JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1916:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

avgiven till lagtima riksdagen år 1916;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HiCGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A B.
1916

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Inledning ................................

1. Redogörelse för åtal, anställda mot nedarinämnda ämbets- eller tjänstemän: ''

1) häradshövdingen K. Mellan, för målsägandes hörande såsom vittne och för
häktad svarandes obehöriga kvarhållande i häkte (se ämbetsberättelsen år

1913, sid. 39 o. f.).................... '' • • •

2) t. f. landssekreteraren G. Hellgren, i fråga om lagligheten av meddelat för bud

mot offentliggörande av vissa handlingar (se ämbetsberättelsen år 1913,

sid. 58 o. ........................

3) länsmannen Gustaf Lindström, för obehörigt kvarhållande av beslagtagna

fisknät (se ämbetsberättelsen år 1915, sid. 46 o. f.)..........

4) komministern Erik Modin, för missbruk av tjänstebrevkort (se ämbetsberättelsen

år 1915, sid. 57).................■ '' '' ‘ ''

5) stadsfiskalen Anton Ohlson, i fråga om lagligheten av meddelat förbud mot en viss

fanas medförande i demonstrationståg (se ämbetsberättelsen år 1915, sid. 32 o. f.)

6) poliskommissarien H. Stjernström, i fråga om lagligheten av meddelat förbud

mot ett visst standars medförande i demonstrationståg (se ämbetsberättelsen
till andra lagtima riksdagen 1914, sid. 15)..............

7) fjärdingsmannen E. Wedin, angående felaktigt förfarande vid utmätning (se

ämbetsberättelsen år 1915, sid. 61 o. f.)...............

8) poliskommissarien E. Sohlberg, för obehörigt uttagande av expeditionslösen

m. m. (se ämbetsberättelsen år 1915, sid. 53 o. f.)...........

9) borgmästaren greve C. Y. Spens, i fråga om lagligheten av meddelat förbud

mot offentligt anslående av en viss valaffisch .............

10) rådmannen E. G. Flensburg och civilassessorn Axel Lindeberg, i fråga om

lagligheten av vägran att medgiva vittnesförhör i ett tvistemål......

11) häradshövdingen H. Joachimsson, för uraktlåtenhet att redan vid första rätte gångstillfället

avvisa mål, som rätten ej varit behörig upptaga till prövning
(se ämbetsberättelsen år 1915, sid. 58 o. f.)...........• ■

12) rådmannen F. W. Hallberg m. fl. ledamöter av rådhusrätten i Malmö, för

vägran att medgiva vittnesförhör vid annan domstol........ . .

13) häradshövdingen H. W. Widén, för obehörigt uttagande av traktamentsersätt ning

enligt resereglemente!.................• • •

14) kyrkoherden H. Wallentin, för politiskt anförande i kyrka i sammanhang med

gudstjänst............. ■ • • ..........’ ''

Sid.

15) borgmästaren H. Hallerström, för uraktlåtenhet att inom föreskriven tid till handahålla

part protokoll.....................35

16) borgmästaren Aug. Nilsson, för uraktlåtenhet att avsända underrättelser jämlikt

28 § i lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909 ......... 37

17) rådmannen P. Sandström i egenskap av t. f. domhavande, för felaktiga an teckningar

i saköreslängd m. m...................40

18) t. f. borgmästaren Henrik Planet m. fl. ledamöter av magistraten i Västervik,

för obehörigen meddelat förbud mot hållande av visst föredrag.....41

19) t. f. domhavanden N. W. Lundblad, för oriktig debitering av lösen för grava tionsbevis

............................45

20) häradsskrivaren J. A. G. Söderbergh, för felaktighet vid upprättande av röstlängd 48

21) häradshövdingen friherre E. O. K:son Leijonhufvud, för uraktlåtenhet att

inom behörig tid meddela utslag..................51

22) t. f. länsmannen Kr. Linde, för obehörigt nedtagande av en viss valaffisch . 53

23) kronofogden G. Lindeberg, för felaktigt förfarande vid utfärdande av till ståndsbevis

för förevisande av biografbilder.........• .... 58

24) t. f. borgmästaren K. H. Westerström m. fl. ledamöter av magistraten i Fal köping,

för felaktigt avdömande av ett lagsökningsmål m. m.......64

25) extra länsmannen C. A. Olsson, för obehörig försäljning av utmätt gods, för

anställande av obehörigt åtal och för olaga häktning.........73

26) t. f. landshövdingen M. Sahlin och t. f. landssekreteraren C. Fröberg, i fråga om

lagligheten av meddelat förbud mot offentlig sammankomst.......85

27) t. f. domhavanden I. Kramer, för oriktig anteckning i saköreslängd .... 96

28) kronofogden A. Nvlén, för felaktigt förfarande i utmätningsärende.....98

29) t. f. domhavanden Gunnar Ramstedt, för felaktigt förfarande vid förordnande

av förmyndare..........................102

30) landshövdingen C. F. Holmquist och t. f. landssekreteraren O. G. Rydin, för

felaktigt förfarande vid förordnande av syssloman för utmätt fast egendoms
förvaltning ................... 107

31) kronofogden B. Hälleberg, för försummelse vid utförande av ett utav justitie ombudsmannen

anbefallt åtal...................115

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

1) Fel i fråga om utsättande av tid för val av stadsfullmäktig.......120

2) Försummelse av kyrkoherde att å inskrivningstilläggslista uppföra inskriv ningsskyldig

person .......................122

3) Obehörigt uttagande av kommissionärsarvode..............126

4) Obehörigt nedrivande genom polismyndighet av valaffisch under valrörelse

före riksdagsmannaval......................131

5) Parts rätt att återbekomma under rättegången till domstolen ingiven handling 134

6) Dröjsmål med kungörande av inskrivningsförrättningar samt av inkallelse av

värnpliktiga till tjänstgöring vid mobilisering......•......136

7) Obehörigt dröjsmål med översändande av rannsakningshandlingar i mål, som

för fortsatt handläggning hänvisats till annan domstol........141

8) Felaktig dom i fråga om undanskiftande av egendom vid konkurs i makars bo 142

9) Dröjsmål med utfärdande av vissa i Post- och inrikestidningar införda

kungörelser m. m.....t....................144

* y

Sid.

10) Fråga angående avfattningen av protokoll och besked vid meddelande av

varning för lösdriveri i visst fall..................148

11) Försummelse av domhavande att lämna vederbörande prästerskap sådan un derrättelse,

varom förmäles i kungl. cirkulärbrevet den 16 november 1841 151

12) Fråga om rätt för fångförare att av en till böter fälld person uttaga ersätt ning

för resa, företagen för den bötfälldes införpassande till fängelse, vilket
införpassande emellertid till följd av böternas gäldande ej kommit till
stånd..............................152

13) Svarandeparts rätt att under handläggningen av målet inför underrätt fram ställa

begäran om utskrift av protokoll i målet ...........155

14) Angående tillämpningen i visst hänseende av utsökningslagens bestämmelser

rörande reseförbud.........•.............. 159

15) Vägran av länsman att till rätter vederbörande utlämna ett beslagtaget parti

spritvaror, oaktat domstol ogillat framställt yrkande, att partiet måtte
dömas förbrutet........... 166

16) Lagstridigt ådömande av vanfrejdspåföljd *..............168

17) Laga förfall eller icke....................... 169

18) Obehörigt dröjsmål med anmälan till domstol om företagen häktning . . .174

19) Ådömande av lägsta i lag medgivna straff för visst brott trots förefintlig heten

av försvårande omständighet.................177

20) Skyldighet för allmänna åklagarna att meddela vederbörande domhavande

direkt underrättelse om företagen häktning..............178

21) Dröjsmål med meddelande av varning för oenighet i äktenskap......184

22) Angående omfattningen av justitieombudsmannens ämbetsbefogenhet .... 188

lli. Framställningar och utlåtanden till Konungen.

1) Angående förbud för ämbets- och tjänstemän i .patent- och registreringsverket

samt eventuellt för andra befattningshavare att mot betalning åtaga sig
enskilda uppdrag inom området för deras tjänsteverksamhet.......194

2) Angående tullbehandlingsattesters offentlighet..............203

3) Utlåtanden rörande ett i justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse

angående fångförteckningar från fängelserna och tvångsarbetsanstaltema i
riket ävensom framställning angående insändande av vissa balansförteckningar
från länsstyrelserna över de till urbota bestraffning dömda, icke
häktade personer.........................226

4) Angående sammanslagning av tingslagen i Västra Hälsinglands domsaga. 281

5) Angående sammanslagning av tingslag i Norra Roslags domsaga m. m. . . . 237

6) Angående meddelande av särskilda bestämmelser rörande hemliga handlingars

förvarande hos civila myndigheter m. m...............241

7) Angående revision av bestämmelserna om avgifter för registrering i handels och

föreningsregistren.......................244

8) Angående meddelande av ändrade bestämmelser vid utfärdande av export förbud

.............................246

9) Angående val av nämndemän för de under landsrätt lydande städer .... 252

10) Angående skogsvårdsstyrelses befogenhet att bevilja anslag till skogsvårdsåt gärder

A skyddskogsområde....................256

Sid.

IV. Redogörelse för utgången av de före år 1915 hos Konungen gjorda
framställningar, som under samma år slutligen avgjorts.

1) Andrad lydelse av 3 § i förordningen ang. expeditionslösen......262

2) Ifrågasatt tillägg till gällande bestämmelser om anteckning i röstlängd för

kyrkostämma om dem, vilka rösträtt ej tillkommer..........262

3) Ändrad lydelse av 1 § i förordningen om tioårig preskription och om

årsstämning...........................263

4) Ändrade bestämmelser om insändande till hovrätt av underrätts renoverade

dombok.............................264

5) Ändrad lydelse av 2 § i förordningen ang. särskilda protokoll över lagfarter,

inteckningar och andra ärenden..................264

6) Angående likformighet i tillämpningen av villkoren för rysk undersåtes uppta gande

till svensk medborgare...................265

7) Lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösning.........265

8) Ändring av 30 kap. rättegångsbalken för vinnande av snabbare rättsskipning

i högsta domstolen........................266

9) Återbekommande av erlagd revisionsskilling..............267

10) Förflyttning av hovrätten över Skåne och Blekinge...........267

11) Förening av tingslag i vissa domsagor:

a) Kalix domsaga.................268

b) Nedansiljans » 268

c) Jämtlands västra » 268

d) Vätle. Ale och Kullings » 269

e) Uppsala läns mellersta » 269

f) Inlands » 269

12) Okat antal ting eller tingssammanträden i vissa domsagor:

a) Piteå domsaga.................270

b) Västerbottens västra » .................270 V.

V. Framställningar till riksdagen.

1) Angående ändrad lydelse av § 35 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet....................272

2) Angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring........................276

3) Angående fastställande av vissa avlöningsvillkor för justitieombudsmannen

m. m..............................286

4) Angående lönereglering för justitieombudsmansexpeditionens vaktbetjäning . 291

5) Angående tillfälligt anslag till bestridande av expenser vid justitieombuds mannens

och tryckfrihetskommittcns expedition............293

VI. Inspektionsresor år 1915

VII

Sid.

294

VII. Under år 1915 handlagda klagomål och anställda åtal m. m. ... 296

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård för år 1915.....300

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse. 1

I. Tabell över samtliga av 1915 års riksdag avlåtna skrivelser m. m., i nummerföljd
enligt riksdagens protokoll.................. 3

II. Förteckning över de av 1915 års riksdag till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser......................... 5

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1915 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende................41

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser

från riksdagen före år 1915 men vid samma års början varit i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa
ärenden undergått under år 1915............ 46

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser

från justitieombudsmannen före år 1915 men vid samma års slut ännu
voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden hittills undergått . • . 95

VI. Lagkommitténs betänkande av år 1815 med förslag till domstolsreform .... 105

Till RIKSDAGEN.

Linder senaste lagtima riksdag blev min företrädare i ämbetet,
häradshövdingen m. in. Axel Reinhold Östergren den 18 maj 1915 utsedd
till riksdagens militieombudsman. Samma dag blev jag av riksdagen

1 — Justitieombudsmannens åmbelsberättchc till 1910 års riksdag.

utsedd att vara dess justitieombudsman; och utsågs då tilllika hovrättsrådet
m. m. Gustaf Appelberg till justitieombudsmannens suppleant och
efterträdare.

Med anledning av militieombudsmansämbetets tillkomst har riksdagen
den 20 mars 1915 antagit ny instruktion för justitieombudsmannen, vilken
instruktion, dagtecknad den 14 maj 1915, jämlikt anhållan av riksdagen
blivit av Kungl. Maj:t till allmänhetens kännedom kungjord och
under nr 132 införd i Svensk författningssamling för samma år.

Jämlikt 13 § i nämnda instruktion får jag härmed avlämna berättelse
angående justitieombudsmansämbetets förvaltning under år 1915. Jag har
därvid att till en början meddela, att jag, med stöd av 25 § i samma
instruktion, under året begagnat mig av semester under tiden från och
med den 10 juni till och med den 24 juli, under vilken tid hovrättsrådet
Appelberg förestått ämbetet.

I anseende till jäv för justitieombudsmannen hava under år 1915 två
ärenden avgjorts av justitieombudsmannens suppleant, det ena (diarien:r
134) av dåvarande suppleanten, byråchefen för lagärenden in. m. H. O.
Falk och det andra (diariemr 506) av hovrättsrådet Appelberg.

Efter vedertagen ordning lämnar jag härefter först redogörelse för
sådana mot ämbets- eller tjänstemän anställda åtal, som under år 1915
blivit slutligen avgjorda eller åtminstone i någon instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Målsägandes hörande såsom vittne och häktad svarandes
obehöriga kvarhållande i häkte.

I 1913 års äinbetsberättelse (sid. 39 o. f.) lämnas redogörelse för ett av
dåvarande justitieombudsmannen B. Hasselrot emot dåvarande t. f. häradshövdingen
Karl Mellén anställt åtal, för det Sunnerbo häradsrätt, under Melléns
ordförandeskap, i mål mot häktade arbetaren Patrik Anderberg rörande
ansvar för brott mot 15 kap. 22 § strafflagen dels såsom vittne i målet
avhört målsägaren dels ock obehörigen beslutat, att Anderberg under tiden
mellan två rannsakningar skulle förbliva i häkte. Av redogörelsen framgår,
att Göta hovrätt genom utslag den 20 juni 1912 dömt Mellén att,
jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 2 § strafflagen, höta för förstnämnda
ämbetsfel 25 kronor och för det sistnämnda 50 kronor eller tillhopa 75
kronor ävensom förpliktat Mellén att till Anderberg utgiva såväl skadestånd
som ersättning för rättegångskostnad. Av samma redogörelse fram —

1916 —

går tillika, att Mellén hos Kungl. Maj:t anfört besvär över hovrättens
utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 12 januari 1915 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hovrättens
utslag.

2. Fråga om lagligheten av meddelat förbud mot offentliggörande
av vissa handlingar.

1 1913 års ärnbetsberättelse redogöres (sid. 58 o. f.) för ett mot t. f.
landssekreteraren i Västerbottens län G. Hellgren anställt åtal för ett av
honom de underlydande i länsstyrelsen meddelat förbud mot offentliggörande
av vissa handlingar i ett ärende rörande svenska renars inträngande
i Norge samt för angivna andra i sammanhang därmed vidtagna åtgärder.

Av redogörelsen för åtalet framgår, att Svea hovrätt den 29 juli 1912
meddelat utslag, därvid hovrätten fann vad i målet lagts Hellgren till last
icke vara av beskaffenhet att kunna till ansvar för honom föranleda och
förtv ogillade åtalet.

De besvär, som, enligt vad redogörelsen vidare utvisar, justitieombudsmannen
O. Berger låtit anföra över hovrättens berörda utslag, äro numera
prövade av Kungl. Maj:t; och har Kungl. Maj:t genom utslag den 29 oktober
1915 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

3. Obehörigt kvarhållande av beslagtagna fisknät.

1915 års ärnbetsberättelse innehåller (sid. 46 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Berger, efter klagomål av hemmansägaren Erik
Gavelin, emot länsmannen Gustaf Lindström anställt åtal, för det denne
obehörigen kvarhållit vissa av honom beslagtagna, Gavelin tillhöriga fisknät.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att Åsele lappmarks tingslags häradsrätt,
varest åtalet anställdes, den 29 april 1914 av anförda skal dömt
Lindström att för försummelse i tjänsten höta oO kronor samt förpliktat
honom att till Gavelin återställa näten, varjämte häradsrätten yttrat sig
angående kostnaderna å målet. Vidare framgår av samma redogörelse, att
besvär över häradsrättens utslag anförts av såväl Lindström som Gavelin
hos Svea hovrätt, som genom utslag den 14 december 1914 dels, med
ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågan, befriat Lindström från de

— 1916 —

ådömda böterna, dels fastställt häradsrättens utslag, i vad därigenom Lindström
förpliktats att till Gavelin återställa näten, dels ock slutligen i vissa
delar ändrat häradsrättens utslag i kostnadsfrågan.

över hovrättens utslag har sedermera Lindström anfört besvär, som
ännu äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

4. Missbruk av tjånstebrevkort.

Ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag (sid. 92 o. f.)
innehåller redogörelse för ett av justitieombudsmannen Berger anbefallt
åtal mot komministern Erik Modin, för det han överträtt det i 7 § 1 mom.
i förordningen angående ändrade bestämmelser för utgörandet av postafgifter
för försändelser i tjänsteärenden den 15 juni 1900 stadgade förbud
för tjänstebrevkorts användande för andra försändelser än i tjänsteärenden.
Åtalet anställdes vid Sollefteå tingslags häradsrätt, som meddelade utslå»-i målet den 24 november 1913 och därvid fällde Modin till ansvar för
berörda överträdelse (böter 50 kronor). Modin anförde hos Svea hovrätt
besvär över utslaget.

För hovrättens utslag i målet, som meddelades den 18 december 1914
och som innebar fastställelse av häradsrättens utslag, redogöres i 1915 års
ämbetsberättelse (sid. 57).

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Fråga om lagligheten av meddelat förbud mot en viss
fanas medförande i demonstrationståg.

1 ämbetsberättelsen till 1914 års andra lagtima riksdag (sid. 2 o. f.)
redogöres för ett. av justitieombudsmannen Berger, efter klagomål av Axel
F. Karlsson, Edvin Haglund och Gösta Stenkvist, anbefallt åtal mot stadsfiskalen
i Arvika Anton Ohlson, för det denne obehörigen meddelat förbud
mot bärandet av en viss fana i arbetarnas demonstrationståg i Arvika den
1 maj 1913. Fanan var försedd med inskrift: »Bort med första kammaren».
Åtalet anställdes vid Jösse häradsrätt, som genom utslag den 20
december 1913 dömde Ohlson till bötesansvar och ersättningsskyldighet.
Ohlson anförde besvär i Svea hovrätt.

På sätt framgår av 1915 års ämbetsberättelse (sid. 32), meddelade
hovrätten den 2 oktober 1914 utslag i målet, därvid hovrätten, enär
Ohlson genom det förfarande, som i målet lagts honom till last, icke kunde
anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel, prövade lagligt att, med ändring

— 1916 —

av överklagade utslaget, befria Ohlson från ansvar och ersättningsskyldighet.
Sistnämnda ämbetsberättelse utvisar även, att talan i målet genom besvär
fullföljts hos Kung!. Maj:t av såväl advokatfiskal vid Svea hovrätt, på
uppdrag av justitieombudsmannen Berger, som ock vederbörande målsägande.

Dessa besvär äro numera prövade av Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 18 november 1915, beträffande advokatfiskalsämbetets besvär, ej fann
skäl att göra ändring i hovrättens utslag, varjämte målsägandenas besvär
förklarades deserta.

I målets avgörande deltogo sex av högsta domstolens ledamöter, av
vilka fyra (justitieråden Lindbäck, Bohman, Thomasson, Svedelius) omfattade
den i Kungl. Maj:ts utslag uttalade meningen, varemot två justitieråd
avgåvo särskilda vota.

Sålunda yttrade justitierådet friherre Leijonhufvud: »Jag finner väl,

att det icke bort förvägras deltagarna i demonstrationståget att medföra
ifrågavarande fana; men enär med avseende å förekomna omständigheter
Ohlsons förfarande icke bör för honom föranleda ansvar för tjänstefel,
prövar jag lagligt fastställa det slut, vartill hovrätten i målet kommit».

Justitierådet Almén prövade däremot rättvist att, med upphävande
av hovrättens utslag i ansvarsfrågan, fastställa häradsrättens därutinnan
meddelade beslut.

6. Fråga om lagligheten av meddelat förbud mot ett visst
standars medförande i demonstrationståg.

1 1914 års förra ämbetsberättelse (sid. 94 o. f.) reaogöres för ett av
justitieombudsmannen Berger, efter klagomål av medlemmarna utav styrelsen
för Hälsingborgs arbetarkommun J. J. Lövgren, And. Persson och
Joh. Bengtsson, mot poliskommissarien H. Stjernsten! anbefallt åtal, för
det han den 1 maj 1913 obehörigen meddelat förbud emot medförande av
visst standar i ett sagda dag av arbetarkommunen anordnat demonstrationståg.
Ifrågavarande standar var försett med inskrift: »Bort med första
kammaren». Av redogörelsen framgår jämväl, att Stjernsten! genom utslag
av rådhusrätten i Hälsingborg den 8 december 1913 för meddelandet
av ifrågavarande förbud dömts till bötesansvar och ersättningsskyldighet
ävensom att Stjernsten! hos hovrätten över Skåne och Blekinge anfört
besvär över rådhusrättens utslag.

För hovrättens utslag i målet, som meddelades den 27 mars 1914,

— i»i« —

redogöres i ämbetsberättelsen till andra lagtima riksdagen 1914 (sid. 15).
Hovrätten förklarade sig väl finna Stjernström i det honom till last lagda
hänseendet hava förfarit felaktigt, men då förfarandet med hänsyn till
förekomna omständigheter icke borde till ansvar för Stjernström föranleda,
prövade hovrätten rättvist att, med upphävande av rådhusrättens utslag,
befria Stjernström från ansvar och honom ådömd ersättningsskyldighet;
varjämte av vederbörande målsägande i hovrätten framställda ersättningsanspråk
lämnades utan bifall.

Sistberörda redogörelse utvisar jämväl, att justitieombudsmannen Berger,
som ansåg sig ej böra låta vid hovrättens utslag bero, uppdrog åt
advokatfiskalen vid hovrätten att hos Kungl. Maj:t anföra besvär i målet
samt att även Stjernström för sin del överklagat samma utslag.

Kungl. Maj:t har den 18 november 1915 meddelat utslag i målet och
därvid utlåtit sig: Enär Stjernström genom det förfarande, som lagts

honom till last, icke kunde anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel,
prövade Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut, hovrättens utslag innehölle,
i vad talan däremot fullföljts.

1 målets avgörande deltogo sex av högsta domstolens ledamöter, av
vilka fyra (justitieråden Lindbäck, Bohman, Thomasson, Svedelius) förenade
sig om den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller. Två justitieråd uttalade
skiljaktiga meningar.

Sålunda fann justitierådet friherre Leijonhufvud ej skäl att göra ändring
i hovrättens utslag i vad talan blivit däremot fullföljd.

Justitierådet Almén prövade däremot rättvist att, med upphävande av
hovrättens utslag i ansvarsfrågan, fastställa rådhusrättens därutinnan meddelade
beslut.

7. Fråga om felaktigt förfarande vid utmätning.

1915 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 61 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Berger efter klagomål av lärarinnan Lovisa Hult
emot fjärdingsmannen E. Wedin anställt åtal för felaktigt förfarande vid
utmätning. Redogörelsen för åtalet utvisar, att Ångermanlands södra domsagas
häradsrätt genom utslag den 30 december 1914 funnit åklagarens i
målet förda talan icke kunna bifallas ävensom att häradsrätten med hänsyn
till omständigheterna i målet lämnat utan bifall Wedins och Lovisa Hults
var emot annan framställda ansvars- och ersättningsyrkanden.

Då med hänsyn till den vid häradsrätten i målet förebragta utredningen
målsägande^ i klagoskriften lämnade uppgifter rörande Wedins

- 1916 —

felaktiga förfarande ej kunde anses styrkta, fann justitieombudsmannen
östergren sig böra låta bero vid häradsrättens utslag, som sedermera vunnit
laga kraft.

8. Obehörigt uttagande av expeditionslösen m. m.

1915 års ämbetsberättelse innehåller (sid. 53 o. f.) redogörelse för ett
av justitieombudsmannen Berger anbefallt åtal mot poliskommissarien E.
Sohlberg, för det han vid två särskilda tillfällen dels obehörigen utkrävt
lösen för tillståndsresolutioner, tecknade å till honom ingivna anmälningar
om hållande av offentliga föredrag, dels ock uppställt vissa villkor för det
sålunda lämnade tillståndet. Åtalet anställdes vid Södra Roslags domsagas
häradsrätt, som baeddelade utslag i målet den 15 juli 1914. Genom utslaget
dömdes Sohlberg för det tjänstefel, han genom berörda åtgärder låtit
komma sig till last, att bota 25 kronor. Av berörda redogörelse framgår
jämväl, att Sohlberg hos Svea hovrätt anfört besvär över häradsrättens
utslag.

Dessa besvär äro numera prövade av hovrätten, som genom utslag
den 20 april 1915 utlåtit sig: Hovrätten funne ej skäl att i häradsrättens
utslag göra annan ändring än att, enär Sohlbergs åtgärd att i anledning
av ifrågakomna anmälningar utfärda resolutioner av i målet omförmält
innehåll icke vore av beskaffenhet att kunna till ansvar för Sohlberg föranleda,
beloppet av de böter, vartill Sohlberg i målet gjort sig förfallen,
av hovrätten bestämdes till allenast 15 kronor.

över hovrättens utslag har Sohlberg anfört besvär hos Kungl. Maj:t.
Dessa besvär äro ännu på prövning beroende.

9. Fråga om lagligheten av meddelat förbud mot offentligt
anslående av en viss valaffisch.

Uti en hit insänd klagoskrift hemställde styrelsen för arbetarkommunen
i Ulricehamn genom C. A. Lindros, Karl J. Skön och J. A. Carlsson,
att borgmästaren därstädes greve C. V. Spens matte ställas under åtal,
för det han förbjudit styrelsen att å platser inom staden anslå en valaffisch,
som av det socialdemokratiska partiet utgivits vid riksdagsmannavalet
våren 1914. Klagandena erinrade, att samma valaffisch fått anslås
i andra städer, t. ex. i Stockholm, samt att densamma icke blivit belagd
med kvarstad. Vid klagoskriften var fogat ett exemplar av val —

1916 —

affischen. Denna innehöll en tryckt bild av Stockholms slott, varöver höjde
sig en stor pansarklädd hand, och under bilden voro dessa ord tryckta:
»Utmaningen mot Sveriges folk bör tillbakaslås!»

Över klagoskriften hörd, anförde borgmästaren greve Spens huvudsakligen
följande.

Söndagen den 29 mars 1914 fick Spens ett meddelande därom,
att å stadens anslagstavla vid rådhustorget uppsatts en större valaffisch
av innebörd, som syntes meddelaren i högsta grad förargelseväckande.
Omedelbart därefter underrättade stadsfiskalen Anton Fogelberg Spens,
att poliskonstapeln Karl Bäcken av egen drift borttagit den ifrågavarande
affischen, vilken, enligt vad stadsfiskalen erfarit, uppsatts av klaganden
Lindros, samt att, då Lindros förklarat sig ämna ånyo uppsätta den ifrågavarande
valaffischen samt tillika anslå en annan valaffisch, stadsfiskalen
anmodat Lindros att först avvakta besked från Spens. På dennes begäran
infann sig stadsfiskalen hos honom, medförande exemplar av båda valaffischerna.
Den ena: »Högerns program år folket under militarismens
ok» syntes Spens icke mera anmärkningsvärd än valaffischer i allmänhet.
Men den andra affischen: »Utmaningen mot Sveriges folk bör tillbakaslås!»
vore det desto mera. Bilden å sistnämnda affisch vore av den skändligaste
innebörd. Från det svenska kungliga slottets borggård höjde sig den
pansarklädda »näven». Detta kunde icke betyda annat, än att konungen
hotade folket med stöd av den militära makten. Aldrig hade väl lögnaktigheten
och fräckheten alstrat något uslare än detta påstående. Spens
funn affischen vara i högsta grad förargelseväckande samt beordrade därför
stadsfiskalen att meddela Lindros, att affischen icke finge ånyo uppsättas.

Någon dag senare besökte Lindros Spens å hans expedition. Vid
samtal om saken fann Spens till sin förvåning, att Lindros icke förstått
meningen med affischen. Uppmärksamgjord på dennas verkliga innebörd,
uttalade Lindros, att han icke gillade något dylikt, men vidhöll sin fordran
att få återuppsätta affischen under åberopande därav, att den socialdemokratiska
partistyrelsen ålagt Lindros detta. Spens meddelade emellertid
Lindros, att stadens anslagstavlor icke vore till för att skylta med sådan
gemen uselhet och att Spens icke komme att tillåta, att affischen återuppsattes.
Spens hade sedermera från många håll fått bekräftelse därpå,
att affischen väckt mycken förargelse även hos personer med radikal politisk
åskådning.

Då Spens meddelade det ifrågavarande förbudet, hade han utgått från,
att det vore hans plikt såsom ordningsinyndighet att från de offentliga
anslagstavlorna avlägsna den ifrågavarande bilden. Han hade i andra fall

— 1916 —

tolererat ganska långt gående självsvåld, men någon gräns för fräckheten
måste man dock uppställa.

Spens hade icke lagt något hinder i vägen för spridningen av valaffischen
såsom skrift betraktad, vilket han väl visste tillkomme endast
justitieministern och hans ombud; men den omständigheten, att de myndigheter,
som hade tillsynen över tryckta skrifters allmängörande, icke —
såsom Spens ansåge, att de bort göra — ingripit mot affischens uppenbart
riksvådliga syfte att väcka hat och förakt mot konungen och uppmana
till våld mot honom, hade för Spens inneburit desto starkare skäl att såsom
ordningsmyndighet i staden reagera mot affischens förargelseväckande beskaffenhet,
så långt- han ansett sin befogenhet sträcka sig.

Till bemötande av förklaringen insände klagandena en påminnelseskrift,
vari de bland annat anförde: Den nedrivna affischen hade icke varit
uppsatt å någon stadens anslagstavla — staden ägde icke någon sådan
utom i rådhuset —, utan hade affischen varit uppsatt å en privat anslagstavla
å en privat byggnad i staden. Klagandena vidhölle sin angivelse
samt funne Spens’ förfarande gent emot det socialdemokratiska partiet
desto mera klandervärt, som han vid det ifrågavarande valet varit uppställd
såsom riksdagsmannakandidat av ett motsatt parti samt vore den ledande
mannen inom den moderata föreningen på platsen.

Med den förklaring, borgmästaren greve Spens i ärendet sålunda avgivit,
fann justitieombudsmannen Berger sig icke kunna åtnöjas, utan uppdrog
han åt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att ställa Spens under åtal
inför hovrätten, för vad han i angivna avseende låtit komma sig till last. I
skrivelse till advokatfiskalen anförde justitieombudsmannen Berger följande:

Det måste betraktas såsom en ganska allvarlig åtgärd, att polismyndighet,
såsom här skett, ingrepe i eu valrörelse medelst förbud mot att
offentligen anslå en valaffisch, som ett av de stridande partierna låtit
trycka för att under valrörelsen användas. För ett sådant ingripande
måste kunna åberopas mycket viktiga skäl. I föreliggande fall hade enligt
justitieombudsmannens förmenande Spens icke kunnat åberopa någon
omständighet, som innebure ett giltigt skäl för hans berörda förbud.

Spens’ beskrivning å innebörden av det ifrågavarande tryckalstret
vore enligt justitieombudsmannens mening mycket ensidig, lian fördömde
detsamma i de starkaste ordalag. Valaffischen vore enligt Spens’ åsikt »av
den skändligaste innebörd». Spens hade i andra fall tolererat ganska
långt gående självsvåld, men, menade han, någon gräns för »fräckheten»
måste man dock uppställa o. s. v. Då Spens ansett sig kunna fälla dessa

‘2 — Justitieombudsmannens ämb^berättelse till 1910* års riksdag.

omdömen om socialdemokraternas nämnda valaffisch, syntes han hava
utgått från en oriktig och alltför fri tolkning av densammas verkliga
innebörd. Och då han i sin förklaring anförde, att valaffischen hade det
uppenbart riksvådliga syftet att väcka hat och förakt mot konungen och
uppmana till våld mot honom, gjorde Spens sig skyldig till den mest
påtagliga överdrift.

Såsom ovan antytts, hade justitieombudsmannen för sin del en annan
uppfattning av valaffischens innebörd än Spens. Valaffischen återgåve
enligt justitieombudsmannens mening på ett åskådligt sätt den politiska
uppfattning, som det socialdemokratiska partiet i konstitutionellt hänseende
förfäktat i tal och skrift efter den senaste ministärförändringen i
vårt land. Och det syntes ej vara vidare anmärkningsvärt, att det socialdemokratiska
partiet velat giva spridning åt sin berörda politiska uppfattning
jämväl genom att på vanligt sätt låta offentligen anslå den nämnda valaffischen.
Med valaffischen hade otvivelaktigt avsetts att hos valmännen inskärpa
vikten därav, att det socialdemokratiska partiets åsikt i fråga om det parlamentariska
styrelsesättet bleve vid riksdagsmannavalet hävdad. Och justitieombudsmannen
kunde ej finna, att valaffischen haft någon brottslig
innebörd eller att Spens’ ifrågavarande förbud mot valaffischens offentliggörande
varit påkallat av hänsyn till allmän ordning och säkerhet i staden
eller av någon annan giltig anledning.

O Ö O Ö

På grund av vad sålunda anförts, ansåge justitieombudsmannen,
att greve Spens genom sitt förbud mot att offentligen anslå den
omförmälda valaffischen gjort sig skyldig till ämbetsfel och att det begångna
felet vore av sådan beskaffenhet, att detsamma ej borde lämnas
utan laga beivran. För det av Spens sålunda begångna ämbetsfel
borde advokatfiskalen å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde advokatfiskalen efter befogenhet understödja de
ersättningsanspråk, som klagandena, i målet hörda, kunde komma att
däri framställa.

Med anledning av det åtal, som advokatfiskalen i enlighet med sålunda erhållet
uppdrag anställde, meddelade hovrätten, efter slutad skriftväxling,
utslag den 8 januari 1915. Hovrätten yttrade däri, såvitt här är i fråga:
Enär vad i målet mot greve Spens förekommit icke vore av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar, funne hovrätten den mot greve Spens förda
ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas. Av greve Spens i hovrätten
framställt yrkande om skadestånd lämnades emellertid utan vidare
avseende.

I målets avgörande deltogo hovrättens president och fyra dess leda -

1916 —

möter, av vilka presidenten, och tva ledamöter omfattade den mening, utslaget
innehåller. Två ledamöter voro däremot av skiljaktig mening och
förenade sig om följande av en utav dem avgivna votum:

»Jag finner väl Spens hava förfarit felaktigt därigenom, att han förbjudit
anslåendet av ifrågavarande valaffisch, men då det för Spens ma
hava kunnat förefalla tvivelaktigt, huru han bort i berörda hänseende förfara,
och vid sådant förhållande vad i målet lagts Spens till last icke bör
till ansvar för honom föranleda, varder advokatfiskalsämbetets talan ogillad
av mig, som emellertid lämnar av Spens i hovrätten framställt yrkande
om skadestånd utan vidare avseende.»

Vid hovrättens utslag ansåg sig justitieombudsmannen Östergren icke
böra låta bero, utan uppdrog åt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att hos
Kungl. Maj:t anföra besvär i "målet. Även vederbörande målsägande överklagade
för sin del hovrättens utslag.

Kungl. Maj:t har den 15 november 1915 meddelat utslag i målet och
därvid förklarat sig icke finna skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Vid målets avgörande deltogo fem av högsta domstolens ledamöter,
av vilka tre (justitieråden Hederstierna, Améen, Wedberg) voro ense om
den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, under det att två justitieråd
uttalade skiljaktiga meningar.

Sålunda var justitierådet von Seth av avvikande mening i fråga om
motiveringen och anförde: »Jag finner Spens icke hava saknat anledning att
tolka ifrågavarande valaffisch såsom innebärande ett mot regeringsformens
stadgande, att Konungens majestät skall hållas i helgd och vördnad, stridande
angrepp på Konungens person, i följd varav jag prövar rättvist
fastställa hovrättens beslut, såvitt därigenom den i målet mot Spens förda
talan ogillats.»

Justitierådet Sundberg biföll däremot för sin del ätalet och yttrade:
»Enär Spens felaktigt förfarit genom att på grund av innehållet uti ifrågavarande
tryckta valaffisch, vilken icke varit förklarad konfiskerad eller
belagd med kvarstad, förbjuda densammas anslående, samt den skada, som
därigenom tillskyndats Lindros, Skön och Carlsson, skäligen kan skattas
till av dem uppgivet belopp 10 kronor, prövar jag, jämlikt 25 kapitlet 17
§ strafflagen, lagligt att, med ändring av hovrättens utslag så\ itt angår
den mot Spens i målet förda talan, döma Spens för åmbetsfel att bota 100
kronor till kronan ävensom förplikta honom att till Lindros, Skön och
Carlsson utgiva skadestånd med 10 kronor sa ock att ersätta dem deras
utgifter å målet i hovrätten med 75 kronor.»

— 1910 —

Hos justitieombudsmannen hade under våren 1914 likartade klagomål
anförts jämväl mot borgmästarna i Jönköping och Sundsvall, kronofogden
i Södra Ångermanlands övre fögderi, kronolänsmannen i Vifolka härad,
polisuppsyningsmännen i Sollefteå köping och Bodens municipalsamhälle
samt polismyndigheten i Skönsbergs municipalsamhälle. Dessa klagomål
avsågo alla förbud mot offentligt anslående eller ock nedrivande av samma
valaffisch, varom i förberörda åtal var fråga. Omförmälda ärenden, som
på sin tid förklarades vilande i avbidan på utgången av sagda åtal, hava
numera, med hänvisning till Kungl. Maj:ts ovan återgivna frikännande
utslag, blivit av mig avskrivna såsom ej föranledande vidare åtgärd. D

10. Fråga om lagligheten av vägran att medgiva

vittnesförhör i ett tvistemål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Ivar M. G. Sandberg
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Handlanden Ernst Wilhelm Johansson i Eslöv instämde till Stockholms
rådhusrätt aktiebolaget De svenska kristallglasbruken med påstående, att
bolaget måtte åläggas att dels leverera av bolaget försålda glasvaror, dels
återbetala ett för sådana varor för högt debiterat belopp, dels ock utgiva
skadestånd för försenad leverans m. in., och förbehöll sig käranden i stämningsansökningen
att under rättegången få uppgiva och närmare specificera
de fordrade beloppen.

Rättegången fortgick hos rådhusrätten vid många rättegångstillfällen.
Vid målets handläggning den 24 maj 1913 bestämde käranden för det dåvarande
sin talan sålunda, att han allenast yrkade åläggande för svaranden
att leverera vissa närmare angivna varor till ett sammanlagt värde av 4,991
kronor 56 öre. Vid ett senare rättegångs tillfälle den 22 november 1913
uppsköts målet till den 20 påföljande december, då parterna å ömse sidor
skulle vara beredda att slutligen styrka allt vad de vidare i målet aktade
nödigt, vid äventyr att ytterligare anstånd för sådant ändamål ej beviljades.
Då målet den 2Ö december 1913 handlades, framställde käranden
till närmare utveckling av käromålet åtskilliga nya påståenden, däribland
vissa till beloppen bestämda skadeståndsanspråk; och blev målet vid detta
tillfälle uppskjutet till den 31 januari 1914, då parterna å ömse sidor 1

1) För ett av ifrågavarande ärenden, innefattande klagomål mot kronolänsmannen
i Vifolka härad och vissa andra polismän i Mjölby municipalsamhälle för nedrivande av
jämväl en annan valaffisch än den ovan omförmälda, lämnas i berörda del redogörelse
under avd. II n:r 4).

— 1916 —

skulle vara beredda att slutligen anföra allt vad de vidare, i målet aktade
nödigt, vid äventyr att detsamma ändock avgjordes.

Då målet berörda den 31 januari ånyo förekom, begärde käranden vittnesförhör
med flera vid rätten närvarande personer för att styrka de påståenden
i målet, som käranden den 20 december 1913 framställt. I anledning
av denna kärandens begäran förmälte svaranden, att då vittnesförhöret
avsåge styrkande av annan kärandens talan än den, som blivit av
käranden bestämd vid rättegångstillfället den 24 maj 1913, bestrede svaranden
vittnesförhörets hållande, och anförde svaranden tillika, att det vore
obehörigt av käranden, att han ämnade framkomma med bevisning först
vid det rättegångstillfälle, då båda parterna hade slutligt föreläggande i
målet. Efter det käranden erinrat att, då han den 24 maj 1913 bestämde
sin talan på sätt som skett, han uttryckligen betonade, att bestämmandet
av talan allenast gällde för det dåvarande, meddelade rådhusrätten beslut
av innehåll att, som käranden haft sig förelagt att redan den 20 december
1913 slutligen styrka allt vad han i målet aktade, funne rådhusrätten det
begärda vittnesförhöret icke kunna mot svarandens bestridande medgivas.

Om detta beslut voro rådmannen E. G. Flensburg och civilassessorn
Axel Lindeberg ense, varemot rådmannen K. M. Naucler förklarade, att
han funne siff lasdiijen icke kunna förvägra käranden att fa de åberopade
vittnena hörda i målet.

Advokaten Sandberg, som varit kärandens ombud i målet, insände
härefter till justitieombudsmannen en klagoskrift, vari han under förmälan,
att enligt hans förmenande rådhusrätten saknat stöd i lag för sitt
beslut att vägra vittnesförhöret, anmälte förhållandet till den åtgärd, som
kunde finnas lämplig.

Rådmannen Flensburg och civilassessorn Lindeberg hördes över klagoskriften
samt anförde i avgiven förklaring huvudsakligen följande.

En rättegång i tvistemål vid svensk domstol innefattade, om den .rätteligen
anhängiggjordes och utfördes, utom domen, fyra moment: stämningen,
den egentliga partslörhandlingen, bevisförfarandet och parternas slutandraganden.

1 fråga om stämningen innehöllc vår lag, bland annat, att däri skall
uppgivas 1 saken}, varmed menades >vad käranden påstår med skälen därför»,
även om detta ej innebure, att käranden redan i stämningen skulle
fullständigt och oåterkalleligt precisera sin talan. Om emellertid denna
ej i stämningen fullständigt preciserats, skulle detta ovillkorligen ske under
den egentliga partsförhandlingen, vilken dessutom innefattade fullständig
utveckling av svarandens talan med skälen därför. I jämbredd med eller

— 191(5 —

efter den egentliga partsförhandlingen försigginge bevisförfarandet, varefter
korame parternas slutandraganden, avsedda enbart för framhållande av, i
vad mån parternas talan blivit under bevisförfarandet styrkt. Att tillse,
det rattegången enligt nu angivna regler försigginge och"således reda vid
sakens behandling iakttoges samt onödig tidsutdräkt, undvekes, tillkomma
ex officio domstolen. Och denna kunde och borde till fyllande av sin
nämnda uppgift förelägga parterna att inom utsatt tid såväl fullständigt
utveckla sin talan som, sedan så skett, slutligen styrka densamma, vid påföljd
så i ena som andra fallet att vad som föreskrivits icke sedermera
finge äga rum. Väl vore sannt, att nu nämnda med lagens anda och mening
fullt överensstämmande befogenheter i allmänhet ej i hela sin stränghet
utövades. Men där omständigheterna sådant påfordrade, där utan den
omordade strängheten oreda och förvirring i förening med onödig och
oskälig tidsutdräkt skulle inträda, där kunde och borde ovillkorligen domstolen
göra bruk av den makt, som, enligt vad förut nämnts, tillkomme
densamma. Ett fall, där det sist sagda enligt förklarandenas bestämda
mening ägde sin fullaste tillämpning, vore nu ifrågavarande rättegång. I
stämningen hade nämligen käranden på ett synnerligen otillfredsställande
sätt angivit vad han påstod med skälen därför. Vid första rättegångstillfället
den 14 december 1912 förekom ej heller någon fullständig utveckling
av käromålet. I anledning härav uppsköts målet på kärandens begäran
till den 11 januari 1913 med föreläggande för käranden att vidare
utföra sin talan. I stället för att vid detta rättegångstillfälle vidare
utveckla sin talan, invecklade käranden densamma genom en oredig inskränkning
i sitt förut preciserade käromål, jämte det. käranden framkom
med ytterligare likaledes oredigt framställt påstående. Vid sistnämnda
rättegångstillfälle anhöll emellertid svaranden om uppskov för svaromål å
dittills utvecklade delar av käromålet, i anledning varav målet uppsköts
till den 8 februari 1913. Denna rättegångsdag förklarade dels käranden,
att han icke vore beredd att fullständigt utveckla käromålet, och dels svaranden,
att han ej för dagen kunde svara å de delar av käromålet, som
dittills utvecklats. Då det syntes omöjligt att förmå käranden till en ordentlig
processföring, uppsköts målet till den 1 mars 1913 med föreläggande
för käranden att då anföra och styrka allt vad han vidare i målet
aktade nödigt,, vid äventyr att ytterligare anstånd för sådant ändamål icke
beviljades. Ej heller den 1 mars 1913 förekom någon fullständig utveckling
av käromålet, och uppsköts målet på svarandens begäran till den 15
mars 1913. Denna rättegångsdag förekom ej heller någon fullständig utveckling
av käromålet, men anhöll käranden om uppskov för vidare utförande
av sin talan, mot vilken anhållan svaranden sade sig icke hava nå —

1916 —

crot att erinra, oavsett det käranden redan givna föreläggandet, i stället
för att sådant oaktat tillämpa detta och således vägra käranden vidare anstånd,
uppsköt rådhusrätten med den eftergivenhet mot försumliga parter,
som karaktäriserade våra svenska domstolar, målet till den 26 april 1913
med föreläggande för käranden att då vidare utföra sin talan. Den 26
april 1913 begärde och erhöll käranden för berörda ändamål nytt uppskov
till den 24 inaj 1913. Denna rättegångsdag och således först efter det
rättegången nära nog ändamålslöst pågått över fem månader, bestämde
käranden sent omsider »för närvarande» sitt käromål på visst av honom
närmare angivet sätt. Härefter pläderades av parterna vid rättegångstillfållena
den 5 juli, den 30 augusti, den 11 oktober och den 22 november
1913, utan att käranden gjorde någon ändring i sitt den 24 maj samma
år bestämda käromål. Då detta således rimligen måste anses vara slutligen
bestämt och mer än tillräckligt rådrum åtnjutits för dess utförande
och besvarande, uppsköts målet till den 20 december 1913 med föreläggande
för parterna att då slutligen styrka allt vad de vidare i målet aktade
nödigt, vid äventyr att ytterligare anstånd för sådant ändamål ej beviljades.
°Den 20 december 1913 överlämnade käranden visserligen för sin
de! målet till rättens prövning, men framkom tillika med åtskilliga påståenden
utöver sin den 24 maj 1913 bestämda talan. Rådhusrätten uppsköt
härefter målet till den 31 januari 1914 med, föreläggande för parterna
att slutligen anföra allt vad de vidare i målet aktade nödigt, vid
äventyr att detsamma ändock avgjordes. Den 31 januari 1914, då med
en ordentlig processföring skolat förekomma allenast parternas slutandraganden
i anledning av kärandens den 24 förutgångna maj bestämda talan,
framställde käranden anhållan om det ifrågavarande vittnesförhöret, vilken
anhållan bestreds av svaranden, jämte det han på fråga förmälte att, därest
vittnesförhöret medgåves, han icke kunde samma dag slutföra sin talan,
varefter rådhusrätten avslog kärandens begäran om vittnesförhör. Detta
rådhusrättens förfarande ansåge förklarandena, på sätt redan antytts, vara
icke blott icke lagstridigt utan även fullt lagenligt. Ty ett motsatt förfarande
hade stått i uppenbar strid mot de regler för en ordentlig processföring,
som ovan utvecklats. Genom vittnesförhöret skulle nämligen styrkas
allenast de den 20 december 1913 framkomna påståendena. Och rådhusrättens
den 22 november 1913 meddelade föreläggande, som, på sätt
ovan nämnts, förutsatte fullständig utveckling av käromålet, innefattade
förty förbud mot påståendenas framställande. Härtill komme, att vittnesförhörets
medgivande uppenbarligen skulle fördröjt en redan förut mer än
skäligt uttänjd rättegång. Hade nämligen vittnesförhöret beviljats, skulle
svaranden icke kunnat förvägras ytterligare uppskov i målet, varefter detta

— ISIG —

med kärandens sätt att processa säkerligen kommit att pågå vid ännu
många ytterligare rättegångstillfällen, varunder käranden kanske till och
med framkommit med än ytterligare påståenden. Misstanken i sistnämnda
hänseende vore långt ifrån fjärrliggande, helst kärandens sista ord i förevarande
process var ett nytt yrkande. På grund av vad sålunda anförts
hemställde förklarandena, att den gjorda anmälan icke måtte till någon
justitieombudsmannens vidare åtgärd föranleda.

Till bemötande av förklaringen inkom klaganden därefter med en
påminnelseskrift, däri han bland annat anförde följande: Fullkomligt oberoende
av, huru ifrågavarande rättegång skötts, hade rådhusrätten varit
skyldig att ställa sig till efterrättelse lagens föreskrifter. Vad lagen bestämt
därom, att stämningen skall uppgiva »sakens, hade käranden till
fullo uppfyllt, och klaganden veterligen funnes ej något lagrum, varpå
rådhusrätten kunde stödja sin utredning om, huru rättegången vidare skall
förlöpa. Det syntes klaganden uppenbart, att en part enligt lag hade rätt
att, så länge rättegången fortfarande påginge, få höra vittnen, och hade
denna rättighet varit så mycket rimligare i förevarande fall, som käranden
först sedan slutligt föreläggande honom meddelats kommit till insikt
om, att svaranden bestred vissa kärandens påståenden. Klaganden hemställde
att, om skäl därtill förelåge, åtal måtte anställas mot rådmannen
Flensburg och civilassessorn Lindeberg samt att handlanden Johansson
därvid måtte lämnas tillfälle bevaka sin rätt till ersättning.

Den av rådmannen Flensburg och civilassessorn Lindeberg i ärendet
avgivna förklaringen fann justitieombudsmannen Berger icke vara tillfredsställande,
utan ansåg han, att Flensburg och Lindeberg i förevarande
sak gjort sig skyldiga till ämbetsfel. Justitieombudsmannen
Berger uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att inför
hovrätten anställa åtal mot Flensburg och Lindeberg för berörda ämbetsfel.
1 den skrivelse, varigenom detta uppdrag lämnades åt advokatfiskalen,
anförde justitieombudsmannen till utveckling av sin uppfattning följande.

Det framginge av handlingarna uti ifrågavarande vid Stockholms rådhusrätt
anhängiggjorda mål, att käranden vid rättegångstillfället den 24
maj 1913 närmare bestämde sin talan däri men att han härvid uttryckligen
betonade, att detta bestämmande endast gällde för det dåvarande,
och förbehöll han sig sålunda att framdeles få begagna sin självklara rättighet
att komma med nya påståenden till utveckling av kärornålet. Av
denna rättighet begagnade sig ock käranden vid rättegångstillfället den 20

— 1916 —

december 1913, då han, på sått ovan angivits, framställde vissa nya påståenden
i målet. Och vid nästa rättegångstillfälle den 31 januari 1914
begärde käranden att med vittnen få styrka dessa påståenden, men detta
förvägrades honom genom det i förevarande ärende klandrade beslutet.
Såsom skäl för nämnda beslut hade Flensburg och Lindeberg i sin förklaring
anfört, att genom vittnesförhöret skulle styrkas allenast de den 20
december 1913 framkomna påståendena men att förenämnda den 22 november
1913 givna föreläggande innefattat förbud mot dessa påståendens
framställande. Vad förklarandena sålunda åberopat därom, att ett dylikt
förbud skulle förelegat, måste enligt justitieombudsmannens mening betraktas
såsom en ren konstruktion utan något stöd i gällande lag. Justitieombudsmannen
funne alltså rådhusrätten hava felaktigt förfarit, då rådhusrätten
vägrade det begärda vittnesförhöret, och enär den åsikt, som
rådhusrätten i förevarande avseende gjort gällande, syntes justitieombudsmannen
i sina konsekvenser innebära en viss fara för rättssäkerheten,
ansåge justitieombudsmannen det begångna felet böra lagligen beivras.

På grund av det anförda skulle advokatfiskal yrka ansvar å Flensburg
och Lindeberg efter lag och sakens beskaffenhet; och borde tillika
de ersättningsanspråk, som handlanden Johansson, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa, i mån av befogenhet av advokatfiskalen understödjas.

I enlighet med berörda uppdrag blev åtal anställt mot rådmannen
Flensburg och civilassessorn Lindeberg. Efter föregången skriftväxling
meddelade hovrätten utslag den 27 april 1915.

Hovrätten utlät sig däri: Hovrätten funne väl varken det till stöd för
rådhusrättens ifrågavarande den 31 januari 1914 meddelade beslut åberopade,
av rådhusrätten den 22 november 1913 meddelade föreläggande eller
annan i målet förekommen omständighet hava utgjort lagligt hinder för
rådhusrätten att låta Johansson få, på sätt han begärt, såsom vittnen avhörda
vid rådhusrätten berörda den 31 januari 1914 närvarande personer;
men enär med avseende å omständigheterna i övrigt i målet Flensburg
och Lindeberg, vilka vore ansvariga för beslutet, icke genom att vägra
vittnesförhöret kunde anses hava gjort sig skyldiga till fel i ämbetet av
beskaffenhet att böra för dem medföra ansvar eller ersättningsskyldighet,
funne hovrätten den mot dem i målet förda talan icke kunna bifallas.

Enär genom hovrättens utslag finge anses fastslaget, att rådhusrättens
åtalade förfarande saknade stöd av lag, ansåg justitieombudsmannen östergren
sig kunna låta bero vid utslaget, som sedermera vunnit laga kraft.

3 — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 19 IS års riksdag.

11. Uraktlåtenhet av häradsrätt att redan vid första rättegångstillfället
avvisa mål, som rätten ej varit behörig
upptaga till prövning.

I ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag (sid. 58 o. f.) redogöres för
ett av justitieombudsmannen Berger efter klagomål av A. J. Jansson i
Uddncäs anbefallt åtal mot häradshövdingen H. Joachimsson, för det Finspånga
läns häradsrätt under ordförandeskap av Joachimsson vid fyra
rättegångstillfällen handlagt ett mål, vilket häradsrätten jämlikt 10 kap.
29 § rättegångsbalken varit pliktig att visa ifrån sig. Av berörda redogörelse
framgår, att Göta hovrätt, varest åtalet anställdes, genom utslag den
18 december 1914 lämnat den emot Joachimsson förda talan utan bifall.

Vid hovrättens utslag ansåg justitieombudsmannen Östergren sig
icke böra låta bero, utan uppdrog åt advokatfiskalen vid nämnda hovrätt
att hos Kungl. Maj:t anföra besvär i målet. Även Jansson har för sin
del. överklagat hovrättens utslag. De sålunda anförda besvären äro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

12. Vägran att medgiva vittnesförhör vid annan domstol.

Aktiebolaget Palmkvistska margarin-patentet i Stockholm anförde uti
ingiven klagoskrift följande.

Genom stämning till den 13 juni 1912 yrkade klaganden vid rådhusrätten
i Malmö, jämlikt 22 § i förordningen angående patent den 16 maj
1884, ansvar å Margarinaktiebolaget Zenith och ledamöterna i dess styrelse
Lorens Faxe, Axel Lorentz Hagerman och Oscar Philip Leopold Sehoug,
varjämte klaganden fordrade skadestånd och ersättning för rättegångskostnaden.
I och för utredning och bevisning i målet anhöll klaganden vid
rättegångstillfällena den 10 oktober 1912, den 14 november 1912 och den
9 januari 1913 om tillstånd att vid Stockholms rådhusrätt få såsom vittnen
avhöra vissa namngivna, i Stockholm boende personer. Rådhusrätten
i Malmö förklarade emellertid, att, eftersom käromålet grundade sig å
brottsligt förfarande från svarandesidan, rådhusrätten icke funne skäl°att
bifalla klagandens ifrågavarande anhållan. På grund härav nödgades klaganden
att till rådhusrätten i Malmö instämma några av de personer, som
klaganden ämnat vid Stockholms rådhusrätt höra såsom vittnen. Detta
hade till följd, dels att kostnaderna i''målet blevo avsevärt större, dels ock
att utredningen ej blev så allsidig, som kunnat ske, därest vittnesförhörs

— 1916 —

hållande vid Stockholms rådhusrätt tillåtits, enär klaganden helt naturligt,
i och för kostnadernas nedbringande, icke ville till rådhusrätten i
Malmö instämma flera vittnen än som vore oundgängligen nödvändigt.
Klaganden ansåge, att rådhusrättens i Malmö beslut saknade stöd av gällande
lag. Visserligen hade den praxis utveckat sig, att i brottmål vittnesförhör
hålles vid den domstol, där målet vore anhängig; detta synbarligen
av det skäl, att en tillförlitligare utredning genom konfrontation med
parter m. fl. därigenom vore att påräkna. Här förelåge dock ej dylika
skäl eller ens några som helst skäl, som kunde gorå ett förhör vid rådhusrätten
i Malmö i och för målets sakrika utredning mera lämpligt —
snarare tvärtom. Visserligen räknades patenttvister av detta slag såsom
brottmål, men i verkligheten vore de ju mera av civil natur, i synnerhet
vad rättsproceduren beträffade. I förevarande fall hade det uteslutande
gällt att få en del intyg, utgivna av personer boende i Stockholm, beedigade
rörande rena tolkningsfrågor och skadeståndsanspråk. — Jämlikt
17 °kap. 4 § rättegångsbalken skulle vittne, fjärran boende, höras där det
vistas. Här hade förelegat dylikt fall, och rådhusrätten i Malmö hade
icke ägt befogenhet att, med åsidosättande av lagens tydliga föreskrift,
avslå klagandens begäran om det ifrågavarande vittnesförhöret. Klaganden
förklarade sig slutligen anse, att vederbörande borde straffas för vad de
sålunda låtit komma sig till last, samt yrkade, att justitieombudsmannen
måtte vidtaga den åtgärd, vartill saken kunde föranleda, ävensom bereda
klaganden tillfälle till utförande av målsägandetalan.

Uti infordrat yttrande anförde fyra i klandrade besluten deltagande
ledamöter av rådhusrätten i Malmö huvudsakligen följande.

Rådhusrätten hade grundat besluten å det förhållande, att målet varit
av brottmåls natur. Rörande den processuella behandlingen av dylika mål
stadgades i 10 kap. 21 § rättegångsbalken följande: »Brott och missgärningsmål,
svårare och mindre, rannsakes och dömes där gärningen gjord är.» Enligt
detta lagrum skulle således i brottmål både rannsakningen och dömandet ske
av den domstol, under vars domvärjo brottet vore begånget. Denna föreskrift
vore till den grad oeftergivlig, att domstolen, därest den funne brottet
vara begånget utom dess domvärjo, skulle visa målet ifrån sig, evad invändning
gjordes eller icke. Domstolen ägde i sådant fall varken rannsaka
eller ”''döma angående brottet, vare sig detta vore av ringare eller
grövre beskaffenhet. ~ Att såsom ett led i rannsakningen inginge att höra
de vittnen, som endera parten eller bådadera åberopade, torde ej kunna
betvivlas. Härav följde, att vittnesförhör i brottmål, av vad slag det vara
måtte, lagligen ej kunde eller borde äga rum vid annan domstol än den,

— 1916 -

där målet vore anhängigt. Denna princip hade, bland annat, kommit till
synes däri, att lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol den 6 mars
1899 uttryckligen gällde endast civilmål, medan liknande bestämmelser i
fråga om brottmål helt och hållet saknades. Det av klaganden åberopade
stadgandet i 17 kap. 4 § rättegångsbalken vore således icke i förevarande
fall tillämpligt och, såvitt förklarandena hade sig bekant, hade vid underdomstolarna
i riket varit praxis att ej tillåta vittnesförhör i brottmål vid
annan rätt, även om det möjligen inträffat, att avvikelse från denna praxis
en eller annan gång av särskilda orsaker ägt rum. Genom klandrade besluten
hade rådhusrätten ej låtit annat »komma sig till last» än att strängt
hava följt gällande lag, sådan den i rättegångsbalken innehölles och i praktiken
av domstolarna i riket i allmänhet uttolkats. Då förklarandena fortfarande
ansage, att rådhusrättens ifrågavarande beslut varit lagligen grundade,
bestrede de allt avseende å den gjorda anmälan samt hemställde,
att densamma icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Till bemötande av förklaringens innehåll anförde klaganden i en ingiven
påminnelseskrift, bland annat, följande.

1 öiklarandena yttrade i sin skrivelse, att det av klaganden åberopade
lagiummet, 17 kap. 4 § rättegångsbalken, ej skulle vara tillämpligt i förevaiande
fall, alldenstund det mål, varom fragan rörde sig, vore av brottmåls
natur. Stadgandet i fråga visade dock genom sin ordalydelse, att det avsåge
vittnesförhör i mål ej blott av civil, utan även av kriminell natur. Någon
åtskillnad gjordes nämligen icke mellan civila mål och brottmål, utan hade
stadgandet avseende på mål av vilken natur som helst. Hade lagstiftaren
avsett, att lagrummet skulle gälla endast civilmål, hade han helt visst låtit
detta komma till synes genom att avfatta stadgandets ordalydelse så, att därav
klart framgått, att brottmål folie utom dess tillämplighetsområde. I 10
kap. 21 § rättegångsbalken stadgades visserligen, att brott och missgärmngsmål,
svårare och mindre, skola rannsakas och dömas, där gärningen
är gjord, men att uti ordet »rannsakas» inlägga den betydelse,°som rådhusrätten
i Malmö ville giva åt densamma, torde väl knappast hava något
fog för sig. Av lagrummet i sin helhet syntes framgå, att ordet »rannsakas».
hade avseende endast på det processuella förfaringssättet mot den
brottslige själv och att till rannsakning i den betydelse, som åt detta begrepp
gåves i stadgandet, ej kunde hänföras eventuella vittnesförhör. Det
förhållande, att lagen om vittnesförhör vid utländsk domstol endast gäller
tvistemål, utgjorde ingalunda något stöd för rådhusrättens åsikt, att°vittnesförhör
vid annan domstol över huvud taget ej vore tillåtet i brottmål.
Att vittnesförhör vid utländsk domstol icke kunde äga rum i brottmål,

— 1916 —

torde uteslutande hava sin grund däri, att det processuella förfarandet i brottmål
nästan i varje land hade sin särskilda prägel, varför det ej medgåve
vittnesförhörs hållande vid annat lands domstol. Därtill komme, att handlingar,
som i vissa land karaktäriserades såsom grova deliktsgärningar, i
andra åter ansåges såsom enkla förseelser eller rent av vore tillåtna eller
åtminstone icke straffbara. Då däremot inom landet i brottmål samma
processuella förfaringssätt tillämpades vid alla domstolar, syntes man av
den omständigheten, att vittnesförhör vid utländsk domstol ej kunde försiggå
i brottmål, ej kunna draga den slutsatsen, att sådant förhör ej heller
kan äga rum vid annan domstol inom riket.

I en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge därefter
avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Berger följande.

I 17 kap. 4 § rättegångsbalken stadgades, bland annat: »Är något vittne
fjärran, eller kan det för annan laga orsak ej komma till den domstol,
där det nämnt och godkänt är; då skall det i bägge parternas, eller deras
ombudsmäns, närvaro höras inför närmaste rätt, där det vistas, i staden
eller å landet, allt som det snarast ske kan». Med åberopande av detta
stadgande hade klaganden påstått, att rådhusrätten i Malmö förfarit felaktigt
genom sin vägran att i förenämnda mål tillåta vittnesförhör vid
Stockholms rådhusrätt. Förklarandena hade invänt, att nämnda lagrum
icke skulle vara tillämpligt på brottmål och följaktligen icke på det ifrågavarande
målet utan endast avse civila mål. Något giltigt stöd för en sådan
mening syntes emellertid icke föreligga. I berörda lagrum funnes
ju ingen antydan därom, att detsamma skulle avse allenast vittnen i civila
mål, och vad anginge den av förklarandena åberopade praxis, som vid underdomstolarna
skulle råda i förevarande hänseende, så torde det visserligen
böra antagas, att det vore eu allmänt vedertagen praxis, att i svårare
brottmål och särskilt i mål, däri någon hålles häktad, underdomstolarna
av nära till hands liggande skäl ej tillåta vittnesförhör vid annan domstol,
men justitieombudsmannen hade sig icke bekant, att praxis utvecklat sig
därhän, att 17 kap. 4 § rättegångsbalken numera icke skulle tillämpas å
brottmål. Skulle emellertid detta vara förhållandet, funne justitieombudsmannen
det vara desto mera angeläget, att åtgärder vidtoges till stävjande
av en dylik praxis, vilken enligt justitieombudsmannens mening vore ej
blott lagstridig utan ock onyttig samt för parter och vittnen alltför betungande.
— Till närmare belysning av frågan om förenämnda praxis
hänvisade justitieombudsmannen till lagkommitténs förslag till allmän krimininallag,
andra upplagan (tryckt 1839), 6 kap. 16 § rättegångsbalken

— 1916 -

samt motiven till detta stadgande och åberopade tillika motsvarande stadgande
i nya lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.

På grund av vad sålunda anförts ansåg justitieombudsmannen rådhusrätten
_ i Malmö hava gjort sig skyldig till ämbetsfel, då rådhusrätten
vägrade sitt tillstånd därtill, att uppgivna personer finge såsom vittnen uti
ifrågavarande vid rådhusrätten anhängiga mål höras vid Stockholms rådhusrätt,
och uppdrog fördenskull åt advokatfiskal att inför hovrätten i
laga ordning anställa åtal mot de ledamöter av rådhusrätten, som deltagit
i de klandrade besluten, nämligen rådmännen F. W. Hallberg och H. Fr.
Ahlström, stadsnotarien S. E. Tillström, stadsaktuarien Nils Ryding samt
e. o. hovrättsnotarien Sven Irägårdh. Å de tilltalade borde advokatfiskalen
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd,
kunde komma att däri framställa.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med justitieombudsmannens
sålunda givna uppdrag av advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och
Blekinge anställdes mot Hallberg, Ahlström, Tillström, Ryding och Trägårdh,
meddelades den 9 juli 1915 utslag av hovrätten, som därvid yttrade:
Hovrätten funne väl de tilltalade hava, såsom advokatfiskalen lagt dem till
last, förfarit felaktigt genom att, på sätt i rådhusrättens ifrågavarande beslut
skett, förvägra vittnens avhörande vid annan domstol, men då detta
deras förfarande icke kunde anses vara av den beskaffenhet, att ansvar
därför borde äga ruin, prövade hovrätten rättvist ogilla åtalet, vid vilken
utgång av åtalet aktiebolaget Palmkvistska margarin-patentets ersättningstalan
lämnades utan bifall.

Över hovrättens ifrågavarande utslag har jag hos Kungl. Maj:t anfört
besvär, därvid jag, med yrkande om bifall till den i målet förda ansvarstalan,
anfört följande:

»Hovrätten har i sitt utslag visserligen konstaterat, att de tilltalade
förfarit felaktigt i åtalade avseendet, men ändock ansett, att berörda förfarande
icke bör föranleda straffpåföljd för dem. Då saken emellertid är
av principiell betydelse och det får anses vara av vikt att erhålla ett
prejudikat angående den rätta tolkningen av 17 kap. 4 § rättegångsbalken,
varom i målet är fråga, har jag ansett mig icke kunna åtnöjas
med den utgång, målet fått i hovrätten. Det av svarandena åberopade
stadgandet i 10 kap. 21 § nämnda balk är till sin karaktär enbart
en forumsbestämmelse; därmed avses blott att meddela generell föreskrift
rörande det forum, inför vilket rannsakning rörande ett begånget brott

— 1916 —

skall äga rum. Däremot avser nämnda stadgande uppenbarligen icke att
lämna någon processuell föreskrift angående formen eller sättet för vittnesbevisnings
förebringande — hela 10 kap. innehåller ju endast forumsbestämmelser.
Att befintligheten av stadgandet i 10 kap. 21 §, på sätt
från svarandesidan gjorts gällande, skulle föranleda därtill, att 17 kap. 4 §
samma balk skulle avse allenast vittnesförhör i civila mål, finner jag därför
uppenbart oriktigt. En av svarandena har för övrigt uttryckligen
medgivit detta. Av ordalagen i sistnämnda lagrum kan icke heller hämtas
det minsta stöd för den från svarandesidan förfäktade meningen. Hela
17 kap. avser alldeles otvetydigt både civila mål och brottmål med undantag
för de paragrafer, där inskränkning uttryckligen göres.

Beträffande 23 § är det riktigt, såsom å svarandesidan framhållits, att
densamma blott avser civila mål, men detta framgår otvetydigt av avfattningen,
nämligen av orden »rättegång» och »tvist», och torde för övrigt
ligga i sakens natur. Att i förevarande avseende undantaga 4 § och låta
den gälla blott i civila mål, är enligt min mening'' orimligt, icke heller
torde en dylik tolkning av lagrummet, på sätt i målet påståtts, vara den
gängse, ehuruväl det lärer hava förekommit fall, där underrätt förfarit på
samma felaktiga sätt som nu rådhusrätten i Malmö. Inför rådhusrätten
hava i patentmålet företetts domboksutdrag, utvisande att rådhusrätterna
i Göteborg och Kalmar i alldeles likartade fall följt annan praxis än den
av svarandena tillämpade. Då emellertid tendenser till oriktig praxis visat
sig jämväl i andra fall än det nu påtalade, är det av desto större vikt att
genom ett fällande utslag av högsta instans få den riktiga tolkningen av
lagrummet fastslagen.

I den juridiska litteraturen lärer icke kunna hämtas stöd för den å
svarandesidan uttalade meningen. De av justitieombudsmannen Berger i
ämbetsskrivelsen den 27 augusti 1914 åberopade lagmotiven stöda tvärtom
den motsatta tolkningen av lagrummet. Då vittnesförhör alltid bör ske i
närvaro av parterna eller ombud för dem, ligger det i sakens natur, att
vittnesförhör vid annan domstol icke bör ifrågakomma i mål rörande häktad
person. Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag innehöll därför
också det undantag från huvudregeln, att då vittne åberopades mot
häktad, finge vittnet ej höras vid annan rätt, än där den häktade underginge
rannsakning. I alla andra brottmål skulle enligt berörda förslag
vittnesförhör få äga rum vid annan domstol liksom i civila mål. Vad beträffar
nu föreliggande fall, är att märka, att ifrågavarande slag av patenttvister
realiter äro att anse såsom civila tvistemål, ehuru de formellt sett
måste rubriceras såsom brottmål. På grund härav och med hänsyn till
det ändamål, för vilket vittnesförhör vid Stockholms rådhusrätt begärdes

— 1916 —

— beedigande av intyg rörande tolkningsfrågor och skadeståndsanspråk —
ter sig domstolens vägran att tillåta vittnesförhör vid nämnda rådhusrätt
desto mera opåkallad.

Rådhusrättens i Malmö åtalade förfarande synes mig vara ett utslag
av juridisk formalism, som verkar betungande och medför onödiga kostnader
för den rättssökande allmänheten samt därför bör stävjas. Med hänsyn
till vad ovan blivit anfört anser jag berörda felaktiga förfarande icke
vara av den lindriga beskaffenhet, att straffrihet bör följa. Denna vid
åtal mot tjänstemän för tjänstefel ofta följda praxis, att felaktigt förfarande
visserligen av domstolen konstateras men ansvar ändock icke utdömes,
synes mindre tilltalande för rättskänslan och bör enligt min mening tilllämpas
i så få fall som möjligt, nämligen endast där begånget tjänstefel
kan anses fullt ursäktligt, någoj; som icke här kan anses vara förhållandet.
Därtill kommer, att målsägandes ersättningsanspråk vid tillämpning av
berörda praxis städse ogillas, vilket ofta måste förefalla obilligt, då fel i
tjänsten är konstaterat och detta faktiskt medfört ekonomisk förlust för
målsägan den.»

Aven målsäganden har för sin del överklagat hovrättens utslag i målet.

De sålunda anförda besvären äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

13. Obehörigt uttagande av traktamentsersättning enligt

resereglementet.

Vid justitieombudsmannens besök å Torneå domsagas kansli i Haparanda
under 1914 års ämbetsresa iakttogs, att enligt protokoll, förda vid
sammanträden, som häradshövdingen i domsagan H. W. Widén hållit å
tingsstället i Haparanda by å inställelsedagen i handlanden Y. R. Norbergs
å Seskarö konkurs den 19 september 1913 samt å inställelsedagen
i handlanden G. E. Öqvists i Karungi konkurs den 6 juni 1914, Widén
vid båda dessa tillfällen förordnat, att vederbörande konkursbon skulle
gottgöra honom hans inställelsekostnad med 15 kronor 60 öre. Justitieombudsmannen
ansåg det uppenbart, att i nämnda belopp inginge dagtraktamente
11 kronor samt att återstoden utgjorde ersättning för resekostnad.

Efter besöket å kansliet begav justitieombudsmannen sig, åtföljd av
t. f. domhavanden i domsagan, gående närmaste väg till Neder-Torneå
tingslags förenämnda tingsställe i Haparanda by samt fann därvid, att
avståndet från Widéns bostad i Haparanda till tingsstället kunde vara om —

1916 —

kring 1 kilometer. Då traktamente icke emot stadgandet i 20 § av resereglementet
den 13 december 1907 finge åtnjutas för extra förrättning,
som utföres på avstånd ej överstigande 2 kilometer från förrättningsmannens
bostad, fann justitieombudsmannen det därför vara anmärkningsvärt,
att Widén ansett sig berättigad att för ifrågavarande extra förrättningar
uttaga ett ersättningsbelopp av 15 kronor 60 öre.

Häradshövdingen Widén, som vid tiden för justitieombudsmannens besök
i Haparanda åtnjöt tjänstledighet och var bortrest från staden, insände
sedermera hit en skrift av huvudsakligen följande innehåll.

Vid sin återkomst till Haparanda hade Widén av sin vikarie erfarit,
att justitieombudsmannen vid inspektionen av Torneå domsaga gjort anmärkning
därom, att Widén debiterat ersättning för extra förrättningar å
tingsstället, enär detta ej skulle ligga 2 kilometer från hans bostad efter
närmaste väg.

När efter Widéns övertagande av ämbetet extra sammanträde å tingsstället
första gången förekom, hade han iakttagit att, såsom av vid skriften
fogad protokollsavskrift bestyrktes, hans företrädare i ämbetet tillerkänt
sig ersättning för inställelse å tingsstället. Vid samma tid hade Widén
ock haft samtal i frågan med en tjänsteman i Haparanda, vilken
hade att av allmänna medel gälda reseersättningar och borde känna vägförhållandena,
och av detta samtal hade Widén ännu det intrycket, att
denne tjänsteman ansåg ersättning icke oberättigad. Sedermera hade Widén
icke haft frågan uppe, och någon särskild anledning hade icke
heller därtill någonsin förekommit. Han hade sålunda i god tro fortsatt
på den en gång beträdda banan.

Widén hade trott det vara oomtvistligt, att man vid beräknandet av
avståndet skulle få göra detta efter allmän väg och sådan, som även vintertid
hålles öppen. Så vore förhållandet endast med allmänna landsvägen
från staden förbi kyrkan. Från landsvägen ledde en väg förbi folkskolan
in. fl. byggnader och kronohäktet till tingsstället, och denna
väg plägade även vintertid hållas farbar. Denna sammanlagda vägsträcka
hade beräknats fylla 2 kilometer. Övriga förefintliga vägar vore, så vitt
Widén kände och under årens lopp kunnat iakttaga, icke föremål för underhåll
vintertid, vissa icke ens sommartid, och Widén hade upprepade
gånger vid förrättningar å tingsstället funnit dem icke ens framkomliga
om vintern.

Då Widén icke ville hava tillgodogjort eller tillgodogöra sig någon
ersättning, vartill hans rätt vore tvivelaktig, hade han numera återbetalt
uppburna ersättningar såväl för ett extra tingssammanträde för inteck 4

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1.910 års riksdan.

ningsförnyelse år 1910 som ock för sammanträden uti alla konkurser,
vilka ännu icke blivit avslutade, jämte en genom ackord avslutad sådan.
Till bestyrkande härav bifogades kvitton, avseende 194 kronor 30 öre.
Vid genomgående av protokollen hade Widén icke funnit något ytterligare
extra sammanträde, för vilket ersättning uppburits, vilket förhållande härledde
sig därav, att han hade för sed att, såvitt möjligt, utsätta hithörande
ärenden till rannsakningstillfällen. Huru med de uppburna ersättningarna
i de redan avslutade konkurserna rätteligen borde förfaras, syntes
tvivelaktigt. Naturligtvis ville Widén icke vidare behålla beloppen,
som syntes gå till sammanlagt närmare 300 kronor. Widén hade erbjudit
dem till vederbörande syssloman, men hade det svafats, att beloppen
vore för ringa för anställande av extra utdelning, och de hade ej mottagits.

Vid Widéns ifrågavarande skrift voro fogade:

1) bestyrkt avskrift av protokoll, hållet i tingshuset vid Haparanda
stad den 19 februari 1908 inför domhavanden i Torneå domsaga Malc.
Björkman å inställelsedagen i bagaren J. W. R. Sellbergs i Haparanda
konkurs, utvisande denna handling, att därvid förordnats, att konkursboet
skulle gottgöra domhavanden hans inställelse med 14 kronor 60 öre; och

2) de i skriften åberopade kvittona.

Uti en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
därefter justitieombudsmannen Berger följande.

Av vad i ärendet förekommit ansåg justitieombudsmannen det framgå,
att häradshövdingen Widén vid många av honom å tingsstället i Haparanda
by hållna extra förrättningar av vederbörande uttagit en ersättning
för inställelsekostnad, vartill han ej varit berättigad. Ett dylikt förfarande
måste betecknas såsom ett ämbetsfel av svår beskaffenhet, och
uppdrog justitieombudsmannen därför åt advokatfiskalen att ställa Widén
under tilltal inför hovrätten för vad han sålunda låtit komma sig till
last, med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

I nyssnämnda skrivelse yttrade justitieombudsmannen vidare:

Skulle det, sedan Widén avgivit svaromål i åtalet, icke vara ostridigt,
att Widén vid många extra förrättningar för sin inställelse vid tingsstället
använt den här ovan omförmälta närmaste vägen men icke förty
vid dessa förrättningar av vederbörande uttagit traktamentsersättning,
borde advokatfiskalen söka åstadkomma bevisning härutinnan. I varje fall
borde advokatfiskalen tillse, att utredning åstadkommes angående längden
av nyssnämnda väg.

— 1916 —

Med anledning av det åtal, som i enlighet med berörda uppdrag blev
av advokatfiskal anställt emot häradshövdingen Widén, meddelade hovrätten
utslag den 19 januari 1915. Hovrätten yttrade däri: Enär med

avseende å den i målet förebragta utredning icke kunde vid bedömande
av frågan om Widéns rätt till rese- och traktamentsersättning för extra
förrättningar å ifrågavarande tingsställe komma i betraktande annan väg
från Widéns bostad till tingsstället än allmänna landsvägen från Haparanda
stad västerut förbi Neder-Torneå kyrka till den så kallade tingshusvägen
samt vidare sistnämnda väg fram till tingsstället; alltså och då liktigheten
av Widéns uppgift angående längden av sagda väg icke blivit
av advokatfiskalen ifrågasatt, samt följaktligen W idén ägt att vid ifrågakomna
förrättningar tillgodoräkna sig rese- och traktamentsersättning,
funne hofrätten advokatfiskalens i målet förda talan icke kunna bifallas.

Sedan justitieombudsmannen i skrivelse till Konungens befallningskavande
i Norrbottens län anhållit, att Konungens befallningshavande
måtte meddela upplysning angående längden av den väg, som från Widéns
bostad å tomten nr 78 i Haparanda stad i Köpmansgatans fortsättning
leder västerut förbi Neder-Torneå kyrka till den s. k. tingshusvägen
samt vidare sistnämnda väg fram till Neder-lorneå tingslags tingsställe i
Haparanda by, inkom från Konungens befallningshavande ett av distriktslantmätaren
E. L. Hollström utfärdat intyg av innehåll, att berörda
vägsträcka vore 1840 meter lång. Då det sålunda vore uppenbart, att
Widén, i strid mot bestämmelserna i 20 § i resereglemente! den 19 december
1907, tillgodoräknat sig traktamente för extra förrättningar, utförda
på avstånd, ej överstigande 2 kilometer från hans bostad, uppdrog
justitieombudsmannen Östergren åt advokatfiskalen att hos Kungl. Maj:t
anföra besvär över hovrättens utslag.

Widén avgav sedermera infordrad förklaring i målet och bifogade
därvid bland annat nytt intyg av ovannämnde Hollström, enligt vilket
ovannämnda vägsträcka skulle rätteligen utgöra 2001 meter.

Vid föredragning den 29 oktober 191o av advokatfiskalens besvär förordnade
högsta domstolen, att advokatfiskalen skulle lämnas tillfälle att inkomma
med yttrande i anledning av Widéns i målet till Kungl. Maj:t
ingivna förklaring jämte därvid fogade bilagor.

Sedan med anledning av högsta domstolens berörda beslut tillfälle bcretts
mig att taga del av handlingarna i målet, har jag uti en till advokatfiskalen
avlåten skrivelse anfört i väsentliga delar följande:

»Till eu början vill jag konstatera, att åtalet gäller allenast debite —

1916 —

ling av traktamentsersättning, således icke tillika debiteringen av resekostnadsersättningf.

Med stöd av Kungl. Majt:s av Widén åberopade utslag av den 28
november 1905 (N. J. A. 1905:499) finner jag, med avseende å den i målet
hittills förebragta utredningen, lika med hovrätten ingen annan väg böra
vid målets bedömande komma i betraktande än den av hovrätten i sådant
hänseende angivna. Emellertid har jag från Konungens befallningshavande
och lantmäterikontoret i Norrbottens län infordrat ytterligare utredning
rörande ifrågakomna väg- och avståndsförhållanden. Jag anser mig därför
böra uppskjuta avgivandet av slutligt omdöme i denna del av målet,
tills den begärda utredningen inkommit.

I målet föreligga stridiga uppgifter rörande längden av nämnda väg.
Distriktslantmätaren Hollström har i ett intyg angivit längden av vägsträckan
till 1,840 meter, i ett annat intyg till 2,001 meter (i sistnämnda intyg
äro för övrigt anmärkningsvärt nog de angivna siffrorna delvis efter
radering ändrade). Icke åt någotdera av dessa intyg kan jag skänka obetingat
vitsord, och synas de mig icke vara utfärdade med den tillförlitliga
vederhäftighet, att å desamma skäligen kan grundas ett Kungl. Mai:ts
domslut. ° J

Fråga är emellertid, om ej resereglemente! bör tolkas sålunda, att
det i 20 § omförmålda avståndet av 2 kilometer från förrättningsmannens
bostad till förrättningsstället bör i de fall, då förrättningsmannen bor i
stad, räknas från gränsen av stadens planlagda område. Vissa prejudikat
synas mig tydligt utvisa detta såsom den riktiga tolkningen. Kungl. Maj:t
har sålunda i regeringsrätten genom utslag den 23 augusti 191 ^(årsboken
1911: 209) uti ett i viss mån likartat mål uttalat, att gällande resereglemente
måste anses innebära, att vid bedömande av tjänstemans rätt
till resekostnads- och <ra&tamenfsersåttning hänsyn skall tagas till avståndet
mellan förrättningsstället och gränsen för det planlagda stadsområde,
där förrättningsmannen är bosatt. Denna tolkning synes mig också rimlig och
skålig, enär vid annat förhållande bland befattningshavare, boende i samma
stad, somliga på ett avstånd av något över 2,000 meter från förrättningsstället
och andra på ett avstånd därifrån av något under 2,000 meter, de
förra skulle vara berättigade till traktamentsersättning men ej de senare.
Skulle \\ idén förlägga sin bostad till huset intill sin nuvarande bostad åt
det håll, där tingshuset är beläget, skulle avståndet, enligt Hollströms
sista intyg, bliva mindre än 2,000 meter och Widén sålunda förlora rätt
till ersättning. Vore denna uppfattning riktig, skulle rätten till ersättning
följaktligen i varje särskilt fall bero därpå, i vilken stadsdel en tjänsteman
för tillfället har sin bostad. Detta förefaller otillfredsställande, nära

— 1916 —

nog orimligt, och kan näppeligen vara åsyftat av lagstiftaren. 1 20
§ talas om två alldeles skilda fall, nämligen dels det, att en extra förrättning
utföres inom det planlagda området för stad, där förrättningsmannen
är bosatt, dels ock det fall, att förrättningsstället ligger på avstånd
ej överstigande 2 kilometer från förrättningsmannens bostad, vare sig nu
denna är belägen på landet eller i staden; möjligen har lagstiftaren vid
paragrafens avfattning närmast tänkt på förrättningsmän, bosatta å landet.
Huru som helst, så torde man med fog kunna antaga, att i resereglementet
åsyftas, att färd inom stads planlagda område icke skall tagas i betraktande
vare sig i fråga om resekostnads- eller traktamentsersättning.
----(Här följer referat av ytterligare prejudikat).

Jag åberopar särskilt statskontorets uti nyssberörda mål avgivna principuttalande
av den 29 juni 1911. Jag anser för min del den rätta tolkningen
av resereglemente! i omförmälda hänseende vara fastslagen genom
dessa prejudikat. Med stöd av desamma uppdrager jag förty åt Eder att
vid avgivandet av det infordrade yttrandet särskilt på nu anförda grund
yrka bifall till de underdåniga besvären.

Vissa förmildrande omständigheter anser jag emellertid föreligga i
målet. Sålunda har häradshövding Widén i sitt först avgivna yttrande
av den 18 augusti 1914 oförbehållsamt erkänt det felaktiga i klandrade
förfarandet — ehuru han sedermera gått över på annan bog och bestritt
åtalet — samt återbetalat samtliga av honom på dylikt sätt uppburna ersättningsbelopp.
Vidare är det upplyst, att hans företrädare i. domarämbetet
plägat uttaga enahanda ersättning i likartade fall; att, vid utanordnande
av reseersättning åt de likaledes i Haparanda stad bosatta två
nämndemännen för staden för tjänstgöring å urtima ting å samma tingsställe,
krön olänsmannen i orten, som ock är ordförande i distriktets vägstyrelse,
brukat attestera, att avståndet från nämndemännens »hem» eller
»hemort» till tingsstället utgjorde 2 kilometer; samt att både kronofogden
i orten, vilken är bosatt i Haparanda, och länsstyrelsen ansett intet vara
att erinra mot debitering av dylik ersättning. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden anser jag mig med visshet kunna antaga, att Widén
vid debiterandet av ifrågavarande traktamentsersättningar varit i god tro.
På grund av det anförda och framför allt av det skål, att de sålunda
uppburna beloppen blivit återbetalda, finner jag mig böra uppdraga åt
Eder att alternativt framställa det yrkande, att, därest yrkat ansvar anses
skäligen ej böra utdömas, Widens åtalade förfarande att tillgodoräkna sig
ifrågakomma ersättning dock uttryckligen förklaras vara. felaktigt. . Med
hänsyn till framdeles inträffande fall av liknande beskaffenhet år frågan
uppenbarligen av principiell betydelse. Jag anser nämligen huvudvikten

— 1916 —

i målet ligga därå, att det genom en tydlig motivering varder konstaterat,
huruvida den i Haparanda bosatte domaren för extra förrättningar,
verkställda å ifrågavarande tingshus, har rätt till traktamentsersättning
eller ej.»

Den infordrade utredningen rörande ovanberörda väg- och avståndsförhållanden
har sedermera inkommit och genom advokatfiskalen ingivits
till nedre justitierevisionen. Förste lantmätaren i länet H. K. Brändström
intygar> längden av den i hovrättens utslag avsedda vägen mellan evidens
bostad och tingsstället utgör 2001 meter, därav 670 meter falla utom
stadsplaneoinrådet. Därjämte upplyser kronolänsmannen F. Bergström, att
utom allmänna landsvägen från staden till tingshuset tinnes jämväl en
enskild väg av sådan beskaffenhet, som avses i lagen den 5 juli 1907 om
enskilda vägar på landet. Längs denna väg, som dock icke underhålles
vintertid, utgör avståndet mellan Widéns bostad och tingshuset enligt av
Bergström verkställd uppmätning 937 meter, varav 555 meter falla utom
stadsplan egränsen.

Målet är ännu beroende på Ivungl. Maj:ts prövning.

14. Politiskt anförande av kyrkoherde i kyrka i sammanhang

med gudstjänst.

Uti en till justitieombudsmannen ingiven klagoskrift anförde Karl
Linder i Stommen Tostared, att kyrkoherden H. Wallentin efter förrättad
gudstjänst i Tostareds kyrka å Marie bebådelsedag den 25 mars 1914
skulle hava från gången i kyrkan hållit ett förmaningstal till folket därom,
huru de borde rösta vid de förestående valen till landstinget och till
riksdagens andra kammare. Kyrkoherden Wallentin skulle därvid hava
yttrat ungefär följande: »Eftersom jag nu inte träffar Tostaredsborna

före de instundande valen, icke blott det närmast förestående riksdagsmannaval,
utan även landstingsrnannavalet — ty landstinget väljer i sin
ordning ledamöterna i första kammaren —, så vill jag lägga Eder på
hjärtat, vilken vikt det är, att I läggen Edra röster så, att icke majoriteten
övergår i första kammaren, för det är nära». Vidare skulle Wallentin
hava uppmanat församlingsborna att rösta så, att icke makten överginge i
de socialistiska och samhällsfientliga partiernas våld, samt slutligen anmodat
församlingen att bedja Gud, att han måtte styra folkets tankar att det
måtte rösta så, att fäderneslandets såväl yttre som inre frihet måtte bliva
bevarad.

— 1916 —

I klagoskriften åberopades vissa namngivna personer såsom vittnen
för bestyrkande av klagandens uppgifter.

Sedan justitieombudsmannen lämnat kyrkoherden Wallentin tillfälle
att yttra sig över den emot honom sålunda gjorda angivelsen, genmälte
Wallentin i avgiven förklaring, bland annat, följande.

Wallentin Ville först bestrida riktigheten av klagandens påstående, att
han vid ifrågavarande tillfälle hållit ett förmaningstal till folket om, huru
de borde rösta vid de då förestående valen. Visserligen kände Wallentin
sig manad att för sina åhörare sagda dag, som närmast föregick dagen för
landstingsmannavalet i socknen, påpeka vikten av såväl detta val som riks-,
dagsmannavalet den 5 påföljande april. Han ville nämligen framhålla vikten
och betydelsen av landstingsmannavalet, eftersom detta hade inverkan
på sammansättningen av riksdagens första kammare, och han ville framför
allt betona betydelsen för hela vårt land och folk av det då nära förestående
riksmötet, enär vid detsamma företrädesvis landets försvarsväsen skulle behandlas
och måhända för en längre tid framåt ordnas och fastställas.
Därför borde valen av riksdagsmän, såsom Wallentin uttryckte sig, företagas
uteslutande med hänsyn till denna för vårt älskade gemensamma
fosterlands frihet och självständighet så maktpåliggande fråga, som icke
finge blandas ihop med eller bortskymmas av andra för folkets väl viktiga
frågor. Wallentin ville i sin välmening endast uppmana sina åhörare att
icke i liknöjdhet försumma sin rösträtt, därvid han uttalade den övertygelsen
och förhoppningen, att de såsom erfarna och fosterlandssinnade
män nog själva visste, huru de borde utöva sin medborgerliga både rättighet
oclT skyldighet. Wallentin antog sig med visshet tala till sanna och
varma försvarsvänner och hyste förhoppning att bliva rätt förstådd. Huruvida
Wallentin'' verkligen yttrat orden: »så att icke makten övergår i de
socialistiska och samhällsfientliga partiernas våld», kunde han icke med
visshet draga sig till minnes, men om sagda ord blivit fällda, kunde han
icke finna dem strida mot lag och rätt. Ingen lag förbjöde, Wallentin
veterligen, att nitälska för fosterlandets försvar och bestånd. Då det
socialistiska partiet rent av satt på sitt program försvarets totala avskrivning
eller avskaffande, måste alla de, som gjorde gemensam sak med detta
parti, anses såsom samhällets öppna eller förtäckta fiender. Att Wallentin
överhuvud taget befattat sig med detta lilla inlägg i dagens allmänna
politiska spörsmål, kunde vill icke heller stämplas såsom stridande mot
lag och rätt och oförenligt med hans ämbete såsom präst. Prästens mun
borde väl icke i allmänna angelägenheter tillstoppas mer än andra medborgares.
Det var för övrigt icke i predikan, som Wallentin interfolie —

1910 —

rat sitt inlägg, utan först efter gudstjänstens fullständiga avslutande; och
kyrkogången, från vilken plats talet framsades, kunde väl icke anses profanerad
av några varmhjärtade fosterländska ord, då Wallentin av den då
ännu rådande kylan var förhindrad att i likhet med Gustaf Vasa tala på
kyrkovallen. Wallentin anhöll slutligen, att den gjorda anmälan måtte
lämnas utan avseende.

Uti en avgiven påminnelseskrift anförde klaganden ytterligare, att å
ifrågavarande helgdag blivit pålyst, att kollekt korame att upptagas efter
gudstjänstens slut, men denna hade upptagits först efter kyrkoherden
Wallentins ifrågavarande tal. Med anledning härav konstaterade justitieombudsmannen,
att de, som ville lämna kollekt, endast haft att välja
emellan att antingen utanför kyrkan avvakta avslutandet av kyrkoherdens
politiska förmaningstal och därefter framlämna kollekt eller ock kvarstanna
i kyrkan och mot sin vilja åhöra talet.

Med anledning av vad sålunda i ärendet förekommit anhöll justitieombudsmannen
hos Konungens befallningshavande i Älvsborgs län,
att Konungens befallningshavande ville låta genom lämplig person anställa
en undersökning i ärendet till utrönande av vad kyrkoherden Wallentin i
sitt ifrågavarande tal i Tostareds kyrka huvudsakligen yttrat, och borde
vid undersökningen tillika göras till föremål för utredning, huruvida talet
hållits efter det kungörelserna blivit upplästa eller dessförinnan samt
huruvida klagandens uppgift, att efter talet kollekt upptagits i kyrkan,
vore riktig eller ej, ävensom vad i övrigt kunde finnas vara av beskaffenhet
att inverka på ärendets bedömande.

Vid den undersökning, som Konungens befallningshavande i anledning
av justitieombudsmannens berörda framställning lät anställa i ärendet,
förekom huvudsakligen följande.

Hemmasonen Albert Leander Andersson i Sandryd Kronogården förmälte,
att han ifrågavarande helgdag bevistat gudstjänsten i Tostareds
kyrka; att tjänstförrättande prästen, kyrkoherden Wallentin, efter gudstjänstens
slut och sedan kungörelserna blivit upplästa, från gången i kyrkan
till församlingen hållit ett cirka 3 ä 4 minuter långt tal; samt att kyrkoherden
yttrat ungefär följande: »Eftersom jag icke träffar Tostaredsborna, åt minstone

icke någon större del av dem, före de gått till val, så vill jag
lägga Eder på hjärtat vikten av dessa val. De äro mycket viktiga och
icke minst det, som skall företagas i morgon, landstingsmannavalet. Det
är nämligen landstingsmännen, som välja ledamöterna i första kammaren,
och vi tåla icke stor minskning där, innan socialisterna och samhällsfienderna
få övertaget, liksom förhållandet hittills varit i andra kammaren.

— 1916 —

En del säga, att det icke är någon fara som hotar, men det kan vara
mycket, som hotar. Det kan vara mycket, som lockar där uppe för en
fiende att få komma ut till havet. Det var detta, jag ville hava sagt.
Jag hoppas, att Ni veta det, Ni äro så pass vakna; så Ni veta vad det
gäller, men jag ville säga några ord. Jag kom att tänka på det, när jag
läste dagens episteltext, där det heter, att man skall veta att förkasta det
onda och utvälja det goda«. Albert Leander Andersson uppgav vidare,
att talet icke väckt någon synbarlig förargelse bland församlingen utan
snarare tvärtom.

Fjärdingsmannen Albert Olsson i Sandryd Kronogården berättade, att
han ifrågavarande dag varit i Tostareds kyrka, där kyrkoherden Wallentin
förrättat gudstjänsten; att denne efter gudstjänstens slut från gången i
kyrkan en stund talat till församlingen; att detta tal, vilket Albert Olsson
icke ordagrannt kunde minnas, varit av det ungefärliga innehåll, som Albert
Leander Andersson berättat; samt att Albert Olsson särskilt ville minnas
följande ungefärliga yttrande: »Efter jag ej kan träffa mina församlings bor

före de stundande valen, vill jag uppmana Eder att rösta så, att icke
makten övergår i de samhällsfientliga partiernas våld». Wallentin nämnde
varken höger- eller vänsterparti, men av talet, som varade endast några
minuter, framgick tydligen, att hans mening varit, att församlingen borde
rösta med högerpartiet.

Fjärdingsmannen Olssons hustru Amanda Olsson berättade lika med
mannen, med tillägg, att talet hållits efter det kungörelserna blivit upplästa.

Hemmansägaren Anders Aron Andersson i Svenningsered intygade,
att han den 25 mars 1914 bevistat gudstjänsten i Tostareds kyrka; att
efter gudstjänstens slut och kungörelsernas uppläsning kyrkoherden
Wallentin på gången i kyrkan hållit ett kort tal till församlingen av det
ungefärliga innehåll, som Albert Leander Andersson uppgivit; samt att
talet icke väckt någon synbarlig anstöt utan tvärtom.

Folkskolläraren Johan HjäUtröm i Tostared förmälte slutligen, att
kyrkoherden Wallentin under ifrågavarande tal påpekat vikten av valens
utgång och fällt uttrycken: »vi hava icke mycket att förlora i första
kammaren» och »Ni äro så pass vakna, så att Ni veta, huru Ni skola
rösta». Vidare intygade Hjälström, att talet hållits efter gudstjänstens
slut och sedan kungörelserna blivit upplästa, men att efter talet kollekt
upptagits i kyrkan till förmån för svenska sjömän i utländska hamnar.

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års riksdag.

Med den förklaring, kyrkoherden Wallentin i ärendet avgivit, fann
sig justitieombudsmannen Berger icke kunna åtnöjas, och blev i följd
därav åtal emot Wallentin anställt inför domkapitlet i Göteborgs stift. I
den skrivelse, varigenom berörda åtal anhängiggjordes, yttrade justitieombudsmannen
följande.

I ärendet vore upplyst, att kyrkoherden Wallentin å Marie bebådelsedag
den 25 mars 1914 i omedelbart sammanhang med den av honom i
Tostareds kyrka förrättade gudstjänsten från gången i kyrkan till församlingen
hållit ett förmaningstal i anledning av de då förestående valen till
landstinget och till riksdagens andra kammare. I detta tal både Wallentin
varnat sina åhörare för att rösta med de socialistiska och »samhällsfientliga»
partierna. Däremot hade Wallentin givit församlingen en tydlig
anvisning att rösta med högerpartiet. Genom att sålunda i kyrkan driva
partipolitik i sammanhang med gudstjänsten måste kyrkoherden Wallentin
anses hava gjort sig skyldig till ämbetsfel, och yrkade därför justitieombudsmannen,
att domkapitlet måtte — sedan, om sådant erfordrades,
vittnesförhör med de vid ovanberörda undersökning hörda personer jämte
Johannes Larsson i Sandryd Skattegården blivit genom domkapitlets försorg
vid vederbörande domstol anställt — jämlikt 5 § i lagen om straff
för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars
1889 för vad Wallentin i förevarande hänseende låtit komma sig till last,
döma honom till det ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgat och
domkapitlet funne hans fel förskylla.

Med anledning av detta åtal meddelade domkapitlet den 17 februari
1915 utslag, däri domkapitlet utlät sig: Domkapitlet funne av vad hand lingarna

i målet innehölle ådagalagt, att kyrkoherden Wallentin Marie
bebådelsedag torsdagen den 25 mars 1914 i sammanhang med gudstjänsten
i Tostareds kyrka från kyrkogången inför den i kyrkan församlade menigheten
uppträtt med ett tal, i vilket han givit församlingsmedlemmarna
tydlig anvisning att vid de förestående valen till landstinget och riksdagens
andra kammare rösta med ett visst politiskt parti. Genom att sålunda
begagna sin ämbetsställning i den politiska partitävlingens tjänst
hade kyrkoherden Wallentin visat oförstånd i sitt ämbetes handhavande,
och prövade domkapitlet förty rättvist att, jämlikt § 5 i lagen om straff
för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars
1889, döma honom till varning.

I målets avgörande deltogo stiftets biskop och sex andra ledamöter
av domkapitlet, av vilka biskopen och tre andra ledamöter förenade sig om

— 1016 — •

den mening, domkapitlets utslag innehaller, varemot tre ledamöter i fråga
om domsmotiveringen uttalade särskilda meningar.

Sålunda yttrade en ledamot: »Då av handlingarna framgår, att kyrkoherden
Wallentin i samband med ännu icke fullt avslutad gudstjänst drivit
politisk agitation och sålunda visat oförstånd i sitt ämbete, fäller jag
honom enligt lagen om straff för ämbetsbrott av präst och dömer honom
till varning».

En annan ledamot anförde: »Ehuru jag ej vill bestrida en prästman

rättigheten att i predikningar och vid uppbyggelsetillfällen motarbeta
politiska åsikter, som stå i uppenbar strid med kristendomens grundsatser,
anser jag det dock av flera skäl olämpligt att vid politiska val tillfällen i
nära sammanhang med gudstjänsten giva åhörarna anvisning, huru de
skola rösta med det ena eller andra partiet, och anser mig derföre höra
på grund av vad Wallentin i detta stycke felat döma honom till varning

för oförstånd i ämbetets handhavande».

Slutligen yttrade en tredje ledamot: anser, att kyrkoherden

Wallentin°visat oförstånd i sitt ämbete, då han inför den till gudstjänst
församlade menigheten fört dagspolitiken på tal på sådant sått, att det
måste fattas såsom valagitation, och dömer honom därför till varning».

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft.

15. Uraktlåtenhet att inom föreskriven tid tillhandahålla

part protokoll.

Uti en hit inkommen klagoskrift anförde G. A. Hanzon i Sigtuna
följande.

Den 2 juni 1913 handlades första gången av rådhusrätten i Sigtuna
två mål mellan Hanzon och Carl Erik Jansson därstädes, ömsom kärande
och svarande, angående fordringsanspråk och redovisning. Dessa mål hade
sedermera handlagts av rådhusrätten den 16 juni, den 7 juli, den 11 augusti,
den 8 september och den 6 oktober 1913. Orsaken till alla dessa uppskov
vore, att rådhusrätten icke expedierat protokoll i målen till parterna.
Klaganden hade dels själv och dels genom ombud hos rättens ordförande
samt även vid rätten upprepade gånger begärt att få lösa protokoll i målen,
men alltid fått det beskedet, att protokollen icke voro färdiga. Då
det’ knappast kunde anses vara förenligt med god rättegångsordning, att
ett mål enbart på grund av försummelse från rätten att tillhandahålla

— 1916 —

parterna protokoll gång på gång måste uppskjutas, finge klaganden anmäla
detta missförhållande till den åtgärd, justitieombudsmannen kunde finna
lämplig vidtaga, och anhölle klaganden tillika om justitieombudsmannens
bistånd för erhållande av berörda protokoll.

över klagomålen hörd, anförde borgmästaren H. Hallerström i avgiven
förklaring, att hans tilltagande sjuklighet varit anledning till den försummade
expedieringen av protokollen uti ifrågavarande mål för den 16 juni,
den 7 juli, den 11 augusti, den 8 september och den 6 oktober 1913,
varemot Hallerström i förklaringen ej yttrade något om protokollet för den
2 juni 1913. Hallerström hemställde, att klagomålen icke måtte till nå <*on
åtgärd föranleda. °

I hovrätten hade justitieombudsmannen inhämtat, att Hallerström ej
var tjänstledig den 2 juni 1913.

Uti en därefter till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse
anförde justitieombudsmannen Berger följande.

Borgmästaren Hallerström hade lämnat obestritt, att han gjort sig
skyldig till den. överklagade försummelsen, och då vad han till sfn ursäkt
andraga ej förtjänade avseende, uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskalen
att ställa borgmästaren Hallerström under tilltal inför hovrätten,
därvid advokatfiskalen borde, efter det utrett blivit, när klaganden fått
emottaga ifrågakomna protokoll, å Hallerström yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen i mån av befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa.

Med anledning av det åtal, som advokatfiskalen i enlighet med berörda
uppdrag anställde mot borgmästaren Hallerström, meddelade hovrätten
utslag den 9 mars 1915. Hovrätten yttrade däri: Enär upplyst vore, att
rådhusrättens protokoll uti ifrågakomna två mål för den 2 juni, den 16
juni, den 7 juli, den 11 augusti, den 8 september och den 6 oktober 1913
ännu i december månad samma år icke varit för parterna tillgängliga,
samt Hallerström såsom ordförande i rådhusrätten varit ansvarig för protokollens
expedierande till parterna, funne hovrätten skäligt jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen döma Hallerström att för den försummelse uti domarämbetets
utövning, som han sålunda låtit komma sig till last, höta 150
kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1916 —

16. Uraktlåtenhet att avsända underrättelser jämlikt 28 § i
lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909.

Redaktören T. Stenbäck, f. d. trafikchefen E. Lundqvister och lektorn R.
Brieskorn, alla i Skara, jämte 8 andra därstädes bosatta personer anförde
i en insänd klagoskrift följande.

De hade vid granskning av den för det första riksdagsmannavalet
under år 1914 gällande, år 1913 uppgjorda röstlängden för staden Skara
funnit sig upptagna under rubriken: »Nyinflyttad, vilken på grund av 26
§ vallagen ej är röstberättigad». Enligt 28 § i vallagen hade det ålpgat
magistraten att till en var i röstlängden upptagen person, som däri icke
antecknats såsom röstberättigad, härom med allmänna posten sända underrättelse
med uppgivande av den eller de omständigheter, på grund varav
han från rösträtt uteslutits. Denna skyldighet hade tydligen icke blivit av
magistraten fullgjord, enär ingen av klagandena mottagit dylik underrättelse,
och hade de därigenom berövats möjligheten att i laga tid prestera
bevis för, att de icke brustit i något av vad lag stadgade såsom villkor
för åtnjutande av rösträtt. Om detta förhållande hade klagandena velat
underrätta justitieombudsmannen för de åtgärder, vartill detsamma kunde
föranleda.

över klagoskriften infordrades yttrande av magistraten i Skara, som
inkom med en å magistratens vägnar av borgmästaren Aug. Nilsson undertecknad
förklaring. Däri erinrades, att det ålegat borgmästaren i egenskap
av magistratssekreterare att ombesörja avsändandet av ifrågakomna underrättelsebrev,
men hemställdes tillika, att då borgmästarens berörda skyldighet,
på sätt frarnginge av ett vid förklaringen fogat intyg, blivit fullgjord,
klagoskriften icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Förenämnda intyg lydde sålunda:

»Att jag i slutet av juni månad år 1913 utskrev på tryckta blanketter
en större mängd underrättelsebrev till dem, som voro upptagna såsom
icke röstberättigade i röstlängden för riksdagsmannaval och själv inlämnade
dem på posten, får jag härmed under edlig förpliktelse intyga.

Skara den 13:de mars 1914.

Hedvig Lagergren.

Skrivbiträde hos borgmästare Aug. Nilsson.»

(Vittnen).

Under fortsatt skriftväxling härstädes vidhöllo klagandena sin talan i
ärendet, vilken åter bestreds av magistraten, och ingåvos å ömse sidor
attester.

— 1916 —

Sedermera anhöll justitieombudsmannen hos Konungens befallningshavande
i Skaraborgs län om föranstaltande av en undersökning i ärendet
genom lämplig person, och verkställde, på Konungens befallningshavandes
uppdrag, kronofogden i Skara fögderi G. Bohman den begärda undersökningen,
därvid förhör anställdes med åtskilliga personer, bland dem ovanbemälda
Hedvig Lagergren. Enligt protokollet över undersökningen berättade
hon vid nämnda förhör, bland annat, följande.

Borgmästaren Nilsson, som beviljats tjänstledighet från och med den
1 juli 1913, hade någon dag i slutet av juni månad samma år anmodat
Lagergren att före hans avresa från staden expediera de sedvanliga underrättelserna
jämlikt 28 § vallagen, därvid hon hade att noggrannt följa den
upprättade röstlängden samt att utskriva särskilt brev till var och en, som
i längden stode antecknad såsom icke röstberättigad. Sedan borgmästaren
tillika överlämnat ett antal tryckta blanketter, hade Lagergren omedelbart
utskrivit, d. v. s. medelst angivande av diskvalifikationsgrunden ifyllt något
över hundra brev, vilka hon försett med vederbörliga utanskrifter och därefter
personligen avlämnat till posten. Någon kollationering hade icke ägt
rum. Upprepade gånger under förhöret betonade Lagergren livligt, att
hon av borgmästaren tillsagts att utskriva brev till samtliga de personer,
vilka i röstlängden antecknats såsom icke röstberättigade, varemot hennes
svar voro mera svävande och undvikande, då hon tillfrågades, varför hon
under sådant förhållande icke, enligt egen uppgift, expedierat mer än något
över hundra underrättelsebrev, ehuru vallängden upptagit omkring 340
personer, som bort erhålla underrättelse, liksom ock då hon tillspordes,
huru man skulle kunna förklara, att endast några få personer syntes hava
bekommit underrättelsebrev.

Innan undersökningen avslutades, besökte kronofogden Bohman, åtföljd
av stadsvaktmästaren i Skara, 25 av de personer, vilka i 1913 års
vallängd upptagits såsom icke röstberättigade, samt tillfrågade dem, huruvida
de sommaren nämnda år med posten bekommit underrättelsebrev enligt
28 § i vallagen, och förklarade av dessa 25 personer alla utom en på
det bestämdaste, att de vid berörda tidpunkt icke mottagit något sådant
underrättelsebrev.

Uti en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde
därefter justitieombudsmannen Berger följande.

Med stöd av de berättelser, som avgivits av de vid förenämnda undersökning
hörda personer, samt av vad i övrigt i ärendet förekommit funne
justitieombudsmannen det vara ställt utom allt tvivel, att varken klagan —

1916 —

dena eller åtskilliga andra i Skara bosatta personer, vilka enligt 28 § i
vallagen varit berättigade att under år 1913 från magistraten erhålla underrättelsebrev,
bekommit några sådana. Och anledningen till detta missförhållande
syntes jämväl vara ganska uppenbar. Borgmästaren Nilsson,
vilken haft att ombesörja avsändandet av underrättelserna, hade överlämnat
bestyret härmed åt sitt skrivbiträde, och av biträdets berättelse vid
det med henne anställda förhör framginge, att hon vid fullgörandet av det
henne lämnade uppdraget försummat att avsända ett större antal av breven.

För den försummelse, som sålunda i förevarande hänseende ägt rum,
kunde enligt justitieombudsmannens mening Nilsson icke undgå att själv
bära ansvaret, detta desto mindre som han syntes hava underlåtit att ägna
sitt skrivbiträdes ifrågavarande arbete någon som helst kontroll. Och då
det fel, som sålunda förelupit, måste anses vara av sådan beskaffenhet, att
detsamma ej borde lämnas utan laga beivran, uppdrog justitieombudsmannen
åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Nilsson under tilltal
för vad uti ifrågavarande hänseende läge honom till last. Därvid borde
advokatfiskalen — under åberopande av vad handlingarna i ärendet innehölle
och efter det dels vittnesförhör, om och i den mån sådant kunde anses
erforderligt, blivit på advokatfiskalens begäran vid domstol anställt, dels
ock ytterligare utredning, därest sådan kunde finnas av behovet påkallad,
verkställts angående antalet av de personer, som bort erhålla underrättelsebrev
— å Nilsson yrka ansvar etter lag och sakens beskaffenhet. Tillika
borde advokatfiskalen, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsan
språk, som klagandena, i målet hörda, kunde komma att däri framställa.

I enlighet med berörda uppdrag anställde advokatfiskalen åtal mot
borgmästaren Nilsson.

Efter slutad skriftväxling meddelade hovrätten den 26 juli 1915 utslag,
däri hovrätten utlät sig: Enär Nilsson i egenskap av borgmästare
varit skyldig ombesörja avsändande av sådana underrättelsebrev, som järn
likt 28 § i ovannämnda lag skolat av magistraten avsändas, samt i målet
blivit upplyst, att dylika brev ej blivit avsända till flertalet av de i jöst
längden upptagna personer, som bort erhålla sådana, prövade hovrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma Nilsson, att för den försumlighet
i ämbetet, han sålunda låtit komma sig till last, bota 100
kronor till kronan; varjämte Nilsson förpliktades att gottgöra Stenbäck
dennes kostnader å målet med 50 kronor jämte vad Stenbäck kunde
visa sig hava utgivit för ett exemplar av hovrättens utslag med å expeditionen
tecknat belopp.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1916 —

17. Felaktiga anteckningar i saköreslängd m. m.

Vid inspektion, som av justitieombudsmannen verkställdes i Luleå
domsaga under 1914 års ämbetsresa, anmärktes, att åtskilliga av Jockmocks
lappmarks tingslags häradsrätt under ordförandeskap av rådmannen P.
Sandström utdömda böter felaktigt antecknats i de av Sandström upprättade
saköreslängderna, ävensom att beträffande ett av samma häradsrätt
under Sandströms ordförandeskap utdömt bötesbelopp anteckning helt och
hållet saknades i den av honom upprättade saköreslängd^].

Sålunda dömdes Melker Holmborn genom utslag den 1 februari 1913
att för utevaro höta tio kronor. I saköreslängden hade däremot antecknats,
att det ådömda bötesbeloppet utgjorde femton kronor.

Genom utslag likaledes den 1 februari 1913 dömdes Matts Söderberg
att bota för utevaro tio kronor. I saköreslängden hade antecknats, att
det ådömda bötesbeloppet utgjorde femton kronor.

Den 2 september 1913 dömdes N. J. Nilsson att bota för förseelse mot
väglagen femton kronor, vilka böter skulle tillfalla vägkassan. I saköreslängden
hade ådömda bötesbeloppet angivits utgöra tio kronor.

Sistnämnda dag dömdes Hjalmar Böttiger att för envar av fem förseelser
mot väglagen bota tio kronor eller tillhopa femtio kronor. I saköreslängden
hade förseelsernas antal uppgivits till sex och det sammanlagda
bötesbeloppet till sextio kronor.

Samma dag dömdes Arvid Drugge att bota för utevaro fem kronor.
I saköreslängden angavs det ådömda bötesbeloppet utgöra tio kronor.

Slutligen dömdes den 3 september 1913 Erik Engelbert Eriksson att
för första resan yrkesmässig olovlig brännvinsförsäljning höta sjuttiofem
kronor och att för fortsättning av samma förseelse bota lika belopp. I
saköreslängden hade allenast det förstnämnda bötesbeloppet införts. I

I infordrad förklaring anförde rådmannen Sandström följande.

Saköreslängderna vid ifrågavarande ting hade uppsatts av Sandström ensam,
och erinrade sig Sandström med fullkomlig bestämdhet, att desamma
även av honom kollationerats, därvid han emellertid icke haft biträde av någon
annan person. Att de anmärkta felen icke upptäckts vid denna kollationering,
kunde Sandström ej förklara på annat sätt, än att uppmärksamheten
svikit vid granskningen av de i saköreslängderna utförda bötesbeloppen.
Av åtskilliga vid förklaringen fogade kvitton framginge, att de personer,
som i saköreslängderna påförts högre böter än som utdömts, av
Sandström erhållit ersättning för vad som av dem guldits utöver det belopp,

— 1916 —

som rätteligen skolat gäldas, ävensom att i det fall, där böterna utförts med
för lågt belopp, det felande beloppet av Sandström guldits till den myndighet,
som skolat uppbära böterna. I det anmärkta fallet, där en bötespost helt
och hållet uteglömts, hade Sandström ej kunnat vidtaga någon särskild
åtgärd, då den sakfällde, enligt vad ett förklaringen bifogat intyg utvisade,
redan avtjänat de i saköreslängden upptagna böterna. Givet vore
emellertid, att Sandström vore villig gälda även det helt och hållet uteglömda
bötesbeloppet, om sådant skulle anses erforderligt och lämpligt.
Enär det syntes Sandström uppenbart, att han genom de anmärkta felaktigheterna
uti ifrågavarande saköreslängder gjort sig skyldig till vårdslöshet
och försummelse i domarämbetets utövning, vore Sandström beredd
att underkasta sig det ansvar, som därför kunde komma att ådömas
honom.

Vid förklaringen funnos fogade:

1) ovanberörda kvitton, fem till antalet; och

2) intyg från kronofogden i Luleå fögderi, att Erik Engelbert Eriksson
enligt till kronofogden ankommet avstraffningsbevis avtjänat ifrågavarande
honom för första resan olovlig yrkesmässig bränn vinsförsäljning
ådömda böter sjuttiofem kronor.

På grund av vad i ärendet förekommit uppdrog justitieombudsmannen
Berger åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att ställa rådmannen Sandström
i hans egenskap av t. f. domhavande under åtal inför hovrätten
för vårdslöshet i domarämbetes utövning, med yrkande om ansvar å honom
efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som på grund härav blev av advokatfiskalen
anställt, meddelade hovrätten utslag den 27 januari 19U). Hovrätten
yttrade däri: Enär Sandström vore förvunnen att i de av justitie ombudsmannen

anmärkta hänseenden hava gjort sig skyldig till vårdslöshet
i ämbetsutövning, funne hovrätten skäligt jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen döma Sandström att för vad han sålunda låtit komma sig till
last höta 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

18. Obehörigen meddelat förbud emot hållande av visst föredrag.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Aug. Steiner i Värnhem
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till IDIG års riksdag.

Den 21 april 1913 beslöt hälsovårdsnämnden i Västervik, att, sedan
till nämndens kunskap kommit, att Steiner påföljande dag ämnade å logen
Tjusts lokal i Västervik hålla föreläsning och uppvisning i hypnotism och
magnetism, och då det från sakkunnigt håll påvisats, att dylika seanser
menligt inverkat på folkhälsan, ingå till polismyndigheten i staden med
hemställan, att Steiner måtte vid vite förbjudas hålla föreläsning i samband
med hypnotiska experiment.

Den 22 april 1913 ingav Steiner till magistraten i Västervik en skrift,
vari han anhöll att samma dag i förenämnda lokal få hålla en föreläsning
om hypnotism och magnetism samt därvid utföra några mindre experiment
med dem av publiken, som sådant önskade, och anhöll Steiner tillika, att,
därest hans begäran att få utföra experiment skulle avslås, han måtte få
hålla föreläsningen utan hypnotiska experiment. Magistraten beslöt förbjuda
hållandet av ifrågavarande föreställning.

I magistratens protokoll för nämnda den 22 april 1913 hade antecknats,
dels att hälsovårdsnämndens ovanberörda hemställan delgivits magistraten,
dels ock att å stadens gator utdelats en tryckt skrift så lydande:

»Aldrig förr har en sådan föreställning förekommit i Västervik. Det
är den store Hypnotisören Herr August Steiner som Tisdagen den 22 april
kl. 8 e. m. å Tjusts lokal i Västervik håller föreläsning och uppvisning
i Hypnotism och Magnetism. Det är för Herr S. en lätt sak, att på
en enda minut försänka en person i djup hypnotisk sömn. Många
mycket vackra hypnotiseringar och magnetiseringar utföres med de av
publiken som så önska.»

Steiner ingav sedermera till justitieombudsmannen en klagoskrift,
vari han anförde, att magistratens beslut vållat honom en stor ekonomisk
förlust, samt påstod, att magistraten överskridit sin befogenhet, enär han
haft rätt att hålla den ifrågavarande föreläsningen utan några experiment;
och anhöll Steiner, att justitieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder,
vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

I anledning av klagoskriften anmodade justitieombudsmannen magistraten
att avgiva yttrande i ärendet, och inkom från t. f. borgmästaren
Henrik Planck samt tjänstförrättande rådmännen August Randel och Erik
Willers en förklaring, vari de under förmälan, att det klandrade beslutet
fattats av dem, bestredo klagomålens befogenhet; och hade vid denna förklaring
fogats ett intyg av lasarettsläkaren O. Michaölsson i Västervik,
vari han, som deltagit i hälsovårdsnämndens ovanberörda beslut, förklarade
sig anse, att även en utan experiment av annan än läkare hållen föreläsning
över hypnotism, som icke hade till avsikt att avråda allmänheten

1916 —

från att företaga hypnotiska experiment, med största sannolikhet på en del
av denna allmänhet måste verka skadligt.

Steiner inkom med en påminnelseskrift, vari han hemställde, att justitieombudsmannen
måtte föranstalta om åtal emot magistraten, samt fordrade
skadestånd och ersättning för kostnaderna härstädes med förtecknade belopp.

I och för nödig utredning av ärendet anhöll justitieombudsmannen
därefter hos medicinalstyrelsen, att densamma ville däri avgiva utlåtande,
och inkom från nämnda styrelse ett utlåtande, vari styrelsen huvudsakligen
anförde följande:

»Ehuru styrelsen icke har sig bekant, vilka insikter klaganden kan
hava i det ämne, han valt för sitt föredrag, så synes dock det av honom
begagnade reklamsättet, varvid han utgivit sig som »den store hypnotisören,
vilken på en enda minut kan försänka en person i hypnotisk sömn»,
ingalunda borga för, att den av honom annonserade underhållningen är att
räkna till det slag af lärorika och upplysande föredrag, varav allmänheten
kan väntas få en nyttig behållning och ett ofarligt nöje. Snarast torde
man på grund av klagandens sätt att tillkännagiva sitt föredrag kunna
befara, att han är en person utan kompetens att giva en sådan framställning,
som utesluter möjligheten av vilseledande och skadliga verkningar.
Redan länge är man från sakkunnigt håll ense därom, att offentliga med
experiment beledsagade underhållningar om hypnotism kunna göra ett
ohälsosamt och på mera mottagliga individer rent av farligt intryck.
Kännedomen om de följder, vartill den posthypnotiska suggestionen kan
leda, och möjligheten för en brottslig vilja att på denna väg betjäna sig
av den hypnotiserade som ett viljelöst medel är nog att en gång för alla
stämpla hypnotismen såsom en under vissa förhållanden samhällsfarlig företeelse,
som ej bör begagnas till lek och tanklös förströelse.

Det fanns som bekant en tid, då dylika föreställningar voro på modet
och då icke så liten skada vållades genom offentliga seanser i hypnotism,
givna av icke sakkunniga personer. Röster höjdes också då för vidtagande
av lagstiftningsåtgärder, åsyftande att förhindra dylika föreställningar.
Lyckligtvis upphörde detta mod på grund av en bättre insikt om hypnotismens
väsen och våda. Tanken på skärpt lagstiftning kunde därför
tillsvidare lämnas åsido. I våra dagar faller det näppeligen någon sakkunnig
och fullt vederhäftig person, som känner ej blott den visserligen
starkt begränsade nytta suggestionen kan göra, om den rätt handhaves,
utan också de vådor, som därmed kunna vara förknippade, om hypnotisören
icke besitter nödiga etiska och vetenskapliga förutsättningar för

— 1916 —

suggestionens meddelande, in att göra dessa invecklade psykiska problem
till föremål för offentliga experiment.

