
att av berörda besparing ett belopp av 13,000 kronor finge användas till anordnande
av s. k. släpbojar å vissa undervattensbåtar. Ärendet kommer icke vidare
att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrade
grunder för tillsättande av beställningen såsom marinöverdirektör. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935.

20. den 23 maj, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

21. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig tomt i Landskrona. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

22. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
m. m. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer (bankoutskottets utlåtande nr 45, punkterna 5, 8, 9,
11, 32 och 33).

285

23. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för vissa officerare vid flottan från dem ådömd betalningsskyldighet till
kronan. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

24. den 14 juni, i anledning av väckta motioner örn dels understöd åt förre
volontären N. E. G. Grahn, dels ock pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren
K. R. Jakobsson. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juli 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till
extra utgifter. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. m.
(337.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 408).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juli 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ändrad
löneklassplacering för vissa beställningshavare vid artilleriets fabriker
och tyganstalter. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1935/1936 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen m. m. (352.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

30. den 18 juni, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1935/1936.
(374.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 februari 1935.

2. den 12 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel för budgetåret 1934/1935 till statliga och statskommunala
reservarbeten. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

286

3. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472) örn
förbud mot politiska uniformer. (24.)

Anmäld den 18 april 1935, därvid utfärdades dels lag (sv. f. nr 116) angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472) örn förbud mot politiska
uniformer, dels ock kungörelse (sv. f. nr 117) örn förbud mot politiska uniformer.

4. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1934 fattade beslut. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1935.

5. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1935.

6. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925
(nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m. (134.)

Anmäld den 18 april 1935, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 115).

7. den 5 april, i anledning av väckta motioner angående beredande av skydd
för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Den 26 juni 1935 överlämnad till justitiedepartementet.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 83 med anhållan
örn riksdagens yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling m. m. (142.)

Anmäld den 18 april 1935, därvid lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
utfärdades (sv. f. nr 113).

9. den 12 april, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5.)

Anmäld den 10 maj 1935, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

10. den 30 april, i anledning av väckta motioner angående undersökning av
vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan skrivelsen anmälts den 17 maj 1935, har chefen för socialdepartementet,
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande, den 22 i samma månad tillsatt en kommission
för undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Kommissionens uppdrag
är ännu icke slutfört.

11. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället vid
Mörby. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

12. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag till ny ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar. (215.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

287

13. den 17 maj, i anledning av väckt motion rörande ändrade bestämmelser
angående moderskapsunderstöd m. m. (223.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt kommissionen för undersökning
av vårt lands befolkningsfråga att vid fullgörandet av sitt uppdrag taga under
övervägande de i skrivelsen avsedda frågorna.

14. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till byggnader för statens bakteriologiska
laboratorium. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i grunderna för statsbidrag till erkända sjukkassor. (226.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid kungörelse (sv. f. nr 333) utfärdades om ändrad
lydelse av §§ 4 och 5 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag
åt sjukkassor.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till vissa landsting för av dem disponerade vårdplatser å folksanatorierna.
(227.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1935.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Övre Norrlands erkända centralsjukkassa för beredande av rörelsekapital
åt kassan. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1935.

18. den 23 maj, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juli 1935.

19. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning av
propositionen väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 337). Med
anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen anfört och
yrkat har inom socialdepartementet upprättats en promemoria angående gemensam
valdag för stadsfullmäktige-, landstingsmanna- och elektorsval, varöver yttranden
inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer. I denna del
samt såvitt angår av riksdagen begärd utredning av frågan om fullgjord skattebetalning
såsom villkor för valbarhet och behörighet till kommunala förtroendeuppdrag
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr denna ämbetsberättelse
sid. 335, ärendet under punkten 23, samt sid. 339, ärendet under punkten
39.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande av
kostnaderna för vården av hereditärsyfilitiska barn. (254.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att efter verkställd
utredning avgiva yttrande och förslag i anledning av skrivelsen. Sedan
detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 28 maj, i anledning av väckt motion angående ersättning av statsmedel
för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

Den 14 juni 1935 överlämnad till kommunikationsdepartementet.

288

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (259.)

Anmäld den 20 juni och den 5 juli 1935, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfogdebefattningarna. (260.)

Anmäld den 28 juni och den 20 september 1935, därvid sistnämnda dag bestämmelser
utfärdades angående en utbildningskurs för blivande landsfogdar. I övrigt
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten
m. m. (261.)

Anmäld den 15 och den 20 juni 1935, därvid förstnämnda dag utfärdades dels
förordning (sv. f. nr 330) om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt
ordningsmakten, dels ock kungörelse (sv. f. nr 331) med vissa bestämmelser angående
tillämpningen av nämnda förordning.

25. den 1 juni, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på landsbygden.
(268.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att i samråd
med pensionsstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa utredning och inkomma
med förslag i ämnet. Sådant förslag har ännu ej inkommit.

26. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Den 17 juni 1935 överlämnad till justitiedepartementet för handläggning i vad
angår den utredning, varom riksdagen hemställt.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 32 med förslag
till lag angående tillägg till lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling
i arbetstvister. (288.)

Anmäld den 15 och den 28 juni 1935, därvid sistnämnda dag lag (sv. f. nr
440) utfärdades angående tillägg till lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling
i arbetstvister.

28. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni
1934. (279.)

Överlämnad från finansdepartementet för handläggning i vad angår punkten
l:o (ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet) samt punkten
7:o (statsverkets kostnader för gränskontrollen).

Punkten l:o har anmälts och slutbehandlats den 8 november 1935.

I fråga om ärendet under punkten 7:o hava statskontoret och generaltullstyrelsen
den 29 november 1935 avgivit anbefallt, gemensamt yttrande. Ärendet
är därefter i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 7 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (298.)

Anmäld den 28 juni 1935, därvid utfärdades dels lag om folkpensionering (sv. f.
nr 434), dels ock förordning om invalidunderstöd (sv. f. nr 435). För handläggning
i vad angår den utredning, varom riksdagen hemställt, har skrivelsen överlämnats
till finansdepartementet.

289

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 34 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
(299.)

Anmäld den 28 juni 1935, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 433).

31. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens främjande m. m. (300.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(329.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juli 1935, i vad på socialdepartementets föredragning
beror.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
under budgetåret 1935/1936 av kostnaderna för pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen
samt anslag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden jämte en
i ämnet väckt motion. (343.)

Anmäld den 28 juni och den 5 juli 1935, därvid förstnämnda dag utfärdades
dels kungörelse (sv. f. nr 436) om lån för bostadsbyggande i städer och stadsliknande
samhällen, dels ock kungörelse (sv. f. nr 438) med vissa bestämmelser
angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån för bostadsbyggnadsföretag på
landsbygden.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
(344.)

Anmäld den 28 juni, den 5 juli och den 4 september 1935. Jämte det i övrigt
erforderliga åtgärder därvid beslötos, utfärdades kungörelser dels den 28 juni
1935 om ändring i vissa delar av instruktionen den 24 november 1933 (nr 683)
för statens byggnadslånebyrå (sv. f. nr 437), dels ock den 4 september 1935 om
lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer (sv. f. nr 512).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en lånefond för lantarbetarbostäder. (345.)

Anmäld den 28 juni och den 5 juli 1935, därvid förstnämnda dag kungörelse
(sv. f. nr 439) utfärdades örn lån från lånefonden för lantarbetarbostäder.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till arbetsdomstolen.
(354.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

19 — Justitieombudsmannens ämbclsbcrätlelse till 1936 års riksdag.

290

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till domstolen för ekonomiska stridsåtgärder. (355.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid beslöts att skrivelsen — däri riksdagen anmälde,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke föranlett någon riksdagens
åtgärd — skulle läggas till handlingarna.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner. (370.)

Anmäld den 5 juli 1935, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet, statliga
och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (371.)

Anmäld dels den 28 juni 1935, därvid kungörelse (sv. f. nr 426) utfärdades om
ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående
statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, dels ock den 8
november 1935, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att avgiva utlåtande
beträffande den motionsvis väckta frågan örn undersökning rörande icke hemortsberättigade
ur synpunkten av antal, förekomst m. m. Därjämte har Kungl.
Maj:t den 12 juli 1935 uppdragit åt statens arbetslöshetskommission att med
ledning av från arbetslöshetskommittéerna inhämtade uppgifter, avseende den
31 juli 1935, verkställa utredning angående samtliga de anmälda arbetslösas
ålder, yrke och organisationstillhörighet, arbetslöshetsperiodens längd, arbetsförhet
inom eget yrke och inom grovarbete, tidpunkten för vederbörande hjälpsökandes
inflyttning till vistelsekommunen ävensom den form, vari hjälpen
lämnats.

42. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m.
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (380.)

Anmäld den 28 juni och den 5 juli 1935, därvid förstnämnda dag sex författningar
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 427—432).

43. den 18 juni, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av arbetstiden för viss statsanställd
personal m. m. (369.)

Sedan medicinalstyrelsen verkställt anbefalld utredning rörande den årliga
kostnadsökning, som ett genomförande vid av landsting eller kommuner drivna
kroppssjukhus av en arbetstidsbegränsning i enlighet med Kungl. Maj:ts i berörda
proposition framlagda förslag skulle medföra i fråga om avlöning till såväl
egentlig sjukvårdspersonal som ekonomipersonal, är ärendet i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatta åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (52.)
Anmäld den 8 mars 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

291

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anordnande
av mötesspår vid vissa stationer å stambanan Stockholm—Göteborg.
(53.)

Anmäld den 8 mars 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (54.)

Anmäld den 8 mars 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

4. den 4 mars, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid länsstyrelsen i Norrbottens län anbefalldes
verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbindelse mellan Haparandahamn
och Haparanda samt att till Kungl. Majit inkomma med utredningen
och med redogörelse för de åtgärder, som länsstyrelsen kunde hava vidtagit
i anledning av utredningen, ävensom, därest statens bistånd för åvägabringande
av förenämnda kommunikationsförbindelse skulle befinnas oundvikligt, med
det förslag i sådant hänseende, vartill utredningen kunde giva anledning, varjämte
då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.
Sedan länsstyrelsen inkommit med framställning i ovannämnda hänseende, har
ärendet remitterats till järnvägsstyrelsen för utlåtande. Sådant utlåtande har
ännu icke inkommit.

5. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen framställda
förslag örn anslag till lån till järnvägsanläggningen Ulricehamn
—Jönköping. (63.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att, under förbehåll
av Kungl. Majits godkännande och med beaktande av vad i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 4 januari 1935 anförts, med
Borås—Jönköpings järnvägsaktiebolag träffa överenskommelse örn förvärv för
statens räkning av bolagets järnvägsanläggning Borås—Ulricehamn—Jönköping
samt att därefter underställa överenskommelsen Kungl. Majits prövning. Sådan
överenskommelse har ännu icke inkommit.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (65.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av ett telegrafverket tillhörigt tomtområde i Nynäshamn. (66.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

8. den 11 mars, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
motorfordonsförordningen. (70.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

9. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar
örn anslag till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (72.)

Anmäld den 22 mars 1935, därvid beträffande punkterna 1—5 erforderliga åtgärder
beslötos och i fråga om punkten 6, nybyggnad för lantmäterikontoret i

292

Gävleborgs län, uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att med Gävle stads vederbörande
myndigheter föra förhandlingar om tomt för byggnaden samt att därefter
till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag. Detta har ännu icke skett.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående avsättning
till en fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken.
(74.)

Gemensamt utlåtande har infordrats från generalpoststyrelsen och skolöverstyrelsen
men ännu ej inkommit.

11. den 22 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående egnahemslån
till statens järnvägars personal i Ånge. (101.)

Anmäld den 5 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner om statens övertagande av
Gävle—Ockelbo järnväg m. m. (102.)

Sedan utlåtanden i ärendet infordrats från järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt chefen för generalstaben, har ärendet remitterats till
länsstyrelsen i Gävleborgs län för fortsatt utredning i anslutning till av järnvägsstyrelsen
i dess utlåtande gjord hemställan.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för chauffören O. R. Jansson m. fl. från skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp.
(103.)

Anmäld den 5 april 1935, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

14. den 26 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning om bidrag till uppförande av
en hangar å Bromma flygplats. (115.)

Anmäld den 5 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställningar om anslag till belysningsanläggningar
för luftfartsleder m. m. (116.)

Anmäld den 5 april, den 20 juni och den 15 november 1935, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

16. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utarrendering
av kronan tillhörig andel i Jössefors vattenfall. (119.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till kontorsbyggnad för statens vattenfallsverks räkning i kvarteret Björnen
i Stockholm. (120.)

Anmäld den 18 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. den 5 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ökade
lokaler för länsstyrelsen i Hallands län. (135.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för stationskarlen N. H. Pettersson och banarbetaren G. Persson från
viss ersättningsskyldighet gentemot statens järnvägar. (136.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rensningsarbeten
i Göta älv för huvudreglering av Vänern. (138.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

293

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av förutvarande Kronprinsens husarregementes kasernetablissement
i Malmö. (139.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid byggnadsstyrelsen bemyndigades att uppgöra
och till Kungl. Majit inkomma med förslag till erforderliga avtal. Dylika
förslag hava ännu icke inkommit.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inköp för
telegrafverkets räkning av tomt i Bollnäs m. m. (140.)

Anmäld den 12 april 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

23. den 25 april, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 17 maj 1935, därvid utfärdats en förordning och två kungörelser
(sv. f. nr 187—189), och hava då samt sedermera under året i övrigt erforderliga
åtgärder beslutits.

24. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (189.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 214) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m.
åt enskilda järnvägar m. m. (190.)

Anmäld den 28 juni 1935, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

26. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nedskrivning
av statslån till anläggning av Skövde—Axvalls järnväg m. m. (202.)

Anmäld den 17 maj 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

27. den 14 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående understöd
till svensk luftfart m. m. jämte två i ämnet väckta motioner. (213.)

Anmäld den 23 maj, den 28 juni och den 2 augusti 1935, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

28. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av länsarkitektsinstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(222.)

Anmäld dels den 15 juni 1935, därvid utfärdats en instruktion och en kungörelse
(sv. f. nr 354 och 392), dels den 6 december 1935, därvid utfärdats en
kungörelse (sv. f. nr 597), dels ock den 20 december 1935, därvid utfärdats två
kungörelser (sv. f. nr 625 och 631), och hava vid nämnda tillfällen i övrigt erforderliga
åtgärder beslutits.

29. den 28 maj, i anledning av väckt motion angående ersättning av statsmedel
för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

Riksförsäkringsanstalten har anbefallts avgiva utlåtande. Sådant har ännu ej
inkommit.

294

30. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni
1934. (279.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 15 juni 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda
vägar m. m. (1935 års vägsakkunniga).

31. samma dag, i anledning av väckt motion om förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar. (293.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majrts
prövning.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 171 med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni
1930 (nr 285). (294.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 332).

33. den 8 juni, angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. (310.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen och kommerskollegium
att, med beaktande av vad i riksdagens skrivelse och däri omnämnda
utlåtanden anförts, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till reviderade bestämmelser
i ämnet. Dylikt förslag har ännu ej inkommit.

34. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(330.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

35. samma dag, i fråga örn ändrade grunder för rundradioverksamheten. (336.)
Anmäld den 20 september och den 15 november 1935, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juli 1935.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1935, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 om
rikets mynt. (17.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 februari 1935 (sv. f. nr 28).

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under ”Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor” gjorda
framställningar angående dispositionen av den 30 juni 1935 kvarstående
behållningar å reservationsanslag samt rörande sättet för bestridande av
vissa avlöningskostnader för personal vid nyreglerade verk, tillhörande
allmänna civilförvaltningen. (20.)

Anmäld den 5 april, den 31 maj och den 15 juni 1935. Sistnämnda dag utfärdades
kungörelse (sv. f. nr 374). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

295

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av vinstmedel hos Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. (22.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

4. den 19 februari, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
under ”Utgifterna. För flera huvudtitlar gemensamma frågor” gjorda
framställning angående avlöningsförhållandena för föredragande i regeringsrätten.
(30.)

Anmäld den 3 maj och den 15 juni 1935, varmed skrivelsen slutbehandlats.

5. den 20 februari, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till lag angående upphävande av gällande stadganden om solidariska
bankbolag. (39.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 februari 1935 (sv. f. nr 32).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § 2 mom. och 3 § förordningen den 28
september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster. (40.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 februari 1935 (sv. f. nr 29).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (41.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 februari 1935 (sv. f. nr 30).

8. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj 1923
(nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp,
byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. (42.)

Anmäld dels den 1 mars 1935, då förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 53),
dels ock den 18 oktober 1935, då statskontoret anbefalldes att verkställa viss
utredning. Sedan statskontoret den 30 november 1935 inkommit med denna
utredning, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majis prövning.

9. den 11 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av allmänna arvsfonden tillfallna tomterna nr 2 och 3 i kvarteret
Linden i Motala. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1935.

10. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (85.)

Överlämnad till ecklesiastikdepartementet den 29 mars 1935 för vidare handläggning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 25 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926
(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin. (88.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 mars 1935 (sv. f. nr 79).

12. den 22 mars, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, (lil.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 308 och 309).

