JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1910:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1910;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse -

STOCKHOLM

IVAR H^GGSTRÖMS BOKTRYCKERI A.-B.
1910.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning........................................................................................................................... 1

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) jägmästaren Y. Th. D. Gaunitz, för olaga beslag (forts, från ämbetsber. till

1908 års Riksdag, sid. 29 o. f.)........................................................................ 2

2) e. o. notarien O. Cassel, för felaktigt expeditionssätt vid relaxation af inteckningar
(forts, från ämbetsber. till 1909 års Riksdag, sid. 12 o. f.).................. 2

3) öfverstlöjtnanten F. Björkman, för olaga häktning (forts, från ämbetsber. till

1909 års Riksdag, sid. 40 o. f.)....................................................................... 3

4) kronofogden C. J. E. Möller, för kränkning af församlingsfriheten (forts, från

ämbetsber. till 1909 års Riksdag, sid. 57 o. f.)................................................ 4

5) landssekreteraren L. Th. Jacobson m. fl., för obehörigen meddeladt förbud emot

afverkning (forts, från ämbetsber. till 1909 års Riksdag, sid. 30 o. f.)............ 6

6) rådmannen E. F. M. Hallberg, för otillbörliga yttranden som ordförande i

rådstufvurätt ...................................................................................................... 7

7) häradshöfdingen S. J. Geete, för ofullständiga domböcker, rotlar och ägo delningsrättsdagböcker

....................................................................................... 11

8) stadsfogden O. A. Forssell, för dröjsmål med utmätt egendoms försäljning ... 13

9) häradshöfdingen A. Johanson, för otillbörliga yttranden som ordförande i

häradsrätt............................................................................................................ 18

10) polismästaren J. Palm, för kränkning af yttrande- oeh församlingsfriheten...... 21

11) öfversten grefve E. Oxenstierna, för kränkning af föreningsrätten .................. 26

12) folkskoleinspektören F. E. Svedberg, för felaktig reseräkning........................... 42

13) t. f. postinspektören O. Thormark, för olaga beslag af bref ........................... 52

14) e. o. notarien K. Benckert, för fel i kungörelse om riksdagsmannaval............ 60

15) kyrkoherden J. Olsson Spoléne, för oloflig frånvaro från tjänstgöringsort ...... 61

16) häradshöfdingen T. Ringenson, för felaktigt gravationsbevis ........................... 66

17) borgmästaren J. O. Karlsson m. fl., för oriktig dom i ett växelmål ............... 68

18) kommissionslandtmätaren C. Berner, för oriktigt förfarande vid landtmäteri förrättning

......................................................................................................... 71

19) kyrkoherden II. Wallentin, för otillbörligt yttrande vid en mantalsskrifnings förrättning

........................................................................................................ 75

20) extra länsmannen A. Broberg, för obehörig vräkning....................................... 79

21) auditören B. de Maré, för otillbörligt yttrande i krigsrätt .............................. 84

22) kyrkoherden Ch. G. Barclay, i fråga om obehörig vägran att förrätta jordfästning.
.............................................................................................................. 88

23) häradshöfdingen Th. af Callerholm, för felaktigt bestämdt straff vid sammanträffande
af tjufnadsbrott..................................................................................... 92

Sid.

24) e. o. notarien S. Klingberg, för felaktig tillämpning af reglerna om fortsatt

brott.................................................................................................................. 95

25) kontraktsprosten J. D. Laurell, för lagstridigt begrafningssätt........................ 99

26) länsmannen L. B. Forsberg, för dröjsmål med redovisning ........................... 103

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal:

1. Underlåtenhet såväl att protokollföra ett magistratsärende som att till magi stratens

sammanträde kalla en dess ledamot ............................................. 106

2. Beslut, hvarigenom vittne obehörigen förklarats jäfvigt................................. 107

3. Felaktig tillämpning af bestämmelserna om afdrag å straff för häktningstid 109

4. Oegentlig affattning af utslag i tjufnadsmål................................................... 111

5. Underlåtenhet att till öfverläggning angående folkskoleväsendet kalla skolråd

och lärare ..............................................................................................112

6. Vägran af kyrkoherde att tillhandahålla en i hans vård lämnad handling... 114

7. Uttagande af för hög godtgörelse för läkarundersökning m. m................... 115

8. Obehörigt frånkännande af rösträtt och valbarhet.......................................... 120

9. Dröjsmål med expedierande af utslag angående häktad................................. 124

10. Obehöriga anteckningar i flyttningsbetyg ...................................................... 125

11. Fråga om ansvars- och ersättningsskyldighet i följd af skadegörelse obe hörigen

behandlad såsom disciplinmål......................................................... 125

12. Felaktigt expeditionssätt i ett lagfartsärende ................................................ 126

13. Radering i prästbetyg .................................................................................... 127

14. Felaktigt beslut om hemmansklyfning............................................................ 128

15. Ändring af förslag till skolreglemente utan skolrådets medverkan .............. 129

16. Förbud emot föredrags hållande..................................................................... 130

17. Felaktig straffbestämmelse vid förargelseväckande beteende inför rätta......... 132

18. Felaktig bokföring af kyrkokassas och skolkassas medel .............................. 132

19. Dröjsmål med expedierande af utslag, hvarigenom en på fri fot varande

person dömts till fängelse och böter ......................................................... 133

20. Underlåtenhet att till pröfning upptaga ett hos häradsrätt framställdt ausvars yrkande

...................................................................................................... 134

21. Betänketid vid nöjdförklaring ...................................................................... 135

22. Felaktigt beslut om påföljden förlust af medborgerligt förtroende vid sam manträffande

af brott ................................................. 136

23. Ersättning för urtima ting utsatt i en rund summa. Dagtraktamente till

domaren därjämte obehörigen påfördt sökanden ....................................... 137

24. Felaktigt beslut angående skogsförsäljningsmedel från ecklesiastikt boställe 138

25. Felaktig tillämpning af gällande föreskrifter om lysning, m. m................... 139

26. Felaktigt angifvande af strafftiden vid förvandling af särskilda bötesstraff... 142

27. Obehörigt beslag af en med kvarstad belagd skrift....................................... 142

28. Om domares skyldighet att afgiftsfritt tillhandahålla expedition åt medellös

person ......................................................................................................... 146

29. Tiden för allmänna författningars trädande i kraft ....................................... 149

30. Dröjsmål med redovisning af personliga afgifter till kyrkoherde och skol väsende

...................................................................................................... 150

31. Disciplinstraff obehörigen ålagdt i stället för straff för stöld........................ 151

32. Obehörigt inställande af värnpliktig till vapenöfning .................................... 152

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af bestämmelserna om rätt för domstol
att förklara någon ovärdig att föra andras talan inför rätta ........................ 153

Sid.

Framställning till Kungl. Maj:t om revision af allmänna strafflagen........................... 165

Framställning till Kungl. Maj:t angående upphäfvande af gällande bestämmelser om

förord vid ämbetens och tjänsters tillsättande......................................................... 175

Framställning till Kungl. Maj:t angående utspisningen vid tvångsarbetsanstalten å

Svartsjö .............................................................................................. -j^g

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af 6 § i lagen angående vård af enskildes

skogar den 24 juli 1903 .......................................................................... 479

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af aktiebolagslagen i syfte att förhindra
obehörigt begagnande af annans firma ...................................................... 184

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af gällande bestämmelser om dom boksrenovation.

.......................................................................... jgg

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af bestämmelserna i 68 § strafflagen
för krigsmakten .......................................................................... 49g

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring uti instruktionen för rikets allmänna kartverk
den 7 april 1906 ......................................................... 204

Framställning till Kungl, Maj:t angående ordningen för återbekommande af revisionsskilling.
................................................................................... 211

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i läkartaxan den 31 oktober 1890 214

Framställning till Kungl. Maj:t angående den tid, inom hvilken krigsdomstol skall

anställa rannsakning med häktad ....................................................... 216

Framställning till Kungl. Maj:t angående ordningen för s. k. deserta måls företagande

till behandling i högsta domstolen .......................................................... 218

Framställning till Kungl. Maj:t angående rösträtt vid bolagsstämma m. m................ 219

Framställning till Kungl. Majit angående förtydligande af tryckfrihetsförordningens

bestämmelser i syfte att bereda erforderligt skydd åt anonymitetsrätten ............... 224

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af 36 § i förordningen om krigs domstolar

och rättegången därstädes den 11 juni 1868 ....................................... 235

Framställning till Kungl. Maj:t angående skyndsammare behandling af lösdrifvare,

som äro eller antagas vara utlänningar ............................................................ 236

Framställning till Kungl. Maj:t angående stället för fängelsestraffs verkställande ...... 239

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af gällande bestämmelser om äktenskapsskillnad
........................................................................... 245

Laga verkan åt nöjdförklaring, som af militärfånge afgifves inför vederbörande befälhafvare.
....................................................................... » 250

Dagtraktamente och reseersättning åt ledamot i ägodelningsrätt och god man vid landt mäteriförrättningar.

........................................................ 250

Norrlandsmålens handläggning af vissa divisioner i Svea hofrätt................................. 251

Skyndsammare handläggning af tvister om ersättning på grund af lagen angående er .

. sättning för skada till följd af olycksfall i arbete m. m................................... 252

Ändring af bestämmelserna i förordningen angående verkställighet, i vissa fall, af

straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 ............... 252

Verkställighet af utslag i mål om ersättning på grund af lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete...................................................... 258

Justeringen vid hofrätterna............................................. 253

Allmänna åklagare såsom tillsyningsman vid kronohäkten............................................. 254

Brottmålsdomarbefattningarna och därmed förenade löneförmåner................................. 254

Revision af lagens bestämmelser om rättegångskostnadsersättning................................. 255

Anordningen af fångtransporter ................................................... 257

Sid

Förbud emot användande i firma af beteckningen »riks-» eller därmed jämförligt

uttryck....................................................................................................................

Äger återkallelse af borgensutfästelse, innan borgensaftalet slutits, laga verkan?.........

Innebörden af uttrycket »allmän plats» i 102 § strafflagen för krigsmakten...............

Växelacceptants skyldighet att gälda ränta....................................................................

Omfattningen af löftesmäns regressrätt...........................................................................

Skogsvårdsstyrelse, på hvars begäran öfverexekutor meddelat skogsägare afverknings°förbud,
måste, vid äfventyr att detsamma eljest upphör, inom trettio dagar efter

det förbudet meddelades, instämma skogsägaren till domstol................;................

Part, som vid viss påföljd fått sig förelagdt att iakttaga inställelse angifven rättegångsdag
å visst klockslag, uteblifver vid upprop. Äger i så fall domstolen att
tillämpa den stadgade påföljden omedelbart och alltså utan hänsyn därtill, att

parten kan inställa sig innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats? ......

Proprielöftesman för ett efter uppsägning betalbart skuldebref är icke betalningsskyldig,
förrän fordringen efter behörig uppsägning förfallit ej mindre gent emot honom
än äfven gent emot gäldenären .....................................................................

Verkan däraf, att den, som framställt jäf mot en i konkurs bevakad fordran, återkallar
jäfvet vid rätten, dit detsamma såsom tvistigt hänskjutits...........................

Framställning till Riksdagen angående lag om husrannsakan.......................................

Framställning till Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna för och förfarandet

vid utvisning ur riket af utlänningar, m. m..........................................................

Historik öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning..................................................

Ämbetsresor under år 1909 ..........................................................................................

Handlagda klagomål och anställda åtal ........................................................................

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen ...................................•_...............

Angående i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kungl.
Maj:t........................................................................................................................

258

259

264

265

266

276

277

280

281

283

287

296

297

298

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård.

300

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Förteckning på Riksdagens år 1909 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte
anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning af

samma skrivelser ....................................................................................................

II. Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I upptagna ärenden, som
vid utgången af år 1909 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl. Maj.t

förevarit till slutligt afgörande ..............................................................................

III. Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från Riksdagen före år 1909 men vid 1908 års slut varit i sin helhet eller till
någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått

år 1909 ..................................................................................................................

Tabell, upptagande Riksdagens år 1909 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser...............

305

343

348

377

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed vördsamt aflämna redogörelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år.

Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.

Efter vedertagen ordning kommer denna berättelse att till en början
innehålla redogörelse för sådana mot ämbets- eller tjänstemän för fel eller
försummelse i ämbete eller tjänst anställda åtal, som under år 1909 blifvit
slutligen åtgjorda eller åtminstone i en instans pröfvade.

Olaga beslag.

Min ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag (sid. 29 o. f.) utvisar, att
jägmästaren i Sorsele revir Viktor Thecdor Didrik Gaunitz hos Kungl.
Maj:t öfverklagat ett af Svea hofrätt den 19 juli 1907 meddeladt utslag,
hvarigenom Gaunitz, för det han obehörigen tagit i beslag ett antal på
Vindelälfvens is nedförda stockar, dömts att höta 25 kronor äfvensom förpliktats
utgifva vissa ersättningsbelopp.

De sålunda i målet anförda besvären äro numera pröfvade af Kungl.
Maj:t, som genom utslag den 22 januari 1909 förklarat sig ej finna skäl
att göra ändring i hofrättens utslag.

Felaktigt expeditionssätt vid relaxation af inteckningar.

Ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag innehåller (sid. 12 o. f.)
redogörelse för ett åtal mot e. o. notarien Oscar Cassel, för det han såsom
ordförande i Stranda häradsrätt under åtta särskilda paragrafer i protokollet
i stället för, såsom rätteligen bort ske, under två paragrafer handlagt
en från Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening inkommen ansökning
om partiellt dödande af två inteckningar. Angående ifrågavarande relaxationsåtgärder
hade Cassel också låtit utskrifva åtta expeditioner, hvilka
påförts lösen och stämpel till sammanlagdt belopp af 70 kronor.

Redogörelsen för åtalet utvisar jämväl, att Göta hofrätt genom utslag
den 24 februari 1908 dömt Cassel att bota 25 kronor samt ålagt honom
dels att emot återfående af sex utaf ifrågakomna expeditioner till hypoteksföreningen
återbetala ett belopp af 51 kronor och dels att, därest
hypoteksföreningen skulle sådant påfordra, utan afgift tillhandahålla föreningen
styrkta afskrifter af omförmälta sex expeditioner, öfver detta
utslag hade Cassel anfört besvär hos Kungl. Maj:t.

Genom utslag den 5 mars 1909 har Kungl. Maj:t förklarat sig ej
finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

— 1910 —

Olaga häktning.

I min ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag redogöres (sid. 40 o. f.)
för ett af mig emot öfverstlöjtnanten Fredrik Björkman anbefalldt åtal,
för det han i egenskap af t. f. regementschef låtit efterlysa och häkta ett
flertal värnpliktiga, som efter afslutandet af 1907 års repetitionsöfningar
vid Norrbottens regemente afrest till hemorten med ett annat tåg än det,
som varit bestämdt för hemresan. Redogörelsen för åtalet utvisar, att
krigshofrätten i utslag den 10 oktober 1908 förklarat den emot öfverstlöjtTnanten
i målet förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.
Detta domslut hade krigshofrätten stödt därpå, att öfverstlöjtnanten jämlikt
68 § strafflagen för krigsmakten haft att betrakta ifrågavarande beväringsmän
såsom rymmare och alltså, då han vidtagit den klandrade åtgärden,
förfarit i full öfverensstämmelse med stadgandet i 60 § af förordningen
om krigsdomstolar och bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén
del I kap. I § 4 mom. 1. Öfver krigshofrättens utslag hade jag låtit
anföra besvär hos Kungl. Maj:t.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som i utslag den
17 mars 1909 yttrat följande:

Kungl. Maj:t funne väl 68 § strafflagen för krigsmakten icke höra
så förstås, att i fall som förevarande, där bevärin^smän olofligen afvikit
efter det den egentliga militära tjänstgöringen afslutats och då allenast
utryckning från mötesplatsen och därmed sammanhängande tjänstgöringsskyldighet
återstått, den omständigheten, att beväringsmännen icke inom
åtta dagar efter afvikandet inställt sig för militär tjänstgöring, skolat medföra
deras bestraffande för rymningsbrott;

i följd hvaraf och då Björkman icke haft anledning antaga, att afvikandet
skett i afsikt, som omförmäles i 59 § af nämnda lag, Björkman
icke ägt påkalla de afviknes intagande i häkte, utan med hänsyn till 150
§ samma lag bort, i den mån fog därtill förefunnits, föranstalta om de
afviknes tilltalande i vanlig ordning vid krigsrätt;

men enär Björkman, hvilken haft grundad anledning antaga, att samtliga
ifrågavarande beväringsmän gjort sig skyldiga till olofligt undanhållande
från tjänstgöring, icke saknat skäl för sådan uppfattning af innebörden
i 68 § strafflagen för krigsmakten, att de afvikne bort behandlas
såsom rymmare, och följaktligen icke genom hvad i_ målet lagts honom
till last gjort sig skyldig till ämbetsfel,

— 1910 —

pröfvade Kungl. Maj:t rättvist fastställa det slut, hvartill krigshofrätten
i sitt utslag kommit. *

Genom Kungl. Maj:ts utslag har sålunda blifvit uttryckligen förklaradt,
att öfverstlöjtnanten Björkman förfarit olagligt, då han låtit häkta ifrågavarande
beväringsmän. Ett upprepande af det skedda är följaktligen icke
att befara.

På inkomna ansökningar har Kungl. Maj:t genom beslut den 3 september
1909 af allmänna medel tillerkänt tjugu af de häktade beväringsmännen
ersättningsbelopp, växlande mellan 90 och 110 kronor till en
hvar af dem.

Kränkning af församlingsfriheten.

I ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag redogöres (sid. 57 o. f.) för
ett emot kronofogden C. J. E. Möller anställdt åtal, för det han, iförd
uniform, inträngt å en enskild konferens, som Skånes distrikt af. socialistiska
ungdomsförbundet den 25 juli 1908 afhållit i Eslöf. På detta
åtal hade Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt meddelat utslag den
30 november 1908 och därvid yttrat, att enär genom hvad i målet förekommit
måste anses framgå, att ifrågavarande sammankomst varit af enskild

* Den mening Kung], Maj:ts utslag innehåller omfattades af de båda i målets afgörande
deltagande militära ledamöterna af högsta domstolen äfvensom af ett justitieråd,
hvaremot fyra justitieråd uttalade skiljaktiga meningar.

Sålunda yttrade ett justitieråd:

»Enär med afseende å hvad i målet förekommit Björkman enligt min mening icke
saknat skäl antaga, att ifrågavarande värnpliktige begått brott, som vore att till rymning
hänföra, helst gällande lagstadganden i ämnet måste anses sakna nödig tydlighet och fullständighet,
samt vid sådant förhållande Björkman icke genom hvad i målet lagts honom
till last kan anses hafva gjort sig skyldig till tjänstefel, pröfvar jag rättvist fastställa det
slut, hvartill krigshofrätten i målet kommit.»

Två justitieråd förenade sig om följande yttrande:

»Enär för ifrågavarande 39 beväringsmän, då de den 28 september 1907 utan att afvakta
vederbörlig hemförlofning lämnade mötesplatsen Notviken för att begifva sig till
sina hemorter, all egentlig tjänstgöring i anledning af årets repetitionsöfningar upphört,

finner jag väl, att Björkman, äfven om han haft grundad anledning till antagande,
att beväringsmännen olofligen lämnat mötesplatsen, likväl icke lagligen ägt att på grund
däraf, på sätt skett, vidtaga åtgärd för deras efterlysande och häktande såsom rymmare,

men enär, på grund af hvad i målet förekommit och med hänsyn till affattningen af
68 § i strafflagen för krigsmakten, Björkman icke kan anses hafva saknat fog för nämnda
åtgärd, pröfvar jag rättvist fastställa det slut, hvartill krigshofrätten i målet kommit.»

Ett justitieråd fann ej skäl att göra ändring i krigshofrättens utslag.

— 1910 —

natur, och vid sådant förhållande Möller genom sitt uppträdande vid tillfället
förfarit felaktigt, pröfvade häradsrätten, med hänsyn jämväl till föreliggande
förmildrande omständigheter, rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
fälla Möller att höta 15 kronor. Öfver häradsrättens utslag hade
Möller anfört besvär.

I anledning af dessa besvär meddelade hofrätten öfver Skåne och
Blekinge utslag den 19 april 1909. Hofrätten yttrade däri: Hofrätten
funne Möller i det honom af justitieombudsmannen till last lagda hänseende
hafva förfarit felaktigt, men då förfarandet icke vore af beskaffenhet,
att ansvar därför borde äga rum, pröfvade hofrätten rättvist att, med
upphäfvande af häradsrättens utslag, befria Möller från ansvar i målet. *

* I målets afgörande af hofrätten deltogo presidenten J. A. Lundahl, hofrättsrådet
S. Bruzelius, assessor A. Strandberg samt adjungerade ledamöterna G. Lewin och B. Aurell.
Utslaget expedierades i enlighet med den af presidenten Lundahl yttrade meningen. Skiljaktiga
meningar uttalades på följande sätt.

Adjungerade ledamoten Aurell yttrade: »Åt Möllers uppgift att hans kvarstannande
i lokalen för sammankomsten haft sin grund däri, att han icke hunnit bilda sig ett omdöme
om sammankomstens natur af offentlig eller enskild, torde böra tillmätas så mycket
större trovärdighet, som deltagarna i sammankomsten icke sökt gifva stöd åt sina uppgifter
om dennas enskilda art, hvilket utan svårighet låtit sig göra, därest, såsom vid tillfället
påstods, allenast med viss fullmakt försedda personer ägt tillträde till sammankomsten.

Med hänsyn till Möllers förenämnda uppgift liksom i betraktande af de omständigheter
i öfrigt, under hvilka åtalade förfarandet ägt rum, finner jag, med ändring af öfverklagade
utslaget, den mot Möller förda ansvarstalan icke böra bifallas.»

Adjungerade ledamoten Lewin utlät sig: »Jag finner Möller hafva vid ifrågavarande
tillfälle visat oförstånd i ämbetet, ity att han, oaktadt erinringar af deltagarne i mötet
riktats till honom rörande mötets enskilda karaktär samt omständigheterna i öfrigt ej rimligen
kunnat föranleda antagande, att mötet ändock vore af allmän natur, likväl förklarat, att han
ämnade stanna för att öfvervara mötet, och därigenom föranledt afbrott i dess förhandlingar.

På grund häraf pröfvar jag, jämlikt det af häradsrätten åberopade lagrum, rättvist
fastställa det slut, hvartill häradsrätten i målet kommit.»

Assessor Strandberg delade den af adjungerade ledamoten Aurell uttalade meningen.

Hofrättsrådet Bruzelius anförde: »Ehuru på grund af hvad i målet förekommit det
måste antagas, att ifrågavarande sammankomst varit af enskild natur, har kronofogden
Möller varit berättigad bereda sig tillträde till densamma för att härom förskaffa sig
visshet. Då deltagare i sammankomsten därvid såsom stöd för dess enskilda karaktär
meddelade honom, att i densamma deltoge endast ombud för de särskilda klubbarna af
det socialistiska ungdomsförbundet i Skåne, inträdde emellertid för honom skyldighet att
för undersökning af uppgiftens sanning anmoda de närvarande förete sina fullmakter eller
andra bevis till uppgiftens styrkande. Detta har Möller underlåtit och i stället utan vidare
förklarat, att han i egenskap af kronofogde ämnade öfvervara sammankomsten. Härutinnan
har Möller enligt min mening förfarit felaktigt, men med hänsyn till omständigheterna
i målet finner jag hans berörda förfarande ej böra föranleda ansvar och instämmer
förty i det slut, hvartill adjungerade ledamoten Aurell kommit.»

— 1910 —

Då således hofrätten uttryckligen förklarat, att Möller förfarit olagligt,
lät jag i öfverensstämmelse med min i åtalet alternativt gjorda hemställan
bero vid hofrättens utslag.

Däremot fann sig Möller af hofrättens berörda förklarande hafva anledning
att hos Kungl. Maj:t anföra besvär i målet, därvid Möller hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af
öfverklagade utslaget, ogilla den emot Möller förda talan.

I anledning af dessa besvär har Kungl. Maj:t genom utslag den 9
december 1909 utlåtit sig, att som i förevarande mål, däri fråga varit
allenast om ansvar å Möller för förseelse i tjänsten, hofrätten genom öfverklagade
utslaget befriat Möller från ansvar, funne Kungl. Maj:t hvad i
besvären anförts icke kunna komma under bedömande.*

Obehörigen meddeladt förbud emot afverkning.j

Min senast afgifna ämbetsberättelse (sid. 30 o. f.) utvisar, att åtal
anställts emot landssekreteraren L. Th. Jacobson och t. f. landskamreraren
Axel Andersson för ett af dem å landshöfdingämbetets i Jämtlands lån
vägnar meddeladt afverkningsförbud. Detta förbud, som föranledts af en
framställning från skogsvårdsstyrelsen i länet och afsett skogen å två
hemman, tillhöriga Trävarubolaget Svartvik, hade jag funnit stridande mot
lag. Genom utslag den 16 juni 1908 yttrade Svea hofrätt, bland annat,
att hofrätten väl funne, att i det af skogsvårdsstyrelsen hos Konungens
befallningshafvande anhängiggjorda ärendet angående förbud emot afverkning
å bolagets ifrågavarande hemman icke sådana omständigheter varit
förhanden, som skäligen bort föranleda landssekreteraren Jacobson och
t. f. landskamreraren Andersson att å länsstyrelsens vägnar, på sätt som
skett, meddela förbud tills vidare mot afverkning, men emedan länsstyrelsens
på en motsatt uppfattning grundade beslut om dylikt förbud icke
vore af beskaffenhet, att ansvar på grund däraf borde Jacobson och Andersson
ådömas, pröfvade hofrätten rättvist förklara den emot dem i målet
förda talan icke kunna bifallas.

öfver detta utslag, hvarmed jag på grund af hofrättens motivering
ansåg mig böra åtnöjas, anförde landssekreteraren Jacobson och t. f. lands -

''* Kungl. Maj:ts beslut innehåller den mening, som vid målets afgörande uttalades af
fem justitieråd. Från beslutet voro två justitieråd skiljaktiga och förklarade sig ej finna
binder möta för besvärens upptagande till pröfning.

— 1910 —

kamreraren Andersson besvär hos Kungl. Maj:t, under yrkande att Kungl.
Maj: t med ändring af hofrättens utslag, i hvad det gått Jacobson och Andersson
emot, måtte utan förbehåll ogilla den emot dem i målet förda
talan. *

De sålunda anförda besvären äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t,
som genom utslag den 26 november 1909 utlåtit sig, att då hofrättens
utslag icke gått landssekreteraren Jacobson och t. f. landskamreraren Aiidersson
emot, funne Kungl. Maj:t besvären icke förtjäna afseende.

Otillbörliga yttranden af ordförande i rådstufvurätt.

Kommendörkaptenen grefve Harry Hamilton anförde i en till mig in''gifven
klagoskrift följande: .

Vid afgifvande af sjöförklaring den 25 juni 1908 inför Stockholms
rådstufvurätts andra afdelning angående en den 8 juni 1908 vid Segelskär
i Husaröleden inträffad sjöolycka med ångjakten »Saga», därå klaganden
vid olyckstillfället varit befälhafvare, hade rättens ordförande, rådmannen
E. F. M. Hallberg, ledt förhandlingarna på ett sätt, som för klaganden
varit synnerligen kränkande och väckt pinsam uppmärksamhet hos
närvarande parter, vittnen och åhörare.

Hallberg hade nämligen icke allenast tillåtit sig att i en häftig och
upprörd ton gifva klaganden förebråelser, hvilka särskildt i ärendets dåvarande
läge måste anses opåkallade, utan han hade äfven haft emot klaganden
direkt kränkande tillmålen, såsom »pliktförgätne befälhafvare» och
dylikt. Då klagandens underordnade hördes öfver händelsen, fällde Hallberg
vid framställandet af sina frågor liknande uttryck om klaganden äfven till
dessa, hvarigenom de hörda personerna lika väl som öfriga i ärendet intresserade
måste bibringas intrycket, att förhandlingarna leddes efter en
förutfattad mening om olyckans orsak. Därjämte borde anses såsom en
särskild grof kränkning af klaganden personligen och såsom ägnadt att
nedsätta klaganden och hans myndighet hos klagandens underordnade, att
Hallberg till dessa fällde uttryck sådana som »eder pliktförgätne befälhafvare»
och dylikt.

Då det måste vara mot god rättegångsordning stridande, att en ordförande
ledde förhandlingarna på sätt som skett, särskildt som utredningens

* Den i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag, sid. 39, lämnade uppgiften, att besvär
hos Kungl. Maj:t anförts af Trävarubolaget Svartvik, beror på misstag.

— 1910 —

resultat lätteligen härigenom kunde förryckas, och då Hallberg genom
att tilltala klaganden i en häftig och uppretad ton och med kränkande
tillmälen förolämpat klaganden under sådana omständigheter, att saken
väckt särskild uppmärksamhet, ansåge klaganden sig böra hos mig anmäla
Hallbergs förfarande med anhållan, att jag ville i ärendet vidtaga den
åtgärd, som ansåges lämplig och lagligen påkallad.

Sedan jag lämnat rådmannen Hallberg tillfälle att yttra sig öfver
klagomålen, erinrade Hallberg i afgifven förklaring till en början om de i
317 § sjölagen gifna föreskrifter, att då fartyg råkat på grund, så att det
icke utan ovanliga åtgärder kunnat åter blifva flott, det åligger rätten att
i sammanhang med sjöförklaringens upptagande söka åstadkomma fullständig
utredning angående orsakerna till olyckan, och att därvid särskildt
bör undersökas, bland annat, huruvida olyckan härledt sig af fel eller försummelse
under resan af befälhafvaren eller någon af besättningen å fartyget.
För att denna undersökning — anförde Hallberg vidare — skulle
blifva så fullständig som möjligt, nödgades ofta rättens ordförande att tillspörja
ett fartygs befälhafvare om anledningen eller lämpligheten af den
ena eller andra af befälhafvaren före sjöolyckan vidtagna eller underlåtna
åtgärden, som sålunda vid sjöförklaringen blefve föremål för kritik. Sådan
kritik vore helt visst med sjölagens anda och mening fullt öfverensstämmande.
Uteblefve kritiken, komme undersökningen lätt att inskränka sig
till ett blott antecknande af befälhafvarens uppgifter — något som nu
gällande sjölag just velat förekomma.

Någon stund före ifrågavarande grundstötning hade befälhafvaren, utan
att dessförinnan tillkalla fartygets styrman och utan att gifva tjänstgörande
rorsmannen några vidare instruktioner, lämnat sin post å fartygets kommandobrygga.
Fartyget hade därefter under full fart fått fortsätta sin
färd utan någon kunnig ledare och hade snart kort på grund. Af sjökortet
framginge, att fartyget, då befälhafvaren lämnade sin post, befunnit
sig i ett farvatten fullt af grund och skär. De sakkunnige, som vid sjöförklaringen
biträdt rätten, hade ock före sjöförklaringen för Hallberg påpekat,
hurusom farvattnet å platsen vore att anse såsom ett af de farligaste
i Stockholms skärgård.

Hallberg hade vid förrättningens böx-jan antagit, att befälhafvaren
skulle kunna till sitt fredande åberopa, att, då han lämnade kommandobryggan,
rodret varit i händerna på en gammal erfaren och med farvattnet
fullt förtrogen besättningskarl. Detta antagande befanns emellertid vara
oriktigt. Vid sjöförklaringen utröntes tvärtom, att tjänstgörande rorsmannen
ej ägt någon som helst kännedom om farvattnet, och att hans
erfarenhet såsom sjöman varit så ringa, att han omedelbart före grund -

1910 -

stötningen tagit en grundprick på orätt sida. Till följd häraf hade fartyget
kommit att gå upp just på det grund, som med pricken utmärktes.
Till all lycka sprang fartyget ej läck och blef stående å grundet. Det
hela kom sålunda att inskränka sig till ett svårt olyckstillbud. Om fartyget
vid grundstötningen sprungit läck och — hvilket lätt kunnat hända
— gått öfver grundet, hade fartyget helt visst snart gått till botten, och
många människolif hade då sannolikt gått förlorade.

Då Hallberg under sjöförklaringen fått kännedom om rorsmannens
bristande kapacitet, hade Hallberg yttrat till befälhafvaren följande: »huru
kunde ni vara så pliktförgäten, att ni såsom befälhafvare lämnade er plats
på bryggan och lät fartyget i ett farligt farvatten gå fram med full fart
utan vidare ledning, styrdt af en om farvattnet okunnig person.» — Vid
förhör med rorsmannen hade Hallberg vidare yttrat: »insåg ni ej det ansvar,
som på er hvilade, då er befälhafvare varit nog pliktförgäten att
lämna sin post?» Detta vore hvad Hallberg yttrat.

Hallberg medgåfve, att han i sin sålunda utöfvade kritik varit något
hård, och att han användt väl starka ord, men ville dock ej frångå, att
hans uttalade omdöme varit riktigt; och borde nog Hallbergs mening delas
af hvarje god sjöman eller af hvar och en, som i likhet med Hallberg
under många år sysslat med sjömål och därvid fått rik erfarenhet om de
faror, som hotade, då en befälhafvare på minsta vis bruste i fullgörandet
af sina skyldigheter.

Till sin ursäkt ville Hallberg anföra, att han, som alltid satt sjömannens
kall mycket högt, vid sjöförklaringen känt sin rättskänsla och sin
uppfattning om godt svenskt sjömanskap uppresa sig emot att låta klagandens
förfarande passera alldeles oanmärkt, samt att Hallberg, som hade
anledning att å klaganden såsom befälhafvare ställa mycket stora anspråk,
blifvit mycket upprörd vid tanken på de många människolif, som sattes
på spel, då klaganden lämnade sin post å kommandobryggan och lät fartyget
för full fart gå fram så att säga vind för våg.

Huru farligt klagandens beteende i själfva verket varit, framginge
måhända bäst af den förfärliga sjöolycka, som helt nyligen timat i Norge,
då under likartade men för vederbörande befälhafvare mycket mera ursäktliga
förhållanden ångaren »Folgefonden» gick under, och en stor mängd
människolif spilldes.

Tillika med sin förklaring ingaf rådmannen Hallberg afskrift af Stockholms
rådstufvurätts protokoll för den 25 juni 1908 rörande sjöförklaringen
angående ångjakten »Sagas» grundstötning.

I anledning af rådmannen Hallbergs förklaring inlämnade klaganden påminnelser,
däri han androg, bland annat:

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 2

att ingen hade bestridt rådmannen Hallbergs rätt och skyldighet att
vid ifrågavarande tillfälle söka åstadkomma utredning om orsaken till den
skedda olyckan;

att emellertid hvarken klaganden eller någon annan inför rätten hörd
person haft skyldighet att underkasta sig kränkande tillmålen från Hallbergs
sida;

att ett dylikt förhandlingssätt vore ägnadt att förrycka utredningen,
ej att underhjälpa densamma;

att Hallbergs uppträdande väsentligen karaktäriserats icke endast af
de begagnade uttrycken utan äfven af den ton, hvari de fälldes;

samt att klaganden beträffande omständigheterna vid olyckstillfället
ville påpeka, att klaganden, innan han lämnade kommandobryggan, öfverlämnat
kommandot åt fartygets ägare, som förklarat sig väl känna farleden,
och som klaganden visste tidigare hafva ledt navigationen därstädes.

Angående de af rådmannen Hallberg vid tillfället begagnade uttrycken
äfvensom den ton, hvari dessa framkommit, förmälte sig klaganden vilja
åberopa dels ett vid påminnelseskriften fogadt intyg och dels hvad parternas
vid tillfället närvarande ombud liksom öfriga åhörare kunde hafva
att därom berätta.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende förekommit fann jag ådagalagdt,
att rådmannen Hallberg vid det rådstufvurättens sammanträde, då
ifrågavarande sjöförklaring afgifvits, låtit undfalla sig yttranden af kränkande
beskaffenhet. Härigenom hade Hallberg enligt min mening på ett
betänkligt sätt åsidosatt den värdighet, en domare alltid bör iakttaga. Då
härtill kom, att det syntes vara af största vikt, att enskilda medlemmar
af domarkåren icke opåtalt finge tillåta sig att genom ett obehärskadt
uppträdande äfventyra kårens anseende för lugn och saklighet vid dess
ämbetsutöfning, ansåg jag mig icke kunna underlåta att lagligen beifra
Hallbergs felaktiga förhållande.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt att inför
hofrätten anställa åtal mot rådmannen Hallberg, för hvad han vid omförmälta
sjöförklarings afgifvande låtit komma sig till last. Därvid borde
advokatfiskalen, efter det vittnesförhör, om sådant befunnes erforderligt,
blifvit anställdt, å Hallberg yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Sedan jag emellertid af ett mig tillhandakommet läkarbetyg inhämtat,
att rådmannen Hallberg led af börjande sinnessjukdom, anmodade jag ad —

1910 -

vokatfiskalen att ofördröjligen återkalla den af honom emot Hallberg anhängiggjorda
talan.

Ofullständiga domböcker, rotlar och ägodelningsrättsdagböcker.

Vid inspektion, som af mig den 21 juli 1908 verkställdes hos domhafvanden
i Jämtlands västra domsaga, anmärktes, att åtskilliga af domsagans
domböcker voro oafslutade, samt att till dessa oafslutade domböcker
saknades föreskrifven förteckning öfver urtima ting, syner och andra extra
förrättningar.

Anmärkningen afsåg följande domböcker, nämligen:

TJndersåkers tingslags

för 1903 års hösteting. Denna domboks sista paragrafnummer var
115. Ett ärende var infördt för sluttinget men hade icke blifvit försedt
med paragrafnummer;

för 1904 års vinterting;

för 1906 års vinterting. Denna slutade med § 105, men kunde ej
utrönas, om därefter någon ytterligare paragraf skulle förekomma. Beträffande
det under § 89 antecknade målet fanns angifvet, att utslag däri
afsagts den 30 maj 1906, men utslaget var ej inskrifvet i domboken. Af
saköreslängden framgick, att mål förekommit under §§ 90—97. I domboken
voro dessa mål dock icke inskrifna;

för 1906 års hösteting. I denna dombok var § 26 ej uppsatt. Domboken
slutade med § 88, men framgick af saköreslängden, att den borde
innehålla åtminstone 91 paragrafer; samt

för 1907 års hösteting, hvilken dombok slutade med § 118, ehuru vid
granskningen framgick, att äfven §§ 119, 120 och 121 borde finnas;

Offerdals tingslags

för 1905 års hösteting och 1906 års vinterting;

Ovikens tingslags

för 1903 års hösteting. En lucka förefanns i denna dombok emellan
§ 21 och § 29. Af saköreslängden framgick, att §§ 22—25 och 28 af —

1910 -

sågo mål rörande ansvar för försummad väghållning. Beskaffenheten af
de mål, som skulle förekomma under §§ 26 och 27, kunde däremot icke
vid inspektionen utrönas. Domboken slutade med § 35. Enligt hvad saköreslängden
utvisade, borde den dock innehålla åtminstone 38 paragrafer;

för 1904 års hösteting;

för 1905 års vinterting; samt

för 1905 års hösteting. I denna sistnämnda voro §§19 och 20 icke
uppsatta;

Hallens tingslags

för år 1904; samt

för 1905 års vinterting. Denna slutade med § 33, hvarefter fanns
antecknadt allenast »§ 34»;

Sunne tingslags

för 1904 års hösteting; samt

för 1907 års vinterting. I denna sistnämnda var § 8 ej uppsatt. Tinget
afslutades den 8 juli 1907, men någon dombok för sluttinget fanns
ej uppsatt.

Förteckning öfver urtima ting, syner och andra extra förrättningar
saknades härförutom till Ovikens tingslags dombok för 1904 års vinterting.

Vidare anmärktes, att sedan år 1905 icke införts andra anteckningar
i domsagans konkurs- och boskillnadsrotlar än rubriker å anhängiggjorda
konkurs- och boskillnadsärenden; samt att i ägodelningsrättsdagböckerna
ännu ej öfverförts balanserna från år 1907 och ej heller införts några
anteckningar om de under år 1908 inkomna ärenden eller därunder vidtagna
åtgärder.

o O

Vid inspektionstillfället anmodade jag häradshöfdingen i domsagan
Sten Julius Geete, hvilken medgaf sig hafva gjort sig skyldig till försummelse
i omförmälta afseenden, att tillse det bristfälligheterna blefve
afhjälpta samt att inom tre månader, räknadt från den 21 juli 1908, till
mig inkomma med meddelande, att ifrågavarande arbete blifvit fullgjordt.

Då dylikt meddelande ännu den 3 november 1908 icke till mig inkommit,
samt ej heller för öfrigt något i saken afhörts från häradshöfdingen
Geete, och då häradshöfdingen sålunda syntes fortfarande vilja undandraga
sig att fullgöra sin ämbetsplikt i anmärkta hänseenden, fann jag
mig nödsakad att hänskjuta hans förhållande till Svea hofrätts pröfning.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal vid nämnda hofrätt att ställa
häradshöfdingen Geete under tilltal inför hofrätten för den försummelse,
han sålunda låtit komma sig last. Advokatfiskal skulle därvid ej mindre

— 1910 -

å häradshöfdingen yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven
hemställa, att hofrätten, därest sådant vore behöfligt, måtte med utsättande
af lämpligt äfventyr för underlåtenhet förelägga häradshöfdingen att ofördröjligen
vidtaga erforderliga åtgärder för fullständigande af ifrågavarande
domböcker och förteckningar.

Sedan advokatfiskal i enlighet härmed anställt åtal mot häradshöfdingen
Geete, meddelade hofrätten, efter föregången skriftväxling, utslag i målet
den 10 mars 1909. Hofrätten yttrade däri: Häradshöfdingen Geete
hade i sitt till hofrätten afgifna yttrande i målet vitsordat riktigheten af
de gjorda anmärkningarna, dock med förklarande att uppgiften att till oafslutade
domböcker saknades förteckning öfver urtima ting, syner och andra
extra förrättningar vore så till vida oriktig, att sådana förteckningar i
själfva verket funnes, ehuru de lösa blad, hvarå förteckningarna skrifvits,
icke varit inlagda i domböckerna. Af de till hofrätten insända renoverade
exemplaren af de uti målet ifrågakomna domböckerna hade hofrätten ock
inhämtat, att där införts de med anmärkningen afsedda förteckningarna
öfver urtima ting: och andra extra förrättningar. Enär det således icke
visats, att häradshöfdingen Geete vore förfallen till ansvar för underlåtenhet
i fråga om nämnda förteckningars upprättande, men häradshöfdingen
genom hvad han i öfriga anmärkta hänseenden i häradshöfdingeämbetets
utöfning låtit komma sig till last, därför han ej förebragt laga ursäkt,
gjort sig förfallen till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen, pröfvade
hofrätten rättvist att i förmågo af nämnda lagrum döma häradshöfdingen att
bota 75 kronor. Tillika föreläde hofrätten häradshöfdingen, vid vite af
200 kronor, att inom tre månader efter erhållen del af hofrättens utslag
hos hofrätten med bevis från domhafvanden i Jämtlands östra domsaga
styrka, att samtliga ofvannämnda ofullständigheter i domböcker, rotlar och
dagböcker blifvit af hjälpta.

Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Dröjsmål med utmätt egendoms försäljning.

Genom dom den 4 juni 1908 förpliktade Stockholms rådstufvurätt
husägaren C. J. L. Åkerlund att på grund af växel till fabrikören Johan
Viktor Jansson utgifva 1,525 kronor jämte ränta samt ersättning för protest-
och rättegångskostnader.

Efter det denna dom genom advokaten Hjalmar Karlson den 18 juni

— l 910

1908 för verkställighet öfverlämnats till stadsfogden i Nyköping Olof
Alfred Forssell, förrättades den 1 juli 1908 utmätning hos Åkerlund till
uttagande af Janssons fordran enligt domen, utgörande 1,640 kronor 90 öre.
Åkerlund styrkte härvid, att han hos Svea hofrätt fullföljt talan mot domen.

Den 8 oktober 1908 försåldes den utmätta egendomen å auktion för
408 kronor 40 öre.

Sedan Svea hofrätt genom dom den 16 oktober 1908 förklarat sig ej
finna skäl göra ändring i rådstufvurättens dom äfvensom tillerkänt Jansson
ersättning för hans kostnader i hofrätten med 30 kronor, öfverlämnade
advokaten Karlson den 17 oktober 1908 hofrättens dom för verkställighet
till Forssell, hvilken sedermera, den 7 november, jämväl fick emottaga bevis,
att domen vunnit laga kraft.

Den 10 november 1908 gjordes därefter försök till utmätning hos Åkerlund
för verkställighet af hofrättens dom, men befanns Åkerlund sakna
vidare utmätningsbar tillgång.

Forssell redovisade härpå den 17 november 1908 omförmälta båda utsökningsärenden
till Karlson med tillhopa 385 kronor 44 öre, utgörande de å auktionen
influtna medlen med afdrag för 22 kronor 96 öre i exekution skostnader.

I en af Jansson till mig in gifven klagoskrift, å hvilken advokaten
Karlson tecknat, att han såsom ombud för Jansson instämde i dennes anmälan,
framhöll Jansson, att Forssell i strid emot bestämmelserna i 44 §
utsökningslagen och 5 § 6 mom. i promulgationslagen till växellagen under
en längre tid låtit den omständigheten, att talan fullföljts emot rådstufvurättens
dom, utgöra hinder för det utmätta godsets försäljning. Vidare
anmärkte Jansson, att Forssell i följd af sin försumlighet med afseende å
försäljningen vore jämlikt 139 § utsökningslagen ansvarig för det belopp,
hvarför utmätning skolat äga rum. Jansson anhöll fördenskull, att jag
måtte ställa Forssell under åtal för det tjänstefel, han sålunda låtit komma
sig till last, samt förhjälpa Jansson att af Forssell utfå hvad å växeldomen
återstode oguldet jämte ränta och ersättning för kostnaderna å förevarande
ärende.

Stadsfogden Forssell, som i anledning af klagoskriften inkom med
infordrad förklaring, anförde däri följande.

Den utmätning, om hvilken här vore fråga, verkställdes inom föreskrifven
tid, och togs därvid i mät all gäldenären tillhörig egendom af utmätningsbar
beskaffenhet. Men Forssell erkände, att försäljningen af det utmätta
godset icke försiggått inom en månad efter det handlingarna af Forssell
mottagits. Anledningen till denna försummelse vore den, att gäldenären
vid utmätningstillfället styrkte, att han hos hofrätten fullföljt talan
emot den af Jansson åberopade domen, samt protesterade mot godsets för -

1910 -

säljande. I 40 § utsökningslagen stadgades ju såsom regel, att utmätt
gods icke får utan gäldenärens samtycke säljas, förrän domen vunnit laga
kraft. Forssell hade förbisett det i 44 § stadgade undantaget från denna
regel. Någon giltig ursäkt för detta förbiseende kunde Forssell ej åberopa,
men ville Forssell såsom en förklaring nämna, att han under sin femtonåriga
verksamhet såsom stadsfogde i Nyköping många gånger tillämpat
den anförda regeln, men att han aldrig förut behöft sälja gods, som af
honom blifvit utmätt för verkställighet af dom i växelmål.

Då Janssons ombud fäste Forssells uppmärksamhet på bestämmelserna
i 44 § utsökningslagen och o § 6 mom. i förordningen om växel lagens

införande, gick Forssell genast i författning om godsets försäljande.

Om Forssell än genom den anmärkta försummelsen gjort sig skyldigtill
kriminellt ansvar, ville det dock synas, som om det emot Forssell framställda
fordringsanspråket vore i hög grad obilligt. Ty genom hans
förvållande hade klaganden icke tillskyndats någon skada. Den egendom,
som af Forsell utmättes, befann sig nämligen den 8 oktober, då auktionen
försiggick, i alldeles samma skick som vid utmätningen; och det vore fullt
visst, att om egendomen försålts inom den första månaden efter handlingarnas
mottagande, d. v. s. mellan den 18 juni och den 18 juli, hade
densamma icke betingat högre pris än vid auktionen. Tvärtom skulle den
vid en tidigare försäljning hafva betingat ett lägre pris. Det vore nämligen
ett faktum, att i Nyköping sommarmånaderna icke utgjorde lämpligtidpunkt
för lösöreauktioner, och att den gynnsammaste tiden för sådana
försäljningar infölle vid höst- och vårflyttningarna.

Af fordringsägaren aflämnades icke pant eller borgen för köpeskillingens
lyftande; och den redovisades till honom, så snart lian visat, att hofrättens
dom vunnit laga kraft.

Det af klaganden framställda ersättningsanspråket vore så mycket mera
obilligt, som den ifrågasatta skadeersättningens belopp uppginge till nära
1,300 kronor förutom ränta och kostnader — en utgift som för en fattig
tjänsteman i Forssells belägenhet skulle innebära en betänklig rubbning i
hans ekonomiska ställning. Såsom stadsfogde i Nyköping uppbure nämligen
Forssell i lön och tjänstgöringspenningar ej mera än 750 kronor om året.

Då ett sådant straff icke syntes stå i rimligt förhållande till den förseelse
Forssell låtit komma sig till last, hemställde Forssell, att jag icke
måtte understödja klagandens framställning.

Till bevis rörande den i förklaringen lämnade uppgiften angående den
lämpliga tidpunkten för lösöreauktioner åberopade Forssell ett så lydande intyg:

»Under min mer än tioåriga verksamhet såsom föreståndare för Nyköpings
stads auktionskammare hafva auktioner härstädes högst sällan före —

1910 —

kommit under högsommaren, eller under månaderna juni, juli och augusti,
och detta af skäl att det visat sig, att försäljning å auktion af möbler och
andra husgerådsartiklar vid denna tid på året varit mindre förmånlig för
säljarne än vid flyttningstiden höst och vår; hvilket härmed på begäran
intygas. Nyköpings auktionskammare den 16 december 1908. Johan Hultén.»

I afgifna påminnelser anförde klaganden, att hvad stadsfogden Forssell
i sin förklaring omförmält icke kunde anses utgöra skäl för hans
friande från ersättningsskyldighet. Påföljden för utmätningsmans försummelse
vore tydlig; och hänsyn till Forssells obetydliga lön kunde
endast tagas i fråga om ansvaret för tjänstefelet. Huruvida det utmätta
godset skulle betingat högre eller lägre pris vid försäljning tidigare
eller senare än som skett, kunde icke med säkerhet afgöras och syntes
sakna betydelse. Klaganden vidhöll därför sina i ärendet framställda
yrkanden.

I 5 § 6 mom. af förordningen om växellagens införande och hvad
i afseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880 föreskrifves, att dom i
växelmål skall, där den vinnande det äskar, gå i verkställighet genom utmätning
och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes.

Vidare innehåller den af klaganden åberopade 139 § utsökningslagen,
att om utmätning ej är förrättad och, där lösegendom af annat slag än i
140 § sägs tagits i mät, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde mottagit föreskrifna handlingar, och inom en månad
sedan stadsfogde mottagit sådana handlingar, svarar fogden själf för det
belopp, hvarför utmätning bort ske, där lian ej visar, att borgenär lämnat
gäldenär anstånd med betalningen, eller att för utmätning eller försäljning
mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma.

Stadsfogden Forssell hade medgifvit, att försäljningen af den lösegendom,
som tagits i mät för gäldande af hvad genom ifrågavarande dom
blifvit utdömdt, icke verkställts inom den i 139 § stadgade tiden; och
han hade icke ens påstått, att för försäljningen mött hinder, som han ej
kunnat förekomma.

Då lagens bestämmelser i förevarande hänseende äro tydliga, och då
klaganden påkallat mitt ämbetsbiträde i anledning af stadsfogden Forssells
försummelse, begärde jag hos Konungens befallningshafvande i Södermanlands
län, att en åklagare måtte förordnas att emot Forssell anställa talan
för ifrågavarande tjänstefel. Åt den blifvande åklagaren uppdrog jag att
i åtalet yrka ansvar å Forssell efter lag och sakens beskaffenhet äfven —

1910 —

som att, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal emot stadsfogden Forssell anställ dt vid
rådstufv ur ätten i Nyköping, som meddelade utslag i målet den 15 mars
1909. Rådstufvurätten yttrade däri:

Emedan Karlsons i skrifvelse af den 17 juni 1908 framställda begäran
om handräckning för utbekommande af Janssons fordran måste antagas
hafva afsett icke allenast utmätning utan äfven den utmätta egendomens
försäljning;

men Forssell försummat att inom en månad efter det utmätningshandlingarna
af honom mottogos låta försälja nämnda egendom;

alltså och då Forssell icke ens uppgifvit, att för egendomens försäljande
inom nämnda tid mött hinder, som ej kunnat af honom förekommas; samt

Forssell i följd häraf vore, jämlikt § 139 utsökningslagen, jämförd
med § 5 mom. 6 i förordningen om växellagens införande den
7 maj 1880, ansvarig för hela det belopp, hvarför utmätning bort ske;

pröfvade rådstufvurätten rättvist dels i förmågo af 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen döma Forssell att för ofvan anmärkta försummelse i ämbetet
bota 15 kronor, och dels förplikta honom att, emot utbekommande
af växeln, på Forssell behörigen öfverlåten, samt af hofrättens dom, till
Jansson genast utgifva oguldna växelbeloppet 1,285 kronor 46 öre jämte
ränta därå efter sex för hundrade om året, räknadt från den 8 oktober 1908
till dess full betalning biefve erlagd, äfvensom att med skäliga ansedda
128 kronor godtgöra Jansson för dennes kostnader å målet.*

Öfver rådstufvurättens utslag anförde stadsfogden Forssell besvär
hos Svea hofrätt, som emellertid genom utslag den 11 maj 1909 förklarade
sig ej finna skäl vara anfördt, som kunde föranleda ändring i rådstufvurättens
utslag.

Äfven öfver hofrättens utslag har stadsfogden Forssell anfört besvär,
och äro dessa besvär beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

*'' Detta utslag innefattade den mening, som vid målets afgörande uttalades af rättens
ordförande och en rådman. Däremot var en annan rådman skiljaktig och yttrade: »Enär
Karlsons i skrifvelsen af den 17 juni 1908 framställda begäran enligt min åsikt icke
innefattar jämväl äskande af det utmättas försäljning, finner jag svaranden icke kunna vare
sig dömas till ansvar eller förpliktas till Jansson utgifva hvad som å ifrågakomna växelfordran
är oguldet, i följd hvaraf jag jämväl lämnar utan afseende Janssons yrkande om
ersättning för kostnaderna å målet.»

Justitieombudsmannens änibetsberättelse till 1910 års Riksdag.

Otillbörliga yttranden af ordförande i häradsrätt.

Verkställande direktören för Tidaholms bruks aktiebolag, disponenten
Victor Johansson anförde i en hit ingifven klagoskrift följande.

Genom resolution den 1 juli 1904 beviljade Kungl. Maj:t åt f. d.
majoren G. F. S. Ehrenborg in. fl. rättighet att anlägga och till allmänt
begagnande mot afgift upplåta järnväg från Vartofta järnvägsstation å
statsbanan Falköping—Nässjö till Tidaholm. Kungl. Maj:t fastställde därvid
till efterrättelse vid järnvägsanläggningens utförande en därför upprättad
plan, dock med undantag af, bland annat, sträckningen 4 kilometer
närmast Tidaholms köping. Frågan om fastställelse af plan för den sålunda
undantagna sträckningen förklarade sig Kungl. Maj:t vilja framdeles taga
under förnyad pröfning.

Genom resolution den 16 juli 1906, till vederbörandes kännedom
expedierad den 30 i samma månad, fastställde Kungl. Maj:t Vartofta—
Tidaholms järnvägs sträckning närmast Tidaholm jämte stationsläge därstädes.
Först genom denna handling bestämdes sålunda — efter en långvarig
strid emellan olika intressen — infartsvägen till köpingen och därmed
också, hvilka områden af köpingen som för järnvägens räkning skulle
tagas i anspråk.

Af dessa områden, som från början tillhört Tidaholms bruk, hade
redan den 30 januari 1905 till ett pris af 6,500 kronor till A. J. Holmberg
försålts tomterna »Kronborg n:r 1 och n:r 2», hvilka för hans räkning
lagfarits den 19 september 1905. Samma tomter försåldes sedermera
af Holmberg för ett pris af 8,000 kronor till klaganden, som å dem
erhöll lagfart den 21 maj 1906. Från, ifrågavarande områden hade dessutom
under tiden juli 1906—mars 1907 till ofvannämnde Holmberg och
tre andra personer försålts tre lägenheter och två byggnadstomter. Samtliga
dessa försäljningar hade antingen skett, innan någon ägde kännedom
om järnvägens blifvande sträckning, eller ock afsett redan bebyggda tomter
eller tomter, som gränsat alldeles intill bebyggda tomter och kunnat,
utan hänsyn till järnvägens utläggande, bebyggas. Tomterna voro dessutom
försålda, innan expropriationsstämning delgifvits jordägarne.

Sådan stämning hade sedermera uttagits och delgifvits vederbörande,
hvarefter målet till behandling förekommit inför Dimbo tingslags häradsrätt
den 13 maj 1907. Under hela handläggningen af detta mål hade
emellertid rättens ordförande, häradshöfdingen i Vartofta och Frökinds
härads domsaga Axel Johanson, ansett lämpligt att från domaresätet inför
sittande rätt och tingsmenighet genom upprepade hånskratt och likaledes
upprepade uttalanden — af innehåll att omförmälta försäljningar

- 1910 -

vore »skoj», att bruksintressenternas förfarande vore »ruskigt», att det
förekommit så gement många »manipulationer» m. m. — noggrannt precisera
sin ställning till det mål, han varit satt att med opartiskhet handlägga
och afdöma, och detta innan ens några yrkanden af något slag
blifvit af sökandena framställda.

Då en hvar svensk man borde vara berättigad att, intill dess hans
sak blifvit utredd, få densamma handlagd utan förutfattade meningar och
utan att från vederbörande domares sida utsättas för ett bemötande, som
för honom innebure den gröfsta kränkning, hemställde klaganden, att jag
måtte på grund af hans anmälan vidtaga de åtgärder, till hvilka densamma
gåfve anledning.

Ett vid klagoskriften fogadt intyg af advokaten Gunnar Collin innehöll
hufvudsakligen: att Collin i egenskap af ombud för Tidaholms bruks
aktiebolag m. fl. rättsägare inom Tidaholms köping närvarit vid det med
klagomålen afsedda rättegångstillfället; att advokaten Axel Fahlström vid
samma tillfälle varit ombud för andra jordägare inom köpingen; att, då
Collin och Fahlström efter upprop af målet företrädt och framlämnat sina
hufvudmäns åtkomsthandlingar och sina behörighetshandlingar, samt järnvägsbolagets
ombud förklarat, att ombudet saknat kännedom om åtskilliga
af de åberopade åtkomsterna, häradshöfdingen Johanson med ett högt
skratt utropat, så att det hörts öfver hela domssalen: »det är naturligtvis
skoj»; att häradshöfdingen därefter, allt efter som åtkomst- och behörighetshandlingarna
ingåfvos, med fortsatta hånskratt och uttalanden, såsom:
»det är rent af ruskigt» eller »det är skoj» eller »det är så gement många
manipulationer», beledsagat ingifvandet; att häradshöfdingen särskildt vid
ett tillfälle, då klagandens åtkomst till en från Tidaholms bruk för flera
år sedan afsöndrad, till annan person försåld och något år därefter å klaganden
öfverlåten lägenhet styrktes, med hög röst utropat: »snygga manipulationer
det här; bolaget säljer, och disponenten köper»; att hela handläggningen
på ett synnerligen pinsamt sätt verkat på de närvarande; samt
att häradshöfdingens omförmälta yttranden fällts, innan några ersättningsyrkanden
ännu blifvit framställda af Tidaholms bruks aktiebolag, af klaganden
eller från öfrige svarandes sida.

Genom påskrift å detta intyg vitsordade advokaten Fahlström riktigheten
af däri lämnade uppgifter.

Sedan jag lämnat häradshöfdingen Johanson tillfälle att yttra sig
öfver klagomålen, uttalade häradshöfdingen i afgifven förklaring till en
början den uppfattningen, att de i ärendet ifrågakomna tomtförsäljningarna
varit »tvifvelaktiga» affärer, och åberopade häradshöfdingen till stöd för
denna sin mening ett flertal omständigheter.

- 1910 —

I själfva saken anförde häradshöfdingen därefter följande.

Att häradshöfdingen likasom hvarje rättänkande människa icke kunnat
undgå att känna sig på det högsta upprörd af ett dylikt tillvägagångssätt,
syntes vara naturligt, i all synnerhet som häradshöfdingen blifvit
upplyst om att en del af köpen kommit till stånd under omständigheter,
som häradshöfdingen icke kunde vidröra, och han dessutom förut fått bevittna
en hel del andra >affärer» och dessas demoraliserande verkningar.
Häradshöfdingen hade heller aldrig under de , 17 år, han sysslat med
domarverksamhet, gått till handläggning af ett mål med större afsky och
motvilja än i detta fall.

Häradshöfdingen medgåfve också mer än gärna, att hans känsla för
rätt och rättfärdighet ohjälpligen tvang honom att under handläggningen
ett par gånger ge uttryck åt sin uppfattning af de ifrågavarande köpen
— en uppfattning, som inom hela orten vore allmän och stadgad. Att
under handläggningen någon gång ett leende dragit öfver häradshöfdingens ansikte,
vore väl möjligt, ehuru han icke kunde därom yttra sig, då själfva
målet tagit hela hans intresse i anspråk. Däremot vore det absolut sanningslöst,
att häradshöfdingen, som klaganden påstode, hånskrattat. Men
för effektens skull samt i eget och den värde klientens intresse hade detta
påstående äfven för attestutgifvarne förefallit bättre, ehuru sanningen fått
sitta emellan.

I anledning af klagomålen ville häradshöfdingen vidare anmärka, att
det för honom likasom för hvarje annan människa varit omöjligt att icke
hafva en förutfattad mening i saken, samt att detta därför icke kunde
läggas häradshöfdingen till last. Då det sedan icke vore domstolen utan
expropriationsnämnden som hade att bestämma det verkliga värdet på
jorden, vore det äfven obegripligt, huru häradshöfdingen visat eller ens
kunnat få tillfälle att visa partiskhet i saken. Häradshöfdingen ville äfven
påstå, att det pinsamma intrycket af hans uttalade mening vore förbehållet
klaganden och hans båda biträden, attestutgifvarne.

Häradshöfdingen ville vidare bestrida, att hans förfarande inneburit
någon som helst kränkning af klagandens person. Det hade här icke
gällt person utan sak. Klagandens påstående härom syntes emellertid visa,
att saken varit nog så ömtålig. Själfva attesten finge anses som ett bevis
på att äfven dess utgifvare varit besvärade af saken.

Med anledning häraf och då häradshöfdingen icke låtit något som
helst straffbart komma sig till last i det uppgifna hänseendet, hemställde
han, att klagomålen måtte lämnas utan afseende.

* *

— 1910 —

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit fann
jag ådagalagdt, att häradshöfdingen Johanson vid det tillfälle, hvarom
fråga är, låtit undfalla sig en del yttranden af smädlig beskaffenhet. Genom
dessa yttranden, som på grund af omständigheterna måste antagas
hafva varit riktade mot klaganden, hade häradshöfdingen enligt min mening
på ett betänkligt sätt åsidosatt den värdighet, en domare alltid bör
iakttaga i utöfningen af sitt ämbete, och detta felaktiga förhållande i ämbetet
fann jag böra lagligen beifras.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal vid Göta hofrätt att inför
hofrätten anställa åtal mot häradshöfdingen Johanson för hvad han
vid handläggningen af det i klagoskriften omförmälta målet låtit komma
sig till last. Därvid borde advokatfiskalen, sedan klaganden lämnats tillfälle
att yttra sig i åtalet och af honom möjligen åberopade vittnen afhörts,
å häradshöfdingen yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde klagandens ersättningsanspråk, i mån af befogenhet, af advokatfiskalen
understödjas.

Sedan i enlighet med dessa föreskrifter åtal blifvit af advokatfiskalen
anställdt, lät klaganden till mig ingifva en skrift, däri klaganden återkallade
den anmälan, som legat till grund för åtalet. På grund häraf anmodade
jag advokatfiskalen att återkalla den af honom i målet förda talan.

Kränkning af yttrande- och församlingsfriheten.

I en till mig insänd skrift anförde C. V. Cederholm och Josef Andersson
klagomål öfver att polismästaren i Hälsingborg Janne Palm
obehörigen upplöst ett af en socialistisk ungdomsklubb i PXälsingborg
anordnadt möte. Nämnda klubb hade till den 22 juli 1908 kl. 8 e. m.
utlyst möte att hållas i a-salen i »folkets hus», därvid redaktören Hinke
Bergegren skulle hålla föredrag om »socialdemokrati och revolutionär socialism»
samt dessutom ett litterärt föredrag om Carl Mikael Bellman, och
hade mötet blifvit af klagandena anmäldt för polismyndigheten i staden.

Mötet öppnades af Cederholm, som tillkännagaf, att Bergegren skulle
hålla föredrag öfver förutnämnda ämnen. Sedan därefter en sång afsjungits,
och då Bergegren framträdde för att börja sitt föredrag, meddelade polismästaren
Palm, att han med hänsyn till föredragets ämne icke tilläte
mötets hållande. Han anmodade vidare publiken att utrymma salen med
tillsägelse att, om detta icke genast skedde, våld komme att brukas. Salen
utrymdes ock i enlighet med polismästarens befallning.

— 1910 —

Föredraget om »socialdemokrati och revolutionär socialism» hade
dagen förut hållits i Ystad. Därvid hade samtliga ledamöter af magistraten
varit närvarande, utan att något ingripande skett. Föredraget hade
för öfrigt utan anmärkning hållits på 15 å 20 olika platser i Sverige,
däribland Stockholm.

Om polismästaren ansett sig böra förbjuda mötet, hade det varit hans
skyldighet att göra detta innan eller då Cederholm öppnade detsamma och
icke sedan mötet fortgått en stund, utan att något brottsligt förekommit.

Palm hade enligt klagandenas förmenande genom sin åtgärd kränkt
församlingsfriheten och äfven i sitt uppträdande handlat obetänksamt, då
han i förväg kunnat meddela, att mötet ej finge hållas, i hvilken händelse
klagandena kunnat utfärda tillkännagifvande om dess inställande.

I anledning af klagoskriften inkom polismästaren Palm med infordrad
förklaring, däri han anförde följande.

Den 21 juli 1908 inlämnades i Hälsingborgs poliskammare en skriftlig
anmälan, att Hinke Bergegren påföljande dag komine att vid offentligt möte,
anordnadt af Hälsingborgs socialistiska ungdomsklubb i »folkets hus», hålla
föredrag öfver ämnet »försvarsnihilismens segertåg». Då denna anmälan
icke var undertecknad med något namn, kunde densamma icke godkännas.
Med anledning häraf inlämnades samma dag ny anmälan, undertecknad af
klagandena. Enligt denna skulle Bergegrens föredrag behandla ämnet
»socialdemokrati och revolutionär socialism». Efter föredraget skulle
eventuellt diskussion anordnas.

Vid tiden för det sålunda anmälda mötet infann sig Palm i möteslokalen,
åtföljd af ett antal uniformerade polismän. Till mötet hade sammankommit
något hundratal personer, till största delen ungdom. Mötet
öppnades af Cederholm, med tillkännagifvande att, sedan Bergegren först
talat öfver ämnet »socialdemokrati och revolutionär socialism» och då
diskussion med anledning af föredraget icke borde ifrågakomma, Berge o

o o 7 ö

gren komme att hålla föredrag om Carl Mikael Bellman. Uppenbarligen
föranleddes denna i sista stund gjorda ändring af programmet af polismännens
oväntade uppträdande. Man fruktade tydligen för en mötesupplösning
och sökte möjligen förebygga denna genom att gifva mötesprogrammet
ett något förändradt utseende.

När Bergegren därpå skulle uppstiga i talarstolen för att påbörja sitt
föredrag öfver det först nämnda ämnet, trädde Palm fram och förklarade
mötet upplöst med anmodan till de tillstädesvarande att aflägsna sig från
lokalen. Palm hade ansett sig hafva stöd för sin ifrågavarande åtgärd
i det stadgande i 13 § af ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868, hvarigenom polismyndighet tillerkännes rätt att upplösa sådan samman -

1910 -

komst, som i nämnda paragraf omförmäles, där sig visar, att tillställningen
åsyftar eller innebär något, som strider mot allmän lag. Palm förmenade
nämligen, att senare delen af det för föredraget valda ämnet »Socialdemokrati
och revolutionär socialism», sammanställd med föredragshållarens
allmänt kända samhällsupplösande verksamhet, varit af beskaffenhet att
icke blott berättiga utan äfven förplikta Palm att inskrida på sätt som
skedde. Han utgick därvid från det allbekanta förhållandet, att Bergegren
i egenskap af såväl tidningsutgifvare som föredragshållare sedan flera år
inom vårt land bedrifvit en för samhället och dess institutioner i hög grad
farlig verksamhet. Kändt vore ju också, att denna Bergegrens verksamhet
— på grund af de läror han förfäktat och åt hvilka han sökt gifva en
vidsträckt spridning — varit af den art, att densamma inom landets alla
folklager med rätta kommit att betraktas såsom i hög grad samhällsupplösande.
I sammanhang härmed borde ock erinras, hurusom Bergegren för
proklamerandet vid offentligt möte af dylika läror för rätt kort tid tillbaka
blifvit af Stockholms rådstufvurätt ådömd en längre tids fängelsestraff. På
grund af denna verksamhet hade inom landet uppkommit det stora antal
s. k. socialistiska ungdomsklubbar, inom hvilka ungdomssammanslutningar
planerades och bedrefves ett arbete, som ginge ut på att, med användande
af snart sagdt hvilket medel som helst, hetsa isynnerhet arbetarungdomen
emot det bestående samhället, förtaga all lydnad och aktning för
samhällets lagar och myndigheter samt sålunda söka skada samhället och
förlama det i dess verksamhet. Öfverflödigt vore att påpeka, hurusom det
för kort tid sedan i Malmö timade dynamitattentatet, hvarvid en person
dödades och flera skadades, just vore en af de beklagliga frukterna af
denna verksamhet, hvars målsman Bergegren vore. Det syntes vara på hög
tid, att samhället med alla till buds stående lagliga medel inlade sin protest
emot en verksamhet, som visat sig medföra för samhället själft så vådliga
konsekvenser. På samma gång bevisade man också den största tjänst åt
den delen af vårt lands uppväxande släkte, hvilken Bergegren, genom att
bland densamma bedrifva sin agitatoriska verksamhet, utsett till offer för
sina farliga syften.

Palm hade ansett det vara ställdt utom allt tvifvel, att ordningsstadgans
för rikets städer af honom åberopade stadgande rörande polismyndighets
befogenhet att upplösa allmän sammankomst vore i förevarande
fall fullt tillämpligt; och han bestrede därför, att genom hans ifrågavarande
tjänståtgärd någon lagstridig kränkning af församlings- och yttrandefriheten
ägt rum.

I afgifna påminnelser anförde klaganden Cederholm, bland annat, följande:
Det vore en stor fara för yttrande- och församlingsrätten, om polis -

1910 -

mästaren Palms åtgärd att upplösa det ifrågavarande mötet skulle förblifva
strafflös. Såsom stöd för densamma kunde icke åberopas bestämmelserna
i 13 § af ordningsstadgan för rikets städer. I anledning af hvad
Palm anfört beträffande det Hinke Bergegren ådömda fängelsestraffet ville
Cederholm erinra, att straffet ådömts på grund af ett antimilitaristiskt
föredrag. I Hälsingborg hade det icke varit fråga om något föredrag af
dylikt innehåll. Ändring af mötesprogrammet hade icke vidtagits af
fruktan för en mötesupplösning, utan hade orsaken till att meddelande om
det senare af de båda föredrag, som Bergegren skolat hålla, icke tidigare
lämnats varit den, att Bergegren härom icke i förväg underrättat mötesanordnarne.

vfc *

I 13 § af ordningsstadgan för rikets städer stadgas, bland annat, att
hvar och en, som vill i stad eller å dess område gifva föreställning, hålla
allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning
vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar,
till hvilka allmänheten har tillträde, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten.
Tillstånd af polismyndigheten erfordras endast i fråga om
vissa i paragrafen angifna tillställningar, såsom maskerad, bal o. s. v., eller
om tillställningen skall äga rum på gata, torg eller annan allmän plats
eller på annat under bar himmel beläget ställe, till hvilket allmänheten
eljest har obehindradt tillträde.

Vidare föreskrifves i 13 §, att där sig visar, att tillställning, som i
paragrafen omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet
eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning, äger polismyndigheten
att förbjuda dess förnyande. I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen
utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse äger rum eller bland
de närvarande uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, den där
icke genom deltagarnes i densamma aflägsnande kan undanröjas, må sammankomsten
af polismyndigheten upplösas.

Häraf framgår, att polismyndigheten äger upplösa ett möte, till hvars
hållande tillstånd icke erfordras och som blifvit vederbörligen anmäldt,
allenast om därvid verkligen förekommit yttrande eller annat af beskaffenhet
att åsyfta eller innebära något, som strider mot sedlighet eller allmän
lag eller föranleder till oordning. Polismyndigheten äger vidare endast
under de i paragrafen angifna ofvan omförmälta förutsättningar i förväg
förbjuda hållandet af ett sammanträde eller ett föredrag.

Ostridigt var, att det möte, som i klagoskriften afsågs och för hvilket

— 1910 —

polismyndighetens tillstånd icke varit erforderligt, blifvit i föreskrifven
ordning anmäldt. Härjämte var ostridigt, att under den tid, mötet fick
fortgå, intet förekommit, som berättigat till åtgärden att upplösa detsamma.

Palm, som till stöd för sitt förfarande åberopat bestämmelserna i 13
§ af ordningsstadgan för rikets städer, syntes hafva ansett, att det där
förekommande stadgandet, som berättigar polismyndigheten att förbjuda
förnyandet af en tillställning, skulle varit i förevarande fall tillämpligt.
Han hade anfört, bland annat, att senare delen af föredragets titel (»revolutionär
socialism»), sammanställd med föredragshållarens allmänt kända
samhällsupplösande verksamhet, varit af beskaffenhet att icke blott berättiga
utan äfven förplikta honom att inskrida på sätt som skett.

Emellertid kunde det ifrågavarande föredragets titel tydligen icke
anses i och för sig innebära något brottsligt. Klart bör äfven vara, att
man i fråga om förbud emot ett föredrags hållande eller upplösande af
ett sammanträde, där föredrag hålles, icke äger att motivera ett inskridande
allenast därmed, att föredragshållarens verksamhet varit sådan, att
man från hans sida kan befara något brottsligt, eller därmed, att han i
anledning af annat föredrag blifvit dömd till straff.

Palm hade icke ens påstått, att det föredrag om »socialdemokrati
och revolutionär socialism», som Bergegren hållit å annan ort — bland
annat i Ystad, där det enligt hvad jag själf inhämtat hållits i närvaro
af magistratens ledamöter, utan att något inskridande ansetts böra äga rum
— visat sig åsyfta eller innebära något emot sedlighet eller lag stridande,
eller att detsamma, då det hållits, föranledt till oordning.

Äfven om således förut berörda stadgande, som berättigar polismyndigheten
att förbjuda förnyandet af en tillställning, skulle kunna anses tilllämpligt
i afseende å ett föredrag, som förut hållits å annan ort,* hade
Palm dock icke kunnat andraga någon omständighet, som berättigat dess
tillämpande i förevarande* fall.

Palm hade följaktligen enligt min mening gjort sig skyldig till en
öfverträdelse af bestämmelserna i 13 § af ordningsstadgan för rikets städer.

Villigt må medgifvas, att polismyndigheten har en svår och ömtåligställning,
samt att vid bedömandet af frågan om påföljden för polismästaren
Palms förseelse hänsyn borde kunna tagas till de af honom till
försvar för den öfverklagade åtgärden andragna omständigheterna. Det måste
emellertid fasthållas,- att polismyndigheten, vid fullgörandet af sin tjänsteplikt
att söka förhindra och beifra lagstridiga och för samhället skadliga

* Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1889 års Riksdag, sid. 73.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 4

handlingar, måste hålla sig inom de gränser för dess befogenhet, som
gällande föreskrifter utstaka. Då härtill kom, att polismästaren Palm vidhöll,
att upplösningsåtgärden haft stöd i bestämmelserna i den åberopade
13 § af ordningsstadgan för rikets städer, ansåg jag mig nödsakad att
ställachonom under tilltal för tjänstefel.

Åt advokattiskalen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge uppdrog
jag därför att för ifrågavarande förseelse ställa polismästaren Palm under
tilltal inför hofrätten med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet. Advokattiskalen skulle därjämte hemställa, att, därest
hofrätten skulle finna detta yrkande icke kunna bifallas, hofrätten åtminstone
måtte uttryckligen förklara, att Palm förfarit felaktigt.

På det åtal, som i enlighet härmed anställdes emot polismästaren
Palm, meddelade hofrätten den 30 mars 1909 utslag, däri hofrätten utlät
sig, att enär vid ifrågavarande möte, som i föreskrifven ordning anmälts,
intet förekommit, som berättigat Palm att upplösa detsamma, pröfvade
hofrätten rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Palm att för
oförstånd i ämbetet bota 25 kronor. *

I hofrättens utslag har polismästaren Palm hos Kungl. Maj:t sökt ändring
genom besvär, som äro på pröfning beroende.

Kränkning af föreningsrätten.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde ledamoten af Riksdagens
andra kammare, vice häradshöfdingen Karl Staaff följande.

På sätt en artikel med rubrik »Kapten Palmstierna och underofficerarne»
i Stockholms dagblad för söndagen den 21 februari 1909 utvisade,
skulle sekundchefen för lifgardet till häst, öfversten grefve E. Oxenstierna,
hafva meddelat, att han förbjudit underofficerarne vid sagda regemente att
tillhöra »Sveriges underofficersförbund».

Då, så vidt klaganden hade sig bekant, intet lagrum funnes, som skulle
kunna åberopas till stöd för öfverstens åtgärd att förbjuda sina underord *

En af hofrättens i beslutet deltagande ledamöter var skiljaktig och yttrade, att Palms
åtgärd att upplösa ifrågavarande möte, äfven om för densamma icke kunde hämtas något
omedelbart stöd i lag, likväl icke borde, med hänsyn till de omständigheter, under hvilka
den vidtagits, för Palm medföra ansvar för tjänstefel, i följd hvaraf den emot Palm förda
ansvarstalan icke blefve af denne ledamot bifallen.

— 1910 -

nade att vara ledamöter i en fullt laglig: förening:, samt vid sådant förhållande
öfverstens åtgärd torde innebära ett obehörigt öfvergrepp, hemställde
klaganden, att jag måtte i laglig ordning beifra öfverstens förfarande.

Tillika med klagoskriften ingaf klaganden hit ett exemplar af Stockholms
dagblad för den 21 februari 1909 äfvensom ett exemplar af »stadgar
för Sveriges underofficersförbund, antagna af centralstyrelsen den 9
november 1908».

I tidningen refererades under rubriken »Kapten Palmstierna och underofficerarne»
ett samtal, som en tidningens medarbetare haft med öfversten
grefve Oxenstierna. Enligt detta referat skulle öfversten vid samta O

let hafva yttrat, bland annat, att han förbjudit underofficerarne vid sitt
regemente att tillhöra ifrågavarande förbund.

Stadgarne för »Sveriges underofficersförbund» angåfvo såsom förbundets
ändamål, att detta hade till uppgift »att samla Sveriges underofficerare
inom ett enda förbund och därigenom kunna gifva tillförlitliga
uttryck åt svenska underofficerskårens önskningar i fråga om dess utveckling
till gagn för fosterlandet och dess försvar».

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat yttrande från öfversten
grefve Oxenstierna, genmälte denne i afgifven förklaring, bland
annat:

Till stöd för sin anmälan hade klaganden endast åberopat en i Stockholms
dagblad för den 21 februari intagen artikel, däri meddelades, att
öfversten i en interview af en medarbetare i tidningen skulle själf hafva
upplyst, att han utfärdat förbud för underofficerarne vid lifgardet till häst
att tillhöra »Sveriges underofficersförbund».

Ehuru grundlösheten af denna anmälan redan borde vara tillfyllest
ådagalagd genom det protokoll vid förhör inför chefen för IV arméfördelningen,
som intagits i Post- och inrikes tidningar den 26 februari 1909,
samt genom det af underofficerskåren vid lifgardet till häst själfmant afgifna
meddelande, hvilket likaledes intagits i flera af hufvudstadens tidningar,
ville dock öfversten anföra följande.

Den 8 september 1908 sammankallade öfversten underofficerarne vid
lifgardet till häst för att tala med dem angående deras ställning till
»Sveriges underofficersförbund». Förutom underofficerskåren voro närvarande
öfverstlöjtnanten friherre W. von Rosen, ryttmästaren friherre G.
de Geer samt dåvarande löjtnanten G. Aminoff.

Öfversten erinrade sig fullt tydligt, att han vid sagda tillfälle tillsade
underofficerarne, att han icke förbjöde dem att vara medlemmar af »Sveriges
underofficersförbund» eller deltaga i af detta förbund anordnade samman —

1910 -

komster. Däremot fäste öfversten deras uppmärksamhet på, att vid den
af underofficersförbundet afhållna kongressen hade förekommit öfverläggningar,
hviika enligt öfverstens förmenande ej stått i öfverensstämmelse
med 81 § strafflagen för krigsmakten, samt uppmanade dem att, därest
de i framtiden komrne att vara närvarande vid liknande öfverläggning, anmäla
till protokollet, att de ansåge öfverläggningen lagstridig, och aflägsna
sig från sammankomsten. Någon påtryckning af annat slag, i syfte att
förmå underofficerarne vare sig att utträda ur eller att ej inträda i »Sveriges
underofficersförbund», hade öfversten ej utöfvat.

Ehuru öfversten med hvad sålunda anförts redogjort för allt hvad
öfversten å ämbetets vägnar åtgjort i förhållande till »Sveriges underofficersförbund»
och öfversten alltså afgifvit det af honom med anledning af
klagandens anmälan infordrade yttrandet, ville dock öfversten i detta sammanhang
göra ett uttalande om sin personliga åsikt rörande lämpligheten
och gagneligheten af sammanslutningar mellan — högre eller lägre —
militära tjänstemän, ett uttalande hvartill öfversten ägde särskild anledning,
då han gent emot föreningssträfvanden bland underbefäl af manskapet
vid lifgardet till häst vidtagit andra åtgärder än i fråga om anslutningen
till »Sveriges underofficersförbund».

Afsåge dylika sammanslutningar idrott, ökad utbildning — vare sig
af rent militärt eller af annat slag — eller ock förströelse, vore naturligtvis
om dem ej annat än godt att säga. Föreningar af dylikt slag hade
ock från befälets sida städse mötts af förståelse och uppmuntran, som tagit
sig uttryck jämväl i pekuniärt bistånd vare sig af allmänna medel, så
långt gällande författningar det medgifvit, eller genom personliga bidrag
af officerarne. Så hade varit förhållandet jämväl vid lifgardet till häst,
såsom exempel hvarå kunde nämnas, att under år 1908 en särskild lokal
inom kasernen uppläts och möblerades för att bereda distinktionskorpralerna
tillfälle till sammankomster.

Att politiska föreningar ej borde förekomma inom armén, finge
anses såsom en själfklar sak, ehuru det, så vidt öfversten kände, ej någonstädes
direkt förbjödes. En armé, som i allvarets stund skulle kunna förväntas
göra sin plikt, måste stå utom partierna och utanför hvarje politik
—- högerpolitik lika väl som vänsterpolitik — samt såsom enda ledtråd
hafva plikten emot Konung och fädernesland och den krigslydnad, som
däraf betingades.

Hvad ekonomiska föreningar inom armén anginge, så syntes dessa utan
vidare vara förbjudna genom 81 § strafflagen för krigsmakten, för så vidt
de afsåge något af där omnämnda ändamål och sålunda utgjorde en sammanslutning
till makt utöfver eller vid sidan af det militära förmanska -

1910 —

pet, hvars ovillkorliga tjänsteplikt det vore att tillse och befordra de underlydandes
ekonomiska intressen. Försummades sådan tjänsteplikt, hade
ju den underlydande rätt till anmälan och klagan ända till högsta instans.
Rätt att på annat sätt taga sin sak i egna händer hade krigsman enligt
gällande lag uppenbarligen icke. Nyssnämnda paragraf torde så mycket
mindre kunna anses föråldrad till sitt innehåll, som det i våra dagar särskildt
vore tänkbart, att exemplet från det privatekonomiska området kunde
föranleda en i dag med lojala medel verkande militär förening med ekonomiskt
syfte att i en framtid tillgripa liknande medel som dem, hvilka sedan
länge vunnit burskap på den enskilda arbetsmarknaden.

Enligt sina stadgar hade »Sveriges underofficersförbund» till uppgift
»att samla Sveriges underofficerare inom ett enda förbund och därigenom
kunna gifva tillförlitliga uttryck åt svenska underofficerskårens önskningar
i fråga om dess utveckling till gagn för fosterlandet och dess försvar».

Som man torde finna, vore förbundets syfte synnerligen allmänt hållet.
Under uttrycket: underofficerskårens »utveckling till gagn för fosterlandet
och dess försvar» kunde falla och torde jämväl vara afsedt att falla kårens
utbildning i militärt och annat afseende samt andra oemotsägligen
lagliga ändamål. För så vidt förbundet arbetade enbart i sådant syfte, vore
det af godo. Tillvaron af ett sådant förbund bland underofficerarne vore
så mycket mera befogadt, som dessa, i likhet med officerarne, tillbragte
större delen af sin lefnad i tjänsten, och därunder tillfälle bjödes för ett
sådant förbund att realisera ändamål af nyss antydda slag, för hvilka
detta borde mera effektivt kunna arbeta, om det finge utsträcka sin verksamhet
utöfver det enstaka truppförbandet.

Men det kunde äfven tänkas — och, såsom öfversten påpekat, hade
det redan i någon mån förekommit — att förbundet ställde för sig ekonomiska
syften af sådan art, att de komme i strid med 81 § strafflagen
för krigsmakten, i hvilket fall nyss antydda fördel förvandlades till en allvarsam
fara. Så länge emellertid förbundet icke mer tydligt än hittills
skett lade i dagen sträfvanden af sist antydda art, torde krigsbefälet icke
kunna göra mera än varna sina underlydande från deltagande i sådant
arbete. Skulle åter förbundet såsom sådant börja arbeta för nu ifrågavarande
syften i sådan utsträckning, att dess verksamhet i det hela kunde
anses falla utom det lagligas råmärken, torde enligt öfverstens öfvertygelse
vederbörande krigsbefäl böra taga i öfvervägande, huruvida icke förbundets
verksamhet borde på ett kraftigare sätt begränsas.

»Sveriges underofficersförbund» bildades i oktober 1907. Sommaren
1908 bebådades i underbefälets af manskapet organ, »Drabanten», bildandet
af »Svenska underbefälets riksförbund». Af många skäl syntes här

— 1910 —

vara fråga om en förening, som kunde befaras i en framtid på mera hufvudsaldigt
sätt än »Sveriges underofficcrsförbund» göra till sitt ändamål
en ekonomisk verksamhet af lagstridig art. Detta funne öfversten ligga
redan i själfva sakens natur. Den i jämförelse med officerare och underofficerare
korta tid underbefälet af manskapet tjänade vid armén, hvilken
tid dessutom vore strängt upptagen af eget utbildningsarbete, gjorde
nämligen, att en sammanslutning öfver hela riket till befordrande af idrott,
utbildning eller förströelse svårligen kunde anses motiverad; sådana sammanslutningar
utöfver regementsförbandet kunde på sin höjd inom garnisonsorten
hafva tillräckligt ändamål. För att ett dylikt riksförbund skulle
hafva ett begripligt syfte, måste detta — så vidt det icke kunde sökas på
det politiska området — falla inom det ekonomiska, i senare fallet till
bildande af en makt, hvarigenom underbefälet af manskapet vid ett gifvet
tillfälle skulle kunna taga sina ekonomiska intressen i egna händer
och g;öra dem gällande gent emot statsintresset. Frågan vore alltså: kunde
en regementschef, som är »Konungen ansvarig för ordning och tukt inom
det honom anförtrodda regementet» (tjänstgöringsreglementet för armén del
II kap. I § 4 mom. 8) stillatigande åse, att inom regementet uppstode en politisk
eller ekonomisk fackförening? För öfversten syntes uppenbart, att så ej kunde
vara fallet.

Af dessa skäl ansåg öfversten sig pliktig förbjuda de öfversten underlydande
korpralerna att ansluta sig till ett dylikt förbund och därigenom
i sin mån söka motarbeta dess tillkomst.

När förbundet sedermera kom till stånd, antogs visserligen ett program,
innehållande åtskilliga uppgifter af lofvärd eller ofarlig beskaffenhet.
Men af ofvan antydda skäl hade öfversten fortfarande funnit anledningarna
till bildande af ett hela riket omfattande förbund af underbefäl af
manskapet så ringa, att öfversten hittills icke funnit anledning återkalla
sitt före förbundets stiftande utfärdade förbud.

Jämte förklaringen ingaf öfversten grefve Oxenstierna hit ett tryckt
häfte, innehållande »protokoll, förda vid underofficerskongressens sammanträden
den 14/10—19/io 1907», m. m.

Med anledning af den utaf öfversten grefve Oxenstierna afgifna förklaringen
inkom klaganden med påminnelser, däri han anförde följande.

Klagandens anmälan gjordes på grund af en artikel i Stockholms dagblad
för den 21 februari 1909, innehållande bland annat referat öfver ett
samtal med öfversten grefve Oxenstierna, däri det uppgafs, att öfversten skulle
omtalat, hurusom han förbjudit underofficerarne vid sitt regemente att tillhöra
underofficerarnes riksförbund. I sin förklaring bestrede öfversten referatets
riktighet. Han hade enligt förklaringen aldrig meddelat något sådant förbud.

— 1910 —

Däremot uppgåfve han sig hafva utfärdat ett förhud för de honom
underlydande korpralerna att tillhöra »Svenska underbefälets riksförbund»
samt anförde de skäl, som han ansåge berättiga en sådan åtgärd.

Beträffande bestridandet af Stockholms dagblads referat hade visserligen
åtskilligt förekommit, som ställde samma bestridande i en egendomlig
dager. Då det emellertid å ena sidan förefunnes stora svårigheter att fullt
utreda, huru det förhölle sia; med öfverstens förut intagna ställning till
underofficersförbundet, å andra sidan efter den nu afgifna förklaringen
torde få anses gifvet, att underofficerarnes anslutning till detta förbund
numera från öfverstens sida icke mötte hinder, ville klaganden icke vidare
uppehålla sig vid den frågan.

Men principspörsmålet — spörsmålet om förmans rätt att förbjuda
underlydande att tillhöra viss förening — förelåge ju i själfva verket i
lika hög grad beträffande det förbud, som öfversten uttryckligen erkände
sig hafva gifvit och lika uttryckligt försvarade.

Af hvad öfversten i förklaringen härom anfört framginge, dels att
grunden till förbudet varit en farhåga att »Svenska underbefälets riksförbund»
antingen i en framtid skulle på ett mera hufvudsakligt sätt än »Sveriges
underofficersförbund» göra till sitt ändamål en ekonomisk verksamhet
af lagstridig art eller ock uppenbara något politiskt syfte, dels ock att rätten
till förbudet af öfversten förmenades ligga i den föreskrift, som återfunnes
i tjänstgöringsreglementet för armén del II kap. I § 4 mom. 8, och
som innehölle, att en regementschef är Konungen ansvarig för ordning
och tukt inom det honom anförtrodda regementet.

Hvad anginge sistnämnda föreskrift syntes det klaganden emellertid
tydligt, att öfversten svårt missuppfattat densamma. Hans mening tycktes
vara, att därmed skulle vara afsedt att gifva regementschefen en generell
befogenhet att på sätt han lämpligast funne upprätthålla ordning
och tukt i regementet. Men så kunde förvisso bestämmelsen icke tolkas.
Den kunde endast afse, att regementschefen skall inom de gränser och
med de medel, som strafflagen för krigsmakten, förordningen om
krigsdomstolar m. m. samt disciplinstadgan anvisa, sörja för ordning och
tukt. Med andra ord: den ifrågavarande reglementsföreskriften innebure
en erinran om regementschefens skyldighet att ansvara för ordningen och
tukten. Men de rättigheter, som för sådant ändamål vore honom gifna,
funnes utstakade i nyssnämnda författningar.

I dem förekomme nu alls inga bestämmelser, som ginge ut på att
krigsmän skulle kunna hindras att vara medlemmar i föreningar af det
ena eller andra slaget. Af ett annat stycke i öfverstens förklaring syntes
framgå, att han i 81 § strafflagen för krigsmakten trott sig finna grund

- 1910 —

för ett motsatt antagande. Men häri hade öfversten säkerligen orätt.
Sagda paragraf stadgade ansvar för krigsfolk, som hölle sammankomst för
rådplägning i ämnen, genom hvilkas afhandlande fruktan, misströstan eller
missbelåtenhet kunde hos krigsfolket utbredas såsom: om faran eller olämpligheten
af krigsföretag eller annan tjänsteförrättning, därtill befallning
vore gifven eller förväntades; om vådan af den ställning, hvari krigsmakten
eller någon del däraf sig befunne; om förmans förhållande eller åtgärder;
om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll, eller om
annat dylikt.

Detta lagrum — i sin nuvarande lydelse utan tvifvel rätt föråldradt
— kunde tolkas mer eller mindre strängt. Men med en än så sträng
tolkning torde det ej kunna anses gifva förman befogenhet att hindra eller
förbjuda underordnads anslutning till en förening i annat fall än möjligtvis
det, att föreningen uppenbarligen vore anlagd på, hade till direkt
syfte att befrämja hållandet af olagliga sammankomster.

Näsrot sådant hade emellertid öfversten i nu förevarande fall icke

ens påstått, än mindre visat. Han sade icke, att förbundet bildades för
att tjäna olagliga syften. Han sade endast, att det kunde befaras, att
detsamma »i en framtid» skulle »göra till sitt ändamål» en ekonomisk
verksamhet af lagstridig art. Han sade, att, så vida en sådan förening
skulle hafva ett »begripligt syfte», måste det — så vidt det icke kunde
sökas på det politiska området — falla inom det ekonomiska. ’

Men än mera: allt detta vore såsom af förklaringen framginge uteslutande
ett resonnemang, som öfversten, då afsikten att bilda förbundet
i fråga blef honom bekant, så att säga på fri hand uppgjorde. »När förbundet
sedermera kom till stånd», sade han, »antogs visserligen ett program,
innehållande åtskilliga uppgifter af lofvärd eller ofarlig beskaffenhet.»
Man skulle då tro, att öfversten bort inse grundlösheten af sina förutfattade
farhågor och bort skynda sig att återtaga det förhastade förbudet.
Men nej. Han hade »fortfarande funnit anledningarna till bildande af ett
hela riket omfattande förbund af underbefäl af manskapet så ringa», att
han hittills icke funnit anledning återkalla sitt före förbundets stiftande
utfärdade förbud.

Det vore således af öfversten själf erkändt, att förbundet icke ådagalagt
några som helst olagliga eller ens farliga syftemål utan endast lofvärda
eller ofarliga sådana. Det enda skälet för hans upprätthållande af
förbudet vore, att han, öfversten, funnit anledningarna till förbundets stiftande
»ringa».

En sådan uppfattning af förmans maktbefogenhet kunde emellertid
icke stå i öfverensstämmelse med de underlydandes friheter och rättighe —

1910 —

ter. Om de ville inträda i ett förbund med lofvärda och ofarliga syften,
så måste det vara deras sak och icke regementschefens att afgöra, huruvida
anledningarna till förbundets stiftande vore tillräckliga eller icke.
Ånsåge de, att förbundet motsvarade deras önskningar eller intressen, så
måste det vara deras rätt att däri inträda.

Klaganden kunde således icke finna annat, än att öfversten — såväl
genom utfärdande af förbudet i fråga som genom dess upprätthållande — på
obehörigt sätt ingripit i underlydandes medborgerliga rättsställning, godtyckligt
förvägrat dem utöfningen af deras obestridliga rättigheter samt sålunda
gjort sig skyldig till fel i ämbetet. Och hemställde klaganden, att
jag måtte efter lag och sakens beskaffenhet beifra hvad öfversten grefve
Oxenstierna sålunda låtit komma sig till last.

Sveriges grundlag innehåller icke någon föreskrift angående föreningsfrihet.
Denna medborgerliga rättighet är ej heller garanterad genom någon
i allmänna lagen uttalad allmän grundsats. Anledningen till lagens
tystnad uti ifrågavarande afseende är uppenbar: föreningsrätten
har ansetts själfklar såsom hörande samman med svenska folkets urgamla
frihet. Af denna lagstiftarens ståndpunkt måste enligt min meningfölja,
att enstaka lagbestämmelser, som i visst afseende beröra inskränkning
i föreningsfriheten, skola tolkas strängt restriktivt, och att det
alltså icke är tillåtet att i minsta mån gifva dem en räckvidd, som sträcker
sig utöfver deras uttryckliga innehåll.

I förevarande ärende hade öfversten grefve Oxenstierna uppgifvit, att
han icke, såsom i klagoskriften med stöd af en utsaga i tidningspressen
gjorts gällande, förbjudit underofficerarne vid lifgardet till häst att tillhöra
»Sveriges underofficersförbund»; och den utredning, som förekommit, gaf
icke anledning att betvifla riktigheten af denna öfverstens uppgift. Jag
fann således icke skäl att vidtaga någon ytterligare åtgärd med anledning
af hvad klagoskriften i detta afseende innehöll.

Öfversten hade emellertid medgifvit, att han, då fråga uppkommit om
stiftande af »Svenska underbefälets riksförbund», förbjudit honom underlydande
korpraler att ansluta sig till ett dylikt förbund, äfvensom att han,
sedan förbundet i fråga kommit till stånd, ansett sig böra vidhålla sitt
förut utfärdade förbud.

Till stöd för detta sitt förfarande hade öfversten åberopat 81 §
strafflagen för krigsmakten, hvilket lagrum, i de delar öfversten torde
hafva afsett, är så lydande:

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1910 års Riksdag.

»Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom
hvilkas afhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan hos krigsfolket
utbredas, såsom:

om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll; eller

om annat dylikt;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, straffas såsom i 80 § sägs,
där de ej efter 51 § gjort sig förfallna till högre ansvar.»

I de för »Svenska underbefälets riksförbund» gällande stadgar, fastställda
i Stockholm i oktober 1908, förekommo i fråga om förbundets
ändamål uti § 1 följande bestämmelser:

»Förbundets ändamål är:

Mom. 1. Att samla och förena allt Sveriges underbefäl i ett stort,
enigt och starkt förbund med underbefälskårens och fosterlandets bästa
som sitt förnämsta och högsta mål.

Mom. 2. Att söka åstadkomma en god samverkan och förståelse de
olika truppslagen emellan.

Mom. 3. Att höja sina medlemmars intelligens och vetande genom
att vid de olika regementenas och kårernas klubbar anordna nyttiga och
fostrande föredrag, föreläsningar, aftonkurser och diskussioner i militära,
vetenskapliga, historiska, nykterhets- och allmänmedborgerliga ämnen.

Mom. 4. Att söka lyfta och höja upp underbefälets anseende samt
göra detsamma aktadt och äradt bland den civila befolkningen och skapa
ett ömsesidigt förtroende mellan dessa båda kategorier af Sveriges folk.

Mom. 5. Att främja och höja intresset för skytteverksamheten och

idrotten.

Mom. (j. Att främja och understödja den militära nykterhetsverksamheten.

Mom. 7. Att bland Sveriges folk på allt sätt söka höja intresset för
de militära ämnena och öfningarna samt genom humanitet och godt

föredöme söka förebygga oegentligheter och missgrepp.

Mom. 8. Att med alla lofliga medel, som stå till buds, motarbeta
den oförsynta och skadliga antimilitära agitationen; samt slutligen:

Mom. 9. Att på upplysningens grundval söka tillvarataga underbefälets
ekonomiska intressen.»

Bestämmelserna i mom. 1—8 innehöllo uppenbarligen icke något
emot lag stridande; de där angifna syftena för förbundet tingo ju fastmer
anses såsom synnerligen lofvärda.

1910 —

Det enda i stadgarna, som möjligen skulle kunna föranleda någon
betänklighet, var bestämmelsen i mom. 9, att förbundet jämväl afser att
»på upplysningens grundval söka tillvarataga underbefälets ekonomiska
intressen».

Med hänsyn till den ofvan framhållna nödvändigheten af en restriktiv
tolkning utaf föreskrifter, som beröra inskränkning i föreningsfriheten,
och då underbefälets ekonomiska intressen ju ingalunda uteslutande afsågo
frågor rörande lön, beklädnad och underhåll samt för öfrigt tydligen
kunde af förbundet tillgodoses på skilda, ostridigt lagliga sätt, var det
emellertid enligt min mening klart, att ett förbud emot deltagande i förbundet
icke kunde rättfärdigas allenast af den anledningen, att förbundet
i sina stadgar hade en så allmänt affattad bestämmelse som den nyss
angifna.

Nu hade öfversten icke gjort sannolikt, att han vid utfärdandet af
förbudet i fråga haft berättigad anledning till antagande, att förbundet
skulle komma att på sina sammankomster rådpläga om frågor rörande aflöningsförmåner
i syfte att råda bot på den otillräcklighet, som i ett eller
annat afseende kunde förefinnas.

Den erfarenhet, man hittills haft af förbundets verksamhet, syntes ej
heller bekräfta de af öfversten härutinnan hysta farhågor, som torde förmått
honom till utfärdande af förbudet. Öfversten hade icke ens påstått,
att förbundsmedlemmarna skulle å sina sammankomster behandlat ofvanberörda,
i det af öfversten åberopade lagrummet angifna frågor.

Den omständigheten, att möjlighet naturligtvis förefanns för att förbundet
i framtiden komrne att sysselsätta sig med dessa frågor, utgjorde
tydligen för närvarande icke tillfyllestgörande skäl för förbud emot deltagande
i förbundet.

Om ock ofvannämnda lagstadgande borde tolkas därhän, att äfven ett
i allo sansadt och värdigt dryftande af frågor om aflöningsförmåner på
sammankomst emellan krigsfolk vore förbjudet, hade alltså öfversten saknat
laga fog ej mindre för meddelande af förbudet i fråga än äfven för sin
underlåtenhet att sedermera återkalla detsamma.

Huruvida hans förfarande från lämplighetssynpunkt kunde försvaras
eller icke, var gifvetvis en fråga, som icke fick spela någon roll. För mig
saknades följaktligen anledning att ingå i ett bemötande af den uppfattning,
öfversten i detta afseende syntes hysa. Emellertid var att märka,
att öfversten icke kunde sägas hafva på ett tillfredsställande sätt förklarat
den åtskillnad han gjort emellan underofficerarne och underbefälet af
manskapet, då han förbjudit *det senare att tillhöra sitt förbund men
lämnat de förre frihet härutinnan.

— 1910 -

Jag fann sålunda, att öfversten grefve Oxenstierna uti ifrågavarande
hänseende förfarit oriktigt. Väl hyste jag icke tvifvel därom, att hans
handlingssätt varit motiveradt af omtanke för disciplinen och hans uppfattning
om hvad som vore erforderligt för dess framtida upprätthållande.
Genom sitt förfarande hade han emellertid enligt min uppfattning
kränkt en allmänt medborgerlig rättighet. Och med hänsyn till dennas
vikt samt då justitieombudsmansämbetet särskildt afsetts till värn för de
medborgerliga rättigheterna, ansåg jag min plikt bjuda mig att draga saken
under domstols pröfning. Jag uppdrog fördenskull åt krigsfiskalen
att för ifrågavarande tjänstefel ställa öfversten grefve Oxenstierna under
åtal inför krigshofrätten med yrkande om ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

Under handläggningen af det åtal, som i enlighet härmed anställdes
af krigsfiskalen, yrkade denne i afgifvet memorial, att öfversten, för hvad
honom i de af mig anmärkta hänseenden läge till last såsom fel i tjänsten,
måtte dömas till ansvar enligt 144 § strafflagen för krigsmakten.

Sedan därefter öfversten till krigshofrätten afgifvit förklaring öfver
berörda memorial, aflat jag till krigsfiskalen en ämbetsskrifvelse, i hvilken
jag anmodade krigsfiskalen att till bemötande af förklaringen anföra
följande.

Såsom framginge af den skrifvelse, hvari åtalet anbefalldes, hade jag
icke påstått, att obegränsad föreningsfrihet nu förefunnes för krigsmän.
An mindre hade jag uttalat den meningen, att de alltid ägt oinskränkt
rätt att bilda föreningar. Däremot hade jag betonat och ville nu ytterligare
inskärpa, att enligt gällande lag krigsmän ingalunda vore beröfvade
föreningsfrihet.

Föreningsrätten sammanhängde på det intimaste med församlingsrätten.
I den mån det för krigsmän vore förbjudet att hålla sammankomster,
syntes det ock kunna förvägras dem att ingå såsom ledamöter i
förening, hvilken förutsatte sammankomster med ledamöterna. Å andra
sidan vore det uppenbart, att föreningsfrihet råder i samma mån som församlingsfrihet
förefinnes. Och med undantag för vissa angifna fall vore
församlingsrätt, om ock på ett indirekt sätt, tillförsäkrad krigsmän just i
det af öfversten till stöd för hans förfarande åberopade lagrummet eller
81 § strafflagen för krigsmakten.

Detta borde med önskvärd tydlighet framgå af följande kortfattade
historiska redogörelse för lagrummets tillkomst.

I 5 kap. 19 § af 1798 års krigsartiklar stadgades följande:

»Ej må, under något sken eller förevändning, krigs- eller sjöfolk anställa
eller hålla större sammankomster, utan befälhafvande officerns tillå —

1910 —

telse. Sker sådant: straffes officer eller underofficer med tjänstens förlust
och fyra års häkte å fästning, samt manskapet med 40 par spö och arbete
på fästning å lika tid. Skulle samlingen ske efter kallelse af den,
som äger rättighet att befalla och lydas; då straffes blott den som kallelsen
utgaf; men de öfrige vare saklöse, så framt ej de i nästföljande §
nämnda händelser inträffa. >

I ett 1864 upprättadt förslag till särskild strafflag för krigsmakten
upptogs i 6 kap. 12 § följande bestämmelser:

»Håller krigsfolk sammankomst utan tillstånd af befälhafvare, som
äger sådant meddela, eller uti ändamål som icke tillåtet är; värden de,
som i sammankomsten deltogo, belagda med disciplinärstraff eller, då större
fara var, dömda till fängelse.

Sker sammankomst efter kallelse af den, som äger rättighet, att befalla
och lydas, vare denne ensam till straff förfallen, men de öfriga saklösa,
så framt de icke vid sammankomsten tagit del i otillåten öfverläggning
eller annan däraf föranledd handling, som emot lag stridande är.»

I motiveringen anfördes, att ett stadgande om hvilka ändamål skulle
anses otillåtna hade sin plats, icke i strafflagen utan i reglementet.

Vid berörda förslags granskning inom högsta domstolen yttrade emellertid
samtliga dess ledamöter i afseende å ifrågavarande stadgande följande.

»Emot offentliga eller enskilda sammankomster lägger den allmänna
lagen ej något hinder, så framt därvid ej företages något, som är stridande
mot lag eller eljest störer allmän ordning. T strid emot denna i
allmänhet gällande grundsats, göres dock i 12 § af förslaget hvarje sammankomst
af krigsfolk, äfven för de mest lofliga ändamål, beroende af
vederbörande befälhafvares tillstånd, och tvifvelaktigt synes till och med
vara, om ej den där stadgade ansvarsbestämmelse skulle komma att äga
tillämpning äfven i de fall, då krigsmän, jämte andra personer, sammankomma
för att öfverlägga i något allmänt, en hel menighet rörande ärende.
Någon giltig anledning att sålunda för de till militär ståndet hörande personer
inskränka den rättighet att om lofliga angelägenheter fritt öfverlägga och
samråda, som i allmänhet alla andra medborgareklasser tillkommer, synes
dock ej förefinnas och för sammankomster i sådant ändamål torde således ej
mera för militärer än andra personer någon föregående tillåtelse vara behöflig.
* Af församlingsfrihetens medgifvande följer dock ej ovillkorligen att
hvilket ämne som helst må göras till föremål för öfverläggning vid de
sammankomster, som af krigsfolk hållas. Församlingsrätten får ej missbrukas
till lagstridiga företag eller störande af allmän ordning, och i den

* Kursiveradt af mig.

— 1910 —

mån vissa ärenden finnas vara af beskaffenhet att genom deras offentliga
afhandlande inför en samling af krigsfolk modlöshet, oordningar eller annat
på krigstukten menligt inverkande förhållande med skäl kan befaras,
möter ej hinder att särskildt förbjuda öfver!äggningar i dessa ämnen. Af
sådan orsak har ock i 4 kap. 12 § ansvar blifvit föreslaget för otillåtna
rådplägningar om att gifva sig åt fienden eller draga sig tillbaka från belägrad
ort eller förestående drabbning, och, om så finnes nödigt, kan ett
dylikt förbud äfven stadgas mot rådplägningar i andra ämnen, genom
hvilkas afhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet hos krigsfolket
utbredas kan, såsom t. ex. om faran eller olämpligheten af krigsföretag
eller annan tjänsteförrättning, därtill befallning är gifven eller förväntas;
om vådan af den ställning, hvari krigsmakten tiller någon del däraf
sig befinner; om förmäns förhållande eller åtgärder; om otillräckligheten
af lön, beklädnad eller underhåll och annat dylikt.»

Kungl. Maj:t godkände högsta domstolens sålunda uttalade uppfattning
och intog i öfverenstämmelse därmed ett stadgande i 1868 års strafflag
för krigsmakten, hvilket stadgande därefter öfvergick i 81 § af nu
gällande strafflag för krigsmakten. Krigsmän hade sålunda obestridligen
i samma mån som andra medborgare rätt att på sammankomster afhandla
alla sådana frågor, hvilka icke berördes uti ifrågavarande lagrum.

Hvad förevarande fall anginge hade öfversten icke ens uppgifvit, att
ledamöterna i »Svenska underbefälets riksförbund» på sina sammankomster
skulle hafva behandlat otillåtna ämnen. De öfversten underlydande korpralerna
skulle tydligen icke. i händelse de deltagit i sammankomsterna,
kunnat ådraga sig ansvar enligt ofvanberörda lagrum. Ett enbart förbud
för dem att bevista sammankomsterna skulle följaktligen visat sig vara lika
olämpligt som olagligt. Härmed vore ock enligt min mening fastslaget,
att öfversten uti anmärkta hänseendena förfarit oriktigt. Vore det krigsman
tillåtet att å sammankomst emellan kamrater verka för vissa frågor,
som för dem vore af intresse, kunde det nämligen i öfverensstämmelse med
hvad ofvan yttrats icke vara honom förvägradt att ingå i en förening,
som hade till uppgift att främja dessa frågor. I hvarje fall kunde man
uppenbarligen icke till stöd för en motsatt mening åberopa bestämmelserna
i 81 § strafflagen för krigsmakten. Något annat lagstadgande, som begränsade
krigsmäns föreningsfrihet, funnes icke. Och tillvaron af den oskrifna
lag, hvarpå öfversten i förklaringen häntydt, ville jag bestrida under hänvisning
till hvad jag förut anfört angående lagstiftarens ståndpunkt till
föreningsrätt i allmänhet.

Att, såsom öfversten uppgifvit, i riksförbundets organ, tidningen »Drabanten»,
intagits otillbörliga artiklar, ville jag icke förneka. Och vore na —

1910 -

turligtvis detta, i den mån det öfverensstämde med verkliga förhållandet,
att synnerligen beklaga.

Med hänsyn till de i tryckfrihetsförordningen uttalade grundsatserna
måste jag emellertid bestämdt häfda, att nyssberörda omständighet i föreliggande
fall vore från rättslig synpunkt irrelevant. Lika litet som det
tillkomme befälhafvare att straffa underordnad för hvad denne i tryck utgifvit,
lika litet ägde befälhafvare!! att på något som helst sätt hindra
den underordnade att till trycket befordra hvad honom för godt syntes.
Och hade utgifvaren af ifrågavarande tidning däri intagit några mot förbundets
syfte stridande artiklar, kunde detta icke lagligen läggas vare sig
förbundet såsom sådant eller dess särskilda medlemmar till last.

I sak borde uti förevarande hänseende ej heller något kunna vinnas
genom förbud emot aktivt deltagande i riksförbundet. Tidningen i fråga
skulle nämligen, under förutsättning af tillräcklig ekonomisk grundval, säkerligen
komma att fortfarande utgifvas och verka för sitt antagna syfte,
äfven om själfva förbundet, i följd af förbud för korpraler att däri deltaga,
tvingades att upplösas. Gifvetvis skulle en befälhafvare icke äga
förbjuda honom underlydande korpraler att med penningbidrag bistå tidningen.
Och efter allt antagande skulle en tvångsupplösning af förbundet
snarare stärka än försvaga korpralernas villighet att lämna dylika bidrag.

Huruvida det nu föreliggande förhållandet tilläfventyrs borde föranleda
ändring i tryckfrihetsförordningen eller annan författning, vore ett
spörsmål, som det icke tillkomme mig att i detta sammanhang beröra.

Så länge lag bestode, måste den naturligtvis ock utan inskränkning
efterlefvas. Den, som för bekämpande af ett förment eller verkligt ondt
hämtade vapen utanför det af lagen utstakade området, utsatte sig alltid
för risken att åstadkomma ett värre ondt än det han velat bekämpa. Det
syntes ock med fog kunna ifrågasättas, om ej öfversten genom det förfarande,
för hvilket han i målet blifvit åtalad, mera skadat än gagnat disciplinen
och sålunda för sin del lämnat bidrag till bestyrkande af riktigheten
af nyssnämnda sats.

Då, enligt hvad sålunda utvecklats, här icke vore fråga om, hurudan
lagen tilläfventyrs borde vara, utan om hurudan den vore, hyste jag den
fasta tillförsikten, att den emot öfversten anställda talan skulle vinna
beaktande.

