JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1914:Jo - a)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBEB ÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1914;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR H/EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning............................... 1

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) rådmannen H. Brodin m. fl., för felaktigt beslut om minderårig persons insät tande

i allmän uppfostringsanstalt................. 2

2) poststationsföreståndaren P. M. Mattsson, för underlåtenhet att i postspar banksbok

anteckna ett lyftadt belopp................ 3

3) komministern E. Modin, för underlåtenhet att i ortstidning införa kungörelser

om kyrkostämmor...............■........ 4

4) borgmästaren W. Palmgren m. fl., i fråga om felaktigt beslut rörande upp låtande

af plats för ett föredrag.................. 9

5) länsmannen A. O. Ryman, för obehörig ersättning m. m.........14

6) t. f. borgmästaren A. Söderborg, för obehöriga beslut om vittnes hämtande . 17

7) f. exekutionsbetjänten J. Lindström, för underlåtenhet att inleverera uppburna

skattemedel...........................24

8) kaptenen P. H. Söderberg, i egenskap af rullföringsområdesbefälhafvare, för

felaktiga reseräkningar......................28

9) stadsfogden Hj. Reimers, för felaktigt förfarande vid utmätning......31

10) poliskonstapeln A. Hellqvist, för obehörigt anhållande..........40

11) kronofogden E. J. Norman, för fel vid utmätning...........44

12) stadsflskalen E. Sandell, i fråga om obehörig häktning.........5 i

13) häradssferifvaren O. Ågren, för fel vid röstlängds upprättande.......53

14) länsmannen C. E. Esseen, i fråga om obehörigt anhållande m. m......54

15) länsmannen G. Åkerberg, för olofligt tillgrepp och förskingring m. m. ... 63

16) borgmästaren C. J. A. Munck af Rosenschöld, för smädliga yttranden vid

stadsfullmäktigsammanträde....................72

17) länsmannen A. W. Lundström, i fråga om fel vid utförande af åtal .... 73

18) kronofogden A. Dalqvist i egenskap af tillsyningsman vid kronohäkte, i fråga

19) extra landtmätaren E. O. Janson, för obehörig tjänstutöfning.......87

20) borgmästaren E. Zimdahl, för åtgärd till hindrande af tryckta skrifters sprid ning

.............................88

21) komministern E. Modin, för missbruk af tjänstebrefkort.........92

Sid.

22) poliskommissarien H. Stjernström, för förbud emot ett visst standar» medförande

i demonstrationståg............y . . ■........94

23) t. f. kronofogden Hj. Nyman, för fel vid verkställighet af utslag angående

fordran.............................99

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal:

1. Fråga om tillhandahållande af vissa handlingar............100

2. Böter jämlikt förordningen angående särskilda sammankomster för andakts öfning

den 11 december 1808...................108

3. Obehörigt utkräfvande af expeditionslösen...............110

4. Felaktig affattning af fattigdomsbevis, afseende befrielse från att erlägga

revisionsskilling.........................111

Framställningar till Kungl. Maj:t angående:

1) likformighet i tillämpningen af villkoren för rysk undersåtes upptagande till

svensk medborgare .......................113

2) förslaget till kreditregister, i hvad det afser äktenskapsförord.......114

3) äktenskaps rättsverkningar i visst hänseende..............115

4) lag om husrannsakan........................118

5) förtydligande af 163 § i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 . . . 124

6) förbättrade ämbetslokaler för landskansliet i Gäfieborgs län.......127

7) ändring af kungl. kungörelsen angående indrifning och redovisning af böter

och viten den 29 januari 1861 130

8) ändring i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 . .131

9) förening af tingslag:

Kalix domsaga.........................152

Inlands domsaga.........................154

Uppsala läns mellersta domsaga..................155

Andra skrivelser till Kungl. Maj:t:

1. Utlåtande angående förslag till tryckfrihetsordning.........• . 157

2. Skrifvelse angående skadeståndsanspråk emot statens järnvägars personal . . 165

3. Skrifvelse angående bouppteckning vid äktenskapsskillnad........166

4. Skrifvelse angående firmaskydd....................168

5. Skrifvelse angående magistratskungörelsers införande i tidning......178

Redogörelse för utgången af framställningar hos Kungl. Maj:t:

1) Sättet för pröfning af skadeståndsanspråk emot statens järnvägars personal . 179

2) Värnpliktstid och aflöningsförhöjning.................180

3) Brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län.............181

4) Aflöningstiteln ortstilläggs inverkan vid beräkning af stämpelafgiften för full makt

eller annan handling, hvarigenom tjänst tillsättes . ........182

5) Inskränkning af kronans rätt till frihet från expeditionslösen i vissa fall . .182

6) Antalet ledamöter i häradsnämnd..................183

7) Magistratskungörelser........................183

Framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande

för häradsrätt af personer, som häktats för brott..............184

Ämbetsresa år 1913............................188

Handlagda klagomål och anställda åtal....................189

Sid.

Angående lagförklaring enligt 19 g regeringsformen..............190

Angående förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t.......190

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård...........191

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Förteckning på Riksdagens år 1913 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser jämte
anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning

af samma skrifvelser.........................195 ,

II. Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I upptagna ärenden,
som vid utgången af år 1913 i sin helhet eller till någon del icke hos

Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.............241

III. Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrifvelser
före år 1913, men vid 1912 års slut varit i sin helhet eller till någon del
oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått

under år 1913.........................246

Tabell, upptagande Riksdagens år 1913 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser .... 289

Till RIKSDAGEN.

Den af senaste lagtima Riksdag förordnade justitieombudsmannen
revisionssekreteraren m. m. Berndt Fridolf Engelbrekt Hasselrot blef den
4 oktober 1913 utnämnd till president i hofrätten öfver Skåne och Ble 1

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 års Riksdag.

länge samt afsade sig af sådan anledning uppdraget att vara Riksdagens
justitieombudsman. Af Riksdagens fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor
blef jag i följd häraf den 6 oktober 1913 insatt i justitieombudsmansämbetet,
hvilket jag därefter innehaft.

Såsom utsedd till justitieombudsmannens suppleant har jag därutöfver
utöfvat nämnda ämbete från och med den 1 mars 1913 till och med den
8 påföljande juli, under hvilken tid justitieombudsmannen Hasselrot dels af
offentligt uppdrag och dels på grund af en utrikes resa varit förhindrad
att själf förvalta sitt ämbete.

Jämlikt föreskriften i 14 § af den för justitieombudsmannen gällande
instruktionen får jag härmed afgifva berättelse öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år. Enligt vanlig ordning får iag då
törst redogöra för anställda åtal, som under det år berättelsen afser blifvit
slutligen afgjorda eller åtminstone i en instans pröfvade.

Felaktigt beslut om minderårig persons insättande i allmän

uppfostringsanstalt.

Den 24 maj 1912 rannsakades inför rådstufvurättens i Malmö tredje
afdelning för inbrottsstöld häktade sjömannen John Alfred Andersson,
född den 20 januari 1895. I målet företeddes, jämte andra handlingar,
utdrag af protokollet vid sammanträde med Malmö stads barnavårdsnämnd
den 23 maj 1912, hvaraf inhämtades, att barnavårdsnämnden då förklarat
sig vilja förorda, att John Alfred Andersson blefve intagen å tvångsuppfostringsanstalt.
Under målets handläggning var den tilltalades fader, korkskäraren
Edvard Andersson, tillstädes i egenskap af målsman, och tillkännagaf
denne på fråga, att han icke hade något att erinra mot, att
sonen intogs å tvångsuppfostringsanstalt, under förutsättning att sonens
vistelse där icke komme att blifva alltför långvarig. Vid målets öfverlämnande
till pröfning hemställde tillika åklagaren, att rådstufvurätten i enlighet
med barnavårdsnämndens utlåtande måtte förordna, att den tilltalade
skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt.

I samma dag meddeladt utslag dömde rådstufvurätten af anförda skäl
den tilltalade, hvilken fyllt femton men ej aderton år, jämlikt 20 kap. 4 §
4 mom. strafflagen att för stöld medelst inbrott af egendom till ett värde
af 26 kronor 25 öre hållas till straffarbete i tre månader. Under åbe -

— 1914

ropande af 5 kap. 3 § strafflagen förordnade rådstufvurätten därjämte,
att den tilltalade skulle, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas
i allmän uppfostringsanstalt.

Emot ifrågavarande utslag — hvaraf jag i följd af härstädes företagen
granskning af inkomna fångförteckningar fann mig böra infordra afskrift
— anmärkte jag, att minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt
enligt det af rådstufvurätten åberopade lagrummet, 5 kap. 3 § strafflagen,
kan°äga rum allenast när den minderårige dömes till böter eller till fängelse
i högst sex månader. Att utslaget härutinnan varit felaktigt, hade
rådstufvurätten medgifvit i den skrifvelse, hvarmed afskriften af utslaget
hit insändts, och hade rådstufvurätten i samma skrifvelse tillkännagifvit
sin beredvillighet att godtgöra den skada, som genom förordnandet kunde

hafva uppkommit. _

Med hänsyn därtill, att förordnandet om den tilltalades insättande i allmän
uppfostringsanstalt i detta fall meddelats i bestämd strid med uttrycklig
föreskrift i gällande lag, fann jag det begångna felet icke böra lämnas utan
laga beifran. För rådstufvurättens beslut voro, såsom i rådstufvurättens
skrifvelse i ärendet blifvit upplyst, rådmännen Hans Brodin och Carl Johansson
samt stadsnotarien Walter Ahlström ansvariga, och uppdrog jag
åt advokatfiskalen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten
anställa åtal mot Brodin, Johansson och Ahlström för hvad de härutinnan
låtit komma sig till last, med yrkande om ansvar å dem efter lag
och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 31 december 1912. Hofrätten yttrade däri:
Enär rådstufvurättens omförmälta utslag vore i anmärkta afseendet stridande
mot stadgandet i 5 kap. 3 § strafflagen, samt Brodin, Johansson
och Ahlström vore för utslaget ansvariga, pröfvade hofrätten, jämlikt 25
kap. 17 § samma lag, rättvist döma en hvar af dem att för tjänstefel höta

25 kronor. .

Hofrättens utslag — som hit ankom först den 13 januari 1913 och
därför icke kunde omförmälas i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag
har vunnit laga kraft.

Underlåtenhet att i postsparbanksbok anteckna ett lyftadt belopp.

Ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag innehåller (sid. 74 o. f.) redogörelse
för ett emot post- och järnvägsstationsföreståndaren P. M. Mattsson

— 1014 —

anställdt åtal för underlåtenhet att i postsparbanksbok göra anteckning om
ett lyftadt belopp. Af berörda redogörelse framgår, dels att rådstufvurättfen
i Gäfle genom utslag den 13 november 1912 af anförda skäl dömt
Mattsson för hans ifrågavarande underlåtenhet att bota 25 kronor äfvensom
att till vederbörande målsägare utgifva vissa ersättningsbelopp, dels ock
att Mattsson emot rådstufvurättens utslag anfört besvär i Svea hofrätt.

Genom. utslag den 4 mars 1913 förklarade sig emellertid hofrätten
finna skal ej vara anfördt, som föranledde ändring i öfverklagade utslaget.1

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Underlåtenhet att i ortstidning införa kungörelser om kyrkostämmor.

I en hit ingifven klagoskrift anförde ordföranden i Multrå sockens
kommunalstämma L. Tjällgren samt ordföranden i socknens kommunalnämnd
Per Ejnar Ekman hufvudsakligen följande.

Den 24 december 1911 beslöt Multrå församlings kyrkostämma, att
kungörelser om kyrkostämmor från och med år 1912 skulle — förutom att
i föreskrifven ordning uppläsas i kyrkan — jämväl genom ordförandens
försorg införas i tidningen »Sollefteåbladet». Detta stämmans beslut tog;
åt sig laga kraft.

Enligt lagen den 26 maj 1909 ägde kyrkostämma rätt att fatta sådant
beslut som här ifrågavarande, och ålåge det därefter enligt samma
lag ordföranden att, där så ske kunde, föranstalta om kungörelsens införande
i tidningen.

Ordföranden i Multrå församlings kyrkostämma, komministern Erik Modin,
hade emellertid alltjämt underlåtit att ställa sig stämmans beslut härutinnan
till efterrättelse. Att denna underlåtenhet varit förestafvad af rent
trots, vore klagandena så mycket benägnare att tro, som Modin redan vid be -

1 I målets afgörande af hofrätten deltogo fem dess ledamöter, af hvilka en tillförordnad
ledamot med hvilken en ordinarie ledamot förenade sig — yttrade, att han
ansåge, att åklagaren borde höras öfver besvären i ansvarsfrågan. Då målet därefter
företogs till afgörande, yttrade samme tillförordnade ledamot, jämväl nu med instämmande
ni ort^n.ar*e. ledamoten, att han, öfverröstad i frågan, huruvida besvären borde utställa»
till kommunikation, funno sig af bestämmelserna i 27kap. § rättegångsbalken förhindrad
att göra ändring i öfverklagade utslaget.

— 1914 —

slutets fattande förklarade sig icke kafva någon skyldighet att efterkomma
detsamma och därjämte till en del församlingsbor utsände tjänstebrefkort
med tillkännagifvande om tiden, när kyrkostämma skulle hållas. Lagens
villkorliga bestämmelse »där så ske kan» kunde omöjligen af Modin åberopas
som hinder för fullgörandet af beslutet, då detta mycket lätt, enkelt
och snabbt kunnat af honom utföras. Daglig postförbindelse funnes nämligen
emellan Multrå och Sollefteå köping, där tidningen »Sollefteåbladet»
utkomrne tre gånger i veckan. För öfrigt kunde telefonförbindelse med
tidningens expedition erhållas omkring en half kilometer från pastorsexpeditionen.

På grund af hvad klagandena sålunda anfört hemställde de, dels att
erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att ifrågavarande kyrkostämmobeslut
måtte blifva af vederbörande fullgjordt, dels ock att i öfvervägande
måtte tagas, huruvida ej komministern Modin såsom stämmans ordförande
gjort sig skyldig till ämbetsfel, genom hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last.

Vid klagoskriften fanns fogadt ett af komministern Modin till riktigheten
bestyrkt utdrag af kyrkostämmans i Multrå församling protokoll för
den 24 december 1911, utvisande: att då för stämman anmälts ett från
klaganden Tjällgren inkommet förslag, att kungörelser om kyrkostämmor
i Multrå skulle från och med början af år 1912 tills vidare till dess annorlunda
blefve beslutadt, jämte uppläsning från predikstolen i församlingens
kyrka, genom ordförandens försorg införas i tidningen »Sollefteåbladet»
en gång och i det nummer af tidningen, som utkomrne närmast inom
åtta dagar före stämman, samt att erforderliga medel till bestridande af
kostnaderna härför skulle beviljas från oförutsedda utgifters konto; att
stämman fattat beslut i öfverensstämmelse med detta förslag; samt att
stämmans ordförande komministern Modin reserverat sig emot beslutet såsom
varande öfverflödigt och för församlingens höga utgiftsstat onödigt
betungande.

Sedan jag i anledning häraf infordrat komministern Modins yttrande,
anförde denne i afgifven förklaring, bland annat, följande.

Det ägde sin riktighet, att Modin underlåtit att ställa sig till efterrättelse
kyrkostämmans i Multrå ifrågavarande beslut. Klagandena ville
påstå, att grunden till Modins handlingssätt vore rent trots. Detta vore
emellertid icke fallet vare sig med hänsyn till församlingen eller med hänsyn
till klagandena personligen, hvilka väl närmast ansåge sig hafva varit
föremål för Modins underlåtenhet. Det verkliga motivet hade Modin tydligt
nog angifvit, då frågan varit under behandling å kyrkostämmorna;
det vore också uttryckt i Modins reservation i det klagoskriften vidfogade

— 1914 —

protokollsutdraget. Liksom det stora flertalet af församlingens ledamöter
hade Modin ansett och ansåge fortfarande annonseringen onödig och
blott tjänande att ytterligare belasta församlingens höga kommunala utgiftsstat.
Modin hade dessutom förmenat, att han personligen icke vore
skyldig att verkställa stämmans beslut.

Under år 1912 hade vid tiden för förklaringens afgifvande blott tre
stämmor hållits. Då Modin alltjämt ansett sig ej vara skyldig att annonsera
stämmorna, hade han underlåtit detta både i fråga om majstämman
och beträffande ett par extra stämmor, som höllos kort därefter.
Hvarken från församlingens eller från enskildes sida hade något som helst
missnöje härmed uttalats till Modin; tvärtom hade hans förfarande från
flera håll gillats.

Då klagandena ville framhålla den lätthet, hvarmed Modin skulle
kunna sätta sig i förbindelse med klaganden Ekmans tidningstryckeri,
gjorde de sig ock skyldiga till en något lättvindig uppgift. Långt ifrån
att hafva daglig postförbindelse med Sollefteå saknade Modin sådan förbindelse
tre dagar i veckan, såsom klagandena väl borde känna till. Och
någon skyldighet för Modin att i tjänstangelägenheter begagna sig af den
omkring en kilometer aflägsna telefonen torde Modin ej hafva. Därmed
ville Modin dock ej hafva sagt, att dessa förhållanden lade oöfverstigliga
hinder i vägen för att i tid delgifva tidningen ifrågavarande annonser.

Då Modin nu emellertid vore öfvertygad, att klagandena enligt det
åberopade lagrummet hade formell rätt för sitt klagomål, och att Modin
vore skyldig att verkställa den beslutade annonseringen, ville Modin icke
undandraga sig detta åliggande.

Vid förklaringen både fogats ett exemplar af »Svensk kyrkotidning»
för den 22 april 1912, hvari fanns intagen en fråga, huruvida pastor vore
skyldig att annonsera kyrkostämmorna i ortstidning, då stämman fattat
beslut därom, och huruvida pastor beginge tjänstefel, om han underläte
detta, men i laga ordning pålyste stämma i kyrkan. Denna fråga hade
af redaktionen besvarats sålunda: »Nej. Förordningen påpekar just detta.»

I en hit ingifven påminnelseskrift vidhöllo klagandena hvad de förut
anfört i ärendet.

* *

Genom den af klagandena åberopade lagen af den 26 maj 1909 är,
i enlighet med hvad redan förut sedan år 1902 varit gällande, stadgadt,
att när kyrkostämma beslutar, att kungörelse om stämma bör införas i en
eller flera tidningar i orten, skall ordföranden, där så ske kan. föranstalta
därom.

— 1914 —

1 förevarande ärende var emellertid upplyst, att kyrkostämman inom
Multrå församling den 24 december 1911 beslutat, att kungörelse om kyrkostämmor
i församlingen skulle från och med år 1912 införas i tidningen
»Sollefteåbladet», utan att likväl komministern Modin, som reserverat sig
emot kyrkostämmans beslut, vidtagit åtgärder för att beslutet skulle bringas
till verkställighet. I stället syntes Modin hafva till dylika stämmor med
användande af tjänstebrefkort kallat vissa församlingsbor.

Genom sitt förhållande i denna sak hade komministern Modin uppenbarligen
trotsat ett af kyrkostämman fattadt beslut, och för det fel i ämbetet”
Modin härutinnan låtit komma sig till last, ställde jag honom under
åtal inför domkapitlet i Härnösands stift jämlikt 5 § i lagen om straff för
ämbetsbrott af präst m. m. den 8 mars 1889. Jag yrkade därvid, att
domkapitlet måtte döma Modin till det ansvar, som i nämnda lagrum är
stadgadt, och domkapitlet funne hans fel förskylla.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 5 mars 1913. Domkapitlet
utlät sig däri:

Alldenstund komministern Modin, ehuru församlingen å kyrkostämma
den 24 december 1911 beslutat, att kungörelse om kyrkostämmor skulle
genom ordförandens försorg införas i en ortstidning, icke i öfverensstämmelse
med föreskriften i 12 § af gällande kyrkostämmoförordning, sådan
den lydde genom lagen af den 26 maj 1909, föranstaltat därom, ansåge
domkapitlet, att Modin genom denna sin underlåtenhet gjort sig skyldig
till fel i ämbetet. Men då, enligt hvad af Modins förklaringar i målet
otvetydigt framginge, ifrågavarande ämbetsfel ej, såsom påståtts, varit förestafvadt
af »trots», utan haft sin grund uti Modins okunnighet om bestämmelsen
af år 1909, och han alltså icke kunde genom sin underlåtenhet
anses hafva uppsåtligen brutit emot sin ämbetsplikt, hvartill kornme att det
icke visats, att samma underlåtenhet åstadkommit någon som helst skada,
funne ej domkapitlet, att den försummelse, som Modin sålunda låtit komma
sig till last, vore af beskaffenhet att kunna förskylla sådant ansvar, som
uti den åberopade 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst m. m.
omförmältes.

Med den utgång, målet erhållit genom domkapitlets utslag, fann jag
mig ingalunda kunna åtnöjas, utan aflät till advokatfiskalen vid Svea hofrätt
en ämbetsskrifvelse, hvari jag uppdrog åt advokatfiskalen att i hoträtten
anföra besvär i målet och därvid med åberopande af innehållet i min skrifvelse
yrka, att hofrätten måtte, med utslagets upphäfvande, döma komministern
Modin till ansvar enligt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af
präst m. m. den 8 mars 1889. 1 berörda skrifvelse anförde jag, bland annat:

Att märka vore till en början, att det af mig vid åtalets anställande

— 1914 —

åberopade lagrummet, 5 § i nyssnämnda lag, innehölle en allmän straffbestämmelse
för ämbetsbrott af präst, vare sig sådant brott begåtts uppsåtligen
eller af oaktsamhet. När domkapitlet i förevarande fall ansett, att
komministern Modins åtalade underlåtenhet icke utgjort ett uppsåtlig
ämbetsfel, hade domkapitlet uppenbarligen jämlikt det åberopade lagrummet
bort ådöma Modin straff, för det han af oaktsamhet gjort sig skyldig till
ifrågavarande underlåtenhet, hvilken domkapitlet i utslaget betecknat såsom
ett fel i ämbetet.

I sin till domkapitlet afgifna förklaring hade komministern Modin anfört,
att han vid den tid, då han underlät att efterkomma kyrkostämmans
ifrågavarande beslut, var okunnig om de bestämmelser, som i ämnet då
voro härom gällande, eller alltså om lagen den 26 maj 1909. I en den
31 mars 1913 dagtecknad, till mig insänd skrift hade emellertid klaganden
Tjällgren uppgifvit: att Tjällgren å kyrkostämman den 24 december 1911
upprepade gånger framhöll, att det enligt gällande lag vore ordförandens
skyldighet att verkställa af stämman vederbörligen beslutad annonserin°-;
samt att Tjällgren inför stämman och i Modins närvaro uppläst hela 12°§
af kyrkostämmoförordningen, sådan den lyder enligt lagen den 26 maj 1909.
Dessa Tjällgrens uppgifter hade vitsordats i ett af kommunalstämmans i
Multrå vice ordförande och två andra personer utfärdadt intyg.

I sin till mig afgifna, den 4 oktober 1912 dagtecknade förklaring utfäste
sig komministern Modin att verkställa den beslutade annonseringen,
sedan han dåmera blifvit öfvertygad, att han hade en sådan skyldighet.
Sedermera erinrade Modin i sin förklaring hos domkapitlet om sin nämnda
utfästelse och påpekade särskildt, att han annonserat en kyrkostämma,
som hölls i december 1912. Men han antydde ej något skäl för, att han
efter vunnen kunskap om sin skyldighet härutinnan ej annonserat en
kyrkostämma, som hölls den 27 oktober 1912.

Efter föregången skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet
den 16 december 1913. Hofrätten utlät sig däri:

Enär komministern Modin i fråga om kungörandet af de kyrkostämmor,
som under år 1912 före åtalets anställande hållits i församlingen och hvilka
utgjorts af två ordinarie stämmor, förrättade den ena i maj och den andra
den 27 oktober, samt två kort efter förstnämnda ordinarie stämma hållna
extra stämmor, vidgått, att han icke, på sätt jämlikt 12 § i förordningen
om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 enligt dess lydelse i lagen den
26 maj 1909 ålegat honom, ställt sig till efterrättelse församlingens ifrågavarande,
den 24 december 1911 fattade beslut om införandet i tidningen
»Sollefteåbladet» af kungörelse om kyrkostämma inom församlingen; alltså
och då i målet finge anses utredt, att Modins uraktlåtenhet beträffande

— 1914 —

kungörandet af den tidigare hållna ordinarie och de bägge extra stämmorna
varit beroende af Modins okunnighet om den ändrade lydelse förutnämnda
stadgande i ofranberörda förordning ägde jämlikt lagen den 26 maj 1909,
och Modin således uti nu omförmälta hänseende visat vårdslöshet, samt
Modin — vid det förhållande att han i sitt yttrande till justitieombudsmannen
af den 4 oktober 1912 förklarat sig dåmera inse sin skyldighet
att föranstalta om sådan kungörelse, som i församlingens i målet ifrågakomna
beslut omförmältes, men likväl uraktlåtit att vidtaga dylik åtgärd
med afseende å kungörandet af ofvanberörda, den 27 oktober hållna
stämma — måste anses hafva genom sin underlåtenhet beträffande kungörandet
af sistnämnda stämma uppsåtligen brutit emot sin ämbetsplikt,
pröfvade hofrätten, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst
m. m. den 8 mars 1889, rättvist att, med ändring af domkapitlets utslag,
döma Modin att för hvad han sålunda låtit komma sig till last undergå
varning.

Fråga om felaktigt beslut rörande upplåtande af plats för ett

föredrag.

Med öfverlämnande af ett exemplar af tidningen »Smålands folkblad»
för den 30 augusti 1912 anförde Rudolf Starck i en insänd klagoskrift,
att han, under hänvisning till en i nämnda tidningsnummer förekommande
artikel med öfverskriften »När väfd dömer», ville fästa uppmärksamheten
vid magistratens i Jönköping förfarande att vägra att för ett offentligt
möte upplåta en allmän plats, hvilken under sommaren vecka efter vecka
fått af vissa samhällsgrupper begagnas för liknande ändamål. Klaganden
anmärkte, att det för samhällsrättens och samhällsordningens egen skull
icke kunde vara gagneligt, att tydlig partiskhet visades af dem, som vore
satta att främja och värna denna rätt och denna ordning. Tillika hemställde
klaganden, att polismyndighets befogenhet, som ofta ledde till
mindre rättvisa domslut, utan att allmänheten hade möjlighet att genom
beslutens Överklagande få dem rättade, måtte göras till föremål för en
närmare granskning.

Den i klagoskriften åberopade tidningsartikeln innehöll, bland annat:

att socialdemokratiska ungdomsklubben, som ombesörjt anordningarna
för »röda-bils-talarnes» föredrag i Jönköping påföljande söndag, därförut
ingått till magistraten med anhållan om rätt för »röda bilen» att hålla
mötet på platsen utanför läroverket i skolparken;

2 — Justitieombudsmannens ämbelsberättelsc till 1.914 års Riksdag.

att denna anhållan afslagits, i det att icke läroverksplanen men väl
Nya torget upplåtits;

att afslaget vore så mycket märkligare, som frälsningsarmén flera,
kvällar i veckan — förmodligen med magistratens medgifvande — hållit
ganska bullersamma möten å läroverksplanen med mässingsmusik, predikningar
m. in.;

samt att magistraten sålunda i egenskap af högsta polismyndighet i
staden icke med oväld skötte sin tjänst.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat magistratens yttrande,
anförde borgmästaren Wilhelm Palmgren i en å magistratens vägnar afgifven
förklaring hufvudsakligen följande.

Det ägde sin riktighet, att skolplanen utanför allmänna läroverket,
den mest centrala och mest trafikerade platsen i staden, emellanåt upplåtits
för föredrag, som hållits af frälsningsarmén eller af personer, i fråga
om hvilka magistraten haft anledning till antagande, att deras föredrag
icke skulle stöta den allmänna rättskänslan.

Innehållet af de föredrag, som »röda bilens» talare under sin resa
genom Sverige hållit, torde vara så allmänt kändt, att någon redogörelse
för desamma icke borde vara erforderlig, och att dessa föredrag ofta
stämplats såsom i hög grad anstötliga, hade ej sällan af tidningspressen
framhållits. Då nu socialistiska ungdomsklubben i Jönköping, en samling af
några mer än vanligt frisinnade ungdomar, till magistraten inkom med ansökan
om skolplanens upplåtande för »röda bilens» talare, hade magistraten
således fullt skäl till antagande, att föredragen i Jönköping skulle gå i
samma anda som å andra orter, och detta antagande bestyrktes äfven till fullo
af de redogörelser, som en af stadens tidningar sedermera skänkte föredragen.

Enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer tillkomme det magistraten
att pröfva och meddela tillstånd i fråga om tillställningar, hvilka
skulle äga rum å gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under
bar himmel beläget ställe, till hvilket allmänheten eljest hade obehindradt
tillträde, och denna pröfning af förevarande ansökan utföll så, att magistraten,
som ansåg och fortfarande hölle före, att föredrag af »röda bilens»
talare fölle under sådana tillställningar, hvilka i sagda § afsåges, icke ville
upplåta den så lifligt trafikerade skolplanen för ifrågakomna talare. Hade
detta skett, skulle magistraten gjort sig skyldig till ett välbefogadt klander
från stadens rättänkande befolkning. Magistraten var till en början äfven
besluten för att helt och hållet förbjuda dessa talare att inom stadens
planlagda område å allmän plats hålla sina föredrag, men sedermera gafs
det sökta tillståndet på sätt ett vid förklaringen fogadt protokollsutdrag
utvisade, och Nya torget, som sålunda uppläts, var för ändamålet i alla

— 1914 —

hänseenden lämpligt. Ovisst torde emellertid vara, om ett sådant tillstånd
hädanefter komme att förnyas.

Under förmenande att magistraten i ärendet icke gjort sig skyldig
till något felaktigt förfarande, motsåge magistraten utan farhåga de vidare
åtgärder, som kunde komma att i saken vidtagas, samt afsade sig rätten
att i ärendet afgifva vidare yttrande.

Vid förklaringen fanns fogadt ett utdrag af magistratens i Jönköping
protokoll för den 26 augusti 1912, hvaraf inhämtades:

att vid tillfället närvarit borgmästaren Palmgren samt rådmännen
John Axel Ekdahl och Karl Rickard Schéle;

att till magistraten ingifvits en af klaganden i egenskap af ordförande
i Jönköpings socialdemokratiska ungdomsklubb underskrifven, den 20
augusti 1912 dagtecknad ansökning om tillstånd att för ett föredrag den
1 påföljande september kl. 3 e. m. af »röda bilens» talare J. Kaselli och
A. J. Smålån få förfoga öfver läroverksplanen;

att i en den 26 augusti 1912 dagtecknad skrift af C. Gustafsson anmälts,
att »röda bilens» talare skulle hålla föredrag öfver ämnena »Fackföreningsverksamhetens
betydelse» och »Socialdemokratisk politik»;

att magistraten funnit skäligt endast på det sätt bifalla ansökningen,
att magistraten förklarat, det Kaselli och Smålån, därest de så önskade,
ifrågavarande dag emellan kl. 3 och 5 e. m. ägde att å Nya torget uppträda; samt

att detta beslut af magistraten varit motiveradt därmed, att med
hänsyn till innehållet af de föredrag, som, enligt hvad kändt. vore, de i
ansökningen omförmälde talarne å skilda orter hållit, det icke syntes
magistraten lämpligt, att läroverksplanen upplätes för dessa talare.

* «-

Enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer af den 24 mars 1,868
tillkommer det i stad magistraten såsom polismyndighet att pröfva ansökningar
om tillstånd att å gata, torg eller annan allmän plats anordna
föredrag. Vid en dylik pröfning har magistraten att i första rummet se
till, att° ett bifall till en framställd ansökning icke må sätta i fara allmän
ordning och säkerhet, för hvilka ändamål magistraten såsom polismyndighet
närmast har att verka.

1 förevarande fall var upplyst, att magistraten i Jönköping genom
beslut den 26 augusti 1912 afslagit en af klaganden å socialdemokratiska
ungdomsklubbens i Jönköping vägnar framställd anhållan, att a lärovcrksplanen
i nämnda stad låta två uppgifna personer hålln föredrag den 1

— 1014 —

september 1912 kl. 3 e. m. Samtidigt förklarade magistraten, att de med
ansökningen afsedda talarne linge, om de så önskade, ifrågavarande dag
kl. 3—5 e. m. uppträda på Nya torget i Jönköping. Motivet till afslaget
var enligt magistratens protokoll innehållet af de föredrag, som
de tillämnade talarne hållit å andra orter. I sin förklaring utvecklade
magistraten detta sålunda, att de åsyftade föredragen kunde antagas
blifva af anstötlig beskaffenhet. Däremot hade magistraten hvarken i sitt
beslut eller i förklaringen antydt, att beslutet varit i någon mån föranledt.
af magistratens omsorg om allmän ordning och säkerhet. Ej heller hade
magistraten velat göra gällande, att läroverksplanen af en eller annan anledning
alls icke borde upplåtas för allmänna föredrag i politiska eller
sociala ämnen.

Att föredragen kunnat väcka anstöt hos personer med andra åsikter
än föredragshållarne, var väl möjligt, men denna omständighet hade naturligtvis
icke varit nog för att rättfärdiga ett afslag på ansökningen, då
inga andra skäl därför funnos.

Beslutet innefattade tillika betänkliga inkonsekvenser. En uppenbar
godtycklighet förelåg därigenom, att den med ansökningen afsedda platsen
af magistraten vid andra tillfällen upplåtits till frälsningsarmen. Och de
tillämnade föredragen måste naturligtvis hafva varit för rättskänslan lika
sårande, när de höllos på Nya torget, som om de framförts på läroverksplanen.

Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört fann jag magistratens anmärkta
beslut icke hafva varit lagligen grundadt utan innefatta ett ämbetsfel,
och då detta fel ytterst afsett medborgares fria yttranderätt, borde
enligt min uppfattning felet icke lämnas utan laga beifran. Jag uppdrog
fördenskull åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att inför hofrätten anställa
åtal mot borgmästaren Palmgren samt rådmännen Ekdahl och Schéle för
hvad de i förevarande hänseende låtit komma sig till last, och borde advokjitfiskalen
därvid ej mindre å de tilltalade yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet än äfven i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

Under skriftväxlingen i det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen
anställdt, anförde de tilltalade i en till hofrätten afgifven
förklaring, bland annat:

Att magistraten icke i sin förklaring till justitieombudsmannen uttalat
någon farhåga för, att allmän ordning och säkerhet kunde äfventyras
genom ett bifall till den gjorda framställningen, ägde sin riktighet, men
af samma förklaring framginge dock tydligt nog, att magistraten hade
skälig anledning till antagande, att de ifrågasatta föredragen, hållna å

— 1914 —

läroverksplanen under söndagseftermiddagen, då denna plan vore så lifligt
trafikerad, skulle hos många väcka allmän förargelse, och denna omständighet
kunde magistraten vid pröfning af ansökningen icke underlåta att
taga i betraktande, hvarför densamma också afslogs. Den, som väckte
allmän förargelse, kunde väl för öfrigt äfven anses hafva stört den allmänna
ordningen; skillnaden emellan dessa begrepp vore icke synnerligen
stor, och att »röda bilen» med sina talare under sin färd genom landet å
flera ställen gifvit anledning till störande uppträden eller åstadkommit
allmän förargelse, hade tidningspressen emellanåt kungjort. Vidare torde
äfven böra påpekas, att frälsningsarmén, som några gånger tillåtits att
hålla föredrag å läroverksplanen, hvilken icke finge befaras af åkande eller
ridande, icke satt i fråga att å denna uppträda med automobil. Att »röda
bilens» talare icke velat hålla några föredrag å läroverksplanen utan att å
densamma få medhafva sin automobil, torde däremot få anses som tämligen
visst.

Då af handlingarna kunde dragas den slutsats, att läroverksplanen
tidt och ofta upplåtits för hållande af föredrag, ville magistraten erinra,
att detta i regel endast skett vid tillfällen, då festligheter med allmän
fosterländsk prägel sådant påkallat, och att det varit undantag härifrån,
att planen några gånger fått disponeras af frälsningsarmén. Det torde
för öfrigt vara allmänt kändt, att politiska föredrag vore mera ägnade att
väcka oro i sinnena och åstadkomma störande uppträden, än hvad fallet
vore med föredrag af religiöst innehåll. Från ordningssynpunkt lämpade
sig därför allmänna platser icke för föredrag, som kunde gifva anledning
till hetsiga diskussioner med däraf följande obehag såväl för den stora
allmänheten som för ordningsmakten.

Att de tillämnade föredragen måste för rättskänslan hafva varit lika
sårande, antingen de framförts å läroverksplanen eller å Nya torget,
ägde nog sin riktighet. Häremot ville emellertid magistraten framhålla,
att föredragen å Nya torget icke haft stort andra åhörare än sådana,
som begifvit sig dit i ändamål att få höra hvad talarne hade att kungöra.
Om föredragen åter afhållits å läroverksplanen, torde de däremot hafva
fått många åhörare, som under sin vandring öfver läroverksplanen varit
så godt som tvungna att mer eller mindre taga del af hvad föredragshållarne
haft att förmäla. Det torde därför kunna sägas, att föredragen,
som nu kanske icke väckt vidare förargelse å Nya torget, skulle åstadkommit
större sådan å läroverksplanen, hvarest personer med helt annan
uppfattning än den, som representerades af »röda bilens» talare, säkert känt
sig manade att göra sina inlägg och kraftiga reservationer mot innehållet
af föredragen.

— 1914 —

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 20
mars 1.913. Hofrätten utlät sig däri: Med hänsyn till hvad borgmästaren
Palmgren samt rådmännen Ekdahl och Schéle i sin till hofrätten afgifna
förklaring anfört funne hofrätten magistraten icke hafva saknat fog för
sin åtgärd att vägra upplåta ifrågavarande plats för hållande af det° tillämnade
föredraget, i följd hvaraf hofrätten lämnade den emot Palmgren,
Ekdahl och Schéle i målet förda ansvars- och ersättningstalan utan bifall.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehörig ersättning m. m.

I en hit insänd klagoskrift anförde biografägaren A. H. Engholm
hufvudsakligen följande.

Klaganden, som vore resande med biograf och plägade gifva förevisningar
i landsorten, skulle den 11 augusti 1912 gifva en biografföreställmng
i godtemplarlokalen i Pålsboda. Härom hade klaganden enligt lag
gjort anmälan, och hade klaganden erhållit tillstånd af kronofogden i ortern
Till platsen ankom klaganden vidpass 3 timmar före föreställningens början,
hvilken tid åtgick till att ställa apparaten i ordning. Klaganden fick då
af styrelsen för godtemplarlogen den underrättelse, att klaganden skulle
uppvisa tillståndsbeviset för länsmannen i distriktet Axel Olof Ryman samt
anmäla föreställningen hos honom. I händelse klaganden ej gjorde detta,
skulle åtal blifva följden med lika ansvar både för klaganden och för styrelsen,
som om föreställningen gifvits utan tillstånd. Härom hade länsmannen
strängeligen gifvit tillsägelse i telefon. Då emellertid länsmannen
bodde öfver en mil från platsen, och klagandens tid ej tillät honom att
göra denna resa, vägrade klaganden att efterkomma tillsägelsen, helst kronofogden
icke i tillståndsbeviset gifvit någon befallning därom. Som ansvar
för underläten anmälan äfven skulle drabba styrelsen, ringde en af dess
medlemmar upp länsmannen i telefon från gästgifvargården på platsen
och berättade, att tillstånd lämnats, samt frågade, om det ej vore nog, att
tillståndsbeviset lästes upp i telefon. Detta medgaf länsmannen, som också
anmodade gåstgifvaren Th. Plantin att i telefon uppläsa tillståndsbeviset
föi länsmannen samt därefter å beviset teckna länsmannens namn genom
Plantin och därför uppbära en krona.

Klaganden önskade veta, om länsmannen i ett dylikt fall vore lagligen
berättigad att tvinga klaganden att uppvisa sitt tillståndsbevis, när°länsmannen
icke infunne sig på platsen, och fastän kronofogden icke gjort
någon anteckning därom i beviset.

— 1914 —

Att klagomålen i detta fall framställdes, berodde därpå, att en resande
biografägare hade att vidkännas stora kostnader för erhållande af tillstånd
(omkring 2 till 3 kronor för dag), hvarför polismyndigheten icke behöfde
särskildt ockra därpå.

Klaganden hemställde, att länsmannen Ryman måtte ställas till ansvar,
om han i detta fall öfverskridit sin befogenhet.

Vid klagoskriften fanns fogadt ett af kronofogden i Öster-Närkes fögderi
Albert Lilja den 10 augusti 1912 utfärdadt bevis därom, att kronofogden
på ansökning tillåtit klaganden att den 11 augusti från kl. 8,15 e. m. gifva
biograflbreställningar i godtemplarlokalen i Pålsboda; och innehöll detta
bevis utöfver det meddelade tillståndet allenast en erinran, att klaganden
skulle ställa sig förordningen angående biografföreställningar den 22 juni
1911 till noggrann efterrättelse.

Å beviset fanns ett af A. O. Ryman genom Plantin tecknadt intyg
därom, att beviset uppvisats den 11 augusti 1912, hvarförutom å handlingen
var antecknadt, att för uppvisningen emottagits en krona.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat länsmannen Rymans
yttrande, anförde denne i afgifven förklaring:

att med anledning däraf, att såväl styrelsen för godtemplarlogen i
Pålsboda som en biografägare förut blifvit al Ryman vid allmän domstol
åtalade och till böter dömda, därför att lokalen upplåtits till biografföreställning,
som gifvits utan tillstånd, hade styrelsen sedermera alltid medelst
telefon, utan Rymans yrkande därom, hos Ryman anmält, när någon biografföreställning
skulle äga rum, hvilket också skedde med föreställningen den
11 augusti;

att Ryman då tillsade den af styrelsens ledamöter, som samtalade med
Ryman, att han skulle tillsäga klaganden, att denne jämlikt 1 § i förordningen
den 22 juni 1911 skulle för Ryman uppvisa eller förete bevis om
rätt till ifrågavarande biografföreställning, för att Ryman måtte kunna
meddela erforderliga föreskrifter;

att vid klagandens ankomst till Pålsboda antingen han själf eller någon
annan — hvem kunde Ryman ej påminna sig i telefon samtalade med
Ryman, därvid öfverenskoms, att Plantin, från hvars telefon samtalet
fördes, skulle uppläsa klagandens tillståndsbevis rörande biografföreställningen; samt

att, sedan detta skett, Plantin frågat Ryman, om Plantin skulle
skrifva något bevis därom, hvarpå Ryman svarat, att om klaganden så
önskade skulle Plantin skrifva ett sådant bevis, äfvensom tillagt, att klaganden,
för besvär och diarieföring af hans tillståndsbevis, skulle erlägga
en krona.

— 1914

På grund af hvad sålunda anförts, och då den afgift af en krona, som
Ryman uppbar, väl icke kunde räknas för ocker, anhöll Ryman, att klagandens
anmälan måtte lämnas utan afseende.

I afgifna påminnelser vidhöll klaganden hvad han i ärendet tidigare
vrkat. °

Enligt det i förevarande ärende åberopade lagrummet, 1 § i förordningen
angående biografiföreställningar den 22 juni 1911, är hvar och en,
som vill offentligen förevisa rörliga fotografiska bilder (s. k. biograf bilder),
skyldig att därom göra ansökan i stad hos vederbörande polismyndighet
och å landet hos kronofogden eller, där Konungens befallningshafvande så
förordnat, länsmannen.

I förevarande fall var upplyst, att klaganden till anordnande af en
biografiföreställning i viss lokal i Pålsboda erhållit tillstånd af vederbörande
kronofogde, som också till klaganden utfärdat tillståndsbevis. Någon skyldighet
för sökanden att i ett dylikt fall därjämte för länsmannen i orten
förete tillståndsbeviset hade icke stadgats vare sig i ofvannämnda förordning
eller genom några andra i ämnet gällande föreskrifter. Emellertid
hade länsmannen Ryman i förevarande fall låtit tillsäga klaganden, att
denne skulle för Ryman uppvisa tillståndsbeviset, men hade Ryman sedermera
nöjt sig därmed, att tillståndsbeviset blifvit för honom uppläst i
telefon. I sammanhang därmed hade Ryman af klaganden låtit uttaga en
afgift af en krona, som enligt anteckning å tillståndsbeviset skulle erlagts
för uppvisandet, men som enligt Rymans uppgift i förklaringen vore att
betrakta som ersättning för hans besvär och för diarieföring af tillståndsbeviset.

Då länsmannen Ryman icke varit berättigad till någon ersättning uti
ifrågavarande hänseende och följaktligen genom utkräfvandet af nämnda
afgift pa ett betänkligt sätt brutit emot sin tjänsteplikt, och då hans fel
på grund af sin beskaffenhet syntes mig påkalla laga beifran, aflat jag till
Konungens befallningshafvande i Örebro län en ämbetsskrifvelse med" anhållan,
att en åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig domstol i lao-a
ordning emot Ryman väcka och utföra atal för hvad Ryman i förevarande
hänseende låtit komma sig till last. Enligt en för åklagaren utfärdad
instruktion borde denne ej mindre å Ryman yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet än äfven, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot länsmannen Ryman anställdt inför
Askers och Sköllersta häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 7 april

— 1914 —

1913. Häradsrätten yttrade däri: Enär Ryman erkänt, att han utan att
vara därtill berättigad den 11 augusti 1912 i Pålsboda affordrat klaganden
och af denne uppburit en krona vid uppvisandet af ett utaf vederbörande
kronofogde för klaganden utfärdadt tillståndsbevis rörande biografföreställning,
pröfvade häradsrätten rättvist att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
döma Ryman att för oförstånd i tjänsten höta 25 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehöriga beslut om vittnes hämtande.

I stämning till r&dstufvurätten i Sigtuna yrkade rådmannen A. G.
Ericsson i egenskap af förmyndare för omyndig förklarade Margareta Kristina
Stål återgång af ett köp, som landtbrukaren Johan Erik Fredriksson
å Räfsta slutit med Margareta Kristina Stål enligt ett den 29 september
1902 dagtecknadt salubref, på grund hvaraf Fredriksson erhållit lagfart
den 27 december 1911. När detta mål vid rådstufvurätten förekom den
4 mars 1912, blef smeden Axel Landström i Sigtuna, hvilken bevittnat
Margareta Kristina Ståls namnteckning å salubrefvet, på kärandens begäran
hörd såsom vittne i målet. Därvid berättade Landström hufvudsakligen: att
han en dag i midten af »december» 1911 efter anmodan af en son till
Fredriksson infunnit sig i Fredrikssons rum å Räfsta, där förutom Fredriksson
äfven Margareta Kristina Stål, som tidigare på dagen anländt till
gården, samt arbetaren Reinhold Fredrik Carlsson befunnit sig; att Fredriksson
då framtagit det i målet ifrågakomna salubrefvet samt anmodat
Margareta Kristina Stål att uppläsa detsamma, hvilket skett med tillhjälp
af ett par glasögon, som Fredriksson öfverlämnat; att Margareta Kristina
Stål på upprepade frågor af Fredriksson, om hon vidginge riktigheten af
sin namnteckning å salubrefvet, svarat jakande, samt tillagt: »Ja, det
måtte jag väl göra»; att Landström funnit, att Margareta Kristina Stål i
fråga om beteende och sinnesförfattning vid tillfället förhållit sig fullt
normalt; samt att Landström och Carlsson bevittnat hennes namnteckning
på salubrefvet, hvarefter hon omedelbart förts till Sigtuna, enär det, som
det uppgafs, var »mycket brådtom».

På upprepade frågor vidhöll Landström sin uppfattning angående
Margareta Kristina Stål, under yttrande att Landström »icke kunnat finna
något fel på hennes sinnesförfattning». Sitt vittnesmål vidhöll Landström
till alla delar efter upprepade frågor om riktigheten af detsamma.

3 — Justitieombudsmannens ämlietsberältelse till 1.914 års Riksdag.

Vid målets handläggning den 1 april 1912 blef på begäran af svarandens
ombud, stadsfiskalen P. J. Norder, förutnämnde Carlsson hörd
som vittne, och berättade han därvid hufvudsakligen: att Carlsson en dag
i midten af november 1911, då han var anställd å Räfsta, af en son till
Fredriksson anmodats att komma upp till Fredrikssons bostad; att Margareta
Kristina Stål och Fredriksson då befunnit sig därstädes, hvarjämte
Landström tillstädeskommit i sällskap med Carlsson; att Margareta Kristina
Stål uppläst en del af salubrefvet och sedermera på fråga af Fredriksson,
om hon »tillstod sin namnteckning», yttrat: »Det må jag väl veta»; att
Carlsson och Landström därefter på Fredrikssons anmodan bevittnat Margareta
Kristina Ståls namnteckning på handlingen, hvarefter de aflägsnat sig;
samt att Carlsson hvarken före eller efter detta tillfälle sett Margareta
Kristina Stål, som vore för Carlsson alldeles okänd, hvarför han hvarken
kunde eller ville yttra sig om hennes sinnestillstånd.

På begäran af Norder uppsköts målet att vid rådstufvurätten åter
förekomma den 22 april 1912 kl. 10 f. m. I sammanhang därmed yttrade
rådstufvurätten, att den pröfvade nödigt kalla Landström, för att
i målet vidare höras, att samma dag och tid iakttaga inställelse vid påföljd
af hämtning; och skulle Landström härom erhålla meddelande genom
rättens försorg.

Den 22 april 1912, då målet åter företogs, kom Landström ej tillstädes,
ehuru han erhållit del af kallelsen, i följd hvaraf rådstufvurätten
förordnade, att Landström skulle hämtas till rättens sammanträde den 20
påföljande maj.

I en hit insänd, den 30 april 1912 inkommen klagoskrift påkallade
Landström justitieombudsmannens ämbetsåtgärd i anledning af rådstufvurättens
ifrågavarande beslut. I klagoskriften anförde Landström, bland annat:

Den 21 april 1912 erhöll klaganden en afskrift af rådstufvurättens
protokoll i målet för den 1 april, enligt hvilken handling klaganden vid
hämtnings påföljd kallats att dagen därpå inställa sig vid rätten. Då
klaganden af angelägna göromål var hindrad att efterkomma föreläggandet,
hade rådstufvurätten beslutat att hämta klaganden till rättens sammanträde
den 20 maj 1912.

I en så liten stad som Sigtuna, där klaganden intoge en aktad handtverkares
ställning, hade ryktet om dessa extra ordinära åtgärder väckt
allmän förvåning och gifvit anledning till för klaganden nedsättande reflektioner
man och man emellan. Till och med ett rykte om att under detta
stränga förfarande mot klaganden skulle ligga en misstanke om mened
hade trängt till klagandens öron. En enkel hänvisning till öfriga i målet

— 1914 —

hörda vittnens berättelser skulle visserligen undanröja en sådan misstanke,
om de, som utsprede dylika rykten, kunde eller ville taga del af protokollet.

Rådstufvurätten, som haft tillgång till handlingarna i målet och dock
kunnat utfärda ifrågavarande beslut, hvilka med eller utan afsikt kunnat
gifva anledning till förtal, hade enligt klagandens mening i hög grad gjort
sig skyldig till oförstånd och oskicklighet i ämbetet.

Härtill komme det oegentliga och formvidriga uti, att rätten utan
framställning från någon af parterna i målet sjålf inkallade vittnen och
på sådant sätt ingrepe i det processuella förfarandet. När man dessutom
beaktade, att klagandens vittnesmål öfverensstämde med öfriga vittnens
utsagor i samma sak, samt att målet rörde en civil rättsfråga, torde rättens0
föreläggande om hämtning väcka en berättigad harm och förvåning.
Klaganden Tade afgifvit sitt vittnesmål otvunget och på den dag klaganden
blifvit till rätten instämd. Någon tredska hade klaganden . icke i något,
afseende visat, utan hade klaganden omtalat allt hvad han visste i saken.
Sitt omdöme om Margareta Kristina Ståls sinnesförfattning hade klaganden
grundat på hvad han ansåge sitt förstånd säga honom, och man borde
icke kunna af klaganden begära, att han skulle kunna ställa någon psykiatrisk
diagnos. .

Det vore vanlig och på lag grundad praxis, att, då i tvistemål ett
vittne hörts mer än en gång, detta skett på yrkande af någondera parten,
som, i händelse af visad tredska hos vittnet eller dess ovilja att gå inför
rätten, yrkat dess inställelse vid vite, hvilket vid upprepad tredska ökats.
Först då vitesbeloppen visat sig overksamma, hade hämtning kunnat föreläggas.

Då rådstufvurätten enligt klagandens mening förfarit olagligt och
oriktigt genom att på eget initiativ och utan fog inkalla klaganden att
ånyo °höras som vittne utan att angifva hvad af klagandens ytterligare
vittnesmål väntades, och då det i ett civilmål torde vara exempellöst och
oförklarligt, att så stränga medel som äfventyr af hämtning anlitades, hade
klaganden ansett sig böra draga dessa utomordentliga åtgärders laglighet
under justieombudsmannens pröfning.

En annan sida af saken förtjänade äfven att beröras. Då i civilmål
part utverkat sig tillstånd till vittnens hörande och på ansökning fått råt
tens kallelse för vittnesmåls afgifvande, hade vittnet rättslig möjlighet att
af den part, som påkallat vittnets hörande, utfå skälig ersättning för de
kostnader och den tidsförlust, som kunde hafva åtföljt vittnesmålets aflåtande.
O™ åter i ett civilmål rätten af själftaget intresse för tvistens
afförande till ena eller andra partens förmån skulle usurpera en befogenhet,
som syntes icke vara för handen, och pa mer eller mindre bryskt
sätt kalla personer till vittnesförhör, hvarom parterna icke gjort fram —

]9H —

ställning, syntes rätten sakna möjlighet att skaffa vittnet ersättning för
kostnader och tidsspillan in. m.

Nu kunde det visserligen understundom gå en smula patriarkaliskt till
med rättsskipningen i den lilla idylliska staden Sigtuna. I de flesta fall
torde häraf ingen eller åtminstone ringa skada uppkomma, men då åtgärder
tillgripits, hvilka uppenbarligen innebure en kränkning af enskildes
rätt och dessutom satte rättssäkerheten i fara, hade klaganden sett sig
nödsakad att påkalla justitieombudsmannens åtgärd för iakttagande af lag
och laga former för rättsskipningen äfven i Sigtuna.

Vid klagoskriften hade fogats — jämte transumt af rådstufvurättens
protokoll i målet för den 1 april 1912 — ett af stadsfiskalen Norder den
27 april 1912 utfärdadt intyg, af innehåll att ingen af parterna eller deras
ombud inför rådstufvurätten påkallat klagandens vidare hörande, sedan
han den 4 mars 1912 hörts som vittne i målet.

Sedan jag förelagt rådstufvurätten att yttra sig öfver klagoskriften,
inkom e. o. notarien Axel Söderborg, hvilken i egenskap af t. f. borgmästare
varit rådstufvurättens ordförande vid målets handläggning den 1
april 1912 och följande rättegångstillfällen, med en å rådstufvurättens
vägnar afgifven förklaring, hvari anfördes, bland annat, följande.

I det i ärendet ifrågakomna målet vore ostridigt, att de personer,
hvilka såsom köpevittnen skrifvit sina namn å salubrefvet, nämligen klaganden
och Carlsson, först i november månad 1911 verkställt sådant undertecknande.
Käranden i målet grundade emellertid sin talan på den omständigheten,
att Margareta Kristina Stål vid denna tidpunkt saknat förståndets
fulla bruk. Under målets handläggning hade till rätten ingifvits
tre särskilda läkarintyg, af innehåll dels att Margareta Kristina Stål sedan
omkring två år tillbaka icke kunnat anses äga normal sinnesförfattning,
och dels att hon på grund af ögonsjukdom icke kunnat läsa tryckt eller
skrifvet utan begagnande af särskildt konstruerade glasögon. Af de båda
köpevittnena brukade klaganden tidtals uppehålla sig å Fredrikssons gård
Räfsta för att verkställa olika arbeten, och hade Carlsson varit anställd
som ladugårdskarl å samma egendom.

Sedan rådstufvurätten den 1 april 1912 upptagit Carlssons vittnesmål,
som väsentligen afvek från klagandens, pröfvade rådstufvurätten nödigt
att för sakens fullständiga utredning ånyo höra klaganden. Då rådstufvurätten
. i en så liten stad som Sigtuna och med dess fåtaliga invånarantal
naturligtvis ägde noggrannare kännedom om de särskilda personerna i
samhället, än som i ett större samhälle kunde vara fallet, ansåg sig rådstufvurätten
hafva goda skäl att befara, att enbart vitesföreläggande skulle
hafva till följd oskälig tidsutdräkt med målets öfverlämnande; och med

— 1914 -

hänsyn till de afsevärda kostnader, som för en hvar af parterna vore förenade
med hvarje inställelse i målet, beslöt sig rådstufvnrätten för den
klandrade åtgärden. Rådstufvurättens uppfattning bekräftades af den omständigheten,
att klaganden utan anmäldt laga förfall uteblef å den rättegångsdag,
till hvilken han blifvit kallad. Att rådstufvurätten icke heller
saknade fog för klagandens förnyade hörande, visade resultatet af vittnesförhöret
den 20 maj 1912, hvarom åberopades ett vid förklaringen fogadt
protokollsutdrag.

I fråga om det utaf stadsfiskalen Norder meddelade intyget ville rådstufvurätten
hänvisa till ett jämväl bilagdt, af käranden och hans rättegångsombud,
advokaten A. Hemming Sjöberg, utfärdadt intyg, hvars riktighet
till alla delar af rådstufvurätten vitsordades. Att en af Sjöberg den
22 april 1912 gjord framställning om klagandens hämtande till rätten icke
tagits till protokollet berodde därpå, att rådstufvurätten ansåg, att enskild
parts yrkande icke kunde hafva något som helst inflytande på verkställigheten
af ett utaf rådstufvurätten redan meddeladt beslut.

Rådstufvurätten hemställde, att den förda klagan måtte lämnas utan
afseende.

Vid förklaringen hade fogats transumt af rådstufvurättens protokoll
i målet för den 4 mars, den 1 april och den 20 maj 1912, af hvilken
handling framgick, att klaganden sistnämnda dag af en fjärdingsman inställts
inför rätten och där aflagt förnyad vittnesberättelse i målet. Klaganden
förklarade därvid till en början, att han fortfarande toge på sin ed
hela innehållet af sitt tidigare vittnesmål. På därefter framställda frågor
omtalade emellertid klaganden, att han numera erinrade sig, att Margareta
Kristina Stål endast uppläst ungefär en tredjedel af salubrefvet, då Fredriksson
afbrutit läsningen med yttrande, att det »inte var så noga att läsa
allt», samt att Margareta Kristina Stål därutöfver icke yttrade något mer
•in orden: »Ja, det måtte jag väl göra». Klaganden hade icke kunnat finna
något påfallande i de af Margareta Kristina Stål begagnade glasögonen,
hvilka, så vidt klaganden kunde förstå, varit ett par helt vanliga glasögon.
Klaganden hade känt Margareta Kristina Stål ett par tre år innan hon
blef sjuk, hvilket klaganden ansåg hafva inträffat efter det omvittnade
tillfället, men klaganden hade redan förut hört ryktesvis berättas, att hennes
sinnesförfattning icke vore fullt normal, och klaganden ville numera
icke heller bestämdt påstå, att hon vid ifrågavarande tillfälle icke varit
sinnessjuk. På föranledande af kärandens ombud berättade klaganden
tillika, att Carlsson strax efter den 1 april 1912, då han vittnat i målet,
lämnat sin anställning på Räfsta.

Det i förklaringen åberopade intyget af advokaten Sjöberg innehöll:

- 1914 —

att Sjöberg vid målets handläggning den 22 april 1912 hos rätten hemställt,
att klaganden, hvilken uteblifvit trots det honom gifna föreläggandet,
skalle genast hämtas; att Sjöberg af förekomna anledningar emellertid afstått
från detta yrkande; att Sjöberg vid rättegångstillfällets slut yrkat,
att klaganden skulle hämtas till nästa rättegångstillfälle; samt att Sjöberg
under dessa förhållanden betraktat det som en själffallen sak, att det ålåge
den part, han företrädde, att förskjuta den vittneslön, klaganden kunde
blifva tillerkänd. Genom påskrift å detta intyg hade rådmannen Ericsson
till alla delar instämt däri, och hade Ericsson förklarat sig villig att förskjuta
den vittneslön, klaganden kunde komma att ytterligare tillerkännas
i målet.

Till bemötande af förklaringens innehåll och till utveckling af sin
talan i ärendet anförde klaganden i en insänd påminnelseskrift, bland
annat:

att rådstufvurätten i sin förklaring i strid med verkliga förhållandet
uppgifvit, att Carlssons vittnesberättelse väsentligen afvikit från klagandens
först aflagda berättelse;

att klaganden den 20 maj 1912 på t. f. borgmästarens begäran häktats
af en fjärdingsman och med fångskjuts från landet, där klaganden
uppehöll sig för åtaget arbete, forslats till Sigtuna, hvarest på grund af
ryktet om rådstufvurättens våldsamma åtgärder mot klaganden och det
därigenom uppkomna förmenandet, att klaganden gjort sig skyldig till
mened, en stor människomassa samlat sig vid rådhuset;

att rättens ordförande på åtskilliga sätt sökt förmå klaganden att ändra
sin förut aflagda vittnesberättelse, under framhållande af det enligt ordförandens
mening oriktiga uti, att klaganden haft från vittnet Carlsson
skiljaktiga utsagor;

att på klagandens förklaring, att han, som vore ansvarig för sitt vittnesmål,
ej kunde ändra något i hufvudsak af hvad han otvunget och utan
häktningsåtgärd redan uppgifvit, ordföranden dock nödvändigtvis ville åstadkomma
några skäligen betydelselösa detaljändringar i klagandens tidigare
berättelse;

att vittnesförhöret å klaganden verkade i hög grad pinsamt och för
honom innebar en svår kränkning;

att det vore af ett visst intresse att erfara, att rådstufvurätten ej låtit
statsverket vidkännas hämtningskostnaden, utan säkerligen med egna personliga
tillgångar täckt samma kostnad;

samt att häri läge ett visserligen tyst men rätt eftertryckligt erkännande
af olagligheten i rådstufvurättens klandrade förfarande.

Vid påminnelseskriften fanns fogad afskrift af ett utaf t. f. borgmäs —

1914 —

tåren Söderborg på rådstufvurättens vägnar utfärdadt bevis därom, att ersättning
för klagandens inställande inför rådstufvurätten den 20 maj 1912
icke af allmänna medel utbetalts eller komme att utbetalas.

Det lagrum, om hvars rätta tillämpning i förevarande fall var fråga,
eller alltså 17 kap. 3 § rättegångsbalken, innehåller, bland annat, följande:

»Kommer ej vittne, som stämdt är; böte i underrätt tre daler, i hofrätt
fem daler; och lägge rätten sedan viss dag och vite före. Kommer
vittnet ej ändå; lite rätten å landet Konungens befallningshafvande till,
eller den kronobetjänt, som närmast är, att skaffa vittnet in: i staden äge
domaren själf makt därtill.»

Detta lagrum bestämmer alltså på ett enkelt och klart sätt samt synnerligen
noggrannt de särskilda tvångsmedel, som en domstol har att anlita
för ett vittnes inställande vid domstolen, och i hvilken ordning detta skall
ske: böter, vite och hämtning. Att märka är tillika, att det enligt svensk
rätt är en allmänt vedertagen grundsats, att anskaffande af bevisning i
civila mål är en parternas ensak.

Såsom klaganden anmärkt, hade dessa regler icke blifvit af rådstufvurätten
iakttagna i förevarande fall. Genom sitt beslut i målet den 1 april
1912 hade rådstufvurätten, utan att någondera parten därtill gifvit anledning,
tagit sig för att ex officio vidtaga anstalter för klagandens förnyade
hörande som vittne. Och i samma beslut hade rådstufvurätten, utan hänsyn
till den lagstadgade ordningen emellan de under förutsättning af parts
initiativ medgifna tvångsmedlen, förelagt klaganden inställelse i målet den
22 april vid hämtnings äfventyr. Ehuru, enligt klagandens icke motsagda
uppgift, klaganden fick del af nämnda föreläggande först den 21 april 1912,
eller alltså dagen före det rättegångstillfälle, då klaganden jämlikt föreläggandet
skulle iakttaga inställelse, förordnade rådstufvurätten genom
beslut den 22 april, att klaganden skulle hämtas till den 20 påföljande
maj. Sistnämnda beslut utgjorde visserligen en konsekvens af beslutet aiden
1 april, men båda besluten stodo i strid med 17 kap. 3 § rättegångsbalken.

Rådstufvurätten hade i förevarande fall tydligen haft den uppfattningen
af målet, att för utletande af sanningen däri varit af vikt, att klaganden
ånyo hördes som vittne. Huru lifligt rådstufvurätten än varit öfvertygad
därom, kunde dock denna omständighet omöjligen hafva gifvit rådstufvurätten
någon befogenhet att för ändamålets vinnande tillgripa uppenbarligen
olagliga medel. Rådstufvurättens ifrågavarande två beslut på —

1914 —

kallade därför enligt min uppfattning laga beifran. Med hänsyn till den
ställning, rådstufvurättens ordförande i en liten stad intager till rättens
icke lagfarna ledamöter, ansåg jag emellertid, att i detta fall ansvaret för
de felaktiga besluten borde drabba rättens ordförande ensam.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att för rådstufvurättens
omförinälta felaktiga beslut inför hofrätten anställa åtal
mot e. o. notarien Söderborg, hvilken varit rådstufvurättens ordförande vid
beslutens fattande, med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet, och borde advokatfiskalen tillika i mån af befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma
att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 11 april 1913. Hofrätten utlät sig däri:
Hofrätten funne väl den omständigheten, att rådstufvurätten utan begäran
af part föranstaltat om förnyadt vittnesförhör med klaganden, icke i och
för sig vara af beskaffenhet, att rådstufvurätten därigenom finge anses
hafva förfarit felaktigt; men enär rådstufvurätten genom att på sätt som
skett ålägga klaganden inställelse vid hämtnings äfventyr samt förordna
om klagandens hämtande till rätten åsidosatt bestämmelserna i 17 kap. 3 §
rättegångsbalken, funne hofrätten skäligt döma Söderborg, hvilken vid omförmälta
båda besluts meddelande tjänstgjort såsom rådstufvurättens ordförande,
att jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen för det af honom
sålunda ådagalagda oförstånd i ämbetet bota 50 kronor; och förpliktades
Söderborg att för det lidande, som måste anses hafva tillskyndats klaganden
genom Söderborgs felaktiga förfarande, till denne utgifva ersättning
med 75 kronor.

Öfver hofrättens utslag anförde e. o. notarien Söderborg besvär hos
Kungl. Maj:t, som meddelade utslag i målet den 21 augusti 1913. Ivungl.
Maj:t yttrade därvid: Som Söderborg, oaktadt erhållet föreläggande, underlåtit
att inkomma med hofrättens protokoll i målet, och samma protokoll
ej varit vid målets företagande till afgörande hos Kungl. Maj:t tillgängligt,
funne Kungl. Maj:t, jämlikt 30 kap. 27 § rättegångsbalken, Söderborg hafva
förlorat talan emot hofrättens utslag.

Underlåtenhet att inleverera uppburna skattemedel.

I en den 9 december 1912 dagtecknad och den 11 i samma månad hit
inkommen klagoskrift påkallade postvaktmästaren P. A. Zettergren min

— 1914 —

ämbetsåtgärd i anledning däraf, att han vid ett den 7 december 1912
förrättadt val af stadsfullmäktige inom Gäfle stads första valkrets skulle
hafva obehörigen varit beröfvad sin rösträtt. Härom anfördes i klagoskriften,
bland annat, följande.

Då klaganden lördagen den 7 december infann sig i vallokalen för att
aflämna sin röst, erhöll klaganden af valförrättaren den öfverraskande upplysningen,
att klaganden saknade rösträtt på grund af skatterestans för år
1904. På stadens kassakontor, dit klaganden omedelbart hänvände sig,
möttes klaganden af den ännu mera öfverraskande upplysningen, att klaganden
icke erlagt något af det honom år 1904 påförda skattebeloppet.
Gent emot den af klaganden framlagda kvitterade debetsedeln kunde man
där endast konstatera, att i hvarje fall ingenting af beloppet var till kassakontoret
redovisadt.

Nu vore förhållandet, att klaganden på grund af arbetslöshet vid tiden
för uppbörden af 1904 års kommunalskatt råkade komma på restlängd med
de utskylder, tillsammans 11 kronor 35 öre, som skulle hafva erlagts för
nämnda år. Sedermera betalte emellertid klaganden till numera pensionerade
exekutionsbetjänten J. Lindström det resterande skattebeloppet sålunda,
att klaganden erlade 6 kronor 35 öre jämte 34 öre i indrifningsafgift den
3 september 1906 samt återstående 5 kronor den 12 september 1910, allt
mot Lindströms kvitto å debetsedeln. I slutet af november sistnämnda år
uppvisade klaganden å kronobokhållarkontoret den kvitterade debetsedeln,
därvid kronobokhållaren, under uttalande af sin förvåning öfver att Lindström,
oaktadt så lång tid förflutit sedan restbeloppet erlagts, ej verkställt
vederbörlig anteckning därom, annullerade restanteckningen i röstlängden.
Vid det några dagar därefter af hållna stadsfullmäktigvalet, liksom sedermera
vid olika tillfällen, utöfvade klaganden rösträtt.

Vid klagoskriften hade fogats bestyrkt afskrift af ifrågavarande debetsedel,
utvisande: att klaganden däri debiterats sammanlagdt 11 kronor 35
öre; att af nämnda belopp bort erläggas 5 kronor 35 öre vid första uppbördsstämman
den 9 maj 1905, 3 kronor vid andra uppbördsstämman den

10 juli samma år och likaledes 3 kronor vid tredje uppbördsstämman den

11 påföljande september; att å obetaldt belopp skolat erläggas tre procent;
samt att Lindström enligt särskilda anteckningar å debetsedeln kvitterat
dels 6 kronor 69 öre den 3 september 1906 och dels 5 kronor den 12
september 1910.

Med en den 10 december 1912 dagtecknad skrift insände klaganden
därefter afskrift af ett reversal, enligt hvilket Lindström den 9 december
1912 till Gäfle stads kassakontor levererat 11 kronor 35 öre, utgörande
hos klaganden uttagna kommunalutskylder till staden för år 1904.

4 — Justitieombudsmannens ämbetslterätlelse till 1,914 års Rilcsdag.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat Lindströms yttrande,
anförde denne i afgifven förklaring, bland annat: att redovisning öfver inbetalta
utskylder och böter icke lämnades omedelbart efter hvarje inbetalning
eller afbetalning, utan skedde detta på olika tider med en eller flera
månaders mellanrum; att beklagligt vore, att ifrågavarande utskylder blifvit
uteglömda vid sådan redovisning; att Lindström, som med utgången af
mars månad 1912 afgick från sin under nära 43 år innehafda tjänst vid
exekutionsverket i Gäfle, då genomgick alla saköreslängder och restlängder
för flera föregående år i ändamål att anteckna och redovisa af Lindström
uppburna och möjligen oredovisade medel; att klagandens inbetalning,
som behörigen varit antecknad i restlängden, därvid beklagligtvis
blifvit förbigången; att något liknande fall icke förut inträffat under Lindströms
långa tjänstetid; samt att klaganden kunnat förekomma ifrågavarande
obehag genom ett besök hos kronobokhållaren, hos hvilken röstlängden förvarades.

I särskild förklaring anförde stadsfogden i Gäfle Albin Widerbäck,
bland annat: att restlängderna för ett år till stadsfogden utlämnades under
loppet af påföljande år, hvarefter vederbörande exekutionsbetjänter hade
tid intill den 31 därpå följande januari att söka däri upptagna personer;
att stadsfogden inlevererade medlen, i den mån de inflöte, så att nyssnämnda
dag allt, som indrifvits, skulle vara inlevereradt; att sålunda 1904
års restlängd redovisats den 31 januari 1906, så att för hvarje i restlängden
upptagen person antingen inlevererats indrifna utskylder eller
redovisning lämnats med bevis, att den resterande vid utmätning saknat
tillgångar eller flyttat till annan ort, eller med annat hindersbevis; samt att
exempelvis klagandens utskylder då redovisats med fattigdomsbevis.

lill bemötande af de i ärendet afgifna förklaringarna insände klaganden
en påminnelseskrift, däri anfördes, bland annat: att klaganden å
stadens kassakontor hört uppgifvas, att Lindström vid afskedet fått inleverera
mellan 300 och 400 kronor, hvaraf framginge, att den af klaganden
anmärkta händelsen icke vore det enda fall af bristande redovisning,
som inträffat under Lindströms tjänstetid; att den glömska, som Lindström
föreburit såsom orsak till hans underlåtenhet att redovisa de hos klaganden
indrifna medlen, vore oursäktlig beträffande slutbetalningen år 1910;
samt att, om denna glömska sammanställdes med den af stadsfogden lämnade
upplysningen, att klagandens utskylder för år 1904 af Lindström
redovisats med fattigdomsbevis, vågade man påstå, att Lindströms tal om
glömska icke vore med sanningen öfverensstämmande.

* *

— 1914 —

I ärendet var sålunda upplyst, att förre exekutionsbetjänten Lindström
af klaganden emottagit dels den 3 september 1906 6 kronor 69
öre och dels den 12 september 1910 ytterligare 5 kronor, utgörande,
jämte indrifningsafgift, klagandens utskylder till staden Gäfle för år 1904,
men icke desto mindre underlåtit att till stadens kassakontor inleverera
dessa utskylder förr än den 9 december 1912. Hvad Lindström härutinnan
låtit komma sig till last fann justitieombudsmannen med hänsyn
till de i ärendet framkomna omständigheterna icke böra lämnas utan laga
beifran, och aflat han fördenskull till Konungens befallningshafvande i
Gäfleborgs län en ämbetsskrifvelse med anhållan att en åklagare måtte förordnas
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anställa och utföra åtal
mot Lindström för ifrågavarande tjänstefel. I berörda skrifvelse anförde
justitieombudsmannen tillika, att åklagaren efter behörig utredning, huruvida
Lindström gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl i afseende å något
eller några af de skatte- eller bötesbelopp, som han vid sin afgång från
tjänsten inlevererat, borde i målet yrka ansvar å Lindström efter lag och
sakens beskaffenhet samt, i mån af'' befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed anställdes emot Lindström åtal vid rådstufvurätten
i Gäfle, som meddelade utslag i målet den 25 april 1913. Rådstufvurätten
yttrade däri:

Genom hvad Lindström erkänt och genom hvad dessutom i målet
förekommit hade blifvit utrönt, ej mindre att Lindström såsom exekutionsbetjänt
i Gäfle i kommunalskatt till Gäfle stad uppburit för år 1904 af
klaganden 6 kronor 35 öre den 3 september 1906 och 5 kronor den 12
september 1910, för år 1903 af bageriarbetaren Frans Wilhelm Eriksson
16 kronor 35 öre den 8 april 1905, för år 1906 från sjömannen Karl
Leonard Hedlund 6 kronor den 18 april 1908 och för är 1908 från gjuteriarbetaren
Erik Gustaf Forsberg 55 öre den 12 november 1909, än äfven
att Lindström till stadens kassakontor inlevererat dessa utskylder, de från
klaganden uppburna först den 9 december 1912 och de öfriga först den
26 februari 1913.

Och enär Lindström härigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet och
försummelse i tjänsten, men Lindströms berörda brottsliga förfarande vore
att betrakta som fortsättning af ett och samma brott, pröfvade rådstufvurätten
jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen rättvist döma Lindström
att för sin berörda tjänsteförsummelse bota 75 kronor; och skulle
Lindström jämlikt sitt medgifvande till klaganden utbetala ersättning med
45 kronor 5 öre.

Rådstufvurättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1914 —

Felaktiga reseräkningar.

I en med posten insänd, den 14 november 1912 dagtecknad och påföljande
dag hit inkommen klagoskrift anförde förre fanjunkaren O. Hamrin,
att kaptenen i Hälsinge regementes reserv P. H. Söderberg såsom befälhafvare
för Ljusdals rullföringsområde n:r 62, under den tid klaganden
varit anställd såsom rullföringsbiträde därstädes, begått oegentlighet^ därutinnan,
att Söderberg genom ingifvande af falska reseräkningar uttarit
reseersättning, dagtraktamente och ersättning för transport af effekter för
mönstringsresor, som Söderberg aldrig verkställt men klaganden genom
muntliga order ålagts att ensam fullgöra. Enligt uppgift i klagoskriften
. ~,e sålunda år. 1908 inträffat, att Söderberg — sedan mönstring förrättats
i Färila därifrån återvändt hem till Ljusdal, under det att klaganden
fått ensam fortsätta o resan från Färila till Kårböle och Los samt åter till
Färila och Ljusdal. Ar 1909 hade klaganden ensam fått resa och förrätta
mönstring i Ramsjö och Hassela.

I klagoskriften fanns intagen en specificerad tablå öfver hvilka resor
kaptenen Söderberg undandragit sig att fullgöra, men för hvilka han icke
desto mindre uttagit ersättning, utvisande berörda tablå ett sammanlagdt
ersättningsbelopp af 127 kronor 60 öre.

Vid klagoskriften hade tillika fogats en förteckning å 12 personer,
hvilka skulle kunna intyga, att kaptenen Söderberg icke varit med vid
ifrågavarande förrättningsställen.

I förklaring öfver klagoskriften anförde kaptenen Söderberg hufvudsakligen
följande.

Så fort Söderberg genom tidningarna fick kännedom om klagandens
för Söderberg öfverraskande anmälan, satte sig Söderberg i förbindelse med
ett ombud i Stockholm för att därigenom få visshet, huruvida klagandens
uppgifter vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Då detta
bekräftades, inreverserade Söderberg till Jämtlands fältjägarregementes
kassa den 25 november 1912 det i fråga varande beloppet 127 kronor 60 öre.

Såsom anledning till räkningarnas oriktighet ville Söderberg nämna,
dels att klaganden i sin dåvarande egenskap af biträde å rullföringsexpeditionen
årligen uppsatte och utskref mönstringsreseräkningarna för
såväl Söderberg som sig själf — hvilket äfven framginge vid jämförelse
med vederbörande verifikationer i armeförvaltningen och hos kammarrätten
dels ock att Söderberg, intet ondt anande, skref under »på god tro».

Något ohederligt eller brottsligt torde sålunda i denna sak icke kunna
äggas Söderberg till last, utan skulle då endast återstå »oförstånd i tiän —

1914 —

sten». Söderberg ville därför hemställa, att, då klaganden af genomskinliga
och för honom föga hedrande motiv under åratal dolt ifrågavarande
oegentligheter, under det att Söderberg, så fort dessa kommo till hans
kännedom, skyndade att återbära de medel han omedvetet uppburit för
mycket, klagomålen icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Vid denna förklaring hade fogats afskrift af ett utaf kaptenen Söderberg
utfärdadt, den 25 november 1912 dagtecknadt reversal, enligt hvilket
till Jämtlands fältjägarregementes kassa inreverserades 127 kronor 60 öre,
utgörande återbäring af å mönstringsreseräkningar af åren 1908 och 1909
för högt uppburna medel. Enligt särskilda anteckningar å reversalet hade
det återburna beloppet annoterats af vederbörande kassakontrollant och,
under hänvisning till annotationen, kvitterats af regementsintendenten.

I en insänd påminnelseskrift bestred klaganden på det bestämdaste
afseende å kaptenen Söderbergs förklaring, och till stöd härför anförde
klaganden, bland annat: att Söderbergs påståenden om motiven till klagandens
anmälan äfvensom Söderbergs öfriga yttranden i förklaringen väl
borde falla på sin egen orimlighet, då man visste, att klaganden ej af sig
själf kunnat utskrifva reseräkningar för Söderbergs räkning och begära
hans underskrift på desamma; samt att Söderberg, sin plikt och skyldighet
likmätigt, tillräckligt noga öfvervakat klagandens arbete på hans expedition
för att vara fullt medveten om innehållet af de räkningar, klaganden
på hans egna order och anvisningar utskrifvit och för honom framlagt
till granskning och underskrift.

* *

Med den förklaring, kaptenen Söderberg i ärendet sålunda afgifvit,
fann min företrädare i justitieombudsmansämbetet sig icke kunna åtnöjas,
utan aflät han till krigsfiskalen en ämbetsskrifvelse, däri krigsfiskalen
tick i uppdrag att inför krigshofrätten åtala Söderberg för hvad denne
härutinnan låtit komma sig till last. I berörda skrifvelse anförde justitieombudsmannen
hufvudsakligen:

Enligt 117 § i förordningen angående inskrifning och redovisning af
värnpliktiga den 5 december 1901 — sådant nämnda lagrum lydde före
de med värnpliktslagen och inskrifningsförordningen vidtagna ändringarna
vid 1911 års riksdag och alltså vid den tid ifrågavarande klagomål afsåge
— skulle den i 32 § 2 mom. värnpliktslagen föreskrifna mönstring med
beväringen årligen förrättas af rullföringsområdesbefälhafvaren under tiden
emellan den 15 november och den 20 december samt försiggå inom rullföringsområdet
å ställen, som utsåges af befälhafvaren för inskrifningsområdet
efter förslag af rullföringsområdesbefälhafvaren. I förevarande

— 1914 —

fall vore emellertid ostridigt, att kaptenen Söderberg såsom befälhafvare
för Ljusdals rullföringsområde åren 1908 och 1909 underlåtit att, sin
plikt likmätigt, hålla mönstringar med de värnpliktiga å flera särskilda
inom rullföringsområdet belägna, till mönstringsställen bestämda orter,
men icke desto mindre i afgifna reseräkningar tillgodofört sig stadgad ersättning
pa samma sätt, som om han hållit vederbörliga mönstringar å
ifrågavarande orter. För det felaktiga förfarande, som härutinnan0läge
Söderberg till last i hans befattning såsom rullföringsområdesbefälhafvare,
borde därför krigsfiskalen å Söderberg yrka ansvar efter las: och sakens
beskaffenhet. °

Efter det klagoskriften hit inkommit hade kaptenen Söderberg visserligen
återburit det belopp, som klaganden uppgifvit vara af Söderberg
obehörigen. uttaget. Men då klagandens uppgifter härutinnan, såsom ock
han själf i klagoskriften antydt, kunde behöfva kontrolleras genom en
jämförelse med Söderbergs reseräkningar för ifrågavarande båda år, borde
krigsfiskalen ombesörja en dylik jämförande granskning och, i händelse
anledning därtill skulle gifvas, emot Söderberg framställa anspråk på ett
ytterligare återbärande af uppburna statsmedel.

I enlighet härmed blef åtal mot kaptenen Söderberg anställdt inför
krigshofrätten, och i afgifvet memorial yrkade krigsfiskalen, att Söderberg
för det felaktiga förfarande, som af justitieombudsmannen lagts honom
till last, måtte dömas till ansvar jämlikt 143 § strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 25 kap. 16 och 22 §§ allmänna strafflagen. Tillika förklarade
krigsfiskalen, att, då vid jämförelse mellan den i justitieombudsmannens
skrifvelse omförmälda tablå och de däri afsedda hos arméförvaltningen
och kammarrätten förvarade reseräkningarna framginge, att Söderberg
återburit mer än han, så vidt handlingarna i målet och förutnämnda
reseräkningar utvisade, obehörigen tillgodogjort sig, krigsfiskalen icke hade
något ersättningsyrkande att framställa.

Efter slutad skriftväxling meddelade krigshofrätten utslag i målet den
30 april 1913. Krigshofrätten utlät sig däri:

Enär kaptenen Söderberg i de anmärkta hänseendena gjort sig skyldig
till felaktigt förfarande i egenskap af rullföringsområdesbefälhafvare, men
samma förfarande med hänsyn till omständigheterna i målet måste anses
hafva skett af oförstånd och försumlighet, pröfvade krigshofrätten lagligt
på det sätt bifalla krigsfiskalens i målet förda talan, att Söderberg, i förmågo
af 144 § strafflagen för krigsmakten, dömdes för hvad han sålunda
låtit komma sig till last att undergå disciplinstraff af arrest utan bevakning
i 15 dagar.

Krigshofrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1914 —

Felaktigt förfarande vid utmätning.

I en hit ingifven klagoskrift anförde vice häradshöfdingen Karl Magnus
Lind, i uppgifven egenskap af ombud för östby ångsågsaktiebolag, hufvudsakligen
följande.

Efter processer, som varat under flera årtionden, blef Sundsvalls
enskilda bank genom en af Svea hofrätt den 21 juni 1912 gifven dom
förpliktad att till Östby ångsågsaktiebolag utgifva ett belopp, som med
räntor uppgick till omkring 180,000 kronor. Denna dom inlämnades till
stadsfogden i Sundsvall Hj. Reimers för verkställighet. Vid företagen utmätning
framlämnade bankens styrelse till säkerhet för gäldandet af bankens
ifrågavarande skuld ett räntebärande depositionsbevis af den 15
augusti 1912, utvisande att Sundsvalls enskilda bank hos aktiebolaget Sundsvalls
handelsbank insatt 180,000 kronor, samt att Sundsvalls enskilda bank
ägde att 8 dagar efter skedd uppsägning emot återställande af beviset, behörigen
kvitteradt, lyfta nämnda belopp jämte därå upplupen ränta efter
4 procent om året. Depositionsbeviset öfverläts på stadsfogden, hvarefter
denne till säkerhet för gäldandet af ifrågakomna skuld utmätte nämnda
depositionsbevis, hvilket äfven af honom omhändertogs.

Klaganden ansåge, att stadsfogden vid denna förrättning förfarit oriktigt.
Då Sundsvalls enskilda bank icke kunde hafva varit i saknad af penningar
för domens fullgörande, hade det otvifvelaktigt ålegat stadsfogden
att uttaga beloppet. I 39 § utsökningslagen omtalades icke någon annan
nedsättning eller deponering af penningar än hos öfverexekutor, där penningarna
skulle tillhandahållas den vinnande parten till lyftning emot borgen.
Stadsfogden hade sålunda icke någon rätt att låta sig nöjas med en deposition
hos annat bankinstitut. Som emellertid Sundsvalls handelsbank
ostridigt varit vederhäftig för beloppet, samt uppsägningstiden var kort
och depositionsbeviset öfverlåtet på stadsfogden, hade klaganden, som biträdt
östby ångsågsaktiebolag i denna angelägenhet, ansett det onödigt att
öfverklaga förrättningen, då ju stadsfogden, för den händelse nämnda
bolag önskade lyfta penningarna, kunde efter uppsägning af depositionsbeviset
inom 8 dagar tillhandahålla dem.

Mot borgen, som godkänts såväl af banken som af stadsfogden,
begärde därefter ångsågsaktiebolaget att få hos stadsfogden lyfta beloppet.
Stadsfogden öfverlämnade då visserligen till bolaget sagda depositionsbevis,
men vägrade att öfverlåta detsamma, hvarigenom han omöjliggjort
för bolaget att dess rätt likmätigt komma i besittning af beloppet.

— 19H —

Klaganden ansåge, att stadsfogden äfven häri förfarit oriktigt. Lagens
mening vore säkerligen, att, då en hofrätt ålagt en person betalningsskyldighet,
hans rätt blifvit till den grad af sannolikhet styrkt, att han icke
längre skulle behöfva vänta på sin betalning, endast motparten erhölle full
säkerhet för att denne icke, i händelse Kungl. Maj:t skulle ändra hofrättens
dom, komme att lida någon förlust genom betalningen i förtid. Därför
kunde icke den dömde, genom ställande af aldrig så stor säkerhet eller
borgen, undgå domens verkställande. Detta kunde endast ske genom deponering
af beloppet hos öfverexekutor, där penningarna Unge af den vinnande
lyftas. I hvarje fall vore sålunda den sistnämnde berättigad att
utfå beloppet, för så vidt den dömde vore i stånd att betala detsamma.
När nu stadsfogden åtnöjt sig med att penningarna deponerats hos Sundsvalls
handelsbank, hade det enligt klagandens förmenande varit stadsfogdens
skyldighet att, sedan ångsågsaktiebolaget ställt behörig borgen, genatt
lyfta det deponerade beloppet och öfverlämna det till bolaget. Ville han
i stället lämna depositionsbeviset, hade han naturligtvis varit skyldig att
transportera detsamma på bolaget.

Hvad stadsfogden sade därom, att en sådan transport skulle innefatta
en förändring af det utmätta, vore alldeles obegripligt. Det utmätta skulle
naturligtvis öfverlämnas till den lyftande i sådant skick, att det kunde af
honom användas, och med all den rätt, hvarmed stadsfogden innehade detsamma.
Om stadsfogden utmätte en check, vore det ju alldeles meningslöst,
om denna skulle lämnas till den lyftande utan att på samma gång
öfverlåtas, och samma vore förhållandet med depositionsbeviset.

Med hänvisning till hvad sålunda anförts hemställde klaganden, att
emot stadsfogden måtte vidtagas de åtgärder, till hvilka hans handlingssätt
kunde gifva anledning, samt att ångsågsaktiebolaget måtte förhjälpas
att snarast möjligt komma i tillfälle att verkligen lyfta beloppet i fråga.

Vid klagoskriften funnos fogade af två personer till riktigheten bestyrkta
afskrifter af följande handlingar, nämligen:

1) Svea hofrätts i klagoskriften omförmälta dom af den 21 juni 1912;

2) ett af stadsfogden Reimers undertecknadt protokoll vid utmätningsförrättning
i Sundsvall den 16 augusti 1912, hvaraf inhämtades: att på
grund af hofrättens dom skulle hos Sundsvalls enskilda bank uttagas 258,901
kronor 68 öre; att från nämnda belopp finge, mot återställande af ett utaf
Klubbo sågverksaktiebolag den 28 oktober 1878 utfärdadt skuldebref, afräknas
i kapital och förslagsvis beräknad ränta 79,563 kronor 57 öre, hvadan
banken i sådant fall hade att erlägga 179,338 kronor 11 öre; att vid utmätningsförrättningen
två medlemmar i styrelsen för Sundsvalls enskilda
bank, under förmälan att banken öfverklagat hofrättens dom, framlämnat

— 1914 —

dels omförmälta, af Klubbo sågverksaktiebolag utfärdade skuldebref dels
ock ett den 15 augusti 1912 dagtecknadt räntebärande depositionsbevis,
innehållande, bland annat, att Sundsvalls enskilda bank, som i aktiebolaget
Sundsvalls handelsbank på depositionsräkning insatt 180,000 kronor, ägde
att 8 dagar efter skedd uppsägning och emot återställande af beviset,
behörigen kvitteradt, i handelsbanken lyfta nämnda belopp jämte ränta,
samt att å de insatta medlen skulle godtgöras 4 procent ränta efter år
räknadt; att detta bevis öfverlåtits på tjänstförrättande stadsfogden i Sundsvall;
att denna transport noterats för aktiebolaget Sundsvalls handelsbank;
att sedan det af Klubbo sågverksaktiebolag utställda skuldebrefvet af stadsfogden
omhändertagits, denne till säkerhet för gäldandet af Sundsvalls
enskilda banks ifrågakomna skuld utmätt omförmälta depositionsbevis å

180,000 kronor, hvilket, äfven af stadsfogden omhändertagits; samt att direktören
i Sundsvalls enskilda bank Erik Berggren tillställts i 84 § utsökningslagen
omförmäld uppgift med åtecknad besvärshänvisning; och

3) ett af Reimers den''5 oktober 1912 utfärdadt bevis därom, att östby
ångsågsaktiebolag hos Reimers anhållit att få lyfta omförmälta depositionsbevis,
behörigen öfverlåtet på ångsågsaktiebolaget; att nämnda bolag på
grund häraf enligt 40 § utsökningslagen hos Reimers emot borgen af
Hälsinglands enskilda bank fått lyfta depositionsbeviset; men att Reimers
ansett sig ej lagligen berättigad att öfverlåta depositionsbeviset, då detta
skulle innefatta en förändring af det utmätta.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat yttrande från stadsfogden
Reimers, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.

Till en början påstode klaganden, att Reimers i utöfvandet af sin
tjänst förfarit oriktigt, därigenom att Reimers vid ifrågakomna utmätningstillfälle
ej utmätt kontanta penningar.

I 62, 63 och 64 §§ utsökningslagen angåfves reglerna för den inbördes
ordning, i hvilken gäldenärens egendom skulle utmätas, och stadgades
här, att lösören först skulle tagas i mät, samt att såsom lösören
finge räknas »sådana obligationer och andra värdepapper, hvilka med
lätthet kunna i penningar förvandlas».

Det af Reimers vid ifrågavarande tillfälle utmätta depositionsbeviset
ansåge Reimers vara ett sådant värdepapper, som med lätthet kunde förvandlas
i penningar, och att denna hans åsikt vore riktig, torde icke med
fog kunna bestridas. 1 kommentar till utsökningslagen, sid. 183, angåfve
äfven professor Ernst Trygger uttryckligen depositionsbevis af bankinrättning
vara ett dylikt värdepapper.

Nåo-on bestämmelse om att af lösören ovillkorligen penningar i första

5 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.914 års Riksdag.

hand skulle utmätas funnes Reimers veterligen ej, och hade ej heller af
klaganden kunnat angifvas eller åberopas. Däremot stadgades i 64 § utsökningslagen,
att, om gäldenären uppgåfve viss egendom till utmätning,
denna företrädesvis borde utmätas, så framt dess utmätande ej strede mot
nyss åberopade regler och det kunde ske utan förfång för borgenären.

Det al Reimers utmätta värdepapperet uppgafs i mät af gäldenären,
och då det vore likställdt med lösören samt genom dess utmätande något
förfång ej kunde tillskyndas borgenären, enär ju om det utmätta ej kunde
sägas, att det vore af tvifvelaktigt värde, ansåge Reimers sig i detta afseende
hafva handlat fullkomligt riktigt och i full öfverensstämmelse med
gällande lag, samt att klagandens angifvelse mot Reimers för tjänstefel
härutinnan vore obefogad.

Vidare förfäktade klaganden den åsikten, att en icke laga kraftvunnen
hofrättsdom för den vinnande parten ovillkorligen skulle medföra rätt
till likvid, för så vidt gäldenären ägde förmåga att betala, och ansåge,
att Reimers på den grund förfarit oriktigt, då Reimers vägrat att på Östby
ångsågsaktiebolag öfverlåta det utmätta depositionsbeviset."

Äfven häri vore Reimers af annan åsikt än klaganden.

Sökanden (borgenären) ägde genom ett dylikt°utslag eller dom rätt
att tilltvinga sig utmätning för sin fordran, men ej likvid. Ville ^äldenären
förhindra utmätning, vore han enligt 39 § utsökningslagen skyldig
att hos Konungens befallningshafvande nedsätta penningar, svarande mot
hvad dömdt blifvit. Dessa nedsatta penningar ägde sökanden sedan rätt
att lyfta mot pant eller borgen, och på sådant sätt kunde sökanden komma
i_ tillfälle att få likvid. Han kunde dock ej genom tvång erhålla denna
likvid, ty det läge i gäldenärens eget skön att bestämma, om han ville,
att utmätning skulle ske, eller om nedsättning skulle äga rum. Valde
gäldenären utmätning, så funnes, såsom förut påpekats, ingen bestämmelse
om att utmätning af penningar skulle äga rum. Det yttersta, sökanden i
detta fall kunde tilltvinga sig, vore att lösören eller därmed likställda
värdepapper blefve utmätta, och att han emot pant eller borgen finge lyfta
(omhändertaga) dessa lösören eller värdepapper.

Enligt 40 § utsökningslagen finge dessa lösören ej utan gäldenärens
samtycke säljas eller med andra ord förvandlas till penningar, så framt
ej öfverexekutor på sökandens begäran i särskilda undantagsfall därom
förordnade. Någon förändring af det utmätta finge sålunda ej vidtagas,
innan domen vunnit laga kraft.

I förevarande fall uttryckte gäldenären vid utmätningstillfället tydligen,
att han ej ville nedsätta mot skulden svarande penningar, utan att
utmätning skulle äga rum och detta just af skäl, att gäldenären ej ville,

— 1914 —

att sökanden kom i tillfälle att lyfta penningar eller erhöll likvid för sin
fortfarande omtvistade fordran.

Gäldenären hade härvid tillfälle att i mät uppgifva andra lätt realiserbara
värdepapper, såsom obligationer, inteckningar etc., men för att det
utmätta på mest tänkbara sätt skulle motsvara sökandens fordran och vara
af sådan beskaffenhet, att det på möjligt lättaste sätt kunde förvandlas i
penningar, uppgafs i mät och utmättes ifrågavarande depositionsbevis.

Klaganden sammanblandade utmätning med nedsättning. Här vore
och hade ej varit fråga om någon nedsättning eller deponering i och för
domens fullgörande, utan här vore fråga om utmätning.

Att depositionsbeviset transporterats på Reimers, och att denna
transport delgifvits aktiebolaget Sundsvalls handelsbank, afsåg dels att
underlätta en kommande eventuell realisation af det utmätta och dels att
uppfylla i depositionsbeviset intagen bestämmelse om att öfverlåtelse
skulle i banken anmälas, hvarjämte meddelandet af i 75 § utsökningslagen
omförmälta förbud härigenom gjordes öfverflödigt.

Någon inverkan på utmätningen hade i och för sig icke denna öfverlåtelse
och var ej heller nödvändig, utan måste anses vara en öfverloppsgärning
af gäldenären.

Då sålunda, enligt hvad Reimers förut visat, uti förevarande fall sökanden
icke ägt rätt att tilltvinga sig likvid, och då mot gäldenärens
bestridande det utmätta ej finge realiseras eller förvandlas till penningar,
men det utmätta i detta fall varit af sådan natur, att en öfverlåtelse på
sökanden af depositionsbeviset innefattat icke blott en förändring af det
utmätta utan äfven en sådan realisation och förvandling i penningar, hvilket
ju klaganden äfven åsyftade, hade Reimers ansett sig utan gäldenärens
medgifvande ej lagligen berättigad att villfara sökandens ifrågakomna
begäran, och ansåge sig Reimers äfven härutinnan hafva handlat fullt lagenligt,
och att klagandens angifvelse mot Reimers om tjänstefel äfven i
detta afseende vore obefogad.

1 öfrigt borde här framhållas, att på sökandens begäran protokoll
öfver ifrågakomna utmätning i rekommenderad försändelse till sökanden
af Reimers öfversändes den 7 september 1912, och att sökanden sålunda
haft tillfälle att i behörig ordning öfverklaga utmätningen. Detta hade
emellertid ej skett; och hade sökanden sålunda numera försuttit sin rätt
att vinna ändring i utmätningen, som gent emot honom vore laga kraftvunnen.

1 166 och 173 §§ utsökningslagen funnes föreskrifter fastställda, huru
borgenär, som vore missnöjd med någon utmätningsmannens åtgärd, skulle
gå tillväga för att söka ändring och eventuellt skadestånd af utmätnings —

1914 —

mannen; och torde dessa lagbestämmelser, som vore klaganden väl bekanta,
icke kunna förbigås.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde Reimers, att ifrågakomna
klagoskrift måtte lämnas utan afseende.

för bemötande af hvad stadsfogden Reimers sålunda genmält anförde
klaganden i en ingifven påminnelseskrift hufvudsakligen följande.

Till ursäkt för sin underlåtenhet att, såsom hans plikt varit, hos
Sundsvalls enskilda bank uttaga det utdömda beloppet hade stadsfogden
åberopat Tryggers kommentar till utsökningslagen, enligt hvilken depositionsbevis
af någon bankinrättning vore af den beskaffenhet, att de kunde
blifva föremål för utmätning. Då stadsfogden sålunda tycktes hafva någon
kännedom om sagda kommentar, borde han icke hafva förbigått sid.
168 i densamma, där det under 61 § hette: »I betalningsskyldighetens
egen natur ligger, att vid dess realisation genom utmätning i första hand
skall tagas i mät sådan egendom, på hvars gäldande betalningsskyldigheten
går ut. Ar gäldenär pliktig att betala penningar, skola följaktligen
helst sådana utmätas — — —. Detta sammanhänger så nära med hela
utmätningsinstitutet, att det icke ansetts nödvändigt att uttryckligen utsäga
det i lagen.»

Det af stadsfogden åberopade yttrandet förekomme under redogörelsen
för den ordning, i hvilken utmätning skulle ske. Denna redogörelse,
hvilken väl stadsfogden måste antagas hafva i dess helhet studerat, började
emellertid sålunda: »Här återstår att lämna en redogörelse för den
hufvudsakliga ordning, i hvilken gäldenärens utmätningsbara tillgångar
skola tagas i mät. Hufvudsynpunkten i bestämmandet af denna ordning har
varit, att, när borgenären icke omedelbart kan få sin betalningsskyldighet
realiserad, sådana tillgångar i främsta rummet skola utmätas, hvilkas realiserande
lättast låter sig verkställas.» I en härvid fogad not hänvisades
till ofvannämnda § 61.

Vore betalningsskyldighet någon ålagd, komme sålunda dessa regler
till tillämpning, endast om penningar saknades till gäldens täckande.

Under 40 §, på hvilken stadsfogden med rätta fäst sin uppmärksamhet,
hette det i samma kommentar å sid. 117: »Har det utmätta försålts,
eller hafva penningar utmätts, äger borgenären erhålla betalning emot
pant eller borgen, på sätt stadgas i § 116.»

Dessa citat bekräftade fullständigt den af klaganden uttalade åsikten,
att sedan genom öfverrätts dom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd,
fordringsägaren ovillkorligen vore berättigad^ att emot pant eller borgen
erhålla betalning, därest hos gäldenären funnes tillräckligt med penningar
härför. Att Sundsvalls enskilda bank skulle hafva saknat nödiga kontanta

— 1914 —

penningar till gäldens betalande, hade icke ens blifvit påstådt. Däremot
hade stadsfogden framkommit med den märkliga förklaringen, att hela
hans tillvägagående åsyftat att i enlighet med bankens önskan hindra,
att bolaget skulle sin lagliga rätt likmätigt erhålla likvid.

Stadsfogden hade uppgifvit, att öfverlåtelsen af depositionsbeviset
skett dels för att underlätta kommande eventuell realisering, dels för att
uppfylla föreskrifterna i själfva depositionsbeviset och dels därför, att
meddelandet af sådant förbud, som i 75 § utsökningslagen omförmältes,
därigenom skulle blifva öfverflödigt. Sedd under belysning af stadsfogdens
ofvannämnda förklaring rörande afsikten med hans egendomliga handlingssätt,
tedde sig emellertid öfverlåtelsen ingalunda såsom någon öfverloppshandling
utan såsom ett nödvändigt moment i tillvägagåendet, för
att östby ångsågsaktiebolags lagliga rätt därigenom skulle kunna kränkas.
Hade nämligen öfverlåtelsen icke ägt rum, skulle det enligt stadsfogdens
åsikt jämlikt sagda 75 § ålegat honom att i utmätningsprotokollet teckna
förbud för Sundsvalls handelsbank att till annan än honom eller den, till
hvilken i följd af utmätningen Sundsvalls enskilda banks rätt kunde komma
att öfvergå, å. v. s. till östby ångsågsaktiebolag, utbetala något på grund
af depositionsbeviset. Bolaget skulle i sadant fall alltså icke kunnat förhindras
att, sedan det emot borgen utfått depositionsbeviset, därför lyfta
penningarna hos Sundsvalls handelsbank. Som meningen var att förhindra
detta, kringskars bolagets rätt därigenom, att depositionsbeviset
öfverläts på stadsfogden, hvilken vägrade att i sin tur öfverlåta det på
bolaget.

Stadsfogden ansåge, att bolaget bort hos öfverexekutor öfverklaga
hans åtgärder. Skälet, hvarför så icke skett, hade redan i klagoskriften
angifvits. Det skulle endast vållat onödig tidsutdräkt, då ju stadsfogden
genom uppsägande af depositionsbeviset eller genom dess öfverlåtande på
bolaget kunnat inom 8 dagar tillhandahålla bolaget penningarna. Bolaget
kunde naturligtvis aldrig hafva en tanke på, att stadsfogden uppsåtligen
gått så tillväga som skett för att i enlighet med gäldenärens önskan
beröfva bolaget dess lagliga rätt att utfå penningarna.

Denna afsikt, som stadsfogden erkände, ställde naturligtvis hans förfaringssätt
i en helt annan dager, än om det berott uteslutande på okunnighet
och oförstånd.

* *

Hvad stadsfogden Reimers åtgjort i förevarande hänseende faun min
företrädare i justitieombudsmansämbetet icke böra lämnas utan laga be —

iyi4 —

ifrån, och i en till Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län
aflåten ämbetsskrifvelse anhöll därför min företrädare, att en åklagare
måtte förordnas att emot Reimers vid vederbörlig domstol i laga ordning
väcka och utföra åtal för hvad Reimers härutinnan låtit komma sig till
last. I en för åklagaren utfärdad instruktion rörande åtalets utförande
yttrade min företrädare hufvudsakligen:

sakens natur läge, att om en gäldenär, som af domstol ålagts betalningsskyldighet
i penningar, innehade reda penningar, dessa borde i
första hand tjäna till fullgörande af den gäldenären härutinnan åliggande
skyldigheten. Detta framginge ock af grunderna för stadgandet i 61 §
utsökningslagen. I förevarande fall var ett bankinstitut förpliktadt att
utgifva ett visst penningbelopp, och det funnes ingen anledning att antåg1^
att nämnda bankinstitut skulle hafva saknat kontanta penningar till
skulaens gäldande, något som ej heller ens blifvit af någon påstådt. Det
hade därför varit utmätningsmannens oafvisliga skyldighet att till de
personer, hvilka å bankens vägnar öfvervoro utmätningsförrättningen, ställa
en bestämd fråga, om kontanta penningar till skuldens gäldande funnes i
banken. Först om denna fråga besvarats med nej, hade utmätningsmannen
varit befogad att taga under öfvervägande, om andra värdeföremål
förefunnes, och förrätta utmätning af ett bland dessa. Om i förevarande fall
kontanta penningar blifvit utmätta, hade därmed uppkommit den i 116 §
utsökningslagen omtalade händelse, att penningar influtit till utmätningsmannen
annorledes än efter försäljning af utmätt egendom. Då skulle
enligt berörda lagrum samma penningar inom fjorton dagar efter deras
inflytande, hafva hållits borgenären tillhanda. Enligt andra punkten i
116 § utsökningslagen hade dock — innan målet blifvit slutligen afgjordt

betalning ej fått af borgenären lyftas annorledes än emot pan° eller
borgen.

Stadsfogden Reimers hade alltså förfarit felaktigt vid behandlingen af
förevarande utmätningsärende, och de genom skriftväxlingen framkomna
omständigheterna i ärendet syntes vara sådana, att laga beifran af det begångna
felet icke borde uteblifva. I åtalet borde åklagaren ej mindre å
Reimers yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven i mån af
befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd,
kunde komma att däri framställa,

I enlighet härmed blef åtal mot stadsfogden Reimers anställdt vid
rådstufvurätten i Sundsvall, och vid målets första handläggning anmälde
sig såsom målsägare klaganden, under förmälan att honom tillkomme 5
procent å Ostby ångsågsaktiebolags i målet ifrågakomna fordran förutom

— 1914 —

all utdömd rättegångskostnadsersättning. Rådstufvurätten meddelade utslag
i målet den 16 maj 1.913, därvid rådstufvurätten utlät sig:

Enär den omständigheten, att klaganden kunde hafva fått på sig öfverlåten
viss andel af Ostby ångsågsaktiebolags ifrågavarande fordran hos
Sundsvalls enskilda bank, icke i och för sig kunde för klaganden medföra
befogenhet att i målet föra talan såsom målsägare, lämnade rådstufvurätten
utan afseende hvad klaganden i målet anfört och yrkat.

Vidkommande själfva saken funne väl rådstufvurätten, att Reimers,
då Sundsvalls enskilda bank genom hofrättens dom ålagts gälda penningar,
helst bort hafva utmätt kontanta medel; men enär Reimers på grund af
det utmätta depositionsbeviset, som på Reimers öfverlåtits, ägt att 8
dagar efter skedd uppsägning i aktiebolaget Sundsvalls handelsbank lyfta

180,000 kronor jämte därå upplupen, efter 4 procent beräknad ränta,
samt Reimers sålunda, då ångsågsaktiebolaget den 24 september 1912 hos
Reimers ställt godkänd borgen för lyftning af det utmätta, kunnat tillhandahålla
ångsågsaktiebolaget det belopp, hvarför utmätning skolat ske;
alltså och då någon skada för fordringsägaren icke bort genom Reimers’
klandrade förfarande vid själfva utmätningsförrättningen uppstå, funne rådstufvurätten
hvad af åklagaren lagts Reimers till last icke vara af beskaffenhet
att böra till ansvar för Reimers föranleda, till följd hvaraf åklagarens
ansvarstalan förklarades icke kunna bifallas.

Men enär ångsågsaktiebolaget, då godkänd borgen för lyftning af det
utmätta blifvit ställd, måste anses hafva varit berättigadt att bekomma det
utmätta depositionsbeviset i sådant skick, att bolaget kunnat hos aktiebolaget
Sundsvalls handelsbank lyfta depositionsbevisets belopp, samt utredt vore,
att Reimers, hos hvilken ångsågsaktiebolaget gjort framställning antingen
att få lyfta det utmätta depositionsbeviset, på fordringsägaren behörigen
öfverlåtet, eller ock att Reimers ville efter uppsägning af beviset tillhandahålla
ångsågsaktiebolaget det lyftade beloppet, vägrat att efterkomma
nämnda begäran, utan i stället till ångsågsaktiebolaget öfverlämnat det på
Reimers öfverlåtna depositionsbeviset, samt att ångsågsaktiebolaget till följd
häraf förhindrats att komma i besittning af det belopp, behörig innehafvare
af depositionsbeviset ägt uppbära; ty och som Reimers medgifvit, att ångsågsaktiebolaget,
därest det bekommit kontanta medel i stället för depositionsbeviset,
kunnat skaffa sig en inkomst af 6 procent å penningarna;
alltså och då Reimers vid sådant förhållande måste anses vara skyldig att
ersätta den ränteförlust, som för ångsågsaktiebolaget uppkommit, pröfvade
rådstufvurätten rättvist på det sätt bifalla ångsågsaktiebolagets i målet
förda ersättningstalan, att Reimers förpliktades att till nämnda bolag

— 1014 —

genast emot kvitto utgifva hvad af fordrade ersättningsbeloppet 7,775
kronor 21 öre för år räknadt belöpte på tiden från den 24 september 1912,
då borgen ställdes, till nionde dagen efter den dag Reimers tillhandahölle
ångsågsaktiebolaget vederbörlig öfverlåtelse å det i mät tagna depositionsbeviset;
ägande likväl Reimers att å det sålunda bestämda ersättningsbeloppet
njuta afdrag för den ränta, som å nionde dagen efter det Reimers
tillhandabållit vederbörlig öfverlåtelse vore å depositionsbeviset upplupen.

Reimers förpliktades ersätta ångsågsaktiebolagets kostnad å saken med
skäliga 670 kronor jämte hvad ångsågsaktiebolaget kunde visa sig hafva
utgifvit för lösen af protokoll i målet.

Öfver rådstufvurättens utslag hafva besvär i Svea hofrätt anförts såväl
af stadsfogden Reimers som af Östby ångsågsaktiebolag och klaganden.
Dessa besvär äro på hofrättens pröfning beroende.

Obehörigt anhållande.

Ledamoten af Riksdagens första kammare redaktören A. C. Lindblad
insände till mig särskilda urklipp ur tidningen »Ny tid» för den 30 september
1912 och den 5 påföljande oktober. I en bifogad skrift hemställde
Lindblad, att jag måtte vidtaga de åtgärder beträffande den i urklippen
behandlade saken, som denna kunde anses påkalla.

Det ena af ifrågavarande tidningsurklipp innehöll under rubriken »En
polishistoria från Mölndal» redogörelse för en häktning, som den 23 september
1912 ägt rum inom Mölndals samhälle. I denna redogörelse uppgafs,
att arbetaren J. Åkerblad blifvit af poliskonstapeln A. Hellqvist från sin
bostad afförd till samhällets häkte, där Akerblad fått kvarsitta från lördagen
den 23 september 1912 kl. 7 e. m. till kl. 7 påföljande morgon.

Det andra tidningsurklippet innehöll under rubriken »Polishistorien i
Mölndal» ett af Hellqvist författadt genmäle till nyssnämnda redogörelse,
i hvilket genmäle Hellqvist åberopade två särskilda i tidningen jämväl införda
intyg, som voro utfärdade, det ena af i samma hus som Åkerblad
boende banmästaren Otto Neptun och det andra af en närboende granne.
Båda intygen innehöllo uppgifter om att Åkerblad vid tillfället under sin
vistelse på gården invid sin bostad varit af starka drycker öfverlastad och
uppträdt hotfullt både mot Hellqvist och grannarna, äfvensom att Åkerblad
slutligen af sin hustru och en tillstädeskommen arbetare med våld
blifvit förd till sin bostad; och innehöll Neptuns intyg tillika, att Åker —

1914 —

blad härvid fört ett vildt oväsen i de till bostaden ledande trapporna äfvensom
sedan lian inkommit i sin bostad.

Omförmälta genmäle var försedt med särskilda reflektioner af tidningens
redaktion, som därvid erinrade, bland annat: att en drucken persons
tagande från hans hem och afförande till häktet vore en åtgärd, som stode
i uppenbar strid med förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16
november 1841; samt att, äfven om Åkerblad varit bråkig under någon
del af uppträdet, Hellqvist dock icke ens sökt göra troligt, att Åkerblad
fortfarande var det, då anhållandet skedde.

I sammanhang därmed var aftryckt ett intyg af en arbetare C. O.
Bäck, som uppgaf, att han och Åkerblads hustru fört upp Åkerblad i makarnas
bostad; att Åkerblad därvid medföljt godvilligt, endast något motsträfvigt
så till vida, att han ville fortsätta att prata med de utanför stående;
att poliskonstapeln Hellqvist jämte extra poliskonstapeln Wall infunnit
sig i Åkerblads bostad och därifrån affört Åkerblad till häktet;
samt att Åkerblad, som på gården varit högljudd, däremot vid anhållandet
var fullkomligt lugn.

I anledning af hvad i ärendet sålunda förekommit aflat jag till Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län en ämbetsskrifvelse, däri
jag anhöll, att Konungens befallningshafvande måtte låta anställa förhör
med Hellqvist, Wall, Åkerblad samt de öfriga personer, hvilkas hörande
kunde finnas lämpligt. Det sålunda påkallade förhöret blef i enlighet
med order af Konungens befallningshafvande hållet af kronofogden i
Göteborgs fögderi den 21 december 1912. Därvid hördes först Hellqvist,
som förklarade, att han med anledning af de vid uppträdet å gården närvarande
personernas berättelser och på grund af hvad han själf iakttagit
icke ansett sig försvarad med att underlåta den åtgärd han vidtagit, eller
att anhålla Åkerblad och förvara honom i arresten öfver natten. Hellqvist
uppgaf tillika, att Åkerblad alltid brukade vara farlig, när han var berusad,
samt att Åkerblad för några år sedan straffats för försök till
våldtäkt.

Åkerblad anförde: att han ifrågavarande dag kl. 3 e. m. efter arbetets
slut för dagen hemkommit till sin bostad något berusad; att, Åkerblad, då
en mängd barn sparkade boll och väsnades på gården, sprungit ut och kört
bort barnen samt återvändt till sin bostad; att Åkerblad icke uppfört sig
illa mot Hellqvist; att Åkerblad, då Hellqvist kom upp i hans bostad och
anhöll honom, satt och drack öl med arbetaren Bäck samt var fullkomligt
lugn och redig; samt att Åkerblad alldeles bestämdt ansåge sig vara olagligt
och utan skäl anhållen.

Vidare hördes arbetaren Bäck, som vidhöll sitt omförmälta intyg samt

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 års Riksdag.

tilläde: att han och Åkerblad vid deri sistnämndes anhållande druckit öl;
att Åkerblad varit berusad, men icke så mycket, att han behöft tagas i
förvar; samt att Bäck själf ej varit berusad.

Extra polismannen Wall förmälte, att han på Hellqvists begäran biträdt
vid anhållandet, samt att Åkerblad då varit berusad.

Banmästaren Neptun och hans hustru Fredrika Neptun ingåfvo och
åberopade vid förhöret en skrift, som väsentligen innehöll detsamma som
det af Neptun afgifna, vid Hellqvists genmäle fogade och i tidningen »Ny
tid» införda intyget. Därutöfver innehöll nämnda skrift, bland annat: att
Åkerblad vid tillfället i fråga uppförde sig så vildsint, att såväl makarna
Neptun som andra personer fingo den uppfattningen, att han blifvit sinnessjuk;
att Åkerblads hustru vid flera tillfällen förut, då Åkerblad varit berusad
och uppfört sig våldsamt, sagt till makarna, att Åkerblad oicke vore
tillräknelig, då han vore berusad; samt att arbetaren Bäck efter Åkerblads
anhållande var så berusad, att han icke visste hvar han befann sig, och
på grund af sin sinnesstämning icke kunde anses lämplig att taga vara på
Åkerblad. Muntligen tilläde Neptun, att Åkerblad i rusigt tillstånd vore
sådan, att man väl kunde anse honom vara från sina sinnen.

Ett af Hellqvist vid förhöret ingifvet intyg, den 1 december 1912
utfärdadt af ägaren af ifrågavarande hus, fabrikören G. Pettersson, innehöll,
bland annat, att Pettersson, som vid tillfället var sängliggande sjuk, låtit
medelst telefon tillsäga Hellqvist, att denne — till förekommande af att
Akerblad under sitt rusiga och vilda tillstånd våldförde sig å de andra i
huset boende samt för att hemfriden för dem måtte blifva återställd —
skulle taga vara på Akerblad och insätta honom i finkan tills han blefve
nykter.

Sedermera anförde redaktören Lindblad i en hit ingifven påminnelseskrift
hufvudsakligen: att man kunde lämna åsido de synbarligen öfverdrifna berättelserna
i intygen om Åkerblads uppförande innan han lämnat gården utanför
huset, där han bodde, och återvändt till bostaden; att icke af någon påståtts,
att Åkerblad därefter skulle hafva uppfört sig bråkigt; att ostridigt vore,
att de båda konstaplarna inträngt i Akerblads egen bostad, där han vistades
i sällskap med sin hustru och sina barn samt en kamrat; att konstaplarna
med våld bortförde Åkerblad till häktet, där han kvarhölls till påföljande
dag; att intet annat skäl härför kunnat föregifvas, än att Åkerblad förut
skulle bråkat och fört oljud på gården, äfvensom att han varit berusad;
samt att Hellqvist syntes missuppfatta sin tjänsteställning därhän, att han
ansåge sig berättigad att häkta en person, blott dennes hyresvärd därtill
lämnade sitt bifall.

Sedermera fann jag mig böra anmoda kronofogden i Göteborgs fög —

1914 —

deri att hålla nytt förhör med poliskonstapeln Hellqvist och extra polismannen
Wall till utrönande däraf, huruvida ansvaret för Åkerblads inmanande
i häkte, därest samma åtgärd skulle befinnas hafva varit lagstridig,
kunde anses påhvila både Hellqvist och Wall eller allenast den förstnämnde.

På grund häraf höll kronofogden den 14 mars 1918 förhör med Hellqvist
och Wall, och af det till mig0 insända protokollet öfver nämnda förrättning
framgick, att Wall vid Åkerblads afförande till häktet enskildt
och ej på grund af tjänsteställning biträdt Hellqvist.

* *

I ärendet var alltså upplyst, att poliskonstapeln Hellqvist lördagen
den 23 september 1912 anhållit arbetaren Åkerbladi dennes bostad i Mölndal
samt aflfört Akerblad till samhällets häkte, där Akerblad fått kvarstanna
till påföljande morgon, då han lössläpptes. Den mot Åkerblad sålunda
vidtagna åtgärden, hvilken uppenbarligen inneburit ett allvarligt ingrepp
i Åkerblads och hans familjs hemfrid, kunde enligt min mening icke anses
hafva varit berättigad genom några vid anhållandet föreliggande omständigheter.
En polisman har naturligtvis icke någon rättighet att intränga
i en enskild persons bostad och för en fylleriförseelse omhändertaga och
i häkte insätta bostadens innehafvare. Däremot kunde icke bestridas, att
Åkerblads beteende vid tiden före anhållandet likasom husvärdens däraf
föranledda hälsning till Hellqvist tilläfventyrs vore att betrakta som förmildrande
omständigheter vid bedömande af det fel i tjänsten, som Hellqvist
i förevarande fall otvifvelaktigt begått.

Med hänsyn till beskaffenheten af ifrågavarande tjänstefel fann jag
detsamma icke böra lämnas utan laga beifran, och jag aflat därför till
Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län en ämbetsskrif-velse,
med anhållan att Konungens befallningshafvande måtte förordna en
åklagare att vid vederbörlig domstol åtala Hellqvist för hvad denne i förevarande
hänseende låtit komma sig till last. I en särskild instruktion för
åtalets utförande uppdrog jag åt åklagaren att därvid ej mindre å Hellqvist
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven i mån af
befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Åkerblad, i målet hörd,
kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot poliskonstapeln Hellqvist anställdt, vid
Askims, Västra och östra Hisings samt Säfvedals häradsrätt för det begångna
tjänstefelet, och i samma mål yrkades ansvar å Åkerblad för smädelse
och hot emot tjänsteman. Målet afdömdes af häradsrätten genom
utslag den 3 juni 1913, hvari häradsrätten yttrade:

Genom hvad i målet förekommit funne häradsrätten det vara ådaga -

1914 —

la,gdt, att Åkerblad den 21 september 1912 å gårdsplanen till lägenheten
Kvarnfallet n:r 32 i Mölndal med smädliga yttranden och hotelser förgripit
sig emot Hellqvist, då denne var stadd i tjänstutöfning, samt att Hellqvist
senare samma dag utan laga skäl anhållit Åkerblad i dennes bostad i
Mölndal, affört Akerblad emot hans vilja till polisvaktkontoret i Mölndal
och där kvarhallit honom till följande dags morgon.

På grund häraf pröfvade häradsrätten lagligt att, jämlikt 10 kap. 5 §
strafflagen, döma Akerblad att för missfirmelse mot tjänsteman, som var
stadd i tjänstutöfning, bota 20 kronor, äfvensom att, jämlikt 15 kap. 22 §
samt 25 kap. 17 och 22 §§ nämnda ]ag, döma Hellqvist att bota dels för
det han på ifrågavarande sätt tagit Åkerblad i förvar 20 kronor och dels
för det genom detta förfarande ådagalagda oförståndet i tjänsten 20 kronor
eller tillhopa 40 kronor.

Därjämte förpliktades Hellqvist att i skadestånd till Åkerblad utgifva
25 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Fel vid utmätning.

Genom skiljedom den 10 november 1911 förpliktades Sydsvenska
gjuteriaktiebolaget att till ingenjörerna Ivar B. R. Johansson och Carl J.
Nilsson såsom innehafvare af entreprenörfirman Johansson & Nilsson utgifva
tillhopa 25,883 kronor 84 öre. Förordnande om denna skiljedoms
verkställande meddelades af hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom utslag
den 24 maj 1912. Hos kronofogden i Svartsjö fögderi Erik Johan
Norman begärde därefter Johansson, att för skulden måtte utmätas en
aktiebolaget tillkommande fordran af Sundbybergs köping för utförda vattenledningsarbeten.
Med anledning häraf utsatte Norman utmätning att
den 1 oktober 1912 kl. 12 på dagen förrättas å kommunalkontoret i Sundbyberg,
hvarom skriftlig underrättelse afsändes till stadsfiskalen i Malmö
för att delgifvas endera af aktiebolagets styrelseledamöter disponenten Carl
Sonesson eller vice häradshöfdingen E. Wehtje.

Den 27 september 1912 anmälde emellertid Johansson för kronofogden
Norman, att disponenten Sonesson besökt Sundbyberg och där aftalat med
kommunalnämndens kassaförvaltare, att Sonesson skulle den 30 september
få lyfta 15,000 kronor af aktiebolagets tillgodohafvande hos köpingen.
Under anförande af åtskilliga omständigheter, som skulle visa, att Johansson
& Nilssons utsikt att af aktiebolaget utfå sitt tillgodohafvande skulle

— 1914 —

vara ringa, om den tilltänkta lyftningen linge äga rum före den utsatta
utmätningen, anhöll Johansson, att tidigare utmätning måtte utsättas.
Med bifall härtill utsattes därför utmätningen att å kommunalkontoret äga
rum kl. 2 e. m. den 28 september 1912. För delgifvande af underrättelse
om den nya utmätningen blef Sonesson sökt å ett hotell i Stockholm, där
han varit boende, men anträffades han icke där.

Å den för utmätningen sålunda bestämda tidigare dagen inställde sig
å kommunalkontoret i Sundbyberg såväl kronofogden Norman med vittne
som ingenjören Johansson, hvaremot icke något ombud för aktiebolaget
lät sig af höra. I kassaförvaltarens frånvaro på en resa upplyste kommunalkamreraren
C. M. Bäckvall, att aktiebolaget hos Sundbybergs köping ägde
klar och förfallen fordran för utfördt arbete till belopp af 18,000 kronor
samt i öfrigt fordran, hvilken likväl skulle innestå någon tid, till belopp
af omkring 23,500 kronor. Härefter förrättades nu den begärda utmätningen,
utan hinder af att kallelse till dagens förrättning icke kunnat vederbörande
delgifvas, och utmättes därvid för aktiebolagets skuld å 25,883
kronor 84 öre dels aktiebolagets redan förfallna fordran hos Sundbybergs
köping 18,000 kronor och dels så stor del af aktiebolagets fordran i öfrigt,
som erfordrades för skuldens gäldande. I sammanhang med utmätningen
förklarades tillika, att det skulle vara vederbörande i köpingen förbjudet
att utgifva något af det utmätta till annan än utmätningsmannen eller den,
till hvilken i följd af utmätningen aktiebolagets rätt kunde komma att
öfvergå. Skriftligt bevis om skulden och utmätningen med åtecknadt utbetalningsförbud
öfverlämnades till Bäckvall för att genom denne befordras
till köpingens kassaförvaltare.

Den 1 oktober 1912 hölls likaledes å kommunalkontoret i Sundbyberg
utmätning af kronofogden Norman för verkställighet af ifrågavarande skiljedom.
Då upplystes, att kallelse till förrättningen genom stadsfiskalen i
Malmö delgifvits vice häradshöfdingen Wehtje den 30 september. Vid
iirendets företagande inställde sig ingenjören Johansson, men för aktiebolaget
kom icke något ombud tillstädes. För gäldande af ifrågavarande
skuld utmättes nu ånyo dels aktiebolagets redan förfallna fordran hos
Sundbybergs köping 18,000 kronor och dels så stor del af aktiebolagets
fordran i öfrigt, som för skuldens gäldande erfordrades. Stadgadt förbud
för det utmättas obehöriga utgifvande delgafs omedelbart kommunalnämndens
kassaförvaltare, som var tillstädes.

De sålunda företagna utmätningsförrättningarna öfverklagades hos öfverexekutor
i Stockholms län af aktiebolaget i en den 7 oktober 1912 dagtecknad
skrift, I denna yrkade aktiebolaget, att de båda utmätningarna
måtte varda utan dröjsmål undanröjda. Såsom skäl för detta yrkande an —

1014 —

förde aktiebolaget: att bolagets styrelse hade säte i Malmö stad, hvarför
utmätningsmannen i Svartsjö fögderi vore obehörig att göra utmätning å
en bolaget tillkommande fordran; att bolaget ägde såväl lös som fast egendom
till betydligt värde, hvarför, jämlikt 63 § utsökningslagen, ifrågavarande
fordran icke utan bolagets medgifvande skolat gå "i mät; samt att
bolaget, som alls icke erhållit underrättelse om utmätningsförrättningen
den 28 september 1912, meddelats besked om utmätningen den 1 oktober
1912 först på eftermiddagen närmast föregående dag.

Öfver besvären hördes kronofogden Norman, hvilken i en den 9 november
1912 afgifven förklaring anförde, bland annat: att, sedan upplysning
ingått, att aktiebolaget vidtagit åtgärd att dagen före den utsatta
utmätningen, eller alltså den 30 september, få lyfta de medel, hvilkas utmätande
påkallats, det låg nära till hands att antaga, att underrättelse om
den till den 1 oktober utsatta utmätningen kommit vederbörande tillhanda,
och att man önskade få hand om penningarna, innan utmätning hunne
företagas; att ingenjören Johansson därför enträget anhöll, att åtgärd måtte
vidtagas till förhindrande af den tillämnade lyftningen, som enligt hans
mening skulle äfventyra den sökande firmans möjlighet att få betalning
för sin. fordran; att på grund häraf och med hänsyn till de upplysningar,
som eljest meddelats om aktiebolaget, beslöts att om möjligt företaga utmätning
redan påföljande dag, eller den 28 september; att åtskilliga omständigheter.
syntes göra sannolikt, att disponenten Sonessons afresa från
Stockholm tillkommit just på grund af den väntande utmätningen; att det
var på grund häraf och i öfverensstämmelse med 59 § utsökningslagen
som utmätningen omedelbart företogs; att utmätning var det enda, som
kunde företagas till förhindrande däraf, att den till utmätning afsedda
egendomen skulle blifva föremål för den i 59 § utsökningslagen förutsedda
åtgärden att »stickas ur vägen»; samt. att Norman ansåg den utmätning,
som blifvit utsatt till den 1 oktober, icke kunna utan vidare inställas, då
parterna därtill kallats och någon emot den förra utmätningen stridande
åtgärd då icke behöfde vidtagas.

De af aktiebolaget anförda besvären pröfvades den 28 november 1912
af Konungens befallningshafvande i Stockholms län, som i då meddeladt
utslag yttrade, att enär upplyst vore, att aktiebolagets styrelse hade sitt
säte i Malmö, samt följaktligen kronofogden Norman varit obehörig att
taga i mät aktiebolagets fordringsrätt, pröfvade Konungens befallningshafvande
lagligt att undanröja de öfverklagade utmätningsförrättningarna.
Konungens befallningshafvande tilldömde därjämte aktiebolaget ersättning
för dess kostnader i målet.

Den 16 november 1912, eller alltså innan berörda utslag af Konungens

O O

— 1914 —

befallningshafvande meddelats, verkställde kronofogden Norman å kommunalkontoret
i Sundbyberg utmätning för uttagande hos aktiebolaget af
en Johansson och Nilsson tillkommande fordran enligt en af Kungl. Maj:t
den 7 november 1912 meddelad dom, utgörande 1,250 kronor. Vid utmätningsärendets
företagande inställde sig icke någon af sökandena, men
för aktiebolaget inställde sig ett ombud, som inlämnade en till kronofogden
i Svartsjö fögderi ställd skrift, däri aktiebolaget bestred, att dess
fordran hos Sundbybergs köping finge tagas i mät för ifrågavarande doms
verkställande, och till stöd för detta sitt bestridande anförde, dels att enligt
63 § utsökningslagen sådan fordran icke finge tagas i mät, om annan egendom
funnes att tillgå, dels ock att utmätningsmannen i Svartsjö fögderi
icke vore behörig att verkställa utmätning af någon aktiebolagets fordran,
äfven om gäldenären vore bosatt inom utmätningsmannens fögderi. Att
aktiebolaget^ ägde annan egendom än den till utmätning uppgifna fordringen
sökte bolaget styrka genom två vid skriften fogade lagfartsbevis. Utan
afseende å hvad i ärendet förekommit och enär aktiebolaget icke inom
fögderiet ägde annan känd utmätningsbar tillgång, utmättes för Johanssons
och Nilssons ifrågavarande fordran 1,250 kronor jämte exekutionskostnad
12 kronor, eller tillhopa 1,262 kronor, så stor del af aktiebolagets icke
förfallna fordran hos Sundbybergs köping, som för skuldens gäldande erfordrades.
Öfver denna utmätning anförde aktiebolaget besvär genom en
till öfverexekutor i Stockholms län ingifven skrift, däri aktiebolaget yrkade
utmätningens undanröjande. Öfver besvären hörd, anförde kronofogden
Norman hufvudsakligen följande. Utsökningslagen nämnde icke uttryckligen,
hvar utmätning för en fordran rätteligen borde ske, men vid bedömande
af denna fråga hade Norman följt dels den allmänna regeln, att
utmätning skulle ske, där det till utmätning afsedda godset funnes, dels
ock utsökningslagens icke direkt uttalade men dock omisskänligt tydliga
regel, att utmätningsförfarandet skulle utföras så skyndsamt och så praktiskt
som möjligt. 1 följd häraf hade Norman exempelvis ansett det uppenbart,
att gäldenärens å upp- och afskrifningsräkning i bank innestående
medel skulle eller åtminstone kunde utmätas i banken. Om aktiebolaget
haft penningar å sådan räkning innestående i bank i Sundbyberg, hade
det, enligt Normans mening, varit hans oafvisliga skyldighet att för ifrågavarande
fordran taga dem i mät, därest sådant af fordringsägarne påkallats.
Norman hade också varit öfvertygad, att om han i ett sådant fall
vägrat utmätning och hänvisat fordringsägarne att i stället söka utmätning
i Malmö, men penningarna under tiden uttagits, hade Norman ådragit sig
en oafvislig skadeståndsplikt. Det förevarande fallet hade Norman funnit
vara med det åberopade exemplet tämligen analogt, hvarför också den be -

1914 —

gärda utmätningen af honom verkställts. Slutligen ville Norman nämna,
att aktiebolaget icke vid utmätningen visat sig äga någon fast, egendom,
enär de företedda lagfartsbevisen icke kunde ådagalägga, att aktiebolaget
fortfarande hade äganderätt till de lagfarna fastigheterna.

Jämväl i ett annat afseende vände sig aktiebolaget till Konungens
befallningshafvande. Sedan nämnda myndighet genom sitt utslag af den
28 november 1912 upphäft de båda utmätningsförrättningarna af den 28
september och den 1 oktober 1912, vände sig aktiebolaget till Sundbybergs
köping för utfående af sin fordran hos köpingen. Den 3 december 1912
förklarade emellertid köpingens kommunalnämnd på grund af aktiebolagets
skriftliga framställning att få kvittera och uppbära de af kronofogden Norman
utmätta, aktiebolaget tillkommande medlen, att då Konungens befallningshafvandcs
utslag öfver utmätningen icke blifvit officiellt tillställdt
nämnden, ville nämnden afvakta vederbörandes åtgöranden härutinnan. 1
anledning häraf anförde vice häradshöfdingen Wehtje, å aktiebolagets vägnar,
i en till Konungens befallningshafvande den 5 december 1912 ingifven
skrift, att sedan Konungens befallningshafvande genom sitt utslag den 28
november 1912 undanröjt de båda utmätningsförrättningarna af den 28
september och den 1 oktober samma år, hade likväl kommunalnämnden i
Sundbybergs köping förklarat sig förhindrad att till aktiebolaget likvidera
dess utmätta fordran, så länge ännu det förbud icke återkallats, som kronofogden
Norman vid utmätningsförrättningarna meddelat emot. medlens obehöriga
utbetalande. A berörda skrift tecknades samma den 5 december af
landshöfdingämbetet en resolution, hufvudsakligen innehållande, att då de
meddelade förbuden utgjorde en del af själfva utmätningsförrättningarna,
samt Konungens befallningshafvande undanröjt samma förrättningar, vore
däraf en följd, att de af kronofogden vid förrättningarna meddelade förbud
jämväl blifvit undanröjda.

I en å aktiebolagets vägnar hit ingifven klagoskrift redogjorde därefter
vice häradshöfdingen Wehtje för hvad sålunda förekommit och hemställde,
dels att kronofogden Norman måtte ställas till ansvar för de olagliga utmätningsförrättningarna
af den 28 september och den 1 oktober 1912,
dels ock att Norman jämväl måtte åtalas för att han den 16 november 1912
gjort en liknande utmätning i aktiebolagets fordran af Sundbybergs köping,
oaktadt aktiebolaget utom förut framhållna skäl — att Norman var därtill
fullkomligt obehörig — vid utmätningstillfället visade, att. aktiebolaget inom
Oxie och Skytts härads fögderi ägde tillgångar, som borde tagas i mät
framför den aktiebolaget tillkommande fordran.

Vid klagoskriften fanns fogadt — jämte åtskilliga andra handlingar —
ett af vederbörande tjänsteman i patent- och registreringsverket den 22

— 1914 —

december 1911 utfärdadt bevis, som innehöll, bland annat, att styrelsen
för Sydsvenska gjuteriaktiebolaget hade sitt säte i Malmö.

I ärendet hörd, åberopade kronofogden Norman protokollen öfver de
särskilda utmätningsförrättningarna äfvensom de yttranden, han till Konungens
befallningshafvande afgifvit öfver aktiebolagets besvär i anledning af
samma förrättningar. Kronofogden vidhöll hvad han i dessa förklaringar
anfört samt tilläde, bland annat, att han i saknad af fullt upplysande prejudikat
beträffande rätt ort för utmätning af fordran utaf ifrågavarande
beskaffenhet knappast skulle våga frångå den af honom i dessa ärenden
följda principen, om liknande utmätning påkallades.

Till bemötande af kronofogden Normans förklaring lät aktiebolaget ingifva
en påminnelseskrift, däri bolaget, bland annat, anförde, att utmätningsmannen
syntes numera själf vara ganska öfvertygad om, att han förfarit
oriktigt vid ifrågavarande utmätningsförrättningars företagande.

* *

Kronofogden Normans åtgörande i denna sak fann min företrädare i
justitieombudsmansämbetet vara af beskaffenhet att böra till åtal mot Norman
föranleda, och i en till Konungens befallningshafvande i Stockholms
län aflåten ämbetsskrifvelse anhöll därför min företrädare, att en åklagare
måtte förordnas att vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra
åtal mot Norman, för hvad denne i förevarande hänseende låtit komma
sig till last. I en för åklagaren utfärdad instruktion för åtalets utförande
yttrade justitieombudsmannen, bland annat:

Enligt 2 § utsökningslagen vore kronofogde å landet utmätningsman,
hvar inom sitt tjänstgöringsområde. Utmätning verkställdes i regeln hos
gäldenären, men kunde, såsom också förutsattes i 60 § utsökningslagen,
äga rum å annan ort, såvida nämligen där funnes någon gäldenären tillhörig
egendom. Behörig utmätningsförrättare vore alltså etter omständigheterna
utmätningsmannen å den ort, där gäldenären vore bosatt, eller
annan utmätningsman, inom hvars tjänstgöringsområde gäldenären hade
egendom. I förevarande fall vore genom vederbörligt bevis upplyst, att
aktiebolagets styrelse hade sitt säte i Malmö.

Att aktiebolaget tillhörig egendom funnits i Sundbyberg, hade kronofogden
Norman ansett på den grund, att aktiebolaget hade en fordringsrätt
gent emot Sundbybergs köping. Att denna åsikt varit oriktig, hade
emellertid uttalats icke allenast af aktiebolaget i förevarande ärende utan
också af Konungens befallningshafvande i Stockholms län i nämnda myndighets
utslag den 28 november 1912.

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1914 års Riksdag.

För sin del funne justitieombudsmannen det vara så tydligt, att i allmänhet
en fordringsrätt icke kunde vara förhanden annorledes än i förening
med fordringsägarens person, att något annat icke kunde ifrågasättas.
I enlighet härmed borde kronofogden Norman utan svårighet hafva insett,
att han i de af aktiebolaget .anmärkta fallen varit obehörig att befatta sig
med de påkallade utmätningsförrättningarna. I åtalet borde åklagaren
dels yrka ansvar å Norman efter lag och sakens beskaffenhet dels ock, i
mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som aktiebolaget
kunde komma att framställa, sedan tillfälle lämnats aktiebolaget att yttra
sig i målet. ° J

I enlighet härmed blef åtal mot kronofogden Norman anställdt inför
Södra Roslags domsagas häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 4
juni 1913. Häradsrätten yttrade däri:

Om än af allmänna rättsgrundsatser följde, att fordringsrätt, som ej vore
bunden vid innehafvet af viss handling, lagligen ansåges vara till finnandes,
icke där den förpliktade utan där den berättigade vore, och utmätning
af dylik rätt för den berättigades gäld följaktligen i regeln tillkomme
utmätningsman i den ort, där den berättigade hade hemvist; samt aktiebolaget,
hvars nu ifrågavarande fordran hos Sundbybergs köping ej vore
beroende pa innehafvet af någon fordringshandling, icke på grund af det af
Norman uppgifna förhållandet, att aktiebolaget haft tillfälligt kontor i
Sundbyberg, lagligen kunde anses hafva hemvist annorstädes än i Malmö,
där dess styrelse hade sitt säte; likväl och som ofvan berörda remi —
hvilken icke hindrat aktiebolaget att vid utmätning i Malmö förfara så,
som om aktiebolagets ifrågavarande fordran icke vore en där befintlig tillgång
— i fråga om utsökningsmål hvarken funnes uttryckt i gällande lag
eller i tillgängliga, vägledande rättsfall eller vore annorledes än med tvekan
uttalad i offentliggjorda tolkningar af hithörande stadganden, funne häradsrätten
Norman icke kunna fällas till ansvar och ersättningsskyldighet för
åtalade åtgärderna. ö

Öfver häradsrättens utslag anförde jag besvär i Svea hofrätt, hvarest
talan jämväl fullföljdes af klaganden å aktiebolagets vägnar. I anledning
af de sålunda anförda besvären meddelade hofrätten utslag den 31
juli 1913, därvid hofrätten förklarade sig finna skäl icke vara anfördt, som
föranledde ändring i öfverklagade utslaget.

Hofrättens ifrågavarande utslag har vunnit laga kraft. Justitieombudsmannen
fann för sin del ej skäl att draga målet under Kungl. Maj:ts
pröfning, alldenstund justitieombudsmannens mening i rättsfrågan blifvit
i målet godkänd, och anledning följaktligen funnes till antagande, att
kronofogden Norman framdeles ej skulle tillämpa det förfarande, hvarför

— 1914 —

han ställts under åtal. Tillika tog justitieombudsmannen hänsyn därtill, att
klaganden vore obetaget att själf fullfölja sin ansvars- och ersättningstalan.
Icke heller aktiebolaget sökte ändring i hofrättens utslag.

Fråga om obehörig häktning.

Ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag innehåller (sid. 85 o. f.)
redogörelse för ett af mig anbefalldt åtal mot stadsfiskalen Elias Sandell
för olaga häktning. Af denna redogörelse framgår, dels att rådstufvurätten
i Lysekil genom utslag den 25 november 1912 ogillat såväl af åklagaren,
vice auditören Thord von Sydow, som af målsägaren, förre poliskonstapeln
Gottfried Jönson, emot Sandell framställda ansvars- och ersättningspåståenden,
dels ock att advokatfiskal vid Göta hofrätt på uppdrag af
mig hos hofrätten anfört besvär öfver rådstufvurättens utslag. I målet
fullföljde jämväl Jönson talan hos hofrätten.

I anledning af de anförda besvären meddelade hofrätten den 16 juni
1913 utslag, däri hofrätten yttrade:

Enär af utredningen i målet framginge, att Jönson såväl på förmiddagen
ifrågakomna dag den 10 juni 1912 som oek närmast föregående
dagar efter förtärande af starka drycker varit synnerligen berusad, att
Jönson vid sextiden på eftermiddagen sagda den 10 juni i en ölkällare i
Lysekil druckit öl, samt att då Jönson, utkommen från källaren, skolat
på Sandells anhållan af polistjänstemän afföras till poliskontoret i Lysekil,
det — såsom ock i följd af Jonsons under flera dagar fortsatta berusning
naturligt varit — af Jönsons åtbörder och orediga sinnesförfattning synbarligen
kunnat märkas, att han varit drucken, och Jönson i sådant tillstånd
träffats å allmän plats; alltså och då, enligt hvad upplyst blifvit, hans behöriga
vårdande icke lämpligen kunnat annorledes än som skett verkställas, funne
hofrätten, jämlikt 18 kap. 15 § strafflagen samt 7 § i förordningen emot
fylleri och dryckenskap den 16 november 1841, Sandell hafva ägt befogenhet
att förordna om Jönsons intagande i stadshäktet; i följd hvaraf hofrätten
pröfvade rättvist fastställa rådstufvurättens utslag, så vidt åtalet
emot Sandell i detta afseende ogillats.

Då sistnämnda lagrum innehölle den bestämmelse, att för fylleriförseelse
i häkte lagligen intagen person finge under nämnda förutsättning i
häktet förvaras, till dess han återvunnit sina sinnens bruk, samt upplyst
vore, att Jönson, som i följd af omättligt förtärande af starka drycker

— 1914 —

lidit af delirium, under den tid han i häktet kvarhållits emellanåt besvärats
af hallucinationer samt visat sig till sin sinnesförfattning oredig, funne
hofrätten, med hänsyn jämväl till ölriga i målet förekommande omständigheter,
Sandells åtgärd att låta Jönson i häktet kvarhållas till den 14 juni
1912 icke skäligen böra för Sandell föranleda ansvar, och blefve förty
rådstufvurättens utslag härutinnan af hofrätten gilladt.

Vid denna pröfning fastställdes öfverklagade utslaget jämväl i öfrigt4
Med den utgång, målet sålunda erhållit, fann jag mig icke kunna
åtnöjas, så mycket mindre som polismyndigheterna i landet af "motiveringen
till hofrättens utslag skulle kunna draga den slutsatsen, att det vore dessa
myndigheter tillåtet att, då personer, som lida af delirium, häktas för 1

1 I målets afgörande af hofrätten deltogo fem dess ledamöter; af hvilka tre förenade
sig om den mening utslaget innehåller. Af de båda andra ledamöterna, e. o. assessorn
C. H. I. Grönhagen och hofrättsrådet C. Rydin, uttalades skiljaktiga meningar. Sålunda
yttrade e. o. assessorn Grönhagen:

»Enär i målet är utredt att, sedan Jönson den 10 juni 1912 efter kallelse inställt
sig inför Sandell å vaktkontoret i Lysekils stads polisbyggnad, Sandell låtit intaga
Jönson i en i polisbyggnaden befintlig, för förvaring af rannsakningsfångar afsedd cell,
äfvensom att Sandell låtit därstädes kvarhålla Jönson till den 14 i samma månad; alltså
och då af hvad vidare i målet förekommit framgår, att Sandell för sina sålunda mot Jönson
vidtagna åtgärder saknat laga skäl, men för Sandell synnerligen mildrande omständigheter
måste anses föreligga, pröfvar jag lagligt, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag i
ansvarsfrågan, döma Sandell dels för det han, på sätt som skett, låtit taga och kvarhålla
Jönson i förvar, jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen, att bota 10 kronor och dels för det
genom sagda förfarande visade oförstånd i tjänsten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samma
lag, att bota likaledes 10 kronor, hvilka böter, tillhopa 20 kronor, skola tillfalla kronan.

Då Jönson icke visat, att han genom Sandells ifrågavarande åtgärder tillskyndats
skada af beskaffenhet att böra af Sandell ersättas, fastställer jag rådstufvurättens utslag i
denna del af målet.

Vidkommande slutligen rättegångskostnaden stadgar jag, med upphäfvande af öfverklagade
utslaget därutinnan, att Sandell skall dels ersätta Jönson för inställelsen vid rådstufvurätten
med 10 kronor och dels vidkännas ej mindre kostnaden för von Sydows utförande
af ifrågavarande åtal med 95 kronor 60 öre än äfven de vittneslöner, hvilka enligt
rådstufvurättens beslut i målet skola förskjutas af statsverket.»

Hofrättsrådet Rydin anförde:

»Lika med rådstufvurätten finner jag Sandell icke kunna ådömas ansvar för det han
den 10 juni 1912 inmanat Jönson i häkte; men enär Sandell hvarken styrkt sin uppgift,
att Jönson, som i häktet kvarblifvit till den 14 i samma månad, frivilligt därstädes kvarstannat,
eller ådagalagt någon omständighet, som kunnat berättiga Sandell att till nämnda
dag i häktet kvarhålla Jönson, pröfvar jag, som finner för Sandell synnerligen förmildrande
omständigheter föreligga, lagligt döma Sandell dels för det han kvarhållit Jönson
i häkte, jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen, att bota 10 kronor och dels för oförstånd i
tjänsten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§, att bota 10 kronor, hvilka böter, tillsammans 20
kronor, skola tillfalla kronan.

I öfrigt är jag ense med e. o. assessorn Grönhagen.»

— 1014 —

fylleri, i häktet kvarhålla dem, till dess alla symptom af nämnda sjukdom
upphört att visa sig. Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att hos
Kungl. Maj:t anföra besvär öfver hofrättens utslag och därvid yrka, att
Kungl. Maj:t, med upphäfvande af samma utslag, måtte bifalla den emot
Sandell i målet förda talan.

De besvär, advokatfiskal i enlighet härmed anfört, äro på pröfning
beroende.

Fel vid röstlängds upprättande.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag innehåller
(sid. 7 o. f.) redogörelse för ett åtal mot häradsskrifvaren i Piteå
fögderi Otto Ågren för fel vid röstlängds upprättande. Af berörda redogörelse
framgår, att rådstufvurätten i Piteå — sedan målet af hofrätten
återförvisats till rådstufvurätten — genom utslag den 30 december 1912
af anförda skäl förklarat hvad i målet lagts Ågren till last icke vara af
beskaffenhet att för honom medföra ansvar för tjänstefel.

Med den utgång, målet härigenom erhållit, fann sig min företrädare
i justitieombudsmansämbetet icke kunna åtnöjas, utan uppdrog han åt
advokatfiskalen vid Svea hofrätt att hos hofrätten anföra besvär i målet.
I den skrifvelse, hvarigenom detta uppdrag lämnades åt advokatfiskalen,
anförde min företrädare, bland annat:

Med målets utgång kunde justitieombudsmannen så mycket mindre
åtnöjas som, utan hänsyn till den andel i det ostridigt förekomna felet i
röstlängden, som tilläfventyrs kunde hafva hvilat på dåmera aflidne kronofogden
i Piteå fögderi vice häradshöfdingen V. C. H. Henschen, häradsskrifvaren
Ågren otvifvelaktigt haft samma skyldighet som Henschen att
äga kännedom om hithörande lagbestämmelser och i följd häraf bort veta,
att ifrågavarande personer bort i röstlängden antecknas såsom röstberättigade.
I enlighet härmed skulle advokatfiskalen i besvären yrka, att hofrätten
måtte, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, bifalla den emot
Ågren vid rådstufvurätten förda talan.

De af advokatfiskalen på grund häraf anförda besvären pröfvades af
hofrätten genom utslag den 8 juli 1913. Hofrätten utlät sig däri: Enär
häradsskrifvaren Ågren lämnat obestridt, att han vid ifrågavarande röstlängds
upprättande såsom icke röstberättigade antecknat åtskilliga personer
på den grund, att de icke senast den 10 juni 1911 erlagt dem påförda
kronoutskylder för år 1910; ty och som berörda utskylder emellertid icke

— 1914 —

varit förfallna till betalning förr än under år 1911 samt omförmälta personer
således, på sätt radstufvurätten anfört, ej bort af angifven orund
uteslutas från rösträtt; alltså och då hvad Ågren invändt därom, att han
till grund för röstlängden i ifrågavarande hänseende lagt honom af vederbörande
kronofogde till ledning för längdens upprättande tillställda förteckningar
öfver personer häftande för oguldna kronoutskylder, icke förtjänade
afseende vid det förhållande, att handlingarna icke utmärkte, att
vid berörda tid kronofogden tillställt Ågren någon förteckning, som innehållit,
att däri upptagna personer häftade för kronoutskylder, som förfallit
till betalning under år 1910, pröfvade hofrätten lagligt'' att, med upphäfvande
af rådstufvurättens utslag, döma Ågren jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att. för felaktigt förfarande i tjänstutöfning bota 25 kronor äfvensom
förplikta Ågren att gälda åklagarens kostnader för åtalets utförande
vid rådstufvudrätten med 69 kronor 10 öre.

I målet har häradsskrifvaren Ågren anfört besvär hos Kungl. Maj:t,
som emellertid genom utslag den 11 november 1913 förklarat sig ej finna
skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Fråga om obehörigt anhållande m. m.

I en hit ingifven klagoskrift förmälte sig juris doktorn Nils Söderqvist
vilja, dels efter uppdrag af socialdemokratiska partistyrelsens verkställande
utskott dels ock såsom ombud, enligt en bilagd fullmakt, för
landstingsmannen Albert Zander i Kolsva, fästa justitieombudsmannens
uppmärksamhet å vissa i en af Zander författad, vid klagoskriften fogad
skriftlig redogörelse närmare beskrifna tilldragelser.

I nämnda skriftliga redogörelse anfördes af Zander lmfvudsaklionn
följande.

Genom affischer hade blifvit tillkärmagifvet, att politiskt möte skulle
den 19 augusti 1911 hallas a landsvägen vid Sorby i Rytterne socken
med. föredrag af Zander öfver ämnet »Hvad vilja socialdemokraterna?»
Svårighet att erhålla lokal eller plats för mötet hade gjort sig gällande,
och vid sin. ankomst till Sorby fick Zander veta, att mötet skulle hållas i
en backe midt för godtemplarhuset därstädes. Framkommen till denna plats
möttes Zander af länsmannen C. E. Esseen, som tillfrågade honom om hans
namn, och om han ämnade hålla föredrag på landsvägen. Den förra frågan
besvarades af Zander, men på den senare kunde han ej gifva något

— 1914 —

bestämdt svar af det skäl, att Zander förut af en person erhållit ett hälft
löfte att få hålla föredraget på en af nämnda person arrenderad tomt. Då
Zander emellertid sedermera började sitt föredrag stående på landsvägen,
blef han af Esseen afbruten och förbjuden att hålla tal därstädes. Föredraget
hölls därefter å en tomt, som tillhörde godtemplarne.

Till den 20 augusti 1911 var ett liknande möte på enahanda sätt utsatt
att hållas vid Fyrbacken i Säby socken. Zander började där sitt föredrag
stående på vägkantén intill en häck, som skilde en gårdstomt från vägen.
Folket, som skulle åhöra föredraget, hade samlats å en gårdstomt på motsatta
sidan om vägen. Då Zander talat ett par minuter, kom Esseen,
åtföljd af två polismän, fram till Zander och förbjöd honom att tala samt
befallde honom att gå från vägen. Efter att hafva växlat några ord med
Esseen, begaf sig då Zander till en öppning i häcken för att innanför
häcken fortsätta sitt föredrag. Esseen befallde nu åhörarne att aflägsna
sig och tilläde, att den, som icke åtlydde hans befallning, komrne att
åtalas. Då Zander ansåg, att Esseen härigenom öfverskridit sin befogenhet,
emedan åhörarne stått på en till vägen gränsande gård, och körbanan
i hela dess bredd varit fri, yttrade Zander, under det att han tog ett par
steg fram på vägen, att han icke kände något lagrum, som innehölle
förbud för folket att vistas på vägen eller vara i dess närhet. Zander
anhöll tillika, att Esseen måtte meddela, hvarpå han stödde sina påståenden.
I anledning häraf genmälte Esseen: »Hvad, trotsar Ni mig?»,
hvarpå Esseen rusade på Zander, grep honom i axeln och befallde honom
att följa med. Esseen gaf tillika polismännen order att omhändertaga
Zander och föra honom till Kolbäck. Med ett hårdt grepp i hvardera
armen blef Zander då fattad af polismännen, hvilka ledde honom vägen
fram inför allt folket. Zander begärde att få medtaga sin öfverrock och
en honom tillhörig velociped, men detta nekades honom. På vägen till
Kolbäck blefvo Zander och de båda polismännen inom kort upphunna af
Esseen, som kom åkande. Esseen tillsade därvid Zander i hetsig ton att
stiga upp i åkdonet, hvilket denne äfven gjorde. I tingshuset i Kolbäck
blef Zander ånyo utfrågad om namn och hemvist samt om hvem, som
anmodat honom att hålla föredrag. Mot sin bestämda fordran att få aflägsna
sig blef Zander sedermera tvingad att kvarstanna i tingshuset, medan
Esseen utskref en stämning, som delgafs Zander.

I klagoskriften anförde Söderqvist vidare, bland annat, följande.

Såsom af Zanders redogörelse framginge, hade länsmannen Esseen
utan verkligt skäl förhindrat det för den socialdemokratiska valrörelsen
anordnade mötet i Sorby samt upplöst mötet vid Fyrbacken. Därtill kunde
Esseen dock sägas hafva föranledts af de utaf Konungens befallningshaf —

1914 —

vande i Västmanlands län till polismyndigheterna i länet utsända, men
icke offentligen kungjorda cirkulären med anmaning att förhindra hållande
af möten med öfverläggningar på de allmänna vägarna. Det vore dock
att märka, att ifrågavarande möten icke hållits å vägen eller åtminstone
icke å den för trafik afsedda delen däraf, utan invid vägen med folkmassan
hufvudsakligen placerad å enskildt område, samt att icke öfverläggningar
utan endast föredrag åsyftats med samma möten.

Ehuru det förbud att fortsätta föredraget, som länsmannen Esseen
vid mötet den 20 augusti 1911 meddelade Zander, måste anses i grunden
olagligt, ställde sig Zander detsamma genast till efterrättelse, afbröt föredraget
samt begaf sig in på område, som han med säkerhet visste vara
enskildt. Att Zander sedan steg fram och i lugn ton tillfrågade Esseen,
hvarpå denne stödde sina påståenden, kunde ej betraktas som trots. En
sådan fråga vore icke i och för sig oberättigad och var under de föreliggande
omständigheterna särskildt motiverad.

I den rättegång, som sedermera anställdes emot Zander, yrkades å
honom ansvar dels enligt 10 kap. 15 § strafflagen dels enligt 11 kap. 15
§ samma lag för förargelseväckande beteende.

Genom hvad af Söderqvist anförts samt genom innehållet af Zanders
redogörelse och af två klagoskriften bilagda intyg vore klart, att Zander
hvarken i ena eller andra afseendet förbrutit sig, och att Esseen sålunda
saknat hvarje skäl att anhålla Zander. Enligt 10 kap. 15 § strafflagen
kunde högst 200 kronors böter ådömas; och högsta ansvaret enligt 11 kap.
15 § strafflagen för åstadkommande af allmän förargelse vore 100 kronors
böter. Gifvetvis hade icke någon häktning kunnat komma i fråga för dessa
brott. Till belysning af Esseens uppfattning af hans tjänsteplikt ville
emellertid Söderqvist nämna, att Esseen i en skrifvelse till Konungens
befallningshafvande anfört, att Esseen underlät att häkta Zander, därför
att denne var landstingsman och ordförande i sin sockens kommunalstämma
samt känd af polismännen.

Någon anledning till hållande af polisförhör hade ej heller förefunnits.
Det förmenta brottet hade försiggått i Esseens egen närvaro; och
Zander var såväl genom affischerna som genom föregående dags samtal af
Esseen känd; ingenting fanns att genom förhöret utreda, och det protokoll,
som uppsattes öfver förhöret, var också synnerligen magert. I hvarje
fall hade det ej varit nödigt att för detta förhör begifva sig till det tre
kilometer från platsen belägna Kolbäck. Och ingen som helst orsak fanns
att för sådant ändamål anhålla Zander, än mindre att på ett kränkande
och brutalt sätt bortföra honom. Zander hade naturligtvis på anmaning
godvilligt medföljt. Men i hvarje fall hade det ålegat polismakten att

— 1914 —

låta Zander medtaga öfverrock och velociped eller att sörja för, att dessa
hans tillhörigheter ej lämnades utan tillsyn. Slutligen vore det uppenbart,
att Esseen icke ägt att emot Zanders protest kvarhålla honom blott förstämningens
delgivning.

Genom sitt anmärkta tillvägagångssätt hade Esseen gjort sig skyldig
till en grof kränkning af medborgares allmänna rättigheter, och denna
kränkning framstode i desto förhatligare dager, som det funnes anledning
att antaga, att han handlat af politiskt partisinne. Söderqvist ville därför
hemställa, att åtal måtte mot Esseen anställas för hvad han sålunda låtit
komma sig till last. I samband med detta åtal önskade Zander utföra
talan om ersättning för det lidande, som tillskyndats honom.

Öfver klagoskriften hörd, anförde länsmannen Esseen, bland annat,
följande.

Först ville Esseen tillbakavisa den i klagoskriften framkastade och i
högsta grad kränkande beskyllningen, att Esseen i sin tjänstutöfning vid
ifrågakomma tillfällen icke utan skäl kunde antagas »hafva handlat af politiskt
partisinne».

Vidare kunde med säkerhet antagas, att ifrågakomna möten eller föredrag
utlysts till och hållits å de allmänna vägarna i uppenbart trots emot
Konungens befallningshafvandes särskilda förbud däremot och med af föredragshållaren
på förhand fattadt beslut att icke åtlyda den tillstädesvarande
polismyndighetens tillsägelse om föredragets afbrytande och mötets upplösning.

Då Zander tillhörde Västmanlands läns socialdemokratiska partigrupp,
samt riksdagsmannen Victor Larsson och redaktören K. Kättström, enligt
uppgift af Zander vid polisförhöret den 20 augusti 1911, anordnat ifrågavarande
möten, torde det vara klart för en hvar, att Zander före mötenas
afbrytande ägde visshet därom, att de icke finge hållas på allmän väg,
och att Zander i förväg beslutit sig för att icke åtlyda de förbud, polistjänstemännen
kunde komma att meddela. Att erhålla plats för mötena
å enskildt område torde icke hafva mött någon svårighet. Men meningen
var att trotsa och sätta sig upp emot den laga myndighetens befallningar
samt att, så vidt möjligt var, äfven därtill förleda åhörarne.

Af stadgandet i 11 kap. 15 § strafflagen angående fridsbrott å allmän
plats eller väg framginge utan vidare, att man därstädes »eljest kommer
förargelse åstad», om man på ett dylikt ställe utlyste och afhölle allmänna
möten med föredrag af hvad beskaffenhet som helst, samt än mer om man,
af tjänstgörande polismannen med rätt eller orätt förbjuden att fortsätta,
mot denne uppträdde hånfullt och trotsigt samt i trotsigt tal till tjänstemannen
och åhörarne sökte häfda sin förmenta rätt i stället för att under 8

— Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1,914 års Riksdag.

kasta sig befallningen och i laga ordning anföra klagomål. Likaså vore
stadgandena i 10 kap. 14 § sista mom. strafflagen samt 15 § af samma
kapitel fullt tydliga däri, att den, som sökt förleda till ohörsamhet emot
lag eller laga myndighet, skulle straffas med fängelse eller böter, och att
den, som ej hörsammade myndighets bud om mötesupplösning, skulle
straffas med böter.

Vidkommande Zanders anhållande den 20 augusti skedde icke detta
förr än Zander barhufvad kom ut på vägbanan och fram till Esseen —
som då tillsade åhörarna att skingra sig — samt, vänd till folket och
höjande rösten, förklarade, att Esseens tillsägelse icke behöfde åtlydas.
Zanders uppenbara trots, hans uppmaning till ohörsamhet och hans fortsatta
förargelseväckande beteende på den allmänna landsvägen under sabbatstid
hade fullt lagenligt medfört hans anhållande och afförande till det
närbelägna tingshuset för ett förhör, hvilket icke kunnat äga rum på landsvägen
och i närvaro af ett hundratal personer, af hvilka väl de flesta tillhörde
det socialdemokratiska partiet och hyllade dess åsikter.

Ordningens upprätthållande på landet vore med den hjälp, som nu
funnes, svårt nog förut, men skulle det kunna komma därhän, att hvarje
person skulle för politisk agitation äga rätt att på allmän väg och vid
utlyst allmänt möte själf håna och trotsa polistjänstemännen samt därtill
opåtalt äfven uppmana åhörarskarorna med deras förut uppagiterade lidelser,
då vore dylik tjänst outförbar, och ett tillstånd af rättslöshet skulle
inträda med hvilka tänkbara följder som helst.

Något för Zander kränkande, förutom hans anhållande, hade icke förekommit.
Ej heller hade något särskildt obehag tillskyndats honom därigenom,
att han fått vänta de få minuter, som stämningens utskrifvande
tog i anspråk.

I sin förklaring åberopade länsmannen Esseen åtskilliga densamma
bifogade handlingar, bland dem protokoll öfver polisförhöret den 20 augusti
1911. Detta protokoll, som var undertecknadt af Esseen, hade beträffande
tilldragelserna nämnda den 20 augusti följande innehåll.

»På mötet denna dag vid den s. k. Fyrbacken i Säby socken å stora
landsvägen Köping-Kolbäck-Västerås inställde sig äfven undertecknad. Dit
hade af mig för biträde beordrats polismannen Ullberg i Kolbäck och
fjärdingsmannen i Säby, äfvensom på min begäran 2:ne af de ridande
poliserna i Västerås fnnnos tillstädes.

Sedan Zander börjat sitt föredrag stående utan hufvudbonad å vägen
intill häcken af en invid liggande lägenhet, samt menigheten dels å vägen
dels å marken på den motsatta sidan af landsvägen, framträdde undertecknad
till Zander, som icke låtsade observera mig, samt tillsade honom

— 1914 —

upphöra med sitt föredrag, hvilkets första punkt syntes vara trotsa myndigheternas
befallningar, efter han lämnade å sido mina tillsägelser från
gårdagen och äfven i dag på den allmänna landsvägen sökte afhålla det
utlysta föredraget.

Zander sökte äfven nu afbryta mig med inlägg om att 1^ lagen, som
han noga genomläst, saknades förbud emot dylika mötens afhållande.

Härpå tillsade jag Zander taga på sig sin å vägkanten liggande hatt,
upphöra med föredraget samt aflägsna sig från landsvägen äfvensom allmänheten
att skingra sig, allt i full öfverensstämmelse med mina här
förut under gårdagen vid Sorby gifna befallningar. Tilläggande jag nu
äfven att, därest icke Zander och menigheten åtlydde mina tillsägelser,
jao- komme att anse det som uppenbart trots emot myndighets i tjänsten
gifna befallningar, och att jag därefter ock skulle komma att handla.

Zander, som nu drog sig upp till ingången genom häcken åt lägenheten,
svarade: »Jag hoppas hatten intet generar kommissarien, utan att
den får ligga kvar på vägen», och vänd till menigheten började han orda
om ola°dio-heten af förbud »emot dessa möten å den allmänna landsvägen»

O. S. V.

Under sitt orerande kom han så åter längre ut på landsvägen, och
då han efter allt att synas icke ville i godo aflägsna sig utan visade uppenbart
trots, därtill han ock syntes vilja förleda allmänheten anhölls Zander
nu af mig samt nedfördes till det närbelägna tingshuset i Kolback tor förhörs
anställande och laga åtgärders vidtagande.

Vid med Zander nu anställdt förhör uppgaf han sig vara handlanden
Albert Zander från Kolsva, Malma socken; att han på anmodan af riksdagsman
Viktor Larsson och redaktören K. Kättström i Västerås utrest
att° hålla ifrågakomna föredragen i går och i dag jämte andra liknande;
att han icke hade någon del i föredragens utsättande att af hållas pa de
allmänna vägarna, då Larsson och Kättström härom dragit försorg; att han
ej heller fått order om föredragens hållande på vägarna eller ens sett,
åtminstone ej läst, de uppfästade anslagen härom; förmenande Zander att
platsen för föredragen blifvit honom anvisad först vid ankomsten till de
olika ställena, därvid nog ock enskild mark att vara på funnits i närheten

af vägarna.

JigCtllidi* _

På särskild fråga förnekade Zander sig hafva kännedom om, att socialistiska
tidningsorgan, däribland tidningen »folket», uppmanat vederbörande
utsätta föredragen å landsvägarna i reklamsyfte för att locka tolk
åhöra sammanstötningen med polismyndigheterna, men att föreningarna
dock borde tillse, att

i närheten funnes enskild mark att tillgå i händelse

af behof.

— 1914

Zander anförde härförutom äfven nu, att han icke kände någon paragraf
i lagen,, däri förbud funnes för folk hålla tal å de allmänna vägarna.