296

13. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhöjning
i vissa fall till mejerikonsulent med delaktighet i statens
pensionsanstalt. (106.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 5 april 1935 (sv. f. nr 96).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beräkning
av engångsavgift till statens pensionsanstalt beträffande lärarbefattningar
vid vissa anstalter för yrkesundervisning m. m. (107.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 april 1935 (sv. f. nr 144).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrade
pensionsförmåner för vissa förutvarande anställningshavare vid
Hässleholm—Markaryds järnväg. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för överläkare vid statsunderstödda vanföreanstalter.
(109.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 april 1935 (sv. f. nr 144).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bidrag
av statsmedel till gäldande av förra kamreraren vid Ruda—Finsjö—
Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag Maria Wikströms
avgifter till enskilda järnvägarnas pensionskassa. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

18. den 28 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående sänkning
av pensionsåldern för distriktsveterinär med delaktighet i statens pensionsanstalt.
(122.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 april 1935 (sv. f. nr 144).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående pensionsrätten
för vissa f. d. rektorer vid allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter.
(123.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 12 april 1935 (sv. f. nr 145).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående grunder
för pension till vissa tjänstemän, som i samband med statens övertagande
av enskilda järnvägar eller bandelar övergått i statens järnvägars tjänst.
(124.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1935, då bland annat utfärdats kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 146).

21. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majrts propositioner angående inrättande
av statens allmänna fastighetsfond samt med förslag till inkomstoch
utgiftsstat för fonden för budgetåret 1935/1936. (121.)

Anmäld den 5 april och den 15 juni 1935. Skrivelsen är i viss del beroende på

Kungl. Majrts prövning.

22. den 30 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 219, med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (125.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 30 mars 1935 (sv. f. nr 74 och 75).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om omsättningsskatt å inhemskt vin. (126.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 mars 1935 (sv. f. nr 76).

297

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av sjunde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

25. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner angående
tilläggspension åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda
personer. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1935.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i lärarinnornas pensionsanstalt för vissa övningslärarinnor vid kommunala
flickskolor. (131.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 377).

27. den 3 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention för
underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm, m. m.
(129.)

Anmäld den 20 december 1935, då förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 619).

Ärendet är, såvitt angår konventionens ratificering, beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om utsträckt tillämpning av de i kungörelsen den 3 februari
1S88 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106) meddelade
bestämmelser angående ersättning av statsmedel för gulden frälseränta.
(133.)

Förordning i ämnet utfärdad den 12 april 1935 (sv. f. nr 103).

29. den 5 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor.
(144.)

Förordning i ämnet utfärdad den 3 maj 1935 (sv. f. nr 142).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts propositioner med förslag till
dels förordning örn ändrad lydelse av 7 § tulltaxeförordningen, dels ock
förordning örn ändrad lydelse av 8 § 1 mom. samma förordning. (145.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 334 och 335).

31. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
om arvsskatt och skatt för gåva. (146.)

Förordning i ämnet utfärdad den 3 maj 1935 (sv. f. nr 141).

32. den 10 april, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl, hovoch
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1935.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Nederländerna för undvikande
av dubbelbeskattning. (164.)

Anmäld dels den 12 april 1935 (på utrikesdepartementets föredragning), dels

ock den 26 april 1935, då kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 139). Skrivelsen

är därmed slutbehandlad.

298

34. den 12 april, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning framställda förslag angående statsverkets
fond av rusdrycksmedel m. m. (165.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1935, då bland annat förordning i ämnet
utfärdats (sv. f. nr 147).

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående tullen å vissa glasvaror
m. m. (171.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 april 1935 (sv. f. nr 121).

36. samma dag, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för elektricitetsmätare.
(172.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 april 1935 (sv. f. nr 120).

37. samma dag, i anledning av väckt motion angående tullsatserna för färgband
till skriv- och räknemaskiner. (173.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 april 1935 (sv. f. nr 120).

38. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1935.

39. den 27 april, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar i
avseende å utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens sjunde
huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Anmäld den 31 maj 1935. Ärendet under punkten 39 (ersättning till statens allmänna
fastighetsfond) är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

40. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av kronans rätt till danaarv efter Erik Johan Jonsson från
Örebro. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i vissa
fall underkasta sig läkarundersökning m. m. (185.)

Anmäld den 23 maj och den 18 juli 1935, vilken sistnämnda dag kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 459). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

42. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till skyddande av de allmänna intressena vid utnyttjandet av Bolidens
gruvaktiebolag tillhöriga gruvfyndigheter. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
frihamnsförordning m. m. (217.)

Författningar i ämnet utfärdade den 31 maj 1935 (sv. f. nr 250—254).

44. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
militärt tjänstepensionsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(203.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935, då bland annat författningar i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 167—173).

299

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1935/1936 till det militära pensionsväsendet m. m.
jämte en i ämnet väckt motion. (204.)

Anmäld den 17 maj samt den 15 och den 28 juni 1935. Kungörelse i ämnet utfärdades
den 15 juni 1935 (sv. f. nr 376). Skrivelsen kommer ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension. (205.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 maj 1935 (sv. f. nr 174).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni
1934 (nr 442). (206.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 maj 1935 (sv. f. nr 175).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätten
för professorn E. H. O. Stensiö. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

49. den 14 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. (218.)

Författningar i ämnet utfärdade den 17 maj 1935 (sv. f. nr 176—178).

51. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom
en i ämnet väckt motion. (224.)

Förordning i ämnet utfärdad den 31 maj 1935 (sv. f. nr 255).

52. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (233.)

Anmäld den 31 maj 1935, då författningar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 220 och
223—225).

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten. (234.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1935 (sv. f. nr 234).

55. den 23 maj, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld den 31 maj och den 15 juni 1935, vilken sistnämnda dag bland annat
kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 382). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

300

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om användande under budgetåret 1935/1936 av vissa till fonden för pensionering
av civila tjänstinnehavare inflytande medel. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1935, då bland annat lag i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 248).

57. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften. (250.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 310).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till viss
ändring i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande
tulltaxa. (251.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 maj 1935 (sv. f. nr 222).

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 med förslag
till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa jämte i ämnet väckta
motioner. (252.)

Författningar i ämnet utfärdade den 31 maj 1935 (sv. f. nr 220, 221 och 226).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beräknande av inkomsttiteln ”Inkomst av vadhållning
vid idrottstävlingar” m. m. (253.)

Överlämnad till handelsdepartementet för vidare handläggning.

61. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.
(256.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

62. den 28 maj, i anledning av väckta motioner om tillgodoräkning av tjänstgöring
såsom vaktmästare hos riksdagen vid placering i löneklass hos
verk och inrättningar, som tillhöra statsförvaltningen. (255.)

Sedan allmänna civilförvaltningens lönenämnd inkommit med infordrat yttrande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld. (257.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 maj 1935 (sv. f. nr 217).

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen av 13 §
andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 30 juni 1934 och av §§ 9
och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873. (258.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1935 (sv. f. nr 219).

65. den 1 juni, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning om accis å margarin och vissa andra fettvaror,
m. m., dels ock i dessa och andra närstående ämnen väckta motioner.
(265.)

I vad på finansdepartementets föredragning beror är detta ärende anmält dels

den 7 juni 1935, då förordning i ämnet utfärdats (sv. f. nr 259), dels ock den

301

28 juni 1935, då kungörelser utfärdats (sv. f. nr 388 och 389). Skrivelsen är därmed
för finansdepartementets vidkommande slutbehandlad.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med
ytterligare tillägg till gällande tulltaxa. (266.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 336).

67. den 4 juni, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder för
sättande av markegång. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
familjepension åt vissa grupper av statsanställda. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (278.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 299).

70. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni
1934. (279.)

Anmäld den 15 juni 1935. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag hava tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna delar överlämnats
till socialdepartementet (punkterna 1 och 7), kommunikationsdepartementet
(punkterna 3 och 4) samt jordbruksdepartementet (punkterna 8 och 9).

Ärendena under punkterna 2 (stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 §
7 st. väglagen), 5 (provision för stämpelförsäljning) och 6 (partiella ledigheter)
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Ärendena under punkterna 1, 3, 4, 7, 8 och 9 komma ej vidare, i vad på finansdepartementets
föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

71. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Kungl. Maji har den 20 september 1935 uppdragit åt sekreteraren i överståthållarens
avdelning för polisärenden K. G. A. Sandström samt förste revisorn
i försäkringsinspektionen I. T. Askelöf att såsom sakkunniga biträda inom finansdepartementet
med vissa förberedande undersökningar på kommunalbeskattningens
område.

72. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring eller förtydligande
av bestämmelserna om restitution av B-skatt. (283.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för effektiv indrivning
av skogsaccis och skogsvårdsavgift^ (284.)

Sedan åtskilliga myndigheter inkommit med infordrade utlåtanden, är ärendet
beroende på Kungl. Majis prövning.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition rörande godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket angående handräckning
i beskattningsärenden. (285.)

302

Anmäld dels den 18 juli 1935 (på utrikesdepartementets föredragning), dels ock
den 22 november 1935, då bland annat kungörelser utfärdats (sv. f. nr 567—571).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande arvsskatt, m. m. (286.)

Anmäld dels den 15 juni 1935, då förordning utfärdats (sv. f. nr 318), dels den
18 juli 1935 (på utrikesdepartementets föredragning), dels ock den 22 november
1935, då kungörelse utfärdats (sv. f. nr 572). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän
avgift, m. m. (290.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 315—317).

77. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936 i vad rör jordbruksärenden. (277.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 28 juni 1935 (sv. f. nr 383 och 385), varmed
skrivelsen, i vad på finansdepartementets föredragning beror, slutbehandlats.
Skrivelsen har även varit föremål för handläggning i jordbruksdepartementet.

78. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (298.)

Ärendet har överlämnats från socialdepartementet, i vad avser riksdagens anhållan
om utredning rörande ändring i förordningen den 16 december 1927 angående
understöd av skatteutjämningsmedel. I denna del är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

79. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående skattefrihet för viss förmån av hyresa vdrag. (301.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 juni 1935 (sv. f. nr 319).

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (302.)

Överlämnad till handelsdepartementet den 12 juni 1935.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1935. (303.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1935 (sv. f. nr 300—302).

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskild skatt å förmögenhet för år 1935. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935, då bland annat författningar i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 303—305).

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 251 angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (306.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 18 juli 1935 (sv. f. nr 471 och 472).

84. den 12 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1935/
1936, m. m. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935, då bland annat utfärdats förordning
(sv. f. nr 296) angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed

303

den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1935 skall utgå, samt

kungörelse (sv. f. nr 297) angående fastställelse av vissa tabeller till ledning vid

uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1935.

85. den 14 juni, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över Luleå.
(309.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. samma dag, i anledning av väckta motioner om dels understöd åt förre
volontären N. E. G. Grahn, dels ock pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren
K. R. Jakobsson. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., i vad rör pensionsväsendet. (314.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 28 juni 1935 (sv. f. nr 383 och 385).

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(315.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 207, punkten 16,
angående pension åt verkställande ledamoten i djurgårdskommissionen,
f. d. översten C. S. I. Petersson. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

90. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under huvudtiteln riksdagen och dess verk m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

91. samma dag, angående ny instruktion för riksdagens revisorer vid riksbankens
avdelningskontor i orterna. (318.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 28 juni 1935 (sv. f. nr 405).

92. samma dag, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(320.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

93. samma dag, angående reglemente för riksgäldskontoret. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(331.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

95. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.
(335.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. m. (337.)

304

Anmäld den 15 juni 1935, då kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 407). Ärendet,
som den 22 juni 1935 i viss del överlämnats till försvarsdepartementet, kommer
ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Anmäld den 28 juni 1935, då bland annat kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 383—385). Skrivelsen är därmed, i vad på finansdepartementets föredragning
beror, slutbehandlad. Skrivelsen har även varit föremål för handläggning i övriga
departement utom jordbruksdepartementet.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kostnader för årlig taxering jämte en i ämnet väckt motion. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statskontoret för budgetåret 1935/1936 m. m. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under sjunde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till Tullverket:
Omkostnader. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till räntor å statsskulden m. m. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av särskild folkräkning. (351.)

Anmäld den 15 juni, den 9 augusti och den 20 september 1935. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1935/1936 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen m. m. (352.)

Anmäld den 15 juni 1935, då bland annat kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f.
nr 380), varjämte ärendet i vissa, angivna delar den 22 juni 1935 överlämnats
till försvars- och ecklesiastikdepartementen. Ärendet kommer ej vidare, i vad
på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

104. samma dag, i anledning av väckta motioner angående Svenska lantmännens
kvarnförenings skuldförhållanden. (353.)

Anmäld den 5 juli och den 18 oktober 1935. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kostnader i anledning av avtal med främmande stat om handräckning
i beskattningsärenden. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 november 1935.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 245 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden. (357.)

305

Anmäld den 28 juni 1935 (punkterna 1 och 2). Ärendena under punkterna 3 och

4 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

107. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

108. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret och suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

110. den 18 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1935/1936. (373.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

•

111. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1935/1936.
(374.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 februari 1935.

2. den 12 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande folkundervisningen i rikets nordligaste gränsorter. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935, därvid utfärdats tre kungörelser

(sv. f. nr 184—186).

3. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden under budgetåret 1935/1936 för biträde vid handläggning
av ecklesiastika boställsärenden och vad därmed äger samband.
(25.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

4. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anslag till studielånefonden.
(73.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och
diakoniens tjänst. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, därvid utfärdats en lag och en

kungörelse (sv. f. nr 445 och 446).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträden
åt ärkebiskopen. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrätlelsc till 1936 års riksdag.

306

7. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1935.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss markupplåtelse
för utvidgning av universitetets i Uppsala idrottsplats. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935.

9. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 oktober 1935, därvid utfärdats en lag och en
kungörelse (sv. f. nr 526 och 527).

10. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av samrealskolan i Haparanda till ett högre allmänt läroverk jämte
en i ämnet väckt motion. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

11. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredningsarbeten
m. m. för universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1935.

12. den 9 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1935/1936
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel
väckta motioner m. m. (8.)

Kungl. Majit har den 26 april, den 17 och den 31 maj, den 7, den 15, den 20 och
den 28 juni, den 2, den 23 och den 30 augusti, den 6 september, den 22 november
och den 6 december 1935 avgjort skilda delar av ärendet samt därvid utfärdat
den 26 april 1935 fyra kungörelser (sv. f. nr 149—152) och den 17 maj 1935
tjugufyra kungörelser (sv. f. nr 192—198, 200—213, 242, 243 och 295). Samtliga
punkter i riksdagens skrivelse äro slutbehandlade utom punkten nr 183 angående
anslag till vissa kostnader för utdelning av statens räntefria studielån, beträffande
vilken punkt Kungl. Majit den 17 maj 1935 förklarat sig vilja framdeles
meddela beslut.

13. den 12 april, i anledning av Kungl. Majits dels under riksstatens åttonde
huvudtitel, punkterna 66—106, dels ock i proposition, nr 142, gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1935/1936 till universiteten,
den medicinska undervisningen m. m. jämte en beträffande nämnda
huvudtitel väckt motion. (162.)

Anmäld den 26 april och den 23 maj 1935, vilken sistnämnda dag ärendet slutbehandlats.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majits dels under riksstatens åttonde
huvudtitel, punkterna 26—30, dels ock i proposition, nr 142, gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1935/1936 till naturhistoriska
riksmuseet och statens etnografiska museum. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

307

15. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels
understöd åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation
förlorat sin anställning, dels ock understöd åt förra lärarinnan
Helga Vilhelmina Andersson m. m. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

16. den 15 maj, angående ändrad ordning för tillsättande av ständig adjunktsbefattning.
(219.)

Ett inom ecklesiastikdepartementet upprättat förslag till bestämmelser rörande
ordningen för tillsättande av kyrkoadjunktsbefattning har den 29 juni 1935 remitterats
till samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium. Sedan svar
å remisserna numera inkommit, är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts provning 17.

samma dag, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor i
hälsovård med mera. (220.)

Anmäld den 31 maj 1935, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen, som inkom
med utlåtande den 6 september 1935. Ärendet har därefter den 9 september
1935 remitterats till medicinalstyrelsen, som ännu icke besvarat remissen.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 226, gjorda framställning angående anslag
till bidrag till föreningar, som anordna god orkestermusik för allmänheten,
m. m. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1935.

19. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
professorn G. Rudberg att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
expeditionsvakten E. O. Cederholm att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Karin
Gunnelius’ överflyttning såsom ämneslärarinna vid samrealskolan i Sunne.
(240.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
för vissa lärare jämte en i ämnet väckt motion. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1935, därvid utfärdats sex kungörelser
(sv. f. nr 462—467).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående småskoleseminarielärarinnan
Sigrid Degermans avlöningsförmåner. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 90, gjorda framställning angående anslag
till universitetssjukhus: Understöd och ersättningar till serafimerlasarettet
i Stockholm jämte i ämnet väckta motioner. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 augusti 1935.

308

25. den 1 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om anslag till byggnadsarbeten, avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(263.)

Anmäld den 2 och den 21 augusti samt den 6 september 1935, vilken sistnämnda
dag skrivelsen slutbehandlats.

26. samma dag, angående införande av gemensamma måltidstimmar. (267.)
Anmäld den 18 oktober 1935 och beslöts, i vad angår skolväsendet, remiss till
skolöverstyrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

27. samma dag, angående underlättande av förevisningen av icke éldfarliga
biograffilmer. (269.)

Anmäld den 5 juli 1935, därvid beslöts remiss till statens biografbyrå. Biografbyrån
inkom med utlåtande den 4 oktober 1935, och är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för tiden den 1 maj 1935 till och med den
30 juni 1936. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, därvid utfärdats en kungörelse (sv.
f. nr 391).

29. den 14 juni, i anledning av väckt motion angående frivillig förtidspensionering
av småskollärarinnor m. m. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till extra utgifter.
(332.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Rörande ecklesiastikdepartementet anmäld och slutbehandlad den 12 juli 1935.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskapital
för upprättande vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda
av en materialdepå för blinda kvinnor. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 juli 1935.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 174 gjorda
framställning angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
undervisnings- m. fl. anstalter. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935, därvid utfärdats en kungörelse
(sv. f. nr 443).

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1935/1936 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen m. m. (352.)