Efter slutad skriftväxling meddelade krigshofrättén utslag i målet den
8 maj 1909. Krigshofrättén utlät sig däri: Krigshofrättén ansåge, att det
jämlikt grunderna för 10 kap. 15 § allmänna strafflagen samt för 81 §
strafflagen för krigsmakten stode krigsman ej mindre än hvarje annan
medborgare fritt att ansluta sig till hvarje förening, som ej verkade för

— 1910 -

ändamål af sådan art, att förhandlingarna å föreningens sammankomster
måste gå ut på något, som vore stridande mot lag eller eljest störande
för allmän ordning. 181 § strafflagen för krigsmakten vore det krigsfolk
ovillkorligen förbjudet att hålla sammankomster för rådplägning i ämnen,
genom hvilkas afhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kunde
hos krigsfolket utbredas, såsom, bland annat, om förmans förhållande eller
åtgärder, om otillräckligheten af lön, beklädnad eller underhåll eller om
annat dylikt, och följaktligen måste det också kunna och böra krigsman
förvägras att ansluta sig till en förening, hvars verksamhet visat sig gå
ut på eller skäligen kunde befaras komma att gå ut på vidtagande af åtgärder,
hvilka förutsatte öfverläggningar och beslut å föreningens sammankomster
öfver dessa ämnen. Nu hade öfversten grefve Oxenstierna dels i
den i målet upplysta omständigheten, att medlemmar i det år 1907 bildade
»Sveriges underofficersförbund> å sina sammankomster rådplägat i otillåtna
ämnen, dels däruti att ordföranden i »Svenska underbefälets riksförbund»,
en under krigslag cj lydande person, tillika vore utgifvare af förbundets
organ »Drabanten», som innehållit artiklar öfver ämnen, som afsåges i 81
§, dels äfven däruti att § 1 inom. 9 af förbundets stadgar, med hänsyn
till det sätt hvarpå underbefälets ekonomi vore ordnad, förutsatte rådplägning
öfver dylika ämnen, haft grundade anledningar befara, att jämväl
medlemmarne i sistnämnda förbund, förr eller senare, skulle komma att
följa underofficersförbundets exempel att, med missbrukande af sin föreningsrätt,
å sina sammankomster rådpläga öfver ämnen af i 81 § afsedd
natur. Vid sådant förhållande samt med hänsyn jämväl därtill, att den
regementschef regleinentsenligt åliggande skyldighet att »ansvara för ordning
och tukt inom det honom anförtrodda regementet» måste anses innebära
skyldighet att vidtaga åtgärder ej mindre till förebyggande af brott emot
krigslydnaden än till beifrande af emot denna redan begångna brott, funne
krigshofrätten, att öfversten genom åtalade förfarandet icke gjort sig
skyldig till ämbetsfel. Till följd häraf kunde den emot honom i målet
förda talan icke af krigshofrätten bifallas. *

Detta utslag innefattade den mening, som vid målets afgörande uttalades af krigsbofrättens
militära ledamöter. Härifrån var domstolens civila ledamot skiljaktig och
yttrade:

»Enligt min mening står det, jämlikt grunderna för 10 kap. 15 § strafflagen och
81 § strafflagen för krigsmakten, krigsman i likhet med hvarje annan medborgare fritt att
utan några i förväg lagda hinder ansluta sig till hvarje förening, hvars verksamhet icke
förutsätter öfverläggningar å föreningens sammankomster öfver något, som är stridande
mot lag eller eljest störande för allmän ordning.

— 1910 —

Med den utgång, målet sålunda erhållit, fann jag mig icke böra åtnöjas,
utan uppdrog jag åt krigsfiskalen att hos Kungl. Maj:t anföra besvär
öfver krigshofrättens utslag. Krigsfiskalen skulle därvid — då ohållbarheten
af krigshofrättens skäl för öfverstens frikännande redan blifvit af
mig påvisad — allenast under åberopande af hvad förut anförts yrka bifall
till den af krigsfiskalen i målet förda talan.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 9 september 1909 utlåtit sig: Kungl. Maj:t funne väl, att öfversten
grefve Oxenstierna icke ägt tillräcklig anledning antaga, att vid ifrågavarande
förbunds sammankomster rådplägning skulle förekomma i ämnen,
som afses i 81 § strafflagen för krigsmakten, samt att förty öfversten
genom förbudets utfärdande och vidhållande öfverskridit den honom tillkommande
ämbetsmyndighet; men som berörda förfarande dock icke vore
af beskaffenhet att böra för öfversten medföra ansvar för tjänstefel, pröfvade
Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut, krigshofrättens utslag innehölle.

Nu är det visserligen i 81 § strafflagen för krigsmakten krigsfolk ovillkorligen förbjudet
att hålla sammankomster för rådplägning i ämnen, genom hvilkas afhandlande
fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan hos krigsfolket utbredas, såsom, bland annat,
om förmans förhållande eller åtgärder eller om otillräckligheten af lön, beklädnad eller
underhåll, och följaktligen måste det också kunna och böra krigsman förvägras att ansluta
sig till en förening, hvars i föreningens stadgar angifna ändamål förutsätter rådplägning
å föreningens sammankomster öfver dessa ämnen eller hvars verksamhet eljest visat
sig gå ut på något, som i nämnda paragraf är belagdt med straff.

Öfversten grefve Oxenstierna har emellertid, enligt min mening, icke, vare sig i förbundets
stadgar eller i den af öfversten åberopade omständigheten, att ett annat förbund,
''Sveriges underofficersförbund’, å sina sammankomster behandlat otillåtna ämnen, eller däruti,
att ordföranden i ''Svenska underbefälets riksförbund’, en förutvarande korpral, tillika är
ansvarig utgifvare af en tidning, i hvilken influtit artiklar i ämnen, som afses i 81 §
strafflagen för krigsmakten, eller, så vidt i målet är utredt, på grund af någon annan
omständighet haft berättigad anledning antaga, att jämväl medlemmarna af ''Svenska underbefälets
riksförbund’ före eller efter förbundets bildande rådplägat öfver berörda ämnen,
eller att vid sammankomster för rådplägning i andra ämnen förbundets öfverläggningar
eller beslut gått ut på vidtagande af åtgärder, hvilka innefattat brott emot krigslydnaden
eller i öfrigt varit stridande mot lag eller störande af allmän ordning. Fasthellre ger
innehållet af förbundets stadgar vid handen, att förbundet ej kan göra ämnen af dylik art
till föremål för sina rådplägningar och beslut utan att svika hvad förbundet själft i § 1
af dess stadgar uppställt såsom målet för sin verksamhet.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag, att öfversten grefve Oxenstierna såväl
genom sitt ifrågavarande förbud som genom att sedermera vidhålla detsamma förfarit felaktigt
i utöfningen af sitt ämbete. Då emellertid öfverstens förfarande, på grund af omständigheterna
i öfrigt, icke är af beskaffenhet att böra för öfversten medföra ansvar, kan
den härom emot öfversten förda talan icke af mig bifallas.»

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 6

Felaktig reseräkning.

I egenskap af ledamot i Byske församlings skolråd anmälde landtbrukaren
Carl Furberg i en till mig den 13 februari 1908 inkommen klagoskrift,
att en af folkskoleinspektören Frans Emanuel Svedberg den 21 december
1907 i Västerbottens läns landtränteri ingifven och där samma dag
likviderad reseräkning vore i hög grad oriktig, i hvad den afsåge resor
och förrättningar inom Byske församlings skoldistrikt under oktober och
november månader år 1907.

Vid klagoskriften fanns fogadt ett af vederbörande tjänsteman bestyrkt
utdrag af ifrågavarande reseräkning, hvilket hade följande lydelse:

»Transumt.

Reseräkning.

Kungl. Maj:t och kronan till folkskoleinspektören Frans Svedberg, Älfdala,

Vännäs.				Debet.
Okt.
27 sönd.	Skjuts	Kusmark-—Kläppen; hästar fr. Kåge............	Tjänsteförrättning 1.6 mil.
28		till skolan ...................................................		0.5	»
		Kläppen—Frostkåge ....................................		2.6	»
29	»	till folksk......................................................	»	0.5	»
		» småsk. i Frostkåge................................	»	0.5
		Frostkåge—Drängsmark; hämtn. fr. Kåge...		2	2
30	»	till skolorna ................................................		0.5	* 1
	»	Drängsmark—Ostvik; hämtn. fr. Kåge.........		2.5	» ■
1/11	»	till folksk....................................................		0.5	»
	»	» småsk...................................................	»	0.5	»
2	»	Ostvik—Ostanbäck; hämtn. fr. Kåge .........	»	1.6
	»	Östanbäck—Söderbodan ..............................	2*	2
3 sönd.		Söderbodan—Byske; hämtn. fr. Kåge.........		3	»''■s
4	»	till skolan och åter .....................................	»	0.5 + 0.5	2> *
5—6		» skolorna i Ytterstfors o. åter..................	»	0.5 4- 0.5	»
7	»	Byske—Båtvik .............................................	2>	0.6	»
8	»	Båtvik—Tåme; hämtn. fr. Byske ...............	»	1.1
	»	Tåme—Åbyn................................................		0.6	»
9		till folksk. o. åter ....................................	»	0.5 + 0.5	»
	»	» småsk. » » ....................		0.5 + 0.5
	»	» mellanskolan o. åter ............................	»	0.5 + 0.5
10 sond.	»	Åbyn—Kinnbäck.......................................		1,1	»
	»	till skolan ...................................

- 1910 -

	Skjuts Kinnbäck—Källbomark .............................	Tjänstoförrä	ttning l.s mil.
12		till skolan ................................. .................	»	0.5
		Källbomark—Gagsmark; hämtn. fr. Åbyn...	»	1.3	»
	»	Gagsmark—Brännfors .................................		1.9	T»
13	»	till skolan ...................................................	»	0.5	»
14	»	Brännfors—Renholmen.................................	»	0.5
		Renholraen—Furuögrund..............................		2.7
15	»	till skolorna ................................................		0.5	»
	»	Furuögrund—Tåmeträsk..............................		1.8
16		till skolan ...................................................	»	0.5
	»	Tåmeträsk—Finnträsk; hämtn. fr. Byske ...		2.5	»
17 sund.	»	Finnträsk—Ålund » » »		3	»
18		till skolan ...................................................	» •	0.5	»
	»	Ålund—Hedfors ..........................................		4.x	»
19	»	till skolan ...................................................	»	0.5	X-
	»	Hedfors—Byske —Stensjön...........................		5	x>
20	»	till skolan ...................................................	I	0.5	»
	»	Stensjön—Selet; hämtn. fr. Byske...............		1,6	»
21	»	till skolan och åter.......................................		0.5 0.5	»
	»	Selet—Hällfors.............................................	»	0.G	»
		Hällfors—Fällfors; hämtn. fr. Selet ............		1.7	5»
22	»	till skolan och åter ....................................	»	0.5 4- 0.5	J)
		Fällfors—Åselet ..........................................		2.i	»

Älfdala, Vännäs den 21 dec. 1907.

Frans Svedberg.

Granskad i Västerbottens läns landskontor utan anmärkning, betygas

Ex officio:

E. Humble.

Kvitteras den 21 dec. 1907.

Frans Svedberg.»

Klaganden uppgaf och styrkte med intyg, bilagda klagoskriften, att
Svedberg icke under den tid, räkningen afsåg, besökt följande däri upptagna
skolor, nämligen skolan i Söderbodan, folkskolan och småskolan i
Ostanbäck, småskolan i Ostvik, skolan i Hällfors, i Fällfors, i Källbomark
och i Kinnbäck, småskolan på Renholmen samt skolan i Hedfors och i Ålund.

Vidare förmälte klaganden, att Svedberg icke heller, såsom i räkningen
uppgifvits, besökt folkskolan och småskolan i Drängsmark samt skolorna
i Finn träsk, Gagsmark och Tåmeträsk. Resan med därunder verkställda
förrättningar hade i verkligheten tillgått på följande sätt:

den 1 november: resa utan hästombyte från Kåge i Skellefteå distrikt
till Byske prästgård, under hvilken resa folkskolorna i Frostkåge och Ostvik
besöktes;

- 1910

den 2 november: närvaro vid möte i Ytterstfors folkskola mellan skolrådet
och lärarpersonalen;

den 3 november, söndag, bevistades högmässogudstjänsten i Byske
kyrka;

den å november: resa utan hästombyte från Byske prästgård till Abyn,
därunder skolorna i Båtvik och Tåme samt småskolan och mellanskolan i
Åbyn besöktes; o

den 5 november besöktes folkskolorna i Abyn och Brännfors samt
verkställdes återresan till Byske prästgård;

den 6 november besöktes Byske och Ytterstfors’ skolor;
den 7 november besöktes skolorna i Furuögrund;
den 8 november afreste Svedberg från Byske prästgård samt besökte
skolorna i Stensjön och Selet, hvarifrån resan fortsattes med häst från
där varande gästgifveri till Fällfors;

den 9 november företogs afresan från Fällfors, utan att skolan därstädes
inspekterats, till Åselet inom Jörns församling.

Af klagoskriften bilagda intyg bestyrktes den i klagoskriften lämnade
uppgiften, att Svedberg besökt folkskolan i Frostkåge den 1 november 1907
samt småskolan och mellanskolan i Åbyn den 4 november 1907; och
af ingifna anteckningsböcker från öfriga skolor, som Svedberg besökt,
framgick, att Svedberg verkställt inspektion i dessa skolor å de dagar,
som klaganden omförmält.

För inspektion af småskolan i Frostkåge, fortsatte klaganden, hade
Svedberg debiterat såväl väglängd som tjänsteförrättningsdag, ehuru någon
småskola icke förefunnits å denna ort under höstterminen 1907.

I reseräkningen hade uppgifvits 25 förrättningsdagar, ehuru förrättningsdagarnes
antal i verkligheten uppgått till allenast 7 å 8. Hvad våglängderna
mellan de olika platserna anginge, hade äfven härom lämnats
oriktiga uppgifter i räkningen, såsom framginge af tre klagoskriften vidfogade
intyg.

Med åberopande af hvad sålunda anförts och då därjämte enligt klagandens
förmenande anledning funnes att antaga, att Svedberg aflämnat
oriktiga reseräkningar jämväl beträffande inspektionsresor i andra församlingar,
anhöll klaganden om mitt ingripande mot Svedberg.

I förklaring, som med anledning af Furbergs anmälan afgifvits af
folkskoleinspektören Svedberg, anmärkte denne till en början, att större
eller mindre skiljaktigheter mellan det sätt, hvarpå en tjänsteman verkställt
sina tjänsteresor, och den för dessa resor aflämnade reseräkningen
knappast kunde undvikas, enär räkningen måste vara affattad enligt resereglementets
bestämmelser, under det att ett flertal omständigheter, hvar —

1910 —

till reglementet icke toge hänsyn, inverkade på själfva resan och förrättningarnas
utförande. Denna brist på öfverensstämmelse mellan resan i
verkligheten och resan på papperet blefve desto mera naturlig och förklarlig,
ju mera omfattande tjänsteresorna vore och ju mera vederbörande
tjänsteman vore beroende af tillstötande yttre förhållanden. Särskildt för
Svedberg såsom folkskoleinspektör i ett af landets största och på vägar
mest vanlottade områden inträffade ofta, att ändringar och rubbningar
måste vidtagas i den en gång uppgjorda resplanen. På reseräkningen
åter finge Svedberg icke taga hänsyn härtill utan måste angifva resan såsom
försiggången utan dylika rubbningar och afbrott samt angifva förrättningsställena
i följd med skjuts från ett förrättningsställe till det närmast
belägna.

Ibland inträffade, att Svedberg vore tvungen att företaga en extra
resa till en skola, som ingått i uppgjord resplan, men som vid dennas utförande
ej kunnat besökas på grund af olämpliga vägförhållanden. Då
emellertid gällande instruktion för folkskoleinspektörer ålade Svedberg att
under hvarje resa besöka så många skolor som möjligt, hade Svedbexg icke
ansett sig berättigad att debitera statsverket för en dylik fristående resa,
utan hade Svedberg dröjt med att i reseräkningen upptaga densamma, tills
Svedberg på annan tid för inspektion genomrest den församling, till hvilken
en sådan skola hörde, hvarefter Svedberg i reseräkningen upptagit
denna förut inspekterade skola i ett sammanhang med församlingens öfriga
skolor. Förlust tillskyndades alltid Svedberg i dylika fall; den enda
möjligheten för Svedberg att erhålla en något så när skälig ersättning vore
att vid hopfogande af flera afbrutna och fristående resor till en sammanhängande
fördela de utförda resorna och förrättningarna på det antal dagar,
som motsvarade desamma.

Hvad särskildt anginge den i klagoskriften afsedda räkningen, så befann
sig Svedberg under höstterminen 1907 på tjänsteresa i Skellefteå och
Byske skoldistrikt. I slutet af oktober och i november blefvo byvägarne,
på grund af att stark köld hastigt efterträdde det långvariga regnandet,
fullständigt ofarbara. Flerstädes bl ef Svedberg vägrad skjuts till byar, som
lågo på sidan om landsvägarne. Han hade därför ej haft annat att göra
än att för tillfället afbryta resan för att i stället fram på nyåret, då snöfall
inträffat, resa tillbaka och taga igen de delar af församlingen, dit han
förut omöjligen kunnat nå. Vid affattandet af reseräkningen var Svedberg
oviss, huru han skulle förfara med denna resa, som endast till en del kunnat
fullbordas. Då flera af de skolor, Svedberg i november icke kunnat
besöka, voro så belägna, att Svedberg såsom utgångspunkt för en förnyad
resa dit ånyo måste passera vissa byar, i hvilkas skolor Svedberg varit

— 1910 —

under november, skulle, om Svedberg fördelade tjänsteresorna i dessa samma
trakter på två reseräkningar omedelbart efter hvarandra, den anmärkningen
med säkerhet göras, att Svedberg icke, såsom instruktionen föreskrefve, ordnat
sina resor på ändamålsenligt sätt och besökt så många skolor som
möjligt under samma resa. Svedberg beslöt därför att upptaga denna
resa, såsom om den fortgått utan afbrott, och sålunda uppföra både de
skolor, Svedberg kunnat inspektera, och dem, som han måst vänta med, på
en enda räkning. Svedberg ansåg sig härvid icke begå någon orättrådig
handling, då han därmed icke åsamkade statsverket större utgift, och han
jämförde detta fall med ofvanberörda, då lian måst företaga längre eller
kortare enstaka resor till skolor, hvilkas läge nödvändiggjort resan under
en bestämd årstid, men icke upptagit dessa resor och förrättningar i reseräkning,
förrän de kommit i sammanhang med de öfriga resorna i resp.
skoldistrikt.

Den i november afbrutna resan fortsattes och afslutades under loppet
af februari 1908, då samtliga ifrågavarande skolor inspekterades, utan att
dessa resor och förrättningar upptagits i räkningen för Svedbergs tjänsteresor
och förrättningar under januari och februari 1908.

Svedberg hade. aldrig tänkt sig, att ifrågavarande af yttre omständigheter
föranledda anordning af resorna skulle förblifva någon hemlighet.
Tvärtom hade Svedberg i november 1907 öppet talat därom, att han fram på
nyåret skulle återkomma till Byske för att inspektera de skolor, som han
på anförda skäl nödgats lämna obesökta.

Den af klaganden omnämnda småskolan i Frostkåge vore en s. k. flyttande
skola, som ambulerade mellan två stationer. Då den förut under
höstterminen varit stationerad i Frostkåge och Svedberg icke från skolrådets
ordförande erhållit något meddelande om att förändring vidtagits,
hade Svedberg icke före sin framkomst till skolan vetat, att lärarinnan
förflyttats till en annan by. Sådant inträffade ofta. Besök i en skola, äfven
om undervisning där icke påginge, vore emellertid icke utan betydelse.
Skollokalen kunde besiktigas och nödiga anvisningar kunde lämnas för förbättrande
af skolrum in. m. Svedberg vore därför fullt berättigad att beteckna
ett sådant besök såsom tjänsteförrättning. — För besöket i småskolan
i Frostkåge hade icke, såsom klaganden påstått, debiterats särskild
förrättningsdag utan endast skjutsersättning med en krona 80 öre.

Påståendet i klagoskriften, att afstånden voro i räkningen oriktigt upptagna,
berodde på ett missförstånd. Afstånden voro nämligen beräknade
från närmaste skjutsanstalt, därifrån Svedberg haft skjuts till de olika
skolorna, hvilket i räkningen betecknats med ordet »hämtning». Svedberg
hade att, då han med samma skjuts färdades till flera skolor, till den

- 1910 -

skjutsande betala väntpenningar, därest icke skjutsen skulle betraktas såsom
ånyo utgången från skjutsanstalten. Härtill komme, att Svedberg ibland,
då en skola varit belägen långt inne i en vidsträckt by, nödgats f reseräkningen
öka den i afståndsförteckningen angifna våglängden med 1 å 2
kilometer för att erhålla ersättning för hvad han själ? fått betala. Samtliga
de i räkningen upptagna afstånden vore för öfrigt noga granskade i
landskontoret och jämförda med den där förvarade, af vederbörande länsman
upprättade afståndsförteckningen.

Till bestyrkande af sitt påstående angående vägarnes beskaffenhet
åberopade Svedberg två särskilda vid förklaringen fogade intyg.

Härjämte inlämnade Svedberg till mig intyg, utvisande att han inspekterat
skolan i Söderbodan, skolorna i Östanbäck samt småskolan i Ostvik
och i Frostkåge den 20, skolan i Hällfors den 15, skolan i Fällfors den
14, skolan i Källbomark, skolan i Kinnbäck och småskolan på Renholmen
den 17, skolan i Hedfors-Islandsbäck och skolan i Ålund den 14, skolorna
i Drängsmark den 19, skolan i Finnträsk den 15, skolan i Gagsmark
den 17 samt skolan i Tåmeträsk den 15, allt februari 1908.

I afgifna påminnelser anförde klaganden med anledning af Svedbergs
förklaring hufvudsakligen följande.

Påtagligt vore, att någon skillnad emellan det sätt, hvarpå tjänsteresor
i räkning uppfördes, och det, hvarpå de i verkligheten ägt rum, icke finge
förekomma. Kontroll skulle eljest icke kunna öfvas. — Till stöd för uppgiften
att af brottet i resan skett till följd däraf, att byvägarne varit fullständigt
ofarbara och att Svedberg på grund häraf vägrats skjuts till byar, som
lågo på sidan om landsvägarne, hade Svedberg åberopat, bland annat, ett
intyg, hvari emellertid intet nämndes om att Svedberg skulle hafva förvägrats
påkallad skjuts. Emot nämnda uppgift och intyg ville klaganden
åberopa tre påminnelseskriften bilagda intyg.

Svedberg hade, fortsatte klaganden, medgifvit, att han afbrutit sin inspektionsresa,
men likväl i den ingifna reseräkningen upptagit densamma såsom
om den varit fullbordad. Gent emot hvad Svedberg till förklaring
af nämnda förhållande anfört kunde erinras, att då Svedberg afgaf sin reseräkning,
han bort vara medveten om att han genom sjukdoms- eller till
och med dödsfall kunnat blifva urståndsatt att fullgöra de debiterade men
icke fullgjorda inspektionerna, i hvilket fall det icke gärna kunnat undvikas,
att statsverket tillskyndats förlust. Först sedan klaganden ingifvit
sin anmälan och Svedberg om densamma erhållit underrättelse, hade Svedberg
ansett sig böra med största skyndsamhet utföra de inspektioner, för hvilka
han redan under år 1907 uppburit betalning, men hvilka han då icke
verkställt.

- 1910 -

Vidkommande Svedbergs uppgift, att lian hell Öppet talat om sin af
sikt att fram på nyåret fortsätta den afbrutna inspektionsresan, ville klaganden
påpeka, att klaganden icke haft något att erinra mot afbrottet i
resan, men väl däremot att reseräkningen så utfärdats, som om något dylikt
afbrott icke skett. Svedberg undveke att påstå, att han i ofvannämnda
sammanhang skulle hafva sagt sig ämna likväl redan under 1907 taga
betalning för det uppskjutna arbetet.

I afseende å småskolan i Frostkåge och Svedbergs förmenta besök där
under 1907 framginge af ett i ärendet förut åberopadt intyg, att något
besök där icke ägt rum. Detta bestyrktes äfven af ett vid påminnelseskriften
fogadt intyg.

Klaganden vidhölle sitt påstående, att Svedberg i räkningen uppgifvit
oriktiga afstånd. Enligt det vid räkningens afgifvande gällande resereglemente^
förtydligadt genom Kungl. Maj:ts utslag den 21 november 1890,
finge vid resa från plats, där skjutsstation icke funnes, ersättning för hämtning
från närmaste skjutsanstalt icke beräknas, om icke hämtning i verkligheten
ägt rum; och Svedberg hade icke gittat visa, att han i ett enda
af alla de "debiterade fallen begagnat sig af sådan hämtning. Hans försök
att genom talet om erlagda väntpenningar förklara den högre debiteringen
kunde icke godkännas med hänsyn till bestämmelserna i resereglemente! Under

den 9 november upptoge reseräkningen två resor fram och åter
till småskolan och mellanskolan i Åbyn, hvilka skolor vore inrymda i
samma hus. Inspektionerna af dessa skolor skedde emellertid den 4 november
och utfördes omedelbart efter hvarandra, hvadan den ena af de
sålunda uppförda resorna aldrig förekommit.

Det vore icke, såsom Svedberg velat göra troligt, en ren tillfällighet
eller på sin höjd en obetänksamhet från Svedbergs sida, som gifvit anledning
till klagandens anmälan; och anhölle klaganden, att till utredning
härom vid sakens pröfning måtte beaktas påminnelseskriften bilagda afskrifter
af två utaf Svedberg år 1906 afgifna reseräkningar jämte intyg
rörande dessa räkningar. En jämförelse mellan räkningarna och intygen
ådagalade, enligt klagandens förmenande, att för Svedbergs vidkommande
tillfälligheter och däraf särskildt de, som frammanade långa våglängder,
syntes vara permanenta.

Sedan Svedberg på begäran lämnats tillfälle att taga del af de utaf
klaganden afgifna påminnelserna, inkom Svedberg till mig med ytterligare
en skrift, däri han anförde bland annat följande:

Furberg bestrede giltigheten af Svedbergs påstående, att tjänsteresor
ofta måste utföras annorlunda än de kunde i reseräkning upptagas. Detta

- 1910 -

vore dock en erfarenhet, som hvarje tjänsteman, hvilken hade att fullgöra
mera omfattande tjänsteresor, finge göra; och det framginge dels af de
upprepade klagomålen öfver länsstyrelsernas och kammarrättens tolkningar
af resereglementet, dels ock däraf, att det från och med år 1908 gällande
resereglementet upptoge flere nya detalj bestämmelser, som antingen afsåge
beredande af skälig ersättning för sådana fall, då förut ingen ersättning
utgick (t. ex. i fråga om skjuts till nattkvarter, väntpenningar etc.), eller
inskränkningar af den ersättning, som förr var medgifven (t. ex. i fråga
om skjutsersättning för våglängd understigande en kilometer, för hvilken
förut ersättningen beräknats såsom för en half mil).

Hvad anginge vägarnes beskaffenhet under november 1907, så ehuru
omdömet om deras farbarhet vore beroende på hvars och ens subjektiva
uppfattning, vore dock det faktum, att Svedberg — som tillbragt många
år på resor i Västerbottens på vägar vanlottade län och därunder fått taga
sig fram, där andra funnit det omöjligt att färdas — på grund af förets
beskaffenhet sett sig nödsakad afbryta en pågående tjänsteresa för att med
ekonomisk uppoffring under annan årstid fullborda densamma, i och för
sig tillräckligt belysande för denna fråga.

Svedbergs tillvägagående att, då han med samma skjuts färdats till
flera förrättningsställen, i räkningen under form af hämtning tillgodogöra
sig ersättning för utlagda väntpenningar vore detsamma som, så vidt Svedberg
hade sig bekant, begagnades af de flesta tjänstemän, och hade å landskontoret
alltid erkänts såsom riktigt och i full öfverensstämmelse med resereglementet.
I det nya resereglementet funnes en särskild klausul om
väntpenningar jämte bestämmelser, att dessa ej finge öfverstiga kostnaden
för hämtning.

Kärnpunkten i klagandens anmälan läge enligt Svedbergs förmenande i
frågan, huruvida Svedberg handlat orätt i att såsom oafbruten och i följd
upptaga en i två omgångar utförd tjänsteresa och sålunda i förskott debitera
ersättning för en del af resan och förrättningarna. Då Svedbergs
förfarande i denna sak förestafvats af formella hänsyn och en långt drifven
sträfvan att efterkomma instruktionens och reglementets bestämmelser, men
icke skett i afsikt att bereda Svedberg själf någon vinst eller förorsaka statsverket
någon förlust, och då Svedberg dessutom ägde rätt att utbekomma
förskott för ännu icke utförda resor och förrättningar, så hade Svedberg
icke trott sig göra något orätt. Emellertid erkände Svedberg villigt, att
hans åtgärd att i förskott upptaga ersättning för inspektion af vissa skolor
kunde tolkas Svedberg till ondo, och att han handlat oförståndigt.
Svedberg afsåge icke att med hvad han i saken anfört försvara sitt till -

Justitieomlmdsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.

vägagångssätt utan endast att öppet och sanningsenligt förklara motiven
för detsamma. I oredlig afsikt hade han icke handlat.

Af den i ärendet förebragta utredningen framgick, att folkskoleinspektören
Svedberg i räkningen af den 21 december 1907 upptagit resor
och förrättningar, som, da räkningen afgafs och likviderades, ännu icke
verkställts, samt att Svedberg till följd häraf fått af statsmedel uppbära
rese- och traktamentsersättning med högre belopp än honom rätteligen
bort tillkomma. Svedberg hade genom detta sitt förfarande gjort sig skyldig
till en förseelse af betänklig art, som icke kunde lämnas utan laga
beifran. Hvad Svedberg anfört till ursäkt för och förklaring af sitt handlingssätt
syntes mig nämligen icke förtjäna något afseende.

Jämväl därutinnan hade Svedberg förfarit oriktigt, att han i åtskilliga
fall tillgodofört sig ersättning för hämtning af skjuts, ehuru, enligt hvad
han själf medgifvit, sådan hämtning icke förekommit. Jämlikt 7 § 2 mom. af
det numera upphäfda resereglementet af den 11 februari 1881, enligt nämnda
moments lydelse genom kungl. kungörelsen den 31 december 1891, ägde
resande uppbära ersättning för hämtning af skjuts endast i det fall, att
hämtning från skjutsstation verkligen påkallats. Svedberg hade visserligen
sökt försvara sitt förfarande i detta afseende genom sitt påstående,
att i fall, då han med samma skjuts färdats till flera förrättningsställen,
han nödgats betala den skjutsande väntpenningar, därest skjutsen icke
skolat anses såsom ånyo utgången från skjutsstationen, och att han varit
berättigad att i nämnda fall, för erhållande af godtgörelse för utlagda
väntpenningar, i räkningen uppföra beräknad kostnad för hämtning af
skjuts. Resereglementet af år 1881 medgaf emellertid icke den resande
att på dylikt sätt tillgodoföra sig ersättning.

Genom blifvande utredning vid domstol borde enligt min mening
närmare fastställas, hvilka af de i räkningen af den 21 december 1907
upptagna resor och förrättningar i verkligheten icke ägt rum, samt till
hvilket belopp Svedberg på grund af oriktiga uppgifter härutinnan uppburit
ersättning utan att därtill vara berättigad, äfvensom i hvilken omfattning
Svedberg obehörigen tillgodofört sig och uppburit ersättning för
s. k. hämtning af skjuts. Utredningen borde ock ådagalägga, huruvida
och i hvilken omfattning Svedberg i andra af klaganden anmärkta hänseenden
i reseräkning lämnat oriktiga uppgifter och därigenom beredt
sig ekonomisk fördel.

På grund af hvad jag sålunda anfört aflat jag till Konungens befall —

1910 -

ningshafvande i Västerbottens län en ämbetsskrifvelse, med anhållan att
en åklagare måtte förordnas att emot folkskoleinspektören Svedberg utföra
talan för ifrågavarande tjänstefel. I en för åklagaren utfärdad instruktion
uppdrog jag åt denne att å Svedberg yrka ansvar efter lag och sakens
genom utredningen i målet närmare fastställda beskaffenhet. Tillika borde
yrkande framställas om åläggande för Svedberg att till statsverket återgälda
de belopp, som, enligt hvad utredningen gåfve vid handen, Svedberg
obehörigen uppburit såsom rese- och traktamentsersättning.

I enlighet härmed anställdes åtal mot folkskoleinspektören Svedberg
vid rådstufvurätten i Umeå, som meddelade utslag i målet den 10 maj 1909.
Rådstufvurätten yttrade däri:

Af hvad i målet förekommit funne rådstufvurätten ådagalagdt, att
Svedberg den 21 december 1907 till landskontoret i Västerbottens län ingifvit
och erhållit betalning för en reseräkning, slutande å 1,427 kronor
26 öre, och i hvilken Svedberg angifvit, att han för åtskilliga tjänsteförrättningar
färdats 209,7 mil, användt 103 rese- och förrättningsdagar
samt vore berättigad till ersättning för biljetter, bagagetransport m. m.
med ett belopp af 54 kronor 34 öre;

att denna reseräkning emellertid visat sig vara i hög grad felaktig,
enär däri dels upptagits resor och förrättningar, som vid räkningens aflämnande
ännu icke varit verkställda, dels upptagits långt större antal tillryggalagda
mil och använda dagar än som varit fallet, dels ock beräknats
skjutsersättningar, till hvilka Svedberg icke varit berättigad, ity
att de förrättningar, för hvilka Svedberg haft rätt bekomma ersättning
vid räkningens aflämnande, kraft, enligt hvad af Svedberg själf under
målets handläggning ingifna räkningar, mot hvilka skälig anmärkning ej
kunnat utrönas, visade, endast en våglängd af 152,3 mil efter en skjutsersättning
af 3 kronor 60 öre för mil och 19,2 mil efter en ersättning af
2 kronor 84 öre för mil; att för dem användts endast 61 eller, om i antalet
inberäknades 3 dagar för inspektion af skolor invid Svedbergs hem,
64 dagar; att i biljetter m. m. skolat Svedberg tillkomma 62 kronor 20
öre; eller att Svedberg sålunda endast bort tillkomma 1,049 kronor 1 öre;

och pröfvade rådstufvurätten, som ansåge sig endast kunna bedöma
hvad Svedberg i ofvan omförmälta räkning af den 21 december 1907 låtit
komma sig till last, ehuruväl åtskilliga af åklagaren anmärkta omständigheter
i räkningar, Svedberg förut afgifvit, gåfve stöd åt åklagarens påstående
att Svedberg handlat i afsikt att bereda sig egen fördel, likväl, och
i saknad af tillräcklig bevisning i detta afseende, rättvist, med stöd af 25
kap. 17 § strafflagen, döma Svedberg att för groft oförstånd och vårdslöshet
i sitt ämbete af detsamma vara i mistning under sex månader.

— 1910 —

Tillika förpliktades Svedberg ej mindre att till statsverket återbära
hvad han för mycket fått uppbära med 378 kronor 25 öre, dock med rätt
för honom att kvitta med hvad han kunde hafva att fordra å vederbörligen
granskade reseräkningar för senare förrättningar, än äfven att ersätta
statsverket förskjutna vittneslöner.

Af angifvaren framställdt anspråk på ersättning för inställelsen blef
dock utan afseende lämnadt.

Öfver rådstufvurättens utslag har folkskoleinspektören Svedberg anfört
klagomål genom besvär hos Svea hofrätt. Dessa besvär äro på hofrättens
pröfning beroende.

Olaga beslag af bref.

Sedan för t. f. postinspektören i södra postdistriktet, postkontrollören
Olof Thormark anmälts, att en person sedan längre tid tillbaka hvarje
söckendag reste från Sösdala till Hör och synbarligen emottoge och befordrade
slutna bref från såväl Sösdala som Tjörnarp till Hör, anställdes
af Thormark den 8 september 1908 förhör i saken.

Förhöret hölls å Sydsvenska kreditaktiebolagets kontor i Hör, och närvoro
därvid kamreraren vid bankens kontor F. Andersson samt Gerda
Johnsson från Sösdala.

I det af Thormark vid tillfället förda protokollet antecknades följande.
Gerda Johnsson hade den 8 september 1908 medföljt tåget n:r 753 från
Sösdala till Flör. Vid framkomsten till Hör medförde hon — förutom en
öppen försändelse från handlanden Per Johnsson — 1) ett tillslutet bref
till Sydsvenska kreditaktiebolaget, Hör, enligt Gerda Johnssons uppgift
antagligen från Enock Nilsson, Tågarp, Sösdala; 2) ett tillslutet bref från
handlanden Joll. Sandin, Sösdala, till Sydsvenska kreditaktiebolaget, Hör;
3) ett tillslutet bref från handlanden Nils Åkeson, Sösdala, till kamreraren
F. Andersson; och 4) ett tillslutet bref från handlanden Malcolm Johnsson,
Tjörnarp, till Sydsvenska kreditaktiebolaget, Hör.

Gerda Johnsson meddelade, att hon omkring ett år hvarje söckendag
rest med förutnämnda tåg från Sösdala till Hör och medtagit tillslutna
bref från hvem som helst till Sydsvenska kreditaktiebolagets kontor i Hör.
I regel hade hon hvarje dag medfört fyra dylika försändelser. Hon hade
hört, att dylik befordran skulle vara förbjuden, men likväl fortsatt därmed.
För sitt besvär hade hon af bankens kontor uppburit ersättning med 25
kronor i månaden.

— 1910 —

Kamreraren Andersson anhöll vid förhöret att få till protokollet antecknadt,
att bankkontoret icke vidare skulle anordna sådan befordran af
slutna bref, som enligt hvad ofvan nämnts ägt rum.

Af förutnämnda försändelser, som Gerda Johnsson den 8 september
medfört till Hör, öfverlämnades den öppna försändelsen till kamreraren
Andersson, öfriga fyra bref bilades protokollet.

After det protokollet uppsatts, bekräftade kamreraren Andersson och
Gerda Johnsson med sina namnunderskrifter protokollets riktighet.

T. f. postinspektören Thormark anmälde sedermera saken till generalpoststyrelsen,
därvid öfverlämnande till styrelsen sitt förhörsprotokoll
och de bref, som vid förhöret bilagts detsamma. I anledning häraf anhöll
generalpoststyrelsen ^ hos Konungens befallningshafvande i Malmöhus län,
att, da anmälda förfarandet syntes stå i strid mot kungl. kungörelsen den
21 december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af
bref och brefkort in. in., polisundersökning måtte anställas.

I enlighet härmed anställdes af kronofogden i Frosta och Färs härad
polisförhör. den 19 september 1908. Därvid hördes, bland andra, jourhafvande
direktören i Sydsvenska kreditaktiebolagets afdelningskontor i Hör
N. Nilsson, kamreraren vid afdelningskontoret F. Andersson, handlanden
Per Johnsson i Sösdala, handlanden Malcolm Johnsson i Tjörnarp samt
handlandena Nils Andersson och Johan Sandin i Sösdala.

Nilsson meddelade, att styrelsen för afdelningskontoret, på framställning
af en del personer i Sösdala, den 1 juni 1907 träffat aftal med handlanden
Per Johnsson att, emot en ersättning för resekostnad och tidsspillan
ar 25 kronor i månaden, hvarje söckendag med afresa å järnvägståg
från Sösdala vid åttatiden på morgonen till bankkontoret medföra bref
och handlingar från personer i Sösdala och Tjörnarp äfvensom att från
bankkontoret till personer å nämnda ställen öfverbringa försändelser; och
hade allmänheten underrättats om denna anordning genom anslag, som
anbringats uti handlanden Per Johnssons butik i Sösdala och handlanden
Malcolm Johnssons butik i Tjörnarp. Närmaste orsaken till detta aftal
hade varit, att ett afdelningskontor af Malmö folkbank inrättats i Sösdala,
och att postförbindelsen emellan Sösdala och Hör omöjliggjorde afsändande!
af brer från förstnämnda ställe sa tidigt på dagen, att det kunde
ankomma till Hör samma dags förmiddag. Till följd häraf kunde riskeras, att
bankkontorets gamla kunder i Sösdala och Tjörnarp öfverflyttade sina bankaffärer
till bankkontoret i Sösdala, om icke någon särskild anordning vidto°-es.

Det antal försändelser, som med anledning af aftalet befordrats från
Sösdala och ljörnarp till Hör, kunde icke med bestämdhet uppgifvas, men
ansåg Nilsson detsamma icke hafva öfverstigit i medeltal dagligen två till —

1910 —

slutna och två icke tillslutna försändelser innehållande penningar eller
värdehandlingar. Försändelserna från banken hade aldrig varit tillslutna.

Af kamreraren Andersson lämnades samma uppgifter som af Nilsson.

Handlanden Per Johnsson i Sösdala hade icke något annat att tillägga
till de af Nilsson och kamreraren Andersson lämnade uppgifterna, än att
hans dotter Gerda Johnsson de flesta dagarna ombesörjt befordringen af
försändelserna, hvilka i Sösdala aflämnats i hans butik och i Tjörnarp
emottagits å tåget; samt att hvarken han eller hans dotter begärt eller
mottagit någon afgift härför utaf afsändarne.

Malcolm Johnsson uppgaf, att han hvarje vecka med Per Johnsson
eller hans dotter Gerda Johnsson afsändt i medeltal två tillslutna försändelser,
innehållande penningar eller växlar, till bankkontoret i Hör, utan
att någon befordringsafgift blifvit af honom därför erlagd.

1 Per Johnssons och Malcolm Johnssons handelsbodar hade funnits
uppsatta anslag, af innehåll att bud emottoges kostnadsfritt till Sydsvenska
kreditaktiebolagets kontor i Hör.

Nils Andersson och Johan Sandin meddelade slutligen vid förhöret,
att de i anledning af det i Per Johnssons butik befintliga anslaget en å
två gånger i veckan dels i tillslutna och dels i ej tillslutna bref med
Johnsson eller hans dotter till bankkontoret i Hör afsändt penningar
eller värdehandlingar, utan att därför erlägga någon befordringsafgift. De
hade sig bekant, att en del andra personer i Sösdala och trakten däromkring
äfvenledes begagnat sig af ifrågavarande befordringssätt för
försändelser till bankkontoret i Hör.

Genom tidningspressen erhöll jag kännedom om det af t. f. postinspektören
Thormark hållna förhöret och det därvid utaf honom gjorda
beslaget af de till bankkontoret i Hör och kamreraren Andersson adresserade
brefven. Med anledning häraf anmodade jag generalpoststyrelsen att
infordra och till mig insända yttrande i ärendet från Thormark äfvensom
däri afgifva eget utlåtande.

Sedermera inkom hit från Enock Nilsson i Sösdala en klagoskrift, däri
han uppgaf, att bland de bref, som Thormark tagit i beslag, befunnit sig
ett af klaganden afsändt, innehållande likvid för en den 6 september 1908
förfallen växel, hvilken i följd af Thormarks förfarande blifvit protesterad.
På grund häraf anhöll klaganden om mitt ingripande, på det att han måtte
af Thormark utfå dels ersättning för honom genom beslaget åsamkade utgifter,
10 kronor, dels skadestånd af 2,000 kronor.

Vid sin klagoskrift hade klaganden fogat dels den ifrågavarande

— 1910 —

växeln jämte protestprotokoll dels ock en af Sydsvenska kreditaktiebolaget
utställd rekambioräkning.

Med skrifvelse den 27 november 1908 öfverlämnade generalpoststyrelsen
den från t. f. postinspektören Thormark infordrade förklaringen,
hvari anfördes följande.

Då postbetjänte, tjänstgörande inom postkupéexpeditionen 52 (Malmö—
Hessleholm), för Thormark anmälde, att emellan Sösdala och Ilör ägde
rum sådan befordran af försändelser, som syntes stridande mot bestämmelserna
i § 1 af allmänna poststadgan, uppdrog Thormark åt postmästaren
i Hör att söka vinna upplysning i saken. Denne, som icke
förmärkt någon obehörig brefbefordran, hade den 7 september 1908 uppgifvit
för Thormark, att vederbörande ledamot i styrelsen för Sydsvenska
kreditaktiebolagets afdelningskontor i Hör förklarat, att han ansåge de befordrade
försändelserna icke vara att hänföra till bref. Samma uppfattning
hade kamreraren vid afdelningskontoret F. Andersson vid Thormarks
besök den 8 september uttalat jämväl beträffande de fyra tillslutna försändelser,
bankens bud nämnda dag forslade från Sösdala och Tjörnarp till Hör och
aflämnade å afdelningskontoret. Då Thormark hade en annan uppfattning,
och då befordringen ägt rum regelbundet hvarje söckendag sedan mera
än ett år tillbaka, enligt Thormarks mening i strid emot bestämmelserna i
§§ 1 och 7 af kungl. kungörelsen den 21 december 1888 beträffande postverkets
rätt i fråga om befordran af bref och brefkort m. m., föreslog
Thormark bankkamreraren, att ärendet skulle underställas generalpoststyrelsens
pröfning med bifogande af försändelserna, därvid Thormark
framhöll, att brefven kunde vara åter om ett par dagar. Thormark hade
den uppfattningen, att kamreraren Andersson samtyckte till Thormarks
förslag. Därest han icke gjort detta, hade lian enligt Thormarks förmenande
helt visst protesterat emot att brefven bilades^ det af Thormark vid
tillfället hållna, af Andersson och bankbudet utan anmärkning godkända
samt af Thormark till generalpoststyrelsen insända protokollet. Att ärendets
hemställande under styrelsens pröfning — enligt Thormarks förmenande
borde försändelserna i orubbadt skick företes för styrelsen, på det
att denna skulle kunna bilda sig ett riktigt omdöme i saken — kunde
vålla växelprotest var tänkbart, men denna omständighet syntes icke få
utgöra hinder, då det vore nödvändigt att få pröfvadt, huruvida postverkets
regale trädts för nära.

Thormarks åtgärd, som icke varit något beslag, hade dikterats af intresse
för det allmännas bästa, då Thormark ansett, att, om förfaringssättet
finge obehindradt fortgå och utveckla sig, den brefbefordran, som läm —

1910 -

nade den största inkomsten i förhållande till omkostnaderna, skulle kunna
frånhändas postverket, åt hvilket sedermera skulle återstå allenast den
mindre lönande, resp. förlustbringande postbefordringen, något som gifvetvis
skulle hämma postverkets utveckling. Icke heller hade Thormark
lämnat afsändarnes intresse å sido, utan genast underrättat dem om förhållandet,
en skriftligen, då han ej kunnat anträffas på annat sätt, samt
de öfriga medelst telefon.

Vid sin förklaring hade Thormark fogat afskrift af en generalpoststyrelsens
skrifvelse af den 27 december 1876, i hvilken åberopats åtskilliga
resolutioner och förordningar rörande postverkets ensamrätt att befordra
bref m. m.

Generalpoststyrelsen anförde i sin förutnämnda skrifvelse af den 27
november 1908, bland annat, att jämlikt kungl. kungörelsen den 21 december
1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af bref
m. m. postverket ägde uteslutande rätt att emot afgift besörja regelbunden
befordran af förseglade eller eljest tillslutna bref. Uppenbart vore,
att sådan enskild bref befordran, som, i likhet med hvad i förevarande fall
ägt rum, anordnats å linje, där postverket underhölle postbefordring, vore
ägnad att undandraga postverket portoinkomst. Frågan, huruvida genom
denna enskilda bretbefordran skett lagstridigt intrång i postverkets genom
åberopade kung], kungörelse bestämda allenarätt, syntes generalpoststyrelsen
vara beroende, på tolkningen af det i kungörelsen förekommande uttrycket
»mot afgift besörja», om nämligen därmed allenast afsåges en af brefafsändare
crlagd befordringsafgift eller om därmed också förstodes en godtgörelse,
som, på sätt i förevarande fall skett, af annan än brefafsändarne
erlagts till den person, som ombesörjt befordringen.

Skulle förstnämnda tolkning vara den riktiga, och den ifrågavarande
enskilda brefbefordringen således vara ett lofligt företag, borde dock vid
bedömande af Thormarks förfarande, att vid insändande till generalpoststyrelsen
af förhörsprotokollet af den 8 september jämväl insända de i
protokollet omnämnda fyra brefven, beaktas hvad Thormark i sitt yttrande
anfört därom, att bankkamreraren Andersson, till hvilken ett af brefven
var adresseradt och hvilken såsom bankens tjänsteman hade att emottaga
de till bankkontoret adresserade öfriga brefven, syntes hafva medgifvit, att
brefven finge af Thormark insändas till generalpoststyrelsen. Äfven borde
bemärkas, att den äldre postlagstiftningen uttryckligen förbjöd äfven
enskild person att vid resa med postlägenhet medföra förseglade bref
m. m., och att öfverträdelse af detta förbud var belagd med straff, oafsedt
huruvida brefven medförts emot eller utan betalning.

Påminnelser blefvo i ärendet afgifna af Enoek Nilsson, och förklarade

— 1910 —

lian sig däri vidhålla sina i klagoskriften framställda yrkanden, då skada
tillskyndats honom genom Thormarks åtgärd att lägga beslag å hans bref
samt öppna och kvarhålla detsamma.

Med anledning af Thormarks uppgift i förklaringen, att bankkamreraren
Andersson skulle lämnat sitt samtycke till Thormarks åtgärd att
omhändertaga de ifrågavarande brefven, aflat jag en skrifvelse till Andersson
med anhållan om hans yttrande härom.

Till svar härå meddelade Andersson, att han vid förhöret, långt ifrån
att lämna sitt samtycke till att Thormark omhändertoge de bref, som det
kvinnliga budet ämnade aflämna i banken, gjorde honom uppmärksam på
nödvändigheten, att brefven genast öppnades i banken; samt att Thormark
■såsom svar härpå endast tillkännagaf, att han skulle sätta sig i förbindelse
med afsändarne.

1 ärendet var ådagalagdt, att sedan för t. f. postinspektören Thormark
anmälts, att bref befordran ombesörjdes af enskilda personer mellan
Sösdala och Tj örnarp samt Sydsvenska kreditaktiebolagets afdelningskontor
i Hör, Thormark den 8 september 1908 infunnit sig i bankkontorets
lokal och där rörande nämnda förhållande anställt förhör med kamreraren
vid kontoret F. Andersson och Gerda Johnsson, hvilken senare varit
den, som hufvudsakligen ombesörjt brefforslingen. Vid förhöret omhändertog
Thormark fyra af Gerda Johnsson nämnde dag medförda, tillslutna
bref, af hvilka ett var adresseradt till kamreraren Andersson och de öfriga
till banken. Brefven hade sedermera af Thormark bilagts det af honom vid
förhöret förda protokollet och oöppnade insändts till generalpoststyrelsen.

Af Enock Nilssons till mig ingifna klagoskrift inhämtades, att bland
de af Thormark beslagtagna brefven befunnits ett af Nilsson afsändt bref,
innehållande likvid för en växel, hvilken till följd af Thormarks åtgärd
blifvit protesterad.

Enligt min mening hade Thormark genom sitt omförmälta förfarande
gjort sig skyldig till tjänstefel, af sådan beskaffenhet att det icke borde
lämnas utan laga beifran.

Äfven om förutnämnda brefforsling skulle anses sta i strid emot bestämmelserna
i kungl. kungörelsen beträffande postverkets rätt i fråga om
befordran af bref och bref kort m. m. den 21 december 1888, hade Thormark
likväl icke ägt befogenhet att vid utredningen af det för honom anmälda
förhållandet gå tillväga på sätt som skett. Såsom postinspektor hade
lian nämligen uppenbarligen icke varit berättigad att taga i lieslag bref»
som befunno sig i enskild persons besittning; och för öfrigt hade det ej

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1910 års Riksdag. 8

tillkommit honom att, såsom i detta fall ägt rum, anställa förhör med
personer, som icke tillhörde postverket. Härom borde han så mycket
mindre hafva sväfvat i okunnighet, som de för postinspektörerna gällande
bestämmelserna noggrannt angåfvo inspektörernas åligganden och dem tillkommande
myndighet, samt dessa bestämmelser därjämte uttryckligen hänvisade
postinspektören att hos Konungens befallningshafvande och andra
offentliga myndigheter begära den handräckning, som för postdistriktsförvaltningens
utöfvande kunde anses af nöden och lagligen kunde af
myndigheterna lämnas.

Thormark hade visserligen i fråga om beslaget af de fyra brefven
velat göra gällande, att kamreraren Andersson, hvilken haft att emottaga
brefven, skulle samtyckt till Thormarks åtgärd att taga brefven i sin besittning.
Häremot stod emellertid kamreraren Anderssons bestämda förklaring,
att han icke lämnat sådant samtycke, utan i stället för Thormark
framhållit nödvändigheten af brefvens omedelbara öppnande.

På grund af hvad sålunda anförts begärde jag hos Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län, att en åklagare måtte förordnas att vid
vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot t. f. postinspektören Thormark
för ifrågavarande tjänstefel. I en angående åtalet utfärdad instruktion
för åklagaren uppdrog jag åt denne att å Thormark yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet. Härvid borde åklagaren tillika, i mån
af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som i målet kunde
komma att emot Thormark framställas, efter det vederbörande målsägare
däri hörts.

I enlighet härmed blef åtal emot t. f. postinspektören Thormark
anställdt vid Fi’Osta häradsrätt. Detta mål, hvari Enock Nilsson anmälde
sig såsom målsägare, blef af häradsrätten afgjordt genom utslag
den 10 maj 1909. Häradsrätten meddelade därvid först utlåtande angående
ett under rättegången framställdt vittnesjäf. I öfrigt yttrade häradsrätten
:

Enär i målet blifvit utredt, att sedan för Thormark i egenskap af
t. f. postinspektor anmälts, att brefbefordran af enskilda personer ombesörjdes
emellan Sösdala och Tjörnarp samt Sydsvenska kreditaktiebolagets
afdelningskontor i Hör, Thormark den 8 september 1908 infunnit sig å
bankkontorets lokal och där anställt förhör rörande nämnda förhållande
med Frans Andersson och Gerda Johnsson, hvilken senare ombesörjt brefforslingen,
och därvid tagit i beslag fyra af Gerda Johnsson medförda, tillslutna
bref, bland hvilka befunnits ett af målsägaren afsändt, innehållande
likvid för en växel, hvilken till följd af Thormarks nämnda åtgärd blifvit
protesterad;

- 1910 -

alltså och då Thormark genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldig
till tjänstefel,

pröfvade häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma
Thormark. som gjort sig förfallen för det han hållit förhör med personer,
som icke tillhört postverket, till böter''150 kronor och för det han tagit i
beslag bref, som befunnit sig i enskild persons besittning, till böter 100
kronor, att i en bot bota 150 kronor, hvarjämte häradsrätten, som lämnade
utan afseende af målsägaren framställdt yrkande om skadestånd för
det att växelprotesten skulle bekantgjorts i vissa tidningar, förpliktade
Thormark att dels godtgöra målsägaren de kostnader, som till följd af
beslaget utaf brefvet med likvid för växeln för honom uppkommit med
fordrade 10 kronor och för inställelsen vid rätten med 50 kronor och dels
återgälda statsverket hvad det utgifvit eller kunde komma att utgifva till
i målet afbörda vittnen för deras inställelse.

Öfver häradsrättens utslag anförde t. f. postinspektören Thormark
besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Genom utslag den 22
november 1909 afgjorde hofrätten målet, därvid hofrätten till en början
förklarade sig godkänna häradsrättens beslut, i jäfsfrågan.

Beträffande själfva målet yttrade hofrätten vidare:

Enär hvad i målet förekommit angående det förhör, Thormark vid
ifrågavarande tillfälle skulle hafva anställt med kamreraren Andersson och
Gerda Johnsson, icke vore af beskaffenhet, att Thormark på grund däraf
kunde anses hafva gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten,

pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af häradsrättens utslag,
så vidt Thormark dömts att för det han hållit berörda förhör bota 50
kronor, befria Thormark från detta ansvar.

Uti häradsrättens utslag i öfrigt fann hofrätten ej skäl göra ändring.
Hofrätten stadgade tillika, att Thormark skulle godtgöra Enock Nilsson
kostnad å målet i hofrätten med 25 kronor jämte lösen för ett exemplar
af hofrättens utslag, 12 kronor.*

* Detta utslag innehåller den mening, som vid målets afgörande uttalades af adjungerade
ledamoten G. Lewin, med hvilken hofrättsrådet S. Bruzelius var ense. Skiljaktiga
meningar uttalades af hofrättens öfriga ledamöter.

Adjungerade ledamoten G. Beskow, hvars mening delades af assessor T. Ljungman,
yttrade sålunda:

»Jag finner ej skäl göra annan ändring i öfverklagade utslaget, än att Thormark,
hvilken genom öfverskridande af sin ämbetsbefogenhet i de af häradsrätten anmärkta
hänseenden gjort sig skyldig till en enda förseelse, dömes att bota allenast 100 kronor.

Det åligger Thormark att godtgöra Nilsson hans kostnad å målet härstädes med
25 kronor jämte utslagslösen.»

— 1910

Med hofrättens utslag har jag, som ansett, att Thormark genom öfverskridande
af sin ämbetsbefogenhet i de af mig anmärkta hänseenden gjort
sig skyldig till en enda förseelse, funnit mig böra åtnöjas. Utslaget har
icke heller af Thormark öfverklanats.

Fel i kungörelse om riksdagsmannaval.

Af handlingarna i ett af Kungl. Maj:t genom utslag den 17 november
1908 afgjordt mål angående val af ledamot i Riksdagens andra kammare
för Norunda och Olands härads valkrets för en tid af tre år, räknadt
från och med den 1 januari 1909, inhämtade jag följande.

1 kungörelse den 23 juni 1908 angående nämnda val angafs detsamma
afse Uppsala läns norra domsaga i stället för omförmälta valkrets. Till
följd af denna felaktighet blef valet, på anförda besvär, af Konungens befallningshafvande
i Uppsala län undanröjdt genom utslag den 14 oktober
1908, hvilket utslag sedermera af Kungl. Maj:t fastställdes genom ofvanberörda
utslag den 17 november 1908.

Med anledning af den felaktiga kungörelsen infordrade jag yttrande
från e. o. notarien Karl Benckert, som på domareämbetets vägnar utfärdat
densamma. I afgifven förklaring anförde Benckert, att kungörelsens
oriktiga affattande berott därpå, att han för tillfället förbisett, att ehuru
valet skulle äga rum inom Uppsala läns norra domsaga, valet rätteligen
icke kunde sägas ske för domsagan i dess helhet utan allenast för en af
dess två valkretsar, fastställda senast genom kungl. kungörelsen den 22
juni 1906. Enligt 18 § riksdagsordningen vore det emellertid enligt
Benckerts förmenande icke den af domhafvanden utfärdade kungörelsens
uppgift att upplysa valmännen om gällande valkretsindelning. Af valprotokollen
framginge äfven, att någon tvekan icke yppats därom, att valet
afsåg riksdagsman för valkretsen, samt att alla afgifna röster tillfallit inom
valkretsen bosatta personer. * I

Slutligen utlät sig assessor A. Strandberg:

»Jag är ense med adjungerade ledamoten Lewin i fråga om åtalet för det Thormark
skulle utan rätt anställt förhör med Frans Andersson och Gerda Johnsson.

Vidkommande målet i öfrigt gör jag ej annan ändring i häradsrättens utslag än att
beloppet af de böter, hvartill Thormark för det honom till last förda beslagtagandet af
bref gjort sig förfallen, af mig bestämmes till allenast 50 kronor.

I fråga om Enock Nilssons anspråk på ersättning för förklaringskostnad instämmer
jag med adjungerade ledamoten Beskow.»

- 1910 —

Under åberopande däraf, att två af högsta domstolens ledamöter vid
målets afgörande uttalat den mening, att kungörelsens affattning icke borde
föranleda valets upphäfvande, hemställde Benckert slutligen, att jag måtte
ffnna ifrågavarande förbiseende, som icke länclt till förvanskande af valresultatet
och helt visst icke komme att upprepas, ej böra föranleda anställande
af åtal.

•Jj? vfc

Då den af e. o. notarien Benckert begångna felaktigheten varit af sådan
beskaffenhet, att den föranledt valets upphäfvande, ansåg jag mig icke
kunna fästa afseende vid den af honom i förklaringen gjorda hemställan.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt att för ifrågavarande
förseelse ställa e. o. notarien Benckert under tilltal inför hofrätten
med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed af advokatfiskalen anställdes, meddelade
hofrätten utslag den 11 maj 1909. Utslaget innehöll, att, enär
Benckert i domareämbetets utöfning förfarit felaktigt i det anmärkta hänseendet,
pröfvade hofrätten rättvist jämlikt In kap. 17 § strafflagen döma
Benckert att bota 25 kronor.

Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Oloflig frånvaro från tjänstgöringsort.

I en till mig insänd klagoskrift anmälde folkskolläraren, organisten
och klockaren Åke A. Ekstam, att kyrkoherden i Fryksände pastorat Johannes
Olsson Spoléne skulle hafva gjort sig skyldig till tjänstefel, därigenom
att han utan erhållen tjänstledighet lämnat pastoratet; och anförde
klaganden härom följande:

Den 3 augusti 1908 erhöll klaganden genom kronobetjaningens försorg
från kyrkoherden Spoléne en skrifvelse, dagtecknad Fryksände i pastorsexpeditionen
den 1 augusti 1908, däri förklaring affordrades med anledning
däraf, att klaganden söndagen den 26 juli 1908 utan att hafva begärt
eller erhållit permission uraktlåtit att infinna sig i Fryksände kyrka
för fullgörande af den honom tillkommande tjänstgöring i egenskap af
klockare och organist. Då klaganden omedelbart efter delfåendet af denna
skrifvelse infann sig å pastorsexpeditionen för att afgifva den äskade förklaringen,
erhöll han där underrättelse, att kyrkoherden redan den 28 juli

— 1910 —

»egifvit sig till Marstrand och att det vore obestämdt, när han skulle
återkomma ^ Kyrkoherden hade således, då han aflat sin förutnämnda skrifV:
S1°, ] Marstrand. Han hade vidare lämnat sin tjänst utan

att härtill hafva erhållit tillstånd och utan att någon varit förordnad till
pastor i hans ställe. Samtidigt som han alfordrade klaganden förklaring
olver orsaken därtill, att klaganden utan permission varit frånvarande vid
gudstjänsten den 26 juli, gjorde han sig följaktligen skyldig till förseelse
al samma natur.

Det hade för öfrigt upprepade gånger händt, att kyrkoherden Spoléne
man att begära tjänstledighet lämnat församlingen och företagit långa resor,
till och med till utrikes ort, hvarigenom flera olägenheter uppstått
tör personer, som halt ärende till församlingens pastor.

Till bevis i saken åberopade klaganden en så lydande skrifvelse från
komministern i församlingen:

»Önnered den 4 aug. 1908. .

Herr organisten Åke Ekstam.

Som svar å eder skrifvelse får jag meddela, att kyrkoherde Spoléne
ej sökt tjänstledighet, hvarför jag ej erhållit förordnande som vice pastor
och således ej har rätt att utfärda något tjänstgöringsbetyg för Eder. Det
ai mig obekant, hvar kyrkoherden vistas, och huru länge han stannar
fiorta. Vid sm afresa bad han mig endast sköta expeditionen.

Högaktningsfullt
Hj. Elin er.»

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat förklaring från kyrkoherden
Spolene, anförde denne hufvudsakligen följande:

Klagomåien bestode i förevitelse!!, att Spoléne den 1 augusti 1908

uppehållit sig i Marstrand, samt att Spoléne skulle hafva lämnat sin tjänst
utan lof. J

Afståndet emellan 1 or sby och Marstrand vore sommartiden en dagsresa
; och Spolene hade för den skull trott sig ej behöfva vederbörandes
tillåtelse för att i^ Marstrand få några bad och en stunds hvila. — Den
_b juli hade Spolene förrättat gudstjänsten i Fryksände kyrka, och söndagen
därefter eller den 2 augusti var det komministerns tur att tjänstgora.
Hvad anginge skötandet af pastorsexpeditionen hade Spoléne härom
vidtalat komministern Till följd häraf uppstod ingen olägenhet med anledning
al Spolenes bortovaro, då komministern vore lika berättigad som
pastor i fråga om de vanliga löpande prästerliga göromålen i kyrkan, på
expeditionen och ute i församlingen.

- 1910 -

Komminister Elmers vägran att utfärda tjänstgöringsbetyg till en folkskollärare
vore visserligen berättigad, men icke endast därför att komministern
ej fått förordnande såsom vice pastor, utan äfven därför att inom
skolrådet funnes vice ordförande, som vid tillfället varit hemma. Klaganden
hade icke heller, såsom han bort, skriftligen begärt tjänstgöringsbetyg.

Spoléne veterligen hade det hittills icke fallit någon präst eller biskop
in att förskaffa sig tjänstledighet för att företaga en resa till stad inom
Sverige eller till Kristiania, Köpenhamn o. s. v., såvida icke bortovaron
gällt en längre tid af veckor.

På grund af hvad Spoléne sålunda anfört, bestred han att hafva gjort
sig skyldig till ämbetsfel, därigenom att han varit i Marstrand den omförm
älda tiden utan tjänstledighet.

1 påminnelser, som klaganden afgifvit med anledning af kyrkoherden
Spolénes förklaring, anförde klaganden bland annat:

Kyrkoherden Spoléne hade i sin förklaring uppgifvit, att han söndagen
den 26 juli förrättat gudstjänsten i Frvksände kyrka och att det varit
komministerns tur att predika påföljande söndag. Men han hade afsiktligt
förtegat, att det varit hans tur att förrätta altartjänst den 2 augusti,
att predika den 9 och att förrätta altartjänst den 16 augusti. Kyrkoherden
lämnade nämligen pastoratet den 28 juli och hemkom först den
20 augusti.

Kyrkoherden ville i sin förklaring göra gällande, att han ej gjort sig
skyldig till ämbetsfel, därigenom att han vistats i Marstrand »den omförmälda
tiden». Då han med detta uttryck syntes vilja låta påskina, att det
vore fråga allenast om dagarna den 1 och den 2 augusti, och då han själf
syntes anse det såsom ämbetsfel, om bortovaron utan tjänstledighet fortfore
flere veckor, borde hållas i minnet, att, då kyrkoherden afgaf sin förklaring,
han varit borta utan tjänstledighet öfver tre veckor.

Om komministern, såsom kyrkoherden angifvit, varit berättigad att
utföra en del af de vanliga löpande prästerliga göromål en, hade han dock
icke kunnat tjänstgöra såsom ordförande i kyrkostämma, i pastoratsstämma,
i det sammansatta kyrko- och skolrådet o. s. v. Det kunde ock under en
tid af tre veckor förekomma omständigheter, som nödvändiggjorde sammankallandet
af kyrko- eller pastoratsstämma.

Beträffande frågan om tjänstgöringsbetyget hade klaganden skriftligen
vändt sig till komminister Elmér. Klaganden hade nämligen ej kunnat
begära betyget af vice ordföranden i skolrådet, då detsamma såsom afseende
klagandens befattningar som skollärare, klockare och organist skulle
afgifvas af sammansatt kyrko- och skolråd, hvilket skulle ledas af ordföranden
i kyrkorådet och däri således lekman ej kunde vara ordförande.

- 1910 -

Med anledning af de .uppgifter, klaganden i sina påminnelser lämnat
om längden af den tid, kyrkoherden Spoléne skulle utan tjänstledighet
hafva varit borta från sitt pastorat, fann jag nödigt infordra förnyadt yttrande
från kyrkoherden.

Kyrkoherden Spoléne rnedgaf däri, att hans bortovaro räckt tre veckor.
Vidare anförde han, att för prästerskapet i pastoratet icke funnes fastställd
någon viss indelning af tjänstgöringen. Regeln vore, att den, som predikade,
ansvarade för hela gudstjänsten, ehuru den, som icke hade predikan,
vanligen biträdde med altartjänsten, och att kyrkoherden och komministern
predikade hvar sin söndag.

Någon olägenhet af kyrkoherdens bortovaro hade icke förekommit.
Jämlikt S § i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 vore komminister utan vidare berättigad att i pastors
frånvaro föra ordet i kyrkostämman, och därest kyrkoråd eller gemensamt
kyrko- och skolråd hade ifrågakommit, hade kyrkoherden jämlikt § 28 i
samma förordning kunnat förordna komministern att däri fora ordet, om
kyrkoherden ej velat resa hem för att själf tjänstgöra.

Klaganden, som afgifvit påminnelser jämväl med anledning af kyrkoherden
Spolénes senare förklaring, anförde därvid, att enligt hans förmenande
de af Spoléne åberopade bestämmelserna i kyrkostämmoförordningen
vore tillämpliga för sådana fall, då kyrkoherde helt hastigt blefvo
sjuk, kallades på sockenbud i sitt pastorat eller dylikt. Däremot kunde
de icke anses berättiga kyrkoherde att utan erhållen tjänstledighet resa
bort från församlingen och stiftet. — Klaganden vidhölle för öfrigt sitt
påstående, att Spoléne flere gånger, utan att hafva erhållit tjänstledighet,
lämnat pastoratet; och klaganden ville särskildt framhålla, att kyrkoherden
icke haft ett ord till bestridande af detta påstående.

* *

Vid pröfning af detta ärende fann jag mig icke kunna lämna kyrkoherden
Spolénes förfarande utan laga beifran.

Det ligger i sakens natur, att en präst icke äger att, på sätt kyrkoherden
Spoléne tillåtit sig, under längre tid afhålla sig från tjänstgöring
och vistas utom sin tjänstgöringsort utan att därtill hafva erhållit vederbörligt
tillstånd.

1 öfverensstämmelse härmed föreskrefs ock i kungl. brefvet den 5
maj 1762, att en prästman icke får resa »utur stiftet, hvarunder han lyder,
med mindre han det i konsistorium anmält och därtill undfått behörigt

— 1910 -

tillstånd, den händelsen allenast undantagen, då någon vore intill ett
annat stift så nära belägen, att till en dit förefallande angelägen resa ej
fordras mer än några få dagars tid.»

Visserligen kan, såsom kyrkoherden Spoléne omförmält, komminister,
utan att hafva erhållit förordnande såsom pastor, utföra en del pastor tillhörande
göromål. Men åtskilliga fall förekomma, då han icke äger dylik
befogenhet; särskildt gäller detta i fråga om utfärdandet af en del bevis,
hvilkas erhållande utan dröjsmål mången gång kan för vederbörande vara
af stor vikt.

Den omständigheten, att ingen direkt olägenhet skulle vållats af kyrkoherden
Spolénes bortovaro, kunde för öfrigt icke fritaga Spoléne från ansvar
för den vårdslöshet eller försummelse i sitt ämbete, hvartill han gjort sig
skyldig genom att utan erhållet tillstånd taga sig ledighet från ämbetets
utöfvande.

Vid fråga om ansvarspäföljden för kyrkoherden Spolénes felaktiga förhållande
syntes mig böra beaktas, att Spoléne, såsom framgick af komministern
Elrnérs ofvan intagna bref till klaganden, icke ens ansett nödigt
att före sin afresa underrätta sin närmaste man om sin vistelseort under
bortresan, eller huru länge denna skulle komma att räcka.

På grund af hvad sålunda anförts ställde jag kyrkoherden Spoléne
under tilltal inför domkapitlet i Karlstad med yrkande, att domkapitlet jämlikt

0 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana
mål den 8 mars 1889 måtte döma honom till det ansvar, som i nämnda
lagrum bestämmes och som domkapitlet funne hans fel förskylla.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 19 maj 1909. Domkapitlet
yttrade däri: Då det uppenbarligen borde anses stridande såväl
mot i ämnet gällande föreskrifter som mot god ordning, att en prästman,
och i all synnerhet en i tjänst varande kyrkoherde, vistas utom sin tjänstgöringsort
under en så lång tid, som i förevarande fall varit händelsen,
utan att därtill hafva erhållit vederbörandes tillstånd och utan att ens
hafva underrättat sin närmaste man om sin vistelseort under bortovaron,
kunde domkapitlet icke undgå att finna kyrkoherden Spoléne hafva genom
sitt ifrågavarande förfarande, äfven om någon direkt skada eller olägenhet
icke skulle kunna uppvisas hafva däraf förorsakats, gjort sig skyldig till
vårdslöshet eller försummelse i sitt ämbete, och pröfvade fördenskull,
jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol

1 sådana mål den 8 mars 1889, rättvist att för hvad Spoléne sålunda låtit
komma si^ till last tilldela honom varning.

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 9

Felaktigt gravationsbevis.

Med anhållan om åtals anställande anmälde Lorenz Molander i Ramsele
i en hit insänd klagoskrift, att häradshöfdingen i Ångermanlands
västra domsaga Teodor Ringenson utfärdat ett felaktigt gravationsbevis
och därigenom tillskyndat klaganden skada. I skriften anförde klaganden
härom följande: Genom köpebref den 5 februari 1908 hade klaganden af
hemmansägaren Per Inge! Fahlén för 1,200 kronor köpt 5/s seland n:r 1
Bofors i Fjällsjö socken af Västernorrlands län. Till detta köp hade klaganden,
som haft för afsikt att å hemmansdelen afverka skog, föranledts
däraf, att enligt ett vid köpet företedt gravationsbevis, hvilket den 12 oktober
1907 utfärdats af häradshöfdingen Ringenson, hemmansdelen ej besvärades
af någon inteckning för afverkningsrätt. Sedan klaganden å
hemmansdelen afverka,t och till flottled framfört 2,071 timmer, hade klaganden
måst afstå från vidare afverkning, enär det kommit i dagen, att
vid hemmansdelen häftade en i 8 seland Bofors n:r 1 den 21 mars 1866
meddelad och den 4 juni 1884 senast förnyad inteckning för rätt till afverkning
af skog under 50 år enligt afhandling den 20 januari 1866,
hvilken rätt numera innehades af Hernösands ångsågsaktiebolag.

För skada och förlust, som tillskyndats klaganden genom det felaktiga
gravationsbeviset, yrkade klaganden att af häradshöfdingen Ringenson utbekomma
ersättning.

Jämte klagoskriften insände klaganden en af två personer till riktigheten
vitsordad afskrift af det ifrågavarande gravationsbeviset. Enligt
hvad detta utvisade, skulle den af klaganden inköpta hemmansdelen besväras
af allenast en inteckning för födorådsförmåner och två penninginteckningar.

Öfver klagomålet hörd medgaf häradshöfdingen Ringenson, att gravationsbeviset
var felaktigt, samt upplyste, att han till ett ombud för klaganden
förklarat sig villig att ersätta den förlust, som för klaganden uppkommit
genom att han köpt hemmanet i förlitande på gravationsbevisets
riktighet.

Någon uppgörelse mellan häradshöfdingen Ringenson och klaganden
hade emellertid icke kommit till stånd. Skälen härtill torde hafva varit
flera och olikartade. Häradshöfdingen å sin sida sökte göra gällande, att
klaganden och hans fångesman varit i ond tro, genom att de haft eller
bort hafva kännedom om den uteglömda inteckningen. Klaganden åter
bestred detta samt fordrade ersättning med 5,985 kronor 50 öre. 1 detta

— 1910 -

belopp ingingo såsom poster exempelvis kostnad för utdrifning af timmer,
som klaganden låtit afverka å den inköpta hemmansdelen, 827 kronor 24
öre, vite för underlåtenhet att fullgöra en åtagen virkesleverans 1,840
kronor 40 öre samt beräknad men uteblifven vinst på hemmansköpet minst
850 kronor. Sedan klaganden blifvit försatt i konkurs, fullföljdes hans
ersättningsanspråk af sysslomännen i konkursen.

Af handlingarna i ärendet framgick således, att häradshöfdingen Ringenson
förfarit felaktigt vid utfärdande af det ifrågavarande gravationsbeviset,
i det att han underlåtit att i beviset upptaga den inteckning, som
den 21 mars 1866 meddelats och den 4 juni 1884 senast förnyats i 8
seland n:r 1 Bofors — hvaraf den utaf Fahlén till klaganden försålda
fastigheten utgjorde en del — för rätt till afverkning af därå växande
skog. Osannolikt syntes icke vara, att köparen af hemmansdelen tillskyndats
förlust genom det felaktiga gravationsbeviset. Då emellertid ett
fastställande af denna förlust erfordrade utredning vid domstol, fann jag
mig föranlåten att förordna om åtal mot Ringenson för hvad han i förevarande
hänseende låtit komma sig till last.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt att för omförmälta
ämbetsfel ställa häradshöfdingen Ringenson under tilltal inför
hofrätten, därvid advokatfiskalen borde å Ringenson yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet samt därjämte, i mån af befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som, efter det vederbörande rättsägande
lämnats tillfälle att yttra sig i målet, kunde komma att af dem framställas.

Innan ännu någon åtgärd i anledning af berörda uppdrag blifvit af
advokatfiskalen vidtagen, inkommo emellertid klaganden och sysslomännen
i hans konkurs till mig med en skrift, däri de förklarade sig till alla
delar återkalla den anmälan, som legat till grund för ifrågavarande åtal.
I anledning häraf blef åtalet af mig inställdt.

— 1910 —

Oriktig dom i ett växelmål.

1 en hit ingifven klagoskrift påkallade Erik Lundins juridiska byrå
min ämbetsåtgärd med anledning af ett utaf rådstufvurätten i Västerås
den 30 november 1908 meddeladt beslut i ett växelmål.

Af handlingarna i ärendet framgick, att klaganden till nämnde dag
erhållit stämning å Th. Hedström i Västerås på grund af en ansökning,
däri klaganden yrkat bland annat, att Hedström måtte förpliktas att till
klaganden utgifva 191 kronor 87 öre enligt växel och rekambioräkning.
Vid målets handläggning lät svaranden sig icke af höra. Från kärandesidan
ingafs till rätten den till grund för krafvet åberopade växeln, hvilken
med hvad därå fanns tecknadt hade följande lydelse:

»Stockholm den 15 september 1908. Kronor 185: 50.

Två (2) månader å dato behagade Ni emot denna Sola Växel betala
till oss själfva eller ordres kronor etthundraåttiofem & 50 öre som i
räkning för — — varor.

Th. Hedström. R. C. Nordström & C:o

Västerås Nygård n:o 10. Th. Sterner.

Betalbar i Riksbanken i Västerås.

(Tvärsöfver) Accepteras.

Th. Hedström.

(A baksidan) Betala Bankaktiebolaget Stockholm—Öfre Norrland eller
order. Värde bekommet.

R. C. Nordström & C:o.

Th. Sterner.

O(0fverkorsadt endossement).

Är 1908 den 18 nov. blef denna växel protesterad i Västerås för
uteblifven betalning, betygar

Ex officio
J. W. Ödman

Notarius publious.

öfverlåtes på herrar R. C. Nordström & C:o utan retur eller ansvar.

Bankaktiebolaget Stockholm-Öfre Norrland.

C. Ekman. S. Kullman.

öfverlåtes för inkasso på Erik Lundins juridiska byrå eller order.

R. C. Nordström & C:o.»

- 1910 —

Sedan målet från kärandesidan öfverlämnats till rättens pröfning, under
yrkande att detsamma måtte tredskovis afgöras, meddelade rådstufvurätten
beslut i målet och yttrade däri:

Som den af R. C. Nordström & C:o å omstämda växel tecknade öfverlåtelse
»för inkasso» icke kunde anses medföra befogenhet för käranden
att vid domstol anhängiggöra talan mot svaranden Hedström i målet eller
att uppdraga åt annan person att sådan talan utföra, funne rådstufvurätten
käromålet icke kunna till pröfning upptagas.

I klagoskriften anförde klaganden, att rådstufvurättens beslut syntes
icke stå i öfverensstämmelse med bestämmelserna i 16 § växellagen. Ehuru
klaganden föredrogo att uttaga ny stämning till rådstufvurätten framför
att till hofrätten fullfölja talan mot beslutet, hade klaganden dock velat
underställa- rådstufvurättens förfarande mitt bepröfvande för vidtagande af
de åtgärder, till hvilka detsamma kunde anses böra föranleda. Skulle skäl
förefinnas för anställande af åtal, förbehölle sig klaganden att i sammanhang
därmed få yrka ersättning för sina å det afvisade växelmålet häfda
kostnader.

I anledning af klagoskriften infordrade jag förklaring från rådstufvurätten
i Västerås, och blef dylik afgifven af borgmästaren John Otto
Karlsson samt rådmännen Johan Wilhelm Ödman och Ernst Victor Åsberg,
h vilka deltagit i öfverläggning till beslutet och därför voro ansvariga.

I förklaringen anfördes, att enligt Kungl. Maj:ts domar den 11 april
1892 och den 11 augusti 1896 hade å fordringsbevis tecknade öfverlåtelser
på innehafvare!! till inkasso förklarats icke kunna medföra befogenhet att
vid domstol anhängiggöra och utföra talan. I enlighet härmed meddelade
rådstufvurätten sitt beslut. Om stadgandet i 16 § växellagen, att öfverlåtelse
af växel till inkassering medför rätt att »utsöka och uppbära växelsumman»
borde tolkas så, att ett öfverlåtande af växel till inkasso medförde
rätt att vid domstol anhängiggöra talan om växelsummans m. m.
utdömande till betalning, torde dock i vanligt juridiskt språkbruk förefinnas
en bestämd skillnad emellan orden »utsöka» oeh »vid domstol anhängiggöra
talan». På grund häraf hemställde förklarandena, att klagandens
anmälan icke måtte föranleda till åtal mot dem.

Klaganden inkom i ärendet med påminnelser, därvid han anförde
följande:

Da de Kungl. Maj:ts domar, som af förklarandena åberopats, afsåge
mål, i hvilka kärandetalan grundade sig å vanlig räkning, kunde de icke
vara vägledande för ett förfarande i växelmål, i all synnerhet som växellagen
i 16 § stadgade, hvilken befogenhet en å växel tecknad öfverlåtelse
för inkasso medför. Förklarandenas uttalande, att det i juridiskt språkbruk

— 1910 —

förefunnes en bestämd skillnad emellan »utsöka» och »vid domstol anhängiggöra
talan», förtjänade icke heller afseende såsom försvar, sedan
genom lag fastslagits, att bestämmelserna i 12 § utsökningslagen icke äga
tillämpning å växel, hvarigenom utsökning af en växelfordran i annan
form än genom stämning vore utesluten. Klaganden vidhölle därför sin
uppfattning, att rådstufvurättens förfarande vore ett fel, som borde beifras.

Den i ärendet åberopade 16 § växellagen är af följande lydelse:

»öfverlåtelse, som innehåller blott en fullmakt eller ett uppdrag ’till
inkassering’ eller dylikt (procura-indossament), medföre icke äganderätt till
växeln, utan vare sysslomannen endast behörig att vidtaga erforderliga
åtgärder till växelrättens bevarande samt att utsöka och uppbära växelsumman,
så ock att, därest det icke blifvit uttryckligen i öfverlåtelsen förbjudet,
öfverlåta växeln genom nytt procura-indossament.»

Bestämmelserna i denna paragraf angifva skiljaktigheterna mellan ett
egentligt indossament och ett procura-indossament. Det senare medför
icke äganderätt till växeln och icke befogenhet att öfverlåta densamma
med äganderätt. Men i öfrigt har procura-indossatarien samma befogenhet
i afseende å växeln som den, hvilken fått sig växeln öfverlåten genom ett
egentligt indossament. Han äger sålunda att i eget namn vidtaga alla
åtgärder, som äro erforderliga för växelrättens bevarande och växelsummans
utkräfvande, följaktligen ock att, om så finnes nödigt, vid domstol
anhängiggöra talan för växelsummans utfående.

Det af rådstufvurätten i Västerås meddelade beslutet, enligt hvilket
rådstufvurätten förklarat klaganden icke vara befogad att på grund af den
å ifrågavarande växel tecknade öfverlåtelse för inkasso anhängiggöra talan
vid domstol, var alltså felaktigt; och då förklarandena syntes i sin förklaring
vidhålla, att den af dem i beslutet uttalade uppfattningen skulle vara med
en riktig lagtillämpning öfverensstämmande, fann jag mig icke kunna
underlåta att förordna om åtal mot dem.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att för ifrågavarande
tjänstefel ställa borgmästaren Karlsson samt rådmännen ödman
och Åsberg under tilltal inför hofrätten med yrkande om ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskal, i mån af
befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet
hörd, kunde komma att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet härmed anställdes af advokatfiskalen, med -

1910 -

delade hofrätt en efter föregången skriftväxling utslag den 24 maj 1909.
Hofrätten yttrade däri: Enär rådstufvarättens beslut den 30 november
1908 vore i anmärkta afseendet stridande mot stadgandena uti § 16 cväxellagen,
samt borgmästaren Karlsson och rådmännen Ödman och Åsberg
vore för beslutet ansvariga, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
lagligt döma en hvar af dem att för tjänstefel bota 15 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit Jag-a kraft.

O o

Oriktigt förfarande vid landtmäteriförrättning.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde hemmansägaren Lars Erik
Ersson i Brunsnäs, att kommissionslandtmätaren Carl Berner, som efter
behörigt förordnande den 28 oktober 1908 verkställt ägostyckning å klaganden
tillhöriga 7mantal n:r 17 litt. S Guldsmedshyttan i Lindes socken,
i protokollet öfver förrättningen angifvit densamma hafva ägt rum den 28
augusti 1908. Därjämte anförde klaganden, att Berner, ehuru klaganden
icke erhållit del af handlingarna rörande förrättningen, insändt desamma
till ordföranden i Lindes domsagas ägodelningsrätt, hvilken genom beslut
den 22 januari 1909 fastställt ägostyckningen. Klaganden hade till följd af
Berners omförmälda förfarande beröfvats tillfälle att öfverklaga förrättningen.

Jämte klagoskriften inlämnade klaganden i afskrift utdrag af protokoll,
hållet hos ordföranden i Lindes domsagas ägodelningsrätt den 22 januari 1909.

Af detta protokollsutdrag framgick, att kommissionslandtmätaren Berner
till ägodelningsrättens ordförande för pröfning och fastställelse insändt
karta och handlingar angående af honom den 28 augusti 1908 verkställd
ägostyckning å 1/i mantal n:r 17 litt. S Guldsmedshyttan i Lindes socken;
att fastigheten, som ägdes af Lars Erik Ersson i Brunsnäs, styckats i fyra
lotter; samt att då besvär icke blifvit anförda öfver förrättningen och af
handlingarna icke framginge annat än att förrättningen vore lagligen
verkställd, ägodelningsrättens ordförande funnit skäligt fastställa förrättningen
till framtida efterrättelse.

Sedan jag med anledning af klagoskriften infordrat yttrande från
kommissionslandtmätaren Berner, anförde denne i afgifven förklaring
följande:

Den 14 februari 1908 hade Berner af Konungens befallningshafvande
i Örebro län förordnats att förrätta dels hemmansklyfning å 5/ic mantal
n:r 13 litt. Å och dels ägostyckning å 1fi mantal n:r 17 litt. S, allt i

— 1910 —

Guldsmedshytte by. Hemmansklyfningen började den 15 juni, och uppgaf
därvid klaganden, att han vore ägare af 7ig mantal n:r 13. Denna uppgift
var felaktig, emedan klaganden till hemmansägaren Lars Ersson i Skogaberg
af sitt ägande ''/,i; mantal n:r 13 försålt Vra mantal, hvilket köparen
lagfarit. Berner hade ej tillfälle fortsätta hemmansklyfningen före den
tid i oktober, då ägostyckningen i fråga företogs till behandling. Vid
ägostyckningen utröntes, att den del af ägostyckningsområdet, som å
kartan öfver ägostyckningen betecknats med litt. Sd, innehades af Lars
Ersson i Skogaberg. Såväl denne som klaganden uppgåfvo, att de vore
medvetna om att en förväxling af hemmansnumren skett vid köpets alslutande
på det sätt, att Lars Ersson köpt och, såsom förut nämnts, erhållit
lagfart å V128 mantal n:r 13, ehuru köpet afsett den del af ]/t mantal n:r
17, som vid ägostyckningen betecknats med litt. Sd och åsatts äfvenledes
l/128 mantal. Denna felaktighet önskade såväl klaganden som köparen, Lars
Ersson, få rättad samt anmodade Berner att upprätta nödig byteshandling,
då ägostyckningen blifvit afslutad. För att hastigare få felaktigheten i
lagfarten för Lars Ersson rättad, framkom tanken — om från Berner eller
klaganden erinrade sig Berner icke med visshet — att datera ägostyckningen
å annan tidigare dag än den, dä förrättningen handlades. Genom
denna i formellt hänseende oriktiga datering skulle vinnas, dels att Lars
Ersson tidigare kunde erhålla riktiga åtkomsthandlingar, och dels att klagandens
förutnämnda, vid hemmansklyfningen lämnade uppgift blefve
med sanna förhållandet öfverensstämmande, och att alltså med hemmansklyfningens
vidare handläggning ej behöfde anstå för utredning af det
eljest i viss mån hastiga äganderättsförhållandet emellan klaganden och
Lars Ersson. Häraf framginge, att Berner ej hade att emotse någon egen
fördel af den oriktiga dateringen af ägostyckningshandlingarna, utan att
Berner verkställde densamma för att bereda klaganden fördelen af att få
sitt rättsförhållande till Lars Ersson i Skogaberg ordnadt på ett snabbare
sätt, dock utan att klagandens egna intressen därigenom skulle komma
att i någon mån lida.

Sedan ägostyckningen afslutats, sändes afskrift af handlingarna till
klaganden, hvilken dock ej utlöste dem från posten förr än mot slutet af
december, efter det desamma en gång återgått till Berner såsom outlösta.
Under förra hälften af januari 1909 insände Berner till ägo styckningen hörande
karta och handlingar till ägodelningsrättens ordförande med anhållan
om fastställelse.

För att utröna, om Berner i någon mån förfarit oriktigt vid ägostyckningens
handläggning, så att areal eller gränser för hemmanslotterna
och styckningsområdet i sin helhet möjligen kunde vara felaktigt angifna

— 1910 —

å ägostyckningskartan och i därtill hörande handlingar, hade Berner ånyo
uträknat arealen å hvarje hemmanslott samt jämfört kartan såväl med den
vid förrättningen företedda bvkartan som äfven med motsvarande kartor
i länets landtmäterikontor och generallandtmäterikontoret. Vid denna
undersökning hade ej någon felaktighet i berörda hänsende kunnat af
Berner utrönas, hvarför Berner härutinnan ej på något sätt skadat klagandens
intressen.

Slutligen hemställde Berner, att då han genom klandrade åtgärden
allenast afsett att gagna ej egna utan klagandens intressen, klagomålen
icke måtte föranleda till åtal mot honom.

Vid sin förklaring hade Berner fogat afskrift af dels »protokoll vid
ägostyckning å 1/i mantal n:r 17 litt. S "uti Guldsmedshytte by af Lindes
socken», dels utdrag af protokoll vid hemmansklyfning å 3/IC mantal litt. Å
uti Guldsmedshytte by.

Det först nämnda protokollet angaf, att ägostyckningen skulle ägt
rum den 28 augusti 1908; och förekom å detsamma, likaledes i afskrift,
ett af klaganden undertecknadt, den 28 augusti 1908 dateradt erkännande,
att han nämnda dag i afskrift emottagit alla de handlingar, som upprättats
vid ägostyckningen.

I påminnelser, som klaganden inlämnade med anledning af kommissionslandtmätaren
Berners förklaring, vidhöll klaganden, att han till följd
åt den oriktiga dateringen förhindrats att öfverklaga ägostyckningsförrättningen.
Då protokollet öfver förrättningen kom honom tillhanda, hade
ägostyckningen redan blifvit fastställd. Skal att öfverklaga förrättningen
hade, anförde klaganden vidare, för honom förelegat, enär förste landtmätaren
i Örebro län vid uträkning af inägornas och skogsmarkens areal
å 74 mantal n:r 17 Guldsmedshyttan kommit till ett annat resultat än
det Berners uträkning lämnat.

Vid pröfning af detta ärende ansåg jag mig icke böra vidtaga någon
ytterligare åtgärd med anledning af klagandens obestyrkta påstående, att
handlingarna rörande den ifrågavarande ägostyckningen icke skulle hafva
tillhandahållits honom i föreskrifven ordning.

Däremot fann jag mig icke kunna underlåta att beifra kommissionslandtmäfaren
Berners åtgärd att i protokollet vid ägostyckningen uppgifva,
att förrättningen ägt rum den 28 augusti 1908, ehuru den i själfva verket
försiggått den 28 oktober 1908.

Visserligen hade i ärendet icke förekommit något, som kunde anses

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1910 års Riksdag. 10

motsäga Berners uppgift, att den oriktiga dateringen företagits i syfte att
gagna klagandens intresse men icke för att bereda Berner någon fördel.
Hans tillvägagående hade emellertid ådagalagt bristande ansvarskänsla vid
tjänsteutöfningen; och det syntes vara af vikt, att icke den uppfattningen
vunne insteg, att ett dylikt tillvägagångssätt, som lätt kunde leda till
kränkning af enskildes rätt, finge opåtaldt äga rum.

Jag anhöll fördenskull hos Konungens befallningshafvande i Örebro
län, att en åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig domstol anhängiggöra
och utföra åtal mot kommissionslandtinätaren Berner för hans åtgörande
i förevarande hänseende. I en för åklagaren utfärdad instruktion
uppdrog jag åt åklagaren att i målet yrka ansvar å Berner efter lag och
sakens beskaffenhet äfvensom att, i mån af befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot kommissionslandtmätaren Berner
anställdt vid Lindes häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 17
juli 1909. Häradsrätten yttrade däri:

Enär Berner genom sin åtgärd att i protokollet öfver ifrågavarande
ägostyckningsförrättning uppgifva, att förrättningen ägt rum den 28 augusti
1908, ehuru den verkställts först den 28 oktober samma år, finge anses
hafva visat oförstånd vid utöfningen af sin tjänst, pröfvade häradsrätten
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist falla Berner att för hvad han
sålunda låtit komma sig till last höta 25 kronor, hvarjämte Berner förpliktades
att med 35 kronor ersätta åklagarens kostnader i målet.

Vidkommande af Lars Erik Ersson i egenskap af målsägare förd
talan om ersättning, så enär Lars Erik Ersson icke visat, i hvad mån han
genom Berners anmärkta förfarande lidit skada, funne häradsrätten det
emot Berner framställda ersättningsanspråket icke kunna bifallas, men
pröfvade häradsrätten rättvist förplikta Berner att såsom godtgörelse för
de besvär och kostnader, Lars Erik Ersson haft för bevakande af sin talan
såväl hos justitieombudsmannen som vid häradsrätten, till Lars Erik Ersson
utgifva skäliga ansedda 50 kronor; och skulle Berner därjämte ersätta
Lars Erik Ersson hvad denne visade sig hafva erlagt för lösen af och
stämpel å häradsrättens protokoll och utslag.

Lars Erik Erssons yrkande, att den å ifrågavarande ägostyckningsförrättning
meddelade fastställelsen måtte upphäfvas och förrättningen
förklaras ogill, fann häradsrätten icke kunna i denna ordning till pröfning
upptagas.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1910 —

Otillbörligt yttrande af kyrkoherde.

I ett till mig insändt urklipp ur tidningen »Göteborgsposten» för den
2 februari 1909 förekom under rubriken »Besynnerlig; församlingsvård»
en artikel rörande kyrkoherden Herman Wallentins förhållande i tjänsten,
innehållande, bland annat, följande.

Den 10 december 1908 förrättades af häradsskrifvaren i Marks fögderi
med biträde af kyrkoherden Wallentin mantalsskrifning i Surteby sockens
kommunalrum i Björketorps fattiggård. Under förrättningens gång infann
sig en svensk-amerikan vid namn Holmström, hvilken dels velat för egen
del hafva rättadt ett mantalsskrifningsfel dels uppträdde såsom ombud för
en annan person, en änka. Holmström kom tillstädes just som skrifningen
för Surteby socken, hvilken änkan tillhörde, närmade sig sitt slut. Han
gick fram till bordet, där kyrkoherden Wallentin satt, och framförde sitt
ärende. Kyrkoherden afbröt honom och förklarade snäsigt, att saken vore
ordnad. Holmström frågade då: »huru vet ni det», samt vände sig till
häradsskrifvaren. Till det yttersta uppbragt öfver Holmströms enligt
kyrkoherdens mening vanvördiga beteende slog nu kyrkoherden knytnäfven
i bordet och utfor i tillvitelser mot Holmström. Häradsskrifvaren hade
förut ej lagt märke till kontroversen emellan Holmström och kyrkoherden,
och då nu den sistnämnde brusade upp på sätt nämnts, antog han, att Holmström
varit ohöflig emot kyrkoherden, och aflägsnade fördenskull Holmström
ur rummet. Då häradsskrifvaren kommit med Holmström till dörröppningen,
röt kyrkoherden: »gif honom en spark i ändan». Uppträdet
väckte det pinsammaste uppseende bland de församlade kommunalmännen,
och indignationen emot kyrkoherden var allmän och enhällig.

Någon tid efter ofvannämnda mantalsskrifning hade kyrkoherden vid
ett tillfälle, då val af kyrkorådsledamöter skulle företagas, ånyo brusat
upp och förklarat, att personer, som ej passade på gudstjänsterna, vore
föga lämpliga att inväljas i kyrkorådet. Äfven därvid skulle kyrkoherden
hafva slagit knytnäfvarne i bordet och ställt till uppträde.

I september 1908 skulle en hemmansägare begrafvas, och liktåget kom
i behörig tid före gudstjänstens början. Man väntade emellertid en lång
stund förgäfves, att kyrkoherden skulle komma för att förrätta jordfästningen.
Först strax före gudstjänstens början anlände bud att jordfästningen
komme att äga rum efter gudstjänsten. De sörjande begåfvo sig

- 1910 -

in i kyrkan och ordnade sig, sedan gudstjänsten afslutats, ånyo omkring
kistan för att föra den till grafven. Man fick emellertid äfven denna gång
vänta förgäfves på kyrkoherden, och liktåget stod både länge och väl afvaktande,
medan den ena regnskuren efter den andra genomblötte processionen.
Till slut måste man uppsöka kyrkoherden, och anträffades han
i sitt ett stycke från kyrkan belägna hem, där han var sysselsatt med att
dricka kaffe.

Sommaren 1908 förrättade kyrkoherden en annan begrafning å Surteby
kyrkogård. Då jordfästningen ägt rum, upptäckte han bland de omkring
grafven stående begrafningsgästerna en arbetare, som under arbete hos
kyrkoherden fått någon förskottsbetalning, men upphört med arbetet utan
att återbära det lämnade förskottet. Utan att akta på tillfällets helgd
höjde kyrkoherden sin käpp emot arbetaren och bröt ut i en straffpredikan
emot honom. De öfriga begrafningsgästerna, särskildt de kvinnliga, blefvo
så förskräckta, att de afiägsnade si? utan att vå^a läsrga ned den medförda
blomstergärden i grafven.

I anledning af de anmärkningar mot kyrkoherden Wallentin, som tidningsartikeln
innehöll, infordrade jag yttrande från honom. I afgifven
förklaring anförde Wallentin, bland annat:

1 början af den i tidningsartikeln omnämnda mantalsskrifningen hade
kyrkoherden varit utsatt för ett synnerligen påfluget och oförskämdt bemötande
af ett sockenombud, som i anledning däraf erhållit en skarp tillrättavisning
af kyrkoherden. Denna händelse hade i tidningsartikeln sammanblandats
och hoprörts med hvad som förekommit i fråga om Holmström.
Hvad denne angingc förhölle sig saken på följande sätt. Då häradsskrifvaren
satt inbegripen i en diskussion med kommunalombuden från Surteby,
kom Holmström fram till kyrkoherden med en hviskande förfrågan rörande
ett mantalsskrifningsärende. Erinrande sig den sak frågan gällde, svarade
kyrkoherden tyst och fogligt Holmström, att saken redan vore ordnad. Då
Holmström ej ville låta sig härmed nöja, sökte kyrkoherden blifva honom
kvitt med orden: -det kommer att visa sig på nästa debetsedel». I anledning
häraf röt Holmström snäsigt och vresigt: »det begriper ni inte».
Dessa ohöfliga ord väckte häradsskrifvarens uppmärksamhet, och då Holmström
jämväl efteråt uppförde sig på ett opassande sätt, fattade häradsskrifvaren
honom i armén och ledde ut honom. Kyrkoherden lät härvid
i hastigheten undslippa sig orden: »ja, gif honom en spark i ändan».
Detta förhastade yttrande kunde af en utanför stående lätt anses såsom
föga på sin plats, men då man toge i betraktande, huru retsamt och
hindrande det vore att vid en tjänsteförrättning, där tiden vore knappt
tillmätt, blifva besvärad och afbruten på ett hänsynslöst och retsamt sätt,

- 1910 -

skulle händelsen äfven på afstånd te sig i fördelaktigare dager och hvad
som å förrättningsmännens sida passerat blifva ansedt såsom både förklarligt
och ursäktligt. Kyrkoherden hade icke uppträdt snäsigt emot Holmström,
men vidginge, att han behandlat honom kort; ej heller hade någon
uppbrusning å kyrkoherdens sida förekommit. Han hade icke såsom i
tidningsartikeln uppgåfves slagit knytnäfven i bordet.

I afseende å det i tidningsartikeln omnämnda tillfälle, då val af
kyrkorådsledamöter skulle hafva ägt rum, bestrede kyrkoherden, att tidningens
uppgifter vore riktiga; och kunde kyrkoherden lätteligen få samtliga
de vid ifrågavarande tillfälle närvarande att instämma i detta bestridande
utom möjligen dem, som därvid varit föremål för en särskild
admonition från kyrkoherden såsom ordförande. Anledningen till denna
admonition var den, att till den strax efter allmänna gudstjänsten i kyrkan
den 15 december pålysta kyrkostämman, i sammanhang med hvilken ett
viktigt kyrkorådssammanträde skulle äga rum, infunnit sig två ledamöter
i kyrko- och skolrådet, hvilka först då anländt till kyrkan och således
icke öfvervarit gudstjänsten. Af denna orsak hade kyrkoherden såsom
kyrkorådets ordförande velat före förhandlingarnas början begagna
tillfället att sin plikt likmätigt erinra samtliga kyrkorådsledamöter, hurusom
det ålåge dem att framför andra församlingsmedlemmar föregå med
ett godt exempel genom att icke, såsom ofta skedde, försumma församlingens
gemensamma gudstjänster. Att denna befogade påminnelse gjordes
med största lugn och själfbehärskning, kunde öfriga kyrkorådsledamöter
och äfven många andra närvarande intyga.

Historien om begrafningen i september 1908 vore äfven förvrängd
och sanningslös. Härmed förhölle sig i verkligheten på följande sätt:
Liktåget hade visserligen framkommit till kyrkogården före gudstjänstens
början, men då det hela morgonen och i synnerhet vid den tid jordfästningen
skulle äga rum regnade, sände kyrkoherden af medömkan om begrafningsgästerna
bud till dem att begifva sig in i kyrkan för att få skydd för
regnet, samt lät meddela dem, att han uppskjutit jordfästningen till efter
gudstjänsten i hopp att regnet då — såsom ock blef fallet — skulle hafva
upphöi-t. Efter den egentliga gudstjänstens afslutande skyndade sig deltagarne
i likprocessionen, antagligen på en otillåten genväg, fram till
grafven, men togo icke med i beräkningen att kyrkoherden ännu hade
åtskilligt att göra i kyrkan, såsom med kungörelsers uppläsande och påskrifvande.
Kyrkoherden begagnade för öfrigt icke samma väg till grafven
som begrafningsgästerna, utan gick först in i prästgården, där han lade
ifrån sig de saker, han ej behöfde föra med sig till grafven, och där han
hämtade sin egen kappa och handbok. Från prästgården hade han att

- 1910 -

tillryggalägga en icke obetydlig vägsträcka till kyrkogården. Af dessa
orsaker fick liktåget vänta vid grafven ungefär 15 ä 20 minuter. Om
kyrkoherden vid sitt besök i hemmet inmundigade en kopp kaffe — hvilket
han nu icke med säkerhet kunde erinra sig — så tog denna välbehöfliga
rekreation blott några få minuter.

Med den andra i tidningsartikeln omnämnda begrafningen förhölle
sig sålunda: Efter jordfästningen kallade kyrkoherden den omskrifne arbetaren
afsides ifrån de vid grafven stående och förehöll honom i tysthet,
hurusom en af honom några dagar förut lämnad uppgift angående en hans
skuld till kyrkoherden vore oriktig. Arbetaren var då nog oförsynt att
med hög röst utropa: »nu ljuger kyrkoherden». Denna djärfva beskyllning
framkallade från kyrkoherdens sida det svaret: »du borde blygas för
att vilja göra din lärare till lögnare»; hvarvid kyrkoherden, lyftande käppen,
vände honom ryggen och gick. Det öfriga som i artikeln yttrades om
de kvinnliga begrafningsgästernas förskräckelse o. s. v. vore endast ett
illvilligt försök att förklena kyrkoherden.

Den förklaring, kyrkoherden Wallentin afgifvit, syntes mig icke tillfredsställande
beträffande någon af ofvan omförmälta, mot hans förhållande
i tjänsten framställda anmärkningar. Jag fann mig dock icke böra
vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af de anmärkningar, som
afsågo kyrkorådssammanträdet den 15 september 1908 samt de båda begrafningarna.
Däremot kunde jag icke lämna utan laga beifran hans förhållande
vid förutnämnda mantalsskrifningsförrättning, vid hvilken han
jämlikt 7 § i förordningen angående mantalsskrifning varit å ämbetets
vägnar närvarande. Hans beteende vid denna förrättning var att anse
såsom i högsta grad oskickligt och vittnade om en betänklig brist på aktning
för det ämbete han beklädde.

Jag ställde fördenskull kyrkoherden Wallentin under tilltal inför domkapitlet
i Göteborgs stift jämlikt lagen om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, med yrkande att

O 7 J

domkapitlet, för hvad jag i omförmälta hänseende lagt kyrkoherden till
last, måtte döma honom till det straff, som i nämnda lag stadgades och
domkapitlet funne hans fel förskylla.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 15 september 1909.
Domkapitlet yttrade däri, att enär kyrkoherden Wallentin vid ifrågavarande
förrättning betett sig på ett hans ämbete ovärdigt sätt och därigenom

— 1910 —

visat oskicklighet i ämbetet, pröfvade domkapitlet lagligt, jämlikt § 5 i
nyssnämnda lag, att döma Wallentin till varning. *

Öfver domkapitlets utslag har kyrkoherden Wallentin anfört klagomål
genom besvär hos Göta hofrätt. Dessa besvär äro på hofrättens pröfning
beroende.

Obehörig vräkning.

I en till mig ingifven skrift anförde O. Olsson, Petr. Grundin, N.
G. Olsson, J. Eriksson och E. J. Eriksson följande:

Sedan konflikt utbrutit emellan Uddeholms aktiebolag och de vid
bolagets kraftstationsanläggning vid Forshult anställda arbetare, infann
sig den 4 april 1908 kl. emellan 3 och 4 e. m. extra länsmannen A.
Broberg, åtföljd af två fjärdingsman, samtliga i full uniform, i en af
klagandena och andra bolagets arbetare bebodd barack samt meddelade,
efter det han tillsagt arbetarne att. samla sig omkring honom, att han
af bolaget erhållit uppdrag att utrymma arbetarebostäderna. Han uppmanade
därjämte klagandena och de öfriga arbetarne att bära ut sina
tillhörigheter. Då arbetarne härtill invände, att de ej erhållit vederbörlig
anmaning att afflytta och på grund häraf ej kunnat anskaffa annat logi,
samt att de ej vore villiga att under då pågående regn flytta ut sina
saker, tillsade Broberg fjärdingsmannen att börja »kasta ut».

Emellertid utfördes ej vräkningen omedelbart, och sedan ett antal
personer tillströmmat, förklarade Broberg, att arbetarne skulle få hafva
sina tillhörigheter kvar i bostaden, om de själfva afiägsnade sig. Härtill
genmälte likväl arbetarne, att om de själfva skulle af hysas, de måste
hafva sina tillhörigheter med sig.

Sedan Broberg ånyo omkring kl. 5,30 e. m. upprepat sin fråga,
om arbetarne vore villiga att aflägsna sig, därest de finge hafva sina

* En ledamot af domkapitlet var skiljaktig från beslutet och yttrade:

»Jag anser visserligen, att det yttrande, för hvilket kyrkoherde Wallentin blifvit
ställd under åtal, är under alla förhållanden klandervärdt, men då af handlingarna i
ärendet synes framgå, att den person, i sammanhang med hvars utvisning yttrandet blifvit
fälldt, visat Wallentin uppenbar ohöflighet, synes detta äfvensom hvad Wallentin i öfrigt
anfört vara en förmildrande omständighet, hvarför domkapitlet ej synes mig blott på grund af
detta yttrande böra vidtaga en så kraftig åtgärd som den att döma AVallentin till varning
för oskicklighet i ämbetet. Däremot anser jag det ej olämpligt, att med anledning af
åtalet stiftets biskop personligen fäster Wallentins uppmärksamhet på vikten af att vid
handläggande af ämbetsärenden iakttaga större varsamhet i sina yttranden.»

- 1910 —

saker kvar, men arbetarne vidhållit sitt svar, började Broberg med hjälp
af fjärdingsmannen utföra sakerna, hvilket arbete var afslutadt omkring
kl. 6,20 e. m.

Broberg hade vid tillfället uppgifvit sig handla på uppdrag af »bolagsdisponenterna»,
men tillagt, att, om handlingen vore olaglig, han själf
skulle bära ansvaret.

Enligt hvad klagandena inhämtat, hade intill den 16 april 1908 till
Konungens befallningshafvande i Värmlands län ej från bolaget inkommit
någon ansökan om vräkning af arbetarne vid Forshult. Någon anmaning
att afflytta hade de icke heller erhållit.

Då Brobergs förfarande stode i uppenbar strid med lagens bestämmelser
och Broberg därigenom visat synnerligt oförstånd och oskicklighet
i sin tjänst, hade klagandena ansett sig böra anmäla saken till mig med
hemställan, att jag måtte vidtaga de åtgärder, som kunde anses erforderliga.

I förklaring, som extra länsmannen Broberg afgifvit med anledning
af klagoskriften, anförde han hufvudsakligen:

Af Konungens befallningshafvande i Värmlands län hade Broberg förordnats
att öfva tillsyn i ordningshänseende vid den af bolaget utförda
kraftstationsanläggningen vid Forshultsforsen i Norra Råda socken. Vid
nämnda anläggnings påbörjande under år 1907 uppfördes i närheten af
densamma en provisorisk byggnad, barack, som skulle hafva till ändamål
att hysa sådana lösa arbetare, som vid ankomsten till arbetsplatsen antingen
ännu icke hunnit anskaffa bostad eller som möjligen af någon anledning
kunde komma att förvägras logi hos ortsbefolkningen. Baracken
anlitades äfven, såsom afsedt var, tills bolaget den 20 mars 1908 afslutade
byggnadsarbetet. Vid arbetets upphörande förväntade bolaget, att baracken
skulle utrymmas; och en stor del af de inneboende torde äfven nästan
omedelbart hafva begifvit sig därifrån. Men då ännu den 4 april densamma
togs i anspråk af personer, som säkerligen åtminstone till en del
icke ens arbetat vid bygget, samt bränsle för barackens uppvärmning utan
ersättning togs från bolaget, ansåg sig bolaget böra anmoda Broberg att
i . ordningens intresse stänga byggnaden. På de förfrågningar Broberg
gjorde såväl hos bolaget som arbetsbefälet förnekades, att något hyresaftal
träffats rörande byggnadens användande.

Sedan Broberg infunnit sig vid baracken samt omtalat anledningen
till sin därvaro och bolagets beslut att stänga baracken, erinrade Broberg
de innevarande att, därest de ej kunde visa någon laglig rätt att kvarbo,
de naturligtvis icke hade annat att göra än att hörsamma bolagets vilja samt
förfoga sig därifrån. En af de innevarande, klaganden O. Olsson, gen —

1910 —

malle härtill, att de icke kunde åberopa annan rätt till kvarstannande än löftet
härom af en icke namngifven person i Krylbo. Broberg förklarade då
för dem, att detta löfte icke hade någon betydelse framför bolagets beslut,
samt uppmanade samtliga innevarande att medtaga sina tillhörigheter och
lugnt lämna baracken. Då emellertid uppmaningen icke hörsammades,
delgaf Broberg arbetarne, att han ansåge sig skyldig föra ut såväl dem
själfva som i baracken befintlig lösegendom. Brobergs frågor om de innevarandes
namn och hemvist besvarades af somliga, hvaremot andra vägrade
lämna de äskade uppgifterna, ett förhållande som Broberg ansåg gifva
ytterligare stöd för den af bolaget begärda polisåtgärden.

Innan någon vidare åtgärd vidtogs, lämnades på arbetarnes begäran
dem tillfälle att sätta sig i förbindelse med en person, med hvilken de
önskade rådgöra. Då likväl en väntan på två timmar icke ledde till något
resultat, och de innevarande fortfarande vägrade att godvilligt aflägsna
sig, tillsade Broberg de båda honom åtföljande polismännen att flytta ut,
ej »kasta ut», en del lösegendom. Broberg afbröt emellertid ganska snart
utrymmandet och rådde de innevarande, att om de droge polisåtgärdens
befogenhet i tvifvelsmål och på den grund vägrade hörsamma Brobergs
tillsägelser, de borde, då Broberg under alla förhållanden stode fast vid
sitt beslut att verkställa den begärda stängningen, lugnt aflägsna sig ur
baracken, som af Broberg skulle låsas igen. Nycklarna skulle därefter
lämnas i förvar hos en på platsen boende byggmästare, hos hvilken de
skulle finnas tillgängliga för dem, som önskade afhämta sina tillhörigheter.
Hos Konungens befallningshafvande kunde sedermera rättelse vinnas, om
Brobergs åtgärd vore olaglig. Äfven detta anbud förkastades, hvarför den
påbörjade utrymningen fortsattes och afslutades. Brobergs uppmaning
därefter till de innevarande att aflägsna sig hörsammades, och dörrarne
tillstängdes.

Klagandena hade icke, fortsatte Broberg, visat laglig rätt att kvarbo
i baracken. Till stängning af densamma hade därför ej heller erfordrats
sådan handräckning, som omförmäles i 158 § utsökningslagen — en handräckning
som för öfrigt i detta fall varit otänkbar, enär bolaget icke ens

O G 7 O

ägde kännedom om namnen å flertalet utaf de inneboende — utan hade
stängningen kunnat, på sätt som skett, verkställas genom en af omständigheterna
påkallad vanlig polisåtgärd.