Sedan förestående antecknats, utfärdades och delgafs Zander en stämning
till instundande ting med häradet för att genmäla allmänna åklagarens
yrkanden om ansvar a honom för brott emot offentlig myndighets
befallning, hvarefter Zander fick afträda.

Vid Zanders anhållande och afförande från landsvägen vid Fyrbacken
yttrade en del af de närvarande sitt missnöje, och rop hördes att följa
med till Kolbäck samt sedan där afhöra föredraget i templarlokalen, hvilket
ock ägde rum, utan att några särskilda oordningar att beifra förekommo.

Undertecknad af hörde ock föredraget, som var af enahanda innehåll
som under gårdagen i Sorby.»

I anledning af förklaringen inkom klaganden med påminnelser, däri
han anförde, bland annat: att det icke förhölle sig så, som Esseen sökt
göra gällande i afseende å mötena i Rytterne och Säby socknar, eller att
de skulle hafva anordnats å landsvägen i afsikt att åstadkomma sammanstötning
med polisen; att det syntes helt och hållet strida mot Zanders
natur, att han skulle, såsom Esseen ville föreställa sig, fara omkring från
plats till plats och söka gräl med polismyndigheterna; att det ock°torde
vara kändt, att sådana af sikter, som Esseen tilläde socialdemokraterna i
afseende å agitation smedlen, vore främmande för partiets ledande män; samt
att detta äfven gällde om ledningen af valrörelsen i Västmanland.

Sedan ärendet fått hvila i afbidan därpå, att det utaf Esseen väckta
åtalet emot Zander måtte blifva af hofrätten pröfvadt, insände vederbörande
tjänsteman vid Svea hofrätt hit afskrift af hofrättens i berörda
mål den 14 januari 1913 meddelade utslag, utvisande: att Esseen efter
stämning till Snefringe häradsrätt yrkat ansvar å Zander för det denne
dels vid omförmälta båda politiska möten åstadkommit förargelse därigenom,
att han hållit föredrag å allmänna landsvägen samt, då Esseen tillsagt
Zander att _ afbryta föredragen, uppträdt trotsigt emot Esseen, dels
ock vid mötet vid Fyrbacken underlåtit att hörsamma Esseens å tjänstens
vägnar gifna befallning om mötets upplösande; att häradsrätten i utslag
den 3 juni 1912 af anförda skäl förklarat, att Zander icke på den af Esseen
i målet förda talan kunde till ansvar fällas; samt att hofrätten genom
ifrågavarande utslag — åt skäl att genom hvad i målet förekommit blifvit
utredt, att Zander den 20 augusti 1911 å landsvägen vid Fyrbacken genom
sitt uppträdande mot Esseen åstadkommit förargelse — med ändring af
häradsrättens utslag i denna del jämlikt 11 kap. 15 § strafflagen dömt
Zander, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, att bota 50 kro —

1914 -

nor samt förpliktat honom att ersätta statsverket hvad af allmänna medel
utgått eller kunde komma att utgå till de af Esseen i målet åberopade
vittnena.

* *

1 anledning af ifrågavarande klagomål aflät min företrädare i justitieombudsmansämbetet
till Konungens befallningshafvande i Västmanlands
län en ämbetsskrifvelse med anhållan att en åklagare måtte lörordnas att
vid vederbörlig domstol anställa åtal mot länsmannen Esseen för hvad
sålunda lagts honom till last. I en särskild instruktion för den blifvande
åklagaren anförde min företrädare, bland annat:

Vid öfvervägande af hvad i förevarande ärende förekommit hade justitieombudsmannen
till en början funnit tydligt, att någon häktning af
Zander för det honom till last lagda förfarandet icke kunnat komma i
fråga, likasom häktning i detta fall ej heller i verkligheten förekommit.
Brottslighetens obetydlighet och Zanders egenskap af känd och bofast person
utgjorde i själfva verket ovillkorliga hinder mot häktning.

Ett allmänt kändt och mer än en gång beklagadt faktum vore, att
enligt svensk rätt — utöfver reglerna om häktning — inga uttryckliga
lagbestämmelser funnes om förundersökning i brottmål. Denna brist i
lagstiftningen kunde naturligtvis förorsaka, att det mången gång vore
vanskligt att afgöra, huruvida polismyndighet finge anses äga anhålla och
till polisvaktkontor eller annat för polismyndigheten tillgängligt rum afföra
en person, som gjort sig skyldig till lagöfverträdelse. I förevarande fall
vore det emellertid enligt justitieombudsmannens mening klart, att Esseen
öfverskridit gränsen för hvad som kunde anses medgifvet. Det förhör,
som af Esseen hölls med Zander i tingshuset i Kolbäck, syntes icke hafva
varit nödvändigt för fastställande af Zanders identitet eller för inhämtande
af behöfliga upplysningar om Zanders person och ställning i samhället.
Icke heller borde Zanders anhållande och afförande till tingshuset hafva
varit erforderliga åtgärder för ordningens upprätthållande. Därtill komme,
att onekligen något visst skymfligt legat i den behandling, Zander vid
tillfället fick utstå, och att hans kvarhällande å tingshuset i afvaktan på
stämningens uppsättande och delgifvande saknade hvarje lagligt stöd.

På grund af hvad sålunda anförts ansåge justitieombudsmannen, att
Esseen i förevarande hänseende gjort sig skyldig till fel i sin tjänst, samt
att tillräckligt material till bedömande af hans förhållande härutinnan
syntes föreligga, utan afseende därå, att hofrättens omförmälta utslag
möjligen skulle kunna efter besvär ändras i ena eller andra riktningen.
I åtalet borde åklagaren å Esseen yrka ansvar efter lag och sakens be —

19J4 —

skaffenhet samt tillika, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som i målet kunde komma att framställas af klaganden eller
Zander, sedan dem lämnats tillfälle att däri yttra sig.

I enlighet härmed blef åtal emot länsmannen Esseen anställdt inför
Snefringe häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 14 juli 1913.
Häradsrätten utlät sig däri:

Som i målet vore upplyst, att samtliga polismyndigheter i länet genom
cirkulär senast den 15 juni 1911 af Konung-ens befallningshafvande
blifvit anmanade att förhindra afhållande af möten på allmän väg; alltså
och då, på grund af hvad genom utredningen i målet för öfrigt blifvit
styrkt angående förloppet af det vid Fyrbacken den 20 augusti 1911 anordnade
mötet, Esseen icke kunde anses hafva gjort sig skyldig till ansvar
för tjänstefel genom att anhålla Zander och afföra honom från platsen
för mötet eller eljest genom sitt uppträdande mot Zander vid omstämda
tillfälle; ty funne häradsrätten Esseen icke kunna mot sitt nekande till
ansvar i målet fällas samt ogillade jämväl af Zander framställdt yrkande
om skadestånd samt ersättning för kostnaderna i målet.

Med den utgång, målet därmed erhållit, ansåg justitieombudsmannen
sig icke böra åtnöjas, utan aflät till advokatfiskal vid Svea hofrätt en
ämbetsskrifvelse, däri han uppdrog åt advokatfiskal att i hofrätten anföra
besvär i målet. I besvären borde advokatfiskalen yrka, att hofrätten, med
upphäfvande af häradsrättens utslag, måtte bifalla den emot Esseen vid
häradsrätten förda talan.

I anledning af de besvär, som advokatfiskalen i enlighet med berörda
uppdrag anfört, meddelade hofrätten utslag den 7 oktober 1913.
Hofrätten utlät sig däri: Enär, på sätt häradsrätten anfört, Esseen icke
kunde anses hafva gjort sig skyldig till ansvar för tjänstefel genom att
anhålla Zander och afföra honom från platsen för mötet, pröfvade hofrätten
lagligt fastställa häradsrättens utslag härutinnan. Vidkommande den emot
Esseen i öfrigt förda ansvarstalan funne hofrätten det icke vara mot Esseens
bestridande ådagalagdt, att Esseen efter afslutadt polisförhör kvarhållit
Zander för stämnings uppsättande och delgifvande; och blefve förty öfverklagade
utslaget jämväl i denna del af hofrätten fastställdt. I fråga om
de af Zander framställda ersättningspåståendena funne hofrätten ej skäl
att göra ändring i häradsrättens utslag. Zander, som fordrat godtgörelse
för utgifterna å målet i hofrätten, skulle själf vidkännas samma utgifter.
1

1 Vid målets föredragning inför hofrätten förklarade hofrättens flesta ledamöter sig
beredda att i befintligt skick företaga målet till afgörande, hvaremot en ledamot anförde,

— 1914 —

Genom en till advokatfiskal vid Svea hofrätt aflåten ämbetsskrifvelse
uppdrog jag åt advokatfiskalen att genom besvär öfver hofrättens utslag
fullfölja målet hos Kungl. Maj:t, och skulle advokatfiskalen därvid yrka, att
Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande af hofrättens utslag, bifalla den emot
Esseen i målet förda talan. De af advokatfiskalen i enlighet härmed anförda
besvären äro på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Olofligt tillgrepp och förskingring m. m.

I en hit insänd klagoskrift påkallade hemmansägaren Alfr. Mauritzon
i Tynnerås justitieombudsmannens ämbetsåtgärd i anledning däraf, att
länsmannen i Helgums distrikt, vice häradshöfdingen Gustaf Åkerberg,
skulle genom olaga utmätning hos klaganden hafva orsakat denne skada
och förlust. Klagoskriften innehöll härom följande.

Den 7 juni 1910 tillställdes klagandens husfolk en skriftlig underrättelse
från länsmannen i Helgums distrikt, af innehåll att denne för
verkställighet emottagit ett af Konungens befallningshafvande i Yästernorrlands
län den 14 maj 1910 meddeladt utslag, hvarigenom klaganden
förpliktats att till Johan Johansson i Ramsele utgifva 2,040 kronor 72 öre
jämte ränta samt ersättning för lagsökningskostnaden.

Då klaganden medelst telefon underrättats härom, satte sig klaganden
— också medelst telefon — omedelbart i förbindelse med länsmannen för
att af honom erhålla närmare upplysningar om kapitalets storlek, alldenstund
å ifrågavarande fordran den 25 februari 1908 afbetalts 500 kronor,
hvilken afbetalning klaganden påpekat i sin till Konungens befallningshafvande
afgifna förklaring öfver lagsökningen. Härtill svarade Åkerberg,
att han för tillfället ej hade handlingarna i ärendet till hands, och därför
ej på rak arm kunde ge den begärda upplysningen. Emellertid uppgaf
Åkerberg, att han den 11 juni skulle passera förbi klagandens bostad, och
att han önskade, att klaganden den dagen skulle vara hemma. Med detta
besked lät sig klaganden nöja, och reste klaganden därför hem den 11
juni. Vid sin hemkomst erhöll klaganden af de hemmavarande den upplys- * i

att han ansåge tillfälle böra lämnas Esseen att förklara sig öfver besvären. Vid därefter
företagen saklig pröfning af målet yttrade samme ledamot, att han ej kunde göra ändring

i häradsrättens utslag, dä Esseen ej lämnats tillfälle att afgifva förklaring öfver besvären.
Beträffande Zanders anspråk på godtgörelse för kostnader å målet i hofrätten instämde
den skiljaktige med hofrättens öfriga ledamöter.

— 19X4 —

ningen, att länsmannen dagen förut, eller alltså den 10 juni, på förbiresa
utmätt klagandens hemman i Tynnerås och därom aflämnat skriftligt bevis.

Då nu enligt bestämmelserna i 176 § utsökningslagen klagan öfver
utmätning ej hindrade den utmätta egendomens försäljning, insände klaganden
för att hindra förrättningens fullbordan till Åkerberg i rekommenderadt
bref dels en postremissväxel å 2,000 kronor och dels resten kontant.
Såsom erkännande af den sålunda insända remissan erhöll klaganden
med posten några dagar senare ett till klaganden adresseradt kuvert, hvarpå
fanns tryckt »Länsmanskontoret, Helgum», och som innehöll fordringsbeviset
utan någon som helst skrifvelse.

Fordringsbeviset gåfve vid handen, att kapitalskulden endast utgjort
1,540 kronor 72 öre och räntan 207 kronor 62 öre, i följd hvaraf klaganden
genom utmätningen tvingats att betala högre belopp än den verkliga
skulden.

Med anledning häraf ville klaganden yrka, dels att han måtte återbekomma
det belopp, som han genom Åkerbergs åtgärd tvingats att betala
för mycket, dels ock att klaganden måtte tillerkännas ersättning för skada,
obehag och kostnader, som sålunda ådragits honom.

En vid klagoskriften fogad afskrift af det till grund för Konungens
befallningshafvandes i klagoskriften omförmälta utslag liggande skuldebrefvet
utvisade: att Johanna Persson i berörda skuldebref, som var dagtecknadt
den 8 februari 1908, åtagit sig att till innehafvaren vid anfordran
betala en summa af 2,040 kronor 72 öre; att klaganden genom påskrift å
skuldebrefvet gått i full borgen för skuldförbindelsen som för egen skuld;
samt att enligt påskrift å skuldebrefvets frånsida den 25 februari 1908 å
skulden afbetalts 500 kronor.

Af en jämväl bilagd, den 7 juni 1910 dagtecknad handling med påskrift
»exekutorialet n:r 161» framgick, att klaganden blifvit underrättad
om att till Helgums länsmanskontor för verkställighet öfverlämnats Konungens
befallningshafvandes utslag den 14 maj 1910, som ålade''klaganden
och Johanna Persson att till Joh. Johansson i Ramsele utgifva i kapital
2,040 kronor jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden.

Ett likaledes bilagdt, af Åkerberg den 10 juni 1910 utfärdadt bevis
gaf vid handen, att Åkerberg nämnda dag hos klaganden verkställt utmätning
för uttagande af ifrågavarande fordran, hvilken enligt beviset
utgjorde: kapital 2,040 kronor 72 öre, ränta förslagsvis beräknad till 285
kronor 24 öre, lagsökningskostnader 27 kronor samt exekutionskostnader
40 kronor eller tillhopa 2,392 kronor 96 öre.

Vid klagoskriften hade slutligen fogats afskrift af ett den 21 juni
1910 afstämpladt postkvitto, utvisande att nämnda dag å poststationen i

— 1914 —

Ramsele inlämnats ett till Rådom och länsmanskontoret adresseradt rekommenderad!
bref. o . , _

Öfver klagoskriften hörd, anförde länsmannen Åkerberg i en den 22
augusti 1910 °dagtecknad förklaring gent emot klagandens uppgifter föl ^an<^

För verkställighet emot klaganden och hans moder Johanna Persson
tick Åkerberg från kronofogden i Södra Ångermanlands öfre fögderi mot
taga, den 11° maj 1910 Konungens befallningshafvandes i länet utslag den
29° april samma år, hvarigenom Johanna Persson ålades att till Johan Johansson
i Ramsele utgifva 886 kronor 95 öre jämte ränta och kostnader,
samt den 25 maj 1910 nämnda myndighets utslag den 14 maj 1910, hvilket
utslag ålade Johanna Persson och klaganden att till Johansson utgifva 2,040
kronor jämte ränta och kostnader, men fanns å det vid sistnämnda utslag
fogade fordringsbeviset antecknadt, att afbetalning å skulden med 500 kro
nor skett den 25 februari 1908.

Underrättelse om den sökta verkställigheten al förstnämnda utslag
erhöll Johanna Persson i klagandens närvaro den 18 maj 1910; och förklarade
klaganden därvid, att han, som egentligen borde svara för gälden,
skulle uppgöra därom, därest anstånd lämnades.

Underrättelse om den sökta verkställigheten af sistnämnda utslag hade,
på sätt klaganden uppgifvit, skett den 7 juni 1910; och verkställdes den
10 i samma månad utmätning för bägge förutnämnda, utslag.

Den af klaganden omordade remissan af den 21 juni 1910 afsåg endast
Konungens° befallningshafvandes utslag den 29 april 1910 emot Johanna
Persson och innehöll visst icke någon postremissväxel å 2,000 kronor.

Efter remissans emottagande återsände Åkerberg, då han därigenom
erhållit likvid för utslaget den 29 april, det därtill hörande fordringsbeviset
till klaganden. . ,„in ... ., ,

Konungens befallningshafvandes utslag den 14 maj 1910 likviderades
af klaganden personligen å länsmanskontoret med 1,540 kronor 72 öre
jämte ränta och kostnader; och återfick klaganden därvid originalet till det
utaf Johanna Persson den 8 februari 1908 utställda skuldebrefvet å 2,040
kronor 72 öre. Att detta kom att blifva okvitterad t berodde därpå, att
klaganden, på Åkerbergs framställning, förklarade sig vilja hafva det sa,

enär han hade flera affärer med sin mor. „ .

Huruvida Åkerberg till klaganden uppgifvit, att Åkerberg skulle inträffa
i Tynnerås den 10 eller 11 juni 1910, kunde Åkerberg icke erinra
si<r men detta torde icke kunna inverka på saken, och det i all synnerhet
som utmätning, äfven i den händelse klaganden närvarit, måst äga rum.

<1 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 ars Riksdag.

då klaganden först den 21 juni 1910 kunnat åstadkomma penningar till utslaget
den 29 april 1910 och något senare till utslaget den 14 maj samma år.

På grund af hvad Åkerberg sålunda anfört hemställde han, att klagoskriften
måtte lämnas utan afseende.

I afgifna påminnelser i ärendet förnekade klaganden till en början på
det bestämdaste riktigheten af länsmannen Åkerbergs framställning, i hvad
densamma vore afvikande från klagandens uppgifter. Klaganden anförde
härom, bland annat, följande.

I sin förklaring hade Åkerberg bestridt, att den af klaganden omfurmälta
rekommenderade försändelsen af den 21 juni 1910 innehållit en postremissväxel
å 2,000 kronor. Klaganden kunde emellertid medelst en
bestyrkt afskrift af ifrågavarande växel bevisa sitt påstående därom. Enligt
denna afskrift vore växeln köpt i bankaktiebolaget Norra Sveriges afdelningskontor
i Ramsele den 21 juni 1910, eller samma dag den rekommenderade
försändelsen afgick till länsmannen. Den 27 juni vore växeln
af Åkerberg öfverlåten, och nästföljande dag ankom växeln såsom betald
till bankens hufvudkontor i Stockholm. Härmed torde vara konstateradt,
att växeln kommit Åkerberg tillhanda på det sätt och inom den tid, klaganden
uppgifvit.

Gent emot Åkerbergs uppgift, att remissan den 21 juni skulle hafva
afsett en Johanna Perssons skuld å 886 kronor 95 öre jämte ränta m. m.,
ville klaganden erinra, att det tillkomme klaganden att bestämma, hvartill
af honom insända medel skulle användas.

I ärendet hade Åkerberg medgifvit, att han af klaganden emottagit
likvid dels i rekommenderad försändelse för Johanna Perssons skuld å 886
kronor 95 öre jämte ränta och kostnader, dels ock vid personligt besök
af klaganden å länsmanskontoret för klagandens skuld 1,540 kronor 72 öre
förutom ränta m. m. Enligt hvad klaganden styrkt, hade Åkerberg i postremissväxel
uppburit 2,000 kronor. Äfven under förutsättning att de af
klaganden insända penningarna fått användas till gäldande af Johanna
Perssons omförmälta skuld, återstode lika fullt för Åkerberg att redovisa
postremissväxelns hela belopp.

Slutligen ^ vore det enligt klagandens förmenande oförenligt med en
allvarlig uppfattning af tjänsteplikten att såsom Åkerberg vilja göra gällande,
att det vore likgiltigt, huruvida en utmätningsman infunne sig för
verkställighet å utsatt dag eller å annan tid.

En vid påminnelseskriften fogad afskrift af den däri omförmälta
växeln bestyrkte riktigheten af klagandens uppgifter om densamma.

Med anledning af innehållet i påminnelseskriften anhöll justitieombudsmannen
i en till Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län af —

1914 —

G 7

låten ämbetsskrifvelse, att Konungens befallningshafvande måtte från Åkerberg
infordra förnyadt yttrande i ärendet äfvensom själf afgifva utlåtande
däri.

Till svar härå öfversände Konungens befallningshafvande hit, jämte
eget utlåtande, två särskilda af Åkerberg afgifna förklaringar, dagtecknade
den ena den 20 oktober och den andra den 5 november 1910. I förstnämnda
förklaring anförde Åkerberg, att han icke med uppsåt lämnat
oriktiga uppgifter, då de felaktiga uppgifterna grundade sig på bristande
minne. Åkerberg hade sökt träffa godvillig uppgörelse med klaganden,
hvilken emellertid vägrat att ingå härpå. Med den senare förklaringen
insände Åkerberg två läkarbetyg, hvarmed Åkerberg sökte visa, att han
på grund af sjukdom varit minnesslö.

I sitt utlåtande i ärendet upplyste Konungens befallningshafvande till
en början, att Åkerberg sedan den 15 augusti 1910 åtnjöte tjänstledighet,
samt anförde vidare:

Enligt Konungens befallningsliafvandes utslag den 14 maj 1910 förpliktades
klaganden, jämte annan person, hvilkendera gälda gitte, att på
grund af skuldebref den 8 februari 1908, därför klaganden ingått borgen,
till Johan Johansson i Ramsele utgifva »2,040 kronor 72 öre jämte sex
procent ränta därå från den 8 februari 1908, till dess betalning sker, dock
efter afdrag i laga ordning af därå den 25 i samma månad guldna 500
kronor, samt att ersätta kostnaderna i målet med 27 kronor». För verkställighet
af detta utslag, som i utsökningsböckerna betecknats med n:r 161,
satte kronofogden i Södra Ångermanlands öfre fögderi den 20 maj 1910
länsmannen i Helgums distrikt att i sitt ställe vara utmätningsman. Enligt
länsmannens dagbok i utsökningsmål ankom utslaget för verkställighet till
honom den 24 berörda maj, därvid af länsmannen i dagboken antecknats,
att, fordringsbeloppet utgjorde i kapital 1,540 kronor 72 öre jämte ränta
och kostnadsersättning, hvilken anteckning, som visserligen icke rätt angåfve
Konungens befallningshafvandes utslags innehåll, utvisade, att länsmannen
haft den uppfattning, att det utdömda kapitalbeloppet icke, på sätt i skriftliga
underrättelsen om utmätningen och i utmätningsbeviset uppgifvits,
utgjort 2,040 kronor 72 öre. Länsmannens dagbok, som innehölle anteckning
om meddelade underrättelser och om verkställd utmätning, däröfver
protokoll dock icke kunnat bland länsmanskontorets handlingar anträffas
och syntes icke hafva af Åkerberg uppsatts, vore därefter så till vida ofullständig,
att anteckning saknades, att fordringsbeloppet till honom inbetalats,
0 af hvem sådan betalning erlagts och om tiden därför. Den 1 juli
blef eme llertid, enligt samma dagbok, ett belopp af 1,784 kronor 93 öre öfverlämnadt,
till kronofogden, som den 4 i samma månad mottagit beloppet.

— 1914 —

Åkerberg, som i sin den 20 oktober afgifna förklaring allenast framhållit,
att han icke med uppsåt lämnat oriktiga uppgifter, måste därmed
anses hafva medgifvit riktigheten af klagandens, af Åkerberg numera icke bestridda
uppgifter. Det måste sålunda, enligt Konungens befallningshafvandes
mening, anses utredt och jämväl ostridigt, att Åkerberg någon dag
i juni 1910, senast den 27, då den af klaganden i afskrift företedda postremissväxeln
af Åkerberg öfverlåtits, från klaganden mottagit 2,000 kronor,
hvilket belopp användts såsom likvid för ifrågavarande exekutorial.
Klaganden, som i sin klagoskrift uppgifvit, att han i samma försändelse som
postväxeln till Åkerberg öfversändt »resten i kontanter», hade emellertid
icke närmare uppgifvit, huru stort belopp i kontanta penningar af honom
öfversändts. I saknad af utredning härom torde kunna antagas, att klaganden
i reda penningar till Åkerberg öfversändt 393 kronor 46 öre, som
jämte det i postremissväxel insända beloppet, 2,000 kronor, utgjort det
belopp, för hvars uttagande, enligt utmätningsbeviset, utmätning ägt rum.
Enligt länsmannens utsökningsdagbok utgjorde förrättningskostnaden i förevarande
exekutorial sammanlagdt 66 kronor 64 öre i stället för det i utmätningsbeviset
upptagna beloppet 40 kronor, eller 26 kronor 64 öre mera..
Vid sådant förhållande kunde Åkerberg antagas hafva af klaganden emottagit
581 kronor 89 öre mera än klaganden varit skyldig utgifva. Det
Överskjutande beloppet, som sålunda bort till klaganden återbäras, hade
Åkerberg emellertid icke till honom återställt, och hade Åkerberg icke
heller, enligt hvad kronofogden anmält, öfverlämnat dessa medel, hvilka
han obestridligen i sin egenskap af utmätningsman uppburit, till sin vikarie,
då han den 15 augusti 1910 upphörde med sin tjänstgöring såsom länsman
i Helgums distrikt.

I sitt yttrande af den 22 augusti 1910 hade Åkerberg sökt göra gällande,
att klagandens remissa den 21 juni 1910 afsett verkställighet af
Konungens befallningshafvandes den 29 april 1910 meddelade utslag, hvarigenom
Johanna Persson ålagts utgifva 886 kronor 95 öre jämte ränta.
Beträffande detta exekutorial, i utsökningsdagboken betecknadt med n:r 146,
inhämtades af dagboken, att därå den 1 juli 1910 influtit likvid, som samma
dag redovisats till kronofogden.

båsom redan nämnts, upphörde Åkerberg med sin tjänstgöring såsom
länsman den 15 augusti, från och med hvilken dag Åkerberg på egen
ansökan beviljats tjänstledighet för sjukdom till och med den 14 augusti
1911. På grund af sjukdomens art syntes anledning icke saknas att antaga,
det hans i yttrandet den 22 augusti lämnade oriktiga uppgifter tillkommit
utan ondt uppsåt, och det torde kunna med skäl ifrågasättas, huru -

1914

vida Åkerberg till följd af sin sjukdotn varit fullt tillräknelig för sina handlingar.
Men i allt fall torde hvad Åkerberg låtit komma sig till last icke
höra lämnas utan laga beifran. Emellertid hade Konungens befallningshafvande
vid det förhållande, att Åkerberg icke för närvarande utöfvade
sin tjänst, funnit sig icke böra i sådant afseende vidtaga någon åtgärd i
afvaktan på justitieombudsmannens beslut i anledning af förevarande
klagomål.

Vid sitt utlåtande i ärendet hade Konungens befallningshafvande fogat
afskrifter af sina ifrågavarande utslag den 29 april och den 14 maj 1910
äfvensom utdrag af länsmannens i Helgums distrikt utsökningsdagbok angående
sökt verkställighet af samma utslag. Dessa handlingar bestyrkte
hvad Konungens befallningshafvande i sitt utlåtande anfört. Konungens
befallningshafvande hade tillika bilagt afskrift af ett den 13 augusti 1910
utfärdadt läkarbetyg, innehållande att Åkerberg lede af alkoholsjukdom
och på den grund vore i behof af ett års tjänstledighet.

Hvad emot länsmannen Åkerberg sålunda förekommit fann min företrädare
i justitieombudsmansämbetet böra till åtal mot Åkerberg föranleda,
och i en till Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län aflåten
skrifvelse anhöll därför min företrädare, att en åklagare måtte förordnas
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anställa och utföra berörda åtal
i enlighet med en vid skrifvelsen fogad instruktion för den blifvande
åklagaren. I nämnda instruktion yttrade justitieombudsmannen, bland annat:

I ärendet vore utredt, att Konungens befallningshafvande i Västernorrlands
län genom utslag den 14 maj 1910 förpliktat klaganden och dennes
mor Johanna Persson att, hvilkendera gälda gitte, till Johan Johansson
genast utgifva 2,040 kronor 72 öre jämte sex procent ränta därå från den
8 februari 1908, till dess betalning skedde, dock efter afdrag i laga ordning:
af därå den 25 i samma månad gjuldna 500 kronor; att länsmannen
Åkerberg, som af vederbörande kronofogde fått sig anförtrodt att verkställa
utslaget, i en den 7 juni 1910 till klaganden utfärdad underrättelse
om att utmätning sökts för verkställande af omförmälta utslag angifvit
skuldens belopp till 2,040 kronor 72 öre jämte ränta och lagsökningskostnadsersättning;
att Åkerberg o den 10 juni 1910 verkställt utmätning för
gäldande af skulden, som af Åkerberg, hvilken ej uppsatt protokoll öfver
förrättningen, i ett utmätningsbevis upptagits, med ränta och kostnader,
till sammanlagdt 2,392 kronor 96 öre; att klaganden den 21 juni 1910 till
Åkerberg öfversändt, en postremissväxel å 2,000 kronor; att klaganden en —

1914 —

ligt egen, af Åkerberg icke bestridd uppgift till Åkerberg kontant öfversändt
skillnaden emellan postreinissväxelns summa 2,000 kronor och det
belopp, hvarför utmätning ägt rum; samt att Åkerberg icke till klaganden
redovisat hvad klaganden fått erlägga för mycket.

Att länsmannen Åkerberg genom sina ifrågavarande åtgärder brutit
emot sin tjänsteplikt eller eftersatt densamma, funne justitieombudsmannen
vara obestridligt. Lika klart ansåge justitieombudsmannen det vara, att
Åkerberg vore pliktig att i första hand svara för den skada, som genom
fel eller försummelse från Åkerbergs sida drabbat klaganden.

I målet borde åklagaren, efter vederbörlig utredning om Åkerbergs
hälsotillstånd och andra på målet inverkande omständigheter, yrka ansvar
på Åkerberg efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom i mån af befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot länsmannen Åkerberg af en utaf
Konungens befallningshafvande förordnad åklagare anställdt inför Ramsele
och Resele tingslags häradsrätt. Klaganden instämde i åklagarens ansvarspåstående
och yrkade tillika, att Åkerberg måtte förpliktas att ersätta
klaganden dels hvad denne genom Åkerbergs förfarande fått utgifva för
mycket dels ock kostnaderna å målet. Likaledes efter förordnande af
Konungens befallningshafvande yrkade åklagaren i särskild stämning å Åkerberg,
att enär Åkerberg, hvilken den 10 juni 1910 å tjänstens vägnar uppburit
225 kronor 47 öre i ett till honom öfverlämnadt fattigvårdsärende,
hos Konungens befallningshafvande registreradt under n:r 129/1910, tillgripit
nämnda belopp och därefter sökt dölja tillgreppet genom att falskeligen
'' i dagboken anteckna, att de uppburna medlen blifvit redovisade,
Åkerberg, hvilken emellertid sedermera ersatt det förskingrade beloppet,
måtte jämväl för hvad han i detta hänseende låtit komma sig till last
dömas till ansvar för tjänstefel. Båda målen företogos till gemensam handläggning
af häradsrätten, som i utslag den 19 juli 1913 utlät sig:

Häradsrätten funne utredning verkställd angående följande omständigheter:
Genom att dels å underrättelsen om att Konungens befallningshafvandes
utslag den 14 maj 1910 inkommit för verkställighet dels ock å själfva
utmätningsbeviset felaktigt angifva det kapitalbelopp, klaganden i sagda
utslag förpliktats utgifva, till 2,040 kronor 72 öre i stället för till 1,540
kronor 72 öre, hvilket belopp Åkerberg antecknat i dagboken och vetat
vara det riktiga, äfvensom genom Åkerbergs tillvägagångssätt i öfrigt före
och vid utmätningens verkställande hade han åstadkommit, att klaganden
till honom den 21 juni 1910 öfversändt en värdeförsändelse, hvilken bevisligen
innehållit åtminstone en postremissväxel å 2,000 kronor. Genom

— 1914 —

enbart nu omförmälta bedrägliga förfarande från Åkerbergs sida kunde
dock klaganden icke anses hafva lidit rättsförlust, utan måste det anses,
att Åkerberg emottagit försändelsen i kraft af sitt ämbete och med skyldighet
att redovisa dess innehåll. Genom Johan Mattssons, J. Westins
och Ester Bäcklunds vittnesmål vore ådagalagdt, att den af Åkerberg i
målet åberopade reversen å 886 kronor varit i klagandens besittning och
sålunda betalt redan vid den tid, då han till Åkerberg afsändt värdeförsändelsen,
hvadan Åkerbergs uppgift inför häradsrätten, att försändelsen
fått utgöra likvid för sistnämnda revers, uppenbarligen vore falsk, liksom
ock hans anteckning- i danboken, att betalning för denna revers influtit
först den 1 juli sagda år, vore felaktig. Värdeförsändelsen kunde sålunda
endast hafva afsett betalning för klagandens skuld enligt Konungens befallningshafvandes''
utslag den 14 maj 1910, uppgående enligt Åkerbergs egen
anteckning i dagboken till kapital 1,540 kronor 72 öre, ränta 217 kronor
21 öre, expenser 27 kronor, förrättningskostnader tillhopa 66 kronor 64
öre, eller sammanlagdt 1,850 kronor 57 öre. Äfven förutsatt att värdeförsändelsen
allenast innehållit postremissväxeln å 2,000 kronor, hade alltså
för Åkerberg återstått att redovisa 149 kronor 43 öre, hvilket belopp han
emellertid tillgripit och förskingrat; hvarjämte Åkerberg, såsom det måste
antagas för att undgå redovisning för det öfverskjutande beloppet, underlåtit
att i dagboken anteckna hvad som influtit. Det vore vidare ådagalagdt,
att det under n:r 129/1910 hos Konungens befallningshafvande
inregistrerade fattigvårdsärendet genom Åkerberg den 25 maj 1910 afsändts
till fattigvårdsstyrelsens i Helguin ordförande, att Åkerberg kort därefter
å ärendet uppburit 225 kronor 47 öre, att han emellertid, i stället för att
redovisa dessa medel till Konungens befallningshafvande, själf tillgripit
dem samt sedermera enligt egen uppgift helt och hållet »glömt» saken,
till dess han genom Konungens befallningshafvande affordrats förklaring,
och att Åkerberg, såsom det af Anton Allbergs vittnesmål jämte åtskilliga
andra förhållanden ville synas, för att dölja brist i kassan vid förestående
inspektion af kronofogden samt för att undgå redovisning af
ärendet till sin den 15 augusti 1910 tillträdande vikarie, i dagboken antecknat,
att redovisning skett den 13 augusti samma år. Med hänsyn till
hvad i målen förekommit samt med stöd af medicinalstyrelsens utlåtande
jämte därvid fogadt protokoll före folie det emellertid sannolikt, att Åkerberg
vid tiden för brottens begående så till vida varit i saknad af det fulla
bruket af sitt förstånd, att hans känsla af ansvar för sina handlingar till
följd af långvarigt missbruk af alkohol varit, nedsatt; och pröfvade häradsrätten
för den skull rättvist, jämlikt 25 kap. 12 § strafflagen och med til 1-lämpning jämväl af 5 kap. 6 § i samma lag, döma Åkerberg för först om —

1914 —

förmälta ämbetsbrott till afsättning från sin tjänst såsom länsman i Helgums
länsmansdistrikt, till straffarbete i ett år och förlust af medborgerligt förtroende,
intill dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff blifvit
frigifven, äfvensom att förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas,
samt för det senare brottet till afsättning från sin tjänst såsom länsman i
Helgums länsmansdistrikt, till straffarbete i nio månader och förlust af
medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit från det han efter utståndet
straff blifvit frigifven, äfvensom att förklaras ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas. Åkerberg dömdes sålunda i ett för allt, förutom till
afsättning från sin tjänst såsom länsman i Helgums länsmansdistrikt, att
hållas till straffarbete i ett år nio månader samt vara förlustig medborgerligt
förtroende, intill dess ett år förflutit från det Åkerberg efter utståndet
straff blifvit frigifven, hvarjämte han förklarades ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas. Som vidare klaganden icke i enlighet med 59 och 60 §§
utsökningslagen blifvit underrättad om utmätningen, förpliktades Åkerberg
till honom återbära icke blott förskingrade 149 kronor 43 öre utan äfven
hvad af Åkerberg debiterats honom såsom förrättningskostnader med 66
kronor 64 öre. Härjämte förpliktades Åkerberg att ersätta klagandens kostnader
i målet med 449 kronor 50 öre samt att till statsverket återgälda
hvad af allmänna medel utgifvits till på åklagarens begäran i målet hörda
vittnen i ersättning för deras inställelser. 0

Öfver häradsrättens utslag anförde Åkerberg besvär i Svea hofrätt.
Genom utslag den 15 september 1913 förklarade emellertid hofrätten sig
finna skäl ej vara anfördt, som föranledde ändring i öfverklagade utslaget.
Tillika förpliktades Åkerberg att ersätta klaganden hvad denne visade sig
hafva utgifvit för stämpel till hofrättens utslag.

I hofrättens utslag har Åkerberg sökt ändring genom besvär hos Kungl.
Maj:t, och äro dessa besvär på pröfning beroende.

Smädliga yttranden af borgmästare vid stadsfullmäktigsammanträde.

Ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag innehåller (sid. 43 o. f.) redogörelse
för ett emot borgmästaren C. J. A. Munck af Rosenschöld anställdt
åtal för smädliga yttranden vid ett stadsfullmäktigsammanträde. Redogörelsen
för åtalet utvisar, att hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom
utslag den 15 juni 1911 dömt borgmästaren att för hvad han härutinnan
låtit komma sig till last bota 150 kronor.

— 1914 —

Sedan borgmästaren Munck af Rosenschöld hos Kungl. Maj:t anfört
besvär i målet, har Kungl. Maj:t genom utslag den 30 september 1913
förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.1

Fråga om fel vid utförande af åtal.

I en till Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län ställd, den
17 november 1911 dagtecknad skrift anmälde fanjunkaren vid fortifikationen
Johan Nyrander till närmare undersökning och laga åtgärd, att
redogöraren vid infanterivolontärskolan å Karlsborg, underlöjtnanten A.
Netzler, sedan flera år tillbaka i stor utsträckning öfverträdt bestämmelserna
i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905,
i det att han dels sålt dels tillhandagått andra med anskaffande af brännvin
och andra alkoholhaltiga drycker. Såsom vittnen åberopade Nyrander
det befäl och öfrig personal, som under de senaste åren tjänstgjort vid
volontärskolan, och uppräknade Nyrander i sådant afseende sex särskildt
namngifna sergeanter. Nyrander förmälte sig äfven vilja åberopa såsom
vittnen en fanjunkare, hvilken såsom representant för en spritfirma sålt
spritvaror till Netzler, arbetaren vid ammunitionsfabriken vid Karlsborg
F. Haglund, hvilken under en längre tid skulle hafva biträdt Netzler med
uppackning och transport af spritvaror, samt arbetaren Viktor Eriksson,
som lämnat Netzler enahanda biträde. Dessutom förklarade Nyrander sig
villig att, om så skulle erfordras, lämna anvisning på än flera personer, som
skulle kunna styrka riktigheten af de i angifvelseskriften gjorda påståendena.
Den 21 november 1911 försågs angifvelseskriften af Konungens
befallningshafvande med en resolution, enligt hvilken skriften öfverlämnades
till länsmannen i Valla tingslags östra distrikt för den åtgärd, hvartill
angifvelsen efter undersökning lagligen kunde föranleda.

I anledning häraf utfärdade länsmannen i nämnda distrikt Albert
Wilhelm Lundström stämning å Netzler till inställelse inför Södra Vadsbo
häradsrätt den 27 november 1911 med yrkande om laga ansvar å honom
för försäljning af spirituösa och tillhandahållande af spritdrycker. Vid
målets handläggning inför häradsrätten den 27 november lät Netzler ingifva
en skrift, däri han anförde: att under den tid, Netzler varit klubbmästare
i underofficersmässen å Karlsborg, oegentligheter kunnat före 1

I ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag uppgafs i följd af ett misstag, att hofrättens
utslag vunnit laga kraft.

10—Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 års Riksdag.

komma på det sätt, att mässmedlemmarna på rekvisition erhållit spritvaror
såväl mot »lappar» som kontant; samt att Netzler, för att undslippa en
långvarig rättegång därom, huruvida en mässklubbmästare vore behörig
att handhafva dylika affärer eller icke, ville erkänna stämningen. Åklagaren
tillkännagaf, att vid ifrågavarande försäljning tillgått så, att Netzler
inköpt större mängder konjak, brännvin och punsch, som han därefter i
mindre partier till medlemmarna i berörda mäss efter rekvisition försålt
antingen emot kontant betalning eller på kredit. Genom beslut den 22
december 1911 uppsköt häradsrätten målet till den 15 påföljande januari
för att få utredning angående myckenheten af de spritdrycker, som Netzler
olofligen föryttrat.

Vid målets återföretagande å därför bestämd dag inställde sig, jämte
åklagaren och Netzler, äfven Nyrander i egenskap af angifvare. Åklagaren
inlämnade då angifvelseskriften och Konungens befallningshafvandes i anledning
af densamma meddelade resolution. Netzler ingaf ett skriftligt
svaromål, däri anfördes, bland annat: att Netzler i egenskap af klubbmästare
i volontärskolans underofficersmäss under tiden från och med den
21 november 1909 till och med den 7 maj 1910 handhaft spritdrycker,
som levererats af Carl G. Platin & c:o och A. J. Setterberg & c:o i Göteborg;
att någon annan firma, Netzler veterligen, icke anlitats; att Netzler
efter den 7 maj 1910 icke varit klubbmästare och således icke haft med
andras spritdrycker att göra; att Netzler icke handhaft nämnda spritdrycker
för egen förtjänst utan varit af underofficerarne vald till klubbmästare,
hvilken befattning således varit ett förtroendeuppdrag; att Netzler aldrig
utlämnat spritvaror till andra än underofficerare; samt att angifvelsen tillkommit
på grund af personligt hat från Nyranders sida, beroende därpå,
att Nyrander delvis genom Netzlers medverkan blifvit utvoterad ur garnisonsunderofficersmässen
å Karlsborg och utesluten ur fortifikationsunderofficersklubben
därstädes. Vid Netzlers skrift funnos fogade två intyg,
utvisande det ena att från Carl G. Platin & c:o under tiden från den 21
november 1909 till den 7 maj 1910 levererats till volontärskolans underofficersmäss
450 helbuteljer punsch, 50 halfbuteljer punsch, 200 helbuteljer
konjak och 6 helbuteljer whisky, och det andra att under samma tid
till mässen levererats från A. J. Setterberg & c:o 250 liter brännvin. I
ett muntligt anförande utvecklade Netzler tillika, huru det tillgått vid
ifrågavarande spritdrycksförsäljning. Nyrander å sin sida åberopade en
skrift, som skulle visa, att åtskilliga försvårande omständigheter förelegat
vid de åtalade förseelsernas begående. Muntligen anförde Nyrander vidare:
att den åtalade försäljningen skett yrkesmässigt samt både genom utskänkning
och utminutering; att försäljningen till största delen skett inom volon —

1914 —

tärskoletablissementet såväl till militära som till civila personer, hvilka
haft sin verksamhet vid skolan; samt att försäljning skett äfven till andra
civila personer, exempelvis förutnämnde Haglund. Netzler åter vidhöll,
att endast de, som voro anställda vid skolan, fått köpa sprit. Angående
Haglund påstod Netzler, att han alltid betalts med penningar, men någon
gång fått en butelj sprit såsom gåfva.

Häradsrätten meddelade utslag i målet den 12 februari 1912 och yttrade
däri, att annat icke blifvit emot Netzler ådagalagdt, än att han under
ifrågavarande tid, jämväl å sön- och helgdagar, tillhandagått medlemmar af
underofficersmässen vid volontärskolan å Karlsborg med anskaffande af
brännvin utan att äga rätt att försälja brännvin. Fördenskull dömdes
Netzler jämlikt 36 § 1 och 5 mom. i förordningen angående försäljning
af brännvin den 9 juni 1905, för det han första gången emot föreskriften
i 5 § 1 mom. i samma förordning tillhandagått allmänheten med anskaffande
af brännvin i mindre belopp än han själf ägde försälja, att böta 50
kronor, däraf skulle tillfalla en tredjedel åklagaren, en tredjedel angifvaren
och en tredjedel Karlsborgs församlings fattigkassa.

Med anledning af denna målets handläggning och utgång fann sig
ledamoten af Riksdagens andra kammare F. W. Thorsson böra bringa detta
ärende under mitt bepröfvande, för hvilket ändamål Thorsson hit inlämnade
afskrifter af häradsrättens protokoll i målet. I en jämväl ingifven
klagoskrift anförde Thorsson hufvudsakligen följande.

Först och främst ville klaganden då framhålla, att detta mål ur nykterhetens
och allmänna ordningens intresse hade en synnerligen stor räckvidd.
En militärperson af befälsgrad, som själf bort beifra hvarje öfverträdelse
af föreskrifter gifna i nykterhetens och ordningens intresse, hade
åtalats för det han icke desto mindre själf i stor utsträckning bedrifvit
oloflig b ränn vinsförsäljning inom statens lägerområde och då trupp varit
sammandragen och därvid försålt spritdrycker såväl till hos krigsmakten
anställdt folk som äfven till andra å lägerområdet befintliga personer.
Därunder skulle denne militärperson under jämförelsevis kort tid försålt
betydande mängder spritdrycker, hvilka icke stått i något rimligt förhållande
till antalet af de personer, som enligt hans egen uppgift skulle
hafva bekommit dessa spritdrycker. Ett dylikt förfarande, begånget af ett
militärbefäl, måste naturligtvis, för så vidt detsamma kunde bevisas,
verka synnerligen demoraliserande bland de å denna ort vistande, krigsmakten
underlydande personer. I synnerhet vore detta förhållandet,
om denna handling bedömdes emot bakgrunden af bestämmelserna i 16 §
4 mom. af förordningen angående försäljning af brännvin.

Netzlers uppgifter med anledning af angifvelsen hade i många af —

1914 —

seenden varit sväfvande och motsägande och hade i andra fall kräft
komplettering från åklagarens sida. Sålunda uppgåfve Netzler, än att
han endast till medlemmar i underofficersmässen anskaffat och tillhandahållit
spritdrycker, än att han endast utlämnat sådana till personer, som
varit anställda vid skolan. Vidare sade Netzler sig endast efter rekvisition
från klubbmedlemmarne hafva anskaffat spritdrycker, därvid han såsom ledning
för rekvisitionerna mottagit än kontant betalning än s. k. lappar. Vid
ett annat tillfälle medgåfve emellertid Netzler, att han sålt spritdrycker
på kredit till klubbmedlemmarne, samt att dessa fått betala spritdryckerna
efter bruttopris, men att Netzler, som ensam tillgodogjort sig försäljningsprovisionen,
vanligtvis icke erhållit någon behållning af rörelsen. Rörande
angifvarens uppgift i fråga om arbetaren Haglund hade Netzler påstått,
att denne visserligen bekommit spritdrycker af Netzler, men endast såsom
gåfva.

Med hänsyn till dessa förhållanden hade det enligt klagandens förmenande
varit en ovillkorlig skyldighet för åklagaren att genom inkallande
af såväl de af angifvaren uppgifna personer som äfven andra personer,
som möjligen kunde hafva något sig bekant i målet, söka utreda, i hvilken
mån Netzlers uppgifter vore med sanningen öfverensstämmande, samt
tillika söka utröna, huruvida angifvelsen, i hvad den blifvit af Netzler
bestridd, vore grundad å verkliga fakta.

Åklagarens underlåtenhet därutinnan hade, enligt klagandens förmenande,
vållat, att den allra viktigaste och för allmänna ordningen och
nykterheten betydelsefullaste delen af åtalet, nämligen frågan, huruvida
Netzler gjort sig skyldig till oloflig brännvinsförsäljning, blifvit lämnad
åsido och icke af domstolen kunnat bedömas. Denna underlåtenhet från
åklagarens sida syntes innebära ett åsidosättande af den enklaste och naturligaste
åtgärden för sanningens uppenbarande, så mycket mer beklagligt
som den utomstående lekmannen lätt härigenom kunde få den uppfattningen,
att åklagaren icke bevakat det allmännas intresse. Den ena parten
i målet, Netzler, hade fått sina uppgifter af åklagaren godtagna, under
det att angifvarens utsago af åklagaren lämnats obeaktad, oaktadt angifvaren
erbjudit åklagaren bevismaterial därför.

Då klaganden ansåge, att åklagarens ställning och förfarande i mål
rörande öfverträdelser af spritdrycksförsäljningsförordningen vore af synnerligen
maktpåliggande och för det allmänna särskildt betydelsefull beskaffenhet,
och då det därjämte här gällt att gå till rätta med ett missförhållande
inom statens eget område, som varit af mycket graverande
art, hade klaganden icke kunnat finna sig i det förfarande, som Lundström
låtit komma sig till last, utan ville därför hänskjuta pröfningen af detta

— 1914 —

förfarande till justitieombudsmannen för den åtgärd emot Lundström, som
kunde finnas lämplig.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat länsmannen Lundströms
yttrande, inkom denne hit med en förklaring, däri han till en
början på grund af ett uttalande i klagoskriften invände, att en lekman
sannolikt icke reflekterade öfver, hvilken eller hvilka lagparagrafer en domstol
åberopade såsom stöd för sitt domslut, ty för honom torde det vara
nog och hans rättskänsla torde vara tillfredsställd därmed, att den åtalade
blifvit för sitt handlingssätt dömd till jämförelsevis höga böter. I förklaringen
anförde Lundström vidare: Inom rättsskipningen hade på senare
tiden den uppfattningen gjort sig gällande, att en allmän åklagare själf
finge stå risken för ett åtal och ej finge beträffande vare sig ansvaret för
åtalet eller kostnaderna, om Lundström finge så uttrycka sig, krypa bakom
en angifvares rygg. Med andra ord: en åklagare finge öfverväga hvad
han såsom sådan borde göra och kunde icke få företaga hvad som helst
på yrkande af en angifvare. I förevarande fall hade sig Lundström bekant,
att angifvaren, fanjunkaren Nyrander, var ovän med den angifne,
underlöjtnanten Netzler, af det skäl att garnisonsunderofficersmässens å
Karlsborg styrelse vid sammanträde den 4 augusti 1911/beslutit föreslå,
att Nyrander skulle uteslutas ur mässen, hvilket ock skett. Lundström
ansåg det något riskabelt att alldeles lita på Nyrander, hvarför Lundström
inkallade Nyrander till rättens sammanträde den lo januari 1912, på det
att Nyrander skulle blifva i tillfälle att själf utföra sin talan. Då Nyrander
icke begärde uppskof, vågade Lundström icke på egen risk göra det
för att, sedan Netzler erkänt hvad som hufvudsakligen lagts honom till
last, inkalla vittnen, som dåmera slutat sin tjänstgöring vid volontärskolan
å Karlsborg och återvändt till sina särskilda regementen —_ en af dem
vistades till och med så långt borta som i Boden och hvilkas inställelsekostnad
skulle blifvit mycket hög. Med åberopande af sex särskilda
intyg och en uppgift på de åtal, som af Lundström vid 1912 års höstting
blifvit anställda för tillhandahållande af spritvaror i mässarna å Karlsborg,
hemställde Lundström, att vid den af honom afgifna förklaringen måtte
få bero.

De af länsmannen Lundström i förklaringen åberopade och densamma
bilagda sex intygen voro af följande lydelse:

1) »Att, såvidt mig är bekant, under tiden 10 juni 1910—10 juni
1911, under hvilken tid undertecknad tjänstgjorde i egenskap af väbel å
volontärskolan, Karlsborg, någon sprit ej utlämnades till civila personer
af underlöjtnant Netzler, varder härmed på begiiran intygadt. Vänersborg
den 3 december 1912. Joh. A. Timgren, sergeant.» (Vittnen.)

— 1914 —

2) »Då jag vid flera tillfällen biträdt underlöjtnant A. Netzler med
diverse handräckningsarbeten under den tid, han varit klubbmästare å
volontärskolans underofficersmäss, får jag till bemötande af fanjunkare J.
Nyranders mot honom gjorda beskyllning meddela, att jag aldrig köpt
någon spirituösa af underlöjtnant Netzler och ej heller märkt eller haft
mig bekant någon dylik försäljning till civila personer, hvilket härmed
på begäran intygas. Karlsborg den 5 dec. 1912. F. O. Haglund.» (Vittnen.)

3) »Med anledning af en fanjunkare Nyranders anmälan angående
olaga spritförsäljning får jag, som under de senare sex åren omhänderhaft
skötseln af volontärskolans marketenteri (hvilket har sina lokaler under
underofficersmässens i samma hus) äfvensom under dessa åren haft affärer
med underofficersmässen, på heder och samvete intyga, att jag icke vare sig
själf köpt ej heller sett någon som helst annan person köpa spirituösa af
löjtnant Netzler. Karlsborg den 6 december 1912. Allan Fritjsche.»

4) »Härmed får jag på begäran intyga, att jag aldrig, enligt fanjunkare
J. Nyranders beskyllningar, köpt några spritvaror af underlöjtnant
Netzler hvarken under den tid han var klubbmästare för volontärskolans
underofficersmäss eller under någon annan tid. Karlsborg den 5 dec. 1912.
C. A. Eriksson, adress Kapellsgården.» (Vittnen.)

5) »Undertecknade, som varit kommenderade vid volontärskolan å
Karlsborg under en del af den tid underlöjtnant Netzler varit vald till
klubbmästare i underofficersmässen, intyga härmed på begäran, att vi vid
intet tillfälle märkt eller haft anledning att tro, det spirituösa drycker
mot betalning utlämnats till andra än mässmedlemmar; hade så varit fallet,
skulle saken svårligen kunnat hemlighållas inom mässen, och dess medlemmar
skulle säkerligen hvarken velat eller vågat tillåta en dylik utskänkning.

Då två af oss under kommenderingen till skolan tjänstgjort i egenskap
af väbel, och som sådan haft ganska mycket att göra med de civila,
som fått tillstånd att vistas inom skolan eller där haft sitt arbete, så är
det desto mera osannolikt, att spritutlämning till dem kunnat äga rum utan
vår vetskap. Sköfde den 4 december 1912: Werner Lundquist, fanj. vid

I. 9, tjänstgj. ss. väbel vid vol. skol. 1906 —1907. Knut Rosengren,
tjänstgjort såsom väbel vid vol. skolan 9/6 1908—% 1909. Gustaf Svarén,
sergeant.» (Vittnen.)

6) »Med anledning af fanjunkare Joh. Nyranders mot underlöjtnant
A. Netzler riktade beskyllning att hafva försålt spritdrycker vid inf. vol.
skolan a Karlsborg fa vi undertecknade personer, boende vid förenämnda
skolas omedelbara närhet, intyga, att vi aldrig vare sig köpt någon spritvara
af löjtnant Netzler eller haft någon som helst giltig anledning för O

O o

moda, att någon sådan handling af löjtnant Netzler där bedrifvits. Karlsborg
den 3 december 1912: Edv. F. Lundberg. C. Larsson. J. A. Johansson.
E. Dahlqvist. G. Karlsson. E. Björk. C. J. Andersson. A. Larsson.
A. G. Jonsson.»

Vid förklaringen hade tillika fogats den däri omförmälta uppgiften
angående anställda^ åtal, och framgick af samma uppgift, att följande personer
för tillhandahållande af spritvaror af Södra Vadsbo häradsrätt under
hösttinget 1912 blifvit efter åtal af Lundström fällda att bota: två löjtnanter
för Karlsborgs officersmäss eller volontärskolans officersmäss hvardera
50 kronor, en sergeant för underofficersmässen vid volontärskolan 50
kronor, en sergeant för Karlsborgs underofficersmäss 30 kronor samt en
handelsföreståndare för civilklubben i Rödesund likaledes 30 kronor.

Slutligen hade bilagts afskrifter af protokollen i ett vid Södra Vadsbo
häradsrätt vid hösttinget 1911 handlagdt mål, utvisande: att Nyrander till
häradsrätten instämt styrelsen för garnisonsunderofficersmässen å Karlsborg
med yrkande, att mässen måtte åläggas att till Nyrander utgifva 20
kronor såsom ersättning för en utredning därom, huruvida det vore lagligt
att mässföreståndaren utskänkte öl vid måltider åt spisande mässmedlemmar;
att stämningen föredragits den 4 augusti 1911 inför mässens styrelse,
som därvid föreslagit, dels att Nyranders krafmål skulle få vid häradsrätten
slutbehandlas i vanlig ordning, dels ock att Nyrander, som genom
sitt uppträdande i saken handlat i strid med hvad mässen ansåge
vara riktigt, måtte uteslutas ur mässen; samt att häradsrätten genom utslag
den 27 november 1911 af anförda skäl ogillat Nyranders i målet förda
talan samt förpliktat honom att med 124 kronor ersätta mässens kostnader.

Till bemötande af förklaringens innehåll inkom klaganden hit med
en påminnelseskrift, däri klaganden hufvudsakligen anförde följande.^

Hvad först beträffade länsmannen Lundströms uttalade åsikt angående
lekmannauppfattningen i förevarande fråga, torde blott behöfva framhållas,
att anledningen till klagandens anmälan varit just den omständigheten,
att med hänsyn till den bristfälliga utredningen Netzler endast kunnat
dömas till ansvar för oloflig anskaffning af brännvin ocli ej för oloflig
brännvinsförsäljning, en förseelse som drabbades af, förutom böter, äfven
försäljningsafgift. Det kunde enligt klagandens förmenande ingalunda
vara en likgiltig sak för den intresserade lekmannen och ännu mindre för
den allmänna rättsuppfattningen, att en svarande till följd af bristfällig
utredning tilläfventyrs undginge tillämpningen af det strängare lagrum,
som eljest kunnat tillämpas på det föreliggande fallet. I sin förklaring
hade Lundström visserligen sökt göra gällande, att Netzler erkänt hvad

— 1914 —

honom hufvudsakligen lagts till last, och att Lundström därför ansett sig
icke behöfva förebringa någon vidare utredning. Häremot ville klaganden
erinra, att Lundström efter angifvelse af Nyrander åtalat Netzler såväl
för försäljning af spritdrycker som för tillhandahållande af sådana drycker
under viss angifven tid och sålunda såsom eget åtal i hufvudsak upptagit
hvad Nyrander velat i sin angifvelseskrift beifra. Sedan Netzler erkänt
sig skyldig till den senare delen af åtalet, hade Lundström utan att söka
åstadkomma utredning angående den enligt klagandens förmenande viktigaste
och betydelsefullaste delen af åtalet, nämligen frågan om oloflig försäljning
af spritdrycker, öfverlämnat målet till rättens pröfning, som resulterat
i Netzlers fällande till ansvar för oloflig anskaffning af brännvin.
Hvad Lundström anfört såsom skäl för sitt handlingssätt, nämligen bland
annat, att Nyrander, som varit i delo med Netzler, icke vore att lita på,
kunde klaganden icke tillerkänna någon betydelse likasom icke heller Lundströms
uppgift angående den förmenta risken för honom vid att ytterligare
fullfölja åtalet och åstadkomma utredning däri. Då Lundström en
gång ansett sig skyldig att gifva åtalet den vidsträckta omfattning, detsamma
fått, hade också Lundström bort anse som sin tjänsteplikt att vidtaga
alla för åtalets utredning erforderliga åtgärder.

Såsom i klagoskriften redan framhållits, förelågo synnerligen starka
och synnerligen tungt vägande skäl för en dylik utredning. Hvad som
förekommit vid handläggningen af målet hade i och för sig själft bort
utgöra anledning för Lundström att ytterligare forska efter sanningen och
att sålunda få utredt, huruvida Netzler, som enligt egen uppgift utlämnat
spritvaror åt klubbmedlemmarne dels mot kontant betalning och dels mot
lappar, beräknat priserna för varorna så, att han kunnat tillgodoräkna sig
någon inkomst därpå, och huruvida Netzler utlämnat spritvaror åt andra
än klubbmedlemmar. Det hade för sådant ändamål legat nära till hands
och enligt klagandens förmenande varit alldeles nödvändigt att, bland
annat, få tillförlitlig upplysning om de priser, vederbörande leverantörer
påfört Netzler för lämnade spritvaror, och de priser, efter hvilka klubbmedlemmarne
sedermera fått betala varorna. Lundström hade haft så
mycket större anledning att företaga en sådan utredning, som Nyrander
själf för åklagaren uppgifvit en mängd vittnen och tillika erbjudit sig att
anskaffa ännu flera, därest detta erfordrades. De intyg, Lundström insändt,
och som väl enligt hans förmenande skulle innefatta bevis för, att
en utredning varit onödig eller omöjlig att erhålla medelst inkallande af
vittnen i målet, ådagalade snarare behöfligheten och önskvärdheten af ett
vittnesförhör.

Lundströms egna uppgifter i förevarande ärende angående för sprit -

1914 —

försäljning bötfällda personer visade i själfva verket, huru angeläget det
varit att gå till bottnen i denna sak och ej låta det stanna vid blotta erkännandet
af en del af åtalet för att därmed få slut på detsamma. Klaganden
ansåge sålunda, att hvad från Lundströms sida anförts i ärendet
kommit bristfälligheten i hans utredning att framstå i en ännu skarpare
dager. På grund häraf ville klaganden vidhålla sin tidigare hemställan
om åtgärders vidtagande mot Lundström.

Länsmannen Lundströms förklaring blef också bemött af fanjunkaren
Nyrander, hvilken i en hit insänd skrift. utvecklade, bland annat: att hans
uteslutande ur underofficersmässen å Karlsborg skulle hafva varit en följd
af hans sträfvanden att förhindra den olagliga brännvinsfyandel, som i stor
utsträckning förekommit inom mässen: att Lundström vid målets handläggning
den 15 januari 1911 icke företett behörig utredning om, i hvilken
utsträckning den åtalade spritförsäljningen ägt rum, fastän uppskofvet
just afsett, att en sådan utredning skulle anskaffas; att häradsrättens protokoll
i målet vore i väsentliga delar ofullständigt och felaktigt; samt att
Netzler dels tillhandahållit spritvaror åt medlemmar af underofficersmässen
och dels sålt spirituösa åt det ojämförligt större antal personer, som
utan att vara medlemmar af underofficersmässen tillhört volontärskolan å
Karlsborg.

* *

Hvad i förevarande ärende mot länsmannen Lundström förekommit
fann min företrädare i justitieombudsmansämbetet utvisa, att Lundström
gjort sig skyldig till fel i sin tjänst, och i en till Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län aflåten ämbetsskrifvelse anhöll därför min företrädare,
att en åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anställa och utföra åtal mot Lundström, för hvad denne härutinnan
låtit komma sig till last. I en vid berörda skrifvelse fogad instruktion
för den blifvande åklagaren anförde min företrädare, bland annat:

Protokollen i det åtal, som länsmannen Lundström på grund af fanjunkaren
Nyranders angifvelse och Konungens befallningshafvandes med stöd
däraf gifna order vid häradsrätten anställt emot underlöjtnanten Netzler,
utvisade: att Lundström i stämningen påstått ansvar å Netzler både för
försäljning af spirituösa och för tillhandahållande af spritdrycker; att
Netzler i en vid första rättegångstillfället ingifven skrift »erkänt stämningen»,
ehuru af motiveringen för detta obegränsade erkännande syntes
framgå, att Netzler närmast tänkt på ntt utlämnande af spritvaror åt mässmedlemmar;
att Lundström vid samma tillfälle på den åtalade förseelsen
lämnat en af Netzlers ombud vitsordad beskrifning, enligt hvilken försälj 11

— Justitieombudsmannens ämbetslerätlelse till 1014 års Riksdag.

ning ägt rum endast till mässens medlemmar; att häradsrätten funnit nödigt
att uppskjuta målet, för att däri skulle skaffas utredning om försäljningens
omfattning; att Lundström icke inkallat några vittnen i målet, oaktadt
Nyrander lämnat anvisning på därtill lämpliga personer; samt att häradsrätten
i sitt utslag dömt Netzler till ansvar för tillhandagående med anskaffande
af brännvin.

Dessa och öfriga i ärendet särskildt framhållna omständigheter ådagalade
enligt justitieombudsmannens mening, att länsmannen Lundström i
målet betänkligt eftersatt sin skyldighet att behörigen beifra de öfverträdelser
af gällande lag, som till åtal angifvits. I synnerhet funne justitieombudsmannen
utredningen hafva varit bristfällig med afseende å frågan,
till hvilka personer brännvin blifvit utan laga rätt försåldt. Äfven om
antagas kunde, att domstolen själf vid målets handläggning skulle kunnat
i någon mån förebygga skada af den bristfälliga utredningen, hade det i
första rummet varit Lundströms tjänsteplikt att draga försorg om målets
utredande. Hvad Lundström anfört till försvar för sin underlåtenhet härutinnan
kunde ej förtjäna afseende.

I målet borde åklagaren ej mindre å Lundström yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet än äfven, i mån af befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som kunde komma att framställas af klaganden, sedan
denne lämnats tillfälle att yttra sig.

I enlighet härmed blef emot länsmannen Lundström åtal anställdt
inför Södra Vadsbo häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 30 september
1913. Häradsrätten yttrade däri:

Genom den i målet förebragta utredningen funne häradsrätten det
icke vara styrkt, att länsmannen Lundström i egenskap af åklagare uti
nu ifrågavarande afseende låtit komma sig till last försumlighet, hvarför
han kunde till ansvar fällas; alltså pröfvade häradsrätten rättvist ogilla
åtalet. Vid sådant förhållande förklarade häradsrätten, att kostnaden för
på grund af häradsrättens särskilda beslut utbetalta vittneslöner skulle
stanna å statsverket.

Vid den utgång, målet erhållit genom häradsrättens utslag, ansåg jag
mig icke böra låta förblifva, utan anmodade jag genom en ämbetsskrifvelse
advokatfiskal vid Göta hofrätt att i hofrätten anföra besvär öfver häradsrättens
utslag. Advokatfiskalen skulle därvid yrka, att hofrätten måtte
med upphäfvande af samma utslag bifalla den efter justitieombudsmannens
förordnande vid häradsrätten utförda talan emot Lundström.

De af advokatfiskalen i enlighet härmed anförda besvären äro numera
pröfvade af hofrätten, som genom utslag den 5 december 1913 förklarat sig
ej finna skäl göra ändring i häradsrättens utslag.

— 1914 —

Fråga om behörigheten af en verkställd förvandling af viten.

Af handlingarna i ett genom klagomål af hemmansägaren Erik Lindahl
i Bygdeträsk härstädes anhängiggjordt ärende inhämtade jag följande.

Genom Svea hofrätts dom den 24 april 1908 i ett från Burträsks
tingslags häradsrätt vädjadt mål emellan Norrbottens nya bryggeriaktiebolag
i likvidation, å ena sidan, samt Lindahl, å den andra, förpliktades
Lindahl, hvilken af bolaget emottagit öl till försäljning i kommission, dels
vid vite af 100 kronor att inom viss tid med öl, bekommet från bolaget,
med penningar eller annorledes till bolaget redovisa så stor myckenhet
Öl, som efter de mellan parterna tingade pris motsvarade 1,109 kronor 30
öre, dels ock likaledes vid vite af 100 kronor att inom samma tid till
bolaget i Nederkalix antingen i oskadadt skick återställa eller ock efter i
domen angifna värden med penningar ersätta viss uppräknad lösegendom,
nämligen buteljer, helfat m. m.

Denna dom vann laga kraft, och sedermera tvistade bemälte parter,
efter särskilda stämningar, inför häradsrätten angående ömsesidiga ersättningsanspråk,
äfvensom i sammanhang därmed angående bolagets yrkande,
att Lindahl måtte åläggas utgifva berörda viten.

Genom utslag, som i detta mål meddelades den 30 december 1909,
ålade häradsrätten Lindahl att till bolaget utbetala vissa belopp samt fällde
honom att utgifva nämnda viten tillhopa 200 kronor, och lämnade häradsrätten
hänvisning att mot utslaget fullfölja talan efter vad.

Efter erlagdt vad fullföljde Lindahl målet i hofrätten, och genom dom
den 31 mars 1911 fann hofrätten ej skäl att i häradsrättens utslag göra
annan ändring, än att Lindahl på anförda skäl befriades från skyldighet
att utgifva vitena.

Genom resolution den 13 december 1910 hade emellertid kronofogden
Alarik Dalqvist, i sin egenskap af tillsyningsman vid kronohäktet i Skellefteå,
förvandlat ifrågavarande vitesbelopp 200 kronor till 23 dagars fängelse,
och sedan Lindahl den 9 mars 1911 införpassats till kronohäktet för att
undergå detta fängelsestraff, hade under tiden för straffets aftjänande Dalqvist
den 28 mars 1911 meddelat en ny förvandlingsresolution, hvarigenom
vitena 200 kronor tillika med Lindahl genom laga kraftvunnet utslag ådömda
böter 100 kronor förvandlades till 33 dagars fängelse, och fick Lindahl
å kronohäktet undergå detta fängelsestraff.

Vid meddelandet af förvandlingsbesluten hade i fråga om vitesbeloppen
förelegat dels utdrag af häradsrättens saköreslängd för höstetinget 1909,

— 1914 —

i hvilken vitena hvart för sig varit upptagna under rubriken »försutet vite»,
dels ock ett i hofrättens aktuariekontor den 15 mars 1910 meddeladt bevis,
att besvär mot häradsrättens utslag den 30 december 1909 icke blifvit
inom laga tid anförda hos hofrätten.

Sedan Lindahl erhållit kännedom om hofrättens dom den 31 mars 1911,
hvarigenom han befriats från skyldighet att utgifva ifrågavarande viten,
anförde han hos mig klagomål däröfver, att han fått med fängelse aftjäna
samma viten. Därvid vände han sig med sina påståenden mot länsmannen
(X I. Dahl, som införpassat honom till kronohäktet. Lindahl anförde klagomål
mot Dahl jämväl i ett annat hänseende.

Sedan Dahl blifvit hörd i anledning af klagoskriften, samt Lindahl
inkommit med påminnelser, infordrades yttrande från kronofogden Dalqvist
angående hans åtgärd att förvandla ifrågavarande viten till fängelse. Dalqvist
anförde i ingifven förklaring hufvudsakligen följande: Vid vitesförvandlingen
hade Dalqvist med sannolikhet antagit, att vitesbesluten afgifvits
under rättegången och afsett utevaro från rätten. Dalqvist kunde icke hafva
sig bekant, om rättens beslut gifvits under rättegången eller i samband
med slutligt utslag, ej heller kunde Dalqvist veta, om målet vore af tvistemåls
eller brottmåls natur. Hade han företagit särskild undersökning härom,
hade det sakförhållandet naturligtvis kunnat utrönas, att ändring i vitesbesluten
i detta mal skulle sökas i samband med ändringssökande i hufvudsaken,
men någon anledning att företaga en dylik undersökning syntes
honom icke hafva förelegat under förevarande omständigheter. Då han
hade framför sig lagakraftbeviset från hofrättens aktuariekontor, hyste han
helt naturligt ingen tvekan att förordna om förvandling af de ådömda vitena.

Jag fann klagoskriften icke föranleda till någon åtgärd emot länsmannen
Dahl.

På sätt ofvan anförts, hade Lindahl genom hofrättens dom den 31
mars 1911 befriats från skyldighet att utgifva ifrågavarande viten, tillhopa
200 kronor. Lindahl hade emellertid för aftjänande af samma viten tilllika
med honom ådömda böter 100 kronor fått undergå 33 dagars fängelse.
Då Lindahl rätteligen bort straffas med fängelse i allenast 13 dagar,
hvilken fängelsetid motsvarade 100 kronors böter, hade Lindahl sålunda nödgats
undergå fängelsestraff under 20 dagar längre tid än vederbort. Det syntes
mig vara uppenbart, att kronofogden Dalqvist ej vore utan skuld häri. Kronofogden
hade nämligen genom sina resolutioner den 13 december 1910 och den

- 1914 —

28 mars 1911 förvandlat vitena till fängelse, ehuru vitesbesluten ej voro
laga kraftvunna, utan frågan därom var af Lindahl, efter erlagdt vad emot
häradsrättens utslag, hänskjuten till hofrättens pröfning. Kronofogden
hade till sitt fredande hänvisat till beviset från hofrättens aktuariekontor.
Men detta bevis afsåg endast, att besvär ej inom laga tid anförts öfver
vitesbesluten, och mot det ifrågavarande utslaget skulle ju talan ej fullföljas
genom besvär, utan efter vad. Om detta förhållande hade kronofogden
ej förskaffat sig underrättelse, innan han meddelade förvandlingsresolutionerna,
och var det denna kronofogdens oförsiktighet, som ledt till
de felaktiga förvandlingsbesluten och den olagliga bestraffningen.

Då berörda oförsiktighet medfört den beklagliga påföljden, att Lindahl
fått oförskyldt undergå 20 dagars fängelse, kunde jag ej lämna det begångna
felet utan laga beifran, utan uppdrog åt advokatfiskal vid Svea
hofrätt att inför hofrätten anställa åtal mot kronofogden Dalqvist i hans
egenskap af tillsyningsman vid kronohäktet i Skellefteå med yrkande om
ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet; och borde advokatfiskalen
tillika, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som Lindahl, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 6 oktober 1913. Hofrätten utlät sig däri:
Hofrätten funne det vara i målet upplyst, att sedan häradsrätten genom
utslag den 30 december 1909 fällt Lindahl att utgifva ifrågavarande viten
å sammanlagdt 200 kronor och därvid lämnat hänvisning att emot utslaget
talan skulle fullföljas efter vad, länsmannen O. I. Dahl den 13 december
1910 å tjänstens vägnar hos Dalqvist i hans förenämnda egenskap anhållit
om förvandling af vitena, därvid företetts utdrag af häradsrättens saköreslängd
för höstetinget 1909, upptagande nämnda viten och försedt med
bevis från vederbörande tjänsteman i hofrättens aktuariekontor, att besvär
icke blifvit inom laga tid anförda mot det utslag, genom hvilket vitena
ådömts; att nämnda utdrag af saköreslängden icke angifvit vare sig den
förseelse, för hvilken vitena ådömts, eller huruvida talan mot det utslag,
hvarigenom vitena ådömts, skolat fullföljas efter vad eller genom besvär;
att Dalqvist, utan att inhämta underrättelse därom, huruvida mot berörda
utslag talan fullföljts efter vad, meddelat förordnande om vitenas förvandling,
äfvensom att Lindahl, hvilken genom hofrättens den 31 mars 1911
gifna dom befriats från utgifvandet af samma viten, fått för deras aftjänande
obehörigen undergå fängelse i 20 dagar. Med hänsyn till den vid tiden
för förvandlingsåtgärden rådande praxis att på begäran om laga kraftbevis
å utdrag af saköreslängd plägat intygas allenast, att besvär mot domstolens

— 1914

beslut icke anförts, och då hvarken innehållet i saköreslängden gifvit anledning
till antagande, att talan mot utslaget skolat fullföljas efter vad,
eller eljest, så vidt utredt blifvit, anledning för Dalqvist förefunnits till
sådant antagande, kunde emellertid Dalqvists berörda underlåtenhet, om
än i och för sig felaktig, icke skäligen anses såsom brottslig försummelse
eller vårdslöshet i ämbetet. På grund af hvad sålunda anförts funne hofrätten
den emot Dalqvist i målet förda ansvars- och ersättningstalan icke
kunna bifallas.

Med den utgång, målet erhållit genom hofrättens utslag, fann jag mig
icke kunna åtnöjas, utan uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt
att hos Kungl. Maj:t anföra besvär öfver utslaget och därvid, med åberopande
af den skrifvelse, hvarigenom samma uppdrag lämnades åt advokatfiskalen,
yrka, att Kungl. Maj:t med upphäfvande af hofrättens utslag måtte
döma Dalqvist till ansvar och ersättningsskyldighet, på sätt advokatfiskalen
yrkat i hofrätten. I berörda skrifvelse anförde jag, bland annat:

Hofrätten hade i sitt ifrågavarande utslag till Dalqvists förmån åberopat
den omständigheten, att praxis hade varit, att på begäran om laga
kraftbevis å utdrag af saköreslängd plägat intygas allenast, att besvär mot
domstolens beslut icke anförts. Äf denna premiss torde emellertid i främsta
rummet följa, att det varit Dalqvists plikt att själf skaffa sig underrättelse
om, huruvida talan mot det ifrågavarande utslaget skulle fullföljas efter
vad eller genom besvär. Han hade, just med hänsyn till nämnda praxis,
bort se sig väl före, så att han ej förvandlade ej laga kraftvunna viten
till fängelse. Då han underlåtit att härutinnan iakttaga nödig försiktighet,
borde han enligt min mening ej undgå ansvar och ersättningsskyldighet.
Den skada, som i förevarande fall timat, vore af sådan beskaffenhet, att
målsägaren Lindahl måste anses berättigad till ersättning därför; och skulle
Dalqvist i detta mål blifva fri från ersättningsskyldighet, så syntes däraf
med nödvändighet följa, att efter ansökning .af Lindahl statsverket finge
hålla honom skadeslös. En sådan utgång af förevarande sak kunde emellertid
enligt min mening hvarken anses vara rättvis eller öfverensstämmande
med den praxis, som vore rådande i fråga om ämbets- och tjänstemäns
ansvarighet i liknande fall.

Hofrätten hade framhållit, att innehållet i den ifrågakomna saköreslängden
icke gifvit anledning till antagande, att talan emot utslaget skolat
fullföljas efter vad. Jag ville härvid erinra, att innehållet i saköreslängden
ej heller gifvit anledning till antagande, att talan emot utslaget skolat fullföljas
genom besvär. Dalqvist hade följaktligen ej bort fästa en afgörande
betydelse vid det företedda beviset från hofrätten. Han hade visserligen,

— 1914 —

enligt hvad han i ärendet förklarat, ansett det vara sannolikt, att vitena
utdömts för utevaro från rätten, men redan vitenas storlek hade bort.föranleda
honom att misstänka, att här kunde vara fråga om civila viten.
Och i allt fall hade det ju varit obehörigt att grunda en så allvarlig åtgärd
som en inspärrning i fängelse på en ofullständig utredning.

De af advokatfiskal i enlighet härmed anförda besvären äro på Kungl.
Maj:ts pröfning beroende.

Obehörig tjänstutöfning.

Af den redogörelse för ett emot extra landtmätaren Erik Oskar Janson
anställdt åtal för obehörig tjänstutöfning, som lämnats i ämbetsberättelsen
till 1913 års Riksdag (sid. 68 o. f.), framgår, att sedan Ölme,
Visnums och Väse häradsrätt genom utslag den 28 oktober 1912 af anförda
skäl dömt Janson till böter samt ålagt honom att till statsverket
återgälda utbetalade vittnesersättningar, hade jag låtit advokatfiskal vid
Svea^ hofrätt öfverklaga häradsrättens utslag genom besvär hos hofrätten.
Redogörelsen för åtalet utvisar tillika, att äfven Janson för sin del anfört
besvär i målet.

Ifrågavarande besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som genom
utslag den 11 november 1913 yttrat:

Enär i målet vore utredt, att Janson med anledning af den i målet
ifrågakomna vattenreglering under åren 1907 och 1908 själ! eller genom biträde
utan Janson meddeladt förordnande verkställt mätningar inom Rudskoga
och Södra Råda socknar, hvarvid i åtskilliga fall arbetet företagits i strid
mot jordägarnas vilja, samt tillika vore upplyst, att Janson, hvilken på
orund af förbud från ägarna till vissa hemman nödgats afstå från att därstädes
verkställa mätningar, i ändamål att få arbetet utfördt obehörigen
på ämbetets vägnar utfärdat den i åtalet omförmälta kungörelsen, ty och
som Janson under ifrågavarande tid varit vice kommissionslandtmätare i
Skaraborgs län och följaktligen innehaft sådan tjänst, hvarom förmältes i
25 kap. 22 § 1 mom. strafflagen, samt hvad emot Janson i målet förekommit
måste betraktas såsom oförstånd i tjänsten och utgörande fortsättning
af ett och samma brott, alltså pröfvade hofrätten rättvist att
jämlikt 25 kap. 17 § samt 4 kap. 3 § strafflagen fastställa häradsrättens
domslut, så vidt Janson därigenom fällts att bota 450 kronor.

— 1914 —

Häradsrättens yttrande angående ersättning till i målet åberopade
vittnen blef också af hofrätten fastställdt.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Åtgärd till hindrande af tryckta skrifters spridning.

I en hit insänd klagoskrift anförde Sven Augustsson hufvudsakligen
följande.

Vid den s. k. beväringsmönstringen i Alingsås den 8 mars 1912 beslagtog
stadens polisbetjäning på order af borgmästaren Elis Zimdahl ett
femtiotal broschyrer, som den socialdemokratiska ungdomsklubben i Alingsås
inköpt och betalt samt utdelade vid mönstringen. Några dagar senare
gjorde medlemmar af klubben framställning hos borgmästaren om att
klubben antingen måtte återfå broschyrerna eller också måtte erhålla betalning
för dem. Detta vägrades i ganska skarpa och om oförstånd vittnande
ordalag. Att märka vore, att broschyrerna hvarken voro åtalade
eller af myndighet, som därtill ägde rätt, belagda med kvarstad.

Då det vore uppenbart, att borgmästaren Zimdahl företagit sig att
förhindra spridning af tryckalster utanför tryckfrihetsförordningens
råmärken, hemställde klaganden, att justitieombudsmannen måtte mot
borgmästaren vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas nödiga.

Vid klagoskriften hade fogats ett exemplar af hvardera af de två
med klagomålet afsedda broschyrerna, af hvilka den ena var ett från
Aktiebolaget arbetarnes tryckeri i Stockholm utan angifvet tryckår utgånget
upprop med öfverskrift »Till kasernens män. Soldat och medborgare!»,
och den andra utgjordes af ett å Tryckeriföreningen Smålands tryckeri i
Jönköping år 1907 tryckt flygblad med öfverskrift: »Militär! Kamrat i
vapenrocken!»

öfver klagomålet hörd, anförde borgmästaren Zimdahl i afgifven förklaring: Borgmästarens

befattning med ifrågavarande sak inskränkte sig därtill,
att poliskonstapeln A. J. Pettersson i Alingsås ifrågavarande dag infann
sig hos borgmästaren och anmälde, att några yngre personer voro sysselsatta
med utdelning af dylika antimilitaristiska skrifter till de inskrifningsskyldige,
och var borgmästarens svar på konstapelns fråga, om denna
agitation skulle få fortgå, att utdelning af skrifterna naturligtvis icke finge
ske vid inskrifningslokalen, utan borde af polisen afstyras. Någon dag

— 1914 —

därefter infann sig en af spetsarne inom det ungsocialistiska lägret i
Alingsås, för öfrigt efter hvad borgmästaren numera erfarit en af ynglingarne,
som verkställt utdelningen af skrifterna, å borgmästarens ämbetsrum
och anhöll i pockande ordalag att återfå de skrifter, som blifvit dem
fråntagna af polisen, och svarade borgmästaren härpå, att som han icke
hade några af deras skrifter i sin besittning och icke vidtagit någon som
helst kvarstadsåtgärd därmed, hade borgmästaren icke med den saken att
skaffa.

Efter de upplysningar, borgmästaren numera i anledning af denna
anmälan förskaffat sig, syntes det dagen i fråga hafva tillgått på det sättet,
att, då poliskonstapeln C. Sandberg, som af poliskonstapeln Pettersson
delgifvits borgmästarens ofvannämnda yttrande till honom, under sin tjänstgöring
en stund senare på dagen påträffat ett par personer i sysselsättning
med att utdela dylika skrifter, Sandberg tillsagt dem att upphöra härmed,
och att de finge lämna ifrån sig de skrifter, som de möjligen hade i behåll.
Personerna i fråga hade därefter utan minsta protest själfmant
begifvit sig till poliskontoret och där på ett bord lagt 24 eller 25 skrifter
af ifrågavarande slag, därvid de under hånskratt förklarat, att det ingenting
betydde, om de lämnade dessa, enär de hade många flera på lager.
Skrifterna kvarlåge fortfarande på kontoret och hade ej af ägarne efterfrågats,
i hvilket fall hinder icke mött att återfå dem.

Som alltså framginge af det anförda, vore den gjorda anmälningen
fullkomligt ogrundad, och borgmästaren hemställde alltså, att den måtte
lämnas utan afseende.