Anmäld och i vad på ecklesiastikdepartementet ankommer slutbehandlad den
28 juni 1935, därvid utfärdats en kungörelse (sv. f. nr 444).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkning
och lönetillägg för vissa lärare inom folkskoleväsendet. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 september 1935, därvid utfärdats två kungörelser
(sv. f. nr 513 och 514).

309

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (359.)

Anmäld den 28 juni 1935, därvid utfärdats fyra kungörelser (sv. f. nr 441, 442,
448 och 449). Tillika anbefalldes skolöverstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma
ej mindre före den 1 oktober 1935 med förslag till de författningsbestämmelser,
som kunde föranledas av riksdagens under punkterna II och III i dess
skrivelse omförmälda beslut, än även före den 1 januari 1936 med förslag till
de författningsbestämmelser och andra föreskrifter, som kunde föranledas av
riksdagens under punkterna IA och I B i samma skrivelse omförmälda beslut.
Av skolöverstyrelsen i anledning härav avgivet förslag till ändrad lydelse av
kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) om tillsättning i vissa fall av lärare vid
folk- och småskolor remitterades den 5 oktober 1935 till statskontoret. Svar å
remissen har ännu icke inkommit.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 februari 1935, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar om anslag
till kapitalökning för arrendeegnahemsfonden och arrendelånefonden
m. m. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 februari 1935.

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning
av statens spannmålslagerhus i Eskilstuna. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
för arrendatorn O. Karlssons stärbhusdelägare från skyldigheten att betala
viss husröteersättning m. m. (32.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avskrivning
av Gustaf Cedergrens, Gärdslösa, skuld till kronan på grund av vissa
virkesköp. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående befrielse
från betalningsskyldigheten för visst till ett torrläggningsföretag inom
Svedja by i Åsele socken av Västerbottens län utgivet statsbidrag
m. m. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935 (sv. f. nr 56).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition angående medgivande
för Kungl. Maji att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935.

310

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nedsättning
av räntan å köpeskilling för vissa från kronojord försålda lägenheter
m. m. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935, då en förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 55).

9. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till jorddelningsförrättningar m. m. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935, då bland annat utfärdades två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 83 och 84).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användning
av margarinaccismedel för utdelning av livsmedel till hjälpbehövande.
(45.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket. (46.)

Anmäld den 10 maj 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i de av riksdagen angivna hänseenden. Denna avvaktas.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående frigivande
till allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga holmar och
skär m. m. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner angående jaktvårdens ordnande
m. m. (48.)

Anmäld den 15 mars 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att vid nämnda utredning
upptaga de i skrivelsen omförmälda spörsmål till behandling. Utredningen har
ännu ej slutförts.

14. den 23 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens uppehållande. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1935, då bland annat två författningar
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 33 och 34).

15. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att godtaga ackord å kronans fordringar för
försålda kronoegendomar. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse
för hemmansägaren Gustaf Voltner Svanlund, Avaträsk, från viss betalningsskyldighet.
(69.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 mars 1935.

18. den 11 mars, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (9.)

311

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit med undantag för förslagen under punkterna 75, 91 och 175. Beträffande
punkten 175 har riksdagen i särskild skrivelse meddelat beslut. I utlåtandet
angivna punkter hava anmälts och slutbehandlats punkten 195 den 22
mars, punkten 17 den 30 mars, punkten 75 den 12 april, punkterna 52, 55, 56,
57, 77, 87 och lil den 26 april, punkten 132 den 10 maj, punkterna 172 och 173
den 23 maj, punkterna 1, 2, 112 och 113 den 31 maj samt övriga punkter den
20 juni 1935. Besluten den 30 mars, den 26 april och den 20 juni innefatta bland
annat utfärdandet av ett flertal författningar (sv. f. nr 82, 123—127, 129, 359,
366—368).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vissa kronoegendomar. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1935.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
i vissa fall av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1935.

21. den 15 mars, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

Anmäld den 30 mars 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan denna avgivits, har ärendet remitterats
till kommerskollegium och Riksförbundet svensk frukt, försäljningsförening
u. p. a. Utlåtandena avvaktas.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Nedre Åråns regleringsföretag i Jönköpings
län (90.)

Anmäld den 30 mars och den 3 maj 1935, varmed skrivelsen slutbehandlats.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlagskapital
åt Svenska spannmålsföreningen u. p. a. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av nionde huvudtitelns anslag till utredning angående jordbrukets
skuldsättning. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 mars 1935.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
samt till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 156).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt fiskare vid förlust eller skada å fiskredskap. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag). (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april och den 15 juni 1935, därvid bland annat
två författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 105 och 106).

312

28. samma dag, i anledning av väckta motioner örn beredande av möjlighet
åt jordbrukare att medelst förbättringsarbete återbetala erhållna stödlån.
(96.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935, då en kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 97).

29. den 5 april, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för
förseelse mot lagen örn hingstbesiktningstvång. (151.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående rikets allmänna kartverk: avlöningar jämte en i
ämnet väckt motion. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (153.)

Anmäld den 26 april och den 1 november 1935, varmed ärendet slutbehandlats.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd åt elever
vid lägre lantbruksundervisningsanstalter m. m. (154.)

Anmäld den 3 maj och den 20 juni 1935, varmed ärendet slutbehandlats.

33. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1935.

34. den 12 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar
jämte i hithörande ämnen väckta motioner. (166.)

Anmäld den 17 maj 1935, då bland annat utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 161). I den del ärendet ej slutbehandlats den 17 maj 1935, uppdrogs den 28
juni 1935 åt statens egnahemsstyrelse att i samråd med statens jordnämnd verkställa
utredning och avgiva förslag angående åtgärder till åstadkommande av
förbättrad anskaffning av jord för egnahemsändamål. Sedan statens egnahemsstyrelse
utlåtit sig den 11 december 1935, har chefen för jordbruksdepartementet,
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 30 december 1935 tillkallat sju
utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag rörande egnahemsverksamheten
och andra med statens verksamhet på det sociala jordområdet
sammanhängande frågor.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående kapitalökning
till statens avdikningslånefond m. m. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 april 1935, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 128).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å lån från norrländska andelsmejerifonden. (168.)

Anmäld .och slutbehandlad den 3 maj 1935, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 143).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Lyngsjöns vattenavledningsföretag i Östergötlands
län. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1935.

313

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående avlöningsförmåner
åt kassören vid domänverket Einar Ringdahl. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 maj 1935.

39. den 27 april, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående statens skogsodlingsanslag. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa områden till statens centrala frökontrollanstalt. (177.)

Anmäld den 10 maj och den 26 juli 1935, varmed ärendet slutbehandlats.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av viss fastighet till Dorotea kommun i Västerbottens län. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kronojägaren
J. P. Turtolas befriande från viss ersättningsskyldighet till domänverket.
(179.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 maj 1935, då förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 157).

44. den 7 maj, i anledning av väckt motion om upphävande av sekreterares
hos hushållningssällskap ställning såsom självskriven ledamot eller suppleant
i sällskapets förvaltningsutskott. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 162).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 maj 1935.

46. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

Anmäld den 15 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen anbefalldes
gemensamt verkställa utredning i de av riksdagen angivna hänseenden.
Denna avvaktas.

47. samma dag, i anledning av väckt motion angående utfärdande av vissa
kvalitetsbestämmelser att gälla vid handel inom landet med och export
av matpotatis, äpplen och päron. (200.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen begärda utredningen. Denna avvaktas.

48. samma dag, i anledning av väckt motion om vidgat giltighetsområde för
lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (201.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman för verkställande av utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor. Denne tillkallades den 28 juni 1935.

314

49. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16
maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank m. m.
(208.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935, då en förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 190).

50. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt kontrollföreningsverksamhet. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 364).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till reglering av jordbrukets skuldförhållanden jämte i ämnet
väckta motioner. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 och den 28 juni 1935, då bland annat utfärdades
tre författningar i ämnet (sv. f. nr 276, 277 och 411).

52. samma dag, i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till
ersättning för skada av björn m. m. (246.)

Anmäld den 7 juni 1935, därvid uppdrogs åt den av chefen för jordbruksdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 februari 1935 tillkallade
utredningsmannen för jaktlagstiftningsfrågor att i samband med den honom
anbefallda utredningen upptaga de i riksdagsskrivelsen omförmälda spörsmål till
behandling.

53. samma dag, i anledning av väckt motion om inköp och bibehållande
såsom naturskyddspark av ett skogsområde i Örkeneds socken av Kristianstads
län. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av allmän flottled från Färnäsfjärden i Dalälven till Bottniska
viken. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1935.

55. den 1 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om accis å margarin och vissa andra fettvaror,
m. m., dels ock i dessa och andra närstående ämnen väckta motioner.
(265.)

Anmäld och slutbehandlad den 7, 20 och 28 juni, den 12 juli, den 16, 21, 23 och
30 augusti 1935, därvid bland annat utfärdades ett flertal författningar (sv. f.
nr 278—287, 360, 412, 413, 415 samt 493—500).

56. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni
1934. (279.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning av punkten
8, ersättning av statsmedel för släckning av skogseld, samt punkten 5, utnyttjande
av kronans fiskevatten. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

315

57. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni och den 22 november 1935, då bland
annat tre författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 323, 324 och 566).

58. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande av
skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter.
(275.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn inrättande av
en virkesmätningslånefond. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 370).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936 i vad rör jordbruksärenden. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

62. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om virkesmätning, dels ock i ämnet väckta motioner. (295.)

Anmäld den 15 och den 20 juni 1935, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 20 juni 1935 innefattade bland annat utfärdandet av lag i ämnet (sv. f.
nr 269).

63. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavandet av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1935, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
57 § sjömanslagen. (49.)

Kungl. Majit har den 3 maj 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Uppdraget har ännu icke slutförts.

2. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (86.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935.

3. den 26 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
notarien J. O. V. Gadd att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna viss
tjänstgöring. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 april 1935.

316

4. den 28 mars, i anledning av väckta motioner angående utredning örn rätten
att idka hantverk. (127.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 219, med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (125.)

Överlämnad till finansdepartementet för vidare handläggning.

6. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statlig exportkreditgaranti. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 329).

7. den 10 april, angående utredning om inrättande av statslotteri. (155.)
Sedan ärendet varit föremål för viss utredning inom handelsdepartementet, har
Kungl. Majit den 30 december 1935 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst tre personer att inom departementet biträda med
verkställande av den av riksdagen begärda utredningen. Departementschefen
har samma dag tillkallat sakkunniga.

8. den 27 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935, varvid författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 395 och 396).

9. den 30 april, i anledning av Kungl. Majis proposition angående rätt för
adjunkten vid navigationsskolan i Göteborg A. Skoglund att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna viss tjänstgöring. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1935.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till stödjande
av den svenska sjöfartsnäringen. (186.)

Kungl. Majit har den 15 juni 1935 anbefallt kommerskollegium att verkställa
viss utredning i ämnet. Utredningen är ännu icke slutförd.

11. den 14 maj, i anledning av väckta motioner angående ordnande av hantverkets
högre undervisning. (216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

12. den 21 maj, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1935/1936 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

13. den 23 maj, angående reglering för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1935.

14. den 25 maj, angående anslag till Patent- och registreringsverket: Avlöningar
m. m. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
viss ändring i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till
gällande tulltaxa. (251.)

Överlämnad till finansdepartementet för vidare handläggning.

317

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 med förslag
till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa jämte i ämnet väckta
motioner. (252.)

Överlämnad till finansdepartementet för vidare handläggning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beräknande av inkomsttiteln ”Inkomst av vadhållning
vid idrottstävlingar” m. m. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

18. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 2 mars 1934 med ytterligare
tillägg till gällande tulltaxa. (266.)

Överlämnad till finansdepartementet för vidare handläggning.

19. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 224 med^förslag
till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa, i vad angar införande
av tull å manganjärn. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående av
ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Överlämnad till justitiedepartementet för vidare handläggning.

21. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1935, varvid lag i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 326).

22. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 352).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater träffad handelsöverenskommelse.
(305.)

Överlämnad till utrikesdepartementet för vidare handläggning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 251 angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (306.)

Överlämnad till finansdepartementet för vidare handläggning.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande viss ändring
av den mellan Sverige, å ena, samt Det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland, å andra sidan, den 15 maj 1933 avslutade
handelsöverenskommelsen. (307.)

Överlämnad till utrikesdepartementet för vidare handläggning.

26. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(333.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

318

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till svenska
handelskamrar i utlandet. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1935/1936. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 juli 1935.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till handelsdepartementet.
(342.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1935.

319

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1935 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 4 mars 1935, i anledning av väckta motioner angående djurplågeri.
(61.)

11. den 11 mars, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning angående
rätt att draga vissa ledningar över annans mark. (71.)

15. den 15 mars, i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande fiskets
skyddande mot förorening av vattnet i vattendragen. (89.)

19. den 5 april, i anledning av väckta motioner angående beredande av skydd
för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

23. den 9 april, i anledning av väckta motioner örn vägfred m. m. (158.)

28. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen m. m. (196.)

31. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Övre Norrland. (231.)

34. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

36. den 6 juni, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående av
ökad säkerhet till sjöss. (291.)

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag
örn ungdomsfängelse m. m. (292.)

38. den 7 juni, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid rikets
överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

39. den 8 juni, angående utredning och bestämmelser rörande för byggnader
gemensamma brandmurar. (311.)

320

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 3 april 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention
för underlättande av det internationella utbytet av undervisningsfilm,
m. m. (129.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

13. den 17 maj, i anledning av väckt motion rörande ändrade bestämmelser
angående moderskapsunderstöd m. m. (223.)

19. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm ävensom i anledning
av propositionen väckta motioner. (237.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande av
kostnaderna för vården av hereditärsyfilitiska barn. (254.)

23. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av landsfogdebefattningarna. (260.)

25. den 1 juni, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

28. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

31. den 7 juni, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens främjande m. m. (300.)

41. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet, statliga
och statskommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen väckta
motioner. (371.)

43. den 18 juni, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av arbetstiden för viss statsanställd
personal m. m. (369.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 4 mars 1935, angående regleringen för budgetåret 1935/1936 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (62.)

321

5. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag om anslag till lån till järnvägsanläggningen Ulricehamn—
Jönköping. (63.)

8. den 11 mars, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
motorfordonsförordningen. (70.)

9. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om anslag till byggnadsarbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (72.)

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning
till en fond av medel, som influtit vid försäljning av sparmärken.
(74.)

12. den 22 mars, i anledning av väckta motioner om statens övertagande av
Gävle—Ockelbo järnväg m. m. (102.)

21. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av förutvarande Kronprinsens husarregementes kasernetablissement
i Malmö. (139.)

29. den 28 maj, i anledning av väckt motion angående ersättning av statsmedel
för skada, ådragen vid fullgörande av medborgerlig förpliktelse
enligt brandstadgan m. m. (236.)

30. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion om förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar. (293.)

33. den 8 juni, angående fribrevsrätt för rikets sjömanshus. (310.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 23 februari 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den
17 maj 1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. (42.)

21. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående inrättande
av statens allmänna fastighetsfond samt med förslag till inkomst-
och utgiftsstat för fonden för budgetåret 1935/1936. (121.)

— Justitieombudsmanvens ämbetsberättelse till 1936 ärs riksdag.

322

62. den 28 maj, i anledning av väckta motioner örn tillgodoräkning av tjänstgöring
såsom vaktmästare hos riksdagen vid placering i löneklass hos
verk och inrättningar, som tillhöra statsförvaltningen. (255.)

67. den 4 juni, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder för
sättande av markegång. (270.)

68. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
familjepension åt vissa grupper av statsanställda. (272.)

70. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

71. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

72. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring eller förtydligande
av bestämmelserna om restitution av B-skatt. (283.)

73. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv
indrivning av skogsaccis och skogsvårdsavgifter. (284.)

78. den 7 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(298.)

85. den 14 juni, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över Luleå.
(309.)

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
i propositionen nr 249 gjorda framställningar om anslag till avbetalning
å statsskulden. (357.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 9 april 1935, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1935/1936
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta
motioner m. m. (8.)

16. den 15 maj, angående ändrad ordning för tillsättande av ständig adjunktsbefattning.
(219.)

17. samma dag, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor i
hälsovård med mera. (220.)

26. den 1 juni, angående införande av gemensamma måltidstimmar. (267.)

27. samma dag, angående underlättande av förevisningen av icke eldfarliga
biograffilmer. (269.)

36. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (359.)

323

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(46.)

13. samma dag, i anledning av väckta motioner angående jaktvårdens ordnande
m. m. (48.)

21. den 15 mars, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande av
svenska frukter och bär. (75.)

29. den 5 april, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för
förseelse mot lagen om hingstbesiktningstvång. (151.)

46. den 7 maj, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till bekämpande
av smittsam kastning hos nötkreatur samt om lagstiftning
rörande handeln med husdjur. (199.)

47. samma dag, i anledning av väckt motion angående utfärdande av vissa
kvalitetsbestämmelser att gälla vid handel inom landet med och export
av matpotatis, äpplen och päron. (200.)

48. samma dag, i anledning av väckt motion om vidgat giltighetsområde för
lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden. (201.)

52. den 25 maj, i anledning av väckt motion angående utvidgad rätt till
ersättning för skada av björn m. m. (246.)

56. den 6 juni, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934. (279.)

58. den 7 juni, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande av
skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

63. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av medinflytande
åt skogsägare vid handhavandet av flottningsföreningarnas
angelägenheter. (296.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 februari 1935, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
57 § sjömanslagen. (49.)

4. den 28 mars, i anledning av väckta motioner angående utredning örn rätten
att idka hantverk. (127.)

7. den 10 april, angående utredning om inrättande av statslotteri. (155.)