Till stöd för sina uppgifter åberopade Broberg två förklaringen bilagda
intyg. Det ena intyget var afgifvet för Uddeholms aktiebolag och

O J c!> Jo O O

innehöll:

att den af Broberg verkställda stängningen af ifrågavarande, bolaget
tillhöriga barack skett på bolagets anmodan, enär bolaget icke funnit med

Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1910 års Riksdag. 11

ordningens intresse förenligt, att, efter det byggnadsarbetet redan den 20
mars fått afstanna, baracken skulle göras till något tillhåll för hvilken
som helst af för bolaget okända individer;

samt att något hyresaftal angående baracken aldrig förefunnits, utan
hade denna, i likhet med alla dylika provisoriska bostäder, varit afsedd
att endast tillfälligtvis användas af de lösa arbetare vid bygget, som icke
erhållit inackordering hos befolkningen däromkring.

Det andra intyget, som var afgifvet af en ingenjör och tre byggmästare,
i deras egenskap af arbetsbefäl vid kraftstationsanläggningen, innehöll:

att intygsgifvarne aldrig träffat något som helst hyresaftal rörande
den vid bygget befintliga arbetsbaracken, utan hade denna varit afsedd
endast att tjäna såsom tillfällig bostad för sådana lösa arbetare vid bygget,
som icke kunnat bereda sig bekvämare bostadsförhållanden hos ortsbefolkningen
eller af en eller annan anledning möjligen icke kunnat erhålla
bättre logi;

samt att kontant hyresersättning för barackens begagnande naturligtvis
aldrig kommit i fråga, och ej heller hade den tillfälliga vistelsen därstädes
beräknats såsom någon naturaförmån, enär timpenningen varit lika
för hvarje särskild klass, oafsedt huruvida den enskilde arbetaren logerat
i baracken eller annorstädes.

I afgifna påminnelser erinrade klagandena, att Broberg i allt väsentligt
vitsordat riktigheten af klagandenas påståenden. Broberg hade icke
till stöd för sin »i ordningens intresse vidtagna polisåtgärd» gittat påstå,
att några oordningar förekommit vid baracken. Ej heller kunde Broberg
bestrida, att samtliga arbetare vid tillfället uppfört sig synnerligen lugnt
och besinningsfullt, utan att af den upprörande behandlingen låta förleda
sig till hot eller våldsamt motstånd. Nämnda förhållande vore så mycket
mera anmärkningsvärdt som Broberg ej allenast låtit utföra olika slag af
lös egendom, utan äfven låtit lägga hand på omkring ett tiotal af de innevarande
personerna, hvilka, utan att göra våldsamt motstånd, utföstes i
det rådande regnet.

Klagandena bestrede, att andra personer (»lösa arbetare») än de,
hvilka för sitt arbete vid Forshults kraftstationsanläggning erhållit bostad
på bolagets mark, varit inhysta i den omnämnda baracken. I allt fall
hörde klagandena till ifrågavarande arbetare. Men hade klagandena sålunda
fått bostad åt sig upplåten, ägde klagandena där kvarsitta med en
tills vidare gifven rätt, hvarifrån de ej kunnat utan Konungens befallningshafvandes
åtgärd lagligen skiljas. Saken ställde sig för öfrigt på samma
sätt, äfven om klagandena innehaft bostaden i fråga utan någon rätt alls.
Endast i det fall att ett olaga vistande komme under reglerna för hem -

- 1910 —

fridsbrott, finge rätt ägare själf eller hans behöriga ombud eller, efter
ägarens angifvelse, ortens polismyndighet upphäfva intrånget. Äfven med
den uppfattning, Broberg visat sig äga af gällande lag och sin egen myndighet,
torde han dock svårligen vilja göra gällande, att klagandenas
uppehåll i den till klagandena upplåtna baracken utgjort hemfridsbrott,
eller att hans ingripande i klagandenas hemfrid skett för att skydda bolagets.

Klagandena vidhölle, att Broberg genom det anmälda förfarandet gjort
sig skyldig till groft oförstånd och oskicklighet i sin tjänst, därvid uppträdandet
i dubbelställningen såsom polismyndighet och enskildt ombud
borde betraktas såsom en synnerligen försvårande omständighet. Därjämte
syntes Brobergs förbrytelse innefatta brott dels emot 10 kap. 20 § strafflagen,
dels äfven emot 15 kap. 22 § samma lag.

Slutligen anhöllo klagandena, att i händelse af åtal mot Broberg dem
måtte lämnas tillfälle att framställa de skadestånds- och andra ersättningsyrkanden,
till hvilka de kunde finna sig berättigade. I

I ärendet var sålunda upplyst, att extra länsmannen Broberg den 4
april 1908 från ifrågavarande barack afhyst klagandena och öfriga där
inneboende, utan att genom vederbörlig myndighets beslut förordnats om
deras afflyttning eller vräkning. Broberg hade i sin förklaring icke ens
påstått, att klagandena skulle utan rätt hafva kommit i besittning af sin
bostad i baracken. Hvad han till försvar för sin åtgärd gent emot klagandena
anfört förtjänade därför icke afseende.

Då Broberg genom sitt förfarande gjort sig skyldig till förseelse i
tjänsten af sådan beskaffenhet, att den icke borde lämnas utan laga beifran,
hemställde jag i en till Konungens befallningshafvande i Värmlands
län aflåten ämbetsskrifvelse, att en åklagare måtte förordnas att anställa
åtal mot Broberg för ifrågavarande tjänstefel.

I en för åklagaren utfärdad instruktion för åtalets utförande uppdrog
jag åt åklagaren att vid vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot
Broberg för hvad han i anmärkta hänseendet låtit komma sig till last.
Åklagaren borde därvid å Broberg yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
samt tillika, i mån af befogenhet, biträda de yrkanden om ersättning,
som klagandena, i målet hörda, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal emot Broberg anställdt vid Älfdals härads

— 1910 —

nedre tingslags häradsrätt. Under målets handläggning uppträdde klagandena
0. Olsson, N. G. Olsson, J. Eriksson och E. J. Eriksson såsom
målsägare samt framställde i sådan egenskap anspråk på ersättning dels
för skador å kläder och bohag och dels för inställelse i målet. Häradsrätten,
som meddelade utslag i målet den 6 november 1909, yttrade
därvid:

Häradsrätten funne i målet vara utrönt, att extra länsmannen Broberg
den 4 april 1908 från en Uddeholms aktiebolag tillhörig barack vid Forshult
afhyst där varande arbetare, hvilka haft baracken sig till bostad upplåten,
utan att öfverexekutor förordnat om deras afflytande eller vräkning.

Som förordnande i sådant afseende lagligen varit erforderligt, funne
häradsrätten, enligt 10 kap. 20 § strafflagen, jämförd med 25 kap. 17 §
samma lag, skäligt döma Broberg att, för hvad han sålunda låtit komma
sig till last, bota 25 kronor, samt förpliktade honom ersätta dels t. f.
åklagaren med fordrade 49 kronor, och dels en hvar af målsägarne O.
Olsson, N. G. Olsson, J. Eriksson och E. J. Eriksson för förstörda kläder
och bohag med skäligt ansedt belopp, 15 kronor, samt för inställelse vid
rätten med 21 kronor till hvardera af O. Olsson och N. G. Olsson och
med 10 kronor till hvardera af J. Eriksson och E. J. Eriksson.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Otillbörligt yttrande af ledamot i krigsrätt.

I en till mig insänd klagoskrift anförde e. o. notarien Povel Grönvall,
att då han den 24 mars 1909 inför stationskrigsrätten i Karlskrona
varit rättegångsbiträde åt för förskingring tilltalade flaggmaskinisten C. IL
Dahlström, hade auditören vid flottans station i Karlskrona B. de Maré
såsom ledamot i krigsrätten uppträdt emot klaganden på ett ärekränkande
sätt. Klaganden anhöll, att jag på grund häraf måtte ställa auditören de
Maré under åtal.

Af de vid klagoskriften fogade utdrag af stationskrigsrättens protokoll i
målet emot Dahlström framgick, att sedan åklagaren hemställt, att Dahlström
måtte förklaras häktad, klaganden anfört, bland annat, att krigsrätten ej
vore behörig att förordna om häktning, och till stöd för denna mening
åberopat 59 § i förordningen om krigsdomstolar in. m., samt att auditören

— 1910 -

de Maré i anledning häraf tillfrågat klaganden, om han verkligen vore så
enfaldig, att han trodde, att domstolen ej hade häktningsrätt.

Detta yttrande lade klaganden i sin klagoskrift de Maré till last.

Sedan jag lämnat auditören de Maré tillfälle att yttra sig öfver klagomålet,
vitsordade han i afgifven förklaring, att han till klaganden fällt
nämnda yttrande, och anförde han vidare hufvudsakligen följande.

Med den till klaganden ställda frågan kunde de Maré icke anses hafva
öfverträdt sin yttranderätt såsom domare. Då uppenbart vore, att krigsrätten
ägt häktningsrätt, måste klagandens ifrågasättande häraf tillskrifvas
antingen — hvilket de Maré dock ansåge sig ej hafva skäl att antaga -—
en hög grad af fräckhet i afsikt att söka dupera domstolen eller så höggradigt
oförstånd, att benämningen enfald ej gärna kunde anses för stark
utan snarare väl mild. Med hänsyn till stadgandet i 15 kap. 2 § rättegångsbalken,
att rättegångsombuden skola vara, bland annat, förståndiga,
hade de Maré därför varit i sin fulla rätt ej mindre att skarpt tillrättavisa
klaganden för ådagalagdt groft oförstånd än äfven att gifva honom
en allvarlig varning att, därest han fortfarande ville uppträda såsom ombud
inför stationskrigsrätten, icke vidare ådagalägga liknande okunnighet
om processrättens elementära regler. I stället för att tilldela klaganden
en dylik tillrättavisning och varning, hade de Maré inskränkt sig till att
framställa omförmälta fråga, emedan han trott, att den möjlighet förelåge,
att han missuppfattat klagandens påstående.

Till bemötande af hvad auditören de Maré i förklaringen anfört inkom
klaganden med påminnelser. Däri angaf klaganden närmare de skäl,
som föranledt honom att yrka afslag å det af åklagaren i målet emot
Dahlström framställda häktningsyrkandet. Klaganden framhöll därvid,
bland annat, att, då Dahlström varit uppbördsman, målet bort afgöras af
kammarrätten, samt att kammarrätten hvarken förordnat om åtal eller
begärt rannsakning.

Vidare anförde klaganden, att de Marés klandrade beteende varit särdeles
sårande för klaganden samt väckt allmän förargelse, och förmälte sig
klaganden vidhålla sitt yrkande om åtal.

Den af auditören de Maré uttalade uppfattningen, att en domare
skulle vara berättigad att förfara på sätt han i förevarande fall gjort kunde
jag icke godkänna. Visserligen har en domare befogenhet och skyldighet
att tillse, att domstolens värdighet upprätthålles och att vid densamma
god ordning iakttages, men därvid får han ingalunda låta undfalla sig
yttranden, som äro för parter eller deras ombud sårande och nedsättande.

Ehuru auditören de Maré enligt min uppfattning handlat otillbörligt

- 1910 -

i förhållande till klaganden, ansåg jag dock, att jag tills vidare kunde
låta bero vid hvad i ärendet förekommit, i förhoppning att de Maré för
framtiden icke skulle låta komma sig till last ett sådant förfarande som
det emot honom i förevarande ärende anmärkta. Härom lämnade jag i
skrifvelse af den 23 augusti 1909 de Maré underrättelse.

Emellertid anförde auditören de Maré i en senare hit inkommen skrift,
att han ej kunde lämna min nyssnämnda skrifvelse obesvarad, enär han
icke kunde uppfylla den af mig i skrifvelsen uttalade förhoppningen om
att de Maré för framtiden i liknande fall ej skulle uppträda på samma
sätt som han gjort i nu förevarande.

Till stöd härför utvecklade de Maré i sin skrift åtskilliga skäl, som i
hufvudsak innehöllo,

att de Maré ansåge sig icke hafva handlat otillbörligt emot klaganden,
utan ville vidhålla den ståndpunkt, han i sin förklaring uttalat;

att den anmärkta frågan till klaganden ingalunda tillkommit, efter
det klaganden antydt sin afsikt att vilja göra någon slags invändning om
forum, utan hade framställts efter ett direkt påstående från klagandens
sida, att krigsrätt öfverhufvud ej hade häktningsrätt;

att de Marés principiella ståndpunkt i förevarande fråga fortfarande
vore den, att då domstolen hade skyldighet tillse, att rättegångsombuden
äro förståndiga, det vore en domares icke blott rättighet utan skyldighet
att, då ett ombud komme med dumma eller enfaldiga påståenden, påvisa
detta för ombudet;

samt att justitieombudsmannen saknade befogenhet att utfärda »ukaser»,
som domare skulle hafva skyldighet att följa.

Slutligen förklarade sig de Maré med anledning af hvad han i sin
skrift anfört vilja instämma i klagandens begäran om åtals anställande,
detta på det att vederbörlig domstol måtte afgöra, huruvida de Maré förfarit
felaktigt eller ej.

Uppenbart är, att en domare under inga förhållanden äger rättighet
att okväda eller missfirma parter, ombud eller rättegångsbiträden. Så
hade emellertid skett i förevarande fall; och hvad de Maré anfört angående
de föreliggande omständigheterna förtjänade därför icke minsta
afseende.

Att jag, med utgångspunkt från att det anmärkta otillbörliga yttrandet
fällts af förhastande, velat fästa de Marés uppmärksamhet på det

— 1910 -

uppenbart lagstridiga i hans förfarande, fann jag icke utan en märklig
brist på urskillning kunna betecknas såsom en af justitieombudsmannen
utfärdad »ukas», den där gjorde anspråk på att vara en för domare förbindande
föreskrift.

På grund af hvad jag anfört uppdrog jag åt krigsfiskalen att inför
krigshofrätten anställa åtal mot auditören de Maré, för hvad han i förevarande
hänseende låtit komma sig till last. I det blifvande åtalet borde
krigsfiskalen å de Maré yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, och
syntes mig vid straffets utmätande för ifrågavarande förseelse böra tagas
i betraktande, att förseelsen, i olikhet med hvad jag ansett mig kunna
antaga, icke torde hafva tillkommit af förhastande, utan af den° felande
äfven vid närmare eftertanke enständigt försvarats. Af ett visst intresse
fann jag jämväl vara, att de Maré, såsom af handlingarna framgick, i
särskilda fall dömts till ansvar för af honom inför råtta begångna ärekränkningsbrott.
Sålunda hade hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom utslag
den 12 oktober 1908 dömt de Maré att för vittnens missfirmande
inför rätta bota 75 kronor. Och genom utslag den 6 augusti 1909 hade
rådstufvurätten i Karlskrona dömt de Maré att för ärekränkning emot
klaganden bota 50 kronor. Sistnämnda utslag hade af hofrätten öfver
Skåne och Blekinge fastställts den 20 september 1909.

Tillika borde krigsfiskalen, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

I enlighet härmed anställde krigsfiskalen åtal mot auditören de Maré
inför krigshofrätten, som i sammanhang därmed behandlade ett af Grönvall
hos krigshofrätten framställdt yrkande om ansvar å de Maré för hans
förhållande vid ifrågavarande tillfälle.

Efter slutad skriftväxling meddelade krigshofrätten utslag i målet den
6'' november 1909. Krigshofrätten yttrade däri, att som auditören de Maré
vid omförmälta tillfälle i anmärkta hänseendet visat oförstånd i domareämbetets
utöfning, funne krigshofrätten skäligt, jämlikt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen, att döma auditören de Maré att därför bota 25
kronor.

Med krigshofrättens utslag har jag ansett mig kunna åtnöjas. Emellertid
har auditören de Maré sökt ändring i utslaget genom besvär hos Kungl.
Maj:t, på hvars pröfning målet alltså är beroende.

1910 -

Fråga om obehörig vägran att förrätta jordfästning.

I en nti tidningen Dagens Nyheter för den 8 juli 1909 intagen artikel
med rubrik »Pinsamma uppträden vid en begrafning» uppgafs, att
kyrkoherden i Tossene församling Charles Gustavus Barclay vägrat jordfästa
ett lik, emedan grofarbetarne och stenhuggeriarbetarne på platsen
infunnit sig vid grafven med florbehängda fackföreningsstandar.

I artikeln anfördes vidare: Deltagarna i begrafningsprocessionen fingo
först vänta länge vid grafven, innan kyrkoherden kom tillstädes. Då han
slutligen anlände och tick se fackföreningsstandaren, blef han ursinnig och
befallde i vredgad ton, att de skulle borttagas. Om så icke skedde, ämnade
han ej förrätta jordfästningen, då dylika »radikalismens tecken» vore
olämpliga vid en så högtidlig akt som en begrafning. En af den ailidnes
vänner framhöll i anledning häraf för kyrkoherden det olämpliga i att
drifva politik vid en begrafning, och samtidigt meddelades kyrkoherden,
att man ämnade låta fanorna stå kvar. Med ett vredgadt »adjö» begaf sig
emellertid kyrkoherden, hälft i språngmarsch, från stället utan att hafva
fullgjort sina åligganden. För att få jordfästningen förrättad måste man
därefter, sedan man förgäfves vändt sig till komministern i en närbelägen
församling, anmoda en i Hunnebostrand bosatt präst. Dessförinnan hade
dock kyrkoherden Barclay erinrats om sin plikt, därvid kyrkoherden medgifvit,
att han gjort sig skyldig till tjänstefel, men tillagt, att han ämnade
taga konsekvenserna af sitt handlingssätt, i händelse han ställdes till
ansvar.

I anledning af tidningsartikelns innehåll infordrade jag yttrande från
kyrkoherden Barclay, hvilken i afgifven förklaring anförde hufvudsakligen
följande.

Kyrkoherden hade på utsatt tid infunnit sig vid begrafningsplatsen.
När han kom fram till grafven, bad han att de röda fanorna måtte borttagas,
innan jordfästningen började. Då han emellertid möttes af ett
bestämdt nej, sade han farväl och aflägsnade sig.

Jordfästningsritualen innehölle genom de ord, som därvid läsas och
sjungas, ett kraftigt framhäfvande af den kristna tron: det kristna hoppet
om ett lif efter detta samt om uppståndelsen på den yttersta dagen.
Allt detta förnekades af socialismen samt vore till och med föremål för
socialisternas fräcka hånande och begabbande, medan deras åskådning och
deras sträfvanden alltigenom hvilade på den krassaste materialism och

— 1910 -

åsyftade det nuvarande kristliga och nationellt borgerliga samhällets fullständiga
omstörtning.

För en dylik åskådning och dylika sträfvanden vore den röda fanan
en fullt afsiktlig och medveten symbol. Användandet af sådana fanor vid
en begrafning måste därför på en kyrkans tjänare verka så upprörande,
att han måste känna sig oförmögen att på ett stilla, uppbyggligt och
andaktsväckande sätt förrätta denna heliga handling.

Kyrkoherdens egen kristliga öfvertygelse och besvurna ämbetsplikt att
fridsamt men fast häfda kristlig tro och kyrklig ordning bjödo honom
med samvetets makt att verkställa ifrågavarande kyrkliga förrättning endast
under villkor, att den nämnda symbolen flyttades undan från den poserande
plats, man gifvit den, och att, då hans vänliga framställning härom
besvarades afvisande, aflägsna sig från grafven. Därmed hade han naturligtvis
icke vägrat jordfästningens förrättande öfver hufvud, utan blott velat
göra ett kraftigt inlägg emot socialismens oförsynt despotiska försök att
trampa kyrkans åskådning och kyrklig ordning under fotterna.

Med rätta hade man förbjudit att uti rent profana demonstrationståg
utveckla fanor med inskriptionen: »Ned med tronen, altaret och penningpåsen».
Det torde emellertid icke kunna förnekas, att sagda inskription
blott utgjorde den i ord tydligt uttalade innebörden af socialismens symbol.
En gifven konsekvens af nämnda förbud syntes böra blifva ett lika bestämdt
förbud för den röda fanans utvecklande inom kyrkorna och kyrkogårdarnes
områden. Utfärdandet af ett dylikt förbud syntes vara den enda
åtgärd, hvartill kyrkoherdens handlingssätt vid ifrågavarande tillfälle borde
föranleda.

Slutligen hemställde kyrkoherden, att tidningsartikelns innehåll icke
måtte från min sida föranleda någon vidare åtgärd emot honom.

-JK

Kyrkoherden Barclay hade sålunda medgifvit, att han, på sätt i tidningsartikeln
omförmälts, vägrat förrätta jordfästningen i fråga. I ärendet
var icke af någon omständighet styrkt, att deltagarne i begrafningen gjort
sig skyldiga till förargelseväckande beteende och därigenom gifvit kyrkoherden
anledning att för tillfället undandraga sig jordfästningens förrättande.
Kyrkoherden hade icke heller i öfrigt angifvit något giltigt skäl
för sin vägran. Af hans yttrande i ärendet framgick i stället, att han
varit medveten därom, att den af honom uppgifna orsaken till hans förfarande
saknat stöd af lag''.

Genom sitt handlingssätt hade han gjort sig skyldig till ämbetsfel af
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till W10 års Riksdag. 12

sådan beskaffenhet att det icke kunde af mig lämnas utan laga beifran.
Jag ställde honom därför, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, under åtal
inför domkapitlet i Göteborgs stift med yrkande att domkapitlet måtte
döma honom till det straff, som i nämnda lagrum är stadgadt och domkapitlet
funne hans fel förskylla.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 10 november 1909,
därvid domkapitlet utlät sig: Enär kyrkoherden Barclay icke öfverhufvud
vägrat att förrätta jordfästningen i fråga, utan endast velat hafva den uppskjuten,
tills man aflägsnat de röda fanor, som medlemmar af ett par
fackföreningar placerat vid grafven, och i hvilka han på grund af inom
dessa föreningar fällda, af honom kända offentliga uttalanden måste se en
symbol af en kristendomsfientlig riktning, samt Barclay måste anses berättigad
att på det vigda område, där han befann sig, vidtaga de ordningsåtgärder,
som syntes honom lämpliga för att äfven i yttre afseende
häfda den kristliga tro, om hvilken han skulle vittna vid den heliga akten,
funne domkapitlet Barclay, som handlat i enlighet med hvad han ansett
sin ämbets- och samvetsplikt fordra, icke kunna till ansvar fällas. *

* Till detta utslag bidrogo med sina röster stiftets biskop, hvars votum blef afgörande
för utslagets affattning, samt fyra domkapitlets ledamöter, hvilka sistnämnde, om än med
något afvikande motivering, voro ense om att frikänna kyrkoherden Barclay från ansvar i målet.

Två ledamöter instämde sålunda med biskopen men förenade sig för egen del om
följande anförande: »Då § 4 i lagen af den 25 maj 1894 angående jordfästning afser den
tillåtelse, som af pastorsämbetet måste lämnas, innan jordfästningen öfverhufvud må äga
rum, och sådan tillåtelse i föreliggande fall ej vägrats, kan ej kyrkoherde Barclay anses
ha brutit emot detta stadgande. Då vidare vid hvarje kyrklig akt det måste anses tillkomma
den tjänstförrättande och ej de öfriga, som bevista densamma, att pröfva, hvad som kan
vara störande och ej öfverensstämmande med aktens värdighet och religiösa innebörd,
synas mig de, som vid ifrågavarande tillfälle medfört socialistiska föreningsfanor •— att
det varit andra fanor, har ej ens blifvit påstådt — ha bort rätta sig efter pastors tillsägelse
att borttaga dem, hvaröfver de i behörig ordning kunnat anföra klagomål. Skulden
för det uppskof med jordfästningen, som ägt rum, synes mig därför väsentligen böra tillskrifvas
dem, som ej efterkommit den nämnda ordningsföreskriften, och ej läggas den
tjänstförrättande till last. Hvad beskaffenheten af denna ordningsföreskrift för öfrigt beträffar,
så synes mig kyrkoherde Barclay ha i sin skrifvelse till justitieombudsmannen anfört
sådana grunder, att, äfven om man anser, att dylika föreningstecken som de nämnda
i en statskyrka måste tolereras, det dock måste medgifvas, att han ej handlat af oförstånd
eller härsklystnad utan pröfvat sin åtgärd efter bästa förstånd och samvete, och då han
därvid ej brutit emot någon af Riksdag och kyrkomöte stiftad lag, som kunnat tjäna som
efterrättelse i dylikt fall, kan jag ej anse, att han gjort sig skyldig till ämbetsfel af den
art, att han därför bör dömas till varning enligt den af justitieombudsmannen åberopade 5:te
paragrafen i lag om straff för ämbetsbrott af präst, utan frikänner honom från allt ansvar.»

En ledamot yttrade, att då han vore tveksam därom, huruvida kyrkoherden Barclay

— 1910 -

Med domkapitlets utslag ansåg jag mig icke böra åtnöjas. Ät advokatfiskal
vid Göta hofrätt uppdrog jag därför att hos hofrätten anföra

vid ifrågavarande jordfästningstillfälle på något sätt förfarit olagligt, ansåge denne ledamot
sig ej heller kunna ådöma Barclay något ansvar.

Vidare anförde en ledamot: »Enär det måste åligga en tjänstförrättande prästman att
tillse, att hvad som skulle verka störande vid de kyrkliga handlingarnas utförande måtte
i möjligaste mån förekommas, och kyrkoherden Barclay således icke öfverskred sin befogenhet,
då han, som med den närmare kännedom, han äger om de särskilda förhållandena
i sina församlingar, ansåg sig hafva skäl att befara, att närvaron af de ifrågavarande fanorna
vid en jordfästningsakt skulle på förenämnda sätt inverka, förklarade sig skola förrätta
jordfästningen endast för så vidt fanorna vid tillfället aflägsnades; så ogillar jag det
emot honom med anledning af denna hans åtgärd väckta åtalet.»

Från den mening, domkapitlets utslag innehåller, voro två af domkapitlets i målets
afgörande deltagande ledamöter skiljaktiga i sak. En ledamot yttrade sålunda:

»Ehuru man torde böra tillerkänna en tjänstförrättande prästman en rätt vidsträckt
befogenhet, då det gäller att förebygga eller aflägsna hvad som synes honom strida mot
god kyrklig ordning och störa egen eller andras andakt, finner jag dock kyrkoherden
Barclays handlingssätt i föreliggande fall dels oriktigt såsom saknande stöd af lag och dels
farligt med hänsyn till de konsekvenser, som därur kunna uppstå, därest det lämnas obeifradt.
Härtill kommer, att de fackföreningsfanor, som kyrkoherden Barclay ville ha aflägsnade
från kyrkogårdeD, icke utan vidare behöfva fattas som symboler af de socialdemokratiska
teorierna; att dylika fanor opåtalt fått och få användas vid jordfästningar
inom andra delar af stiftet, t. ex. Göteborg; att deras förekomst vid dylika tillfällen säkerligen
i regel icke bör anses innebära något slags demonstration utan snarare utgöra en
hyllning åt den aflidne; och att slutligen under alla omständigheter tidpunkten och platsen
synes vara mycket olämpligt valda för agitation och propaganda af hvad slag det vara
månde. Åskådningar, hvilka af en prästman anses innebära religiösa eller moraliska vådor,
har han naturligtvis icke blott rätt utan äfven skyldighet att efter bästa förstånd och samvete
bekämpa, men det bör då ske med iakttagande af fullt värdiga former, om hvilkas
lagliga befogenhet intet tvifvel kan råda.

På grund af hvad sålunda anförts pröfvar jag rättvist att jämlikt § 5 i lagen om
straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål af den 8 mars 1889
döma Barclay till varning för visadt oförstånd i utöfningen af sitt ämbete.»

Slutligen anförde en ledamot:

»Då grofarbetarnes och stenhnggeriarbetarnes fackföreningar i Tossene, lika väl som
hvarje annan af staten tillåten förening, varit berättigade att enligt öflig sed vid en begrafning
låta sig företrädas af sina fanor, föreningarnas emblem;

och då det icke visats, att dessa fanor vid det ifrågavarande begrafningstillfället medförts
i annat syfte än att hedra den aflidnes minne;

samt då, så vidt af handlingarna i målet framgår, icke för öfrigt något förekommit,
som varit ägnadt att störande inverka på den kyrkliga förrättningen,

kan jag icke anse hvad kyrkoherde Barclay till sitt försvar anfört innebära giltigt
skäl till hans vägran att jordfästningen förrätta. Och jag pröfvar därför rättvist att, med
bifall till herr justitieombudsmannens yrkande, på grund af kyrkoherde Barclays underlåtenhet
att vid nämnda begrafningstillfälle fullgöra sin ämbetsplikt jämlikt lag om straff
för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 § 5 med min
röst döma honom till varning.»

- 1910 -

besvär i målet och därvid å kyrkoherden Barclay yrka ansvar efter det
hos domkapitlet åberopade lagrummet. De i enlighet härmed anförda besvären
äro beroende på hofrättens pröfning.

Felaktigt bestämdt straff vid sammanträffande af

tjufnadsbrott.

Sedan jag af förekommen anledning infordrat utdrag af Folkare
häradsrätts dombok för den 16 november 1907 i mål angående arbetaren
Petrus Natanael Friberg, häktad och tilltalad för olofligt tillgrepp, inhämtade
jag af domboksutdraget följande:

Genom utslag den 2 september 1907 dömde Folkare häradsrätt Friberg
att för första resan stöld af ett till 28 kronor värderadt fickur
undergå straffarbete i tre månader, men förordnade tillika att med straffet
skulle anstå och att på villkor, som angifvas i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig straffdom, skulle bero, huruvida straffet skulle gå i
verkställighet.

Vid rannsakningen den 16 november 1907 förklarade häradsrätten i
då meddeladt utslag, att Friberg vore förvunnen att hafva den 26 oktober
1907 från bruksarbetaren Ii. A. Benn, under det denne legat och sofvit i sin
bostad i Avesta, ur en i bostaden förvarad låst koffert, hvartill Friberg tagit
nyckeln ur fickan på Benns å en soffa liggande byxor, olofligen tillgripit
en portmonnä, värd en krona, med inneliggande fem kronor 15 öre i
penningar. Vidare yttrade häradsrätten i utslaget, att då Friberg, genom
att göra sig förfallen till nytt tjufnadsbrott, förverkat det honom beviljade
anståndet med verkställigheten af det genom utslaget den 2 september
1907 ådömda straffet, pröfvade häradsrätten, i förmågo af 20 kap.
1, 9 och 14 §§ strafflagen, lagligt döma Friberg att för å särskilda ställen
och tider första resan föröfvad stöld hållas till straffarbete nio månader
och vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit från
det han efter utståndet straff blifvit frigifven.

Häradsrättens utslag vann laga kraft, och sedan Friberg utstått det
honom ådömda straffarbetet, blef han frigifven den 23 augusti 1908.

Ifrågavarande utslag fann jag anmärkningsvärdt i följande hänseende.

- 1910 —

Jämlikt 9 § i 20 kap. strafflagen skall den, som å särskilda ställen
eller tider begått stöld eller inbrott eller sådant brott och snatteri och
som därför varder på en gång lagförd, straffas efter ty i 4 kap. 3 §
strafflagen sägs; och må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver
den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Med uttrycket
»på en gång lagförd» lärer i detta lagrum endast kunna förstås de fall,
då en person antingen samtidigt lagföres för i paragrafen omförmälta
brott, af hvilka ännu intet varit föremål för domstols pröfning, eller ock
enligt 4 kap. 9 § strafflagen får sitt straff bestämdt på samma sätt, som
om han varit på en gång lagförd för två eller flera dylika brott, föröfvade
innan något af dem varit föremål för dom. Någon modifikation af dessa
regler för tolkningen af 20 kap. 9 § strafflagen har icke införts genom
lagen angående villkorlig straffdom.

Då i förevarande fall det af Friberg från Benn föröfvade tillgreppet
ägt rum efter det Friberg af Folkare häradsrätt genom utslaget den 2
september 1907 dömts till ansvar för första resan stöld, hade alltså 4
kap. 3 § icke bort tillämpas, utan Friberg skulle för tillgreppet från Benn
med hänsyn till det tillgripnas värde hafva dömts till straff för snatteri.
Detta straff skulle därpå sammanlagts med det Friberg för första resan
stöld ådömda straffet.

I anledning af hvad sålunda anmärkts emot utslaget den 16 november
1907 infordrade jag yttrande från häradshöfdingen i Hedemora domsaga
Theodor af Callerholm, hvilken vid utslagets meddelande fört ordet i
häradsrätten. I skrifvelse den 20 april 1909 anförde häradshöfdingen
följande: o ö

Vid utslagets bestämmande hade han varit mycket villrådig. Å ena
sidan syntes det honom mest naturligt och med grunderna för tillämpning
af den nya lagen om villkorlig dom öfverensstämmande, att det brott,
hvarför Friberg ställts under åtal vid den senare rannsakningen, borde
bedömas för sig och särskildt straff utsättas därför, hvilket straff därefter
skulle sammanläggas med det Friberg förut villkorligt ådömda, ännu icke
verkställda straffet. Men å andra sidan syntes de i strafflagen gifna reglerna
för bestämmande af straff för tjufnadsbrott lägga hinder i vägen för att
göra en dylik uppfattning gällande; och efter mycken tvekan stannade
häradshöfdingen vid det tillämpningssätt för straffets utmätande, som anmärkta
utslaget utvisade.

Då häradshöfdingen emellertid numera blifvit fullt öfvertygad om att
den uppfattning, hvaråt han till en början lutat, men som icke funnit
uttryck i utslaget, vore den riktiga, kunde häradshöfdingen icke annat
än erkänna, att han vid utslagets meddelande, om ock i bästa afsikt att

— 1910 —

rätt tillämpa lagen, förfarit oriktigt och måste fördenskull vara beredd
att underkasta sig de påföljder härför i det ena eller andra afseendet, som
det oriktiga förfarandet kunde anses påkalla.

* , *

Därigenom att 9 § i 20 kap. strafflagen tillämpats uti utslaget af den
16 november 1907 blef Friberg ådömd ett långt strängare straff än det
han skulle erhållit, om tillgreppet från Benn blifvit, såsom vederbort, bedömdt
för sig. Äfven om berörda tillgrepp skulle ansetts hafva förskyllt
straffmaximum för snatteri, hade dock vid sammanläggningen med det
Friberg genom utslaget den 2 september ådömda straffet summan af de
båda straffen icke uppgått till mera än sex månaders straffarbete. Och
Friberg hade icke kunnat, såsom nu skett, ådömas förlust af medborgerligt

förtroende. _

Då sålunda den felaktiga lagtillämpning, hvartill häradshöfdingen åt
Callerholm gjort sig skyldig, haft till följd att en allvarlig rättskränkning
tillfogats Friberg, kunde jag icke underlåta att beifra det utaf härads Ö

O ’ U CD

höfdingen begångna felet.

Jag uppdrog fördenskull åt advokattiskalen vid Svea hofrätt att för
omförmälta felaktiga beslut ställa häradshöfdingen af Callerholm under
tilltal inför hofrätten; och borde advokattiskalen därvid ej mindre å häradshöfdingen
yrka ansvar etter lag och sakens beskaffenhet än äfven, i mån
af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som Friberg, i målet
hörd, kunde komma att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokattiskalen anställdt,
meddelade hofrätten efter föregången skriftväxling utslag den 19 november
190,9. Hofrätten yttrade däri: Som ifrågakomma af Folkare häradsrätt
den 16 november 1907 meddelade utslag vore i anmärkta hänseendet emot
lag stridande, pröfvade hoträtten jämlikt 25 kap. \( § strafflagen rättvist
döma häradshöfdingen af Callerholm, hvilken vore för samma utslag ansvarig,
att bota 50 kronor; och förpliktades häradshöfdingen att såsom
godtgörelse för den skada och det lidande, som genom det felaktiga förfarandet
tillskyndats Friberg, till Friberg utgifva af denne fordradt belopp
315 kronor.

Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

— 1910 —

Felaktig- tillämpning af reglerna om fortsatt brott.

I anledning af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Linköping hit inkomna fångförteckningarna för tredje kvartalet 1908 infordrade
jag utdrag af rådstufvurättens i Motala dombok för den 10 september
1908 i mål angående häktade, för bedrägeri tilltalade förre handlanden
Lars Anton Nilsson äfvensom af rådstufvurättens i Vadstena dombok
för den 10 augusti 1908 samt Aska, Dals och Bobergs häradsrätts dombok
för den 31 augusti 1908 i mål angående samme Nilsson.

Af dessa handlingar inhämtades följande:

Vid rannsakning med Nilsson inför rådstufvurätten i Vadstena utröntes,
att Nilsson under uppgift att han vore reseombud för upptagande
af pr en umerationsafgifter för tidningen »Svenska handelskuriren» under
tiden 29 juli—5 augusti 1908 i Vadstena stad upptagit prenumerationsafgifter
för tidningen och i sådant afseende uppburit af målsägarne P. E.
Nordström två kronor, A. Lundberg tre kronor 50 öre, R. Engholm två
kronor, C. L. Hallin en krona 75 öre, G. R. Andersson tre kronor 50 öre,
J. Erlandsson en krona 50 öre och A. Andersson en krona 75 öre, att redaktören
för omförmälta tidning redan den 29 april 1908 fråntagit Nilsson
lämnad fullmakt att upptaga prenumerationsafgifter, samt att Nilsson, då
han i Vadstena upptog prenumerationsafgifterna, haft kännedom därom,
att tidningen upphört att utgifvas sedan den 1 juli 1908. På grund häraf
förklarade rådstufvurätten i utslag den 10 augusti 1908 Nilsson, som sålunda
genom svikligt förfarande bedragit sig till penningar, saker till ansvar
enligt 22 kap. 1 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen, enligt 22 §
i 22 kap., dock endast så framt detta lagrum vid slutligt utslag funnes
tillämpligt. Då rannsakning med Nilsson påfordrats angående bedrägeribrott,
som han skulle begått inom Aska, Dals och Bobergs häradsrätts
domvärjo, hänvisade rådstufvurätten Nilsson till häradsrätten för fortsatt
rannsakning.

Nilsson undergick rannsakning vid Aska, Dals och Bobergs häradsrätt
den 31 augusti 1908, och erkände han därvid, att han vid särskilda tillfällen
under juli 1908 under enahanda uppgift och samma förhållanden
som i Vadstena inom häradsrättens domvärjo svikligen bedragit sig till
tre kronor 50 öre från en hvar af målsägarne O. Johansson, F. Jäger,
J. Schön, H. Olsson och E. Pettersson. I utslag, meddeladt den 31 augusti
1908, yttrade häradsrätten, att enär Nilsson erkänt, att han vid olika tillfällen
under juli 1908 från en hvar af målsägarne svikligen bedragit sig

— 1910 -

till tre kronor 50 öre, förklarades Nilsson jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen
saker till ansvar för fem särskilda bedrägeribrott. Härjämte hänvisade
häradsrätten Nilsson för fortsatt rannsakning till rådstufvurätten i Motala.

Vid rannsakningen inför rådstufvurätten i Motala erkände Nilsson, att
han — likaledes under uppgift att han vore reseombud för upptagande af
prenumerationsafgifter för tidningen »Svenska handelskuriren», oaktadt
redaktören för tidningen fråntagit honom lämnad fullmakt att därmed
syssla — jämväl inom Motala stad vid olika tillfällen under juli 1908
upptagit prenumerationsafgifter och i sådant afseende uppburit af en hvar
af målsägarne J. D. Johansson, T. Pettersson och F. A. Wennerberg tre
kronor 50 öre samt af målsägaren K. Segerström en krona 25 öre.

Rådstufvurätten i Motala meddelade utslag i målet den 10 september
1908 och yttrade däri, att, enär Nilsson, som förklarats saker till ansvar
genom rådstufvurättens i Vadstena utslag den 10 augusti 1908 enligt 22
kap. 1 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen och genom Aska, Dals och
Bobergs häradsrätts utslag den 31 augusti 1908 jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen
för fem särskilda bedrägeribrott, vore förvunnen att hafva jämväl
inom Motala stad på sätt förut nämnts uppburit prenumerationsafgifter,
pröfvade rådstufvurätten rättvist att, med tillämpning af ofvannämnda
domstolars utslag äfvensom, beträffande inom Motala stad begångna brott,
af förut åberopade lagrum jämte 2 kap. 19 § strafflagen, döma Nilsson:
för brott, begångna i Vadstena stad, till straffarbete i sex månader, för
brott, begångna inom Aska, Dals och Bobergs häradsrätts domvärjo, till
fängelse f två månader samt för inom Motala stad begångna bedrägeribrott
till fängelse i två månader eller att, efter vederbörlig förvandling och
sammanläggning af straffen, i en bot undergå straffarbete i åtta månader
samt vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit
från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.

Sistnämnda utslag fann jag i flera afseenden anmärkningsvärdt. Enligt
min åsikt förelåg i förevarande fall reellt sammanträffande af brott
och icke fortsatt förbrytelse; och rådstufvurätten hade i hvarje fall bort
tillämpa Aska, Dals och Bobergs häradsrätts utslag, hvarigenom Nilsson
förklarats saker till ansvar för fem särskilda bedrägeribrott. Då emellertid
rådstufvurätten varit af den uppfattning, att sådana bedrägliga handlingar
som de i utslagen afsedda varit att anse såsom fortsättning af ett och
samma brott, och rådstufvurätten funnit sig äga befogenhet att bortse från
den formulering, som Aska, Dals och Bobergs häradsrätt gifvit sitt utslag, hade
rådstufvurätten, såsom en konsekvens af sin uppfattning, i fråga om samtliga
de bedrägeribrott, som afsågos i de tre utslagen, bort tillämpa 4 kap.
3 § strafflagen och sålunda döma Nilsson till allenast ett straff. Slutligen

— 1910 —

förekom beträffande utslagets affattning, att däri ej utsagts, för hvilket af
brotten eller brottsgrupperna förlust af medborgerligt förtroende ådömts.

I anledning af utslaget infordrade jag förklaring från rådstufvurätten
i Motala. T skrifvelse af den 30 april 1909 anförde e. o. notarien Sten
Klingberg, hvilken tjänstgjort såsom ordförande i rådstufvurätten den''10
september 1908, å rådstufvurättens vägnar:

Åf Aska, Dals och Bobergs häradsrätt bl ef Nilsson den 31 augusti
1908 förklarad saker till ansvar för fem särskilda bedrägeribrott. Då
emellertid dessa fem brott af Nilsson begåtts på enahanda sätt, samt grunden
för brottsligheten vid samtliga brotten varit densamma — redaktörens
för tidningen »Svenska handelskuriren» återkallande af det Nilsson lämnade
uppdraget att för tidningen uppbära prenumerationsafgifter och Nilssons
vetskap härom — hade rådstufvurätten ansett sig ej öfverskrida sin befogenhet
genom att tillämpa häradsrättens utslag på sätt af rådstufvurättens
utslag framginge. Rådstufvurätten hade dessutom ansett, att dess
utslag genom en sådan tillämpning af häradsrättens beslut i afsevärd mån
vunne i konsekvens och homogenitet. — Hvad anginge anmärkningen, att
i rådstufvurättens utslag ej blifvit utsagdt, för hvilket af de utaf Nilsson
begångna _ brotten förlust af medborgerligt förtroende ådömts, så torde
vara tämligen ovisst, huruvida någon absolut regel funnes i lag eller rättspraxis
för en domstol att i fall, sådant som föreliggande, tydligare än
rådstufvurätten gjort pointera, hvilket brott som skulle medföra förlust af
medborgerljgt förtroende. Rådstufvurätten ansåge sig emellertid med tillbörlig
tydlighet hafva utmärkt, att vanfräjdspåföljden ägde samband med
straffet för Nilssons i Vadstena begångna brott, genom att i sitt utslag
åberopa 2 kap. 19 § strafflagen. — Genom hvad rådstufvurätten redan
anfört vore jämväl den frågan besvarad, hvarför rådstufvurätten ansett
sig böra döma Nilsson till ansvar för fortsatt brott för hvad han inom
Motala rådstufvurätts dom värj o förbrutit. — Enär genom rådstufvurättens
ifrågavarande utslag Nilsson i sak ej kunde anses hafva lidit den ringaste
orättvisa, anhölle rådstufvurätten, att, i händelse den skulle anses hafva i
formellt afseende förfarit i strid emot gällande lagtillämpning, rådstufvurättens
åtgärder härutinnan icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

Hvad i skrifvelsen anförts till förklaring af rådstufvurättens åtgärder
att såsom fortsatt förbrytelse bedöma de särskilda bedrägeribrott, för
hvilka Nilsson af Aska, Dals och Bobergs häradsrätt förklarats saker till
Justitieombudsmannens ämbe erättdse till 1910 års Riksdag. 13

.ansvar, samt att tillämpa 4 kap. o § strafflagen pa de bedrägeribrott, som
Nilsson föröfvat inom Motala stad, faun jag visserligen icke kunna tillmätas
någon betydelse, men ansåg jag mig kunna underlåta att i anledning
af dessa åtgärder förordna om åtal.

T fråga om anmärkningen, att rådstufvurätten i sitt utslag ej utsagt,
för hvilket af brotten förlust af medborgerligt förtroende ådömts, är själfklart,
att i fall då två eller flera brott äro föremål för bedömande i samma
utslås- och något eller några af dessa skola beläggas med förlust af medborgerligt
förtroende, domstolen är skyldig att tydligt angifva, för hvilket
eller hvilka brott förlusten ådömes. Genom att i sitt utslag åberopa 2 kap.
19 § strafflagen hade rådstufvurätten icke åstadkommit något förtydligande
uti ifrågavarande hänseende utan, med hänsyn till det sammanhang, hvari
lagrummet anförts, snarare verkat motsatsen. Emellertid ansåg jag mig
jämväl beträffande denna anmärkning kunna låta bero vid hvad i ärendet
förekommit.

Däremot fann jag mig icke kunna underlåta att lagligen beifra rådstufvurättens
förfarande att, ehuru den ansett de af Nilsson föröfvade bedrägliga
handlingarna utgöra fortsättning af ett och samma brott, döma
honom till tre särskilda straff. Detta rådstufvurättens förfarande syntes
mig nämligen vittna om en synnerligen betänklig missuppfattning af stadgandet
i 4 kap. 3 § strafflagen.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att emot
e. o. notarien Klingberg, hvilken var närmast ansvarig för rådstufvurättens
utslag, inför hofrätten anställa åtal för hvad Klingberg i nyssberörda
hänseende låtit komma sig till last, och borde advokatfiskalen därvid
å Klingberg yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef emot e. o. notarien Klingberg
anställdt, meddelade hofrätten, efter föregången skriftväxling, den 22
november 1909 utslag, af innehåll att, enär Klingberg i åtalade hänseendet
förfarit felaktigt i domareämbetets utöfning, pröfvade hofrätten, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Klingberg att därför höta 25
kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

— 1910 —

Lagstridigt begrafningssätt.

Ett i Göteborgs handels- och sjöfartstidning för den 14 september
1909 infördt, från tidningen »Bohusläningen» hämtadt meddelande med
rubriken »en pinsam begrafningsakt» innehöll, bland annat:

att 46-årige Johan Severin Andersson från Utby Pålsgård i Herrestads
socken i början af månaden af händ t sig lifvet genom hängning;

att den aflidne, sedan han år 1908 lidit af svårartad influensa, visat
sig grubblande och låtit förstå, att lifvet vore honom en börda;

att vederbörande länsman i en med anledning af dödsfallet afgifven
rapport uttalat den uppfattningen, att Andersson beröfvat sig lifvet i ett
anfall af hastigt påkommen sinnesförvirring;

att Andersson den 11 september 1909 blifvit i stillhet jordfäst å Herrestads
kyrkogård af pastorsadjunkten i Herrestads församling L. J. Högsell;

att jordfästningen ägt rum i stillhet, därför att församlingens kyrkoherde,
kontraktsprosten J. D. Laurell, i strid emot gällande lag och utan
hänsyn till de efterlefvandes uttalade önskan att sång måtte få utföras vid
grafven, gifvit bestämd föreskrift därom;

samt att Laurells beteende i denna sak af bygdens befolkning allmänt
betraktats såsom hjärtlöst.

1 anledning häraf lät jag genom kontraktsprosten Laurell infordra
förklaring från pastorsadjunkten Högsell, och samtidigt anmodade jag
Laurell att för egen del afgifva yttrande i ärendet.

I afgifven förklaring anförde Högsell hufvudsakligen följande.

Johan Severin Andersson tog sig af daga medelst hängning vid tiden
omkring den 3 september. Enligt uppgift hade vid förhör, som kort
efteråt å platsen hållits af länsmannen i orten, framgått, att Andersson
afhändt sig lifvet under tillfällig sinnesförvirring. Någon anmälan
om dödsfallet gjordes icke hos Högsell, enär alla dödsfall inom pastoratet
anmäldes å pastorsexpeditionen i Skredsvik hos pastoratets kyrkoherde,
där alla kyrkoböcker förvarades och vederbörliga anteckningar gjordes.
En s. k. begrafningslapp utskrefves och tillställdes den präst, som hade
att verkställa begrafningen. Anmälan om dödsfallet gjordes, enligt hvad
för Högsell uppgifvits, den 9 september medelst telefon af den aflidnes
broder till församlingens kyrkoherde, kontraktsprosten Laurell. Med Laurells
medgifvande ägde samma dag själaringning rum öfver den aflidne.
Begrafningen utsattes att äga rum lördagen den 11 september. Dagen
förut eller fredagen den 10 september gaf Laurell emellertid, enligt hvad

- 1910 -

100

för Högsell uppgifvits, genom telefon befallning till klockaren, skolläraren
Arvidsson i Herrestad, att hvarken klockringning eller sång finge förekomma
vid begrafningen. På bud från Laurell infann sig Högsell samma
dag å telefonstationen på Herrestad, därvid Laurell gaf Högsell uttrycklig
tillsägelse att verkställa begrafningen i stillhet. På Högsells erinran, att
länsmannen visst konstaterat, att den döde afhändt sig lifvet i sinnesförvirring,
fann Laurell ej skäl fästa afseende, hvarefter Högsell förklarade
sig skola verkställa förrättningen på sätt Laurell förordnat.

Lördagen den 11 september kl. 2 e. m., då begrafningen skulle äga
rum, infann sig Högsell å Herrestads kyrkogård. Först kl. 3 kom processionen
tillstädes. Det uppgafs, att vid 2-tiden en ny framställning
med telefon gjorts till Laurell om klockringning och vanlig kristlig begrafning,
men att Laurell funnit sig icke kunna bifalla denna begäran.
Till Högsell framställdes icke något yrkande att verkställa begrafningen i
enlighet med det vanliga begrafningsformuläret, säkerligen därför att de
anhöriga ansågo frågan efter öfverläggningen med Laurell vara afgjord.
Så förrättade Högsell då jordfästningen i stillhet, enligt Laurells tillsägelse,
med tre skoflar mull samt bönerna »Fader vår» och »Välsignelsen».

Skulle det nu läggas Högsell till last, att han genom detta förfarande
begått någon olaglighet, ville Högsell framhålla trenne omständigheter:

l:o) att underhandlingarna om begrafningssättet förts icke mellan
den aflidnes anhöriga och Högsell utan emellan dem och församlingens
kyrkoherde, samt att, då denne ansett, att begrafningen måste ske i stillhet,
något annat begrafningssätt hos Högsell icke påfordrats;

2:o) att Högsell, som vore en obefordrad prästman och numera uppnått
en ålder af nära 60 år, på grund af yttre omständigheter icke torde
äga samma förutsättningar att kunna känna författningar ocli deras tilllämpning
i särskilda fall som en befordrad prästman, hvilkens verksamhet
förflöte under mera lugna och trygga former; samt

3:o) att äfven om Högsell uti förevarande fall skulle hafva blifvit anmodad
af den aflidnes anhöriga att verkställa begrafningen på ett sätt,
medan Högsell af församlingens kyrkoherde befallts förrätta densamma på
ett annat sätt, Högsells lydnadsplikt för en förman och den pliktkonflikt,
som därvid uppkommit, för Högsell borde utgöra om icke en helt urskuldande
så åtminstone en förmildrande omständighet.

För sin del anförde kontraktsprosten Laurell:

att han genom en s. k. begrafningsattest förordnat om jordfästning i
stillhet för aflidne Johan Severin Andersson, och att således Högsell, som
förrättat jordfästningen, handlat enligt Laurells föreskrift;

att detta Laurells handlingssätt haft sin grund alldeles icke i någon

— 1910 -

101

kärlekslöshet gent emöt den döde eller hans anhöriga, ej heller i någon
tredska mot att efterkomma gällande författningar utan uteslutande däri,
att Laurell helt och hållet glömt af den nya förordningen af den 18 december
1908, en glömska hvarom Laurell icke påmindes af vare sig den
dödes anhöriga eller från något annat håll, och hvilken glömska Laurell
naturligtvis på det lifligaste beklagade;

samt att Laurell, under förutsättning att § 6 i lagen om jordfästning
den 25 maj 1894 oförändrad kvarstått, ingalunda handlat olagligt, då han
föreskref jordfästning i stillhet trots länsmannens intyg att den döde under
hastigt påkommen sinnesförvirring afhändt sig lifvet, utan tvärtom
handlat fullt lagligt, eftersom den i nämnda § föreskrifna läkarattesten
saknats.

% ,

Obestridligen hade i förevarande fall gällande lag blifvit åsidosatt.
Genom lagen om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående jordfästning den
25 maj 1894 har nämligen förordnats, att i stillhet skall jordfästas den,
som blifvit afrättad eller ljutit döden under föröfvande af groft brott.
Därmed har upphäfts den förut gällande bestämmelsen, att äfven personer,
som begått själamord, skulle jordfästas i stillhet.

Ansvaret för ifrågavarande, för de efterlefvande synnerligen sårande
lagöfverträdelse borde enligt min mening närmast falla på hegrafningsaktens
förrättare, pastorsadjunkten Iiögsell, hvilken det otvifvelaktigt ålegat
att visa mera själfständighet gent emot förmannens order. Men den i
Högsells förklaring lämnade redogörelsen för förloppet vid ifrågavarande
tillfälle — en redogörelse, hvaremot Laurell icke haft något att anmärka —
likasom Laurells egen förklaring fann jag emellertid ådagalägga, att hufvudansvaret
för hvad som skett borde hvila på Laurell; och hvad denne till
sitt försvar anfört syntes icke förtjäna minsta afseende. Med enbart
glömska borde icke kunna ursäktas, att en person i Laurells ställning förbiser
tillämpning af en betydelsefull reform i lagstiftningen, som tillkommit
först efter upprepade och vidlyftiga förhandlingar emellan de olika
lagstiftande faktorerna i vårt land.

Omständigheterna i ärendet syntes mig alltså påkalla åtal mot kontraktsprosten
Laurell, under det att däremot i fråga om pastorsadjunkten
Högsell så förmildrande omständigheter förelågo, att ett åtal mot honom
icke erfordrades.

På grund af hvad jag anfört ställde jag kontraktsprosten Laurell under
åtal inför domkapitlet 1 Göteborgs stift, med yrkande att Laurell, för den

— 1910 —

102

vårdslöshet och oskicklighet han i förevarande hänseende låtit komma sig
till last, måtte, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst
m. m. den 8 mars 1889, dömas till det ansvar, som där är stadgadt och
domkapitlet funne hans fel förskylla.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 15 december 1909.
Domkapitlet yttrade däri: Ehuru kontraktsprosten Laurell, då han vidtog
den ämbetsåtgärd, hvarom i målet vore fråga, gjort sig skyldig till försummelse;
likväl och då Laurell, utan vrång afsikt, därvid felat endast så
till vida, att han kommit att förbise en lagändring, som kort tid förut
trädt i kraft, och som vid ifrågavarande tillfälle af honom första gången
skolat tillämpas, samt ingen skada däraf uppkommit, funne domkapitlet
försummelsen icke vara af beskaffenhet att till ansvar föranleda. *

* Domkapitlets utslag innefattade den mening, som vid målets afgörande uttalades af
stiftets biskop och fem af domkapitlets ledamöter. Två af dessa ledamöter hade emellertid
vid den öfverläggning, som föregick utslagets beslutande, särskilda uttalanden. Sålunda
yttrade en ledamot:

»Ehuru visserligen hvarje åsidosättande af gällande lag, hvartill en prästman i ämbetet
gör sig skyldig, kan anses såsom en försummelse, som medför ansvar enligt lagen
om straff för ämbetsbrott af präst, synas mig dock, vid det förhållande att kontraktsprosten
Laurell genom en tillfällighet råkade förbise en lagförändring, som för kort tid sedan
trädt i kraft och nu första gången behöft af honom tillämpas, samt att någon verklig
skada genom denna hans försummelse „ icke uppkommit, så förmildrande omständigheter
uti ifrågavarande fall föreligga, att jag därför finner skäligt att honom i saken hellre fria
än fälla.»

En annan ledamot yttrade:

»Ehuru kontraktsprosten Laurell, därigenom att han förordnat om jordfästning i
stillhet af den ifrågavarande personen, gjort sig skyldig till ämbetsfel, så enär han därvid
tydligen felat ej af uppsåt utan af glömska eller förbiseende af att den vid riksdag och
kyrkomöte så mycket omordade nya lagbestämmelsen i fråga om själfspillingars jordfästning
redan af regeringen blifvit utfärdad, och då enligt min åsikt de straffbestämmelser,
som innehållas i § 5 af lagen om straff för ämbetsbrott af präst, ej böra tillämpas, så
framt cj uppsåtlig eller om uppenbar vårdslöshet vittnande försummelse föreligger, hvilken
åsikt synes vinna stöd af § 3 i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman, som framhåller,
att om ämbetsman felat ''endast af ovarsamhet’, sådana fel ej nödvändigt måste genom
åtals anställande beifras, anser jag ej tillräckliga skäl föreligga till Laurelis fällande enligt
det af herr justitieombudsmannen anförda lagrummet, utan frikänner honom med min röst
från ansvar.»

Från domkapitlets utslag var en af domkapitlets ledamöter i sak skiljaktig och
anförde:

»Genom att meddela föreskrift om begrafning i stillhet har kontraktsprosten Laurell
handlat i strid mot lagen 18 december 1908 om ändrad lydelse af 6 § i lagen 25 maj 1894
angående jordfästning och sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel. Och äfven om det må
anses som en förmildrande omständighet, att hans tillvägagående, enligt hvad han själf
uppgifver, berott på tillfällig glömska, finner jag mig dock icke på denna grund kunna

— 1910 -

103

Med domkapitlets utslag ansåg jag mig icke böra åthöjas. Åt advokatfiskal
vid Göta hofrätt uppdrog jag därför att hos hofrätten anföra
besvär i målet och därvid å kontraktsprosten Laurell yrka ansvar efter
det hos domkapitlet åberopade lagrummet. De i enlighet härmed anförda
besvären äro beroende på hofrätt ens pröfning.

Dröjsmål med redovisning.

Sedan rådstufvurätten i Kristianstad genom utslag den 9 november
1908 förpliktat Nils Svensson i Strömsborg att på grund af växel till Lorenz
Thorén i Broby utgifva 400 kronor jämte ränta m. m., lät Thorén den 25
november 1908 ingifva utslaget med tillhörande handlingar för verkställig:-het till kronofogden i Ostra och Västra Göinge härads fögderi. Samma dag
öfversändes handlingarna af kronofogden till länsmannen i Broby distrikt
för vederbörlig åtgärd. Den 8 december återställdes handlingarna till
kronofogden, emedan Nils Svensson befunnits vara boende i Osby socken;
och öfverlämnades desamma på grund häraf samma den 8 december till
länsmannen i Osby distrikt Lars Birger Forsberg. Den 9 december lämnade
Forsberg gäldenären föreskrifven underrättelse; den 19 december
verkställdes utmätning af lös egendom till skuldens gäldande; den 9 januari
1909 afbetalade gäldenären å skulden 150 kronor, hvarefter han
den 22 januari inbetalade det resterande beloppet; den 28 februari ingaf
Thorén genom sitt ombud påminnelser i ärendet till kronofogden, som
samma dag i sin ordning aflat påminnelser till länsmannen Forsberg; den
8 mars öfversände Forsberg de influtna medlen till kronofogden, som
omottog dem den 5 mars och afsände dem den 11 mars med posten till
Thoréns ombud.

I en den 10 mars 1909 dagtecknad klagoskrift anhöll Thorén om
min ämbetsåtgärd med anledning af det dröjsmål, som sålunda förelupit
med redovisningen af ifrågavarande medel. Då i klagoskriften angafs, att
dröjsmålet skulle ligga kronofogden i Östra och Västra Göinge härads fögderi
J. Eneroth till last, infordrade jag till en början yttrande från denne.

frikänna honom från laga ansvar, och detta så mycket mindre, som han icke blott genom
länsmannens intyg angående dödsfallet utan äfven sedermera genom tvenne i handlingarna
angifna telefonsamtal haft anledning att noga öfverväga sitt handlingssätt: jag pröfvar
därför lagligt att, med bifall till herr justitieombudsmannens yrkande, jämlikt § 5 i lagen
om straff för ämbetsbrott af präst m. m. 8 mars 1889, för hvad kontraktsprosten Laurell
låtit komma sig till last med min röst döma honom till varning.»

— 1910 —

104

Jämte förklaring i ärendet insände kronofogden utdrag af sin dagbok
i utsökningsmål äfvensom utdrag af länsmannens i Osby distrikt dagbok
i dylika mål. Med åberopande af dessa utdrag, från hvilka ofvan lämnade
uppgifter hämtats, påstod kronofogden, att dröjsmålet icke kunde läggas
honom till last.

I påminnelser, som klaganden ingaf med anledning af kronofogdens
förklaring, anförde klaganden, att han på grund af till honom lämnade
felaktiga uppgifter kommit att i första hand vända sin talan emot kronofogden.
Därest klaganden haft kännedom om de förhållanden, som framgått
af kronofogdens förklaring, skulle klaganden hafva riktat sina klagomål
emot länsmannen Forsberg. Af anförda skäl förmälte sig klaganden emellertid
anse, att äfven kronofogden förfarit felaktigt i afseende å verkställigheten
af det till honom öfverlämnade utslaget.

Med anledning af innehållet i kronofogden Eneroths förklaring infordrade
jag yttrande jämväl från länsmannen Forsberg. I afgifven förklaring
anförde denne, bland annat:

Orsaken till det förelupna dröjsmålet vore följande: Nils Svensson
inbetalade de resterande medlen just då Forsberg stod i begrepp att företaga
en resa. Forsberg hade därför lagt utslaget och de influtna penningarna
bland andra till expediering färdiga handlingar. Efter återkomsten
från resan expedierade Forsberg på vanligt sätt sina ärenden
men kom därvid ej särskildt att tänka på klagandens ansökning. Sedan
Forsberg från kronofogden erhållit påminnelse om saken, hade han anställt
efterforskningar och därvid funnit utslag och penningar instoppade
bland en del handlingar. Antagligen hade de där inlagts vid städning
eller vid något annat tillfälle af någon af länsmanskontorets personal.
Medlen hade härpå skyndsamt redovisats. Dröjsmålet hade sålunda orsakats
af ett missöde och icke skett med vett och vilja från Forsbergs sida.

* *

Vid pröfning af detta ärende ansåg jag mig icke böra i anledning
af klagoskriften vidtaga någon ytterligare åtgärd emot kronofogden Eneroth.
Däremot kunde jag icke underlåta att ställa länsmannen Forsberg
till ansvar för hans förhållande i denna sak.

T 116 § utsökningslagen stadgas:

»Då utmätt lös egendom blifvit såld, skall utmätningsmannen, skyndsamligen
och, där ej nedan annorlunda stadgas, sist inom fjorton dagar
efter försäljningen, af försäljningssumman, så långt den förslår, tillhandahålla
den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva pen —

1910 —

105

ningar annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola
de inom lika tid därefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga
kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre
dock fogden själf hvad, efter ty ofvan är sagdt, utmätningsman åligger,
där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären
tillhandahålla, och denne därom blifvit underrättad.»

De anförda bestämmelserna om redovisning voro visserligen icke i
förevarande fall direkt tillämpliga i afseende å Forsberg såsom utmätningsman.
Men uppenbarligen hade Forsberg haft skyldighet att aflämna
redovisning till kronofogden utan dröjsmål och så tidigt, att denne kunnat
iakttaga den i 116 § utsökningslagen stadgade redovisningstiden. Till
Forsberg voro emellertid de medel, som skulle indrifvas, inbetalta den 22
januari 1909, men Forsberg inlevererade dem till kronofogden först den
3 mars.

Något afseende syntes mig icke kunna fästas vid det af Forsberg till
ursäkt för dröjsmålet anförda. De af honom föreburna omständigheterna
vittnade i stället om vårdslöshet i handhafvandet af Forsberg lämnade
tjänsteuppdrag. Med hänsyn till Forsbergs förklaring var för öfrigt att
märka, att han emottog af betalningen å 150 kronor flera dagar innan
den resa företogs, som skulle hafva varit den indirekta orsaken till försummelsen.

Jag afiät fördenskull till Konungens befallningshafvande i Kristianstads
län en ämbetsskrifvelse, med anhållan att en åklagare måtte förordnas att
vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot läns o

o o

mannen Forsberg, för hvad denne i förevarande hänseende låtit komma
sig till last. I en vid berörda skrifvelse fogad instruktion för åtalets utförande
uppdrog jag åt den blifvande åklagaren att i målet yrka ansvar
å Forsberg efter lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet härmed bl ef åtal mot länsmannen Forsberg anställ dt vid
Östra Göinge häradsrätt. Genom utslag den 13 december 1909 yttrade
häradsrätten:

Enär det genom hvad i målet förekommit blifvit utredt,

att sedan Forsberg den 8 december 1908 från kronofogden i orten
fått för vederbörlig åtgärd emottaga ifrågakomma utslag, samt till Forsberg
inbetalts 150 kronor den 9 januari 1909 och resterande beloppet
den 22 i nämnda månad, hade Forsberg ej förr än den 3 påföljande mars

Justitieombudsmannens ämletsberättelse till 1910 års Riksdag.

106

lämnat kronofogden redovisning i ärendet, hvarigenom denne urståndsatts
att iakttaga den i 116 § utsökningslagen stadgade redovisningstid,

pröfvade häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med
samma kapitels 22 §, rättvist döma Forsberg att för vårdslöshet i tjänsteutöfning
bota 25 kronor.

Häradsrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal.

1. Underlåtenhet såväl att protokollföra ett magistratsärende som att till
magistratens sammanträde kalla en dess ledamot.

A Skeninge allmänna nykterhetskommittés vägnar anförde A. J. Johansson
och Arv. Jonsson uti en till mig ingifven klagoskrift:

Sedan änkan Ida Maria Fagerström hos Konungens befallningshafvande
i Östergötlands län anhållit om tillstånd att under tiden 1 oktober—31
december 1908 i gården n:r 98 i Skeninge utskänka vin och öl, samt
magistraten uti infordradt utlåtande tillstyrkt berörda ansökning, hade
nykterhetskommittén i midten af oktober 1908 hos borgmästaren i Skeninge
G. Aschan anhållit om protokollsutdrag från det magistratssammanträde,
då ärendet behandlats. Borgmästaren hade emellertid därvid förklarat
sig icke kunna bifalla denna anhållan, enär ärenden af sådan natur
som det ifrågavarande ej protokollfördes. Då härtill komme, att den vid
tiden för omförmälta utlåtandes afgifvande tjänstgörande extra rådmannen
S. Samuelsson meddelat, att ärendet ej blifvit i hans närvaro i magistraten
handlagdt, antoge klagandena, att änkan Fagerströms ansökning ej blifvit
på lagenligt sätt behandlad i magistraten.

I afgifven förklaring yttrade borgmästaren Aschan, bland annat,
följande:

Någon föreskrift, huru magistrat borde tillvägagå i sådant fall som
det förevarande, funnes icke. I de rådstufvurätter, där Aschan förut
tjänstgjort, hade ärende af ifrågavarande art expedierats blott i bref, som
intagits i magistratens brefkonceptbok. På sådant sätt hade Aschan jämväl
expedierat magistratens utlåtande i anledning af änkan Fagerströms
ansökning. Då protokoll således ej förts, kunde naturligtvis något proto —

1910 —

107

kollsutdrag ej lämnas. Två af rådmännen hade med sina namn undertecknat
skrifvelsen. Vid sådant förhållande vore det utan betydelse, att
tjänstförrättande rådmannen Samuelsson ej i saken tillfrågats, helst som
denne vid något magistratssammanträde vid årets början förklarat, att
Aschan ägde att utan Samuelssons hörande expediera förekommande magistratsärenden.

Vid pröfning af hvad sålunda förekommit fann jag, att borgmästaren
Aschan förfarit oriktigt därutinnan, att ifrågavarande ärende icke blifvit
protokollfördt. Det ligger nämligen i förhållandets egen natur, att protokoll
bör föras öfver de ärenden, i hvilka magistraten har att afgifva yttrande.

Uppenbarligen åligger det en hvar tjänstförrättande ledamot i magistraten
att deltaga i afgörandet af hvarje särskildt ärende, som magistraten
har att handlägga. Borgmästarens underlåtenhet att uti ärendet i fråga
inhämta tjänstförrättande rådmannen Samuelssons mening på grund af
dennes förut afgifna förklaring, att borgmästaren ägde att utan Samuelssons
hörande expediera förekommande magistratsärenden, var således synnerligen
anmärkningsvärd.

I förhoppning att borgmästaren Aschan för framtiden komme att uti
ifrågavarande hänseenden förfara i enlighet med min uppfattning, ansåg
jag mig emellertid kunna inskränka mig till att låta borgmästaren få del
af densamma.

2. Beslut, hvarigenom vittne obehörigen förklarats jäfvigt.

I en till mig ingifven skrift anförde intendenten vid flottan Herman
Gemmel klagomål däröfver, att polisdomaren Olof Ingeström vid polisdomstolens
session den 17 december 1908 under handläggningen af ett
emot klaganden anhängiggjordt åtal för fylleri och våldsamt motstånd vid
offentlig förrättning, utan att åklagaren därom framställt yrkande, förklarat
en af Gemmel såsom vittne åberopad person D. E. Lindblom jäfvig,
enär denne förut blifvit af polisdomstolen dömd till böter.

I anledning af denna klagoskrift yttrade polisdomaren Ingeström i
afgifven förklaring, bland annat, följande.

Sedan tjänstförrättande åklagaren poliskommissarien C. O. Andersson
förklarat sig icke hafva något jäf att framställa mot Lindblom, hade Ingeström
emellertid konstaterat, att Lindblom efter åtal af poliskommissarien
F. O. Holmgren genom polisdomstolens utslag den 2 december 1908 för

— 1910 -

108

förargelseväckande beteende dömts att bota tio kronor, att klagotiden
emot detta utslag sålunda ej tilländagått, samt att böterna icke blifvit
erlagda eller aftj anade. Då Lindblom således hade sak med åklagarmakten
och var dennas vederdeloman, blef han af Ingeström förklarad
jäfvig. Något oförstånd ansåge Ingeström sig icke hafva därigenom visat.
Man skulle visserligen kunna invända, att de tjänstförrättande åklagarne
varit i ena målet poliskommissarien Andersson och i det andra poliskommissarien
Holmgren. Såsom åklagaremakten vore ordnad i polisdomstolen,
skulle emellertid ett strängt fasthållande därvid, att samma
person måste vara åklagare i de två målen för att jäfvet »vederdeloman»
skulle kunna tillämpas, leda därtill, att denna jäfsbestämmelse, polisdomstolen
vidkommande, blefve illusorisk. Enligt öfverståthållarämbetets
protokoll den 28 mars 1896 mom. 3 ålåge det poliskommissarierna att
tjänstgöra i polisdomstolen såsom åklagare i alla mål, som icke blifvit i
samma protokoll särskildt undantagna. Genom order af den 26 januari
1875 hade tjänstgöringen ordnats sålunda, att kommissarierna uppvaktade
vid polisdomstolen turvis en vecka i sänder. Härigenom återkomma samme
kommissarie i allmänhet först hvar nionde vecka som åklagare. Dessutom
vore att märka, att praxis i polisdomstolen utbildat sig därhän, att målen
uppskötes på så kort tid som möjligt. Sålunda hade det nu ifrågakomna
målet emot Gemmel förevarit den 5, den 10 och den 17 december, därvid
tjänstgjort två olika åklagare. Bestämmelserna om ifrågavarande jäf hade
kunnat tillämpas endast därigenom, att poliskommissarierna ansetts företräda
hvarandra, och åklagaremakten ställts emot de anklagade såsom en
personlighet. Denna praxis hade också stöd uti poliskommissariernas ställning
såsom sådana. De lydde under polismästaren, så att blott på hans
order talan vid polisdomstolen kunde anhängiggöras och fullföljas eller
nedläggas. Poliskommissarierna handlade, så att säga, icke på eget ansvar
utan på polismästarens.

Polisdomaren Ingeströms uppfattning, att Lindblom såsom vederdeloman
till »åklagarmakten» varit jäfvig, stred enligt min mening emot
grunden till det i 17 kap. 7 § rättegångsbalken upptagna stadgandet, att
vederdeloman, likasom uppenbar ovän, ej må vittna. Tydligen afses här
med vederdeloman allenast den, som har ännu oafgjord rättegång med
någon af de personer, hvilka föra talan uti det mål, hvari han åberopas
såsom vittne.

Då poliskommissarien Holmgren, på hvilkens åtal Lindblom dömts
till böter för omförmälta förseelse, ju icke fört talan uti ifrågavarande
mål, samt polismästaren naturligtvis icke kunde anses såsom part i de mål,

— 1910 —

109

livilka af honom remitterats till polisdomstolen eller rådstufvurätten, ansåg
jag följaktligen, att Ingeström förfarit oriktigt uti det af Gemmel anmärkta
hänseendet.

Emellertid hade Gemmel i skrifvelse den 5 januari 1909 återkallat sin
emot Ingeström gjorda anmälan.

Med hänsyn härtill fann jag mig kunna underlåta att förordna om
åtal, så framt Ingeström ville uti framdeles förekommande fall af liknande
beskaffenhet förfara i enlighet med min uppfattning. Jag anhöll därför i
en till Ingeström aflåten ämbetsskrifvelse, att han måtte lämna mig besked
därom, huruvida han, efter öfvervägande af hvad i ärendet förekommit,
vore sinnad att så förfara.

Till svar härå förklarade polisdomaren Ingeström, att han för framtiden
skulle vid tillämpning af 17 kap. 7 § rättegångsbalken förfara i
öfverensstämmelse med den af mig uttryckta meningen; och lät jag därvid
bero.

3. Felaktig tillämpning af bestämmelserna om afdrag å straff för

häktning stid.

Ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag innehåller, sid. 177 o. f., en
utveckling af stadgandena i 4 kap. 12 § strafflagen. Enligt nämnda utveckling,
'' som grundat sig på den i justitieombudsmansexpeditionen vid
granskning af fångförteckningar följda praxis, bör åt ifrågavarande bestämmelser
gifvas "den tolkning, att då en domstol finner sig böra förordna,
att ett af domstolen ådömdt frihetsstraff på viss tid skall anses till
en del verkställdt därigenom att den dömde hållits häktad, skall domstolen
tillika uttryckligen angifva, huru stor del af strafftiden (antal år,
månader eller dagar) som vid straffets verkställande skall tillgodoräknas
den dömde på grund af hans hållande i häkte.

Såsom oriktigt måste i enlighet härmed betraktas det förfarande, att
en domstol i fall af förevarande beskaffenhet helt allmänt förordnar, att
å straffet skall afräknas så stor del, som motsvarar den tid, under hvilken
den dömde hållits häktad.

En motsatt ytterlighet föreligger, då en domstol icke blott utsätter,
huru lång tid som skall afräknas från strafftiden, utan äfven själf verkställer
afräkningen och alltså angifver, hvad som efter den föreskrifna afräkningen
återstår af strafftiden. Det ligger emellertid i sakens natur,

— 1910 —

110

att en dylik afräkning lämpligast göres i sammanhang med straffets verkställande
och af den myndighet, som har detta bestyr åt sig uppdraget.
Att domstolen icke bör göra afräkningen linnes för öfrigt utsagdt i ett
prejudikat. Genom utslag den 23 november 1908 dömde Svea hofrätt
f. d. länsnotarien J. A. A. Unander för olika förbrytelser till särskilda
frihetsstraff, som af hofrätten sammanlades till straffarbete i tre år sex
månader. Jämlikt 4 kap. 12 § strafflagen förordnade hofrätten tillika,
att det ådömda straffarbetet skulle anses verkställdt till så stor del, som
svarade mot sex månader af häktningstiden, till följd hvaraf å straffarbetstiden
skulle på sådan grund afräknas tre månader. Hofrättens utslag blef
den 29 mars 1909 fastställdt åt Kungl. Maj:t, som därvid tillika förklarade,
att i följd af Unanders hållande i häkte skulle af det honom ådömda
straffet anses verkställdt straffarbete i tre månader utöfver hvad hofrätten
i sådant afseende bestämt.

Bland de i ofvannämnda ämbetsberättelse upptagna oriktiga tillämpningarna
af ifrågavarande bestämmelser återfinnes äfven den, som i häktningstiden
inräknar den dag, då utslag meddelas.

Under år 1909 har äfven anmärkts, att 4 kap. 12 § strafflagen felaktigt
tillämpats.

Genom utslag den 3 september 1908 dömde rådstufvurätten i Linköping.
Johan Emil Larsson dels att för våld emot polis hållas i fängelse
två månader och dels att för särskilda förseelser bota tillhopa trettio
kronor. I sammanhang härmed förordnade rådstufvurätten, att å det
Larsson ådömda straffet skulle afräknas så stor del, som svarade mot den
tid Larsson hållits i häkte.

Sedan förre handlanden Johan Fredrik Almqvist den 1 oktober 1908
häktats för oredlighet emot borgenärer, blef han af rådstufvurätten i Lidköping
genom utslag den 19 oktober 1908 dömd att härför hållas i fängelse
två månader. Straffet skulle, enligt hvad rådstufvurätten därjämte
förordnade, anses vara verkställdt till så stor del, som svarade mot den
tid Almqvist under rannsakningens gång hållits häktad eller nitton dagar,
och skulle Almqvist i följd häraf undergå fängelse i en månad elfva
dagar.

Rådstufvurätten i Linköping hade alltså gifvit sitt förordnande om
afdrag för häktningstiden en för allmän affattning. Och rådstufvurätten
i Lidköping hade i häktningstiden inräknat den 19 oktober, då utslaget
meddelades, samt dessutom angifvit den återstod af straff, som Almqvist
skulle undergå.

Om de sålunda anmärkta felaktigheterna fann jag mig böra erinra de
båda rådstufvurätterna.

1910 —

111

Att en mindre korrekt affattning af utslag i förevarande hänseende
kan medföra praktiska olägenheter framgår af följande, jämväl under år
1909 anmärkta, fall.

Nysätra tingslags häradsrätt dömde genom utslag den 14 september
1908 arbetaren Per Gustaf Olofsson att för misshandel hållas till straffarbete
i tre månader, i sammanhang hvarmed häradsrätten förordnade, att
af straffet så stor del skulle anses verkställd som motsvarade den tilltalades
hållande i häkte under 8 dagar. I enlighet härmed skulle alltså, då
en dags häkte enligt lag motsvarar en dags fängelse, vid verkställighet af
det Olofsson ådömda straffet hafva från den ålagda straffarbetstiden dragits
4 dagar. Emellertid blef utslaget af den verkställande myndigheten
uppfattadt sålunda, att 8 dagars straffarbete tillgodoräknades Olofsson.

I anledning häraf delgaf jag häradsrättens ordförande, e. o. notarien
G. Schough min här ofvan närmare utvecklade mening om rätta tolkningen
af 4 kap. 12 § strafflagen. Tillika infordrade jag yttrande i ärendet från
Konungens befallningshafvande i Västerbottens län.

Till svar å mina i ämnet aflåtna ämbetsskrifvelser sökte e. o. notarien
Schough anföra en del urskuldande omständigheter. Landshöfdingämbetet
vidgick riktigheten af den emot verkställigheten af ifrågavarande bestraffning
framställda anmärkningen. Det å utslaget tecknade verkställighetsbeslutet
hade, anförde landshöfdingämbetet vidare, tillkommit genom
ett förbiseende, hvilket torde få tillskrifvas den omständigheten, att den
riktiga meningen något undanskymts af den mindre vanliga affattningen
af utslaget i förevarande hänseende.

Vid de af häradsrättens ordförande och landshöfdingämbetet sålunda
afgifna förklaringarna fann jag mig kunna låta bero.

4. Oegentlig affattning af utslag i tjufnadsmål.

Jämlikt 5 kap. 4 § strafflagen skall brott, som någon begår innan
han fyllt 18 år, i händelse af återfall ej tillräknas honom till förhöjning
af straffet. En naturlig följd häraf är, att en domstol, som dömer en
person under 18 år till ansvar för tjufnadsbrott, icke bör i utslaget säga,
att förbrytelsen begåtts såsom första resan.

Vid fånglistgranskning har emellertid anmärkts, att rådstufvurätten i
Växjö genom utslag den 22 december 1908 dömt Hjalmar Fritiof Petersson
att för första resan stöld undergå straffarbete i två månader, oaktadt
Petersson vid brottets begående varit yngre än 18 år.

— 1910 —

112

Och genom utslag den 17 augusti 1908 dömde Arstads och Faurås
häradsrätt Bror Johan Georg Gustafsson, jämlikt 20 kap. 4 § 4 mom. och
9 §, jämförda med 3 kap. 5 § och 5 kap. 2 § strafflagen, att för första
resan å särskilda tider delvis genom inbrott nattetid föröfvade stölder och
snatteribrott hållas. till straffarbete i nio månader.

Enligt hvad utslaget utvisade, hade Gustafsson vid brottets begående
uppnått 15, men ej 18 år.

Häradsrättens utslag var mindre riktigt affattadt äfven i ett annat
afseende. Genom utslaget hade häradsrätten beträffande Gustafsson och
öfriga i målet tilltalade personer yttrat, att de dömdes för å särskilda
tider föröfvade stölder och snatteribrott. Då enligt 20 kap. 9 § strafflagen
den, som å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott
eller sådant brott och snatteri, och därför på en gång lagföres, skall
straffas efter hvad i 4 kap. 3 § sägs, följer af denna bestämmelse, jämförd
med stadgandet i 20 kap. 8 § strafflagen, att utslaget bort innehålla,
att de tilltalade dömdes för stöld och icke för stöld och snatteri.

Om de sålunda anmärkta oegentligheterna i utslagen har jag genom
särskilda skrifvelser erinrat rådstufvurätten och häradsrättens t. f. ordförande,
e. o. notarien Einar Pehrsson.

5. Underlåtenhet att till öfverläggning angående folkskoleväsendet kalla

skolråd och lärare.

I en till mig insänd klagoskrift anförde Ake A. Ekstam, att kyrkoherden
i Fryksände m. fl. församlingars pastorat Johannes Olsson Spoléne
under år 1908 åsidosatt den honom såsom skolrådets ordförande åliggande
skyldighet att i enlighet med bestämmelserna i § 8 mom. 5 af stadgan
angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 sammankalla
skolråd och lärare inom Fryksände församling för att öfverlägga om frågor
angående folkskoleväsendet.

Sedan jag med anledning af klagoskriften infordrat kyrkoherdens förklaring,
anförde denne, bland annat:

Folkskolestadgans § 8 mom. 5 lämnade åt skolrådet fria händer att
hålla sammanträde antingen med församlingens hela lärarpersonal eller
med af lärarne utsedda ombud. Kungl. kungörelsen den 17 november
1905 om ändrad lydelse af §§ 8 och 33 i stadgan angående folkundervisningen
i riket innehölle emellertid, att inom hvarje församling lärarpersonalen
äger rätt utvälja inom sig en ledamot att närvara vid skol —

1910 —

113

rådssammanträde. Sedan 1906 års början hade ock i församlingen ett
sådant af lärarne utsedt ombud varit anställdt, och detta ombud hade
kallats till och närvarit vid skolrådssammanträdena. Med denna kungörelse
vore enligt kyrkoherdens åsikt mom. 5 af § 8 i folkskolestadgan
normeradt; och då syftemålet med ifrågavarande bestämmelser vore, att
lärarpersonalen skulle hafva tillfälle att öfverlägga med skolrådet om
frågor tillhörande församlingens skolväsende, hyste kyrkoherden den åsikten,
att det stode skolrådet och dess ordförande fritt att hålla möten enligt
§ 8 mom. 5 eller icke. För egen del hade han ock ansett, att under
år 1908 lärarne betjänat skolväsendet bättre genom att hålla skola en dagtill
än genom att besöka ett sådant möte. Skolrådet hade för öfrigt 1908
haft fem skolrådssammanträden med tillträdesrätt för lärarnes ombud och
två sammanträden med kyrkorådet.

Efter förklaringens afgifvande inkom klaganden med påminnelser,
däri han förmälde sig vidhålla sin anmälan och, bland annat, erinrade, att
af kyrkoherdens förklaring framginge, att dennes försummelse att kalla till
ifrågavarande sammanträde icke berott på glömska utan varit fullt afsiktlig.

Mom. 5 i § 8 af stadgan angående folkundervisningen i riket den 10
december 1897 är af följande lydelse:

»En gång under hvarje läsår sammanträde, på kallelse af skolrådets
ordförande, skolrådet, folkskoleinspektören, där sådan linnes af skolrådet
antagen, och de vid distriktets folkskolor, småskolor och mindre folkskolor
anställde lärare för att öfverlägga om frågor angående folkskoleväsendet
inom distriktet. Där, på grund af lärarnes stora antal eller distriktets
utsträckning, ett för hela distriktet gemensamt sammanträde icke lämpligen
kan hållas, ankomme det på skolrådet antingen att anordna flera
särskilda sammanträden med olika afdelningar af lärare eller ock att öfverlägga
med af lärarne utsedda ombud. Såväl ombudens antal som sättet,
hvarpå de skola utses, bestämmas i det för distriktet fastställda reglementet.
»

Den i momentet gifna föreskriften om sammanträde är ovillkorlig.
Hvarje år skall sammanträde hållas. Endast i fråga om anordningen af
mötena lämnas i viss mån valfrihet.

I förklaringen hade kyrkoherden medgifvit, att han uraktlåtit att under
år 1908 kalla till sammanträde. Såsom skäl härför hade han anfört,
att genom kungl. kungörelsen den 17 november 1905 om ändrad lydelse
af §§ 8 och 33 i stadgan angående folkundervisningen i riket frihet skulle
lämnats att hålla sammanträde eller icke.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1,910 års Riksdag. 15

114

Genom nämnda kungörelse har tillagts ett nytt moment till § 8 i folkskolestadgan,
och innehåller detta, att vid skolrådets sammanträden äger
af de inom skoldistriktet anställda lärarna, förutom den eller dem, som
tilläfventyrs må vara valda till ledamöter i skolrådet, ytterligare en lärare
vara tillstädes. Vidare förekomma däri bestämmelser om denne lärares
befogenhet och sättet för hans utväljande. Men kungörelsen har icke
infört någon ändring af föreskrifterna i § 8 mom. 5, hvilka stå kvar i sitt
ursprungliga skick.

Kyrkoherden Spoléne hade alltså enligt min mening i anmärkta hänseendet
förfarit oriktigt.

Innan jag företog ifrågavarande ärende till slutligt afgörande, ansåg
jag mig dock böra till kyrkoherden hemställa, huruvida han efter öfvervägande
af de utaf mig anförda omständigheterna funne sig kunna medgifva
riktigheten af den utaf mig framställda tolkningen af bestämmelserna
i § 8 mom. 5 af folkskolestadgan samt huruvida han ämnade för
framtiden handla i öfverensstämmelse med denna tolkning.

Sedan därefter kyrkoherden Spoléne förklarat, att han för framtiden
ämnade tillämpa den af mig i ärendet uttalade meningen och i enlighet
därmed årligen hålla sammanträden af ifrågavarande beskaffenhet, ansåg
jag mig kunna låta bero vid detta svar.

6. Vägran af kyrkoherde att tillhandahålla en i hans vård

lämnad handling.

Mitt ämbetsbiträde påkallades af Jöns Olsson i Hörby, som, bland
annat, anförde, att han hos kyrkoherden i Hörby församling förgäfves begärt
att få taga del af församlingens kyrkostämmo- och skolrådsprotokoll
i ändamål att af dem inhämta upplysningar angående en af förre länsmannen
i orten Anders Hellman på sin tid donerad fond, hvarifrån församlingens
fattiga skulle erhålla understöd.

Sedan jag i ärendet infordrat yttrande från kyrkoherden i Hörby och
Lyby församlingars pastorat E. Åkesson-Lundegård, inkom denne med förklaring,
däri han meddelade, att förre länsmannen, sedermera förste expeditionssekreteraren
Hellman den 24 augusti 1844 donerat, bland annat, till
Lyby församlings fattiga ett belopp af 2,000 riksdaler banko. Angående
klagomålet anförde kyrkoherden hufvudsakligen:

att han hänvisat klaganden att för erhållande af upplysningar om
ifrågavarande donation vända sig till fattigvårdsstyrelsens ordförande;

- 1910 —

115

att klaganden fått å pastorsexpeditionen taga del af äldre sockenstämmoprotokoll,
som för hans räkning ditförts från kyrkoarkivet;

samt att klaganden begärt att själf få i arkivet göra efterforskningar,
något som emellertid ej kunnat ske, emedan kyrkoarkivet vore
beläget flera trappor upp i kyrktornet, och för öfrigt klaganden icke
kunnat där öfvervakas under den tid, som skulle hafva behöfts för ändamålet.

Sedan klaganden med påminnelser bemött kyrkoherdens förklaring,
fann jag mig i anledning af förklaringens innehåll böra anmoda kyrkoherden
att meddela mig, huruvida bland de handlingar, han på grund af
sitt ämbete hade under vård eller tillsyn, funnes donationsbref eller annan
handlina: rörande ifrågavarande donation.

Till svar härå fick jag från kyrkoherden emottaga en den 25 juli
1898 upprättad förteckning öfver de handlingar rörande Hellmanska donationerna,
som funnos bland de under kyrkoherdens vård ställda arkivhandlingarna.

Då de i förteckningen upptagna handlingarna syntes vara desamma,
som klagomålet åsyftade, och då klaganden på grund af tryckfrihetsförordningen
måste anses ovillkorligen berättigad att taga del af dessa handlingar,
anmodade jag kyrkoherden att meddela mig, huruvida han vore
villig att på anfordran af klaganden tillhandahålla denne samma handlingar
i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar.

Sedan därefter kyrkoherden meddelat, att han låtit afskrifva donationshandlingen
och i bestyrkt form sändt denna till kommunalnämndens
ordförande i Lyby socken, för att klaganden tillhandahållas, fann jag ej
skäl att i ärendet vidtaga annan åtgärd, än att jag i bref till klaganden
underrättade denne om hvad kyrkoherden svarat, samt tillställde klaganden
en afskrift af den mig tillsända förteckningen.

7. Uttagande af för hög godtgörelse för läkarundersökning m. rn. 1

1 en till mig ingifven klagoskrift anmälde handelsbiträdet Manfrid
Bodén till åtal, dels att provinsialläkaren i Lycksele distrikt E. F. Hellberg
skulle hafva affordrat klaganden ersättning med 5 kronor för ett
af Hellberg till Bodén utfärdadt läkarbetyg, afseende besiktning och undersökning
för anställning såsom volontär, dels ock att Hellberg i regel
fordrade 2 kronor för recept, ehuru provinsialläkare enligt gällande bestämmelser
icke ägde rätt att debitera mera än 3 kronor för besikt -

— 1910 —

116

ning och däröfver utfärdad attest samt 1 krona för rådfrågning och
recept.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat Hellbergs yttrande,
anförde denne i afgifven förklaring, bland annat:

I 9 § af den utaf Kungl. Maj:t den 31 oktober 1890 utfärdade taxa
för arfvode åt vissa i civil tjänst anställde läkare för enskild sjukvård och
för intyg, meddelade på enskild begäran, m. m. stadgades, att »för besiktning
å lefvande person med däröfver utfärdad attest njute läkare i
arfvode 3 kronor, där ej o. s. v.» Detta stadgande hade man ansett afse
sådana enkla frisk- eller sjukbetyg, då läkaren generellt konstaterade, att
den ifrågavarande personen antingen vore frisk eller lede af en viss uppgifven
sjukdom. Men det gåfves äfven ett annat slag af betyg, s. k. graderade
betyg, som utfärdades efter gifvet formulär och som fordrade en
mera ingående och speciell undersökning. Af detta slag omnämndes ett
par såsom exempel i en not, som funnes fogad till den angifna paragrafen
uti en af f. d. landssekreteraren A. H. Bagge utgifven författningshandbok
för läkare, och hvilken hade följande lydelse:

»Läkarebesiktningar äro dels numera i flera fall föreskrifna, såsom
t. ex. å sjömän, järnvägstjänstemän m. fl., dels ock påkallade i många
särskilda fall af enskilda, t. ex. för lif-, olycksfalls- eller annan (sjuk-,
pensions-) försäkring eller ock andra enskilda ändamål. Då i fråga om lifoch
olycksfallsförsäkring intyget ofta önskas utfärdadt efter ett visst formulär,
kan dock läkaren icke anses pliktig att utan godvillig öfverenskommelse
följa ett dylikt formulär och bör således icke heller vara förhindrad
att för så beskaffadt utlåtande, grundadt på en omständligare
besiktning, fordra högre ersättning än det i denna § bestämda arfvodet,
hvilket däremot för besiktningar i allmänhet och af mera enkel beskaffenhet
torde få anses skäligt.»

Det af Hellberg för klaganden utfärdade intyget syntes enligt Hellbergs
mening vara hänför ligt till afdelningen »andra enskilda ändamål»,
enär det vore utfärdadt efter ett visst, fordradt formulär samt »grundadt
på en omständligare besiktning», hvilket äfven framginge af det tryckta
formuläret till beviset.

På grund af hvad Hellberg sålunda framhållit, hade Hellberg ansett
sig vara i sin goda rätt att begära ett arfvode af 5 kronor för ett dylikt
betyg som det han lämnat klaganden, hvilken för öfrigt icke varit bosatt
inom det Hellberg anvisade provinsialläkardistriktet.

I afseende å klagandens anmälan, att Hellberg i regel fordrade 2
kronor för rådfrågning och recept, meddelade Hellberg i förklaringen, att
han aldrig utfärdat något recept åt klaganden.

— 1910 —

117

I afgifna påminnelser vidhöll klaganden sitt yrkande samt namngaf
två personer, som skulle vara i tillfälle att intyga riktigheten af klagandens
påstående, att Hellberg plägade fordra 2 kronor såsom ersättning för
rådfrågning och recept.

Efter det jag med anledning af nämnda påstående anmodat Hellberg
att till mig inkomma med fullständigt yttrande, framhöll Hellberg i
skrifvelse den 28 februari 1909 till en början för komplettering af sin
föregående förklaring, att Hellberg icke »affordra!» klaganden afgift för
det ifrågavarande intyget med 5 kronor, utan att beloppet fritt och otvunget
erlagts.

I öfrigt anförde Hellberg, att han icke någonsin såsom provinsialläkare
fordrat mera än en krona för ett recept. Däremot hade han vid
mera omfattande undersökning, därest sådan skulle anses höra till hvad
som menades med rådfrågning enligt § 9 i läkartaxan, visserligen bekommit,
men dock icke fordrat mera än 1 krona. Den högre ersättningen
hade i dylika fall utgått efter godvillig öfverenskommelse.

Hvad anginge de af klaganden åberopade två namngifna personerna,
så vore det här fråga om fall, i hvilka särskildt begärts »grundlig undersökning».
Det ena rörde sig om en person, som något år förut undergått
operation å lasarett för varig pleurit eller för paranefritisk abscess. Hellberg
hade här stått inför uppgiften att, utom undersökning af öfriga organ
i kroppen, perkutera och auskultera ut hvarenda kvadratcentimeter å
lungorna. Det andra fallet gällde, likaledes förutom undersökning af kroppens
alla öfriga viscera, speciell undersökning af underlifvets organ hos
kvinna. Ersättning för dessa undersökningar hade utgått efter godvillig
öfverenskommelse.

På grund af hvad Hellberg sålunda i sina båda yttranden anfört,
ansåge han sig icke hafva förfarit i strid med gällande författningar.

Med anledning af hvad i detta ärende förekommit anhöll jag hos
medicinalstyrelsen om dess yttrande, och i skrifvelse den 29 mars 1909
anförde medicinalstyrelsen, bland annat, följande.

Enligt 18 § i läkarinstruktionen den 31 oktober 1890 ålåge det
provinsialläkare att inom det honom anvisade tjänstgöringsdistrikt mot
ersättning efter fastställd taxa, där ej annorlunda öfverenskommes, meddela
enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg, och § 9 i gällande taxa den
31 oktober 1890 för arfvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare ägde
följande lydelse:

»För besiktning å lefvande person med däröfver utfärdad attest njute
läkaren i arfvode 3 kronor, där ej besiktningen afser utrönande af sinnesbeskaffenhet,
i hvilket fall arfvodet utgår med 10 kronor. Har vid be -

1910 —

118

siktning, som nu är sagd, resa erfordrats, åtnjute läkaren dessutom arfvode
och reseersättning såsom för sjukbesök är stadgadt.»

Den af Hellberg anförda »noten» vore hämtad ur den motivering,
som provinsialläkarkommittén af år 1885 fogat till sitt förslag till åkartaxa
(sid. 266 i kommitténs betänkande). Uppenbarligen hade det varit
kommitténs mening att, då vid läkarintyg för enskilda ändamål, såsom
lif- och olycksfallsförsäkring in. in., erfordrades, att intyget skulle affattas
enligt särskildt, mera omständligt formulär med däraf föranledt ökadt
arbete och tidspillan, läkaren icke vore skyldig att utan särskild ersättning
tillmötesgå önskningar härutinnan. Till sådana formulär kunde emellertid
det, som i förevarande fall förelagts Hellberg att följa, knappast räknas.
Det kunde nämligen icke med fog sägas, att begagnandet af detta formulär
vid intygets affattande för Hellberg medfört ökadt besvär och tidsförlust,
utan torde det väl snarare hafva underlättat Hellbergs arbete. Icke heller
kunde ett dylikt läkarbesiktningsbevis anses i berörda hänseende jämförligt
med intyg för lifförsäkring eller annat intyg för enskildt ändamål.

Utan tvifvel förtjänade emellertid den af Hellberg anförda omständigheten,
att klaganden icke vore bosatt inom Lycksele provinsialläkardistrikt,
i viss mån beaktande. Enligt § 1 i läkartaxan vore provinsialläkare
skyldig att följa taxan för sjukvård, som inom distriktet lämnades, äfvensom
för intyg, som på enskild begäran meddelades. Det vore dock synnerligen
obilligt att tolka detta stadgande så strängt, att det skulle åligga provinsialläkaren
att, mot ersättning efter taxa, tillhandagå med sjukvård, och
läkarintyg hvar och en, som för sådant ändamål sökte honom inom hans
distrikt. Han skulle då kunna obehörigen betungas med klienter, måhända
i stor mängd, hvilka utan att vara boende eller hafva insjuknat inom distriktet
funne det fördelaktigt att vända sig till provinsialläkaren för den
låga taxans skull. Om så skett i detta fall, kunde medicinalstyrelsen icke
af föreliggande uppgifter bedöma.

Beträffande stadgandet i taxans 2 § mom. 1 om ersättning för rådfrågning
med 1 krona hade Hellberg i sitt senare yttrande framkastat
fråga om hvad som egentligen menades med »rådfrågning». I detta hänseende
anfördes i ofvannämnda kommittébetänkande, sid. 259, följande:
»Inom kommittén har varit ifrågasatt, huruvida den i förevarande § föreslagna
ersättning af 1 krona för en vanlig rådfrågning skulle kunna anses
såsom skälig godtgörelse för läkarens därmed förenade besvär och möda.
Då på åtskilliga orter inom landet läkarens arfvode för sådan rådfrågning
hittills plägat utgå med 1 krona 50 öre eller 2 kronor och således den
bestämmelse, som här föreslagits, skulle kunna för dessa läkare medföra
en alltför kännbar minskning i deras inkomster, hvilka till väsentlig del

— 1910 —

119

inflyta i form af rådfrågningsarfvoden, hade kommitterade till en början
äfven varit betänkta på att föreslå ersättningen för en rådfrågning till 1
krona 50 öre. Detta belopp lär icke heller kunna anses oskäligt högt i
de fall, då af rådfrågningen föranledes en tidsödande undersökning af "patienten
; men då icke alla rådfrågningar kräfva så lång tid och då, enligt
hvad kommitterade inhämtat, arfvode för rådfrågning för närvarande i
allmänhet utgår med allenast 1 krona, hafva kommitterade trott sig kunna
med fog föreslå ifrågavarande arfvode i taxan till sistnämnda belopp. Vid
bestämmandet af detta belopp hafva kommitterade ansett den omständighet,
huruvida i sammanhang med rådfrågningen läkaren meddelar recept eller
icke, vara oväsentlig, då det är rådfrågningen med den däraf föranledda
undersökningen, hvilken, icke sällan kräfvande synnerlig omsorg och noggrannhet,
för läkaren medför största besväret.»

Häraf framginge otvetydigt, att kommitténs mening varit den, att till
rådfrågning hör erforderlig undersökning, äfven om den skulle behöfva
göras omständlig och tidsödande. Någon annan innebörd af »rådfrågning»
i taxans 2 § mom. 1 kunde icke heller med fog ifrågasättas.

Beträffande klagandens anmälan i hvad den afsåge, att Hellberg skulle
hafva i regel fordrat 2 kronor för recept, hade Hellberg medgifvit, att
han i många fall för rådfrågning, som föranledt mera utförlig undersökning,
bekommit högre arfvode än det i taxan fastställda. Detta skulle
dock städse hafva skett efter öfverenskommelse. Därest så varit fallet —
och anledning funnes icke att antaga något annat — vore vid berörda
förhållande icke något att erinra.

Slutligen ansåge medicinalstyrelsen sig böra framhålla, att bestämmelsen
i läkarinstruktionens § 18 och taxans § 1, att läkaren skulle i fall,
»där annorlunda öfverenskommes», äga att utfå annat arfvode än taxan
bestämmer, vore synnerligen svår att tillämpa, så vidt den skulle äga
någon annan innebörd än att afse rätt för läkaren att, då högre ersättning
än taxan medgåfve erbiödes honom, mottaga denna ersättning, något
som väl egentligen folie af sig själft. Den ställde ock stora anspråk på
läkarens takt och urskillning, och om han ifrågasatte högre godtgörelse
ån den i taxan fastställda, kunde han, äfven om sådan godtgörelse utan
minsta invändning, kanske med tacksamhet för läkarens större besvär
erlagts, likväl lätt nog riskera obehag efteråt för det han skulle affordrat
vederbörande högre ersättning än den i lag bestämda, Huru med hänsyn
till en sådan eventualitet läkaren skulle bära sig åt för att träffa sådan
öfverenskommelse, som i sagda paragraf afsåges, vore icke lätt att säga.

Innan förevarande ärende af mig företogs till slutligt afgörande, fann
jag mig böra med hänvisning till hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört

- 1910 —

120

anmoda Hellberg att meddela mig, huruvida han vore villig att för framtiden
förfara i enlighet med den uppfattning, medicinalstyrelsen uti ifrågavarande
hänseenden uttalat.

Sedan Hellberg förklarat sig härtill villig, ansåg jag mig kunna låta
bero vid hvad i ärendet sålunda förekommit.

8. Obehörigt frånkännande af rösträtt och valbarhet.

I en till mig ingifven skrift anförde fabrikören C. E. Karlberg i
Vimmerby klagomål däröfver, att han utan laga skäl dels vid fyllnadsval
till stadsfullmäktige i Vimmerby våren 1908 och vid allmänt stadsfullmäktigval
hösten samma år uteslutits från såväl valbarhet som rösträtt,
dels ock vid 1908 års riksdagsmannaval uteslutits ur röstlängden.

Till vidare utveckling af sin talan anförde klaganden, att han — som
sedan 25 år tillbaka varit ledamot af stadsfullmäktige i Vimmerby och
på hösten 1904 senast återvalts för fyra år, räknadt från och med den 1
januari 1905 — blifvit af rådstufvurätten i Vimmerby försatt i konkurs
den 10 september 1907, därvid klaganden och två andra personer utsetts
att såsom gode män omhänderhafva konkursboets förvaltning. T anledning
af konkursen förklarades klagandens mandat såsom stadsfullmäktig hafva
upphört, och fyllnadsval efter honom ägde rum hösten 1907. På inställelsedagen
i konkursen den 11 november 1907 inlämnade klaganden ett ackordsförslao-.
Borgenärerna antogo vid sammanträde den 14 december 1907
enhälligt detta förslag, hvilket därpå af rådstufvurätten fastställdes genom
beslut den 27 januari 1908.

Klaganden'' framhöll härjämte, att rådstufvurättens ordförande, borgmästaren
O. Wahlberg, själf undertecknat rättens beslut om fastställelse
af ackordsförslaget, samt att klaganden, som vore påförd bevillning såväl
för inkomst af arbete till belopp af 2,000 kronor som för fastigheter,
taxerade till 20,000 kronor, punktligt erlagt utskylder till stat och kommun.

I anledning af klagoskriften vitsordade borgmästaren Wahlberg uti
afgifven, af mig infordrad förklaring till en början riktigheten af de utaf
klaganden lämnade faktiska uppgifterna samt anförde därefter hufvudsakligen
följande.

Uti den röstlängd, som användts vid det af klaganden omförmälta
valet våren 1908, funnes anteckning därom, att klaganden vore i konkurstillstånd.
Denna anteckning hade förmodligen gjorts vid fyllnadsvalet
efter klaganden den 22 oktober 1907, då samma röstlängd användes.

— 1910 —

121

I den vid 1908 års riksdagsmannaval använda röstlängden runnes klaganden
icke upptagen såsom röstberättigad.

Vid stadsfullmäktigvalet den 3 december 1908 blef en röstsedel, upptagande
klagandens namn, af magistraten kasserad, på den grund att klaganden
icke ansågs valbar, enär han icke gittat visa, att han vore från
sina borgenärers kraf fri.

Sedan klaganden trädt i konkurs, hade hvarken han eller något hans
ombud begärt att få utöfva rösträtt, ej heller hade af klaganden eller
någon annan framställts anmärkning emot de använda röstlängderna, för
så vidt de berörde klaganden och hans rösträtt.

Af ordalagen i 11 och 28 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i
stad den 21 mars 1862 och därmed jämförliga bestämmelser i öfriga
kommunallagar syntes framgå, att en person, som afträdt sin egendom till
konkurs, därmed upphört att vara kommunalt och politiskt röstberättigad
samt valbar till stadsfullmäktig, intill dess det förhållande inträdt, som i
28 § förklarades sålunda, att konkursgäldenären gittat visa, att han är
från sina borgenärers kraf fri. Härvid vore det konkursgäldenärens egen
sak att förebringa bevis i nämnda hänseende, för att han åter skulle blifva
upptagen i röstlängden, och vederbörande myndighet hade icke någon
skyldighet att tillgodose konkursgäldenärens intresse därutinnan.

Hvarken klaganden eller någon annan hade hos borgmästaren gjort
si" underrättad om, huruvida mot rådstufvurättens beslut om fastställelse
af klagandens ackord vad blifvit er] a "dt. Något officiellt bevis härom
hade icke heller blifvit å rådstufvurättens vägnar utfärdadt; och utan bevis
att fastställelsebeslutet vunnit laga kraft torde sysslomännen i konkursen
icke lämnat klaganden sådan redovisning, som omförmältes i 112 § konkurslagen.

Klaganden hade icke vidtagit någon åtgärd för att visa, att han vore
fri från sina borgenärers kraf, hvadan, om han verkligen vore fri, han
endast hade sig själf att skylla för de förhållanden, öfver hvilka han
klagat.

Till bemötande af innehållet i borgmästaren Wahlbergs förklaring
anförde klaganden uti afgifna påminnelser, att då han ägt kännedom därom,
att hans namn strukits ur röstlängden vid dess justering, han ansett det
vara resultatlöst att göra någon framställning att få utöfva sin rösträtt.
Han hade icke ansett det behöfligt att inför magistraten i Vimmerby, där
samma myndighet, som behandlat konkursen, vore valförrättare, förete bevis
om rådstufvurättens fastställelse af det utaf hans borgenärer antagna
ackordsförslaget.

Efter framställning af mig meddelade borgmästaren Wahlberg i skrif Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1.910 års Riksdag.

122

velse den 13 mars 1909, att han såsom rådstufvurättens ordförande undertecknat
rättens den 27 januari 1908 meddelade beslut om fastställelse
af det utaf klaganden i hans konkurs bjudna ackordet; samt att uti den
röstlängd, som användes vid det hösten 1908 i Vimmerby förrättade stadsfullmäktigvalet,
icke funnes införd någon anteckning därom, att klaganden
vore på grund af konkurstillstånd utesluten från rösträtt.

Sedan jag anmodat öfriga ledamöter i magistraten, som deltagit i de
af klaganden klandrade åtgärderna, att i ärendet afgifva yttrande, förklarade
rådmännen L. Strömert, J. F. Froström och R. H. A. Hedström
i aflämnadt vttrande, att de af borgmästaren i ärendet meddelade faktiska
upplysningarna vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande; hvarjämte
af dem anfördes följande.

Såsom ledamöter af Vimmerby rådstufvurätt hade rådmännen deltagit
i dess beslut den 27 januari 1908, hvarigenom klagandens i hans vid
rätten anhängiga konkurs framlagda ackord sförslag blifvit af rätten fastställdt,
likasom rådmännen deltagit i handläggningen af de magistratsärenden,
öfver hvilkas behandling klagomål anförts.

Beträffande klagandens uteslutande från röstlängden hade några särskilda
beslut icke af magistraten annorledes fattats, än att vid granskning
före de olika valtillfällena af den röstlängd, som vid desamma användts,
anteckning vid klagandens namn gjorts om hans konkurstillstånd, på samma
sätt som anteckning plägade ske med afseende på öfriga i längden upptagna
personer, hvilka af en eller annan anledning ansåges vara från rösträtt
uteslutna.

Att någon anteckning uti den vid stadsfullmäktigvalet den 8 december
1908 använda röstlängden ej gjorts om klagandens uteslutande från
rösträtt, hade uppenbarligen skett af förbiseende, då magistraten vid valet
på grund däraf, att klaganden icke ansågs valbar, kasserade en med klagandens
namn försedd valsedel.

Då rådmännen ansåge, att magistraten genom de öfverklagade ärnbetsåtgärderna
icke förfarit olagligt, hemställde rådmännen, att klagomålen
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Klaganden, som lämnats tillfälle att inkomma med påminnelser i anledning
af det utaf magistratens ledamöter afgifna yttrandet, framhöll i
en till mig inlämnad skrift hufvudsakligen, att han icke kunde anses till
någon vara redovisningsskyldig för ackordets fullgörande; att ackordet emellertid
blifvit betalt; samt att då hans borgenärer enhälligt antagit 50 procents
ackord såsom full likvid för sina fordringar, samt ackordsförslaget blifvit
af rätten fastställdt, det måste anses vara för valmyndigheten kändt, att
klaganden vore fri från sina borgenärers kraf.

— 1910 —

123

Jämte skriften inlämnade klaganden två å honom utfärdade debetsedlar.
Den ena af dem var för år 1907 och utvisade, att klaganden påförts
bevillning af annan fastighet än jordbruksfastighet af 17,000 kronors
värde samt för en inkomst af kapital eller arbete, som uppskattats till ett
belopp af 1,400 kronor. Den andra debetsedeln afsåg 1908 års kommunalutskylder
i Vimmerby stad, att utgå under år 1909, och utvisade att
klaganden påförts kommunalskatt med 168 kronor eller 7 gånger bevillningen
af fast egendom och inkomst. Den förstnämnda debetsedelns belopp
hade enligt å sedeln tecknadt kvitto guldits den 27 februari 1908,
och den andra debetsedelns till betalning förfallna belopp hade inbetalts
å uppbördsstämma!! den 23 mars 1909.

De paragrafer i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862, om hvilka här närmast var fråga, äro i hithörande delar af
följande lydelse:

»§ 11. För omyndig — — — utse.

För näring eller rörelse, som under borgenärers förvaltning står,
äfvensom i enahanda fall för fast egendom, må ej röstas.»

»§ 28. Stadsfullmäktig kan ej den vara. som — -— — — gods; ej
den, som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag
förmår, visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som — — —
talan.»

Vid val till riksdagsman i Andra kammaren tillkommer rösträtt inom
den kommun, där han är bosatt, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man under de i § 14 riksdagsordningen i öfrigt
angifna förutsättningar.

I fråga om rösträtt i händelse af konkurs gäller således, att en person
är utesluten från rösträtt endast i den mån hans näring eller rörelse (eller
fastighet) står under borgenärers förvaltning.

I förevarande fall var uppenbart, att klaganden, som efter konkursens
början personligen påförts bevillning och som behörigen erlagt honom påförda
utskylder, under ifrågavarande tid själf förvaltat sin egendom. Han
hade således enligt min mening bort utan vidare upptagas i röstlängden
såsom röstberättigad. (Jämför rättsfall i nytt juridiskt arkiv 1885,
sid. 467.)

Hvad angår föreskriften, att den ej är valbar, som afträdt all sin
egendom till borgenärer och ej gitter visa, att han är från deras kraf fri,
måste tydligen skyldighet att förete bevisning i nämnda hänseende bortfalla,
om det för valförrättaren är ett kändt faktum, att vederbörande är
fri från borgenärernas kraf.

— 1910 —

124

1 afseende å klaganden syntes det högst sannolikt, att, med hänsyn
till Vimmerby stads storlek och den ställning klaganden under en följd
af år intagit i staden, magistratens ledamöter, som för öfrigt själfva deltagit
i beslutet om fastställelse af det utaf klaganden erbjudna ackordet,
haft kännedom därom, att konkursen afslutats på sådant sätt, att den icke
vidare hade någon inverkan på klagandens valbarhet till stadsfullmäktig.

Med hänsyn till de föreliggande omständigheterna och därvid, bland
annat, till att klaganden underlåtit att framställa anmärkning emot röstlängden,
fann jag mig emellertid tills vidare kunna inskränka mig till att
delgifva magistraten min mening i saken.

9. Dröjsmål med expedierande af utslag angående häktad.

Enligt 20 § 1 mom. i förordningan angående expeditionslösen den 7
december 1883 skall underrätts utslag i mål angående häktad af domaren
på landet inom sex dagar efter afkunnandet afsändas, om den häktade
förvaras å länsfängelset, till Konungens befallningshafvande, men om han
tinnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen eller föreståndaren
vid häktet.