Att klaganden säkerligen icke äger förutsättningar att överhuvudtaget
syssla med suggestion och än mindre att anordna och utföra föreställningar
i hypnotism på sådant sätt, att de icke bliva till obotlig skada för
en och annan av hans åskådare eller rent av propagera ett tillvägagående,
som i vissa fall kan låta sig brukas i brottsliga syften, torde vara uppenbart.
Redan det reklammässiga sätt, på vilket han inbjuder till sina
seanser, antyder, såsom styrelsen redan framhållit, att ändamålet med dessa
ligger sensationen närmare än upplysningsverksamheten.

Medicinalstyrelsen kan således icke finna annat, än att det vore i hög
grad önskligt, om klagandens liksom övriga liknande föreställningar, med
hänsyn till de vådor de utgöra för folkhälsan och i betraktande av de
kriminella möjligheter de innebära, kunde förhindras.

Huruvida ordningsstadgans för rikets städer § 13 eller något annat
lagrum härvid är tillämpligt, tillkommer det icke styrelsen att avgöra.
Skulle emellertid nu gällande lagbestämmelser icke lämna myndigheterna
medel att förhindra anordnandet af föreställningar av ovanberörda art, torde,
när nu det offentliga experimenterandet med hypnotism synes vara
på väg att åter uppblomstra, kunna ifrågasättas, om det icke vore skäl att
vidtaga åtgärder för att dylika bestämmelser snarast möjligt måtte komma
till stånd.»

Sedermera avlät justitieombudsmannen till magistraten en skrivelse,
vari anfördes, att, då Steiner, enligt justitieombudsmannens uppfattning,
måste anses hava varit berättigad att, med utelämnande av ifrågakomna
hypnotiska experiment, hålla en föreläsning om hypnotism och magnetism,
justitieombudsmannen ansåge sig icke kunna underlåta att lämna Steiner
sitt ämbetsbiträde för utkrävande av ersättning för den skada, han lidit
genom magistratens berörda beslut, ävensom för hans kostnader å det härstädes
anhängiggjorda ärendet. Men förklarade justitieombudsmannen tilllika,
att, innan justitieombudsmannen för sådant ändamål vidtoge någon
ytterligare åtgärd, han velat lämna magistraten tillfälle att utan rättegång
gottgöra Steiner i berörda hänseenden.

Magistraten avböjde emellertid denna justitieombudsmannens framställning.

Uti en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde därefter
justitieombudsmannen Berger följande.

Det syntes justitieombudsmannen vara uppenbart, att Steiner enligt 13 §
av ordningsstadgan för rikets städer varit berättigad att, med utelämnande

— 1916 —

av de hypnotiska experimenten, hålla ifrågavarande föreläsning, och då
han därifrån förhindrats genom magistratens omförmälta beslut, måste
magistraten anses hava gjort sig skyldig till ämbetsfel. Justitieombudsmannen
uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen att ställa Planck, Randel
och Willers under tilltal inför hovrätten, därvid advokatfiskalen, efter det
Steiner blivit i åtalet hörd, borde yrka, att bemälte ledamöter af magistraten
måtte förpliktas att med skäligt belopp gottgöra Steiner för liden
skada, ävensom för hans kostnader i det av honom härstädes anhängiggjorda
ärendet samt i åtalet.

I enlighet med berörda uppdrag anställde advokatfiskalen åtal mot
Planck, Randel och Willers, därvid advokatfiskalen jämväl yrkade ansvar
å dem jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

Efter slutad skriftväxling meddelade hovrätten den 14 maj 1915 utslag,
däri hovrätten yttrade: Enär magistraten lagligen icke ägt att, på sätt
genom beslutet den 22 april 1913 skett, förbjuda hållandet av ifrågakomna
föreläsning, prövade hovrätten lagligt döma en var av Planck, Randel och
Willers jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för det oförstånd i ämbetet,
de sålunda visat, höta 10 kronor ävensom förplikta dem, vilken bäst gälda
förmådde, att gottgöra Steiner ej mindre för den förlust, som genom förbudet
finge anses hava tillskyndats honom, med 50 kronor än även för hans
utgifter hos justitieombudsmannen och i hovrätten med tillhopa 40 kronor.

över hovrättens ifrågavarande utslag anförde Planck, Randel och Willers
besvär hos Kungl. Maj:t, som emellertid genom utslag den 17 november
1915 förklarat att, som besvären blivit insända med posten, desamma
icke kunde upptagas till prövning.

19, Oriktig debitering av lösen för gravationsbevis.

I egenskap av t. f. domhavande i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
domsaga utfärdade e. o. hovrättsnotarien N. W. Lundblad den 4 september
1914 ett gravationsbevis å en från 29/482 niantal nr 5 Kävlinge avsöndrad
lägenhet, å karta betecknad med n:r 40 samt innehållande 417,8 kvadratmeter,
vilken lägenhet tillhörde änkan Kerstin Paulsson enligt tre särskilda
lagfartsbevis, ett av den 18 januari 1892 och två av den 15 juli 1914.

Å gravationsbevis^ var antecknat, att lösen för detsamma utgjorde
6 kronor 75 öre, vartill kom 50 öre för stämpel, alltså tillhopa 7 kronor
25 öre, vilket belopp Kerstin Paulsson ock guldit för gravationsbeviset.

— 1916 —

Kerstin Paulsson anförde i en hit ingiven skrift klagomål över
denna debitering, därvid hon förmälte, att ehuru hon ägde ifrågavarande
lägenhet enligt tre särskilda lagfartsbevis, lösen för gravationsbeviset enligt
förordningen om expeditionslösen bort utgå med allenast 2 kronor 25 öre;
och hemställde hon därför, att justitieombudsmannen måtte förhjälpa
henne till återbekommande av den enligt hennes mening för högt uppburna
lösen 4 kronor 50 öre, varjämte hon fordrade ersättning för sina
kostnader härstädes å förevarande ärende.

Hörd över klagoskriften, anförde e. o. notarien Lundblad i avgiven
förklaring följande.

Vid. debitering av lösen för ifrågavarande gravationsbevis hade Lundblad
följt den praxis, som under den tid, han för sin utbildning tjänstgjort
å Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domarkansli, där städse
varit rådande. Enligt denna praxis hade, då ett hemman eller en lägenhet
genom flera var för sig lagfarna fång kommit i en ägares hand, vad som
genom varje fång åtkommits betraktats såsom en särskild fastighet. Som
Lundblad icke ville bestrida, att denna praxis möjligen icke varit i överensstämmelse
med en riktig tolkning av de på förevarande fall tillämpliga
bestämmelserna i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen,
hade Lundblad, såsom framginge av en bilagd handling:, träffat uppgörelse
med klaganden.

Av den för ifrågavarande gravationsbevis debiterade lösen hade intet
tillfallit Lundblad, och ej heller hade han under sin tjänstgöring å nämnda
härads domarkansli åtnjutit någon förmån, som varit beroende av beloppet
av inflytande expeditionslösen.

Lundblad hemställde, att vid hans förklaring måtte få bero.

Vid förklaringen hade fogats en av klaganden den 1 oktober 1914
utfärdad handling, vari hon erkände sig hava blivit av Lundblad till fullo
ersatt för den enligt hennes mening för högt debiterade lösen för oinförmälta
gravationsbevis ävensom för sina kostnader härstädes å förevarande
ärende, och förklarade hon sig i samma handling ej vidare hava nå^ot
yrkande i saken.

Uti en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge
avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen Berger följande.

Enligt 3 § av förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
gällde i fråga om lösen för gravationsbevis å lägenhet eller
lägenheter, att sådan lösen skall utgå med 2 kronor 25 öre för varje
lägenhet till och med 3, och då det i förevarande fall var fråga om allenast

— 1916 —

en enda lägenhet, hade högre lösen än 2 kronor 25 öre ej bort utgå för
det ifrågavarande gravationsbeviset. Lundblad hade emellertid för gravationsbeviset
utkrävt en lösen av 6 kronor 75 öre, såsom om beviset hade
avsett 3 lägenheter, och hade han härigenom uppenbarligen gjort sig
skyldig till äinbetsfel. Det sålunda begångna ämbetsfelet var enligt justitieombudsmannens
uppfattning av sådan beskaffenhet, att detsamma ej borde
lämnas utan laga beivran, och uppdrog justitieombudsmannen därför åt
advokatfiskal att ställa Lundblad under tilltal inför hovrätten med yrkande
om ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet med vad honom sålunda blivit anbefallt anställde advokatfiskalen
åtal mot e. o. notarien Lundblad.

I sin till hovrätten i målet ingivna förklaring åberopade Lundblad
vad han hos justitieombudsmannen andragit samt anförde därjämte följande:
I det inom civildepartementet utarbetade förslaget till nu gällande

förordning angående expeditionslösen funnes om gravationsbevis följande
bestämmelse inryckt:

»Bevis, gravations — — —

på landet: för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet, till och
med 3 — — —

över 3 till och med 6 — — —

dock att delar av samma hemman eller lägenhet, vilka genom särskilda
fång kommit i samme ägares hand, icke må beräknas till sådan
förhöjning i lösen, som nu är nämnd — — —.»

Angående anledningen till sist anförda bestämmelse anfördes i motiven
till förslaget följande: »— — — Kommitterade hava nämligen inhämtat,
att bestämmelsen därom, att lösen för gravationsbevis å fast egendom på
landet kan beräknas särskilt för varje hemmansdel, somligstädes givit anledning
till det förmenande, att för olika delar av samma hemman, vilka
genom särskilda fång förvärvats, finge beräknas särskild lösen, oaktat de
särskilda hemmansdelarna varit i samme ägares hand: och då allt fog icke
torde saknas för berörda uppfattning, vilken dock, såsom kommitterade
förmena, icke torde vara med bestämmelsens mening förenlig, hava kommitterade,
till förekommande av ett på en dylik uppfattning grundat förfarande,
däremot i tariffen infört uttryckligt förbud, — — —.» Den i
anförda del av motiven berörda bestämmelsen kom icke att inflyta i nu
gällande förordning angående expeditionslösen.

Efter slutad skriftväxling meddelade hovrätten utslag i målet den 19
februari 1915. Hovrätten yttrade därvid: Hovrätten ansåge visserligen

— 1916 —

ifrågavarande, Lundblad till last lagda förfarande stå i strid med gällande
stadgande om expeditionslösen för gravationsbevis, men funne med hänsyn
till vad Lundblad till sitt fredande anfört samma förfarande icke böra för
honom medföra ansvar för ämbetsfel; och prövade hovrätten förty lagligt
förklara åtalet icke kunna bifallas.

Vid hovrättens utslag ansåg sig justitieombudsmannen östergren böra
låta bero, då genom utslaget blivit fastslaget, att det åtalade förfarandet
varit lagstridigt.

Ö o

20. Felaktighet vid upprättande av röstlängd.

I en hit ingiven klagoskrift anförde ledamoten av riksdagens första
kammare, redaktören Gustav Rosén, att han ville bringa till justitieombudsmannens
kännedom, att vid det senare riksdagsmannaval till andra
kammaren under år 1914 inom Holmsunds valdistrikt i Västerbottens län
använts en i vissa hänseenden felaktig röstlängd. Sålunda hade sju personer
vid namn Johansson, vilka bort hava varit antecknade såsom röstberättigade,
varit uteslutna ur röstlängden. Tillika hade en kvinna samt
en allenast 22-årig och således ej röstberättigad man varit i röstlängden
upptagna såsom ägande rösträtt vid valet.

Hörd i ärendet, anförde härad sskrivaren i Umeå fögderi J. A. G. Söderbergh
i avgiven förklaring huvudsakligen följande.

Att sju personer med namnet Johansson i vallängden utelämnats,
kunde icke förnekas, och ville Söderbergh ej heller bestrida, att nämnda
felaktighet delvis måste ligga honom till last. I mantalslängden hade
nämnda sju personer samtliga funnits upptagna å en och samma sida,
och hade utelämnandet orsakats därigenom, att vid utskrivandet av vallängden
detta blad av ett utav häradsskrivarens biträden överhoppats. Om
man betänkte, att arbetsbördan de sista 24 åren inom fögderiet högst väsentligt
ökats, vilket bland annat syntes därav, att uppläggen under dessa
år i mantalslängden vuxit från 646 till 2,330, borde det ej alltför mycket
förvåna, om någon enstaka gång en försummelse skulle komma i dagen.
Att själv kontrollera allting till ämbetet hörande i detalj hade så småningom
blivit hart när omöjligt. Söderbergh hade alltid ansett sig böra
vid vallängdernas upprättande anskaffa de kompetentaste biträden, soin
stått att erhålla. Uti ifrågavarande fall hade arbetet utförts av akademiskt
bildad person, vars samvetsgrannhet i arbetet Söderbergh aldrig förut
haft anledning att betvivla. De sju ifrågavarande personerna hade icke

— 1916 —

infunnit sig vid valet för att rösta. Söderbergh medgav, att en kvinna,
på sätt klaganden uppgivit, av misstag kommit att upptagas i röstlängden,
men kunde ej vitsorda, att en 22-årig man blivit därstädes uppförd.

Uti avgivna påminnelser bemötte klaganden förklaringens innehåll
samt ingav därvid denna handling:

»Undertecknade vid riksdagsmannaval röstberättigade och i Holmsunds
kapellförsamling kyrko- och mantalsskrivna medborgare, får härmed på
heder och samvete betyga, att vi infunno oss i vallokalen i Holmsunds
valdistrikt söndagen den 6 september innevarande år för att deltaga i val
av ledamöter till riksdagens andra kammare, men att denna rätt förvägrades
oss, emedan vi icke voro i den för valet gällande röstlängden uppförda.

Holmsund den 9 november 1914.

Theodor Johansson
C. B. Johansson.
P. O. Johansson.
L: M. Johansson.

Karl Johan Johansson.
Magnus Johansson.
J. M. Johansson,
Maskinist.

Egenhändiga namnteckningarna bevittna:

N. O. Nilsson. Per Granberg.

Riktigheten av ovanstående jämte att brädgårdsarbetaren Sten Severin
Arfström, enligt bifogade åldersbevis född den 22 okt. 1892, var upptagen
som röstberättigad intyga:

C. A. Bäckström. Joh. A. Noréus.

Ledamöter i valnämnden.

Namnteckningarna bevittna:

N. O. Nilsson. Per Granberg.»

Därjämte företedde klaganden vederbörande pastors intyg, att Sten
Severin Arfström var född den 22 oktober 1892.

I anledning av ifrågavarande klagomål anmodade justitieombudsmannen
Berger Konungens befallningshavande i Västerbottens län att förordna
en åklagare att vid vederbörlig domstol anställa åtal mot häradsskrivaren
Söderbergh för vad sålunda lagts honom till last. I en särskild
instruktion för åklagaren anförde j ustitieombudsmannen bland annat.

Det vore i ärendet ostridigt, att sju röstberättigade personer icke
blivit upptagna uti ifrågavarande röstlängd för Holmsunds valdistrikt ävensom
att en kvinna uppförts i röstlängden såsom röstberättigad, och tillika
7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 191b'' års riksdag.

finge klaganden anses hava med de av honom vid påminnelserna fogade
handlingar givit skäl för sitt påstående, att en allenast 22-årig man i
röstlängden upptagits såsom röstberättigad.

Vad särskilt ariginge förenärnnda sju personers uteslutande ur röstlängden,
så läge det i sakens natur, att ett dylikt förbiseende någon gång
kunde inträffa vid själva utskrivandet av en vidlyftig röstlängd. Men av
ett sådant förhållande följde med nödvändighet, att en noggrann kollationering
av röstlängden måste verkställas, och vid en så beskaffad kollationering
borde åtminstone sådana fel, som i förevarande fall uppkommit
i fråga om förenärnnda sju personer, bliva upptäckta och rättade. Man
måste av skäl, som läge i öppen dag, ställa mycket stora anspråk på
noggrannheten av de röstlängder, vilka läge till grund för riksdagsmannavalen,
och ehuru vad Söderbergh i ärendet till sin ursäkt andragit visserligen
icke borde frånkännas betydelse, ansåge justitieombudsmannen sig
dock icke kunna underlåta att ställa honom under tilltal för ovanberörda
ämbetsfel. Justitieombudsmannen uppdrog därför åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot Söderbergh för den vårdslöshet,
som vid upprättandet av ifrågavarande röstlängd ådagalagts såväl
genom uteslutande därur av sju röstberättigade personer som ock genom
upptagande däri av två personer, som icke varit röstberättigade. Och ägde
åklagaren, därest det under utredningen av saken skulle framkomma, att
Söderbergh förfarit felaktigt vid upprättandet av röstlängder i andra fall
än de nyssnämnda, utsträcka åtalet att gälla även dessa fall.

I åtalet borde åklagaren ej mindre å Söderbergh yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet än även i mån av befogenhet understödja de
ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hord, kunde komma att däri
framställa. 1

1 anledning härav blev åtal mot häradsskrivaren Söderbergh anställt
inför rådhusrätten i Umeå, som meddelade utslag i målet den 19 april
1915. Rådhusrätten yttrade därvid:

I målet vore utrett, ej mindre att i den av Söderbergh år 1913 för
Umeå sockens valdistrikt upprättade röstlängd för val till riksdagens andra
kammare såsom röstberättigad obehörigen upptagits en man, som varit
född år 1894, än även att i de av Söderbergh år 1914 för berörda val
upprättade röstlängder förekommit följande felaktigheter, nämligen beträffande
röstlängden för Holmsunds valdistrikt, att dels sju personer vid
namn Johansson, ehuru röstberättigade, icke blivit upptagna i röstlängden,
dels ock en kvinna ävensom en allenast 22-årig man obehörigen upptagits
såsom röstberättigade i röstlängden; beträffande röstlängden för

— 1916 —

Sävar sockens valdistrikt, att däri obehörigen upptagits såsom röstberättigad
en man, som varit född 1891, samt beträffande röstlängden för davelsjö
valdistrikt, att ur densamma utelämnats två män, vilka borde såsom
röstberättigade hava upptagits i röstlängden.

Då Söderbergh genom vad han sålunda låtit komma sig till last gjort
sig skyldig till vårdslöshet, i sitt ämbete i särskilda fall, vilka dock med
hänsyn till omständigheterna i målet måste anses utgöra fortsättning av
en och samma ämbetsförseelse, prövade rådhusrätten rättvist jämlikt 25
kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen döma Söderbergh att för vårdslöshet
i ämbetet höta 75 kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Uraktlåtenhet att inom behörig tid meddela utslag.

Sedan justitieombudsmannen erfarit, att Lits och Rödöns tingslags
häradsrätt vid andra allmänna sammanträdet av 1914 års höstting, då dels
ett mål emellan lantbrukaren Anders Johansson, kärande, samt lappmännen
Lars Tomasson och Torkil Nilsson, svarande, om ersättning, och dels
ett mål emellan länsmannen G. A. Helander, åklagare, å ena, samt arbetaren
Erik Olsson, å andra sidan, om ansvar för misshandel m. m., förts
till slut, förordnat, att utslag skulle meddelas i det förra målet först den
9 februari 1915 samt i det senare målet först den 8 i samma månad,
anmodade justitieombudsmannen domhavanden i Jämtlands norra domsaga
att inkomma med yttrande i anledning av vad sålunda förekommit.

Uti avgivet yttrande anförde häradshövdingen friherre E. O. Karlsson
Leijonhufvud följande.

Han hade varit häradsrättens ordförande via det förenämnda sammanträdet,
och hade de ifrågavarande utslagen utsatts till första allmänna
sammanträdet under 1915 års vårting av den anledning, att Leijonhufvud
icke sett sig i stånd att medhinna hållandet av särskilt slutting. Han
hade nämligen i november månad 1914 blivit utan tingsmyndigt biträde
samt måst själv hålla såväl det ifrågavarande andra allmänna sammanträdet
med Lits och Rödöns tingslag som ock det andra allmänna sammanträdet.
med Hamraerdals tingslag. Vid det andra sammanträdet med
Lits och Rödöns tingslag hade mellan 50 och 60 utslag meddelats, och
hade domboken vid detta sammanträde omfattat emellan 90 och 100 nummer;
vid det andra sammanträdet med Hammerdals tingslag hade dom —

1916 —

boksnumren uppgått till i det närmaste 150. Därjämte skulle vid slutsammanträde
med Hammerdals tingslag, som skulle ''hållas den 15 december
1914, omkring 40 utslag meddelas.

Då Leijonhufvud enligt lag icke hade rätt att överskjuta utslag från ett
ting till ett annat, hade han i de mål, däri utslag skulle meddelas, hemställt
till parterna, huruvida de hade något att erinra mot ett sådant förfarande,
därvid meddelats dem, att lagen icke tillstadde rätten att på eget
bevåg så förfara. Då parterna emellertid förklarat, att de icke hade något
alls att däremot erinra, hade Leijonhufvud ansett häradsrätten fullt befogad
att meddela beslut som skett. I protokollen komme ock att antecknas,
att så tillgått.

Med anledning av vad som sålunda förekommit anförde justitieombudsmannen
östergren i en till advokatfiskal i Svea hovrätt avlåten
skrivelse följande.

Det inträffade ej sällan vid våra häradsrätter, att göromålen så hopade
sig, att svårigheter mötte att inom laga tid medhinna desamma. Så hade
uppenbarligen varit förhållandet inom Jämtlands norra domsaga under
ifrågavarande höstting. Vid sådana tillfällen vore givetvis särskilda åtgärder
av behovet påkallade för svårigheternas undanröjande. I förevarande
fall syntes Leijonhufvud lämpligen hava bort söka hos hovrätten utverka
ledighet från vissa av sina ämbetsåligganden, på det att alla de
överhängande göromålen måtte kunna medhinnas. Leijonhufvud hade valt
en annan utväg, vilken emellertid ur flera synpunkter lämnade rum för
anmärkningar. Enligt lag skulle utslag uti de ifrågavarande målen meddelas
antingen före sammanträdets slut eller ock vid särskilt sammanträde
för hösttingets avslutande, vilket särskilda sammanträde bort utsättas att
äga rum före 1914 års slut. Det kunde vid sådant förhållande icke vara
riktigt att uppskjuta utslagens meddelande till februari 1915, och det samtycke,
som vederbörande parter lämnat till ett dylikt uppskov, kunde ej
göra uppskovet befogat. Härtill komme den beaktansvärda omständigheten,
att häradsrättens ifrågavarande uppskovsbeslut i själva verket betydde,
att häradsrätten indrog det särskilda sammanträde för hösttingets avslutande,
som häradsrätten varit pliktig att hålla, om de mål, som förts till slut å
sista allmänna sammanträdet under hösttinget, ej kunnat avgöras vid samma
allmänna sammanträde. Och därigenom åstadkommes utan tvivel varjehanda
olägenheter för de personer, som kunnat påräkna att få lagfarts-,
intecknings- eller andra ansökningsärenden prövade vid det sålunda indragna
slutsammanträdet.

191C —

Då det vore av vikt, att en sådan praxis ej finge uppkomma, att
häradsrätterna vid hopade göromål undandroge sig att hålla slutsammanträden
i fall, då sådana sammanträden enligt lag skulle hållas, ansåg
justitieombudsmannen sig ej kunna underlåta att beivra det fel, som i förevarande
ärende förelupit, och uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa
friherre Leijonhufvud under åtal inför hovrätten med yrkande om ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med justitieombudsmannens
sålunda givna uppdrag blev av advokatfiskal vid Svea hovrätt anställt,
meddelade hovrätten utslag den 13 april 1915.

Hovrätten utlät sig därvid: Enär häradsrätten — oavsett att parterna
i omförmälda mål förklarat sig icke hava något att erinra mot att utslag
i målen av häradsrätten meddelades först å sammanträde under 1915 års
vårting i tingslaget — förfarit felaktigt i det av justitieombudsmannen
anmärkta hänseende; alltså och då friherre Leijonhufvud, vilken såsom häradsrättens
ordförande vore för häradsrättens ifrågakomna beslut ansvarig,
förty gjort sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete, funne hovrätten skäligt
jämlikt 25 kap. i7 § strafflagen döma friherre Leijonhufvud att för
vad han sålunda låtit komma sig till last bota 50 kronor.

I hovrättens utslag har friherre Leijonhufvud hos Kungl. Maj:t sökt
ändring genom besvär, som ännu äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

22. Obehörigt nedtagande av viss valaffisch.

Under åberopande av en i Sundsvalls Tidning för den 8 september 1914
införd artikel med rubrik »En nedriven frisinnad valaffisch» anmälde lantbrukaren
Joh. Saltin i Tunadal i en hit insänd skrift vice länsmannen i
Sköns distrikt Kr. Linde jämte vice ordföranden i valnämnden inom Sköns
norra valdistrikt folkskolläraren H. Sundqvist för den åtgärd, justitieombudsmannen
kunde finna lämplig.

Den omnämnda tidningsartikeln innehöll bland annat följande. Söndagen
den 6 september 1914 förrättades i kommunalsalen i Sköns folkskola
riksdagsmannaval för Sköns norra valdistrikt. På ytterväggen till
eu av skolans lärosalar, således icke på själva vallokalen, hade de frisinnade
uppsatt en av sina valaffischer. Detta tilltalade emellertid icke ortens
vice länsman, Linde, utan befallde denne, att affischen skulle nedrivas.

— 1916 —

För bättre eftertrycks skull åtföljdes befallningen av ett grepp i axeln på
den person, som uppsatt affischen. Då länsmannens befallning trots detta
icke omedelbart åtlyddes, nedrev länsmannen själv affischen. Länsmannen
hade vid förfrågan förklarat, att nedrivningen skett på framställning av
valnämndens vice ordförande, folkskolläraren Sundqvist.

Yttrande i ärendet infordrades från Linde; och anförde denne i en
hit insänd skrift följande.

T tidningsartikeln hade uppgivits, att ifrågavarande valaffisch ej
varit anslagen på själva vallokalen. Denna lokal, som utgjordes av kommunalrummet,
vilket vore inrymt i folkskolan vid Sköns kyrka, vore
den byggnad, därå affischen varit uppspikad. Avståndet från den plats,
där affischen var uppsatt, till ingångstrappan till den egentliga vallokalen,
kommunalrummet, vore endast 5,3 meter. Den i ögonen fallande affischen
hade nämligen varit placerad på ett utspringande parti av skolhuset med
samma front som ingången till den egentliga vallokalen. Under valets
gång hade varit så anordnat, att valmännen fingo uppställa sig i ordnad
kö från dörren till långt ut på gårdsplanen, och enligt Lindes förmenande
var således även gårdsplanen, som vore allmän plats, vid ifrågavarande
tillfälle att anse som vallokal eller åtminstone anslutning därtill.
Enligt denna Lindes tolkning av vallagens 45 § befann sig sålunda valaffischen
inom vallokalen. Det förhållandet, att affischen blivit uppsatt
omedelbart före valets början, vore givetvis att anse som otillbörlig valagitation.
Framställningen från den i tjänstgöring varande valnämndens
vice ordförande, folkskolläraren Sundqvist om affischens borttagande grundade
sig jämväl på angivna skäl. Under sådana förhållanden hade Linde
ansett och ansåge han fortfarande, att han endast fullgjort en honom
åliggande tjänsteplikt. Vad anginge påståendet, att Linde skulle hava
våldfört sig mot en person, som på Lindes förfrågan dels erkänt, att han
uppsatt valaffischen, och dels till en början förklarat sig villig avlägsna
densamma, men på Lindes ytterligare tillsägelse gjort undanflykter, saknade
detta påstående varje spår av sanning. Rätta förhållandet vore, att
Linde kommit att med sin vänstra hand röra eller kanske rättare sagt
snudda vid hans högra axel. Den åsyftade personen vore hemmansägaren
M. O. J. Svedberg i Berge, vilken, förutom att han vore vaktmästare vid
kommunalsammanträden och vid berörda valtillfälle tjänstgjort såsom ordningsman.
jämväl vore suppleant i valnämnden i Sköns norra valdistrikt.

Uti en insänd påminnelseskrift erinrade Saltin, hurusom Lindes försök
att till sitt försvar tolka vallagens 45 § i den riktningen, att eu på

— 1916 —

skolhusets yttersida uppsatt affisch suttit inom vallokalen, vore sådant,
att det följe på sin egen orimlighet. Konsekvensen av denna tolkning
bleve ju, att t. ex. vissa Stockholmsgator skulle kunna betraktas såsom
liggande »inom vallokalen». Vad beträffade det sätt, varpå Linde givit
befallningen om affischens nedrivande, vore detta av underordnad betydelse.
Saltin vidhölle emellertid sina därom förut lämnade uppgifter.

Förnyat yttrande infordrades därefter från Linde. Linde anförde då,
att Svedbergs undanflykter i fråga om affischens bortskaffande bestått däri,
att han förklarat sig behöva anskaffa en trappstege för att nedtaga affischen.
Linde hade härtill genmält, att detta icke behövdes, eftersom Linde mycket
väl nådde affischen, varefter Linde genom att vara Svedberg behjälplig
med affischens nedtagande besparat honom besväret med stegens hämtande.
Linde hade sålunda endast fullgjort vad Svedberg själv ämnat göra; att
Linde därvid varit honom behjälplig, kunde icke rimligtvis läggas Linde
till last. Den, som uppsatt en affisch, ägde ock rätt att själv eller genom
annan nedtaga densamma.

Sedan tillfälle lämnats Saltin att bemöta vad Linde sålunda anfört,
inkom Saltin med ytterligare påminnelser. Saltin anmärkte däri — med
hänvisning till ett påminnelseskriften bilagt intyg från Svedberg — att
Linde, vilken sökt framställa sin åtgärd att nedriva affischen som en Svedberg
visad tjänst, i själva verket sökt två gånger tvinga Svedberg att nedriva
affischen. Saltin anhöll, att justitieombudsmannen måtte ställa Linde till
laga ansvar för vad han låtit komma sig till last. Detta vore tydligen
nödvändigt, då Linde icke blott visat uppenbart oförstånd i sin tjänstutövning
utan även tillgripit försvarsmetoder, vilka fullständigt undergrävde
den auktoritet, även en länsman borde besitta. Undginge Linde
ansvar, syntes stor fara föreligga, att han en annan gång skulle tillåta
sig ännu längre gående övergrepp.

Det av Saltin åberopade intyget lydde som följer:

»Intyg. På begäran av J. Saltin i Fillan får undertecknad lämna
följande intyg om förloppet, då t. f. länsman Linde i Skön nedrev valaffischen.

Ankommen till vallokalen en stund efter gudstjänstens slut märkte
jag, att en ribba som delade dörröppningen till vallokalen i tvänne delar,
in- och utgång, var borta, vilket åstadkom oreda i kön, som bildats av valmännen.
I syfte att åter sätta ribban på sin plats, gick jag in i vallokalen,
där jag mötte länsman Linde, som frågade, om jag var den som satt
upp valaffischen. Detta erkändes. »Gå då och tag ned den» befallde

— 1916 —

han, och tog mig i armen som sökte han därmed tvinga mig att gå; förbryllad
som jag blev, lovade att så göra, men först sedan ribban blivit
fastsatt. Då detta tog tid, kom han med ytterligare befallning att gå,
samt tog mig i armen. Fortfarande var jag obenägen att gä. Jag ville
sätta fast ribban! Efter, sedan det var gjort, gick jag ut på gården. Om
en stund kom länsman efter ut och under ett kraftigare tåg i armen befallde
mig ytterligare »gå genast»! Missbelåten med behandlingen tillsade
jag honom att släppa mig, vilket även skedde. Vi gingo så åt det håll
där affischen satt. Kommen så ett stycke framåt stannade jag och frågade
av vilken orsak den skulle nedtagas. Var den månne för sedligheten
sårande eller förargelseväckande. Nej, svarade han, men tilläde han, ni,
kan väl ej frångå att den är i visst agitationssyfte uppsatt. Det kunde
jag ej förneka. Så sporde han. Har ni ej kännedom om bestämmelserna
i vallagen. Hörde ni ej då ordf. före valets böi''jan uppläste bestämmelserna
härom. Dessa bestämmelser gälla i vallokalen, påstod jag, och
ej här. Detta är advokatyr, påstod han. Efter ytterligare repliker
oss emellan, fick jag ytterligare befallning att nedtaga affischen. På detta
svarades att i så fall måste en trappstege hämtas och tilläde undvikande,
detta låter sig ej göras, för kön står i ingången. Med förklaring, att tar
ni ej ned den, tar jag ned den. Sade och gick länsman och rev ned
affischen.

Efter förrättat värv kom han till mig och sade. Han är vacker! I
detta instämde även jag samt meddelade honom min tanke att efter valet
nedtaga affischen samt uppsätta den i hemmet som väggprydnad. Länsman
sade sig nu ta den, stoppade så honom i fickan och avlägsnade sig.

Intygar under edlig förpliktelse. Skön den 7. 12. 1914.

M. 0:m J. Svedberg». I

I anledning av ifrågavarande klagomål anmodade justitieombudsmannen
Östergren Konungens befallningshavande i Västernorrlands län att
förordna en åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka
och utföra åtal mot Linde. I en särskild instruktion för åklagaren anförde
justitieombudsmannen, bland annat:

I 45 § av lagen den 26 maj 1909 om val till riksdagen är beträffande
val till andra kammaren stadgat, bland annat, att sådant val skall
äga rum inför öppna dörrar samt att tal ej må därvid hållas eller tryckta
eller skrivna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen. I förevarande
fall var upplyst, att sedan vid val av riksdagsmän i andra kammaren

— 1916 —

den 6 september 1914 ett av partierna vid valet låtit å ytterväggen till
den byggnad, i vilken vallokalen för Sköns norra valdistrikt inrymts, uppsätta
en valaffisch, vice länsmannen Linde givit tillsägelse om affischens
nedtagande och, då tillsägelsen icke efterkommits, själv nedtagit affischen.
Lindo hade sökt göra gällande, att planen utanför den omförmälda byggnaden
hörde till vallokalen samt att affischen sålunda befunnit sig inom
vallokalen och varit underkastad det beträffande vallokal meddelade förbud
mot tryckta eller skrivna upprop till de väljande. Man kunde tveka,
huruvida denna invändning vore allvarligt menad. Lindes uppfattning,
att en plats, som han själv betecknade såsom allmän, skulle på grund av
sin belägenhet i förhållande till en vallokal vara att anse såsom en del
av vallokalen, ledde påtagligen till orimliga konsekvenser. Att med vallokal
i den anförda lagen icke kunde förstås annat än själva det rum, där
valet försiggår, vore för övrigt tydligt av 53 § i samma lag, av vilken
paragraf framginge att, om utrymme i vallokalen saknas, plats därintill
skall anvisas valmän, som vänta att få deltaga i valet.

Om således det förhållande, att val pågick i en lokal inom det hus,
varå den ifrågakomna affischen blivit uppsatt, icke i och för sig kunnat
berättiga Linde att nedtaga affischen, syntes ej heller något avseende kunna
fastas vid de omständigheter i övrigt, som Linde anfört till stöd för sin
berörda åtgärd. Att denna kunde hava vidtagits efter framställning av
valnämndens vice ordförande, kunde ej lända Linde till ursäkt, då ju framställningen
ej gjorts av någon, vars tillsägelser Linde på grund av sin
tjänsteställning varit skyldig hörsamma, och vad anginge Lindes förebärande,
att han genom affischens nedtagande endast fullgjort vad Svedberg,
som uppsatt affischen, själv ämnat göra och att Linde sålunda varit Svedberg
behjälplig, vore att märka att — utom det att vad Linde i detta
hänseende anfört motsades av innehållet i det utav Svedberg avgivna
intyg — Linde själv uppgivit, att han givit Svedberg tillsägelse att avlägsna
affischen och att Svedberg, som till en början skulle förklarat sig
därtill villig, sedermera gjort undanflykter.

Då Linde enligt justitieombudsmannens mening saknat giltigt skäl
för sin åtgärd att nedtaga den ifrågavarande affischen, kunde justitieombudsmannen
ej finna annat, än att han genom sin nämnda åtgärd gjort
sig skyldig till fel i tjänsten. Därtill koinme, att åtgärden vidtagits under
sabbatstid och jämväl i övrigt under sådana omständigheter, att den varit
ägnad att väcka förargelse. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull
åt åklagaren att för vad Linde i berörda hänseende låtit komma sig till
last ej mindre yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet än

8 — Justitieombudsmannens ätnbelsberiitlelse till 1.9It! års riksdag.

även, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Saltin,
i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet med justitieombudsmannens ifrågavarande uppdrag blev
åtal anställt mot t. f. länsmannen Linde inför Sköns tingslags häradsrätt,
som den 10 maj 1915 i målet meddelade följande utslag: I målet hade
utretts, att Linde söndagen den 6 september 1914, då val av riksdagsmän
till andra kammaren ägt rum för Sköns norra distrikt, nedrivit en å ytterväggen
till den byggnad, i vilken vallokalen inrymts, uppsatt valaffisch.
Som Linde icke lagligen ägt fog härför, och hans åtgärd varit ägnad
väcka allmän förargelse, prövade häradsrätten rättvist att, jämlikt 7 kapitlet
4 §, 25 kapitlet 17 § och 11 kapitlet 15 § strafflagen, döma Linde
att höta för oförstånd i tjänsten 15 kronor och för förargelseväckande
gärning 10 kronor eller tillhopa 25 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

23. Felaktigt förfarande vid utfärdande av tillståndsbevis
för förevisande av biografbilder.

Handlingarna i ett genom klagomål av biografägaren A. H. Engholm
hos justitieombudsmannen anhångiggjort ärende utvisa följande.

I en den 2 juni 1914 dagtecknad skrift anhöll Engholm hos kronofogden
i Tjusts fögderi om tillstånd att förevisa rörliga fotografiska bilder,
s. k. biografbilder, å godtemplarlokalen i Hallingeberg den 8 samt å föreläsningsföreningens
lokal i Lofta den 9 och den 10 berörda juni. Enligt
uppgift i ansökningen fogades vid densamma frejdbetyg, censurbevis, program
samt intyg, att lokalerna upplåtits för ändamålet. Kronofogden i
nämnda fögderi G. Lindeberg utfärdade i anledning av omförmälda ansökan
den 5 juni 1914 tre bevis, avseende, det ena föreställning i godtemplarlokalen
i Hallingeberg den 8 juni, det andra föreställning i föreläsningsföreningens
lokal i Lofta den 9 juni och det tredje föreställning i sistberörda lokal
den 10 juni, allt 1914; och innehöllo bevisen, att tillstånd meddelades Engholm
att jämlikt förordningen den 22 juni 1911 hålla offentlig biografförestäilning
på de ställen och dagar, som angåves i bevisen, och att
det ålåge Engholm att, innan föreställningen loge sin början, inför vederbörande
polismyndighet på platsen dels uppvisa tillståndsbeviset och
dels styrka, såväl att de bilder, som skulle förevisas, blivit av statens

— 1916 —

biografbyrå, godkända, som ock att lokalen blivit av vederbörande ägare
eller innehavare för ändamålet upplåten, varjämte Engholm hade att beträffande
tid för föreställning samt i övrigt noggrant iakttaga de ordningsföreskrifter,
som kunde varda av samma polismyndighet meddelade.
A *vart och ett av bevisen debiterades lösen till belopp av 1 krona 50
öre jämte stämpelavgift 50 öre.

I en hit insänd skrift anmärkte därefter Engholm, att de av kronofogden
Lindeberg i tillståndsbevisen meddelade föreskrifter vore obefogade
i vad de innehöllo, att Engholm, innan föreställning toge sin början,
skulle inför vederbörande polismyndighet på platsen dels uppvisa resp.
tillståndsbevis och dels styrka, såväl att de bilder, som skulle förevisas,
blivit godkända av statens biografbyrå, som ock att den uppgivna lokalen
blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet. Vad
som avsåges med »polismyndigheten på platsen» ute i en landsortsförsamlino'',
där länsmannen bodde flera mil från platsen och det i de flesta fall
även vore ganska långt till fjärdingsmannen, hade Engholm ej kunnat få
något besked om vid en förfrågan å kronofogdekontoret den 5 maj 1913.
Intyg, att bilderna vore godkända av statens biografbyrå, hade fogats vid
ansökningen om tillstånd, och hade Engholm ävenledes fullgjort skyldigheten
att styrka, att lokalerna vore upplåtna, vilket väl för övrigt endast
kunde ifrågakomma före utfärdandet av tillståndsbevis. Beträffande slutligen
föreställningarna i Lofta hade väl tillstånd till dem bort beviljas i
samma expedition, alldenstund de skulle äga rum i samma lokal. Enligt
upplysningar, som Engholm erhållit från andra platser, t. ex. Stockholm,
lämnades tillståndsbevis för helt år eller säsong, när det avsåge en och
samma lokal.

I ärendet hörd anförde kronofogden Lindeberg, bland annat: Eugholms
anmärkning mot innehållet av tillståndsbevisen syntes alldeles obefogad,
då bestämmelserna i bevisen, som vore tämligen generellt avfattade,
meddelats endast i ordningens intresse och för att förekomma missbruk
av det lämnade tillståndet. Det vore naturligtvis omöjligt för Lindeberg
att i sådant avseende ensam fullgöra vad ordningsmakten inom fögderiet
ålåge, utan måste han anlita vederbörande länsmän och fjärdingsmän, till
vilka vederbörande biograftillställare därför uti bevisen hänvisats. Emot
anmärkningen, att två bevis utfärdats för två olika föreställningar å olika
dagar i Lofta, ville Lindeberg dels hänvisa till en förklaring, som han
tidigare under år 1913 avgivit till justitieombudsmannen över liknande
klagomål av Engholm, dels ock framhålla nu ifrågavarande föreställningars
tillfälliga natur.

— 1916

Uti avgivna påminnelser anförde Engholm, att han icke ville bestrida
vad kronofogden Lindeberg yttrat därom, att det vore honom omöjligt att
ensam fullgöra ordningsmaktens åligganden inom fögderiet, men förmenade
Engholm, att Lindeberg vid sådant förhållande bort vid meddelande
av tillstånd till föreställning giva underlydande tjänsteman order att därvid
infinna sig och tillse ordningen.

Vid påminnelserna hade fogats, bland annat:

l:o) en på ansökan av Engholm om tillstånd att giva uppvisning av
biografbilder inom Uppvidinge härads fögderi av kronofogden därstädes
den 4 april 1912 meddelad resolution, varigenom ansökningen bifallits
samt Engholm erinrats att ställa sig förordningen den 22 juni 1911 angående''biografföreställningar
till noggrann efterrättelse;

2:o) ett av kronofogden i Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi
den 14 mars 1914 utfärdat bevis om tillstånd för Engholm att under år
1914 inom fögderiet förevisa rörliga fotografiska bilder eller giva s. k.
biografföreställningar, varvid det ålåge Engholm att ställa sig lag och författningar
i tillämpliga delar ävensom tilläventyrs närvarande kronobetjänings
ordningsföreskrifter till noggrann efterrättelse; och

3:o) ett av kronofogden i Östra och Västra Göinge härads fögderi
den 11 oktober 1913 utfärdat bevis om tillstånd för Engholm att giva
offentliga föreställningar för förevisande av rörliga fotografiska bilder eller
s. k. biografbilder å tio särskilda platser under oktober 1913, så vida
lokalerna vore förhyrda och under villkor, att Engholm ställde sig föreskrifterna
i förordningen den 22 juni 1911 till noggrann efterrättelse,
samt med polismyndigheten förbehållen rätt att efter omständigheterna inskränka
eller alldeles återkalla tillståndet.

Efter anmodan av justitieombudsmannen inkom kronofogden Lindeberg
med förnyat yttrande. I detta anförde Lindeberg, att han enligt
§ 1 i den åberopade författningen torde vara berättigad att för upprätthållande
av ordningen inom fögderiet meddela sådana föreskrifter, som
lämnats i tillståndsbevisen; att beträffande tillfälliga biografföreställningar
enligt Lindebergs tolkning av författningen särskilt bevis skulle utfärdas
för varje föreställning, och att ett motsatt förfarande kunde medföra ansvar
för tjänstefel enligt gällande stämpelförordning; att en uraktlåtenhet
av andra utfärdare av bevis om tillstånd till dylika föreställningar att i
ett fall som detta bevaka kronans rätt till dess lagliga inkomst ej kunde
innebära en fällande dom över Lindebergs fullgörande av denna skyldighet;
samt att vad anginge frågan, huruvida ett eller flera tillståndsbevis
skulle utfärdas, justitieombudsmannen redan år 1913 förklarat en därut —

1916 —

innan av Engholm gjord liknande anmälan mot Lindeberg icke föranleda
någon åtgärd.

Efter prövning av vad i ärendet förekommit anmodade justitieombudsmannen
Östergren Konungens befallningshavande i Kalmar län att förordna
en åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra
åtal mot kronofogden Lindeberg för vad denne uti ifrågavarande hänseende
låtit komma sig till last. I en för åklagaren utfärdad instruktion
rörande åtalets utförande yttrade justitieombudsmannen:

Förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar stadgade
i § 1, att var och en, som vill offentligen förevisa rörliga fotografiska
bilder eller s. k. biografbilder, därom skall göra ansökan i stad hos vederbörande
polismyndighet och å landet hos kronofogden eller, där Konungens
befallningshavande så förordnat, hos länsmannen; att sökanden
är pliktig, när det av polismyndigheten påfordras, att ej mindre styrka,
att den uppgivna lokalen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för
ändamålet, än även om föreställningens närmare beskaffenhet lämna polismyndigheten
de upplysningar, denna äskar, för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter; att, där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet,
polismyndigheten har att meddela tillståndsbevis; att inträdeskort
ej må utlämnas eller avgift fordras, begäras eller mottagas, innan tillståndsbevis
erhållits; samt att meddelat tillstånd må återkallas, när helst
skälig anledning därtill förekommer. Vidare stadgas i § 4 av förordningen,
att med undantag för visst fall bilder ej må förevisas vid föreställning,
varom ovan förmälts, såvida bilderna icke dessförinnan blivit
efter verkställd granskning godkända, samt i § 7, att granskningsman
skall utfärda intyg över godkännandet och att intyget vid anfordran skall
tillhandahållas polismyndighet.

Då Engholm i förevarande fall hos kronofogden Lindeberg sökt tillstånd
att offentligen visa biografbilder i Hallingeberg den 8 samt i Lofta
den 9 och den 10 juni 1914, hade Lindeberg, därest han funnit ansökningen
böra göras hos honom, haft att antingen utfärda tillståndsbevis
eller ock, om han ansett hinder möta för meddelande av tillstånd, avslå
ansökningen. För den förra händelsen hade det vidare tillkommit Lindeberg
att meddela de ordningsföreskrifter, han kunde hava funnit erforderliga.
Lindeberg, som meddelat det begärda tillståndet, hade emellertid
därvid ålagt Engholm att, innan varje särskild föreställning toge sin början,
inför vederbörande polismyndighet på platsen dels uppvisa det tillståndsbevis,
som [gällt för föreställningen, och dels styrka, såväl att de bilder,

— 1916 —

som skulle förevisas, blivit godkända av statens biografbyrå, som ock att
den uppgivna lokalen blivit av vederbörande ägare eller innehavare för
ändamålet upplåten. Att de utav Lindeberg sålunda meddelade föreskrifter
icke vore att hänföra till sådana ordningsföreskrifter, som avsåges i § 1
av den anförda förordningen, vore påtagligt. Enligt sagda förordning
hade den polismyndighet, vilken meddelar tillståndsbevis, rätt att fordra
bevis i nyssnämnda hänseenden, med självfallen behörighet för den särskilda
polismyndighet, som kunde finnas på platsen, att övervaka att tillståndsbeviset
eller de i sammanhang därmed meddelade föreskrifter icke
överträddes. Föreskrifterna, att Engholm skulle inför polismyndigheten
på platsen styrka, att de bilder, som skulle förevisas, blivit vederbörligen
godkända, samt att de uppgivna lokalerna blivit av ägaren eller innehavaren
upplåtna för ändamålet, måste för övrigt betecknas såsom orimliga vid
det förhållande, att bevis därutinnan, enligt vad Engholm uppgivit och
Lindeberg lämnat oemotsagt, tillhandahållits Lindeberg redan före tillståndsbevisens
meddelande. Vad Lindeberg i dessa delar föreskrivit kunde icke
givas annan tydning, än att Engholm hänvisats att jämväl hos polismyndigheten
på platsen söka tillstånd till förevisning av biograf bilder; föreskrifterna
skulle vara meningslösa, om ej sistnämnda myndighet ansetts
äga efter omständigheterna tillåta eller vägra föreställnings hållande.

Föreskriften om tillståndsbevis^^ uppvisande för polismyndigheten
på platsen, innan föreställningen toge sin början, torde varit betingad av
de föreskrifter i övrigt, som, på sätt ovan nämnts, blivit meddelade av Lindeberg,
men måste även den, enligt justitieombudsmannens mening, anses
obehörig. Författningen föranledde icke därtill, att tillståndsbevisets begagnande
finge göras beroende av bevisets uppvisande inför polismyndighet
på platsen; ocli sade det sig självt, att en föreskrift i sådant hänseende
understundom kunde göra ett utfärdat tillståndsbevis värdelöst. Sedan
tillstånd till förevisning av ifrågavarande slag meddelats, finge givetvis
förevisningen äga rum, såvida meddelade ordningsföreskrifter iakttoges
samt tillståndet icke återkallades.

Beträffande frågan, huruvida särskilda eller gemensamt tillståndsbevis
bort meddelas för föreställningarna i Lotta den 9 och den 10 juni 1914, hade
Lindeberg åberopat ett yttrande, som häri i anledning av en tidigare anmälan
från Engholm avgivit till justitieombudsmannen den 3 februari 1913.
Sistberörda anmälan avsåge emellertid föreställningar på olika ställen, och
vad Lindeberg i sitt nämnda yttrande anfört — eller att meningarna i
frågan vore delade, att olika myndigheter meddelat olika beslut, samt att
Lindeberg ej kunnat av gällande författningsföreskrifter i ämnet finna annat,
än att särskilda bevis skulle utfärdas för olika föreställningar på skilda

— 1916 —

orter och tider — vore icke ägnat att tjäna till stöd för hans åtgärd att
utfärda särskilda tillståndsbevis för föreställningar två dagar å råd. på
samma ställe. Något stöd i sådant hänseende lämnade icke heller författningen;
bestämmelsen i § 1 att meddelat tillstånd må återkallas, när helst
skälig anledning därtill förekommer, vore påtagligen skriven med hänsyn
jämväl till ett tillstånd, som meddelats för flera föreställningar. Skulle,
såsom Lindeberg vidare velat göra gällande, hänsyn tagas till kronans
rätt till inkomst av stämpelavgift, vore det onekligen anmärkningsvärt, om
i detta avseende skulle krävas högre avgift för tillstånd till tillfälliga föreställningar
än för tillstånd till föreställningar under hel säsong, för vilket
senare fall Lindeberg syntes anse ett enda bevis böra utfärdas. I1 ramhållas
borde ock, hurusom 3 § i kungörelsen den 31 december 1913 angående
rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här
f riket giva offentlig föreställning m. m. eller att därvid medverka syntes
utgå från, att tillståndsbevis, som där avsåges, skulle utfärdas för vissa
perioder, ej för varje särskild föreställning. I nu förevarande fall torde
anledning att utfärda särskilt tillståndsbevis för vardera föreställningen i
Lofta desto mindre hava förelegat, som de båda föreställningarna varit avsedda
att hållas i samma lokal och det icke ens ifrågasatts, att för endera
föreställningen skulle erfordrats ordningsföreskrifter, vilka icke bort meddelas
jämväl i avseende å den andra.

Justitieombudsmannen ansåge sålunda, att Lindeberg förfarit felaktigt,
såväl därigenom att han föreskrivit, att de ifrågavarande tillståndsbevisen
skulle före föreställningarnas början uppvisas inför polismyndighet
på platsen samt att inför denna myndighet skulle styrkas, att de
bilder, som skulle förevisas, blivit godkända av statens biografbyrå
ävensom att de uppgivna lokalerna blivit av vederbörande ägare eller innehavare
upplåtna för ändamålet, som ock därigenom att han för vardera
av ovanberörda föreställningar i Lofta utfärdat särskilt tillståndsbevis och
såmedelst nödgat Engholm att för erhållande av tillstånd till samma föreställningar
i lösen och stämpelavgift erlägga tillhopa 2 kronor mera än
som vederbort. För vad Lindeberg i nu nämnda hänseende låtit komma
sig till last, borde åklagaren ej mindre yrka ansvar å Lindeberg efter lag
och sakens beskaffenhet än även, i mån av befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som Engholm, i målet hörd, kunde komma, att däri
framställa.

1 enlighet med den sålunda givna instruktionen anställdes åtal mot
kronofogden Lindeberg vid rådhusrätten i Västervik, som meddelade utslag
i målet"otera 25 maj 1915. Rådhusrätten utlät sig därvid: Av vadi målet

— 1916 —

förekommit hade rådhusrätten inhämtat, att, sedan Engholm i en den 2
juni 1914 dagtecknad skrift hos Lindeberg anhållit om tillstånd att förevisa,
s. k. biografbilder å godtemplarlokalen i Hallingeberg den 8 samt å
föreläsningsföreningens lokal i Lofta den 9 och den 10 juni 1914, därvid
Engholm företett i lag föreskrivna handlingar, Lindeberg dels utfärdat
tre särskilda tillståndsbevis, avseende ett vart en föreställning och innehållande,
bland annat, föreskrift för Engholm att, innan föreställningens
början, uppvisa tillståndsbevis inför polismyndighet på platsen och därvid
åter styrka, att bilderna i fråga voro vederbörligen godkända och att lokalen
blivit av vederbörande upplåten, dels ock å ett vart tillståndsbevis debiterat
lösen 1 krona 50 öre och stämpelavgift 50 öre; och enär Lindeberg
lagligen icke ägt vare sig att för de båda föreställningarna i Lofta utfärda
särskilda tillståndsbevis och utkräva lösen och stämpelavgift för dem, eller
att föreskriva ovannämnda villkor för föreställnings hållande, prövade rådhusrätten
lagligt, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Lindeberg att för
oförstånd i ämbetet bota 15 kronor, varjämte rådhusrätten förpliktade
Lindeberg att gottgöra Engholm med skäliga ansedda 6 kronor jämte viss
ersättning för protokollslösen.

Rådhusrättens utslag har icke överklagats.

24. Felaktigt avdömande av ett lagsökningsmål m. m.

Handlingarna i ett genom klagomål utav ledamoten av riksdagens andra
kammare, redaktören Oscar Bogren i Falköping hos justitieombudsmannen
anhängiggjort ärende utvisa i huvudsak följande. ♦

dill magistraten i Falköping ingav brukstjänstemannen B. Gefwerth å
Grytgöls bruk den 15 juni 1914 ansökan om åläggande för Bogrens hustru
Emma Bogren att till sökanden utgiva 13,203 kronor 19 öre jämte ränta
och ersättning för lagsökningskostnaderna. Till stöd för ansökningen åberopades
en av Emma Bogren den 16 mars 1913 utfärdad förbindelse att
den 20 juni 191.3 till disponenten N. O. Andrén eller order betala
nämnda belopp jämte 5 */2 procent årlig ränta därå från förbindelsens
utfärdande tills full betalning skedde, dock att, om betalningen icke fullgjordes
inom utsatt tid, ytterligare en procent ränta skulle erläggas från
förfallodagen tills betalning skedde. Därjämte innehöll förbindelsen, dels
att till säkerhet för dess riktiga fullgörande pantsattes två av Ernst Salander
utgivna skuldsedlar å respektive 8,000 och 5,000 kronor med ränta

— 1916 —

från den 1 januari 1910, för vilka inteckning den 6 juni 1904 beviljats
i den Emma Bogren tillhöriga lägenheten Esse i Jönköping, omfattande
1,192,85 kvadratmeter av stadsägan litt. O n:r 7, med därå uppförda åbyggnader;
dels att, i händelse Emma Bogren bruste i förbindelsens fullgörande,
panttagaren skulle äga, utan skyldighet till iakttagande av i lag föreskrivna
formaliteter, låta försälja panten samt därav göra sig betäckt till såväl
kapital som ränta jämte all kostnad* för pantens försäljning; dels att panten
härförutom skulle gälla för alla Emma Bogrens och hennes mans övriga
dåvarande eller före förbindelsens infriande blivande förbindelser till
panttagaren på grund av utlägg, borgen, arvode eller annat av vad beskaffenhet
som helst; dels ock att panthavaren ägde i sin ordning pantsätta
omförmälda pant på enahanda villkor; och var förbindelsen försedd
med påskrift av Oscar Bogren, att han i egenskap av målsman för Emma
Bogren bekräftade och gillade berörda pantsättning.

Genom resolution berörda den 15 juni förordnade magistraten, att lagsökningshandlingarna
skulle delgivas fru Emma Bogren för förklarings avgivande
inom 6 dagar från delfåendet vid äventyr, att målet ändock avgjordes.
Handlingarna delgåvos fru Bogren följande dag, men fru Bogren
underlät att avgiva förklaring. Magistraten avgjorde målet genom utslag
den 30 juni 1914 och utlät sig däri att, som förklaranden genom sin uraktlåtenhet
att inkomma med förklaring måste anses hava lämnat det till
stöd för kravet åberopade skuldebrevets riktighet obestridd, förpliktade
magistraten jämlikt 12 och 196 §§ utsökningslagen förklaranden att vid
utmätningstvång mot erhållande av samma skuldebrev i huvudskrift samt
kvitto till sökanden genast utgiva 13,203 kronor 19 öre jämte 51/2 procent
ränta därå från den »18» mars 1913 till den 20 juni 1913 samt &1/2 procent
ränta å samma belopp från sistnämnda dag tills full betalning skedde,
varförutom förklaranden förpliktades ersätta sökanden dennes kostnader å
målet med skäliga ansedda 35 kronor jämte hvad sökanden kunde visa
sig hava utgivit till lösen och stämpel av magistratens protokoll och utslag
i målet. 1 * * * * * * * 9

1 en hit ingiven skrift påkallade därefter redaktören Bogren justitie ombudsmannens

åtgärd emot magistraten, för det denna dels dömt i

ovannämnda mål utan att giva redaktören Bogren såsom hustruns laglige

målsman del av sökandens påståenden, dels dömt till betalning av en

s. k. omslagsrevers utan att den åtföljts av de i pant för skulden läm nade

inteckningarna, vilka enligt uppgift skulle blivit av Andrén belånade

i Ulricehamns och Redvägs härads sparbank, dels förfarit orätt även

däruti, att den dömt till utmätning icke som sig bort av den pantför 9

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1916 ärs riksdag.

skrivna egendomen utan till utmätning i allmänhet, och dels slutligen
med dessa lagstridiga förfaranden förorsakat redaktören Bogren skada och
kostnader.

Sedan yttrande infordrats från vederbörande ledamöter av magistraten,
inkom magistraten, — med förmälan att uti avgörandet av ifrågavarande
mål deltagit dåvarande tillförordnade borgmästaren K. H. Westerström,
rådmannen Alf Werner och extra rådmannen Pontus Forsmark —
med ett av Westerström avgivet yttrande, därå Werner och Forsmark
tecknat, att de instämde i Westerströms förklaring. 1 detta yttrande påpekades
till en början, att det givetvis stått redaktören Bogren eller hans
hustru öppet att söka ändring i magistratens utslag med anlitande av vanliga
rättsmedel, samt anfördes vidare, att i kommunikationsresolutionen.
vilken utfärdats, innan Westerströms förordnande såsom borgmästare börjat,
förklaring Visserligen icke avfordrats redaktören Bogren själv i hans
egenskap av målsman för sin hustru, men att av den åberopade förbindelsen,
å vilken redaktören Bogrens påskrift gällde endast pantsättningen,
framginge, att fru Bogren ensam åtagit sig förbindelsen. Av en yttrandet
bilagd avskrift av ett mellan makarna Bogren upprättat äktenskapsförord
framginge vidare, att fru Bogren hade självständig förvaltningsrätt över
viss egendom. Magistraten hade sålunda ej saknat anledning antaga, att
hon i förevarande fall ägt själv svara i målet. Vad anginge anmärkningen,
att magistraten dömt till betalning av eu s. k. omslagsrevers utan att
den åtföljts av de i pant för skulden lämnade inteckningarna, vore det
tydligt, att inteckningarna icke behövt företes inför överexekutor och att
utslaget måst grundas på omslagsreversen. Något yrkande om pantens
återlämnande hade icke heller framställts, vartill komme, att enligt skuldebrevets
innehåll pantsättningen skett även för makarna Bogrens övriga dåvarande
och före reversens infriande blivande förbindelser till panttagare^
Anmärkningen, att magistraten icke dömt till utmätning av den pantförskrivna
egendomen utan i allmänhet till utmätning, måste bero på missuppfattning
av gällande rätt. Efter vad sålunda anförts, syntes något särskilt
bemötande av vad redaktören Bogren anfört om honom tillfogad skada
icke erfordras.

En vid yttrandet fogad avskrift av ett den 14 juni 1909 dagtecknat,
den 21 samma månad till rådhusrätten i Falköping ingivet äktenskapsförord
mellan Oscar Bogren och fru Emma Salander, född Berglund, utvisade,
att den sistnämnda förbehållit sig äganderätt till och förvaltningsrätt
över viss angiven egendom, som hon medförde i boet, däribland fastigheten
villa Esse i Jönköping.

1916 —

Yttrande i ärendet infordrades jämväl från borgmästaren Sigurd Koch.
vilken på magistratens vägnar undertecknat den förenämnda kommunikationsresolutionen.
I det yttrande, som borgmästaren Koch med anledning
härav avgav, anförde han, att den enda befattning han tagit med ifrågavarande
lagsökningsmål vore kommunikationsresolutionens meddelande.
Då föreläggande meddelades endast fru Emma Bogren och icke jämväl
hennes man, hade Koch helt och hållet anslutit sig till avfattningen
av ansökningen, i vilken lagsökning endast begärdes å fru Emma
Bogren. På sakens dåvarande ståndpunkt kunde Koch icke anses
skyldig eller ens berättigad att inlåta sig på frågan, huruvida fru Bogren
vore sin egen målsman eller icke. Att hon uti lagsökningshandlingen benämndes
fru utgjorde givetvis icke något som helst bevis för, att hon stode
under sin mans målsmanskap, då denna benämning jämväl tilldelades såväl
boskild och frånskild hustru som änka. Att saken i förevarande fall
vore än ytterligare invecklad, framginge av det mellan makarna Bogren
upprättade äktenskapsförord.

Uti avgivna påminnelser anförde redaktören Bogren, att borgmästaren
Koch vore jämte övriga ledamöter av magistraten, som handlagt det ifrågavarande
målet, ansvarig för vad magistraten därunder låtit komma sig till
last samt med dem pliktig gottgöra Bogren för den förlust och
skada, som tillfogats honom genom deras förvållande. Uraktlåtenheten
att förordna, att lagsökningshandlingarna skulle delgivas jämväl redaktören
Bogren, hade Koch sökt försvara därmed, att lagsökning begärts endast
å fru Emma Bogren. Sökanden hade dock icke begagnat detta uttryck
utan i stället »redaktören Oscar Bogrens hustru Emma Bogren». Om
Koch ej härav kunnat finna, att den lagsökta stode under sin mans
målsmanskap, hade han dock bort bliva övertygad därom av sökandens
fordringsbevis, vara redaktören Bogren i egenskap av hustruns målsman
med bevittnad namnteckning godkänt den av henne i samma fordringsbcvis
gjorda pantförskrivningen. Om fru Bogren efter fordringsbevisets utfärdande
blivit frånskild eller boskild, hade ej någotdera kunnat ske utan
att Koch blivit därom officiellt underrättad, då makarna Bogren lydde
under rådhusrättens i Falköping jurisdiktion. Om redaktören Bogren
under tiden avlidit, hade även detta bort på officiell väg komma till Kochs
kännedom, då redaktören Bogren vore ledamot icke blott av stadsfullmäktige
i Falköping utan även av riksdagens andra kammare för den valkrets,
till vilken staden hörde. Slutligen hade Koch själv såsom ordförande i
nämnda rådhusrätt registrerat makarna Bogrens äktenskapsförord, varför

— inte —

det bort vara väl bekant, att detta ej i någon mån berörde redaktören
Bogrens rätt och plikt som målsman för sin hustru.

Vid prövning av detta ärende fann justitieombudsmannen östergren
borgmästaren Kochs åtgärd att utställa omförmälda lagsökningshandlingar
till delgivning allenast med fru Bogren icke böra föranleda någon justitieombudsmannens
vidare åtgärd.

I anledning av klagomålen i övrigt anförde justitieombudsmannen
östergren i en till advokatfiskal vid Göta hovrätt avlåten skrivelse, bland
annat, följande.

Beträffande magistratens slutliga prövning av målet ville justitieombudsmannen
till en början erinra därom, att enligt 9 kap. 1 § giftermålsbalken
mannen är hustruns rätte målsman och äger söka och svara för
henne utom vad angår egendom, som är från hans förvaltning undantagen,
samt gäld, varom i 11 kap. 5 § samma balk sägs. Av det först
anförda stadgandet framginge otvetydigt, vad ock i rättstillämpningen
fastslagits, att hustru icke äger söka och svara för sig annat än i fall,
då behörighet att tala för henne icke tillkommer mannen. Det borde därför
presumeras, att det är mannen som skall svara, och hustru borde icke
tillåtas själv föra talan, med mindre sådana förhållanden prövades vara
för handen, att hon enligt lag vore därtill behörig. Att en hustru, som
blivit stämd eller lagsökt, underlåter att svara eller att göra invändning
om bristande behörighet, kunde icke försätta saken i annat läge; där hon
icke är behörig att tala, vore hennes tystnad givetvis irrelevant.

Frågade man sig vidare, om beträffande omförmälda lagsökning sådana
omständigheter kunde anses föreligga, att fru Bogren ägde själv föra sin
talan i målet, måste svaret bliva nekande. Redaktören Bogrens påskrift
å den åberopade förbindelsen utvisade, att fru Bogren vid tiden för förbindelsens
utfärdande ansågs stå under mannens målsmanskap, och då av
påskriftens innehåll även måste slutas, att skuldförbindelsen utfärdats med
mannens godkännande, kunde skulden icke antagas hava varit av den beskaffenhet,
som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken. Enligt det mellan
makarna Bogren upprättade äktenskapsförord, vilket i magistratsledamöternas
yttrande omnämndes på sådant sätt, som om dess innehåll varit vid
målets avgörande magistraten bekant, hade fru Bogren förbehållit sig förvaltningen
av viss egendom, bland annat den fastighet, i vilken de såsom
pant för förbindelsen lämnade skuldebreven intecknats, men lagsökningen
avsåge icke att erhålla betalning allenast ur egendom, vartill fru Bogren

— 191G —

ägde förvaltningsrätt, och förelåge således icke heller det andra av de fall,
i vilka enligt 9 kap. 1 § giftermålsbalken hustru äger själv föra sin talan.

Det fel, vartill magistraten gjort sig skyldig genom att ålägga fru
Bogren betalningsskyldighet utan att hennes målsman blivit hörd, vore
emellertid icke det enda, som beträffande avgörandet av ifrågavarande mål
kunde läggas magistraten till last. Även för den händelse magistraten
skulle ägt upptaga målet till materiell prövning i det skick, vari det vid
dess avgörande befann sig, kunde det nämligen icke anses hava varit riktigt
att i samma målets skick ålägga fru Bogren betalningsskyldighet. Såsom
pant för den åberopade förbindelsen hade i densamma förskrivits
två intecknade skuldebrev, vilka dock jämväl skulle gälla såsom pant för
andra skulder till panttagaren, vari fru Bogren eller hennes man då häftade
eller före förbindelsens infriande kunde komma att häfta. Huruvida
några sådana skulder funnes, vore ej utrett i lagsökningsmålet, och vore
det sålunda ovisst, huruvida betalningsskyldighet borde åläggas mot eller
utan rätt till återfående av panten. Därest målet skolat av magistraten upptagas
till prövning, hade vid berörda förhållande målet uppenbarligen —
till undvikande av risken att endera partens rätt förnärmades — bort såsom
tvistigt förvisas till domstol.

De fel, som magistraten i nu nämnda hänseenden låtit komma sig
till last, funne justitieombudsmannen vara av sådan beskaffenhet, att desamma
icke borde lämnas utan laga beivran. I följd därav uppdrogs åt
advokatfiskalen att inför hovrätten i laga ordning anställa åtal mot de
ledamöter av magistraten, som deltagit uti det ifrågavarande målets avgörande.
Därvid borde advokatfiskalen å dem yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som makarna Bogren, i målet hörda, kunde komma att
däri framställa.

1 enlighet med justitieombudsmannens sålunda givna uppdrag anställde
advokatfiskalen åtal mot Westerström, Werner och Forsmark.

1 hovrätten fordrade makarna Bogren skadestånd ävensom ersättning
för kostnaderna å målet.

Efter slutad skriftväxling meddelade hovrätten den 26 juli 1915 utslag,
däri hovrätten, enär vad mot Westerström, Werner och Forsmark
förekommit icke vore av beskaffenhet att föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet,
fann den mot dem förda talan icke kunna bifallas.

J O "

Med den utgång målet sålunda erhållit genom hovrättens utslag ansåg
jag mig icke böra åtnöjas, utan har jag hos Kungl. Magt fullföljt
talan i målet.

1916 —

Jämväl makarna Bogren hava för sin del överklagat hovrättens utslag
och därvid yrkat åläggande för svarandena att gälda skadestånd med
visst belopp.

I mina underdåniga besvär har jag anfört i huvudsak följande:

»Hovrätten har i sitt utslag utan motivering förklarat vad mot
svarandena förekommit icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar.
Jag kan ej undgå att finna detta hovrättens avgörande av målet anmärkningsvärt.
Enligt min uppfattning är magistratens åtalade förfarande
så uppenbart oriktigt, att det bör föranleda straffpåföljd för dess tilltalade
ledamöter.

Vad först beträffar det magistraten till last lagda förfarandet att
upptaga lagsökningsmålet till avgörande utan att dessförinnan utställa
den i målet gjorda ansökningen till delgivning med redaktören Bogren
såsom målsman för sin hustru, förhåller det sig visserligen så, att
enligt det mellan makarna Bogren upprättade äktenskapsförordet såväl
äganderätt som förvaltningsrätt till den i målet ifrågakomna fastighet
jämte vissa aktier blivit hustru Bogren tillförsäkrad ävensom att
två i nämnda fastighet intecknade skuldebrev av hustru Bogren pantförskrivits
såsom hypotek för den av henne utgivna omslagsreversen,
vara lagsökningen grundades. Men då med lagsökningen icke avsågs
att erhålla betalning endast ur den intecknade fastigheten — omslagsrevers
och hypotek hade skiljts åt och inteckningarna varken företeddes
eller åberopades i lagsökningsmålet — utan ur all hustruns eller
makarnas egendom, som kunde befinnas svara för ifrågavarande gäld, och
då lagsökningen följaktligen avsåg jämväl annan egendom än den enligt
äktenskapsförordet från mannens förvaltning undantagna samt gälden vidare
med hänsyn till mannen Bogrens å reversen gjorda påskrift icke kunde
hänföras till sådan gäld, som omförmäles i 11 kap. 5 § giftermålsbalken
— jag återkommer nedan härtill —, synes det mig alldeles uppenbart,
att mannen Bogrens målsmansrätt för hustrun berördes av lagsökningen
och att hon således icke ägt att själv ensam svara i målet.

Vad under skriftväxlingen invänts därom, att hustru Bogren kunde
vara boskild, frånskild eller änka och att magistraten därför ej haft anledning
inlåta sig på frågan, huruvida hon vore sin egen målsman eller
ej, förtjänar tydligen ej avseende, då ifrågavarande ansökning var riktad
mot, såsom orden lyda: »fru Emma Bogren i Falköping, gift med redaktören
Oscar Boglam» samt det fördenskull — intill dess motsatsen blivit ådagalagd,
och detta kunde icke anses hava skett genom förefintligheten av
äktenskapsförordet — bort presumeras, att hustrun stode under sin mans
målsmanskap. Därtill kommer, att mannen å den till grund för lagsök —

1916 —

ningen åberopade omslagsreversen tecknat, att han i egenskap av målsman
för sin hustru bekräftade och gillade pantsättningen av inteckningarna.
Huru magistraten i trots av detta uttryckliga bevis eller tecken på mannens
målsmanskap för hustrun ändock ansett sig kunna utgå från rakt
motsatt antagande, synes mig svårt att tillfredsställande förklara. Hovrättens
konstaterande, att något straffbart förfarande från magistratens sida
icke föreligger, finner jag desto mera anmärkningsvärt, som hovrätten —
låt vara en annan division av hovrätten och alltså andra ledamöter än de
i detta mål dömande — i ett på besvär av mannen Bogren i lagsökningsmålet
meddelat utslag utlåtit sig i annan riktning. Enligt sistnämnda
utslag, givet den 15 januari 1915, har hovrätten nämligen funnit hustru
Bogren, såvitt handlingarna visa, stå under sin mans målsmanskap samt,
då lagsökningshandlingarna således bort delgivas mannen, men detta icke
skett, undanröjt magistratens utslag och visat målet åter till densamma att
därmed lagligen förfara. I detta utslag har hovrätten således helt och hållet
underkänt magistratens ståndpunkt i denna del och oförbehållsamt anslutit
sig till justitieombudsmannens mening. I trots härav har hovrätten,
enligt dess nu överklagade utslag, funnit magistraten icke hava förfarit
felaktigt, åtminstone icke i så hög grad, att ansvar bör utdömas. Vilketdera
av dessa två alternativ hovrätten avsett, framgår icke med full tydlighet
av utslagets formulering. I förbigående vill jag här anmärka, att
ifrågavarande två mål såsom ägande sammanhang med varandra, med tilllämpning
av 21 § i hovrättens arbetsordning, synas mig lämpligen hava
bort tilldelas och avdömas av samma division i hovrätten.

T. f. borgmästaren Westerström har i sin till hovrätten avgivna
förklaring förfäktat den meningen, att mannen Bogrens påskrift å omslagsreversen
såsom enligt ordalydelsen avseende bekräftande och gillande allenast
av pantsättningen icke skulle med nödvändighet innebära godkännande
av den utav hustrun genom utgivande av samma revers åtagna förbindelse.
Denna uppfattning finner jag ohållbar. Då mannen å reversen tecknat, att
han godkänner den däri av hustrun gjorda pantförskrivningen, måste han
därmed också hava godkänt hustruns förbindelse, till säkerhet för vilken
pantsättningen sker. Att tolka påskriften annorlunda är orimligt. Härav
följer, att hustru Bogrens ifrågavarande gäld såsom sålunda tillkommen
med mannens samtycke icke kunnat hänföras till gäld, som avses i 11
kap. 5 § ovannämnda balk.

Till belysning av målet bör här framhållas, att magistraten i ett alldeles
likartat lagsökningsmål mellan samma parter, i vilket mål magistraten
meddelat utslag den 16 juli 1914, hört båda makarna Bogren. Det
vill således synas, som om magistraten vid närmare övervägande själv

— 1916 —

funnit sitt förfarande att i det första lagsökningsmålet höra allenast hustru
Bogren vara felaktigt; åtminstone kan man vid granskning av nyssnämnda
utslag icke utleta någon annan anledning till magistratens olika förfarande
i det senare målet. Aven vid avdömandet av detta har Westerström
tjänstgjort såsom ordförande i magistraten.

Frågan, huruvida berörda gäld tillkommit under makarna Bogrens
äktenskap eller, såsom mannen uppgivit, före detsammas ingående, anser
jag icke vara av den betydelse för detta måls bedömande, att jag här
behöver ingå därpå.

Åtalet avser jämväl magistratens förfarande att ålägga hustru Bogren
betalningsskyldighet, utan att utredning i målet förebragts angående eventuell
rätt för henne att vid betalningens fullgörande återfå de såsom hypotek
förskrivna inteckningsreverserna. Från svarandesidan har i denna
del invänts, att något yrkande om pantens återlämnande icke framställts
i lagsökningsmålet. Denna invändning torde emellertid ej förtjäna avseende,
då hustru Bogren ju icke alls avgivit svaromål i målet. Vidare har
invänts följande: »vare sig betalningsskyldighet ålagts mot återfående av
panten eller ej, har ju för övrigt panthavaren skyldighet att återlämna
panten, så snart fordringen guldits». Att avfärda saken så lättvindigt
synes mig icke försvarligt. Då det gäller löpande skuldebrev, möjliggöres
alltid missbruk vid åtskiljande av omslagsrevers och hypotek, och det är
därför givetvis av vikt, att överexekutor vid krav, grundat allenast å en
omslagsrevers, till skyddande av vederbörandes rätt städse sorgfälligt prövar,
huruvida betalningsskyldighet skall åläggas mot återbekommande jämväl
av hypoteket eller ej. Uraktlåtes dylik prövning, kan en senare innehavare
av hypoteket, vilken är i god tro, hos gäldenären ånyo utsöka det
förskrivna beloppet, ehuru denne redan eu gång betalt skulden. Ehuru
i förevarande fall makarna Bogren, såvitt den sedermera förebragta utredningen
giver vid handen, på grund av hypotekets häftande för jämväl
andra hustru Bogrens förbindelser icke synas hava förnärmats i sin rätt
genom magistratens ifrågavarande försummelse, är denna fråga dock ur
principiell synpunkt av den vikt, att försummelsen icke bör lämnas opåtald.
Målet hade bort såsom tvistigt, förvisas till domstol för dylik utrednings
förebringande.»

Beträffande makarna Bogrens i målet fullföljda ersättningstalan har jag
i besvären ansett mig allenast till visst lägre belopp böra biträda densamma.

De i målet anförda besvären äro ännu på Kungl. Maj:ts prövning
beroende.

— 1916

25. Obehörig försäljning av utmätt gods samt obehörigt
anställande av åtal och olaga häktning.

I en till justitieombudsmannen ingiven skrift anförde lokomotiveldaren
J. L. Ruthström i Kiruna bland annat:

Enligt kontrakt den IG juli 1912 hade bröderna F. S. Strandgren och
J. E. Strandgren i Kiruna till Ruthström och hans hustru uthyrt en lägenhet
därstädes mot viss månadshyra; och hade hyresvärdarna utfäst sig verkställa
en del reparationer m. m. Under åberopande av detta kontrakt, varå full
månadshyra kvitterats till den 1 december 1912, hade hyresvärdarna den
16 januari 1913 hos Konungens befallninghavande i Norrbottens län sökt
dels handräckning för Ruthströms och hans familjs avhysande från lägenheten
dels ock förpliktande för Ruthström att utgiva förfallen hyra för
december 1912 och januari 1913 jämte ränta och kostnadsersättning. Trots
Ruthströms protester och hans uppgifter, att december månads hyra vore
till fullo betald och att han hade genfordran för försummade reparationer
m. m. till högre belopp än hyran för januari, hade Konungens befallningshavande
genom utslag den 3 februari 1913 bifallit nämnda yrkanden. På
aftonen den 5 berörda februari hade Ruthström från tillförordnade utmätningsmannen
i Kiruna, extra länsmannen C. A. Olsson erhållit skriftligt
besked, att Ruthström skulle hava avflyttat från lägenheten inom 24 timmar,
en alltför kort tid för Ruthström att skaffa annan bostad. Ehuru
utslaget icke var lagakraftvunnet samt däruti icke förordnats, att vräkningen
finge verkställas innan utslaget vunnit laga kraft, hade Olsson den 7
och den 8 februari 1913 befordrat utslaget i hela dess vidd till verkställighet
samt i Ruthströms frånvaro vräkt hans familj och hans tillhörigheter, med
undantag av vad vid samma tillfälle utmätts till gäldande av hyresbeloppet
jämte ränta och kostnader. Ruthström hade naturligtvis ej kunnat vara
nöjd med omförmälda utslag, men då vräkningen redan var ett fullbordat
faktum, som icke stod att ändra, hade han fullföljt talan allenast beträffande
hyresbeloppet. Därest vräkningen icke verkställts och Ruthström
således haft något att vinna genom att överklaga utslaget, hade lian naturligtvis
gjort detta, och det vore alldeles uppenbart, att utslaget därutinnan
skulle blivit upphävt, helst Svea hovrätt med anledning av Ruthströms
besvär genom utslag den 17 juni 1913 upphävt Konungens befallnings 0

— Jiistdicomhudmn/innnns ämbelsberättelse till W16 års riksdag.

havandes utslag beträffande fordringsanspråken samt grunden för vräkningsansökningens
bifallande sålunda helt och hållet bortfallit. Till gäldande
av hyran, i fråga om vilken hyresvärdarna måst bekväma sig att erkänna
att de, såsom Ruthström hos Konungens befallningshavande framhållit, före
lagsökningsärendets anhängiggörande bekommit 150 kronor för december
1912, ävensom av ränta och kostnader, tillhopa 227 kronor, hade emellertid
Olsson den 18 mars 1913, utan att göra sig förvissad om, huruvida
Konungens befallniugshavandes utslag överklagats eller icke, sålt en del
av den utmätta egendomen. Genom vräkningen, utmätningen och försäljningen,
av vilka vräkningen och försäljningen måste hava verkställts mot
gällande lag och säkerligen med full vetskap härom från Olssons sida, hade
Ruthström berövats den bästa och säkraste grunden för sin talrika familjs
försörjning. Då hans ringa inkomst såsom lokomotiveldare icke räckt därtill
och till amortering å skulder, hade Ruthström i den förhyrda lägenheten
haft inrättat ett pensionat, varav han haft en mycket god inkomst.
Ruthström hemställde, att Olsson måtte för vad han låtit komma sig till
last ställas under åtal för synnerligen stort oförstånd i tjänsten, bestående
huvudsakligen däri, att han innan utslaget av den 3 februari 1913
vunnit laga kraft vräkt Ruthström och hans familj med tillhörigheter
från den av dem bebodda lägenheten ävensom å exekutiv auktion sålt en
del av den utmätta egendomen.

Vidare anförde Ruthström, hurusom han vid de besvär, han anfört hos
hovrätten över Konungens befallningshavandes utslag den 3 februari 1913 fogat
flera intyg för att styrka befogenheten av sin talan. Ett av dessa intyg,
utfärdat den 14 januari 1913 av Hanna Renberg och Klara Renberg i Kiruna,
hade icke avfattats i full överensstämmelse med vad mellan dem och Ruthström
avtalats, och Ruthström hade därför av oförstånd och utan tanke
på, att han därmed kunde göra något orätt, uti intyget tillskrivit några
för sakens rätta bedömande totalt betydelselösa ord, som intygsgivarna tydligen
uteglömt. När hovrättens kommunikationsresolution i ärendet med
tillhörande handlingar, bland dem det tillökade intyget, uppsänts till stämningsmän
i Kiruna för att delgivas bröderna Strandgren, hade stämningsmännen
märkt det å intyget gjorda tillägget, vilket varit mycket tydligt
samt skrivet med Ruthströms egen handstil utan något försök att dölja detsamma.
Sedan saken inrapporterats för Olsson, hade denne kl. omkring 10
f. m. låtit anhålla Ruthström och kl. omkring 1/2 8 e. m. häkta honom.
Ruthström hade därpå blivit belagd med grova hand- och fotbojor samt
inkastad i en cell, där han fått ligga omkring 12 timmar, innan lian, på
lika sätt bunden, forslades till kronohäktet i Luleå i avbidan på rannsakning.
Då den av Ruthström genom ett oväsentligt tillägg ändrade eller »förfalskade»

o O OO

— 1916 —

handlingen ingivits och åberopats i Svea hovrätt, skulle Ruthströms förseelse
behandlas vid Stockholms rådhusrätt, och Olsson hade därmed icke haft
något att skalla om icke att anmäla saken för allmän åklagare i Stockholm.
Olssons talan mot Ruthström hade helt naturligt ogillats av Jukkasjärvi tingslags
häradsrätt, och statsverket hade själft fått vidkännas kostnaderna för
Ruthströms av Konungens befallningshavande förordnade försvarsbiträdes inställelse
vid rätten. Ruthström hade sedermera transporterats till Stockholm
och vid rådhusrätten därstädes ställts under åtal för sin förseelse samt dömts
till fängelse i 2 månader, varifrån dock skulle avräknas den tid, under vilken
han hållits i häkte. Han hade emellertid genom Olssons olagliga ingripande
nödgats i fångvagn och belagd med fängsel till händer och fötter göra en
resa till Luleå samt därifrån åter till Kiruna mera än som varit nödvändigt,
om Olssons obehöriga häktningsåtgärd icke ägt rum, utan han anmält
saken för polisen i Stockholm samt Ruthström sedermera på framställning
av polismyndigheten därstädes häktats och förpassats närmaste väg till
Stockholm." Även i denna del anhöll Ruthström, att Olsson måtte ställas
under åtal för grovt oförstånd i tjänsten.

Uti infordrat yttrande över klagoskriften anförde Olsson huvudsakligen
följande.

Den 5 februari 1913 hade bröderna Strandgren till Olsson i egenskap
av utmätningsman överlämnat Konungens befallningshavandes i
Norrbottens län utslag den 3 februari 1913 med begäran om verkställighet.
Då av utslaget framgått, att sökandena hos Konungens befallningshavande
satt borgen för kostnad och skada, hade Olsson ansett sig
skyTdig att genast verkställa utslaget. Nämnda den 5 februari hade han
låtit genom stämningsmän delgiva Ruthström underrättelse i enlighet med
60 § utsökningslagen. Den 7 berörda februari hade Olsson för den oguldna
hyran tagit i mät diverse lös egendom, som såldes den 18 påföljande mars.
Utslaget °i fråga om hyran hade dock ej verkställts för högre belopp än
150 kronor jämte expenser och exekutionskostnader, enär sökandena meddelat
Olsson, att de erhållit betalning för december 1912 och det berott
på ett förbiseende, att hyran för sagda månad kommit att utsökas. Före
auktionen hade Olsson tillfrågat Ruthström, huruvida utslaget vore överklagat,
samt anhållit om bevis därom, men Ruthström hade svarat, att det
för honom funnes verksammare medel än klagovägen att fa rättelse.
Då Olsson ej heller från hovrätten erhållit någon anmodan att låta med
exekutionen anstå, hade han ansett sig skyldig verkställa utslaget inom i
utsökningslagen föreskriven tid. Ruthström hade icke varit synlig under

— 1916 —

vare sig avhysningen eller exekutionen, och ingen hade begärt anstånd
med exekutionen, över den del av Konungens befallningshavandes utslag,
varigenom Ruthström ålagts att utgiva förfallen hyra, hade Ruthström anfört
besvär hos hovrätten, vilken jämväl upphävt utslaget, enär, såsom hovrätten
utlåtit sig, det till grund för kravet åberopade hyreskontraktet ej
kunde anses vara sådant fordringsbevis, som omförmäles i 12 § utsökningslagen,
och Konungens befallningshavande ej bort till prövning upptaga
ansökningen i fråga om utbekommande av hyra. Därmed hade dock ej,
såsom Ruthström påstode, grunden för avhysningen undanröjts. Hyran för
januari månad hade ostridigt icke blivit gulden, och därmed hade ock
grunden för avhysningen kvarstått.

Vad anginge Ruthstöms häktande för förfalskning hade förloppet därvid
varit följande. Den 26 mars 1918 hade Hanna Renberg och Klara Renberg
infunnit sig å Olssons kontor samt begärt upplysning, huru de skulle förfara
i anledning därav, att ett utav dem utfärdat och till Ruthström överlämnat
intyg blivit förändrat eller förfalskat. De hade upplyst, att de fått kännedom
om förfalskningen därigenom, att avskrift av Ruthströms nyssnämnda
besvär delgivits bröderna Strandgren samt att dessa företett avskriften,
vari jämväl det förfalskade intyget ingått; och hade Hanna Renberg och
Klara Renberg begärt att få saken utredd och beivrad samt lämnat skriftlig
angivelse. Under polisutredningen hade framgått, att Ruthström
för personer i Kiruna företett och åberopat det ifrågavarande intyget
såsom stöd för, att såväl utsökandet av hyran som vräkningsåtgärden varit
olagliga. Olsson hade därför den 31 mars 1.913 tagit Ruthström i förhör,
men Ruthström hade förnekat all vetskap om förfalskningen. För
målsägandenas hörande hade Ruthström utförts å polispersonalens rum å
polisstationen, där fyra polismän befunno sig. På grund av att polismännen
satt förtroende till Ruthström hade han där fått röra sig fritt, men han
hade utnyttjat förtroendet på det sätt, att han berett sig tillfälle till flykt,
varvid det i det rådande mörkret lyckats honom undkomma. Energiska
efterspaningar, vari hela poliskåren och eu polisman från Gällivare, tillsammans
18 man, tagit del, hade omedelbart vidtagits och efter 1 1j2
timma hade Ruthström gripits, där lian legat nedgrävd i eu snödriva.
Då av vad som förekommit varit uppenbart, att det varit Ruthström som
förändrat intygen, vilket även Ruthström påföljande dag erkänt, hade Olsson
förklarat honom häktad och intransporterat honom till kronohäktet i Luleå.
Härefter hade Olsson avlåtit skrivelse såväl till advokatfiskal sämbetet vid
ho\ rätten för det förfalskade intygets återbekommande som till polismyndigheten
i Stockholm för Ruthströms ställande under tilltal vid Stockholms
rådhusrätt. A id rannsakning inför Jukkasjärvi tingslags häradsrätt både

— 1916 —

Ruthström förnekat, att han gjort bruk av intyget inom tingslaget, och
då Olsson ansett sig ej kunna genom ett uppskov förebringa fullt bindande
bevisning härom men väl sannolika skäl, hade han inskränkt sig till att
inlämna polismyndighetens i Stockholm begäran om Ruthströms översändande
dit för rannsakning, vilket ock beslutits av häradsrätten. Av Stockholms
rådhusrätt hade Ruthström ådömts 2 månaders fängelse, varifrån
dock skulle avräknas häktningstiden från den 1 april eller 1 månad 19
dagar. Efter Ruthströms rymningsförsök och i anseende till hans ansenliga
kroppskrafter hade Olsson ansett sig skyldig förordna, att han skulle beläggas
med bojor, helst transporten till kronohäktet skett i en vanlig tredjeklassvagn
samt under bevakning av endast en fångförare. — Olsson anhöll,
att Ruthströms ifrågavarande anmälan måtte lämnas utan avseende.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter Ruthström, hurusom Olssons
uppgift, att han före auktionen å den utmätta egendomen tillfrågat Ruthström,
om utslaget överklagats i fråga om hyreskravet, samt begärt bevis
härom, vore fullständigt gripen ur luften. Ruthström hade ej talat ett
enda ord med eller erhållit något meddelande från Olsson, från det underrättelse
om vräkningens verkställande lämnades, till dess Ruthström häktades.
Det hade varit Olssons oavisliga plikt att antingen förständiga
sökandena att från hovrätten anskaffa bevis därom, att utslaget beträffande
det utdömda hyresbeloppet vunnit laga kraft, eller ock, enär han i allt
varit sökandenas ombud, själv göra detta. Skyldighet att till förekommande
av exekutiv försäljning av utmätt egendom anskaffa bevis, huruvida
utslag, varå den exekutiva förrättningen grundades, vunnit laga kraft
eller icke, ålåge i varje fall icke gäldenären. Vad beträffade häktningsåtgärden,
hade densamma verkställts redan på aftonen den 31 mars och
ej den 1 april och grundats uteslutande därpå, att Ruthström ingivit det
förfalskade intyget till hovrätten samt åberopat detsamma som stöd för
avlämnade besvär. Olssons förklaring, att häktningen skett därför, att Ruthström
skulle gjort bruk av intyget i Kiruna, vore således en sökt invändning,
liksom uppgiften, att Ruthström skulle hava framvisat intyget för
flera personer i Kiruna och åberopat detsamma såsom stöd för, att såväl
utsökandet av hyran som vräkningsåtgärden varit olagliga, vore en ren uppfinning
för att i någon mån överskyla den olaglighet, Olsson genom häktningen
begått. Ingenting nämndes därom i polisförhörsprotokollet av den
enkla anledningen, att Olsson under polisförhöret ännu icke uppfunnit dessa
förklaringar. Sedan Olsson längre fram blivit gjord uppmärksam på häktningens
olaglighet, hade dessa försök till undanflykt och förklaring uppfunnits.
Först den 19 april 1913 syntes Olsson hava kommit till insikt

— löje —

om, att han begått ett stort fel genom att häkta Ruthström, ty först då
hade Olsson hos polismyndigheten i Stockholm framställt begäran om
Ruthströms häktande. Även om Ruthström samtalsvis företett och åberopat
intyget — vilket för övrigt varit omöjligt, då intyget samma timme
det underskrevs sänts till Boden — hade Ruthström i allt fall icke gjort
sig skyldig till någon förseelse, för vilken Olsson haft laga rätt att häkta
honom. Då Ruthström den 31 mars 1913 klockan omkring 10—11 f. m. på
gatan anhållits av två polismän, som anmodat honom att medfölja till polisstationen,
enär Olsson ville tala med honom, hade Ruthström bett att dessförinnan
få underrätta sin hustru om saken samt tillika anhållit, att polismännen
skulle medfölja till hans hem, vilket de emellertid vägrat. Inkommen
på polisstationen hade Ruthström delvis avklätts samt visiterats in
på bara kroppen. På sina frågor, varför han anhållits, hade Ruthström
icke fått annat svar, än att han finge veta det, när Olsson anlände. Ruthström
hade därefter insatts i en cell, varest han fått tvärstanna, till dess
Olsson klockan 7 — 8 på aftonen infunnit sig för att förhöra Ruthström.
Olssons första yttrande hade varit, att Ruthström begått förfalskning.
Ruthström hade^ nekat härtill; han hade icke tänkt på det ifrågavarande
intyget och för övrigt ej kunnat tänka sig, att de tillagda orden kunde
anses såsom förfalskning. När så en avskrift av intyget framlagts, hade
Ruthström, som blivit alltmera uppskrämd och förtvivlad, nekat att hava
skrivit detsamma. Olsson hade därpå förklarat, att Ruthström i orginalintyget
tillskrivit orden »för uppbärande av hyran för januari, vilket ärende
vi uträttat». Ruthström hade fortfarande nekat, emedan han endast tillskrivit
orden »för uppbärande av hyran för januari», under det att de
återstående orden förut funnits i intyget. Ruthström hade nu blivit tillsagd
att gå ut i vaktrummet, medan Olsson förhörde de tillstädeskomna
målsägandena. önskan att återse hustru och barn hade blivit Ruthström
övermäktig, varför han utan vidare eftertanke gått genom rummet, kastat
sig genom dörren och sprungit mot sitt hem, ivrigt förföljd av flera polismän"
Ruthström hade ej genast sprungit hem utan gömt sig i en snöhög,
där en av polismännen slutligen funnit honom. Sedan Ruthström återförts
till poliskontoret, hade Olsson befallt polismännen att fängsla Ruthström
till händer och fötter. Olsson hade måst upprepa befallningen två gånger,
innan den blivit åtlydd. Många fängsel hade tagits fram och provats men
befunnits för små. Slutligen hade framtagits ofantligt grova och tunga
fängsel, de största som funnos, men de hade dock klämt Ruthströms armleder,
som voro mycket grova, så att mycken smärta och pina tillfogats
honom. Därefter hade han blivit förklarad häktad och införts i en cell,
där han på nämnda sätt fängslad fått tillbringa hela natten, till dess häri

— 1016 —

följande dag, sammanlänkad med en annan person, avförts till Luleå. Den
cell, i vilken Ruthström förvarats, hade mycket tjocka murar, fönstren
vore försedda med grova galler och dörren järnbeslagen, varför en rymning
varit otänkbar. Då därtill komme, att flera polismän under hela natten
befunnit sig utanför celldörren i vaktrummet, vore det Ruthström oförklarligt,
varför han behandlats med så ytterlig stränghet. Under alla övriga
fångtransporter, som han fått underkasta sig, hade hade han alltid fått
vara fri.

Från Olsson infordrades därefter förnyat yttrande. Han anförde däri,
att Ruthström ej kunnat visa ens sannolika skäl för, att hans påståenden
vore med verkliga förhållandet överensstämmande. Olsson förnekade bestämt,
att häktningen skett under sådana former, som Ruthström velat
påstå.

I ärendet hade inkommit bland annat följande handlingar:

l:o) avskrift av Konungens befallningshavandes i Norrbottens län
utslag den 3 februari 1913, varigenom Konungens befallningshavande på
ansökan av F. Strandgren och J. Strandgren meddelat dem handräckning
av vederbörande utmätningsman för Ruthströms och hans familjs avhysande
på egen bekostnad från en uppgiven lägenhet i Kiruna ävensom
ålagt Ruthström att mot kvitto och anteckning på ett i målet åberopat
hyreskontrakt till sökandena utgiva förfallen hyra med 300 kronor så ock
att ersätta dem deras kostnader å målet med 20 kronor;

2:o) protokoll, hållet vid exekutiv auktion i Kiruna den 18 mars
1913, utvisande att, sedan den 8 föregående februari utmätning av lös
egendom skett hos Ruthström för gäldande av bröderna Strandgrens
ovannämnda fordran 300 kronor jämte ersättning för lagsökningskostnaden
20 kronor ävensom exekutionskostnader 57 kronor samt fordringsägarna den
10 berörda februari anmält, att å kapitalet guldits 150 kronor, Olsson
förenämnda den 18 mars till gäldande av återstående skulden 227 kronor
sålt följande utmätta egendom, nämligen 3 spegelbyråar, 5 serveringsbord
och 2 nattduksbord;

3:o) utdrag av dombok, hållen vid urtima ting med Jukkasjärvi tingslag
å tingsstället i Kiruna den 23 april 1913, § 1, utvisande att, sedan
Olsson i skrivelse, som inkommit till domhavanden den 3 berörda april,
med begäran om rannsakning anmält, att han den 31 nästförutgångna
mars häktat Ruthström för förfalskningsbrott och införpassat honom till
kronohäktet i Luleå, rannsakning med häktade Ruthström företagits nämnda
den 23 april; att enligt företett protokoll vid polisförhör den 31 mars

— 1916 —

1913 Klara Renberg och Hanna Renberg till den åtgärd saken kunde
föranleda anmält, att ovan omförmälda intyg, som av Ruthström jämte
besvärshandlingar ingivits till Svea hovrätt, syntes vara ändrat så till
vida, att intyget givits det innehåll, att Ruthström för Klara Renberg
och Hanna Renberg uppgivit visst ändamål för sin önskan att träffa
bröderna Strandgren; att Olsson på grund av vad vid förhöret förekommit
och då Ruthström ingivit det förfalskade intyget till hovrätten
samt, åberopat det som stöd för avlämnade besvär, sagda den 31 mars
förklarat Ruthström skyldig att omedelbart träda i häkte; att vid rannsakningen
Ruthström under åberopande av 10 kap. 21 och 23 §§ rättegångsbalken
yrkat, att häradsrätten måtte förklara sig obehörig att rannsaka
och döma i målet; att Olsson anfört, att han ansåge förfalskningen
vara begången i Kiruna, då intyget ändrats där, och det för övrigt ej vore
uteslutet, att Ruthström begagnat sig av intyget även i Kiruna; att Olsson,
jämte det han påstått ansvar å Ruthström enligt 12 kap. 5 § strafflagen,
tillika, för den händelse häradsrätten skulle anse sig icke vara behörig
domstol, åberopat ett telegram av den 22 april, vari stadsfiskalen Lidberg
för nämnda fall hemställt, att Ruthström måtte häktas och med fångtransport
sändas till överståthållarämbetet för rannsakning vid Stockholms
rådhusrätt; samt att häradsrätten genom utslag den 23 april, ehuru Ruthström
erkänt, att han på sätt som skett ändrat det i målet ifrågakomna
intyget, likväl, enär Ruthström icke, så vitt utrett vore, inom häradsrättens
domvärjo gjort bruk av det förfalskade, förklarat sig icke vara behörig
att upptaga målet till prövning men med anledning av Lidbergs anhållan
om Ruthströms häktande förordnat, att Ruthström skulle överlämnas till
överståthållarämbetet för undergående av rannsakning inför Stockholms
rådhusrätt; samt

4:o) transumt av ett utav Svea hovrätt den 10 juli 1913 givet utslag
på de besvär, Ruthström anfört över ett av Stockholms rådhusrätt den 19
maj 1913 meddelat utslag i mål emellan stadsfiskalen Lidberg, å tjänstens
vägnar, å ena, samt Ruthström, å andra sidan, angående förfalskning; och
inhämtades av hovrättens ifrågakomna utslag, mot vilket, enligt åtecknat.
bevis, besvär icke inom behörig tid anförts, att Lidberg vid rådhusrätten
yrkat, att enär, sedan Konungens befallningshavande i Norrbottens län
genom meddelat utslag förpliktat Ruthström att till bröderna Strandgren
utgiva förfallen hyra för december månad 1912 och januari månad 1913
för en till Ruthström av bröderna Strandgren uthyrd lägenhet samt Klara
Renberg och Hanna Renberg i Kiruna på begäran av Ruthström undertecknat
ett intyg av innehåll, att Ruthström de sista dagarna av december
månad 1912 besökt en av dem innehavd matserveringslokal, varest bröderna

— 1916 —

Strandgren plägade intaga sina måltider, men, då ha» icke där anträffat
dessa, anmodat Klara Renberg och Hanna Renberg att tillsäga bröderna
Strandgren, när dessa infunne sig uti ifrågavarande lokal, att gorå Ruthström
ett besök, Ruthström å detta intyg efter sistnämnda ord tillskrivit
orden »för uppbärande av hyran för januari, vilket ärende vi uträttat»,
ävensom låtit till hovrätten, varest Ruthström anfört besvär mot Konungens
befallningshavandes omförmälda utslag, ingiva det sålunda ändrade intyget,
Ruthström måtte fällas till ansvar för förfalskning; att rådhusrätten, enär
genom vad Ruthström erkänt och i målet i övrigt förekommit vore lagligen
styrkt, att Ruthström i angivet hänseende falskeligen förändrat det
ifrågavarande av andra personer utfärdade vittnesintyget ävensom sedermera
i Stockholm sig till nytta begagnat den sålunda förfalskade handlingen,
vilken vore av sådan beskaffenhet, som avsåges i 12 kap. 5 § strafflagen,
jämlikt nämnda lagrum dömt Ruthström för förfalskning att hållas till
fängelse i 2 månader med föreskrift tillika, att straffet skulle genom Ruthströms
hållande i häkte anses verkställt till den del, som svarade mot
häktningstiden, eller 1 månad 19 dagar; samt att hovrätten funnit skäl
icke vara anfört, som föranledde ändring i det överklagade utslaget.

Vad Ruthström anfört beträffande verkställigheten av Konungens befallningshavandes
ovannämnda utslag, i vad därigenom förordnats om
Ruthströms och hans familjs avhysande, fann justitieombudsmannen Östergren
icke förtjäna avseende, varemot justitieombudsmannen fann Olsson
hava förfarit felaktigt i nedan omförmälda avseende samt förty anmodade
Konungens befallningshavande i Norrbottens län att förordna en åklagare att
vid vederbörlig domstol anställa åtal mot Olsson. I en särskild instruktion
för åklagaren anförde justitieombudsmannen följande.

I fråga om verkställighet av överexekutors utslag, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd, gäller enligt 51 § utsökningslagen,
jämförd med 39 och 40 §§ samma lag, att utmätningsman väl äger hos
den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i utslaget sökts, men
att vad sålunda blivit utmätt ej må utan gäldenärens samtycke säljas,
förr än utslaget vunnit laga kraft, utom för visst fall, varom här icke
vore fråga. 1 förevarande ärende vore utrett, att fastän Konungens befallningshavandes
utslag av den 3 februari 1913, såvitt därigenom betalningsskyldighet
ålagts Ruthström, icke vunnit laga kraft utan blivit av
Ruthström överklagat hos Svea hovrätt, som ock sedermera undanröjt det 1]

— Justitieombudsmannens ämbeisberättdse till 1910 års riksdag.

samma, Olsson å auktion den 18 mars 1913 sålt en del lösören, som tagits
i mät hos Ruthström för utslagets verkställighet. Olsson, som icke ens
uppgivit, än mindre visat, att Ruthström samtyckt till försäljningen, hade
följaktligen genom sin nämnda åtgärd förbrutit sig mot utsökningslagens
bestämmelser i fråga om verkställighet av beslut i utsökningsmål.

Beträffande det av Olsson anställda åtal mot Ruthström för förfalskningsbrott
utmärkte det utav Olsson själv uppsatta protokollet över polisförhöret
i samband med Ruthströms häktande, att häktningsåtgärden vidtagits
för det Ruthström ändrat det i målet ifrågakomna intyget samt
ingivit det förfalskade intyget till hovrätten såsom stöd för anförda besvär.
Vid häradsrätten hade Olsson sedermera anfört, att det ej vore uteslutet,
att Ruthström begagnat sig av intyget även i Kiruna. Under skriftväxlingen
härstädes hade därefter Olsson gjort gällande, dels att det under
polisutredningen framgått, att Ruthström för personer i Kiruna företett
och åberopat intyget som stöd för, att såväl utsökandet av hyran som
vräkningsåtgärden varit olagliga, dels ock att Olsson ansett sig icke
kunna förebringa fullt bindande bevisning men väl sannolika skäl för, att
Ruthström gjort bruk av intyget inom tingslaget. Att emellertid anledningen
till åtalet och Ruthströms häktande varit den först uppgivna, finge
enligt justitieombudsmannens mening anses desto mera antagligt, som
Ruthström sannolikt icke haft tillfälle att inom tingslaget begagna sig av
intyget på sådant sätt, att han därigenom gjort sig saker till ansvar för
förfalskning. Vare sig anledningen varit den ena eller andra, hade dock
Olsson genom åtalet och den därmed förbundna häktningen gjort sig skyldig
till ett betänkligt övergrepp. Första förutsättningen för ett åtal torde väl
vara, att något brott blivit begånget, å vilket åklagaren äger föra talan,
men i förevarande fall hade Olsson icke gittat konstatera, att Ruthström
inom häradsrättens domvärjo gjort sig skyldig till något brott, som Olsson
ägde åtala. Ett sådant förhållande som att det icke vore uteslutet, att ett
brott blivit begånget, kunde givetvis icke lagligen föranleda åtal och häktning.
Den för Ruthström sannolikt menligaste påföljden av Olssons åtgörande
härutinnan, nämligen den långvariga häktningstiden kunde visserligen
anses hava blivit undanröjd därigenom, att häktningstiden avräknats
å det fängelsestraff, som sedermera av behörig domstol ådömts Ruthström
för förfalskningsbrottet, men forslingen såsom fånge från Luleå till Kiruna
för rannsakning samt åter finge dock betraktas som ett oförskyllt lidande
för Ruthström.

För de fel i tjänsten, vartill Olsson gjort sig skyldig därigenom, att
han obehörigen sålt utmätt gods samt obehörigen åtalat och häktat Ruthström,
uppdrog justitieombudsmannen åt åklagaren att ej mindre yrka an —

1916 —

svar å Olsson efter lag och sakens beskaffenhet än även dels i mån av
befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Ruthström, i målet hörd,
kunde komma att däri framställa, dels ock fordra ersättning åt statsverket
för kostnaden för Ruthströms forslande från Luleå till Kiruna för rannsakning
samt åter till Luleå med vederbörligt belopp.

I enlighet med det av justitieombudsmannen sålunda meddelade uppdrag
blev åtal mot extra länsmannen Olsson anställt inför Jukkasjärvi
lappmarks tingslags häradsrätt, som den 18 juni 1915 i målet meddelade
följande utslag:

Enär genom i målet hörda vittnens berättelser vore styrkt, att
Olsson, innan han å exekutiv auktion den 18 mars 1913 sålt en del lösören,
som tagits i mät hos Ruthström för verkställighet av Konungens
befallningshavandes utslag den 3 februari samma år, såvitt därigenom
betalningsskyldighet ålagts Ruthström, tillfrågat denne, huruvida ifrågakomna
utslag blivit av honom hos högre rätt överklagat samt de av Ruthström
därvid avgivna svar måste anses innebära ett samtycke till försäljningen,
funne häradsrätten, som ansåge Olsson sålunda icke hava förfarit
olagligt i detta avseende, honom icke kunna till ansvar därutinnan fällas,
och blev med anledning därav Ruthströms yrkande om ersättning'' för de
å auktionen försålda möblerna av häradsrätten ogillat.

Men enär genom vad i målet förekommit vore utrett, att Olsson häktat
Ruthström och ställt honom under åtal vid häradsrätten, för det Ruthström
ändrat det i utsökningsmålet ifrågakomna intyget samt ingivit det
förfalskade intyget till hovrätten såsom stöd för anförda besvär över
Konungens befallningshavandes omförmälda utslag samt Olsson vid sådant
förhållande, då något förfalskningsbrott icke blivit begånget inom tingslaget,
gjort sig skyldig till olaga häktning, prövade häradsrätten jämlikt
lo kap. 10 §, 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt 6 kap. 3 § strafflagen,
rättvist fälla Olsson att höta för det han obehörigen häktat Ruthström
100 kronor och för oförstånd i utövning av sin tjänst 100 kronor eller
tillhopa 200 kronor samt att till Ruthström utgiva ersättning för honom
« genom häktningen tillskyndat lidande med 50 kronor ävensom för hans
kostnader för anmälan till och skriftväxlingen hos justitieombudsmannen
med fordrade och skäliga ansedda 160 kronor.

Därjämte förpliktades Olsson att ersätta statsverket kostnaden för Ruthströms
forslande från Luleå till Kiruna för rannsakning samt åter till Luleå
med 69 kronor 58 öre ävensom för den av Konungens befallningsbavande i
målet förordnade åklagarens inställelse med 46 kronor 60 öre eller tillhopa
116 kronor 18 öre, men blev yrkandet om ersättning till det åt Ruth --

1916 —

ström vid rannsakningen inför häradsrätten förordnade rättegångsbiträde;,
såsom icke styrkt, av rätten ogillat.

Med den utgång målet erhållit genom häradsrättens utslag ansåg sig
tjänstförrättande justitieombudsmannen Appelberg icke böra åtnöjas utan
uppdrog åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att i hovrätten anföra besvär
över utslaget. Uti en till advokatfiskal avlåten ämbetsskrivelse anfördes,
bland annat:

Häradsrätten hade ansett Olsson icke kunna fällas till ansvar för sin
åtgärd att försälja det från Ruthström utmätta godset, innan det utslag,
för vars verkställighet utmätningen skett, vunnit laga kraft, och både
häradsrätten såsom grund härför åberopat, att genom vittnens berättelser
vore styrkt, att Olsson innan försäljningen ägt rum tillfrågat Ruthström,
huruvida berörda utslag blivit av honom överklagat, samt att de av Ruthström
därvid avgivna svar måste anses innebära ett samtycke till försäljningen.

Granskade man de åsyftade vittnesmålen, vilka uppenbarligen avsåge
ett och samma tillfälle, funne man, att det ena vittnet intygat, att Ruthström
på tillfrågan av Olsson, om han finge sälja det utmätta, givit ett
jakande svar, under det att enligt det andra vittnets berättelse Ruthströms
svar lytt: »det kan jag ej göra något åt». Då det senare vittnet kunnat
mera ordagrannt redogöra för Ruthströms yttrande, förelåge all anledning
antaga, att detta vittnes berättelse riktigare återgåve vad som tilldragit sig
än det förra vittnets. Men att de nu citerade orden kunde anses innefatta
ett sådant samtycke, som enligt 40 § utsökningslagen erfordras för att
utmätningsmannen må kunna i förtid försälja det utmätta, syntes underkastat
tvivel. En utmätningsman borde givetvis helst förskaffa sig samtycket
skriftligt, och i alla händelser torde böra fordras, att samtycket
givits på sådant sätt, att klart framginge, att vederbörande lämnat fullt och
helt medgivande till försäljningen.

Ansvarspåståendet i denna del av målet borde alltså fullföljas för att
om möjligt få fastslaget, att ett yttrande av vederbörande i den vaga form,
som Ruthströms ovannämnda svar ägde, icke vore tillräckligt för att giva
utmätningsman befogenhet att göra undantag från huvudregeln i 40 § utsökningslagen.

Framhållas borde jämväl, att Olsson varit ombud för Ruthströms motparter
i utsökningsmålet och att Olsson med hänsyn härtill haft särskild
anledning tillse, det Ruthströms rätt icke genom Olssons ämbetsåtgärder
på något sätt kränktes.

Mot häradsrättens utslag i övrigt funne justitieombudsmannen ingen

— isig —

annan anmärkning från åklagarsidan böra göras än beträffande yrkandet
om ersättning till statsverket för dess utgifter till det åt Ruthström ^Aå
rannsakningen inför häradsrätten förordnade rättegångsbiträde!, vilket yrkande
av häradsrätten ogillats såsom icke styrkt. Då enligt protokollet i
rannsakningsmålet rättegångsbiträde! tillerkänts ersättning med 90 kronor
och denna kostnad förklarats skola stanna å statsverket, hade tydligen i
förevarande mål Olsson bort åläggas ersätta statsverket vad på grund av
detta beslut till nämnda rättegångsbiträde utgivits eller kunde komma att
utgivas av allmänna medel.

1 enlighet med det sålunda givna uppdraget anförde advokatfiskal^!
besvär i hovrätten över häradsrättens utslag, vilket jämväl av Ruthström
överklagats.

Besvären äro fortfarande beroende på hovrättens prövning.

26. Fråga om lagligheten av meddelat förbud mot
offentlig sammankomst. I

I en till justitieombudsmannen ingiven skrift anförde ledamöterna av
riksdagens andra kammare, borgmästaren Carl Lindhagen och kommunalordföranden
G. W. Källman i Sundbyberg klagomål däröver, att två till
söndagen den 9 augusti 1914 utlysta socialdemokratiska valmöten vid
Vendelsö i Österhaninge socken och vid Skogsekeby i Västerhaninge socken
blivit samma dag, de skulle äga rum, förbjudna genom samverkan
mellan överbefälet för Södertörns landstormsavdelning och länsstyrelsen
jämte dennas underordnade. Rörande de närmare omständigheterna hänvisades
till vad borgmästaren Lindhagen enligt ett klagoskriften bilagt,
tryckt exemplar av andra kammarens protokoll för den 11 berörda augusti
därom yttrat vid då framställd begäran om kammarens tillstånd att med
anledning av sagda förbud till statsministern framställa vissa spörsmål.
Det ifrågavarande yttrandet av borgmästaren Lindhagen innehöll bland
annat följande:

»Styrelsen för Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt både
till söndagen den 9 augusti anordnat valmöten inom Södertörn, nämligen
vid Vendelsö i österhaninge socken, vid Skogsekeby i Västerhaninge socken
samt invid kyrkobyn i Sorunda socken. Affischer över mötena uppsattes
i orterna redan den 2 augusti och upptogo såsom talare en representant
i andra kammaren för valkretsen, herr Källman, en för kretsen på

— I9ir, —

vallistan uppsatt riksdagskandidat, W. Hellberg, ävensom riksdagsman C.
Lindhagen.

Av de annonserade talarna begåvo sig Källman och Lindhagen —
Hellberg hade fått förhinder — till orten. Det uppgavs där från många
håll, att de socialdemokratiska affischerna mångenstädes blivit nedrivna ;
och uppgavs med bestämdhet, att länsmannen i orten jämte biträde varit
verksam i sådant syfte, såsom ock varit fallet under nästföregående val.
Likaledes uppgavs, att från militärbefälet framställningar gjorts om sådan
nedrivning.

Vid ankomsten till Vendelsö anträffades några militärer, som fattat
posto mitt över vägen och hindrade tillträde till den ett stycke på andra
sidan belägna mötesplatsen. Herr Källman, som kom först, avfordrades
passersedel för att få fortsätta på vägen, och då han upplyste om sitt
namn och ärende, meddelade bevakningsmännen, att de hade order från
majoren von Plomgren att föra herrar Källman och Lindhagen inför honom.
Herr Källman vägrade att taga hänsyn till denna order, och efter
någon enskild överläggning läto vaktposterna därvid bero.

Emellertid samlade sig en del folk på den sidan om vaktkedjan, därifrån
talarna kommo, och på en enskild mark, som med ägarens tillstånd
i stället omedelbart upplåts till mötesplats. Herr Källman började där att
tala om situationen, och just då han i hovsamma ord yttrade sig om betydelsen
av enighet och vikten av att stödja regeringen, tillstädeskom
plötsligt länsmannen i orten samt uppläste följande handling:

»Länsman Wahlroth,

Tungelsta.

På framställning av vederbörande militärbefäl förbjuder Konungens
befallningshavande härigenom vid vite av 100 kronor en var att söndagen
den 9 augusti inom förläggningsort för trupper i Österhaninge och Västerhaninge
socknar och i närheten av sådan ort hålla föredrag eller möte.
Vid enahanda påföljd förbjudes folkförsamling av varje slag. Militärhandräckning
lämnas.

Länsstvrelsen.»

Denna resolution var, enligt vad hos länsstyrelsen inhämtats, meddelad
samma dag på morgonen och hade telegrafiskt delgivits länsmannen.
Det må omnämnas, att två dagar förut, eller den 7 augusti, och således
även efter mötenas affischering hade länsstyrelsen, likaledes i anledning
av framställning från vederbörande militärbefäl, beslutat att omedelbart
utfärda en kungörelse, varigenom vid vite av 50 kronor en var förbjöds

— 19US —

att söndagen den 9 innevarande augusti å allmänna vägarna inom Osterhaninge
och Västerhaninge socknar hålla föredrag. Vid detta vitesförbud
var dock fästat det villkor, att kungörelse om detsamma skulle genom
länsmannens försorg finnas ovannämnda dag anslagen invid de huvudsakligaste
allmänna vägarna inom socknarna. En sådan kungörelse hade, enligt
vad i länsstyrelsen medgivits, icke medhunnits för att bringa landshövding
Sahlins två dagar senare meddelade söndagsbeslut till allmän kännedom.

Mötet i Vendelsö kunde emellertid efter förbudets meddelande ej fortsättas.
Talarna begåvo sig därför till Skogsekeby för att underrätta mötesdeltagarna
om det hinder, som mötte att även där hålla möte. Det senast
meddelade förbudet tolkades nämligen av talarna såsom omfattande,
i likhet med det första, hela socknarna. Under vägen dit susade först
länsmannens biträde på motorcykel och sedan länsmannen själv i sin
automobil förbi talarna och mötte dem vid mötesplatsen, varvid bekräftades,
att mötet även där var förbjudet. — Kort efter ankomsten till Skogsekeby
kom i sporrsträck en officer till häst i spetsen för ett antal hästgardister.
Två funnos där förut. Officeren vände sig omedelbart till herr
Lindhagen och framförde till honom majorens order, att något föredrag
och någon folkförsamling ej fick äga rum. Den ankomna ryttartruppen
tog sedan posto i närheten af talarna samt bevakade situationen, till dess
dessa fortsatt till Sorunda, där det utlysta mötet sedan i vederbörlig ordning
kunde äga rum.

Det bör anmärkas, att talarna under hela färden ej förmärkt andra
trupper än det fåtaliga manskap, som framförts, på sätt förut sagts, för att
uppvakta vid mötesplatserna. Det påstås emellertid nu av länsstyrelsen,
att några trupper skulle befunnit sig just i trakten av mötesorterna, men
om detta skett av omtanke för mötena eller av en tillfällighet, är icke
bekant. Huru som helst, berättigar icke det uppgivna förhållandet till de
vidtagna åtgärderna.»

I klagoskriften hemställdes, att justitieombudsmannen ville närmare överväga,
vad i angivna avseenden kunde ligga såväl överbefälet för Södertörns
landstormsavdelning som t. f. landshövdingen M. Sahlin och denne underordnade
tjänstemän, särskilt vederbörande länsman, till last. Klagandena
förbehölle sig att få föra talan om ersättning för utgifter med anledning
av de sålunda oförmodat inställda mötena.

Justitieombudsmannen överlämnade klagoskriften till Konungens befallningshavande
i Stockholms län med anhållan, att Konungens befallningshavande
måtte ej mindre infordra förklaringar från vederbörande
militärbefäl inom Södertörns landstormsavdelning samt från länsmannen

- 1916 -

E. H. A. Wahlroth än även för egen del inkomma med yttrande i
ärendet.

Konungens befallningshavande inkom i anledning därav dels med eget
yttrande dels ock med följande handlingar, nämligen:

l:o) utdrag av det inför Konungens befallningshavande den 7 augusti
1914 hållna protokoll, utvisande hurusom Konungens befallningshavande
i anledning av framställning från vederbörande militärbefäl beslutit att
omedelbart utfärda en kungörelse med förbud för en var, vid vite av
50 kronor, att söndagen den 9 samma månad hålla föredrag å allmänna
vägarna inom Österhaninge och Västerhaninge socknar, dock att
vid vitesförbudet vore fäst det villkor, att kungörelsen om vitesförbudet
genom vederbörande länsmans försorg funnes nämnda dag anslagen invid
de huvudsakligaste allmänna vägarna inom dessa socknar;

2:o) en av Konungens befallningshavande den 9 augusti 1914 utfärdad
resolution, innehållande att Konungens befallningshavande i anledning
av framställning från vederbörande millitärbefäl aktade skäligt vid
vite av 100 kronor förbjuda en var att sagda den 9 augusti hålla
föredrag eller möte inom förläggningsort för trupper i Öster- och Västerhaninge
socknar eller i närheten av sådan ort; att folksamling av varje
slag förbjödes vid enahanda vite; samt att underrättelse om beslutet
komme att genom telegram meddelas länsmannen i Sotholms härads norra
distrikt med underrättelse tillika, att militär handräckning för förbudets
upprätthållande tillhandahölles av vederbörande militärbefäl; samt

3:o) och 4:o) särskilda förklaringar av chefen för Södertörns landstormskår,
överstlöjtnanten E. G. Weidenhielm och länsmannen Wahlroth.

() v creti öj tn an t. e n Weidenhielm anförde i hithörande delar följande.

Han både den 8 augusti 1914 erhållit meddelande, att föredrag skulle
följande dag hållas av, bland andra, herrar Lindhagen och Källman vid
Vendelsö och Skogsekeby, som läge inom landstormskårens förläggningsområde.
Enligt de instruktioner, han såsom kårchef erhållit, var det hans
plikt tillse, att icke utomstående finge inblick i truppernas ställning in. fl.
förhållanden, som borde hemlighållas. Instruktionen hade ytterligare
skärpts genom order av den 7 augusti, särskilt med avseende å utländska
undersåtar. Kriget hade nyss utbrutit, och ingen visste, huruvida vi genom
en eller annan åtgärd från utländsk makts sida komme att indragas
däri. Om större människomassor samlades i närheten av truppernas kvarter
och bevakningslinjer, omöjliggjordes det för Weidenhielm att fullgöra
omförmälda instruktioner och order. På grund därav hade han låtit per
telefon hos Konungens befallningshavande anhålla om förbud för nämnda

— 1910 —

mötens hållande, och hade Konungens befallningshavande lämnat förbudet
i den form, som framginge av en bilaga vid förklaringen, vilken bilaga
till sin ordalydelse överensstämde med den i andra kammarens protokoll
för den 11 augusti 1914 intagna handling med överskriften »Länsman
Wahlroth». Till följd av den allmänna bevakningens fordringar hade från
och med den 3 augusti poster varit utsatta å vissa till förläggningsområdet
ledande vägar. Att herrar Lindhagen och Källman blivit hejdade,
berodde på den för posterna utfärdade bestämda och tydliga instruktionen.
Beträffande det inhiberade mötet vid Skogsekeby hade Weidenhielm,
ehuru han erfarit, att ortens kronolänsman ämnade infinna sig därstädes,
beordrat en kavalleriofficer att rida dit för att, om länsmannen ej skulle
hinna anlända i tid, lämna föredragshållarna meddelande om förbudet.
Ifrågavarande officer hade även rapporterat, att han, då han vid framkomsten
till Skogsekeby funnit herr Lindhagen där men ej sett till länsmannen,
framfört förbudet till herr Lindhagen, vilken då uppgivit sig redan
hava blivit underrättad härom av länsmannen. Att det av herr Lindhagen
omnämnda valmötet i Sorunda fått ostört hållas samma dag, den
9 augusti, hade berott därpå, att Sorunda läge så utom det område, där
militära dispositioner vid denna tid vidtagits, att en eventuell folksamling
därstädes på intet sätt skulle hava stört eller försvårat den Weidenhielm
ålagda bevakningen. Av lika skäl hade Weidenhielm förklarat sig
icke hava något emot, att också valmöten, anordnade av socialdemokratiska
partiet, senare hölles i t. ex. Nynäshamn.