10. den 30 april, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till stödjande
av den svenska sjöfartsnäringen. (186.)

11. den 14 maj, i anledning av väckta motioner angående ordnande av hantverkets
högre undervisning. (216.)

324

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1935 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1935.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Sedan lag örn ändrade bestämmelser i visst fall rörande fördelning av böter m. m.
utfärdats den 10 februari 1933 (sv. f. nr 28), är ärendet i övrigt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 72
och 75 riksdagsordningen. (190.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1935 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

3. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Efter det Kungl. Majit förordnat, att frågan angående avveckling av bestående
fideikommiss skulle inom lagberedningen vid lämplig tidpunkt upptagas till
övervägande, beslöt Kungl. Majit den 1 februari 1935, att den hos lagberedningen
vilande frågan skulle överlämnas till behandling av särskilt tillkallad
sakkunnig för verkställande av utredning och avgivande av förslag. Den sålunda
tillkallade sakkunnige avlämnade den 14 oktober 1935 utredning i ämnet jämte
lagförslag (st. off. utr. 1935:50). Sedan yttranden däröver inhämtats från vissa
myndigheter m. fl, är ärendet föremål för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

325

5. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Sedan yttranden inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, är
ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

6. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Sedan de under år 1933 för fortsatt utredning av frågan om allmänna handlingars
offentlighet tillkallade sakkunniga den 14 januari 1935 avgivit betänkande med
utredning i ämnet jämte förslag till författningsändringar (st. off. utr. 1935: 5),
hava yttranden däröver efter remiss den 23 februari 1935 avgivits av vissa myndigheter
och sammanslutningar. Ärendet är därefter föremål för vidare behandling
inom justitiedepartementet.

7. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Frågan om i skrivelsen begärd utredning angående behovet beträffande Värmlands
län och vissa delar av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser i fråga
om vad som skall hänföras till stödskog m. m. har behandlats i sociala jordutredningens
betänkande (st. off. utr. 1935: 47), varöver genom remiss den 9
oktober 1935 yttranden infordrats från vissa myndigheter m. fl.

8. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk
järn- eller spårväg. (249.)

Skrivelsen har överlämnats till de inom handelsdepartementet under år 1933 tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning rörande frågan om kontrollen
över elektriska starkströmsanläggningar och andra i samband därmed stående
frågor för att tagas under övervägande vid fullgörandet av sakkunniguppdraget.

9. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
sjölagens bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan skrivelsen jämlikt beslut i statsråd den 11 maj 1928 överlämnats till sakkunnig
för deltagande i nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område,
har frågan behandlats i ett inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna utarbetat
utkast till lagbestämmelser örn befraktning (st. off. utr. 1930: 11). Ytterligare
utredning av frågan har verkställts av en den 31 mars 1933 tillsatt kommitté
med uppdrag att deltaga i fullföljandet och avslutandet av det nordiska
lagstiftningsarbetet på sjörättens område. Av kommittén utarbetade lagförslag
äro för närvarande föremål för lagrådets granskning.

10. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930:3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden hava
dock ännu ej inkommit.

11. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

326

Den 16 oktober 1929 anmodades försäkringsinspektionen att avgiva yttrande
i ärendet. Sådant yttrande inkom den 19 januari 1932. Sedan inspektionen den
15 september 1933 anmodats avgiva förnyat utlåtande i ärendet samt inspektionen
den 20 juni 1934 inkommit därmed ävensom med en av styrelsen för föreningen
för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar upprättad promemoria
i ämnet, är ärendet föremål för vidare behandling inom justitiedepartementet.

12. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av illojalt
användande av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra kammare.
(106.)

Lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen utfärdad den 23 maj 1935 (sv. f. nr 256).

13. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53).

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 18 mars 1931, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 11 kap.
38 § rättegångsbalken. (75.)

Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken utfärdad den
1 mars 1935 (sv. f. nr 43).

15. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 142—144, 146 och 148—151).
Fråga huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område kan göras
tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning. (246.)

Sedan sakkunnig, tillkallad inom justitiedepartementet den 19 oktober 1934, den
1 juni 1935 avlämnat utredning i ämnet (st. off. utr. 1935: 21), är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag om
hittegods m. m. (29.)

Ärendet, som varit föremål för utredning inom justitiedepartementet, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Sedan inom justitiedepartementet verkställts i skrivelsen begärd utredning
rörande frågan örn överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som höra
till krigsdomstolarnas upptagande, har Kungl. Majit förelagt 1933 års riksdag
proposition i detta ämne (nr 223), vilken proposition ej vann riksdagens bifall.
Beträffande i skrivelsen påkallad utredning rörande revision av strafflagen för
krigsmakten har utredning i ämnet verkställts av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka den 30 september 1935 avgivit utlåtande rörande
riktlinjerna för en revision av ifrågavarande lagstiftning.

19. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte i
ämnet väckta motioner. (186.)

327

Sedan i skrivelsen begärd utredning verkställts inom finansdepartementet, hava
i proposition till 1935 års riksdag framlagts förslag till lag om inlösen av vissa
frälseräntor samt till lag om upphörande av vissa frälseräntor, vilka lagförslag
blivit av riksdagen antagna (jfr skrivelse från riksdagen den 3 april 1935, nr
132). Lagar i ämnet hava utfärdats den 12 april 1935 (sv. f. nr 101 och 102).

20. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

1 skrivelsen har riksdagen begärt utredning och förslag 1) till bestämmelser örn
inteckningsförnyelsernas avskaffande, 2) till lagändring i syfte att bereda lättnad
i avseende å renovationsskyldigheten i inskrivningsärenden och 3) angående
tingslags skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring
av fastighetsböcker och arkivalier. Beträffande den under 1) angivna frågan
hava lagar i ämnet utfärdats den 15 juni 1934 (sv. f. nr 254—262), i samband
varmed föreskrifter meddelats för beredande av ersättning för förlorad lösen i
följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande. De under 2) och 3) upptagna frågorna
äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet, som varit föremål för utredning inom justitiedepartementet, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 223—226). Fråga örn bestämmelser
för undanröjande av förefintliga hinder mot sammanläggning av
makar tillhöriga fastigheter är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 10 mars 1933, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)

Skrivelsen har den 21 oktober 1935, för att tagas i övervägande vid uppdragets
utförande, överlämnats till sakkunniga tillkallade för utarbetande av förslag
till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att bringa strafflatituderna för
olika brott i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu
rådande uppfattning.

24. den 19 maj 1933, angående utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
(221.)

Sedan en den 26 maj 1933 tillsatt kommitté den 15 februari 1935 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1935: 8), hava yttranden däröver avgivits av vissa
myndigheter och sammanslutningar. Ärendet är därefter föremål för vidare behandling
inom justitiedepartementet.

25. den 30 maj 1933, i anledning av Kungl. Majlis proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen örn val till riksdagen. (251.)

Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 23 februari 1934
avlämnat utredning rörande åtgärder till underlättande av valdeltagandet jämte
lagförslag i ämnet, har Kungl. Majit i proposition till samma års riksdag framlagt
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen.

328

Riksdagen har såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antagit det
i sagda proposition framlagda förslaget till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen
och därjämte, under förutsättning, och villkor att ändringen av riksdagsordningen
varder i grundlagsenlig ordning slutligt genomförd, för sin del antagit
lag örn ändring i vissa delar av vallagen (jfr skrivelse från riksdagen den 15
maj 1934, nr 256). I den del ärendet icke är vilande för vidare grundlagsenlig
behandling, är det sålunda beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
(253.)

Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 14 december 1934
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 54), hava vissa myndigheter m. fl.
efter remiss avgivit utlåtanden däröver. Frågan är därefter föremål för vidare
behandling inom justitiedepartementet.

27. den 16 februari 1934, i anledning av väckt motion angående lagstiftning
örn inteckning i hotell- och restauranginventarier. (27.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1935 (sv. f. nr 108).

28. den 2 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande jämkning i avtal om underhållsbidrag till frånskild make. (69.)

Lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 28 § giftermålsbalken utfärdad den 15 mars
1935 (sv. f. nr 65).

29. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö.
(100.)

Ärendet har överlämnats till jordbruksdepartementet.

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i vattenlagens
föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande dikningsföretag,
som beröra allmän väg. (101.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 7 april 1934, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
bestämmelser om behandlingen av minderåriga förbrytare. (124.)

Lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen utfärdad den 10 maj 1935 (sv.
f. nr 155).

32. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 § strafflagen
m. m. (125.)

Sedan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, har inom justitiedepartementet utarbetats promemoria med utkast
till lag örn slakt av husdjur, varöver yttranden inhämtats från vissa myndigheter
m. fl. Ärendet är därefter föremål för fortsatt behandling inom departementet.

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande i Sverige
av motsvarighet till Englands ”bank holidays” och Tysklands ”Bankfeiertage”.
(134.)

Lagar i ämnet utfärdade den 12 april 1935 (sv. f. nr 98—100).

34. den 11 april 1934, i anledning av väckt motion om revision av jorddelningslagens
bestämmelser angående behandlingen av frågor rörande rätten
till vattenområden och fiske vid jorddelningsförrättningar. (145.)

329

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 juni 1935 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

35. den 13 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn mått och vikt. (159.)

Efter det lag i ämnet utfärdats den 11 maj 1934 (sv. f. nr 162), är skrivelsen, såvitt
den avser utredning angående de ekonomiska verkningar, som äro förknippade
med avskaffande av åklagares rätt till bötesandelar, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

36. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet
väckta motioner. (193.)

Den 11 maj 1934 i statsrådet anmäld, varvid beslöts tillkallande av sakkunniga
för verkställande av i skrivelsen påkallad utredning. De sakkunniga hava den
13 december 1934 avlämnat betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 50), varöver
utlåtanden avgivits av vissa myndigheter. Genom remiss den 29 november 1935
har jämväl befolkningskommissionen anbefallts avgiva yttrande över betänkandet,
vilket yttrande ännu icke inkommit.

37. den 8 maj 1934, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra
som lida av rubbad själs verksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1934 (sv. f. nr 171). Den 15 juni 1935 hava
sakkunniga tillkallats för verkställande av en i skrivelsen begärd utredning
angående sterilisering av sedlighetsförbrytare. Genom beslut den 29 november
1935 har befolkningskommissionen anbefallts att verkställa och till justitiedepartementet
inkomma med en i skrivelsen påkallad utredning under vilka
förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas.

38. den 15 maj 1934, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. (256.)

Ärendet är beroende på beslut beträffande grundlagsändringen av den lagtima
riksdag, som efter förrättade nya val i hela riket till andra kammaren först sammanträder.

39. den 5 juni 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i
arrendelagstiftningen m. m. (311.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 12, 14, 19, 27—29, 31, 33 och 34 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad konvention
rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

330

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
om finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner om Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

2. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/
1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna örn utbetalning av kapitaliserat
värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts
prövning.

4. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Sedan 1930 års försvarskommission den 30 juli 1935 avgivit ”Betänkande med
förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende” (st. off. utr. 1935: 38—43), är
ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

6. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
rörande det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

7. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Majis framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand
förläggning i Karlstens fästning. (170.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majis prövning.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen av
vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön.
(173.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1935.

331

9. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 29 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till flygövningar.
(161.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 11 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 24 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av Vännäs lägerplats. (63.)

Ärendet är föremål för utredning inom arméförvaltningens fortifikationsdeparte ment.

13. den 18 mars 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan kronan och Landskrona stad om försäljning
av vissa markområden till staden m. m. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 mars 1935.

14. den 3 juni 1933, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (271.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 19 juni 1934, angående täckandet av kostnaderna för vissa utbildningskurser
för f. d. fast anställt manskap vid försvarsväsendet. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 mars 1935.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 13 och 15 omförmälda av Kungl. Maj:t

inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning

beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Majit i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen föreslagna
sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 272). Jämlikt
bemyndigande den 3 juli 1931 har chefen för socialdepartementet tillkallat
sju utredningsmän att inom departementet biträda med utredning angående
åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m. Sedan utredningsmännen
den 20 juli 1932 avgivit betänkande angående kontroll över handeln med
farmaceutiska specialiteter, har Kungl. Majit den 23 februari 1934 till riksdagen
avlåtit proposition i ämnet (nr 162). Den 20 september 1934 hava utredningsmännen
avgivit betänkande med utredning och förslag angående sänkning av

332

läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m., varöver yttranden
infordrats från åtskilliga myndigheter. Sedan berörda yttranden inkommit, är
ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och om arbetsdomstol.
I vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri
staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(se vidare ämbetsberättelsen 1933 sid. 274). (Jfr ärendena under punkterna 9
och 45 här nedan.)

3. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

4. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter
enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Den i skrivelsen berörda frågan är föremål för utredning av särskilda sakkunniga
(se vidare ärendet under punkten 6 här nedan).

5. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tand vårdsfrågan. (207.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 386—387.
Statens sjukvårdskommitté har den 31 augusti 1935 avgivit betänkande angående
folktandvård, varöver yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter och
organisationer. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit. (Jfr ärendet under
punkten 11 här nedan.)

6. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition innefattar
förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den 14 juni
1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta motioner.
(245.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 387. De av
chefen för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan örn
understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade personer med försörjningsplikt
mot minderåriga barn hava ännu icke slutfört sitt uppdrag. (Jfr ärendet
under punkten 4 här ovan.)

7. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

8. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Majrt — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan örn

333

åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda hänseendet.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

9. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor om kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. ]VIaj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
2 och 45.)

10. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring i
grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Kungl. Majit har den 22 mars 1935 till riksdagen avlåtit proposition (nr 217)
med förslag till lag om folkpensionering m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan utlåtande inhämtats från medicinalstyrelsen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallat fem sakkunniga (statens
sjukvårdskommitté) för att inom departementet biträda med utredning i
ämnet. Efter det kommittén den 17 maj 1934 avgivit betänkande angående den
slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål,
hava yttranden häröver inkommit från åtskilliga myndigheter och organisationer.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten
5 här ovan.)

12. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 388. Efter
det riksförsäkringsanstalten den 31 maj 1935 avgivit förslag till lag angående
en särskild, för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall m. m., har socialstyrelsen den 4 oktober 1935 anbefallts att dels
avgiva yttrande häröver dels ock verkställa viss därmed sammanhängande utredning
samt inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter
och organisationer. Sedan dessa yttranden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Majis prövning.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen om
allmän pensionsförsäkring. (206.)

Kungl. Majit har den 22 mars 1935 till riksdagen avlåtit proposition (nr 217)
med förslag till lag örn folkpensionering m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

14. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn denna
personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.

334

Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl
anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden inkommit,
har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill utredningen
givit anledning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Kungl. Maj.t har den 8 februari 1935 till riksdagen avlåtit proposition (nr 83)
med anhållan om riksdagens yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

16. den 6 juni 1929, angående förbättring av skogsarbetarnas provianteringsoch
matlagningsförhållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit med
ifrågavarande förslag, uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att
verkställa vissa utredningar i ämnet. Efter det berörda uppdrag fullgjorts, anmäldes
ärendet ånyo den 20 september 1935, därvid beslöts, att skrivelsen icke
skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

17. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Sedan detta uppdrag
fullgjorts, anmäldes ärendet ånyo den 27 september 1935, därvid beslöts, att
skrivelsen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

18. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av länsstyrelsen
samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena,
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Sedan länsstyrelsen i anledning
av uppdraget den 28 december 1935 avgivit betänkande i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva yttrande i frågan. Sedan detta
inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 41
här nedan.)

20. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

335

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 390. Kungl.
Majit har den 28 juni 1935 utfärdat förordning (sv. f. nr 427) om ändrad lydelse
av 36 § hälsovårdsstadgan, innefattande bl. a. att, därest hälsovårdsnämnd utgöres
av kommunalnämnd, skall en av nämndens ledamöter med särskild insikt
i och intresse för hälsovårdsfrågor utses att bereda och inför hälsovårdsnämnden
föredraga de ärenden, som ankomma på nämndens prövning. I övrigt är
ärendet, såvitt angår utredningsmännens förslag rörande ändringar av nämnda
stadga, beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Sedan utredningsmännen den 31
augusti 1935 avgivit förslag till lag angående skydd mot vräkning vid arbetskonflikter,
varö ver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter och organisationer,
är ärendet jämväl i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

21. den 27 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående utökning och
effekti visering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning. Skrivelsen har i
vad angår lagstiftningsåtgärder beaktats i Kungl. Maj:ts proposition (nr 40)
den 23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

22. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 örn
skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 390. De avchefen
för socialdepartementet tillkallade sakkunniga för behandling av frågan
örn den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens bibehållande hava ännu
icke slutfört sitt uppdrag.

23. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(330.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 251—258).
Beträffande skrivelsen i övrigt har Kungl. Majit den 27 november 1931 uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande revision av förordningen örn
kommunalstyrelse i Stockholm ävensom att verkställa utredning och utarbeta
förslag med anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen
anfört och yrkat. Sedan den sakkunnige den 24 juli 1933 avgivit förslag i ämnet
samt yttranden häröver inhämtats, har Kungl. Majit den 1 mars 1935 till riksdagen
avlåtit proposition (nr 184) med förslag till lag örn kommunalstyrelse i
Stockholm. I fråga örn de ytterligare åtgärder, som vidtagits med anledning av
den i skrivelsen begärda utredningen angående ändringar i bestämmelserna örn
tiden för landstingsmannaval, se denna ämbetsberättelse sid. 287, ärendet under
punkten 19. Vad riksdagen i skrivelsen anfört och yrkat beträffande frågan
örn ändring av bestämmelserna örn skadeståndsansvar för kommunala förtroendemän
är beroende på Kungl. Majits prövning.

24. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

336

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1935 sid. 391. Utredningen
av frågan om arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen
och övriga denna personal närstående anställda har jämlikt Kungl. Marits bemyndigande
den 28 juni 1935 uppdragits åt särskilda sakkunniga, vilka inom
socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan örn en laglig reglering
av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda m. m. Vad angår sjukhus- och
sinnessjukhuspersonalens arbetstidsförhållanden har Kungl. Maj:t i fråga om
den sistnämnda kategorien behandlat nämnda spörsmål i proposition (nr 108)
till 1935 års riksdag angående regleringen av arbetstiden för viss statsanställd
personal, beträffande vilken proposition riksdagens kamrar stannat i olika beslut.
Medicinalstyrelsen har den 7 november 1935 anbefallts att verkställa utredning
rörande den årliga kostnadsökning, som ett genomförande vid av landsting
eller kommuner drivna kroppssjukhus av en arbetstidsbegränsning i enlighet
med Kungl. Maj:ts i nämnda proposition framlagda förslag skulle medföra
i fråga örn avlöning till såväl egentlig sjukvårdspersonal som ekonomipersonal.
Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet i denna del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

25. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Ärendet är tillsvidare vilande (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 341).

26. den 27 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
för utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem
och ny skolbyggnad. (262.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes, att, efter samråd
med skolöverstyrelsen, verkställa utredning i ärendet samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Sedan detta uppdrag slutförts,
har Kungl. Maj:t den 15 februari 1935 till riksdagen avlåtit proposition i
ämnet (nr 101). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

27. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en på
ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.
Uppdraget har ännu icke slutförts.

28. den 10 maj 1932, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.)

Anmäld den 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga om ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne utredningen
giva anledning. Uppdraget har ännu icke slutförts.

29. den 4 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni 1925
(nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion. (270.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid förordning (sv. f. nr 243) om ändrad lydelse
av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. utfärdades.

337

I anledning av det i skrivelsen framställda yrkandet om viss ytterligare utredning
upprättades inom socialdepartementet en promemoria i ämnet. Sedan yttranden
inhämtats från ett flertal myndigheter och enskilda sammanslutningar,
har Kungl. Majit den 22 februari 1935 till riksdagen avlåtit proposition (nr 110)
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den
6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid
polisväsendet rätt till lön och pension m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

30. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 anbefalldes
socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan utlåtande inkommit
från socialstyrelsen, har Kungl. Majit den 13 juli 1934 anbefallt styrelsen
att i huvudsaklig överensstämmelse med en av styrelsen efter Kungl. Majits
uppdrag utarbetad plan verkställa den i skrivelsen avsedda undersökningen beträffande
skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem. Detta uppdrag har
ännu icke fullgjorts.

31. den 16 juni 1932, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större
utsträckning än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt samt
angående en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem för
vanartig ungdom. (299.)

Jämlikt bemyndigande den 24 juli 1934 har chefen för socialdepartementet tillkallat
tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande
verksamheten vid skyddshemmen m. m. De sakkunniga hava den 30 juli 1935
avgivit förra delen och den 10 december 1935 senare delen av sitt betänkande,
innehållande förslag till skyddshemmens organisation m. m., varöver yttranden
infordrats från åtskilliga myndigheter och organisationer.

32. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts beträffande det av arbetskonferensen
antagna förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen och kommerskollegium
den 24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt utarbeta och
inkomma med förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande författningar,
som kunde böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av konferensen år
1929 antaget förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens förevarande
förslag. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts. Beträffande förslaget till
konvention angående minimiålder för barns användande till icke industriellt
arbete jämte en rekommendation i ämnet beslöts att uppdraga åt socialstyrelsen
att verkställa utredning rörande lämpligheten av ändringar i eller tillägg
till 1897 års förordning angående barns användande vid offentliga förevisningar
och 1926 års lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning
samt att inkomma med de utredningar och det förslag, som därav föranleddes.
Sedan sistnämnda uppdrag fullgjorts, är ärendet i denna del beroende på
Kungl. Majits prövning.

33. den 19 maj 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss
utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)

Skrivelsen vilar i avbidan på framställning från vederbörande intressenter.

22 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrduelse till 1936 års riksdag.

338

34. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Anmäld den 26 och den 30 juni, den 7 juli och den 16 september 1933, då —
utom i vad angår i skrivelsen framställda yrkanden örn utredning — erforderliga
åtgärder beslötos (se vidare ämbetsberättelsen 1934 sid. 290).

Den i skrivelsen berörda frågan om utredning dels rörande reglering av förhållandet
mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former samt den
allmänna fattigvården, dels beträffande omfattningen av kommunernas lagliga
rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt örn behovet
och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande, har vilat i avvaktan på de s. k. organisationssakkunnigas
förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m., och är,
sedan nämnda förslag numera avgivits, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Behandlingen av frågan örn en rationell planläggning av kommunernas arbeten
m. m. omhänderhaves av finansdepartementet. Utredningen av frågan örn centralorgan
för den statliga och statsunderstödda reservarbets- och kontantunderstödsverksamheten
har uppdragits åt den sakkunnige, som jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 31 december 1934 tillkallats för att inom socialdepartementet
biträda med utredning rörande socialstyrelsens organisation.

35. den 14 februari 1934, i anledning av väckta motioner örn epidemisjukvårdens
och barnmorskeväsendets överförande till landstingens förvaltningsutskotts
eller deras sjukvårdsavdelningars verkställighet och förvaltning
samt om förste provinsialläkares inträde såsom självskriven ledamot
av förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning. (26.)

Anmäld den 23 mars 1934, därvid medicinalstyrelsen och länsstyrelserna i samtliga
län anbefalldes samt svenska landstingsförbundet bereddes tillfälle att avgiva
utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 2 mars 1934, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
§ 13 ordningsstadgan för rikets städer. (70.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att avgiva
utlåtanden över skrivelsen. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid statens inspektör för fattigvård och barnavård
anbefalldes att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med förslag
i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden över förslaget inhämtats
från samtliga länsstyrelser ävensom från åtskilliga organisationer, varefter
kammarrätten anmodats avgiva yttrande i ärendet. Efter det kammarrättens
yttrande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 11 maj 1934, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (250.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att efter
verkställande av erforderlig utredning avgiva yttrande i frågan och därvid tilllika
inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen

339

kunde giva anledning. Sedan nämnda uppdrag fullgjorts och yttranden i ärendet
inhämtats från åtskilliga myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

39. den 1 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser. (292.)

Sedan ifrågavarande spörsmål berörts i Kungl. Maj:ts till 1935 års riksdag avV
låtna proposition (nr 184) med förslag till lag om kommunalstyrelse i Stockholm
och i viss del avgjorts genom utfärdande av lag i berörda ämne, är ärendet i
övrigt beroende på Kungl. Majis prövning. (Jfr denna ämbetsberättelse sid.''
287, ärendet under punkten 19.)

40. den 2 juni 1934, angående utredning och förslag i fråga örn ersättning i
vissa fall av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande
på ordningsmaktens sida. (299.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid Ö. Ä. anbefalldes att verkställa utredning och
inkomma med förslag i ämnet. Sedan Ö. Ä. fullgjort ifrågavarande uppdrag och
yttranden över förslaget inkommit från länsstyrelserna i samtliga län, har
Kungl. Maji den 8 mars 1935 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 183).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

41. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria avseende det i skrivelsen
omförmälda, till departementets handläggning hörande ärende (uppbördsborgen
för polis- och fjärdingsman), har ärendet anmälts den 28 juni 1935,
därvid statskontoret anbefalldes att verkställa viss utredning ävensom att inkomma
med förslag till de bestämmelser, som kunde finnas påkallade. Efter
det detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 19 här ovan.)

42. den 9 juni 1934, angående främlingskontrollens rationella ordnande. (357.)
Sedan utlåtanden infordrats från Ö. Ä. och länsstyrelserna i vissa län, är ärendet
beroende på Kungl. Majis prövning.

43. den 11 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m. (370.)

Kungl. Maji har den 16 januari 1935 till riksdagen avlåtit proposition (nr 31)
med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdeparte-;
mentet jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat tre sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning i frågan. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sakkunniga
för utredning av i riksdagens skrivelse omförmälda och vissa andra därmed

340

sammanhängande spörsmål. De sakkunniga hava den 9 december 1935 avgivit
betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. Ärendet är därefter beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 12 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare stöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag. (381.)

Anmäld den 20 juli 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts. Genom beslut den
28 september 1934 uppdrog Kungl. Majit åt länsstyrelsen i Norrbottens län
att verkställa viss utredning rörande Föreningen Nederkalix Industri u. p. a.
Sedan detta uppdrag slutförts, har ärendet överlämnats till jordbruksdepartementet
för handläggning.

47. den 14 juni 1934, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till
förhindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 16 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten jämte
i ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Samtidigt anbefalldes
statens arbetslöshetskommission att efter samråd med lantbruksstyrelsen
inkomma med förslag rörande försöksåtgärder avseende yrkesutbildning för
arbetslös ungdom, i vad angår jordbruket. Sedan sådant förslag avgivits, har
frågan upptagits till behandling i Kungl. Majits proposition nr 232 till 1935
års riksdag angående anslag till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

49. den 19 juni 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till statliga beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(428.)

Skrivelsen har tidigare behandlats utom i vad angår frågan örn möjliggörande
av att såsom säkerhet för lån till främjande av bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen godtaga inteckning i tomträtt. Sedan Kungl. Majit
den 13 december 1935 meddelat beslut i ämnet, är skrivelsen slutbehandlad.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(433.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos — dels kungörelse utfärdades angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet (sv. f. nr 434), dels ock statens arbetslöshetskommission
anbefalldes att inkomma med förslag till ytterligare kontroll över
tillämpningen genom statens och kommunernas organ av gällande regler för
hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Sedan arbetslöshetskommissionen fullgjort
ifrågavarande uppdrag genom att framlägga en redogörelse för de åtgärder, som
av kommissionen vidtagits eller planlagts i berörda syfte, har frågan upptagits
till behandling i Kungl. Majits proposition nr 232 till 1935 års riksdag angående
anslag till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet, statliga
och statskommunala reservarbeten m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

341

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 13, 15—17, 26, 29, 40, 43, 46, 48,
49 och 50 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission av
år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms stad
jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
har uppdraget överlämnats till djurgårdskommissionen.

2. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Anmäld dels den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att
avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, dels den 17 november
1933, därvid hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag om allmänna
vägar och till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungli
Majit avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag. Ärendet, som
i berörda delar ej vidare kommer att bliva föremål för Kungl. Majis provning;
är, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar i gällande lagstiftning
må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor, reklamskyltar
och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande på utsikt
över landskap eller bebyggd ort, beroende på Kungl. Majis prövning.

3. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, har, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väg^
hållningen i riket, jämlikt Kungl. Majis beslut den 21 oktober 1932, varit förer
mål för utredning hos 1931 års väg- och brosakkunniga. Sedan de sakkunniga i
skrivelse den 19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet samt
Kungl. Maji, efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september
1933 uppdragit åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet
verkställa av de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas behov av
bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt om grunder
för fördelning mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Maji
inkomna med, bland annat, redogörelse för resultatet av utredningen och med
därav föranledda förslag, har styrelsen inkommit med utlåtande den 30 september
1935. Jämlikt Kungl. Majis förordnande den 18 oktober 1935 hava därefter
handlingarna i ärendet överlämnats till 1935 års vägsakkunniga flir att
vara tillgängliga för de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av
deras uppdrag.

342

4. den 2 juni 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medverkan
från svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska fastlandet.
(343.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att träda i förhandling
med tyska riksbaneförvaltningen för träffande, under förbehåll om
Kungl. Maj:ts godkännande, av avtal rörande lån för utförandet av ifrågavarande
företag. Då förutsättningarna för det i skrivelsen avsedda avtalet numera
upphört att vara för handen samt av riksdagen för budgetåret 1931/1932 anvisat
anslag till lån för nämnda brobyggnad vid utgången av budgetåret 1934/
1935 omförts till inkomsttitel, kommer ärendet ej vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien m. m.
jämte fyra i ämnet väckta motioner. (183.)

Anmäld dels den 13 maj, den 30 juni, den 23 september, den 21 oktober och
den 16 december 1932, därvid beslut örn tillverkning under vissa tidsperioder
av gatsten för statens räkning meddelades, dels den 10 juni 1932, därvid uppdrogs
åt kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma
med utredning i fråga örn ökad hemmamarknad för svensk gatsten. Sedan utredningen
verkställts, har den 16 december 1932 förordnats, att handlingarna skulle
överlämnas till 1931 års väg- och brosakkunniga för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av dem meddelat uppdrag. De sakkunniga hava den 7 juni 1934
avgivit ett betänkande med teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägar, varöver
utlåtanden infordrats. Den 15 juni 1935 har Kungl. Maj:t, med hänsyn till
de åtgärder som i föreliggande fråga redan vidtagits, ej funnit skäl att i detta
sammanhang vidtaga annan åtgärd än att åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppdraga att anmoda i väg- och gatubeläggningsfrågor beredande och beslutande
myndigheter att i förekommande fall taga vederbörlig hänsyn till användning
av gatsten för utförande av varaktig beläggning samt förordna, att handlingarna
i ärendet skulle överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i 8 § i lagen
om enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen samt
länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes att var
för sig avgiva utlåtande, dels den 4 november 1932, därvid uppdrogs åt de inom
jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga om ändrade grunder
för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen begärd utredning
och avgiva förslag i ämnet, dels ock, sedan utredningsmännen den 12 januari
1935 avgivit förslag i ämnet, den 15 juni 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för utredning i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda vägar m. m.
(1935 års vägsakkunniga).

7. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägsoch
automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 har departementschefen
samma dag tillkallat tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Sedan utredningsmännen
den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till förordning
angående allmän automobiltrafik och utlåtanden däröver avgivits, har

343

ärendet i denna del anmälts den 6 december 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen avgivna betänkandet
med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik. Den 21
oktober 1932 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1931 års väg- och brosakkunniga att,
bland annat, i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga yttrande
och förslag beträffande i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i
kostnaden för väghållningen i riket. Sedan de sakkunniga i skrivelse den 19
augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet, samt Kungl. Maj:t,
efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september 1933 uppdragit
åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet verkställa av
de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas behov av bidrag av
automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt om grunder för fördelning
mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma med,
bland annat, redogörelse för resultatet av utredningen och med därav föranledda
förslag, har styrelsen inkommit med utlåtande den 30 september 1935. Jämlikt
Kungl. Majits förordnande den 18 oktober 1935 hava därefter handlingarna i
denna del av ärendet överlämnats till 1935 års vägsakkunniga för att vara tillgängliga
för de sakkunniga och tagas i övervägande vid fullgörandet av deras
uppdrag.

8. den 7 april 1933, i anledning av Kungl. Marits proposition angående nedläggande
av Svartälvs järnväg m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(146.)

Anmäld dels den 21 april 1933, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att i samarbete med länsstyrelsen, i Örebro län skyndsamt verkställa och
till Kungl. Majit inkomma med förnyad utredning i fråga örn vägförbindelsers
anordnande i samband med järnvägens nedläggande, dels ock, sedan berörda
utredning inkommit och utlåtanden däröver avgivits, den 19 januari 1934, därvid
Kungl. Majit meddelade beslut om förenämnda vägförbindelsers anordnande
samt anbefallde järnvägsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgärder i övrigt
i anledning av riksdagens medgivande i fråga örn nedläggandet av järnvägen.
Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med skrivelse i ärendet, har detsamma ånyo
anmälts den 15 juni 1935, därvid Kungl. Majit dels med ändring av sitt beslut
den 19 januari 1934 förklarat, att ifrågavarande vägförbindelser finge utföras
efter närmare angiven ändrad plan, dels ock medgivit, bland annat, att trafiken
å järnvägen finge av järnvägsstyrelsen nedläggas då så erfordrades för vägarbetenas
lämpliga bedrivande.

9. den 10 maj 1933, angående användandet av postsparbankens medel. (188.)
Sedan jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 26 maj 1933 tillkallade utredningsmän
den 9 maj 1934 avgivit betänkande och infordrade utlåtanden däröver
avgivits, har kungörelse i ämnet utfärdats den 21 januari 1935 (sv. f.
nr 9).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

10. den 7 juni 1933, angående radioverksamhetens rationella ordnande m. m.
(259.)

Sedan jämlikt Kungl. Majits beslut den 26 juni 1933 tillkallade utredningsmän
den 30 december 1934 avgivit betänkande och infordrade utlåtanden däröver
avgivits, har Kungl. Majit den 8 mars 1935 avlåtit proposition (nr 164) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

344

11. samma dag, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av hela
det svenska järnvägsnätet. (267.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Denna utredning, som i viss del ingivits
till Kungl. Maj:t, är icke slutförd.

12. den 9 juni 1933, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner. (295.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid utfärdades en förordning och fyra kungörelser
(sv. f. nr 406—410). I vad skrivelsen avser utredning örn ökat inflytande för
vederbörande kommunala myndighet i stad vid beviljande av linjetrafik inom
stadens planlagda område anbefallde Kungl. Majit den 16 mars 1934 1932 års
trafikutredning att i samband med fullgörande av sitt uppdrag verkställa densamma
samt inkomma med det yttrande och förslag, som därav må föranledas.
Sedan trafikutredningen den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag
till förordning angående allmän automobiltrafik och infordrade utlåtanden däröver
avgivits, har ärendet i denna del ånyo anmälts den 6 december 1935, därvid
tillkallades sakkunniga för att biträda vid en granskning av det av trafikutredningen
avgivna betänkandet med förslag till förordning angående allmän
automobiltrafik.

13. den 18 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av Norra Östergötlands järnvägsaktiebolags skuldförhållande till
staten m. lii. (170.)