Detta stadgande åsidosattes af två särskilda ordförande i Norra och
Södra Tjusts häradsrätt. Genom utslag den 17 oktober 1908 dömde
nämnda häradsrätt Gustaf Paulus Johansson att för sedlighetsbrott
hållas till straffarbete ett år sex månader, men utslaget blef ej af rättens
ordförande, häradshöfdingen A. Nordström, till Konungens befallningshafvande
afsändt förr än den 27 oktober och alltså tre dagar för sent.

Samma häradsrätt dömde den 23 december 1908 förre sjömannen
Alfred Stenbom till ansvar för andra resan stöld, men detta utslag ankom
icke till kronohäktet i Västervik, där Stenbom förvarades, förr än den 31
i samma månad. Ansvarig för denna expedition var e. o. notarien Olot
Swensson, hvilken på grund af förordnande fört ordet i häradsrätten vid
sistnämnda utslags meddelande.

Sedan de båda ordförandena i häradsrätten afgifvit förklaring öfver
de anmärkta dröjsmålen och tillika styrkt, att de häktade erhållit skälig
ersättning för att de suttit häktade längre än vederbort, samt därjämte till
statsverket inlevererats ersättning för den ökade fångförtäringskostnaden,
ansåg jag mig böra låta därvid bero.

— 1910 —

125

10. Obehöriga anteckningar i flytt ning sbetyg.

I tre särskilda ärenden anfördes hos mig klagomål öfver att pastorsadjunkten
i Mohärads församling Martin Thorén i utfärdade flyttningsbetyg
gjort obehöriga anteckningar. Sålunda hade i ett flyttningsbetyg antecknats,
att den klagande varit häktad för misshandel. I två för vederbörande
klagandes söner utfärdade flyttningsbetyg hade antecknats, om den ene att
han för misshandel med lifsfarligt vapen varit dömd till fängelse, och angående
den andre, att han för dylikt brott dömts till insättande i allmän uppfostringsanstalt.

Dessa uppenbara felaktigheter erkändes af Thorén, som därvid tillika
styrkte, att han låtit tillställa de klagande nya flyttningsbetyg. Med
hänsyn härtill fann jag ej skäl att i dessa ärenden företaga ytterligare
åtgärder.

11. Fråga om ansvars- och ersättningsskyldighet i följd af skadegörelse
obehörigen behandlad såsom disciplinmål.

Af handlingar, som jag af förekommen anledning infordrat från chefen
för Vaxholms grenadjärregemente, inhämtade jag:

att sedan till chefen för regementets femte kompani rapport aflåtits
därom, att värnpliktige Johan Emil Julius Pettersson den 28 september
1908 kl. omkring 12,15 e. m. till kasernen hemkommit onykter och, då
han skolat afföras till arresten, kastat sig emot ett fönster med påföljd att
fönsterbågen bräckts och två glasrutor krossats, berörda rapport af kompanichefen
öfverlämnats till öfverstlöjtnanten friherre H. Leijonhufvud i
hans egenskap af t. f. regementschef;

samt att sedan Pettersson i anledning häraf den 30 september undergått
förhör, öfverstlöjtnanten genom beslut samma dag jämlikt 102 §
strafflagen för krigsmakten ålagt Pettersson fyra dagars vaktarrest för
fylleri och skadegörelse å kronans egendom, som dessutom skulle af
Pettersson ersättas.

Emellertid syntes det mig, att frågan om Petterssons ansvars- och ersättningsskyldighet
på grund af ifrågavarande skadegörelse ej varit af beskaffenhet
att kunna i disciplinväg afgöras, utan bort hänskjutas till krigsrätts
pröfning.

Sedan jag i anledning häraf infordrat öfverstlöjtnantens yttrande,
medgaf denne i afgifven förklaring befogenheten af min anmärkning.

— 1910 —

126

Med hänsyn härtill och då ingen skada kunde anses hafva uppstått
af öfverstlöjtnantens oriktiga förfarande, samt han förklarat sig vilja för
framtiden tillse, att, så vidt på honom ankomme, felaktigheter i anmärkta
afseendet icke vidare måtte förekomma, ansåg jag mig kunna underlåta
att förordna om åtal, hvarom jag genom en ämbetsskrifvelse lämnade
öfverstlöjtnanten underrättelse.

12. Felaktigt expeditionssätt i ett lagj''artsärende.

Vid den inspektion hos rådstufvurätten i Köping, som af mig verkställdes
den 25 maj 1909, antecknades följande:

Den 15 juni 1908 ingafs till rådstufvurätten för lagfarts erhållande
ett den 27 april 1908 upprättadt arfskiftesinstrument efter gårdsägaren
Anders Gustaf Engholms hustru Kristina Katarina Engholm, som aflidit
den 19 augusti 1901 och efterlämnat såsom stärbhusdelägare änklingen
Anders Gustaf Engholm samt fem barn. Enligt arfskiftesinstrumentet
hade en stärbhusets fastighet, gården och tomten n:r 169 inom Köpings
stad, så fördelats, att Anders Gustaf Engholm erhållit hälften samt hvart
och ett af barnen en tiondedel. Lagfart meddelades den 15 juni 1908
för änklingen och hvart och ett af barnen under sex särskilda paragrafer
(33—38). Samtidigt (§ 39) söktes emellertid och beviljades lagfart på
grund af ett den 30 april 1908 upprättadt köpebref, enligt hvilket ett af
barnen köpt utaf de öfriga stärbhusdelägarne deras andelar af fastigheten.

Den 24 oktober 1904 hade rådstufvurätten meddelat gemensam lagfart
för stärbhusdelägarne å fastigheten i fråga. Vid denna lagfarts sökande
hade åberopats en den 11 november 1901 upprättad bouppteckning efter
Kristina Katarina Engholm.

Då det ville synas, som om jämlikt 11 § 2 mom. i förordningen angående
expeditionslösen gemensam expedition bort utfärdas för stärbhusdelägarne
i anledning af deras den 15 juni 1908 gjorda ansökning om
lagfart, anmodade jag rådstufvurätten att till mig inkomma med yttrande.

I anledning häraf inkommo de rådstufvurättens ledamöter, som deltagit
i de anmärkta besluten, med yttrande, därvid rättens vid ifrågavarande
tillfälle tjänstgörande ordförande rådmannen P. W. Englund, med tillkännagifvande
att han enligt den för rådstufvurätten gällande arbetsordningen
ensam ombesörjt uppsättandet och expedierandet af protokollen i förevarande
ärenden, anförde, att han af förbiseende låtit det anmärkta expeditionsförfarandet
komma sig till last. Två rådmän yttrade, att de väl

- 1910 —

127

deltagit i lagfartsärendenas handläggning inför rätten, men däremot icke
tagit någon del i ärendenas uppsättande och expedierande, samt förklarade
sig därför icke för sin del hafva något att i ärendet anföra.

Vid rådstufvurättens yttrande var fogadt ett intyg af C. G. Engholm,
af innehåll att han, som ensam erlagt betalningen för samtliga i ofvannämnda
lagfartsärenden utfärdade expeditioner, från rådstufvurätten återbekomma
allt, som utgifvits för expeditionerna i de under §§ 34—38
antecknade ärendena med ett belopp af 25 kronor.

Med hvad i ärendet sålunda förekommit ansåg jag mig kunna åtnöjas,
hvarför detsamma utan vidare åtgärd afskrefs.

13. Radering i prästbetyg.

I en till mig insänd klagoskrift anmälde J. E. Johansson i Haganäs,
att kyrkoherden Frans Allgulin raderat på två ställen i ett den 18 april
1907 för hemmasonen Nils Ludvig Reinhold Johansson af Allgulin utfärdadt
arbetsbetyg. Klaganden yrkade, att Allgulin härför måtte ställas
till ansvar.

Jämte klagoskriften insände klaganden det ifrågavarande betyget, hvari
på två ställen syntes tydliga spår efter radering.

I den förklaring, som Allgulin den 9 juni 1909 afgaf öfver klagoskriften,
anförde Allgulin, att han icke kunde med någon bestämdhet
erinra sig, huru vid omnämnda betygs utfärdande tillgått. Emellertid
erinrade sig Allgulin, att han en gång raderat i ett af honom utfärdadt
betyg; och det vore möjligt, att detta betyg vore detsamma som det af
klaganden insända. Raderingen hade antagligen vidtagits, emedan den
person, för hvilken betyget utskrifvits, velat hafva något ändradt däri,
eller emedan Allgulin skrifvit fel och saknat blanketter till det ifrågavarande
slaget af betyg.

Slutligen hemställde Allgulin, att då Nils Ludvig Reinhold Johansson,
för hvilken Allgulin efter den 18 april 1907 utfärdat flera arbetsbetyg, icke
lidit någon skada till följd af raderingen, klagoskriften icke måtte föranleda
till någon vidare åtgärd.

I afgifna påminnelser förklarade sig klaganden vidhålla sitt i klagoskriften
framställda ansvarsyrkande.

Med anledning af hvad i detta ärende förekommit ansåg iag mig böra
erinra Allgulin om föreskriften i 35 § 2 mom. af förordningen angående
kyrkoböckers förande, att å betyg, som från pastorsexpedition utfärdas,

— 1910 —

128

raderingar icke få förekomma. I förhoppning att han för framtiden skulle
ställa sig nämnda bestämmelse till efterrättelse, afskref jag förevarande
ärende från vidare åtgärd.

14. Felaktigt beslut om hemmansklyfning.

Uti en till mig insänd klagoskrift anmälde e. o. notarien Nils Söderland,
å hemmansägaren Martinus M. Borgs vägnar, vice kommissionslandtmätaren
Nils Gustaf Wingqvist till åtal för felaktigt förfarande vid
förrättning rörande hemmansklyfning å 14 öre 3 penningar skatt i hemmanet
Aspberget i norra Finnskoga socken af Värmlands län.

Till utveckling af sin talan anförde klaganden hufvudsakligen:

att Borg af hemmanet i fråga ägde dels 7 öre 3 penningar skatt med
skog dels ock den till återstående 7 öre skatt hörande inrösningsjord,
under det att Forshaga sulfitaktiebolag endast ägde den å sistberörda
skattetal belöpande skog;

att sedan Konungens befallningshafvande i Värmlands län på ansökan
af bolaget förordnat Wingqvist att, därest laga hinder icke mötte, förrätta
laga klyfning af hemmanet, landtmäterisammanträde för detta ändamål
utsatts till den 18 december 1908;

att Borg å sammanträdet bestridt förrättningens företagande på den
grund, att bolaget såsom ägare endast af skog till visst skattetal icke ägde
skiftesvitsord;

samt att förrättningsmännen, som genom afkunnadt beslut ogillat den
af Borg sålunda framställda invändningen, hänvisat parterna att vid vederbörande
häradsrätt slita eventuell tvist, hvarefter förrättningen fortsatts.

I fråssa om detta beslut anmärkte klasranden, att då detsamma icke

O O 7

s;odkänts af Bor» förrättningsmännen bort till ägodelnino-srättens afnörande
omedelbart hänskjuta frågan, huruvida bolaget ägde rätt att begära
hemmansklyfning eller icke.

Uti af gifven förklaring åberopade Wingqvist till stöd för omförmälta
beslut bestämmelserna i 33 och 35 §§ skiftesstadgan.

Vid granskning af hvad sålunda i ärendet förekommit fann jag, efter
landtmäteristyrelsens hörande, att omförmälta bestämmelser icke voro i
förevarande fall tillämpliga, och att Wingqvist således uti anmärkta hänseende
förfarit felaktigt.

Emellertid hade Wingqvist i en hit inkommen skrifvelse af den 14
augusti 1909 förklarat sig villig att ånyo upptaga förrättningen och hänskjuta
frågan om skiftesvitsord till vederbörande ägodelningsrätts pröfning.

— 1910 —

129

Innan jag med anledning af klagoskriften fattade beslut, ansåg jag
mig böra anmoda Wingqvist att lämna mig besked, huruvida han jämväl
vore villig att med ett skäligt ansedt belopp af 45 kronor godtgöra Borg
hans kostnader å ärendet.

Sedan Wingqvist förklarat sig härtill villig, underrättade jag klaganden
om Wingqvists medgifvande, hvarefter ärendet afskrefs.

15. Ändring af förslag till skolreglemente utan skolrådets medverkan.

I en till mig ingifven klagoskrift blef kyrkoherden i Frödinge församling
Johannes Nylén till åtal anmäld af J. Ä. Pettersson, C. A. Johansson,
J. M. Aldén, K. J. Karlsson, I. A. Nilsson, P. J. Nilsson, J. Iv. Larsson,
J. A. Berg och IJ. Rosenqvist, hvilka såsom skäl härför anförde, bland
annat, följande.

Sedan vid sammanträde med skolrådet och lärarkåren i Frödinge
församling den 22 september 1907 förslag till reglemente för skolorna
inom Frödinge skoldistrikt blifvit godkändt samt förslaget för stadfästelse
öfverlämnats till domkapitlet i Linköpings stift, hade domkapitlet efter
inhämtande af vederbörande folkskoleinspektörs yttrande återremitterat
förslaget till skolrådet. Utan skolrådets hörande hade Nylén i anledning
af remissen dels vidtagit vissa af folkskoleinspektören förordade förändringar
och tillägg till förslaget dels ock på egen hand ändrat detsamma.
Förslaget hade sedermera af Nylén ånyo öfverlämnats till domkapitlet, som
fastställt detsamma den 11 mars 1908.

Ett vid klagoskriften fogadt utdrag af Linköpings domkapitels protokoll
för den 11 mars 1908 angaf, att skolrådet i Frödinge återställt ett till
skolrådet återremittera dt förslag till reglemente för skolorna inom Frödinge
skoldistrikt, och innehöll vidare, att då skolrådet befunnits hafva i
förslaget vidtagit de ändringar och infört de tillägg, folkskoleinspektören
i afgifvet yttrande påfordrat, hade det sålunda granskade och ändrade
regleinentsförslaget blifvit af domkapitlet godkändt.

I en med anledning af klagoskriften afgifven förklaring rnedgaf
Nylén, att han utan skolrådets medverkan i reglementsförslaget vidtagit
de ändringar och infört de tillägg, som af folkskoleinspektören
påfordrats. I fråga härom anförde Nylén vidare, att folkskoleinspektören
endast framställt förslag om några smärre formella ändringar i uttryckssätt
m. m. Folkskoleinspektörens yttrande hade af domkapitlet remitterats
till skolrådet med anmodan, att de ändringar, som folkskoleinspektören
påfordrat, skulle verkställas. Enligt Nyléns mening hade icke varit erfor Justitieombudsmannens

ämbetsberättdse till 1910 års Riksdag. 17

130

derligt, att vid sådant förhållande, när frågan gällde ett expeditionsgöromfil,
skolrådet i dess helhet sammankallades endast för att besluta om
vidtagande af dessa formella ändringar, som i allt fall måste göras för att
reglementet skulle blifva fastställdt af domkapitlet. Utöfver folkskoleinspektörens
förslag hade Nylén på egen hand vidtagit allenast en ändring
i reglementsförslaget, men denna ändring hade verkställts innan reglementet
insändes till domkapitlet för fastställelse, och hade Nylén ansett
ändringen vara af allt för ringa betydelse för att skolrådet skulle behöfva
sammankallas för dess verkställande.

I afgifna påminnelser framhöllo klagandena, att de ej kunde dela
Nyléns uppfattning, att de vidtagna ändringarna i reglementsförslaget endast
varit af formell beskaffenhet, samt anförde ytterligare bland annat,
att sedan reglementsförslaget blifvit af skolrådets ledamöter underskrifvet,
detsamma icke på något sätt delgifvits dem, förrän det blifvit af domkapitlet
fastställdt och förelegat i tryck. Följaktligen hade skolrådet först
då erhållit kännedom därom, att ändringar såväl yrkats som verkställts.

Vid pröfning af detta ärende fann jag visserligen, att Nylén förfarit
oriktigt genom att utan skolrådets medverkan vidtaga ifrågavarande ändringar
i förslaget till skolreglemente, men i förväntan att Nylén för framtiden
skulle ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse, ansåg jag
mig kunna låta bero vid hvad i ärendet förekommit. Härom underrättade
jag Nylén genom en till honom aflåten ämbetsskrifvelse.

16. Förbud emot föredrags hållande. I

I en till mig ingifven klagoskrift anförde kassören Adolf Hedberg å
O. Ljungdals vägnar, att sedan föreståndaren för goodtemplarlokalen i
Bollnäs anmält ett föredrag att hållas af Ljungdal i nämnda lokal den
10 mars 1909 öfver ämnet »skapelseteori och Gudstron», hade kronofogden
A. L. F. E. von Schultz en half timme före föredragets början låtit anmoda
Ljungdal att besöka kronofogden för att relatera föredraget samt, då
denna anmodan ej efterkommits af Ljungdal, meddelat förbud emot föredragets
hållande och såsom skäl för detta förbud anfört, att föredraget ej
blifvit anmäldt af talaren.

Med anledning af klagoskriften genmälte kronofogden uti afgifven förklaring,
att någon anmälan om föredraget i fråga icke blifvit hos honom
gjord. Kronofogden hade endast erhållit ett meddelande från förestån —

1910 —

131

daren för goodtemplarlokalen, att denna blifvit upplåten åt Ljungdal för
föredrags hållande, därvid dock icke ämnet för föredraget uppgifvits.
Ehuru således behörig anmälan ej blifvit gjord, hade kronofogden ansett
sig ej böra förbjuda föredragets hållande, därest han erhölle erforderliga
upplysningar om föredragets ämne och beskaffenhet. För detta ändamål
hade kronofogden vändt sig till lokalföreståndaren med anhållan att underrätta
Ljungdal att kronofogden af honom önskade några meddelanden.
Ljungdal hade emellertid icke af hörts och kort före tiden för föredragets
hållande hade kronofogden inställt sig å platsen samt där erhållit det
besked, att Ljungdal ansett sig icke behöfva infinna sig hos kronofogden
för några upplysningars meddelande. Vid sådant förhållande hade kronofogden
ansett sig ej kunna medgifva föredragets hållande utan förbjudit detsamma.

Slutligen hemställde kronofogden, att, då enligt hans uppfattning
någon lagöfverträdelse ej förelåge från hans sida, klagoskriften icke måtte
föranleda till vidare åtgärd.

Med anledning af hvad kronofogden i förklaringen anfört ansåg jag
mig böra erinra honom därom, att polismyndighet endast under den i 13 §
5 mom. första punkten af ordningsstadgan för rikets städer angifna förutsättning
äger i förväg förbjuda föredrag, och denna förutsättning syntes
icke hafva i detta fall förelegat.

I 13 § 1 mom. af ordningsstadgan föreskrifves visserligen, att den, som
anmäler i paragrafen angifven föreställning, är pliktig, när det af polismyndigheten
påfordras, att om tillställningens ändamål och beskaffenhet
lämna polismyndigheten de upplysningar denna önskar för att kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter. Detta stadgande får dock, då fråga
är om ett föredrag, uppenbarligen icke tolkas sålunda, att anmälaren eller
föredragshållaren skall vara pliktig att redogöra för det tilltänkta föredragets
innehåll. Polismyndigheten måste inskränka sig till att affordra upplysningar
om föredragets ämne och huruvida vid detsamma skola förekomma
några särskilda anordningar, som kunna påkalla föreskrifter för
undvikande af oordning, eldfara eller dylikt. *

Då kronofogden emellertid i allt fall icke kunde anses hafva erhållit
nöjaktigt besked om ifrågavarande föredrag, ansåg jag, med hänsyn jämväl
till bestämmelsen i 13 § af ordningsstadgan om rätt för polismyndighet att
upplösa en sammankomst, som utan vederbörlig anmälan äger rum, att jag
icke borde vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af klagoskriften.

* Jfr för öfrigt rörande polismyndighets förhållande i afseende & offentliga föredrag
justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1889 års Riksdag, sid. 62—80.

- 1910 -

132

17. Felaktig straffbestämmelse vid förargelseväckande beteende

inför rätta.

Genom 5 § i 11 kapitlet strafflagen stadgas straff för våldsgärning,
som föröfvas å vissa i nämnda § uppräknade ställen, däribland våld inför
sittande rätt. Straffet är bestämdt genom hänvisning till 1 § 1 mom. i
samma kapitel.

Ill kap. G § strafflagen stadgas straff för den, som gör sig skyldig
till förargelseväckande beteende å något i 5 § angifvet ställe. Straffet
härför är bestämdt genom hänvisning till 11 kap. 2 § 1 mom. Sistnämnda
lagrum innehåller, att den som störer gudstjänst genom svordom eller
oljud, eller som därvid eljest åstadkommer förargelse, skall straffas med
böter, dock ej under 25 riksdaler, eller fängelse i högst 6 månader.

Lägsta straffet för förargelseväckande beteende inför rätta är i enlighet
med dessa bestämmelser följaktligen satt till 25 kronors böter.

Vid härstädes företagen granskning af fångförteckningar anmärktes
emellertid, att Tunaläns häradsrätt den 6 april 1908 under åberopande
af 11 kap. 6 §, 2 § 1 mom. och 5 § strafflagen dömt smeden P. A.
Dahlgren att för förargelseväckande beteende inför sittande rätt bota 15
kronor. I anledning häraf infordrade jag yttrande från e. o. notarien
Wilh. Lawén, som fört ordet i häradsrätten vid ifrågavarande utslags
meddelande. I afgifvet yttrande vidgick Lawén det begångna felet och
insände på samma gång bevis, att han till kronofogden i orten aflämnat
10 kronor att redovisas till statsverket. Härvid lät jag bero.

18. Felaktig bokföring af kyrkokassas och skolkassas medel.

Byggmästarne Alex. Wallén i Alsta och C. R. Eriksson i Nysätraby
samt nämndemannen A. Ludvigsson anmälde i en insänd klagoskrift kyrkoherden
i Nysätra och österunda församlingars pastorat Johan August Dalén
till laga åtal, för det han i egenskap af förvaltare utaf Nysätra församlings
kyrkokassas och skolkassas medel skulle genom felaktig bokföring för vederbörande
revisorer dolt influtna belopp, utgörande 693 kronor 70 öre
för år 1905 och 681 kronor 40 öre för år 1906.

Sedan kyrkoherden Dalén i ärendet afgifvit infordrad förklaring, samt
denna blifvit af klagandena med påminnelser bemött, aflat jag till Konungens
befallningshafvande i Uppsala län en ämbetsskrifvelse, däri jag med

— 1910 —

133

öfverlämnande af samtliga till ärendet hörande handlingar anhöll, att
Konungens befallningshafvande måtte på lämpligt sätt åvägabringa i ärendet
erforderlig ytterligare utredning samt med denna, jämte eget yttrande,
till mig inkomma. Å denna skrifvelse inkom svar med utredning af
kronofogden i orten jämte särskilda skrifter af kyrkoherden Dalen och
klagandena.

Af den i ärendet sålunda åstadkomna utredningen framgick väl, att
Dalén vid förvaltningen af församlingens kassor kommit att genom felaktig
bokföring tillgodoföra sig medel, som rätteligen tillhörde församlingen.
Då jag emellertid delade den såväl af länsstyrelsen som af kronofogden
uttalade meningen, att Daléns oriktiga förfarande icke haft sin
grund i försök att rikta sig på församlingens bekostnad utan snarare
berott på bristande tankereda eller ovana vid räkenskapers förande, samt
Dalén genom kronofogden afgifvit redovisning till klaganden Wallén och
den af församlingen efter Dalén utsedde förvaltaren af kassorna, fann
jag ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

19. Dröjsmål med. expedierande af utslag, hvarigenom en på fri fot
varande person dömts till fängelse och böter.

Vid den inspektion, som af mig verkställdes hos rådstufvurätten i Arboga
den 26 maj 1909, anmärktes, att rådstufvurättens den 2 mars 1908
meddelade utslag, hvarigenom Karl Axel Jonsson, som icke hållits häktad,
dömts till urbota bestraffning jämte böter, syntes icke hafva blifvit inom
föreskrifven tid expedieradt till Konungens befallningshafvande i Västmanlands
län.

I anledning häraf meddelade rådstufvurätten i skrifvelse den 5 juni
1909, att hos rådstufvurätten under en följd af år varit brukligt, att
stadsfogden ombesörjt insändandet till Konungens befallningshafvande för
verkställighet af de rådstufvurättens utslag, genom hvilka personer ådömts
såväl böter som fängelsestraff, samt att insändandet skett samtidigt med
den dömdes införpassande till länsfängelset för straffets undergående.
Vidare anförde rådstufvurätten i afseende å Jonsson, att han införpassats
till länsfängelset i Västerås den 29 december 1908. Det långa dröjsmålet
i detta fall hade förorsakats däraf, att Jonsson kort efter utslagets afkunnande
lämnat staden, dit han ej återkommit förrän vid jultiden, samt
att till följd häraf undersökning, huruvida Jonsson ägde tillgång till de
ådömda böternas gäldande, icke tidigare kunnat äga rum.

— 1910 —

134

På grund af hvad sålunda anförts ansåg jag mig böra erinra rådstufvurätten
om bestämmelsen i kungl. kungörelsen den 12 februari 1869,
att då någon icke häktad blifvit af allmän underdomstol till urbota bestraffning
dömd, åligger det domaren på landet eller rätten i stad att,
inom en månad efter det utslaget meddelades, insända detsamma till
Konungens befallningshafvande för att i laga ordning till verkställighet
befordras. Något undantag från denna föreskrift är icke medgifvet för
det fall, att någon icke häktad dömes genom samma utslag till urbota
bestraffning och böter.

20. Underlåtenhet att till pröfning upptaga ett hos häradsrätt framställdt

ansvar syrkande.

För den åtgärd, som kunde finnas lämplig, anmälde Gottfrid Larsson
i Granö i en hit ingifven klagoskrift följande förhållande.

Å tredje allmänna sammanträdet den 7 juni 1909 ingaf klaganden
till Yästbo häradsrätt en skrift, innefattande ett emot vid rätten när"
varande häradsdomaren L. A. Haraldsson i Ekenäs framställdt yrkande
om ansvar för ärekränkning emot klaganden. Häradsrättens ordförande,
häradshöfdingen Arvid Lilliesköld, genomläste tyst skriften, men förklarade
därefter ansvarsyrkandet icke kunna af rätten upptagas utan föregående
stämning. Skriften återlämnades till klaganden, hvilken i saknad af rättskunnigt
biträde icke vågade vidhålla sin begäran om målets upptagande
utan aflägsnade sig.

I afgifven förklaring anförde häradshöfdingen Lilliesköld, bland annat:

att den med klagomålet afsedda skriften till honom ingifvits omedelbart
efter det handläggningen af ett mål mot klaganden för ärekränkning
afslutats;

att Lilliesköld uppenbarligen gjort sig skyldig till ett förbiseende af
skriftens innehåll;

att klaganden hvarken vid skriftens ingifvande eller vid dess återtagande
med ett enda ord framhållit hvad han med densamma åsyftat;

att, därest så skett, skriften naturligtvis föredragits och klagandens
talan upptagits till behandling, därest Haraldsson vid tillfället varit vid
rätten tillstädes;

att klaganden genom ifrågavarande förbiseende icke kunde anses hafva
lidit någon skada i rättsligt hänseende, enär det fortfarande stode klaganden
öppet att emot Haraldsson väcka den talan, hvartill han kunde finna
sig befogad;

— 1910 —

135

att klagandens ekonomiska förlast torde inskränka sig till kostnaden
för förnyad inställelse vid häradsrätten samt, därest klaganden anhängiggjorde
talan genom särskild stämning, kostnaden för dennas uttagande och
delgifvande;

samt att Lilliesköld under alla förhållanden vore villig att hålla klaganden
skadeslös för hvad han i berörda hänseende kunde skäligen påfordra.

Sedan därefter klaganden i afgifna påminnelser närmare bestämt sina
ersättningsanspråk, fick Lilliesköld del af påminnelserna, hvarefter han i
förnyadt yttrande i ärendet förklarade sig villig att godtgöra klaganden
dels för kostnad och besvär i anmälningsärendet med 25 kronor och dels
— under förutsättning att ansvarstalan emot Haraldsson komme att anställas
— för stängningskostnaden med 9 kronor och för en inställelse vid
häradsrätten med 25 kronor.

Den af Lilliesköld begångna felaktigheten fann jag icke vara af beskaffenhet
att påkalla åtal. Då därtill den erbjudna ersättningen syntes
vara fullt nöjaktig, fann jag annan åtgärd i ärendet icke erfordras, än att
jag meddelade klaganden underrättelse om Lillieskölds erbjudande.

21. Betänketid vid nöjdförklaring.

Vid granskning af från kronohäktet i Haparanda inkomna fångförteckningar
anmärktes, att sedan häktade Nils Fredrik Nilsson Ström,
Johan Henrik Nilsson Ström och Nils Oskar Hjalmar Johansson af Nedei’-Kalix tingslags häradsrätt genom utslag den 16 oktober 1908 dömts hvar
och en att för första resan stöld hållas till straffarbete tre måxxader, de
fått börja aftjäna sitt straff redan den 17 oktober 1908, således utan att
hafva varit i åtnjutande af stadgad betänketid.

Uti infordrad förklaring förmälte sig tillsyningsmannen vid kronohäktet
medgifva anmärkningens befogenhet samt anförde vidare, att anmärkta
förhållandet vore beroende på förbiseende. Tillsyningsmannen hade mottagit
utslaget just som han i annat ärende skulle gå till kronohäktet och
hade medtagit utslaget, men ej kommit att tänka på möjligheten af så
snabb expedition, att de tilltalade rannsakats och dömts den 16 oktober
och utslaget hunnit till tillsyningsmannen påföljande dag. Då utslaget
delgafs och hvar och en särskild! tillfrågades om han vore nöjd, förspordes
hos ingen af dem minsta tvekan, utan alla förklarade fritt och otvunget,
att de voro nöjda med domen.

Med hänsyn till hvad tillsyningsmannen sålunda anfört ansåg jag mig

- 1910 -

186

kunna låta bero vid hvad i ärendet förekommit, i förhoppning att anledning
till en sådan anmärkning som den förevarande icke vidare skulle
från tillsyningsmannens sida ifrågakomma.

Ett liknande fall förekom äfven inom Västmanlands län. Vid granskning
af de från länsfängelset i Västerås inkomna fångförteckningarna för
juli 1908 anmärktes, att Selma Augusta Bergqvist af rådstufvurätten i
Västerås den 6 juli 1908 dömts att för första resan stöld hållas till straffarbete
i 4 månader och redan den 7 juli fått börja undergå det henne
ädömda straffet.

I afgifvet yttrande häröfver meddelade Konungens befallningshafvande,
att det anmärkta förhållandet berott på ett förbiseende å landssekreteraren
Herman Uddéns sida. Konungens befallningshafvande tilläde, att tillämpningen
af gällande föreskrift i detta ämne i § 2 af kungl. kungörelsen
den 30 maj 1873 syntes hafva varit vacklande, något som framginge däraf,
att lagstiftaren genom ny lag den 26 mars 1909 ansett sig böra noga utsätta,
huru betänketiden skall beräknas.

Vid Konungens befallningshafvandes yttrande lät jag bero.

22. Felaktigt beslut om påföljden förlust af medborgerligt förtroende vid

sammanträffande af brott.

När en person begått två eller flera brott, som hvart för sig förskyllt
viss tids straffarbete och medborgerligt förtroendes förlust under viss tid,
ligger i sakens natur, att nämnda påföljd bör utsättas vid hvarje brott.
Nödvändigheten af ett dylikt förfaringssätt framträder tydligast, när man
besinnar möjligheten af att den dömde kan efter besvär frikännas från
ansvar för något eller några af de vanfräjdande brotten. I sådan händelse
måste öfverrätten, för att kunna behörigen afdöma målet, ovillkorligen
känna, hviika särskilda vanfräjdstider underrätten bestämt för de
olika brotten.

Ifrågavarande regel iakttages emellertid ingalunda alltid i underrätternas
utslag. Under år 1909 anmärktes sålunda, att Nordmalings och
Bjurholms tingslags häradsrätt genom utslag den 2 december 1908 dömt
agenten Johan Henrik Johansson, bland annat, dels jämlikt 12 kap. 4 §
strafflagen att för ett förfalskningsbrott hållas till straffarbete sex månader
dels ock jämlikt nämnda lagrum att för ett annat förfalskningsbrott
hållas till straffarbete likaledes sex månader, hvarjämte häradsrätten efter

— 1910 —

137

sammanläggning af nyssnämnda och åtskilliga andra straff förordnade, att
Johansson skulle vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess ett år
förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.

Samma oriktighet anmärktes vidare i fråga om ett af rådstufvurätten
i Sala den 13 april 1909 meddeladt utslag rörande hustru Emilia Charlotta
Bergman äfvensom beträffande ett af Råneå tingslags häradsrätt den 29
maj 1909 meddeladt utslag angående Gustaf Adolf Norberg.

Den anmärkta felaktigheten i Nordmalings och Bjurholrns tingslags
häradsrätts här ofvan omförmälta utslag blef, i likhet med andra fel i
utslaget, medgifven af rättens t. f. ordförande e. o. notarien John Larson,
och lät jag därvid bero. Anmärkningen emot de båda andra utslagen delgaf
jag dels rådstufvurätten i Sala och dels häradshöfdingen Fr. Appelberg,
hvarefter jag, i förhoppning att den gjorda anmärkningen skulle
för framtiden behörigen iakttagas, lät densamma förfalla.

23. Ersättning för urtima ting utsatt i en rund summa. Dagtraktamente
till domaren därjämte obehörigen påfördt sökanden.

0 Under en år 1909 företagen ämbetsresa anmäiLte jag vid inspektion
i Ångermanlands södra domsaga, att domsagans häradsrätt å urtima ting
till behandling förehaft en konkursansökan och därvid förpliktat sökanden
att med 150 kronor betala häradsrättens sammanträde. Då nämnda belopp
ej på något sätt specificerats, kunde ej af protokollet utrönas, huruvida
i beloppet jämväl ingick ersättning till häradsrättens ordförande,
hvilken emellertid, då sammanträdet hållits å tingsstaden, där han hade
sin bostad, ej varit lagligen berättigad till någon ersättning.

På därom af mig framställd förfrågan meddelade rättens vid tillfället
tjänstgörande ordförande, e. o. notarien O. D. Krook, att omförmälta belopp
af 150 kronor äfven innefattat ett dagtraktamente åt honom. Tillika
visade Krook, att detta dagtraktamente återburits till sökanden.

Genom skriftväxling med ordinarie domhafvanden i domsagan inhämtade
jag därefter de faktiska upplysningar, som syntes nödiga för att
kunna bedöma, huruvida Krooks debitering i öfrigt varit riktig eller ej.

Den af mig sålunda åstadkomna utredningen gaf emellertid icke vid
handen, att ifrågavarande debitering annorledes varit i sak oriktig, än att
Krook obehörigen tillgodofört sig nyssnämnda dagtraktamente. Sedan detta
dagtraktamente återbetalts till sökanden, kvarstod såsom en formell anmärkning,
att häradsrätten påfört sökanden kostnaden för tinget i en rund
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 18

138

summa, utan att särskildt angifvits hvad däraf skulle tillkomma domaren
eller nämnden. Ett dylikt förfarande, hvarigenom kontrollen öfver ersättningens
beräkning väsentligen försvåras, är naturligtvis olämpligt.

De mot häradsrättens ifrågavarande beslut gjorda anmärkningarna
fann jag dock kunna förfalla, under förutsättning att Krook vid framdeles
tilläfventyrs förekommande fall af liknande beskaffenhet komme att undvika
det förfarande, som gifvit anledning till anmärkningarna. Sedan jag
genom en ämbetsskrifvelse underrättat Krook härom, blef ärendet afskrifvet.

24. Felaktigt beslut angående skogsförsäljningsmedel från
ecklesiastikt boställe.

Kyrkoherden i Neder-Torneå och Haparanda församlingars pastorat,
kontraktsprosten J. A. Nyman anförde i en insänd klagoskrift hufvudsakligen
:

att Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 stadfäst skogshushållningsplan för
kyrkoherdebostället i Neder-Torneå församling och därvid medgifvit boställshafvaren
att under indelningsperioden fritt disponera afkastningen
från boställets utskog eller skiftena 5 och 6 enligt hushållningsplanen,
under villkor att trakthyggena å hemskogen eller skiftena 1—4 besparades,
dock med rätt för boställshafvaren att för boställets behof från dessa
skiften efter vederbörande jägmästares föreskrifter utgallra gärdsel samt
hässje- och slöjdvirke;

att klaganden den 1 maj 1903 tillträ dt nämnda pastorat med därtill
hörande boställe och följaktligen varit berättigad till afkastningen från
boställets utskog under tiden 1 maj 1903''—1 maj 1906, hvilken afkastning
utgjort 138 timmerträd och vid försäljning betingat 213 kronor 90 öre;

samt att klaganden, efter upprepade framställningar hos domänstyrelsen
om utbekommande af nämnda medel, slutligen erhållit den upplysning,
att då desamma till fullo tagits i anspråk för gäldande af skogsindelningen
och andra kostnader, någon utdelning af dem ej kunde äga rum.

Klaganden anmärkte, att en dylik disposition af medlen i fråga syntes
klaganden oberättigad, enär boställets skogsafkastning, enligt hvad hushållningsplanen
utvisade, ej försloge till boställshafvarens husbehof, och
medel af ifrågavarande slag endast därigenom erhölles, att husbehofsvirket
ej toges från boställsskogen, utan af boställshafvaren inköptes från annat
håll. Bestämmelsen att boställshafvaren ägde fritt disponera afkastningen
af boställets utskog blefve ju också under sådana förhållanden som de af

— 1910 —

139

klaganden anmärkta alldeles betydelselös. Klaganden funne för öfrigt
saken desto mer anmärkningsvärd som, ehuru skogsindelningen ägt rum
under hans företrädares tid, af kastningen af boställets utskog för tiden
1 maj 1900—1 maj 1903 kommit dennes stärbhus till godo.

Klaganden anhöll om mitt ämbetsbiträde till utfående af ifrågavarande,
enligt klagandens mening honom rätteligen tillkommande medel.

o O O O

Sedan domänstyrelsen lämnats tillfälle att yttra sig öfver klagomålet,
anförde styrelsen i afgifven förklaring, bland annat:

att domänstyrelsen genom klagoskriften blifvit uppmärksamgjord på,
att styrelsens tolkning af ett utaf Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 till styrelsen
aflåtet bref i ämnet icke varit riktig;

att domänstyrelsen därför omedelbart företagit rättelse i anmärkta
hänseendet;

att öfver samtliga från bostället influtna skogsmedel uppgjorts en ny
redovisningsräkning, därvid från dessa medel afdragits endast kostnaden
för virkets utstämpling;

samt att domänstyrelsen anmodat Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län att till domkapitlet i Luleå utbetala öfverskottet, 304
kronor 54 öre, af hvilket belopp 93 kronor skulle tillställas innehafvaren
af bostället intill den 1 maj 1903 och 211 kronor 40 öre skulle tillställas
nuvarande boställshafvaren.

Domänstyrelsen anmärkte tillika, att om klaganden direkt hos styrelsen
framställt sina anmärkningar mot dispositionen af ifrågavarande medel,
skulle styrelsen naturligtvis hafva föranstaltat om undersökning af förhållandet
och omedelbart vidtagit erforderliga rättelser.

I afgifna påminnelser yrkade klaganden, bland annat, att å det innehållna
men sedermera levererade beloppet erhålla ränta med 12 kronor
68 öre.

Sedan vederbörandes yttrande af mig infordrats öfver berörda yrkande,
inkom chefen för domänstyrelsens kamerala byrå J. Meves med
bevis, att klaganden emottagit den begärda räntan.

Hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag vara af beskaffenhet, att
jag kunde låta därvid bero.

25. Felaktig tillämpning af gällande föreskrifter om lysning, m. m. I

I en till mig ingifven klagoskrift anmälde folkskolläraren J. P. Näsström
kyrkoherden N. G. H. Edén för felaktigt förfarande i ämbetet, och

— 1910 —

140

hade arrendatorn C. Strömqvist m. fl. å klagoskriften tecknat, att de instämde
i denna anmälan.

I klagoskriften anfördes bland annat följande:

I oktober månad 1907 verkställde kyrkoherden Edén lysning till
äktenskap emellan E. A. Wikströms omyndiga dotter Maria Augusta, född
den 2 juli 1887, och arbetaren O. V. Danielsson, utan att Wikström i sin
egenskap af giftoman härtill lämnat sitt samtycke. Oaktadt lysningen
sålunda varit olaglig, sammanvigde Edén den 22 juli 1909 kontrahenterna.

Våren 1906 afkunnades af kyrkoherden Edén lysning till äktenskap
emellan målaren Anders Abrahamsson och Augusta Höglund, oaktadt den
senare då ej varit skrifven i Tåsjö utan i Frösö församling. Kontrahenterna
sammanvigdes sedermera af Edén den 10 juni 1906.

Till följd af en i januari 1908 hos justitiekanslern gjord anmälan
därom, att kyrkoherden Edén plägade taga betaldt för husförhörsskjutsar,
hade justitiekanslern förordnat om åtal mot Edén för ett par bestyrkta
fall af sådan olaga debitering, och hade Edén af vederbörande häradsrätt
härför dömts till böter. Efter det berörda anmälan gjorts, hade Edén
emellertid låtit enahanda ämbetsförseelse komma sig till last, i det att
Edén af bland andra arrendatorn Jöns Strömqvist uttagit ersättning för
skjuts till husförhör med 12 kronor. När sedermera justitiekanslerns beslut
om åtal för de äldre förseelserna blifvit kyrkoherden Edén bekant,
hade Edén erbjudit Strömqvist beloppet i fråga mot återställande af det
utaf Edén utfärdade kvittot därå.

Under hela den tid Edén varit kyrkoherde i Tåsjö hade han försummat
att till församlingens vaccinationsföreståndare aflämna föreskrifna
utdrag ur dopboken.

Härjämte hade Edén bland annat underlåtit att till skolrådssammanträdena
kalla lärarkårens utsedde representant.

I den förklaring, som kyrkoherden Edén med anledning af klagoskriften
afgaf, anförde han i fråga om ofvannämnda anmärkningspunkter
hufvudsakligen följande.

Maria Augusta Wikström och hennes man hade för Edén uppgifvit
sig äga giftomans samtycke, hvarom Edén infört anteckning i lysningsoch
vigselboken. Giftomannen hade ock varit medveten om deras förehafvande,
och han hade således varit i tillfälle att inlägga jäf, om fog
därtill skulle förefunnits. Maria Augusta Wikström var för öfrigt myndig,
då äktenskapet ingicks.

Hvad Augusta Höglund anginge, så hade hon så godt som hela sitt
lif vistats i Tåsjö församling, där hon äfven vore född. Hon hade uttagit
flyttningsattest till Frösö församling och därefter uppehållit sig inom denna

— 1910 —

141

församling en tid af sex månader. I maj 1905 återkom hon till Tåsjö
församling. Vid husförhör i februari 1906 hade hennes fader anmält, att
hon sedan omkring ett år tillbaka varit hemma. På grund häraf hade
Edén antecknat henne uti församlingsboken såsom återkommen, med andra
ord kyrkoskrifvit henne. Edéns afsikt hade emellertid varit att eftersända
flyttningsattest, men hade Edén af glömska kommit att uraktlåta detta.
Vid lysningens utfärdande hade Augusta Höglund således stått såsom
kyrkoskrifven i Tåsjö, och Edén hade ej kommit att tänka på annat än
att allt varit i sin ordning. Det förekomna felet hade, enligt hvad sålunda
anförts, berott på glömska och förbiseende. Någon rättskränkning hade
dock icke däraf orsakats.

I fråga om ersättning för skjuts till husförhör hade Edén trott sig
berättigad till dylik ersättning. Så snart han erhållit kännedom om att
justitiekanslern icke gillade denna hans uppfattning, hade Edén likväl återburit
den i klagoskriften omnämnda skjutsersättningen, hvarom bevis bifogades
förklaringen.

Edéns uraktlåtenhet att aflämna utdrag af födelseboken för vaccineringens
förrättande hade sin orsak i ett yttrande af vaccinatören, att dylikt
utdrag vore obehöfligt. Vore emellertid detsamma önskligt eller behöfligt,
vore Edén naturligtvis villig att lämna sådant.

Beträffande frågan om kallelse till skolrådssammanträden vore att
märka, att sammanträdena i regel utlystes från predikstolen, hvilket ju
innebure allmän kallelse, att representanten i fråga varit närvarande vid
alla sammanträden, som behandlat kårens intressen, samt att han, boende
på 2 ä 2V2 mils afstånd, med hänsyn till såväl tjänst som väglängd icke
kunnat deltaga i hvarje sammanträde.

T anledning af kyrkoherden Edéns förklaring afgaf klaganden Näsström
påminnelser; och lät Näsström, sedan Edén inkommit med ett tilllägg
till sin förklaring, till mig ingifva ytterligare en skrift.

Vid pröfning af detta ärende fann jag visserligen, att kyrkoherden
Edén förfarit oriktigt i ofvan anmärkta hänseenden, men ansåg jag, med
hänsyn till hvad Edén i förklaringen anfört, mig kunna låta bero vid hvad
i ärendet förekommit, under förhoppning att Edén för framtiden komme
att ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser uti ifrågavarande afseenden.

— 1910 —

142

26. Felaktigt angifvande af strafftiden vid förvandling af särskilda

bötesstraff.

Mot ett af Nordinalings och Bjurholms tingslags häradsrätt den 2
december 1908 ineddeladt utslag rörande agenten Johan Henrik Johansson
anmärktes, bland annat, att häradsrätten, som i utslaget dömt Johansson
att för särskilda förbrytelser, efter afdrag af emot häktningstiden
svarande straffarbete, hållas till straffarbete i 10 månader 28 dagar samt
bota 200 kronor, tillika förordnat att böterna, som vid bristande tillgång
till deras gäldande borde förvandlas till 11 dagars straffarbete, skulle så
förenas med det öfriga straffet, att Johansson borde undergå 11 månader
9 dagars straffarbete. Rätteligen hade de dagar straffarbete, hvartill böterna
förvandlats, bort sammanläggas med det dagantal, som återstått efter
afdraget för häktningstiden. Härigenom hade uppkommit en sammanlagd
straffarbetstid af 10 månader 39 dagar.

Felaktigheten vidgicks af rättens ordförande e. o. notarien John Larson,
och lät jag därvid bero. *

27. Obehörigt beslag af en med kvarstad belagd skrift.

I en hit insänd klagoskrift anförde Martin Olsson i Höganäs följande.

Tidningen »Nya folkviljan» för den 7 augusti 1909 blef på sin tid
belagd med kvarstad, men som klaganden på posten för egen räkning
prenumererat på ett exemplar af tidningen, kom detta exemplar likafullt
klaganden tillhanda den 5 augusti. Samma dag på aftonen infann sig
polisuppsyningsmannen J. P. Blom i klagandens bostad, där Blom enligt
uppgift på order af t. f. länsmannen C. A. Ljungh tillägnade sig ifrågavarande
tidningsnummer.

I anledning häraf ville klaganden påpeka, att då klaganden prenumererat
på tidningen och denna kommit klaganden tillhanda, måste tidningen
obestridligen hafva varit klagandens privata egendom, hvarför
Ljungs förfarande vore att anse som ett uppenbart lagbrott.

Klaganden yrkade därför, att Ljungh måtte ställas till ansvar för sitt
lagstridiga handlingssätt, så att öfverträdelser af samma slag icke vidare
måtte förekomma.

* Se här ofvan sid. 136 o. f.

— 1910 —

143

Öfver klagoskriften hörd, insände Ljungh till mig, jämte förklaring i
ärendet, afskrift af ett å kronolänsmanskontoret i Höganäs den 5 augusti
1909 hållet protokoll, hvaraf inhämtades:

att från kronofogden i orten under dagens lopp ingått telegrafisk
order till Ljungh att med kvarstad belägga n:r 71 af periodiska skriften
»Nya folkviljan» för den 7 augusti 1909;

att med anledning däraf verkställts undersökning, därvid ett exemplar
af skriften utaf polisuppsyningsmannen Blom anträffats i klagandens bostad
i Höganäs öfre;

att berörda exemplar af Blom tagits i förvar och öfverlämnats till
Ljungh, som i närvaro af Blom och en annan polisuppsyningsman förklarat
exemplaret belagdt med kvarstad;

samt att Ljungh vidare förklarat, dels att det med kvarstad belagda
exemplaret skulle jämte afskrift af protokollet insändas till kronofogden,
dels ock att tre ytterligare exemplar af protokollet skulle öfversändas, ett
till chefen för justitiedepartementet och två till magistraten i Malmö.

I förklaringen anförde Ljungh hufvudsakligen följande.

Klagandens påstående, att Ljungh vid förrättningen öfverskridit sin
befogenhet och kränkt klaganden i hans enskilda rätt, torde icke förtjäna
afseende.

Det vore nämligen enligt Ljunghs förmenande uppenbart, att därest
syftet med förordnande om kvarstad å brottslig skrift skulle kunna effektivt
uppnås, så måste ovillkorligen den, som har att verkställa kvarstaden,
äga både rättighet och skyldighet att taga skriften i förvar, hvarhelst han
påträffade den. Så blefve också, enligt hvad Ljungh inhämtat, i allmänhet
praktiseradt.

I nu förevarande fall ansåg Ljungh det så mycket viktigare, att det
hos klaganden anträffade tidningsexemplaret togs i kvarstad, som klaganden
vore ordförande i »socialistiska ungdomsklubben» i Höganäs och såsom
sådan säkerligen icke skulle hafva underlåtit att bringa skriftens brottsliga
innehåll till kännedom bland samtliga klubbmedlemmar.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde Ljungh, att ifrågavarande
klagoskrift måtte lämnas utan afseende.

Enligt tryckfrihetsförordningen afser en kvarstadsåtgärd att hindra
spridningen af den skrift, som belagts med kvarstad. Åtgärden, som af
lagstiftaren riktats emot boktryckare samt bokhandlare och andra försäljare, *

* Jfr härom Rydin: Om yttrandefrihet och tryckfrihet, sid. 276 o. f., äfvensom Naumann:
Sveriges statsförfattningsrätt, band IV, sid. 308 o. f.

— 1910 —

144

får alltså icke ifrågakomma gent emot den, som af den kvarstadsbelagda
skriften redan bekommit ett exemplar, hvilket lian för egen räkning förskaffat
sig. Följaktligen hade Ljungh utan rätt frånhändt klaganden lians
ifrågavarande tidningsexemplar.

Tillämpandet af den utaf Ljungh omfattade meningen, som leder till
den konsekvensen, att husrannsakan må företagas hos alla prenumeranter
på en kvarstadsbelagd tidning, gör för öfrigt vid ofvannämnda förhållande
obehörigt ingrepp i den allmänt medborgerliga rätten till hemmets okränkbarhet.

Med hänsyn därtill, att gränserna för polismyndighets befogenhet att
företaga husrannsakan icke i lagen angifvits, äfvensom till omständigheterna
i ärendet ansåg jag emellertid mig kunna för närvarande inskränka
mig till att låta Ljungh få del af min nu utvecklade mening.

Samtidigt med nämnda ärende hade jag att behandla ett annat af
liknande beskaffenhet. Därmed förhöll sig på följande sätt.

I en hit insänd skrift anförde trädgårdsmästaren K. F. Wendell i
Tungelsta hufvudsakligen följande:

Såsom praxis hade sedan långt tillbaka varit gällande, att vid kvarstads
läggande å tryckt skrift endast för spridning afsedda exemplar blifvit

tagna i beslag.

0^0

Enskilda personer, som på ett eller annat sätt kommit öfver en i
beslag tagen skrift, hade i allmänhet fått behålla sina enstaka exemplar.
Detta hade besparat myndigheterna mycket arbete, och allmänheten hade
icke behöft från myndigheternas sida vidkännas något ingrepp i sin privata
äganderätt.

Klaganden hade emellertid blifvit utsatt för ett ingrepp i strid emot
nämnda praxis. Såsom prenumerant på ett exemplar af tidningen »Brand»
hade klaganden erhållit tidningens n:r 33, som på order af chefen för
justitiedepartementet blifvit belagdt med kvarstad. Emellertid hade länsmannen
i Svartlösa härads norra distrikt Emil Wahlroth företagit sig att
hos klaganden taga i besittning det enda exemplar utaf ifrågavarande
tidningsnummer, som där fanns. Den 10 augusti 1909, eller dagen innan
ordern om kvarstad utfärdades, hade klaganden erhållit sitt exemplar af
tidningen. Först den 16 augusti kom Wahlroth i sällskap med stationsinspektoren
i Tungelsta och begärde att utfå numret i fråga, enär, såsom
Wahlroth vid tillfället uppgaf, alla exemplar skulle tagas i beslag. Tidningen
utlämnades af klaganden, i tanke att någon ny särskild order utkommit,
enligt hvilken ifrågavarande nummer skulle fråntagas äfven prenumeranter
och lösnummerköpare.

— 1910 —

145

Då tidningsnumret hade ringa värde, kunde saken, ytligt betraktad,
anses icke hafva vidare betydelse. Men den hade stor principiell innebörd,
tv om Wahlroths tilltag vore fullt lagligt, vidgades beslagsrätten
och beslagsskyldigheten in i det rent absurda. Då ginge snart ingen
person i hela riket fri för husrannsakan, huru redlig i handel och vandel
han för öfrigt än måtte vara, ty det vore ju alltid en möjlighet, att hos
honom funnes en med kvarstad belagd skrift.

Klaganden hade emellertid genom förfrågningar i justitiedepartementet
inhämtat, såväl att angående n:r 33 af tidningen »Brand» allenast utfärdats
en vanlig order om kvarstad, som att det äfven på andra ställen
inträffat, att med kvarstad belagda skrifter tagits från prenumeranter och
lösnummerköpare, då däremot större flertalet fått behålla sina enstaka
exemplar. Detta vore icke likhet inför lagen.

Ett beslag af en skrift gjordes för att hindra spridningen och icke
för att efteråt uppfånga det spridda.

På grund af det sålunda anförda förmälte sig klaganden vilja anmäla
Wahlroth för oförstånd i tjänsten till de åtgärder, som enligt lag kunde
däraf föranledas.

öfver klagoskriften hörd genmälte Wahlroth följande:

Genom allmän kungörelse af den 11 augusti 1909 hade Konungens
befallningshafvande på order af chefen för justitiedepartementet förständigat
magistrater, kronofogdar och länsmän att med kvarstad belägga
ifrågavarande tidningsnummer.

Detta förständigande hade Wahlroth tolkat så, att hvarhelst ett
exemplar af nämnda tidningsnummer anträffades, skulle det beläggas med
kvarstad. Som Wahlroth visste, att klaganden prenumererade å tidningen,
och på poststationen förvissat sig om att ifrågavarande nummer till klaganden
utlämnats, frågade Wahlroth klaganden, om lian fortfarande innehade
exemplaret. Då klaganden härtill svarade ja, ansåg Wahlroth, att
det var hans ovillkorliga skyldighet att belägga skriften med kvarstad.

På grund häraf hemställde Wahlroth, att klagoskriften måtte lämnas
utan afseende.

Af de skäl, som jag här ofvan närmare utvecklat i fråga om den
emot extra länsmannen Ljungh gjorda anmälan, ansåg jag länsmannen
Wahlroth hafva i samma hänseende förfarit felaktigt. Likasom beträffande
Ljungh fann jag emellertid annan åtgärd icke erfordras, än att jag delgaf
Wahlroth min uppfattning i ämnet.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.

146

28. Om domares skyldighet att afgiftsfritt tillhandahålla expedition åt

medellös person.

1 en hit insänd klagoskrift underställde Back Anders Jansson mitt
omdöme, bland annat, huruvida han, som vid stämnings uttagande i två
vid Falu domsagas södra tingslags häradsrätt anhängiggjorda mål behörigen
styrkt sin fattigdom, men sedermera fått utgifva betalning för lösen
och stämpel till utslagen i samma mål, vore berättigad att af häradsrättens
ordförande återbekomma för nyssnämnda ändamål utgifna 6 kronor.

Öfver klagoskriften hörd, genmälte häradsrättens ordförande e. o. notarien
Gunnar Bendz i förevarande hänseende, bland annat, att Back
Anders Jansson begärt protokoll i de båda målen först efter besvärstidens
utgång och tillika enständigt vägrat att uppgifva, för hvilket ändamål han
önskade utbekomma protokollen. I följd häraf hade protokollen, då de
sedermera till klaganden utskrifvits, blifvit belagda med stämpel och
lösen.

Vid förklaringen hade fogats, jämte andra handlingar, ett af häradshöfdingen
i Falu domsaga Ernst Alinder den 18 mars 1909 utfärdadt
intyg, hufvudsakligen innehållande:

att Alinder, som den 8 januari 1909 efter tilländalupen tjänstledighet
återinträdt i ämbets utöfning, af Bendz fått höra, att klaganden någon af
de närmast föregående dagarne genom ombud begärt att utbekomma protokoll
i de båda af klaganden under hösten 1908 vid häradsrätten anhängiggjorda
målen;

att Alinder några dagar senare åhört ett telefonsamtal, därunder en
person å klagandens vägnar af Bendz begärde att utbekomma samma
protokoll;

att Bendz därvid, under erinran att besvärstiden dåmera var tilländagången,
anhöll om upplysning, för hvad ändamål protokollen önskades,
och påpekade, att klaganden utan lösen ägde utbekomma allenast nödiga
expeditioner i målen;

att Alinder den 29 januari vid ett tillfälligt besök i Borlänge uppsökts
af klaganden, som därvid till Alinder framställde begäran att afgiftsfritt
utbekomma protokoll i omförmälta mål;

att, sedan Alinder erinrat klaganden, att besvärstiden för längesedan
vore till ända, och tillsport klaganden, för hvad ändamål han önskade erhålla
protokollen, hade Alinder fått till svar, att klaganden ej behöfde
omtala detta, och att klaganden väl skulle »hafva sin rätt»;

— 1910 —

147

att Alinder därvid erinrat klaganden, att denne icke ägde rätt att
utan afgift utbekomma andra än nödiga expeditioner i målen, och att
Alinder i saknad af upplysning om ändamålet med expeditionernas begärande
icke kunde bedöma, om klaganden vore berättigad att utfå dem;

att Alinder emellertid tillagt, att, därest klaganden emot erläggande
af stadgad lösen och stämpelafgift önskade erhålla expeditionerna, ägde
han utan vidare utbekomma dem;

att klaganden därpå svarat, att han i sådant fall begärde att utfå expeditionerna
mot lösen, som kunde uttagas genom postförskott;

samt att Alinder samma dag vid sin återkomst till Falun meddelat
Bendz detta.

Af innehållet i berörda intyg syntes framgå, att häradshöfdingen
Alinder hyste den uppfattningen, att en domare endast på särskild begäran
skulle vara skyldig att låta utskrifva expedition åt kärandepart,
som vid stämnings uttagande styrkt sig vara medellös. I anledning häraf
begärde jag genom en ämbetsskrifvelse Alinders yttrande i ämnet.

Till svar härå gjorde häradshöfdingen Alinder gällande, att det företedda
intyget icke kunde gifva anledning till den slutsats, jag syntes
hafva dragit af detsamma. Intyget hade nämligen varit afsedt endast för
det fall, som förelåg, eller att uti klagandens ifrågavarande två, af Bendz
handlagda och afdömda mål expeditionerna, enligt uppgift af Bendz, först
efter besvärstidens utgång efterfrågats och då icke varit utskrifna,

I sitt svar anförde Alinder vidare:

Själf hade Alinder hittills alltid brukat åt kärandepart, som vid stämnings
uttagande styrkt medellöshet, för hvarje rättegångstillfälle utan särskild
begäran utskrifva och tillhandahålla protokoll i målet, på sätt ock
skedde uti ett annat af klaganden under 1908 års höst anhängiggjordt,
af Alinder handlagdt och af Bendz afdömdt mål. Detta förfarande hade
ägt rum på grund af praxis, som rådt i en del andra domsagor, där
Alinder tidigare tjänstgjort, och emedan Alinder ansett det förenligt med
billighet och god ordning; och Alinder ämnade också därmed för framtiden
fortfara.

Huruvida sagda expeditionssätt vore en domaren åliggande skyldighet
hade Alinder icke förr än efter mottagandet af min skrifvelse kommit att
tänka på. Då frågan emellertid kommit upp, ansåge Alinder sig böra
framhålla, att, om ock andemeningen i gällande expeditionsförordning
kunde anses vara den, att sådan skyldighet för domaren förefunnes, vore
bestämmelserna därutinnan icke tydliga. Medellös kärandepart syntes
enligt expeditionsförordningen vara likställd med den, som å tjänstens

— 1910 -

148

vägnar för talan vid domstol; och i fråga om det senare slaget af mål
rådde, så vidt Alinder visste, den praxis vid underdomstolarne, att åtminstone
utslagen icke blefve åt åklagaren utskrifna annorledes än efter särskild
begäran.

Enligt 10 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 är kärande — med vissa undantag, som här icke äro i fråga —
skyldig att utlösa dom, utslag, resolution eller annan expedition, innefattande
hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak, där beslutet ej
skrifves med rubrik.

Regeln i denna paragraf livilar på det antagande, att expedition är
för käranden behöflig. Bestämmelsen innefattar en af lagstiftaren uppställd
presumtion, emot hvilken icke i det särskilda förekommande fallet
någon som helst motbevisning är tillåten. En kärande kan följaktligen
icke under några omständigheter göra gällande, att expedition är för honom
obehöflig i det mål, han instämt, och på sådan grund yrka befrielse
från skyldigheten att lösa expedition.

Från den i 10 § uppställda regeln angående skyldighet för käranden
att lösa sin expedition stadgas för vissa kärandeparter undantag, hvilka
dock uppenbarligen icke hafva sin grund däri, att expedition skulle för
dessa parter vara obehöflig. Ar ämbets- eller tjänsteman kärande — han
uppträder t. ex. såsom allmän åklagare — är han sålunda enligt 13 §
berättigad att utan lösen bekomma expedition. Och detsamma gäller enligt
14 § om den, hvilkens fattigdom är behörigen styrkt eller ändock
känd.

Nu är det obestridligt, att de i 13 och 14 §§ gifna föreskrifterna
mången gång kunna föranleda, att en domare utan hvarje nytta betungas
med expeditioners utskrifvande. Tydligast framstår detta i fråga om icke
uppskjutna åklagarmål, i hvilka åklagaren saknar hvarje anledning att
fullfölja sin talan till högre rätt. I dylika fall torde på många ställen
tillämpas den praxis, att protokoll och utslag endast på särskild begäran
utskrifvas. Rättsgrunden till en dylik praxis måste emellertid alltid vara
ett från åklagarens sida uttryckligen eller tyst, t. ex. genom stillatigande
men obestridligt godkännande af en förut öflig sed, lämnadt samtycke.
Ett dylikt aftal mellan åklagaren och domaren måste naturligtvis, såsom
endast berörande kontrahenternas rätt, tillerkännas fullt laga verkan. Och
otvifvelaktigt kan ett liknande aftal träffas emellan domaren och en medellös
kärandepart.

Men fasthållas bör — och detta hade i förevarande ärende hvarken
Bendz eller Alinder gjort klart för sig — att det i dylika fall är domaren

— 1910 —

149

som skall visa, att kärandeparten, det må nu vara en åklagare eller en
enskild medellös kärande, eftergifvit sin lagliga rätt att utan lösen utfå
sin expedition. Att af käranden fordra bevis, att expeditionen är för
honom behöflig, är enligt hvad ofvan anförts i min tanke afgjordt stridande
mot lag.

I förevarande fall hade emellertid ingen egentlig skada inträffat genom
att klaganden efter besvärstidens utgång fått lösa expeditioner i sina mål.
Och hvad häradshöfdingen Alinder beträffade, hade denne förklarat sig
ämna för framtiden likasom förut följa den praxis i förevarande hänseende,
som jag enligt det ofvan anförda anser vara den rätta.

Med afseende å hvad Bendz i sin förklaring anfört fann jag ej skäl
att i anledning af Back Anders Janssons klagomål företaga ytterligare åtgärd.
Och vid häradshöfdingen Alinders svar lät jag bero.

29. Tiden för allmänna författningars trädande i kraft.

I en hit insänd skrift anförde förre folkskolläraren G. V. Delin klagomål
däröfver, att kyrkoherden K. A. Ydén skulle, efter det förordningen
angående antagande af släktnamn trädt i kraft, hafva i församlingsboken
antecknat, att stationskarlen Karl Edvin Rudolf Antonsson antagit släktnamnet
Delin, oaktadt godkännande af detta namn ej blifvit i föreskrifven
ordning meddeladt.

Hvad af Ydén i af gifven förklaring anfördes ansåg jag gifva vid handen,
att Ydéns öfverklagade ämbetsåtgärd icke skäligen borde föranleda
åtal. Emellertid syntes vissa uttryck i förklaringen antyda en felaktig
uppfattning hos Ydén rörande den tid, från hvilken omförmälta förordning
bort tillämpas. Ydén hade nämligen i förklaringen yttrat, bland annat:

att författningar aldrig plägade i kyrkan till Ydéns församling uppläsas
förr än fyra till fem månader efter deras tryckning;

att författningarna först sändes till Konungens befallningshafvande,
så till kronofogden, därifrån till länsmannen och sedan till kyrkan;

att nu ifrågavarande författning, som vore tryckt den 30 januari 1902,
alltså icke kunnat till Ydén ankomma förr än i slutet af maj eller början
af juni 1902;

att en författning ej kunde tillämpas förr än den blifvit uppläst i
kyrkorna;

samt att en af Karl Edvin Rudolf Antonssons fader hos Ydén gjord
anmälan om att sonen antagit namnet Delin af Ydén antecknats i för —

1910 —

150

samlingsboken af det skäl, att berörda anmälan skett, innan förordningen
angående släktnamn blifvit af Ydén uppläst.

T anledning häraf fann jag mig böra erinra Ydén om lagen angående
tiden för allmänna författningars trädande i kraft den 1 juni 1894, som
stadgade, att i svensk författningssamling införd lag eller annan allmän
författning, i hvilken icke blifvit utsatt viss tid, hvarifrån den komme att
gälla, eller af hvars lydelse icke framginge, att den genast efter utfärdandet
skulle lända till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor efter den
dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket
utkommit.

30. Dröjsmål med redovisning af personliga afgifter till kyrkoherde och

skolväsende.

Sedan nämndemannen A. F. Svensson i en till mig insänd klagoskrift
uppgifvit, att kronofogden G. Lindeberg skulle gjort sig skyldig till försumlighet
i afseende å redovisning af restlängder å personliga afgifter till
kyrkoherden och folkskolan i Fridlefstads församling, förordnade Konungens
befallningshafvande i Blekinge län, med anledning af en min skrifvelse,
landskamreraren i länet att anställa undersökning i saken.

Landskamreraren anförde sedermera, efter fullgörandet af detta uppdrag,
i skrifvelse till Konungens befallningshafvande, bland annat, följande: Granskningen

af restlängdsdiariet rörande indrifning och redovisning
af afgifter till kommuner och prästerskap gaf vid handen, att tidrymden
för slutredovisning af hithörande restlängder i allmänhet uppgått till omkring
nio månader. I åtskilliga fall hade redovisningstiden utökats till ett
år och därutöfver, beroende på eftersökning af utom fögderiet boende
restskyldige. Tidsutdräkten med redovisningen syntes i regel hafva vållats
af fjärdingsmannen, hvilka ofta nog tagit sig god tid med redogörelses
afgifvande. Diariet förmälde i allmänhet intet därom, huruvida Lindeberg
genom påminnelser till fjärdingsmannen sökt påskynda indrifningen. I regel
hade omkring tre till sex månader efter restlängds mottagande af
Lindeberg en första redovisning af influtna kontanta belopp aflåtits till
vederbörande uppbördsman, och diariet utmärkte tillika, att Lindeberg
inom vederbörlig tid lämnat redovisning för till honom influtna kontanta
medel. Undantag härifrån förekomme beträffande smärre belopp, hvilka

— 1910 —

151

fått innestå i afvaktan på restlängds slutliga redovisande. Likväl antecknades
fyra fall, då Lindeberg haft innestående kontanta medel af ifrågavarande
art under 4—6 månader till belopp från omkring 100 till omkring
400 kronor i hvarje särskildt fall. På tillfrågan förklarade Lindeberg,
att detta skett af förbiseende. Medlen vore ock längesedan redovisade.

Handlingarna i ärendet utmärkte tillika, att landskamreraren erinrat
Lindeberg att genom skärpt tillsyn öfver sina underordnade åvägabringa
snabbare redovisning utaf afgifter till kommuner och prästerskap.

Vid pröfning af detta ärende fann jag, i förhoppning att Lindeberg,
hädanefter icke skulle gifva anledning till anmärkning af ifrågavarande
art, mig kunna underlåta att förordna om atal; hvarom jag genom en
ämbetsskrifvelse meddelade Lindeberg underrättelse.

31. Disciplinstraff obehörigen ålagdt i stället för straff för stöld.

Under en ämbetsresa i Västmanlands län år 1909 företog jag jämväl
granskning af de protokoll, som förts hos fältkrigsrätten vid femte arméfördelningens
infanterivolontärskolor. Därvid antecknades följande.

Genom utslag den 21 november 1907 dömde fältkrigsrätten Olof Rudolf
Rotman jämlikt 102 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff
af åtta dagars sträng arrest. Enligt protokollet hade Rotman
erkänt, att han, som varit i tillfälligt behof af penningar för gäldande af
en skuld, kommit på den tanken att från en kamrat — hvilken, enligt
hvad för Rotman var kändt, hade penningar förvarade i sin portmonnä —
tillägna sig hvad han behöfde för skuldens betalande. Den 9 november
1907 hade han tillgripit portmonnän i afsikt dock att, sedan han därur
tagit sitt behof af penningar, genast lägga den tillbaka på dess plats.
De penningar, som han komme att tillägna sig, hade han ämnat återbetala
den 11 november. Sedan han tagit portmonnän, hade han emellertid
blifvit skrämd och därför utkastat densamma genom ett fönster. Portmonnän,
som värderades till 1 krona 25 öre, innehöll vid tillfället 23
kronor 50 öre.

Utslaget var motiveradt därmed, att i målet annat förhållande icke
blifvit ådagalagdt än Rotman själf uppgifvit, eller att han haft för afsikt
att till målsägaren återställa portmonnän genast och penningarna senast
inom två dagar efter tillägnandet. Fältkrigsrätten fann därför Rotmans
förfarande icke böra till svårare ansvarspåföljd för honom föranleda än
enligt 102 § för opålitlighet.

- 1910 —

152

Från den mening, utslaget innehöll, var tjänstförrättande auditören
skiljaktig och dömde Rotman till ansvar för första resan stöld.

Då Rotmans brottsliga förfarande rätteligen bort, på sätt auditören
påyrkat, bedömas såsom stöld, infordrade jag yttranden från de ledamöter
af fältkrigsrätten, som voro ansvariga för utslaget.

I anledning häraf blef förklaring afgifven af kaptenerna J. P. F. Lundblad
och G. Nordencreutz samt löjtnanterna L. E. Lennart och G. E. Söder
hielm.

Kaptenen Nordencreutz samt löjtnanterna Lennart och Söderhielm
medgåfvo, att de förfarit oriktigt, och att Rotman bort dömas till ansvar
för första resan stöld. Kaptenen Lundblad rnedgaf äfven, att han i det
föreliggande fallet förfarit felaktigt, men tilläde att han vid domens fallande0
ej följt lagens bokstaf utan på grund af i målet framkomna upplysningar
och förmildrande omständigheter tagit hänsyn till den anklagades
framtid och hans familj samt Lundblads privata rättsuppfattning.

Vid pröfning af detta ärende ansåg jag mig kunna inskränka mig till
att erinra kaptenen Lundblad därom, att en domare icke får sätta
sin »privata rättsuppfattning» i stället för gällande lagbestämmelser eller
eljest taga hänsyn till sådana omständigheter, som Lundblad uti ifrågavarande
fall syntes hafva gjort. Ett lagbud, som ännu har gällande kraft,
får ej åsidosättas därför att domaren i visst fall af särskilda hänsyn anser,
att dess tillämpning skulle medföra en alltför hård straffdom.

32. Obehörigt inställande af värnpliktig till vapenöfning.

Värnpliktige Arthur Hellström i Örebro anförde i en hit insänd skrift
klagomål däröfver, att länsmannen i Edsbergs härads västra distrikt A. E.
Malmström obehörigen låtit häkta Hellström och förpassa honom till Södertälje
för undergående af vapenöfning. På Södermanlands regementes
expedition hade emellertid klaganden fått det besked, att han först år
1910 varit skyldig att inställa sig.

T anledning häraf infordrade jag länsmannen Malmströms yttrande
öfver klagomålet äfvensom utlåtande i ärendet från Konungens befallningshafvande
i Örebro län.

Konungens befallningshafvande anförde, att länsmannen Malmström
uppenbarligen förbisett, att år 1909 det förhållandet ägt rum, att — i
olikhet med hvad förut städse varit vanligt — vissa infanteriet tilldelade
värnpliktige, som under året blifvit inskrifna, skolat fullgöra sin första
vapenöfningsskyldighet först påföljande år.

— 1910 —

153

Länsmannen Malmström insände bevis, att klaganden blifvit godtgjord
för misstaget, jämte en skrift, där klaganden återkallade sin anmälan.
Härvid lät jag bero.

Framställning till Kimgl. Maj:t angående ändring af bestämmelserna
om rätt för domstol att förklara någon ovärdig
att föra andras talan inför rätta»

1 detta ämne har jag den 2 januari 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit eu
skrifvelse af följande lydelse:

»Af handlingarna i ett hos mig genom klagoskrift från advokaten,
juris kandidaten Sigurd Dahlbäck anhängiggjordt ärende har jag inhämtat,
bland annat, följande.

Den 17 mars 1908 uppträdde Dahlbäck å Stockholms rådstufvurätts
6:te afdelning såsom rättegångsbiträde åt en för tjufnads brott tilltalad
person. Under förhandling om värdet af stulna saker fällde Dahlbäck
följande yttrande: »Jag skall be att få framställa anmärkning mot det
sätt, hvarpå målet af ordföranden handlägges». Ordföranden lat därvid
klubban falla, tillbakavisande detta yttrande. Sedan Dahlbäck härefter på
begäran om utskrift för egen del af protokoll hänvisats »att med sådan
begäran hän vända sig till rättens expedition», yttrade Dahlbäck vidare:
»Jag anser mig med hänsyn till mitt yrke icke kunna finna mig i en
sådan här behandling», hvarjämte Dahlbäck på nytt framställde anmärkning
mot handläggningen af målet. Härefter företrädde åklagaren och
förklarade, att han med anledning af Dahlbäcks förargelseväckande beteende
inför rätten å denne yrkade ansvar jämlikt 11 kap. 6 § strafflagen.
Sedan det tillkännagifvits, att detta yrkande komme att pröfvas i särskildt
mål, företogs detta särskilda mål till behandling, därvid Dahlbäck yttrade:
»Den lilla, konflikten mellan mig och ordföranden föranleddes hufvudsakligen
af nervositet hos ordföranden».

Då målet andra gången förekom den 31 mars 1908, förmälte åklagaren,
att han med ändring af sitt förut i målet framställda ansvarspåstående
yrkade ansvar å Dahlbäck förutom enligt 11 kap. 6 § strafflagen
jämväl enligt 14 kap. 7 § rättegångsbalken, hvarjämte åklagaren
yrkade, att Dahlbäck måtte ådömas särskildt straff för sitt yttrande: »Den
lilla konflikten» etc.

Justitieombudsmannens {embetsberättelse till 1.910 års Riksdag.

154

Genom samma dag afkunnadt utslag dömdes Dahlbäck för sina ofvan
citerade yttranden, i förmågo af 14 kap. 7 § rättegångsbalken, jämförd
med 4 kap. 3 § strafflagen, att bota 50 kronor, men frikändes från ansvar
för förargelseväckande beteende, hvartill åklagarens ursprungliga yrkande
inskränkt sig.

Den 10 juli 1908 uppträdde Dahlbäck såsom rättegångsbiträde åt en
häktad person på rådstufvurättens 4:de afdelning, där då såsom ordförande
fungerade en domare, hvilken såsom bisittare deltagit uti handläggningen
af nyss relaterade mål å 6:te afdelningen.

Sedan antecknats, att 6:te afdelningens utslag af hofrätten blifvit
fastställdt den 29 juni 1908, samt Dahlbäck uppgifvit, att han ämnade
öfverklaga hofrättens berörda utslag, underrättades Dahlbäck därom, att
inom rätten fråga uppstått, huruvida det för närvarande kunde tillåtas
honom att uppträda såsom rättegångsbiträde. På tillfrågan, om Dahlbäck
i anledning häraf hade något att andraga, svarade Dahlbäck med att erinra
om en del af de befattningar, han under mångårig verksamhet beklädt,
och de goda vitsord, han erhållit både som domare och som advokat.
Detta anförande slutade Dahlbäck sålunda: »Ett ifrågasättande af hans
behörighet att uppträda såsom rättegångsbiträde ansåge han innebära en
skymf, som ej borde ifrågakomma».

Därefter lät ordföranden parter och menighet afträda.

Då målet åter påropades, yrkade åklagaren ansvar å Dahlbäck för
vanvördigt tal mot domstolen.

Därefter yttrade Dahlbäck, enlig? protokollet: »Han visste gifvetvis
icke eller kunde icke veta hvem som satt i fråga hans behörighet att uppträda
såsom rättegångsbiträde, men han vore förvissad därom, att rådstufvurättens
samtliga afdelningar kände till, att han borde vara därtill
behörig med afseende å såväl hans kompetens som redbarhet. Den tolkningen
borde gifvas åt hans sist fällda yttrande».

Genom utslag samma dag dömde rådstufvurätten Dahlbäck för »att
han inför rätten vttrat, att han ansåge ett sådant ifrågasättande innebära
en skymf mot honom» för vanvördigt tal mot domstolen jämlikt 14 kap.
7 § rättegångsbalken att bota 75 kronor; och förklarade rådstufvurätten
med stöd af detta utslag och Svea hofrätts förenämnda utslag det emot
föreskrifterna i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och kungl. brefvet den 27
maj 1801 icke kunna tillstädjas Dahlbäck att såsom rättegångsbiträde
uppträda.

1 sin klagoskrift har Dahlbäck hemställt, att jag måtte anse påkalladt
att i samråd med Sveriges advokatsamfund taga initiativ till sådana författningsändringar,
att den lagtolkning och uppfattning om advokaters

- 1910 —

155

och domstolars inbördes ställning, hvaråt Stockholms rådstufvurätt uti
ifrågavarande mål gifvit uttryck, icke vidare måtte kunna tillämpas.

Härjämte har Dahlbäck till mig ingifvit åtskilliga intyg från domare,
hvilka däri vitsorda, att Dahlbäck plägade med nit och skicklighet sköta
sina hufvudmäns talan samt städse iakttaga ett lugnt och värdigt uppträdande
gent emot domstol och motparter.

Sedan jämväl Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelnings uppmärksamhet
blifvit fäst därå, att Dahlbäck genom Stockholms rådstufvurätts
ofvanberörda utslag af den 10 juli 1908 frånkänts rätt att uppträda
såsom rättegångsbiträde, uppdrog afdelningen åt särskilda kommitterade,
advokaterna Ed. Sparre, Erik Berglund, Teodor Åström, G. Huselius,
Eliel Löfgren och John Tjerneld, att verkställa utredning angående de åtgärder,
som skulle kunna anses påkallade från advokatsamfundets sida i
anledning af rådstufvurättens ifrågavarande utslag.

Efter det detta uppdrag fullgjorts af de kommitterade, sammankallades
advokatsamfundets ledamöter till sammanträde den 24 oktober för
att i ärendet fatta beslut. Därvid antogs följande resolutionsförslag:

»Med anledning af den tillämpning af rättegångsbalken kap. 15 § 2
och kungl. brefvet den 27 maj 1801, som ägt rum i ett af Stockholms
rådstufvurätt den 10 juli 1908 afsagdt beslut angående advokaten Sigurd
Dahlbäcks behörighet att såsom rättegångsbiträde uppträda, får Sveriges
advokatsamfund på grundval af kommitterades utredning och med hänsyn
till de faror för advokatyrkets behöriga utöfvande, som en dylik lagtolkning,
därest den vunne häfd, måste medföra, härmed uttala sig för nödvändigheten
af sådan ändring i eller förklaring af gällande lagstiftning rörande
behörigheten att allmänneligen brukas som rättegångsfullmäktig, att ingen
må för förseelser mot reglerna om iakttagande af höfviskt uppträdande
inför domstol be röfva s denna befogenhet, där icke ett upprepande förekommer
så ofta och i så svåra former, att vederbörande må anses otjänlig
såsom rättegångsfullmäktig.»

Ö Ö Ö

Jämlikt uppdrag af advokatsamfundet hafva därefter dess ordförande
och sekreterare å samfundets vägnar till mig för den åtgärd jag kunde
finna lämplig öfverlämnat, jämte transumt af det vid förenämnda sammanträde
förda protokoll, det utlåtande, som afgifvits af kommitterade.

Detta utlåtande är af följande lydelse:

»Stockholmsafdelningen har icke på något sätt begränsat uppdraget,
i följd hvaraf kommitterade måhända skulle anses pliktiga för utredning

— 1910 —

156

upptaga advokat frågan i kela dess vidd, sålunda dels frågan om de rätts bildade-
advokaternas ställning enligt nu gällande lag, dels spörsmålet angående
nya lagbestämmelser och en ny ordning för advokaturen i vårt
land. Koinmitterade vilja då erinra därom, att hithörande ämnen inom
advokatsamfundet utgjort föremål för vidlyftiga utredningar och förslag
under åren 1889—1899 (de flesta tryckta jämte förhandlingarna vid samfundets
årsmöte 1899). Af öfverläggningarna inom samfundet framgår,
att sä godt som fullständig enighet rådt därom, att frågan om bildandet
af ett advokatstånd, d. v. s. en väsentligen ny organisation på detta område,
måste anstå, till dess frågan om en genomgripande rättegångsreform
upptages. Endast i samband med en dylik reform kan advokatfrågan
vinna en definitiv lösning. Sanningen häraf torde fortfarande vara obestridlig.
Kommitterade anse sig på denna grund icke höra till utredning
upptaga frågan om lagändringar eller lagförslag i syfte att gifva advokaterna
den ställning, som i ett modernt rättssystem bör tillkomma dem.

Då det emellertid kan väntas, att förarbetena till rättegångsreformen
— äfven om dessa förarbeten såsom är att hoppas inom närmaste tiden
börjas — skola draga ut öfver en längre tidrymd, samt alltså tiden för
en ny lagstiftning i ämnet i allt fall synes vara relativt aflägsen, bör det
ofördröjligen utredas, om den nu gällande lagstiftningen innehåller bestämmelser,
som i tillämpningen visat sig äfventyra en ändamålsenlig utöfning
af advokatverksamheten. Dylika bestämmelser böra då — äfven
inom ramen af gällande rättegångsordning — snarligen reformeras.

Gällande lag intar den ståndpunkten, att yrkesadvokater väl kunna
förekomma, men de firo ingalunda nödvändiga, de ingå ej såsom led i vår
rättegångsordning. 1 våra dagar torde det vara nästan öfverflödigt att påvisa,
att utvecklingen på detta såsom på många andra områden för länge
sedan gått förbi lagen.

Det arbete, som i våra dagar utföres af de rättsbildade yrkesadvokaterna,
är både omfattande och viktigt. Utan öfverdrift kan sägas, att
detta arbete äfven är för samhället af allra största betydelse, samt att detsamma
näppeligen skulle kunna eller böra af andra utföras än just af de
rättsbildade advokaterna. Behofvet för allmänheten af advokatens biträde
är stort, redan då det gäller extra judiciella ärenden, såsom uppsättning
af kontrakt och andra handlingar, hjälp vid uppgörelser m. m.,
men än större är behofvet af sakkunnigt biträde i rättegång. Härå föreligger
t. o. m. officiellt erkännande under senaste tid genom den 1906
antagna lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad. Den
ofantliga materiella utvecklingen under 1800-talet har tillskapat en mängd
nya. rättsförhållanden, okända vid tillkomsten af 1784 års lag, hvilka på —

1910 —

157

kalla rättsligt bedömande, sa t. ex. hela det rättsområde, som kan betecknas
som den immateriella äganderättens. De anspråk, som ställas på
advokaten i afseende å teoretiska insikter och praktisk vana, ökas år från
ar, hans uppgift blir alltjämt svårare. Det föreligger ej anledning att här
ingå på en allsidig redogörelse för advokatens ställning i processen, hans
förpliktelser och rättigheter i förhållande till domstol och parter eller hans
uppgift såsom i viss mån utöfvande kontroll öfver rättsskipningen. 1 ett
afseende måste saken dock granskas, nämligen beträffande advokatens ställning
till domarens processledning.

I all rättegång kräfves ledning. 1734 års lag förutsätter en relativt
stark processledande verksamhet från domarens sida. Dä lagen icke ålägger
parterna några vidtgående förpliktelser, är det ju tydligt, att det enligt
1734 års lags system hufvudsakligen beror på domaren, att yrkandena
klargöras och utredas genom frågor till parterna, att vittnena utfrågas angående
på saken inverkande förhållanden, samt målet öfverhufvud bringas
i det skick, att ett materiellt riktigt bedömande kan ske. Under de enkla
förhållandena på landet, både fordom och delvis äfven i våra dagar, kräfves
för sådan utredning af målet en ganska långt gående själfverksamhet
åt domaren. Äfven i rättegång, där parterna i viss mån förstå dem åliggande
proeess.uella förpliktelser, eller där parterna företrädas af rättsbildade
advokater, kräfves processledning, om än efter omständigheterna
väsentligen modifierad. För riktig utöfning häraf måste domaren äga
en viss disciplinär myndighet och jämväl anspråk på hänsynsfullt uppträdande
af parter och ombud. ’Älla skola rätten heder och vördnad
visa’, säger ock lagen i 15 kap. 15 § rättegångsbalken.

Förvisso bör domaren sålunda äga makt att leda processen och uppehålla
ordningen, men detta bör enligt domarereglerna ske ’saktmodligen’
och utan oreda. Parter och ombud äro skyldiga att på allt sätt respektera
denna domarens myndighet. För erhållande af en rättvis dom erfordras
emellertid en fullständig och opartisk utredning, och sådan kan ej
vinnas utan att såväl åklagare som parter och deras ombud besitta den
sjelfständighet och frihet gent emot domstolen, att de kunna utan räddhåga
framlägga hvad till deras talans utförande är nödigt. Ju mera invecklad
saken är, ju mera öfverflyttas utredningen af saken från domaren
till parterna och ju nödvändigare blir det, att enskilda parter anlita advokater,
som erhållit nödig utbildning för sitt yrke. Advokaten har anspråk
att få yttra sig i förekommande frågor, och denna yttranderätt får
ej förringas genom häftigt tal eller åtbörder af domaren. Sålunda är advokaten
berättigad att framställa yrkande, att på visst sätt formulerade
frågor skola till vederpart eller vittne framställas, att göra anmärkningar

— 1910 —

158

mot affattning af protokollet otc., äfven om advokaten därvid gifver uttryck
åt en åsikt, som kan vara afvikande från domarens egen. Det
blir i hvarje fall domstolens sak att meddela beslut öfver yrkandena.
Utöfningen af här för advokaten häfdade befogenheter är jämväl en hans
oafvisliga plikt emot hufvudmannen.

Att emellan advokaten och domaren sammanstötningar kunna äga rum,
ligger i sakens natur, och kunna omständigheterna vara sådana, att de
leda till advokatens bötfällande. Dock bör domstolen härvid gå tillväga
med den största takt, ty i ett afseende föreligger ett på rättsskipningens
område enastående förhållande; domaren såsom utöfvande domstolens disciplinära
myndighet dömer, om ej i egen så åtminstone i sak, som bra
nära angår hans person. Skulle en konflikt mellan advokaten och domaren
hafva antagit sådan karaktär, att fråga kan uppkomma om föreliggande
missfirmelse, bör domaren skjuta saken ifrån sig. Endast mindre förseelser,
antingen mot ordningen vid rätten eller mot den särskilda vördnadsplikten,
äger domaren afdöma i disciplinär väg. Det straff, som därvid bör ifrågakomma,
skall dock vara afvägdt i förhållande till förseelsens storlek och
ingalunda sådant, att det afskräcker advokaten från att med nödig kraft
föra sin hufvudmans talan.

Enligt 1734 års lag ägde domstolen att jämlikt 15 kap. 14 § rättegångsbalken
till böter eller fängelse döma fullmäktig, som retat eller förledt
någon till oskälig riittegång eller emot bättre vett drifvit orättfärdig
sak eller brukat veterlig falskhet. Med brottet kunde, därest domstolen
funne dess beskaffenhet sådant påkalla, följa förlust af rätten att vidare
föra andras talan inför rätta. För osanna framställningar inför rätta, ägnade
att missleda domstolen, följde åter enligt 14 kap. 8 § rättegångsbalken
allenast böter. Till enahanda straff'' dömdes äfven, jämlikt 14 kap.
5 § rättegångsbalken, den som i sina skrifter inblandade sådant, som ej
rätteligen hörde till saken. Öfvertygades fullmäktig att hafva hemligen
skrifvit i saken för hufvudmannens vederpart eller gått honom med råd
och dåd tillhanda, straffades han jämlikt 15 kap. 14 § rättegångsbalken
med böter eller fängelse vid vatten och bröd och dömdes därtill ärelös.

Genom bestämmelserna i den allmänna strafflagen äro dessa stadganden
numera till en del förändrade. Enligt 22 kap. 14 § strafflagen
dömes fullmäktig, som svikligen gått hufvudmannens vederpart tillhanda,
vare sig med skrifts uppsättande eller eljest, till straff inom en latitud åt
fem kronors böter och två års straffarbete, hvarjämte han dömes ovärdig
att vidare föra andras talan inför rätta. Utsträckes straffet till minst sex
månaders straffarbete, följer som bistraff förlust af medborgerligt förtroende.
Förledande till oskälig rättegång däremot, som jämlikt 15 kap.

— 1910 —

159

14 § rättegångsbalken kunde bestraffas med fängelse jämte förlusten af
rätt att vara fullmäktig, medför enligt gällande strafflag allenast böter.

De egentliga disciplinmålen, hvilka angå en kränkning af domstolens
värdighet eller god processordning, utan att, såsom de ofvannämnda, innebära
svek, trolöshet eller missbruk af fullmäktigs ställning, fingo emellertid
sin hufvudsakliga behandling i 14 kap. 7'' § rättegångsbalken. Part
eller — såsom man bör förstå lagrummet — äfven dess fullmäktig, den
där i tal eller skrifter, med okvädins- och smädeord, missfirmar vederdeloman
inför rätta, straffades med böter, likaså, men till högre böter,
den som talar eller skrifvcr vanvördeligen mot domaren.

I hittills nämnda fall har domstolen att utöfva sin disciplinära myndighet
genom att själf utsätta straffet. För det fall åter att partens eller
ombudets otillbörliga beteende innebar en gröfre kränkning af domaren
personligen eller i och för ämbetet, öfverlämnades saken enligt 1734 års
lag till hofrätten, som hade att behandla målet efter missgärningsbalken.
1 öfverensstämmelse härmed bör jämväl numera förseelse, som innebär en
gröfre kränkning af domaren, inför hofrätten rannsakas och dömas, efter
de lagrum, som äro tillämpliga å ärekränkning eller brott emot offentlig
myndighet.

Af de anförda lagbestämmelserna torde framgå, dels att sådana förseelser
af fullmäktig, hvilka innebära en gröfre kränkning af domarens
person eller ämbete, icke böra af samma domstol afdömas, dels ock att i
de processuella disciplinmål, hvilka falla under domstolens bedömande,
fullmäktig endast i svårare fall, efter domarens pröfning af sakens beskaffenhet,
må förklaras ovärdig att vidare föra annans talan. I ljuset af
den rättsuppfattning, som sålunda i allmän lag tagit sig uttryck, bör det
till sin innebörd omtvistade, men icke desto mindre ofta åberopade kungl.
brefvet af den 27 maj 1801 skärskådas.

Det nämnda kungl. brefvet, som enligt grundtexten hufvudsakligen
är afsedt att gifva samtliga hofrätter en vägledning angående lagarnas
behöriga iakttagande och efterlefnad och hvars räckvidd utöfver vid dess
tillkomst gällande allmän lag rent statsrättsligt sedt är tvifvelaktig, innehöll
olika föreskrifter beträffande domstolarnas arbetssätt och rättskipningens
utöfvande. Det var oseder, som insmugit sig, hvilka det kungl.
brefvet afsåg att beifra, och bland andra anmärktes äfven den, att uppenbart
olämpliga och framför allt oförståndig,-! personer mot stadgandet i
J 5 kap. 2 § rättegångsbalken tillätos att allmänneligen inför råtta uppträda
som rättegångsombud.

O C?

Det kungl. brefvet anger som skäl till sina påminnelser i berörda
afseende, ''att en stor del rättegångar leda sin upprinnelse från egennyttiga

— 1910 —

160

afsikter hos eu mängd obehörige, oförståndige och ofta- illasinnade personer,
hvilka sysslolösa vält till sitt yrke att drifva andras saker för rätta,
och för egen vinning locka och förleda i synnerhet det enfaldigare folket
till oskäliga rättegångars anställande och fullföljande’. Från denna kategori
af obehöriga och oförståndiga sakförare, hvilkas eftertrupp ännu icke
alldeles kommit att försvinna, har det kungl. brefvet synbarligen velat
skilja de rättsbildade advokaterna. Däri påbjudes nämligen just för botande
af det anmärkta missförhållandet att, med undantag för de i 15
kap. 2 § rättegångsbalken särskildt angifna fall, förutom lands- och stadsfiskaler,
endast de, som efter aflagda akademiska specimina rättens lof
därtill fatt, finge såsom fullmäktige brukas. För pröfningen i öfrigt af
'' ett ombuds allmänna lämplighet erhöllo domstolarna samtidigt den anvisningen,
att i synnerhet på redlighet i tänkesätt och förhållande afseende
borde göras.

Den omständigheten, att sedermera genom kungl. lagförklaring den 8
sept. 1829 akademiska specimina förklarades icke utgöra ett oeftergifligt
kompetensvillkor för rätten att föra andras talan inför rätta, bör så mycket
mindre inverka på tolkningen af 1801 års bref, som nämnda lagförklaring
afsåg att åtminstone i sagda afseende fastslå, att bestämmelserna
i 15 kap. 2 § rättegångsbalken icke genom det kungl. brefvet blifvit
rubbade.

Hvad som nu i 1801 års kungl. bref väckt tvekan och vållat ojämnhet
i rättstillämpningen är stadgandet, att ’som den ej kan för skicklig
och förståndig fullmäktig anses, hvilken, emot hvad lagen i 14 kap. 5, 7
och 8 §§ rättegångsbalken uttryckligen förbjuder, i sina skrifter inblandar
hvad till saken ej rätteligen hörer, på ett oförståndigt och oredigt sätt
sin hufvudmans talan utför, brukar vanvördeliga ord och åthäfvor emot
domare eller parter och talar eller skrifver det han vet ej sannt vara, alltså
finna vi godt härigenom i nåder förklara, att då någon fullmäktig hädanefter
med förseelse i dessa fall beträdes, bör till följe af hvad lagen i
nyssnämnda 15 kap. 2 § innehåller en sådan, utom böter efter lagens
stadgande i dessa fall, jämväl anses ovärdig att vidare såsom fullmäktig
i rättegångsmål nyttjas5.

Nämnda stadgande, som vid flyktigt påseende kan synas väl så kategoriskt
i fråga om lämpligheten i hvarje fall, då någon fullmäktig med
däri omnämnd förseelse beträdes, torde emellertid med hänsyn till omständigheterna
vid dess tillkomst och de lagrum, hvilka i själfva det kungl.
brefvet åberopas, icke böra tillmätas betydelse utöfver hvad 1734 års lagjämte
senare lagbestämmelser ge vid handen. Det bör anmärkas, att ej
ens på de jemförelsevis svåra brottsarterna enligt kap. 15 § 14 ovärdighet

- 1910 —

161

att för framtiden föra annans talan’ utsatts som ovillkorlig följd, utan
skulle det bero af domarens pröfning af det särskilda fallets beskaffenhet,
om nämnda rättsförlust skall ådömas. Mot grunderna i såväl detta som
andra lagrum synes det alltså strida, om brukandet af vanvördiga ord
och åthäfvor emot domare eller parter i enstaka fall som ovillkorlig följd
skulle medföra en rättsförlust, som i åtskilliga svårare fall kan undgås.

Den tidigare rättsskipningen har äfven gifvit 1801 års bref en tolkning,
som synes bekräfta förestående uppfattning af lagens menino-. Enligt
ett i Schmidts jur. ark. XXXIII, sid. 528, refereradt rättsfall* där en
rättsbildad fullmäktig gjort sig skyldig, ej allenast till ärekränkning mot
vederparten, utan äfven till att hafva framkommit med osanna uppgifter
och falska beskyllningar och att hafva inblandat hvad till saken ej hörde,
förklarades fullmäktigen visserligen af såväl rådstufvurätt som hofrätt
jämlikt 14 kap. 7 § rättegångsbalken, jämförd med 1801 års kungl. bref,
vara ovärdig att vidare såsom fullmäktig i rättegångsmål nyttjas. Högsta
domstolen, som fastställde bötesstraffet, upphäfde den nämnda påföljden,
enär de begångna förseelserna icke ansågos vara af den svårartade beskaffenhet,
att den särskilda påföljden borde ifrågakomma.

_ Äfven senare rättsfall bära vittne om, att domstolarna endast med största
försiktighet funnit sig böra tillämpa den i 1801 års kungl. bref stadgade
särskilda rättsförlust. Den tvekan, som på grund af ordalagen i 1801 års
kungl. bref må anses råda äfven därom, huruvida berörda rättsförlust
omfattar talan i alla mål och vid alla domstolar, har i skilda fall af högsta
domstolen af gjorts så, att fullmäktigen allenast ansetts ovärdig att vid
viss domstol eller i visst mål vidare föra annans talan. Vid afvisande
af ombud har det för öfrigt ingalunda varit genomgående, att fullmäktigen
i det särskilda fallet gjort sig skyldig till något af de i 1801 års kungl.
bref uppräknade förfarandena, utan har domstolen funnit sig befogad att
på grund af 15 kap. 2 § rättegångsbalken afvisa veterligen olämpliga
ombud. ''

Det har . också hitintills varit så godt som undantagslöst, att domstolen
icke tillämpat nu ifrågavarande påföljd gentemot andra personer
än sådana, hvilka i det kungl. brefvets ingress angifvits som föremål för
dess omtanke, illa beryktade individer och sådana, som förleda i synnerhet
det enfaldiga folket tiil oskäliga rättegångar.

Det är därför ägnadt att tilldraga sig så mycket större uppmärksamhet,
att Stockholms rådstufvurätt tillämpat denna påföljd emot advokaten,
juris kandidaten Sigurd Dahlbäck. Ett kort referat — enligt rådstufvurättens
protokoll —• af detta fall torde här vara på sin plats.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1910 års Riksdag, ‘>1

162

Det nu relaterade fallet »er den lojala utöfvaren af advokatyrket anledning
till allvarlig eftertanke, och denna riktar sig osökt på de lagbestämmelser,
livilka kunnat gifva anledning till rättens ifrågavarande besked.

Hithörande lagföreskrifter — här ofvan refererade -- förete en blandning
af bestämmelser af rent straffrättslig natur, af bestämmelser rörande
formella kompetensvillkor för utöfvande af advokatverksamhet och af bestämmelser,
afsedda att garantera ordning och skick från parters och advokaters
sida under rättsförhandlingen vid domstol. Till följd härutaf
och på grund af bestämmelsernas karaktär att vara delvis synnerligen
svårtolkade och hvarandra motsägande kunna de föranleda faror för den
rättrådige och samvetsgranne advokaten vid fullgörande af hans grannlaga
värf. Särskildt framträder denna fara härutinnan, att vissa af dessa lagrum
kunna gifva anledning till sådan tolkning och tillämpning, att en
advokat kan för jämförelsevis obetydliga förseelser,. hvilka icke hafva sin
orsak i ondt uppsåt utan i oaktsamhet och ett möjligen allt lör starkt nit
vid utredandet af klientens sak, beröfvas behörigheten att för framtiden
utöfva ett yrke, för hvilket han måhända under lång följd af år med
störa kostnader beredt sig, och till hvilket han år hänvisad för sitt uppehälle.
Hvad här åsyftas är icke de fall, då en advokat med tillämpning
af de lagrum, hvilka i detta hänseende klart och bestämdt angifva sådan
straffpåföljd, blir för begånget brott förklarad ovärdig föra annans talan
inför rätta, utan de fall, då han, för bristande vördnad eller förment
bristande vördnad för domstol eller bristande hänsyn till motpart eller
förseelse mot hvad som kan anses höra till god ordning inför domstol,
förklaras icke kunna tillåtas vara rättegångsombud. Om också en förklaring
härom icke ges i den formen, att advokaten förklaras ovårdig föra
ändras talan inför rätta, verkar dock ett underkännande från domstolens
sida af hans behörighet att uppträda i ett visst mål eller vid en viss
domstol på samma sätt, då underkännandet af hans behörighet att i visst
fall uppträda som fullmäktig upprepas vid hvarje domstol, där han anmäler
sig som rättegångsfullmäktig.

Det torde, såsom ofvan blifvit antydt, icke vara alldeles gifvet, att
de anförda lagrummen äro så att tolka, att sådana konsekvenser skola följa
som de nu anförda. Ett stöd för annan tolkning synes vara gifvet i det
här ofvan anförda rättsfallet i Schmidts juridiska arkiv. T där behandlade
ärende synes advokaten hafva gjort sig skyldig till icke så ringa förseelser
mot reglerna för nödig hänsyn till motparten och för sättet att
skota mål inför rätta, men icke desto mindre ansåg honom hungl. Maj:t
icke hafva förbrutit sig så hårdt, att han borde förklaras ovärdig föra
annans talan. Ofvan omförmälda fall Dahlbäck visar emellertid, att man

— 1910 —

163

vid en domstol trott sig böra inlägga en strängare mening i hithörande
lagbestämmelser. Huruvida denna lagtolkning är riktig, må i detta sammanhang
lämnas därhän, men den ådagalägger, om så är, att lagbestämmelsenia
i fråga äro obilliga och oförenliga med god omtanke om advokatens
möjligheter att åstadkomma tillförlitlig och fullständig utredning
inför domstol i de honom anförtrodda angelägenheter.

Skulle man uppgifva någon bestämd lag eller författningsföreskrift,
som gifvit anledning till de omskrifna vådorna för advokatens yrke,
torde man få hänvisa på kungl. brefvet af den 27 maj 1801. Huru väl
man än med dess bestämmelser må hafva menat, hafva de framför andra
otydliga lagrum verkat att framkalla det osäkerhetstillstånd, som hotar
advokatyrkets lojala utöfvare.

Såsom i ofvan intagna utlåtande framhålles, lärer del icke kunna bestridas,
att domstolarna i allmänhet med prisvärd urskillning tillämpat
ifrågavarande, i kungl. brefvet den 27 maj 1801 meddelade bestämmelser.
Den där stadgade särskilda rättsförlust har sålunda vanligen icke ådömts
utom i svårare fall och i fråga om sådana mindre väl kända, icke akademiskt
bildade sakförare, hvilkas sätt att sköta dem anförtrodda rättegångsuppdrag
gifvit upphof till det kungl. brefvet i dess hithörande del.

Å andra sidan kan dock den kategoriska affattning bestämmelserna
erhållit föranleda en lagtillämpning, som — därom synes mig alla böra
vara ense — icke kan anses stå i öfverensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen.

Det är icke skäligt, att en rättsbildad yrkesadvokat, som i allmänhet
gjort sig känd för ett lugnt och värdigt uppträdande inför domstol, skall
kunna drabbas af ifrågavarande rättsförlust och sålunda beröfvas möjlighet
till utkomst på den bana, för hvilken han med uppoffrande af tid och
penningar utbildat sig, allenast på den grund att lian vid något enstaka
tillfälle låtit en mindre förseelse i form af vanvördnad emot domstol eller
domare komma sig till last.

En lag, som tolkad efter bokstafven kan föra till ett dylikt resultat,
kräfver uppenbarligen rättelse.

-Jag anser mig böra i detta sammanhang särskildt betona att, om ock
såsom i kommitterades utlåtande angifves, högsta domstolen vid skilda
tillfällen på det sätt tillämpat förenämnda bestämmelser i 1801 års kungl.
bref, att fullmäktig, som visat vanvördnad mot domstol eller eljest gjort

- 1910 -

164

sig skyldig till något i berörda bref omuämndt förfarande, allenast dömts
förlustig rätten att vid viss domstol eller i visst mål vidare föra annans
talan, så har likväl äfven inträffat att fullmäktig, jämväl af högsta domstolen,
på grund af ifrågavarande kungl. bref förklarats ovärdig att föra
talan i alla mål och vid alla domstolar.

Förevarande stadgande i 1801 års bref innebär emellertid icke allenast
en fara för enskilda aktningsvärda advokater. Det kan äfven lända hela
rättsskipningen till skada. Klart är nämligen, att om advokater äfven för
obetydliga förseelser mot takt och ordning äro utsatta för risken att gå
förlustiga befogenheten att drifva sitt yrke, detta kan föranleda till alltför
stor försiktighet från deras sida samt sålunda afskräcka dem från att
inför domstol visa den frimodighet och själfständighet, som kunna vara
nödiga för sanningens utletande och rättens förverkligande.

Då jag för min del följaktligen till fullo gillar syftet med den af
Sveriges advokatsamfund i frågan antagna resolutionen, får jag, under
åberopande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion,
härmed underställa saken Eders Kungl. Maj:ts bepröfvande.

Därvid tillåter jag mig dock att göra några erinringar.

I händelse de lagstiftande myndigheterna inskränkte sig till vidtagande
af den åtgärd, för hvilken advokatsamfundet uttalat sig, och det
alltså allenast blefve, med ändring eller förklaring af bestämmelserna i
1801 års kungl. bref samt den öfriga i ämnet gällande lagstiftningen, i
lag fastslaget, att ingen må för någon enstaka eller obetydlig förseelse
mot reglerna om iakttagande af höfviskt uppträdande inför domstol beröfvas
befogenheten att allmänneligen brukas såsom rättegångsfullmäktig,
så vore enligt min mening att befara, det ökad helgd därigenom bereddes
åt öfriga uti ifrågavarande del af 1801 års bref upptagna bestämmelser,
således äfven åt den, enligt hvilken advokat, som i sina skrifter inblandar
hvad till saken ej rätteligen hörer, skall förklaras ovärdig att vidare såsom
fullmäktig i rättegångsmål nyttjas.

En dylik följd vore tydligen icke önskvärd. Enligt min tanke äro
samtliga de bestämmelser, om hvilka fråga är, under nuvarande förhållanden
olämpliga eller ock obehöfliga. Jag vågar därför ifrågasätta, huruvida
ej stadgandet i 1801 års bref i afseende å ovärdighet att föra andras talan
inför rätta bör i sin helhet upphäfvas.

Därest detta antikverade stadgande, som emellertid visat sig kunna
förorsaka skada, med det snaraste bragtes ur världen, torde den af advokatsamfundet
förordade åtgärden för tillfället vara obehöflig eller åtminstone
icke kunna anses vara af något trängande behof påkallad.

Den allmänna bestämmelsen i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt

— 1910

165

hvilken »de, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige,
redlige och förståndige», lärer nämligen icke innebära någon våda i
det hänseende, hvarom nu är fråga. I denna bestämmelse torde icke
någon förståndig domare hämta stöd för att en advokat, som allenast i
mindre grad brustit i den vördnad, hvarpå domaren med all rätt äger
göra anspråk, må kunna förklaras förlustig rätten att uppträda såsom
rättegångsfullmäktig.

Med hvad jag nu anfört har jag ingalunda velat förneka lämpligheten
däraf, att en lagbestämmelse af den innebörd advokatsamfundet föreslagit
med tiden varder meddelad. Jag har allenast velat sätta i fråga, om ej,
då det af advokatsamfundet åsyftade målet torde kunna vinnas på det af
mig angifna sättet, med en dylik bestämmelse bör anstå tills vidare och
i afvaktan på lösningen af frågan om allmän revision af vår rättegångsordning,
hvilken fråga, att döma af uttalanden vid 1908 års riksdag, i
den närmaste framtiden åter kommer att blifva föremål för utredning.»

Framställning till Kungl. Maj:t om revision af allmänna

strafflagen.

Härom har jag den 4 januari 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Under senare åren har Riksdagen vid flera tillfällen hos Eders Kungl.
Maj:t gjort framställning om ändring i olika delar af allmänna strafflagen.

Sålunda anhöll Riksdagen i skrifvelse den 22 april 1903, att Eders
Kungl. Maj:t — efter verkställd undersökning på hvad sätt allmänna
strafflagens stadganden om sammanträffande af brott och hvad därmed
omedelbart ägde samband lämpligen borde ändras i syfte att vinna större
enkelhet och ökadt tillfälle att afpassa straffet efter brottsligheten i det
särskilda fallet — täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag
till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena kunde föranleda.

En annan, också synnerligen viktig fråga beröres i Riksdagens skrifvelse
den 25 april 1908. Där ifrågasattes nämligen ändring af gällande
stadganden rörande bötes- och bötesförvandlingsstraffet.

Riksdagen har vidare begärt dels i skrifvelse'' den 8 maj 1900 att
Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, i hvad mån det skydd
mot störande och förargelseväckande uppträdande, som uti 11 kap. straff —

1910 —

166

lagen tillerkänts sammankomster för gemensam andaktsöfning äfvensom
möten, där allmänt ärende förehafves, borde till andra möten och sammankomster
utsträckas, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring,
hvartill förhållandena kunde gifva anledning, dels i skrifvelse den
11 mars 1902, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
i hvad mån det i 7 kap. o § strafflagen stadgade förbud mot handel å
sabbatstid lämpligen borde utsträckas, samt för Riksdagen framlägga förslag
till bestämmelser i sådant syfte, hvilka mera tydligt och bestämdt än
de nu gällande angåfve gränsen mellan å dylik tid förbjuden och tillåten
handel, dels i skrifvelse den 7 april 1904, att Eders Kungl. Maj:t måtte
taga under öfvervägande, i hvilken omfattning och på hvad sätt åtal i
vidsträcktare mån än nu medgåfves borde kunna anställas för vissa förbrytelser,
som af målsmän beginges mot minderåriga eller dem, hvilka
saknade förståndets fulla bruk, samt för Riksdagen framlägga förslag till
de lagbestämmelser, som för sådant ändamål kunde anses erforderliga,
dels ock, med anledning af en utaf justitieombudsmannen gjord framställning
om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen, i skrifvelse
den 19 februari 1908, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning,
i hvad mån en omarbetning af 24 kap. strafflagen i den af justitieombudsmannen
angifna riktning skulle vara af behofvet påkallad, samt
för Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill en dylik utredning
kunde gifva anledning.

Samtliga dessa ärenden lära ännu vara beroende på Eders Kungl.
Maj:ts pröfning.

Såsom bekant hafva för öfrigt på senaste tiden ej få nya lagar utfärdats,
hvarigenom mer eller mindre genomgripande partiella ändringar
genomförts på allmänna strafflagens område.

Redan den omfattning, i hvilken 1864 års strafflag sålunda befunnits
bristfällig, synes mig gifva vid handen, att frågan om lämpligheten af en
allmän revision af denna lag bör tagas under allvarligt öfvervägande.
Mot lagen torde för öfrigt åtskilliga andra fullt befogade anmärkningar
kunna framställas. Och med hänsyn till sammanhanget mellan lagens
skilda delar lärer det icke vara lyckligt, om rubbning gång efter annan
sker i olika stadganden, utan synes det vara att föredraga, om de nya
eller ändrade bestämmelser, som finnas behöfliga, så vidt möjligt genomföras
på en gång under behörigt iakttagande af deras förhållande till
hvarandra och till öfriga föreskrifter i lagen.

Jag får alltså under åberopande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion för Eders Kungl. Maj:t framlägga för -

1910

167

hållandet till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t ma finna saken
förtjäna.

Därvid tillåter jag mig att framhålla några af de synpunkter, som, i
händelse den af mig förordade revisionen kommer till stånd, enligt min
tanke böra tagas i beaktande.

Uti 1 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892 var stadgadt, att den, som dömts till
straffarbete på fyra år eller kortare tid, skulle, där så ske kunde, under
strafftiden hållas i enrum, och att, då straffarbetet sålunda verkställdes i
enrum, en fjärdedel skulle från strafftiden afdragas. Därjämte föreskrefs
i 2 § af samma lag, att den, som dömts till straffarbete på viss tid utöfver
fyra år, skulle, där så ske kunde, vid bestraffningens början hållas i enrum
under tre år, och att för den tid, straffet sålunda verkställdes i enrum,
från återstående strafftiden skulle afdragas en tredjedel af den tid fången
hållits i enrum.

Genom den nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 22 juni 1906, som trädde i kraft den 1 januari
1907, har förenämnda rätt till afdrag i strafftiden för den, som aftjänar
straffarbete i enrum, alldeles bortfallit.

1 händelse domstolarna vid utmätande af strafftid för brott, som anses
böra förskylla straffarbete, hädanefter tillämpa samma regler som före
sistnämnda lags trädande i kraft, måste alltså däraf blifva en följd, att
den tid, hvarunder straffarbetsfånge faktiskt kommer att aftjäna sitt straff,
blir längre än hvad som var förhållandet före 1907.

Detta vore enligt min uppfattning icke förenligt med rättvisa och
billighet.

I afseende härå må ock framhållas, hurusom fångvårdsstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 24 april 1889 i fråga om utsträckning af den då
bestämda tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, med uttalande af
önskvärdheten däraf att straffarbete alltid under första tiden aftjänades i
enrum och det utan afkortning, därvid emellertid förklarade sig anse, att
då vid straffmåttens bestämmande i gällande strafflag hänsyn tagits därtill,
om straffen komme att aftjänas i enrum eller icke, oundgängligt vore,
att straffmåtten, åtminstone de som satts öfver två år, i någon mån reducerades.