Till bemötande af förklaringen insände klaganden hit en påminnelseskrift,
som hufvudsakligen innehöll:

Enligt hvad borgmästaren själf erkände, hade han beordrat en poliskonstapel
att tillse, att ingen utdelning af ifrågavarande skrifter förekomme
vid inskrifningslokalen, utan skulle detta af polisen afstyras. Detta visade
ju, att borgmästaren utfärdat order om att hindra skrifternas spridande,
hvilket ägde rum på gatan utanför inskrifningslokalen. Äfven vidpass 10
minuters väg från inskrifningslokalen verkställdes utdelning af ett par personer,
då poliskonstapeln C. Sandberg kom till stället och förbjöd vidare
utdelning samt befallde de utdelande att medfölja till polisvaktkontoret.
Här fingo dessa personer tillsägelse att aflämna alla de skrifter, som de
hade med sig. På fråga om hvem som gifvit order om att fråntaga dem
skrifterna och förbjuda utdelandet lämnades det svar, att det hade naturligtvis
borgmästaren gjort.

När en af socialdemokratiska ungdomsklubbens medlemmar några da 12

— .Justitieombudsmannens åmbetsberiMlelsc till 1914 års Rilcsdag.

gar senare hos borgmästaren begärde att återfå broschyrerna, erhöll han
till svar, att de redan vore uppbrända, hvarför klubben ej skulle tänka på
att få dem tillbaka. Då personen i fråga därefter begärde ersättning med
det belopp, som broschyrerna kostade, svarade borgmästaren, att det ej
kunde komma i fråga, och att han ej brydde sig om saken.

En af de personer, som verkställde utdelningen, hade sedermera frågat
en poliskonstapel, om broschyrerna kunde återfås, men härtill hade
poliskonstapeln svarat, att han ej trodde, att de funnes kvar.

Då det sålunda icke kunde frånkommas, att borgmästaren gifvit order
om att förhindra spridning af broschyrerna samt vägrat att återställa dem,
ansåge klaganden det vara tydligt, att borgmästaren gjort sig skyldig till
tjänstefel, och hemställde klaganden, att borgmästarens tilltag måtte lagligen
beifras.

* •*

Tryckfrihetsförordningen innehåller i 1 § 12 mom. det kategoriska bud,
att för en skrifts föryttrande icke skola finnas andra hinder än de, som föreskrifvas
i 4 § af samma grundlag. På grund af detta stadgande kan alltså
hinder läggas för en skrifts utdelande, allenast när skriften i laga ordning
varit föremål för kvarstad, konfiskation eller indragning.

I förevarande fall var emellertid upplyst, att borgmästaren Zimdahl
genom tillsägelse till en underlydande polisman föranledt, att utdelningen
af de två med klagomålet afsedda skrifterna förhindrats och tillgängliga
exemplar af polisbetjäningen omhändertagits, utan att, så vidt upplyst
blifvit, någon af de i 4 § tryckfrihetsförordningen omförmälta åtgärderna
varit vidtagen med samma skrifter.

Hvad borgmästaren härutinnan låtit komma sig till last fann jag böra
göras till föremål för laga beifran, och uppdrog jag därför åt advokatfiskalen
vid Göta hofrätt att för ifrågavarande ämbetsfel ställa borgmästaren
under tilltal inför hofrätten med yrkande om ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet. Tillika borde de ersättningsanspråk, som klaganden,
i målet hörd, kunde komma att däri framställa, i mån af befogenhet
af advokatfiskal understödjas.

I enlighet härmed blef åtal mot borgmästaren Zimdahl af advokatfiskalen
anställdt inför hofrätten, och på därtill af mig gifven anledning
yrkade advokatfiskal alternativt ansvar å borgmästaren jämväl för att
denne gifvit konstapeln Pettersson den i målet ifrågakomna obehöriga tillsägelsen.
Under målets handläggning anställdes med särskilda personer
vittnesförhör inför Kullings häradsrätt, och i en under skriftväxlingen till
hofrätten ingifven skrift anförde borgmästaren, bland annat: att hvad borg —

1914 —

mästaren i saken åtgjort inskränkt sig till, att han ur ren ordningssynpunkt
för poliskonstapeln Pettersson framhållit olämpligheten af, att utdelningen
af skrifterna tinge ske vid själfva inskrifningsförrättningen och
därmed uttalat, att detta borde afstyras; att borgmästaren väl icke kunde
o-öras ansvarig för, om sedermera poliskonstapeln Sandberg, med hvilken
borgmästaren dagen i fråga ej alls samtalat om denna sak, antagligen på
grund af missuppfattning af Petterssons referat af borgmästarens yttrande
genom sin åtgärd att å annat ställe i staden förbjuda utdelningen af skrifterna
gått längre än borgmästaren åsyftat; samt att klagandens uppgift,
att borgmästaren skulle hafva yttrat, att skrifterna blifvit uppbrända, vore
fullkomligt uppdiktad. På grund häraf hemställde borgmästaren, att det
emot honom väckta åtalet måtte ogillas.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 11
november 1913. Hofrätten utlät sig däri: Enär annat förhållande icke
blifvit i målet ådagalagdt, än att Zimdahl på fråga af Pettersson, om
ifrågavarande skrifter vore förbjudna att utdelas, till Pettersson yttrat, att
ett förfarande att just vid inskrifningsförrättningen dela ut flygblad kunde
vara opassande och verka störande samt borde förhindras; samt Zimdahl
uppgifvit, att nämnda yttrande ej afsett annat än ett förklarande, att, då
Zimdahl ej med säkerhet visste, om skrifterna vore belagda med kvarstad,
ett förbud för utdelande endast ur ren ordningssynpunkt borde meddelas
och detta blott, så framt utdelningen verkställdes vid själfva inskrifningslokalen
och där verkade störande; alltså och då sålunda hvad emot Zimdahl
förekommit icke vore af beskaffenhet att för honom medföra ansvar
för ämbetsfel, pröfvade hofrätten lagligt lämna den emot Zimdahl i målet
förda ansvarstalan utan bifall; i följd hvaraf hofrätten jämväl ogillade af
Augustsson i målet väckt påstående om ersättning; och stadgade hofrätten,
att kostnaderna för Carl Johnssons och Gustaf Valdemar Lundvalls i Alingsås
inställelse vid Kullings häradsrätt, hvarest de i målet hörts såsom vittnen,
skulle stanna å statsverket.

Med den utgång, målet sålunda erhållit, fann jag mig icke böra
åtnöjas, utan uppdrog jag åt advokatfiskalen att hos Kungl. Maj:t anföra
besvär öfver hofrättens utslag. De af advokatfiskalen i enlighet härmed
anförda besvären äro på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

- 1914

Missbruk af tjänstebrefkort.

I en hit insänd skrift anförde ordföranden i Multrå sockens kommunalstämma
L. Tjällgren samt ordföranden i socknens kommunalnämnd
Per Ejnar Ekman klagomål däröfver, att komministern Erik Modin underlåtit
att efterkomma ett af församlingen å kyrkostämma den 24 december
1911 fattadt beslut, att kungörelser om blifvande kyrkostämmor skulle
införas i tidningen »Sollefteåbladet». Jämte en påminnelseskrift insände
klagandena i berörda ärende ett af poststationsföreståndaren i Multrå Seth
Danielsson den 21 oktober 1912 utfärdadt intyg, af innehåll att Modin
vid olika tillfällen å poststationen i Multrå inlämnat tjänstebrefkort, adresserade
till viss person inom socknen och innehållande meddelande om,
när kyrkostämma skulle hållas. Enligt samma intyg hade det senast inlämnade
brefkortet af Danielsson insändts till postkontoret i Sollefteå med
förfrågan, huruvida tjänstebrefkort med dylikt meddelande borde postbefordras.

Vid påminnelseskriften hade tillika fogats ett den 24 maj 1912 i
Multrå afstämpladt tjänstebrefkort, som var adresseradt till hemmansägaren
J. Sjöberg, Nyland, Multrå, och innehöll ett med »Ordf.» underskrifvet,
den 23 maj 1912 dagtecknadt meddelande, att den första ordinarie kyrkostämman
med Multrå församling skulle pingstdagen omedelbart efter gudstjänstens
slut hållas i norra skolsalen. I

I förevarande fall var upplyst, att komministern Modin, hvilken ägde
rätt att i tjänstärenden begagna tjänstefrimärken och tjänstebrefkort, vid
flera tillfällen till medlemmar af Multrå församling på tjänstebrefkort
lämnat meddelande om tiden för blifvande kyrkostämmor med församlingen.
Och det i ärendet företedda tjänstebrefkortet innehöll en dylik
underrättelse, som synbarligen skrifvits af Modin. Att dessa brefkort, sin
bestämmelse likmätigt, verkligen användts till meddelanden i tjänsten, kunde
så mycket mindre anses hafva varit fallet, som det ingalunda var antagligt?
att underrättelse på detta sätt utsändts till alla röstägande församlingsbor.

Då komministern Modin alltså enligt min tanke missbrukat sin rätt
att begagna tjänstebrefkort, aflät jag till Konungens befallningshafvande

— 1914 —

i Västernorrlands län en ämbetsskrifvelse, däri jag anhöll, att en åklagare
inåtte förordnas att vid vederbörlig domstol i laga ordning anställa åtal
mot Modin för hvad denne i förevarande hänseende låtit komma sig till
last. I en för åklagaren utfärdad instruktion för åtalets utförande uppdrog
jag åt åklagaren att å Modin yrka ansvar efter förordningen angående
ändrade bestämmelser rörande utgörandet af postafgifter för försändelser
i tjänstärenden den 15 juni 1900.

I enlighet härmed blef åtal mot komministern Modin anställdt inför
Sollefteå tingslags häradsrätt, och under målets handläggning vid häradsrätten
utsträcktes åtalet att gälla äfven andra af Modin använda tjänstebrefkort.
Häradsrätten meddelade utslag i målet den 24 november 1913,
därvid häradsrätten, jämte det att yttrande meddelades angående särskilda
vittnesersättningar, i hufvudsaken utlät sig:

Som beträffande det vid angifvelseskriften till Riksdagens justitieombudsman
fogade tjänstebrefkort, afstämpladt å Multrå poststation den
24 maj 1912 och innehållande ett af Modin, såsom han medgifvit, aflåtet,
till hemmansägaren J. Sjöberg i Nyland adresseradt meddelande om utsättande
af tid för kyrkostämma med Multrå församling, någon som helst
anledning icke förekommit att betvifla riktigheten af Modins häfda uppgift
därom, att tjänstebrefkortet kommit att till dylikt enskildt meddelande
användas i följd af förbiseende genom förväxling af nämnda bref kortstyp
med den för enskildt bruk afsedda, funne rätten hvad Modin sålunda i
fråga om nämnda brefkort, som för öfrigt, efter hvad upplyst blifvit, icke
kommit adressaten tillhanda, ouppsåtligen låtit komma sig till last icke
böra för honom medföra ansvarspåföljd.

Vidkommande öfriga två fall, i hvilka det lagts Modin till last, att
hafva för dylika meddelanden till Sjöberg användt tjänstebrefkort, hade
väl åtalet i denna del vunnit stöd genom föreståndaren för Multrå poststation
Seth Danielssons i målet afgifna vittnesberättelse, men som åtminstone
det ena af dessa fall enligt Danielssons utsago inträffat så lång
tid före målets anhängiggörande, att ansvarspåföljden därför jämlikt 5 kap.
14 § strafflagen förfallit, och då i fråga om det senare fallet trovärdigheten
af Danielssons vittnesmål i någon mån förringades af Sjöbergs likaledes
på vittnesed häfda utsago, att något dylikt eller annat skriftligt
meddelande från Modin icke under de senare åren af honom emottagits,
funne rätten Modin icke heller i denna del vara mot sitt nekande förvunnen
till ansvar.

Hvad vidkomme åtalet i öfrigt hade Modin erkänt, dels att han i
november 1911, i sin egenskap af ordförande i den af Multrå sockens
kyrkostämma tillsatta s. k. biblioteksnämnden, till en dess ledamot å

— 1914 —

tjänstebrefkort aflåtit ett meddelande rörande det under sagda nämnds
inseende stående församlings- och skolbiblioteket, dels ock att han under
december månad 1912 i sex särskilda fall till medlemmar i en af samma
kyrkostämma tillsatt kommitté för restaurering af församlingens, kyrka, i
hvilken kommitté Modin varit ordförande, aflåtit på tjänstebrefkort kallelser
till ett till den 16 uti sistberörda månad och år utsatt kommittésammanträde;
och enär Modin för sitt vidhållna påstående, att han på
grund af sin tjänsteställning såsom församlingens komminister med
pastors befogenhet och såsom i sådan egenskap ordförande i församligens
skolråd innehaft ordförandeskap i de nämnda kommittéerna, och att han
såsom följd däraf ägt att för korrespondens i kommittéärenden åtnjuta
fribrefsrätt, desto mindre ägt fog, som dels beträffande kommittén för
kyrkans restaurering, Modin själf uppgifvit, att han efter afsägelse af
uppdraget att vara ordförande åter af särskild anledning emottagit val därtill
af kyrkostämma den 27 oktober 1912, dels ock uppenbart vore, att
församlingen, icke statsverket, bort bekosta med kommittéernas verksamhet
förenade utgifter, således äfven postafgifter för så beskaffad korrespondens,
funne häradsrätten Modin lagligen icke kunna, för det han
sålunda öfverträdt det i 7 § 1 mom. i förordningen angående ändrade bestämmelser
för utgörandet af postafgifter för försändelser i tjänstärenden den
15 juni 1900 stadgade förbud för tjänstebr ef korts användande för andra
försändelser än i tjänstärenden, undgå ansvar, hvilket med hänsyn till
omständigheterna i målet och med tillämpning af ansvarsbestämmelsen i
8 § 1 mom. i samma förordning af rätten bestämdes till böter af 50
kronor, att lika fördelas emellan kronan och vederbörande angifvare.

öfver häradsrättens utslag har komministern Modin anfört besvär hos
Svea hofrätt, på hvars pröfning dessa besvär äro beroende.

Förbud emot ett visst standars medförande i demonstrationståg.

Medlemmarna af styrelsen för Hälsingborgs arbetarkommun J. J. Lövgren,
And. Persson och Joh. Bengtsson anförde i en hit insänd skrift
klagomål dels däröfver, att en ansökning af arbetarkommunen om tillstånd
att i demonstrationståget den 1 maj 1913 föra ett standar med inskriften
»Frihet åt Amaltheamännen» blifvit af poliskammaren i Hälsingborg afslagen,
dels ock däröfver att ett i demonstrationståget uppställdt standar
med inskriften: »Bort med första kammaren» blifvit förbjudet och måst

— 1914 —

nedtagas. Härom anförde klagandena, bland annat: att förstnämnda standar
endast afsåg att genom nåd få de s. k. Amaltheamännen på fri fot, och
dylik agitation finge ju föras i landet både i tal och i skrift, och förbud
därför funnes ingenstädes i svensk lag, samt att det andra standaret innehölle
en socialdemokratisk programpunkt, som finge uttalas hvar som helst
och som till och med hade af riksdagsmän uttalats i riksdagsdebatter;
och begärde klagandena, att i båda dessa hänseenden undersökning måtte
anställas gent emot polismästaren i Hälsingborg, hvilken efter klagandenas
mening i de anmärkta fallen öfverskridit sin befogenhet; samt att, om
klagandenas tolkning befunnes vara riktig, åtal måtte mot polismästaren
anställas.

I ärendet hörd anförde polismästaren Janne Palm i afgifven förklaring
hufvudsakligen:

Uti den tillståndsresolution, som poliskammaren den 18 april 1913
meddelade på grund af en utaf arbetarkommunen gjord framställning om
tillstånd att den 1 maj få företaga sedvanligt demonstrationståg genom
staden, hade poliskammaren lämnat bland annat den ordningsföreskriften,
att i demonstrationståget icke finge medtagas fanor, standar eller demonstrationsplakat,
hvilka voro försedda med inskriptioner eller bilder af sådan
beskaffenhet, att polismyndigheten funne sig föranlåten att förbjuda deras
förande i tåget.

Den 21 april inlämnades emellertid i poliskammaren ånyo en ansökan,
undertecknad, liksom den förstnämnda, af klaganden Lövgren, men därjämte
äfven af en annan ledamot af arbetarkommunens styrelse, G. W.
Sjölin. Ifrågavarande ansökan hade följande lydelse: »Härmed få vi meddela
att Hälsingborgs arbetarkommuns styrelse beslutat att till de vanliga
demonstrationsfanorna om författningsrevision ytterligare kommer att
bäras en fana eller standar med följande inskrift: frihet åt Amaltheamännen.
Denna fana kommer att bäras i demonstrationståget l:e maj och för ofvannämnda
fanas bärande anhålla vi härmed om poliskammarens tillstånd
samt om resolution öfver poliskammarens beslut i nämnda fråga.»

Poliskammaren resolverade redan samma dag, att den icke funnit
skäligt bifalla nämnda ansökan, och erhöllo sökandena del af poliskainmarens
beslut genom omedelbart utfärdad resolution, hvilken innehöll
besvärshänvisning.

Vid pröfningen af ifrågavarande ansökan var poliskammaren icke det
ringaste tveksam om den ställning, den borde intaga till densamma. Det
kunde nämligen enligt poliskammarens förmenande icke gärna anses annorlunda
än såsom högst olämpligt, att krafvet — oafsedt om detta hade ena
eller andra innebörden — på lösgifvandet ur fängelset af dessa personer.

— 1914 —

hvilka af känd anledning fått benämningen Amaltheamännen, skulle manifesteras
i ett demonstrationståg. Vid sådant förhållande hade poliskammaren
gifvetvis intet annat val än att afslå ansökningen.

V För öfrigt var den möjligheten att genom anförande af-besvär tilläfventyrs
få poliskammarens beslut upphäfdt så mycket mindre betagen
sökandena, som beslutet meddelades tio dagar innan demonstrationen skulle
äga rum.

Vidkommande därefter det andra standaret var det icke Palm utan
poliskommissarien Stjernström, som förbjöd dess medtagande i demonstrationståget.

Förloppet härvid var följande:

Bemälde kommissarie hade fått i uppdrag att granska inskriptionerna
å de fanor och standar, som komme att föras i tåget, och härvid tillse, att
poliskammarens ofvan omförmälta ordningsföreskrift blefve iakttagen.

Då Palm en stund innan demonstrationståget lämnade samlingsplatsen
ankom dit, meddelade Stjernström, att han vid utförandet af sitt granskningsuppdrag
iakttagit, att i tåget uppställdes ett standar med inskriptionen:
»Bort med första kammaren». Stjernström hade emellertid ansett
det opassande, att standaret ifråga fördes i tåget, enär formuleringen af
inskriptionen måste anses anstötlig. Han hade därför förständiga! bärarne
af standaret att icke medtaga detsamma i demonstrationståget, hvilket förständigande
personerna i fråga efterkommit.

Då Palm delade Stjernströms uppfattning rörande olämpligheten af
att det nämnda standaret fördes i tåget, hade Palm intet att erinra mot
den nu nämnda, af Stjernström vidtagna tjänståtgärden.

Med stöd af hvad Palm sålunda anfört och då Palm förmenade, att
han icke öfverskridit sin befogenhet i fråga om de åberopade bägge fallen,
hemställde Palm. att klagoskriften icke måtte till någon vidare åtgärd
föranleda.

Sedan yttrande öfver klagoskriften därefter infordrats från poliskommissarien
Stjernström, hänvisade denne i tillämpliga delar till polismästaren
Palms förklaring samt anförde för egen del följande:

Själfva formuleringen af inskriptionen »Bort med första kammaren»
ansåg Stjernström hotfull eller åtminstone pockande och anstötlig, hvarför
standaret syntes olämpligt att medföra i demonstrationståget, som skulle
passera genom stadens centrala delar. Denna uppfattning delades också
till fullo af en tillstädesvarande poliskommissarie, med hvilken Stjernström
konfererade i saken, innan han meddelade förbudet. Utan tvifvel
skulle också standaret väckt förargelse hos flertalet af de personer, som i
tusental kantade gatorna och bebodde husen, där demonstrationståget

- 1914 — ,

passerade fram. Det var dock icke Stjernströms mening med förbudet
att i öfrigt vilja på något sätt undertrycka den med standarets inskription
uttalade önskan. Detta visade sig bäst däraf, att standaret genast efter
förbudet uppsattes, utveckladt, å en balkong å folkets hus’ fasad midt för
det under uppställning varande demonstrationståget, utan att polismyndigheten
invände något däremot. Af samtal, som Stjernström dessförinnan
haft med polismästaren, trodde Stjernström sig, vid förbudets meddelande,
handla i enlighet med polismästarens åsikt i saken, hvilket också enligt
polismästarens förklaring syntes vara fallet.

Med anledning häraf hemställde Stjernström, att klagomålen icke
måtte mot honom föranleda till någon åtgärd.

Poliskommissarien Stjernströms förklaring blef därefter med påminnelser
bemött af klagandena, som anförde, bland annat: att inskriften
»Bort med första kammaren» ej kunde anses som brottslig, om den uttalades
i tryck, och därför ej gärna kunde vara det, om den stode på ett
standar; att Stjernström i sin förklaring indirekt erkänt detta men på
samma gång yttrat, att han ansåg det olämpligt, att ett dylikt standar
tick bäras i demonstrationståget, eftersom inskriften var pockande; att
detta ej kunde vara tillräckligt skäl för standarets förbjudande; samt att
Stjernström alltså vid ifrågavarande tillfälle i egenskap af representant för
polismästaren uppträdt allt för nitiskt och kränkt klagandenas rätt att
opponera sig emot första kammaren, hvilket ej annars vore förbjudet i
svensk lag; och hemställde klagandena fördenskull, att åtgärder måtte mot
Stjernström vidtagas för hans tilltag att förbjuda standarets bärande i
demonstrationståget.

* •*

Vid öfvervägande af hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag
klagomålen, i hvad de voro riktade mot polismästaren Palm, icke böra
till vidare åtgärd föranleda.

Däremot hade enligt min mening poliskommissarien Stjernström icke
kunnat anföra något giltigt skäl för det af honom meddelade förbudet
emot att i demonstrationståget bära ett standar med inskriften »Bort med
första kammaren». Såsom klagandena påpekat, återgaf denna inskrift blott
en politisk programpunkt, och inskriften innebar i själfva verket allenast
ett uttalande af den önskan, att i vårt land måtte införas enkammarsystem.
Att en sådan meningsyttring icke bort förbjudas ur någon af de synpunkter,
från hvilka polismyndigheten haft att betrakta saken, syntes vara
påtagligt. Polismyndigheten kunde väl i detta fall hafva förutsatt, att
13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1914 ars Riksdag.

ett större eller mindre antal af demonstrationstågets åskådare icke delade
nämnda önskan, utan voro anhängare af det hos oss gällande tvåkammarsystemet.
Men någon skälig anledning förelåg enligt min uppfattning icke
till det antagandet, att det ifrågavarande standaret, om det fått bäras i
tåget, skulle hos dessa anhängare af tvåkammarsystemet hafva väckt anstöt
eller förargelse i lagens mening. Tvärtom skulle de sannolikt icke
hafva fäst någon uppmärsamhet vid hela saken eller i annat fall reducerat
den till sina rätta proportioner och därmed uppfattat standarets bärande
i tåget som en ej vidare anmärkningsvärd meningsyttring med den verkan
den kunde hafva.

I enlighet med hvad jag anfört, ansåg jag, att poliskommissarien
Stjernström i förevarande fall saknat fog för sin åtgärd att förbjuda
standarets bärande i demonstrationståget, och jag fann tillika, att Stjernström
genom detta förbud gjort sig skyldig till ett fel i sin tjänst.

Af dessa skäl aflät jag till Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län en ämbetsskrifvelse med anhållan att en åklagare måtte förordnas att
vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Stjernström
för hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last.
Åklagaren skulle därvid ej mindre å Stjernström yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet än äfven, i mån af befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som klagandena, i målet hörda, kunde komma att däri
framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot poliskommissarien Stjernström anställdt
vid rådstufvurätten i Hälsingborg, som meddelade utslag i målet
den 8 december 1913. Rådstufvurätten utlät sig däri:

Stjernström hade vidgått, att han i sin egenskap af poliskommissarie
i Hälsingborg torsdagen den 1 maj 1913 meddelat förbud emot medförande
i ett sagda dag af Hälsingborgs arbetarkommun anordnadt
demonstrationståg genom stadens gator af ett standar med inskriften »Bort
med första kammaren».

Då berörda inskrift icke kunde anses vara af brottslig beskaffenhet,
och förbudet emot standarets medförande i demonstrationståget ej påkallats
af hänsyn till upprätthållande af allmän ordning och säkerhet, samt icke
heller något annat förhållande blifvit i målet ådagalagdt, som berättigat
Stjernström att vidtaga åtgärden i fråga, funne rådstufvurätten Stjernström
hafva genom förbudets meddelande öfverskridit sin befogenhet såsom
tjänsteman.

På grund häraf pröfvade rådstufvurätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22
§§ strafflagen, rättvist döma Stjernström att för sålunda i tjänsten visadt
oförstånd böta 20 kronor.

— 1914

Tillika förpliktades Stjernström att godtgöra klagandena för skrifter
och inställelse i målet med skäliga ansedda 25 kronor, hvaremot och då
klagandena icke visat fog för ett af dem framställdt anspråk på ersättning
Tör det ifrågakomna standaret, berörda anspråk af rådstufvurätten underkändes.

öfver rådstufvurättens utslag har poliskommissarien Stjernström anfört
besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, på hvars pröfning
besvären äro beroende.

Fel vid verkställighet af utslag angående fordran.

Ämbetsberättelserna till 1912 års Riksdag (sid. 35 o. f.) och till 1913
års Riksdag (sid. 3 o. f.) innehålla redogörelse för ett efter angifvelse af
Gustaf Thisell emot t. f. kronofogden Hjalmar Nyman anställdt åtal för
felaktigt förfarande vid verkställighet af en utaf Stockholms rådstufvurätt
den 24 maj 1909 meddelad dom. I åtalet hade rådstufvurätten i Sundsvall
den 24 mars 1911 af anförda skäl dels dömt Nyman, för hvad han i
förevarande hänseende låtit komma sig till last, att böta 15 kronor och
dels förpliktat honom att till Thisell utgifva en krona 50 öre, utgörande
af Thisell erlagd afgift för ett af Nyman utfärdadt bevis, hvarförutom
rådstufvurätten meddelat yttranden rörande Thisells ersättningsanspråk i
öfrigt samt af åklagaren, landsfiskalen K. Stiernström, framställd begäran
om godtgörelse för inställelser i målet.

Genom utslag den 13 februari 1912 pröfvade därefter Svea hofrätt,
hvarest besvär anförts såväl af Thisell som af Nyman, rättvist att, med
ändring af rådstufvurättens utslag i ansvarsfrågan, befria Nyman från
utgifvande af honom i målet ådömda böter, likasom hofrätten, jämväl med
ändring af rådstufvurättens utslag, befriade Nyman från den honom
ålagda skyldigheten att till Thisell utgifva en krona 50 öre för omförmälta
bevis. Beträffande Thisells emot Nyman i själfva målet framställda ersättningsyrkanden
fann hofrätten ej skäl att göra ändring i rådstufvurättens
utslag. I fråga om kostnaderna å målet blef Nyman af hofrätten
befriad från honom ålagd skyldighet att i sådant hänseende godtgöra
Thisell och Stiernström, hvaremot Nyman skulle själf vidkännas sina utgifter
å målet i hofrätten.

Sedan min företrädare i justitieombudsmansämbetet låtit genom advokatfiskal
vid Svea hofrätt i målet anföra besvär hos Kungl. Maj:t, med
yrkande att Kungl. Maj:t måtte med ändring af hofrättens utslag fast —

1914 —

100

ställa rådstufvurättens beslut, har Kungl Maj:t i anledning af dessa besvär
meddelat utslag den 22 december 1913. Kungl. Maj:t har därvid, med
ändring af hofrättens utslag beträffande ansvarsyrkandet, fastställt rådstufvurättens
därutinnan meddelade beslut. Angående åter besvären i
öfrigt så enär advokatfiskalen ej visat sig vara behörig att å Thisells och
Stiernströms vägnar fullfölja talan i fråga om skyldighet för Nyman att
till dem gälda ersättning, har Kungl. Maj:t funnit advokatfiskalens besvär
i denna del icke kunna upptagas till pröfning.1

Ärenden, som icke föranledt åtal.

Fråga om tillhandahållande af vissa handlingar.

Den 21 juni 1913 har jag till statsrådet och chefen för civildepartementet
aflåtit en så lydande skrifvelse:

»I en hit ingifven skrift anförde medarbetaren i tidningen »Dagens
nyheter» Magnus V. Manner klagomål däröfver, att registratorn i civildepartementet
C. O. Aulin skulle den 22 februari 1913 i vittnens närvaro
hafva vägrat klaganden såsom representant för nämnda tidnings redaktion
att taga del af under dagen till departementet inkomna, för tillfället
hos Aulin tillgängliga remissakter. Klaganden anhöll tillika, att under
öfvervägande måtte tagas, hvilket inflytande tilläfventyrs det sakförhållande,
att Aulin åtnjöte ersättning af tidningen »Svenska dagbladet» för
till denna tidning muntligen meddelade upplysningar om dylika remissakters
ingång till departementet och deras tillhandahållande åt »Svenska
dagbladets» medarbetare, kunde hafva utöfvat på Aulin vid hans omförmälta
vägran, samt huruvida detta hans förhållande till ifrågavarande tidning

1 Från detta utslag var ett justitieråd skiljaktig och yttrade: »Enär advokatfiskalen
icke visat bemyndigande af Thisell att fullfölja dennes i målet framställda
ersättningsanspråk, finner jag lika med högsta domstolens öfriga ledamöter besvären i
denna del ej kunna komma under pröfning.

Däremot anser jag, med hänsyn till innehållet i 7 § af instruktionen för landsfiskaler
den 26 maj 1876 samt gällande stadganden om utanordnande af ersättning till landsfiskaler,
hinder icke möta för upptagande till pröfning af advokatfiskalens å tjänstens
vägnar fullföljda talan om skyldighet för Nyman att ersätta Stiernström för dennes inställelser
vid rådstufvurätten.»

— 1914 —

101

kunde betraktas som tjänstefel och i förevarande fall förvärrade arten af
det tjänstefel, hvartill han genom sitt uppträdande mot klaganden uppenbarligen
gjort sig skyldig. _

Sedan yttrande öfver klagoskriften infordrats från registratorn Aulin,
anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen:

Att, såsom klaganden ifrågasatt, till honom utlämna samtliga inkomna
utlåtanden för dagen jämte tillhörande remissakter, d. v. s. ungefär hälften
af alla de handlingar som inkommit för dagen, hade varit absolut oförenligt
med fullgörandet af Aulins tjänståligganden. En del af ifrågavarande
handlingar hade Aulin redan lämnat ifrån sig, en del hade han
ännu ej hunnit taga del utaf och en del åter voro ej vederbörligen registrerade.
Att till allmänheten utlämna handlingar, hvaraf Aulin själf ännu
ej tagit del, läte sig naturligen ej förena med Aulins ansvar för att ej
någo° utlämnades, som med hänsyn till sitt innehåll ej borde offentliggöras.
Att lämna ut ännu ej registrerade handlingar vore naturligen synnerligen
hinderligt för arbetet å registratorskontoret. Dessutom ålåge
Aulin att hålla noggrann kontroll öfver de handlingar, han utlämnade; och
vid utlämnandet af ett så stort antal akter, som i detta fall ifrågasatts,
skulle en sådan kontroll ej vara möjlig utan att uppgöra en särskild förteckning
öfver dem. Något sådant skulle emellertid icke Aulins tid medgifva.

Aulins skyldighet i fråga om tillhandahållande af handlingar åt allmänheten
inskränkte sig till utlämnande på begäran af viss angifven akt,
om den för tillfället funnes tillgänglig.

Ett tillmötesgående — om det vore möjligt — af en sådan framställning
som den af klaganden gjorda skulle för öfrigt hafva med sig högst
märkliga konsekvenser. Ty klaganden kunde med samma fog begära att
få till °sig utlämnade äfven alla handlingar i nyinkomna ärenden, eller med
andra ord alla för dagen inkomna handlingar. Och icke blott klaganden
utan hvilken tidningsman som helst. Och då ju en tidningsman ej hade
något i lag grundadt företräde i detta afseende framför andra personer,
skulle ju hvilken individ som helst, han behöfde ej ens vara myndig eller
åtnjuta medborgerligt förtroende, kunna infinna sig och fordra att få till
sig utlämnade alla för dagen inkomna handlingar. Orimligheten häraf
låge ju i öppen dag äfven för den, som ej vore förtrogen med arbetsförhållandena
i ett större statsdepartement.

Efter hvad Aulin anfört torde han knappast behöfva förklara, att han
icke — såsom klaganden behagat insinuera — vid sin vägran varit påverkad
af något privat intresse. Aulins vägran hade förestafvats uteslutande

— 1914 —

102

af omsorgen att sköta sin tjänst, hvilket skulle omöjliggöras om han sökte
tillmötesgå sådana fordringar som af klaganden framställts.

Aulin anhöll därför, att klagandens anmälan måtte lämnas utan.afseende.

Till bemötande af förklaringens innehåll anförde klaganden i en ingifven
skrift:

Aulin hade lagt sitt försvar så, som om klagandens anmälan gällt
något helt annat än hvad den faktiskt gällde. I sin anmälan fastslog^klaganden,
att Aulin vägrat klaganden att få taga del af under damn till
departementet inkomna, för tillfället hos Aulin tillgängliga remissakter.
I sitt svar ordade Aulin förnämligast om omöjligheten för honom att »utlämna
samtliga inkomna utlåtanden för dagen jämte tillhörande remissakter».
Det hade så långt ifrån varit klagandens afsikt att fordra några
orimligheter af Aulin, att klaganden tvärtom, såsom ju med största tydlighet
framginge af klagoskriftens formulering, inskränkt sig till att begära
något sa enkelt och rimligt, att dess effektuerande för Aulin knappast
kräft. mer än att flytta högra handen från det skrifbord, vid hvilket han
fullgjorde sin registratorstjänst, ned i samma skrifbords underlådor, där
Aulin under tjänstetiden syntes förvara inkommande skrivelser, hvilka
han ej redan lämnat ifrån sig. Klaganden hade ju endast begärt att få
taga del af hos Aulin för tillfället tillgängliga remissakter, och klaganden
hade hvarken begärt att få se några hemliga papper eller några icke diarieförda
eller icke registrerade handlingar, hvarför Aulins myckna ordande
härom alldeles folie till marken.

Att Aulin sålunda vidlyftigt svarade på något, hvarom det aldrig varit
tal i klagandens anmälan, men Aulin däremot med verkligen förvånande
sorgfällighet undveke att. svara på kärnpunkten i samma anmälan, vittnade
tillräckligt om, att .Aulin själf betraktade sin sak som sjuk. Och detta
vore den förvisso. För ett riktigt bedömande af den för en modern press
betydelsefulla frågan om remisshandlingars tillgänglighet ville klaganden,
da A.ulm uppenbarligen icke hade någon lust att gifva den rätta klaven
till sitt uppträdande i föreliggande fall, lämna några upplysningar, som
måhända kunde lägga saken mera tillrätta för en oförvillad betraktare.

Sedan åtskilliga år tillbaka praktiserades af registratorerna i en del af
våra departement och ämbetsverk det förfarandet, att de mot kontant
erkänsla ställde, sina tjänster till en viss tidnings förfogande. En modern
tidning måste ju vara väl underrättad äfven beträffande de offentliga skrivelser,
som komme till eller afginge från departementen och ämbetsverken,
och våra större dagliga hufvudstadstidningar hade därför också sina e°-na
ambetsverksreporters. Man skulle nu kunna tänka sig, att en nyare tids

— 1914 —

103

allt mera klarnande uppfattning om pressens uppgift och betydelse skulle
hunnit göra sig gällande äfven inom departementens och ämbetsverkens
registratorsafdelningar. På åtskilliga håll där rönte också tidningsmannen
nifmera det största tillmötesgående, man stode honom snabbt och villigt
till tjänst och man försökte på allt sätt underlätta hans på grund af knapphet
på tid ofta nog forcerade arbete. Men så funnes å andra sidan de
tyvärr icke alltför sällsynta kontrasterna, ämbets- och tjänstemän, hvilka
gjorde allt för att försvåra tidningsmannens arbete. Det vore gifvetvis en
rest af en nu bortdöende byråkratism och af byråkratiskt tänkesätt, som
på så sätt toge sig ett billigt och lätt tillfredsställdt uttryck. För dessa
vore det alltid en källa till förvåning att pressen ville taga del af offentliga
handlingar; tidningarna lade sig då alltid i saker som inte rörde dem,
resonnerade de. Man kunde ju respektera denna typ så som man ofta
utan att närmare reflektera på saken respekterade mångt och mycket som
vore antikveradt, några sympatier hyste man säkerligen icke för densamma.
Aulin såsom registrator tillhörde däremot en mera komplicerad typ. Förvisso
hade han den bästa kontakt med ett ostördt byråkratiskt tänkesätt
— man behöfde just icke läsa många rader af hans förklaring för att finna
det — men han hade också en annan sida. Aulin samlade nämligen under
arbetsdagens lopp i någon af sina manga skrifbordslador ihop hvad som
han funne vara af mera allmänt intresse i remissväg, han satte sig så i
förbindelse med den tidning han gynnade och som på sitt sätt gynnade
honom och utlämnade till denna tidnings medarbetare sin skörd för dagen.
För att kanske icke knappa fem minuter därefter med orubbligt lugn förklara
för andra, icke gynnade tidningars medarbetare att hans instruktion,
hans tid, tryckfrihetsförordningen eller hvad det nu kunde vara hindrade
honom att låta dem få reda på hvad som inkommit på remissområdet,,
hvarigenom han praktiskt taget omöjliggjorde för dem. att taga del af
precis samma handlingar, som han nyss förut lämnat ut till den gynnade
tidningens medarbetare. Aulin förstode att hans tjänster mot tidningen
i fråga skattades högre, om han samtidigt med sitt direkta arbete för densamma
på hvad sätt det vara måtte lade hinder i vägen för de öfriga tidningarnas
representanter, och han handlade kallblodigt och ogeneradt därefter Ett

dylikt uppträdande ville klaganden beteckna såsom fullständigt
upprörande, och ett dylikt hyckleri vore i sanning ovärdigt en statens
ämbets- eller tjänsteman. Och då klaganden påkallat uppmärksamhet, för
denna sak, hade det skett i den säkra förvissningen, att ämbets- och tjänstemän,
som så handlade, skulle på lämpligt sått betagas lusten att fortsätta
på den vägen.

— 1914..—

104

stälIe 1 sitt försvar yttrade Aulin: »Min skyldighet i fråga om
tillhandahållande af handlingar åt allmänheten inskränker sig till utlämnande
på begäran af viss angifven akt, om den för tillfället finnes tillgänglig».
Det vore en dylik formalistisk syn på tryckfrihetsförordningen,
som Aulin uppenbarligen ville taga till intäkt för sin vägran. En dylik
tolkning torde dock knappast stå sig inför dem, som fullväl fattade, hvilken
vidsträckt publicitet de, som en gång skrefvo tryckfrihetsförordningen,
asyltat med sina bestämmelser, hvilka gingo ut på att åt tidningsut<nfvaren
trygga åtgången till offentliga handlingar, med de få undan ta g, som
letingades af naturliga skäl till hemlighet. Och de kunde säkerligen icke
drömma om, att deras vidsynthet att i hvarje enskildt, icke hemlighet
fordrande fall hjälpa tidningsutgifvaren till rätta hundra år därefter skulle
vantolkas så, som Aulin nu gjort.

Aulin skyllde i sitt yttrande på bristande tid. Hans tid skulle måhända
räcka bättre till, om han icke gjorde sig så svåra bekymmer för
den tidning, han gynnade, och kanhända då också räcka till att för den
del af allmänheten, som utgjordes af pressens representanter, föra mera
tidsenliga diarier. Nu fördes inkommande remisshandlingar endast på s. k.
»gamla» nummer, d. v. s. på det nummer och i den årgång, då den fråo-a,
handlingen gällde, först dök upp på departementets horisont. Och i ett
land som Sverige, där frågor i åratal kunde slungas fram och tillbaka
mellan departement och ämbetsverk utan att bli afgjorda, hunne en fråga
ofta nog att bli rätt gammal. Skulle en reporter, som ej kunde glädja
sig åt några upplysningar från Aulins sida, vilja se efter, om nå^ra
remisskrifvelser af intresse inkommit under dagen, måste han bläddra
igenom minst. något dussintal digra diarier, hvardera om några hundra
sidor, hvilket ju praktiskt sedt skulle bli en omöjlighet att dagligen utföra.
Pressen vore tyvärr icke allvetande, dess representanter visste icke alltid,
hvilka remissakter af intresse som inkommit, och det vore på detta förhållande,
som Aulin lefde högt med sitt diarium, där endast nya ärenden
infördes på den dag de inkomme, medan däremot icke en enda rad på
dagens konto antydde, hvilka remisser den dagen anländt. En dylik o-ruppenng
på gamla nummer hade gifvetvis i samband med realregiste&r sin
betydelse för departementen själfva genom att lämna en sammanförd öfverblick
öfver ett ärendes utvecklingshistoria, men det vore nog endast en
tidsfråga, när departementscheferna för att tillmötesgå pressens välberättigade
kraf skulle åstadkomma, där så icke redan skett, en säkerligen föga
tid kräfvande utökning af diarieföringen, så att äfven remisshandlingår
blefve antecknade, exempelvis innanför nummerkolumnen på dagens konto.

Att klaganden berört äfven denna sida af saken, berodde på, att klag —

1914 —

105

anden velat gifva en så allsidig framställning som möjligt af de omständigheter,
under hvilka Aulins vägran tillkommit, och af de sakförhållanden,
som för Aulin möjliggjorde att handla så mot pressens representanter som
han gjorde. Aulin hade i sin förklaring icke kunnat förneka ett enda af
de fakta, klaganden fastslog i sin anmälan. Han hade sålunda icke ens
kunnat förneka, att han mottoge kontant ersättning från den i klagandens
anmälan nämnda tidningen. Då klaganden visat, under hvilka betingelser
denna ersättning utginge, måste klaganden orubbligt fasthålla vid hvad
han påstått i sin anmälan och vid den hemställan klaganden däri gjorde.
Det försvar, Aulin i sin förklaring presterade, hade ingalunda ställt hans
förfarande i en bättre dager, snarare tvärtom.

öfver hvad i nämnda påminnelseskrift anförts lämnade jag registratorn
Aulin tillfälle att afgifva yttrande, och i en i ärendet afgifven förnyad
förklaring anförde Aulin, bland annat, att af hans tidigare förklaring
hade med full klarhet framgått, att Aulin genom sin vägran att till
klaganden öfverlämna för dagen inkomna remisshandlingar ej gjort sig
skyldig till tjänstefel.

I ärendet ingaf klaganden slutligen förnyade påminnelser, däri han
anförde, bland annat:

att Aulin bland departementens registratorer numera stode alldeles
ensam om att vägra utlämna tillgängliga remisshandlingar, i det att efter
tillkomsten af klagandens anmälan samtliga dessa registratorer utom Aulin
själfmant eller efter någon påstötning ställt sådana handlingar utan dröjsmål
till klagandens förfogande;

att den principfråga, klaganden berört i sin anmälan, vore af den
största betydelse för hela den svenska pressen;

att tidningar af skilda partiriktningar — speciellt ute i landsorten,
där man litet hvarstädes tycktes lida under samma för pressens män olidliga
förhållanden, som Aulin tillskapat i civildepartementet — hade skyndat
sig att uttala sin fulla anslutning till klagandens aktion emot Aulin;

att Aulin under årens lopp blifvit allt tryggare och mera ogenerad i
sin trafik;

samt att Aulin vore representant för ett system, som icke längre finge
tolereras och, om det finge fortlefva, lätt kunde sätta en beståndande fläck
på den svenska eljes med rätta aktade ämbets- och tjänstemannakåren.

Den fråga, som närmast föreligger till mitt bedömande, är, huruvida
registratorn Aulin förfarit felaktigt eller ej, då han den 22 februari 1913

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 7014 års Riksdag.

106

vägrade klaganden att taga del af nämnda dag till civildepartementet inkomna
remisshandlingar.

Aulin har i sin förklaring bland annat anfört, att hans skyldighet i
fråga om tillhandahållande af handlingar åt allmänheten inskränkte sig till
utlämnande på begäran af viss angifven akt, om den för tillfället funnes
tillgänglig. Aulin torde med uttrycket »viss angifven akt» hafva velat
framhålla, att klagandens begäran att få taga del af ifrågavarande remisshandlingar
i hvarje fall var för allmänt hållen. En sådan mening kan jag
ej dela, utan håller före, att en sökande ej behöfver omnämna något visst
eller några vissa ärenden, hvartill af honom begärda handlingar höra, utan
är det nog, att sökandens begäran har en sådan innebörd, att ämbetsmannen,
hos hvilken handlingarna begäras, förstår, hvilka handlingar sökanden
med sin begäran afser. Det finns ett gammalt prejudikat, som bekräftar,
att en sådan tolkning af tryckfrihetsförordningen är riktig, hvilket
prejudikat här må med några ord närmare omnämnas. Justitieombudsmannen
hade, på anmälan af W. F. Dalman, ställt presidenten och ledamöterna
i statskontoret under tilltal inför högsta domstolen på den grund,
att Dalman, hvilken hos statskontoret begärt att få del af, bland andra
handlingar, alla till statskontoret under år 1837 ankomna kungl. bref, af
statskontoret fått det beskedet, att hans begäran ej kunde villfaras, med
mindre han för hvart bref uppgåfve det ämne, brefvet rörde. Denna
statskontorets uppfattning blef ej godkänd, utan åtalet bifölls af högsta
domstolen, som genom utslag den 10 april 1840, med stöd af 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen, dömde presidenten och ledamöterna att för nämnda
och andra därmed sammanhängande förseelser hvar för sig bota 33 riksdaler
16 skillingar banko.

Emellertid har Aulin ej grundat sitt försvar allenast på det nu berörda
uttalandet i förklaringen, utan hans hufvudsakliga skäl består däri,
att ett villfarande af klagandens begäran skulle vållat Aulin afsevärdt hinder
i utöfningen af hans tjänst. Tryckfrihetsförordningen stadgar ju ock
den begränsningen i skyldigheten att omedelbart lämna sökande del af
offentliga handlingar, att sådant ej kan påfordras, »om därvid betydande
hinder vore». Hvad Aulin i ifrågavarande hänseende andragit kan icke
frånkännas en viss betydelse. Registratorerna i statsdepartementen hafva
en mängd andra göromål sig anförtrodda än sysslandet med de inkommande
handlingarna, om hvilket sysslande för öfrigt må erinras, att det
ej utan tvingande skäl får uppskjutas, enär samtliga handlingar skola
samma dag de inkommit öfverlämnas till expeditionschefen i departementet.
Och hvad särskildt beträffar registratorstjänsten i det omfattande
civildepartementet, är densamma utan tvifvel en mycket arbetsam befat.t —

1914 —

107

ning. Men huru stor arbetsbördan på registratorskontoret därstädes må
hafva varit den nu ifrågavarande dagen, därom torde ej vara möjligt att
åstadkomma någon bindande utredning, och jag kan ej finna, huru jag
skulle kunna inför domstol leda i bevis, att det nämnde dag ej för Aulin
mott betydande hinder att uppfylla klagandens begäran. Och bevisskyldigheten
härutinnan lärer billigtvis ej kunna läggas på Aulin. Ej heller
bör i detta sammanhang lämnas oanmärkt, att det troligen vore omöjligt
att styrka — därest sådant skulle pafordras att vid det tillfälle den
22 februari 1913, då klaganden framställde sin begäran, på registratorskontoret
funnos tillgängliga någon eller några remisshandlingar, hvilka
redan blifvit af registratorn granskade och registrerade. Och detta förhållande
kan knappast sägas vara ostridigt i ärendet.

På grund af hvad jag sålunda anfört skulle enligt vanliga regler
klagandens anmälan af mig förklaras icke till vidare åtgärd föranleda.
Emellertid synes en sådan utgång af detta otvifvelaktigt betydelsefulla
ärende vara mindre tillfredsställande. Under förutsättning att någon åtgärd
i ärendet nu ej vidtoges, skulle med allt fog kunna antagas, att för
framtiden framställningar af samma slag som klagandens — i synnerhet
om de skulle visa sig oftare förekomma, än nu torde vara fallet i regeln
ej komme att vinna beaktande hos Aulin. Ett dylikt antagande synes
vara väl grundadt i den ståndpunkt, Aulin intagit i sin förklaring. Och
det är under nämnda förutsättning fara värdt, att en ständig meningsskiljaktighet
skulle yppa sig emellan å ena sidan tidningsmännen, som
önska snabb kännedom om nyheterna för dagen, och å andra sidan den
strängt upptagne registratorn, som med stöd af det förenämnda stadgandet
om »betydande hinder» ej sällan skulle anse sig berättigad vägra att
tillmötesgå tidningsmännens ifrågavarande önskningar. Men något sådant
bör ej få inträffa, och ännu mindre bör naturligtvis någon grund få finnas
för det påstående, som klaganden bestämdt framställt, att särskilda
tidningsmän skulle röna väsentligen olika tillmötesgående vid besök å registratorskontoret
i civildepartementet.

Det måste anses såsom ett befogadt allmänt intresse, att i fråga om allmänhetens
tillhandagående inom departementet är så ordnadt, att i regeln tidningsmännen
dagligen äro i tillfälle att taga del af de under dagens lopp
dit inkomna handlingarna. Att en sådan ordning ej kan för hvarje fall fullständigt
genomföras, är emellertid otvifvelaktigt. Då fråga ju här år om
ett omedelbart tillhandahållande af handlingar i mål, som ännu äro på
pröfning beroende, kan det nog ej undgås, att understundom hinder härvid
måste uppstå. Det kan gifvetvis för ett ärendes fortgång vara angeläget,
att expeditionschefey eller annan vederbörande genast efter det

— 1914 —

108

handlingar i ärendet inkommit får tillfälle att taga närmare del af desamma.
Och någon gång kan det ju ock inträffa, att göromålen så hopa sig,
att det blir synnerligen olägligt att utan dröjsmål tillhandahålla allmänheten
de inkomna handlingarna. Men onekligen är det en ordning, vard
att eftersträfva, att framställningar härom endast undantagsvis måste röna
afslag.

Af dessa skäl har jag härmed velat fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på det ifrågavarande ärendet samt tillåter mig, med öfverlämnande
af handlingarna däri, tillika hemställa, att herr statsrådet efter tagen del
af hvad i ärendet förekommit behagade låta verkställa en undersökningdärom,
huruvida inom civildepartementet under nuvarande förhållanden
betydande hinder i allmänhet kunna anses möta för omedelbart bifall till
ådana fraanställmn^ar som klagandens, äfvensom, därest detta skulle visa
sig vara förhållandet, vidtaga nödiga åtgärder i syfte att förekommande
hinder må, så vidt möjligt är, undanröjas.»

höter jämlikt förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
den 11 december 1868.

\''id sammanträde med kyrkorådet i Karlstads stadsförsamling den 13
februari 1913 behandlade kyrkorådet en uppkommen fråga om åtgärd
emot mormonpredikanten Edv. S. Carlsson i anledning däraf, att han, som
den 14 november 1912 jämlikt förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868 af kyrkorådet förbjudits
att vidare uppträda med religiösa föredrag äfvensom att utöfva religiös
verksamhet inom Karlstads stadsförsamling, icke desto mindre sedermera
öfverträdt detta förbud. På grund häraf beslöt kyrkorådet att döma Carlsson
till 150 kronors böter, hvilket beslut, enligt hvad kyrkorådet tillika
förklarade, skulle delgifvas Carlsson.

I en hit insänd klagoskrift framställde därefter Neils Eriksson m. fl.
anmärkning emot kyrkorådets beslut, då den åberopade förordningen stadgade
ett bötesstraff intill 300 kronor, och detta straff syntes icke kunna
ådömas annat än af domstol.

I häröfver afgifven förklaring anförde domprosten G. Jakobsson, bland
annat:

att Carlsson af kyrkorådet dömts till 150 kronors böter, först sedan
en af kyrkorådet förut meddelad varning tagit åt sig laga kraft, och sedan
flera vittnen i och utom kyrkorådet intygat, att Carlsson öfverträdt kyrkorådets
beslut af den 14 november 1912;

— 1914 —

109

att hvarken 1868 års förordning eller någon annan lag tydligt uttalade
sig om forum för ådömande af böter i ett dylikt fall;

att kyrkorådet och dess ordförande då icke haft annat att göra än att
handla på sannolikhetsskäl;

att kyrkorådets beslut utsändes till delgifning omedelbart efter protokollets
justering, utan att likväl någon delgifning kunde ske, enär Carlsson
ej kunde anträffas;

samt att det ej kunnat vara tal om att af Carlsson uttaga böter,
innan delgifning skett och beslutet tagit åt sig laga kraft.

* *

I anledning af hvad i ärendet sålunda förekommit aflat min företrädare
i justitieombudsmansämbetet till domprosten Jakobsson en ämbetsskrifvelse,
däri min företrädare anförde:

Den af kyrkorådet i förevarande fall åberopade förordningen angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868 hade
följande lydelse:

»Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps
omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän
gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så. nära det ställe, där
gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen därvid störes. Ej heller må
vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde
vägras församlingens prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga
myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad
olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses, sammankomsten
upplösa. Uppträder någon, som ej är präst eller enligt kyrkolagen
berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst såsom
lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende
eller förakt för den allmänna gudstjänsten, eller eljest till undergräfvande
af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda
att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud
mot utöfvande af lärareverksamhet, höte från och med 50 till och med 300
riksdaler.»

Denna författning innehölle sålunda föreskrifter om rätt för vederbörande
kyrkoråd att under vissa gifna omständigheter meddela förbud
att inom församlingen uppträda som lärare med andliga föredrag. Vidare
stadgade författningen böter till visst belopp för öfverträdelse af sådant
af kyrkorådet meddeladt. förbud. Då nu ingenting sagts om hvem det

— 1914 —

vore, som hade att ådöma de föreskrifna böterna, syntes det falla af si”-själft, att åläggande af böter i ett fall af förevarande beskaffenhet till—
komme den myndighet, som i allmänhet hade att tillämpa meddelade straffbud,
eller alltså underrätten i den ort, där förbudet blifvit öfverträdt.

I enlighet härmed ansåge justitieombudsmannen det vara uppenbart,
att kyrkorådet i förevarande fall saknat befogenhet att utdöma de i 1868
års förordning stadgade böterna, men då å andra sidan icke någon skada
syntes hafva inträffat genom kyrkorådets felaktiga beslut, funne justitieombudsmannen
klagoskriften icke gent emot domprosten Jakobsson påkalla
annan åtgärd, än att justitieombudsmannen genom samma skrifvelse
delgåfve domprosten sin uppfattning i ämnet.

Obehörigt utkräfvande af expeditionslösen.

1 en till mig insänd skrift framställde Oscar W. Sundkvist förfrågan,
huruvida han vore tvungen att erlägga afgift för en anmälan till magistrat
angående en konsert. Vid skriften fanns fogad en med Sundkvists namn
undertecknad till magistraten i Vadstena ställd handling, enligt hvilken
anmäldes, att Sundkvist och två andra namngifna personer den 22 februari
1913 komme att afhålla konsert i en viss uppgifven lokal i staden. Å
denna handling hade borgmästaren J. E. Kylander den 14 februari 1913
tecknat en med lösen en krona och stämpel 50 öre belagd resolution, innehållande
att »ansökningen» bifölles.

Sedan med anledning häraf magistraten anmodats att afgifva yttrande
i ärendet, inkom borgmästaren Kylander med förklaring, hvari han förmälte,
att han såsom chef för polismyndigheten i Vadstena ensam handlagt
ifrågavarande sak, samt vidare anförde, att anledningen till det af
honom utfärdade bevisets tillkomst hade varit, att borgmästaren ansett
Sundkvist vara i behof af beviset till meddelande af kännedom för lokalens
ägare af den gjorda anmälan, enär anmälan ej varit åtföljd af intyg
från lokalens ägare, att lokalen blifvit för ändamålet upplåten. Tillika
meddelade emellertid borgmästaren, att han, för den händelse hans berörda
åtgärd skulle kunna anses ej hafva varit med lag enlig, till Sundkvist
öfversändt ett belopp af en krona 50 öre, hvilket styrktes med ett vid
förklaringen fogadt postkvitto.

Detta belopp återställde sedermera Sundkvist till borgmästaren, och
förklarade Sundkvist i härstädes afgifna påminnelser, att han ej hade några
påståenden emot denne.

- 1914 —

111

Vid pröfning af ärendet fann jag ej skäl att däri vidtaga annan åtgärd,
än att jag i skrifvelse till borgmästaren Kylander meddelade honom,
att det enligt min mening vore uppenbart, ej mindre att en dylik anmälan
om en konsert ej kunde betraktas såsom en ansökning, än äfven att borgmästaren,
vid det förhållande att Sundkvist ej begärt det ifrågavarande
beviset, ej varit berättigad att af honom utkräfva lösen därför. Och till
belysning af ämnet hänvisade jag i öfrigt i samma skrifvelse till den redogörelse,
som i justitieombudsmannens ämbetsberättelser till 1886 och 1887
årens Riksdagar finnes införd angående ett af justitieombudsmannen emot
polismästaren friherre N. E. A. Raab anställdt åtal för ämbetsfel.

Felaktig affattning af fattigdomsbevis, afseende befrielse från att erlägga

revisionsskilling.

På förekommen anledning införskaffade jag från justitierevisionsexpeditionen
dels afskrift af Kungl. Maj:ts den 18 april 1913 meddelade dom
i ett revisionsmål mellan fiskarena Johan Nilsson, Johan Gerberg och Karl
Eliasson å Getterön, sökande, samt handelsbolaget under firma Varbergs
gjuteri och mekaniska verkstad bröderna Ohlsson, svarande, om kraf, dels
ock följande af sökandena i berörda mål för befrielse från erläggande af
revisionsskilling åberopade intyg:

»Att fiskarne å Getterön n:r 1 Karl Johan Gerberg, född den 24
mars 1864, samt å Getterön n:r 4 Karl Alfred Eliasson, född den 2 maj
1886, och å Getterön n:r 17 Johan Edvard Nilsson, född den 6 februari
1870, alla tre äro utfattiga och försörja sig med tillfälligt arbete, hufvudsakligen
fiske, varder härmed på begäran intygadt af Lindbergs församling
i Hallands län den 12 mars 1912.

G. Flodén,

kyrkoherde.

Riktigheten af ofvanstående intyg attesteras. Varbergs fögderis kronofogdekontor
den 30 mars 1912.

Ex officio:

Emil Wilner.»

1 nämnda dom hade Kungl. Maj:t yttrat, att enär sökandena till styrkande
af sin rätt att åtnjuta befrielse från erläggande af revisionsskilling
företett allenast ett af vederbörande kronofogde till riktigheten attesteradt
intyg, att sökandena vore utfattiga och försörjde sig med tillfälligt arbete,

men nämnda handling icke tydligt utmärkte att, såsom i 30 kap. 16
§ rättegångsbalken är såsom villkor för befrielse från revisionsskilling för —

1914 —

112

utsatt, sökandena saknade tillgång till gäldande af sådan afgift eller efter
dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle,

funne Kungl. Maj:t jämlikt 17 § i sagda kapitel och balk hvad sökandena
anfört för vinnande af ändring i hofrättens dom icke kunna komma
under bedömande.

Sedan med föranledande af denna dom yttrande infordrats från kronofogden
Wilner, anförde han i en hit insänd förklaring följande.

Fiskarena Johan Nilsson, Johan Gerberg och Karl Eliasson å Getterön
inställde sig hos kronofogden i början af mars 1912 samt begärde att
undfå intyg för åtnjutande af befrielse från erläggande af revisionsskilling
för fullföljd af underdånig talan mot Göta hofrätts dom i ifrågavarande
sak. Då kronofogden i saknad af närmare kännedom om deras ekonomiska
ställning icke kunde för tillfället villfara deras begäran, erbjödo de
sig att medelst pastors i församlingen intyg för kronofogden styrka sin
oförmåga att erlägga revisionsskillingen. I enlighet härmed aflämnade de
några dagar senare det ifrågavarande intyget, hvilket kronofogden ansåg
sig kunna till riktigheten bestyrka. Då han icke förut under sin tjänstetid
såsom kronofogde utfärdat något dylikt intyg, beaktade han icke föreskrifterna
i chefens för justitiedepartementet cirkulär den 13 juni 1908 angående
affattande af medellöshetsintyg enligt 30 kap. 16 § rättegångsbalken,
utan ansåg pastors intyg med kronofogdens attest tillfyllest för
ändamålet. Han vore emellertid i tillfälle att genom en bilagd handling
styrka, att intygets oriktiga affattande i detta fall icke tillskyndat vederbörande
någon skada eller förlust, enär i rättegången parterna emellan
träffats förlikning, som icke påverkades af sakens utgång hos Kungl. Maj:t.

Vid förklaringen fanns i bestyrkt afskrift fogad en den 12 juni 1912
upprättad handling, utvisande att förlikning då träffats i målet.

Vid pröfning af ärendet lät jag bero vid den afgifna förklaringen.

— 1914 -

113

Framställning till Kungl. Maj:t angående likformighet i tillämpningen
af villkoren för rysk undersåtes upptagande till

svensk medborgare.

Den 2 januari 1913 har min företrädare i justitieombudsmansämbetet
i detta ämne till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»Enligt 4 § i förordningen den 27 februari 1858 angående ordningen
och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare skall,
då ansökning om svensk medborgarerätt bifalles, därvid såsom villkor stadgas,
att sökanden, inom den tid Konungen förelägger, skall inför vederbörande
myndighet dels styrka, så framt sådant icke redan skett, att sökanden
upphört att vara främmande makts undersåte, dels ock aflägga
tro- och huldhetsed såsom svensk medborgare.

Nämnda lagrum innehåller vidare den bestämmelsen, att därest sökanden
är från sådant land, hvars lagar icke tillåta befrielse från undersåtlig
förbindelse, sökanden skall föreläggas att vid tro- och huldhetsedens
fullgörande skriftligen afsäga sig de politiska förmåner och rättigheter,
sökanden i det främmande landet innehar.

I enlighet med dessa bestämmelser och då rysk undersåte genom
kejserligt beslut kan vinna befrielse från sina undersåtliga förpliktelser till
Ryssland, plägar Eders Kungl. Maj:t vid bifall till af rysk man gjord ansökan
om svensk medborgarerätt därvid såsom villkor föreskrifva, att sökanden
skall inom ett år från resolutionens dag, försedd med bevis att
han upphört att vara främmande makts undersåte, inför vederbörande
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande aflägga tro- och huldhetsed.

Efter hvad jag inhämtat, medgifves emellertid i vissa län tro- och
huldhetsedens afläggande utan att bevis af nyss omförmälta beskaffenhet
företes. Till stöd härför lärer åberopas en i den ryska lagstiftningen förekommande,
i brefväxling från utrikesdepartementet återgifven bestämmelse,
enligt hvilken rysk undersåte, som utan vederbörligt tillstånd lämnar landet
eller öfvergår till annan nationalitet, förlorar alla sina medborgerliga
rättigheter. Att han på samma gång skulle blifva fri från sina undersåtliga
förbindelser, innebär nämnda föreskrift gifvetvis icke, utan föreligger
här från vederbörande befallnimrehafvandes sida en felaktig tolk Oö

O o

ning af bestämmelsen i fråga.

Då jag finner det af vikt, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
å ifrågavarande område tillämpa ett likformigt förfarande, har jag ansett

15 — Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1914 års Riksdan.

114

mig härmed böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken,
till den åtgärd densamma från Eders Kungl. Maj:ts sida kan finnas
föranleda.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående förslaget till kredit»
register, i hvad det afser äktenskapsförord.

I detta ämne har justitieombudsmannen den 28 januari 1913 till
Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»I det förslag rörande kreditregister, som utarbetats af särskilda, utaf
statsrådet och chefen för justitiedepartementet på grund af nådigt bemyndigande
den 17 maj 1912 tillkallade sakkunniga, stadgas, bland annat,
att uppgift till ifrågavarande register skall lämnas beträffande äktenskapsförord.
Att utväg sålunda lämnas den intresserade att genom ett centralt
register förskaffa sig kännedom om existensen af ett äktenskapsförord, anser
äfven jag vara synnerligen lämpligt.

Nu har emellertid genom lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar lämnats föreskrift
om intagande i äktenskapsförordsprotokollet af jämväl annat än
äktenskapsförord. Sålunda är i 1, 4 och 5 mom. af 2 § i nämnda lag
stadgadt följande:

»1. Främmande lag, som jämlikt bestämmelse i 1 § skall tillämpas
vid bedömande af makars inbördes förmögenhetsförhållanden, må dock ej
åberopas så vidt angår förhållandet till tredje man, med mindre i ordning
och inom tid, som i 8 kap. giftermålsbalken är i fråga om äktenskapsförords
lagföljd för hvarje särskildt fall stadgad, blifvit hos rätten skriftligen
angifvet, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makarnas
inbördes förmögenhetsförhållanden. Då sådan anmälan göres, skall
tillika ingifvas bevis rörande mannens nationalitet vid tiden för makarnas
giftermål.

Hafva makar, hvilkas inbördes förmögenhetsförhållanden skola bedömas
enligt viss främmande stats lag, ingått äktenskap innan förordnande,
som af Konungen jämlikt 1 § meddelats i fråga om tillämpning af
den stats lag, trädt i kraft, och äro makarna vid den tid här i riket bosatta
eller hafva de egendom här, äge, där anmälan på sätt nu sagts sker
inom etthundraåttio dagar från det förordnandet trädt i kraft, den an —

1914 —

115

mälan jämväl verkan i hänseende, hvarom nu är fråga, dock först från
det anmälan skett.»

»4. Aftal, som makar under äktenskapet giltigen slutit rörande sina
inbördes förmögenhetsförhållanden, må i den ordning, som är om äktenskapsförord
i 8 kap. giftermålsbalken stadgad, hos rätten lagföljas. Rätten
åligge att om ingifvande till rätten för lagföljd af sådant aftal låta ofördröjligen
i allmänna tidningarna samt i tidning inom orten införa kungörelse.
.

Sedan aftal sålunda lagföljts och kungjorts, äge det verkan här i riket

jämväl i makarnas förhållande till tredje man.»

»5. Hvad i ärende, som i denna paragraf sägs, vid rätten förekommit,
varde i protokollet öfver äktenskapsförord intaget.»

Tydligen kunna nyss berörda ärenden vara af samma betydelse för
kreditgifning som äktenskapsförord; och konsekvensen torde därför kräfva,
att äfven i fråga om dylika ärenden uppgift bör lämnas till kreditregistret.
Att de sakkunniga ej förordat sådant, kan ju ock hafva berott därpå, att
de ej beaktat tillkomsten af omförmälta nyligen tillkomna lag.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ofvanberörda
förhållande till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående äktenskaps rättsverkningar
i visst hänseende.

Härom har min företrädare i justitieombudsmansåmbetet den 29 januari
1913 till Kungl.Maj:t aflåtit en skrifvelse af följande lydelse:

»I 2 § 1 mom. af lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskaps rättsverkningar den 1 juni 1912 äro följande bestämmelser
meddelade: _ ..

»Främmande lag, som jämlikt bestämmelse i 1 § skall tillämpas vid.
bedömande af makars inbördes förmögenhetsförhållanden, må dock ej åberopas
så vidt angår förhållandet till tredje man, med mindre i ordning
och inom tid, som i 8 kap. giftermålsbalken är i fråga om äktenskapsförords
lagföljd för hvarje särskildt fall stadgad, blifvit hos rätten skriftligen
angifveit, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makar —

1914 —

110 )

nas inbördes förmögenhetsförhållanden. Då sådan anmälan göres, skall
tillika ingifvas bevis rörande mannens nationalitet vid tiden för makarnas
giftermål.

Hafva makar, hvilkas inbördes förmögenhetsförhållanden skola bedömas
enligt viss främmande stats lag, ingått äktenskap innan förordnande,
som af Konungen jämlikt 1 § meddelats i fråga om tillämpning af den
stats lag, trädt i kraft, och äro makarna vid den tid här i riket bosatta
eller hafva de egendom här, äge, där anmälan på sätt nu sagts sker inom
etthundraåttio dagar från det förordnandet trädt i kraft, den anmälan
jämväl verkan i hänseende, hvarom nu är fråga, dock först från det anmälan
skett.»

I detta lagrum förutsättes. tydligen, att enligt gällande lag äktenskapsförord
alltid skall inom tid, som i 8 kap. giftermålsbalken är för
hvarje särskildt fall stadgad, ingifvas till rätten, och alltså, då frå<*a är
om landet, till vederbörande häradsrätt.

Tydligen är denna förutsättning riktig, så vidt angår det vanligaste
fallet eller det, som regleras af bestämmelserna i 1 § af nyssnämnda kapitel
och balk.

Annorlunda är däremot enligt min mening förhållandet i fråga om
de fall, som omnämnas i 2 och 3 §§.

I 2 § är stadgadt följande:

»Nu göra man och kvinna sådana förord utländes, om den egendom
de här hafva, och vilja, att de ock inrikes gälla skola, ändock de själfva
ej hitkomma; då skola de förord före äktenskapet utrikes med vittnen upprättas,
och inrikes inom natt och år hos domaren angifvas och intecknas.»

Stadgandet i 3 § är så lydande:

»Göra de sådana förord utländes, och komma sedan själfva hit i landet;
då skola de, som här födda äro, inom sexveckor, och utländska inom
sex månader, sedan de sig här nedersatt, lata dem här inteckna, som förr
är sagdt. Sker det ej; hafven de förord ingen kraft.»

I 2 § säges sålunda uttryckligen, att äktenskapsförord, som i detta
lagrum beröres, skall inom där stadgad tid ingifvas till domaren, hvarefter
i 3 § förklaras, att där omnämndt äktenskapsförord skall intecknas
som förr är sagdt.

Att uttrycket »domaren» valts med afsikt i stället för det i 1 § använda
»rätten» lärer framgå af förarbetena till lagens stadganden om äktenskapsförord.

I ett af lagkommissionen år 1694 uppgjordt förslag till giftermålsbalk
var i 6 kap. 2 § stadgadt följande:

»Giöres sådana förord utom landz emellan man och hustru, som willia

— 1914 —

117

att the här i rijket skola galla, tå böre the för wigselen wara med laga
bewijs stadfäste, och strax inom twå månader effter förordz dagen på behörig
ort inför rätten, som förbemält är, här i rijket angifne och intecknade.
»

I samma förslag hade 3 § af 6 kap. följande lydelse:

»Giöres elliest sådane förord utom landz emellan man och hustru,
som sedan komma in i landet, så skola the inom sex weckor, sedan the
i landet komma, på lijka sätt intecknas. Hwar annorlunda skieer, så
hafwe sådana afftahl ingen krafft.»

Ifrågavarande båda lagrum erhöllo i af lagkommissionen år 1713 upprättadt
förslag till giftermålsbalk följande lydelse:

»Giöra man och qwinna sin emellan thessa förord utom lands, och
wilia åt the ock inrikes giälla skola uti then ägendomen the här äga,
ändoch the sielfwe hit eij inkomma: gitta the tå bewisa, åt sådana förord
före ächtenskap thera utrikes med witnom uprättada, och innan twå månader
ther efter inrikis wid rätten, som sagdt är, angifna och inteknada
äro; hafwin the tå laga kraft.»

»Giöra the sådana förord utländis, och komma sedan sielfwe hit i
landet; tå skola the som inländis födde äro inom sex wekor, men utländske,
som sig här nidersättia, innan natt och åhr sedan the ankomne äro,
sådant på sätt, som förr är sagdt, här intekna låta: skier thet ey; hafwin
the förord inga macht.»

Sedan äfven sistnämnda förslag omarbetats, fingo ifrågavarande paragrafer
i ett år 1723 uppgjordt förslag följande innehåll:

»Nu göra man och qwinna sådana förord utomlands, och wilia åt the
ock inrikes gälla skola för then ägendom, the hår hafwa, ändock the sielfwa
ej hitkomma; gitta the bewisa, åt förorden äro före ächtenskapet utrikes
med witnen uprättada, och inrikes inom natt och år hos domaren angifna
och intecknada: tå äga the förord laga kraft.»

o o

»Göra the sådana förord utländes, och komma sedan sielfwa hit i
landet; tå skola the inländes födde inom sex wekor, och utländske som sig
här nedersättia, inom sex månader sedan the ankomne äro, them på sätt
som förr är sagdt, här inteckna låta. Sker thet ej; hafwen the förord
ingen macht.»

Min här ofvan uttalade uppfattning, att, enligt 2 och 3 §§ i 8 kap
giftermålsbalken det är tillfyllest, om äktenskapsförord i fall, som där behandlas,
ingifves till vederbörande domhafvande inom tid, som i nämnda
lagrum för hvarje särskildt, fall är stadgad, delas äfven af professor Winroth.
(Jfr Äktenskapets rättsverkningar sid. 831). Naturligtvis åligger

— 1914 —

118

det domhafvande!! att ombesörja, det förordet varder föredraget inför rätten
och i dess protokoll intaget.

I min ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag (sid. 234 och följ.) har
jag sökt påvisa, hurusom den tolkningen af ifrågavarande paragrafer, enligt
hvilken, då fråga är om landet, äktenskapsförord alltid måste inom
den för hvarje särskildt fall stadgade tid ingifvas till häradsrätt, leder till
hart när oskäliga konsekvenser. Hvad jag sålunda yttrat äger tydligen
motsvarande tillämpning å den i 2 § 1 mom. af 1912 års lagstadgade anmälningsskyldighet.

Med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
har jag trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t framhålla den bristande
öfverensstämmelse, som enligt min här ofvan angifna mening förefinnes
mellan vissa bestämmelser i ifrågavarande lag samt stadgandena i 8 kap.
giftermålsbalken; och tillåter jag mig uttala den förhoppningen, att rättelse
härutinnan måtte ske, om ej förr så åtminstone i samband med den
väntade revisionen af giftermålsbalkens hithörande delar.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående lag om husrannsakan.

I detta ämne har min företrädare i justitieombudsmansämbetet den
19 februari 1913 till Kungl. Maj:t aflåtit följande skrifvelse:

»Sedan jag under min ämbetsutöfning varit i tillfälle att förvissa mig
om, att behofvet af en lag, innefattande allmänna bestämmelser om husrannsakan,
visat sig kännbart, gjorde jag hos 1910 års Riksdag framställning,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta för Riksdagen framlägga förslag till lag
om husrannsakan; och blef denna min-framställning af Riksdagen bifallen.

Öfver ifrågavarande riksdagsskrivelse hafva numera underdåniga yttranden
afgifvits af samtliga länsstyrelser jämte öfverståthållarämbetet äfvensom
af justitiekanslersämbetet.

Framställningen har därvid tillstyrkts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Älfsborgs, Värmlands, Västmanlands, Örebro, Kopparbergs,
Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län har förklarat
sig anse det vara af högsta vikt, att genom allmän lag bestämdes, när och

— 1914 —

119

af hvem husrannsakan finge verkställas. Huruvida den nuvarande tidpunkten
för ett dylikt lagstiftningsarbete vore väl vald, kunde emellertid, enligt
befallningshafvandens mening, ifrågasättas, i hvilket afseende befallningshafvanden
hänvisade till den omständigheten, att det ej torde dröja så
synnerligen länge, innan processlagstiftningen i sin helhet underkastades
en genomgripande förändring.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har anfört, att
då några mera afsevärda olägenheter af de nu gällande bestämmelserna i
ämnet icke förekommit inom länet, behofvet af den ifrågasatta lagstiftningen
icke vore af så trängande beskaffenhet, att icke frågan härom lämpligen
kunde anstå samt behandlas i samband med frågan om en allmän
ny processordning.

Öfverståthållarämbetet har äfvenledes uttalat sig för uppskof med
den ifrågasatta lagstiftningen, hvilken enligt ämbetets mening icke lämpligen
kunde åstadkommas annorledes än i samband med den stora rättegångsreformen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har
anfört följande:

»Lagbestämmelserna angående husrannsakan äro obestridligen mycket
ofullständiga. Något oafvisligt behof af skyndsam lagstiftning på detta
område synes emellertid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke förefinnas.
Det torde åtminstone under senare tiden ytterst sällan hafva förekommit,
att enskildes säkerhet och rätt blifvit kränkt genom att husrannsakan
företagits utan tillräckliga skäl eller på olämpligt sätt. önskvärdheten
af en lag, innefattande allmänna bestämmelser om husrannsakan, kan
däremot icke bestridas. Särskildt för åklagare och polismyndigheter vore
det af vikt, att gränserna för deras befogenhet härvidlag funnes i lag angifna.
Med nu rådande ofullständighet i lagstiftning kan det befaras, att
dessa myndigheter i mera tvifvelaktiga fall underlåta att anställa husrannsakan,
enär de annars riskera åtal för tjänstefel eller åtminstone obehag
genom anmälan hos öfverordnade myndigheter eller hos justitieombudsmannen
eller genom angrepp i tidningspressen för förment tjänstefel.

Den lagstiftning, som nu kunde komma till stånd angående husrannsakan,
skulle emellertid blifva endast provisorisk och gifvetvis behöfva
ändras i samband med den processreform, för hvilken Eders Kungl. Maj:t,
sedan 1911 års Riksdag anvisat medel till kostnadernas bestridande, helt
nyligen låtit anordna en förberedande utredning och som kan förväntas
blifva genomförd inom ej alltför aflägsen framtid. Enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes uppfattning skulle det ej medföra nämnvärda
vådor vare sig för den allmänna rättsordningen eller för enskildes rätt och

— 1914 —

120

säkerhet, att den nuvarande ofullständigheten i lagbestämmelser om husrannsakan
kvarstar, till dess stadganden därom tillkomma i sammanhang
med den blifvande processreformen. Anses emellertid en provisorisk lagstiftning
om husrannsakan böra omedelbart komma till stånd, synes densamma
kunna affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag
till stadganden om hus- och kroppsrannsakan, som förekommer i nya lagberedningens
år 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning.»

Afvisande mot omedelbar lagstiftning på ifrågavarande område har
slutligen ställt sig äfven justitiekanslersämbetet, som i sitt underdåniga
yttrande anfört hufvudsakligen följande:

»De ärenden, justitiekanslersämbetet har att handlägga, äro emellertid
icke af den beskaffenhet, att justitiekanslersämbetet kunnat bilda sig ett
bestämdt omdöme om berörda spörsmål; dock anser justitiekanslersämbetet
sig kunna uttala, att något trängande behof af ny lagstiftning i ämnet
icke kan anses hafva framträdt i de mål och ärenden, som under de senare
åren förekommit till handläggning hos justitiekanslersämbetet. Justitiekanslersämbetets
erfarenhet hänvisar således justitiekanslersämbetet att instämma
i hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län, på sätt här ofvan förmäles, anfört i ärendet.

Det bör ej förbises, att de allmänna åklagarna och polistjänstemännen,
hvilka hafva att i första hand tillämpa de i ämnet gällande bestämmelserna,
böra hafva den största erfarenheten om de brister, som vidlåda dessa bestämmelser,
och huruvida bristerna visat sig så stora, att ett omedelbart
ingripande för deras afhjälpande är nödigt. Yttranden af dessa tjänstemän
föreligga emellertid endast från några län. Bland de sålunda föreliggande
yttrandena har justitiekanslersämbetet funnit anmärkningsvärd^
att de fyra stadsfiskaler i städer utom Stockholm, hvilka yttrat sig i ärendet,
förmält sig anse, att med den ifrågasatta nya lagen om husrannsakan
kunde anstå, till dess den därmed intimt sammanhängande, å dagordningen
stående frågan om ny processordning löses.

Slutligen anser sig justitiekanslersämbetet böra erinra därom, att ett
försök att åstadkomma lagstiftning i ämnet utan samband med ny processordning
redan gjorts från Kungl. Maj:ts sida, men icke lyckats. I nådig
proposition n:r 5 till 1886 års Riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag
till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål. Detta förslag, som
af nya lagberedningen utarbetats på de i beredningens ofvan omförmälta
betänkande af år 1884 angifna grunder, innehöll i ett kapitel, afhandlande
den förberedande undersökningen i brottmål, bestämmelser om, bland annat,

— 1914 —

121

hus- och kroppsrannsakan. Förslaget föll emellertid på Andra kammarens
motstånd.»

Då jag nu tillåter mig att i korthet söka bemöta de invändningar,
som sålunda riktats mot Riksdagens ifrågavarande, på mitt initiativ gjorda
framställning, vill jag först i förbigående erinra om, att den väntade processreformen
under synnerligen lång tidrymd visat sig vara ett bekvämt
och användbart vapen i händerna på dem, som af en eller annan anledning
önskat komma beaktansvärda förslag med partiella reformer på processlagstiftningens
område till lifs, och säkerligen komma ännu många
år att förrinna, innan möjligheten till brukande af ifrågavarande vapen
bortfaller.

Underlåtenhet att nu särskildt lagstifta om husrannsakan (och därmed
närstående frågor) kan i min tanke icke anses motiverad under annan
förutsättning, än att det icke skulle låta sig göra att inpassa ett modernt
rättsinstitut i detta ämne i vår nuvarande processordning. Att denna förutsättning
emellertid icke är för handen, lärer framgå vid granskning af
Eders Kungl. Maj:ts ofvan omförmälta, för 1886 års Riksdag framlagda
förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.

Vid behandlingen af detta förslag (som för öfrigt var af större omfattning
än som erfordras för en lag om husrannsakan) yttrade ock lagutskottet
— efter att hafva ifrågasatt, huruvida icke med framläggandet
af förslaget kunnat anstå, tills det visat sig, i hvilken riktning det vidare
arbetet på förbättringar i vår processlagstiftning komme att gå — följande:
»Emellertid måste det erkännas vara principiellt oriktigt att i så vidsträckt
mån, som hittills varit fallet, åt domstolarnas och öfriga myndigheters
praxis öfverlämna det närmare reglerandet af de i föreliggande lagförslag
behandlade förhållanden, hvilka äro af en genomgripande betydelse för de
enskilda statsmedlemmarnas frihet och välfärd. Då härtill kommer, att
förslaget i sin helhet, ej mindre i hvad det endast utgör en kodifikation
af redan nu tillämpade rättsregler än äfven i de nya bestämmelser, som
däri meddelas, synes vara af en, med hänsyn till öfriga nu bestående processuella
förhållanden, tillfredsställande beskaffenhet, lära de ofvan antydda
omständigheterna icke böra utgöra hinder för dess antagande, äfven om
man kan förutsätta, att dess innehåll i en icke alltför aflägsen framtid
måste underkastas förändringar i sammanhang med rättegångsväsendets
fullständiga ordnande.»

Att förslaget sedermera genom dess förkastande af Andra kammaren
föll, kan, såsom af riksdagsförhandlingarna lärer framgå, icke anses hafva

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberdttelse till 1914 års Riksdag.

122

förorsakats af någon ovilja mot partiell lagstiftning på det ifrågavarande
området.

Såsom skäl för sin mening om det olämpliga i att nu särskildt lagstifta
om husrannsakan har, såsom ofvan nämnts, justitiekanslersämbetet
anlört, att något trängande behof af ny lagstiftning i ämnet icke kunde
anses hafva framträdt i de mål och ärenden, som under de senare åren
förekommit till behandling hos justitiekanslersämbetet. Den sålunda angifna
omständigheten synes emellertid vara af ringa värde vid det förhållande,
att, enligt hvad erfarenheten lärer hafva ådagalagt, i allmänhet
personer, som blifvit kränkta i sina medborgerliga rättigheter, åtminstone
under senare tider ytterst sällan hänvändt sig till justitiekanslersämbetet
för vinnande af rättelse och upprättelse.

Vidare har justitiekanslersämbetet trott sig finna ett stöd för sin ifrågavarande
mening däri, att fyra stadsfiskaler förmält sig kunna tills vidare
reda sig utan någon lag om husrannsakan.