Anmäld den 4 maj och den 30 juni 1934, och har Kungl. Majit därvid förklarat
sig vilja framdeles, på därom gjord framställning och i överensstämmelse med
av riksdagen godtagna grunder, besluta angående utlämnande av lån å 210 000
kronor till det bolag, som kunde komma att övertaga till Mellersta Östergötlands
järnvägar hörande banor, samt beslutat örn erforderliga åtgärder i övrigt.
Genom beslut den 3 maj 1935 har Kungl. Majit under vissa villkor beviljat
Mellersta Östergötlands järnvägar aktiebolag förutnämnda lån å 210 000 kronor.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

14. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
reformerad lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)

Anmäld dels den 13 juli 1934, därvid Kungl. Majit uppdrog åt revisionssekreteraren
Nils Ljunggren att inom kommunikationsdepartementet biträda med
beredning av den i skrivelsen väckta frågan om reformerad lagstiftning beträffande
enskilda vägar, dels ock den 15 juni 1935, därvid tillkallades sakkunniga
för utredning i fråga örn ny lagstiftning beträffande enskilda vägar m. m.
(1935 års vägsakkunniga).

15. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Punkten 6 angående tjänsteläkare vid affärsdrivande verken.

Anmäld dels den 6 juli 1934, därvid Kungl. Majit anbefallde affärsverkens
styrelser att gemensamt inkomma med förslag till i möjligaste mån enhetliga
grunder för beräknande av de vid affärsverken anställda läkarnas arvoden, dels
ock, sedan förslag inkommit och medicinalstyrelsen, efter att hava lämnat korn -

345

munikationsverkens läkares förening tillfälle att yttra sig, avgivit utlåtande
däröver, den 20 september 1935, därvid erforderliga föreskrifter meddelades.

Förevarande punkt i riksdagens skrivelse kommer ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 7 angående kraftstationen vid Sillre.

Anmäld den 6 juli 1934, därvid envar av affärsverkens styrelser anbefalldes att
inkomma med redogörelse för de principer, som i av riksdagen angivet hänseende
tillämpades av vederbörande styrelse vid beräknande av anslagsbehovet
för statliga byggnadsföretag. Sedan berörda redogörelser inkommit samt chefen
för kommunikationsdepartementet den 29 oktober 1934 anmodat verksstyrelserna
att gemensamt före den 1 mars 1935 inkomma med förslag till såvitt möjligt enhetliga
principer för beräknande av byggnadsanslag vid verken, hava affärsverkens
styrelser den 26 februari 1935 gemensamt framlagt förslag i ämnet. Sedan
riksräkenskapsverket avgivit utlåtande över förslaget, är ärendet beroende på
Kungl. Majis prövning.

16. den 6 juni 1934, i anledning av Kungl. Majis proposition med anhållan
om riksdagens yttrande i fråga om ytterligare understöd från statens sida
för fullbordande av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping jämte
i ämnet väckta motioner. (313.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 20 juli 1934, då Kungl.
Maji uppdrog åt järnvägsstyrelsen att skyndsamt verkställa av riksdagen begärd
utredning angående statens medverkan beträffande banans iordningställande
samt under vilka villkor trafiken skulle skötas, ävensom att med denna
utredning jämte de förslag, vartill densamma kunde giva anledning, inkomma
till Kungl. Maji. Sedan nämnda utredning jämte förslag i ämnet inkommit, har
Kungl. Maji i 1935 års statsverksproposition (Utgifter för kapitalökning, bil. 3,
punkten 52) framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj Is prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 5, 9, 10, 13 och 16 omförmälda av
Kungl. Maji inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Majis prövning.

2. den 28 april 1911, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maji angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.
(74.)

Sedan chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyndigande den
9 december 1917 tillkallat borgmästaren G. Fant att verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen, har denne med skrivelse den 29 september 1919 avlämnat
förslag till lag örn kommunal fondbildning och vissa i samband därmed stående

346

författningar. Över förslagen hava yttranden inhämtats från ett stort antal statliga
och kommunala myndigheter samt enskilda sammanslutningar. Frågan har
även berörts i proposition nr 99 till 1930 års riksdag (sid. 94). Ärendet är beroende
på Kungl. Majits prövning.

3. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

4. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

Anmäld den 15 november 1935. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

5. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för
den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över det
statistiska arbetet m. m. Kungl. Majit har sedermera den 26 september 1930
anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen att taga
frågan örn en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella statistiken
under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra ämbetsverk i den
utsträckning, som finnes erforderlig, gemensamt inkomma med utlåtande och
förslag i ämnet.

7. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från statens
sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en särskild
statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk och
myndigheter. (124.)

Ärendet är föremål för utredning av 1934 års nämnd för städningsutredning.

9. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Ärendet har, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom,
den 4 maj 1933 överlämnats för utredning till generaldirektören L. Berglöf i
egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet. Sedan därefter Kungl.
Majit genom beslut den 4 januari 1935, på föredragning av chefen för justitiedepartementet,
befriat Berglöf från nämnda sakkunniguppdrag, i vad det avsåge
frågan örn den rättsliga vården och förvaltningen av kronans fastigheter,
samt förordnat, att detta ärendes vidare handläggning skulle ankomma på finansdepartementet,
har chefen för sistnämnda departement efter erhållet bemyndigande
den 1 februari 1935 uppdragit åt Berglöf att biträda med utredning i
ämnet.

347

10. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker. (177.)

Ärendet, som behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen
den 23 oktober 1934 avgivna betänkandet med förslag till spritdrycksförordning
m. m. (st. off. utr. 1934:39), är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet, som behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande
med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930:17),
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har behandlats i betänkande (st. off. utr. 1929:17), som den 30 juni
1929 avgivits av 1924 års uppbördssakkunniga. Över betänkandet hava därefter
yttranden avgivits av åtskilliga verk, myndigheter och sammanslutningar. Ärendet
är — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och inrättande
av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929:17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

16. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften. (315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni
1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i .statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet örn kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 12 här ovan
omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Majis prövning.

348

19. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924—
30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt
12 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

21. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan 1933 års upphandlingssakkunniga den 2 juli 1935 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet, bär detsamma anmälts den 15 november 1935. Skrivelsen kommer
ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 1 juli 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Frågan om statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 12 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925
—30 juni 1926. (225.)

Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (den rättsliga vården av kronans fasta egendom),
den 18 november 1933 överlämnats till generaldirektören L. Berglöf för
att av honom tagas i övervägande vid fullgörande av uppdrag att inom justitiedepartementet
biträda med utredning av frågan örn den rättsliga vården av kronans
fasta egendom. Sedan därefter Kungl. Majit genom beslut den 4 januari
1935, på föredragning av chefen för justitiedepartementet, befriat Berglöf från
nämnda sakkunniguppdrag, i vad det avsåge frågan örn den rättsliga vården och
förvaltningen av kronans fastigheter, samt förordnat, att detta ärendes vidare
handläggning skulle ankomma på finansdepartementet, har chefen för sistnämnda
departement efter erhållet bemyndigande den 1 februari 1935 uppdragit
åt Berglöf att biträda med utredning i ämnet.

Vad beträffar punkten 6 (placeringen av vissa kapitaltillgångar) har statskontoret
inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående av större
enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika
verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande
fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929: 35) hava utlåtanden
avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på
Kungl. Majits prövning.

349

24. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

25. dep 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—
30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 (tillämpningen vid länsstyrelserna av vissa bestämmelser
i avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen) är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet har, såvitt rör punkten 5 (inteckningar i
kronans fastigheter), den 18 november 1933 överlämnats till generaldirektören
L. Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörandet av det ovan
under punkt 23 omförmälda uppdraget (se vidare ovan).

26. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet har behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen avgivna,
under punkt 11 här ovan omförmälda betänkandet och är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Frågan under punkten a) örn en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna
har varit föremål för utredning av den med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande av den 18 oktober 1929 tillkallade skatteutjämningsberedningen,
vilken den 12 december 1932 avgivit principbetänkande med förslag till skatteutjämnande
åtgärder genom överflyttning till staten eller större kommunala
utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter (st.
off. utr. 1933:4). En av de i nämnda betänkande berörda frågorna, nämligen
spörsmålet örn statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet, har
genom proposition nr 174 till 1935 års riksdag bragts under riksdagens prövning.

Frågorna under punkten b), i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna
av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver
fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas
till de skattskyldigas olika skatteförmåga, ävensom frågan örn inkomstbegreppet
för inkomst av jordbruksfastighet hava varit föremål för utredning genom
1930 års kommunalskatteberedning. Sedan särskilda sakkunniga den 16 oktober
1931 inkommit med utredning, i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum
vid statens taxering till kommunal inkomstskatt (punkten e), har jämväl detta
ärende enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1931 överlämnats till nämnda
beredning. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skulle kommunalskatteberedningens
arbete vila och icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande. Sedan Kungl. Majit den 20 september 1935 förklarat, att det åt kom -

350

munalskatteberedningen meddelade uppdraget skulle upphöra, är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Frågan under punkten c) om förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till
1932 års riksdag (sid. 127 och 128), är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande
försäkringsrörelse, i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, och Ö. Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat
utlåtande häröver, är ärendet i denna del numera beroende på Kungl.
Majis prövning.

Frågan under punkten f), huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå,
att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen
beskattade, må kunna åvägabringas, har behandlats i proposition nr 148
till 1935 års riksdag, varefter förordning utfärdats den 31 maj 1935 (sv. f. nr
255). I förevarande del är skrivelsen därmed slutbehandlad.

(Jfr vidare vad som anförts angående riksdagens skrivelse 1935: 282.)

28. den 24 april 1929, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Ärendet har behandlats i proposition nr 148 till 1935 års riksdag, varefter förordning
i ämnet utfärdats den 31 maj 1935 (sv. f. nr 255). Skrivelsen kommer
ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

29. den IG maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 (utgifter för renhållning m. m.
å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad upplåtna
områden) anfört uppdrog Kungl. Majit den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att å kronans vägnar gentemot Stockholms stad
framställa anspråk på att renhållningen av kronans till staden eller för den
allmänna trafiken utan ersättning upplåtna områden icke vidare skulle bekostas
av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag
numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 (stämpelavgifter för vissa nya fondpapper)
av förevarande skrivelse, har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16
maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar
verkställts i ämnet, har emellertid med utredningens fullföljande
tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen
icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

30. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(314.)

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet,

351

har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl.
Majrts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan Kungl.
Maj:ts särskilda medgivande.

31. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 7 augusti 1931 överlämnats till 1930 års kommunalskatteberedning
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skulle kommunalskatteberedningens
arbete vila och icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande. Sedan Kungl. Maj:t den 20 september 1935 förklarat, att
det åt kommunalskatteberedningen meddelade uppdraget skulle upphöra, är
ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr vidare vad som anförts
angående riksdagens skrivelse 1935:282.)

32. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt i
fråga om statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse är härefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17), är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet A mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan örn fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet.

Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas till
vad som under punkten 27 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b) i
riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

35. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

352

Ifrågavarande ärende, vilket varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning,
har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932
för fortsatt utredning överlämnats till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna
i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

37. den 2 juni 1931, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga om riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. (342.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt i
fråga örn statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

39. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor. (347.)

Sedan Kungl. Majit den 6 oktober 1933 anbefallt domkapitlen i Lund och Göteborg
att från kyrkoråden i samtliga församlingar inom Lunds stift resp. Hallands
län införskaffa uppgifter å landgillen, hava domkapitlen inkommit med
sådana uppgifter. Därefter har efter därtill erhållet bemyndigande chefen för
finansdepartementet den 8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund
att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen.

40. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån. (42.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

41. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrad lydelse av 35 § i lagen om sparbanker. (110.)

Kungl. Majit har den 22 september 1933 anbefallt sparbanksinspektionen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

42. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte
i ämnet väckta motioner. (186.)

Sedan kammarkollegiet den 27 oktober 1932 avgivit infordrat utlåtande beträffande
frågan örn sådan ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning för
statsverkets räkning av skat.tefrälseränta, att rätten att taga initiativ till dylik
inlösning utsträckes att gälla jämväl räntegivare, har skrivelsen i denna del i
februari 1935 överlämnats till justitiedepartementet för vidare handläggning.
Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner örn avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

Sedan kammarkollegium den 31 augusti 1933 avgivit infordrat utlåtande och
förslag i ämnet, har chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet be -

353

myndigande den 8 december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund att
biträda med den i skrivelsen begärda utredningen.

44. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

45. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under punkt 44.

46. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Majlis oktroj. (178.)

Se ovan under punkt 44.

47. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931. (213.)

Ärendena under punkterna 3 (utbetalning av flyttningsersättning), 5 (inköp av
skrivmaskiner för statsförvaltningens behov), 6 (statsliggaren) och 8 (samtidigt
uppburen pension och avlöning) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde är ärendet, sedan kammarkollegium och statskontoret den 5
april 1934, efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

50. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet den 8
december 1933 tillkallat kammarrådet H. L. Skoglund att biträda med den i
skrivelsen begärda utredningen.

51. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
örn ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Genom beslut den 1 december 1933 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskommissarien
H. K. H. Tottie att inom finansdepartementet biträda med av riksdagen
begärd utredning angående vissa allmänna resereglementet och de s. k.
besparingsreglementena berörande spörsmål. Sedan Tottie inkommit med ut 23

— Justitie ombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1936 års riksdag.

354

redning och förslag i ämnet, hava statskontoret och riksräkenskapsverket däröver
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

52. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 har statskontoret anbefallts att
inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen anfört under
punkten 8 (vissa iakttagelser beträffande avlöningsförmåner m. m. åt befattningshavare
å indragningsstat och övergångsstat).

53. den 9 juni 1933, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av
bestämmelserna rörande nöjesskatt. (301.)

I vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående revision av förordningen
den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid
vissa offentliga nöjestillställningar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 19 juni 1933, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av
smugglingen av alkoholvaror. (312.)

Såvitt skrivelsen avser frågan om samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna
vid smugglingens bekämpande har densamma varit föremål för övervägande av
särskilda med stöd av Kungl. Maj:ts den 21 december 1933 givna bemyndigande
tillkallade sakkunniga, vilka den 14 juni 1935 avgivit betänkande (st. off. utr.
1935:24). Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 9 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
i fråga om kommunal fondbildning. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Ärendet är föremål för utredning av särskilda med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 27 april 1934 tillkallade sakkunniga (1934 års maltdryckskommitté).

57. den 20 april 1934, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för
pälsverk. (176.)

Generaltullstyrelsen har den 23 januari 1935 inkommit med utredning i ämnet.
Sedan kommerskollegium den 20 februari 1935 avgivit infordrat utlåtande häröver,
är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, i anledning av väckt motion angående åvägabringande av
ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Sedan åtskilliga myndigheter inkommit med infordrade utlåtanden, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

59. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

Ärendet, som varit föremål för förberedande utredning av inom finansdepartementet
tillkallad sakkunnig, är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

355

60. den 1 juni 1934, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta
motioner. (284.)

Skrivelsen är, i vad angår frågan om dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare å
indragningsstat, anmäld i 1935 års statsverksproposition. Kungörelse härom utfärdad
den 28 juni 1935 (sv. f. nr 384). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

61. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majis prövning.

62. den 5 juni 1934, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

I vad angår riksdagens hemställan örn utredning rörande åstadkommande av en
krossverksanläggning å Svartön är ärendet beroende på Kungl. Majis prövning.

63. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Ärendena under punkterna 2 (avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm)
och 3 (utanordnandet av statsmedel m. m.) äro beroende på Kungl. Majis
prövning.

64. den 9 juni 1934 angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Anmäld den 18 juli 1935, varvid chefen för finansdepartementet bemyndigats
att tillkalla sakkunniga för utredning rörande gifta kvinnors förvärvsverksamhet
jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av nämnda bemyndigande
hava sakkunniga sedermera tillkallats. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl.
Majis prövning.

65. den 12 juni 1934, i anledning av väckta motioner örn ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

Sedan statskontoret den 13 februari 1935 inkommit med utlåtande och förslag
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majis prövning.

66. den 15 juni 1934, i anledning av Kungl. Majis proposition angående rätt
till tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner.
(384.)

Ärendet är, såvitt angår ändrade bestämmelser i fråga örn tid för pensions utgående
efter vissa äldre pensionstagare, beroende på Kungl. Majis prövning.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (385.)

Anmäld den 12 april 1935, då kungörelse utfärdats (sv. f. nr 145). Skrivelsen
kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva
föremål för Kungl. Majis prövning.

356

68. den 19 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till avbetalning å statsskulden. (432.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 september 1935.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 21, 28, 42, 60, 67 och 68 omförmälda
av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 18 juli 1931 lämnat bemyndigande,
tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Den sakkunnige har den 20 januari 1932 avlämnat utredning
och förslag i ämnet, varefter åtskilliga myndigheter yttrat sig däröver.
Den 5 januari 1934 inkommo kammarkollegiet och statskontoret med anbefalld
utredning rörande biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga de för det
högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar. Den 20 juni 1935
anbefalldes kammarrådet T. H. Wohlin att såsom sakkunnig biträda med överarbetning
av utav kammarkollegiet i anledning av nyssberörda utredning avgivna
förslag. Den 21 november 1935 inkom Wohlin med utredning och förslag
angående biskoparnas avlönande. Häröver infordrade yttranden hava ännu
icke inkommit.

2. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Ifrågavarande skrivelse har den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet. Sedan Kungl. Majit den 24 september
1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma med
förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av
en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande de
sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935 inkommit med
förslag i ämnet. Skrivelsen är i nämnda del fortfarande beroende på Kungl.
Majits prövning.

3. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen, i vilken ifrågasättes införande av ett sjunde skolår, har den 18 juni
1927 remitterats till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande därifrån inkommit, hava
särskilt tillkallade folkskolesakkunniga den 20 november 1935 inkommit med
betänkande och förslag angående obligatorisk sjuårig folkskola. Betänkandet
och förslaget hava den 25 november 1935 utremitterats till åtskilliga myndigheter.
Svar å remisserna hava ännu icke inkommit.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

357

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen för statens
pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels uppdragit åt
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för behandling av
vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock uppdragit åt skolöverstyrelsen
och nämnda sakkunniga att med anledning av riksdagens ifrågavarande
skrivelse till Kungl. Majit inkomma med åtskilliga utredningar och
förslag. Kungl. Majit har vidare den 22 och den 29 juni samt den 24 september

1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat den 22 juni 1928 en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni 1928 fyra kungörelser i ämnet
(sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24 september 1928 en stadga samt en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426). Kungl. Majit har vidare den 27 juni

1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och därvid utfärdat tre kungörelser (sv. f.
nr 198, 200 och 203). Ovannämnda sakkunniga hava den 31 december 1930
slutfört sitt uppdrag. Vidare har Kungl. Majit den 24 februari 1933 för riksdagen
framlagt proposition angående vissa praktiska utbildningslinjer på realskolans
åldersstadium m. m.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida
och i vilken utsträckning åtgärder må kunna vidtagas till underlättande av
vistelsen vid folkhögskola eller därmed förenad lantmannaskola för utom skolkommunen
boende elever, utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning,
utredning i avseende på möjligheterna till en friare genomgång
av och flyttning inom folkskolan, utredning och förslag rörande studieunderstöd
åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter, utredning
och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. undervisningsanstalter samt förslag angående åtgärder för att
bereda eleverna vid de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon
erfarenhet även i fråga om den manliga ungdomens undervisning och uppfostran,
ännu icke slutligt avgjord.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga, vilka den
9 augusti 1935 med sitt betänkande återställt handlingarna i ärendet. Ärendet är
beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande av
vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Sedan kammarkollegiet, efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt Stockholms stads konsistorium, den 8 juli 1933 inkommit med yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
disposition av Iappskolbordet i Gällivare. (98.)

Kungl. Majit har den 18 mars 1932 fattat beslut i ärendet samt därvid bland
annat förklarat sig vilja framdeles, sedan frågan om försäljning av ifrågavarande
delar av Iappskolbordet blivit slutligen avgjord, till kammarkollegiet överlämna

358

handlingarna i ärendet för utredning rörande möjligheten av avveckling av avgäld
för mark, som från lappskolbordet upplåtits för järnvägsändamål.

8. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Majit bemyndigade den 3 oktober 1930 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med utredning
av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande frågor.
Den sakkunnige har inkommit med betänkande, däröver vederbörande
myndigheter yttrat sig. Jämlikt Kungl. Majits genom beslut den 20 januari
1933 givna bemyndigande har chefen för ecklesiastikdepartementet sedermera
den 21 januari 1933 tillkallat sakkunniga för utredning rörande teaterförhållandena
i riket. De sakkunniga hava inkommit med två betänkanden, det ena den
29 januari och det andra den 5 juni 1934. Den 9 februari 1934 har Kungl. Majit
för första gången förordnat ordförande samt två ledamöter i riksteaterns publikorganisation.
Den 8 februari 1935 har Kungl. Majit inrättat ett teaterråd.
Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Majits prövning.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Kungl. Majit har den 13 juni 1930 fattat beslut angående dyrtidstillägg av
statsmedel för rektor vid högre allmänna läroverket i Malmö. Samma dag har
Kungl. Majit anbefallt kammarkollegiet och statskontoret att dels verkställa
skyndsam utredning av frågan örn indragning till statsverket eller övertagande
till förvaltning av statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken
gjorda förläningar av hemman och andra donationer samt med sagda utredning
och det utlåtande, vartill densamma kunde föranleda, inkomma till Kungl.
Majit, dels ock före den 1 oktober 1930 till Kungl. Majit inkomma med förslag
till sådana jämkningar i från och med budgetåret 1930/1931 gällande stater för
de allmänna läroverken, att största möjliga överensstämmelse vunnes mellan
den beräknade och den verkliga avkastningen av de av kronan till de allmänna
läroverken lämnade donationer. Kungl. Majit har i sistnämnda del fattat beslut
den 16 oktober 1931 och den 24 mars 1933, varvid Kungl. Majit vid sistnämnda
tillfälle förklarade sig vilja framdeles meddela beslut rörande en av kammarkollegiet
gjord framställning rörande vissa övergångsbestämmelser i ämnet.
Sedan kammarkollegiet och statskontoret den 4 december 1931 inkommit med
utredning och utlåtande i fråga örn indragning till statsverket eller övertagande
till förvaltning av statsverket av ifrågavarande fastigheter samt skolöverstyrelsen
den 8 juli 1932 däröver inkommit med yttrande, är ärendet i denna del
beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna
för skolmateriel. (186.)

Anmäld den 20 juni 1930 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande
därifrån inkommit, har ärendet remitterats till 1927 års skolsakkunniga, vilka
den 31 december 1930 avgivit yttrande. Skolöverstyrelsen har därefter den 12
juni 1931 inkommit med förnyat utlåtande. Genom beslut den 2 november och
den 31 december 1934 tillsatta sakkunniga för utredning av frågan om revision
av läroboksbeståndet vid högre allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter
jämte därmed sammanhängande frågor hava den 20 september 1935 avgivit

359

betänkande i ämnet. Sedan vederbörande myndigheter yttrat sig däröver, har
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1935 tillkallats en sakkunnig
för att biträda med fortsatt beredning av läroboksfrågan. Den sakkunnige
har därefter avlämnat åtskilliga promemorior. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

10. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Kungl.
Majit har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet skall från och
med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas.

11. den 27 maj 1931, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ändrade
grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

Anmäld den 18 juli 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och
därmed sammanhängande frågor. Departementschefen tillkallade samma dag
en sakkunnig. Den sakkunnige har den 20 januari 1932 avlämnat utredning och
förslag i ämnet, varefter åtskilliga myndigheter yttrat sig. Se i övrigt ovan
angående riksdagens skrivelse den 28 mars 1913, nr 39.

12. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.

Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med av riksdagen begärd utredning rörande vissa indelningsersättningar.
Departementschefen tillkallade den 30 juni 1931 en sakkunnig. Sedan
denne sakkunnige avlidit, har ny sakkunnig ännu icke utsetts.

13. den 7 juni 1932, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för de
privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

Anmäld den 30 augusti 1932, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrad ordning för de privata och vissa
kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel. Sedan departementschefen
samma dag tillkallat en sakkunnig, har Kungl. Majit den 28 oktober
1932 förordnat, att det åt nämnde sakkunnige anförtrodda utredningsarbetet
skulle från och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl.
Majits särskilda medgivande upptagas.

14. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—den 30 juni 1931. (213.)

360

I vad angår punkten 7 rörande tjänstledighet från folkskollärartjänsten vid
statsfolkskolan i Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt hava yttranden avgivits
av skolöverstyrelsen den 4 november 1933 och av medicinalstyrelsen den 28
november 1935. Den 14 december 1935 remitterades ärendet till statskontoret.
Svar å remissen har ännu icke inkommit.

15. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Ärendet har anmälts den 30 augusti och den 16 september 1932, därvid Kungl.
Maj:t har utfärdat dels den 30 augusti ecklesiastik boställsordning (sv. f. nr
400), åtta lagar (sv. f. nr 403—410) och en kungörelse (sv. f. nr 412), dels ock
den 16 september fjorton kungörelser (sv. f. nr 425—438). Enligt Kungl. Majits
beslut den 30 augusti 1932 hava vidare till finansdepartementet för vidare behandling
överlämnats vissa av riksdagen i förevarande skrivelse gjorda framställningar
och är skrivelsen i vad på ecklesiastikdepartementet ankommer slutbehandlad
utom beträffande framställningen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning och för riksdagen framlägga förslag angående placering av
prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig
valuta. Kungl. Majit har den 7 september 1933 anbefallt kammarkollegiet
att verkställa utredning och avgiva förslag angående sådan placering
av prästlönefonder, som ovan omförmäles. Ovannämnda utredning och förslag
hava ännu icke inkommit till Kungl. Majit.

16. den 14 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner. (353.)

Den 14 juli 1932 bemyndigade Kungl. Majit chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom nämnda departement biträda
med av riksdagen i förevarande skrivelse begärd utredning i fråga om organisationen
av statens folkskoleseminarier. Av departementschefen den 22 juli 1932
tillkallade sakkunniga hava den 9 augusti 1935 i frågan avgivit betänkande,
vilket för yttrande den 17 september 1935 remitterats till statskontoret, skolöverstyrelsen
och lärarkollegierna vid folk- respektive småskoleseminarierna.
Sedan remissyttranden den 30 november 1935 inkommit från skolöverstyrelsen
och nämnda lärarkollegier, hava yttrandena överlämnats till statskontoret, varifrån
remissvar ännu icke inkommit.

17. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
—30 juni 1932. (276.)

Punkten 7 angående antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken.

Skolöverstyrelsen har den 13 januari 1934 inkommit till Kungl. Majit med
anbefallt yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

18. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
m. m. (90.)

Kungl. Majit har den 22 februari 1935 fattat beslut i ärendet, därvid utfärdats
en kungörelse (sv. f. nr 52). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

361

19. den 7 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
i vissa fall ur kyrkofonden av understöd i anledning av olycksfall
i arbete å skogar till sådana ecklesiastika boställen, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932. (122.)

Kungl. Majit har den 25 januari 1935 fattat beslut i ärendet. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

20. den 11 april 1934, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/
1935 under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet, jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel
väckta motioner. (8.)

Punkten 121 angående anslag till arvodesförhöjning åt vissa manliga småskollärare
m. fl.

Punkten har den 28 juni 1935 blivit av Kungl. Majit slutligt avgjord, därvid
utfärdats en kungörelse (sv. f. nr 442).

Punkten 166 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

Punkten har den 31 maj och den 15 juni 1935 blivit av Kungl. Majit slutligt
avgjord.

Riksdagens skrivelse är därmed slutbehandlad.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rasbiologiska
institutets organisation m. m. (143.)

Kungl. Majit har den 10 maj 1935 utfärdat förnyad stadga för institutet (sv. f.
nr 153). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

22. den 18 april 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
tillfällig löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för viss personal
inom den civila statsförvaltningen. (169.)

Kungl. Majit har den 13 september 1935 fattat beslut i ärendet. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

23. den 24 april 1934, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
inkom med utlåtande den 25 juni 1934. Sedan Kungl. Majit den 24
september 1934 uppdragit åt skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen att inkomma
med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom
skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet
rörande de sexuella frågorna, hava nämnda myndigheter den 28 juni 1935
inkommit med förslag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

24. den 25 maj 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet jämte i ämnet väckta
motioner. (269.)

Kungl. Majit har den 31 maj 1935 fattat beslut i ärendet. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 18—22 samt 24 omförmälda av Kungl.
Majit inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

362

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande. Den
20 juni 1935 har Kungl. Maj:t tillkallat en utredningsman för utredning beträffande
skogslagstiftningsfrågor innefattande jämväl frågan örn sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län.

2. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(H4.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1934, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 148).

3. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan lantbruksstyrelsen, sociala jordutredningen och statens egnahemsstyrelse
avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detta beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

4. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Den 20 juni 1935 har Kungl. Majit tillkallat en utredningsman för utredning
beträffande skogslagstiftningsfrågor innefattande jämväl frågan om skyddsskogar.

5. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av inom
landet odlade rotfrukt ssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 18 december 1931 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område den 16
december 1933 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off. utr.
1934: 4) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och föreningar,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat utredningsmän (sociala jordutredningen) för verkställande
av de i skrivelsen ifrågasatta utredningarna, nämligen

1) utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande arrendelag
i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen, med
särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927: Sociala jordutredningen har den 5 december
1931 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i den sociala
arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1931:1), vilket betänkande handlägges i justitiedepartementet; 2)

fortsatt utredning dels rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärig -

363

het av mindre jordbruk och dels rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk: På grundval
av sociala jordutredningens betänkande i ämnet den 5 december 1932 (st.
off. utr. 1932:33) har Kungl. Maj:t den 24 februari 1933 beslutat att i sistberörda
del av ärendet till riksdagen avlåta proposition angående inrättande av
arbetarsmåbrukslånefonden (nr 181). Den 12 december 1935 avgav sociala jordutredningen
betänkande med förslag till åtgärder för att bereda ökade möjligheter
för den mindre bemedlade befolkningen på landsbygden att förena småbruk
med hemindustri, hantverk, hemslöjd, pälsdjuruppfödning m. m. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk: Sociala jordutredningen har ännu icke slutfört
utredningen;

4) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga
jordbruk: Sedan sociala jordutredningen avgivit betänkande i ämnet
den 27 oktober 1933 (st. off. utr. 1933:33), har ärendet i denna del anmälts och
slutbehandlats den 26 januari 1934, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 69);

5) utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att bereda
ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden:
Sociala jordutredningen har ännu icke slutfört utredningen.

7. den 9 maj 1931, om utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel. (192.)

Sedan kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 26 juli 1935 avgivit gemensamt
utlåtande i ämnet samt utlåtanden häröver avgivits av ett flertal myndigheter
och föreningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 13 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)

Ärendet har vid anmälan den 29 maj 1931 slutbehandlats utom vad angår försäljning
av vissa till fastigheten Köpingskomplexet l27 (Jägaråsen) -hörande områden.
Sedan domänstyrelsen avgivit visst i detta ämne infordrat utlåtande, är
ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 22 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående en statligt
ordnad redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen. (277.)

Sedan till följd av anbefallning lantbruksstyrelsen den 27 augusti 1934 avgivit
utlåtande i ärendet samt remissutlåtanden däröver inhämtats från ett flertal
myndigheter och korporationer, har Kungl. Maj:t den 1 februari 1935 avgivit
proposition i ämnet (nr 77). Skrivelsen har därmed slutbehandlats.

10. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)

I ärendet pågår utredning inom jordbruksdepartementet.

11. den 15 april 1932, i anledning av väckt motion angående ett lagligt reglerande
av virkesmätningsföreningarnas verksamhet. (116.)

364

Skrivelsen, som tidigare handlagts inom justitiedepartementet, anmäldes den 20
oktober 1933 å jordbruksdepartementets föredragning, därvid en utredningsman
förordnades att verkställa utredning rörande virkesmätningsföreningarnas verksamhet.
Tillika bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
högst sex sakkunniga att deltaga i överläggningar i ämnet. Sedan utredningsmannen
och de sakkunniga den 21 september 1934 avgivit betänkande i ärendet
(st. off. utr. 1934: 32) samt remissutlåtanden däröver inhämtats från ett
flertal myndigheter och föreningar, har ärendet den 8 mars 1935 anmälts och
slutbehandlats, därvid beslöts propositioner till riksdagen (nr 140 och 181).

12. den 10 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
vinnande av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden. (334.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, att utredningsarbetet borde uppdragas åt av Kungl. Majit särskilt
utsedda personer, anmäldes ärendet den 15 juni 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredning rörande
den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten.
Utredningsmännen tillkallades den 20 juni 1934.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning om
de s. k. kontrollföreningarnas verksamhet. (335.)

Sedan 1933 års mjölk- och mejeriutredning den 27 december 1934 avgivit betänkande
rörande kontrollföreningsverksamhetens organisation, har skrivelsen
anmälts och slutbehandlats den 8 mars 1935, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 203).

14. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning örn
kostnaderna för egnahemsbyggnader. (336.)

Skrivelsen har anmälts och slutbehandlats den 4 januari 1935.

15. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillsatta sociala jordutredningen att verkställa
den av riksdagen i skrivelsen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

16. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933 utom i vad avser frågan om anslagets
användande jämlikt riksdagens beslut till fraktbidrag jämväl vid sjötransporter
av kalk. I denna fråga anbefalldes lantbruksstyrelsen att efter samråd
med kommerskollegium och järnvägsstyrelsen inkomma med förslag. Sedan
lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande i frågan, varöver länsstyrelsen i
Gotlands län avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommerskollegium.

17. den 20 juni 1933, i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning
i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom. (342.)

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala jordutredningen att verk -

365

ställa de av riksdagen ifrågasatta utredningarna. Sedan utredningen den 20
september 1935 avgivit betänkande i ärendet (st. off. utr. 1935: 47), hava utlåtanden
infordrats från ett flertal myndigheter och föreningar. Dessa avvaktas.

18. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)

Anmäld den 27 april 1934, då ärendet avgjordes i vad det avser laxfiskena till
1/32 mantal Mörrum nr 13 (136) och 19/ieo mantal Mörrum nr 7 (75). I vad ärendet
avser inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån samt nedsättning
av vissa arrendeavgifter har länsstyrelsen i Blekinge län inkommit med
yttrande och förslag. Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande över
länsstyrelsens förslag i ämnet, har ärendet remitterats till domänstyrelsen.

19. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö.
(100.)

Skrivelsen har den 8 juni 1934 överlämnats från justitiedepartementet. Sedan
lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet samt remissutlåtanden
avgivits däröver av ett flertal myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 11 april 1934, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (9.)

Till den del skrivelsen icke i 1935 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen rörande frågan om anslag för omplantering av rödspätta, har
densamma anmälts och slutbehandlats den 15 mars 1935.

21. den 20 april 1934, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar.
(183.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj och den 24 augusti 1934 utom i vad avser
frågan om anvisande av anslag till byggnadsarbeten och vissa andra engångskostnader
avseende lantbrukshögskolan. I denna del har skrivelsen anmälts och
slutbehandlats den 16 augusti och den 8 november 1935.