Någon dylik reduktion kom emellertid icke att äga rum i samband
med genomförandet af 1906 års omförmälda lag. Den ifrågasattes icke
af den kommitté, som utarbetade förslaget till lagen. Och fångvårdsstyrelsen
ändrade sin mening härutinnan. I underdånigt utlåtande öfver

- 1910 —

168

kommittéförslaget yttrade nämligen styrelsen, efter att hafva redogjort för
sin nyssnämnda skrifvelse, bland annat följande:

»Kommitterade hafva i förevarande lagförslags 1 § gifvit en bestämmelse,
enligt hvilken det afdrag, som hittills gällande föreskrifter låtit enrumsfången
tillgodonjuta å straffarbetstiden, komme att, på sätt styrelsen
önskat, helt och hållet bortfalla. Någon reduktion af straffsatserna hafva
kommitterade däremot icke ansett på grund häraf erforderlig. Väl medgifva
kommitterade, att af förändringen kommer att följa förlängning i
allmänhet af den verkliga tiden för straffarbete, om än naturligtvis domstolarna
vid straffets utmätande taga afdragets bortfallande i betraktande.
Men kommitterade anse, att enrumsstraffet, sådant det utbildats efter utsträckningen
af tiden för dess varaktighet, i själfva verket knappast äger
så allvarsam karaktär, att det motsvarar hvad som ursprungligen afsetts
med straffarbete, än mindre är af strängare innehåll, än som med skäl
bör tillkomma denna straffart. Under de år, som förflutit efter styrelsens
nyssnämnda underdåniga framställning, och sedan lagen den 29 juli 1892
numera så länge tillämpats att tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna
af de långvariga ensamhetsstraffen, har det visat sig att farhågorna
för dessas, i förhållande till frihetsstraffen i gemensamhet, för fången
svåruthärdliga beskaffenhet varit mycket öfverdrifna, hvadan strafftidernas
reducering med en fjärdedel, därest straffet aftjänas i enrum, icke gärna
kan anses betingad af en motsvarande skillnad i enrums- och gemensamhetsfängelsets
verkliga intensitet. Vid sådant förhållande anser sig styrelsen
icke behöfva vidhålla sina betänkligheter mot straffafdragets borttagande
utan samtidig reduktion af straffsatserna.»

Den af fångvårdsstyrelsen likasom af förenämnde kommitté sålunda
uttalade meningen i afseende å ändrade regler för straffmätning vid ådömande
af straffarbete måste anses hafva blifvit gillad såväl af Riksdagen
som af Eders Kungl. Maj:t.

I min ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag gjorde jag nämligen
framställningar om nedsättning af straffet dels för barnamord enligt 14
kap. 22 § strafflagen och dels för ämbetsbrott enligt 25 kap. 12 § strafflagen.
De sålunda föreslagna lagändringarna motiverade jag särskildt därmed,
att rätt til! afdrag i strafftiden för ensamhetsfångar numera ej ägde
rum, och att, då nyssnämnda förbrytelser redan förut af domstolarna vanligen
ansetts böra beläggas med straff vid eller i närheten af latitudens
minimigräns, tillbörlig hänsyn till afdragets bortfallande icke kunde tagas
vid straffets utmätande. Och Riksdagen biföll, på de af mig anförda skäl,
båda mina framställningar, hvarefter Eders Kungl. Maj:t den 12 juni 1907,
med godkännande af Riksdagens beslut, utfärdat lagar i dessa ämnen.

— 1910 —

169

Nu har jag emellertid under mina inspektionsresor och eljest under
min ämbetsutöfning varit i tillfälle att iakttaga, hurusom domstolarna i
fråga om straffmätning vid ådömande af straffarbete i allmänhet icke följt
andra regler efter 1907 års ingång än som därförut tillämpades. Hänsyn
har sålunda icke — i allt fall ej i tillfyllestgörande grad — tagits till
den omständigheten, att rätt till afdrag i strafftiden för ensamhetsfångar
numera bortfallit. Som detta timat under de närmaste åren efter tillkomsten
af 1906 års ifrågavarande lag, då den af lagens författare lämnade
anvisningen i afseende å straffmätning ju bort vara i färskt minne, är säkerligen
ingen anledning till antagande, att rättelse härutinnan framdeles skall ske.

Det synes mig vid sådant förhållande icke återstå annat än att med
anlitande af den utaf fångvårdsstyrelsen i dess första här ofvan omförmälta
underdåniga skrifvelse förordade utväg ändra lagen därhän, att en
del straffmått varda i någon mån reducerade.

Alldeles frånsedt hvad nyss anförts lärer det kunna med fog ifrågasattas,
huruvida ej en jämkning af vissa strafflatituder är af omständigheterna
påkallad.

Det förefaller åtminstone mig, som om, trots de straffnedsättningar
hvilka under senare åren och i synnerhet genom lagen den 20 juni 1890
ägt rum, straffsatserna (minima) i afseende å vissa förbrytelser äro högre
än som skäligen kan anses stå i öfverensstämmelse med humanitetens allmänna
fordringar. Jag syftar härvid särskildt på bestämmelser i 8, 9
och 10 kapitlen.* En jämförelse med annat lands strafflag af nyare datum
lärer gifva stöd för riktigheten af mitt antagande.

I fråga om dödsstraffet kräfver utan tvifvel den allmänna rättsåskådningen
i vårt land, att detsamma åtminstone icke må ådömas i andra fall
än då synnerligen försvårande omständigheter äro för handen. Äfven
härutinnan är alltså en omredigering af vissa lagrum erforderlig.

Till föremål för utredning synes jämväl böra göras, huruvida icke i
vissa fall strafflatitudens minimum bör något höjas.

Med afseende härå tillåter jag mig återgifva ett par yttranden af eu
utaf mina företrädare i justitieombudsmansämbetet rörande domstolarnas
tillämpning af stadgandet i 25 kap. 17 §.

Sedan vederbörande hofrätt, i anledning af ett utaf justitieombudsmannen
anbefalldt åtal mot en borgmästare för vägran att i behörig tid
utlämna en expedition, dömt borgmästaren jämlikt nyssnämnda lagrum
att höta 10 kronor, anförde justitieombudsmannen i underdåniga besvär
öfver hofrättens utslag, bland annat, följande:

* Det har synts mig, att större utrymme borde medgifvas för förmildrande omständigheter.

Justitieombudsmannens umbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 22

170

»Af handlingarna i målet framgår, att borgmästaren afsiktligt förhållit
vederbörande ifrågavarande expedition och uttryckligen vägrat att,
förrän utslag meddelats, utlämna densamma. Det har således i målet
varit fråga om ett uppsåtligt, af stort oförstånd begånget ämbetsfel, hvilkct
stått i bestämd strid med ett uttryckligt lagbud. Vid sådant förhållande
synes mig det ådömda bötesstraffet ingalunda motsvara den begångna
felaktigheten.

Men äfven frånsedt att graden af denna felaktighet kraft ett eftertryckligare
straff, synes hofrättens straffmätning af annan anledning ägnad
att framkalla jämförelser af mindre tillfredsställande art. Att en ämbetsman,
i detta särskilda fall en domare, satt att bestraffa brott och förseelser
mot samhällets lagar, får umgälla ett af honom själf begånget fel i
ämbetet med ett bötesstraff, som plägar anses såsom lämplig tillrättavisning
vid fylleriförseelser eller smärre öfverträdelse!’ af ordningsföreskrifter,
är onekligen icke ägnadt att i ämbetsmannens egen uppfattning och allmänhetens
föreställning höja krafvet på ämbetsmannens oförvitlighet.

Det förtjänar för öfrigt att märkas, hurusom, enligt 25 kap. 21 §
strafflagen, bötesstraffets maximum är för de flesta slag af ämbetsbrott ej
obetydligt högre, än hvad det allmänna stadgandet i 2 kap. 8 § samma
lag medgifver, en omständighet som i sin mån bort mana hofrätten att
något mera än som skett aflägsna sig från straffminimum.»

Med anledning däraf att högsta domstolen ej funnit skäl göra ändring
i ett hofrättsutslag, hvarigenom en t. f. domhafvande, jämlikt ifrågavarande
lagrum, dömts att höta 10 kronor för det han olagligen ådömt
en person viss tids förlust af medborgerligt förtroende, yttrade justitieombudsmannen
i ämbetsberättelsen till 1895 års Riksdag: »Det är svårligen
att antaga, att de af högsta domstolens ledamöter, hvilka bidragit
till den utgång målet sålunda fick, funnit det af t. f. domhafvanden begångna
ämbetsfel et vara, i följd af lagens otydlighet, så ursäktligt, att
endast ett till minimum gränsande bötesbelopp däraf påkallades. Lika
litet kan jag förmoda, att dessa ledamöter öfverhufvud ansett förlust af
medborgerligt förtroende vara en för samhällsmedlemmen så likgiltig sak,
att på den grund ett obehörigt ådömande af dylik förlust kunde försonas
med 10 kronors böter för domaren. Måhända har man ansett blotta bötfällandet
i och för sig vara för en ämbetsman, i följd af hans ställning i
samhället, så kännbart, att ett bötesbelopp, som i någon afsevärd mån aflägsnade
sig från minimum, skulle öfver höfvan tungt drabba vederbörande.
Om man utgår från antagandet af en sådan särskild känslighet
hos ämbetsmannakåren, lärer man få anse, att ju högre ämbete en person
bekläder, desto lindrigare bör en af honom begången förseelse, visserligen

— 1910 -

171

ej bedömas, men bestraffas. Och ju lägre statstjänaren står på samhällstrappan,
desto strängare bestraffning borde han underkastas. Men få torde
de vara, som ej snarare skulle ansluta sig till en motsatt åskådning.»

I öfvervägande lärer vidare böra tagas, om ej vissa stadganden äro
att anse såsom alldeles antikverade (dier eljest olämpliga och följaktligen
böra ur strafflagen utmönstras eller åtminstone få ett väsentligen ändradt
innehåll. I afseende härå synes uppmärksamheten särskildt böra fästas
å 7 kap. 1 och 2 s§; och möjligen bör äfven 18 kap. 10 § härvid komma
i åtanke.

Å andra sidan bör tydligen en blifvande utredning jämväl omfatta
frågan, huruvida icke vissa handlingar, som nu ej anses såsom brottsliga,
böra beläggas med straff. Den nya norska strafflagen synes härutinnan,
likasom naturligtvis jämväl i öfrigt, kunna lämna synnerligen god vägledning.
Exempelvis vill jag dessutom i detta hänseende framhålla en
handling — ehuru visserligen ingalunda den viktigaste af dem, som här
kunna komma i fråga — hvilken i åtskilliga utländska strafflagar upptagits
såsom brottslig, nämligen kränkning af död mans minne. Om skydd
härutinnan beredes, hvarför skäl synes mig kunna hämtas från vissa på
senare åren utgifna skrifter, där äreröriga beskyllningar framkastats mot
aflidna personer, så bör detsamma tydligen dock begränsas till viss, ej allt
för lång tid från den aflidnes frånfälle, hvarjämte åtalsrätten måste begränsas
till den aflidnes allra närmaste anhöriga. En bestämmelse af nu
ifrågasatt innebörd förutsätter naturligtvis jämväl ett tillägg till tryckfrihetsförordningen.

Tydligen kan den många gånger offentligen påpekade bristen i fängelsestraffets
effektivitet icke anses vara mer än i viss mån af hjälpt genom
de nya bestämmelser i detta afseende, som infördes genom 1906 års lagstiftning.

Det rätta sättet för vinnande af korrektiv mot det missförhållandet,
att fängelsestraffets mildhet hittills ofta icke stått i skäligt förhållande till
den svåra beskaffenheten af det brott, som därmed skall försonas, torde
ej heller vara att söka i en skärpning af fängelsestraffet. Missförhållandet
lärer i stället, såsom inom högsta domstolen blifvit anmärkt, böra afhjälpas
på det indirekta sätt, att fängelsestraffet ej användes i de fall, då det kan
antagas vara otillräckligt, utan i sådan händelse ersättes med straffarbete.
Säkerligen skulle en synnerligen beaktansvärd fördel vinnas, därest fängelsestraffen
ej tillämpades så ofta som nu är fallet, utan begränsades till
sådana brott, som icke kunna antagas hafva sin grund i ett samfundsfientligt
eller synnerligen rått eller ondskefullt sinnelag.

En annan fråga, som vid en revision af strafflagen bör tagas under

— 1910 —

172

ompröfning, är tydligen den, om icke i fråga om vissa förbrytelser den
offentliga åtalsrätten kan utan fara inskränkas. En dylik inskränkning
synes mig exempelvis kunna ske beträffande stöld från nära anförvanter
samt snatteri åtminstone så till vida, att dessa brott ej må åtalas af allmän
åklagare, med mindre målsägaren angifvit brottet till sådant åtal.

Slutligen har jag att beröra ett af de allra viktigaste spörsmål, som
måste resa sig vid en omarbetning af strafflagen. Detta gäller bibehållandet
eller upphäfvandet af den nu stadgade påföljden förlust af medborgerligt
förtroende.

I motiveringen till det nya lagberedningens förslag, som tick form i
lagen den 20 juni 1890, yttrades angående denna fråga:

»Ej sällan har man påyrkat, att den i strafflagen för vissa brott stadgade
påföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och hållet
borttagas, och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den åsikt, som
i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen gjort sig gällande om förkastligheten
af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att denna påföljd
i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att den för frigifna brottslingar
försvårar återgången till en loflig och nyttig verksamhet och sålunda
motverkar bestraffningens svfte. 1 förra afseendet må emellertid erinras,
att påföljden förlust af medborgerligt förtroende ingalunda är jämförlig
med de gamla ärestraffen. Dess syfte är ej att tillfoga brottslingen något
lidande genom att utsätta honom för andra människors afsky och förakt,
utan endast att förebygga, att den, som blifvit dömd för nesligt brott, må
framdeles eller, där påföljden ådömes för viss tid, förr än någon tid förflutit
efter det han lämnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom
samhället, hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att denne
gjort sig förtjänt af allmän tillit — något, hvarom sjRifva benämningen
förlust af ''medborgerligt förtroende’, riktigt förstådd, innehåller en antydan.
Svårligen kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgifva grundsatsen
att utesluta gröfre brottslingar från viss offentlig verksamhet äfven
utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men vid sådant förhållande
är det uppenbarligen i praktiskt afseende synnerligen lämpligt att på ett
ställe, och det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna rörande de
brott, hvilka anses böra medföra denna påföljd, Iså att särskilda lagar och
författningar sedan utan vidare kunna hänvisa härtill, och detta så mycket
mera, som härigenom jämväl vinnes den fördel, att man kan låta tidslängden
för ifrågavarande påföljd, där den ej anses böra åläggas för alltid,
bestämmas af domaren med hänsyn till de vid hvarje särskildt fall föreliggande
omständigheter. — Hvad den senare anmärkningen angår, så
träffar i sj Rifva verket ej heller denna strafflagens bestämmelser i ämnet.

- 1910 —

i rr<v

i i O

Att den, som begått nesligt brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst,
bibehållas vid ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som han kan
innehafva, lärer ej på allvar af någon sättas i fråga, och huruvida bland
de rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras,
tilläfventyrs finnas sådana, vid hvilka, till underlättande af straffade
personers bemödanden att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta förbehåll
borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen
att besvara. Anledningen till det öfverklagade förhållandet ligger
för öfrigt ytterst sällan däri, att den, som dömts till ifrågavarande påföljd,
är utesluten från vissa befattningar och yrken. I regeln är orsaken att
söka i den omständigheten, att i den frigifnes prästbetyg inflyter uppgift
därom, att han är förlustig medborgerligt förtroende. Ingalunda kan emellertid
med skäl påstås, att det, för att stadgandet om den dömdes uteslutande
från viss offentlig verksamhet skall blifva efterlefdt, är nödvändigt,
att han ständigt i sitt prästbetyg bär med sig intyget om den påföljd han
är underkastad. Något dylikt förekommer ju ej med afseende å påföljderna
''ovärdighet att i rikets tjänst nyttjas’ och ''ovärdighet att fora andras
talan inför rätta. Den ifrågavarande uppgiften i prästbetyget är således
ej behöflig för att trygga den lagbestämda verkan af påföljden förlust af
medborgerligt förtroende och kan följaktligen afskaflås, utan att strafflagens
föreskrifter i ämnet för detta ändamål behöfva undergå någon förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har beredningen ansett sig sakna
skäl att förorda ett upphäfvande af strafflagens stadganden om förlust af
medborgerligt förtroende.»

Detta resonnemang kan jag för min del icke finna tillfredsställande.

Väl må vara sannt, att syftet med påföljden förlust af medborgerligt
förtroende numera endast är att utestänga den dömde från allmänna befattningar
och från utöfningen af vissa medborgerliga rättigheter, äfvensom
att ett dylikt utestängande jämväl utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar,
kan vara nödvändigt.

Lika visst är dock, att ifrågavarande påföljd är en kvar lefva af de
gamla skamstraffen samt enligt allmänna meningen stämplar den dömde
icke allenast såsom ovärdig att åtnjuta vissa i olika lagar eller författningar
angifna rättigheter och förmåner utan såsom i allmänhet oförtjänt af tillit
och aktning samt alltså utstött från samhället.

Den skamfläck, som sålunda påtryckes honom, måste, om han ock
någon gång kan dölja förhållandet för sin omgifning, i hög grad försvåra
återgången till en loflig och nyttig vandel. Många års erfarenhet har äfven
till fullo bekräftat, att den, som dömts till påföljden i fråga, synner —

1910 —

174

ligen ofta dukat under för frestelsen att ånyo förgripa sig mot samhällets
lagar. Tvekan synes mig följaktligen ej böra förefinnas om lämpligheten,
för att ej säga nödvändigheten, däraf, att. själfva beteckningen förlust af
''medborgerligt förtroende’ ur lagen utplånas.

I stället synes, med den nya norska strafflagen såsom förebild, stadgande
böra meddelas därom, att med straffarbete må i vissa fall förenas
förlust af vissa, i strafflagen särskildt angifna rättigheter.

Att den nuvarande lagen med afseende å bestämmelsernas systematiska
anordning lämnar rum för befogade anmärkningar, torde icke vara behöfligt
att närmare framhålla.»

Åtskilliga af de frågor, som i denna min skrifvelse berördes, gjordes
på grund af framställningar från enskilda motionärer till föremål för 1909
års Riksdags pröfning.

1 Andra kammaren väcktes sålunda motion om borttagande ur strafflagstiftningen
af påföljden förlust af medborgerligt förtroende. Lagutskottet,
som i afgifvet utlåtande på anförda skäl farm ifrågavarande påföljd i
sin nuvarande form ej längre böra bibehållas, anförde vidare, i närmaste
anslutning till mitt ofvanintagna yttrande, följande: »Men om alltså det
menliga, som, enligt hvad numera tämligen allmänt torde erkännas, ifrågavarande
bistraff medför, enligt utskottets mening bör förekommas och
för sådant ändamål erforderliga lagstiftningsåtgärder vidtagas, får å andra
sidan icke förbises, att de påföljder, som förlust af medborgerligt förtroende
för närvarande innebär, icke kunna helt och hållet borttagas. Vissa
brott måste alltid anses vara af den beskaffenhet, att den, som därtill
blifvit förvunnen, bör äfven efter därför utståndet straff vara diskvalificerad
till utöfvande af vissa medborgerliga funktioner eller rättigheter, vare
sig för alltid eller för någon viss tid framåt. Därför bör enligt utskottets
mening en utredning äga rum, huruvida och i hvilken omfattning de påföljder,
som för närvarande rättsligen innefattas i förlusten af medborgerligt
förtroende, böra i en eller annan form uppehållas. Vid bestämmande,
på hvad sätt detta bör utföras i lagstiftningen, torde ledning kunna hämtas
från främmande länders lagstiftningar». På grund af hvad sålunda
anförts hemställde utskottet, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, under hvilka förutsättningar straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende kunde ur lagstiftningen borttagas, samt för Riksda —

1910 —

175

gen framlägga det förslag till lagbestämmelser, hvartill en dylik utredning
kunde föranleda. Detta skrifvelseförslag antogs af båda kamrarna.

Frågan om dödsstraffets afskaffande upptogs genom en i Andra kammaren
väckt motion, hvari hemställdes, att Riksdagen ville anhålla, att
Kungl. Maj.t måtte taga denna fråga i öfvervägande samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda. Lagutskottet
afstyrkte motionen, hvilken dock af Andra kammaren utan votering
bifölls. Af Första kammaren blef emellertid motionen afsla^en.

Med afseende därå, att jag i min ofvanberörda skrifvelse ifrågasatt
lämpligheten af att vid en stundande revision af strafflagen toges i öfvervägande,
huruvida straffbestämmelserna angående hädelse borde i sin nuvarande
form bibehållas, vill jag äfven erinra om, att sedan i Andra kammaren
motioner väckts om upphäfvande af 1 och 2 §§ i 7 kap. strafflagen,
men lagutskottet afstyrkt motionerna, Första kammaren biföll utskottets
hemställan, hvaremot Andra kammaren för sin del antog ett förslag
till skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan »om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af förslag till sådan ändring af strafflagen, att de
i 7 kap. 1 och 2 §§ förekommande bestämmelserna om religionsbrott måtte
borttagas och ersättas med straffbestämmelser för offentligt hånande af
trosbekännelse, hvars utöfning är här i riket tillåten».

Slutligen vill jag omnämna, att den af mig väckta frågan om ett förändradt
innehåll af 18 kap. 10 § strafflagen lärer tagits under ompröfnin°''
i samband med ett nu pågående kommittéarbete.

Såsom bekant har Kungl. Maj:t sistlidet år åt sakkunnig person uppdragit
att utarbeta förslag till strafflagens omredigering; och lärer man
äga hoppas, att denna Kungl. Maj:ts åtgärd ej kommer att resultera allenast
uti en eller annan partiell reform.

Framställning till Kungl. Maj:t angående upphäfvande af gällande
bestämmelser om förord vid ämbetens och tjänsters tillsättande.

Den 13 februari 1909 har jag i detta ämne till Kungl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:

»I § 28 regeringsformen stadgas bland annat följande:

»Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske
män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lä axe,

— 1910 —

176

hvilka äro af den egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock
höra vederbörande förut med förslag hafva inkommit, där sådana hittills
ägt rum.»

Rörande de befordringsgrunder, som skola tillämpas, innehåller samma
paragraf vidare följande'' bestämmelse:

»Konungen fäste, vid alla befordringar, afseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd.»

Enligt grundlagens uttryckliga bud äro alltså »förtjänst och skicklighet»
de enda kvalifikationer, som vid en utnämningsfrågas afgörande få
tillmätas betydelse.

Vid sådant förhållande synes det mig uppenbart, att jämväl de förslag,
hvilka i nämnda paragraf föreskrifvas som en förberedande åtgärd
vid en del befattningars tillsättande och hvilka tydligen äro afsedda att
vid frågans afgörande tjäna till ledning, skola upprättas med hänsyn uteslutande
till nämnda egenskaper hos de sökande, d. v. s. desse skola å förslaget,
upptagas i den ordning, hvari de med afseende å förtjänst och skicklighet
af den förslagsgifvande myndigheten befinnas böra komma i åtanke
vid befattningens tillsättande.

I betraktande af grundlagens ifrågavarande stadgande måste det enligt
min mening anses synnerligen anmärkningsvärd!, att vissa på administrativ
väg utfärdade författningar föreskrifva, att myndighet, som har att upprätta
förslag till en befattnings tillsättande, därvid jämväl skall lämna s. k.
förord åt den af de sökande, som enligt vissa närmare angifna grunder
finnes bäst meriterad för befattningen i fråga.

Exempel å en dylik bestämmelse utgör följande i 35 § 1 mom. af
instruktionen för landshöfdingarne den 10 november 1855 intagna stadgande:

»Landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare, kronofogde och
häradsskrifvare tillsättas af Kungl. Maj:t efter förslag, som det åligger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, sedan inträffad ledighet blifvit i
stadgad ordning kungjord och ansökningstiden tilländalupit, i öfverensstämmelse
med därom gällande föreskrifter upprätta och jämte ansökningshandlingarna
insända; ägande Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika att,
med anförande af skälen därtill, lämna sitt förord åt den af de sökande,
som anses mest förtjänt samt till tjänsten skicklig och lämplig.»

Såsom ytterligare exempel å dylika föreskrifter må vidare anföras de
i läkarinstruktionen af den 31 oktober 1890 förekommande bestämmelserna
om tillsättande af förste provinsialläkare- och provinsialläkarebefattningar.
Sedan i 1 mom. af 19 § i nämnda instruktion stadgats, att provinsialläkare
utnämnes af Kungl. Maj:t på förslag af medicinalstyrelsen,
heter det nämligen vidare i 2 mom. af samma paragraf:

— 1910 —

177

»Medicinalstyrelsen uppför på förslaget efter tjänsteåldern tre bland
de sökande, där så många anmält sig, och tilldelar sitt förord åt den bland
de sökande, som med afseende på aflagda kunskapsprof eller eljest ådagalagd
skicklighet äfvensom föregående tjänstgöring och lämplighet för tjänsten
anses böra vid tillsättningen komma i åtanke.»

Angående tillsättandet af förste provinsialläkarebefattning innehåller
1 mom. i 3 § af samma instruktion följande bestämmelse:

»Förste provinsialläkarebefattning tillsättes i den ordning, som för tillsättning
af provinsialläkaretjänst finnes i § 19 bestämd; börande, vid upprättande
af förslag till förste provinsialläkarebefattning, gälla i främsta
rummet aflagda kunskapsprof eller eljest ådagalagd skicklighet och därnäst
tjänstårens antal samt arten af föregående tjänstgöring och det sätt, hvarpå
densamma bestridts. Bland de sökande äger medicinalstyrelsen förorda
den, som anses till tjänsten bäst ägnad.»

Den oegentlighet, som vid jämförelse med grundlagen måste anses
vidlåda stadganden af nu anmärkta beskaffenhet och som beträffande de
två ur läkarinstruktionen hämtade exemplen delvis gör sig gällande redan
i fråga om de däri förekommande bestämmelserna om grunderna för förslagets
upprättande, framträder ju särskildt med afseende å föreskrifterna
om afgifvande af förord åt någon af de sökande.

Ett särskildt förord vid sidan af förslaget måste nämligen betraktas
antingen såsom fullkomligt öfverflödigt eller ock såsom grundlagsvidrigt.

Det förra är förhållandet i de fall, då för förordets afgifvande andra
grunder icke kunna anses hafva blifvit fastställda än dem, som lagligen
skola följas vid förslagets upprättande.

Grundlagsvidrigt åter är förordet, om de för dess afgifvande föreskrifna
grunderna kunna anses tillåta vederbörande myndighet att taga
hänsyn till andra kvalifikationer hos de sökande än sådana som äro hänförliga
till förtjänst eller skicklighet. I och med ett dylikt förord har
tydligen bedömandet af de sökandes kompetens varit utsatt för inflytande
af omständigheter, som från grundlagens ståndpunkt måste betecknas som
obehöriga och som, i följd af den långt ifrån oväsentliga betydelse som i
allmänhet torde tillmätas ett förord, kunna komma att spela en icke oviktig
roll vid utnämningsfrågans slutliga pröfning.

I sitt verk »Svensk statsförfattningsrätt» betecknar också Naumann
förordet såsom ett med grundlagens andemening icke förenligt tillägg till
ett tjänsteförslag samt framhåller därjämte, att den medgifna rättigheten
att bredvid förslaget lämna ett förord lätteligen kan innebära en frestelse
för ämbetsmyndigheten till ett af skenskäl bemantladt godtycke.

Med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen gällande instruktion

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 23

178

har jag trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ifrågavarande
förhållande, till den uppmärksamhet Eders Kung]. Maj:t må Unna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående utspisningen vid
tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Härom har jag den 1 mars 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»Vid inspektion, som jag den 21 februari 1909 på förekommen anledning
verkställde å tvångsarbetsanstalten på Svartsjö, framställde ett flertal
fångar klagomål beträffande den mat, de erhöllo å anstalten. De ansågo
den alldeles otillräcklig. Särskildt de fångar, som hade sitt arbete
ute i fria luften, ledo häraf. Flere fångar yttrade, att de ständigt kände
sig hungriga. En fällde det yttrandet, att »sinnet blefve nästan rubbadt
till följd af bristen på mat». En annan yttrade, att han alltid kände sig
hungrig och af denna känsla hölles vaken om nätterna o. s. v.

Såväl anstaltens direktör som dess läkare vitsordade befogenheten af
detta fångarnes klagomål och framhöllo angelägenheten af att en förbättring
af utspisningsstaten så snart som möjligt vidtoges, emedan eljest missnöjet
hos fångarne skulle ytterligare stegras och kunde komma att medföra
svårigheter för ordningens upprätthållande.

Ehuruväl jag har mig bekant att frågan om förbättring af utspisningsstaten
för tvångsarbetsanstalten för närvarande är föremål för Eders Kungl.
Maj:ts pröfning, har jag likväl ansett mig icke böra underlåta att bringa
till Eders Kungl. Maj:ts kännedom hvad sålunda vid inspektionen förekommit.
»

Kungl. Maj:t har enligt skrifvelse af den 5 mars 1909 till fångvårdsstyrelsen
förordnat om bland annat den ändring i gällande utspisningsstat
för fångvårdsanstalterna i riket, att manlig tvångsarbetsfånge må, om och
i den mån vederbörande läkare förklarar sådant af hälsoskäl erforderligt,
tilldelas bröd utöfver den i utspisningsstaten bestämda vikt.

— 1910 —

179

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af 6 § i lagen
angående vård af enskildes skogar den 24 juli 1903.

Härom har jag den 2 mars 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»Enligt 4 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 äger domstol under vissa förutsättningar meddela skogsägare afverkningsförbud.
Enahanda befogenhet tillkommer, jämlikt 5 § i samma lag,
i vissa fall jämväl öfverexekutor.

Dylikt förbud skall emellertid enligt bestämmelse i 6 § genast upphöra,
i händelse hos öfverexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande
af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande skick
finnas erforderliga.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse fanns icke vare sig i det
kommittéförslag, som ligger till grund för lagen, eller i Eders Kungl.
Maj:ts proposition till 1903 års Riksdag med förslag till ifrågavarande lag.

Bestämmelsen upptogs af det särskilda utskott, hvilket vid sistnämnda
Riksdag behandlade berörda proposition, och yttrades härom i motiveringen,
att då utskottet i likhet med Eders Kungl. Maj:t funnit nödvändigt,
att till skogarnas skydd skulle kunna användas ett i de enskilda medborgarnas
rättsförhållanden så kraftigt ingripande medel som afverkningsförbud,
hade utskottet låtit sig angeläget vara att tillse, om och på hvad
sätt de olägenheter, hvilka ett sådant förbud medförde för den däraf träffade
skogsägaren, skulle kunna mildras, utan att den med förbudet afsedda
verkan därigenom äfventyrades. Tillfälle borde därför beredas den,
som träffades af afverkningsförbud, att genom ställande af pant eller borgen
hos öfverexekutor befria sig från förbudet.

Vid 1908 års Riksdag väcktes af enskild motionär förslag om den
ändring af 6 § uti förevarande lag, att orden »eller borgen» skulle ur paragrafen
utgå, hvarjämte i annan motion ifrågasattes hela sjätte paragrafens
upphäfvande.

Till stöd för den förra motionen anfördes, bland annat, följande:

Under de tre år, som de nya skogslagarna varit i tillämpning, hade
man haft tillfälle att skaffa sig någon erfarenhet rörande värdet af den
nya lagstiftningen. I allmänhet torde meningarna sammanstämma därutinnan,
att de grundprinciper, på hvilka lagarna byggdes, varit goda, och
att deras verkan i mångt och mycket öfverträffat hvad man först vågade
hoppas. Att svagheter vidlådde desamma, erkändes ju redan vid deras
utarbetande och antagande, och detta förhållande hade erfarenheten icke

— 1910 —

180

jäfvat. Det Unge dock icke förgätas, hurusom — något som ock framstått
såsom ledande grundtanke vid lagarnas stiftande — på skogsvårdens
område lagar ensamt icke vore tillfyllest. Härvid kräfdes upplysning till
väckande af lefvande intresse för skogens vård, hvilket väl ock vore ett
af de hufvudsakligaste syftemålen med inrättandet af skogsvårdsstyrelserna.
Skapandet af ett allmänt skogsvårdsintresse kunde förvisso icke ske i hast,
men så mycket torde man våga säga, att genom skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet den allmänna uppfattningen härvidlag mycket förändrats till
det bättre. De brister, som med fog kunde anmärkas i vår nuvarande
skogslagstiftning, syntes i alla händelser icke kunna på en gång afhjälpas.
Detta torde kunna ske endast så småningom och hand i hand med de
ökade erfarenheter, tiden skänkte. Under den nu tilländagångna treårsperioden
hade särskildt bestämmelsen i 6 § af lagen angående vård af enskildes
skogar rörande upphörande af afverkningsförbud i det fall, att pant
eller borgen ställts för fullgörandet af erforderliga skogsvårdsåtgärder, vållat
vissa skogsvårdsstyrelser svårigheter i försöken att förhindra lagstridig
afverkning. I sin berättelse för år 1906 hade särskildt Jämtlands läns
skogsvårdsstyrelse framhållit olämpligheten af att afverkningsförbud skulle
kunna sättas ur giltighet genom ställande af borgen, närmast på den grund
att den ställda säkerheten, hvilken i allmänhet vore afsedd att gälla för
lång tid framåt, kunde undergå värdeminskning, hvaröfver kontroll icke
kunde af skogsvårdsstyrelsen utöfvas. Bestämmelsen uti ifrågavarande
paragraf hade jämväl inom Yästernorrlands läns landstingsområde visat
sig oläglig. — Då ett afverkningsförbud icke lagligen kunde meddelas eller
ens begäras, utan att förhållandet, hvarpå detsamma skulle grundas, underkastats
sakkunnig pröfning först af skogsvårdsstyrelsens forstliga biträde
och sedan af de synemän, om hvilka talades i 2 § och af hvilka två skulle
vara ledamöter i ägodelningsrätt eller godemän vid landtmäteriförrättning,
syntes det knappt kunna ifrågasättas, att ett dylikt förbud skulle ens i
undantagsfall beviljas utan laga skäl, och detta så mycket mindre som
ärendet också skulle pröfvas af skogsvårdsstyrelsen, hvilken, med den sammansättning
denna myndighet i allmänhet ägde och borde äga, säkerligen
ginge till väga med tillbörlig försiktighet. — Ifrågasättas kunde, huruvida
icke hela 6 § borde utgå ur lagen, men försiktigheten bjöde törhända att
icke gå längre än hvad Jämtlands läns skogsvårdsstyrelse ansett önskvärdt.
Redan därmed skulle sannolikt det mesta vara vunnet. En borgensunderskrift
— i all synnerhet då förbindelsen icke afsåge något bestämdt penningebelopp
— vore ofta nog icke så svår att anskaffa, och under skyddet
af en dylik handling kunde en samvetslös afverkare så godt som sköfla
ett ungt växtligt skogsbestånd. Isynnerhet i de ofta återkommande fall,

— 1910 —

181

då vid upplåtelse af rätt till afverkning af skog säljaren tillförbundits att
ansvara för alla kostnader för besörjande af återväxt, vore det en bekväm
utväg för afverkaren att gent emot skogsvårdsstyrelsens ingrepp och vederbörandes
afverkningsförbud sätta en borgen, så mycket lättare att anskaffa
som ansvaret ytterst komme att drabba markägaren, hvilken också i de
flesta fall vore solvent för sitt åtagande. Att ställa pant ställde sig däremot
icke så enkelt, och detta institut torde icke kunna missbrukas lika
lätt som borgen, men innebära betryggande rättsskydd mot ett olagligt afverkningsförbud,
hvartill komme att en realsäkerhet icke förändrade värde
lika lätt som en namnsäkerhet.

I anledning af förenämnda båda motioner anhöll Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 25 april 1908, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, i hvad mån inskränkning borde ske i den i lagen angående vård
af enskildes skogar den 24 juli 1903 medgifna rätt att genom ställande af
pant eller borgen bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I den underdåniga skrifvelsen yttrades, bland annat, följande:

Det afverkningsförbud, hvarom här vore fråga, syntes i regel få en
något annan karaktär, allt eftersom det meddelades af domstol eller öfverexekutor.
Meddelades det af domstol, skulle detsamma gälla tills de
åtgärder för återväxtens betryggande å skogsmarken blifvit utförda, som
af domstolen befunnits eller kunde befinnas böra vidtagas. Förbudet, som
alltså af domstolen kunde meddelas endast under förutsättning att dylika
åtgärder borde vidtagas, samt för öfrigt i den mån sådant funnes vara af
nöden och kunna ske utan förnärmande af någons lagliga rätt, syntes
alltså hafva fått till hufvudsakligt ändamål att framtvinga de åtgärder
med afseende å marken, hvarom domstolen förordnat och hvilka förutsatts
alltid skola kunna verkställas, vare sig de skulle vidtagas af den försumlige
eller på hans bekostnad af skogsvårdsstyrelsen. Afverkningsförbud af
öfverexekutor åter meddelades, om skäl till sådant förbud i öfrigt prötvats
förekomma, sedan den i 2 § af ifrågavarande lag omförmälda undersökning
å skogsmarken gifvit vid handen, att marken varit utsatt för vanskötsel.
I detta fall, då något beslut angående åtgärder med afseende å
marken i regel ei förelåge, linge förbudet väl uteslutande karaktären åt
ett medel att hastigt och utan den omgång, ett domstolsförlarande medtörde,
kunna stoppa en afverkning, som så bedrefves, att skogens återväxt äfventyrades.
Hvilka åtgärder som för markens försättande i skogbärande
skick kunde finnas erforderliga, kunde i sakens läge, efter behandling blott
af öfverexekutor, vara ganska obestämdt. I den män en afverkning fort —

1910 —

182

skrede, kunde emellertid alltid kostnaderna och svårigheterna för sådana
åtgärder alltmera ökas, tills det slutligen i vissa fall blefve fullständigt
omöjligt att genom åtgärder, hvarom kunde blifva fråga, återställa marken
i skogbärande skick. Skulle, om afverkningen fortsattes, det sålunda blifva
omöjligt eller väsentligen svårare att åter göra marken skogbärande, syntes
pant eller borgen icke böra kunna bringa meddeladt afverkningsförbud
att upphöra. Rätten att genom ställande af säkerhet befria sig från
afverkningsförbud syntes därför, för så vidt den öfverhufvud kunde medgifvas,
lämpligen böra ställas i beroende af de följder, som en fortsatt
afverkning kunde medföra för skogens återväxt. — Med afseende å frågan
om borgens jämställande med pant såsom säkerhet i det förevarande
afseendet syntes ett sådant jämställande visserligen stå i öfverensstämmelse
med den i svensk rätt i allmänhet gällande principen om deras likställighet
såsom säkerheter. Den tid, för hvilken ställd säkerhet skulle gälla, kunde
emellertid här vara synnerligen lång, likasom äfven i öfrigt förhållandena
här möjligen kunde anses påfordra starkare garanti än en borgen innebure,
särskildt när hänsyn toges till det sätt, hvarpå borgesmännens vederhäftighet
bedömdes af vissa vederbörande. I

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sålunda uttalat finner äfven
jag det vara önskvärdt, om ändring kunde ske i den uti lagen angående
vård af enskildes skogar medgifna rätt att genom ställande af säkerhet

Ö o Ö

bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra. Dylik rätt synes åtminstone
icke böra inedgifvas i de fall, då grundad anledning förefinnes
till antagande, att det genom en fortsatt afverkning skulle blifva omöjligt
eller väsentligt svårare att åter göra marken skogbärande.

Såsom af förestående redogörelse framgår har emellertid därjämte
blifvit ifrågasatt, att rätten , att genom aflämnande utaf borgen vinna frihet
från afverkningsförbud skulle alldeles upphöra, hvaremot ställande af pant
fortfarande skulle kunna i vissa fall medföra nyss berörda verkan.

Mot ett dylikt särskiljande mellan pant och borgen anser jag betänkligheter
möta, och har jag därför med den rätt, som 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion förlänar mig, funnit mig
böra hos Eders Kungl. Maj:t framställa följande erinringar:

Enligt den mening, som måste anses vara uttalad i 10 kap. 1 § handelsbalken
— hvilket lagrum innehåller bestämmelser angående panträtt
i handfången pant — kunna allenast saker i egentlig mening, s. k. kroppsliga
saker, utgöra föremål för ifrågavarande art af panträtt.

— 1910 —

183

Emellertid Unnas ju äfven vissa rättigheter, okroppsliga saker, som
synnerligen väl lämpa sig till föremål för kredit.

Med hänsyn härtill har ock underhand hos oss likasom annorstädes
uppkommit en särskild rättsbildning, som i nyare utländska lagar erhållit
benämningen panträtt i rättigheter.

Hvad vår rätt angår har, i anledning af lagens tystnad i ämnet,
ganska stor tvekan yppats angående detta instituts rättsliga väsen och
konstruktion.

Beträffande särskildt fordringsrätter, hvilka torde vara de vikti o-aste af
de rättigheter, som här kunna ifrågakomma, haller sålunda en meninoföre
att »pantsättning» af dylik rätt icke innebär annat än en villkorlig
öfverlåtelse af fordringen.

Enligt en annan åsikt åter skulle här verkligen föreligga panträtt,
ehuru naturligtvis en särskild art däraf, och må i samband härmed framhållas,
att lagkommittén, hvilken i likhet med lagberedningen inrymde
bestämmelser angående ifrågavarande rättsförhållande uti kapitlet om pant,
i motiven yttrade:

»Det är ganska vanligt, att man sätter i pant egna å skuldebref eller
andra handlingar grundade fordringar — —»

Den förra meningen, konsekvent tillämpad, skulle leda därhän, att
vederbörande myndigheter icke kunde såsom pant godkänna vissa värdehandlingar,
ehuru de äro särdeles väl ägnade att säkerställa sådana förpliktelser,
hvarom fråga är.

Godkännandet af den senare meningen skulle däremot uppenbarligen
väsentligen förringa betydelsen af den" ifrågasatta lagstiftningen, enligt
hvilken, i afseende å rätt till ställande af säkerhet för befrielse från afverkningsförbud,
skillnad bör göras mellan pant och borgen.

Skogsägaren skulle nämligen äga att, i stället för borgen af två personer
för fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande
i skogbärande skick finnas erforderliga, med laga verkan såsom pant lämna
en af samma personer utfärdad skuldförbindelse å ett belopp, motsvarande
kostnaden för åtgärdernas fullgörande. Och för honom torde det i allmänhet
icke vara förbundet med större svårighet att anskaffa en dylik
förbindelse, för hvilken han naturligtvis gent emot utfärdarne ikläder sig
ansvarighet, än en borgensförbindelse.

Klart är emellertid, att de skäl, som kunna anföras mot rätten att
genom aflämnande af borgen bringa meddeladt afverkningsförbud att upphöra,
jämväl äga tillämpning i afseende å rätt till befrielse från sådant
förbud medelst ställande af pant utaf nu antydd art.

För min del är jag öfvertygad om, att vederbörande myndigheter

— 1910 —

184

skulle, i saknad af bestämmelse i annan riktning, såsom »pant» betrakta
ett i förenämnda syfte aflämnadt skuldebref likasom ett hvart annat dokument,
hvari en fordringsrätt förkroppsligats.

Härför talar ej endast erfarenheten från det praktiska lifvet, där
»pantsättning» af skuldebref synnerligen ofta förekommer, utan äfven domstolspraxis.
Och tydligt är ju att, äfven om man vill beteckna panträtt
i rättigheter såsom en villkorlig cession, man likväl måste å rättsförhållandet0!
fråga i allt väsentligt tillämpa samma regler som gälla i afseende
å egentlig panträtt.

" I händelse rätt till befrielse från meddeladt afverknmgsförbud genom
ställande af pant (men icke borgen) pröfvas böra i visst fall fortfarande
medgifvas, synes mig alltså sådan föreskrift böra meddelas angående
beskaffenheten af den pant, hvilken för dylikt ändamål ma användas, att
däraf tydligt framgår, att pant i form af vanliga skuldebref icke får godkännas.
’ Än lämpligare vore dock i min tanke en bestämmelse, enligt
hvilken befrielse från afverkningsförbud innan erforderliga åtgärder å
skogsmarken vidtagits icke kan vinnas, med mindre vederbörande kontant
nedsätter ett belopp, som ej understiger kostnaden för åtgärdernas
vidtagande.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af aktiebolagslagen
i syfte att förhindra obehörigt begagnande af

annans firma. I

I detta ämne har jag den 22 mars 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en
skrifvelse af följande lydelse:

»I 10 § af lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 är stadgadt, att
ny firma skall tydligt skilja sig från andra, förut i laga ordning registrerade,
ännu bestående firmor.

Enligt den vanliga tolkningen af detta stadgande bör den omständigheten,
att ett aktiebolag i sin firma intagit namn, som ingår i ett handelsbolags
eller en enskild näringsidkares firma, ej utgöra hinder för registrering.
Stadgandet, som tillkommit endast för att förekomma förväxling mellan
två eller flera aktiebolags firmor, äger följaktligen icke betydelse i afseende
å förhållandet mellan en af aktiebolag antagen firma samt handelsbolags
eller enskild näringsidkares förut registrerade firma.

— 1910 — ■

185

Att denna tolkning ock är den riktiga lärer med önskvärd tydlighet
framgå af utredningen här nedan.

Emellertid liar man ansett, att lagstiftaren ändå beredt tillfyllestgörande
rättsskydd åt en hvar, hvilkens firma obehörigen inkräktats af
aktiebolag. Man har härvid åsyftat 73 § i lagen om aktiebolag, enligt
h vilket lagrum det står öppet för den, som anser en i aktiebolagsregistret
verkställd inskrifning lända honom till förfång, att vid Stockholms rådstufvurätt
föra talan om registreringens upphäfvande.

Frågan om innebörden af detta stadgande har varit före i ett rättsfall,
för hvilket jag tillåter mig att här lämna redogörelse.

Ankan Hilma Happach, som i Malmö dref handels- och fabriksrörelse
under firma Wilh. Happach & C:o, instämde Happachs såpfabriksaktiebolag
i Malmö till Stockholms rådstufvurätt samt anförde: Wilhelm Happach
hade i bolag med änkan Happach drif vit rörelse under ifrågavarande
handelsfirma men sedermera utträdt ur bolaget och. jämte några andra
personer, bildat berörda aktiebolag. Dettas firma företedde sådan likhet
med änkan Happachs registrerade firma, att mellan firmorna, under hvilka
drefves rörelse af enahanda beskaffenhet, förväxling förekomme i stor
omfattning. Då följaktligen den aktiebolaget meddelade inregistreringen
lände änkan Happach till förfång, yrkade hon, att densamma måtte varda
upphåfd. Rädstufvurätten yttrade, att som firmabeteckningen Happachs
såpfabriksaktiebolag tydligen skilde sig från den firma Wilh. Happach &
( :o, hvarunder efter vederbörlig anmälan till handelsregistret änkan Happach
idkade sin rörelse, och aktiebolaget, hvilket, enligt hvad upplyst vore,
af Wilhelm Happach berättigats att i sin firma begagna dennes tillnamn,
förty icke genom sin firmabenämning kunde anses hafva öfverträdt förbudet
i gällande firmalag om användande af annans namn, ogillades käromålet.
Hofrätten fann i dom ej skäl göra ändring i rådstufvurättens
beslut. Nedre revisionen hemställde, att enär det på grund af hvad i
saken förekommit måste anses, att den på aktiebolaget inregistrerade firman
företedde sådan likhet med änkan Happachs äldre förut registrerade
firma, att firmorma med hänsyn därtill, att under dem båda drefves rörelse
af enahanda beskaffenhet, lätteligen kunde förväxlas, Kungl. Maj:t måtte
pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnas beslut, upphäfva den för
aktiebolaget meddelade registreringen.

Kungl. Maj:t utlät sig i dom den 26 juni 1908, att enär den af aktiebolaget,
efter medgifvande af Wilhelm Happach, inregistrerade firmabeteckning
»Happachs såpfabriksaktiebolag» tydligen skilde sig från den firma
Wilh. Happach & (ko», hvarunder änkan Happach efter vederbörlig anmälan
till handelsregistret idkade handels- och fabriksrörelse, samt vid

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1910 års Riksdag. 24

186

sådant förhållande den för bolaget i aktiebolagsregistret verkställda inskrifning
af dess finna ej kunde anses lända änkan Happach till förfång, fastställdes
hofrättens dom.

Ett justitieråd uttalade emellertid följande skiljaktiga mening: »Enär
hvad i 10 § af lagen om aktiebolag finnes stadgadt därom, att aktiebolags
firma skall tydligt skilja sig från andra, förut i laga ordning registrerade
bestående firmor, äger tillämpning allenast i afseende å förhållandet mellan
särskilda aktiebolags firmabeteckningar, samt icke heller eljest i lag
förekommer något stadgande, på grund hvaraf registrering af firma, som
af aktiebolag antagits, kan vägras af anledning, att densamma liknar enskild
näringsidkares eller handelsbolags i handelsregistret förut införda
firma, vid hvilket förhållande sådan likhet ej heller kan medföra tillämpning
af det i 73 § af lagen om aktiebolag gifna stadgande om upphäfvande
af registrering, som finnes lända annan till förfång, pröfvar jag lagligt
fastställa det slut, hvartill domstolarna kommit.»

Till närmare utveckling af denna sin mening anförde j ustitierådet
följande:

»Lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887
var enligt sin ursprungliga affattning tillämplig icke allenast, såsom för
närvarande, å enskilda näringsidkare och handelsbolag utan äfven å aktiebolag.
Det var sålunda jämlikt lagens 10 § förbjudet för aktiebolag att
’obehörigen’ i sin firma intaga annans namn, och vid valet af firmabeteckning
hade aktiebolag att taga hänsyn till den i samma paragraf intagna
bestämmelsen, att firma skall tydligt skilja sig från andra, för samma
kommun i handelsregistret intagna bestående firmor — således äfven enskildes
eller handelsbolags. Med ikraftträdandet af den år 1895 tillkomna
lagen om aktiebolag upphörde emellertid 1887 års lag att äga tillämpning
å aktiebolag, och frågan, i hvad mån dylikt bolags rätt att välja firmabeteckning
må vara begränsad, är — i strid med hvad domstolarna synas
hafva i förevarande sak antagit -—■ numera att bedöma uteslutande efter
1895 års lag.

I donna lag saknas motsvarighet till förbudet att obehörigen i firma

c ö C1

intaga annans namn, och stadgandet om tydlig åtskillnad mellan ny firma
och tidigare registrerade firmor i samma kommun motsvaras af den i 10 §
af 1895 års lag upptagna föreskriften, att ny firma skall tydligt skilja
sig från andra, förut i laga ordning registrerade firmor. Sistnämnda föreskrift
går i så måtto längre än den äldre, som något förbehåll angående*
viss kommun icke vidare förekommer. Däremot har, i förhållande till den
äldre föreskriften, den nya så till vida en långt mera inskränkt tillämplighet,
som den, enligt hvad förloppet vid dess tillkomst utvisar, åsyftar

— 1910 -

187

allenast att förebygga förväxling mellan två eller liera aktiebolags firmor
och saknar all betydelse i afseende å förhållandet mellan en af aktiebolag
antagen firma och enskilds eller handelsbolags förut registrerade firma.
I det kommittéförslag, som ligger till grund för 1895 års lag, hade motsvarande
paragraf erhållit en affattning, som oförtydbart gaf vid handen,
att paragrafen endast hade nyss angifna innebörd, och att man sedermera
i stället valde den nu gällande, mera allmänna aflat t ningen har, enligt
hvad af riksdagspropositionen i ämnet inhämtas, icke haft sin grund däri,
att man velat låta bestämmelsen erhålla tillämpning å förhållandet mellan
aktiebolagsfirma och annan firma, utan i en annan omständighet, hvilken
för nu föreliggande fråga ar utan betydelse.

I afseende å grunden till de afvikelse!'' från tidigare lagstiftning, som
innebäras i 10 § af 1895 års lag och däremot svarande paragraf i kommittéförslaget,
framgår af förslagets motiv, att afvikelserna ‘ ansetts betingade
däraf, att aktiebolag ej vidare skulle registreras i handelsregister
utan införas i ett hela riket omfattande aktiebolagsregister. Man synes
hafva ansett det omöjligt att åt den centralmyndighet, som aktiebolagsregistrets
förande skulle åligga, uppdraga någon pröfning af behörigheten
att upptaga personnamn eller af aktiebolags firmas förhållande till de i
lokalregistren förekommande firmabeteckningar för handelsbolag och
enskilda. Med full afsikt har man alltså velat undvika att i lagen upptåg;'',
någon bestämmelse, som kunde medföra befogenhet för registrerinsvmyndigheten
att vägra registrering af en aktiebolagsfirma på den grund,
att personnamn däri blifvit obehörigen upptaget eller att firman icke tydligt
skilde si<>- från eu af handelsbolag eller enskild förut registrerad
firma.

Härmed är emellertid ännu icke till fullo afgjordt, att ett aktiebolag
vid antagande af firma äger obegränsad rättighet att däri intaga personnamn
eller lämna utan hänsyn det förhållandet, att en firmabeteckning,
liknande den för bolaget ifrågasatta, förekommer i handelsregister. Enligt
73 § i lagen om aktiebolag står det öppet för den, som anser verkställd
registrering lända honom till förfång, att vid domstol fora talan om dess
upphäfvande, och det kan möjligen synas, som om härigenom rättsskydd
vore lämnadt åt den, hvars personnamn blifvit ''obehörigen’ inkräktadt,
eller hvars i handelsregistret intagna firmabeteckning kunde anses lida
intrång genom förväxling med en sedermera registrerad aktiebolagsfirma.
Något dylikt torde emellertid ej vara åsyftadt med det i 73 § gifna stadgandet.
Att låta domstol, utöfver de i lagen angifna begränsningarna i
rätten att välja firmabeteckning, uppställa andra, om hvilka lagen ej innehölle
vidare antydan än den, som skulle kunna inläggas i uttrycket ’för —

1910 -

188

fång’, förefaller föga lämpligt; och hade något dylikt likväl varit af lagstiftaren
afsedt, torde en bestämmelse i sådan riktning i hvarje fall hafva
bort affattas annorlunda än den ifrågavarande. Redan i och för sig synes
alltså 73 § rimligen böra tolkas så, att talan om ''förfång’ kan med framgång
föras allenast af den, som till stöd för dylik talan kan åberopa andra
bestämmelser i lagen. Och utom allt tvifvel ställer sig, såvidt jag förstår,
riktigheten af en dylik tolkning, om stadgandet sammanställes med vissa
andra, så godt som lika lydande bestämmelser om registreringsåtgärds
klandrande vid domstol, nämligen 10 § sista punkten varumärkeslagen
samt 6 § i lagen om handelsregister, firma och prokura.

Ätt varumärkeslagens ifrågavarande bestämmelse icke har annat syfte
än att tillerkänna domstol pröfningsrätt på grundvalen af de föreskrifter,
lagen i öfrigt innehåller, uttalas bestämdt i motiven till det kommittéförslag,
som ligger till grund för lagen. (Se Nytt juridiskt arkiv 1886,
afd. 11, n:r 1, sid. 33.)

Hvad åter beträffar stadgandet i lagen om handelsregister, firma och
prokura, är att märka, hurusom detsamma — sedan lagförslag i ämnet undergått
högsta domstolens granskning — blef i den till Riksdagen aflåtna

o o o ö O

propositionen infördt, under erinran från vederbörande departementschefs
sida om motsvarande föreskrift i varumärkeslagen. Att man därvid skulle
hafva haft för afsikt att öppna möjlighet till registrerings upphäfvande
på grund af ett ''förfång’, som ej närmare funnes angifvet i lagen, är
oantagligt, icke blott i betraktande af departementschefens nämnda erinran,
utan kanske än mer med hänsyn till det meningsutbyte, som mellan
honom och två af högsta domstolens i granskningen deltagande ledamöter
förekom i fråga om lämpligheten af att tillåta registrering af en firmabeteckning,
som förut blifvit i registret upptagen för annan kommun. Af
hvad som härutinnan yttrades vid propositionens beslutande framgår oförtydbart,
att förslagets bestämmelser om tydlig åtskillnad mellan firmor,
som i handelsregistret skulle upptagas för samma kommun, ansågos —
såsom lagtexten jämväl i och för sig torde innebära — medföra rätt att
vid firmas intagande lämna utan all hänsvn namnlikhet med firma inom
främmande kommun. Af departementschefen häfdades nämligen — trots
införandet i lagförslaget af den nuvarande (5 § — att det vore olämpligt
att sträcka firmaskyddet utöfver den kommun, där registrering skett, och
mot den ståndpunkt, man sålunda vid propositionens aflåtande intog,
synes invändning ej hafva förekommit under förslagets fortsatta behandling.
(Se Nytt juridiskt arkiv 1887, afd. II, n:r 3, sid. 11—14, 25, 26.
34, 35.) Uet synes mig vid sådant förhållande vara obestridligt, att i
handelsregistret gjord inskrifning, som står i öfverensstämmelse med lagens

— 1910 —

189

föreskrifter, icke bör kunna upphäfvas på den grund, att domstolen finner
inskrifningen likväl lända någon till förfång. Men 73 § i lagen om aktiebolag
kan, såvidt jag inser, härutinnan icke tolkas på annat sätt än den
lika lydande 6 § i firmalagen. Och en praxis, som åt det förra lagrummet
gåfve en vidsträcktare tolkning, skulle alltså åt firmalagen och måhända
äfven åt varumärkeslagen gifva en innebörd, som vore alldeles
stridande mot hvad man åsyftat med nämnda lagars hithörande bestämmelser.

Enligt min mening återstår alltså ej annat än att tolka lagen om
aktiebolag därhän, att dylikt bolag — så framt det iakttager förbudet mot
förvillande likhet mellan två eller flera aktiebolagsfirmor -—- äger full frihet
att i sin firma upptaga personnamn, till och med om det ingår i
firma, som införts i handelsregister. En sådan tolkning synes äfven efter
aktiebolagslagens tillkomst hafva omfattats såväl af Riksdagen som ock
inom regeringen och af högsta domstolen. Detta framgår af Riksdagens
år 1897 till Ivungl. Maj:t aflåtna skrifvelse angående bland annat förbud
mot obehörigt intagande af personnamn i aktiebolags unna samt de uttalanden,
som med afseende å nämnda skrifvelse och ett i anledning däraf
utarbetadt lagförslag afgåfvos af chefen för justitiedepartementet och högsta
domstolen. 1 fråga härom må hänvisas till det betänkande, som afgifvits
af den år 1905 tillsatta aktiebolagskommittén (sid. 19—22); och må tillika
erinras, att denna kommitté icke allenast synes hafva anslutit sig till den
sålunda uttalade uppfattningen utan äfven funnit anledning saknas att
vid deri åt kommittén uppdragna revisionen af aktiebolagslagstiftningen
föreslå ändrade bestämmelser i ämnet.

Huruvida fog förefinnes för den ståndpunkt, kommittén i sistnämnda
hänseende intagit, eller huruvida icke till äfventyrs just ett fall sådant
som det nu föreliggande talar för en lagändring, är nu ej föremål för
bedömande. Men att gällande lag måste tolkas så som i det föregående
blifvit angifvet, kan jag för min del ej betvifla.» ;;

Enligt min mening innehåller detta uttalande öfvertygande bevisning
äfven därutinnan, att den tolkning af 73 § i lagen om aktiebolag, som
enligt hvad ofvan framhållits vunnit insteg i praxis, icke öfverensstämmer
med gällande lagstiftning. Förutsättningen för upphäfvande, enligt
nyssberörda paragraf, af registreringen utaf ett aktiebolags firma är, att
denna företer likhet men en annan förut registrerad aktiebolag sfirma;
registreringen kan icke upphäfvas, med mindre den beviljats i strid mot
bestämmelsen i 10 §.

Ä andra sidan svnes det mig icke kunna utgöra föremål för bestri »''O

— 1910 —

190

dande, att uti ifrågavarande afseende lagen är sämre än praxis. Denna har
här framtvingats af det praktiska lifvets kraf.

Vid sådant förhållande och då det uppenbarligen icke verkar fördelaktigt
för rättskipningens anseende, att den skrifna lagen åsidosattes,
måste det anses vara af vikt, att denna varder i behörig ordning ändrad.

För vinnande af det rättsskydd, som här är önskvärdt, lärer det
emellertid vara nödigt, att ändringen sker redan genom ett tillägg till
stadgandet uti 10 §.

Väl är det för vederbörande en beaktansvärd fördel att efter rättegång
kunna vinna upphäfvande af en firmaregistrering, som genom namnförväxling
länder till förfång. Men lika klart är, att så länge 10 § medgifver
registrering af en aktiebolagsfirma utan hänsyn därtill, att den är
förvillande lik en annan i handelsregistret införd firma, denna omständighet
är af beskaffenhet att kunna förorsaka den senare firmans innehafvare
förlust. Och denna kan blifva desto kännbarare som på grund af den
långsamma rättsskipning, hvaraf vårt land för närvarande lider, åtskilliga
år kunna förgå, innan instämd talan om upphäfvande af registreringen
varder slutligen pröfvad.

Den erfarenhet, min ämbetsverksamhet skänkt mig, har ock bekräftat,
att saknaden af en bestämmelse i antydt syfte gifvit upphof till missförhållanden.

I afseende härå anser jag mig böra lämna särskild redogörelse för ett
af de fall, å hvilka min uppmärksamhet blifvit fäst.

Den 11 mars 1907 beviljade patent- och registreringsverket registrering
för D. Forssells Söner & (kos Efterträdares handelsaktiebolag. Robert
Forssell instämde därefter bolaget till Stockholms rådstufvurätt med yrkande
att berörda registrering måtte upphäfvas. Såsom grund för yrkandet
anförde han, att han under firma I). Forssells Söner & C:o idkade
rörelse al enahanda art som den af bolaget bedrifna och att registreringen
alltså lände honom till förfång. Rådstufvurätten yttrade i dom den 19
november 1907: Väl vore i saken upplyst, att sedan Robert Forssell under
firma D. I orssells Söner & C:o den 12 februari 1906 försatts i konkurs,
Kerstin Mårtenson af konkursboet öfvertagit dess inventarier och återstående
lager och att bolaget sedermera efter öfverlåtelse från Kerstin
Mårtenson fortsatt den af Robert Forssell under nämnda firma bedrifna
rörelse; men enär bolaget icke visat, att bolaget fått sig medgifvet att på
sätt som skett nyttja firman D. Forssells Söner & C:o, blefve, med bifall
till den af Robert Forssell instämda talan, registreringen af bolagets firma
upphäfd. Svea hofrätt, där bolaget fullföljde talan, farm i dom den 3

— 1910 -

19!

juli 1908 ej skal att göra ändring i rådstufvurättens dom. Saken är för
närvarande beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

Jag förbiser icke, att en lagbestämmelse, enligt hvilken en aktiebolagsfirma
ej må registreras på den grund, att den företer afsevärd likhet
med annan i handelsregistret införd firma, möjligen kan möta betänkligheter
från registreringssynpunkt. En utredning härutinnan lärer dock,
efter hvad jag vågar hoppas, komma att ådagalägga, att ändring till det
bättre uti ifrågavarande afseende är genomförbar. Tydligen skulle ganska
mycket vara vunnet genom godkännande af det förut väckta förslaget om
förbud mot obehörigt intagande i aktiebolagslirma af personnamn, hvilket
förslag ju i och för sig är värdi beaktande.

De skäl, som tala för ändring af aktiebolagslagen i här ofvan antydd
riktning, kunna tydligen jämväl åberopas till stöd för utsträckning af det
i 10 § af lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli
1887 gifna firmaskydd.

Den af mig ifrågasatta ändringen af 10 § i lagen om aktiebolag förutsätter
naturligtvis äfven motsvarande jämkning af analoga bestämmelser
i andra läsrum.

Of vanberörda förhållande har jag med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion trött mig böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Ivungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»

Patent- och registreringsverket har i affordradt underdånigt yttrande
öfver denna min framställning anfört följande:

»I likhet med justitieombudsmannen har patent- och registrerings^
verket den uppfattning, att bestämmelserna i 10 och 73 §§ i lagen om
aktiebolag icke utgöra något skydd möt att i aktiebolags firma obehörigen
upptagas enskild näringsidkares eller handelsbolags firma eller en
benämning, som nära liknar sådan firma; och synas de missförhållanden,
som häraf kunna uppkomma, vara af beskaffenhet att böra, såvidt möjligt,
förebyggas.

Såsom af justitieombudsmannens skrifvelse framgår, har visserligen en
mot nämnda uppfattning stridande domstolspraxis så till vida gjort sig
gällande, som 73 § i allmänhet ansetts meddela ett dylikt skydd. Med
den af patent- och registreringsverket omfattade åsikten är emellertid för
legaliserande af denna praxis en lagändring nödig; och torde för vinnande
af detta syfte vara tillräckligt att ändra 73 § i lagen i sådan riktning, att

- 1910 —

192

talan vid domstol om registrerings upphäfvande lagligen kunde grunda
sig jämväl på det förhållande, att en registrerad firma ej tydligt skilde
sig från förut i handelsregister intagen, ännu bestående firma.

Pa samma gång anser emellertid patent- och registreringsverket, jämväl
i likhet med justitieombudsmannen, att det rättsskydd, som är önskvärdt,
bör, i den mån detta kan låta sig göra, beredas redan vid pröfningen
af aktiebolags registreringsansökning.

o o o o o

Ur registreringssynpunkt möter dock här bestämdt hinder för den
anordning, som eljest vore den närmast till hands liggande, nämligen att
åt andra stycket af 10 § gifva sådan affattning, att därmed af sä ges äfven
i handelsregistrcn intagna firmor. Det skulle uppenbarligen, på grund af
granskningsmaterialets vidlyftighet, ej vara för registreringsmvndigheten
möjligt att verkställa en effektiv nyhetsgranskning.

En annan utväg, hvilken varit föreslagen, är att som regel förbjuda
intagandet af personnamn i aktiebolags firma. Tillräckliga skäl synas dock
icke föreligga för en så genomgripande lagförändring, hvarigenom i många
fall bolagen skulle till ingen nytta beröfvas en förmån, hvars åtnjutande
kan för dem vara af stor betydelse. Till följd häraf och då det för öfrigt
endast är i undantagsfall, som nämnda förmån missbrukats, bör enligt
patent- och registreringsverkets uppfattning, med bibehållande i princip
af friheten att i aktiebolags firma intaga personnamn, korrektivet mot missbruk
af denna rätt sökas på annan väg.

Patent- och registreringsverket kan ej finna, att frågan lämpligen kan
lösas på annat sätt än genom en anordning af den innebörd, att vid pröfning
af registreringsansökning hänsyn skall tagas till namnlikhet med ännu
bestående, i handelsregister intagna firmor, därest förefintligheten af sådan
namnlikhet kommer till registreringsmyndighetens kännedom, samt att, då
ansökning inkommer om registrering af ett aktiebolag, i hvars firma ingår
personnamn, tillfälle beredes handelsfirmor att inom viss tid efter af registreringsmyndigheten
på sökandens bekostnad utfärdad offentlig kungörelse
inkomma med invändning mot aktiebolagets firma. En sådan anordning
skulle, om den också ej alltid blefve effektiv, dock medföra möjlighet
att utan anlitande af domstol erhålla rättsskydd uti ifrågavarande afseende.
Dessutom är att förmoda, att i många fall bolagen skulle, för att
undvika den tidsutdräkt och kostnad, som en dylik procedur skulle medföra,
afstå från användande af personnamn i firma.

På grund af hvad sålunda anförts får patent- och registreringsverket
dels i underdånighet förorda en ändring af 73 § i lagen om aktiebolag i
ofvan antydd riktning, dels ock till nådigt bepröfvande hemställa, huruvida
icke den här ofvan framförda tanken om beredande af visst rättsskydd

- 1910 —

193

redan vid handläggningen af ansökning om aktiebolags registrering kan
förtjäna afseende.»

Framställning- till Kungl. Maj:t angående ändring af gällande
bestämmelser om domboksrenovation.

Härom har jag den 6 april 1909 till Kung], Maj:t afiåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

_ »I 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken stadgades att renskrifna
exemplar af underrätternas domböcker skulle för hvarje år inom
viss bestämd tid året därefter insändas till vederbörande hofrätt. Förstnämnd;!
lagrum innehåller dessutom föreskrift därom, att i domboken skola
ock införas alla syner i jordatvister.

Den i allmänna lagen sålunda stadgade renovationsskyldighet ansågs
■emellertid, på grund af ett kungl. bref den (i november 1712, icke afse
rannsakningar och utslag i brottmål, som blifvit underställda hofrätt.

Genom förordningen den 18 december 1823 förklarades, att vid utskrifningen
af underrätts dombok, som till hofrätt insändes, finge uteslutas
äfven undersökningar i alla andra brottmål, men att i stället en kort
rubrik samt utslaget i sådant mål borde införas.

Ytterligare inskränkning uti skyldigheten att renovera dombok ifrågasattes
af Rikets ständer i deras underdåniga skrifvelse den 2 juni 1848,
hvari bland annat Yttrades:

Då renovationen påbjöds, åsyftades därmed, att öfverrätten skulle årligen
öfverse alla underrätternas domar. Sådant läte sig likväl numera
icke göra, sedan öfverrätterna knappast medhunne handläggningen och
pröfningen af de saker, som där fullföljdes. För bibehållande af ifrågaställda
skyldighet kunde däremot åberopas dels att underrätternas domböcker
innefattade flera viktiga tvister och ärenden, om hvilka upplysning
efter längre tid kunde erfordras, hvadan det ock vore angeläget att dessa
handlingar förvarades på mer än ett ställe, på det de ej måtte gå förlorade,
hvilket lätteligen kunde inträffa, därest de endast förvarades i
underrätternas arkiver, dels ock att öfverrätterna därigenom koinme i tillfälle
att utöfva en kontroll däröfver. att underrätternas domböcker blefve
ordentligen uppsatta och kompletterade. — Hvad denna senare omständighet
anginge, syntes den ej innefatta tillfyllestgörande anledning för

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1910 års Riksdag. 25

194

ett fortfarande renovationsbesvär. Kontrollen däröfver, att domare och
ämbetsmän fullgjorde sina skyldigheter, måste utöfvas genom andra åtgärder
än de, hvilka ökade skyldigheterna och därmed försvårade deras
fullgörande, och i förevarande hänseende saknades ej heller kontroller af
annan beskaffenhet, hvilka för ändamålet torde vara tillräckliga. Men
däremot hade Rikets ständer funnit det andra skälet vara af mera betydenhet.
Det vore nämligen ostridigt af allmän nytta, att protokoll och
domar, som anginge vissa viktigare rättsförhållanden, förvarades på flera
än ett ställe, emedan, om dessa handlingar förkomme, upplysningar ginge
förlorade, på hvilka mångens väl berodde. Men häraf följde dock, att,
om än renovationsskyldigheten ej finge upphöra, densamma likväl kunde
inskränkas till sådana mål och ärenden, hvilka vore af den art, att de i
allmänhet grundläde eller hade inflytande på framtida rättsförhållanden,
samt således till upplysning därom erfordrades. — Rikets ständer hade,
med anledning häraf, ansett mål och ärenden af berörda art endast vara
sådana, som anginge fast egendom, arf och testamenten, samt att en därutöfver
sträckt renovationsskyldighet icke gagnade det allmänna, utan
snarare verkade motsatsen, enär genom den tillökning i underdomares
göromål, som däraf föranleddes, de ofta kunde hindras att ägna en omsorgsfullare
uppmärksamhet åt de egentliga och viktiga angelägenheter,
som tillhörde deras befattningar. Denna rikets ständers åsikt hade jämväl
gjort sig gällande hos lagkommittén vid utarbetandet af förslag till rättegångsbalken;
och den syntes äfven ligga till grund för 1823 års förordning
och således redan vara af lagstiftande makten godkänd. — Rikets
ständer hade alltså för sin del beslutat utfärdande af en författning, hvarigenom
stadgades, att i det exemplar af underrätts allmänna sakprotokoll
och dombok, som enligt lag skulle till vederbörande hofrätt insändas,
hädanefter endast borde införas de mål och ärenden, som anginge ägandeeller
nyttjanderätt till fast egendom, ägoskillnad, delning af jord, arf eller
testamenten.

1 öfverensstämmelse med denna framställning utfärdade Kungl. Maj:t
den 6 oktober 1848 en kungörelse i ämnet.

Beträffande tolkningen af denna kungörelse har, såsom af följande
rättsfall framgår, tvekan i visst hänseende yppats.

Vid granskning af det till Svea hofrätt ingifna renoverade exemplar
af domboken för 1906 års vårting med Nora tingslag anmärkte advokatfiskalen,
att ehuru enligt den vid domboken fogade förteckningen å extra
förrättningar, som förekommit under tiden från afslutandet af 1905 års höstting
i tingslaget till vårtingets afslutande, häradssyn den 14 och den 15
maj 1906 förrättats i ärende angående ombyggnad och förhöjning af bruks —

1910 —

195

dammen vid Elfvestorps bruk, afskrift af det vid synen hållna protokollet
icke blifvit insänd till kölvatten. Med anledning häraf anmodade advokatfiskal
vederbörande häradshöfding att inkomma med renovationen ifråga.
Häradshöfdingen bestred, att skyldighet till renovation uti förevarande fall
vore för handen. Med sådana syner, som enligt 2 kap. 6 § rättegångsbalken
skulle införas i domboken, d. v. s. syner i jordatvister, kunde
nämligen, enligt häradshöfdingens mening, ej s. k. vattenrättssyner likställas.
Och uti 1848 ars kungl. kungörelse talades ej alls om syner, i
följd hvaraf där ej heller kunde afses andra syner än sådana, som jämlikt
nyssberörda lagrum skulle införas i domboken. -—• Advokatfiskal hänsköt
saken till pröfning af hofrätten, som i utslag den 22 maj 1908 yttrade,
att enär domhafvande icke kunde jämlikt gällande bestämmelser anses
pliktig att till hofrätten insända renoverade exemplar af pi''otokoll öfver
andra syner än dem han hållit i jorda tvister och som enligt stadgandet i
2 kap. 6 § rättegångsbalken blifvit i domboken införda, samt den häradssyn,
hvarom i målet vore fråga, icke vore att hänföra till sådan syn,
funne hofrätten, att häradshöfdingen icke kunde emot sitt bestridande
lagligen föreläggas att till hofrätten inkomma med renoveradt exemplar af
det vid samma syn hållna protokoll, och pröfvade förty skäligt förklara
•advokatfiskalens därom förda talan icke kunna bifallas. En ledamot, med
hvilken presidenten instämde, anförde emellertid: Som till följd af be skaffenheten

utaf ifrågakomma syneförrättning, hvilken afsett bestämmande
för framtiden af rättsförhållanden angående fast egendom, renoveradt
exemplar af protokollet öfver samma förrättning jämlikt de i 2 kap. 6 §
rättegångsbalken och kungl. kungörelsen den 6 oktober 1848 härutinnan
stadgade grunder skolat af häradshöfdingen till hofrätten insändas, men
häradshöfdingen icke fullgjort sin skyldighet i nämnda hänseende, finner
jag skäligt förelägga honom, vid vite af 100 kronor, att inom tre månader
från hofrättens utslags dag till hofrätten inkomma med renoveradt exemplar
af omförmälda protokoll.» •— Kungl. Maj:t, där advokatfiskal fullföljde
talan, fann i dom den 20 oktober 1908 ej skäl att göra ändring i hofrättens
utslag. Ett justitieråd afgaf följande skiljaktiga yttrande: »Enär
enligt 2 kap. 6 § rättegångsbalken och kungl. kungörelsen den 6 oktober
1848 i det exemplar af underrätts dombok, som skall till hofrätt insändas,
böra införas de mål och ärenden, som angå ägande- och nyttjanderätt till
fast egendom, samt dessa stadganden måste så tolkas, att protokoll öfver
syneförrättning af ifrågavarande beskaffenhet, såsom hänförlig till dylika
ärenden, skall till hofrätten insändas, vare sig att protokollet influtit i
domboken, eller öfver förrättningen, såsom i förevarande fall ägt ruin,
endast förts särskildt protokoll; men häradshöfdingen sålunda icke fullgjort

— 1910 —

196

den honom, på sätt advokatfiskalen anmärkt, åliggande skyldighet, pröfvar
jag lagligt förelägga honom vid vite af 100 kronor att inom tre månader
från Kungl. Maj:ts utslags dag inkomma till hofrätten med renoveradt
exemplar af nämnda protokoll.»

Med hänsyn till den utgång, omförmälda mål sålunda erhöll, synesdet
mig erforderligt, att jämkning sker i gällande bestämmelser om domboksrenovation.
Det lärer nämligen icke kunna bestridas att, så länge
renovationstvång i afseende ;i dombok kvarstår, följdriktigheten bjuder, att
renovation äger rum jämväl af protokoll öfver sådan förrättning, hvarom
nu är fråga, likasom af protokoll öfver vattenrätt-smal öfver hufvud taget..
De skaf, som föranledt lagstiftaren att i 1848 års kungörelse stadga renovationsskyldighet
beträffande mål, som angå ägande- eller nyttjanderätt
till fast egendom, kunna tydligen med lika styrka åberopas till stöd för
införande af dylik skyldighet i afseende å vattenrättsmålen, hvilka ju till
såväl art som betydelse äro nära jämställda med nyssberörda mål. Och
den ökning i arbetsbörda samt renskrifningskostnad, som ett bifall till det
af mig nu antydda ändringsförslaget skulle medföra för häradshöfdingarna,
lärer icke vara af afsevärd betydelse.

Ofvanberörda förhållande har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, trott mig böra för EdersKungl.
Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.))

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af
bestämmelserna i 68 § strafflagen för krigsmakten.

I detta ämne har jag den 5 maj 1909 till Kungl. Maj:t affåtit en så
lydande skrifvelse:

»Efter afslutandet af 1907 års repetitionsöfningar vid Norrbottens
regemente ägde utryckning från regementets mötesplats Notviken rum den
28 september samma år. 1 en af t. f. regementschefen den 16 september
1907 utfärdad regementsorder, hvarigenom föreskrifter om »hemföringskommenderingar»
från öfningarna blefvo till efterrättelse meddelade, till—
kännagafs också, att vederbörande kontingentsbefälhafvare endast för synnerligen
viktiga skäl skulle få permittera enskilda värnpliktiga från att

-- 1910 —

197

medfölja respektive kontingenter, samt att permittering af ett större antal
(sockenkontingenter eller dylikt) ej finge ifrågakomma.

En den 20 september 1907 utfärdad regementsorder innehöll, bland
annat, angående utryckningen den 28 september: att nämnda dag revelj
skulle slås kl. 4,30 f. m., att utdelning af fortskaffning skulle äga rum
kl. 7 f. m. i mathallarna, att när alla likvider med förrådet blifvit fullgjorda
och aflämningen af kompanirustkamrarna verkställd, skulle rapport
härom till t. f. regementschefen aflämnas från persedelförrådet, att
regementet kl. 9 f. m. skulle vara uppställdt i viss formering, därvid
borde iakttagas, att bataljonscheferna före aflämningen till t. f. regementschefen
skulle genom frågor till kompanierna hafva förvissat sig om,
att en hvar erhållit hvad honom rätteligen tillkomme i fråga om de förmåner,
som vore manskapet tillerkända under tjänstgöringen, samt attT
sedan korum förrättats, skulle bataljons- och kompaniförbanden upplösas
samt marschkontingenter bildas enligt särskilda i regementsordern
därom gifna bestämmelser.

Enligt de fastställda föreskrifterna för beväringsmanskapets hemförande
skulle en grupp till regementets elfte kompani hörande värnpliktiga af en
sergeant såsom marschbefälhafvare föras till Kiruna. Denna kontingent
skulle från Notviken marschera till järnvägsstationen i Gammelstad för att
därifrån kl. 11,20 f. m. afresa med ett från Luleå kl. 10,50 f. m. till
Gellivare afgående godståg.

Den 27 september 1907, eller alltså dagen före utryckningen, gjordes
hos elfte kompaniets chef af en värnpliktig framställning om, att han och
åtskilliga andra, företrädesvis i Kiruna eller vid Riksgränsen eller å därintill
belägna orter bosatta beväringsmän måtte få permission att den 28''
september afresa från Notviken kl. 8,15 f. m. med ett från Luleå kL
8,5 f. m. till Kiruna afgående persontåg. Denna framställning, som
innefattades i en af ifrågavarande värnpliktiga undertecknad skrift, motiverades
därmed, att de värnpliktiga, om de finge följa med persontåget,
skulle vara framme i Kiruna redan samma dag på aftonen, men däremot,
om de måste invänta godståget, blefve nödsakade att ligga öfver natten
i Gellivare för att först följande dag på aftonen ankomma till Kiruna.
Nämnda skrift blef icke af kompanichefen mottagen, men på grund af
innehållet i berörda regementsorder af den l(i september 1907 anmälde
han tidigt på morgonen den 28 september för t. f. regementschefen de
permissionsansökningar, som sålunda gjorts. Härpå erhöll kompanichefen
det besked, att den begärda permissionen icke kunde beviljas,,
men att hela den till Kiruna afgående kontingenten finge afresa med
persontåget, om det medhunnes. Detta ansågs emellertid icke vara möj —

1910 —

198

ligt, då härför fordrades, att det till kontingenten hörande värnpliktiga
manskapet först utbekommit sin innestående aflöning och sina inskrifningsböcker.
Sedan aflöningen utbetalts och inskrifningsböckerna utlämnats,
vände sig chefen för elfte kompaniet ånyo till t. f. regementschefen i
saken. Denne förklarade då, att kontingenten finge afresa med persontåget,
och ämnade äfven föranstalta om att för kontingenten afsedda vagnar
tillsattes nämnda tåg före dess afgång från Luleå. Som det emellertid
visade sig, att en dylik anordning icke kunde medhinnas, förklarade t. f.
regementschefen, att saken förfallit.

Vid regementets uppställning kl. 9 f. in. befanns emellertid att
af elfte kompaniets andra pluton endast tre eller fyra man vore tillstädes.
Detta anmäldes för t. f. regementschefen, hvilken i anledning
däraf gaf order om att upprop af kompaniets manskap skulle verkställas
och det frånvarande manskapet antecknas samt rapport därom till t. f.
regementschefen aflämnas.

På grund häraf aflät kompanichefen samma den 28 september till t. f.
regementschefen en skriftlig rapport af innehåll, att å en rapporten bifogad
förteckning upptagna 39 beväringsmän varit frånvarande från den
å regementsorder anbefallda uppställningen kl. 9 f. m. den 28 september*
1907 och att därvid uppgifvits, att samma beväringsmän afrest till Kiruna
med det tidigare tåget kl. 8,15 f. m.

Med skrifvelse den 17 oktober 1907 öfvcrsände t. f. regementschefen till
Eders Kungl. Makts befallningshafvande i Norrbottens län en förteckning
å de värnpliktiga, som funnos upptagna å nyssberörda af chefen för elfte
kompaniet afgifna förteckning, med anhållan tillika, att samma värnpliktiga
måtte efterlysas och öfvorl ämnas till föreståndaren för regementets häkte
i Boden.

Genom allmän kungörelse efterlyste Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
de i t. f. regementschefens förteckning angifna 39 beväringsmännen,
med tillkännagifvande att de sålunda efterlysta skulle efterspanas
och, om de anträffades, häktas och öfverlämnas till föreståndaren för regementets
häkte i Boden.

I anledning häraf blefvo 34 af de efterlysta beväringsmännen häktade
och den 31 oktober 1907 insatta i militärhäkte i Boden.

Samtliga de sålunda häktade rannsakades inför garnisonskrigsrätten å
Bodens fästning den 6 och den 7 november 1907, hvarvid 7 af dem dömdes
jämlikt 68 och 62 §§ i strafflagen för krigsmakten för första gången
rymning att undergå disciplinstraff af vaktarrest i 5 dagar. Ytterligare
7 af de tilltalade dömdes jämlikt 68 § nämnda lag att för olofligt undanhållande
undergå disciplinstraff af vaktarrest, som för 2 af dem bestämdes

- 1910 -

199

till 4 dagar och för de öfriga sattes till 3 dagar. Tillika förordnade krigsrätten
beträffande de 14 sålunda dömda, att straffen skulle vara helt och
hållet verkställda genom de dömdas hållande i häkte. De öfriga 20 tilltalade
blefvo af krigsrätten frikända.

Utöfver nämnda 34 värnpliktiga blefvo ytterligare 4 af de efterlysta
insatta i regementets häkte i Boden och af regementsbefälhafvaren dömda
till disciplinstraff, 2 för olofligt undanhållande och 2 för rymning, hvilka
straff, som bestodo i vaktarrest 5 eller 6 dagar, blefvo till fullo verkställda
i nyssnämnda häkte.

Sedan jag erhållit kännedom om ofvanberörda förhållanden, uppdrog
jag åt krigsfiskalen att inför krigshofrätten. anställa åtal mot ifrågavarande
t. f. regementschef, därvid iag bland annat anförde: Vid granskning af

O '' Jo o O

krigsrättens berörda protokoll hade jag funnit, att beväringsmännen icke
bort häktas. Förutsättningarna för att en krigsman enligt 59 § i strafflagen
för krigsmakten skulle ådraga sig straff för rymningsbrott hade i
förevarande fall icke förelegat. Föreskrifterna i 68 § strafflagen för krigsmakten
kunde ej heller hafva haft tillämpning å ifrågavarande beväringsmän.
Klart vore nämligen, att ingen kunde sägas hålla sig undan från
tjänstgöring, med mindre än att skyldighet till tjänstgöring förelåge. T
förevarande fall hade all egentlig militär tjänstgöring upphört redan den
27 september och hvad som genom regementsorder anbefallts för den 28
september innefattade endast ordningsföreskrifter i afseende på utryckningen
från mötesplatsen. Sedan utryckningen skett och de särskilda
marschkontingenterna blifvit på föreskrifna ställen upplösta, hade icke
förelegat någon militär tjänstgöring, för hvars fullgörande de hemresta
beväringsmännen behöft inställa sig på mötesplatsen. Äfven om de efterlysta
kunde anses hafva olofligen afvikit från mötesplatsen och därmed
undanhållit sig från den tjänstgöring, som bestått i att deltaga i regementets
uppställning och formering till marschkontingenter samt att afresa
till Kiruna under militärbefäl, så hade deras olofliga undanhållande upphört
samtidigt med deras tjänstgöringsskyldighet eller alltså i det ögonblick,
då kontingenten upplöstes i Kiruna. T. f. regementschefen hade i
förevarande fall saknat anledning att betrakta de med persontåget till
Kiruna hemresta beväringsmännen såsom rymmare samt följaktligen gjort
sig skyldig till fel i tjänsten genom att hos Eders Kungl. Majits befallningshafvande
begära deras efterlysande och häktande.

I memorial hos krigshofrätten yrkade därefter krigsfiskalen, att t. f.
regementschefen för hvad uti ifrågavarande hänseende läge honom till last
såsom fel i tjänsten måtte fällas till ansvar jämlikt 144 § strafflagen för

- 1910 —

200

krigsmakten, hvarjämte krigsfiskalen i viss man biträdde af de häktade beväringsmännen
framställda skadeståndsanspråk.

1 afgifven förklaring anförde t. f. regementschefen bland annat: »Justitieombudsmannen
utgår från det antagandet, att tjänstgöringen för hvarje
värnpliktig tilländagår vid den tidpunkt, då enligt meddelade bestämmelser
tjänstgöringen upphör för deri kontingent, lian tillhör. Detta är dock
tydligen icke förhållandet. Tjänstgöringen kan icke anses vara af deri enskilde
beväringsmanncn afslutad förrän han i vederbörlig ordning blifvit
hemföiiofvad. Undandrager sig beväringsmanncn utan behörigt tillstånd
tjänstgöringen, innan densamma förklarats vara af honom afslutad, är han
utan tvifvel lagligen skyldig att fullgöra återstoden, omfattade den ock
''blott några timmar. Värnpliktslagen stadgar i § 27 mom. 3, att deri tid,
hvarunder värnpliktig varit rymd, ej må tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar.»

Krigshofrätton meddelade utslag i målet den 10 oktober 1908 och
utlät sig däri:

Krigshofrätten funne annat förhållande ej vara. i målet ådagalagdt än
att, sedan t. f. regementschefen, i anslutning till de af honom i regementsordern
af den 16 september 1907 meddelade föreskrifter i afseende å permissions
beviljande åt värnpliktiga för hemfärden från mötesplatsen, afslagit
en hos honom för ett antal beväringsmän vid elfte kompaniet gjord
•ansökning i sådant syfte, t. f. regementschefen från vederbörande kornpanichef
emottagit tjänsterapport dels skriftligen därom, att ifrågavarande
39 beväringsmän likväl icke varit tillstädes vid den å regementsordern af
den 20 september 1907 anbefallda uppställning utan uppgifvits hafva afrest
till hemorten, dels äfven muntligen därom, att beväringsmännen fått
kännedom om t. f. regementschefens afslag å. deras permissionsbegäran och
uttryckligen förbjudits att i förtid lämna mötesplatsen. Så vidt framgingc
af omständigheterna i målet hade t. f. regementschefen saknat anledning till
annat antagande, än att samtliga, de beväringsmän, om hvilkas olofliga afvikande
han sålunda erhållit vederbörlig rapport och hvilkas tjänstgöring
vid regementet icke kunde anses afslutad förrän de blifvit i vederbörlig
-ordning hernförlofvade, ännu vid tiden för den af t. f. regementschefen
den 17 oktober 1907 vidtagna åtgärden för deras efterlysande och häktande
hållit sig undan från den ort, där de skolat tjänstgöra eller vistas.
Då således, så vidt för t. f. regementschefen varit kändt, vid nämnda tid
det olofliga undanhållandet räckt öfver åtta dagar, under hvilken tid de
afvikne beväringsmännen ej fått tillgodoräkna sig hvad af tjänstgöringstiden
vid afvikandet för dem återstått, och lagligen kunnat efter deras inställelse
eller ertappande af dem utkråfvas, samt t. f. regementschefen

— 1910 -

201

följaktligen jämlikt 68 § strafflagen för krigsmakten haft att betrakta
samma beväringsmän såsom rymmare, hade t. f. regementschefen, då han
vidtagit sin omförmälda åtgärd, förfarit i full öfverensstämmelse med stadgandet
i § 60 förordningen om krigsdomstolar och bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet
för armén del I kap. I § 4 mom. 1. Krigshofrätten
funne alltså den mot t. f. regementschefen i målet förda ansvars- och ersättningstalan
icke kunna bifallas.

Med den utgång, ifrågavarande åtal genom krigshofrättens utslag sålunda
erhöll, ansåg jag mig icke kunna åtnöjas, utan uppdrog jag åt krigsfiskalen
att anföra underdåniga besvär i målet med yrkande om bifall till
den af honom i krigshofrätten förda talan.

Krigshofrätten hade i likhet med t. f. regementschefen utgått från
det antagandet, att beväringsmännen, jämlikt 27 § 3 mom. värnpliktslagen,
på grund af afvikandet kunnat åläggas ytterligare tjänstgöring, motsvarande
hvad af tjänstgöringen vid afvikandet för dem återstått.

Nämnda lagrum är emellertid icke uti förevarande fall tillämpligt. Ej
heller tinnes någon annan bestämmelse vare sig i värnpliktslagen, inskrifningsförordningen
eller eljest, enligt hvilken ifrågavarande beväringsmän,
som fullgjort sin krigstjänst för året under den i lag stadgade tiden eller
30 dagar, skulle på grund af sitt afvikande å utryckningsdagen vara pliktiga
att fullgöra ytterligare krigstjänst. Påföljden för det olofliga afvikandet
kunde allenast vara ansvar enligt krigslagstiftningen. Äfven om
afvikandet skulle kunna anses såsom olofligt undanhållande från krigstjänst
i den mening, lagen fattar detta begrepp, måste detsamma vid
nämnda förhållande hafva upphört i det ögonblick, då den kontingent, till
hvilken beväringsmännen hörde, upplöstes i Kiruna. Då skyldighet till
vidare krigstjänst därefter ej förelåg, kunde nämligen undanhållande från
krigstjänst ej förekomma. Och då undanhållandet sålunda icke varade
mera än två dagar, är följaktligen uppfattningen om förhandenvaron af
rymning ohållbar.

Utslag i anledning af de underdåniga besvären meddelades den 17
mars 1909 och yttrades däri, att Kungl. Maj:t väl funne 68 § strafflagen
för krigsmakten icke böra så förstås, att i fall som förevarande, där beväringsmän
olofligen afvikit efter det den egentliga militära tjänstgöringen
afslutats och då allenast utryckning från mötesplatsen och därmed sammanhängande
tjänstgöringsskyldighet återstått, den omständigheten att beväringsmännen
icke inom 8 dagar efter afvikandet inställt sig för militär
tjänstgöring skolat medföra deras bestraffande för rymningsbrott; i följd
hvaraf och då t. f. regementschefen icke haft anledning antaga, att afvikandet
skett i afsikt, som omförmäldes i 59 § nämnda lag, t. f. rege Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 26

202

mentschefen icke ägt påkalla de afviknes intagande i häkte utan med hänsyn
till 150 § samma lag bort i mån fog därtill förefunnits föranstalta
om de afviknes tilltalande i vanlig ordning vid krigsrätt; men enär t. f.
regementschefen, hvilken haft grundad anledning antaga, att samtliga ifrågavarande
beväringsmän gjort sig skyldiga till olofligt undanhållande från
tjänstgöring, icke saknat skäl för sådan uppfattning af innebörden i 68 §
strafflagen för krigsmakten, att de afvikne bort behandlas såsom rymmare,
och följaktligen icke genom hvad krigsfiskalen lagt honom till last gjort
sig skyldig till ämbetsfel, pröfvade Kungl. Maj:t rättvist fastställa det slut,
hvartill krigshofrätten i sitt utslag kommit.

Kungl. Maj:ts utslag är affåttadt i enlighet med den mening, som uttalades
af de två militära ledamöterna jämte ett justitieråd. Skiljaktiga
meningar framställdes af öfriga i målets afgörande deltagande fyra justitieråd.
Sålunda yttrade ett justitieråd:

»Enär med afseende å hvad i målet förekommit t. f. regementschefen
enligt min mening icke saknat skäl antaga, att ifrågavarande värnpliktige
begått brott, som vore att till rymning hänföra, helst gällande lagstadganden
i ämnet måste anses sakna nödig tydlighet och fullständighet, samt
vid sådant förhållande t. f. regementschefen icke genom hvad i målet lagts
honom till last kan anses hafva gjort sig skyldig till tjänstefel, pröfvar
jag rättvist fastställa det slut, hvartill krigshofrätten i målet kommit.»

Ett justitieråd fann ej skäl att i öfverklagade utslaget göra ändring.

Slutligen förenade sig två justitieråd om följande yttrande: Enär för
ifrågavarande 39 beväringsmän, då de den 28 september 1907 utan att
afvakta vederbörlig hemförlofning lämnade mötesplatsen Notviken för att
begifva sig sig till sina hemorter, all egentlig tjänstgöring i anledning af
årets repetitionsöfningar upphört, funne justitieråden väl, att t. f. regementschefen,
äfven om han haft grundad anledning till antagande, att beväringsmännen
olofligen lämnat mötesplatsen, likväl icke lagligen ägt att
på grund däraf, på sätt skett, vidtaga åtgärd för deras efterlysande och
häktande såsom rymmare, men enär, på grund af hvad i målet förekommit
och med hänsyn till affattningen af 68 § strafflagen för krigsmakten,
t. f. regementschefen icke kunde anses hafva saknat fog för nämnda
åtgärd, fastställde justitieråden det slut, hvartill krigshofrätten i målet
kommit.

Högsta domstolen har sålunda, med godkännande af den utaf mig i
målet förfäktade meningen, förklarat, att t. f. regementschefens på en
motsatt uppfattning grundade förfarande varit olagligt.

Jag har alltså vunnit mitt främsta syfte med åtgärden att draga målet
under högsta domstolens pröfning: i den mån en af den högsta dömande

— 1910 —

203

myndigheten uttalad mening har förmåga att inverka på praxis har det
lyckats mig att för framtiden förebygga, att en uppfattning gör sig gällande,
hvilken i likhet med den ifrågavarande, af t. f. regementschefen
omfattade, visat sig synnerligen farlig för medborgares personliga frihet.

Det framgår emellertid af de vid målets afgörande i högsta domstolen
afgifna särskilda vota, att högsta domstolen funnit gällande lags bestämmelser
i ämnet sakna nödig tydlighet och fullständighet. Det förslag till
ny strafflag för krigsmakten m. m., som af särskilda kommitterade utarbetats,
har icke — lika litet som Eders Kungl. Maj:ts på grundval däraf
för 1908 års Riksdag framlagda proposition med förslag till strafflag för
krigsmakten m. m. — afhjälpt den bristfällighet, som alltså uti ifrågavarande
afseende får anses vidlåda gällande lag. Om, såsom i nyssberörda
förslag jämväl ägt rum, den nu ovillkorliga bestämmelsen, att ertappad
rymmare, som hör till manskapet, skall i häkte tagas, blefve mildrad,
skulle visserligen vådan af en dylik bristfällighet i någon mån minskas.
Helt bortfalla skulle densamma dock tydligen icke. Enär det i hvarje fall
måste vara af vikt att den uti ifrågavarande förslag sålunda befintliga

O O o

lucka varder utfylld, innan förslaget upphöjes till lag, har jag därför med
stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
funnit mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den
uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.

I samband härmed vill jag ej underlåta att framhålla en annan brist,
hvarmed enligt min mening strafflagen för krigsmakten är behäftad.

Krigsman, som utan afsikt att undandraga sig krigstjänst, olofligen
afviker från trupp, fartyg, läger eller annat ställe, »där han skall tjänstgöra
eller vistas», skall, om han hörer till manskapet och undanhållandet
räckt öfver åtta dagar (i vissa fall kortare tid), behandlas såsom rymmare.

I händelse afvikandet äger rum mer än åtta dagar, innan den styrka,
som vederbörande tillhör, skall upplösas, uppkommer visserligen icke någon
svårighet vid tillämpningen af nämnda lagstadgande. Annorlunda åter
kan förhållandet blifva, därest någon från ännu ej afslutade öfningar afviker
å sådan tid, att åtta dagar då ej återstå till upplösningen af den
styrka, hvartill han hörer. Sedan den för upplösningen fastställda tiden
tilländagått, finnes nämligen för den afvikne ej längre någon viss tjänstgörings-
eller vistelseort föreskrifven. Och en sådan tolkning af ifrågavarande
stadgande, enligt hvilken den afvikne, vid äfventyr att eljest anses
såsom rymmare, vore ovillkorligen pliktig att infinna sig å det ställe, där
han haft skyldighet att tjänstgöra eller vistas, skulle tydligen kunna leda
till obillighet och, åtminstone under nu rådande förhållanden, understundom
jämväl till rena absurditeter.

1910 -

204

Det naturliga torde vara att den, som under nu antydda förhållanden
afvikit, kan freda sig från påföljden af att varda ansedd såsom rymmare
genom en behörigen gjord anmälan hos vederbörande befälhafvare.

Jag saknar emellertid icke skäl till antagande, att nyssberörda tolkning
vunnit ganska allmänt gehör.

Det lärer ej vara behöfiigt att för Eders Kungl. Maj:t närmare utveckla,
att Eders Kungl. Maj:ts ofvannämnda lagförslag icke är af beskaffenhet
att kunna skingra det dunkel, som uti nu anmärkta hänseende råder i
bestående krigslagstiftning.

Till sist anser jag mig böra påpeka, att gällande lag icke gifver tillfredsställande
svar ens på den frågan, huruvida olofligt undanhållande alls
kan öfvergå till rymning, när afvikandet ägt rum inom åtta dagar före
tjänstgöringens afslutande. Motsvarande brist förefinnes äfven uti ifrågavarande
lagförslag.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring uti instruktionen
för rikets allmänna kartverk den 7 april 1S06.

Härom har jag den 24 maj 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»Handlingarna uti ett hos krigshofrätten anhängiggjordt mål angående
af professorn vid generalstaben Karl D. P. Rosén förd klagan öfver en
honom af chefen för generalstaben tilldelad varning — hvilka handlingar
jag af förekommen anledning ansett mig böra infordra — utvisa följande:

Till chefen för rikets allmänna kartverk aflämnade Rosén den 14 november
1908 en skrifvelse af följande innehåll:

»Enär å ena sidan yttre förhållanden, såsom kartverkets småningom
ökade omfattning och dess uppdelning på tre skilda lokaler, försvårat ett
fortsättande af samarbetet för kartverkets gemensamma uppgifter på hittills
rådande sätt, och å andra sidan behofvet af ett ännu mera effektivt samarbete
gör sig alltmera gällande till följd af de under senare år inträdda
förändringarna med afseende på arbetssätt och planläggning, den delvis
stegrade omsättningen af personal samt kartverkets ökade betydelse för
och beröring med det allmänna, anhåller jag vördsamt, att chefen för rikets
allmänna kartverk behagade taga i öfvervägande, huruvida icke utöfver
hvad som redan åtgjorts ytterligare åtgärder kunde vidtagas i syfte

— 1910 —

205

att stärka de olika af delningarnas gemensamhet och därigenom höja arbetets
målmedvetenhet och verkningsgrad. Till denna framställning har jag
som den geodetiska afdelningens föreståndare en särskild anledning i det
förhållandet, att de geodetiska arbetena till följd af brist på nödig arbetskraft
och samtidigt stegrade anspråk på arbetsresultatet säkerligen snart
komma i ett kritiskt läge och sålunda icke utan största olägenhet för kartverket
i dess helhet kunna tåla rubbningar, som eventuellt kunna förorsakas
i någon tillstötande omständighet, men som möjligen kunna förekommas
genom innerligare samarbete med kartverkets öfriga delar. Måhända
äger ock hvad nu af mig anföres tillämplighet äfven för andra afdelningar
än den geodetiska, men det är närmast förhållandet af denna till
hela kartverket som här kommer att beröras.

För att klargöra hvad jag åsyftar, måste jag först angifva de hufvudsakliga
olägenheter, för hvilkas afhjälpande åtgärd nu synes mig önskvärd;
de äro:

Systematiskt ordnad delgifning af för kartverket gemensamma eller
eljest viktiga angelägenheter förefinnes ofullständigt. På grund häraf och
då därtill fältarbetena under en afsevärd del af året försvåra kommunikationen
inom verket, kunna omständigheter af vikt länge förbli obekanta
äfven för afdelningsföreståndare. Denna delgifning torde i betraktande al
ofvan angifna orsaker icke längre effektivt kunna ske som hittills genom
delvis halfprivata, oftast muntliga meddelanden, hvilka dessutom lätt kunna
missuppfattas och småningom, beträffande detaljer, kunna blifva bortglömda.
1 det större ämbetsverket är större offentlighet nödig än i det
mindre.

Utom delgifvandets form synes mig ock dess omfång lämpligen kunna
ändras, nämligen göras vidare. Den kortfattade P. M., som kartverkschefen
den 5 sistiidne maj utfärdat ’för professorn vid generalstaben angående
topografiska, ekonomiska och för extraordinärt ändamål nödiga geodetiska
arbeten åren 1909 och 1910’, har i detta afseende varit till mycken
nytta, men utom de däri angifna större fältarbetena förekomma såväl vid
dem som vid byråarbetena mindre arbeten och tillfälliga uppgifter, som
ej så långt på förhand kunna uppgifvas och för hvilka geodetiska arbeten
af ett eller annat slag erfordras. Det har händt och kan ju fortfarande
inträffa, att dessa arbeten äro af brådskande art och komma utan förberedelse;
detta skulle åtminstone stundom kunna undvikas, om geodetiska afdelningens
föreståndare hade ständig och närmare känning af de öfriga
af delningarnas arbeten och planer. Vid planläggningen af arbetets detaljer
har ock tidsutdräkt vållats och modifieringar efteråt fått göras på grund
af bristande kännedom om andra kartverkets angelägenheter, som därvid

— 1910 —

206

beröras. Då ingen skyldighet för afdelningsföreståndare finnes att annat
än i den män kartverkschefen i hvarje fåll föreskrifver taga del af andra afdelningars
pågående eller planerade arbeten, så förefinnes åtminstone möjlighet
för att begäran om detaljerad upplysning härom kan uppfattas som
obehörig eller åtminstone onödig.

Bristen på en öfverskådligt sammanfattad och lätt tillgänglig samling
af gällande bestämmelser angående kartverket — såsom kungl. bref, promemorior,
instruktioner och föreskrifter, af hvilka många ju äro af ganska
mammalt datum och i hvilka många ändringar skett — har emellanåt varit
kännbar, likaledes det förhållandet, att skriftlig motivering för mången åtgärd
icke finnes. Hvad äldre bestämmelser beträffar är denna brist af
större betydelse än vid de nyare, där muntlig uppgift ofta kan ersätta det
felande; men i framtiden kommer ju att äfven beträffande de senare samma
förhållande äga rum, om icke skriftlig motivering blir mera allmän.

Af de anmärkta olägenheterna är ingen ny, men jag har sammanfattat
dem i tro att ur deras egen natur bäst skall framgå, huru de i kartverkets
tidigare skeden sannolikt icke varit så framträdande, men nu, då
verksamheten afsevärdt ökats, hafva verklig betydelse. Gifvetvis har jag
hittills så godt det låtit sig göra sökt förekomma dessa svårigheter genom
förfrågningar och meddelanden, anteckningar och utdrag ur handlingar.
Men då detta tillvägagångssätt endast ofullständigt lcdt till resultat och
visat sig kräfva mycken tid, samt då de anmärkta förhållandena synas mig
vara af större betydelse, anser jag det vara min plikt att i denna fråga
hänvända mig till chefen för kartverket.

Dels för att icke nödgas ytterligare förtydliga de olägenheter, som
enligt min mening förefinnas och på begäran kunna exemplifieras, dels
för att framhålla vissa nya fördelar, som genom ytterligare åtgärder af
kartverkschefen torde kunna vinnas, må det tillåtas mig att antydningsvis
lämna ett förslag i angifvet syfte utan anspråk på att det är den enda
eller bästa lösningen. Förslaget faller helt och hållet inom ramen för gällande
instruktion och skulle bestå i följande ''närmare föreskrifter’ enligt
dess § 4 mom. 1:

1) Föredragning inför kartverkschefen sker på vissa på förhand angifna
dagar. — Vid föredragningen närvara afdelningsföreståndarne samt,
då som hittills ingen särskild sådan för den topografiska af delningen
finnes, de i instruktionens § 7 mom. 1, 3:dje stycket nämnda 3 föreståndarne
för detaljer.

2) Hvarje föredragande uppgör förslag till föredragningslista, kortfattad
och försedd med motivering, där så är lämpligt; kolumn lämnas
tom för anteckningar, beslut och hänvisningar. De olika listorna samman —

1910 —

207

föras och fullständigas på chefsexpeditionen samt delgifvas före föredragningen
åt alla dem, som skola närvara. —Vid föredragningen förekomma:
Delgifvande af skrivelser vid chefsexpeditionen, särskildt kungl. bref, skrivelser
till Kungl. Maj:t och kartverkskommissionen samt utfärdade promemorior
och föreskrifter; redogörelse för de olika afdelningarnas arbeten
sedan föregående föredragning och planläggning för de kommande arbetena
i ej allt för summarisk form; instrumentanskaffning; delgifning af
kartor och skrifter innan de offentliggöras; i öfrigt förfrågningar, meddelanden
och öfverläggning rörande alla förekommande frågor af kartografi sk
natur eller af vikt för samarbetet; chefens beslut. Besluten med motivering
och öfriga anteckningar eller meddelanden af vikt införas i kortfattad
form på föredragningslistan, som sålunda tillika utgör protokoll.—
Då någon vid föredragningen närvarande önskar få i detta protokoll antecknad
särskild mening angående fråga, som berör vetenskapligt-tekniska
ämnen, må detta ske, äfven om den uttalade åsikten afviker från beslutets
lydelse eller motivering;.

J O

3) Dessa protokoll sammanföras, ordnas som uppslagsböcker och förses
därför med sakregister och hänvisningar, särskildt beträffande upphäfvande
eller ändring af bestämmelser. — Likaledes samlas och ordnas alla ännu
gällande bestämmelser, som genom kungl. bref, instruktioner, föreskrifter,
profplanscher m. m. meddelas; detta sammelband mångfaldigas i åtminstone
sa många exemplar, att hvarje afdelning får sitt, samt hålles så vidt möjligt
å jour.

Genom bestämmelser liknande dessa skulle enligt min tanke väsentliga
fördelar vinnas: större offentlighet, genom öfverläggningar förvärfvade
vidgade kartografiska insikter samt stegradt samarbete och intresse för kartverkets
höga gemensamma ändamål. — Då i många förekommande frågor
den vetenskapligt-tekniska sidan är af öfvervägande betydelse, men de
ock kunna vara föremål för olikartade väl grundade åsikter, synas de beslut,
som af chefen fattas, därigenom att de skriftligen motiverades, böra
vinna i klarhet och auktoritet. Denna senare skulle icke minskas genom
den form för en slags reservationsrätt, som i 2) nämndes, ty dels "framgick
då af beslutet, hvad som varit föremål för öfvervägande, men icke
bifallits, dels torde öfverläggningens värde i annat fall väsentligt minskas,
enär månget inlägg af betydelse äfven för beslutets fattande säkerligen
skulle helt och hållet uteblifva, om någon rättighet af denna art icke
funnes. - - Utom de själfklara fördelar, en kodifiering som i 3) skulle medföra,
må särskildt framhållas, att månget arbete, som vid kartverket återkommer
med en mellantid af årtionden, skulle i framtiden väsentligt underlättas
samt omtagningar undvikas, i fall utförliga upplysningar om de före —

1910 —

208

gående arbetena eller försöken al samma art, äfven de mindre lyckade,
förefunnes och vore lätt tillgängliga.

De här angifna önskemålen komplettera i viss mån dem, som af mig
framhållits i skrifvelse till chefen för rikets allmänna kartverk af den 29
juni 1907 angående de geodetiska arbetena. Af detta skäl har jag valt
den skriftliga formen för min framställning, och denna torde dessutom,
äfven om den nu icke vinner bifall, enligt min mening ej böra frånkännas
en viss betydelse.»

I en ytterligare skrifvelse till chefen för rikets allmänna kartverk den
18 november 1908 utvecklade Rosén närmare af honom framställda önskemål
i afseende å arbetet inom verket.

Sedan chefen för verket skriftligen besvarat den sålunda gjorda framställningen,
vände sig Rosén, som ansåg att densamma icke blifvit tillbörligen
beaktad, den 21 december till statsrådet och chefen för lordbruk
sdepartementet med muntlig redogörelse för framställningens innebörd,
hvar jämte han till denne öfverlämnade afskrifter af sina förenämnda båda
skrifvelser.

Chefen för generalstaben, till hvilkens kännedom det kommit, att
Rosén uti ifrågavarande ärende vändt sig till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, fann att Rosén därigenom asidosatt gifna föreskrifter
beträffande väg för meddelanden i tjänsten och beslöt förty den
3 februari 1909 varna Rosén för oförstånd och förseelse i tjänsten.

I en till krigshofrätten ingifven skrift anförde Rosén besvär öfver den
honom sålunda tilldelade varningen, därvid han bland annat yttrade: Han
ansåge sig hafva varit i sin goda rätt att lämna chefen för jordbruksdepartementet
afskrifter af offentliga handlingar. Han hade fått dennes tilllåtelse
att muntligen redogöra för saken. Denna vore ock, såsom framginge
af skrifvelsen den 14 november 1908, af så stor vikt för Roséns
tjänst, att Rosén kunde anse sig förpliktad att på alla lagliga sätt söka få
den beaktad.

I utslag den G mars 1909 fann krigshofrätten Roséns ifrågavarande
besvär icke kunna upptagas till pröfning, enär varning icke vore något
straff, däröfver klagan tinge föras.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Vid granskning af hvad handlingarna sålunda innehålla kunde jag ej
undgå att finna chefens för generalstaben åtgärd att tilldela professor
Rosén ifrågavarande varning synnerligen anmärkningsvärd.

— 1910 —

209

Såsom professor vid generalstaben är visserligen Rosén, i händelse
han med afseende å det arbete, som därstädes kan åligga honom, önskar
göra någon framställning eller erinran, uppenbarligen skyldig att rätta sig
efter de uti tjänstgöringsreglementet för armén del I kap V § 2 gima
föreskrifter beträffande väg för meddelanden i tjänsten.

Uti förevarande fall både emellertid Rosén hån värn it sig till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, icke i sin nyssnämnda egenskap
utan såsom föreståndare för den geodetiska afdelningen vid rikets
allmänna kartverk, hvilket verk, såsom underställdt berörda departement,
är af civil natur.

I den förklaring, som jag följaktligen ansåg mig böra infordra från
chefen för generalstaben, har denne till stöd för sjtt förfarande åberopat,
förutom ofvannämnda föreskrifter i tjänstgöringsreglementet för armén,
jämväl stadgandet i 4 § 2 mom. uti instruktionen för rikets allmänna
kartverk den 7 april 1906.

Detta stadgande är så lydande:

»Finner kartverkschefen för landets kartläggning eller för tjänsten
vid kartarbetena i något afseende förändrade bestämmelser erforderliga,
äger han därom göra underdånig framställning. Likaledes äger han att
beträffande vid kartarbetena tjänstgörande personal af generalstaben samt
arbetenas gång främjande förhållanden göra erforderliga framställningar
till chefen för generalstaben.»

Föreskriften i förra punkten måste anses innehålla antingen en skäligen
obehöflig påminnelse till chefen för kartverket om hans plikt att söka
vinna rättelse i de för verket gällande bestämmelser, när sådan rättelse
tarfvas, eller ock en, enligt min mening, alldeles obehöflig förklaring, att
han i detta afseende har rätt att göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Äfven om den senare tolkningen är den riktiga, har föreskriften
uppenbarligen icke betydelse för den sak, hvarom nu är fråga. För att
beröfva en tjänsteman i civilt verk förmånen att i ärende, som för tjänsten
kan vara af intresse, vända sig till Eders Kungl. Maj:t — och detta utan
förmedling af verkets chef eller annan öfverordnad — kan nämligen en
föreskrift, som uttryckligen tillerkänner verkets chef befogenhet i berörda
hänseende, icke vara tillfyllest, utan måste ett positivt förbud i dylik riktning
anses erforderligt. Än mindre har sålunda ifrågavarande föreskrift
kunnat utgöra hinder för Rosén att, på sätt skett, sedan hans i
skrifvelsen den 14 november 1908 till chefen för kartverket gjorda framställning
lämnats utan beaktande, söka vinna gehör för sin mening genom
personligt samtal med den medlem af Konungens statsråd, under hvilken
verket lyder.

Jusiitieomhidsmannens embetsberättelse till 1910 års Riksdag.