Ej heller åt denna omständighet kan jag för min del tillerkänna afsevärd
betydelse. Äfven beträffande obetydliga förseelser anse sig åklagarna
för närvarande äga rätt till husrannsakan. Enligt min mening kan
detta icke vara riktigt. Utan stöd af positiv lag lärer man icke — såsom
dock någon gång skett — kunna framkonstruera en dylik rätt allenast
genom hänvisande till nödvändigheten för samhället att värna sig mot förbrytare.
Behörig hänsyn till den enskilde medborgarens anspråk på att
icke kränkas i sin rätt till hemmets helgd kräfver, att husrannsakan icke
må företagas i andra fall än då ett allvarligt ingrepp skett i samhällets
intressesfär. Den omständigheten, att gränserna för vederbörandes befogenhet
att företaga husrannsakan icke i lagen utstakats, har emellertid
förorsakat, att den enskilde medborgarens omförmälta rätt blifvit obehörigen
åsidosatt, utan att ansvar därför utkräfts. Vid sådant förhållande är det
icke ägnadt att väcka någon större förvåning, om polismyndigheten finner
sig kunna undvara en lag om husrannsakan.

Till sist har, såsom af den föregående redogörelsen framgår, justitiekanslersämbetet
åberopat det år 1886 förgäfves gjorda försöket att åstadkomma
lagstiftning i ämnet. I enlighet med hvad jag ofvan anfört, misslyckades
emellertid icke ifrågavarande försök af den orsaken, att fråga
var allenast om ''partiell lagstiftning på processrättens område. Att ett af
Kungl. Maj:t framlagdt lagförslag en gång förkastats af Riksdagen, kan i
allt fall icke utgöra tillräcklig anledning till underlåtenhet att ånyo, om
ock i modifierad form, underställa förslaget Riksdagens pröfning. Jag
lärer icke behöfva erinra om, att därest en dylik princip följts, åtskilliga
af våra nuvarande lagar icke skulle kommit till. För öfrigt är det ju nu

— 1914 —

123

Riksdagen själf, som begärt framläggande af nytt förslag i förevarande
ämne.

En särskild anledning till antagande, att ett förslag till lag om husrannsakan
skulle mottagas välvilligt åtminstone af Första kammaren, har
■jag trott mig kunna hämta af ett yttrande, som vid 1906 års riksdag
fälldes af en utaf nämnda kammares mest inflytelserike ledamöter. Vid
behandling i kammaren af ett lagutskottets utlåtande i anledning af justitieombudsmannens
framställning angående lag om rättegångsbiträde åt häktad
anförde ifrågavarande ledamot följande:

»Dock vill jag säga, att jag långt ifrån är någon fiende till att justitieombudsmannen
framställer förslag till lagförbättringar. Det anser jag
tvärtom vara en stor uppgift för honom, och särskildt ifall han vill ägna
sig åt straffprocessen, bör han hafva ett rikt tillfälle att komma fram med
förslag till bevarandet af den enskildes säkerhet och rätt. Jag kan sålunda
t. ex. framhålla våra bestämmelser angående häktning, däri det behöfves
åtskilliga förbättringar, så att rättssäkerheten bättre tillgodoses. Jag vill
vidare fästa uppmärksamheten på reglerna angående husrannsakan, hvilka
äro så ofullständiga, att man för närvarande skulle kunna säga, att myndigheterna
kunna göra nästan hvad som helst. Herrarne veta ju, att förslag
i dessa frågor varit framställda för Riksdagen, men det är många år
sedan dess, och om förslag ånyo framkommit i dessa ämnen, skulle man
icke däremot kunnat åberopa, att saken alltför nyligen varit föremål för
Riksdagens handläggning.»

Angående riktlinjerna för den af mig föreslagna lagstiftningen uttalade
jag i min framställning till Riksdagen såsom min åsikt, att hufvudregeln
borde vara, att husrannsakan icke skulle få företagas i andra fall,
än då straffarbete inginge i straffsatsen för det brott, hvarom fråga kunde
vara. Denna min ståndpunkt har blifvit angripen från åtskilliga håll.
Såsom mönster för en blifvande lagstiftning i ämnet har man i stället
framhållit den tyska straffprocessordningen, enligt hvilken husrannsakan
kan företagas, utom för en persons häktande, hos en hvar för hvilket brott
som helst eller delaktighet däri misstänkt, om det kan antagas, att åtgärden
skall leda till anträffande af genom brott åtkommet eller förbrutet
gods eller af bevismedel.

1 anledning häraf tillåter jag mig anmärka, att jag till stöd för min
mening har beaktansvärda föredömen att åberopa.

I nya lagberedningens förslag till rättegångsordning i brottmål var
sålunda (i 5 kap. 1 §) upptagen den regel, att husrannsakan ej skulle få
anställas, med mindre fråga var om »brott af så grof beskaffenhet, att det

— 1914 —

124

i lag är belagdt med straffarbete». Omförmälta förslag af 1886 anslöt sig
i fråga om husrannsakan till nya lagberedningens förslag i ämnet. Vid
förslagets granskning inom högsta domstolen framkom ingen anmärkning
om, att rätten till företagande af husrannsakan skulle hafva blifvit obehörigen
begränsad. Inom lagutskottet vid 1886 års riksdag förspordes ej
någon dylik anmärkning. Ej heller inom Riksdagen rönte förslaget i nu
förevarande afseende något motstånd.

Nya lagberedningens betänkande var undertecknadt af, bland andra,
Axel Örbom (sedermera justitieminister) och O. Bergius. I högsta domstolens
granskning af förslaget deltog, bland andra, justitierådet, sedermera
justitieministern August östergren. Kungl. Maj:ts proposition med 1886
års förslag var kontrasignerad af justitieministern N. Vult von Steyern. Lagutskottets
betänkande var undertecknadt af landshöfdingen Axel Bergström.

Med här framhållna fakta för ögonen och då ju ingen af nyssnämnda
personer gjort sig känd för att hafva velat äfventyra samhällets säkerhet,
har det i viss grad väckt min förvåning, att mitt förslag i nu förevarande
afseende blifvit af våra dagars myndigheter mindre välvilligt mottaget.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af 163 §
i lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903.

Den 22 februari 1913 har min företrädare i justitieombudsmansämbetet
till Kungl. Maj:t i detta ämne aflåtit en skrifvelse af följande lydelse:

»I 163 § af lagen om försäkringsrörelse den 24 juli 1903 stadgas, att
hvad uti nämnda lag är föreskrifvet skall ej äga tillämpning å ömsesidigt
försäkringsbolag för försäkring af egendom å landsbygden, hvars verksamhetsområde
är mindre än ett härad.

Detta stadgande, som tydligen innebär, att om verksamheten för ett
bolag af omförmälta beskaffenhet omfattar alla socknar i ett härad utom
en, ifrågavarande lag icke äger tillämpning å ett dylikt bolag, har emellertid
i andra hänseenden, enligt hvad jag under mina ämbetsresor inhämtat,
blifvit olika uttolkadt.

den händelse, att ett bolag af förevarande art försäkrar egendom i
någon socken af ett härad och i någon socken af ett annat härad, skall
sålunda enligt en mening lagen om försäkringsrörelse icke vara tillämplig
å ett sådant bolag, enär dess verksamhetsområde icke utgör ett helt härad,

— 1914 —

125

under det å andra sidan en motsatt mening framhäfver, att bolaget utöfvar
sin verksamhet i mer än ett härad.

I det kommittéförslag, som ligger till grund för ifrågavarande lag,
hade från den föreslagna lagens tillämpning undantagits »föreningar för
försäkring af egendom å landsbygden, hvilkas verksamhet icke omfattar
minst ett härad». I motiven yttrades härom:

»Nästa af kommittén föreslagna undantag afser de mindre brand- och
kreatursförsäkringsföreningarna å landsbygden, hvilka omfatta endast en
eller ett par socknar, men icke ett härad. Begränsningen till härad har
skett i anslutning till kungl. kungörelsen angående uppbörd af afgifter
till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober
1886, och ehuru häradsindelning icke förekommer i de norra delarna af
riket, där således alla dylika föreningar utom de s. k. länsbolagen skulle
komma att blifva undantagna från lagen, har dock erfarenheten visat, att
denna begränsning i regel skiljer de minsta föreningarna från de mera
betydande och därför torde vara åtminstone icke mindre lämplig än någon
annan mer eller mindre .godtyckligt vald gräns.»

Eders Kungl. Maj:ts för 1903 års Riksdag framlagda

Riksdagen anförde däremot

I det till högsta domstolens granskning remitterade lagförslaget
upptogs däremot icke ifrågavarande undantag. Såsom skäl härför anförde
vederbörande departementschef, att i åtskilliga af de inkomna yttrandena
öfver kommittéförslaget anmärkts, att sockenbolagen, för att kunna på ett
i någon mån tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, måste vara inrättade
och förvaltade enligt försvarliga försäkringstekniska grunder, och att förhållandet,
enligt erfarenhetens vittnesbörd, ofta nog vore det motsatta,
när dessa bolag icke vore underkastade betryggande lagbestämmelser och
offentlig myndighets kontroll
Ej heller i Eders Kur ^
förslag i ämnet förekom nämnda undantag,

f01^ Riksdagen kan icke finna, att tillräckliga skäl föreligga för att hänföra
äfven dessa bolag till dem, hvilka skola vara underkastade lagens
bestämmelser. Riksdagens erfarenhet har ingalunda gifvit vid handen, att
lagstiftning i fråga om dessa bolag är af behofvet påkallad. Därigenom
att deras verksamhet omfattar endast ett mindre område, kan den erfor
derlio-a kontrollen å bolagens verksamhet sägas i viss mån utöfvas åt de
enskilda delägarna. Tillämpning af den föreslagna lagens bestämmelser
skulle dessutom säkerligen vålla dessa bolag både ganska stora svårigheter
och äfven åtskilliga kostnader. Riksdagen har icke förbisett, att härigenom
från lagens tillämpning undantagas bolag, hvilkas rörelse till och med har

— 1914 —

126

större omfattning än en del länsbolag. Detta är en följd däraf, att annan
lämplig gräns icke kunnat uppdragas än den, som utgöres af området
för verksamheten. ^ Och då dessa något större bolag med afseende å sin
organisation äro af samma natur som öfriga undantagna bolag, torde hvad
Riksdagen här ofvan anfört jämväl på dem äga tillämpning.»

Af den nu lämnade redogörelsen för ifrågavarande stadgandes tillkomst
erhalles icke något tillfredsställande svar på frågan, hvilkendera af
omförmälta båda meningar är att anse såsom den riktiga. Då kommittén
yttrade, att från lagens tillämpning skulle undantagas bolag, hvilka omfattade
endast en eller ett par socknar, men icke ett härad, hade kommittén
säkerligen för ögonen det fall, att socknarna (eller socknen) lågo inom ett
och samma härad. Men syftet med stadgandet var tydligen att befria ett
bolag, som var af sä ringa betydenhet, att dess verksamhet omfattade endast
någon eller några spcknar, från skyldigheten att underkasta sig lagens
bestämmelser. I enlighet härmed skulle man vara berättigad att anse
kommitténs mening hafva varit, att lagen icke skulle äga tillämpning å
bolag, som försäkrar egendom i någon socken af ett härad och i någon
socken af ett annat härad, och naturligtvis än mindre å bolag, hvars verksamhet
omfattar en mellan två härad delad socken. Emot denna inenin0,
har man, visserligen icke utan fog, anmärkt, att den leder till hart när
orimliga konsekvenser. Sålunda skulle ett bolag, som omfattade ett helt
men till ytinnehållet mycket ringa härad, vara underkastadt lagen, under det
densamma icke ägde tillämpning å ett bolag, som drefve sin verksamhet
inom ett par stora härads alla socknar med undantag af en inom hvarje
härad. . Den invändningen kan dock härvid göras, att hvarken kommittén
eller Riksdagen, enligt hvad som framgår af deras ofvan intagna yttranden,
varit främmande för det faktum, att stadgandet skulle medföra egendomliga
konsekvenser.

Emellertid har man ansett klarhet i frågan kunna vinnas, om hänsyn
tages till stadgandet i 162 § af ifrågavarande lag, enligt hvilket i fråga om
ömsesidigt försäkringsbolag, hvars verksamhet endast afser att meddela
försäkring af egendom inom ett län, väl icke hela lagen men åtskilliga
uppräknade paragrafer skola lända till efterrättelse. Formuleringen af
detta stadgande utesluter — säger man — möjligheten af, att det skulle
vara afsedt. att^ gälla ett bolag af nyssnämnda art, hvilket utöfvar sin
verksamhet i två län eller delar af två län, utan måste i fråga om ett sådant
bolag lagen i dess helhet äga tillämpning. Omförmälta stadgande i 163 §
borde därför tolkas på motsvarande sätt, i följd hvaraf detsamma icke
kunde afse bolag, som drefve sin försäkringsrörelse i delar af tvä
härad.

— 1914 —

127

Härtill kan dock genmälas, att då båda ifrågavarande stadganden
naturligtvis äga lika giltighet man äfven för tolkningen af stadgandet i
162 § är hänvisad till stadgandet i 163 §. Och innehåller verkligen sistnämnda
stadgande, att förevarande lag alls icke äger tillämpning å bolag,
hvars verksamhet icke omfattar minst ett helt härad, så kan stadgandet
i 162 § ej heller afse bolag, som drifver sin rörelse exempelvis inom en
socken af ett län och inom en socken af ett annat län, utan måste äfven
ett dylikt bolag falla alldeles utanför lagen.

Å den oklarhet i lagen om försäkringsrörelse, som sålunda måste
anses förefinnas och hvilken enligt hvad jag erfarit vållat olägenheter i
praxis, har jag jämlikt 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
desto hellre funnit mig böra nu fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
som jag föreställer mig, att Eders Kungl. Maj:t inom den närmaste
framtiden kommer att föranstalta om en fullständig revision af
ifrågavarande lag.»

O o

Framställning till Kungl. Maj:t om förbättrade ämbetslokaler
för landskansliet i Gäfleborgs län.

Härom har min företrädare i justitieombudsmansämbet den 25 februari
1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»Vid den inspektion, som jag den 20 april 1912 förrättade hos Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län, framhöll landssekreteraren
Oscar Lehman åtskilliga olägenheter såsom förknippade med den
nuvarande anordningen af landskansliets ämbetslokaler; och hänvisade
landssekreteraren härvid till följande af honom i ämnet afgifna promemoria: -

>P. M.

Vid särskilda tillfällen har framhållits det otillfredsställande skick,
hvari landskansliets tjänstelokaler befinna sig, och den dagliga erfarenheten
bekräftar allt mera behofvet af, att åtgärder vidtagas till olägenheternas
afhjälpande. Förmodligen finnes icke någon motsvarighet vid annan länsstyrelse
i riket.

Lokalerna utgöras af tvänne rum, ett inre afsedt till landssekretera —

1914 —

128

rens tjänsterum och ett yttre för den öfriga kanslipersonalen; det sistnämnda
är tillika mottagningsrum för allmänheten, som ingifver sina
handlingar eller afhämtar sina expeditioner.

Det inre rummet är cirka S1/^ meter djupt och försedt med ett fönster.
Dörröppningen mellan detta och det yttre rummet är belägen cirka 2
meter från fönstret, hvilket gör, att skrifbordet måste vara placeradt ungefär
i rummets midt. Däraf följer åter, att dagbelysningen för arbetet är så
dålig, att rummet under expeditionstiden måste ungefär två tredjedelar af
året upplysas med elektriskt ljus. Den tjänstgörande kanslipersonalen
måste därjämte då och då passera genom rummet förbi skrifbordet för att
hafva tillgång till tjänstehandlingar, som förvaras i detta rum — ett förhållande
som verkar i hög grad störande i arbetet. Såsom förhållandet
nu är kunna emellertid icke lämpligen några förändrade anordningar vidtagas
med afseende å möblernas i rummet placerande och dylikt.

I landskansliets yttre rum förrätta två länsnotarier, två landskanslister,
två extra biträden och två skrifbiträden sitt arbete; tidtals är den tjänstgörande
extra personalen större. Därjämte är, såsom ofvan sagts, detta
rum mottagningsrum för allmänheten. Det torde knappast behöfva nämnas,
att det'' måste verka högeligen störande för arbetet, att så stor personal
sammanföres i ett enda rum — andra afsevärda olägenheter att förtiga.

Vid inspektioner af tjänstelokalerna hafva vederbörande upprepade
gånger nödgats erkänna det oefterrättliga i de nuvarande anordningarna

0 o o o o

för landskansliets tjänstemän.

Saken torde kunna afhjälpas tämligen bra, om till ämbetslokalerna
förlädes jämväl det sydöstra rummet i våningen en trappa upp i slottsbyggnaden,
och detta rum inreddes till ämbetslokal för landssekreteraren.
Därifrån skulle sedan en dörr upptagas till landssekreterarens nuvarande
rum, hvilket borde anordnas till tjänsterum för de båda länsnotarierna.
Vidare bör den nuvarande dörröppningen mellan landskansliets båda rum
igensättas och en dörröppning i stället upptagas å samma vägg men i
dess motsatta, d. v. s. västra ända; därigenom vinnes den fördelen, att
skrifbordet i landssekreterarens nuvarande rum kan förflyttas till rummets
östra del, hvarmed följer afsevärdt bättre belysning och mindre störningar

1 arbetet.

Det lär ha invändts mot sistnämnda förslag, att det icke kan låta si ogenomföras
af pietetshänsyn till en i landskansliets yttre rum befintlig
väggfyllning — numera dock helt och hållet dold af å väggen från golf
till tak anbragta hyllor. Det synes mig dock, att man måste offra denna
hänsyn, om det befinnes nödvändigt, för att med minsta möjliga kostnader

— 1914 —

129

åstadkomma någorlunda drägliga förhållanden för den talrika tjänstepersonalen,
som år efter år nu besväras af de anmärkta olägenheterna.

För den händelse det för närvarande skulle möta hinder att tillöka
landskansliets tjänstelokaler med ofvan omförmälta rum, till följd däraf
att detta rum nu tillhör landshöfdingens boställsvåning, anser jag det vara
oundgängligen nödvändigt, att åtminstone öfriga här ofvan nämnda anordningar
vidtagas, hvarigenom åtminstone något af beståndande värde
vinnes. Dessa anordningar behöfva nämligen ej rubbas, ifall det framdeles
skulle gå för sig att få den af mig ifrågasatta tillökningen af lokalerna
till stånd.

Skulle, mot förmodan, någon annan utväg finnas än den af mig föreslagna,
hvarigenom saken kan ordnas på ett tillfredsställande sätt, har jag
naturligtvis icke något däremot, men vill blott betona angelägenheten af,
att saken verkligen blir ordnad.

Under alla förhållanden påkallas en ommålning i ljus färg af väggar
och tak i landssekreterarens nuvarande mycket mörka ämbetsrum.

Oscar Lehman,

landssekreterare.»

Denna promemoria, hvilken vid den årsbesiktning, som den 10 oktober
1911 förrättades å Gäfle slott, öfverlämnats till synemännen, föranledde
från deras sida det uttalande, att de ansågo sig kunna i hufvudsak vitsorda
de bristfälligheter, som i densamma anmärkts; och föreslogo också
synemännen till dessa bristers afhjälpande åtskilliga arbeten, hufvudsakligen
afseende att bereda en lämpligare ingång till landssekreterarens
ämbetsrum och att göra detsamma ljusare. Hvad synemännen sålunda
föreslagit vann emellertid, enligt hvad jag i öfverintendentsämbetet inhämtat,
icke något beaktande vid uppgörandet af 1912 års generalförslag
till reparationer å kronans byggnader i landsorten.

För egen del kom jag vid inspektionen till den bestämda uppfattningen,
att den nuvarande anordningen af landskansliets ämbetslokaler är
otillfredsställande, och att de anmärkningar, landssekreteraren i detta afseende
fann sig böra framställa, äga sitt fulla berättigande. Icke minst
iögonfallande framstod för mig olägenheten af, att hela den öfriga talrika
personalen för sitt arbete är hänvisad till ett enda rum, som därjämte
måste tjäna som mottagningsrum för allmänheten.

Å nu berörda förhållande har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, ansett mig böra härmed fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, i förhoppning att Eders Kungl. Maj:t
skall finna utväg till en lämplig lösning af den utaf mig väckta frågan.»

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 11)14 års Riksdag.

130

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af kungl. kungörelsen
angående indrifning och redovisning af böter och viten

den 29 januari 1861.

Härom har min företrädare i justitieombudsmansämbetet den 28 februari
1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»I 1 § 1 mom. af kungl. kungörelsen angående indrifning och redovisning
af böter och viten den 29 januari 1861 blefvo följande bestämmelser
meddelade: »Böter, som af domstol eller annan ämbetsmyndighet
åläggas, skola, utan undantag och till fulla beloppet, upptagas i saköreslängd,
som skall utvisa dagen, då böterna blifvit ålagda; den pliktfälldes
samt målsägarens och åklagarens namn och hemvist; förbrytelsen, för
hvilken böterna ålagts; deras belopp och i särskilda kolumner utförda fördelning,
samt hvad därutöfver kan vara nödigt till upplysning om hvem
som till böterna är berättigad och det belopp, honom tillkommer.»

Genom nådig kungörelse den 27 december 1873 förordnades, att omförmälta
moment skulle erhålla ett så lydande tillägg:

»Ar den som pliktfälles häktad, eller dömes han genom samma utslag
till böter och fängelse eller straffarbete, skall sådant i saköreslängden
antecknas.»

Häradshöfding åligger att inom tid, som angifves i 2 kap. 8 § rättegångsbalken
samt lagen den 22 maj 1891 angående ändrad tid för saköreslängds
aflämnande i vissa fall, utgifva saköreslängd till vederbörande
kronofogde, hvilken sedermera i sin ordning plägar aflämna utdrag af
längden till vederbörande länsmän.

För indrifning af böter, som blifvit af rådstufvurätt ålagda, skall
utdrag af rättens saköreslängd, jämlikt kungl. kungörelsen den 6 oktober
1882, inom där angifven tid aflämnas i Stockholm till öfverståthållarämbetet
och i rikets öfriga städer till magistraten. Af öfverståthållarämbetet
eller magistrat öfverlämnas sedermera saköreslängden till vederbörande
stadsfogde.

Innan länsman eller stadsfogde, som sålunda för indrifning fått saköreslängd
till sig öfverlämnad, äger verkställa tilläfventyrs erforderligt
utmätningsförsök, måste han hos vederbörande hofrätt förskaffa sig bevis,
att det beslut, hvarom fråga är, vunnit laga kraft. Då böter eller viten
kunna ådömas äfven genom beslut, hvaremot talan skall fullföljas efter
vad, är det tydligen härvid icke alltid tillfyllest, att utmätningsförrättaren

— 1914 —

131

rekvirerar bevis allenast därom, att besvär icke anförts mot beslutet i fråga,
utan bör han, där han ej har kännedom om det sätt, hvarpå talan i föreliggande
fall skall fullföljas, förskaffa sig bevis om, att talan icke vare sig
o-enom besvär eller efter vad fullföljts mot beslutet. Emellertid har,
enligt hvad till min kännedom kommit, vid upprepade tillfällen inträffat,
att länsman, utan vidare utgående från att talan mot ett beslut, hvarigenom
böter eller vite utdömts, skulle fullföljas besvärsvägen, inskränkt
sig till att begära bevis om, att besvär mot beslutet icke anförts, och, sedan
han erhållit dylikt bevis, verkställt beslutet, ehuru talan mot detsamma
rätteligen, jämlikt af underrätten meddelad hänvisning, fullföljts efter vad.
Genom ett sådant förfarande har äfven händt, att af underrätt bötfälld
person, som saknat tillgång till böternas gäldande, nödgats undergå förvandlingsstraff,
ehuru han af hofrätten befriats från böterna.

Till förekommande af nu framhållna, synnerligen beklagliga förhållande
får jag, jämlikt 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion, härmed hemställa, att Eders Kungi. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida det icke vore lämpligt att till 1861 års omförmälta
kungörelse foga ett tillägg med bestämmelse om skyldighet för häradshöfding
och rådstufvurätt att i saköreslängd särskild! angifva, då talan
mot där anmärkt beslut skall fullföljas vadevägen. En dylik bestämmelse
skulle äfven verka någon lindring i arbetsbördan för vederbörande tjänstemän
i hofrätterna.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883.

Härom har min företrädare i justitieombudsmansämbetet den 14
augusti 1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse_af följande lydelse:

»Sedan jag under min verksamhet såsom justitieombudsman fått anledning
antaga, att de i förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 upptagna bestämmelser om tid för expeditions tillhandahållande
icke vore i allo väl afpassade, anmodade jag i utfärdadt cirkulär
samtliga häradshöfdingar och rådstufvurätter att meddela mig, hui uvida
och i sådant fall i hvilken mån jämkning af ifrågavarande bestämmelser
enligt deras mening kunde anses erforderlig eller önskvärd.

I de svar, som härå inkommit, har från flera håll framhållits, att omförmälta
tider i vissa afseenden äro för knappt tillmätta. För innehållet

— 1914 —

132

i svaren, i hvad de innefatta anmärkningar mot nu gällande bestämmelser,
skall jag i det följande lämna närmare redogörelse.

I 16 § första stycket mom. a) af omförmälta förordning stadgas, att
vid underdomstol på landet expedition, som utan särskild begäran bör
utfärdas, skall för lagtima ting eller ock allmänt eller särskildt sammanträde,
hvarå sådant ting afslutas, vara att tillgå

1) å den för tingets afslutande bestämda dag eller,

2) där den sak, hvari expeditionen utfärdas, blifvit handlagd samma
dag, inom fjorton dagar därefter.

Angående möjligheten att å den för tingets afslutande bestämda dag
tillhandahålla expedition i mål, som icke blifvit handlagdt samma dag,
hafva några häradshöfdingar — under medgifvande att detta väl i allmänhet
läte sig göra — förklarat det dock i vissa fall vara synnerligen
svårt,. om icke helt och hållet omöjligt. Det hände nämligen, framhålles
det, ej sällan, att ett utslag icke ens kunde inskrifvas i domboken, innan
öfverläggning med nämnden ägt rum; och att då fordra, att det äfven
skulle omedelbart utskrifvas, vore orimligt, helst om rätten sammanträdde
å annan ort än där domaren bodde. Detta skulle medföra ökade kostnader
och besvär för domaren, som i så fall måste till ofta långt aflägsna
tingsställen medhafva skrifbiträden.

I förevarande afseende har därför föreslagits sådan ändring af stadgandet
i fråga, att viss tid efter tingsafslutningsdagen bestämdes för expeditions
tillhandahållande, exempelvis sex eller fjorton dagar, beroende
på om missnöje med beslutet anmälts eller icke.

Jag tillåter mig i detta sammanhang särskildt referera uttalanden af
två häradshöfdingar.

Häradshöfdingen i Piteå domsaga har yttrat: Vid vissa häradsrätter,
såsom exempelvis vid Arvidsjaurs sockens tingslags och Arjeplogs lappmarks
tingslags häradsrätter, afslutades de lagtima tingen i omedelbart sammanhang
med tingsförhandlingarna, så att efter dessas slut blefve utslag
och beslut affattade och afkunnade äfvensom tinget afslutadt samma eller
någon af närmast följande dagar. Att i sådana fall expeditioner från
det lagtima tinget ej kunde tillhandahållas å dagen för tingets afslutande
vore ju själfklart. Innan domaren i sådana tingslag återkommit från
tingsresan samt hunnit uppsätta domböcker och småprotokoll äfvensom
expediera tingsexpeditionerna, torde allt efter olika förhållanden åtgå åtminstone
en å två månader från tingens afslutande.

Af häradshöfdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga har an —

1914 —

133

förts, att i fråga om domsagor, som utgöra ett eller två tingslag, det
alltid medfört svårighet att få expeditionerna från sista sammanträdet
under hösten färdiga i rätt tid. Den tid, som praktiskt stode till buds
för utarbetande af detta sammanträde, utgjorde endast omkring tre veckor;
och att hafva allting färdigt till slutsammanträdet, som de fleste domare,
såvidt det därtill funnes någon möjlighet, ville utsätta före jul, vore
mången gång knappt möjligt. Sistnämnda svårighet förelåge gifvetvis i
större eller mindre mån i förhållande till domsagans storlek. En jämkning
i sistberörda hänseende vore därför rent af erforderlig.

Beträffande stadgandet, att, där den sak, hvari expedition utfärdas,
blifvit handlagd å dag för tings af slutande, expeditionen skall vara att tillgå
inom fjorton dagar därefter, har af ett tjugotal häradshöfdingar framhållits
svårigheten att, då ett större antal småprotokollsärenden å den för
tings afslutande bestämda dagen till rätten ingifvits, med tillgängliga arbetskrafter
medhinna expedieringen däraf inom nyssnämnda tid. Det torde,
yttras det, vara uppenbart, att äfven med en synnerligen väl ordnad domsagoexpedition
det icke blefve möjligt att, om flera hundra sådana ärenden
förekomme, under fjorton dagar medhinna att uppsätta och justera
protokoll angående samtliga dessa ärenden, verkställa däraf föranledda anteckningar
i fastighetsböckerna, förse de ingifna handlingarna med föreskrifna
"bevis och belägga dem med stämpelpapper samt slutligen få protokollen
utskrifna, kollationerade och underskrifna, särskildt som vid sluttingen
dessutom alltid förekomme en del andra ärenden, som påkallade
domarens expeditionsåtgärder. Att vid sådana tillfällen anskaffa extra
skrifhjälp läte sig ej alltid göra. Längre expeditionstid vore sålunda för
nämnda fall nödvändig eller lämplig. I enlighet härmed har utsträckning
i tiden föreslagits: af ett par häradshöfdingar till tre veckor, af några till
fyra veckor, af ett par till en eller en och en half månad och af en till
sex veckor.

En häradshöfding har föreslagit, att för domsagor med nya tingsordningen
borde för expediering af ärenden, som handlagts å slutsammanträde,
stadgas en expeditionstid, ungefär motsvarande den tid,
hvilken gällde för tillhandahållande af expeditioner i ärenden, handlagda
å annat allmänt sammanträde under lagtima ting.

Af en häradshöfding har förordats utsträckning af expeditionstiden
till sex veckor beträffande lagfarts- och inteckningsärenden eller, om särskild
bestämmelse för sådana ärenden skulle anses olämplig, till en månad
för alla slags ärenden.

Ifrågavarande stadgande har af en häradshöfding förklarats innebära
en förkortning af den eljest vanliga tiden för t-ingsexpeditions tillhanda —

1914 —

134

hållande, som icke betingades af verkligt behof. I ärende, däruti ansökningen
bifölles, kunde enligt hans förmenande tiden utan olägenhet utsträckas
till en månad.

Med förmälan att i ett par af de hans domsaga tillhörande tingslagen
i ärende, som handlagts å tingsafslutningsdagen, den för närvarande föreskritna
expeditionstiden af fjorton dagar visat sig under vanliga omständigheter
vara tillräcklig, men att i det tredje en tid af fyra veckor vore
erforderlig, har en häradshöfding föreslagit, att, då de tingslag, inom hvilka
tiden af fjorton dagar vore för kort, torde vara jämförelsevis få, sagda
tid uppställdes såsom regel och att Kungl. Maj:t eller möjligen vederbörande
hofrätt skulle äga att på hemställan af häradshöfding förlänga
tiden i vissa tingslag, i den mån sådant kunde anses vara af behofvet
påkalladt.

Enligt en annan häradshöfdings åsikt torde någon allmängiltig föreskrift
i händelse af en större tillströmning af ansökningsärenden å tingsafslutningsdagen
svårligen kunna åstadkommas på annat sätt, än att ett
visst antal af ärenden i hvarje protokoll skulle expedieras inom bestämd
tid, exempelvis att de första 200 §§ af lagfarter och inteckningar expedierades
inom sex veckor och följande 200 §§ inom tio veckor etc., i
hvilket fall den, som först inlämnade sina papper, blefve först betjänad.

Af en häradshöfding har föreslagits att, därest ansökning afsloges
eller endast delvis bifölles, expedition skulle vara att tillgå inom fjorton
dagar, .men i annat fall sist inom trettio dagar. — Med hänsyn därtill att
vintertingen toge sin början i allmänhet endast fjorton dagar efter hösttingens
afslutande och att enahanda vore fallet med sommartingens början
i förhållande till vintertingens afslutande, samt då härtill komme, att domaren
under sommarmånaderna vore i behof af ledighet från tingsgöromå!
för att ägna sin omsorg åt förekommande syneförrättningar och ägodelningsrättssammanträden,
har sistnämnde häradshöfding framhållit önskvärdheten
af en bestämmelse om, att vid afslutande af lagtima ting eller allmänt
eller särskild! sammanträde å därför särskildt utsatt dag domaren
ej skulle vara skyldig att till handläggning upptaga andra ansökningsärenden
än sådana, som anginge förnyelse af inteckning. Och har enahanda
förslag framställts af en annan häradshöfding för domsagor med
tio arliga allmänna sammanträden. En tredje häradshöfding, som medgifvit
att en utsträckning af expeditionstiden vore obehöflig, därest i lag
stadgades, att andra småprotokollsärenden än inteckningsförnyelser ej finge
handläggas å tingsafslutningsdag, har dock funnit sådant stadgande vara
för allmänheten mera menligt än risken att få vänta öfver fjorton dagar
på expedition.

— 1914 —

1B5

En häradshöfding har hemställt, att domhafvande ej skulle vara skyldig
att å sammanträde för tings afslutande handlägga andra ärenden, hörande
till de s. k. småprotokollen, än sådana som tarfvade skyndsam handläggning,
såsom t. ex. förmyndarförordnanden och inteckningsförnyelser i fall,
då de tio åren utginge före nästa ting.

Slutligen skulle, enligt en häradshöfdings mening, erfordras föreskrift,
som undantoge ansökningsärenden af särskild vidlyftighet från tillämpning
af den i lag stadgade tiden för tillhandahållande af expedition.

För annat allmänt sammanträde under lagtima ting än det, hvarå
tinget afslutas, stadgas i mom. b) af 16 §, att expedition, som utan särskild
begäran bör utfärdas, skall vara att tillgå

1) i slutligen afgjordt mål inom fjorton dagar efter beslutets afkunnande,
men

2) i annan sak senast vid nästa allmänna sammanträde eller, där
sådant icke under tinget hålles, å den för tingets afslutande bestämda
dag; dock att

3) uti tingslag, i hvilket, på grund af förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872,
fem allmänna sammanträden årligen hållas, part är berättigad att i mål,
som uppskjutits till nästa allmänna sammanträde under tinget, undfå
expedition senast fjorton dagar efter det begäran därom framställts, likväl
ej tidigare än en vecka före sammanträdets början.

Hvad beträffar stadgandet, att i slutligen afgjorda mål expedition
skall vara att tillgå inom fjorton dagar efter beslutets afkunnande, har
icke försports missnöje från någon af de häradshöfdingar, som yttrat sig
i ämnet. Väl har en domare funnit tiden i regel kunna utan olägenhet
för domhafvanden inskränkas till allenast sex dagar, men han medgifver
dock, att omständigheter esomoftast kunna inträffa, då längre expeditionstid
vore behöflig, exempelvis då domhafvanden vore upptagen af tjänsteresor
eller vidlyftiga extra förrättningar. Enligt hans uppfattning innebure
ej en för rymligt tillmätt tid för expediering af begärda expeditioner
någon fördel för den expedierande.

Vidkommande det för tingslag med fem allmänna årliga sammanträden
givna stadgandet liar af en häradshöfding framhållits den högst
väsentliga skillnaden i expeditionstid allt efter som fem eller tio sammanträden
i tingslaget årligen hållas. 1 förra fallet vore denna tid omkring
sju å åtta veckor, i senare fallet åter omkring fyra veckor. Då
nu åtskilliga af rikets i fråga om antalet mål och ärenden främsta dom —

1911 —

136

sagor allenast omfattade ett tingslag, vore uppenbart att den sålunda
tillmätta tiden ofta måste befinnas så knapp både i fråga om uppskjutna
mål ocli beträffande ansökningsärenden, att tidsbestämmelsen icke
kunde iakttagas. Att sålunda en gällande föreskrift sannolikt flerestädes
regelmässigt åsidosattes, vore naturligtvis synnerligen betänkligt. Med anledning
häraf och då expeditionsarbetet i tingslag med tio årliga sammanträden
ej borde göras mer brådskande än annorstädes, samt man i dessa
tingslag i allmänhet, med stöd af stadgandet i 6 § af förordningen den 17
maj 1872, uppsköte mål från ett allmänt sammanträde, icke till det nästa
utan till det näst därefter följande allmänna sammanträdet, vore det helt
visst lämpligt om, beträffande dessa tingslag, expeditionstiden utsträcktes
så, att domaren jämväl i dem finge i regel 7—8 veckors rådrum för
protokollens expedierande. — Där emellertid i tingslag med tio sammanträden
om året mål uppskötes från ett till nästa allmänna sammanträde,
vore orimligt att part ej skulle äga rätt att utfå expeditionen förr
än vid sistnämnda sammanträdet, alltså i värsta fall först efter det hans
mål blivit handlagdt. Därför borde i sådana tingslag gälla samma bestämmelse
som i tingslag med fem sammanträden, så att expeditionen funnes
tillgänglig en vecka före det sammanträde, då målet ånyo förekomme.
Det blefve domarens egen sak att tillse, det han ej åtoge sig en så starkt
förkortad expeditionstid för flera mål än han hunne därunder expediera.

Att det för allmänheten vore fördelaktigt, om i tingslag med tio
sammanträden part berättigades att i mål, som uppskötes till nästa sammanträde,
undfå expeditionen någon tid före sammanträdets början, har medgifvits
af ännu en häradshöfding, hvilken dock förmenat, att en ändring af
förordningen därhän komme att bliva synnerligen svår att efterlefva. I
dylika fall komme nog part att erhålla sin expedition i önskad tid utan
särskild lagstiftning.

En tredje häradshöfding i en dylik domsaga (med tio allmänna sammanträden)
har förklarat, att vid några tillfällen, då särskildt vidlyftiga
mål och större antal ärenden handlagts på ett allmänt sammanträde, det
visat sig omöjligt att inom fyra veckor medhinna expedieringen.

Om, såsom i åtskilliga tingslag med tio årliga sammanträden lär vara
händelsen, rättegångsmål och ärenden af praktiska skäl i regel uppskjutas
till hvartannat sammanträde under tinget, torde, enligt en häradshöfdings
mening, i analogi med bestämmelserna för tingslag med fem sammanträden,
vara tillräckligt att föreskrifva, att expedition skall vara tillgänglig viss
tid (lämpligen fjorton dagar) före den dag, då målet eller ärendet skall
åter handläggas.

— 1914

137

Angående urtima ting eller annan extra förrättning stadgas i mom. c)
af 16 § första stycket, att expedition skall vara att tillgå inom sex dagar
efter förrättningens afslutande.

Denna tidsbestämmelse hår af 28 häradsliöfdingar funnits vara val
knappt tilltagen. Särskildt hafva anmärkningarna härutinnan gällt syner,
ägodelningsrätter och rannsakningar. Det kunde ju understundom hända,
att dylik expedition vore af mycket vidlyftig beskaffenhet och att det
därför kunde vara svårt, ja kanske omöjligt att hinna få den färdig å så
kort tid som sex dagar, särskildt om extra förrättning inträffade under
tingsperiod samt med hänsyn till öfrig expedition i domsagan. Mången
gång måste minst en af dessa dagar användas för resa från förrättningsstället
till domarens bostad. Och ofta nog, bland annat med hänsyn till
frågan om parternas kostnader, kunde det vara lämpligt och önskvärdt,
att flera förrättningar utsattes att förekomma omedelbart efter hvarandra.
Vidare kunde en förrättning vara i flera dagar, ja i fråga om skiftesärenden
i flera veckor.

En häradshöfding har i afseende å stadgandet i mom. c) yttrat följande.
Det hände ej sällan att å urtima ting förekomme till handläggning flera
rannsakningsmål angående häktade. Resereglementet tillerkände extra
domare i brottmål två expeditionsdagar för hvarje rannsakningsmål och
därigenom torde vara fastslaget, att två dagar finge anses såsom det normala
för den tid, som erfordrades för uppsättande af protokoll angående
en medelstor rannsakning. Fall inträffade emellertid, att en enda rannsakning
vore af den vidlyftighet, att det kräfdes vida längre tid för att nöjaktigt
uppsätta protokoll öfver förrättningen. — Ifrågavarande stadgande syntes
äfven onödigt strängt. Då talan finge fullföljas från underrätt utan att
fullständiga protokoll behöfde till hofrätt före klagotidens utgång ingifvas,
syntes detta stadgande kunna utan olägenhet ändras därhän, att för urtima
ting och annan extra förrättning slutligt utslag skulle vara att tillgå inom
sex dagar men fullständigt protokoll inom fjorton dagar efter det begäran
därom framställts, äfvensom att uti mål, som handlagts vid dylikt ting
eller sammanträde, men uppskjutits till nytt sammanträde, expedition
skulle vara tillgänglig senast fjorton dagar efter det begäran därom framställts,
dock ej tidigare än en vecka före det utsatta nya sammanträdets
början.

En utsträckning af expeditionstiden för urtima ting eller annan extra
förrättning till fjorton dagar har påyrkats af åtta häradshöfdingar. Af
dessa har dock en för expedierande af protokoll i rannsakningsmål med
häktade funnit en expeditionstid af exempelvis tio dagar vara tillräcklig,
och cn annan har medgifvit utsträckning till längre tid än fjorton dagar,

18 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrcUtelse till 1914 års Riksdag.

138

dock ej öfver en månad, därest saken vore synnerligen vidlyftig. En
häradshöfding har ansett tiden skäligen böra ^ändras till femton dagar
eller, där besvärstiden endast vore tjugo dagar, till hälften av denna tid.
Vidare har föreslagits expeditionstid af tolf dagar utaf en, tio dagar af
två och åtta dagar af en häradshöfding.

En häradshöfding, som framhållit, att den korta expeditionstiden nog
ibland nödgade domaren att utsätta särskildt sammanträde för utslags afkunnande,
hvilket medförde kostnad och besvär, har till undvikande däraf
föreslagit förlängning af expeditionstiden till åtta dagar eller helst till tio
ä fjorton dagar, i hvilket fall klagotiden borde förlängas. Med nuvarande
arbetsbörda i hofrätten skulle en sådan bestämmelse icke i ringaste mån
förlänga målens afgörande därstädes.

Det i andra stycket af 16 § förekommande stadgandet angående tillhandahållande
af expedition inom sex dagar efter anmälan om fullföljande
af talan har synts tre häradshöfdingar kunna utan verklig olägenhet för
rättssökande underkastas den förändring, att tiden utsträcktes till fjorton
dagar. En häradshöfding har omnämnt, hurusom i hans domsaga erforderliga
expeditioner i förevarande fall plägade med förtursrätt tillhandahållas
parterna inom ungefär fjorton dagar efter tingens afslutande. En annan
häradshöfding har funnit det fullt tillräckligt, om part i dylikt fall inom
sex dagar erhölle utskrift af beslutet och inom fjorton dagar därefter af
protokollet. Det vore nämligen, säger han, ej sällsynt, att lagtima ting
påginge under fyra dagar och därutöfver i en följd. Under denna tid
samt för den tid, som åtginge för återfärd till domarens bostad, borde
denne vara fri från expeditionsgöromål, därest icke alldeles särskilda skäl
förefunnes för meddelande af bestämmelser i annan riktning.

Det för domaren synnerligen betungande i nu gällande stadgande
härutinnan har äfven framhållits af ytterligare fyra häradshöfdingar,
h vilka föreslagit, att tiden skulle utsträckas till tio dagar, eller halfva
besvärstiden.

En af sistnämnde häradshöfdingar har vidare yttrat, att den andra
i samma stycke af 16 § gifna bestämmelsen, att part, som fått sig förelagdt
att något fullgöra, skulle äga utfå expedition så tidigt, att fullgörandet
skulle kunna medhinnas, likaledes vore sådan, att den icke äfven med bästa
vilja kunde från domarens sida iakttagas, om rekvisition ej gjordes i tillräckligt
god tid. Att i ett sådant fall, då felet läge helt och hållet hos parten
själf, låta domaren vara underkastad risken af ett åtal eller åtminstone
af trakasserier, vore icke förenligt med en god lagstiftning. Stadgandet

— 1914 —

139

syntes beinälte häradshöfding böra ändras därhän, att expedition skulle
tillhandahållas inom en bestämd tid, exempelvis tio dagar efter gjord
rekvisition.

Slutligen har en häradshöfding funnit den för de i 16 § andra
stycket stadgade fall bestämda tiden af sex dagar tarfva ökning efter
omständigheterna.

Å andra sidan har af en häradshöfding framhållits, att det kunde
vara tveksamt, om fullföljdssynpunkten nödvändiggjorde ett snabbare
expedierande. Fatalietiden behof de nämligen icke försittas, då expedition
icke vore nödvändig för talans bevarande. För utredning vore den rymliga
klagotiden och anståndsförfarandet i öfverrätt fullt tillräckliga. Den
reella grundvalen för expediering vore ju tillgång till arbetskraft, och då
sådan vid underdomstol vore begränsad, vore det helt säkert lämpligt att
blott uppställa hufvudregeln om expediering fjorton dagar efter handläggning
samt icke stadga undantag för vare sig urtima och därmed likställda
saker eller fullfölj dssaker. Ej ens för häktad kräfdes särskildt undantag,
då för dylik tillräckligt stadgats i 20 §. Faktiskt vore, att just i fullfölj
dssaker expediering mycket ofta icke kunde ske inom laglig tid, men
att detta icke vållade någon olägenhet, beroende på den tillräckliga klagotiden
och anståndsförfarandet i öfverrätt. Vidare ansåge samme häradshöfding,
att det borde finnas föreskrift om att part skulle påfordra
expedition sist viss tid före utgången af den tid, inom hvilken part hade
att något fullgöra.

Enligt tredje stycket af 16 § skall hos rådstufvurätt expedition, hvilken
utan särskild begäran bör utfärdas, hållas tillgänglig, då det i expeditionen
innefattade beslut utgifves efter anslag, å den genom anslaget bestämda
dag, då det muntligen afkunnas, inom sex dagar därefter och, då det
annorledes meddelas, så tidigt, att vederbörande må utan uppskof undfå
expeditionen, dock bör protokoll öfver växelprotest vara att erhålla dagen
efter det protesten skett.

Af de 70 rådstufvurätter, som inkommit med yttrande i anledning af
mitt ifrågavarande cirkulär, hafva 26 stycken, hufvudsakligen representerande
mindre städer, såsom sin uppfattning framhållit, att jämkning i nyssnämnda
bestämmelser icke visat sig eller kunde anses erforderlig eller
önskvärd. Några af dem hafva dock medgivit, att med hänsyn till den
mångfald olika göromål, hvarmed borgmästare i småstäder oftast vore betungade,
eller till följd af liopadt arbete eller vidlyftiga mål det någon gång

— 1914 -

140

kunde vara förenadt med svårighet att i föreskrifven tid tillhandahålla
expedition åt vederbörande.

Flertalet stadsdomstolar, som yttrat sig i ämnet, hafva emellertid funnit
nu gällande bestämmelser, så vidt de afse sex dagars expeditionstid, svåra
eller omöjliga att efterkomma.

Sålunda har framhållits svårigheten att inom laga tid uppsätta domboken
och låta verkställa utskrift därur, särskildt då antalet till någon
rättegångsdag utsatta mål varit ovanligt stort eller flera mål af vidlyftig
beskaffenhet handlagts å samma dag, så mycket mer som det ofta inträffade
att flera utskrifter af sådana mål måste samtidigt verkställas.
Vidare har påpekats den stora mängd småprotokollsärenden, som tidtals
kunde komma att på en gång handläggas, i synnerhet lagfarter och inteckningar.
Förutom till uppsättning och expediering af protokollen i sådana
ärenden toges nämligen tiden i anspråk af införingar i och utdrag ur
lastighetsböcker, åtecknande af bevis å handlingarna m. m. Ej heller
kunde annat än i undantagsfall expeditioner i uppskjutna rättegångsmål
expedieras i laga tid. Vidare finge, särskildt i mindre städer, de expeditionshafvande
mellan rättegångsdagarna ofta sysselsätta sig med en mångfald
andra göromål, såsom val till Riksdagen, stadsfullmäktige och landsting
samt därmed sammanhängande, ofta flera dagar kräfvande röstsammanräkningar,
magistratssammanträden, byggnads- och hälsovårdsnämndssammanträden,
uppbördsstämmor för kronouppbörden, syner och ekonomiska besiktningar,
åligganden såsom notarius publicus, ordförande i taxeringsnämnd
m. m. En synpunkt, som äfven framhållits, är att vid fall af behof
det. ofta visat sig ogörligt att erhålla förstärkning af extra tjänstemän
och skrifbiträden. Från några håll har slutligen gjorts gällande, att part
i allmänhet ej hade behof af att erhålla expedition inom så kort tid som
sex dagar.

lill belysande af den arbetsbörda, som i en så pass liten stad som
Lysekil ålåge expeditionshafvanden, har rådstufvurätten därstädes meddelat,
att för år 1911 dess dombok innehållit 799 nummer, magistratsprotokollet
143 nummer och brefböckerna 879 nummer, hvartill komine
småprotokollen samt konkurs- och utsökningsprotokollen äfvensom notariuspublicusprotokollet,
det sistnämnda innehållande 233 nummer.

Vid rådstufvurätten i Malmö vore det med dess stora mängd af småprotokollsärenden,
enligt hvad rådstufvurätten uppgifvit, i allmänhet icke
görligt att inom kortare tid än cirka två veckor expediera protokoll och
öfriga handlingar i lagfarts- och inteckningsärenden. Ej heller kunde
annat än undantagsvis expeditionerna i uppskjutna rättegångsmål expedieras
inom den stadgade tiden. Den rättssökande allmänheten vore emeller —

1914 —

141

tid, enligt rådstufvurättens erfarenhet, medveten om dessa omständigheter;
och kollisioner mellan dess anspråk att utfå expeditioner och rättens förmåga
att tillhandahålla dem hade hittills kunnat undvikas. Rådstufvurätten
hade alltid vinnlagt sig om att i brådskande fall visa största möjliga
tillmötesgående.

Stockholms rådstufvurätt har i nu ifrågavarande afseende yttrat, bland
annat, följande:

Det torde vara allmänt erkändt, att i fråga om de från rådstufvurättens
första afdelning utgående expeditionerna i lagfarts- och inteckningsärenden,
hvilkas snabba och regelbundna utbekommande i främsta
rummet vore af vikt för allmänheten, någon befogad anmärkning icke
kunnat framställas. Hvad åter beträffade rättens öfriga afdelningar och
särskildt de egentliga rättegångsafdelningarna, där ju arbetet med protokollens
uppsättande vore vida mera tidsödande och där tekniska hjälpmedel
för utskrifternas verkställande kunde användas i långt mindre utsträckning
än hvad fallet vore i synnerhet med inteckningsprotokollen,
nödgades rådstufvurätten vidgå, att särskildt i uppskjutna mål parterna
ofta icke kunnat utfå protokoll inom den i förordningen angående expeditionslösen
bestämda tiden. I en del af dessa fall ville rådstufvurätten
emellertid påstå, att det på grund af den ökning i arbetet och minskning
af den extra arbetspersonalen, som ägt rum under senare tider, varit så
godt som omöjligt att tillhandahålla expeditionerna inom lagbestämd tid,
om det också icke torde kunna förnekas, att just omöjligheten att i alla
fall ställa sig gällande författningars tidsbestämmelser till efterrättelse
understundom jämväl utöfvat den inverkan, att de blifvit åsidosatta äfven
i de fall, då de, låt vara med svårighet, dock kunnat iakttagas.

Af hvad nu anförts framginge emellertid, att rådstufvurätten måste
anse en utsträckning af tiden för expeditioners tillhandahållande i vissa
fall vara af behofvet påkallad. Därvid borde naturligtvis, å ena sidan,
fasthållas, att part i hvarje fall berättigades att utbekomma expedition så
tidigt, att han ägde erforderlig tid att vidtaga åtgärder för bevarande af
sin rätt, vare sig genom fullföljd af talan mot domstolens beslut eller
eljes, liksom äfven att i öfrigt all möjlig hänsyn borde tagas till parters
intresse af expeditionernas skyndsamma tillhandahållande, men å andra
sidan måste också beaktas, att vederbörande tjänstemän erhölle tillräcklig
tid för uppsättande och utskrift af expeditionerna. Denna sistnämnda
synpunkt komrne också indirekt att befrämja de rättssökandes intresse att
expeditionerna snabbt och regelbundet tillhandahölles, då, såsom erfarenheten
visat, bestämmelserna om tiden för expeditioners tillhandahållande
öfver hufvud taget torde kunna med allvar uppehållas endast under för —

1914 —

142

utsättning, att jämväl nu ifrågavarande synpunkt vunne tillbörligt afseende.

Det syntes rådstufvurätten, som om föga skäl skulle förefinnas att i
regel stadga en och samma expeditionstid för den stora hufvudmassan af
de från rådstufvurätten utgående protokoll, utan ansåge rådstufvurätten,
att härvid lämpligen kunde och borde göras åtskillnad "mellan de fall, då
en expedition innefattade slutligt beslut i mål eller ärende, och dem, då så
icke vore förhållandet. I förra fallet hade ju part, som icke åtnöjdes med
rättens beslut, att inom en kortare, lagbestämd tid fullfölja talan däremot,
och expeditionstiden borde därför — i allt fall i regel — afpassas så, att
parten före utgången af denna tid vore berättigad att erhålla beslutet i
utskrift. I det senare fallet åter uppskötes målet för åvägabringande af
ytterligare utredning; uppskofvets längd bestämdes därför med hänsyn till
den tid, som härför kunde anses erforderlig, och då vore ju tillfälle att
— såsom ock för närvarande i verkligheten skedde — vid uppskofstidens
bestämmande taga hänsyn jämväl till den tid, som kräfdes för expeditionens
tillhandahållande. — Då vadetiden för underrätt i stad utginge klockan
12 å sjunde dagen från den dag, då utslaget gafs, kunde det synas, som
om den nuvarande expeditionstiden af sex dagar icke borde förlängas
hvad beträffar slutligen afgjorda mål, äfven om i mål, som fullföljdes
genom besvär, en så kort tid, särskildt numera, icke vore nödvändig. För
de fall, där beslut meddelades efter det handlingarna cirkulerat bland
rättens ledamöter, och å utslagsdagen således försigginge allenast själfva
afkunnandet af beslutet, ansåge rådstufvurätten icke heller någon ändring
erforderlig. Med dessa fall torde kunna likställas de i allmänhet synnerligen
enkla mål, i hvilka slutligt afgörande omedelbart ägde rum vid ett
senare rättegångstillfälle än det första, liksom med hänsyn till allmänhetens
stora intresse att så snabbt som möjligt utbekomma de expeditioner, som
tillhörde de s. k. småprotokollen, någon ändring i nu gällande expeditionstid
för dessa icke torde böra vidtagas. I fråga om rättegångsmål, som
af gjordes vid första rättegångstillfället, hade däremot den nuvarande expeditionstiden
understundom visat sig väl knapp, och särskildt hade detta
varit fallet i växelmål, visserligen icke i regel på grund af svårigheter
vid protokollens uppsättning eller expeditionernas längd, utan på grund
af det stora antal — ofta 50 å 75 stycken — dylika mål, som förekomme
å en och samma sessionsdag. — En närmare undersökning torde nu gifva
vid handen, att en utsträckning af expeditionstiden i mål, som afgjordes
vid första rättegångstillfället, utan våda kunde ske. I de mål, som fullföljdes
genom besvär från underrätt i stad tidigast å tjugonde dagen efter
utslagsdagen, vore ju — bortsedt från de fåll, då någon person dömts till

— 1914 —

143

frihetsstraff — en så kort expeditionstid som sex dagar uppenbarligen icke
erforderlig. Hvad beträffade de vid första rättegångstillfället afgjorda mål,
i hvilka talan fullföljdes efter vad, bestode dessa så godt som uteslutande
antingen af sådana, i hvilka svaranden kom me tillstädes och medgåfve
käromålet, eller sådana, där svaranden uteblefve och dömdes tredskovis.
I förra fallet förefunnes ju, hvad svaranden beträffade, intet som helst
lojalt intresse i fullföljd af talan, och hvad de s. k. tredskomålen beträffade,
vore det väl bekant, att talan i dem vadevägen fullföljdes endast i ett
ytterligt ringa antal fall; och om alla hithörande fall gällde ju, att antingen
vore båda parterna tillstädes å domsdagen och meddelades då såväl
själfva domens innehåll som sättet för fullföljd af talan mot densamma,
eller också hade part, som blifvit dömd tredskovis, möjlighet att genom
återvinningstalan viss tid efter erhållen del af domen bevara sin rätt. Med
hänsyn härtill ansåge sig rådstufvurätten böra tillstyrka sådan ändring i
nu gällande stadganden, att expeditionstiden för till den egentliga domboken
hörande mål och ärenden, som afgjordes vid första rättegångstillfället, utsträcktes
från sex till åtta dagar. — De största svårigheterna hade emellertid
de nuvarande bestämmelserna om expeditionstid vållat i afseende å
uppskjutna mål. Den lämpligaste utvägen för dessa svårigheters undanröjande
syntes rådstufvurätten vara att bestämma expeditionstiden i förhållande
till uppskofstidens längd, och ville rådstufvurätten med hänsyn
till den erfarenhet, som vunnits vid rådstufvurätten, i sådant hänseende
föreslå, att expedition, som icke innehölle beslut om slutligt afgörande af
mål eller ärende, skulle vara att tillgå inom hälften af den tid, på hvilken
målet eller ärendet uppskjutits, dock tidigast inom sex och senast inom fjorton
dagar. Genom de sålunda föreslagna gränsbestämmelserna skulle vinnas,
å ena sidan, att tillräckligt lång expeditionstid erhölles i mål, som
uppskötes på allenast en vecka, och å andra sidan, att i mål, som uppskötes
på en månad och därutöfver, parterna icke behöfde vänta längre
tid, än som vore erforderlig, på expeditionernas utbekommande.

Rådstufvurätten i Göteborg har i fråga om föreskriften om sex dagars
expeditionstid anfört följande: »Denna expeditionstid är i många fall icke
möjlig att efterkomma. Det inträffar såväl, att målens antal på en och
samma rättegångsdag är så stort, att det icke kan medhinnas att expediera
dem samtliga inom nämnda korta tid, som ock att sakens vidlyftighet
eller invecklade beskaffenhet kräfver mer än vanligt arbete med protokollets
uppsättande och längre tid för dess utskrifvande, hvaraf följer att
den lagstadgade expeditionstiden måste öfverskridas. Då det icke torde
kunna anses riktigt att bibehålla ett lagbud, som enligt vunnen erfarenhet
visat sig omöjligt att tillämpa icke allenast undantagsvis utan i vanliga

— 1914 —

144

och ofta förekommande fall, synes det vara erforderligt, att ifrågavarande
lagstadgande ändras. Därvid synes böra beaktas, att parterna i allmänhet
icke kunna anses hafva behof af att erhålla expedition så tidigt som inom
sex dagar och att det sålunda icke är nödvändigt att bibehålla denna tid
såsom den regelmässiga. Närmast motsvarande expeditionstid, hvad landet
beträffar, är fjorton dagar. Det torde icke vara något hinder för att i
städerna utsträcka expeditionstiden till tio eller fjorton dagar, allenast man
iakttager att, om denna tid uppställes såsom regel, göra undantag för vissa
slag af expeditioner, som böra vara färdiga tidigare. Dom eller utslag i
mål, som slutligen af gjorts, synes lämpligen böra expedieras inom nu föreskrifna
tid af sex dagar. Dessutom torde böra undersökas, huruvida en
kortare expeditionstid må anses erforderlig för småprotokollsärenden. Att
expediera lagfarts- eller inteckningprotokollet för en rättegångsdag inom
sex dagar låter sig dock svårligen göra, om lagfartsärendena uppgå till
flere tiotal och inteckningsärendena räknas i hundratal. Måhända kan det
visa sig, att snabbare expedition ej är af nöden annat än i fråga om beviljade
inteckningar.

L tan att i vidare mån ingå på detalj spörsmål vill rådstufvu rätten för
närvarande inskränka sig till att förorda, att tiden, inom hvilken expedition,
som utan särskild begäran skall utfärdas, skall vid rådstufvurätt tillhandahållas,
må utsträckas, och att från den allmänna expeditionstid, som
sålunda stadgas, göres undantag för sådana expeditioner, som böra tillhandahållas
inom kortare tid.»

En ledamot af rådstufvurätten i Göteborg har emellertid, med instämmande
af ytterligare en ledamot, uttalat följande skiljaktiga mening:

»Erfarenheten har onekligen visat, att den i gällande expeditionsförordning
föreskrifna expeditionstid af sex dagar åtminstone vidkommande
Göteborgs rådstufvurätt i allmänhet är otillräcklig. Då emellertid ej sällan
exempelvis inteckningsärenden till antal af flera hundra förekomma på
samma sessionsdag samt stundom mål äro af den vidlyftiga beskaffenhet,
att protokolls uppsättande och justering samt utskrifvande af två eller flera
expeditioner däri icke medhinnes inom ens en afsevärdt längre expeditionstid,
torde icke kunna ifrågasättas en sådan utsträckning af den i allmänhet
gällande expeditionstid, att inom densamma expeditionsskyldigheten
kan fullgöras i de antydda och därmed likartade fall. För den enskilde
parten kan mången gång vara af stor vikt, att expedition skyndsamt
tillhandahålles honom, och en ändring af expeditionsförordningen bör
därför ej vidtagas på sådant sätt, att i berörda hänseende hittillsvarande
förhållanden i afsevärd grad försämras. Ty det torde ej lida något tvifvel
därom, att, därest en större utsträckning af den i allmänhet gällande ex —

1914 —

145

peditionstiden äger rum, de flesta expeditionshafvande i regel icke komma
att tillhandahålla expedition förr än å sista expeditionsdagen eller sedan
åtminstone större delen af expeditionstiden förflutit. Å andra sidan torde
ändring af expeditionsförordningen uti ifrågavarande afseende böra ske
sålunda, att expeditionshafvande äfven i undantagsfall icke nödgas öfverskrida
förordningens bestämmelser härutinnan. På grund af det anförda
anser jag, att ofvannämnda expeditionstid af sex dagar i hvad angår underdomstol
i stad bör bibehållas eller endast i ringa mån utsträckas, men att
tillika må i expeditionsförordningen intagas bestämmelse, att, därest samma
expeditionshafvande samtidigt handhar expedition i en mångfald af mål
och ärenden eller i mål af vidlyftig beskaffenhet, så att expeditionsskyldigheten
i samtliga dessa mål och ärenden icke kan fullgöras inom sagda
expeditionstid, expeditionshafvanden har att tillse, att expedition så snart
som möjligt varder för vederbörande tillgänglig.»

Äfven öfriga rådstufvurätter, som gjort anmärkning mot förevarande
stadgande, hafva i allmänhet hemställt om utsträckning i expeditionstiden;
från några håll med endast ett par dagar, från flertalet åter till en tid af
10—14 dagar. Den för närvarande föreskrifna expeditionstiden eller åtminstone
kortare expeditionstid än hvad för öfriga fall skulle gälla har
dock såsom undantag medgifvits af en del utaf ifrågavarande rådstufvurätter
beträffande expediering af beslut i slutligen afgjorda mål, edgångsutslagc
och beslut om uppskof på kortare tid än två veckor.

A andra sidan hafva sex rådstufvurätter uttalat sig för att nu gällande
bestämmelse fortfarande skulle tillämpas såsom regel, men att för
en del undantagsfall utsträckning i expeditionstiden blefve stadgad. Dylik
utsträckning borde medgifvas för expeditioner af mera vidlyftig beskaffenhet
eller då å rättegångsdag afsevärdt stort antal ärenden förekommit
eller då annat giltigt skäl för längre expeditionstid förefunnes.

En rådstufvurätt har — med ifrågasättande af huruvida en afsevärd
utsträckning af tiden kunde vara lämplig för allmänheten — föreslagit att,
i stället för den nuvarande ovillkorliga skyldigheten att inom sex dagar
tillhandahålla expedition, skulle föreskrifvas, att expedition borde inom
åtta dagar tillhandahållas part. Någon olägenhet af att författningen icke
komme att föreskrifva, att expedition skulle under alla förhållanden inom
den bestämda tiden tillhandahållas, torde väl icke vara att befara, då naturligtvis
hvarje dröjsmål med expeditions tillhandahållande, som icke hade
skäl för sig, måste betraktas såsom försummelse i tjänsten.

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till W14 års Riksdag.

146

Beträffande härefter expedition, som utfärdas till part, hvilken endast
på grund af egen begäran är skyldig lösa densamma, skall enligt bestämmelserna
i fjärde stycket af 16 § dylik expedition jämväl hållas för honom
tillgänglig inom tid, som i de föregående styckena af ifrågavarande
paragraf är föreskrifven, där icke expeditionen äskas först därefter eller
så sent före samma tids utgång, att dess utskrifvande icke dessförinnan
medhinnes, i hvilket fall expeditionen bör vara att tillgå inom fjorton
dagar efter det den blifvit begärd.

I fråga om den förra här stadgade tidsbestämmelsen gälla naturligtvis
samma anmärkningar, som enligt hvad ofvan omnämnts framställts
mot de stadganden, till hvilka nyssberörda tidsbestämmelse hänför sig.

Rådstufvurätten i Uddevalla, som ansett det ofta vara med bästa vilja
omöjligt att inom den stadgade tiden af sex dagar tillhandahålla expedition,
som bör utfärdas utan särskild begäran, har förklarat detta vara fallet
i än högre grad med expedition, som begärts af part, hvilken eljest icke
varit skyldig lösa densamma. Att en ändring i bestämmelserna om tiden
för expeditions tillhandahållande erfordrades vore, enligt denna rådstufvurätt,
uppenbart, men svårigheter torde möta att föreslå annan tid härför.
Ett sätt vore att ändra ''stadgandet därhän, att i fråga om mål eller ärende,
som uppskjutits till förnyad behandling, expedition skulle vara att för
part, som utan särskild begäran är skyldig att lösa densamma eller som
vid målets handläggning begärt att få lösa expedition, tillgå exempelvis
tio dagar före den dag, då målet eller ärendet skulle till förnyad handläggning
företagas, samt att annan expedition skulle utan dröjsmål tillhandahållas
vederbörande.

En rådstufvurätt har funnit ifrågavarande tidsbestämmelse böra gälla
allenast dom eller utslag, men icke i målet förda protokoll. Dessa kunde
nämligen vara så omfattande, att för öfrig expeditions ordentliga skötande
utskrifning icke kunde medhinnas inom en tidrymd af sex dagar, hvadan
tiden för tillhandahållande af så beskaffade expeditioner borde bestämmas
till fjorton dagar efter det begäran därom framställts.

Hvad angår den i senare delen af 16 § 4 stycket stadgade tidsbestämmelsen
har förslag till ändring icke framställts. I detta sammanhang tilllåter
jag mig emellertid erinra om min den 6 februari 1912 till Eders
Kung], Maj:t aflåtna skrifvelse, hvari jag framhållit en oegentlighet, som
vidlåder bestämmelsen i fråga.

Ar t. ex. häktad, som samma dag beslut i målet meddelas begär expedition,
berättigad att utfå densamma inom sex dagar, och har alltså sex
dagars expeditionstid fastslagits såsom lämplig, synes konsekvensen fordra,
att enahanda expeditionstid kommer häktad till godo utan afseende å den

— 1914 —

147

tid, då begäran om expedition varder af honom framställd. Den nuvarande
anordningen, enligt hvilken expeditionstiden väsentligt förlänges,
där vederbörande försummar att snarast anhålla om expedition, har ock
visat sig medföra olägenheter.

I femte stycket af 16 § är stadgadt, att expedition, som begäres af
annan än part, skall vara att tillgå genast eller så snart som möjligt.

I fråga om detta stadgande har från ett par håll erinrats, hurusom
uppsättande af gravationsbevis vore af alltför tidsödande och ansvarsfull
art, för att sådant bevis skulle kunna fås så att säga genast på begäran.
En rådstufvurätt har ansett ändring i tidsbestämmelserna beträffande protokoll
i rättegångsmål och ansökningsärenden erforderlig; och en häradshöfding
likaså rörande afskrifter af äldre protokoll, som ju kunde vara
ganska° vidlyftiga och ofta särdeles svårtolkade. Vidare har framhållits det
oegentliga i att »annan än part» skulle åtnjuta större fördel än part i fråga
om expeditionstid.

Några af dem, som yttrat sig härutinnan, hafva hemställt om strykande
af orden »genast eller». Ett par häradshöfdingar föreslå, att stadgandet
måtte ersättas med tydliga föreskrifter, hvilka med uteslutande af
godtycket skulle afpassas efter såväl allmänhetens intresse att inom rimlig
tid erhålla nödig expedition som domarens behof af hänsyn till göromålens
jämna gång. En häradshöfding förordar, att stadgandet måtte erhålla följande
lydeTse: »Löpande expedition skall vara att tillgå inom en vecka efter
det beställning inkommit till domhafvanden. Kräfva särskilda omständigheter
längre tid för expeditions tillhandahållande, må tiden utsträckas till
fjorton dagar, för så vidt ej rekvisitionernas mängd eller omfattning omöjliggör
detsamma, i hvilka fall expedition skall tillhandahallas sa fort ske
kan». En häradshöfding har föreslagit stadgandets ändring därhän, att
bevis skulle vara tillgängliga genast eller, om hinder därför mötte, hvad
gravationsbevis anginge inom fjorton dagar, möjligen tre veckor efter det
begäran därom framställts, och hvad andra bevis anginge inom tredje dagen
efter rekvisition, därest det ej begärts strax före eller under ett tingssammanträde
eller en utsatt syn, i hvilka fall tiden borde bestämmas till
tre dagar efter förrättningens afslutande.

Stockholms rådstufvurätt har uti ifrågavarande afseende yttrat följande:

Redan i motiven till 1883 års förordning om expeditionslösen anmärktes
olämpligheten af en bestämmelse af så sväfvande natur som den
ifrågavarande och föreslogs ett bestämdt rådrum af trettio dagar, hvarutöfver
expeditionen icke linge fördröjas. Rådstufvurätten funne sig böra

— 1914 —

148

instämma i första delen af detta yttrande. Då emellertid den tid, inom
hvilken part ägde utbekomma expedition, af rådstufvurätten i regel föreslagits
till högst fjorton dagar, hade det synts rådstufvurätten, som om
under förutsättning af jämkning för exceptionella fall — maximitiden
äfven i nu förevarande fall kunde sättas till fjorton dagar; och föresloge
rådstufvurätten alltså under nämnda förutsättning, att i afseende å expeditioner,
som begärdes af annan än part, måtte stadgas, att desamma skulle
vara att tillgå genast eller så snart som möjligt, dock senast inom fjorton
dagar.

Rörande 16 § i allmänhet har en häradshöfding — under förklarande
att de fastställda tidsbestämmelserna vore att betrakta såsom angifvande
den kortast tänkbara tid, inom hvilken det i regel vore möjligt att tillhandahålla
expedition — funnit sådan ändring vara erforderlig, att förekomsten
af särskilda omständigheter, t. ex. en tillfällig abnorm stegring i
domsagogöromålen, sjukdom eller annat oförutsedt hinder i arbetet, måtte
berättiga till afvikelser från de stadgade tidsbestämmelserna.

Stockholms rådstufvurätt har i samma afseende anfört följande:

»Huru tidsbestämmelser, som afse att tillförsäkra de rättssökande att
utan otillbörligt dröjsmål utfå expeditioner, än må afpassas, visar dock
erfarenheten, att undantagsvis yppa sig fall, då expedition icke kan tillhandahållas
inom den i regel stadgade tiden. Såsom exempel härpå må
nämnas vissa ärenden rörande lagfart å järnväg, styckning af större fastighetskomplex
äfvensom en del rättegångsmål, där i följd af mängden eller
vidlyftigheten af ingifna handlingar eller vittnesmål äfven de af rådstufvurätten
här ofvan föreslagna tidsfristerna för expeditions tillhandahållande
skulle visa sig otillräckliga, åtminstone utan att tillgripa utvägen af oskäligt
langa, för annat ändamål ej erforderliga uppskof. Dessa undantagsfall
hafva också beaktats i motiven till 1883 års förordning, men har man där
i afseende å dem inskränkt sig till ett allmänt uttalande, att »vid fråga
om ansvar för uraktlåtenhet att fullgöra lagens föreskrifter i dylika fall
torde få tillämpas den åtminstone inom andra grenar af lagskipningen antagna
grundsats, att ingen kan till det omöjliga förpliktas». Hvad de
expeditionshafvande ämbets- och tjänstemännen beträffar, torde emellertid,
å ena sidan, ett dylikt allmänt uttalande bereda dem föga trygghet, medan,
å andra sidan, uteslutandet af hvarje stadgande rörande hithörande fall
kan befaras gifva stöd åt den uppfattningen, att, då lagens stadganden i
vissa fall icke kunna iakttagas, man ej behöfver taga det så noga med
deras efterlefvande äfven i andra, där de dock med god vilja icke skulle

— 1914 —

149

behöfva åsidosättas. Och hvad vidkommer de rättssökandes intresse, går
detta i dylika vidlyftiga ärenden i de allra flesta fall för visso vida mindre
ut på att expedition till han dahålles inom så eller så många dagar, än därpå
att i hvarje särskildt fall från början erhålles bestämdt besked, när expedition
kommer att finnas tillgänglig, så att en mängd tidsödande förfrågningar
undvikas och andra med expeditionens utbekommande i samband
stående åtgärder kunna på ett planmässigt sätt ordnas. Någon bestämd
tidsgräns anser rådstufvurätten i nu förevarande fall omöjlig att uppdraga,
utan lärer korrektivet mot för lång tidsutdräkt med expeditions tillhandahållande
få sökas genom att i händelse af missbruk i vanlig ordning af
vederbörande utkräfva ansvar för ämbets- eller tjänstefel. Och någon fara
för att sådant ansvar ej skulle blifva effektivt torde näppeligen föreligga,
om blott åt stadgandet gifves en form, som med tillräckligt eftertryck
framhåller dess karaktär af en undantagsbestämmelse, begränsad till synnerligen
vidlyftiga eller svårutredda ärenden.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts vill rådstufvurätten för sin del
föreslå ett stadgande af innehåll, att, där i undantagsfall på grund af ett
ärendes synnerligen vidlyftiga eller svårutredda beskaffenhet expedition
anses icke kunna tillhandahållas inom den i allmänhet stadgade tid, underrättelse
om tiden för expeditions tillhandahållande skall, då expeditionen
innehåller något beslut af vederbörande myndighet, meddelas och i protokollet
antecknas samtidigt med beslutet, samt i andra fall lämnas vid
expeditionens begärande eller senast två dagar därefter. Bevis härom torde
böra i enahanda ordning afgiftsfritt tillhandahållas.» I

I 18 § äro följande bestämmelser meddelade:

»Innan domhafvande på landet, efter afslutadt lagtima ting eller allmänt
sammanträde, reser från tingstaden, skall han, så framt han ej själf
är boende inom tingslaget, till kronobetjänt eller annan där boende person
aflämna alla outtagna expeditioner och andra handlingar, att vederbörande
tillhandahållas, hvarom vid tingets eller sammanträdets afslutande underrättelse
meddelas den tillstädesvarande menigheten samt kungörelse anslås
å rättens dörr.

I enahanda ordning bör expedition, hvilken domhafvande icke är pliktig
att tillhandahålla vid lagtima tings afslutande eller vid allmänt sammanträde,
hållas till handa inom tingslaget, så framt begäran därom
framställes.»

I fråga om dessa bestämmelser har endast en häradshöfding yttrat sig,
och har denne funnit dem icke vara tidsenliga samt sällan, utom möjligen

— 1914 —

150

i de nordligaste domsagorna, tillämpliga. Med nutida kommunikationer
hade de rättssökande eller andra, som begärde expeditioner, i de flesta
domsagor lätt att komma till domaren.

Ifrågavarande förordnings 20 §, sådant detta lagrum numera lyder,
innehåller följande bestämmelser:

»Underrätts utslag i mål angående häktad äfvensom sådan domstols
utslag, hvarigenom någon, som icke hålles häktad, blifvit dömd till frihetsstraff,
skall af domaren på landet senast inom sex dagar och af rätten i
stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas, om utslaget angår
häktad, till föreståndaren vid häktet, men eljest till Konungens befallningshafvande.

Har någon, som hålles häktad, blifvit af underrätt dömd till straffarbete
på viss tid eller till fängelse eller arrest, och är ej straffdomen
villkorlig eller målet i hvad den dömde rörer underställdt högre rätts pröfning,
skall, där ej utslaget afsändes till vederbörande myndighet samma
dag det afkunnas, genast till den myndighet öfversändas sådant bevis, som
omförmäles i 2 § af lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag.

Har underrätt jämlikt 5 kap. 3 § strafflagen förordnat. om minderårigs
insättande i allmän uppfostringsanstalt, skall af domaren å landet
och rätten i stad till Konungens befallningshafvande öfversändas ej mindre
genast skriftligt besked om beslutet än äfven inom fjorton dagar efter utslagets
afkunnande rättens protokoll och utslag i målet.

Har förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt blifvit af
hofrätt eller högsta domstolen meddeladt, skola de vid underrätten i målet
förda protokoll, därest desamma icke på grund af ofvan gifna bestämmelse
kommit Konungens befallningshafvande till handa, inom fjorton dagar efter
därom gjord anfordran af domaren på landet och rätten i stad till Konungens
befallningshafvande öfversändas.

Då i mål, som angår häktad eller rörer ansvar å ämbets- eller tjänsteman
eller hvari någon, som icke hålles häktad, dömts till frihetsstraff, utslag
icke blifvit muntligen afkunnadt, skall det genast afsändas till Konungens
befallningshafvande, som, där utslaget angår häktad eller rörer ansvar
å ämbets- eller tjänsteman, har att mot bevis delgifva vederbörande detsamma.
»

Beträffande första stycket har en häradshöfding funnit den där stadgade
expeditionstiden vara i sådana fall, då handlingarna vore synnerligen

— 1914 —

151

vidlyftiga eller flera mål samtidigt blifvit afdömda, väl knappt tilltagen.

Stockholms rådstufvurätt har härom yttrat följande:

»Den i 20 § 1 st. föreskrifna, till fyra dagar förkortade expeditionstiden
för utslag angående häktad, hvarmed, enligt kungl. kungörelsen den
10 december 1909, jämnställts utslag, hvarigenom icke häktad person ädörnts
frihetsstraff, har från början uppenbarligen sin grund i omsorgen att i
möjligaste mån för häktade personer förkorta tiden mellan domens meddelande
och påbörjandet af straffets aftjänande. Emellertid är det tydligt,
att en så kort expeditionstid särskildt i mål, där en längre rannsakning
försiggått å själfva utslagsdagen, kan förorsaka betydande svårigheter.
De skäl, som föranledt nämnda expeditionstid, synas också numera hafva
förlorat sin betydelse, sedan genom lagen den 26 mars* 1909 om verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraftägande utslag,
och kungl. kungörelsen den 10 december 1909, innefattande vissa föreskrifter
rörande tillämpningen af samma lag, tillfälle beredts personer, som
dömts till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, att afgifva
nöjdförklaring och påbörja straffets undergående äfven före utslagets expedierande.
Härtill kommer att jämväl besvärstiden från underdomstol i
stad blifvit förlängd från minst 15 till minst 20 dagar. Rådstufvurätten
vill därför ifrågasätta, att expeditionstiden i nu förevarande fall för underdomstol
i stad utsträckes till sex dagar.»

Beträffande andra stycket af 20 § har en häradshöfding anmärkt, att
det föreskrifna förfarandet att genast afsända bevis, hvarom där vore fråga,
i de flesta fall, att icke säga alla, vore utan någon nytta. Då ju den
dömde aldrig kunde få börja att aftjäna sitt straff, därest han ej haft
betänketid under två dagar i följd mellan utslagsdagen och dagen för nöjdförklaringen,
torde väl ett domarbevis, som afsändes med nästa dags post
efter utslagsdagen, hinna fram till vederbörande myndighet i så god tid,
att nöjdförklarin^en ej fördröjdes. Det vore icke alltför sällsynt, att rannsakningar
afslutades först sent på kvällen. Ofta hade då posten redan afgått
från tingsstället. Ännu oftare vore händelsen, att postkontoret vore
stängdt. Efter en större rannsakning vore ordförandens krafter så pass
ansträngda, att det torde kunna begäras, att han då icke ytterligare betungades
med expeditionsgöromål, som utan någon olägenhet kunde anstå
till nästa dag. Ifrågavarande tidsbestämmelse borde därför utsträckas så,
att ordet »genast» utbyttes mot uttrycket »nästa dag».

Minst samma utsträckning af expeditionstiden borde, enligt samme
häradshöfdings förmenande, utan olägenhet kunna vidtagas beträffande de
fall, som afsåges i tredje stycket af 20 §.

— 1914 —

152

Till sist må här omnämnas, att en rådstufvurätt uttalat sig för bestämmelser,
som kunde förenkla det nu rådande expeditionssättet, särskildt
genom tillåtelse att medelst kalkerpapper eller på annat sätt duplicera utgående
expeditioner. Skedde icke detta, skulle enligt rådstufvurättens
mening hvilka bestämmelser som helst i fråga om tiden för expeditions
tillhandahållande i praktiken visa sig värdelösa.

Af den utredning, som sålunda åstadkommits genom de ingångna
svaren på mitt ofvan omförmälta cirkulär, synes mitt antagande, att de i
förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 upptagna
bestämmelserna om tid för expeditions utlämnande icke i allo vore lämpade
för nutida förhållanden, hafva vunnit bekräftelse. Särskildt anser jag mig
böra framhålla, hurusom utredningen gifvit vid handen, att det visat sig
omöjligt att vid våra största underdomstolar tillämpa vissa af ifrågavarande
bestämmelser icke allenast undantagsvis,utan i vanliga fall.

På grund häraf och då det faktum, att ett lagbud icke kan efterlefvas
samt dess åsidosättande följaktligen ej heller beifras, tydligen är af beskaffenhet
att kunna undergräfva aktning för lagen i allmänhet, får jag, med
stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion,
härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om revision af
ifrågavarande bestämmelser i hvad de afse underdomstolarna på landet och
rådstufvurätterna. Tillika vågar jag uttala den förhoppning, att Eders
Kungl. Maj:t i samband med en dylik revision måtte pröfva min här ofvan
omnämnda, den 6 februari 1912 gjorda underdåniga framställning om
jämkning af visst stycke af förordningen i fråga.»

Framställningar till Kungl. Maj:t angående förening af tingslag.

Kalix domsaga.

Härom har jag den 27 juni 1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»I sitt år 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
föreslog nya lagberedningen, att Kalix domsaga skulle indelas i
två domkretsar, af hvilka den ena skulle omfatta Råneå, öfverkalix och
Nederkalix tingslag och hafva sitt tingsställe i Nederkalix, samt den andra

— 1914 —

153

skulle bestå af Gällivare lappmarks tingslag och hafva sitt tingsställe i
Gällivare. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1903 utbröts Gällivare
lappmarks tingslag från Kalix domsaga och blef en del af Gällivare
då nybildade domsaga, och Kalix domsaga utgöres sedan dess af allenast
de tre förstnämnda tingslagen, hvilka hafva sina tingsställen, Råneå tingslag
i Rånbyn, öfverkalix tingslag i Bränna samt Nederkalix tingslag i
Nederkalix.

I etthvart af dessa tre tingslag hållas endast två lagtima ting om
året. Häraf följer, ej allenast att rättsskipningen i Kalix domsaga är till
ytterlighet långsam, utan ock att befolkningen därstädes ej har tillräckligt
''många tillfällen att vid domstolarna få sina lagfarts-, intecknings- och
andra ansökningsärenden pröfvade. Med beräkning att de lagtima tingen
i domsagan afslutas på särskilda sammanträden, erbjuda sig nämligen för
handläggning af dylika ärenden allenast fyra tillfällen om året, hvilket
ej gärna kan anses vara tidsenligt. De missförhållanden, som sålunda i
nu nämnda hänseenden råda inom Kalix domsaga, måste anses påkalla en
snar ändring af den föråldrade tingsordningen därstädes. Och den ändringen
synes kunna utan afsevärda olägenheter åstadkommas genom en
sammanläggning af domsagans tre tingslag till ett enda tingslag, på sätt
nya lagberedningen föreslog. Af en sådan åtgärd skulle nämligen enligt
2* § af förordningen den 17 maj 1872 om tingssammanträden följa, att i
det nybildade tingslaget skulle komma att hållas tio allmänna tingssamrnanträden
om året. Om en sådan tingsordning infördes i denna domsaga,
så blefve därigenom ofvanberörda missförhållanden fullständigt afhjälpta.

Då nya lagberedningen väckte sitt ifrågavarande förslag, uttalade lagberedningen
den meningen, att det gemensamma tingsstället i det nybildade
tingslaget borde förläggas till Nederkalix. De lokala förhållandena
inom Kalix domsaga äro emellertid nu icke desamma som vid tiden
för lagberedningens förslag, den norrländska stambanan har under senare
tid bfifvit utsträckt till dessa bygder, och uppenbart synes vara, att i
händelse af en förening af tingslagen det gemensamma tingsstället ej bör
förläggas till Nederkalix, utan till den synnerligen centralt belägna bjm
Morjärv, hvarest nu finnes en ej obetydlig järnvägsstation med liflig trafik
åt skilda håll.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida Kalix
domsagas särskilda tingslag må varda förenade till ett tingslag med tingsställe
i Morjärv.»

20 — Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1.914 års Riksdag.

154

Inlands domsaga.

Om förening af tingslagen i denna domsaga har jag den 11 november
1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»I ett öfvervägande flertal af rikets domsagor har numera förordningen
den 17 maj 1872 om tingssammanträden vunnit tillämpning, i följd hvaraf
rättsskipningen på landet i allmänhet blifvit snabbare, än de gamla bestämmelserna
om ting i 1734 års lag medgifva. Nämnda förordning har vunnit
tillämpning i samtliga de 17 domsagor, som lyda under hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, och hvad angår de 45 domsagor, som lyda under
Göta hofrätt, så är det endast i fyra af dessa domsagor, som de gamla
bestämmelserna om ting ännu äro gällande. En bland dessa fyra domsagor
är Inlands domsaga, hvilken består af fyra härad, ett hvart af dem
utgörande ett tingslag, nämligen Inlands Fräkne härad med tingsställe i
Grohed, Inlands Torpe härad med tingsställe i Holmen, Inlands Södre härad
med tingsställe i Kungälf samt Inlands Nordre härad med tingsställe
i Smedseröd.

I sitt år 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
föreslog nya lagberedningen, att nämnda fyra härad skulle sammanläggas
till ett enda tingslag. Det synes vara på tiden, att åtgärder
utan vidare dröjsmål vidtagas för att bringa detta lagberedningens förslag
till verkställighet. Om den sålunda föreslagna sammanläggningen af ifrågavarande
fyra härad komme till stånd, skulle inom det gemensamma
tingslaget komma att hållas tio allmänna tingssammanträden om året, i
följd hvaraf ej allenast domsagans egna invånare finge sina rättsärenden
betydligt snabbare handlagda och afgjorda, än hvad nu är fallet, utan
äfven utanför domsagan boende personers anspråk att inom rimlig tid få
sina tvister med domsagans invånare slutdömda blefve bättre tillgodosedda.
Härtill kommer, att staten själf, med hänsyn till utöfningen af sin straffande
myndighet, icke längre torde böra åtnöjas med den långsamma och
för brottmålens behöriga utredning otjänliga rättsskipning, som i följd af
gällande ordning beträffande tingen i Inlands domsaga för närvarande därstädes
råder.

- 1914 —

155

den rätta platsen för det gemensamma tingsstället, utan synes detta hellre
böra förläggas till den vid statsbanan mellan Göteborg och Uddevalla belägna
järnvägsstationen Stenungssund.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida ifrågavarande
domsagas samtliga härad må varda förenade till ett tingslag med
tingsställe i Stenungssund.»

Uppsala läns mellersta domsaga.

Om förening af tingslagen i denna domsaga har jag den 8 december
1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»Af min till 1901 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse (sid. 48 o. f.)
inhämtas, att jag i en den 21 oktober 1899 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse
hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
samtliga härad inom Uppsala läns mellersta domsaga måtte varda förenade
till ett tingslag med tingsställe i Uppsala;

och har Kungl. Maj:t genom beslut i ärendet den 7 december 1900
förklarat, att, då upplyst blifvit, att Lagunda häradsbor under år 1896
låtit med afsevärd kostnad uppföra nytt, ändamålsenligt tingshus för häradet
i Örsundsbro, samt vid sådant förhållande och då därjämte nämnda
härad för närvarande saknade all direkt järnvägsförbindelse med Uppsala,
en förening af detta härad med domsagans öfriga härad till ett tingslag
icke borde mot häradsbornas bestridande nu genomföras, men sådan anordning
i domsagan, att med bibehållande af Lagunda härad såsom eget
tingslag öfriga fem härad förenades till ett tingslag med tingsställe i Uppsala,
kunde utan afsevärd olägenhet äga rum, samt genom en sådan anordning
det med min ifrågavarande framställning afsedda syftemål att bereda
de rättssökande fördelen af en snabbare rättsskipning borde i beaktansvärd
mån ernås, funne Kungl. Maj:t godt förordna, att ifrågavarande
domsaga skulle indelas i två tingslag sålunda, att Lagunda härad bibehölles
såsom eget tingslag med tingsställe i örsundsbro, samt Vaksala, Ulleråkers,
Rasbo, Hagunda och Bälinge härad förenades till ett tingslag, benämndt
Tiunda tingslag, med tingsställe i Uppsala,

Lagunda härad fick sålunda behålla sin särskilda jurisdiktion, och
Kungl. Maj:t förordnade sedermera genom beslut den 11 april 1902, att
inom Lagunda härad årligen skulle hållas tre lagtima ting, ett vinterting,
ett sommarting och ett höstting samt inom Tiunda tingslag ett vårting
med fyra och ett höstting med tre allmänna sammanträden.

Denna tingsordning gäller fortfarande. T förberörda motivering till

— 1914 —

156

Kungl. Maj:ts beslut den 7 december 1900 gafs emellertid en antydan
därom, att en förening af Lagunda härad med domsagans öfriga härad till
ett tingslag tilläfventyrs skulle kunna genomföras framdeles vid en mera
lämplig tidpunkt. Enligt min uppfattning bör den tidpunkten nu anses
vara kommen.

I 1900 års beslut erinrades bland annat om det förhållandet, att Lagunda
härad då saknade all direkt järnvägsförbindelse med Uppsala. Det hinder
för en sammanläggning af domsagans samtliga härad till ett tingslag, som
nämnda förhållande ansågs innebära, har sedermera blifvit undanröjdt, i
det att järnväg numera tinnes från Uppsala till Lagunda härad. Vid
örsundsbro är järnvägsstation, och är afståndet därifrån till Uppsala allenast
2,7 mil.

I 1900 års beslut åberopades vidare, att Lagunda häradsbor endast
fyra år därförut låtit med afsevärd kostnad uppföra nytt, ändamålsenligt
tingshus för häradet i Örsundsbro. Enligt hvad jag inhämtat, har häradet
numera å detta tingshus, som kostat inemot 40,000 kronor, en återstående
skuld af allenast 10,807 kronor 68 öre. Af dessa siffror synes framgå,
att om Lagunda häradsbor nu sålde sitt tingshus, köpeskillingen ej blott
skulle betäcka nämnda skuld, utan borde lämna häradet ett afsevärdt kapital
i öfverskott. 1 detta sammanhang torde böra nämnas, att å Tiunda
tingslags tingshus i Uppsala, enligt hvad jag inhämtat, återstår en skuld
af 32,154 kronor 74 öre.

På grund af hvad sålunda anförts angående järnvägsförbindelsen mellan
Uppsala och Lagunda härad samt angående tingshuset i Örsundsbro,
torde med skäl kunna påstås, att frågan om Lagunda härads förening med
domsagans öfriga härad till ett tingslag numera kommit i ett väsentligen
förändradt läge. Och jag kan ej finna, att någon antaglig grund nu skulle
kunna åberopas för bibehållandet af en särskild jurisdiktion för Lagunda
härad. Däremot lärer det ej kunna bestridas, att ett kraftigt skäl för
upphäfvandet af den nämnda särskilda j urisdiktionen föreligger i den omständigheten,
att denna särskilda jurisdiktion vållar, att rättsskipningen
är alltför långsam i Lagunda härad samt långsammare än nödigt är i Tiunda
tingslag. Och uppenbart synes för öfrigt vara, att en särskild jurisdiktion
icke utan mycket tvingande skäl bör upprätthållas för ett härad med
en så ringa folkmängd som Lagunda härad. Enligt statistiska centralbyråns
folkmängdsuppgifter för den 31 december 1912 tillhörde af ifrågavarande
domsagas 24,642 invånare allenast 4,267 Lagunda härad.

På sätt ofvan anförts, uttalade Kungl. Maj:t i beslutet den 7 december
1900, att det med min framställning af år 1899 afsedda syftemål att
bereda de rättssökande fördelen af en snabbare rättsskipning borde i be —

1914 —

157

aktansvärd mån ernås genom ifrågavarande domsagas fördelning i två
tingslag. Sanningen häraf kan ej bestridas, men då berörda syftemål utan
någon verklig olägenhet numera kan så fullständigt, som gällande lag
medgifver, vinnas genom en sammanläggning af domsagans båda tingslag, får
jag härmed hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida Tiunda tingslag och Lagunda härad må varda förenade till ett
tingslag med tingsställe i Uppsala.»

Utlåtande angående förslag till tryckfrihetsordning.

I detta ämne har jag den 7 juni 1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Sedan Eders Kungl. Maj:t lämnat Riksdagens justitieombudsman
tillfälle att inkomma med yttrande öfver ett af särskilda kommitierade den
20 december 1912 afgifvet betänkande med förslag till tryckfrihetsordning,
får jag härmed framlägga de hufvudsakliga erinringar, hvartill den granskning
af kommitterades förslag, som jag har haft tillfälle företaga, gifvit
mig anledning.__ 1

1 ingressen till 3 § af gällande tryckfrihetsförordning stadgas: »Under
de förutsatta villkor, att, vid pröfningen af en skrift eller ansvaret för
densamma, de, på hvilka en sådan pröfning ankomma kan, i fall, som
tvetydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera må fästa sin uppmärksamhet
på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens
åsyftning, än på framställningssättet, och alltid utan rättighet att, i hvilket
fall som helst, draga obestämda slutföljder af uttrycken, skola såsom missbruk
af tryckfriheten anses: l:o Hädelse — — —.»

Detta stycke i gällande tryckfrihetsförordning omnämnes af koinmitterade(s.
149) under beteckningen »denna s. k. instruktion», och reservanten
bland kommitterade redaktören Adolf Hallgren begagnar på ett ställe om
samma stycke detta uttryck: »nuvarande lags mycket nödiga instruktion
för juryn med anmaning att se till åsyftningen m. m.» (s. 291). Såsom
kommitterade framhålla, har nämnda instruktion dels sin speciella uppgift
såsom ledning för juryn men dels riktar den sig därjämte till domstolen
för beaktande vid straffmätningen, äfvensom till allmänna åklagaren och
kvarstadsmyndigheten.

Kommitterade hafva i sitt förslag bibehållit instruktionen, dock med

— 1914 —

158

en viss omformulering, samt flyttat densamma till slutet af 1 kap. 3 §,
och lyder instruktionen i förslaget sålunda: »Enhvar, på hvilken i kraft
af denna lag kan ankomma att pröfva, huruvida tryckt skrift innefattar
missbruk af tryckfriheten eller hvad ansvar därför bör ådömas, vare den
erinran gifven, att mindre se till framställningssättet än till innebörden
af det sagda, likväl utan att draga godtyckliga eller ovissa slutsatser ur
förekommande uttryck; att fästa billigt afseende vid ett rättmätigt syfte;
och att i tvifvelsmål hellre fria än fälla.» Den sålunda formulerade instruktionen
gifver mig anledning till vissa erinringar, och jag betraktar
härvid stadgandet särskildt ur den synpunkten, att det är en instruktion
för juryn, och lämnar sålunda här å sido, att instruktionen gäller äfven
domstolen m. fl., samt ser tillika vid framställandet af dessa erinringar
bort. från andra tryckfrihetsmål än de varliga målen mot utgifvare af
tidningar. Den första regeln i den föreslagna instruktionen, att man skall
mindre se. till framställningssättet än till innebörden af det sagda, är
själfklart riktig. Den andra, att man ej får draga godtyckliga eller ovissa
slutsatser ur förekommande uttryck, likaså. Det är naturligtvis icke nog
för en fällande dom, att jury mannen anser det sannolikt, att i en tidning
förekommande uttryck innebära en ärekränkning mot käranden. Fullkomlig
visshet, måste naturligtvis fordras. Men när plats åt denna själfklara
regel gifvits i instruktionen, så hade det ej varit ur vägen, att å

andra sidan också i instruktionen på något sätt utsagts, att jurymannen

är skyldig att draga de vissa slutsatser, som kunna dragas ur förekommande
uttryck i sådana fall, då beskyllningar framställas i förtäckta ordalag.
I de fall, som här afses, kan ju ofta den förorättades namn tydligt utsägas.
Men det kan ock hända, att en beskyllning framkastas i förtäckta

ordalag, utan att den förorättades namn uttryckligen nämnes. I båda
fallen är det naturligtvis jurymannens plikt att ej draga några godtyckliga
eller ovissa slutsatser; men är det verkligen på grund af de förekommande
uttrycken och deras sammanhang samt omständigheterna i öfrigt för ett
sundt och från all formalism frigjordt omdöme uppenbart, att de försiktiga
orden måste anses innebära en straffbar beskyllning mot käranden, så bör
jurymännen förstå att, såsom det heter, läsa mellan raderna och draga den
■vissa slutsatsen, att svaranden är skyldig. Svaranden skall nog mången
gång i dylika fall med stöd af de förtäckta ordalagen söka göra gällande,
att kärandens slutsatser äro godtyckliga eller ovissa, och det nämnda förbudet
mot att draga sådana slutsatser skulle eventuellt kunna komma att
missuppfattas, om det ej, på sätt ofvan antydts, kompletteras. Anses
emellertid en sådan komplettering olämplig, så synes berörda förbud såsom
öfverflödigt kunna uteslutas ur instruktionen.

— 1914 —

159

Den tredje regeln i instruktionen, att juryn skall fästa billigt afseende
vid ett rättmätigt syfte, innebär, så vidt jag förstår, något nytt. Det
heter visserligen i gällande tryckfrihetsförordning, att man alltid mera
skall fästa sin uppmärksamhet på skriftens åsyftning, än på framställningssättet.
Genom den nya formuleringen säges dock mycket mera, eftersom
juryn, utan att något nämnes om framställningssättet, helt allmänt hänvisas
att fästa ett billigt afseende å ett rättmätigt syfte. Jag vill ej bestrida,
att denna nyhet kan vara af godo, men det hade varit önskligt,
att kommitterades motivering härutinnan varit mera uttömmande och mera
bevisande, så att man säkrare kunnat bedöma, hvad det nya stadgandet i
själfva verket innebär, och hvartill det i praktiken kan komma att användas.
Det är fara värdt, att uttrycket »billigt afseende» kan komma att så småningom
få en sådan tolkning, att det rättmätiga syftet blir något vid
juryns pröfning afgörande, och något sådant lärer väl ej vara afsedt. Om
här kunnat inflickas några bestämda begränsningar för det rättmätiga syftets
inflytande eller åtminstone några antydningar därom, att hänsyn ock bör
tagas till kärandens intressen, och att käranden har ett billigt anspråk på
skydd mot smädliga tillmälen, hade det varit önskvärdt. (Jfr reservantens
yttrande å slutet af s. 319). — Den fjärde regeln i den föreslagna instruktionen,
att juryn i tvifvelsmål hällre bör fria än fälla, är ju fullt
på sin plats.

Enligt 7 kap. 12 § i kommitterades förslag skall instruktionen uppläsas
för juryn omedelbart innan juryn sammanträder. Om man nu tänker
på hvad instruktionen i sina fyra delar innehåller, så synes det vara
uppenbart, att jurymannen vid denna uppläsning ej gärna kan undgå att
få ett starkt intryck däraf, att han framför allt bör vara svarandens hjälpare,
samt att hufvudsaken är, att denne ej vederfares någon orätt. Instruktionen
borde dock utan tvifvel så formuleras, att jurymannen uppfattade
densamma såsom en anmaning till honom att vara så rättvis som
möjligt både mot käranden och mot svaranden. Lika viktigt som det är,
att tryckfriheten behörigen skyddas, lika stor betydelse har det otvifvelaktigt,
att tryckfrihetens missbruk stäf)as. — Den föreslagna instruktionen
synes alltså vara ganska ensidigt affattad. Det kan ock ifrågasättas, om
icke äfven en och annan ytterligare synpunkt bort däri framhållas. Måhända
hade det t. ex. varit lämpligt, att juryn erinrats om, att dess bevisprövning
bör vara fullkomligt fri. öfverhufvud torde man ej utan fog kunna
beträffande denna del af förslaget anmärka, att den ifrågavarande instruktionen
tarfvar att göras till föremål för en ingående granskning, och torde
densamma i sin nuvarande lydelse icke böra godkännas.

— iai4 —

160

I lagförslagets 2 kapitel, hvilket handlar om allmänna handlingars
offentlighet, hafva i 1 § intagits bestämmelser, enligt hvilka äfven kommunala
samt vissa allmänna inrättningars och stiftelsers handlingar skola
på begäran tillhandahållas allmänheten. I sammanhang med dessa bestämmelser
hafva kommitterade i 6 kap. 2 § utsträckt justitieombudsmannens
befogenhet så till vida, att justitieombudsmannen, som eljest ej
äger ställa andra än statens ämbets- och tjänstemän i denna deras egenskap
under tilltal, skulle för förbrytelser mot 2 kap. 1 § i förslaget äga
åtala jämväl annan än statens ämbets- eller tjänsteman. Justitieombudsmannen
skulle sålunda enligt förslaget för förbrytelser mot bestämmelserna
angående kommunala samt vissa allmänna inrättningars och stiftelsers
handlingar äga åtala enhvar, som vore vårdare af handlingar af ifrågavarande
slag.

Man synes kunna hysa någon tvekan, huruvida denna utsträckning
af justitieombudsmannens befogenhet till att gälla åtal mot kommunala
myndigheter in. fl., så vidt angår ett visst slag af förbrytelser, är af något
synnerligt behof påkallad. Och nog skulle det komma att förefalla en
klagande ganska egendomligt, att om han hos justitieombudsmannen till
åtal anmält t. ex. ordföranden i en kommunalstämma dels och hufvudsakligen
för en vid stämman begången olaglighet, dels ock för det ordföranden
sedermera gjort svårigheter mot klagandens begäran om protokoll
i ärendet, klaganden väl finge hjälp af justitieombudsmannen i
fråga om den sistnämnda förseelsen, men lämnades utan allt biträde af
justitieombudsmannen beträffande den vid stämman begångna olagligheten,
som dock var hufvudsaken. Emellertid vill jag ej underskatta de af
kommitterade (s. 266) anförda skälen för den af dem ifrågasatta ändringen,
men håller dock före, att det vore mera önskvärdt, att någon ändring här
ej vidtoges, så att det fortfarande finge förblifva vid den gamla regeln,
att justitieombudsmannen åtalar allenast statens ämbets- och tjänstemän.

Jag öfvergår nu till den viktiga frågan om sättet för tryckfrihetsjuryns
väljande. Till en början må till belysning af denna fråga i korthet
erinras om ett stadgande i lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning
af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål. I denna
lag äro bestämmelser meddelade därom, att handelskunniga ledamöter i
vissa fall skola tjänstgöra såsom bisittare i rådstufvurätterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt eventuellt äfven i andra städer, och är det
stadgadt, att dessa handelskunniga ledamöter skola väljas af stadsfullmäktige.
Den kommitté, som utarbetade denna lag, anförde i inotive —

1914 —

161

ringen till förslaget att låta de han delskunniga männen väljas af stadsfullmäktige
bland annat: »Då de handelskunniga ledamöternas befattning är
att betrakta som ett medborgerligt förtroendeuppdrag, lärer deras utseende
icke böra öfverlämnas åt statsmyndighet, utan böra försiggå genom val.»

Jury mannens befattning är ock att betrakta såsom ett medborgerligt
förtroendeuppdrag, men kommitterade hafva ej ansett sig kunna tillstyrka,
att juryn skall utses genom val af folket, utan vilja kommitterade i stället
anförtro väljandet af juryn åt domstolarne, därom i 7 kap. 3 § föreslagits,
att de rådstufvurätter, vid hvilka jurymålen skola behandlas, d. v. s. dels
rådstufvurätterna i de städer, som hafva en folkmängd af minst 20,000
personer, och dels, utan hänsyn till folkmängden, rådstufvurätterna i de
städer, hvarest länsstyrelse har sitt säte, skola hvar för sig utse en jurykår
af i regeln 40, men i Stockholm 60 personer. Och heter det vidare i 7
kap. 4 § af lagförslaget: »Till medlemmar af jurykåren böra utan hänsyn
till meningsriktning eller samhällsställning väljas omdömesgilla, för själfständighet
och oväld kända personer.» Den tanke, som torde ligga till
grund för uttrycket »utan hänsyn till meningsriktning eller samhällsställning»,
synes hafva kunnat uttryckas tydligare, än som skett genom de
valda ordalagen. Att kommitterade här åsyftat, att till jurymän böra väljas
personer af skilda meningsriktningar och olika samhällsställning, synes
framgå af hvad kommitterade i motiveringen anfört därom, att en anordning
här föreslagits, som låter jurykårens utväljande framgå ur ett samarbete
inom ett helt litet kollegium af väljare, vid hvilket omsorg nedlägges
på att erhålla »en möjligast allsidig och olika nyanser af samhällsåskådning
representerande kår» (s. 120).

För min del anser jag det vara ofrånkomligt, att tryckfrihetsjuryn
utses genom val af folket på ett eller annat sätt, och kan jag alltså ej
biträda kommitterades förslag att åt rådstufvurätterna uppdraga utseendet
af juryn, utan instämmer i hvad reservanten i sistnämnda hänseende yttrat
{s. 337). Då det ju åsyftas, att de meningsriktningar eller samhällsåskådningar,
hvarom här kan vara fråga, böra så vidt möjligt blifva inom
jurykårerna representerade, så synes det vara en naturlig sak, att de, som
tillhöra dessa meningsriktningar eller hysa dessa åskådningar, själfva få
välja sina jurymän. Endast på sådant sätt får man fram de skilda menings
riktningarnas naturliga och erkändt främsta målsmän. De, som hylla
en meningsriktning, veta väl bäst själfva, hvilka som äro de rätta personerna
att representera densamma, och hvilka som äro bäst skickade att
vid en jury förhandling, i den mån sådant kan ifrågakomma, göra gällande
de idéer och de synpunkter, som äro för den meningsriktningen särskild!
utmärkande.

21 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1914 års Riksdag.

162

Skälet därtill, att kommitterade emellertid afvisat tanken på juryns
utseende genom val af folket, är att jury valet i sådant fall ej kunde undgå
att behärskas af partipolitiska hänsyn, hvilket vore en verklig olycka
(s. 119—120). Det kan nog ej förnekas, att om jurykårerna på ett eller
annat sätt komme att utses genom val af folket, de partipolitiska hänsynen
skulle vid valen gorå sig gällande, men enligt min mening öfverdrifva
kommitterade faran häraf. Inom partipolitiken framträda visserligen
understundom företeelser, som äro ganska motbjudande. Men man
bör ej häraf draga några förhastade slutsatser. Det är dock en väsentlig
skillnad mellan att utöfva domarverksamhet inom en jury och att inom
riksdagen, i tidningspressen eller på möten ute i valkretsarne drifva partipolitik,
och jag är för min del mycket böjd att antaga, att äfven om jurykårerna
komme att utses af folket, den känsla af ansvar, som måste besjäla
jury mannen, då han uttalar sitt skyldig eller icke skyldig, skulle utgöra
ett tillräckligt värn mot allt obehörigt partipolitiskt inflytande. En annan
sak är, att jurymän, som tillhörde en särskild partiriktning, nog skulle i
vissa fall vid bildandet af sitt omdöme i ett tryckfrihetsmål komma att
fullt lojalt påverkas af sin ifrågavarande meningsriktning och därvid kanske
ådagalägga en helt annan förståelse af en åtalad skrift, än jurymän af en
annan meningsriktning tilläfventyrs kunde hysa. Men detta öfverensstämmer
ju med andemeningen i lagförslaget. Enligt detta skola ju till jurymän
väljas personer af skilda meningsriktningar och olika samhällsställning,
och syftet med hela juryinrättningen är ju, att ett tillfredsställande
och rättvist domslut skall framgå ur en saklig öfverläggning mellan personer,
som representera »olika nyanser af samhällsåskådning».

Skulle man nu emellertid finna min förenämnda uppfattning om folkvalda
jurymäns opartiskhet vara alltför sangvinisk samt sålunda antaga,
att det vore att befara, att folkvalda jurymän skulle begagna sitt förtroendeuppdrag
till att fälla politiska motståndare, som borde frikännas,
samt fria egna meningsfränder, då desse borde fällas, så synes af ett
sådant beklagligt förhållande dock ej med nödvändighet böra dragas den
slutsatsen, att jurymännen skola utses af rådstufvurätterna. Snarare borde
kanske nämnda förhållande leda därtill, att man afskaffade jurysystemet
i tryckfrihetsmål och läte domstolarne, på samma sätt som de nu afdöma
åtal för missbruk af yttrandefriheten, så vidt angår muntliga framställningar,
afgöra jämväl åtal för tryckfrihetens missbruk. Att åt rådstufvurätterna
lämna det ifrågavarande uppdraget att utse jurymän synes nämligen
vara en ganska tvifvelaktig nödfallsutväg, såsom jag i det följande
skall söka att med några ord närmare utveckla.

Det är af ett visst intresse att söka vinna klarhet därom, hvilka

— 1914 —

163

meningsriktningar och hvilka samhällsåskådningar, som kommitterade närmast
afsett med sitt lagförslag och sin motivering för detsamma. Det vill
synas, som om de meningsriktningar, hvilka här kunna komma i fråga, i
främsta rummet äro de politiska partiriktningarna. Visserligen kan man
ju här tänka på en och annan ytterligare meningsriktning, men de flesta
af dem torde stå i en viss relation just till de politiska partiriktningarna.
Och så mycket är väl åtminstone säkert, att bland de meningsriktningar
eller samhällsåskådningar, hvilka i lagförslaget afses, måste räknas äfven
de politiska riktningarna och åskådningarna. Häraf kan man sluta, att
äfven de politiska partierna enligt kommitterades förslag böra vara representerade
i jurykårerna, och under nuvarande förhållanden lärer det nog
vara så, att de omdömesgilla, för själfständighet och oväld kända personer,
som i de skilda orterna kunna komma i fråga att utses till jurymän, i
allmänhet äro medlemmar af de politiska partierna eller åtminstone tagit
en bestämd ställning till dem. Å ena sidan skulle sålunda, enligt kommitterades
förslag, domstolarna nödgas att till jurymän välja personer,
som stode under partipolitikens inflytelse, men å andra sidan skulle enligt
motiveringen till kommitterades förslag uppdraget att utse jurymän läggas
i domstolarnas händer därför, att på sådant sätt skulle komma att förhindras,
att juryvalen blefve behärskade af partipolitiska hänsyn. Domstolarna
skulle sålunda å ena sidan ej kunna undgå att välja partimän
till jurymän, men å andra sidan skulle domstolarna hafva att tillse, att
sådana partimän ej utsåges, som kunde misstänkas att vid juryns förhandlingar
drifva partipolitik. I själfva verket skulle rådstufvurätterna
alltså åläggas att utöfva en slags censur gent emot de politiska partierna
och deras män. Men att öfverlämna ett sådant bestyr åt rådstufvurätterna
kan ej vara lämpligt, och borde rådstufvurätterna desto hellre förskonas
därifrån, som ju deras ledamöter vanligen själfva tillhöra de politiska
partierna, samt borgmästare och rådmän ju ej sällan med lif och lust
ägna sina krafter åt partipolitik.

På grund af hvad jag sålunda om juryns bildande anfört, hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t ej måtte godkänna lagförslaget, i hvad detsamma
afser, att jurykårerna skola utses af rådstufvurätterna, utan låta
verkställa en förnyad utredning i detta ämne, i syfte att jurykårerna måtte
komma att utses genom val af folket på ett eller annat sätt.

Enligt 5 § 7 och 9 mom. i tryckfrihetsförordningen skola underrätterna
underställa sina utslag i tryckfrihetsmål hofrätternas pröfning.
Härutinnan hafva kommitterade föreslagit den ändringen, att endast sådana

— 1914 —

164

mål skola underställas, där åtalet gäller egentligt missbruk af yttrandefriheten,
och där juryns utlåtande gått i fällande riktning (7 kap. 16 §).
För min del håller jag före, att all underställning af tryckfrihetsmål utan
någon som hälst fara för rättssäkerheten kan afskaffas. Vill man med
hvarandra jämföra de skilda grupper af rättegångsmål, som förekomma
vid domstolarna, och därvid taga såsom måttstock deras vikt och betydelse
lör parterna och samhället, så komma nog tryckfrihetsmålen i stort sedt
ej att räknas till de förnämsta målen. Här kan lämpligen erinras om
följande yttrande, som kommitterade i ett annat sammanhang haft om
tryckfrihetsmålen: »Tydligen skulle det vara en alldeles falsk måttstock,
hvars användning skulle svårt hämna sig i praktiken, om man ville mäta
de faktiskt förekommande tryckfrihetsmålens betydelse efter den, som tillkommer
tryckfrihetens princip» (s. 116). Tryckfrihetsmålen handla ju
vanligen om ärekränkning, hvilket brott ej i regeln hör till de svårare,
och den omständigheten, att proceduren vid tryckfrihetsmålens behandling
i vissa hänseenden är mera egenartad än i vanliga mål, så att processuella
felaktigheter oftare kunna yppa sig i tryckfrihetsmålen, än vid andra måls
behandling, kan ej anses såsom ett tillräckligt skäl för att behålla underställningen
i tryckfrihetsmål. Det är ej lämpligt att göra rättegångarna
mera långvariga, än som behöfves, och parterna själfva skola nog i dessa
mål lika väl som i andra veta att tillvarataga sina intressen. Underställningen
i tryckfrihetsmål är för öfrigt understundom till kännbar skada
för den ena eller andra parten. Antag t. ex. att i ett sådant mål båda
parterna låta nöja sig med underrättens utslag. Så märker hofrätten,
hvars pröfning målet underställts, att frågorna till juryn äro af underrätten
. felaktigt formulerade, samt återförvisar därför målet till underrätten,
som vid flera rättegångstillfällen ånyo behandlar detsamma. Sedan målet
slutligen af underrätten åter afdömts, kommer detsamma genom underställning
för andra gången till hofrätten, och hofrättens andra utslag blir
kanske af väsentligen samma innehåll som underrättens första utslag, dock
med den skillnaden att rättegångskostnaden för den tappande parten kanske
mera än fördubblats.

Afskaffandet af underställningen i tryckfrihetsmål skulle medföra en
ej obetydlig minskning af hofrätternas arbetsbörda, och är sålunda äfven
från den synpunkten att förorda. Det förtjänar ock att anmärkas, att
underställningsinstitutet redan för nära 30 år sedan alldeles utdömdes af
nya lagberedningen i dess betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.

1914 —

165

Det föreliggande lagförslaget är indeladt i nio kapitel, hvilka hvart
för sig inledas med en rubrik, som utmärker kapitlets innehåll, samt hvart
för sig innehålla ett större eller mindre antal paragrafer. Dessa paragrafer
äro emellertid ej numrerade i en genom hela lagförslaget löpande följd,
utan för hvart nytt kapitel börjar en ny paragrafföljd, så att man har
nio stycken paragrafer med beteckningen 1, likaledes nio stycken paragrafer
med beteckningen 2 o. s. v. En sådan anordning af paragraferingen
torde emellertid, utan att kunna medföra någon verklig nytta, komma att
vålla onödigt besvär vid lagens användande, vare sig det gäller att uppsöka
en viss paragraf däri, eller det är fråga om att citera en eller flera
paragrafer i lagen. Emellertid bör erinras, att det sålunda anmärkta förhållandet
förekommer i vissa gällande lagar, såsom i de gamla balkarna i
1734 års lag och i strafflagen. Utan hänsyn härtill vore otvifvelaktigt
önskvärdt, att en ändring i detta hänseende här komme till stånd, så att
man finge allenast en enda paragrafföljd, som löpte genom hela lagen.
Denna grundsats är för öfrigt iakttagen i många såväl äldre som nyare
författningar, hvilka äro indelade i kapitel med tillhörande rubriker, t. ex.
konkurslagen, utsökningslagen, ecklesiastika boställsordningen m. fl.

Slutligen må det tillåtas mig att såsom ett allmänt omdöme om det
ifrågavarande lagförslaget uttala, att detsamma, så vidt jag kunnat finna,
är väl förtjänt att i omarbetadt skick läggas till grund för en blifvande
lagstiftning i ämnet.»

Skadeståndsanspråk emot statens järnvägars personal.

1 detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag, sid. 230 o. f.)
har min företrädare i justitieombudsmansämbetet den 14 januari 1913 till
Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»Den 25 februari 1911 aflät jag till Eders Kungl. Maj:t en skrifvelse,
hvari jag ifrågasatte ändring af bestämmelserna i 1 kap. 23 § tjänstgöringsreglementet
vid statens järnvägar, så vidt nämnda bestämmelser afse
rätt för järnvägsstyrelsen att pröfva tvistiga skadeståndsanspråk mot statens
järnvägars personal.

Järnvägsstyrelsen, som öfver min ifrågavarande framställning afgifvit
underdånigt utlåtande, har därvid, med förklaring att enligt styrelsens
mening något mot lag och rätt stridande icke funnes i omförmälda bestämmelser,
emellertid vidare anfört, bland annat, följande:

— 1914 —

166

»I den allmänna tjänsteordning för personalen vid statens järnvägar,
som styrelsen under den 16 maj 1911 fastställt att träda i stället för
första kapitlet af det förut gällande tjänstgöringsreglementet, har styrelsen
emellertid icke intagit någon bestämmelse, motsvarande den i omhandlade
§ 23 i tjänstgöringsreglementet.

Detta har berott, icke därpå, att styrelsen känt sig tveksam om det
riktiga i en dylik bestämmelse, utan därpå, att styrelsen icke velat låta
anstå med utfärdandet af den allmänna tjänsteordningen i afvaktan på
Eders Kungl. Maj:ts beslut i den väckta frågan.

Under förutsättning, att Eders Kungl. Maj:t godkänner den uppfattning,
som af styrelsen blifvit i ärendet uttalad, afser styrelsen att utfärda
order af enahanda innebörd som bestämmelsen i § 23, dock med erinran
därvid, att afdrag icke må ske i andra fall än då vederbörandes ersättningsskyldighet
är uppenbar».

I en ytterligare af mig till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse
erinrade jag, hurusom den af styrelsen tillämnade jämkningen af stadgandet
i fråga, enligt hvilken »afdrag icke må ske i andra fall än då vederbörandes
ersättningsskyldighet är uppenbar», otvifvelaktigt skulle utgöra ett
steg i rätt riktning.

Samtidigt framhöll jag emellertid, att vederbörande järn vägsmyndigheter
icke ägde nödiga förutsättningar för att pröfva tvistiga fordringsanspråk,
i följd hvaraf det syntes mig lämpligast, att bestridda ersättningsanspråk
under alla förhållanden öfverlämnades till domstols pröfning.

Af förekommen anledning anser jag mig nu böra för Eders Kungl.
Maj:t tillkännagifva, att enligt min mening saken tydligen skulle ställa
sig annorlunda, därest bestridda ersättningsanspråk aldrig finge pröfvas af
järnvägsmyndighet annorledes än efter föregående förhör i närvaro af ombudsmannen
hos styrelsen eller vederbörande distriktssekreterare. (Jämför
bestämmelserna om »A. förhör» i § 3 af disciplinstadgan för personalen
vid statens järnvägar).

Alternativt tillåter jag mig alltså hemställa om meddelande af en bestämmelse
i den af styrelsen förordade riktningen med ett tillägg af nyss
antydda innebörd.»

Bouppteckning vid äktenskapsskillnad.

I detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 181 o. f.)
har min företrädare i justitieombudsmansämbetet den 1 februari 1913 till
Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

— 1914 —

167

»I en till Eders Kungl. Maj:t ställd, den 7 januari 1910 dagtecknad
skrifvelse anförde jag följande:

»Lagen om bodelning vid äktenskapsskillnad in. m. den 1 juli 1898
innehåller i 1 § första stycket följande bestämmelser:

''Har äktenskap blifvit genom skillnad upplöst, skall om skifte af boet
samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om förvaltning
af enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker i tillämpliga
delar gälla hvad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseende stadgadt
för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som blifvit i äktenskapet
skillda, jämväl tillämpning hvad i samma lag för det fall, att boskillnad
sökts, finnes föreskrifvet om samfälld egendoms afskiljande från boet, om
undanskiftande för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfordran.’

I afseende å skifte af bo, hvarom här är fråga, skall sålunda lagen
om boskillnad utgöra rättesnöret.

Sistberörda lag innehåller härom i 18 § den bestämmelsen, att sedan
boskillnad beviljad blifvit, skall boet, så snart ske kan, skiftas i den ordning,
som om delning af död mans kvarlåtenskap är i lag stadgad.

Bestämmelserna i 12 kap. ärfdabalken skola alltså uti ifrågavarande
afseende i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

I boskillnadslagen har meddelats föreskrift om skyldighet för make
att, i händelse vederbörligt yrkande därom framställes, edfästa riktigheten
af den i anledning af boskillnaden upprättade bouppteckningen.

Uppenbarligen bör motsvarande skyldighet förefinnas i afseende å
äktenskapsskillnad. Detta kan dock, med hänsyn ^ till innehållet i förenämnda
lagstadganden och då boupptecknings edfästande ju icke ingår
såsom ett led i skifte, ej anses vara utsagdt af lagen om bodelning vid
äktenskapsskillnad.

Denna bristfällighet har, enligt hvad jag under mina inspektionsresor
inhämtat, gifvit anledning till olägenheter.

Jao- vågar visserligen hålla före, att den lucka, som sålunda förefinnes
i lagen, skulle kunna utfyllas genom rättspraxis.

Då emellertid äktenskapslagstiftningen nu skall underkastas revision,
torde det vara lämpligt att i samband därmed rätta eller förtydliga ifrågavarande
lag i den af mig angifna riktningen; och jag har därför, med stöd
af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion, trott
mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet».

Då jag aflät omförmälda skrifvelse, utgick jag från den, af erfarenheten
dittills ej jäfvade förutsättningen, att en af vederbörande makar
under edsförpliktelse underskrifven förteckning å boets tillgångar och
skulder städse genom makarnas egen försorg upprättades.

— 1914 —

168

Emellertid har, enligt hvad till min kännedom kommit, sedermera in
träffat . fall, då mannen, som ensam suttit i boet, icke kunnat förmås att
godvilligt upprätta behörig bouppteckning. Fråga har därvid uppstått,
huru rätteligen borde förfaras för att kunna råda bot på en dylik tredska.
Enligt en mening skulle vitesföreläggande för den tredskande vara den
enda utvägen, som stode till buds. En annan mening åter håller före,
att rätten eller domaren i analogi med bestämmelsen i 6 § af lagen om
boskillnad den 1 juli 1898 skulle äga att, där föreläggande att inom viss
tid ingifva bouppteckning ej fullgjordes, förordna magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta. Slutligen förfäktar en tredje mening, att
det åligger de jämlikt 18 § i sistnämnda lag utsedda skiftesförrättarna att
föranstalta om bouppteckning.

För min del anser jag spörsmålet böra besvaras i enlighet med den
andra här angivna meningen. Då lagen emellertid uti förevarande afseende
tydligen innehåller en lucka, får jag hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t måtte taga. i öfvervägande, huruvida ej densamma bör utfyllas i
samband med afhjälpandet af den i min föregående skrifvelse omförmälda
bristfälligheten.»

Firmaskydd.

I detta ämne har min företrädare i justitieombudsmansämbetet (jfr
ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 233 o. f.) den 17 februari
1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse af följande lydelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 8 november 1910 hemställde
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under ompröfning, huruvida icke
lagen om handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 i vissa afseenden
vore i behof af revision för åstadkommande af bättre rättsskydd
åt registrerad firma. Särskildt ifrågasatte jag därvid, dels att firmaskyddet
beträffande rätt till registrering skulle, i stället för att vara inskränkt
inom kommun, komma att gälla inom hela registreringsdistriktet, dels att
registreringsdistrikten skulle utan hänsyn till land och stad ombildas och
till antalet minskas, dels ock att firma ej finge innehålla namnet å ort,
som vore belägen utom registreringsdistriktet.

Sedan Eders Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelserna äfvensom öfverståthållarämbetet
att, efter det magistrater och handelskamrar lämnats tillfälle
att yttra sig i ärendet, afgifva underdåniga utlåtanden öfver min
sålunda gjorda framställning, hafva dylika utlåtanden numera till Eders
Kungl. Maj:t inkommit.

1914 —

169

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har därvid
förklarat sig dela min uppfattning angående behofvet och önskvärdheten af
lagändringar i den riktning, jag föreslagit. Äfven magistraterna i nämnda
län hafva tillstyrkt min framställning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län liksom

magistraterna därstädes hafva äfvenledes funnit hvad jag anfört och hemställt
vara värdt beaktande och böra komma till utförande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har i likhet
med alla magistraterna därstädes funnit min framställning om bättre rättsskydd
åt registrerad firma böra beaktas.

Eders Ilungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län liksom magistraten
i Östersund hafva uttalat sig för utsträckning af firmaskyddet att
gälla hela registreringsdistriktet för landsbygden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län liksom

magistraten i Växjö har uttalat sig för, att firmaskyddet utsträckes till
hela registreringsdistriktet på landet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har, med vitsordande
af hvad jag erinrat om det bristfälliga skydd, som för närvarande
är tillförsäkradt firmainnehafvare, hemställt, att en fullständig centralisering
af bestyret med handelsregistrets förande måtte omedelbart komma till
stånd, då enligt befallningshafvandens mening endast därigenom full effektivitet
kunde vinnas till förmån för firmaskydd och de öfriga ändamål,
registreringen afsåge att fylla. Länets samtliga magistrater hafva likaledes
uttalat sig till förmån för syftet med min framställning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
har anfört, hurusom det syntes vara synnerligen önskvärd!, att ett effektivare
skydd för i vederbörlig ordning registrerade firmor bereddes. Bästa
sättet härför vore enligt befallningshafvandens mening inrättande af en
central registreringsmyndighet för hela riket. Skulle det emellertid befinnas
medföra allt för stora svårigheter att anordna en dylik myndighet,
syntes i hvarje fall firmaskyddet komma att icke oväsentligen ökas genom
anlitande af de utaf mig föreslagna utvägarna. — Samtliga magistrater i
länet hafva likaledes vitsordat behofvet af lagändring i det af mig angifna
syftet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län har funnit det
af mig framställda förslaget angående firmaskyddets utsträckande till hela
registreringsområdet på landet vara väl ägnadt att bidraga till afhjälpande
af den utaf mig påpekade olägenheten. Att emellertid ombilda och till
antalet förminska de nuvarande registreringsdistrikten ansåge befallningshafvanden
icke lämpligt, då däremot skulle resa sig samma svårigheter,

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.914 ars Riksdag.

170

om än i mindre grad, som mot införandet af en hela riket omfattande
centralregistrering, utan att motsvarande fördel därmed vunnes. Ett inrymmande
i lagen af förbud mot intagande i firma af namnet å ort, belägen
utom registreringsdistriktet, syntes däremot vara ändamålsenligt. —
Samtliga magistrater i länet hafva funnit syftet med min framställning
beaktansvärdt.

Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Got.tlands län har yttrat,
att en utsträckning af firmaskyddet att gälla hela det registreringsdistrikt,
som firma tillhörde, torde lämpligen böra föreskrifvas liksom ock en ombildning
och utvidgning af registreringsdistrikten, på sätt jag ifrågasatt.
I sistnämnda hänseende ansåge befallningshafvanden det vara lämpligast,
om hvarje län bildade ett enda sådant distrikt. En bestämmelse, att firma
ej finge innehålla namnet på ort, som ej läge inom registreringsdistriktet,
funne befallningshafvanden äfven vara att förorda. — Magistraten i Visby
har lämnat min framställning utan erinran.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har tillstyrkt
mitt förslag om utsträckning af firmaskyddet till hela registreringsdistriktet
på landet. Att ombilda registreringsdistrikten utan hänsyn till
stad och landsbygd och att afsevärdt förminska deras antal torde — har
befallningshafvanden vidare anfört — företrädesvis vara en penningfråga.
Utan att samtidigt bekosta erforderlig arbetskraft kunde man nämligen
icke rimligen på en redan befintlig lokal myndighet lägga hela registreringsbördan
för ett eller flera län med dess städer och landsbygd. Men
några principiella hinder mot en sådan anordning torde ej förefinnas.
Dock ville det synas, som om, ifall meningarna tenderade därhän, det
vore klokare att taga steget fullt ut på en gång och förlägga hela rikets
firmaregisterverk hos en enda central myndighet. — Magistraterna i sistnämnda
län hafva likaledes ansett åtgärder böra vidtagas i det af mig angifna
syftet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län har anfört,
att ehuru det gifvetvis vore mest önskvärdt, att firmaskyddet utsträcktes
till hela riket, praktiska svårigheter dock torde möta härför,
men ansåge befallningshafvanden, att under alla förhållanden firmaskyddet
skulle gälla i hela legistreringsdistriktet på landet, och syntes registreringsdistrikten
böra kunna utvidgas till att omfatta hvart och ett af rikets
län. Den af mig föreslagna bestämmelsen, enligt hvilken firma ej finge
innehålla namnet å ort, som ej vore belägen inom registreringsdistriktet,
ansåge befallningshafvanden synnerligen lämplig. — Samtliga magistrater
i nu ifrågavarande län hafva tillstyrkt åtgärder i det af mig angifna
syftet.

— 1914

171

Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län har, med förklaring
att. den enda fullt verksamma åtgärden till vinnande af mitt syfte
vore öfvergång från lokal- till centralregistrering, vidare anfört, att om en
sådan åtgärd skulle möta betänkligheter, registreringsdistrikten syntes böra
inskränkas till Stockholm och länen med öfverståthållarämbetet och länsstyrelserna
som registreringsmyndigheter, i sammanhang hvarmed firmaskyddet
borde, beträffande rätt till registrering, i stället för att vara inskränkt
inom kommunen, komma att gälla inom hela registreringsdistriktet.
— Magistraterna i länet hafva likaledes uttalat sig iför utsträckning af
firmaskyddet, magistraten i Karlskrona under förordande af en lagbestämmelse,
enligt hvilken hvarje firma skulle innehålla, utom personnamn,
namnet på den kommun, där affärens hufvudkontor vore beläget.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har förklarat,
att befallningshafvanden i likhet med mig funne det vara synnerligen
önskvärdt, att redan vid registrering af firma bestämmelser funnes
gifna till beredande af mera verksamt skydd för förut bestående firmor
än hvad nu vore fallet. Den af mig anvisade utvägen för vinnande af
sådant syfte, eller utsträckning af firmaskyddet till hela registreringsdistriktet
på landet samt registreringsdistriktens ombildning till färre och
större distrikt, syntes befallningshafvanden vara den lämpligaste att beträda.
— Äfven magistraterna i nu ifrågavarande län hafva tillstyrkt min
framställning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län har
anfört, att det för vinnande af ett fullt effektivt firmaskydd obestridligen
vore ändamålsenligast att anordna centralregistrering för hela riket. En
afsevärd förbättring af nuvarande förhållanden syntes dock kunna vinnas
genom den af mig föreslagna ombildningen af registreringsdistrikten, så
att antalet distrikt minskades. I allmänhet torde därvid hvarje län med
såväl städer som landsbygd kunna utan olägenhet utgöra ett registreringsdistrikt
med länsstyrelsen såsom registreringsmyndighet. Med den ändring
af 10 § i firmalagen, att ny firma skall skilja sig från andra hos samma
registreringsmyndighet förut intagna, ännu bestående firmor, torde föreliggande
brister i lagen kunna anses i hufvudsak af hjälpta. — Samtliga
magistrater i nu ifrågavarande län med undantag af magistraten i Örnsköldsvik
hafva förklarat sig gilla syftet med min framställning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har anfört,
att registreringsmyndigheten kunde omfatta hvarje län och således jämväl
de inom länet belägna städerna, hvarigenom enligt befallningshafvandens
mening ett icke oväsentligt förbättradt firmaskydd kunde beredas och handelsregistren
sålunda komma att för hela länet, inberäknadt städerna, föras

— 1914 —

172

hos länsstyrelserna. För att kunna i handelsregistret införas skulle således
firma skilja sig från andra för samma län förut i handelsregistret
intagna, ännu bestående firmor. En sådan lagändring vore lätt att praktiskt
genomföra. På sätt jag yttrat kunde därtill med stor nytta fogas
en bestämmelse, att firma ej finge innehålla namnet å ort, som vore belägen
utom länet. — Magistraterna i länet hafva förklarat sig dela min
uppfattning om önskvärdheten af lagändring uti ifrågavarande afseende,
därvid magistraten i Mariestad dock ansett sig icke kunna biträda det af
mig framställda förslaget i vidare mån än i hvad det afser, att firma ej
skulle få innehålla namnet å ort, som vore belägen utom registreringsdistriktet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län har anfört,
bland annat, följande:

»Justitieombudsmannen har hemställt, att beträffande rätt till registrering
firmaskyddet, i stället för att vara inskränkt inom kommunen,
borde komma att gälla inom hela registreringsdistriktet. Visserligen skulle,
såsom justitieombudsmannen äfven anmärker, genom en sådan lagändring
icke till fullo afhjälpas den bristfällighet i gällande lags bestämmelser om
firmaskydd, hvaröfver nu med fullt fog kan klagas, men därmed skulle dock
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande vara så mycket
vunnet, att, så länge icke registreringen kan öfverlämnas till en för hela
landet gemensam centralmyndighet, godt skäl finnes för lagändringens vidtagande,
i all synnerhet som sådant torde kunna ske utan någon vidare
olägenhet för vederbörande registreringsmyndigheter. Det åligger nämligen
redan Konungens befallningshafvande såsom registreringsmyndighet
för landsbygden att föra alfabetiskt uppställdt register öfver registrerade
firmor. Något ökadt arbete genom förandet af ett sådant register pålades
sålunda icke. Vid bedömande, huruvida en anmäld firma finge registreras,
måste gifvetvis detta register genomgås, men det torde icke taga synnerligen
längre tid än att såsom nu måste ske genomgå registret för den
kommun, hvarinom firmans rörelse skall utöfvas.

Uppenbart är, att om de lokala registreringsmyndigheterna bibehållas,
syftet med nyssnämnda lagändring skulle yttermera befrämjas, därest
registreringsdistrikten ombildades, så att de komme att omfatta såväl stad
som land, i hvilket fåll Konungens befallningshafvande hvar för sitt län
väl blefve den myndighet, som finge sig ålagdt bestyret med registreringen.
Ehuru härigenom ökadt arbete komme att påläggas Konungens
befallningshafvande, torde sådant icke böra hindra förändringen, och några
mera afsevärda praktiska svårigheter synas icke heller i öfrigt kunna lägga
hinder i vägen för en sådan anordnings genomförande.

— 1914 —

178

I följd häraf finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
hafva något att erinra mot de i dessa hänseenden ifrågasatta ändringar
i firmalagen.

Däremot biträder Eders Kungl. Majlts befallningshafvande icke justitieombudsmannens
framställning i hvad den afser meddelande af en
lagbestämmelse, innefattande förbud att i firma upptaga namnet å ort,
som ej vore belägen inom registreringsdistriktet. Då en sådan firmabeteckning
önskas, torde det bero på, att firmans innehafvare antingen vill
försälja varor från en viss produktionsort eller ock tillverka varor af sådant
slag, som på viss ort förekomma. Något giltigt skäl för förbud, mot
dylik firmabeteckning, om den angifna orten är belägen utom registreringsdistriktet,
synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke förefinnas,
vederbörande, som kunna lida förfång genom firmans användande,
naturligtvis obeta^et att vid domstol framställa yrkande om förbud för
innehafvaren att begagna densamma.»

Magistraterna i Kristianstad och Ängelholm hafva äfvenledes uttalat
sig till förmån för syftet med min framställning. Däremot afstyrkes den
af magistraten i Simrishamn; hvad till skäl därför anförts lärer dock icke

tarfva bemötande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har yttrat,
bland annat, följande:

»De flesta firmor, som härstädes registrerats, innehålla blott innehafvarens
namn. Skulle firmaskyddet gälla inom hela registreringsdistriktet,
innebure detta en högst betydande inskränkning i rätten att använda sitt
eget namn i affärslifvet. Då om personnamnen här i landet torde kunna
sägas, att de mycket ofta äro föga individualiserande, skulle ett firmaskydd
sådant som det nämnda bereda stora svårigheter för dem, som
ämnade idka handel, att utfinna ett acceptabelt firmanamn, och de fall,
då en sökande skulle nödgas göra mera än ett fruktlöst försök innan
han lyckades få sin firma registrerad, blefve nog icke sällsynta. Ett verkligt
behof af skydd för detta slags firmor synes ej heller föreligga. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig således ej kunna tillstyrka,
att beträffande firmor, som blott innehålla innehafvarens namn, skyddet
utsträckes till hela registreringsdistriktet.

Med mera fog torde ett dylikt skydd kunna lämnas åt firmor, som
innehålla något utöfver innehafvarens namn. Det är helt visst i fråga
om sådana firmor, som den af justitieombudsmannen framhållna bristfälligheten
i gällande bestämmelser om firmaskydd gjort sig mest kännbar.

Om firmaskyddet inskränktes att afse blott sådana firmor, hvilka innehölle
annat än innehafvarens namn, kunde det enligt Eders Kungl. Maj:ts

— 1914 —

174

befallningshafvandes förmenande till gengäld utsträckas lokalt. I detta
hänseende har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tänkt sig följande
anordning. Registreringsmyndigheterna, hvilka förblifva desamma som nu,
afiämna till Eders Kungl. Maj:ts patent- och registreringsverk förteckningar
öfver förut registrerade, ej aiförda firmor af ifrågavarande slag
samt underrätta sagda verk om sedermera skedda registreringar och afföringar
af sådana firmor. På grundvalen af dessa uppgifter föres i patentoch
registreringsverket förteckning öfver firmorna för hela riket. Då till
den lokala myndigheten inkommer ansökan om registrering af firma, som
innehåller något utöfver innehafvarens namn, skall hos patent- och registreringsverket
omedelbart göras förfrågan, huruvida en så benämnd firma
enligt den hos verket förda förteckningen registrerats. Efter erhållet besked
från verket pröfvas ansökningen af den lokala myndigheten. Den
tidsutdräkt, som för pröfning af ansökning blefve eif följd af förfrågningen
hos patent- och registreringsverket, torde vara utan betydelse.
Gifvetvis borde sökanden vara oförhindrad att själf på förhand från patentoch
registreringsverket införskaffa intyg därom, att den tillämnade firman
ej förut registrerats. Syftemålet att lämna ett effektivt skydd för de firmor,
som däraf äro i verkligt behof, synes kunna ernås genom den af
Eders Kungl. Maj:t befallningshafvande föreslagna anordning. Intet hindrar
ju att utsträcka skyddet att omfatta äfven firmor, som registrerats i
förenings- och aktiebolagsregister. En sådan utsträckning betingade blott,
att länsstyrelserna lämnade underrättelser till patent- och registreringsverket
om registrerade föreningar. Skulle det visa sig, att arbetet med
förteckningarnas förande i patent- och registreringsverket och med underrättelserna
därifrån blefve under tidernas lopp alltför betungande, kunde
ju förteckningarna för en viss period, exempelvis två år, tryckas och utdelas
till de lokala registreringsmyndigheterna. Granskningen af förteckningarna
inom verket komme i sådant fall att omfatta högst två år.

För den händelse den af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna
anordning för beredande af skydd för firmor, som innehålla annat
än innehafvarens namn, ej skulle finnas kunna eller böra genomföras, får
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anföra, att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke har något att erinra mot utsträckande af skyddet
för dylika firmor att gälla inom hela registreringsdistriktet. Mera tveksam
ställer sig Eders Kungl. Majts befallningshafvande inför förslaget om
registreringsdistriktens ombildning, såsom justitieombudsmannen jämväl
ifrågaställt. Då emellertid det ej kan förnekas, att firmaskyddet därigenom
främjades, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej böra uttala
sig emot en sådan ombildning.»

— 1914 —

175

Med undantag af magistraten i Landskrona, hvilken dock ej angifvit
något skäl för sin mening, hafva alla magistrater i Malmöhus län i större
eller mindre utsträckning gillat de af mig ifrågasatta ändringarna i firmalagen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län har funnit
sig icke kunna i vidare mån tillstyrka min framställning, än såvidt den
afser en lagbestämmelse, enligt hvilken firma ej må innehålla namnet å
ort, som är belägen utom den kommun, inom hvilken firman registrerats.
— Magistraten i Gäfle har anfört, att magistraten, hvars egen erfarenhet
i förevarande ämne upprepade gånger gifvit anledning till kritik af hithörande
föreskrifter, vore med mig fullt ense däri, att ändring i den af
mig föreslagna riktningen vore af behofvet påkallad. — Magistraten i Söderhamn
har för vinnande af det utaf mig angifna syftet anvisat den utvägen,
att i firmalagen skulle införas ett stadgande, att om firma, som
anmält sig till idkande af rörelse å en ort, jämväl ville bedrifva sådan
inom ort, tillhörande annat registreringsdistrikt, anmälan därom skulle
göras hos vederbörande myndighet inom sistnämnda distrikt ej blott såsom
nu vore föreskrifvet, då rörelsen komme att stå under själfständig förvaltning,
utan jämväl för det fall, att rörelsen komme att i förvaltningshänseende
lyda under hufvudkontoret. — Magistraten i Hudiksvall har förordat
registreringens öfverflyttande på en central myndighet.

Däremot har min framställning afstyrkts af öfverståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Alfsborgs, Värmlands
och Västerbottens län. Af samtliga magistrater i dessa län hafva
endast två delat ifrågavarande länsstyrelsers mening.

Såsom skäl mot mitt förslag, att firmaskyddet beträffande rätt till
registrering skulle, i stället för att vara inskränkt inom kommun, komma
att gälla inom hela registreringsdistriktet, har hufvudsakligen anförts: att
en dylik utsträckning af firmaskyddet saknade betydelse för det största
antalet af registreringsdistrikten, nämligen städerna, hvilka hvar och en
ju utgjorde blott en kommun; att förslagets genomförande skulle förorsaka
länsstyrelserna afsevärdt besvär; att det icke kunde anses berättigadt att
utsträcka rättsskyddet för en registrerad firma så långt, att en person,
som bure lika namn med en inom annan kommun redan registrerad firmas
beteckning, däraf skulle vara förhindrad att till sin firma antaga eget
namn; att något förfång för vederbörande näringsidkare i det stora flertalet
fall icke kunde uppstå af liknande firmateckningar inom olika socknar,
åtminstone ej då personer med samma namn utöfvadc helt olika näringar;
och att ingen, som skulle träda i förbindelse med en firma, torde,
äfven om firman vore aldrig så välkänd, underlåta att taga reda på, i

— 1914 —

176

hvilken kommun den vore registrerad, och således jämväl om det vore
samma firma, som han afsåge.

Uppenbarligen kunna dessa skäl icke tillmätas betydelse. Jag vill här
endast erinra, att Stockholm med dess stora invånareantal och lifliga alfärs 7

verksamhet utgör ett enda registreringsdistrikt och att olägenheter häraf
icke försports. Erfarenheterna från hufvudstaden torde fastmera kunna
åberopas till stöd för min mening att, liksom i fråga om stad firmaskyddet
utan hänsyn till stadens storlek gäller inom hela staden, d. v. s. hela
registreringsdistriktet, äfven beträffande landsbygden skyddet bör i motsvarande
grad utsträckas.

Den af sistnämnda sex länsstyrelser jämte öfverståthållaräinbetet gjorda
hemställan om afslag å min framställning, i hvad den afser ombildning af
registreringsdistrikten, har motiverats därmed, att fördelarna af en sådan
ombildning knappast uppvägde de olägenheter, som vore förbundna med
indragning af inemot ett hundratal registreringsdistrikt, och den osäkerhet
i fråga om registrering af nya firmor, som under en sannolikt lång
tid blefve en följd af omregleringen; samt att en dylik omreglering i öfrigt
skulle medföra olägenheter, närmast lika dem, som hela rikets förenande
till ett enda registreringsdistrikt under en central myndighet kunde
föranleda.

Hvad sålunda mot mitt förslag anförts är tydligen icke af beskaffenhet
att kunna rubba min mening om önskvärdheten af dess genomförande.
I afseende härå vill jag här endast framhålla, att en eventuell ombildning
af registreringsdistrikten icke synes böra omfatta rikets största städer.

Såsom nämnts hafva öfverståthållaräinbetet och sex länsstyrelser jämväl
tagit afstånd från min tanke om lämpligheten af en bestämmelse, enligt
hvilken firma ej skulle få innehålla namnet å ort, som vore belägen
utom registreringsdistriktet. Till stöd härför har anförts hufvudsakligen
följande: Det vore i många fall fullt berättigadt att genom tillfogandet af
ortsnamnet antyda förda varors ursprung eller beskaffenhet. Då för närvarande
hvarje stad utgjorde ett särskildt registreringsdistrikt, skulle, om
den ifrågasatta bestämmelsen tillkomme, ingen firma i en stad få innehålla
namn på annan ort, hvilket förhållande skulle förorsaka svårigheter,
som icke uppvägdes af de med bestämmelsen förenade fördelar. Olägenheter
skulle uppkomma just för äldre firmor, som man med bestämmelsen
ville skydda. Det hände nämligen ofta, att en äldre väl inarbetad firma
af olika anledningar flyttade sin rörelse från en ort till en annan. Att
nödgas ändra firmabeteckningen skulle ofta medföra svårbotlig skada för
rörelsen. Därför bibehölles i regeln firman, äfven om den innehölle namnet
å den tidigare hemorten. Bestämmelsen i fråga skulle utgöra hinder

— 1914 —

177

för en kommissionsaffär att i sin firma upptaga namnet å den inom annat
registreringsdistrikt belägna hufvudaffär, hvars fabrikater den förde i
marknaden. För länsstyrelserna med deras omfattande registreringsdistrikt
vore det svårt att bedöma, huruvida icke å länets hela landsbygd verkligen
funnes en ort med det namn, som inginge i den för registrering
anmälda firman.

Med afseende å de invändningar, som sålunda gjorts mot den af mig
ifrågasatta bestämmelsen, vill jag här endast framhålla, att den naturligtvis
ej behöfver och ej heller bör vara ovillkorlig. Den bör t. ex. ej vinna
tillämpning å redan registrerade firmor, och den bör ej utgöra hinder mot,
att med behörigt tillstånd i en firma ingår annat firmanamn, äfven om
detta i sin ordning innefattar namn på ort utom registreringsdistriktet.
Vidare svnes hänsyn ej böra tagas till annat än svenska ortsnamn.

Att syftet med min framställning måste anses beaktansvärdt, har jag
funnit framgå icke allenast af den omständigheten, att ej mindre än aderton
länsstyrelser likasom nästan alla magistraterna, enligt hvad ofvan visats,
uttalat sig för ökadt firmaskydd, än äfven och framförallt af den ställning,
de i ärendet hörda handelskamrarna, hvilka ju framför andra måste
betraktas såsom målsmän för handeln, intagit till saken.

Stockholms handelskammare har sålunda uttalat sin lifligaste anslutning
till tanken på en utsträckning af skyddet för firmanamn.

Smålands och Blekinge handelskammare har anfört, bland annat, följande:
»Alla torde vara ense därom, att nu gällande föreskrifter och anordning
för registrering af enskild mans eller handelsbolags firma icke
innebära tillräckligt skydd mot afsiktligt eller oafsiktligt intrång i annans
näring, mot oreda och misstag i affärskorrespondens. Den af justitieombudsmannen
anmärkta bristen, att för registrering anmäld firma granskas
endast i förhållande till andra i samma kommun förut anmälda firmor,
frestar till illojal konkurrens och kan ingalunda uppvägas af den numera
gifna rättigheten för äldre firmor att genom domstolsförhandling få för
firman skadlig registreringsåtgärd upphäfd.»

Skånes handels-, industri- och sjöfartskainmare likasom handelskammaren
i Göteborg hafva, med förordande af centralregistrering, alternativt
uttalat sig för, att de nuvarande registreringsdistrikten måtte utan hänsyn
till stad och landsbygd ombildas och till antalet minskas, att firmaskyddet
beträffande rätten till registrering måtte utsträckas att gälla inom hela
registreringsdistriktet, och att bestämmelse måtte utfärdas, enligt hvilken
finna ej skulle få innehålla namnet å ort, som ej vore belägen inom registreringsdistriktet.

23 — Justitieombudsman!t erm ämbctsberättelse till 1914 års Riksdag.

178

Örebro läns handels- och industrikammare har i sistnämnda två hänseenden
anslutit sig till min mening.

Södra Älfsborgs läns industri- och handelskammare har hemställt om
omarbetning af ifrågavarande lag i enlighet med hvad jag förordat.

Handelskammaren i Gäfle har tillstyrkt mitt förslag, att vid registrering
af firma hänsyn skulle tagas till samtliga förut införda firmor inom
hela registreringsdistriktet. Enligt handelskammarens mening skulle det
härigenom, utan nämnvärd ökning af registreringsmyndighetens besvär och
utan olägenhet för näringsidkarne, i de flesta fall förebyggas, att en firma
registrerades, oaktadt den vore förvillande lik namnet å en redan registrerad
firma i en närbelägen kommun.

Gottlands handels- och sjöfartskammare har förordat ett för hela riket
gemensamt handelsregister.

Slutligen må framhållas, att Mariestads köpmannaförening och Skara
handelsförening, hvilka äfven afgifvit yttrande i ärendet, uttalat sig till
förmån för syftet med min framställning.

Då den genom Eders Ivungl. Maj:ts föranstaltande åstadkomna utredning
alltså lärer få anses hafva ådagalagt behofvet af utsträckt firmaskydd,
får jag, under åberopande af min föregående skrifvelse i ämnet, hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, genom hvilka åtgärder
ifrågavarande syfte lämpligast må kunna vinnas. Särskildt med hänsyn
till de skiftande meningarna angående ändamålsenligaste sättet för frågans
lösning, tillåter jag mig tillika hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, innan
beslut meddelas i ärendet, måtte däri höra jämväl kommerskollegium.x>

Magistratskungörelsers införande i tidning.

1 detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag, sid. 168

o. f.) har min företrädare i justitieombudsmansämbetet den 19 februari
1913 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse af följande lydelse:

»I underdånig skrifvelse den 13 november 1907 gjorde jag framställning
om ändring af de i 66 § af förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862 intagna bestämmelserna angående kungörande i tidning
af tid och ort för granskning af debiterings- och uppbördslängd, i
syfte att dessa bestämmelser matte dels förtydligas dels ock bringas i öfverensstämmelse
med andra hithörande föreskrifter.

Sedan ifrågavarande framställning gjordes, har jag genom vissa hos

— 1914 —

179

mig framburna klagomål kommit till insikt om önskvärdheten af en mera
vidtgående reform beträffande kungörelseförfarandet. Klagomålen hafva
gått ut därpå, att vederbörande magistrat, som enligt nu gällande bestämmelser
äger beslutanderätt i fråga om val af tidning för införande af kungörelser
angående stadens angelägenheter, skulle visat benägenhet att i
förevarande afseende föredraga den tidning, hvilkens åskådning närmast
öfverensstämde med magistratsledamöternas egen. För min del tror jag
ingalunda, att beskyllningar af dylik art äga egentligt fog. När en stads
kungörelser införas i viss tidning med förbigående af annan tidning med
olika partifärg, ehuru den senare har större läsekrets, torde detta hafva
sin naturliga orsak däri, att magistraten, som sedan gammalt låtit införa
sina kungörelser i den förra tidningen, ansett ett ombyte icke vara motiveradt
allenast därmed, att samma tidning sedermera öfverflyglats af en
annan i fråga om prenumerantantalet.

Emellertid lärer det ligga i förhållandets natur, att så länge magistrat
har oinskränkt makt bestämma tidning, hvari kungörelser angående stadens
angelägenheter skola införas, magistraten ock lätt kan blifva utsatt för
misstanke att vilja af partiskäl gynna viss tidning. Detta kan i min tanke
icke anses tillfredsställande, då det naturligtvis måste ligga stor vikt deruppå,
att magistratens opartiskhet är höjd öfver hvarje tvifvel. Jag tilllåter
mig därför hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida ej bestämmanderätten uti ifrågavarande afseende lämpligen
borde öfverlämnas åt stadens invånare själfva, d. v. s. åt stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga.»

Redogörelse för utgången af framställningar hos Kungl. Maj:t.

Sättet för pröfning af skadeståndsanspråk emot statens järnvägars personal.

1 en till Kungl. Maj:t ingifven skrift gjorde styrelsen för svenska
järnvägsmannaförbundet framställning om sådan ändring i gällande tjänstgöringsreglemente
för statens järnvägar, att hvarken skadeståndsplikt eller
skadeståndsbelopp måtte kunna gent emot statens järnvägars personal fastställas
af annan myndighet än de allmänna domstolarna.

Därefter aflät justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t särskilda skrilvelser
i ämnet den 25 februari 1911 och den 10 februari 1912 (se härom
ämbetsberättelserna till 1912 års Riksdag, sid. 230 o. f., samt till 1913

— 1911

180

års Riksdag, sid. 253 o. f.). I dessa skrivelser framhöll justitieombudsmannen,
hurusom enligt de bestämmelser, som gällde beträffande skadad
eller förkommen materiel vid armén, fråga om ersättning skulle hänskjutas
till domstol, så framt ej vederbörande vore villig att erlägga full ersättning
eller det vore uppenbart, att kronan själf borde vidkännas skadan.
Den här uttalade principen fann justitieombudsmannen vara riktig och böra
tillämpas jämväl i afseende å statens järnvägar.

Efter det järnvägsstyrelsen yttrat sig i ärendet, hemställde justitieombudsmannen
i en senare till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse (se denna
ämbetsberättelse, sid. 165 o. f.) alternativt om meddelande af en bestämmelse
i en af styrelsen förordad riktning med ett tillägg om förhör i
närvaro af ombudsmannen hos styrelsen eller vederbörande distriktssekreterare.

I ärendet har Kungl. Maj:t den 11 juli 1913 förordnat, att, om fråga
uppstår om ersättning till statsverket på grund af att något statens järnvägar
tillhörigt eller i dess vård lämnadt gods genom någon linjepersonalen
tillhörande tjänstemans förvållande förkommit eller skadats, den felande
må kunna förpliktas att ersätta skadan genom afdrag å aflöningen, dock
att sådant afdrag ej må den felande åläggas, med mindre han medgifver
ersättningsbeloppet eller, i annat fall, efter förhör under ledning af ombudsmannen
hos järnvägsstyrelsen eller vederbörande distriktssekreterare
blifvit till fullo ådagalagdt, att han vållat skadan, samt att densamma uppgår
till minst det ifrågasatta afdragets belopp.

Värnpliktstid och a flöningsfurhöjning.

I anslutning till en artikel i första häftet för år 1911 af tidskriften
»hrån svenska statsförvaltningen» ifrågasatte justitieombudsmannen i en
till Kungl. Maj:t den 2 mars 1911 aflåten skrifvelse, att i aflöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar skulle göras ändring, i syfte
att värnpliktstid skulle inräknas i den tjänstgöringstid, som berättigade till
arfvodesförhöjning. (Se ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag, sid. 238

o. f.). I samma skrifvelse erinrade justitieombudsmannen, att förevarande
spörsmål syntes hafva betydelse icke allenast beträffande statens järnvägar
utan äfven i fråga om andra områden af statsförvaltningen.

Genom kungl. kungörelsen angående rätt för vissa befattningshafvare
att. för aflöningsförhöjning tillgodoräkna sig tid, hvarunder tjänstledighet
åtnjutits för fullgörande af värnplikt, den 4 juli 1913 har Kungl. Maj:t
i enlighet med beslut af Riksdagen förordnat, att i alla de fall, där för

— 1914 —

181

civil ordinarie befattningshafvare aflöningsförhöjning må äga rum efter viss
tids tjänstgöring, honom icke må föras till last tid, hvarunder han åtnjutit
ledighet för fullgörande af värnplikt. Tillika har Kungl. Maj:t i samma
kungörelse förordnat, att jämväl i fråga om civila extra befattningshafvare
motsvarande bestämmelse skall vara gällande.

Brottmålsdomarbefattning en i Norrbottens län.

I skrifvelse af den 30 september 1907 (se ämbetsberättelsen till
1908 års Riksdag, sid. 149 o. f.) framlade justitieombudsmannen inför
Kungl. Maj:t vissa förhållanden rörande rikets två brottmålsdomare och
grunderna för deras aflöning. Justitieombudsmannen ifrågasatte därvid,
huruvida brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län borde bibehållas.
Därest emellertid ändring härutinnan funnes icke böra äga rum,
förordade justitieombudsmannen, att med befattningen måtte förenas dels
rätt till reseersättning och traktamente för expeditionsdagar dels ock ett
fast årligt arfvode af skälig storlek. Enahanda grunder för afiöningen
ansåg justitieombudsmannen böra tillämpas i afseende å brottmålsdomarbefattningen
i Jämtlands län.

Sedan därefter Kungl. Maj:t, som fann sistnämnda befattning böra
indragas och därför lät frågan om afiöningen för samma befattning förfalla,
1 i statsverkspropositionen till 1910 års Riksdag föreslagit nya bestämmelser
angående afiöningen till brottmålsdomaren i Norrbottens län,
blef propositionen i denna del af Riksdagen afslagen. (Jämför ämbetsberättelsen
till 1911 års Riksdag, sid. 252).

Den 21 februari 1912 (se ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag,
sid. 169 o. f.) aflät justitieombudsmannen till Kungl. Maj:t i samma ämne
en skrifvelse, däri justitieombudsmannen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte
taga under förnyad ompröfning frågan, huruvida möjlighet förefunnes för
indragning af brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län, hvarförutom
justitieombudsmannen, under förutsättning att indragning icke skulle kunna
ske, hemställde, att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga förslag
till ändring af de med befattningen förenade löneförmåner i enlighet med
justitieombudsmannens tidigare framställning i ämnet.

I anledning af förslag, som Kungl. Maj:t i detta ämne framlagt i
statsverkspropositionen till 1913 års Riksdag, har nämnda Riksdag beslutit,
att under åren 1913, 1914 och 1915 må från det under andra hufvud Befattningen

indrogs sedermera från och med den 1 augusti 1913.

— 1914 —

182

titeln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter
för rannsakningar med häktade till t. f. brottsmålsdomaren i Norrbottens
län utgå dels ett årligt arfvode af 1,200 kronor, dels 25 kronor för hvarje
af honom för sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde
under lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente, dock med iakttagande att
dagtraktamente ej må beräknas för dygn, hvarunder förrättning ägt rum,
dels ock traktamente af 16 kronor för hvar och en af två expeditionsdagar
för hvarje hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting.

AflöningsUteln ortstilläggs inverkan vid beräkning af stämpelafgiften
för fullmakt eller annan handling, hvarigenom tjänst tillsättes.

Få sätt framgår af ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag (sid. 189

o. f.) gjorde justitieombudsmannen år 1912 i anledning af en skrifvelse
från styrelsen för posttjänstemännens förening hos Kung]. Maj:t framställning
om revision af stämpelförordningens stadganden å ifrågavarande
område m. m.

Genom 4 § i förordningen om ändrad lydelse af vissa uppräknade
§§ i 1908 års stämpelförordning den 12 september 1913 har sedermera
stadgats, att vid stämpelbeläggning af handling, hvarom i paragrafen är
fråga, i intet fall stämpel skall beräknas å ortstillägg (dyrortstillägg, kallortstillägg),
som enligt gällande lönestat åtnjutes af ämbets- eller tjänsteman
vid beskickningar eller konsulat eller åtföljer tjänst, hvars innehafvare
år underkastad skyldigheten att efter vederbörande ämbetsmyndighets bepröfvande
låta förflytta sig till tjänstgöring från ort till annan, eller hvars
utgående eljest är af oviss eller mera tillfällig natur.

Inskränkning af kronans rätt till frihet från expeditionslösen

i vissa fall.

Sedan häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga Anton Wetterling
i en till justitieombudsmannen insänd skrifvelse framhållit det för
vederbörande domare betungande i att utan ersättning behöfva för kronans
räkning utskrifva expedition i ett vidlyftigt mål om bättre rätt till grund,
strömfall, vatten och fiske i Dalälfven, hemställde justitieombudsmannen i
en till kungl. Maj:t den 15 juli 1912 aflåten skrifvelse (se ämbetsberättelsen
till 1913 års Riksdag, sid. 200 o. f.), huruvida icke en ändring af

— 1914 —

183

13 § i expeditionslösensförordningen i den af häradshöfdingen Wetterling
antydda riktningen kunde anses af omständigheterna påkallad.

Genom kungl. kungörelsen den 20 december 1912 om ändrad lydelse
af 13 § i förordningen angående expeditionslösen har föreskrifvits, att den
i nämnda paragraf för kronan stadgade befrielse icke äger rum, bland
annat, i sak, som angår kronans rätt till strömfall.

Antalet ledamöter i häradsnämnd.

1 en till Kungl. Maj:t den 3 maj 1901 aflåten skrifvelse anförde
Riksdagen i anledning af enskilda motionärers förslag, att Riksdagen i
princip gillade, att nämndemansantalet skulle i alla tingslag begränsas till

12. Af praktiska skäl fann emellertid Riksdagen det ej vara lämpligt att
öfverallt genomföra denna begränsning, utan ansåg Riksdagen, att det
fortfarande såsom förut borde bero på Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida
och i hvilken mån en nedsättning af nämndemännens antal i de genom
sammanslagning uppkomna tingslagen borde äga rum. I sammanhang
härmed anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvilken
mån nämndemännens antal, där det öfverstege 12, lämpligen kunde nedbringas,
samt utfärda de bestämmelser därom, till hvilka utredningen
kunde föranleda.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 22 juli 1912 (se ämbetsberättelsen
till 1913 års Riksdag, sid. 202 o. f.) yttrade sig justitieombudsmannen
efter åtskilliga häradshöfdingars hörande i den af Riksdagen sålunda
väckta frågan. Genom beslut den 13 juli 1913 förordnade Kungl.
Maj:t i anledning af Riksdagens framställning och i enlighet med justitieombudsmannens
uttalande, att antalet nämndemän skulle i följande tingslag
nedbringas sålunda: i Uppsala läns norra domsagas tingslag till 36, i
Gamla Norbergs och Vagnsbro tingslag inom Västmanlands norra domsaga
till 18, i Gästriklands domsagas västra tingslag till 12, i samma domsagas
östra tingslag jämväl till 12, i Nysätra tingslag inom Västerbottens
mellersta domsaga likaledes till 12, i Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo
och Memmings domsagas tingslag till 24, i Tveta, Vista och Mo domsagas
tingslag äfvenledes till 24, i Flundre, Väne och Bjärke domsagas tingslag
till 20 samt i Vadsbo södra domsagas tingslag till 12.

Magistratskungörelser.

I en år 1907 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse (se ämbetsberättelsen
till 1908 års Riksdag, sid. 168 o. f.) gjorde justitieombudsmannen hos Kungl.

— 1914 —

184

Maj:t framställning om ändring af gällande bestämmelser om vissa magistratskungörelsers
införande i tidning. Framställningen afsåg hufvudsakligen,
att berörda kungörelser måtte införas i dem af stadens nyhetstidningar,
som lästes af en afsevärd grupp bland stadens skattskyldiga invånare.
I en till Kungl. Maj:t år 1913 aflåten skrifvelse (se denna ämbetsberättelse,
sid. 178 o. f.) hemställde justitieombudsmannen, huruvida ej
rätten att bestämma, i hvilka tidningar ifrågavarande kungörelser skulle
införas, lämpligen borde öfverlämnas åt stadens invånare själfva.

Efter proposition till 1913 års Riksdag har den 13 juni 1913 utfärdats
lag om ändrad lydelse af vissa uppräknade paragrafer i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862. Därigenom har i 15 §
af nämnda förordning stadgats, att kallelse till allmän rådstuga, hvilken
skall införas i en eller flera ortstidningar, skall intagas i sådana tidningar,
som genom spridning inom olika grupper af stadens invånare bringa kallelsen
till de flestas kännedom. Enahanda bestämmelse gäller enligt 66 §
om där omtalade kungörelser rörande debiterings- och uppbördslängd.

Framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet
i fråga om inställande för häradsrätt af personer,

som häktats för brott. 1

1 förordningen den 10 april 1810 är stadgadt, att domaren på landet
bör hålla rannsakning med häktade personer inom tre veckor, efter det
domaren fått underrättelse om häktningen.

På senare tider hafva flera gånger förslag väckts om ändring i detta
gamla stadgande. Så föreslog Kungl. Maj:t i sitt vid 1886 års riksdag
framlagda störa förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål,
att rannsakningen i regeln skulle börjas inom tio dagar, efter det hos
häradsrätten eller domaren anmälts, att målet mot den häktade hänskjutits
till domstol. Detta förslag blef dock af Riksdagen afslaget. Vid 1900
års riksdag behandlades frågan ånyo, men äfven då förföll densamma.
Sedermera aflät emellertid Riksdagen den 13 april 1904 till Kungl. Maj:t
en skrifvelse med begäran om ett förslag till lagbestämmelser, ägnade att
åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade
personers inställande för domstol och företagande af fortsatt rannsakning
med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras. Och i denna
skrifvelse anförde Riksdagen i ifrågavarande hänseende, att den i 1810 års

— 1914 —

185

förordning stadgade tiden af tre veckor borde kunna minskas till fjorton
dagar, dock med undantag för vissa orter inom landet, där tiden fortfarande
borde få utsträckas till tre veckor.

I samma 1904 års skrifvelse framställde Riksdagen i öfrigt följande
önskemål. Riksdagen erinrade om den fara för den personliga frihetens
obehöriga kränkning, som vore förenad därmed, att lagen ej fastställt
någon bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om häktnings
verkställande ej finge uppskjutas. Och förklarade Riksdagen sig anse, att
såsom allmän regel borde härutinnan stadgas, att anmälan om häktning
borde utan uppskof göras hos vederbörande domstol. Undantagsvis borde
dock ett anstånd af fjorton dagar vara inedgifvet samt med afseende å
särskildt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre anstånd.
Vidare uttalade Riksdagen sig för, att rådstufvurätt, som nu enligt 1810
års förordning är skyldig att företaga rannsakning med häktad person inom
åtta dagar efter det anmälan om häktningen ingått, borde redan inom
fyra dagar efter nämnda anmälan hålla rannsakningen. Därjämte borde
enligt Riksdagens mening bestämmelser meddelas äfven om den tid, inom
hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med häktad person, därest
målet behöfde uppskjutas.

Det genom 1904 års skrifvelse hos Kungl. Maj:t anmälda ärendet är
på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Af Kungl. Maj:t i ärendet infordrade
utlåtanden från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i länen hafva emellertid inkommit tillika med ett flertal af öfverståthållarämbetet
och vissa befallningshafvande införskaffade yttranden
från andra myndigheter. Af den sålunda verkställda utredningen bekräftas
hvad Riksdagen i sin skrifvelse själf uttalade, nämligen att den föreliggande
frågan ej kunde på ett fullt tillfredsställande sätt lösas utan i
samband med en reform af den svenska straffprocessen i dess helhet, men
utredningen gifver ock vid handen, att den af Riksdagen nu ifrågasatta
reformen sannolikt kommer att stöta på stora svårigheter. Många skiftande
förslag framläggas i ämnet af de hörda myndigheterna. Öfverståthållarämbetet
framhåller såsom sin mening, att man ej kan stanna vid
de af Riksdagen framförda önskemålen, utan att en mera omfattande reform
måste anses påfordrad, i hvilket hänseende öfverståthållarämbetet
förordar, att för Riksdagen måtte framläggas förslag till lag om förberedande
undersökning i brottmål samt om häktning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ofvanberörda år 1886 framlagda förslag, öfverståthållarämbetet
anför härom, bland annat, följande: »Att inskränka förändringen
till bestämmelse angående den tid, inom hvilken anmälan om häktning
skall göras hos domstol, samt förkortning af den tid, inom hvilken

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberät.else till 1914 års Riksdag.

186

rannsakning skall af domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas,
synes mindre tjänligt. Det erkända behofvet af fullständigare och bättre
föreskrifter fylles uppenbarligen icke därmed. Det blir ock svårt att öfverskåda,
hvilken verkan en sådan ändring af en eller annan föreskrift kommer
att medföra. I allmänhet torde det väl få erkännas, att såväl det
allmännas som den häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden,
som röra brottet, utredas och den bevisning, som finnes, samlas
och ordnas, innan rannsakningen af domstolen företages. Därigenom
främjas just möjligheten af en snabb och fullständig rannsakning i "målet.
Så vidt möjligt undvikes därvid uppskof med dess afdömande.» —Af flera
utaf de hörda myndigheterna upptages till behandling den i Riksdagens
skrifvelse ej alls berörda frågan om rätt att anhålla och taga i förvar för
brott misstänkta personer, och framhålles i flera yttranden nödvändigheten
däraf, att lagbestämmelser i detta ämne utfärdas. Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län uttalar härutinnan, att han finner frågan,
huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas i förvar
för den förberedande undersökningen, huru länge han får för detta ändamål
kvarhållas, hvarest han under tiden skall förvaras och huru därunder
skall med honom beträffande hans underhåll och i andra afseenden
förfaras, vara vida mera beaktansvärd än spörsmålet om tiden, inom hvilken
anmälan om häktningen skall göras hos domstolen. Öfverhufvud får
man af myndigheternas i ärendet afgifna yttranden den uppfattningen,
att det af Riksdagen till Kungl. Maj:t hänskjutna ärendet i själfva verket
är af större omfattning än af Riksdagens skrifvelse synes framgå, och att
frågan om förundersökningens rätta ordnande är en under nuvarande förhållanden
mycket svårlöst fråga. Det har därför synts mig vara att befara,
att de af Riksdagen i 1904 års skrifvelse ifrågasatta lagbestämmelserna
ej skola komma till stånd förrän i sammanhang med den stora
rättegångsreformen, och att den nu föreslagna reformen följaktligen skall uppskjutas
till en oviss framtid. Och med anledning häraf har jag trott mig
böra genom förevarande framställning underställa Riksdagens pröfning,
huruvida det ej kunde anses lämpligt att snarast möjligt och oberoende
af mera svårlösta frågor söka åstadkomma en ändring af ofvanberörda bestämmelse
i 1810 års förordning, att rannsakning med häktad person
skall af häradsrätt företagas inom tre veekor, efter det domaren erhållit
underrättelse om häktningen. Det af Riksdagen härutinnan väckta förslaget
om förkortning af nämnda tid till fjorton dagar har vunnit understöd
af nästan alla länsstyrelserna, och den reformen är ju äfven synnerligen
enkel att genomföra. Enligt Riksdagens förslag skulle, såsom ofvan
nämnts, för vissa orter tre veckors anstånd fortfarande medgifvas. En

— 1914 —

187

närmare undersökning härutinnan skulle emellertid otvifvelaktigt komma
att visa, att ett längre anstånd än fjorton dagar endast i ett fåtal domsagor
finge anses behöfligt. — Jag har ansett mig ej böra här upptaga
frågan om en motsvarande ändring af 1810 års förordning, så vidt angår
rådstufvurätternas rannsakningar med häktade personer, emedan flera länsstyrelser
under åberopande af, såsom det synes, goda skäl afstyrkt Riksdagens
framställning i denna del.

Vid bedömandet af frågan om förkortning af den för landsbygden
i förevarande hänseende gällande tiden af tre veckor bör ihågkommas, att
garantierna mot obehöriga häktningar i vårt land icke äro mycket starka.
Det måste därför vara af synnerlig vikt, att domstolen så snart som möjligt
sättes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunna för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hafva varit
med skäl företagen, men domstolen i allt fall på grund af det förändrade
skick, hvari saken för domstolen föreligger, finner skäl att lösgifva den
häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall är det uppenbarligen angeläget,
att häktade personer skyndsammast inställas inför domstol.

Den af Riksdagen i förevarande hänseende ifrågasatta förkortningen
af den i 1810 års förordning stadgade tiden af tre veckor till fjorton dagar
kan visserligen synas ej vara mycket afsevärd. Men då genom en sådan
ändring med säkerhet skulle vinnas, att årligen många häktade personer,
för hvilkas kvarhållande i häkte laga skäl ej föreligga, skulle blifva
af häradsrätterna lösgifna flera eller färre dagar tidigare än hvad nu
är fallet, och då för öfrigt ingen för brott häktad person, han må vara
skyldig eller oskyldig, bör hållas i rannsakningshäkte längre än nödigt är,
borde°en dylik enkel reform ej behöfva ytterligare fördröjas år. efter år.
Enligt hvad som blifvit upplyst under förevarande ärendes tidigare behandling
inom Riksdagen lösgåfvo häradsrätterna vid första rannsakningen
266 häktade personer år 1896, 246 år 1897 och 307 år 1898. Denna statistik
är visserligen numera tämligen gammal, men någon anledning finnes
nog ej att antaga, att förhållandena i ifrågavarande hänseende på senare
tider väsentligen förändrats i sådan riktning, att nämnda siffror nu
skulle vara för höga. Tvärtom torde med föranledande af lagen den 22
juni 1906 angående villkorlig straffdom under de senare åren ännu
flera häktade personer hafva blifvit frigifna vid första rannsakningen än
förut. Nu förhåller det sig naturligtvis så, att många af de häktade personer,
som af häradsrätt lösgifvas vid första rannsakningen, då varit häktade
allenast en eller ett par veckor eller kanske allenast några dagar. En
förkortning från tre veckor till fjorton dagar af tiden, inom hvilken domaren
måste efter underrättelse om häktningen hålla rannsakning med den

— 1914 —

188

häktade, skulle således ingalunda i alla de fall, då häktad person af häradsrätt
lösgifves vid första rannsakningen, hafva någon betydelse. Men det
kan, såsom ofvan anförts, med visshet antagas, att en dylik förkortning
af berörda tid skulle årligen för ett stort antal häktade personer, som af
häradsrätt frigifvas vid första rannsakningstillfället, betyda en förkortning
af deras häktningstid, det vill med andra ord säga en minskning af det
oförskylda lidande, som de nu måste underkasta sig i följd af den ofullkomlighet,
som vidlåder vår processlagstiftning.

På flera orter inom landet råder den seden, att då någon häktas, som
skall rannsakas vid häradsrätt, vederbörande åklagare ej direkt underrättar
häradshöfdingen om häktningen, utan sänder meddelandet härom till
Konungens befallningshafvande, som i sin ordning underrättar häradshöfdingen.
På sådant sätt fördröjes ju på dessa orter i många fall den första
rannsakningen onödigtvis. Det synes därför vara skäl att i sammanhang
med den ifrågasatta ändringen af 1810 års förordning föreskrift meddelas
därom, att häradshöfdingen omedelbart skall af åklagaren underrättas om
häktningen. I skrifvelse den 31 december 1902 har dåvarande justitieombudsmannen
gjort en framställning till Kungl. Maj:t i sådant syfte, och
är det ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Skulle, på sätt ofvan ifrågasatts, bestämmelser varda utfärdade till
åstadkommande af större skyndsamhet beträffande häktade personers inställande
för häradsrätt, kunde i sammanhang därmed lämpligen bestämmelser
meddelas om den tid, inom hvilken underrätt bör fortsätta rannsakning
med häktad person, därest icke särskilda omständigheter påkalla
längre uppskof. Härom saknas stadganden för närvarande.

På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade
att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, i fråga
om inställande för häradsrätt af personer, som häktats
för brott.

Ämbetsresa år 1913.

Min företrädare i justitieombudsmansämbetet har under år 1913 företagit
en ämbetsresa, omfattande delar af Malmöhus och Kristianstads län,
samt därunder besökt länsstyrelsen i Malmö äfvensom rådstufvurätter och

— 1914 —

189

häradshöfdingar. Under resan har jämväl åt domstolarnas arkiv ägnats
behörig uppmärksamhet.

Redogörelse för hvad under nämnda resa förekommit lämnas i det
därunder förda diariet, hvilket, jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium
och registratur, kommer att för granskning öfverlämnas till Riksdagens
lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1913 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes .......................................................................... 31

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............... 287

Summa 318

Af dessa ärenden hafva såsom återkallade afskrifvits........................ o

till annan myndighet öfverlämnats .................................................................. 6

efter vederbörandes hörande fått förfalla .................................................... 72

» annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd afskrifvits ...... 185

till åtal hänvisats ................................................................................................ 16

föranledt annan åtgärd än åtal .................................................................. 5

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 18

» » » » »af annan anledning.................................... 4

» » » » på pröfning beroende.................................................. 7

Summa 318

Under år 1913 hafva 16 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts,
samtliga på grund af förd klagan.

Sålunda har under nämnda år af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
eller af mig förordnats om åtal mot:

1) länsman, i fråga om obehörigt anhållande m. m.;

2) stadsfogde, för felaktigt förfarande vid utmätning;

3) borgmästare, för kränkande yttranden till vittnen;

4) poliskonstapel, för obehörigt anhållande;

5) inskrifningsområdesbefälhafvare, för felaktiga reseräkningar;

6) länsman, i fråga om fel vid utförande af åtal;

7) f. d. exekutionsbetjänt, för underlåtenhet att inleverera uppburna
skattemedel;

8) kronofogde, i fråga om felaktigt förfarande vid utmätning;

— 1914 —

190

9) tillsyningsman vid kronohäkte, i fråga om fel vid vitesförvandling;

10) landshöfdingämbete, för felaktigt beslut i fråga om ett bryggeri;

11) häradshöfding, för frånvaro från en ämbetsförrättning m. m.;

12) stadsfiskal, för förbud emot en viss fanas medförande i demonstrationståg; 13)

poliskommissarie, för förbud emot ett visst standars medförande i
demon strationståg;

14) kyrkoherde, för vägran att utfärda ett intyg;

15) fjärdingsman, för fel vid utmätning; och

16) rådstufvurätt, för felaktigt beslut rörande vittnesförhör.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan till—
kännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksdag icke någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, blifvit
af Ivungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hafva från de särskilda statsdepartementen införskaffats uppgifter, ej mindre
om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen år
1913 aflåtna skrifvelser, än äfven — beträffande sådana genom föregående
Riksdagars skrifvelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, hvilka
vid 1912 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda — om
hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1913, innefattas i tre särskilda, i
bilagan till denna berättelse intagna förteckningar. Denna bilaga innehåller
därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1913 aflåtit
till Kungl. Maj:t.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1914.

OSSIAN BERGER.

Knut von Matern.

— 1914 —

191

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;

afgifven år 1914.

Till RIKSDAGEN.

Under år 1913 hafva följande ärenden varit föremål för kommitterades
handläggning.

I en till kommitterade ställd skrift hade Carl G. Schröder, bland annat,
förmält, att genom vissa administrativa författningar beträffande postväsendet
samt genom ett Kungl. Maj:ts beslut i särskildt ärende angående
postbefordran af en korsbandsförsändelse, innehållande ett antal bref kort,
obehöriga hinder lagts för spridande af tryckta skrifter, och hade Schröder
med anledning häraf i samma skrift, jämte det han påkallat åtal dels
emot de för Kungl. Maj:ts nämnda beslut ansvariga regeringsmedlemmarna
och dels i särskildt hänseende mot generalpoststyrelsen, hufvudsakligen
yrkat, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att generalpoststyrelsen hädanefter
icke tillätes utöfva någon som helst censur af tryckta, ej kvarstadsbelagda
eller konfiskerade skrifters innehåll.

Vid pröfning af detta ärende förklarade kommitterade, att de icke
kunde fästa afseende vid skriften.

Därjämte hafva kommitterade haft att pröfva åtskilliga från chefens
för justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters
indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen. Samtliga de
förordnanden, dessa anmälningar afsett, tillhopa 14, hafva kommitterade förklarat
skola äga bestånd.

De sålunda indragna skrifterna hafva utgjorts af:

tidningen »Stormklockan» för den 19 april 1913;

följande upprop eller andra flygskrifter, nämligen: »Arbetarna och
sporten» (indragen fyra gånger); »Handla först — tänk sedan!»; »lag
icke värfning!» (indragen tre gånger); »Lyd ditt samvete!»; »Kamrat!
Skall du lyda dem?» (indragen två gånger); och »Ungdom vakna!» (indragen
två gånger).

— 1914 —

192

Indragning af berörda skrifter har ägt rum vid första lifgrenadjärregementet
å vapenöfningsplatsen Malmen, vid Skånska trängkåren, vid
Bodens ingenjörkår, vid Västmanlands trängkår, å pansarbåten Thule, å
sjömätningsfartyget Falken, vid Jönköpings regemente, vid Värmlands
regemente, vid kustflottan (två skrifter vid samma tillfälle), vid Smålands
husarregemente (två skrifter vid samma tillfälle) och vid Upplands infanteriregemente
(två skrifter vid samma tillfälle).

Vid afgörandet af de i denna berättelse omförmälta ärenden har icke
någon meningsskiljaktighet yppats bland kommitterade.

Stockholm i januari 1914.

OSSIAN BERGER.

OSCAR MONTELIUS. TEOFRON SÄVE. E. A. KARLFELDT.
JOH. HELLNER. ERNST TRYGGER. SIXTEN von FRIESEN.

Knut von Matern.

1914 —

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÅTTELSE

till 1914 års Riksdag.

Förteckning på Riksdagens år 1913 till Kungl. Maj:t ajlåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
af samma skrivelser.*

1. Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 26 maj 1913, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

1913 den 30 juni i statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

2. af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterua. (10.)

Såvidt justitiedepartementet angår, anmäldes denna skrifvelse i statsrådet den 13 juni
1913, därvid beslöts, att Riksdagens ifrågavarande beslut skulle delgifvas vederbörande
myndigheter.

3. af den 14 februari, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (12.)

1913 den 7 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4. af den 4 mars, i anledning af väckt motion om ändring i 6 kap. 4 § strafflagen.
(21.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts pröfning.

5. af den 8 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående anordnande af tillsyn öfver förvaltningen af donerade medel och
stiftelser. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

* Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
Q ortonde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

- 1914 —

196

6. Riksdagens skrifvelse af den 13 mars, i anledning af väckt motion angående
ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige. (30.)

1913 den 28 juni anbefalldes Konungens befallningshafvande i Norrbottens län att i
ärendet afgifva utlåtande. Detta bar ännu ej inkommit.

7. af den 8 april, i fråga om tillhandahållande vid hvarje Riksdags början af förteckning
öfver alla kungl. kommittéer och inom departementen tillkallade sakkunniga,
som varit i verksamhet under det senast gångna året. (51.)

I anledning af denna skrifvelse föreskref Kungl. Maj:t den 4 juli 1913, att de i den
så kallade riksdagsberättelsen inflytande uppgifterna om kommittéer och sakkunniga
,skulle från och med år 1914 fullständigas i vissa hänseenden äfvensom sammanföras
till en särskild afdelning af berättelsen.

8. af den 21 april, angående utredning och förslag i fråga om beredande af möjlighet
för utom äktenskapet födt barn att erhålla kännedom om sin fader. (56.)

Ärendet blef den 28 juni 1913 öfverlämnadt till lagberedningen att behandlas vid fullgörande
af beredningen lämnadt uppdrag.

9. af den 26 april, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande
af förslag till ändrade bestämmelser om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap. (58.)

Ärendet blef den 28 juni 1913 öfverlämnadt till lagberedningen, som behandlat frågan
i sitt den 15 september 1913 afgifna betänkande med förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning och därmed sammanhörande lagförslag. Betänkandet har
i vissa delar remitterats till domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistoriet.
De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej fullständigt inkommit.

10. af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen
angående vidtagande af åtgärder för ernående af en snabbare rättsskipning
i högsta domstolen. (59.)

Ärendet har under år 1913 varit föremål för behandling af f. d. justitierådet J. Hellner,
såsom förordnad att verkställa en förberedande utredning angående en rättegångsreform.

11. af samma dag, i anledning af väckta motioner om dels ändring af 24 kap.
3 § strafflagen, dels ock skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans mark. (60.)

1913 den 28 juni har Kungl. Maj:t anbefallt Konungens befallningshafvande i länen att,
efter hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande, afgifva utlåtanden i ärendet.
Dessa utlåtanden hafva ännu ej fullständigt inkommit.

12. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken. (61.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1913.

— 1914 -

197

13. Riksdagens skrifvelse af den 29 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om ändrad lydelse af 15—23 och 30 §§ i 8 kap. strafflagen,
lag, innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter af betydelse
för rikets försvar, lag, innefattande ändring i 8 kap. 2 § 6 mom.
rättegångsbalken, samt lag angående ändrad lydelse af förordningen om offentlighet
vid underdomstolarna den 22 april 1881. (63.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 9 maj 1913.

14. af den 6 maj, angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstad
meddelas å gods af viss beskaffenhet. (72.)

1913 den 28 juni anbefallde Kungl. Maj:t öfverståthållarämbetet och Konungens befall- (
ningshafvande i länen, de senare efter öfriga öfverexekutorers inom länen hörande, att
afgifva utlåtanden öfver denna Riksdagens framställning. Sådana utlåtanden hafva ännu
ej fullständigt inkommit.

15. af den 14 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående utlämning af förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen,
dels ock en i anledning däraf väckt motion. (102.)

Efter det lagrådet afgifvit yttrande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag

till lag angående utlämning af förbrytare, utfärdades den 4 juni 1913 lagar i före varande

ämnen.

16. af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. (121.)

1913 den 4 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

17. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

om expropriation, lag om ändrad lydelse af 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad
lydelse af 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning

af vatten, lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefat tande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om ändring i
vissa delar af lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.
(122.)

1913 den 4 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

18. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i inmutningsrätten. (123.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1913.

19. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 1, 2, 3, 4 och 7 §§ i förordningen den 17 maj 1872
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting. (124.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1913.

— 1914 —

198

20. Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse
af 17 kap. 12 § handelsbalken. (128.)

Denna skrifvelse har behandlats å justitiedepartementets föredragning, såvidt angår förslaget
till lag om ändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken samt ett af Riksdagen
för dess del antaget förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § 2 mom. i lagen den
26 maj 1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt. Efter lagrådets hörande öfver det sistnämnda
förslaget utfärdade Kungl. Maj:t den 30 juni 1913 lagar i nu berörda båda ämuen.

21. af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om gemensamhetsfiske, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 13 § rättegångsbalken
och lag om ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896
om rätt till fiske. (132.)

Sedan lagrådet blifvit hördt öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag till lag om
gemensamhetsfiske, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1913 utfärdat lagar i förevarande ämnen.

22. af den 26 maj, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående anmälan till domstol om afbetalning å intecknadt skuldebref.
(135.)

Efter det lagrådet hörts öfver de af Riksdagen för dess del i ämnet antagna lagförslagen,
beslöt Kungl. Maj:t den 28 november 1913 att icke bifalla förslagen.

23. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om behandling af alkoholister samt till lag om ersättning i vissa fall af
allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling af alkoholister,
dels ock i anledning däraf väckta motioner. (136.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de af Riksdagen för dess del antagna förslag till
lagar i dessa ämnen, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1913 utfärdat lagar i samma ämnen.

24. af den.|28 maj, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om lagstiftningsåtgärder för åstadkommande af aflösning i
vissa fall af marken till lägenhetsiunehafvares besittningar på ofri enskild
grund. (161.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

25. af den 30 maj, angående utredning och förslag åsyftande rätt för enskilda
fastighetsinnehafvare att för tillgodogörande af vatten till husbehof öfver annans
fastighet framdraga ledning. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

26. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om öfverlämnande
till fångvården af ett kronan tillhörigt område invid straffängelsets i Uppsala
tomt. (204.)

1913 den 13 juni i statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

— 1914 —

199

27. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af § 15 i den uti lagen den 10 juni
1912 angående flottning af skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio
intagna stadga. (209.)

Lag i ämnet är utfärdad den 13 juni 1913.

28. af den 29 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj
1909. (247.)

Sedan lagrådet hörts öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag till lag om

ändring i vissa delar af nämnda § i lagen om regeringsrätten, blef lag i ämnet af Kungl.

Maj:t utfärdad den 4 juli 1913.

2. Utrikesdepartementet.

29. Riksdagens skrifvelse af den 28 maj 1913, angående regleringen af utgifterna

under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

1913 den 11 juli föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande anslagen under tredje hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kungl.
Majrts framställningar i ämnet, förordnade, att Riksdagens i punkterna 1—13 och 15—26
af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas statskontoret till kännedom och
efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme; hvarjämte Kungl. Maj:t med anledning
af hvad Riksdagen i 4:e punkten anmält dels fastställde ny aflöningsstat för beskickningar
och konsulat att från den 1 januari 1914 lända till efterrättelse, dels och utfärdade
kungörelse angående villkoren och förbehållen för åtnjutande af de från den 1
januari 1914 fastställda uya löneförmånerna för beskickningar och konsulat.

30. af den 12 mars, angående inköp af beskickningshus i St. Petersburg. (29.)
1913 den 14 mars föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för utrikes
ärendena att för ministern i St. Petersburg envoyén P. H. E. Brändström utfärda fullmakt
att underteckna köpekontrakt med ägaren af fastigheten n:r 64 vid Engelska Kajen
i nämnda stad om förvärfvande af densamma för svenska statens räkning för ett belopp
af 400,000 rubel, hvarjämte Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret att dels för gäldande
af köpeskillingen och för de med köpet förenade kostnader och utförande af nödiga reparationsarbeten
å fastigheten i mån af rekvisition till utrikesdepartementet af tillgängliga
medel under år 1913 utanordna ett belopp af 849,000 kronor, dels ock sedermera hos
Kungl. Maj:t till ersättande anmäla den del af sålunda lämnadt förskott, som icke täcktes
af det utaf Riksdagen på extra stat för år 1914 för ändamålet anvisade belopp af 300,000
kronor, eller 549,000 kronor.

— 1914 -

200

31. Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:fcs proposition
angående arfvode till delegerad vid underhandlingarna med Norge rörande
flyttlapparnas rätt till renbete m. m. (158.)

1913 den 13 juni föredragen, hvarvid Kung], Maj:t beslöt, att Riksdagens i förevarande
skrifvelse omförmälta beslut skulle delgifvas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

3. Landtförsvarsdepartementet.

32. Riksdagens skrifvelse af den 18 mars 1913, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning af skodon för armén. (37.)

Den 27 mars 1913 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens intendentsdepartement
att, utan tillämpning af föreskrifterna i gällande upphandlingsreglemente, snarast
möjligt inom landet upphandla 28,000 par i tjänliga storlekar fördelade kängskor af
norrlandstyp, på lämpligt sätt modifierad, för en sammanlagd kostnad af högst 322,000
kronor, att gäldas af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar. Skrifvelsen anmäldes
ånyo den 31 december 1913, och föreskref Kungl. Haj:t därvid, att ett belopp
af 602,283 kronor 41 öre skulle ersättas af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar
till täckande af hvad som enligt bref den 28 november och den 31 december
1912 komme att för anskaffning af skodon för armén användas af de medel,
som enligt stadgandet i § 63 regeringsformen skulle för oförutsedda händelser vara
tillgängliga.

33. af den 2 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffning
af nya kanonlavetter m. m. (40.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 9 maj 1913 beslöt Kungl. Maj:t att från
fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar anvisa ett belopp af högst 60,000 kronor
för anskaffning genom arméförvaltningens artilleridepartements försorg af nya lavetter
och riktinstrument åt fyra 12 centimeters kanoner m/85.

34. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående Norrlands
dragonregementes utrustande med bajonetter. (41.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 23 maj 1913 förordnade Kungl. Maj:t, att
Norrlands dragonregemente skulle utrustas med bajonetter af den typ, som i skrifvelse
den 24 januari 1912 förordats af dåvarande kavalleriinspektören. Samtidigt
föreskrefs, att häraf föranledda kostnader, högst 5,000 kronor, skulle bestridas från
fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

35. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar af vissa förskottsvis
utgifna medel. (42.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 9 maj 1913 föreskref Kungl. Maj:t, att

— 1914 —

201

af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar ett belopp af 125,712 kronor 23 öre
skulle tagas i anspråk till gäldande af omförmälta förskottsvis utgifna medel.

36. Riksdagens skrifvelse af den 2 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående om- och tillbyggnad af Smålands artilleriregementes
kokinrättningsbyggnad. (43.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 23 maj 1913 bemyndigade Kungl. Maj:t
fortifikationsdepartementet att gå i författning om utförande af om- och tillbyggnad af
ifrågavarande kokinrättningsbyggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ingifna ritningar
och kostnadsförslag utom hvad anginge belysningsanordningarna i matsalen, hvilka
skulle ur förslaget utgå. Samtidigt föreskrefs, att häraf föranledda kostnader, högst

61,000 kronor, skulle, i den mån de vore att hänföra till den södra kökstillbyggnaden
och de därmed sammanhängande ändringarna i den nuvarande byggnaden, till ett belopp
af högst 6,600 kronor förskjutas af tillgängliga medel för att framdeles anmälas till
ersättande samt, i hvad de anginge öfriga arbeten, med högst 54,000 kronor bestridas
af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

37. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
af kostnader för underhåll af landsvägen mellan Boden och Lappträsk.
(44.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 25 april 1913 förordnade Kungl. Maj:t,
att den del af nämnda landsväg, som vore belägen mellan Åskogen och Lappträsk,
skulle från och med den 15 maj 1913 ställas under uppsikt af kommendanten i
Boden, samt anbefallde arméförvaltningens fortifikationsdepartement att ofördröjligen
med Neder-Kalix väghållningsdistrikt sluta aftal rörande de af distriktet gjorda åtagandena
om bidrag till underhållet af den del utaf ifrågavarande landsväg, som folie
inom distriktet. Samtidigt medgaf Kungl. Maj:t, att till Öfvev-Luleå väghållningsdistrikt
finge årligen från och med år 1913 och tillsvidare utgå bidrag för underhåll
af den inom detta väghållningsdistrikt belägna delen af vägsträckan Boden-Åskogen
med en tredjedel af det belopp, hvartill jämlikt § 46 i gällande väglag särskilda
nämnden kunde komma att uppskatta årliga kostnaden för underhållet af ifrågavarande
vägsträcka den tid mark vore bar. Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t kommendanten
i Boden att, därest han så funne lämpligt, träffa öfverenskommelse med
Bodens väghållningsdistrikt på de af detta distrikt erbjudna villkor rörande ombesörjande
af underhållet utaf den inom distriktet fallande del af vägen mellan Boden
och Åskogen. Slutligen medgaf Kungl. Maj:t, att för bestridande af kostnaderna för
ifrågavarande landsvägs underhåll intill utgången af år 1916 finge af fjärde hufvudtitelns
allmänna besparingar utgå ett belopp af sammanlagdt högst 25,000 kronor.

38. af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlämnande
till landtförsvaret af viss del af förra majorsbostället Gud -

26 — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1914 års Riksdag.

202

hem n:r 1—9 jämte Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län i och
för användning till remoutdepå m. m. (100.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 3 oktober 1913 föreskref Kungl. Maj:t, att
förra majorsbostället Gudhem n:r 1—9 skulle vid utgången af nu löpande arrendetid
den 14 mars 1914 öfverlåtas från domänstyrelsen till landtförsvaret för att
användas till remontdepå, att den för närvarande å Haby förlagda remontdepån skulle
den 30 september 1914 öfverflyttas till förenämnda kronoegendom Gudhem, samt
att för anordnande af remontdepå därstädes fnge tagas i anspråk 53,668 kronor af
fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar; och skulle Kungl. Maj:t framdeles meddela
beslut rörande ersättning till eller nedskrifning af statens domäners fond till
följd af ifrågavarande markupplåtelse till landtförsvaret.

39. Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättande af kostnader för undersökning af tilltänkta
förläggningsorter för vissa truppförband. (94.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 13 juni 1913 föreskref Kungl. Maj:t, att
af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar ett belopp af 10,558 kronor 79 öre
finge tagas i anspråk till gäldande af de af arméförvaltningens fortifikations- och
civila departement i skrifvelse den 1 mars 1913 omförmälta, af fortifikationsdepartementet
förskjutna kostnader för undersökningar rörande vissa truppförbands förläggning.

40. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en förrådsbyggnad i Boden. (86.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 13 juni 1913 bemyndigade Kungl. Maj:t
armeförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om uppförande af en
dylik byggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af kommendanten i Boden
afgifna, af arméförvaltningens fortifikations- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse
med skrifvelse den 31 januari 1913 insända förslag. Samtidigt föreskref
Kungl. Maj:t, att däraf föranledda kostnader, högst 17,200 kronor, skulle bestridas
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar.

41. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:t proposition angående ålderstillägg
för vissa departementsskrifvare hos arméförvaltningen. (89.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 30 maj 1913 förklarade Kungl. Maj:t
departementsskrifvarna Dreifaldt, Lundvall, Arvidsson, Tullström, Wittlock och Christiansson
berättigade att från och med den 1 januari 1913 komma i åtnjutande af
det för departementsskrifvare i vederbörande stat uppförda första ålderstillägg å lönen
med 500 kronor. Samtidigt föreskref Kungl. Maj:t, att ifrågavarande aflöningsförmåner
skulle utgå från fjärde hufvudtitelns anslag till ålderstillägg.

42. af samma dag, i anledning af Kung], Maj:t proposition angående ålderstillägg
åt fältläkaren E. I. Boman. (90.)

— 1914 —

203

Vid föredragning af denna skrifvelse den 30 maj 1913 förklarade Kungl. Maj:ts fältläkaren
Boman berättigad att från och med den 1 januari 1913 komma i åtnjutande
af det i staten för arméförvaltningen för fältläkaren uppförda ålderstillägg å
lönen med 600 kronor. Samtidigt föreskref Kungl. Maj:t, att ifrågavarande aflöningsförmåner
skulle utgå från fjärde hufvudtitelns anslag till ålderstillägg.

43. Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående skjutbana för Skaraborgs regemente. (91.)

Yid föredragning af denna skrifvelse den 13 juni 1913 bemyndigade Kungl. Haj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement, dels att till staden Sköfde för ett pris
af 1,000 kronor för tunnland försälja den väster om vägen Käpplunda—Sköfde
belägna delen af Käpplunda n:r 2 Gransikagården, dels att af staden Sköfde för ett
pris af 16,500 kronor förvärfva det för anordnande af omförmälta skjutbana erforderliga
område af egendomen Clsesborg samt den för anordnande af kort och bekväm
väg från skjutbanan till regementets kasernetablissemang nödvändiga mark, dels ock
slutligen att gå i författning om anläggande af berörda skjutbana och utförande af
därmed sammanhängande arbeten i enlighet med det af fortifikationsdepartementet
uti skrifvelse till Kungl. Maj:t afgifna förslag för en kostnad af högst 26,600 kronor.

Därjämte föreskref Kungl. Haj:t, att till bestridande af kostnaderna för omförmälta
markförvärf och skjutbanans anläggning, tillhopa högst 43,100 kronor, finge
användas dels 36,000 kronor af extra ordinarie anslaget till uppförande af kasernetablissemang
för 15 infanteriregementen, dels köpeskillingen för ofvannämnda del af
Käpplunda n:r 2 Gransikagården 3,850 kronor, dels ock därutöfver högst 3,250
kronor, som arméförvaltningens civila departement skulle förskjuta för att framdeles
anmälas till ersättande.

44. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvärvfande
åt kronan af vissa jordområden för anläggande af en skjutbana
för Ålfsborgs regemente m. m. (92.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 4 juni 1913 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar
träffa aftal med Borås stad att för en köpeskilling af högst 25,000 kronor inköpa
de med rödt streckade röda delarna af den öfver ifrågavarande jordområden
upprättade kartan.

Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t, att de å kartan med rödt streckade gula
områdena, utgörande hemmansdelarna 1/16, 1/g4, V32 oc^ V32 mantal Bråt n:r 1
samt lägenheten Kranshult skulle, i den mån ej antaglig öfverenskommelse om deras
förvärfvande kunde träffas under hand, med äganderätt afträdas till kronan den
14 mars 1914, samt att de ersättningsbelopp, som i anledning häraf tillkomme
vederbörande rättsägare, skulle bestämmas i den ordning, som stadgades uti förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

— 1914 —

204

Vidare uppdrog Kungl. Maj:t åt fortifikationsdepartementet att vidtaga de för
sistberörda markområdens förvärfvande erforderliga åtgärder samt anbefallde departementet
att inkomma med förslag till anordnande af nämnda skjutbana å den å kartan
med fulldragna gröna linjer utmärkta platsen för en kostnad af högst 25,000
kronor samt att för en kostnad af högst 1,895 kronor låta förflytta den i ärendet
omförmälta kraftledningen.

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t, att kostnaderna för ifrågavarande markförvärf
samt för kraftledningens flyttning skulle intill ett belopp af 11,000 kronor
utgå från extra ordinarie anslaget till uppförande af kasernetablissemang för 15 infanteriregementen
samt i öfrigt gäldas af Qärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

45. Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande
af 1914 års stater. (95.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 23 maj 1913 föreskref Kungl. Maj:t, att
för ifrågavarande ändamål skulle utgå tillfälligt rekryteringsbidrag i enlighet med
bestämmelserna i kungl. brefvet den 6 september 1907 angående anvisande af medel
för underlättande af manskapsrekryteringen; och skulle häraf föranledda utgifter
af civila departementet bestridas från fjärde hufudtitelns allmänna besparingar.

Däijämte föreskref Kungl. Maj:t, att den offentliga arbetsförmedlingen borde i
största möjliga utsträckning anlitas för ifrågavarande rekrytering, på det att omkostnaderna
för densamma måtte nedbringas och bidraget därigenom så mycket som möjligt
komma manskapet till godo i form af ökad lega.

Genom beslut den 1 augusti 1913 medgaf Kungl. Haj:t tillika, att för underlättande
af manskapsrekryteringen till fyllande af 1914 års stater finge till vissa
truppförband, där det visat sig särskildt svårt att fylla förefintliga vakanser, utöfver
hvad förut för ändamålet anvisats från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar
utbetalas sammalagdt 21,465 kronor.

46. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
i Boden af ett exercishus för artilleripjäser. (96.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 13 juni 1913 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om uppförande af
ett dylikt exercishus i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af chefen för BodenKarslborgs
artilleriregemente afgifna, af fortifikationsdepartementet med skrifvelse den
11 december 1912 öfverlämnade förslag.

Samtidigt föreskref Kungl. Maj:t, att däraf föranledda kostnader, högst 10,000
kronor, skulle till ett belopp af 1,200 kronor af arméförvaltningens civila departement
af tillgängliga medel förskjutas för att framdeles anmälas till ersättande från extra
ordinarie anslaget till fullbordande af befästningsarbetena vid Boden samt med återstoden
högst 8,800 kronor utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

— 1914 —

205

47. Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af § 24 värnpliktslagen
den 14 juni 1901. (125.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 4 juni 1913 utfärdades lag om ändrad
lydelse af § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901.

48. af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fortsättande
af civilkommissionens verksamhet tillsvidare till den 1 juli 1915.
(138.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 18 juli 1913 föreskref Kungl. Maj:t, att kommissionens
verksamhet skulle fortsätta tillsvidare till den 1 juli 1915, att de i kungl.
brefven den 11 december 1908, 29 januari 1909 samt 26 februari 1909 angifna
arfvoden och ersättningsbelopp skulle såsom hittills utgå jämlikt bestämmelserna i samma
kungl. bref, samt att de för gäldandet af dessa utgifter erforderliga medel skulle af
arméförvaltningens civila departement förskjutas och framdeles hos Kungl. Maj:t anmälas
till ersättande.

49. af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af frälseutjorden Mjölby n:r 6 samt lägenheterna Mjölby n:r 41
och Mjölby n:r 40 m. m. (203.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 20 juni 1913 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att skyndsamt verkställa och till Kungl.
Maj:t inkomma med utredning och förslag rörande försäljning på de för kronan fördelaktigaste
villkor af frälseutjorden Mjölby n:r 6 samt lägenheterna Mjölby n:r 41 och
Mjölby n:r 40. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t, att hvad statsmakterna beslutat om
öfverlämnande till laudtförsvaret af ett område af förra furirsbostället x/2 mantal Mjölby
n:r 15 Södergården skulle återgå.

50. af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (10.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 4 juli 1913 föreskref Kungl. Haj:t, att Riksdagens
särskilda beslut i ämnet skulle delgifvas vederbörande myndigheter för kännedom
och efterrättelse.

51. af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 18 juli 1913 fastställde Kungl. Maj:t till
efterrättelse Riksdagens i punkterna 1—55 af nämnda skrifvelse fattade beslut. Samtidigt
anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningen att i sammanhang med angifvande af
medelsbehofvet för år 1915 dels afgifva förslag till en mera rationell uppställning af
utgifter under fjärde hufvudtiteln dels ock inkomma med utredning och förslag i fråga
om de indragningar och besparingar, som möjligen kunde åstadkommas under hufvudtiteln.

— 1914 —

206

52. Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ökadt förrådsutrymme vid Karlskrona och Vaxholms
grenadjärregementen. (93.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 18 juli 1913 meddelade Kungl. Maj:t genom
hemligt bref till arméförvaltningen af samma dag erforderliga bestämmelser i ärendet.

4. Sjöförsvarsdepartementet.

53. Riksdagens skrifvelse af den 26 februari 1913, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till Stockholms stad för anskaffande
af en isbrytare. (19.)

Vid föredragning dels den 7 mars 1913 och dels den 19 september 1913 har
Kungl. Maj:t fattat beslut om erforderliga åtgärder.

54. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts under punkt 64 af femte
hufvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning om anskaffning
af ett fyrskepp att förläggas vid Ölands södra udde. (20.)

Anmäldes den ( mars 1913 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

55. af den 20 maj, i anledning af Kungl. Majtts proposition angående användande
af medel, som influtit genom försäljning af föråldrade handvapen
m. m. (83.)

Vid föredragning den 30 maj 1913 har Kungl. Maj:t meddelat erforderlig föreskrift.

56. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
af en extra föredragande inom sjöförsvarsdepartementet. (84.)

Anmäldes den 13 maj 1913 inför Kungl. Maj:t, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

57. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af fonden för krigsfartygs byggande till anskaffande af ångpannor
i reserv för torpedbåtar m. m. (85.)

Skrifvelsen har den 30 maj 1913 anmälts inför Kungl. Maj:t, som därvid meddelat
erforderlig föreskrift.

58. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:t.s proposition angående användande
af hyres- och arrendemedlen under femte hufvudtiteln till bestridande
af kostnader för förvärf af mark för Fårösunds kustposition.
(87.)

Anmäldes den 30 maj 1913 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderlig
föreskrift.

59. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af koldepån å flottans varf i Karlskrona. (88.)

— 1914 —

207

Vid föredragning den 30 maj 1913 har Kungl. Maj:t meddelat erforderlig föreskrift.

60. Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition
angående anställande af en mariningenjörsstipendiat öfver stat. (97.)

Vid föredragning den 30 maj 1913 har Kungl. Maj:t beslutit erforderlig åtgärd.

61. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af korftillverkning vid flottans kokinrättning i Karlskrona. (98.)

Anmäldes den 30 maj 1913 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderlig
föreskrift.

62. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel till
inköp af en del tomter i Karlskrona för beredande af möjlighet att
framdeles utvidga flottans varfs område därstädes m. m. (99.)

Vid föredragning den 30 maj 1913 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter.

63. af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- osh indragnings''
staterna. (10.)

Anmäldes den 13 juli 1913 inför Kungl. Maj:t i de på sjöförsvarsdepartementets

handläggning beroende delar af ärendet, och meddelades däri beslut af Kungl. Maj:t.

64. af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Vid föredragning den 20 juni 1913 har Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande anslagen under femte hufvudtiteln i hvad besluten afvika från
Kungl. Maj:ts framställningar, förordnat om erforderliga åtgärder, förutom i fråga
om utredning rörande utvidgning och modernisering af flottans varf i Karlskrona,
hvilken fråga Kungl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles taga under ompröfning.

5. Civildepartementet.

65. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1913, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet. (6.)

Anmäldes den 30 juni 1913, utom hvad angick punkterna 30, 31, 42 och 56,
därvid beträffande punkten 21, angående anslag till anläggande af enklare vägar
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
dels att inkomma med förslag till villkor och bestämmelser för erhållande
af understöd från ifrågavarande anslag, dels ock att, efter inhämtande af yttranden
från Konungens befallningshafvande i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,

- 1914 —

208

afgifva förslag till plan öfver de vägföretag, som ansåges böra tillgodoses genom bidrag
från anslaget.

Efter det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen afgifvit förslag till villkor och bestämmelser
för anslagets tillgodonjutande, har Kungl. Maj:t den 14 november 1913
utfärdat kungörelse i ämnet.

Styrelsen har ännu icke inkommit med förslag till berörda plan.

Beträffande punkten 32, angående vissa ändringar i lönestaterna för personalen
vid rikets hospital och asyler, beslötos erforderliga åtgärder och anbefalldes
medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till de ändringar i Kungl. Maj:ts förnyade
stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901, hvilka kunde blifva en följd
af Kungl. Maj:ts beslut under denna punkt.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, har Kungl. Maj:t den
24 oktober 1913 utfärdat bestämmelser i fråga om tillsättande af biträdande läkare
vid statens anstalter för sinnessjuka.

Beträffande punkten 43, angående anslag för resebidrag till vissa patienter
vid kustsanatorierna, anbefalldes medicinalstyrelsen att inkomma med förslag angående
de villkor, som lämpligen borde föreskrifvas för åtnjutande af anslaget.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, har Kungl. Maj:t den 5
december 1913 utfärdat kungörelse i ämnet.

Beträffande de öfriga af skrifvelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

Punkten 30, angående anslag för uppförande af ekonomibyggnad m. m. vid
Stockholms hospital, anmäldes den 5 december 1913, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

I fra9a om punkten 31, angående anslag för anläggning af ett hospital å
Sundby, punkten 42, angående anslag till vård af barnförlamade vid vissa vanföreanstalter,
och punkten 56, angående anslag för genomförande af en allmän
pensionsförsäkring och administration däraf, hänvisas till hvad under Riksdagens särskilda
skrifvelser därom här nedan meddelas.

66. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 13 juni 1913 i de delar, som hörde till civildepartementets handläggning,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

67. af den 26 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för beredande vid vanföreanstalt af vård åt vanföra efter 1912
års barnförlamningsepidemi samt till inspektion af anordningar härför. (17.)

Kungl. Maj:t har den 19 mars 1913 utfärdat kungörelse angående åtnjutande af
vård å provisorisk vanföreanstalt.

— 1914 —

209

68. Riksdagens skrifvelse af den 13 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Konungen i fråga om utarbetande och framläggande af förslag till
bestämmelser rörande utseende af suppleanter för stadsfullmäktige. (24.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid öfverståtkållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i samtliga län anbefalldes att, efter det vederbörande stadsfullmäktige
lämnats tillfälle att yttra sig öfver Riksdagens skrifvelse, afgifva utlåtande i ärendet.
Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på särskild utredning inom
civildepartementet.

69. af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 32
stycket 2 i förordningen om landsting. (25.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid lag i ämnet utfärdades.

70. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Haj:t angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om kommunalstyrelse
på landet upptagna bestämmelser rörande upprättande af utgifts-
och inkomstförslag. (26.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid Konungens befallningshafvande i samtliga län
anbefalldes att afgifva utlåtande i ärendet. Sedan dessa utlåtanden inkommit, har
Kungl. Maj:t den 19 september 1913 utfärdat lag i ämnet.

71. af den 29 mars, angående lindring i de mindre bemedlades kostnader för
hospitalsvård. (31.)

Kungl. Maj:t har den 25 april 1913 anbefallt öfverståthållarämbetet, efter Stockholms
stadsfullmäktiges hörande, och Konungens befallningshafvande i samtliga län,
efter det vederbörande landsting blifvit hörda, att afgifva utlåtande i ärendet. Dessa
utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

72. af den 8 april, angående åstadkommande af en effektiv tandvård, särskilt
vid landsbygdens små- och folkskolor. (52.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt bemyndigande den 12 september 1913,
uppdragit åt sakkunniga att verkställa utredning och afgifva förslag på hvad sätt
effektiv vård af skolungdomens tänder kunde komma till stånd. Sådant förslag har
ännu icke inkommit.

73. af den 24 april, angående åtgärder till förekommande af oordningar å
de svenska järnvägarna, som föranledas särskildt af berusade personer. (57.)

Anmäldes den 16 maj 1913, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

74. af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
af brist å det till uppförande af ett hospital å Säters kungsgård och
därintill gränsande mark anvisade anslag. (64.)

Anmäldes den 23 maj 1913, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

27 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 års Riksdag.

210

75. Eiksdagens skrifvelse af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående medgifvande för öfverläkaren vid Lunds hospital och
asyl, medicine doktorn Oskar Teodor Nerander att komma i åtnjutande
af de från och med år 1911 fastställda aflöningsförmåner för öfverläkaren
vid Lunds hospital och asyl. (66.)

Anmäldes den 23 maj 1913; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

76. af samma dag, i anledning af väckt motion om införande i förordningen
om landsting af bestämmelser angående inskränkning i visst fall af tjänstgöringstiden
för landstingsmän och deras suppleanter. (67.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid Konungens befallningshafvande i samtliga län
anbefalldes att, sedan vederbörande läns landsting lämnats tillfälle att yttra sig öfver
Eiksdagens skrifvelse, afgifva utlåtande i ärendet. Sedan de infordrade utlåtandena
inkommit, är ärendet beroende på särskild utredning inom civildepartementet.

77. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal röst*
rätt i stad. (68.)

Anmäldes den 13 juni 1913; och anbefalldes därvid statistiska centralbyrån att,
efter vederbörande stadsmyndigheters hörande, afgifva utlåtande i ärendet. Sedan
sådant utlåtande inkommit, är ärendet beroende på särskild utredning inom civildepartementet.

78. af den 6 maj, angående förbud mot vilda djurs kringförande till förevisning.
(71.)

Anmäldes den 4 juni 1913; och anbefalldes därvid öfverståthållarämbetet samt Konungens
befallningshafvande i samtliga län, efter hörande af de polismyndigheter
Konungens befallningshafvande kunde finna lämpligt, att afgifva utlåtande i ärendet.
Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt utkommit.

79. af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för undanröjande af nu
rådande fara af arsenikhaltig oljefärg. (73.)

Kungl. Maj:t har den 23 maj 1913 utfärdat kungörelse om ändrad lydelse af §§19,
20, 28 och 40 i Kungl. Maj:ts den 7 december 1906 utfärdade giftstadga äfvensom
af vissa rubriker i den vid samma stadga fogade förteckning II.

80. af den 9 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i lönestaterna för personalen vid rikets hospital och asyler. (78.)

Kungl. Maj.t har vid anmälan af ärendet den 30 juni 1913 beslutit erforderliga
. åtgärder.

81. af samma dag, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för aibetsgifvare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

— 1914 —

211

Anmäldes den 13 juni 1913; och uppdrogs därvid åt socialstyrelsen att verkställa
den af Riksdagen begärda utredningen i samråd med de sakkunniga för verkställande
af utredning och afgifvande af förslag till åtgärder med afseende å de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

82. Riksdagens skrifvelse af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år
1912 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1911. (81.)

Anmäldes den 13 juni 1913, på finansdepartementets föredragning, därvid förordnades,
att skrifvelsens innehåll i hvad rörde statens byggnadsverksamhet skulle genom
de särskilda departementens försorg bringas till vederbörandes kännedom. Med anledning
häraf, har sedermera, hvad civildepartementet angår, öfverlämnats ett tryckt
exemplar af skrifvelsen till generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

83. af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrade
pensionsvillkor för viss personal, som i anledning af statens inköp af
enskilda järnvägar öfvergått i statens järnvägars tjänst. (101.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att, efter verkställd
utredning, inkomma med förslag till grunder, enligt hvillca ifrågavarande tjänstinnehafvare
må för åtnjutande af fyllnadspension eller pension tillgodoräknas ordinarie tjänstetid
vid enskild järnväg. Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

84. af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anstånd
med likviderande af förfallen skuld å statslån till Sala—Gysinge—Gäfle
järnvägsaktiebolag. (120.)

Anmäldes den 30 juni 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

85. af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
af låneunderstöd åt Ostkustbanans aktiebolag. (127.)

Anmäldes den 30 juni 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

86. af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse af 17
kap. 12 § handelsbalken. (128.)

Anmäldes den 13 juni 1913 i den del samma skrifvelse afsåg förslag till lag om
allmän pensionsförsäkring; och beslöts därvid, att lagrådets utlåtande skulle infordras.
Sedan sådant utlåtande inkommit, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1913 utfärdat lag
om allmän pensionsförsäkring.

87. af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bevil -

1914 —

212

jande af ytterligare låneunderstöd för järnvägsanläggning från Varberg öfver
Ullared till Ätrans station. (130.)

Anmäldes den 13 juni 1913; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

88. Eiksdagens skrifvelse af den 26 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om behandling af alkoholister samt till lag om ersättning
i vissa fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling
af alkoholister, dels ock i anledning däraf väckta motioner. (136.)

Öfverlämnad från justitiedepartementet i hvad angår frågan om anordnande af sådan
statsanstalt för alkoholister, som afses i 2 § af lagen om behandling af alkoholister den
30 juni 1913. Jämlikt bemyndigande den 12 september 1913 har chefen för civildepartementet
tillkallat sakkunniga för verkställande af utredning och afgifvande af
förslag angående behofvet och beskaffenheten af ifrågavarande statsanstalter för vård af
alkoholister m. m. Detta förslag har ännu icke inkommit.

89. af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för postverkets räkning af en tomt i Linköping. (145.)

Anmäldes den 4 juni 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

90. af den 1 juni, i anledning af väckta motioner angående utredning och
förslag i fråga om upprensning och nyanläggning på statens bekostnad af
inre farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

Ärendet har ej ännu varit föremål för behandling.

91. af den 29 maj, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående pension
åt stationsinspektoren Johan Axel Tbeoder Petersohns änka Johanna Augusta
Alexandra Petersolm, född Nicander. (147.)

Anmäldes den 13 juni 1913; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

92. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
vissa tjänstemän att för aflöningsförhöjning tillgodoräkna sig tid, hvarunder
tjänstledighet åtnjutits för fullgörande af värnplikt. (148.)

Kungl. Maj:t har den 4 juli 1913 utfärdat kungörelse i ämnet.

93. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
af telegrafverkets stat för driftkostnader år 1914. (149.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

94. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af den mellan Maren och Saltsjön belägna delen af Södertälje
kanal. (151.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt byggnadskommissionen
för dubbelspåret Eönninge—Ström att omhänderhafva utgräfningen af Södertälje kanal
å delen Maren—Saltsjön.

— 1914 —

213

95. Kiksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående öfverförande af visst belopp till den i 19 § af lagen
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4
juli 1910 omförmälta fond. (152.)

Anmäldes den 13 juni 1913; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

96. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa vid Trollhätte kanalverk anställda vakter m. fl. (155.)

Anmäldes den 13 juni 1913; därvid erforderliga åtgärder beslötos.

97. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt landtbrefbäraren Jonas Nilsson Lith och förre postföraren
Olof Johansson Ferm. (156.)

Anmäldes den 20 juni 1913; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

98. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt bergsprängarförmannen Karl August Lundgrens änka och minderåriga
barn. (157.)

Anmäldes den 28 juni 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

99. af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en central anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen.

(159.)

Anmäldes den 18 juli 1913, därvid förordnades, att från och med år 1914 skulle
inrättas en central anstalt för pensionsförsäkringens handhafvande, pensionsstyrelsen,
hvarjämte fastställdes stat för pensionsstyrelsen och beslötos öfriga erforderliga åtgärder.

100. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

till bestridande af kostnaderna för en allmän pensionsförsäkring. (160.)

Anmäldes den 18 juli 1913; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

101. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till apoteksvarustadga, dels ock i anledning däraf väckta motioner. (162.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet. Sedan sådant utlåtande inkommit, har Kungl. Maj:t den 14 november
1913 utfärdat apoteksvarustadga.

102. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. (163.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt bemyndigande den 24 oktober 1913, tillkallat
sakkunniga att biträda vid utarbetande af förslag till lag i ämnet jämte de
öfriga författningar, som i sammanhang härmed kunde erfordras. Sådant förslag har
ännu icke inkommit.

103. af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för -

— 1914 —

214

säljning till Rumla municipalsamhälle af den till länsmansbostället 1/2
mantal Rumla n:r 4 hörande skogsmarken. (225.)

Anmäldes den 4 juli 1913; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

104. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition
angående godkännande af förslag till aflöningsreglemente för
tjänstemän vid statens vattenfallsverk m. m. (235.)

Rungl. Maj:t har den 29 augusti 1913 utfärdat aflöningsreglemente för tjänstemän
vid statens vattenfallsverk.

105. af samma dag, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående nytt

aflöningsreglemente för tjänstemän vid postverket samt fastställande af
postverkets stat för driftkostnader år 1914. (236.)

Vid anmälan af denna skrifvelse den 20 juni 1913 har Rungl. Maj:t utfärdat kungörelse
i ämnet och beslutit öfriga erforderliga åtgärder.

106. af samma dag, i anledning af Rungl. Haj:ts propositioner angående ändringar
i aflöningsreglementet för statens järnvägar m. m. samt i ämnet
väckta motioner. (239.)

Rungl. Maj:t har den 30 juni 1913 utfärdat kungörelse i ämnet.

107. af samma dag, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande af ett hospital å biskopsbostället Sundby n:r 1 jämte i
ämnet väckta motioner. (240.)

Anmäldes den 28 juni 1913, därvid Rungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen att
inkomma med förslag i syfte att hospitalet i fråga skulle kunna uppföras för det af
Riksdagen för ändamålet beräknade belopp. På hemställan af medicinalstyrelsen har
Rungl. Maj:t sedermera den 19 september 1913 medgifvit, att styrelsen finge vid
granskning af ett af särskilda sakkunniga afgifvet yttrande i fråga om hospitalet och
uppgörande af det anbefallda förslaget begagna sig af sakkunnigt biträde. Medicinalstyrelsen
har ännu icke inkommit med det infordrade förslaget.

108. af samma dag, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar m. m. (241.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt bemyndigande den 12 september 1913,
tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning angående pensionering af statens järnvägars
och telegrafverkets extra personal samt inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda. Detta förslag har ännu icke inkommit.

109. af samma dag, i anledning af Rungl. Maj:ts proposition angående pension
till extra ordinarie eldaren vid statens järnvägar Peter Lorents Lilievall.
(242.)

Anmäldes den 13 juni 1913; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

— 1914 —

215

110. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kung]. Maj:t proposition
angående fördelning af medel till främjande af nykterhet och motarbetande
af dryckenskapens följder. (243.)

Anmäldes den 13 juni 1913; därvid erforderliga åtgärder beslötos.

111. af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af §§ 8—11, 14, 16, 17, 21, 27—36, 42, 43, 51, 64, 74
och 77 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862,
af §§ 9 — 11, 15, 24, 28, 35, 36, 56, 66 och 78 i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, af §§ 6 — 8, 10, 14, 34
och 35 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj
1862 och af §§ 3-5, 8, 13, 14, 20, 25—27, 31 — 33,38—40, 59,
61 och 62 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 m. m. jämte
åtskilliga inom Riksdagen i ämnet väckta motioner. (244.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1913 utfärdat författningar i ämnet.

112. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
pensionsunderlag för förste provinsialläkare, som tillika äro provinsialläkare.
(246.)

Anmäldes den 15 augusti 1913, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

113. af den 31 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i hvad
angår civildepartementsärenden. (252.)

Anmäldes den 30 juni 1913, utom hvad angick punkterna 2 a, 2 b, och 2 c, därvid

beträffande punkten 1, i hvad densamma angår inköp af frimärksautomater,
generalpoststyrelsen anbefalldes att inkomma med ytterligare utredning angående dylika
apparaters användbarhet.

Sedan styrelsen inkommit med ytterligare utredning i berörda afseende, har Kungl.
Maj:t den 19 december 1913 anvisat medel för ändamålet.

Beträffande punkten 20, angående anläggning af statsbana från Karungi till
Haparanda, anbefalldes järnvägsstyrelsen att, efter det ytterligare undersökningar blifvit
verkställda, inkomma med förslag till definitiv plan för järnvägsanläggningen. Därjämte
anbefalldes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, efter samråd med järnvägsstyrelsen,
lotsstyrelsen och chefen för generalstaben, verkställa undersökning och till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning och förslag beträffande möjligheten dels att
genom förbättring af Haparandas nuvarande uthamn Salmis åstadkomma en hamn,
som åtminstone för någon tid framåt kunde anses fylla skäliga anspråk i fråga om
skyddadt läge, djuplek och rymlighet, och dels att genom anordnande af annan hamnplats
tillgodose ifrågavarande orters behof af sjökommunikationer äfvensom beträffande
kostnader för de olika alternativ, som kunde ifrågakomma. Samtidigt anbefalldes

— 1914 —

216

järnvägsstyrelsen att inkomma med utredning rörande järnvägsförbindelse mellan hamnplatserna
ifråga och statsbanan, därest sådant skulle befinnas erforderligt.

Nämnda utredningar äro ännu icke fullbordade.

Beträffande de öfriga af skrifvelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

I afseende å punkten 2 a, angående inköp af tomt och uppförande af byggnad i
Uddevalla för post- och telegrafverkens behof, och punkten 2 c, angående uppförande
å den postverket tillhöriga tomt i Norrköping af ny posthusbyggnad, har öfverintendentsämbetet
anbefallts att afgifva utlåtande öfver generalpoststyrelsens förslag till nya
posthusbyggnader i Uddevalla och Norrköping samt därvid beträffande sistnämnda
byggnad tillse, huruvida icke lämpliga förenklingar med afseende å den yttre utstyrseln
kunde ske.

Sedan öfverintendentsämbetet inkommit med infordradt utlåtande i ärendet i hvad
detsamma angår posthusbyggnad i Norrköping, anmäldes ärendet den 19 december
1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Beträffande ärendet, såvidt detsamma rörer posthusbyggnad i Uddevalla, har
öfverintendentsämbetet ännu icke inkommit med infordradt utlåtande.

Beträffande punkten 2 b, angående inköp för postverkets räkning af tomten
n:r 112 inom S:t Bars kvarter i Linköping, hänvisas till hvad under Riksdagens särskilda
skrifvelse därom här ofvan meddelats. (Jämför n:r 89 här ofvan).

114. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts
proposition angående tillstånd för staden Sala att försälja vissa s. k.
tilldelningar och intagor. (277.)

Anmäldes den 11 juli 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

115. af den 1 juni, angående statsregleringen för år 1914 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (294.)

Anmäldes den 30 juni 1913, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

G. Finansdepartementet.

116. Riksdagens skrifvelse af den 28 maj 1913, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hofoch
slottsstaterna. (1.)

Vid föredragning den 4 juli 1913 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

117. af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

— 1914 —

217

Vid föredragning den 20 juni 1913 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde liufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad
på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet i de delar, som rörde andra
ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.

118. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10.)

Vid föredragning den 13 juni 1913 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förorduat, att
skrifvelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet,
för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande departement, samt att
innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

119. af den 18 mars, i anledning af väckt motion om tullfrihet för nickelsulfat. (33.)
Den 11 april 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

120. af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande tullsats

å vätesuperoxid samt om upphäfvande af tullen å bariumsuperoxid. (34.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

121. af samma dag, i anledning af väckt motion angående tullfrihet för visst

slag af järnplåtar. (35.)

Den 11 april 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

122. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

ändrad lydelse af § 8 mom. 4 i gällande förordning med tulltaxa för in kommande

varor. (36.)

Den 11 april 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

123. af den 8 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre fanjunkaren Carl Ferdinand
Lindquist från Salems socken. (45.)

Vid föredragning den 25 april 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse

skulle meddelas vederbörande till kännedom.

124. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter skänkande

af kronans rätt till danaarf efter bokbinderiarbetaren Nikolaus
Edvard Wennersten från Kristinehamn. (46.)

Vid föredragning den 25 april 1913 har Kungl, Maj:t förordnat, att denna skrifvelse

skulle meddelas vederbörande till kännedom.

28 — Justitieombudsmannens ämbetslerättelse till 1914 års Riksdag.

218

125. Riksdagens skrifvelse af den 8 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter smedsarbetaren
Nils Gustaf Karlsson från Gäfle. (47.)

Vid föredragning den 25 april 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

126. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter änkan Karolina Kristina Torell
från Brunnsbo i Tärna socken. (48.)

Vid föredragning den 25 april 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

127. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre arbetaren Anders Johan

Larsson från Lilla Lund i Flistads socken. (49.)

Vid föredragning den 25 april 1913 har Kungl. Maj:t-förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

128. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter skänkande

af kronans rätt till danaarf efter Christina Augusta Lundeberg
från Lund. (50.)

Vid föredragning den 25 april 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

129. af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande bestämmelser om vågar. (62.)

Den 20 juni 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat två kungörelser i ämnet.

130. af den 3 maj, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Den 31 oktober 1913 uppdrog Kungl. Maj:t åt de jämlikt bemyndigande den 29 juni 1912
tillkallade sakkunniga för utarbetande af förslag till en allmän plan för statens byggnadsverksamhet
inom Stockholms stad m. m. att jämte eu för ändamålet särskild! tillkallad
sakkunnig verkställa den af Riksdagen begärda utredningen. Dylik sakkunnig person
tillkallades härefter den 18 november 1913.

131. af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 6, 7, 8 och 26 §§ i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897. (70.)

Den 4 juni 1913 bar Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

132. af den 7 maj, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å superfosfat.
(7 4.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

— 1914 —

219

133. Riksdagens skrifvelse af den 7 maj, angående tull och skatt å socker m. ra.
(75.)

Den 12 september 1913 har Kungi. Maj:t utfärdat förordning och kungörelse i ämnet.

134. af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter skomakaren Carl Gustaf Carlson
från Trosa. (77.)

Vid föredragning den 16 maj 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

135. af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1912 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911. (81.)

Den 13 juni 1913 har Kungl. Maj:t dels förordnat, att skrifvelsen i viss del skulle öfverlämnas
till jordbruksdepartementet, dels ock meddelat i öfrigt erforderliga föreskrifter i ämnet.

136. af den 17 maj, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

Jämlikt bemyndigande den 13 juni 1913 tillkallades den 25 augusti 1913 sakkunniga
personer att verkställa utredning i det i skrifvelsen angifna syfte.

137. af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre suppleanter
för Riksdagens fullmäktige i nämnda verk. (105.)

Den 30 maj 1913 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

138. af samma dag, angående val af ordförande och tre fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtliga fullmäktige i nämnda verk. (108.)

Deu 30 maj 1913 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

139. af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af tulltaxans
bestämmelser om tull å flytande polermedel. (112.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

140. af samma dag i anledning af väckt motion om ändrad beräkningsgrund vid
förtullning af mattor. (113.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

141. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om införande i förordningen
den 15 maj 1908 angående restitution af erlagd sockerskatt
eller befrielse från sådan skatt för socker, som användts vid tillverkning af
exportvaror, af bestämmelser om restitution af erlagd skatt jämväl då socker
utföres till svensk frihamn eller intages å svenskt frilager. (114.)

Den 30 maj 1913 liar Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

— 1914 —

220

142. Riksdagens skrifvelse af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse af §§ 7, 8 och 12 i
förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall
vid återutförsel af utländsk vara. (115.)

Den 18 juli 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat en förordning och två kungörelser i ämnet.
Skrifvelsen, i hvad den angår af Riksdagen ifrågasatt ändring i tulltaxeförordningen, har
remitterats till generaltullstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

143. af samma dag, angående utfärdande af enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Skrifvelsen hav remitterats den 13 juni 1913 till sakkunniga för utredning rörande statens
och kommunernas skuldsättning och den 1 november 1913 till svenska stadsförbundets
styrelse. Utlåtanden äro ännu ej inkomna.

144. af den 16 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (117.)
Den 30 maj 1913 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

145. af den 21 maj, i anledning af framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förstärkt amortering af statsskulden. (119.)

Den 13 juni 1913 har Kungl. Maj:t förklarat Riksdagens skrifvelse icke för det dåvarande
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

146. af den 26 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund,
å andra sidan, angående ökad malmbrytning inom Kiirunavaara
och Gellivare malmfält samt en i ämnet väckt motion. (126.)

Den 4 juli 1913 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet att underteckna
ifrågavarande öfverenskommelse äfvensom i öfrigt meddelat erforderliga föreskrifter
i ämnet.

Öfverenskommelsen har härefter undertecknats den 18 juli 1913.

147. af den 22 maj, i anledning af Kungl. Mäj:ts proposition med förslag till
lag angående förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbeteckning,
lag om ersättning i vissa fall af allmänna medel till vittnen i
mål, som afses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket af
varor med oriktig ursprungsbeteckning, och förordning angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen om frihamn den 15 november 1907. (129.)

Den 4 juni 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat två lagar och en förordning i ämnet.

148. af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

1914 -

221

förordning om ändrad lydelse af 54 § förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering samt en i ämnet väckt motion. (139.)
Den 30 juni 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

149. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af väckt motion om ändring
i 7 § 2:o) b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (140.)

Ärendet är föremål för utredning inom finansdepartementet.

150. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 8 § i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch
förmögenhetsskatt och 8 § i förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst. (141.)

Den 20 juni 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat två förordningar i ämnet.

151. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
af 25 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning
af socker. (142.)

Den 20 juni 1913 inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till handlingarna.

152. af den 29 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifha kreditivsummor.
(150.)

Den 13 juni 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen i förevarande ämne
beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom.

153. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositio nen

gjorda framställning om ökning af fonden för befrämjande af handtverk
och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af anslag för täckande af förvaltningskostnaderna
för nämnda lånefond år 1914. (153.)

Vid föredragning den 20 juni 1913 har Kungl. Maj:t förklarat, att hvad Kungl. Maj.t
och Riksdagen beslutat skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

154. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bere dande

af ytterligare medel för utlåning från fonden för rederinäringens
understödjande. (154.)

Den 28 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

155. af den 30 maj, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å

ris, risgryn och rismjöl. (164.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i änmet.

Riksdagens skrifvelse, i hvad densamma angår ifrågasatta ändringar i gällande tull—
taxeförordning, är remitterad till generaltullstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

— 1914 —

222

156. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, angående ändring i bestämmelserna
om tullrestitution i vissa fall vid utförsel af mjöl af råg eller hvete. (165.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

157. af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 och
4 §§ bevillningsförordningen. (166.)

Den 24 oktober 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

158. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af öfverrubriken till rubrikerna n:r 1190 och 1191 i gällande
tulltaxa. (167.)

Den 18 juli 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

159. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar af förordningen den 9 juni

1905 angående försäljning af brännvin, förordning om ersättning till städer,
vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel samt förordning om statsverkets fond
af rusdrycksmedel, dels ock i ämnet väckta motioner. (168.)

Den 18 juli 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat tre förordningar i ämnet, hvarjämte
skrifvelsen, i hvad den angår af Riksdagen gjord anhållan i fråga om ändrade bestämmelser
med afseende å grunden för fördelningen af den till hushållningssällskapen utgående
ersättningen, öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

160. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående beskattning af vissa sockerlösningar m. m. (169.)

Den 18 juli 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning och kungörelse i ämnet.

161. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
. förordning om arfsskatt och skatt för gåfva. (170.)

Den 20 juni 1913 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

162. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag be träffande

vissa ändringar i förordningen den 6 november 1908 angående
eu £ särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper äfvensom en i
samma ämne väckt motion. (172.)

Den 15 augusti 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

163. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om vissa ändringar i 6—10 §§ i förordningen den 20 april

1906 angående en särskild stämpelafgift för försäljning af punsch, arrak
och rom. (173.)

Den 20 juni 1913 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

— 1914

223

164. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj-.ts proposition
med förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m. (234.)

Den 13 juni 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående vissa ändringar i
gällande aflöningsreglemente för postsparbanken, fastställt utgiftsstat för postsparbanken
äfvensom meddelat erforderliga föreskrifter i anledning af hvad berörda riksdagsskrivelse
i öfrigt innehåller.

165. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
äf en statens tryckeriexpedition. (237.)

Den 13 juni 1913 förklarade Kungl. Maj:t denna skrifvelse för det dåvarande ej föranleda
någon åtgärd.

166. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till vissa reparationsarbeten
vid Ulriksdals och Drottningholms slott. (238.)

Den 13 juni och den 24 oktober 1913 hafva vederbörliga föreskrifter meddelats öfverintendentsämbetet
och riksmarskalksämbetet.

167. af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse af 2, 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 an gående

civila tjänstinnehafvares rätt till pension m. m. (245.)

Den 15 augusti 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat en lag och en kungörelse i ämnet,
hvarjämte Kungl. Maj:t i bref till statskontoret och vattenfallsstyrelsen meddelat ytterligare
föreskrifter i ämnet.

168. af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående stämpelafgifteu. (248.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

169. af samma dag, i anledning af väckt motion om sänkning af vissa tullsatser
å läder. (249.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

170. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse af 4 § i förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (250.)

Den 12 september 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

171. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner
med förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen den 28
oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, den
ena afseende jämväl ändring af de vid nämnda förordning fogade formulär,
dels ock en i ämnet väckt motion. (251.)

Den 24 oktober 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

— 1914 —

224

Riksdagens skrifvelse, i hvad densamma innefattar begäran om utredning i visst afseende,
är föremål för behandling inom finansdepartementet.

172. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående de medel, af hvilka pensioner, som jämlikt lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension komma att beviljas
tjänstemän vid statens vattenfallsverk, skola utgå. (253.)

Den 15 augusti 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

173. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående aflösning
af den ägaren af skattelägenheten Djurön n:r 1 i Östergötlands län åliggande
skyldigheten att därstädes underhålla ett holländeri. (282.)

Den 20 juni 1913 har Kungl. Maj:t förklarat, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutat måtte meddelas vederbörande.

174. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en kronan såsom danaarf tillfallen del af tomten n:r 4 i kvarteret Plantan
i Uppsala. (284.)

Den 13 juni 1913 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet.

175. af samma dag, angående beräkning af bevillningarna för år 1914. (292.)

Den 4 juli 1913 har Kungl. Maj:t förklarat, att hvad Riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

176. af den 2 juni, med öfverlämnande af ny riksstat. (293.)

Vid anmälan den 4 juli 1913 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att berörda
riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

177. af den 1 juni, angående statsregleringen för år 1914 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (294.)

Den 4 juli 1913 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen i förevarande ämne
beslutat skulle i érforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom.

178. af samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (295.)

Den 25 juli 1913 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

7. Ecklesiastikdepartementet.

179. Riksdagens skrifvelse af den 8 februari 1913, i anledning af Kungl. Majrts
i punkt 153 under åttonde hufvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda
framställning om öfverlåtelse till Linköpings stad af det nuvarande läroverkshuset
därstädes med tomt. (11.)

Kungl. Maj:t har den 25 april 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

— 1914 —

225

180. Riksdagens skrifvelse af den 26 februari, i anledning af väckt motion om

medgifvande för Borås högre allmänna läroverk att för biblioteks- och materielkassans
räkning upptaga ett lån. (18.) /<

Kungl. Maj:t har den 7 mars 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

181. af den 13 mars, i anledning af väckt motion angående ändriug i vissa delar
af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. (23.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

182. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående tillägg i visst syfte till de i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd upptagna bestämmelser rörande upprättande af utgifts—
och inkomstförslag. (27.)

Kungl. Maj:t har den 19 september 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet. .191

183. af den 29 mars, angående utfärdande af vissa föreskrifter i fråga om utarrendering
af prästerskapets löneboställen. (32.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

i , Ii :;i. If. - il/l

184. af den 28 mars, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående räntefritt
lån för svenska församlingens i London kyrkobyggnad. (38.)

Kungl. Maj:t har den 11 april 1913 meddelat slutligt beslut i ärendet.

185. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas aflöning.
(39.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majtts pröfning.

186. af den 12 april, angående vidtagande af åtgärder för åstadkommande af undervisning
i skogsvård jämväl vid andra statsunderstödda skolor än folkskolor
och med dera jämförliga läroanstalter. (54.)

Den 31 oktober 1913 .anbefalldes följande myndigheter att afgifva utlåtande i ärendet,
nämligen läroverksöfverstyrelsen i fråga om under dess inseende ställda läroanstalter,

landtbruksstyrelsen beträffande landtbruksskolor, folkhögskoleinspektören rörande folkhögskolor
samt inspektören öfver döfstumundervisningen angående döfstumskolor.

Dessa utlåtanden hafva ännu icke inkommit.

187. af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts preposition angående inköp
för nationalmuseum af äldre porträtt ur framlidne friherre H. Rehbinders
samlingar. (65.)

Kungl. Maj:t har samma dag meddelat slutligt beslut i ärendet.

188. af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen uuder
punkt 50 af åttonde hufvudtiteln gjorda framställning angående inköp af
tomt, gränsande intill S:t Lars ruin i Visby m. m. (76.)

Kungl. Maj:t har den 16 maj 1913 meddelat slutligt beslut i ärendet.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1.914 års Riksdag.

226

189. Riksdagens skrifvelse af den 9 maj, angående åstadkommande af läkarundersökning
af små- och folkskolebarn. (79.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1913 anbefallt medicinalstyrelsen att afgifva utlåtande i
ärendet.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

190. af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1912 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911. (81.)

Innehållet i denna skrifvelse, i hvad den afser planläggning af nybyggnader, har genom
ecklesiastikdepartementets försorg bragts till vederbörande, till departementet hörande
myndigheters kännedom.

191. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkten 196 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning angående anvisande
af medel till bestridande af femtonde allmänna svenska folkskollärarmötet,
i Lund år 1913. (103.)

Kungl. Maj:t har den 4 juni 1913 ställt de anvisade medlen till vederbörandes förfogande.

192. af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkten 197 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning angående Sveriges
deltagande i en skolhygienisk utställning i Buffalo. (104.)

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

193. af den 27 maj, angående vidtagande af åtgärder för anordnande av skolbad
vid landsbygdens folkskolor. (144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

194. af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Kung]. Maj:t har den 4 och 13 juni, den 4 juli, den 22 och 29 augusti, den 5 och 12
september, den 10, 17, 24 och 31 oktober, den 7, 14, 21 och 28 november samt den
31 december 1913 slutligen afgjort skilda delar af ärendet. Dock äro punkterna 42,
56, 99, 119, 121, 159, 167, 170, 172, 209, 218 och 253 äunu icke slutbehandlade.

Punkten 42, angående utredning rörande ecklesiastika boställen.

Sedan kammarkollegium afgifvit utlåtande i ämnet, har Kungl. Maj:t, som den 28
november 1913 ställt det af Riksdagen för ifrågavarande ändamål beviljade anslaget till
kollegii förfogande, samma dag anbefallt statskontoret att skyndsamt afgifva yttrande
öfver kammarkollegii i dess nyssberörda utlåtande framställda förslag, såvidt detsamma
afser tiden efter år 1914.

Detta yttrande har ännu icke inkommit.

Punkten 56, angående bidrag till restaurering af Vreta klosters kyrka.

— 1914 —

227

Sedan Kungl. Maj:t den 4 juli 1913 anbefallt Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län att inhämta och till Kungl. Maj:t överlämna yttrande af Yreta klosters
församling, huruvida den vore villig ikläda sig vissa af Riksdagen för anslagets utgående
uppställda villkor, samt sådant yttrande sedermera inkommit, har ärendet, efter det vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien yttrat sig öfver viss del däraf, remitterats till
öfverintendentsämbetet för afgifvande af utlåtande.

Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

Punkten 99, angående uppförande af en nybyggnad för zoologiska institutionen
vid universitetet i Lund.

Kungl. Maj:t har den 4 juli 1913 anbefallt kanslern för rikets universitet att från
vederbörande infordra och tillika med eget utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämna dels
fullt utarbetade nya, af kostnadsförslag åtföljda ritningar till nybyggnaden, dels ock vederbörlig
karta, hvarå utmärkts den plats, där byggnaden anses böra förläggas.

Ifrågavarande utlåtande, ritningar och karta hafva ännu ej inkommit.

Punkten 119, angående anslag till arfvoden åt en föreståndare för, samt eir biträdande
läkare och en amanuens vid serafimerlasarettets röntgeninstitut.

Kungl. Maj:t har den 4 juli 1913 anbefallt kanslern för rikets universitet att afgifva
utlåtande i ämnet.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

Punkten 121, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

öfverståthållarämbetet har anbefallts att från stadsfullmäktige i Stockholm infordra
och till Kungl. Maj:t öfverlämna yttrande, huruvida de äro villiga att uppfylla det villkor,
Riksdagen fäst vid anslagets beviljande.

Sådant yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 159, angående statsbidrag till aflönande af vikarier för på grund af sjukdom
tjänstlediga lärarinnor vid enskilda läroanstalter.

Ärendet har slutligen afgjorts den 4 juli 1913 utom i hvad angår upprättande af
en vikariatskassa, i hvilken del öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samma dag
anbefallts att, därest en dylik kassa före utgången af år 1913 kommit till stånd, med
eget utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämna af vederbörande representanter för vikariatskassau
uppgjordt förslag till reglemente för kassan. Sedan ett dylikt förslag från öfverstyrelsen
inkommit och riksförsäkringsanstalten yttrat sig i ärendet, har detsamma remitterats
till statskontoret för afgifvande af utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

Punkten 167, angående ökade anslag till folkskoleseminarierna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 170, angående stipendier åt elever i parallellklasserna vid folkskoleseminariet
i Göteborg.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 172, angående folkskoleinspektionens ordnaude.

— 1914 —

228

Ärendet har den 21 november 1913 slutligen afgjorts utom i hvad angår frågan
om folkskoleinspektörernas upptagande i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, i hvilken
del ärendet, sedan utredning numera verkställts, är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
Punkten 209, angående understöd för utgifvande af Tidning för döfstumma.
Anslaget för år 1914 har ännu icke ställts till förfogande.

Punkten 218, angående anslag till nybyggnad m. m. för tekniska högskolan.

Af det för år 1914 anvisade anslaget har icke någon del ännu ställts till förfogande.
Punkten 253, angående anslag till resestipendier för år 1914 åt journalister.
Kungl. Maj:t har i öfverensstämmelse med i ämnet utfärdad kungörelse anmodat
centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistklubben och styrelsen
för svenska tidniugsutgifvareföreningen att hvardera välja två personer att vara ledamöter
af den nämnd, som skall afgifva förslag till utdelning af ifrågavarande stipendier,,
och två personer att vara suppleanter för de utsedda ledamöterna samt före den 1 februari
1914 till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de sålunda valda personerna.

Dessa uppgifter hafva ännu ej fullständigt inkommit.

195. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna
under viksstatens tionde liufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10).

Kungl. Maj:t har den 13, 20 och 28 juni, den 18 juli, den 24 oktober och den 31
december 1913 meddelat särskilda beslut i olika delar af ärendet; dock är den i punkten
16 omförmälta frågan angående förändringar i affattningen af de utaf Riksdagen godkända
grunderna för döfstumlärarnes pensionanstalts inrättande och för vissa delägares
rätt till inträde däri ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8. Jordbruksdepartementet.

196. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1913, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde liufvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

197. af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Anmäldes den 13 juni 1913 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas vederbörande ämbetsmyndigheter.

198. af den 9 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande af anslag till byggande af fiskehamnar. (53.)

Anmäldes den 25 april 1913, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

— 1914 —

229

199. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående ändrad lydelse af 62 §
första stycket i lagen angående väghållningsbesvärets åtgörande på landet.
(131.)

Anmäldes den 26 september 1913, därvid förordnades, att öfver den af Riksdagen
för dess del beslutade ändringen i samma lag lagrådets yttrande skulle för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas.

200. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
grunder för upplåtande af egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
dels ock två i ämnet väckta motioner. (133.)

201. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande föreskrifter i fråga om upplåtande af odlingslägenheter
å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. (134.)

Sistberörda två skrivelser anmäldes den 17 oktober 1913, därvid beslut fattades och
kungörelser i ämnet utfärdades.

202. af den 26 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående köttbesiktning och slakthus, dels ock i anledning
af samma proposition väckta motioner. (137.)

Anmäldes den 10 oktober 1913, därvid lag i ämnet utfärdades.

203. af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vård af enskildes skogar på Öland. (143.)

Anmäldes den 31 maj 1913, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att lagrådets yttrande
skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver det af
Riksdagen med viss ändring antagna lagförslaget. Sedan från lagrådet ingifvits ett
utdrag af dess protokoll för den 18 juni 1913, utvisande att lagrådet lämnat berörda
förslag utan anmärkning, anmäldes ärendet ånyo den 20 juni 1913, därvid
författning i ämnet utfärdades.

204. af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af vissa till Flyinge hingstdepå anslagna fastigheter. (171.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt
för vederbörandes underrättande, hvarjämte i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

205. af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Yästerbv n:r 1 i Södermanlands
län. (174.)

206. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra militiebostället Kroberga n:r 3 i Södermanlands
län. (175.)

— 1914 —

230

207.

208.

209.

210.

211.

212.

213.

214.

215.

216.

217.

218.
Sistberörda

Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition
angående försäljning af förra militiebostället Norra Berga n:r 4
Södergården i Östergötlands län. (176.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtande
af fyra lägenheter från förra militiebostället Bölnorp n:r 1 med
underlydande i Östergötlands län. (177.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Stora Gålstad n:r 3 Kronogård
och Stora Gålstad n:r 4 Storgård i Östergötlands län. (178.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra militiebostället Elmtomta n:r 1 i

Östergötlands län. (179.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Brickebo n:r 1 i Öster götlands

län. (180.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden tillhörande kronoparken Långabrohult i Kronobergs
län. (181.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra militiebostället Borrby n:r 62 med
underlydande i Kristianstads län (182.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Mjölkalånga n:r 7, 9 och
11 med underlydande i Kristianstads län. (183.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Sandby kungsgård n:r
14 i Kristianstads län. (184.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra militiebostället Höghult n:r 2 i
Kristianstads län. (185.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Silfåkra n:r 1, 2 i Kristianstads
län. (186.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället Lyby n:r 22 i Malmöhus län. (187.)
fjorton skrifvelser anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att

— 1914 —

231

hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvaijämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

219. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj , i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af en lägenhet från förra militiebostället
Rolfsbo n:r 1 öfvergård i Göteborgs och Bohus län. (188.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

220. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Ledum n:r 1 jämte Kattås
n:r 1, en ödegård, i Göteborgs och Bohus län. (189.)

221. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till förra militiebostället Ettack n:r 1 och 2 med underlydande
i Skaraborgs län hörande områden. (190.)

222. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra militiebostället Sanna n:r 4 i Örebro
län. (191.)

223. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra hospitalshemmanet Hospitalet n:r 1 och
2 eller Arboga i Västmanlands län. (192.)

224. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af kronans andel i lägenheten Kvarnudden n:r 1 under Näsets
by i Jämtlands län. (193.)

225. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Bolum n:r 9 Munkagård
i Skaraborgs län. (195.)

226. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Eggelstad n:r 10 i Malmöhus
län. (196.)

Sistberörda sju skrifvelser anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte beslut i öfrigt meddelades.

227. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter m. m. från lotten n:r 1 af förra militiebostället
Rebbelberga n:r 10 Kungsgården i Kristianstads län. (197.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid Kungl. Maj:t — med godkännande af Riksdagens
beslut i hvad det afveke från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit — förord —

1914 —

232

nade, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte beslut i öfrigt fattades.

228. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående sammanslagning af den s. k. äldre odlingslånefonden
med nya odlingslånefonden till en fond benämnd odlingslånefonden. (198.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Haj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

229. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Bjufstorp n:r 4,8 i
Malmöhus län. (199.)

Anmäldes den 20 juni 1913. och förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

230. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Dahl n:r 1 i Södermanlands
län. (200.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

231. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra militiebostället Ivetofta n:r 6, 8 i
Kristianstads län. (201.)

232. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kronofogdebostället Tånnö n:r 3 Kåragården
i Jönköpings län. (202.)

Sistberörda två skrifvelser anmäldes den 20 juni 1913, och förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte beslut i öfrigt fattades.

233. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till staden Mariefred af ett område af Kungsladugården Gripsholm
n:r 1 i Södermanlands län. (205.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddeles domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse
samt för vederbörandes underrättande.

234. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra länsmansbostället Jolmesta n:r 2 i Västmanlands län.
(206.)

— 1914 —

233

235. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af ett område från förra militiebostället Stora
Broby n:r 1 i Östergötlands län. (207.)

Sistberörda två skrivelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse.

236. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Flathult n:r 2 i Kalmar
län. (208.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid erforderligt beslut fattades angående egendomens
disposition.

237. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående lektorn
vid landtbruksinstitutet vid Ultuna P. E. Ullbergs lönetursrätt. (210.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

238. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Halleby n:r 1 med Jörland
n:r 1 och Åker n:r 1 i Göteborgs och Bohus län. (211.)

239. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra hospitalshemmanet Hospitalsgården n:r 1
i Skaraborgs län. (212.)

240. af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående upp låtande

af en lägenhet från förra militiebostället Holmesberg n:r 1 jämte
Eneboda n:r 1, en utjord, i Jönköpings län. (213.)

241. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Ramdala n:r 10 i Ble kinge

län. (214.)

242. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp låtande

af en lägenhet från förra militiebostället Botilstorp n:r 1 Södergård
i Jönköpings län. (215.)

243. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Botilstorp n:r 2 Norr gård

med underlydande i Jönköpings län. (216.)

Sistberörda sex skrivelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

:t0 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 ärs Riksdag.

234

244. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af den till förra militiebostället Åsaka n:r
4 Tomten hörande lägenheten Pipartomten i Ålfsborgs län. (217.)

245. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Herresätter n:r 1 i Östergötlands
län. (218.)

246. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kronofogdebostället Högsjöryr n:r 1 och
2 i Ålfsborgs län. (219.)

Sistberörda tre skrifvelser anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kung]. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden förordnat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

247. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra regementschefsbostället Frövi n:r 1, 2
och 3 med Berga n:r 1 och östankil n:r 1 i Västmanlands län. (220.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och
Riksdagen i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och
efterrättelse.

248. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om hingstbesiktningstvång. (221.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att Riksdagens förevarande skrifvelse,
däri anmälts, att förslaget förfallit, skulle såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd läggas till handlingarna.

249. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från lotten n:r 1 af Starby kungsladugård i Östergötlands
län. (222.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

250. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med anledning
af framställning från magnesitaktiebolaget Tarrekaise beträffande vissa af
bolaget arrenderade mineralfyndigheter å kronojord i Norrbottens län. (223.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid erforderligt beslut fattades.

251. af^ samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinbetalningarna
till fonden för torfindustriens befrämjande. (224.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Haj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

— 1914 —

235

252. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse åt bergverksaktiebolaget Freja af kronan tillhörig
mark i Norrbottens län. (226.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län till kännedom, hvarjämte erforderligt beslut i öfrigt fattades.

253. af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kaptensbostället Skårebo n:r 1 i Kalmar
län. (227.)

254. af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtande
af mark från förra regementskvartermästarbostället Hultås n:r 1
Norra och Hultås n:r 2 Södra i Göteborgs och Bohus län. (228.)

Sistberörda två skrifvelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Haj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte erforderligt beslut i öfrigt fattades.

255. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronan tillkommande fordran på grund af ett å fastigheten V14
mantal Horsaskog n:r 1 i Kristianstads län hvilande odlingslån. (229.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid erforderligt beslut i ärendet fattades.

256. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Gudhem n:r 1—9 med Holmäng
n:r 1 Hulegård i Skaraborgs län. (230.)

257. af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra öfverstebostället Slädene n:r 3, 4, 5 ocli 6 Storegården
i Skaraborgs län. (231.)

258. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp låtande

af lägenheter från indragna militiebostället Öresten i Älfsborgs
län. (232.) ,

259. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra mönsterskrifvarbostället Torp n:r 4 Brogård i Kronobergs län.
(233.)

Sistberörda fyra skrifvelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte beslut i öfrigt fattades.

260. af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag tillförordning
angående den skogsvårdsstyrelse åliggande verksamhet på Öland. (254.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid författning i ämnet utfärdades.

— 1914 —

236

261. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl Maj:ts proposition
angående försäljning af förra häradshöfdingbostället Enögla n:r 3 i Uppsala
län. (255.)

262. af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Tjustorp n:r 1 i Skarabores
län. (256.)

263. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Täppesås n:r 1, 2 och 3 i
Jönköpings län. (257.)

af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af tre områden från förra militiebostället Skränge n:r 4 Mellangård jämte
Skränge n:r 7, en utjord, i Östergötlands län. (258.)

åt samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra militiebostället Satterstad n:r 2 Nedergården i Östergötlands
län. (259.)

Sistberörda fem skrivelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse.

264.

265.

266. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronan tillhörande jordägarandelar i grufvor. (260.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

267. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Rolfsbo n:r 2 Norgård i Göteborgs
och Bohus län. (261.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

268. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj^ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Böke n:r 1 i Kalmar län. (262.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

269. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två områden från förra militiebostället Ubbetorp n:r 1 i Östergötlands
län. (263.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

— 1914 —

237

270. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition
angående upplåtande af lägenheter från förra militiebostället Kyrkeby
n:r 1 Öfvergård i Göteborg och Bohus län. (264.)

271. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Gettnabo n:r 1 med under lydande

i Kalmar län. (265.)

272. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra militiebostället Arrie n:r 10, 12 och 22 i
Malmöhus län. (266.)

273. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplå tande

af lägenheter från förra ryttmästarbostället Håslöf n:r 10 och 12
samt förra trumslagarbostället Håslöf n:r 3 och 7 i Kristianstads län. (267.)

Sistberörda fyra skrivelser anmäldes den 20 juni 1913, och förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjämte beslut i öfrigt fattades.

274. af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Dalby församling af visst område af lotten n:r 1 af Dalby kungs gård

i Malmöhus län. (268.)

275. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt vissa kronojägare i Klotens revir. (269.)

Sistberörda två skrifvelser anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att besluten
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
underrättande, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

27 6. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar. (270.)
Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom.

277. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Sandshult n:r 1, 2, 3 och 4
jämte Ubbetorp n:r 1, ett torp, i Kalmar län. (271.)

278. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Störa Brogård nrr 1 i Jönköpings
län. (272.)

279. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Skorpetorp nrr 1 i Kalmar
län. (273.)

Sistberörda tre skrifvelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad

— 1914 —

238

Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte erforderliga beslut i öfrigt fattades.

280. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, angående driftkostnaderna för statens
produktiva fonder i hvad angår jordbruksärendena. (274.)

Anmäldes den 4 juli 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutat skulle meddelas vederbörande, hvarjämte kungörelse angående tillägg till kungörelsen
den 17 juni 1908 angående villkor för åtnjutande af aflöningsförmåner för statens
skogsskolor utfärdades samt erforderliga beslut i öfrigt fattades.

281. af samma dag, angående interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma
vanvård af samfälld skog. (275.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla högst tre sakkunniga personer för verkställande inom samma departement
af den i skrifvelsen begärda utredningen. Dessa sakkunniga hafva ännu icke afgifvit
yttrande i ämnet.

282. af samma dag, angående ändring i gällande bestämmelser rörande fördelning
af odlingslån. (276.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län anbefalldes att inkomma med utlåtande med anledning af hvad Riksdagen anfört
i förenämnda skrifvelse och därvid tillika meddela, huruledes Konungens befallningshafvande
hittills plägat förfara uti det i skrifvelsen omförmälta hänseende. Sedan dylika
utlåtanden inkommit samt infordradt utlåtande afgifvits af statskontoret, remitterades
ärendet till kammarkollegium, hvars yttrande ännu icke inkommit.

283. af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kronofogdebostället Väderstad n:r 5 i Östergötlands
län jämte en i ämnet väckt motion. (278.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid Kungl. Maj:t — med godkännande af Riksdagens
ifrågavarande beslut i hvad detsamma afveke från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit —
förordnade, att beslutet i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
hvarjämte beslut i öfrigt fattades.

284. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Knutesbråteu n:r 1 i Jönköpings
län. (279.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att, enär ifrågavarande proposition icke
vunnit Riksdagens bifall, egendomen skulle i kronans ägo bibehållas.

285. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militieboställena Honeröd n:r 2 Hålegården
och Honeröd n:r 3 Mellangärden samt Honeröd n:r 4 Västergården i Göteborgs
och Bohus län. (280.)

— 1914 —

239

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

286. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (281.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas kommerskollegium och domänstyrelsen till
kännedom.

287. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående tillstånd
för Båraryds församling att i stället för årlig afgäld erlägga en
summa en gång för alla för lägenheten Kyrkogården n:r 1, afsöndrad
från „ förra militiebostället Båraryd n:r 2 östergård i Jönköpings län.
(283.)

288. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra militiebostället Ammer n:r 1 i Jämtlands
län. (285.)

Sistberörda två skrifvelser anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

289. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
af häradsallmännigen Västra Stöpen i Skaraborgs län. (286.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas Konungens befallningshafvande i Skaraborgs
län till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande, hvarjämte
erforderligt beslut i öfrigt fattades.

290. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsättande
såsom nationalpark af visst område i Arjeplogs socken af Norrbottens
län. (287.)

Anmäldes den 13 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, hvarjämte
erforderligt beslut i öfrigt fattades.

291. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra militiebostället Ebbaröd n:r 1 och 5
i Kristianstads län. (288.)

Anmäldes den 20 juni 1913, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

— 1914 —

240

292. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående dispositionen af vissa till Strömsholms hingstdepå anslagna
fastigheter. (289.)

Anmäldes den 4 juli 1913, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

293. af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af vissa delar af förra militiebostället Rinkaby n:r 17 och 22 i
Kristianstads län. (290.)

Anmäldes den 20 juni 1913 och remitterades till domänstyrelsen för afgifvande af
utlåtande. Sedan domänstyrelsen i skrifvelse den 15 oktober 1913 afgifvit utlåtande
samt statskontoret på grund af remiss likaledes afgifvit utlåtande den 19 november
1913, anmäldes ärendet den 28 november 1913, därvid förordnades, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i ärendet beslutat skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse; och skulle beslut framdeles meddelas rörande ersättning
till eller nedbringande af statens domäners fond till följd af ifrågavarande markupplåtelse
till landtförsvaret.

294. af samma dag, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning i hvad
angår jordbruksärendena. (291.)

Anmäldes den 4 juli 1913, därvid Kungl. Maj:t godkände de i skrifvelsen anmälda
besluten i hvad de ginge utöfver eller afveke från hvad Kungl. Maj:t föreslagit samt
förordnade, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas
vederbörande, hvaijämte kungörelser angående villkoren för erhållande och tillgodonjutande
af lån ur täckdikningslånefonden och ur lånefonden för inköp af ädla afvelsston
utfärdades samt beslut i öfrigt fattades.

295. af den 2 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Sverges utsädesförening. (297.)

Anmäldes den 4 juli 1913, därvid erforderligt beslut fattades.

296. af den 30 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse i vissa delar af förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin, förordning om ersättning till städer,
vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna
brännvinsförsäljningsmedel samt förordning om statsverkets fond af
rusdrycksmedel, dels ock i ämnet väckta motioner. (168.)

öfverlämnad från finansdepartementet i hvad angår af Riksdagen gjord anhållan i
fråga om ändrade bestämmelser med afseende å grunden för fördelningen af den till
hushållningssällskapen utgående ersättningen. Landtbruksstyrelsen har anbefallts att
i ärendet afgifva utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

1914 —

II.

Särskild förteckning på sådana i förteckningen under 1 hår ofvan
upptagna ärenden, som vid utgången af år 1913 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

4. Riksdagens skrifvelse af den 4 mars 1913, i anledning af väckt motion
om ändring i 6 kap. 4 § strafflagen. (21.)

5. af den 8 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående anordnande af tillsyn öfver förvaltningen af donerade medel
och stiftelser. (22.)

6. af den 13 mars, i anledning af väckt motion angående ändring i 27 § i
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
(30.)

8. af den 21 april, angående utredning och förslag i fråga om beredande af
möjlighet för utom äktenskapet födt barn att erhålla kännedom om sin
fader. (56.)

9. af den 26 april, i anledning af väckt motion om utarbetande ocli framläggande
af förslag till ändrade bestämmelser om internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap. (58.)

10. af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen
angående vidtagande af åtgärder för ernående af en snabbare rättsskipning
i högsta domstolen. (59.)

11. af samma dag, i anledning af väckta motioner om dels ändring af 24 kap.
3 § strafflagen dels ock skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans
mark. (60.)

31 — Justitieombudsmannens ämbetslcrättelse till 1914 års Riksdag.

242

14. Riksdagens skrifvelse af den 6 maj, angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet,
då kvarstad meddelas å gods af viss beskaffenhet. (72.)

24. af den 28 maj, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om lagstiftningsåtgärder för åstadkommande af aflösning
i vissa fall af marken till lägenhetsinnehafvares besittningar på ofri enskild
grund. (161.)

Landtförsvarsdepartementet.

38. Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1913, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående öfverlämnande till landtförsvaret af viss del af förra
majorsbostället Gudhem n:r 1—9 jämte Holmäng n:r 1 Hulegård i Skaraborgs
län i och för användning till remontdepå m. m. (100.)

51. af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)

Sjöförsvarsdepartementet.

64. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1913, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.
(5.)

Civildepartementet.

65. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1913, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

68. af den 13 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen i
fråga om utarbetande och framläggande af förslag till bestämmelser rörande
utseende af suppleanter för stadsfullmäktige. (24.)

71. af den 29 mars, angående lindring i de mindre bemedlades kostnader för
hospitalsvård. (31.)

— 1914

243

72. Riksdagens skrifvelse af den 8 april, angående åstadkommande af en effektiv
tandvård, särskildt vid landsbygdens små- och folkskolor. (52.)

73. af den 24 april, angående åtgärder till förekommande af oordningar å de

svenska järnvägarna, som föranledas särskildt af berusade personer. (57.)

76. af den 30 april, i anledning af väckt motion om införande i förordningen
om landsting af bestämmelser angående inskränkning i visst fall af tjänstgöringstiden
för landstingsmän och deras suppleanter. (67.)

77. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.
(68.)

78. af den 6 maj, angående förbud mot vilda djurs kringförande till förevisning. (71.)

81. af den 9 maj. angående utredning och förslag i fråga om åläggande för

arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina arbetare
vidtaga vissa anordningar. (80.)

83. af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrade
pensionsvillkor för viss personal, som i anledning af statens inköp''af enskilda
järnvägar öfvergått i statens järnvägars tjänst. (101.)

88. af den 26 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behandling af alkoholister samt till lag om ersättning i vissa
fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling af alkoholister,
dels ock i anledning däraf väckta motioner. (136.)

90. af den 1 juni, i anledning af väckta motioner angående utredning och förslag
i fråga om upprensning och nyanläggning på statens bekostnad af inre
farleder i Bohusläns skärgård. (146.)

102. af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. (163.)

107. af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande af ett hospital å biskopsbostället Sundby n:r 1 jämte i ämnet
väckta motioner. (240.)

108. af samma dag, i anledning af Kuugl. Maj:ts proposition med förslag till bestämmelser
angående rätt till pension för extra ordinarie tjänstemän samt
verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar m. m. (241.)

113. af den 31 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående vissa utgifter för kapitalökning, i hvad angår civildepartementsärenden.
(252.)

— 1014 —

244

Finansdepartementet.

130. Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens
bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park. (69.)

136. af den 17 maj, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

142. af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af §§ 7, 8 och 12 i förordningen den 13
december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk
vara. (115.)

143. af samma dag, angående utfärdande af enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

145. af den 21 maj, i anledning af framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förstärkt amortering af statsskulden. (119.)

149. af den 30 maj, i anledning af väckt motion om ändring i 7 § 2:o) b) förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt. (140.)

155. af samma dag, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å ris,
risgryn och rismjöl. (164.)

171. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner med
förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, den ena afseende
jämväl ändring af de vid nämnda förordning fogade formulär, dels
och en i ämnet väckt motion. (251.)

Ecklesiastikdepartementet.

181. Riksdagens skrifvelse af den 13 mars 1913, i anledning af väckt motion
angående ändring i vissa delar af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm. (23.)

183. af den 29 mars, angående utfärdande af vissa föreskrifter i fråga om utarrendering
af prästerskapets löneboställen. (32.)

185. af den 28 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
aflöning. (39.)

— 1914 —

245

186. Riksdagens skrifvelse af den 12 april, augående vidtagande af åtgärder för
åstadkommande af undervisning i skogsvård jämväl vid andra statsunderstödda
skolor än folkskolor och med dem jämförliga läroanstalter. (54.)

189. af den 9 maj, angående åstadkommande af läkarundersökning af små- och
folkskolebarn. (79.)

193. af den 27 maj, angående vidtagande af åtgärder för anordnande af skolbad
vid landsbygdens folkskolor. (144.)

194. af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

195. af den 24 maj angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)

J ordbruksdepartexnentet.

199. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1913, angående ändrad lydelse af 62
§ första stycket i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
(131.)

281. af den 30 maj, angående interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma
vanvård af samfälld skog. (275.)

282. af samma dag, angående ändring i gällande bestämmelser rörande fördelning
af odlingslån. (276.)

296. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse i vissa delar af förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning af brännvin, förordning om ersättning till städer, vissa
köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
samt förordning om statsverkets fond af rusdrycksmedel,
dels ock i ämnet väckta motioner. (168.)

— 1914 —

III.

Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anliängiggjorts genom
skrivelser från Riksdagen före år 1913 men vid 1912 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1913.*

Justitiedepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

2. af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Beträffande behandlingen af det i ärendet afgifna betänkandet hänvisas till livad från
civildepartementet meddelas angående Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1903 om åtgärder
mot smittosamma könssjukdomars spridning.

3. af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet. (119.)

De sakkuuniga, åt hvilka uppdragits att biträda inom justitiedepartementet med en undersökning
rörande omfattningen af bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af riket
och af sådant jordförvärf uppkomna menliga verkningar m. m., aflämnade den 10 mars
1913 betänkande angående jordfördelningen i Värmlands län och därmed sammanhängande
förhållanden. Konungens befallningshafvande i berörda län och kammarkollegium
hafva anbefallts att afgifva utlåtande enhvar öfver viss del af betänkandet. Konungens
befallningshafvandes utlåtande har inkommit, men ännu ej kammarkollegiets. Den föranstaltade
undersökningen fortgår.

4. af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna. (80.)

Förslag härutinnan har ännu ej afgifvits af den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats.

* Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde (fjortonde) samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1914 —

247

5. Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1897, angående vidtagande af åtgärder
för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet.
(82.)

Ärendet har under år 1913 icke undergått någon behandling.

6. af den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande af förslag tillnylegostadga.
(102.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

7. af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Lagberedningen har den 15 september 1913 afgifvit betänkande med förslag till lag om
äktenskaps ingående och upplösning och därmed sammanhörande lagförslag. Öfver vissa
delar af betänkandet infordrade utlåtanden från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium
och hofkonsistoriet hafva ännu icke fullständigt inkommit.

8. af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

9. af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kap. strafflagen. (65.)

Ärendet har under år 1913 icke undergått någon behandling.

10. af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

11. af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser om
arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet har under år 1913 återlämnats till finansdepartementet.

12. af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af
117 § i skiftesstadgan. (27.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

13. af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap.
4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet har under år 1913 ej varit föremål för behandling.

14. af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revi —

1914 —

248

sorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet har under år 1913 ej varit föremål för behandling.

15. Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner
om ändring i gällande bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse, däri begärts utredning, i hvilken måu
antalet nämndemän i tingslag, som bildats genom sammanslagning af två eller flera
förutvarande tingslag, lämpligen kunde nedbringas, samt utfärdande af de bestämmelser
därom, hvartill utredningen kunde föranleda, fattade Kungl. Maj:t den 11 juli 1913
beslut om minskning af nämndemansantalet i vissa tingslag.

16. af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet har under år 1913 ej undergått någon behandling.

17. af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7
kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet har öfverlämnats till civildepartementet.

18. af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande
af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom. (41.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

19. af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet har under år 1913 ej undergått någon behandling.

20. af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring af vissa delar
af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896. (62.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

21. af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

De i senaste berättelsen omnämnda sakkunniga hafva ännu icke afgifvit sitt betänkande.

22. af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Sedan statskontorets utlåtande i detta ärende under år 1913 inkommit till Kungl.
Maj:t, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

23. af den 11 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och

— 1914 —

249

till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen
(87.)

Ärendet har rmder år 1913 ej varit föremål för behandling.

24. Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
m. m., så vidt angår den vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen
väckta frågan om ett vidsträcktare användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1913 ej undergått någon behandling.

25. af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till
lag, innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till
lag angående ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28
juni 1895. (135.)

Utredning i ärendet fortgår.

26. af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

Öfver afgifvet betänkande med förslag till tryckfrihetsordning hafva infordrats utlåtanden

från vederbörande. Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts pröfning.

27. af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 21 meddelats.

28. af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse

af 9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

29. af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart

å fång till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

30. af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion angående ändrade be stämmelser

om sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet har under år 1913 icke varit föremål för någon behandling.

31. af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

öfver det i senaste berättelsen omnämnda kommittébetäukandet hafva afgifvits infordrade

utlåtanden; och är ärendet fortfarande föremål för behandling inom jordbruksdepartementet.

32 — Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1.914 års Riksdag.

250

32. Riksdagens skrifvelse af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion
med förslag till ändrad lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

33. af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion om ändring af 136
skiftesstadgan m. m. (34.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

34. af samma dag, i anledning af väckt motion angående undanskiftande i
mindre bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och
uppfostran. (37.)

Lagberedningen bar ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

35. af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

36. af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol dels ock två i liknande syfte afgifna
motioner. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

37. af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst expropriation
förvärfva mark för linbananläggningar i vissa fall. (66.)

Proposition med förslag till lag om expropriation och därmed sammanhörande lagförslag
blef den 31 januari 1913 aflåten till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 17.)

38. af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Ärendet har under år 1913 varit föremål för fortsatt behandling inom justitiedepartementet.

39. af den 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilda
dels ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903. (166.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande afgifna utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

40. af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet har öfverlämnats till en på civildepartementets föredragning förordnad sakkunnig
för utredande af hithörande frågor.

— 1914

251

41. Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående
lagbestämmelser i syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning
större trygghet mot förlust i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person
eller flyttas från ort till annan. (117.)

Ärendet har under år 1913 ej varit föremål för någon behandling.

42. af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
förslag till lag om försäkringsaftal. (132.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

43. af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel,
industri och sjöfart. (182.)

Kommerskollegiekommittén har gemensamt med departementalkommitterade under år 1913
afgifvit betänkande med förslag angående inrättande och organiserande af ett nytt statsdepartement
för ärenden rörande handel, industri och sjöfart, handelsdepartementet. Öfver
betänkandet (på finansdepartementets föredragning) infordrade utlåtanden hafva ännu icke
fullständigt inkommit.

44. af den 20 februari 1906, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lag rörande
invallning. (4.)

Ärendet är fortfarande föremål för behandling inom justitiedepartementet.

45. af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (40.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande afgifna utlåtandena numera fullständigt
inkompiit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

46. af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af
bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

47. af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision
af konkurslagen m. m. dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Sedan utlåtanden och yttranden öfver konkurslagstiftningskommittens betänkande numera
fullständigt inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

48. af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl.
brefvet den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

— 1914 —

252

49. Riksdagens skrifvelse af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning
af de ordinarie häradshöfdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor
för erhållande af domarförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1913 icke varit föremål för behandling.

50. af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner om internering
af alkoholister. (19.)

Sedan det från lagrådet infordrade utlåtandet öfver förslag till lagstiftning i ämnet afgifvits,
blef den 11 april 1913 till Riksdagen aflåten proposition med förslag till lag om
behandling af alkoholister och ett därmed sammanhörande lagförslag. (Jämför ofvan I: 23.)

51. af den 15 mars 1907, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser.
(31.)

Deu kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

52. af den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Departemeutalkommitterades slutliga betänkande har under år 1913 inkommit. Sedan
de öfver detta betänkande infordrade utlåtandena afgifvits, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

53. af den 19 april 1907, i anledning af väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

Lagberedningen har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

54. af den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.
(78.)

Sedan de öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena numera fullständigt
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

55. af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.
(80.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 37 meddelats.

56. af den 20 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på
landet med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende å
redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark, (92.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 37 meddelats.

57. af den 30 april 1907, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Denna fråga, hvilken icke upptogs i 1913 års proposition angående ny expropriationslagstiftning,
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914 —

253

58. Riksdagens skrifvelse af den 19 februari 1908, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.
(13.)

Ärendet har under år 1914 icke undergått någon behandling.

59. af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

60. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
lag om adoption. (25.)

Lagberedningen har den 15 september 1913 afgifvit betänkande med förslag till lag om
adoption och vissa därmed sammanhörande lagförslag. Öfver ett af sistnämnda förslag
hafva utlåtande infordrats från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistoriet;
och har direktionen öfver allmänna barnhuset i Stockholm anmodats att yttra sig
öfver förslaget till adoptionslag, hvarjämte tillfälle därtill lämnats styrelsen för svenska
fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Stockholm. Berörda utlåtanden och yttranden hafva
ännu ej fullständigt inkommit.

61. af den 24 mars 1908, i anledning om väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande af
olägenheter i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

62. af den 4 april 1908, angående vidtagande af åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet återinflyttade
svenskar, särskildt med afseende på deras äktenskapsförhållanden. (51.)

Lagberedningen har behandlat frågan i sitt den 15 september 1913 afgifna betänkande
med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning och därmed sammanhörande
lagförslag. Betänkandet har i vissa delar remitterats till domkapitlen, Stockholms stads
konsistorium och hofkonsistoriet. De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej
fullständigt inkommit.

63. af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt
dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

64. af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)

Professorn J. C, W. Thyréns arbete i anledning af det honom i ärendet lämnade uppdrag
har under året fortgått.

— 1914 —

254

65. Riksdagens skrifvelse af den 25 april 1908 i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i gällande lag, att gift
person må kunna erhålla lifförsäkring, med trygghet att försäkringssumman
kommer hans familj till godo. (63.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

66. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående övervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare
m. m. (68.)

Knngl. Maj:t har den 20 juni 1913 förordnat sakkunniga att biträda i justitiedepartementet
med verkställande af utredning och afgifvande af förslag i fråga, bland annat,
om nya eller ändrade bestämmelser beträffande villkorlig straffdom och villkorlig frigifning.

67. af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21 och
22 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896. (108.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

68. af den 15 maj 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten
samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring i vissa
delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11
juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen
den 14 juni 1901. (123.)

Förslag till ny krigslagstiftning har den 18 juli 1913 remitterats till lagrådet, hvars
utlåtande ännu icke afgifvits.

69. af den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöfva rösträtt vid riksdagsmannaval
genom valsedels insändande till valförrättaren. (137.)

Sedan ärendet upptagits till utredning inom justitiedepartementet, anbefallde Kungl. Maj:t
åtskilliga ämbetsverk att i anledning af Riksdagens framställning afgifva yttranden i särskilda
frågor, hvarjämte Svenska järnvägsföreningen och Svenska järnvägsmannaförbundet
lämnades tillfälle att yttra sig öfver skrifvelsen. Ifrågavarande yttranden hafva ännu
icke inkommit.

70. af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseende af krafvet på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arheten. (138.)

Departementalkommitterades slutliga betänkande har under år 1913 inkommit. Sedan
de öfver betänkandet infordrade utlåtandena afgifvits, beror ärendet på Kungl. Maj:ts
pröfning.

— 1914 —

255

71. Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1908, angående ifrågasatt ändring af 4 §
tryckfrihetsförordningen. (139.)

Beträffande detta ärende hänvisas till hvad ofvan under 26 meddelats.

72. af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 26 meddelats.

73. af den 1 juni 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelafgiften. (215.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

74. af den 9 mars 1909, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan att därur
utträda dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

75. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföliden förlust af medborgerligt
förtroende. (29.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1913 förordnat sakkunniga att biträda i justitiedepartementet
med verkställande af utredning och afgifvande af förslag i fråga, bland annat, om
borttagande ur lagstiftningen af straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende.

76. af den 16 mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

77. af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 § strafflagen.
(48.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

78. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller
därmed sammanhängande förseelser. (49.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1913 förordnat sakkunniga att biträda i justitiedepartementet
med verkställande af utredning och afgifvande af förslag i fråga, bland annat,
om utsträckt tillämpning af villkorlig straffdom.

79. af den 27 april 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afskaffande af edgång m. m. (98.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914 —

256

80. Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt
plågande af husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

81. af den 22 maj 1909, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad lydelse af 79
och 104 §§ utsökningslagen, till lagom särskild värdering af afsöndrad lägenhet
samt till lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 § andra
stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttar-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamhemmanet, dels
ock en i samband därmed stående motion. (217.)

Ärendet har ej under år 1913 varit föremål för någon behandling.

82. af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
an dy a hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (2.)

Den 20 juni 1913 meddelade Kungl. Maj:t ändrad bestämmelse rörande ersättning till

fångvården för persedlar, som vid fängelserna tillverkas för andra statsförvaltningars

behof.

83. af den 4 mars 1910, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

84. af den 11 mars 1910, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehafva klockarbefattning. (29.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

85. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gatumark, som upplåtits
till allmänt begagnande. (31.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning. »

86. af den 29 mars 1910, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Ärendet har öfverlämnats till civildepartementet.

87. af den 30 april 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten Måshult
n:r 1 i Skeda socken. (76.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:t,s pröfning.

— 1914 —

257

88. Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts
propositioner n:r 50—53 angående ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan
m. m. (153.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

89. af den 16 februari 1911, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i
vissa mål. (13.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

90. af den 1 mars 1911, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

De sakkunniga, till hvilka skrifvelsen öfverlämnats, hafva ännu icke afgifvit förslag i
ämnet.

91. af den 17 mars 1911, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
1 § i lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

92. af den 21 mars 1911, i anledning af väckt motion om tillägg till 37 § i
lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

93. af den 7 april 1911, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 §
i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

De för behandling af frågan om ändrad lagstiftning rörande den litterära och konstnärliga
äganderätten m. m. tillkallade sakkunniga hafva ännu ej inkommit med förslag
i ämnet.

94. af den 25 april 1911, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagsändring i syfte att samtidiga tingssammanträden i närbelägna
domsagor må undvikas. (70.)

Proposition i ämnet blef den 25 april 1913 aflåteu till Riksdagen. (Jämför ofvan
I: 19.)

95. af den 20 maj 1911, angående åvägabringande af utredning, huru vården
af rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Ärendet har öfverlämnats till ecklesiastikdepartementet.

96. af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande ändringar i den
proportionella valmetoden. (138.)

De sakkunniga, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva under år 1913 afgifvit betänkande,
som för utlåtande remitterats till öfverståtbållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i länen. Utlåtandena hafva ännu ej inkommit.

33 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 års Riksdag.

258

97. Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1912, i anledning af justitieombudsmannens
framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om
danaarf. (19.)

De i senaste berättelsen omförmälta utlåtandena hafva ännu ej fullständigt inkommit.

98. af den 24 februari 1912, i anledning af dels utaf justitieombudsmannen
dels ock af enskild motionär hos Riksdagen väckta förslag om vissa ändringar
i lagen angående villkorlig straffdom. (24.)

Ärendet är afgjordt såvidt angår justitieombudsmannens förslag. Hvad beträffar ärendet
i öfrigt, har Kungl. Maj:t den 20 juni 1913 förordnat sakkunniga att biträda i
justitiedepartementet med verkställande af utredning och afgifvande af förslag i fråga,
bland annat, om den villkorliga domens utsträckta tillämpning.

99. af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen
om ändring i 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning. (29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts .pröfning.

100. af samma dag, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afsöndring af lägenheter från prästerskapets löneboställen under
löpande arrendetid. (30.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

101. af den 6 mars 1912, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen
den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (34.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

102. af den 15 mars 1912, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl allmän
väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Ärendet beror på Kungl. Majrts pröfning.

103. af den 17 april 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)

Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 28 juni 1913, därvid Konungens befallningshafvande
i länen anbefalldes att afgifva utlåtanden i ärendet. Sådana hafva ännu
icke fullständigt inkommit.

104. af den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkarnes kompetens i
rättspsykiatriskt afseende. (81.)

I ärendet infordradt utlåtande från medicinalstyrelsen har ännu ej inkommit.

105. af den 17 maj 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande »lagstiftning angående förvärfvande
och förlust af medborgarrätt. (132.)

— 1914 —

259

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

106. Riksdagens skrifvelse af den 28 maj 1912, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kung!. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.
(230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro således de under 15, 37, 50, 55, 56, 82 och 94 upptagna
slutligen afgjorda, de under 11, 17, 86 och 95 omförmälta öfverlämnade till annat
departement, det under 68 antecknade föremål för granskning af lagrådet, de under
2, 3, 4, 7, 21, 25, 27, 28, 34, 35, 40, 43, 48, 51, 53, 59, 60, 62, 63, 64, 66,
69, 75, 77, 78, 90, 91, 93, 96, 97, 98, 103 och 104 upptagna föremål för behandling
af särskilda kominitterade eller sakkunniga, lagberedningen eller annan myndighet
eller ock föremål för annan utredning samt de öfriga på pröfning beroende.

Landtförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret.
(63.)

Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

2. af den 26 april 1911, i anledning af väckt motion angående utredning i fråga
om försäljning af vissa delar af det s. k. Järfvafältet invid Stockholm m. m.
(58.)

Ärendet är hvilande i afbidan på vidare utredning.

3. af den 31 maj 1911, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Ärendet, som är öfverlämnadt till finansdepartementet, kommer i hvad på landtförsvarsdepartementet
ankommer, icke att blifva föremål för vidare pröfning.

4. af den 24 februari 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående upphörande af den i värnpliktslagen föreskrifna mönstring
med de värnpliktiga m. m. (31.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden från vederbörande myndigheter numera inkommit,
är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914 —

260

5. Riksdagens skrifvelse af den 5 mars 1912, i anledning af väckta motioner
om åvägabringande af utredning i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen
af inskrifningsnämnd. (33.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden numera inkommit, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

6. af den 29 maj 1912, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktiges
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning.

7. af den 30 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
för användningen af kronans område å viss del af Vaxön jämte
en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet hvilar i afvaktan på fastställande af stadsplan för Vaxholms stad.

Af dessa ärenden äro alltså de under 1, 2 och 6 omförmälta föremål för vidare
utredning, det under 3 antecknade öfverlämnadt till annat departement samt de öfriga
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Sjöförsvarsdepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till böjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters
afsättning i utlandet. (120.)

Vid föredragning den 20 juni 1913 har Kungl. Maj:t beslutit, att sakkunniga skulle
tillkallas för att biträda med ej mindre omarbetning i erforderliga delar af de utaf
särskildt tillkallade sakkunniga den 9 februari 1907 afgifna förslag till skeppsmätningsförfattningar
än äfven med uppgörande af förslag till författningar rörande åtgärder
för utfärdande af särskilda mätbref för fart å främmande hamnar äfvensom
af de författningsförslag i öfrigt, hvartill de sakkunnigas ifrågavarande uppdrag må
gifva anledning.

De på grund häraf tillkallade sakkunnigas arbeten pågå ännu.

2. af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Ärendet, som under år 1913 icke undergått någon särskild behandling, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning i samband med andra frågor, som ännu delvis
befinna sig under utredning.

— 1914 —

261

3. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1911, i anledning af väckt motion
om ändrade grunder i vissa fall för sjöaflöning m. fl. förmåner, tillkommande
personalen vid flottan under sjökommendering. (166.)

Genom kungl. bref den 9 juni 1911 anbefallda utlåtanden och förslag hafva inkommit
från marinförvaltningen med skrifvelse den 26 februari 1913 och från chefen
för marinstaben den 25 september 1913.

Ärendets pröfning har sammanhang med andra frågor, som ännu äro under
utredning.

4. af den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
afsöndring från hemmanet. (210.)

Lotsstyrelsen har ännu ej inkommit med utredning och utlåtande, som från ämbetsverket
infordrats i ärendet.

5. af den 11 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till anskaffning
af krigsfartygsmateriel till täckande af brister i andra dylika anslag. (111.)

Sedan Kungl. Maj:t den 15 november 1912 förordnat om utbetalande till flottans
pensionskassas gratialfond af ett utaf leverantören af undervattensbåten Hvalen uttaget
vitesbelopp, 36,656 kronor 10 öre, har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1913 års Riksdag gjort framställning om täckande af brist till motsvarande belopp
i anslaget till anskaffning af nämnda fartyg.

6. af den 29 maj 1912, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Marinförvaltningen har ännu ej inkommit med det utlåtande och förslag, som i ärendet
infordrats från ämbetsverket.

Af dessa ärenden äro alltså det under 5 upptagna af Kungl. Maj:t slutligen
afgjordt, de under 1, 4 och 6 omförmälta föremål för behandling af annan myndighet
eller särskild utredning samt de öfriga beroende på pröfning.

Civildepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion
om förklaring af 7 kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet, som öfverlämnats från justitiedepartementet, är beroende på utredning inom
socialstyrelsen.

2. af den 8 maj 1902, i hvad den angår förslag till praktiska utbildningskurser

— 1014 —

262

för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar äfvensom i samband
därmed förslag till vissa ändringar angående medicinska examina. (82.)
Sedan medicinalstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande öfver skrifvelsen i hvad
den angår förslag till praktiska utbildningskurser för läkare för behörighet till vissa
tjänstläkarbefattningar, har järnvägsstyrelsen anbefallts att afgifva utlåtande i ärendet.
Sedan sådant utlåtande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

3. Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf

till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

4. af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid
järnvägarna. (80.)

Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande
öfver den s. k. trafiksäkerhetskommitténs betänkande och förslag, hvari afgifvits yttrande
i detta ärende.

5. af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

De utlåtanden, som infordrats öfver den s. k. reglementeringskommitténs betänkande
och förslag, hafva ännu icke fullständigt inkommit.

6. af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion å enskilda
järnvägars rullande materiel. (14.)

Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande
öfver den s. k. trafiksäkerhetskommitténs betänkande och förslag, hvari afgifvits yttrande
i detta ärende.

7. af den 13 maj 1904, angående utredning af emigrationsfrågan m. m. (107.)
De i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta utredningar äro numera
afslutade.

8. af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående ändringar
i lagen om försäkringsrörelse. (128.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

9. af den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets
städer och därmed jämförliga orter. (135.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt bemyndigande den 2 maj 1913, tillkallat
sakkunniga att tillsammans med de sakkunniga för beredning af frågan om fögderiförvaltningens
omorganisation m. m. biträda med utredning och uppgörande af förslag
till allmänna polisförfattningar för rikets städer och därmed jämförliga orter
äfvensom till i sammanhang med frågan om fögderiförvaltningens omorganisation påkallade
bestämmelser för landsbygdens vidkommande.

— 1914 —

263

Sedan de sakkunniga inkommit med betänkande i ämnet, har ärendet den 13
november 1913 remitterats till öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i samtliga länen samt justitiekanslersämbetet. Dessa infordrade utlåtanden
hafva ännu icke inkommit.

10. Riksdagens skrifvelse af den 19 februari 1907, i anledning af Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till vissa
hamnarbeten. (15.)

Ärendet, i hvad det angår anslag till iståndsättande af hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

11. af den 20 mars 1907, med begäran om framläggande af förslag till
en invandringslag. (33.)

Kungl. Maj:t bar den 31 december 1912 aflåtit proposition i ämnet (Jämför ofvan I: 102.)

12. af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder till betryggande af aftal rörande leverans
af elektrisk energi m. m. (62.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittén har ännu icke inkommit med
sitt betänkande.

13. af den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande
inrättandet af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Det i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag omförmälta utlåtande har ännu icke
inkommit från socialstyrelsen, dit ärendet af kommerskollegium öfverlämnats.

14. af den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom
straffpåföljd eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva
läkarverksamhet. (133.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag omförmälta utredningen genom professorn
T. Engströmer är ännu ej slutförd.

15. af samma dag, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16. af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af
år 1920. (135.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag omförmälta kommitté bar ännu icke
afgifvit sitt betänkande i ämnet.

17. af den 29 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete
skadad arbetare. (217.)

Ålderdomsförsäkringskommittén har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

— 1914 —

264

18. Riksdagens skrifvelse af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgif terna

under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Beträffande sjätte punkten, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m.,
har Konungens befallningshafvande i Stockholms län ännu icke inkommit med infordrad!
utlåtande i fråga om möjligheten af Stockholms läns upphörande såsom administrativ
enhet.

19. af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)

Fattigvårdslagstiftningskommittén har ännu ej afslutat den begärda revisionen.

20. af den 6 maj 1908, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

Den i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag omförmälta statistiska bearbetningen
af från vederbörande Konungens befallningshafvande infordrade uppgifter i ämnet har
numera slutförts. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

21. af den 28 maj 1908, angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörande
skyddskoppympning. (182.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med infordradt förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t
den 28 november 1913 anbefallt öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i samtliga länen, domkapitlen med flera myndigheter äfvensom vissa läroanstalter
m. m. att afgifva utlåtande i ärendet.

De infordrade utlåtandena hafva ännu icke inkommit.

22. af den 27 februari 1909, i anledning af Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till ny rullande materiel
för statens järnvägar. (15.)

Ärendet, i hvad det rör anskaffandet af godstågslokomotiv för eldning jämväl
med torf, anmäldes den 20 juni 1913, därvid järnvägsstyrelsen bemyndigades att
disponera visst belopp för inköp af godstågslokomotiv, anordnade för eldning med
torfpulver.

23. af den 20 maj 1909, i anledning af väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare
eller deras efterlefvande för utbekommande af dem enligt lag tillkommande
ersättning. (192.)

Älderdomsförsäkringskommittén har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

24. af den 25 maj 1909, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914

265

25. Riksdagens skrifvelse af den 29 mars 1910, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.
(40.)

Ärendet, som öfverlämnats från justitiedepartementet och som under år 1912 slutligen
afgjorts i fråga om handels idkande å viss tid af sön- och helgdag, är i öfriga
delar beroende på utredning inom socialstyrelsen.

26. af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)

Ärendet, i hvad detsamma rör det centrala arkivväsendets ordnande i Stockholm såTidt
angår civildepartementet, äfvensom i hvad det avser utgallring ur de reviderade
länsräkenskaperna, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

27. af den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara
järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen.
(91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning i ämnet.

28. af den 31 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Statskontoret har ännu icke inkommit med yttrande och förslag rörande sättet för
bestridande af kostnaden för pensionering af statens järnvägars personal.

29. af den 30 maj 1911, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande nionde punkten i skrifvelsen, angående omreglering af förste provinsialläkar-
och provinsialläkarväsendet, har Kungl. Maj:t under år 1913 fastställt ny indelning
af provinsialläkardistrikten inom Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands,
Blekinge, Kristianstads, Kopparbergs och Yästernorrlands län äfvensom beslutat inrättandet
af ett nytt provinsialläkardistrikt inom Jämtlands län.

30. af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med förnyadt infordradt utlåtande
angående hamnanläggning vid Torekow, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

31. af den 10 mars 1911, i anledning af väckta motioner angående skrivelser
till Konungen ifråga om ändring af 77 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt af 78 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad. (29.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

34 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 7914 års Riksdag.

266

32. Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1911, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att upplägga
fonder för vissa ändamål. (74.)

Ärendet är fortfarande beroende p.å Kungl. Maj:ts pröfning.

33. af den 20 maj 1911, i anledning af väckta motioner om införande af proportionellt
valsätt vid val af utskott, nämnder och styrelser m. m. inom landsting
och stadsfullmäktige. (137.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

34. af samma dag, i anledning af väckta motoner rörande tryggandet af valhemligheten
vid de kommunala valen. (139.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

35. af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om utlysande af
landstingsmannavalen och ordningen vid dessa val. (140.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

36. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående särskild godtgörelse åt ordförande i kommunalnämnd. (141.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan 1:111.)

37. af den 27 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad af Stockholms hospital m. m. (190.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga för afgifvande af utredning
och förslag rörande kostnaderna för byggnader vid en å biskopsbostället Sundby
n:r 1 förlagd vårdanstalt för sinnessjuka fullgjort sitt uppdrag, har Kungl. Haj:t den
11 april 1913 aflåtit proposition angående anslag för uppförande af ett hospital å
Sundby. (Jämför ofvan 1:107.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordradt yttrande i anledning
af hvad Riksdagen i omförmälta skrifvelse anfört i fråga om verkställande af utredning
rörande det inom riket befintliga antalet för omgifningen vådliga eller synnerligen
störande idioter m. m.

38. af den 29 maj 1911, angående åvägabringande af utredning rörande
åtgärder mot faran af kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag omförmälta sakkunniga, på därom
gjord ansökning, enledigats från det dem lämnade uppdrag, har chefen för civildepartementet
den 15 april 1913 uppdragit åt nya sakkunniga att verkställa utredning
i ämnet.

De sakkunniga hafva ännu icke inkommit med den begärda utredningen. (Jämför
ofvan I: 79.)

39. af samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

— 1914 —

267

De i ämbetsberättelsen till 1913 års Riksdag omförmälta sakkunniga hafva ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

40. Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1911, angående åvägabringande af
utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden.
(208.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.

41. af den 30 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggning af statsbana från Yeittijärvi till Karungi samt från Karungi
till Matarengi. (222.)

Kungl. Maj:t har den 7 mars 1913 aflåtit proposition angående anläggning af statsbana
från Karungi till Haparanda m. m. (Jämför ofvan I: 113.)

42. af den 31 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens
vattenfallsverk. (241.)

Sedan det från statskontoret infordrade utlåtandet inkommit, har Kungl. Maj:t den 7
februari 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 104.)

43. af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Generalpoststyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning i hvad mån
de i poststadgan förekommande bestämmelserna angående försäkring af värdeförsändelser
borde omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och ökad
möjlighet till sådan försäkring m. m.

44. af den 30 maj 1912, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande trettioförsta punkten i skrifvelsen, angående anläggande af enklare
vägar i Västerbottens läns öfre lappmark, har Kungl. Maj:t, sedan väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
den 17 november 1913 inkommit med det infordrade utlåtandet,
den 12 december 1913 meddelat beslut i ärendet.

Trettioåttonde punkten, angående uppförande af bostadshus för betjäningen vid
Vänersborgs hospital och asyl, är, efter af sakkunniga verkställd utredning inom civildepartementet,
på grund af förnyad framställning af medicinalstyrelsen beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

Beträffande trettionionde punkten, angående ny ekonomibyggnad och bostad
för öfverläkaren m. m. vid Stockholms hospital, har Kungl. Maj:t, efter af sakkunniga
verkställd utredning inom civildepartementet, den 3 oktober 1913 beslutit erforderliga
åtgärder.

— 1914 —

268

Beträffande fyrtioförsta punkten, angående utredning i fråga om erforderliga
åtgärder för tillgodoseende af behofvet af ökad sinnessjukvård i riket, har medicinalstyrelsen
ännu icke inkommit med infordradt förslag rörande nya sinnessjukanstalter.

Beträffande femtio åttonde punkten, angående anslag till täckande af viss del
af de utgifter, Sveriges officiella arbetsförmedling nödgas vidkännas för förskottering af
resekostnader för medellösa arbetssökande, som af arbetsförmedlingsanstalt anvisats
plats å annan ort, har Kungl. Maj:t, sedan socialstyrelsen inkommit med infordradt
utlåtande, den 4 juni 1913 utfärdat kungörelse i ämnet.

I Jråga om sextiofjärde punkten, angående inköp af vissa områden i Sorsele
och Dorotea socknar för nomadlapparnas behof af renbete m. m., har Kungl.
Maj:t på gifven anledning ännu icke meddelat beslut.

45. Kiksdagens skrifvelse af den 13 april 1912, angående förkortande af
stadgade tider för inlämnande af ansökning och Överklagande af förslag
till vissa tjänster. (58.)

Kungl. Maj:t har den 12 september 1913 uppdragit åt sakkunnig att inom civildepartementet
biträda med utarbetande af förslag till ändrade bestämmelser rörande
det administrativa besvärsförfarandet jämte öfriga författningsändringar, som i samband
därmed kunde böra vidtagas, m. m. Sådant förslag har ännu icke afgifvits.

46. af samma dag, rörande statsunderstöd till bestridande af kostnaderna för
patienters resor till och från de s. k. kustsanatorierna. (60.)

Kungl. Haj:t har den 5 december 1913 utfärdat kungörelse i ämnet.

47. af den 8 maj 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning rörande behofvet af åtgärder, åsyftande
att i vissa landtkommuner bereda de röstberättigade större möjlighet att
deltaga i kommunala afgöranden m. m. (116.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

48. af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående klagan öfver val af landstingsmän. (117.)

Den 4 april 1913 afläts proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

49. af den 11 maj 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående införande af proportionellt valsätt vid val af
kommunalfullmäktige. (124.)

Kungl. Maj:t har den 4 april 1913 aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 111.)

50. af den 24 maj 1912, angående ändring i sättet för redovisning af genom
exekutiv myndighet indrifna allmänna kommunala utskylder. (214.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914 —

269

51. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1912, angående visst tillägg till
byggnadsstadgan för rikets städer. (226.)

Öfverintendentsämbetet, som anbefallts att taga skrifvelsen i öfvervägande vid afgifvande
af det från ämbetet infordrade utlåtande öfver af särskilda kommitterade afgifvet
förslag till byggnadsstadga för riket, har ännu ej inkommit med sådant utlåtande.

52. af den 28 maj 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till en svensk utvandringslag. (229.)

Sedan professorn G. Sundbärg numera inkommit med anbefalld utredning af emigrationsfrågan
och därmed sammanhängande spörsmål, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

53. af den 30 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i
hvad angår civildepartementsärenden. (232.)

Beträffande trettioförsta punkten, om verkställande af utredning angående
lämpligheten af att upplägga en statens lånefond för finansiering af företag, hvilka
afse utbyggande af statens vattenfall förmedelst vattenfallsrätt, har vattenfallsstyrelsen
ännu icke inkommit med infordradt utlåtande i ämnet.

54. af den 28 maj 1912, angående utredning om åtgärder för bekämpande
af spetälskesjukdomen i Sverige. (233.)

Det från medicinalstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

55. af samma dag, angående undanröjande af i gällande författningar förefintliga
hinder för producenter af lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
att i huru små partier som helst direkt till konsumenterna
försälja sina alster. (244.)

Sedan de från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län infordrade utlåtanden i ärendet inkommit, har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att afgifva utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

56. af den 29 maj 1912, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller
vid dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit, har ärendet öfverlämnats till finansdepartementet.

57. af samma dag, angående sådan planläggning af statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under tider
och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

— 1914 —

270

Från vederbörande myndigheter infordrade utlåtanden i ärendet hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 7, 11, 22, 31, 33, 34, 35, 36, 41,
42, 46, 47, 48 och 49 upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, det under 56
antecknade öfverlämnadt till annat departement, de under 1, 4, 5, 6, 9, 12, 13.
14, 16, 17, 18, 19, 21, 23, 25, 27, 28, 37, 38, 39, 40, 43; 45, 51, 53, 54,
55 och 57 omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning
samt de öfriga på pröfning beroende.

Finansdepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Anmäld i sammanhang med propositionen den 28 mars 1913 med förslag till lag om

allmän pensionsförsäkring m. m.

Någon ytterligare åtgärd är sedermera ej vidtagen.

2. af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerarångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör. (46.)

Sedan proposition, som aflåtits till Riksdagen, återkallats, är ärendet beroende på Kungl.

Majrts pröfning.

3. af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till
lärlingslag. (91.)

Sedau de sakkunniga den 29 juli 1913 afgifvit betänkande, har detsamma den 22 augusti
1913 remitterats till kommerskollegium och socialstyrelsen.

4. af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion om ändrade grunder för den
kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5. af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade reviso rers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)

Ärendet, som afser fråga om ersättning af järnvägstrafikmedel till tullverkets personal

för öfvertidsarbete, har remitterats till järnvägsstyrelsen för afgifvande af utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

6. af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)

Se här ofvan under 1.

— 1914 —

271

7. Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn
till transport af timmer sjöledes m. m. (80.)

Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet öfver ett af tillkallade sakkunnige afgifvet
betänkande med förslag har ännu ej inkommit.

8. af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser om
arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet, som öfverlämnats från justitiedepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

9. af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrikat. (98.)
Det åt två sakkunniga gifna uppdraget att verkställa viss utredning i ämnet är ännu
icke fullgjordt.

10. af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den kommitté, som fått i uppdrag att verkställa utredning och afgifva förslag i anledning
af förevarande skrifvelse, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

11. af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och lytta
i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.

12. af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande sjöfartslagstiftning. (155.)

Se under 2 härofvan.

13. af den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal
konkurrens. (20.)

Patent- och varumärkeskommittén har afgifvit förslag till lag mot varors förseende med
oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande af oriktigt märkta varor. Förslaget hatremitterats
till kommerskollegium samt patent- och registreringsverket. Utlåtande har
inkommit från sistnämnda verk.

14. af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler för utrikesdepartementet
m. m. samt angående uppförande af ny byggnad för Kungl.
Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

15. af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Ärendet, som öfverlämnats från ecklesiastikdepartementet, har remitterats till medicinalstyrelsen
för afgifvande af utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

1914 —

272

16. Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1904. (87.)

Ärendet, som afser frågan om regleringen af den till vissa stapelstäder utgående tolags ersättningen,

har, såsom föregående ämbetsberättelse utvisar, öfverlämnats till kommu nalskattekommitterade.

Dessa hafva ännu icke fullgjort sitt uppdraga

17. af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion om afskrifning af återstående
köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas. (133.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

18. af den 8 mars 1907, angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning
af stämpelpliktiga handlingar och kontrollen därå. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts pröfning.

19. af den 6 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm
samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ämnet. (64.)

Någon åtgärd utöfver den i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta har

icke vidtagits.

20. af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för staten
tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

21. af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om förbud mot drift af
sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande af luft eller
vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning. (61.)

Se under 10 härofvan.

22. af den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

23. af den 2 mars 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats
m. m. (22.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

24. af den 18 maj 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för vissa personer
försvåra åtkomsten af starka drycker m. m. (161.)

Nykterhetskommittén, till hvilken ärendet öfverlämnats, hnr ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

— 1914 —

273

25. Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, i anledning af väckt motion om
stämpel å bevis om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata
m. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

26. af den 25 maj 1909, i anledning af Riksdagens år 1908 församlade reviso rers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1907. (207.)

Sedan statskontoret inkommit med utlåtande i fråga om förändring af rikshufvudbokens
innehåll och uppställning, har Kungl. Maj:t vid föredragning häraf den 9 maj 1913
lämnat statskontoret vissa föreskrifter i ämnet.

27. af samma dag, angående utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdrycksbandteringen
härflytande medel. (247.)

Sedan nykterhetskommittén afgifvit betänkande i ämnet, har Kungl. Maj:t den 4 april
1913 till Riksdagen aflåtit proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse i
vissa delar af förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin m. m.
(Jämför ofvan I: 159.)

28. af den 9 april 1910, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin. (71.)

Nykterhetskommittén, dit ärendet öfverlämnats, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

29. af den 22 april 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41 och 58 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften dels ock i ämnet väckta
motioner. (74.)

Skrifvelsen är i vissa afseenden fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

30. af den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande af denatureradt brännvin
såsom berusningsmedel. (159.)

Nykterhetskommittén, dit ärendet öfverlämnats, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

31. af den 9 juni 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst dels
ock i ämnet väckta motioner. (198.)

Skrifvelsen, i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning i visst afseende, är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

32. af den 21 mars 1911, med begäran om utredning och förslag angående
ändrade bestämmelser för beviljandet af de i 16 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning
omförmälta rättigheter. (46.)

Nykterhetskommittén, dit ärendet öfverlämnats, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

35 — Jnstitieomlmdsmannens åmbetsberattelse till 1914 års Riksdag.

274

33. Riksdagens skrifvelse af den 6 april 1911, om viss ändring i gällande bestämmelser
angående tullbehandling af sirap. (54.)

Den 25 april 1913 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 160.)

34. av den 7 april 1911, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående fullt genomfördt kommunalt veto beträffande försäljning af vin
och öl. (56.)

Nykterhetskommittén, dit ärendet öfverlämnats, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

35. af den 25 april 1911, angående publicerande af en fortlöpande öfversikt af
den ekonomiska situationen. (71.)

Den 18 juli 1913 har Kungl. Haj:t meddelat föreskrift i ämnet.

36. af den 6 maj 1911, i anledning af väckta motioner, afseeende utredning rörande
undanröjande af en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande oegentlighet
i skattelagstiftningen. (108.)

Utredning och förslag i ämnet hafva ännu icke fullbordats af kommunalskattekommitterade.

37. af den 20 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora församling
i Stockholm m. m. (130.)

Det från öfverintendentsämbetet infordrade förslag till villkor, under hvilka försäljning af

egendomen borde äga rum, har ännu icke inkommit.

38. af den 25 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Sedan kommerskollegium och landtbruksstyrelsen inkommit med begärd utredning, är

ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

39. af den 31 maj 1911, angående anordnande af stormvarningssignaler vid Sveriges
ostkust. (207.)

Öfverlämnad från jordbruksdepartementet.

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 11 april 1913. (Jämför ofvan I: 117.)

40. af den 27 maj 1911, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin. (226.)

Nykterhetskommittén, dit ärendet öfverlämnats, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

41. af den 29 maj 1911, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse af 10 § i
lagen den 5 juni 1909 angående emmissionsbanker dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

Det af sakkunnige afgifna betänkandet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914

275

42. Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1911, i anledning af Riksdagens år
1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1909. (242.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta utredning har ännu icke fullbordats
af öfverintendentsämbetet.

43. af den 24 februari 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkterna 11
och 27 under sjunde hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tullverket. (22.)

På förekommen anledning hafva de i föregående förteckning omförmälta sakkunniga anmodats
tills vidare uppskjuta det af dem påbörjade utredningsarbetet.

44. af den 9 mars 1912, i anledning af;väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t rörande sådana författningsändringar, att bestämmelserna om stämpelbeläggning
af aktiebref icke må kunna kringgås. (36.)

Den 14 mars 1913 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 162.)

45. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om införande af stadgande om efterbeskattning i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst. (37.)

Den 28 mars 1913 anbefalldes kammarrätten att afgifva utlåtande i ärendet. Sedan
utlåtandet numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

46. af den 7 maj 1912, angående beredande af möjlighet för municipalsamhällen
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor. (100.)

I föregående ämbetsberättelse omförmälta, af Kungl. Maj:t infordrade utlåtanden hafva
numera inkommit från samtliga pensionsanstalter ifråga. Sedan från civilstatens änkeoch
pupillkassa samt arméns och flottans pensionskassor infordrats förslag till vissa ändringar
i vederbörande reglementen angående lån från de under nämnda pensionsanstalters
förvaltning ställda fonder och sådana förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Majrts pröfning.

47. af samma dag, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om utvidgning
af Riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek m. m.
(102.)

Sedan de i föregående ämbetsberättelse omförmälta sakkunniga verkställt utredning och
däröfver inhämtats yttrande från fullmäktige i riksgäldskontoret och riksbibliotekarien, är
ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

48. af den 11 maj 1912, i anledning af väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner från Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande. (125.)

1914 —

276

De i föregående ära betsberättelse omförmälta sakkunniga hafva ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.

49. Riksdagens skrifvelse af den 18 maj 1912, i anledning af väckt motion om
upphäfvande sf stämpelskatten å inrikes växlar. (138.)

Anmäld den 14 januari 1913 i sammanhang med statsverkspropositionen till 1913 års
riksdag. (Jämför ofvan I: 117.)

50. af den 24 maj 1912, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland
och därmed jämförliga landsdelar ställning och lefnadsförhållauden. (147.)

Svar å den till kommerskollegium ställda remissen har ännu icke inkommit.

51. af den 21 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vikt. (154.)

Den 14 januari 1913 har Kungl. Maj:t utfärdat tre kungörelser i ämnet.

52. af den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga understöd
åt behöfvande arbetslösa sjömän. (170.)

Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

53. af den 22 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionering af distriktsveterinärer m. fl. (204.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 februari 1913 hafva tre sakkunniga tillkallats
för att verkställa utredning rörande ifrågasatt centralisering af pensionsanstalter,
understödda af staten, m. m.; och har ärendet till dem öfverlämnats.

54. af den 28 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för- ''
slag till förordning om provianteringsfrilager. (217.)

Sedan såväl generaltullstyrelsen som kommerskollegium inkommit med utlåtanden angående
viss af Riksdagen ifrågasatt utredning, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

55. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frilager och om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
förordningen om frihamn dels ock i ämnet väckta motiouer. (218.)

Den 7 mars 1913 afläts proposition till Riksdagen i ämnet samt utfärdades två
kungörelser. (Jämför ofvan I: 147.)

56. af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk
vara dels ock en i ämnet väckt motion. (220.)

Den 31 januari 1913 aflät Kungl. Maj:t till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför
ofvan I: 142.)

Generaltullstyrelsen har i vissa af skrifvelsen föranledda frågor ännu icke afgifvit
utlåtande.

— 1914 —

277

57. Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1912, angående utredning rörande
möjligheterna för en inhemsk tillverkning af mineraloljor och svafvel
m. m. (227.)

Sedan kommerskollegium den 8 februari 1913 afgifvit infordradt utlåtande, hafva enligt
Kung]. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1913 tillkallats tre sakkunniga personer för
utredningens verkställande.

58. af den 29 maj 1912, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktiges
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Ärendet, som öfverlämnats från civildepartementet, har hänskjutits till försvarsberedningarne.

59. af samma dag, angående utfärdande af vissa bestämmelser, afseende lättnader
vid inbetalning af kronoutskylder. (261.)

Statskontoret har ännu icke afgifvit utlåtande i ämnet.

60. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående expropriation i vissa fall af torp och andra lägenheter å rekognitionshemman
m. m. (271.)

Sedan kammarkollegium afgifvit utlåtande, har Kungl. Maj:t den 29 augusti 1913 uppdragit
åt tre personer att verkställa utredning i åborättsfrågan.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 26, 27, 33, 35, 39, 44, 51 och 55 upptagna
af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 3, 5, 7, 9, 10, 11, 13, 15, 16,
17, 19, 21, 24, 28, 30, 32, 34, 36, 37, 40, 42, 43, 48, 50, 52, 53, 56, 57,
58, 59 och 60 omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller särskild
utredning samt de öfriga på pröfning beroende.

Ecklesiastikdepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Yttrande öfver af direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättadt
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets hufvudbok har under år 1910
afgifvits af kanslern för rikets universitet. Därefter hafva statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet afgifva utlåtanden. Dessa utlåtanden hafva ännu icke
inkommit.

— 19] 4 —

278

2. Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk
hygien m. m. vid rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör
ordnas, har ärendet öfverlämnats till denna kommitté. Den 11 juni 1912 afgaf kommittén
utlåtande och förslag, och därefter hafva åtskilliga myndigheter m. fl. anbefallts
att afgifva yttranden öfver kommitténs förslag. Dessa yttranden hafva ännu icke
fullständigt inkommit.

o. af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen.
(130.)

Utredningen fortgår.

4. af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5. af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6. af den 22 maj 1903, angående ny katekesutveckling för skolans behof
(158.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1911 för en tid af tre år tillsatt en nämnd med
uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran. Enligt
inkommen redogörelse har nämnden verkställt fullständig granskning af fem till nämnden
ingifna läroboksförslag och i samband därmed från viss synpunkt granskat jämväl
de af framlidne professorn F. Ä. Johansson enligt uppdrag utarbetad »handledning
för den första kristendomsundervisningen».

Kungl. Maj:t har den 19 december 1913 medgifvit att nämndens verksamhet
må fortsätta tills vidare under ytterligare tre år, räknadt från och med den 1 maj
1914.

7. af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna
för aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

8. af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Ärendet har öfverlämnats till finansdepartementet.

9. af den 30 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 33, angående uppförande af byggnader för landsarkivet i Östersund.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914 —

279

10. Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 30, angående statsbidrag för undervisning i slöjd.

Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke
inkommit.

11. af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om upphäfvande af bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshafvande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande afgifva yttranden i detta
ärende samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.
Dessa utlåtanden hafva ännu ej inkommit.

12. af den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet. (150.)

Sedan infordrade yttranden i ärendet inkommit, har postsparbanksstyrelsen underställt
Kungl. Maj:t ett af styrelsen uppgjordt förslag i ämnet, öfver sagda förslag hafva
därefter öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och öfverstyrelsen för Stockholms
stads folkskolor äfvensom samtliga domkapitel afgifvit infordrade utlåtanden. Ärendet
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

13. af den 28 februari 1911, i anledning af väckt motion om tillägg till 5
§ i lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909.
(24.)

Kungl. Maj:t har, sedan infordrade utlåtanden inkommit, den 20 juni 1913 utfärdat
kungörelse i ärendet.

14. af den -20 maj 1911, angående åvägabringande af utredning huru vården
af rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i viss del af ämnet
samt beträffande den återstående delen af ärendet, efter det vitterhetsakademien
däri afgifvit infordradt utlåtande, den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté
att under samarbete, i den mån frågan rör öfverintendentsämbetet, med de den 29
oktober 1913 tillkallade sakkunniga för behandling af frågan om öfverintendentsämbetets
omorganisation m. m. afgifva utlåtande och förslag till omorganisation af fornminnesvården
i riket samt att undersöka möjligheten af och, i den mån omständigheterna
därtill föranleda, afgifva förslag till ekonomiskt understödjande af forminnesmuseerna.

Sådant utlåtande och förslag har ännu ej inkommit.

15. af den 24 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

— 1914 —

280

omorganisation af tekniska högskolan m. m. äfvensom lönereglering för lektorer
m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt m. m. samt
i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen. (167.)
Kungl. Maj:t har den 9 och 16 juni, den 14 juli och den 29 september 1911 meddelat
slutliga beslut i skilda delar af ämnet.

Den 1 mars 1912 tillsattes en kommitté för tekniska högskolans nybyggnader.

Det för byggnadsarbetet på extra stat för år 1912 anvisade beloppet, 300,000
kronor, har ställts till förfogande, hvarjämte Kungl. Maj:t den 14 februari 1913 fastställt
lmfvudritningar, kostnadsförslag och arbetsplan för ifrågavarande byggnadsföretag.

16. Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1911, angående regleringen af utgifterna

under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 5, angående ändring i staten för universitetet i Uppsala i fråga om professuren
i fysik.

Kanslern för rikets universitet bar anbefallts att i god tid före den 1 januari
1915 inkomma med förslag till den ändring af universitetets inkomststat samt till de
föreskrifter i öfrigt, som erfordras i sammanhang med den ändring af utgiftsstaten, som
jämlikt Riksdagens i punkten anmälda beslut skall från och med den 1 oktober 1915
vidtagas i fråga om professuren i fysik.

Detta yttrande bar ännu ej inkommit.

Punkten 38, angående omorganisation af tekniska högskolan m. m.

Se här ofvan under 15.

17. af den 29 maj 1911, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Punkten 7, angående viss ändring i § 11 af nu gällande reglemente för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Den 22 juni 1911 anbefalldes direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning
att låta verkställa af Riksdagen under denna punkt begärd utredning samt därefter inkomma
med förslag till de åtgärder, hvartill utredningen kunde föranleda.

Sedan ifrågavarande utredning och förslag inkommit, är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

18. af den 26 april 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp af vissa delar af ön Björkö i Mälaren. (78.)

Genom Konungens befallningshafvande i Stockholms län hafva ifrågavarande delar af
nämnda ö numera blifvit för statens räkning inköpta, hvarjämte domänstyrelsen anbefallts
att efter samråd med riksantikvarien afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande
har ännu icke inkommit, men har Kungl. Maj:t på gjord framställning bemyndigat domänstyrelsen
att på de för kronan förmånligaste villkor, som kunde betingas, ombesörja
skötsel och vård af de inköpta områdena under tiden till den 14 mars 1914.

— 1914 —

281

19. Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande
af missbruk af tobak och kaffe. (80.)

Kungl. Maj:t har den 31 oktober 1913 anbefallt medicinalstyrelsen att afgifva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande bar ännu icke inkommit.

20. af den 17 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (126.)

Kungl. Maj:t har den 21 februari 1913 meddelat slutligt beslut i ärendet.

21. af den 24 maj 1912, angående utredning beträffande en planmässigt bedrifven
nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan. (213.)

Efter det socialstyrelsen den 18 december 1913 inkommit med utlåtande i ärendet, är
detsamma nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

22. af den 28 maj 1912, angående utredning i fråga om beredande af statsbidrag
för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk. (236.)

Kungl. Maj:t har den 18 november 1912 anbefallt medicinalstyrelsen att afgifva utlåtande
i detta ärende. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

23. af den 29 maj 1912, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Efter det infordrade utlåtanden afgifvits af vederbörande till ecklesiastikdepartementet
hörande myndigheter, har ärendet öfverlämnats till vederbörande försvarsberedning.

24. af den 30 maj 1912, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 35, angående högre allmänna läroverkets i Sundsvall utvidgning med
latingymnasium.

Kungl. Maj:t har den 4 juli 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

Punkten 120, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Haj:t har den 24 januari 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

Punkten 141, angående anslag till inköp af tomt och uppförande af nya byggnader
för folkskoleseminariet i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 31 januari 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

Punkten 160, angående anslag till utarbetande af en grundkatalog öfver för
folk- och skolbibliotek lämplig litteratur.

Kungl. Maj:t har den 24 januari 1913 ställt anslaget till förfogande.

Punkten 162, angående anslag till bestridande af kostnaderna för nya byggnader
för tekniska högskolan m. m.

86 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelsc till 1,914 års Riksdag.

282

Af det för år 1913 beviljade anslaget bar icke någon del ännu ställts till förfogande.

Punkten 165, angående provisorisk lönereglering åt vissa befattningshafvare vid
tekniska skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 25 april 1913 meddelat slutligt beslut i ämnet.

Punkten 166, angående anslag för uppehållande af verksamheten vid tekniska
skolan i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 25 april 1913 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 194, angående anslag till påbörjande af inredning af naturhistoriska
riksmuseets nybyggnader vid Frescati.

Sedan Kungl. Haj:t den 14 januari 1913 beslutat till Riksdagen aflåta framställning
angående anslag för fortsättande och afslutande af ifrågavarande inredning
samt Riksdagens beslut i anledning af denna framställning blifvit den 4 juli 1913
för Kungl. Maj:t anmäldt, kommer den under förevarande punkt omförmälta frågan
icke att vidare underställas Kungl. Haj:ts pröfning. (Jämför ofvan I: 194.)

Punkten 216, angående anslag till uppförande i Vitträsks by af bostadshus åt
den därstädes stationerade kontraktsadjunkten.

Kungl. Haj:t har anbefallt sin befallningshafvande i Norrbottens län att skyndsamt
inhämta Gällivare församlings yttrande, huruvida den ikläder sig de för det
under denna punkt anvisade anslags åtnjutande uppställda villkor.

Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 219, angående anslag till uppförande af en svensk kyrka m. m. i Paris.

Kungl. Maj:t har den 28 september 1913 ställt den för år 1913 anvisade
återstående delen af det för ändamålet beviljade anslaget till vederbörandes förfogande.

Punkten 223, angående anslag till kulturhistoriska museet i Lund.

Kungl. Maj:t har den 30 maj 1913 ställt det för ändamålet beviljade anslaget
till vederbörandes förfogande.

Punkten 235, angående anslag till insamling, förteckning och undersökning af
svenska folkminnen.

Kungl. Maj:t har den 28 mars 1913 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 238, angående anslag till resestipendier för år 1913 åt journalister.

Kungl. Maj:t har den 7 mars 1913 fördelat det för ifrågavarande ändamål
beviljade anslaget.

Af dessa ärenden äro alltså de under 13, 15 och 20 upptagna slutligen afgjorda,
de under 1, 2, 3, 6, 7, 10, 11, 14, 16, 18, 19, 22 och 23 omförmälta föremål
för behandling af annan myndighet eller särskild utredning, det under 8 antecknade
öfverlämnadt till annat departement samt de öfriga beroende på pröfning.

— 1914 —

283

Jordbruksdepartementet.

1. Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet är fortfarande under beredning inom justitiedepartementet.

2. af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bobus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

3. af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ämnet.

4. af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj 1900 infordrade
utlåtandet rörande de delar af ärendet, i fråga om hvilka Kungl. Maj:t icke
förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

5. af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af
oäkta barn. (38.)

6. af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja vissa
med densamma förenade olägenheter för gränskommunerna. (88.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i de två sistnämnda ärendena.

7. af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta sakkunniga hafva ännu
icke afgifvit utlåtande i den del ärendet angår ändring i vissa delar af flottningsstadgan
den 30 december 1880.

8. af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion om ändring af 15
§ i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ärendet.

— 1914 —

284

9. Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden
vid Malmberget och Kiruna. (85.) “

Den 27 december 1912 remitterades ärendet till Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län för afgifvande af utlåtande i anledning af hvad järnvägsstyrelsen
i sitt den 9 mars 1905 ingifna utlåtande anfört. Utlåtande från förenämnda Konungens
befallningshafvande har ännu icke inkommit.

10. af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarna. (79.)

Ärendet anmäldes den 14 januari 1913, då framställning till Riksdagen beslöts i
samband med statsverkspropositionen för år 1914. (Jämför ofvan I: 196.)

11. af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ärenden. (136.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta infordrade utlåtanden numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

12. af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 5 i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den
26 januari 1894. (26.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 ärs Riksdag omförmälta skogslagstiftningskommittén
har ännu icke afgifvit förslag i ärendet.

13. af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 §

i förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven af verkning

å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli
1903. (60.)

Se under 11 här ofvan.

14. af den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring af
olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta, inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga hafva ännu icke afgifvit förslag i ärendet.

15. af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af

fattigvårdslagstiftningen m. m. (131.)

16. af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den en skilda

och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu
icke inkommit med utlåtande i sistberörda två ärenden.

17. af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion med begäran om
framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder

— 1914 —

285

till förekommande af öfver drifven afverkning å ungskog i Västerbottens
och Norrbottens län den 24 juli 1903. (55.)

Se under 11 här ofvan.

18. Riksdagens skrifvelse af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition af den för statsverkets räkning utarrenderade
delen af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

19. af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter till inköp
af allmänningsskogar. (77.)

Se under 12 här ofvan.

20. af den 24 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående upphäfvande af kronans rätt till storverksträd och
ekar å häradsallmänningar. (185.)

Sedan utlåtande inkommit från kammarkollegium den 27 februari 1913 och från marinförvaltningen
den 14 augusti 1913, har ärendet den 15 i sistnämnda månad
öfverlämnats till den i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta skogslagstiftningskommittén,
som ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

21. af den 25 april 1908, i anledning af väckta motioner dels om ändrad
lydelse af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903
dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen
om vården af enskildes skogar. (64.)

Den i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta skogslagstiftningskommittén
har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

22. af den 30 mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk kontroll å beredda
kraftfodermedel m. m. (58.)

Sedan landtbruksstyrelsen den 5 mars 1912 ingifvit infordradt utlåtande, har ärendet
den 6 mars 1912 remitterats till kommerskollegium, som ännu icke afgifvit utlåtande.

23. af den 1 april 1909, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser
för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning. (63.)

Se under 21 här ofvan.

24. af den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande af landtbrukshögskoleundervisning. (92.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta landtbrukshögskolesakkunniga
den 25 april 1913 ingifvit sitt betänkande i ämnet samt åtskilliga myndigheter
inkommit med infordrade utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1914 —

286

25. Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1909, i anledning af väckta motioner
om begränsning af rösträtten å vägstämma. (153.)

De i ärabetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta, inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning rörande väghållningsbesvärets utjämnande m. m. hafva
ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

26. af den 19 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående köttbesiktning och slakthus
den 22 december 1897. (184.)

Ärendet är afgjordt i samband med utfärdande den 10 oktober 1913 af lag angående
köttbesiktning och slakthus. (Jämför ofvan I: 202.)

27. af den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att vid allmän
flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Se punkt 7 här ofvan.

28. af den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare vid
anställning inom skogsstaten. (75.)

Sedan domänstyrelsen den 15 maj 1913 inkommit med förnyadt utlåtande, har ärendet
den 15 juli 1913 öfverlämnats till den i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta
skogslagstiftningskommittén, som ännu icke i ärendet inkommit med utlåtande.

29. af den 25 maj 1910, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner
till småbruk. (111.)

Sedan från de inom jordbruksdepartementet den 21 januari 1911 tillkallade sakkunniga
för utredning af egnahemsfrågan den 27 januari 1913 inkommit särskildt utlåtande i detta
ärende, afgaf Kungl. Maj:t till 1913 års Riksdag propositioner, nr 170 och 174, i fråga
om grunder för upplåtande af egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar samt vissa
ändringar i gällande föreskrifter i fråga om upplåtande af odlingslägenheter å kronoparker
och öfverloppsmarker i de sex nordligaste länen. (Jämför ofvan I: 200 och 201.)

30. af samma dag, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
lagändring i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af
och hushållning med enskilda skogar. (112.)

(Se punkt 21 här ofvan.)

31. af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående omläggning af förvaltningen af de allmänna skogarna i
södra och mellersta Sverige. (114.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta sakkunniga för utredning
angående förvaltning och skötsel af kronans och andra allmänna skogar i mellersta
och södra delarna af riket hafva ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

— 1914 —

287

32. Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1911, angående anordnande af stormvarningssignaler
vid Sveriges ostkust. (207.)

Ärendet öfverlämnades vid 1913 års böljan till finansdepartementet.

33. af den 24 maj 1912, i fråga om utredning och förslag angående upplåtande
till försäljning af vissa kronoegendomar. (121.)

Sedan domänstyrelsen den 12 februari 1913 iugifvit infordradt utlåtande, är ärendet,
som beror på ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

34. af den 29 maj 1912, i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m. (253.)

Sedan domänstyrelsens infordrade utlåtande inkommit samt jämväl statskontoret i
ärendet blifvit hördt, anmäldes ärendet den 7 november 1913, därvid chefen för
jordbruksdepartementet bemyndigades att tillkalla tre sakkunniga personer för verkställande
af utredning ifråga om förändrad bokföring rörande statens domäner. Dessa
hafva ännu icke afgifvit utlåtande i ämnet.

35. af den 24 maj 1912, angående åtgärder till förekommande af viss skadedegörelse
å ungskog. (119.)

Sedan domänstyrelsen den 26 november 1913 inkommit med infordradt utlåtande,
öfverlämnades ärendet den 27 i samma månad till den i ämbetsberättelsen för år
1912 omförmälta skogslagstiftningskommittén.

36. af den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse
genom försumpning. (263.)

Sedan domänstyrelsen den 22 oktober 1913 inkommit med infordradt utlåtande, har
ärendet den 5 november 1913 remitterats till skogshögskolans och skogsförsöksanstaltens
styrelse, som ännu icke inkommit med utlåtande.

37. af den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens
bostads- och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan infordrade utlåtanden från Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

38. af den 27 mars 1912, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare
till väg öfver annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

Anmäldes den 1 november 1912 och remitterades till samtliga Konungens befallningshafvande,
af hvilka ännu icke alla inkommit med utlåtanden.

— 1914 —

288

39. Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1912, i anledning af Riksdagens
år 1911 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1910. (48.)

öfverlämnad från finansdepartementet. Sedan domänstyrelsen den 12 augusti 1912
afgifvit infordradt utlåtande, anmäldes ärendet den 30 i samma månad, därvid domänstyrelsen
anbefalldes inkomma med ytterligare utredning i det af Riksdagen angifna
hänseende. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 10, 26 och 29 upptagna af Kungl.
Maj:t slutligen afgjorda, de under 1, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 14, 15, 16, 19,
20, 21, 22, 23, 25, 27, 28, 30, 31, 34, 35, 36, 38 och 39 omförmälta föremål
för behandling af annan myndighet eller särskild utredning, det under 32 upptagna
öfverlämnadt till annat departement samt de öfriga beroende på pröfning.

— 1914 —

289

Tabell,

utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1913 aflåtna,
i fjortonde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda

skrifvelser finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckningen.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)

1	116	50	128	100	38	150	152	200	230	249	169
2	1	51	7	101	83	151	94	201	231	250	170
3	29	52	72	102	15	152	95	202	232	251	171
4	51	53	198	103	191	153	153	203	49	252	113
5	64	54	186	104	192	154	154	204	26	253	172
6	65	55	*	105	137	155	96	205	233	254	260
7	117	56	8	106	*	156	97	206	234	255	261
8	194	57	73	107	*	157	98	207	235	256	262
9	196	58	9	108	138	158	31	208	236	257	263
ml	2, 50,63,66,	59	10	109	*	159	99	209	27	258	264
10i	118, 195, 197	60	11	110	*	160	100	210	237	259	265
11	179	61	12	111	*	161	24	211	238	260	266
12	3	62	129	112	139	162	101	212	239	261	267
13	*	63	13	113	140	163	102	213	240	262	268
14	*	64	74	114	141	164	155	214	241	263	269
15	***	65	187	115	142	165	156	215	242	264	270
16	**	66	75	116	143	166	157	216	243	265	271
17	67	67	76	117	144	167	158	217	244	266	272
18	180	68	77	118	***	168	159, 296	218	245	267	273
19	53	69	130	119	145	169	160	219	246	268	274
20	54	70	131	120	84	170	161	220	247	269	275
21	4	71	78	121	16	171	204	221	248	270	276
22	5	72	14	122	17	172	162	222	249	271	277
23	181	73	79	123	18	173	163	223	250	272	278
24	68	74	132	124	19	174	205	224	251	273	279
25	69	75	133	125	47	175	206	225	103	274	280
26	70	76	188	126	146	176	207	226	252	275	281
27	182	77	134	127	85	177	208	227	253	276	282
28	**	78	80	128	20, 86	178	209	228	254	277	114
29	30	79	189	129	147	179	210	229	255	278	283
30	6	80	81	130	87	180	211	230	256	279	284
31	71	81 82,	135, 190	131	199	181	212	2.31	257	280	285
32	183	82	136	132	21	182	213	232	258	281	286
33	119	83	55	133	200	183	214	233	259	282	173
34	120	84	56	134	201	184	215	234	164	283	287
35	121	85	57	135	22	185	216	235	104	284	174
36	122	86	40	136	23, 88	186	217	236	105	285	288
37	32	87	58	137	202	187	218	237	165	286	289
38	184	88	59	138	48	188	219	238	166	287	290
39	185	89	41	139	148	189	220	239	106	288	291
40	33	90	42	140	149	190	221	240	107	289	292
41	34	91	43	141	150	191	222	241	108	290	293
42	35	92	44	142	151	192	223	242	109	291	294
43	36	93	52	143	203	193	224	243	110	292	175
44	37	94	39	144	193	194	25	244	111	293	176
45	123	95	45	145	89	195	225	245	167	294	115, 177
46	124	96	46	146	90	196	226	246	112	295	178
47	125	97	60	147	91	197	227	247	28	296	**
48	126	98	61	148	92	198	22K	248	168	297	295
49	127	99	62	149	93	199	229

* Utfärdade förordnanden. — ** Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — *** Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken.

37 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1914 års Riksdag.