22. samma dag, med anledning av väckt motion angående anställande av
egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)

Anmäld den 11 maj 1934, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att, med
beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Denna avgavs den 4 juli 1935 (st. off. utr. 1935:28). Sedan utlåtanden
häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 12 maj 1934, i anledning av väckta motioner om anslag till fullständig
undersökning rörande åtgärder mot Klarälvens skadeverkningar vid
översvämningar. (240.)

Anmäld den 27 maj 1934 och den 18 oktober 1935, varmed skrivelsen slutbehandlats.

24. den 23 maj 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
domänverkets organisation. (265.)

De delar av skrivelsen, vilka ej tidigare avgjorts hava anmälts och slutbehandlats
den 15 februari och den 1 mars 1935. Beslutet den 1 mars innefattade
bland annat utfärdandet av en författning i ämnet (sv. f. nr 48).

366

25. samma dag, i anledning av väckta motioner om billigare djursjukvård.
(267.)

Anmäld den 7 juni 1934, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

26. den 30 maj 1934, i anledning av väckta motioner örn hänskjutande till
jordbrukskreditsakkunniga av frågan örn jordbrukets primärkredit m. m.
(288.)

Anmäld den 24 juli 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att för verkställande av utredning rörande frågan om möjligheterna att
åstadkomma förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten tillkalla utredningsmän.
Dessa hava tillkallats den 24 augusti 1934. Sedan utredningsmännen
den 27 juli 1935 avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1935:34) samt
utlåtanden inhämtats däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 12 juni 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare stöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag. (381.)

Anmäld den 20 juni 1935, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning och uppgöra förslag
rörande Kalix träindustriaktiebolag. Den 28 juni har departementschefen
uppdragit åt ledamoten av Sveriges advokatsamfund Otto Schultz att verkställa
nämnda utredning. Den 4 november 1935 hava även särskilda sakkunniga
tillkallats.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 9, 11, 13, 14, 20, 21, 23 och 24 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag om tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän, avgivet av,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade
sakkunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är alltjämt beroende
på kommerskollegii prövning.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten
4.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag rörande sjömanshusens omorganisation, avgivet av, jämlikt
Kungl. Majrts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade sak -

367

kunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Sedan ärendet vilat i avvaktan
på viss annan utredning, har Kungl. Majit den 15 juni 1934 uppdragit åt kommerskollegium
att till förnyad omprövning upptaga frågan om sjömanshusens
omorganisation. Sistnämnda utredning är ännu icke slutförd.

4. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll ställt
penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en förberedande undersökning
i ämnet, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, har Kungl. Majit den 30
december 1935 bemyndigat chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst
tre personer för ärendets vidare utredning. Departementschefen har samma dag
tillkallat sakkunniga. (Se under punkten 7 sid. 316.)

5. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911. (284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner om beredande av likställighet
i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m. (181.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 december
1932 har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.

7. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen om tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet om minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat 9 §
lagen den 22 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Beträffande lastmärke å fartyg
i östersjöfart med mindre dräktighet än ovan anförts pågå inom kommerskollegium
i samarbete med Sveriges segelfartygsförening vissa undersökningar, efter
vilkas slutförande kommerskollegium skall avgiva förnyat utlåtande.

8. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

9. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Kungl. Maj:t har av anslagsposten å 50,000 kronor till anordnande i samband
med upprensning av Fårösundsledens inlopp av fyrbelysning i norra inloppet
till Fårösund till lotsstyrelsens förfogande ställt deli 21 april 1933 ett belopp av

368

högst 15,000 kronor, den 29 mars 1934 ett belopp av högst 12,500 kronor samt
den 30 mars 1935 ett belopp av 13,700 kronor. Användningen av anslagsposten
i övrigt är beroende på ytterligare utredning.

10. '' den 9 maj 1931, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk

vid resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid Kungl. Maj:t anbefallde kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma
med yttrande och de förslag, som av utredningen föranledas. Utredningen
är ännu icke slutförd.

11. den 4 juni 1932, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat föremål
eller förfaringssätt. (260.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R. Hjertén
att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 4 september 1926 meddelat uppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
på det industriella rättsskyddets område, undersöka huruvida och på vad
sätt de i skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas. Uppdraget är ännu
icke slutfört.

12. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för
inhemsk förädling. (280.)

De jämlikt beslut den 10 augusti 1932 för ärendets utredning tillkallade sakkunniga
hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.

13. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lagstiftningen
om utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
med mera. (102.)

Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

14. den 11 april 1934, i anledning av väckta motioner om utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

Sedan de jämlikt beslut den 15 juni 1934 för ärendets utredning tillkallade sakkunniga
den 30 november 1935 avgivit utredning i ärendet, är detta beroende
på Kungl. Majis prövning.

15. den 20 april 1934, i anledning av väckta motioner örn uppställande av
legala kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Det åt kommerskollegium den 24 maj 1934 givna uppdraget att i samråd med
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen
har ännu ej slutförts.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Ärendet är, i vad på handelsdepartementet ankommer, beroende på Kungl.
Majis prövning.

369

17. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Ärendet är efter remiss föremål för utredning inom kommerskollegium.

18. den 11 juni 1934, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner
mot utländsk stat. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Samtliga dessa ärenden äro alltså beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

-4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1936 års riksdag.

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1935 och
vari under år 1935 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majits prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn gåvobeskattning
i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

4. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m.

Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se

vidare ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt intecknade
fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

371

Frågan har behandlats i en av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet
och förvandling av bötesstraff (st. off. utr. 1935:56). (Justitiedepartementet.)

8. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Frågan örn en revision av gällande bestämmelser om villkorlig dom är föremål
för utredning av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. (Justitiedepartementet
.)

9. 1927 den lb december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

10. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl, förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

11. 193i\ den 22 mars (nr 2b0), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 193iJ. den 13 augusti (nr 517), angående sammanslagning av Mellersta
Roslags och Norra Roslags domsagor.

Den 25 oktober 1935 anbefallde Kungl. Maj:t — som i likhet med J. O. ansåg
Mellersta Roslags domsaga böra utvidgas genom förening med densamma av
område från angränsande domsaga eller domsagor, men fann hinder numera
möta mot en sammanslagning av domsagan med Norra Roslags domsaga eller
del därav — Svea hovrätt att verkställa utredning angående sådan reglering
av övriga angränsande domsagor, avsedd att träda i kraft sedan häradshövdingämbetet
i någon av dem blivit vakant, att tillfälle till utvidgning av Mellersta
Roslags domsaga därigenom beredes. (Justitiedepartementet.)

13. 193^ den 15 september (nr 573), angående åtgärder för åstadkommande
av likformighet vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 193J) den 16 november (nr 720), rörande stämpelbeläggning av bevis
över gjord anmälan enligt 6 § kungl, förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Ärendet har behandlats i proposition nr 173 till 1935 års riksdag. Kungörelse
har utfärdats den 15 juni 1935 (sv. f. nr 310). (Finansdepartementet.)

181	S	10	220	E	17	255	Fi
182	Fi	40	221	E	18	256	Fö
183	H	9	222	K	28		Fi
184	Ju	26	223	S	13	257	Fi
185	Fi	41	224	Fi	51	258	Fi
186	H	10	225	S	14	259	S
187	E	15	226	s	15	260	S
188	H	8	227	s	16	261	s
189	K	24	228	s	17	262	Fö
190	K	25	229	Fi	52	263	E
191	S	11	230	Ju	30	264	Ju
192	Fö	15	231	Ju	31	265	Fi
193	Ju	27	232	H	14		Jo
194	Fö	16	233	Fi	53	266	Fi
195	Fi	42	234	Fi	54		H
196	Ju	28	235	Fi	56	267	E
197	Jo	44	236	S	21	268	S
198	Jo	45		K	29	269	E
199	Jo	46	237	S	19	270	Fi
200	Jo	47	238	E	19	271	Ju
201	Jo	48	239	E	20	272	Fi
202	K	26	240	E	21	273	Jo
203	Fi	44	241	E	22	274	Jo
204	Fi	45	242	E	23	275	Jo
205	Fi	46	243	Jo	50	276	Jo
206	Fi	47	244	Jo	51	277	Fi
207	Fi	48	245	Fö	21		Jo
208	Jo	49	246	Jo	52	278	Fi
209	Fö	17	247	Jo	53	279	S
210	Fö	18	248	Jo	54		K
211	Fö	19	249	E	24		Fi
212	Fi	49	250	Fi	57		Jo
213	K	27	251	Fi	58	280	U
214	Ju	29		H	15	281	H
215	s	12	252	Fi	59	282	Fi
216	H	11		H	16	283	Fi
217	Fi	43	253	Fi	60	284	Fi
218	Fi	50		H	17	285	U
219	E	16	254	S	20		Fi

286	U	8	316	Fi	89	347	E	33
	Fi	75	317	Fi	90	348	Fi	99
287	Ju	34	318	Fi	91	349	Fi	100
	s	26	319		)	350	Fi	101
288	s	27	320	Fi	92	351	Fi	102
289	Ju	35	321		)	352	Fö	29
290	Fi	76	322	Fi	93		Fi	103
291	Ju	36	323		)		E	34
	H	20	324	E	28	353	Fi	104
292	Ju	37	325	Ju	40	354	S	38
293	K	31	326	Ju	41	355	S	39
294	K	32	327	u	12	356	Fi	105
295	Jo	62	328	Fö	25	357	Fi	106
296	Jo	63	329	s	32	358	E	35
297	H	21	330	K	34	359	E	36
298	S	29	331	Fi	94	360	Fi	84
	Fi	78	332	E	30	361	Fi	107
299	S	30	333	H	26	362	Fi	108
300	S	31	334	H	27	363		4)
301	Fi	79	335	Fi	95	364		4)
302	Fi	80	336	K	35	365		4)
	H	22	337	Fö	26	366		4)
303	Fi	81		Fi	96	367		4)
304	Fi	82	338	Ju	42	368		4)
305	U	9		u	13	369	S	43
	H	23		Fö	27	370	S	40
306	Fi	83		S	33	371	s	41
	H	24		K	36	372	Fi	109
307	U	10		Fi	97	373	Fi	110
	H	25		E	31	374	Fö	30
308	Ju	38		H	28		Fi	lil
309	Fi	85	339	Fö	28	375		4)
310	K	33	340	S	34	376		4)
311	Ju	39	341	Fi	98	377		4)
312	Fö	24	342	H	29	378		4)
	Fi	86	343	S	35	379		4)
313	E	29	344	S	36	380	S	42
314	Fi	87	345	s	37
315	Fi	88	346	E	32

181	S	10	220	E	17	255	Fi
182	Fi	40	221	E	18	256	Fö
183	H	9	222	K	28		Fi
184	Ju	26	223	S	13	257	Fi
185	Fi	41	224	Fi	51	258	Fi
186	H	10	225	S	14	259	S
187	E	15	226	s	15	260	S
188	H	8	227	s	16	261	s
189	K	24	228	s	17	262	Fö
190	K	25	229	Fi	52	263	E
191	S	11	230	Ju	30	264	Ju
192	Fö	15	231	Ju	31	265	Fi
193	Ju	27	232	H	14		Jo
194	Fö	16	233	Fi	53	266	Fi
195	Fi	42	234	Fi	54		H
196	Ju	28	235	Fi	56	267	E
197	Jo	44	236	S	21	268	S
198	Jo	45		K	29	269	E
199	Jo	46	237	S	19	270	Fi
200	Jo	47	238	E	19	271	Ju
201	Jo	48	239	E	20	272	Fi
202	K	26	240	E	21	273	Jo
203	Fi	44	241	E	22	274	Jo
204	Fi	45	242	E	23	275	Jo
205	Fi	46	243	Jo	50	276	Jo
206	Fi	47	244	Jo	51	277	Fi
207	Fi	48	245	Fö	21		Jo
208	Jo	49	246	Jo	52	278	Fi
209	Fö	17	247	Jo	53	279	S
210	Fö	18	248	Jo	54		K
211	Fö	19	249	E	24		Fi
212	Fi	49	250	Fi	57		Jo
213	K	27	251	Fi	58	280	U
214	Ju	29		H	15	281	H
215	s	12	252	Fi	59	282	Fi
216	H	11		H	16	283	Fi
217	Fi	43	253	Fi	60	284	Fi
218	Fi	50		H	17	285	U
219	E	16	254	S	20		Fi

286	U	8	316	Fi	89	347	E	33
	Fi	75	317	Fi	90	348	Fi	99
287	Ju	34	318	Fi	91	349	Fi	100
	s	26	319		)	350	Fi	101
288	s	27	320	Fi	92	351	Fi	102
289	Ju	35	321		)	352	Fö	29
290	Fi	76	322	Fi	93		Fi	103
291	Ju	36	323		)		E	34
	H	20	324	E	28	353	Fi	104
292	Ju	37	325	Ju	40	354	S	38
293	K	31	326	Ju	41	355	S	39
294	K	32	327	u	12	356	Fi	105
295	Jo	62	328	Fö	25	357	Fi	106
296	Jo	63	329	s	32	358	E	35
297	H	21	330	K	34	359	E	36
298	S	29	331	Fi	94	360	Fi	84
	Fi	78	332	E	30	361	Fi	107
299	S	30	333	H	26	362	Fi	108
300	S	31	334	H	27	363		4)
301	Fi	79	335	Fi	95	364		4)
302	Fi	80	336	K	35	365		4)
	H	22	337	Fö	26	366		4)
303	Fi	81		Fi	96	367		4)
304	Fi	82	338	Ju	42	368		4)
305	U	9		u	13	369	S	43
	H	23		Fö	27	370	S	40
306	Fi	83		S	33	371	s	41
	H	24		K	36	372	Fi	109
307	U	10		Fi	97	373	Fi	110
	H	25		E	31	374	Fö	30
308	Ju	38		H	28		Fi	lil
309	Fi	85	339	Fö	28	375		4)
310	K	33	340	S	34	376		4)
311	Ju	39	341	Fi	98	377		4)
312	Fö	24	342	H	29	378		4)
	Fi	86	343	S	35	379		4)
313	E	29	344	S	36	380	S	42
314	Fi	87	345	s	37
315	Fi	88	346	E	32

181	S	10	220	E	17	255	Fi
182	Fi	40	221	E	18	256	Fö
183	H	9	222	K	28		Fi
184	Ju	26	223	S	13	257	Fi
185	Fi	41	224	Fi	51	258	Fi
186	H	10	225	S	14	259	S
187	E	15	226	s	15	260	S
188	H	8	227	s	16	261	s
189	K	24	228	s	17	262	Fö
190	K	25	229	Fi	52	263	E
191	S	11	230	Ju	30	264	Ju
192	Fö	15	231	Ju	31	265	Fi
193	Ju	27	232	H	14		Jo
194	Fö	16	233	Fi	53	266	Fi
195	Fi	42	234	Fi	54		H
196	Ju	28	235	Fi	56	267	E
197	Jo	44	236	S	21	268	S
198	Jo	45		K	29	269	E
199	Jo	46	237	S	19	270	Fi
200	Jo	47	238	E	19	271	Ju
201	Jo	48	239	E	20	272	Fi
202	K	26	240	E	21	273	Jo
203	Fi	44	241	E	22	274	Jo
204	Fi	45	242	E	23	275	Jo
205	Fi	46	243	Jo	50	276	Jo
206	Fi	47	244	Jo	51	277	Fi
207	Fi	48	245	Fö	21		Jo
208	Jo	49	246	Jo	52	278	Fi
209	Fö	17	247	Jo	53	279	S
210	Fö	18	248	Jo	54		K
211	Fö	19	249	E	24		Fi
212	Fi	49	250	Fi	57		Jo
213	K	27	251	Fi	58	280	U
214	Ju	29		H	15	281	H
215	s	12	252	Fi	59	282	Fi
216	H	11		H	16	283	Fi
217	Fi	43	253	Fi	60	284	Fi
218	Fi	50		H	17	285	U
219	E	16	254	S	20		Fi

286	U	8	316	Fi	89	347	E	33
	Fi	75	317	Fi	90	348	Fi	99
287	Ju	34	318	Fi	91	349	Fi	100
	s	26	319		)	350	Fi	101
288	s	27	320	Fi	92	351	Fi	102
289	Ju	35	321		)	352	Fö	29
290	Fi	76	322	Fi	93		Fi	103
291	Ju	36	323		)		E	34
	H	20	324	E	28	353	Fi	104
292	Ju	37	325	Ju	40	354	S	38
293	K	31	326	Ju	41	355	S	39
294	K	32	327	u	12	356	Fi	105
295	Jo	62	328	Fö	25	357	Fi	106
296	Jo	63	329	s	32	358	E	35
297	H	21	330	K	34	359	E	36
298	S	29	331	Fi	94	360	Fi	84
	Fi	78	332	E	30	361	Fi	107
299	S	30	333	H	26	362	Fi	108
300	S	31	334	H	27	363		4)
301	Fi	79	335	Fi	95	364		4)
302	Fi	80	336	K	35	365		4)
	H	22	337	Fö	26	366		4)
303	Fi	81		Fi	96	367		4)
304	Fi	82	338	Ju	42	368		4)
305	U	9		u	13	369	S	43
	H	23		Fö	27	370	S	40
306	Fi	83		S	33	371	s	41
	H	24		K	36	372	Fi	109
307	U	10		Fi	97	373	Fi	110
	H	25		E	31	374	Fö	30
308	Ju	38		H	28		Fi	lil
309	Fi	85	339	Fö	28	375		4)
310	K	33	340	S	34	376		4)
311	Ju	39	341	Fi	98	377		4)
312	Fö	24	342	H	29	378		4)
	Fi	86	343	S	35	379		4)
313	E	29	344	S	36	380	S	42
314	Fi	87	345	s	37
315	Fi	88	346	E	32