210

Hvad härefter angår den i senare punkten af förutnämnda stadgande
intagna föreskriften, lärer ej heller af densamma kunna hämtas stöd för
befogenheten af generalstabschefens ifrågavarande åtgärd.

Bestämmelsen, att chefen för kartverket äger att hos generalstabsohefen
göra erforderliga framställningar beträffande »arbetenas gång främjande
förhållanden», kan väl, i och för sig betraktad, genom sin allmänna
och sväfvande affattning ingifva den föreställningen, att chefen för generalstaben
i förhållande till kartverket intager en öfverordnad ställning, hvaraf
åter skulle kunna dragas den slutsatsen, att han äger befälsrätt öfver
Rosén jämväl i afseende å dennes befattning vid kartverket, och att Rosén
följaktligen, beträffande framställningar i tjänsteärenden därstädes, icke
får förbigå honom.

Vid jämförelse med instruktionens innehåll i öfrigt finner man emellertid,
hvilket för öfrigt måste anses bekräftadt af förhållandets egen natur,
att bestämmelsen i fråga endast afser de topografiska arbetena, hvarmed
Rosen ju icke är sysselsatt.

I öfverensstämmelse med hvad nu yttrats anser jag det äfven vara
klart, att det i ofvannämnda af chefen för generalstaben åberopade stadgande
begagnade uttrycket »vid kartarbetena tjänstgörande personal af
generalstaben» icke kan syfta på Rosén såsom föreståndare för kartverkets
geodetiska afdelning.

o O

Chefen för generalstaben har alltså enligt min mening icke lagligen
ägt att meddela Rosén ofvan omförmälda varning.

Med hänsyn därtill att förenämnda bestämmelser uti instruktionen
för rikets allmänna kartverk sakna nödig tydlighet har jag dock å andra
sidan funnit, att generalstabschefens ifrågavarande åtgärd icke kan betraktas
såsom tjänstefel.

För mig — och jag är öfvertygad om att min mening härutinnan
öfverensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen — framträder det
emellertid såsom en fullständig absurditet, att en person, hvilken i sin
egenskap af tjänsteman i ett civilt verk för dettas främste chef, en medlem
af Konungens statsråd, frambär vissa önskemål beträffande arbetet
inom verket, skall kunna därför tilldelas varning för »oförstånd och förseelse
i tjänsten».

Förvissad om, att Eders Kungl. Maj:t vill genom förtydligande af bestämmelserna
uti instruktionen för rikets allmänna kartverk eller annorledes
söka för framtiden förebygga ett dylikt fall, har jag på grund af
19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion ansett
mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet, och lärer Eders

— 1910 —

2ii

Kung!. Maj:t ej heller underlåta att ägna Roséns ifrågavarande framställning
* den uppmärksamhet saken må finnas förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ordningen för återbekommande
af revisionsskilling.

Den 10 juni 1909 har jag i detta ämne till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»I en till mig ingifven klagoskrift har advokaten Hjalmar Karlson
anfört följande:

Genom Kungl. Maj:ts den 9 mars 1909 meddelade dom i revisionssaken
emellan Otto Lindvalls hustru, handelsidkerskan Agnes Ida Lindvall,
född Åberg, och handlanden Sven Isaksson, sökande, samt grosshandlaren
Julius Caspar, svarande, förklarades sökandena berättigade att återbekomma
den af dem i saken nedsatta revisionsskillingen. Sökandena ingåivo i anledning
häraf den 17 mars till statskontoret en skrifvelse med begäran
om revisionsskillingens återbekommande, och var vid skrifvelsen fogad en
af vederbörande tjänsteman i nedre justitierevision en till riktigheten bestyrkt
afskrift af ifrågavarande dom. Statskontoret fann emellertid i beslut
den 3 april det rekvirerade beloppet icke böra utanordnas, förrän det
för sökandena utfärdade originalexemplaret af domen i statskontoret företetts
för att kunna förses med påskrift om anordningsåtgärden.

Hvarken i lag eller annorstädes funnes, så vidt klaganden kände, någon
skyldighet att förete originaldom för utbekommande af det part däri tillerkända
belopp. I åtskilliga fall hade exekutor, som vägrat verkställighet
af domar och utslag, som företetts allenast i bestyrkt afskrift, ställts under
åtal och ådömts ansvar. Statskontoret stode uppenbarligen på samma
ståndpunkt som en vägrande exekutor. Då den af statskontoret häfdade
åsikt skulle leda därhän, att om originaldomen förkommit eller af annan
orsak ej kunde företes, part icke skulle kunna återfå revisionsskilling, som
han genom dom berättigats återbekomma, hade klaganden, såsom ombud
för sökandena, velat fästa min uppmärksamhet på dem enligt hans mening
icke lagenliga praxis, som statskontoret visat sig hafva infört.

* Såsom icke sakkunnig ansåg jag mig icke kunna afgifva något omdöme öfver framställningens
innebörd.

- 1910

212

Klaganden anhöll alltså, att jag måtte ställa de ledamöter af statskontoret,
som vore ansvariga för det oriktiga beslutet, under åtal.

I förklaring, som jag ansåg mig böra infordra från dem, som delt;igit
uti ifrågavarande beslut, hafva dessa yttrat, bland annat, följande:

Klaganden åberopade till stöd för sitt klagomål den omständigheten,
*‘dt exekutor i särskilda fall förklarats skyldig att verkställa dom, företedd
allenast i afskrift. Denna af klaganden gjorda jämförelse saknade dock
här all betydelse, enär grunden till statskontorets ifrågavarande praxis
icke vore att statskontoret af formella skäl frånkände afskrift af dom vederbörlig
kraft och verkan, utan statskontorets fordran på originaldomens
förevisande hade ett rent praktiskt syfte, nämligen att förekomma dubbla
utbetalningar.

Sedan enligt lagen den 14 juni 1901 beslut om rovisionsskillings återfående
numera meddelades af högsta domstolen, vore ej längre de i nådiga
bref vet den 13 december 1854 gifna bestämmelserna angående sättet
för revisionsskillings utbetalande tillämpliga, och dessa hade ej ersatts
med några andra särskilda föreskrifter i ämnet. Vid sådant förhållande
torde möjlighet ej saknas för part, som berättigats återfå revisionsskilling,
att mot företeende af domen äfven hos länsstyrelse få revisionsskilling till
sig utanordnad; och ville förklarandena i detta afseende framhålla, att
exempel icke saknats på att personer, som haft domfäst fordran af kronan,
sökt utbekomma denna dubbelt, både i statskontoret och hos länsstyrelse.

Såsom vårdare af statskassan måste statskontoret gifvetvis äga såväl
rättighet som skyldighet att tillse, att en dylik fordran, sedan den guldits,
icke kunde ånyo göras gällande vare sig i statskontoret eller i annan kronans
kassa, helst da den åtgärd, som för sådant ändamål vidtoges, nämligen
originaldomens förseende med påskrift om anordningen, icke kunde
för vederbörande part medföra någon som helst olägenhet, då han nämligen
i allt fall vore skyldig att utlösa originaldomen. Långt ifrån att
vara, för den enskilda parten betungande, medförde det för honom tydugen
mindre kostnad och besvär att förevisa originaldomen, hvilken naturligtvis
till honom återställdes, än att lösa en särskild afskrift för ändamålet.

Da således statskontorets fordran på originaldomens företeende icke
på- något sätt trädde den enskildes berättigade intresse för nära, borde
denne icke fa genom vägran att förete domen lägga hinder i vägen för
denna nr det allmännas intresse påkallade kontroll, som vore den på samma
gång enklaste och mest betryggande, och att statskontorets kraf på en
sådan kontroll skulle kunna betecknas såsom tjänstefel vore påtagligen
orimligt.

: 910

213

Där upplysning vunnits, att hinder mött för originaldomens företeende,
hade statskontoret utbetalat revisionsskillingen på grund af behörigen styrkt
afskrift af domen.

I nu föreliggande fall både klaganden icke ens uppgifvit, att hinder
mött för företeende af det för sökandena utfärdade exemplar af Kungl.
Maj:ts dom; och vid öfverklagade beslutets fattande var det för statskontoret
bekant, att nämnda exemplar ännu kvarlåg o utlöst i nedre justitierevisionen.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde förklarandena, att klagandens
skrift måtte lämnas utan afseende.

Eders Kungl. Maj:ts af förklarandena omförmälda, den 13 december
1854 utfärdade bref hade följande lydelse:

»Enär part begärt och undfått hofrättens tillåtelse att emot nedsatt
s. k. revisionsskilling söka att Kungl. Maj:t måtte hofrättens dom eller utslag
öfverse eller skärskåda, skall revisionsskillingen genast inom tre månader
från det den insatt blef i landtränteriet i Jönköping och Kristianstad
nedsättas eller till rikets statskontor öfverlämnas. I händelse part,
som revisionsskilling nedsatt, eller hans rättsinnehafvare, sedan saken blifvit
af Kungl. Maj:t afgjord, förmenar sig vara berättigad att revisionsskillingen
återfå, bör han, med företeende af Kungl. Maj:ts beslut i saken,
därom göra framställning hos hofrätten, som äger pröfva, huruvida revisionsskillingen
må gifvas sökanden åter eller icke; börande den part, hvars
rätt därtill af hofrätten godkännes, försedd med hofrättens beslut därom,
för utbekommande af revisionsskillingen anmäla sig i vederbörande landt O

ränteri eller statskontoret.»

Såsom förklarandena anmärkt innebure dessa bestämmelser tillfredsställande
skydd däremot, att part, som berättigats återfå af honom nedsatt
revisionsskilling, utbekomme densamma mer än en gäng.

Då emellertid genom lagen den 14 juni 1901 dessa bestämmelser
upphört att gälla utan att i samband därmed några andra särskilda föreskrifter
meddelats angående ordningen för revisionsskilling:.''; utbetalande,
lärer part, som behörigen styrker sin rätt till återbekommande af revisionsskilling,
kunna utfå densamma antingen hos statskontoret eller hos
länsstyrelse.

Uppenbarligen kan, såsom ock af förklarandena framhållits, denna
frihet gifva anledning till missbruk.

Jag har alltså funnit fullt förklarligt, att statskontoret till förekommande
däraf uppställt den fordran för revisionsskillings återbetalning, att
det för sökanden utfärdade originalexemplaret af domen skall företes för
att förses med påskrift om återbetalningen.

— 1910 —

214

Det kan dock icke, med utgångspunkt från gällande rätt, anses riktigt
att uti ifrågavarande afseende uppställa en dylik fordran. Enligt vanliga
regler måste nämligen, så framt ej särskild föreskrift i annan riktning
meddelats, en af vederbörande tjänsteman till riktigheten bestyrkt afskrift
af en dom äga i alla hänseenden samma rättskraft som själfva originaldomen.
Och befogenhet att på egen hand meddela sådan föreskrift kan
icke tillkomma statskontoret.

Enligt min mening lärer det för öfrigt kunna med fog ifrågasättas,
om det vore lämpligt att i behörig ordning utfärda en föreskrift i ofvan
angifna riktning.

Såsom af klaganden framhållits är nämligen det af statskontoret uppsatta
villkoret för revisionsskillings återbetalning af beskaffenhet att kunna,
särskildt då det för sökanden utfärdade originalexemplaret af domen förkommit,
göra afsevärdt intrång i sökandens rätt.

Väl hafva förklarandena meddelat, att, där upplysning vunnits att hinder
mött för originaldomens företeende, statskontoret utbetalat revisionsskillingen
på grund af behörigen styrkt afskrift af domen. Tydligen kan
det emellertid för sökanden vara förbundet med svårighet att härutinnan
lämna sådan upplysning, som af statskontoret tages för god.

En annan utväg till förebyggande af möjligheten till dubbel återbetalning
af revisionsskilling synes mig därför böra anlitas. Och tillåter
jag mig i sådant afseende föreslå ett förständigande från Eders Kung!.
Maj:t till samtliga befallningshafvande att revisionsskilling icke må af dem
återbetalas. Redan nu lärer återbetalning af revisionsskilling regelmässigt
äga rum allenast hos statskontoret. Den af mig förordade utvägen skulle
sålunda i sak icke rubba något bestående förhållande.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet
till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i läkartaxan

den 31 oktober 1890.

Härom har jag den 12 juni 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

— 1010 —

215

»Nådiga instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställda, äfvensom för andra, som utöfva läkarkonsten,
den 81 oktober 1890 innehåller uti 18 § följande bestämmelser:

»Provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade tjänstgöringsdistrikt
utöfva närmaste inseendet öfver den allmänna hälso- och sjukvården,
verkställa rättsmedicinska undersökningar och andra tjänstförrättningar
samt mot ersättning efter fastställd taxa, där ej annorlunda öfverenshmmes,
meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg; — — — —»

I 1 § af läkartaxan den 31 oktober 1890 är stadgadt, att förste
provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare,
eller vikarie för sådan läkare äger att för enskild sjukvård, som
inom distriktet lämnas, äfvensom för intyg, som på enskild begäran meddelas,
erhålla arfvode och i särskilda fall reseersättning enligt i taxan
gifna bestämmelser, där ej annorlunda öfverenskommes.

Läkare, hvarom här är fråga, äger sålunda efter öfverenskommelse
utfå högre arfvode än taxan bestämmer.

Mot ett dylikt sakförhållande kan helt visst icke någon befogad anmärkning
framställas.

Däremot synas de ordalag, hvari läkare tillerkännes dylik rätt, vara
alltför obestämda och följaktligen kunna gifva anledning till en tolkning,
som står i strid mot lagstiftarens afsikt.

Att dylik missuppfattning också gjort sig gällande, har jag under min
ämbetsutöfning varit i tillfälle att konstatera.

Enligt min mening kan stadgandet i fråga icke anses äga annan inne o

O O O o

börd än att läkare, som i detsamma afses, må, i olikhet med andra ämbetsmän,
för förrättning eller åtgärd i tjänsten mottaga högre ersättning, än
som är för hvarje fall fastställd, där denna af vederbörande fullkomligt
frivilligt bjudes honom. Sådant frivilligt erbjudande kan emellertid icke
anses vara för handen i det fall, att läkaren utan att nämna det belopp,
hvartill han enligt taxan är berättigad, på vederbörandes fråga om arfvodet
förklarar, att han vanligen i liknande fall plägar bekomma ett
uppgifvet högre belopp, eller eljest, direkt eller indirekt, gör antydningar
om sin önskan att erhålla större ersättning än taxan tillerkänner
honom.

Då ett fall af nyss angifven art hade dragits under min ämbetspröfning,
afgaf medicinalstyrelsen på min hemställan utlåtande i ärendet, därvid
styrelsen yttrade, bland annat, följande:

»Slutligen anser medicinalstyrelsen sig böra framhålla, att bestämmelsen
i läkarinstruktionens § 18 och taxans § 1, att läkaren skulle i fall,
där annorlunda öfverenskommes, äga att utfå annat arfvode än taxan be —

1910 —

216

stämmer, är synnerligen svår att tillämpa, så vidt den skall äga någon
annan innebörd än att afse rätt för läkaren att, då högre ersättning än
taxan medgifver erbjudes honom, mottaga denna ersättning, något som
väl egentligen faller af sig själft. Den ställer ock stora anspråk på läkarens
takt och urskillning och, om han ifrågasätter högre godtgörelse än
den i taxan fastställda, kan han, äfven om sådan godtgörelse utan minsta
invändning, kanske med tacksamhet för läkarens större besvär erlagts, likväl
lätt nog riskera obehag efteråt för det han skulle affordra! vederbörande
högre ersättning än den i lag bestämda. Huru med hänsyn till
en sådan eventualitet läkaren skall bära sig åt för att träffa sådan öfverenskommelse,
som i sagda paragraf afses, är icke lätt att säga.»

Af detta yttrande att döma synes medicinalstyrelsen dela min mening
i afseende å ifrågavarande stadgandes mindre klara affattning.

Skäl lärer alltså föreligga för dess förtydligande; och torde sådant
lämpligen kunna äga rum i samband med den revision af läkartaxan,
hvarom allmänna svenska läkarföreningen i syfte att tillförsäkra läkame
högre arfvode gjort underdånig framställning.

Jag har med den rätt, som 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion förlänar mig, ansett mig böra för Eders Kungl.
Maj:t framlägga ofvanberörda förhållande till den uppmärksamhet, Eders
Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående den tid, inom hvilken
krigsdomstol skall anställa rannsakning med häktad.

1 detta ämne har jag den 22 juni 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en
skrifvelse af följande lydelse:

»Genom kungl. förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom
hvilken häktad person bör ställas inför rätta, är förordnadt, att rannsakning
öfver häktad person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör
företagas sist inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken
därtill blifvit hos domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till
staden ankommit. Jämlikt grunderna för detta stadgande får rannsakning
icke uppskjutas längre än en vecka.

I fråga om rannsakning vid häradsrätt är i nämnda förordning stadgadt,
att då ordinarie domare å landet får underrättelse om ett till hans

— 1910 —

217

åtgärd hörande brottmål, hvaruti någon person är häktad, och han i anseende
till laga hinder finner sig icke kunna inom trenne veckor undersökningen
företaga, bör han genast vid berörda underrättelses undfående
sådant anmäla hos öfverdomstolen, som efter föregången pröfning af de
uppgifna hindren, därest de godkännas, äger förordna en skicklig och
pålitlig extra domare. Finnes uppskof med påbörjad rannsakning böra
äga rum, måste, i analogi med hvad nyss yttrats i afseende å rannsakning
med häktad vid stadsdomstol, den nya rannsakningen företagas inom tre
veckor.

Däremot är icke någon särskild föreskrift meddelad angående den
tid, inom hvilken krigsdomstol har att anställa rannsakning med häktad.

Emellertid har i 64 § af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868 stadgats att »i allt öfrigt, som ej här
ofvan utsatt är, lände, i afseende på rättegång vid krigsdomstol, till efterrättelse
hvad i allmän lag eller särskilda författningar om rättegångsdag
i brottmål och hvad därtill hör er finnes föreskrifvet, där det tillämpligt
är.»

Tydligen har lagstiftaren afsett att genom detta stadgande reglera
äfven nu ifrågavarande förhållande; och lärer man kunna utgå från att
meningen varit, det krigsdomstol i afseende å tiden för rannsakning skulle
vara likställd med rådstufvurätt.

Då detta emellertid icke utsäges, utan stadgandet enligt sin affattning
ju lika väl kan anses hänföra sig till bestämmelserna angående den tid,
inom hvilken häradsrätt skall hålla rannsakning, föreligger en uppenbar
brist i lagstiftningen; och denna brist har, enligt hvad jag under min
ämbetsutöfning varit i tillfälle att inhämta, gifvit anledning till missförstånd.

Nu berörda förhållande torde visserligen icke i och för sig vara af
beskaffenhet att nödvändiggöra en lagändring.

Jag betvmar nämligen icke, att äfven därförutan — allenast genom
erinringar till vederbörande, som visat sig missuppfatta stadgandet i fråga
— en fullt likformig och med lagstiftarens mening öfverensstämmande
praxis kan åstadkommas.

Att jag detta oaktadt, med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion, ansett mig böra härmed anhålla att få
fästa Eders Kungi. Maj:ts uppmärksamhet på förenämnda lucka i lagstiftningen,
har sin grund däri, att densamma icke blifvit beaktad vare
sig i det förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes, som af
särskilda kommitterade utarbetats, eller i Eders Kungl. Maj:ts på grundval
däraf för 1908 års Riksdag framlagda proposition med förslag i ämnet,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse Ull 1910 års Riksdag. 28

21S

och det är naturligtvis angeläget att söka förebygga de olägenheter, som

Ö “ o J Oo O

måste vara förbundna därmed, att en lag redan från början är behäftad
med ofullständighet och däraf föranledd oklarhet.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ordningen för s. k.
deserta måls företagande till behandling i högsta domstolen.

Härom har jag den 25 juni 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»T fråga om ordningen för företagande till behandling af mål i
högsta domstolen är i 12 § af instruktionen för nedre justitierevisioneiy
den 16 december 1901 stadgadt, att sedan alla för målets beredning nödiga
åtgärder äro vidtagna, skall föredraganden, när tiden för hans föredragningsskyldighet
inträder, inför högsta domstolen anmäla målen till
föredragning i ordning efter tiden, då målen inkommit, därest icke lag
eller särskilda omständigheter påkalla afvikelse därifrån.

Bland revisionssaker skola emellertid framför öfriga föredragas växel-,
sjörätts-, konkurs- och boskillnadssaker äfvensom tvister angående hushyra
i stad eller skyldighet för hyresman eller landbo att från upplåten fastighet
afflytta.

Företrädesrätt till föredragning tillkommer däremot icke sådana revisionssaker,
som ej blifvit i behörig ordning fullföljda och i hvilka ändringssökandet
följaktligen ej kan upptagas till pröfning.

Ehuru afgörandet af dylika mål — beslutet kan ju ej innehålla annat
än ett förklarande att tvistefrågan ej får utgöra föremål för Kungl. Majrts
bedömande — icke kräfver afsevärcl tid, kunna de länge få vänta på
afgörande.

Detta förhållande är naturligtvis i och för sig synnerligen olämpligt.
Härtill kommer emellertid en annan omständighet, som enligt min mening
är af beskaffenhet att påkalla snar ändring uti ifrågavarande hänseende.

Den erfarenhet senaste tiden skänkt har nämligen ådagalagt, att dröjsmålet
med nyssberörda måls afgörande gifvit upphof till missbruk. Part,
som förlorat i hofrätt, söker utan att nedsätta revisionsskilling ändring
hos Kungl. Maj: t allenast i afsikt att så länge som möjligt uppehålla motpartens
rätt. Med hjälp af ifrågavarande bestämmelser uti instruktionen
för nedre justitierevisionen lyckas han ock vanligen att göra detta under

— 1910 —

219

högst afsevärd tid, ja, i fall hvarå jag blifvit uppmärksamgjord, under
åtskilliga år.

Tydligen kan man befara, att missbruk af nyss angifven art skola
allt oftare förekomma, i den mån kännedom sprides om nämnda enkla
utväg att vinna önskadt rådrum.

Äfven i afseende å deserta besvärsmål lärer motsvarande ändring i
instruktionen böra vidtagas. Med hänsyn därtill, att besvärsmålen i allmänhet
torde afgöras inom kortare tid än hvad fallet är med revisionssakerna,
kan dock behofvet af sådan ändring icke anses vara lika tvingande.

Jag har icke förbisett, att hvad nu yttrats om bestämmelserna i 12 §
af instruktionen för nedre justitierevisionen i viss mån äger tillämplighet
jämväl i fråga om bestämmelserna i 24 § af arbetsordningen för hofrätterna
den 29 november 1901. Att jag icke nu gör underdånig framställning
jämväl om erforderlig jämkning i denna arbetsordning har sin
orsak däri, att jag har grundad anledning till antagande, att frågan härom
ändock kommer att inom den närmaste framtiden blifva föremål för Eders
Kungl. Maj:ts b ep röfvande.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående rösträtt
vid bolagsstämma m. m.

Den 9 augusti 1909 har jag till Kungl. Maj:t i detta ämne aflåtit en
sä lydande skrifvelse:

»I en till mig ingifven klagoskrift förmälde grosshandlaren C. O. Högman
för aktiebolaget svenska landtmannabanken, bland annat, följande:

Vid ordinarie bolagsstämma med bolagets aktieägare den 20 mars
1909 hade ordföranden vid stämman vägrat att i röstlängden upptaga flera
aktieägare, hvilka anmält sig såsom närvarande och hvilka, tillsammans
representerat aktiemajoriteten. Till stöd för detta sitt förfarande hade han
åberopat den omständigheten, att de icke funnits, upptagna i en förteckning,
som förts öfver verkställda inbetalningar å tecknade aktier. Ehuru
på grund häraf endast 649 af 6,000 aktier kommit att vid bolagsstämman
anses såsom representerade, hade stämman beslutat bolagets upplösning.
Sedermera hade till patent- och registreringsverket ingått en anmälan om
bolagets upplösning, till hvilken anmälan fogats transumt af det vid bolagsstämman
förda protokollet. På grund af denna anmälan hade patent —

1910 -

220

och registreringsverket, trots protest från bolagets styrelse, i aktiebolagsregistret
infört beslutet om bolagets upplösning.

Med hänsyn därtill att ofvan omförmälda förteckning mot bestridande
fått vid stämman gälla såsom norm vid röstlängdens upprättande hade
patent- och registreringsverkets ifrågavarande åtgärd varit felaktig. Och
anhöll klaganden, att jag mot dem, som härutinnan vore ansvariga, måtte
vidtaga de åtgärder, saken kunde finnas föranleda.

Vid klagoskriften fanns fogad en bestyrkt afskrift af det vid omförinälda
bolagsstämma förda protokoll, hvaraf jag anser mig böra här intaga
följande:

»Den upprättade röstlängden upplästes till justering, hvarefter uppå
af herr ordföranden framställd fråga, huruvida någon anmärkning fanns
att mot densamma framställa, e. o. hofrättsnotarien E. Söderström, såsom
befullmäktigadt ombud för godsägaren P. Åkesson i Toppeladugård och
Karl Vikström i Ljungby, hvilka enligt uppgift i egenskap af stiftare tecknat
och öfvertagit aktier i bolaget, den förre till ett antal af 60 och den
senare till ett antal af 950, yrkade, att hans bemälde hufvudmän måtte
såsom aktietecknare med ofvan angifna antal aktier varda upptagna i längden.

Jämväl af sakföraren A. Holmberg i Ljungby, hvilken uppgaf sig såsom
stiftare hafva öfvertagit ett större antal aktier, framställdes yrkande
att upptagas i längden.

Det antecknades, att icke några af ifrågavarande såsom stiftare uppgifne
personer voro i bolagets aktieregisterbok upptagna. Herr Söderström
bestred, att aktieregisterboken, som syntes upptaga endast sådana personer,
hvilka såsom stiftare eller från stiftare öfvertagit aktier och tillika a aktierna
verkställt inbetalning, finge tillerkännas vitsord i fråga om afgöranget
af hvem, som vid stämman såsom aktieägare ägde föra talan, samt
ansåg att endast de personer, som enligt stiftelseurkunden tecknat och
öfvertagit aktier, vore berättigade utöfva rösträtt vid stämman.

Herr bankinspektören häfdade den uppfattningen att rösträtt vid stämman
rättvisligen borde tillkomma, icke dem, som tecknat aktier men ej
verkställt någon som helst inbetalning, utan de personer, som lämnat bolaget
valuta för aktierätten.

Sedan herr Waldenström framhållit, att aktieregisterboken lagligen ägde
vitsord i fråga om rätten att utöfva rösträtt, förklarade herr ordföranden
sig förhindrad medgifva herrar Åkesson, Vikström och Holmberg rösträtt
vid stämman, då de ej voro i bolagets registerbok uppförda.»

I förklaring, som jag med anledning af klagoskriften infordrade från
vederbörande, anfördes allenast, att patent- och registreringsverket icke
ansett sådana förhållanden föreligga, som jämlikt 69 § i lagen angående

— 1910 -

221

bankaktiebolag, jämförd med 68 § i lagen om aktiebolag, kunde föranleda
afslag å ansökningen.

I en annan skrift har sakföraren A. Holmberg hos mig anfört klagomål
mot bankinspektören för hans förfarande vid ifrågavarande bolagsstämma.
Däri har Holmberg lågt bankinspektören till last, bland annat,
att han jämte stämmans ordförande med ledning af en utaf bankens direktör
förd anteckningsbok öfver inbetalda aktiebelopp, hvilken af bankinspektören
betecknades såsom bolagets aktieregisterbok, upprättade en
röstlängd, i hvilken endast de, som gjort större eller mindre inbetalningar
å tecknade aktiebelopp, blefvo upptagna. På detta sätt blef rösträtt förvägrad
åtskilliga aktietecknare, representerande mer än 3,600 aktier; klaganden
påkallade därför mitt ingripande mot bankinspektören för det ämbetsfel,
han i anmärkta hänseendet måste anses hafva begått.

Bankinspektören har i den förklaring, han med anledning af klagoskriften
afgifvit, anfört, bland annat, följande:

På grund af särskilda, af bankinspektören angifna förhållanden och
då skrifvelser inkommit från enskilda personer, som uppgåfvo sig hafva
blifvit förledda till aktieteckning genom ovederhäftiga uppgifter och begärde
bankinspektionens hjälp till skydd för sina inbetalda penningar, beslöt
bankinspektionen att låta sig representeras vid ifrågavarande bolagsstämma
för att lämna något stöd åt aktiebetalarne, hvilka till största delen
syntes tillhöra de mindre bemedlade klasserna. Inom bankinspektionen
ventilerades då ock frågan om hvilka vid stämman skulle äga rösträtt.
Man ansåg att sådan uppenbart tillkom dem, som tillfullo inbetalt sina
aktier, och att öfvervägande skäl talade för att äfven de, som verkställt
en eller flera inbetalningar och lämnat af styrelsen godkänd säkerhet för
återstoden, vore röstberättigade. Däremot ställde man sig tveksam i fråga
om deras rätt, hvilka, såsom stiftare vid bankens simultanbildning, tecknat
aktier, men ej å dem verkställt någon inbetalning. Man ansåg själfklart,
att dessa stiftare icke skulle få tala för de aktier, som sedermera
öfvertagits af andra, och höll före att frågan om de finge tala för återstoden
af de tecknade aktierna vore beroende däraf, huruvida de blifvit i
registerboken upptagna såsom bolagsmän. Enligt hvad en ledamot af
bankinspektionen, som verkställt undersökning i banken, intygat, var nämligen
en registerbok för banken upplagd. — Frågan om rösträtt vid stämman
uppstod, såsom protokollet utvisade, först sedan den genom ordförandens
förslag upprättade röstlängden blifvit uppläst till justering. Under
den diskussion, som då uppstod, häfdade bankinspektören den mening,
han här ofvan relaterat såsom bankinspektionens,

- 1910 -

222

Den i lagen angående bankaktiebolag den 18 september 1903 likasom
i nuvarande aktiebolagslag gällande regeln, att en hvar aktieägare har
rösträtt, är i afseende å bankaktiebolag begränsad genom den i 18 § af
förstnämnda lag upptagna bestämmelsen, att ingen må utöfva någon, aktieägare
tillkommande rättighet, innan han blifvit införd i registerboken.

Angående registerboken är i nyssberörda paragraf stadgadt, att å
bankaktiebolags hufvudkontor skall genom styrelsens försorg hållas en särskild
bok, i hvilken samtliga aktieägare skola inregistreras och anteckning
göras om de aktier, en hvar innehar.

Enligt 12 § må aktiebref ej utgifvas, innan bolaget registrerats och
grundfonden blifvit till fullo inbetald.

Häraf och då ju ingen kan sägas innehafva en aktie, hvarå aktiebref
ännu icke utfärdats, skulle möjligen kunna anses följa, att registerboken
skall uppläggas först efter bolagets registrering och grundfondens inbetalning.

Säkerligen har dock lagstiftarens mening varit, att registerbokens uppläggande
skall äga rum ofördröjligen efter det bolaget bildats och val af
styrelse försiggått.

Men äfven under denna förutsättning kan det tydligen inträffa, att
det af en eller annan anledning blir nödvändigt att hålla stämma med
aktieägarne (aktietecknarne), innan uppläggande af registerboken verkställts..

I afseende å rösträtt å dylik stämma är det klart, att de å konstituerande
stämman fastställda teckningslistorna eller, i händelse bolaget bildats
enligt 6 §, det där oinförmälda aftalet, härvid skola, i stället för registerboken,
vara grundläggande,, dock att hänsyn naturligtvis måste tagas
till behörigen styrkta öfverlåtelser af aktierätt.

Den aktieägare eller aktietecknare sålunda tillkommande rösträtt sammanhänger
oupplösligen med aktierätten. Så länge han har denna i behåll,
äger han också rösträtt.

Dröjsmål i afseende å inbetalning af aktie eller all ämnande af pant,
hvarom i 13 § förmäles, medför icke i och för sig förlust af aktierätten.
Först i händelse rättelse ej sker inom en månad efter anmaning- äger

n '' t O O

styrelsen förklara aktierätten förverkad.

Innan sådant förklarande skett, är alltså den försumlige aktietecknaren,
låt vara att han för de af honom tecknade aktier icke inbetalt ett
enda öre, i fråga, om rösträtt alldeles likställd med den, som helt och
hållet fullgjort sin inbetaIningsskyldighet. Häraf följer vidare, att registerboken
skall från början uppläggas på det sätt, att däri införas samtliga
aktietecknare utan hänsyn till gjorda inbetalningar eller dröjsmål i afseende
å föreskrifna inbetalningar.

- 1910 -

223

Kn »reg is ter bok», upptagande endast sådana aktietecknare som helt
eller delvis inbetalt hvad af dem tecknats, är därför olaglig och alltså
liktydig* med ingen registerbok. Ännu mindre kan en öfver gjorda inbetalningar
upprättad förteckning, hvilken af styrelsen icke ens angifvits vara
registerbok, såsom sådan godkännas.

_ T hvarje fall är det enligt min mening klart, att man icke kan såsom
riktig erkänna den i förevarande fall af bankinspektören förfäktade och,
efter hans uppgift, jämväl af bankinspektionen omfattade åsikten, enligt
hvilken mellan sådana aktietecknare, som icke verkställt någon inbetalning,
samt sådana, som fullständigt eller åtminstone till någon del inbetalt af
dem tecknade belopp, skall göras den skillnaden, att för de förra frågan
om rösträtt är beroende af, om de blifvit i registerboken införda eller
icke, under det rösträtt utan hänsyn till registerboken tillkommer de senare.

Ett annat spörsmål är, om gällande lagstiftning uti nu antydda afseenden
kan anses i allo tillfredsställande.

För min del hyser jag den uppfattning, att så icke är förhållandet;
och kan till stöd härför åberopas hvad i detta ärende förekommit och hvad
eljest blifvit upplyst angående ifrågavarande bankinrättning.

Att notoriskt ovederhäftiga aktietecknare, hvilka underlåtit fullgöra
föreskrifna inbetalningar, ändå kunna äga beslutanderätt i afseende å bolagets
angelägenheter, måste utan tvifvel anses innebära en oegentlighet;
och denna blir naturligtvis större i samma mån som styrelsen, hvilken
måhända består just af sådana personer, försummar att så snart det lagligen
kan ske förklara deras aktierätt förverkad.

Till afhjälpande af denna olägenhet torde olika utvägar stå till buds.
Den mest praktiska lärer emellertid vara att i lagen införa en bestämmelse,
enligt hvilken rösträtt ej må utöfvas af den, som är in mora. Härigenom
skulle man ock mindre bryta mot gällande bolagslagstiftnings principer än
hvad fallet vore, därest man anlitade någon af de andra utvägar, som här
kunna komma i fråga.

Äfvenledes synes det mig böra tagas i öfvervägande, huruvida icke
närmare bestämmelser erfordras dels angående tiden för uppläggande af
registerboken dels ock möjligen jämväl angående sättet för dennas uppläggande
och förande.

Till sist tillåter jag mig framhålla, att de nu gjorda anmärkningarna
äga tillämplighet äfven å de_ förslag till ny aktiebolags- och banklagstiftning,
som af särskilda kommitterade utarbetats.

Ofvanberörda förhållande har jag med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion ansett mig böra för Eders

- 1910

224

Kungl. Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af
tryckfrihetsförordningens bestämmelser i syfte att
bereda erforderligt skydd åt anonymitetsrätten.

T detta ämne har jag den 16 september 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit
en skrifvelse af följande lydelse:

»Stockholms rådstufvurätt handlade den 20 april 1909 ett af enskild
person mot ansvarige utgifvaren af en i Stockholm utkommande tidning
anhängiggjordt tryckfrihetsmål. Detta afsåg två i tidningen införda artiklar,
som hade formen af referat öfver ett vid annan domstols sammanträde
handlagdt mål, däri käranden uti tryckfrihetsmålet var part.

Vid rådstufvurätten anhöll nämnda dag kärandens ombud om vittnesförhör
med en för sådant ändamål instämd journalist, hvilken, enligt hvad
för ombudet uppgifvits, varit tidningens referent vid berörda domstolssammanträde,
för att få utrönt, »huru vid referatens i fråga tillställande
till tidningen tillgått».

Med anledning häraf anförde svaranden: Enligt bestämmelse i gällande
grundlag vore utgifvaren af en tidning ensam underkastad författareansvar
för tidningens innehåll. På grund häraf och då berörda bestämmelse
enligt svarandens förmenande innebure ett skydd mot allt inkvisitoriskt
förfarande, som åsyftade att utforska, från hvem eller på hvilket
sätt den ansvarige utgifvaren förskaffat sig de meddelanden, som läge till
grund för tidningens innehåll, hemställde svaranden, huruvida rådstufvurätten
kunde finna lämpligt att höra ifrågavarande journalist, hvilken vore
anställd hos tidningens redaktion såsom medarbetare, angående det förhållande,
hvarom vittnesförhör af kärandens ombud påkallats.

Genom särskildt afsagdt beslut fann rådstufvurätten hvad svaranden
sålunda anfört icke vara af beskaffenhet att utgöra hinder för åberopade
vittnets hörande i det af kärandens ombud angifna afseende.

Af det därefter atlagda vittnesmålet framgick, bland annat, att vittnet
varit upphofsman till de artiklar, mot hvilka kärandens talan riktats.

Sedan tryckfrihetsmålet blifvit afgjordt, underställdes detsamma Svea
hofrätts pröfning. 1 afgifna påminnelser yrkade svaranden på anförda

— 1910 —

225

skäl att hofrätten måtte, med undanrödjande af rådstufvurättens omförmalda
beslut, förklara, att vittnesförhöret icke bort äga rum.

Hofrätten, som meddelade utslag i målet den 16 juli 1909. lämnade
därvid svarandens berörda yrkande utan afseende.

Mot hofrättens utslag har svaranden icke fullföljt talan.

Med anledning af rådstufvurättens ofvannämnda. den 20 april 1909
meddelade beslut har styrelsen för publicistklubben till mig ingifvit en
klagoskrift, däri styrelsen anfört, bland annat, följande:

Rådstufvurättens beslut hade inom den svenska publiciteten väckt den
största förvåning och framkallat allvarliga farhågor. Inom tidningsmannavärlden
såväl som inom de vidsträckta kretsar, från hvilka man i hvarjehanda
former stode pressen till tjänst med medarbetareskap, hade det af
gammalt varit en rotfast öfvertygelse, att medarbetarnes — inom och utom
redaktionen — intresse af anonymitet vore hägnadt af grundlagsskydd.
Och lika ense vore man ock därom, att i denna anonymitetsrätt ägde den
svenska pressen en af de viktigaste förutsättningarna för att kunna fylla
sin samhällsuppgift att sprida upplysning och utöfva offentlig kritik. 1
ett samhälle som vårt stode den enskilde starkt under trycket af sin sociala
omgifnings opinion. Hänsyn till det ogillande, de slitningar, den animositet
eller det ogynnsamma behandlingssätt, hvarför han kunde genom sin
öppenhjärtighet utsätta sig från slakt, umgänge, förmän, yrkeskamrater,
affärsförbindelser o. s. v. bunde ofta hans tunga och hand. Och detta
framförallt då det gällde så ömtåliga ting som missförhållanden, hvilka
emellertid just i samhällets intresse borde dragas fram i offentlighetens
ljus. Anonymitetsrätt för pressens medarbetare och meddelare vore ett
skydd af oskattbart värde mot detta sociala tryck — ett tryck, som i våra
dagar komme lika väl nedifrån som uppifrån. I och med att nu anonymitetsskyddet
eller blott den trygga tilliten till dess tillvaro bortfölle,
skulle den offentliga kritiken till sin och samhällets oberäkneliga skada
finna en otalig mängd af sina kunskapskällor tilltäppta. $

Med andra ord: anonymitetsrätten vore en förutsättning för att det
allmänna intresse, för hvars skull tryckfriheten främst vore till, rätt skulle
kunna tjänas; den vore ett nödvändigt element i en verklig och effektiv
tryckfrihet.

Ej under sålunda, om det vackt ett stort uppseende, att en afdelning
af landets främsta underrätt ansett sig skyldig medverka därtill, att det
af lagen uppställda anonymitetsskyddet på en lätt tillgänglig omväg kring Jusiilieombmsmannens

ämbetslerättelse till 1910 års Riksdag. 29

226

ginges. Publicistklubben hade ock gifvit sin styrelse i uppdrag att söka
skapa klarhet om huru härmed lagligen förhöllc sig.

Då styrelsen på nedan angifna grunder icke kunde annat finna, än
att rådstufvurättens ifrågavarande åtgärd stode i strid med vår tryckfrihetsförordnings
bärande principer, ansåge sig styrelsen böra anmäla densamma
till mig med anhållan om laga beifran.

I den redan förda offentliga diskussionen hade till stöd för ifrågavarande
åtgärds laglighet åberopats, att något lagbud, som uttryckligen
och direkt uteslöte vittnesförhör rörande författareskap till åtalad skrift,
icke innehölles i tryckfrihetsförordningen. Och detta vore väl sant. Men
lika klart vore, att hvilken betydelse man än ville inlägga i det bekanta
stadgandet i § 84- regeringsformen: -Grundlagarna skola efter deras ordalydelse
i hvarje särskildt fall tillämpas» — så mycket torde dock vara
obestridligt, att domaren lika litet vid grundlagens som vid allmänna
lagens tillämpande vore fritagen från att känna lagens allmänna principer
och att tillämpa dem i deras klara konsekvenser, i den mån ej ordalydelsen
i speciella lagbud föranledde en afvikelse. Och detta likafullt, äfven om
lagen, såsom regelmässigt vore händelsen, afstode från det vanskliga försöket
att i ett visst uttryckligt lagbud gifva en generell formel för sin
princip, och densamma i stället finge framgå af lagens hållning i dess
helhet eller till vissa särskildt aktuella och därför af lagen regleradespörsmål.

Det vore därför alldeles förfeladt att betrakta frågan löst genom en
enkel hänvisning till det faktum, att ett speciellt lagbud saknades, sammanställdt
med stadgandet i § 5 mom. 11 tryckfrihetsförordningen, att
målet skall »handteras i alla delar efter det rättegångssätt, denna och
allmän lag föreskrifva». Hvad tryckfrihetsförordningen (»denna lag»)
innehölle, det läte sig sannerligen icke uttryckas i en enkel summering af
hvad de enskilda lagbuden efter sin omedelbara ordalydelse inrymde. Föröfrigt
hade det citerade stadgandet alls icke med den här omhandlade
frågan att göra, ty »rättegångssättet» blefve visserligen icke förändradt.
därigenom, att ett visst ämne, af hänsyn främmande för själfva processen,
folie utom föremålet för utredningen i målet.

Hvad här däremot gällde att bestämma, det vore den omfattning, i
hvilken vår tryckfrihetslag erkände ett anonymitetsskydd. En sammanställning
af de stadganden, som berörde detta ämne, förde enligt styrelsens
mening till det bestämda resultat, att den allmänna, af gammalt rotfästa
rättsuppfattning, enligt hvilken utforskning af författarenamnet i
tryckfrihetsmål vore utesluten likaväl om därmed afsåges att ställa författaren
till ansvar eller icke, vore fullt grundad i lagen.

7 o C

— 1910 —

227

Anonymitetsrätten fastsloges först i princip i § 1 inom. 6 tryckfrihetsförordningen
:

»Författare vare ej skyldig, att å tryckt skrift låta sitt namn utsättas.
Ehvad han okänd vara vill eller ej, åligge honom att tillställa boktryckaren
en förseglad sedel. Röjer boktryckare författares namn eller hemvist,
då sådant honom ej af domaren lagligen ålagdt är, böte tvåhundra
riksdaler och varde hans brott kungjordt i de allmänna tidningarna.»

Här vore således ej blott författares rätt att förblifva anonym fastslagen,
utan denna rätt hade erhållit ett särskildt skydd genom straff hot
mot författarens förtroendeman, boktryckaren, för röjande af denna anonvmitet.
Det enda fall, då boktryckaren ägde uppgifva namnet, vore »då
sådant honom af domaren lagligen ålagdt är». Hvad åter härmed åsyftades,
framginge af § 1 mom. 8:

»Vid rättegångens början vare boktryckare skyldig att författarens
namnsedel till domstolen ingifva. I annat fall stånde han författareansvar,
såframt icke författaren sig hos domaren själfmant tillkännagifver. »

Endast i och för författareansvarets utkräfvande och endast i den
genom namnsedelsinstitutet fastslagna ordningen vore det alltså, som
domaren lagligen ägde affordra boktryckaren författarenamnet.

Och lagen lade till yttermera visso vikt vid, att det sålunda stadgade
undantaget icke finge leda till röjande af annan författares anonymitet än
dens, som verkligen gjort sig till straff förfallen, i och för detta straffs
utkräfvande. Af lämplighetsskäl hade den väl nödgats att redan vid rättegångens
början, innan det ännu vore afgjordt, om denna resulterade i
lallande eller frikännande dom, låta nnmnsedeln brytas; men den markerade
tydligt sitt syfte och sin omsorg om anonymitetens skydd genom
att stadga straff för den kärande, som »i oträngd! mål anställt rättegången,
sä att namnsedelns brytande däraf blifvit en följd».

Stadgandet i § 1 mom. 8, enligt hvilket namnsedels ingifvande eller
författarens frivilliga inställelse till svaromål vore de enda vägar, på hvilka
ansvarigheten kunde öfverffyttas från boktryckaren på författaren, vore,
såsom redan antydt, af lagen själf ställdt i samband med författares anonymitetsrätt.
Svårligen läte det sig ock förklaras af några andra hänsyn.
Ur straff- eller processrättsliga hänsyn läte en dylik regel ej härleda sig.
Intet hade ju från den sidan hindrat att, såsom ock på ett tidigare stadium
af lagarbetet var påtänkt, låta boktryckaren häfta i ansvar, intill dess han
genom fri bevisning lyckats leda ansvaret öfver på författaren.

Vidare medgåfve lagen i § 1 mom. 7, att om inländsk författare själf
ej ville med sitt namn stå i ansvar för skriften, en annan i egenskap af
utgifvare kunde ställa sig såsom för densamma ansvarig. Detta utsfffvare —

1910 -

228

ansvar hade beträffande periodiska skrifter, som bekant, utvecklats därhän,
att utgifvaren af dylik vore, vare sig bidragsförfattaren gåfve sig tillkänna
eller ej, ensam ocli uteslutande ansvarig. Det vore väl möjligt, att detta
sista arrangemang icke närmast och omedelbart tillkommit i anonymitetsintresse.
Sannolikast vore nog, att regeln ursprungligen insatts såsom en
konsekvens af det för vår tryckfrihetsrätt utmärkande systemet med uteslutande
ansvarighet för en viss bland dem, som på olika stadier tagit del
i det andliga arbete, hvars slutprodukt den tryckta skriften vore; detta i
motsättning mot den allmänna straffrättens gärningsmanna- och delaktigansvar.
Man hade vid detta systems tillämpande på periodiska publikationer
funnit deras redaktör (ansvarige utgifvare) vara den principalt ansvarige
för publikationens innehåll i dess slutgiltiga skick, och följaktligen
lämnat författarne helt ansvarsfria. Men äfven om så vore, finge icke
lämnas ur sikte, att detta system med en uteslutande ansvarig — och denna,
ansvariges utväljande i hvarje särskildt fall efter bestämda formella regler
— i sin ordning själft vore förestafvadt af omsorg att finna en ansvarig
utan ett inkvisitoriskt rotande efter hur och under medverkan af hvilka
skriftens innehåll hade frambragts.

Af nu gifna öfversikt följde enligt styrelsens mening oförtydbart, att
brytande af namnsedel å författare till icke-periodisk skrift i ändamål att
upptäcka rätt svarandepart vore det enda fall och den enda form, hvari
domstol i tryckfrihetsmål finge tillåta sig upptaga bevisning om författarenamnet.
Detta fall och denna form ägde karaktären af ett enstaka, noga
begränsad t undantag från en stor grundregel. Att hvarje annan efterforskning
i ändamål att utkräfva ansvar vore utesluten, framginge omedelbart
af lagens bud. Men om alltså icke ens intresset af att tryckfrihetsbrottets
egentliga gärningsman finge stå ansvaret för skriften hade förmått
genombryta lagens betänkligheter mot författareinkvisition — hur mycket
mera skulle icke en sådan vara utesluten, där ansvar för den röjde ej
sattes i fråga! Allra minst vore det rimligt att ålägga en person under
vittnesed och ansvar för förtigande röja sin egen anonymitet. Det betydde,
att lagens princip vändes mot sig själf: just för att undgå anonymitetskränkningar
genom författareinkvisition accepterade lagen det artificiella
systemet med »uteslutande ansvar» och formalism i bestämmande af hvem
den ansvarige skulle bli; härigenom uppstode nu »ojäfvighet» för eventuellt
författaren själf •—• och så droge man konsekvensen in absurdum:
lian kunde stämmas som vittne och som sådant under edligt ansvar utsättas
för inkvisition!

En kärande, som genom rättegång i oträngdt mål föranledde namnsedelns
brytande, vore straff underkastad; men opåtaldt skulle han kunna

— 1910 —

229

röja anonymiteten genom att stämma vittnen! Just den omständighet,
att tryckfrihetsförordningen i § 1 mom. 8 kunnat utmärka kärandens anonymitetsbrott
med orden: »så att namnsedelns brytande däraf blifvit en
följd» visade klart, att detta i lagens mening vore den enda väg, som
stode käranden öppen i rättegången att bryta anonymiteten. Mot andra
försök hade domstolen att sätta sitt veto.

Möjli gen kunde man vilja saga, att ett vittnesförhör, sådant som det
kallna, kunde vara nödvändigt för erhållande af behöfliga hållpunkter för
bedömande af frågorna om brottslighet och brottslighetsgrad (arghet eller
obetänksamhet etc.). Det syntes icke osannolikt att just sådana hänsyn
föresväfva! råd stufvurättens ledamöter. Men i så fall berodde det på ett
misskännande af de konsekvenser i straffrättsligt hänseende, som — klart
insedda redan af lagstiftaren — följde af det artificiella ansvarighetssystemet.
Detta system medförde en begränsning af föremålet för utredningen
i målet, jämförd! med andra brottmål. Då nämligen lagen, utan
att ens den egentlige gärningsmannens person vore känd, läte ansvaret
drabba en annan, efter rent formella grunder bestämd svarande, vore en
nödvändig följd, att utredningen icke afsäges omfatta rent subjektiva
moment hos en gärningsman, hvars identitet vore obestämbar. Lagen
tänkte sig därför ett bedömande på grundval af det objektivt föreliggande
corpus delicti: skriften själf, eventuellt i sammanhang med andra förebragta
fakta som —- oberoende af upphofsmannens identitet — vore ägnade
att ställa dess syften och halt i belysning.

I en regelrätt förlöpande tryckfrihetsprocess folie därför undersökningar
om författarens person alldeles utom ramen ~ redan ur den synpunkten
hade rådstufvurätten haft anledning afslå det begärda vittnesförhöret.

Från hvilken sida man än såge saken, syntes således rådstufvurättens
åtgärd grundlagsstridig. Ville man än ytterligare kontrollera detta resultat
genom en analys af tryckfrihetsförordningens tillkomsthistoria, kunde en
sådan endast gifva en stark bekräftelse.

Genom arbetet på tryckfrihetsrättens utformning 1809—1812 ginge
omsorgen om anonyinitetsrätten som en af de röda trådarna. Åter och
åter komrne denna synpunkt fram såsom en ledande vid ansvarighetssystemets
och processens ordnande. I 1809 års kommittéförslag fastslogs
anonyinitetsrätten i princip i förslagets § 1, som hade till uppgift att
lämna en sammanträngd öfversikt öfver tryckfrihetens liufvudelement. Och
i samma § angafs namnsedelsinstitutet såsom ett medel, utfunnet i ändamål
att å ena sidan skydda anonymiteten, å den andra likvisst möjliggöra
att ansvaret icke ovillkorligt stannade hos boktryckaren, detta af fruktan

— 1910 —

230

för den (från Gustavianska tiden kända) för tryckfriheten menliga följden
af en ängslig censur öfver författarne från de ansvarige boktryckarnes
sida.

1 1810 års tryckfrihetsförordning blef vid afvägandet af nyssnämnda
båda hänsyn mot hvarandra anonymitetsintresset så starkt tillvarataget,
att (enligt § 5) namnsedeln icke skulle få brytas förrän — efter tryckfrihetskommitténs
hörande — i hofrätten, och detta blott i det fall att
skriften befunnits brottslig och så brottslig, att den förtjänte urbota straff.

1 1812 års tryckfrihetsförordning såg man sig visserligen af dera vägande
skäl föranledd att förlägga namnsedelns brytande till rättegångens början,
dock först efter fåfänga försök till annan lösning af problemet. Det förnämsta,
af dessa skäl var orimligheten i att en annan kornme att ådömas
straff än don, som haft tillfälle utföra svarandetalan i målet, vidare faran
för boktryckarecensur m. m. I den kungl. propositionen 1812 antyddes
de betänkligheter, som från anonymitetsintressets sida kunde anföras mot
lagändringen, men framhölls att dessa dock ej borde väga sä mycket att
icke den för åtalad skrift rätteligen ansvarige ock borde stå i svaromål.
Samtidigt påpekades att, hvad periodisk skrift anginge, det vore ansvarige
utgifvaren, som sålunda skulle framkallas. — Och då ständerna sago sig föranlåtna,
att antaga den föreslagna ändringen, läto de sig angeläget vara att
till skydd mot missbruk samtidigt insätta den ofvan omfatta bestämmelsen
i § 1 mom. 8 om ansvar för den som i oträngdt mål föranledde namnsedelns
brytande.

Slutligen kunde det förtjäna anmärkas, huru man på senare tid på
auktoritativt håll fattat vår gällande tryckfrihetslags ställning till frågan
om pressens medarbetares anonymitetsskydd. I motiverna till Kungl. Maj:ts
proposition n:r 21 till 1887 års februari-riksdag om antagande af ny tryckfrihetslag
yttrade dåvarande justitieministern: »De skäl, som föranledt,
att förslaget liksom gällande lag och för öfrigt de flesta andra länders
lagstiftning i ämnet gjort hufvudredaktören af en periodisk skrift ansvarigför
dess innehåll, och ej medgifvit inkvisition efter författarne till de- särskilda
uppsatser, som i skriften förekomma, är det öfverflödigt att nu anföra,
då, såvidt jag vet, ingen på allvar yrkat förändring i detta förhållande,
som tvärtom af den periodiska pressens representanter anses såsom
ett oeftergifligt villkor för dess själfständighet och existens.»

I förklaring, som jag med anledning af klagoskriften affordrat vederbörande
ledamöter i rådstufvurätten, hafva dessa anfört, att då de omständigheter,
till hvilkas styrkande vittnesförhöret begärts, varit af beskaffenhet
att inverka på bedömandet af frågan om arten eller åtminstone graden af
svarandens påstådda brottslighet, då tryckfrihetsförordningen i 4 § 6 mom.

— 1910 —

231

*''»nt, 5 § 6 och 11 mom. i fråga om rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål
liänvisade till allmän lag, och då vittnesbevisningen rörande tillkomsten
nf åtalade skrifter följaktligen måste anses tillåten sä snart sådan bevisning
kunde inverka på åtalets utgång, ansåge sig förklarandena hafva genom
vittnesförhörets medgifvade lagligen förfarit.

Styrelsen för publicistklubben har i afgifna påminnelser, till bemötande
af hvad i förklaringen yttrats, andragit följande:

Förklarandena hade icke åberopat något som helst förhållande i den
ifrågavarande rättegången, hvarigenom deras åtgärd att genom vittnesförhör
med den af käranden utpekade artikelförfattaren verkställa inkvisition
efter författareskap et kunde framstå i någon särskild och förmildrad dager.
Tvärtom hade förklarandena oförbehållsamt uttalat sin anslutning till principen,
att vittnes bevisning rörande åtalad skrifts tillkomst vore tillåten utan
andra inskränkningar än dem, som om bevisning i allmänhet gällde i den
allmänna straffprocessen.

Vid utvecklandet af denna mening hade förklarandena icke gjort det
blygsammaste försök att till vederläggning upptaga den utredning, som i
klagoskriften förebragts; de hade i stället åtnöjt sig med att i korthet återupprepa
grunder, hvilka i samma skrift på förhand upptagits till granskning
och uppvisats sakna värde. Vid sådant förhållande kunde styrelsen i
det hela inskränka sig till att hänföra sig till förutnämnda utredning.

Dock —- två nya lagrum, § 4 mom. 6 och § 5 mom. 6 tryckfrihetsförordningen.
hade förklarandena till stöd för sin åtgärd framdragit, hvilka
styrelsen visserligen icke vidrört, och detta af den anledningen, att möjligheten
af deras åberopande i denna sak icke gärna kunnat falla styrelsen
in.

Det hette i § 4 mom. 6 tryckfrihetsförordningen:

»Sedan sex månader förlupit, efter det en skrift till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud, enligt nästföregående 2 mom. inkommit,
hvaröfver ämbetsbetyg genast afgifvas bör, må ej af publik aktor åtal därå
äga rum. Enskild man njute, enligt allmän lag, till godo sin talan uti mål,
genom hvilkas tryckning han är personligen förolämpad.»

Och i § 5 mom. 6 hette det:

»Uppstår fråga om boktryckares eller författares af en tryckt skrift
tilltalande eller hörande, böra han eller de vid rätten personligen till svars
stånda, men åtnjute i (ifrigt deras rättegångsformåner, enligt allmän lag
och särskilda författningar, uti allt hvad genom detta förordnande icke
uttryckligen annorlunda stadgadt är.»

Om dessa stadganden hette det nu i förklarandenas skrift:

»Då tryckfrihetsförordningen i § 4 mom. 6 samt § 5 mom. 6 i fråga

— 1910 —

om rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål hänvisar till allmän lag, anse vi
oss ha genom vittnesförhörets medgifvande lagligen förfarit.»

Tydligen menade förklarandena, att lagen i § 4 mom. (1 uttalat den
enskilde kärandens, i § 5 mom. (i åter svarandens, således sammantaget bägge
parternas rätt till rättegångens handläggande enligt allmänna straffprocessens
regler, i den mån oj uttryckligt undantag för viss punkt gjorts af
tryckfrihetsförordningen. Om något dylikt vore de båda lagrummens innehåll,
skulle detta visserligen icke för lagligheten af den öfverklagade åtgärden
betyda mer än stadgandet i § 5 mom. 11, hvarom styrelsen redan
yttrat sig. Men som det nu vore, så vore förklarandenas tolkning mindre
af intresse för den föreliggande saken än såsom ett verkligen förskräckande
prof på deras lagtolkningskonst, så mycket mer förskräckande, om man
besinnade, att det afgifvits efter tillfälle till moget öfvervägande samt till
en myndighet och under omständigheter i öfrigt, som bort föranleda särskild
omsikt vid affattande!

Af sammanhanget i § 4 mom. 6 framginge ju utan skymt af tvifvel,
att stadgandet »Enskild man njute, enligt allmän lag, till godo sin talan»
endast och allenast innehölle en bestämmelse om preskriptionstid för åtals
anställande! Men förklarandena läste tydligen orden lösryckta ur sitt sammanhang
och funne att här »ifråga om rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål
hänvisas till allmän lag» och att de följaktligen »genom vittnesförhörets
medgifvande lagligen förfarit»!

Efter detta förvånade det onekligen mindre, att författarvärldens historiskt
betydelsefulla fribref från administrativt godtycke och tillförsäkran om regelrätt
rättegång i § 5 mom. 6 tryckfrihetsförordningen af förklarandena kunnat
tagas till intäkt för det hållna vittnesförhörets laglighet. Man kunde eljest
tycka, att förklarandena bort finna, betänkligheter mot sitt sätt att läsa lagen
däri, att denna enligt deras tolkning skulle reglerat generella, neutrala
processfrågor med ögat fästadt blott på ena parten och hans rättigheter.

Det kunde slutligen förtjäna anmärkas, huru fullständigt, huru utan hvarje
förbehåll förklarandena frånkände anonymitetsintresset hvarje skymt af skydd.
Det vore icke1 blott i det fall, att det med klarhet af domaren ansåges att
vittnesmålet måste vara af betydelse för processens utgång och intet annat
bevismedel rörande den relevanta punkten vore bekant, som detta vittnesmål
skulle tillåtas, utan så snart vittnesmålet kunde tänkas möjligen inverka,
skulle det hållas. Hur rymliga möjligheter till anonymitetskrän Ilning
som därmed öppnades, framginge med ödesdiger klarhet också af
den ifrågavarande rättegången. Den fråga, där förelåg, var denna: Vore
en viss tidningsartikel ett objektivt referat af en viss rättegångsskrift,
eller vore den en till motpartens förnärmande vrängd framställning under

- 1910 -

233

sken af referat? Frågan om artikeln kommit att inflyta i tidningen före
eller efter det att rättegångsskriften redan föredragits vore uppenbart sekundär
och till och med likgiltig.'' För att vinna svar på det föreliggande
spörsmålet vore tydligen det enklaste och i allo tjänligaste att föranleda
rättegångsprotokollets ingifvande till jämförelse med artikeln. I stället
lät rådstufvurätten höra den presumtive författaren som vittne, något som
tydligen icke var ägnadt att i nämnvärd mån skapa den behöfliga klarheten.
Enligt domstolsledamöternas egen uppgift hördes emellertid vittnet
i syfte att vinna hållpunkter för bedömande af »arten eller graden
af svarandens påstådda brottslighet». Eftersom svaranden vore ansvarig
för artikeln i egenskap af tidningens ansvarige utgifvare, måste man dock
alltjämt fråga sig: hvilken tanke gömde sig bakom detta allmänna uttryckssätt?
Vore det svarandens eget personliga förhållande till artikeln,
som måste efterforskas ? Då blefve konsekvensen, att om det utreddes
att artikeln influtit utan svarandens vetskap, han -— och naturligtvis också
hvarje annan -— blefve ansvarsfri, ehuru han vore ansvarig utgifvare.
Eller menade förklarandena, att det komme an på artikelförfattarens mer
eller mindre vackra afsikter, oafsedt om de kommit till uttryck i artikeln,
och vore det således om dessa, han hade att själf under vittnesed lämna
utredning.

Då det sålunda visat sig, att förklarandena efter förnyadt öfvervägande
fasthölle vid den för det samhällsviktiga anonymitetsskyddet ödesdigra villfarelse
i fråga om gällande tryckfrihetslags principer, som framträdt i deras
.anmärkta förfarande, nödgades styrelsen vidhålla sin anhållan om det förelupna
rättegångsfelets laga beifran.

Såsom Eders Kungl. Maj:t af den nu lämnade redogörelsen öfver hvad
i detta ärende förekommit behagade finna, har rådstufvurätten till försvar
för sitt klandrade beslut att tillåta ifrågavarande vittnesförhör anfört, att
enligt gällande lagstiftning vittnesbevisning rörande tillkomsten af åtalade
skrifter måste anses medgifven, så snart sådan bevisning kunde inverka
på åtalets utgång, samt att de omständigheter, till hvilkas styrkande omförmälda
vittnesförhöret begärts, varit af beskaffenhet att inverka på bedömandet
af frågan om arten eller åtminstone graden af svarandens påstådda
brottslighet. Är denna rådstufvurättens mening riktig, skulle tydligen
en lätt tillgänglig utväg stå öppen för en hvar, som önskar erhålla kännedom
om författaren till en i periodisk skrift intagen anonym artikel.

Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1910 års Riksdag. 30

234

För den, som af en sådan artikel känner sig förnärmad och alltså anställer
tryckfrihetsåtal, kan det nämligen regelmässigt icke vara förenad!
med någon svårighet att så inrikta sin talan, att ett af honom angående
artikelns tillkomst begärdt vittnesförhör, hvarigenom författarens anonymitet
måste röjas, kan anses vara af betydelse för målets utgång.

Ett dylikt tillvägagångssätt kan emellertid, såsom styrelsen för publicistklubben
framhållit, icke anses stå i öfverensstämmelse med uppfattningen
hos tryckfrihetsförordningens författare, hvilka uppenbarligen låtit sig synnerligen
angeläget vara att bereda, effektivt skydd åt anonymitetsrätten.

På grund häraf och under åberopande i öfrigt af den utaf styrelsen
för publicistklubben gjorda sakkunniga utredning, hvilken synes mig vara
fullt öfvertygande, finner jag, att rådstufvurätten i anmärkta hänseende
förfarit oriktigt.

Å andra sidan anser jag, med hänsyn därtill att tryckfrihetsförordningen
härutinnan, likasom i så många andra stycken, saknar önskvärd klarhet
och tydlighet,''mig icke kunna stämpla rådstufvurättens förfarande såsom
ämbetsfel af beskaffenhet att böra eller kunna medföra ansvar.

Vid sådant förhållande och då det icke kan vara lämpligt att draga
saken under domstol allenast i syfte att få fullt klargjordt, huru lagen
uti ifrågavarande afseende rätteligen bör förstås, kan jag icke bifalla styrelsens
för publicistklubben anhållan om det förelupna rättegångsfelets laga
beifran.

Emellertid synes det mig vara af största vikt att söka för framtiden
förebygga en lagtillämpning, hvilken såsom den nu ifrågavarande tydligen är
ägnad att prisgifva anonymitetsrätten och följaktligen innebär stor fara för
det fria ordet. Och detta mål lärer icke med full säkerhet kunna vinnas
annorledes än genom erforderligt förtydligande af tryckfrihetsförordningens
bestämmelser.

Under erinran tillika, att Riksdagen förut i andra afseenden begärt
revision af nämnda förordning, får jag alltså, med stöd af 19 § i den för
Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion, härmed öfverlämna saken
till Eders Kungl. Maj:t, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna
densamma förtj äna.»

— 1910

285

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af 36 § i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes

den 11 juni 1868.

I detta ämne har jag den 30 september 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit,
en så lydande skrifvelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 22 sistlidne juni tillät jag
mig fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å den lucka, som förefinnes
i gällande krigslagstiftning beträffande tiden, inom hvilken krigsdoinstol
skall anställa rannsakning med häktad.

Under min ämbetsresa innevarande år har jag blifvit i tillfälle konstatera,
att jämväl en annan uti ifrågavarande lagstiftning befintlig bristfällighet
visat sig medföra missförhållanden i form af obehörigen förlängd
näktningsticL

Jag afser härvid stadgandet i 30 § af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes den 11 juni 1868, enligt hvilket det åligger
vederbörande auditör att, sedan slutligt utslag i krigsrättsrnål afkunnats,
ofördröjligen tillsända den tilltalades befälhafvare ett exemplar däraf.

I 20 § af förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883
är stadgadt, att underrätts utslag i mål angående häktad skall af domaren
på landet senast inom sex dagar ocli af rätten i stad senast inom fyra
dagar efter afkunnandet afsändas, om den häktade förvaras a länsfängelset,
till Konungens befallningshafvande, men om han finnes a annat
kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen eller föreståndaren vid
kronohäktet.

Ehuru utslag angående häktad, som dömts af allmän domstol, sålunda
måste expedieras för verkställighet senast inom respektive fyra och sex
da gar, och ehuru det naturligtvis är minst lika angeläget att utslag
angående häktad, som dömts af krigsrätt, varder snarast möjligt befordradt
till verkställighet, har i olika fall inträffat, att utslag angående sådan
häktad af auditören afsändts till den häktades befälhafvare först mer än
sex dagar efter afkunnandet.

Pa grund af den tänjbara affattningen af förenämnda stadgande i förordningen
om krigsdomstolar m. m., hvilket stadgande jämväl afser häktade,
och då med hänsyn till de föreliggande omständigheterna vederbörande
auditör icke kunnat anses hafva gjort sig skyldig till obehörigt dröjs —

1910 —

236

mål med utslagets expedierande, har någon åtgärd mot honom icke kunnat
af mig vidtagas.

Det synes mig emellertid vara af vikt att, till förekommande för
framtiden af missförhållanden utaf ifrågavarande art, i lagen införes bestämd
föreskrift om den tid, inom hvilken auditör har att för verkställighet
expediera utslag angående häktad.

På grund af det anförda och med hänvisning i tillämpliga delar till
min ofvannämnda skrifvelse den 22 juni 1909 får jag alltså, med stöd af
19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion, härmed
öfverlämna den af mig nu berörda frågan till Eders Kungl. Maj:t, till
den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna densamma förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående skyndsammare behandling
af lösdrifvare, som äro eller antagas vara utlänningar.

Härom har jag den 5 oktober 1909 till Kungl. Maj:t afiåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»Vid inspektion, som jag under en ämbetsresa innevarande års sommar
den 19 sistlidne juli företog å länsfängelset i Härnösand, förekom,
att en å nämnda fängelse förvarad fånge vid namn Karl Adolf Mikaelsson
anförde klagomål däröfver, att han, som i Sundsvall häktats för lösdrifveri
och den 3 mars 1909 införpassats till länsfängelset, utan erhållen dom
alltjämt där kvarhölles.

Genom anställda förfrågningar inhämtade jag angående Mikaelsson
hufvudsakligen.:

att han, som tre gånger straffats för stöld och starkt misstänktes för
att hafva i sällskap med andra begått flera smärre stölder i Sundsvall,
därstädes anhållits för lösdrifveri;

att Mikaelsson den 5 mars innevarande år undergått förhör inför
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län;

att Mikaelsson, hvars mor bor i Sundsvall, antoges vara finsk undersåte,
ehuru fullständig klarhet därom ej kunnat vinnas;

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i början af sistlidne april
månad underställt Eders Kungl. Maj:t frågan om Mikaelssons öfversändande
till Finland;

att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till åtlydnad af därom

— 1910 -

237

utaf Eders Kungl. Maj:t gifven befallning den 10 sistlidne maj hållit nvtt
förhör med Mikaelsson och jämväl hört hans mor;

samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskildt meddelat
Eders Kungl. Maj:t, att Mikaelsson höllcs häktad i afbidan på Eders Kungl.
Maj:ts beslut rörande honom.

Genom efterfrågan i justitiedepartementet har jag vidare erfarit, att
ärendet angående Mikaelssons behandling fortfarande är på Eders Kungl.
Maj:ts pröfning beroende.

I förevarande fall har alltså en person fulla sju månader suttit häktad
för lösdrifveri. Under denna långa häktningstid har han icke varit
inställd till förhör mer än två gånger. Och nära fem månader ha förflutit
sedan han sista gången undergick förhör.

Jag tillåter mig i korthet erinra om innehållet af de lagbestämmelser,
som skola komma till användning i fall af förevarande beskaffenhet.

Såsom en nödig befunnen komplettering af lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 utfärdades kungl. cirkuläret den 28 maj
1886 angående behandlingen af utlänningar, som här i riket beträdas med
lösdrifveri. Genom denna författning blef hufvudsakligen stadgadt, att
därest utländsk man eller kvinna här i riket beträdes med lösdrifveri eller
eljest gör sig förfallen till behandling såsom lösdrifvare, må Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande eller öfverståthållarämbetet draga försorg om
en dylik persons återsändande till sitt hemland, såvida detta är så beläget
att personen kan dit befordras utan att under vägen behöfva uppehålla sig
å annat lands område. Ar personens hemland annorledes beläget, skall
frågan om hans eller hennes behandling öfverlämnas till Eders Kungl.
Maj ds pröfning, och personen i afbidan därå förvaras i häkte. Samma
förfaringssätt skall också iakttagas, ifall det icke kan med full tillförlitlighet
utredas, hvilket land personen tillhör.

Författningen gäller icke lösdrifvare, som äro ryska eller finska undersåtar.
Enligt uttrycklig bestämmelse i 1886 års cirkulär skall i fråga
om dylika personer fortfarande tillämpas en i anledning af konvention med
Kyssland den 16 april 1861 af Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse i ämnet.

Berörda kungörelse innehåller, bland annat:

att lösdrifvare, som är född i Ryssland eller Finland men begifvit
sig till Sverige, äfvensom lösdrifvare, som är född i Sverige af rysk eller
finsk fader men sedermera formligen blifvit erkänd för rysk eller finsk
undersåte, kan återsändas till sitt fädernesland, äfven utan att uttrycklig
begäran därom framställts;

att en sålunda hemsänd lösdrifvare bör mottagas i hemlandet, så framt

- 1910 —

238

lian icke i Sverige varit anställd i allmän tjänst, eller där för egen del
lagligen idkat jordbruk eller annat näringsfång;

att motsvarande regler skola gälla om i Sverige födda eller såsom
svenska undersåtar formligen erkända personer, som i Ryssland eller Finland
beträdas med lösdrifveri;

att innan hemsändning af en lösdrifvare får äga ruin, hans nationalitet
skall vara behörigen bevisad;

att, därest lösdrifvarens födelseort ej kan utredas, anses han tillhöra
det land, där lian senast sökt nyttig sysselsättning, och därest ej heller
detta kan ådagaläggas, bör han emottagas i det land, hvarifrån han bevisligen
först ankommit till det andra;

att till underlättande af ömsesidiga förhållanden emellan gränsprovinserna
samt till påskyndande af erforderliga undersökningar äga vissa svenska
och finska myndigheter rätt att omedelbart brefväxla med hvarandra;

samt att kungörelsen icke äger tillämpning på lösdrifvare, som i det
land, dit han ankommit, ingått äktenskap med en af detta lands undersåtar,
likasom icke heller på hans hustru och hans barn.

Förhållandet emellan de båda författningarna torde vara följande.
Kungörelsen af år 1861 afser lösdrifvare, som äro eller enligt de i kungörelsen
gifna reglerna presumeras vara ryska eller finska undersåtar.
Cirkuläret af år 1886 åter afser andra utlänningar än ryssar och finnar.
Med uttrycket utlänningar kan gifvetvis icke förstås annat än personer,
om hvilka föreligger behörig utredning om att de icke äro svenska undersåtar.

Om än de båda författningarna sålunda hafva från hvarandra helt
skilda områden för sin tillämpning, torde med fog kunna antagas, att den
ena författningen genom analogisk användning kan få en viss betydelse
inom det område, som vid ett första påseende synes vara den andra författningen
förbehållet. Så torde intet tvifvel kunna råda därom, att hvarje
länsstyrelse i vårt land med stöd af 1886 års cirkulär äger att till Ryssland
eller Finland hemsända lösdrifvare af rysk eller finsk nationalitet,
oaktadt en sådan befogenhet näppeligen kan anses vara genom 1861 års
kungörelse upplåten åt alla svenska länsstyrelser.

Omförmälta författningar synas ej hafva kunnat förebygga, att Mikaelsson
i det fall, hvarom här är fråga, oskäligt länge hållits häktad i anledning
af utredningen rörande hans nationalitet. Och en oskälig häktningstid
torde icke heller vara utesluten i de fall, då frågor om veterligen utländska
lösdrifvares behandling jämlikt 1886 års cirkulär skola till Eders
Kungl. Maj:ts pröfning hänskjutas. Härutöfver skulle kunna anmärkas,
att nämnda cirkulär intet innehåller angående behandlingen af lös —

1910 —

239

drifvare, om hvilka man ej med visshet vet, om de äro svenska undersåtar
eller utlänningar.

Hithörande frågor har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktionen, trott mig härmed böra inför
Eders Kung]. Maj:t framlägga, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t
må finna dem förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående stället för
fängelsestraffs verkställande.

Härom har jag den 6 oktober 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Under senaste tiden har i tidningspressen lämnats ett meddelande
om att professor Knut Wicksell, som af Eders Kungl. Maj:t i högsta domstolen
ådömts två månaders fängelse, förklarat sig ämna aftjäna detta
straff å kronohäktet i Ystad. Och vidare har meddelats, att Wicksells
bestraffning numera börjat verkställas å nämnda kronohäkte. Dessa meddelanden
hafva under stundom åtföljts af hvarjehanda reflektioner i den
riktning, att kronohäktet i Ystad kunde antagas vara ett angenämare ställe
för fängelsestraffs afdånande än de andra fängelserna i riket.

Det är heller icke första gången som kronohäktet i Ystad fått emottaga
personer, som på andra orter dömts till fängelse men sedermera själfmyndigt
ditrest för straffets undergående. Åtminstone har detta skett i
två mera . uppmärksammade fall, i hvilka också förhållandet i tidningspressen
gjordes till föremål för omtalande och delvis äfven föranledde
hvarjehanda utläggningar.

För min del finner jag det vara högeligen anstötligt, att en till fängelsestraff
förfallen person på detta sätt skall kunna underkasta rikets
fängelser en granskning och sedermera bland dem utvälja det, som han
af ett eller annat skål finner vara den för honom behagligaste bestraffningsorten.
Statens straffmakt bör själfklart verka efter objektiva grunder,
som icke lämna brottslingens godtycke något som helst spelrum. Ett motsatt
förhållande strider emot statens värdighet.

Straffs verkställande åligger såsom en ämbetsplikt Eders Kungl. Majrts
befallningshafvande, en hvar inom sitt län. För detta ändamål öfversändas

- 1910

240

utslag i brottmål i regel till styrelsen för det län, inom hvilket brottet
föröfvats, och där det följaktligen blifvit föremål för rannsakning och dom.

Den verkställande myndigheten åligger att befordra den till frihetsstraff
dömde till den straffanstalt, där detta straff i enlighet med därom
gifna bestämmelser skall utstås.

Med de under Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omedelbara
tillsyn ställda länsfängelserna åsyftades ursprungligen, att i dem skulle
förvaras rannsakningsfångar samt personer, som i brist af böter skulle
undergå motsvarande förvandlingsstraft. 1 den man sa kunde ske utan
åsidosättande af detta ändamål blefvo emellertid länsfängelserna begagnade
för aftjänande af omedelbart ådömdt fängelsestraff samt kortare tids
straffarbete. Och enligt sakens natur användes af hvarje länsstyrelse vid
sådan verkställighet af straff cellfängelset i det egna länet. De med tiden
tillkomna kronohäktena äro i nu ifrågavarande hänseende att helt och
hållet likställa med länsfängelserna.

Det heter sålunda i fångvårdsstyrelsens cirkulär den 2 januari 1892
angående stället, där straffarbete, fängelsestraff eller tvångsarbete skall
verkställas, i mom. 8:o af den afdelning, som angår till straffarbete och
fängelsestraff dömda, att de, som blifvit dömda till straffarbete i två år
och därunder, äfvensom de. hvilka blifvit dömda till fängelsestraff, borde
undergå det ådömda straffet i länsfängelse eller kronohäkte. Och i motsvarande
del innehåller fångvårdsstyrelsens cirkulär i ämnet af den 2 januari
1893, att samtliga de fångar, såväl män som kvinnor, hvilka blifvit.
dömda till straffarbete i tv a år och därunder, äfvensom de, hvilka blifvit
dömda till fängelsestraff, borde såsom hittills undergå det ådömda straffet
i fängelse inom länet.

Att kortvarigare straffarbete äfvensom fängelsestraff skall verkställas
i fängelse »inom länet» kan anses vara en ännu bestående regel. Men
denna regel har väsentligt modifierats genom särskilda af fångvårdsstyrelsen
meddelade föreskrifter. 1 enlighet härmed förklarar styrelsen i sina
årliga cirkulär angående försändningsorten för fångar — efter det lifstidsfångar
och fångar, som dömts till viss längre tids straffarbete, särskild!
omförmälts — att ofri ga till straffarbete dömda män och kvinnor, äfvensom
de, hvilka äro dömda till fängelsestraff, skola undergå det ådömda
straffet i därför anvisadt läns- eller kronocellfängelse.

Emellertid är det, enligt hvad jag inhämtat från fångvårdsstyrelsen,
en allmän praxis att å fri fot varande personer, som genom laga kraft
ägande utslag dömts till fängelse, och med företeende af utslaget anmäla
sig å ett länsfängelse eller kronohäkte i riket för bestraffningens undergående.
också emottagas och få börja aftjäna sitt straff. Såsom jag ofvan

— 1910 -

241

påpekat, kan denna praxis antaga anstötligt och synnerligen förargelseväckande
former, och det torde därför vara af behofvet påkalladt, att densamma
genom uttryckliga föreskrifter stäckes.

Om detta förhållande har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, trott mig härmed böra hos Eders
Kungl. Maj:t göra anmälan, till den uppmärksamhet Eders Kung]. Maj:t
kan finna saken förtjäna.»

I samma ämne har jag af förekommen anledning till Kungl. Maj:t
den 15 oktober 1909 aflåtit en så lydande skrifvelse:

»Uti skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 6 i denna månad berörde
jag frågan om rätt för fånge att själf välja straffort.

Sedan jag i denna skrifvelse framhållit, att kronohäktet i Ystad vid
olika tillfällen fått emottaga personer, som på andra orter dömts till fängelse
men sedermera af egen fri vilja ditrest för straffets undergående,
samt därvid tillika meddelat att professor Knut Wicksell, hvilken af Eders
Kungl. Maj:t i högsta domstolen å-dömts två månaders fängelse, numera
ock efter egen önskan intagits uti ifrågavarande häkte för aftjenande af
sitt straff, yttrade jag vidare, bland annat, att jag för min del funne det
högligen anstötligt, »att en till fängelsestraff förfallen person på detta sätt
skulle kunna underkasta rikets fängelser en granskning och sedermera
bland dem utvälja det, som han af ett eller annat skäl funne vara den
för honom behagligaste bestraffningsorten».

Sedermera har jag från professor Wicksells hustru, fru Anna Bagge
Wicksell emottagit en skrifvelse, hvari hon meddelar, att professorn ingalunda
»valt» att aftjäna sitt straff i Ystads kronohäkte. Han hade vändt
sig dit först sedan hänvändelser till fängelsemyndigheterna i Malmö och
Landskrona misslyckats. Vid sitt hänvändande till de olika fängelserna
hade han emellertid med hänsyn till sitt arbete öfverallt efterhört, om
han kunde få en cell med fullt dagsljus. På grund häraf anhåller fru
Wicksell, att därest min skrifvelse verkligen grundade sig på »fallet
Wicksell», det häri liggande misstaget måtte rättas.

Jag har ansett mig icke böra underlåta att lämna Eders Kungl. Magt
del af denna skrifvelse, hvilken talar för sig själf utan några kommentarie!''
af mig.

En afskrift af skrifvelsen varder alltså här bifogad.

I detta sammanhang har jag af förekommen anledning funnit mig
böra göra några tillägg till min ofvanberörda skrifvelse.

Enligt 1 § af lagen angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt ?enom icke lava kraft ägande utslag — hvilken lag skall träda i

O O G O O

Justitieombudsmannens iirabelsberäilelse till 1910 års Riksdag.

242

kraft den 1 januari 1910 — är stadgadt, att om den, som genom icke
laga kraft ägande utslag blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till
fängelse, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda
bestraffningen», då skall straffet genast gå i verkställighet utan hinder af
åklagares eller målsägares besvär». Därjämte äro i 3 § af samma lag
följande bestämmelser meddelade: »Ar den dömde icke häktad, äge han
— — — afgifva den i 1 § omförmälda förklaring, där straffet skall af
militärbefälhafvare befordras till verkställighet, i vittnens närvaro inför
denne och i annat fall inför Konungens befallningshafvande eller magistrat
eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman eller föreståndare vid
häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller kronofogde.»

Enligt hvad till min kännedom kommit har man sökt vinna gehör
för den meningen, att lagstiftaren genom ifrågavarande författning proklamerat
ovillkorlig rätt för den dömde att själf välja straffort.

Till stöd för denna mening har anförts, att lagen ju uttryckligen
medgifvit, »att den som, innan ett utslag vunnit laga kraft, vill begynna
straffet, äger för ändamålet inställa sig, bland annat, inför hvilket länseller
kronocellfängelses föreståndare som helst».

Gent emot detta resonnemang lärer det emellertid vara tillfyllest att
hänvisa till lagens eget innehåll.

Lagen, som tillkommit på initiativ af min företrädare i justitieombudsmansämbetet,
lämnar icke — och kan ej heller rimligen lämna —-någon föreskrift om det ställe, där straff skall aftjänas. I förhållandets
eo-en natur ligger, att frågan om bestämmande af straffort icke regleras

O OO 7 o o

genom lag.

Väl har i enlighet med hvad ofvan yttrats den, som vill påbörja honom
ådömdt straff, innan utslaget i fråga vunnit laga kraft, att inställa
sig hos föreståndaren för läns- eller kronocellfängelse (eller någon annan
af de_ i 3 § uppräknade myndigheter).

Ändamålet med hans inställelse inför häktets föreståndare är emellertid
närmast att afgifva den nöjdförklaring, som enligt lagen är en förutsättning
för straffets undergående. Och det är uteslutande detta, d. v. s.
nöjdförklaringen men icke strafforten, lagstadgandet afser.

Att lagstiftaren icke genom ofvanberörda bestämmelse i 1 § velat utsäga,
att den dömde under alla förhållanden skall begynna straffet strax
efter nöjdförklaringens afgifvande och alltså undergå detsamma i det häkte,
hvars föreståndare mottagit nöjdförklaringen, framgår redan däraf, att den
möjligheten ju ingalunda är utesluten, att häktets alla celler redan äro
upptagna — en eventualitet, som hvad vissa häkten angår, måhända icke

- 1910

243

skulle blifva alltför sällsynt, därest verkligen fånge medgåfves rätt att efter
behag välja straffort.

Belysande uti nyssberörda hänseende är vidare den omständigheten,
att nöjdförklaring får afgifvas inför myndighet, som icke äger förordna
om straffets verkställighet.

Beträffande denna fråga vill jag till sist framhålla, att laga kraft
vunnet utslag, hvarigenom någon ådömts urbota straff, naturligtvis ock
bör bringas till verkställighet så snart ske kan. Denna, visserligen oskrifna,
lag måste äga samma giltighet som det uttryckliga stadgandet i 1 § af
1909 års lag angående omedelbar verkställighet af icke laga kraft ägande
utslag. Under förutsättning att den af mig bestridda uppfattningen angående
innebörden af sistnämnda lagrum vore riktig, skulle följaktligen
professor Wicksell, då han med Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande utslag
inställde sig i Ystads kronohäkte, verkligen ägt fordra att där få undergå
sitt straff. Jag betviflar emellertid, att någon vill påstå, det dylik rätt
tillkommit honom.

Med det sagda har jag icke velat förneka, att man vid utarbetandet
af ifrågavarande lag möjligen haft tanken fästad på den praxis beträffande
valfrihet uti förevarande afseende, som under hand utbildats. Ej heller
vill jag bestrida, att lagens syfte i viss mån skall kunna främjas därigenom,
att vederbörande myndigheter visa tillmötesgående mot personer,
hvilka önska undergå ådömdt straff å det häkte, som ligger närmast intill
deras blott tillfälliga vistelseort, Än mindre har jag åsyftat bestämmelser
i den riktningen, att straff ovillkorligen skulle aftjänas i det häkte, hvilket
är beläget närmast den dömdes hemvist.

Jag har, såsom Eders Kungl. Maj:t af min förra skrifvelse funnit,
hemställt om Eders Kungl. Maj:ts inskridande mot det rena godtycket.

Visserligen har jag icke anledning till antagande, att någon af landets
fängelsedirektörer bereder fångarna förmåner, hvartill dessa icke äro
lagligen berättigade, lika litet som jag har skäl att tro, det någon direktör
undanhåller fångarna förmåner, hvarpå de lagligen äga anspråk. Men
inom de af lagen angående fångars behandling utstakade gränser finnes
ju ett ganska vidt utrymme, hvaraf de särskilda direktörerna på olika sätt,
hvar och en efter sin läggning och åskådning, kunna begagna sig. Häraf
kan följa, att det ena fängelset af ryktet varder utpekadt såsom strängt,
under det motsatsen äger rum beträffande ett annat. Och i fråga om två
direktörer, af hvilka ingen låter något lagstridigt komma sig till last, kan
det inträffa, att den ene af fångarne betraktas med ovilja, under det den
andre af desamma kommer i åtnjutande af vänskapsbevis.

Med afseende härå tillåter jag mig påpeka en artikel i Sydsvenska

— 1910 —

244

dagbladet Snällposten för den 6 i denna månad, hvari lämnas redogörelse
för ett samtal mellan en af tidningens medarbetare samt direktören vid
kronohäktet i Ystad angående förhållandena därstädes. Enligt denna artikel
skulle direktören, som ämnade från trycket utgifva ett arbete, lämnat
manuskriptet till granskning af en känd författare »under den månad,
han var direktörens gäst, och den mera erfarne skriftställaren hade
gifvit nybörjaren en del hjälp och nyttiga råd för debuten».

Frånsedt den nyss berörda frågan om fångarnas behandling vid de
olika fängelserna kunna tydligen äfven andra faktorer, såsom fängelsernas
ålder och beskaffenhet, anordningarna därstädes m. m., verka därhän, att
det ena fängelset blir bättre anskrifvet än det andra.

Vid dessa förhållanden skulle man alltså af fullständig valfrihet uti
ifrågavarande afseende kunna tänka sig den påföljden, att en del fängelser inom
kort blefve så godt som utan användning, under det andra, blefve öfverfalla.

Faran härför torde dock icke vara synnerligen afsevärd. Det stora
flertalet af de olyckliga, som befolka fängelserna, äro nämligen i saknad
af medel för att begagna sig af den förmån, valfriheten kan innebära.
Förmånen skulle med all säkerhet hufvudsakligen blott komma brottslingar
inom en viss samhällsklass till godo.

Just denna omständighet gör emellertid att förevarande fråga är af
särskildt grannlaga och ömtålig art. Visserligen är det sannt, att redan
enligt gällande lag fängelsestraffet icke behöfver hafva samma skärpa för
den bemedlade som för den obemedlade. Men detta faktum lärer icke
rimligen kunna åberopas såsom ett skäl för att på ifrågavarande område
alldeles åsidosätta principen om allas likhet inför lagen.

Slutligen anser jag mig böra framhålla, att om 1909 års lag varder
sålunda uttolkad, att personer, hvilka dömts till fängelse, äga rätt att efter
behag välja straffort, motsvarande rätt enligt samma lag ock måste
stå till buds för dem, som dömts till straffarbete på viss tid. Därigenom
vore dock i viss mån möjjigheten utesluten att, på sätt nu äger rum,
mellan de särskilda fängelserna fördela straffångarne med hänsyn till deras
yrkesskicklighet m. m.

Tydligen är det icke öfverensstämmande med valfrihetens princip att
medgifva fånge rätt att börja straffets aftjänande å det fängelse, han anser
lämpligast, men samtidigt låta honom vara underkastad skyldigheten
till omedelbar förflyttning.

Jag vågar emellertid hysa den förhoppningen, att Eders Kungl. Maj:t
skall veta att förhindra ifrågavarande enligt min mening uppenbart oriktiga
tolkning af 1909 års lag, hvilken tolkning ju skulle lämna öppet
spelrum för den praxis, som jag hos Eders Kungl. Maj:t tillåtit mig angripa.»

— 1910 —

245

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af gällande
bestämmelser om äktenskapsskillnad.

I detta ämne har jag den 3 november 1909 till Kungl. Maj:t aflåtit
en skrifvelse af följande lydelse:

»I en till mig ingifven klagoskrift anförde hustru S., bland annat,
följande:

Enär oenighet i klagandens och hennes mans äktenskap uppkommit,
hade klaganden hos kyrkoherden i den församling, där klaganden bodde,
på försommaren 1908 och sedermera vid upprepade tillfällen anhållit att
makarna måtte blifva vederbörligen varnade. Först sedan klaganden efter
tillsägelse skriftligen framställt sin anhållan, hade kyrkoherden kallat
parterna till förhör den 30 april 1909, hvilken kallelse klagandens man
dock icke ställt sig till efterrättelse. Efter förnyade framställningar åt
klaganden hade kyrkoherden därpå utsatt förhör med makarna till den 11
juni 1909, då klagandens man emellertid fortfarande underlåtit att infinna
sig.

Enär kyrkoherden för klaganden förklarat, att makarna icke genom
ofvanberörda kallelser kunde anses hafva undfått laa:a varning-, men denna
uppfattning enligt klagandens förmenande vore oriktig, anhöll klaganden
att jag måtte vidtaga åtgärder i syfte att förmå kyrkoherden att kalla
makarna, som fortfarande vore oense, till förhör inför kyrkorådet.

I affordrad förklaring anförde kyrkoherden, att då klagandens man
underlåtit att inställa sig och det sålunda icke för kyrkoherden varit möjligt
att tilldela makarna föreskrifven varning, vore det ändamålslöst att
för närvarande kalla makarna till förhör inför kyrkorådet.

Af förklaringen framgick för öfrigt, dels att kyrkoherden för utfärdande
af den först omnämnda kallelsen uppställt det villkor att klaganden
skulle skriftligen och med angifvande af motiven framställa sin begäran
om förhör, dels ock att kyrkoherden, i anledning af mannens utevaro från
förhören, hos Konungens befallningshafvande begärt handräckning för
hans inställande hos kyrkoherden för varnings erhållande, hvilken ansökning
emellertid af Konungens befallningshafvande lämnats utan afseende.

— 1910 —

246

Stadgandet i 14 kap. 1 § giftermålsbalken hade ursprungligen följande
lydelse: »Ther hat och bitterhet emellan man och hustru så råda
får, åt the, efter varning, ej sämjas kunna; tå skal Rätten pröfva, hvad
heller enthera, eller begge thet vålla, och höte then brottslige af sin lott
i boet, första gången tjugufem daler, och andra gången dubbelt. Yåller
annorthera mer, och annorthera mindre; varde straffet therefter lämpadt.
Låta the sig ej heller theraf rätta; dörne tå Rätten till skilnad på någon
tid, till säng och säte.»

Genom förordningen den 20 november 1860 erhöll ifrågavarande stadgande
följande ändrade lydelse: »Där hat och bitterhet emellan man och
hustru uppkommit och endera därom hos prästerskapet gör anmälan eller
det eljest kunnigt varder; då skola makarna af kyrkoherden i församlingen
varnas, efter ty i kyrkolagen säges. Sämjas de ej ändå; värden inför
kyrkorådet ytterligare varnade. Låta de sig ej heller däraf råtta; döme
då rätten till skillnad på ett år till säng och säte: äge ock, där så nödigt
pröfvas, förbjuda makarna, vid vite af fängelse, att hvarandra under den
tid besöka.»

Först efter det dessa varningsgrader undergåtts må på grund af oenighet
mellan makar deras äktenskap enligt förordningen den 27 april 1810
varda upplöst.

Hvad särskild! angår den första varningsgraden eller varning_ af församlingens
kyrkoherde skall densamma, såsom af det föregående fraingar,
äga rum i enlighet med kyrkolagens föreskrifter.

Härmed åsyftas stadgandet i 16 kap. 11 § al nämnda lag, så lydande:
»När Haat, Vrede och Bitterheet uppkommer emellan ächta Folk, och mehr
och mehr tager öfverhanden, så åt hvarken förmaningar, åtvarningar, eller
förlijkningar vid högt vijte kunna hielpa, utan de i dageligt Slagsmåhl och
oläte framhärda: Skal Predikanten giöra sin högsta flijt, att förnimma
orsaken till samma oenigheet, och om enthera, eller bägge finnas bråtslige,
ställa them för ögonen, huru illa the af Diefvulen äre besnärde, åt the
träta och slijtas med sitt eget kiött, och således fördärfva sig sielfva inbördes.»

Att våra förfäder vid författandet af ifrågavarande lagstadgande utgått
från den förutsättningen, att där omförmälda varning skulle tilldelas makarna
personligen, vill jag icke bestrida.

Med hänsyn till den ställning, kyrkoherde på 1600-talet intog till
befolkningen, fanns säkerligen ingen anledning befara, att makar, som af
honom kallades till förhör för undergående af varning för oenighet i äktenskapet,
skulle drista sig att lämna kallelsen obeaktad.

De gångna seklen hafva emellertid delvis medfört en — utan tvifvel
i viss mån beklaglig — omgestaltning af förhållandet. Numera, sedan det

— 1910 —

247

intima band, som förr förenade präst med hans församlingsbor, på åtskilliga
håll lossnat eller brustit, samt för öfrigt i allmänhet ämbetsmännens auktoritet
minskats, lärer det icke vara sällsynt, att kyrkoherde får förgäfves
kalla oeniga makar till förhör.

När make sålunda tredskas att hörsamma kyrkoherdens bud, är det
kyrkoherden icke möjligt att tilldela den tredskande personlig varning.
Denne är icke skyldig att i sitt hem mottaga kyrkoherden och lagen medaifver
icke handräckning för oeniga makars inställande hos honom för

o O o

erhållande af varning.

Vid sådant förhållande kan fasthållandet af uppfattningen om nödvändigheten
af personlig (muntlig) varning leda till konsekvenser, som
lagstiftaren icke kan anses hafva afsett eller som i hvarje fall äro oförenliga
med nutida rättsuppfattning.

Lagen, som utgått från att ett olyckligt äktenskap skall kunna upplösas
i enlighet med hvad som stadgas i förenämnda förordning den 27
april 1810, kan icke tillstädja, att den ene makens rätt till skilsmässa må
obehörigen uppehållas eller alldeles tillintetgöras af den andres tredska
eller af hans eljest ådagalagda ovillighet att inställa sig hos kyrkoherden
för varnings undfående.

I sistberörda afseende vill jag i förbigående framhålla, hurusom vederbörande
makes kännedom om kyrkoherdens allmänna åskådning jämte
ifrågavarande stadgandes innehåll, enligt hvilket makarna skola hållas för
ögonen, »huru illa de af djäfvulen äro besnärde» o. s. v., understundom
torde kunna föranleda dylik ovillighet.

I skilda fall har därför ock, enligt hvad jag har mig bekant, stadgandet
i fråga, i händelse af ene makens underlåtenhet att inställa sig
vid förhör, blifvit så tillämpadt, att den uteblifne maken erhållit varning
genom bref.

Mot denna tillämpning, hvilken ansetts erforderlig till förebyggande
af ett materiellt oförnuftigt resultat, kan ej heller från formell synpunkt
göras befogad invändning. Den strider icke mot stadgandets ordalag.
Ifrågavarande praxis har också blifvit godkänd af Eders Kungl. Maj:t.

I sakens natur ligger emellertid, att man synnerligen ofta måste utgå
från, att skriftlig varning skall visa sig resultatlös. Och i visst fall, nämligen
då make efter mottagen kallelse till förhör lämnar orten utan att
meddela upplysning om sin adress, är det ju för kyrkoherden icke möjligt
att använda den skriftliga formen för meddelande af varning.

I enlighet med hvad ofvan anförts anser jag därför det vara nödvändigt,
att kallelse till varnings mottagande måste i'' händelse af den enes.

1910 —

248

eller andres underlåtenhet att ställa sig kallelsen till efterrättelse, kunna
betraktas såsom lagligen undfången varning.

För öfrigt bör ihågkommas, att varning icke är något straff, hvartill
makar genom sin oenighet gjort sig förfallna och som de följaktligen
måste undergå. Syftet med varningen är att, så vidt möjligt, söka försona
makarna. Vägrar make att infinna sig hos kyrkoherden för erhållande
af varning, är detta i vanliga fall ett tillfyllestgörande bevis för att
han icke är mottaglig för försoningsförsök och att ändamålet med varningen
alltså icke han nås. Det synes mig sålunda vittna om en ganska
långt drifven formalistisk uppfattning, då man ändå oeftergifligen fordrar
personlig varning.

Man sätter ett enstaka, uppenbarligen antikveradt, lagbuds bokstaf
framför den allmänna lagstiftningens anda. Och man gör lagen maktlös
gent emot det enskilda godtycket.

Utan tvifvel gör sig ock den af mig ofvan uttalade meningen allt
mer och mer gällande. Sedan mer än tio år tillbaka hafva de juris studerandena
vid rikets universitet fått lära, att denna mening är den riktiga.

Mot min uppfattning har anförts ett skäl, hvilket, ehuru jag icke kan
tillmäta det någon som helst betydelse, jag dock anser mig böra här omnämna.
Under medgifvande af att det kan ligga en oegentlighet däri, att
det står i den ene makens fria skön att, genom underlåtenhet att inställa
sig hos kyrkoherden för varnings erhållande, förhindra den andres rätt
till upplösning af ett olyckligt äktenskap, har man anfört, hurusom denna
omständighet allenast bevisar tillvaron af en uti gällande lagstiftning befintlig
lucka, hvilken ju lätt kan fyllas. Likasom kyrkorådet äger vid
vite förelägga makar inställelse och, om make ändå uteblir, kan vända
sig till Konungens befallningshafvande för den tredskandes hämtning, bör,
säger man, enahanda befogenhet tilläggas kyrkoherde.

För min del är jag emellertid fullkomligt öfvertygad om, att hvarken
Eders Kungl. Maj:t eller Riksdagen skulle vilja godkänna ett förslag till
dylik lagändring. Tidsandan medgifver icke, att maktmedel af omförmälda
art lägges i en själasörjares hand.

Vid pröfning af de utaf hustru S. anförda klagomålen mot ifrågavarande
kyrkoherde fann jag följaktligen, att han uti nu berörda hänseende
icke förfarit riktigt. Dessutom hade kyrkoherden tydligen handlat
lagstridigt genom sin ofvan omförmälda vägran att å makarna utfärda
kallelse till förhör för varnings meddelande, med mindre skriftlig framställning
om sådant förhör gjordes. Slutligen hade kyrkoherden genom
sin åtgärd att hos Konungens befallningshafvande söka handräckning för
hämtning af mannen S. visat sig hysa en lika felaktig som i fråga om

— 1910 —

249

medborgares personliga frihet betänklig uppfattning om innebörden af
gällande lagstiftning.

Med hänsyn därtill att kyrkoherden uppenbarligen handlat efter bästa
förstånd och samvete fann jag, som för öfrigt hade kännedom om, att
hans uppfattning åtminstone i hufvudsak gillades af hans närmaste öfverordnade
likasom af åtskilliga hans ämbetsbröder, mig icke böra förordna
om åtal för hvad han enligt min åsikt låtit komma sig till last. Jag inskränkte
mig till att lämna kyrkoherden del af min mening om det oriktiga
i hans förfarande, i förhoppning att han på ett eller annat sätt skulle
söka ställa saken till rätta.

Sedermera har kyrkoherden af förekommen anledning meddelat, att
båda makarna den 23 september inställt sig hos honom och därvid undfått
föreskrifven varning, äfvensom att de kallats till förhör inför kyrkorådet
för erhållande af ytterligare varning.

Den af kyrkoherden meddelade varningen har sålunda visat sig icke
medföra åsyftad verkan.

I åtskilliga andra fall, som dragits under min pröfning, har jag äfven
varit i tillfälle att konstatera, hurusom ifrågavarande bestämmelser af
prästerskapet tillämpats på ett sätt, som obehörigen försvårar vinnandet af
en i lagens mening fullt berättigad skilsmässa. Jag tillåter mig att i
detta hänseende åberopa min skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 8
oktober 1907.

Uti alla de fall, som sålunda kommit till min kännedom, hafva vederbörande
kyrkoherdar uppenbarligen handlat i bästa afsikt. De hafva till
stöd för sitt förfarande åberopat, att deras ämbetsplikt ålägger dem icke
att befordra utan tvärtom ett söka förebygga skilsmässa.

Härvid synas de emellertid hafva förbisett, att deras medverkan är
nödvändig för upplösning af äktenskap i den ordning, hvarom här är fråga,
likasom äfven att det från sedlig synpunkt icke kan vara önskvärdt att
söka upprätthålla ett ohållbart äktenskap. Förglömmas må ej heller, att
den uppfattning, som uti ifrågavarande hänseende från prästerskapets sida
gjort sig gällande, måste anses hafva i viss mån bidragit till den praxis,
enligt hvilken vid sidan om lagen makar kunnat lika lättvindigt som lättsinnigt
upplösa sin äktenskapsförbindelse på grund af förment egenvillig!,
öfvergifvande.

Likasom det tydligen är af största vikt att sistberörda förhållande,
hvilket ju är oförenligt med äktenskapets helgd, varder rättadt, synes det
mig vara ej mindre angeläget, att den i förordningen den 27 april 1810
stadgade procedur varder utbytt mot en mera tidsenlig anordning. I händelse
nämnda procedur, hvilken enligt min mening är af beskaffenhet att

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 32

250

med sina olika varningsgrader kunna verka sårande eller kränkande för
vederbörande makar, ändock skulle anses böra i sina hufvuddrag bibehållas,
är det i allt fall uppenbarligen nödvändigt att förebygga en sådan
tolkning som den, hvarför jag här ofvan lämnat redogörelse och enligt
hvilken den ena maken icke mot den andres vilja kan tilltvinga sig skillnad
i äktenskapet.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion och i förhoppning att hvad jag anfört måtte tagas i öfvervägande
vid den väntade revisionen af äktenskapslagstiftningen, har jag
ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet, till den
uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Laga verkan åt nöj dförklaring, som af militär fånge afgifves
inför vederbörande befälhafvare.

Ar 1905 aflät justitieombudsmannen, i enlighet med hvad närmare
framgår af ämbetsberättelsen till 1906 års Riksdag, en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,
huruvida icke uttryckliga lagbestämmelser borde meddelas, hvarigenom
åt s. k. nöjdförklaringar, som inför vederbörande militärbefälhafvare afgåfves
af i militärhäkte förvarade rannsakningsfångar, tillädes laga verkan
i alla, de fall, då laga verkan tillkomme dylika förklaringar, afgifna inför
Konungens befallningshafvande af å länsfängelset förvarade rannsakningsfångar.

1 lagen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom
icke laga kraft ägande utslag, den 26 maj 1909 hafva intagits bestämmelser
i den af justitieombudsmannen sålunda förordade riktningen.

Dagtraktamente och reseersättning åt ledamot i ägodelningsrätt
och god man vid landtmäteriförrättningar. I

I min ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag lämnade jag redogörelse
för en af mig år 1908 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om ändring

- 1910 -

251

eller upphäfvande af bestämmelserna i kungl. kungörelsen angående dagtraktamente
och reseersättning åt ledamot i ägodelningsrätt m. fl. den 10
juni 1881.

I öfverensstämmelse med min framställning har Kungl. Maj:t den 27
maj 1909, med upphäfvande af ifrågavarande författning, utfärdat kungörelse
angående resekostnads- och traktamentsersättning åt ledamot i ägodelningsrätt
samt god man vid landtmäteriförrättningar, hvari stadgats:

att ledamot i ägodelningsrätt samt sådan person, som utsetts att vara
god man vid landtmäteriförrättningar, skola, där ej för visst fall är annorlunda
stadgadt, äga att för sitt deltagande i förrättningar, till hvilka
de i sin berörda egenskap jämlikt stadganden i särskilda lagar eller författningar
kallas, tillgodonjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt
femte klassen i gällande resereglemente.

Samtidigt har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående ersättning
åt förrättningsmän och vissa gode män för sådan syn, som omförmäles i
27 § af lagen om dikning , och annan afledning af vatten den 20 juni
1879, genom hvilken kungörelse stadgats:

att i afseende å arfvodet till sådan förrättningsmän, som omförmäles
i 29 § 1 mom. af berörda lag, skola tillämpas de i fråga om arfvode för
landtmäteriförrättningar gällande bestämmelser;

att annan förrättningsmän äger åtnjuta dagtraktamente under förrättningen
med sju kronor om dagen, lösen efter en krona arket för de afskrifter
af handlingar, hvilka af honom meddelas, samt ersättning för af
förrättningen föranledda resor enligt femte klassen i gällande resereglemente; samt

att, där, jämlikt 30 § 2 mom. af förenämnda lag, god man blifvit
af Konungens befallningshafvande till biträde åt förrättningsmannen
förordnad, sådan god man skall åtnjuta enahanda dagtraktamente under
förrättningen och ersättning för af densamma föranledda resor som förrättningsman.

Norrlandsmålens handläggning af vissa divisioner i Svea hofrätt.

Med hänvisning till hvad jag anfört å sid. 142 o. f. i min ämbetsberättelse
till 1909 års Riksdag vill jag här framhålla, att den nya arbetsordningen
för Svea hofrätt i o § upptager följande bestämmelser: »Af
hofrättens sju divisioner bilda fyra första hufvudafdelningen, som har att

- 1910 -

252

handlägga mål och ärenden från Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Gottlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs
och Gäfleborgs län. öfriga tre divisioner bilda andra hufvudafdelningen,
som har att handlägga mål och ärenden från Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.»

Den sålunda genomförda reformens hufvudsakliga betydelse torde ligga
däri, att befogenheten af krafvet på en särskild hofrätt för Norrland måste
anses hafva blifvit i princip erkänd.

Skyndsammare handläggning af tvister om ersättning på grund
af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete m. m.

Ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag (sid. 111 o. f.) utvisar, att
jag år 1908 till Kungl. Maj:t gjort framställning angående detta ämne.

Min framställning har blifvit till fullo beaktad i de nya arbetsordningarna
för hofrätterna.

Ändring af bestämmelserna i förordningen angående verkställighet,
i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873.

Ar 1908 gjorde jag, i öfverensstämmelse med hvad närmare framgår
af min ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag, hos Kungl. Maj:t framställning
om ändring af bestämmelserna uti ifrågavarande förordning i det syfte,
att den, som blifvit dömd till arrest, måtte i afseende å straffets verkställighet
varda likställd med den, som dömts till fängelse eller straffarbete.

Det af mig sålunda uttalade önskningsmålet har tillgodosetts genom
den numera, den 26 maj 1909 utfärdade lagen angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, hvilken
lag trädt i kraft den 1 januari 1910.

— 1910 —

253

Verkställighet af utslag i mål om ersättning på grund af lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

I den ämbetsberättelse, jag afgaf till 1909 års Riksdag, lämnade jag
redogörelse för en af mig år 1908 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse, hvari
jag fäste uppmärksamheten å uppkommen olägenhet däraf, att utsökningslagen
icke innehåller något stadgande med hänvisning till de särskilda bestämmelser,
som gälla angående verkställighet af beslut och utslag i mål
om ersättning på grund af lagen angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete.

Chefen för civildepartementet har i anledning häraf den 26 juni 1909
utfärdat ett cirkulär till samtliga öfverexekutorer i riket, hvari han anmodat
dem att erinra vederbörande utmätningsman om hvad i 14 § af
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete finnes stadgadt därom:

att, när i tvist om ersättning enligt nämnda lag rätten föreskrifvit
förskottsbetalning efter ty i berörda § sägs, sådant beslut skall gå i verkställighet
lika som laga kraft ägande dom; och

att slutligt utslag, hvarigenom rätten i dylik tvist ålagt svaranden
betalningsskyldighet, skall på enahanda sätt gå i verkställighet, där ej
rätten annorlunda förordnat.

Justeringen vid hofrätterna.

I mina föregående ämbetsberättelser har jag redogjort för åtgärder,
som af mig vidtagits i syfte att råda bot för det i hofrätterna förr gängse
missförhållandet, att oskälig tid ägnades åt det rent formella,

Löneregleringskommittén har ock sedermera kraftigt betonat angelägenheten
däraf, att den tid, som användes till justering, städse måtte stå
i rimligt förhållande till de förekommande frågornas vikt och betydelse.

Utan tvifvel har, såsom jag förut varit i tillfälle att framhålla, afsevärd
förbättring uti det öfverklagade förhållandet på sista tiden inträdt.

I hofrätternas nya arbetsordningar är ock särskild! utsagdt, att ordförande
å division har skyldighet tillse, att arbetet bedrifves utan onödig
tidsutdräkt.

1910 -

254

Allmänna åklagare såsom tillsyningsman vid kronohäkten.

Nästföregående ämbetsberättelse (sid. 128 o. f.) utvisar, hurusom jag
år 1908 i skrifvelse till Kungl. Maj:t framhöll, att befattning såsom tillsyningsman
vid kronohäkte innehades af allmän åklagare, äfvensom att
detta förhållande innebure en oegentlighet, som följaktligen borde för
framtiden förebyggas i den mån sådant läte sig göra med hänsyn till tillgång
på personer, hvilka kunde anses innehafva för befattningen i fråga
lämpliga egenskaper.

Min sålunda uttalade mening har sedermera gillats af de Konungens
befallningshafvande, hvilka i anledning af min skrifvelse afgifvit yttrande.
Fångvårdsstyrelsen, som jämväl till Kungl. Maj:t inkommit med utlåtande
i ärendet, har därvid anfört, bland annat, följande:

»Ehuru, enligt hvad styrelsen sålunda uttalat, uppdraget att vara
tillsyningsman vid kronohäkte icke synes böra lämnas åt allmän åklagare
i annan händelse än att annan lämpligare person ej finnes att tillgå, finner
styrelsen dock någon allmän föreskrift härutinnan icke behöflig, då
Eders Kungl. Maj:t i hvarje fall själf meddelar de stadigvarande förordnandena
å ifrågavarande befattningar. Men enär det är åt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande öfverlåtet att anställa vikarier på tid, som ej
öfverstiger en månad, skulle möjligen en bestämmelse ifrågasättas såsom
tillägg till fjärde punkten i kungl. brefvet den 28 maj 1867 därom, att
Konungens befallningshafvande vid beviljande af tjänstledighet åt tillsyningsman
må till tjänstens förrättande förordna vikarie, som dock ej får
vara allmän åklagare, såvida annan lämpligare person finnes att tillgå.»

Jag torde hafva berättigad anledning antaga, att syftet med min ifrågavarande
framställning redan vunnits.

Brottmålsdomarebefattningarna och därmed förenade

löneförmåner. 1

1 skrifvelse år 1907 till Kungl. Maj:t (jfr min ämbetsberättelse till
1908 års Riksdag) ifrågasatte jag möjligheten af brottmålsdomarebefattningarnas
indragning, hvarjämte jag, för den händelse befattningarna fun —

1910 —

255

nes böra bibehållas, hemställde om ändrade löneförmåner för brottmålsdomarna.

Min framställning var närmast föranledd däraf, att t. f. brottmålsdomaren
i Norrbottens län, vice häradshöfdingen E. Stecksén, enligt hvad
jag under min ämbetsutöfning inhämtat, i en mängd fall låtit dröjsmål
komma sig till last i afseende å meddelande af utslag.

Efter vederbörandes hörande har Svea hofrätt öfver framställningen
afgifvit utlåtande.

Hofrätten har därvid på anförda skäl förklarat sig icke kunna tillstyrka,
att åtgärd för närvarande vidtages för indragning af brottmålsdomarebefattningen
i Norrbottens län, men hemställt, att brottmålsdomaren
i detta län måtte berättigas att från den tid, som kunde varda af Kungl.
Maj:t bestämd, uppbära i ersättning dels ett årligt arfvode af 1,200
kronor, dels ett belopp af 75 kronor för hvarje af honom för rannsakning
med häktade personer hållet urtima ting eller extra sammanträde under
lagtima ting, hvaremot traktamente för förrättningsdagar borde upphöra att
utgå, dels ock, i enlighet med de bestämmelser, som för närvarande gällde,
reseersättning och traktamente för expeditionsdagar.