Weidenhielm tilläde, att, därest han kunnat förutse, att de annonserade
mötena skulle vinna så liten tillslutning, som visat sig vara fallet,
han med säkerhet icke besvärat Konungens befallningshavande med anhållan
om något förbud av anmärkta slag.

Länsmannen Wahlroth omnämnde i sin förklaring, hurusom den utav
Konungens befallningshavande den 7 augusti 1914 utfärdade kungörelse
följande dag anslagits utefter vägarna i Österhaninge och Västerhaninge
socknar. Den 9 augusti hade Wahlroth fått del av det härovan återgivna
telegrammet, och då kungörelse om möten vid Vendelsö och Skogsekeby
varit anslagen, hade det alltså ålegat Wahlroth att personligen inställa
sig därstädes för att bringa förbudet till vederbörandes kännedom, vilket
han också gjort. Sedan förbudet meddelats vid Vendelsö, hade Wahlroth,
då således några föredrag ej skulle komma att hållas, ansett kungörelserna
därom ej längre böra sitta uppe, vadan han nedrivit en sådan
vid Vendelsö. Wahlroths biträde hade däremot icke nedrivit någon av
kungörelserna.

12 — Justitieombudsmannens iimletsberätlche till 19Ui års riksdag.

Konungens befallningshavande meddelade i sitt yttrande, vilket var
undertecknat av t. f. landshövdingen Mauritz Sahlin och länsnotarie!!
Carl Fröberg, att ovanberörda två beslut fattats av t. f. landshövdingen
på föredragning av länsnotarie!! Fröberg i egenskap av t. f. landssekreterare.
I yttrandet anfördes vidare huvudsakligen följande.

Till stöd för besluten Unge Konungens befallningshavande åberopa
§ 10 i instruktionen för landshövdingarna i riket med flera tjänstemän
den 10 november 1855, vilket lagrum tillerkände Konungens befallningshavande
befogenhet att för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet
vidtaga erforderliga åtgärder och jämväl i fall, där icke ansvar vore
i lag bestämt, stadga erforderliga viten. Under vanliga förhållanden
skulle Konungens befallningshavande icke ansett sig befogad att i fråga
om förbud för hållande av till folksamlingar föranledande sammankomster
gå längre, än som redan ägt rum genom beslutet av den 7 augusti 1914.
Men då den 8 augusti på kvällen av överstlöjtnanten Weidenhielm, såsom
ansvarig för försvarsåtgärderna inom ifrågavarande två socknar,
framställts bestämt, av anförda omständigheter motiverat yrkande om erhållande
av förbud i den omfattning, sedermera genom beslutet av den 9
augusti 1914 ägt rum beträffande sistnämnda dag, hade Konungens befallningshavande,
som hade sig väl bekant de i nämnda socknar vidtagna
försvarsåtgärdernas vikt särskilt för huvudstadens försvar, med hänsyn
till då rådande särskilda förhållanden, med stöd av det anförda lagrummet
och det ytterligare skäl, som funnes angivet i en samtidigt med
förevarande yttrande till justitieombudsmannen avlåten hemlig skrivelse,
ansett sig böra bifalla sagda yrkande och meddela beslutet av den 9
augusti 1914. Konungens befallningshavande hemställde, att, då förevarande
beslut vore lagligen grundade, den gjorda anmälan icke måtte föraneda
någon justitieombudsmannens vidare åtgärd.

Uti avgivna påminnelser anförde klagandena, bland annat, att,
därest den av Konungens befallningshavande åberopade paragrafen i
landshövdinginstruktionen skulle berättiga till allt slags administrativt
godtycke, detta visade, vilken farlig bestämmelse denna paragraf innebure
och huru viktigt det vore, att dylika tillämpningar beivrades till förekommande
av, att paragrafen utnyttjades just till skapande av oordning och
osäkerhet.. Att en administrativ myndighet företoge sig att avlysa ett
valmöte för det stundande viktiga riksdagsmannaval samt gjorde detta
först samma dag mötet skulle hållas utan att det minsta bekymra sig
om redan vidtagna föranstaltningar och föredragshållarnas avfärd till
platsen samt menighetens besvär att begiva sig dit, detta vore väl just

— 1916 —

ett tillställande av synnerlig oordning. Vid ifrågavarande tillfälle hade
möten anordnats att äga rum på enskild för ändamålet upplåten mark
i närheten av allmän väg. Inga författningar funnes ännu åtminstone,
som kunnat förhindra medborgarna att färdas på denna väg och uppehålla
sig på samlingsplatsen, huru äventyrlig militära och civila myndigheter än
a-nsåge en sådan tilldragelse vara. Här förutom kunde erinras, att de antydda
farhågorna enligt klagandenas uppfattning endast vore konstruktioner
och spökelser utan något förnuftigt innehåll. De militära dispositionerna,
vilka de än varit, hade icke på något sätt kunnat influeras av, att en
del ortsbefolkning efter allmän väg begivit sig till eu enskild plats invid
vägen för att åhöra ett föredrag och därifrån återvänt samma väg. Den
förmenta faran för utlänningars nyfikenhet bleve varken större eller mindre
därav, att befolkningen samlades till lagliga och oundgängliga valmöten, på
sätt som nyss sagts, och finge i varje fall uppenbarligen icke utnyttjas
så, som vid ifrågavarande tillfälle ägt rum. Det ifrågavarande förbudet i
sista stund hade, förutom personliga besvär och tidsspillan, vållat den
socialdemokratiska distriktsstyrelsen direkta kostnader till belopp av 53
kronor 34 öre, som den önskade få ersatta av vederbörande.

.Vid påminnelserna fanns fogat, jämte en uppgift angående nyssnämnda
kostnader, ett utav Axel G. Andersson den 1 november 1914 utfärdat intyg,
att han den 3 nästförutgångna augusti på olika platser inom Österhaninge
socken uppsatt affischer, innehållande meddelande om, att politiskt
möte komme att hållas i Yendelsö den 9 augusti med riksdagsmännen
Lindhagen och Källman samt advokaten Hellberg såsom talare. I

I sedermera avgivet förnyat yttrande framhöll Konungens befallningshavande,
att meddelandet om behov av förbud mot alla slag av möten och
föredrag kommit länsstyrelsen till del först under natten till den 9 augusti
och att således, med bästa vilja, förbudet icke kunnat utfärdas tidigare, än
som skett, eller den 9 på morgonen. Den olägenhet, som tilläventyrs vållats
genom ett eller två inställda föredragstillfällen, finge väl, anförde
Konungens befallningshavande vidare, aktas ringa i jämförelse med den
fosterländska ivern hos myndigheter och enskilda att med alla till buds
stående lagliga medel bidraga till krigsberedskapens bästa möjliga genomförande,
särskilt under ifrågavarande första period av mobiliseringen. Klaganden
Lindhagen hade icke ens uppgivit, att hans föredrag, om det fått
hållas, skulle i något avseende hava underlättat fäderneslandets skyndsamma
försättande i försvarstillstånd.

Klagandena inkomma därefter med ytterligare påminnelser. De
anmärkte därvid, att, om de lagliga valmötena fått äga rum såsom vederbort,

— 191G —

det skulle hava visat sig, att inga som helst andra störande uppträden
därvid förekommit än de, som nu på ett så beklagligt sätt föranletts av
myndigheterna själva, samt att länsstyrelsens på framställning av militärbefälet
tillkomna kungörelse av den 9 augusti 1914, som på ett enastående
sätt utvidgade länsstyrelsernas befogenhet enligt landshövdinginstruktionen
in på de av grundlagar och allmän lag fridlysta rättsområdena,
vore grundad på lösa och förhastade skäl. Beträffande slutorden i Konungens
befallningshavandes sista yttrande i ärendet anförde klagandena,
att i dessa ord nog läge den verkliga bevekelsegrunden till åtgärderna.
Man hade helt enkelt velat på förhand hindra själva föredraget, därför
att man befarat, att detsamma skulle hava ett helt annat innehåll, än som
överensstämde med myndigheternas personliga uppfattning. Genom det
sålunda gjorda medgivandet hade länsstyrelsen, såvitt klagandena förstode,
ännu tydligare själv ådagalagt, huru betänkligt myndigheternas åtgärder
tangerat till och med 112 § regeringsformen, som bjöde, att icke någon
ämbets- eller tjänsteman finge med sin ämbetsmyndighet obehörigen verka
uti riksdagsmannavalen.

Uti en till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten ämbetsskriVelse
anförde därefter justitieombudsmannen östergren följande.

I ärendet vore utrett, att, sedan valmöten av det socialdemokratiska
partiet utsatts att äga rum söndagen den 9 augusti 1914 vid Vendelsö i
österhaninge socken och vid Skogsekeby i Västerhaninge socken samt anslag
därom på sedvanligt sätt uppsatts inom orten, Konungens befallningshavande
dels genom kungörelse den 7 berörda augusti vid vite av 50
kronor förbjudit en var att den 9 augusti å allmänna vägarna inom dessa
två socknar hålla föredrag, dels ock genom resolution sistnämnda dag vid
vite av 100 kronor förbjudit en var att samma den 9 augusti inom
förläggningsort för trupper i omförmälda två socknar eller i närheten
av sådan ort hålla föredrag eller möte ävensom vid enahanda vite förbjudit
folksamling av varje slag, samt att i följd av de sålunda meddelade
förbuden de utsatta valmötena måst inställas. Såsom det lagliga stödet
för förbuden hade Konungens befallningshavande åberopat § 10 uti
gällande landshövdinginstruktion; såsom anledning till förbudet hade
anförts framställningar från militära myndigheter jämte ett skäl, som
angivits i en till justitieombudsmannen avlåten, såsom hemlig betecknad
skrivelse.

Den rätt att sammankomma till överläggning, som av ålder tillkommit
menighet i vårt land, eller den s. k. församlingsfriheten hade icke

— 1910 —

varit föremål för någon enhetlig och uttömmande lagstiftning, men vore
dock förutsatt eller uttryckligen erkänd i flera lagrum. Märkligast av dessa
vore måhända 10 kap. 15 § strafflagen. Enligt detta lagrum gäller att,
när menighet å landet eller i stad sammankommer till överläggning om
allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, tillträde till sammankomsten
ej må förvägras offentlig myndighet, men att sammankomsten ej
må av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något, som är
stridande emot lag eller eljest störer allmän ordning. Detta lagrum innefattade
uppenbarligen ett allmänt förbud för myndigheterna att inställa
möten på förhand, och den rätt i fråga om upplösande av sammankomster,
som enligt lagrummet vore myndigheterna förbehållen, kunde givetvis icke
i ringaste mån utvidgas genom administrativa stadganden sådana som den
utav Konungens befallningshavande åberopade paragrafen i landshövdinginstruktionen.
Väl hade det ansetts kunna tillkomma Konungens befallningshavande
att för särskilt tillfälle eller med annan lämplig begränsning
meddela förbud mot hållande av föredrag å allmän väg, och vid
detta förhållande samt med hänsyn till de omständigheter, som kunde
göra ett dylikt förbud berättigat, ansåge justitieombudsmannen sig icke
böra inskrida mot det av Konungens befallningshavande, på sätt ovan förmälts,
den 7 augusti 1914 meddelade förbud mot hållande av föredrag å
vissa allmänna vägar den 9 augusti. Men i avseende å förbudet av den
9 augusti 1914 kunde inga liknande omständigheter åberopas; enligt vad
klagandena uppgivit samt i ärendet lämnats oemotsagt, hade valmötena
varit anordnade att hållas å enskild mark, och förbudet gällde såväl förläggningsort
för trupper som område i närheten av sådan ort, följaktligen
även annat område än allmän väg.

Om det i allmänhet måste anses som en allvarlig sak att i strid mot
nyss anförda stadgande i allmänna strafflagen förbjuda ett möte på förhand,
gällde detta alldeles särskilt i fråga om politiska valmöten, då det
ju enligt sakens egen natur och uttryckligt grundlagsbud ålåge myndigheterna
att iakttaga den största grannlagenhet beträffande riksdagsmannavalen.
Erfarenheten kunde ingalunda sägas hava givit vid handen, att
vid dylika möten plägade förekomma något, som störde allmän ordning och
säkerhet samt således kunde påkalla Konungens befallningshavandes ingripande
enligt landshövdinginstruktionen. Här tillkomme dessutom den särskilda
omständigheten, att militärhjälp stått till buds för avstyrande av
tilläventyrs uppkommande oordningar, liksom å andra sidan, därest det
på giltiga grunder befarats, att vid mötena skulle förekomma yttranden,
åsyftande att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka
hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, val icke Ko —

1910 —

nungens befallningshavande men högste befälhavaren å stället ägt förbjuda
manskapet att deltaga i sammankomsterna.

Då Konungens befallningshavande såsom grund för förbudet av den
9 augusti anfört behovet av skydd för vidtagna försvarsåtgärder av vikt
särskilt för huvudstadens försvar, vore vidare att märka, att anordnande
av skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar icke vore en angelägenhet,
varmed en länsstyrelse såsom sådan hade att skaffa. Enligt
lagen i ämnet av den 9 maj 1913 tillkomme det Konungen eller av
Konungen förordnad myndighet att meddela förbud mot beträdande av
sådana anläggningar och inrättningar för rikets försvar, som avses i 1 §
av lagen, och således icke Konungens befallningshavande på grund av
landshövdinginstruktionen. Därest Konungens befallningshavande erhållit
Konungens förordnande att meddela dylikt förbud, hade helt visst detta
förordnande i stället för landshövdinginstruktionen åberopats såsom lagligt
stöd för det ifrågavarande förbudet. I vilken utsträckning skydd enligt
berörda lag kunnat beredas för de militära förhållanden, som förbudet
avsett att skydda, läte sig icke av handlingarna i ärendet bedöma.
Men i den mån militära övnings- eller förläggningsplatser icke folie under
bestämmelserna i 1913 års lag, kunde de icke skyddas för obehöriga
blickar. Den allmänna lagstiftningen avsåge tydligen att därutinnan
lämna uttömmande bestämmelser, och vid sådant förhållande funnes icke
på detta område något utrymme för supplerande vitesförbud, meddelade
enligt § 10 uti landshövdinginstruktionen. Genom det förbud, som innefattades
uti resolutionen den 9 augusti 1914, hade alltså Konungens befallningshavande
överskridit sin befogenhet.

Den kränkning av församlingsfriheten, vartill Konungens befallningshavande
sålunda gjort sig skyldig, funne justitieombudsmannen vara av
så betänklig art, att densamma icke borde lämnas utan laga beivran. I följd
därav anmodades advokatfiskal att inför hovrätten i laga ordning anställa
åtal mot t. f. landshövdingen Sahlin och länsnotarien Fröberg såsom
ansvariga för berörda resolution. Därvid borde advokatfiskalen å dem
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som Lindhagen och Källman,
i målet hörda, kunde komma att däri framställa. I

I enlighet med berörda uppdrag anställde advokatfiskalen åtal inför
Svea hovrätt mot t. f. landshövdingen Sahlin och t. f. landssekreteraren
Fröberg, därvid advokatfiskalen tillika yrkade, att Sahlin och Fröberg
måtte förpliktas att, vilkendera bäst gälda gitte, till Källman i egenskap
av ordförande i Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt utgiva

— IDIG —

ersättning för kostnaden för de i målet ifrågakomna möten med 53 kronor
34 öre.

Hovrätten meddelade den 20 juli 1915 utslag i målet, därvid hovrätten
utlät sig: Enär med avseende å de vid ifrågavarande tidpunkt
i följd av utbrutet krig mellan främmande makter rådande förhållanden
och den hos Konungens befallningshavande av vederbörande
militärbefäl gjorda framställning Sahlin och Fröberg icke genom utfärdande
av omförmälda resolution gjort sig skyldiga till ämbetsfel, prövade
hovrätten lagligt ogilla den av advokatfiskalen i målet förda talan.

Då jag vid berörda utgång av målet ansåg det vara min ämbetsplikt
att draga detsamma under Kungl. Maj:ts prövning, anförde jag besvär
över hovrättens utslag.

Därvid åberopade jag, bland annat, att länsstyrelsen, enligt vad
Sahlin och Fröberg i sitt till justitieombudsmannen avgivna yttrande
själva medgivit, icke ansett sig under vanliga förhållanden hava ägt laglig
befogenhet att meddela sådant förbud, varom i målet vore fråga. Att
döma utav avfattningen av hovrättens utslag syntes ej heller hovrätten
hava funnit förbudet i och för sig lagenligt men ansett straffriande
moment föreligga uti de av hovrätten i sådant avseende åberopade
särskilda omständigheterna, nämligen de vid ifrågavarande tidpunkt i följd
av det utbrutna världskriget rådande exceptionella förhållandena samt
den av militärbefälet hos länsstyrelsen gjorda framställningen. Ehuruväl
den panikartade stämning, som omedelbart efter krigsutbrottet på sina
håll rått inom landet, i viss mån finge anses lända länsstyrelsen till ursäkt
och förklara förbudets tillkomst, ansåg jag likväl länsstyrelsen icke ens
under dylik situation hava ägt befogenhet vidtaga andra än i lag medgivna
åtgöranden.

I besvären åberopades vidare, att det för den militära sekretessens
bevarande eller eljest av militära, skäl ej syntes hava varit nödvändigt att
giva förbudet en så vidsträckt omfattning, som det fått. Hade förbudet
erhållit lämplig begränsning, exempelvis sålunda, att det utfärdats att
gälla allenast områdena närmast truppernas förläggningsorter inom den
utposterade militära bevakningskedjan, förefölle det, som om de militära
intressena skulle hava blivit på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda.
I så fall hade ifrågavarande valmöten, som skulle ägt rum å enskilda
tillhörig, för ändamålet behörigen upplåten mark, opåtalt kunnat hållas
utanför den befintliga bevakningslinjen. Dylik begränsning av förbudet
till vad som med hänsyn till det därmed avsedda militära ändamålet
ansetts alldeles nödigt hade varit desto mera påkallad, som med för —

1916 -

budet avsågs att förhindra hållandet av två socialdemokratiska valmöten
under pågående valrörelse före allmänna val till riksdagens andra
kammare, och det följaktligen låg nära till hands att befara, att förbudet
av dem, som drabbades därav, kunde uppfattas hava en politisk anstrykning
— en farhåga, som mycket riktigt besannats.

Vidare utvecklades i besvären, att den av Sahlin och Fröberg åberopade
10 § i landshövdinginstruktionen icke vore tillämplig i förevarande
fall och därför icke heller kunde anses innefatta lagligt stöd för det åtalade
förfarandet, som ansåges innebära en kränkning av den i vårt land
av ålder erkända församlingsfriheten.

Kungl. Maj:t har emellertid genom utslag den 17 november 1915
ej funnit skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

27. Oriktig anteckning i saköreslängd.

Under 1914 års ämbetsresa anmärkte justitieombudsmannen vid inspektion
i Västerbottens mellersta domsaga bland annat, att, sedan Nysätra
tingslags häradsrätt den 13 januari 1913 under ordförandeskap av
t. f. domhavanden Ingemar Kramer dömt arbetaren Gunnar Söderström i
Djäkneboda att för fylleri bota 20 kronor, i vederbörande, av Kramer till
riktigheten vitsordade saköreslängd i strid mot rätta förhållandet antecknats,
att Söderström vid nämnda tillfälle jämväl ådömts böter, 20 kronor,
för förargelseväckande beteende.

Efter det justitieombudsmannen i skrivelse den 17 september 1914
anmodat Kramer tillse, att den skada, som på grund av berörda felaktighet
kunde hava tillskyndats Söderström, bleve honom gottgjord, samt i
sinom tid inkomma med bevis därom, anmälde Kramer dels i skrivelse
den 12 oktober 1914, att han gått i författning om ersättande av ifrågakomna
skada, dels i skrivelse den 12 påföljande november, att han först
dåmera efter upprepade försök erhållit uppgift å Söderströms vistelseort
samt därför icke ännu vore i tillfälle att inkomma med det begärda beviset,
dels ock i skrivelse den 18 januari 1915, att Ivramer sökt genom
bemedling av länsmannen i orten gottgöra Söderström men att denne
vägrat mottaga erbjuden ersättning under förmälan, att han skulle vända
sig direkt till Kramer. I sistnämnda skrivelse anförde Kramer vidare, att
han, sedan han förgäves väntat att få höra av Söderström, låtit genom
annan person eftersöka honom å hans uppgifna vistelseort, utan att Söder —

1916 —

ström därvid kunnat anträffas; och hemställde Kramer att, då Söderström,
som numera erhållit kännedom om den oriktiga bötespåföringen, således kunde
själv framställa sina anspråk samt det vore svårt för Kramer, som icke
ägde anlita offentlig myndighets hjälp i denna sak, att från ort till ort
följa Söderströms förflyttningar, justitieombudsmannen måtte låta bero vid
vad i saken förekommit.

Då i Kram ers sist anförda skrivelse och ett därvid fogat meddelande
uppgivits, att Söderström avtjänat de honom påförda böterna, lät justitieombudsmannen
härom verkställa undersökning samt fann därvid, att enligt
inkommen förteckning över fångar uti kronohäktet i Umeå under april
månad 1913 Konungens befallningshavande i Västerbottens län den 28
mars 1913 förordnat, att Söderström, som saknade tillgång att gälda honom
av Nysätra tingslags häradsrätt den 13 januari 1913 ådömda böter,
för fylleri 20 kronor och för förargelseväckande beteende 20 kronor, i
stället skulle undergå sju dagars fängelse. Vidare inhämtades, att förvandlingsstraffet
börjat berörda 28 mars och slutat den 4 påföljande april,
då Söderström frigivits ur häktet.

Vid det förhållande att den förelupna felaktigheten i saköreslängden
sålunda föranlett, att Söderström kommit att hållas i fängelse
två dagar längre än som vederbort, fann justitieombudsmannen östergren
sig icke kunna lämna utan beivran den vårdslöshet i domarämbetets
utövning, vartill Kramer i det anmärkta hänseendet gjort sig skyldig,
och uppdrog han förty i en till advokatfiskal vid Svea hovrätt
avlåten skrivelse åt denne att ställa Kramer under åtal inför hovrätten för
vad han i berörda hänseende låtit komma sig till last. Advokatfiskal en
hade därvid att yrka ansvar å Ivramer efter lag och sakens beskaffenhet
samt tillika dels, efter befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som Söderström, i målet hörd, kunde komma att däri framställa, eller ock,
för den händelse Söderström icke kunde anträffas med underrättelse om
åtalet, att göra förbehåll om rätt för advokatfiskal att framdeles mot
Kramer få föra den ersättningstalan, vartill advokatfiskal på framställning
av Söderström kunde finna sig befogad, dels ock fordra ersättning
med vederbörligt belopp för statsverkets kostnad för Söderströms hållande
i fängelse två dagar. 1

1 enlighet med berörda uppdrag blev av advokatfiskal åtal mot
Kramer anställt inför hovrätten, som den 28 september 1.915 meddelade utslag
i målet. Hovrätten utlät sig därvid: Enär Kramer i åtalade hänseendet

18 — Justitieombudsmannens ämbelsbcrättelse till 7.976* ars riksdag.

visat vårdslöshet i utövning av domarämbetet, prövade hovrätten lagligt jämlikt
25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen döma Kramer att för ämbetsfel bota
50 kronor; och förpliktades Kramer att gottgöra statsverket kostnaden för
Söderströms hållande i fängelse i två dagar med 94 öre.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

28. Felaktigt förfarande i utmätningsärende.

I ett av arbetaren Alfred Häll i Norberg mot direktören A. Nickel i
Kopparberg vid Gamla. Norbergs och Vagnsbro tingslags häradsrätt anhängiggjort
mål angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete förpliktade häradsrätten genom utslag den 29 december 1914 Nickel
att ansvara för, att till Häll i enlighet med föreskrifterna i lagen den 5
juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
för tiden från och med den 1 januari 1913 utbetalades en årlig livränta
av 240 kronor. Den för åren 1913 och 1914 utgående livräntan
förklarades vara genast förfallen till betalning, medan livräntan för tiden
därefter skulle utbetalas kvartalsvis den 1 mars, den 1 juni, den 1 september
och den 1 december varje år. Tillika förpliktades Nickel gottgöra
Hälls rättegångskostnader med 220 kronor 30 öre jämte vad Häll visade
sig hava utgivit till lösande av rättens protokoll och utslag i målet.

Jämlikt förordnande av kronofogden i Lindes fögderi Aug. Nylén den
16 februari 1915 inställde sig länsmannen i Nya Kopparbergs härad Rudolf
Larsson den 19 mars 1915 i Kopparberg för att till verkställighet befordra
nämnda utslag, i vad därigenom Nickel blivit ålagt att till Häll utgiva
ersättning för rättegångskostnader; och var beloppet av dessa kostnader i
utmätningsprotokollet upptaget till 235 kronor 30 öre. Nickel företedde
vid förrättningen bevis, att han överklagat utslaget, samt förmälde, att
han icke ville erlägga beloppet på annat sätt, än att han deponerade detsamma
hos kronofogden i fögderiet i avbidan på slutligt utslag. Länsmannen
insände den 30 berörda mars beloppet jämte protokoll och handlingar
till kronofogden. 1

1 en till justitieombudsmannen ingiven skritt anförde därefter advokaten
H. Tideström bland annat: Sedan Nickel frivilligt erlagt det ut dömda

kapitalbeloppet 480 kronor men vägrat att erlägga rättegångskostnaderna
på den grund, att han fullföljt talan mot utslaget, hade Tideström
såsom Hälls befullmäktigade ombud den 15 februari 1915 översänt härads —

1916 —

rättens utslag till kronofogden Nylén med anhållan om verkställighet
av utslaget i sistberörda avseende. Tideström hade därvid särskilt framhållit,
att utslaget borde verkställas såsom lagakraftägande dom. Av
handlingar, som vore fogade vid klagoskriften, framginge, att Nickel kontant
inbetalt det ifrågavarande beloppet till länsmannen Larsson, men att
Nylén vägrat att till Tideström såsom Hälls ombud utbetala medlen utan
att borgen ställdes. Då emellertid den av Tideström i ärendet åberopade
lagbestämmelsen, att ett utslag av nu ifrågavarande beskaffenhet ginge i
verkställighet såsom lagakraftägande dom, vore fullt tydlig och klar samt
kronofogden Nyléns fordran på borgen saknade varje stöd av lag, ansåge
Tideström, att Nylén visat uppenbart oförstånd i tjänsten. Såsom Hälls
ombud i ärendet anhöll Tideström om vidtagande mot Nylén av de åtgärder,
som kunde befinnas erforderliga för att Hall måtte komma i åtnjutande
av sin rätt.

Vid klagoskriften hade fogats häradsrättens utslag, protokoll över
ovannämnda utmätningsförrättning, utdrag av dagbok i utsökningsmål hos
länsmannen i Nya Kopparbergs härad för första kvartalet 1915, avskrift
av fyra brev från Tideström samt tre brev från Nylén, däribland ett av
den 8 april 1915, innehållande tillkännagivande, att Nylén ansåge sig oberättigad
att, utan att borgen ställdes för eventuell återbäring, utbetala den av
Nickel erlagda rättegångskostnaden i målet mot Häll samt att Nvlén, om
medlen ej lyftes den närmaste tiden under sådana villkor, komme att
nedsätta penningarna hos Konungens befallningshavande.

Uti avgivet yttrande över klagoskriften anförde kronofogden Nylén
huvudsakligen följande. På därom framställd anhållan hade Nickel låtit
utbetala livränta för åren 1913 och 1914 till Häll genom länsmannen Kekonius
i Norberg, sedan uppgivet blivit, att Häll vistades å Norbergs sockens
ålderdomshem. Den utdömda kostnadsersättningen hade Nickel utbetalt
till Nylcn, under åberopande av att Nickel i hovrätten överklagat häradsrättens
utslag. Vid detta förhållande och då Häll torde sakna varje som
helst tillgång för återbärande av beloppet samt hans uppgivna ombud ej
heller torde vara skyldig att återgälda detsamma, även om han därav gottgjort
sig för sitt för Häll havda besvär, hade Nylén ej ansett sig kunna
utbetala det ifrågavarande beloppet annat än emot borgen jämlikt 39 §
utsökningslagen. Häradsrätten hade ej förordnat om förskottslikvid och
ej heller i utslaget lämnat något yttrande rörande utslagets exigibilitet.
Vid sådant förhållande syntes utslaget ej kunna verkställas i annan ordning,
än som stadgades i 39 § utsökningslagen. Den utav Tideström åberopade
bestämmelsen torde i nu förevarande fall, då förskottsbetalning ej

— läte —

100

föreskrivits, icke vara tillämplig. På sätt framginge av de i högsta domstolen
över ifrågakomna lag avgivna yttranden, skulle det ankomma på
domstolen att i sammanhang med domen meddela yttrande, om eller i vad
mån domen finge, oberoende av klagan, bringas till verkställighet. I
Westrings lagedition funnes under 37 § utsökningslagen anmärkt, att endast
vissa beslut om ersättning för skada skulle verkställas lika som kraftägande
dom. Det kunde således ej vara lagens mening, att i varje fall
utslag i mål av nu ifrågavarande art skulle, oberoende av klagan, verkställas
lika med kraftägande beslut. I varje fall torde detta ej gälla kostnadsersättningen.
Därest hovrätten upphävde häradsrättens utslag, hade
Nickel ingen utsikt att återfå det utav honom utbetalda livräntebeloppet.
Skulle nu Nylén anses skyldig utgiva det hos honom deponerade beloppet,
komme arbetsgivarens risk att bliva långt större, än lagstiftaren helt visst
avsett. Beloppet hade emellertid av Nylén nedsatts hos Konungens befallningshavande.
Nylén hemställde under åberopande av vad sålunda förekommit,
att Tideströms anmälan ej måtte föranleda någon åtgärd.

1 anledning av Nyléns anmärkning, att häradsrätten icke föreskrivit
»förskottsbetalning» eller meddelat något yttrande rörande utslagets exigibilitet,
erinrade Tideström uti avgivna påminnelser, att här vore fråga om
ett slutligt utslag och att för dylikt fall funnes ett klart och tydligt stadgande,
samt att, vad anginge exigibiliteten, Nylén av det förhållande, att
häradsrätten ej meddelat något yttrande därom, kunnat sluta sig till, huru
det förhölle sig med exigibiliteten, eftersom 14 § i 1901 års lag uttryckligen
stadgade, att utslag skall verkställas såsom lagakraftägande dom.
där ej rätten annorlunda förordnat. I

I anledning av vad sålunda mot kronofogden Nylén förekommit anmodade
justitieombudsmannen Östergren Konungens befallningshavande i
Örebro län att förordna en åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning väcka och utföra åtal mot Nylén för tjänstefel. I en särskild
instruktion för åklagaren anförde justitieombudsmannen följande.

Enligt 14 § av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete äger domstol, där mål om sådan ersättning är anhängigt,
i vissa fall, på kärandens yrkande, genom beslut under rättegången
förordna om förskottsbetalning till käranden; dylikt beslut går i verkställighet
lika som lagakraftägande dom. På enahanda sätt går, enligt samma
paragraf, slutligt utslag, varigenom svaranden ålagts betalningsskyldighet,
i verkställighet, där ej rätten annorlunda förordnat. Lagstadgandet gör

— 1016 -

101

ej något undantag i fråga om betalningsskyldighet, som ålagts beträffande
rättegångskostnaderna; att i detta avseende göra en skillnad mellan ersättning
för själva skadan och ersättning för rättegångskostnaden skulle, såsom
lätt inses, mången gång kunna göra kärandens ifrågavarande rätt värdelös.
Då häradsrätten genom det omförmälda slutliga utslaget ålagt Nickel betalningsskyldighet
utan att meddela särskilt yttrande beträffande utslagets
verkställighet, hade alltså Häll enligt det anförda stadgandets ofrånkomliga
lydelse varit berättigad att påfordra, att utslaget, oavsett att det överklagats
av Nickel, skulle jämväl i fråga om rättegångskostnaderna verkställas
såsom lagakraftägande dom. Den utav Nylén åberopade bestämmelsen
i 39 § utsökningslagen, enligt vilken penningar, som nedsatts till
fullgörande av icke lagakraftägande dom, må av den vinnande lyftas
mot pant eller borgen, vore följaktligen icke tillämplig i fall sådant som
det förevarande, utan hade det ålegat utmätningsmannen, då Nickel överlämnat
penningar, svarande mot den bestämda kostnadsersättningen, att
efter utmätning av dessa penningar i vanlig ordning tillhandahålla Häll
betalning. Nyléns åtgärd att vägra utbetalning av medlen till Häll, med
mindre denne ställde borgen för eventuell återbäring, stode i uppenbar
strid mot tydlig lag.

Då Nylén, som, enligt vad i ärendet vore utrett, senast den 16 februari
1915 fått emottaga de för utmätningen erforderliga handlingar,
icke inom tid därefter, som i 162 § utsökningslagen omförmäles, fört
utmätningsärendet till slut, torde han vara underkastad den ersättningsskyldighet,
som. stadgas i sistnämnda paragraf samt 167 § samma lag.
Den kränkning av Hälls rätt, vartill Nylén genom sitt anmärkta förfarande
gjort sig skyldig, syntes därjämte vara av sådan art, att ansvar
för densamma borde äga rum, helst Nylén till försvar för underlåtenheten
att iakttaga ett tydligt lagstadgande icke haft annat att åberopa än anmärkningar
emot förslaget till stadgandet, vilka vid dess slutliga affattning
lämnats utan beaktande, samt en missförstådd hänvisning i en lagedition.

Justitieombudsmannen uppdrog därför åt den åklagare, som Konungens
befallningshavande förordnade, att vid utförande av åtalet mot Nylén
för vad denne i anmärkta hänseendet låtit komma sig till last
ej mindre yrka ansvar å Nylén efter lag och sakens beskaffenhet än
även i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Häll, i
målet hörd, kunde komma att däri framställa. I

I enlighet med justitieombudsmannens ifrågavarande uppdrag blev
åtal mot kronofogden Nylén anställt inför rådhusrätten i Lindesberg, som
den 28 juni 1915 i målet meddelade följande utslag:

- 1910 —

102

Enär Gamla Norbergs och Vagnsbro tingslags häradsrätts ifrågavarande,
den 29 december 1914 meddelade utslag bort i enlighet med
stadgandet i § 14 av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete gå i verkställighet lika som lagakraftägande
dom, samt vid sådant förhållande Nylén saknat laga fog för sin
vägran att annorledes än mot borgen för återbäring till Hälls ombud utbetala
den Häll genom förenämnda utslag tilldömda och till Nylén influtna
rättegångskostnadsersättningen, fann rådbusrätten rättvist döma Nylén,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, att för oförstånd i ämbetet bota 25
kronor.

Rådhusrätten förpliktade därjämte Nylén att ersätta Häll dennes kostnader
å saken hos justitieombudsmannen med 53 kronor 80 öre ävensom
att till den i målet tillförordnade åklagaren utgiva ersättning för
hans inställelse vid rätten med angivet belopp.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

29. Felaktigt förfarande av häradsrätt vid förordnande av

förmyndare.

Den 10 februari 1913 förordnade Sunnerbo häradsrätt, efter därom
framställt förslag, lantbrukaren Carl Svensson Palm i Ljungby Eskilsgård
i Ljungby socken till förmyndare för Aron Karlssons i Nybo och hans
avlidna hustru Ida Kristina Karlssons omyndiga barn Karl Otto Bernhard,
Maria och Ebba Ellen Martina. Förordnandet meddelades i sammanhang
med inregistrering av bouppteckning efter hustru Karlsson. I rubriken
till bouppteckningen var antecknat, att Palm föreslogs till förmyndare.
Tillgångarna uppgingo enligt bouppteckningen till 124 kronor 50 öre
samt skulderna till 231 kronor 46 öre, och visade sålunda bouppteckningen
en brist i boet till belopp av 106 kronor 96 öre. Bouppteckningen
innehöll ei nåjfon anteckning därom, att Palm varit tillstädes
vid förrättningen, och var, så vitt en hit ingiven avskrift av den i häradsrättens
arkiv förvarade avskriften av bouppteckningen utvisar, icke heller
underskriven av Palm.

Genom beslut den 15 juli 1914 föreläde häradsrätten Palm, vilken
icke avgivit redovisning för ifrågavarande förmynderskap för år 1913, vid
vite av 5 kronor att inom en månad efter erhållen de! av beslutet till

— 1916 —

103

domaren inkomma med bevis från godemannen för tillsyn å förmynderskap
i Ljungby socken, att ban sådant fullgjort. Palm erhöll del av föreläggandet
den 21 augusti 1914, varefter häradsrätten genom beslut den 2
november 1914, enär Palm ännu icke ställt sig föreläggandet till efterrättelse,
fällde honom för omförmälda uraktlåtenhet att utgiva därigenom
försutna vitet, 5 kronor, samt föreläde Palm vid vite av 20 kronor att
inom en månad, efter det han erhållit del av det nya beslutet, till
domaren inkomma med bevis, att han fullgjort sin redovisningsskyldighet.

I en den 28 januari 1915 till justitieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde Palm, att han varken varit närvarande vid bouppteckningsförrättningen
efter hustru Karlsson eller sedermera underskrivit bouppteckningen
samt att häradsrätten, Palm ohörd och utan att han därom
hade den ringaste aning, förordnat honom till förmyndare för makarna
Karlssons omyndiga barn. Ej heller hade bouppteckningsförrättaren eller
de omyndigas fader underrättat Palm om förmynderskapet. Då Palm den
21 augusti 1914 erhöll del av häradsrättens första vitesföreläggande, hade
han, enär han visste med sig att han icke hade något förmynderskap, antagit,
att ett misstag förelåge, samt därför icke vidtagit någon åtgärd i
ärendet. Palm, som erlagt det genom häradsrättens beslut den 2 november
1914 utdömda vitet, 5 kronor, hade först den 9 januari 1915 erhållit
del av förmyndarförordnandet. Han påkallade justitieombudsmannens
ämbetsåtgärd emot häradsrätten och dess ordförande med påstående
om ansvar, för det rätten förfarit olagligt genom att, Palm ohörd,
förordna honom till förmyndare och i varje fall genom att icke förordna
om delgivning med Palm rörande förmynderskapet; och anhöll Palm vidare
att vid ett eventuellt åtal få mot vederbörande framställa de ersättningsanspråk,
vartill fog kunde finnas.

Sedan yttrande över denna klagoskrift infordrats från t. f. domhavanden
i Sunnerbo härads domsaga Gunnar Ramstedt, vilken tjänstgjort såsom
häradsrättens ordförande vid det tingssammanträde, då det ifrågakomna
förmyndarförordnandet meddelades, anförde Ramstedt uti avgivet yttrande
följande. Han kunde icke erinra sig förloppet vid handläggningen av berörda
förmynderskapsärende två år efter det detsamma förekommit. Såsom framo-inge
av en klagoskriften bilagd avskrift av den i häradsrättens arkiv förvarade
avskriften av bouppteckningen efter hustru Karlsson, hade Palm
vid bouppteckningsförrättningen föreslagits till förmyndare för den avlidnas
omyndiga barn. Förmodligen både Ramstedt vid bouppteckningens ingivande

— 1916 —

104

till häradsrätten för inregistrering, på anhållan av den, som ingivit bouppteckningen,
och sedan inom häradsnämnden vidsordats, att Palm vore lämplig
för erhållande av uppdraget, förordnat Palm utan att därvid uppmärksamma,
att denne icke undertecknat bouppteckningen — det vanliga kriteriet på
att en vid bouppteckningsförrättning till förmyndare föreslagen person
åtoge sig uppdraget. Då Ramstedt således antagligen utgått ifrån, att Palm
på övligt sätt åtagit sig uppdraget, hade Ramstedt naturligen saknat skäl
att föranstalta om delgivning av häradsrättens beslut med Palm.

Väl hade således Palm, efter vad det syntes, förordnats till förmyndare
utan att hava lämnat sitt medgivande därtill eller fått tillfälle att
yttra sig i ärendet. Emellertid vore att märka att, därest Palm — som
för övrigt, enligt vad Ramstedt sedermera inhämtat, varit gift med en
numera avliden syster till de omyndigas fader samt icke på grund av ålder
eller annat uppdrag av ifrågavarande art under häradsrättens vårdnad kunnat
åberopa laga ursäkt från förmynderskapet — av ett eller annat skäl
önskat icke ifrågakomma till förmyndare, det, alltsedan Palm erhållit vetskap
om förordnandet, stått Palm fritt att i vanlig ordning hos häradsrätten
anhålla om entledigande från förmynderskapet. Vetskap om förordnandet
åter hade Palm erhållit, om icke förr, genom delgivningen av
häradsrättens föreläggande att redovisa för förmynderskapet eller i augusti
1914, och hade Palm, som enligt meddelade uppgifter vore bosatt å den
ort, där domsagans tingshus och kansli vore belägna, med största lätthet
kunnat erhålla de upplysningar i saken, som varit för honom behövliga.
Att Palm, ehuru han fått behörig del av häradsrättens föreläggande att
avgiva redovisning för förmynderskapet, utan att lämna någon förklaring
underlåtit att ställa sig föreläggandet till efterrättelse samt till följd
därav nödgats utgiva försuttet vite, torde icke med fog kunna anses
återfalla på Ramstedt. Med hänsyn till de av Ramstedt nu anförda
omständigheter torde Palm icke hava åsamkats någon skada till följd
av Ramstedts åtgörande i saken. Under åberopande av vad han sålunda
anfört hemställde Ramstedt, att Palms klagoskrift icke måtte föranleda
någon åtgärd.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter Palm huvudsakligen följande.
Då så lång tid förflutit mellan förordnandet och den tidpunkt, då
lian erhöll kännedom om detsamma, hade boet undergått synnerligen stor
förändring, enär ingen bevakat de omyndigas rätt, och Palm varken ville
eller kunde övertaga ansvaret i förhållande till de omyndiga vad anginge
deras del i boet. Under sådana förhållanden hade det varit honom omöjligt
att avlämna någon redovisning för förmynderskapet. Han hade under

— 1916 —

105

inga omständigheter velat taga någon befattning med boet, och då Palms
hustru var avliden vid det tillfälle, då förordnandet utfärdades, hade han
icke stått i någon som helst sådan släktskap till de omyndiga, att han haft
skyldighet att åtaga sig förmynderskapet. Han hade visserligen på ansökan
blivit entledigad från förmynderskapet, men Palm visste ännu icke, vilken
ekonomisk risk, som kunde uppkomma för honom därigenom, att han innehaft
detsamma utan sin vetskap. I varje fall hade åtskilliga utgifter åsamkats
Palm därigenom, att han blivit förordnad till förmyndare, och syntes det
Palm uppenbart, att Ramstedt borde vara ersättningsskyldig för dessa.
Palm fullföljde därför sin anmälan och yrkade utom ansvar även ersättning
för den ekonomiska förlust, som för honom uppkommit eller eventuellt
kunde uppkomma.

I ti en till advokatfiskal^! vid Göta hovrätt avlåten ämbetsskrivelse
anförde därefter justitieombudsmannen Östergren följande.

I ärendet torde få anses utrett, att Sunnerbo häradsrätt under ordförandeskap
av e. o. hovrättsnotarien Ramstedt genom beslut den 10 februari 1913 på
framställt förslag förordnat Palm till förmyndare för makarna Karlssons ovanbemälda
tre omyndiga barn, utan att Palm hörts över förslaget eller någon
omständighet förelegat, på grund varav det kunnat antagas, att Palm varit
villig åtaga sig förmynderskapet eller ens ägt kännedom om, att ett dylikt
förslag skulle komma att framställas. Icke heller efter förordnandets meddelande
syntes häradsrätten hava vidtagit någon åtgärd för att underrätta
Palm om förmynderskapet, förrän häradsrätten den 15 juli 1914 i anledning
av Palms uraktlåtenhet att avgiva redovisning för förvaltningen av
förmynderskapet för år 1913 förelagt honom vid vite att inom viss tid
inkomma med bevis, att han sådant fullgjort. Vad Ramstedt anfört därom,
att Palm icke skulle kunnat åberopa vissa omständigheter, som enligt lag
innefatta ursäkt från förmynderskap, samt att det "stått honom fritt at£
efter det han erhållit vetskap om förordnandet, i vanlig ordning söka befrielse
från uppdraget, syntes icke innefatta giltigt skäl »för häradsrättens
åtgärd att, Palm ohörd, meddela honom det ifrågavarande förordnandet.
Bestämmelserna om laga ursäkt från förmynderskap vore helt visst avsedda
att komma till tillämpning innan förmyndarförordnandet meddelas, såvitt
det förhållande, som kunde anföras såsom ursäkt, redan då vore förhanden,
men bortsett därifrån torde det vara uppenbart, att skyldigheten att tillse’
att omyndig bleve försedd med förmyndare, icke vore fullgjord allenast
genom utfärdande av förordnande för viss person att vara förmyndare för
J4 Justitieombudsmannens umbetsberiiUehe till 1.916 års riksdag.

106

den omyndige. Skulle den förordnade förmyndaren sakna kunskap om
förordnandet, kunde, på sätt Kung]. Mjajrt erinrat genom nådigt brev till
hovrätten i särskilt mål den 19 januari 1811, komma att inträffa, att
myndlingens egendom stundom under längre tid bleve lämnad utan behörig
vård och tillsyn. Det vore emellertid icke blott ur synpunkten av
myndlingens intresse angeläget, att förmyndaren inträdde i utövningen av
förmynderskapet omedelbart efter förordnandets meddelande; ett dröjsmål
i sådant avseende kunde vara förenat med betydande risk även för förmyndaren,
särskilt där, såsom i förevarande fall, det gällde att mottaga
förvaltningen av ett gäldbundet dödsbo.

De fel, vartill häradsrätten vid meddelandet av ifrågavarande förmyndarförordnande
gjort sig skyldig, fann sig justitieombudsmannen desto
mindre kunna lämna utan beivran, som Palm själv icke vore behörig att
i fråga därom väcka åtal, och uppdrog justitieombudsmannen förty åt
advokatfiskal att därför ställa Ramstedt såsom ansvarig för häradsrättens
åtgärd uti anmärkta avseendet under åtal inför hovrätten. Advokatfiskalen
borde därvid yrka ansvar å Ramstedt efter lag och sakens beskaffenhet
samt tillika, efter befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Palm,
i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet med berörda uppdrag anställde advokatfiskalen åtal mot
e. o. notarien Ramstedt.

Efter slutad skriftväxling meddelade hovrätten den 29 november 1915
utslag, däri hovrätten yttrade: Enär i målet vore utrett, att häradsrätten
förordnat Palm till förmyndare för ovanbemälda omyndiga, utan att Palm
förklarat sig villig åtaga sig förmynderskapet eller erhållit tillfälle att därom
yttra sig, samt Ramstedt i egenskap av ordförande i häradsrätten vore
för sagda beslut ansvarig, prövade hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
rättvist döma Ramstedt att för det fel i domarämbetets utövning, vartill
han sålunda gjort sig skyldig, höta 15 kronor. Därjämte ålåge det Ramstedt
att gottgöra Palm hans kostnader i saken med 65 kronor, Palm
obetaget att i avseende å den ytterligare förlust, han på grund av förinynderskapet
kunde komma att lida, i vederbörlig ordning föra särskild talan
efter befogenhet.

Ramstedt har sedermera hos Kungl. Maj:t anfört besvär över hovrättens
berörda utslag.

— me

107

30. Fråga om felaktigt förfarande av överexekutor vid
förordnande av syssloman för utmätt fast
egendoms förvaltning.

I en hit ingiven klagoskrift anförde änkefru Karolina Hansen följande.

På därom gjord ansökan, som den 2 januari 1915 ingivits av Carl
Larsson i Västanbäck, förordnade Konungens befallningshavande i Kopparbergs
län genom resolution den 12 i samma månad, att fastigheten nr
5 litt. E i Västmossa, varav klaganden ägde hälften samt två andra
personer övriga andelar, skulle av syssloman omhändertagas och förvaltas.
Denna resolution meddelades ex incommunicato och utan att
sökanden styrkt sin behörighet. Genom en händelse hade ett klagandens
ombud fått kännedom om saken, men ombudet hade icke kunnat erhålla
avskrift av ansökningen, som icke fanns tillgänglig hos Konungens befallningshavande.
Då klaganden, som saknat kännedom om ansökningen och
resolutionen, härigenom saknat möjlighet att i laga ordning föra talan
mot Konungens befallningshavandes beslut och ej heller kunnat få äskad
del av innehållet i och motiveringen för ansökningen, som dock vore
offentlig handling, anhöll klaganden, att de för åtgärden ansvariga måtte
ställas under åtal för det lagstridiga förfarande, som Konungens befallningshavande
sålunda låtit komma sig till last.

Vid klagoskriften funnos fogade äganderättsbevis för klaganden samt
utdrag av det hos Konungens befallningshavande förda diariet i utsökningsmål
för den 2 och den 12 januari 1915. Sistberörda handling utvisade,
att i anledning: av Larssons omförmälda ansökan Konungens befallnings O

havande jämlikt 80 § utsökningslagen förordnat kommunalstämmoordföranden
O. A. Ernfors i Björka att såsom syssloman omhändertaga och förvalta
ifrågavarande fastighet. I

I infordrad förklaring anförde Konungens befallningshavande huvudsakligen
följande:

Genom skrivfel hade uti den ifrågavarande resolutionen § 80 i utsökningslagen
kommit att åberopas, ehuru, såsom förordnandets avfattning
gåva vid handen, densamma utfärdats med tillämpning av § 81 i samma lag.

Sökandens behörighet vore ådagalagd därigenom, att han visat sig vara

— 1916 —

108

innehavare av den inteckning, som fastställts till betalning ur ifrågavarande
fastighet.

Vad anginge frågan, huruvida Konungens befallningshavande begått
någon olaglighet därigenom, att förordnandet av syssloman meddelats utan
vederpartens hörande, så bestrede Konungens befallningshavande på det
bestämdaste, att dylikt hörande erfordrats.

Utsökningslagen, som eljest i fråga om handräckningsåtgärder, såsom
av § 194 framginge, lämnade bestämda föreskrifter om, när en dylik åtgärd
icke linge meddelas utan vederpartens hörande, innehölle ingen som
helst föreskrift därom, att för ett förordnande av nu ifrågavarande slag
erfordrades, att tillfälle förut beretts fastighetsägaren att yttra sig i ärendet.
Snarare syntes bestämmelserna i §§ 80 och 81 giva vid handen, att kommunikation
i hithörande fall i allmänhet icke borde förekomma.

Båda paragraferna vore uppenbarligen tillkomna i borgenärens intresse
för att i möjligaste mån bereda honom säkerhet för att ur den fastighet,
som i laga ordning utmätts eller dömts i mät för hans fordran, till fullo
utfå densamma. Paragraferna förutsatte därför ett snabbt och omedelbart
tillämpande. Också stadgade § 80 en ovillkorlig skyldighet för Konungens
befallningshavande att, utan att ingå i någon som helst prövning av skälen
för en borgenärs yrkande, där så av denne begärdes förordna syssloman
att uppbära avrad, hyra eller ränta, som folie av egendom, om vars försäljning
Konungens befallningshavande förordnat.

§ 81 medgåve däremot visserligen Konungens befallningshavande en
viss prövningsrätt i fråga om förordnande av i samma § avsedd syssloman
så till vida, att Konungens befallningshavande skulle av omständigheterna
i ärendet finna sig övertygad om, att fara förelåge, att egendomen av ägaren
genom vanvård eller annorledes i större mån försämrades; men hade
Konungens befallningshavande av en eller annan anledning kommit till
övertygelse om en dylik fara, syntes Konungens befallningshavande, därest
borgenären försköte erforderlig kostnad för egendomens förvaltning, icke
kunna undandraga sig att omedelbart bifalla eu ansökan om förordnande
av syssloman att omhändertaga och förvalta egendomen.

Uti nu ifrågavarande fall hade Konungens befallningshavande haft en
bestämd övertygelse därom, att fara i ovan angivna avseende förelegat.

Till denna övertygelse hade Konungens befallningshavande kommit ej
mindre på grund av vad i ansökningen åberopats till stöd för densamma
än även av omständigheterna i två handräckningsärenden, som efter särskilda
ansökningar av klaganden avgjorts genom den 7 november 1914
av Konungens befallningshavande meddelade utslag och som, bland annat,
rört skötseln av just ifrågavarande fastighet. Till stöd för befogenheten av det

— 191C —

109

meddelade förordnandet åberopade Konungens befallningshavande ytterligare
en del omständigheter, som framgått i ärenden angående exekutiv
försäljning av annan fastighet.

Klagandens påstående, att hon till följd därav, att Konungens befallningshavande
avgjort ifrågavarande ärende ex incommunicato, saknat kännedom
om förordnandet och därför gått förlustig möjligheten att i laga ordning
föra talan mot detsamma, ansåge Konungens befallningshavande icke
förtjäna särskilt bemötande.

Vad slutligen anginge klagandens anmärkning mot det sätt, varpå förordnandet
expedierats, # d. v. s. att det tecknats såsom omslagsresolution
å ansökningen, funne Konungens befallningshavande detta expeditionssätt
icke stå i strid med härom gällande bestämmelser.

Vid förklaringen funnos fogade, bland annat:

dels ett av Konungens befallningshavande den 26 september 1914
meddelat utslag, varigenom Konungens befallningshavande på ansökan av
Larsson, såsom innehavare av ett i berörda fastighet intecknat skuldebrev,
fastställt skuldebrevets belopp till betalning ur fastigheten samt meddelat
förordnande om dess exekutiva försäljning;

dels avskrift av ifrågavarande, den 2 januari 1915 ingivna ansökning,
varav inhämtades, att sökanden såsom grund för sin framställning åberopat,
att någon exekutiv försäljning av fastigheten icke kunde äga rum, förrän
gällande förordning om moratorium upphävts, vilket ju kunde dröja längre
än redan vore stadgat, samt att under dåvarande tvistiga förhållanden ingen
ägde befogenhet att tillse och svara för fastighetens skötsel, varjämte sökanden
till syssloman för tillsyn av fastigheten föreslagit ovanbemälde Ernfors;

dels ock omförmälda båda utslag av den 7 november 1914, utvisande
att klaganden yrkat i det ena ärendet att, enär August Ahlin utan klagandens
tillstånd inhyst sig uti ifrågavarande egendom samt tillägnat sig och
förfogade över å egendomen växande gröda, Konungens befallningshavande
måtte meddela Ahlin förbud att sälja eller förskingra vad till egendomen
hörde, samt i det andra ärendet att, som Ahlin utan rätt inhyst sig i
egendomen och därstädes förde ett leverne, som strede mot god ordning
och åstadkomme förargelse, samt hindrade klaganden i hennes rätt att
förfoga över egendomen, Konungens befallningshavande måtte meddela
handräckning för Ahlins vräkning därifrån; varjämte av utslagen framgick,
att Ahlin bestritt båda ansökningarna på den grund, att lian av uppgivet
dödsbo enligt kontrakt arrenderat dess andel i egendomen och sålunda
med laga rätt brukade denna del, samt att Konungens befallningshavande
funnit ärendena icke vara av beskaffenhet att kunna handräckningsvis avgöras.

— 1910 —

Klaganden anförde uti inkomna påminnelser, bland annat: Hon kla gade

icke däröver, att förordnandet av syssloman meddelats, utan över
det sätt, varpå detta skett, nämligen ex incommunicato och utan att i
länsstyrelsens kansli behållits vare sig originalansökningen eller ens kopia
av densamma. Konungens befallningshavande vore visserligen händelsevis
nog lycklig att kunna prestera avskrift av ansökningen, som den förordnade
sysslomannen på begäran tillhandahållit, men den hade förut icke funnits
tillgänglig hos Konungens befallningshavande.

Det vore icke första gången, som Konungens befallningshavande på
detta lättvindiga sätt tecknade en bifallsresolution på ett omslagspapper.
Att en avslagsresolution kunde tecknas på ett omslag, berörde ju ingen
annans än sökandens rätt, och en sökande kunde i dylikt fall klaga, men
ett beslut i djupaste hemlighet kunde ej av gäldenären överklagas.

Det vore för övrigt lång tid emellan den 26 september och den 31
december (då Larssons nu ifrågavarande ansökan dagtecknats), vilket borde
hava gjort Konungens befallningshavande betänksam, ty även om sökanden
till äventyrs innehaft fordringsbeviset i september, hade han mycket väl
kunnat avhända sig detsamma före årets slut, ja, skulden kunde ju hava
varit betald.

Klaganden ville även anmärka, att resolutionen gavs i januari, en tid,
som vore varken såningstid eller skördetid och då således fara ej vore för
handen, att jordbruket skulle lida skada under en 8 dagars kommunikationstid.
Ännu några dagar före påminnelsernas avgivande (påminnelserna äro dagtecknade
den 10 maj 1915) hade sysslomannen ej tagit ett steg för att
sätta sitt förvaltaruppdrag i verket.

Vad klaganden avsåge med sin klagoskrift vore huvudsakligen, att
Konungens befallningshavande icke i framtiden tillätes att teckna »omslagsresolutioner»
utan gäldenär hörande, såvitt det ej gällde rent avslag. I

I anledning av vad sålunda förekommit avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen
Appelberg till advokatliskalen vid Svea hovrätt en ämbetsskrivelse,
däri han anförde, bland annat: ‘

Konungens befallningshavandes behandling av ifrågavarande ärende
syntes lämna rum för berättigade anmärkningar. Visserligen funnes inga
uttryckliga bestämmelser givna angående den processuella behandlingen i
omförmälda hänseenden av ärenden utav nu förevarande art, men att
härav draga de slutsatser, Konungens befallningshavande i sin förklaring
gjort, kunde icke vara riktigt.

— 1916 —

Lagstiftaren kunde omöjligen hava avsett, att i dylika ärenden myndigheterna
skulle äga utan nödtvång åsidosätta de grundsatser, som inom processrätten
i övrigt vore antagna till betryggande av den enskilda rättssäkerheten.
Bland dessa grundsatser vore otvivelaktigt en av de viktigaste, att
part, mot vilken ett rättsligt angrepp gjordes, erhölle tillfälle att försvara
sin sak och söka vederlägga de påståenden, vilka från angriparens sida
gjordes gällande som grund för angreppet.

Att analogivis i detta fall tillämpa reglerna i 8 kap. utsökningslagen
borde hava legat så mycket närmare till hands, som ett beslut jämlikt
81 § samma lag om fastighetsägarens skiljande från förvaltningen av sin
egendom måste anses vara av väsentligen likartad beskaffenhet med åtskilliga
av de handräckningsåtgärder, som berörda kapitel omnämner. I 181
§ sattes dessa slag av åtgärder i själva verket bredvid varandra.

Bestämmelserna i 8 kap. utsökningslagen innehölle emellertid, att
handräckning icke utom i undantagsfall och då allenast interimistiskt finge
beviljas, innan tillfälle att svara å den ifrågavarande ansökningen lämnats
vederbörande.

Då kommunikation ansetts för alla dessa fall behövlig, syntes skäl ej
föreligga, varför sådan skulle vara umbärlig i fråga om åtgärd av nu förevarande
slag, vilken i regel icke torde vara av mindre betydelse för parten
än vanliga handräckningsåtgärder. Redan avfattningen av 81 § pekade
för övrigt på nödvändigheten av, att fastighetsägaren finge möjlighet
framlägga vad han kunde hava att anföra mot ansökningen, och i sakens
natur läge väl också, att han skulle äga tillfälle göra de invändningar,
han kunde hava att framställa beträffande den föreslagne förvaltarens
person.

Aven om anledning till särskild skyndsamhet kunde hava i förevarande
fall förlegat, något som handlingarna i ärendet ingalunda utvisade, samt
Konungens befallningshavande på grund av sin kännedom om förhållandena
ansett sig kunna genast fatta beslut i ärendet, borde alltså ansökningen
hava beviljats endast interimistiskt och handlingarna i ärendet samtidigt
kommunicerats fastighetsägaren.

Genom att Konungens befallningshavande sålunda uraktlåtit att föreskriva
ansökningens kommunikation med klaganden och ej heller meddelat
föreskrift om beslutets delgivande med denne, hade klaganden senare än
vederbort fått .kännedom om beslutet och alltså uppehållits i sin självklara
rätt att snarast möjligt söka åstadkomma ändring i detsamma. Jämväl
Konungens befallningshavandes åtgärd att låta sökanden i ärendet återfå
ansökningshandlingarna, så att de ej genast kunnat på anfordran tillhandahållas
klaganden, måste anses hava uppehållit henne i samma hennes

— ISIG —

112

rätt. Att parts rätt i processuellt hänseende därigenom icke blivit behörigen
iakttagen, syntes uppenbart.

Aven om Konungens befallningshavande i förevarande fall kunnat framlägga
vissa omständigheter till försvar för sin behandling av ärendet, ansåge
justitieombudsmannen dock — med hänsyn därtill att Konungens befallningshavande
bestämt vidhållit riktigheten av sitt förfaringssätt och detta
synts innefatta ett åsidosättande av former, vilkas iakttagande måste anses
vara av synnerlig vikt för den enskilda rättssäkerheten — den enligt justitieombudsmannens
mening felaktiga behandlingen av ärendet böra påtaias.
I anledning därav uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal att
inför hovrätten anställa åtal mot landshövdingen Carl Fredrik Holmquist
och t. f. landssekreteraren Oskar Georg Rydin, vilka för ifrågavarande åtgärd
vore ansvariga, med yrkande om ansvar å dem efter lag och sakens
beskaffenhet.

Med anledning av det åtal, som i enlighet med berörda uppdrag av
advokatfiskalen vid Svea hovrätt anställdes mot landshövdingen Holmquist
och t. f. landssekreteraren Rydin, meddelades den 3 december 1915 utslag
av hovrätten, som därvid yttrade: Som det icke lagligen ålegat Konungens
befallningshavande att, innan ifrågavarande förordnande med avseende
å den jämlikt 28 § utsökningslagen i mät förklarade fastigheten vidtogs,
utställa borgenärens därom gjorda framställning till fastighetsägarens
hörande, samt det icke ens påståtts, att för åtgärden saknats fog, prövade
hovrätten lagligt ogilla advokatfiskal^ i denna del av målet förda
talan.

Vidkommande åtalet i övrigt funne hovrätten väl, att Konungens befallningshavande
bort tillse, att Larssons i ärendet ingivna skrift komme
att, efter det beslut i ärendet meddelats, i huvudskrift eller avskrift vara
hos Konungens befallningshavande tillgänglig; men enär Konungens befallningshavandes
underlåtenhet därutinnan icke vore att anse såsom ämbetsfel,
bleve åtalet jämväl i denna del av hovrätten lämnat utan bifall.

Enär jag i rättssäkerhetens intresse skulle finna det mindre tillfredsställande,
om det av Konungens befallningshavande tillämpade förfarandet
förklarades riktigt, och enär det i varje fall får anses vara av vikt att
få till stånd ett prejudikat i frågan, har jag ansett det vara min ämbetsplikt
att draga målet under Ivungl. Maj:ts prövning, i vad åtalet avser Konungens
befallningshavandes uraktlåtenhet att, på sätt som skett, förordna syssloman
för förvaltning av utmätt fastighet utan fastighetsägarens hörande.
Vad åtalet i övrigt angår, har jag ej haft något att erinra mot hovrättens
utslag, då det förfarande, varom i den delen var fråga, av hov —

1916 —

113

rätten uttryckligen förklarats vara felaktigt och jag därför ansett mig kunna
utgå från, att länsstyrelsen skall ändra sin praxis i denna del och i framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet följa den av justitieombudsmannen
såsom riktig angivna meningen.

I de av mig anförda besvären anförde jag bland annat följande.

»De fall, som avses i 80 § utsökningslagen, äro i synnerligen väsentlig
mån olika med här föreliggande fall. I 80 § avses förordnande av syssloman
med befogenhet allenast att uppbära avraden, hyran eller räntan av
den utmätta fastigheten, under det att en enligt 81 § förordnad syssloman
äger omhändertaga och förvalta, således i allt nyttja fastigheten. Skillnaden
häremellan är uppenbarligen mycket stor.

Av motiven till 78, 80 och 81 §§ framgår med största tydlighet, att
utmätt fastighet i regel (80 §) skall, där borgenär det yrkar, intill tidpunkten
för dess försäljning fortfarande besittas och förvaltas av ägaren
allenast med den inskränkning, att avrad, hyra och ränta — d. v. s.
endast den avkastning, som kan uppbäras av annan utan att gäldenären
rubbas i besittningen av fastigheten — skall upptagas av utmätningsmannen
eller av honom för detta ändamål särskilt förordnad syssloman.
Däremot tillfaller all övrig avkastning av fastigheten, såsom gröda och
virke, fortfarande ägaren. Denne är således berättigad att exempelvis
skörda och för egen räkning använda den gröda, som vid utmätningstillfället
var växande å fastigheten; tidsgränsen för denna hans befogenhet
utgör försäljningen av fastigheten. Riktigheten av denna tolkning utvisas
ock av Kungl. Maj:ts utslag den 9 februari 1893 (N. J. A. 1893: 32).
Det nu sagda rörer de fall, som avses i 80 §. Inträffar emellertid sådant
undantagsfall, som omförmäles i 81 §, nämligen att den utmätta fastigheten*
av ägaren vanvårdas eller eljest försämras, exempelvis genom omfattande
skogsavverkning, då äger överexekutor befogenhet, efter därom
av borgenär framställt yrkande, att skilja ägaren från besittningen och
brukandet av fastigheten genom att förordna särskild syssloman för förvaltning
av densamma. Då denne syssloman skall i allo övertaga besittningen
av fastigheten och nyttja densamma, innebär förordnandet av syssloman
enligt 81 § ötvivelaktigt rubbande av ett föreliggande besiktningsförhållande
och är således i sak att betrakta såsom en handräckningsåtgärd.
Sett ur denna synpunkt synes det mig än mera befogat att jämväl i dessa
fall påfordra obligatorisk tillämpning av stadgandet i 194 § om vederpartens
hörande.

Syssloman jämlikt 80 § första stycket förordnas av utmätningsman,
syssloman jämlikt 81 § av överexekutor. Grunden till denna olikhet i
förfarandet angives i motiven vara den, att i det senare fallet meddelande

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 191b'' års riksdag.

114

av äskat förordnande skall föregås av en prövning, huruvida fara för vanvård
eller annan försämring av fastigheten föreligger eller ej, en prövning,
som ansetts icke kunna anförtros åt lägre myndighet än överexekutor. En
dylik grannlaga och ofta svår prövning bör dock, såsom ovan redan framhållits,
skäligen och rimligen ej äga rum utan att båda parterna, borgenären
och gäldenären, ägaren av fastigheten, fått tillfälle att framlägga
sina synpunkter. Visserligen kan överexekutor i ett speciellt fall äga
sådan lokalkännedom, att överexekutor utan vidare finner borgenärens ansökan
befogad, men detta bör näppeligen inverka på det principiella bedömandet
av frågan. Vid varje annan prövning, som överexekutor enligt utsökningslagen
har att företaga i exekutivt ärende, är vederpartens hörande en nödvändig
förutsättning för slutligt bifall till gjord ansökning, med befogenhet
dock i de flesta fall för överexekutor att interimistiskt bevilja äskad åtgärd.

Vad svarandena i sitt den 9 april 1915 avgivna yttrande orda därom,
att ifrågavarande § förutsätter ett snabbt och omedelbart tillämpande, synes
mig sakna all relevans, då överexekutor alltid har den möjligheten öppen
att meddela interimistiskt förordnande samtidigt därmed, att borgenärens
ansökan kommuniceras med fastighetsägaren.

— — — (Här följer bemötande av hovrättens ock anförda domskäl, att
det icke ens skulle hava påståtts, att för förordnandets meddelande
saknats fog.) — — —

Svarandena synas i sin till hovrätten avgivna förklaring själva hava
medgivit riktigheten av vad justitieombudsmannen i ämbetsskrivelsen till
advokatfiskal lagt dem till last. Utan att ingå på något bemötande
hava de allenast framhållit, att den klandrade åtgärden icke torde kunna
anses stå i uppenbar strid mot gällande lagstadganden, och på grund därav
hemställt, att åtgärden, även om oriktig befunnen, ändock icke matte befinnas
så felaktig, att rättsligt ansvar borde följa. Detta finner jag värt
beaktande. Jag anser mig förty böra framställa det alternativa yrkandet,
att, därest med hänsyn till föreliggande omständigheter det åtalade förfarandet
anses skäligen icke böra föranleda straffpåföljd, det dock måtte
uttryckligen förklaras vara felaktigt. För mig ligger nämligen huvudvikten
i målet därå, att det av Kungl. Maj:t varder fastslaget, huruvida överexekutor
har befogenhet eller bör kunna förordna syssloman jämlikt 81 § utsökningslagen
utan vederbörande fastighetsägares hörande eller ej.

Mig veterligen praktiseras det åtalade förfarandet icke hos annan överexekutor
i rikets.

Målet är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

— 1916 —

115

31. Försummelse av åklagare vid utförande av ett utav
justitieombudsmannen anbefallt åtal.

I ett genom klagomål av hemmansägaren Erik Gavelin mot länsmannen
Gustaf Lindström hos justitieombudsmannen anhängiggjortärendefannjustitieornbudsmannen
det vara upplyst, att länsmannen Lindström i augusti 1908
låtit upptaga och till sin bostad hemföra sex i Laxbäcken utlagda, Gavelin
tillhöriga laxnät samt att Lindström ännu icke mera än fyra år därefter
vidtagit någon åtgärd för att till Gavelin återställa näten, och detta utan
att näten vare sig av domstol förklarats förbrutna eller av Lindström behållits
för att i rättegång emot Gavelin angående olaga fiske tjäna såsom
bevismedel i fråga om gärningen eller pant för skadestånd. Till sin ursäkt
hade Lindström enständigt förnekat, att han ägt behörig kännedom
om, att näten tillhörde Gavelin. Beträffande denna ståndpunkt fann emellertid
justitieombudsmannen, att densamma vid en närmare undersökning
icke skulle visa sig hållbar. Med hänsyn till innehållet av vittnesintyg,
som Gavelin åberopat i ärendet, syntes det nämligen vara ställt utom allt
tvivel, att Lindström väl vetat om, att de av honom omhändertagna näten
tillhörde Gavelin.

I skrivelse till Konungens befallningshavande i Västerbottens län den 15
oktober 1912 anhöll justitieombudsmannen därför, att en åklagare måtte förordnas
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anställa och utföra åtal
mot länsmannen Lindström för vad denne i förevarande hänseende låtit
komma sig till last. I särskild instruktion för åtalets utförande anmodade
justitieombudsmannen åklagaren att efter behörig utredning å Lindström
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde åklagaren ej
mindre hemställa, att näten måtte till Gavelin återlämnas, än även i mån
av befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Gavelin, i målet hörd,
kunde komma att däri framställa. 1 sagda instruktion anhöll justitieombudsmannen
tillika, att domstolens blivande utslag skulle tillställas
honom, så snart kunde ske efter målets avgörande.

Sedan justitieombudsmannen erfarit, att Asele lappmarks tingslags
häradsrätt, varest kronofogden Bertil Helleberg på grund av Konungens befallningshavandes
förordnande utfört det sålunda anbefallda åtalet mot
Lindström, den 29 april 1914 meddelat utslag i. målet, anmodade justitie —

1916 —

116

ombudsmannen i skrivelse den 17 augusti 1914, enär utslaget allt ditintills
icke inkommit till justitieombudsmannen, kronofogden Helleberg att inkomma
med yttrande. I anledning härav insände Helleberg med en den 31 augusti
1914 dagtecknad skrivelse häradsrättens protokoll och utslag i målet: och
anförde Helleberg i nämnda skrivelse, att han uppfattat justitieombudsmannens
föreskrift i fråga om utslagets insändande såsom gällande för det
fall, att häradsrättens utslag icke kommit att överklagas. Utslaget, vilket
enligt Hellebergs förmenande i huvudsak bifallit de ansvars- och ersättningsyrkanden,
som han i enlighet med den meddelade instruktionen framställt,
hade emellertid överklagats av Lindström, varom Helleberg förskaffat
sig kännedom i god tid efter utslagets meddelande. Hade icke Lindström
uppgivit, att han skulle anföra besvär mot utslaget, skulle Helleberg ofördröjligen
överlämnat utslaget och protokollen till justitieombudsmannen.

Genom utslaget den 29 april 1914 dömde häradsrätten Lindström för
det han genom underlåtenhet att under en genom häradsrättens utslag
den 2 juni 1911 avslutad rättegång framställa yrkande om, att de ifrågakomma
näten måtte förklaras förverkade, gjort sig skyldig till tjänstefel,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för försummelse i tjänsten bota 50
kronor. Vidare fann häradsrätten av Gavelin framställt yrkande om
ersättning för nätens värde icke kunna bifallas, utan förpliktades i stället
Lindström att till Gavelin genast återställa näten. Av Gavelin framställt
yrkande om skadestånd fann häradsrätten icke heller kunna bifallas. Slutligen
förpliktades Lindström att dels ersätta statsverket förskj utna vittneslöner,
dels ock betala Gavelins rättegångskostnader med 800 kronor jämte
vad Gavelin visade sig hava erlagt i lösen för häradsrättens protokoll i
målet.

över detta utslag anförde såväl Lindström som Gavelin besvär i Svea
hovrätt. I anledning av dessa besvär meddelade hovrätten utslag den 14
december 1914, däri hovrätten utlät sig:

Enär Lindström genom sin underlåtenhet att uti omförmälda, genom
häradsrättens utslag den 2 juni 1911 avgjorda mål framställa yrkande om,
att ifrågakomna nät måtte förklaras förverkade, icke kunde anses hava gjort
sig skyldig till tjänstefel, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av
häradsrättens överklagade utslag i ansvarsfrågan, befria Lindström från
honom av häradsrätten ådömda böter, men då Lindström, som för sin åtgärd
att ur Laxbäcken upptaga näten kunnat hämta stöd allenast av stadgandena
i 14 och 17 §§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896, icke
förebragt någon omständighet, på grund varav han vore berättigad behålla
näten, samt desamma, enligt vad i målet blivit utrett, tillhörde Gavelin,
bleve häradsrättens utslag, i vad därigenom Lindström förpliktats att till

— 1916 —

117

Gavelin återställa näten, av hovrätten fastställt. Beträffande Gavelins anspråk
på ersättning för liden skada funne hovrätten ej skäl att göra ändring
i överklagade utslaget.

I fråga om kostnaderna å målet vid häradsrätten funne hovrätten skäligt
på det sått ändra häradsrättens utslag i denna del, att dels Lindström
förklarades skyldig att med sammanlagt 569 kronor ersätta Gavelin för
dennes och hans rättegångsbiträdes inställelser vid häradsrätten, för av
Gavelin åberopade vittnena Viktor Haglunds, Amandus Kanons, Samuel
Edmans och J. F. Bäckströms inställelse vid häradsrätten, för nämnda vittnens
inkallande samt för lösen av häradsrättens protokoll, dels ock Lindström
befriades från honom av häradsrätten ålagd skyldighet att ersätta
statsverket förskjutna vittneslöner; och skulle vad av allmänna medel utgivits
eller kunde komma att utgivas i ersättning till de på åklagarens begäran
i målet inkallade vittnen stanna å statsverket.

över hovrättens utslag anfördes besvär av Lindström.1)

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
östergren Konungens befallningshavande i Västerbottens län att
förordna en åklagare att vid laga domstol väcka och utföra åtal mot kronofogden
Helleberg för försummelse vid utförande av anbefallt åtal. Uti en
för åklagaren upprättad särskild instruktion rörande åtalets utförande yttrade
justitieombudsmannen följande.

Av den instruktion, som justitieombudsmannen utfärdat i avseende å
åtalet mot länsmannen Lindström, framginge otvetydigt, att justitieombudsmannen
ingalunda förordnat om åtal mot Lindström, för det han i det utav
honom mot Gavelin anhängiggjorda, genom häradsrättens utslag den 2 juni
1911 avgjorda målet underlåtit att framställa yrkande om, att ifrågakomna
nät måtte förklaras förverkade. I sistberörda mål, i vilket stämningen delgivits
Gavelin den 24 augusti 1910, hade fråga varit om ansvar å Gavelin,
för det han dels vid upprepade tillfällen under den tid åtalet avsåge låtit
utlägga nät över Laxbäckens hela bredd, varigenom fisk avhållits från att
inkomma i annans fiskevatten, dels ock med användande av berörda fiskesätt
i strid mot bestämmelse uti en av Konungens befallningshavande i
länet den 19 maj ,1881 fastställd stadga bedrivit fångst av lax senare på
året än den 15 september. Att vattendraget stängts, hade icke i och för
sig kunnat föranleda, att den därvid använda fiskredskapen skulle dömas

'') Närmare redogörelse för ifrågavarande åtal återfinnes i 1915 års åmbetsberättelse,
s. 46 o. f.; so ock denna berättelse, s. 3 o. f.

— inte —

118

förbruten, men väl att vederbörande sakägare ägt rätt att taga redskapen
till vedermäle och pant samt behålla den, till dess Gavelin bjöde rätt för
sig. Huruvida sådan rätt tillkommit jämväl länsmannen Lindström, finge
för närvarande lämnas därhän. Däremot hade den omständigheten, att
Gavelin uti ifrågavarande bäck idkat fiske efter lax senare på året än den 15
september, väl enligt nyssnämnda stadga samt 1900 års fiskeristadga kunnat
giva Lindström rätt att i sammanhang med ansvarspåståendet därför framställa
yrkande, att den vid detta fiske använda redskap skulle dömas förverkad.
Men ett sådant yrkande hade icke kunnat avse här ovan omförmälda
nät, vilka Lindström tagit i beslag redan i augusti .eller sålunda
under tid, då fiske av lax i bäcken var medgivet. Lindströms underlåtenhet
att i omförmälda mål framställa yrkande, att de utav honom beslagtagna
näten skulle förklaras förverkade, kunde så mycket mindre hava givit anledning
till någon justitieombudsmannens åtgärd, som det utav det nu
anförda framginge, att ett dylikt yrkande icke ens bort framställas i målet.

Vad som i instruktionen för åklagaren lades Lindström till last hade
i stället varit, såsom ordalagen ock utvisade, att Lindström låtit upptaga
och till sin bostad hemföra de ifrågakomna näten samt därefter under mer
än fyra år icke vidtagit någon åtgärd för att återställa näten till Gavelin,
och detta utan att näten vare sig av domstol förklarats förbrutna eller av
Lindström behållits för att i rättegång mot Gavelin angående olaga fiske
tjäna såsom bevismedel i fråga om gärningen eller pant för skadestånd.
Förordnandet om åtal både alltså avsett den kränkning av Gavelins enskilda
rätt, vartill Lindström gjort sig skyldig, icke någon försummelse av
Lindström vid utförande av åtalet mot Gavelin.

Då häradsrätten genom utslaget den 29 april 1914 fällt Lindström
till ansvar för ett förment tjänstefel i sistnämnda hänseende men lämnat
det förhållande obestraffat, som justitieombudsmannen funnit böra föranleda
hans ingripande, vore det uppenbart, att justitieombudsmannen icke
skulle kunnat låta sig nöja med utslaget, om det i vederbörlig tid kommit
honom tillhanda, utan förordnat om fullföljd av talan mot detsamma. Vad
Helleberg anfört som ursäkt för sin underlåtenhet att, på sätt uti instruktionen
för åklagaren begärts, insända utslaget till justitieombudsmannen,
så snart ske kunde efter utslagets avkunnande, hade justitieombudsmannen
funnit icke förtjäna avseende. Genom Hellebergs berörda underlåtenhet
hade häradsrättens utslag kommit att gent emot ju^itieombudsmannen
vinna laga kraft, och Lindströms i ärendet ifrågakomna förhållande blivit
obestraffat. Men även om det förhållit sig så, som Helleberg föreburit,
att de utav honom i enlighet med instruktionen framställda ansvars- och
ersättningsyrkandena i huvudsak bifallits av häradsrätten, hade det påtag —

1910 —

119

ligen icke tillkommit Helleberg att avgöra, huruvida utslaget skulle få mot
justitieombudsmannen vinna laga kraft eller icke. Redan straffmätningen
kunde justitieombudsmannen hava funnit vara sådan, att talan borde fullföljas
i målet. Helleberg, som det enligt § 99 regeringsformen ålegat
att lämna justitieombudsmannen den fordrade handräckningen i avseende
å åtalet mot Lindström, ägde icke rätt att egenvilligt eftersätta de föreskrifter,
som justitieombudsmannen funnit nödigt meddela för eventuell
fullföljd av åtalet.

För det fel i tjänsten, vartill Helleberg genom sin anmärkta underlåtenhet
gjort sig skyldig, borde åklagaren yrka ansvar å Helleberg efter
lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet med den sålunda givna instruktionen anställdes åtal mot
Helleberg vid Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt, som meddelade utslag
i målet den 23 december 1915. Häradsrätten yttrade därvid: Häradsrätten
funne väl, att det enligt den av justitieombudsmannen i målet mot
Lindström utfärdade instruktion ålegat Helleberg att, så fort sig göra läte,
efter det häradsrätten meddelat utslag i målet, till justitieombudsmannen
insända häradsrättens protokoll och utslag, samt att Helleberg således
handlat i strid med denna instruktion, då han först efter besvärstidens
utgång till justitieombudsmannen insänt berörda protokoll och utslag; men
enär vad i målet förekommit icke föranledde därtill, att Helleberg för berörda
försummelse finge anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel, funne
häradsrätten åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas. Vid denna
utgång av målet funne häradsrätten Helleberg ej heller kunna åläggas att
betala åklagarens rättegångskostnad.

O O O

1916

II. Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett
åtal.

1. Fel i fråga om utsättande av tid för val av stadsfullmäktig.

] ett till justitieombudsmannen insänt exemplar av tidningen BohusPosten
för den 4 januari 1915 fanns under rubriken »Stadsfullmäktigvalet i
andra kretsen nu överklagat» omnämnt, att det för andra valkretsen inom
Uddevalla stad senast förrättade val av stadsfullmäktige överklagats på
den grund, att tiden för valet ej varit den i lag fastställda. Valet hade
nämligen pågått klockan 10,30 f. in.—12 middagen samt 5—9 e. m.,
ehuru lagen föreskreve, att valet skulle pågå minst två timmar före klockan
3 e. m. Uti den ifrågavarande tidningsartikeln tillädes vidare, hurusom
klagandena tillika framhållit, att magistraten utsatt valet att äga
rum under pågående gudstjänst, d. v. s. klockan 5—6 på valsöndagen,
ehuru vallagen stadgade tydligt förbud häremot; att båda anledningarna
vore var för sig tillräckliga för valets upphävande; samt att stadens röstberättigade
invånare torde hava rättighet att fordra så mycket, att magistraten
åtminstone läste igenom vallagen innan kungörelse om val utfärdades,
så att ej allmänheten i onödan besvärades med kommunala val.

Sedan justitieombudsmannen anmodat magistraten i Uddevalla att inkomma
med yttrande i anledning av berörda tidningsartikel, överlämnade
magistraten med skrivelse den 13 januari 1915 den av magistraten rörande
ifrågavarande val utfärdade kungörelse, utvisande att valet utsatts att äga
ram söndagen den 13 december 1914 från klockan 10,30 f. m. till klockan
12 på dagen samt från klockan 5 e. in. till klockan 9 e. in., därvid
dock tillika meddelats, att förrättningen icke komme att avslutas så länge
röstande anmälde sig i omedelbar följd. Vidare medsände magistraten transumt
av sitt protokoll över valförrättningen, enligt vilket valet fortgått till
klockan 9,5 e. m., då någon röstande icke vidare anmält sig, med uppehåll
från klockan 12,10 e. in., då någon röstande icke vidare anmält sig, till
klockan 5 e. m. Uti sagda skrivelse anförde magistraten, att anledningen
därtill, att valet utsatts å tider, som skett, vore den, att i Uddevalla stad
hölles varje söndag två högmässogudstjänster, den ena klockan 9 f. in.
och den andra klockan 12 på dagen, varannan söndag barngudstjänst
klockan 2 e. m. och varje söndag aftongudstjänst klockan 5 e. in. Vid

— 1916 —

121

detta förhållande hade valförrättningen icke kunnat börjas före klockan
10,30 f. in., liksom dess fortsättande i ett sammanhang icke kunnat utsättas
längre än till klockan 12 på dagen, då andra högmässogudstjänsten
vidtoge, utan att konflikt uppkommit med bestämmelsen att valet ej finge
pågå under gudstjänsttid. Bestämmelsen om två timmars valförrättning
före klockan 3 e. m. hade därför vid valförrättningens kungörande icke
kunnat uppfyllas på annat sätt än genom anslående av ytterligare en halvtimmes
valtid efter andra högmässogudstjänsten, som i regel torde sluta
vid Y22-tiden eller något senare, och före klockan 3 e. m. Någon verklig
nytta för de valberättigade skulle en sådan anordning, varigenom ej
mindre än tre olika valtider under dagen uppkommit, knappast hava medfört.
Däremot hade magistraten, med stöd av förut vunnen erfarenhet,
förmenat, att bestämmelserna om två timmars valtid före klockan 3 e. m.
i allt fall kornme att praktiskt taget uppfyllas genom föreskriften, att
valet icke avslutades så länge röstande i omedelbar följd anmälde sig.
Genom vidtagna särskilda åtgärder hade emellertid förrättningen denna
gång kommit att gå väsentligen raskare undan än förut, vilket haft till
följd, att de i valrummet och angränsande platser varande röstberättigade
avlämnat sina valsedlar redan klockan 12,10 på dagen, då förrättningen
därför avbrutits. Vid valets utsättande till klockan 5 e. m., då aftongudstjänst
hölles i stadens kyrka, hade magistraten utgått därifrån, att med
uttrycket allmän gudstjänst torde avses högmässogudstjänst, som hölles i
alla kyrkor i stad och å land, men icke de gudstjänster, som under beteckningarna
ottesång, aftonsång och aftonbön förekomme å vissa platser
men icke å andra. Magistraten hade därför förmenat, att hinder icke
torde möta för valförrättningens vidtagande redan klockan 5 e. m., varigenom
förrättningens utsträckande till nattetid borde kunna i de valberättigades
intresse åtminstone i viss mån begränsas. Magistraten ville i
detta hänseende framhålla, att vid val av landstingsman för Uddevalla
stad den 25 mars 1914 förrättningen kunde avslutas först klockan 6 f. in.
Visserligen hade det visat sig, att genom de särskilda åtgärder, som ovan antytts,
valförrättningen gått så raskt undan, att mottagandet av sedlar kunnat
avslutas redan klockan 9,5 e. in., något som vid kungörelsens utfärdande
dock icke kunnat förutses.

På grund av de i Uddevalla rådande säregna förhållanden i fråga
om gudstjänsttider måste svårigheter alltid uppstå vid hållandet av allmänna
val å sön- och helgdag. Valets utsättande till eu söndag hade
berott särskilt därav, att röstlängden på grund av tillfälligt bristande arbetskrafter
blivit färdig så sent, att valet för första kretsen ägt rum
först lördagen den 12 december, varefter valet för andra kretsen icke
16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till ISIG års riksdag.

122

lämpligen kunnat uppskjutas till påföljande lördag den 19 december, helst
under samma vecka förestått jämväl ett kommunalt val å kyrkostämma.
Annan valdag än söndagen den 13 december hade därför icke lämpligen
kunnat väljas, därest tillfälle skulle beredas en större allmänhet att utan
avsevärd svårighet deltaga i valet. Magistratens åtgöranden i nu förevarande
fall hade ingalunda avsett att verka hindersamt för de valberättigade
utan i stället gått ut på att i möjligaste mån underlätta deras deltagande
i valet.

Av vad sålunda i ärendet förekommit föranläts justitieombudsmannen
Östergren att i skrivelse den 18 februari 1915 fästa magistratens uppmärksamhet
därå, att vad § 24 av förordningen om kommunalstyrelse i
stad enligt dess nuvarande lydelse innehåller däom, att val av stadsfullmäktige
skall fortgå minst två timmar före klockan 3 e. m., vore att anse såsom
en ovillkorlig föreskrift och att avvikelse därifrån så mycket mindre
finge äga rum med hänsyn till den möjligheten, att valtiden kunde komma
att förlängas för att vid det klockslag, då uppehåll i förrättningen gjordes eller
valet skulle sluta, bereda närvarande valmän tillfälle att avlämna sina röstsedlar,
som bestämmelsen, att tiden för valet noggrannt skulle angivas i kungörelsen
om detsamma, uppenbarligen gåve vid handen, att tiden för valet
från början måste vara utsatt i överensstämmelse med nyss anförda föreskrift.
Beträffande den tydning, som magistraten i sitt yttrande givit
den likaledes ovillkorliga föreskriften i nämnda lagrum, att sådant val ej
finge äga rum å tider, då allmän gudstjänst hölles inom staden, påpekade
justitieombudsmannen, att enligt kap. 2 § 3 kyrkolagen ottesång, högpredikan
och aftonsång skola i städerna hållas alla söndagar, och torde därav
otvetydigt framgå, att en aftonsång vore att betrakta som en allmän
gudstjänst lika väl som en högmässa.

Då emellertid det fel, vartill magistraten gjort sig skyldig vid utsättandet
av ifrågavarande val, rimligtvis finge antagas hava berott på ovarsamhet,
ansåg justitieombudsmannen sig icke böra i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

2. Försummelse av kyrkoherde att å inskrivningstilläggslista
uppföra inskrivningsskyldig person. I

I ingiven klagoskrift hade arbetaren John Arvid Andersson från Kvarnsjötorp
i Toresunds socken anfört att, då han den 21 november 1914 i
enlighet med Konungens befallningshavandes i Södermanlands län kun —

1916 —

123

Rörelse inställt sig i Mariefred vid inskrivning av värnpliktiga men det
vid upprop av de tillstädeskomna värnpliktiga befunnits, att Andersson
icke vore upptagen å vare sig inskrivningslistorna eller tilläggslistorna,
inskrivningsnäinndens ordförande, majoren Aug. Silverstolpe hade vägrat att
uti inskrivningshänseende behandla Andersson på samma sätt som de uti inskrivningslistorna
upptagna värnpliktiga samt hänvisat honom att den 23
i samma månad klockan 8 f. in. inställa sig i Gnesta för undergående av
inskrivning och därvid medhava av pastorsämbetet i Toresunds församling
utfärdat behörigt intyg. I överensstämmelse härmed hade Andersson inställt
sig i Gnesta å sistangivna tid, därvid tågförbindelserna hade nödvändiggjort
för honom att avresa dit redan den 22 nämnda månad, i följd varav
han måst övernatta i Gnesta. För inställelsen i Gnesta hade Andersson
åsamkats kostnader till belopp av 14 kronor 20 öre, nämligen för skjuts
från Kvarnsjötorp till Mariefreds järnvägsstation samt åter, en halv mil
vardera gången, tillhopa 2 kronor, för biljett i tredje klass å bantåg från
Mariefred till Gnesta samt åter tillhopa 4 kronor 20 öre, för hotellrum 2 kronor,
för mat under två dagar 4 kronor och för en förlorad arbetsdag 2 kronor.
Andersson hemställde, att justitieombudsmannen måtte förhjälpa Andersson
att av den eller dem det vederborde utfå det sammanlagda beloppet
eller 14 kronor 20 öre.

Vid klagoskriften fanns fogad en den 23 november 1914 Gnesta dagtecknad
inskrivningssedel, utvisande att John Arvid Andersson, född den
6 augusti 1894 och kyrkobokförd i Toresunds församling, av inskrivningsnämnden
inom Nyköpings rullföringsområde nr 43 berörda den 23 november
inskrivits i militärarbetarbefattning.

Sedan klagoskriften överlämnats till Konungens befallningshavande
med anhållan om infordrande av vederbörandes yttranden, hade Konungens
befallningshavande insänt yttranden av kyrkoherden i nämnda församling
C. Sellman, majoren Silverstolpe och häradsskrivaren i Gripsholms fögderi
Knut Söderlund.

Kyrkoherden Sellman anförde, att Andersson jämte föräldrar och
syskon den 24 april 1914 inflyttat till Toresunds församling, där fadern
skrivits såsom torpare vid Kvarnsjötorp, och att Andersson därför ej
kunnat upptagas å inskrivningslistan, men att han bort upptagas å inskrivningstilläggslistan.
Att detta ej skett, hade berott på ett rent oavsikligt
förbiseende. Inskrivningen hösten 1914 av värnpliktiga tjuguåringar hade
kommit ett år tidigare än vanligt, vadan Andersson, såsom inflyttad efter
sista mantalsskrivningen, ej stått upptagen å den vanliga förteckningen
över blivande inskrivningsskyldiga och man för att få reda på honom måst

— 1910 —

124

genomsöka de två stora församlingsböckerna med granskning av varje
sida. Det oavsiktliga förbiseendet hade alltså förorsakats av ett alldeles
nytt förhållande. Dessutom ville kyrkoherden påpeka, att med något litet
välvilligt tillmötesgående från inskrivningsnämndens sida dessa Anderssons
klagomål ej behövt förekomma. Både i Toresund och i andra församlingar
hade nämligen någon gång hänt, att någon mönstringsskyldig blivit uteglömd,
men närvarande kronolänsmannen hade i sådana fall alltid blivit
anmodad att i telefon ringa upp vederbörande pastorsexpedition, och då
äskad upplysning vunnits, hade den ifrågavarande personen ändock inskrivits,
varefter prästbetyg per omgående för honom avsänts, så att saken
blivit klar.

Häradsskrivaren Söderlund framhöll i sitt yttrande att, då Andersson
icke för år 1914 varit mantalsskriven i Toresunds socken eller kunnat
återfinnas i 1914 års mantalslängd för denna socken, Andersson icke
kunnat uppföras å inskrivningslistan.

Av majoren Silverstolpe anfördes i särskilt avgivet yttrande att, då
någon anteckning om Andersson icke funnits i inskrivningslängden eller
inskrivningstilläggslistorna samt icke heller något prästbetyg avlämnats
eller eljest funnits tillgängligt, inskrivningsnämnden ansett sig förhindrad
att låta Andersson undergå inskrivning. Nämndens handlingssätt hade
stått i full överensstämmelse med gällande lag och grunderna för densamma.
God vilja hade emellertid icke fattats hos nämnden att bereda
Andersson tillfälle att med minsta besvär och kostnad undergå inskrivning,
och hade det varit av sådan anledning, som han blivit tillrådd att
med prästbetyg inställa sig vid närmaste förrättningsställe.

Vid överlämnande av nu nämnda yttranden uttalade Konungens befallningshavande,
vars yttrande tillika infordrats, för egen del den uppfattningen,
att vederbörande häradsskrivare icke i anmärkta hänseende gjort
sig skyldig till någon som helst felaktighet; att kyrkoherden, såsom ock
av honom medgivits, bort upptaga Andersson, vilken kyrkoskrivits i Toresunds
församling den 24 aprill914, å inskrivningstilläggslistan; att kyrkoherdens
förbiseende härvidlag syntes hava härrört av det ovanliga förhållandet,
att inskrivningen ägt rum under slutet av året; att inskrivningsnämnden
handlat i enlighet med gällande lagbestämmelser, men att det
varit önskvärt, att inskrivningsnämnden, såsom i liknande fall, enligt vad
Konungens befallningshavande hade sig bekant, vid åtskilliga tillfällen
förekommit, sökt ordna saken på något sätt, som icke skulle hava föranlett
ökad kostnad för klaganden.

Uti avgivna påminnelser anförde därefter Andersson, att han vore den

— 191fi —

125

förste att medgiva, att ett fel, sådant som det kyrkoherden erkant sig
hava begått vid komplettering av inskrivningslistorna, lätt kunde förekomma,
desto hellre som inskrivningen ägt rum å annan tid än tillförne,
men att, då å andra sidan Andersson icke kunde finna annat, än att kyrkoherden
vore ansvarig för den skada i ekonomiskt hänseende, soin drabbat
Andersson i följd av inskrivningsnämndens beslut att ålägga honom inställelse
i Gnesta för undergående av inskrivning, Andersson nödgades av
ekonomiska skäl fullfölja sin anmälan.

Av vad i ärendet förekommit ansåg justitieombudsmannen Östergren
uppenbart, att Andersson skulle hava fått undergå inskrivning vid inskrivningsförrättningen
i Mariefred den 21 november 1914, därest han
varit upptagen å den inskrivningstillläggslista, som det enligt stadgande i
inskrivningsförordningen ålegat kyrkoherden att upprätta, eller ock prästbetyg
för Andersson vid nämnda inskrivningstillfälle blivit avlämnat. Att
Andersson icke själv därvid medhaft prästbetyg, kunde icke läggas honom
till last, då han haft full rätt att vänta, att han skulle vara uppförd
å tilläggslista. Vad anginge den omständigheten, att inskrivningsnämnden
kunnat vidtaga sådan anordning, att Andersson kunnat vid ifrågakomma
inskrivningsförrättning undergå inskrivning utan hinder därav, att icke
vare sig inskrivningslängderna innehöllo någon anteckning om honom eller
prästbetyg för honom avlämnades vid förrättningen, kunde inskrivningsnämnden,
då laglig skyldighet för nämnden att vidtaga sådan åtgärd ej
förelåg, icke anses hava genom sin underlåtenhet därutinnan ådragit sig
ansvar för de kostnader, som Andersson fått vidkännas för inställelse vid
ytterligare en inskrivningsförrättning. Att ersättningsskyldighet i sådant
hänseende däremot ålåge kyrkoherden, framginge av stadgandet i 6 kap.
1 § strafflagen, att skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall
av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande.
Beloppet av den ersättning, som Andersson fordrat, eller 14 kronor 20
öre, vore icke oskäligt.

Vid nu nämnda förhållande ansåg justitieombudsmannen sig böra
lämna Andersson erforderligt biträde, så att hans berörda ersättningsanspråk
kunde bliva tillfredsställt. Med avseende å omständigheterna i
ärendet fann justitieombudsmannen emellertid lämpligt att, innan någon
vidare åtgärd i sådant hänseende vidtoges, i skrivelse den 23 april 1915
delgiva kyrkoherden sin uppfattning i frågan och därvid lämna honom tillfälle
att inom viss tid därefter till justitieombudsmannen inkomma med
bevis, att omförmälda belopp 14 kronor 20 öre blivit till Andersson eller

— 1910 —

126

hans målsman utbetalt; och skulle i händelse dylikt bevis inkomme inom
den utsatta tiden, Anderssons anmälan icke föranleda vidare åtgärd från
justitieombudsmannens sida.

Sedermera inkom kyrkoherden Sellman med bevis, att han till klagandens
fader utbetalt den fordrade ersättningen, och fann justitieombudsmannen
klagoskriften vid sådant förhållande icke föranleda vidare
åtgärd.

3. Obehörigt uttagande av kommissionärsarvode.

I en insänd klagoskrift anförde kontraktsprosten J. A. Nyman i
Haparanda att, sedan han i ett ärende angående utanordnande av honom
tillkommande skogsmedel från Neder Torneå kyrkoherdeboställe till kommissionären
hos domänstyrelsen översänt en skrivelse jämte tre bilagor,
Nyman fått till kom missionären erlägga 2 kronor 20 öre, vilket belopp
uttagits genom postförskott. Nyman förmenade, att debiteringen ej vore
principiellt riktig, och ansåge, därest han hade rätt, att han icke borde
åtnöja sig med någon godtycklig behandling från kommissionären.

Kommissionären hos nämnda styrelse, notarien Martin Rasch anförde i
avgiven förklaring över klagoskriften följande.

På sätt framginge av en förklaringen i avskrift bilagd skrivelse från
Nyman den 20 december 1914, hade denne anmodat Rasch om överlämnande
av de vid skrivelsen fogade handlingarna samt befullmäktigat honom
att å Nymans vägnar förebringa fullständig utredning samt utanordning
av berörda skogsmedel. På grund därav hade Rasch den 22 december
1914 inlämnat den till domänstyrelsen ställda ansökningen jämte tre bilagor.
I skrivelse den 29 samma månad hade Rasch underrättat Nyman, att handlingarna
ingivits och att medlen komme att utanordnas till honom genom
vederbörande domkapitel, varjämte Rasch lovat att omedelbart underrätta
honom om, när ärendet bleve avgjort. Skrivelsen hade belagts med postförskott
till belopp av 2 kronor utom porto och postförskottsavgift 20
öre. Med stöd av det uppdrag, Nyman meddelat Rasch, hade denne ansett
sig skyldig att oavbrutet följa målets gång och vidtaga de åtgärder,
som från hans sida kunde påkallas för dess skyndsamma behandling.
Minst en gång; i veckan hade undersökning verkställts i vederbörligt diarium
för att se, huru långt målet framskridit m. m. Dylik undersökning
hade även gjorts före avfattandet av Raschs skrivelse den 29 december.
Den anmärkta debiteringen hade tillkommit enligt följande grunder:

— 1916 -

127

för handlingens ingivande.................................................... 75 öre

» ovannämnda meddelande den 29 december 1914 ... 75 »

» undersökning angående målets gång enligt det särskilt
givna uppdraget.................................................... 50 »

» porto och postförskottsavgift.......................................... 20 »

Nyman anförde därefter uti avgivna påminnelser, att Rasch begärt
postförskott å två försändelser till honom. Utom försändelsen av den 29
december 1914, för vilken fordrats 2 kronor 20 öre, hade kommit en
försändelse av den 19 januari 1915, belagd med postförskott till belopp
av 3 kronor 20 öre. Det senare postförskottet, vilket icke inlösts av
Nyman, vittnade om ett sätt att debitera, som syntes hava fallit Rasch
mindre lägligt, att döma av en skrivelse till Nyman av den 27 sistnämnda
månad, i vilken Nyman ombetts att, i händelse han löst postförskottet av
den 19 januari, som av misstag å Raschs sida blivit belagt med lösen till
ett belopp av 3 kronor 20 öre, underrätta honom därom, då beloppet
komme att omedelbart återställas. I påminnelserna framhöll Nyman därjämte,
att kommissionär enligt fastställd taxa vore berättigad att av part,
förutom ersättning för porto, uppbära 75 öre för ingivande av handling
och lika mycket för underrättelse. Hela beloppet hade i det förevarande
fallet, eller beträffande den första försändelsen, således bort uppgå till 1
krona 70 öre. Nyman ansåge önskligt få veta anledningen till den högre
taxeringen eller 50 öre utöver vad som lagligen tillkomme kommissionären.

Till bemötande av vad Nyman sålunda yttrat anförde Rasch uti ytterligare
avgiven förklaring, att han jämlikt åtagande i brevet den 29 december
1914 under den 19 påföljande januari till Nyman avsänt ett vid den
senare förklaringen fogat, den 18 sistnämnda månad dagtecknat meddelande
om domänstyrelsens föregående dag fattade beslut. Detta meddelande hade
belagts med postförskottsavgift av 3 kronor 20 öre, och hade debiteringen,
som avsett att utgöra ersättning för allt med uppdraget förenat arbete,

verkställts enligt följande grunder:

för handlingens ingivande.................................................. 75 öre

» meddelandet den 29 december 1914........................... 75 »

» meddelandet den 18 januari 1915 ............................ 75 »

» undersökning angående målets gång och dess bevakande
enligt det särskilt givna uppdraget ............... 75 »

» porto och postförskottsavgift........................................ 20 »

Då remissen å Nymans klagoskrift inkommit till domänstyrelsen, hade
närmare undersökning verkställts i kommissionärsdiariet för år 1914, var —

1916 —

128

vid befunnits, att genom förbiseende anteckning icke gjorts därom, att
skrivelsen av den 29 december 1914 redan belagts med postförskott. I
anledning härav hade samma dag till Nyman avsänts ett brev, varav avskrift
fogats vid den senare förklaringen. Den senare postförskottsförsändelsen
från Rasch hade på grund därav icke utlösts av adressaten utan
återställts till avsändaren.

Vid många tillfällen, då personer bänvänt sig till kommissionären och
anhållit om biträde för vissa utredningar, vilkas utförande kunnat taga
en avsevärd tid i anspråk, hade det fallit sig svårt att avgöra, efter vilka
tunder ersättningen borde bestämmas att utgå, och hade Rasch därvid
följt den principen att beräkna ersättning för dylikt utredningsarbete, i
vad det icke kunde anses falla inom ramen för de åligganden, som enligt
kungörelsen den 28 maj 1886 tillkomme kommissionär att utföra, efter
2 kronor för timme. Det torde nämligen icke vara med billighet och
rättvisa förenat, att ett sådant utredningsarbete skulle gäldas uteslutande
enligt de grunder, som funnes angivna i § 6 av nämnda kungörelse. 1
den fullmakt, som Nyman lämnat Rasch att å hans vägnar »förebringa
fullständig utredning», läge, enligt Raschs förmenande, ett uppdrag, som
delvis ginge utöver de åligganden, vartill kommisionärskapet förpliktade.
Såsom ett mycket vanligt exempel på dylika uppdrag ville Rasch anföra
följande. En boställshavare vände sig i brev till kommissionären och anhöll
om upplysning, huruvida några skogsrnedel influtit från hans boställe,
och önskade samtidigt att, därest så vore fallet, ansökan om dessas utbekommande
måtte av kommissionären uppsättas och ingivas. I vederbörande
jägmästares skogsmedelsförteckning måste då verkställas utredning, om någon
försäljning ägt rum, samt om betalningsdagen. Sedan verkställdes undersökning
i vederbörande länsstyrelses räkenskaper med domänstyrelsen, om
skogsrnedel inbetalts av vederbörande virkesköpare på angiven tid och alltså
funnes innestående. Därest det befunnes, att medel influtit, uppsattes och
ingåves ansökan i boställshavarens namn om utbekommande av dennes
andel uti desamma. Sedan bevakades målets gång och lämnades underrättelse
om styrelsens beslut angående utanordnandet. För ett dylikt uppdrag
hade Rasch plägat debitera vederbörande på följande sätt, nämligen,
förutom porto:

för ansökans uppsättande och ingivande samt meddelande

därom ........................................................................................ 1 kr. 50 öre

» meddelande om styrelsens beslut...................................... 75 »

» verkställd utredning efter 2 kr. per timme .................

Under de sex år, Rasch tjänstgjort såsom domänstyrelsens kommissionär,
vore Nyman den ende, som anfört klagomål över, att särskild ersättning

— 1916 —

129

betingats för dylikt uppdrags utförande. Då Nyman endast utgivit ersättning
med 2 kronor, förutom porto, för ett arbete, som eljest enligt av
Rasch följda principer skulle hava betalts med 3 kronor samt någon°orätt
icke torde hava vederfarits honom genom Raschs förbiseende, hemställde
Rasch, att justitieombudsmannen måtte finna vad Nyman mot Rasch anmärkt
icke vara av beskaffenhet att föranleda vidare åtgärd.

I en till Rasch avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen
östergren i huvudsak följande.

Enligt kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av kommissionärer
hos statsdepartement och vissa ämbetsverk in. fl. myndigheter
äger sålunda anställd kommissionär att i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande ................................................................... 75 öre

» uttagande och översändande av beslut, diariibevis eller

andra handlingar............................................................................. 75 »

för meddelande av underrättelse om dag, då beslut efter

anslag utfärdas eller annat meddelande................................ 75 öre,

dock att, där uppdrag att ingiva handlingar även avser uttagande
och översändande av diariibevis om deras ingivande, arvodet
för dessa åtgärder tillsammans utgår med 1 krona.

Det uppdrag, som Nyman lämnat Rasch i förevarande fall, avsåg
ingivande av en ansökan med därvid fogade handlingar, varjämte han
befullmäktigade Rasch att å hans vägnar, såsom orden lödo, »förebringa
fullständig utredning samt ^anordning av medlen i fråga». Såvitt handlingarna
utmärka, hade emellertid någon utredning uti det ifrågakomna
ärendet varken verkställts av Rasch eller före ansökningens ingivande
till domänstyrelsen varit erforderlig. Avseende syntes därför icke kunna
fästas å vad Rasch anfört om de utredningar, han uti andra dylika ärenden
haft att verkställa, samt om det arvode, han plägat debitera för utredning.
Beträffande den fordrade ersättningen af 75 öre för meddelandet
den 29 december 1914 vore att märka, dels att Nyman icke begärt eller
rimligtvis behöft något meddelande därom, att ansökningen ingivits, dels
ock att översändandet av ett meddelande av sådant innehåll icke skäligen
kunde berättiga kommissionär till högre ersättning än som tillkomrne honom
för uttagande och översändande av diariibevis, därför ersättningen till kommissionären
skulle uppgått till allenast 25 öre utöver arvodet för ansökningens
ingivande. Nyman syntes emellertid vara villig att för det nämnda meddelandet
gälda 75 öre, och då därtill komme, att Nyman sedermera underrättats
om ärendets utgång under sådana omständigheter, att särskild ersättning
för underrättelsen icke torde kunna ifrågakomma, fann justitieom 17

— Justitieombudsmannens ämbatsberiitlche till 1.91b'' års riksdag.

130

budsmannen sig ej hava anledning att vidare ingå på spörsmålet om behörigheten
av nu omförmälda debitering. Utöver ersättningen för ansökningens
ingivande och för ett meddelande hade Rasch fordrat 50 öre för undersökning
angående målets gång enligt det särskilt givna uppdraget, och hade
Rasch som stöd för denna debitering anfört, att han ansett sig skyldig att
oavbrutet följa målets gång och att undersökning minst en gång i veckan verkställts
i vederbörligt, diarium för att se, huru långt målet framskridit m. m.

På grund av vad i ärendet vore upplyst syntes emellertid den anmärkningen
ligga nära till hands, att Rasch knappast haft tillfälle att under
tiden från ansökningens ingivande intill den 29 december 1914 oavbrutet
följa målets gång och väl ej heller haft anledning att den tiden minst en
gång i veckan göra undersökning i vederbörligt diarium. Härmed finge
för övrigt förhålla sig huru som helst, debiteringen av 50 öre för undersökningen
av diariet till vinnande av upplysning om målets gång torde
icke stå i överensstämmelse med föreskrifterna i ovan åberopade kungörelse.
1 de fall, då en kommissionär tillgodoför sig ersättning för meddelande
om förhållande, varom diariet i vederbörande ämbetsverk lämna upplysning,
kunde han uppenbarligen icke vara berättigad till särskild gottgörelse för besväret
med upplysningens anskaffande. Annars skulle, särskilt vid tillämpning
av de principer för debitering, som Rasch uppgivit sig följa, resultatet
bliva, att kostnaderna för dylika meddelanden väsentligen komäne
att bero på kommissionärens större eller mindre förtrogenhet med förhållandena
inom ämbetsverket och därav betingade förmåga att beräkna, när
en viss anteckning rörande ett ärende komme att inflyta i diariet.

Dä justitieombudsmannen på nu anförda grunder fann Rasch icke
hava varit berättigad att för försändelsen till kontraktsprosten Nyman av
den 29 december 1914 avfordra honom, utöver gottgörelse för porto och
postförskottsavgift med 20 öre samt av Nyman medgivet arvode för ansökningens
ingivande och för ett meddelande med tillhopa 1 krona 50 öre,
ytterligare ersättning med 50 öre, ansåg justitieombudsmannen sig icke
kunna underlåta att lämna Nyman erforderligt biträde för återfående av
sistnämnda belopp. Med avseende å omständigheterna i ärendet fann justitieombudsmannen
emellertid lämpligt att, innan någon åtgärd i sådant
hänseende vidtoges, delgiva Rasch sin uppfattning i frågan och därvid
tillika lämna honom tillfälle att inom viss tid inkomma med bevis, att han
gottgjort Nyman nu ifrågavarande belopp.

Genom sedermera i ärendet meddelat beslut har jag, enär Rasch visat,
att han gottgjort klaganden det överskjutande belopp, som obehörigen
debiterats denne i kommissionärsarvode, funnit skäligt låta bero vid sålunda
vunnen rättelse.

— 1916 —

131

4. Obehörigt nedrivande genom polismyndighet av valaffisch
under valrörelse före riksdagsmannaval.

Ledamöter! av riksdagens andra kammare, redaktören Axel Sterne i
Mjölby anförde i en hit insänd klagoskrift följande:

På order av länsmannen Knut Ljungblom hade poliskonstaplarna
Schöld Levin och Hjalmar Andersson vid upprepade tillfällen under mars
och april 1914 under valrörelsen före de då stundande valen till riksdagens
andra kammare i Mjölby municipalsamhälle nedrivit eller förstört
på vissa uppgivna platser inom samhället anslagna exemplar av två olika,
av socialdemokratiska partiet spridda valaffischer, den ena föreställande en
pansrad näve, varunder förekomino orden »Utmaningen mot Sveriges folk
bör tillbakaslås» och den andra försedd med inskriften: »Högerns program
är folket under militarismens ok».

Då, såvitt klaganden hade sig bekant, ingendera av nämnda affischer
varit av det förgripliga innehåll, att de av laga myndighet i vederbörlig
ordning förbjudits till spridning eller uppsättning, ansåg klaganden de anmärkta
åtgärderna innebära ett godtyckligt förfarande, som på ett betänkligt
sätt ingrepe i ett politiskt partis rätt att med lovliga medel agitera
för sina åsikter och oförkränkt tillkännagiva sin uppfattning.

I enlighet med denna uppfattning hade klaganden, vilken vore ordförande
i Mjölby arbetarkommun, velat bringa berörda förhållande till justitieombudsmannens
kännedom, med anhållan tillika, att justitieombudsmannen
måtte i ärendet vidtaga erforderliga åtgärder.

Vidkommande den affischen, som var försedd med inskrift: »Högerns
program är folket under militarismens ok», anförde länsmannen Ljungblom i
avgiven förklaring, att han beträffande densamma icke vidtagit någon som
helst åtgärd, följaktligen icke heller givit förbemälda poliskonstaplar order
att borttaga affischen från de platser, där den varit anslagen, och hemställde
Ljungblom förty, att klagoskriften i denna del icke måtte föranleda
någon åtgärd från justitieombudsmannens sida,

Uti avgivna påminnelser erinrade därefter Sterne, att då ifrågavarande
affisch nedrivits av de nämnda poliskonstaplarna, dessa torde hava överskridit
given order, varför, om sä vore förhållandet, de också borde bliva
föremål för justitieombudsmannens ämbetsåtgärd.

Sedan justitieombudsmannen låtit infordra yttranden i ärendet från

— uufi -

132

poliskonstaplarna Levin och Andersson, förklarade den sistnämnde i avgiven
förklaring, att han medgåve sig hava avlägsnat affischen i fråga
från en av municipalsamhällets anslagstavlor men att han ansåge sig
hava ägt både rättighet och skyldighet därtill. Till stöd härför åberopade
Andersson ett bifogat utdrag av Mjölby municipalnämnds protokoll
för den 6 september'' 1909, utvisande att nämnden beslutat anmoda
samhällets poliskonstaplar att övervaka, det å samhällets utmed
vägarna utsatta anslagstavlor icke anbringades meddelanden av art att
förnärma enskildas rätt eller person eller som dikterats av okynne och
sålunda vore av beskaffenhet att på ett eller annat sätt verka sårande eller
förargelseväckande. För övrigt funnes, uppgav Andersson vidare, å samhällets
anslagstavlor anbragt en inskription, att affischering icke finge
företagas å väggar eller stolpar vid påföljd av vitesansvar. Den ifrågavarande
affischen hade endast varit fästad vid anslagstavlans nedre kant men
i övrigt anbragts å en nedanför tavlan varande vägg. Andersson ansåge
sig följaktligen vid affischens nedtagande endast hava fullgjort sin tjänsteplikt
och hade icke låtit sitt handlingssätt förestavas av politiska motiv.

Levin bestred för sin del, att han tagit någon befattning med ifrågavarande
affisch.

I avgivna förnyade påminnelser förklarade sig klaganden hålla före,
att de inkomna förklaringarna tillfullo gåve vid handen, det han haft
synnerligen goda skäl för sin gjorda anmälan; och vidhölle han densamma
mot poliskonstapeln Andersson, vilken med överskridande av honom utav
länsmannen given order nedrivit affischen.

Därjämte ägde skriftväxling rum rörande nedrivandet av den affisch,
som föreställde en pansrad1 näve m. m.

Vid prövning av klagomålen, så vitt de avsågo nedrivandet av sist
omförmälda affisch, fann jag — med hänsyn till det frikännande utslag,
som Kungl. Maj:t den 15 november 1915 meddelat med anledning av ett
utav justitieombudsmannen mot borgmästaren greve C. AT. Spens anställt
åtal för alldeles likartat förfarande — klagomålen i denna del e} föranleda
någon vidare åtgärd från min sida.

Av redogörelsen för åtalet mot greve Spens (se sid. 7 o. f. här ovan)
framgår, att jämväl den andra valaffischen med inskriften »Högerns program»
etc. varit föremål för prövning från Spens’ sida. Spens hade emellertid

— 1916 —

133

funnit densamma icke vara mera anmärkningsvärd än valaffischer i allmänhet
och fördenskull ansett sig icke kunna meddela förbud mot dess
offentliga anslående. Redan detta uttalande synes mig tyda på, att affischen
icke med fog kunde betraktas såsom förargelseväckande.

Efter prövning av ärendet i denna del avlät jag till kronofogden i
Yifolka, Valkebo och Gullbergs härads fögderi en ämbetsskrivelse med
anmodan till honom att bringa dess innehåll till vederbörande underlydandes
kännedom. Efter erinran att poliskonstapeln Andersson ostridigt
vore ansvarig för nedrivandet av ifrågavarande affisch, anförde jag i nämnda
skrivelse vidare:

Andersson hade i den avgivna förklaringen uppgivit, att det icke varit
politiska skäl, som föranlett honom att ingripa beträffande denna affisch.
Huruvida så varit fallet eller ej, förefölle tvivelaktigt nog. Med anledning
av vad som förekommit i denna del av ärendet ävensom i åtskilliga
andra år 1914 här anhängiggjorda ärenden, avseende klagomål
över likartat förfarande av polismyndigheter å andra orter under ovanberörda,
då pågående valrörelse, ansåge jag mig emellertid böra erinra om
vikten därav, att polismyndigheterna under pågående politisk eller kommunal
valrörelse iakttaga fullkomlig opartiskhet gentemot de olika partierna
och sålunda exempelvis ej beordra nedrivande eller meddela förbud mot
anslående av valaffischer, som spridas av ett måhända misshagligt politiskt
parti och giva uttryck åt en politisk åskådning, som ej omfattas av myndigheten
i fråga, samt på den grund anses förargelseväckande. Det läge
i öppen dag, att statens auktoritet kan taga skada, därest statens funktionärer
icke i tjänstens utövande visa full oväld i berörda hänseende,
överträddes detta självklara bud, vare sig från högerhåll eller vänsterhåll,
vore det självfallet justitieombudsmannens ämbetsplikt att beivra sålunda
begången förseelse. Alla i riksdagen företrädda partier måste från myndigheters
sida kunna påräkna lika frihet för sin valrörelses bedrivande,
såvida ej laglighetens råmärken skulle överskridas. Skulle detta åter vara
fallet och exempelvis en valaffisch befinnas vara av straffbart innehåll,
skulle ingripande av vederbörande myndighet givetvis ske i därför stadgad
ordning.

Med hänsyn till de i detta fall föreliggande särskilda omständigheterna,
om vilka upplysning i ärendet vunnits, fann jag emellertid klagomålen
i förevarande del ej föranleda annan åtgärd än denna erinran till
vederbörande.

Då jag sålunda avskrev ärendet, tog jag ock viss hänsyn därtill, att
av underordnade polismän, såsom poliskonstaplar, ej kan uti eu sådan sak
fordras samma grad av omdöme, som bör finnas hos deras överordnade.

— 1916 —

134

5. Parts rätt att återbekomma under rättegången
till domstolen ingiven handling.

Handlingarna uti ett genom klagomål av N. F. Handberg i Samuelsberg
härstädes anhängiggjort ärende utvisa, bland annat, följande.

Klaganden lät den 16 juni 1913 till rådhusrätten i Västerås under
handläggning av ett där anhängigt mål, däri klaganden var kärandepart,
till rådhusrätten ingiva ett av Svea hovrätt den 20 maj 1913 meddelat
utslag på besvär av klaganden och hans hustru Amalia Handberg över,
bland annat, rådhusrättens utslag den 28 oktober 1912 i mål mellan makarna
Handberg, å ena, samt aktiebolaget Mälareprovinsernas bank, å andra
sidan, angående ansvar och ersättning. Nämnda hovrättsutslag blev emellertid
sedermera icke i huvudskrift till klaganden återställt utan intogs
såsom bilaga i rådhusrättens dombok.

Såsom svar på en av klaganden hos rådhusrätten den 21 juli 1914
framställd skriftlig begäran att återbekomma ifrågavarande utslag i huvudskrift
mottog klaganden ett av rådmannen V. Åsberg undertecknat meddelande
av innehåll att, då utslaget i fråga vore inhäftat uti den inbundna
domboken, detsamma icke kunde i huvudskrift tillhandahållas klaganden, men
att Åsberg däremot vore villig och skyldig att antingen mot lösen lämna
klaganden avskrift av utslaget eller ock låta klaganden personligen eller
genom ombud taga sådan avskrift.

I en till justitieombudsmannen insänd klagoskrift av den 16 november
1914 påkallade därefter klaganden justitieombudsmannens ämbetsåtgärd i
ändamål att utan kostnad för klaganden från rådhusrätten utbekomma den
ifrågavarande handlingen, vilken klaganden i hovrätten löst med 10 kronor
och vilken vore hans tillhörighet.

Sedan justitieombudsmannen i anledning av klagomålen anmodat rådhusrätten
i Västerås att hit inkomma med vederbörandes yttrande, översände
rådhusrätten en av rådmannen Åsberg avgiven förklaring, däri
Åsberg — under erinran, att han såsom brottmålsdomare i staden ensam
vore ansvarig för det anmärkta förfarandet — anförde huvudsakligen följande.

Hovrättens ifrågavarande utslag hade i sin helhet blivit intaget i rådhusrättens
protokoll i förutnämnda mål vid rättegångstillfället den 16 juni
1913, då utslaget till rådhusrätten ingavs, och hade klaganden bekommit

— 1916 —

135

utskrift av berörda protokoll, däri utslaget var i sin helhet intaget. Under
den fortsatta rättegången hade klaganden icke yrkat att utfå utslaget.
Begäran därom hade icke av klaganden framställts förrän någon dag före
den 21 juli 1914, och hade klaganden då, på muntlig förfrågan, erhållit
det besked, att svårigheter mötte att i huvudskrift utlämna utslaget, enär
detsamma intagits såsom bilaga i domboken för omförmälda rättegångstillfälle
samt domboken sedermera blivit inbunden. Då samma begäran
därefter skriftligen framställdes, hade Åsberg, i tanke att klagande^ icke
kunde hava något verkligt behov att utfå utslaget, ansett skäligt att, på
sätt framginge av ovanberörda skriftliga meddelande till klaganden, vägra
bifall till dennes anhållan.

Emellertid hade Åsberg numera låtit tillställa klaganden hovrättsutslaget
i huvudskrift, varom bevis senare av Åsberg hit översändes.

Sedan klaganden lämnats tillfälle att i ärendet inkomma med påminnelser,
insände klaganden en skrift, däri han vitsordade, att han återbekomma
handlingen i fråga, men tillika — med förmälan, att han vid flera tillfällen,
utöver de förut nämnda, återfordrat handlingen dels genom ombud,
dels ock personligen vid för ändamålet företaget besök i Västerås — för
utgifter och besvär, som han i sådant hänseende fått vidkännas, framställde
anspråk på ersättning med 25 kronor.

Med anledning av klagandens nämnda ersättningsanspråk infordrades
förnyat yttrande från Åsberg, vilken därvid, bland annat, framhöll att, ehuru
i förevarande fall det till rådhusrätten ingivna utslaget kommit att i huvudskrift
intagas i domboken, dylikt förfarande eljest icke vore i överensstämmelse
med av Åsberg tillämpad praxis, utan torde hava berott på
rådande arbetsbrådska.

Tillika förklarade Åsberg sig villig att betala klaganden det av denne
fordrade ersättningsbelopp.

Sedan justitieombudsmannen Östergren ioanledning därav till Åsberg
avlåtit en ämbetsskrivelse med anmodan till Åsberg att föranstalta därom,
att berörda belopp, 25 kronor, bleve till klaganden erlagt, ävensom
att hit inkomma med bevis därom, insände Åsberg därefter till justitieombudsmannen
av klaganden lämnat skriftligt erkännande, att han av Åsberg
mottagit ifrågavarande belopp.

Vid vad sålunda i ärendet förekommit lät justitieombudsmannen bero.

— 1916

186

6. Dröjsmål med kungörande av inskrivningsförrättningar
samt av inkallelse av värnpliktiga till tjänstgöring vid

mobilisering.

Två under år 1915 handlagda ärenden hava gällt dröjsmål från länsstyrelses
sida med kungörande i det ena fallet av inskrivningsförrättningar
och i det andra fallet av inkallelse till tjänstgöring vid mobilisering. Enligt
lämnad uppgift skulle dröjsmål i berörda hänseenden hava förekommit
hos flera länsstyrelser, och har jag med hänsyn därtill ansett redogörelse
för ärendena böra inflyta här för vinnande av rättelse för framtiden i berörda
avseende.

Uti en till justitieombudsmannen insänd skrift anfördes klagomål däröver,
att en länsstyrelse hösten 1914 icke skulle hava föranstaltat därom,
att kungörelse angående inkallelse till tjänstgöring av uppgivet rullföringsområde
tillhörande värnpliktiga blivit inom behörig tid före den utsatta
inryckningsdagen den 9 november 1914 offentligen anslagen inom viss
kommun.

Sedan justitieombudsmannen i anledning därav anhållit, att länsstyrelsen
måtte infordra och hit insända yttrande av vederbörande, översände
länsstyrelsen hit yttrande av vederbörande länsman ävensom en promemoria
av landssekreteraren i länet, utvisande vad i saken av länsstyrelsen vidgjorts.

Av berörda promemoria inhämtade jag, att ifrågavarande kungörelse
från rullföringsbefälhavaren ankom till länsstyrelsen den 29 oktober
1914; att den för att ingå i länsstyrelsens vanliga veckokungörelse avlämnades
till tryckning den 31 oktober; att den förelåg färdigtryckt den 4 påföljande
november; att den samma dag utsändes till länsmännen för utdelning
till pastorsämbetena; samt att den säkerligen allestädes blivit uppläst i
kyrkorna söndagen den 8 november 1914. Vidare inhämtades av promemorian,
att de för offentligt anslående inom vederbörande kommuner avsedda
exemplar av ifrågavarande kungörelse först den 6 november avlämnats
från tryckeriet och att de samma dag med posten expedierats till
vederbörande länsmän. I

I en till länsstyrelsen därefter avlåten ämbetsskrivelse anförde jag,
bland annat:

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit hade jag, beträffande
kungörelsens införande i länsstyrelsens kungörelser, visserligen ansett det

— 1916 —

137

lämpligaste förfaringssättet hava varit, att länsstyrelsen, utan att avvakta
tryckningen av det sedvanliga veckonumret av länskungörelserna, med
hänsyn till ärendets brådskande beskaffenhet omedelbart föranstaltat om
tryckning av ett särskilt nummer av länskungörelserna för offentliggörande
av ifrågavarande kungörelse, varigenom dennas uppläsande i kyrkorna bort
kunna äga rum jämväl söndagen den 1 november 1914. Med hänsyn till
avfattningen av de bestämmelser i § 29 mom. 2 i värnpliktslagen, vilkas
tillämpning det bär gällde, hade jag emellertid i förevarande del ansett mig
allenast böra delgiva länsstyrelsen denna min uppfattning.

Vidkommande åter dess åtgörande för offentligt anslående i kommunerna
av samma kungörelse hade jag funnit det dröjsmål, som därutinnan
ägt rum, anmärkningsvärt. Då kungörelsen från rullföringsbefälhavaren
inkom till länsstyrelsen i’edan den 29 oktober 1914, syntes mig tryckningen
av de för offentligt anslående avsedda exemplaren därav hava bort medhinnas
långt före den 6 därpå följande november. Denna tryckning torde nämligen
knappast hava behövt taga mer än ett par dagar i anspråk. På
grund av det nu förelupna dröjsmålet hade kungörelsen först den 9 november
på förmiddagen eller först själva inryckningsdagen kommit fjärdingsmannen
uti ifrågavarande socken till hända. Då de värnpliktiga från
denna socken enligt kungörelsen skulle samlas å uppgiven plats redan
klockan 9 förmiddagen sistnämnda dag, hade på grund av dröjsmålet med
kungörelsens tryckning följaktligen icke medhunnits att offentligen anslå
densamma förrän efter den utsatta samlingstiden. Detta syntes också hava
varit förhållandet inom övriga till samma länsmansdistrikt hörande kommuner
och sannolikt även inom andra kommuner inom rullföringsområdet.
De sålunda konstaterade sakförhållandena kunde jag icke undgå att beteckna
såsom otillfredsställande.

Då emellertid, så vitt infordrade upplysningar från chefen för det
regemente, vilket ifrågavarande värnpliktiga tillhörde, gåve vid handen,
skada i något avseende icke följt av det anmärkta dröjsmålet med kungörelsens
offentliga anslående, samt jag dessutom ansåge mig kunna utgå
från, att i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet dylikt
dröjsmål icke komme att upprepas, fann jag mig kunna låta bero vid
vad sålunda i ärendet förekommit.

Utav hit insända notiser i vissa tidningar för den 3, den 4 och
den (i februari 1915 syntes framgå, att försummelse ägt rum i fråga
om kungörandet av inskrivningsförrättningar rörande 1915 års värnpliktiga
inom två uppgivna rullföringsområden. Sålunda skulle, oaktat in 18

— Justitieombudsmannens ämbetsbcråttclse till 1HI6 års riksdag.

138

skrivning av de värnpliktiga i länets residensstad förrättats redan berörda
den 3 och den 4 februari med början kl. 10 f. in., nämnda kungörelse
— innefattande upplysning om tider och ställen för inskrivningsförrättningarna
inom samtliga kommuner i länet — icke hava varit införd i
ortspressen förrän första gången uti en berörda den 4 februari utgiven
extra upplaga av en i residensstaden utkommande tidning.

Med anledning av det sålunda uppgivna förhållandet infordrade justitieombudsmannen
yttrande från länsstyrelsen i länet, vilken myndighet utfärdat
omförmälda kungörelse.

I den avgivna förklaringen anfördes följande.

Ifrågakomna kungörelse, varav ett exemplar bifogades, hade uppsatts
och befordrats till trycket omedelbart efter det den nya inskrivningsförordningen
av den 31 december 1914 kommit länsstyrelsen till hända samt
därpå avsänts till prästerskapet inom länet för vederbörligt uppläsande.
Beklagligt nog hade emellertid kungörelsen varken blivit intagen i ortstidning
eller utsänd för att anslås å därför bestämda platser, förrän länsstvrelsen
den 3 februari 1915, eller samma dag som den första inskrivningsförrättningen
började, blivit uppmärksamgjord därpå, att kungörelsen
icke blivit i föreskriven ordning publicerad. Länsstyrelsen hade då samma
dag låtit dels i ortstidning intaga notis om tider och ställen för de tidigast
utsatta förrättningarna och dels föranstalta om tryckning av de för
offentligt anslående avsedda exemplar av ifrågavarande kungörelse. Denna
hade ock redan på eftermiddagen berörda den 3 februari anslagits i residensstaden,
där förrättningen fortgick under nämnda och påföljande dag, varjämte
samma dag inedhunnits att expediera kungörelsen till länsmännen i vissa
distrikt för offentligt anslående inom vederbörande kommuner. Påföljande
dag, den 4 februari, hade kungörelsen, som först då hunnit tryckas i tillräckligt
antal exemplar, för samma ändamål utdelats till samtliga övriga kommuner
och var då även intagen i en ortstidning, som vanligen utkom på
eftermiddagen men nu utgav en extra morgonupplaga, för att kungörelsen
tidigare skulle komma till allmänhetens kännedom. Därjämte
hade länsmännen i de distrikt, där de första förrättningarna voro utsatta
att hållas, per telefon anmodats att låta anslå kungörelserna skyndsammast
möjligt.

Länsstyrelsen hade således gjort vad som varit möjligt för att förekomma
verkningarna av försummelsen. Dess bättre syntes det ock antagligt,
att kungörelsens bristfälliga publicering icke utövat nämnvärt inflytande
på antalet frånvarande inskrivningsskyldiga vid de först hållna förrättningarna
— som därvidlag närmast komme i betraktande —, enär

— 1916 —

139

allmänheten av gammalt hade sig bekant, att inskrivningsförrättningarna
plägade hållas vid ifrågavarande tid på året samt kungörelsen i varje fall
behörigen blivit uppläst i församlingarnas kyrkor.

Berörda antagande syntes ock bekräftas av dittills utav länsstyrelsen
inhämtade upplysningar rörande antalet från nämnda förrättningar förfallolöst
frånvarande. Exakta uppgifter i sådant avseende kunde emellertid
icke meddelas, förrän bötesförteckningar jämte vissa övriga uppgifter
inkommit.

Beträffande ansvaret för ifrågavarande förseelse ålåge det landskamreraren
att utöva tillsyn däröver, att inskrivningsförrättningarna vederbörligen
kungjordes. Landskamreraren vore emellertid för att kunna medhinna
de ärenden, uti vilkas handläggning han personligen måste taga del,
nödsakad att lita på sina underlydande tjänstemän i avseende å fullgörandet
av sådana rent mekaniska åtgärder, om vilka det här vore fråga.
Den förelupna försummelsen i förevarande fall funne emellertid sin förklaring
uti den vid ifrågavarande tidpunkt inom landskontoret rådande
anhopning av brådskande göromål i förening med personalbrist till följd
av två landskontoristers inkallande till militärtjänstgöring.

Sedan jag därefter anmodat länsstyrelsen att meddela mig vissa fullständigande
upplysningar i ärendet, inkom länsstyrelsen med förnyat yttrande,
däri, bland annat, förmäldes, att länskungörelsen angående ifrågakomna
förrättningar utkommit av trycket den 20 januari 1915 och samma
dag utsänts till vederbörandp för uppläsning i länets kyrkor.

Vid yttrandet hade såsom bilagor fogats dels sammandrag av bötesförteckningar
rörande samtliga värnpliktiga, som under åren 1912—1915
utan anmärkt laga förfall uteblivit från inskrivningsförrättningar inom
ifrågavarande två rullföringsområden, dels ock två av stadsfogden i residensstaden
till länsstyrelsen avlåtna skrivelser, uti vilka lämnats särskilda uppgifter
angående de vid inskrivningsförrättningarna år 1915 i staden frånvarande
värnpliktiga, vilka därför ådömts böter.

Av förstberörda bilaga framgick, att antalet värnpliktiga, som första
gången ådömts böter för förfallolös frånvaro, varit avsevärt mindre år
1915 än något av de närmast föregående åren, varemot förhållandet var
omvänt i fråga om de värnpliktiga, som år 1915 bötfällts för upprepad
sådan frånvaro.

I avseende å sistnämnda värnpliktiga, som till stor del utgjordes
av personer, vilka lämnat landet eller uppehölle sig å okänd ort, ville
länsstyrelsen framhålla, dels att antalet av dessa bötfällda blivit särskilt
stort under år 1915 till följd därav, att — vilket också don åberopade

— 1910 -

140

förteckningen gav vid handen — bland dem inbegripits även de värnpliktiga,
sorn uteblivit vid 1914 års senare inskrivningsförrättningar, avseende
årsklassen 1914 y, dels ock att antalet frånvarande varit större år 1915
än något av de närmast föregående åren även vid åtskilliga inskrivningsförrättningar,
som å andra orter i länet hållits långt efter det kungörelsen
blivit anslagen och intagits i ortstidning. — Störst hade antalet frånvarande,
såsom vanligt, varit i residensstaden.

Ovanberörda vid yttrandet fogade skriftliga uppgifter av stadsfogden
utvisade, dels att av 57 frånvarande, tillhörande äldre årsklasser, 23 begivit
sig till annan ort inom riket och 11 till utrikes ort samt att 20
uppehöllo sig å okänd ort, dels ock att av 13 frånvarande utav 1915 års
klass 9 begivit sig till annan ort inom riket. Enligt länsstyrelsens förmenande
ville det därav synas som om, för de värnpliktigas i staden vidkommande,
skälet till uteblivandet, åtminstone för de flesta, icke varit att
söka uti bristande kännedom om tiden för inskrivningsförrättningen. —
I fråga om landsbygden hade liknande utredningar icke kunnat införskaffas
utan alltför stor tidsutdräkt.

Slutligen ville länsstyrelsen i anslutning till det anförda framhålla,
att bland dem, som dittills anfört besvär över påföring av böter för utevaro
från inskrivningsförrättningarna år 1915, icke förekomme någon,
vilken såsom skäl för sitt uteblivande åberopat bristande kännedom om
tid eller ort för inskrivningsförrättningen.

O o

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit avlät jag till
länsstyrelsen en ämbetsskrivelse av följande innehåll.

Av handlingarna framginge, att de värnpliktiga av länsstyrelsen kallats
till ifrågavarande förrättningar genom en den 11 januari 1915 dagtecknad,
i länskungörelserna intagen allmän kungörelse, som utkommit
av trycket den 20 i sistnämnda månad och samma dag utsänts till vederbörande
pastorsämbeten för uppläsning i kyrkorna inom länet. Då den
första inskrivningsförrättningen var utsatt till den 3 februari 1916, finge
det antagas, att det föreskrivna offentliga uppläsandet i kyrkorna å två
söndagar före förrättningarnas början vederbörligen ägt rum. I § 16 av
inskrivningsförordningen den 31 december 1914 vore emellertid stadgat,
att kallelse å de värnpliktiga till inskrivningsförrättning tillika skall införas
i en eller flera av ortens mest spridda tidningar samt i varje kommun
offentligen anslås å erforderligt antal platser. Det sålunda föreskrivna
offentliggörandet av kallelsen hade av länsstyrelsen ombesörjts först efter
förrättningens början uti ifrågavarande stad, nämligen delvis den 3 och
i övrigt den 4 berörda februari.

— 1916 —

141

Ehuruväl det syntes mig anmärkningsvärt, att klara och tydliga bestämmelser
i gällande författning sålunda blivit eftersatta — förut gällande
inskrivningsförordning innehöll enahanda bestämmelser uti ifrågavarande
avseende —, hade jag emellertid funnit vad som anförts till förklaring
av den skedda försummelsen vara värt beaktande. Därvid funne jag särskilt
vara av vikt att, enligt vad den av länsstyrelsen lämnade utredningen
gåve vid handen, det bristande offentliggörandet av kallelsen icke konstaterats
hava övat något menligt inflytande i fråga om antalet från ifrågavarande
förrättningar förfallolöst frånvarande värnpliktiga och att någon
skada således icke syntes hava följt av försummelsen. På grund därav
och då jag toge för visst, att — efter vad som i detta ärende förekommit
— för framtiden noggrann tillsyn komme att övas däröver, att vederbörande
tjänsteman inom länsstyrelsen behörigen fullgjorde här ifrågakomna
tjänsteåligganden, fann jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion,
mig höra låta bero vid vad sålunda förekommit samt avskrev
ärendet såsom icke föranledande vidare åtgärd.

7. Obehörigt dröjsmål med översändande av rannsakningshandlingar
i mål, som blivit för fortsatt handläggning
hänvisat till annan domstol.

Av hit inkommen förteckning över fångar vid kronohäktet i Sundsvall
för augusti 1914 inhämtades, att Ljustorps tingslags häradsrätt
den 15 augusti 1914 förklarat häktade Anders Hedberg saker till ansvar
för konkursförbrytelse samt hänvisat honom för fortsatt rannsakning till
rådhusrätten i Gävle.

Vid granskning av de från straffängelset i Gävle hit insända fångförteckningarna
för tredje kvartalet 1914 anmärktes, att Hedberg, som
den 22 augusti 1914 intagits å straffärigelset, rannsakats inför rådhusrätten
i Gävle först den 9 påföljande september.

Uti ett med anledning av den sålunda gjorda anmärkningen infordrat
yttrande meddelade rådhusrätten, att rannsakningshandlingarna först den
5 september 1914 kommit rådhusrätten tillhanda.

Sedan yttrande jämväl infordrats från domhavanden i Medelpads östra
domsaga, inkom domhavanden med en skrivelse, vari han förmälde, att
e. o. hovrättsnotarien Thorsten Nilsson, som under tiden den 10 juli—den

— 1910 —

142

1 september 1914 förestått domsagan, avsänt ifrågavarande rannsakningshandlingar
den 4 september 1914.

Då det sålunda kunde antagas, att rannsakninghandlingarna i förevarande
mål icke expedierats inom den tid av fjorton dagar, som för dylika
fall stadgas i kungl. kungörelsen den 18 november 1898, infordrades yttrande
jämväl från Nilsson.

I avgiven förklaring anförde Nilsson, som vitsordade riktigheten av
domhavandens uppgifter, huvudsakligen följande. Ehuru han icke med
bestämdhet kunde angiva anledningen till det förelupna dröjsmålet med
rannsakningshandlingarnas expedierande, hölle han dock för troligt, att
han tillämpat den för rannsakningars hållande å landet bestämda tiden
»inom tre veckor» även uti nu ifrågavarande fall. Ehuruväl Nilsson insåge,
att den av honom begångna förseelsen icke i och för sig därigenom förminskades,
ville han dock framhålla, att enligt hans mening någon skada
icke blivit genom försummelsen tillskyndad den häktade. Hedberg, som
blev förvunnen skyldig till samtliga brott, varför han rannsakats, avled
nämligen någon tid, efter det han börjat avtjäna den honom ådömda bestraffningen,
vadan Nilssons försummelse för Hedberg endast medfört, att
han under en eller annan dag blivito behandlad såsom rannsakningsfånge
i stället för såsom straff ar betsfånge. Åberopande den till synes oväsentliga
verkan av sin försummelse, hemställde Nilsson om ett milt bedömande av
den konstaterade försummelsen.

Efter prövning af detta ärende avlät jag till e. o. notarien Nilsson
en ämbetsskrivelse, däri jag meddelade, att jag, med hänsyn därtill, att
Hedberg numera avlidit, samt med avseende å vad Nilsson i sin förklaring
i övrigt anfört, ansett mig böra låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Då det kommit till min kännedom, att jämväl i andra fall t. f. domhavande
uraktlåtit att ställa sig föreskrifterna i nämnda kungl. kungörelse
till efterrättelse, har jag ansett lämpligt, att redogörelse för detta ärende
här intages.

8. Felaktig dom i fråga om undanskiftande av egendom vid

konkurs i makars bo.

Vid inspektion, som i mars 1915 av justitieombudsmannen förrättades
i Jämtlands norra domsaga, antecknades, bland annat, följande.

1 fältjägaren 1. P. Nyströms vid Hammerdals tingslags häradsrätt

— 1916 —

143

anhängiga konkurs sökte gäldenärens hustru Ingeborg Nyström boskillnad
och undansättande av henne enskilt tillhörig egendom. Under målets
handläggning vid häradsrätten utreddes, att ansökningen avsåg en hustrun
före äktenskapet tillhörig fastighet, nämligen 3/4 av en under 19/40 tunnland
Siljeåsen n:r 1 i Alanäs socken belägen, med litt. Ac betecknad torplägenhet
om 31 tunnland 16 4/io kappland. Genom dom den 8 mars 1915
förklarade häradsrätten Ingeborg Nyström berättigad undanskifta fastigheten
från att gå i betalning för gäld, som bevakas uti ifrågavarande konkurs.
Oavsett att domen enligt sin lydelse komtne att gälla även eventuella
efterbevakningar i konkursen, fann justitieombudsmannen det anmärkningsvärt,
att domen kornme att gälla, bland annat, bevakningen n:r
8 å 1,500 kronor enligt revers den 23 oktober 1912 av Ingeborg Katarina
Ivarsson med inteckningsmedgivande i sagda lägenhet. Av inteckningsboken
inhämtade justitieombudsmannen, att inteckning fastställts i lägenheten
för en revers, som syntes vara identisk med den nyssnämnda. E. o.
notarien N. Flodman, som varit häradsrättens ordförande vid avkunnandet av
berörda. dom, medgav att densamma vore felaktig.

Med anledning av vad sålunda blivit anmärkt föranstaltades sedermera
genom justitieombudsmannen, att vederbörande rättsägare till Svea
hovrätt fullföljde talan mot häradsrättens berörda dom. Hovrätten ändrade
genom dom den 23 juli 1915 häradsrättens dom sålunda, att den
hustru Nyström tillerkända rätt att undanskifta ovan omförmälda, henne
enskilt tillhöriga fastighet förklarades icke gälla i förhållande till förena
rnnda under n:r 8 bevakade fordran å 1,500 kronor, till säkerhet varför
inteckning meddelats i samma fastighet.

Efter prövning av vad sålunda i ärendet förekommit avlät jag till
e. o. notarien Flodman en ämbetsskrivelse, däri jag meddelade honom, att
jag funnit den begångna felaktigheten ej böra lämnas utan vidare erinran.
Vid behandling av dylik ansökning måste givetvis noggrann prövning ske,
i vad mån makes enskilda egendom må undanskiftas att gå i betalning
för de särskilda i konkursen bevakade fordringarna. Det läge i öppen
dag, att ekonomiska förluster för vederbörande fordringsägare kunde uppstå
och enskild rätt således kunde kränkas genom avkunnandet av så generellt
avfattade domar om undanskiftande som den här ifrågakomna.

I förevarande fall hade emellertid genom justitieombudsmannens ingripande
rättelse vunnits genom talans fullföljd till hovrätten av vederbörande
rättsägare, och någon skada syntes på den grund icke hava
uppkommit genom den oriktiga domen. Med hänsyn därtill och då jag
ansåg mig kunna förvänta, att i framdeles förekommande fall av liknande

— lille —

144

beskaffenhet dylikt felaktigt förfarande från Flodmans sida icke koinrae
att upprepas, fann jag mig böra låta bero vid vad i ärendet sålunda förekommit
samt avskrev detsamma såsom icke föranledande vidare åtgärd
från min sida.

9. Dröjsmål med utfärdande av vissa i Post- och
inrikestidningar införda kungörelser m. m.

Justitieombudsmannen östergren igångsatte våren 1915 en undersökning
för utrönande, i vad mån gällande bestämmelser om kungörande i
allmänna tidningarna av vissa utav domstolar och andra myndigheter meddelade
beslut vore av vederbörande iakttagna.

Åsyftade bestämmelser äro i huvudsak följande.

Enligt kungl. kungörelsen den 11 maj 1774 åligger det vederbörande
domare, vid ansvar, att, när någon efter lag myndig varder ställd underförmyndare,
låta sådant genast i posttidningarna kungöra.

Jämlikt 5 § i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad åligger det rätten
eller domaren att, då ansökning om boskillnad upptages, genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarna
ävensom, där så ske kan, i tidning inom orten. I 18 § av samma
lag stadgas vidare åliggande för rätten att utan dröjsmål på enahanda sätt
kungöra, att handlingen blivit till rätten inlämnad, med uppgift tillika om
dagen, då det skett.

I 1 § av lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad
m. in. var stadgat att, om äktenskap blivit genom skillnad upplöst, gällde
om skifte av boet i tillämpliga delar vad i lagen om boskillnad är i nämnda
hänseende stadgat för makar, som vunnit boskillnad.

Jämlikt 136 § skiftesstadgan skall ägodelningsrättens ordförande, därest
vid laga skifte blivit bestämt, att ersättning för ståndskog skall av delägare
i skiftet gäldas, ofördröjligen efter det fastställelse å skiftet meddelats låta
i allmänna tidningarna tre gånger och genom Konungens befallningshavande
i länskungörelserna en gång införa kungörelse, innehållande uppuppgift
å den ersättning, som skall från varje ägolott utgå, och å de tider,
på vilka den skall betalas; är ersättningen bestämd vid förrättning, som
jämlikt 101 § skiftestadgan hållits efter skiftets avslutande, skall kungörandet
ske efter det förrättningen vunnit laga kraft eller, i händelse
av besvär, ersättningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

Genom 4 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och

— 1916 —

145

prokura och 78 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är
skyldighet stadgad för den myndighet, hos vilken handelsregistret, resp.
föreningsregistret föres, att ofördröjligen låta kungöra innehållet av anmälan,
som i registret intages — beträffande föreningsregistret med visst,
i sistnämnda lagrum angivet undantag — såväl i allmänna tidningarna
som ock i viss ortstidning.

Den av min företrädare i ämbetet påbörjade och av mig fullföljda
undersökningen i ämnet har omfattat de under något över ett års tid, räknat
från och med den 1 juli 1914, genom vederbörande myndigheter i Post- och
inrikestidningar jämlikt ovanberörda lagbestämmelser införda kungörelser.
Undersökningen har givit vid handen, att vederbörande i stor utsträckning
åsidosatt sin skyldighet att genast eller ofördröjligen låta i tidningarna
införa de föreskrivna kungörelserna. Dröjsmålet har i vissa fall varit
synnerligen avsevärt, stundom uppgående till ett halvt år och därutöver.
1 samtliga fall, där dröjsmålet konstaterats hava räckt över 14 dagar,
har yttrande från vederbörande infordrats.

Beträffande kungörandet av omyndigförklaringar hava i de inkomna
yttrandena — frånsett de fall, där orsaken till förelupet dröjsmål
medgivits hava varit rent förbiseende eller där dröjsmålet uppgivits hava
berott på brådska med andra viktigare tjänstesaker eller överhopandet av
arbete över huvud taget — av vederbörande i ett flertal fall anförts, att
de i fråga om tiden för kungörelsernas införande i allmänna tidningarna
följt allmänt gängse praxis att utfärda kungörelsen först i sammanhang
med protokollets justering eller expeditionens utlämnande. Särskilt beträffande
domsagor med gamla tingsordningen kan denna praxis uppenbarligen medföra
betydande dröjsmål. Hålles exempelvis ett vinterting i januari och
dess slutsammanträde först i maj, kan kungörandet komma att ske först
fyra månader efter omyndigförklaringen.

Vidare har uti inkomna yttranden anförts, att bestämmelsen i fråga
vore allenast en ordningsföreskrift, vars åsidosättande i själva verket icke
hade rättslig betydelse, och att kungörandet saknade all praktisk nytta.
Slutligen har i vissa fall framhållits, att den omyndigförklarade vid försättandet
i omyndighetstillstånd varit sinnessjuk och intagen å sinnessjukanstalt
samt därför icke kunnat under mellantiden ingå några rättsliga
avtal, som kunnat medföra förlust för annan, vadan följaktligen i dessa
fall skada över huvud taget icke kunnat uppstå av dröjsmålet.

Beträffande omförmälda praxis att expediera kungörelserna för införande
i allmänna tidningarna först i sammanhang med protokollets justering,
synes mig detta förfarande uppenbart icke vara riktigt. Begreppet

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till l!tl6 års riksdag.

146

»genast» kan icke rimligen tolkas sålunda, att kungörandet skulle få uppskjutas
månadsvis. Föreskriften torde, rätt tolkad, innebära, att kungörelserna
omedelbart efter tingets eller tingssammanträdets förrättande böra
expedieras. Sker det en vecka efter tingets eller sammanträdets sista dag,
synes mig föreskriften vara följd. Enligt denna uppfattning bör således
domaren eller vederbörande ledamot av rådhusrätt omedelbart genomgå
ärenden angående omyndigförklaringar för dessa kungörelsers expedierande,
utan avbidan på justering av protokollet i övrigt.

Beträffande åter den andra invändningen, att kungörandet vore utan all
betydelse eller nytta, föranledes jag därav blott att framhålla, att det
givetvis icke får bero på domaren att efter eget gottfinnande avgöra, huruvida
i lag givna bestämmelser äro av den vikt, att de skola efterföljas
eller icke, utan har han att ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse.
För övrigt synes mig den antydda uppfattningen knappast vara i
sak fullt riktig. Kungörandet har otvivelaktigt, såsom i några av de avgivna
yttrandena mycket riktigt framhållits, viss betydelse med hänsyn till tredje
mans rätt. Om ock den nu föreskrivna formen för kungörandet endast
ofullständigt kan tillgodose ändamålet att genom beredande av offentlighet
åt omyndigförklaringen skydda tredje mans rätt, torde dock kungörandet
i Post- och inrikestidningar icke vara utan all betydelse. Att föreslå
ett effektivare kungörande, exempelvis genom införande av kungörelse om
varje beslutad omyndigförklaring jämväl i ortstidning, kan visserligen
från här berörda synpunkt ifrågasättas såsom en lämplig åtgärd, men andra
skäl tala däremot. Jag finner mig i varje fall ej nu böra förorda tillgripandet
av en dylik, ur viss synpunkt mindre tilltalande utväg.

Vidkommande åter kungörandet av boskillnadsansökning och om ingivandet
av skiftesinstrument efter beviljad boskillnad, må anmärkas att,
enligt vad några av de inkomna yttrandena utvisa, vederbörande i somliga
fall alldeles uraktlåtit att införa i berörda avseende föreskriven kungörelse
i någon ortstidning, enär någon särskild tidning för tingslaget eller orten
icke funnes. Vid sådant förhållande hade det ansetts tillräckligt att införa
kungörelsen allenast i Post- och inrikestidningar. Den sålunda uttalade
uppfattningen finner jag icke riktig. Uttrycket »tidning inom orten» synes
mig lämpligen böra tolkas så, att därmed avses den inom orten mest
spridda tidningen; att fordra, att den med nödvändighet skall utkomma å
ort inom tingslaget eller domsagan, är, särskilt med hänsyn till stadgandena
om boktryckeri i § 1 mom. 5:o i tryckfrihetsförordningen, uppenbart
orimligt och oriktigt. Ändamålet med föreskriften om kungörelsernas införande
i ortstidning är givetvis att därigenom få kungörelsernas innehåll
bragt till allmänhetens i orten kännedom, och detta ändamål vinnes ju

— 1916 —

147

genom deras införande i den tidning, som har den största spridningen
inom orten. Att märka är emellertid, att föreskriften ej är ovillkorlig,
enär ifrågavarande lagrum stadga, att dylikt införande skall äga rum,
»där så ske kan». Önskvärt är emellertid, att det alltid sker.

Vad särskilt angår kungörelser om ingivande till rätten av skiftesinstrument
efter beviljad boskillnad mellan makar, är det av viss vikt, att
i desamma riktigt angives dagen, då handlingen blivit till rätten inlämnad.
Dagen härför kan nämligen i visst fall bliva av afgörande betydelse, nämligen
under den i omförmälda 18 § angivna förutsättning, att ena
makens egendom sedermera avträdes till konkurs, som börjas inom 3 månader
från sagda'' dag. I så fall skall nämligen, under vissa ytterligare
betingelser, det mellan makarna förrättade skifte på borgenärernas åkäran
gå åter. 1 något fall har dylik kungörelse konstaterats vara felaktig i här
berörda hänseende.

I fråga om kungörandet av ståndskogslikvider har av de från vederbörande
ägodelningsrätts ordförande infordrade yttrandena synts framgå,
att i vissa fall vederbörande lantmätare varit vållande till förelupet
dröjsmål med kungörandet. Beträffande dessa fall har jag anmodat lantmåteristyrelsen
att avgiva utlåtande för utredning av frågan, huruvida
straffbar försummelse föreligger eller icke.

Beträffande kungörandet av anmälningar till handels- och föreningsregistren
har i ett flertal fall av vederbörande myndigheter i inkomna yttranden
framhållits, att de avgifter, som för registreringen och dess kungörande
skola erläggas, icke förslå till kungörelsekostnadernas täckande,
utan har det fördenskull ansetts lämpligt att samla flera anmälningar efter
skedd registrering för gemensamt kungörande genom en annons. Med
anledning därav har jag till Kungl. Maj:t avlåtit framställning om höjande
av ifrågavarande registreringsavgifter till lämpligare belopp. Denna framställning
återfinnes här nedan under avd. III (n:r 7).

Ytterligare må i detta sammanhang anmärkas följande. I § 1 av
kungl. förordningen den 27 november 1854, huru förhållas bör med egendom,
som tillhört den, vilken längre tid varit borta, utan att låta höra
av sig, är stadgat att, när ansökan om dödförklaring skett och det ej
kunnat utrönas, att den bortkomnc inom de sistförfiutna 20 åren varit
vid liv, skall rätten tre gånger i allmänna tidningarne kungöra kallelse å
honom att giva sig an hos rätten eller dess ordförande. I §''3 stadgas
vidare att, därest ansökningen fullföljes, sedan år och dag förflutit från
det kallelsen sista gången i tidningarna kungjordes, rätten — under viss
ytterligare betingelse — skall förklara, att den bortkomnc skall för död

— 1916 —

148

anses. Beträffande en del kungörelser rörande ansökan om dödförklaring
har bemärkts, att de allenast innehållit kallelse å den bortkomne att giva
sig an hos rätten eller dess ordförande utan utsättande av tid och utan
angivande av äventyr för uraktlåtenhet att sålunda giva sig an. Nu torde
visserligen dessa kungörelsers avfattning praktiskt sett icke äga någon
vidare betydelse, men lämpligt och riktigt synes mig i allt fall vara, att
i kungörelserna utsättes, att den bortkomne skall inom år och dag efter
kallelsens sista kungörande i allmänna tidningarna giva sig an hos vederbörande
vid äventyr, att han eljest förklaras för död. Tillika bör då kungörelsen
utmärka, huruvida det är första, andra eller tredje gången kallelsen
kungöres.

Jag vågar slutligen uttala den förhoppningen, att det härmed gjorda
offentliga påpekandet av ovanberörda bristfälligheter vid utfärdandet av
föreskrivna kungörelser skall vara till fyllest för vinnande av rättelse beträffande
framdeles förekommande fall. Samtliga här under år 1915 anhängiga
ärenden angående dröjsmål med kungörelsers utfärdande hava
härmed blivit av mig avskrivna.

10. Fråga om avfattningen av protokoll och besked vid
meddelande av varning för lösdriveri i visst fall.

Förre soldaten Anders Hansson Sjöland anförde i en hit insänd klagoskrift
huvudsakligen följande.

Såsom framginge av ett vid klagoskriften fogat »besked om varning
för lösdriveri», hade klaganden den 3 juni 1915 av polismyndigheten i
Göteborg tilldelats dylik varning. Emellertid hade varningen enligt klagandens
förmenande varit obefogad. Den hade nämligen föranletts därav,
att klaganden, oaktat han vid nämuda tidpunkt försörjde sig med hederlig
handel och varit stadd i uteslutande lovliga ärenden, anhållits på grund
av en mot honom framställd falsk angivelse för brottsligt förfarande. Att
den meddelade varningen saknat lagligt berättigande, framginge vidare av
det förhållande, att klaganden, då han anhölls, innehade, förutom 5 dollarssedlar,
ett ganska ansenligt penningbelopp i svenskt mynt, nämligen 217
kronor 60 öre, vilka penningar han förtjänat på fullt ärligt sätt genom
handel med guldur och äkta diamanter.

Klaganden anhöll fördenskull, att jag måtte föranstalta om undanröjande
av den klaganden tilldelade varningen.

— 1916 —

149

Det vid klagoskriften fogade besked om varningen var meddelat av
detektivkommissarien M. Theorin berörda den 3 juni 1915 och utvisade
såsom skäl för varningen, att det vid ett av Theorin samma dag hållet
förhör med klaganden befunnits, att klaganden, utan att äga medel till
sitt uppehälle, sysslolös ströke omkring från ort till annan, varjämte omständigheterna
ej ådagalade, att han sökte arbete.

Sedan jag anmodat Theorin att till mig inkomma med yttrande över
klagoskriften, bestr-ed denne i avgiven förklaring, under hänvisning till
en vid densamma fogad avskrift av det utav honom förda förhörsprotokoll
rörande den klaganden tilldelade varningen, varje avseende vid klagandens
uppgift, att varningen grundat sig på falsk angivelse mot klaganden.
Vid berörda förhör hade nämligen sådan utredning förebragts mot
klaganden, att denne med allt skäl kunde förmodas hava varit delaktig i
vissa bedrägliga förehavanden, varigenom en namngiven person, som därom
gjort anmälan hos vederbörande polismyndighet, berövats en större penningsumma.
Ehuru full klarhet ej vunnits rörande samtliga därvid förelupna
omständigheter, vore det i hög grad sannolikt, att penningarna frånhänts
ifrågavarande person under falskt kortspel, enär klaganden, som
ostridigt sammanträffat med bemälda person vid det tillfälle, då ifrågakomna
penningförlust inträffat för denne, gjort sig känd såsom en förslagen
yrkeskortspelare.

Vad anginge de av klaganden vid anhållandet innehavda penningmedel,
kunde det med säkerhet antagas, att omförmälda 217 kronor 60 öre utgjorde
en del av det förutnämnda person frånhända penningbeloppet samt
att dollarssedlarna åtkommits genom spel med någon hemvändande svenskamerikan.
Innehavet av berörda penningmedel, vilka med hänsyn till
klagandens förhållanden finge anses obetydliga och ovaraktiga, kunde enligt
Theorins förmenande icke utgöra skälig anledning för klagandens underlåtenhet
att genom lovligt arbete förskaffa sig uppehälle. Enligt eget medgivande
under förhöret hade klaganden nämligen icke i Göteborg vare sig
haft eller sökt arbete, utan vore det för att bemantla sin sysslolöshet, som
han påstått, det han försörjde sig genom handel med ur och diamanter.
Det förhållande, att klaganden innehaft omnämnda penningar, syntes sålunda
Theorin, med hänsyn till det sannolika sättet för dessas förvärvande,
icke böra skydda klaganden från att behandlas såsom lösdrivar e.

Det åberopade, av Theorin underskrivna förhörsprotokollot befanns, i
fråga om skälen till klagandens anhållande för lösdriveri, avfattat i full
överensstämmelse med det förutnämnda, klaganden meddelade beskedet,
med tillägg dessutom, att klaganden gjort sig skäligen misstänkt för del —

1910 —

150

aktighet i bedrägligt förfarande mot ovan omtalade person, varefter i protokollet
följde en redogörelse för vad denne och klaganden under förhöret
berättat.

Tillika var vid förklaringen fogat utdrag av vissa hos Göteborgs polis’
detektiva avdelning förda anteckningar angående klaganden, utvisande att
denne varit straffad dels upprepade gånger för bedrägeri, dels för misshandel,
dels ock för rån, samt att han för lösdriveri undergått 2 års
tvångsarbete.

Efter prövning av ärendet avlät jag till detektivkommissarien Theorin
en ämbetsskrivelse, däri jag anförde, bland annat, följande.

Beträffande själva huvudfrågan fann jag det fullkomligt i sin ordning,
att varning för lösdriveri meddelats Sjöland. Infordrandet av yttrande från
Theorin hade icke avsett att innebära något klander mot honom för det
förhållande, att varningen meddelats. Däremot fann jag det anmärkningsvärt,
att såväl det av Theorin förda förhörsprotokollet som det Sjöland
meddelade beskedet om varningen innehölle, att Sjöland vid anhållandet
varit utan medel till sitt uppehälle, ehuru å annat ställe i protokollet upplystes,
att Sjöland vid verkställd visitering befunnits innehava 217 kronor
60 öre i svenskt mynt förutom visst mindre belopp i utländska sedlar.
Den förra, bland skälen till den meddelade varningen förefintliga uppgiften,
att Sjöland vore utan medel till sitt uppehälle, vore följaktligen stridande
mot verkliga förhållandet och hade tydligen också därför givit Sjöland
direkt anledning att till mig inkomma med klagomål över varningens
erhållande.

Genom vissa av Kungl. Maj:t i högsta domstolen år 1909 meddelade
utslag i lösdriverimål, det ena avseende just Sjöland (refererade i Holm:
Nytt juridiskt arkiv 1909: 325), vilka utslag finge anses såsom rättsnormerande
prejudikat i föreliggande fråga, hade det fastslagits, att, därest
en för lösdriveri anhållen person icke förfogar över andra medel till sitt
uppehälle än dem, han förskaffat sig genom sådant levnadssätt, som omförmäles
i 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling,
laglig förutsättning för tillämpning av nämnda lags bestämmelser uti
ifrågavarande avseende anses föreligga.

Med hänsyn till vad ovan blivit anfört fann jag omförmälda protokoll
och besked, i vad däri innefattades skälen för den meddelade varningen,
vara felaktigt avfattade. Hade därvid, såsom av Theorin anförts, följts
såväl i Göteborg som annorstädes rådande praxis, borde ändring i denna
oriktiga praxis ske. Avfattningen borde, i anslutning till högsta domstolens
ovannämnda utslag, i sådana fall som det förevarande lämpligen lyda

— 1916

151

på ungefär följande sätt: »enär N. N. sysslolös stryker omkring från ort
till annan utan att förfoga över andra medel till sitt uppehälle än dem,
han förskalfat sig genom sådant levnadssätt, som omförmäles i 1 § lagen
den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, samt omständigheterna
ej ådagalägga, att han söker arbete, så» etc. De vanligen använda tryckta
formulären till förhörsprotokoll och besked om varning torde i anslutning
härtill böra ändras, exempelvis genom lämnande av nödigt mellanrum för
inskrivande av berörda längre motivering i de mera sällan förekommande
fall, då denna motivering sålunda skulle användas.

Då jag ansåg mig kunna utgå från, att Theorin i framledes förekommande
fall av likartad beskaffenhet komme att följa den anvisning jag
sålunda givit, avskrev jag därefter ärendet såsom ej föranledande vidare
åtgärd från min sida.

11. Försummelse av domhavande att lämna vederbörande
prästerskap sådan underrättelse, varom förmäles i
kungl. cirkulärbrevet den 16 november 1841.

Uti ett vid Snevringe häradsrätt av ogifta N. N. mot verkstadsarbetaren
N. N. i Västerås instämt mål angående förklarande för äkta hustru
meddelades den 14 april 1914 utslag, därvid häradsrätten, jämlikt 3 kap.
10 § giftermålsbalken, förklarade av svaranden till käranden avgivet äktenskapslöfte
för fast samt tillika, jämlikt 5 kap. 1 § giftermålsbalken, förklarade
två dem emellan under berörda äktenskapslöfte sammanavlade barn
för äkta. Detta utslag tog sedermera åt sig laga kraft.

Uti en hit i juli 1915 insänd skrift anförde vice pastorn i Lundby
församling A. M. Strömberg — med förmälan att käranden i målet vore
kyrkoskriven i nämnda församling — klagomål däröver, att ännu 15 månader
efter nämnda utslags meddelande, pastorsämbetet i församlingen icke
från domhavanden erhållit sådan underrättelse om utslaget, i vad makans
och barnens rätt anginge, som enligt kungl. cirkulärbrevet den 16 november
1841 genom domstolens försorg ofördröjligen bort lämnas. I början
av juli 1915 hade Strömberg av kärandens ombud i målet under hand erhållit
underrättelse om utslagets innehåll. Då det vore av yttersta vikt,
att den i åberopade cirkulärbrevet meddelade föreskriften noga efterlevdes,
men försummelser i detta hänseende ofta förekomme, hade Strömberg
ansett sig pliktig att göra ifrågavarande anmälan. Det syntes vara av be —

191G —

152

hovet påkallat, att domhavandena finge en erinran om cirkulärbrevets
innehåll.

Sedan jag i anledning av klagoskriften infordrat yttrande från e. o.
hovrättsnotarien H. Lundquist, som vid det ifrågakomma utslagets meddelande
tjänstgjort såsom ordförande i häradsrätten, medgav Lundquist i avgiven
förklaring, att han, som vid utslagets expedierande. ej erinrat sig
bestämmelserna i förberörda cirkulärbrev, sålunda av förbiseende underlåtit
att meddela vederbörande prästerskap sådan underrättelse, som däri
avses.

Därjämte åberopade Lundquist — med förmälan att han numera lämnat
pastorsämbetena i båda makarnas kyrkoskrivningsorter vederbörlig underrättelse
i omförmälda hänseende — intyg av såväl Strömberg som pastor
i den församling, där svaranden i målet var kyrkoskriven, vilka intyg innehöllo,
att det förelupna dröjsmålet med avlåtande av underrättelser åt
pastorsämbetena ej föranlett någon skada.

Vid prövning av ärendet fann jag mig icke böra lämna oanmärkt
Lundquists försummelse att iakttaga den honom såsom ordförande i häradsrätten
jämlikt tydlig föreskrift i gällande författning uti ifrågavarande avseende
åliggande skyldighet. Denna min uppfattning delgav jag Lundquist
i en till honom avlåten ämbetsskrivelse, däri jag tillika framhöll, hurusom
det uppenbarligen vore synnerligen angeläget, att nämnda skyldighet av
domstolarna noggrant fullgjordes och att vederbörande prästerskap sålunda,
för verkställande av erforderlig anteckning i kyrkobok, städse utan
dröjsmål erhölle behörig kännedom om sådana utslag, om vilka i ärendet
var fråga.

Med hänsyn därtill att ingen skada eller olägenhet syntes hava uppkommit
genom det förelupna dröjsmålet samt med avseende a vad Lund
quist i sin förklaring i övrigt anfört, ansåg jag mig emellertid kunna låta
bero vid vad sålunda i ärendet förekommit.

12. Fråga om rätt för fångförare att av en till böter fälld
person uttaga ersättning för resa, företagen för den bötfälldes
införpassande till fängelse, vilket införpassande emellertid
till följd av böternas gäldande ej kommit till stånd.

Handlingarna i ett genom klagomål av förre soldaten Teodor Englund
i Blidsberg härstädes anhängiggjort ärende utvisa, bland annat, följande.
Genom utslag den 12 april 1915 dömdes klaganden av Redvägs hä —

1916 —

153

radsrätt "att för fylleri m. m. bota tillhopa 65 kronor. Detta utslag vann
sedermera laga kraft.

Sedan därefter vederbörande sökt hos klaganden uttaga böterna, men
klaganden befunnits sakna utmätningsbar tillgång till gäldande av bötesbeloppet,
förordnade Konungens befallningshafvande i Älvsborgs län genom
beslut den 6 juli 1915, att klaganden, därest han fortfarande saknade tillgång
att gälda omförmälda böter och laga hinder eljest icke mötte, i
stället skulle undergå fängelsestraff i 10 dagar.

Av länsmannen i Redvägs härads södra distrikt E. K. Samsioe förordnades
därefter den 27 juli 1915 extra poliskonstapeln C. Redig i Ulricehamn
att under bevakning förpassa klaganden från Blidsberg till Falköping—Ranten
för att med därifrån avgående ordinarie fångtransport
vidare befordras till länsfängelset i Vänersborg, där klaganden skulle undergå
nämnda tio dagars fängelse.

För verkställighet av det honom sålunda meddelade förpassningsuppdraget
avreste Redig påföljande dag på morgonen med järnvägståg från Ulricehamn
till Blidsbergs station, där han anträffade klaganden. Klagandens
förpassning till Falköping—Ranten kom dock aldrig till stånd på den
grund, att klaganden under dagens lopp lyckades anskaffa nödiga penningmedel,
varmed han till Redig erlade ifrågavarande bötesbelopp.

I en till mig insänd klagoskrift anmärkte därefter klaganden, bland annat,
att Redig på order av Samsioe vid omförmälda förrättning av klaganden
uttagit icke blott det nämnda bötesbeloppet utan därutöver 5 kronor 20
öre såsom särskild provision eller ersättning för »indrivning» av böterna,
något vartill Redig, enligt klagandens förmenande, icke varit lagligen berättigad.
Klaganden hade förehållit Redig det olagliga i hans förfarande
men utan verkan och hade vid sådant förhållande ansett sig nödsakad att
för undgående av häktning och införpassning till Vänersborgs fängelse erlägga
beloppet till Redig. Klaganden anhöll, att jag måtte vidtaga åtgärder
mot Samsioe såsom den för det olagliga förfarandet ansvarige samt
förhjälpa klaganden att återfå det olagligen uttagna beloppet.

Uti avgiven förklaring åberopade Samsioe ett förklaringen bifogat,
av Redig utfärdat intyg av följande innehåll:

Såsom framginge av det Redig utav Samsioe lämnade uppdraget, hade
Redig företagit ifrågavarande resa i ändamål att ombesörja förpassning av
klaganden för verkställighet av sagda förvandlingsstraff men icke för indrivning
hos klaganden av de honom ådömda böterna, varom han icke
erhållit någon order. I enlighet med uppdraget hade Redig vid anträf20
— Justitieombudsmannen» ämbetsberåttelse till 1.916'' års riksdag.

154

fandet av klaganden uppmanat denne att medfölja enligt förpassningen
till Falköping—Ranten. Klaganden hade emellertid då förklarat sig i
stället önska betala böterna samt, enär han själv saknade medel därtill,
anmodat Redig att vara klaganden följaktig till en dennes arbetsgivare,
som bodde på ungefär 5 kilometers avstånd från stationen och hos vilken
klaganden uppgav sig kunna anskaffa det erforderliga beloppet. Redig,
som, med tanke på risken att klaganden kunde avvika, icke vågat släppa
honom ur sikte, hade ansett sig böra villfara denna klagandens anhållan,
varvid han emellertid dessförinnan uttryckligen gjort förbehåll om erhållande
av ersättning av klaganden med 1 krona 20 öre för sin järnvägsresa
från Ulricehamn till Blidsberg och åter samt 4 kronor i dagtraktamente.
Därefter hade Redig åtföljt klaganden till hans bemälde arbetsgivare. Av
denne hade klaganden erhållit penningar, varefter han erlagt såväl bötesbeloppet
som den av Redig fordrade ersättningen 5 kronor 20 öre.

Uti avgivna påminnelser vidhöll klaganden, att han icke varit skyldig
betala ersättning för Redigs ifrågavarande förrättningsresa, eftersom någon
fångtransport ej kom till stånd. För den händelse Redig ändock varit berättigad
till någon gottgörelse för sin resa, ålåge det i varje fall icke klaganden
att utgiva sådan gottgörelse utan Samsioe, som onödigtvis för förrättningen
anlitat Redig i stället för att, som naturligt hade varit, lämna
uppdraget i fråga till fjärdingsmannen i socknen.

Vidare bestred klaganden riktigheten av vissa utav Redigs uppgifter
rörande vad som tilldragit sig efter den sistnämndes ankomst till Blidsberg.
Visserligen hade klaganden i Redigs sällskap besökt en sin arbetsgivare,
hos vilken han upplånat det för böternas erläggande behövliga penningbeloppet.
Avståndet mellan järnvägsstationen i Blidsberg och denna persons
bostad hade emellertid icke utgjort 5 utan högst 2 kilometer; vidare
hade det varit först vid återkomsten från nämnda besök, som Redig —
under protester från klagandens sida — avfordrat denne ifrågakomna belopp,
5 kronor 20 öre, vadan Redigs uppgift, att han förbehållit sig ersättningen
såsom villkor för medgivandet att medfölja till arbetsgivaren,
icke överensstämde med sanningen. Klaganden hade lånat sistnämnda belopp,
icke av sin nämnda arbetsgivare utan först efter återkomsten till
Blidsbergs station av eu där bosatt person, vilken omständighet utvisade
oriktigheten av Redigs berörda uppgift.

För bedömande av frågan, i vad mån Redigs anspråk på ersättning
av klaganden för omförmälda förrättningsresa vore berättigat eller ej, inhämtade
jag från Konungens befallningshavande i Älvsborgs län, stats —

1916 —

155

kontoret och kammarrätten yttranden rörande frågan, huruvida Redig
kunde anses i egenskap av förordnad fångförare jämlikt kungl. kungörelsen
i ämnet den 18 december 1908 berättigad att av allmänna medel
uppbära resekostnads- och traktamentsersättning för ifrågavarande resa i
tjänsten.

Samtliga nämnda myndigheter uttalade den meningen, att, då vid
ifrågavarande förrättning någon fångforsling icke ägt rum till följd därav,
att klaganden vid tillfället erlade de honom påförda böterna, förrättningen
vore att hänföra till sådana kronobetjäningen tillhörande åligganden, därför
särskild gottgörelse av allmänna medel icke utginge. I anslutning
härtill erinrade statskontoret och kammarrätten, hurusom Kungl. Maj:t
tidigare i vissa likartade fall, där resa för bötfälld persons införpassande
till fängelse företagits utan att dock någon fångforsling kommit till stånd,
förvägrat ersättning av allmänna medel för förrättningen.1)

Enär Redig ej varit skyldig att bifalla klagandens ovanbei’örda anhållan
och för sagda ändamål medfölja klaganden till hans omförmälda
arbetsgivare;

samt Redig, då den beordrade fångförpassningen icke kommit till stånd,
ej varit berättigad att av allmänna medel erhålla ersättning för ifrågavarande
förrättningsresa;

alltså och då vid nu angivna förhållanden Redig finge anses hava varit
fullt berättigad att av klaganden uppbära ifrågavarande ersättningsbelopp
5 kronor 20 öre;

fann jag, vid prövning av ärendet, klagoskriften ej förtjäna avseende.

13. Svarandeparts rätt att under handläggningen av målet
inför underrätt framställa begäran om utskrift av
protokoll i målet.

I en till mig ingiven klagoskrift anförde vice häradshövdingen Axel
Carlson, bland annat, följande.

Under ordförandeskap av häradshövdingen, f. d. hovrättsrådet Ernst
von Sydow meddelade Fryksdals övre tingslags häradsrätt den 25 september
1915 slutligt utslag i rannsakningsmålet mot häktade Axel Olsson från
Kapistorp angående ansvar för mord, vilket utslag, bland annat, tillika in *)

t. ex. Kungl. Majas beslut den 4 februari 1898 på lind. besvär av kronofogden
F. Lindedal.

— 1916

156

nefattade beslut rörande Olssons kvarblivande i häkte, tills utslaget vunnit
laga kraft eller hovrätten annorlunda förordnade.

Efter det berörda utslag blivit av von Sydow uppläst, hade klaganden,
som vid tillfället i fråga fullgjort uppdrag såsom rättegångsbiträde åt
Axel Olsson, inför rätten tagit till orda för att anmäla missnöje mot utslaget
och för att begära utskrift inom föreskriven tid av häradsrättens
protokoll för ifrågavarande rättegångstillfälle, detta sistnämnda i syfte att
omedelbart genom särskilda besvär överklaga beslutet om Olssons kvarhållande
i häkte.

Under detta sitt anförande hade klaganden, enligt vad han i klagoskriften
uppgav, två särskilda gånger blivit avbruten av von Sydow, som
därvid tillsagt klaganden att icke kritisera utslaget och — då klaganden
därtill genmält, att hans avsikt endast varit att motivera rekvisition av berörda
protokollsutskrift — jämväl förbjudit klaganden att yttra vidare
inför rätten.

Då von Sydow genom sitt anmärkta beteende, enligt klagandens mening,
icke uppträtt så emot part, som en rättens ordförande vederbör,
ansåge sig klaganden böra bringa saken till min kännedom till den åtgärd,
som därav kunde föranledas.

Sedan jag lämnat von Sydow tillfälle att till mig inkomma med yttrande
över klagoskriften, hänvisade von Sydow uti avgiven förklaring angående
tilldragelsens förlopp till ett vid förklaringen fogat transumt av
häradsrättens vid ifrågavarande rättegångstillfälle hållna dombok samt ett
av de i häradsrätten vid samma tillfälle tjänstgörande nämndemän utfärdat
intyg. Såvitt dessa handlingar utvisade, hade klaganden själv genom
sitt obehöriga uppträdande gent emot domstolens ordförande vid tillfället
givit anledning till de tillsägelser han erhållit. Enligt von Sydows egen
uppfattning hade han ock ägt full befogenhet att, på sätt som skett, avbrjda
klagandens anförande med erinran, att dennes missnöjesanmälning
icke varit erforderlig för bevakande av rätt till talan mot häradsrättens
utslag. Om sistberörda förhållande kunde för övrigt klaganden icke hava
varit okunnig, allra minst efter åhörande av den i sammanhang med utslaget
upplästa besvärshänvisningen.

Då klaganden vidare i sin skrift gjort gällande, att von Sydow brustit
i behörigt tillmötesgående mot klaganden, då denne framställt eller sökt
framställa begäran att inom föreskriven tid utfå häradsrättens protokoll i
målet för ifrågavarande rättegångstillfälle, ville von Sydow framhålla,
hurusom häradsrätten icke ä^de att vare sia1 bifalla eller avslå denna an O

hållan. Besvarandet därav hade tillkommit von Sydow såsom expeditions —

1916 -

157

havande, men icke så länge han tjänstgjorde såsom ordförande i häradsrätten.
Anhållan om protokollet hade icke bort framställas inför häradsrätten.
An mindre hade denna anhållan varit på sin plats, då den —
enligt klagandens egen framställning — inneburit antydan, att man hade
att vänta, att protokollet ej skulle utfås inom föreskriven tid. Efter rannsakningens
avslutande både von Sydow icke varit förpliktad, knappast
berättigad att om densamma i sittande rätt höra ett enda ord vidare.

Denna förklaring blev av klaganden bemött med påminnelser, däri han
ytterligare utvecklade sina synpunkter i saken.

Efter granskning av handlingarna i ärendet avlät jag till häradshövdingen
von Sydow en ämbetsskrivelse, däri jag, såvitt här är i fråga,
anförde i huvudsak följande.

Vad först beträffade klagandens åtgärd att anmäla missnöje mot häradsrättens
utslag, funne jag denna klagandens anmälan till rätten fullständigt
opåkallad, då dylika missnöjesanmälningar vid avkunnande av
slutliga utslag i brottmål vore okända för vår rättegångsordning, som
i fråga om sättet för fullföljd av talan mot sådana av underrätt meddelade
utslag ju i stället stadgade, att den missnöjde äger klaga genom
skriftliga besvär hos vederbörande hovrätt. Den av von Sydow lämnade
tillsägelsen, att anmälan om missnöje vore onödig och att han ej ville
höra kritik av häradsrättens utslag, funne jag därför ej lämna rum för
någon anmärkning.

Beträffande åter klagandens anhållan om utbekommande av häradsrättens
protokoll i målet för ifrågavarande rannsakningstillfälle, vilken anhållan
klaganden syntes hava fått tillfälle att allenast till en del framföra
inför rätten, hade av von Sydow anförts, att sådan anhållan icke bort
framställas inför rätten utan ho*s honom såsom expeditionshavande å tid,
då han icke fungerade såsom ordförande i rätten. Därest den sålunda av
von Sydow uttalade meningen skulle innebära, att en svarande eller ett
svarandeombud i ett mål, vare sig civilt eller kriminellt, icke under handläggningen
av målet inför häradsrätt skulle vara berättigad att begära utskrift
av protokollet i målet, funne jag mig bestämt icke kunna godtaga
en dylik mening. Såvitt mig var bekant, torde det vid landets alla underdomstolar
— och detta med fullt fog — praktiseras, att protokoll i målen
å svarandesidan begäras just inför domstolen under målens handläggning.
Att påfordra skyldighet för svarandeparter att muntligen eller skriftligen
å domarkansliet, vilket ofta är beläget å annan plats ocli fjärran från
tingsstället och där domaren eller något hans biträde just under tings —

1916 —

158

dagarna icke alltid är att träffa, begära sina protokollsutskrifter, skulle
innebära rena orimligheten och för parterna medföra onödiga kostnader,
besvär och tidsspillan. Möjligen åsyftades av von Sydow, att i här förevarande
fall, då det gällde sista rannsakningstillfället och slutligt utslag i
målet avkunnades, begäran om protokoll bort av klaganden framställas vid
målets överlämnande, således före häradsrättens överläggning och utslagets
uppläsande. Detta hade tvivelsutan varit det sätt, varpå klaganden rätteligen
bort förfara, vilket emellertid icke uteslöte att, när detta ej skett,
det tillmötesgåendet ändock lämpligen bort visas, att klagandens ifrågavarande
begäran av von Sydow annoterats, vare sig genom anteckning till
protokollet eller utan sådan. Då emellertid med hänsyn därtill, att något
uttryckligt lagstadgande i ämnet icke funnes, det kunde ifrågasättas, huruvida
någon ovillkorlig skyldighet uti ifrågavarande avseende efter utslagets
avkunnande förelegat, föranledde klagomålen, utöver det nu gjorda uttalandet,
icke heller i denna del någon min åtgärd.

Jag har ansett redogörelse för detta ärende uti ifrågavarande del
böra intagas här, enär jag icke skulle finna det tillfredsställande, att den
meningen i praxis vunne insteg, det en svarandepart eller hans ombud
alltid "skulle vara hänvisad att begära protokollsutskrift hos domhavanden
å domarkansliet eller, vid tings eller tingssammanträdes hållande,
å tingsstället före eller efter sessionens slut eller under paus mellan
tingsförhandlingarna, men icke under handläggningen av målet inför
häradsrätten. Motsvarande gäller i tillämpliga delar givetvis om svarandepart
i mål, anhängigt vid rådhusrätt.

Enligt min mening är det, som ovan nämnts, uppenbart, att svarandepart
och hans ombud har dylik rätt. Fråga är också, om ej denna rätt
bör anses föreligga jämväl efter uppläsandet av slutligt utslag i målet,
varmed eljest dettas handläggning är avslutad. I regel beror väl nämligen
svarandens behov av protokollsutskrift därpå, huruvida genom utslaget
den mot honom förda talan bliver ogillad eller ej, och härom får han
först genom utslagets avkunnande vetskap. Nu kan visserligen en svarande
före utslagets meddelande begära utskrift för det eventuella fall, att
berörda talan ej skulle ogillas, men detta sätt torde varken praktiseras
eller ens rimligen kunna från domstolarnas sida påfordras. Därför synes
mig en svarande eller hans ombud, som vid slutligt utslags avkunnande
är vid rätten tillstädes, jämväl efter avkunnandet skäligen böra få framställa
dylik begäran.

Bristen på lagbestämmelser i ämnet gör det särskilt önskvärt att
fastslå den här uttalade principen, då invändningar däremot blivit resta.

— 1916 —

159

14. Angående tillämpningen i visst hänseende av utsökningslagens
bestämmelser rörande reseförbud.

Handlingarna i ett genom klagoskrift från förre bankiren Algot Bergström
hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande.

Genom dom den 25 november 1914 förpliktade Stockholms rådhusrätt
Bergström att på grund av skuldförbindelse till maskinmästaren Viktor
Leonard Kling utgiva 25,000 kronor jämte ränta och rättegångskostnader.
Den 15 december s. å. ingavs förbindelsen jämte domen för
utmätning till förste stadsfogden i Stockholm, men kunde vid utmätningsförsök
den 29 i samma månad någon utmätningsbar tillgång icke
hos gäldenären anträffas.

Genom en den 30 september 1915 till överståthållarämbetet ingiven
ansökan anhöll därefter grosshandlaren Erik Thunqvist i Stockholm, vilken
genom transport den 22 september 1915 fått Klings ifrågavarande fordran
å sig överlåten, att, enär fara vore för handen, att Bergström begåve sig
från riket utan att efterlämna känd egendom, som mot ifrågavarande gäld
svarade, överståthållarämbetet måtte jämlikt 187 § utsökningslagen förbjuda
Bergström att avresa från orten, innan han gjort rätt för sig. Till stöd
för denna hemställan åberopade Thunqvist, utom ovan omförmälda förbindelse
och den av rådhusrätten meddelade dom, två under edlig förpliktelse
avgivna intyg av innehåll, att Bergström, som för det dåvarande
vistades i Stockholm, enligt vad intygsgivarna erfarit, stode i begrepp att
en av de närmaste dagarna avresa till Amerika.

Genom kommunikationsresolution den 1 oktober 1915 förordnade
överståthållarämbetet, att vederbörande utmätningsman, efter anmälan av
Thunqvist, skulle meddela Bergström förbud att, innan han rätt för sig
gjort, från orten avresa, vid äventyr, om förbudet överträddes, att varda
återhämtad, gällande reseförbudet dock endast tillsvidare och intill dess
annorledes av överståthållarämbetet bleve förordnat och i intet fall utöver
6 veckor från den 1 oktober 1915.

Sedan därefter ansökningshandlingarna jämte överståthållarämbetets
i berörda resolution meddelade förbud den 4 i samma månad delgivits
Bergström, inkom denne till överståthållarämbetet med en den 6 oktober
1915 dagtecknad förklaring, däri han med hemställan, att ämbetet måtte
ogilla det av Thunqvist i ansökan gjorda yrkandet samt omedelbart förordna,
att det interimistiskt meddelade förbudet genast skulle upphöra,
till stöd härför anförde i huvudsak följande.

— 1910 —

160

Rådhusrättens ifrågavarande dom vore icke lagakraft vunnen, enär
Bergström till Svea hovrätt fullföljt talan emot densamma beträffande
den utdömda räntan. Ändamålet med reseförbud — liksom med kvarstad
och skingringsförbud — vore (enligt Trygger: Kommentar till utsökningslagen)
»att förbereda och möjliggöra en verkställighet, som eljest
efter all sannolikhet skulle komma för sent». Det avsåge således endast
att säkerställa den förment berättigade, så att icke den verkställighet,
som han sedermera i vanlig ordning hade att skaffa sig hos vederbörlig
myndighet, bleve betydelselös på grund av åtgärder, som den förment
förpliktade eljest kunnat vidtaga.

Som en följd av förbudets karaktär hade därför i 188 § utsökningslagen
stadgats, att det ålåge den, som utverkat reseförbud, att inom fjorton
dagar, efter det överexekutors förordnande därom gavs, hos gäldenären
genom lagsökning sin fordran kräva eller sin talan till domstol instämma
eller, därest talan redan vore anhängig hos överexekutor eller domstol,
genast eller å föreskriven tid fullfölja sin talan.

I förevarande fall hade, efter det rådhusrätten ålagt Bergström betalningsskyldighet
för Thunqvists fordran, vederbörande utmätningsman i
vederbörlig ordning befordrat domen till verkställighet.

Då förbudet avsåge att säkerställa sådan verkställighet, som här redan
vidtagits, funnes således i detta fall ingen anledning att meddela något
förbud. Förbudet saknade därför allt berättigande, då det icke, principiellt
sett, medförde någon som helst nytta. Förbudet kunde för övrigt endast
omfatta en tid av högst 6 veckor; efter denna tids utgång förfölle
förbudet utan att någon som helst ändring i rättsförhållandet mellan parterna
inträtt, vilket bäst visade förbudets ändamålslöshet.

Att förbud i sådant fall som detta icke finge meddelas, framginge
även indirekt av 188 § utsökningslagen. I sagda paragraf förutsattes nämligen,
att förbud endast kan meddelas, så länge sökanden icke erhållit dom
eller utslag å sin fordran.

Till belysande av riktigheten av denna uppfattning ville klaganden
påpeka, att det naturligtvis vore omöjligt att erhålla kvarstad eller skingringsförbud,
sedan det genom dom eller utslag blivit möjligt för borgenären
att verkställa utmätning. Att behandla reseförbud annorlunda än
kvarstad och skingringsförbud, gåve lagen icke något som helst stöd för.

Slutligen anförde Bergström, att hans resor till Amerika, av vilka han
efter meddelandet av berörda dom redan förut företagit två, vore nödvändiga
för skötande av affärer därstädes, och kunde således hans resor på
intet sätt skada borgenärerna utan tvärtom endast vara dem till gagn.

— 1916 —

161

Under åberopande av sålunda anförda skål och med framhållande
■tillika, att han genom sagda förbud lede ett synnerligen stort avbräck i
sin verksamhet, som, bland annat, avsåge att träffa uppgörelse med svenska
affärsmän för affärer med Amerika, anhöll Bergström i en den 12 oktober
1915 till mig ingiven skrift, att jag måtte vidtaga åtgärder i ändamål, att
det meddelade förbudet omedelbart måtte upphöra.

I infordrat yttrande meddelade överståthållarämbetet till en början,
att det den 1 oktober 1915 interimistiskt meddelade reseförbudet genom
utslag den 13 berörda oktober förklarats skola fortfarande gälla tillsvidare
och intill dess annorledes av ämbetet förordnades, dock i intet fall utöver
sex veckor från den 1 oktober. Vidare anförde överståthållarämbetet huvudsakligen
följande:

I 187 § utsökningslagen angåves förutsättningarna för att överexekutor
skall äga att utfärda reseförbud; att dessa här förelegat, torde få
anses uppenbart, då i lagrummet icke gjorts undantag för det fall att,
såsom här, borgenärens fordran redan blivit av domstol fastställd. I 188 §
åter angåves reglerna för vidmakthållandet av ett på grund av 187 § meddelat
förordnande om kvarstad eller förbud. Bland dessa regler förekoinme
bestämmelsen, att den, som vunnit kvarstad eller förbud, skall inom
fjorton dagar, efter det överexekutors förordnande därom gavs, hos gäldenär
genom lagsökning sin fordran kräva eller sin talan till domstol instämma.
Såsom detta lagrum numera löd enligt lagen den 11 oktober
1912, förutsattes, att borgenären kunde göra sin rätt gällande jämväl i
annan ordning än efter stämning eller genom lagsökning. Det vore klart,
att i nu förevarande fall, där fordringen blivit domfäst, borgenären icke
kunde genom lagsökning eller stämning få sin fordringsrätt ånyo prövad;
alldeles uteslutet vore väl dock icke, att ej borgenären skulle kunna med
la.ga verkan till kvarstadens eller förbudets vidmakthållande genom ansökning.
om gäldenärens försättande i konkurs göra sin rätt gällande i den
ordning konkurslagen anvisade. Underläte emellertid borgenären att inom
de fjorton dagarna vidtaga i § 188 anvisad åtgärd, eller kunde han icke
lagligen vidtaga sådan åtgärd, då torde väl jämlikt § 188 följden bliva den,
att kvarstaden eller förbudet ginge åter. Men även om en sådan utgång
vore att i förekommande fall förutse, följde därav icke, att reseförbud
skulle vägras, då de omständigheter vore för handen, som enligt § 187
borde föreligga för att överexekutor skulle äga att meddela förordnande
av ifrågavarande slag.

Öm O

verståthållaräinbetet ville ytterligare tillägga att, om klagandens uppfattning
vore riktig, därav skulle följa, att i det fall, då reseförbud utfär21
— Justitieombudsmannens ämbetuberättelse till 1016 års riksdag.

162

dats, innan fordringen genom lagsökning eller stämning krävts, förbudet
skulle återgå, så snart fordringen genom dom eller utslag fastställts. Vad
srenom reseförbud vunnits bleve då tämligen illusoriskt.

Den 15 oktober 1915 ingav Thunqvist ånyo för verkställighet till
förste stadsfogden ifrågavarande dom av den 25 november 1914.

Bergström inkom den 23 oktober med påminnelser i ärendet, därvid
han anförde följande.

Endast om man ställde §§ 187 och 188 i relation till varandra, vore
det möjligt att avgöra, när och under vilka omständigheter reseförbud
enligt svensk rätt finge meddelas. Därjämte maste man hålla fast vid det
intresse, som läge till grund för institutet såsom sådant eller med andra
ord reseförbudets ändamål.

överståthållarämbetet hade alldeles bortsett från dessa synpunkter
och hade därför kommit till en uttolkning, som Bergström för sin del
icke kunde godkänna.

Bergström ville fastslå, att lagens bestämmelser aldrig finge utnyttjas
utöver det förnuftiga intresse, som ligger till grund för desamma.

överståthållarämbetet hade — utan hänsyn till § 188 — stirrat sig
blind på ordalagen i 187 §. De faktiska omständigheter, som där stadgades
såsom förutsättning för förbuds meddelande, förelåge ostridigt i förevarande
fall, och vore detta tillräckligt — ansåge ämbetet — för bestämmelsens
tillämpning, då något undantag icke funnes angivet. Det borde
vara bekant, att lagstiftaren icke brukade göra några undantag för sådana
fall, som enligt sakens natur icke kunde komma in under reglerna. Från
varje lagbestämmelse funnes alltid ett tyst undantag eller en begränsning,
vars omfattning bestämdes av det till grund för bestämmelsen li ooande
förnuftiga intresset.

I förevarande fall funnes uppenbarligen icke något förnuftigt intresse
att utfärda reseförbud, då vederbörande redan nått det resultat, som endast
ett förbud vore avsett att säkerställa eller möjliggöra.

Begränsningen i fråga framginge jämväl av bestämmelserna i § 188.
För vidmakthållande av ett meddelat förbud måste sökanden inom viss
tid vidtaga någon där angiven åtgärd. Dessa bestämmelser hade en sådan
kategorisk form, att de icke borde lämna rum för tvivel därom, att de
under alla förhållanden måste iakttagas. Därifrån kunde man e contrai io
sluta att, då det på förhand vore tydligt, att sådana åtgärder icke kunde
komma i fråga, något förbud icke heller kunde meddelas. Möjlighet att
utbyta någon där stadgad åtgärd mot annan syntes icke förefinnas. Den

— 1916 —

163

ändring, som lagrummet undergick genom lagen den 11 oktober 1912,
hade vidtagits endast för att en sökande skulle kunna vidmakthålla ett förbud
även i de fall, då lagsöknings- eller rättegångsförfarande var uteslutet. I
strid mot överståthållarämbetets uppfattning torde man således vara nödsakad
att anse, att det vore omöjligt att vidmakthålla ett förbud genom
konkursansökning.

I fortsättningen av sitt yttrande hade överståthållarämbetet förklarat
såsom sin mening, att ett förbud skulle gå åter, »därest borgenären underlåter
att inom de i § 188 stadgade 14 dagarne vidtaga där anvisad åtgärd,
eller därest han icke lagligen kan vidtaga sådan åtgärd». I förevarande
fall ansåge överståthållarämbetet det dessutom vara klart att, då fordringen
blivit domfäst, borgenären icke kunde få sin fordringsrätt prövad
efter något i nämnda § uttryckligen angivet sätt.

överståthållarämbetets uppfattning skiljde sig således i sak från Bergströms
däri, att ämbetet ansåge, att ett förbud i fall, sådant som föreliggande,
skulle meddelas för att med absolut visshet upphävas efter ovannämnda
14 dagar, under det att Bergström ansåge, att ett förbud icke
borde alls utfärdas. I detta fall hade slutligt beslut meddelats två dagar,
innan möjlighet att upphäva förbudet inträdde.

Det förefölle som om den senare uppfattningen vore mest tilltalande.
Det kunde icke verka annat än parodiskt att utfärda ett förbud, som efter
någon kort tid skulle upphöra utan att hava kunnat medföra eller medfört
någon som helst nytta.

Likställda med reseförbud vore kvarstad och skingringsförbud, för
vilka bestämmelserna i 188 § jämväl gällde. Beträffande kvarstad tillämpade
överståthållarämbetet icke samma tolkning av ifrågavarande bestämmelser.
Enligt vad som vore Bergström bekant, hade nämligen ämbetet
några dagar tidigare avslagit en framställan om kvarstad i sådant fall, då dom
redan meddelats. Detta syntes vara fullt riktigt. Någon anledning att
behandla reseförbud annorlunda funnes, enligt Bergströms förmenande,
icke.

I enlighet med den av överståthållarämbetet anvisade utvägen hade
Bergström emellertid gjort framställning hos ämbetet, att förbudet måtte
gå åter, men vore berörda ansökan, som kommunicerats med motparten,
ännu på prövning beroende. Då Bergström emellertid funne det vara av
stor principiell betydelse, att ifrågavarande fall icke upprepades, hemställde
han, att jag måtte göra det uttalande, att reseförbud ävensom kvarstad
och skingringsförbud icke kunde meddelas, sedan fordran eller rättighet
blivit domfäst.

— 1910 —

164

Den 30 oktober 1915 meddelade jag beslut i ärendet, därvid jag fann
överståthållarämbetet icke hava förfarit felaktigt uti ifrågavarande hänseende.

Låser man 187 och 188 §§ utsökningslagen i ett sammanhang, torde
man otvivelaktigt finna, att lagstiftaren icke tänkt sig, det reseförbud skulle
beviljas för det fall, att borgenärens fordran redan blivit domfäst. Den
förra §:en bör givetvis ej läsas fristående från den senare, och i denna sistnämnda
förutsättes uttryckligen, att borgenären, som utverkat reseförbudet,
antingen ännu ej lagsökt å sin fordran eller instämt talan rörande densamma
till domstol eller ock, därest lagsökning eller sådan talan redan
blivit anhängiggjord, ännu ej fått densamma slutförd hos överexkutor eller
domstolen. Det heter nämligen: »fullföljer han ej genast eller å iöreskriven
tid sin talan, där den hos överexkutor eller domstol anhängig är» etc.
Avfattningen av 188 § utesluter följaktligen möjligheten av att under
denna § inrymma det fall, att borgenärens fordran redan är av överexkutor
eller domstol bifallen genom laga kraft ägande utslag eller dom.

Att lagstiftaren icke tänkt sig meddelande av reseförbud i sistberörda
fall, framgår än tydligare av motiven till lagen. I motiven till 153 §,
vilken nu motsvaras av 187 §, förutsättes alldeles uppenbart, att reseförbud
i första hand avser att möjliggöra delgivning med gäldenären av lagsökning
eller av stämning till domstol. Lagberedningen, som utarbetat det
till grund för utsökningslagen liggande lagförslaget, ansåg icke — heter det
i motiven —, att reseförbudet, såsom enligt dittills gällande lagbestämmelser
i ämnet hade varit förhållandet, borde upphöra, när gäldenären
svarat å borgenärens lagsökning eller fullmäktig för sig ställt. Skulle
nämligen för gäldenären, efter det han fullgjort detta, men innan utslag
ännu hunnit medtlelas, vara tillåtet att själv avvika med sina tillgångar,
komme förbudet ofta att helt och hållet förlora sin verkan. Viss tid för
dylikt förbuds giltighet ansågs dock av billighetsskäl böra bestämmas, och
sattes denna tid till 6 veckor, under vilken tid borgenären borde vara i
tillfälle att till betryggande av sin rått mot gäldenären använda de andra
medel, som lagen tillåter. Jämväl av motiven till 154 och 159 §§, vilka
nu motsvaras av 188 och 193 §§, framgår med all önskvärd tydlighet, att
lagstiftaren tänkt sig reseförbud skola meddelas, innan slutlig prövning
skett av det anspråk, till vars skyddande åtgärden vidtages.

Det nu anförda avser sakens formella bedömande enligt lagrummens
avfattning. Ser man emellertid saken ur materiell synpunkt, kommer man
måhända till ett annat resultat. Enligt Trygger (kommentar till utsökningslagen,
sid. 452—453 i 1904 års upplaga) har reseförbudet till ända —

1916 —

165

mål att förbereda och möjliggöra en verkställighet, som eljest efter all
sannolikhet skulle komma för sent.

I förevarande fall förelåg domfäst fordran gentemot gäldenären, och
verkställighet å domen hade redan eu gång blivit sökt, ehuru vid skett
utmätningsförsök gäldenären befunnits sakna tillgångar till skuldens gäldande.
Detta utmätningsförsök hade skett ungefär 10 månader tidigare,
än ansökan om reseförbudet nu gjordes. Under mellantiden hade gäldenären
börjat driva affärer på Amerika och företagit flera affärsresor dit.
Borgenären synes mig icke hava saknat anledning antaga, att gäldenären
nu kommit i en bättre ekonomisk ställning än den, i vilken han befunnit
sig 10 månader tidigare, innan han börjat sin ifrågavarande affärsverksamhet.
Borgenären hade tydligen all anledning att ånyo söka få sin
fordran indriven genom verkställighet å domen. Å andra sidan kunde det
befaras, att gäldenären när som helst kunde för sina affärer återvända
till Amerika. Borgenären synes mig på den grund haft fullgiltiga skäl
att söka utverka reseförbud för gäldenären för att under tiden söka få
verkställighet å domen till stånd. Det är nämligen att märka, att delgivning
av reseförbud måste antagas ske snabbare, än verkställighet av
en dorn i regel kommer till utförande. 1 förevarande fall blev förbudet
delgivet gäldenären fyra dagar efter ansökningens ingivande till överexekutor,
och det torde vara ställt utom allt tvivel, att verkställighet av domen ej
kunnat förväntas hava kommit till stånd inom så kort tid.

Under den tid reseförbudet sedan gällde, sökte borgenären mycket
riktigt ånyo verkställighet å domen.

Reseförbudets utverkande har således i föreliggande fall alldeles uppenbart
haft till ändamål just att förbereda och möjliggöra en verkställighet,
som eljest efter all sannolikhet skulle kommit för sent, såsom syftet med
reseförbud definieras i Tryggers kommentar. Den av gäldenären-klaganden
anförda omständigheten, att verkställighet redan eu gång sökts, synes
mig irrelevant, då nu utsikt måhända förefanns, att tillgångar skulle finnas
hos gäldenären och att resultatet av en verkställighet följaktligen skulle
bliva bättre. Det är att märka, att i fråga om terminvs ad quem för reseförbud
enligt. 187 § i första hand stadgats förbud mot gäldenär avresa
från orten: »innan han gjort rätt för sig», ehuru av billighetsskäl maximum
ansetts böra stadgas för denna tid, nämligen 6 veckor.

Då sålunda överståthållarämbetets påtalade förfarande att i detta fall
meddela reseförbud för klaganden väl rent formellt bedömt, med hänsyn
till ifrågavarande lagrums avfattning, skulle kunna göras till föremål för
anmärkning, finner jag likväl vid frågans bedömande ur saklig synpunkt
ämbetets förfarande icke böra klandras. Det ändamål, som i lagen avses

— lille —

166

med ett reseförbud, har här förelegat, och med god vilja kan man möjli
gen få in jämväl ett fall sådant som det förevarande under 187 §, ehuruväl
lagstiftaren, såsom ovan framhållits, icke tänkt sig detta. Med hänsyn
härtill och då den formella rätten, där den ej står i överensstämmelse
med den materiella rättens krav, städse, där så ske kan, enligt min mening
bör vika för de sistnämnda, har jag kommit till det slut, som innefattas
i mitt ovanberörda i ärendet meddelade beslut. Slutligen vill jag tillägga,
att lagändringen av den 11 oktober 1912 icke, såsom överståthållarämbetet
vill förmena,0 har någon relevans för bedömande av den här föreliggande
frågan, vilket klaganden ock mycket riktigt påpekat.

15. Obehörig vägran av länsman att till rätter vederbörande
utlämna ett beslagtaget parti spritvaror, oaktat domstol
ogillat framställt yrkande, att partiet
måtte dömas förbrutet.

Handlingarna i ett genom klagomål av N. P. Berglund i Åsele här
anhängiggjort ärende utvisa, bland annat, följande.

I september 1912 ställde då tjänstförrättande länsmannen i Asele
distrikt Berglund jämte ett hans biträde under åtal inför Åsele lappmarks
tingslags häradsrätt för olaga försäljning av spritdrycker och för tillhandagående
åt allmänheten med dylika drycker, varjämte av åklagaren i
målet yrkades, att ett hos Berglund den 1 september 1912 beslagtaget
parti om 149 liter konjak — vilket parti i klagomålen avsågs — måtte
jämte glas dömas förbrutet. Vid målets överlämnande, då t. f. länsmannen
i distriktet W. Åström uppträdde som åklagare däri, blev sistberörda
yrkande av Åström upprepat. Sedan Berglunds medsvarande
fällts till ansvar i målet, därvid dock yrkandet, att det beslagtagna spritpartiet
måtte dömas förbrutet, av häradsrätten lämnades utan bifall, ogillade
häradsrätten genom utslag den 15 april 1915 åtalet mot Berglund. Detta
utslag blev av Svea hovrätt fastställt genom sedermera lagakraftvunnet
utslag av den 13 juli 1915. Sedermera hade Berglund ändock vid upprepade
tillfällen av Åström förvägrats återbekomma ifrågavarande parti konjak.

Av häradsrättens protokoll i målet framgick vidare, att konjakspartiet,
efter rekvisition av Berglund och möjligen tillika hans medsvarande,
av ett vinhandelsaktiebolag i Gävle, inrymt i fyra lådor, försänts till
Berglund enligt av bolaget å honom utställd faktura av den 21 augusti
1912; att å jämväl företedda fyra järn vägsfraktsedlar, avseende transporten
från Gävle till Anundsjö järnvägsstation, Berglund angivits såsom mottag —

1916 —

167

are av den försända varan »för vidare befordran till--— (ett utsatt

nummer) — — — Asele»; samt att. Berglund ock mottagit nämnda lådor
i Anundsjö samt därifrån forslat dem till Åsele, där lådorna förvarades
i hans magasin, då beslaget skedde.

I den hit insända klagoskriften anhöll Berglund, att jag måtte lämna
honom mitt ämbetsbiträde för återställande till honom av omförmälda
egendom.

I avgiven förklaring gjorde Åström gällande, att häradsrätten uti sitt
ifrågavarande utslag icke skulle hava yttrat sig angående det gjorda beslaget,
och med hänsyn därtill hade Åström ej ansett sig kunna till Berglund
utlämna de beslagtagna varorna, allrahelst osom jämväl andra personer
påstått sig hava äganderätt till desamma. Åström hemställde, att
klagomålen ej måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Häremot anmärkte Berglund i avgivna påminnelser, att han av häradsrätten
blivit i allo frikänd från åtalet, samt att han vid den tidpunkt, beslaget
ägde rum, var innehavare av den expressbyrå, till vilken varorna
varit ställda. På den grund vore han ansvarig och ersättningsskyldig för
allt av honom i sådan egenskap från järnvägen utkvitterat gods. Icke
förty hade Åström fortfarande förvägrat honom att återbekomma varorna. 1

1 anledning av vad sålunda förekommit avlät jag till Åström en
ämbetsskrivelse, däri jag, bland annat, med anledning av Åströms i den
infordrade förklaringen gjorda uttalande, att häradsrätten i sitt utslag »beträffande
beslaget ej lämnat något yttrande», till en början framhöll, att
häradsrätten ogillat åtalet mot Berglund i dess helhet, således också ogillat
det i målet framställda yrkandet, att det beslagtagna partiet måtte förklaras
förbrutet. Därom kunde icke råda någon som helst tvekan.

Vid prövning av ärendet hade jag, framhöll jag vidare, funnit
synnerligen anmärkningsvärt, att trots häradsrättens och hovrättens ogillande
av åtalet och följaktligen också av nyssberörda yrkande, Åström
ändock vägrat att till Berglund utlämna det beslagtagna partiet. I och
med det, att domstol genom lagakraftvunnet utslag lämnat sagda yrkande
utan bifall och beslaget sålunda därigenom upphävts, vore det Åströms
ovillkorliga skyldighet att på anfordran av Berglund till honom utlämna
partiet i fråga. Någon som helst giltig anledning att förhålla honom detsamma
hade icke av Åström åberopats, än mindre styrkts. Huruvida
Berglund vore ägare eller blott innehavare av partiet, vore för denna
frågas bedömande fullkomligt irrelevant. Partiet vore per järnväg sänt till

— 1916 —

168

honom, mottaget av honom och han vore gentemot avsändaren betalningsskyldig
för detsamma. Skulle, såsom av Åström uppgivits, andra personer
vara rätte ägare till delar av partiet, vore det givetvis en sak mellan
Berglund och de påstådda ägarna att sinsemellan ordna. Hade Berglund
för andra personers räkning mottagit och innehaft partiet, vore han gentemot
dem ansvarig och redovisningsskyldig för de delar av partiet, varom
i sådant avseende vore fråga. Men i vilketdera fallet som helst borde
Åströms befattning med partiet i förevarande avseende vara slut efter
beslagets upphävande och Berglunds återfordrande av detsamma. Då
hovrättens utslag ej överklagats, måste det lända till efterrättelse. Med
hänsyn till vissa i målet upplysta omständigheter fann jag Åströms vägran
att utlämna det beslagtagna partiet visserligen i någon mån förklarlig,
men klart och tydligt vore, att, oavsett huru de föreliggande omständigheterna
i det särskilda fallet vore, en enskild tjänsteman ej av
godtycke finge sätta sig över lagens föreskrifter och domstols lagakraftägande
utslag.

Med hänsyn till de i ärepdet föreliggande omständigheterna fann
jag emellertid skäligt lämna Åström tillfälle att — för undvikande avytterligare
ämbetsåtgärd från min sida gentemot honom — inom viss tid
till mig inkomma med bevis, att det beslagtagna spritpartiet blivit till
Berglund återställt och av honom kvitterat. I så fall ansåge jag mig
kunna, trots det förelupna felet, omedelbart avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

Sedan Åström därefter till mig inkommit med sådant bevis, som nyss
nämnts, har jag genom i ärendet meddelat beslut funnit skäligt låta bero
vid sålunda vunnen rättelse.

16. Lagstridigt ådömande av vanfrejdspåföljd.

Sedan jag vid granskning av fånglistor bemärkt, att ett av rådhusrätten
i Piteå den 15 maj 1915 meddelat utslag angående för bedrägeri
häktade sjömannen E. G. N. Jonsson från Långsele syntes vara i visst avseende
felaktigt, infordrade jag från rådhusrätten avskrift av utslaget. Av
detta inhämtade jag, att rådhusrätten jämlikt 22 kap. 1 och 22 §§ strafflagen
dömt Jonsson att för vart och ett av fyra bedrägeribrott undergå
straffarbete i 2 månader eller i en bot 8 månader samt att vara medborgerligt
förtroende förlustig, intill dess 2 år förflutit från det han efter

— 1916 -

169

utstånclet straff blivit frigiven. Av tillgängliga handlingar framgick, att
Jonsson sedermera i lagstadgad ordning förklarat sig Höjd med berörda
utslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit påpekade jag uti en till
rådhusrätten avlåten ämbetsskrivelse stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen,
enligt vilket förlust av medborgerligt förtroende ej må ådömas, där ej
brottet, d. v. s. varje särskilt brott blivit belagt med minst straffarbete i
6 månader, och infordrade jag yttrande i ärendet från rådhusrätten.

Uti därefter avgivet yttrande vidgick rådhusrätten, att det ifrågakomna
utslaget var felaktigt i anmärkta hänseendet, och förklarade rådhusrätten
tillika att, sedan dess uppmärksamhet sålunda blivit fäst å berörda
föreskrift i 2 kap. 19 § strafflagen, vars tillämplighet i förevarande
fall rådhusrätten vid utslagets avkunnande förbisett, rådhusrätten framdeles
skulle iakttaga riktig tillämpning av ifrågavarande lagrum.

Sedermera inhämtade jag, att Jonsson hos Kungl. Maj:t i nådeväg
sökt och erhållit befrielse från den oriktigt ådömda vanfrejdspåföljden.

Då vid sådant förhållande vidare skada av det felaktiga utslaget blivit
undanröjd, fann jag, med hänsyn jämväl därtill att rådhusrätten oförbehållsamt
erkänt felaktigheten och för framtiden utlovat rättelse uti ifrågavarande
avseende, skäligt låta bero vid vad sålunda i saken förekommit,
varom jag i avlåten ämbetsskrivelse lämnade rådhusrätten underrättelse.

Enahanda förseelse har tidigare varit föremål för åtal, anbefallt av
justitieombudsmannen, såsom framgår av 1908 års ämbetsberättelse (sid.
75 o. f.). Ehuru enahanda förseelse är påpekad jämväl i 1912 års berättelse
(sid. 294), synes dylikt förbiseende av domstol ännu någon gång förekomma,
och har jag därför ansett lämpligt att här lämna redogörelse för
ovanberörda ärende.1)

17. Laga förfall eller icke.

Handlingarna i ett genom klagomål av sakföraren R. W. Lindhé härstädes
anhängiggjort ärende utvisa, bland annat, följande.

Uti ett av vederbörande godrnan för tillsyn å förmynderskap hos
Södra Roslags häradsrätt anhängiggjort mål mot klaganden i dennes egen *)

I 1916 års lagedition är på min anhållan under 2 kap. 19 § strafflagen intagen
hänvisning till det i 1908 års ämbetsberättelse refererade rättsfall.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års riksdag.

170

skap av förmyndare för Yvonne Maria Odette Aberg inställde sig klaganden
vid första rättegångstillfället genom ombud. Häradsrätten ålade då
klaganden personlig inställelse till följande gång, målet skulle handläggas,
med förpliktande för klaganden att då vara försedd med verifikationer
samt i övrigt beredd att avgiva fullständig förklaring över vad mot honom
blivit anmärkt. Vid följande rättegångstillfälle inställde sig emellertid
klaganden åter genom ombud, som ingav en med klagandens namn undertecknad
skrift, innehållande vissa upplysningar i målet. Häradsrätten
ålade då klaganden att vid nästföljande rättegångstillfälle iakttaga personlig
inställelse vid vite av 50 kronor, beredd att avgiva fullständig förklaring
över vad mot honom blivit anmärkt. Vid sistberörda tillfälle, den
2 november 1914, infann sig klaganden personligen samt ingav till rätten
vissa handlingar, dock icke samtliga till den omtvistade förmyndarredovisningen
hörande verifikationer. Klaganden förmälte vid detta tillfälle, att
harT vid tiden för nästa tingssammanträde komine att vistas utrikes, på
grund varav han då icke kunde iakttaga personlig inställelse.

Häradsrätten uppsköt genom beslut sistnämnda dag målets förnyade
handläggning till den 30 november 1914, da klaganden vid vite av 100
kronor ''skulle komma personligen tillstädes, beredd att avgiva fullständig
förklaring över samtliga poster uti ifrågavarande redovisning.

Den 30 berörda november tillstädeskom klaganden genom sitt förut i
målet anlitade ombud, som, bland annat, ingav ett av två personer utfärdat
intyg av innehåll, att klaganden den 20 i samma månad avrest till
England, att denna resa ej kunde uppskjutas samt att han ännu ej vore
återkommen. Intygsgivarna, som båda voro anställda å klagandens kontor,
hördes såsom vittnen på ed och vitsordade därvid intygets innehåll, det
ena vittnet, en å kontoret anställd vaktmästare, med tillägg, att vittnet
själv åt klaganden inköpt järnvägsbiljett till Göteborg för resan till England;
att vittnet jämväl avhämtat för klaganden utfärdat pass för berörda
resa; att vittnet närvarit vid tåget, då klaganden den 20 november
1914 avrest från Stockholm; att vittnet hört klaganden vid flera tillfällen
under senaste månaden tala om ifrågavarande resa, som klaganden framhållit
ej kunna uppskjutas; att resans ändamål varit en arvsutredning efter
en i Éngland avliden person; samt att, enligt uppgift av kassörskan å
klagandens kontor, telegram anlänt från klaganden i London.

C Det andra vittnet, ett kvinnligt biträde, intygade för sin del ytterligare,
att hon sett den för klagandens räkning inköpta järnvägsbiljetten
för resan Stockholm—Göteborg och det för klaganden utfärdade passet för
Englandsresan; att jämväl vittnet närvarit vid tåget vid klagandens avresa
från Stockholm; att klaganden redan i oktober 1914 omnämnt, att han

— 1916 —

171

vore tvungen företaga ifrågavarande resa, om vilken han vid flera tillfällen
under senaste månaden talat på kontoret; att resan emellertid blivit uppskjuten
den ena veckan efter den andra; att klaganden för vittnet uppgivit
såsom orsak för resan, att han vore nödsakad verkställa arvsutredning
efter en person, som i likhet med klaganden burit namnet Lindhé och
som i september 1914 avlidit i Bournemouth i England; att klaganden vidare
för vittnet uppgivit, att, därest ej arvsutredningen omedelbart bleve verkställd,
arvet skulle tillfalla engelska staten; att den avlidne ej efterlämnat
andra »släktingar» (vittnet synes hava menat: andra »arvingar») än en i
Göteborg bosatt anhörig; samt att vittnet å kontoret hört uppgivas, att
klagandens hustru några dagar före vittnesmålets avläggande mottagit ett
från klaganden från Newcastle avsänt telegram.

Klagandens ombud uppgav tillika såsom ytterligare skäl för klagandens
resa, att klaganden varit nödsakad företaga densamma vid denna tid
för att hinna tillbaka före julhelgen.

Uti en av ombudet ingiven, med klagandens namn undertecknad skrift
bestred klaganden det förelagda vitets utdömande, enär förrättningsresan
till England icke medgivit vidare uppskov och klaganden förty hade laga
förhinder. Klaganden vore för övrigt icke övertygad om befogenheten av
häradsrättens ifrågavarande vitesföreläggande, enär klaganden vid föregående
rättegångstillfälle upplyst rätten om sin tillämnade utrikes resa.
Skriften innehöll vidare utförligt bemötande av de mot klaganden framställda
anmärkningarna rörande förmynderskapet.

Ombudet ingav tillika visst räkenskapsutdrag rörande förmynderskapet
jämte till räkenskaperna hörande kvitton och verifikationer; och uppgåvos
av ombudet därmed »samtliga räkenskaper» vara till rätten inlämnade
och fullständigt svaromål i saken vara avgivet, vadan ombudet anhöll,
att klaganden måtte befrias från skyldighet att vidare iakttaga personlig
inställelse.

Genom beslut, meddelat samma dag, den 30 november 1914, fällde
häradsrätten emellertid klaganden, enär de av honom åberopade omständigheterna
för hans uteblivande icke kunde anses för honom utgöra laga
förfall, att för förfallolös utevaro ifrågavarande dag höta försuttet vite 100
kronor, varjämte häradsrätten uppsköt målets vidare handläggning till
den 18 januari 1915, då klaganden vid vite av 200 kronor skulle komma
personligen tillstädes.

Berörda den 18 januari inställde sig klaganden personligen. Vid detta
tillfälle förekom ej annat, än att i protokollet intogs en av godemannen
till domhavanden före tingssammanträdet inlämnad skrift i målet samt
att klaganden hade ett kortare muntligt anförande, som antecknades till

— 1910 —

172

protokollet. Vid detta tillfälle överlämnades målet till rättens prövning,
och meddelades sedermera den 15 februari 1915 utslag i detsamma.

Klaganden anförde i Svea hovrätt besvär, bland annat, över häradsrättens
berörda beslut av den 30 november 1914; och meddelade hovrätten
utslag på besvären den 22 juli 1915, därvid hovrätten utlät sig att,
enär med hänsyn till den i målet förebragta utredning klaganden måste
anses hava varit av laga förfall hindrad att den 30 november 1914 personligen
tillstädeskomma inför häradsrätten, bleve, med ändring av överklagade
beslutet, klaganden befriad från utgivande av det honom ådömda
vitet.

I anledning av klagomålen infordrade jag yttrande från e. o. notarien
Magnus Enqvist, vilken tjänstgjort såsom häradsrättens ordförande vid ovanberörda
rättegångstillfälle den 30 november 1914.

I avgiven förklaring anförde Enqvist huvudsakligen följande.

Enqvist erinrade därom, att Lindhé redan vid målets handläggning
den 2 november 1914 anmält, att han vid tiden omkring den 30
november kotnme att vistas utrikes och följaktligen ej då kunde iakttaga
personlig inställelse, samt att häradsrätten det oaktat förelagt honom
personlig inställelse sagda dag. Att så skedde, torde berott därpå, att
häradsrätten, helt visst med fullt fog, dels ansåg en tilltänkt utrikes resa
icke i och för sig utgöra laga förfall, dels ock i varje fall fann Lindhés
blotta uppgift ej förtjäna vitsord.

Väsentligen samma synpunkter hade gjort sig gällande vid målets
handläggning den 30 november. Genom intyg av då hörda vittnen hade
väl ådagalagts, att Lindhé avrest från Stockholm och haft järnvägsbiljett
till Göteborg samt pass till England; men vad vittnena i övrigt haft att
intyga hade blott varit vad Lindhé eller andra för dem uppgivit. Någon
bevisning om att ändamålet med Lindhés resa var så angeläget och så
brådskande, att det kunde ursäkta åsidosättandet av häradsrättens den 2
november meddelade beslut, hade icke åstadkommits. A andra sidan kunde
antagas, att Lindhé ej ogärna såge, att målets utredning förhalades: hans
myndling skulle redan den 8 september 1915 uppnå myndig ålder, och
hade målet ej dessförinnan slutligen avgjorts, skulle klandret av hans åtgärder
med myndlingens lätt förvärvade medgivande hava kommit att
förfalla.

Häradsrätten hade alltså ansett sig böra utdöma vitet, väl vetande att,
om Lindhé verkligen hade laga förfall, han sedan ägde tillfälle att hos hovrätten
komplettera bevisningen därom och sålunda, såsom ock skett, vinna
befrielse från böterna.

— 1910

173

Sedan Lindhé i avgivna påminnelser ytterligare utveckat sina synpunkter
i ärendet, avlät jag till t. f. domhavanden Enqvist en ämbetsskrivelse,
däri jag anförde följande.

Bland de i 12 kapitlet 1 § rättegångsbalken uppräknade exempel på
laga förfall upptoges icke utrikes resa för andra fall, än att sådan resa
företages i konungens och rikets tjänst. Nämnda lagrum innehölle emellertid
tillika: »Nu kunna andra förfall givas före; äge domaren ock dem

pröva, om de äro av den vikt, att de gälla må».

Det syntes mig alldeles uppenbart, att i förevarande fall laga förfall
bort av häradsrätten anses vara styrkt jämlikt sist återgivna punkt i åberopade
lagrum. Det läge i sakens natur, att ingen under den av världskriget
föranledda situationen företager en sådan resa som till England,
allra helst vid ifrågavarande årstid, utan att något viktigt skäl därtill föreligger.
Med hänsyn till vad av de två i denna del av målet hörda vittnena
blivit intygat angående ändamålet med berörda resa och vikten av
resans, företagande, måste man ock vid objektivt bedömande finna, att
Lindhé presterat tillfyllestgörande skäl för sin utevaro vid sagda rättegångstillfälle,
med andra ord att laga förfall blivit styrkt. Även om
Lindhés blotta uppgift om resans företagande, vilken uppgift av honom
lämnats vid närmast föregående rättegångstillfälle, icke av Enqvist, på
sätt av honom anförts, ansetts förtjäna vitsord, hade dock häradsrätten på
grund av den sedermera presterade vittnesbevisningen bort inse angelägenheten
för Lindhé av resans företagande. Vad av Enqvist i strid häremot
anförts i det till mig avgivna yttrandet kunde jag ej godtaga såsom riktigt.

Därtill komme — vilket jag måste anse såsom en graverande omständighet
— att Lindhé, som ålagts att berörda den 30 november personligen
komma tillstädes, beredd att avgiva fullständig förklaring över
samtliga poster i förmyndarredovisningen, vid ifrågavarande rättegångstillfälle
lät genom sitt ombud ingiva fullständiga räkenskaper jämte tillhörande
verifikationer rörande förinynderskapet ävensom en skrift med förklaring
rörande vissa omtvistade poster. Därmed hade syftemålet med
föreläggandet om personlig inställelse i själva verket blivit fyllt, men
häradsrätten hade icke förty beslutat att ej blott utdöma det ''förelagda
vitet utan tillika förelägga Lindhé — i trots därav att dennes ombud uttryckligen
framhållit, att samtliga räkenskaper rörande förinynderskapet
ingivits till rätten och att fullständigt svaromål i målet, avgivits — att vid
nästa rättegångstillfälle vid förhöjt vite av 200 kronor personligen komma
tillstädes, utan att emellertid därvid angiva ändamålet med den personliga
inställelsen. Vid sistberörda tillfälle hade ej annan utredning från
Lindhés sida förekommit, än att han — av protokollet att döma självmant

— 1916 —

174

och icke på grund av frågor från rättens ordförande, som följaktligen
syntes hava ansett målet tillräckligt utrett redan — lämnade några kortfattade
upplysningar i målet. Vid sådant förhållande syntes något bärande
skäl icke hava förelegat för häradsrätten att påfordra Lindhés personliga
tillstädeskommande vid detta tillfälle.

På grund av det anförda kunde jag icke undgå att finna såväl häradsrättens
ifrågavarande vitesutdömande soin ock dess sista vitesföreläggande,
för vilka båda åtgärder Enqvist såsom rättens då tjänstförrättande ordförande
vore ansvarig, vara opåkaIlade och oriktiga. Vad av Enqvist till
försvar för vitesutdömandet anförts därom, att Lindhé genom anförande
av besvär hos hovrätten kunde få tillfälle att komplettera sin bevisning
om det uppgivna laga förfallet och sålunda vinna befrielse från vitet, kunde
jag ej finna innehålla något giltigt, bidragande skäl till häradsrättens berörda
förfarande. Hovrätten hade för övrigt, utan att någon kompletterande
bevisning där blivit förebragt, enhälligt funnit laga förfall hava förelegat
för klaganden.

Det läge i öppen dag, att domstolarna icke utan välgrundade skäl borde
vid äventyr av vite förelägga parter personlig inställelse inför rätta och att
domstolarna icke alltför snävt borde tolka bestämmelserna om laga förfall.
En praxis i motsatt riktning kunde verka onödigt betungande samt onödigtvis
föranleda besvär, tidsspillan och kostnader för den rättssökande allmänheten.
Då emellertid den skada, som i förevarande fall skulle blivit
en följd av häradsrättens oriktiga förfarande, i huvudsak undanröjts genom
hovrättens utslag och då jag ansåge mig kunna utgå från, att i framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet nödig varsamhet uti ifrågavarande
avseende skulle av Enqvist iakttagas, fann jag, med stöd av 8 §
i den för mig gällande instruktion, annan åtgärd i ärendet ej böra ifrågakomma
än att delgiva Enqvist min uppfattning av saken.

18. Obehörigt dröjsmål med anmälan till domstol om
företagen häktning.

Efter företagen granskning av de från stadshäktet i Köping hit inkomna
fångförteckningarna för andra kvartalet 1915 infordrade jag, på
förekommen anledning, utdrag av den hos rådhusrätten i nämnda stad
förda dombok för den 3 maj 1915 i mål mot häktad person, härnedan
kallad A. Av berörda utdrag inhämtade jag, att stadsfiskalen i Köping
<J. T. Åkerström i skrivelse den 1 i nämnda månad, vilken skrivelse samma

— 1916 —

175

dag kommit rättens ordförande till hända, anmält, att han den 24 nästförutgångna
april häktat och i avbidan på rannsakning till stadens häkte
införpassat A. såsom skäligen misstänkt för mordbrand, varefter rannsakning
med A. ägt rum berörda den 3 maj.

Sedan jag i anledning därav infordrat förklaring från Åkerström, anförde
denne i hit inkommen skrivelse i huvudsak följande: Den 22 april
1915 hade A. såsom misstänkt för omförmälda brott blivit av Åkerström
anhållen och avförd till stadsfiskalskontoret. Redan påföljande dag, efter
det polisförhör hållits med A., hade rådhusrättens ordförande av Åkerström
erhållit muntligt meddelande om de av Åkerström i fråga om A. vidtagna
åtgärderna samt förberetts därpå, att undersökningarna i saken säkerligen
komine att föranleda A:s häktande. Omedelbart efter det A. därpå berörda
den 24 april förklarats häktad, hade Åkerström underrättat rättens
ordförande jämväl därom, dock endast muntligen, vilket båda ansett vara
tillfyllest. Att Åkerström sedan den 1 maj tillställt rättens ordförande en
skriftlig anmälan om häktningen, hade berott därpå, att Åkerström sistnämnda
dag avlämnat polisrapport rörande A.

Sedan jag därefter anmodat rådhusrätten att inkomma med yttrande i
ärendet, anförde dess ordförande, borgmästaren E. Nordqvist i särskilt
avgivet yttrande huvudsakligen följande: I egenskap av polischef i staden
hade Nordqvist plägat av stadsfiskalen hållas underkunnig om pågående
utredningar rörande brott och de häktningar, däri utredningarna kunde
resultera. Så hade även skett i förevarande fall, i det att Åkerström
någon dag före ingivandet av den till rådhusrätten ställda, skriftliga anmälan
om häktningen — vilken anmälan bifogades yttrandet — under
hand lämnat Nordqvist muntligt meddelande därom, dock med all
sannolikhet icke, såsom Åkerström påstått, redan samma dag häktningen
ägt rum. Emellertid hade det varken i detta eller i något föregående
fall ifrågasatts annat, än att rådhusrättens företagande av rannsakning
med häktad person skulle grundas på inkommen skriftlig anmälan om
häktningen.

Åkerströms nämnda skriftliga anmälan till rätten var, med uteslutande
av den häktades namn och yrke, av följande lydelse:

»Till rådstuvurätten i Köping.

Med anledning av att eld torsdagen den 22 nästlidne april på kvällen,
utbröt i N. N. A:s lokal vid Östra Långgatan här i staden, har jag lör -

— idig —

176

dagen den 24 i samma månad häktat förenämnde A. såsom skäligen
misstänkt för anläggning av elden.

Det anhålles, att rådstuvurätten ville företaga rannsakning med
A., och får jag såsom stöd för åtalet och de ansvarsyrkanden, som jag
framdeles kommer att framställa mot den häktade, åberopa bilagda rapport
över den förberedande undersökning, som hållits i saken.

Köping den 1 maj 1915.

J. T. Åkerström.

Stadsfiskal.»

Med o anledning av vad sålunda blivit upplyst, avlät jag till stadstiskalen
Åkerström en ämbetsskrivelse, däri jag framhöll, hurusom omständigheterna
i ärendet ej gåve stöd åt hans påstående, att det till borgmästaren
lämnade muntliga meddelandet varit att fatta såsom behörig
häktningsanmälan till rådhusrätten. Med hänsyn därtill funne jag Åkerströms
förklaring till det förelupna dröjsmålet med ingivande av dylik
anmälan till rätten icke förtjäna avseende. Avfattningen av Åkerströms
sedermera den 1 maj 1915 avgivna skriftliga anmälan antydde icke
heller i minsta mån, att muntlig anmälan om häktningen skulle hava föregått
den skriftliga. Tvärtom utmärkte anmälans avfattning alldeles tydligt,
att rannsakning med A. först genom densamma påkallades. För övrigt
läge det i sakens natur, att dylik anmälan borde ske skriftligen till rätten
eller dess ordförande; annat vore icke förenligt med god ordning, och i
kungl. förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom vilken häktad
person bör ställas inför rätta, vore stadgat, att rannsakning med häktad
person, som inför stadsdomstol ställes lör rätta, bör företagas sist inom
8 dagar från den dag, »då arresteringen med orsaken därtill blivit hos
domaren behörigen anmäld».

Jag ansåg följaktligen genom skriftväxlingen i ärendet konstaterat
att Åkerström obehörigen dröjt med anmälans avlåtande från den 24 april
till den 1 maj eller 7 dagar. Den sålunda av honom begångna försummelsen
måste betecknas såsom synnerligen anmärkningsvärd. Lagen har
genom stränga bestämmelser sökt förhindra missbruk från domstolarnas
sida i fråga om tiden för häktade personers hållande i häkte före
första rannsakningen och, såsom lagen tolkas och tillämpas, jämväl mellan
rannsakningarna. Berörda tid räknas därvid, som ovan år sagt, från
den dag, domaren erhållit behörig anmälan om häktningen. Dessa bestämmelser
”skulle emellertid, beträffande häktningstiden före första rannsakningen,
kunna göras fullständigt illusoriska till sin verkan, därest dot

— 1916 —

177

läge i de häktande åklagarmyndigheternas hand att efter godtycke kunna
dröja med avsändande av anmälan om företagen häktning. Det torde vara
självfallet, att anmälan om häktning skall omedelbart efter dess företagande,
.antingen samma dag eller möjligen nästa dag, av den myndighet3 eller
tjänsteman, som verkställt densamma, till vederbörande avlåtas. Dröjsmål
i berörda hänseende måste betraktas som tjänstefel och kunde givetvis ej
utan vidare lämnas obeivrat.

. I förevarande fall hade emellertid skada av det felaktiga förfarandet
undanröjts genom rådhusrättens välbetänkta åtgärd att företaga rannsakning
med A. redan två dagar efter det anmälan till rättens ordförande
inkommit. Då häktningen skedde lördagen den 24 april klockan 1
e. in., efter det borgmästarens expedition kl. 12 middagen blivit stängd
för dagen, hade en omedelbart avlåten skriftlig anmälan om häktningen
icke behöft komma borgmästaren tillhanda förrän måndagen den 26 i
samma månad. V id sådant förhållande hade den i ovannämnda förordning
stadgade tid av S dagar i allt fall ej blivit överskriden, då
nämligen rannsakning med den häktade ägt ruin inom sagda tid, räknat
från den 26 april. På grund härav och då felet torde hava begåtts
endast av ovarsamhet, samt jag tillika ansåge mig kunna taga för visst,
att Åkerström med anledning av vad i detta ärende förekommit i framdeles
förekommande fall icke skulle låta dylikt dröjsmål äga rum, ansåg
jag mig, med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktion, kunna avskriva
ärendet utan vidtagande av annan åtgärd än att delgiva Åkerström
min uppfattning av saken.

19, Ådömande av lägsta i lag medgivna straff för visst brott
trots förefintligheten av försvårande omständighet.

Vid härstädes företagen granskning av insända fånglistor bemärktes,
att rådhusrätten i Jönköping genom utslag den 25 januari 1915, under
åberopande av att synnerligen förmildrande omständigheter förelåge i målet,
dömt arbetaren O. A. G. E. Viger jämlikt 14 kap. 5 § strafflagen,
jämförd med 11 kap. 15 § samma lag, att för uppsåtligen och av hastigt
mod, men utan avsikt att dräpa förövad misshandel, varav den misshandlade
ljutit döden, undergå straffarbete i 2 år.

Med anledning av innehållet i berörda utslag avlät jag till nämnda
rådhusrätt eu ämbetsskrivelse av följande innehåll.

23 - Justitieombudsmannens umbelsleriitlchc till lf)l(J Urs riksdag.

178

Viger hade för ifrågavarande, å allmän plats förövade brott ådöints
minimum av det i 14 kap. 5 § strafflagen stadgade straff, ehuru 11 kap.
15 § samma lag blivit i utslaget tillika åberopad och följaktligen det sålunda
begångna våldet, vid straffets bestämmande, skulle anses innebära en
försvårande omständighet. Nu kunde givetvis, alldeles oavsett detta förhållande,
i övrigt synnerligen förmildrande omständigheter hava förekommit
i målet, såsom av rådhusrätten i utslaget uttalats, vadan jag icke ansåg
det felaktigt, att dylika omständigheter blivit åberopade, ehuru ur annan
synpunkt enligt lagens föreskrift en försvarande omständighet tillika
förelåge. Vad jag emellertid funnit anmärkningsvärt var, att minimum av
straff enligt 14 kap. 5 § andra stycket blivit utdömt trots stadgandet i
11 kap. 15 § sista stycket, vilket stadgande dock, som sagt, blivit uttryckligen
av rådhusrätten i utslaget åberopat. Dylik lagtillämpning kunde jag
ej undgå att beteckna såsom mindre riktig. Det syntes mig ligga i öppen
dag, att, då enligt lag försvårande omständighet föreligger, minimum av
straff icke bör ådömas utan städse något över minimum åtminstone.

Då emellertid någon skada genom målets avdömande på berörda sätt
icke följt och då jag ansåg mig kunna utgå från, att i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet, med anledning av vad i detta
ärende förekommit, en dylik enligt min mening oriktig lagtillämpning icke
vidare skulle ifrågakomma, fann jag vad i ärendet blivit anmärkt icke
böra föranleda annan åtgärd från min sida än att delgiva rådhusrätten
min uppfattning av saken.

20. Skyldighet för allmänna åklagarna att meddela veder-''
börande domhavande direkt underrättelse om
företagen häktning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 december 1902 hemställde justitieombudsmannen,
såsom ämbetsberättelsen till 1903 års riksdag (sid. 35
o. f.) närmare utvisar, att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom
att, då åklagare å landet, kronofogdar eller länsmän, för begånget brott
på eget ansvar häktat eller låtit häkta någon person, åklagaren skulle
vara pliktig att, så snart ske kunde, om häktningen och anledningen därtill
till vederbörande domare insända underrättelse med anhållan om rannsaknings
anställande med den häktade.

Denna framställning motiverades därmed, att det flerstädes tillämpade
förfarandet, att sådan underrättelse av åklagaren lämnades endast till

— 191G —

179

Konungens befallningshavande, innebure en onödig omgång på samma
gång som det medförde ett utdragande av den tid, inom vilken domaren
erhölle underrättelse om häktningsåtgärden, och att i orter med mindre
snabba kommunikationer denna tidsutdräkt kunde bliva ganska betydlig.
Ett dröjsmål i detta avseende kunde i sin ordning medföra dröjsmål med
den häktades inställande inför domstol, och vore det synnerligen önskvärt,
att alla hinder för en häktads skyndsamma inställande inför domstol i
möjligaste måtto undanröjdes.

Denna justitieombudsmannens framställning är ännu på Kungl. Maj:ts
prövning beroende.

I ämbetsberättelsen till 1904 års riksdag (sid. 112 o. f.) upptog justitieombudsmannen
till behandling en detta ämne närliggande fråga genom
en till riksdagen gjord framställning om åtgärder för större skyndsamhet
i fråga om för brott häktade personers inställande för domstol.

På grund av denna framställning och inom riksdagen väckta motioner
i ämnet avlät riksdagen den 13 april 1904 en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet,
än som rådde, beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol och företagande av fortsatt rannsakning med dessa personer,
där sådan rannsakning erfordrades.

I sistberörda skrivelse framställde riksdagen i övrigt åtskilliga önskemal
i hithörande frågor. Bland annat erinrade riksdagen om den fara
för den personliga frihetens obehöriga kränkning, som vore förenad därmed,
att lagen ej fastställt någon bestämd tid, utöver vilken anmälan till
domstol om häktnings verkställande ej finge uppskjutas. Riksdagen förklarade
sig anse ändamålsenligast att, i likhet med vad som föreslagits i
proposition till 188G års riksdag angående vissa delar av rättegången i
brottmål, såsom allmän regel härutinnan stadgades, att anmälan om häktning
utan uppskov skulle göras hos domstolen samt att undantag från
denna regel medgåves endast för sådant fall, att särskilda förhållanden
därtill föranledde. Detta av riksdagen uttalade önskemål sammanfaller sålunda
i viss mån med det, som av justitieombudsmannen i 1902 års skrivelse
till Kungl. Maj:t uttalades.

Det genom 1904 års riksdags skrivelse hos Kungl. Maj:t anmälda ärendet
är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.1) Den i ärendet verkställda

3) Riksdagens omförmälda skrivelse upptages i bil. IV här nedan under rubriken
justitiedepartementet, n:r 32 (bilagorna, sid. 50).

- läte —

180

utredningen, för vilken från justitieombudsmannens sida redogörelse senast
lämnats i ämbetsberättelsen till 1014 års andra lagtima riksdag (sid. 2-7 o.
f.), bekräftar det av riksdagen i dess nyssberörda skrivelse gjorda antagandet,
att den föreliggande frågan ej kunde på fullt tillfredsställande sätt
lösas annat än i samband med en reform av den svenska straffprocessen i dess
helhet. Att denna reform emellertid kommer att kräva ytterligare vidlyftiga
förarbeten och att tidpunkten för dess realiserande alltjämt är avlägsen,
torde vara överflödigt att påpeka.

År 1909 upptogs den i 1902 års skrivelse behandlade frågan ånyo
av justitieombudsmannen. 1 sistnämnda års ämbetsberättelse (sid. 148 o. f.)
fäste justitieombudsmannen uppmärksamheten på det av vederbörande häktningsmyndigheter
på sina hall följda förfarandet att, då häktning skett av
personer, som skulle rannsakas vid häradsrätt, icke meddela domhavanden
direkt underrättelse om häktningen utan endast Konungens befallningshavande
i länet. Detta förfarande betecknades såsom otillfredsställande på
grund av den onödiga tidsutdräkt, det kunde medföra, och uttalade justitieombudsmannen
den förhoppningen, att Konungens befallningshavande i
de län, där det ej redan förut skett, måtte på lämpligt sätt tillhålla länsmän
och övriga allmänna åklagare å landet att om häktning, som av dem
på eget ansvar verkställts, direkt och så snart sig göra läte, lämna vederbörande
domhavande underrättelse. Genom att undvika den övliga omgången
i avseende å underrättelse till domhavanden om företagen häktning
skulle man ju i någon män kunna förminska de olägenheter, som
föranledde riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta 1904 års skrivelse i ämnet.

Slutligen blev den i nyssnämnda riksdagsskrivelse omhandlade frågan
ånyo upptagen till behandling av justitieombudsmannen i en till 1914 års
andra lagtima riksdag gjord framställning (ämbetsberättelsen sid. 27 o. f.,
såsom ovan redan anmärkts). Justitieombudsmannen hemställde därvid
ånyo, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än som rådde, i fråga om
inställande för häradsrätt av personer, som häktats för brott.

Riksdagen anslöt sig till justitieombudsmannens förslag, men förklarade
sig samtidigt hålla före, att en sålunda förnyad framställning till
Kungl. Maj:t i samma ämne, varom fråga var i 1904 års riksdags skrivelse,
lämpligen borde åsyfta ett upptagande av det legislativa arbetet i
ämnet i vidare omfattning, än som i sistnämnda riksdagsskrivelse avsåges.
1 skrivelse den 11 augusti 1914 (n:r 139)1) anhöll riksdagen sålunda, att

1) Upptagen i bil. IV (bilagorna, sid. 58).

— 1910 —

181

Kung!. Maj:t täcktes, i ändamål att för tiden, intill dess ny allmän rättegångsordning
i brottmål kunde komma till stånd, i görligaste måtto avhjälpa
bristen på tidsenliga och tullständiga bestämmelser rörande förundersökning
och häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagstiftning i dessa ämnen. I anledning av denna skrivelse
har chefen för justitiedepartementet — såsom framgår av berättelsen
till 1915 ars riksdag om vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags
sammanträde sig tilldragit (sid. 115) — efter därtill erhållet nådigt bemyndigande
tillkallat sakkunnig person för att inom departementet biträda
vid utredning av frågan om en ny lagstiftning rörande förundersökning
och häktning i brottmål ävensom vid uppgörande av de lagförslag, vartill
nämnda utredning kunde föranleda. Arbetet med ifrågavarande lagstiftning
har därefter upptagits inom departementet under samarbete med de
personer, åt vilka den förberedande utredningen angående reformen av
processordningen är överlämnad, men har ännu icke avslutats.

Av det anförda framgår, med vilket livligt intresse riksdagen omfattat
frågan om skyndsamt inställande för underrätt av personer, som häktats
för brott.

Med hänsyn till stadgandet i 19 § av gällande instruktion rörande
åliggande för justitieombudsmannen att inhämta noggrann kännedom om
anledningarna till häktande av personer, som åtalas vid annan domstol än
krigsdomstol, och om tiden för deras hållande i fängslig! förvar, har jag
ansett mig ej böra lämna bär omhandlade fråga obeaktad. Jag har funnit
det med fog kunna befaras, att den fråga av jämförelsevis obetydlig räckvidd,
som avsågs i justitieombudsmannens år 1902 gjorda framställning,
komme att på obestämd tid undanskjutas i avbidan på lösningen av
frågan om straff processens reformering. Antagandet därom synes mig
desto mera sannolikt, sedan genom 1914 års riksdagsskrivelse förstberörda
fråga uttryckligen sammankopplats med den synnerligen vidlyftiga frågan
om förundersökning i brottmål in. in. och utredningen av denna fråga i
siYi ordning — såsom av det ovan återgivna framgår — ansetts böra försiggå
i sammanhang med den förberedande utredningen angående rättegångsreformen
i dess helhet.

I likhet med vad riksdagen i 1904 års skrivelse uttalat, anser jag
emellertid skäl saknas att i avvaktan på den förestående reformen av den
svenska straffprocessen i dess helhet undanskjuta genomförandet av sådana
förändringar, som i likhet med den här omhandlade allmänt erkännas behövliga
och önskvärda.

Det var mig bekant, att ovannämnda av justitieombudsmannen i 1909

— 1916 —

182

års ämbetsberättelse gjorda uttalande i ämnet haft till resultat, att länsstyrelserna
i ett flertal län förständigat underlydande åklagare å landet
att direkt till vederbörande domare meddela underrättelse om företagna
häktningar. Då det emellertid syntes mig angeläget, att samma praxis i
förevarande hänseende enhetligt bleve tillämpad över hela riket, föranleddes
jag att genom cirkulärskrivelse hos länsstyrelserna i de län, där praxis i
förevarande hänseende icke var för mig med full visshet känd, anhålla om
upplysning rörande den i angivna hänseende inom länet rådande praxis.

Av de inkomna, svaren framgick, att de flesta Konungens befallningshavande
följde den praxis, som av justitieombudsmannen betecknats såsom
riktig. Konungens befallningshafvande i övriga län förmålte samtliga, att
de etter cirkulärskrivelsens mottagande förständigat eller omedelbart komme
att förständiga underlydande allmänna Åklagare att för framtiden meddela
jämväl vederbörande domhavande direkt underrättelse om företagen häktning.

Jag iinner mig sålunda med tillfredsställelse kunna konstatera, att
det redan 1902 och 1909 av dåvarande justitieombudsmännen uttalade
önskemålet i ämnet numera blivit uppfyllt och att enhetlig praxis uti
ifrågavarande avseende från och med år 1916 äger rum i hela riket.

1 detta sammanhang anser jag mig böra påpeka att, enär Konungens
befallningshavande såsom högsta polismyndighet i sitt län bör äga tillfälle
att pröva, huruvida en av åklagare företagen häktning varit befogad och
huruvida rannsakningen av åklagaren begärts vid behörig domstol, åklagarna
samtidigt därmed, att de avsända underrättelse om häktningen till
vederbörande domhavande, givetvis tillika böra till Konungens befallningshavande
insända anmälan om häktningen för den kontroll och prövning,
som på Konungens befallningshavande sålunda ankommer.

Slutligen vill jag tillägga, att landssekreteraren i Malmöhus län tillställt
mig ett av allmänna åklagarna i länet använt formulär för dylik anmälan
till vederbörande befallningshavande, vilket formulär synes fylla
alla anspråk på fullständighet och reda. Till ledning för vederbörande,
som vilja begagna sig av detsamma, varder detsamma därför, efter vidtagandet
av några smärre detaljkompletteringar, här nedan intaget:

- 1916 —

län

* Anmälan till Konungens befallningshavande i.........................

angående verkställd häktning.

Den häktades titel eller yrke samt namn och hemort:

Uppgift om brottet eller annan anledning till häktningen och om
stället, där brottet begåtts:...............................................................................................................................

Uppgift om dagen, då den häktade undergått förhör:............................................

Uppgift om den domstol, inför vilken den häktade skall rannsakas:.........>...

Uppgift om dagen, då skrivelse avsänts till domhavanden eller rätten
med begäran om rannsakning:.............................................................................................................

Uppgift om det häkte, dit den häktade förpassats:...............................

Särskilda upplysningar:..................................................

i kronolänsmanskontoret den

1910.»

184

Det ovan anförda avser allmänna åklagarna å landet. Beträffande av
allmänna åklagarna i städerna, stadsfiskalerna — beträffande Stockholm
gälla dock avvikande bestämmelser härvidlag —, verkställda häktningar
har jag ansett mig ej böra vidtaga någon särskild åtgärd för deras förständigande
i berörda avseende, -lag finner det nämligen närmast böra ankomma
på justitiekanslersämbetet, varunder stadsfiskalerna direkt och närmast
lyda, att pröva, huruvida dylikt förständigande jämväl för dessa är erforderligt.

21. Dröjsmål med meddelande av varning för oenighet i

äktenskap.

Kolaren Jöns Erik Erikssons i Linghed hustru Anna Eriksson anförde
genom befullmäktigat ombud i en den 12 juni 1915 till mig ingiven
skrift huvudsakligen följande.

Den 26 januari 1915 hade hustru Eriksson hos kyrkoherden i Svärdsjö
församling Erik Holmgren gjort framställning, att kyrkoherden måtte inkalla
makarna att inför honom erhålla varning för oenighet inom äktenskapet,
och hade hon därvid såsom sin avsikt angivit att fortast möjligt söka
erhålla skillnad i äktenskapet på grund av mellan makarna rådande osämja.
Efter det denna begäran, som icke ledde till någon åtgärd, upprepats, utfärdade
Holmgren emellertid den 4 påföljande februari kallelse å makarna
till inställelse å pastorsexpeditionen den 17 i samma månad, men kunde
på grund av mannen Erikssons laga förfall, bestående i sjukdom, varom
underrättelse lämnats kyrkoherden före inställelsedagen, varning då icke
meddelas.

Sedermera hade hustru Eriksson såväl personligen som genom det
av henne anlitade juridiska ombudet upprepade gånger förnyat sin framställning
om varnings meddelande. Först den 28 april hade kyrkoherden
utfärdat kallelse å makarna att den 26 påföljande maj inställa sig å pastorsexpeditionen
till »förhör angående osämja i äktenskapet». Då hustru
Eriksson, sedan kallelsen i behörig ordning genom myndighets försorg delgivits
mannen, å utsatt tid infann sig å pastorsexpeditionen, förvägrades
henne varning av den anledning, att kyrkoherden enligt uppgift låg sängliggande
sjuk. Pastorsämbetet sköttes dock vid denna tid av Holmgren själv,
som först senare erhöll ledighet för sjukdom. Sedermera hade Holmgren
intill tiden för klagoskriftens författande, den 11 juni, icke kunnat förmås
att utfärda ny kallelse å makarna för berörda ändamål.

— 1010 —

185

På grund härav anhöll hustru Eriksson om mitt biträde» för utverkande
av laglikmätig varning för oenighet i äktenskapet, och hemställde
hon tillika, att jag måtte vidtaga de åtgärder, vartill anledning kunde
finnas, för beivrandet av den tjänsteförsummelse, som vid behandling av
ifrågavarande ärende vederbörande möjligen låtit komma sig till last.

Av vid skriften fogade bilagor inhämtades, bland annat, att Holmgren i
ett den 26 mars 1915 till hustru Erikssons ombud avlåtet brev förklarat,
■att ny kallelse för varnings meddelande skulle av honom utfärdas, när
han funne tiden lämplig därtill, men för det dåvarande vore den det icke.

I förklaring, som från Holmgren i anledning av klagoskriften infordrades,
framhöll denne, att han i ärendet måst förskaffa sig kännedom om
vissa förhållanden makarna emellan; och hade han i övrigt i ärendet efter
den 17 februari samtalat med ett flertal olika personer, vilket allt tagit
sin tid. Sedermera hade han i början av maj månad insjuknat samt varit
sängliggande, till dess lian den 8 juni erhöll begärd tjänstledighet.

Hustru Eriksson inkom med påminnelser, däri hon, under påvisande att
Holmgren kunnat förrätta predikotjänsten under såväl pingstdagarna den
23 och den 24 maj som söndagarna den 30 maj och den 6 juni, förklarade
sig anse, att den uppgivna sjukdomen icke kunde hava varit så allvarlig,
att den kunde tjäna till ursäkt för hans åtgärd att inställa meddelandet
av ifrågavarande varning den 26 maj. I

I en den 27 juli ytterligare ingiven skrift anmälde hustru Eriksson att,
sedan Holmgren efter åtnjuten tjänstledighet återtagit sin tjänst, hade han
utfärdat kallelse a makarna att den 21 juli erhålla varning å pastorsexpeditionen.
Då emellertid hustru Eriksson sagda dag infunnit sig hos
kyrkoherden, hade denne vägrat att meddela varning under motivering,
att även mannen först måste höras, innan varning kunde ifrågakomma.
Ehuru mannen för sin utevaro denna dag saknat värjo giltigt skäl, hade
likväl hustrun även denna gång fått återvända med oförrättat ärende.

Hord över dessa hustru Erikssons påståenden, förmälde Holmgren i skrivelse
av den 29 juli 1915, att han, då mannen å den för varningens meddelande
utsatta dag uteblev, bestämde, att lian skulle besöka makarna i
hemmet den 28 juli, vilket han även gjort, och både han efter förut anställt
förhör då meddelat makarna föreskriven varning. Holmgren anhöll
därför, att den gjorda anmälan måtte lämnas utan avseende.

Sedermera inkom hustru Eriksson genom sitt ombud den 11 november
1915 med ännu en skrift, däruti hon förmälde, att hon den 16 oktober
1915 hos Holmgren gjort framställning om varnings meddelande inför

24 — Justitieombudsmannens ämbelslerättelse till lkllli flrs riksdan.

186

kyrkorådet- för fortsatt oenighet i äktenskapet, utan att detta, pa grund
av hinder från kyrkoherdens sida, lett till något resultat. Hustru Eriksson
anhöll på den grund genom ombudet, att jag måtte dels förhjälpa
henne till erhållande av vederbörlig varning inför kyrkorådet snarast möjligt,
dels ock ställa Holmgren under åtal för den ytterligare tjänsteförsummelse,
som sålunda låge honom till last.

Från hustru Erikssons sida framhölls härvid särskilt, att hon vore
angelägen att få till stånd varning inför kyrkorådet snarast möjligt, så
att rättegång om skillnad till säng och såte mellan makarna enligt ännu
i ämnet gällande lag måtte kunna anhängiggöra^ före den 1 januari 1916,
då nya lagbestämmelser om äktenskapsskillnad skulle tråda i kraft. Därest
sådan rättegång efter erhållen varning inför kyrkorådet anhängiggjordes
genom stämnings delgivning före sistnämnda dag, skulle målet nämligen
under dess behandling av domstol under år 191G handläggas och bedömas
enligt äldre lag (7 § i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas
skalf i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning).

I en över sistnämda klagoskrift den 15 november 1915 avgiven förklaring
framhöll Holmgren, att han av trovärdiga personer hört, att ett
bättre°förhållande mellan makarna inträtt, varför anledning icke för honom
förelåo-e att ånyo ingripa. Hustru Erikssons senaste åtgärd vore därför
för honom oförklarlig. Skulle en varning inför kyrkorådet visa sig
nödvändig, vägrade han dock icke att låta föranstalta därom.

Vid prövning av ärendet fann jag mig icke i allo kunna godtaga de
av Holmgren till försvar för hans förfarande anförda skälen. 1 eu den 25
november 1915 till honom avlåten ämbetsskrivelse framhöll jag detta, därvid
jag tillika anförde följande.

.lag ansåge mig ej böra närmare ingå på den del av ärendet, som
rörde dröjsmålet med meddelandet av den första varningen — därvidlag
ansåge jag, att kyrkolagens föreskrift i kap. 16 § 11, att »predikanten skall
göra° sin högsta flit att förnimma orsaken» till makars oenighet, i någon
män med fog kunde åberopas till försvar för det i sådant avseende förelupna
dröjsmålet; försök att utrannsaka anledningarna till missämjan i ett
äktenskap och att försona makarna med varandra måste givetvis alltid
taga viss tid i anspråk. Därmed ville jag dock ej hava sagt, att jag funne
dröjsmålet i den delen fullt motiverat.

Vad åter anginge den sedermera av hustru Kriksson framstådda begäran
om erhållande av varning inför kyrkorådet, vore det ostridigt, att

— 1916 —

187

sådan begäran gjorts redan den 16 oktober 1915 och därefter, såvitt handlingarna
utvisade, upprepats tre gånger, utan att dock kyrkorådet av
Holmgren sammankallats för laglikmätig behandling av ärendet. Holmgrens
i förklaringen till mig lämnade uppgift, att förhållandet mellan makarna
skulle hava blivit bättre och att anledning därför saknades för honom att
åter ingripa, 1 linne jag icke kunna vinna avseende, då innehållet av hustru
Erikssons vid den sista klagoskriften fogade, egenhändiga brev till hennes
ombud av den 9 november 1915 nogsamt gåve vid handen, att bättre förhållanden
i äktenskapet ingalunda inträtt; hon klagade i brevet, bland annat,
över, att hon på grund av de sorgliga omständigheterna »ej vet, huru hon
skall kunna uthärda längre i detta elände». Vidare hade uppgivits, att såsom
skäl för Holmgrens vägran att sammankalla kyrkorådet av Holmgren skulle
hava anförts, att ej tillräckligt lång tid ännu förflutit efter meddelandet av den
första varningen. Denna tid utgjorde emellertid ungefär fyra månader.
Med hänsyn därtill funne jag fortsatt vägran från Holmgrens sida att
omedelbart sammankalla kyrkorådet för behandling av hustru Erikssons
framställning vara utan stöd av lag, och måste jag i så fall alldeles bestämt
beteckna dylik vägran såsom tredska av Holmgren och såsom etttjänstefel
av så svår beskaffenhet, att min ämbetsplikt bjöde mig att därför
ställa Holmgren under åtal. Väl funne jag otvivelaktigt en prästs
plikt i dylika fall i första hand vara att försöka försona oeniga makar,
och jag ville ej draga i tvivelsinål, att Holmgrens handlingssätt förestavats
av goda motiv. Försök i angivna syfte, vilka dittills visat sig fruktlösa
och, av allt att döma, syntes fortfarande komma att göra det, motiverade
emellertid icke ett godtyckligt förhalande av saken.

rsågon viss minimitid, som skall förflyta mellan varningen av vederbörande
kyrkoherde och varningen inför kyrkorådet, funnes ej föreskriven,
och det vore hustru Erikssons ovillkorliga rätt att utan vidare uppskov få
saken behandlad inför rätta. Fn enskild tjänstemans godtycke finge
givetvis ej opåtalt göra gällande lagbud maktlösa. För övrigt syntes det
icke ur sedlig synpunkt i och för sig önskvärt att söka upprätthålla ett
ohå ll bart ä kten skap.

•lag hade för Holmgren velat framhålla dessa mina synpunkter på
saken i förhoppning, att utan ytterligare åtgärd från min sida rättelse
av honom omedelbart bleve vidtagen. Skedde detta, hade visserligen
ärendet ändock, redan blivit av honom obéhörigen fördröjt, men jag ansåge
likväl i sådant fall felet och de därav föranledda menliga påföljderna
för hustru Eriksson icke vara av sådan beskaffenhet, att något lagligt beivrande
från min sida behövde ifrågakomma. På grund av det sålunda
anförda lämnade jag Holmgren tillfälle att inom viss, utsatt dag i december

— 1910 —

188

1915 till mig inkomma med bevis, att hustru Erikssons hos honom gjorda
framställning om makarnas inkallande inför kyrkorådet lör erhållande av
varning för oenighet i äktenskapet förevarit till behandling inför detsamma.
I så fall komrne jag, med stöd av 3 § i den för mig gällande
instruktion, att låta vid den sålunda vunna rättelsen bero och att avskriva
ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

I anledning av nämnda skrivelse inkom sedermera den 23 december
1915 meddelande från Holmgren, att makarna Eriksson den J9 i samma
månad, båda personligen tillstädeskomna, blivit inför kyrkorådet varnade.
Då syftet med klagomålen därmed blivit uppnått, fann jag genom meddelat
beslut ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

22. Angående omfattningen av justitieombudsmannens

ämbetsbefogenhet.

Enligt gällande instruktion har justitieombudsmannen att utöva eu
allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad
av domare, ämbets- och tjänstemän samt att beivra i deras ämbetens
utövning begångna olagligheter eller fel och underlåtenhet av dem att
behörigen fullgöra sina ämbetsplikter. Jämväl i äldre instruktion för
justitieombudsmannen hade ifrågavarande bestämmelse enahanda avfattning.

Denna bestämmelse har städse tolkats sålunda, att justitieombudsmannens
tillsyn är inskränkt till statens ämbets- och tjänstemän. Riktigheten
av denna uppfattning, varåt jämväl företrädare i ämbetet givit
uttryck, torde aldrig hava ifrågasatts. Justitieombudsmannen saknar således
all befogenhet att öva tillsyn över eller föra talan mot kommunala
myndigheter och tjänstemän, länskorporationer samt gode män ocli syssloman
i konkurser. Längre tillbaka i tiden torde någon gång den mening
hava uttalats, att justitieombudsmannens verksamhetsområde borde utsträckas
att omfatta jämväl ifrågavarande kategorier av befattningshavare.
I ämbetsberättelsen till 1870 års riksdag uttalade sig dåvarande justitieombudsmannen
N. A. Fröman med stor skärpa däremot. På anförda
skäl fann han en sådan förändring varken tidsenlig, ändamålsenlig eller
behövlig. I 1896 års ämbetsberättelse berörde jämväl justitieombudsmannen
A. Thollander denna fråga, och förmälte han sig, under åberopande av
de utav Fröman anförda skål, i likhet med alla sina företrädare anse, att
justitieombudsmannens tillsyn gäller och bör gälla allenast statens ämbetsoch
tjänstemän.

— 1916 -

189

På denna punkt kan keller icke minsta tvekan råda. Önskvärt vore
emellertid, att detta förhållande bleve mera allmänt bekant för den hos
justitieombudsmannen rättssökande allmänheten. Ganska ofta händer nämligen,
att klagomål inkomma mot. kommunala myndigheter eller för länsområde
utsedda styrelser, såsom skogsvårdsstvrelser in. fl. Dylika klagomål
kunna icke upptagas till prövning och göras alltså alldeles onödigtvis.
Någon gång kan ett dylikt ärende dock giva uppslag till framställning
om lagändring i visst avseende, vara två under år 1915 förekomna
fall utgöra exempel.

Beträffande ett slag av befattningshavare anser jag emellertid åtminstone
tvekan böra råda, huruvida den av mina företrädare uttalade meningen fortfarande
bör anses riktig. Jag åsyftar därmed rättens ombudsman i konkurs,
vilken av företrädare i justitieombudsmansämbetet i detta hänseende likställts
med gode män och syssloman i konkurs. Ombudsmannen förordnas dock
av domstolen och är dess representant samt utför uti de i konkurslagen föreskrivna
avseenden uppdrag å domstolens vägnar, såsom tillsyn över godemännen
och sysslomännen in. m. De i 41 och 127 §§ konkurslagen för rättens
ombudsman stadgade åligganden visa ock otvetydigt, att han icke — såsom
godemännen och sysslomännen, vilka endast representera borgenärerna i
konkursen — representerar enskilda intressen utan allenast det allmänna.
Han får icke träda i funktion, förr än han avlagt domared; således anses
häri utöva ett slags domarbefattning. Beträffande hans ansvarighet är i
motiven till konkurslagen uttalat, att »densamma bör väl bedömas efter
de i allmän lag för ombudsmän givna föreskrifter». Detta uttalande
gjordes före tillkomsten av strafflagen. Huru soin helst synes han böra
för sina tjänstehandlingar såsom
25 kap. strafflagen. Enligt
skyldighet stadgad för rättens
rättsstatistiken. Detta är en rent
utföres. Fullgör en ombudsman
något hållbart skäl föreligga, på

vara förhindrad att ingripa mot eu sålunda försumlig ombudsman. 1
själva verket inkomma ock någon gång klagomål mot rättens ombudsmän;
för närvarande föreligger ett sådant ärende, som ännu är på prövning
beroende. Jag kan på bär anförda skäl för min del ej finna annat, än
att justitieombudsmannens tillsyn bör gälla jämväl rättens ombudsmän.

rättens ombudsman vara ansvarig enligt
gällande bestämmelser

om rättsstatistiken är
ombudsman att lämna vissa uppgifter till
statlig funktion, som därvid av honom
icke denna skyldighet, synes mig ej

. . ö"'' o synes o „

grund varav justitieombudsmannen skulle
försumlig

Hittills torde icke hava rått någon tvekan om, vilka befattningshavare
som varit att anse såsom statens ämbete- och tjänstemän. I fråga
om vissa genom senare tids''lagstiftning tillkomna befattningshavare synes

— 1916 —

190

mig emellertid tvekan kunna uppstå, huruvida de rätteligen böra anses
såsom tjänstemän i vederbörande kommuns eller i statens tjänst, och följaktligen''
också, huruvida justitieombudsmannen i förekommande fall ägor
inirripo. mot dem eller ej. Jag åsyftar här ordförande i valnämnd på landet
och ordförande i pensionsnämnd.

Härvid må först erinras, att ingen tvekan kan råda därom, att såväl
sådan valnämnd som pensionsnämnden i och för sig är att anse såsom
kommunal institution, som sålunda, beträffande resp. nämnd i dess helhet,
icke står under justitieombudsmannens tillsyn. Valnämnds å landet ledamöter,
utom ordföranden, väljas nämligen jämlikt 21 § i lagen om val till
riksdagen den 2G maj 1909 å kommunalstämma, och ledamöterna i pensionsnämnd,
likaledes med undantag för ordföranden, väljas enligt 20 § i
lagen om allmän pensionsförsäkring den SO juni 1913 å landet av kommunalstämma
eller av kommunalfullmäktige, där sadana finnas, och i stad
av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Ordföranden
åter och suppleant för honom utses beträffande båda nämnderna
enligt åberopade lagrum av Konungens befallningshavande.

Vidkommande de åligganden, som tillkomma ordföranden i valnämnd
å landet, är stadgat följande: ordföranden skall vid valnämndens sammanträden
föra protokoll (22 § vallagen). Jämlikt 27 § skall röstlängden för
valdistriktet avlämnas till honom, och jämlikt 28 § skall han inom viss tid
kungöra tid och ställe för framläggandet av röstlängden för granskning
ävensom ofördröjligen till eu var i röstlängden upptagen person, som däri
icke antecknats såsom röstberättigad, därom med allmänna posten sända
underrättelse. Enligt 30 § skola anmärkningar mot röstlängden inom viss
tid avlämnas till ordföranden. Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot,
att annan i röstlängden upptagits såsom röstberättigad, skall ordföranden
till denne ofördröjligen med allmänna posten sända underrättelse
med angivande av dagen för anmärkningens prövning (31 §). Har anmärkning
mot röstlängden ej inom behörig tid framställts, har ordföranden
att därom teckna intyg å längden (33 §). Han har vidare att mottaga
anmälningar om besvär mot valnämndens beslut rörande mot röstlängden
framställda anmärkningar och därom göra anteckning vid beslutet,
som jämlikt 33 § skall vara tecknat å den av valnämnden prövade anmärkningsskriften,
samt att, sedan den för anmälan bestämda tid utlupit,
ofördröjligen till Konungens befallningshavande insända utdrag av röstlängden
i de delar, som angå besvär, varom anmälan skett, ävensom handlingarna
rörande dessa besvär (34 §). Slutligen har ordföranden att från
Konungens befallningshavande mottaga handlingarna i besvärsmål, däri
Konungens befallningshavande meddelat beslut, varefter de rättelser, som

— 1916 —

191

av beslutet föranledas, skola av ordföranden i röstlängden införas (38 §).

Vad åter angår pensionsnämnds ordförande, åligger det honom jämlikt
26 § pensionsförsäkringslagen att enligt fastställt formulär hålla register
över gjorda framställningar och inkomna ansökningar samt föra förteckning
över de pensionstagare, till vilkas pensionering kommunen enligt
10 § samma lag lämnar bidrag. Han förer vid nämndens sammanträden protokoll
eller är för dess ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen,
emottager alla till nämnden ställda skrivelser och framställningar samt
vårdar nämndens handlingar. Sedan protokoll för sammanträde justerats,
åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandcs kännedom å
förut kungjort ställe anslå de beslut, som fattats.

Valnämnd å landet skall finnas för varje valdistrikt, pensionsnämnd
för värjo pensionsdistrikt, Å landet sammanfalla båda dessa distrikt i
regel med kommunerna. Hed hänsyn till arten av ordförandenas i nämnderna
verksamhet och det ändamål, denna verksamhet tjänar, synas de
mig emellertid båda otvivelaktigt utföra eu statlig funktion, ej en kommunal.
Förrättandet av val till riksdagens andra kammare och statens
pensionsförsäkring äro ej kommunala angelägenheter. Ordförandena i
dessa nämnder synas mig därför böra uti sin ifrågavarande tjänstutövning
falla under justitieombudsmannens tillsyn. Beträffande ordföranden i valnämnd
å landet torde detta vara desto naturligare, som valnämnderna i
städerna, vilka utgöras av magistraterna eller vederbörande stadsstyrelser,
stå under sådan tillsyn. Något skäl lärer icke kunna anföras, varför icke
motsvarighet härtill skulle råda beträffande ordföranden i valnämnd å landet,
då han enligt vallagen beträffande åligganden i allo likställts med
magistrat i stad. Konsekvensen torde därför fordra denna likställighet
i fråga om tillsynen också. Motbjudande vore ock att, om valnämndsordförande
å landet och magistrat beginge precis samma försummelse, justitieombudsmannen
icke skulle äga ingripa mot den förre likaväl som mot
den senare. Beträffande pensionsnämndernas ordförande synes mig den
omständigheten, att de uppbära viss ersättning av vederörande kommun,
desto mindre kunna inverka härvidlag, som ju exempelvis ledamöter av
rådhusrätt och magistrat äro avlönade av vederbörande stadskommun eller
stad och ändock stå under justitieombudsmannens kontroll beträffande sin
ämbetsutövning.

På enahanda skäl, som här ovan anförts beträffande rättens ombudsmän,
synas mig jämväl de i 27 § pensionsförsäkringslagen omförinälda,
av pensionsstyrelsen förordnade ombuden, vilka för övrigt för uppdragets
fullgörande uppbära arvode av statsverket, böra stå under justitieombudsmannens
tillsyn.

— 1916 —

192

I detta sammanhang må ock anmärkas, att justitieombudsmannen
städse ansetts äga fora talan mot ordförande i kyrkostämma, kyrkoråd eller
skolråd för fel, som av dem begåtts i denna deras egenskap, vilket emellertid
tydligen är beroende därpå, att sådan ordförande alltid — med visst
undantag, för vilket fall den bär angivna regeln icke gäller — skall vara
kyrkoherden i församlingen eller annan prästman, således eu statens
tjänsteman.

Här omhandlade fråga angående omfattningen av justitieombudsmannens
ämbetsbefogenhet har under år 1915 blivit aktuell genom härstädes
i två särskilda ärenden anförda klagomål mot ordförande i valnämnd å landet,
resp. ordförande i pensionsnämnd. 1 det förra ärendet pågår ännu
skriftväxling, varemot det senare är avskrivet, efter det klaganden genom
underdånig nådeansökan. varom jag föranstaltat, nått syftet med sina
klagomål.

Därest icke från lagutskottets eller riksdagens sida erinran göres mot
den här ovan utvecklade uppfattningen beträffande vissa slag av befattningshavare,
anser jag justitieombudsmannen böra för framtiden förfara i enlighet
med vad sålunda angivits.

Nedannämnda myndigheter och korporationer torde däremot obestridligen
vara att anse såsom kommunala institutioner eller länskorporationcr,
mot vilka justitieombudsmannen icke äger föra talan:

Ordförande i kommunalstämma,

» i municipalstämma,

» och ledamöter i kommunalnämnd,

» » » i kommunalfullmäktige,

» » » i municipalnämnd,

ledamöter i kyrkoråd och skolråd (utom ordföranden),
stadsfullmäktige,

städernas drätselnämnder och städernas övriga styrelser, nämnder och
korporationer,

hälsovårdsnämnd,

byggnadsnämnd,

fångvårdsstyrelse och fattig vårdsnämnd,

barnavårdsnämnd,

fosterbarnsnämnd,

nykterhetsnämnd,

vägstyrelse,

godemän för tillsyn å förmynderskap,

» vid syner och förrättningar, enligt särskilda författningar,

— 1916 —

193

hushållningssällskap,

skogsvårdsstyrelser,

ledamöter i valnämnd (utom ordföranden),

» i pensionsnämnd (utom ordföranden),
kommunernas tjänstemän m. fl.

Slutligen må antecknas, att taxeringsnämnder, prövningsnämnder,
markegångsdeputerade, över huvud taget alla taxeringsmyndigheter, jämlikt
§ 113 regeringsformen ej kunna för debitering eller taxering till
ansvar ställas.

I detta sammanhang må ock beröras en annan fråga rörande ämbetsverksamhetens
utövande i visst avseende. Enligt 3 § i gällande instruktion
må justitieombudsmannen, där han finner någon hava felat endast av
ovarsamhet, utan vrång avsikt, låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven
förklaring eller vad eljest i saken förekommit. Detta stadgande har jag
tillämpat så, att i sådana ärenden, där jag vid företagen prövning funnit
felaktigt förfarande föreligga och detta icke varit av så svår beskaffenhet,
som i 2 § av instruktionen förmäles, ämbetsskrivelse av mig avlåtits till
vederbörande ämbets- eller tjänsteman för delgivande av min uppfattning
av saken och för att bereda honom tillfälle att gottgöra genom det felaktiga
förfarandet till äventyrs uppkommen skada. Har felet då av vederbörande
medgivits och rättelse utlovats beträffande framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet samt skadan, där sådan timat, tillika gottgjorts,
har jag avskrivit ärendet i fråga såsom ej föranledande vidare åtgärd.
I varje särskilt fall, där jag på angivna sätt ingripit, har detta lett till
önskad påföljd och vederbörande följt den lämnade anvisningen, varefter
det mot honom anhängiggjorda ärendet kunnat avslutas utan vidtagande
av åtal. Tillämpas denna princip konsekvent, vilket jag i fråga om de i
3 § avsedda fall anser riktigt — där ej särskilda förhållanden föreligga,
som föranleda till motsatt förfarande —, är det givet, att därmed antalet
av de utav justitieombudsmannen anställda åtal reduceras. Nödvändiga betingelser
för principens tillämpande anser jag emellertid vara — förutom
den självklara grundförutsättningen, att det skall föreligga lindrigare fåll
av tjänstefel — erkännande av felet, förklaring om undvikande av dess
upprepande för framtiden samt timad skadas gottgörande. I somliga fall
kan dock denna princip icke komma till tillämpning på den grund, att
den skedda skadan icke vidare kan gottgöras. I dylika fall får givetvis
förfaras efter omständigheterna.

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1916 års riksdarj.

194

III. Framställningar och utlåtanden till Konungen.

1. Framställning angående förbud för ämbets- och tjänstemän
i patent- och registreringsverket samt eventuellt för
andra befattningshavare att mot betalning åtaga
sig enskilda uppdrag inom området för deras
tjänsteverksamhet.

I detta ämne avlät justitieombudsmannen Östergren den 5 februari
1915 till Kungl. Maj:t en så lydande skrivelse:

»I en den 8 september 1914 till justitieombudsmannen ingiven skrift
har advokaten Erik Söderström anfört bland annat:

Under sin fleråriga verksamhet som ombud i aktiebolagsärenden hade
Söderström understundom fått anledning förmoda, att tjänstemän på aktiebolagsavdelningen
i patent- och registreringsverket mot betalning lämnade
allmänheten biträde i registreringsärenden. Detta gällde även de föredragande
tjänstemännen, med vilka registreringsombuden oupphörligen komme
i beröring och därför icke ville komma på ovänskaplig fot, ehuru i fråga
om dem saken ställde sig något annorlunda. Angående särskilt adjungerade
ledamoten W. Bergenstråhle hade Söderström sedan mera än ett år
vetat, att denne varit ombud åt en advokatfirma i huvudstaden, varförutom
Söderström numera hade anledning tro, att Bergenstråhle mottagit uppdrag
även av andra. Söderström visste även numera, att Bergenstråhle
drivit saken så långt, att han såsom ombud ingivit ärenden till sin egen
föredragning. Arbetet i ämbetsverket vore nämligen ordnat så, att ansökningar
eller anmälningar, som inkomme på viss veckodag, tilldelades
viss förut bestämd ledamot för granskning och föredragning. Ärende,
som inkomme t. ex. på en torsdag, påstämplades sålunda av registratorn
med B, vilket betydde, att det skulle av Bergenstråhle granskas och
föredragas. Ingåve Bergenstråhle själv ett ärende på en torsdag, så visste
han, att det skulle tilldelas hans egen föredragning samt således granskas
av honom å tjänstens vägnar och för den ersättning, han åtnjöte av staten.
Torsdagen den 29 maj 1913 hade Bergenstråhle i registratorskontoret för
aktiebolagsärenden ingivit ansökan om registrering av konfektionsaktiebolaget
Älgen. Ansökningen hade också påstämplats med B. För före eller
efter ingivandet verkställd granskning av detta ärende hade Bergenstråhle
enligt erkännande inför ämbetsverkets chef emottagit ersättning av en

— 1916 —

195

advokatfirma, vars namn återfunnes på ansökningen. Icke annat än Söderström
kunde se, hade Bergenstråhle således betingat sig och tagit ersättning
för sin ämbetsåtgärd, ty genom hans av uppdragsgivaren betalda arbete
före ingivandet hade granskningsarbetet efter ingivandet, d. v. s.
det arbete, för vilket staten betalade honom, blivit överflödigt. Och än
tydligare bleve detta, om granskningsarbetet skedde efter ingivandet, ehuru
realiteten förbleve densamma. Skulle Bergenstråhle lyckas bli ombud i
alla de ärenden, som ingåves till hans egen föredragning, skulle han alltså
för sin lön icke ..göra någonting alls. Men ej nog med detta. Konfektionsaktiebolaget
Algen, vars ansökan ingivits kl. 2 e. in. nyssnämnda
dag, hade redan dagen därpå registrerats, — förmodligen utan den annars
vanliga förberedande granskningen genom lägre tjänsteman, då ju föredraganden
själv redan före ingivandet företagit den definitiva granskningen
— men ansökningen vore icke försedd med den blyertsanteckning
om »brådska», som av registratorn plägade göras å alla ansökningar, om
vilkas skyndsamma behandling motiverad framställning gjordes. Ansökningen
hade således gynnats och kommit i åtnjutande av bättre rätt, än
om den ingivits av ett vanligt ombud. Dessutom skulle ansökningen, såsom
ingiven en torsdag och påstämplad med B, regelmässigt icke kunnat
registreras förrän den dag, då Bergenstråhle hade sin första föredragning
efter ingivandet, men''Bergenstråhle hade, måhända för att i fall av upptäckt
kunna säga, att han icke föredragit det av honom själv ingivna
ärendet, flyttat över dess formella föredragning på annan ledamot, denna
gång för övrigt en tillfälligt förordnad tjänsteman, och således, för att
dölja att han tagit ersättning för sin ämbetsåtgärd, vidtagit en åtgärd,
som gynnade den av honom ingivna ansökningen framför andra. Det formella
överflyttandet på annan föredragande av ärende, där man själv vore
både betalt ombud för sökanden och realiter föredragande i ämbetsverket,
visade bäst sin verkliga karaktär, om man gjorde det kanske icke alltför
djärva antagandet, att härvidlag utbildade sig reciprocitet, så att de olika
föredragandena härutinnan hjälpte varandra. Söderström ansåge sig icke
kompetent att avgöra, om det faktiska försteg, som en ansökan på nämnda
sätt finge, folie under vad strafflagen kallade »att annan gynna», i fall
närmaste syftet med det faktiska gynnandet varit icke gynnandet utan att
undgå ansvar för något annat, men i alla händelser torde enligt svenskt
språkbruk och svensk allmän uppfattning korruption föreligga, så snart
den del av allmänheten, som utdelade »handtryckningar» åt statens
tjänstemän, faktiskt därigenom förskaffade sig och sina ärenden förmåner,
vilka icke stode till buds för den av allmänheten, som icke gåve handtryckningar.
Den, som före Bergenstråhle haft konfektionsaktiebolaget

— IDIG —

196

Älgens ansökan i sin hand, kunde ju antagas hava vetat, att det, om han
ginge in på registratorskontoret och endast erlade registreringsavgift till
staten, skulle i bästa fall dröja en vecka, innan ärendet slutbehandlades,
men att ansökningen skulle registreras tidigare, om han ginge till dörren
bredvid och privat lämnade Bergenstråhle ett par tior.

Efter att hava redogjort för ett ärende angående registrering av ett
beslut av aktiebolaget Filipstads bank om bolagets trädande i likvidation,
i vilket ärende Bergenstråhle enligt Söderströms övertygelse varit bolagets
betalda ombud, anhöll Söderström, att justitieombudsmannen måtte företaga
undersökning rörande de av Söderström i skriften angivna förhållanden
samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill justitieombudsmannen kunde
finna fog.

Uti infordrat yttrande har Bergenstråhle huvudsakligen anfört följande.

Alltsedan patent- och. registreringsverkets tillkomst hade det förekommit,
att en del av aktiebolagsavdelningens tjänstemän, då de i enstaka
fall därom anmodats, åtagit sig att biträda med uppsättande och granskning
av registreringshandlingar, och hade det kanske huvudsakligen varit
medlemmar av advokatkåren, som i sådant avseende begagnat sig av
tjänstemännens biträde. Anledningen till, att ett sådant hänvändande från
allmänhetens sida till ämbetsverkets tjänstemän understundom förekommit,
läge uppenbarligen i själva registreringssystemet, som krävde en ingående
kännedom om gällande aktiebolagslagstiftning, vilken näppeligen kunde
förutsättas hos allmänheten och knappast ens hos andra än på detta område
specialiserade advokater. Vederbörandes intresse av skyndsamhet i
handläggningen av hithörande ärenden hade givetvis i hög grad befordrats
av, att alla till ett ärende hörande handlingar kunnat snarast bringas i
fullt behörigt skick; och hade tjänstemännens utom tjänsten härvid lämnade
biträde naturligtvis varit ägnat att förekomma och avhjälpa brister
och felaktigheter, som eljest kunnat vålla onödig omgång och olägligt
uppehåll i handläggningen. Att det i och för sig skulle ligga något orätt
däri, att en tjänstemans sakkunskap på detta sått utom tjänsten toges i
anspråk för enskilt intresse, hade Bergenstråhle svårt att föreställa sig.
Han vågade även påstå, att praxis inom så gott som alla ämbetsverk gått
och ginge i den riktningen, att tjänstemännen vore oförhindrade att på
lediga stunder syssla med utredningar inom de områden, där de specialiserat
sig under sin ämbetsutövning. En motsatt åskådning skulle innebära
en orättvisa ej blott mot tjänstemannen, som förhindrades att över
huvud taget använda sina kunskaper utom verket, vars måhända otta
knappa lön ej gåve honom det existensminimum, hans levnadsförhållanden

— 1910 —

197

betingade, utan även mot den rättsbehövande allmänhet, vars önskan att
för det föreliggande fallet erhålla den bästa möjliga och tillförlitligaste
utredningen måste betraktas såsom fullt legitim. Det förtjänade måhända
att i detta sammanhang påpekas, hurusom gällande lag vid stadgande av
bestämmelser om domarejäv förutsatte och därigenom på sätt och vis
legaliserade just ett analogt förhållande, nämligen att domaren förut uppträtt
som ombud i saken. I tull överensstämmelse med denna uppfattning
om den ifrågavarande verksamhetens tillåtlighet ur såväl juridisk som
moralisk synpunkt hade ej heller ifrågakommit, att man sökt hemlighålla
verksamheten. Man hade handlat fullt öppet, utan att ändock hittills
några anmärkningar framställts av vare sig utomstående eller medlemmar
av verket. Å andra sidan vore uppenbart, att kollisioner kunde tänkas
uppkomma mellan tjänstemannens plikt såsom sådan och hans i enskild
tjänst engagerade intresse. Bergenstråhle vore den förste att medgiva att,
därest dett. ex. skulle förekomma, att en tjänstemans enskilda uppdragsgivare
skulle gynnas på den övriga allmänhetens bekostnad, ett sådant förfarande
måste anses i hög grad förkastligt, även om det icke folie under 25 kap.
16 § strafflagen. Likaledes kunde det naturligtvis ej vara tal om annat,
än att en tjänsteman, som enskilt handlagt ett tvistigt ärende, i fråga
om vars avgörande olika meningar kunde tänkas förekomma, icke borde
deltaga i föredragning eller beslut i samma ärende.

Beträffande de särskilda fall, som Söderström framdragit såsom stöd
för sina klagomål, ville Bergenstråhle förutskicka den upplysning, att inkomna
ärendens fördelning mellan bolagsavdelningens tre föredragande
ledamöter icke vore bestämd i ämbetsverkets instruktion eller eljest grundade
sig på något ämbetsverkets beslut, utan hade ledamöterna sinsemellan
träffat helt och hållet privat överenskommelse om den fördelningsgrund,
att varje ledamot handlade de ärenden, som inkomme å två på varandra
följande veckodagar, så att exempelvis Bergenstråhle på sin lott tagit dem,
som inkommo onsdagar och torsdagar. Varje ledamot hade en föredragning
i veckan, och Bergenstråhles föredragning ägde rum varje onsdag.
Då sålunda enligt denna anordning t. ex. ett torsdagsärende icke skulle
hinna att, föredragas tidigare än nästpåföljande onsdag, företoges överflyttningar
till annan ledamot med tidigare föredragning i alla de mycket
vanliga fall, då vederbörande ansåges hava något berättigat intresse att
ernå tidigare avgörande, kanske redan samma dag, evad detta intresse
efter omständigheterna motiverats enligt därom av registratorn verkställd
blyertsanteckning å akten eller eljest bragts till föredragandens kännedom.
Att det av Söderström framdragna registreringsärendet angående konfektionsaktiebolaget
Algen, vilket Bergenstråhle ägnat granskning före dess

— lOlfi —

198

ingivande till ämbetsverket och som således icke lämpligen borde föredragas
av honom, ingivits på en torsdag, alltså en Bergenstråhles veckodag,
innebure alls icke att ärendet ingivits till Bergenstråhles föredragning.
På sätt upplystes av ett vid yttrandet fogat intyg av den advokat,
som handhaft ärendet och vars namnstämpel förefunnes å ansökningshandlingen,
hade ärendet varit synnerligen brådskande och redan av denna
anledning avsett att överflyttas till annan ledamot med tidigare föredragning.
Detta hade också skett, så att registrering beviljats redan påföljande
dag. Då Söderström påstått, att sökanden i detta fall hade den
omständigheten, att Bergenstråhle på förhand granskat handlingarna, att
tacka för att ärendet vunnit sådan skyndsam handläggning, vore påståendet
fullkomligt osant. Bergenstråhle kunde i detta sammanhang ej underlåta
att erinra därom, att Söderström själv vid fyrfaldiga tillfällen fått
brådskande ärenden lika skyndsamt avgjorda, och skulle Bergenstråhle
vilja påstå, att överhuvud taget alla ärenden, som vant klara till avgörande,
fått lika skyndsam handläggning, så snart särskild och motiverad
begäran därom framställts. I ärendet angående aktiebolaget bilipstads
banks trädande i likvidation hade Bergenstråhle icke haft något uppdrag
av sökanden, och ärendet, som icke inkommit på någon Bergenstråhles
veckodag, hade icke heller av honom handlagts.

Till bemötande av vad Bergenstråhle sålunda yttrat har Söderström
uti avgivna påminnelser anfört:

Söderström hade aldrig väckt fråga om, än mindre angripit allmänhetens
legitima behov, utan Bergenstråhles illegitima inkomster. De legitima
behoven skulle bestå i skyndsamhet i behandlingen och tillförlitlighet
i utredningen. Uttrycket utredning vore alldeles för ståtligt för Bergenstråhles
arbete härvidlag, vilket bestode i att med den kännedom, han
måste förvärvat om vissa delar av aktiebolagslagen och om ämbetsverkets
praxis, uppsätta, granska, eventuellt rätta och komplettera ansökningshandlingar.
Sådant arbete kunde med samma tillförlitlighet utföras av
flera advokater i Stockholm. Vidare vore det anmärkningsvärt, att skyndsam
het i behandlingen, om det vore ett allmänhetens legitima anspråk,
enligt Bergenstråhles åsikt endast skulle kunna vinnas för dem av allmänheten,
som därför kontant betalade Bergenstråhle eller någon av hans
kamrater. Med anledning av Bergenstråhles uppgift, att inga anmärkningar
mot hans verksamhet framställts av medlemmar av verket, ville
Söderström meddela, att alla verkets successiva chefer sannolikt varit okunniga
om saken; att nuvarande chefen, upplyst om saken, förbjudit dess
fortsättande med undantag för vissa av honom särskilt för varje gång

— 1916 —

199

medgivna fall; att den ene av Bergenstråhles två kolleger bedrivit samma
trafik som Bergenstråhle och väl icke kunde tänkas göra anmärkning mot
sig själv; att den tredje kollegan, Bergenstråhles ende överordnade "utom
chefen, efter det Söderströms anmälan gjorts, förklarat, att han icke bedrivit
sådan verksamhet, som här vore i fråga, och ville stå över alla
misstankar därom, ett uttalande som han väl icke gjort, om han ansett
trafiken fullt korrekt; samt att ämbetsverket i underdånig skrivelse den
26 november 1907 uttalat den åsikten, att på en annan avdelning i ämbetsverket
icke ens kommissionären borde utöva ombudsmannaverksamhet.

I regel funnes icke någon möjlighet att kontrollera, huruvida icke
bergenstråhle själv avgjorde frågor, där han också i hemlighet vore den
epa partens ombud. För att belysa svårigheten för en föredragande
tjänsteman på aktiebolagsavdelningen att undvika kollision mellan sin
tjänsteplikt och sin plikt som ombud, om det tillätes honom att utöva
ombudsverksamhet, ville Söderström anföra ett par fall ur sin praktik.
Det ena fallet vore sådant, att tjänstemannen-ombudet vore mitt inne i
konflikten, innan han hade en aning därom. De två innehavarna av en
för övrigt gammal och världsberömd firma hade blivit osams och var för
sig bildat aktiebolag, båda intagande det gamla firmanamnet i sitt aktiebolags
firma. Registreringsansökningar inkommo samma dag med 30 minuters
mellanrum. Om en föredragande i registreringsverket varit engagerad
såsom ena partens ombud, borde han icke nu varit starkt disponerad
för att hjälpa fram sin klient till registrering? Han trodde på sin
kIlents uppgifter, tron kanske understöddes av ett stort socialt anseende
och högt. honorar, och på den grund underhjälpte han sin klients allt
utom legitima anspråk på skyndsamhet med resultat, att den måhända
hederligare motparten kanske icke ens hunne protestera utan bleve hänvisad
att göra sin kanske solklara rätt gällande genom långvarig process.
Och han behövde visst icke själv föredraga ärendet. Beträffande^det andra
fallet — där frågan gällt, huruvida ifrågasatt benämning för ett nybildat
aktiebolag företedde likhet med benämningen å ett förut befintligt aktiebolag
— behövde man icke vara hemfallen åt sjuklig misstänksamhet för
att tro, att för den händelse en föredragande vore juridiskt ombud åt ett
förut registrerat aktiebolag, han, strängare än hans opartiskhet som tjänsteman
fordrade, komrae att vaka över, att bolagets namn skyddades''mot
konkurrenter. Detta bleve så mycket lättare, som just i fråga om varandra
liknande namn en föredragande väl i tvivelaktiga fåll ogärna litade på
endast sitt eget omdöme utan rådgjorde med kollegerna.

— 1916 —

200

Då det icke visats, att Bergenstråhle å tjänstens vägnar tagit befattning
med ärende, i vilket han mot betalning gått vederbörande part^ tillhanda,
eller att Bergenstråhle därigenom, att han låtit bruka sig såsom
ombud, eftersatt honom åliggande tjänstegöromål, har jag funnit vad i
ärendet förekommit mot Bergenstråhle icke böra föranleda åtal.

Vid prövningen av detta ärende har jag emellertid icke kunnat undgå
att finna det i hög grad anmärkningsvärt, att eu ledamot i ett ämbetsverk
kunnat tillåta sig att mot betalning tillhandagå enskilda parter i
ärenden, hörande till ämbetsverkets och hans eget verksamhetsområde.
Att en person varit fullmäktig i en sak gör honom enligt allmän lag därefter
jävig att med saken taga befattning såsom domare, och den sålunda
för rättegångsverken stadgade regel äger utan tvivel motsvarande tillämpnincr
för ämbetsverken i övrigt. Det torde icke vara tillbörligt, att en
tjänsteman egenvillig! försätter sig i sådant läge, att han varder jävig att
tao-a befattning med ärenden, vilkas prövning eljest skulle ankomma pa
honom, och lärer därför med fog det anspråk kunna ställas på en tjänsteman,
att han avvisar anbud eller framställning, som kunna leda till en
dylik påföljd. Det kan måhända synas, som skulle ett åsidosättande av
vad tjänstemannens grannlaga ställning i detta hänseende kräver på sin
höjd kunna leda till större kostnad och omgång vid avgörandet av det
föreliggande fallet. Ett sådant förhållande ter sig dock långt mera betänkligt
ur en annan synpunkt. Att ärenden, som ankomma på offentlig myndighets
prövning, varda avgjorda av oväldiga män och icke av personer, som
äro ekonomiskt intresserade av en viss utgång, är icke ett blott och bart
partsintresse utan ett verkligt statsintresse. Inträffar det, att ledamöter i
ett ämbetsverk låta bruka sig såsom ombud i där förekommande mål,
finnes ingen verksam kontroll därå, att de icke deltaga i avgörandet av
mål, med°vilka de tagit befattning såsom ombud. Med risken av en pliktför
o-ätenhet lärer man icke kunna undgå att räkna, och det är givetvis
angeläget, att tillfället till missbruk såvitt möjligt förebygges.

° I ärendet har Söderström uppgivit, att utom Bergenstråhle jämväl en
annan adjungerad ledamot på aktiebolagsavdelningen i patent- och regi
streringsverket skulle hava mot betalning tillhandagått enskilda i registierin^särenden
i verket. Huru härmed förhållit sig har ja<j med den uppfattning
vartill jag kommit beträffande ärendet i övrigt, funnit mig sakna
anledning att undersöka. Vad som anses tillåtligt för den ene kan givetvis
icke ''förmenas den andre. Vare sig en eller flera av ledamöterna i ett
ämbetsverk åtaga sig ombudsskap i ärenden hos ämbetsverket, kan emellertid
förhållandet, även utan att en uppsåtlig brottslighet föreligger, leda till
att sådana ärenden icke beredas och prövas med vederbörlig noggrannhet.

— 1916 —

20 i

Den farhåga ligger nära till hands att, där en ledamot i ett ämbetsverk
varit ombud i ett ärende, som beredes och föredrages av en hans kollega
eller törhända av en ombudet underordnad tjänsteman med tillfälligt
vikariatsförordnande, den verkliga prövningen icke bliver den officiella utan
i stället den, som ombudet på partens bekostnad ägnat ärendet.

Tjänstemäns ombudsskap inom området för deras egen tjänsteverksamhet
ter sig måhända mest anstötligt ur den synpunkten, att det kan
giva stöd för en sådan uppfattning, som att man kan såsom betalt ombud
anlita en tjänsteman, som har att pröva ens ärende eller åtminstone genom
sin särskilda ställning kan i fråga om ärendets avgörande förskaffa en
förmåner, vilka eljest icke skulle stå en till buds. Huru menlig en sådan
uppfattning, även om den sakligt sett är ogrundad, dock är för tjänstemännens
anseende lärer icke behöva närmare utvecklas. De upplysningar
eller anvisningar, en tjänsteman kan lämna i ett visst ärende, utan °itt
dess avgörande därmed föregripes, såsom om praxis i vederbörande ämbetsverk,
om innehållet i inkomna handlingar o. s. v., böra vara att tillgå för
parter i allmänhet samt meddelas utan betalning, så vitt ej sådan är författningsenligt
medgiven, såsom t. ex. är händelsen då i ärendet utfärdas
en expedition, för vilken rätt till lösen äger rum. Det biträde, som parter
därutöver kunna behöva, torde de i regel kunna erhålla hos sakkunniga
utom verket, och lära dessa, då de yrkesmässigt stå allmänheten till tjänst
med utförande av uppdrag i ett ämbetsverk, i sin ordning hava billiga
anspråk på att åtminstone icke utsättas för illojal konkurrens av tjänstemännen
i samma verk.

Det nu framhållna behovet av en begränsning av tjänstemäns rätt att
åtaga sig enskilda uppdrag har redan vid upprepade tillfällen beaktats i
fråga om särskilda ämbetsverk eller kårer. Sålunda är genom kungörelse
den 22 juni 1911 stadgat, att befattningshavare i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt distriktschefer och distriktsingenjörer i väg- och vattenört?,
?nadsdistrikten icke få åtaga sig byggnadsarbetens utförande på entreprenad
eller mottaga anställning i entreprenörs tjänst. Enligt kungörelse
den 14 september 1914 äger konservator vid naturhistoriska riksmuseet
icke ataga sig konservatorsarbeten åt enskilda. Genom kungörelse den
9 oktober 1914 har det förbjudits avdelningsföreståndare vid statens skogsförsöksanstalt
att mot betalning åtaga sig sådana uppdrag åt enskilda, som
falla, inom området för anstaltens verksamhet. Beträffande skogshögskolan
gäller enligt kungörelse sistnämnda dag, att högskolans rektor alldeles
icke och annan innehavare av lärorbefattning vid högskolan endast inom
de gränser, högskolans styrelse bestämmer, äger åtaga sig skogsförrättningar
åt enskilda. Genom eu annan kungörelse av den 9 oktober 1914

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittehe till 1916 iirs riksdag.

202

är stadgat, att befattningshavare vid Sveriges geologiska undersökning
allenast genom verkets förmedling och under villkor i övrigt, som varda
angivna f verkets instruktion, må åtaga sig praktiskt geologiska undersökningar
åt enskilda; och innehåller instruktionen för detta verk den 23
december 1914 härom bland annat, att j redogörelse för den ersättning,
tjänsteman betingar sig och uppbär för uppdrag av nämnda art, skall inflyta
i institutionens räkenskaper. Vad patent- och registreringsverket
angår är genom kungörelse den 18 september 1914 föreskrivet, att ordinarie
tjänsteman i ämbetsverket icke må mot ersättning biträda annan
med uppfinnings utarbetande eller tillgodogörande..

De nu anförda bestämmelserna hava tillkommit i samband med fastställande
av lönestater, men det torde väl vara höjt över allt tvivel, att
förbud mot utövande av enskild verksamhet kan utan sådant samband
meddelas ämbets- och tjänstemän, där den enskilda verksamheten prövas
icke lämpligen kunna förenas med deras tjänsteverksamhet. Ett exempel
på dylikt förbud utan sammanhang med lönereglering lämnar för övrigt
lamm den 18 april 1890 angående ändrad lydelse av 15 kap. 3 § rättegångsbalken,
enligt vilken lag vid häradsrätt häradshövdingen eller någon,
som° i hans ställe är förordnad till domare, samt vid rådnusrätt någon
rättens ledamot ej må vara fullmäktig. Förenämnda genom kungörelsen
den 18 september 1914 för ordinarie tjänstemän i patent- och registreringsverket
meddelade föreskrift tillkom i anledning av enskild motion
vid” 1914 års senare lagtima riksdag; hade de förhållanden, som omhandlas
uti ovannämnda skrifter, då varit allmännare kända, år det väl antagligt,
att föreskriften icke blott kommit att gälla till patent- och registreringsverket
hörande ärenden överhuvud utan även meddelats för extra ordinarie
tjänstemän, som äro förordnade att bestrida viss tjänstgöring inom ämbetsverket.
I varje händelse torde behovet av en sådan utsträckning av föreskriften
vara ådagalagt genom vad i detta ärende förekommit. Enligt
uppgift skall visserligen en föreskrift i ämnet numera hava meddelats av
ämbetsverkets chef, men effektiviteten av ett dylikt förfogande synes
kunna dragas i tvivelsmål.

Att enahanda behov skulle föreligga beträffande ämbetsverk och
tjänstemän i allmänhet, torde däremot icke kunna påstås. Många tjänstemän
hava en sådan ställning att någon enskild verksamhet inom deras
tjänsteområde knappt kan tänkas. I fråga om andra skulle ett förbud
att utöva sådan verksamhet helt säkert vara mindre lämpligt, så t. ex.
torde ett fullständigt förbud för lärare i statens tjänst att meddela enskild
undervisning icke uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. . Men beträffande
många tjänstemän måste ett förbud mot utövande av viss enskild

— 1916 —

203

"verksamhet anses påkallat, och det lärer icke kunna antagas, att dylikt
förbud hittills meddelats för alla de fall, där det är behövligt.

Meddelas förbud för ämbets- och tjänstemän att åtaga sig enskilda
uppdrag inom området för deras tjänsteverksamhet, är det givetvis angeläget,
att förbudet göres effektivt. I detta avseende finnes en lärorik erfarenhet
i fråga om ett sådant förbud av hög ålder. 1734 års las: stadgar
i 15 kap.1 3 § rättegångsbalken att ledamot i överrätt eller dess betjänt,
som årlig lön njuter, ej må låta bruka sig till fullmäktig där eller vid
någon underrätt, som därunder lyder, annat än för vissa angivna fall.
Men sedan en notarie vid Göta hovrätt ställts under tilltal för det han
låtit bruka sig till fullmäktig vid en därunder lydande häradsrätt, blev
åtalet genom Kungl. Maj:ts utslag den 20 juni 1883 ogillat på den grund,
att det icke ens uppgivits, att den ifrågavarande tjänstemannen därigenom,
att han emot föreskriften i 15 kap. 3 § rättegångsbalken låtit bruka sig
till fullmäktig, eftersatt något honom såsom notarie hos hovrätten åliggande
tjänstegöromål, samt han vid sådant förhållande icke genom omförmälda
förfarande gjort sig saker till vårdslöshet i nämnda sitt ämbete,
så att ansvar därå lagligen kunde följa. Härav torde få anses framgå,
att en överträdelse av ett förbud mot enskild verksamhet icke kan med
framgång beifras, med mindre den genom särskild bestämmelse är belagd
med straff.

Med stöd av § 19 i den för riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ovanberörda förhållanden till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»

2. Framställning angående tullbehandlingsattesters offentlighet.

I detta ämne avlät justitieombudsmannen Östergren den 30 mars 1915
till Kung]. Maj:t en så lydande skrivelse:

»I en den 24 januari 1914 till justitieombudsmannen ingiven skrift
har dåvarande kammarskrivaren vid tullförvaltningen i Stockholm, numera
revisorn i generaltullstyrelsen Anton Hjerner anfört klagomål däröver att,
sedan han den 10 berörda januari under åberopande av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
hos tullkammaren i Stockholm anhållit att få del av
de hos tullkammaren sistnämnda dag befintliga tullbehandlingsattester för

O Ö O

att därur göra de utdrag, som han kunde finna lämpligt, tullkammaren
förklarat, att på grund av 11 stycket uti det av Hjerner åberopade momentet
av 2 § tyckfrihetsförordningen Hjerners ifrågakomna anhållan icke

— 191« —

204

kunde av tullkammaren bifallas. I sin klagoskrift anförde Hjerner bland
annat följande.

Tullkammarens vägran att låta Hjerner utbekomma tullbehandlingsattesterna
innebure, att de allt dittills som offentliga handlingar kända
attesterna skulle vara undandragna publiciteten. Den åberopade lagen
hade emellertid ej, såvitt Hjerner kunnat utforska, undergått någon förändring
eller erhållit något komplement i den riktningen, att tullbehandlinsen
och dess resultat undandragits offentligheten, så att det, som år
1913 var offentlig handling, med år 1914 blivit hemlig sådan. Bestämmelsen
att för officiell statistik lämnade uppgifter, som avsåge namngivna
personer, bolag etc., ej finge utlämnas förrän fem år från uppgiftens datum
förflutit, syntes näppeligen kunna tillämpas på nu ifrågavarande handlingar,
då tullbehandlingsattesten icke vore någon av enskild person lämnad
uppgift för officiell statistik utan, såsom av dess namn framginge, en
genom statens försorg utarbetad uppgift över, huru för däri namngiven
person dennes utländska vara blivit underkastad tullbeskattning vid införsel
till riket. Tullbehandlingsattesten tjänade således i främsta rummet
ett beskattningsändamål och vore ett bestyrkande av de resultat, vartill
de statens representanter, som fått sig ålagt att debitera, uppbära och
redovisa tullbevillningen, kommit, då de sökte att hänföra en till tullbeskattning
anmäld vara till dess position i gällande tulltaxa. Enskild man
hade härvid i tullbehandlingsattestens tillkomst ingen annan medverkan än
att en hans ägodel, som vore föremål för tullbeskattning, i och för denna
klassificerades och bestämdes till stycketal, vikt, rymd eller till värde.
Men de genom tullpersonalen sålunda utrönta uppgifterna för tullbeskattningen
tjänade även ett annat, mindre väsentligt ändamål, nämligen att
utgöra handelsstatistikens primärmaterial. Emellertid vore dessa uppgifter
icke tillräckliga för de anspråk, som ställdes på handelsstatistiken, varför
vid angivningen till förtullning infordrades vissa för statistiskt ändamål
uteslutande avsedda uppgifter. Genom förordningen den 28 november
1913 angående åstadkommande av vissa statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln
och kungörelsen samma dag om ändrad lydelse av vissa paragrafer
i tuilstadgan hade sålunda föreskrivits, att den i §§ 22 och 23 av
tullstadgan omförmälda angivningsinlaga även skulle inrymma för statistiskt
ändamål avsedda uppgifter rörande varas inköpsland och för vissa
varor även rörande värdet. Ångivningsinlagan jämte motsvarande tullbehandlingsattest
insändes sedermera till tullstyrelsens statistiska avdelning,
där de gjordes till föremål för sådan bearbetning, som tjänade handelsstatistikens
syften. På sätt av en klagoskriften Inlagd, av t. f. byråchefen
B. Silfverhielm utfärdad promemoria framginge, skulle för statistiskt ända —

1916 —

205

mai avsett varuvärde antecknas å tullbehandlingsattesten, där även, enligt
3 ;)4 av tjänstgöringsreglementet för tullverket, uppgiften om inköpslandet
skulle intagas. Däri kunde tyckas ligga angivet, att dessa uppgifter icke
vore av den art, att 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen kunde
tdlampas pa dem, eftersom de. ehuru de icke tjänade något som helst
tull behandlingssyfte, skulle upptagas på tullbehandlingsattesten. Hävdade
man åter uppfattningen, att de icke tölle under offentlighetsprincipen,
borde det val hava varit vederbörande angeläget att föreskriva deras iekeupptagande
å attesten, vars karaktär av offentlig handling icke tillförene
vant bestridd. Att åter överföra dessa för statistiskt ändamål å anodvnmgsinlagan
lämnade uppgifter till attesten för att sedan på denna fcke
tillämpa offentlighetsprincipen syntes vara betänkligt. En dylik tillämpning
av en på den administrativa lagstiftningens väg tillkommen förordning
måste uppfattas som ett förgripande på den konstitutionella lagstiftningens
område ocn kunde i sin konsekvens medföra de mest överraskande
resultat.

Hjerner ställde sig tveksam angående lagligheten av tullkammarens
beslut, desto mera som han muntligen framhållit, att häri icke hade behov
av. de. för statistiskt ändamål lämnade uppgifterna. Han påkallade
därför justitieombudsmannens uppmärksamhet härå, under anhållan att
justitieombudsmannen måtte pröva alla omständigheter, som framhållits i
saken, för att därefter, om Hjerners hemställan befunnes välgrundad, vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för att de omstridda handlingarna bleve
återvunna till offentligheten.

Ovannämnda promemoria, vilken jämte en avskrift av Hjerners ansökan
till tullkammaren och tullkammarens beslut fogats vid klagoskriften, innefattade
föreskrifter, som borde iakttagas intill dess generaltullstyrelsen hunnit
meddela närmare bestämmelser med anledning av förordningen den 28 november
1913 angående åstadkommande av vissa statistiska uppgifter rörande
utrikeshandeln samt kungörelsen samma dag om ändrad lydelse av vissa
paragrafer i tullstadgan. Promemorian innehåller bland annat följande föreskrifter
nämligen, att om för statistiskt ändamål avsett varuvärde uppgives
och styrkes vid tullbehandlingen, detsamma skall antecknas å tullbehandlingsattesten;
att om för statistiskt ändamål avsett värde icke finnes
angivet å inlagan och icke heller styrkes vid tullbehandlingen, varuägaren
skall avfordras förbindelse enligt fastställt formulär att inom 8 dagar eller
den längre tid, tullförvaltningen kan finna skäligt bestämma, till tullkammaren
ingiva skriftlig uppgift å värdet enligt fastställt formulär; att den
särskilt lämnade .värdeuppgiften eller — i de fåll tiden för värdeuppgifts
lämnande förflutit utan att sådan lämnats — den skriftliga förbindelsen.

— i m c —

206

försedd med tullkammarens påskrift om underlåtenheten att infria densamma,
skall bifogas den angivningsinlaga, vartill den hör; samt att, om
tiden för aflemnande av särskild värdeuppgift icke utgått, då redogörelsehandlingarna
enligt § 164 i tjänstgöringsreglementet skola insändas till
generaltullstyrelsens revisionsbyrå, förbindelsen skall kvarbliva hos tullkammaren
för utbyte mot värdeuppgift, och att, om värdeuppgift inom
föreskriven tid lämnas, denna, men i annat fall förbindelsen, av tullkammaren
försedd med påskrift om underlåtenheten att infria densamma,
skall omedelbart efter den i förbindelsen föreskrivna tidens utgång särskilt
insändas till revisionsbyrån.

Uti infordrat yttrande över klagoskriften hava tullkammarens föreståndare.
tullförvaltaren C. F. Carlson och överkontrollören C. E. Harling
huvudsakligen anfört följande. De tullbehandlingsattester, av vilka Hjerner
begärt att få taga del, innehöllo delvis uppgifter, som av namngivna
enskilda personer och bolag lämnats uteslutande för statistiskt ändamål.
Vid prövningen av Hjerners begäran stodo Carlson och Harling inför den
situationen att antingen bifalla densamma och därmed utsätta sig. för den
i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen givna straffpåföljd för
obehörigt yppande av statistiska uppgifter eller ock avslå framställningen.
De välde den senare utvägen, enär de ansågo sig äga stöd för avslag i
nyssnämnda 4 moments första stycke, som medgåve rätt att vägra en var
att å expeditionslokal verkställa eller låta verkställa avskrifter av handlingar,
därest betydande hinder förelåge. Det hinder, som i förevarande
falf förelåg, var den omständigheten, att tullbehandlingsattesterna dels
innehölle uteslutande för statistiskt ändamål lämnade uppgifter dels ock
vore var för sig förenade med eu angivningsinlaga, som innehölle statistiska
uppgifter. Vid tullbehandling tillginge så, att varuägaren till tullkammaren
ingåve angivningsinlaga i 2 exemplar, vilken inlaga i regel
skulle innehålla för statistiskt ändamål avsedd uppgift å varans värde,
där sådan uppgift vore föreskriven; att sedan tullkammaren försett båda
exemplaren med vissa föreskrivna anteckningar, det ena exemplaret återlämnades
till varuägaren, medan det andra kvarstannade hos tullkammaren;
att varuägaren därefter inställde sig i packhuset, som i Stockholm
vore skilt frårT tullkammaren, samt ingåve det återbekomna exemplaret
av inlagan; att tjänstemannen i packhuset å en tullbehandlingsattest efter
undersökning av varan antecknade såväl resultatet av denna undersökning
som ock de uppgifter för statistiskt ändamål, vilka varuägaren i vissa fall
vore berättigad lämna; att denna attest sedermera ingåves till tullkammaren,
där tullavgiften uträknades; samt att attesten därefter hopfästes

— 1916 —

207

med den hos tullkammaren förvarade angivmngsinlagan. Då av bestämmelserna
i §§ 70 och BO av tjänstgöringsreglementet för tullverket framginge,
att varje inlaga skulle fogas till den inlagan avseende tullbehandlingsattesten,
samt mängden av de attester, som dagligen inlämnades å
tullkammaren i Stockholm dagligen cirka 600 — nödvändiggjorde att

attester och inlagor dagligen sorterades, vore det i praktiken omöjligt att
för uppfyllande av eu sådan begäran, som Hjerner framställt, skilja inlagorna
från attesterna, utan måste bifall till eu dvlik begäran medföra
att både inlagor och attester utlämnades till avskrift. Vad^nginge Hjerners
anmärkning, att han år 1913 och därförut fått taga del av tulibehandlingsattesterna,
förbisåge Hjerner, att med år 1914 i attesterna och
de därvid fogade angivningsinlagorna inkommit för statistiskt ändamål avsedda
värdeuppgifter. Visserligen hade attesterna även därförut innehållit
för statistiskt ändamål avsedda värdeuppgifter, och måhända hade
Carlson och Bärling varit skyldiga att redan förut tillse, att sagda uppgifter
icke vore tillgängliga för offentligheten, men de hade ansett sig
böra avvakta införandet i handlingarna av de uppgifter, för vilkas skyddande
bestämmelsen i 11 stycket af ''2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
tillkommit, innan de tillämpade denna bestämmelse. Tullbehandlingsattester
och angivningsinlagor bleve naturligtvis icke helt och hållet hemliga
handlingar därigenom, att statistiska uppgifter upptoges å desamma. Det
vore endast de i sagda handlingar förekommande statistiska uppgifterna,
som vore undandragna offentligheten. Övriga i handlingarna förekommande
uppgifter . vore givetvis fortfarande tillgängliga för offentligheten. Vore
det praktiskt möjligt att med bevarande av föreskriven sekretess åt de
statistiska uppgifterna utlämna attesterna och inlagorna till avskrift i de
delar, som icke uteslutande avsåge statistiken, skulle Carlson och Harling
icke nekat bifall till Hjerners begäran. Och att icke hela handlingen vore
genom närvaron a densamma av statistiska uppgifter undandragen offentligheten,
framginge därav, att en var givetvis ägde bekomma avskrift av
attester i de delar, som icke anginge statistiken.

Generaltullstyrelsen, som på begäran av justitieombudsmannen avgivit
utlåtande i ärendet, har däri anfört, hurusom styrelsen i likhet med
( arlson och Harling ansage, att det av redovisningen samt den inom stvrelsen
försiggående statistiska bearbetningen av angivningsinlagorna och
tullbehandlingsattesterna med nödvändighet betingade förhållande, att angivningsinlaga
sammanfogades med därtill hörande attest, måste, även om
de i angivningsinlagorna förekommande hemliga statistiska uppgifterna
icke infördes i attesterna, göra det praktiskt omöjligt att medgiva°utläm —

1916 —

208

ilande av attesterna till avskrift eller för verkställande av utdrag. Den
omständighet, att även attesterna på grund av den utav Hjerter omförmälda
promemoria kommit att från och med ingången av år 1914
innehålla jämväl vissa för statistiskt ändamål avgivna värdeuppgifter, som
skulle hållas hemliga, syntes därför icke vara av någon avgörande betydelse.
Nu omförmälda ''förhållanden måste, såvitt styrelsen kunde, finna,
beträffande inlagor och attester anses utgöra sådant i tryckfrihetsförordningen
omförmält betydande hinder, som kunde föranleda, att handlingar
icke utlämnades till avskrivning. Däremot vore det klart, att \ ar
och en. således även Hjerner, vore berättigad att mot vederbörlig lösen
utbekomma avskrifter av inlagor och attester i ae delar, som icke skulle
hemlighållas. Den uppfattning Hjerner syntes vilja gorå gällande, eller
att tullbehandlingsattesterna undandraga offentligheten, torde därför få
anses felaktig.

Till bemötande av innehållet i Carlsons och Harlings yttrande har
Hjerner uti avgivna påminnelser dels framhållit, att han icke haft för avsikt
att på något sätt utnyttja eller offentliggöra för statistiskt ändamål
lämnade uppgifter utan endast velat taga del av de .genom tullverkets
försorg vid tullbehandlingen utrönta, å tullbehandlingsattesten befintliga
resultaten, dels i övrigt anmärkt bland annat, att det påtagligen
ej inginge i tullkammarens uppfattning, att vissa villkor kunde föreskrivas
för ett utlämnande av- attesterna. Därigenom hade vid Stockholms tullkammare,
i motsats till vid landsortens, den situation uppstått, att affärsvärlden
icke kunnat utfå införseluppgifter för Stockholm såsom förut.
Sveriges industriförbund hade också med anledning därav, att de importuppgifter,
som vore behövliga för Sveriges industri, förvägrats vederbörande,
sett sig nödsakat att till tullstyrelsen rikta en hemställan i sådant
syfte, som framginge av en vid påminnelserna fogad bilaga. Den uppkomna
situationen hade sin orsak dels deruti, att Carlson och Harling
syntes hava förbisett, att lämnade statistiska- uppgifter kunde villkorligen
utlämnas, dels att dylika uppgifter sammanförts med förvaltningsuppgifter.
För statistiskt ändamål lämnade uppgifter kunde nämligen utlämnas blott
de icke offentliggjordes till sina enheter samt den eller de, som bearbetade
materialet, icke begagnade detta i obehöriga syften. Den, som bröte emot
förbehåll, varunder utlämnande skett, vore underkastad samma böter som
den, vilken obehörigen utlämnade uppgiften. Hjerner skulle sålunda
drabbas av omförmälda straffpåföljd, därest han funnes bryta mot tullkammarens
förbehåll vid delfåendet av de för officiell statistik lämnade
uppgifterna, och hade tullkammaren därför så mycket hellre, om den

— 1916 —

209

visa tillmötesgående, kunnat tillhandahålla Hjerner attesterna under erforderlig
trygghet att ej själv löpa någon risk.

Medförde en förordning skyldighet för tullverket att mottaga vissa
uppgifter, som ansåges böra skyddas mot offentligheten, borde väl dessa
uppgifter icke få med tullverkets redogörelsehandlingar så sammanblandas,
att en grundlagsenlig rätt därigenom sattes ur verket. Ty att den anvisade
vägen med avskrifter mot lösen, praktiskt sett, vore liktydig med ett
absolut . förbud, kunde väl näppeligen gendrivas, då man besinnade, att
för varje allsidig efterforskning, vare sig det gällde varors rätta tullbeskattning
eller deras kvantitativa införsel, det vore alldeles nödvändigt att
äga tillgång till samtliga attester och således avskrifter av alla dessa måste
lösas. För att räkna med tullkammarens siffror — 600 attester per dag —
bleve kostnaden vid tullkammaren i Stockholm 900 kronor dagligen ellet
cirka 270,000 kronor årligen. I sådant fall kunde knappast sägas, att
attesterna tillhörde offentligheten. Vad beträffade de betydande hinder,
som uppgivits ligga däri, att inlagan sammanfogats med attesten och
denna senare, utom sina huvudsakliga uppgifter för förvaltningsändamål,
även upptoge de statistiska uppgifterna, vore det tydligt att, så snart ett
förbehåll kunde träffas i fråga om attesternas uppgifter, detta även i tilllämpliga
delar gällde inlagans, och det bleve således av underordnad betydelse,
om inlaga och attest vore sammanfogade eller ej. Vidare vore
att märka, att förenandet av de bägge handlingarna icke, såsom tullkammaien
syntes vilja gorå gällande, hade något stöd i de åberopade §§
70 och 80 av'' tjänstgöringsreglementet, utan berodde anordningen snarare
på gammal sedvänja, mot vilken vederbörande icke kommit sig för att
bryta i och med de inträffade nya förhållandena. Enligt § 70 gällde blott,
att inlaga och attest, som avsåge samma gods, skulle erhålla samma ordningsnummer,
varjämte detta nummer skulle utsättas i journalen. Och §
80 stadgade, att inlagor och attester skulle såsom verifikationer till inkommande
journalen biläggas denna i vederbörlig nummer- och ordningsföljd.
Därmed bleve det möjligt att särskilja dessa handlingar och sålunda
hålla inlagan med dess hemliga uppgifter skild från attesten. Skulle åter
ett sådant förenande vara så absolut nödvändigt, som man nu vil le förmena,
.vore det ju påfallande egendomligt, att tjänstgöringsreglementet ej
kommit att inrymma en direkt föreskrift om det sätt (med en knappnål),
varpå dessa handlingar hopfogades, innan de tillsammans inbundna översändes
till tullstyrelsen. Att en dylik anordning icke vore av någon betydelse
för dessa handlingars granskning eller statistiska bearbetning,
framgigne därav, att § 70 föreskreve samma ordningsnummer för attesten
som för däremot vsarande inlaga. Men även andra sätt öppnade möjlig27
— Justitieombudsmannens ämbclsberältehe till 191(1 års riksdag.

210

heter att till och med utan förbehåll eller avgifter bevara tullbeskattningens
resultat åt offentligheten. Jämlikt § 180 och § 54 punkt 5 i
tjänstgöringsreglementet skulle i Stockholm i förra fallet tullkammaren, i
det senare packhusinspektionen föra s. k. kopiejournal, resp. s. k. packhusjournal,
vari attestens innehåll skulle specifikt antecknas. Läte man
nu — i likhet med uppgiften om inköpslandet — icke de lämnade statistiska
värdeuppgifterna inflyta i dessa kopior, så kunde ju, utan att det
kunde bliva tal om något äventyrande av sekretessen för den lämnade
statistiska värdeuppgiften, vem som helst få del av de å attesten befintliga,
genom tullverkets försorg utrönta resultaten. Kopiejournalens uppgift
läge dock uppenbarligen inom tullbeskattningens och ej inom statistikens
område. Att denna väg ej hörde till de obeträdbara, visade det utlåtande,
som tullkammaren och packhusinspektionen i Stockholm avgivit
med anledning av Sveriges industriförbunds ovan omnämnda klagoskrift.
De åtgärder, som vederbörande föresloge i sistberörda utlåtande, borde,
enligt °Hjerners förmenande, hava vidtagits redan i och med utfärdandet
av förut omförmälda promemoria. Framhållas kunde att § 257 i tjänsto-örino-sreglementet
gåve tullstyrelsen rätten att fastställa formulär för
erforderliga blanketter, och såsom framginge av sagda promemoria hade
vederbörande föredragande, jämlikt § 9 av instruktionen för generaltullstyrelsen,
vidtagit vissa åtgärder för den praktiska tillämpningen av förordningen
om värdedeklaration för statistiskt ändamål. För sådana fall,
då värdeuppgift insändes separat till tullstyrelsen, enär inlaga, attest och
förbindelse redan tidigare inlevererats, hade man själv funnit en utväg
att tillgodogöra sig de lämnade statistiska uppgifterna utan att desamma
blivit upptagna å attesten. Hindren för att åt offentligheten i dess vidsträcktaste
mening bevara attestens uppgifter vore således ej så betydande,
att de icke kunde övervinnas. Då det gällde att upprätthålla en i grundlag
föreskriven rätt, kunde man bliva nödgad taga till extra ordinära

åtgärder. _

Det har sagts, att de statistiska värdeuppgifterna med nödvändighet
måste erhålla sin plats i angivningsinlagan och ofta i tullbehandlmgsattesten
samt att följderna av de statistiska uppgifternas, närmast värdeuppgiftens,
offentliggörande skulle komma att skada, ja, att verka ruinerande,
men på vad sätt, därom förmäldes intet. Hjerner hade redan påvisat,
att den ifrågavarande anordningen ej vore nödvändig i. vad attesten
an »unge, och att någon den allra ringaste skada skulle följa av inköpslandets
offentliggörande kunde nog icke påvisas, alldenstund uppgift därom
under snart tio år enligt § 23 i tullstadgan deklarerats på inlagan, utan
att några menliga följder veterligen uppstått. Därav följde, att ett bety —

1916 —

211

dande antal attester — säkerligen iner än 50 procent, då skyldigheten
att deklarera det statistiska värdet icke vore allmän utan omfattade cirka
1,330 av den statistiska varuförteckningens 2,560 rubriker — skulle, utan
att någon skada därigenom uppstode, kunna liksom förr tillhöra offentligheten.
»De betydande hindren» vore strax avsevärt reducerade. Återstode
så uppgiften om inköpspriset. I gällande tulltaxa funnes föreskrift,
att tullen i visst fall skulle utgå efter varans värde, och detta torde gälla
ett hundratal taxerubriker. De värden, som varuägaren således måste
uppgiva för tullbeskattningen, tillhörde tydligen offentligheten, inen härav
hade icke försports någon skada eller några ruinerande verkningar för de
köpmän, som handlade med sådana varor, ehuru dessa värden kontrollerades
på öret, medan de värden, som för statistiskt ändamål lämnades på
inlagan, icke vore underkastade kontroll i fråga om riktigheten. Snarare
kunde påvisas fall, där värdetullens utbytande mot vikttull framkallat uttalanden
för en återgång till det förra systemet såsom beträffande maskingods.
När vidare uppgiften om inköpspriset å en vara icke åtföljdes av
varans kvalitetsbeteckning, vilken kunde vara nog så skiftande, samt den,
som toge del av ett uppgivet inköpspris, icke hade tillgång till varan för
en okulär undersökning, så torde det nog vara varje objektiv bedömare
uppenbart, att talet om ruinerande skador innebure en icke så liten överdrift.
Olägenheter kunde kanske i en del fall uppstå därav, att värdeuppgiften
tillhörde offentligheten, men det ginge väl an att låta varje
deklarationspliktig själv avgöra detta. Intet "hindrade ju att föreskriva
och träffa anordning för att varje importör, som önskade bevara en för
statistiskt ändamål lämnad värdeuppgift mot offentliggörande, hade att
å blankett av fastställt formulär avlämna sådan uppgift för att bilä°-«-as
inlagan.

.På grund av vad Hjerner sålunda och i övrigt anfört hemställde han,
att justitieombudsmannen måtte förklara, att han ägt laga befogenhet att
få del av tullbehandlingsattesterna och att tullkammaren således saknat
skäl för sin vägran, samt efter sakens beskaffenhet vidtaga de åtgärder,
som vore erforderliga, så att den i tryckfrihetsförordningen uttalade,
hittills tillämpade principen komme att upprätthållas i samma utsträckning
som förut.

Vid påminnelserna hade Hjerner fogat:

l:o) meddelande från Sveriges industriförbund, n:r 32, innehållande
bland annat en utav förbundet till generaltullstyrelsen den 10 februari
1914 avlåten skrivelse med hemställan, att enär såväl näringslivets krav
på offentlighet i fråga om tullverkets handlingar som tryckfrihetsförord —

1916 —

212

ningens föreskrift om hemlighållande av för statistiskt ändamål lämnade
uppgifter kunde tillgodoses genom införandet av bestämmelser i tullverkets
tjänstgöringsreglemente, som förhindrade sammanförandet av för statistiskt
ändamål lämnade uppgifter med andra uppgifter, tullstyrelsen behagade
vidtaga sådan åtgärd, att inga andra uppgifter än de, som upptagits uteslutande
för statistiskt ändamål, komme att undanhållas offentligheten;

och 2:o) avskrift av ett av tullkammaren och packhusinspektionen i
Stockholm den 20 mars 1914 avgivet utlåtande över Sveriges industriförbunds
förenämnda framställning. I detta utlåtande framhålles, hurusom
bland uppgifter, som måste betecknas såsom avsedda uteslutande för officiell
statistik, i främsta rummet vore att nämna dels sådana uppgifter om
varas värde, som det enligt förordningen den 28 november 1913 angående
åstadkommande av vissa statistiska uppgifter rörande utrikeshandeln
alåge varuägare att avgiva, dels ock uppgift angående inköps- eller avsändningsland.
Såsom en uppgift, lämnad uteslutande för officiell statistik,
torde möjligen även böra anses den i överensstämmelse med den statistiska
varuförteckningen verkställda uppdelningen av tulltaxans rubriker, i den
mån den icke anslöte sig till rubrikernas avfattning, vare sig en sådan
uppdelning vore baserad på varuägarens uppgift eller endast utgjorde resultatet
av en vid tullbehandlingen vidtagen undersökning. Dessa uppgifter
inflöte såväl — jämlikt § 54 punkt 5 av tjänstgöringsreglementet —
å tullbehandlingsattesterna och i packhusjournalerna eller kopiorna av
attesterna som ock i tullkammarens kopiejournaler. Betydelsen för den
enskilde av att sådana uppgifter skyddades för offentliggörande läge för
öppen dag och hade vid olika tillfällen med vederbörlig skärpa framhållits
av lagstiftarna. Efterkommandet av tryckfrihetsförordningens föreskrifter
i detta avseende genom en vägran att utlämna sådana handlingar, vari
statistiska uppgifter inginge, kunde emellertid icke anses liktydigt med
ett hemlighållande av dessa handlingar, enär givetvis vem som helst ägde
ur desamma erhålla uppgifter, som icke hade med det statistiska syftet
att skaffa. Påtagligen vore dock detta icke tillfyllest för upprättande av
sådana framställningar till belysande av import och export, som kunde
vara av intresse för den inhemska industrien och handeln. 1 ullkammaren
och packhusinspektionen anslöte sig därför till ett framkommet förslag,
att de uteslutande för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna intoges
allenast i attesterna och angivningsinlagorna, men däremot icke i packhusjournalerna
eller i de kopior av attesterna, som skulle kvarstanna hos
tullförvaltningarna, eller i kopiejournalerna. Denna utväg syntes ägnad
att i stort sett tillfredsställa det önskemål, som kommit till uttryck i
industriförbundets skrivelse, utan att hemlighållandet av för offentligheten

— 1916 —

213

icke avsedda uppgifter äventyrades. Intet hinder syntes möta för förslagets
praktiska genomförande, ehuruväl därför förutsattes viss ändring av
§ 54 i tjänstgöringsreglementet.

Hjerner har därefter ingivit avskrift av en ytterligare skrivelse från
industriförbundet till tullstyrelsen. Häri anmärkes till en början, hurusom
avsikten med förbundets föregående framställning varit, att svårigheter
icke skulle beredas näringslivet att erhålla för detsamma ofta betydelsefulla
förhandsupplysningar. Det vore uppenbart, att vissa uppgifter saknade
allt värde, därest de icke kunde erhållas, förrän de utkomme i de
officiella berättelserna, varjämte de uppgifter, som publicerades i »Kommersiella
Meddelanden» icke omfattade tillräckligt antal rubriker eller vore
specificerade efter inköpsländer. Man hade därför hittills kunnat vända
sig till tullverket för erhållande av särskilt utarbetade statistiska upplysningar,
omfattande bland annat varuslag i enlighet med den statistiska
varuförteckningen, kvantitetsuppgifter, inköpsland m. m., allt uppgifter,
vilka man, utan att det ansetts strida mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
kunnat erhålla genom att taga del av tullverkets handlingar,
vilken åtgärd i regel av praktiska skäl utförts genom tulltjänsteman. De
åtgärder, som i tullkammarens och packhusinspektionens utlåtande förordats,
syntes vara ett steg i riktning mot bevarandet av möjligheten att
vinna tillgång till erforderliga uppgifter, som icke vore av natur, att de
på grund av tryckfrihetsförordningens stadganden icke finge utlämnas.
Däremot kunde samma åtgärder icke sägas vara sådana, att det önskemål,
som industriförbundet i sin skrivelse åsyftat, därigenom vore vunnet.
Vad anginge frågan, om uppgifterna angående inköpsland och uppdelningen
efter varuförteckningen vore att hänföra till sådana uppgifter, som
lämnats uteslutande för officiell statistik, hyste förbundet icke någon tvekan.
Varken nyssnämnda uppdelning eller uppgifterna om inköpslandet vore
sådana uppgifter, som lagstiftaren avsett att skydda mot utlämnande, och
bestyrktes detta även av den omständigheten, att de under en följd av år
varit allmänt tillgängliga, utan att veterligen något obehag därav försports
eller någon funnit anledning att åberopa tryckfrihetsförordningen som
skydd mot deras utlämnande. Beträffande särskilt uppdelningen i rubriker
efter varuförteckningen vore det statistiska rubriksnumret icke för officiell
statistik lämnad uppgift. Med detta uttryck måste förstås och hade hittills
alltid förståtts av den uppgiftspliktige lämnad uppgift. Förbundet
hemställde, att ur packhusjournaler och tullkamrarnas kopieattester
(respektive kopiejournaler) måtte utelämnas de för statistiskt ändamål
lämnade värdeuppgifterna, men att däremot hädanefter som hittills

un c

214

sagda handlingar måtte upptaga den statistiska varuförteckningens underrubriker.

Med skrivelse den 2 september 1914 överlämnade därefter justitieombudsmannen
samtliga då inkomna handlingar i ärendet till generaltullstyrelsen
med anhållan, att styrelsen m åtte lämna tullförvaltaren Carlson
och överkontrollören Harling tillfälle aH med anledning av vad Hjerner i
sina påminnelser andragit avgiva förnyat yttrande i ärendet samt därvid
särskilt utreda, av vad anledning tullkammaren i Stockholm icke ansett
sig kunna under sådana förbehåll, varom stadgades i 2 § 4 mom. 11
stycket tryckfrihetsförordningen, tillhandahålla Hjerner ifrågakomna handlingar.
Justitieombudsmannen hemställde tillika, att styrelsen ville meddela
upplysning, huruvida Hjerners uppgift, att praxis hos tullkammaren
i Stockholm i förevarande hänseende vore en annan än vid landsortens
tullkamrar, vore riktig, och huruvida i sådan händelse någon olägenhet
försports med anledning av den friare lagtillämpning, som sålunda skulle
hava gjort sig gällande i landsorten, varjämte justitieombudsmannen anhöll
att. därest styrelsen meddelat beslut i anledning av Sveriges industriförbunds
ifrågakomna skrivelse av den 10 februari 1914, styrelsen ville om
samma beslut meddela justitieombudsmannen underrättelse.

Generaltullstyrelsen har med anledning härav överlämnat förnyat yttrande
från tullförvaltaren Carlson och överkontrollören Harling; och hava
dessa häri anfört, att de trott det nyss omförmälda stadgandet i tryckfrihetsförordningen
böra tolkas så, att statistiska uppgifter i regel vore
undandragna offentligheten under fem år, men att undantagsvis ett tidigare
utlämnande finge ske, nämligen såvida med hänsyn bland annat till det
ändamål, för vilket de statistiska uppgifterna erfordrades, och omständigheterna
i övrigt trygghet kunde antagas vara för handen, att utlämnandet
icke komme att missbrukas till skada för den, som avgivit uppgiften.
Därest vederbörande myndighet funne undantaget kunna tillämpas, hade,
enligt Carlsons och Harlings tolkning, myndigheten berättigats göra de
förbehåll, som kunde prövas erforderliga. Det ändamål, för vilket Hjerner
påyrkat utlämnande till honom av de attester, som funnos hos tullkammaren
den 10 januari 1914, hade han i sin skrivelse av samma dag angivit
sålunda, att han ur sagda handlingar ville göra de utdrag, han kunde
anse lämpligt. Därigenom måste han, enligt Carlsons och Harlings förmenande,
anses hava åt sig själv förbehållit rätten att bestämma det ändamål,
vartill han skulle använda de i attesterna innehållna statistiska uppgifterna.
Då Hjerner angivit ändamålet i sådana allmänna ordalag, hade

— 1916 —

215

Carlson och Harling funnit, att trygghet icke vore förhanden, att icke de
statistiska uppgifterna kunde komma att missbrukas till skada för dem,
som avgivit uppgifterna, och då sålunda förutsättningen för undantagets
tillämpning icke förelegat, hade Carlson och Harling ansett sig icke heller
hava anledning att göra sådana förbehåll, som vederbörande myndighet
vore berättigad föreskriva, därest undantaget tillämpades. De hade sålunda
icke förbisett, att lämnade statistiska uppgifter kunde utlämnas villkorligt,
utan allenast funnit, att så icke kunde ske i förevarande fall. Beträffande
Hjerners påstående att de statistiska uppgifternas offentliggörande icke
skulle vara i vidare mån till skada för dem, som avgivit uppgifterna, så
framginge av Stockholms handelskammares yttrande i anledning av förslaget^
till ny tryckfrihetsordning, att sådan skada uppstått och kunde
uppstå därigenom att statistiska uppgifter, avseende namngivna personer
eller Annor, bragtes till offentligheten. I detta sammanhang ville Carlson
och Harling också framhålla, att om en importör begärde få taga del av
en eller flera attester under uppgift, att ändamålet vore att erhålla upplysning
om tulltaxerubrik, förtullningsvärde och andra uppgifter, som icke
vore undandragna offentligheten, samt trygghet för de i attesten förekommande
statistiska uppgifterna kunde anses föreligga, Carlson och Harling
säkerligen icke skulle vägra importören del av de begärda attesterna.

Vad anginge frågan om inlagornas sammanfogande med attesterna,
måste en var med tullarbetet något så när förfaren person inse, huru
absolut nödvändigt det vore, att inlagorna fogades vid vederbörliga attester.
Ett annat förfaringssätt skulle nämligen leda till fullständig oreda. Då §
70 i tjänstgöringsreglementet föreskreve, att attest och motsvarande inlaga
skulle hava samma ordningsnummer, hade där givits ett uttryck för den
åsikten, att dessa handlingar hörde ihop och borde betraktas som eu enhet.
Ett ordentligt revisionsarbete och statistisk behandling av en attest kunde
icke ske, utan att inlagan samtidigt granskades och bearbetades. Och ett
samtidigt sådant arbete kunde icke ske med mindre inlaga och attest vore
sammanbundna.

Det av Carlson och Harling åberopade yttrandet över förslaget till ny
tryckfrihetsordning var i utdrag fogat vid deras senast anförda skrift samt
innehöll, bland annat, att den omständigheten, att tullverkets handlingar
kunde vara vägledande för affärslivet, i stället för att motivera bibehållande
av offentligheten, just utgjorde skälet för deras hemlighållande, då
nämligen ett införskaffande av upplysningar på denna väg icke kunde
anses ägnat att befordra ett sunt affärsliv. Ansäge sig verkligen den
svenska industrien behöva anlita ett dylikt medel för att lära känna avnämarnas
förhållande till den utländska marknaden, så torde nog en

— inte —

216

sådan fördel uppvägas därav, att möjligheten till inträngande i den enskildes
affärsangelägenheter samtidigt stode den utländske konkurrenten till
buds. Varken för industrien eller för handeln kunde fördelarna av tullhandlingarnas
obegränsade offentlighet uppväga de olägenheter, som därmed
vore förbundna.

Med förmälan att generaltullstyrelsen från samtliga tullkamrar i riket
infordrat yttrande, dels huruvida från trafikanters eller eventuellt tulltjänstemäns
sida hos vederbörande tullkammare gjorts sådan framställning
som Hjerners ifrågakomna framställning till tullkammaren i Stockholm,
dels ock, därest så varit förhållandet, huruvida framställningen bifallits av
tullkammaren eller icke, samt, i förra fallet, huruvida därvid gjorts förbehåll,
varom i 2 § 4 mom. 11 stycket tryckfrihetsförordningen förmäldes,
samt huruvida någon olägenhet av det sålunda lämnade tillståndet försports,
har styrelsen vidare till justitieombudsmannen inkommit med dylikt yttrande
från 55 tullkamrar. Av dessa upplysa 26, att ingen framställning
i det nämnda hänseendet förekommit, varvid dock i några fall angives, att
svaret avser allenast sista året eller de senaste aren. En tullkammare har
tillämpat författningen angående statistiska uppgifter på samma sätt som
tullkammaren i Stockholm och meddelar, att klagomål däröver icke försports
men att däremot två gånger inträffat, att trafikant klagat över att
tullattester varit för lätt tillgängliga för obehörig person. En annan tullkammare
omnämner, att trafikanter vid några tillfällen begärt få taga del
av tullbehandlingsattestcr men att tillstånd därtill vägrats, alldenstund ett
utlämnande av attesterna skulle kunna föranleda missbruk. I några tullkamrar
har det tillåtits trafikanter att taga del av tullbehandlingsattestcr,
som angått av dem själva importerat gods. Att tulltjänsteman utom
i tjänsten — tagit del av tullbehandlingsattestcr för att sedan i en eller
annan form meddela utomstående vissa uppgifter, har förekommit i över
20 tullkamrar. Härvid har än varit fråga om att tillhandahålla ortstidningar
eller främmande konsulat på platsen uppgifter om importen, än
att utgiva importlistor, än att lämna uppgift om importen av allenast viss
vara, och meddelas beträffande ett fall av sistnämnda beskaffenhet, att
sedan en importör begärt uppgift om ej mindre den sammanlagda vikt av
visst varuslag, som under året införts, än även huru mycket därav belöpt
på varje särskild importör, den begärda uppgiften väl lämnats men först
efter det alla importörer inom branschen på förfrågan förklarat sig icke
hava något att däremot invända. I ytterligare några fall har det förekommit,
att utomstående fått taga del av ifrågavarande handlingar. I tre
av dessa fall har det gällt erhållande av uppgifter för hamnuppbörden,
på en plats har under år 1914 en trafikant fått taga del av kopierade

— 1916 —

217

tullbehandlingsattester för år 1913 för utrönande av importen av viss
vara. Endast från en tullkammare, där trafikanter synas hava fatt taga
del av tullbehandlingsattester, föreligger ej särskild uppgift om de omständigheter,
under vilka detta förekommit, men det uppgives, att framställning
i sådant syfte endast någon enstaka gång gjorts av trafikanter.
Då tillstånd lämnats vare sig tulltjänstemän eller utomstående att taga
del av tullbehandlingsattester, svnes i regel förbehåll hava gjorts i syfte
att förebygga missbruk. Samtliga tullkamrar, där sådant tillstånd givits
eller där tulltjänstemän utan särskilt medgivande tillhandahållit vissa uppgifter,
vitsorda, att härigenom icke uppkommit någon olägenhet.

Vid överlämnandet av det infordrade yttrandet från tullförvaltaren
Carlson och överkontrollören Bärling samt av tullkamrarnas yttranden
meddelade generaltullstyrelsen tillika, att styrelsen i avvaktan på utgången
av nu förevarande ärende ännu icke fattat "beslut i anledning av Sveriges
industriförbunds skrivelse av den 10 februari 1914.

Hjerner har därefter inkommit med ytterligare påminnelser. I dessa
har han anmärkt, att tullkammaren såsom skäl för sin vägran att tillhandahålla
honom tullbehandlingsattesterna anfört i beslutet över hans
framställning, att statistiska uppgifter ej kunde utlämnas, samt i sitt första
yttrande i ärendet, att sådana betydande hinder förelåge, att ett utlämnande
ej kunde ske, och i det sista yttrandet, att trygghet icke varit för
handen, att icke de statistiska uppgifterna kunde komma att missbrukas.
För visso hade det varit tullkammaren väl bekant, för vilket ändamål
Hjerner önskat få del av attesterna. Tullkammaren hade haft kunskap
därom i ett tiotal år, och Hjerner hade dagarna före den 10 januari 1914
muntligen för tullförvaltaren Carlson framhållit, att han icke hade behov
av de för statistiskt ändamål lämnade uppgifterna, en försäkran, varav
tullkammaren ytterligare fått del vid remissen av Hjerners första skrift i
detta ärende. Dessutom hade Hjerner med sin anhållan av den 10 januari
statt som lånsökande och tullkammaren som långivare, och som bekant
vore det långivaren, som uppställde villkoren, och ej tvärtom.

Hjerner hade allt ifrån början omfattat åsikten, att tullkammaren
förfarit olagligt, och häri hade Hjerner styrkts av de från rikets tullkamrar
infordrade förklaringarna. Han hade dock antagit, att tullkammarens
handlingssätt berott pa ett förbiseende. Men då tullkammaren nu
bestrede, att något förbiseende från dess sida förelåge, ifrågasatte Hjerner,
om ej tullkammaren härutinnan gent emot honom handlat uppsåtligen. I
sitt sista yttrande i ärendet konstaterade tullkammaren, att det vore praktiskt
möjligt att utlämna tullbehandlingsattesterna. Detta oaktat ville tull -H

— Justitieombudsmannens iimbetsberättehe till 1916 iirs riksdag.

218

kammaren ännu icke utlämna dem till Hjerner. Därigenom att han ej
erhållit det medgivande, som han lojalt ansett sig böra inhämta för att
utarbeta sammanställningar över importen till Stockholm, vilka intet hade
att skalfa med de lämnade statistiska uppgifterna, hade Hjerner i likhet
med mer än ett tiotal andra tjänstemän vid tullförvaltningen i Stockholm
lidit ekonomisk skada. Dennas storlek vore åter beroende på tidpunkten
för erhållandet av det sökta medgivandet och av det intresse, som
dessa förhandsupplysningar då kunnat hava för handeln och industrien.
Förhandsupplysningar om eu införd vara hade sitt främsta intresse deruti,
att de kunde tillhandahållas betydligt tidigare än den officiella statistiken.
För en förfluten tid kunde de således ej nu hava samma värde eller betinga
samma ersättning. Tjänstemän vid tullförvaltningen i Stockholm,
vilka i likhet med Hjerner i större eller mindre grad frånhänts eu inkomst,
kunde säkerligen ej påräkna att återtaga denna inkomst genom ett nu
eventuellt tillkommet medgivande och detta så mycket mindre, som tjänstemän
å tullstyrelsens statistiska avdelning varit oförhindrade lämna sådana
förhandsupplysningar över det utländska handelsutbytet. Härigenom
hade uppenbarligen tjänstemännen vid tullförvaltningen lidit skada, medan
de andra gynnats. Det kunde dessutom ej vara lämpligt, att de, som
hade behov av dessa förhandsupplysningar, tvingades att vara hänvisade
till en eller några få tjänstemän och dessas prissättningar härav. Ägde
ej alla tjänstemän inom verket rätt att mottaga eller utföra sådana uppdrag,
kunde ju prisen därpå oskäligen uppskruvas.

Ifrån att icke hava velat giva vare sig tulltjänstemän eller importörer
del av attesterna annat än mot lösen och stämpel, funne tullkammaren i
Stockholm numera, att till och med importörer i vissa fall kunde få taga
del av attesterna med deras för två skilda ändamål sammanblandade uppgifter.
Tullkamrarna i landsorten åter hade nästan undantagslöst intagit
en motsatt ståndpunkt och förvägrat importörer denna rätt, men däremot
tillåtit tulltjänstemän lämna vissa tillåtna utdrag ur handlingarna. Denna
senare uppfattning syntes hava mycket större skal för sig, ty det stode ju
ej i mänsklig makt att rannsaka hjärtan och njurar och veta, huru en
affärsman komme att begagna sig av en sekret uppgift rörande handeln.
En tulltjänsteman däremot vore av sin tjänsteplikt förhindrad missbruka
den sekreta uppgiften i annans intresse, och då han enligt § 3 i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet icke finge idka handelsrörelse,
kunde det ej heller ske i eget intresse. Tullkammaren hävdade vidare,
huru nödvändigt det vore, att inlagor och attester sammanfogades med
varandra, och huru varje med tullarbetet något så när förtrogen person
och samtliga andra med granskningsarbete förtrogna tulltjänstemän insåge

— 1016 —

219

den absoluta nödvändigheten av en sådan anordning. Tjänstgöringsre<dementet
gåve emellertid icke tullkammaren stöd för dess påståenden. Den
nuvarande anordningen vore träffad mer till tjänstemännens bekvämlighet
och granskningsarbetets snabba slutförande än såsom en absolut nödvändighet.
Ohållbarheten i talet om betydande hinder framginge av de tullräkenskapshandlingar,
som berörts i ärendet, och av vilka ett exemplar
bifogades av Hjerner. Härvid funnes, huru eu av Konung och riksdag
given medborgerlig rättighet kringskures därigenom, att för statistiskt
ändamål lämnade sekreta uppgifter sammanfördes med förvaltningsuppgifter.

När statsmakterna efter mycken tvekan beslöte sig för eu inskränkning
i en allmän medborgerlig rättighet, och när de, för att göra verkningarna
härav så lindriga som möjligt, anvisade'' utväg åt den, som
drabbades härav, att fortfarande kunna få i och för sig berättigade upplysningar
genom fullt opartiska personer, nämligen statens tjänstemän,
kunde det ej tillkomma en äinbetsmyndighet att utan laga skäl göra inskränkningar
utöver dem, som tillkommit i grundlagsenlig ordning.

Som stöd för den proposition till 1908 års riksdag, vilken föranleddo
upptagandet _ i tryckfrihetsförordningen av förbud mot offentliggörandet av
vissa för officiell statistik lämnade uppgifter, åberopas i det vid propositionen
fogade utdrag av statsrådsprotokollet eu framställning av 1905 års
statistiska kommitté. I denna framställning erinras om det av samhällsutvecklingen
betingade behovet för statsmakterna av tillförlitliga upplysningar
om ekonomiska och sociala förhållanden av olika slag, vilket behov
åter lott till en betydande utvidgning av enskildas deklarationsplikt.
Kommittén framhåller vidare, hurusom de upplysningar av ofta mycket
intim art, som måste avgivas av vederbörande själva, aldrig kunde väntas
bliva sa fullständiga som önskligt vore eller ens fullt sanningsenliga, därest
de ej vore skyddade mot offentliggörande. Eftersom de statistiska ämbetsverken
offentliggjorde resultaten av sina undersökningar, skulle en ändring,
varigenom skydd i sagda hänseende bereddes dylika uppgifter, långt ifrån
att . minska det kunskapsmaterial, som ställdes till den stora allmänhetens
förfogande, alltså tvärtom medföra att ett större och pålitligare material
bragtes till allmänhetens kännedom.

Givet vore emellertid, att det undantag från tryckfrihetsförordningens
allmänna princip, som enligt kommitténs mening måste införas, borde

— 191(5 —

220

göras så begränsat som lämpligen kunde ske. Det skydd, som ett av
kommittén uppgjort förslag till ändring av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
skulle bereda, omfattade endast sådana uppgifter, som lämnades
för statistiskt ändamål, medan uppgifter för förvaltningsändamål, även om
de gjordes till föremål för statistisk bearbetning, skulle behålla sin ställning
såsom allmänt tillgängliga. Emellertid måste bestämmelsen om hemlighållandet
begränsas i flera hänseenden. Först erfordrades eu tidsbegränsning,
i vilket hänseende kommittén ansåg en begränsning till fem
år från uppgiftens datum vara tillfyllestgörande. Men det vore ej heller
lämpligt, om alla utom vederbörande statistiska ämbetsverks tjänstemän
skulle vara utestängda från tillträde till uppgifterna under en hel femårsperiod.
Förbudet borde ej gälla alla personer utan undantag. För grundliga
ekonomiska och speciala studier, vare sig de skedde i direkt praktiskt
syfte eller för rent vetenskapliga ändamål, vore det ofta nödvändigt att
gå längre än till de klumpsiffror, som den publicerade statistiken meddelade.
Kommittén hade funnit sig böra stanna vid det förslag, att alla för
officiell statistik lämnade uppgifter skulle vara konfidentiella under den
nämnda tidrymden, så vitt deras utlämnande kunde lända till skada för
den, som uppgiften avsåge, men också endast i detta fall. Avgörandet
av frågan, när detta förhållande inträdde, torde åter böra förläggas hos
vederbörande ämbetsverk. Var och en. som vore missnöjd med avgörandet,
hade då givetvis rätt att göra anmälan hos vederbörlig myndighet
lika väl i det fall, att ett ämbetsverk utlämnat uppgifter, som bort hemlighållas,
som i det fall, att tillgång vägrats till uppgifter, som bort vara
tillgängliga. Om uppgifterna icke skulle komma att undandragas forskningen,
måste det i vad fall som helst tillkomma vederbörande ämbetsverk
att avgöra, huruvida den person, som begärde del av uppgifter, önskade
dem för berättigade syften. Av kommitténs förslag följde, att det avgörande
för frågan om offentlighet eller icke bleve ej själva uppgifternas
karaktär utan den verkan, som kunde antagas följa av uppgifternas utlämnande.
Den myndighet, som hade att bestämma i saken, vore da oförhindrad
att under nödig kontroll utlämna vissa uppgifter till personer,
som gjort sig kända eller kunde legitimera sig såsom opartiska forskare,
men neka att lämna samma uppgifter i fall, då ingen säkerhet mot missbruk
förefunnes. Hemlighållandet begränsades slutligen ytterligare därigenom,
att genom det föreslagna tillägget icke hela innehållet av eu handling
behövde undandragas offentligheten utan endast sådana uppgifter i
handlingarna, som ej lämpade sig för utlämnande. Därigenom möjliggjordes,
att transumt kunde lämnas av handlingar, som icke finge göras
tillgängliga i sin helhet.

~ o o

1916 —

221

^ i(l föredragningen i statsrådet av kommitténs omförmälda framställ11
>ng yttrade föredragande departementschefen, att han på de av kommittén
anförda skäl funne ett tillägg till tryckfrihetsförordningen i den av kommittén
angivna riktning vara av behovet påkallat. Efter vad departementschefen
inhämtat skulle kommitténs dåmera slutbehandlade förslag
rörande handelsstatistiken innehålla, bland annat, att det sätt, som dittills
använts för beräknande av exportens och importens värde, nämligen med
s. k. enhetsvärden, skulle upphöra att tillämpas. I stället skulle exportören
och importören åläggas att deklarera värdet av varje varukvantitet,
som ut- eller infördes. Tydligen vore emellertid denna anordning genomförbar
endast såvitt värdedeklarationerna bleve skyddade mot obehörigt
offentliggörande, då givetvis det pris, som en *dss vara betingade, kunde
för den enskilde exportören eller importören utgöra en viktig affärshemlighet.
Därest den föreslagna jfcndringen i tryckfrihetsförordningen icke
skulle vinna bifall, syntes sålunda kommitténs förslag till ordnande av
handelsstatistiken icke kunna genomföras.

Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse av 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen,
vilket endast med några smärre jämkningar av övervägande
formell natur överensstämde med det av kommittén avgivna, undergick i
sin ordning vid propositionens behandling i konstitutionsutskottet vissa
jämkningar bland annat i syfte att det av ordalagen skulle framgå, att
den myndighet, på vilken det ankomme att pröva framställning om handlings
utlämnande, ägde vid utlämnandet uppställa förbehåll. Utskottets
förslag antogs av riksdagen och promulgerades sedermera såsom grundlag.

Det stycke i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, för vars tillkomst
sålunda redogjorts, innehåller vissa bestämmelser av beskaffenhet att hänföra
sig till de myndigheter eller tjänstemän, vilka hava att taga befattning
med sådana för officiell statistik lämnade uppgifter, som skola vara
undandragna offentligheten, nämligen bestämmelserna om utlämnande av
dylik uppgift förrän fem år från uppgiftens datum förflutit, om uppställande
av förbehåll vid sådant utlämnande och om ansvar för obehörigt
utlämnande av uppgift. Däremot beröres varken i sagda lagrum eller i
förarbetena till detsamma frågan, i vilken utsträckning tjänstemän hos
ämbetsverk, som har att mottaga uppgifter av ifrågavarande slag, äga rätt
att taga de] av uppgifterna. Denna fråga, vilken givetvis kan uppkastas
endast beträffande tjänstemän, som icke hava att verkställa den statistiska
bearbetningen av uppgifterna, har en särskild betydelse för det fall, att
uppgifterna före sagda bearbetning måste passera flera händer, såsom åtminstone
i regel torde vara händelsen med de uppgifter, som för statistiskt
ändamål lämnas i sammanhang med tullbehandlingen. Tullkammarens

— UUfl —

222

i Stockholm ståndpunkt till denna fråga synes vara den, att en tulltjänsteman,
vilken mottagit dylika uppgifter men efter att hava ägnat uppgifterna
den behandling, som på honom ankommer, överlämnat dem till annan
tjänsteman, sedermera icke har bättre rätt än utomstående att taga del
av samma uppgifter. Vore tryckfrihetsförordningens förbud mot uppgifternas
utlämnande ovillkorligt, skulle väl ur rent teoretisk synpunkt
knappast något vara att erinra mot eu sådan uppfattning, även om man
icke kunde undgå att finna det tämligen ändamålslöst att uppgifterna
undanhölles personer, som förut haft icke blott tillfälle utan även skyldighet,
att taga del av dem. Frågan ställer sig helt annorlunda vid det
förhållande, att det ifrågavarande lagrummet medgiver ett tidigare utlämnande
under förutsättning, att med hänsyn till uppgifts natur eller det
ändamål, för vilket den åstundas, och omständigheterna i övrigt trygghet
kan antagas vara för handen, att utlämnandet icke kommer att missbrukas
till skada för den, som avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Då härtill
kommer, att vid medgivandet av förtida utlämnande av konfidentiellt
lämnad uppgift tillika kunna göras de förbehåll, som må prövas erforderliga,
samt ett brytande mot sålunda gjort förbehåll är belagt med straff,
vill det synas, som borde en myndighet i regel medgiva underlydande
tjänstemän att taga del av sådana för officiell statistik lämnade uppgifter,
som eljest icke få utlämnas. Beträffande de framställningar i antydda
syfte, som kunna göras av tjänstemän vid lokal tullförvaltning, torde så
mycket mindre anledning till avslag föreligga, som dylika tjänstemän —
utom det att de som oftast haft att i och för tjänsten taga befattning
med en större eller mindre del av de hos förvaltningen förvarade uppgifterna
—- därjämte, på sätt Hjerner i ärendet påpekat, icke kunna utnyttja
dem i eget intresse.

Av de till sin affattning något skiftande skäl, som tullförvaltaren
Carlson och överkontrollören Harling anfört för sitt avslag å Hjerners i
ärendet ifrågakomna ansökan, framgår att de fast huvudsakligt avseende
vid den omständigheten, att Hjerner, då han begärde del av de hos tullkammaren
den 10 januari 1914 befintliga tullbekandlingsattesterna, förmält
sig vilja ur attesterna göra de utdrag, han kunde finna lämpligt. Billigt
vad Hjerner i ärendet härstädes uppgivit samt Carlson och Harling lämnat
obestritt, hade emellertid Hjerner tillika muntligen förklarat, att han icke
hade behov av de för statistiskt ändamål lämnade uppgifterna. Om Carlson
och Harling icke, med hänsyn till vad Hjerner i nämnda hänseende
förklarat och vad de för övrigt måste antagas hava haft sig bekant rörande
ändamålet med Hjerners framställning, funnit tillräckliga garantier mot
missbruk föreligga, hade de rimligtvis bort bifalla hans framställning med

- 1910 —

223

det uttryckliga förbehåll i fråga om de statistiska uppgifterna, som de
funnit erforderligt, Hjerna- därefter obetaget att avgöra, huruvida han
borde begagna sig av ett pa sådant sätt begränsat medgivande eller icke.
rör ett rent avslag a Hjerners ansökan kan aflattningen av densamma
icke skäligen anses i och för sig utgöra tillräcklig grund.

Av vad Hjerner i ärendet anfört framgår, att ett tillstånd att ta<>a
del av de tullbehandlingsattester, som den 10 januari 1914 funnos förvarade
hos tullkammaren i Stockholm, icke numera har något egentligt värde
för Hjerner. Vidare och då utredningen i ärendet givit vid handen, att
vid ett stort antal tullkamrar i landsorten tulltjänstemän fått taga del av
tullbehandlingsattester för att publicera vissa sammanställningar av deras
innehåll utan att någon olägenhet därav försports, torde det kunna förväntas,
att den vid tullkammaren i Stockholm uti ifrågavarande avseende
förut tillämpade praxis varder ändrad, så att enahanda rätt jämväl därstädes
kommer tulltjänstemännen till del. Vid dessa förhållanden har jag,
j, . * tt* mm are enligt min mening icke anfört giltiga skäl

för sitt avslag å Hjerners förevarande framställning, dock icke ansett mi°-böra mot tullkammarens föreståndare vidtaga någon åtgärd.

Frågan om tullbehandlingsattesters offentlighet berör emellertid intressen
av sådan vikt, att den torde förtjäna en lösning av allmängiltig
innebörd. . Såväl Hjerners inlagor i ärendet som de utav honom åberopade
framställningar från Sveriges industriförbund utmärka, att det är av stor
betydelse, att statistiska förhandsupplysningar om vid tullbehandling framkomna
resultat kunna tillhandahållas näringslivets målsmän. För erhållande
ay sådana upplysningar har det varit en bekväm väg att anlita tjänstemän
vid de lokala tullförvaltningarna, men givetvis kunna även utom tullverket
stående personer göra anspråk på att för inhämtande av upplysningar i
nämnda eller annat hänseende få del av tullbehandlingsattester.'' I sfstberörda
fall — liksom även i händelse den omständigheten att för statistiskt
ändamål lämnade uppgifter sammanförts med uppgifter, som angå tullbehandlingen,
skulle anses utgöra hinder för tullbehandlingsattesternas utlämnande
till tulltjänstemän — uppkommer spörsmålet, huruvida de nuvarande
anordningarna för insamlande av statistiska uppgifter vid tullbehandla o-en
stå i full överensstämmelse med grunderna i tryckfrihetsförordningen angående
allmänna handlingars offentlighet.

I )et skydd mot offentliggörande, som i tryckfrihetsförordningen beretts
^PPt*9^®^> lämnade för olliciell statistik, avser enligt vad förordningen
den 2K november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska uppsåt01''
rörande utrikes handeln och kungörelsen samma dag om ändrad li -delse av vissa paragrafer i tullstadgan utvisa uppgifter om värde och

— ISIG —

224

inköps-(avsändnings-)land, men torde endast gälla, såvitt dessa uppgifter
meddelats uteslutande för statistiskt ändamål och sålunda icke uppgifter,
som i dessa hänseenden lämnats för tullbehandling. Uppgift om inköps(avsändnings-)land
skall lämnas i angivningsinlagan, och synes såsom det
normala gälla, att uppgift om värde likaledes meddelas i angivningsinlagan,
men i fall, då för statistiskt ändamål avsedd värdeuppgift styrkes vid
tullbehandlingen, antecknas värdet å tullbehandlingsattesten, där även anteckning
om inköpsland skall införas. Det förhållande att tullbehandlingsattesten
sålunda kommer att innehålla för statistiskt ändamål lämnade
uppgifter samt att attesten av praktiska skäl anses böra sammanfogas med
angivningsinlagan, som innehåller statistiska uppgifter, har av tullkammaren
i Stockholm anförts såsom ett så betydande hinder mot attesternas
utlämnande, att tullkammaren ägde vägra en var att å expeditionslokalen
avskriva eller låtq avskriva desamma. Generaltullstyrelsen har val ansett
den omständigheten att även tullbehandlingsattesterna kommit att innehålla
vissa uppgifter, vilka skola hållas hemliga, icke vara av någon avgörande
betydelse men däremot funnit angivningsinlagans sammanförande med
därtill hörande attest, vilket sammanförande enligt styrelsens yttrande är
med nödvändighet betingat av redovisningen samt den inom styrelsen
försiggående officiella statistiska bearbetningen av inlagor och attester,
göra det praktiskt omöjligt att medgiva utlämnande av tullbehandlingsattesterna
till avskrift eller för verkställande av utdrag.

Vad angår tryckfrihetsförordningens föreskrift, att var och en skall
äga fri tillgång att i alla arkiv få på stället avskriva eller avskriva låta
alla slags handlingar i vad ämne som helst eller, om därvid betydande
hinder äro, utbekomma dem i bevittnad avskrift mot vederbörlig lösen,
lärer det få antagas, att den stadgade inskränkningen i rätten att taga
del av allmänna handlingar varit avsedd att gälla allenast i händelse hinder
möter att låta avskrivandet äga rum i vederbörande arkivlokal. Stadgandet
senes dock kunna tillämpas även för sådana fall, då handling, av

vilken en var äger taga del, är oskiljaktigt förenad med handling av
hemlig beskaffenhet eller då samma handling innehåller såväl offentliga
som hemliga uppgifter. Resultatet av ett dylikt sammanförande måste

givetvis bliva det, att uppgifter, som till sin natur äro offentliga, komma

att undandragas offentligheten.

Ett sammanförande av uppgifter, av vilka somliga böra vara tillgängliga
för vem som helst, andra däremot måste hållas hemliga, kan understundom
vara så gott som nödvändigt. Med hänsyn till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänhetens rätt att taga del av handlingar
hos ämbetsverk och myndigheter är emellertid uppenbart, att ett sådant

- me —

225

sammanförande icke bör äga rum utan tvingande skäl. Huru i detta avseende
förhåller sig med å ena sidan de förvaltningsuppgifter, som tullbehandlingsattesterna
innehålla, samt å den andra de uppgifter för officiell
statistik, som lämnas i samband med tullbehandlingen, därom synes med
fog kunna göras gällande en annan mening än den, som kommit till
uttryck i generaltullstyrelsens nyss anförda yttrande. Till undanröjande
av de olägenheter, som äro förbundna med det nu tillämpade systemet,
har föreslagits, att de uteslutande för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna
skulle intagas allenast i angivningsinlagor och attester men däremot
icke i packhusjournalerna eller i de kopior av attesterna, som skola kvarstanna
hos tullförvaltningarna, eller i kopiejournalerna. Av utredningen
i ärendet framgår ej, huruvida uppgifterna rörande tullbehandlingen skulle
bliva tillgängliga för allmänheten lika tidigt, om de skulle hämtas från
journaler och kopior, som om de finge hämtas omedelbart från tullbehandlingsattesterna.
Hjerner har i ärendet föreslagit en annan utväg, nämligen
att de för statistiskt ändamål avsedda uppgifterna skulle lämnas å särskild
blankett och sålunda icke inflyta i vare sig angivningsinlaga eller tullbehandlingsattest.
Därest en sådan anordning är genomförbar — och härvid
torde böra komma i betraktande att den särskilda uppgiften väl icke skulle
behöva sammanfogas med angivningsinlagan och attesten förrän vid den
statistiska bearbetningen hos generaltullstyrelsen — synes den äga avgjort
företräde framför den först anförda, då den nämligen skulle göra det
möjligt att låta själva originaluppgifterna komma under allmänhetens ögon.
Aven andra utvägar kunna måhända ifrågakomma, men i varje händelse
torde det vara angeläget, att sådan anstalt träffas, att icke allmänheten
beträffande tullbehandlingsattesternas innehåll berövas sin grundlag-sonliga
rätt att taga del av offentliga handlingar.

Enligt § 22 av den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
åligger det justitieombudsmannen att med synnerlig uppmärksamhet
och nit iakttaga vad till skyddande av tryckfriheten stadgats. I
anledning härav samt med stöd av § 19 i samma instruktion har jag
ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållanden
till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna».

29 — Justitieombudsmannens ämbetebcrältelse till l!)ld års riksdag.

226

3. Utlåtanden rörande ett i kungl. justitiedepartementet utarbetat
förslag till kungörelse angående fångförteckningar
och rapporter från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna
i riket m. m.

Den 14 januari 1911 avlät dåvarande justitieombudsmannen Hasselrot
framställning till Kungl. Maj:t om viss ändring i kungl. kungörelsen
den 9 november 1906 angående fångförteckningar och rapporter från
fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket (se 1912 års ämbetsberättelse,
sid. 224 o. f.).

Sedan jämväl justitiekanslersämbetet till Kungl. Maj:t avgivit framställning
i samma ämne samt kungl. fångvårdsstyrelsen inkommit med
underdånigt yttrande och förslag till ändrade bestämmelser i ämnet, uppgjordes
inom kungl. justitiedepartementet nytt förslag till kungörelse angående
fångförteckningar och rapporter från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna
i riket. Efter det Kungl. Maj:t genom nådig remiss lämnat
mig tillfälle att avgiva yttrande över sistberörda förslag, avlät jag till
Kungl. Maj:t två, med uteslutande av några formella detaljanmärkningar,
så lydande skrivelser, den ena dagtecknad den 29 september 1915 och den
andra den 25 november 1915:

»Huvudändamålet med det föreliggande förslaget är att åstadkomma
förenkling och större enhetlighet samt därigenom bereda behövlig lättnad
vid redovisningen av fångar. Detta ändamål synes på ett tillfredsställande
sätt i förslaget vara uppnått. På grund av den större enhetligheten torde
ock arbetet för de granskande myndigheterna bliva underlättat. Några
smärre detaljändringar tillåter jag mig emellertid att föreslå.

I förslaget talas dels om fångförteckningar, dels om rapporter; sistnämnda
beteckning användes nämligen beträffande de vid tvångsarbetsanstalt
intagna personer (10—13 §§ samt formulär 3). Då emellertid
intet hinder lärer föreligga att benämna jämväl dessa personer fångar
(tvångsarbetsfångar), torde en viss förenkling kunna vinnas genom att i
rubriken till kungörelsen och i nämnda §§ använda endast termen fångförteckning.

Såsom förslaget är avfattat, inbegripes i ordet fängelse jämväl samtliga
slag av häkten. Då detta såsom icke överensstämmande med vanligt
språkbruk ej utan vidare lärer vara självklart, synes mig ett tillägg till
1 § lämpligen böra göras av exempelvis följande lydelse:

— 1916 —

227

»Med fängelse avses i denna kungörelse jämväl nedannämnda slag
av häkten.»

I 4 § talas om andra överdomstolar än den hovrätt, inom vars domvärjo
fängelset i fråga är beläget. För vinnande av full tydlighet torde
lämpligen här böra utsättas de domstolar, som åsyftas, nämligen krigshovrätten
och kammarrätten (överkrigsrätt kan uppenbarligen här ej ifrågakomma).
Det i 7 och 8 §§ använda uttrycket »hov-och överrätterna»,
vilket synes mindre lämpligt, torde i anslutning härtill kunna ändras till:
»hovrätterna och kammarrätten».

Formulären innehålla ej föreskrift, att anteckning skall ske om dagen,
då fånge avgivit nöjdförklaring. Detta synes mig vara en saklig brist i
nu gällande författning, som bör avhjälpas. De granskande myndigheterna
böra nämligen sättas i tillfälle att kontrollera, att lagbestämmelserna
om nöjd för klar ing blivit iakttagna. Uttrycklig föreskrift i detta avseende
torde därför vara på sin plats. I det av Eders Kungl. Maj:t fastställda
formulär, som omförmäles i nådiga kungörelsen den 10 december
1909 angående särskilda förteckningar över utslag, varigenom frihetsstraff
ådömts icke häktade personer, finnes en särskild kolumn för nöjdförklaring.

I formulär 1 kolumn 4 har sist i rubriken tillagts orden: »om fången
förflyttats från annat fängelse, när sådant skett.» Dagen när detta
skett torde det vara överflödigt att här ånyo utsätta, då den alltid torde
sammanfalla med den i kolumn 1 angivna dag, då fången inkom till fängelset.
För övrigt tycks detta tillägg hava fått en olämplig plats i kolumn
4 och mera passa i kolumn 1, formulerat exempelvis sålunda: »omfången
förflyttats från annat fängelse, uppgift därom».

Det kan ifrågasättas, huruvida ej i nyssnämnda kolumn 4 bör föreskrivas,
att så fullständig och detaljerad redogörelse skall lämnas för utslag,
att granskning av straffsammanläggningars riktighet möjliggöres.
Praxis lär redan nu vara, att dylik redogörelse lämnas, trots frånvaron av
uttrycklig föreskrift därom.

Beträffande samma formulär kolumn 6, torde det näppeligen vara
nödigt, att för varje fånge, som frigivits klockan 8 förmiddagen, tiden
på dagen särskilt antecknas, utan torde det vara tillräckligt, att, då lösgivandet
skett å annan tid, uppgift härom lämnas ävensom om anledningen
därtill.

I anslutning till vad jag ovan anfört torde rubriken till formulär 3
lämpligare kunna ändras sålunda: »Förteckning över de under — — —

— 1916 —

228

månad 19— tillkomna och avgångna fångar vid tvångsarbetsanstalten

Slutligen tillåter jag mig att här beröra en annan fråga, som har
nära sammanhang med det föreliggande förslaget. I nådiga kungörelsen
den 5 juli 1895 angående särskilda förteckningar över utslag, varigenom
frihetsstraff ådömts icke häktade personer, är föreskrivet, att länsstyrelses
anteckningar rörande dylika, ej under året slutbehandlade ärenden skola
överföras till nästkommande års förteckning. Avskrift av vad sålunda till
den nya förteckningen överförts skall inom februari månads utgång insändas
till justitiekanslern. Då dessa länsstyrelsernas balansförteckningar
över till frihetsstraff dömda, icke häktade personer synas mig liksom fångförteckningar
lämpligen böra granskas jämväl av justitieombudsmannen,
har jag ansett mig böra underställa Eders Kungl. Maj:ts prövning, huruvida
ej föreskrift om nämnda balansförteckningars insändande jämväl till
justitieombudsmannen borde utfärdas.»

»Sedan jag, efter nådig remiss, den 29 sistlidne september avgivit
underdånigt yttrande rörande ett inom Eders Kungl. Maj:ts justitiedepartement
utarbetat förslag till kungörelse angående fångförteckningar och
rapporter från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket, har jag med
anledning av vissa vid granskning av fånglistor sedermera gjorda iakttagelser
föranletts att ytterligare uttala mig i ämnet samt därvid föreslå
några ytterligare detaljändringar i det remitterade förslaget.

I fångförteckningarna skola upptagas jämväl s. k. bötesfångar. Detta
är emellertid icke uttryckligen utsagt i förslaget, varken i själva kungörelsen
— där det ej heller lärer vara behövligt — eller i de bifogade
formulären. I formulär 1 torde det dock till ledning; för fängelsemyndigheterna,
som skola upprätta förteckningarna, och för åstadkommande
av full tydlighet vid användande av formuläret lämpligen böra i rubriken
till kolumn 4 inryckas en föreskrift av ungefär det innehåll, att, då fången
avtjänar förvandlingsstraff för böter, i kolumnen skall utsättas, vilken myndighet
som förordnat om förvandlingen av bötesstraffet, dagen för beslutet
därom samt dettas innehåll. Jag har nämligen funnit, att i fråga om
bötesfångar bristande uppgifter i nu berörda avseende ganska ofta förekomma
i fånglistorna, varigenom den vederbörliga granskningen av dessa
försvåras.

I ett annat avseende innehålla fånglistorna däremot stundom alldeles
överflödiga uppgifter. Så är nämligen förhållandet i fråga om häktade
personer, som erhålla villkorlig dom och med anledning därav omedelbart

— 1916 —

229

försättas å fri fot. I sådana fall är det synnerligen vanligt, att den villkorliga
domen till innehållet noggrant refereras, ehuru någon verkställighet
därav — såvida ej anståndet med straffet sedermera förklaras förverkat
— icke skall äga ruin och följaktligen återgivande av domens innehåll
lärer vara överflödigt. Det torde därför vara lämpligt, att i rubriken
till kolumn 4 i nyssnämnda formulär jämväl angives^ att i dylika
fall anteckning om brottet och bestraffningen ej bör i kolumnen anföras
utan, såvitt nu är i fråga, allenast anmärkas, att villkorlig dom meddelats.

I mitt förberörda yttrande har jag föreslagit meddelande av föreskrift
därom, att anteckning skall i fångförteckningarna ske om dagen, då fånrre
avgivit nöjdförklaring. Denna föreskrift synes mig lämpligen, såsom erfarenheten
givit vid handen, böra kompletteras med stadgande därom, att
anteckning jämväl bör göras om dagen, då fånge första gången beretts
tillfälle att förklara sig nöjd. Vid granskning av fånglistor har nämligen
fj sällan befunnits, att fånge först a 4:de, 5:te, 6:te dagen eller ännu senare
dag^ efter utslagets meddelande avgivit dylik förklaring. Detta föranleder
då infordrande av yttrande från vederbörande, därvid i regel emellertid
slutligen befinnes, att fången visserligen, på sätt vederbort, beretts
tillfälle att å 3:dje dagen förklara sig nöjd men att han då önskat ytterligare
betänketid för övervägande, huruvida han skall överklaga utslaget
eller ej. Den för såväl justitieombudsmannen som fängelsemyndigheterna
egentligen onödiga och ofta tidsödande skriftväxling, som härav Iföranledes,
skulle emellertid icke vidare behöva ifrågakomma, därest formulär 1
komme att innehålla sådan kompletterande föreskrift, som här antytts.

Med iakttagande av de ändringsförslag, jag framställt rörande rubriken
till kolumn 4 i sagda formulär, skulle åt denna rubrik kunna givas
ungefär följande lydelse:

»Den domstol eller myndighet, inför vilken fången är under tilltal;
— dag då fången varit inställd till förhör samt i de fall, då fängelset är
beläget på så långt avstånd från den domstol, där rannsakningen försiggår,
att fången icke. återkommer till fängelset samma dag, som han därifrån
uttagi ts, uppgift om dagen, då han från fängelset utlämnas och
då han dit återkommer; i händelse fången för vidare rannsakning förvisas
eller för annat ändamål överlämnas till annan domstol eller myndighet,
dagen när sådant skett; — dagen då utslag meddelats och dagen
då detta eller bevis om den ådömda bestraffningen till fängelset ankommit
samt, beträffande bötesfånge, den myndighet, som förordnat om förvandlingen
av bötesstraffet, dagen för beslutet därom och dettas innehåll; —
därest ej villkorlig dom meddelats, vilket i så fall endast bör anmärkas,
för vilket eller vilka brott fången blivit dömd, med angivande av åbero —

1910 —

230

pade lagrum samt med utsättande av straff för varje brott och vilken
bestraffning han sammanlagt skall undergå; om målet ankommer på
högre rätts prövning i följd av underställning eller besvär, uppgift därom;
—°dagen då överrätts eller Kungl. Maj:ts utslag ankommit; — det slutliga
utslagets innehåll och dagen, när utslaget blivit för fången kungjort,
— dagen då fången avgivit nöjdförklaring och, då denna avgivits senare
än 3:dje dagen efter utslagets meddelande eller kungörande för honom,
dagen då tillfälle till förklarings avgivande första gången beretts honom.»

Fråga är emellertid, huruvida ej, då rubriken till denna kolumn bliver
så vidlyftig, kolumnens innehåll lämpligare bör delas upp på två kolumner.
I övrigt har jag tillåtit mig att i det hit översända korrekturet beträffande
kungörelsens och formulärens avfattning göra en del smärre
ändringsförslag av mera formell natur.

Vid utfärdandet av 1906 års kungörelse i ämnet stadgades, a,tt vad
i nådiga brevet den 22 juni 1841 särskilt föreskrivits i avseende å upprättande
och insändande av fångförteckningar inom Västerbottens och
Norrbottens län skulle fortfarande lända till efterrättelse. Genom nämnda
nådiga brev är stadgat, att, då föreståndare vid häradshäkte icke är
skrivkunnig, länsmannen i orten i stället skall ombesörja fångförteckningens
upprättande, varjämte genom samma brev medgivits viss längre tidsfrist
för insändandet av fångförteckningar från ifrågavarande län. Med
hänsyn till de numera jämväl inom dessa län förbättrade kommunikations
förhållandena m. m. lära berörda undantagsbestämmelser icke vidare vara
av behovet påkallade, och torde de vid sadant förhållande höra upphävas.®

Sedermera har Kungl. Maj:t den 23 december 1915 utfärdat nådig
kungörelse i ämnet, införd under n:r 531 i Svensk författningssamling. I
denna kungörelse har såväl den av justitieombudsmannen den 14 januari
1911 i ämnet gjorda framställning som ock i huvudsak de av mig gjorda
erinringarna och ändringsförslagen vunnit beaktande. I 1906 års kun
görelse i ämnet fanns ovanberörda stadgande om nådiga brevet den 22
Juni 1841 inryckt i 16 §; då nu sistnämnda kungörelse blivit i dess helhet
upphävd, hav därmed ock omförmälda nådiga brev, såsom jag föreslagit
böra ske, upphört att vidare gälla.

— 1916 —

231

4. Framställning angående sammanslagning av tingslagen i
Västra Hälsinglands domsaga.

> 1 ardedmng av en riksdagen väckt motion beslöt 1915 års riks dag

i skrivelse till Kund. Maj* anhålla, att Kungl. Makt täcktes tai
under övervägande, bland annat, huruvida genom ändrade bestämmelser

åtgärder hållande °ch därmed sammanhängande

tmSnSif a,landet ni;itte kunna göras snabbare och lättare

O rör de rättssökande med särskild hänsyn till orter med mera

“Sre st kDing’ äVeTm vdka åtgärder, som borde vidtaga”^
ltnnlLt ? fUder’ som vl]Ja avstå från egen jurisdiktion, bereda ett
landsbygd^!" rattssklPnmg 1 sammanhang med angränsande

. Enligt jad jag inhämtat, hava med anledning av denna riksdagens
vdkT ''rf 1 Justitiedepartementet utarbetats vissa lagutkast i ämnet, över
vilka yttranden infordrats från hovrätterna m. fl. myndigheter Dessa

hagnUdlä?<!niraS\^-mfÖTde aV sä.rfkilda sammanträden i häradsrätt för
, Drj aJ vlssa slag av enklare mål och ärenden, vilka sammanraden
skulle hällas emellan de allmänna tingssammanträdena; dels ändring
av 10 5 i tlngsförordmngen den 17 maj 1872. avseende borttagande
r lagrummet av det nu stadgade maximum för antalet ärligt allmänna
tmgssammanträden; dels ock ändring i gällande bestämmefser rörande

upptöa v“«lm”l *en S“ l"‘da’ a“ htatatt Sk"lle beh»ri*t=‘ ätt

, • ST6'''' d?^ sålunda föreslagna lagändringarna torde det emellertid icke
förbises, att redan inom nu gällande lagstiftnings ram vissa åtgärder kunna

Snabba™ ^ de? UtaV riksdagen uttalade önskemålet om

en snabbare och for de rättssökande lättare tillgänglig rättsskipning

1872 årsdV1Vel förhaI1T'' det “g,nämIigen så, att de gehom nyssnämnda
tillfällen ^orlning,JPPnade möjligheterna i avseende å ökade rättegångs f

Frankt A rwS kaPde a kndet icke utnyttjats i full utsträckning
. ™.sett den befogenhet, som jämlikt 10 och 11 $§ i samma förordning
tillkommer Kungl Maj:t att beträffande särskilda tingslag förordna
om större antal ting eller tmgssammanträden än det eljest stadgade är

hnrnlinOIQ Va7° r.;’lrskl d domsaga gällande tingslagsindelningen i första
and avgörande för fragan om tingssammanträdenas antal i domsagan.

flr>and nkets *21 domsagor är 1872 års förordning gällande allenast i 99
msagor, vilka bestå av ett eller två tingslag. Av de sistnämnda bär
( et hittills endast varit de 53 av blott ett tingslag bestående domsagorna,

— IDIG —

232

som Åtnjutit förmånen att äga den enligt nämnda författning snabbast
mö Urna ''tingsordningen eller ett sammanträde var fjärde vecka under pågående
vår- och höstting, d. v. s. 10 allmänna tingssammantraden om are
förutom 2 särskilda slutsammanträden Under år 1915 harKung!. Maj t
emellertid föreskrivit, att Eslövs stad från och med ar 1916 skall u
paPf tin^slao- och i förening med Frosta härad och tingslag bilda brösta
och Eslövs domsaga samt att i vartdera tingslaget skola hållas 10 allmänna
sammanträden om året. Därmed har Kungl. Maj:t för första gången betracmat
sm av den i 10 § anvisade utvägen att beträffande domsaga med
tva° tingslag öka antalet sammanträden till maximum i båda tingslagem
1 49 domsagor finnas två tingslag. I 46 av dessa domsagor tillämpas den

1 3 § av tingsförordningen föreskrivna ordning med — slutsammanträdena

oräknade — allenast 5 allmänna sammantraden årligen i vartdera tmQs
laget. Beträffande de återstående 3 av två tingslag bestående domsagorna
ävensom de 19 domsagor, vilka utgöras av treeller fleratingsk g
bestämmelserna i 1872 års förordning antagen icke allsLeller ^håga

om några domsagor — endast beträffande ett tingslag. s- °

råder alltså — med antydda undantag — fortfarande den i 1734 ars iaö,

2 kap. 1 § rättegångsbalken, stadgade tingsordningen, enligt vilken endast
två eller i re^el tre ting om året skola hållas i varje tingslag ).

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden framstår det givet såsom ett

önskemål att söka åstadkomma förening av tingslag i såinXenhm
Hot av de domsagor, där detta över huvud taget kan ske. Sådan loremn
är uppenbarligen ett verksamt medel för vinnande av snabbare rättsskipning-
Denna fråga är av särskild betydelse i fråga om de domsagor,
inom vilka äro belägna mindre städer, som vilja i judiciellt avseende fo
ernå? med vederbörande domsaga. För dessa mindre städers läggande
under landsrätt har ju riksdagen oek uttalat sig, såsom framgar
återgivna riksdagsskrivelse.

givna riiisuagssKuv^i^. . ,,

En första förutsättning härför torde emellertid vara, att

i tingslag,

med vilket

ta ioruisaiiiiiim iviuv, --------- / . R ''

stad i judiciellt hänseende införlivas, rättskipningen i fråga
om snabbhet och lättillgänglighet icke står alltför långt tillbaka för- den
inom staden hittills åtnjutna. Det kan icke rimligen begäras,
städer skulle vara villiga att avstå från egen jurisdiktion, om.de igenom
skulle i nu berörda hänseende komma i en alltför försämrad ställning

Strävandet att i största möjliga mån få till stånd sammanslagning^
av tingslag torde icke verka föregripande beträffande den nu pa dac 1

1) De ovan anförda siffrorna hänföra sig alla till förhållandena vid 191Ei års början,
och hänsyn är således icke tagen till de under samma år beslutade omreglenngar tings

lag m. m.

— 1916 —

233

ordningen stående frågan om en rättegångsreform. Jag föreställer mig,
att dylika sammanslagningar i viss mån snarast verka såsom förberedande
och underlättande åtgärder för reformens genomförande, om de över huvud
taget komma att få någon vidare betydelse för densamma,

I detta sammanhang torde i förbigående få erinras om, att klagomålen
över långsamheten i rättsskipningen å landet äro av gammalt datum, liksom
ock det i samband därmed yppade kravet på tätare sammanträden av häradsrätterna.
Vittnesbörd härom lämnar, bland annat, ett av lagkommittén år 1815
avgivet betänkande angående domstolarnas organisation. Detta betänkande
är för övrigt märkligt för den aktualitet, detsamma, ehuru tillkommet för
över 100 år tillbaka i tiden, ännu i dag i viss mån äger. Redan denna
kommitté ansåg, att den främsta nödvändiga reformen för undanröjande
av de nästan allmänt hörda och välgrundade klagomålen över rättegångars
långsamhet vore domsagornas omreglering, så att varje domsaga komme
att bestå av ett tingslag med ett tingsställe. Därigenom bleve det möjligt
för häradsrätterna att oftare sammanträda, en gång i veckan eller
åtminstone en gång i månaden. En sådan förändring vore enligt kommitténs
mening ett nödvändigt grundvillkor för en ordentlig och grundlig
lagskipning. Detta uttalande innefattar ett önskemål, om vilket man ännu
i dag torde kunna vara ense, nämligen önskvärdheten därav, att varje
domsaga borde omfatta endast ett tingslag för vinnande av största möjliga
snabbhet i rättsskipningen. Jämväl i fråga om däri föreslagen ändring
beträffande hovrätterna synes betänkandet hava ett visst aktuellt intresse
ännu i våra dagar. Då dessa frågor med hänsyn till den planerade domstolsreformen
äro av allmänt intresse, har såsom bilaga härvid fogats
utdrag av betänkandet (se bilaga VI, sid. 105 i bilagorna).

Aven om det emellertid, såsom ovan nämnts, för vinnande av snabbhet
i lagskipningen framstår såsom ett principiellt berättigat önskemål,
att domsagorna i allmänhet innehölle var och eu blott ett tingslag, kan
givetvis icke förbises, att berörda önskemål av naturliga grunder, åtminstone
tillsvidare, är ouppnåeligt. I vissa delar av vårt land, enkannerligen
Norrland, torde domsagornas vidsträckta omfattning och de ofta betydande
avstånden i förening med de på sina ställen dåliga kommunikationsförhållandena
förbjuda varje tanke på realiserande av detta önskemål.

A andra sidan är det uppenbart, att särskilt i södra och mellersta
Sverige förhållandena numera, framför allt till följd av förbättrade järnvägsförbindelser
och andra kommunikationsleders utveckling, som ägt rum
under senare årtionden, flerstädes möjliggöra sammanslagningar av tingslag.

30 — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1016 års riksdag.

234

Med tanke härpå avlät jag under hösten 1915 till häradshövdingarna
uti åtskilliga domsagor, beträffande vilka jag ansåg dylik sammanslagning
kunna ifrågasättas, en cirkulärskrivelse med anhållan om yttrande, huruvida
förening av tingslag i vederbörande domsaga lämpligen kunde ifrågakomma.

Uti åtskilliga av de i anledning därav till mig inkomna yttrandena
avstyrktes, såsom jag i fråga om en del av domsagorna förutsett såsom
sannolikt eller möjligt, den ifrågasatta åtgärden under hänvisning till bristande
kommunikationer, nyligen verkställt uppförande av dyrbara tingshusbyggnader
m. m.

Emellertid gingo åtskilliga av de avgivna svaren i tillstyrkande riktning,
i det att vederbörande häradshövdingar förordade antingen förening
av tingslag eller ock, där dylik förening med hänsyn till föreliggande förhållanden
lämpligen ej läte sig genomföra, förändring av den hittills för
domsagan tillämpade tingsordningen genom införande av ökat antal tingssammanträden
i ett eller flera av domsagans tingslag i enlighet med 10
eller 11 § i 1872 års förordning.

De domsagor, i vilka sålunda en åtgärd i åsyftad riktning torde kunna
sättas i fråga antingen redan nu eller ock efter tillkomsten av planerad
järnvägsförbindelse, äro följande 22, nämligen:

Norra Roslags domsaga,

Väster-Närkes 2

Västra Hälsinglands »

Sydöstra Hälsinglands 2

Medelpads östra 2

Jämtlands östra 2

Härjedalens *

Västerbottens södra 2

Västerbottens norra 2

Piteå *

Luleå 2

Torneå 2

Lysings och Göstrings 2

Vifolka m. fl. härads 2

Mellersta Värends 2

Aspelands och Handbörds 2

Hallands läns norra 2

Ås och Gäsene 2

Skånings m. fl. härads 2

Gudhems och Kåkinds 2

-1916

285

Vadsbo norra domsaga,

V illands och östra Göinge »

Då emellertid de infordrade yttrandena till större delen inkommit
först mot slutet av år 1915, har jag icke blivit i tillfälle att före årets
utgång avlåta framställningar i ämnet till Ivungl. Maj:t mer än beträffande
två domsagor, nämligen Västra Hälsinglands och Norra Roslags
domsagor. Beträffande övriga domsagor torde den vidare prövningen få
anstå till längre fram. °

Framställningen angående sammanslagning av tingslagen i Västra
Hälsinglands domsaga avläts den 15 november 1915 och var av föliande
lydelse: J

»Västra Hälsinglands domsaga är för närvarande indelad i två tingslag>
Ljusdals samt Arbrå och Järvsö, med tingsställen, det förra i Ljusdal
och det senare i Järvsö. I vartdera tingslaget hållas sålunda, jämlikt
nådiga förordningen den 17 maj 1872, årligen fem allmänna tingssammanträden
förutom slutsammanträden. Därmed synas emellertid icke med
hänsyn till förhållandena i domsagan befogade krav på snabbhet i rättsskipningen
vara i tillräcklig mån tillgodosedda. Redan nya lagberedningen
ansåg enligt uttalande i sitt betänkande år 1884, att domsagan utan olägenhet
kunde sammanslås till en domkrets med tingsställe i Ljusdal. Med
avseende å de föreliggande förhållandena är det'' ock snarast ägnat att
väcka förvåning, att ej frågan om sammanslagning av tingslagen sedermera
tagits upp och blivit löst.

De nuvarande tingsställena Ljusdal och Järvsö ligga båda vid stationer
å norra stambanan och pa ett avstånd av endast 15 kilometer från
varandra, motsvarande ungefär 20 minuters järnvägsresa. Med hänsyn
härtill och då Arbrå Järvsö tingslag genomkorsas av nämnda bana, vid
vilken inom tingslaget söder om Järvsö finnas ytterligare fem järnvägsstationer,
synes någon olägenhet av betydenhet icke kunna uppstå för
B narna i detta tm^sla g genom förflyttningen av deras tingsställe till
Ljusdal, som är den största orten och centrum i domsagan. Det torde
nära nog vara utan motstycke, att två tingsställen ligga så nära varandra,
förbundna med direkt järnväg; för dem av sistnämnda tingslags invånare,
som ändock begagna sig av järnvägen vid sina tingsresor, spelar det givetvis
så gott som ingen roll, om de fortsätta resan ytterligare 15 kilometer
till Ljusdal. I mycket få fall torde därför omständigheterna vara så
gynnsamma för en sammanslagning av tingslag som i här förevarande.
Det kan visserligen befaras, att invånarna i Järvsö socken av lokalintresse
vilja motsätta sig sammanslagningen. Detta intresse bör dock väga lätt

— 1916 —

236

mot den obestridliga förmånen för domsagans samtliga invånare att få tio
allmänna tingssammanträden om året i stället för nu allenast fem.

Beträffande tingshusfrågan har domhavanden lämnat mig den upplysning,
att tingshusbyggnaden i Ljusdal är i gott stånd och tillräckligt
rymlig” samt därför med fördel bör kunna användas såsom tingshus för
det gemensamma tingslaget, vadan någon nybyggnad på grund av sammanslagningen
ej skulle behöva ifrågakomma utom i fråga om arkivlokalen,
som torde behöva i någon mån utvidgas. Denna utvidgning lärer dock
ej tarva någon mera betydande kostnad. Möjligen kan den nu befintliga
tingshusbyggnaden i Järvsö, som är betydligt mindre än tingshuset i
Ljusdal, tagas i bruk för kommunalt ändamål. I varje fall synes tingshusbyggnadsfrågan
ej böra lägga hinder i vägen för förslagets genomförande.

Härtill kommer, att den nuvarande ordningen medför direkta olägenheter
för domhavanden, vilken är och allt framgent torde bliva bosatt i
Ljusdal. I denna domsaga, som av flera skäl får anses vara ganska svårskött,
förekomma nämligen synnerligen ofta rannsakningar med häktade
personer — under de 8 första manaderna ar 1915, enligt uppgift av
t. f. domhavanden, icke mindre än 19, därav 13 å urtima ting
och det torde vid sådant förhållande vara obestridligt, att de täta tingsresor
till Järvsö, som därav och av de allmänna sammanträdenas.hållande å
sistnämnda plats föranledas, måste verka hinderligt i arbetet för domhavanden.
Alldeles givet måste det innebära tidsbesparing och underlätta
arbetet för honom att få sina göromål förlagda till endast ett tingsställe,
beläget å samma ort, där han är bosatt och har sitt kansli.

"Vidare är att märka att, därest det med anledning av riksdagens
skrivelse av den 19 maj 1915 framlagda förslaget om behörighet för
häradsrätt att handlägga växelmål kommer att genomföras, det jämväl ur
denna synpunkt är högeligen önskvärt, att de allmänna tingssammanträdenas
i Ljusdal antal ökas till tio om året. Ljusdals samhälle är köping
och har inemot 1,800 invånare. Domsagans hela invånarantal, utgör ungefär
35,500, därav större delen eller ungefär 20,700 tillhör Ljusdals tingslag.
Enligt nu rådande ordning pläga de allmänna tingssammanträdena
i nyssnämnda tingslag räcka 3 å 4 dagar, sammanträdena i Arbrå och
Järvsö tingslag däremot endast 2 å 3 dagar. Således äro tingsgöromålen
för domhavanden i det förra tingslaget mera omfattande och betungande
än i det senare.

Därest antalet nämndemän i det blivande gemensamma tingslaget
skulle anses böra minskas, lärer domhavanden vid avgivande av utlåtande
i ärendet icke underlåta att framställa förslag därom.

— 1916 —

237

Jag anser mig här böra nämna, att, enligt vad jag förvissat mig om,
häradshövdingen i domsagan, f. d. revisionssekreteraren H. Himmelstrand
är ense med mig om lämpligheten av den föreslagna sammanslagningen
av tingslagen.

Riksdagen har i åberopade skrivelsen gjort viss framställning hos
Eders Kungl. Maj:t, åsyftande bland annat, att genom ändrade bestämmelser
i fråga om tingssammanträdens hållande och därmed sammanhängande
åtgärder rättsskipningen å landet må kunna göras snabbare och
lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till orter med
mera sammanträngd befolkning.

På grund av vad jag ovan anfört och då en sammanslagning av
tingslagen uppenbarligen skulle stå i full överensstämmelse med riksdagens
i nämnda skrivelse uttalade önskemål, får jag härmed hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida Västra Hälsinglands
domsagas nuvarande två tingslag må varda förenade till ett tingslag med
tingsställe i Ljusdal.»

5. Framställning angående sammanslagning av tingslag i
Norra Roslags domsaga m. m.

Till Kungl. Maj:t har jag den 31 december 1915 i detta ämne avlåtit
följande framställning.1)

»Genom underdånig skrivelse den 19 maj 1915 har riksdagen anhållit,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, bland annat,
dels huruvida genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens
hållande och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet
må kunna göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med
särskild hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, dels ock
vilka åtgärder som böra vidtagas för att åt mindre städer, som vilja avstå
från egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av deras rättsskipning
i sammanhang med angränsande landsbygds.

Vid övervägande av de åtgärder, som för vinnande av det sålunda
av riksdagen uttalade önskemålet om åstadkommande av snabbare rätts *)

Ingressen till denna framställning sammanfaller delvis med härovan under samma
avd. n:r 4 intagen allmän redogörelse för frågan om förening av tingslag; för undvikande
av stympning av här förevarande framställning har emellertid denna ansetts böra
införas i dess helhet.

— me

238

släpning å landet synas böra ifrågakomma, torde förening av tingslag i
de domsagor, som bestå av två eller flera sådana, vara en av de åtgärder,
som ligga närmast till hands att vidtaga, önskemålet därvidlag torde vara,
att varje domsaga borde utgöra allenast ett tingslag, då i dylika domsagor
rättsskipningen alldeles otvivelaktigt är snabbast och lättast tillgänglig för
allmänheten. Uppdelningen i flera tingslag med var sitt tingsställe och med
längre tider mellan varje ting eller tingssammanträde i vartdera tingslaget
måste uppenbarligen fördröja rättsskipningen. A andra sidan är. det
emellertid uppenbart, att detta önskemål kan genomföras endast i de
mera tätt bebyggda och folkrika trakterna av vårt land, således i södra
och mellersta Sverige. Särskilt i Norrland lägga de stora avstånden och
de bristfälliga kommunikationerna på de flesta håll oöverstigliga hinder i
vägen för genomförande av berörda önskemål, åtminstone tillsvidare. 1
den mån järnvägsnätet även i Norrland utvidgas, torde dock jämväl där
i åtskilliga domsagor förening av tingslag kunna ifrågakomma.

För att emellertid i vad på mig ankom söka bidraga till uppnående
av det önskemål, för vilket riksdagen uttalat sig, har jag under hösten
innevarande år avlåtit cirkulärskrivelse till häradshövdingarna i ett stort
antal domsagor, beträffande vilka jag ansåg en förening av tingslag över
huvud taget kunna ifrågasättas. Av de inkomna svaren framgick, att i
ej få av dessa domsagor antingen bristande järnvägskommunikationer eller
ock mer eller mindre nyligen verkställt uppförande av dyrbara tingshusbyggnader
lägga bestämda hinder i vägen för vidtagandet av den ifrågasatta
åtgärden.^ Beträffande ett 20-tal domsagor hava däremot vederbörande
häradshövdingar tillstyrkt förening av tingslag eller ändrad ordning ifråga
om tingssammanträdena, nämligen bestämmelser om ökat antal sammanträden
i ett eller flera tingslag. Frågan om åtgärders vidtagande i angivna
riktning torde beträffande sistnämnda domsagor efter hand göras till föremål
för underdåniga framställningar från justitieombudsmannens sida.

Vidkommande åter de domsagor, inom vilka mindre städer äro belägna,
som vilja avstå från egen jurisdiktion, är det givetvis av särskild vikt,
att rättsskipningen i dessa domsagor kan göras så snabb som möjligt.
Då nämligen rådhusrätterna sammanträda en gång i veckan, men i eu
domsaga med två tingslag tingssammanträde i vartdera tingslaget enligt
1872 års förordning hålles allenast fem gånger om året förutom två särskilda
slutsammanträden, ligger det i öppen dag, vilken oerhörd försämring
det ur synpunkten av rättsskipningens snabbhet skulle innebära för
dessa städers invånare att komma under landsrätt. Givet är ock, att städerna
själva med tanke härpå kunna vara obenägna att avstå, från egen
jurisdiktion, även om de eljest i och för sig skulle vara villiga därtill.

— 1916 —

239

Botemedel härför har ju emellertid av Eders Kung], Maj:t påtänkts genom
inrättande av särskilda sammanträden av viss beskaffenhet, varom lagförslag
utarbetats i Eders Kungl. Maj:ts justitiedepartement. En förening av
tingslag kommer i varje fall ock i sin mån att bidraga till vinnande av
större snabbhet i lagskipningen.

En av de domsagor, beträffande vilka vederbörande häradshövdingar
tillstyrkt vidtagande av dylik åtgärd, är Norra Roslags domsaga, inom
vilken Oregrunds och östhammars städer äro belägna. Frågan är här
särskilt aktuell, då sistnämnda stad enligt enhälligt beslut å allmän rådstuga
redan förklarat sig villig att avstå från egen jurisdiktion och att i
judiciellt avseende förenas med ifrågavarande domsaga. Ej osannolikt lär
vara, att jämväl Öregrunds stad kommer att för sitt vidkommande intaga
samma ståndpunkt i frågan. Denna städernas judiciella förening med
domsagan skulle i så fall ske efter den nuvarande, för båda städerna °-emensainme
borgmästarens avgång från ämbetet. Med hänsyn därtill, att
hans ålder uppgår till 80 år, synes det välbetänkt att ju förr dess hellre
upptaga frågan till behandling.

Domsagan består för närvarande av tre tingslag, nämligen Väddö och
Häverö skeppslag, Närdinghundra härad och Frösåkers härad med resp.
tingsställen belägna i Ortalalund, vid Knutby järnvägsstation och i
östhammar. Gamla tingsordningen är således gällande, och antalet ting
i varje tingslag överstiger följaktligen icke tre, frånsett slutsammanträdenEL
Varken Östhammar eller Ortalalund äga järnvägsförbindelse. Med hänsyn
till domsagans vidsträckthet samt dess långsträckta form i norr och söder
(nordväst och sydost) torde en förening av samtliga tingslag till ett enda

vilket dock, liksom för övrigt ock ifrågavarande två städers förening
med domsagan, redan nya lagberedningen i sitt betänkande av år 1884
föreslog — ej för närvarande böra ifrågakomma. Möjligt är däremot att,
sedan järnvägs frågorna i orten vunnit definitiv lösning, en dylik förening
kan komma till stånd. För närvarande kan, som sagt, blott en sammanslagning
till två tingslag ifrågasättas. Därigenom skulle nådiga förordningen
den 17 maj DS 72 bliva gällande för domsagan och, därest ej annat
av Eders Kungl. Maj:t föreskreves, sju tingssammanträden, inberäknat slutsammanträdena,
komma att hållas i vartdera av de nya tin o-sla^en.

Häradshövdingen T. Ringenson har i sitt yttrande föreslagit, att sammanslagningen
borde ske sålunda, att skeppslaget, Närdinghundra härad
och Edebo socken, som utgör den sydligast belägna socknen inom Frösåkers
härad, skulle utgöra ett tingslag samt återstoden av sistnämnda
härad det andra. Det förra tingslaget skulle hava tingsställe i Häverösund
och det senare, inom vilket öregrund och Östhammar bleve belägna,

— 1010 —

240

i sistnämnda stad. Detta förslag finner jag välgrundat och vill för min
del livligt tillstyrka detsamma. Till Häverösund leder järnväg söderifrån
från Rimbo och finnes å andra sidan från det närbelägna Hallsta under
årets flesta månader god ångbåtsförbindelse norrut till Osthammar, där
domaren från och med oktober 1916 ämnar vara bosatt och hava domarkansliet
förlagt. Beträffande denna sjöförbindelse lär det för övrigt, enligt
vad som meddelats mig, vara ifrågasatt att under vintermånaderna hålla
isränna öppen. Från kommunikationssynpunkt synes således intet vara
att erinra mot de föreslagna tingsställena, som för övrigt torde vara att
anse såsom huvudorter för var sitt tingslag. De hittillsvarande tingsställena
hava däremot sämre belägenhet: Ortalalund är utan göda kommunikationer,
och Knutby ligger visserligen vid järnväg men i en utkant av

domsagan. c ,

Därtill kommer, att något tingshus ej finnes i Ivnutby, utan törhyres
där en för ändamålet synnerligen olämplig och otillfredsställande lokal. 1
Ortalalund finnes visserligen ett tingshus, uppfört av trä, men detta uppo-ives
vara gammalt och i mindre gott skick. Denna fråga torde för det
nya södra tingslagets del bäst lösas genom uppförande av ett nytt tingshus
i Häverösund, vartill tingslagets invånare få antagas icke vara ovilliga.
Beträffande Frösåkers tingslag torde däremot fråga icke behöva uppstå om

byggande av nytt tingshus. .

Varför Edebo socken föreslagits böra ingå i det södra tingslaget, är
beroende därpå, att denna socken som en kil skjuter in emellan de nordligaste
delarna av skeppslaget och Närdinghundra härad. Edebo är beläget
ungefär rakt söderut från Häverösund, och finnes där station å järnvägen
Rimbo-Häverösund. Med hänsyn till läget och kommunikationsförhållandena
skulle det följaktligen vara synnerligen olämpligt att hänföra Edebo
till det norra tingslaget med tingsställe i Östhammar. Val kommer därio-enom
folkmängden i de båda tingslagen att bliva något ojämnt fördelad,
nämligen ungefär 19,000 i det södra mot inemot 12,000 i det norra, men
denna” omständighet torde ej vara av någon betydelse.

Med överförandet av Edebo socken till det södra tingslaget sammanhänger
för övrigt en annan fråga, nämligen reglering av länsmansdistnkten
i domsagan. För närvarande äro dessa distrikt till antalet fyra, i det att
Frösåkers härad är delat i två dylika distrikt. Länsmansgöromålen i vart
och ett av de två sistnämnda distrikten uppgivas emellertid vara så ringa
och så föga omfattande, att en sammanslagning av distrikten är i hög
oråd motiverad. Frågan härom har redan förut varit på tal. Eders Kungl.
Marts befallningshavande i Stockholms län har uti ett den 31 oktober 1913
till herr statsrådet och chefen för Eders Kungl. Maj:ts civildepartement av —

1J316 —

241

givet utlåtande rörande ifrågasatt ny administrativ indelning av länet uttalat,
att länsmanstjänsternas antal i Norra Roslags fögderi utan svårare olägenheter
kunde minskas från fyra till tre. I detta avseende föreslogs" att
antingen Frösåkers härads båda distrikt skulle förenas till ett eller ock
det södra distriktet inom nämnda härad uppdelas mellan samma härads
norra distrikt och skeppslagets länsmansdistrikt. Mot den sistberörda anordningen
talade dock då det förhållande, att i så fall länsmannen i skeppslagets
nya distrikt komme att lyda under två olika häradsrätter och måste
uppvakta vid ting både i östhammar och Ortalalund, vilket ansågs olämpligt.
Denna invändning mister emellertid allt berättigande med en ändrad
tingslagsindelning enligt ovanberörda förslag. Då i allt fall en minskning
av länsmansdistrikten anses motiverad, är det givetvis mest rationellt att
uppdela dessa så, att icke något distrikt kommer att tillhöra två olika
tingslag, eller med andra ord så, att Frösåkers distrikt kommer att sammanfalla
med Frösåkers tingslag i dess nu föreslagna omfattning.

På grund av vad jag ovan anfört får jag härmed hemställa"att Eders
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, dels huruvida Norra Roslags
domsagas nuvarande tre tingslag må varda på föreslaget sätt förenade
till två tingslag med tingsställen resp. i östhammar och Häverösund,
dels ock huruvida Frösåkers härads norra och södra samt Väddö och
Häverö skeppslags länsmansdistrikt må jämlikt ovanberörda förslag varda
förenade till två distrikt».

6. Framställning angående meddelande av särskilda bestämmelser
rörande hemliga handlingars förvarande hos civila

myndigheter m. m. I

I detta ämne har jag den 31 december 1915 avlåtit följande framställning
till Kungl. Maj:t:

»Rörande hemliga handlingars förvarande m. m. har Eders Kungl.
Maj:t å lantförsvarsdepartementets föredragning utfärdat vissa föreskrifter,
vilka, enligt vad jag i nämnda departement inhämtat, huvudsakligen innefattas
i två cirkulär till chefen för generalstaben av den 16 juni 1899
och den 1 mars 1912.

De sålunda meddelade föreskrifterna äro, såsom av deras ordalydelse
framgår, utfärdade till efterrättelse närmast för de militära myndigheterna,
och någon uttrycklig bestämmelse, att desamma skulle gälla jämväl för
31 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.916 års riksdag.

242

civila myndigheter beträffande av dem omhänderhavda handlingar, har
mig veterligen aldrig av Eders Kungl. Maj:t blivit meddelad. Detta hindrar
dock ej, att nämnda nådiga cirkulär, enligt vad jag har mig bekant, tilllämpats
jämväl i andra statsdepartement än de båda försvarsdepartementen
ävensom i åtskilliga eller de flesta centrala ämbetsverk. För de civila
ämbets- och tjänstemännen uti orterna lära däremot dessa bestämmelser i
allmänhet vara alldeles okända, och bliva bestämmelserna följaktligen icke
heller av dem tillämpade, om nu detta ens varit avsett. Att detta förhållande
emellertid har sina vådor, synes mig uppenbart.

Hittills torde underordnade civila myndigheter endast i ringa omfattning
och mera i undantagsfall haft att taga befattning med hemliga
handlingar, men detta förhållande är numera i viss mån ändrat. Jämlikt
vissa efter världskrigets utbrott år 1914 utfärdade bestämmelser rörande
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och dem underlydande myndigheter
vid krig eller krigsfara tillkommande åligganden hava numera särskilt
länsstyrelserna i ej ringa omfattning hand om hemliga handlingar.
Ämnets beskaffenhet förbjuder mig att närmare ingå härpå; det torde
vara nog att konstatera, att civila myndigheter i allmänhet nu i långt
större utsträckning än förr hava dylika handlingar i sin vård. I ett alldeles
speciellt avseende har detta förhållande blivit en följd av den vid
1915 års riksdag definitivt antagna ändrade lydelsen av § 2 moment 4
tryckfrihetsförordningen. Enligt detta lagrums nu gällande lydelse äger
domstol nämligen meddela förbud mot utlämnande till allmänheten av
protokoll och handlingar i mål rörande förhållanden, som med hänsyn till
rikets säkerhet böra hållas hemliga för främmande makt, därest nämligen
domstolen finner dylikt utlämnande icke kunna ske utan våda för rikets
säkerhet. Då under de sista åren dylika mål dessvärre förekommit ej så
sällan, medför denna nya lagbestämmelse, att domstolarna, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande och fängelsemyndigheterna emellanåt få omhänder
hemliga handlingar i sådana mål, länsstyrelserna och sistnämnda
myndigheter i fråga om verkställigheten av i målen avkunnade, fällande
utslag, däri motiveringen givetvis ofta eller i regel berör hemliga, försvarsväsendet
rörande förhållanden. Nu saknas emellertid, som sagt, uttryckliga
bestämmelser rörande förvarandet och expedierandet av berörda
protokoll och handlingar. Att de genom ovan om förmälda cirkulär för
de militära myndigheterna meddelade föreskrifterna nämligen icke utan
vidare kunna göras tillämpliga för domstolarna och möjligen ej heller för
övriga civila myndigheter, synes mig tämligen uppenbart. Därför torde
nya bestämmelser, lämpade för ifrågavarande myndigheter, vard högeligen

— 1916 —

243

av behovet påkallade?. Dessa bestämmelser torde i huvudsak kunna innehålla
följande.

Då protokoll i dylikt mål skall hållas hemligt för allmänheten, följer
därav utan vidare, att protokollet ej bör eller kan intagas i rättens vanliga
dombok utan måste föras i särskild, hemlig dombok. Denna jämte
alla till målet hörande handlingar torde böra förvaras särskilt för sif i
sådant låst skåp eller valv, som omförmäles i § 2 i cirkuläret den 1 mars
1912. Myndigheter, som föra diarier över inkommande handlingar m. in.,
böra införa alla hemliga handlingar i ett särskilt, hemligt ''diarium.
Föreskrift torde böra lämnas, att avskrift eller transumt ej må lämnas av
hemlig handling utan till myndighet, som är berättigad erhålla dylik.
Hemlig handling, som försändes med allmänna posten, bör städse vara
försedd med lacksigill å kuvertet eller omslaget samt rekommenderas eller
assureras. Allra viktigast synes mig dock vara meddelandet av föreskrift
därom, att varje hemlig handling, såväl inneliggande sådan, såsom dombok
eller originalprotokoll, som ock utgående expedition eller avskrift,
skall överst på första sidan, t. ex. i övre högra hörnet, på ett i ögonen
fallande sätt förses med ordet »hemlig», helst med rött bläck.

Särskilt saknaden av föreskrift i sistberörda avseende är betänklio-,
såsom erfarenheten redan givit vid handen. Det är lätt att förstå, att
exempelvis registratorn i ett ämbetsverk, vilken bland verkets kanske vidlyftiga
post mottager en handling, som i själva verket är hemlig men
saknar varje som helst beteckning, utvisande detta förhållande, i rådande
brådska lätt kan undgå att genast märka handlingens hemliga beskaffenhet
och därför ej heller finner anledning att omedelbart lägga handlingen i
särskilt förvar, varigenom densamma återigen lätt kan komma underobehörigas
ögon. Särskilt i ämbetsverk, som dagligdags besökes av journalister,
som önska taga del av de för dagen till verket inkomna handlingarna,
kan saknaden av föreskrift uti ifrågavarande hänseende innebära
uppenbar risk för offentliggörande i tidningspressen av hemliga handlingars
innehåll. Vådorna härav ligga i öppen dag, åtminstone då det gäller
handlingar berörande rikets försvarsväsen och säkerhet.

Vidare synes mig en föreskrift vara på sin plats av innehåll, att
utslag, som av domstol för verkställighet expedieras i mål, varom ovan
bör expedieras allenast i transumt med uteslutande av motiveringen.
Enligt tillgänglig uppgift skall ett nyligen meddelat utslag i mål rörande
brott mot 8 kapitlet strafflagen hava för verkställighet expedierats med
upptagande av domstolens hela motivering, vilken synes hava berört militära,
förhållanden, som bort hemlighållas. Jämväl en dylik föreskrift synes
därför vara av behovet påkallad.

1016 —

244

Med hänsyn till det ovan anförda anser jag det vara en angelägenhet
av trängande vikt, att föreskrifter i angivna hänseenden varda meddelade.
I de fall, där myndighet till justitieombudsmansexpeditionen insänt hemlig
handling utan att förse densamma med någon påskrift därom, har jag,
trots saknaden av uttrycklig föreskrift i ämnet beträffande de civila myndigheterna,
likväl med hänsyn till sakens vikt ansett mig böra erinra om
angelägenheten därav, att varje sådan handling vid överlämnande till annan
myndighet varder försedd med dylik påskrift.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion har jag ansett
mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållanden till
den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

7. Framställning angående revision av bestämmelserna rörande
avgifter för registrering i handels- och föreningsregistren.

I detta ämne har jäg den 31 december 1915 till Kungl. Maj:t avlåtit
följande framställning.

»Jämlikt 4 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma
och prokura samt 78 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar
skall vad i handels-, resp. föreningsregistret införes genom
registreringsmyndighetens försorg ofördröjligen kungöras saväl i allmänna
tidningarna som i en ortstidning. Jämlikt 2 § i förstnämnda och 74 § i
sistnämnda lag skall anmälan till resp. register vara åtföljd av stadgade
avgifter för registreringen och dess kungörande. Närmare föreskrifter
om berörda avgifter äro av Eders Kungl. Maj:t meddelade i 6 § av
nådi o-a kungörelsen den 4 november 1887 om handelsregistrens förande
m. m. och i 6 § av nådiga kungörelsen den 15 december 1911 om föreningsregistrens
förande in. m. Avgifterna för registrering och dess kungörande
utgöra — med undantag för vissa, särskilt angivna fall av avgiftsfrihet
— i fråga om anmälan till handelsregistret:

a) då firma första gången anmäles: av enskild näringsidkare kr. 4:

av handelsbolag ............................................................................. * c‘

b) då anmälan eljest sker.................................................................. *

samt beträffande anmälan till förening sregistret:

a) då ansökan om registrering göres, så ock då flyttningav
styrelsens säte till annat län eller ändring av firman

- 1916 —

245

för ny fullständig inskrivning anmäles.................................... » 8: —

b) då anmälan eljest sker................................................................ » 2: —

Under det gångna året har jag låtit granska, i vad mån gällande
bestämmelser om vissa kungörelsers införande i Post- och Inrikestidningar
genom myndighets försorg blivit av vederbörande myndigheter följda.
Denna granskning har, bland annat, omfattat kungörelser om anmälningar
till ovannämnda register. Därvid har det befunnits, att föreskrifterna om
dylika anmälningars kungörande ofördröjligen blivit i synnerligen stor utsträckning
eftersätta. I stället för ofördröjligen hava i vederörande register
införda anmälningar först efter lång tid, ofta uppgående till över ett
halvt år, blivit i tidningarna kungjorda. Frånsett det fall, där dylikt
dröjsmål med kungörandet berott på rent förbiseende, har uti åtskilliga
av de utav mig från vederbörande myndigheter infordrade yttrandena med
stor samstämmighet uppgivits, att den faktiska kungörelsekostnaden, därest
innehållet av varje anmälan skulle kungöras särskilt för sig, städse komme
att till beloppet väsentligt överstiga den stadgade registreringsavgiften.
Av denna anledning och sålunda för att bespara statsverket de eljest med
nödvändighet överskjutande kungörelsekostnaderna hade myndigheterna
tillämpat den praxis, att ett större antal anmälningar efter skedd registrering
samlades på hög och sedan samtidigt kungjordes i en gemensam
annons. Härigenom undvekes så mycket som möjligt att belasta statsverket
med någon kungörelsekostnad. Här må dock bemärkas, att beträffande
anmälningar till handelsregistren i städerna dessa, med undantag
för Stockholm, — jämlikt stadgandet i nådiga kungörelsen den 24
november 1911 angående användningen och redovisningen av avgifter för
registrering i handelsregistren — hava att själva vidkännas all dylik överskjutande
kungörelsekostnad.

Det må villigt medgivas, att det anförda skälet till dröjsmålen med
dylikt kungörande eller strävandet att i möjligaste mån nedbringa statsverkets
utgifter därför är i och för sig värt allt beaktande. Å andra sidan
må emellertid icke glömmas, att kungörandet i ortstidningen av registrerad
anmälan jämlikt 7 § i lagen den 18 juli 1887 och 82 § i lagen den 22
juni 1911 har viss rättsverkan gentemot tredje man, i vilket avseende
stadgandet i 83 § av sistnämnda lag ock förtjänar beaktas. Frånsett det
mindre tillfredsställande redan däri, att gällande lag icke efterleves, synes
sålunda i här förevarande fall eftersättandet av lagens bud kunna i rättsligt
avseende direkt medföra menliga följder. Det torde därför ej böra
ifrågakomma att ur resp. lagar borttaga föreskriften om anmälningarnas
omedelbara kungörande, utan synes mig i stället frågan böra lösas

1010 —

246

på det sätt, att de avgifter, som för registreringen och kungörandet skola
erläggas, höjas till sådant belopp, att de komma att motsvara den verkliga
kungörelsekostnaden. Vid bestämmandet av avgift„ens storlek torde
därvid kostnaden böra principiellt beräknas, såsom om kungörande av varje
anmälan skall ske särskilt för sig. Några belopp tilltror jag mig icke
att här föreslå, men lära vederbörande myndigheter, därest denna framställning
varder remitterad till dem för avgivande av yttranden, icke underlåta
att i sådant fall med stöd av vunnen erfarenhet föreslå lämpliga belopp
för resp. avgifter.

Åtskilliga av de utav mig hörda myndigheterna hava framkastat spörsmålet
om, huru föreskriften om »ofördröjligt kungörande» rätteligen bör
tolkas. Mig synes, att i förevarande hänseende den angivna tidsbestämmelsen
skäligen kan anses omfatta eu vecka, knappast mera. Enligt denna
uppfattning skulle registreringsmyndigheterna följaktligen vara berättigade
att samla under en vecka registrerade anmälningar och kungöra desamma
i en gemensam annons. Tolkningen av begreppet »ofördröjligen» bliver
emellertid alltid mer eller mindre beroende på godtycke.

Då jag på ovan anförda skäl anser en revision av bestämmelserna
om berörda registreringsavgifter vara av behovet påkallad, har jag, med
stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion, härmed velat fästa Eders
Ivungl. Maj:ts uppmärksamhet på ifrågavarande förhållanden för det avseende,
Eders Ivungl. Maj:t kan finna saken förtjäna.»

8. Framställning angående meddelande av ändrade bestämmelser
vid utfärdande av exportförbud.

Den 31 december 1915 har jag i detta ämne till Kungl. Maj:t avlåtit
följande framställning.

»De efter världskrigets utbrott i juli 1914 av Eders Kungl. Maj:t i
stort antal utfärdade kungörelser argående förbud mot utförsel från riket
av varor utav skilda slag innehålla samtliga, beträffande överträdande av
förbudet m. in., i huvudsak följande: Den, som i strid mot förbudet

ur riket utför eller söker utföra vara, ådöines böter intill ett belopp av
1,000 kronor och har tillika förbrutit varan eller skall, där den ej kan
tillrättaskaffas, gälda dess värde. Allmän åklagare har att verkställa beslag
å vara, som anses förbruten, och må beslagtagen vara, utan avvaktan
på domstols beslut i målet, försäljas å offentlig auktion. Finnes särskild

— 1916 —

247

angivare, tillfaller eu tredjedel av utdömda böter, så ock av värdet utav
förbruten vara angivaren och en annan tredjedel åklagaren. Tullmyndighet
i utförselort och stationsbefäl å station vid statens järnvägar hava
genom kungörelserna särskilt anbefallts att övervaka efterlevnaden av utfärdade
förbud samt att ofördröjligen till åtal anmäla skedd överträdelse
av dylikt förbud.

Ifrågavarande exportförbud hava, med mycket få undantag, trätt i
kraft redan dagen efter det kungörelsen om resp. förbud i Svensk författningssamling
utkommit i trycket, i en del fall dock två dagar därefter.
Av här närslutna förteckning1) över samtliga från och med 1 augusti
1914 till innevarande dag utfärdade förbud framgår, att endast i&fyra
fall längre tid förflutit mellan förbudets offentliggörande i tryck och dess
ikraftträdande. I sistnämnda fall, beträffande vilka särskilda skäl för avvikande
från den eljest följda regeln måste antagas hava förelegat, uppgick
berörda tid till resp. 4, 6 och 8 dagar.

Uti .en till mig ingiven skrift har kontorschefen J. A. Westman i
Karlstad i detta ämne anfört i huvudsak följande. Den alltför knappa tiden
mellan exportförbudens utfärdande och deras trädande i tillämpning
hade i ett flertal fall förorsakat exporterande affärsmän, förutom böter
och obehag, tillika stora ekonomiska förluster, ehuru de, i fullkomlig saknad
av vetskap om resp. förbud, icke med vett och vilja sökt överträda
gällande författning. Det syntes som om landets intressen kunde på ett
lika . effektivt sätt skyddas, även om något längre tid mellan utfärdandet
och ikraftträdandet bleve bestämd. Med hänsyn till de ofta kännbara förluster,
som drabbat exportörer, vilka varit i god tro, vore en åtgärd i berörda
riktning av behovet påkallad för bättre tillgodoseende av exportörernas
intressen.

Såsom ett talande exempel på obilligheten i angivna avseende av det
nu tillämpade förfarandet refereras av klaganden ett inträffat fall, som
var honom bekant. En å landsbygden i Värmland bosatt person hade den 6
november 1914 låtit i två järnvägsvagnar å järnvägsstationen i sin hemort inlasta
pitprops, som av honom försålts till Norge. Vagnarna avgingo till Charlottenbergs
gränsstation med olika tåg och ditkoinmo, den första den 7
berörda november på förmiddagen och den andra samma dag på eftermiddagen.
Ehuru, enligt vad som sedermera blev känt, exportförbud i
fråga om pitprops den 5 november offentliggjorts i Stockholm, vilket förbud
trått i kraft klockan 12 pa natten mellan den 5 och 6 november,
hade dock den första järnvägsvagnen fått passera Charlottenberg in [

J) Denna förteckning är bär utesluten.

— 1916 —

248

Nor^e, varemot den andra vagnen, sedan förbudet tydligen under tiden
blivit ’ bekant för vederbörande å stationen, blev stoppad, varefter följde
åtal mot avsändaren av varan. Denne hade dock å sin ort först efteråt,
den 8 november, fått vetskap om det utfärdade förbudet och hade därför
ei haft nå<mn aning om, att han utfört en brottslig handling vid pitpropsens
avsändande. Dylik tillämpning av exportförbuden och i sammanhang
därmed meddelade bestämmelser ledde till betänkliga konsekvenser.
En person, som vore i god tro, kunde alldeles oförskyllt bliva ekonomiskt
ruinerad och dessutom, därest han icke vore i stånd att erlägga honom
för överträdelse av förbud ådömda böter till måhända högt belopp, vara
nödsakad att med fängelsestraff avtjäna böterna.

Slutligen föreslås av klaganden såsom botemedel för de påvisade olägenheternas
avhjälpande, att försök till utförsel av exportförbjuden vara
borde under viss tid närmast efter förbudets utfärdande hava..allenast den
påföljden, att varans utförande förhindras, men skulle avsändaren av densamma
ä<m att tillvarataga och själv förfoga över varan, med andra ord:
under denna mellantid skulle bötesansvar och beslag ej få ifrågakomma.
Därjämte föreslår klaganden såsom lämpligt, att vederbörande tjänstemän
vid de stationer, där exportförbjudet gods avlämnas för befraktning, skulle
tillhållas avvisa sådant gods, varigenom exportörer, som vore i god tro,
skulle skyddas från opåkallade förluster.

Under åberopande av det sålunda anförda har klaganden pakallat ämbetsåtgärder
från min sida för avhjälpande av berörda missförhållanden.

Vid prövning av detta ärende har jag ansett mig ej höra utan vidare
avvisa klagomålen, då det synes mig med visst fog kunna ifrågasättas,
huruvida de bestämmelser, som vid utfärdande av exportförbud i ovannämnda
avseenden alltjämt pläga meddelas, äro fullt tillfredsställande.
Att såsom regel i någon avsevärdare mån utsträcka tiden mellan ett
meddelat exportförbuds promulgerande och dess ikraftträdande, exempelvis
sålunda att denna tid alltid komme att omfatta en vecka, anser jag
dock icke kunna ifrågakomma. Det är nämligen uppenbart, att dära\
skulle lätt alstras jobberi med utförsel av de förbjudna varorna under
mellantiden, något som givetvis bör förhindras så mycket som möjligt.
Stundom är väl ock fallet, att just vetskapen därom, att utförsel av visst
eller vissa slags varor i stor omfattning planeras eller redan pågår, föranleder
utfärdandet av ett exportförbud beträffande dessa slag av vann-,
varav landet självt anses vara i behov. Skulle den redan fullt förberedda
exporten få fortgå obehindrat t. ex. en vecka, kunde förbudet däri —

1916 —

249

genom bliva mer eller mindre utan effekt. Denna utväg, att utsträcka
tiden för ikraftträdandet av meddelat förbud, bör därför uppenbarligen
icke tillgripas.

Emellertid synes det mig alldeles ovedersägligt, att beträffande exportörer,
som äro i god tro, bestämmelserna äro obilliga och för stränga.
Lika ense som alla torde vara därom, att jobberi såväl med livsmedel
som med andra förnödenheter bör med afl kraft av statsmakterna stävjas,
lika uppenbart torde vara, att det ej bör ifrågakomma att genom
strängare bestämmelser, än som av föreliggande förhållanden med nödvändighet
krävas, ingripa mot lojalt bedriven handel. Och i de fall, där en
affärsman, exempelvis ute i landsorten, utan vetskap ännu om ett nyss
utfärdat exportförbud och således i god tro, för utförsel ur riket avsänder
i förbudet avsedd vara, bör avsändaren rimligen icke drabbas av bötesansvar
och påföljden av varans förverkande. Detta synes mig icke förenligt
med rättvisa och billighet, ocli en sådan tillämpning av bestämmelserna
kan givetvis — såsom av klaganden framhållits —, då det är fråga
em större myckenhet gods, medföra betydande förlust för avsändaren. På
denna punkt synas handelns och industriens intressen bättre böra tillgodoses.

_ kan man därvid anlita den ovan antydda utvägen att stadga
eu \ iss tidsfrist efter ett utfärdat förbuds ikraftträdande, exempelvis en
vecka, under vilken tid utförsel av den exportförbj udna varan visserligen
förhindras men åtal ej må mot vederbörande anhängiggöras ocli följaktligen
varan ej heller ma dömas förbruten utan ställas till avsändarens förfogande
inom riket. Ln dylik bestämmelse skulle emellertid kunna missbrukas
av exportörer, som icke äro i god tro, och i sådant fall föreligger
näppeligen något skäl att ej låta straffbestämmelserna gälla, Det må i
detta sammanhang framhållas, att den goda tron, d. v. s. den bristande
vetskapen om ett utfärdat förbud, i regel icke hänfört sig till själva det
faktum, att förbudet utfärdats, utan fastmera till frågan, huru detta rätteligen
skulle tolkas och huruvida den eller den varan skulle anses inbegripen
uti det i förbudet angivna varuslag. 1 praktiken lär ej sällan hava
lätt stor tvekan om, vad ett sålunda angivet varuslag skulle anses innefatta.
Om i ett dvlikt gränsfall en affärsman med stöd av för honom tillgängtill
det resultat, att eu viss vara icke faller in unexportförbud
upptagna varuslag och på den grund
men vederbörande myndigheter i utförselorten hava
.... år det givetvis jämväl beträffande eu sådan avsän ire

obilligt, att straffbestämmelserna skola utan vidare tillämpas gentemot
honom. Med tanke pa dessa fall förfaller emellertid möjligheten att

82 — .Justitieombudsmannens ämbetsbcraltdse till in Vi års riksdag.

kommer

liga uppgifter
der det i ett meddelat
söker exportera varan,
en annan uppfattning,
d

250

anlita utvägen med viss tidsfrist, under vilken nyssnämnda bestämmelser
icke skulle vara tillämpliga. Det är nämligen uppenbart, att en exportör
kan vara i dylik god tro även långt efter utgången av cn sådan frist, som
i detta avseende över huvud taget är av mindre betydelse.

Enligt gällande bestämmelser åligger det de underordnade tullmyndigheterna
att hos vederbörande allmänna åklagare angiva skedd överträdelse
av förbud. Ingen föreskrift lärer finnas därom, att fragan, huiu
vida angivelse bör göras eller ej och beslag bör ske eller ej, skall undeiställas
vederbörande tullkammares prövning, utan äger den underlydande
tulltjänstemannen befogenhet att själv på eget ansvar göra direkt angivelse
hos åklagaren. Då angivaren äger uppbära viss del av utdömda böter
och av förbruten varas värde, ligger däri givetvis en eggelse för vederbörande
tull tjänstemän att ej försumma något tillfälle till angivelse, således
ej heller i de fall, där god tro hos avsändaren kan presumeras.
På denna punkt anser jag en ändring i bestämmelserna både möjlig och

lämplig. . ...

1 §§ 3 och 4 av lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning är stadga, att avtullpersonalen
å införselorten verkställt beslag av dylika varor skall av vederbörande
tullförvaltning skyndsamt underställas generaltullstyrelsens
prövning samt att mål angående överträdelse av ifrågavarande lag tillhör
samma "styrelses upptagande och avgörande. Finner styrelsen verkställt
beslag icke vara lagligen grundat, skall detsamma av styrelsen upphävas.
Jämväl enligt den förut i ämnet gällande förordning av den 9 november
1888 gällde i viss mån den principen, att vederbörande tullförvaltning
skulle “till generaltullstyrelsens prövning hänskjuta frågan, huruvida åtal
för överträdelse av förordningens föreskrifter skulle anhängiggöra^ eller
om beslaget borde återgå. Med det anförda vill jag hava. framhållit, att
alltså den principen förut är i lagstiftningen godkänd, att icke den underordnade
tulltjänstemannen får efter eget gottfinnande avgöra beslagsfrågor,
utan att dessa i vissa fåll skola underställas generaltullstyrelsens prövning.
Denna utväg synes mig synnerligen på sin plats att här anlita för
undanröjande av gällande bestämmelsers obillighet beträffande varuavsån dare

i god tro. . . 1 ... , ,

På nu anförda skäl tillåter jag mig föreslå, att vid utfärdande av
exportförbud beträffande viss eller vissa varor den bestämmelse tillika
meddelas, att, där det med hänsyn till föreliggande omständigheter skäligen
kan antagas, att den, som i strid mot förbudet ur riket utför eller söker
utföra vara, är i god tro, han skall vara fri från ansvar och eljest stadgad
påföljd; och bör i ty fall varan vid anfordran till honom återställas.

— 1916 —

251

Tillika torde böra föreskrivas, att, där allmän åklagare tagit vara i beslag,
densamma omedelbart skall avlämnas till närmaste tullförvaltning,
som har att ofördröjligen i rekommenderat brev avsända underrättelse om
beslaget till avsändaren, där denne ej vid dess verkställande varit personligen
närvarande. Om verkställt beslag bör skyndsam underrättelse av
nämnda tullförvaltning meddelas generaltullstyrelsen, som bär att pröva,
huruvida beslaget skall äga bestånd och åtal mot vederbörande anställas
eller ej. 1 varje dylikt fall bör tullförvaltningen tillika överlämna den
skriftliga angiveisen, där sådan finnes, jämte rapport över beslaget från
den, som verkställt detsamma, ävensom avgiva eget yttrande, huruvida enligt
tullförvaltningens mening åtal bör anställas eller ej. Innan ärendet
av styrelsen prövas, bör tillfälle lämnas varuavsändaren att yttra sig i
målet, möjligen också vederbörande tullfiskal. Rörande formerna härför
torde de i 5 § av ovannämnda lag den 4 juni 1913 givna föreskrifter
kunna tagas till förebild. Där så med hänsyn till inkomna yttrandens
innehåll prövas nödigt, bör styrelsen jämväl inhämta yttrande från den,
som verkställt beslaget. Vad styrelsen beslutat i åtalsfrågan, bör vederbörande
allmänne åklagare vara pliktig att ställa sig till efterrättelse.

Möjligen kunde stadgas, att beslag skall verkställas av vederbörande
tullmyndighet i stället för av allmänne åklagaren. Ett dylikt stadgande
komrne att stå i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen den
4 juni 1913. 1 varje fall torde § 5 i kungörelserna angående exportför bud

böra ändras sålunda, att försäljning av beslagtagen vara i de fall, där
ännu ej domstols laga kraft ägande beslut därom föreligger, icke må äga
rum, utan att generaltullstyrelsen därom förordnat. § 7 uti ifrågavarande
kungörelser torde ock böra undergå jämkning i enlighet med vad ovan
föreslagits.

Godtagas de principer, som här framkastats, och ändrade bestämmelser
i angwna riktning varda meddelade vid utfärdande av blivande exportförbud,
synes mig såväl billigheten som konsekvensen fordra att, med
ändring av hittills gällande ‘föreskrifter i dessa delar, enahanda bestämmelser
varda stadgade beträffande hittills meddelade förbud.

Vad av klaganden anförts om åläggande för vederbörande stationsbefäl
vid statens järnvägar att omedelbart avvisa till befraktning för utförsel
ur riket lämnat gods, som är cxportförbjudet, lärer dylikt åläggande
vara överflödigt, enär nämnda stationsbefäl — liksom ock tullmyndigheterna
å utförselorterna — omedelbart efter exportförbuds utfärdande
pläga underrättas härom, i fall av behov telegrafiskt, och det efter dylik
underrättelses erhållande lärer åligga dem att underrätta vederbörande varuavsändare
om förbudet. Möjligt är ju, att denna föreskrift icke alltid

— lille —

252

efterleves och att därför ett inskärpande av densamma kan vara på sin
plats.

Med hänsyn till handelns och industriens berättigade krav att få sina
rättmätiga intressen tillgodosedda av statsmakterna har jag, med stöd av
17 § i den för mig gällande instruktion, härmed velat framlägga ovanberörda
förhållanden för Eders Kungl. Maj:t för den uppmärksamhet, Eder»
Kung!. Maj:t må finna saken förtjäna.»

9. Framställning angående val av nämndemän för de under
landsrätt lydande städer.

I detta ämne har jag den 81 december 1915 till Kungl. Maj:t avlåtit
en så lvdande skrivelse.

»Vid inspektion, som i september 1915 av mig förrättades i Jösse
härads domsaga, fästes min uppmärksamhet därå, att Arvika stad, som är
belägen inom domsagan men saknar egen jurisdiktion, icke var representerad
i häradsnämnden. År 1913 hade stadsfullmäktige gjort framställning
därom, att staden måtte få utgöra särskild valkrets vid nämndemansval i
domsagan, men denna framställning hade av häradsrätten avslagits, därvid
dock häradshövdingen i domsagan varit av skiljaktig mening och för
sin del bifallit ansökningen.

Med anledning av berörda förhållande infordrade jag upplysning från
stadsstyrelserna i övriga under landsrätt lydande städer ävensom från
vederbörande domhavande rörande dessa städers representation i resp. tingslags
nämnd. Därvid befanns, att av ifrågavarande städer, inberäknat
Arvika, hittills 9 till antalet, fyra sakna representation i nämnden, nämligen,
utom Arvika, även Borgholm, Tidaholm och Hässleholm. Beträffande
sistnämnda stad föreligger emellertid det säregna förhållande, att 6 inom
staden mantalsskrivna personer i egenskap av extra nämndemän tjänstgöra
i häradsnämnden vid förfall för ordinarie ledamot i densamma.

Vad angår Hässleholm och, såvitt utrönas kunnat, jämväl Borgholm,
har fråga ej förevarit inför vederbörande häradsrätt angående utseende
av nämndemän för dessa städer. Tidaholm valde, så_ länge samhället var
köping, en nämndeman å gemensam kommunalstämma med en angränsande
lantkommun; sedan samhället år 1910 inträtt i stadsrättigheter, lärer
staden emellertid hava berövats denna representation i nämnden. Med
anledning härav anhöll stadsstyrelsen i Tidaholm År 1913 hos vederbö —

1916 —

253

rande häradsrätt, att val av nämndeman för staden måtte verkställas.
Häradsrätten resolverade emellertid att, enär, bland annat, staden lagligen
icke torde kunna utgöra ett distrikt för sig vid val av nämndeman, framställningen
för det dåvarande icke föranledde någon rättens åtgärd.

fre städer, Huskvarna, Nässjö och Djursholm, hava varit representerade
i nämnden genom nämndemän, utsedda före stadsrättigheternas erhållande
.u den socken, inom vilken resp. stad är belägen. Huskvarna och
Nässjö hava efter berörda tidpunkt var för sig bildat gemensam valkrets
med den socken, varur staden utbrutits. Beträffande samtliga dessa städer
har emellertid sedermera vederbörande häradsrätt företagit reglering
av valkretsarna i avseende å nämndemansval; och skall, sedan rättens
beslut härom trätt i kraft, eu var av dessa städer utgöra en valkrets för
sig i berörda avseende. Såvitt mig är bekant, har dock sagda beslut ännu
icke beträffande någon av städerna bragts i verkställighet.

Haparanda stad har åtminstone sedan eu år 1873 företagen reglering
av nämndemansdistrikten i vederbörande domsaga utgjort egen valkrets.
Valet förrättades under första tiden å allmän rådstuga men förrättas numera
av stadsfullmäktige.

Eslövs stad, som med 1911 års ingång inträdde i utövning av stadsråttigheter,
synes, såvitt av här tillgängliga handlingar kunnat utrönas,
fiån första början hava utgjort egen valkrets vid utseende av nämndemän
i den häradsrätt, varunder staden då lydde. Beträffande denna frågas
vidare behandling med avseende å ifrågavarande stad, tillåter jag mig
hänvisa till en av justitiekanslersämbetet i ett på Eders Kung!. Maj:ts
prövning ännu beroende ärende den 9 december 1911 lämnad redogörelse
i ämnet, av vilken redogörelse framgår, att stadsfullmäktige därstädes år
1911 företogo val av en nämndeman för staden i nyssnämnda häradsrätt; att

detta val efter anförda besvär av häradsrätten undanröjdes med den motivering,
att sådant val för stad lagligen icke ägt förrättas av stadsfullmäktige;
att häradsrätten i sammanhang därmed anmodat stadsstyrelsen
att . låta nytt val för staden förrättas i enlighet med bestämmelserna i 1
kapitlet 1 § rättegångsbalken; men att stadsstyrelsen med hänsyn till
saknaden av lagbestämmelser rörande nämndemansval i städer, tydande
under landsrätt, därefter icke vidtagit någon åtgärd i saken. Sedan Eders
Kung]. Maj:t förordnat, att staden Eslöv skall från och med år 191(5 utgöra
eget tingslag inom Frosta och Eslövs nybildade domsaga, har emellertid
frågan om stadens representation i omförmälda häradsrätts nämnd förfallit.
Enligt vad stadsstyrelsen på gjord förfrågan meddelat mig, ville
stadsstyrelsen sedermera förvänta behörigt besked rörande ordningen för
valets förrättande, innan någon åtgärd därför inom det nybildade tings —

1010 —

254

laget vidtoges. Huruvida och i sa fall på vad sätt frågan därefter ma
hava blivit löst, har jag icke erhållit underrättelse om 1).

Vad slutligen angår Trollhättan, som från och med år 1916 träder i
utövning av redan förut beviljade stadsrättigheter (varmed antalet städer
under landsrätt uppgår till 10), torde här omhandlade fråga hittills ännu
icke hava kommit "under behandling. Trollhättans hittillsvarande samhälle
utgör en del av Trollhättans socken, vilken för närvarande utgör
egen valkrets vid utseende av nämndeman, och kommer på så sätt
staden Trollhättan att även efter inträdandet i berörda rättigheter vara
representerad i häradsnämnden. Emellertid torde nu, enligt vad domha
vanden uti ifrågavarande domsaga meddelat mig, en omreglering av
nämndemansdistrikten med det snaraste komma att företagas för ökande
av stadens representation i nämnden.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår sålunda, att 4 under häradsrätt
lydande städer sakna representation i resp. häradsrätt samt att
denna beträffande 2 av dem avslagit av vederbörande stadsstyrelse eller
stadsfullmäktige gjord framställning om dylik representation. Det sålunda
konstaterade sakförhållandet måste jag beteckna såsom synnerligen otillfredsställande.
Det finnes enligt min mening intet hållbart skäl, varför
stad under landsrätt icke skulle få vara representerad i häradsnämnden.
De enda sakskäl, som i de ovan refererade fallen anförts emot städernas
rätt att utse nämndemän, äro att städerna icke deltaga i vägunderhåll
och att nämndemän för stad därför lämpligen icke böra deltaga i vägsyn
och lämpligen ej heller i syner, som förrättas av domare och nämnd, då
stadskommunerna nämligen hava väsentligt olika intressen mot lantkommunerna,
De sålunda anförda skälen förtjäna uppenbarligen icke avseende. Det
ligger i sakens natur, att alla kommuner, som utgöra ett tingslag, böra
äga deltaga i val av representanter i tingslagets nämnd. Att förvägra städer
denna rätt, svnes mig innebära eu ren orimlighet.

Emellertid saknas för närvarande varje bestämmelse angående ordningen
för val av nämndeman i stad. 1 underdånig skrivelse den 22 juli
1912 har dåvarande justitieombudsmannen påpekat, att lagstiftarna vid
utfärdandet av förordningarna den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i
stad och den 19 juli 1872, genom vilken sistnämnda förordning 1 kapitlet
1 § rättegångsbalken erhöll sin nuvarande lydelse, fullständigt förbi sett

detta spörsmål. Emellertid synes frågans lösning nu, sedan antalet

f) Enligt sedermera lämnad upplysning hava 12 nämndemän för det nybildade tingslaget
valts å allmän rådstuga i staden, vilket bär meddelas till rättelse av den å nästa
sida förekommande uppgiften rörande Eslöv.

— 1916 —

255

städer under landsrätt uppgår till icke mindre än 10, vara en angelägenhet
av trängande vikt, allra helst som i halva antalet av nämnda städer, nämligen
Huskvarna, Nässjö, Djursholm, Eslöv och Trollhättan, på sätt av redogörelsen
här ovan framgår, val av nämndemän förestår och bristen på lagbestämmelser
i ämnet vållat och fortfarande vållar tvekan, huru sådant val rätteligen
bör förrättas. Jag anser förty dylika bestämmelser vara högeligen
av behovet påkallade.

Med hänsyn till avfattningen av 1 kapitlet 1 § nyssnämnda balk,
vilket lagrum vid bristande överensstämmelse måste gälla framför den
ursprungligen i administrativ väg tillkomna kommunalförfattningen förstäderna,
anser jag visserligen, i likhet med Göta och Svea hovrätter samt
justitiekanslern, vilka samtliga i underdåniga skrivelser uttalat sig i frågan,
att enligt nu gällande lag nämndemansval i stad ovillkorligen bör äga
ruin å allmän rådstuga och att varje röstande bör äga eu röst. Men å
andra sidan synes det mig kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke, då
nu i allt fall särskilda bestämmelser äro erforderliga angående dylika
val, det bör överlämnas åt stadsfullmäktige, där sådana finnas, att företaga
dessa val. Nästan alla skäl synas mig tala för en sådan anordning såsom
innebärande den mest rationella lösningen av frågan. Val kan däremot
anmärkas, att viss inkonsekvens därigenom kommer att föreligga vid jämförelse
mellan nämndemansval i lantkommuner och dylika i stadskominuner,
nämligen så till vida, att å landet nämndemän väljas per capita, men att
stadsfullmäktige, som visserligen inom sig likaledes rösta per capita, dock
utses efter graderad röstskala enligt ovannämnda kommunalförfattning.
Denna inkonsekvens torde emellertid ej vara av någon avgörande betydelse.
Enligt § 8 i sagda författning äga stadsfullmäktige förrätta jämväl

andra val, dock icke val av landstingsmän. Med hänsyn till den politiska
innebörden av sistnämnda slags val och jämväl av andra skäl synes det
mig dock icke befogat att i här förevarande avseende likställa nämndemansval
med sådana val. Efter vägande av skälen för och mot tvekar
jag ej att uttala mig för nämndemansvalens förrättande av stadsfullmäktige
såsom den mest praktiskt lämpliga anordningen. Att därför vidtaga någon
saklig ändring av gällande bestämmelser om nämndemansval å landet,
synes mig icke böra ifrågakomma.

De erforderliga nya bestämmelserna torde, såsom erfarenheten givit
vid handen, till eu början böra innehålla föreskrift därom, att varje till domsaga
hörande kommun, såväl stads- som lantkommun, skall — vare sig
ensam eller, diir förhållandena betinga dylik valkretsindelning, i förening
med annan eller andra kommuner — vara representerad i domsagans
nämnd. Att en stad förenas med angränsande lantkommun till en valkrets

— 1910 —

256

för utseende av gemensam nämndeman, synes dock alldeles icke kunna
ifrågakomma, då dels de båda kommunerna måste antagas representera
väsentligt olika, kanske oförenliga intressen, dels ock en sådan anordning
strandar på det olika sätt, varpå valen i kommunerna, enligt vad ovan
föreslagits, skulle förrättas. På den grund torde uttryckligen böra föreskrivas’
att under landsrätt lydande stad städse skall utgöra egen valkrets
i fråga om dessa val. Slutligen skulle så föreskrivas, att i stad stadsfullmäktige,
där sådana finnas, skola välja nämndeman.

De föreslagna bestämmelserna torde böra inrymmas i 1 kapitlet 1 §
rättegångsbalken. Få de ovan sagda innehåll, bliver någon ändring av §
8 i kommunalförfattningen för städerna icke erforderlig, då denna § i
dess nuvarande lydelse kommer att stå i full överensstämmelse med vad
sålunda föreslagits. Med hänsyn till stadgandet i 3 § i samma kapitel
torde däremot ett tillägg till § 76 i berörda författning vara erforderligt
av innehåll, att om klagan över val av nämndeman är särskilt stadgat.

Då ifrågavarande lagrum i rättegångsbalken ändock skall omarbetas,
svnes det lämpligt att däri inrycka vad som är stadgat genom nådiga
brevet den 12 februari 1824 angående åliggande för häradsrätterna att
verkställa indelning av resp. tingslag i nämndemansdistrikt.

I 2 § av nämnda kapitel och balk torde en mindre ändring ock böra
vidtagas. '' Stadgandet i fråga om valbarhet till nämndeman, att vederbörande
»själv vid nämndemansval rösträtt äger», torde nämligen böra
ändras sålunda, att vederbörande skall vara röstberättigad inom kommunen.

Med stöd av 17 § i den för mig gällande instruktion har jag ansett
mig böra fästa Eders Kungl. Majrts uppmärksamhet å ovanberörda förhållanden
för den åtgärd, vartill Eders Kung]. Maj:t må finna framställningen
föranleda.»

10. Framställning angående skogsvårdsstyrelses befogenhet att
bevilja anslag till skogsvårdsåtgärder å skyddsskogsområde.

I detta ämne har jag den 31 december 1915 till Kungl. Maj:t avlåtit
följ ande framställning.

»Ströms trävaruaktiebolag har till mig inkommit med klagomål däröver,
att skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förvägrat bolaget att, i likhet
med vad som varit fallet åren 1909 och 1910, erhålla bidrag ur skogsvårdskassan
för dikningar och andra markförbättrande åtgärder i bolagets

— 191G —

ägande skyddsskogar inom Ströms och Frostvikens socknar samt motiverat
denna vägran därmed, att styrelsen på grund av gällande bestämmelser
lagligen ej ägde taga befattning med eller lämna bidrag till dylika skogar.
Bolaget liade tidigare påkallat Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i
länet ingripande för vinnande av rättelse i berörda hänseende, men denna
hemställan hade lämnats utan avseende.

Bolaget framhöll vidare i klagoskriften, att jämväl för skyddsskogarna
-erlades skogsvårdsavgift^- och att det vore fullkomligt orättvist, att de
avgifter, som infiöto från så dåligt lottade skogar, att de ansetts böra
göras till föremål för särskild undantagslagstiftning, ej sedan skulle återbördas
till dessa utan komma andra, bättre belägna och bättre lottade
skogar inom landstingsområdet till godo. Icke blott 1909 och 1910 utan
ävery så sent som år 1914 hade skogsvårdsstyrelsen hyllat motsatt uppfattning
mot den år 1915 uttalade. En den 3 januari 1914 av styrelsen
utfärdad kungörelse hade nämligen innehållit tillkännagivande, att bidrag
ur skogsvårdskassan lämnades även för marker, belägna inom skyddsskogsom
rådet. Bolaget framhöll vidare, att denna fråga vore för den behöriga
skötseln av bolagets skogar ytterst viktig, samt hemställde, därest rättelse
ej annorledes kunde vinnas, att jag måtte till Eders Kungl. Magt göra
erforderlig framställning i ämnet.

Med anledning av berörda klagomål resolverade jag att, enär riksdagens
justitieombudsman enligt grundlag och gällande instruktion hade
att utöva tillsyn allenast över statens ämbets- och tjänstemän men icke
över kommunala myndigheter eller över de för kommuner eller län för
utförande av vissa funktioner utsedda styrelser eller korporationer, klagomålen
mot ifrågavarande skogsvårdsstyrelse ej kunde av mig till prövning
upptagas. Däremot ansåg jag mig med hänsyn till sakens principiella
vikt böra upptaga själva sakfrågan till behandling och införskaffade därför
dels handlingarna i ärendet från skogsvårdsstyrelsen, dels ock landstingets
i länet protokoll för den lfi och den 17 september 1915 i ärende
angående samma, av landstinget till behandling upptagna spörsmål.

Av de från skogsvårdsstyrelsen infordrade handlingarna framgick,
bland annat, följande: Redan uti eu i maj 1914 till skogsvårdsstyrelsen
avlåten skrivelse hade bolaget framhållit, att bolaget efter det ett par år
tidigare skedda tillträdet av ifrågavarande skyddsskogar strävat efter att
genom rationellt utförda diknings- och torrläggningsarbeten samt gallrings-
och markberedningsåtgärder söka möjliggöra och underlätta föryngringen
a dessa, till mycket stora arealer svårföryngrade och tröstlösa skogsmarker.
Bolaget hade därvid åberopat intyg av två sakkunniga personer
- skogstjänstemän inom Frostvikens revir — därom, att bolagets ifråga 7

o n

— Justitieombudsmannen* (imbetuberiittehe till 19 Vi Srt riksdag.

258

varande planerade skogsvårdsarbeten vore synnerligen av behovet påkallade.
Därest icke bidrag ur skogsvårdskassan kunde påräknas för skogsvårdsåtgärder
å skyddsskogarna, skulle icke blott de av bolaget utan ock de av andra
skogsägare tilltänkta skogsvårdsarbetena, vilka beträffande dylika skogar planerats
i avsevärd omfattning, säkerligen få förfalla, vilket skulle vara synnerligen
beklagligt. Ägare av skyddsskogar vore med hänsyn till dessas
oväxtliga, försumpade och i fråga om återväxtens betryggande svårskötta
marker mera än andra skogsägare i behov av välbehövlig uppmuntran i
form av bidrag ur skogsvårdskassan till företagande av skogsvårdsarbeten.
Skulle dessa bidrag indragas, vore fara värt, att intresset för skogsvårdsåtgärders
vidtagande inom skyddsskogsområdet åter skulle försvinna. Bolaget
hade vidare åberopat, att av de lagrum, som här koinme i fråga, tydligt
fram ginge, att lagstiftarens mening ej varit att undandraga skyddsskogarna
möjligheten att för skogsvårdsåtgärder erhålla bidrag ur skogsvårdskassan,
då de ej samtidigt befriats från erläggande av skogsvårdsavgift.

Sedermera har skogsvårdsstyrelsen den 23 september 1315 ingått
med underdånig framställning i ämnet till Eders Kungl. Maj:t samt därvid
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes gå i författning om vidtagande
av sådan förklaring, tillägg eller ändring i nu gällande författningar
angående den enskilda skogsvården, att skogsvård sstyrelse må-vara oförhindrad
att antingen efter av vederbörande skogsstatstjänsteman på grund
av verkställda undersökningar upprättade planer eller efter sådana, utförda
av skogsvårdsstvrelsens tjänstemän, vilka vinna skogsvårdsstyrelsens
godkännande, lämna anslag av skogsvårdsmedel till utförande av nödiga
kulturåtgärder å skyddsskogsområde.

Skogsvårdsstyrelsen har till stöd för denna sin underdåniga framställning
anfört, att skyddsskogarna äro ställda uteslutande under skogsstatens
tillsyn och att åt skogsvårdsstyrelserna och hos dem anställda
tjänstemän och tillsyningsman icke uppdragits någon som helst befattning
med dessa skogar. Att så är förhållandet, ansågc skogsvårdsstyrelsen
framgå av ett uttalande av 1903 års riksdag i dess skrivelse vid meddelande
av riksdagens beslut med anledning av de då för riksdagen framlagda
nådiga propositionerna med förslag till författningar i ämnet. Styrelsen
hade den uppfattning, att, även om gällande bestämmelser icke uttryckligen
lade hinder i vägen för lämnande av anslag till kulturåtgärder å
skyddsskogarna, ett bestämt hinder därför likväl förefunnes däruti, att
styrelsen, som sagt, saknade befogenhet att taga någon som helst befattning
med dessa skogar. Styrelsen ansåge emellertid i och för sig rättvist
och billigt, att ägare av skyddsskogar i likhet med övriga enskilda skogsägare
erhölle bidrag av skogsvårdsmedel till sin skogsvård. Vid antagandet

— ISIG —

259

av nu gällande författningarna i ämnet torde man knappast hava
tänkt sig möjligheten att med utsikt till framgång företaga kulturåtgärder
å de till skyddsskogar avsedda fjällskogarna. Uppfattningen härutinnan
både dock sedermera på grund av vunnen erfarenhet betydligt förändrats.
A betydande områden inom Jämtlands läns skyddsskogar kunde skogsvårdande
åtgärder med utsikt till framgång vidtagas, särskilt sådana, som
avsåge att genom dikning förhindra, försumpning och göra skogsmarken
lämpligare för skogsbörd. Då emellertid tvekan rådde angående skogsvårdsstyrelsens
befogenhet uti berörda avseende, hade styrelsen ansett sig
Höra ingå till Uders Kungl. Maj:t med ifrågavarande framställning.

Här omhandlade fråga var, såsom ovan nämnts, föremål för behandling
jämväl vid länets landsting innevarande år. Landstinget beslöt därvid
göra det uttalande, att, sedan plan eller förslag upprättats å skogskulturarbete,
vilken kunde efter prövning av skogsvårdsstyrelsen godkännas, bidrag
borde lämnas i mån av tillgängliga skogsvårdsavgift^-, utan undantag
inom hela landstingsområdet. Vidare beslöt landstinget att, med bifogande
av berörda uttalande, ingå till Eders Kungl. Maj:t med hemställan om
vidtagande av lämpliga och nödiga åtgärder för ett. tillfredsställande ordnande
av angivna angelägenheter. 1 den av landstingets vederbörande
utskott framlagda motiveringen till detta landstingets uttalande framhölls,
bland annat, den stora orättvisa, som skulle begås mot eu stor del av
länets befolkning vilken till följd av lagen angående skyddsskogar
nödgats avstå från fulla dispositionen av eu stor del av sina skogar —,
därest de, såsom skogsvårdsstyrelsen förmenade, ej ens skulle äga erhålla
bidrag ur den skogsvårdskassa, till vilken de själva fått erlägga bidrag.

Pa därom gjord framställning har i ämnet sakkunnig person, byråchefen
Hugo Elliot, under hand till mig avgivit en promemoria i saken.
Av det ovan återgivna framgår, att. skogsvårdsstyrelsen och landstinget
hava olika meningar i frågan. 1 »yråchefen Elliot har enligt uttalande i
nämnda promemoria anslutit sig till landstingets mening så till vida, att
han anser skogsvardsstyrelse enligt gällande författningar äga den befogenhet,
som ovan omförmälda styrelse velat frånkänna sig. De av byråchefen
Elliot för denna ståndpunkt anförda skälen finner jag för min del
övertygande, och jag ansluter mig därför beträffande tolkningen av hithörande
lagrum obetingat till samma mening.

Skogsvårdsstyrelsen stöder sin uppfattning, bland annat, därpå, att
D)Od års riksdag gjorde den ändring i den då framlagda nådiga propositionen
i ämnet, att rätten att anställa åtal för överträdelse av föreskrifter
rörande skyddsskogar och att med beslag belägga virke inom skyddsskogs —

1916 —

260

område överflyttades från skogsvårdsstyrelsens tjänstemän till skogsstatens
tjänstemän och betjänte. Riksdagen uttalade därvid ock, att det, på anfört
skäl, syntes följdriktigt och lämpligt, att åt skogsvårdsstyrelse eller hos
sådan anställda tjänstemän eller tillsyningsman icke uppdroges någon som
helst befattning med skyddsskogarna, utan att dessa ställdes uteslutande
under skogsstatens tillsyn. Detta uttalande giver onekligen till synes ett
visst stöd åt skogsvårdsstyrelsens mening, men denna synes mig dock vid
närmare granskning bero på misstolkning av uttalandet. Den tillsyn, som
av riksdagen åsyftades, torde hava avsett tillsyn rörande ovannämnda föreskrifters
efterlevnad, d. v. s. åtals- och beslagsrätten, i vilken punkt riksdagen,
som sagt, ändrade den föreliggande propositionen. Därjämte hava skogsstatens
tjänstemän enligt 1 § i lagen angående skyddsskogar att verkställa
utsyning å dessa skogar. Att skogsvårdsstyrelse skulle vara förhindrad
att i andra avseenden befatta sig med skyddsskogar, lör en sådan mening
lärer ej kunna uppletas något direkt stöd i hithörande författningar. I
14 § andra stycket av lagen angående vård av enskildes skogar är stadgat,
att nämnda lag, d. v. s. däri innefattade föreskrifter om skogsvård ej
äga tillämpning i avseende å skyddsskogar. Skogsvårdsstyrelses uppgifter
äro angivna i 4 § av nådiga förordningen angående skogsvårdsstyrelser;
enligt mom. b) ingår bland dessa uppgifter att utöva den uppsikt och
vidtaga de åtgärder, som jämlikt nyssnämnda lag på skogsvårdsstyrelse
ankommer. På grund av åberopade stadgandet i 14 § samma lag hava
skogsvårdsstyrelses åligganden jämlikt sagda 4 § mom. b) icke avseende å
skyddsskogar, men i övrigt torde skogsvårdsstyrelses uppgifter, de under
mom. a), c) och d) angivna, gälla jämväl dylika skogar.

Ett övertygande skäl för den uppfattning, vartill jag anslutit mig,
synes mig vidare ligga däri, att i G § av förordningen angående skogsvårdsstyrelser
skyddsskogar icke äro omnämnda. I denna § angivas nämligen
vissa skogar, för vilka de under skogsvårdsstyrelses förvaltning stålblå
medel ej få användas. Hade lagstiftaren verkligen avsett, att för skyddsskogar
ej skulle kunna erhållas bidrag av skogsvårdskassan, borde dessa
skogar hava varit medtagna i nyssnämnda •§. Därtill kommer att, da för
skyddsskogarna erläggas avgifter till skogsvårdskassan, det måste, såsom i
ärendet oek med skärpa blivit framhållet, anses såsom en synnerlig orättvisa,
att till dessa skogar, som dock ofta mer än andra torde vara i behov
av kulturåtgärder, bidrag ur samma kassa ej skulle få utgå. Detta kan
rimligen icke hava varit lagstiftarens mening.

På nu anförda skäl anser jag den av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands
län omfattade meningen, att styrelsen icke skulle vara lagligen befogad
att ur skogsvårdskassan bevilja bidrag till skogsvård såtgärder inom skydds —

1910 —

261

skogsområde, icke vara riktig. Såvitt för mig uppgivits, delas icke heller
denna styrelsens mening av skogsvårdsstyrelser i andra län. Då Ströms
trävaruaktiebolag såsom ägare av skyddsskogar i förberörda län dragit
spörsmålet under min prövning och detsamma uppenbarligen är av principiell
vikt för skogsväsendet i vissa län, har jag ansett mig, med stöd
av 17 § i den för mig gällande instruktion, böra göra detta uttalande i
frågan för det avseende, Eders Kungl. Maj:t må finna detsamma förtjäna.»

ISIG —

262

IV. Redogörelse för utgången av de före år 1915 hos
Konungen gjorda framställningar, som undersamma

år slutligen avgjorts.

1. Ändrad lydelse av 3 § i förordningen angående expeditionslösen.

I en till lvungl. Maj:t den 1(5 april 1912 avlåten skrivelse, vilken
finnes intagen i 1913 års ämbetsberättelse (sid. 185 o. f.), framhöll dåvarande
justitieombudsmannen bland annat, att, ehuru i tomträtts- och
vattenfallsrättsärende protokoll måste föras och, då inskrivning av tomträtt
eller vattenfallsrätt beviljas, bevis därom måste utfärdas samt å protokollsutdraget
eller beviset måste tecknas utdrag av vad om ärendet blivit
infört i tomträttsboken, saknades i förordningen om expeditionslösen bestämmelse
därom, huruvida och i så fall i vad män vederbörande expeditionshavande
vore berättigad till lösen för dylikt utdrag. Motsvarande
lucka förefunnes i stämpelförordningen.

I anledning av denna framställning har Kungl. Maj:t genom kungörelse
den 17 december 1915 angående tillägg till § 3 av förnyade nådiga
förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 utfärdat
erforderliga bestämmelser rörande lösen för utdrag av tomträtts- och
vattenfallsrättsbok.

Vad justitieombudsmannen uti ifrågavarande skrivelse i övrigt hemställt
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. Ifrågasatt tillägg till gällande bestämmelser om anteckning

i röstlängd för kyrkostämma om dem, vilka rösträtt ej

tillkommer.

På sätt 1913 års ämbetsberättelse utvisar (sid. 178 o. t.) har justitieombudsmannen
i en den 2 mars 1912 till Kung]. Maj:t avlåten skrivelse
påpekat vissa svårigheter för kyrkoherdar att fullgöra den dem enligt § 6

— 1916 —

263

i kuno-1. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
-1 mars 1862, sådan densamma lyder enligt lag den 26 maj 1909, åliggande
skyldigheten att i de för kommunerna gällande röstlängder verkställa
anteckning om dem, vilka enligt § 4 av samma förordning icke
ägde rösträtt, samt med anmärkning, att en påtaglig brist i gällande lagstiftning
här förelåge, för Kungl. Maj:t framlagt sagda förhållande till
den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t kunde finna saken förtjäna.

Sedan statistiska centralbyrån avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
har detsamma den IT december 1915 blivit inför Kungl. Maj:t föredraget,
och enär det vid verkställd utredning visat sig° att den av
justitieombudsmannen anmärkta bristfälligheten icke skulle kunna avhjälpas
annorledes än genom åtgärd, som för vederbörande bleve alltför betungande
i förhållande till den fördel, som därmed skulle vinnas, har Kuno-1.
Alaj:t funnit justitieombudsmannens ovanberörda skrivelse icke föranleda
någon Kungl. Maj tis vidare åtgärd.

3. Ändrad lydelse av 1 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning.

I skrivelse till Kungl. Majti den 29 april 1910 fäste justitieombudsmannen,
såsom 1911 års ämbetsberättelse närmare utvisar (sid. 214 o. f.)
K ungl. Maj tis uppmärksamhet därå, att, enär i 1 § av ovannämnda förordning
saknas bestämmelse om den tid, inom vilken i nämnda lagrum
för preskriptions avbrytande i visst fall stadgat kungörelseförfarande°skall
vara avslutat, d. v. s. när det föreskrivna tredje kungörandet sist måste
ske, den oklarhet, som sålunda vidlådde gällande lao-, i praxis o-Jvit
anledning till olägenheter. °

Sedermera avlat justitieombudsmannen till 1912 års riksdag (ämbetsberättelsen
sid. 464 o. f.) framställning i samma riktning och framlade
dåi vid tillika förslag till lag om ändrad lydelse av ifrågavarande lao-rum.
hedan riksdagen i anledning därav genom skrivelse till Kung], Majti den
24 februari 1912 anhållit om framläggande av förslag till sådan ändring
av lagrummet, som kunde finnas lämplig och erforderlig för undvikande
av berörda olägenheter, framlade Kungl. Majti proposition i ämnet till
riksdagen den 19 februari 1915 (nr 39), vilken blev av riksdagen antagen.

Kungl. Majti bär därefter den 26 mars 1915, under nr 60 i Svensk författningssamling,
utfärdat lag i ämnet, De påvisade olägenheterna hava
genom denna lag avhjälpts på det sätt, att kungörelse, varom ovan säfrs,
skall införas i allmänna tidningarna allenast en gång inom tionde årets slut,

— 1916 —

264

4. Ändrade bestämmelser om insändande till hovrätt
av underrätts renoverade dombok.

1 skrivelse den G april 1909 till Ivungl. Maj:t gjorde justitieombudsmannen,
såsom av 1910 års ämbetsberättelse framgår (sid. 193 o. f.), flarn
ställning rörande ändring i gällande bestämmelser om domboksrenovation,
åsyftande meddelande av föreskrift därom, att protokoll över s. k. vattenrättssyner
och i vattenrättsmål över huvud taget skulle renoveras och insändas
till vederbörande hovrätt.

Sedan Ivungl. Maj:t till 1915 års riksdag framlagt proposition i ämnet,
vilken blev av riksdagen antagen, har den 2G mars 1915, under nr 61 i
Svensk författningssamling, utfärdats lag innefattande vissa bestämmelser
om insändande till hovrätt av underrätts dombok. 1 denna lat2f äro de av
justitieombudsmannen i nämnda avseende framställda önskemålen till fullo
beaktade.

5. Ändrad lydelse av 2 § i förordningen angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Såsom 1913 års ämbetsberättelse (sid. 157 o. f.) utvisar, gjorde justitieombudsmannen
den 4 januari 1912 hos Ivungl. Maj:t framställning om vissa
ändringar i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Dessa ändringar
åsyftade dels förhöjning av den dagabot, som i förordningen är stadgad för
försummelse att i behörig ordning till hovrätt insända de i förordningen
avsedda protokoll, dels ock avhjälpande av den lucka i förordningen, tillföljd
av vilken eu till dagabot dömd domhavande eller rådhusrätt, som fått sig vid
vite förelagt att inom utsatt tid insända uteblivet protokoll, därefter saklöst
kunde dröja med protokollets ingivande ända till sista dagen inom
den utsatta tidsfristen. Enligt förordningens dåvarande avfattning kunde
nämligen vederbörande i så fall icke adömas dagabot för denna mellantid.

Sedan i anledning av berörda framställning Ivungl. Maj:t framlagt proposition
i ämnet till 1915 års riksdag, samt propositionen blivit av riksdagen
antagen, har lag om ändrad lydelse av 2 § uti ifrågavarande förordning
deri 26 mars 1915, under nr 62 i Svensk författningssamling,
blivit utfärdad.

Uti de sålunda utfärdade nya bestämmelserna är justitieombudsmannens
ovanberörda framställning i allo beaktad.

- 1916 —

265

6. Angående likformighet i tillämpningen av villkoren för rysk
undersåtes upptagande till svensk medborgare.

Genom en den 2 januari 1913 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse,
som är återgiven i ämbetsberättelsen till 1914 års första riksdag (sid. 113 o. f.),
fäste justitieombudsmannen Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därå, att i
vissa län oriktig tillämpning ägde rum av § 4 i kungl. förordningen den
27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande
till svensk medborgare. I denna § stadgas att, då ansökning om
svensk medborgarrätt bifalles, såsom villkor skall föreskrivas, att sökanden
inom förelagd tid skall dels inför vederbörande myndighet styrka, att han
upphört att vara främmande makts undersåte, dels ock avlägga tro- och
huldhetsed. I vissa län medgåves emellertid beträffande ryska undersåtar
edens avläggande, utan att bevis av omförmälda beskaffenhet företeddes.
Till stöd för detta förfarande hade åberopats en i den ryska lagstiftningen
förekommande, i brevväxling från utrikesdepartementet återgiven bestämmelse,
vilken emellertid från vederbörande länsstyrelsers sida erhållit en
felaktig tolkning.

Till förebyggande för framtiden av detta missförhållande har Kungl.
Maj:t den 8 oktober 1915 till Dess samtliga befallningshavande utfärdat
cirkulär i ämnet (Svensk författningssamling n:r 380), varigenom justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning lett till åsyftat resultat.

7. Lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösning.

Under åren 1907—1913 avlät justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t
åtskilliga skrivelser rörande behovet av revision i vissa avseenden av gällande
äktenskapslagstiftning.

Sålunda avlätos den 8 oktober 1907 (1908 års ämbetsberättelse, sid.
163 o. f.) och den 3 november 1909 (1910 års ämbetsberättelse, sid. 245
o. f.) särskilda skrivelser angående behovet av revision av gällande bestämmelser
om äktenskapsskillnad.

Den 7 januari 1910 (1911 års ämbetsberättelse, sid. 181) och den 1
februari 1913 (1914 års första ämbetsberättelse, sid. 166) avlätos särskilda
skrivelser angående ändringar i visst avseende av lagen om bodelning vid
äktenskapsskillnad in. in. den 1 juli 1898.

Vidare avläts den 7 januari 1910 (1911 års ämbetsberättelse, sid. 182)
framställning om upphävande av punkt 22 i kungl. förklaringen den 23
mars 1807 angående skillnad i äktenskap på grund av blodskam.

34 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.916 års riksdag.

266

Slutligen avläts den IT februari 1910 (1911 års ämbetsberättelse, sid.
189 o. f.) framställning angående förtydligande av gällande föreskrifter i
fråga om lysning, när utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här
i riket träda i äktenskap.

Samtliga dessa framställningar remitterades på sin tid till . lagberedningen,
som genom nådigt beslut den 3 december 1909 erhöll i uppdrag
att ''företaga omarbetning av giftermålsbalken med tillhörande författningar
samt de delar av ärvdabalken, som kunde böra i sammanhang därmed
behandlas. Sedan lagberedningen framlagt förslag till ny lagstiftning
rörande äktenskaps ingående och upplösning samt nådig proposition i ämnet
av riksdagen antagits, har lag om äktenskaps ingående och upplösning
jämte därav härflytande följ dförfattningar den 12 november 1915 utfärdats.
1 dessa författningar äro justitieombudsmannens ifrågavarande framställningar
i allo beaktade.

8. Ändring av 30 kap. rättegångsbalken för vinnande
av snabbare rättsskipning i högsta domstolen.

1912 års ämbetsberättelse (sid. 437 o. f.) innehöll en redogörelse för
vissa förhållanden rörande rättsskipningen i högsta domstolen. Redogörelsens
syfte var att visa, att antalet balanserade oavgjorda mål i högsta
domstolen för varje år ökades i sådan grad, att den rättssökande allmänhetens
befogade anspråk på snabb rättsskipning måste anses eftersatta.
Justitieombudsmannen framhöll, att särskilda åtgärder måste vidtagas för
undanröjande av berörda missförhållande.

I 1913 års ämbetsberättelse (sid. 262 o. f.) gjorde justitieombudsmannen,
under åberopande av nämnda redogörelse, framställning till riksdagen
angående vidtagande av åtgärder för ernående av snabbare rättsskipning
f högsta domstolen. Denna framställning utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga under omprövning, genom vilka åtgärder det anmärkta missförhållandet
i avseende å rättsskipningen i högsta domstolen måtte kunna
avhjälpas, samt till riksdagen, om möjligt redan år 1914, inkomma med
det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda.

Riksdagen biföll berörda framställning. Med anledning av riksdagens
i ämnet avlåtna skrivelse, framlades sedermera till 1915 års riksdag nådig
proposition i ämnet, innefattande förslag till vissa lagändringar, med vilka
åsyftades att minska högsta domstolens arbetsbörda eller öka dess arbetsprodukt.
Propositionen blev med vissa ändringar av riksdagen bifallen.

— 1916 —

267

Sedermera hava den 14 maj 1915 utfärdats lag om ändrad lydelse
av 30 kap. rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen
samt lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar. (Svensk författningssamling n:r 137—139.)

9. Återbekommande av erlagd revisionsskilling.

1 ämbetsberättelserna till 1910 och 1911 års riksdagar (sid. 211,
resp. 257) finnas återgivna av justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t avlåtna
framställningar av den 10 juni 1909 och den 7 december 1910 rörande
behovet av fullständigare bestämmelser i fråga om ordningen för återbekommande
av erlagd revisionsskilling till undanröjande av vissa olägenheter,
som på grund av rådande praxis uti ifrågavarande avseende förefunnes.

I 19 § av ovannämnda lag den 14 maj 1915 om ändrad lydelse av
30 kap. rättegångsbalken äro vissa föreskrifter meddelade om nedsättning
av fullföljdsavgift och kostnadsersättning vid fullföljd av talan mot hovrätts
utslag eller beslut.

Med anledning av berörda föreskrifter har Kungl. Maj:t den 1 oktober
1915 utfärdat kungörelse angående nedsättning av fullfölj dsavgift och kostnadsersättning
samt angående lyftande av sådant nedsatt belopp. (Svensk
författningssamling n:r 357.)

Genom dessa nya bestämmelser i ämnet hava de av justitieombudsmannen
påpekade olägenheter, som härflöto av ofullständighet i förut gällande
föreskrifter, blivit helt och hållet undanröjda.

10. Förflyttning av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Sedan stadsfullmäktige i Malmö år 1908 hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om hovrättens över Skåne och Blekinge förflyttning till Malmö,
vilken framställning år 1911 av stadsfullmäktige förnyades, samt justitieombudsmannen
med anledning därav vid verkställd inspektion av hovrätten
ägnat särskild uppmärksamhet åt beskaffenheten av hovrättens ämbetslokaler,
avlät justitieombudsmannen den 15 april 1912 till Kungl. Maj:t
en i 1913 års ämbetsberättelse (sid. 182 o. f.) återgiven skrivelse. I denna
framhölls otillräckligheten och olämpligheten av ifrågavarande ämbetslokaler
samt nödvändigheten av att vidtaga erforderliga åtgärder till utvidgning
och förbättring av ämbetslokalerna, därest icke Kungl. Maj:t föredroge att

— 1016 —

268

fasta avseende å de av stadsfullmäktige i Malmö gjorda framställningarna
om hovrättens förflyttning från Kristianstad till Malmö.

Genom beslut den 31 december 1914 har Kungl. Maj:t förordnat, att
nämnda hovrätt skall från och med dag, som Kungl. Maj:t vill framdeles
bestämma, vara förlagd till Malmö.

11. Förening av tingslag i vissa domsagor.

a) Kalix domsaga.

I ämbetsberättelsen till 1914 års första riksdag (sid. 152 o. f.) återgives
eu av justitieombudsmannen den 27 juni 1913 till Kungl. Maj:t
gjord framställning om förening av de tre tingslag, av vilka Kalix domsaga
består, till ett tingslag med tingsställe i Morjärv.

Kungl. Maj:t har genom nådigt brev den 12 mars 1915 förordnat i
enlighet med berörda framställning. I fråga om tiden, då den sålunda
beslutade regleringen skall träda i tillämpning, vill Kungl. Maj:t framdeles
meddela beslut.

b) Nedan-Siljans domsaga.

I ämbetsberättelsen till 1914 års senare riksdag (sid. 26 o. f.) återgives
en den 20 mars 1914 av justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t
gjord hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
Leksands och Gagnefs tingslag i Nedan-Siljans domsaga kunde varda
förenade till ett tingslag med tingsställe vid Leksands kyrka.

Kungl. Maj:t har den 11 juni 1915 meddelat beslut i ärendet och
därvid förordnat i enlighet med vad sålunda blivit hemställt; skolande
den nya tingslagsindelningen gälla från och med den 1 januari 1916.

c) Jämtlands västra domsaga.

Den 20 augusti 1914 avlät justitieombudsmannen, såsom 1915 års
ämbetsberättelse utvisar (sid. 74 o. f.) framställning till Kungl. Maj:t rörande
förening av tingslagen i Jämtlands västra domsaga sålunda, att ett
tingslag komme att bildas av Undersåkers och Offerdals nuvarande tingslag
med tingsställe i Mörsil samt ett annat tingslag av Sunne, Ovikens och
Hallens nuvarande tingslag med tingsställe i Östersund.

Kungl. Maj:t har den 10 april 1915 meddelat beslut i ärendet samt
därvid förordnat i enlighet med berörda framställning. Kungl. Maj:t vill
framdeles bestämma dagen för ikraftträdandet.

— 1916 —

269

d) Vätte m. fl. härads domsaga.

Den 27 februari 1914 avlät justitieombudsmannen, på sätt ämbetsberättelsen
till 1914 års senare riksdag utvisar (sid. 25 o. f.), framställning
till Kungl. Maj:t om förening av de tre tingslagen i Vätle, Ale och Kullings
härad till ett tingslag med tingsställe i Alingsås.

Efter inhämtande av yttranden från vederbörande har Kungl. Maj:t
. , föredragning av ärendet den 7 maj 1915 funnit framställ ningen

icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

e) Uppsala läns mellersta domsaga.

Bett äflande denna domsaga avlät justitieombudsmannen den 8 december

1913 till Kungl. Maj:t framställning om förening av de två tingslag, varav
domsagan består, Tiunda tingslag och Lagunda härad, till ett tingslag med
tingsställe i Uppsala (ämbetsberättelsen till 1914 års första riksdan, sid.
155 o. f.).

Efter det infordrade yttranden i ärendet av vederbörande avgivits,
föranleddes justitieombudsmannen av deras innehåll att den 7 juli°1914
till Kungl. Maj:t avlåta ytterligare en skrivelse i ämnet (1915 års ämbetsberättelse,
sid. 69 o. f.)

Genom beslut den 26 mars 1915 har Kungl. Maj:t emellertid funnit
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

f) Inlands domsaga.

I underdånig skrivelse den 11 november 1913 (ämbetsberättelsen till

1914 års första, riksdag, sid. 154 o. f.) hemställde justitieombudsmannen,
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida de fyra tingslag,
varav Inlands domsaga består, kunde varda förenade till ett tingsfag
med tingsställe i Stenungssund.

Efter^ vederbörandes hörande har Kungl. Magt genom beslut den 11
juni 1915 ej funnit skäl bifalla justitieombudsmannens ifrågavarande
framställning.

Emellertid har Kungl. Måj:t i anledning av densamma anbefallt Dess
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län att, därest fråga uppstår
om ny- eller ombyggnad av tingshus i något av domsagans tingslag, ofördröjligen
därom göra anmälan hos Kung]. Maj:t, på det att Kungl. Maj:t
må bliva satt i tillfälle att, innan dylikt byggnadsarbete igångsättes, taga
frågan om förändrad tingslagsindelning i domsagan under förnyad omprövning.

— mö —

270

12. Ökat antal ting eller tingssammanträden i vissa domsagor.

a) Piteå domsaga.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 december 1912 hemställde justitieombudsmannen,
såsom ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag utvisar (sid.
226 o. f.), att Kungl. Maj:t måtte förordna, att i Piteå tingslag förordningen
den 17 maj 1872 om tingssammanträden skulle vinna sådan tilllämpning,
som, där två tingslag äro till en domsaga förenade, äger rum

i vartdera av dessa tingslag. .

Sedan Svea hovrätt i infordrat utlåtande. förklarat sig lika med justitieombudsmannen
anse önskligt, att i Piteå tingslag antalet sammanträden
ökades, men emellertid funnit sig, med stöd av vad de i ärendet avgivna
yttranden innehölle, icke kunna tillstyrka sådan ökning i vidare män, än
att under vartdera av de två tingen i tingslaget skulle hållas två samman- .
träden, har Kungl. Maj:t genom beslut den 19 mars 1915 förordna! i
överensstämmelse med hovrättens förslag samt tillika bestämt, att förordningen
den 17 maj 1872 skall i tillämpliga delar vara gällande i tingslaget
ävensom att den nya tingsordningen skall tillämpas från och med
år 1916.

b) Västerbottens västra domsaga.

Den 6 december 1912 avlät justitieombudsmannen, på sätt 1913 års
äinbetsberättelse utvisar (sid. 220 o. 1.), till Kungl. Maj:t framställning om
vidtagande av åtgärder för åstadkommande av en delning av Västerbottens
västra domsaga i 2 domsagor och 5 tingslag. Alternativt hemställde justitieombudsmannen
att, därest någon delning av domsagan för det dåvarande
ej borde äga rum, Kungl. Maj:t måtte upphäva vad i kungl. brevet
den 29 juni 1883 angående delning av Västerbottens södra domsaga blivit
bestämt därom, att med tillämpning av förordningen den 17 maj 1872
skulle uti den enligt samma brev nybildade Västerbottens västra domsaga
tillsvidare anstå.

Efter vederbörandes hörande har Kungl. Maj:t, som ansett, att någon
åtgärd för delning av domsagan icke bör för närvarande vidtagas, genom beslut
den 9 september 1915 i enlighet med Konungens befallningshavandes i länet
i ärendet gjorda hemställan törordnat, att i vartdera av de båda tingslag,

— 1916 —

271

av vilka domsagan för närvarande består, eller Lycksele lappmarks och
Åsele lappmarks tingslag, skall från och med år 1916 tillsvidare årligen
hållas tre lagtima ting, nämligen ett vinterting, ett sommarting och
ett höstting, å tider, som bestämmas i 2 kap. 1 § rättegångsbalken.

Tillika anbefallde Kungl. Maj:t emellertid Dess befallningshavande att
över ett av hovrätten framlagt förslag om domsagans indelande i tre tingslag
inhämta '' yttrande från vederbörande samt därefter till Kungl. Maj:t
inkomma med de avgivna yttrandena jämte eget utlåtande.

— 1916 —

272

V. Framställningar till riksdagen.

1. Framställning angående ändrad lydelse av § 35 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

I en till justitieombudsmannen ingiven skrift har en ledamot av
kommunalfullmäktige i Säffle köping, John Th. Hasselgren anfört huvudsakligen
följande.

Vid sammanträde den 28 oktober 1914 beslöto kommunalfullmäktige
i nämnda köping att med viss mindre jämkning godkänna och fastställa
ett av köpingens kommunalnämnd upprättat förslag till utgifts- och inkomststat
för köpingen för år 1915. över nämnda beslut anförde Hasselgren
besvär hos Konungens befallningshavande i Värmlands län med yrkande
att, då beslutet stode i uppenbar strid med bestämmelserna i § 35
mom. f) i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet, jämförda med innehållet i § 17 samma förordning, enligt vilka
lagrum beslutanderätten i fråga om bestämmandet av kommuns utgiftsoch
inkomststat vore förbehållen ordinarie kommunalstämma i oktober
månad, Konungens befallningshavande måtte upphäva det överklagade
beslutet.

I anledning av besvären meddelade konungens befallningshavande
utslag den 27 februari 1915, dervid Konungens befallningshavande yttrade:
Bestämmandet av kommuns utgifts- och inkomststat kunde icke anses
hänförligt till sådant beslut, som avsåges i § 35 inom. f) uti ifrågavarande
förordning, enligt dess lydelse genom lagen den 13 juni 1913, och innefattades
icke heller bland de övriga ärenden, vilka jämlikt nämnda § icke
finge av kommunalfullmäktige upptagas utan alltid skulle å kommunalstämma
eller i förekommande fall å distriktsstämma handläggas. Kommunalfullmäktige
hade förty varit lagligen oförhindrade att fatta beslut uti
ifrågavarande ärende. I följd därav och då klaganden icke heller eljest
ådagalagt någon omständighet, föranledande upphävande av eller ändring
i klandrade beslutet, prövade Konungens befallningshavande skäligt ogilla
klagandens i målet förda talan.

Hasselgren fullföljde talan i målet genom underdåniga besvär, i anledning
av vilka Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 11 maj 1915 medde —

1916 —

273

lade utslag, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig ej finna skäl att göra ändring
i Konungens befallningshavandes utslag (årsboken not. C. n:r 83).

Med åberopande av vad sålunda anförts, varav tydligt framginge, att
avfattningen av berörda stadgande icke stode i överensstämmelse med dess
av Kungl. Maj:t fastslagna innebörd, anhöll klaganden, att jag måtte föranstalta
om erforderlig lagändring för vinnande av sådan överensstämmelse.

Jag tillåter mig till en början erinra, hurusom tolkningen av ifrågavarande
lagrum i ett tidigare fall dragits under Kungl. Maj:ts prövning.

Genom utslag den 6 oktober 1914 fastställde nämligen Kungl. Mapt
i regeringsrätten (årsboken 1914: 179) Konungens befallningshavandes^ i
Jämtlands län utslag den 27 juli 1914, varigenom Konungens befallningshavande
lämnat utan avseende besvär, som av P. Eriksson anförts däröver,
att municipalfullmäktige i Bräcke municipalsamhälle vid sammanträde den
30 mars 1914 godkänt vederbörande revisorers berättelse rörande municipalnämndens
räkenskaper och förvaltning för år 1913 samt beviljat ansvarsfrihet
åt vederbörande redogörare. Detta beslut hade enligt klagandens
mening icke legat inom gränserna för municipalfullinäktiges befogenhet
såsom hänförligt till de i § 17 i nämnda förordning omförmälda ärenden,
vilka enligt § 35 i samma förordning vore från kommunalfullmäktiges
handläggning uttryckligen undantagna.

Genom de sålunda av Kungl. Maj:t i berörda två rättsfall meddelade
utslagen- har alltså såsom riktig fastställts den tolkningen av ifrågavarande
lagrum, att kommunalfullmäktige och icke kommunalstämma äro behöriga
att besluta rörande såväl kommuns utgifts- och inkomststat som ansvarsfrihet
i avseende å kommunalnämnds förvaltning. Redan av de motiv,
som ligga till grund för stadgandena om kommunalfullmäktige, framgår
otvetydigt, att lagstiftaren icke avsett att från dessas befogen hetsområde
utesluta vare sig berörda angelägenheter eller övriga ärenden, som i § 17
första stycket uppräknas såsom föremål för handläggning å de ordinarie
kommunalsstämmorna.

Redan vid tillkomsten av ifrågavarande förordning bereddes genom
stadgandet i § 27 möjlighet för lantkommun att införa kommunalfullmäktiginstitutionen.

Denna institution innebär, att den eljest kommunalstämma tillkommande
beslutanderätten i kommunens angelägenheter, däri inbegripna ledningen
av och kontrollen över kommunens finanser, i huvudsak överflyttas
på kommunalfullmäktige, vilka sålunda i viss mån få enahanda uppgift
som stadsfullmäktige i stad. Bland de inskränkningar i komrnunalfull 35

— Justitieombudsmannens ämbete berättelse till Ull 6 års riksdag.

274

mäktiges befogenhet, som likväl, redan enligt förordningens ursprungliga
lydelse, stadgades i fråga om vissa ärenden av närmare angiven beskaffenhet,
vilka städse skulle vara kommunalstämman förbehållna, var icke upptaget
vare sig bestämmandet av kommunens utgifts- och inkomststat eller frågan
om ansvarsfrihet i anledning av berättelsen om föregående årets räkenskaper
och förvaltning. Detta framgick av dåvarande § 33 i förordningen,
varest funnos angivna gränserna för och omfattningen av kommunalfullmäktiges
befogenhet gentemot kommunalstämma.

I den sålunda bestämda kompetensfördelningen mellan kommunalfullmäktige
och kommunalstämma avsåg lagstiftaren icke att åstadkomma
någon förskjutning till förmån för kommunalstämma genom de i
övrigt omfattande ändringar uti ifrågavarande författning, som genomfördes
vid 1913 års riksdag och som innefattas i lagen i ämnet av den 13 juni
1913. Detta framgår med erforderlig tydlighet av såväl kungl. propositionen
i ämnet (n:r 185) som av vad vid frågans behandling inom riksdagen förekom.
Såvitt angick bestämmelserna om kommunalfullmäktige åsyftades nämligen i
propositionen icke någon förändring i deras behörighet eller uppgifter utan
väsentligen blott i grunderna för deras sammansättning. I detta avseende
torde vara tillfyllest att erinra därom, att vederbörande departementschef
uti sitt i ämnet gjorda uttalande (prop. n:r 185, sid 87) uttryckligen framhöll,
hurusom kommunalfullmäktiges befogenhet för det dåvarande icke
borde vare sig utsträckas eller eljest förändras, utan borde den stadgade
fördelningen av beslutanderätten i kommunala angelägenheter mellan kommunalstämma
och kommunalfullmäktige tillsvidare bibehållas.

I enlighet med detta uttalande hade ovanberörda § 33 i propositionen
lämnats alldeles oförändrad till avfattningen, men upptogs däri såsom § 35.

Härutinnan vidtog riksdagen ingen annan förändring, än att riksdagen,
på förslag av konstitutionsutskottet (utlåt, nr 25, sid. 55 och 57),
delvis med föranledande av en inom första kammaren väckt motion, till
paragrafen i fråga fogade ett nytt moment av följande lydelse: »f) beslut,
varom i §§ 16 och 17 sägs». Detta tillägg till de i 35 § uppräknade,
från handläggning hos kommunalfullmäktige undantagna ärenden var,
såvitt rörer § 16, betingat av vissa, huvudsakligen av lämplighetshänsyn
förestavade ändringar i föreskrifterna uti sistnämnda paragraf om ordningen
för kommunalstämmas kungörande. Såvitt § 17 berördes av tillägget, betingades
detta av en i denna § föreslagen ändring, gående ut därpå, att
ordinarie kommunalstämma i december månad skulle tillerkännas befogenhet
att utsätta de ordinarie stämmorna under nästföljande år till sön- eller
helgdag eller till viss bestämd dag. Förut hade det tillkommit kommun —

1916 —

275

nalstämmas ordförande att bestämma dag för kommunalstämmornas hållande.
Konstitutionsutskottet anförde i denna del följande:

»Då utskottet anser, att jämväl bestämmande av tid för ordinarie
kommunalstämmas hållande, i de fall då sådant jämlikt § 17 i Kungl.
Maj:ts förslag kan tillkomma kommunalstämman, bör förbehållas densamma,
även om kommunalfullmäktige finnas inom kommunen, föreslår utskottet
ännu ett tillägg till förutnämnda § 35 i sådant syfte.»

I enlighet härmed fattades riksdagens beslut.''

Tillkomsten av det nya momentet f) i § 35 var således icke i någon
mån uttryck för någon principiellt ändrad uppfattning rörande kommunalfullmäktiges
befogenhet och innebar följaktligen icke heller någon utvidgning
av stämmans befogenhet på bekostnad av fullmäktiges.

Fastän således med hänsyn till sättet och motiven för tillkomsten
av ifrågavarande tillägg till § 35 någon tvekan ej kan råda därom, att den
i samma § mom. f lämnade hänvisningen till § 17 uteslutande avser andra
stycket av sistnämnda §, något som blivit ytterligare fastslaget genom ovan
refererade två prejudikat, torde det å andra sidan vara obestridligt, att
samma hänvisning på grund av sin avfattning lätt kan missförstås och nästan
måste missförstas av den, som ej känner motiven för 1913 års lagändring.
Fäster man sig enbart vid stadgandets avfattning, kan man näppeligen
komma till annan tolkning, än att stadgandet avser jämväl första stycket
av 17 §, detta desto hellre, som även i detta stycke talas om »beslut»
och »bestämmande» av kommunalstämma. Det synes ovedersägligt, att
lagstiftaren vid stadgandets avfattning förbisett nämnda förhållande.

I likhet med vad som i förutnämnda till mig inkomna framställning
i ämnet gjorts gällande, finner jag följaktligen ifrågavarande stadgande
med hänsyn till dess avfattning lämna rum för berättigad anmärkning i
fråga om tydlighet. Redan den omständigheten, att enbart missförstånd
beträffande lagrummets rätta tolkning föranlett ovan omförmälda
två måls fullföljande till Kungl. Maj:t, torde i viss mån visa, att ett förtydligande
av lagrummet är på sin plats. Det torde vara önskvärt att
förebygga vidare missuppfattning av stadgandets rätta innebörd. Jag har
fördenskull ansett mig böra föreslå en omredigering av stadgandet för
vinnande av full tydlighet. Detta torde vinnas genom att efter »§ 17»
vidfoga orden »andra stycket».

På grund av vad jag sålunda anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

— 1910 —

276

Lag

om ändrad lydelse av § 35 i förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse på landet skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Följande ärenden må ej av kommunalfullmäktige upptagas,
utan skola alltid i kommunalstämma eller i det fall, som i § 29
omförmäles, å distriktsstämma handläggas:

a) ---äger;

b) — •— — fem år;

c) — — — fastställelse;

d) — — — längder;

e) — — — kommunalnämnden;

f) beslut, varom i § 16 och § 17 andra stycket sägs.

Denna lag träder genast i kraft.

2. Framställning angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Enligt 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
undantagas från plikt att erlägga pensionsavgift, bland andra, jämväl

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den
4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning
samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till sålunda undantagen person.

Ett spörsmål, som dessa bestämmelser på sina håll ansetts lämna
obesvarat, är, huruvida även änka efter sålunda från avgiftsplikt undantagen
person skall i likhet med hustru till sådan person undantagas från
avgiftsplikt. Tvekan har med andra ord uppstått, huruvida änka utan
vidare skall anses innefattad i bestämmelsen om hustru eller ej.

— 1916 —

277

Alderdomsförsäkringskommitténs motiv till det lagförslag, som ligger
till grund för den nu gällande lagen, lämna i detta avseende inga upplysningar.
I den allmänna motiveringen framhålles (sid. 65 o. f.), att
det synts kommittén angeläget, att åt de gifta kvinnorna, vilka genom
sitt arbete i hemmet säkerligen utöva en i regel minst lika samhällsgagnelig
verksamhet som de ogifta kvinnorna i sitt förvärvsarbete, bereda
en ställning inom försäkringen, vilken i möjligaste mån jämställde dem
med deras ogifta medsystrar. Liksom alla andra arbetsföra personer skulle
således även de gifta kvinnorna erlägga avgift till försäkringen.

I fråga om undantagande av vissa grupper från avgiftsplikt har
kommittén i den speciella motiveringen till 5 § (sid. 96) yttrat, att, om
den säkerhet i ekonomiskt hänseende, vars vinnande vore det egentliga
ändamålet med försäkringen, redan på annat sätt vore någon beredd, ej
vidare skäl vore för handen att inbegripa sådan person under försäkringen.
Av denna grund hade kommittén ansett ordinarie innehavare av statstjänst
och deras hustrur, för vilkas pensionering torde vara på tillfredsställande
sätt sörjt, böra undantagas från försäkringen.

Åt frågan har ej lämnats något beaktande varken vid lagförslagets
granskning i lagrådet eller vid departementschefens föredragning därav i
statsrådet.

Efter framläggandet av kungl. proposition i ämnet till 1913 års rikssdag
väcktes inom riksdagens andra kammare av herr Bengtsson i Norup
och av herr Pålsson särskilda motioner därom, att i avgiftsplikten skulle
inbegripas, så vitt här är i fråga, de enligt propositionen från dylik
skyldighet fritagna ordinarie statstjänare och med dem i pensionshänseende
jämställda jämte deras hustrur.

Särskilda utskottet, dit propositionen hänvisades, har i sitt utlåtande
n:r 1 (sid. 21) ej i vidare mån uttalat sig i förevarande hänseende, än
att utskottet med anledning av nämnda två motioner anförde följande:

»För pensionering av de personer, om vilka det här är fråga, d. v. s.
i huvudsak ordinarie statstjänare och med dem i pensionshänseende jämnställda,
är redan i annan ordning sörjt. Syftet med den nu föreslagna
pensioneringen är sålunda för dessa grupper redan fyllt, vadan tillräcklig
anledning ej förefinnes att ålägga dem att på dubbelt sätt sörja för sin
framtid. Visserligen kan det tänkas fall, då en statstjänare förlorar sin
tjänst före pensionsålderns inträdande och går miste om någon del av sin
pension. Men då han i regel i yngre år, innan han vunnit ordinarie anställning,
under någon tid tillhört folkpensioneringen, äger han sålunda
under sådana omständigheter rätt till en mot hans avgifter svarande pension,
i förekommande fall förstorad med pensionstillägg. Det förtjänar

— 1016 —

278

slutligen även beaktas, att ett åläggande för dessa grupper att betala avgifter
jämväl till den föreslagna försäkringen för inånga av de lägre statstjänarna,
som samtidigt måste erlägga avgifter till den redan nu för dem
anordnade pensioneringen, kunde bliva en avsevärd tunga.»

Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med utskottets hemställan utan
att vid frågans behandling ens någon debatt i någondera kammaren förekom.

Genom en till mig ingiven klagoskrift har min uppmärksamhet riktats
på den vacklande rättstillämpning, som blivit en följd därav, att enligt
lagens avfattning änka icke blivit i förevarande hänseende likställd
med hustru.

Den ingivna klagoskriften innehöll i huvudsak följande:

Under år 1915 hade i Uppsala änkor efter civila och prästerliga
ämbetsmän påförts pensionsavgifter, ehuru de under föregående år varit
därifrån befriade. Då dessa personer ända till utdelandet av debetsedlarna
å pensionsavgifter i augusti månad befunnit sig i en sålunda
fullt ursäktlig ovetenhet om, att avgifter påförts dem, hade de ej heller
varit i tillfälle att genom överklagande få debiteringen upphävd. Enligt
uppgift grundade sig vederbörandes år 1915 använda förfarande på den
tolkning av 5 § i pensionsförsäkringslagen, att ordet hustru ej skulle kunna
avse änka. Enligt klagandens uppfattning saknades dock all anledning
att giva lagens bestämmelser en dylik restriktiv tolkning. En hustru till
exempelvis en läroverksadjunkt skulle alltså under mannens livstid ej behöva
betala pensionsavgift, men efter hans död, då hon genom statens försorg
erhölle en livstidspension, bliva skyldig betala avgift. Till en dylik
inkonsekvens kunde lagstiftaren ej hava gjort sig skyldig. En änka vore
ju i varje fall sin mans efterlevande hustru och kunde således anses falla
in under kategorien hustru. De änkor, om vilka här vore fråga, borde
därför rätteligen vara undantagna från avgiftsplikt. Klaganden anhöll slutligen
om ämbetsåtgärd från min sida för undanröjande av den sålunda
påvisade osäkerheten i lagtillämpningen.

I vad klagoskriften innefattade anmälan mot ordföranden i vederbörande
taxeringsnämnd fann jag, jämlikt § 113 regeringsformen, densamma
icke kunna upptagas till prövning. Då jag emellertid fann den
uppgivna osäkerheten i lagtillämpningen anmärkningsvärd, ansåg jag, i
och för ifrågasatt framställning om lagändring i ämnet, nödigt inhämta
besked, huru med berörda lagtillämpning förhölle sig. Jag infordrade för
ändamålet yttranden från ordföranden i taxeringsnämnden för Fjärdings —

1916 —

279

rotens taxeringsdistrikt i Uppsala stad ävensom från kammarrätten och
pensionsstyrelsen.

Ordföranden i taxeringsnämnden, landskamreraren R. Hagen anförde
i avgivet yttrande i huvudsak följande.

Då det år 1914 första gången gällde för taxeringsmyndigheterna att
tillämpa föreskrifterna om befrielse från skyldigheten att erlägga pensionsavgift,
uppstod tvekan, huruvida den sålunda medgivna befrielsen för
hustrur till statstjänstemän även gällde änkor efter dylika tjänstemän. Å
ena sidan ansågs, att denna föreskrift borde tolkas strängt restriktivt och
att således endast de vore befriade från avgiftsplikt, som uttryckligen voro
angivna såsom undantagna därifrån. A andra sidan syntes det mindre
konsekvent och därjämte obilligt, att änka skulle betungas med en avgift,
från . vilken hon såsom hustru vore fri. En änka med sin lilla statspension
hade säkerligen svårare att komma ut med avgiften än en hustru
med de inkomster, som under mannens livstid stode till buds. Statspensionen
vore dock så pass stor, att något understöd enligt pensionsförsäkringslagen
icke kunde antagas ifrågakomma för dessa änkor, och den t-illläggspension,
som kunde vid uppnådda 67 års ålder påräknas för de inbetalda
pensionsavgifterna, svarade, syntes det, knappast mot den olägenhet,
som avgifternas årliga inbetalning för dem innebure. Varken genom
förfrågan hos pensionsstyrelsen eller av motiven till pensionsförsäkringslagen
kunde ledning erhallas för ett säkert omdöme om lagens mening
uti ifrågavarande hänseende. Vid sådant förhållande hade det ansetts berättigat
att tolka lagstadgandet så, som med billighet syntes vara mest
överensstämmande. 1914 års taxeringsnämnd hade därför befriat dessa
änkor från avgiftsplikt.

Sedermera hade emellertid Hagen haft tillfälle att ytterligare konferera
i saken med vederbörande i pensionsstyrelsen, som slutligen stannat
vid den meningen, att nämnda änkor lagligen borde påföras pensionsförsäkringsavgift,
och i enlighet härmed i ett den 24 april 1915 dagtecknat
cirkulär (n:r 21) förklarat, att ifrågavarande änkor icke vore undantagna
från avgiftsplikt. Vid sådant förhållande hade taxeringsnämnden
icke^ kunnat vidhålla sin förut intagna ståndpunkt i frågan utan hade år
1915 påfört jämväl änkor efter ordinarie innehavare av statstjänst avgift
enligt pensionsförsäkringslagen.

För egen del hade Hagen för sin del numera kommit till den uppfattningen,
att pensionsstyrelsens tolkning av den ifrågavarande bestämmelsen
nog torde få anses formellt riktig och att nämnda änkor således
icke kunde, med stöd av densamma, undantagas från avgiftsplikt i be —

1916 —

280

rörda hänseende. Med hänsyn emellertid till den ringa fördel, som i
allmänhet kunde antagas komma att beredas dessa änkor genom avgiftens
erläggande, och svårigheten för den största delen av dem att komma
ut med avgiften, syntes det vara förtjänt att tagas under övervägande,
huruvida icke lagändring i anmärkta avseendet vore av omständigheterna
påkallad.

Pensionsstyrelsens ifrågavarande cirkulär av den 24 april 1915 innehåller
uti ifrågavarande del, efter återgivande av 5 § pensionsförsäkringslagen,
följande:

»Enligt den tolkning, som givits ifrågavarande lagbestämmelse, äro
jämväl de under a) b) och c) angivna personer fria från erläggande avavgift,
sedan de erhållit pension. Däremot anses icke änka efter sådan
person undantagen. Hon bör sålunda påföras avgift, därest hon icke .avsärskild
anledning bör fritagas.»

Kammarrätten anförde i sitt yttrande att, ehuru någon uttrycklig bestämmelse
därom, att jämväl änka efter sådan person skall vara undantagen
från avgiftsplikt icke funnes, hade kammarrätten vid prövning av
besvär, som av sådana änkor anförts däröver, att pensionsavgift påförts dem,
under åberopande av grunderna för stadgandet i fråga befriat klagandena
från skyldigheten att erlägga dem påförda pensionsavgifter.

Slutligen utlät sig pensionsstyrelsen i avgivet yttrande sålunda.

Då redan i början av pensionsstyrelsens verksamhet förfrågningar inkommo
till styrelsen, huru ifrågavarande lagbestämmelse rätteligen borde
tolkas, upptog pensionsstyrelsen frågan till behandling vid sammanträde,
därvid jämväl de till styrelsens biträde förordnade sakkunniga voro närvarande.
Tre av dessa voro ledamöter i ålderdomsförsäkringskommittén och
hade deltagit i behandlingen av förslaget till pensionsförsäkringslagen. Dessa
sakkunniga, bland dem särskilt kommitténs ordförande, regeringsrådet A.
Lindstedt, hade gjort gällande, att kommittén avsett, det ifrågavarande
änkor skulle vara skyldiga att erlägga avgift enligt pensionsförsäkringslagen.
Kommitténs skäl härför hade varit att, då dessa personer före
sitt giftermål och måhända även någon tid efter detsamma haft att erlägga
avgifter enligt pensionsförsäkringslagen och mången gång blevo
änkor vid jämförelsevis unga år, det vore en fördel för dem att genom
ytterligare avgiftsbetalning till ålderns dagar bereda sig en förstärkningav
den ofta obetydliga änkepension, vartill de voro berättigade.

Pensionsstyrelsen hade sedermera på förfrågningar meddelat, att enligt

— 1916 —

281

dess mening lagbestämmelsen borde så tolkas, att änkor efter förut omförmälda
befattningshavare vore skyldiga att, om ej annat skäl för undantagande
förelåge, erlägga pensionsavgift. Kungl. Maj:t hade även i anslutning
till denna de sakkunnigas och pensionsstyrelsens uppfattning hittills
avslagit gjorda framställningar om undantagande från avgiftsplikt för
-änkor efter statstjänare.

Lagens föreskrift, att hustru till i o § nämnd befattningshavare skulle
vara undantagen från avgiftsplikt, kunde anses närmast hava sin orsak
däri, att den pension, som staten bereder sina tjänstinnehavare, väl i
allmänhet finge anses avsedd att vara tillräcklig för såväl mannens som
hustruns försörjning, sedan mannen uppnått pensionsåldern. Vad åter
anginge änkornas pension hade en stor del av dem en pension, som vore
så obetydlig, att den icke räckte till deras livsuppehälle. Det funnes därför
intet skäl för, att dessa änkor i fråga om erläggandet av pensionsavgift
skulle sättas i annan ställning än andra, självförsörjande kvinnor. Det
vore för dem lika angeläget som för varje annan kvinna att genom inbetalning
av pensionsavgifterna bereda sig möjlighet att, då deras arbetskrafter
avtoge, erhålla eu tillräcklig bärgning. Visserligen kunde det vara
sann t att, såsom då och då framhållits, det för en och annan av ifrågavarande
änkor kunde möta svårighet att erlägga pensionsavgiften, men denna
svårighet förelåge i lika hög grad för många andra avgiftspliktiga. I regel
borde en kvinna, som åtnjöte änkepension, tack vare denna pension håva
lättare att betala avgiften än alla de, som måste enbart genom eo-et arbete
förskaffa sig sitt livsuppehälle.

Det torde böra i detta sammanhang erinras, att ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till avfattning av 5 § pensionsförsäkringslagen innehöll
även den bestämmelsen, att från erläggande av pensionsavgift skulle undantagas
jämväl den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av minst
6,000 kronor. Denna bestämmelse bibehölls i den till riksdagen framlagda
propositionen i ämnet. I åtskilliga inom riksdagen väckta motioner framställdes
emellertid yrkande om uteslutande ur 5 § av denna bestämmelse, och
detta blev även riksdagens beslut. Konsekvensen härav borde hava blivit, att
jämväl övriga undantag i o § utgått; och torde mycket utbredda sympatier
härför även hava förelegat. Riksdagen tog emellertid ej denna konsekvens,
utan lagparagrafen kom att bibehålla de undantag, den nu upptager.

Skulle eu ändring ske i pensionsförsäkringslagens bestämmelser om
skyldighet att erlägga pensionsavgift, borde den enligt pensionsstyrelsens
mening snarare ga i den riktning, att de i 5 § medgivna undantagen inskränktes
eller helt utginge. Särskilt vore skälen för. att hustru till eu

:m — Justitieombudsmannens ämbeisberättthe till WU> års riksdag.

282

statstjänare skall vara undantagen från avgiftsplikt, mycket litet vägande..
Betalningen av pensionsavgiften för henne vore under mannens livstid i
regel icke av någon ekonomisk betydelse, och det vore för henne med
hänsyn till den i regel obetydliga änkepensionen, en avgjord fördel att
genom inbetalning av pensionsavgifter även under mannens livstid kunna,
vid bristande arbetsförmåga eller uppnådda 67 år, från pensionsförsäkringen
erhålla ett extra bidrag till sin försörjning. Avgiften till den allmänna
pensionsförsäkringen vore icke någon skatt, den beredde den
avgiftsbetalande en personlig fördel, och rätten till delaktighet i den obligatoriska
försäkringen måste givetvis anses såsom en förmån. Detta syntes
ännu ej hava fullt ingått i allmänna medvetandet, och torde man däri
närmast hava att söka orsaken till de framställningar, som från olika hållinginge
om befrielse från avgiftsplikt.

Från administrativ synpunkt vore bestämmelserna om undantagande
från avgiftsplikt jämväl till olägenhet, ehuru naturligen denna synpunkt
icke finge anses vara av någon principiell innebörd.

Såsom kammarrätten i sitt yttrande omnämnde, hade i åtskilliga fall
besvär hos denna myndighet anförts av änkor efter statstjänstemän däröver,
att pensionsavgift påförts dem. Med anledning därav införskaffade jag handlingarna
i ett sådant mål. Av dessa inhämtade jag, att kammarrättens i målet
meddelade utslag innehöll, att kammarrätten med avseende å vad i målet
förekommit och jämlikt grunderna för 5 § pensionsförsäkringslagen funnit
skäligt förklara vederbörande klagande icke vara pliktig att erlägga ifrågavarande
pensionsavgift. I övriga likartade mål, som blivit till kammarrätten
fullföljda, torde utslag av motsvarande lydelse hava meddelats.
Åtskilliga av dessa mål hava av pensionsstyrelsens ombud dragits under
Ivungl. Maj:ts prövning i regeringsrätten, som emellertid i hittills prövade
fall °på rent formella grunder undanröjt kammarrättens utslag utan
att yttra sig i sakfrågan, d. v. s. angående den rätta tolkningen ^ av
lagrummet i fråga. Något prejudikat från högsta instans föreligger således
icke i frågan.

Till en början må konstateras såsom ett rätt så anmärkningsvärt faktum,
* att hos vederbörande myndigheter, vilka hava att tillämpa ifrågavarande
lag, såsom av det anförda framgår, råda rakt motsatta uppfattningar
angående berörda lagrums rätta tolkning och tillämpning. Kammarrätten
anser, att änkor efter omförmälda befattningshavare äro befriade

— 1916 —

2S3

från erläggande av pensionsavgifter; pensionsstyrelsen däremot anser, att
de rätteligen skola påföras sådana. Redan härav framgår, att ändring eller
förtydligande av lagen är önskvärt.

Beträffande först frågan, huru gällande lag rätteligen skall tolkas, kali jag
väl giva kammarrätten rätt därutinnan, att de av kammarrätten åberopade
grunderna för ifrågavarande lagrum giva ett visst stöd åt dess ståndpunkt.
Vad ålderdomsförsäkringskommittén i motiven yttrat därom, att ordinarie
innehavare av statstjänst och deras hustrur böra undantagas från försäkringen
på den grund, att för deras pensionering torde vara på tillfredsställande sätt
sörjt, kan nog svårligen tydas annorlunda, än att yttrandet avsetts skola äga
tillämpning jämväl i fråga om änkor efter nämnda befattningshavare. Ehuru
jag således härutinnan är ense med kammarrätten, kan jag i allt fall med
hänsyn till lagrummets avfattning ej undgå att beträffande tolkningen av
detsamma ställa mig på pensionsstyrelsens sida. När i lagen sägs, att
hustru skall vara undantagen från avgiftsplikt, kan jag för min del ej
anse riktigt att häri utan vidare inlägga den betydelse, att änka skall
betraktas lika med hustru i berörda avseende. Såsom lagen är avfattad,
måste den gälla, allra helst när det är fråga om en lag av så ungt datum,
som här är fallet. Därtill kommer, att från ålderdomsförsäkringskommittens
sida, på sätt av pensionsstyrelsens yttrande framgår, numera blivit upplyst,
att det inom kommittén, trots ovanberörda uttalande i motiven, i
själva verket icke varit åsyftat, att änka skulle inbegripas i bestämmelsen
rörande hustru. Har lagstiftaren icke ens avsett eu sådan innebörd av
stadgandet, är det givetvis desto mindre riktigt att på angivna sätt tilllämpa
lagen.

Ehuru jag från gällande lags ståndpunkt — oavsett dess i denna del
måhända bristande överensstämmelse med motiven, i vilka, såsom ovan
framhållits, intet skäl är anfört, varför änka skall uti ifrågavarande hänseende
vara försatt i eu annan ställning än hustru — måste bestämt hålla
före, att änkor, om vilka här är fråga, icke äro undantagna från avgiftsplikt,
bliver det emellertid eu annan fråga, huruvida man ■sill anse lagrummets
innehåll i denna del riktigt och tillfredsställande. För egen del
är jag benägen att besvara denna fråga med nej.

För undvikande av missförstånd vill jag till eu början här förutskicka,
att jag ingalunda delar den på sina håll bland allmänheten tyvärr ännu gängse
uppfattningen, att pensionsförsäkringsavgifterna äro att betrakta såsom
eu extra tunga eller skatt utan någon motsvarande förmån. Jag anser
det tvärtom lyckligt, om den stora allmänheten mera finge klart för sig,

— itu 6

284

att pensionsförsäkringen innebär eu förmån, val värd att komma i åtnjutande
av mot erläggande av de relativt små avgifter, det här gäller.
Ehuru jag således är fullt ense med pensionsstyrelsen på denna punkt,
finner jag mig därför ändock oförhindrad att, då en lucka eller inkonsekvens
i lagen påvisas i fråga om undantagandet från avgiftsplikt, påyrka
fyllandet av denna lucka genom lämplig lagändring.

Jag känner mig ej övertygad om riktigheten av den uttalade uppfattningen,
att en änkas ställning i förevarande avseende bör bedömas
på annat sätt än en hustrus. Om man enbart tänker på förmågan
att erlägga avgifterna, synas billighetsskäl tala för, att änka bör snarare
än hustru vara undantagen från avgiftsplikt. Så länge mannen lever,
kunna avgifterna för hustrun mycket lättare erläggas, än vad som är förhållandet
i fråga om en änka, som blott är hänvisad till sin änkepension.
Kommittén har för sin del uttalat, att för pensionering av hustru till ordinarie
innehavare av statstjänst in. fl. torde vara på tillfredsställande sätt
sörjt. Denna pensionering kommer hustrun i åtnjutande av i och med
det, att hon bliver änka. Kommittén synes således mena, att hon såsom
änka fått på ett tillfredsställande sätt sörjt för sig i ekonomiskt avseende.
Pensionsstyrelsen anser emellertid, att statspensionen för änka ofta är för
knappt tillmätt och att hon val behöver tillökning i denna sin knappa inkomst.
Jag kan ej finna annat, än att dessa uttalanden stå i viss strid
mot varandra. År genom statspensionen på ett tillfredsställande sätt
sörjt för hustrun, d. v. s. den blivande änkan, så är därmed den säkerhet
i ekonomiskt avseende, vars vinnande är ändamålet med pensionsförsäkringen,
henne redan beredd, vadan, enligt kommittén, ej vidare skäl äro
för handen att inbegripa henne under försäkringen. Man måste här fasthålla,
att hustru och änka äro en och samma person under olika tidsskeden
av vederbörandes liv. Skall eu kvinna såsom änka betala avgift, då hon
kan hava det ekonomiskt smått ställt för sig, bör hon väl rimligen betala
avgifter redan såsom hustru, då mannen utan svårighet bör kunna göra det
för henne. När hon bliver änka, har hon därmed nått den förmån i form av
statspension, den säkerhet i ekonomiskt avseende, som just varit anledningen
till hennes befriande från avgiftsplikt, och ändock anses hon just då böra börja
att betala avgifter. Med samma fog skulle statstjänstemannen själv vid sin
pensionering börja betala avgifter till pensionsförsäkringen, vilket väl ingen på
allvar lärer vilja ifrågasätta. Skall någon skillnad föreligga mellan hustru
och änka, bör, som sagt, snarare hustru betala avgifter men änka vara befriad.

Den ovan påvisade bristande överensstämmelsen mellan kommitténs
och pensionsstyrelsens återgivna uttalanden har anförts bero därpå, att
kommittén med uttalandet om den ekonomiskt tillfredsställande statspen —

1916 —

285

sioneringen för hustrur åsyftat pension, som utgår till deras män så länge
dessa leva. Jag medgiver, att häri kan ligga något befogat. Det synes
mig dock icke helt förtaga giltigheten av vad ovan blivit sagt. Jag måste
i varje tall fasthålla därvid, att, därest änkor med hänsyn till änkepensionens
knapphet anses böra inbegripas i pensionsförsäkringen, de i så fall
redan såsom hustrur böra betala avgifter. När nu enligt gällande lag
denna ^ sista förutsättning ej föreligger, böra de icke såsom änkor tvingas
in i försäkringen. Härvid må ej heller förbises den ringa fördel detta
för dem i regel skulle innebära, såsom i ärendet ock blivit framhållet.
Ankors ålder inverkar dock härvidlag.

Nu har pensionsstyrelsen föreslagit, att frågan skulle lösas på det
sått, att även hustrur till de under mom. a), b) och c) i 5 § uppräknade
personer skulle göras avgiftspliktiga. Denna lösning av frågan finner jag,
såsom ovan antytts, i och för sig obetingat mera tilltalande än bibehållande
av lagens nuvarande avfattning. Ett vägande skål förefinnes emellertid,
som gör att jag ej anser mig för min del kunna föreslå detta.
Då nämligen ålderdomsförsäkringskommittén, som representerat den största
sakkunskapen och auktoriteten på området, så bestämt uttalat sig för
jämväl hustrurnas undantagande från avgiftsplikt, såsom framgår av dess
ovan återgivna yttrande i denna del (sid. 96 i kommitténs betänkande),
dristar jag mig icke att nu, i strid mot kommitténs enhälliga uttalande,
föreslå upphävande av denna sedermera av statsmakterna fastslagna princip.

Ännu mindre anser jag mig, även om jag i sak vore av den meningen,
kunna föreslå upphävande av hela stadgandet om undantagande
från avgiftsplikt för de i nyssnämnda moment a), b) och c) upptagna
statstjänstemän in. fl. Därvidlag gäller för mig samma skäl som det nyss
anförda eller att kommittén så bestämt uttalat sig i motsatt riktning.
Därtill kommer ytterligare att, på sätt av redogörelsen här ovan framgår,
vid lagförslagets behandling i riksdagen, sedan två motioner väckts om
upphävande av ifrågavarande stadgande, vederbörande utskott bestämt
avstyrkte dessa motioner, varefter riksdagen också utan debatt eller voteringavslog
desamma. Då riksdagen så nyligen haft denna fråga under omprövning,
anser jag det icke böra ifrågasättas, att nu, dä erfarenheten
rörande lagens tillämpning i denna del ej lärer hava givit särskild anledning
till ett sådant steg, ånyo draga, frågan under riksdagens prövning.
Dör övrigt förefaller mig lagens ståndpunkt härutinnan vara riktig.

Att berörda stadgande avser ifrågavarande statstjänstemän icke blott
sa länge de äro i tjänst utan jämväl efter inträdd pensionering, anser jag,
såsom ovan antytts, så självfallet, att det knappast behöver påpekas. '' Då

— 1916 —

286

emellertid motsatt uppfattning lärer hava gjort sig gällande, vill jag härmed
hava bemött densamma såsom uppenbart oriktig.

Stadgandena i 5 § lära även i ett annat avseende hava givit anledning
till tvekan. Då omförmälda statstjänstemän in. fl. undantagits från
avgiftsplikt, har lagstiftaren tydligen förutsatt, att de efter sin
avgång från tjänsten komma att uppbära full pension. Det inträffar
emellertid, att befattningshavare i statens verk före vanlig pensionsålder
avgå mot åtnjutande av viss lägre pension än den eljest bestämda;
detta förhållande kan ock inträffa till följd av sjukdom eller
kroppsskada. Frågan, huruvida tjänstemannen under sådana förhållanden
bör påföras pensionsavgift eller icke, står fullkomligt öppen. Särskilda
utskottet vid 1913 års riksdag berörde dock denna fråga i viss män i sitt
utlåtande. Enligt vad jag inhämtat, har pensionsstyrelsen hittills icke
haft anledning att syssla med frågan. Då densamma emellertid för sin
lösning, i den mån densamma må'' anses oklar, torde tarva viss utredning,
är jag i varje fåll icke nu i tillfälle att i detta ämne göra något vidare
uttalande eller framlägga något förslag.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensla nsfförsäkring.

Härigenom förordnas, att 5 <§ i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring skall erhålla följande ändrade lydelse:

Pensionsavgift-----------oförmögen.

Från avgiftsplikt undantagas jämväl:

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
eller lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning
samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

ävensom hustru till och änka etter sålunda undantagen person.

I övrigt — — — — — — — — — — — — åig.

Denna lag träder genast i kraft.

O C

— 1916 —

287

3. Framställning angående fastställande av vissa avlöningsvillkor
för justitieombudsmannen m. m.

Enligt 25 § i nu gällande instruktion av den 14 maj 1915 äger justitieombudsmannen,
med uppbärande av full avlöning, årligen åtnjuta semester
en och en halv månad, under vilken tid, liksom ock då han eljest är av laga
förfall hindrad att utöva sitt ämbete, detta skall förestås av den för honom
utsedde suppleanten. Beträffande suppleantens avlöning under den
tid, justitieombudsmannen åtnjuter semester, är bestämmelse meddelad
i § 32 mom. 5 a) i det av 1915 års riksdag utfärdade reglemente
för riksgäldskontoret. Enligt denna bestämmelse skall berörda avlönino-,
för år räknat, utgå efter 11,000 kronor eller samma belopp, som utgör
justitieombudsmannens årliga lön. Dessa avlöningar utgå från det i riksstaten,
under gruppen »riksdags- och revisionskostnader m. in.» uppförda
förslagsanslag å 39,000 kronor till avlöning, resekostnader och expenser
för justitieombudsmannen och hans expedition.

Däremot har icke av riksdagen meddelats någon bestämmelse angående
suppleantens avlöning, därest justitieombudsmannen skulle vara°av
annat laga förfall än semester hindrad att utöva sitt ämbete. Ävenledes
har det i den nya instruktionen lämnats öppet, i vad mån justitieombudsmannen
skall vara förpliktad att vid annan ledighet än semester avstå från
någon del av sin avlöning. I motsvarande § av 1830 års instruktion
''ar i detta avseende stadgat, att justitieombudsmannen, då han av svår
sjukdom eller annat laga förfall var hindrad att förestå sitt ämbete, skulle
till tjänstförrättande suppleanten avträda hälften av sin ägande lön.

Berörda fråga har emellertid varit föremål för beaktande uti det utlåtande,
som i december 1914 till Kungl. Maj:t avgavs av de jämlikt nådigt
bemyndigande av statsrådet och chefen för justitiedepartementet för uppgörande
av förslag till vissa ändringar i nämnda instruktion tillkallade
ledamöter av riksdagen. Detta utlåtande är bifogat kungl. propositionen
n:r 5 till 1915 års riksdag med förslag till ny instruktion för justitieombudsmannen
m. m. 1 detta utlåtande (motiven till 25 §, sid. 31) anföra
— efter omnämnande av ovan återgivna stadgande i 1830 års instruktion
, att detta stadgande vore uppenbarligen obilligt och strede
mot vad som eljest plägade gälla beträffande ämbetsmäns avlöning under
ledighet. Aven vid annan ledighet på grund av laga förfall än semester
vore regeln, som stadgandet innehölle, för sträng.

Bestämmelser om de avdrag, som för ledighet av annat slag än semester
skulle göras från justitieombudsmannens avlöning, syntes emellertid
icke hava sin plats i instruktionen utan i särskilda avlöningsregler, som

— 1910 —

288

borde vidfogas staten för justitieombudsmansexpeditionen. I dessa avlöningsregler
torde jämväl böra angivas grunderna för suppleantens avlöning
under hans utövning av justi tieombudsmansämbetet. Dylika avlöningsbestämmelsers
antagande torde, anföres slutligen, böra ankomma på initiativ
inom riksdagen eller från justitieombudsmannen själv.

Med anledning av vad sålunda blivit av de tillkallade ledamöterna av
riksdagen i nämnda utlåtande anfört anser jag mig icke kunna underlåta att
framlägga förslag till sådana avlöningsbestämmelser, varom ovan sägs.

Enligt min mening bör suppleantens avlöning även under den tid,
han förestår ämbetet på grund av annat laga förhinder för justitieombudsmannen
än semester, självfallet utgå efter enahanda belopp, som
vid semestervikariat är stadgat, eller efter 11,000 kronor för ar räknat.
Under det att vid dylikt vikariat något avdrag från justitieombudsmannens
avlöning icke ifrågakommer, torde det — i överensstämmelse
med vad som eljest i fråga om ämbetsmäns avlöning under ledighet
plägar gälla — givetvis böra åläggas justitieombudsmannen skyldighet
att för tid, varunder han är av annat förfall än semester hindrad
att utöva sitt ämbete, avstå någon del av sin avlöning. Vad sålunda avstås
bör utgå till tjänstförrättande suppleanten. En dylik skyldighet att
i angivna fall avstå visst belopp av avlöningen, torde åter — då i fråga om
äril bets- och tjänstemän i allmänhet gäller, att de vid sjukdom skola avstå
dem tillkommande tjänstgöringspenningar — lämpligen böra föranleda, att
justitieombudsmannens avlöning uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar.
I likhet med vad som gäller för ämbetsmän med motsvarande avlöning,
såsom justitiekanslern och generaldirektörer, torde i så fall tjänstgöringspenningarna
böra anses utgöra 3,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts tillåter jag mig vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att justitieombudsmannens suppleant, jämväl
då han vid annat förfall för justitieombudsmannen än semester förestår
dennes ämbete, skall uppbära avlöning efter 11,000 kronor för år räknat.

1 anslutning härtill torde höra stadgas, att justitieombudsmannen skall
vara pliktig att vid åtnjutande av annan ledighet än semester vidkännas
avdrag å sin avlöning, nämligen vid sjukdom efter ett belopp av 3,000
kronor för år räknat och vid annat laga förfall än semester eller sjukdom
med så mycket därutöver, som i varje särskilt fall prövas skäligt. Med
hänsyn till den befattning, som jämlikt § 68 riksdagsordningen tillkommer
herrar fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontor i fråga
-om tillsättande av justitieombudsman och suppleant för honom i visst fall,

- 1916 —

289

synes den i angivna hänseende erforderliga prövningen knappast kunna
ankomma pa någon annan än nämnda herrar fullmäktige.

Med stöd av det anförda får jag vördsamt tillika hemställa, att riksdagen
matte fastställa bestämmelser rörande skyldighet för justitieombudsmannen
att i de fall, som ovan omförmäla*!, i enlighet med vad ovan

sin avlöning-.

blivit föreslaget vidkännas avdrag å

I fråga om semester och annan ledighet för tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen
samt om vikarier för dem under ledighet är i
-° V, i instruktionen stadgat, att justitieombudsmannen äger därom bestämma.

beträffande detta stadgande anfördes emellertid i ovannämnda utlåtande,
att vid stadgandets formulering förutsatts, att längden av tjänstemännens
semester komme att på justitieombudsmannens förslag bestämmas
av riksdagen i sammanhang med fastställande av staten för justitieornbudsmansexpeditionen.
Jämväl borde i särskilda avlöningsregler meddelas bestämmelser
om avdrag från avlöningen vid annan "ledighet än semester
och om ersättning till vikarier.

I anledning av berörda uttalande tillåter jag mig erinra därom, att
normerande bestämmelser i ämnet redan finnas, vilka efter justitieombudsmannens
beprövande må tillämpas. Jag åsyftar härvid, att riksdagen, vid
fastställandet iir 1909 av nu gällande avlöningsstat för justitieombudsman
j611! exPe(^ä°n> i avseende å villkoren för åtnjutande av de då fastställda
löneförmånerna tillika beslöt, att de för justitiekanslersexpeditioneu
1 sa“ant .^seende gällande villkor och bestämmelser i tillämplio-a delar
skulle, efter justitieombudsmannens beprövande, gälla även för justitieombudsmansexpeditionen
(se 63 § i det år 1909 för riksgäldskontor! utfärdade
reglementet). Berörda villkor och bestämmelser, vilka för justitiekanslersarnbetet
fastställdes vid 1909 års riksdag, innehålla i sin ordning bland
annat, utförliga föreskrifter i ovanberörda avseende.

Vad först beträffar semestertidens längd har, i full överensstämmelse
nied de för motsvarande befattningshavare hos justitiekanslersämbetet i
1 detta avseende gällande bestämmelser, den praxis varit rådande vid justitieombudsmansexpeditionen,
att sekreteraren och registratorn årligen äU
nar sadant utan hinder för göromålens behöriga gång kunnat ske, utan
avdrag a avlöningen åtnjuta semester, den förre under en och en häri
manad och den senare under eu månad.

»Sedan, enligt beslut av 1912 års riksdag, även vaktmästaren hos justitiekanslersämbetet
tillförsäkrats rätt att årligen, i den mån det kan ske
utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester, nämligen
utK er In dagar, anser jag, att jämväl den hos justitieombudsmannen an 37

— Justitieombudsmannens umbet3beriitteke till 1916 års riksdan.

290

ställde vaktmästaren bör, under angivna förutsättning, komma i åtnjutande
av enahanda förmån.

Vid det förhållande att sålunda frågan om semesterledighet för såväl
tjänstemännen som vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen fåi
anses ordnad genom 25 § i instruktionen och den år 1909 av riksdagen
senast fastställda staten för justitieombudsmansexpeditionen nied därvid
lämnad hänvisning till de för justitiekanslersämbetet uti ifrågavarande
hänseende gällande villkor och bestämmelser, samt jag saknar all anledning
att påkalla ändring i vad sålunda för närvarande år gällande, finner
jag icke någon framställning i ämnet vara från min sida erforderlig.

Vad vidare angår avdrag från tjänstemännens avlöning vid annan
ledighet än semester och om ersättning till vikarier, finnes i denna del
uti ovannämnda för justitiekanslersämbetet fastställda villkoi och bestäm
meker, så vitt här är i fråga, stadgat följande: att tjällstgöringspenningar
få uppbäras endast för den tid, befattningsinnehavare verkligen tjänstgjort
eller åtnjutit semester, men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring
befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen; att den, som av
sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger uppbära hela lönen, men
ätt den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra
särskilda uppdrag eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar,
avstå så mycket av lönen, som för befattningens uppehållande erfordras
eller eljest ''prövas skäligt; samt att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras
för beredande av semester, registratorn skall vara skyldig att, om
han förordnas att uppehålla sekreterarbefattningen, bestrida densamma mot
åtnjutande i förstnämnda fall av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet av däremot svarande belopp i stället
för egna tjänstgöringspenningar. _

Även beträffande här omhandlade fråga finnas sålunda utförliga bestämmelser,
som justitieombudsmannen efter beprövande äger tillämpa beträffande
de å expeditionen anställda tjänstemännen. Med hänsyn till den
väsentligt olika ställning tjänstemännen hos justititekanslersämbetet intaga
i förhållande till motsvarande befattningshavare vid justitieombudsmansexpeditionen,
nämligen därutinnan, att de förra innehava befattningar på
fast stat, under det att de senare äro mera lösligt anställda, är det visserligen
förhållandet, att'' åtskilliga av de för justitiekanslersämbetet gällande
avlöningsbestämmelser icke alls äro tillämpliga för tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen;
och kunde det på grund härav synas lämpligt,
att för justitieombudsmansexpeditionen särskilt avpassade avlömngs —

1916 —

291

Då emellertid nu icke är fråga om

villkor bleve av riksdagen fastställda. _ __ ___________ ^ uauji uui

m lönereglering lör tjänstemännen och då enligt riksdagsbeslutet år* 1909
bestämmelserna för justitiekanslersämbetet skola, efter justitieombudsmannens
beprövande, gälla för justitieombudsmansexpeditionen allenast i tilllampliga
delar,, finner jag ej heller i denna del någon anledning att påkalla
ändring i vad riksdagen år 1909 i förevarande hänseende beslutat.

i ett avseende synes emellertid ett tillägg till gällande avlönirmsbestammelser
vara av behovet påkallat. Vid 1909 års lönereglering för
tjänstemännen vid justitieombudsmansexpeditionen meddelades icke nWi
bestämmelse darom, att viss del av avlöningen skulle anses utgöra tjänstgoringspennmgar.
Då emellertid eu sådan uppdelning av avlöningen med
hänsyn till tillämpningen av förberörda för justitiekanslersämbetet gällande
bestämmelser särskilt vid sjukdomsförfall för tjänsteman — ä^er en
viss betydelse förefaller det mig önskvärt, att dylik uppdelning skedde.

.. 0m de , be/®PP av de bad;i tjänstemännens avlöningar (respektive

6,000 kionor och 4,000 kronor), som böra anses utgöra tjänstgöringspenningar,
tillåter jag mig, med stöd av vad som eljest gäller beträffande befattningshavare
med motsvarande avlöning, i berörda hänseende föreslå
i fråga om sekreteraren 1,800 kronor och beträffande registratorn-kanslisten
l,o00 kronor.

På grund av vad sålunda anförts för jag härmed vördsamt hemställa,
att riksdagen matte bestämma, att av den vederbörande tjänstemän vid
justitieombudsmansexpeditionen tillkommande avlöning, utgörande för sekreteraren
6,000 kronor och för registratorn-kanslisten 4,000 kronor, följande
belopp skola anses utgöra tjänstgöringspenningar, nämligen för sekreteraren
1,800 kronor och för registratorn-kanslisten 1.500 kronor.

Framställning angående lönereglering för justitieombudsmansexpeditionens
vaktbetjäning.

Deri vid justitieombudsmansexpeditionen anställde vaktmästarens avlöning.
utgör enligt 1909 års lönereglering 1,100 kronor, vilken avlöning
kan etter o ars tjänstgöring höjas med 100 kronor.

Denna avlöning synes mig emellertid med hänsyn till de i fra<m om
hans^tjäns^örmg numera föreliggande förhållanden vara för lågt tilltagen.

År 1909 begärdes för vaktmästaren

samma avlöning, som är fastställd

/*.. i , .. . . .. iii ^*ruuiJin, SU111 cll ItlöbStclIllL

tor vaktmästare i riksgäldskontoret och vid riksdagens bibliotek. Statsutskottet
anförde då, att den föreslagna avlöningen syntes något för höft
tilltagen, särskilt då man toge i betraktande, att expeditionen icke hölles
tor allmänheten tillgänglig iller än 4 timmar om dager! och att tillföljd
därav vederböra liflös dagliga tjänstgöring a tjänsterummet

i regel torde

292

vara begränsad till nämnda tid. Med avseende härå fann utskottet, att
ifrågavarande avlöning skäligen kunde sättas till något lägre belopp än
det, som samma år blivit bestämt för motsvarande befattning hos justitiekanslersämbetet,
varest den dagliga tjänstgöringen å tjänsterummet utsträckts
till 6 timmar. Med hänsyn till berörda omständighet samt förhållandena
i övrigt fann utskottet skäligt tillstyrka det sedermera av riksdagen
fastställda beloppet, 1,100 kronor jämte ovan angivna ålder stilla gg.

Med anledning av den utav statsutskottet sålunda anförda motivering
vill jag hava framhållit, att på grund av den under senare år förefintliga
ökningen i göromålen andra förhållanden numera föreligga än de av statsutskottet
år 1909 förutsatta. Väl är det fortfarande förhållandet, att
expeditionen officiellt hålles öppen för allmänheten blott 4 timmar om
dagen eller klockan 10—2 på dagen, men i själva verket ar expeditionen,
med undantag för sommarmånaderna, så gott som varje dag öppen till klockan
4 e. m. Det kan och vitsordas, att numera tjänstgör vaktmästare å expeditionen
till sistberörda tid på dagen. Då alltid någon av tjänstemännen och skrif
biträdet är kvar till kl. 4 e. m. å tjänsterummet och den avgående posten
först vid sagda tid brukar avsändas med vaktmästaren, innebär detta, att
han jämväl efter 6 timmars tjänstgöring är upptagen med göromål för
expeditionens räkning. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes
mis: bestämmelsen om 4 timmars öppethållande av expeditionen, vilken
bestämmelse möjligen gäller gentemot allmänheten men ingalunda för
tjänstemännen, icke höra tillmätas någon betydelse i förevarande avseende.
Därmed har emellertid det av statsutskottet anförda skälet för ett lägre
avlöningsbelopp, än som eljest utgår till vaktmästare i statens verk, förfallit.

Rättvisan synes kräva, att vaktmästaren å denna expedition _ ej i
avlöningsavseende försättes i sämre ställning än motsvarande befattningshavare
hos justitiekanslersämbetet och hos militieombudsmansexpeditionen,
med vilka en jämförelse ligger närmast till hands. Enligt vad jag har
mig bekant, begäres för vaktmästaren vid sistnämnda expedition avlöning
till samma belopp, som i detta avseende gäller inom statsförvaltningen
i allmänhet, eller 1,200 kronor med två ålderstillägg å 100 kronor
efter respektive 5 och 10 ars tjänstgöring.

På grund av vad sålunda anförts får jag härmed vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte fastställa avlöningen för vaktmästaren hos justitieombudsmansexpeditionen
till 1,200 kronor, därav 350 kronor skola anses utgöra
tjänstgöringspenningar, vilken avlöning dock kan höjas efter o års
tjänstgöring med 100 kronor och efter 10 års tjänstgöring med ytterligare

— 1016 —

293

100 kronor; skolande för vaktmästaren, därest han i sådan egenskap åtnjuter
fri bostad, å avlöningen avdragas 150 kronor årligen, så lämm denna förmån
kvarstår.

5. Framställning angående tillfälligt anslag till bestridande
av expenser vid justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition.

Efter framställning av justitieombudsmannen anvisade 1909 års riksdag
tran och med år 1910 ett årligt anslag av 1,200 kronor till bestridande
av expenser vid justitieombudsmannens och trvckfrihetskommitténs
expedition. ^ Detta anslag har emellertid under alla de därefter förflutna
sex åren måst anlitas i sådan utsträckning, att vid slutet av varje räkenskapsår
uppstått brist, som måst balanseras och icke kunnat fyllas förrän
under det därpå följande året av då utgående anslaget.

Bristen uppgick vid 1915 års utgång till 839 kronor 57 öre.

Denna brist i anslaget har till en del uppstått genom åtskilliga möbelinköp
till expeditionen, som gjordes under åren 1912—1914. Då
bristen även i övrigt till viss del synes bero på engångsutgifter eller i
allt tall utgifter, som antagas icke årligen återkomma,"har jag ansett höjning
av anslaget icke böra nu ifrågasättas — för vinnande av erforderlig
kännedom rörande behovet av dylik höjning torde ett eller annat års
ytterligare erfarenhet vara önskvärd —, utan får jag i stället vördsamt
hemställa, att riksdagen måtte medgiva, att av förslagsanslaget till avlönmg,
resekostnader och expenser för justitieombudsmannen och hans
expedition ett belopp av 800 kronor må, emot behörig redovisning, under
ar 1916 utgå till täckande av uppkommen brist å anslaget till bestridande av
expenser A id justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs expedition.

— 191 (i —

294

VI. Inspektionsresor år i915.

Justitieombudsmannens ämbetsresor under år 1915 hava omfattat
Jämtlands och Värmlands län. Under dessa resor har inspektion skett hos
Konungens befallningshavande i nämnda två län, domkapitlet i Karlstad,
samtliga rådhusrätter och häradshövdingar inom dessa län med undantag
av domhavanden i Härjedalens domsaga, gränset ullrätterna i Jämtlands län,
stadsstyrelsen i Arvika, lantmäterikontoren i båda länen, straffängelset i
Karlstad samt krono-, stads- och häradshäkten. Krigsrätternas vid Jämtlands
fältjägarregemente och Norrlands artilleriregemente protokoll1) hava
även varit föremål för granskning, och har behörig uppmärksamhet ägnats
jämväl åt domstolarnas arkiv.

Redogörelse för vad vid nämnda inspektioner förekommit lämnas i de
därunder förda diarier, vilka, jämte justitieombudsmansexpedi tionens diarium
och registratur, komma att för granskning överlämnas till riksdagens
lagutskott.

Med anledning av vad under inspektionen hos domstolarna i Värmlands
län av mig iakttogs må emellertid här anmärkas följande.

Vid inspektionen hos eu av domhavandena i länet inhämtades i fråga
om praxis vid debiterande av lösen för gravationsbevis, att då gravationsbevis
utfärdades å hemman, vilket ägaren förvärvat genom flera olika åtkomster,
debiterades lösen för beviset, såsom avsåge det så många hemman
eller hemmansdelar, som det fanns åtkomster eller lagfartsbevis för
ägaren. Detta förfarande motiverades av vederbörande med den bestämmelsen
i förordningen angående expeditionslösen, att lösen för gravationsbevis
rörande fastighet på landet beräknas med visst belopp för varje särskild
hemmansdel. Med andra ord: varje fastighetsdel, varå särskilt lagfartsbevis
utfärdats, betraktades såsom en hemmansdel i den bemärkelse,
som i nämnda förordning avses.

Att i angivna fall debitera lösen för gravationsbevis på detta sätt,
torde icke vara riktigt och i varje fall icke stå i överensstämmelse med
vad lagstiftaren åsyftat. Oriktigheten av förfarandet framträder särskilt
tydligt *1 ett sådant fall, då en arvinge i ett dödsbo dels ärver en lott i

D Inspektionsresan till Jämtland företogs i april månad 1915.

— 191G —

295

arvlåtarens hemman och dels genom särskilda köpebrev från sina medarvingar
inköper deras ärvda lotter och å desamma erhåller lagfart under särskilda
” 1 protokollet men måhända samma dag å samtliga lotter. Att betrakta
dessa var för sig lagfarna ideella lotter i ett och samma hemman såsom
skilda hemmansdelar i lösenförordningens bemärkelse, kan icke godkännas
vara riktigt. Med uttrycket hemmansdelar torde här avses icke ideella
lotter i ett och samma hemman utan genom lantmäteriförrättnino- å marken
utlagda och genom uppdragna ägogränser avskilda delar av hemman.

Hos justitieombudsmannen äro i särskilda ärenden klagomål anförda
mot två domhavande. för sådan debitering av gravationsbevis, som här angivits.
Då skriftväxling emellertid i det ena ärendet ännu påo-år, kommer
ärendenas prövning att anstå, tills båda bliva i skick att kunna företagas
till slutligt avgörande1). °

\ ld inspektionen av domsagorna i Värmlands län inhämtades vidare,
att i två av domsagorna i fråga om utdömande av viten enligt kuno-1.
cirkuläret den 28 maj 1859 och kungl. kungörelsen den 8 november 1878
angående olovligt beträdande av inhägnade järnbanor m. m. den praxis
ratt, att vitena i deras helhet tilldömdes kronan. Vid övriga domstolar
som ifrågavarande inspektion omfattade, hade, såvitt därvid blev utrönt i
berörda avseende annan praxis följts, i det att sålunda utdömda viten
jämlikt kungl. brevet den 26 april 1785 brukat fördelas mellan kronan
och vederbörande åklagare med hälften till vardera.

Med anledning av vad sålunda förekommit inhämtade ja^ hos rikets
hovrätter upplysning beträffande den praxis, som av dem i detta avseende
tillämpats. Samma motsättning i lagtillämpningen blev därvid konstaterad
även för hovrätternas vidkommande.

1 hovrätten _ över Skåne och Blekinge hade städse den praxis följts
att vite enligt ifrågavarande författningar förklarats skola tillfalla kronan
ensam. I Svea hovrätt åter hade motsatt praxis följts, åtminstone under
senare år, och vitena brukat fördelas mellan kronan och åklagaren. I ett
ar 1912 avdömt mål hade av fyra i målets avdömande deltagande ledamöter
i hovrätten en ledamot varit skiljaktig och för sin del förklarat
bö*er.na skola tillfalla kronan. Beträffande Göta hovrätt hade något sådant
mål icke under de senaste tio aren varit föremål för hovrättens prövning.

B Jfr redogörelsen för Åtal n:r 19 i avd. I hiirovan i berättelsen.

— 1016 —

296

Ehuru jag fann den sålunda konstaterade olikheten i lagtillämpningen
ganska anmärkningsvärd, kunde emellertid någon åtgärd jämlikt 14 § i
den för mig gällande instruktion icke ifrågakomma, dä ifrågavarande författningar
numera äro upphävda genom järnvägstrafikstadgan den 24
januari 1914.

VII. Under år 1915 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Vid 1915 års början voro av
under handläggning härstädes

förut inkomna klagomål fortfarande
............................................................. 42

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1915 — däri
inbegripna 25 av tryckfrihetskommitterade handlagda ärenden har

uppgått till 603, därav inkomna klagomål till ett antal a\ .................

”samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa, eller på annat sätt anhängiggjorda
ärenden mot ämbets- eller tjänstemän till ett antal av.....

291

204

Snrmrui,

Av dessa ärenden hava, såsom återkallade, avskrivits ..................... 4

till annan myndighet överlämnats.....................................................;..... 7

på grund därav, att klaganden erhållit gottgörelse eller eljest

rättelse vunnits, avskrivits.......................................................................•••••...... 0

efter vederbörandes hörande, med eller utan erinran, avskrivits... 253
» annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 144

till åtal hänvisats ........................................................................................

föranlett framställning till Kungl. Maj:t........................■....................

vid årets slut varit vilande i avbidan på förklaring eller påminnelser
..................................................................................................................

av annan anledning vilande........................................................................

på prövning beroende ..........................................................

Stimma

Till jämförelse må här intagas följande uppgift å antalet till justitieombudsmannen
under åren 1900—1915 inkomna klagoskrifter, utvisande
vilken betydande ökning av antalet dylika skrifter som sedan förstnämnda
år ägt rum:

— 1916 —

297

År	1900................	......... 70	År 1908.......	.............. 254
»	1901.................	.......... 65	» 1909.....	............. 309
»	1902.............	......... 97	» 1910...........	.............. 347
	1903................	.......... 103	* 1911.......	............ 385
>	1904................	.......... 106	År 1912.......	............. 341
»	1905.................	.......... 102	* 1913...........	............. 287
>	1906.................	.......... 106	» 1914..........	............. 278
	1907...............	.......... 186	» 1915............	............. 291

Under år 1915 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 14
ärenden beslutits anställande av åtal mot ämbets- och tjänstemän, nämligen:

på grund av förd klagan .............................................................................. H

av annan anledning............................................................................. 3

Summa 14

De sålunda beslutade åtalen äro riktade mot nedannämnda ämbets-
eller tjänstemän för nedan angivna fel eller försummelser i ämbetet
eller tjänsten:

1) t. f. länsmannen Kr. Linde, för obehörigt nedtagande av viss valaffisch
(22);

2) kronofogden G. Lindeberg, för felaktigt förfarande vid utfärdande
av tillståndsbevis för förevisande av biograf bilder (23);

3) t. f. borgmästaren K. H. Westerström m. fl. ledamöter av magi straten

i Falköping, för felaktigt avdömande av ett lagsökningsmål
in. m. (24); ° °

4) extra länsmannen C. A. Olsson, för obehörig försäljning av utmätt
gods, för anställande av obehörigt åtal och för olaga häktning (25);

5) t. f. landshövdingen M. Sahlin och t. f. landssekreteraren C.
Fröberg, i fråga om lagligheten av meddelat förbud mot offentlig sammankomst
(26);

6) extra lantmätaren Iv. H. Wahlgren, för olagligt uppskov med
förrättning m. m.;

7) kronofogden B. Helleberg, för försummelse vid utförande av ett
utav justitieombudsmannen anbefallt åtal (31);

8) t. f. domhavanden I. Kramer, för oriktig anteckning i saköreslängd
(27); °

9) kronofogden A. Nylén, för felaktigt förfarande i utmätnings
ärende (28);

10) t. f. domhavanden Gunnar Ramstedt, för felaktigt förfarande vid
förordnande av förmyndare (29);

38 — Justitieombudsmannens ämbetsberädelse till IDIG års riksdag.

298

11) kyrkoherden A. M. Junggren, för hållande av predikan med
partipolitisk innebörd;

12) länsmannen C. 0. J. Ljungqvist, för felaktigt förfarande i utmätningsärende; 13)

landshövdingen C. F. Holmquist och t. f. landssekreteraren 0.
G. Rydin, för felaktigt förfarande vid förordnande av syssloman för utmätt
fast egendoms förvaltning (30); och

14) länsmannen C. G. Collenius, för obehörig häktning av minderårig.

(De inom parentes utsatta siffertalen hänvisa till motsvarande nummer
under den i innehållsförteckningen under avdelning I intagna redogörelsen
för åtal.)

Under året hava, på grund av inkomna klagoskrifter eller utan
sådant föranledande, åtskilliga frågor rörande lagändringar eller andra
spörsmål av mera allmänt intresse upptagits till behandling. Frånsett de
fall, där framställning, på sätt denna berättelse utvisar, avlåtits till
Konungen eller riksdagen, äro för närvarande åtskilliga dylika ärenden
under ^handläggning. Enär skriftväxling eller eljest utredning ännu pågår
i dessa ärenden, måste deras slutliga behandling anstå till längre fram
under år 1916.

Av här åsyftade ärenden må följande omnämnas:

1) fråga om införande av s. k. bemanningslag, innefattande s. k. bemanningsskala,
utöver de bestämmelser, som innehallas i 2 kap. av förordningen
den 23 december 1915 angående vissa säkerhetsåtgärder vid
nyttjande av fartyg;

2) ifrågasatta ändringar i 3 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom; avseende, bland annat, beredande av bättre
Villkor i visst avseende för mindre bemedlade hyresgäster i stad;

3) ifrågasatt utsträckning, av rätt för oskyldigt häktade att erhålla
ersättning av allmänna medel;

4) ifrågasatta ändringar i lagen den 14 september 1906 angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad;

5) ifrågasatt ändring av 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken; avseende
införande av förmånsrätt för arbetares fordran hos arbetsgivare i visst fall;

6) ifrågasatta ändringar i bestämmelserna rörande ledigförklarande av
apotek; avseende i huvudsak förkortande av tiden för vakanser i apoteksinnehav;

7) ifrågasatt ändring i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag; avseende
förtydligande av bestämmelserna rörande nöjdförklaring av häktad;

— 1016 —

299

8) ifrågasatt ändring i förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen; avseende förtydligande av bestämmelserna rörande lösen
för gravationsbevis i vissa fall;

9) ifrågasatt ändring av vissa §§ i utsökningslagen; avseende reglering
av frågan om utmätning av innestående avlöning;

10) ifrågasatt ändring i instruktionen för medicinalstyrelsen; avseende
stadgande av förtursrätt för ärenden angående häktad;

11) ifrågasatt ändring i instruktionen för generalpoststyrelsen rörande
handläggningen av bestraffningsärenden;

12) ifrågasatt ändring i instruktionen för järnvägsstyrelsen rörande
ändrad ordning för fullgörandet av vissa registratorsgöromål.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksmöte någon förklaring
av lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blivit
av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från de särskilda statsdepartementen införskaffats uppgifter ej mindre
om, vilka åtgärder blivit vidtagna i anledning av 1915 års riksdags skrivelser,
än även — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1915 års slut
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — om vilka åtgärder blivit
med sistnämnda ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angiva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången av år 1915, innefattas i tre särskilda, såsom
bilagor (bil. II, III och IV) till denna berättelse intagna förteckningar.
Såsom bilagor äro ock intagna en tabell över de skrivelser,
1915 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före år 1915 men vid samma års slut ännu voro
på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden hittills undergått (bil. V).1)

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1916.

VIKTOR PETRÉN.

_ Eric Gyllenstierna.

x) Angående bil. VI, se under avd. III nr 4 härovan, sid. 233.

— 1916 —

300

Berättelse av kommitterade till tryckfrihetens vård;

avgiven år 1916.

Till RIKSDAGEN.

Kommitterade hava under år 1915 haft att pröva dels åtskilliga från
chefens för justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta
skrifters indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen dels ock
två från högste befälhavaren å 1915 års kustflotta, viceamiralen Wilhelm
Dyrssen inkomna anmälningar om indragning av tryckt skrift jämlikt
4 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen.

Beslut om indragning hava av vederbörande meddelats beträffande:
dels följande tidningar, nämligen:

»Ned med vapnen» för oktober 1914;

n:r 2 av tidningen »Försvarsnihilisten» för år 1914;

tidningen »Långholmen»;

tidningen »Brand» för den 14 november 1914, den 9 januari 1915
och den 13 februari 1915; samt

tidningen »Såningsmannen» för den 10 april 1915;
dels två märken, med inskrift, det ena: »Krig är mord», »Front mot
kriget», »Du skall icke dräpa», »Vägra att döda» (indraget två gånger),
och det andra: »Vi vilja bli avmobiliserade», »Bort med kriget», »Ned

med militarismen»;

— 1916

301

dels ett tidningsurklipp, innehållande ett fotografi av en sjöman samt
därunder en notis med rubrik »Häråvan ses en villig hantlangare i det
blodiga vansinnets tjänst» och undertecknad »Antimilitarist»;

dels ock följande broschyrer, upprop eller flygskrifter, nämligen:
»Lydnadens anda» (indragen fem gånger);

»Låt ryssen ta oss» (indragen fem gånger);

»Några revolutionära sånger utgivna av Ungsocialistiska partiet» (indragen
fem gånger);

»Du skall icke dräpa»;

»Kval» (indragen två gånger);

»På väg till regementet»;

ett såsom Brand n:r 48 B betecknat flygblad med rubrik: »Manifäst,
Till Sveriges socialistiskt organiserade arbetare»;

»Om jag vore mor» (indragen två gånger);

»Kamrater» (indragen tre gånger);

»Det stora blodbadet»;

»Mobiliseringsvisa för 1913 års klass av Västmanlands regemente»;
»Munkorg och knutpiska» (indragen fem gånger);

»Ungdom vakna»; och

»Upp till kamp mot militarismen».

Indragning av ovan uppräknade tidningar, skrifter m. m. har ägt rum vid
följande truppförband eller ombord å flottansnedannämndafartyg, nämligen:
Hälsinge regemente (två gånger);

Västmanlands trängkår (två skrifter vid ett tillfälle);

Svea livgarde;

Kronprinsens husarregemente;

Upplands infanteriregemente;

Upplands artilleriregemente (två gånger);

Första livgrenadjärregementet;
i Älvsborgs fästning (två gånger);
vid truppförband i Malmö;

» » i Boden (två gånger, därav två skrifter vid ett tillfälle);

» » å Kronobergs hed (två gånger);

hos de vid Ronneby militäretablissement förlagda trupperna;
vid flottans station i Stockholm (två gånger, därav vid ett tillfälle
två skrifter);

vid flottans övningsavdelning i Stockholm ombord å pansarbåten »Svea»
(tre gånger, därav fem skrifter vid ett tillfälle och två vid ett annat);

— 1910 —

302

ombord å pansarbåtarna »Tapperheten» (två gånger, därav sju tidningar,
broschyrer och märken vid det ena och nio vid det andra tillfället),
»Aran» och »Vasa» samt pansarkryssaren »Fylgia»; samt

vid flottans avdelning i Göteborg ombord å pansarbåten »Tordön».

De av vederbörande meddelade förordnanden om skrifts indragning
hava kommitterade, efter prövning av de insända handlingarna, med två
undantag funnit böra äga bestånd, varom kommitterade i varje särskilt
fall genom avlåten skrivelse lämnat vederbörande underrättelse.

Med förberörda två undantag förhöll sig på följande sätt.

I insänd skrivelse hade chefens för justitiedepartementet ombud i
Stockholm B. J. Schönineyr hos kommitterade anmält, att ombudet efter
framställning av avdelningschefen för flottans övningsavdelning i Stockholm
förordnat om indragning av, bland annat, en flygskrift med titel
»Frihet åt Amaltheamännen» och undertecknad: »Syndikalisterna». Vid

prövning av detta ärende under ett den 8 april 1915 hållet sammanträde
beslöto kommitterade, att det av ombudet sålunda meddelade förordnandet
icke skulle äga bestånd.

I skrivelse av den 18 september 1915 anmälde chefens för justitiedepartementet
ombud i Uppsala H. Siljeström hos kommitterade, att ombudet
efter framställning av chefen för Upplands infanteriregemente förordnat
om indragning av en å nämnda regementes övningsplats påträffad
flygskrift med rubrik »Far kommer hem» och undertecknad: »Uppsala

S. D. U. K:s Militäragitationskommitté». Vid granskning av denna skrift
anförde undertecknad Petrén till kommitterades protokoll den 27 september
1915 följande: »Väl anser jag det ytterst olämpligt och förkastligt,

att ifrågavarande skrift utdelas bland det militära manskapet, men å
andra sidan finner jag skriftens innehåll icke vara av den beskaffenhet,
som avses i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen. Jag finner förty, meo
voto, det givna förordnandet icke höra äga bestånd». I enlighet härmed
fattades kommitterades beslut.

Underrättelse om dessa kommitterades beslut, varigenom av nämnda
ombud meddelade förordnanden om indragning sålunda blivit upphävda,
avsändes omedelbart till respektive ombud.

Stockholm i januari 1916.

VIKTOR PETRÉN.

OSCAR MONTELIUS. TEOFRON SÄVE. E. A. KARLFELDT.
ERNST TRYGGER. SIXTEN von FRIESEN. K. SCHLYTER.

Eric Gyllenstierna.

BIL ÄGOR

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÅTTELSE

till 1916 års riksdag.

Bilaga 1.

Tabell

över samtliga av 1915 års riksdag avlåtna skrivelser m. in., i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll; det andra
siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits i den
såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	119	18	79	38		190	58	126	78	92	97	133
2	20	19	187	39		191	59	196	79	48	98	134
3	38	20	3)	40		122	60	15	80	49	99	100
4	54	21	4	41	84,	123	61	16	81	93	100	198
5 Al	72	22	5	42		10	62	18	82	129	101	199
5 B)	23	11	43		12	63	17	83	175	102	66
6	75	24	6	44		13	64	2)	84	46	103	135
7	120	25	171	45		85	65	127	85	130,	104	136
8	182	26	80	46		86	66	128	177,	197	105	19
9	185	27	81	47		43	67	3)	86	94	106	58
10 57, 74,	28	82	48		42	68	3)	87	95	107	200
76,	121,	29	2)	49		87	69	3)	88	61	108	67
183,	186	30	40	50		88	70	3)	89	65	109	101
11	1	31	41	51		192	71	90	90	131	no	69
12	77	32	188	52		193	72	44	91	96	in	137
13	*)	33	7	53		194	73	45	92	97	112	39
14	2)	34	8	54		195	74	172	93	176	113	68
15	2	35	9	55		14	75	173	94	132	114	138
16	3	36	189	56		124	76	174	95	98	115	139
17	78	37	83	57	89,	125	77	91	96	99	116	102

1) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — a) Skrivelser till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Utfärdade förordnanden.

117	201	135	143	154	3)	173	156	192	218	211	37
118	202	136	144	155	26	174	109	193	219	212	163
119	203	137	145	156	3)	175	157	194	220	213	118
120	52	138	146	157	3)	176	217	195	115	214	164
121	103	139	206	158	147	177	47	196	27	215	63
122	204	140	178	159	148	178	158	197	116	216	165
123	104	141	207	160	149	179	179	198	29	217	166
124	105	142	208	161	214	180	no	199	30	218	184
125	106	143	209	162	215	181	55	200	117	219	2)
126	21	144	210	163	150	182	56	201	28	220	x)
127	22	145	211	164	151	183	in	202	180	221	3)
128	23	146	70	165	216	184	64	203	221	222	62
129	59	147	212	166	152	185	112	204	31	223	167
130	24	148	213	167	153	186	113	205	181	224	168
131	107	149	50	168	154	187	159	206	32	225	169
132	140,	150	51, 13	169	155	188	160	207	33	226	170
	205	151	53	170	60	189	161	208	34
133	141	152	25	171	71	190	162	209	35
134	142	153	3)	172	108	191	114	210	36

i) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
5) Utfärdade förordnanden.

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1913 ars riksdag till Kungi. Maj:t avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av

samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 10 februari 1915, angående verkställd omröstning
över högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. (11.)

1915 den 19 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2. av den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 17 § strafflagen. (15.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1915.

3. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om anstånd med erläggande av vissa patentavgifter. (16.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1915.

4 6- tre särskilda skrivelser av den 5 mars, angående av riksdagen beslu tade

ändringar i rikets grundlagar. (21, 22 och 24.)

1915 den 19 april meddelades härå svar å rikssalen.

7. av den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning. (33.)

1915 den 26 mars lag i ämnet utfärdad.

8. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser om insändande till hovrätt av underrätts
dombok. (34.)

1915 den 26 mars lag i ämnet utfärdad.

— loiöj—

9. Riksdagens skrivelse av den 17 mars, av samma dag, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 §
i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar och andra ärenden. (35.)

1915 den 26 mars lag i ämnet utfärdad.

10. av den 27 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 85 § sjölagen den 12 juni 1891. (42.)

Sedan lagrådets utlåtande inhämtats, har lag i ämnet utfärdats den 6 april 1915.

11. av den 8 april, angående riksdagens beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(23.)

1915 den 19 april meddelades härå svar å rikssalen.

12. av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 16 under andra
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående avlöningar
till civila ledamöter i krigsrätterna m. fl. (43.)

1915 den 23 juli i statsrådet anmäld samt föreskrifter meddelade vederbörande.

13. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 24 under andra

huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående kamreraren
i fångvårdsstyrelsen J. H. Nilssons rätt till ålderstillägg för visst
fall. (44.)

1915 den 24 april i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

14. av den 16 april, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad

lydelse av 92 § växellagen. (55.)

Sedan lagrådet avgivit utlåtande, utfärdades lag i ämnet den 30 april 1915.

15. av den 23 april, i anledning av väckt motion om förslag till ändrade lagbestämmelser
i fråga om utlännings rätt att besitta fastighet i Sverige. (60.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap. handelsbalken.
(61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

17. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till lag om änd rad

lydelse av 49 och 230 §§ utsökniugslagen samt till lag angående

- 1916 —

Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar, dels ock i ämnet
väckta motioner. (63.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 maj 1915.

18. Riksdagens skrivelse av den 23 april, angående instruktion för riksdagens
justitieombudsman och instruktion för riksdagens militieombudsmau. (62.)

Författningar i dessa ämnen utfärdade den 14 maj 1915.

19. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
m. m. (105.)

Sedan lagrådet blivit hört över de av riksdagen för dess del antagna lagförslag, har

Kungl. Maj:t den 11 juni 1915 utfärdat lagar i ämnet.

20. av den 18 maj, angående regleringen av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (2.)

1915 den 28 maj i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

21. av den 19 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och
sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

1915 den 2 juli i statsrådet anmäld samt remitterad för utlåtande till rikets hovrätter.

Sådana utlåtanden hava ännu ej fullständigt inkommit.

22. av samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa
fall av gällande bestämmelser om häradsting m. m. (127.)

1915 den 11 juni i statsrådet anmäld och remitterad för utlåtande till vissa myndigheter.
Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. av samma dag, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i gällande bestämmelser angående förteckningar å lagfarter. (128.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1915.

24. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § i
lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.
(130.)

1915 den 2 juli i statsrådet anmäld samt remitterad för utlåtande till åtskilliga myndigheter.
Sådana utlåtanden hava ännu ej fullständigt inkommit.

- 1910 —

25. Riksdagens skrivelse av den 21 maj, angående val av riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare. (152.)

1915 den 11 juni i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

26. av samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (155.)

1915 den 11 juni i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

27. av den 27 maj, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten. (196.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 juni 1915.

28. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proportion med förslag
till lag om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara, dels ock
i ämnet väckta motioner. (201.)

Sedan lagrådet hörts över det av riksdagen för dess del antagna lagförslag, har Kungl.

Maj:t utfärdat lag i ämnet den 3 juni 1915.

29. av den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (198.)

Sedan lagrådet hörts över de av riksdagen för dess del antagna lagförslag samt kyrkomötet
bifallit vissa till kyrkomötet hänskjutna delar av förslagen, har Kungl. Maj:t

den 12 november 1915 utfärdat lagar i ämnet.

30. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning rörande
bevisning inför rätta. (199.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag till lag om rätt för stat, kommun och
municipalsamhälie att försälja vissa fastigheter med servitut, innefattande
företrädesrätt till återköp. (204.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den 25
juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne samt
lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne ävensom förslag till förbättringar i dessa lagar, dels ock ändring i
vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

33. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för Konungen att stadga förbud i vissa fall
mot slaktande av svin och saluhållande av slaktat svin. (207.)

1915 den 2 juli i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

34. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap. 16 §
strafflagen. (208.)

1915 den 2 juli i statsrådet anmäld samt remitterad till samtliga Konungens befallningshavande
för utlåtande. Sådana utlåtanden hava ännu ej inkommit.

35- av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud för vissa personer att vistas å ort, där avdelning av krigsmakten
är förlagd, samt till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 14 §
strafflagen. (209.)

1915 den 2 juli i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

36. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den
26 maj 1909. (210.)

Sedan lagrådets yttrande inhämtats över det av riksdagen för dese del antagna lagförslag,

har Kungl. Maj:t den 21 september 1915 utfärdat lag i ämnet.

37. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om talan i viss ordning angående rätt till strömfall. (211.)

1915 den 2 juli i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

2. Utrikesdepartementet.

38. Riksdagens skrivelse av den 18 maj 1915, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

1915 den 11 juni i statsrådet föredragen, varvid Kungl. Maj:t täcktes förordna,
att riksdagens i förevarande skrivelse anmälda beslut skulle delgivas statskontoret till
kännedom och efterrättelse, i vad på detta ämbetsverk ankomme, varjämte Kungl.
Maj:t, med anledning av vad riksdagen i 4:de punkten anmält, behagade fastställa
ny avlöningsstat för beskickningar och konsulat att tillämpas från den 1 januari 1916.
Ärendet kommer icke att vidare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2* — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1.910'' års riksdag.

39. Riksdagens skrivelse av den 20 maj, angående ersättning till vissa diplomatiska
och konsulära tjänstemän i utlandet för kursförlust i anledning
av kriget. (112.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

3. Lantförsvarsdepartementet.

40. Riksdagens skrivelse av den 16 mars 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättande från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar
av vissa förskottsvis utgivna medel. (30.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 mars 1915 föreskrev Kungl. Maj.t, att
de uti samma skrivelse upptagna förskott, tillhopa 138,524 kronor 20 öre, skulle
gäldas från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av ångpanneanläggningen vid Svea trängrcars kasernetablissemang
i Örebro. (31.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 26 mars 1915 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att i enlighet med i ärendet ingiven ritning
jämte kostnadsförslag gå i författning om utvidgning av ifrågavarande ångpanneanläggning,
varjämte Kungl. Maj:t föreskrev, att härav föranledda kostnader, högst femtontusentvåhundra
kronor, skulle bestridas från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av motorcyklar för armén. (48.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 april 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt arméfSrvaltningens
iutendentsdepartement att gå i författning om anskaffande av ett antal
motorcyklar, vartill riksdagen anvisat medel, varjämte Kungl. Maj:t föreskrev, att härav
föranledda kostnaden, högst 90,000 kronor, skulle bestridas av fjärde huvudtitelns allmänna
besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

43. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av vissa förskottsvis utgivna medel. (47.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1915 föreskrev Kungl. Maj:t, att till
gäldande av de i skrivelsen omförmälda, förskottsvis utgivna medel skulle tagas i anspråk
10,619 kronor 53 öre från fjärde samt 10,003 kronor 87 öre från femte huvudtitelns
allmänna besparingar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

44. Riksdagens skrivelse av den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande av vissa byggnader vid arméns intendenturförråd
i Boden. (72.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1915 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att i huvudsaklig överensstämmelse med ingivna
ritningar samt å platser, vilka arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement
i samråd med kommendanten i Boden ägde bestämma, vid arméns intendenturförråd
i Boden låta uppföra ett brödsädesmagasin med kvarn, ett mindre slakteri, inrymmande
jämväl anordningar för korvtillverkning, jämte kreatursstall samt ett viktualiemagasin
för eu sammanlagd kostnad av högst 312,500 kronor, att bestridas på i
riksdagsskrivelsen angivet sätt.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

45. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åter uppförande

av en nedbrunnen verkstadsbyggnad vid Karlskrona grenadjärregemente.
(7 3.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 14 maj 1915 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement dels att i huvudsaklig överensstämmelse
med ingiven ritning och kostnadsförslag låta återuppföra ifrågavarande verkstadsbyggnad,
dels ock att för tids vinnande låta under hand infordra anbud härom, dock med
iakttagande av att anbuden infordrades från mera än ett håll; och skulle härav föranledda
kostnader, högst 29,300 kronor, gäldas av fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. av Jen 7 maj, angående rätt i vissa fall till fria resor till och från hemorten
för till tjänstgöring inkallade värnpliktige. (84.)

Ärendet är remitterat till marinförvaltningen för avgivande av yttrande.

47. av den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att under år 1915 undergå landstormsbefalsutbildning.
(177.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 25 maj 1915 beslöt Kungl. Maj:t, att lag om
skyldighet för vissa värnpliktiga att under år 1915 undergå landstormsbefälsutbildning
skulle genom trycket i vanlig ordning utfärdas, varjämte Kung!. Maj:t i ämnet vidare
meddelade erforderliga bestämmelser och föreskrifter samt beslöt i övrigt erforderliga
åtgärder.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

48. av deri 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa Varbergs f. d. fästning tillhörande områden. (79.)

— 1916 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 28 maj 1915 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepavtement att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar
till Varbergs stad försälja ifrågavarande, kronan tillhöriga fem områden mot en köpeskilling
av 28,067 kronor 50 öre och på i övrigt föreskrivna villkor.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

49. Riksdagens skrivelse av den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av livregementets grenadjärers och livregementets
husarers förutvarande övningsfält Sannahed. (80.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1915 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepavtement dels att vidtaga de åtgärder, som kunde anses
erforderliga för avlösning av å ifrågavarande övningsfält vilande betesrättsservitut, eventuellt
att mot ägarna av de sevvitutberättigade fastigheterna anhängiggöra talan om
avlösningen under åberopande av den förändring i fråga om markens användande, som
det i propositionen angivna och av riksdagen godkända förslaget till användning av
Sannahed innébure, dels ock att, med i propositionen närmare angivna undantag, enligt
förut omnämnda plan ävensom villkor i övrigt, som av riksdagen godkänts, försälja ej
mindre av övningsfältet de delar, som icke besvärades av betesrättsservitut, omedelbart,
samt övriga delar av fältet, i den mån därå vilande servitut avlöstes, än även den
till övningsfältet hörande skjutbanan jämte de å övningsfältet och skjutbanan befintliga
byggnader och övriga anläggningar; dock att, därest någon byggnad fortfarande behövde
tagas i anspråk för lantförsvarets behov, försäljningsbeloppet finge minskas med vad
som motsvarade värdet å sådan byggnad; varjämte Kungl. Maj:t i ämnet meddelade i
övrigt erforderliga föreskrifter.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung]. Maj:ts prövning.

50. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till vissa byggnadsföretag vid armén. (149.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1915 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att omhänderhava och förvalta de uti riksdagens
ifrågavarande skrivelse omnämnda, av riksdagen för år 1916 beviljade eller
anvisade belopp, varjämte Kungl. Maj:t i ämnet meddelade erforderliga föreskrifter.

Vidare förklarade Kungl. Maj:t, beträffande vissa punkter i riksdagens ovannämnda
skrivelse, sig framdeles vilja meddela närmare bestämmelser.

Ärendet kommer att ytterligare bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
samt i särskilda propositioner gjorda framställningar angående engångskostnader
för försvaret. (150.)

— 1916 —

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1915 fattade Kungl. Maj:t beslut,
som är av hemlig natur.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

52. Riksdagens skrivelse av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av mark till lantförsvaret att användas till
forläggningsplats och övningsfält för fälttelegrafkåren jämte två i ämnet
väckta motioner. (120.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1915 anbefallde Kungl. Maj:t chefen
för fortifikationen att, i samråd med chefen för generalstaben, med beaktande av vad
i riksdagens berörda skrivelse anförts, verkställa förnyad utredning angående förläggning
av fälttelegrafkåren ävensom till Kungl. Maj:t inkomma med'' det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Ärendet kommer ytterligare att bliva föremål för Kung], Maj:ts prövning.

53. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hästhållningen
för officerare vid armén. (151.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juni 1915 beslöt Kungl. Maj:t, med godkännande
av riksdagens beslut, i vad detsamma skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet, uppdraga åt arméförvaltningens intendentsdepartement att — där så erfordrades,
i samråd med inspektören för infanteriet — verkställa utredning och avgiva förslag
angående lämpligaste och för statsverket billigaste sättet att ombesörja skötseln av
hästar vid infanteriet ävensom av hästar, som vore avsedda att uppställas i generalstabens
stall i Stockholm, därest detsamma bleve av statsverket inlöst; varjämte Kungl.
Maj:t beslöt i övrigt erforderlig åtgärd i ämnet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

54. av den 28 maj, angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juni 1915 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse riksdagens i punkterna l:o—60:o av nämnda skrivelse fattade beslut.
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

55. , av den 25 maj, i anledning av dels Kung]. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande
på krigsfot (hästutskrivningslag), dels ock i anledning av samma
proposition väckta motioner. (181.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 juli 1915 förordnade Kungl. Maj:t, att
lag angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(hästutskrivningslag) skulle genom trycket i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

56. Riksdagens skrivelse av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 ock 2,
§ 3, § 5 mom. 3, § 7 mom. 3 samt § 8 mom. 2 och 3 i lagen den
24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov. (182.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 2 juli 1915 förordnade Kungl. Maj:t, att

lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 2, § 3, § 5 mcm. 3, § i mom. 3 samt

§ 8 mom. 2 och 3 i lagen den 24 maj 1895, angående skyldighet för kommuner

och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov, skulle i vanlig ordning
genom trycket utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. av den 28 maj, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 16 juli 1915 föreskrev Kungl. Maj:t, att

riksdagens i ärendet fattade beslut skulle delgivas vederbörande myndigheter för kännedom
och efterrättelse samt meddelade övriga erforderliga föreskrifter.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

58. av den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande grunder för pensionering av arméns befäl och underbefäl med
vederlikar samt angående tiden för avgång ur tjänst. (106.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 juli 1915 förordnade Kungl. Maj:t, att
kungörelse i ämnet skulle genom trycket i vanlig ordning utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

59. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av § 22 värnpliktslagen den 17 september 1914.
(129.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 30 juli 1915 förordnade Kungl. Maj:t, att lag
om ändrad lydelse av § 22 värnpliktslagen skulle i vanlig ordning genom trycket
utfärdas.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Haj:ts provning.

60. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglemente
för avlöning vid arméu på krigsfot (krigsavlöningsreglemeute),
m. m. (170.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 11 juni 1915 beslöt Kungl. Maj:t utförda nytt
krigsavlöningsreglemente att gälla intill utgången av år 1916.

Ärendet kommer ytterligare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

— 1916 —

61. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats
m. m. (88.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 september 1915 beslöt Kungl. Maj:t vissa
till en början erforderliga åtgärder, men kommer ärendet ytterligare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

62. av den 29 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om utbildning av landstormsbefäl. (222.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 23 september 1915 anbefallde Kungl. Maj:t
chefen för generalstaben, samtliga arméfördelningschefer, kommendanten i Boden och
militärbefälhavaren på Gottland att före den 1 november 1915 inkomma med yttrande
och förslag i anledning av riksdagens förevarande skrivelse.

Ärendet är beroende på Kung], Majrts prövning.

63. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt Sveriges frivilliga landstormsorganisationer. (215.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 1 oktober 1915 förordnade Kungl. Maj:t, att
densamma skulle läggas till handlingarna.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

64. av den 25 maj, angående ersättning i vissa fall för inkvartering, som
föranletts av den under år 1914 anbefallda mobilisering av vissa av rikets
stridskrafter. (184.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Sjöförsvarsdepartementet.

65. Riksdagens skrivelse den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en tandpoliklinik vid flottans station i Stockholm. (89.)

Anmäldes den 21 maj 1915 inför Kungl. Maj:t, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

66. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel till modernisering av
övningsbatteriet i exercishuset vid flottans station i Karlskrona m. m. (102.)

Anmäldes den 21 maj 1915 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

67. av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition angående den mariu —

1916 —

överintendenten och chefen för marinintendenturkåren tillkommande pensionsrätt
m. m. (108.)

Vid föredragning den 28 maj 1915 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter.

68. Riksdagens skrivelse av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anställande av en mariningenjörsstipendiat över stat. (113.)

Vid föredragning den 3 juni 1915 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter

69. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av viss del utav de till nyanskaffning av krigsfartygsmateriel under åren
1915 — 1919 avsedda medel. (110.)

Vid föredragning den 3 juni 1915 har Kungl. Haj:t, med godkännande av riksdagens
beslut, i vad det avviker från Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, lörordnat om erforderliga
åtgärder.

70. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till lotsverket av visst område å södra Djurgården för anordnande därstädes
av förrådslokaler. (146.)

Anmäldes den 3 juni 1915 inför Kungl. Maj:t, som därvid förordnat om erforderl.ga åtgärder.

71. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förordning
med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner m. m. vid marinen på
krigsfot. (171.)

Anmäldes den 11 juni 1915 inför Kungl. Maj:t, som därvid meddelade erforderliga föreskrifter.

72. av den 27 maj, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Vid föredragning den 18 juni 1915 har Kungl. Maj:t, med godkännande av riksdagens
beslut rörande anslagen under femte huvudtiteln, i vad besluten avvika fiån Kungl.
Maj:ts förslag, förordnat om erforderliga åtgärder.

73. av den 28 maj, angående engångskostnader för sjöförsvaret. (150.)

Vid föredragning den 9 juli 1915 har Kungl. Maj:t förordnat om erforderliga åtgärder.

74. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 30 juli 1915 inför Kungl. Maj:t de på sjöförsvarsdepartementets handläggning
beroende delar av ärendet, och meddelades därvid beslut av Kungl. Maj.t.

Ovan upptagna skrivelser komma icke vidare att bliva föremål föi Kungl. Maj.ts
prövning.

1916 —

5. Civildepartementet.

75. Riksdagens skrivelse av den 28 maj 1915, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet. (6.)

Anmäldes den 18 juni 1915, utom vad angick punkterna 11, 27, 47 och 64, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

Punkten It, angående anslag till bestridande av utgifter för registrering av
automobiler, anmäldes den 31 december 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Punkten 64, angående anslag till alkoholistvården, anmäldes den 12 augusti
och den 17 december 1915; och beslötos därvid erforderliga åtgärder. Vissa delar
av punkten hava ännu ej varit föremål för behandling.

I fråga om punkten 27, angående höjning av anslaget till statsmedicinska
anstalten, och

punkten 47, angående anslag till skyddskoppympningens ordnande, hänvisas
till vad under riksdagens särskilda skrivelser därom här nedan meddelats. (Jfr. nedan
112 och 113.)

76. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Anmäldes den 16 juli 1915 i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

77. av den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 11 av utgifter för kapitalökning gjorda framställning
i fråga om anslag för anskaffande av ny rullande materiel vid statens
järnvägar. (12.)

Anmäldes den 23 februari 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

78. av den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 2 angående
fastställande av postverkets stat för driftkostnader år 1916, i
i vad densamma innefattar förslag om beviljande av årliga understöd åt
vissa personer, ävensom en i ämnet väckt motion. (17.)

Anmäldes den 18 juni 1915; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

79. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 3 angående
fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader för år 1916,
i vad densamma innefattar förslag om beviljande av årliga understöd åt
vissa personer. (18.)

Anmäldes den 18 juni 1915; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

3* — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 19It! års riksdag.

80. Riksdagens skrivelse av den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning, punkt 4, gjorda
framställning om anslag för fortsatt utveckling av statens telefon- och
telegrafväsende. (26.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

81. av den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillläggspension till förre stationskarlen vid statens järnvägar O. Lundgren.
(27.)

Anmäldes den 10 april 1915; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

82. av samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt biträdande postexpeditören Elin Hedvig Carolina Axelsson.
(28.)

Anmäldes den 10 april 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

83. av den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av vissa kronan tillhöriga områden till Malmbergets municipalsamhälle.
(37.)

Anmäldes den 14 maj 1915; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

84. av den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av medel för understödjande av arbetslösa tobaksarbetare
jämte en i ämnet väckt motion. (41.)

överlämnad till finansdepartementet.

85. av den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfälligt
lönetillägg åt viss personal av lägre grad vid statens järnvägar. (45.)

Anmäldes den 7 maj 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

86. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader för år 1916. (46.)

Anmäldes den 18 juni 1915; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

87. av den 12 april, angående förhöjt årligt understöd åt arbetsledaren vid
telegrafverket Håkan Alfred Olsson. (49.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

88. av den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

fastställande av postverkets stat för driftkostnader år 1916. (5U.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

* 89. av den 21 april, angående skyldighet för tillverkare av frukt- och bär safter

m. m, att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn
och varans ingredienser. (57.)

Ärendet har ej ännu varit föremål för behandling.

— 1916 —

90. Riksdagens skrivelse av den 30 april, i anledning av Knngl. Maj:ts proposition
angående beviljande av lån av statsmedel för understödjande av
behövande konstidkare. (71.)

Anmäldes den II maj 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

91. av samma dag, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja spelet
på utländska lotterier. (77.)

Ärendet har ännu ej varit föremål för behandling.

92. av samma dag, angående utredning i fråga om bidrag av statsmedel till
kommun, som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska. (78.)

Kungl Maj:t har den 3 juni 1915 uppdragit åt sakkunniga för verkställande av utredning
i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden m. m. att i
samråd med sakkunniga med uppdrag att inom finansdepartementet biträda med de
arbeten, som för lösningen av kommunalskattefrågan kunde anses erforderliga, jämväl
verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

93. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt linjearbetaren vid telegrafverket Lars Nordins änka Katarina
Helena Nordin, född Zetterberg. (81.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

94. av den 11 maj, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående vissa
ändringar i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar. (86.)

Anmäldes den 11 juni 1915; och utfärdades därvid kungörelse i ämnet, och beslötos
övriga erforderliga åtgärder.

95. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för åtnjutande av det Ostkustbanans aktiebolag beviljade
låneunderstöd. (87.)

Anmäldes den 8 juni 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

96. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för kapitalökning, i vad
dessa angå under civildepartementet hörande utlåningsfonder. (91.)

Anmäldes den 28 maj 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

97. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ersättning för skada i vissa fall åt å statens järnvägars ångfärjor
tjänstgörande järnvägs-, post- och tullpersonal. (92.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1915 utfärdat kungörelse i ämnet.

— 1910 —

98. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärvande för Östersunds hospitals räkning av visst
ägoområde i Mjälle by i Frösö socken av Jämtlands län. (95.)

Anmäldes den 18 juni 1915; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

99. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
det vissa anstalter tillkommande understöd för där intagna sinnesslöa,
blinda dövstumma och fallandesjuka, som tillerkänts pensionstillägg eller
understöd enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.
(96.)

Anmäldes den 8 oktober 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

100. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
utfästelse till Stockholms stad rörande västra stambanans framdragande
över den föreslagna s. k. Hammarbyleden. (99.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

101. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk.
(109.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid kungörelse i ämnet utfärdades och övriga erforderliga
åtgärder beslötos.

102. av den 18 maj, i anledning av väckt motion om visst medgivande i

fråga om rätt för arrendatorer av staten tillhöriga tomter i Trollhättan

att inköpa de arrenderade tomterna. (116.)

Anmäldes den 3 juni 1915, och anbefalldes därvid vattenfallsstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

103. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om behörighet att utöva läkarkonsten. (121.)

Anmäldes den 18 juni 1915; och beslöts därvid, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas
över den av riksdagen antagna lag angående behörighet att utöva läkarkonsten.
Sedan sådant utlåtande avgivits, har Kungl. Maj.t den 21 september lyl5 utfärdat
lag i ämnet.

104. av den 19 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om lagbestämmelser angående ordnande av brandväsendet å

landsbygden. (123.)

Anmäldes den 31 december 1915, därvid cirkulärskrivelse i avseende å brandväsendets
ordnande utfärdades till samtliga Konungens befallningshavande i länen.

— 19X6 —

105. Riksdagens skrivelse av den 19 maj, i anledning av väckta motioner om
skrivelse till Kung!. Maj:t angående utredning och förslag rörande reglering
av nattarbetet inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier. (124.)

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid socialstyrelsen anbefalldes att avgiva förslag rörande
verkställandet av den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen. Sådant
förslag har ännu icke inkommit.

106. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Anmäldes den 11 juni 1915; och anbefalldes därvid överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i länen samt domkapitlen och Stockholms stads konsistorium
att avgiva utlåtanden i ärendet. Dessa infordrade utlåtanden hava ännu icke
fullständigt inkommit.

107. av den 28 maj, angående regleringen av utgifter för kapitalökning i
avseende å de till civildepartementet hörande affärsdrivande verken. (131.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

108. av den 21 maj, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition n:r 78 med
förslag till lag om skyddskoppympning. (172.)

Anmäldes den 11 juni W) 15, därvid beslöts, att medicinalstyrelsens utlåtande skulle inhämtas
över såväl det av riksdagens särskilda utskott tillstyrkta lagförslag om skyddskoppympning
som ock det förslag till tillägg till 5 § av samma lagförslag, som
blivit inom civildepartementet utarbetat. Sedan sådant utlåtande inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. av den 26 maj, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av
män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid socialstyrelsen anbefalldes att avgiva förslag
rörande verkställandet av den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen. Sådant
förslag har ännu icke inkommit.

110. av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fyllnadspension
åt bandirektören vid statens järnvägar F. B. H. Santesson.
(180.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts. 111

111. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 september
1906 om automobiltrafik. (183.)

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid förordning i ämnet utfärdades.

— 1916 —

112. Riksdagens skrivelse av den 26 maj, i anledning av Kungl Maj:ts proposition
n:r 80 angående höjning av anslaget till statsmedicinska anstalten.
(185.)

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

113. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 79 angående
anslag till skyddskoppympningens ordnande. (186.)

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid beslöts, att riksdagens beslut i ämnet skulle meddelas
statskontoret och medicinalstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

114. av den 27 maj, i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till dels lag om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om
viss ändring av de i 37 § av samma lag meddelade övergångsbestämmelser,
än även i anledning av ovannämnda proposition väckta motioner.
(191.)

Anmäldes den 3 juni 1915; och förordnades därvid, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över av riksdagen antagna förslag till lagar i ämnet. Efter det lagrådets
yttrande inkommit, hava den 8 juni 1915 lagar utfärdats.

115. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:t^proposition med förslag
till förordning angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga
vattenfall och strömfall m. m. (195.)

Kungl. Maj:t har den 11 juni 1915 utfärdat författningar i ämnet.

116. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan
den 18 oktober 1901, dels ock i ämnet väckta motioner,
(197.)

Kungl. Maj:t har den 11 juni 1915 förklarat ifrågavarande fråga för det dåvarande
böra förfalla.

117. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om eftergift vid krig eller krigsfara från vissa bestämmelser om
arbetstid för minderåriga och kvinnor. (200.)

Anmäldes den 3 juni 19 15, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

118. av den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av elektrisk belysning och drivkraft vid statens vårdanstalt för
alkoholister å Venngarn m. m. (213.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1916 —

6. Finansdepartementet.

119. Riksdagens skrivelse av den 18 maj 1915, angående regleringen av utgifterna
under liksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna. (1.)

Vid föredragning den 11 juni 1915 av denna skrivelse har Kungl. Haj:t förordnat,
att innehållet av skrivelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

120. av den 28 maj, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjunde
huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Vid föredragning den 18 juni 1915 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
av riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde huvudtiteln, i vad besluten
skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att riksdagens
ifrågavarande skrivelse skulle delgivas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i
vad på detta ämbetsverk ankomme, ävensom att innehållet i de delar, som rörde andra
ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.

121. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10)

Vid föredragning den 11 juni 1915 av denna skrivelse har Kungl. Maj:t, förordnat,
att skrivelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning av annat departement än
finansdepartementet, för sådant ändamål överlämnas till vederbörande departement samt
att innehållet av skrivelsen i övrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrrättelse.

122. av den 23 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 35 § i förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning av brännvin m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (40.)

Den 21 maj 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat tre förordningar i ämnet.

123. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående disponerande
av medel för understödjande av arbetslösa tobaksarbetare jämte en
i ämnet väckt motion. (41.)

Den 10 april 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat fyra kungörelser i ämnet.

124. av den 17 april, i fråga om förbud mot införsel av fjädrar av vilda
fåglar. (56.)

Den 18 juni 1915 föredrogs skrivelsen inför Kungl. Maj:t, och beslöt Kungl. Maj:t
anbefalla kommerskollegium att avgiva utlåtande i ämnet.

— 1916 —

125. Kiksdagens skrivelse av den 21 april, angående skyldighet för tillverkare
av frukt- och bärsafter m. in. att å varans etikett och omslag angiva
tillverkarens namn och varans ingredienser. (57.)

Den 12 maj 1915 överlämnades skrivelsen till civildepartementet, och redovisas den i
motsvarande förteckning från samma departement.

126. av den 30 april, angående vidtagande av förberedande åtgärder för begagnande
av de utvecklingsmöjligheter, som efter världskrigets upphörande
kunna erbjuda sig för Sveriges handel, industri och sjöfart. (58.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t beslutat anbefalla kommerskollegium att avgiva
utlåtande i ärendet ävensom överlämnat skrivelsen till utrikesdepartementet i de delar,
den berörde samma departement, för den åtgärd, som på departementet kunde ankomma.

127. av den 28 april, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av
tre suppleanter för riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (65.)

Den 14 maj 1915 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

128. av samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret jämte
tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (66.)

Den 14 maj 1915 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

129. av den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld, (82.)

Den 11 maj 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

130. av den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1914 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1913. (85.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t dels förordnat, att skrivelsen i vissa delar skulle
överlämnas till ecklesiastik- och jordbruksdepartementen, dels ock meddelat erforderliga föreskrifter.

131. av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i fråga om rätt
för ordinarie tjänsteman, som befordrats till revisor i kammarrätten, att
för ålderstillägg tillgodoräkna sig viss föregående tid i annan statstjänst.
(90.)

Den 21 maj 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

— 1916 —

132. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:fcs proposition
angående efterskänkande av kronans rätt till danaarv efter förre
skolläraren Johan Fredrik August Pettersson från Hjelminge i Gåsinge
socken in. fl. (94.)

Den 21 maj 1915 liar Kungl. Maj:t förordna!, att denna skrivelse skulle meddelas
vederbörande till kännedom.

133. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av löneförhöjning åt vissa befattningshavare hos generaltullstyrelsen. (97.)

Den 21 maj 191''5 anmäldes skrivelsen i konselj och fattades beslut om löneförhöjningar
för de ifrågavarande befattningshavarna.

134. av samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse
för kommunerna inom lappmarksfögderiet av Västerbottens län från skyldighet
att välja ombud i markegångsnännid m. m. (98.)

Den 21 maj 1915 bar Kung! Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

135. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av tullsatserna å socker samt om ändrad lydelse av § 13 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor. (103.)

Den 11 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

136. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträck ning

av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål, som
införts till Baltiska utställningen i Malmö år 1914. (104.)

Den 11 juni 1915 föreskrev Kungl. Maj:t, att skrivelsens innehåll skulle meddelas generaltullstyrelsen
till kännedom och efterrättelse samt för styrelsens för Baltiska utställningen
i Malmö 1914 förvaltningsutskotts och övriga vederbörandes underrättande.

137. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i djurgårdskassan till vissa byggnads- med flera arbeten
vid Ulriksdals, Haga och Drottningholms slott m. m. (111.)

Den 11 juni 1915 hava vederbörliga föreskrifter meddelats överintendentsämbetet och
riksmarskalksämbetet.

138. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
av lånemedel för gäldande av kostnader för införandet av statsmonopol ä
tobakstillverkningen i riket. (114.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret till kännedom.

139. av den 20 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrivna kreditivsummor.
(115.)

4* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1916'' års riksdag.

Den 11 juni 1915 har Kung]. Maj:t förordna!, att innehållet av denna skrivelse skulle

meddelas statskontoret till kännedom.

140. Riksdagens skrivelse av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
n:r 129 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i
lagen den 22 juni 1911 cm bankrörelse, till lag, innefattande vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit, och till lag om ändrad
lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker. (132.)

Den 18 juni 1915 utfärdades tre lagar i berörda frågor.

141. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 128 med
förslag till ändrad lydelse av § 18 mom. 2 i förordningen den 22 juni
1883 angående en postsparbank för riket. (133.)

Deu 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

142. av den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 15 § 1, 3, 4, 5, 8 och 9 mom. samt
17 § 2 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av
brännvin. (134.)

Den 3 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet,

143. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin, dels ock en därmed sammanhängande
motion. (135.)

Den 8 juni 1915 utfäidade Kungl. Maj:t förordning i ämnet.

144. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ändrad lydelse av bestämmelserna för brännvin och sprit m. m. i rubri kerna

183—185 i gällande tulltaxa. (136.)

Den 8 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t förordning och kungörelse i ämnet,

145. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ändrad lydelse av 42 § 2 mom. i förordningen den 15 december 1914

angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. (137.)

Den 1 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

146. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 9 § i förordningen den 15 december 1914 om vad
iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. (138.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

— 1916 —

147. Riksdagens skrivelse av den 21 maj, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition
angående utvidgning av riksdagens bibliotek till centralt förvaltningsbibliotek.
(158.)

Den 11 juni 1915 bär denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

148. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 3 i reglementariska föreskrifter för riksdagen. (159.)

Den 11 juni 1915 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

149. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser
om riksbankens sedelutgivningsrätt, så ock angående forum för
riksbanken, till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897 samt till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt. (160.)

Den 25 maj 1915 utfärdade Kungl. Maj:t tre lagar i ämnet.

150. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Kopparbergs köping av vissa delar av gruvingenjörsbostället
Stora Gården n:r 1 och Stortorp n:r 1 i Ljusnarsbergs socken av Örebro
län. (163.)

Den 11 juni 1915 beslöt Kungl. Maj:t, att vad Kungl. Haj:t och riksdagen sålunda
beslutat skulle meddelas kammarkollegium och statskontoret till kännedom och efterrättelse
samt kommerskollegium till kännedom.

Tillika skulle Kungl. Maj:t framdeles efter anmälan av kammarkollegium bestämma
tid för de med försäljningen avsedda områdenas tillträdande av Kopparbergs
köping.

151. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
till Eskilstuna stad av kronan eventuellt tillkommande rätt till visst
område av den s. k. Västermarken. (164.)

Den 11 juni 1915 beslöt Kungl. Maj:t, att skrivelsens innehåll skulle meddelas kammarkollegium
till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

152. av den 27 maj, angående anvisande av anslag till riksdags-och revisionskostnader,
m. in. (166.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

153. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition n:r 197 gjorda

- 1010 —

framställning angående överförande till statsverkets värnskattefond av viss
del av krigskonjunkturskatten. (167.)

Den 11 juni 1915 har denna skrivelse blivit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

154. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, angående anvisande av anslag till
räntor å statsskulden. (168.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

155. av samma dag, angående anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(169.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t förordnat, att innehållet av denna skrivelse skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

156. av den 26 maj, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Den 18 juni 1915 föredrogs skrivelsen inför Kungl. Maj:t, och beslöt Kungl. Maj:t anbefalla
kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen att gemensamt avgiva utlåtande
i ärendet.

157. av den 29 maj angående utredning rörande omorganisation av rikets sjömanshus.
(175.)

Efter det kommerskollegium den '' 14 december 1915 avgivit infordrat utlåtande, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

158. av den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 an gående

civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m. (178.)

Den 12 augusti 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

159. av den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ändrad lydelse av 18 § i förordningen den L5 december 1914 angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. (187.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

160. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 13 mom. 5 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor. (188.)

Den 6 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet samt föreskrevs tilllika,
att skrivelsens innehåll skulle meddelas generaltullstyrelsen till kännedom.

— 1016 —

161. Riksdagens skrivelse av den 26 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning angående utförsel av socker under viss tid
utan erläggande av sockerskatt. *(189.)

Den 1 juni 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

162. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om krigskonjunkturskatt. (190.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Maj:t utlärdat förordning i ämnet.

163. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av § 15 i kungl. kungörelsen den 18 juni 1910 angående
avlöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt
kust- och gränsbevakning. (212.)

Den 11 juni 1915 bar Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

164. av den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändring
av bestämmelserna för statens meddelande av sjöförsäkring mot krigsfara.
(214.)

Den 9 juli 1915 har Kungl. Majrt utfärdat förordning i ämnet.

165. av den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bestridande
av kostnader för framlidna Hennes Majrt Änkedrottning Sofias och
framlidna Hennes Kungl. Höghet Änkehertiginnans av Dalarna begravningar.
(216.)

Den 16 oktober 1915 beslöt Kuugl. Majrt, att skrivelsens innehåll skulle delgivas vederbörande
för kännedom.

166. av samma dag, angående beräkning av bevillningarna för år 1916. (217.)
Den 11 juni 1915 har Kungl. Majrt förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne
beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

167. av den 29 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(223.)

Den 11 juni 1915 har donna skrivelse blivit inför Kungl. Majrt anmäld och lao-d till
handlingarna.

168. av samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (224.)

Den 11 juni 1915 har denna skrivelse blivit inför Kung]. Majrt anmäld och lami till
handlingarna.

169. av samma dag, angående statsregleringen för år 1916. (225.)

Den 11 juni 1915 har Kungl. Majrt förordnat, att vad riksdagen i förevarande ämne

— 1916 —

beslutit skalle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

170. Riksdagens skrivelse av den 29 maj, med överlämnande av ny riksstat. (226.)
Vid anmälan den 26 juni 1915 av denna skrivelse bär Kungl. Maj:t förordna!, att berörda
riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

7. Ecklesiastikdepartementet.

171. Riksdagens skrivelse av den 5 mars 1915, i anledning av väckt motion
om befogenhet för kyrkostämma att fastställa tid för sådan stämmas
hållande. (25.)

Lag i ämnet har utfärdats den 23 oktober 1915.

172. av den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslagen till provårsinstitutionen. (74.)

Kungl. Maj:t har den 23 oktober 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet

173. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för lärarinna vid statsunderstödd enskild läroanstalt att för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring vid svensk skola i utlandet.
(75.)

Kungörelse i ämnet har utfärdats den 31 december 1915.

174. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående villkor
för det av riksdagen anvisade anslag till restaurering av det s. k.
klosterhuset i Vreta klosters församling. (76.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1915 ställt anslaget till överintendentsämbetets förfogande
samt anbefallt ämbetet att, sedan reparationsarbetena blivit utförda, därom
göra anmälan. Sådan anmälan har ännu icke inkommit.

175. av den 7 maj, angående åvägabringande av ändamålsenligare bestämmelser
rörande överföring av flyttningsbetyg. (83.)

Bestämmelser av ifrågavarande slag hava meddelats genom förordning angående
kyrkoböckers förande den 3 december 1915.

— 1916 -

176. Riksdagens skrivelse av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av viss besparing å anslaget till 1914
års kurser i alkobologi och hälsolära. (93.)

Knngl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

177. av den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1914 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1913. (85.)

Sedan läroverksöverstyrelsen och statskontoret avgivit utlåtanden beträffande jämkning
i nu gällande bestämmelser rörande den tjänstgöringsskyldighet, som åligger
ämneslärarinna vid statsunderstödd enskild läroanstalt, för det fall att hon tillika
tjänstgör såsom biträdande föreståndarinna, är detta ärende beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

178. av den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avstående till Hudiksvalls stad av kronans rätt till gamla läroverkstomten
i Hudiksvall med därå uppförda byggnader m. m. (140.)

Kungl. Maj:t bar den 19 augusti 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

179. av den 25 maj, i anledning av väckt motion om pension åt professorn
vid Lunds universitet J. E. Lehmann. (179.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

180. av den 27 maj, i anledning av väckta motioner angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag i fråga om
beredande åt Stockholms stad av egen stiftstyrelse och egen biskop, dels
ock om utredning och förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen. (202.)

Kungl. Maj:t bar den 3 september 1915 anbefallt kommittén för utredning av
frågan om de kyrkliga konsistoriernas omorganisation m. m. att i sammanhang med
det kommittén givna uppdrag verkställa den begärda utredningen. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts.

181. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 uppdragit åt de av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av Irågan om upplåtelse
av kronojord till egna hem att verkställa jämväl utredning i förevarande avseende
och till Kungl. Maj:t ingiva härav föranlett förslag. Sådant förslag har ännu icke
inkommit.

- 1916 -

182. Eiksdagens skrivelse av den 27 maj, angående reglering av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni, den 7 september, den 1, den 8, den 13, den 23
och den 29 oktober, den 12, den 19 och den 27 november samt den 3 och den 31
december 1915 slutligt avgjort skilda delar av ärendet. Dock äro nedan omförmälda
punkter ännu icke slutbehandlade.

Punkten 28, angående resestipendier åt prästmän.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordna!, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 94, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 anbefallt överståthållarämbetet att från
stadsfullmäktige i Stockholm infordra och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande,
huruvida de äro villiga att uppfylla ett vid anslaget fäst villkor.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 98, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 118, angående jämkning beträffande grunderna för utdelning av anslag
till de högre enskilda lärarinneseminarierna m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 119, angående anslag till nybyggnad åt fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala samt till anordnande av utbildningskurser för lärarinnor i huslig ekonomi.

Sedan läroverks- och folkskolöverstyrelserna samt lantbruksstyrelsen avgivit utlåtanden
i ärendet, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkterna 121, 122 och 124, angående dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter, dels resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter, dels ock resestipendier åt lärarpersonalen vid
kommunala mellanskolor.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordnat, att med åtgärder för
stipendiernas utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 138, angående anslag till fortbildningskurser för lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 anbefallt folkskolöverstyrelsen att efter
vederbörandes hörande inkomma med förslag till anslagets användning.

Detta förslag har ännu ej inkommit.

Punkterna 143—146, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen

— 1916 —

vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels
ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordnat, att med åtgärder för utdelning
av dessa stipendier skall tills vidare anstå.

Punkten Idb, angående anslag till upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande m. m.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 ställt anslaget till vederbörandes förfogande
med undantag av ett belopp å 56,000 kronor till anordnande under år 1916
av kurser i alkohologi och hälsolära, i vilket avseende ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Punkten 164, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor vid
rikets abnormskolor.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 166, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Anslaget har ännu icke ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 168, angående anslag för uppehållande av verksamheten vid tekniska
skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 anbefallt överståthållarämbetet att från
stadsfullmäktige i Stockholm infordra utlåtande, huruvida de ikläda sig uppfyllandet
av ett utav Riksdagen satt villkor för anslagets åtnjutande.

Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

Punkten 169, angående anslag till provisorisk lönereglering åt befattningshavare
vid tekniska skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t bär den 26 juni 1915 anbefallt överståthållarämbetet att från
stadsfullmäktige i Stockholm infordra utlåtande, huruvida de ikläda sig uppfyllandet
av ett utav Riksdagen satt villkor för anslagets åtnjutande.

Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

Punkten 179, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordnat, att med åtgärder för stipendiernas
utdelning skall tills vidare anstå.

Punkten 183, angående anslag till understödjande av idrotten.

Sedan styrelsen för Sveriges centralförening för idrottens främjande samt
överstyrelsen för svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund den 7
december 1915 inkommit med gemensamt utlåtande och förslag i ärendet, har
detsamma den 11 i samma månad återremitterats till nämnda organisationer för
avgivande av förnyat utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

5® ~ Justitieombudsmannens (embetsberättelse till IDIG års riksdag.

Punkten 184, angående anslag till understödjande av skididrotten bland ungdomen.

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

Punkten 198, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 förordnat, att med åtgärder för utdelning
av understöd från ifrågavarande anslag skall tills vidare anstå.

Punkten 199, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Haj:t har den 26 juni 1915 i överensstämmelse med i ämnet utfärdad
kungörelse anmodat centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för
publicistklubben och styrelsen för svenska tidningsutgivarföreningen att vardera välja
två personer att vara ledamöter av den nämnd, som skall avgiva förslag till utdelning
av ifrågavarande stipendier, och två personer att vara suppleanter för de
utsedda ledamöterna samt före den 1 februari 1916 till Kungl. Maj:t inkomma med
uppgift å de sålunda valda personerna.

Dessa uppgifter hava ännu ej fullständigt inkommit.

Punkten 201, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

183. Kiksdagens skrivelse av den 28 maj, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (10.)

Kungl. Maj:t har, i vad på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommer, den 26
juni, den 29 oktober och den 8 november 1915 meddelat slutliga beslut i ärendets
olika delar.

184. av den 29 maj, rörande revision av förordningen angående antagande av
släktnamn m. m. (218.)

Sedan av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
den 15 september 1915 avgivit förslag i ärendet, hava utlåtanden över förslaget
inhämtats från samtliga ecklesiastika konsistorier och Konungens befallningshavande
samt överståthållarämbetet och pensionsstyrelsen. Därefter har Kungl. Maj:t
den 17 december 1915 anbefallt statistiska centralbyrån att avgiva utlåtande i ärendet.
Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

- 1916

8. Jordbruksdepartementet.

185. Riksdagens skrivelse av den 25 maj 1915, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid följande kungörelser utfärdades nämligen angående
anslag till lantmannaskolor, angående ändringar i gällande villkor ifråga om
anslag till lanthushållsskolor samt angående villkor och bestämmelser för åtnjutande
av de i staten för statens veterinärbakteriologiska anstalt upptagna avlöningsförmåner,
varjämte av skrivelsen i övrigt föranledda åtgärder beslötos.

186. av den 28 maj, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Anmäldes den 16 juli 1915 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid Kungl. Maj:t godkände de beslut, som utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit blivit av riksdagen fattade; och förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle delgivas vederbörande ämbetsmyndigheter.

187. av den 26 februari, i anledning av dels Kungl. Haj:ts proposition med
förslag till förordning angående siktning av rågmjöl och förordning om
viss sammansättning av rågbröd dels ock i ämnet väckta motioner. (19.)

Anmäldes den 2 mars 1915, därvid förordning angående siktning av rågmjöl utfärdades.

188. av den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 32 § i förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården. (32.)

Anmäldes den 10 april 1915, därvid förordning i ämnet utfärdades.

189. av den 19 mars, angående regleringen av utgifterna för kapitalökning i
i vad angår jordbruksärendena. (36.)

Anmäldes den 30 april 1915, därvid kungörelse utfärdades angående ändrad lydelse
av mom. l:o i kungörelsen den 7 augusti 1907 angående ändrade bestämmelser rörande
fonden för fiskerinäringens befrämjande, varjämte i övrigt erforderliga beslut i
ämnet fattades.

190. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (38.)

— 1916 —

Anmäldes den 16 april 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas kommerskollegium och domänstyrelsen till kännedom.

191. Riksdagens skrivelse av den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i
gruvor. (39.)

Anmäldes den 16 april 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas kommerskollegiet och domänstyrelsen till kännedom.

192. av den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område från förra militiehostället Ålgarås n:r 2 Mellangärden
i Skaraborgs län. (51.)

Anmäldes den 30 april 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte
i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

193. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss kronans andel i det till soldatroten n:r 67 vid Uppvidinge
kompani av Kalmar regemente hörande soldattorp i Kronobergs
län. (52.)

Anmäldes den .30 april 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, varjämte i övrigt erforderligt
beslut i ämnet fattades.

194. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Strängnäs landsförsamling av mark från förra hospitalshemmanet
Stenby n:r 1 i Södermanlands län. (53.)

Anmäldes den 30 april 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t oeh riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte
i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

195. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (54.)

Anmäldes den 30 april 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut i ämnet fattades.

196. av den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om åtgärder för att främja tillgodogörandet av den
i landets torvmossar befintliga bränsletillgång m. m. (59.)

— 1916 —

Anmäldes den 24 april 1915, därvid förordnades, att Kung!. Maj:ts och riksdagens
beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom.

197. Riksdagens skrivelse av den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1914
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1913. (85.)

Remitterades den 1 juli 1915 till domanstyrelsen i de delar, som rörde jordbruksdepartementet.
Det infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

198. av den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av ett område norr om Torne träsk i Norrbottens
län jämte två i ämnet väckta motioner. (100.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens
län anbefalldes föranstalta om utredning utav de av riksdagen i dess skrivelse berörda
förhållanden. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

199. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av en förbättrad och ökad ullproduktion i Sverige. (101.)

Anmäldes den o juni 191o; och beslöts gemensam remiss till kommerskollegiet och
lantbruksstvrelsen. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

200. av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt avlidne förvaltaren vid Alnarps egendom Gottfrid Fredricsons
och hans efterlevande hustrus minderåriga barn. (107.)

Anmäldes den 28 maj 1915, därvid förordnades, att innehållet i riksdagens skrivelse
skulle meddelas styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp till
kännedom samt för vederbörandes underrättande.

201. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (117.)

Anmäldes den 28 maj 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

202. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande
under viss förutsättning till Uppsala spårvägsaktiebolag av den
till Ultuna egendom hörande utgården Graneberg i Uppsala län samt en
i ämnet väckt motion. (118.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid förordnades, att till styrelsens för lantbruksinstitutet
vid Ultuna kännedom skulle överlämnas tryckta exemplar av omförmälda proposition
samt av riksdagens ifrågavarande skrivelse.

— 1910 —

203. Riksdagens skrivelse av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar. (119.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid riksdagens beslut, i vad de avveke från vad
Kungl. Maj:t i dessa ämnen föreslagit, godkändes, samt förordnades, att vad Kungl.
Haj:t och riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
varjämte i övrigt erforderliga beslut fattades.

204. av den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark
inom Kopparbergs län. (122.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid förordnades, att över det av riksdagen för dess
del antagna lagförslaget lagrådets yttrande skulle inhämtas genom utdrag av statsrådsprotokollet.
Sedan lagrådet avgivit yttrande över förslaget, anmäldes ärendet
ånyo den 11 juni 1915, därvid lag i ämnet utfärdades.

205. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner n:r 119 angående
åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt
idkare av mindre jordbruk och n:r 129 med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, till
lag, innefattande vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,
och till lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker. (132.)

Anmäldes den 18 juni 1915 i vad avsåge de i proposition nr 119 framställda förslag,
därvid fyra särskilda författningar i ämnet utfärdades och i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos, varjämte skrivelsen i de delar den rörde proposition nr 129 överlämnades
till finansdepartementet.

206. av den 20 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag ifråga om bidrag av statsmedel
till kostnaderna för indelning, förbättring och underhåll av enskilda vägar
å landet m. m. (139.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid beslöts remiss till samtliga Konungens befallningshavande.
Sedan samtliga de infordrade utlåtandena inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

207. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående driftkostnader
under år 1916 för egnahemslånefonden. (141.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid förordnades, att till kännedom och efterrättelse
i vad på statskontoret berodde skulle dit överlämnas tryckta exemplar av omförmälda
proposition och riksdagens ifrågavarande skrivelse.

— 1916 —

208. Riksdagens skrivelse av den 20 maj, i anledning av Knngl. Majrts proposition
angående statsbidrag för år 1915 till parallellundervisning vid
lantmannaskolan å Fridhem i Malmöhus län. (142.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

209. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av förra militiebostället Bökås n:r 1 i Jönköpings län. (143.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderligt beslut fattades.

210. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Åmål av tre kronolägenheter. (144.)

.211. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillsättning
av förste lantmätartjänsten i Stockholms län. (145.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

212. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till statens lantbrukskonsulent i England för kursförlust i anledning
av kriget. (147.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

213. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. (148.)

Anmäldes den 3 juni 191o, därvid kungörelse i ämnet utfärdades, varjämte i övrigt
av riksdagens skrivelse föranledda beslut fattades.

214. av den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
eller upplåtande i vissa fall av mark från kronoegendomar
(161.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom.

215. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
av ett staden Karlstad beviljat privilegium i fråga om skyldigheten
att bygga och underhålla bro över Klarälvens västra älvgren vid
nämnda stad. (162.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat skulle meddelas Konungens befallningshavande i Värmlands län till kän —

1916 —

nedom och för vederbörandes underrättande, varjämte i övrigt erforderligt beslut i
ämnet fattades.

216. Riksdagens skrivelse av den 21 maj, i anledning av Eungl. Maj ris proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av
lägenheter från sådana egendomar. (165.)

Anmäldes den 3 juni 1915, därvid förordnades, att vad Kungl. Majri och riksdagen
beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, varjämte i
övrigt erforderliga beslut fattades.

217. av den 29 maj, angående vidtagande av vissa åtgärder från statens sida
till främjande av landsbygdens förseende med elektrisk kraft. (176.)

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid beslöts gemensam remiss till kommerskollegiet,
lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Det sålunda infordrade utlåtandet har
ännu icke inkommit.

218. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Majris proposition med förslag
till förordning angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden. (192.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid förordning i ämnet utfärdades.

219. av samma dag, i anledning av Kungl. Majris proposition med förslag till
förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom
de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.
(193.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid förordning i ämnet utfärdades.

220. av samma dag, i anledning av Kungl. Majris propositioner n:r 6 angående
driftkostnader under år 1916 för statens domäner och n:r 71 angående
avlöningsstat för skogsstatens ordinarie personal m. m. (194.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid Kungl. Majri godkände riksdagens i skrivelsen
anmälda beslut i vad de avveke från vad Kungl. Majri i dessa ämnen föreslagit, och
beslöts, att vad Kungl. Majri och riksdagen beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och iakttagande i vad på styrelsen berodde, varjämte kungörelse utfärdades
angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i avlöningsstaten
för skogsstatens ordinarie personal upptagna avlöningsförmåner samt övriga erforderliga
beslut fattades.

221. av samma dag, i anledning av dels Kungl. Majris proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 8 i lagen den 10 oktober 1913
angående köttbesiktning och slakthus, dels ock i ämnet väckt motion. (203.)

Anmäldes den 18 juni 1915, därvid förordnades, att riksdagens berörda skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

— 1916 —

Bilaga III.

Särskild förteckning;

över'' sådana i förteckningen under bilaga II härovan upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1915 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll,)

1. Justitiedepartementet.

15. Riksdagens skrivelse av den 23 april 1915, i anledning av väckt motion
om förslag till ändrade lagbestämmelser i fråga om utlännings rätt att besitta
fastighet i Sverige. (60.)

16. av samma dag, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kung!.
Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap. handelsbalken.
(61.)

21. av den 19 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och
sakkunniga i rättegångsmål. (126.)

22. av samma dag. i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad

lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa

fall av gällande bestämmelser om häradsting m. in. (127.)

24. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § i
lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående siöfynd.
(130.) J

30. av .den 27 maj, i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning

rörande bevisning inför rätta. (199.)

6* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till ISIG års riksdag.

31. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till lag om rätt för
stat, kommun och municipalsamhälle att försälja vissa fastigheter med seivitut,
innefattande företrädesrätt till återköp. (204.)

32. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om dels undersökning rörande verkningarna av lagen den 25
juni 1909 ”angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne samt
lagen samma dag om arrende av viss jord å landet inom Nonland. och
Dalarne ävensom förslag till förbättringar i dessa lagar, dels ock ändring i
vissa angivna avseenden uti förstnämnda lag. (206.)

34. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 18 kap. 16 §
strafflagen. (208.)

2. Utrikesdepartementet.

39. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1915, angående ersättning till vissa
diplomatiska och konsulära tjänstemän i utlandet för kursförlust i anledning
av kriget. (112).

3. Lantförsvarsdepartementet.

46. Riksdagens skrivelse av den 7 maj 1915, angående rätt i vissa fall till
fria resor till och från hemorten för till tjänstgöring inkallade värnpliktige.

(84.)

50. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande anvisande
av medel till vissa byggnadsföretag vid armén. (149.)

52. av den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av mark till lantförsvaret att användas till förläggningsplats och
övningsfält för falttelegrafkåren jämte två i ämnet väckta motioner. (120.)

60. av den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglemente
för avlöning vid armén på krigsfot (krigsavlöningsreglemente). (170.)

61. av den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

— 1916 —

62. Riksdagens skrivelse av den 29 maj, i anledning av väckt motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om utbildning av landstormsbefäl. (222.)

64. av den 25 maj, angående ersättning i vissa fall för inkvartering, som
föranletts av den under år 1914 anbefallda mobilisering av vissa delar av
rikets stridskrafter. (184.)

4. Civildepartementet.

75. Riksdagens skrivelse av den 28 maj 1915, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet. (6.)

89. av den 21 april, angående skyldighet för tillverkare av frukt- och bärsafter
m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens nam§
och varans ingredienser. (57.)

91. av den 30 april, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

92. av samma dag, angående utredning i fråga om bidrag av statsmedel

till kommun, som i sin tjänst anställer examinerad sjuksköterska. (78.)

102. av den 18 maj, i anledning av väckt motion om visst medgivande i
fråga om rätt för arrendatorer av staten tillhöriga tomter i Trollhättan
att inköpa de arrenderade tomterna. (116.)

105. av den 19 maj, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande reglering av nattarbetet
inom bagerier, konditorier och s. k. bembagerier. (124.)

106. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

108. av den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition n:r 78 med

förslag till lag om skyddskoppympning. (172.)

109. av den 26 maj, angående åtgärder till förekommande av nattarbete av

män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

— 1916 —

5. Finansdepartementet.

124. Riksdagens skrivelse av den 17 april 1915, i fråga om förbud mot införsel
av fjädrar av vilda fåglar. (56.)

156. av den 26 maj. angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

157. av den 29 maj, angående utredning rörande omorganisation av rikets sjömanshus.
(175.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

173. Riksdagens skrivelse av den 30 april 1915, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rätt för lärarinna vid statsunderstödd enskild
läroanstalt att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring
vid svensk skola i utlandet. (75.)

174. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

• villkor för det av riksdagen anvisade anslag till restaurering av det

s. k. klosterhuset i Yreta klosters församling. (76.)

''177. av den 18 maj, i anledning av riksdagens år 1914 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1913. (85.)

180. av den 27 maj, i anledning av väckta motioner angående skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran dels om framläggande av förslag i fråga om
beredande åt Stockholms stad av egen stiftsstyrelse och egen biskop, dels
ock om utredning och förslag i fråga om ändring i stiftsindelningen. (202.)

181. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

— 1916 —

182. Riksdagens skrivelse av den 27 maj, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

184. av den 29 maj, rörande revision av förordningen angående antagande
av släktnamn m. m. (218.)

7. Jordbruksdepartementet.

197. Riksdagens skrivelse av den 18 maj 1915, i anledning av riksdagens
år 1914 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1913. (85.)

198. av den 10 maj, i anledning av Kung]. Maj:ts proposition angående avsättande
till nationalpark av ett område norr om Torne träsk i Norrbottens
län jämte två i ämnet väckta motioner. (100.)

199. av samma dag, i anledning av väckta motioner om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av en förbättrad och ökad ullproduktion i
Sverige. (101.)

212. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till statens lantbrukskonsulent i England för kursförlust i anledning
av kriget. (147.)

217. av den 29 maj, angående vidtagande av vissa åtgärder från statens sida
till främjande av landsbygdens förseende med elektrisk kraft. (176.)

- 191B -

Bilaga 1 V.

Förteckning;

över ärenden, som hos Kungl. May.t anhängig gjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1915 men vid samma års början varit i sin helhet eller
till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1915.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 3 mars 1893, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Chefen för justitiedepartementet har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat
sakkunniga personer att biträda inom justitiedepartementet vid fortsatt behandling av
ny skifteslagstiftning, till vilka sakkunniga denna skrivelse överlämnats.

2. av den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande av osedlighet. (90.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärv av jordegendom
i vissa delar av landet. (119.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omnämnda utlåtandet från kammarkollegiet har ännu
ej inkommit. Den utredning, som uppdragits åt i sistherörda berättelse omnämnda
sakkunniga, fortgår.

4. av den 8 maj 1897, angående beredande av ordnade förhållanden med
avseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna. (80.)

Förslag härutinnan har ännu ej avgivits av den kommitté, till vilken ärendet överlämnats.

— 1916 -

5. Riksdagens skrivelse av den 8 maj 1897, angående vidtagande av åtgärder
för kontroll över vården och förvaltningen av fromma stiftelser
inom landet. (82.)

Chefen för justitiedepartementet har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunniga
personer att inom departementet biträda vid behandling av ifrågavarande ärende.

6. av den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande av förslag till ny
legostadga. (102.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. av den 10 maj 1899, i‘ anledning av väckta motioner angående ändrad
lagstiftning om skillnad i trolovning och äktenskap. (90.)

Kungl. Maj:t har den 29 januari 1915 avlåtit proposition i ämnet.

8. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion angående ändrad
lydelse av 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

9. Riksdagens skrivelse av den 8 maj 1900, i anledning av väckt motion
angående tillägg till 11 kap. strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 9 maj 1900, i anledning av riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (811)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. av den 20 mars 1901, i anledning av väckt motion angående ändring
av 117 § i skiftesstadgan. (27.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

12. av samma dag, i anledning av väckt motion angående ändring av 20
kap. 4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga
lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 1 maj 1901, i anledning av riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— lille —

14. Riksdagens skrivelse av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftningsåtgärder för vidmakthållande av jordbruksnäringen
inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet har under år 1915 icke undergått någon behandling.

15. av den 15 april 1902, i anledning av väckta motioner om åstadkommande
av förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom.

(41.)

Chefen för justitiedepartementet har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat

sakkunniga att inom justitiedepartementet biträda vid ärendets behandling.

16. av den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung! Maj:ts prövning.

17. av den 7 maj 1902, i anledning av väckt motion om ändring av vissa delar

av lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring den 27
juni 1896. (62.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

18. av den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

De i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu icke

avgivit sitt betänkande.

19. av den 10 maj 1902, i anledning av riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Ärendet har under år 1915 varit föremål för behandling inom justitiedepartementet.

20. av den 11 maj 1902, i anledning av Kung! Majrts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och
till lag om ändrad lydelse av 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
(87.)

Ärendet har under år 1915 ej varit föremål för behandling.

21. av den 13 maj 1902, i anledning av Kung! Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken m. m., så vitt
angår den vid behandlingen av propositionen inom riksdagen väckta
frågan om ett vidsträcktare användande av fyllnadsed. (94.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts prövning.

22. av den 20 maj 1902, i anledning av väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i avseende å vissa bolag, dels till

- 1910 -

lag angående ändring av vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28
juni 1895. (135.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

23. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om boktryckerier och om tillsynen över tryckta skrifters
offentliggörande. (139.)

Ärendet är beroende på Kung], Maj:ts prövning.

24. av den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskvldighet.
(20.)

De sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava ännu ej avgivit slutligt förslå^

i ämnet.

25. av den 18 mars 1903, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Lagberedningen har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

26. av den 28 mars 1903, i anledning av väckt motion i fråga om lagfart å
fång till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. av den 22 april 1903, i anledning av väckt motion angående ändrade
bestämmelser om sammanträffande av brott m. m. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion med förslag till

ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. av den 7 april 1904, i anledning av väckt motion om ändring av 136 § i
skiftesstadgan m. m. (34.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

30. av samma dag, i anledning av väckt motion angående undanskiftande

i mindre bemedlade dödsbon av medel till minderårigt barns underhåll
och uppfostran. (37.)

Lagberedningen har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

31. av samma dag, i anledning av väckt motion om tillägg till 14 kan

45 § strafflagen. (38.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej däri avgivit förslag.

7* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc Ull W1G års riksdan.

32. Riksdagens skrivelse av den 13 april 1904. i anledning av dels justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga
om för brott häktade personers inställande för domstol dels ock två .i
liknande syfte avgivna motioner. (65.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

33. av den 10 maj 1904, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Chefen för justitiedepartementet har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat sakkunniga
att biträda inom justitiedepartementet vid ärendets behandling.

34. av den 19 maj 1904, i anlednihg av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t dels med begäran om framläggande av förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilda dels ock
i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den
24 juli 1903. (166.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

35. av den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet har varit föremål för fortsatt behandling inom civildepartementet.

36. av den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan, (l 17.)

Ärendet har under år 1915 ej varit föremål för någon behandling.

37.

Ärendet är

av den 12 maj 1905, i anledning av väckt motion angående utarbetande
av förslag till lag om försäkringsavtal. (132.)
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. av den 19 maj 1905, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande av ett nytt statsdepartement för handel, industri
och sjöfart. (182.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

39. av den 20 februari 1906, i anledning av väckta motioner angående
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till
lag rörande invallning. (4.)

Ärendet är fortfarande föremål för behandling inom justitiedepartementet.

- 1916 —

40. Riksdagens skrivelse av den 28 mars 1906, i anledning av väckt motion
angående revision av skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar.
(40.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad ovan under 1. meddelats.

41. av den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till
Kung). Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dödande
av bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. av den 8 maj 1906, i anledning av väckta motioner angående dels revision
av konkurslagen m. m. dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. av den 12 maj 1906, om ändring eller upphävande av mom. 7 i

kung], brevet den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Lagberedningen har avgivit förslag till lag om barn utom äktenskap in. in., vilket

förslag framställuingen beaktats.

44. av den 25 maj 1906, i anledning av ifrågasatt inskränkning av de ordinarie
häradshövdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för
erhållande av domarförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1915 icke varit föremål för behandling.

45. Riksdagens skrivelse av den 15 mars 1907, i anledning av väckta

motioner angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande
av förslag till lagbestämmelser mot användande av mutor eller
bestickning vid ekonomiska uppgörelser. (31.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har numera avgivit förslag i ämnet.

46. av den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement: m. m. (59.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

47. av den 19 april 1907, i anledning av väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 43. meddelats.

48. av den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och
hemmansklyvningar. (78.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

49. av den 30 april 1907, i fråga om ändring av lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

50. Riksdagens skrivelse av den 19 februari 1908, i anledning av justitieombudsmannens
framställning om ändring av vissa bestämmelser i 24
kap. strafflagen. (13.)

Ärendet har under år 1915 icke undergått någon behandling.

51. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att- under vissa villkor vara
förmyndare för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Lagberedningen har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

52. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående lag om adoption. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. av den 24 mars 1908, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande av olägenheter
i följd av bebyggande av områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

54. av den 4 april 1908, angående vidtagande av åtgärder för införande av
förenklade bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från
utlandet återinflyttade svenskar, särskilt med avseende på deras äktenskapsförhållanden.
(51.)

Skrivelsen är beaktad i Kungl. Maj:ts den 29 januari 1915 avlåtna proposition om

äktenskaps ingående och upplösning m. m.

55. av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som
av underrätt dömts till döden eller straffarbete på livstid. (56.)

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

56. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av gällande bestämmelser om bötesstraffet
m. m. (62.)

Professorn J. C. W. Thyréns arbete i anledning av det honom i ärendet lämnade

uppdrag har under året fortgått.

57. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna
erhålla livförsäkring, med trygghet att försäkringssumman kommer hans
familj till godo. (63.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

58. Riksdagens skrivelse av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående övei’vakande av villkorligt dömda
och villkorligt frigivna förbrytare m. m. (68.)

De i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu ej

avgivit förslag i ämnet.

• 59. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om ändring av 20, 21 och

22 §§ i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
den 27 juni 1896. (108.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 1. meddelats.

60. av den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöva rösträtt vid
riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrättaren. (137.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

61. av samma dag, angående åtgärder för tillgodoseende av kravet på en
mera enhetlig och sakkunnig behandling av de ärenden, som angå
kommunikationer och allmänna arbeten. (138.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

62. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. av samma dag, angående ifrågasatt ändring av 5 § 2 och 3 mom.
tryckfrihetsförordningen. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. av den 1 juni 1908, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelavgiften. (215.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

65. av den 9 mars 1909, i anledning av väckta motioner dels om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem av svenska kyrkan
att därur utträda dels ock om ändrad lydelse av 4 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

66. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående borttagandet ur strafflagstiftningen av påföljden förlust av
medborgerligt förtroende. (29.)

De i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omnämnda sakkunniga hava avgivit

— 1916 —

förslag i ämnet, vilket förslag för utlåtande remitterats till åtskilliga myndigheter.
Utlåtandena hava ännu ej inkommit.

67. Riksdagens skrivelse av den 16 mars 1909, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kung! Maj:t med begäran om framläggande av förslag
i fråga om rätt att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.
(47.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

68. av samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 5 kap. 3 §
strafflagen. (48.)

Fattigvårdslagstiftningskommittén hav den 2 december 1915 avgivit betänkande med
förslag till lag om ändring av 5 kap. 3 § strafflagen m. fl. författningar samt till därav
föranledda åtgärder i avseende å anstalter för minderåriga förbrytare. Betänkandet har
för utlåtanden remitterats till åtskilliga myndigheter. Utlåtandena hava ännu ej inkommit.

69. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande
fylleri eller därmed sammanhängande förseelser. (49.)

De i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu ej
avgivit förslag i ämnet.

70. av den 27 april 1909, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avskaffande av edgång m. m. (98.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. av den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande avhusdjur
vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

72. av den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 33, 35 och 37 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om
ändrad lydelse av 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild
värdering av avsöndrad lägenhet samt till lag om ändrad lydelse av
1 § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907
angående ryttar-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckning i stamhemmanet, dels ock en i samband därmed
stående motion. (217.)

Ärendet har under år 1915 icke varit föremål för någon behandling.

— 1916 —

73. Riksdagens skrivelse av den 4 mars 1910, i anledning av justitieombudsmannens
framställning till riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

74. av den 11 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående rätt för kviuna att innehava klockarbefattning. (29.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

75. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av möjlighet för vissa samhällen att på mindre
betungande villkor med full äganderätt komma i besittning av gatumark,
som upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. av den 30 april 1910, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående
försäljning av den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten
Måshult n:r 1 i Skeda socken. (76.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts prövning.

77. av den 30 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner n:r 50
—53 angående ändrad lydelse av vissa §§ i gruvestadgan m. m. (153.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

78. av den 16 februari 1911, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om upphävande av adelsmäns rätt till särskilt forum
i vissa mål. (13.)

Ärendet är föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

79. av den 1 mars 1911, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

80. av den 17 mars 1911, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 1 § i lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Sedan lantbruksstyrelsens utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

81. av den 21 mars 1911, i anledning av väckt motion om tillägg till 37
§ i lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. av den 7 april 1911, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 11 § i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

83. Riksdagens skrivelse av den 20 maj 1911, i anledning av väckta motioner
rörande ändringar i den proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. av den 20 februari 1912, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen angående ändring av bestämmelserna om danaarf''.
(19.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

85. av den 24 februari 1912, i anledning av dels utav justitieombudsmannen dels
ock av enskild motionär bos riksdagen väckta förslag om vissa ändringar
i lagen angående villkorlig straffdom. (24.)

De i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omnämnda sakkunniga hava ännu

icke avgivit förslag i ämnet.

86. av samma dag, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om ändring i 1 § av förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning. (29.)

Lag i ärendet utfärdad den 26 mars 1915.

87. av samma dag, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående avsöndring av lägenheter från prästerskapets löneboställen
under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88. av den 6 mars 1912, i anledning av väckta motioner om ändring i
lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (34.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. av den 15 mars 1912, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till
såväl allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Den kommitté, till vilken ärendet överlämnats, har ännu ej avgivit förslag i ämnet.

90. av den 17 april 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

91. av den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

I ärendet infordrat utlåtande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

— 1910 —

92.

Riksdagens skrivelse av den 17 maj 1912, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning
angående förvärvande och förlust av medborgarrätt. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

93. av den 4 mars 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 6
kap. 4 § strafflagen. (21.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

94. av den 8 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående anordnande av tillsyn över förvaltningen av donerade
medel och stiftelser. (22.)

Chefen for justitiedepartementet, har på grund av nådigt bemyndigande tillkallat

sakkunniga att inom departementet biträda vid behandling av ifrågavarande ärende.

95. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion angående ändring i
27 § i lagen den 1 juni 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige. (30.)

Sedan det från Konungens befallningshavande i Norrbottens län i ärendet infordrade

utlåtandet numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

96. av den 21 april 1913, angående utredning och förslag i fråga om beredande
av möjlighet för utom äktenskapet fött barn att erhålla kännedom
om sin fader. (56.)

I fråga om denna skrivelse hänvisas till vad under 43. meddelats.

97. av den 26 april 1913, i anledning av väckt motion om utarbetande och
framläggande av förslag till ändrade bestämmelser om internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap. (58.)

1915 den 29 januari i statsrådet anmäld samt proposition i ärendet avlåten.

98. av samma dag. i anledning av justitieombudsmannens framställning till
riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående av en snabbare
rättsskipning i högsta domstolen. (59.)

1915 den 14 januari i statsrådet anmäld samt proposition i ärendet avlåten.

99. av samma dag, i anledning av väckta motioner om dels ändring av
24 kap. 3 § strafflagen dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär
å annans mark. (60.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

100. av den 1< juli 1914, i anledning av väckt motion om beredande av

8* — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1.91(1 års riksdag.

rätt för gift kvinna att föra annans talan vid domstol eller hos annan
myndighet. (7 0.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

101. Riksdagens skrivelse av den 18 juli 1914, i anledning av uppkommen
fråga om åtgärder till skydd för rösträtten i sådana fall, där röstlängd
förkommit. (74.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. av den 11 augusti 1914, i anledning av justitieombudsmannens framställning
till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande
för häradsrätt av personer, som häktats för brott. (139.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

103. av den 26 augusti 1914, angående anordnande av arbete i det fria för
tvångsarbetsfångar och straffångar. (209.)

1915 den 27 augusti i statsrådet anmäld, därvid fångvårdsstyrelsen bemyndigades
att tillkalla sakkunniga för frågans utredning.

104. av den 22 september 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av befintliga
familjefideikommisstiftelser m. m. (279.)

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet.

Av dessa ärenden äro således de under 7, 54, 86, 97 och 98 upptagna slutligen
avgjorda, de under 1, 3, 4, 5, 8, 11, 15, 17, 18, 19, 22, 24, 25, 29, 30,
31, 32, 33, 34, 35, 38, 39, 40, 46, 48, 51, 55, 56, 58, 59, 60, 61, 66, 67, 68,
69, 73, 77, 78, 85, 89, 90, 91, 94, 99, 100, 102, 103 och 104 omförmäla
föremål för behandling av särskilda kommitterade eller sakkunniga, lagberedningen
eller annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på
prövning beroende.

2. Lantförs var sdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 14 maj 1899, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till lantförsvaret.

(63.) ...

Ärendet är vilande i avvaktan på vidare utredning och avgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

— isig —

Riksdagens skrivelse av den 24 februari 1912, i anledning av väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphörande av den i värnpliktslagen
föreskrivna mönstring med de värnpliktiga m. m. (31.)
vilande i avvaktan på vidare utredning.

av den 5 mars 1912, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen av
inskrivningsnämnd. (33.)
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktiges
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grand av inkallande till tjänstgöring. (259.)
Ärendet är av Kungl. Maj:t beaktat uti Kungl. Maj:ts proposition n:r 81 till 1914
■års senare riksdag.

5. av den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen av kronans område å viss del av Yaxön
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. av den 30 maj 1913, angående* regleringen av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, omfattande anslagen till lantförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning av denna skrivelse den 18 juli 1913 anbefallde Kungl. Maj:t, bland
annat, arméförvaltningen att avgiva förslag till en mera rationell uppställning av utgifter
under fjärde huvudtiteln. Sådant förslag har ännu ej inkommit.

7. av den 31 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av Karlbergs kungsgård m. m. (103.)

Med anledning av vad Kungl. Maj:t i ärendet anfört uti proposition n:r 4 till 1915
års riksdag, kommer riksdagens ifrågavarande skrivelse icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 19 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglemente för arméns avlöning under krigstjänstgöringstid in. m.
(183.)

Sedan Kungl. Maj:t den 11 juni 1915 förordnat om utfärdande nytt krigsavlöningsreglemente,
kommer ifrågavarande skrivelse icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 27 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av viss del av det till förra majorsbostället
Gudhem n:r 1—9 med Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län hörande
utskiftet Helle. (94.)

Ärendet är

— ISIG —

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

10. Riksdagens skrivelse av den 12 augusti 1914, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtelse till lantförsvaret av mark från förra
liäradsskrivarbostället Stora Vänsberg n:r 1 i Värmlands län. (142.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning endast i den
de], som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

11. av den 14 september 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i
fråga om ordnandet av rikets försvarsväsende. (1.)

Ärendet är i vissa delar överlämnat till sakkunniga för verkställande av vidare utredning.

12. av samma dag, angående rätt för arméns- manskap med fast anställning
att åtnjuta dagavlöning under sjukdom. (266.)

Sedan kungörelse i ärendet utfärdats den 3 juni 1915, kommer ifrågavarande skrivelse
icke att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av visst område för att tilläggas Gottlands
infanteriregementes övningsfält. (228.)

Ärendet kommer att framdeles bliva föremål för Kungl. Maj:3 prövning endast i den
del, som rör frågan om ersättning till eller nedskrivning i statens domäners fond till
följd av ifrågavarande markupplåtelse till lantförsvaret.

14. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av vissa kronoegendomar för att tilläggas övningsfältet
för i Linköping förlagda truppförband jämte en i ämnet väckt
motion. (230.)

Av dessa ärenden äro således de under 4, 7, 8 och 12 upptagna slutligen avgjorda,
de under 1, 2, 6 och 11 omförmälta föremål för behandling av annan myndighet
eller särskild utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1916 —

3. Sjöförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande av
den svenska sjöfartsnäringen och till främjande av svenska alsters avsättning
i utlandet. (120.)

De sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 20 juni 1913 uppdragits att verkställa
omarbetning av upprättade förslag till skeppsmätningsförfattningar m. m., hava
ännu icke fullgjort detta uppdrag.

2. av den 14 maj 1900, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) huvudtitel. (180.)

Ärendet har under år 1915 ej undergått någon särskild behandling och är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 24 maj 1911, i fråga om ändrade grunder i vissa fall för sjöavlöning
m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan under siökommendering.
(166.)

Detta ärende, som under år 1915 icke varit föremål för någon särskild behandling, är
fortfarande beroende på prövning i sammanhang med andra frågor.

4. av den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
avsöndring från hemmanet. (210.)

Från lotsstyrelsen infordrat utlåtande i ärendet har ännu ej inkommit.

5. av den 30 maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Den kommitté, som den 2 april 1914 erhållit uppdrag att verkställa den i riksdagens
ifrågavarande skrivelse omförmälda utredning rörande utvidgning och modernisering av
flottans varv i Karlskrona, har deu 21 maj 1915 inkommit med utredning och förslag
i ärendet, varefter marinförvaltningen och chefen för marinstaben den 19 november
1915 däröver avgivit utlåtande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. av den 14 september 1914, i fråga om ordnande av rikets försvarsväsende.
(1.)

1 de delar, vari förevarande skrivelse ej avgjorts vid föredragning inför Kungl. Maj:t den
17 september 1914, hava följande åtgärder under år 1915 vidtagits.

Sedan de sakkunniga, åt vilka på grund av nådigt brev den 1 december 1914
uppdragits att uppgöra förslag till allmän plan för utförande under åren 1915—1919
av nyanläggningar och nyanskaffningar för stärkande av det fasta kustförsvaret, överläm —

1916 —

nät sådan plan, har Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 12 februari 1915 uppdragit
åt bemälda sakkunniga att inkomma med förslag beträffande utförande av de arbeten och
anskaffningar, som borde igångsättas under år 1915. Av de sakkunniga hava under
år 1915 avgivits åtskilliga förslag i sådant hänseende; och har Kungl. Maj:t i anledning
därav genom särskilda nådiga brev av hemlig natur meddelat erforderliga föreskrifter.
Genom nådigt brev den 17 december 1915 hava de sakkunniga för år 1916 erhållit
enahanda uppdrag, som meddelats dem för år 1915.

Jämlikt nådigt brev den 18 juni 1915 har uppdraga åt sakkunniga att verkställa
förberedande utredning och uppgöra preliminärt förslag beträffande lönereglering för marinens
personal: och äro bemälda sakkunniga sysselsatta med fullgörande av berörda
uppdrag.

Vidare har Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga brev den 8 oktober, den 12
november och den 3 december 1915 meddelat beslut om ställande till marinförvaltningens
förfogande av vissa värnskattemedel samt av medel, avsatta av 1912 och 1913
årens riksdagar till nyanskaffning av krigsfartygsmateriel.

Däremot har frågan om upprensning av östra inloppet till Karlskrona icke varit
föremål för prövning av Kungl. Maj:t under år 1915.

Av dessa ärenden äro således de under 1, 4 och 6 föremål för behandling av
annan myndighet eller sakkunniga och de övriga på prövning beroende.

4. Civildepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 mars 1902, i anledning av väckt motion
om förklaring av 7 kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet är fortfarande beroende på utredning inom socialstyrelsen.

2. av den 8 maj 1902, i vad den angår förslag till praktiska utbildningskurser
för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar ävensom
i samband därmed förslag till vissa ändringar angående de medicinska
examina. (82.)

Sedan kanslern för rikets universitet, efter hörande av de medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund samt lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, avgivit
infordrat utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t den 17 december 1915 utfärdat
kungörelse angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.

3. av den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid
statens järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

— 1916 —

4. Riksdagens skrivelse av den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren
för lokomotivpersonalen vid järnvägarna. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

De utlåtanden, som infordrats över den s. k. reglementeringskommitténs betänkande
och förslag, hava ännu icke fullständigt inkommit.

6. av den 9 mars 1904, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande av inspektion å
enskilda järnvägars rullande materiell. (14.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälde sakkunnige har ännu icke fullgjort sitt
uppdrag att inom civildepartementet biträda med upprättande av förslag till erforderliga
författningar i anledning av trafiksäkerhetskommitténs betänkande, vari avgivits
yttrande i detta ärende.

7. av den ol mars 1905, angående åtgärder för inskränkning av kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet har överlämnats till en på civildepartementets föredragning förordnad sakkunnig
för utredande av hithörande frågor (landssekreteraren D. Ekelund).

Uti av Kungl. Maj:t den 23 oktober 1915 utfärdade kungörelser angående dels länskungörelser
(Svensk författningssamling n:r 421) och dels uppläsande i kyrka av
kungörelser om auktion för försäljning eller utarrendering av kronoegendom (Svensk
författningssamling n:r 424) har det av riksdagen i ovannämnda skrivelse uttalade
önskemålet vunnit beaktande.

8. av den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. av den 19 februari 1907. i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Ärendet, i vad det angår anslag till iståndsättande av hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. av den 28 mars 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till betryggande av avtal rörande leverans av
elektrisk energi m. m. (62.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda kommittén har inkommit
med sitt betänkande. Över betänkandet hava infordrats yttranden från vederbörande
myndigheter och några av frågan intresserade föreningar. De infordrade yttrandena
hava ännu icke fullständigt inkommit.

— 191 c —

11. Riksdagens skrivelse av den 30 april 1907, med begäran om utredning
och förslag rörande inrättandet av en statens arbetsförmedlingsanstalt
till tjänst för utomlands bosatta svenskar. (91.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med utlåtande i ärendet.

12. av den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom
straffpåföljd eller av annan orsak kunna fråntagas rätten att utöva läkarverksamhet.
(133.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälta utredningen slutförts,
avläts den 26 februari 1915 till riksdagen proposition i ämnet. (Jfr ovan
II: 103.)

13. av samma dag, angående nedsättning i avgiften för växelprotest. (134.)
Anmäldes den 23 oktober 1915, därvid beslöts, att skrivelsen, som avser nedsättning
av lösen för växelprotest, icke skulle föranleda annan åtgärd än att skrivelsen skulle
överlämnas till finansdepartementet för utredning om huruvida stämpel å protokoll
angående växelprotest kunde för vissa fall borttagas.

14. av samma dag, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången

av år 1920. (135.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
avgivit sitt betänkande i ämnet.

15. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1907, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall
i arbete skadad arbetare. (217.)

Sedan ålderdomsförsäkringskommittén, till vilken ärendet överlämnats, inkommit med
betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete, anbefalldes vederbörande
myndigheter att avgiva yttranden över betänkandet.

De infordrade yttrandena hava ännu icke avgivits.

16. av den 2 juni 1908, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande sjätte punkten, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m.,
har, sedan löneregleringskommittén inkommit med infordrat yttrande, den 5 mars
1915 avlåtits proposition till riksdagen angående tillsättning av tjänster vid länsstyrelsen
i Stockholms län m. m. (Jfr ovan II: 75.)

Frågan om Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet är fortfarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. av den 3 mars 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående revision av lagen om fosterbarns vård. (23.)

Eattigvårdslagstiftningskommittén bär ännu ej avslutat den begärda revisionen.

— 1916 —

18. Riksdagens skrivelse av den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder
för den nomadiserande lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

19. av den 28 maj 1908, angående ändringar i nu gällande föreskrifter
rörande skyddskoppympning. (182.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälda sakkunniga fullgjort sitt uppdrag,
avläts den 12 mars 1915 proposition i ämnet. (Jfr ovan II: 108.)

20. av den 20 maj 1909, i anledning av väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbetet skadade arbetare
eller deras efterlevande för utbekommande av dem enligt lag tillkommande
ersättning. (192.)

21. av den 25 maj 1909, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälda sakkunniga fullgjort sitt uppdrag,
avläts den 20 april 1915 proposition till riksdagen med förslag till förordning om
ändring i vissa delar av förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik.
(Jfr ovan II: 111.) Beträffande ändring i övrigt av nämnda förordning är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. av den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels idkande å viss
tid av sön- och helgdag, är i övriga delar fortfarande beroende på utredning inom
socialstyrelsen.

23. av den 9 april 1910, i anledning av riksdagens år 1909 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1908. (66.)

Ärendet, i vad detsamma rör det centrala arkivväsendets ordnande i Stockholm så
vitt angår civildepartementet, anmäldes den 14 maj 1915, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

24. av den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara
järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
(91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det anbefalld utredning i ämnet.

9* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1916 års riksdag.

25. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1910, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar m. m. (145.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det infordrade utlåtandet i ämnet.

26. av den 30 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande nionde punkten i skrivelsen, angående omreglering av förste provinsialläkar-
och provinsialläkarväsendet, har Kungl. Haj:t under år 1915 fastställt ny indelning
av provinsialläkardistrikten inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Örebro och Jämtlands län ävensom beslutat inrättandet av ett nytt provinsialläkardistrikt
med station i Skövde.

27. av samma dag, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Ärendet i vad det rör hamnanläggningen vid Torekov är fortfarande beroende på
Kungl. Haj:ts prövning.

28. av den 28 april 1911, i anledning af väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj it angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa

ändamål. (74.)

överlämnad till finansdepartementet.

29. av den 27 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition an gående

om- och tillbyggnad av Stockholms hospital m. m. (190.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i anledning av vad
riksdagen i omförmälda skrivelse anfört i fråga om verkställande av utredning rörande
det inom riket befintliga antalet för omgivningen vådliga idioter m. m.

30. av den 29 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande

åtgärder mot faran av kronisk arsenikförgiftning. (205.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med den begärda utredningen.

31. av samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

De i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga hava ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

32. av den 31 maj 1911, angående åvägabringande av utredning rörande de
mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden. (208.)

De i ämbetsberättelsen till 1913 års riksdag omförmälda sakkunniga hava ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

— 1916 —

33. Riksdagens skrivelse av den 31 maj 1911, i anledning av riksdagens år

1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
uÄder år 1909. (242.)

General poststyr elsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning i vad mån de
i poststadgan förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser
borde omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och ökad möjlighet
till sådan försäkring m. m.

34. av den 30 maj 1912, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande fyrtio första punkten, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder
för tillgodoseende av behovet av ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen
ännu icke inkommit med infordrat förslag rörande nya sinnessjukanstalter.
I fråga om sextiofjärde punkten, angående inköp av vissa områden i Sorsele och
Dorotea socknar för nomadlapparnas behov av renbete m. m., har Kungl. Maj:t på
given anledning ännu icke meddelat beslut.

35. av den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälde sakkunnige
har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

36. av den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning av genom

exekutiv myndighet indrivna allmänna kommunala utskylder. (214.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. av samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års senare lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med infordrat utlåtande.

38. av den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. M;ij:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag
till en svensk utvandringslag. (229.)

Från socialstyrelsen infordrat förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas
påkallade, har ännu icke inkommit.

39. av den 30 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning,
i vad angår civildepnrtementsärenden. (232.)

I fråga om trettioförsta punkten, om verkställande av utredning angående lämpligheten
av att upplägga en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avse ut —

1010 —

byggandet av statens vattenfall förmedelst vattenfallsrätt, hava de i senaste ämbetsberättelsen
omförmälda sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning ännu
icke fullgjort sitt uppdrag.

40. Riksdagens skrivelse av den 28 maj 1912, angående utredning om åtrgärder
för bekämpande av spetälskesjukdomen i Sverige. (233.)

Sedan det från medicinalstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Haj:ts prövning.

41. av samma dag, angående undanröjande av i gällande författningar
förefintliga hinder för producenter av livsförnödenheter, jordbruks- och
ladugårdsprodukter att i huru små partier som helst direkt till konsumenterna
försälja sina alster. (244.)

Ärendet har den 27 januari 1915 överlämnats till jordbruksdepartementet.

42. av den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under
tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med infordrat yttrande i ärendet.

43. av den 13 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Konungen i fråga om utarbetande och framläggande av förslag till bestämmelser
rörande utseende av suppleanter för stadsfullmäktige. (24.)

Ärendet är fortfarande beroende på särskild utredning inom civildepartementet.

44. av den 29 mars 1913, angående lindring i de mindre bemedlades kostnader
för hospitalsvård. (31.)

De från vederbörande myndigheter infordrade utlåtandena hava ännu icke fullständigt
inkommit.

45. av den 8 april 1913, angående åstadkommande av en effektiv tandvård,
särskilt vid landsbygdens små- och folkskolor. (52.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
hava ännu icke inkommit med utredning och förslag i ämnet.

46. av den 6 maj 1913, angående förbud mot vilda djurs kringförande till
förevisning. (71.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. av den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för
sina arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Den i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningen
har ännu icke inkommit.

1916 —

48. Kiksdagens skrivelse av den 1 juni 1913, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag i fråga om upprensning och nyanläggning
på statens bekostnad av inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lotsstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordrat
förslag rörande sättet för utredningens verkställande.

49. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar m m
(241.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda sakkunniga
inkommit med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

50. av den 31 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i
vad angår civildepartementsärenden. (252.)

De i ämbetsberättelsen till 1914 års första lagtima riksdag omförmälda utredningar
beträffande förbättring av Haparanda nuvarande uthamn Salmis m. m. hava ännu
icke inkommit.

Punkten 2 er, angående inköp av tomt och uppförande av byggnad i Uddevalla
för post- och telegrafverkens behov, bär, sedan överintendentsämbetet inkommit
med infordrat utlåtande, anmälts den 18 maj 1915, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Öl. av den 2 mars 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående utgifter för kapitalökning i avseende
å post- och telegrafverket. (4.)

Punkten 2 a, rörande tillbyggnad och ändring av posthusbyggnad inom kvarteret
Kiddaren i Stockholm, anmäldes den 22 januari 1915, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Punkten 2 b, angående anslag till inköp av vissa tomter i Uddevalla samt
uppförande därå av posthusbyggnad, har, sedan överintendentsämbetet inkommit med
infordrat utlåtande, anmälts den 18 maj 1915; och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.

52. av samma dag, i anledning av väckta motioner angående åvägabringande
av sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet,
att bestämmelsen om kommunalstämmoprotokolls uppläsande i kyrka
borttages. (5.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälde sakkunnige, till vilken handlingarna i
ärendet överlämnats för beredning i sammanhang med det honom den 12 september

1.H3 lämnade uppdraget att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande det
administrativa besvärsförfarandet m. m., bar ännu icke fullgjort berörda uppdrag.

— 191fi —

53. Riksdagens skrivelse av den 1 mars 1914, i anledning av väckta motioner
om dels ändring i lagen om förbud mot handels idkande under vissa
tider av dygnet, dels ock meddelande av lagbestämmelser i syfte att på
lämpligt sätt begränsa den tid å sön- och helgdagar, under vilken matvara-,
frukt- och blomsterbutiker må hållas öppna. (56.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med i ämbetsberättelsen till 1914 års senare
lagtima riksdag omförmälda utredning och förslag.

54. av den 9 september 1914, angående regleringen av utgifterna under
riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Beträffande punk ten 15, angående anslag för befrämjande och organiserande av den
offentliga arbetsförmedlingen, har Kungl. Maj:t, sedan socialstyrelsen inkommit me
infordrat förslag till grunder för användning av nämnda anslag, den 5 februari 1915
utfärdat kungörelse i ämnet.

I fråga om punkten 11, angående ändring i avseende å de for beviljande av
understöd från förslagsanslaget till anstalter för bildbara sinnesslöa gällande grunder
m m., har, sedan infordrade utlåtanden från medicinalstyrelsen och folkskoloverstyrelsen
inkommit, Kungl. Maj:t den 8 oktober 1915 utfärdat kungörelser i ämnet

55. av den 6 augusti 1914, i anledning av väckta motioner om ökning
av allmänna järnvägslånefonden. (198.)

Ärendet är, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat sig över detsamma, beroende
på Kungl. Haj:ts prövning.

56 av den 26 augusti 1914, i anledning av väckt motion om utredning angående
avlöningsförhållandena i- vissa fall vid extra befattningshavares
vid telegrafverket befordran till ordinarie tjänst vid verket. (202.).
Kommittén för reglering av vissa löneförhållanden vid statens järnvägar, till vilken
ärendet överlämnats för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén
lämnade uppdrag, har inkommit med utlåtande i frågan.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. av samma dag, angående åtgärder för beredande av bättre vård i vissa
fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hava ännu icke inkommit med infordrade utlåtanden
i ärendet.

Från

58. av samma dag, angående semester åt arbetare och med dem likställda
personer med stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen. (210.)
vederbörande ämbetsverk infordrade yttranden hava ännu icke fullständigt inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 12, 19, 23, 51 och 54 upptagna slutligen
avgjorda, de under 13, 28 och 41 omförmälda överlämnade till andra departement,

— 1916 —

de under 1, 5, 6, 7, 10, 11, 14, 15, 17, 20, 22, 24, 25, 29, 30, 31, 32, 33
34, 35, 37, 38, 39, 42, 43, 44, 45, 47, 48, 50, 52, 53, 57 och 58 omförmälda
föremål för behandling av särskilda sakkunniga eller annan myndighet eller ock föremål
för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

5. Finansdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1884, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel. (49.)

Anmäld i sammanhang med propositionen den 28 mars 1913 med förslag till lag
om allmän pensionsförsäkring m. m.

2. av den 5 maj 1888, angående omarbetning av förordningen den 12
februari 1864 om vad i avseende å passagerarångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)

Den 23 december 1915 har Kungl. Maj:t utfärdat förordningar angående dels fartygs
byggnad och utrustning, dels ock vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg.

3. av den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande av förslag till
lärlingslag. (91.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen hava ännu icke avgivit utlåtande över de sakkunnigas
betänkande.

4. av den 5 maj 1897, i anledning av väckt motion om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897,
i vad skrivelsen avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till
tullverkets personal för övertidsarbete. (1(j3.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke avgivit utlåtande.

6. av den 11 maj 19(j0, angående förbättrat sätt för sjöfolks pensione ring.

(96.)

Se under punkt 1. här ovan.

7. av den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser

om arvsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

— 1916 —

Skrivelsen bär tagits i betraktande vid avlåtande efter cbefens för justitiedepartementet
föredragning av proposition den 27 juni 1914, n:r 185, angående viss ändring
i tryckfrihetsförordningen.

8. Riksdagens skrivelse av den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn
till transport av timmer sjöledes m. m. (80.)

Ärendet är beroende på Kung! Haj:ts prövning.

9. av den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag av fabriksdrift. (52.)

Sedan den med anledning av skrivelsen tillsatta kommittén den 3 juni 1915 avgivit
betänkande, bar detta remitterats till åtskilliga verk och myndigheter.

10. av den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra
och lytta i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning av statistiska centralbyrån.

11. av den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stävjande av

illojal konkurrens. (20.) _

Sedan patentlagstiftningskommittén den 5 maj 1915 avgivit betänkande med förslag
i ämnet, .har ärendet remitterats till patent- och registreringsverket samt till kommerskollegium,
som har att höra samtliga handelskammare m. fl. korporationer i riket.

12. av den 18 maj 1905, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm av
lokaler för utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande av ny
byggnad för Kungl. Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. av den 3 mars 1906, i anledning av väckt motion angående åtgärder
mot tobaksförbrukning bland ungdom. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. av den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904,
i vad skrivelsen avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen. (87.)

Kommunalskattekommitterade, åt vilka ärendet överlämnats, hava ännu icke fullgjort
sitt uppdrag.

15. av den 19 maj 1906, i anledning av väckt motion om avskrivning av

— 1916 —

återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte
lösas. (133.)

Kammarkollegium har ännu icke avgivit utlåtande.

16. Riksdagens skrivelse av den 6 april 1907, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen
i Klara församling i Stockholm samt ett inom riksdagen väckt förslag
i ärendet. (64.)

Någon åtgärd utöver den i ämbetsherättelsen till 1912 års riksdag omförmälda har

icke företagits.

17. av den 8 april 1908, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun
för staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Kommunalskattekommitterade, åt vilka ärendet överlämnats, hava ännu icke fullgjort

sitt uppdrag.

18. av den 25 april 1908, i anledning av väckt motion om förbud mot
drift av sulfitfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande
av luft eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess
befolkning. (61.)

Se under punkt 9. här ovan.

19. av den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i
förhållande till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Kommunalskattekommitterade, åt vilka ärendet överlämnats, hava ännu icke fullgjort

sitt uppdrag.

20. av den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara
oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

21. av den 22 maj 1909, i anledning av väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. av den 9 april 1910, i anledning av väckta motioner om ändringar i
gällande förordning angående försäljning av brännvin. (71.)

Den 3 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet.

23. av den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande av denaturerat
brännvin såsom berusningsmedel. (159.)

Nykterhetskommittén har i den fråga, skrivelsen avser, ännu icke avgivit betänkande.

10* — Justitieombudsmannens ämbelsbcräUelse till 1916 års riksdaq.

24. Riksdagens skrivelse av den 9 juni 1910, i anledning av dels Kungl.
Haj:ts proposition med förslag till förordning angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst, dels ock i ämnet väckta motioner. (198.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. av den 6 maj 1911, i anledning av väckta motioner avseende utredning
rörande undanröjande av en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Utredning och förslag i ämnet hava ännu icke fullbordats av kommunalskattekommit terade.

26. av den 20 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora
församling i Stockholm m. m. (180.)

Det från överintendenfcämbetet infordrade förslag till villkor, under vilka försäljning

av egendomen borde äga rum, har ännu icke inkommit.

27. av den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. av den 27 maj 1911, i anledning av väckta motioner om ändringar i
gällande förordning angående försäljning av brännvin. (226.)

Den 3 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet.

29. av den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition,

med förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av

10 § i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i
ämnet väckta motioner. (237.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. av den 31 maj 1911, i anledning av riksdagens år 1910 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande .fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1909. (242.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda utredning har ännu icke

fullbordats av överintendentsämbetet.

31. av den 24 februari 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkterna

11 och 27 under sjunde huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tullverket. (22.)

1914 års tullkommission har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

— 1916 —

32. Riksdagens skrivelse av den 9 mars 1912, angående beredande av möjlighet
för municipalsamhällen att erhålla lån från vissa pensionsanstalter
och kassor. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. av den 7 maj 1912, i anledning av väckt motion om utredning i fråga
om utvidgning av riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek
m. m. (102.)

Sedan de verk och myndigheter, till vilka de sakkunnigas betänkande remitterats, avgivit
utlåtanden, har Kungl. Maj:t den 16 april 1915 avlåtit proposition till riksdagen.

34. av den 11 maj 1912, i anledning av väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande av lån åt kommuner från Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

Sedan de sakkunniga den 5 maj 1915 avgivit betänkande, har detta för utlåtande
remitterats till statskontoret, som har att höra samtliga Konungens befallningshavande,
samt till svenska stadsförbundets styrelse.

35. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland
och därmed jämförliga landsdelar ställning och levnadsförhållanden. (147.)

Kommerskollegium har ännu icke besvarat den avlåtna remissen.

36. av samma dag, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Sedan kommerskollegium den 31 mars 1915 avgivit utlåtande, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

37. av den 22 maj 1912, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition an gående

pensionering av distriktsveterinärer. (204.)

De sakkunniga, till vilka ärendet överlämnats, hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

38. av den 28 maj 1912, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återförsel
av utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion. (220.)

Den 25 februari 1915 inkommo kommerskollegium och generaltullstyrelsen med gemensamt
utlåtande rörande kreditupplag. Den 16 april 1915 avlät Kungl. Maj:t
proposition i ämnet. Generaltullstyrelsen har i vissa av skrivelsen föranledda frågor
ännu icke avgivit utlåtande.

39. av den 24 maj 1912, angående utredning rörande möjligheterna för en
inhemsk tillverkning av mineraloljor och svavel m. m. (227.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

— 1910 —

40. Riksdagens skrivelse av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder
till värnpliktiges skyddande mot förlust av innehavda anställningar i
statens tjänst eller vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till
tjänstgöring. (259).

Löneregleringskommittén har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

41. av den 29 maj 1912, angående utfärdande av vissa bestämmelser, avseende
lättnader vid inbetalning av kronoutskylder. (261.)

Statskontoret har ännu icke avgivit utlåtande i ämnet.

42. av samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Haj:t angående expropriation i vissa fall av torp och andra lägenheter
å rekognitionshemman m. m. (271.)

Kommittén för utredning av åborättsfrågan har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

43. av den 3 maj 1913, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största
möjliga utsträckning såsom naturlig park. (69.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

44. av den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

45. av samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Sedan statistiska centralbyrån, efter remiss, den 18 november 1915 avgivit utlåtande,

är ärendet beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

46. av den 30 maj 1913, i anledning av väckt motion om ändring i 7 §
2:o) b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (140.)

Ärendet är föremål för utredning inom finansdepartementet.

47. av samma dag, i anledning av dels Kung]. Maj:ts två särskilda propositioner
med förslag till ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering, den ena avseende jämväl ändring av de vid nämnda förordning
fogade formulär, dels ock en i ämnet väckt motion. (251.)

Skrivelsen, i vad den innefattar begäran om utredning i visst avseende, är föremål

för behandling inom finansdepartementet.

48. av den 20 maj 1913, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlämnande till lantförsvaret av viss del av förra majorsbostället Gud -

— 1916

hem n:r 1—9 jämte Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län i och
för användning till remontdepå m. m. (100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. Riksdagens skrivelse av den 1 juli 1914, i anledning av riksdagens år

1913 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvalta
ning under år 1912. (15.)

över av riksdagen i skrivelsen gjord framställning om vidtagande av erforderliga åtgärder
för tillvaratagande av statens rätt gentemot den eller dem, som genom bristfälligt
utövad kontroll vid denaturering av brännvin hos färgfabrikanten A. H. Ouchterlony
kunde hava åsamkat staten förlust, har justitiekanslersämbetet, på grund av
remisser, dels den 27 april 1915 avgivit utlåtande och dels i anledning av en av
överståthållarämbetet överlämnad polisutredning den 28 juni 1915 inkommit med förnyat
utlåtande. Den 9 juli 1915 har Kungl. Haj:t funnit gott för närvarande låta
bero vid den gjorda utredningen.

överintendentsämbetet har ännu icke avgivit infordrat utlåtande.

50. av den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat
och kommun för vissa därifrån nu fritagna utlänningar. (222.)

De sakkunniga hava ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

51. av den 12 september 1914, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket samt förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m., dels ock
åtskilliga i anledning av propositionen väckta motioner. (261.)

Den 26 februari 1915 har Kung], Maj:t utfärdat 4 kungörelser i ämnet samt
instruktioner dels för de i förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket omförmälda kommissioner dels
ock för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i styrelsen för aktiebolaget svenska
tobaksmonopolet samt för de av Kungl. Maj:t utsedda revisorerna för granskning av
nämnda bolags styrelses förvaltning och bolagets räkenskaper.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 2, 6, 7, 22, 28, 33 och 51 upptagna av
Kungl. Maj:t slutligen avgjorda, de under 3, 5, 9, 10, 11, 14, 15, 17, 18, 19,
23, 25, 26, 30, 31, 34, 35, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 46, 47, 49 och 50
omförmälda föremål för behandling av särskilda kommitterade eller sakkunniga, annan
myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning beroende.

— 1916

6. Ecklesiastikdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år

1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Yttrande över av direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättat
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets huvudbok har under år 19 10 avgivits
av kanslern för rikets universitet. Därefter hava statskontoret och kammarrätten anbefallts
att i ärendet avgiva utlåtanden. Dessa utlåtanden hava ännu icke inkommit.

2. av den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för avgivande av utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör
ordnas, överlämnades ärendet till denna kommitté. Den 11 juni 1912 avgav kommittén
utlåtande och förslag, och därefter hava åtskilliga myndigheter m. fl. anbefallts
att avgiva yttranden över kommitténs förslag. Dessa yttranden hava ännu icke
fullständigt inkommit.

3. av den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

4. av den 11 april 1903, angående användning av torv till eldning vid
statens järnvägar och övriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. av den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behov.
(158.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1911 för en tid av tre år tillsatt en nämnd med
uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran och den
19 december 1913 medgivit, att nämndens verksamhet må fortsätta tills vidare under
ytterligare tre år, räknat från och med den 1 maj 1914.

6. av den 27 april 1905, i anledning av väckt motion angående grunderna
för avlöning av lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

I ärendet hava folkundervisningskommittén dtn 1 augusti 1 914 och lärarlönenämnden
den 8 november 1915 avgivit utlåtanden, varjämte åtskilliga myndigheter anbefallts
att däröver avgiva yttranden. Dessa yttranden hava ännu ej fullständigt inkommit.

— 1916 —

7. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1907, angående reglering av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. av den 1 juni 1908, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 30, angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid högre folkskolor.
Proposition i ärendet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182.)

9. av den 6 maj 1908, i anledning av väckt motion om upphävande av
bestämmelsen om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshavande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande avgiva yttranden i detta
ärende samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.
Detta uppdrag är ännu ej fullgjort.

10. av den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet. (150.)

Kungl. Maj:t har den 12 februari 1915 anbefallt styrelsen för postsparbanken samt
läroverks- och folkskolöverstyrelserna att avgiva gemensamt underdånigt utlåtande i
ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

11. av den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136‘.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i viss del av ämnet
samt beträffande den återstående delen av ärendet, efter det vitterhetsakademien däri
avgivit infordrat utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté att
under samarbete, i den mån frågan rör överintendentsämbetet, med de den 29 oktober
1913 tillkallade sakkunniga för behandling av frågan om överintendentsämbetets
omorganisation m. m. avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården
i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den män omständigheterna
därtill föranleda, avgiva förslag till ekonomiskt understödjande av fornminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

12. av den 29 maj 1911, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

1010 —

Punkten 7, angående viss ändring i § 11 av nu gällande reglemente för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Sedan utlåtande i detta ärende den 8 november 1915 avgivits av lärarlönenämnden,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. Riksdagens skrivelse av den 30 april 1912, angående åtgärder för
motarbetande av missbruk av tobak och kaffe. (80.)

Ärendet har, i vad det angår åtgärder för motarbetande av missbruk av tobak, överlämnats
till finansdepartementet.

Sedan utlåtande i ärendet inkommit från medicinalstyrelsen, har Kungl. Maj:t
den 1 oktober 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva yttrande angående åtgärder
för motarbetande av missbruk av kaffe. Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

14. av den 24 maj 1912, angående utredning beträffande en planmässigt
bedriven nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan. (213.)

Sedan av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
den 16 mars 1915 avgivit utlåtande och förslag i ärendet, hava åtskilliga myndigheter
anbefallts att däröver avgiva yttranden. Dessa yttranden hava ännu ej fullständigt
inkommit.

15. av den 28 maj 1912, angående utredning i fråga om beredande av statsbidrag

för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk. (236.)

Kungl. Maj:t har den 18 november 1912 anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande
i detta ärende. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

16. av den 29 maj 1912, angående vidtagande av åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust av innehavda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund av inkallande till tjänstgöring. (259.)

Löneregleringskommittén har den 31 december It) 14 anbefallts att avgiva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

17. av den 29 mars 1913, angående utfärdande av vissa föreskrifter i

fråga om utarrendering av prästerskapets löneboställen. (32.)

Kungl. Maj:t har den 14 maj 1915 utfärdat kungörelse i ämnet.

18. av den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Haj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på särskild utredning inom ecklesiastikdepartementet.

19. av den 12 april 1913, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av undervisning i skogsvård jämväl vid andra statsunderstödda
skolor än folkskolor och med dem jämförliga läroanstalter. (54.)

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

— 1916 —

20. Riksdagens skrivelse av den 9 maj 1918 angående åstadkommande av
läkarundersökning av små- och folkskolebarn. (79.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet, har detsamma den 30 juli 1914
remitterats till folkskolöverstyrelsen, som ännu ej inkommit med det infordrade
yttrandet.

21. av den 27 maj 1913, angående vidtagande av åtgärder för anordnande
av skolbad vid landsbygdens folkskolor. (144.)

Kungl. Maj:t bär den 5 februari 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet. Detta utlåtande bär ännu icke inkommit.

22. av den SO maj 1913, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 218, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Kungl. Maj:t bär genom särskilda beslut den 29 januari, den 14 maj och den
23 juli 1915 ställt det för år 1914 beviljade anslaget till vederbörandes förfogande.

Punkten 234, angående förbättrande av gymnastikundervisningen vid landsbygdens
folkskolor.

Kungl. Maj:t har den 13 november 1914 anbefallt folkskolöverstyrelsen att inkomma
med utlåtande i ärendet. Detta utlåtande har ännu ej avgivits.

23. av den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Kungl. Maj:t har den 10 februari 1915 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet. Detta utlåtande bär ännu icke inkommit.

24. av samma dag, angående åtgärder för beredande av ökad trygghet åt
folk- och småskollärarinnor, som hava sin bostad i ensamt liggande
skolbus. (54.)

Kungl. Maj:t har den 10 februari 1915 anbefallt folkskolöverstyrelsen att avgiva utlåtande
i ärendet. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

25. av den 19 juni 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkt 44
av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning om
inköp av visst område av ön Björkö i Mälaren. (12.)

Konungens befallningshavande i Stockholms län anbefalldes den 19 juni 1914 att
vidtaga åtgärder för inköpet samt att efter fullgörande därav inkomma med anmälan.
Sådan anmälan bar ännu icke inkommit.

26. av den 17 juli 1914, i anledning av väckta motioner angående visst tillägg
till lagen om reglering av prästerskapets avlöning. (69.)

Sedan lagförslag i ärendet förelagts 1915 års allmänna kyrkomöte och av kvrkoD*
— Justitieombudsmannens ämbetsheriiltelse till 1910 års riksdag.

mötet godkänts, har Kong]. Maj:t den 19 november 1915 beslutat avlata proposition
i ämnet till 1916 års riksdag.

27. Riksdagens skrivelse av den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande
av vetenskaplig forskning och undervisning i publik och privat internationell
rätt. (137.)

Universitetskanslern anbefalldes den 21 augusti 1914 att i ärendet avgiva yttrande.
Sådant yttrande har ännu icke inkommit. t

28. av den 11 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i vissa

punkter under åttonde huvudtiteln av statsverkspropositionen, dels ock i
särskild proposition n:r 145 gjorda framställningar. (135.)

Punkten 1, angående ändringsarbeten inom nationalmuseibyggnaden.

Kungl. Haj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.
Punkten 7, angående ny stat för läroverksöverstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 16 juli 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.
Punkten 10, angående ny stat för folkskolöverstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 16 juli 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

29. av den 26 augusti 1914, angående regleringen av utgifterna under

riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 16, angående ändringsarbeten inom nationalmuseibyggnaden.

Se här ovan under 28, punkten 1.

Punkten 17, angående iståndsättande av nationalmuseibyggnadens fasader.
Kungl. Haj:t har den 6 augusti 1915 ställt en del av anslaget till förfogande
av överintendentsämbetet. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 20, angående skådesamling för naturhistoriska riksmuseets botaniska
avdelning.

Kungl. Maj:t bär den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.
Punkten 21, angående fortsättande och avslutande av inredningen av naturhistoriska
riksmuseets nybyggnader vid Frescati.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.
Punkten 32, angående resestipendier åt prästmän.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182, punkten
28.)

Punkten 44, angående reparationsarbeten å det i närheten av Yreta klosters
kyrka belägna klosterhuset.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 174.)
Punkten 45, angående inköp av ett å ön Björkö i Mälaren beläget jordområde.
Se här ovan under 25.

— ISIG —

Punkten 48, angående ny- och ombyggnad vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 70, angående utgivande i tryck av Carl von Linnés brev.

Kungl. Maj:t bär den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 73, angående bidrag till täckande av kostnaderna för uppförande vid
Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund av nya byggnader för de medicinska och
obstetrisk-gynekologiska avdelningarna m. m.

Kungl. Maj:t bär den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 81, angående arvode åt en föreståndare för en ortopedisk poliklinik
vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

Kungl. Maj:t bär den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 99, angående röntgeninstrumentarium för medicinska kliniken vid serafimerlasarettet.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 107, angående skåp och skåpbord för patologisk-anatomiska museet
vid karolinska institutet.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 113, angående anslag till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 119, angående resestipendier åt ordinarie lärare och vissa andra tjänstemän
vid rikets universitet samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkten 98.)

Punkten 120, angående utgivande i tryck av föreläsningar, hållna inom juridiska
fakulteterna vid rikets universitet.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 125, angående stat för läroverksöverstyrelsen.

Se här ovan under 28, punkten 7.

Punkten 139, angående undersökningar rörande munhygien vid de allmänna
läroverken.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 144, angående understöd för högre handarbetslärarinneseminariet vid
Maria Nordenfelts kvinnliga yrkesskola i Göteborg.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 145, angående understöd för dels Andrea Eneroths handarbetsskola
och seminarium i Stockholm samt dels föreningen Handarbetets vänners och Hulda
Lundins högre slöjdseminarium i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 146, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter.

— löje —

Framställning i ämnet tiar avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkten 121.)

Punkten 147, angående resestipendier och studieunderstöd åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter i huslig ekonomi ävensom åt skolkökslärarinnor
vid andra läroanstalter.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkten 122.)

Punkten 149, angående resestipendier åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkten 124.)

Punkten 150, angående stat för folkskolöverstyrelsen.

Se här ovan under 28, punkten 10.

Punkten 155, angående anslag till inköp av tomt samt uppförande av nya
byggnader för folkskoleseminariet i Uppsala.

Kungl. Maj:t bär den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 156, angående anslag till inredning och möblering av de nya byggnaderna
för folkskoleseminariet i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 157, angående anslag till uppförande av gymnastikbyggnad samt
tillbyggnad av lärohuset för folkskoleseminariet i Strängnäs.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 158, angående anslag till uppförande av nya byggnader för folkskoleseminariet
i Lund.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 166, angående anslag till fortbildningskurser för lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor.

Kungl. Maj:t har den 21 maj 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkterna 170—173, angående dels resestipendier åt rektorer samt övriga
lärare och lärarinnor vid folkskoleseminarierna, dels resestipendier åt lärarpersonalen
vid högre folkskolor, dels resestipendier åt folkskollärare och folkskollärarinnor, dels
ock resestipendier åt lärare och lärarinnor vid småskoleseminarier samt mindre folkskolor
och småskolor ävensom biträdande lärare ooh lärarinnor vid folkskolor.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkterna 143—146.)

Punkten 177, angående anslag för beredande av möjlighet till skolgång för
fattiga, på längre avstånd från skola boende skolpliktiga barn inom Vilhelmina m. fl.
församlingar.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

— 19.16 —

Punkten 178, angående anslag för beredande av möjlighet till skolgång för
fattiga, på längre avstånd från skola boende skolpliktiga barn inom Hotagens församling.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 183, angående anslag till pristävlan om normalritningar för folkskolebyggnader
å landsbygden.

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 183, angående anslag till populärvetenskapliga föreläsningar.

I fråga om användningen av vissa besparingar å anslaget har framställning avlåtits
till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182). Beträffande anslaget i övrigt har Kungl.
Maj:t den 12 februari 1915 meddelat slutligt beslut.

Punkten 190, angående anslag till föreläsningskurser, som från universiteten
i Uppsala och Lund hållas utom universitetsstäderna.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 191, angående anslag till föreläsningskurser vid Göteborgs högskola.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 193, angående understöd för utgivande av en ordbok för dövstumma.

Kungl. Maj:t har den 10 december 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 199, angående anslag till uppförande av byggnader för drottning
Sofias stiftelse.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 200, angående resestipendier åt föreståndare, lärare och lärarinnor
vid rikets abnormskolor.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag, (jfr ovan II: 182
punkten 164.)

Punkten 202, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Äv det för år 1915 beviljade anslaget, 1,000,000 kronor, har Kungl. Maj:t
genom särskilda beslut den 23 juli och den 17 september 1915 ställt 435,000
kronor till vederbörandes förfogande.

Punkten 204, angående anslag för uppehållande av verksamheten vid tekniska
skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 211, angående anslag till provisorisk lönereglering åt befattningshavare
vid tekniska skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 214, angående resestipendier åt föreståndare och facklärare vid lägre
tekniska läroanstalter.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkten 179.)

Punkten 218, angående anslag till understödjande av idrotten.

— l91h --

Kungl. Maj:t har den 19 november 1914 ställt en del av anslaget till vederbörandes
förfogande. Beträffande den övriga delen av anslaget har framställning
avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182, punkten 183.)

Punkten 219, angående anslag till understödjande av skididrotten bland ungdomen.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182,
punkten 184.)

Punkten 227, angående anslag till systematisk undersökning av svenska folkmål.

Kungl. Maj:t har den 5 mars 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 228, angående anslag till insamling, förteckning och undersökning av
svenska folkminnen.

Kungl. Maj:t har den 24 april 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 231, angående fortsatt utgivande av verket »Sveriges kyrkor, konsthistoriskt
inventarium >.

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 234, angående beredande av tillfälle för svenska forskare till vetenskapligt
arbete vid utländska biologiska stationer.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182 punkten
198.)

Punkten 235, angående resestipendier åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 12 mars 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 238, angående bidrag till bestridande av kostnaderna för en antarktisk
expedition åren 1915—1919.

Framställning i ämnet har avlåtits till 1915 års riksdag. (Jfr ovan II: 182 punkten
201.)

Punkten 239, angående anslag dels för utarbetande av en historisk-statistisk
handledning i studiet av befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid,
dels ock till inlösen för statsverkets räkning av docenten K. A. Edins för enahanda
arbete åvägabragta samlingar.

Kungl. Maj:t har den 31 december 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

30. Riksdagens skrivelse av den 27 september 1914, angående regleringen av
utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Punkten 2, angående bidrag till folkskollärarnas änke- och pupillkassa.

Kungl. Maj:t har den 7 maj 1915 meddelat slutligt beslut i ärendet.

— 1916 —

Punkten 4, angående bestämmelser i nytt reglemente för dövstumlärarnas pensionsanstalt.

Kung!. Maj:t har den 8 oktober 1915 utfärdat kungörelser i ämnet.

Av dessa ärenden äro de under 8, 17, 26, 28 och 30 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen avgjorda, de under 1, 2, 5, 6, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 18, 20,
21, 22, 23, 24, 25, 27 och 29 upptagna föremål för behandling av särskilda
kommitterade eller sakkunniga, annan myndighet eller ock föremål för annan utredning
samt de övriga på prövning beroende.

7. Jordbruksdepartementet.

1. Riksdagens skrivelse av den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet är fortfarande under beredning inom justitiedepartementet.

2. av den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. av den 12 maj 1899, i anledning av väckt motion om ändringar i
gällande lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års riksdag omförmälda kommittén har den 29
april 1915 inkommit med betänkande. Betänkandet anmäldes den 30 i nämnda månad,
därvid beslöts remisser till följande ämbetsverk och myndigheter, nämligen överståthållarämbetet,
samtliga Konungens befallningshavande, samtliga domkapitel, Stockholms
stads konsistorium, svenska kyrkans diakonistyrelse, kammarrätten, statistiska
centralbyrån, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, fångvårdsstyrelsen
och svenska fattigvårdsförbundet. Samtliga de infordrade utlåtandena
hava ännu icke inkommit,

4. av den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900 infordrade
utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl. Maj:t icke förut
fattat beslut, har ännu icke inkommit.

— I9ie —

5. .Riksdagens skrivelse av den 19 april 1901, i anledning av väckt motion
om utarbetande av skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgiva
bidrag till underhåll av oäkta barn. (38.)

Se under 3 här ovan.

6. av den 17 maj 1901, i anledning av väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja
vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommunerna. (88.)

Se under 3 här ovan.

7. av den 1 juni 1901, i anledning av väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande av jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalame. (128.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda sakkunniga hava ännu icke
avgivit utlåtande i den del, ärendet angår ändring i vissa delar av flottningsstadgan
den 30 december 1880.

8. av den 12 april 1902, i anledning av väckt motion om ändring av 15 §

i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Se under 3 här ovan.

9. av den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)

Det i ämbetsberättelsen till 1914 års andra lagtima riksdag omförmälda, från
Konungens befallningshavande i Norrbottens län infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

10. av den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är i vad det rör jordbruksdepartementet oavgjort endast beträffande sockenallmänningar
m. m. i de norra länen, varom den s. k. norrländska skogsvårdskomittén
avgivit betänkande.

11. av den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av

§ 5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894. (26.) ^

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda skogslagstiftningskommittén
har ännu icke avgivit förslag i ämnet.

12. av den 12 april 1905, i anledning om väckt motion om tillägg till 5 §
i förordningen angående åtgärder till förekommande av överdriven avverkning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli
1903. (60.)

— 1910 —

Kungl. Maj:t bär den 12 februari 1915 med anledning av kommitterades förslag
beslutat proposition till riksdagen med förslag till förordning om förekommande av
överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken.

13. Riksdagens skrivelse av den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande
eller lindring av olägenheterna för skärgårdsbefolkningen av
sjöfarten inomskärs vintertiden. (65.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda, inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande m. m.
hava ännu icke avgivit förslag i ämnet.

14. av den 12 maj 1905, i anledning av väckta motioner om revision av
fattigvårdslagstiftningen m. m. (131.)

Se under 3 bär ovan.

15. av den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda
och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Se under 3 här ovan.

16. av den 31 mars 1906, i anledning av väckt motion med begäran om

framläggande av förslag till ändring av förordningen angående åtgärder
till förekommande av överdriven avverkning å ungskog i Västerbottens
och Norrbottens län den 24 juli 1903. (55.)

Se under 12 bär ovan.

17. av den 23 maj 1906, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående disposition av den för statsverkets räkning utarrenderade delen
av kronolägenheten Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. av den 23 april 1907, angående användande av skogsvårdsavgift^ till
inköp av allmänningsskogar. (77.)

Se under 11 här ovan.

19. av den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar. (185.)

Se under 11 här ovan.

20. av den 25 april 1908, i anledning av väckta motioner dels om ändrad
lydelse av 6 § i lagen om vård av enskildes skogar den 24 juli 1903,

12* Justilieombtulaman»vivi ämbeteberättelse till 1910 års riksdag.

dels ock om skrivelse till Kungl. Haj:t angående revision av lagstifta
ningen om vården av enskildes skogar. (64.)

Se under 11 här ovan.

21. Riksdagens skrivelse av den 30 mars 1909, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till lag angående
obligatorisk kontroll å beredda kraftfodermedel m. m. (58.)

Sedan hushållningssällskapens år 1915 församlade ombud efter remiss den 22 november
1915 inkommit med yttrande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. av den 1 april 1909, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagbestämmelser för betryggande av skogens återväxt å område, varest
avverkningsrätt upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 11 här ovan.

23. av den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga
om anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. av den 15 maj 1909, i anledning av väckta motioner om begränsning
av rösträtten å vägstämma. (153.)

Se under 13 här ovan.

25. av den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att
vid allmän flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Se under 7 här ovan.

26. av den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare
vid anställning inom skogsstaten. (75.)

Se under 11 här ovan.

27. av den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion om åvägabringande
av lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård av
och hushållning med enskildes skogar. (112.)

Se under 11 här ovan.

28. av samma dag, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års riksdag omförmälda sakkunniga för utredning

angående förvaltning och skötsel av kronans och andra allmänna skogar i mellersta

och södra delarna av riket hava den 17 december 1915 inkommit med sitt betänkande.

— 1916

29. Itiksdagens skrivelse av den 27 mars 1912, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om rätt för skogsägare till väg över annans mark för skogsprodukters
framforslande. (44.)

Samtliga Konungens befallningshavande hava ännu icke inkommit med infordrade
utlåtanden.

30. av den 26 april 1912, i anledning av riksdagens år 1911 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1910. (48.)

Sedan samtliga i ärendet infordrade yttranden inkommit, remitterades ärendet till de
4en 7 november 1913 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och uppgörande
av förslag beträffande en förändrad bokföring rörande statens domäner. Svar
å remissen har ännu icke inkommit.

31. av den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande av viss skadegörelse
å ungskog. (119.)

Se under 11 här ovan.

32. av den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens
bostads- och fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. av den 24 maj 1912, i fråga om utredning och förslag angående upplåtande
till försäljning av vissa kronoegendomar. (121.)

Ärendet, som beror på ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. av den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande av större överskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Sedan de i åmbetsberättelsen till 19^14 års andra lagtima riksdag omförmäla sakkunniga
den 9 november 1915 inkommit med förslag rörande redovisningsbokföring,
remitterades förslaget till statskontoret, domänstyrelsen, kammarrätten och samtliga
Konungens befallningshavande. Sedan samtliga de infordrade utlåtandena utom
från kammarrätten inkommit, meddelade Kungl. Maj:t den 17 december 1915 föreskrift
om försöksvis tillämpning av detta förslag. I övriga delar hava de sakkunniga
ännu icke avgivit utlåtande.

33. av den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse
genom försumpning. (263.)

— 1916 —

Sedan skogshögskolans och skogsförsöksanstaltens styrelse inkommit med infordrat
utlåtande i ärendet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. Riksdagens skrivelse av den 30 maj 1913, angående interimistiska bestämmelser
i syfte att förekomma vanvård av samfälld skog. (275.)

Sedan lagrådets yttrande inhämtats, anmäldes ärendet den 26 mars 1915, därvid
beslöts, att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen.

37. av den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande för renskötselns upphjälpande i Västerbottens och Norrbottens
län av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (7 5.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1915 års riksdag omförmälda, från Konungens
befallningshavande i Västerbottens och Norrbottens län infordrade utlåtandena inkommit
och statskontoret avgivit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

38. av den 8 augusti 1914, i anledning av en inom riksdagen väckt motion
angående utredning och förslag i fråga om minskning eller avskrivning av
den avgäld, som utgår från de hemman, som varit delägare i Åtrans
åsänkningsföretag. (116.)

Sedan den från domänstyrelsen infordrade utredningen i ärendet inkommit, remitterades
ärendet den 11 december 1915 till statskontoret. Utlåtande från sistnämnda
myndighet bär ännu icke inkommit.

39. av den 29 augusti 1914, i anledning av eu inom riksdagen väckt motion
angående lånefond till understöd åt kommuner för inköp av skogsmark för
varaktigt skogsbruk. (185.)

Se under 11 här ovan.

40. av samma dag, i anledning av inom riksdagen väckt motion angående
utredning och förslag i fråga om rätt att till fullgörande av
skyldighet att underhålla enskild .väg taga väglagningsämnen å annans
mark. (191.)

Samtliga i ärendet infordrade utlåtanden hava ännu icke inkommit.

41. av den 28 augusti 1914, i anledning av inom riksdagen väckt motion
angående förvärvande för statens räkning av ön »Jungfrun» i Kalmarsund
såsom fridlyst nationalpark. (208.)

Sedan infordrade yttranden avgivits av lotsstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning
och Konungens befallningshavande i Kalmar län, är ärendet beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

— 1910 —

42. Riksdagens skrivelse av den 29 augusti 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av områden från kungsladugården Skälbj
med Värsnäs i Kalmar län ävensom i ämnet väckta motioner. (234.)

Den från domänstyrelsen infordrade utredningen har ännu icke inkommit.

43. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Pålsboda n:r 1 och Folkasboda
n:r 2 i Örebro län. (237.)

44. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från kronoegendomen Stora och Lilla Åvesta i
Kopparbergs län. (238.)

45. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av lägenheter från förra militiebostället Lådberga n:r 2 med
Eknö n:r 2 i Västmanlands län. (239.)

46. av samma dag, L anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands
län. (2^p.)

Från domänstyrelsen i dessa fyra ärenden infordrade utlåtanden hava ännu icke inkommit.

47. av samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förekommande och släckning av skogseld. (244.)

Den från domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen infordrade utredningen har ännu ick
inkommit.

48. av den 11 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta

motioner angående ordnandet av det mindre jordbrukets kreditförhållanden.
(257).

Sedan de från pensionsstyrelsen och styrelsen för postsparbanken infordrade utlåtandena
inkommit, anmäldes riksdagens ifrågavarande skrivelse den 26 mars 1915.
Sedan vissa med frågan sammanhängande, inom finansdepartementet utarbetade lagförslag
undergått granskning av lagrådet, anmäldes ärendet ånyo den 16 april 1915,.
därvid beslöts, att proposition i ämnet skulle avlåtas till riksdagen.

49. av den 18 september 1914, i anledning av inom riksdagen väckta

motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och

förslag i fråga om ändrade villkor för upplåtelser av odlingslägenlieter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen

m. m. (273.)

— me —

Anmäldes den 11 juni 1915, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla fem sakkunniga personer att inom departementet biträda vid uppgörande av
förslag till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål
tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen med
undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker. Utlåtande från de på grund härav tillkallade sakkunniga har ännu icke
inkommit.

Av dessa ärenden äro de under 12, 16, 36 och 48 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen avgjorda, de under 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 11, 13, 14, 15, 18, 19,20,
22, 24, 25, 26, 27, 29, 31, 34, 38, 39, 40, 42, 43, 44, 45, 46, 47 och
49 upptagna föremål för behandling av särskilda kommitterade eller sakkunniga eller
av annan myndighet eller ock föremål för annan utredning samt de övriga på prövning .
beroende.

— IBIS —

Bilaga F.

Förteckning

dvér ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före år 1915 men vid samma års slut ännu voro
i sin helhet eller till någon del pa Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden hittills undergått.

1902 den 31 december (n:r 177),

angående meddelande av föreskrifter Ärendet är föremål för behandling
rörande domares underrättande om verk- inom justitiedepartementet,
ställd häktning för brott.

1903 den 24 december (n:r 324),

angående ändring i kungl. kungörelsen Ärendet är föremål för behandling
angående indrivning och redovisning av inom justitiedepartementet,
böter och viten den 29 januari 1861.

1906 den 31 december (n:r 262),
angående förtydligande av gällande
föreskrifter om lasarettsläkares skyldighet
att meddela intyg rörande å lasarett vårdad
person.

1907 den 2 oktober (n:r 255),

angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet
av posträtter m. m.

Skrivelsen har överlämnats till medicinalstyrelsen
för att tagas i övervägande
i sammanhang med avgivande av yttrande
rörande ordnandet av rättsmedici|
nalväsendet.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

(Civildepartementet.)

Sedan general poststyrelsen under år
1908 avgivit infordrat utlåtande i ämnet,
är ärendet föremål för behandling
inom justitiedepartementet.

1910 —

1908 den 31 januari (tur 47),

angående domstolarnas arkiv m. m.

1910 den 7 januari (n:r 37),

angående domstolarnas arkiv m. m.

1908 den 5 maj (tur 167),

angående revision av lagens bestämmelser
om rättegångskostnadsersättning.

Ärendet har under år 1915 varit föremål
för behandling inom justitiedepartementet
samt har för förnyade utlåtanden
utremitterats till rikets häradshövdingar
och rådhusrätter. Dylika utlåtanden hava
ännu ej inkommit.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1908 den 1 juni (n:r 197),

angående förtydligande eller ändring
av bestämmelserna i 29 § av förordningen
angående fattigvården den 9 juni
1871.

Ärendet remitterades den 4 juni 1908 till
fattigvårdslagstiftningskommittén. Kommittén
har den 29 april 1915 inkommit
med betänkande, varöver utlåtanden infordrats
från ett flertal myndigheter m. fl.
Samtliga dessa utlåtanden hava ännu ej
inkommit.

(Jordbruksdepartementet.)

1908 den 30 november (n:r 399),

angående förbud mot användande i Ärendet
firma av beteckningen »riks» eller där- prövning,
med jämförligt uttryck.

är beroende på Kungl. Maj:ts
(Justitiedepartementet.)

1909 den 2 januari (n:r 26),

angående ändring av bestämmelserna
om rätt för domstol att förklara någon
ovärdig att föra andras talan inför rätta.

— 1916

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

10.

1909 den 4 januari (n:r 28),

angående revision av allmänna strafflagen.

1 1.

1909 den 13 februari (n:r 88j,

angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och
tjänsters tillsättande.

Åt professorn J. C. W. Thyrén har
j uppdragits revision av allmänna straffla|
gen, vilket arbete ännu ej avslutats.

(J ustitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

1909 den 2 mars (n:r 116),

angående ifrågasatt ändring av 6 § i
lagen angående vård av enskildes skogar
den 24 juli 1908.

Ärendet remitterades den 3 mars 1909
till domänstyrelsen. Sedan nämnda styrelse
den 23 april samma år avgitit det
infordrade utlåtandet, remitterades ärendet
till skogslagstiftningskommittén. Kommit|
tén har ännu icke avgivit betänkande i
! ämnet.

1909 den 16 september (n:r 416),
angående förtydligande av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i syfte att
bereda erforderligt skydd åt anonymitetsrätten.

1909 den 5 oktober (n:r 442),
angående en skyndsammare behandling

av lösdrivare, som äro eller antagas vara
utlänningar.

1910 den 7 januari (n:r 38),
angående ändring av 14 § konkurslagen.

13* — J mtitieombudsmannens åmbeteberättelse

(Jordbruksdepartementet.)

Sedan tryckfrihetskommittén avgivit förslag
i ämnet samt utlåtanden däröver inkommit,
är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

^ (Justitiedepartementet.)

Skrivelsen har överlämnats till fattig|
vårdslagstiftningskommittén. som ännu ej
avgivit förslag i ämnet.

(J ustitiedepartementet.)

Sedan konkurslagstiftningskommittén i
i sitt betänkande beaktat framställningen,
j är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts

; (Justitiedepartementet.)

till inte års riksdag.

16.

1910 den 7 januari (n-.r 39),

angående ändring av lagen om bödel- , Ärendet har överlämnats till lagberedning
vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 j ningen, som ännu ej avgivit förslag i
juli 1898. I ämnet.

(Justitiedepartementet.)

1910 den 4 februari (n:r 67),

angående ändring av gällande bestämmelser
om överlämnande till vederbörande
anatomiska institutioner i Uppsala,
Stockholm och Lund av lik.efter självmördare
m. m.

♦

( •

Ärendet remitterades den 10 februari
i 1910 till universitetskanslern, som avgav
I utlåtande. Den 3 januari 1911 anbei
fälldes medicinalstyrelsen att yttra sig,

I och, sedan dess utlåtande inkommit, infordI
rades genom nådig remiss den 27 juni
1911 yttranden såväl i ifrågavarande
i ärende som över en av Konungens befallningshavande
i Uppsala län gjord framställning
i liknande syfte från fångvårdsI
styrelsen, universitetskanslern, överståthål!
larämbetet och Konungens befallningshaj
vande i vederbörande orter. Samtliga dessa
I yttranden hava inkommit, och ärendet beror
på Kungl. Haj:ts prövning.

(Ecklesiastikdepartementet.)

18.

1910 den 8 februari (n:r 72),

angående förtydligande av 2 § 4 mom. j Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
tryckfrihetsförordningen. ! prövning.

(Justitiedepartementet.)

19.

1910 den 18 februari (n:r 86),

angående ändring av lagen angående
lösdrivares behandling.

Ärendet har överlämnats till fattigvårdslagstiftningskommittén,
som ännu ej
avgivit förslag i ämnet.

(Justitiedepartementet.)

916 —

1910 den 13 april (n:r 206),

angående avlöningsförhållanden för juridiskt
bildade biträden hos häradshövdingarna
m. m.

1910 den 30 april (n:r 276),

angående ändring i instruktionen för
landshövdingarna den 10 november 1855.

1910 den 3 juni (n-.r 336),

angående ändring av stadganden i 5
§ 2 mom. tryckfrihetsförordningen.

1910 den 8 november (n:r 577).

angående ändring i lagen ang. handelsregister,
firma ochprokura den 13 juli 1887.

1910 den 19 november (n:r (605).
angående förening av tingslagen i Södertörns
domsaga.

1911 den 15 mars (n:r 169).
angående meddelande av lagbestämmelse
om skyldighet för vederbörande att
i varje stärblius upprätta ett officiellt dokument,
utvisande boets delägare och ekonomiska
ställning.

Framställningen har. sedan sakkunniga
personer uppgjort förslag i ämnet samt
utlåtanden däröver avgivits, överlämnats
till f. d. justitierådet J. Hellner såsom
förordnad att verkställa utredning angående
en rättegångsreform.

(Justitiedepartementet.)

Skrivelsen har överlämnats till sakkunniga
för beredande av frågan om fögderiförvaltningens
omorganisation för att tagas
i övervägande vid utarbetande av förslag
till ändringar i nämnda instruktion. Sådant
förslag har ännu icke inkommit.
t (Civildepartementet.)

Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

Ärendet har remitterats till Svea hovrätt,
som ännu ej avgivit utlåtande.

(Justitiedepartementet.)

Lagberedningen, till vilken ärendet överlämnats,
bär ännu ej avgivit förslag i
ämnet.

(Justitiedepartementet.)

1916

100

26.

1911 den 18 mars (n:r 172),

angående ändring i bestämmelserna om
rätt för utlänning att här i'' riket driva
handel.

1911 den 22 april (n-.r 220),

angående ändring av 13 § i lagen angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

1911 den 23 september (n:r 499),
angående ändring av lagen den 29
juli 1892 angående sparbanker.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
j prövning.

(Justitiedepartementet.)

27.

Skrivelsen har överlämnats till ålderdomsförsäkringskommittén
för att tagas i
övervägande vid kommitténs arheten för
revision av lagen angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete den
5 juli 1901. Sedan kommittén inkommit
med betänkande och förslag angående
försäkring för olycksfall i arbete,
j hava vederbörande myndigheter anbefallts
| att avgiva yttranden över betänkandet.
De infordrade yttrandena hava ännu icke
inkommit. (Civildepartementet.)

28.

Sedan bankinspektionen den 29 september
1911 avgivit infordrat utlåtande,
är ärendet, i likhet med det av kommittén
för utredning av frågan om kontroll
över rikets sparbanker den 20 juni 1911
avgivna betänkande, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

29.

1911 den 28 september (n:r 508),
angående meddelande av bestämmelser
till förebyggande av felaktiga sammanräkningar
vid proportionella val.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

30.

1912 den 8 januari (n:r 35),

angående ändring eller förtydligande av
bestämmelserna i 16 § av lagen angående
handelsregister m. m. den 13 juli 1887.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

— 1916 —

101

31.

1912 den 11 januari (n:r 39),

angående ändring av 16 § i förordningen
angående expeditionslösen den 7
december 1883.

1912 den 6 februari (n:r 94),

angående ändring i uppbördsreglementet
den 19 maj 1911.

1912 den 16 april (n:r 219),

angående ändring i förordningen angående
expeditionslösen m. m.

Ärendet är föremål för behandling.

(Justitiedepartementet.)

32.

Sedan överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i länen avgivit
infordrade utlåtanden, har skrivelsen den
19 december 1912 remitterats till statskontoret,
som ännu icke avgivit utlåtande.

(Finansdepartementet.)

oo.

Sedan statskontoret avgivit infordrat yttrande
över skrivelsen, har Kung!. Maj:t på
civildepartementets föredragning den 17
december 1915 utfärdat kungörelse ang.
tillägg till § 3 av förordningen ang. expeditionslösen
den 7 december 1883 ävensom
föreskrivit, att ärendet skulle för vidare
handläggning överlämnas till justitiedepartementet.

1912 den 23 maj (n:r 313),
angående ersättning för syn
boställe.

34.

å klockar -

Sedan detta ärende varit remitterat till
de särskilda grupper av sakkunniga, som
jämlikt nådiga bemyndiganden blivit av
chefen för ecklesiastikdepartementet den
1 februari 1912 och den 26 januari
1915 tillkallade för att inom departementet
biträda med fortsatt utredning av
frågan om ändrade bestämmelser rörande
klockarinstitutionen, är det i skrivelsen
omförmälda ärende, jämte andra frågor
rörande klockarinstitutionen, beroende på
fortsatt särskild utredning inom departementet.
(Ecklesiastikdepartementet.)

— 1916 —

102

1912 den 7 juni (n:r 334).

angående ändring i förordningen den
12 juli 1878, angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- och kommunalutskylder,
allmänna avgifter m. m.

36.

1912 den 5 juli <n:r 378),

angående ändring i lagarna om villkorlig
straffdom och villkorlig frigivning
samt i bestämmelserna om förlust av
medborgerligt förtroende.

1912 den 22 juli (n:r 399),

angående ändring i gällande bestämmelser
om häradsnämnd.

1913 den 28 januari (n:r 50),

angående förslaget till kreditregister i
vad det avser äktenskapsförord.

1913 den 29 jannan (n.-r 51),

angående bristande överensstämmelse
mellan lagen om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar
den 1 juni 1912 samt stadgandena
i 8 kap. giftermålsbalken.

35.

Skrivelsen, som under hand överlämnats
till fögderiförvaltningskommittén, är
beroende på Kungl. Haj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

Den kommitté, till vilken förevarande
ämnen överlämnats, har beträffande bestämmelserna
om förlust av medborgerligt
förtroende avgivit förslag, som är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

(J ustitiedepartementet.)

37.

1913 den 11 juli meddelade Kungl.
Maj:t föreskrifter i ämnet beträffande
vissa domsagor. Beträffande andra domsagor
pågår utredning.

( J ustitie departem en tet.)

38.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Justitiedepartementet.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

(Justitiedepartementet.)

40.

1913 den 1 februari (n:r 54),

angående ändring i lagen om bodelning
vid äktenskapsskillnad m. m. den 1
juli 1898.

Ärendet är överlämnat till lagberedningen.
som ännu ej avgivit förslag i

ämnet. (Justitiedepartementet.)

— 1916 —

108

41.

1913 deri 17 februari (n:r 79J,

angående ändring i lagen om handels- j Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
register, firma och prokura den 13 juli : prövning.

* . (Justitiedepartementet.)

1913 den 19 februari (n:r 82),
angående lag om husrannsakan.

1913 den 22 februari (n:r 88),

angående förtydligande av 163 § i
lagen om försäkringsrörelse den 24 juli
1903.

1913 den 25 februari (n:r 110),

angående förbättrade ämbetslokaler för
landskansliet i Gävleborgs län.

1913 den 14 augusti (n:r 332),

angående ändring i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december
1883.

42.

Ärendet är föremål för behandling inom
; justitiedepartementet.

( J ustitiedepartementet.)

43.

Försäkringsinspektionen bar anbefallts
att avgiva yttrande i ärendet. Sådant
yttrande har ännu icke inkommit.

(Civildepartementet.)

44.

Sedan infordrat utlåtande av överintendentsämbetet
avgivits, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

(Finansdepartementet.)

45.

Ärendet är föremål för behandling.

(Justitied epartementet.)

1914 den 12 september (n:r 364),
angående förening av tingslagen
Norrvikens domsaga.

46.

i | Sedan vederbörande numera blivit hörda,
j är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
j prövning.

(Justitiedepartementet.)

47.

1914 den 26 september• (n:r 380),

angående förening av tingslagen i Väst- Sedan vederbörande numera blivit hörda,
manlands södra domsaga. är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts

prövning. (Justitiedepartementet.)

— me —

104

48.

1914 den 13 oktober (n:r 426),

angående offentliga föreställningar i
hypnotism.

Medicinalstyrelsen samt överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande
i länen hava anbefallts att avgiva
yttranden över skrivelsen, vilka ännu
icke fullständigt inkommit.

(Civildepartementet.)

— 1916 —

Lagkommitténs betänkande av år 1815

angående

domstolarnas organisation.* 1)

Bilaga VI.

Wid allmän sammankomst för den af Kongl. Maj:t i Nåder tillförordnade
LagCommité, den 25 Mars 1815, hafwa Commitéens arbetande ledamöter,
som ansett åtskilliga förändringar i Domstolarnes nu warande
organisation nödwändiga för lagens förbättring samt lagskipning ens säkra
och skyndsamma gång, derom afgifwit följande

Betänkande:

Då Domaremakten är den organ i Staten, som, med ifrån lagen utgående
och af lagen begränsad kraft, har att ovara overksam, så ofta afwikelser
från allmän ordning skola rättas och söndringar emellan Statens
medlemmar afhielpas; eller som är satt att bibehålla den jemnvigt, lagen
grundlagt, men hwilken genom afwikelserna och söndringarna oupphörligt
störes och lika oupphörligt måste återställas; är det nödigt, att denna
Statsorgan, för det första, äger nog sjelfständighet, att endast från lagen
hemta grunden för sin overksamhet: att den, för det andra, i sättet att
utöfwa denna sin overksamhet, känner sig strängt bunden af de former,
lagen föreskrifovit; och att den, för det tredje, finnes, så ovidt möjligt är,
jemnt och lätt tillgänglig, det ovill säga, utan för långa afbrott, i hänseende
till tiden, och utan för stor aflägsenhet, i afseende på orten.

Soveriges Grundlag har uttryckligen förovarat Domaremaktens sjelfständighet.
Efter Rättegångsordningen, sådan den nu gäller, äro formaliteterne
ovid Rikets Domstolar tämligen enkla och bestämda: utan betydliga
reformer torde de kunna än mera förenklas och erhålla än närmare bestämmelser;
men hovad som synes kräfova en hufvudsaklig förändring, det
är sjelfova Domstolarnes inrättning och tiden för deras overksamhet.

Första Domstolen å landet eller HäradsRätten sammanträder högst tre
gånger om året. Dess session ovarar då, för hovarje gång, en eller annan
ovecka, men på ganska få ställen en hel månad. Tiden för ett sådant
Ting är i det nogaste beräknad på hovad som fordras för de anhängiga

*) Ang. denna bilaga se ovan under avd. III n:r 4).

I t* — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1016 års riksdag.

106

målens företagande en enda gång. Det är högst owanligt, att något mål
kan behandlas flera dagar under ett och samma Ting, utan, om minsta
hinder för dess fortgång inträffar, måste uppskof lemnas till nästa Ting,
som hålles på fjerde, femte eller sjette månaden derefter; och ofta kommer,
på detta sätt, en twist att stanna wid första Domstolen i flera år.

När den ändtligen der hunnit slutas, äger den tappande parten, att,
igenom erläggande af en obetydlig wadskilling, draga tvisten under pröfning
af andra Domstolen eller LagmansRätten. Denna Domstol sammanträder
blott eu enda gång om året. Således förbigår stundom ett helt år,
ifrån det HäradsRätten gifwit sitt utslag, till dess målet kan wid LagmansRätten
förekomma; och om sedermera ett anstånd med målets utförande
äfwen der blir nödigt, förlöper ännu ett år, innan andra Domstolens utslag
kan erhållas. _ , •

Efter så många utdrägter och afbrott, är det först, som twisten får
o-öras anhängig wid Tredje Domstolen eller Hot Rätten. Denna Domstol
har ständiga sessioner och är alltså att anse för permanent; men då, i
allmänhet, hwarje twist emellan inwånare å landet måste börjas wid första
Domstolen, för att, i den ordning, som förut är nämnd, förberedas till
HofRättens pröfning, och då gången af denna förberedelse hämmas af de
långa mellantider, som afbryta UnderDomstolarnes sessioner, kan det med
skål sägas, att Domaremakten är, för mängden af Rikets inwånare, under
största delen af året, alldeles owerksam.

Wid så beskaffadt förhållande, må man ej undra, att klagomål nästan
allmänt höras öfwer rättegångars långsamhet. Dessa klagomål äro fullkomligen
grundade. Det är endast om rätta orsaken, som man merendels misstagit
sig. Man har welat söka denna orsak i det rättegångssätt, eller de
formaliteter, som man wid Domstolarne har att iakttaga för målens utförande,
då den likwäl år att finna egentligen i sjelfwa Domstolarnes nuwarande
skick.

Formaliteter måste wara stadgade, emedan allmän säkerhet, dem förutan,
ej skulle äga bestånd. Det uppehåll, de möjligtwis medföra, kan,
då det icke är annat, än hwad som åtföljer iakttagandet af all laglig ordning,
icke räknas för någon werklig swårighet, därest utdrägten ej blir
längre, än skälet, som den föranleda oundgängeligen fordrar; men om
detta willkor ej uppfylles, utan en part nödgas förese, att minsta anledning
till uppskof skall flera månader eller hela år fördröja den rättwisa
han° söker, då kan han ej utan fruktan möta sin wederpart eller af Domaremakten
wänta nog kraftigt skydd mot lidande.

Olägenheterna af denna, twärtemot Domaremaktens natur stridande
owerksam het äro så stora, att de för hwarje lagstiftning måste uppenbara

— 1916 —

107

sig. Också finnas i de flesta Länder permanenta Domstolar redan inrättade.
Man kunde föreställa sig, att Sweriges mindre folkmängd, kringspridd
öfwer ett ^vidsträckt Land, hade här gjort en sådan inrättning från
början mera umbärlig, och sedan, allt framgent, swårare att utföra; men
denna föreställning förswinner, om man går tillbaka till Landets äldre
lagstiftning.

Landskapslagen för Upland stadgade, i första Flucken af Tingmalabalken,
att Länsmader skulle Ting hafvoa å rättum Tingstad hwar sjunde
dag. Enahanda föreskrift finnes i Westmanna Lagen, Tingmala balken
2:dra Flucken. Södermanna lagen påböd, i Tingmala balken lista Flucken,
att Länsmader skulle Ting hafwa hwar Sunnudag, samt i 3:dje Flucken,
att sju nätter skulle emellan Ting hwart mara; och den år 1442 antagna
allmänna Landslag innehåller, i Tingmålabalken 6:te Cap., att Härads
Ting skulle ivara ett i hwarje wecka, under de i 8 Oap. utsatte Tingstimar,
nemligen från Tjugonde dag Jul till nio wikna Fasto, från Wallborgsmässa
till Midsommarsdag och från Michaelsmässa till Adwent.

Under de sedermera förflutna oroliga tider hade likwäl denna inrättning
så förfallit, att Domstolarne förlorat sitt anseende och de i lagen
utstakade rättegångstider blifwit åsidosatte. Det war derföre, som Rättegångsordinantien
af år 1614 i 1 § återstälde Domstolarne i deras förra
makt och myndighet, och i 3:dje § förordnade, att Häradshöfdingarne skulle,
från den dagen, wara pligtige att tre gånger om året, nemligen wid Nyår.
Wallborgssmässa och Michaeli, hålla ordinarie Ting. Detta bekräftades,
genom flera senare författningar, och infördes slutligen i 2 Cap. Rättegångsbalken
af den nu gällande 1734 års lag.

Den inskränkta rättegångstiden har således tillkommit, såsom botemedel
för ett ännu större ondt,; och när det förut möjligtwis kunde hända,
att intet Ting på hela året förrättades, war wisserligen mycket wunnet
derigenom, att Domstolarne åtminstone tre gånger om året sammanträdde;
men att detta palliativmedel likwäl icke gjorde tillfyllest för att återföra
lagskipningen i sitt rätta skick, har numera fullkomligen Avisat sig, genom
den så allmänt öfAverklagade långsamheten af rättegångar.

För att häfwa denna stora olägenhet, blifAva alla små förbättringar i
Rättegångsordningen otillräckliga. Det fordras ett kraftigare steg; och
det är, att börja med HäradsRätternes återbringande i det närmaste till
deras urgamla inrättning.

Utom hwad ofAvan är anfördt, i afseende på tiden för Tingshä Ilningen,
stadgade de äldre lagarne, i hänseende till orten, att i lävart Härad skulle
en Tingstad Avara och ej flera, hAvarföre icke eller eu man ägde flera
Häradshöfdingedömen hafwa än ett. Äfwen detta förändrades, sedan Tin —

mtfi —

108

gen ej förrättades oftare än tre gånger om året; och när en person, utan
swårighet, kunde förvalta Domareembetet i en större krets, derigenom att
han, dessa tre gånger, reste från ett ställe till ett annat, sammanslogos
flere Härad eller Häradshöfdingedömen, med hwar sina särskilda Tingställen,
till en Domsaga.

Häruti måste alltså första reformen göras. Ingen Domsaga bör hafwa
mer än ett Tingställe. Detta bär finnas någorlunda midt i Domsagan,
hwilken derföre ej må mara större, än att en sådan Tingsplats kan af alla
inwånarne utan swårighet besökas. Sedan denna förändring skett, blir det
möjligt för HäradsRätterne att oftare sammanträda; och de böra då en
dag i hwarje wecka eller åtminstone en dag i hwarje månad hålla session,
hwilken fortsattes de påföljande dagarne, så länge målens mängd eller widlyftighet
det fordrar. Uti dessa sessioner må något widare afbrott ej äga
rum, än att 2:ne ferier om året utstakas, den ena från den 13 December
till den 13 Januarii, hwarunder de större högtiderna firas, och den andra
från den 1 Julii till den 1 September, under hwilka månader menigheten
sysselsattes af skörden.

Då, enligt hwad man ofwanföre sökt wisa, en så beskaffad förbättring
utgör ett nödwändigt grundwilkor för en ordentlig och driftig lagskipning;
och denna generella åsigt följaktligen omfattar alla de speciella fördelar,
som häraf äro att wänta; måtte det wara öfwerflödigt att omständligen
upprepa de senare. Den enda ibland dem, som företrädeswis torde förtjena
att nämnas, är den wigtiga förmån, som winnes i behandlingen af
brottmål, der den anklagade är häktad. Han kan genast afföras till Häradsfängelset
och, utan dröjsmål, framställas för Domstolen, som är i tillfälle
att lika skyndsamt företaga och fullborda ransakningen (emedan sådane
mål äfwen under ferierna böra hafwa oafbruten gång); hvarigenom
de betydliga kostnaderne för fångars forslande till och ifrån Länshäktena
besparas, och det beständiga äfwentyret af rymning undwikes.

Nu gällande lagen har wäl, genom föreskriften att urtima Ting i swårare
brottmål bör hållas och i twistemål må tillåtas, sökt bereda tillfälle till
målens skyndsammare gång; men denna föreskrift måste ganska ofta blifwa
utan werkan. I brottmål händer det ej sällan, att urtima Ting fordras i
det ena Häradet, under det lagtima Ting hålles i ett annat. Ordinarie
Domaren är då ur stånd, att nog tidigt företaga ett sådant urtima Ting.
Till undanrödjande af denna swårighet, är wäl, genom Kongl. förordningen
den 10 April 1810 tillåtet, att urtima Ting må af extra Domare förrättas,
i fall ordinarie Domaren af andra göromål är hindrad; men, utom
det att härigenom den mera öfwade och erfarne Domarens handläggning
uteblifwer just wid de mål. i hwilka den mest. tarfwades, kan af tillåtel —

1916 —

109

sen att bruka extra Domare, föga nytta hemtas i skyndsamheten med ransakning^-,
dels derföre, att brefwexlingen med HofRätten, om förordnande
för extra Domaren, mången gång upptager mera tid, än det Ting, hwaraf
ordinarie Domaren är sysselsatt, och dels derföre, att orter gifwas, der nästan
ingen extra Domare finnes att förordna. Den, som från annan ort
ditskickas, nödgas således först, på längre afstånd, brefwexla med Landshöfdingen
om urtima T. ingets utsättande, och sedan göra en långväga resa
till stället, hwilket allt wållar tidsutdrägt. I twistemål åter måste hela
kostnaden af urtima Tinget stanna på den, som det sökt, äfwen om han
winner saken, emedan den tappande parten bör betala Invad rättegången,
efter den af lagen stadgade ordning, i allmänhet kostar, men icke hwad
en ^vederpart, för sin individuella fördel eller önskan att erhålla ett snarare
slut, kan finna för godt att anlända. Följaktligen förutsätter begagnandet
af urtima Ting i twistemål både ett betydligare wärde af saken
och en större förmögenhet hos parten: omständigheter, af hwilka likwäl,
i fall rättegångssättet skulle kunna närma sig till fullkomlighet, den lidandes
lagliga, rätt att ernå ett skyndsamt slut" på sin sak, ej borde bero.

För möjligheten att utföra den nu föreslagna förändring med HäradsRätterna
kan wäl något starkare bewis eg gifwas, än att de redan i forntiden
haft enahanda inrättning. Dessutom har man att åberopa exempel
flan Danmark, som har ungefär lika läge med södra delen af Swerige,
och hwarest första Domstolen, äfwen å landet, är och länge warit permanent;
och hwad som än mera bör tala för denna inrättning är, att den
finnes widtagen jemwäl i Förrige, som nu mera kommit med Swerige i
den närmaste förening. Förut, efter Christian den femtes lag, höllos der
blott tre och på en del orter allenast twå Ting om året; men genom en
förordning af den 5 Maji 1797 är stadgadt, att å landet ett Ting skulle
förrättas i hwarje månad, och att Districterne skulle så indelas, att de ej
innefattade öfwer åtta mil i längd och bredd, eller att inwånarne ej fing-o
mera än högst fyra mil till Tingsplatsen. När detta blifwit ansedt för en
oumbärlig förbättring i lagskipningen och obehindradt kunnat gå i werkställighet
i ett land, som är långt mindre befolkadt och odladt än Swerige,
synes man ej böra tweka att antaga eu i lika afseende föreslagen inrättning
här, der den så tydligen påkallas af mera inwicklade förhållanden
mellan en större folkmängd, och der en längre hunnen odling på mindre
landrymd bör göra den wida lättare att tillwägabringa.

I Göta Rike, med undantag af Wermeland, innehålla de större Domsagorna,
med en folkmängd af 20- till 30,000 personer, sällan fulla åtta
mil i längd eller bredd. Der skulle således ganska få Domsagor behöfva
klyfwas. htt ringställe, beläget någorlunda i Domsagans medelpunkt, kan

— iåns —

så mycket säkrare wara tillräckligt, som det för ingen af Domsagans invånare
blir mera aflägse, än de för särskilda Hårad hittills begagnade
Tingsplatser pa många orter warit, utan att någon olägenhet i den delen
bliwit öfwerklagad. Nu varande indelningen torde likwäl tåla den förändring,
att en Domsaga minskas och en angränsande utwidgas; och om
derwid en bättre och formligare gränsreglering uppgjordes, än den, som
kan äga rum, efter de för närvarande befintliga krokiga och otjenliga
Häradsskillnader, skulle Domsagornas indelning och vidd ännu mera kunna
lämpas efter inwånarnes beqvämlighet. Med en icke obetydlig del af
Svea Rike lärer förhållandet wara nästan detsamma, som i afseende på
Göta Rike nu är anmärkt; och om, för några af de norra landskapen och,
kan hända, för en del af Wermeland, swårigheter ännu möta inrättningen
af permanenta Domstolar, kunna rättegångstiderne der förblifva oförändrade,
tills widare. De äldre lagarne gjorde likaledes skillnad emellan
dessa och Rikets öfriga Landskap, liwilket kan slutas deraf, att da, i de
senare, ett Ting hölls i hvarje weeka, förrättades i de förra twå ellei
högst tre Ting om året, enligt hwad Helsinge- och Dalelagarne utvisa;
och denna skillnad är ända hitintills bibehållen deruti, att Rikets nona
Landskap hafva färre Ting om året än de södra. Så gifwas ock i Norrige
trakter, dit den, genom 1797 års författning, införda förändring ej
kunnat sträckas. Detta har dock icke hindrat förändringens vidtagande
för de andra delarno af Riket; och den händelse, att äfven Sverige äger
ett och annat ringa odladt och folkfattigt landskap, som ej år för närvarande
i skick att emottaga en förbättring, hvars nödvändighet för öfrigt
svårligen lärer kunna bestridas, måtte val icke böra från Rikets flesta
invånare undanhålla de ovedersägliga fördelarne af denna förbättring.

Man har förutsett, att inkast mot förslaget skulle kunna göras, om
svårigheten, för Domaren, att vid de oftare inträffande sessionerna före
taga längre resor till Tingstället, i fall något hemman, till bostad för honom,
nära derintill ej vore att anslå; för Nämnden, att lika ofta komma
tillstädes; och för Domsagans invånare, att bygga nya Tingshus, i händelse
något af de gamla ej kunde begagnas. Dessa inkast har man trott
sig böra i förväg möta.

Hvad Nämnden angår, så kan man, med bibehållande åt dess domföra,
antal till sju och med antagande af nio månaders sessionstid om året,
föreskrifva, att i alla Domsagor, som ej hafva färre än sju soknar, nio
Nämndemän väljas i hvar socken, och att en bland dem är, efter torn,
tillstädes vid hvarje session. Om en Domsaga ej har sju socknar, kunna
flere Nämndemän utses i hvar socken; om deremot socknarnes antal är

— 1916 —

större, kunna flere socknar förena sig om nio Nämndemän. På detta sätt
blir hwarje Nämndeman, i händelse Domstolens session hålles en gång i
weckan, skyldig att infinna sig fyra gånger om året; inträffar åter sessionen
icke oftare, ån eu gång i månaden, så fordras hans närvaro årligen
endast en gång: i förra fallet, behöwer han blott en eller annan dag
uppehålla sig på Tingstället, hwaremot han, i senare fallet, torde komma
att qwarwara något längre. I hwilketdera fallet som helst, skall likwäl
Nämndemanstjensten framdeles blifwa långt mindre betungande, än den
warit hittills, då en och samma Nämnd måst, tre gånger om året, bewista
lagtima Tingen och wid hwarje af dem qwarwara flera weckor å rad, samt
dessemellan beständigt warit pligtig att, efter uppbådning, tillstädeskomma
wid urtima Ting. All fråga om arfwode för Nämnden hädanefter bör
förswinna. Ingen må, utan laga orsak, kunna undandraga sig att i denna
del, som fordrar en så obetydlig enskild uppoffring, tjena samhället. Just
derigenom, att en större mängd af landets inwånare, medelst sådana allmänna
befattningar, närmare införlifwas med Staten och bringasf i ett
omedelbarare samband med werkställigheten af dess lagar, skall andan af
medborgerlighet allt iller och mer wäckas och kringspridas.

Att bygga nya Tingshus i de Domsagor, der de gamla Tingställena
ej kunna bibehållas, blir för orten eu föga kännbar kostnad, när deremot
de förre Tingshusen få säljas. Hwad denna första nybyggnad kan komma
att kosta, öfwer försäljningssumman för de gamla Tingshusen, ersättes
snart nog derigenom, att hela Domsagan sedermera underhåller blott ett
enda Tingshus, i stället för de flera, som förut tillhört de särskilda Härad
ena eller Tingslagen.

O O

Om HäradsRätterne, på sätt ofwan är föreslaget, blifwa permanenta,
är första orsaken till rättegångars långsamhet undanröjd; men det återstår
en annan, så länge hwarje twistemål ändå måste uppehållas för
LagmansRättens pröfning.

Rikets äldre lagstiftning kände ej liera, än tre Instantier, nemligen
HäradsRätten, LagmansRätten och Räfste- eller Lands Tinget, hwilket hölls
af Konungen, der han ej war hindrad. Sedan RäfsteTinget blifwit afskaffadt,
och HofRätten, såsom tredje Domstol, i stället inrättad, kallades
denna Rätt, i I § af 1615 års Rättegångsstadga, för Konungens Dom,
Nämnd eller Hoj Rätt'', och i samma stadga förklarades, att, efter Sweriges
bag, ingen^ ägde wädja från denna Konungsliga Dom och HofRätt, men
att, som Konungen hade högsta dom öfwer alla Domare i Swerige, det
skulle wara tillåtet för den, som wille beswära sig öfwer någon Hof —

lille —

112

Rättens dom, att, likwäl icke genom ^vädjande, utan genom ödmjuk böneskrift,
gifwa sina beswär tillkänna och njuta beneficium Revisionis. Således
war HofRätten eller tredje Domstolen rätteligen att anse för sista
Instantien, ehuru Kongl. Maj:t wille, af nåd, sjelf taga saken under granskning,
i fall underdånig ansökan derom skedde. Än tydligare är detta uttryckt
i Kongl. placatet, angående Revision öfwer Justitiesaker, af d. 28
Junii 1662; och äfwen i 1 Cap. Rättegångsbalken af 1734 års lag slutas
uppräknandet af Rikets Domstolar med HofRätten, hwilken ock i 8 Cap.
fortfar att kallas Konungens Högsta Nämnd.

När likwäl numera HofRätten icke, såsom fordom, utöfwar Konungens
Domsrätt, utan, efter gällande Grundlagen, denna domsrätt tillhörer en
ännu högre Domstol, hwilken följakteligen måste betraktas såsom den sista
Instantien i rättegångsärenden; hav HofRätten förlorat den förra betydelsen
af Konungens Nämnd och förwandlat sig till Rikets första Ofwerdomstol;
men härigenom hafwa ock de werkliga Instantierna blifwit oförmärkt
ökade till fyra, i stället för det urgamla antalet af tre.

Detta senare antal synes, äfwen så wäl för twister, som för brottmål,
wara alldeles tillräckligt. ‘ Wid första Domstolen böra stridigheterne redas
och sjelfwa grundläggningen till de påföljande besluten formeras: hwad i
detta hänseende der blifwit tillgjordt pröfwas af andra Domstolen, eller
öfwer Rätten; men som den senare måste arbeta i särskilda fördelningar,
hos hwilka olika begrepp i lagskipningen lätteligen kunna uppkomma,
fordras en centralpunct, der den nödvändiga enheten är att finna; och
denna centralpunct är tredje eller Högsta Domstolen, som är en enda för
hela Riket. Nyttan af särskilda Instantier ligger för öfrigt mindre i deras
mängd, än i deras ändamålsenliga organisation. Wid första Domstolen, der
en såk beredes till pröfning och får sin egenteliga form, är det ej olämpligt,
att den behandlas af en enda Domare; men sedan han slutat sin
handläggning och saken kommit i skick att undergå ytterligare granskning,
är det nödigt, att fleras insigter och urskilning förenas, för att upptäcka
hwad som möjligtwis kan hafwa undfallit en endas uppmärksamhet.
HofRätten har följaktligen en riktig organisation, för att wara gransknings
Domstol.

De grundbegrepp, från hwilka man utgått wid framställningen af förewarande
förslag, fordra hos Domstolarne icke blott en, så widt möjligt är,
oafbruten werksamhet, utan ock en tillgänglighet, som icke förswåras åt
för stora afstånd från de rättsökandes hemwist. Man har således icke

— 1916 —

113

gjort nog, om man sörjt endast för den förra af dessa fordringar eller
Domstolarnes overksamhet; man måste äfwen söka uppfylla den senare,
eller att parter ej må, genom Domstolarnes aflägsenhet, hindras i fullföljden
af sin rätt. Det är derföre, som man ansett nödigt, att Tingsplatsen
för hwarje Domsaga å landet ovore belägen någorlunda i dess
medelpunct; men för ernåendet af ändamålet i det hela, skulle likoväl
forslaget icke wara till fullständighet genomfördt, om, sedan LagmansRätten
å landet och andra Domstolen i Städerna blifwit indragne,
OfwerRätter ej funnos på flera än twenne ställen i Riket. ÖfoverRätten
har till föremål att hålla tillsyn öfver lagskipningen ovid de
inom dess domkrets warande UnderRätter, och att skyndsamt rätta de
felaktiga åtgerder, som kunna öfwerklagas. Men tillsynen måste wara
skarpare eller swagare, i mån af dess större eller mindre utsträckning,
och rättelserne meddelas eller uteblifwa, allt efter som tillfället för de°n
lidande att dem påkalla är lättare eller swårare att begagna. Då nu
Rikets twenne HofRätter hafwa hhvardera en Jurisdiction af 30 till 40
mils widd och deröfwer, måtte man hovarken göra sig skyldig till förebråelse
för obehöiägt klander, om man påstår, att den dessa öfoverRätter
tillkommande omedelbara uppsigt öf\oTer UnderDomstolarna icke, med
den noggrannhet, som inom en trångare krets kunde äga rum, möjligen
står att utöfova, eller böra misstänkas för öfverdrift, om man antager,
att ganska många parter, och i synnerhet de mindre förmögne,
afskräckas från en rättmätig klagan, genom de olägenheter och kostnader,
som äro oskiljaktige från nödovändigheten att den på så långt afstånd
framföra.

Af dessa anledningar har man sett sig föranlåten föreslå, att, wid
indragningen af LagmansRätten å landet och andra Domstolen i Städerne,
de flera divisioner, afl hwilka HofRätterne nu bestå, må utflyttas till särskilda
orter och erhålla, hwardera efter landskapens folkmängd och widd,
sin af mätta domkrets, på sätt också i Norrige skett, enligt en Författning
af den 11 Augusti 1797, hovarigenom, ovid upphäfovandet af det så
kallade LaugTinget eller LagmansRätten å Landet och RådstuguRätten i
Städerne, fyra StiftsÖfoverRätter blifovit tillsatte, i stället för den förutovarande
ÖfoverHofRätten.

I hwarje sådan HofRätt kunna blifva 6, 5 eller 4 Ledamöter, Presidenten
inberäknad, allt efter som man ovill bestämma domföra antalet
till 5, 4 eller 3. Hela antalet bör likoväl ovara så stort, att alltid en
Ledamot, i ombyte efter tour, kan äga ledighet, under det arbetet af de
tjenstgörande fortsättes, utan ferier. Denne, från arbete inom HofRätten
ledige Ledamot ovore då att tillgå, för att overkställa de besigtningar,

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1916 års riksdag.

114

som HofRätten stundom kunde finna angeläget att besluta, sedan LagmansRätten
upphört, men wid hwilka saken likväl icke skulle afgöras,
utan af HofRätts Ledamoten, med biträde af någon uthärads Domare
och Nämnd, blott undersökas, så att den komrne i skick att af HofRätten

slutligen afdömas. *

Mot den nu föreslagna förändring torde anmärkas: att HofRätternas
anseende, stadgadt i allmänna opinionen, äfwen genom sjelfwa åldren åt
inrättningen, skulle förringas, då den större embetscorps, hwaraf HofRätterne
för närwarande utgöras, blefwe delad på flera ställen; att den
enhet, som i en och samma HofRätt iakttages wid behandlingen af saker,
på detta sätt skulle gå förlorad; och att HofRätterne, när werkningskretsen
för hwardera blefwe inskränktare och antalet af Ledamöter mindre, ej
* skulle, så mycket som i deras nu warande skick, kunna bidraga till bildandet
af dugliga ämnen, dels till deras egen betjening, och dels till
användande wid Rättegångswerken i allmänhet.

Åldren af en inrättning omger den onekligen med ett slags helgd,
som gör, att man icke, utan en wiss farhåga, kan widtaga någon rubbning
däruti. En sådan rubbning bör följaktligen alldrig onödigtvis föreslås;
men har den form, under hwilken en inrättning, wid sin första
stiftning, kunnat swara emot det ändamål, som dermed då warit åsyftadt,
sedermera förlorat denna ursprungliga ändamålsenlighet, så att den icke
längre står i öfwerensstämmelse med de inrättningar och förhållanden,
som i öfrigt, under tidens framskridande, uppkommit och utwicklat sig;
då är denna form obestridligen föråldrad och tidpunkten för en nödwändig
förbättring inne. Man har derföre ej twekat att tillstyrka fullkomligt
afskaffande af LagmansRätten, ehuru den, så wida man från en inrättnings
ålder will hemta skälet för dess bibehållande, har detta skäl för sig, långt
mera än HofRätten. Hwad den sednare eller HofRätten angår, så sträcker
förslaget si<? icke till upphäfwande, eller ens till den ringaste wäsendtliga
förändring,"utan endast till utwidgande eller en lämpligare organisation:
och når "man är öfwertygad, att den förstnämnda totala indragningen af
en bland Rikets aldra äldsta Domstolar skall hos den allmänna opinionen
finna ganska mycket medhåll, derföre att angelägenheten af denna indragning
är nästan af hwar och en insedd; tror man sig icke eller hafwa,
från samma opinion, något synnerligt motstånd att wänta i senare klagan,
eller i hwad rörer den föreslagna obetydliga förändringen med en wida
yngre Domstol, emedan denna anstalt omedelbart föranledes af den förra,
eller indragningen. Man må för öfrigt ej frukta, det HofRätternas anseende
skalf lida deraf, att så många Ledamöter, som förut, ej hädanefter
blifwa samlade på ett ställe. Sjelfwa Domstolen har, såsom öfwerRätt,

• — 1916 —

115

tillräcklig myndighet af lagen, för att göra sitt tillbörliga anseende gällande;
och detta anseende skall säkerligen snarare tilltaga, än minskas,
när den wigt, det redan förut i opinionen äger, ökas genom den särskilda
kännedom af Ledamöternes individuella förtjenster, som alltid blir en
följd af deras mindre talrikhet på hwartdera stället, och af den inskränktare
krets, inom hvilken de werka.

Den enhet, som för närvarande råder inom en och samma HofRätt,
har icke sitt egenteliga inflytande på lagskipningen, emedan begreppen
derom naturligtvis kunna wara delade mellan de särskilde divisionerne,
äfwen så wäl om de finnas på ett ställe, som om de hålla sina sessioner
på åtskilda orter; utan den består i synnerhet uti den yttre och formella
likheten i arbetssättet. Och som denna likhet icke är af det Avärde, att
afAvikandet derifrån skulle kunna medföra någon olägenhet, synes den ej
böra antagas för giltigt skäl emot den föreslagna förändringen.

HuruAdda HofRätterna, i deras nu Avarande skick, bättre tjena till
bildningsanstalter för den ungdom, som ämnas till RättegångsAverken, än
om divisionerne utflyttas, torde slutligen tåla att nogare öfAverwägas. Det
är sannt: när endast tAvå HofRätter finnas i Riket, inställer sig Avfd hAvardera
ett stort antal ungdom; men den uppehåller sig der blott en eller
annan månad och ofta allenast några dagar, för att låta inskrhva sio- i
HofRättens Auscultantslängder. De flesta söka sedan sin utkomst annorstädes
och hindras merendels af den stora aflägsenheten, att någonsin
återkomma. Desse, som då AvanligtAvis stanna på landet, der de biträda
Avid UnderDomstolarne, amvändas till förvaltande af Domaregöromål, utan
att HofRätten ägt tillfälle att närmare lära känna dem. Några få åter
qAvarblifAva inom sjelfAva HofRätten, för att fönvärfwa sig tour till de på
stället Avarande sysslor bland betjeningen. Hos dessa senare, hAvilka icke
hufAvudsakligen lågt hand Avid sjelfwa lagskipningen. urartar den skick- .
lighet, som för dem är af nöden, till en Aviss mechanik färdighet, då
deremot hos de förra, som arbetat blott Avid en eller annan UnderDomstol,
begreppen alltid måste besAväras af ett slags ensidighet, efter de speciella
åsigter, som inom en sådan inskränktare krets Avarit gällande. Om nu i
stället HofRätter funnos i flera landsorter, skulle, icke allenast för den
mindre bemedlade ungdomen, lägenhet gifAvas, att någon tid årligen uppehålla
sig Avid närmaste HofRätt, emellan det den biträdde vid UnderDomstolarne,
hvarigenom, å ena sidan, all denna ungdom, efter inhemtad
kunskap om HofRättens arbetssätt, hade skicklighet till täflan om sysslorne
bland dess betjening, samt å den andra, HofRätten ständigt ägde
kännedom om dugligheten hos dem, som Avoro att använda till Domaregöroinål
i orterne; utan ock, för de mera bemedlade, tillfälle Avara öppet,

— 1916 —

116

att besöka särskilde HofRätter och derigenom winna så wäl en större
öfning, som den, till motwerkande af den skadliga mechaniska riktningen,
nödvändiga insigt, att saker kunna i det yttre eller formella olika behandlas,
utan att derföre lida till det inre, eller wäsendtliga.

De olägenheter, man befarat af HofRättsdivisionernas utflyttning, torde
alltså wara af mindre wigt; hwaremot det kan antagas, såsom en gifwen
fördel af denna förändring, att om den går i verkställighet, öfwerDomstolarne
ej längre skola sakna de upplysningar om localförhållanden, som
så ofta äro oumbärliga för bedömmandet af UnderDomstolarnes åtgerder.

Detta betänkande, som, enligt det i underdånighet bifogade omröstningsprotokoll,
är af Committerades pluralitet antaget, får Committeen
nu i underdånighet öfwerlemna till Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning, med
lika underdånig anhållan, att, om Kongl. Maj:t täckes dertill lemna sitt
Nådiga bifall, detsamma må, genom Nådig proposition, blifwa Rikets Höglofl.
Ständer förelagdt. *

Stockholm den 31 Mars 1815.

Undertecknat av:

Hans excellens, justitiestatsministern greve F. Gyllenborg,

Hans excellens, statsrådet greve M. Rosenblad,

justitierådet G. Poppius,

justitierådet J. R. Blom,

justitiekanslern greve Trolle Wachtmeister,

justitieombudsmannen baron L. A. Mannerheim,

landshövdingen D. Edelcreutz,

kammarrådet E. Rolén,

kommersrådet C. Lenngren,

bergsrådet B. Sandels,

kommersrådet O. Zenius,

advokatfiskalen P. Staaff,

häradshövdingen J. G. Richert,

akademiadjunkten, juris doktorn A. E. Afzelius.

* Lagkommitténs förslag blev genom kungl. proposition förelagt rikets ständer, som
emellertid icke antogo detsamma, varom Kungl. Maja meddelade kommittén underrättelse
genom nådigt brev den 11 augusti 1815.

— 1916 —