Däremot har hofrätten funnit tillräckliga skäl ej vara för handen till
bibehållande för Jämtlands län af den särskilda anordningen med brottmålsdomare.

Hofrätten har därjämte i skrifvelse till Stecksén förständigat honom
såsom t. f. brottmålsdomare att i hvad på honom ankomme uti förekommande
rannsakningsmål iakttaga, dels att i fall, då urtima ting eller
extra sammanträde under lagtima ting kunde antagas komma att räcka
mer än en dag, tinget eller sammanträdet icke utsattes att börja å dag
närmast före sön- eller helgdag, dels ock att utslag afkunnades samma dag
som rannsakningsmåls handläggning afslutats, så vida icke hinder mötte
på grund af målets vidlyftighet, eller eljest tvingande skäl till uppskof
med utslagets meddelande förefunnes.

Revision af lagens bestämmelser om rättegångskostnads ersättning.

I enlighet med hvad ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag utvisar,
gjorde jag under år 1908 hos Kungl. Maj:t framställning om revision af

- 1910 —

256

lagens bestämmelser om rättegångskostnadsersättning i syfte att, så vidt
sig göra låter, tillförsäkra vinnande part full ersättning för allt hvad han
varit tvungen att påkosta rättegången.

Öfver denna min framställning hafva numera samtliga hofrätterna och
justitiekanslersämbetet äfvensom Sveriges advokatsamfund afgifvit infordrade
underdåniga yttranden.

Svea hofrätt har därvid anfört, att hofrätten, som i likhet med mig
ansåge, att ifrågavarande bestämmelser icke i alla delar stode i öfverensstämmelse
med nu rådande rättsuppfattning, förordade att åtgärd vidtoges
i det af mig angifna syftet.

Göta hofrätt har förklarat, att hofrätten lika med mig ansåge, att nu
gällande lagstadganden angående rättegångskostnadsersättning i allt för
många fall föreskrefve kvittning af kostnaderna. Den från alla synpunkter
riktiga hufvudregeln, att vinnande part skulle bekomma ersättning för sina
utgifter å rättegången, syntes nämligen enligt hofrättens mening böra
tillämpas i största möjliga utsträckning. Lika obestridligt torde vara, att
den ersättning, som utdömdes, borde1 bestämmas till så högt belopp, att
parten verkligen erhölle godtgörelse för allt hvad han varit nödsakad att
utgifva för ernående af sin rätt. På grund häraf tillstyrkte hofrätten, att
en revision af ifrågavarande lagbestämmelser måtte företagas i den af mig
angifna riktningen.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har i allo instämt i det af mig
»uttalade önskemålet om en revision af ifrågavarande lagbestämmelser i
den riktning, att vinnande part måtte, så vidt sig göra låter, erhålla full
godtgörelse för allt hvad han varit tvungen att påkosta rättegången».

Justitiekanslersämbetet har i sitt ofvanberörda utlåtande yttrat: Det
öfverklagade missförhållandet, att domstolarna ofta bestämde den vinnande
partens ersättning för rättegångskostnaderna till lägre belopp än det, hvartill
de i verkligheten uppgått, kunde ej bero på nu gällande lags innehåll;
lagen vore härutinnan tydlig och klar, då den säger, att ersättningen
skulle omfatta allt, som part varit trängd påkosta saken. Att ersättningen
ej borde omfatta utgifter, hvilka part, såsom ofta skedde, åsamkade sig
utan att dessa varit nödvändiga för styrkande af partens talan, torde vara
riktigt, i följd hvaraf den inskränkning väl försvarade sin plats, som läge
i orden, att ersättningen skall begränsas till ersättning för de utgifter,
parten varit »trängd» att påkosta saken. I speciella fall kunde det ju
blifva vanskligt att afgöra, hvilka af en parts utgifter varit af dylik art,
men detta förhållande torde ej kunna å lagstiftningens väg afhjälpas. Nu
berörda missförhållande syntes justitiekanslersämbetet sålunda bero mera
på en oriktig lagtillämpning än på en brist i lagen. Det syntes ock ju —

1910 —

257

stitiekanslersämbetet, som om min framställning ej vore riktad mot ifrågavarande
i 21 kap. 3 § 1 punkten rättegångsbalken intagna hufvudregel,
utan fast hellre mot de efterföljande bestämmelserna i kapitlet. Att dessa
bestämmelser ofta gåfve domstolarna anledning att kvitta rättegångskostnader
mellan parter äfven i fall, då en dylik kvittning ej borde ifrågakomma,
torde vara oemotsägligt; och häraf kunde ju en revision af dessa
bestämmelser motiveras. Uppmärksammas borde emellertid, att ifrågavarande
bestämmelser vore affattade i sådana ordalag, att de lämnade^ en
ganska vidsträckt pröfningsrätt åt domstolen. Domstolens pröfning af
frågan, huruvida saken, såsom lagen i 21 kap. 3 § 2 punkten säger, varit
mörk och tvifvelaktig, vore ej bunden af några som helst föreskrifter;
likaså vore regeln i 4 § af samma kapitel, att vid olika domslut i olika
domstolar kostnaderna å båda sidor skulle mot hvarandra kvittas, icke
ovillkorlig, utan stode det domstolen fritt att pröfva, huruvida omständigheterna
icke det oaktadt borde föranleda till utdömande af ersättning för
rättegångskostnad. Utan tvifvel skulle således äfven genom en ändrad
lagtillämpning en stor del af de missförhållanden, min framställning afsåge,
kunna afhjälpas, men måhända kunde en dylik ändrad lagtillämpning
ej framkallas utan ändring i hithörande lagbestämmelser.

Sveriges advokatsamfund har uttalat sin fulla anslutning till min
framställning.

Denna har sålunda vunnit enhälligt gillande.

Jag har emellertid ingalunda förbisett, att en i alla afseenden fullt
tillfredsställande ordning på ifrågavarande lagstiftningsområde näppeligen
lärer kunna vinnas annorledes än i samband med den blifvande allmänna
processreformen.

Anordningen af fångtransporter.

Såsom framgår af min ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag gjorde
jag år 1907 hos Kungl. Maj:t framställning om ändring i nu gällande
anordning af fångtransporter, hvilken, enligt hvad jag med exempel ådagalade,
visat sig medföra synnerligen afsevärda missförhållanden.

Öfver denna min framställning hafva numera Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen afgifvit infordrade underdåniga yttranden; och hafva
de därvid samtliga uttalat sig för den af mig förordade ändringen.

Några befallningshafvande hafva i sammanhang härmed framdragit

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 3 3

258

ytterligare exempel på de missförhållanden, som kunna uppstå genom den
nuvarande anordningen. Sålunda har Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jönköpings län anfört följande: »Såsom exempel på behofvet af föreskrifter
i förevarande fall kan anföras, att det nyligen inträffade, att en
länsman inom detta län, på begäran af stadsfiskalen i Halmstad, häktade
en person i närheten af Landervds järnvägsstation, som är belägen helt
nära gränsen mot Halland. I stället för att då forsla den häktade direkt
till länsfängelset i Halmstad, dit afståndet endast var 62 kilometer på
järnväg, införde länsmannen, i öfverensstämmelse med det nu i allmänhet
rådande förfaringssättet, den häktade till länsfängelset i'' Jönköping, hvarifrån
han med nästa ordinarie fångtransport fördes öfver Nässjö och Landskrona
till Halmstad. Den häktade fick således, i stället för att på omkring
en och en half timme färdas från Landeryd till Halmstad, föras
den tillsammans 569 kilometer långa vägen öfver Jönköping, Nässjö och
Landskrona till Halmstad, hvartill flera dagar åtgingo.»

Fångvårdsstyrelsen, som i ärendet jämväl afgifvit underdånigt utlåtande,
har därvid yttrat, att för vinnande af de uttalade önskemålen ej
annat torde erfordras än en erinran till vederbörande, att bestämmelsen i
kungl, brefvet den 29 januari 1824 om iakttagande af all möjlig hushållning
vid fångtransporter och hvad i öfrigt därom kunde vara stadgadt
icke utgjorde hinder för myndighet, som ombesörjde fångtransport, att
anordna extra eller tillfällig sådan, då omständigheterna gjorde det önskvärdt,
för så vidt ej kostnaderna härför skulle ställa sig alltför höga i förhållande
till den fördel, som kunde vinnas; dock att uteblifna värnpliktigas
inställande till vapenöfning alltid borde ske med särskild transport
direkt till bestämmelseorten.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl Maj:ts pröfning.

Förbud emot användande i firma af beteckningen »riks-»
eller därmed jämförligt uttryck.

Af min ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag framgår, att jag år
1908 hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om meddelande af förbud utaf
ifrågavarande innebörd.

Patent- och registreringsverket har i infordradt underdånigt utlåtande
anfört, att patent- och registreringsverket i likhet med mig ansåge, att

— 1910 —

259

frånvaron i gällande lag af bestämmelser om förbud för användande i
firmanamn af beteckningar sådana som »riks-» eller därmed jämförliga
uttryck af beskaffenhet att kunna vilseleda allmänheten vore en brist i
vår lagstiftning, som syntes böra afhjälpas; och har patent- och registreringsverket
samtidigt hemställt, huruvida icke såsom en förebild för en
lagbestämmelse i denna riktning skulle kunna tjäna det i § 18 mom. 2
uti tyska handelslagboken härutinnan förekommande stadgande.

Detta stadgande är af följande lydelse:

»Der Firma darf kein Zusatz beigefiigt werden, der ein Gesellschaftsverhältnis
andeutet oder sonst geeignet ist, eine Täuschung uber die Art
oder den Umfang des Geschäfts oder die Yerhältnisse des Geschäftsinhabers
herbeizuftlhren.»

Saken är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Äger återkallelse af feorgensutfästelse, innan borgensaftalet

slutits, laga verkan?

I borgensaftal, tillkommet på det sätt att löftesmannen ingått sin
förbindelse på borgenärens framställning och utan någon medverkan af
gäldenären, är denne tydligen icke kontrahent.

Äfven om, såsom vanligen är fallet, borgensutfästelsen gjorts på anmodan
af gäldenären och i hans uteslutande intresse, utgöras emellertid
kontrahenterna i borgensaftalet regelmässigt allenast af löftesmannen och
borgenären. Till denne, men alls icke till gäldenären är borgensutfästelsen
såväl till form som till innehåll riktad.

Har, såsom förhållandet plägar vara, gäldenären af löftesmannen mottagit
borgensutfästelsen och sedermera i sin ordning öfverlämnat den till
borgenären, måste han följaktligen vid borgensaftalets ingående hafva
handlat å löftesmannens vägnar, d. v. s. såsom dennes ombud.

Detta oaktadt skall enligt en mening, som inom både teori och praxis
torde hafva anhängare, löftesmannen (den, som gjort borgensutfästelsen) i
och med det han lämnat sin förbindelse till gäldenären vara betagen rätt
att återfordra densamma. Till stöd härför anföres, att gäldenären i den
förbindelse, som han fått mottaga och hvilken ju tillkommit i syfte att
bereda fördel åt honom, erhållit ett så starkt och för löftesmannen uppenbart
i dagen liggande intresse, att det vore obilligt, om löftesmannen

— 1910 —

260

icke vore ovillkorligen förpliktad, så snart han lämnat från sig förbindelsen.

I saknad af positivt lagstadgande i dylik riktning kan dock denna
mening icke erkännas vara riktig.

Fasthåller man, att gäldenären innehar förbindelsen i ändamål att d
löftesmannens vägnar öfverlämna den till borgenären, måste däraf enligt
allmänna regler ock följa, att löftesmannen, ända till dess gäldenären
fullgjort detta sitt uppdrag, kan återkalla detsamma och alltså fordra tillbaka
sin förbindelse.

Om emellertid gäldenären efter återkallelsen fortfarande innebar borgensförbindelsen
och med förtigande af uppdragets upphörande lämnar
förbindelsen till borgenären, bör denne vara berättigad att göra förbindelsen
gällande mot löftesmannen. Borgenären har nämligen, då gäldenären
visar sig innehafva borgensförbindelsen, icke anledning antaga, att gäldenärens
uppdrag att framlämna förbindelsen upphört, under det däremot
en löftesman, som underlåtit att vid återkallelsen återfordra förbindelsen,
måste anses hafva åsidosatt vanlig försiktighet, vid hvilket förhållande
frågan om hvem som skall bära följderna af gäldenärens svek naturligtvis
icke kan besvaras annorlunda än till löftesmannens nackdel.

Ar det af en eller annan anledning för löftesmannen icke möjligt att
vid återkallelsen återfå förbindelsen, kräfver vanlig omsorg, att han om
återkallelsen lämnar borgenären besked, och undeidåtenhet härutinnan
måste alltså tydligen likaledes hafva den verkan att, om skada uppkommer,
löftesmannen såsom därtill i viss mån vållande måste framför borgenären
stå risken.

Om hufvudförbindelsen är ställd till innehafvaren, i hvilket fall löftesmannen
ju icke kan veta, till hvem gäldenären kommer att vända sig
för dess belånande, kan det visserligen icke läggas löftesmannen någon
försumlighet till last, i händelse han, efter att förgäfves hafva hos gäldenären
återfordrat sin förbindelse, underlåter att vidtaga någon ytterligare
åtgärd. Men löftesmannen kan i allt fall på grund af de särskilda bestämmelserna
rörande löpande skuldebref och då dessa bestämmelser måste
tillämpas jämväl på en borgensförbindelse, som ansluter sig till ett dylikt
skuldebref, icke mot innehafvare i god tro åberopa sig på sin återkallelse.
— Enahanda bör emellertid enligt min mening förhållandet vara, så snart
borgensförbindelsen, utan anslutning till löpande skuldebref (eller därmed
likställd handling), är så affattad att den af gäldenären kan belånas eller
eljest användas hos olika, ej angifna personer. Löftesmannen måste nämligen
vara närmare än borgenären att bära skada i följd däraf, att gälde -

— 1910 —

261

nären trots återkallelse begagnat sig af borgensförbindelsen och sålunda
gjort sig skyldig till sviklig! förfarande.

Kan löftesmannen icke anträffa gäldenären för återkallelses verkställande,
är han, såsom nämnts, berättigad att göra densamma hos borgenären.
Mottager denne borgensförbindelsen, oaktadt återkallelse skett, kan
han ej anses innehafva den i god tro och bör därför ej heller få begagna
sig af den. (Jfr Hasselrot: Ilandelsbalken sid. 1474 och följ.)

Äfven efter det gäldenären till borgenären öfverlämnat borgensförbindelsen
(men innan hufvudaftalet ingåtts) kan rätt till återkallelse af
densamma hos borgenären stå löftesmannen öppen.

I fråga sålunda om vanlig försträckning bör det, under förutsättning
att återkallelse öfver hufvud taget bör tillmätas betydelse, vara klart, att
löftesmannen, änskönt gäldenären kan i hvad på honom berott hafva
fullgjort sitt uppdrag, äger att med laga verkan återfordra borgensförbindelsen,
ända till dess försträckningsaftalet fullbordats. Likasom försträckningssökande
icke kan åläggas att mottaga försträckningen (och likasom
för öfrigt den, som skall lämna försträckningen — låt vara att han i afsikt
att lämna sådan mottagit skuldebref af försträckningssökanden jämte
borgensförbindelsen — icke kan förpliktas att förverkliga sin sålunda tillkännagifna
afsikt), bör löftesmannen, därest han å sin sida skulle ångra
sig, äga att förhindra borgensaftalets åvägabringande.

Mera tvifvelaktig är saken, i händelse det aftal, som borgensförbindelsen
är ämnad att säkerställa, är af sådan beskaffenhet, att den, som därå
med öfverlämnande af borgensförbindelsen gjort anbud, saknar befogenhet
att efter godtfinnande träda tillbaka, utan har skyldighet att ingå aftalet,
därest anbudet inom skälig eller särskildt bestämd tid accepteras. Så framt
ej borgensförbindelsen utgör ett led i ett särskildt aftal, medförande förpliktelser
å ömse sidor, torde emellertid det riktiga vara att medgifva
laga verkan åt återkallelse, som äger rum inom berörda tid. Detta synes
åtminstone bäst motsvara naturen hos en uteslutande af tjänstaktighet
gjord utfästelse.

Följande rättsfall är uti ifrågavarande afseende af intresse.

Sedan P. Hägglöf och J. Liedegren samt deras firma P. Hägglöf &
C:o försatts i konkurs, erbjödo gäldenärerna å inställelsedagen sina borgenärer
ett ackord om 50 % att betalas å vissa angifna terminer. Till säkerhet
för ackordets fullgörande öfverlämnade gäldenärerna till rättens ombudsman
en förbindelse, innefattande solidarisk proprieborgen, undertecknad
af Erik Svanberg i Ramsta, E. P. Bylund i Skönersta, P. Ölund i
Gränsvik och L. Bylund i Lindom jämte en annan person. Vid därefter
hållet sammanträde med borgenärerna inför rättens ombudsman förklarade

— 1910 —

262

emellertid ölund och L. Bylund, att de af förekommen anledning återtoge
sina namn å borgensförbindelsen och frikallade sig från all betalningsskyldighet
för densamma. Slutlig pröfning af ackordsfrågan uppsköts till
ett följande sammanträde. Därvid företeddes en af Svanberg och E. P.
Bylund utfärdad handling, hvari de, utan afseende å den af Ölund och
L. Bylund gjorda återkallelsen, förklarade sig fortfarande vidhålla sin
borgen, dock med protest mot återkallelsens befogenhet och med rätt att
af Ölund och L. Bylund utsöka hvad de utöfver sina andelar möjligen
kunde blifva skyldiga att utgifva på grund af borgensförbindelsen. Samtliga
vid sammanträdet närvarande borgenärer godkände, såsom det heter
i protokollet öfver sammanträdet, »den erbjudna borgen» och förenade sig
om att antaga ackordsförslaget, hvarefter det af rätten fastställdes.

Svanberg instämde sedermera Ölund med yrkande, att som Svanberg
på grund af borgensförbindelsen utbetalat sammanlagdt 6,584 kronor 97
öre, Ölund såsom medlöftesman måtte förpliktas att till honom betala fyra
femtedelar af detta belopp jämte ränta. Ölund åberopade sin ofvanberörda
återkallelse och genmälde i öfrigt, att ackordsförslaget icke kunde anses
hafva blifvit antaget på grund af hans borgen.

Underrätten yttrade i utslag, hvari hofrätten ej fann skäl göra ändring,
att som upplyst blifvit, att konkursborgenärerna antagit det af gäldenärerna
erbjudna ackordet icke på grund af den borgen, som Ölund i
förening med Svanberg jämte andra iklädt sig för ackordets fullgörande,
samt Ölund icke heller i öfrigt visats hafva iklädt sig någon ansvarighet
för samma ackord, kunde käromålet icke bifallas. Nedre justitierevisionen
hemställde om fastställelse af hofrättens dom.

Kungl. Maj:t utlät sig emellertid, att emedan af handlingarna i saken
inhämtades, dels att Ölund å sammanträde med borgenärerna i konkursen,
då det erbjudna ackordet skulle af borgenärerna pröfvas, förklarat, att han
återtoge sitt namn å den af parterna jämte tre andra personer för ackordet
utfärdade löftesförbindelse och frikallade sig från all betalningsskyldighet
på grund af densamma, dels ock att å nytt sammanträde med borgenärerna,
till hvilken dag pröfningen af ackordsförslaget blifvit uppskjuten,
företetts en af Svanberg och E. P. Bylund utgifven skrift af innehåll, att
de, utan afseende å berörda återkallelse, fortfarande vidhölle sin ingångna
borgen, hvarefter ackordsförslaget jämte den erbjudna borgen blifvit af
borgenärerna antaget; ty och som vid sådant förhållande, oaktadt Svanberg
i nämnda skrift förbehållit sig rätt att af Ölund utsöka hans andel af
hvad Svanberg på grund af sagda borgen möjligen komme att få utgifva,
den af Ölund undertecknade, men sedermera af honom återkallade löftesförbindelsen
lagligen icke kunde i förhållande till Svanberg medföra gäl -

1910 —

263

lande verkan, pröfvade Kungl. Maj:t rättvist gilla det slut, hvartill domstolarna
kommit.

Denna dom kan visserligen icke anses vara affattad med önskvärd
tydlighet.

Klart lärer emellertid vara, att högsta domstolen i olikhet mot underdomstolarna,
hvilkas motivering underkändes, funnit, att borgenärerna vid
ackordsförslagets antagande tagit hänsyn till borgensförbindelsen i dess
helhet och sålunda jämväl till den utaf Ölund ingångna borgen. Vid sådant
förhållande och då högsta domstolen förklarat Ölunds borgen, såsom
återkallad, icke kunna i förhållande till Svanberg medföra laga verkan,
måste det antagas, att högsta domstolen ansett, att äfven konkursborgenärerna
saknat rätt att gent emot Ölund göra borgensförbindelsen gällande.
Löftesman har nämligen, så framt icke särskild afsägelse föreligger, precis
samma rätt som borgenären. Och i förevarande fall kan det uppenbarligen
icke förutsättas, att Svanberg genom den handling, hvari han förklarade sig,
trots Ölunds återkallelse, fortfarande vidhålla sin borgen, velat med godkännande
af återkalielsen afsåga sig regressrätt mot Ölund. Fastmera
protesterade Svanberg i samma handling uttryckligen mot återkallelsens
befogenhet samt förbehöll sig rätt att af Ölund utsöka hans andel af hvad
Svanberg på grund af borgensförbindelsen möjligen komrne att få utgifva.

Två justitieråd, som voro af skiljaktig mening, yttrade, att då Ölund
ostridigt undertecknat borgensförbindelsen, hvarigenom parterna jämte tre
andra personer, en för alla och alla för en, ingått borgen såsom för egen
skuld för fullgörande af ifrågavarande ackord, samt Ölunds vid borgenärssammanträdet
afgifna förklarande, att han återtoge sitt namn å löftesskriften
och frikallade sig från all betalningsskyldighet, icke, då detta förklarande
veterligen ej af borgenärerna och Svanberg medgifvits eller å
förbindelsen antecknats, kunde på rättsförhållandet emellan parterna inverka;
alltså och då handlingarna ej föranledde annat antagande, än att
ackordet blifvit på grund jämväl af förenämnda borgensförbindelse af borgenärerna
antaget, pröfvade justitieråden lagligt att, med ändring af domstolarnas
beslut, förklara Ölund skyldig att såsom Svanbergs medlöftesman
å ifrågavarande borgensförbindelse till Svanberg återgälda hvad Svanberg
kunde befinnas äga att fordra för hvad han utöfver sin del till ackordets
fullgörande utgifvit; men då domstolarna med deras åsikt ej ingått i bedömande
af det belopp, hvartill Svanbergs fordran i detta hänseende rätteligen
uppginge, visades målet åter till underrätten för ny laglikmätig behandling.
(Se Nytt juridiskt arkiv 1897, not. A n:r 160.)

— 1910 —

264

Innebörden af uttrycket »allmän plats» i 102 § strafflagen

för krigsmakten.

Strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 innehåller i första
stycket af 102 § följande bestämmelser: »Hvar som under tjänstgöring
eller eljest i fält, läger, vaktrum eller kasern, inom militärsjukhus eller
kronans varf, verkstad, förråds- eller tyghus, eller på kronans fartyg gör
oljud eller oväsende, eller kommer annorledes förargelse åstad, eller finnes
vara af starka drycker öfverlastad, belägges med disciplinstraff. Lag samma
vare, om krigsman begår sådant brott å väg, gata eller annan allmän plats
inom garnisons- eller stationsort.»

Jämlikt 18 § 1 mom. i förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes höra ifrågavarande mål till krigsdomstol.

Uti 11 kap. 15 § af 1864 års allmänna strafflag var stadgadt: »Gör
man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att annan däraf
skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän väg, gata eller
torgplats, eller där allmän marknad eller auktion hålles; straffes med böter,
högst ett hundra riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu
sagdt är; då skall den omständigheten, vid straffets bestämmande för våldet,
såsom försvårande anses.»

Sistnämnda lagrum erhöll emellertid genom lag den 8 juni 1906 följande
ändrade lydelse: »Far man öfverdådigt fram, så att annan däraf
skadas kan, å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad
eller auktion hålles, straffes med böter, högst etthundra riksdaler. —

— —--Q-ör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse

åstad å plats, som nyss är nämnd, eller å järnvägståg, passagerarefartyg
eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är för allmänheten tillgängligt,
eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller offentlig föreställning pågår,
eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten till förtäring eller
eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å annat ställe, som, mot
eller utan afgift, är för allmänheten upplåtet, straffes, där ej förbrytelsen
förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst etthundra
riksdaler. — Våldför man annan å ställe, hvarom i denna paragraf förmäles,
då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet,
såsom försvårande anses.»

Så vidt jag genom undersökning af förarbetena till gällande krigslag —

1910 -

265

stiftning kunnat utröna, finnes icke anledning till antagande, att med uttrycket
»allmän plats» i 102 § straff lagen för krigsmakten skulle förstås
något annat eller mera än sådan allmän plats, hvarom förmäles i 11 kap.
15 § strafflagen enligt detta lagrums lydelse vid den tid, då strafflagen
för krigsmakten tillkom.

I allt fall torde åtminstone icke sistnämnda lag hafva afsett, att ett
hvart ställe, som nu beröres af 11 kap. 15 § strafflagen, skulle betraktas
såsom allmän plats.

Enligt min mening tillkommer det alltså t. ex. icke krigsdomstol att
pröfva åtal mot krigsman för åstadkommande af förargelse vid frälsningsarméns
andaktsöfningar å lokal inom garnisonsort, ehuru dylika andaktsöfningar
i allmänhet måste anses åtnjuta skydd af 11 kap. 15 § strafflagen
enligt stadgandets nuvarande affattning.

Under mina inspektionsresor innevarande år har jag emellertid vid
olika tillfällen iakttagit, att en motsatt uppfattning uti nyssberörda afseende
gjort sig gällande, och har man till stöd därför åberopat det nuvarande
innehållet ill kap. 15 § strafflagen, hvilket förmenats böra vara
grundläggande vid tolkningen af det i 102 § strafflagen för krigsmakten
förekommande uttrycket allmän plats.

Tydligen kan emellertid stadgandet i 102 § strafflagen för krigsmakten,
hvilket icke genom hänvisning ansluter sig till 11 kap. 15 § strafflagen,
ej anses hafva undergått någon förändring genom sistnämnda lagrums
„ utvidgning.

o O o

A andra sidan anser jag det uppenbart, att ändringen af 11 kap. 15 §
strafflagen påkallar en motsvarande jämkning af 102 § strafflagen för
krigsmakten.

Den bristfällighet, som härutinnan vidlåder strafflagen för krigsmakten,
har emellertid beaktats i det förslag till ny strafflag för krigsmakten,
som af särskilda kommitterade afgifvits.

Yäxelacceptants skyldighet att gälda ränta.

I min Embetsberättelse till 1909 års Riksdag (sid. 152—155) utgjorde
ifrågavarande ämne föremål för närmare utredning.

Därvid omnämnde jag, bland annat, att, där protest ej skett och
särskild bevisning om växelns uppvisande ej förebragts, acceptanten enligt

Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1910 års Riksdag.

266

en mycket utbredd mening bör dömas att utgifva sex procent ränta från
stämningsdagen, hvilken dag växeln skulle anses hafva förevisats honom
till betalning. Samtidigt påvisade jag dock, att Kungl. Maj:t i dom den
24 mars 1899 omfattat den åsikten, att räntan i dylikt fall borde beräknas
allenast från första rättegångstillfället.

Såsom af följande rättsfall framgår, har emellertid Kungl. Maj:t sedermera
uttalat sig i motsatt riktning.

M., hvilken utställt tre af F. accepterade växlar, instämde denne med
yrkande att som M. inlöst växlarna i den bank, där de varit diskonterade,
F. måtte förpliktas till M. utgifva växlarnas belopp, tillhopa 2,551 kronor
76 öre jämte ränta. Protest hade ej skett, och utredning blef i målet
icke förebragt därom, huruvida växlarna annorledes förevisats till betalning.
Sedan F. framställt invändning om preskription ogillade såväl
underrätten som hofrätten med godkännande af denna invändning M:s
stämningstalan. Nedre revisionen ansåg däremot preskriptionsinvändningen
icke förtjäna afseende samt hemställde förty, att Kungl. Maj:t måtte, jämlikt
86 § växellagen, pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom,
förplikta F. att, emot återbekommande af växlarna med påtecknade kvitton,
till M. genast utgifva växlarnas belopp, tillhopa 2,551 kronor 76 öre jämte
sex procent årlig ränta därå från stämningsdagen, till dess betalning
skedde. Denna hemställan blef af Kungl. Maj:t utan meningsskiljaktighet
bifallen. (Nytt juridiskt arkiv 1908, s. 32.)

Med afseende å detta rättsfall må dock anmärkas, att frågan om sättet
för ränteberäkningen icke af parterna bragts på tal.

Omfattningen af löftesmäns regressrätt.

I afseende å detta spörsmål intager praxis, enligt hvad jag under
mina inspektioner hos underdomstolarna inhämtat, en synnerligen vacklande
och oklar ställning.

Orsaken härtill torde främst vara att söka däri, att man inom doktrinen
ännu icke kunnat enas om regressens rättsgrund.

Enligt en mening inträder löftesmannen, i och med det han ikläder
sig sin förbindelse, tillika i eventuell fordringsrätt gent emot gäldenären.
Han ställer sig genom sin borgen på en gång såsom eventuell gäldenär
i förhållande till borgenären och eventuell borgenär till gäldenären. Löf -

— 1910 —

267

tesmannens rätt att efter betalning å sin sida fordra betalning af gäldenären
ligger i det sammansatta rättsförhållande, som uppstår genom
borgensåtagandet. Löftesmannens rätt emot gäldenären är icke borgenärens
rätt, som på honom öfvergått, utan hans egen rätt, hvilken dock
för honom icke blir fullt aktuell, förrän han i gäldenärens ställe erlagt
betalning.

Den nu omnämnda åsikten gör ingen skillnad emellan det fall, då
borgensåtagandet ägt rum på anmodan af gäldenären, och det, då löftesmannen
ingått sin förbindelse utan gäldenärens begäran eller förmedling.
Men har löftesmannen icke trädt i någon som helst beröring med gäldenären,
så kan han — enligt hvad en annan mening framhåller — uppenbarligen
ej heller genom borgensåtagandet hafva förvärfvat någon själfständig
rätt emot gäldenären; den rätt han härutinnan har måste på ett
eller annat sätt härledas från den, med hvilken han uteslutande trädt i
förbindelse, d. v. s. borgenären. Enligt nyssberörda mening bör man därför
förklara grunden till löftesmannens regressrätt olika allt efter som
borgensåtagandet skett på gäldenärens anmodan eller icke. Går löftesmannen
efter anmodan af gäldenären i borgen, så innebär denna anmodan
— säger man — alltid ett stillatigande löfte å gäldenärens sida (så vida
han ej till och med uttryckligen förbinder sig därtill) att, om löftesmannen
skulle nödgas betala, gäldenären skall härför lämna honom ersättning;
och det är då under denna tysta förutsättning, löftesmannen åtager sig
den förpliktelse, som kan medföra betalningsskyldighet för honom. Om
åter borgensåtagandet ägt rum utan gäldenärens anmodan, så grundas
löftesmannens regressrätt på hans genom borgensåtagandet gent emot borgenären
förvärfvade rättighet att fordra, det denne, när löftesmannen betalar,
på honom tyst öfverlåter sina rättigheter mot gäldenären. Hvilketdera
fallet än föreligger, är omfånget för löftesmannens regress detsamma.

Mot sistberörda åsikt har emellertid, enligt min uppfattning med rätta,
framställts följande invändningar.

Äger löftesmannen i ena fallet fordra, att borgenären å honom tyst
öfverlåter sin rätt, hvarför skulle han då icke hafva dylik befogenhet
jämväl i det andra? Borgenären har icke i någotdera fallet anledning att
undanhålla löftesmannen en sådan öfverlåtelse. När borgenären väl fått
sin betalning, kan det nämligen icke för honom vara af intresse att förhindra
löftesmannen att vända sig mot gäldenären. Och vid sådant förhållande
är det uppenbarligen ägnadt att åstadkomma begreppsförvirring,
när man för en rätt, som i sina verkningar ju skulle yttra sig på enahanda
sätt, uppkonstruerar skilda grunder.

1910 —

268

Visserligen har påståtts, att löftesmannen, då han utan gäldenärens
anmodan ingått sin förbindelse, icke skulle hafva ovillkorlig regressrätt.
För hvad han nödgats betala skulle han af gäldenären kunna skaffa sig
godtgörelse allenast under förutsättning, att borgenären å honom formFigen
öfverläte sin fordran. Hans anspråk grundade sig då uteslutande på
öfverlåtelsen och icke på någon genom själfva borgensåtagandet förvärfvad
rätt. Detta resonnemang är dock tydligen ohållbart. Ehuru ett fullt bindande
borgensaftal uppstår, äfven om löftesmannen iklädt sig borgen utan
gäldenärens anmodan, och ehuru en sådan löftesman är lika strängt förbunden
som den, hvilken på begäran af gäldenären gått i borgen, skulle
den förre vara försatt i den vanskliga ställningen att icke undfå ersättning
för hvad han nödgats erlägga till borgenären, med mindre denne å
honom öfverläte sitt fordringsanspråk. Genom att sålunda, åtminstone i
viss mån, öfverlämna löftesmannen åt borgenärens godtycke, skulle uppenbarligen
den materiella rätten sättas å sido.

Till stöd för löftesmannens rätt till regress mot gäldenären har vidare
anförts, att denne genom sin försummelse att själf infria förbindelsen nödgat
löftesmannen att göra det i hans ställe och sålunda tillfogat löftesmannen
skada. Frånsedt de öfriga anmärkningar, som mot en dylik skadeståndsteori
kunna framställas — hvaribland den, att underlåtenhet att betala
icke i och för sig är en försummelse, som kan grundlägga skadeståndsskyldighet
— torde det här vara tillfyllest att anmärka, hurusom
borgen ju går ut på, att löftesmannen skall betala, om ej gäldenären gör
det. Löftesmannen måste således redan vid borgensingåendet taga i beräkning,
att gäldenären ej kan uppfylla sin förbindelse; löftesmannen ingår
sin borgen med full vetskap om den risk, för hvilken han därigenom
utsätter sig. Uppkommer »skada», har han sig själf att skylla, då det
stått honom fritt att låta bli att gå i borgen. Såsom uppenbart felaktig
framträder naturligtvis ifrågavarande åsikt i det fall, att löftesmannen ingått
sin borgen utan gäldenärens anmodan.

Enligt min mening grundar sig löftesmäns regressrätt allenast på en
öfvergång till löftesmannen af borgenärens rätt (subrogation). Denna mening,
som i tillämpningen visar sig leda till tillfredsställande materiellt
resultat utan att medföra formella oegentligheter, öfverensstämmer ock bäst
med den af mig i annat sammanhang (se här ofvan sid. 259 o. f.) uttalade
uppfattningen, att gäldenären, äfven om han har det hufvudsakliga
intresset af borgensaftalets bringande till stånd, dock aldrig själf
deltager i aftalet, hvilket ingås uteslutande mellan borgenären och löftesmannen.
Denne förvärfvar genom borgensåtagandet eo ipso af borgenären
rätt till subrogation. Löftesmannen erhåller vid borgensingåendet genom

— 1910 —

269

borgenären eventuell föreningsrätt emot gäldenären. I och med det löftesmannen
betalar borgenären, sker öfverflyttningen af den senares rätt å
den förre, hvilken nu har aktuell fordringsrätt emot gäldenären.

Riktigheten af denna min mening, enligt hvilken löftesman, som betalat
borgenären, icke har någon själfständig rätt till ersättning af gäldenären,
bekräftas af följande rättsfall.

Den 31 oktober 1881 betalade J. Nilsson Östra Göinge härads sparbanks
återstående fordran på grund af en af P. Trulsson år 1878 utgifven
revers, hvarå Nilsson tecknat proprieborgen. Uti stämning, som delgafs
Trulsson den 31 oktober 1891, yrkade Nilsson sedermera åläggande
för Trulsson att utgifva hvad Nilsson sålunda betalat. — Underrätten yttrade,
att enär Trulsson ej gittat vare sig förneka, att Nilsson såsom löftesman
å reversen guldit ifrågavarande belopp, eller påstå, att Trulsson
härför godtgjort Nilsson, samt Trulsson, hvilken af den i saken ågångna
stämningen "fått del den 31 oktober 1891, således blifvit kräfd inom den i
förordningen den 4 mars 1862 stadgade tid, pröfvade underrätten lagligt
att, med ogillande af gjord invändning om preskription, förplikta Trulsson
att genast emot återfående af reversen i hufvudskrift utgifva omstämda
beloppet. — Hofrätten utlät sig däremot i dom, att som Nilsson icke mot
Trulssons bestridande styrkt, att ifrågavarande belopp blifvit hos Trulsson
bevakadt på sätt och inom tid, som stadgades i förordningen den 4
mars 1862, pröfvade hofrätten rättvist att, med upphäfvande af underrättens
beslut, ogilla Nilssons talan. — Nedre revisionen hemställde om
fastställelse af hofrättens dom. Kungl. Maj:t yttrade, att då tiden för
ifrågavarande bevakning hos Trulsson icke vore att räkna från den dag,
Nilsson genom betalning af hans skuld blifvit innehafvare af fordringsrätten
emot honom, och det icke visats, att denna rätt, på sätt ofvannämnda
förordning föreskrefve, hos Trulsson bevakats inom tio år före
sakens instämning, fastställdes det slut, hvari hofrätten stannat. (Kungl.
Maj:ts dom den 5 november 1894. Nytt juridiskt arkiv 1894, sid. 533).

Till stöd för min mening kan äfven åberopas stadgandet i 5 § af
1862 års förordning, hvaraf måste anses framgå, att lagstiftaren förnekat
tillvaron af själfständig regressrätt.

Af min mening följer, att den rätt gent emot gäldenären, som löftesmannen
i och genom betalningen förvärfvar, icke kan vara vare sig
bättre eller sämre än den rätt, som borgenären förut innehaft, utan måste
i allo sammanfalla med denna.

Ej sällan har man emellertid i praxis velat tillerkänna löftesmannen
bättre rätt än borgenären.

Sålunda har en löftesman, hvilken på grund af borgen å ett med

— 1910 —

270

ränta löpande skuldebref nödgats infria, förutom det i skuldebrefvet förskrifna
kapitalet, jämväl upplupen ränta, af gäldenären berättigats återbekomma
icke allenast hvad han till borgenären erlagt utan äfven ränta
å sammanlagda beloppet af inbetalda kapitalet och räntan från den dag,
inbetalningen ägde rum.

Med afseende å storleken af den löftesmannen sålunda tilldömda ränta
har man dock härvid vanligen låtit den i skuldebrefvet bestämda räntan
utgöra rättesnöret. Om t. ex. allenast fyra procent förskrifvits, har ej
heller löftesmannen å hvad han i kapital och ränta utgifvit fått tillgodonjuta
högre ränta.

Inkonsekvensen i den uppfattning, på hvilken ett dylikt domslut grundas,
ligger i öppen dag. Hvad man gifvit med ena handen, tager man
med den andra. Den omständigheten, att borgenären för sin del låtit sig
nöja med en räntefot af fyra procent är naturligtvis icke ett tillfyllestgörande
bevis för, att löftesmannen genom erhållande af samma ränta blir
fullt godtgjord för det han varit i mistning af de till borgenären utbetalade
penningarna. Af ömhet emot löftesmannen låter man honom beräkna
ränta å den af honom betalade räntan. Men samtidigt låter man honom
vidkännas den ofta större olägenheten att vara skyldig finna sig i, att han
för sitt utlägg (kapitalet och räntan) aldrig får tillgodonjuta högre ränta
än den emellan borgenären och gäldenären öfverenskomna. Och då en löftesman,
som efter att hafva tecknat borgen å ett med fyra procent ränta
löpande skuldebref infriar detsamma, icke äger mot gäldenären beräkna
annan ränta än den sålunda förskrifna, så följer naturligtvis häraf att, om
borgen afser ett skuldebref, hvari ingen ränta utfästs och viss betalningstid
ej heller bestämts, den löftesman, som betalar förskrifna kapitalet, icke
äger emot gäldenären beräkna någon ränta. * Om ränta varit utfäst, skulle
löftesmannen haft befogenhet att gent emot gäldenären tillgodonjuta ränta
från betalningsdagen äfven å den ränta, han möjligen erlagt, men nu får
han icke ränta å det inbetalade kapitalet!

Understundom liar emellertid, hvad praxis vid underdomstolarna angår,
äfven den meningen gjort sig gällande, att löftesmannen alltid utan
afseende å hufvudförbindelsens innehåll, är berättigad att af gäldenären
utsöka sex procent ränta å sammanlagda beloppet af det kapital och den
ränta, han till borgenären betalat, från den dag betalningen ägde rum.

Likasom det inträffat, att löftesman på något af nu nämnda sätt fått

* D. v. s. från den dag han betalade borgenären. Däremot är han naturligtvis berättigad
till fem procent ränta från den dag, gäldenären undfår del af stämning eller lagsökning.

— 1910 —

271

åtnjuta bättre rätt än borgenären, har å andra sidan äfven förekommit,
att löftesman försatts i sämre ställning än borgenären.

Sålunda saknas ingalunda förespråkare för den åskådningen, enligt
hvilken löftesmannens rätt till ränta å sitt utlägg alltid skulle vara på det
sätt begränsad, att han endast äger tillgodonjuta sådan efter fem procent
från den dag, gäldenären erhåller del af hans stämning eller lagsökning.
I afseende härå är äfven att observera, hurusom en mening vill tillägga
löftesmannen ränta jämväl å den ränta han tilläfventyrs måst erlägga till
borgenären, under det en annan begränsar hans rätt härutinnan till ränta
å kapitalutlägget.

1 fråga om regressens rättsgrund må till sist framhållas en åsikt, som
vänder sig emot nyssberörda, af mig delade uppfattning, enligt hvilken
löftesmannen icke har någon själfständig rätt till regress, utan regressrätten
grundar sig uteslutande på en öfverflyttning till honom af borgenärens
rätt.

Enligt nu antydda åsikt äger visserligen en öfvergång af fordringsrätten
rum i och med det löftesmannen betalar borgenären. Men löftesman,
som på gäldenärens anmodan ingått sin borgen, anses därjämte hafva
en själfständig rätt. Genom själfva borgensåtagandet skulle nämligen en
dylik löftesman på grund af lag förvärfva en eventuell rätt att af gäldenären
fordra ersättning för allt, hvad han kunde nödgas erlägga till följd
af sin borgen. Subrogationen afsåge endast att säkerställa och befrämja
genomförandet af löftesmannens personliga regressrätt. Häraf följde, att
en löftesman icke kunde tillåtas att på grund af subrogationen fordra ersättning
af gäldenären till högre belopp än det, hvarpå han med stöd af
sin personliga regressrätt kunde göra anspråk.

Enligt ifrågavarande åsikt äger löftesman, som betalat borgenären, att
af gäldenären fordra ränta å allt hvad han i kapital och ränta betalat efter
sex procent från betalningsdagen. Om borgenären varit berättigad till
högre ränta, inverkar detta icke på löftesmannens rätt.

Denna lära om löftesmäns tvåfaldiga regressrätt kan emellertid icke
godkännas för svensk rätts vidkommande. Påståendet, att löftesman på
grund af lagen skulle äga att af gäldenären utfå -sex procent ränta å sitt
utlägg från betalningsdagen, är icke riktigt. Den omständigheten, att
någon genom underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet tillskyndar
annan förlust, är icke ett faktum, som i och för sig grundlägger förpliktelse
att betala ränta i vidare mån än som följer af bestämmelsen i tredje
punkten af 10 § 9 kap. handelsbalken. En därutöfver gående ränteplikt
måste förutsätta, att själfva betalningsskyldigheten grundar sig på ett

— 1910 —

272

brottsligt eller åtminstone lagstridigt eller otillbörligt förfarande. (Jfr
hvad ofvan yttrats om den s. k. skadeståndsteorien).

Har löftesmannen mot gäldenären en själfständig regressrätt, kan
följaktligen denna icke bereda honom rätt till annan ränta än efter fem
procent,0 från det han i laga ordning söker gäldenären. (I öfverensstämmelse
härmed har ock praxis emellanåt uttalat sig; se ofvan).

Tillämpandet, i den mån sådant är möjligt, af ifrågavarande åsikt,
som ju utgår från att löftesmannen icke på grund af subrogationen kan
fordra större ersättning än som tillkommer honom på grund af hans själfständiga
regressrätt, måste alltså i de ottast förekommande fallen försätta
löftesmannen i en väsentligt ogynnsammare ställning, än som skulle vara
fallet, därest hänsyn uteslutande toges till subrogationen. Att numera,
sedan subrogationsprincipen vunnit insteg, tillägga löftesmannen jämväl
en sjelfständig rätt, saknar sålunda allt berättigande.

Äfven under förutsättning, att löftesmannen på grund af själfständig
regressrätt äger fordra sex procent ränta å sitt utlägg från betalningsdagen,
leder ifrågavarande åsikt till otillfredsställande resultat.

I händelse gäldenärens förbindelse löper med högre ränta än sex procent,
skulle löftesmannen ändå vara skyldig att åtnöjas med sex procent
å sitt utlägg.

Härom säges visserligen, att det är klart, att högre ränta icke kan
fordras, då ej ens borgenären för tiden efter förfallodagen skulle ägt en
sådan rätt.

Detta är emellertid ej heller riktigt. Lagens stadgande om uppskofsränta
är tillämpligt endast i det fall, att ränta icke blifvit utfäst. (Se
Hasselrot: Handelsbalken, sid. 254, jfr sid. 2254). I hvarje fall är stadgandet
icke af tvingande natur. Borgenären kan gifvetvis med laga verkan
tillförsäkra sig högre uppskofsränta än sex procent. Löper t. ex. gäldenärens
förbindelse med sju procent ränta, »tills betalning sker», måste
gäldenären äfven för tiden efter förfallodagen till borgenären erlägga ränta
efter denna procent. (Jfr Kungl. Maj:ts utslag den 25 januari 1875. Nytt
juridiskt arkiv 1875, sid. 69). Tydligen vore det oskäligt, om i ett dylikt
fall gäldenären, sedan löftesmannen å förfallodagen infriat hans förbindelse,
skulle, hvad tiden därefter angår, äga undandraga sig att till löftesmannen
betala mera än sex procent ränta. Gäldenären skulle göra en
obehörig vinst på den grund, att löftesmannen nödgats infria hans förbindelse! Oegentlig

är förevarande åsikt, äfven då fråga är om sådan löftesman,
som utan gäldenärens anmodan ingått sin borgen och hvilken följaktligen
saknar själfständig regressrätt.

— 1910 -

273

En dylik löftesman måste uppenbarligen, i saknad af ett positivt lagbud,
anses härleda sin regressrätt mot gäldenären uteslutande från borgenärens
å honom öfvergångna rätt, hvilken därför helt och odeladt måste
tillhöra honom.

Enligt ifrågavarande åsikts förespråkare kan emellertid löftesmannen
väl icke hafva bättre men understundom sämre rätt än borgenären. Löftesmannen
kan sålunda, om hufvudförbindelsen löper med sju procent
ränta, icke af gäldenären fordra mera än sex. Detta skulle följa af löftesmannaregressens
ändamål, som uteslutande är att ersätta löftesmannen för
den skada, han lidit. »Och ersatt för afsaknaden af sitt kapital blir den
löftesman, som å allt hvad han i följd af sin borgen utlagt erhåller laga
ränta (sex procent) från betalningsdagen.» Enligt svensk rätt kan dock
löftesmannen, såvidt han ej får beräkna samma ränta som borgenären,
omöjligen tillerkännas annan ränta än fem procent från stämnings- eller
lagsökningsdagen. (Jfr ofvan). Och därmed skulle han ju enligt åsikten
i fråga icke vara ersatt för sin förlust.

Genom att gifva löftesmannen sämre rätt än borgenären, skulle för
öfrigt, i enlighet med hvad förut anförts, gäldenären utan skäl undslippa
en del af sin förbindelse.

Den åsikt angående regressens rättsgrund, för hvilken redogörelse
senast lämnats, har, så vidt jag varit i tillfälle att inhämta, icke lämnat
af sevärda spår i praxis.

Väl har, såsom framhållits här ofvan, inträffat, att löftesman, å hvad
han i kapital och ränta betalat till borgenären, tilldömts sex procent
ränta från betalningsdagen, och detta utan afseende därå, om hufvudförbindelsen
löpt med annan ränta (eller utan ränta). Men enligt min erfarenhet
har till försvar för ett dylikt domslut åberopats, icke någon tvåfaldig
regressrätt utan allenast att gäldenären vid borgensåtagandet måste
anses hafva tyst förbundit sig att till fullo godtgöra löftesmannen för
hvad denne på grund af sin borgen kunde nödgas utbetala. (Se ofvan.)

Detta betraktelsesätt bottnar emellertid lika litet som den nyssnämnda
åsikten på fast grund.

Det måste nämligen inskärpas, att uttrycket »full godtgörelse» här är
ett relativt begrepp. En löftesman kan blifva fullt godtgjord genom att
erhålla, förutom det utbetalade beloppet, endast fyra procent ränta. En
annan blir icke till fullo ersatt, äfven om han bekommer ränta efter sex
procent. Vid sådant förhållande och då af den omständigheten, att man
tagit sig friheten att på presumtionens bekväma väg uppsöka en af gäldenären
gjord utfästelse om full godtgörelse, naturligtvis icke följer, att
man är berättigad att till förfång för gäldenären än längre fortsätta på

Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1910 års Riksdag. 35

274

denna väg, kan den, som anmodar annan att teckna borgen å ett med
fyra procent ränta löpande skuldebref, i allt fall icke anses hafva utfäst
sig att till denne för hans eventuella utlägg betala annan räntegodtgörelse
än den, borgenären för mistningen af sitt kapital sålunda betingat sig.
Visserligen har häremot blifvit invändt, att om gäldenären utfäst sig att
godtgöra löftesmannen för hvad denne kunde komma att utbetala, så måste
han också på grund af stadgandet i andra punkten af 10 § 9 kap. handelsbalken
erlägga sex procent ränta å löftesmannens utlägg från den dag
detta gjordes. Att märka är emellertid, att stadgandet endast afser de
fall, då viss tid för betalnings erläggande är föreskrifven. Och man har
desto mindre anledning »presumera» att gäldenärens »presumerade» utfästelse
innefattar förpliktelse, att gäldenären, därest löftesmannen får
betala något på grund af sin borgen, skall härför samma dag godtgöra
honom, som en sådan presumtion otvifvelaktigt skulle jäfvas af erfarenheten.
Gäldenären utgår säkerligen, då han ber om borgen, i regeln från
den förutsättningen, att han själ!'' skall kunna uppfylla sin förbindelse och
att löftesmannen sålunda alls icke kommer att drabbas af några obehag.
Tviflar gäldenären redan vid anhållandet om borgen på sin betalningsförmåga,
" så bör dock en sak vara honom klar: kan han icke å förfallodagen
betala borgenären, så har löftesmannen, om han samma dag infriar
förbindelsen, icke heller någon utsikt att då få betalning. Vid sådant förhållande
är det icke möjligt att antaga, det gäldenären skulle utfästa sig
att godtgöra löftesmannen för hans eventuella utlägg just den dag, utlägget
komme att ske.

Hvad nu yttrats angående teorien om gäldenärens presumerade utfästelse
att godtgöra löftesmannen för hans eventuella utlägg äfvensom
angående hans rätt att på grund af denna utfästelse å utlägget få åtnjuta
sex procent ränta från den dag, utlägget gjordes, gäller tydligtvis egentligen
endast det fall, då borgen ingåtts på gäldenärens anmodan.

Anhängarne af denna teori tillerkänna emellertid motsvarande befogenhet
jämväl åt den löftesman, som ingått sin förbindelse utan gäldenärens
medverkan; och utgå de därvid från den gifvetvis i och för sig riktiga
uppfattningen, att löftesman alltid måste äga samma befogenhet, ehvad
borgensåtagandet skett på gäldenärens begäran eller ej.

Här möta emellertid synnerligen afsevärda oegentligheter.

Den, som utfärdar ett skuldebref, löpande med t. ex. fyra procent
ränta, är, såsom förut framhållits, ej heller efter förfallodagen skyldig att
till borgenären gälda annan ränta än den sålunda förskrifna. Lagstiftaren
har tillförsäkrat gäldenären den förmånen, att han genom underlåtenhet
att å förfallodagen betala icke blir utsatt för risken att därefter nöd —

1910 —

275

gas till borgenären erlägga förhöjd ränta. Men denna gäldenären tillförsäkrade
förmån skulle för honom i stället vara en källa till skada, om
verkligen en löftesman, hvilken utan gäldenärens anmodan och vetskap
iklädt sig sin borgen, alltid skulle äga befogenhet att utkräfva sex procent
ränta å hvad han till borgenären utgifvit. Antaget att någon utfärdat
ett skuldebref, hvari förskrifvits fyra procent ränta tills betalning
sker, med förbindelse att viss dag i sitt hemvisst betala skulden. Om han
enligt lag varit skyldig att under alla förhållanden betala sex procent
uppskofsränta, skulle han icke underlåtit att, ehuru borgenären ej inställt
sig å förfallodagen för afhämtande af betalningen, behörigen fullgöra sin
betalningsskyldighet. Nu har han, förlitande sig på lagen samt i betraktande
af den för honom fördelaktiga räntefoten, och då borgenärens uteblifvande
kan uppfattas såsom ett tyst medgifvande af uppskof, låtit tills
vidare anstå med indrifvande af sitt för betalningen erforderliga kapital,
hvilket han haft utlånadt mot högre ränta än den af honom förskrifna;
och han har sedermera inrättat sin ekonomi under den naturliga förutsättningen,
att han gjort en vinst, motsvarande ränteskillnaden. Men så
inställer sig efter någon tid en person, hvilken, utan att gäldenären afveta!,
det, tecknat borgen å skuldebrefvet och gör alla hans beräkningar om
intet. -— I förordningen om utsökningslagens införande § 10 mom. 10 stadgas,
att utgifvaren af ett löpande skuldebref icke är skyldig att gälda
ränta för längre tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären
fordrat betalning, såvidt ej gäldenären annorledes förbundit sig. Icke
desto mindre skulle en löftesman kunna uttaga ränta från förfallodagen. —
Öfverlåtes ett skuldebref af borgenären till annan person, kan ju denne
enligt lag i intet fäll hafva bättre rätt än den skuldebrefvet utmärker.
Men han skulle icke förty kunna förskaffa sig sådan bättre rätt endast
genom att vidtaga __ den åtgärden, att han före öfverlåtelsen tecknade sig
såsom löftesman. Äfven om gäldenären tilläfventyrs finge kännedom om
att ett dylikt borgensåtagande vore i görningen och protesterade däremot,
skulle detta icke hjälpa honom, då lagen för giltighet af borgensaftal ingalunda
förutsätter samtycke af gäldenären eller gör någon åtskillnad på det
fall, då löftesmannen på gäldenärens anmodan ingått borgen, och det fall
då detta icke varit händelsen.

Jag vidhåller alltså, att grunden till regressen är att söka allenast i
en öfverflyttning till löftesmannen af borgenärens rätt, hvaraf måste följa,
att löftesmannen mot gäldenären har precis samma rätt som förut tillkommit
borgenären. Och jag kan icke finna, att denna åskådning kränker
löftesmannens befogade intressen. Den, som tecknar borgen å ett med
fyra procent ränta löpande skuldebref, vet redan vid borgensingåendet eller

- 1910 —

276

bör åtminstone då hafva sig bekant, att, därest han nödgas infria det i
skuldebrefvet förskrifna beloppet, han å detta sitt utlägg icke får tillgodonjuta
annan ränta än den sålunda mellan borgenären och gäldenären
öfverenskomna. Att löftesmannen genom erhållande af denna ränta blir
fullt godtgjord är visserligen, såsom förut nämnts, ingalunda säkert, men
han bär själf ansvaret för den förlust, som tilläfventyrs uppstår.

Hvad ofvan yttrats i afseende å löftesmäns regressrätt mot gäldenären
måste tydligen äga motsvarande tillämpning beträffande hans rätt till regress
mot medlöftesman.

Löftesman äger sålunda ej mot medlöftesman annan eller bättre rätt
än den borgenären haft.

Följaktligen bör det t. ex. ej medgifvas löftesman att gent emot medlöftesman
tillgodonjuta ränta från betalningsdagen å utbetald ränta. Yrkande
i sådan riktning har ock af högsta domstolen utan meningsskiljaktighet
ogillats genom - dom den IG juni 1899. (Nytt juridiskt arkiv
1899, not. A n:r 283). Däremot tillerkändes löftesmannen å den utbetalade
räntan fem procent ränta från stämningsdagen. Nedre revisionen hade
fullt konsekvent i sitt betänkande hemställt, att ifrågavarande ränteanspråk
måtte i allo ogillas.

Riktigheten af min mening har vidare principiellt erkänts i ett rättsfall,
som afgjordes genom Kungl. Maj:ts dom den 17 december 1906.
(Nytt juridiskt arkiv 190G, sid. 564).

Skogsvårdsstyrelse, på hvars begäran öfverexekutor meddelat
skogsägare afverkningsförbud, måste vid äfventyr att detsamma
eljest upphör, inom trettio dagar efter det förbudet meddelades,
instämma skogsägaren till domstol.

Enligt 5 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 äger öfverexekutor på begäran af skogsvårdsstyrelse under vissa förutsättningar
meddela skogsägare afverkningsförbud.

O O o O # _ .

Om dylikt förbud skall på grund af bestämmelse i samma paragraf i
»tillämpliga» delar gälla hvad i utsökningslagen om skingringsförbud sägs.

Till de utsökningslagens bestämmelser, som här åsyftas, hör otvifvel -

1910 —

277

aktigt den i 154 § upptagna, enligt hvilken meddeladt skingringsförbud
skall gå åter, där ej den, som vunnit detsamma, inom trettio dagar efter
det öfverexekutors förordnande därom gafs, sin talan till domstol instämt.

Skogsvårdsstyrelse, på hvars begäran öfverexekutor meddelat afverkningsförbud,
måste alltså, vid äfventyr att förbudet eljest upphör, inom
nyssnämnda tid instämma vederbörande skogsägare till domstol.

Af förekommen anledning har jag ansett mig böra på detta sätt erinra
om detta förhållande, och vill jag i samband härmed tillika framhålla
lämpligheten däraf, att öfverexekutor i beslutet om afverkningsförbudet
lämnar skogsvårdsstyrelsen underrättelse om hvad den, enligt hvad nu
yttrats, har att iakttaga.

J '' ö

Part, som vid viss påföljd fått sig föreiagdt att iakttaga inställelse
angifven rättegångsdag å visst klockslag, uteblifver
vid upprop. Äger i så fall domstolen att tillämpa den stadgade
påföljden omedelbart och alltså utan hänsyn därtill, att
parten kan inställa sig, innan rättegångsförhandlingarna
för dagen afslutats?

Enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken skall den, som är förfallolöst
borta, då han ropas af rätten fram att kära eller svara, höta 2 daler.

Huruvida den här föreskrifna påföljden för uppropsförsummelse är
den enda, som lagligen kan förekomma, eller om rätten äger befogenhet
att vid sidan om ifrågavarande stadgande förelägga part att vid vite eller
annan påföljd vid upprop komma tillstädes, är en omtvistad fråga.

Såsom af följande rättsfall framgår har emellertid densamma en gång
besvarats i öfverensstämmelse med det senare alternativet.

Ett vid häradsrätt anhängigt mål uppsköts till visst rättegångstillfälle,
då svarandena i målet, vid vite af 15 kronor för dem hvar, skulle vid
upprop tillstädeskomma. När målet berörda rättegångstillfälle till handläggning
uppropades, uteblefvo svarandena, i anledning hvaraf häradsrätten
genom beslut, som genast meddelades, fällde dem att hvardera utgifva
15 kronor i vite, hvarjämte målet ånyo uppsköts. Senare på dagen anmälde
sig svarandena genom ombud, som hänvisades till det af härads -

1910 —

278

rätten redan meddelade beslutet. Då målet åter förekom, anmäldes att
förlikning blifvit träffad, i följd hvaraf målet från vidare åtgärd afskrefs.
Svarandena besvärade sig emellertid dels öfver det beslut, hvarigenom vitet
stadgats, dels ock öfver det beslut, enligt hvilket vitet blifvit dem
ådömdt, under förmenande att häradsrätten icke lagligen ägt meddela
vitesföreläggandet. Hofrätten fann i utslaget skäl icke hafva förekommit,
ledande till ändring i häradsrättens öfverklagade beslut, och Kungl. Maj:t
fann skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.
(Nytt juridiskt arkiv 1880, sid. 454).

Innebörden af detta rättsfall har blifvit i viss mån missuppfattad.

I afseende härå är följande rättsfall belysande.

Stockholms rådstufvurätt, som den 17 mars 1909 handlade ett dit instämdt
tvistemål, utsatte detsamma att åter förekomma den 7 april klockan
tolf på dagen, då parterna hade att sig infinna, svaranden vid vite
af 20 kronor. När målet den 7 april uppropades, hvilket ägde rum efter
klockan tolf på dagen, var svaranden ej tillstädes. Med anledning häraf
fällde rådstufvuratten genom beslut, som omedelbart meddelades, svaranden
att utgifva det stadgade vitet. Senare på dagen företrädde emellertid,
i kärandens närvaro, ombud för svaranden; och upptog rådstufvurätten
då målet till förnyad handläggning.

Enligt hvad till min kännedom kommit har till stöd för rådstufvurättens
ifrågavarande beslut, hvarigenom vitet utdömts, det först anförda
rättsfallet blifvit åberopadt.

Att observera är emellertid, att i detsamma svarandena uttryckligen
förelagts att vid vite komma tillstädes vid upprop.

I det senare fallet åter, där målet uppskjutits till angifven dag å visst
klockslag, då svaranden vid vite skulle tillstädeskomma, kan beslutet, i
hvad det afser klockslaget, icke skäligen anses innebära annat än ett meddelande
till parterna, att målet icke skulle påropas före detta klockslag.
Rådstufvurätten, som ju plägar utsätta flera mål att förekomma å samma
klockslag, kan nämligen icke gärna hafva velat tillkännagifva, att ifrågavarande
mål skulle upptagas till behandling å det bestämda klockslaget.
Vitesföreläggandet hade följaktligen icke bort tillämpas under annan förutsättning,
än att svaranden alldeles uteblifvit från rättegångstillfället den
7 april.

Äfven om man i enlighet med vitesföreläggandets lydelse skulle kunna
anse, att vitet afsåg svarandens skyldighet att infinna sig just å det utsatta
klockslaget, var beslutet, hvarigenom vitet utdömdes, icke riktigt.

Å detta klockslag befann sig svarandens ombud redan i rådstufvurättens
sessionsruin, fastän målet, såsom ofvan anmärkts, då icke påropa —

1910 —

279

des. Den uppropsförsummelse, hvartill ombudet senare på dagen gjorde
sig skyldig, borde vid sådant förhållande icke medfört annat ansvar än
som stadgas i 12 kap. 2 § rättegångsbalken.

Enligt min mening är det icke möjligt att gifva vitesföreläggandet
emot dess affattning en sådan innebörd, att svaranden skulle vara förfallen
till vitets utgifvande, i händelse han underläte att vid målets påropande
iakttaga inställelse, när än upprop vid ifrågavarande rättegångs tillfälle
(från klockan tolf på dagen) komme att företagas.

Tydligen har dock en dylik uppfattning legat till grund för rådstufvurättens
beslut om vitets utdömande. Och rådstufvurätten har vid skilda
tillfällen förfarit på enahanda eller motsvarande sätt.

I afseende å denna rådstufvurättens praxis må särskildt framhållas
följande rättsfall, där densamma framträder i synnerligen bjärt dager.

Sedan ett bolag hos rådstufvurätten sökt, att uppgifven person måtte
förpliktas afträda sin egendom till konkurs, kallades denne i anledning
häraf att den 1 april 1909 inställa sig inför rådstufvurätten för att höras
öfver ansökningen. Rådstufvurätten utställde genom beslut sistnämnda dag,
med bifall till af bolaget framställd begäran om uppskof med målet, detsamma
att åter förekomma den 8 april klockan elfva förmiddagen, då parterna
hade att iakttaga inställelse, bolaget vid äfventyr, som dess vid rådstufvurätten
närvarande ombud underkastade bolaget, att ansökningen eljest
finge anses återkallad.

Vid upprop af målet sistnämnda dag kom icke någon af parterna
tillstädes. Rådstufvurätten meddelade omedelbart det beslut, att enär jämlikt
rådstufvurättens ofvanberörda den 1 april gifna beslut ansökningen i
följd af bolagets uteblifvande vore att anse såsom återkallad, blefve målet
afskrifvet från vidare handläggning. Före rättegångstimmans slut infann
sig emellertid bolaget genom ombud, som därvid erhöll del af rådstufvurättens
förut under dagen i målet meddelade beslut.

Öfver detta beslut anförde bolaget besvär hos Svea hofrätt, som i utslag
den 14 juli 1909 yttrade, att som upplyst vore, att bolaget före rättegångstimmans
slut berörda den 8 april iakttagit inställelse i målet samt
vid sådant förhållande detsamma icke bort af rådstufvurätten från vidare
behandling afskrifvas, blefve, med undanrödjande af öfverklagade beslutet,
målet visadt åter till rådstufvurätten, som hade att detsamma på anmälan
ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara,

Svea hofrätt har alltså förklarat sig dela min uppfattning om det
oriktiga i rådstufvurättens förfarande.

Det är sålunda att hoppas, det ifrågavarande praxis, som för öfrigt

1910 —

280

leder till den oegentligheten, att uppropsförsummelse bedömes lika strängt
som fullständig utevaro, med tiden skall upphöra.

Proprielöftesman för ett efter uppsägning betalbart skuldebref
är icke betalningsskyldig, förrän fordringen efter behörig uppsägning
förfallit ej mindre gent emot honom än äfven
gent emot gäldenären.

Beträffande förevarande spörsmål anser jag mig böra här fästa uppmärksamheten
å följande till min kännedom komna rättsfall.

Hos öfverståthållarämbetet sökte Jönköpings juridiska byrå att af I.
utbekomma 8,000 kronor. Till stöd för krafvet åberopades ett af L. utgifvet
löpande^ skuldebref å nämnda belopp att betalas sex månader efter
uppsägning. Å skuldebrefvet fanns teckna dt, dels att I. jämte två andra
personer ingått solidarisk proprieborgen för skuldebrefvets infriande, dels
bevis att behörig uppsägning skett hos T. Denne bestred betalningsskyldighet
på den grund, att uppsägning icke verkställts hos gäldenären.
öfverståthållarämbetet yttrade i utslag den 5 maj 1909, att enär skuldebrefvet
blifvit till betalning i behörig ordning uppsagdt hos L, förpliktades
denne, utan afseende å hvad han invändt, att utgifva fordrade beloppet.
I. fullföljde talan i Svea hofrätt under åberopande af hvad han förut
anfört. Hofrätten fann emellertid i utslag den 30 juni 1909 skäl ej vara
anfördt, som föranledde ändring i öfverklagade utslaget.

Utan tvifvel hafva öfverståthållarämbetet och hofrätten här förfarit
oriktigt. Deras utslag måste bero på en förväxling af proprielöftesman
med solidarisk medgäldenär. Proprieborgen går allenast ut på att säkerställa
gäldenärens förbindelse, d. v. s. på betalningsskyldighet, om gäldenären
ej själf betalar. Häraf följer, att borgenären äger vända sig mot
löftesmannen, först sedan det visat sig, att gäldenärens förbindelse icke
blifvit i rätt tid uppfylld. En motsatt uppfattning leder för öfrigt till
det uppenbart felaktiga resultatet, att löftesman, som nödgats betala borgenären,
icke skulle kunna omedelbart hos gäldenären söka godtgörelse för
sitt utlägg.

1 följande rättsfall har ock Svea hofrätt gillat den af mig nu uttalade
meningen.

B. tecknade proprieborgen å ett af L. utgifvet löpande skuldebref å

— 1910 -

281

600 kronor att betalas sex månader efter uppsägning. Sedan L. i mars
1908 blifvit försatt i konkurs, uppsades skuldebrefvet den 10 april samma
år hos B. till betalning. Den 20 oktober 1908 sökte Jönköpings juridiska
byrå såsom innehafvare af skuldebrefvet hos öfverståthållarämbetet handräckning
att af B. utbekomma omförmälda belopp. B. bestred betalningsskyldighet
på den grund, att skuldebrefvet icke blifvit uppsagdt till betalning
hos L. Öfverståthållarämbetet utlät sm i utslå»- den 2 december
1908, att enär den omständigheten, att ifrågavarande skuldebref icke
blifvit uppsagdt hos L., icke inverkade på B:s betalningsskyldighet, förklarades
den därom framställda invändningen icke förtjäna afseende, i följd
hvaraf B. förpliktades att utgifva fordrade beloppet. Svea hofrätt, där B.
besvärade sig, yttrade däremot i utslag den 11 juni 1909, att som, på
sätt B. i målet invändt, ifrågavarande förbindelse icke blifvit uppsagd till
betalning hos L., samt, vid det förhållande att, enligt hvad upplyst blifvit,
fordran på grund af förbindelsen icke bevakats i L:s konkurs, som afslutats
redan den 24 juli 1908. den omständigheten att L. i mars 1908
blifvit försatt i konkurstillstånd icke kunde föranleda därtill, att förbindelsen
vid fordringens utsökande hos B. ändock borde anses hafva varit till
betalning förfallen hos L., funne hofrätten skäligt att, med upphäfvande
af öfverklagade utslaget, förvisa målet såsom tvistigt till domstol.

o o '' C

Verkan däraf, att den, som framställt jäf mot en i konkurs
bevakad fordran, återkallar jäfvet vid rätten, dit detsamma

såsom tvistigt hänskjutits.

1 76 § konkurslagen är stadgadt, att om jäf emot bevakad fordran
göres af en eller flera parter, skall det ock gälla för de andra, ändå att
de ej i jäfvet deltagit.

Den här uttalade regeln är i viss mån modifierad genom bestämmelserna
i 74 § samma lag.

I händelse vid den föreskrifna sammankomsten inför rättens ombudsman
samtliga tillstädesvarande parter medgifva, att gjordt jäf må förfalla,
eller inskränka jäfvet, äger nämligen enligt sistberörda lagrum part, som
uteblifvit, ej därå tala.

Någon ytterligare begränsning af regeln är icke af lagen omnämnd.
Det skulle följaktligen kunna antagas, att jäf, hvilket, såsom ej förlikt vid

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1910 års Riksdag. 36

282

sammankomsten inför rättens ombudsman, hänskjutits till rätten, ej kunde
därstädes med laga verkan återkallas eller inskränkas, med mindre samtliga
parter voro därom ense.

I följande rättsfall synes emellertid denna fråga hafva blifvit annorlunda
besvarad.

Uti N:s vid Stockholms rådstufvurätt anhängiga konkurs bevakade
firman S. & C:o fordran å 21,000 kronor såsom ersättning för 21 aktier,
hvilka N. af firman mottagit såsom hypotek, men sedermera icke återställt.
Sysslomännen i konkursen bestredo bevakningen i dess helhet och
yrkade alternativt, att den bevakade summan måtte nedsättas till aktiernas
verkliga värde efter afdrag af värdet å de aktier, som kunde komina
att till firman återställas. Vid förhör inför rättens ombudsman kunde
förlikning ej träffas rörande detta jäf, hvadan frågan härom hänsköts till
rådstufvurättens pröfning. Vid sakens behandling inför rådstufvurätten
tillstädeskommo endast sysslomännen och firman. Sysslomännen återkallade
därvid jäfvet, utom i hvad det afsåge nedsättning af värdet å aktierna
till högst 500 kronor stycket. — Rådstufvurätten utlät sig i dom, att
enär det icke blifvit visadt, att omförmälda aktiers värde understege det
belopp, hvarå de lydde, förklarades det mot bevakningen framställda jäfvet,
så vidt detsamma fullföljts, ej föranleda till vidare yttrande, än att firman
endast berättigades till utdelning för ett belopp af 1,000 kronor för
hvarje aktie, som icke af konkursboet till firman återställdes. — Konkursgäldenären
fullföljde talan i Svea hofrätt med yrkande, att bevakningen måtte
helt och hållet underkännas. Hofrätten yttrade emellertid i dom, att som
det emot firmans ifrågavarande bevakning af sysslomännen gjorda jäf
blifvit under sakens behandling vid rådstufvurätten inskränkt, samt N.,
hvilken vid rådstufvurätten icke haft något att erinra mot den sålunda
gjorda inskränkningen, följaktligen lagligen icke ägde att vidare därå tala,
funne hofrätten N:s därstädes förda talan icke förtjäna afseende. — N.
sökte ändring hos Kungl. Maj:t under anförande, att inskränkningen i
jäfvet, som skett utan hans vetskap, icke kunde förringa hans rätt. Nedre
revisionen yttrade i afgifvet betänkande, att som det mot firmans bevakning
gjorda jäf blifvit såsom tvistigt hänskjutet till rådstufvurätten samt
följaktligen, med hänsyn till stadgandena i 74 och 76 §§ konkurslagen,
bort pröfvas utan afseende å den af sysslomännen under sakens behandling
vid rådstufvurätten gjorda inskränkning af detsamma, men rådstufvurätten
ingått i bedömande af detsamma, allenast så vidt det af sysslomännen
vid rådstufvurätten vidhållits; alltså och då pröfning af jäfvet, sådant
det af N. hos hofrätten fullföljts, ej borde hos Kungl. Maj:t omedelbarligen
äga rum, hemställde nedre revisionen, att Kungl. Maj:t måtte,

— 1910 —

283

med upphäfvande af domstolarnas beslut, visa saken åter till rådstufvurätten.
Kungl. Maj:t fastställde emellertid rådstufvurättens dom. Två
justitieråd biföllo dock nedre revisionens hemställan. (Nytt juridiskt arkiv
1893, sid. 351.)

Kungl. Maj:t torde i berörda mål hafva utgått från, att de i 74 §
meddelade bestämmelser i afseende å återkallelse eller inskränkning af
framställdt jäf äga motsvarande tillämpning äfven i det fall, att jäfvet
såsom tvistigt hänskjutits till rättens pröfning.

Uppenbarligen är det däremot oriktigt att af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
utslag — hvilket leder till den konsekvensen, att jäf i visst fall
kan vid rätten återkallas eller inskränkas utan samtycke af den, som gjort
detsamma — draga den slutsatsen, att den senare skulle hafva befogenhet
att vid rätten återkalla eller inskränka jäfvet utan samtycke af öfriga
tillstädesvarande parter.

En dylik uppfattning har dock, enligt hvad jag under mina inspektionsresor
iakttagit, i en mängd fall gjort sig gällande. Sålunda har, då
återkallelse gjorts af jäfvets framställare, rätten utan att inhämta yttrande
från de andra parter, som iakttagit inställelse, utan vidare förklarat, att
»jäfvet vore förfallet», eller att »enär den, som gjort jäfvet, medgifvit
bevakningen, denna fastställdes» eller dylikt.

Jag har ansett det vara af vikt att fästa uppmärksamheten å den
missuppfattning af lagen, som ligger till grund för ifrågavarande beslut.

Framställning till Riksdagen angående lag om husrannsakan.

Bland de medborgerliga rättigheterna intager utan tvifvel rätten till
hemmets okränkbarhet ett af de främsta rummen.

Något positivt lagbud, som proklamerar denna rätt, finnes icke; den
förutsattes gifven i sakens natur såsom inbegripen under den frihet, hvilken
sedan urminnes tider tillkommit svenska folket.

Till värnande af ifrågavarande rätt äro emellertid straffbestämmelser
meddelade i elfte kapitlet strafflagen.

Lika obestridligt som det sålunda är, att rätt till hemmets okränkbarhet
förefinnes, och detta jämväl gent emot offentlig myndighet, lika
klart är också, att denna rätt måste vara och äfven är underkastad
inskränkningar.

- 1910 -

284

En hvar bör vara skyldig att under vissa förutsättningar medgifva
tillträde till det hus, som han bebor eller öfver hvilket han förfogar, och
tillåta undersökning af detsamma, s. k. husrannsakan.

Ändamålet med en dylik åtgärd är att efterspana en brottslig eller
för brott misstänkt person eller ock föremål, som kunna tjäna till upplysning
om eller eljest stå i samband med en förbrytelse.

1 fråga om rätten att företaga husrannsakan och om sättet att därvid
gå till väga innehåller vår lag enstaka bestämmelser, för hvilka redogörelse
här skall lämnas.

Till en början linnes i 16 § 7 och 8 mom. af förordningen om strafflagens
införande följande från den äldre lagstiftningen hämtade stadgande:

»Nu häfver man vån å, eller någon kunskap, hvart tjuf eller tjufnad
är kommen; begäre då lof af häradsfogde eller länsman å landet, eller af
borgmästare och råd i staden, att där rannsaka, och säge hvad han häfver
mist, och hurudant, så ock sina skäl därtill: såsom, att den misstänkte
förr stulit; eller att sådana tjufsaker hos honom sedda äro; eller att han
dem försålt; eller att han håller sig undan och synes taga sak å bak;
eller varit i sällskap med andra, som tjufnaden med skäl tillvitas kan:
i dessa och flera sådana fall må rannsakan honom ej nekas; utan fare
han dit med tvänne nämndemän eller tvänne edsvurna stadstjänare, eller
ock andra gode män, och förkunne där byamän eller husbonden, att de
dit sände äro. Finnes ej det man rannsakar efter; bevise då den, som
rannsakan begärde, eller gånge ed, att han sitt mist häfver, och ej af
illvilja rannsakning sökt. Ej må man annorlunda rannsaka af sjelftagen
makt. — År ej husbonden själf hemma, utan hustrun; gånge rannsakan
för sig lika fullt. År han ogift, och låter någon annan huset förestå;
vare lag samma.»

Vidare är i 48 § af förordningen angående tillverkning af brännvin
stadgadt, att lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer,
hvilka särskildt förordnas att vaka öfver ifrågavarande förordnings efterlefnad,
äga att anställa undersökning om förbrytelse mot förordningen,
hvilken undersökning må anställas i bränneri, så ock i annat rum eller
byggnad, som kan begagnas för brännvinstillverkning eller förvaring af
brännvin. Enligt 38 § af samma förordning oär den, som vägrar tillträde
för undersökning, underkastad bötesansvar. A andra sidan skall jämlikt
43 §, om undersökning anställes emellan kl. 9 om aftonen och kl. 5 om
morgonen, men förbrytelse ej upptäckes, förrättningsmannen bota, där
han ej haft giltig anledning till undersökningen.

Därjämte äro uti ifrågavarande afseende i tullstadgan följande bestämmelser
meddelade:

— 1910 —

285

»Vid tullplats och riksgräns äfvensom på kustbevakningens patrulleringsområde
tillkomme tullbevakningspersonalen, hvar i sin ort, stadgad
visitations- och anhållningsrätt; hvarförutom undersökning efter olofligen
infördt gods må inom en mil från saltsjön eller riksgräns jämväl anställas:

l:o) på vägar och på gator;

2:o) uti hus och boningsrum på hviloställen å landet, där varutransporter
befinnas eller varor till vidare forsling uppläggas; samt

3:o) i allmänhet uti magasin, upplagsbodar, uthus, vindar och källare,
belägna på landet eller’ i skärgård.

Denna undersökningsrätt må, inom enhvars tjänstgöringsdistrikt, utöfvas
af tullkammare-, tullinspektions- eller tullstationsföreståndare, kusteller
gränsbevakningschef, kronofogde, länsman, lands- eller stadsfiskal,
öfveruppsyningsman vid tull- eller gränsbevakning äfvensom jakt- eller
kustuppsyningsman samt gränsridare.» (140 §).

»Öni någon af de i § 140 uppräknade undersökningsmän upptäcker
och under forsling eftersätter olofligen infördt gods samt följer transporten
tätt i spåren, till dess godset varder inom hus eller gård unclandoldt, då
må kronofogde, tullkammare- eller tullinspektionsföreståndare, kust- eller
gränsbevakningschef, antingen han själf följt godset eller lian af annan
undersökningsmän på antagliga skäl därom anmodas, kunna företaga undersökning
i hvarje inom samma hus och gård befintlig lägenhet, som innehafves
af den, mot hvilken skälig anledning till misstanke förekommer,
att godset blifvit till honom infördt, utan afseende a det ändamål, hvartill
lägenheten begagnas; börande, om gården är belägen i stad, vederbörande
polismyndighet underrättas om undersökningen före undersökningens början,
så framt det medhinnes, men eljest så fort ske kan.» (141 §).

»Vid undersökning inom hus skall undersökningsmannen vara åtföljd
af minst två vittnen, men vid visitation utom hus äge han rätt att utan
vittnens närvaro anhålla godset, dock ej att vidare undersöka detsamma,
innan vittnen hunnit anskaffas. Den, hos hvilken undersökning sker,
stånde i alla händelser öppet att vittnen tillkalla, likväl utan att undersökningen
därigenom må uppehållas.

Därest vid undersökningsmans ankomst till hus eller lägenhet, hvari
undersökning får äga rum, ägaren håller sig undan eller eljest är frånvarande
och icke kan anträffas, må huset eller lägenheten, i vittnens närvaro,
öppnas och undersökas, men skall sedermera bevakas, till dess ägaren
återkommer, eller, likaledes i vittnens närvaro, låsas och förseglas.» (142 §).

Undersökning uti de under 2:o) och 3:o) i § 140 omnämnda lägenheter
eller vid det tillfälle, som i § 141 omförmäles, må ej börjas på annan tid
af dygnet än emellan kl. 9 f. m. och kl. 3 e. m. i januari, februari,

— 1910 —

286

oktober, november och december månader, emellan kl. 8 f. m. och kl. 5
e. m. i mars, april och september samt emellan kl. 6 f. m. och kl. 8 e. m.
i öfriga månader. Behörig undersökningsman, som häremot bryter, är,
ehvad olofligen infördt gods vid undersökningen upptäckes eller ej, underkastad
bötesansvar. (144 §).

Har behörig man i föreskrifven ordning gjort undersökning enligt
§ 140 eller § 141, men olofligen infördt gods vid sådan undersökning ej
anträffats, och pröfvas icke skälig anledning till den vidtagna åtgärden
hafva förefunnits, då skall undersökningsmannen vara förfallen till böter.
I händelse undersökningsman försummat medtaga vittnen, skall han likaledes
bota. (145 §).

Slutligen må anmärkas, att enligt tryckfrihetsförordningen husrannsakan
må företagas hos boktryckare samt bokhandlare (och andra försäljare)
för beslagtagande af skrift, som blifvit belagd med kvarstad.

Frånsedt de bestämmelser, för hvilka redogörelse nu lämnats, har vallag
alls icke reglerat frågan om rätten att anställa husrannsakan och tillvägagångssättet
därvid.

Donna omständighet, sammanställd därmed att lagen uppenbarligen
förutsätter det husrannsakan må kunna företagas äfven i andra fall än de
ofvan nämnda, utgör gifvetvis en brist, som kan innebära allvarsam fara
för den enskildes säkerhet och rätt.

I verkligheten har ock, enligt hvad jag under min ämbetsutöfning
varit i tillfälle att förvissa mig om, behofvet af en lag, innefattande allmänna
bestämmelser om husrannsakan, visat sig synnerligen kännbart.
Åtskilliga delvis befogade klagomål öfver verkställd husrannsakan har jagsålunda
såsom justitieombudsman haft att handlägga.

Icke allenast i det nu antydda syftet, eller att så mycket som möjligt
trygga den medborgerliga friheten, är en dylik lag önskvärd. Den påkallas
äfven med hänsyn till de myndigheter, hvilka det åligger att anställa husrannsakan.
Tydligen innebär det nämligen en afsevärd oegentlighet att,
såsom nu är förhållandet, den, som på otillräckligt skäl företager husrannsakan
eller vid sådan förfar på obehörigt sätt, drabbas af ansvar, utan att
likväl gränserna för hans befogenhet i lag angifvits.

Jag vågar alltså hålla före, att ingen kan bestrida, att den af mig*
här ifrågasatta lagstiftningsåtgärden i och för sig är .lämplig. Den utländska
lagstiftningen innehåller i allmänhet angående förevarande ämne
utförliga bestämmelser, hvarigenom möjlighet till polisgodtycke, så vidt
sig göra låter, blifvit aflägsnad. Och den invändningen, som möjligen
kommer att framställas, eller att med lagstiftning på ifrågavarande område
bör anstå i afvaktan på den länge bebådade stora reformen i afseende å

- 1910 —

287

vårt processväsende, synes mig desto mindre förtjäna afseende, som utsikterna
för genomförande i den närmaste framtiden af en sådan, reform ånyo
väsentligt mörknat.

I detta sammanhang vill jag särskildt framhålla, att 1904 års Riksdag
uttalade sig för önskvärdheten af lösningen utaf en annan enstaka
fråga på straffprocessens område.

Angående innehållet i en blifvande lag uti ämnet tillåter jag mig
här allenast såsom min åsikt uttala, dels att husrannsakan med undantag
för vissa i lagen uttryckligt angifna fall (hvaribland dem då husrannsakan
för närvarande är särskildt medgifven) icke må få anställas, där ej fråga
är om sådant brott, hvarå straffarbete kan följa, dels ock att rätt till företagande
af husrannsakan må tillkomma endast offentlig myndighet.

På grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande bestämmelser
angående när och af hvem husrannsakan må
anställas samt om tillvägagångssättet vid husrannsakan.

Framställning till Riksdagen om lagstiftning rörande grunderna
för och förfarandet vid utvisning ur riket af
utlänningar, m. m.

I en till mig ingifven skrift har advokaten Eliel Löfgren anfört, bland
annat:

»Enligt hvad allmänt är bekant, har på senare tid upprepade gånger
förekommit, att här i riket vistande utlänningar, ehuru fråga icke varit
om utlämnande för begånget brott eller om återsändande till hemlandet
på grund af bettlande eller lösdrifveri, likväl efter Kungl. Maj:ts beslut
utvisats och förts ur landet. Härvid har vanligen så tillgått, att personerna
i fråga inmanats i häkte eller inkallats till polisen, där de underkastats
förhör, hvaröfver rapport till Kungl. Maj:t insändts. Denna rapport
eller annat yttrande från polismyndighet har hos Kungl. Maj:t tjänat
som enda grundval för utvisningsbeslutet, utan att den, som däraf
drabbats, ägt tillfälle till något som helst yttrande, än mindre till rättsligt
försvar. Åtgärden har grundats därpå, att en person ansetts »vådlig
för allmän ordning och säkerhet».

- 1910 —

288

Beslutet har, i fråga särskild! om ryska undersåtar, åtminstone icke
i allmänhet inneburit återsändande till hemlandet, utan förande till plats
utom riket i den utvisades eget val. Som äfventyr för återvändande har
beslutet innehållit förnyadt inmanande i häkte och upprepadt förande ur
landet.

För ett rätt bedömande af nyss angifna administrativa åtgärder synes
böra undersökas, hvad svensk rättsförfattning i ämnet kan anses stadga.
Härvid lärer först kunna fastslås, att utlänning i allmänhet är oförhindrad
att här i riket uppehålla sig. I ett flertal traktater med främmande makter
är denna rättighet uttryckligen erkänd. Bestämmelserna i vår lag om
förandet af register öfver här vistande utlänningar, om deras mantalsskrifning,
skattskyldighet och rätt till fattigunderstöd hvila äfven de på
den vedertagna rättsuppfattningen, att utlänningar äro befogade att här
vistas. Med rätten att vistas måste vidare följa rätten att genom arbete
sig försörja å vistelseorten, där särskild inskränkning härutinnan ej är
stadgad. De speciella betingelserna för näringsrätt jämlikt näringsfrihetsförordningen
afse uppenbarligen ett mera själfständigt utöfvande af yrket,
hvaremot rätten att söka och åtnjuta arbetsförtjänst i annat afseende lämnas
oförkränkt.

Förhåller det sig emellertid så, att utlänningar må här i riket uppehålla
sig mot fullgörande af skattskyldighet och vissa andra allmänna
förpliktelser, böra de äfven till lif, frihet och välfärd åtnjuta enahanda
skydd som svenska medborgare. Sådant rättsskydd har vårt statsskick
äfven sedan långt tillbaka velat tillförsäkra dem. Redan genom kungl.
brefvet den 18 augusti 1735 stadgades, att utlänning, vare sig resande
eller här bosatt, skulle beträffande rättsskydd till person och egendom
vara likställd med svensk medborgare (»tagandes Kungl. Maj:t i riket kommande
främmande i Dess nådiga beskydd, och skola de åtnjuta samma
fördel och säkerhet som Kungl. Maj:ts egna undersåtar»). Genom vår
»habeas corpus »-akt, 16 § regeringsformen, skedde ingen förändring i detta
förhållande. Konungen, och därmed Kungl. Maj:ts underordnade organ,
förständigades »att ingen fördärfva eller fördärfva låta till lif, ära, personlig
frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är», samt
dessutom särskildt »att ingen från ort till annan förvisa». Detta kardinalstadgande
i vår grundlag gäller alla dem, som komma under de svenska
statsmyndigheternas rätt och välde, och dess grundtankar genomgå
hela vår rättsförfattning jämväl beträffande utländsk man: främmande
undersåte är enligt civil- och strafflag här i landet skyddad till lif, frihet,
ära och egendom i lika mån som svensk. Han är berättigad att anlita
statens rättshjälp för sina intressen likaväl som lian är rättsligen,

— 1910 —

289

civilt och kriminellt, inför svensk domstol ansvarig för sina här företagna
handlingar.

De i lag och författningar gifna bestämmelserna om utlämning för
utomlands begånget brott och återsändande af utländska undersåtar beröra
ej heller deras ofvan antydda rättsställning. Gällande traktater om
utlämnande af gröfre förbrytare gifva allenast ett uttryck åt staternas
ömsesidiga intresse af, att brott varda straffade, och utgöra en nödvändig
komplettering af de enskilda staternas endast territoriella straffrätt. Hvad
vidare angår de administrativa myndigheternas rätt att, jämlikt 1861 års
traktat med Ryssland och kungl. cirkuläret den 28 maj 1886, till deras
respektive hemland återsända lösdrifvare, tiggare och dömda förbrytare,
är här fråga om en hufvudsakligen exekutiv åtgärd, som närmast motsvarar
den vanliga behandlingen af lösdrifvare eller det i fattigvårdsförordningen
förutsatta hemsändandet af fattiga till deras rätta hemort inom
landet. Af alldeles samma natur är Kungl. Maj:ts egen, i nyssnämnda
cirkulär förutsatta åtgärd i fråga om utlänningars förande ur riket. För
tillsyn af de nämnda bestämmelsernas efterlefnad måste åter den särskilda
polisuppsikten öfver misstänkta utlänningar anses vara anordnad. Men
lika litet som enligt fattigvårdsförordningen det förhållande, att en person
kan väntas blifva i behof af allmänt understöd, utgör hinder för hans
bosättande hvar han behagar, lika litet är enligt svensk lag medellöshet
i och för sig ett hinder för utlänning att här i riket taga uppehållsort,
än mindre tillräcklig orsak för att sända honom ut ur riket. Först om
medellösheten är själfförvållad, om utlänning beträdes med lösdrifveri,
kommer hemsändande i fråga. Enligt 1886 års cirkulär, jämfördt med
lösdrifvarlagen, kan våda för allmän säkerhet och ordning ingå som motiv
för en persons behandling som lösdrifvare, men aldrig som det ensamt
bestämmande, Förutom kringstrykande medellösa lättingar må som lösdrifvare
behandlas allenast de, som, titan att äga egna medel till sitt
uppehälle, underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika
föra ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet. Endast om här vistande utlänning, som befinnes
vådlig för den allmänna säkerheten, desslikes är medellös, lat och sysslolös
eller beträdes med bettlande, må han sålunda expedieras i den ordning
det nämnda cirkuläret medför.

Behandlingen af en för lösdrifveri omhändertagen utlänning är beträffande
såväl häktningen som den vidare fortskaffningen i fullständig
öfverensstämmelse med svensk lag och folkrättsligt gällande principer.
Utlänningen beröfvas den svenska statens rättsskydd, men göres ej därigenom
rättslös, enär han, såvidt möjligt, föres till hemlandet och blir i

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 37

290

åtnjutande af dess skydd. I sådant syfte underrättas äfven hemlandets
myndigheter om åtgärden.

Det synes uppenbart, att det först här ofvan omförmälda utvisningsförfarandet,
som hvarken är ett utlämnande för utomlands begånget brott
eller en behandling för lösdrifveri, är till hela sin beskaffenhet vida skildt
från de två nyssnämnda åtgärderna.

Anledningen till berörda utvisning är personens »vådlighet för allmän
ordning och säkerhet» och ensamt den. Följden blir ett förande ur riket
utan hänsyn till, huruvida laga försvar erhålles å rätt hemort. Det gäller
förty en verklig rättsförlust, eller rättare en serie af sådana — förlust
af hem, utkomst eller i hvarje fall af rättsskydd under svensk lag — och
därtill fara för nya svårigheter i ett land, som ej är den utvisades hemland
och som törhända ej heller är villigt att mottaga en misstänkliggjord
främmande.

Utvisning i egentlig mening är alltså en statsåtgärd, förenad med
synnerligen vidtgående rättsföljder för den utvisade, men alldeles blottad
på garantier för dess rättmätiga begagnande. Hvarken grundlag eller allmän
lag har härom något att förmäla, än mindre gälla bestämda normer
för utvisningsåtgärdens vidtagande. Hvad kan då gifva regeringen befogenhet
att utan direkt stöd af lag utvisa här vistande utlänningar, enbart
af det skål, att de af den styrande myndigheten ansetts farliga för
den allmänna ordningen och säkerheten?

Svaret på denna fråga har man tvifvelsutan velat finna i den inom
folkrätten fastslagna grundsatsen, att hvarje stats öfverhöghet inom sitt
eget territorium omfattar befogenheten att efter godtfinnande bestämma
öfver villkoren för främmande undersåtars rätt att uppehålla sig inom
statsområdet. Rent folkrättsligt sedt, har staten sålunda obegränsad utvisningsrätt
gent emot den enskilda utlänningen, allenast med de inskränkningar,
hvilka enligt traktater eller folkrättslig praxis (comitas gentium)
må gälla i förhållande till den stat, hvars undersåte denne är.

Emellertid förefaller det vara ett stort misstag att ur denna folkrättsliga
regel draga den slutsatsen, att den enskilda utlänningen skulle
sakna hvarje rättighet gent emot den främmande stat, inom hvars område
han vistas. Hans direkta rättsförhållande till den främmande staten bestämmes
däremot af dess lagar och författningar och framför allt genom
dess grundlagar. Staten må äga aldrig så oinskränkt utvisningsrätt, men
i en konstitutionell stat är regeringen icke staten, och dess befogenhet
äfven i fråga om rätten att utvisa inom statsområdet vistande främlingar
sträcker sig icke längre, än som står i öfverensstämmelse med de inom
staten fastslagna rättsregler.

— 1910 —

291

I de flesta andra länder med konstitutionellt styrelsesätt har utvisningsinstitutet
i lag reglerats, åtminstone så till vida, att de administrativa
myndigheternas diskretionära utvisningsrätt grundar sig på ett genom
lag gifvet, allmänt uppdrag. Beträffande politiska utvisningar, därvid
ett rent försvarssyfte gent emot t. ex. spioner, internationella anarkister
etc. tydligt manifesteras, synes väl statsrättslig praxis i allmänhet
gifva regeringarna en vidsträcktare befogenhet än som eljest enligt uttryckliga
lagbestämmelser tillkommer dessa. Men som regel kan sägas,
att, så snart utvisningen framstår såsom en för den enskilde menlig rättsföljd,
hvilket särskildt blir fallet beträffande fast bosatta personer, utvisningsförfarandet
är rättsligen bestämdt genom mer eller mindre detaljerade
föreskrifter.

Den mest vidsträckta myndighet vid beslut om utvisning öfverlämnar
Schweiz’ författning till Bundesrath, som kan utvisa hvarje främling (Bundesverfassung
Art. 70). En liknande befogenhet tillkommer den italienska
regeringen på grund af handling, hvarigenom den allmänna säkerheten
äfventyras (lag den 23 december 1888, art. 90 och 91). I Frankrike
existerar förvisningen ännu som hufvudstraff gent emot både in- och utlänningar,
under det att i Tyskland de centrala polismyndigheterna äga
rätt att ur riket förvisa utlänningar, hvilka enligt domstols utslag äro
ställda under polisuppsikt (Str. G. B. § 39), eller hvilka äro dömda för
yrkesmässigt bedrifvande af hasardspel (§ 284), eller hvilka blifvit dömda
till frihetsstraff och därefter enligt domstols utslag äro öfverlämnade till
polismyndighets inseende (§ 361). Enligt belgisk lag af den 12 februari
1897 och föregående lagar af åren 1835, 1880 och 1891 kunna främlingar,
hvilka äga stadigt hemvist på en ort och blifvit införda i det rörande
utlänningar förda registret, icke utvisas, så vidt de äro gifta med en belgiska
och antingen hafva barn med henne eller varit bosatta i Belgien
mer än fem år eller också blifvit födda i Belgien och bott där till efter
fyllda 21 år. Andra i Belgien bosatta främlingar kunna jämlikt lagen
utvisas, men endast genom kungligt dekret efter ett procedere inför regeringen,
därvid de befunnits farliga för den allmänna säkerheten eller visas
vara dömda för brott. Främlingar, hvilka sakna fast bostad, kunna
däremot af polismyndigheterna utvisas, särskildt på grund af bettlande
eller lösdrifveri. Lagbestämda regler af liknande innebörd gälla äfven i
andra stater, såsom i Holland, där 6-årigt hemvist utesluter utvisningsrätt
(lag den 13 augusti 1847), och i Danmark, hvarest främlingar ej alls
kunna utvisas, om de varit fem år bosatta i landet. Har utlänning vistats
i Danmark minst två år, kan han ej utvisas utan att vara dömd för groft
brott (lag den 15 maj 1875).

— 1910 —

292

Ingenstädes har dock regeringens beroende af laga föreskrifter för
utvisningsåtgärdens vidtagande fått ett bestämdare uttryck än i England,
det land, där den personliga friheten garanteras genom bestämmelser, till
hvilka innehållet af 16 § i vår regeringsform närmast ansluter sig. Då i
andra, här ofvan berörda länder de administrativa myndigheterna tillerkänts
en vidstäckt befogenhet att utvisa främlingar, har Englands författning,
i saknad af uttryckliga undantag för utlänning från tillgodonjutande
af de allmänna fri- och rättigheterna, ansetts förbjuda främlingars
utvisande i administrativ ordning. Sålunda har den engelska regeringen
blott undantagsvis och för kortare tid genom särskild lag gifvits
makt att utvisa utlänningar (exempel: Prevention of Crime Act af den
12 juli 1882). Och då på senare tid genom lag den 11 augusti 1905 ett
utvisningsförfarande införts äfven i England, har detta genom noggranna
bestämmelser reglerats samt lagts i händerna på domstol, ej öfver! ämnats
till administrativa myndigheters godtycke.

Den nya engelska lagens innehåll är i sammanfattning följande.

Utlänning, som vistats i landet minst ett år, kan genom domstols
utslag utvisas endast om han utstått frihetsstraff för brott mot allmän
lag eller funnits skyldig till yrkesmässigt drifvande af otukt. Utlänning,
som under kortare tid än ett år uppehållit sig inom brittiska riket, kan
utvisas: l) om han fallit den allmänna fattigvården till last, 2) om han
beträdes med lösdrifveri, 3) om han vistas i rum, som är öfverfylldt med
människor på ett hälsofarligt sätt, 4) om han enligt traktat med det land
han tillhör kunde för brott utlämnas, kan han i stället utvisas. De särskildt
uppräknade fallen, hvilka sålunda delvis motsvara vårt i 1886 års
cirkulär stadgade »återsändande» af utländska lösdrifvare, skola äfven de
bedömas af domstol, hvars utvisningsbeslut verkställes genom inrikesministeriets
försorg. Har utlänningen ej vistats i landet längre tid än sex

månader, är det fartygsrederi, som fört honom dit, skyldigt att bekosta

hans återförande.

Med anslutning till de grundsatser, som i främmande rätt fastslagits,
och med hänvisning till hvad på sitt ställe här ofvan anmärkts om den
svenska lagens ståndpunkt i fråga om utlänningars insläppande och rättsställning
i riket, synes det mig icke vara förmätet att påstå, att den utvisning
af först här ofvan beskrifna art, som hvarken är ett utlämnande

för brott eller en behandling af lösdrifvare enligt 1886 års cirkulär, är
en regeringsåtgärd, som må hafva vunnit hemul genom Riksdagens tysta
eller uttryckliga godkännande, men som icke ligger inom den ursprungliga
ramen af vår rättsförfattning.

Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst. Den statsrätts —

1910 -

293

liga praxis, som sålunda uppkommit, kan i allt fall ej berättiga Kungl.
Maj:ts underordnade myndigheter, särskild! polismyndigheterna, att medelst
häktning eller andra åtgärder förfara annorledes gent emot utlänning,
än efter hvad allmän lag medför.»

Redogörelse lämnas härefter rörande en år 1907 mot ryske undersåten,
sadelmakaren Wolf Mellin vidtagen utvisningsåtgärd, och anföres
härom följande:

Mellin hade efter undergången, med tillhygge föröfvad misshandel,
däraf blodvite följt, anmält misshandeln för åtal å polisstation i Stockholm,
men själf blifvit utvisad. Hans angifvelse hade icke i hufvudsak
motsagts vare sig af den polisman, som verkställt anhållandet af en af
deltagarne i misshandeln, eller af i ärendet hörda, i saken ej inblandade
personer, ej heller af vid anmälda uppträdet eljest tillstädesvarande, men
icke hörda personer, hvilka lätt kunnat af polisen tillkallas. Den person,
mot hvilken angifvelsen företrädesvis riktades, befanns vid anhållandet
innehafva en boxhandske samt en revolver med sju skarpa patroner. Icke
desto mindre hade fullständig utredning uteblifvit, likaså åtal vid behörig
domstol. I stället hade Mellin, som uppträdt som målsägande, jämte de
för brottet angifna och en del upplysningsvis hörda personer på polismyndighetens
föranstaltande utvisats ur riket och förts öfver till Danmark.

Frånsedt att såmedelst ett här i riket begånget brott icke blifvit lagligen
beifradt vore härvid att märka, att Mellin i nära 20 år haft fast bostad
här i riket, att han varit här mantalsskrifven och vederbörligen
fullgjort honom åliggande skattskyldighet, samt att han enligt ansedda
mäns sammanstämmande vitsord städse gjort sig känd för ordentlighet,
plikttrohet och ett aktningsvärd! uppträdande.

Det enda, som kunnat anföras som skäl för att utvisa Mellin, hade
varit den i polisrapporten rörande honom förekommande, men i öfrigt
obestyrkta uppgiften, att han skulle hafva drifvit olaga handel »under
cirka 18 år». Riktigheten af denna uppgift vore emellertid omstridd och
grundade sig därpå, att Mellins erkännande af det faktum, att han som
biförtjänst mäklat vid försäljning af antika möbler, i rapporten återgifvits
som ett erkännande af olaga handel. Huru härmed i verkligheten förhölle
sig, torde dock för nu ifrågavarande sak äga mindre väsentlig betydelse
— hade Mellin, som hufvudsakligen utfört sadelmakeriarbete för annan
yrkesidkares räkning, därjämte bedrifvit olaga handel, vore det lika anmärkningsvärdt,
att detta icke vid upptäckten ledt till laga åtal, samt att
olaga handel fått bedrifvas i 18 år utan polisens ingripande.

Vid samma tillfälle hade häktats och utvisats Wolf Mellins son Manne
Mellin, ehuru denne, till synes författningsstridigt, som värnpliktig utgjort

- 1910 -

294

svensk krigstjänst och ännu stode inskrifven i arméns rullor. Dessutom
hade samtidigt häktats och utvisats upplysningsvis hörda personer, hviika
här haft stadigt hemvist och icke beträdts med tiggeri eller lösdrifveri.

Med hänvisning till hvad sålunda anförts har advokaten Löfgren hemställt
om lämpligheten af att hos Riksdagen väcka förslag om införandet
af lag, hvarigenom utvisningsförfarandet regleras, därvid jämväl borde
tagas i öfvervägande, dels huruvida bestämmelser om villkor för utlänningars
inflyttning i riket böra införas, och dels hviika garantier i rättsligt
försvar, opartisk myndighets hörande etc. lämpligen böra stadgas till den
enskildes skydd emot våld och godtycke: såväl i fråga om utvisning som
beträffande främmande undersåtars utlämnande eller återsändande. Hvad
särskildt anginge det speciella utvisningsförfarandet, syntes härvid böra
tagas i betraktande de synpunkter, hviika gjort sig gällande i utländsk
lagstiftning på området äfvensom i de förslag till likformiga internationella
bestämmelser, hviika af 1’Institut de droit International efter långa
och ingående förhandlingar år 1892 utarbetats. (Annuaire XI, sid. 273
ff. och XII, sid. 184 ff.)

Nödvändigheten af skyndsamma lagstiftningsåtgärder i antydda riktning
syntes uppenbarligen framgå såväl af den omständigheten, att ofvan
särskildt omförmälta till vägagående vid utvisning icke vore något enstaka
fall, utan på senare tid ofta förekommit, som af det förhållande, att den
statsrättsliga praxis, som därvid tagit sig uttryck, icke utvecklat sig i
öfverensstämmelse med billighetens och rättvisans fordringar. En jämförelse
med andra, med vårt land i konstitutionell frihet eljest likställda,
länder gåfve också vid handen, att grundsatser, hviika där vore gällande,
här i landet alldeles frånsetts vid utvisningsförfarandets tillämpning. Hänsyn
till vistelsens långvarighet eller till den utvisades familjeförhållanden
och dylikt hade ej tagits; äfven obetydliga förseelser eller handlingar,
som ej alls varit straffbara, hade föranledt utvisande; då misstanke för
brott förelegat, hade utvisning förekommit utan att ansvar först utkräfts
— allt utan iakttagande af några som helst processuella former och i
strid mot hvad i allmänhet ansåges tillhöra iakttagandet af hvarje enskilds
befogade anspråk på värdig behandling från en kulturstats sida.

* ... *

Syftet med den sålunda gjorda framställningen synes mig synnerligen
beaktansvärdt. Såsom i densamma erinrats, måste hvarje själfständig
stat anses berättigad att utvisa utlänningar, som dit inkommit. Rättvisa
och billighet fordra emellertid, att denna befogenhet utöfvas med tillbörligt

— 1910 —

295

iakttagande af det berättigade intresset hos den, som göres till föremål
för ut-visnings åtgärd, och under former, som lämna den, mot hvilken sådan
åtgärd ifrågasattes, möjlighet till försvar och bevakande af sin rätt.

Hos oss saknas så godt som fullständigt lagbestämmelser, som normera
de grunder, efter hvilka uti förevarande afseende skall förfaras, och
som angifva de former, hvilka därvid böra iakttagas.

Denna brist kan tydligen medföra olägenhet för utlänningar, som
vilja uppehålla sig i riket. Den är därjämte af beskaffenhet att kunna
bereda svårigheter för vederbörande myndigheter, och den kan jämväl lätt
föranleda därtill, att en vidtagen utvisningsåtgärd får skenet af godtycke.

Det synes mig därför vara af vikt, att en lagstiftning kommer till
stånd på det angifna området, så att de åtgärder, som vidtagas mot utlänningar,
ske efter så vidt möjligt objektiva, i lag fastställda grunder
och under lagbestämda former.

Att ^ en dylik lagstiftning också är i hög grad ägnad att trygga staten
i dess förhållande till främmande makter, torde icke vara erforderligt att
här närmare utveckla.

Otvifvelaktigt möta stora svårigheter att i en lag exakt angifva de
förutsättningar, under hvilka en utvisning må äga rum. I flera fall kunna
visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande utlänningar,
som trots förbud beredt sig tillträde till svenskt område, som gjort sig
skyldiga till lösdrifveri eller till förbrytelser — här i landet eller utomlands
— af visst angifvet slag. Men klart är enligt min mening, att
staten icke kan afstå från sin rätt att utvisa utlänningar, som genom
åtgärder, hvilka icke kunna rubriceras under någon viss straff lagsbestämmelse,
äfventyra statens säkerhet inåt eller utåt. Att bestämdt angifva
alla dylika åtgärder låter sig säkerligen icke göra, utan måste i vissa fall
en diskretionär pröfningsrätt lämnas vederbörande myndighet.

Äfven i afseende å nyssberörda fall bör emellertid den ifrågasatta
lagstiftningen anses vara af värde. Den lärer nämligen, i enlighet med
hvad ofvan antydts, förutom stadganden om de fakta, som kunna föranleda
utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om proceduren vid
utvisningsförfarandet, särskildt angående den förundersökning, hvilken
måste föregå utvisning, äfvensom bestämmelser, som i öfrigt äro ägnade
att lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt behandlande af utlänningen
med tillfälle för honom att kunna försvara sig mot obefogade
beskyllningar.

Vid en lagstiftning af angifvet slag torde böra behandlas icke blott
förutsättningarna för utvisning och förfarandet därvid utan äfven frågan
om rätten för utlänningar att erhålla tillträde till eller vistas å svenskt

- 1910 -

296

område. Möjligen bör i samband härmed tagas under öfvervägande frå
o-an om utlämning af utlänningar äfvensom en revision af gällande bestämmelser
angående behandlingen af utlänningar, som gjort sig skyldiga
till lösdrifveri m. m.

Då den ifrågasatta lagstiftningen naturligen ej kan komma till stånd
utan en föregående grundlig utredning af samtliga de omständigheter,
som böra äga inflytande å densamma, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning
ur riket af utlänningar äfvensom beträffande de
frågor, som härmed sammanhänga, och därefter för
Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser uti
ifrågavarande ämnen, hvartill utredningen må gifva anledning.

Historik öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning.

1 anledning af en min framställning uppdrog 1907 års Riksdag åt
justitieombudsmannen att låta utarbeta och i en upplaga af 1,000 exemplar
till trycket befordra en utförlig historik öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning under det första seklet af detta ämbetes tillvaro.
Samtidigt bemyndigades fullmäktige i riksgäldskontoret att till justitieombudsmannen,
på rekvisition och emot framdeles skeende redovisning,
förskottsvis utbetala för arbetets utförande nödiga medel intill ett belopp
af 20,000 kronor att utgå af förslagsanslaget till riksdagskostnader.

Uppdraget att författa ifrågavarande historik lämnade jag, såsom i
framställningen var afsedt, * åt sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen.
Denne har emellertid numera förklarat, att han af hälsoskäl
vore nödsakad att afsåga sig uppdraget. På egen begäran har sekreteraren
fått vidkännas alla hittills förekomna utgifter för historiken. I enlighet
härmed har också till riksgäldskontoret återburits ett belopp af 6,000
kronor, som på särskilda rekvisitioner därifrån utbekommits för ändamålet.

Jag har ansett mig desto mindre böra underlåta att för Riksdagen anmäla
detta förhållande, som utsikterna att inom ursprungligen beräknad tid ** få
till stånd en historik af afsedd omfattning numera äro ringa eller inga.

* Se min ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag, sid. 146.

** Jfr statsutskottets utlåtande vid riksdagen år 1907, n:r 44 sid. 3.

— 1910 —

Ämbetsresor under år 1909.

297

Mina ämbetsresor under år 1909 hafva omfattat Västmanlands län, Ångermanland
samt delar af Södermanland, Värmland och Halland. Under
dessa resor har jag besökt länsstyrelser, domkapitel äfvensom rådstufvurätter
och häradshöfdingar tillika med länsfängelser samt krono-, stadsoch
häradshäkten. Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål för
granskning; och har jag åt domstolarnas arkiv ägnat nödig uppmärksamhet.

Härförutom har jag inspekterat tvångsarbetsanstalten å Svartsjö samt
tvångsarbetsanstalten och kronohäktet i Landskrona.

Redogörelse för hvad under resorna förekommit lämnas i de därunder
förda diarierna, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium och
registratur komma att för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1909 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes ......................................................................... 29

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............... 309

Summa 338

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits .............................................................................. 3

till annan myndighet öfverlämnats ................................................................. 6

efter vederbörandes hörande fått förfalla ...................................................... 77

» annorledes verkställd utredning afskrifvits.......................................... 10

utan åtgärd afskrifvits .......................................................................................... 172

till åtal hänvisats .................................................................................................. 13

föranledt annan åtgärd än åtal.......................................................................... 29

vid årets slut varit hvilan de i afbidan på förklaring eller påminnelser 12
vid årets slut varit på pröfning beroende...................................................... 16

Summa 338

Under år 1909 hafva 20 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts,
nämligen:

på grund af förd klagan .................................................................................. 13

» » » anmärkning vid ämbetsresa ..................................................... 1

af annan anledning............................................................................................... 6

Summa 20

Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1010 års Riksdag.

298

Sålunda har jag under år 1909 för nedan angifna fel eller försummelser
i ämbete eller tjänst förordnat om åtal mot:

1) kyrkoherde, för oloflig frånvaro från tjänstgöringsort;

2) t. f. postinspektor, för olaga beslag af bref;

3) häradshöfding, för felaktigt bestämdt straff vid sammanträffande af
tjufnadsbrott;

4) stadsfogde, för dröjsmål med utmätt egendoms försäljning;

5) rådstufvurätt, för oriktig dom i ett växelmål;

6) t. f. ordförande i rådstufvurätt, för felaktig tillämpning af reglerna
om fortsatt brott;

7) magistratsledamot, för vägran att tillhandahålla en offentlig handling;

8) t. f. domhafvande, för fel i kungörelse om riksdagsmannaval;

9) kyrkoherde, för otillbörligt yttrande vid en mantalsskrifningsförrättning; 10)

kommissionslandtmätare, för oriktigt förfarande vid landtmäteriförrättning; 11)

regementschef, för kränkning af föreningsrätten;

12) länsman, för dröjsmål med redovisning;

13) magistrat, för kränkning af församlingsfriheten;

14) auditör, för otillbörligt yttrande i krigsrätt;

15) kyrkoherde, i fråga om obehörig vägran att förrätta jordfästning;

16) kyrkoherde, för oloflig frånvaro från tjänstgöringsort;

17) kyrkoherde, för lagstridigt begrafningssätt;

18) magistrat, för kränkning af församlingsfriheten;

19) borgmästare, för åtskilliga försummelser i ämbetet; och

20) magistrat, för kränkning af församlingsfriheten.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
ar lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter,
ej mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf
Riksdagen år 1909 aflåtna skrifvelser, än äfven — beträffande sådana

— 1910 —

299

genom föregående Riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda
ärenden, hvilka vid 1908 års slut voro i sin helhet eller till någon del
oafgjorda — om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna
under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1909, innefattas i tre särskilda,
i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar. Bilagan innehåller
därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1909 aflåtit till
Kungl. Maj:t.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1910.

BERNDT HASSELROT.

Knut von Matern.

- 1910 —

300

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;

afgifven år 1910.

Till RIKSDAGEN.

Tryckfrihetsförordningen med de sist vid riksdagen år 1909 af
Konungen och Riksdagen antagna förändringar innehåller i § 4 mom. 12:o
följande stadgande:

»Anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg skrift, hvilken
uppenbarligen åsyftar att utplåna känslan af plikter mot fosterlandet eller
att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräfva krigslydnaden, må,
ehvad skriften synes straffbar eller icke, indragning ske af de exemplar
af skriften, som vid truppen eller å fartyget anträffas. Den, som vid
truppen eller å fartyget högsta befälet utöfvar, äger omedelbart vidtaga
nödig åtgärd för hindrande af sådan skrifts spridande inom truppen eller
å fartyget under tid, som åtgår, till dess förordnande om indragning
kan af honom utverkas. Förordnande om indragningen meddelas å ort
utom Stockholm af chefens för justitiedepartementet ombud samt i Stockholm
af den eller de personer, som nämnde departementschef för detta
ändamål tillsatt. Förordnandet skall genast af befälet verkställas, men varde
ofördröjligen af den, som meddelat det, anmäldt hos tryckfrihetskommittén;
och ankomme på kommittén att pröfva, huruvida förordnandet skall äga
bestånd.

Tillsättas för Stockholm flera personer med befogenhet, som nu är
sagd, varde för enhvar af dem angifvet hans verksamhetsområde.»

Ifrågavarande grundlagsändring har medfört, att kommitterade till

Ö o o O 7

tryckfrihetens vård fått sitt verksamhetsområde väsentligen ökadt. Under
år 1909 hafva kommitterade sålunda hållit sex sammanträden, vid hvilka
kommitterade haft att behandla sammanlagdt 41 ärenden.

De skrifter, om hvilkas indragning kommitterade yttrat sig, hafva
varit af olika beskaffenhet.

Beslut om indragning hafva sålunda af vederbörande ombud för

o O

chefen för justitiedepartementet meddelats beträffande följande periodiska
skrifter, nämligen: »Arbetarbladet» n:r 177, »Smålands folkblad» n:r 177,
»Stormklockan» n:r 27, 33, 34 och 37, samt »Fram» n:r 8.

- 1910 —

301

Vidare hafva indragits vissa skrifter, som genom åsatt nummer angifvits
såsom ingående i särskilda serier. Hit hör den två gånger indragna
skriften: »Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen», hvilken betecknats
såsom »socialdemokratiska ungdomsförbundets agitationsskrift n:r
6». Till samma grupp kan också räknas ett tre gånger indraget upprop
med rubriken: »Kamrat!», hvilket var betecknadt såsom »socialdemokratiska
ungdomsförbundets antimilitaristiska flygskrift n:r 3».

Slutligen har indragning skett af följande broschyrer, upprop eller
andra flygskrifter, nämligen:

»Ned med vapnen!», indragen två gånger; »Kamp mot kriget!»; »Till
kasärnens män! Soldat och medborgare!»; »Döden åt militarismen!», indragen
tre gånger; »Till den fosterlandslöse!», indragen tre gånger; »Militärer!
Söner af den ofrie bonden eller den fattige kroppsarbetaren, varen
människor!»; »Kamrat i militär tröjan!», indragen två gånger; »Leo Tolstoy
om en soldats plikt och ansvar», indragen två gånger; »Militär!
Kamrat i vapenrocken!», indragen två gånger; »Kamrater i vapenrock och
arbetsblus!», indragen tre gånger; »Tänk först — handla sedan!», indragen
två gånger; »Handla först — tänk sedan!», indragen tre gånger;
»Kamrat och vän! Akta dig för dem, som vilja värva dig till regementet!»;
»Låt inte kujonera Er!»; samt »Proletärens plikt».

Om platsen, där antimilitaristisk agitation bedrifvits, torde kommitterade
böra upplysa, att skrifter indragits vid Dalregementet (två gånger),
Jönköpings regemente (tre gånger), Hälsinge regemente, kustflottan, Bohusläns
regemente (tre gånger), Norrlands trängkår (två gånger), Västmanlands
trängkår (sju skrifter samtidigt), Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning, Kronobergs regemente (tre gånger, däraf två skrifter vid hvart
och ett af två tillfällen), Hallands regemente, Svea ingenjörkår (två skrifter
samtidigt), Vaxholms kustartilleriregemente (fem skrifter samtidigt),
fälttelegrafkåren (två skrifter samtidigt), Västgöta regemente, (två skrifter
samtidigt), Upplands artilleriregemente, Skånska trängkåren samt lifregementets
husarer.

Samtliga af chefens för justitiedepartementet ombud meddelade förordnanden
om skrifts indragning, med ett undantag, hafva kommitterade
efter pröfning af de insända handlingarna funnit böra äga bestånd, hvarom
kommitterade i hvarje särskildt fall lämnat ombudet underrättelse genom
skrifvelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt. I skrifvelse af
den 10 augusti 1909 anmälde chefens för justitiedepartementet ombud i
Sala F. Aminoff hos kommitterade, att ombudet, efter framställning af

— 1910 -

302

chefen för Västmanlands trängkår, jämlikt § 4 mom. 12:o tryckfrihetsförordningen,
förordnat om indragning af, bland andra inom trängkårens
kasernområde tillvaratagna tryckta skrifter, ofvannämnda skrift med rubriken:
»Till kasärnens män. Soldat och medborgare!» Vid granskning
af denna skrift, under ett den 12 augusti 1909 hållet sammanträde, funno
kommitterade, att det meddelade förordnandet icke skulle äga bestånd,
hvarom underrättelse omedelbart afsändes till ombudet.

T sammanhang härmed torde böra redogöras för ett annat fall, som
föranledt en afvikande behandling från kommitterades sida. Vid sammanträdet
den 12 augusti 1909 föredrogs jämväl en från chefens för
justitiedepartementet ombud i Härnösand, lektorn Karl K:son Siljestrand,
den 10 augusti till kommitterade aflåten skrifvelse, hvarmed Silj estrand
öfverlämnat ett exemplar af ofvannämnda upprop med öfverskriften:
»Militärer! Söner af den ofrie bonden eller den fattige kroppsarbetaren,
varen människor!» I skrifvelsen hade Silj estrand meddelat, att ifrågavarande
upprop tagits i beslag genom beslut af magistraten i Härnösand.
Då emellertid af Siljestrands skrifvelse icke framgick, att omförmälta tryckalster
från hans sida varit föremål för sådant förordnande, som omförmäles
i § 4 mom. 12:o tryckfrihetsförordningen, funno kommitterade
ärendet icke föranleda någon dess åtgärd.

Vid afgörandet af de i förevarande berättelse omförmälta ärenden
har icke någon meningsskiljaktighet yppats bland kommitterade.

Stockholm i januari 1910.

BERNDT HASSELROT.

OSCAR MONTELIUS. HANS HILDEBRAND. IVAR AFZELIUS.

T. SÄVE. E. A. KARLFELDT.

Knut von Matern.

— 1910

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1910 års Riksdag.

Förteckning på Riksdagens år 1909 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
af samma skrifvelser.*)

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

1909 den 25 juni, den 18 september och den 29 oktober i statsrådet anmäld;
ocb föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

2:o af den 12 februari, angående verkställd omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter. (11.)

1909 den 26 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 24 februari, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (16.)

1909 den 5 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 27 februari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets
grundlagar. (19.)

1909 den 26 maj meddelades härå svar å rikssalen.

5:o af den 9 mars, i anledning af justitieombudsmannens framställning om förklaring
eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen. (25.)

Efter lagrådets hörande har lag i ämnet utfärdats den 25 juni 1909.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bikanget till Riksdagens protokoll.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.

306

6:o Riksdagens skrifvelse af den 9 mars, i anledning af väckta motioner dels
om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af svenska
kyrkan att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande ändring i 12 kap. 3 § kyrkolagen. (27.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 mars 1909.

8:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den
1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid,
och till lag om ändrad lydelse af 12 § i lagen angående villkorlig frigifning
den 22 juni 1906. (28.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 26 mars 1909.

9:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborgerligt
förtroende. (29.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar,
till stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta
domstols afdelningar samfälldt, till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
till lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd, till lag om ändring i
förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810 och till
lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och
förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt hvad i afseende
på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas. (30.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver de af Riksdagen för dess del antagna
lagar och stadga, har Kungl. Maj:t den 26 maj 1909 utfärdat författningar i samtliga
hithörande ämnen.

ll:o af den 16 mars, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906. (45.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kungl. Maj:t den 14 maj 1909 utfärdat
lag i ämnet.

12:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning i fråga om anslag till en processkommission äfvensom en i

— 1910 -

307

anledning af de äskade anslagen till nya lagberedningen och processkommissionen
väckt motion. (46.)

Denna skrifvelse, hvari anmälts, att Riksdagen funnit sig icke böra bifalla Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till en processkommission, anmäldes i statsrådet den 3 december
1909. Vidare åtgärd i ärendet har ej vidtagits.

13:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl- Maj:t med begäran om framläggande af förslag i
fråga om rätt att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss.
(47.)

Efter det Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge afgifvit
utlåtanden öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, har justitiekanslersämbetets utlåtande
i ärendet infordrats.

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 §
strafflagen. (48.)

Fångvårdsstyrelsen, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona och styrelsen försvenska
diakoniss-sällskapet hafva afgifvit utlåtanden i ärendet; och beror detsamma
på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri
eller därmed sammanhängande förseelser. (49.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, i anledning af väckt motion med förslag om tillägg till
§ 7 i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4
maj 1855. (50.)

Efter högsta domstolens hörande har Kungl. Maj:t den 14 maj 1909 utfärdat lag
i detta ämne.

17:o af den 15 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra hufvudtiteln gjorda framställningar om höjning af anslagen
till högsta domstolen och nedre justitierevisionen. (60.)

1909 den 23 och 30 april i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

18:o af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 10, 11, 12 och 13 §§ i lagen om handräckning
åt utländsk domstol den 6 mars 1899 samt till lag angående
ändrad lydelse af 2 och 3 §§ i lagen om verkställighet i visst fall af utländsk
domstols beslut den 6 mars 1899. (93.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 23 april 1909.

- 1910 —

308

19:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående afskaffande af edgång m. m. (98.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

20:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. (99.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 maj 1909.

21 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen om förvärfvande och förlust af
medborgarrätt den 1 oktober 1894. (100.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 maj 1909.

22:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13
och 14 §§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. (101.)

Ärendet beror på Kungl. Majrts pröfning.

23:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 13 § skiftesstadgan. (102.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 maj 1909.

24:o af den 5 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud mot viss försäljning af tobak. (105.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 maj 1909.

25:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker
och lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. (106.)

Efter det lagrådet blifvit hördt öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslaget
till lag angående nationalparker, har Kungl. Maj:t den 25 juni 1909 utfärdat lagar
i samtliga hithörande ämnen.

26:o af den 11 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 119
med förslag till lagar om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
m. m., dels de i sammanhang därmed afgifna propositionerna n:r
120, 121 och 122, dels ock väckta motioner om tillägg till de i propositionerna
n:r 120 och 122 framlagda förslag. (120.)

Lag om provisorisk inskränkning i inmutningsrätten utfärdad den 14 maj 1909.

Sedan öfriga i ärendet upprättade lagförslag i viss mån omarbetats, hafva dessa
den 17 december 1909 remitterats till lagrådet för utlåtande.

27:o af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

— 1910 -

309

lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll
af tingshus och häradsfängelse. (129.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1909.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj, angående bestämmelser mot onödigt
plågande af husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent den 16
maj 1884. (183.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1909.

30:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om konsularjurisdiktion. (185.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1909.

31:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 60 regeringsformen, (l87.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för bestridande och redovisande af fångvårdens utgifter för landtbruksrörelsen
vid Svartsjö kungsladugård. (189.)

1909 den 25 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

33:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning. (212.)

Efter lagrådets hörande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslaget har

Kungl. Maj:t den 25 juni 1909 utfärdat lag i ämnet.

34:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 6, 7 och 8 §§ i lagen den 18 april 1884
angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom samt till
lag om ändrad lydelse af 125 och 127 §§ konkurslagen. (213.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 5 juni 1909.

35:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser angående laga skiften i Juckasjärvi
och Karesuando socknar af Norrbottens län. (214.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1909.

36:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om uteslutande tills vidare af rätten att erhålla laga skifte inom vissa

— 1910 —

310

områden ocli lag angående marks afstående för nomadlapparnas behof vid
afvittring ofvan odlingsgränsen. (215.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 5 juni 1909.

37:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 77 § strafflagen för
krigsmakten den 7 oktober 1881. (216.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 juni 1909.

38:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad lydelse af
79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering af afsöndrad
lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och
2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat-
och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, dels ock en i samband därmed stående motion. (217.)
Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de af Riksdagen för dess del antagna förslagen
till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad lydelse af 79 och 104 §§
utsökningslagen samt till lag om ändring af 1 § i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, har Kungl. Maj:t den 25 juni 1909 utfärdat lagar i dessa
ämnen. I öfrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

39:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster, dels väckta motioner
i ämnet. (218.)

Sedan lagrådet hörts öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslaget till lag i
ämnet, har Kungl. Maj:t inhämtat kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände
detta förslag, hvarefter kyrkomötet i skrifvelse den 26 november 1909 anmält,
att kyrkomötet, som icke kunnat oförändradt godkänna förslaget, för sin del
antagit förslag till lag i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

40:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne samt
till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, dels
ock i samband därmed stående motioner. (220.)

Efter det lagrådet blifvit hördt öfver de af Riksdagen för dess del antagna förslagen,
har Kungl. Maj:t den 25 juni 1909 utfärdat lagar i dessa ämnen.

41 :o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Malmö stad af länsfängelset i Malmö med tillhörande om —

1910 -

311

rade samt viss del af det till centralfängelset därstädes hörande område
med därå befintliga byggnader, äfvensom uppförande i Malmö af nytt
centralfängelse jämte länsfängelse. (238.)

Kungl. Maj:t liar den 11 juni 1909 dels godkänt det om försäljningen uppgjorda
köpekontraktet, under villkor, som sedermera uppfyllts, dels ock anbefallt fångvårdsstyrelsen
att verkställa utredning angående de förändringar i den framlagda byggnadsplanen,
som kunde göras för tillgodoseende af Riksdagens framställda önskemål
om kostnadernas nedbringande. Sådan utredning har ännu ej från fångvårdsstyrelsen
inkommit.

2:o. Utrikesdepartementet.

42:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3.)

1909 den 11 juni föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande anslagen under tredje hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från
Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, dels förordnade, att Riksdagens i punkterna
1—11, 13—17, 19 och 20 samt 22 af förevarande skrifvelse anmälda beslut
skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta ämbetsverk
ankomme, dels, med anledning af hvad Riksdagen i 1 och 2 punkterna anmält,
fastställde aflöningsstater ej mindre för utrikesdepartementet än äfven för beskickningar
och konsulat att från och med den 1 januari 1910 tillämpas. Hvad beträffar
punkterna 12, 18 och 21 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

43:o af den 27 april, i anledning af väckta motioner med förslag till lag angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag. (103.)

Sedan ärendet öfverlämnats från finansdepartementet för vidtagande af åtgärder för
Sveriges anslutning till den i Bern den 26 september 1906 undertecknade konventionen
om förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta uti industrien, har framställning
i nämnda syfte gjorts hos presidenten i Schweiziska Edsförbundet; och
kommer, så snart svar därå ingått, ärendet ånyo att anmälas inför Kungl. Maj:t.

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 9 mars 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse till landtförsvaret af en del utaf kungsladugården
Vall. (24.)

1910 -

312

Yid föredragning af denna skrifvelse den 19 mars 1909 förordnade Kungl. Maj:t,
att vissa områden af ifrågavarande kungsladugård skulle öfverflyttas från domänstyrelsens
till arméförvaltningens vård och förvaltning.

45:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp för statsverkets räkning af en officerskåren
vid Smålands artilleriregemente tillhörig marketenteribyggnad vid regementets
etablissemang i Jönköping. (96.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 14 maj 1909 uppdrog Kungl. Maj:t åt

arméförvaltningen att gå i författning om inköp samt om- och tillbyggnad af ifråga varande

byggnad för en sammanlagd kostnad af högst 34,833 kronor 4 öre att
utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

46:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1910 års stater.
(04.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 18 september 1909 utfärdade Kungl.

Maj:t bestämmelser för användandet af det beviljade extra rekryteringsbidraget.

47:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af fordringsbelopp hos stärbhusdelägarne efter f. d. fanjunkaren
J. W. Toll. (147.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 11 juni 1909 förordnade Kungl. Maj:t,

att afskrift af densamma skulle tillställas direktionen öfver arméns pensionskassa för
kännedom och efterrättelse.

48.-o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Landskrona stad af två kronan tillhöriga områden. (150.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 27 maj 1909 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att sluta aftal med Landskrona stad om försäljning till staden
af ifrågavarande områden.

49:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en kanslibyggnad vid Norrlands dragonregementes kasernetablissemang
i Umeå. (121.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 27 maj 1909 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att gå i författning om uppförande af ifrågavarande byggnad för
en sammanlagd kostnad af högst 108,000 kronor, däraf 86,000 kronor skulle gäldas
från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

50:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående påbyggnad
af fälttelegrafkårens kasern å Marieberg. (122.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 27 maj 1909 uppdrog Kungl. Maj:t åt
* — 1910 —

313

arméförvaltningen att gå i författning om verkställande af ifrågavarande arbeten för
en kostnad af 44,000 kronor, att utgå från fjärde bufvudtitelns allmänna besparingar.

51:o Riksdagens skri/velse af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ombyggnad och utvidgning af Västernorrlands regementes
skjutbana vid Sollefteå. (123.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 27 maj 1909 uppdrog Kungl. Maj:t åt

arméförvaltningen att gå i författning om utförandet af ifrågavarande arbeten för

en kostnad af högst 16,000 kronor, utöfver för ändamålet förut anvisade 7,000

kronor, att utgå från fjärde bufvudtitelns allmänna besparingar.

52:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af nytt ridhus vid krigsskolan å Karlberg. (124.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 27 maj 1909 anbefallde Kungl. Maj:t

arméförvaltningen att inkomma med nytt förslag i ämnet.

53:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
af en å anslaget till lega af hästar för kavalleriets, artilleriets,
ingenjörtruppernas och trängens exercis år 1907 uppkommen brist. (125.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 11 juni 1909 förordnade Kungl. Maj:t,

att densamma skulle tillställas arméförvaltningens intendents- och civila departement
för kännedom och efterrättelse.

54:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett kronan tillhörigt område invid Hälsingborg m. m. (175.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 5 juni 1909 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningen
att med vederbörande ägare träffa aftal om inköp för kronans räkning
af ifrågavarande skogsskifte.

55:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående omoch
tillbyggande af Kronprinsens husarregementes kokinrättningsbyggnad
i Malmö samt om uppförande därstädes af en mässbyggnad för regementets
underofficerare och manskap. (188.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 23 juli 1909 uppdrog Kungl. Maj:t åt
arméförvaltningen att gå i författning om verkställande af ifrågavarande arbeten,
hvarjämte Kungl. Maj:t medgaf, att för ändamålet finge utbetalas 18,849 kronor
53 öre af behållningen på anslagen till uppförande af de utaf 1892 års härordning
föranledda kasernetablissemang äfvensom 107,150 kronor 47 öre från fjärde hufvudtitelns
allmänna besparingar.

56:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten i armén Nils
Gustaf Zetterberg, f. d. fanjunkaren Johannes Jonsson och f. d. sergeanten
Anders Gqvist. (211.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.

314

Vid föredragning af denna skrifvelse den 11 juni 1909 föreskref Kungl. Maj:t, att
afskrift af densamma skulle tillställas direktionen öfver arméns pensionskassa för
kännedom och efterrättelse.

57:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående upplåtelse till Stockholms stad af visst område utaf
norra Djurgården m. m. (205.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 5 juni 1909 föreskref Kungl. Maj:t, att
Riksdagens beslut i ämnet skulle delgifvas arméförvaltningen för vidtagande af erforderliga
åtgärder.

58:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring m. m. (191.)

Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t den 18 juni 1909, då Kungl. Maj:t utfärdade
förordningar och lag i ämnet.

59:o af den 22 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen den 14 juni
1901, dels ock en med föranledande däraf väckt motion. (219.)
Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t den 11 juni 1909, då Kungl. Maj:t utfärdade
lag i ämnet.

60:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning den 18 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under fjärde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle meddelas vederbörande myndigheter för kännedom och efterrättelse i hvad på
hvar och en af dem ankomme, hvarjämte Kungl. Maj:t meddelat de särskilda föreskrifter,
som för verkställande af de fattade besluten erfordrats.

61:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t i till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 6 augusti 1909.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

62:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande af en elektrisk kraftstation i Oscar-Fredriksborgs
fort. (95.)

- 1910 —

315

Anmäldes den 14 maj 1909 inför Kuugl. Maj:t; och förordnades därvid om erforderliga
åtgärder.

63:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens femte
hufvadtitel till anskaffning af sjukvårdsutredning för Karlskrona fästning
m. m. (126.)

Anmäldes den 5 juni 1909 inför Kungl. Maj:t: och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

64:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till anskaffning af krigsfartygsmateriel.
(127.)

Anmäldes den 27 maj 1909 inför Kungl. Maj:t; och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

65:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för styckjunkaren Samuel Hedborg m. fl. från ådömd ersättningsskyldighet.
(146.)

Anmäldes den 5 juni 1909 inför Kungl. Maj:t; och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

66:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)
Anmäldes den 11 juni 1909 inför Kungl. Maj:t; och förordnades därvid om erforderliga
åtgärder.

67:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (10.)
Sedan skrifvelsen den 11 juni 1909 genom finansdepartementet anmälts inför Kungl.
Maj:t och ett tryckt exemplar af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats
till sjöförsvarsdepartementet, har Kungl. Maj:t den 13 augusti 19()9 fattat beslut i
de på sistnämnda departements föredragning beroende delar af ärendet.

5:o. Civildepartementet.

68:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Anmäldes den 18 juni 1909, därvid

beträffande 9 punkten, angående gäldande af Sveriges andel i kostnaderna
för den internationella hälsovårdsbyrån i Paris, beslöts erforderlig åtgärd.

— 1910 —

316

Beträffande 52 punkten, angående statsbidrag för driftkostnader vid tuberkulossjukvårdsanstalter,
anbefalldes medicinalstyrelsen att skyndsamt till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag till de bestämmelser och villkor, som, utöfver de af Riksdagen
föreskrifna, kunde finnas lämpliga att stadga för statsbidrags åtnjutande.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med berörda förslag, anmäldes ärendet ånyo
den 18 augusti 1909, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

Beträffande 54 punkten, angående anslag till uppförande af en sanatorie byggnad

vid Apelviken invid Varberg, anbefalldes medicinalstyrelsen att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag angående de villkor, som lämpligen borde föreskrifvas
för åtnjutande af det utaf Riksdagen för ifrågavarande ändamål medgifna anslag af
25,000 kronor.

Det infordrade förslaget har ännu icke inkommit.

Beträffande 64 punkten, angående anslag till ersättning åt förlikningsmän

för medling i arbetstvister, anbefalldes kommerskollegium att till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till de arfvoden, som under år 1910 borde utgå till förlikningsmän i de
distrikt, hvari riket jämlikt kungl. brefvet den 31 december 1906 blifvit i fråga om
medling i arbetstvister indeladt.

Sedan kommerskollegium inkommit med omförmälta förslag, anmäldes ärendet
ånyo den 31 december 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Beträffande 65 punkten, angående anslag till befrämjande och organiserande

af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, anbefalldes kommerskollegium att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till villkor och bestämmelser för erhållande af understöd
från det af Riksdagen under denna punkt beviljade förslagsanslag af 15,000 kronor.

Det infordrade förslaget har ännu icke inkommit.

69:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari, angående bestridande af vissa
kostnader för Kungl. Majrts propositioner och för kommittébetänkanden. (13.)
Anmäldes den 16 april 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

70:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till ny rullande materiel för statens järnvägar.
(15.)

Anmäldes den 27 maj 1909, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att inkomma med
utredning och förslag i fråga om anskaffande af godstågslokomotiv, anordnade för eldning
jämväl med torf; och beslötos i öfrigt erforderliga åtgärder.

71:o af den 2 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
af anslag för utvidgning af inseglingsrännan till Trelleborgs hamn.
(20.)

Anmäldes den 15 mars 1909; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

72:o af den 16 mars, i anledning af Kungl. Maj.-ts proposition angående afgift

— 1910 -

317

för inrikes postanvisning och postförskott å högre belopp än 500 kronor.
(51.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid beslötos erforderliga åtgärder.

73:o Riksdagens skrifvelse af den 23 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående beredande af lånemedel för år 1909 för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende. (52.)

Anmäldes den 2 april 1909, därvid förordnades, att Riksdagens beslut i ämnet skulle
meddelas telegrafstyrelsen till kännedom.

74:o af samma dag, i] anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag dels för undersökning rörande inrättande af farled
mellan sjöarna Uddjaure och Storafvan, dels ock för upprensning af
det s. k. Väckholmssundet. (54.)

Anmäldes den 30 april 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

75:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om uppflyttning af Olskrokens järnvägsstation till högre klass. (55.)
Anmäldes den 23 april 1909; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

76:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till anläggning af ledningar för distribuering af
elektrisk energi från Trollhättan. (56.)

Anmäldes den 25 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

77:o af den 15 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkterna 1 och 16 under
sjätte hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag
till regeringsrätten. (61.)

Anmäldes den 26 maj 1909, därvid kungörelse angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande af de för regeringsrättens ledamöter och vaktmästare fastställda aflöningsförmåner
m. m. utfärdades samt i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

78:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för anläggning af en reparationsverkstad vid Notviken.
(64.)

Anmäldes den 14 maj 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

79:o af samma dag, i anledning af vissa af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för statens järnvägar. (65.)
Anmäldes den 7 maj 1909; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

80:o af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre lokomotivföraren M. J. Andersson Temén att gälda visst
honom till utgifvande ådömdt ersättningsbelopp. (76.)

Anmäldes den 14 maj 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

- 1910 —

318

81:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för fögderiförvaltningen. (104.)

Anmäldes den 18 juni 1909 och lades till handlingarna.

82:o af den 4 maj, angående bestämmande af vissa afgifter i sammanhang med
anordnande af inrikes inkasseringsrörelse genom postverket m. m. (107.)
Anmäldes den 5 juni 1903, därvid af skrifvelsen föranleddda åtgärder beslötos.

83:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortsättning af statsbanorna Morjärv—Lappträsk, Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmsfjärden,
Östersund—Ströms vattudal (Ulriksfors) samt Järna
—Norrköping m. m. (109.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

84:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående borttagande
af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—TJmeå—Storsandskär
m. m. (110.)

Anmäldes den 5 juni 1909; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

85:o af samma dag, angående beviljadt årligt understöd åt aflidne stationskarlen
M. E. Dahls moder, änkan Anna Helena Gustafsson. (111.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

86:o af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af väg mellan Storbäcks by och Risbäcks kapellkyrka inom Dorotea
sockens väghållningsdistrikt af Västerbottens län. (114.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid Konungens befallningshafvande i Västerbottens län
anbefalldes dels att vidtaga åtgärder i syfte att all för väganläggningen behöflig, enskilda
tillhörig eller af enskilda brukad jord måtte utan ersättning upplåtas, dels ock
att från vederbörande väghållningsskyldiga, hvilka å sammanträde den 14 september
1907 förklarat sig villiga att, därest vägen anlades på statens bekostnad, ansvara för
vägens framtida underhåll, infordra förbindelse i sådant hänseende.

Sedan yttrande i ärendet inkommit från Konungens befallningshafvande, har samma
yttrande remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande.

87:o af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af sanatorievård åt vissa statstjänare. (116.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid öfverintendentsämbetet anbefalldes att i ärendet
afgifva utlåtande.

Sedan öfverintendentsämbetet inkommit med utlåtande, anmäldes ärendet ånyo
den 3 september 1909, därvid öfverstyrelsen för Konung Oscar II:s jubileumsfond
anmodades att inkomma med yttrande, huruvida öfverstyrelsen vore villig att föranstalta
om uppförandet och inredandet af de för omförmälta ändamål ifrågasatta sjukvårdsanläggningar.

— 1910 —

319

Efter det öfverstyrelsen afgifvit yttrande samt inkommit med en ytterligare skrifvelse
i ärendet, anmäldes ärendet ånyo den 26 november, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

88:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 70 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (130.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid lag i ämnet utfärdades.

89:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Malmö stad för vissa delar af den till Malmö hospital anslagna,
men till statsverket indragna tionde från jordar inom stadens område. (135.)
Anmäldes den 2 juli 1909, därvid af skrifvelsen föranledd åtgärd beslöts.

90:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af tomtplats för bostad åt maskinisten vid vattenledningsverket i Trollhättan.
(136.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

91:o af den 13 maj, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur
vid slakt. (152.)

Den 19 maj 1909 har ärendet öfverlämnats till justitiedepartementet.

92:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid. (l 54.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid lag i ämnet utfärdades.

93:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj ning

af en postverket tillhörig fastighet i Jönköping m. m. (158.)
Anmäldes den 5 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

94:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Tomteboda och Järfva järnvägsstationer
m. m. (1 64.)

Anmäldes den 2 juli 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

95:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronans andel i den till roten n:r 9 Grahn af Piteå kompani vid
Norrbottens regemente hörande torplägenhet i Pitholmens by. (170.)
Anmäldes den 5 juni 1909, därvid statskontoret anbefalldes att i fråga om sagda
försäljning vidtaga de åtgärder, som för bevarande af kronans rätt kunde anses erforliga,
hval jämte i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

96:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag för
anläggning af ny farled mellan Vänersborg och Göteborg. (176.)

— 1910 -

320

Anmäldes den 13 augusti 1909, därvid, sedan de af Riksdagen för beviljande af
anslag för anläggning af ifrågavarande farled föreskrifna villkor blifvit behörigen fullgjorda,
Kungl. Maj:t anbefallde vattenfallsstyrelsen att, efter det möjligen erforderliga
ytterligare undersökningar blifvit anställda, snarast möjligt inkomma med förslag till
definitiv plan för anläggning af ny farled mellan Vänersborg och Göteborg, så ock
till arbetsplan för företaget.

Sedan styrelsen inkommit med omfönnälta förslag, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

97:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående
köttbesiktning och slakthus den 22 december 1897. (184.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid lag i ämnet utfärdades, hvarjämte, för meddelande
af vissa föreskrifter, handlingarna i ärendet öfverlämnades till jordbruksdepartementet.

98:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller
deras efterlefvande för utbekommande af dem enligt lag tillkommande ersättning.
(192.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

99:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Anmäldes den 27 augusti 1909 i de delar, som tillhörde handläggning af civildepartementet,
därvid förordnades att aftryck af skrifvelsen i omförmälta delar skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
berodde, samt att innehållet däraf skulle delgifvas öfriga vederbörande ämbetsmyndigheter.

100:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående godkännande af postverkets utgiftsstater
för år 1910 m. m. (196.)

Anmäldes den 27 augusti 1909, därvid uppdrogs åt generalpoststyrelsen att afgifva
förslag till de närmare bestämmelser, som påkallades dels af den af Riksdagen ifrågasatta
indragningen till postverket af nu utgående sportler, dels ock af Riksdagens
beslut om personliga aflöningstillägg under år 1909 för tjänstemän vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar, hvarjämte Kungl. Maj:t meddelade erforderliga bestämmelser
i anledning af vissa delar i skrifvelsen.

Efter det generalpoststyrelsen i skrifvelse den 29 juni 1909 afgifvit förslag till
bestämmelser angående personliga aflöningstillägg under år 1909 för tjänstemän vid
postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, har ärendet i denna del anmälts den 23
juli 1909, därvid erforderliga föreskrifter meddelats.

— 1910 —

321

Sedan generalpoststyrelsen därefter i skrifvelse den 29 juli 1909 inkommit med
förslag till bestämmelser, påkallade af den ifrågasatta indragningen till postvarket af
nu utgående sportler, har Kungl. Maj:t, vid anmälan af ärendet i denna del den
27 augusti 1909, meddelat nödiga föreskrifter.

Vidare liar Kungl. Maj:t samma dag fastställt aflöningsreglemente för postverket.

101 :o Riksdagens skrifvelse af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående fördelning af de medel, som komma att under år 1909
och 1910 afsättas till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder, samt i ämnet väckta motioner. (201.)

Anmäldes den 18 juni 1909, därvid

beträffande 3 punkten, angående anslag till uppförande vid Stockholms
alkoholisthem af ett bad- och tvätthus jämte klappbrygga, medicinalstyrelsen anbefalldes
dels att anmoda styrelsen för hemmet att föranstalta om sådan ändring i
stadgarna för stiftelsen Stockholms alkoholisthem, att föreskrifterna i §§ 16 och 17
i stadgarna icke måtte kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd tillämpas eller ändras, dels
ock till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående de villkor i öfrigt, som lämpligen
borde för det utaf Riksdagen beviljade anslagets utgående föreskrifvas.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med utlåtande, anmäldes ärendet ånyo den
5 november 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Beträffande 18 punkten, angående bidrag till täckande af kostnader förvissa
af svenska läkarsällskapet föranstaltade utredningar i alkoholfrågan, anbefalldes
medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående de villkor,
som lämpligen borde föreskrifvas för åtnjutande af det utaf Riksdagen af ifrågavarande
medel anvisade belopp af 3,000 kronor, hvarjämte ärendet öfverlämnades till
ecklesiastikdepartementet för den handläggning, som ankomme på nämnda departement.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med omförmälta förslag, anmäldes ärendet
ånyo den 31 december 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Beträffande skrifvelsens ofri ga delar beslötos erforderliga åtgärder.

102:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.,
samt i ämnet väckt motion. (204.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt honom den 11 juni 1909 lämnadt bemyndigande,
tillkallat sakkunnig person för verkställande af en så vidt möjligt fullständig
utredning rörande den ekonomiska innebörden af de uti nämnda proposition föreslagna
hufvudgrunderna för pensioneringen af statens järnvägars personal, hvarjämte i öfrigt
af skrifvelsen föranledd åtgärd beslutits.

Nämnda utredning är ännu icke afslutad.

103:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden från de

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 41

322

under styrelsens förvaltning ställda fastigheter i Älfsborgs samt Göteborgs
och Bohus län m. m. (210.)

Anmäldes den 18 juni 1909; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

104:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärf af ingenjören Ernst Stridsberg tillhöriga områden
å Västra Malgön. (224.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

105:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmande
af aflöningsförmånerna åt öfveringenjören vid kraftverket vid
Trollhättan. (225.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

106:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna järnvägsstationer
m. m. (226.)

Anmäldes den 6 augusti 1909 och lades till handlingarna.

107:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
inköp af fastigheter, som kunna erfordras för statens nuvarande eller
blifvande anläggningar vid Trollhättan m. m. (227.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

108:o af den 24 maj, angående tillägg till gällande bestämmelser rörande villkoren
för idkande af pantlånerörelse. (231.)

Den 1 juni 1909 har ärendet öfverlämnats till finansdepartementet.

109:o af samma dag, angående sofplatser för tredje klassens passagerare å statens
järnvägar. (232.)

Anmäldes den 18 juni 1909, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning,
huruvida sofvagnar för tredje klassens resande å statens järnvägar lämpligen
borde anordnas, samt med nämnda utredning inkomma till Kungl. Maj:t.

Sedan järnvägsst3rrelsen inkommit med den anbefallda utredningen, anmäldes
ärendet ånyo den 3 december 1909, därvid beslöts erforderlig åtgärd.

110:o af samma dag, om ändring i lasarettsstadgans bestämmelser rörande tillsättandet
af underläkare vid lasarett. (233.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det infordrade utlåtandet, anmäldes
ärendet ånyo den 22 oktober 1909, därvid kungörelse angående ändrad lydelse af
§ 32 i gällande lasarettsstadga utfärdades.

— 1910 —

323

111 :o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående bestämmelser rörande
skyldighet att vid allmän flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet,
(234.)

Den 1 juni 1909 har ärendet öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

112:o af den 25 maj, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt honom den 11 juni 1909 lämnadt bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att biträda vid verkställande af revision af förordningen
om automobiltrafik den 21 september 1906 samt omarbetande af lagen angående
ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik den 8 juni samma år jämte
i strafflagen förekommande bestämmelser i ämnet.

Nämnda sakkunniga hafva ännu icke afslutat sina arbeten.

113:o af samma dag, i fråga om kontroll öfver programmen för biografföreställningar.
(246.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt honom den 20 november 1909 lämnadt
bemyndigande, tillkallat sakkunniga att biträda vid beredning af ärende angående
kontroll å biografföreställningar.

Nämnda sakkunniga hafva ännu icke afslutat sina arbeten.

6:o. Finansdepartementet.

114:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl.
hof- och slottsstaterna. (1.)

Vid föredragning den 11 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

115:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Vid föredragning den 11 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse
i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af skrifvelsen
i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.

116:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

— 1910 —

324

Vid föredragning af denna skrifvelse liar Kungl. Haj:t dels den 11 juni 1909 utfärdat
lag angående ändrad lydelse af 2 och 5 §§ i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinneliafvares rätt till pension, äfvensom förordnat, att skrifvelsen
skulle i de delar, som tillhörde li andläggning af annat departement, för sådant ändamål
öfverlämnas till vederbörande departement, samt att innehållet af skrifvelsen
i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret, dels ock den
20 november 1909 meddelat föreskrifter i anledning af Riksdagens uti ifrågavarande
skrifvelse omförmälta beslut rörande anslag till handelsflottans pensionsanstalt.

117:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående tullen å vin. (12.)

Kungl. Maj:t har den 2 april 1909 utfärdat kungörelse angående ändrad lydelse af
i gällande tulltaxa förekommande bestämmelser angående vin.

118:o af den 2 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varumottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Efter det generaltullstyrelsen och lotsstyrelsen afgifvit utlåtanden, har skrifvelsen remitterats
till kammarrätten, som ännu icke inkommit med utlåtande.

119 :o af den 24 mars, i anledning af väckt motion om borttagande af tullen
å jordnötter. (57.)

Den 27 maj 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

120:o af den 30 mars, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, dels ock en i ämnet väckt motion. (59.)

Den 7 maj 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Skrifvelsen i hvad afser den af Riksdagen däri begärda utredningen är remitterad
till generaltullstyrelsen för utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

121:o af den 15 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkten 1 under sjunde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning angående öfvergångsstat
för kammarkollegium. (62.)

Den 22 oktober 1909 liar Kungl. Maj:t fastställt öfvergångsstat för kammarkollegium.

122:o af den 2 april, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (66.)
Den 30 april 1909 liar denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

— 1910 -

325

123:o Riksdagens skrifvelse af den 2 april, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (69.)
Den 30 april 1909 har denna skrifvelse blifvit inför Knngl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

124:o af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afskrifning
i kronoräkenskaperna af kronans fordran på grundränta för
Trysunda fiskehamn i Nätra socken af Yästernorrlands län. (72.)

Den 7 maj 1909 har Kungl. Maj:t vid anmälan af denna skrifvelse förordnat, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i detta ämne beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

12o:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel för beredande af hyresersättning åt boställshafvare i
f. d. Indehetouska huset. (75.)

Yid föredragning den 7 maj 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

126:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter perukmakaren John Schwartz
från Malmö. (84.)

127:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter kusken Anders Nilsson från
Boxholms säteri i Ekehy socken. (85.)

Vid föredragning den 14 maj 1909 har Kungl. Maj:t förordnat, att dessa skrivelser
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

128:o af samma dag, i anledning af väckt motion om utsträckning till 1912
års utgång af den genom förordningen den 11 september 1885 bestämda
inlösen af skattefrälseräntor. (91.)

Den 14 maj 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

129:o af den 24 april, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande brännvinsförsäljningsförordning. (97.)

Efter det Konungens samtliga befallningshafvande afgifvit utlåtanden, har ärendet
remitterats till kontroll- och justeringsstyrelsen. Detta ämbetsverk har ännu icke
afgifvit utlåtande.

130:o af den 27 april, i anledning af väckta motioner med förslag till lag
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag. (103.)

Den 20 november 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet samt tillika förordnat,
att ärendet skulle öfverlämnas till utrikesdepartementet för vidtagande af åt —

1910 -

326

gärder för Sveriges anslutning till konventionen om förbud mot nattarbete för kvinnor,
sysselsatta uti industrien.

131:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, angående de i 63 § regeringsformen
föreskrifna kreditivsummor. (108.)

Vid anmälan den 14 maj 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle meddelas statskontoret till kännedom.

132:o af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till upprättande och underhållande af en handelshögskola i Stockholm.
(112.)

Den 31 december 1909 har Kungl. Maj:t i anledning af denna skrifvelse meddelat
slutligt afgörande.

133:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderstillägg åt registratorn och aktuarien hos generaltullstyrelsen
P. I. E. Delphin. (113.)

Den 24 september 1909 har Kungl. Maj:t meddelat föreskrift angående ålderstillägg
åt Delphin.

134:o af den 8 maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afaelningskontor i orterna. (117.)

Den 25 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

135:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(118.)

Den 25 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

136:o af den 15 maj, i anledning af väckt motion om restitution till hotellaktiebolaget
Continental i Ystad af erlagd brännvinsförsäljningsafgift.
(134.)

Den 27 maj 1909 har Kung]. Maj:t med anledning af denna skrifvelse meddelat
erforderlig föreskrift i ämnet.

137:o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen den 6
augusti 1894 angående mantalsskrifning m. m. (159.)

Yid föredragning den 5 juni 1909 har Kung]. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse,
såsom icke påkallande åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

138:o af samma dag, i anledning dels af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående emissionsbanker, dels af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 27 § i lagen den 18 september
1903 angående solidariska bankbolag och dels af Kungl. Maj:ts

— 1910 -

327

proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 24 och 88
§§ i lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag. (160.)
Den 5 juni 1909 bar Eungl. Maj:t utfärdat lagar i ämnet.

139:o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungi. Maj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte
att förvissa personer försvåra åtkomsten af starka drycker m. m. (161.)
Yid föredragning den 5 juni 1909 hafva Konungens samtliga befallningshafvande anbefallts
att afgifva utlåtanden.

Utlåtanden hafva ännu icke inkommit från alla vederbörande.

140:o af den 24 maj, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående rätt för
jordägare att inlösa till statsverket indragna hospitalsräntor m. m. (174.)
Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

141 :o af den 23 maj, angående ändrade grunder för val af sjömanshusdirektion
m. m. (182.)

Vid föredragning den 23 juli 1909 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att afgifva
utlåtande i ämnet. Utlåtandet har ännu icke inkommit.

142:o af den 21 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skogsaccis samt elfva inom Riksdagen i ämnet väckta
motioner, dels ock Kungl. Maj:ts i sammanhang därmed framlagda proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 38 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
(193.)

Den 18 september 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat författningar i ämnet.

143:o af den 22 maj, i anledning af väckt motion om stämpel å bevis om
tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)
Sedan Konungens samtliga befallningshafvande afgifvit infordrade utlåtanden, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

144:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 1. 3, 8 och 52 §§ i förordningen den
18 september 1908 angående stämpelafgiften. (198.)

Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

145:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper. (199.)

Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

146:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels om ändrad
lydelse af vissa §§ i förordningen angående bevillning af fast egendom

- 1910 -

328

samt af inkomst den 18 september 1907, dels ock angående en inkomstskatt
att upptagas i riksstaten för år 1910, äfvensom en i ämnet väckt
motion. (200.)

Den 3 december 1909 bar Kungl. Maj:t utfärdat dels kungörelse angående den vid
1909 års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst dels ock kungörelse
angående inkomstskatt för år 1910.

147:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde ocb nionde
hufvudtitlarne gjorda framställningar om anslag för beredande af extra
lönetillägg för år 1909 åt en del tjänstemän ocli betjänte m. m. (202.)
Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående extra lönetillägg
för år 1909 åt en del tjänstemän och betjänte m. m.

148:o af samma dag, i anledning af väckt motion om semester för vaktbetjänte
och med dem jämställda statstjänare i de centrala ämbetsverken och
hofrätterna. (206.)

Vid föredragning den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t anbefallt vederbörande ämbetsverk
och hofrätter att afgifva utlåtanden.

Samtliga sålunda infordrade utlåtanden hafva ännu icke inkommit.

149:o af den 25 maj, i anledning af Riksdagens år 1908 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1907. (207.)
Yid föredragning den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t dels anbefallt statskontoret
att afgifva utlåtande öfver Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning rörande förändring
af rikshufvudbokens innehåll och uppställning, hvilket utlåtande ännu icke
inkommit, dels ock förordnat att skrifvelsen skulle delgifvas landtförsvarsdepartementet
för de åtgärder, som på nämnda departement ankomme. Skrifvelsen i hvad angår
åstadkommande af skärpt kontroll öfver efterlefnaden af stadgandet angående
stämpel å fullmakt å ämbete eller tjänst i gällande stämpelförordning är, sedan
statskontoret afgifvit utlåtande i ämnet, beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

150:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af ytterligare medel för utlåning från fonden för rederinäringens
understödjande. (223.)

Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

151:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af vissa §§ i förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning
och beskattning af maltdrycker m. m. äfvensom en i ämnet
väckt motion. (228.)

— 1910 —

329

Vid föredragning den 20 augusti 1909 har Kungl. Maj:t dels låtit utfärda förordning
i ämnet samt i sammanhang därmed kungörelse angående ändrad lydelse af
12 och 13 §§ i ordningsstadgan för maltdrycksbryggerierna i riket den 7 augusti
1907 dels ock förordnat, att Riksdagens i skrifvelsen omförmälta beslut i fråga om
restitution af skatt skulle meddelas statskontoret för kännedom och iakttagande.

152:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af väckt motion angående
höjning af tullsatserna å maltdrycker. (229.)

Den 20 augusti 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

153:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en
extra inkomstskatt att upptagas i riksstaten för år 1910. (230.)

Den 3 december 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

154:o af samma dag, angående tillägg till gällande bestämmelser rörande
villkoren för idkande af pantlånerörelse. (231.)

Vid föredragning den 11 juni 1909 hafva Konungens samtliga befallningshafvande
anbefallts att afgifva utlåtanden.

Sådana utlåtanden hafva ännu icke inkommit från alla vederbörande.

155:o af samma dag, angående val af en fullmäktig och en suppleant för fullmäktige
i riksbanken. (235.)

Vid föredragning den 5 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att densamma, såsom icke påkallande åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

156:o af den 25 maj, angående statsregleringen och sättet för anvisande af
vissa anslagsbelopp. (239.)

Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen i förevarande
ämne beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

157:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (240.)

Vid anmälan den 5 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens i skrifvelsen omförmälta beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

158:o af samma dag. angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(241.)

Vid anmälan den 5 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma, såsom icke påkallande åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

159:o af den 24 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (242.)
Vid föredragning den 11 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

160:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majtts proposition om rätt för
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1910 års Riksdag. 42

S30

Kungl. Maj:t att i visst fall förordna om omedelbar tillämpning af ifrågasatt
förhöjd tull eller tillverkningsskatt. (243.)

Vid anmälan den 5 juni 1909 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma, såsom icke påkallande åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

161:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst. (244.)

Den 3 december 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående den vid 1909
års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

162:o af den 25 maj, angående utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende
af från rusdryckshandteringen härflytande medel. (247.)

Vid föredragning den 20 augusti 1909 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté
att verkställa den af Riksdagen uti ifrågavarande skrifvelse begärda utredningen.

163:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet
m. m. (248.)

Den 5 juni 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat förordningar i ämnet.

164:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Den 10 december 1909 har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser rörande ordnandet
af sjukkasse- och olycksfallsstatistiken under år 1910.

7:o. Ecklesiastikdepartementet

165:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1909, angående af Riksdagen beslutade
ändringar i rikets grundlagar, så vidt densamma afsåge förslag till
ändrad lydelse af 30 § regeringsformen rörande tillsättning af prästerliga
tjänster. (19.)

Ärendet är öfverlänmadt till justitiedepartementet.

166:o af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från komministersbostället 1 mantal krono Käfsjö n:r 3 i Käfsjö
socken. (73.)

Kungl. Maj:t har den 7 maj 1909 meddelat slutligt beslut i ärendet.

167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Kristinehamns stad af viss kyrkoherden i Kristinehamns pastorat på lön
anslagen jord. (74.)

Kungl. Maj:t har den 7 maj 1909 meddelat slutligt beslut i ärendet.

— 1910 —

331

168:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj, i anledning afKungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i de villkor, som föreskrifvits för åtnjutande af aflöning
å den för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda fastställda
stat. (115.)

Kungl. Maj:t bar den 5 juni 1909 utfärdat kungörelse i ämnet.

169:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer, så ock af
särskild sockenstufva, samt till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af prästgård. (128.)

Kungl. Maj:t har den 5 juni 1909 i ämnet utfärdat två särskilda lagar.

170:o af den 13 maj, angående åtgärders vidtagande för att folk- eller småskollärare,
som är obotligt sinnessjuk, måtte kunna entledigas med pension. (151.)
Direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning har anbefallts att i ärendet afgifva
utlåtande. Sedan sådant inkommit till Kungl. Maj:t, har samma direktion erhållit i uppdrag
att låta verkställa utredning rörande den kostnad den utsträckta pensionsskyldigheten
kunde antagas tillskynda folkskollärarnes pensionsinrättning samt småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt. Denna utredning är ännu ej inkommen.

171:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
under äganderätt till vetenskapsakademien af ett till lägenheten Lilla Frescati
å kung!. Djurgården hörande område. (149.)

Kungl. Maj:t har den 27 maj 1909 meddelat slutligt beslut i ämnet.

172:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående folkskoleväsendet i vissa städer, lag om ändrad lydelse af 1 § i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862 och lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni
1902. (155.)

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1909 låtit i ämnet utfärda tre särskilda lagar.

173:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en Örebro högre allmänna läroverk tillhörig s. k. kålgårdstomt.
(156.)

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1909 meddelat slutligt beslut i ämnet.

174:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
af de biskoparna anslagna prebendepastoraten m. m. . (157.)

Skrifvelsen har den 31 december 1909 anmälts och därvid, såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.

175:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunder —

1910 -

332

stöd till kommunala och enskilda läroanstalter, äfvensom i anledning af väckta
motioner om ändring af gällande bestämmelser angående anslag till högre
folkskolor. (249.)

Ärendet föredrogs den 25 juni 1909, därvid öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
anbefalldes att afgifva ej mindre betänkande och förslag till de föreskrifter ocli åtgärder,
som ansåges böra af Kungl. Maj:t meddelas och vidtagas för genomförandet af de i Riksdagens,
skrifvelse afsedda anordningar i afseende å undervisningsväsendet, så vidt ärendet
berörde området för öfverstyrelsens verksamhet, än äfven utredning och förslag i fråga
om aflönings- och pensionsförmåner åt lärare och lärarinnor vid kommunala mellanskolor,
i sammanhang hvarmed öfverstyrelsen erhöll befallning att, därest af Riksdagens skrifvelse
ändringar påkallades i det af öfverstyrelsen den 20 december 1907 afgifna förslagtill
. bestämmelser angående pensionering af den vid statsunderstödd enskild skola eller
seminarium anställda lärarpersonalen, därom med förslag inkomma. Sedan öfverstyrelsen
inkommit med förslag i ofvanberörda hänseenden, utom hvad angår aflöniugsförmånerna åt
lärare och lärarinnor vid kommunala mellanskolor äfvensom beträffande pensionsförhållandena,
har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1909 utfärdat kungörelser i de delar af ämnet,
livarom öfverstyrelsen sålunda afgifvit förslag, äfvensom beträffande anslag till hö°-re folkskolor.

Sedermera har öfverstyrelsen inkommit jämväl med förslag till bestämmelser angående
pensionering af de vid statsunderstödda enskilda läroanstalter anställda lärarinnor,
hvilket förslag remitterats till Svenska lärarinnornas pensionsförening och Pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom samt dessa föreningars
styrelser. Yttranden från dessa föreningar och styrelser hafva ännu ej inkommit.

176:0 Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående öfverlåtelse till Östhammars stad af det till komministern därstädes upplåtna
boställe V4 mantal Sammelbyn n:r 3 i Börstils socken. (165.)

Sedan kyrkomötets yttrande i ärendet inhämtats, har Kungl. Maj:t den 26 november 1909
meddelat slutligt beslut i ärendet.

lt7:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagom
reglering af prästerskapets aflöning m. m. (194.)

Skrifvelseu har den 31 december 1909 anmälts och därvid, såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.

178:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ecklesiastik
boställsordning. (195.)

Skrifvelsen har den 31 december 1909 anmälts ocli därvid, såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.

179.0 af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstateus åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

- 1010 -

333

Kungl. Maj:t har den 11 juni, den 20 augusti, den 18 september, den 8 och 29 oktober,
den 12, 20 och 26 november samt den 3, 10, 17 och 31 december 1909 slutligen
afgjort olika delar af ärendet; dock äro punkterna 22, 39, 89, 137. 152, 162. 185
och 186 ännu icke slutbehandlade.

Punkten 22, angående ersättning af statsmedel åt skolläkare.

överstyrelsen för rikets allmänna läroverk liar anbefallts att inkomma med förslag
till erforderliga bestämmelser i ämnet, hvilket förslag nu inkommit. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkterna . 39 och 152, angående bekostande af elevernas vid blindinstitutet å
Tomteboda resor till och från hemorten under sommarferierna.

Sedan direktionen för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda afgifvit infordradt
utlåtande i anledning af en utaf Riksdagen gjord framställning angående användande
af i dessa punkter omförmälta anslag m. m. samt jämväl statskontoret yttrat
sig i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 89, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Ofvei»tåthallarämbetet har anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de vore villiga att för polikliniken tillskjuta 2,800 kronor för år 1910.
Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 137, angående nya byggnader för allmänna barnbördshuset i Stockholm.

Direktionen för allmänna barnbördshuset har med anledning af Riksdagens skrifvelse
anbefallts att inkomma med förslag och yttrande i ärendet. Sedan sådant förslag och
yttiande inkommit, har utlåtande i ämnet infordrats från öfverintendentsämbetet, som emellertid
ännu ej afgifvit yttrande.

Punkten 162, angående arfvodestillökning åt bibliotekarien vid stifts- och läroverksbiblioteket
i Linköping.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt domkapitlet i Linköping att inkomma med förslag till
de bestämmelser, som böra meddelas för anslagets utgående, liar domkapitlet afgifvit sådant
förslag, hvaröfver öfverbibliotekarien vid kungl. biblioteket afgifvit infcrdradt utlåtande.
Ofverstyrelsen för rikets allmänna läroverk har därpå anmodats att vttra sio- i
ärendet. Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 185, angående anskaffande af en sarkofag till Emanuel Svedenborgs graf
i Uppsala domkyrka. °

Domkapitlet i Uppsala har anbefallts att inkomma med utlåtande angående ifr§o-avatande
anslag-. Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

Punkten 186, angående anskaffande för Sveriges räkning af eu arbetsplats vid
internationella hafsstationen i Neapel.

Vetenskapsakademien har anbefallts] att inkomma med utlåtande angående i denna
punkt upptagna anslag. Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet beroende på Kungl
Maj:ts pröfning. b ‘

- 1910 -

334

180:o Riksdagens skrifvelse af deu 22 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10.)

Kungl. Maj:t har den 11 juni och den 11 september 1909 utfärdat kungörelser och
meddelat andra föreskrifter i enlighet med Riksdagens beslut i till ecklesiastikdepartementets
föredragning hörande delar af skrifvelsen.

181:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af de medel, som komma att under år 1909 och 1910 afsättas till främjande
af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens följder, samt i ärendet
väckta motioner. (201.)

Anmäldes den 10 juli 1909 i hvad densamma angick ecklesiastikdepartementet och detta
departement underlydande; och meddelades därvid slutligt beslut i ärendet.

8:o. Jordbruksdepartementet.

182:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Anmäldes den 25 juni 1909, då särskilda kungörelser utfärdades angående ändrad lydelse af
kungl. kungörelsen den 14 maj 1906 angående villkoren för åtnjutande af vissa i staten
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet upptagna löneförmåner
samt angående villkor ocli bestämmelser för åtnjutande af de för länsveterinärerna i den
från och med år 1910 gällande aflöningsstat upptagna afiöningsförmåner, hvarjämte af
skrifvelsen i öfrigt föranledda åtgärder beslötos.

l83:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
öfverlämnades från finansdepartementet i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, och anmäldes i dessa delar den 13 augusti 1909. därvid beslöts, att skrifvelsen
skulle delgifvas vederbörande ämbetsmyndigheter.

184:o af den 20 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronans andelar i byallmänningen Tån i Skaraborgs län. (31.)
Anmäldes den 16 april 1909. därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut, i hvad detsamma skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, förordnade,
att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas domänstvrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

— 1910 -

335

185:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars, i anledning af Kutigl. Majrts proposition
angående försäljning af två till kronolägenheten Vallaslätten n:r 1 i
Östergötlands län hörande lägenheter. (32.)

186:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra kompauichefsbostället Rangtorp n:r 1 i Skaraborgs län
hörande lägenheter. (33.)

187:o af samma dag, i anledning af Kungl. Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af två lägenheter från förra skogvaktarbostället 5/s mantal Led nrr
2 Arvid Ersgård i Skaraborgs län. (34.)

188:° af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af två torp samt två andra områden från förra majorsbostället TTpplanda nrr
1, 4 och 5 i Jönköpings län. (35.)

189:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af tre till förra löjtnantsbostället Harby nrr 1 i Stockholms län hörande
lägenheter. (36.)

190:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af vissa till förra kompanichefsbostället 1 mantal Hornstäfve nrr 3 Prästgården
med utjorden Långlöten i Östergötlands län hörande lägenheter. (37.)

191:o af samma dag, i anledning af Kung], Majrts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra hospitalsegendomeu Kolstad i Östergötlands län. (38.)

192:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af ett till förra öfverstebostället Orreholmen i Skaraborgs län hörande hemman
Blackorna nrr 1. (39.)

193.0 af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af fem lägenheter från förra majorsbostället Järrestad nrr 5, 7 och 23 i
Kristianstads län. (40.)

194:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af två områden från förra hospitalshemmanet Köpetorp nrr 1 i Östergötlands
län. (41.)

195.0 af samma dag, i anledning af Kung], Majrts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Gladsax nrr 21 i Kristianstads
län. (42.)

Sistberörda elfva skrivelser anmäldes den 16 april 1909, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Majrt och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

— 1910 -

836

196-0 Riksdagens skrifvelse af den 20 mars, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition
angående försäljning af mark från Laholms kungsladugård i Hallands
län. (43.)

Anmäldes den 23 april 1909, därvid beslut i ärendet fattades.

197:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Norr Salbo n:r 5 i Västmanlands
län. (44.)

Anmäldes den 16 april 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende besluti t skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
hvarjämte i öfrigt erforderligt beslut fattades.

198:o af den 30 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk kontroll å beredda
kraftfodermedel m. m. (58.)

Anmäldes den 23 april 1909, därvid landtbruksstyrelsen anbefalldes att i ärendet afgifva
utlåtande, hvilket emellertid ännu icke inkommit.

199:o af den 31 mars, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser
för betryggande af skogens återväxt å område, hvar est afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning. (63.)

Anmäldes den 23 april 1909, därvid doraäustyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har emellertid ännu icke inkommit.

200:o af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försälj nim>-

af en till förra militiebostället Norra Trättelanda i Göteborgs och Bohus
& /
län hörande lägenhet. (77.)

Anmäldes den 7 maj 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
detta ärende beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, hval -jämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

20 l:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för säljning
till staden Göteborg af eu inom säteriet Sannegårdens ägor å stadens område
belägen, kronan tillhörig färjplats kallad Sörhallen, jämte tillhörande väg. (78.)
Anmäldes den 7 maj 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
detta ärende beslutit skulle meddelas Konungens befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderligt beslut fattades.

202:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Stora Ryland n:r 1 i Göteborgs
och Bohus län. (79.)

203:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Emmitslöf n:r 1 och 2 i Kristianstads
län. (80.)

- 1910 -

204:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition
angående försäljning af lägenheter från förra militiebostället Bjuf n:r 3
i Malmöhus län. (81.)

205:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Erikstorp n:r 2 och 3 i Kristianstads
län. (82.)

206:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra sergeantsbostället Yirrestad n:r 4 och 7 i Kristianstads
län. (83.)

207:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra landtmätarbostället Balsby n:r 23 i Kristianstads
län. (86.)

208:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Råby n:r 11 i Kristianstads län. (87.)

209:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af områden från förra militiebostället Södra Lökaröd n:r 1 i Kristianstads
län. (88.)

210:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra länsmansbostället Mada Östergård n:r 1 i Jönköpings
län. (89.)

211:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Allerum n:r 9 i Malmöhus län. (90.)
Sistnämnda tio skrifvelser anmäldes den 14 maj 1909, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

212:o af den 21 april, med begäran om utredning och förslag i fråga om anordnande
af landtbrukshögskoleundervisning. (92.)

Anmäldes den 20 november 1909, därvid landtbruksstyrelsen anbefalldes afgifva utlåtande
i ärendet. Sedan sådant utlåtande den 9 december 1909 inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

213:o af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från bronoegendomar. (131.)

Anmäldes den 14 maj 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom.

214:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronan tillhörande jordägarandelar i grufvor. (132.)

Anmäldes den 14 maj 1909, därvid kungörelse i-ämnet utfärdades.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 ars Riksdag. 43

338

215:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (133.)

Anmäldes den 14 maj 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit skulle meddelas kammarkollegium och kommerskollegium till kännedom.

216:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af V3584 mantal n:r 16 Örsjö i Malmöhus län. (137.)

217:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Bodarp n:r 1 i Kristianstads
län. (138.)

218:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Bua n:r 1 och Hultaberg eller
Hult n:r 2 i Ålfsborgs län. (139.)

219:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället örminge n:r 2 Hofslagargård i
Östergötlands län. (140.)

220:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning

af eu lägenhet från förra militiebostället Uttersåker n:r 1 i Göteborgs och

Bohus län. (141.)

221:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning

af ett område från förra häradsskrifvarbostället Viarp n:r 4 i Malmöhus

län. (142.)

222:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angåeude försäljning
af vissa områden från det till kronopark inköpta hemmanet n:r 25a i Hede
kyrkby i Jämtlands län. (143.)

223:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Vädbjörntorp n:r 1 i Skaraborgs
län. (144.)

224:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af hemmanet Grönetomt n:r 1 i Skaraborgs län. (145.)

Sistnämnda nio skrivelser anmäldes den 27 maj 1909, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

225:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
af ett staden Karlstad beviljadt privilegium i fråga om skyldigheten att
bygga och underhålla bro öfver Klarälfvens östra älfgren vid nämnda stad.
(148.)

— 1910 —

339

Anmäldes den 27 maj 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit skulle meddelas Konungens befallningshafvande i Värmlands län till kännedom
och för vederbörandes förständigande.

226:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj, i anledning af väckta motioner om begränsning
af rösträtten å vägstämma. (153.)

Anmäldes den 27 maj 1909, därvid Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län anbefalldes att inkomma med vederbörandes yttranden och egna utlåtanden.
Sedan sådana utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

227:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af odlingslägeuheter å kronoparker och öfverloppsmarker i de sex nordligaste
länen. (162.)

Anmäldes den 18 juni 1909, därvid Kungl. Maj:t godkände Riksdagens beslut, i
hvad det skilde sig från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, hvarjämte kungörelse i
ämnet utfärdades och erforderliga beslut i öfrigt fattades.

228:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af nybyggeslägenbeter å vissa delar af Alträsks och Svanå kronoparker samt
f. d. Selets stock fångstskog. (163.)

Anmäldes den 18 juni 1909, därvid Kungl. Maj:t, som godkände Riksdagens beslut, i
hvad det skilde sig från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, anbefallde domänstyrelsen
och landtbruksstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till plan för indelning
till nybyggeslägenbeter af ifrågavarande områden m. m. De infordrade förslagen
hafva emellertid ännu icke inkommit.

229:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre lägenheter från förra militiebostället Hälla n:r 1 i Södermanlands
län. (166.)

230:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Stålsbyn n:r 1 i Värmlands län. (167.)

231:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj-.ts proposition angående försäljning
af 14 lägenheter från förra militiebostället Vanstad n:r 25 och 26 i Malmöhus
län. (168.)

232:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Björkö n:r 1 och 2 i Östergötlands
län. (169.)

Sistnämnda fyra skrivelser anmäldes den 5 juni 1909, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti dessa ärenden beslutit, skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte erforderliga beslut i öfrigt fattades.

233:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående grunder

— 1910 -

340

för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att förvärfva egnahemslägeuheter från vissa kronoegendomar. (171.)
Anmäldes den 18 juni 1909, därvid domänstyrelsen anbefalldes att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag till de närmare bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för
tillämpningen af förenämnda grunder m. m. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 31 december 1909, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.

234:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående utsträckt rätt att utlämna egnahemslån samt i ämnet väckta motioner.
(172.)

Anmäldes den 25 juni 1909, därvid Kungl. Maj:t godkände Riksdagens beslut, i hvad
det skilde sig från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, äfvensom förordnade, att kungörelse
i ämnet skulle utfärdas.

235:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
skyddande af naturminnesmärken å kronans mark samt afsättande af vissa
nationalparker. (173.)

Anmäldes den 10 juli 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet beslutit skulle meddelas vederbörande, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut
fattades.

236:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från Visborgs kungsladugård i Gottlands län. (177.)

237:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om beredande
vid afvittring af hemmanet Dajkanvik n:r 1 i Västerbottens län af skogsanslag
åt nämnda hemman. (178.)

238:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Västmanlands läns landsting af besittningsrätten till kronolägenheten
Slottsvreten och en del af kronolägenheten Stallhagen inom Västerås stads
område, (l 79.)

239:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående optionsrätt
vid förestående utarrendering af kronoängen Stora Oxhagen n:r 2 i Göteborgs
och Bohus län. (180.)

240:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:fcs proposition angående upplåtelse
på arrende af staten tillhöriga vattenfall i Lagan vid Götaström och Fågelfors
m. m. i Jönköpings län. (181.)

Sistberörda fem skrivelser anmäldes den 5 juni 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen beslutit i dessa ärenden skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

241:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

- 1910 —

341

om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående köttbesiktning och slakthus den
22 december 1897. (184.)

Qfverlämnad från civildepartementet. Sedan medicinalstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

242:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 59 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, dels ock
väckt motion om ändrad lydelse af nämnda lagrum. (186.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län anbefalldes att hvar inom sitt län lämna de väghållningsskyldiga och andra vederbörande
tillfälle att yttra sig med anledning af Riksdagens beslut angående ändring i
sättet för upprättande af vägfyrktalslängd samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med
de yttranden, som kunde hafva afgifvits, äfvensom egna utlåtanden. Sedan ifrågavarande
utlåtanden inkommit samt lagrådets yttrande i ämnet inhämtats, föredrogs ärendet ånyo
den 23 december 1909, därvid beslut i ärendet fattades.

243:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde hufvudtiteln gjorda framställning om statsanslag åt Sveriges utsädesförening.
(190.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

244:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
Kungl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark
äfvensom till inlösen af ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarne
disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar. (203.)

Anmäldes den 11 juni 1909, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i detta ärende skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

245:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa med
afvittringeu inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker sammanhängande
förhållanden. (208.)

Anmäldes den 5 juni 1909, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

246:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående det under
nionde hufvudtiteln uppförda anslaget till skiften och afvittringar. (209.)
Anmäldes den 25 juni 1909, därvid erforderliga beslut fattades.

247:o af den 22 maj, i anledning af, bland annat, Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående husbehofsskogar inom vissa områden samt lag om
ändrad lydelse af 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar. (215.)
Anmäldes i förevarande delar den 5 juni 1909, därvid författningar i ämnet beslötos.

248:o af den 24 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till den s. k. jordförmedlingsfonden. (221.)

- 1910 —

842

249:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af ytterligare medel till norrländska uyodliugsfonden. (222.)
Sistberörda två skrivelser anmäldes den 11 juni 1909, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas statskontoret till
kännedom.

250:o af samma dag, angående bestämmelser rörande skyldighet att vid allmän
flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Anmäldes den 11 juni 1909, hvarvid Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län anbefalldes att efter vederbörandes börande afgifva utlåtanden öfver framställningen.
Sådana utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

- 1910 —

II.

Särskild förteckning pa sådana i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, som vid utgången af år 1909 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

6:o Riksdagens skrifvelse af den 9 mars 1909, i anledning af väckta motioner
dels om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af
svenska kyrkan att därur utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

9:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborgerligt
förtroende. (29.)

13:o af den 16 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra fideikommiss
i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 § strafflagen.
(48.)

l5:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller därmed
sammanhängande förseelser. (49.)

19:o af den 27 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående afskaffande af edgång m. m. (98.)

22:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagom
gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13 och 14
§§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. (101.)

— 1910 -

344

26:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, i anledning af dels Kung]. Maj:ts
proposition n:r 119 med förslag till lagar om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan m. m., dels de i sammanhang därmed afgifna propositionerna
n:r 120, 121 och 122, dels ock väckta motioner om tillägg till de i propositionerna
n:r 120 och 122 framlagda förslag. (120.)

28:o af den 13 maj, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur vid
slakt. (152.)

31:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af § 60 regeringsformen. (187.)

38:o af den 22 maj, i anledning af dels Kungl, Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 33, 35 och f37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad lydelse af 79
och 104 §§ utsökningslagen, till lag,om särskild värdering af afsöndrad lägenhet
samt till lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 § andra
stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet,
dels ock en i samband därmed stående motion. (217.)

39:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 12, med
förslag till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster, dels väckta motioner
i ämnet. (218.)

41:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Malmö stad af länsfängelset i Malmö med tillhörande område samt viss
del af det till centralfängelset därstädes hörande område med därå befintliga
byggnader, äfvensom uppförande i Malmö af nytt centralfängelse jämte länsfängelse.
(238.)

Utrikesdepartementet.

43:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1909, i anledning af väckta motioner
med förslag till lag angående förbud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag. (103.)

Civildepartementet.

68:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

- 1910 -

345

70:o Riksdagens skrifvelse af deu 27 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till ny rullande materiel
för statens järnvägar. (15.)

86:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning af
väg mellan Storbäcks by och Risbäcks kapellkyrka inom Dorotea sockens väghållningsdistrikt
af Västerbottens län. (114.)

96:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag för anläggning
af ny farled mellan Vänersborg och Göteborg. (176.)

98:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras efterlefvande
för utbekommande af dem enligt lag tillkommande ersättning. (192.)

102:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. samt i
ämnet väckt motion. (204.)

112:o af den 25 maj, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik. (245.)

113:o af samma dag, i fråga om kontroll öfver programmen för biografföreställningar.
(246.)

Finansdepartementet.

118:o Riksdagens skrifvelse af den 2 mars 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående tullverkets och varumottagares
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen
vara oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

120:o af den 30 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och
Norge, dels ock en i ämnet väckt motion. (59.)

129:o af den 24 april, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
brännvinsförsäljningsförordning. (97.)

139:o af den 18 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för vissa personer
försvåra åtkomsten af starka drycker m. m. (161.)

141:o af den 23 maj, angående ändrade grunder för val af sjömanshusdirektion m. m.
(182.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.

346

143:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, i anledning af väckt motion om
stämpel å bevis om tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata
m. m. (197.)

148:o af den 24 maj, i anledning af väckt motion om semester för vaktbetjänte och
med dem jämställda statstjänare i de centrala ämbetsverken och hofrätterna.
(206.)

154:o af den 24 maj, angående tillägg till gällande bestämmelser rörande villkoren
för idkande af pantlånerörelse. (231.)

162:o af den 25 maj, angående utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel. (247.)

Ecklesiastikdepartementet.

170:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1909, angående åtgärders vidtagande för
att folk- eller småskollärare, som är obotligt sinnessjuk, måtte kunna entledigas
med pension. (151.)

l75:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
till kommunala och enskilda läroanstalter äfvensom i anledning af väckta
motioner om ändring af gällande bestämmelser angående anslaget till högre
folkskolor. (249.)

179:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Jordbruksdepartementet.

198:o Riksdagens skrifvelse af den 30 mars 1909, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk
kontroll å beredda kraftfodermedel m. m. (58.)

199:o af den 1 april, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser
för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning. (63.)

— 1910 -

347

212:o Riksdagens skrifvelse af den 21 april, med begäran om utredning och
förslag i fråga om anordnande af laudtbrukshögskoleundervisning. (92.)

226:o af den 15 maj, i anledning af väckta motioner om begränsning af rösträtten
å vägstämma. (153.)

228:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af nybyggeslägénheter å vissa delar af Alträsks och Svanå kronoparker samt
f. d. Selets stockfångstskog. (163.)

241:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående köttbesiktning och slakthus den
22 december 1897. (184.)

250:o af den 24 maj, angående bestämmelser rörande skyldighet att vid allmän flottled
uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

- 1910

III.

Förteckning på ärenden, som lios Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrifvelser från Riksdagen före år 1909 men vid 1908 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1909. *)

Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

I det af lagberedningen den 9 oktober 1909 afgifna betänkande med förslag till jordabalk
har beredningen funnit vidare åtgärd med anledning af ifrågavarande skrifvelse i
frågans nuvarande läge icke påkallad. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet. (119.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad nedan under 23:o meddelas.

5:o af den 8 maj 1897, angåeude beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

6:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1910 —

349

7:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1897. i anledning af väckt motion angående
ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet den 28 juni 1895. (88.)

De i ärendet utarbetade lagförslag hafva under år 1909 föredragits i lagrådet, hvars utlåtande
afgifvits den 81 december.

S:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot missbruk
af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)

De i ärendet utarbetade lagförslag hafva under år 1909 föredragits i lagrådet, hvars utlåtande
afgifvits den 31 december.

9:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga.

(102.)

Ärendet liar under år 1909 icke varit föremål för någon behandling.

10:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till
skydd för det fria arbetsaftalet. (52.)

Ärendet har under år 1909 icke varit föremål för någon behandling.

1 Ro af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lag stiftning

om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

12:o,af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af jämväl
andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till sin

uppgift- (101.)

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om föreningar, omfattande
jämväl »ideella föreningar», har lagrådet den 31 december 1909 afgifvit infordradt utlåtande
öfver detta förslag.

13:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse

af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jord afsöndring

samt 6 § i lagfartslagen. (127.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här nedan under 23:o meddelas.

14:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kapitlet strafflagen. (65.)

Ärendet har under år 1909 icke varit föremål för någon behandling.

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af frånstyckad hemmausdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från
viss intecknad gäld. (66.)

edan högsta domstolens utlåtande afgifvits till de i ämnet utarbetade lagförslag, afiäts
roposition till Riksdagen den 19 mars 1909. (Jämför ofvan I: 38:o.)

16:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revi -

1910 —

350

sorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

17:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag
till bestämmelser om arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet, öfverlämuadt från finansdepartementet, är på pröfning beroende.

18.0 af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af
117 § i Kung]. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket den 9 november
1866. (27.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap.
4 § byggningabalk^) i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

20:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
35 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875
(37.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här ofvan under 15:o meddelats.

21:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse ocli förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet har under år 1909 ej varit föremål för vidare behandling.

22:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående liäradsnämnd. (72.)

Ärendet har under år 1909 ej varit föremål för vidare behandling.

23:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

Sedan högsta domstolens utlåtande afgifvits öfver förslag till lag om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning, afläts proposition i ämnet den 26 mars 1909. (Jämför
ofvan I: 33:o.) Efter det högsta domstolens utlåtande afgifvits öfver upprättadt förslag
till lag angående uppsikt a vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, afläts den 1 april
1909 proposition med förslag till lag i detta ämne ocli till lag om arrende af viss jord
a landet inom Norrland och Dalarne. (Jämför ofvan I: 40:o.) I öfrigt har ärendet ej
under år 1909 varit föremål för behandling.

24:o af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7 kap.
3 § strafflagen. (11.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1910 —

351

25:o Riksdagens skrifvelse af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner
om åstadkommande af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom.
(41.)

1909 den 3 september i statsrådet anmäld, därvid chefen för justitiedepartementet bemyndigades
tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom departementet biträda vid

behandlingen af berörda lagstiftningsfråga.

26:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet, öfverlämnadt från civildepartementet, beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

27:o af den 29 april 1902, i anledning af väckt motion angående bestämmelser i
fråga om revision af aktiebolags och registrerade föreningars för ekonomisk
verksamhet räkenskaper och förvaltning. (52.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 7:o meddelats.

28:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896. (62.)

Ärendet öfverlämnades den 5 juni 1909 till skiftesstadgekommittéu.

29:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet har under år 1909 ej undergått någon behandling.

30:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Statskontoret har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande i ärendet.

31:o af den 11 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till
lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen. (87.)

Ärendet har under år 1909 icke undergått någon behandling.

32:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt angår
den vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan om ett
vidsträcktare användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1909 ej undergått någon behandling.

33:o af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till lag angående
ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.
(135.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad under 7:o meddelats.

— 1910 —

352

34:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om boktryckerier och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande.
(139.)

Öfverlämnad till de af Kungl. Maj:t den 11 september 1909 utsedde sakkunnige för
revision af tryckfrihetsförordningen.

35:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)
Ärendet har under år 1909 ej varit föremål för vidare behandling.

36:o af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändringar i lagstiftningen
angående aktiebolag. (32.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 7:o meddelats.

37:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9 kap.
1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

38:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å fångtill
tomt i muuicipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

De från häradshöfdingar och rådstufvurätter infordrade utlåtanden öfver lagberedningens
förslag till jordabalk, andra delen, hafva numera inkommit; och har det af lagberedningen
sedermera framlagda fullständiga förslaget till jordabalk remitterats till lagrådet
för utlåtande.

39:o af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)

De från öfverexekutorerna infordrade utlåtandena öfver lagberedningens förslag till jordabalk,
andra delen, hafva numera inkommit; och har det af lagberedningen sedermera
framlagda fullständiga förslag till jordabalk remitterats till lagrådet för utlåtande.

40:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar af
inteckningslagstiftningen. (56.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här ofvan under 38:o meddelats.

41:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet har under år 1909 icke varit föremål för någon behandling.

42:o af den 28 april 1903, i fråga om en administrativ högsta domstol. (75.)
Proposition med förslag till lag om regeringsrätt jämte andra hithörande lagförslag afläts
den 12 januari 1909. (Jämför ofvan I: 10:o; angående grundlagsfrågan jämför ofvan
I: 4:o.)

43:o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

— 1910 -

353

1909 den 25 juni i statsrådet anmäld och ärendet öfverlämnadt till den af Kungl. Maj!
den 5 juli 1907 tillsatta kommittén för verkställande af utredning angående de åtgärder,
som kunna böra vidtagas för att åstadkomma en rätt vård af kronaus och de under skogsstatens
tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarne, med uppdrag åt kommittén att
verkställa utredning jämväl i förevarande ärende och afgifva det förslag, hvartill utiedningen
kunde föranleda.

44:o Kiksdagens skrifvelse af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och
därmed i samband stående ämnen. (136.)

Ärendet har ej under år 1909 varit föremål för någon behandling.

45:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § liandelsbalken. (24.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

46:o af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 136 i
skiftesstadgan m. m. (34.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

47:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående undanskiftande i mindre
bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran.
(37.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

48:o af sammn dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit föislag.

49:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers
inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna motionei.
(65.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

50:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst expropriation
förvärfva mark för linbananläggningar i vissa fall. (66.)

Den kommitté, till hvilket ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

51:o af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

52:o af den 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj! dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående gemensamlietsskogar
för kommuner, korporationer och enskilde, dels ock i fråga om

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 45

354

viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli 1903.
(166.)

Sedan det från kammarkollegium och domänstyrelsen i ärendet infordrade utlåtandet inkommit,
beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

53:o Riksdagens skrifvelse af den 28 mars 1905, i anledning af väckt motion
angående ambulatorisk handel med tobak å gator och allmänna platser. (46.)

Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver upprättadt förslag till lag om förbud

mot viss försäljning af tobak, har proposition i ämnet aflåtits till Riksdagen den 5 mars

1909. (Jämför ofvan I: 24:o.)

54:o af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

55:o af den 13 april 1905, i anledning af väckt motion om inskränkning i förmånsrätt
för ränta å intecknad fordran. (62.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 38:o meddelats.

56:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser i
syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckuing större trygghet mot förlust i
de fall, då rörelsen öfverlåtes å annau person eller flyttas från ort till annan.
(H7.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

57:o af den 10 maj 1905, angående ifrågasatt inlösen af vissa frälseränta-. (120.)

Ärendet, öfverlämnadt från finansdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

58:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående konsumtionsföreningar
med syfte att sälja varor äfven till andra än föreningsmedlemmar. (129.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 7:o meddelats.

59:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om försäkringsaftal. (132.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

60:o af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel, industri och
sjöfart. (182.)

De kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.

61:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 60 § regeringsformen. (183.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

62:o af den 20 februari 1906, i anledning af väckt motion angående lagstadgad
stängningstid för handelsbutiker. (13.)

— 1910 -

355

1909 den 26 februari i statsrådet anmäld, och ärendet för vidare behandling öfverlämnadt
till civildepartementet.

63:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1906, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till lag rörande invallning. (14.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlänmats, har ännu icke afgifvit förslag i ärendet.

64:o af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af skiftesstadgan
och därmed sammanhängande författningar. (40.)

Den i ärendet tillsatta kommittén har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

65:o af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna
handlingar. (97.)

Sedan de i ärendet infordrade yttrandena inkommit, har det upprättade förslaget lemitterats
till lagrådet för utlåtande.

66:o af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision af
konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke inkommit med förslag i
ämnet.

67:o af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kung], brefvet
den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

68:o af den 17 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående rösträtt för
kvinnor vid val till Andra kammaren. (148.)

Infordrad utredning i ärendet har ännu icke inkommit.

69:o af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
häradshöfdingarnes tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande
af domarförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1909 icke varit föremål för någon behandling.

70:o af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner om internering af
alkoholister. (19.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, liar ännu ej däri afgifvit förslag.

71:o af den 15 mars 1907, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser. (31.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

72:o af den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

— 1910 -

356

De kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.

73:o Riksdagens skrifvelse af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande
leverans af elektrisk energi. (62.)

De i ärendet infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

74:o af den 19 april 1907, i anledning af väckta motioner ifråga om utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

75:o af den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.
(78.)

Infordradt yttrande har inkommit från domänstyrelsen, men ännu ej från landtmäteristy relsen.

76:o af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.
(80.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

77:o af den 30 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på landet
med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende å redan
befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. (92.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

78:o af samma dag, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Kommittén, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

79:o af den 17 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8,

10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen, så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen. (147.)

Lag om val till Riksdagen i enlighet med Riksdagens i denna skrifvelse intagna förslag

har utfärdats den 26 maj 1909.

80:o af den 28 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan den 16 maj 1884. (205.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

81 :o af den 19 februari 1908, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

82:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

— 1910 —

357

angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

83:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Konungen angående lag om adoption. (25.)

Den 31 december 1909 öfverlämnades ärendet till lagberedningen.

84:o af den 24 mars 1908, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande af olägenheter
i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt otjänliga.
(38.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Åt styrelsen för Svenska stadsförbundet har lämnats
tillfälle att i ärendet afgifva utlåtande, hvilket dock ännu ej inkommit.

85:o af den 4 april 1908, angående vidtagande af åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet
återinflyttade svenskar, särskildt med afseende på deras äktenskapsförhållanden.
(51.)

Sedan lagrådet blifvit hördt öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till
lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap, har
kyrkomötet, hvars yttrande öfver förslaget Kungl. Maj:t låtit inhämta, godkänt detsamma.

86:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt
dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

87:o af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)
1909 den 19 februari i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt professor
J. C. W. Thyrén att verkställa eu utredning rörande de ändringar i gällande lagstiftning
angående bötes- och bötesförvandlingsstraffen, hvilka kunna befinnas lämpliga.

88:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla lifförsäkring,
med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till godo. (63.)
Det från försäkringsinspektionen infordrade utlåtandet har inkommit; och beror ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning.

89:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare
m. m. (68.)

- 1910 —

358

Sedan de från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen infordrade
utlåtandena fullständigt inkommit, är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

90:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om
ändring af 20, 21 och 22 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring den 27 juni 1896. (108.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

91:o af den 15 maj 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för
krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den
11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i''förordningen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen
den 14 juni 1901. (123.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

92:o af den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöfva rösträtt vid riksdagsmannaval
genom valsedels insändande till valförrättaren. (137.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

93:o af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseendet af krafvet på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

De kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.

94:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen. (139.)
1909 den 11 september i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt sakkunniga
att biträda inom justitiedepartementet vid revision af tryckfrihetslagstiftningen.

95:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här ofvan under 94:o meddelats.

96:o af den 27 maj 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne. (184.)
1909 den 12 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

97:o af den 1 juni 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående stämpelafgiften. (215.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro således de under 15:o, 20:o, 42:o, 53:o, 79:o och 96:o upptagna
af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 38:o, 39:o, 40:o, 55:o och 65:o an —

1910 —

359

tecknade föremål för granskning af lagrådet, de under l:o, 2:o, 5:o, ll:o, 18:o, 25:o,
28:o, 30:o, 34:o, 37:o, 43:o, 46:o, 47:o, 48:o, 50:o, 51 :o, 60:o, 63:o, 64:o, 66:o, 67:o,
68:o, 70:o, 72:o, 73:o, 74:o, 75:o, 76:o, 77:o, 78:o, 82:o, 83:o, 86:o, 87:o, 93:o, 94:o
och 95:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen eller
särskilda kommitterade eller sakkunnige, det under 62:o upptagna öfverlämnadt till annat
departement samt de cfriga på pröfning beroende.

Utrikesdepartementet.

Kiksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, hvarigenom Riksdagen anhållit om vidtagande
af erforderliga åtgärder därhän att utländska handelsresande, med eller
utan näringslegitimationsbevis, icke under några förhållanden må tillgodonjuta
gynnsammare behandling än landets egna undersåtar, som utöfva enahanda
yrke. (98.)

Sedan underhandlingarna numera slutförts, kommer ärendet icke att till vidare pröfning
anmälas hos Kungl. Maj:t.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret.
(63.)

Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

2:o af den 19 maj 1904, angående uttagning till tjänstgöring af icke vapenföra
värnpliktiga. (164.)

3:o af den 15 mars 1905, i anledning af väckt motion om afskaffande af de i
32 § värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)

De under 2:o och 3:o upptagna ärendena äro för vidare utredning öfverlämnade till en
särskild kommitté och komma att af Kungl. Maj:t pröfvas i sammanhang med andra
ifrågasatta ändringar i värnpliktslagen.

4:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

I ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af geueralstabens hemliga handlingar,
har från öfverintendentsämbetet infordradt yttrande och förslag ännu icke inkommit.

- 1910 -

360

5:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1908, i anledning af väckta motioner
om skrivelser till Kungl. Maj:t angående åtgärder för befordrandet af återinflyttning
hit till landet af från riket utflyttade personer. (22.)

Sedan Kungl. Maj:t den 11 juni 1909 utfärdat lag om ändrad lydelse af § 16 i värnpliktslagen
den 14 juni 1901, kommer ärendet icke vidare att blifva föremål för Kungl.
Maj:ts pröfning.

6:o af den 20 maj 1908, angående ersättning åt vissa ledamöter i inskrifningsnämnd
och inskrifningsrevision. (131.)

Vederbörande myndigheter hafva afgifvit infordrade yttranden i ämnet; och är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro alltså det under 5:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjordt,
de under l:o, 2:o och 3:o omförmälta föremål för vidare utredning, det under
4:o antecknade föremål för särskildt yttrandes afgifvande samt det under 6:o upptagna
beroende på pröfning.

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af
den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i
utlandet. (120.)

De på grund af kungl. brefvet den 18 september 1908 tillkallade sakkunniga hafva ännu
icke afslutat sitt arbete.

2:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro sålunda det under l:o antecknade föremål för särskild utredning
och det under 2:o upptagna beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1897. (107.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtandet
öfver skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i Hälsingborg
för visst öfvertidsarbete.

1910 —

361

2:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner
angående lagstiftningsåtgärder för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom
skogsbygderna i Norrland och Dalarne. (128.)

Efter det kammarkollegium inkommit med infordradt utlåtande, har ärendet remitterats
till chefens för generalstaben yttrande, hvilket yttrande ännu icke inkommit.

3:o af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid
„ järnvägarna m. m. (80.)

Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari afgifvits
yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande myndigheters
utlåtanden, af hvilka alla ännu icke inkommit.

4:o af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

Den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommittén har ännu ej inkommit
med förslag.

5:o af den 18 maj 1903, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkardistrikt.
(132.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden inkommit, har ärendet den 12 juni 1909 remitterats
till medicinalstyrelsens yttrande, hvilket yttrande ännu icke afgifvits.

6:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva- försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till lag
om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till lag om
ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)

Sedan chefen för civildepartementet jämlikt honom den 27 augusti 1909 lämnadt bemyndigande
tillkallat sakkunniga för att biträda vid uppgörande af förslag till lag angående
understödsföreningar, har försäkringsinspektionen underrättats, att det från inspektionen
den 19 maj 1906 infordrade utlåtande icke vidare erfordrades. De tillkallade
sakkunniga hafva ännu icke inkommit med förslag till lag i berörda hänseende.

7;o af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion a enskilda järnvägars
rullande materiel. (14.)

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1910 års Riksdag. 46

362

8:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1904, angående åtgärder till förekommande
af att järnvägsanläggning må kunna förhindra eller försvåra jords afdikning.
(106.)

Sedan remissen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen återkallats, har ärendet öfverlämnats
till dikningslagskommittén. Efter det nämnda kommitté inkommit med framställning i
ärendet, hafva åtgärder i det af kommittén förordade syfte vidtagits.

9:o af samma dag, angående utredning af emigrationsfrågan m. m. (107.

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utredningar äro ännu ej afslutade.

10:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagen
om försäkringsrörelse. (128.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj.-ts pröfning.

11:° af den 20 februari 1906, i anledning af väckt motion angående lagstadgad
stängningstid för handelsbutiker. (13.)

öfverlämnad från justitiedepartementet. Anmäldes den 26 januari 1909, därvid beslöts
proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 92:o.)

12:o af den 8 maj 1906, angående bestämmelserna om rang. (103.)

Anmäldes den 11 september 1909, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

13:o af den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte liufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande 42 punkten, angående anslag till färdigbyggande af kronprinsessan Victorias
kustsanatorium, har Kungl. Maj:t, efter det föreningen för skrofulösa barns vård
styrkt, att de villkor, som föreskrifvits för utbetalande af det till färdigbyggande af ifrågavarande
kustsanatorium beviljade anslaget, blifvit fullgjorda, den 29 januari 1909 anbefallt
statskontoret att till styrelsen för föreningen utbetala det af berörda anslag på extra stat
för år 1908 anvisade belopp af 100,000 kronor.

15:o af den 19 februari 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeteu. (15.)

Ärendet, i hvad det angår anslag till iståndsättande af hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 20 mars 1907, med begäran om framläggande af förslag till en invandringslag.
(33.)

Ärendet är. fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1910 -

863

17:o Kiksdagens skrifvelse af den 30 april 1907, med begäran om utredning och
förslag rörande inrättandet af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för
utomlands bosatta svenskar. (91.)

Den åt förste aktuarien, filosofie doktorn G. Sundbärg uppdragna utredningen i ämnet
har ännu icke afslutats.

18:o af den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom straffpåföljd
eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva läkarverksamhet.
(133.)

Det från medicinalstyrelsen den 31 maj 1907 infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

19:o af samma dag, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)

Det från statskontoret den 3 december 1908 infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

20:o af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af år
1920. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

21:o af den 13 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition augående aftal
med Norge om gemensamma undersökningar rörande de svenska flyttlapparnas
renbete i Tromsö och Nordlands amt. (138.)

Sedan Kungl. Maj:t den 9 januari 1909 hänskjuta frågan om tiden för de svenska flyttlapparnas
inflyttning till Norge till skiljedom, har frågan om fullföljandet af de i senaste
ämbetsberättelsen omförmätta undersökningar förfallit.

22:o af den 17 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner, n:r 29 med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse i stad, n:r 30 med förslag till lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om landsting den 21 mars 1862, n:r 69 med
förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 6, 7, 12 och 15 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 och n:r 70
med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862. (148.)

Anmäldes den 26 maj 1909, därvid författningar i förevarande ämnen utfärdades.

23:o af den 29 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare.
(2i7.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

— 1910 -

364

24:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kung], Maj:ts proposition
angående anläggning af en statsbana från Järna station å västra
stambanan öfver Vagnhärad och Nyköping förbi Lunda till Norrköping. (230.)
Sedan de från Konungens befallningshafvande i Östergötlands län och järnvägsstyrelsen
infordrade yttranden inkommit, hafva vid anmälan af detta ärende den 11 mars 1909
erforderliga åtgärder beslutits.

25:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående anläggning
af bibanor från norra stambanan till Skellefteå ocli Piteå. (231.)

Ärendet anmäldes den 22 januari 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

26:o af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande 6 punkten, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m., har
Konungens befallningshafvande i Stockholms län ännu icke inkommit med infordradt utlåtande
i fråga om möjligheten af Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet.
Beträffande 42 punkten, angående anslag till bestridande af kostnaderna för vård af
mindre bemedlade skrofulösa barn vid hafskuranstalten å Styrsö i Göteborgs skärgård,
har Kung]. Maj:t, sedan det från medicinalstyrelsen i ärendet infordrade yttrande inkommit,
den 23 april 1909 föreskrifvit vissa bestämmelser, utöfver de af Riksdagen uppställda
villkor, att lända till efterrättelse för åtnjutande af ifrågavarande anslag, äfvensom beslutit
i öfrigt erforderliga åtgärder.

27:o af den 24 mars 1908, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande af
olägenheter i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

Den 14 april 1909 har ärendet öfverlämnats till justitiedepartementet.

28:o af den 6 maj 1908, angående vidtagande af åtgärder i syfte att afskaffa eller
inskränka civila ämbets- och tjänstemäns bruk af paraduniform vid andra tillfällen
än vid tjänstutöfning. (112.)

Anmäldes den 11 september 1909, därvid cirkulär i ämnet utfärdades.

29:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande lappbefolkningens
vidmakthållande m. m. (113.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga inkommit med förslag i
ämnet, anbefallde Kungl. Maj:t den 5 mars 1909 Konungens befallningshafvande i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län att, så vidt hvartdera af nämnda län anginge,
införskaffa vissa uppgifter, hvarjämte förordnades, att biologiska undersökningar i vissa
uti nämnda förslag omförmälta afseenden skulle verkställas under ledning af disponenten,
filosofie doktorn H. Lundbohm och i enlighet med de närmare föreskrifter, chefen för
civildepartementet kunde komma att meddela.

— 1910 —

365

30:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1908, angående utredning, huru s. k.
moderskapsförsäkring må genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor.
(129.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke afgifvit utlåtande
i ärendet.

31:o af den 28 maj 1908, angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörande
skyddskoppympning. (182.)

Efter det medicinalstyrelsen inkommit med utlåtande i ärendet, har Kungl. Maj:t vid
förnyad anmälan af ärendet den 17 september 1909 anbefallt styrelsen att med biträde
af sakkunniga verkställa eu allsidig utredning rörande behofvet af ändringar i nu gällande
föreskrifter om skyddskoppympningen i riket samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, hvartill nämnda utredning kunde föranleda.

32:o af den 30 maj 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande af tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. äfvensom vissa med
föranledande af propositionen väckta motioner. (195.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med det den 6 augusti 1908 infordrade
utlåtandet.

33:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)

Den s. k. fattigvårdskommittén har ännu ej afslutat den begärda revisionen.

34:o af den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Sedan det från statistiska centralbyrån den 30 december 1908 infordrade yttrande inkommit,
anmäldes ärendet den 5 mars 1909, därvid uppdrogs åt förste aktuarien J. E.
Söderberg att verkställa viss förberedande statistisk undersökning i ämnet.

Åf dessa ärenden äro sålunda de under 8:o, ll:o, 12:o, 14:o, 2i:o, 22:o, 24:o,
25:o och 28:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o, 3:o, 4:o,
5:o, 6:o, 7:o, 9:o, 17:o, 18:o, 19:o, 26:o, 29:o, 30:o, 31:o, 32:o, 33:o och 34:o omförmälta
föremål för behandling af annan myndighet eller för särskild utredning, det
under 27:o antecknade öfverlämnadt till annat departement och de öfriga på pröfning
beroende.

Finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Sedan kommerskollegium inkommit med utlåtande öfver det af kommittén för utredning af
frågan om förbättradt pensioneringssätt för sjömän afgifna betänkande med förslag, aflat

- 1910 -

366

Kungl. Maj:t den 5 mars 1909 proposition till Riksdagen angående höjande af statsbidraget
till handelsflottans pensionsanstalt. (Jämför ofvan I: 116:o.)

Nämnda kommittés förslag, så vidt det afser ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, har
numera öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 13 december 1907 tillsatta kommittén
för utredning af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

2:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen
den 12 februari 1864 om hvad i afseende å passagerarångfartygs
byggnad, utrustning och begagnande iaktagas bör. (46.)

Den af Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta sjöfartskommittén har ännu icke
afgifvit yttrande och förslag.

3:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga numera afgifvit förslag i ämnet,
har ärendet remitterats till kommerskollegium för utlåtande, hvilket emellertid ännu
ej inkommit.

4:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion om ändrade grunder för den
kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Den 12 februari 1909 afläts proposition till Riksdagen angående anslag till dispaschörsväsendet.
(Jämför ofvan I: 115:o.)

6:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket indragna
hospital sräntor m. m. (140.)

Den 26 mars 1900 afläts proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 140:o.)

7:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)
Se här ofvan under l:o.

8:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af timmer
sjöledes m. m. (80.)

De för verkställande af utredning i ämnet tillkallade sakkunniga hafva ännu icke fullgjort
sitt uppdrag.

9:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)
Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och statistiska centralbyrån hafva ännu icke afgifvit
utlåtande öfver statistiska kommitténs betänkande och förslag angående handelsstatistiken.

10:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrikat. (98.)

— 1910 —

367

Den 27 maj 1909 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla
sakkunniga för att verkställa utredning och uppgöra förslag till reglering af tobaksbeskattningen.

ll:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1902, angående kvinnors anställande
vid yrkesinspektionen. (141.)

Yrkesfarekommittén har den 9 december 1909 afgifvit betänkande och förslag.

12:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen med
artificiella sötämnen. (143.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner om revision af lagen angående
skydd mot yrkesfara m. m. (27.)

Yrkesfarekommittén har den 9 december 1909 afgifvit betänkande och förslag.

14:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommitté, som fått i uppdrag
att verkställa utredning och afgifva förslag i anledning af förevarande skrifvelse, har ännu
icke fullgjort sitt berörda uppdrag.

15:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets officiella
statistik. (130.)

Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och statistiska centralbyrån hafva ännu icke afgifvit
utlåtande öfver statistiska kommitténs betänkande och förslag angående handelsstatistiken.

17:o af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och lytta
i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.

18:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande sjöfartslagstiftning. (155.)

Den i ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag omförmälta kommitté har ännu icke fullgjort
sitt uppdrag.

20:o af den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal
konkurrens. (20.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omnämnda kommitté har ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

— 1910 —

368

21:o Riksdagens skrifvelse af den 31 mars 1905, angående revision af de författningar,
som afse priskuranters och markegångstaxors upprättande. (51.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

22:o af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler för
utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande af ny byggnad för Kungl.
Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

23:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

24:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Det från kommerskollegium infordrade yttrandet i fråga om reglering af den till vissa
stapelstäder utgående tolagsersättuingen har ännu icke inkommit.

25:o af den 12 maj 1906, i anledning af vackt motion om bestämmande af tullen
å maskiner och verktyg efter vikt m. m. (129.)

Sedan tulltaxekommittén numera afgifvit yttrande och förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Majrts pröfning.

26:o af samma dag, i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen af vissa
för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter. (130.)
Sedan tulltaxekommittén afgifvit förslag, har generaltullstyrelsen anbefallts att afgifva utlåtande,
hvilket ännu icke inkommit.

27:o af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion om afskrifning af återstående
köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas. (133.)
Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

28:o af den 23 maj 1906, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk
äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m. (171.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 8 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga
handlingar och kontrollen därå. (28.)

Sedan statskontoret numera afgifvit utlåtande i ämnet, har ärendet öfverlämnats till de den
11 juni 1909 tillkallade sakkunniga för uppgörande af förslag till utveckling af stämpelbeskattningen.

30:o af den 6 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för —

1910 —

369

säljning af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm
samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ärendet. (64.)

Frågan om sättet för fastighetens försäljning samt angående dispositionen af därför inflytande
medel är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

31:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, i anledning af väckt motion om
ändring af §§ 5 och 6 i tulltaxeunderrättelserna. (100.)

Sedan tulltaxekommittén numera afgifvit utlåtande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

32:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående framläggande af förslag till lag om s. k. emissionsbauker. (103.)
Den 26 mars 1909 afläts proposition i ämnet till Riksdagen, (jämför ofvan I: 138:o.)

33:o af den 24 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frihamn och om frilager. (183.)

Sedan det i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omnämnda, från tulltaxekommittén infordrade
förslag numera inkommit, har ärendet i denna del remitterats till generaltullstyrelsen
för utlåtande, h vilket ännu icke inkommit.

Det i samma ämbetsberättelse omförmälta, från kommerskollegium infordrade förslaget
har ännu icke inkommit.

Ärendet, i hvad afser utarbetande af administrativa föreskrifter i ämnet, är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

34:o af den 30 maj 1907, angående undersökning och utredning rörande landtarbetarnas
lefnadsförhållanden. (222.)

Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

35:o af den 21 februari 1908, i anledning af väckt motion om nedsättning af
tullen å »chopped äpples». (18.)

Sedan tulltaxekommittén numera afgifvit betänkande och förslag, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

36:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för staten
tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

37:o af den 9 april 1908, angående inskränkning i rätten att å tillverkningsställe
till afhämtning försälja därstädes tillverkadt vin och öl. (58.)

1909 den 17. december beslöt Kungl. Maj:t att till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
(Jämför ofvan I: 151:0.)

38:o af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om förbud mot drift af

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag. 47

370

sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande af luft eller
vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning. (61.)
Deu i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommitté bar ännu icke afgifvit betänkande
och förslag i detta ämne.

39:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1908, med förordning angående en särskild
stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper. (135.)

Kungl. Maj:t har numera meddelat slutligt beslut i ärendet.

40:o af den 2 juni 1908, med begäran om utredning angående upprättande af en
hypoteksbank för tillgodoseende af fastighetskrediten i städerna. (224.)

Den 23 april 1909 afläts proposition i ämnet till Riksdagen, (jämför ofvan I: 163:o.)

Af dessa ärenden äro sålunda de under 6:o, 32:o, 37:o, 39:o och 40:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o, 3:o, 7:o, 8:o, 9:o, 10:o, 14:o, 16:o,
17:o, 19:o, 20:o, 24:o, 26:o, 27:o, 29:o, 33:o, 34:o och 38:o antecknade föremål för
behandling af annan myndighet eller särskild utredning och de öfriga beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af deu 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(75.)

Ärendet beror delvis på (Kungl. Maj:ts pröfning. (Jämför uppgifterna under 6:o
här nedan.)

2:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Från kanslern för rikets universitet infordradt utlåtande öfver af direktören Sven Nissvandt
och förste revisorn K. Beckman upprättadt förslag till nytt formulär för Uppsala
universitets hufvudbok har ännu icke inkommit.

3:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid rikets
tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör ordnas,
har ärendet öfverlämnats till denna kommitté, som ännu ej inkommit med yttrande.

4:o af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen. (130.)
Utredningen fortgår.

1910 -

371

5:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan.
(49.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 8 maj 1902, i hvad den angår förslag till praktiska utbildningskurser
för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar äfvensom i samband
därmed förslag till vissa ändringar angående medicinska examina. (82.)
Förnyadt yttrande öfver de i ämnet utarbetade förslag har under året afgifvits af medicinalstyrelsen.
Därefter har kanslern för rikets universitet anbefallts att i ärendet afgifva
utlåtande. Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

7:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling för skolans behof. (158.)
Från professorn F. Ä. Johansson infordrade förslag hafva endast delvis inkommit.

9:o af samma dag, angående antecknande i prästbetyg af vitsord om kristendomskunskap.
(160.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna för
aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

11:0 af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Punkten 33, angående uppförande af byggnader för ett landsarkiv i Östersund.
Sedan Konungens befallningshafvande i Jämtlands län nu inkommit med utlåtande
i ärendet, har detsamma för afgifvande af förnyadt yttrande remitterats till riksarkivarien,
som emellertid ännu icke inkommit med sådant yttrande.

Punkten 147, angående bestridande af kostnaderna för viss utredning rörande
ecklesiastika boställen.

Kungl. Maj:t har under år 1909 anvisat för ändamålet erforderliga belopp.

12:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om upphäfvande af bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans byggnad
och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshafvande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande afgifva yttranden i detta ärende samt
med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma. Dessa utlåtanden
hafva ännu ej inkommit.

— 1910 -

372

13:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvndtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 4, angående ändring i staterna för universiteten i Uppsala och Lund samt
karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Sedan Kungl. Maj:t den 19 februari och den 8 oktober 1909 meddelat beslut i
olika delar af ärendet, är detsamma slutligen afgjordt.

Punkten 30, angående statsbidrag för undervisning i slöjd.

Ärendet har den 6 september 1909 öfverlämnats till folkundervisningskommittén.

Punkten 94, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Sedan hos Kung]. Maj:t anmälts, att stadsfullmäktige i Stockholm för polikliniken
anslagit 2,800 kronor för år 1909, har Kung]. Maj:t den 22 januari 1909 meddelat
slutligt beslut i ärendet.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 2:o, 3:o, 4:o, 6:o, 8:o, 10:o, ll:o, 12:o
och 13:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning
samt de öfriga på pröfning beroende.

J ordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

De i föregående ämbetsberättelser omförmälta kommittéerna hafva ännu icke afgifvit förslag
i ämnet.

2.0 af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Sedan det från landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, inhämtades yttrande i
ärendet af Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, hvarefter ärendet
anmäldes den 20 november 1909, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

3:° af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Det från Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län infordrade utlåtandet
har ännu ej inkommit.

4.0 af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke inkommit
med förslag i ämnet.

— 1910 —

373

5:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter
angående hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren (129.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke
inkommit.

6:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af skärpta
lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta
barn. (38.)

7:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja vissa med densamma
förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i dessa ämnen.

8:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

Ärendet är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

9:o af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ämnet.

10:o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)

Detta ärende är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

ll:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

De i ämbetsberättelsen till 1904 års Riksdag omförmälta infordrade redogörelserna hafva
ännu icke fullständigt inkommit.

12:o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarna. (79.)

Sedan chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kung]. Maj:ts bemyndigande den 5 juni
1909 tillkallat vissa personer att inom departementet biträda med utredning och utarbetande
af förslag i fråga om åtgärder för främjandet af landets hästafvel, hafva handlingarna
i ärendet öfverlämnats till dessa sakkunniga, hvilkas yttrande ännu ej inkommit.

13:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

- 1910 —

374

Utlåtande från den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har
ännu icke inkommit.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om
ändring af § 5 i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)

Ärendet anmäldes den 12 januari 1909 i sammanhang med beslut om aflåtande till
Riksdagen af proposition angående statsverkets tillstånd och behof.

16:o af samma dag, angående skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken.
(104.)

Sedan yttrande från högsta domstolen inkommit, anmäldes ärendet den 17 mars 1909,
därvid beslöts aflåtande till Riksdagen af proposition i ämnet. (Jämför ofvan I- 25-o
och 173:o.)

17:o af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 § i föroidningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903. (60.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omnämnda kommittén har ännu icke inkommit
med utlåtande i ärendet.

18:o af den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring af
olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertid. (65.)
Sedan från kammarkollegium infordradt yttrande inkommit, blef ärendet remitteradt till
kommerskollegium för afgifvande af utlåtande, hvilket emellertid ännu icke afgifvits.

19.0 af den 27 april 1905, i anledning af väckta motioner om ändringar i stadgan
angående skjutsväsendet den 31 maj 1878. (100.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta infordrade utlåtandena numera inkommit,
är ärendet beroende på Kung], Maj:ts pröfning.

20:o af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. (124.)

Detta ärende anmäldes hos Kungl. Maj:t den 5 juni 1909, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

21:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
m. m. (131.)

- 1910 -

375

22:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning
angående den enskilda och. kommunala sinnessjukvårdens förbättrande.
(169.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med utlåtande i sistherörda två äienden.

23;o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens
län den 24 juli 1903. (55.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med utlåtande i ärendet.

24:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Sedan det från järnvägsstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

25:o af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter till inköp
af allmänningsskogar. (77.)

Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

26:o af den 22 maj 1907, i anledning af väckta motioner angående undervisningen
i landthushållning. (178.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén den 12
januari 1909 afgifvit betänkande i ämnet, anmäldes ärendet den 22 januari 1909, därvid
landtbruksstyrelsen anbefalldes att, efter inhämtande af yttranden från hushållningssällskapens
i riket förvaltningsutskott, afgifva utlåtande i ärendet. Sedan detta utlåtande
inkommit, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

27;o af den 24 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
(185.)

Det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

28:o af den 25 april 1908, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse
af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 190o, dels ock om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen om vården af

enskildes skogar. (64.) _ .....

Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet beioende pa

Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1910 —

376

w9:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1908, angående vidtagande af åtgärder i
syfte att afskaffa eller inskränka civila ämbets- och tjänstemäns bruk af paraduniform
vid andra tillfällen än vid tjänstutöfning. (112.)

Ärendet har öfverlämnats till civildepartementet.

30:o af samma dag, angående utsträckt fridlysning af hare, tjäder och orre. (114.)
Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, anbefalldes de af chefen
för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 6 augusti 1908 gifna bemyndigande
tillkallade personerna för biträde inom departementet vid företagande af en fullständig
revision af gällande jaktstadga m. m. att afgifva utlåtande i ärendet. Sådant
utlåtande har emellertid ännu ej inkommit.

31:o af den 20 maj 1908, angående inskränkning i tiden för jakt å älg m. m.
(130.)

Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, anbefalldes de under nästföregående
punkt omförmälta sakkunniga att afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande
har ännu ej inkommit.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 2:o, 15:o, 16:o och 20:o af Kungl Maj-t
slutligen afgjorda, de under l:o, 3:o, 4:o, 5:o, 6:o, 7:o, 9:o, ll:o, 12:o, 13m, 17:ö,
18:o, 21 :o, 22:o, 23:o, 27:o, 30:o och 31:o antecknade föremål för behandling af annan
myndighet eller särskilda yttrandens afgifvande, det under 29:o omförmälta öfverlämnadt
till annat departement och de öfriga på pröfning beroende.

— 1910 —

377

Tabell,

utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1909 aflåtna,
i tionde samlingen af bilianget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser
finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckningen.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling, och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)

1		114	42	195	84	126	126	63	168		231	209		246
2		1	43	196	85	127	127	64	169		232	210		103
3		42	44	197	86	207	128	169	170		95	211		56
4		60	45	11	87	208	129	27	171		233	212		33
5		66	46	12	88	209	130	88	172		234	213		34
6	68,	164	47	13	89	210	131	213	173		235	214		35
7	115	48	14	90	211	132	214	174		140	215	36,	247
8		179	49	15	91	128	133	215	175		54	216		37
9		182	50	16	92	212	134	136	176		96	217		38
m( 61	67,99,	116	51	72	93	18	135	89	177		236	218		39
10	180,''	183	52	73	94	46	136	90	178		237	219		59
11		2	53	**\	95	62	137	216	179		238	220		40
12		117	54	74	96	45	138	217	180		239	221		248
13		69	55	75	97	129	139	218	181		240	222		249
14		**\	56	76	9S	19	140	219	182		141	223		150
15		70	57	119	99	20	141	220	183		29	224		104
16		3	58	198	100	21	142	221	184	97	,241	225		105
17		*)	59	120	101	22	143	222	185		30	226		106
18		*)	60	17	102	23	144	223	186		242	227		107
19	4,	165	61	77	103	43, 130	145	224	187		31	228		151
20		71	62	121	104	81	146	65	188		55	229		152
21		Hc*\	65	199	105	24	147	47	189		32	230		153
22		118	64	78	106	25	148	225	190		243	231	108,	154
23		*)	65	79	107	82	149	171	191		58	232		109
24		44	66	122	108	131	150	48	192		98	233		110
25		5	67	*)	109	83	151	170	193		142	234	111,	250
26		6	68	*)	110	84	152	28, 91	194		177	235		155
27		7	69	123	111	85	153	226	195		178	236		*)
28		8	70	*)	112	132	154	92	196		100	237		*)
29		9	71	*)	113	133	155	172	197		143	238		41
30		10	72	124	114	86	156	173	198		144	239		156
31		184	73	166	115	168	157	174	199		145	240		157
32		185	74	167	116	87	158	93	200		146	241		158
33		186	75	125	117	134	159	137	201	101,	181	242		159
34		187	76	80	118	135	160	138	202		147	243		160
35		188	77	200	119		161	139	203		244	244		161
36		189	78	201	120	26	162	227	204		102	245		112
37		190	79	202	121	49	163	228	205		57	246		113
38		191	80	203	122	50	164	94	206		148	247		162
39		192	81	204	123	51	165	176	207		149	248		163
40		193	82	205	124	52	166	229	208		245	249		175
41		194	83	206	125	53	167	230

®) Utfärdade förordnanden. — **) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — ***) Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag.