JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1909:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1909;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM

rVAK HJEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1909.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning..................................................................................................................... i

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) häradshöfdingen T. Ringenson, för lagstridigt ådömande af vanfräjdspåföljd (forts,

från ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 75 o. f.) ....................................... 2

2) auditören G. Ährling, för försumlighet i fråga om expedierande af straffupp gifter

(forts, från ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 77 o. f.) .................. 2

3) borgmästaren G. Åkerblom, för felaktigt expeditionssätt (forts, från ämbetsber.

till 1907 åra Riksdag, sid. 26 o. f.).................................................................. 3

4) häradshöfdingen A. Hagander, för obehörigt afvisande af rättegångsbiträde (forts,

från ämbetsber. till 1905 års Riksdag, sid. 71 o. f.) ....................................... 3

5) polismästaren W. A. Tamm, för underlåtenhet att häkta en för brott anhållen

person (forts, från ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 14 o. f.).................. 5

6) generaltulldirektören S. Cederschiöld m. fl., för obehörig tillrättavisning åt underlydande
(forts, från ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 69 o. f.)............ 5

7) e. o. notarien G. von Post, för felaktigt beslut i fråga om omyndigförklaring

(forts, från ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 61 o. f.).............................. 6

8) länsmannen K. W. E. Lundström, för fel vid utmätning (forts, från ämbetsber.

till 1908 års Riksdag, sid. 37 o. f.).................................................................. 7

9) stadsfogden G. W. Tegner, för dröjsmål med utslags verkställande (forts, från

ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 48 o. f.j................................................ 9

10) häradshöfdingen F. G. Timelin, för felaktiga beslut i två inteckningsärenden

(forts, från ämbetsber. till 1908 års Riksdag, sid. 2 o. f.) .............................. 11

11) e. o. notarien O. Cassel, för felaktigt expeditionssätt vid relaxation af inteckningar
............................................................................................................... 12

12) rådmannen G. Ährling, för försumlighet i fråga om expedierande af straifupp gifter

m. m...................................................................................................... 14

13) rotemannen J. Holm, för obehörig vägran att lämna upplysning ur mantalsbok 18

14) stadsfogden C. A. Nyborg, för felaktigt förfarande i ett utmätningsärende...... 25

15) landssekreteraren L. T. Jacobson m. fl., för obehörigen meddeladt förbud mot

afverkning ......................................................................................................... 30

16) öfverstlöjtnanten F. Björkman, i fråga om olaga häktning .............................. 40

17) landssekreteraren C. O. de Frese m. fl., för obehörigen meddeladt tillstånd att

utskänka vin och maltdrycker ........................................................................... 52

18) kronofogden C. J. E. Möller, för kränkning af församlingsfriheten .................. 57

Sid.

Ärenden, som föranledt annan åtgärd än åtal:

1. Obehörigt åläggande af sträng arrest.................................................................. 61

2. Fel vid ådömande af ansvar för tjufnadsbrott in. m........................................ 62

3. Fråga om ersättningen för upprättande af vägfyrktalslängd ........................... 62

4. Uraktlåtenhet af domstol att meddela yttrande om framställdt ersättnings yrkande.

........................................................................................................... 64

5. Underlåtenhet att kalla borgenär till förhör i en konkurs .............................. 65

6. Dröjsmål med expediering af utslag angående häktad .................................... 68

7. Felaktigt beslut i fråga om vittnesersättning................................................... 69

8. Fråga om expediering af utslag, hvarigenom rannsakning med häktad hänvisats

till annan domstol................................................................... 71

9. Fråga om rätt till uppskof för styrkande af behörighet att företräda part inför

rätta m. m...................................................................................................... 74

10. Dröjsmål med expeditioners tillhandahållande................................................... 77

11. Klagomål angående tullbevakningen i Göteborg ............................................. 83

Framställning till Kungl. Maj:t angående domstolarnas arkiv m. m............................ 90

Framställning till Kungl. Maj:t angående tid för stadsfullmäktigvals förrättande ......... 95

Framställning till Kungl. Maj:t angående ersättningen för upprättande af vägfyrktalslängd.
....................................................................................................................... 106

Framställning till Kungl. Maj:t angående utjämnande af den olika tidsutdräkten för

särskilda måls afgörande i högsta domstolen ......................................................... 102

Framställning till Kungl. Maj:t angående förening af tingslagen i Medelpads västra

domsaga .................................................................................................................. 107

Framställning till Kungl. Maj:t angående verkställighet af utslag i mål om ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete m. m....................................................... 110

Framställning till Kungl. Maj:t angående revision af lagens bestämmelser om rättegångs kostnadsersättning

................................................................................................... 112

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande eller ändring af bestämmelserna

i 29 § af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 ........................... 123

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om sättet för

kungörande af utmätt lös egendoms försäljning ...................................................... 126

Framställning till Kungl. Maj:t angående förordnande af tillsyningsman vid kronohäkten 128
Framställning till Kungl. Maj:t angående permission för beväringsmän, hvilka instämts

såsom parter eller vittnen ....................................................................................... 129

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring eller upphäfvande af bestämmelserna i
kungl. kungörelsen angående dagtraktamente och reseersättning åt ledamot i

ägodelningsrätt m. fl. den 10 juni 1881 ............................................................... 181

Framställning till Kungl. Maj:t angående verkställighet af bötesbeslut ........................ 132

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af bestämmelserna i förordningen angående
verkställighet, i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

den 30 maj 1873 ................................................................................................... 135

Framställning till Kungl. Maj:t angående förbud mot användande i firma af beteckningen
»riks-» eller därmed jämförligt uttryck ...................................................... 138

Justering af rubriker till hofrätternas domar och utslag................................................ 139

Särskild hofrätt för Norrland.......................................................................................... 142

Befordringsväsendet vid hofrätterna................................................................................. 143

Lösen för äganderättsbevis ............................................................................................. 145

Kammarrättens handläggning af balansmål..................................................................... 147

Stadgandet i förordningen den 10 april 1810 angående tiden, inom hvilken häradsrätt

skall anställa rannsakning med häktad .................................................................. 148

Rätt för länsmän att uppträda såsom rättegångsombud ................................................ 150

Bestämmelsen i 100 § utsökningslagen om skyldighet för den, som skall förrätta
exekutiv auktion å fast egendom, att om auktionen underrätta kända och inom

riket boende inteckningshafvare och vissa andra rättsägare .................................... 151

Yäxelacceptants skyldighet att gälda ränta och växelprovision....................................... 152

Förenkladt skrifsätt vid ämbetsverken ........................................................................... 155

Domsmotivering............................................................................................................... 156

Arbetssättet vid hofrätterna .......................................................................................... 156

Skyldighet för svarande och förklarande i hofrätt och hos kammarrätten att erlägga

afgift för stämpel å dom och utslag........................................................................ 157

Framställning till Riksdagen om ändring af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906...................................................... 158

Framställning till Riksdagen om förklaring eller ändring af 4 kap. 10 § strafflagen ... 164
Framställning till Riksdagen om ändring af 11 och 13 §§ i förordningen angående

försäljning af brännvin den 9 juni 1905 ............................................................... 179

Framställning till Riksdagen om lönereglering för tjänstemännen och vakt betjäningen i

justitieombudsmansexpeditionen m. m...................................................................... 182

Ämbetsresor under år 1908............................................................................................. 1S7

Handlagda klagomål och anställda åtal........................................................................... 188

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen...................................................... 189

Angående i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kungl.

Maj:t........................................................................................................................ 189

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård....................................... 190

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Förteckning på Riksdagens år 1908 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte
anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning af

samma skrivelser ................................................................................................... 198

II. Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I upptagna ärenden, som
vid utgången af år 1908 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl. Maj:t

förevarit till slutligt afgörande .............................................................................. 229

III. Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från Riksdagen före år 1908 men vid 1907 års slut varit i sin helhet eller till
någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått

år 1908 .................................................................................................................. 233

Tabell, upptagande Riksdagens år 1908 till Kungl. Haj:t aflåtna skrivelser ............... 264

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 14 i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed vördsamt öfverlämna redogörelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år. Jag har därvid att först
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.90.9 års Riksdag.

anmäla, att jag på grund af förfall, styrkt af läkarebetyg, nödgats med
den rätt § 25 i nämnda instruktion medgifver till ämbetets förrättande
påkalla min af Riksdagen utsedde efterträdare. Af denna anledning har
häradshöfdingen m. m. Ossian Berger förvaltat justitieombudsmansämbetet
från och med den 14 mars 1908 till och med den 4 april samma år.

Efter vedertagen ordning kommer förevarande ämbetsberättelse att
till en början innehålla redogörelse för sådana mot ämbets- eller tjänstemän
för fel eller försummelse i ämbete eller tjänst anställda åtal, som
under år 1908 blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone i en instans
pröfvade.

Lagstridigt ådömande af vanfräjdspåföljd.

I min senast afgifna ämbetsberättelse redogöres (sid. 75 o. f.) för ett
efter förordnande af mig mot domhafvanden i Ångermanlands västra domsaga,
häradshöfdingen Teodor Ringenson anställdt åtal för felaktigt ådömande
af förlust af medborgerligt förtroende. Hofrättens i detta mål den
30 december 1907 meddelade utslag, hvarigenom häradshöfdingen Ringenson
dömts att böta 25 kronor, har vunnit lag-a kraft.

7 O

Försumlighet i fråga om expedierande af straffuppgifter.

Sedan krigshofrätten, på sätt min senast afgifna ämbetsberättelse (sid.
77 o. f.) utvisar, den 30 december 1907 meddelat utslag på ett af krigsfiskalen,
efter mitt förordnande, anställdt åtal mot auditören G. Ährling
för försummelse att expediera uppgifter till straffregistret, har berörda
utslag, hvarigenom Ährling dömts att böta 75 kronor och hvilket delgifvits
Ährling den 13 januari 1908, vunnit laga kraft.

— 1909

Felaktigt expeditionssätt.

I ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag (sid. 26 o. f.) redogöres för
ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet anbefalldt åtal mot
borgmästaren i Örnsköldsvik Gustaf Åkerblom, för det denne af stadsfullmäktige
därstädes obehörigen utkräft lösen och stämpelafgift för ett
magistratens protokoll. Redogörelsen utvisar, att 0 Svea hofrätt i anledning
af åtalet genom utslag deno12 juni 1906 dömt Åkerblom att för tjänstefel
höta 25 kronor, samt att Åkerblom genom besvär hos Kungl. Maj:t sökt
ändring i hofrättens utslag.

De sålunda anförda besvären äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t,
som genom utslag den 29 januari 1908 förklarat sig ej finna skäl att göra
ändring i hofrättens utslag.

Obehörigt afvisande af rättegångsbiträde.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1905 års Riksdag innehåller
(sid. 71 o. f.) redogörelse för ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
anbefalldt åtal mot häradshöfdingen i Gärds och Albo
härads domsaga Axel Hagander, för det Hagander såsom ordförande i
Gärds och Albo häradsrätt den 18 januari 1904 under handläggningen
af ett mål mellan landtbrukaren Nils Persson samt järnvägsaktiebolaget
Ystad—Brösarp gjort sig skyldig till ämbetsfel. Af redogörelsen framgår,
att justitieombudsmannen i nämnda afseende lagt Hagander till last, att
han icke tillåtit Nils Perssons biträde i rättegången, vice häradshöfdingen
Gustaf Hintze, att ytti’a sig å Nils Perssons vägnar, oaktadt Nils Persson
därom upprepade gånger gjort anhållan. Hagander hade därigenom föranledt
ett uppskof med rättegången. Vidare hade Hagander, då Hintze
sökt begära ordet, på ett för Hintze kränkande sätt tillsagt honom att
iakttaga tvstnad samt härförutom två gånger från tingssalen utvisat Hintze
titan att därtill, särskildt hvad andra gången beträffade, funnits giltig
anledning. Utvisningen hade därjämte skett i vredesmod på ett för Hintze
synnerligen sårande sätt och därigenom väckt särskild uppmärksamhet.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, där åtalet utfördes, meddelade utslag
i målet den 29 november 1904 och utlät sig däri: att hofrätten funne till—

— 1909 —

räcklig utredning icke vara förebragt till stöd för framställdt påstående
om ansvar å Hagander för felaktigt förfarande vid handläggningen af
ifrågakomna ''mål före det lian utvisade Hintze ur tingssalen; och som
det blifvit i åtalet utredt, att Hintze, efter det han två gånger af Hagander
erhållit tillsägelse att icke afbryta förhandlingarna i målet, därvid
Hagander andra gången tillagt, att Hintze eljest finge lämna sessionsrummet,
det oaktadt under pågående förhandlingar begärt att få yttra
sig, samt vid sådant förhållande Hagander genom att därvid, på sätt
som skett, utvisa Hintze ur tingssalen icke så förbrutit sig i ämbetet, att
ansvar därför borde Hagander ådömas, men Hagander, sedan Hintze ånyo
inkommit i tingssalen, i stället för att lämna Hintze tillfälle att yttra sig
å sin hufvudmans vägnar, för andra gången utvisat honom, utan att Hintze
därtill gifvit giltig anledning, samt Hagander härvid talat i häftig ton
och på ett för Hintze kränkande sätt befallt vakthafvande åklagaren att
föra ut honom, pröfvade hofrätten rättvist i så måtto bifalla den i målet
förda ansvarstalan, att Hagander, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för det
ämbetsfel, hvartill han sålunda gjort sig förfallen, dömdes att höta 100
kronor, hvarjämte Hagander förpliktades att utgifva vissa ersättningsbelopp.

Med hofrättens utslag fann sig justitieombudsmannen icke böra åtnöjas
utan uppdrog åt advokatfiskalen vid hofrätten att hos Kungl. Maj:t söka ändring
i hofrättens utslag samt därvid yrka, dels att enär Hagander jämväl,
då han första gången utvisade Hintze ur tingssalen, saknat giltig anledning
till en sådan åtgärd, samt äfven denna utvisning ägt rum på ett
för Hintze kränkande sätt, Hagander måtte ådömas ansvar för hvad han
i detta afseende förbrutit sig, dels ock att i den del af målet, däruti hofrätten
funnit Hagander hafva gjort sig förfallen till ansvar för ämbetsfel,
Hagander måtte ådömas högre straff.

De i enlighet härmed anförda besvären äro numera pröfvade af Kungl.
Maj:t, som genom utslag den 27 mars 1908 förklarat sig ej finna skäl att
sröra ändring i hofrättens utslag.

Ö O O

Vid målets afgörande hos Kungl. Maj:t var ett justitieråd af skiljaktig
mening och yttrade:

»Enär Hagander under handläggningen vid häradsrätten af ifrågakomna
mål mellan Nils Persson och järnvägsaktiebolaget Ystad—Brösarp
tvänne särskilda gånger utan giltig anledning ur tingssalen utvisat Hintze,
samt detta skett på ett otillbörligt och, hvad beträffar den andra gången
skedda utvisningen, för Hintze synnerligen sårande sätt, pröfvar jag lagligt
att, med ändring af hofrättens utslag, såvidt det- öfver klagats, jämlikt
det af hofrätten åberopade lagrum döma Hagander för det ämbetsfel, han
sålunda låtit komma sig till last, att bota 200 kronor till kronan.»

— 1909 —

Underlåtenhet att häkta en för brott anhållen person.

I min Embetsberättelse till 1908 års Riksdag (sid. 14 o. f.) hav jag
redogjort för ett efter förordnande af mig vid Svea hofrätt anställdt åtal
mot dåvarande förste polisintendenten, numera polismästaren i Stockholm
Wilhelm Adolf Tamm för uraktlåtenhet att förordna om häktande af
kassören i riksgäldskontoret J. L. E. Neijber, hvilken anhållits för brottsligt
förfarande med afseende å en inom riksgäldskontorets kassahvalf förvarad
statens obligation. Af redogörelsen inhämtas, att sedan hofrätten
genom utslag den 17 april 1907 dömt Tamm att för oförstånd i ämbetet
bota 75 kronor, Tamm genom besvär hos Kungl. Maj:t sökt ändring i
hofrättens utslag.

Kungl. Maj:t har i anledning af besvären meddelat utslag den 6 maj
1908 och däri förklarat sig ej finna skäl göra ändring i hofrättens utslag.

Från den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, var en ledamot
af högsta domstolen skiljaktig samt yttrade: »Jag finner val lika med

hofrätten, att det förfarande, hvartill Neijber erkänt sig skyldig, varit
hänförligt till brott, som afses i 19 § 6 punkten 1 stycket i förordningen
om strafflagens införande; men enär Tamm, som funnit det ej skäligen
kunna, befaras, att Neijber afveke, och förty lämnat Neijber på fri fot,
icke därigenom visat oförstånd i ämbetet, prof var jag lagligt att, med
upphäfvande af hofrättens beslut, ogilla åtalet.»

Obehörig tillrättavisning åt underlydande.

Min ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag innehåller (sid. 69 o. f.)
redogörelse för ett af mig anbefalldt åtal i anledning af ett utaf generaltullstyrelsen
den 2 september 1907 meddeladt beslut i fråga om tjänstefel
af tullvaktmästarne A. F. Ekdahl och L. E. Åkerman. Sedan nämnde
tullvaktmästare i en till mig ingifven klagoskrift anmält vissa olagligheter,
som skulle hafva föröfvats af förmän inom tullverket, hade styrelsen genom
förutnämnda beslut förordnat, att klagandena skulle meddelas tillrättavisning
för det de beträffande omförmälda olagligheter skulle hafva
åsidosatt sin skyldighet att göra anmälan hos styrelsen i öfverensstämmelse

— 1909 —

med föreskrifterna i § 200 af tjänstgöringsreglementet för tullverket. Redogörelsen
utvisar, att Svea hofrätt meddelat utslag i målet den 24 december
1907 och dömt generaltulldirektören Staffan Cederschiöld äfvensom
byråchefen Axel Eklund jämte t. f. ledamöterna af styrelsen E. Ruus, G.
Nordqvist och H. Eneman, hvilka fyra sistnämnde såsom ledamöter närvarit
vid det styrelsens sammanträde, då beslutet fattades, att för det
ämbetsfel de genom nämnda beslut låtit komma sig till last bota, generaltulldirektören
100 kronor samt en hvar af Eklund, Ruus, Nordqvist och
Eneman 25 kronor.

Generaltulldirektören Cederschiöld och hans medparter hafva hos Kungl.
Maj:t genom besvär sökt ändring i hofrättens utslag.

I anledning af besvären har Kungl. Maj:t meddelat utslag i målet
den 15 maj 1908 och däri förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i
hofrättens utslag.

Vid målets afgörande hos Kungl. Maj:t yttrade ett justitieråd följande:

»På de af hofrätten anförda skäl och med särskild hänsyn därtill att
genom ofvan omförmälda beslut af den 2 september 1907, sådant detta
affattats i denn samma dag till tulldirektören i Göteborg aflåtna skrifvelse,
Ekdahl och Åkerman blifvit till last lagdt att de ingifvit sin anmälan
icke, på sätt enligt gällande bestämmelser ske bort, till generaltullstyrelsen
utan till justitieombudsmannen, finner jag ej skål att göra ändring i
hofrättens utslag.»

Felaktigt beslut i fråga om omyndigförklaring.

I ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag (sid. 61 o. f.) redogöres för
ett mot e. o. notarien Georg von Post efter mitt förordnande anställdt
åtal för felaktigt beslut i fråga om omyndigförklaring. Atalet afsåg ett
af Orsa tingslags häradsrätt den 25 september 1906 meddeladt beslut, hvarigenom
häradsrätten, på ansökan af två grannar till hemmansägaren Ångmans
Per Persson, förklarat denne omyndig, utan att han blifvit öfver
ansökningen hörd. Af redogörelsen framgår, att Svea hofrätt den 5 november
1907 meddelat utslag i anledning af åtalet och däri yttrat, att,
enär häradsrättens ifrågakomna åtgärd att utan Per Perssons hörande förordna
om hans försättande i omyndighetstillstånd utgjorde ett felaktigt
förfarande af den beskaffenhet att von Post, hvilken i egenskap af häradsrättens
ordförande vore för åtgärden ansvarig, därigenom gjort sig för —

1P09 —

fallen till ansvar för oförstånd i domareämbetets utöfning, pröfvade hofrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma von Post att höta
25 kronor.

De besvär, som enligt hvad ämbetsberättelsen utvisar von Post anfört
öfver hofrättens utslag, äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t genom utslag
den 29 maj 1908. I utslaget har Kungl. Maj:t förklarat sig lika med hofrätten
finna, att von Post förfarit felaktigt i anmärkta hänseendet, men
dock anse, att von Posts förfarande icke vore af beskaffenhet att böra till
ansvar föranleda.

Fel vid utmätning.

I ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag (sid. 37 o. f.) redogöres för
ett efter förordnande af min företrädare i j ustitieombudsmansämbetet
mot länsmannen i Svartlösa härads södra distrikt Knut Wilhelm Enoch
Lundström anställdt åtal för felaktigt förfarande vid utmätning.

Af redogörelsen framgår, att Svartlösa häradsrätt, vid hvilken domstol
åtalet utförts, genom utslag den 26 augusti 1907 i anledning af åtalet
dömt Lundström att för visadt oförstånd vid tjänsteutöfning höta 75
kronor.

Beträffande målsägaren Betty Vilhelmina Petterssons anspråk på
skadestånd yttrade häradsrätten, att hon icke mot länsmannen Lundströms
bestridande styrkt sig hafva utgifvit 5,000 kronor för i målet ifrågavarande
egendom; att densammas värde ej heller skäligen borde sättas
högre än till 3,390 kronor; att det i ersättning för afkomst af egendomen
fordrade beloppet, 300 kronor, icke kunde anses för högt; att de för dikning,
grundläggning och byggnadsritning målsägaren vållade förlusterna
syntes böra uppskattas till 110 kronor; att målsägaren hvarken styrkt
uppgifven förlust å virke, afsedt till tomtens bebyggande, eller visat, om
och i hvilken mån Lundström vore därför ansvarig; samt att målsägaren
ej heller visat fog för sina öfriga yrkanden.

På grund häraf förpliktade häradsrätten länsmannen Lundström att
till målsägaren utgifva skadestånd med tillhopa 3,800 kronor jämte 5
procent ränta därå från stämningsdagen den 22 augusti 1906 tills betalning
komme att ske. Vid fullgörandet af denna betalning skulle dock
Lundström äga tillgodonjuta den efter afdrag för utmätnings- och försäljningskostnaderna
återstående, för egendomen vid den exekutiva auktio -

1909 —

nen erhållna köpeskillingen jämte därå löpande 5 procent ränta från stämningsdagen.
Slutligen skulle Lundström ersätta målsägarens rättegångskostnader
med 350 kronor.

De besvär, som anförts öfver häradsrättens utslag af länsmannen
Lundström och Betty Vilhelmina Pettersson, af den senare under yrkande,
att Lundström måtte ådömas högre ansvar och att hennes ersättningsyrkanden
måtte i sin helhet bifallas, äro numera pröfvade af Svea hofrätt,
som i utslag den 1 juni 1908 utlåtit sig:

Hofrätten funne ej skäl att i anledning af Lundströms besvär göra
ändring i öfver klagade utslaget.

Beträffande Betty Vilhelmina Petterssons klagan i ansvarsfrågan blefve
häradsrättens utslag på det sätt ändradt, att beloppet af de böter, hvartill
Lundström i målet gjort sig förfallen, bestämdes till 200 kronor.

Vidkommande Betty Vilhelmina Petterssons besvär i öfrigt i hufvudsaken
funne hofrätten ej skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring
än att, enär dels på grund af den i målet förebragta utredning
måste anses ådagalagdt, att värdet af ifrågakomna lägenhet vid tiden för
utmätningen icke understigit beloppet af den enligt köpebrefvet den 1
juni 1904 för lägenheten betingade köpeskilling, 5,000 kronor, i följd
hvaraf den Betty Vilhelmina Pettersson för mistning af lägenheten tillkommande
ersättning icke borde sättas lägre än till nyssnämnda belopp,
dels ock Betty Vilhelmina Pettersson finge anses hafva visat, att kostnaderna
för transport till lägenheten af ifrågakomna till tomtens bebyggande
afsedda virke uppgått till 600 kronor, hvilken utgift under föreliggande
förhållanden måste anses hafva blifvit utan gagn för Betty
Vilhelmina Pettersson, Lundström förpliktades att i skadestånd utöfver
det af häradsrätten utdömda belopp 3,800 kronor till Betty Vilhelmina
Pettersson utgifva ytterligare 2,210 kronor jämte ränta därå enligt den
af häradsrätten stadgade grund.

I fråga om kostnaderna å målet vid häradsrätten funne hofrätten ej
skäl att i öfverklagade utslaget göra ändring.

Från den mening, hofrättens utslag innehåller, var eu ledamot skiljaktig
i den män följande af honom afgifna yttrande utvisar:

»Lika med pluraliteten finner jag ej skäl att i anledning af Lundströms
besvär göra ändring i häradsrättens utslag, och instämmer jag i
pluralitetens beslut beträffande Betty Vilhelmina Petterssons klagan i ansvarsfrågan.

Vidkommande Betty Vilhelmina Petterssons besvär i öfrigt finner jag
ej skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring än att, enär genom
hvad i målet förekommit måste anses utredt, att värdet af ifrågavarande

- 1909 -

lägenhet vid tiden för utmätningen icke understigit den köpeskilling, lägenheten
betingat vid dess försäljning till Betty Vilhelmina Pettersson enligt
köpebref af den 1 juni 1904 eller 5,000 kronor, samt vid sådant förhållande
den Betty Vilhelmina Pettersson för mistning af lägenheten tillkommande
ersättning icke bör sättas lägre än sistnämnda belopp, Lundström
förpliktas att i skadestånd utöfver hvad häradsrätten utdömt eller
3,800 kronor till Betty Vilhelmina Pettersson utgifva ytterligare 1,610
kronor jämte ränta därå enligt af häradsrätten stadgad beräkningsgrund.»

Såväl länsmannen Lundström som Betty Vilhelmina Pettersson hafva
hos Kungl. Magt anfört besvär öfver hofrättens utslag; och äro dessa besvär
beroende på pröfning.

Dröjsmål med utslags verkställande.

Ambetsberättelsen till 1908 års Riksdag innehåller (sid. 48 o. f.) redogörelse
för ett efter förordnande af mig vid rådstufvurätten i Qrebro
anhängiggjordt åtal mot stadsfogden Gustaf Waldemar Tegner. Atalet
afsåg följande: Sedan Ölme, Visnums och Vase tingslags häradsrätt genom
beslut den 13 mars 1905 dömt grosshandlaren N. F. Vinblad i Örebro
att utgifva försuttet vite, 360 kronor, ankom den 28 juni 1905 till Tegner
en af magistraten i Örebro öfversänd skrifvelse från Konungens befallningshafvande
i Värmlands län med anmodan att hos Vinblad uttaga nämnda
belopp. Den 15 februari 1906 redovisade Tegner till magistraten ärendet
med ett den 11 januari 1906 dagtecknadt bevis, att Vinblad, som den 2
januari 1906 häktats för förfalskningsbrott och den 11 januari försatts i
konkurs, saknade utmätningsbara tillgångar till gäldande af vitesbeloppet.
Före den 11 januari 1906 hade Tegner icke vidtagit annan åtgärd för
verkställande af vitesbeslutet än att han låtit vid särskilda tillfällen anmana
Vinblad att betala det försuttna vitet.

Rådstufvurätten meddelade utslag i målet den 18 oktober 1907 och
yttrade däri: Enär Tegner måste anses hafva i anmärkta hänseendet gjort
sig skyldig till försummelse vid utöfvandet af sin tjänst såsom stadsfogde
samt Tegner genom denna sin försummelse måste anses hafva förorsakat,
att ifrågakomna vitesbelopp af 360 kronor icke kommit att inflyta, pröfvade
rådstufvurätten rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Tegner

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 2

för berörda tjänstefel att höta 25 kronor till kronan äfvensom ålägga
Tegner att till vederbörande för stadgad fördelning kontant redovisa ifrågavarande
vitesbelopp.

Öfver rådstufvurättens utslag anförde stadsfogden Tegner, såsom af
redogörelsen för åtalet framgår, klagomål genom besvär i Svea hofrätt.
Den 13 juli 1908 har hofrätten meddelat utslag i anledning af besvären
och i utslaget utlåtit sig: Enär med hänsyn till hvad i målet blifviUupplyst
rörande omfattningen ocli beskaffenheten af de ärenden, som under
ifrågakomna tid ankommit på Tegners tjänsteåtgärd, Tegners förfarande
att ej förr än som skett lämna den begärda handräckningen icke kunde
anses utgöra försummelse i tjänsten, därå ansvar borde följa, funne hofrätten
skäligt att, med ändring af rådstufvurättens utslag, befria Tegner
från honom ådömda böter och redovisningsskyldighet.

Utslaget har vunnit laga kraft.

I hofrätten hade Tegner framhållit, bland annat: Den 28 juni 1905,
då ifrågavarande vitesbeslut ankommit till Tegner, hade å hans handläggning
varit beroende 13 skuldfordringsmål, 961 ärenden angående utskylder
och 680 angående böter. Dessutom hade Tegner nämnda den 28 juni för
verkställighet erhållit 3,003 ärenden angående stadsutskylder. Härtill
komme, att under tiden till den 11 januari 1906, då utmätningen för berörda
vitesbeslut ägde rum, till Tegner för verkställighet ingifvits 145
skuldfordringsmål och 2,568 ärenden angående utskylder, hvarför sammanlagda
antalet ärenden, som skulle af Tegner behandlas åtminstone delvis
före samma vitesbeslut, uppgått till 7,370 stycken. Som något substitut
enligt 3 § utsökningslagen ej funnes, och Tegner således vore nödsakad
att själf verkställa de utmätningar, som skulle göras, samt Tegner intill
1905 års slut till sitt biträde haft endast en exekutionsbetj ant, torde nyss
anförda siffror utan någon vidare utredning gifva klart och tydligt vid
handen, att det i regel varit för Tegner omöjligt att hinna på kortare tid
än 6 å 8 månader redovisa bötes- och vitesbeslut.

Med hänsyn till hvad sålunda blifvit upplyst ansåg jag mig icke böra
fullfölja talan mot hofrättens utslag. I stället aflat jag den 3 september
1908 en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Denna framställning finnes
intagen å sid. 132 härefter.

- 1909 -

Felaktiga beslut i två inteckningsärenden.

1 min till 1908 års Riksdag afgifna äm hets berättelse lämnas (sid. 2

o. f.) redogörelse för ett efter förordnande af min företrädare i justitie ombudsmansämbetet

anställdt åtal mot häradshöfdingen F. G. Timelin
> . ° ®

för felaktiga beslut i två inteckningsärenden. — Atalet afsåg följande:

Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt meddelade den 23 december
1899 J. A. Bergström lagfart å Y10 mantal Staggträsk n:r 1. hvilket hemman
Bergström enligt afhandling den 25 juli 1899 köpt af J. O. Karlsson.
På därom gjorda ansökningar fastställde häradsrätten sedermera inteckning
i fastigheten dels den 1 oktober 1901 till säkerhet för en af J. O. Karlsson
den 28 augusti 1901 utfärdad förbindelse att vid anfordran till innehafvaren
betala 600 kronor jämte ränta, dels ock den 21 juni 1902 till
säkerhet för vissa genom ett mellan Karlsson och hans fader K. Israelsson
den 4 juni 1902 upprättadt kontrakt den senare och hans hustru tillförsäkrade
fördelsförmåner. I båda dessa inteckningsärenden hade till styrkande
af Karlssons åtkomst till fastigheten åberopats af häradsrätten för
Karlsson den 9 mars 1898 meddelad lagfart å densamma. — Efter ansökning
fastställde Konungens befallningshafvande i Västerbottens län genom
utslag den 16 december 1903 till betalning berörda den 28 augusti 1901
utfärdade, intecknade förbindelses belopp jämte ränta och ersättning för
lagsökningskostnaden att utgå ur den intecknade fastigheten. Till gäldande
af hvad genom utslaget blifvit utdömdt jämte exekutionskostnad erlade
Bergström därefter tillhopa 769 kronor 42 öre.

Då det ålegat häradshöfdingen Timelin, som vid behandlingen af
inteckningsärendena varit ordförande i häradsrätten, att genom granskning
af tingslagets lagfartsbok utröna, huruvida däri förekomme anteckning om
förhållande af beskaffenhet att utgöra hinder för bifall till ansökningarna
om inteckning, men Timelin uraktlåtit detta, till följd hvaraf inteckning
fastställts uti den af Bergström förvärfvade fastigheten, förordnade justitieombudsmannen
om åtals anställande mot Timelin.

Såsom af redogörelsen för åtalet framgår, meddelade Svea hofrätt utslag
i målet den 27 februari 1907 och dömde häradshöfdingen Timelin
för den vårdslöshet i domareämbetets utöfning, han genom ifrågavarande
underlåtenhet låtit komma sig till last, att bota 75 kronor.

De besvär, häradshöfdingen Timelin anfört öfver hofrättens utslag,
äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag den 18 december
1908 förklarat sig ej finna skäl göra ändring i hofrättens utslag.

— 1909 -

Felaktigt expeditionssätt vid relaxation af inteckningar.

Handlingarna i ett genom klagomål af direktionen för Smålands m. fl.
provinsers hypoteksförening härstädes anhängiggjordt ärende utvisade, bland
annat, följande:

Den 10 mars 187c9 beviljades af ^Stranda häradsrätt, under § 58, inteckning
i 1/i mantal Arhult n:r 3 i Alems socken till säkerhet för 3,700
kronor jämte ränta in. m. enligt en af dåvarande ägarne af fastigheten
Karl Jonsson och hans hustru Hedvig Jonsdotter den 1 februari 1879
till Smålands in. fl. provinsers hypoteksförening utgifven skuldförbindelse.
Af samma häradsrätt meddelades vidare den 6 september 1886, under § 34,
i berörda hemmansdel med undantag af två därifrån afsöndrade lägenheter
inteckning till säkerhet för 1,000 kronor jämte ränta in. m. enligt
en af förenämnda makar den 10 februari 1886 likaledes till hypoteksföreningen
utgifven skuldsedel. Båda dessa inteckningar förnyades den 10
maj 1897.

I en den 26 oktober 1905 dagtecknad, till domhafvande!! i Stranda
härad ställd skrifvelse anhöll ombudsmannen för hypoteksföreningen, att
de båda inteckningarna måtte, enligt vederbörliga medgifvanden, varda
dödade, för så vidt desamma besvärade dels från sagda hemmansdel afsöndrade
lägenheterna 1) Milsborg, hvarå lagfart den 14 mars 1905 meddelats
för Edv. Svensson, 2) Blomsterlund n:r 1, hvarå lagfart den 18
januari 1897 meddelats för Emil Carlsson, 3) Trädgårdslund n:r 1, hvarå
lagfart den 27 december 1879 meddelats för Jonas Nilsson, och 4) Olivedal
n:r 1, hvarå lagfart den 7 maj 1894 beviljats för C. J. Bergström och
Olivia Sofia Bergström, dels ocjc fastighetens andel i eu från hela hemmanen
n:r 1, 2, 3, 5, 6 och 9 Arhult afsöndrad lägenhet, benämnd Motorpet
n:r 1, därå lagfart den 13 mars 1905 sökts för Alfred Carlsson i Gunnarsmåla.
Af dessa lägenheter berördes icke Blomsterlund n:r 1 och Trädgårdslund
n:r 1 af inteckningen å 1,000 kronor.

O O 7

Ärendet företogs till behandling af Stranda häradsrätt, under ordförandeskap
af e. o. notarien Oscar Cassel såsom tillförordnad domhafvande,
vid andra allmänna sammanträdet af höstetinget den 30 oktober 1905;
och handlades därvid detsamma icke under två, utan under åtta särskilda
paragrafer i protokollet, nämligen en för hvardera af lägenheterna Blomsterlund
n:r 1 och Trädgårdslund n:r 1 och två för en hvar af lägenheterna
Milsborg, Olivedal n:r 1 och Motorpet n:r 1. T. f. domhafvanden
lät därefter utskrifva motsvarande antal expeditioner, angående de begärda

— 1909 —

relaxationsåtgärderna, således tillhopa åtta expeditioner, hvilka påfördes
lösen och stämpel till sammanlagdt belopp af 70 kronor.

I skrifvelse af den 20 april 1907 påkallade därefter direktionen min
ämbetsåtgärd på grund af, bland annat, nämnda enligt direktionens förmenande
felaktiga förfarande.

1 förklaring, som infordrades från e. o. notarien Cassel med anledning
af ifrågavarande anmälan, androg Cassel, att han ansåge det sätt, hvarpå
relaxationsåtgärderna af häradsrätten handlagts, hafva varit riktigt. Det
vore nämligen otvifvelaktigt, att om en person gjorde ansökning om exempelvis
relaxation af två särskilda inteckningar i afseende å en fastighet,
berörda ansökning i hvad den rörde hvardera inteckningen borde af domstolen
behandlas såsom ett själfständigt ärende. Enahanda syntes förhållandet
vara, om relaxation af en inteckning begärdes i afseende å två hvar
för sig lagfarna och sålunda från hvarandra fullt skilda fastigheter.

Jag kunde ej dela den uppfattning, som i förklaringen gjorts gällande,
och fann e. o. notarien Cassel hafva vid behandlingen af omförmälda
ansökningsärende förfarit felaktigt. Uppenbart är att, om dödning
i dess helhet begäres rörande en inteckning, som under en paragraf beviljats
i flere fastigheter, denna ansökning skall behandlas såsom ett ärende
och handläggas i en paragraf. Det finnes icke något skäl att tillämpa ett
annat förfarande, då fråga är om partiell dödning af en inteckning, som
besvärar flere fastigheter.

Fördenskull uppdrog jag åt advokatfiskal vid Göta hofrätt att för
berörda ämbetsfel ställa e. o. notarien Cassel under åtal inför hofrätten,
därvid advokatfiskal borde å Cassel yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet äfvensom i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som hypoteksföreningen, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

Sedan åtal mot e. o. notarien Cassel i enlighet härmed blifvit anställdt,
meddelade hofrätten utslag i målet den 24 februari 1908. Hofrätten yttrade
däri: Som e. o. notarien Cassel genom det honom till last lagda
förfaringssätt visat oförstånd vid domareämbetets utöfning, pröfvade hofrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Cassel att härför
bota 25 kronor, hvarjämte hofrätten ålade Cassel dels att mot återfående
af sex af ifrågakomna expeditioner till hypoteksföreningen återbetala ett
belopp af 51 kronor och dels att, därest bypoteksföreningen skulle sådant

— 1909 —

påfordra, utan afgift tillhandahålla hypoteksföreningen styrkta afskrifter af
omförmälda sex expeditioner.

öfver hofrättens utslag har e. o. notarien Cassel anfört besvär hos
Kungl. Maj:t, och äro dessa besvär beroende på pröfning.

Försumlighet i fråga om expedierande af straffuppgifter m. m.

Enligt 1 § af lagen om straffregister den 17 oktober 1900 skola till
justitiedepartementet, för införande i straffregistret, insändas uppgifter
angående, bland andra, dem som af rikets domstolar dömts till straffarbete
eller fängelse eller för snatteri till böter. Straffuppgift skall enligt 2 §
1 mom. i samma lag innefatta upplysning om den dömdes namn och
hvad i öfrigt må erfordras till hans betecknande samt om förbrytelsen
■och domen.

Af sistnämnda lagrum framgår, att ifrågavande uppgifter skola lämnas
af vederbörande domstol. Uppgift från allmän underrätt skall enligt § 1
i kungl. kungörelsen om uppgifter till straffregistret och om registrets
förande den 17 oktober 1900 undertecknas af den, som vid målets afgörande
fört ordet i rätten. Denna paragraf stadgar vidare, att uppgift om
muntligen afkunnadt utslag skall afsändas inom 14 dagar efter afkunnande^
samt att anteckning om dagen, då uppgift afsändes, skall, om uppgiften
lämnas från underrätt, göras i brädden af det protokoll, hvari utslaget är
intaget.

Vid den inspektion, som af mig under 1907 års ämbetsresa verkställdes
hos rådstufvurätten i Umeå, befanns emellertid, att i afseende på derå
särskilda personer, som af rådstufvurätten dömts till ansvar af beskaffenhet
att uppgift därom bort lämnas till straffregistret, vederbörliga anteckningar
om insändande af dylika uppgifter saknades i rättens protokoll.
Detta iakttogs angående, bland andra, rådstufvurättens utslag:

den 24 juli 1905, § 291, hvarigenom Karl Arvid Olsson och John
Johansson dömts att för misshandel hållas i fängelse hvardera i en månad;

den 24 juli 1905, § 292, hvarigenom Karl August Andersson dömts
att för första resan snatteri bota 50 kronor;

den 19 februari 1906, § 81, hvarigenom Johan Gustaf Sigfrid Furman
dömts att för misshandel hållas i fängelse en månad;

den 9 april 1906, § 188, hvarigenom Klara Amanda Mordbrand! dömts
för första resan stöld till straffarbete i tre månader;

— 1909 —

deri 7 maj 1906, hvarigenom Johan Hd vard Lindberg dömts för våld
mot polisman i tjänsteutöfning i förening med våldsamt motstånd vid
offentlig förrättning att hållas i fängelse en månad äfvensom att höta för
fylleri 15 kronor och för förargelseväckande beteende 25 kronor;

den 11 mars 1907, hvarigenom Johan Verner Ask dömts att för våld
å polisman, stadd i tjänsteutöfning, hållas i fängelse två månader;

den 25 mars 1907, § 134, hvarigenom Carl Olsson för första resan
stöld dömts till straffarbete i tre månader; samt

den 29 april 1907, § 202, hvarigenom Hjalmar Ludvig Schmidt för
två misshandelsbrott dömts att hållas i fängelse en månad och att höta
25 kronor.

Då vid inspektionen icke med ledning af anteckningar i brädden af
vederbörande protokoll kunde utrönas, huruvida uppgifter till straffregistret
insändts i dessa fall, anmodade jag rådmannen G. Ährling, hvilken
vid ifrågavarande utslags meddelande fört ordet i rådstufvurätten, att härom
lämna mig besked. I anledning häraf fick jag från Ährling mottaga
en skriftlig uppgift af innehåll att, enligt hvad postboken utvisade, straffuppgifter
expedierats å följande dagar, nämligen: enligt utslagen den 24
juli 1905, §§ 291 och 292, (ang. Karl Arvid Olsson och Johan Evald eller
John Johansson samt Karl August Andersson) den 27 juli 1905; enligt
utslaget den 19 februari 1906, § 81, (ang. Furman) den 6 mars 1906:
enligt utslaget den 9 april 1906, § 188, (ang. Klara Amanda Nordbrandt)
den 15 april 1906; enligt utslaget den 25 mars 1907, § >117», (ang. Carl
Olsson) den 4 april 1907; samt enligt utslaget den 29 april 1907 (ang.
Schmidt) den 5 maj 1907.

Af flera skäl — särskild! den omständigheten, att för nästan alla de
af Ährling sålunda uppgifna dagar, då straff uppgifter skulle hafva expedierats,
vid företagen undersökning af rådstufvurättens postbok befanns,
att icke något bref afgått till justitiedepartementet — fann jag mig föranlåten
att efter min återkomst till hufvudstaden låta i nämnda departements
statistiska byrå inhämta upplysning därom, huruvida uppgifter till
straffregistret angående ifrågavarande personer inkommit eller icke. Det
visade sig då, att straffuppgifter angående Carl Olsson och Schmidt inkommit
först den 17 maj 1907, samt att straffuppgifter enligt öfriga här
ofvan omförmälda utslag alls icke afhörts.

Sedan jag i anledning häraf infordrat rådmannen Ährlings yttrande,
anförde denne i en den 18 oktober 1907 dagtecknad och den 22 i samma
månad hit inkommen förklaring i nu ifrågavarande hänseende hufvudsakligen
följande.

— 1909 —

I rådstufvurättens dombok funnes anteckna dt, att straffuppgifter expedierats
rörande Karl Arvid Olsson, Furman, Klara Amanda Nordbrandt och
Ask. Dagarne när det skulle hafva skett funnes däremot icke antecknade.
Den 25 juli 1905, den 19 mars, den 26 april och den 17 maj 1906 samt
den 17 mars 1907 hade emellertid, enligt hvad postboken utvisade, bref
aflåtits till justitiedepartementet, utan att för dessa dagar några bref funnes
införda i brefboken. Ährling kunde därför icke förklara, hvarför
dessa uppgifter icke inkommit. — För Karl August Andersson och Lindberg
hade däremot, då någon kantanteckning om dem icke funnes, straffuppgifter
icke blifvit expedierade. — Samtliga dessa straff uppgifter vore
emellertid »nu» öfversända till justitiedepartementet. — Hvad slutligen beträffade,
att straffuppgifter rörande Carl Olsson och Schmidt inkommit
för sent, måste så vara fallet enligt justitiedepartementets anteckningar,
men hade bref, enligt hvad postboken utvisade, afgått från rådstufvurätten
den 4 april och den 5 maj 1907.

Då de anmärkta straffuppgifterna emellertid numera blifvit expedierade,
hemställde Ährling, att jag måtte låta bero vid den varning, han
erhållit genom förklaringens infordrande.

Af ett på min begäran af vederbörande tjänsteman i justitiedepartementets
statistiska byrå utfärdadt intyg framgick emellertid, att straffuppgifter
angående Karl August Andersson, Furman, Klara Amanda Nordbrandt
och Ask inkommit den 23 oktober 1907; att straff uppgift er angående
Karl Arvid Olsson och Johan Evald Johansson inkommit den 2 november
1907; samt att straff uppgift angående Lindberg ännu den 6 november
1907 icke till byrån inkommit.

Genom en af Kungl. Maj:t den 12 februari 1869 utfärdad kungörelse
är stadgadt, att då någon icke häktad person blifvit af allmän underdomstol
till urbota bestraffning dömd, åligger domaren på landet eller rätten
i stad att, inom en månad efter det utslaget meddelades, insända detsamma
till Konungens befallningshafvande för att i laga ordning till verkställighet
befordras.

Vid undersökning, som under ämbetsresan verkställdes hos länsstyrelsen
i Umeå rörande sådana utslag, som afses med nyssnämnda kungörelse,
anmärktes, att i den hos länsstyrelsen förda förteckning öfver dylika utslag
icke antecknats rådstufvurättens i Umeå ofvan omförmälda utslag angående
Furman, Klara Amanda Nordbrandt och Lindberg, i följd hvaraf dessa tre

— 1909 -

utslag syntes icke hafva blifvit till Konungens befallningshafvande expedierade.

Sedan jag jämväl öfver denna anmärkning infordrat rådmannen Ährlings
yttrande, anförde Ährling i förutnämnda förklaring af den 18 oktober
1907, att Klara Amanda Nordbrandt vid tiden för förklaringens afgifvande
underginge det henne ådömda straffet, samt att angående Furman och
Lindberg utslag dåmera expedierats till Konungens befallningshafvande. —
Då utslagen »numera» blifvit expedierade, hemställde Ährling i förklaringen,
att jag äfven i detta hänseende måtte låta bero vid den varning, han erhållit
genom förklaringens infordrande.

På därtill af mig gifven anledning meddelade Konungens befallningshafvande!,
att utslaget angående Klara Amanda Nordbrandt inkommit till
Konungens befallningshafvande den 12 augusti 1907, samt att utslagen
angående Furman och Lindberg inkommit den 24 oktober 1907.

I ärendet var sålunda utredt, att rådmannen Ahrling dels för sent
till justitiedepartementet insändt straffuppgifter angående Carl Olsson och
Schmidt, dels insändt straffuppgifter angående Carl August Andersson,
Karl Arvid Olsson, Johan Evald Johansson, Furman, Klara Amanda Nordbrandt
och Ask först efter det hans försummelse härutinnan påpekats för
honom, dels helt och hållet underlåtit att insända straffuppgift angående
Lindberg, dels för sent till Konungens befallningshafvande expedierat utslaget
angående Klara Amanda Nordbrandt, dels ock till Konungens befallningshafvande
expedierat utslagen angående Furman och Lindberg först
efter det hans försummelse härutinnan påpekats för honom.

Yid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann jag, att rådmannen
Ahrlings förhållande i denna sak innefattat en vårdslöshet af den art,
att jag ingalunda kunde, såsom Ährling ifrågasatt, låta bero vid den varning
han fått genom förklaringens infordrande. Ett särskildt skäl att i
detta fall låta beifra de anmärkta felaktigheterna förelåg i den omständigheten,
att Ahrling sökt genom oriktiga eller eljest missledande uppgifter
dölja eller förringa felen.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt att för
ifrågavarande ämbetsfel ställa rådmannen Ährling under tilltal inför hofrätten
med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed af advokatfiskalen anställdes, meddelade
hofrätten utslag den 13 mars 1908. Hofrätten yttrade däri: Enär
i målet finge anses utredt att, på sätt anmärkt blifvit, Ährling, hvilken

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag, 3

tjänstgjort såsom ordförande i rådstufvurätten vid de tillfällen, då ifrågakomna
utslag meddelats, icke allenast uraktlåtit att inom i lag förskrifven
tid till justitiedepartementet insända straffuppgifter rörande ofvan omförinälda
nio för brott dömda personer utan äfven försummat att inom stadgad
tid å rådstufvurättens vägnar till Konungens befallningshafvande i
Västerbottens län för verkställighet afkimma utslagen angående Furman,
Klara Amanda Nordbrandt och Lindberg, hvilka samtliga blifvit dömda till
urbota bestraffning, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
rättvist döma Ährling för det han sålunda i särskilda fall visat försummelse
i ämbetet att höta 300 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehörig vägran att lämna upplysning ur mantalsbok.

Advokaten, juris kandidaten A. F. Gård anförde i en till mig ingifven
klagoskrift följande: Den 23 oktober 1907 besökte klaganden rote mansexpeditionen

för Johannes’ norra rote här i hufvudstaden i ändamål
att söka erhålla upplysning angående en inom roten förut boende persons
nuvarande bostad. På klagandens anhållan om upplysning i berörda hänseende
vägrade emellertid rotemannen John Holm att lämna något besked.
Klaganden anhöll då att ur de af Holm förda böckerna själf få inhämta
de upplysningar, klaganden önskade, men äfven detta vägrade Holm, under
tillägg att ifrågavarande böcker ej vore offentliga handlingar, samt att han
sålunda ej vore skyldig att låta klaganden taga del af dem. Klaganden
måste därför aflägsna sig med oförrättadt ärende. — Den uppfattning
Holm sålunda uttalat syntes emellertid så mycket mindre öfverensstämma
med lagens stadganden i hithörande delar, som de af rotemännen förda
böckerna och särskildt den bok, hvarom i denna sak närmast vore fråga,
eller mantalsboken, icke vore några rotemannens privata anteckningar utan
hade fastställts genom förordningen angående mantalsskrifning i Stockholm
den 28 maj 1897. — Då därjämte den af Holm förfäktade åsikten berörde
en stor allmänhets intressen, hade klaganden ansett sig böra hos mig
anmäla saken till den åtgärd, densamma kunde finnas föranleda.

öfver klagoskriften hörd, förmälte sig rotemannen Holm vitsorda
riktigheten af klagandens uppgifter rörande hvad som tilldragit sig vid
det med klagoskriften afsedda tillfället. Vidare androg Holm, att hans

— 1909 —

då intagna ståndpunkt varit grundad på hans uppfattning, att de af rotemännen
i Stockholm förda böckerna rörande befolkningen inom de särskilda
rotarne icke vore att hänföra till sådana handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen
skola vara offentliga. Rotemansinstitutionen vore en rent
kommunal inrättning, och den omständigheten, att exempelvis mantalsboken
fördes på grund af ett allmänt stadgande, syntes icke i och för
sig kunna föranleda till att samma bok vore att betrakta som en offentlig
handling af det slag, hvaraf en hvar äger taga del. Den borde snarare
likställas med kyrkoböcker, hvilket äfven framainge däraf, att rotemännen
enligt § 9 i den för dem fastställda instruktionen vore förbjudet att ur
de å rotemanskontoren befintliga böcker och längder till enskilde lämna
uppgifter om personers lefverne och seder. Denna föreskrift skulle icke
kunna tillämpas, om hvem som helst finge taga del af nämnda handlingar.
Enligt sin instruktion hade rotemännen icke heller skyldighet att
besvara förfrågningar från enskilde i sådana fall, som här afsåges. Detta
hindrade naturligtvis ej, att rotemännen, i den mån tjänsteåligganden icke
gjorde det omöjligt, ofta plägade tjäna enskilda personer med upplysningar,
där sådant kunde ske utan förfång. Det hände emellertid synnerligen
ofta, att rotemännen rörande enskilda personers förhållanden besvärades
med förfrågningar, med ändamål allenast att skaffa vederbörande en
obehörig kunskap, som kunde vara obehaglig nog för den person upplysningen
gällde. Dessutom missbrukades denna håg att skaffa upplysningar
redan i betänklig grad af allmänheten, och skulle detta, därest rotemännens
skyldighet att stå till tjänst blefve fastslagen, komma att ske i en
grad, som skulle gorå det omöjligt för rotemännen att fullgöra sina egentliga
tjänsteplikter. För sin del plägade Holm, ifall upplysning begärdes,
söka utleta, huruvida syftet med upplysningens begärande vore af lojal
och oskyldig art, men vid klagandens besök lämnades Holm icke tillfälle
därtill. — På grund af det sålunda anförda hemställde Holm, att klagoskriften
icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Till bemötande af förklaringens innehåll erinrade klaganden i afgifna
påminnelser, bland annat:

att om tryckfrihetsförordningen och andra eventuellt tillämpliga lagar
stadfäste en allmän rätt att erhålla en sådan uppgift som den af klaganden
begärda, kunde en af öfverståthållareämbetet eller annan underordnad
myndighet utfärdad instruktion ej häri göra någon ändring;

att den af Holm åberopade instruktionen, långt ifrån att strida mot
lag, tvärtom syntes understryka lagens stadganden och utsträcka rotemans
skyldighet att med uppgifter tillhandagå allmänheten utöfver den skyldighet,
som härutinnan ålåge ämbets- och tjänstemän i allmänhet;

— 1909 -

samt att Holms påstående, att han vid klagandens besök ej hunnit
vinna klarhet därom, huruvida upplysningen äskades om persons vandel
eller ej, måtte bero på ett misstag, eftersom den af klaganden gifna skildringen
af förloppet vitsordats af Holm, och däraf framginge, att klaganden
begärt få veta en uppgifven persons bostad.

* *

Genom förordningen angående mantalsskrifning i Stockholm den 28
maj 1897 har föreskrifvits, bland annat, följande:

Till grundval och rättesnöre för mantalsskrifning en likasom för vissa
andra ändamål skall en fortlöpande bokföring af hufvudstadens invånare
äga rum. Denna ombesörjes af särskilda, af kommunen aflönade personer,
hvilka kallas rotemän och hafva att hvar för sig utöfva sin verksamhet
för ett särskild! område af hufvudstaden, kalladt rote. Rotemännen lyda
i afseende på mantalsskrifningen under Stockholms stads mantalsnämnd.
(§ 2).

För hvarje rote skall rotemännen föra en efter kvarter, egendomar
och hushåll ordnad, enligt af mantalsnämnden fastställdt formulär och i
öfrigt lämnade anvisningar inrättad mantalsbok, i hvilken, med vissa undantag,
införas alla i roten boende personer. (§ 3 mom. 1.)

Angående mantalsbokens uppgifter innehåller § 3 mom. 2 ett så lydande
stadgande:

»2:o. Mantalsboken skall för alla däri upptagna personer innehålla
fullständiga uppgifter angående namn, ämbete, yrke eller näringsfång,
födelseår och -dag, födelseort, kön, civilstånd, kyrkobokföringsort och
skyddskoppympning, för utländingar nationalitet samt för dem, angående
hvilka sådana anteckningar ifrågakomma, läroverk eller annat ställe, där
undervisning erhålles, flyttning till eller inom roten äfvensom utflyttning
därifrån, dödsfall samt särskilda anteckningar.»

Med själfva mantalsskrifningen tager rotemännen, jämlikt §§ 9 och
10, den befattning att han under en af öfverståthållareämbetet utsedd
kontrollants inseende granskar inkomna mantalsuppgifter för roten med
tillhörande s. k. hufvudförteckningar samt jämför dem med mantalsboken
och dess bilagor. Med anledning af de anmärkningar, som förekommit
vid denna granskning, skall rotemännen ombesörja mantalsuppgifternas
och hufvudförteckningarnas rättande och fullständigande samt införskaffa
för mantalsskrifningen nödiga upplysningar. I enlighet härmed skall
mantalsboken med bilagor rättas och fullständigas. Rotemännen har också
att upprätta mantalslängden, därvid de för hela riket gällande föreskrifter

- 1909 -

angående denna längd skola i tillämpliga delar följas och tillika vissa i
1897 års förordning härom gifna särskilda bestämmelser skola iakttagas.

Öfver mantalslängden skall rotemannen upprätta register. (§ 11.)

Mantalslängd^! undertecknas af rotemannen och kontrollanten samt
inlämnas tillika med mantalsuppgifterna och registret till öfverståthållareämbetet
för granskning. Vid denna granskning uppkomna anmärkningar
pröfvas af öfverståthållareämbetet.

Af det föregående torde framgå, att i Stockholm mantalsboken har
samma betydelse för mantalsskrifningen som på andra ställen församlingsboken.
Det är följaktligen ingalunda obefogadt att, såsom rotemannen
Holm i sin förklaring gjort, jämföra mantalsboken med kyrkoböckerna.
Med denna utgångspunkt kommer man därtill, att hvad som enligt tryckfrihetsförordningen
gäller om allmänhetens tillträde till kyrkoböckerna också
har giltighet i fråga om mantalsboken.

På denna likhet beror antagligen också en föreskrift i § 9 i den för
rotemännen utfärdade instruktionen af den 12 juni 1888. Af nämnda instruktion,
hvilken i förevarande ärende åberopats både af rotemannen Holm
och af klaganden, lyder § 9 i sin helhet sålunda:

»§ 9.

Mom. 1. Roteman skall med skyndsamhet besvara förfrågningar, som
af öfverståthållareämbetet, någon stadens myndighet, dem underlydande
tjänstemän, exekutions- eller polisbetjänte, pastorsämbete eller församlingsföreståndare
framställas angående personers bostad, mantalsskrifningsort eller
dylikt, hvarom mantalsboken lämnar upplysning.

Mom. 2. Mot allmänheten skall roteman iakttaga ett humant och
fogligt uppförande. Särskilt skola hjälpsökande vara föremål för rotemans
synnerliga omtanke och tillmötesgående. Begärda råd och erforderliga.
upplysningar böra villigt lämnas, om de utan åsidosättande af de
löpande göromålen kunna åstadkommas; dock må ej ur de å rotemanskontoren
befintliga böcker och längder uppgifter rörande personers lefverne
och seder lämnas till enskilde.»

Den i 2 § 4 mom. af tryckfrihetsförordningen fastslagna grundsatsen
om hvars och ens fria tillgång till alla handlingar, som röra allmänna
ärenden, innefattar i afseende på kyrkoböckerna, att dessa i regeln skola
vara tillgängliga för allmänheten. Från denna regel stadgar lagrummet
det undantag, »att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen
och nu gällande författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna
utdrag af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen

— 1909 —

rörande handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och seder,
så vidt de lända dem till skada eller förklenande.»

Sammanställer man denna regel och undantaget från densamma med
föreskrifterna i ofvan införda § 9 i rotemännens instruktion, kommer man
till den slutsats, att mantalsboken bör tillhandahållas allmänheten, såvida
icke genom bokens utlämnande kan befaras, att till allmän kännedom
komma sådana anteckningar om enskilda personers lefverne och seder, som
kunna lända dem till skada eller förklenande.

I förevarande ärende fann jag vara utredt, att klaganden hos rotemannen
Holm begärt den upplysning angående en från Johannes’ norra
rote utflyttad person, som kunde inhämtas af mantalsboken, samt att Holm
vägrat att lämna den sålunda äskade upplysningen. Vidare syntes vara
ostridigt, att klaganden i anledning af Holms berörda vägran anhållit att
själf få ur mantalsboken förskaffa sig den upplysning, hvars inhämtande
afsetts med hans besök på rotemansexpeditionen, samt att Holm då vägrat
att tillhandahålla mantalsboken.

För sin vägran att i detta fall tillmötesgå klagandens särskilda framställningar
hade rotemannen Holm enligt min mening icke visat giltiga
skäl.

Först och främst är att märka, att eu vårdare af offentliga handlingar
naturligtvis alls icke har någon befogenhet att pröfva, huruvida en upplysning,
som allmänheten enligt lag äger rätt att fordra, begäres i ett godt
eller i ett mer eller mindre klandervärdt syfte.

I förevarande fall hade det enligt min uppfattning ålegat rotemannen
Holm att, därest andra lika viktiga tjänstegöromål icke utgjort hinder,
upplysa klaganden om hvad mantalsboken innehöll om den af klaganden
uppgiga personens bostad. Och då klaganden begärde att själf få ur
mantalsboken hämta den af Holm vägrade upplysningen, hade Holm bort
tillse, om mantalsbokens utlämnande till klaganden kunde medföra fara
för att anteckningar af den beskaffenhet, att de i följd af föreskrifter i
tryckfrihetsförordningen icke få offentliggöras, kunde obehörigen komma
till allmän kännedom. Sådan undersökning hade Holm tydligen alls icke
företagit. Häri hade icke heller ens uppgifvit, att någon dylik fara faktiskt
förelegat.

För den händelse emellertid att på grund af omständigheterna, exempelvis
om i mantalsboken vid den af klaganden uppgift™ personens namn
eller på samma upplägg förefunnits sådana anteckningar, som ej få komma
till allmän kännedom, ett utlämnande af boken medfört fara för offentliggörande
af dylika anteckningar och i följd däraf förelegat hvad 2 § 4
mom. tryckfrihetsförordningen betecknar såsom ett »betydande hinder»

— 1909 -

mot bokens afskrifvande i den åsyftade delen, både det enligt samma lagrum
ålegat Holm att tillhandahålla en bevittnad afskrift af boken i denna
del, dårest klaganden ifrågasatt något sådant. Så mycket större anledning
hade da Holm haft att efterkomma klagandens bogåran om en muntlig
upplysning i ämnet. Detta hade också mycket väl öfverensstämt med § 9
i rotemansinstruktionen.

1 enlighet med hvad jag ofvan utvecklat ansåg jag, att rotemannen
Holm i förevarande fall åsidosatt hvad honom ålegat enligt tryckfrihetsförordningen,
och da nämnda grundlags behöriga tillämpning enligt justitieombudsmannens
instruktion är föremål för justitieombudsmannens
särskilda omvårdnad, fann jag mig böra föranstalta om att det af Holm
härutinnan begångna tjänstefelet blefve behörigen beifradt. Jag anmodade
för den skull öfverståthållareämbetet att förordna en åklagare att vid
vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot o Holm för hvad
denne i förevarande hänseende låtit komma sig till last. Åt den blifvande
åklagaren uppdrog jag,_ i en särskild instruktion för åtalets utförande, att
yrka ansvar å Holm efter lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet härmed anställdes åtal mot rotemannen Holm vid Stockholms
rådstufvurätt, som meddelade utslag i målet den 27 april 1908.

I utslaget yttrade rådstufvurätten: Emedan upplyst och obestridt

vore, att, då advokaten Gård onsdagen den 23 oktober 1907 å rotemansexpeditionen
för Johannes’ församlings norra rote här i staden för sökande
af upplysning rörande en inom roten förut boende persons dåvarande
bostad af rotemannen Holm begärt att för sådant ändamål få taga del af
den för roten förda mantalsboken, Holm vägrat att tillhandahålla Gård
nämnda bok;

ty och som mantalsboken, hvilken jämlikt stadgande i § 3 mom. 1
af förordningen angående mantalsskrifning i Stockholm den 28 maj 1897
skall af rotemannen föras i enlighet med af mantalsnämnden fastställdt
formulär och i öfrigt lämnade anvisningar, och hvilken bok tjänar till
grundval för mantalsskrifningen, vore att hänföra till sådana allmänna
handlingar, af hvilka enligt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen en hvar
vid anfordran äger taga del;

samt Holm, hvilken icke uppgifvit något förhållande, som skulle kunna
anses hafva utgjort hinder för honom att lämna Gård tillgång till mantalsboken
för att å stället därur inhämta den begärda upplysningen, genom
sin vägran att tillhandahålla Gård omförmälda bok gjort sig förfallen till
ansvar såsom för tjänstens försummelse;

alltså och utan afseende å hvad Holm till sitt fredande från ansvar
i målet anfört pröfvade rådstufvurätten, jämlikt 25 kap. 17 och 25 §§

— 1909 -

strafflagen, rättvist döma Holm för den försummelse i sin tjänst, som lian
sålunda låtit komma sig till last, att bota. 50 kronor.

öfver rådstufvurättens utslag anförde rotemannen Holm besvär hos
Svea hofrätt, som meddelade utslag i målet den 4 november 1908 och
däri utlät sig:

Hofrätten funne väl Gård hafva varit lagligen berättigad att taga
kännedom om innehållet af ifrågavarande mantalsbok i den del densamma
kunde anses innefatta upplysning i af Gård uppgifvet hänseende, så vidt
fara icke förelegat att Gård dymedelst skulle meddelas kunskap om enskilda
personers lefverne och seder, som kunde lända dem till skada eller
förklenande. Holm hade emellertid icke ens uppgifvit, att mantalsboken
i den del, hvarom sålunda vore fråga, innehållit anteckningar af sistberörda
beskaffenhet. Vid sådant förhållande hade Holm felaktigt förfarit,
då han vägrat att tillhandahålla Gård nu omförmälda del af mantalsboken.
Med afseende å hvad Holm till försvar för klandrade förfarandet anfört
funne hofrätten likväl detsamma icke böra till ansvar för honom föranleda,
i följd hvaraf hofrätten, med ändring af öfverklagade utslaget, befriade Holm
från honom i målet ådömda böter.

Från den mening, hofrättens utslag innehåller, var en ledamot skiljaktig
och yttrade: »Enär mantalsboken med afseende å sitt innehåll och

ändamål är att likställa med kyrkoböcker, samt vid sådant förhållande
Holm enligt 2 § 4 mom. i tryckfrihetsförordningen, jämfördt med 9 § 2
mom. i den för rotemännen gällande instruktion, icke ägt lämna Gård
upplysning om i mantalsboken förekommande anteckningar rörande enskilda
personers lefverne och seder, så vidt de lända dem till skada eller förklenande;
men därest mantalsboken till Gård öfverlämnats, det, på sätt Holm
anmärkt, icke kunnat förekommas att Gård satts i tillfälle skaffa sig
kännedom om de i nämnda bok befintliga anteckningar af nyssnämnda
beskaffenhet, och Holm följaktligen genom sin vägran att till Gård utlämna
nämnda bok ej gjort sig skyldig till tjänstefel, varder, med ändring
af rådstufvurättens utslag, Holm af mig från ansvar i målet befriad.»

Då genom domstolarnas utslag fastslagits, att mantalsbok är att anse
såsom offentlig handling, har jag ansett mig böra åtnöjas med hofrättens
utslag. Rotemannen Holm har ej heller anfört besvär öfver utslaget, hvadan
detsamma vunnit laga kraft.

- 1909 -

Felaktigt förfarande i ett utmätningsärende.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde Yxhults Stenhuggeriaktiebolag,
att bolaget till stadsfogden i Hälsingborg öfverlämnat för verkställighet
en utaf hofrätten öfver Skåne och Blekinge den 10 maj 1907 meddelad
dom. Sedan utmätning i anledning häraf ägt rum, hade bolaget,
med bifogande af en af två personer utgifven borgensförbindelse med därå
af öfverståthållareämbetet tecknadt bevis att löftesmännen vore hvar för sig
vederhäftiga för förbindelsens fullgörande, anhållit att få lyfta hvad utmätt
blifvit. Denna anhållan hade emellertid afslagits af stadsfogden, och hade
han som skäl härför anfört, att löftesmännen vore för honom okända. Då
enligt bolagets åsikt stadsfogden i anmärkta hänseendet förfarit oriktigt
■och därigenom tillskyndat bolaget förlust, ville bolaget å förhållandet fästa
min uppmärksamhet med anhållan tillika, att jag måtte förhjälpa detsamma
till dess lagliga rätt.

Vid klagoskriften var fogadt ett af stadsfogden i Hälsingborg Carl August
Nyborg till riktigheten vitsorda^ utdrag af stadsfogdens dagbok i utsökningsmål
för år 1907. Däraf inhämtades, att Yxhults Stenhuggeriaktiebolag
den 29 maj 1907 till stadsfogden ingifvit en af ofvannämnda hofrätt den
10 maj 1907 meddelad dom med begäran om uttagande hos Byggnadsaktiebolaget
Hälsingborg af utdömdt kapital 2,150 kronor, ränta 258
kronor 30 öre samt kostnadsersättning 374 kronor eller tillsammans
2,782 kronor 30 öre; att den 1 juni 1907 utmätts, till belopp svarande
mot krafvel gäldenären tillhöriga, i Hälsingborgs landsförsamlings Nya
sparbank på kontrabok n:r 3913 innestående medel med ränta; att den 6
i sistnämnda månad sparbanken i anledning af utmätningen meddelats förbud
jämlikt 75 § utsökningslagen; att sökanden den 7 november 1907
anhållit att få lyfta de utmätta medlen mot borgen; samt att denna ansökan
den 8 november afslagits af uppgifven orsak att löftesmännen vore
för utmätningsmannen okända.

I förklaring, som stadsfogden Nyborg afgaf med anledning af ifrågavarande
klagoskrift, anförde han i hufvudsak följande. Genom sin anmälan
syntes klaganden hysa den uppfattningen, att utmätningsman vore pliktig
att mot hvilken borgen som helst, när den blott vore af någon myndighet
till vederhäftigheten vitsordad, utlämna i hans förvar satta medel. Emellertid
vore genom den i 48 § utsökningslagen gifna bestämmelsen, att
säkerhet, som ej är af vederpart godkänd, skall pröfvas af myndighet, hos

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1909 års Riksdag. 4

hvilken säkerheten ställes, obestridligen angifvet, att utmätningsmannen icke
hade att fästa sig vid af annan utfärdadt vederhäftighetsbevis. Det vore
för öfrigt en ren absurditet, om en tjänsteman, som hade allmänna och enskilda
medel om hand och för dem hade personligt betalningsansvar, skulle
tvingas att mot säkerhet, hvars värde han icke såge sig kunna bedöma,
frånhända sig egendom, som han å tjänstens vägnar vore satt att vårda.
I detta sammanhang ville Nyborg citera några ord ur motiven till 125 §
i utsökningslagen, där det bland annat förekomme: »— — — Deist om
man tager i betraktande förrättningsmannens personliga ansvarighet för sina
åtgärder i tjänsten och särskildt därför att den ställda säkerheten är fullgod,
hvilket han af omtanka för sin egen säkerhet manas att noggrannt
pi’öfva». — När Nyborg sålunda afslagit klagandens yrkande om lyftning,
hade han härför hämtat stöd dels af den omständigheten, att vederparten
icke velat godkänna säkerheten, dels däraf att Nyborg icke kände de personer,
som iklädt sig borgensansvarighet, och följaktligen icke heller varit
i stånd att bedöma deras vederhäftighet. — Hvad anginge klagandens
påstående, att klaganden genom Nyborgs åtgärd åsamkats förlust, ville
Nyborg erinra därom, att klaganden vore fullt tryggad mot förlust därigenom
att det utmätta föremålet utgjordes af penningar, som innestode
räntebärande i bankinrättning och till följd af sin natur icke vore underkastade
prisfall, såsom förhållandet vore med sådan egendom, som måste
gå under klubban. — Med stöd af hvad han sålunda anfört ansåge Nyborg,
att klaganden saknat skäl för sin anmälan.

Jämte förklaringen insände Nyborg afskrift af, bland annat, dels ifrågavarande
borgensförbindelse med därå af öfverståthållareämbetet tecknadt,
den 26 oktober 1907 utfärdadt vederhäftighetsbevis, dels stadsfogdens föreläggande
för Bvggnadsaktiebolaget Hälsingborg att till honom inkomma med
yttrande, huruvida byggnadsaktiebolaget tilläte klaganden att lyfta hvad
utmätt blifvit, dels ock detta bolags yttrande i anledning häraf.

Borgensförbindelsen, daterad Stockholm den 19 oktober 1907 och ingången
af bankiren A. Ohlson samt grosshandlaren Carl Fredberg, innehöll,
att därest klaganden tillätes att lyfta det för gäldande af förut
berörda dom nedsatta eller i mät tagna belopp, ginge Ohlson och Fredberg,
en för båda och båda för en, i borgen för den klaganden i händelse
af domens ändrande åliggande återbäringsskyldighet. Byggnadsaktiebolagets
yttrande i anledning af klagandens ansökning var af följande lydelse: »Får
bero på stadsfogdens i Hälsingborg beslut, enär båda löftesmännen äro för
oss okända».

* #

— 1909 —

I 39 § utsökningslagen stadgas, att, om betalningsskyldighet är någon
ålagd, utmätningsman äger utan särskilt bemyndigande hos den tappande
verkställa utmätning, ändå att ändring i domen sökes; och innehåller 40 §
samma lag bland annat, att utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas
emot pant eller borgen för återbäring, om domen ändras. Bestämmelserna
rörande den säkerhet, som sålunda skall lämnas, finnas i § 48 af
utsökningslagen, hvarest föreskrifves, att om någon skall för verkställighet
af dom eller eljest enligt berörda lag ställa pant eller borgen, och säkerheten
ej är af vederparten godkänd, pröfvas den af myndighet, hos hvilken
säkerheten ställes, samt att löftesmän skola borga en för alla och
alla för en.

Af anförda bestämmelser framgår, att då i ärende af sådan beskaffenhet,
som det klagandens anmälan afser, säkerhet ställes och denna icke af
vederparten uttryckligen godkännes, utmätningsmannen har att själf pröfva,
huruvida den erbjudna säkerheten må anses tillfredsställande. Klart är, att
utmätningsmannen härvid icke äger att godtyckligt mottaga eller underkänna
säkerheten, utan måste han efter objektiva grunder pröfva dess beskaffenhet.
År fråga om borgensförbindelse, utan att sökanden företett
bevis till bestyrkande af löftesmännens vederhäftighet, må utmätningsmannen
väl på den grund, att löftesmännen åro för honom personligen
okända, utan vidare underkänna den sålunda a Hä mna de säkerheten, så framt
han icke utan särskildt besvär är i tillfälle att förvissa sig om löftesmännens
ekonomiska ställning. Men har sökanden företett ett af vederbörlig
myndighet utfärdadt bevis, som styrker löftesmännens vederhäftighet, kan
utmätningsmannen icke med fog påstå, att han uti ifrågavarande afseende
saknar, kännedom om löftesmännen. Han måste alltså taga beviset för
godt, med mindre särskildt förhållande föreligger, såsom att han har
sig bekant att löftesmännen, trots beviset, icke vid tiden för dess utfärdande
voro vederhäftiga, eller att till hans kännedom kommit, att efter
bevisets utfärdande omständigheter inträffat, som undergräft löftesmännens
förmåga att fullgöra den åtagna förbindelsen. I händelse beviset är oriktigt,
står tydligen den myndighet, som utfärdat detsamma, och icke utmätningsmannen,
som handlat i god tro, risken för den skada, som kan uppkomma
af borgensförbindelsens godkännande. Skulle den af stadsfogden
Nyborg förfäktade åsikten anses riktig och sålunda ett godkännande
af erbjuden borgen vara beroende af allenast utmätningsmannens personalkännedom
i hvarje fall, skulle en betänklig osäkerhet blifva rådande och
betydelsen af förenämnda stadgande i 40 § utsökningslagen väsentligt förringas.

Då jag således ansåg, att stadsfogden Nyborg vid behandlingen af ifråga —

1909 —

varande utmätningsärende förfarit felaktigt, och därtill fann felaktigheten
vara af den beskaffenhet, att densamma icke borde lämnas utan laga beifran,
anmodade jag Konungens befallningshafvande i Malmöhus län att förordna
en åklagare att för omförmälda tjänstefel,, vid vederbörlig domstol väcka
och utföra åtal mot stadsfogden Nyborg. Åt den blifvande åklagaren uppdrog
jag, i särskild instruktion för åtalets utförande, att yrka ansvar å Nyborg
efter lag och sakens beskaffenhet samt att tillika, i mån af befogenhet,
understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde
konirga att däri framställa.

Åtalet anställdes vid rådstufvurätten i Hälsingborg, som i målet meddelat
utslag den 28 april 1908. I utslaget yttrade rådstufvurätten:

»Enligt 40 § utsökningslagen har det ålegat stadsfogden Nyborg att
ifrågavarande för Yxhults Stenhuggeriaktiebolag af hofrätt tilldömda fordran
hos Byggnadsaktiebolaget Hälsingborg utmätta egendom utan medgifvande
af sistnämnda bolag till Yxhults Stenhuggeriaktiebolag utlämna,
därest af detta bolag erbjuden borgen för återbäring af Nyborg pröfvats
vara fullgod.

Åt granskningen af de omständigheter, hvilka varit afsedda att öfvertyga
Nvborg om godheten af den ställda säkerheten, har det tillkommit
Nyborg att för skyddande af Byggnadsaktiebolagets Hälsingborg rätt iakttaga
synnerlig noggrannhet, hvilken varit nödig jämväl för Nyborgs egen
skuld, då han kunnat blifva personligen ansvarig för, att säkerheten vore
fullgod.

Nu har, såvidt utredt blifvit, Nyborg före sin den 8 november 1907
verkställda pröfning af ifrågavarande borgen icke fått emottaga annan upplysning
rörande betalningsförmågan hos löftesmännen, hvilka varit för honom
obekanta och å aflägsen ort boende, än hvad han inhämtat af öfverståthållareämbetets
den 26 nästförutgångne oktober — utan angifvande af
grund för omdömet — meddelade intyg, att löftesmännen vore hvar för
sio; vederhäftiga för fullgörande af denna sin borgen.

Vid sådant förhållande, och då, enligt hvad rätten har sig bekant,
vid tiden för omstämda besluts meddelande rådt synnerlig oro å penningmarknaden
och ovanlig osäkerhet i affärsvärlden, så att mången fabriksoch
handelsidkare, som trötts vara vederhäftig för fullgörande af sina förbindelser,
plötsligen visats ej kunna godtgöra sina fordringsägare, kan
Nyborg icke anses hafva bort finna sagda borgen sådan, att det lagligen
ålegat honom att efter erhållandet däraf till Yxhults Stenhuggeriaktiebolag
utlämna utmätta egendomen.

Rådhusrätten lämnar därföre den mot Nyborg i målet förda ansvarsoch
ersättningstalan utan bifall.»

— 1909 —

Från detta utslag, livarom rådstufvurättens ordförande och eu ledamot
förenade sig, var en ledamot skiljaktig i afseende å motiveringen för åtalets
underkännande och yttrade:

»Genom sin åtalade vidgångna vägran att låta Yxhults Stenhuggeriaktiebolag
lyfta från Byggnadsaktiebolaget Hälsingborg, hos hvilket det
förra aktiebolaget enligt hofrätts dom ägt fordran, för samma fordran
utmätt lös egendom emot den af Yxhults Stenhuggeriaktiebolag för egendomens
återbäring i händelse af domens ändring aflämnade borgen från
personer, hvilkas vederhäftighet hvar för sig för återbäringen öfverståthållareämbetet
i Stockholm omedelbart förut intygat, finner jag för min del,
vid det förhållande, att stadsfogden Nyborg ej ens kunnat påstå, att han
vid tiden för vägran beträffande någondera löftesmannen haft sig något
bekant af beskaffenhet att förringa trovärdigheten hos öfverståthållareämbetets
berörda intyg, stadsfogden Nyborg hafva förfarit oriktigt.

Med hänsyn till affattningen af 48 § utsökningslagen, af hvilket lagrum
stadsfogden Nyborg velat hämta stöd för sin ifrågavarande vägran,
finner jag emellertid stadsfogden Nyborgs angifna oriktiga förfarande icke
vara att till tjänstefel hänföra.

Jag instämmer således uti det slut, hvartill rådhusrättens öfriga ledamöter
beträffande ansvars- och ersättningstalan kommit».

Med rådstufvurättens utslag ansåg jag mig icke böra åtnöjas. Jag
uppdrog därför åt advokatfiskalen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge
att i hofrätten anföra besvär öfver utslaget och därvid fullfölja den hos
rådstufvurätten förda talan.

I anledning af de sålunda anförda besvären har hofrätten meddelat
utslag den 1 september 1908 och däri utlåtit sig, att hofrätten funne Nyborg
hafva i ofvannämnda utmätningsärende förfarit oriktigt i anmärkta
afseendet och därför pröfvade rättvist att, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen, döma Nyborg att för oförstånd i tjänsten bota 15 kronor.

Vid målets afgörande i hofrätten var en ledamot skiljaktig och yttrade,
att han i likhet med pluraliteten funne, att Nyborg förfarit felaktigt i anmärkta
afseendet, men ansåge, att med hänsyn till affattningen af 48 §
utsökningslagen, af hvilket lagrum Nyborg velat hämta stöd för sitt förfarande,
Nyborg därför ej kunde fällas till ansvar för tjänstefel.

öfver hofrättens utslag har stadsfogden Nyborg hos Kungl. Maj:t an-
fört besvär, som äro beroende på pröfning.

— 1909 —

Obehörigen meddeladt förbud mot afverkning.

Af handlingarna i ett genom klagomål af Trävarubolaget Svartvik hos
mig anhängiggjordt ärende inhämtades följande:

I skrifvelse af den 20 mars 1907 till Konungens befallningshafvande i
Jämtlands län anförde skogvårdsstyrelsen i samma län, att, enligt hvad ett
skrifvelsen bilagdt syneprotokoll utvisade, Trävarubolaget Svartvik å hemmanen
Fåssjö n:r 1 litt. Aa och n:r 5 litt. Ea i Ytterhogdals socken bedrifvit
och fortfarande bedrefve afverkning på ett sådant sätt att skogens återväxt
uppenbarligen äfventyrats. På grund häraf och då bolaget ej velat med
styrelsen träffa godvillig öfverenskommelse, anhöll styrelsen, att Konungens
befallningshafvande ville, med stöd af 5 § i lagen den 24 juli 1903 angående
vård af enskildes skogar, skyndsamt meddela förbud för all vidare afverkning
å nämnda hemman, intill dess bolaget åtagit sig att vidtaga de åtgärder,
som vore nödiga för de afverkade markernas återställande i skogbärande
skick, eller om dessa åtgärders vidtagande blifvit annorlunda förordnadt.

Det i skrifvelsen omförmälda syneprotokollet var af följande lydelse:

»År 1907 den 14 och 15 mars inställde sig undertecknad, jägmästare i Härjeådalens
revir, å skogsskiftena till respektive hemmanen Fåssjö n:r 1 Aa och n:r 5 Ea i Ytterhogdals
socken, Svegs tingslag och Jämtlands län, för att på grund af Konungens befallningshafvandes
förordnande den 11 mars 1907 förrätta sådan undersökning, som omförmäles
i § 2 af lagen angående vården af enskildes skogar den 24 juli 1903.

Till biträde vid förrättningen hade efter kallelse infunnit sig skiftcsgodemännen Sven
Mårtensson från Yestansjö och Anders Andersson från Viken i Ytterhogdals socken.

§ 1.

Förordnandet upplästes för de biträdande skiftesgodemännen och ansågo sig såväl
desse som förrättningsmannen vara ojäfviga att företaga förrättningen.

§ 2.

Enligt hvad på stället inhämtades innehades ofvannämnda hemmansdelar med full
äganderätt af Trävarubolaget Svartvik.

§ 3.

Den 14 mars företogs besiktning af under vintern 1905—1906 afvei''kad trakt å
hemmanet n:r 1 Fåssjö, upptagande en yta af cirka 10 har, och befanns, att vid afverkningen
kvarlämnats endast glest stående svaga och gängliga granar, hvilka ej kunna be -

traktas såsom fröträdsställning men väl måste anses förhindra uppkomsten af plantor,

hvadan förråttningsmännen anse återväxten å denna trakt uppenbarligen äfventgrad.

§ 4.

Att anskaffa återväxt på ofvannämnda yta kan, då fröträd till endast otillräckligt
antal förekomma i närheten, blott ske genom kultur, hvilken förråttningsmännen anse böra
verkställas förmedelst sådd af tallfrö, sedan de kvarlämnade oväxtliga granarna borthuggits
och hinderligt ris aflägsnats, börande dock befintliga plantor af tall och gran
skonas. Kostnaden för sagda arbeten har approximativt beräknats till 300 kronor, och
höra dessa vara utförda inom fem år.

§ 5.

Vid södra kanten af ofvannämnda hygge befanns en granskogstrakt, som, ehuru till
afverkning utstämplad, likväl ännu var oafverkad. Rörande denna anse sig förrättningsmännen
böra föreslå, att därinom befintliga växtliga träd kvarlämnas och att, när afverkning
därstädes äger rum, endast torra och skadade eller oväxtliga träd uttagas, hvarvid
iakttages att tillräckliga luckor för återväxt uppkomma, hvilka luckor sedan upprensas.

§ 6.

Såsom ett önskemål vilja förråttningsmännen nämna upprensandet af Råbäcken (Klintdalsbäcken).

§ 7.

Den 15 mars företogs besiktning af innevarande vinters hygge å hemmanet Fåssjö
n:r 5, hvarvid befanns, att vid afverkningen kvarlämnats, förutom en del tallar såsom
fröträd, endast smärre, mycket undertryckta och alldeles oväxtliga granar, som måste
anses synnerligen menligt inverka på uppkomsten af plantor, ja, flerstädes alldeles förhindra
densamma, och ansågo förråttningsmännen återväxten å sagda hygge därigenom uppenbarligen
äfventgrad.

§ 8.

A sagda hygge, utgörande cirka 15 har, voro å en del ställen (äldre luckor å beståndet)
tillfinnandes växtliga plantor af tall och gran, men ansågo förråttningsmännen
kultur förmedelst sådd af tallfrö oundgängligen nödvändig på sammanlagdt cirka 8 har af
hygget, hvarjämte de kvarlämnade klena och oväxtliga, återväxten förhindrande granarna
måste nedhuggas och riset undanskaffas från de ställen, där sådd företages. Kostnaden
för kulturåtgärderna har beräknats till cirka 400 kronor, och böra plantor vara uppkomna
inom loppet af 5 år.

§ 9.

Såsom skydd för skadliga vindar anse förråttningsmännen böra kvarlämnas ett vid
besiktningen ännu ohugget, men för afverkning utstämpladt körskifte, hvilket delar den
ofvannämnda trakten i 2 delar, och som, om det borttages, skulle göra läget af kulturplatsen
mera exponeradt.

- 1909 —

§ 10-

Den skog, som afverkats å båda hår ofvan nämnda skogsskiften, har utgjorts af ytterst
högväxt, skadad och delvis torr gran, uppkommen såsom underväxt under äldre numera för
längesedan afverkad tallskog. Sålunda från början undertryckt och växande på för densamma
olämplig jordmån, har den nu borttagna skogen varit att hänföra till sådan, som i
och för en god skogsvård ovillkorligen bör borttagas, hvadan förrättningsmånnen anse afverkningen
alldeles berättigad, blott det på sått bär ofvan antydts blir sörjdt för återväxten.
Att bestämma härför erforderliga åtgärder har i hög grad försvårats af den djupa snön.

Af Trävarubolaget Svartviks ombud, vid syneförrättningen tillstädes, anfördes, att
afverkningen har i sin helhet förlagts till oväxtlig skog och oväxtliga, delvis försumpade
marker, hvarföre intet skäl fanns att låta skogen längre kvarstå, särdeles som virkesmassan
innehöll stor procent torra och döende träd. Fröträd af tall och gran, de senare gruppvis,
hafva kvarlämnats; och påyrkades slutligen ny besiktning å bar mark, emedan nu,
till följd af det djupa snötäcket, ej kan utrönas i hvilken mån plantor förekomma och ej
heller markens beskaffenhet och betäckning.

Fåssjö som ofvan.

Sven Mårtensson.

L. Fr. Molander.

Jägmästare i Härjeädalens revir.

Anders Andersson.»

I anledning af skogsvårdsstyrelsens anhållan meddelade Konungens
befallningshafvande resolution den 21 mars 1907. Jämte det förordnande
lämnades om delgifning af handlingarna med Trävarubolaget Svartvik fann
Konungens befallningshafvande enligt resolutionen, med stöd af stadgandet
i 5 § af lagen om vård af enskildes skogar, skäligt tillsvidare förbjuda
bolaget att å den i handlingarna omförmälda skogsmarken till bolagets
hemman Fåssjö n:r 1 litt. Aa och n:r 5 litt. Ea i Ytterhogdals socken afverka
tall- och granträd för annat ändamål än till husbehof.

I en den 3 april 1907 dagtecknad, till Konungens befallningshafvande
ställd skrifvelse anförde därefter trävarubolaget: Under år 1906 erhöll

bolaget skrifvelse från skogsvårdsstyrélsen i Jämtlands län med tillkännagifvande,
att en skogvaktare undersökt den utverkning, som af bolaget
bedrefves å hemmanet Fåssjö n:r 1 litt. Aa, och föreslagit åtskilliga åtgärder
för återväxtens skyddande, hufvudsakligen frösådd senast våren 1907.
Sedan en i bolagets tjänst anställd forstmästare uppgifva, att det afverkade
bestode af oväxtliga träd på sumpmark, och att de föreslagna åtgärderna
icke skulle hafva någon påföljd, förrän dikning och markens torrläggning
först ägt rum, afgaf bolaget, med biläggande af forstmästarens
rapport, genom distriktets skogsförvaltare den förklaring, att af bolaget
årligen lämnades betydliga anslag till markförbättringar och skogskultur,

— 1909 —

och att planen i detta fall vore att, i den mån sådant kunde ske, göra
den improduktiva marken skogbärande, men att bolaget ej ämnade vidtaga
åtgärder, som skulle vara utan all nytta. Den 14 och den 15 mars 1907
hölls sådan undersökning, som omförmäldes i 2 § af lagen angående vård
af enskildes skogar, ej blott å hemmanet n:r 1 Aa utan äfven å hemmanet
n:r 5 Ea, hvarom förut ej varit tal. Därvid afgåfvo synnemännen det
märkliga yttrandet, att den borttagna skogen varit att hänföra till sådan,
som för en god skogsvård ovillkorligen borde borttagas, hvadan förrättningsinännen
ansåge afverkningen alldeles berättigad, samt att det på grund
af snön varit svåi''t att bestämma åtgärder för återväxten.

Äterväxten kunde väl ej då äfventyras genom afverkningen eller vanskötsel
äga rum. Skogsvårdsstyrelsen borde väl ej heller efter bolagets
förklaring kunna misstänka, att bolaget ej skulle söka sköta sin egen mark
på bästa sätt, och hade ej haft skäl antaga, att ett solidariskt bolag med
fastigheter till taxeringsvärde af närmare tre millioner kronor ej skulle
kunna vidtaga de åtgärder, som i laga ordning kunde komma att föreskrifvas.
Det oaktadt och utan att efter den föreskrifna synen, såsom lagen
förutsatte, hafva sökt träffa öfverenskommelse med bolaget, hade styrelsen
ingått med anhållan om förbud att afverka den skog, som enligt synemännens
eget utlåtande från skogsvårdssynpunkt ovillkorligen borde borttagas;
och landshöfdingämbetet hade funnit sådana skäl förekomma, att
en dylik ansökning borde utan bolagets hörande beviljas. — Bestämmelserna
i 5 § af förutnämnda lag hade emellertid tillkommit för sådana fall, där
man kunde misstänka, att i laga ordning föreskrifna åtgärder ej skulle
komma till utförande, men icke för att underlätta trakassering.

Agitationen mot landets största industri syntes visserligen hafva drifva
det så långt, att trävaruindustriens män snart kanske skulle stå utom
lagen, men bolaget ärnade dock göra ett försök att skaffa sig rättvisa; och
då bolaget redan lidit stor skada genom förbudet, anhölle bolaget till en
början med biläggande af borgen, att förbudet måtte jämlikt 6 § af ofta
nämnda lag strax upphäfvas.

I den skrifvelse, dagtecknad den 3 maj 1907, hvarigenom Trävarubolaget
Svartvik genom dess styrelse påkallade mitt ingripande med anledning
af länsstyrelsens omförmälda förfarande, anförde bolaget, bland annat:

Vid den i 2 § af lagen angående vård af enskildes skogar föreskrifna
undersökningen hade synemännen funnit, att den borttagna skogen
för en god skogsvård ovillkorligen bort borttagas, samt att afverkningen
vore alldeles berättigad. Detta oaktadt och fastän vanskötsel genom afverkningen
således ej kunnat äga rum, hade skogsvårdsstyrelsen, utan att
efter undersökningen, såsom lagen förutsatte, söka med bolaget träffa öfver Justitieombudsmannens

ämbetsberåttelse till 1909 års Riksdag. 5

enskommelse, anhållit om förbud för afverkning af skog, som bort borttagas;
och hade länsstyrelsen i uppenbar strid mot bestämmelserna i 1 och
o §§ af lagen utan bolagets hörande meddelat sådant förbud. Sedan bolaget
därefter den 4 april 1907, med ställande af till vederhäftigheten
styrkt borgen enligt 6 § af skogvårdslagen, anhållit om förbudets upphäfvande,
hade länsstyrelsen först nu upphäft förbudet.

Länsstyrelsen syntes således, fortsatte bolaget, anse, att det borde
bero på dess goda vilja, om bestämmelserna i nämnda 6 § skulle efterlefvas.
Förutom ansvar yrkade bolaget ersättning. Bolaget skulle icke
hafva gjort sin nu ifrågavarande framställning, om icke förhållandet vore
det, att därest skogsvårdslagen tillämpades på sätt nämnts och icke handhades
af därför lämpliga organ, sådant skulle medföra »allmän osäkerhet
för medborgares rättigheter» och hafva till följd, att skogsvårdslagen, i
stället för att väcka håg och intresse för skogskultur, skulle åstadkomma
endast missnöje och bitterhet.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat vederbörandes förklaring,
inkommo landssekreteraren L. Th. Jacobson och tillförordnade
landskamreraren Axel Andersson, hvilka på landshöfdingämbetets vägnar
meddelat ifrågavarande förbud, med yttrande, däri de till en början åberopade
innehållet i 3 och 7 §§ af synemännens förut omförmälda protokoll.
Därefter anförde förklarandena, att i 4 och 8 §§ af protokollet hade
meddelats förslag till åtgärder för återväxtens betryggande, och i 9 § hade
antecknats, att å hemmanet n:r 5 borde såsom skydd mot skadliga vindar
kvarlämnas ett vid besiktningen ännu ohugget men till afverkning utstämpladt
skifte. Gent emot de af förrättningsmännen utan meningsskiljaktighet
afgifna kategoriska förklaringarna, att vid bolagets afverkningsarbeten så
förfarits, att" ätcrväxten uppenbarligen äfventyradts, kunde det i 10 § af
förrättningsprotokollet intagna, vid hastigt påseende mot nämnda förklaringar
stridande yttrandet, att afverkningen varit alldeles berättigad blott
det blefve, på sätt förrättningsmännen föreslagit, sörjdt för återväxten, ej
förstås annorlunda än såsom en försäkran, att den å skogsmarken skedda
skadan kunde botas genom de föreslagna åtgärderna. — Enligt åberopade
lag finge å skogsmark, tillhörig enskilde, afverkning ej så bedrifvas eller
efter afverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen
äfventyrades; men hade sådan vanskötsel ägt rum, skulle åtgärder
vidtagas till skogsåterväxtens betryggande. Uppsikten häröfver tillkomme
skogsvårdsstyrelsen, som, då öfverenskommelse om vederbörliga åtgärder
ej kunde träffas, hade att till domstol instämma talan. Domstolen kunde,
redan innan målet slutligen pröfvades, meddela förbud mot afverkning.
Sådant förbud kunde ock på begäran af skogsvårdsstyrelsen meddelas af

— 1909 —

öfverexekutor, där deri verkställda undersökningen gåfve vid handen, att
skogsmarken varit utsatt för vanskötsel och skäl till sådant förbud i öfrigt
fbrekomme. Om sådant förbud gällde i tillämpliga delar hvad i utsökningslagen
om skingringsförbud sades, således äfven bestämmelsen i § 160
af nämnda lag, att öfverexekutor, om han funne saken sådan, att den ej
kunde tåla uppskof, ägde, innan tillfälle lämnats vederparten att svara på
gjord ansökning, bevilja skingringsförbud tills vidare och intill dess annorledes
blefve förordnadt.

Då vidare enligt skogsvårdsstyrelsens i ansökningen lämnade uppgift
öfverenskommelse med bolaget ej kunnat träffas, hvartill försök för öfrigt
knappt behöfde föregå en procedur enligt 5 § i skogsvårdslagen, och då
med hänsyn till angelägenheten af, att ofvanberörda utstämplade skogsskiften
skyddades mot den pågående afverkningen, omedelbart afverkningsförbud
synts vara af nöden, så vore tydligen ådagalagdt, att Konungens
befallningshafvandes resolution den 21 mars till alla delar hvilade på laglig
grund.

Sedan bolaget den 4 april inkommit med förklaring och borgen, hade
målet utställts till skogsvårdsstyrelsens påminnelser, som inkommo den 24
april, hvarpå Konungens befallningshafvande genom utslag den 30 i samma
månad, med anledning af den ställda säkerheten för skogsmarkens återställande
i skogbärande skick, förklarat afverkningsförbudet förfallet. Då
Konungens befallningshafvande ständigt vore öfverhopad af brådskande
göromål, borde den tid af sex dagar, som förflutit mellan handlingarnas
återställande och utslaget, icke kunna anses orimligt lång.

På o-rund af hvad sålunda anförts hemställde förklarandena, att bola O gets

klagan icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I påminnelser, som afgåfvos med anledning af landssekreteraren Jacobsons
och tillförordnade landskamreraren Anderssons förklaring, anförde
trävarubolaget hufvudsakligen:

Af synemännens utlåtande, om det lästes i sin helhet och såges i sitt
sammanhang, framginge tydligen, att den ifrågavarande skogen varit undertryckt
och oväxtlig och därför för skogsföryngrings åstadkommande
nödvändigt bort tagas bort, men att till följd af skogens och markens beskaffenhet
återväxt genom själfsådd svårligen kunde uppkomma, hvarför
efter skogens borttagande särskilda åtgärder borde vidtagas. Detta hade
bolagets distriktsförvaltare förut i skrifvelse till skogsvårdsstyrelsen, med
biläggande af forstmästares utlåtande, framhållit; och ehuru marken till
största delen vore af den beskaffenhet, att 12 § 3 mom. i skogsvårdslagen
därpå vore tillämplig, hade bolaget förklarat sig beredt att för återväxts bere —

1909 —

dande vidtaga mycket dyrbarare arbeten än de af skogsvårdsstyrelsens skogvaktare
föreslagna skenåtgärderna, men arbeten som kunde medföra ett resultat.

Ehuru det således varit om markens beskaffenhet tvisten rört sig —
om bolagets vägran att obetingadt lita på skogvaktaren kunde kallas så —
föranstaltade skogsvårdsstyrelsen undersökning vid en tid, då marken varit
täckt af djup snö, hvarför också synemännen förklarat det vara svårt föreslå
några åtgärder; och ehuru synemännen yttrat, att den degenererade
skogen från skogsvårdssynpunkt nödvändigt måste bort, och att detta således
vore den första åtgärden för skogsföryngrings åstadkommande, meddelades
förbud för skogens afverkande. Man hade ju icke behöft vara
fackman för att inse, att sådant tillvägagående icke afsetts med skogsvårdslagen.
Därjämte hade bolaget i sin inlaga till länsstyrelsen påpekat, att
lagstiftaren i skogsvårdslagens 5 § gifvit skogsvårdsstyrelsen ett vapen för
sådana fall, där fara vore, att de åtgärder, som i laga ordning kunde vara
föreskrifna, icke skulle kunna komma till utförande. Detta framginge
äfven däraf, att förbudet skulle upphöra, då borgen ställdes. I sammanhang
därmed hade bolaget framhållit, att det säkerligen vore skogsvårdsstyrelsen
bekant, att bolaget icke vore så ovederhäftigt, att någon risk i
detta afseende kunde förefinnas.

För bolaget stode det klart, att skogsvårdsstyrelsens ansökan med dess
mot verkliga förhållandet stridande antydan, att förut gjorts försök till
öfverenskommelse i enlighet med lagen, d. v. s. grundad på synemäns utlåtande,
icke inneburit annat än försök till chikan, då bolaget vågat lita
mera på sin forstligt bildade tjänstemans omdöme än på insikten hos den
ofvannämnde skogvaktaren. Detta antagande motsades icke af förklaringen.

Bolaget hade icke afgifvit någon förklaring till länsstyrelsen med anledning
af skogsvårdsstyrelsens ansökan; men redan innan denna i laga
ordning delgafs bolaget, hade bolaget ingifvit särskild inlaga med anhållan
att förbudet måtte upphäfvas på grund af bilagd borgen. Därvid hade
bolaget framhållit, att på grund af sättet för verkställigheten lång tid redan
gått, samt betonat den skada förbudet medförde för bolaget. Det
oaktadt gingo icke sex utan tjugusex dagar, innan förbudet upphäfdes.
För länsstyrelsen hade icke varit nödigt höra skogsvårdsstyrelsen öfver,
huruvida klar lag skulle följas. Länsstyrelsen, som samtidigt med förbudsansökningens
ingifvande meddelat den lagstridiga resolutionen, syntes
hafva bort ägna något intresse åt att om möjligt söka förebygga den
skada, som hotat bolaget genom länsstyrelsens och underlydandes vållande.

På min begäran insände Konungens befallningshafvande i Jämtlands
län till mig afskrift af den i ärendet omförmälda borgensförbindelsen, hvar o

— 1909 —

jämte landssekreteraren Jacobson och tillförordnade landskamreraren Andersson
i skrifvelse den 30 augusti 1907 meddelade, att de ansett skogsvårdsstyrelsen
lagligen berättigad att få tillfälle att yttra sig öfver borgensförbindelsen
och bolagets yrkande om afverkningsförbudets upphäfvande, innan
frågan därom af länsstyrelsen företogs till afgörande.

Den af bolaget aflämnade borgensförbindelsen hade följande lydelse:

»Sedan landshöfdingämbetet i Jämtlands län den 21 mars 1907 meddelat
förbud för Trävarubolaget Svartvik att å skogsmarken till bolagets
hemman Fåssjö n:r 1 litt. Aa och n:r 5 litt. Ea afverka tall- och granträd,
borga undertecknade en för bägge och bägge för en såsom för egen skuld
för fullgörande af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande
skick i laga ordning må finnas erforderliga. Sundsvall den 3
april 1907.

C. O. Wessén. Ax. G. Andersson.

Grosshandlanden C. O. Wesséns och rådmannen Ax. G. Anderssons
egenhändiga namnteckningar bevittnas af:

Arth. Sandqvist. Hugo Lindbeck.

Att grosshandlanden C. O. Wessén och rådmannen Ax. G. Andersson
hvar för sig äro fullt vederhäftiga för ofvanstående borgensförbindelse, intygas.
Sundsvalls rådhus den 3 april 1907.

För borgmästare-ämbetet
J. O. Drake. >

Enligt 5 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 må afverkningsförbud,-på begäran af skogsvårdsstyrelse, meddelas af
öfverexekutor, där verkställd undersökning gifver vid handen, att skogsmark
varit utsatt för vanskötsel och skäl till sådant förbud i öfrigt förekomma.
I 1 § af samma lag betecknas såsom vanskötsel, att å skogsmark
afverkning så bedrifves eller efter afverkningen med marken så förfares,
att skogens återväxt uppenbarligen äfventyras.

Omständigheterna i föreliggande fall gåfvo icke anledning till antagande,
att vanskötsel i lagens mening ägt rum, hvadan förutsättning saknats
för tillämpning af bestämmelsen i 5 § om meddelande af afverkningsförbud.

Att myndigheternas inskridande endast i uppenbara fall af vanskötsel
bör förekomma, framgår med all önskvärd tydlighet af hvad Riksdagen
anfört i sin skrifvelse med anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående vård af enskildes skogar. Riksdagen, som ansåg

— 1909 —

sig böra vidtaga en ändring i 1 § af Kungl. Maj:ts förslag, yttrade nämligen
rörande "denna ändring följande: »Riksdagen har sökt gifva 1 § en

bestämdare affattning. Så förutsattes, enligt den formulering Riksdagen
antagit, såsom villkor för vederbörande myndigheters befogenhet att inskrida,
att skogens återväxt uppenbarligen äfventyras, det vill säga, att
myndigheterna icke äga inskrida förrän det rent objektivt sedt för alla
dem, som besitta något omdöme i förevarande afseende, är påtagligt, att
vanskötsel föreligger. Därigenom har i själfva verket utgångspunkten för
ingripandet i den enskildes skogshushållning på uttryckligt sätt begränsats
till de egentliga rofhyggena, där hvar och en med sinne för det allmänna
gärna skulle se lagens arm hejdande ingripa, och därigenom bör också
skydd hafva gifvits mot ett ingripande, förorsakadt af ett ensidigt fasthållande
af den ena eller andra förstuga teorien.»

Det syneinstrument, som skogsvårdsstyrelsen åberopat till stöd för sin
anhållan om afverkningsförbud, angaf visserligen, att på grund af uppgifna
orsaker återväxten å de ifrågavarande områdena kunde anses äfventyrad, om
icke särskilda åtgärder vidtoges, men däremot icke att nämnda förhållande
kunde anses beroende på det sätt, hvarpå afverkningen bedrifvits, eller
efter densamma vidtagna åtgärder. Syneinstrumentet angaf tvärtom, att
den afverkning, som skett, varit nödvändig för en god skogsvård.

Jag kunde således ej finna annat än att Konungens befallningshafvande
förfarit felaktigt genom meddelandet af ifrågavarande afverkningsförbud.
Om emellertid någon tvekan kunnat uppstå, huruvida vanskötsel ägt rum
eller icke, hade dock de föreliggande omständigheterna varit sådana, att
Konungens befallningshafvande åtminstone bort afvakta Trävarubolaget
Svartviks förklaring öfver skogsvårdsstyrelsens framställning, särskildt som
Konungens befallningshafvande icke gärna haft anledning antaga, att bolaget
skulle vara ur stånd att vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande
å den afverkade skogsmarken kunde blifva i laga ordning föreskrifna.

I hvarje fall hade Konungens befallningshafvande gjort sig skyldig
till fel och försummelse i sin ämbetsutöfning genom det förelupna dröjsmålet
med pröfning af frågan om afverkningsförbudets upphäfvande, sedan
bolaget därom gjort framställning med företeende af till vederhäftigheten
styrkt borgen. I 6 § af förutnämnda lag föreskrifves nämligen att förbud
skall upphöra, då hos öfverexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande
af de åtgärder, som för skogsmarkens återställande i skogbärande
skick finnas erforderliga; och Konungens befallningshafvande såsom bevakande
det allmännas intresse har uppenbarligen att själf, oberoende af
skogsvårdsstyrelsens mening, pröfva sådan pant eller borgen. Innehållet

— 1909 —

af syneinstrumentet och de af bolaget i den skrifvelse, med hvilken borgensförbindelsen
aflämnades, anförda omständigheterna hade för öfrigt bort
göra det särskildt angeläget för Konungens befallningshafvande att så
skyndsamt som möjligt taga frågan om förbudets upphäfvande under ompröfning.
Först tjugusex dagar efter mottagandet af borgensförbindelsen,
mot hvars beskaffenhet Konungens befallningshafvande ej funnit skäl till
anmärkning, upphäfdes emellertid förbudet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, uppdrog jag åt advokatfiskal
vid Svea hofrätt att inför hofrätten anställa åtal mot landssekreteraren
Jacobson och tillförordnade landskamreraren Andersson för hvad de i förevarande
hänseenden låtit komma sig till last. Advokatfiskal^! skulle därvid å Jacobson
och Andersson yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom,
i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som klaganden,
i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet med mitt berörda uppdrag af advokatfiskal
anställdes, har hofrätten den 16 juni 1908 meddelat utslag af
innehåll, att hofrätten väl funne, att i det af skogsvårdsstyrelsen hos
Konungens befallningshafvande anhängiggjorda ärendet angående förbud
mot utverkning å bolagets ifrågavarande hemman icke sådana omständig O

O O O

heter varit för handen, som skäligen bort föranleda landssekreteraren Jacobson
och tillförordnade landskamreraren Andersson att å länsstyrelsens vägnar,
på sätt som skett, meddela förbud tills vidare mot utverkning, men emedan
länsstyrelsens på en motsatt uppfattning grundade beslut om dylikt förbud
icke vore af beskaffenhet, att ansvar på grund däraf borde landssekreteraren
Jacobson och tillförordnade landskamreraren Andersson ådömas,
samt, hvad anginge åtalet i öfrigt, landssekreteraren Jacobson och tillförordnade
landskamreraren Andersson, med hänsyn till hvad af dem andraga,
icke heller kunde anses hafva härutinnan gjort sig skyldiga till sådant
fel vid ämbetets utöfvande, att ansvar därå borde följa, pröfvade hofrätten,
med afslag å advokatfiskal^ framställda begäran om vittnesförhör
för styrkande af bolagets ersättningsanspråk, rättvist förklara den mot
landssekreteraren Jacobson och tillförordnade landskamreraren Andersson i
målet förda talan icke kunna bifallas.

Då således hofrätten uttryckligen förklarat, att länsstyrelsen förfarit
felaktigt i anmärkta hänseenden, har jag ansett mig kunna åtnöjas med
hofrättens utslag. Landssekreteraren Jacobson och Trävarubolaget Svartvik
hafva däremot sökt ändring i utslaget genom besvär hos Kungl. Maj:t.
Dessa besvär äro beroende på pröfning.

— 1909 —

Fråga om olaga häktning.

Af krigsrättsprotokoll, som jag af förekommen anledning infordrade,
jämte andra införskaffade upplysningar inhämtade jag följande:

Efter afslutandet af 1907 års repetitionsöfningar vid Norrbottens regemente
ägde utryckning från regementets mötesplats Notviken rum den 28 september
nämnda år. I en af öfverstlöjtnanten Fredrik Björkman, i egenskap
af t. f. regementschef, den 16 september 1907 utfärdad regementsorder,
hvarigenom föreskrifter om »hemföringskommenderingar» från öfningarna
blefvo till efterrättelse meddelade, tillkännagafs också, att vederbörande
kontingentsbefälhafvare endast för synnerligen viktiga skäl skulle få permittera
enskilda värnpliktiga från att medfölja respektive kontingenter, samt att
permittering af ett större antal (sockenkontingenter eller dylikt) ej finge
ifrågakomma.

Fn den 20 september 1907 utfärdad regementsorder innehöll, bland
annat, angående utryckningen den 28 september:

att nämnde dag revelj skulle slås kl. 4.30 f. m.;

att utdelning af torrskaffhing skulle äga rum kl. 7 f. m. i mathallarna;

att, när alla likvider med förrådet blifvit fullgjorda och aflämningen
af kompanirustkamrarna verkställd, skulle rapport härom till t. f. regementschefen
aflämnas från persedelförrådet;

att regementet kl. 9 f. m. skulle vara uppställdt i viss formering, därvid
borde iakttagas, att bataljonscheferna före aflämningen till t. f. regementschefen
skulle genom frågor till kompanierna hafva förvissat sig om
att en hvar erhållit hvad honom rätteligen tillkomme i fråga om de förmåner,
som äro manskapet tillerkända under tjänstgöringen;

samt att, sedan korum förrättats, skulle bataljons- och kompaniförbanden
upplösas samt marschkontingenter bildas enligt särskilda i regementsordern
därom gifna bestämmelser.

Enligt de fastställda föreskrifterna för beväringsmanskapets hemförande
skulle en grupp till regementets elfte kompani hörande värnpliktiga af sergeanten
Erik Alfred Karlsson såsom marschbefälhafvare föras till Kiruna. Denna
kontingent skulle från Notviken marschera till järnvägsstationen i Gammelstad
för att därifrån kl. 11.20 f. m. afresa med ett från Luleå kl. 10.50
f. m. till Gellivare afgående godståg.

Den 27 september 1907, eller alltså dagen före utryckningen, gjordes
hos elfte kompaniets chef, kaptenen I. Lindahl, af värnpliktige n:r 339
74/1905 Johan Ferdinand Andersson, stationskarl vid Riksgränsen, fram —

1909 -

ställning om att Andersson och åtskilliga andra företrädesvis i Kiruna eller
vid Riksgränsen eller å därintill belägna orter bosatta beväringsmän måtte
få permission att den 28 september afresa från Notviken kl. 8.15 f. in. med
ett tran Luleå kl. 8.05 f. in. till Kiruna afgående persontåg. Denna framställning,
som innefattades i en af ifrågavarande värnpliktige undertecknad
skrift, motiverades därmed, att de värnpliktige, om de finge följa med persontåget,
skulle vara framme i Kiruna redan samma dag på aftonen, men däremot,
om de måste invänta godståget, blefve nödsakade att ligga öfver
natten i Gellivare för att först följande dag på aftonen med persontåget
ankomma till Kiruna. Nämnda skrift blef icke af kaptenen Lindahl emottaga,
och de handlingar, som jag hade tillfälle att granska, innehöllo icke
fullständig utredning om hvad Lindahl svarat i anledning af permissionsansökningarna.
Upplyst var emellertid, att Lindahl redan från början uttalade
sin beredvillighet att lämna permission och tillika erinrade, att permission
äfven borde begäras hos kontingentsbefälhafvaren.

På grund af att genom regementsorder blifvit föreskrifvet, att enskilda
värnpliktiga endast för synnerligen viktiga skäl skulle få permission från
att medfölja vederbörande kontingent, samt att permittering af ett större antal
ej finge ifrågakomma, anmälde kaptenen Lindahl tidigt på morgonen den
28 september för t. f. regementschefen de permissionsansökningar, som hos
Lindahl . gjorts genom värnpliktige Johan Ferdinand Andersson. Härpå
erhöll Lindahl det besked, att den begärda permissionen icke kunde beviljas,
men att hela den till Kiruna afgående kontingenten finge afresa med persontåget,
om det inedhunnes. Detta ansågs emellertid icke vara möjligt,
då härför fordrades, att det till kontingenten hörande värnpliktiga manskapet
först utbekommit sin innestående aflöning och sina inskrifningsböcker.

Sedan aflöningen utbetalats och inskrifningsböckerna utlämnats, jände
sig kaptenen Lindahl ånyo till t. f. regementschefen i saken. Denne förklarade
då, att kontingenten finge afresa med persontåget, och ämnade
äfven föranstalta om att för kontingenten afsedda vagnar tillsattes nämnda
tåg. före dess afgång från Luleå. Som det emellertid visade sig, att en
dylik anordning icke kunde medhinnas, förklarade t. f. regementschefen,
att saken förfallit.

Vid regementets uppställning kl. 9 f. m. befanns emellertid, att af
elfte kompaniets andra pluton endast tre eller fyra man voro tillstädes.
De frånvarande upppåfvos hafva till hemorten afrest med persontåget. Detta
anmäldes för t. f. regementschefen, hvilken i anledning däraf gaf order om
att upprop af kompaniets manskap skulle verkställas och det frånvarande
manskapet antecknas samt rapport därom till t. f. regementschefen aflämnas.

På grund häraf aflat kaptenen Lindahl samma den 28 september till

Justitieombudsmannens ämletsberättelsc till 1909 års Riksdag. 6

t. f. regementschefen en skriftlig rapport af innehåll, att å en rapporten
bifogad förteckning upptagne beväringsmän varit frånvarande från den å
regementsorder anbefallda uppställningen kl. 9 f. m. den 28 september
1907, och att därvid uppgifvits, att de afrest till Kiruna med tåget kl.
8.15 f. m.

Den i rapporten åberopade förteckningen upptog 39 värnpliktige med
angifvande af deras namn, hemvist, födelseår och födelsedag samt inskrifningsnummer.

Den 17 oktober 1907 öfversände t. f. regementschefen till Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län en förteckning å de värnpliktige,
som funnos upptagna å den af kaptenen Lindahl afgifna förteckningen,
äfvensom en så lydande skrifvelse:

»Till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.

Härmed får jag äran anhålla, att å bifogade förteckning upptagna beväringsmän,
hvilka olofligen afvikit från Notviken på morgonen den 28
sistlidne september, måtte varda efterlysta och öfverlämnade till föreståndaren
för regementets häkte i Boden.

I sammanhang härmed får jag upplysningsvis meddela, att i regementets
häkte ej finnes utrymme för mer än högst 20 arrestanter.

Boden den 17 oktober 1907.

Fredrik Björkman

t. f. regementschef

E. Rutberg.»

Genom allmän kungörelse af den 19 oktober 1907 efterlyste Konungens
befallningshafvande de i t. f. regementschefens förteckning angifna 39 beväringsmännen,
med tillkännagifvande att de sålunda efterlyste skulle efterspanas
och, om de anträffades, häktas och öfverlämnas till föreståndaren
för regementets häkte i Boden.

I anledning häraf blefvo 34 af de efterlysta beväringsmännen häktade
och den 31 oktober 1907 insatta i militärhäkte i Boden. Därvid tillgick
så, att dessa värnpliktige efter tillsägelse af extra länsmannen C. A. Olsson
i Kiruna den 31 oktober på morgonen anmälde sig hos polismyndigheten
i Kiruna, hvarefter de, åtföljda af en fjärdingsman, med bantåg afreste till
Boden, dit de ankommo på eftermiddagen samma dag. För ändamålet hade
några vid Riksgränsen bosatta värnpliktiga måst afresa från sina hem redan
den 30 oktober.

Samtliga de sålunda häktade rannsakades inför garnisonskrigsrätt den
6 och den°7 november 1907, och blefvo de tilltalade sistnämnda dag, på
något olika grunder, af krigsrätten försatta på fri fot.

- 1909 —

I ett mål, antecknadt i krigsrättens protokoll under n:r 2 och 8, förklarade
krigsrätten af åklagaren frarnställdt yrkande om laga ansvar å förutnämnde
Johan Ferdinand Andersson, för hvad denne i saken låtit komma
sig till last, icke kunna bifallas. Motiven till detta beslut innehöllo hufvudsakligen:
att kaptenen Lindahl, i anledning af den tilltalades anhållan om
permission för hemfärden, förklarat sig bevilja den begärda permissionen,
under villkor att persedelinlämning därförinnan kunnat äga rum och att
permission också beviljades af kontingentsbefälhafvaren; att den tilltalade
utverkat sig permission af kontingentsbefälhafvaren; samt att emot den tilltalades
bestridande icke blifvit styrkt vare sig att Lindahls medgifvande
varit förbundet med det ytterligare villkor, att permission äfven beviljades
åt t. f. regementschefen, eller att den tilltalade före affallen från mötesplatsen
erhållit kännedom om att permissionen återkallats.

På enahanda grunder frikändes vidare dels i ett under n:r 3 och 9 i
protokollet antecknadt mål värnpliktige n:r 340 74/1905 stationskarlen
Gustaf Reinhold Konstantin Grape och två andra värnpliktiga, dels i mål
under n:r 4 och o värnpliktige n:r 397 74/1907 extra banvakten David
Fredriksson jämte elfva andra värnpliktiga, dels ock i mål under n:r 6
värnpliktige n:r 308 74/1906 grufarbetaren Lars Sigfrid Bäckman och tre
andra värnpliktiga.

Under åberopande af 68 och 62 §§ i strafflagen för krigsmakten dömde däremot
krigsrätten i målet under n:r 4 och 5 värnpliktige n:r 372 74/1907 stationskarlen
Erik Tycho Sigismund Hedlund och två andra värnpliktiga att
för första gången rymning undergå disciplinstraff af vaktarrest i fem dagar.
Nämnde tilltalade lades till last, att de utryckningsdagen lämnat mötesplatsen
och afrest till sina hem utan att förut hafva utverkat sig permission
af kontingentsbefälhafvaren. Krigsrätten förordnade emellertid därjämte,
att de ådömda straffen skulle vara helt och hållet verkställda genom
de dömdes hållande i häkte.

Samma straff ådömde krigsrätten i målet under n:r 6 värnpliktige n:r
303 74/1905 handelsbokhållaren August Degerman och tre andra värnpliktiga.
Äfven dessa bestraffningar förklarades vara till fullo verkställda.

I ett under n:r 7 i protokollet antecknadt mål angående värnpliktige
n:r 311 74/1906 grufarbetaren Adolf Sigurd Malm jämte sex andra värnpliktiga
förklarade slutligen krigsrätten, att i målet vore ådagalagdt, att de
tilltalade utryckningsdagen på morgonen, utan att hafva af vederbörande
befäl erhållit permission därtill, lämnat mötesplatsen och begifvit sig till
Gammelstad, där de förenat sig med den af elfte kompaniets manskap bildade
marschkontingent, som senare på dagen under militärbefäl ankommit dit
och därifrån med bantåg afgått till Kiruna. På grund häraf dömde krigs —

1909 —

rätten med stöd af 68 § i strafflagen för krigsmakten de tilltalade att för
olofligt undanhållande undergå disciplinstraff af vaktarrest. Detta straff,
som för två af de tilltalade bestämdes till fyra dagar och för de öfriga
sattes till tre dagar, fann krigsrätten böra anses verkställdt genom de dömdes
hållande i häkte.

Utöfver de 34 värnpliktiga, som sålunda undergått rannsakning inför
krigsrätten, blefvo ytterligare 4 värnpliktiga under oktober och november
månader 1907 insatta i regementets häkte i Boden. Dessa blefvo samtliga
af regementsbefälhafvaren dömda till disciplinstraff. Två af dem dömdes
till ansvar för olofligt undanhållande, under det att de båda andra, med
stöd af 68 § i strafflagen för krigsmakten, dömdes för rymning, första
gången. Bestraffningarna utgjorde vaktarrest i fem eller sex dagar, och
blefvo dessa straff till fullo verkställda i nyssnämnda häkte.

Vid granskning af krigsrättens i ofvan omförmälda mål förda protokoll,
af hvilka afskrifter på min begäran blefvo till mig insända, fann jag,
att de tilltalade icke bort häktas, och infordrade jag i anledning däraf
öfverstlöjtnanten Björkmans yttrande. I afgifven förklaring anförde denne
hufvudsakligen följande.

Sin framställning om de tilltalades efterlysande hade öfverstlöjtnanten
grundat dels på kaptenen Lindahls skriftliga rapport om de tilltalades frånvaro
från den i samma rapport omförmälda tjänsteförrättning dels ock på
Lindahls muntliga rapporter vid samma tillfälle. I sina muntliga rapporter
hade Lindahl uppgifvit, att han för kompaniets manskap tillkännagifvit, att
öfverstlöjtnanten af anförda skäl icke kunnat bevilja den begärda permissionen
för hemfärden; att Lindahl i sammanhang därmed erinrat om den
till kl. 9 f. m. anbefallda uppställningen af regementet; samt att Lindahl
uttryckligen förbjudit manskapet att i förtid lämna öfningsplatsen.

Jämlikt 34 § i förordningen om krigsdomstolar m. in. den 11 juni
1868 skulle officers tjänsterapport, utom i fråga om oförrätt emot officerens
egen person, äga vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomme,
som förringade rapportens vitsord. Då dylika skäl eller omständigheter ej
synts föreligga, hade öfverstlöjtnanten saknat anledning att betvifla riktigheten
af Lindahls uppgifter.

På grund af hvad sålunda till öfverstlöjtnanten inrapporterats, och då
tillika kaptenen Lindahl, af öfverstlöjtnanten därom särskild! tillspord,
förklarat sig icke hafva beviljat permission åt någon enda af de tilltalade,
hade öfverstlöjtnanten ej kunnat annat än anse, att här förelåge ett rymningsbrott
enligt 59 § i strafflagen för krigsmakten. De tilltalade voro
nämligen krigsmän, hvilkas tjänstgöring vid regementet ej varit afslutad
vid tiden för deras afvikande. Enligt 31 § i värnpliktslagen hade de till —

1909 —

talade dessutom varit underkastade bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten
jämväl fortfarande under hemfärden med kontingenten, intill dess
densamma blifvit i Kiruna upplöst.

För öfrigt borde väl den förseelse, som i strafflagen för krigsmakten
rubricerades såsom olofligt undanhållande, jämlikt sin natur anses fortfara,
intill dess den ur tjänsten olofligen afvikne inställde sig till tjänstgöring
eller blefve ertappad. När det olofliga undanhållandet räckt öfver åtta
dagar, vore en dylik förseelse jämlikt 68 § i strafflagen för krigsmakten i
straffrättsligt hänseende utan vidare att betrakta såsom rymningsbrott.
För att i dylika fall ett rymningsbrott skulle anses föreligga, förutsattes
enligt öfverstlöjtnantens förmenande icke, att den tjänstgöring, som den
afvikne lämnat, skolat fortgå en tidrymd af minst åtta dagar efter afvikandet.

Öfverstlöjtnanten ville vidare framhålla, att han saknat anledning att
anställa närmare undersökning om de omständigheter, under hvilka de tilltalade
lämnat öfningsplatsen, då ju kaptenen Lindahl förnekat, att han
beviljat någon af de tilltalade permission, och öfverstlöjtnanten af Lindahls
skriftliga rapport inhämtat, att de tilltalade redan afrest till hemorten.
Att Lindahls tjänsterapporter och i öfrigt lämnade uppgifter, såsom det
sedermera visat sig, varit i hög grad vilseledande, hade öfverstlöjtnanten
icke ett ögonblick tänkt sig.

För att beifra de rymningsbrott, som, enligt för öfverstlöjtnanten då
tillgängliga upplysningar, sålunda uppenbarligen måste anses hafva blifvit
af de tilltalade begångna, och då jämlikt 60 § i förordningen om krigsdomstolar
in. m. rymmare skall i häkte tagas, gjorde öfverstlöjtnanten, som
i första hand stått i ansvar för ordning och tukt inom regementet, sin
plikt likmätigt hos Konungens befallningshafvande framställning om de
tilltalades efterlysande. Någon annan åtgärd hade öfverstlöjtnanten härvidlag
icke heller varit lagligen berättigad att vidtaga. Att utan vidare i
förefintligt skick öfverlämna ärendet till vederbörande krigsrätts handläggning
hade icke varit öfverensstämmande med bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet
del. I kap. I § 3 mom. 3 och 20 § i disciplinstadgan.
Där lämnades nämligen föreskrift om, att förberedande undersökning i
disciplinmål skulle verkställas genom förhör af den till bestraffningsrättens
utöfvande behörige befälhafvaren eller af den, som befälhafvaren därtill
förordnat. Att vid vite eller annat äfventyr förelägga inställelse till dylikt
förhör, därtill hade öfverstlöjtnanten likaledes saknat befogenhet.

Innan emellertid framställning om de häktades efterlysning gjordes
hos Konungens befallningshafvande, hade öfverstlöjtnanten inhämtat utlåtande
i saken af tjänstförrättande auditören, som därvid förklarat, att då

— 1909 -

i föreliggande fall rymningsbrott måste anses konstateradt, och då de afviknes
efterspanande genom kronobetj aningens försorg icke kunde antagas
komma att leda till något resultat, framställning om de afviknes efterlysande
i enlighet med tjänstgöringsreglementets bestämmelser borde göras
hos Konungens befallningshafvande.

Ätt denna uppfattning äfven delades af öfriga myndigheter, som haft
att taga befattning med handläggningen af ifrågavarande ärende, bekräftades
däraf, att af de tilltalade alla de, som verkligen befunnits skyldiga till de
förseelser, hvilka kaptenen Lindahl i sin rapport uppgifvit, också blifvit
dömda till ansvar för rymning, första gången. Detta hade skett dels genom
garnisonskrigsrättens utslag dels ock genom bestraffning, som ålagts
af öfverstlöjtnanten L. W. Fineman i egenskap af regementsbefälhafvare.

Angående motiven till sin åtgärd att vägra den begärda permissionen
ville öfverstlöjtnanten Björkman framhålla, att år efter år skarpa klagomål
från allmänhetens sida försports öfver de enskildt färdande värnpliktiges
uppträdande vid hemfärden från öfningarna. Ofta hade ock inträffat, att
medresande blifvit af dem ofredade eller på annat otillständigt sätt varit utsatta
för obehag, utan att befälet kunnat därvidlag ingripa, enär dessa
värnpliktige, sedan de vid utryckningen från öfningarna förskaffat sig permission
från hemfärden, ej längre stått under militärbefäl.

För att bestämdt förebygga, att dylika oordningar äfven år 1907 skulle
upprepas, hade öfverstlöjtnanten utfärdat förbudet mot permittering i större
utsträckning under hemfärden. Följaktligen hade öfverstlöjtnanten också
ansett sig förhindrad att bevilja den hos honom begärda permissionen.

■* *

*■

Förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni
1868 föreskrifver i 60 §, att om rymmare, som hörer till manskapet, varder
ertappad, skall han i häkte tagas. Enligt tjänstgöringsreglementet för armén
del. I kap. I § 4 mom. 1 skall, då någon af manskapet saknas och den
saknade, i enlighet med hvad i 59 och 60 §§ i strafflagen för krigsmakten säges,
är att betrakta såsom rymmare, förhållandet af kompanichefen anmälas till
regementschefen. Denne åligger därefter, bland annat, att anmäla förhållandet
till vederbörande polismyndighet eller Konungens befallningshafvande,
därest så pröfvas nödigt. En dylik anmälan skall åtföljas af
för ändamålet erforderliga upplysningar och innefatta anhållan, att den
saknade, allt efter omständigheterna, måtte varda antingen efterspanad eller
efterlyst samt, därest han ertappas, i enlighet med stadgandet i 60 § i för —

1909 —

ordningen om krisgsdomstolar in. in. häktad och öfverläinnad till regementet.

I förevarande fall hade öfverstlöjtnanten Björkman omfattat och uttalat
den mening, att de beväringsmän vid elfte kompaniet, som saknades vid
kompaniets uppställning den 28 september, vore att betrakta såsom rymmare.
Med tillämpning af nyssnämnda bestämmelser i tjänstgöringsreglementet
hade öfverstlöjtnanten därför låtit efterlysa dem. För bedömande
af denna åtgärd är alltså nödigt att tillse, hvad som förutsättes för
att en värnpliktig eller annan krigsman må betraktas och behandlas såsom
rymmare.

Ett allmänt stadgande om rymning återtinnes i 59 § strafflagen för
krigsmakten. Detta lagrum, som af öfverstlöjtnanten Björkman i förevarande
fall närmast åberopats, har följande lydelse:

»Krigsman, som, i afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen
afviker från den trupp eller det fartyg, hvartill han hörer, eller från den
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller uteblifver,
efter det tiden för erhållen tjänstledighet tilländagått, eller un dan dölj er
sig utan att från orten afvika; varde, där han ej för öfverlöpande eller
försök därtill är enligt 4 kap. förfallen till högre ansvar, dömd för rymning
efter ty i följande §§ för särskilda fall sägs.»

För att en krigsman skall enligt detta lagrum ådraga sig straff'' för
rymningsbrott förutsättes först och främst en afsikt hos gärningsmannen
att undandraga sig krigstjänsten. Häri ligger uppenbarligen en afsikt att
för all framtid undandraga sig hvarje slags militär tjänstgöring.

Består den handling, som är i fråga, däri att gärningsmannen aflägset
sig från trupp, fartyg eller bestämd ort, måste handlingen vidare kunna
betecknas såsom ett olofligt afvikande. Straff för rymning kan därför
tydligen ej åläggas, när det icke är helt och hållet uteslutet, att gärningsmannen
verkligen haft tillstånd att aflägsna sig. Naturligtvis kan man ej
heller för rymningsbrott straffa den, som tror sig hafva fått ett sådant
tillstånd. Det olofliga afvikandet är nämligen ett uppsåtligt brott, vid
hvars föröfvande gärningsmannen måste hafva fullt klart för sig, att hvad
han gör är förbjudet.

Vid en granskning af det sakförhållande, som öfverstlöjtnanten Björkman
i förevarande fall hade att bedöma, innan han hos Konungens befallningshafvande
gjorde framställning om de hemresta b^väringsmännens efterlysande,
faller genast i ögonen, att dessa beväringsmän omöjligen kunde anses
hafva genom sitt åtgörande ådagalagt någon afsikt att undandraga sig
krigstjänsten i den mening, hvari detta uttryck enligt det ofvan utvecklade
bör tagas. Uppenbart lärer nämligen vara, att de ingalunda tänkt

— 1909 —

sig att genom sin hemresa komma att undslippa all framtida militär tjänstgöring.
Icke heller har någon af dem sedermera dömts till ansvar för
rymning enligt 59 § vare sig af garnisonskrigsrätten eller af vederbörande
befälhafvare.

Det vill vidare synas, som om öfverstlöjtnanten Björkman icke saknat
anledning till tvekan därom, huruvida i detta fall den tidigare hemresan
skäligen borde betraktas såsom ett olofligt afvikande. Fasthållas bör, att
under föregående år permission för hemfärden i stor utsträckning beviljats.
I sammanhang med utryckningen år 1907 hade ett flertal värnpliktige hos
kaptenen Lindahl begärt sådan permission. Dessa permissionsansökningar
anmäldes för öfverstlöjtnanten af Lindahl, hvilken upprepade gånger vände
sig till öfverstlöjtnanten i ändamål att utverka, att de, som begärt permission,
skulle få hemresa med persontåget. Omständigheterna vid utryckningen
voro ock sådana, att det lätteligen kunde antagas, att ett missförstånd
föranledt, att ett så stort antal värnpliktige på en gång afrest från
mötesplatsen utan att afvakta vederbörande kontingenttågs afgång. Sålunda
låg det ganska nära till hands att förmoda, att manskapet fått den uppfattningen,
att det skulle få afresa med det tidigare tåget, om blott kompanichefen
och marschbefälhafvaren lämnade tillstånd därtill. Likaså kunde
antagas möjligheten däraf, att kaptenen Lindahl bifallit permissionsansökningarna,
under villkor att äfven t. f. regementschefen lämnade sitt tillstånd,
samt att Lindahl erbjudit sig att utverka sådant tillstånd. I den
rådande brådskan hade därvid kunnat inträffa, att villkoret blifvit förbisedt,
eller att Lindahl icke kunnat för truppen i dess helhet framlägga resultatet
af Lindahls underhandlingar med t. f. regementschefen. Redan i dessa omständigheter
hade öfverstlöjtnanten enligt min tanke bort finna en maning
till varsamhet i tillvägagåendet emot de hemresta beväringsmännen.

I sin förklaring hade öfverstlöjtnanten Björkman tillika sökt göra gällande,
att de hemresta beväringsmännen enligt 68 § i strafflagen för krigsmakten
varit att anse såsom rymmare, samt att deras efterlysande af sådan
grund varit befogadt. Nämnda lagrum, som i detta fall åberopats af både
garnisonskrigsrätten och regementsbefälhafvaren vid ådömande af rymningsstraff,
innehåller, bland annat, att krigsman, som hörer till manskapet, skall
för olofligt afvikande utan sådan afsikt, som i 59 § sägs, straffas såsom
rymmare, när han olofligen hållit sig undan mer än åtta dagar.

Sistnämnda föreskrifter kunna dock omöjligen hafva haft tillämpning
å här ifrågavarande béväringsmän. Klart är nämligen, att ingen kan sägas
hålla sig undan från tjänstgöring, med mindre än att skyldighet till tjänstgöring
föreligger. I förevarande fall hade all egentlig militär tjänstgöring
upphört redan den 27 september, och hvad som genom regementsorder an —

.1909 -

befallts för den 28 september innefattade endast ordningsföreskrifter i afseende
pa utryckningen från mötesplatsen. Sedan utryckningen skett och de
särskilda marschkontingenterna blifvit på föreskrifna ställen upplösta, förelåg
ingen militär tjänstgöring, för hvars fullgörande de hemresta beväringsmännen
behöft inställa sig på mötesplatsen. Äfven om de efterlyste kunde
anses hafva olofligen afvikit från mötesplatsen och därmed undanhållit sig
från den tjänstgöring, som bestått i att deltaga i regementets uppställning
och formering till marschkontingenter samt att afresa till Kiruna under
militärbefäl, så hade deras olofliga undanhållande upphört samtidigt med
deras tjänstgöringsskyldighet, eller alltså i det ögonblick, då kontingenten
upplöstes i Kiruna.

I enlighet med hvad jag anfört ansåg jag, att öfverstlöjtnanten Björkman
i förevarande fall saknat anledning att betrakta de med persontåget
till Kiruna hemresta beväringsmännen såsom rymmare, samt att öfverstlöjtnanten
följaktligen gjort sig skyldig till fel i tjänsten, därigenom att han
hos Konungens befallningshafvande begärt deras efterlysande och häktande.
Genom detta tjänstefel hade ett stort antal personer under flera dagar olagligen
beröfvats sin frihet, och syntes mig denna omständighet ovillkorligen
kräfva, att öfverstlöjtnanten ställdes till ansvar för hvad han i förevarande
hänseende låtit komma sig till last, och att de häktade finge ersättning för
sitt lidande. Jag betviflade ingalunda, att öfverstlöjtnantens åtgörande i
denna sak varit motiveradt af hans sträfvande att upprätthålla disciplinen,
men jag befarade, att den våldsamma och synnerligen uppseendeväckande
åtgärd, han funnit sig böra vidtaga, varit ägnad att framkalla en verkan
helt motsatt den afsedda.

Jag uppdrog fördenskull åt krigsfiskalen att inför krigshofrätten anställa
åtal mot öfverstlöjtnanten Björkman för ifrågavarande tjänstefel med yrkande
om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde
krigsfiskalen, sedan de efterlysta och i följd af efterlysningen häktade beväringsmännen
lämnats tillfälle att yttra sig i målet, i mån af befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som af dem kunde framställas.

I anledning af det åtal, som i enlighet härmed anställdes mot öfverstlöjtnanten
Björkman, meddelade krigshofrätten utslag den 10 oktober 1908
och utlät sig däri:

Krigshofrätten funne annat förhållande ej vara i målet ådagalagdt än
att, sedan öfverstlöjtnanten Björkman, i anslutning till de af honom i regementsordern
af den 16 september 1907 meddelade föreskrifter i afseende å
permissions beviljande åt värnpliktiga för hemfärden från mötesplatsen, afslagit
en hos honom för ett antal beväringsmän vid elfte kompaniet
gjord ansökning i sådant syfte, öfverstlöjtnanten från vederbörande kompani Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1,909 års Riksdag. 7

chef emottaga tjänsterapport dels skriftligen därom, att ifrågavarande 89
beväringsmän likväl icke varit tillstädes vid den å regementsordern af den
20 september 1907 anbefallda uppställning utan uppgifvits hafva afrest till
hemorten, dels äfven muntligen därom, att beväringsmännen fått kännedom
om regementschefens afslag å deras permissionsbegäran och uttryckligen
förbjudits att i förtid lämna mötesplatsen. Såvidt framginge af omständigheterna
i målet hade öfverstlöjtnanten saknat anledning till annat
antagande, än att samtliga de beväringsmän, om hvilkas olofliga afvikande
han sålunda erhållit vederbörlig rapport och hvilkas tjänstgöring vid regementet
icke kunde anses afslutad förr än de blifvit i vederbörlig ordning
hemförlofvade, ännu vid tiden för den af öfverstlöjtnanten den 17 oktober
1907 vidtagna åtgärden för deras efterlysande och häktande hållit sig undan
från den ort, där de skolat tjänstgöra eller vistas. Då således, såvidt
för öfverstlöjtnanten varit kändt, vid nämnda tid det olofliga undanhållandet
räckt öfver åtta dagar, under hvilken tid de afvikne beväringsmännen ej
fått tillgodoräkna sig hvad af tjänstgöringstiden vid afvikandet för dem återstått
och lagligen kunnat efter deras inställelse eller ertappande af dem
utkräfvas, samt öfverstlöjtnanten följaktligen jämlikt 68 § strafflagen för
krigsmakten haft att betrakta samma beväringsmän såsom rymmare, hade
öfverstlöjtnanten, då han vidtagit sin omförmälda åtgärd, förfarit i full
öfverensstämmelse med stadgandet i 60 § förordningen om krigsdomstolar
och bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén del I kap. I § 4
mom. 1. Krigshofrätten funne alltså den mot öfverstlöjtnanten i målet
förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas.

Med den utgång, ifrågavarande åtal erhållit genom krigshofrättens
utslag, har jag ansett mig icke kunna åtnöjas, utan har jag uppdragit åt
krigsfiskalen att hos Kungl. Maj:t anföra besvär i målet med yrkande om
bifall till den af honom i krigshofrätten förda talan.

I den skrifvelse, hvarigenom berörda uppdrag lämnades krigsfiskalen,
anförde jag, till vidare utveckling af hvad förut af mig åberopats, följande: Krigshofrätten

hade funnit, att öfverstlöjtnanten Björkman haft befogad
anledning till antagande, att de i målet omförmälda beväringsmännen
olofligen undanhållit sig från krigstjänst mer än åtta dagar och alltså
gjort sig skyldiga till ansvar för rymning.

Härom hade krigshofrätten yttrat, att deras tjänstgöring vid regementet
icke kunde anses afslutad, förrän de blifvit i vederbörlig ordning
hemförlofvade, och att de ännu vid tiden för den af öfverstlöjtnanten
vidtagna åtgärden för deras efterlysande och häktande (och alltså öfver

— 1909 —

åtta dagar) hållit sig undan »från den ort, där de skolat tjänstgöra eller
vistas».

Hvad krigshofrätten sålunda anfört borde ses i belysningen af följande
yttrande af öfverstlöjtnanten Björkman i hans till krigshofrätten ingifna förklaring:
»Justitieombudsmannen utgår från det antagandet, att tjänstgöringen
för hvarje värnpliktig tilländagå!’ vid den tidpunkt, då enligt meddelade bestämmelser
tjänstgöringen upphör för den kontingent, han tillhör. Detta
är dock tydligen icke förhållandet. Tjänstgöringen kan icke anses vara
af den enskilde beväringsmannen afslutad, förrän han i vederbörlig ordning
blifvit hemförlofvad. Undandrager sig beväringsmannen utan behörigt
tillstånd tjänstgöringen, innan densamma förklarats vara af honom
afslutad, är han utan tvifvel lagligen skyldig att fullgöra återstoden, omfattade
den ock blott några timmar. Värnpliktslagen stadgar i § 27 mom.
3, att den tid, hvarunder värnpliktig varit rymd, ej må tillgodoräknas
honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes
förordnar.»

Det af öfverstlöjtnanten sålunda åberopade lagrummet vore emellertid
icke uti förevarande fall tillämpligt. Ej heller funnes någon annan bestämmelse
vare sig i värnpliktslagen, inskrifningsförordningen eller eljest,
enligt hvilken ifrågavarande beväringsmän, som fullgjort sin krigstjänst
för året under den i lag stadgade tiden eller trettio dagar, skulle på grund
af sitt afvikande å utryckningsdagen vara pliktiga att fullgöra ytterligare
krigstjänst. Påföljden för det olofliga afvikandet kunde allenast vara ansvar
enligt krigslagstiftningen.

Om ock afvikandet skulle kunna anses såsom olofligt undanhållande
från krigstjänst i den mening, lagen fattar detta begrepp, måste detsamma
vid nämnda förhållande hafva upphört i det ögonblick, då den kontingent,
till hvilken beväringsmannen hörde, upplöstes i Kiruna. Då skyldighet
till vidare krigstjänst därefter ej förelåg, kunde nämligen undanhållande
från krigstjänst icke ifrågakomma. Och då undanhållandet sålunda icke
varade mer än två dagar, vore följaktligen uppfattningen om förhan -denvaron af rymning ohållbar.

Man kunde icke antaga, att beväringsmannen ens haft tanke på att
de, efter upplösningen i Kiruna, skulle olofligen undanhållit sig från
krigstjänst. Lika litet kunde man förutsätta, att de haft förmåga att
inse förefintligheten af någon i lag grundad plikt för dem att, sedan öfningarna
på mötesplatsen afslutats, dit återvända.

Äfven om ifrågavarande beväringsmän genom sitt afvikande å utryckningsdagen
skulle anses hafva ådragit sig skyldighet att sedermera fullgöra
krigstjänst, motsvarande den tid de hållit sig borta från truppen, så

— 1909 -

förändrade detta icke resultatet. Denna krigstjänst skulle de nämligen
fullgjort först nästföljande år. För året var krigstjänsten i allt fall afslutad.

I sin förklaring till krigshofrätten hade öfverstlöjtnanten Björkman vidare
anfört, att det ur disciplinär synpunkt utan tvifvel vore till stor skada, om
min uppfattning uti ifrågavarande afseende vunne godkännande. En närliggande
konsekvens däraf vore, enligt öfverstlöjtnantens mening, att alla
värnpliktige kunde afbryta sin tjänstgöring 7 å 8 dagar före densammas
vederbörliga afsilande utan risk af någon påföljd, ty att till disciplinstraff
för olofligt undanhållande befordra några hundratal, öfver stora
delar af landet kringspridda f. d. beväringsmän, hvilka ej finge efterspanas
och häktas, torde falla inom det omöjligas område.

Den sålunda uttalade farhågan vore säkerligen ogrundad. Man ägde
icke utgå från, att våra värnpliktige skulle massvis vilja olofligen undandraga
sig sin krigstjänstskyldighet. De stränga straffbestämmelser, som
vår strafflag för krigsmakten innehåller, måste för öfrigt anses vara mer
än tillfyllest för att i allmänhet verka afskräckande för dem, som tilläfventyrs
skulle hafva lust att på angifna sättet svika sin plikt. Det torde
icke heller vara förenadt med större svårighet att få förseelser af ifrågavarande
art beifrade och bestraffade än hvad förhållandet vore med vissa andra
förseelser. Äfven om öfverstlöjtnantens mening härutinnan vore riktig,
kunde detta dock uppenbarligen icke berättiga till en oriktig tillämpning
af gällande lag.

Att krigshofrätten ställt sig i allo solidarisk med öfverstlöjtnanten Björkman
hade ingalunda rubbat min öfvertygelse om det oriktiga i hans uppfattning
om lagens innebörd uti ifrågavarande afseende. Fastmera hade denna
omständighet gjort det än angelägnare att söka för framtiden oskadliggöra
en dylik uppfattning, som i sina yttringar visat sig så farlig för
medborgares personliga frihet.

Obehörigen meddeladt tillstånd att utskänka vin
och maltdrycker.

Handlingarna i ett genom klagomål af folkskolläraren Bror Eriksson
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade hufvudsakligen följande.

Den 22 augusti 1906 inkom till Konungens befallningshafvande i
Östergötlands län en ansökning, hvari Hedvig Andersson i Boxholm an —

1909 —

höll om tillstånd att under år 1907 få till spisande gäster utskänka vin
ocli maltdrycker å järnvägshotellet i Boxholm. öfver denna ansökning
inhämtade Konungens befallningshafvande, i enlighet med föreskrifterna i
7 § i förordningen angående försäljning af vin och öl den 9 juni 1905,
utlåtanden af kommunalnämnden och kommunalstämman i Asbo socken.
Båda de kommunala myndigheterna afstyrkte ansökningen, hvilken sedermera
af Hedvig Andersson återtogs. I anledning häraf föranledde ärendet
icke till något beslut från Konungens befallningshafvandes sida.

Den 31 december 1906 beviljade landshöfdingämbetet i Östergötlands
län, under åberopande af 9 § i förordningen angående försäljning
af vin och öl, åt Hedvig Andersson på därom gjord ansökning tillstånd
att under en tid af sex månader, räknade från och med den 1 januari
1907, i Boxholms järnvägshotell utskänka vin och öl, dock endast vid
verkliga måltider åt vid dukade bord spisande gäster. I det utfärdade
tillstånd sbeviset förelädes Hedvig Andersson att vid rörelsens bedrifvande
ställa sig bestämmelserna i nyssnämnda förordning till noggrann efterrättelse,
vid påföljd, bland annat, att, därest af rörelsen oloflig utskänkning
främjades eller eljest oordningar föranleddes och sådant oaktadt
varning fortfore, rörelsens fortsatta utöfvande kunde förbjudas.

Landshöfdingämbetet meddelade Hedvig Andersson enahanda tillstånd
genom två senare beslut i anledning af inkomna ansökningar, nämligen
dels den 29 maj 1907 för sex månader från och med den 1 juli 1907,
dels ock den 9 november 1907 för ytterligare sex månader, räknade från
och med den 1 januari 1908.

I en hit insänd skrift påkallade därefter folkskolläraren Bror Eriksson
min uppmärksamhet i anledning af dessa landshöfdingämbetets beslut.
Eriksson öfverlämnade därvid ett exemplar af tidningen »Östgöten» för
den 30 januari 1908, däri under rubriken »Länsstyrelsens nykterhetspolitik»
lämnades redogörelse för ifrågavarande utskänkningsrättigheters
upplåtande och tillika framställdes det spörsmål, huruvida det kunde vara
med lagens anda och mening öfverensstämmande, att genom en praxis
sådan som den i detta fall af länsstyrelsen tillämpade de kommunala myndigheterna
ställdes utan allt inflytande på en fortgående utskänkning.

Sedan jag till Konungens befallningshafvande öfversändt Erikssons
skrift och omförmälda tidningsnummer med anhållan, att Konungens befallningshafvande
måtte hit inkomma med vederbörandes yttrande i anledning
af innehållet i förutnämnda tidningsartikel, öfversände Konungens
befallningshafvande styrkta afskrifter af tre för Hedvig Andersson utfärdade
tillståndsbevis äfvensom yttrande af de personer, som deltagit i de
särskilda besluten. I berörda yttrande, som var undertecknadt af, bland

— 1909 —

andra, landssekreteraren C. 0. de Frese, landskamreraren Johan Lindby,
lansnotarien E. T. Lidman och länsbokhållaren Carl Fr. Johanson, anfördes
hufvudsakligen följande.

Af förklaringen bilagda handlingar framginge, så val att ifrågavarande
utskänkningsrörelse städse skötts på ett mönstergillt sätt, som att rättigheten,
ehuru den utöfvats i tämligen ringa omfattning, vore af behofvet
påkallad, då den tillgodonjutits af en del tjänstemän, bokhållare och
resande, hvilka å Boxholms järnvägshotell intoge sina måltider. — Enär
dessa förhållanden vid hvarje tillfälle, då tillstånd meddelats nämnda hotells
innehafvarinna, Hedvig Andersson, att vid måltider utskänka vin och öl åt
sina spisande gäster, varit förklarandena väl bekanta, och då rättigheterna
beviljats Hedvig Andersson hvarje gång på kortare tid än ett år, i enlighet
med det Konungens befallningshafvande genom bestämmelsen i 9 §
3 mom. af förordningen angående försäljning af vin och öl gifna bemyndigande,
ansåge förklarandena, att Konungens befallningshafvande icke
öfverskridit sin befogenhet genom utfärdandet af ifrågavarande tillståndsbevis.
Att några oordningar genom rättighetens beviljande uppkommit
eller att nykterheten i orten på något sätt lidit intrång, hade ju icke
heller i den åberopade tidningsartikeln påståtts. Skulle detta inträffat,
hade ju Konungens befallningshafvande haft i sin hand att omedelbart
återkalla tillståndet. — På grund af hvad sålunda anförts hemställde förklarandena,
att klagandens anmälan icke måtte till någon min åtgärd föranleda.

Vid förklaringen var fogad en af länsmannen i Göstrings härads
distrikt Carl Dahlberg till Konungens befallningshafvande aflåten skrifvelse,
däri Dahlberg yttrade sig angående ifrågavarande utskänkningsrörelse. I
berörda skrifvelse anfördes, bland annat: Hedvig Andersson hade begagnat
sig af det henne meddelade tillståndet i så obetydlig omfattning, att hennes
rörelse ej gärna kunde få betraktas såsom någon ölkrog utan mera
såsom matservering. Några oordningar eller lagöfverträdelser hade aldrig
förekommit; och vore rörelsen, som skötts rent af mönstergillt, behöflig
särskildt med hänsyn därtill, att Boxholms samhälle, som under senare
åren betydligt utvecklats, nästan dagligen besöktes af en mängd resande,
hvilka vore hänvisade att å hotell få sitt behof af mat och dryck tillfredsställ
dt.

Härjämte insände förklarandena en till Konungens befallningshafvande
ställd, af fjorton personer undertecknad skrifvelse af följande lydelse:

»Att järnvägshotellet i Boxholm, som sedan år 1900 innehaft af
Konungens befallningshafvande medgifven rättighet att till spisande gäster
utlämna vin och maltdrycker, af innehafvarinnan, fröken Hedvig Anders —

1909 —

son, städse skötts på ett i allo utmärkt sätt, och att något som helst
störande af ordningen inom hotellet eller i dess närhet, till hvilket nämnda
hotellrörelse kunnat gifva anledning, oss veterlig! aldrig förekommit; hvilket
på begäran intygas af oss undertecknade matgäster, resande och närboende.
Boxholm den 5 februari 1908.»

Till bemötande af hvad i förklaringen anförts inkom klaganden med
påminnelser i ärendet, däri klaganden erinrade, bland annat: Länsstyrelsens
åtgärd att, sedan den lämnade utskänkningsrättigheten för förra
hälften af år 1907 blifvit utnyttjad, bifalla en förnyad ansökning om dylik
rättighet för senare hälften af samma år vore i verkligheten detsamma
som att meddela den utskänkningsräft för helt år, hvilken kommunalnämnd
och kommunalstämma inom Åsbo församling under år 1906 afstyrka
Ett sådant åtgörande måste ovillkorligen komma i strid med 7 §
4 mom. i ölförsäljningsförordningen. — Den upplåtna rättigheten hade icke
varit af behofvet påkallad, enär antalet verkliga resande vore obetydligt
och till hotellets stadigvarande spisgäster på grund af 6 § 3 inom.* i ölförsäljningsförordningen
kunde utskänkas öl utan särskild! tillstånd. Vidare
hade de i förklaringen åberopade intygen om utskänkningens mönstergilla
skötsel icke kunnat hafva någon betydelse för rättighetens meddelande,
eftersom dessa intyg utfärdats först efter det länsstyrelsen för tredje
gången beviljat utskänkningsrätt. Kommunalnämnden inom Åsbo socken
hade för öfrigt redan år 1903, på grund af inträffade oordningar, meddelat
innehafvarinnan af Boxholms järnvägshotell en erinran att noggrann!
ställa sig gällande lag och ordningsföreskrifter till efterrättelse, hvarjämte
angifvelse hos allmänna åklagaren gjorts om olagligheter, som därstädes
begåtts den 18 februari 1906. Skulle länsstyrelsens anmärkta åtgörande
anses vara öfverensstämmande med lag, skulle med ens principerna för
gällande rusdryckslagstiftning i sin tillämpning vara utlämnade åt det rena
godtycket.

Det af länsstyrelsen i förevarande fall åberopade lagrum, eller 9 § i
förordningen angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905, är af
följande lydelse:

»9 §.

1. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort må på därom gjord
ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande, sedan vederbörande kommunalstyrelse
lämnats tillfälle att yttra sig, meddela rättighet för kortare
tid än år att till spisande gäster vid måltider utskänka vin eller Öl.

— 1909 -

2. Rättighet till utskänkning å passagerarfartyg må på ansökningkunna
medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där fartygets
rederi har sitt säte. Sådan — — — — — — — — — måltid.

3. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt utskänkningsrörelse
kan komma i fråga att under endast någon del af året utöfvas, må för
kortare tid än år rättighet till utskänkning af vin eller öl på därom af
vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
>

Af dessa bestämmelser hade de i 3 mom. gifna af länsstyrelsen tilllämpats
sålunda, att tillstånd till utskänkning först lämnats för sex månader,
hvarefter sådant tillstånd ytterligare två gånger meddelats, hvardera
gången likaledes för sex månader. Då nu i ärenden enligt 9 §
3 mom. de kommunala myndigheterna icke höras, hade sålunda i förevarande
fall utskänkningsrätt för en sammanhängande tidsperiod af ett
år sex månader beviljats, utan att nämnda myndigheter därom fått yttra
sig. I likhet med klaganden fann jag detta sakförhållande innefatta en
afvikelse från syftet med ifrågavarande förordning.

Vidkommande de särskilda beslut, om hvilka i ärendet var fråga,
fann jag, om än tillståndsresolutionen af den 31 december 1906 finge
anses stridande mot lagstiftarens syfte med hithörande bestämmelser, länsstyrelsens
åtgärd härutinnan icke skäligen kunna läggas vederbörande till
last såsom ämbetsfel.

Annorlunda var däremot förhållandet med de båda senare tillståndsresolutionerna.
Genom dessa beslut hade hotellets innehafvarinna faktiskt
fått åtnjuta en utskänkningsrätt, som de kommunala myndigheterna vägrat
henne, när den söktes enligt 7 § i ölförsäljningsförordningen. Såsom klaganden
påpekat, innefattade besluten alltså ett eluderande af den rätt,
som förordningen tillerkänt de kommunala myndigheterna. Vunne en
dylik praxis efterföljd, skulle i och med detsamma en af grundvalarna
för den lagstiftning, som söker ordna rusdryckshandteringen och stäfja
dess missbruk, vara på ett betänkligt sätt rubbad.

Då landshöfdingämbetets beslut af den 29 maj 1907 och af den 9
november samma år följaktligen enligt min uppfattning dels innefattade
ett kringgående af gällande lag och dels medförde en fara för framtida
missbruk, uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att inför hofrätten
lagligen tilltala de personer, som buro ansvaret för ifrågavarande
beslut. A de tilltalade borde advokatfiskalen, för hvad de i förevarande
hänseende låtit komma sig till last, yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet härmed anhängiggjordes af advokatfiskalen åtal mot lands —

1909 —

sekreteraren de Frese, landskamreraren Lindby, länsnotarie! Lidman och
länsbokhållaren Johanson under yrkande om ansvar å dem jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen för det oförstånd i ämbetsutöfning de visat, dels landssekreteraren
de Frese och länsbokhållaren Johanson, den senare i egenskap
af tillförordnad landskamrerare, därigenom att de den 29 maj 1907
å landshöfdingämbetets vägnar meddelat Hedvig Andersson rättighet att i
Boxholms järnvägshotell utskänka vin och Öl under sex månader, räknade
från och med den 1 juli 1907, dels ock landskamreraren Lindby och länsnotarien
Lidman, den senare i egenskap af tillförordnad landssekreterare,
därigenom att de den 9 november 1907 å landshöfdingämbetets vägnar
meddelat Hedvig Andersson rättighet till sådan utskänkning under en tid
af ytterligare sex månader från och med den 1 januari 1908.

Hofrätten meddelade utslag i anledning af åtalet den 24 november
1908 och förklarade däri, att landshöfdingämbetets ifrågavarande beslut
icke vore lagligen grundade. Då samma beslut emellertid icke finge anses
vara af sådan beskaffenhet, att de borde för landssekreteraren de Frese,
landskamreraren Lindby, länsnotarien Lidman och länsbokhållaren Johanson
medföra ansvar såsom för ämbetsfel, fann hofrätten advokatfiskalens
i målet förda talan icke kunna bifallas.

Utslaget har vunnit laga kraft. Då hofrätten uttryckligen förklarat
landshöfdingämbetets förfarande vara felaktigt och anledning således icke
lärer vara till antagande, att förfarandet skall af länsstyrelsen upprepas,
har jag ansett mig icke böra fullfölja talan mot hofrättens utslag.

Kränkning af församlingsfriheten.

I en till mig insänd klagoskrift påkallade G. Sjöström och Frans
Håkansson mitt ingripande mot kronofogden C. J. E. Möller i anledning
däraf att denne inträngt å en enskild konferens, som Skånes distrikt af
socialistiska ungdomsförbundet den 25 juli 1908 af hållit i Eslöf. Enligt
hvad klagandena i skriften anmärkte, hade kronofogden Möller, som vid
tillfället ifråga varit iförd uniform, af vederbörande dörrvakter uppmärksamgjorts
därpå, att mötet vore enskildt, men icke desto mindre yrkat på
tillträde till mötet samt att få närvara vid detsamma.

I förklaring, som kronofogden Möller afgaf i anledning af klagoskriften,
anförde han hufvudsakligen följande.

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1909 års Riksdag. 8

På förmiddagen den 25 juli 1908 blef Möllers uppmärksamhet fäst
därpå, att nästföregående afton till Eslöf ankommit den kände agitatorn
och redaktören af tidningen »Brand» Hinke Bergegren, hvilken, enligt
hvad Möller haft sig bekant, vid denna tid befunnit sig på agitationsresor
i Skåne och på flera ställen anmält sig till hållande af offentliga föredrag,
men därutinnan hindrats af myndigheterna. Vidare blef till Möller
inrapporteradt, att Bergegren nämnda dag vore i sällskap med åtskilliga
personer, tillhörande det s. k. socialistiska ungdomsförbundet, bland dem
den likaledes kände agitatorn och redaktören af tidningen »Nya folkviljan»
C. Schröder. Slutligen kom också till Möllers kännedom, att en
sammankomst af nämnda personer hölls i »Folkets park» inom Västra
Sallerups municipalsamhälle.

Då Möller, ehuru anmälan om berörda sammankomst icke hos honom
blifvit gjord, kunde hafva anledning antaga, att sammankomsten vore
offentlig, och att vid densamma skulle hållas föredrag, beordrade Möller
polisbevakning till platsen för upprätthållande af ordning och utöfvande
af tillsyn öfver att föredrag ej komme att hållas. Omkring klockan 2.30
e. m. infann sig Möller, iförd uniform, på platsen för att göra sig förvissad
om sammankomstens beskaffenhet. Möller var därvid åtföljd af ett
hos honom anställ dt biträde. Vid Möllers inträde i parken uppehöll sig
därstädes, förutom en poliskonstapel, ett flertal personer. I mötets förhandlingar,
hvilka höllos i en samlingslokal inomhus, hade synbarligen ett
afbrott gjorts, ty en stund senare gingo samtliga mötesdeltagarne in i
huset, och i parken kvarvoro endast Möller, hans biträde och poliskonstapeln.
Då förhandlingarna syntes ånyo taga sin början och Möller gjorde
min af att inträda i lokalen, blef Möller af deltagare i sammankomsten
erinrad om, att denna hölles af ombud för de särskilda klubbarna inom
det socialistiska ungdomsförbundet i Skåne för behandling af förbundets
angelägenheter och således, efter deras förmenande, vore af privat natur.
Som Möller emellertid ansåg sig hafva rättighet att göra sig förvissad om
beskaffenheten af sammankomsten, gick Möller, oaktadt nämnda erinran,
in i lokalen. Därstädes befann sig då ett fyrtiotal personer, däribland
nå°ra kvinnor. Sedan Möller tillkännagifvit, att han vore kronofogde i orten
och önskade bevista sammankomsten, riktade en person, som syntes vara
ordförande, till Möller enahanda erinran som den nyss omförmälda samt
uppmanade Möller att afträda. Då Möller emellertid förklarade, att han
ämnade stanna, upplöste nämnda person sammankomsten, hvarefter Möller
omedelbart gick ut. Äfven många af mötesdeltagarne kommo ut i parken,
där de bildade grupper och tycktes rådslå. Efter förloppet af omkring en
fjärdedels timme återvände deltagare till lokalen. Möller aflägsnade sig

— 1909 —

då från platsen, under erinran till poliskonstapeln om den af Möller enligt
hvad ofvan antydts utdelade ordern. Polisbevakningen kvarstannade
i parken, till dess deltagarne i sammankomsten omkring klockan 6 e. m.
aflägsnade sig.

Hvad anginge Möllers handlingssätt vid ifrågavarande tillfälle hade
Möller gjort, hvad han ansåge hafva på sig ankommit för att bilda sig
ett omdöme om sammankomsten, samt därvid åtminstone fått en uppfattning
rörande de så att säga yttre dragen däraf. I betraktande däraf att
endast ett par personer, tillhörande Eslöfs jämförelsevis ganska talrika
- socialistiska ungdomsklubb, syntes vara tillstädes, att deltagarne uppenbarligen
voro från skilda håll, samt att placeringen i lokalen vid den öfverblick,
Möller hann ägna däråt, angaf en för öfverläggning ordnad församling,
kunde tvifvel hos Möller knappast råda därom, att deltagarne utgjorts
af ett gifvet antal förbundsmedlemmar och möjligen ett fåtal andra, tillhörande
förbundet. Vid ett iakttagande af dylika förhållanden torde
offentlig myndighet få stanna med hänsyn till vår knapphändiga, för forna
normala förhållanden afsedda lagstiftning. Att mot ett anarkistiskt parti,
som proklamerade användbarhet af alla medel i sin kamp för samhällsupplösning
och hvars medlemmar öppet förhärligade .mord och förstörande af
annans egendom, hindrande ingripa, då partiet för rådslående om sin fördärfbringande
verksamhet hölle sammankomst, därtill torde offentlig myndighet
rättsligen sakna befogenhet, såvida sammankomsten endast gåfves
prägeln af enskild.

I påminnelser, som klagandena afgåfvo i ärendet, erinrade de bland
annat, att kronofogden Möller genom fönstren till salen, där sammankomsten
hölls, mycket väl kunnat se salen och samtliga mötesdeltagarne.
Kronofogden Möller hade sålunda varit i tillfälle att iakttaga, hurusom i
salen stodo två långa bord, vid hvilka ungefär 25 personer sutto. Häraf
och af den omständigheten, att vakt stod vid dörren, hade kronofogden
bort kunna sluta därtill, att mötet ej varit offentligt. Kronofogden
hade jämväl tydligen förstått detta och sålunda medvetet gjort sig skyldig
till maktmissbruk.

Lika nödvändigt som det är att polismyndighet med kraft och nit
ägnar sig åt sina i många fall svåra och omdömesfordrande uppgifter, lika
mycken vikt ligger det däruppå, att polismyndighet härvid håller sig inom
de gränser, som gällande lag utstakar för dess befogenhet.

Församlingsfriheten i Sverige har visserligen icke någon uttrycklig
lagparagraf till sitt skydd. Den stöder sig emellertid på urminnes häfd.

— 1909 —

Indirekt framgår af 10 kap. 15 § strafflagen, hvilket lagrum handlar
om missbruk af denna rättighet och straffet därför, att offentlig myndighet
icke äger påfordra tillträde till andra sammankomster än sådana som
äro att anse som offentliga.

Hvad nu ifrågavarande sammankomst angår, så var det tydligt samt
för öfrigt ej af kronofogden Möller bestridt, att densamma varit af enskild
natur. Om vidare det än icke finge läggas kronofogden till last,
att han velat förvissa sig om mötets beskaffenhet samt vidtagit åtgärder,
som finge anses hafva varit härför erforderliga, hade kronofogden emellertid,
enligt hvad han själf medgifvit, utan afseende å de erinringar, som
riktats till honom rörande mötets enskilda karaktär, förklarat, att han ämnade
stanna för att öfvervara mötet, hvars förhandlingar till följd häraf
afbrutits.

Polismyndigheten intager visserligen i sådana fall som det ifrågavarande
en svår ställning, och medgifvas måste att den förseelse i tjänsten,
hvartill enligt min mening kronofogden Möller gjort sig skyldig, blifvit
begången under förmildrande omständigheter.

Med hänsyn till vikten af den medborgerliga rättighet, som blifvit
kränkt, samt till de allvarliga konsekvenser, som en underlåtenhet från
min sida att beifra förseelsen skulle kunna medföra, ansåg jag mig emellertid
nödsakad att ställa kronofogden Möller under åtal för densamma.

Jag aflat därför till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län en
skrifvelse, hvari jag anhöll, att Konungens befallningshafvande måtte förordna
en åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra talan mot kronofogden 0Möller för hvad han i anmärkta hänseendet
låtit komma sig till last. Åklagaren borde därvid å kronofogden
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, med hemställan därjämte
att därest domstolen skulle finna detta yrkande icke kunna bifallas, domstolen
åtminstone måtte uttryckligen förklara, att kronofogden förfarit felaktigt.

I anledning af*det åtal, som i enlighet härmed anställdes emot kronofogden
Möller vid Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt, meddelade
häradsrätten utslag den 30 november 1908 och yttrade däri: Enär genom
hvad i målet förekommit måste anses framgå, att ifrågavarande sammankomst
varit af enskild natur, och vid sådant förhållande Möller genom
sitt uppträdande vid tillfället förfarit felaktigt i af åklagaren angifna hänseendet,
pröfvade häradsrätten, med hänsyn jämväl till föreliggande förmildrande
omständigheter, rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, fälla
Möller att till kronan höta 15 kronor.

öfver utslaget har kronofogden Möller anfört besvär.

— 1909 —

Ärenden, som föranledt annan åtgärd än åtal.

1. Obehörigt åläggande af sträng arrest.

Genom regementsorder af den 6 juni 1905 ålade chefen för Norrlands
dragonregemente öfversten G. W. Aschan, under åberopande ,af 85
och 102 §§ i strafflagen för krigsmakten, volontären Axel Hjalmar Aberg
fem dagars sträng arrest med mistning af sängkläder i två dagar för
fylleri och förargelseväckande uppförande samt vägran att efterkomma
förmans i tjänsten gifna befallningar. Denna bestraffning undergick
Åberg under tiden från den 6 till den 12 junio1905.

I en till mig insänd klagoskrift påkallade Åberg sedermera min ämbetsåtgärd
med anledning af ifrågavarande bestraffning och framhöll därvid,
att han, som vore född den 27 augusti 1887, obehörigen ålagts sträng
arrest, enär jämlikt 23 § i strafflagen för krigsmakten den, som fyllt 15
men ej 18 år, skall, om han gjort sig skyldig till sträng arrest, i stället
undergå vaktarrest.

Sedan jag lämnat öfversten Aschan tillfälle att yttra sig öfver klagoskriften,
anförde han i afgifven förklaring, att bestraffningen ålagts till
följd af ett förbiseende, beroende på särskilda, i förklaringen närmare angifna
omständigheter, opå grund af hvilka han ansett sig hafva grundad
anledning antaga, att Aberg vid bestraffningens åläggande fyllt 18 år.

De af öfversten Aschan sålunda åberopade omständigheterna fann j ag
visserligen ägnade att förklara, huru det förelupna felet tillkommit, men
de kunde däremot 0 enligt min mening icke fritaga honom från skyldigheten
att godtgöra Aberg för det lidande, som den emot lag stridande bestraffningen
kunde anses hafva tillskyndat denne. I detta hänseende syntes
mig, att en o ersättning af tio kronor för hvarje dag sträng arrest skäligen
kunde af Åberg begäras. Därtill borde komma godtgörelse för kostnad
och besvär i följd af ärendets anhängiggörande hos mig, hvilken godtgörelse
syntes böra beräknas till tjugu kronor.

Innan jag vidtog ytterligare åtgärd, ansåg jag mig böra delgifva öfversten
Aschan denna min uppfattning af saken och aflat därför i ärendet
en skrifvelse till honom.

* öfversten Aschan öfv^rsände sedermera till mig en af Åberg undertecknad
handling, hvari Aberg erkände sig hafva af öfversten emottagit
sjuttio kronor såsom ersättning i anledning af bestraffningen och för —

1909 —

klarade sig därmed nöjd. På grund häraf ansåg jag mig kunna låta bero
vid hvad i ärendet förekommit.

2. Fel vid ådömande af ansvar för tjufnadsbrott m. m.

I anledning af anmärkning vid granskning af de för år 1907 hit inkomna
fångförteckningarna infordrade jag afskrift af ett utaf Malungs
tingslags häradsrätt den 2 september 1907 meddeladt utslag i mål angående
Iljans Elina Olsdotter. Däraf inhämtades, att häradsrätten under
åberopande af 14 kap. 22 § och 20 kap. 1 § 2 mom. strafflagen dömt
Olsdotter dels att för hvart och ett af två barnamord hållas till straffarbete
två år, dels ock att för en hvar af tre snatteriförseelser höta 15
kronor. I utslaget hade vidare de särskilda straffen förenats på sådant
sätt, att Olsdotter, vid bristande tillgång till böternas gäldande, skulle
hållas till straffarbete i sammanlagdt fyra år fyra dagar.

Emot utslaget var att till en början anmärka, att bestämmelserna i
8 § 2 mom. af 20 kap. strafflagen icke i förevarande fallet tillämpats.
Därest så skett, hade den tilltalade icke dömts till ansvar för hvarje
snatteriförseelse för sig utan för fortsatt snatteribrott. Därtill kom, att
bestämmelserna i'' 4 kap. 5 och 7 §§ strafflagen bort föranleda därtill, att
de ådömda böterna vid straffsammanläggningen ansetts hafva förfallit.

Samtidigt med insändande af utslaget öfversände emellertid domhafvanden
ett intyg, att e. o. notarien C. A. Toll, hvilken tjänstgjort såsom
ordförande i häradsrätten vid utslagets meddelande, till vederbörande
myndighet inbetalt de Iljans Elina Olsdotter ådömda böterna. Då i anledning
häraf de anmärkta felen i utslaget syntes icke hafva vållat någon
skada, ansåg jag mig kunna låta bero vid de gjorda anmärkningarna,
därom jag genom skrifvelse underrättade e. o. notarien Toll.

3. Fråga om ersättningen för upprättande af vägfyrktalslängd.

I en till mig insänd klagoskrift anförde ordföranden i styrelsen för
Orusts väghållningsdistrikt, att kostnaden för distriktets vägfyrktalslängder
för år 1906 syntes hafva blifvit dubbelt så stor som den bort vara, emedan
längdupprättaren med ytterst få undantag användt två rader för
hvarje väghållningsskyldig, hvilket icke varit behöfligt och ej heller kunde
hafva varit lagstiftarens mening. I klagoskriften anfördes vidare, att

- 1909 —

längderna för år 1907 upprättats på liknande sätt, och att för desamma
debiterats en kostnad af 285 kronor.

I förklaring, som med anledning af klagoskriften afgafs af häradsskrifvaren
i Orusts och Tjörns fögderi O. Granlund, anförde denne hufvudsakligen
följande: Det vore orimligt ifrågasätta, att uti vägfyrktalslängderna
allenast en rad skulle användas för hvarje väghållningsskyldig. Med nu
tillgängliga blanketter till ifrågavarande längder vore detta praktiskt out- ''
förbart. Fn sådan mening vunne ej heller stöd vare sig i gällande väglag
eller i i kungl. kungörelsen angående formulär för vägfyrktalslängd samt
ersättning åt häradsskrifvare för upprättande af sådan längd den 4 augusti
1906. Någon bestämmelse om lägsta antalet bokstäfver, som hvarje
rad skulle innehålla, funnes ej heller. — För så vidt längderna skulle
anses fullständiga borde enligt häradsskrifvarens förmenande äfven de
skattskyldiges titlar utskrifvas; och några förkortningar af namn och titlar
in. m. behöfde därvid ej vidtagas. Visserligen saknades i det fastställda
formuläret till vägfyrktalslängd förklarande text; men då dessa längder
närmast grundade sig på taxeringslängderna, torde äfven det för sistnämnda
längder fastställda formulär äga tillämpning vid vägfyrktalslängdernas
upprättande. Med användande af vanlig expeditionsstil torde vid
sådant förhållande och med hänsyn till det i vägfyrktalsblanketten tillmätta
knappa utrymmet för personnamnet ej kunna undvikas, att i de
allra flesta fall tvänne rader måste användas för hvarje skattskyldig.

I afgifna påminnelser erinrade klaganden därom, att ifrågavarande
ärende hade stor betydelse för väghållningsdistrikten, för hvilka det vore
af vikt att få utrönt, huruvida det beträffande vägfyrktalslängderna förekommande
stadgandet om 28 rader på hvarje sida saknade betydelse i
förevarande hänseende. Härjämte meddelade klaganden, att de för Orusts
väghållningsdistrikt för år 1906 upprättade längderna utgjorde 199 upplägg,
med 28 rader, för 2,740 väghållningsskyldige, att undantagen en på
hvarje rad förekomme endast 60 gånger, samt att till och med tre rader
några gånger användts för en väghållningsskyldig.

Vid pröfning af detta ärende fann jag, att det af häradsskrifvaren
Granlund använda förfaringssättet i afseende å utskrifvandet af ifrågavavarande
längder lämnade rum för befogad anmärkning. Väl kan det i
förutberörda kungl. kungörelse i samband med föreskrift om ersättning
för vägfyrktalslängds upprättande förekommande stadgandet, att fullskrifvet
upplägg skall innehålla 28 rader förutom hvad som erfordras för rubriker
m. in., icke så förstås, att aldrig mera än en rad får användas för hvarje
väghållningsskyldig. Men vid granskning af de afskrifter utaf vägfyrk —

1909 —

talslängden för år 1906, som klaganden hos mig företett, framgick, att i
de fall, som afsågos med dessa afskrifter, med begagnande af föreskrifna
blanketter det i allmänhet utan olägenhet låtit sig göra att på en rad
uppföra hvarje väghållningsskyldig, om blott utrymmet behörigen tillvaratagits.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag häradsskrifvaren Granlund,
men ansåg jag mig icke böra vidtaga någon ytterligare åtgärd mot honom,
då uttrycklig föreskrift saknades, huru i anmärkta hänseendet skulle förfaras,
och då för öfrigt af häradsskrifvarens förklaring syntes framgå, att
han för framtiden skulle söka undvika det klandrade förfarandet. Däremot
ansåg jag mig böra aflåta en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Denna
skrifvelse finnes i sin helhet intagen å sid. 100 härefter.

4. Uraktlåtenhet af domstol att meddela yttrande om framställdt

ersättningsyrkande.

Under år 1905 instämde vederbörande åklagare drängen Albin Karlsson,
efter husbondens angifvelse, till östra häradsrätt med yrkande om
ansvar å Karlsson för olofligt afvikande ur tjänst. I målet förordnade
häradsrätten, att svaranden skulle hämtas till rätten, och på grund häraf
inställdes Karlsson vid rättens sammanträde den 12 mars 1906. Kostnaderna
för hämtningen, tillhopa 13 kronor 60 öre, blefvo därefter af kronofogden
T. Landegren förskjutna. Vid målets öfverlämnande nämnda
dag yrkade den då tjänstgörande åklagaren, att Karlsson måtte förpliktas
att ersätta ifrågavarande hämtningskostnad. Emellertid lämnade häradsrätten
i sitt utslag, som meddelades den 9 april 1906 under ordförandeskap
af häradshöfdingen grefve W. von Schiverin, icke något yttrande angående
nämnda yrkande.

I en hit insänd klagoskrift anförde sedermera kronofogden Landegren,
att i anledning af häradsrättens omförmälda felaktiga förfarande Konungens
befallningshafvande i Jönköpings län ansett sig icke kunna af allmänna
medel ersätta klaganden det af honom förskotterade beloppet. Klaganden
anhöll därför om justitieombudsmannens ämbetsbiträde i ändamål, att
klaganden måtte undfå godtgörelse för de af honom förskjutna medlen.

I förklaring, som med anledning häraf infordrades från grefve von
Schwerin, anförde denne, att han af förbiseende uteglömt att i utslaget
tillägga föreskrift om hämtningskostnadens ersättande. Härjämte insände
han bevis, att han till Konungens befallningshafvande i Jönköpings län

— 1909 —

öfverlämnat 13 kronor 60 öre för att tillhandahållas klaganden såsom ersättning
för det af honom lämnade förskottet.

Då klaganden sålunda erhållit fordrad godtgörelse, fann tjänstförrättande
justitieombudsmannen icke skäl att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

5. Uraktlåtenhet att kalla borgenär till förhör i en konkurs.

Verkställande direktören för »De förenade kolsyrefabrikernas aktiebolag»
Gottfrid Nygren anförde i en till mig ingifven skrift klagomål däröfver,
att i firman Fris & Landelius’ vid Stockholms rådstufvurätt anhängiga
konkurs, däri bolaget ägde fordran, kallelse till ett den 4 november
1907 hållet förhör, vid hvilket utsetts gode män i konkursen, icke
expedierats vare sig till klaganden, som vore boende i Stockholm, eller
till bolagets i Liljeholmen belägna kontor.

Sedan jag anmodat rådstufvurätten att i anledning af klagoskriften
inkomma med vederbörandes yttrande, afgafs förklaring i ärendet af stadsnotarien
C. A. Norin, som å rådstufvurättens vägnar utfärdat kallelser
till ifrågavarande förhör. I denna förklaring anfördes hufvudsakligen
följande.

Uti den uppgift å omförmälda firmas borgenärer, som till rätten ingifvits
och legat till grund för borgenärernas kallande till det förhör, som
jämlikt 39 § konkurslagen hållits i konkursen, hade hvarken klaganden
eller »De förenade kolsyrefabrikernas aktiebolag» upptagits. Däremot vore
i nämnda uppgift såsom borgenär uppfördt »Svenska kolsyreindustriaktiebolaget».
Detta bolag hade icke kallats, enär dess adress uppgifvits vara
»Löfholmen». Borgenärer med Löfholmen till boningsort syntes nämligen
icke kunna hänföras till sådana »i orten vistande och närmast boende
borgenärer», att kallelse enligt 39 § konkurslagen skulle i konkurser vid
Stockholms rådstufvurätt å dem utfärdas till det i sagda paragraf omförmälda
förhör. Löfholmen läge utom Stockholms stads område och tillhörde
Brännkyrka socken.

Till bemötande af förklaringen meddelade klaganden i afgifna påminnelser,
att »Svenska kolsyreindustriaktiebolaget» blifvit upplöst och
hade uppgått i det af klaganden representerade bolaget. Klaganden erinrade
vidare bland annat, att därest »Svenska kolsyreindustriaktiebolaget»
med adress Löfholmen blifvit upptaget å kallelselistan, skulle kallelsen behörigen
hafva kommit klaganden tillhanda. Slutligen anförde klaganden,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 9

att konkurslagens uttryck »närmast boende borgenärer» uppenbarligen
inåste afse borgenärer, som vore bosatta närmast den ort, i hvilken gäldenären
hade sin bostad.

I 25 § konkurslagen föreskrifves, att, sedan uppteckning af gäldenärs
bo skett, skall rätten eller domaren genast låta kalla gäldenären att å viss
dag, sist inom fjorton dagar, med ed fästa bouppteckningens riktighet.
Vidare innehåller 39 § konkurslagen följande stadgande: »Till det förhör

inför rätten eller domaren, då, enligt hvad i 25 § sagdt är, gäldenären
bör bouppteckningsed aflägga, varde ock i orten vistande och närmast
boende borgenärer kallade att utse gode män för att konkursboet till förvaltning
emottaga.»

Åt detta stadgande hade af stadsnotarien Norin i det förevarande
fallet gifvits en tillämpning, som angifver den mening, att i konkurser i
Stockholm kallelser enligt 39 § under inga förhållanden skulle behöfva
utfärdas till andra borgenärer än sådana, som bo eller vistas inom hufvudstaden.
Klaganden syntes däremot vilja påstå, att stadgandets ordalag
otvetydigt gifva vid handen, att Stockholms rådstufvurätt måste till förhör
enligt 25 § konkurslagen kalla icke allenast de borgenärer, som bo eller
vistas i Stockholm, utan äfven alla borgenärer, som äro bosatta å någon
omedelbart intill hufvudstaden belägen ort.

För min del hyser jag emellertid den uppfattning, att stadgandets
ordalag icke äro så klara och tydliga, att man redan af dem skulle med
säkerhet kunna sluta till stadgandets innebörd.

Den omständigheten, att det i regeln torde vara olämpligt eller rent
af omöjligt att till det i 25 § konkurslagen föreskrifna förhöret kalla
samtliga konkursborgenärer, bär föranledt lagstiftaren att bestämma, att
vissa representanter skola vid förhöret företräda borgenärerna. Såsom
lämpliga representanter hafva enligt sakens natur betraktats de borgenärer,
som bo eller vistas i gäldenär ens grannskap.

Angående lagens uttryckssätt i denna del är att märka, att ordet
»ort» ingalunda kan anses beteckna en skarpt begränsad plats. Allra minst
kan en orts omfattning sägas så nära sammanhänga med landets administrativa
eller kyrkliga indelning, att till orten icke skulle kunna räknas
andra områden än de, som ligga inom viss stad, härad eller socken.
Ordet återgifver i själfva verket icke något absolut begrepp, utan måste
tagas i relativ bemärkelse. Detsamma gäller i än högre grad om det af
lagen äfven använda uttrycket »närmast boende» borgenärer. Att döma
af det sammanhang, hvari detta uttryck förekommer i de äldre konkurs -

1909 —

författningarna, synes därmed afses borgenärer, som äro boende i närheten
af gäldenärens bostad.

De båda uttrycken »ort» och »närmast boende» utmärka sig också
för eu viss föränderlighet i afseende på omfattningen. Så torde exempelvis
en utveckling af kommunikationsväsendet eller andra förhållanden kunna
medföra, att till en viss ort med fog räknas områden, som tidigare hänförts
till annan ort eller andra orter. Af förbättrade kommunikationer
kan också anses blifva en följd, att afstånd i viss mening minskas, så att
personer, som funnits bosatta på relativt långt afstånd från en gifven
punkt, i följd af eu dylik förändring med all rätt böra betraktas såsom
hörande till de »närmast boende».

Då sålunda frågan, om hvilka borgenärer på grund af ofvan införda
stadgande i 39 § konkurslagen skola kallas till det s. k. första förhöret,
synes icke kunna nöjaktigt besvaras med ledning allenast af lagens tämligen
sväfvande ordalag, torde spörsmålet för sin lösning höra betraktas
äfven från andra synpunkter. Följande omständigheter torde därvid kunna
tillerkännas en viss betydelse såsom grunder för frågans afgörande.

En allmän granskning af reglerna för konkursförfarandet gifver uppenbarligen
vid handen, att lagstiftaren vid dessa reglers fastställande afsett
att, såvidt möjligt varit, befordra skyndsamhet vid konkursens utredande
och afslutande. Är det nu så, att här ifrågavarande stadgande i någon
mån varit motiveradt af en lagstiftarens önskan att befordra skyndsamhet —
något som man har anledning antaga — torde häraf kunna dragas den
slutsats, att till första förhöret i en konkurs icke böra kallas sådana borgenärer,
hvilkas inkallande skulle i af sevärd grad fördröja konkursärendets
behandling. Ser man vidare frågan från synpunkten af ändamålet med
ifrågavarande förhör, kan man säga, att lagstiftaren säkerligen icke menat
att till förhöret skulle kallas borgenärer, som bo eller vistas på en ort
med sådant läge, att deras inställelse vid förhöret skulle ådraga dem mera
besvär eller större kostnad, än som stode i rimligt förhållande till deras
intresse af att deltaga i valet af gode män. Med nu angifna begränsningar
böra enligt min mening de kända borgenärerna i regeln kallas till förhöret.

Att stadgandet äfven med den tolkning, jag ofvan sökt gifva detsamma,
kan i särskilda förekommande fåll gifva anledning till tvekan, är
ganska sannolikt. Möjligen skulle dock i dylika tvifvelaktiga fall kunna
anses lämpligt, att rätten eller domaren utfärdar kallelse för att på sådant
sätt öfverlämna åt borgenären själ!" att afgöra, om han kan anses hafva
skäl att inställa sig eller ej.

I det fall, hvarom i förevarande ärende var fråga, förelåg enligt min
mening ingen anledning till tvekan. Med tillämpning af det nyss anförda

- 1909 -

anser jag det vara uppenbart, att stadsnotarie! Norin bort å den af honom
utfärdade kallelselistan uppföra »Svenska kolsyreindustriaktiebolaget» samt
låta befordra denna kallelse till den i borgenärsförteckningen för nämnda
bolag uppgifna adressorten, eller alltså till Löfholmen. Att inkalla å Löfbolmen
boende borgenärer till förhör inför Stockholms rådstufvurätt lärer
icke möta afsevärdt större svårigheter än att till rätten kalla personer,
bosatta i de yttre delarne af stadsdelen Södermalm. Icke heller lärer
rådstufvurätten sakna utvägar att i laga ordning låta delgifva kallelser
med personer, som bo å Löfholmen.

I enlighet med hvad jag ofvan utvecklat fann jag vid ärendets pröfning
stadsnotarien Norins åtgörande i denna sak innefatta en mindre riktig
tillämpning af ifrågavarande stadgande. Som emellertid hans förfarande
syntes icke hafva vållat någon skada, och med hänsyn jämväl till stadgandets
otydliga affattning ansåg jag mig icke böra i anledning af klagandens
anmälan vidtaga någon annan åtgärd än att i skrifvelse till stadsnotarien
Norin delgifva honom min uppfattning i ämnet och skälen för densamma.

6. Dröjsmål med expediering af utslag angående häktad.

Vid granskning af de från länsfängelset i Örebro inkomna fångförteckningarna
för fjärde kvartalet 1907 anmärktes, att ett af rådstufvurätten
i Lindesberg den 21 oktober 1907 meddeladt utslag, hvarigenom
häktade gårdfarihandlaren Karl Israelsson dömts till ansvar för misshandel
m. in., ankommit till länsfängelset först den 29 i nämnda månad.

Sedan jag i anledning häraf infordrat yttrande från rådstufvurätten,
öfversände denna en skrifvelse från e. o. notarien J. H. Beskow, som
vid den tid anmärkningen afsåg tjänstgjort såsom rådstufvurättens ordförande.
I skrifvelsen anförde e. o. notarien Beskow, att utslaget genom
förbiseende, beroende på åtskilliga, uti skrifvelsen närmai’e angifna omständigheter,
blifvit för sent afsändt till Konungens befallningshafvande.
Han hade emellertid sökt godtgöra försummelsen genom att dels ersätta
hvad Israelsson under den tid, han för länge suttit häktad, kostat det allmänna
i underhåll, dels hålla Israelsson fullt skadeslös för det lidande,
som genom dröjsmålet kunde hafva vederfarits honom. Till bevis härom
åberopade e. o. notarien Beskow förklaringen bilagda handlingar, däribland
ett kvitto från Örebro läns ränteri samt ett af Israelsson utfärdadt
intyg.

Med hänsyn till hvad e. o. notarien Beskow i förklaringen anfört och
åberopat, ansåg jag mig icke böra vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

— 1909 -

7. Felaktigt beslut i fråga om vittnesersätt ning.

Uti ett hos mig genom klagomål af gårdfarihandlaren Gottfrid Dahlströny
i Böle anhängiggjordt ärende utvisade handlingarna följande.

A forsta rättegångsdagen af 1907 års lagtima höstting med Umeå
tingslag handlades under häradshöfdingen A. Reuterskiölds ordförandeskap
ett af tillförordnade länsmannen Hjalmar Hanson, å tjänstens vägnar,
anställdt åtal mot hemmansägaren Karl Jonsson i Böle, för det han skulle
den 9 september 1907 å allmän väg hafva misshandlat Dahlström.

Jämte åklagaren var Dahlström i egenskap af målsägare personligen
tillstädes vid rätten.

Med förmälan att Jonsson till tredje rättegångsdagen af samma ting
utverkat sig stämning å Dahlström och dennes hustru, för det de vid
ifrågavarande tillfälle skulle hafva föröfvat misshandel å Jonsson, yrkades
å svarandesidan i förstnämnda mål, att detsamma måtte uppskjutas till
tredje rättegångsdagen för gemensam handläggning med det af Jonsson
instämda målet.

Dahlström bestred detta yrkande, i anledning hvaraf häradsrätten,
enligt hvad protokollet utvisar, »sedan upplyst blifvit, att åklagaren instämt
vittnen till denna dag, förklarade dem skola nu höras». Därefter
anhöll Dahlström, enligt hvad protokollet vidare utmärker, om vittnesförhör
med af åklagaren instämda änkan Sofia Berglund, änkan Lovisa
Pettersson, hemmansägaren Johan Olsson och trädgårdseleven Viktor Bäckström
i Böle.

Sedan vittnena blifvit hörda och framställt begäran om ersättning för
inställelsen, förklarade häradsrätten dem berättigade att af Dahlström genast
utbekomma, Sofia Berglund och Lovisa Pettersson hvardera två kronor
samt Johan Olsson och Bäckström hvardera tre kronor.

Ifrågavarande båda mål blefvo sedermera gemensamt handlagda. De
afgjordes af häradsrätten genom utslag den 21 januari 1908, enligt hvilket
häradsrätten fann utredt, att enskilda parterna å ömse sidor misshandlat
hvarandra, och följaktligen dömde dem att bota, Jonsson trettio kronor
samt en hvar af makarna Dahlström tjugu kronor. Härjämte ogillades
af enskilda parterna framställda yrkanden om ersättning för rättegångskostnaden.

Mot handläggningen af målen anmärkte Dahlström i sin klagoskrift —
bland annat, som jag fann icke förtjäna afseende — att omförmälda beslut,
enligt hvilket Dahlström förpliktats att utgifva ersättning till ofvannämnda
af åklagaren instämda vittnen, vore olagligt.

O 7 O O

— 1909 —

I af gifven förklaring häröfver yttrade häradshöf dingen Reuterskiöld,
att han vid frågans bedömande varit mycket tveksam, men att, då åklagaren
icke motsatte sig uppskof till annan rättegångsdag samt vittnesförhören
påkallades af Dahlström, han icke torde hafva saknat anledning
att lägga ersättningsskyldigheten på Dahlström.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i ärendet förekommit ansåg jag,
att häradshöfdingen Reuterskiöld uti ifrågavarande hänseende förfarit
oriktigt.

Tydligen är det icke öfverensstämmande med lag att i mål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar för talan, ålägga målsägare att utgifva
ersättning till vittnen, som af åklagaren inkallats.

De af häradshöfdingen Reuterskiöld till stöd för hans förfarande åberopade
omständigheterna kunde desto mindre förtjäna afseende, som vittnena,
om ock uppskof ägt rum utan att förhör med dem för tillfället påfordrats
vare sig af åklagaren eller af Dahlström, naturligtvis ändock varit
berättigade till ersättning'' för sin inställelse. Dahlström hade sålunda
icke genom sitt bestridande af uppskof och sin anhållan om vittnenas
omedelbara hörande förorsakat någon särskild kostnad. Han hade tvärtom
genom denna åtgärd befriat statsverket från skyldighet att utgifva ersättning
till vittnena för inställelse vid ett följande rättegångstillfälle.

Enligt protokollet framställde Dahlström för öfrigt begäran om vittnenas
hörande först efter det häradsrätten förordnat, att vittnesförhören
skulle äga rum.

Jag ansåg häradshöfdingen Reuterskiöld följaktligen hafva skyldighet
att ersätta Dahlström hvad han enligt häradsrättens ifrågavarande beslut
nödgats utgifva till ofvan oinförmälda vittnen. Förutom denna ersättning
syntes mig Dahlström böra åtnjuta skälig godtgörelse för kostnad och
besvär i följd af ärendets anhängiggörande härstädes.

Vidare åtgärd i ärendet fann jag mig ej böra vidtaga, såvida Dahlström
ändå erhölle sin ersättning.

Härom lämnade jag häradshöfdingen Reuterskiöld meddelande; och
insände han sedermera till mig bevis, att han till länsmannen i orten
öfverlämnat för att klaganden tillställas ett penningbelopp, som syntes mig
utgöra skälig godtgörelse till klaganden i anledning af häradsrättens felaktiga
förfarande.

- 1909 -

8. Fråga om expediering af utslag, hvarigenom rannsakning med häktad

hänvisats till annan domstol.

Vid granskning af 1907 års fångförteckningar från central- och rannsakningsfängelset
i Härnösand anmärktes, att där intagne rannsaknin(rsfången
Gustaf Bäckström, hvilken af rådstufvurätten i Härnösand <mnom
utslag den 19 oktober 1907 förklarats saker till olofligt tillgrepp och hänvisats
till rådstufvurätten i Gäfle för fortsatt rannsakning, icke förr än
den 7 november 1907 afsändts till länsfängclset i Gäfle.

Sedan denna anmärkning af. mig delgifvits Konungens befallningshafvande
i Västernorrlands län, insände landshöfdingämbetet i nämnda
lan yttrande i ärendet af extra länsnotarien Helmer Nyström, hvilken
under ifrågavarande tid tjänstgjort såsom landssekreterare. I sin förklaring
anförde Nyström, att Konungens befallningshafvande icke förr än
den 7 november 1907 från rådstufvurätten i Härnösand erhållit meddelande
om rådstufvurättens beslut angående Bäckström.

För egen del erinrade landshöfdingämbetet, att kungl. kungörelsen
den 18 november 1898 allenast föreskrefve, att, därest genom underrätts
utslag rannsakning med den, som är för brott tilltalad, varder hänvisad
till annan domstol, rannsakningshandlingarna skola till denna domstol alsändas,
inom viss tid från den dag, då utslaget meddelats, hvaremot hvarje
föreskrift, saknades därom, att underrättens ifrågavarande beslut skäll
bringas till vederbörande Konungens befallninghafvandes kännedom.
it.. ?ec^an jao jämväl infordrat yttrande i ärendet från rådstufvurätten i
Härnösand, anförde rådstufvurätten i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande. Omedelbart efter utslagets afkunnande hade af rådstufvurätten i
en å länsfängelset, där rannsakningen hölls, tillgänglig liggare antecknats,
att rådstufvurätten meddelat utslag i målet och förklarat Bäckström saker
till ansvar för olofligt tillgrepp. På grund af denna anteckning i liggaren,
hvilken af fängelsedirektören för ändamålet framlagts, hade rådstufvurätten
antagit, att fängelsedirektören skulle underrätta Konungens befallningshafvande,
att rannsakningen med Bäckström inför rådstufvurätten afslutats.

1 ill detta antagande hade rådstufvurätten ansett sig hafva desto större skäl,
som ej i lag eller författning funnes föreskrifvet, på hvad sätt eller genom
hvem Konungens befallningshafvande skulle i dylika fall underrättas om domstols
utslag. Sedan rannsakningshandlingarna den 1 november 1907 afsändts
till rådstufvurätten i Gäfle, hade rådstufvurätten den 7 i samma månad
erhållit kännedom om att Bäckström fortfarande kvarsutte å länsfängelset
i Härnösand. I anledning1 häraf hade af rådstufvurätten omedelbart därpå hos

— 1909 —

Konungens befallningshafvande anmälts, att Bäckström genom utslag den
19 oktober 1907 förklarats saker till ansvar för olofligt tillgrepp, och att
den fortsatta rannsakningen hänvisats till rådstufvurätten i Gäfle.

Uppenbarligen kan det icke vara med god ordning öfverensstämmande,
att, såsom i förevarande fall varit förhållandet, en tilltalad person hålles
i häkte, utan att den myndighet, som har tillsyn öfver fängelset, äger
kunskap om för hvilket brott personen i fråga är häktad och inför hvilken
domstol rannsakning nästa gång skall äga rum. Af de i ärendet afgifna
yttrandena syntes framgå, att både hos länsstyrelsen och hos rådstufvurätten
i Härnösand den mening gjort sig gällande, att orsaken till ett
dylikt otillfredsställande sakförhållande vore att söka i en brist i lagstiftningen.

För min del är jag däremot af den uppfattningen, att i ämnet gällande
lagbestämmelser, med erforderlig noggrannhet tillämpade, äro ägnade
att förebygga sådana beklagliga händelser som den ifrågavarande.

Enligt kungl. brefvet den 22 maj 1816 och Svea hofrätt® universal
den 10 juni samma år var underdomare, när rannsakning med häktad
person skulle fortsättas vid annan domstol, pliktig att, i stad inom fjorton
da°*ar och på landet inom en månad, aflämna handlingarna till Konungens
befallningshafvande eller den domstol, till hvilken fullföljden af rannsaknino-en
blifvit hänskjuten. Försummelse häruti straffades med dagaböter.

^ Genom kungl. kungörelsen den 16 september 1873 stadgades, att
underrätts utslag i mål angående häktad skulle af domaren på landet senast
inom sex dagar och af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet
afsändas, om den häktade förvarades å länsfängelset, till Konungens
befallningshafvande, men om han funnes å annat kronohäkte, omedelbart
till tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet.

Föreskrifterna i denna kungörelse inflöto såsom § 20 i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Kungl. brefvet af den 22 maj 1816 upphäfdes genom en kungl. kungörelse
af den 18 november 1898, hvarigenom meddelades ett så lydande
stadgande:

»Varder genom underrätts utslag rannsakning med den, som är för
brott tilltalad, för fortsatt handläggning hänvisad till annan domstol, skola
rannsakningshandlingarna till den domstol afsändas inom fjorton dagai
från den dag, då utslaget meddelades.»

Den genom 1873 års kungörelse införda skyldigheten att inom sex
resp. fyra dagar expediera utslag i mål angående häktad är ovillkorlig.
Så snart en domstol genom slutligt utslag i ett rannsakningsmål angående

— 1909 —

häktad skilt målet från sig, inträder berörda skyldighet för vederbörande
expeditionshafvande. Utslagets expedierande åsyftar i de flesta fall att
möjliggöra ett ådömdt straffs verkställande. Men äfven andra syftemål
kunna för särskilda fall anses vara därmed tillgodosedda. Är målet af
underställnings natur, i följd hvaraf någon verkställighet af underdomstolens
utslag icke kan komma i fråga, kan den tilltalade önska anföra
besvär i målet och för sådant ändamål hafva intresse af att få tillgång till
utslaget. Detsamma gäller om de fåll, i hvilka den tilltalade frikänts, men
underdomstolen tillika meddelat föreskrift om hans kvarhållande i häkte,
till dess utslaget vunnit laga kraft eller öfverdomstol annorlunda förordnat.

För fängelsemyndigheten är det alltid af vikt att hafva tillgång till
officiella uppgifter om den häktade och de åtgärder, som med honom möjligen
skola vidtagas. Sådana uppgifter lämnas genom utslagets expedierande,
ts c De genom kungl. brefvet den 22 maj 1816 meddelade, sedermera
genom kungl. kungörelsen den 18 november 1898 ändrade bestämmelserna
om rannsakningshandlingars expedierande vid häktad persons hänvisande
till annan domstol för fortsatt rannsakning gälla naturligtvis vid sidan af
föreskrifterna om utslags expedierande i 20 § af förordningen angående
expeditionslösen. Genom att i ett dylikt fall till den nya rannsakningsdomstolen
expediera protokoll och utslag i det afslutade rannsakningsmålet
kan en domare på landet eller expeditionshafvande vid rådstufvurätt icke
fritaga sig från den i expeditionslösensförordningen stadgade skyldigheten
att inom sex resp. fyra dagar expediera utslaget till Konungens befallningshafvande
eller vederbörande tillsyningsman. För befallningshafvanden
eller tillsyningsmannen är det af särskild vikt att erhålla utslaget, eftersom
verkställandet af det genom utslaget meddelade beslutet just åligger nämnda
myndighet eller ämbetsman.

I det fall, hvarom här var fråga, hade det af rådstufvurätten i Härnösand
beslutade utslaget angående Bäckström icke expedierats till Konungens
befallningshafvande. Däremot hade i en å länsfängelset tillgänglig
liggare af rådstufvurätten gjorts anteckning om det hufvudsakliga innehållet
af beslutet.

Den af rådstufvurätten sålunda vidtagna åtgärden kunde enligt min
mening icke anses hafva uppvägt den åsidosatta expedition sskyldigheten.
Äfven om man anser, att expedierande af utslag i ett fall af förevarande
beskaffenhet icke kan hafva annat ändamål än att underrätta vederbörande
myndighet om innehållet af domstolens beslut, och att följaktligen en enkel
underrättelse härom kan göra samma tjänst som ett utslag, är det klart,
att denna underrättelse måste af domstolen å ämbetets vägnar tillställas
myndigheten. Ansvaret för att underrättelsen kommer vederbörande till—

Justitieombudsmannens ämletsberättclse till 1909 års Riksdan. 10

banda ligger helt och hållet å domstolen, och det går ej an att utgå från
att underrättelsen möjligen kan genom annans försorg framföras.

Denna min uppfattning ansåg jag mig böra genom skrifvelse delgifva
rådstufvurätten, men med afseende på omständigheterna i ärendet fann jag
vidare åtgärd däri från min sida icke erfordras.

9. Fråga om rätt till uppskof för styrkande af behörighet att företräda

part inför rätta m. m.

Uti en till mig ingifven klagoskrift, till hvilken bilagts Stockholms
rådstufvurätts protokoll den 15 juni 1908 i ett till samma dag instämdt
mål emellan försäkringsaktiebolaget Hansa, kärande, samt bokhållaren A.
Fr. Ericson, svarande, angående fordringsanspråk, anmälde nämnda bolag
genom direktören John W. Lundin rådstufvurätten för felaktigt förfarande
vid omförmälda måls handläggning.

Klaganden anförde därvid: För bolaget hade anmält sig såsom rättegångsombud
e. o. notarien H. Richter, hvilken härvid till stöd för sin
behörighet åberopat, jämte en af Lundin den 15 juni 1908 utfärdad fullmakt,
ett af patent- och registreringsverket den 12 september 1907 utfärdadt
bevis, att Lundin vid sistnämnda tid varit berättigad att teckna
bolagets firma. Sedan rättens ordförande anmärkt, att beviset vore väl
gammalt, hade Richter i anledning däraf begärt uppskof för att vidare
styrka sin behörighet. Rådstufvurätten hade emellertid utan afseende å
denna anhållan genom afsagdt beslut funnit Richter icke hafva styrkt sin
behörighet att föra bolagets talan i målet, hvarefter rådstufvurätten förklarat
käromålet i anledning af bolagets utevaro förfallet samt afskrifvit
målet från vidare handläggning.

Sedan jag anmodat rådstufvurätten att i anledning af klagoskriften
inkomma med vederbörandes yttrande, afgafs förklaring af rådmannen W.
Johansson samt e. o. notarierna W. Sebardt och V. Holmberg, af hvilka
den förstnämnde tjänstgjort såsom ordförande och de två senare såsom
bisittare i rätten vid ifrågavarande tillfälle.

Förklarandena framhöllo till en början, att det i målet åberopade registreringsbeviset
icke innefattat bevis därom, att Lundin vid tiden för
fullmaktens utfärdande ägt befogenhet, att teckna bolagets firma. Annan
anmälan hade mycket väl kunnat ske under mellantiden, och rådstufvurätten
hade icke kunnat underlåta att taga hänsyn till en sådan möjlighet,
i svnnerhet som det synts rådstufvurätten sannolikt, att under den tid

— 190!) -

af tre fjärdedels år, som förflutit mellan registreringsbevisets och fullmaktens
utfärdande, bolagsstämma hållits med bolagets aktieägare.

Härjämte yttrade förklarandena vidare: Äfven om i förevarande fall
bolagsstämma under mellantiden icke hållits, vore den möjligheten icke
utesluten, att vederbörande bolagsstyrelse åt annan dess ledamot uppdragit
att teckna bolagets firma eller beslutat, att firman skulle tecknas af två
eller flera ledamöter i förening. Vid undersökning, huruvida den person,
som i rättegång företrädde part, vore därtill behörig, vore det för öfrigt
enligt förklarandenas mening utan betydelse hvad som i ena eller andra
hänseendet kunde antagas. Rådstufvurätten torde sålunda hafva handlat
fullt riktigt genom att underkänna Richters befogenhet att företräda bolaget,
hvilket sålunda var att anse såsom uteblifvet. Då Richter saknade
behörighet att uppträda i målet, kunde han icke heller tillåtas att yttra
sig till protokollet, hvadan hans begäran om uppskof för anskaffande af
nytt registreringsbevis måste af rådstufvurätten lämnas utan vidare afseende.

Vid pröfning af detta ärende fann jag, att förklarandena uti anmärkta
hänseendena icke skäligen kunde anses hafva gjort sig skyldiga till ämbetsfel.

Emellertid var enligt min mening det förfarande, som lagts förklarandena
till last, i viss mån, om ock från rent formell synpunkt försvarbart,
dock oriktigt eller åtminstone olämpligt.

Härvid syftar jag i främsta rummet därpå, att förklarandena, sedan
de funnit det af Richter åberopade registreringsbeviset vara för gammalt,
icke bifallit hans begäran om rådrum för att inkomma med nytt bevis.
Förklarandena hade till och med ansett sig sakna rätt att i protokollet
anteckna denna hans begäran.

En uppfattning, som ligger till grund för ett dylikt i positiv rätt icke
påbjudet förfarande, måste uppenbarligen, bedömd från den materiella
rättens ståndpunkt, framträda såsom något synnerligen egendomligt. Richter
hade styrkt, att Lundin, som undertecknat den i målet åberopade fullmakten,
i laga ordning erhållit befogenhet att teckna bolagets firma. Af
handlingarna i ärendet att döma, hade motparten, hvilken icke bestridt,
att sådan befogenhet fortfarande förefanns, ej något att anmärka mot
Richters uppskofsbegäran. Det kunde alltså icke skäligen befaras, att ett
bifall till denna begäran skulle kunna förorsaka någon skada, i allt fall
icke sådan, som rätten hade att ex officio söka förebygga. Tvärtom hade
just förklarandenas förfarande medfört onödig kostnad för bolaget.

Jag anser mig ock i afseende härå böra erinra därom, hurusom under
senare åren våra öfverdomstolar vid upprepade tillfällen i analoga fall dömt
i rak motsats till hvad rådstufvurätten i det förevarande målet gjort.

- 1909 -

Äfven i (ifrigt syntes mig rådstufvurättens förfarande, sedt i belysningen
af den afgifna förklaringen, vittna om onödig formalism.

Jag afser härutinnan det af förklarandena åberopade skälet, att den
möjligheten ju icke varit utesluten, att Lundin förlorat sin befogenhet att
teckna bolagets firma, samt att det vid pröfning af behörighetsfrågor vore
utan betydelse hvad som i ena eller andra afseendet kunde antagas.

Härtill må anmärkas, att, om ock en person, som anmäler sig vilja
föra talan för ett bolag, vid första rättegångstillfället med registreringsbevis
från nästföregående dag styrker, att han vid tiden för bevisets utfärdande
utgjorde bolagets styrelse, detta naturligtvis ändå ej utesluter
den möjligheten, att enligt sedermera gjord anmälan till registret annan
styrelse utsetts, och att personen i fråga sålunda är obehörig i det ögonblick
han uppträder inför rätten.

Drager man ut konsekvenserna af den mening förklarandena gjort
gällande, skulle alltså äfven i ett sådant fall bolaget förklaras hafva från
rätten uteblifvit.

Emellertid får man utgå från, att ingen domstol skulle förfara på
dylikt sätt, och att såsom skäl härför skulle åberopas, att sannolikheten
talade för, att någon förändring i styrelsens sammansättning icke ägt rum.

Tydligen måste man ock uti ifrågavarande afseende ofta taga hänsyn
till sannolikhetsskäl, hvilka naturligtvis kunna vara af skiftande art. Nyssberörda
af förklarandena åberopade skäl för deras förfarande är följaktligen
icke hållbart.

I detta sammanhang bör ock framhållas, hurusom det säkerligen icke
skulle falla någon domstol in att förklara en förmyndare, hvilken genom
ombud vill föra talan för sin myndling, hafva från rätten uteblifvit på den
grund att ombudet ej genast kan styrka, att förmynderskapet icke upphört.

Genom att frånkänna betydelse åt ett registreringsbevis, som icke är
af afsevärd ålder och emot hvars fortfarande beviskraft vederbörande motpart
icke har någon anmärkning att framställa, lägger man uppenbarligen
ett synnerligen besvärande band på affärsvärlden, som åtminstone härutinnan
måste anses hafva fullt fog för sina ofta upprepade klagomål öfver onödig
formalism å ämbetsmännens sida.

För den, som uti ifrågavarande hänseende anser sig icke kunna följa
den väg, jag antydt, finnes emellertid ett praktiskt sätt att, utan fara för
någon afprutning å hans formalistiska böjelse och pliktkänsla, ändå kunna
tillgodose den materiella rättens kraf. Genom granskning af den från
trycket utgifna samlingen registreringsuppgifter, hvilken i erforderligt antal
exemplar lärer kunna hållas tillgänglig, kan han nämligen själf förvissa
sig om, att ändring icke timat i det förhållande, som afses uti ett åberopadt

- 1909 -

registreringsbevis. Är registreringsbeviset icke alltför gammalt, torde en
dylik granskning i allmänhet icke kunna anses medföra större besvär eller
tidsutdräkt än som fullt motsvaras af den fördel för allmänheten, som
därmed skulle vinnas.

Min uppfattning i saken lät jag genom särskild skrifvelse komma till
förklarandenas kännedom.

10. Dröjsmål med expeditioners tillhandahållande.

Auditören Erik Martin jämte trettioen andra i Stockholm praktiserande
advokater anförde i en till mig ingifven klagoskrift hufvudsakligen
följande.

Sedan flere år tillbaka vore det ett för den rättssökande allmänheten
kändt förhållande, att expeditionerna från domhafvanden i Södra Roslags
domsaga i allmänhet ej blefve tillgängliga inom af lagen bestämd tid. Då
någon ändring till det bättre härutinnan ej försports, utan fasthellre tidsutdräkten
syntes med hvarje år tilltaga, ansåge klagandena som sin plikt
att fästa min uppmärksamhet härå och tillika anhålla, att jag måtte efter
undersökning i saken vidtaga de åtgärder, som kunde anses nödiga för
vinnande åt rättelse. — Klagandena ansåge sig befogade till denna anmälan
dels i sin egenskap af allmänhetens naturliga målsmän i rättsärenden
dels ock på grund af det men, som i klagandenas vrkesutöfning
tillskyndades dem genom ifrågavarande tidsutdräkt, då klagandenas uppdragsgifvare
lätteligen kunde få — och faktiskt äfven haft — den uppfattningen,
att det berodde på försummelse från klagandenas sida, att expeditioner,
särskildt i lagfarts- och inteckningsärenden, icke erhölles inom
rimlig tid. Att anföra särskilda fall, i hvilka dröjsmål förekommit, funne
klagandena icke vara af nöden, då en undersökning lätteligen borde gifva
vid handen, att dröjsmål i regeln förekomme, oafsedt om den ordinarie
eller en tillförordnad domhafvande vore för tillgänglighet af expeditionerna
ansvarig. — Klagandenas afsikt vore därför icke att med den gjorda anmälan
påbörda vare sig den ordinarie domhafvanden eller någon tillförordnad
ämbetsförsummelse, utan ansåge klagandena fasthellre skäl förefinnas
för antagandet, att missförhållandet närmast vore beroende på fel
i organisationen af domsagans förvaltning, i det arbetsbördan sannolikt
öfverstege tillgängliga arbetskrafter. — Slutligen ville klagandena såsom
sin åsikt uttala, att saken för den rättssökande allmänheten vore af den
allvarliga natur, att någon interimsåtgärd för rättelse syntes icke kunna

— 1909 —

undvaras, intill dess utredning vunnits angående definitiv åtgärd till blåstens
fullständiga afhjälpande för framtiden.

Sedan jag lämnat häradshöfdingen i Södra Roslags domsaga friherre
C. M. Fleetwood tillfälle att yttra sig öfver klagoskriften, anförde häradshöfdingen
i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.

Häradshöfdingen kunde i det väsentliga vitsorda riktigheten af klagoskriftens
innehåll, hvad anginge den tid från början af år 1904, hvarunder
domsagan varit häradshöfdingen anförtrodd. Redan åren 1904—1906 hade
ej sällan inträffat, att expedition icke kunnat tillhandahållas vederbörande
inom laga tid; och efter 1908 års ingång kunde detta missförhållande
betecknas såsom synnerligen vanligt. Häradshöfdingen hade dock ingalunda
ämnat låta vid detta missförhållande bero, till dess det från ett eller
annat håll blefve framdraget. Men innan häradshöfdingen hos vederbörande
framhöll det trängande behofvet af missförhållandets afhjälpande,
hade han funnit sig böra hafva tillgång till arbetsredogörelserna beträffande
domsagan för år 1907, det första år, hvarunder de i förordningen den 17
maj 1872 gifna bestämmelserna om häradsting i domsagan tillämpats.
Dessa redogörelser hade ej kunnat utarbetas före föreskrifven tid, d. v. s.
början af april 1908.

Då häradshöfdingen med ingången af år 1904 förflyttades från Västra
Värends domsaga till Södra Roslags domsaga, ansågs den sistnämnda i
fråga om göromålens omfattning vara en af de främsta i riket. Riktigheten
af denna uppfattning bekräftades af den officiella statistiken.

Under åren 1904—1906 tillämpades i Södra Roslags domsaga den s..k.
gamla tingsordningen. Först vid tings afslutande var domaren, jämlikt
16 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883,
pliktig att hafva expeditionerna färdiga i mål och ärenden, som inkommit
vid tingets början. Emellertid vore tillåtet att anhängiggöra ansökningsärenden
jämväl å den för tings afslutande utsatta dagen, och skulle enligt
nyssnämnda stadgande sålunda inkomna ärenden vara expedierade inom
fjorton dagar. Huru förhållandena i följd häraf gestaltade sig, frainginge
af ett exempel. Vid 1905 års fem höstting inkommo vid tingens början
sammanlagdt 910 lagfarts- och inteckningsärenden, vid tingsafslutningarna
1,155. Att uppsätta, bokföra och utskrifva en dylik mängd ärenden inom
fjorton dagar var naturligen omöjligt, åtminstone därest andra lika angelägna
tjänstegöromål ej skulle åsidosättas; de rättssökande måste i regel
vänta längre eller kortare tid utöfver den stadgade expeditionstiden. Det
syntes vara detta förhållande, som åsyftades med klagoskriften hvad anginge
tiden före år 1907.

'' Redan år 1902 hade emellertid beslutits, att domsagans fem tingslag,

- 1909 -

sfi snart gemensamt tingshus uppförts, skulle sammanslås till ett. Denna
förändring inträdde med 1907 års början, och därmed följde tillämpning
å domsagan af 1872 års nyssnämnda förordning. Enligt förordningen om
expeditionslösen skulle nu expeditioner vara att tillgå i mål och ärenden,
som handlagts å allmänt sammanträde, å nästa sammanträde därefter, och,
där de handlagts å afslutningssaminanträde, inom fjorton dagar. Om domsagans
arbetsbörda, som redan år 1903 var tung nog, icke ökats, hade
bestämmelserna angående expeditionstiden sannolikt kunnat iakttagas lika
väl efter som före den inträdda förändringen — alltså med förbehåll allenast
för afslutningssammanträdena. Men göromålen inom domsagan hade
under åren 1903 —1907 högst betydligt tilltagit.

Med undantag för tvistemålen, hvilkas antal föga växlat, hade göromålen
tilltagit till den grad, att arbetsbördan i dess helhet måste anses
betydligt mer än fördubblad från år 1903. Denna tillväxt hade ej fördröjt
målens och ärendenas afgörande. De balanserade målens antal hade tvärtom
relativt väsentligen nedgått. Men att tidsutdräkten i fråga om expeditionernas
utlämnande däremot ökats, vore onekligt.

För en hvar, som vore något förtrogen med domarevärf, torde vara
klart, att den myckenhet göromål, som hvarje sammanträde medförde och
hvartill, där ej annorlunda af hofrätten förordnades, komme rannsakningar
med häktade, konkursförhör och utfärdande af gravations- och andra ämbetsbevis,
icke kunde af en domare med vanlig tillgång till tjänstebiträde
medhinnas på vare sig fjorton eller tjuguåtta dagar.

Det läge emellertid nära till hands att fråga sig, huruvida icke det
ifrågavarande missförhållandet skulle kunna 0 åtminstone i någon mån afhjälpas
genom ökadt anlitande af biträde. Åtminstone i Stockholm hade
tillgången på yngre jurister, som önskade vinna erfarenhet i domarevärf,
hittills varit ganska god — hos häradshöfdingen vore för närvarande fast
anställda sju — och i fråga om skrifbiträden vore tillgången praktiskt
obegränsad. För sin del hade häradshöfdingen sex fast anställda skrifvare,
som i allmänhet utförde sitt arbete å tingsstället, och väl ett tjugutal
extra skrifbiträden, af hvilka en stor del ständigt vore anlitad. Tidsutdräkten
med expeditionernas utlämnande berodde således icke af brist
på biträde utan väsentligen på mängden af de göromål, som domaren ej
kunde öfverflytta å någon annan, alltså uppsättande af protokoll i mera
invecklade mål, där hans individuella uppfattning kunde vara af synnerlig
vikt för afgörande^ författandet af utslag i svårare mål och, framför allt,
justering och kontrollering af biträdenas arbete. Att häradshöfdingen föröfrigt
i fråga om anlitande af biträde följt med domsagans utveckling
framginge däraf att han, som år 1904 till juridiska biträden ocli skrifvare

- 1909 —

för deras arbete utbetalt ej fullt sjutusen kronor, år 1907 för samma
ändamål utgifvit i det närmaste femtontusen kronor. — I förbigående ville
häradshöfdingen, med anledning af åtskilliga af klagoskriften framkallade
uttalanden, i detta sammanhang framhålla, hurusom med hänsyn till dessa
omkostnader, hvilkas höjd naturligen berodde äfven däraf, att domsagans
kansli vore förlagdt till Stockholms omedelbara närhet, med visshet kunde
antagas, att ett flertal domsagor, som i fråga om arbetets myckenhet och
bruttoinkomsten ej ginge upp emot Södra Roslags domsaga, dock lämnade
sina innehafvare afsevärdt större behållning.

Af hvad häradshöfdingen sålunda anfört framginge, att det af
klagandena anmärkta missförhållandet uteslutande berodde däraf, att det
arbete inom domsagan, som ålåge domaren personligen, vore af den omfattning,
att det ej kunde utföras inom de för en arbetsmängd af helt
andra dimensioner beräknade, i förordningen den 7 december 1883 stadgade
terminerna. Därmed vore ock angifvet åt hvad håll sträfvan att afhjälpa
missförhållandet borde riktas. Domsagan vore tydligen i trängande
behof af en territoriell omreglering. För sin personliga del skulle häradshöfdingen
visserligen gärna se, att en sådan åtgärd vidtoges utan uppskof.
Men däremot torde med fog kunna anföras, att dels eu omreglering borde
omfatta jämväl de två angränsande Stockholms läns västra och Södertörns
domsagor, hvilka båda, ehuru visserligen af olika grunder, däraf vore i
behof, dels och att en dylik åtgärd ej borde vidtagas förrän den väckta
frågan om införlifvande med Stockholms stad af åtskilliga närliggande
socknar blifvit utredd. De delar af Södra Roslags domsaga, som i detta
hänseende ifrågakomma, beredde i jämförelse med domsagan i öfrigt domaren
så mycket arbete, att efter deras afskiljande återstoden möjligen skulle
kunna bibehållas odelad. Huru än dessa frågor kornme att afgöras, delade
häradshöfdingen emellertid klagandenas åsikt, att i afbidan därpå provisoriska
åtgärder måste vidtagas för det anmärkta missförhållandets alhjälpande.
Klagandena antydde ej, huru de tänkt sig dessa åtgärder. För
egen del såge häradshöfdingen i detta hänseende ej annan utväg, än att
de domareförordnanden, som naturligen esomoftast förekomme i domsagan,
inrättades på ett sätt, som väsentligen afveke från hvad hittills varit öfligt.
Hofrätten, som naturligtvis insett nödvändigheten af att tingsarbetet och
öfriga domaregöromål tidtals handlades af särskilda personer, hade städse
bifallit häradshöfdingens i sådant hänseende gjorda framställningar. Frågan
vore nu, huruvida hofrätten skulle finna skäligt taga ännu ett steg i samma
riktning och tillåta delning jämväl af den för hvarje sammanträde inkommande
arbetsbördan, antingen så, att en domare komme att handlägga
alla mål och ärenden, som utsatts t. ex. till första rättegångsdagen af

— 1909 —

sammanträdet eller samma 11 a.*>• inkomme, under det eu annan tillbe behandla
återstoden, eller ock så, att eu domare komme att behandla alla
till domboken hörande mål och ärenden, en annan samtliga s. k. småprotokollsärenden.

lill stöd för sin framställning åberopade häradshöfdingen i förklaringen
åtskilliga statistiska uppgifter. Han erinrade sålunda, bland annat,
att enligt den officiella statistiken för år 1903 nämnda år handlades i
Västra Värends domsaga 232 tvistemål, 74 brottmål och 1,087 ansökningsärenden,
under det att i Södra Roslags domsaga samma år förekommo 551
tvistemål, 462 brottmål och 4,187 ansökningsärenden. Tillväxten af göromålen
i sistnämnda domsaga åskådliggjorde häradshöfdingen genom en
tablå, som utvisade, bland annat, att år 1907 handlades i domsagan 544
tvistemål, 787 brottmål och 9,782 ansökningsärenden. Enligt samma tablå
utgjorde år 1903 antalet för brott häktade personer 30 och antalet särskilda
rannsakningsdagar för häktade 29 samt utfärdades 909 gravationsbevis.
Motsvarande siffror för år 1907 voro däremot resp. 86, 40 och 2,109.

Af den utredning, som i förevarande ärende sålunda vunnits, syntes
framgå, att särskilda åtgärder med det första borde vidtagas, på det att
icke lagskipningens jämna gång inom Södra Roslags domsaga skulle allvarligt
äfventyras. Det af klagandena påpekade och af häradshöfdingen
friherre Fleetwood vitsordade förhållandet, att gällande föreskrifter om expeditioners
tillhandahållande åt vederbörande parter icke kunde behörigen
iakttagas, var otvifvelaktigt ett missförhållande af allvarligaste beskaffenhet.
Därtill kom emellertid en annan olägenhet, hvars betydelse icke
heller borde underskattas. Om i en domsaga mångfaldiga småbestyr splittra
domarens tid och arbetskraft, innebär detta otvifvelaktigt en viss fara för,
att domaren icke skall kunna åt förekommande ämbetsgöromål af särskildt
maktpåliggande natur, såsom t. ex. uppsättande af protokoll i svårare mål
eller målens omsorgsfulla begrundande före afdömandet, ägna den tid och
det arbete, som vore önskligt.

Det anmärkta missförhållandet kunde med skäl antagas vara en följd
af den hastiga utvecklingen hos särskilda samhällen, som på senare tider
uppvuxit i hufvudstadens omedelbara närhet men inom domsagans gräns.
Omständigheterna i ärendet kunde enligt min mening icke anses ådagalägga,
att häradshöfdingen skulle hafva eftersatt något af hvad på honom
ankommit för att, på ett tidens kraf motsvarande sätt, följa med denna
utveckling. Klagandena hade icke heller velat i förevarande hänseende
lägga häradshöfdingen till last något felaktigt förhållande i ämbetet. På

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1901) års Riksdag. 11

grund af det anförda saknades också anledning för mig att söka genom
ett åtal få det anmärkta missförhållandet athjälpt.

Då enligt 8 kap. 1 § rättegångsbalken hofrätt äger uppsikt öfver därunder
lydande domstolar, ansåg jag mig emellertid kunna medverka till
erforderlig rättelses vinnande genom att låta hvad i ärendet blifvit upplyst
komma till Svea hofrätt® kännedom. För detta ändamål öfver!ämnade
jag till hofrätten med skrifvelse samtliga de till ärendet hörande handlingarna;
och anförde jag i samband därmed följande i fråga om det sätt,
som häradsköfdingen friherre Fleetwood för sakens ordnande föreslagit,
eller alltså eu delning af domaregöromålen på särskilda personer genom
därför lämpade förordnanden:

För min del vore jag af den uppfattning, att den af häradshöfdingen
föreslagna åtgärden under nuvarande förhållanden vore den enda utväg,
som med fördel kunde för ändamålet anlitas. Att dela domsagan, innan
den pågående utredningen angående vissa angränsande socknars införlifvande
med hufvudstaden ledt till något resultat, torde nämligen icke gärna
kunna komma i fråga. I hvarje fall skulle afgörandet af ett i sådant syfte
framlagdt förslag säkerligen ej utan svåra olägenheter kunna afvaktas.

Huru åter en delning af domaregöromålen lämpligast skulle kunna
göras, torde vara föremål för olika meningar. 1 sin förklaring hade häradshöfdingen
alternativt föreslagit, att en person skulle förordnas att handlägga
mål och ärenden, som utsatts till viss dag eller den dagen inkommit,
under det att annan person skulle behandla öfriga mål och ärenden,
eller att eu person skulle handlägga till domboken hörande mål och ärenden,
en annan däremot s. k. småprotokollsärenden.

Vore det nu så, att den abnorma tillväxten af göromålen uti ifrågavarande
domsaga berodde på ökningen af antalet småprotokollsärenden
från de socknar, som föreslagits skola införlifvas med hufvudstaden, syntes
mig den ifrågasatta delningen af domaregöromålen böra om möjligt så
inrättas, att särskild domare komme att handlägga just dessa ärenden samt
i öfrigt utföra göromål, som afsåge nämnda socknar, t. ex. utfärda gravationsbevis
rörande i dem belägna fastigheter.

Möjligen skulle detta syfte i väsentlig mån kunna vinnas på det sätt,
att genom kungörelse meddelades till allmänhetens kännedom, att småprotokollsärenden
från ifrågavarande socknar borde hos häradsrätten anmälas
å viss dag af hvarje sammanträde, under det att dylika ärenden från andra
delar af domsagan borde hos rätten anhängiggöras å sammanträdets
öfriga dagar. Ehuru naturligtvis ingen härigenom skulle betagas rätten
att anmäla ett dylikt ärende å den dag, han funne för sig lämpligast,
torde dock med stor sannolikhet kunna antagas, att de rättssökande i re -

1909 —

geln skulle råtta sig efter den föreslagna anordningen. Häraf åter blefve
en följd, att småprotokollsärenden från de till införlifvande med Stockholm
föreslagna socknarna i regeln kornme att af häradsrätten handläggas
å viss dag under hvarje sammanträde. Om då viss person förordnades
att såsom särskild ordförande i häradsrätten å sålunda bestämd dag handlägga
småprotokollsärenden samt att å domareämbetets vägnar under tiden
intill nästa sammanträde utfärda bevis rörande uti ifrågavarande socknar
belägna fastigheter, kunde med skäl antagas, att den ordinarie domaren
och hans vanliga ställföreträdare skulle i så väsentlig grad befrias från
sin nuvarande arbetsbörda, att föreskrifterna om expeditioners tillhandahållande
borde kunna af dem behörigen iakttagas.

Efter att hafva erhållit min skrifvelse jämte handlingarna i ärendet
meddelade hofrätten, på särskilda framställningar af håradshöfdingen friherre
Fleetwood, beträffande tre af de allmänna tingssal»manträdena under
1908 års höstting i domsagan förordnanden, genom hvilka träffades sådan
, anordning att, sedan en domare tjänstgjort såsom ordförande i''häradsrätten
under de två första rättegångsdagarna af sammanträdet med skyldighet
tillika att under den tredje rättegångsdagen fortsätta handläggningen
af sådant mål eller ärende, hvars behandling påbörjats, men tilläfventyrs
ej hunnit afslutas under den andra rättegångsdagen, annan domare hade
att i egenskap af ordförande i häradsrätten fortsätta och bringa till slut
vederbörande tingssammanträde.

Enligt hvad jag erfarit, har emellertid den af hofrätten, på häradshöfdingen
friherre Fleetwoods förslag, sålunda vidtagna anordningen icke
varit af beskaffenhet att i mera afsevärd grad af hjälpa missförhållandet i
fråga. Med hänsyn till mängden af inkomna ansökningsärenden hafva
nämligen expeditionerna i sådana ärenden icke inom föreskrifven tid kunnat
tillhandahållas. Jag skall därför fortfarande ägna min uppmärksamhet
åt saken.

11. Klagomål angående tullbevakningen i Göteborg.

I en till mig ingifven skrift anförde tullvaktmästarne A. F. Ekdahl
och L. E. Åkerman klagomål rörande tullbevakningen i Göteborg. Klagomålen
afsågo dels vissa förfaringssätt i allmänhet, hvilka tillämpats inom
tullbevakningen och hvilka af klagandena ansågos stridande mot gällande
bestämmelser eller i öfrigt oriktiga, dels vissa uppgifna fall, då tjänste —

1909 -

innehafvare skulle gjort sig skyldiga till fel eller försummelse i tjänsten
eller ådagalagt ett otillbörligt uppförande.

Med anledning häraf anmodade jag Konungens befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län att på lämpligt sätt föranstalta om undersökning
i ärendet, och uppdrog Konungens befallningshafvande åt poliskammaren
i Göteborg att företaga den ifrågavarande utredningen. Af poliskammaren
anställdes sedermera, i min närvaro, förhör med åtskilliga personer och
förebragtes därjämte annan utredning.

Sedan poliskammarens protokoll jämte andra ärendet berörande handlingar
till mig inkommit, företog jag ärendet till pröfning; och fann jag
härvid anledning att särskildt fästa mig vid följande under utredningen
framkomna omständigheter.

l:o) De s. k. extra förtjänster, hvilka tillkomma tullvaktmästare för
viss tjänstgöring under öfvertid, hade enligt särskild öfverenskommelse
mellan vaktmästarne samlats till en gemensam kassa, som fördelats vid
hvarje månads slut. Sedan lång tid tillbaka och ända till år 1906 hade
därvid uppsyningsmännen till fördelning sig emellan fått uppbära vissa
anparter i kassan.

Att uppsyningsmännen sålunda af sina underordnade såsom gåfva
mottagit penningar, måste uppenbarligen anses synnerligen olämpligt.

Förfarandet, som syntes hafva upphört på framställning af nuvarande
uppsyningsmännen, hade emellertid tillämpats jämväl då dessa innehade
vaktmästaretjänst. Med afseende härå och då det icke kunde anses vara
i ärendet utredt, att uppsyningsmännen, sedan de upphört att taga del af
kassan, till vaktmästarnes förfång missbrukat sitt förmanskap, fann jag
hvad uti ifrågavarande afseende förekommit icke vara af beskaffenhet att
föranleda mitt ingripande.

2:o) Den 1 maj 1900 utlossades från ångfartyget Flandria ett fat vin,
som inköpts af dåvarande öfveruppsyningsmannen, numera tullkontrollören
Jarl Kjellberg. I strid mot gällande författning hade Kjellberg låtit hemföra
fatet till sin bostad utan att dessförinnan erlägga tullafgift. Först
den 6 juli samma år blef tullafgiften erlagd.

För det tjänstefel, Kjellberg härigenom låtit komma sig till last, var
emellertid ansvar preskriberadt.

3:o) Den 15 oktober 1900 utlossades från ångfartyget Liibeck ett i
tullkontrollören Kjellbergs namn inköpt fat vin, hvilket, sedan tullafgift
af Kjellberg erlagts med 40 kronor, hemfördes till hans bostad.

Med afseende härå hade anmärkts, att tullafgiften rätteligen bort utgå
med högre belopp.

I anledning häraf anförde Kjellberg vid polisförhöret: Numera aflidne

- 1909 -

sjökaptenen I. Aminoff hade den 2 maj 1900 med 52 kronor 50 öre erlagt
tullafgift för af honom införda 50 buteljer champagne. På grund
där af, att champagnen vant af oriktigt märke, hade emellertid Aminoff
sedermera vägrat mottaga champagnen, hvilken ock därefter återutförts.
Under åberopande häraf anhöll Aminoff hos Kjellberg att en annan gång
blifva godtgjord för den af honom erlagda tullafgiften. Kjellberg, som
funnit denna anhållan berättigad, hade då i syfte att lämna Aminoff tillfälle
till sådan godtgörelse med honom öfverenskommit, att de skulle
gemensamt inköpa det i denna punkt omförmälda fat vin. Sedan vinet
ankommit, hade partiet, 132,5 liter, som i sin helhet dragit en tullafgift
af 66 kronor 25 öre, sålunda fördelats, att Kjellberg tagit 80 liter, hvarför
lian erlagt tullafgift med 40 kronor, under det Aminoff utan erläggande
af tullafgift, rätteligen 26 kronor 25 öre, bekommit återstoden. För Aminoffs
återstående »fordran» 26 kronor 25 öre hade vid ett annat tillfälle,
som Kjellberg numera ej erinrade sig, godtgörelse lämnats.

Kjellbergs ifrågavarande förfarande innebar uppenbarligen ett tjänstefel.
Äfven här förelåg emellertid preskription.

4:o) Angående det under 3:o) anmärkta fat vin hade särskildt påståtts,
att dess vikt varit större än den af Kjellberg angifna, 132,5 kilogram,
hvarför tullafgift erlagts.

I anledning häraf begärde polismästaren i Göteborg uti skrifvelse till
säljaren af vinet, J. B. Sturm i Rtldesheim, upplysning uti förevarande
hänseende. Härpå svarade Sturm, att fatet i fråga innehållit 149 liter.
Därjämte uppgå!’ en vaktmästare, att fatet, enligt hvad han trodde, rymt
150 å 200 liter. Kjellberg hade emellertid vidhållit sin uppgift.

Hvad sålunda förekommit ansåg jag icke innefatta fullt tillräckliga
skäl till antagande, att Kjellberg verkligen låtit tjänstefel uti ifrågavarande
afseende komma sig till last.

Emellertid föreföll det anmärkningsvärdt, att vinet syntes hafva tullbehandlats
af Kjellberg själf.

5:o) Den 26 september 1903 utlossades från ångfartyget Najaden två
fat vin, som i tullkontrollören Kjellbergs namn inköpts från förutnämnde
Sturm. Tullafgift erlades af Kjellberg för 110 kilogram med 71 kronor
50 öre.

Med afseende härå hade anmärkts, att vinets vikt varit större än den,
för hvilken tullafgift erlagts.

Detta bestreds af Kjellberg, som i anledning däraf, att i tulljournalen
handlanden A. Jonsson antecknats såsom förtullare, vidare uppgaf, att
denne och Kjellberg enligt öfverenskommelse delat vinet.

Jonsson hade förmält, att han, sedan vinet genom Kjellbergs försorg

- 1909 -

tappats, af Kjellberg bekommit ett visst antal buteljer; att Jonsson, som
sedermera af Kjellberg erhållit uppgift å priset för det af Jonsson bekomna
vinet järnte tullafgiften och kostnaden för tappningen, lämnat Kjellberg
betalning härför; men att Jonsson icke haft med inköpet af vinet
eller dess förtullning att skaffa.

På förfrågan af polismästaren i Göteborg meddelade Sturm, att faten
ifråga innehållit 74 liter hvardera. Kjellberg vidhöll emellertid sin uppgift,
som ej heller kunde anses fullt vederlagd genom hvad åtskilliga vaktmästare
härom berättat.

Den beträffande denna punkt åstadkomna utredningen ansåg jag sålunda
icke gifva fog för mitt ingripande.

Jag fann emellertid det anmärkningsvärd^ att handlanden Jonsson i
tulljournalen antecknats såsom förtullare.

(bo) Mot tullkontrollören Kjellberg hade vidare anmärkts, att han före
den 1 januari 1905 till tappning af vin och andra i samband därmed
stående göromål användt vaktmästare under deras tjänstgöringstid.

Kjellberg vidgick förhållandet, men uppgaf, att han i stället i tjänst
inkallat extra vaktmästare och själ!’ lämnat dessa ersättning härför. På
grund häraf bestred han, att han tillgodogjort sig arbetskraft på statens
bekostnad.

Kjellbergs sålunda erkända förfarande måste, äfven om hans berörda
uppgift kunde anses styrkt, betraktas såsom klandervärd!

Hvad Kjellberg härutinnan låtit komma sig till last syntes mig emellertid
icke vara af beskaffenhet att påkalla åtgärd från min sida.

7:o) Den 16 maj 1902 utlossades från ångfartyget Norden ett fat vin,
f som inköpts af tullkontrollören Rudolf Hagelberg.

I strid mot gällande författning lät Hagelberg hemföra fatet till sin
bostad utan att därförut erlägga tullafgift. Först den 12 september samma
år blef tullafgiften erlagd.

För det tjänstefel, Hagelberg härigenom låtit komma sig till last, var
emellertid ansvar preskriberad!

8:o) Bestämmelsen i 15 § 1 mom. tullstadgan angående skyldighet
för fartygsbefälhafvare och öfriga ombord anställda personer att för nya
och obegagnade tullpliktiga effekter, som af dem medföras, erlägga tullafgift,
i den mån det medförda kan anses öfverstiga hvars och ens personliga
behof, syntes understundom hafva blifvit oriktigt tillämpad.

Emellertid fann jag ej heller denna omständighet vara af beskaffenhet
att påkalla mitt ingripande.

Ehuru sålunda omständigheterna i saken icke voro sådana, att de
borde föranleda till åtal från min sida, ansåg jag mig dock böra låta ge —

1909 —

neraltullstyrelsen erhålla kännedom om hvad i ärendet. förekommit, till
den åtgärd som på styrelsen kunde ankomma. Med öfverläinnande af till
ärendet hörande handlingar aflat jag därför till styrelsen en skrifvelse,
däld jag redogjorde för ofvan omförmälda anmärkningspunkter. Tillika
erinrade jag i skrifvelsen därom, att jämväl i öfrigt vid den af mig anbefallda
undersökningen framkommit upplysningar om vissa förhållanden,
Indika generaltullstyrelsen syntes böra göra till föremål för sin uppmärksamhet.

Efter det generaltullstyrelsen emottagit min skrifvelse, uppdrog styrelsen
åt tulldirektören i Göteborg att anställa den ytterligare undersökning i
saken, som af omständigheterna kunde påkallas, samt att därefter till
styrelsen inkomma med förslag till lämpliga åtgärder för rättelse eller
undanröjande af möjligen förefintliga missförhållanden eller oegentligheter,
i den män desamma icke blifvit genom tulldirektörens ingripande afhjälpta.

Sedan svar ingått från tulldirektören, aflat generaltullstyrelsen den
14 december 1908'' skrifvelse till honom och anförde däri, bland annat:

Det af angifvarne omförmälda förhållande, att uppsyningsmännen uppburit
vissa andelar af den kassa, som bildats af vaktmästare tillkommande
ersättningsbelopp för öfvertidstjänstgöring, samt af andra extra inkomster,
hade vitsordats af uppsyningsmännen. Att bevakningsförmän sålunda mottagit
gåfva af underordnade måste anses oriktigt och synnerligen olämpligt.
Ifrågavarande missförhållande hade emellertid upphört för mera än
två år sedan; och tillförsåge styrelsen sig, att vederbörande hölle hand
däröfver, att ett dylikt missförhållande icke ånyo ifrågakomma.

Af hvad i saken förekommit syntes framgå, att bestämmelsen i § 15
tullstadgan rörande förtullning af effekter, som medförts af personer, tillhörande
fartygs besättning, men öfverstege deras personliga behof, ej sällan
tillämpats på ett sätt, som icke kunde anses öfverensstämma med afsikten
med detta stadgande, särskilt därutinnan, att spritvaror och andra till
förtäring afsedda varor utlämnats tullfritt, stundom i en ganska afsevärd
myckenhet. Flertalet af de uppgifva fallen hade emellertid inträffat för
så lång tid sedan att, äfven om därvid tjänstefel kunde anses hafva legat
vederbörande till last, ansvar för desamma numera vore preskriberadt; och
i fråga om öfriga fall kunde icke något förhållande anses vara ådagalagdt,
som kunde medföra ansvar för tjänstefel. Styrelsen förväntade sig emellertid,
att ifrågavarande bestämmelse blefve tillämpad så, att missbruk af
ofvan antydd beskaffenhet ej förekomme.

Hvad härefter beträffade de mot vissa befattningshafvare gjorda angifvelserna
därom, att under tiden före den 1 januari 1905 tullpliktiga
varor utlämnats från afvisiteringslokalerna mot lägre tullafgift än veder -

1909 -

bort, eller att gods icke blifvit tillräckligt, noggrann!, undersökt, hade styrelsen,
vid granskning af hvad härom förekomme i handlingarna, väl icke
funnit det vara styrkt, att i något fall tullafgift undandragits tullverket,
men dock ådagalagdt, att Kjellberg vid två tillfällen och Hagelberg vid
ett tillfälle gjort sig i fråga om till dem inkommet gods skyldiga till förfarande,
som måste betraktas såsom tjänstefel, hvarför ansvar emellertid blifvit
preskriberadt. I fråga om öfriga fall kunde visserligen icke anses lagligen
styrkt, att tjänstefel förekommit, men styrelsen hade dock funnit det sätt,
hvarpå tullbehandlingen af gods i nämnda lokaler före ofvannämnda dag
handhafts af de därstädes då tjänstgörande öfveruppsyningsmännen, vid
flere tillfällen hafva varit stridande mot hvad god ordning och behörigt
iakttagande af det allmännas intresse måste anses kräfva.

Äfven af dessa fall hade emellertid flertalet ägt rum för så lång tid
tillbaka, att, om ock tjänstefel varit styrkt, ansvar icke numera kunde
göras gällande.

Kjellbergs förfarande att för enskilda uppdrag anlita honom underlydande
betjänte å tid, då desamma varit tjänstgöringsskyldiga, måste,
äfven om håns uppgift att han inkallat och aflönat extra ordinarie betjänte
i deras ställe kunde anses styrkt, betraktas såsom oriktigt och stridande
mot § 204 i tjänstgöringsreglementet. Styrelsen förväntade sig, att
Kjellberg icke vidare läte sådant förfarande komma sig till last.

De upplysningar, som i öfrigt vunnits vid förhöret inför poliskammaren
i Göteborg, syntes vidare gifva vid handen, att äfven i åtskilliga andra
hänseenden, än de här ofvan särskildt omförmälda, vid tullbevakningen
förekommit förhållanden, hvilka icke kunde anses öfverensstämmande med
god ordning och bevakningstjänstens behöriga förrättande. Sålunda syntes
det vara ådagalagdt, att bevakningskontrollörerna stundom uppdragit åt
underlydande uppsyningsman att förrätta invisitation å fartyg, då sådan
kunnat af dem själfva verkställas, och att de icke alltid varit tillstädes å
tjänstelokalen å tid, då sådan bevakningsförman där bort vara tillgänglig.
Bestämmelserna i tullstadgan om fartygs rätt att hafva förbindelse med
land vid ankomst till inloppsstation syntes stundom hafva blifvit mindre
noggrannt iakttagna. Och slutligen ville det synas, som om den hvarje
till bevakningsförrättning posterad tullbetjänt åliggande skyldigheten att
ägna oaflåtlig uppmärksamhet åt sitt uppdrag stundom i viss mån åsidosatts,
eller åtminstone att känslan af ansvaret vid sådan förrättning icke
alltid varit så djup och allvarlig som vederbort. Styrelsen hade funnit
dessa förhållanden innefatta anledning att erinra om det oeftergifliga krafvet
därpå, att vederbörande åliggande tjänsteplikter städse blefve fullgjorda
med allt tillbörligt nit och omsorg.

— 1909 -

Ehuruväl de mot vissa tjänsteinnehafvare vid tullbevakningen i Göteborg
gjorda angifvelserna om fel eller försumlighet i utöfningen af tjänsten
icke kunnat föranleda åtal eller bestraffning i de fall, där tjänstefel
uppenbarligen förelegat, och ehuru styrelsen vid öfvervägande af hvad i
denna sak förekommit funnit samma angifvelser i öfriga fall likasom äfven
de gjorda tillvitelserna om otillbörligt uppförande vid vissa särskildt uppgiga
tillfällen icke böra föranleda särskild åtgärd mot någon viss tjänsteinnehafvare,
hade styrelsen dock, på sätt af styrelsens uttalanden framginge,
funnit hvad i dessa afséenden förekommit uppenbarligen gifva vid
handen, att missförhållanden ägt rum, hvilka styrelsen måste högeligen
ogilla. Anledningar till allvarliga anmärkningar hade förekommit såväl i
fråga om det sätt, hvarpå tjänsteåligganden fullgjorts, som i afseende å vissa
tjänsteinnehafvares uppförande i och utom tjänsten. Detta förhållande
hade i så mycket högre grad vackt styrelsens ogillande, som anledning
till sådana anmärkningar förekommit gent emot tjänsteinnehafvare, hvilka
vore beklädda med förmanskap öfver den talrika personalen vid tullbevakningen
i Göteborg. Styrelsen ville därför uttala den förväntan, att anledning
till anmärkningar af nu omförmäld beskaffenhet icke vidare måtte
förekomma, och tillförsåge sig, att, där så likväl kunde varda fallet, detta
blefve vederbörligen anmäldt till beifran utan allt anseende till personen.

Generaltullstyrelsen anmodade slutligen tulldirektören att, med framhållande
hurusom de vid tullbevakningen i Göteborg i olika afseenden
förelupna missförhållandena väckt styrelsens synnerliga misshag, gifva
vederbörande del af styrelsens skrifvelse.

Justitieombudsmannens åmbetsberättelse till 1909 års Riksdag.

Framställning till Kungl. Maj:t angående domstolarnas

arkiv m. m.

I detta ämne har jag den 31 januari 1908 till Kungl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:

»Uti sin till Riksdagen år 1865 afgifna ämbetsberättelse berörde dåvarande
justitieombudsmannen frågan om lämpligheten af att i lag meddela
bestämmelser angående skyldigheten för härad och städer att inrätta
och underhålla ändamålsenliga arkiv; och yttrade han därvid bland annat
följande:

Justitieombudsmannen hade under sina ämbetsresor icke sällan måst
anmärka, att domstolarnas arkiv, särdeles häradsarkiven, icke varit på ett
tillfredsställande sätt förvarade och vårdade. Förvaringsrummen hade
nämligen befunnits otjänliga såsom utsatta än för en alltför ögonskenlig
eldfara, än för takdropp, fukt och mögel, än för skadegörelse af råttor,
ja till och med af myror och andra insekter. Genom framställningar, dels
till domhafvandena dels till Konungens befallningshafvande, hade justitieombudsmannen
lyckats att, i följd af häradsboarnas beredvillighet, på flera
ställen få dylika olägenheter afhulpna, men någon gång hade svårigheter
yppat sig i anledning af lagens ofullständighet i detta ämne. I 26 kap.
4 § byggningabalken stadgades, att ''Tingsbyggning skall hvart härad bygga’,
att ''där skall vara stufva så stor som tarfvas och två kamrar’, samt att
''vid hvart tingsställe skall ock ett fängelse vara’; men till förvarande af
handlingar, som anginge häradet, omnämndes ej något vidare rum än i
2 kap. 7 § rättegångsbalken, där det hette: ’å hvar tingsstad skall häradskista
vara: där gömmes häradets insegel, riksdagsbeslut, allmänna stadgar
och de handlingar, som häradet angå’. Dylika kistor funnes ännu merendels
vid tingsstäderna, men det vore uppenbart, att nu för tiden en
kista ej kunde rymma allt hvad sålunda uppräknades. Första och enklaste
utvägen till ordnande af denna angelägenhet kunde väl synas vara den,,
att lagstiftningen i ämnet fullkomnades och häradena förpliktades att inrätta
ändamålsenliga förvaringsrum för sina handlingar. Häremot framställde
sig likväl mer än en betänklighet. Till en början vore det inga —

1909 —

lunda afgjordt, om det skulle vara lämpligt att hafva hvarje häradsarkiv
vid häradets tingsstad, när flera härader hörde till en domsaga, eller om
det icke vore ändamålsenligare att hafva hela domsagans arkiv vid domarens
boställe eller, där sådant ej funnes, vid något af de sålunda förenade
häradenas tingsställen, företrädesvis vid det, som vore beläget närmast
domarens bostad. Någon gång hade nämligen fråga uppstått, huruvida
en domhafvande, då hos honom begärdes afskrift eller utdrag af
en handling, som förvarades i ett aflägset häradsarkiv, vore pliktig att,
utan ersättning för resekostnaderna, begifva sig till arkivet för att skaffa
den äskade afskriften; och, om äfven denna tvistefråga kunde genom lagstiftningen
undanröjas, skulle dock kvarstå den olägenhet, att domaren
icke vore i tillfälle att ägna nödig eftersyn åt flera, på spridda och aflägsna
ställen befintliga arkiv. Vidare ville justitieombudsmannen erinra
om det önskningsmål, som länge varit eftersträfvadt och väl någon gång,
vid en af behofvet i så många afseenden påkallad omorganisation af rättegångs-
och domstolsväsendet, skulle gå i fullbordan, att nämligen domstolarna
på landet måtte blifva ständiga, och hvarje domare bekomma
allenast en tingsstad. Då detta emellertid ej kunde ske med mindre flera
härad förenades till ett tingslag, skulle det vara ändamålsvidrigt att nu
pålägga hvarje härad skyldighet att förskaffa sig lämplig arkivlokal, om
sådan icke redan funnes, helst som, efter det nämnda omorganisation försiggått,
gemensam tingsbyggning och gemensamt arkiv borde inrättas på
den gemensamma tingsstaden. Dessa omständigheter skulle, fruktade
justitieombudsmannen, för närvarande afhålla lagstiftaren från att lämna
sådana föreskrifter, som kunde åstadkomma någon väsentlig förbättring i
sättet för arkivens förvaring och vårdande.

Sedan omförmälda uttalande gjordes, hafva utan tvifvel förhållandena
i anmärkta hänseendet åtskilligt förändrats till det bättre. Nya, tidens
kraf motsvarande tingshusbyggnader hafva inom ett afsevärdt antal tingslag
blifvit uppförda, och hafva i dessa byggnader anordnats arkivlokaler,
hvilka delvis måste anses vara fullt ändamålsenliga.

Emellertid lärer det vara ostridigt, att de anledningar till anmärkning
mot häradsarkiven, som år 1865 framhöllos af justitieombudsmannen, ännu
icke bortfallit. På flera ställen förvaras nämligen arkivhandlingarna å
platser, där de äro utsatta för fukt och mögel och ingalunda kunna anses
vara skyddade mot eldfara; och vill jag beträffande risken i sistberörda
afseende erinra om de på senare tiden timade fall, då domstolars arkivhandlingar
blifvit genom eldsvåda förstörda.

O o

Att ett förstörande af dessa arkivhandlingar, bland hvilka ju finnas
sådana som utgöra grunden för enskilda personers äfvensom större och

— 1909 —

mindre samhälligheters rättsförhållanden, måste från praktiskt-rättslig synpunkt
innebära en stor förlast, är uppenbart; och blef detta äfven närmare
utveckladt af justitieombudsmannen i hans ämbetsberättelse till 1865 års
Riksdag.

Det synes mig därför vara för lagstiftaren en synnerligen angelägen
uppgift att på ett effektivare sätt än hittills skett söka bereda skydd åt
ifrågavarande arkivhandlingar.

Den enklaste utvägen för vinnande af detta syfte torde, såsom ju ock
i justitieombudsmannens nyssnämnda ämbetsberättelse framhölls, vara den,
att i lag fastslås skyldighet för häradenas tingshusbyggnadsskyldige invånare
att inrätta och underhålla ändamålsenliga arkivlokaler. En dylik
anordning lärer icke kunna betraktas annorledes än såsom en naturlig'', af
förändrade och väsentligt utvecklade förhållanden betingad utvidgning af
omförmälda i 2 kap. 7 § rättegångsbalken förekommande stadgande, att å
hvar tingsstad skall finnas häradskista för förvarande af häradets insegel,
riksdagsbeslut, allmänna stadgar och de handlingar, som angå häradet.

Det har visserligen ifrågasatts, att på grund af nyssberörda stadgande
— jämfördt med den bestämmelse i landshöfdingeinstruktionen, enligt
hvilken det åligger Konungens befallningshafvande att vaka däröfver, att
häradsrätternas och stadsdomstolarnas arkiver i god ordning förvaras —
tingshusbyggnadsskyldige redan nu kunna åläggas att hålla arkivlokaler,
som uppfylla nutidens kraf, och exempel saknas icke därpå, att tingshusbyggnadsskyldige
i administrativ väg förpliktats att anordna ändamålsenliga
arkivlokaler. Äfven torde få medgifvas, att tingshusbyggnadsskyldige
hittills i allmänhet icke motsatt sig att af hjälpa de svåraste brister
uti förevarande afseende, som för dem påpekats. Men i fråga om en så
viktig sak som denna kan det, enligt min mening, icke vara lämpligt att
lämna något som helst rum öppet för tvekan angående lagens rätta innebörd,
likasom det ej heller torde vara tillrådligt att allt framgent helt förlita
sig på de tingshusbyggnadsskyldiges goda vilja.

Ofvan upptagna af justitieombudsmannen år 1865 anförda skäl mot
ett lagstadgande i nu antydd riktning lära numera icke kunna anses äga
giltighet. Det af honom uttalade önskningsmålet, att domstolarna på landet
måtte blifva ständiga och hvarje domare bekomma allenast en tingsstad,
torde, om det ock med tiden kan vinnas, i hvarje fall få så länge vänta
på sin uppfyllelse, att oen i och för sig nyttig reform icke i afvaktan därpå
bör uppehållas. Å andra sidan har sedan 1865 i stor omfattning
skett en reglering inom domsagorna sålunda, att flera härad sammanslagits
till ett eller två tingslag, i samband hvarmed ock naturligtvis behofvet af
antalet tingshusbyggnader med arkivlokaler i motsvarande grad minskats.

— 1909 —

Och med vissa undantag, i afseende å hvilka rättelse inom kort torde
kunna ske, synes mig den nuvarande anordningen i fråga om tingslagen
vara relativt tillfredsställande och af beskaffenhet att kunna under en afsevärd
tidrymd blifva beståndande.

Däremot tarfvas i enlighet med hvad justitieombudsmannen anmärkte
i 1865 års ämbetsberättelse utredning därom, huruvida det skulle vara
lämpligt att hafva hvarje tingslags arkiv vid tingslagets tingsstad, när en
domsaga består af flera tingslag, eller om det icke i sådant fall vore ändamålsenligare
att hafva hela domsagans arkiv vid något af tingslagens
tingsställe, företrädesvis vid det, som är beläget närmast domarens bostad.

En dylik utredning, som allenast Kungl. Maj:t lärer kunna på ett
nöjaktigt sätt åvägabringa, måste tydligen, under förutsättning att det
senare alternativet befunnes lämpligast, jämväl omfatta frågan om skyldighet
för häradshöfding att bo på viss, af Kungl. Maj:t föreskrifven plats
inom domsagan.

_ Sistberörda fråga torde i och för sig vara af sådan vikt, att den
förtjänar att snart tagas under allvarlig ompröfning. Väl kan det icke
med fog påstås, att den nu rådande valfriheten i afseende å bostad blifvit
af håradshöfdingarna missbrukad, utan hafva de regelmässigt bosatt sig å
plats, som för det stora flertalet af domsagans invånare varit lämplig.
Men enbart den omständigheten, att möjlighet står öppen för häradshöfding
att till skada eller olägenhet för befolkningen taga sin bostad vid en utkant
af domsagan, synes mig innebära en oegentlighet, som bör undanröjas,
och detta desto hellre som ansatser till missbruk uti ifrågavarande
hänseende vid enstaka tillfällen yppats.

Hvad ofvan yttrats om behofvet af uttryckliga lagbestämmelser i syfte
att bevara landtdomstolarnas arkivhandlingar har sin tillämpning äfven i
afseende å stadsdomstolarnas handlingar af ifrågavarande slag. Om ock
städernas arkiv i allmänhet befinnas i bättre förvar än tingslagens, torde
nämligen äfven arkivlokalerna i städerna vara utsatta för eldfara, åtminstone
i de mindre med trähus bebyggda städerna. Jag anser därför, att
jämväl hvad städerna angår skyldighet för vederbörande att hålla ändamålsenliga
arkivlokaler bör i lag fastslås.

Den förlust, som måste vara förbunden med förstöringen af ett domstolsarkiv,
har lagstiftaren minskat genom föreskriften att renoverade exemplar
af småprotokollen och vissa delar af domböckerna skola insändas till
hofr ätterna.

I händelse åter till domstol ingifna originalhandlingar, särskildt inteckningar,
af olyckshändelse förstöras, medan de för ärendenas handläo-o--

— 1909

ning äro i domhafvandens eller vederbörande expeditionshafvandes vård,
är den däraf uppkomna förlusten ofta att anse såsom oersättlig.

Till förebyggande af sådan förlust genom eldsolycka hafva inom några
domsagor häradshöfdingarna på frivillighetens väg förmått de tingshusbyggnadsskyldige
att inköpa för domhafvandens kansli afsedda brandfria
skåp till förvaring af ifrågavarande handlingar jämte fastighetsböckerna
och rotlar. Och vissa städer hafva äfvenledes anskaffat dylika skåp för
sina rådstufvurätters räkning.

På de flesta ställen är emellertid ingen särskild försiktighetsåtgärd
vidtagen, utan löpa inneliggande originalhandlingar, likasom fastighetsböcker
och rotlar, den största fara att i händelse af eldsvåda inom den
byggnad, där kansliet är inrymdt, blifva uppbrända.

Detta synes mig innebära ett förhållande, som såvidt möjligt är bör
af lagstiftaren ändras. Enklast torde rättelse kunna ske genom föreskrift,
att för ofvan antydda ändamål skall i hvarje häradshöfdings eller rådstufvurätts
kansli finnas ett brandfritt skåp. Den därmed förbundna kostnaden
torde i betraktande af de stora värden, som här stå på spel, icke
kunna verka afskräckande, och vill jag i samband härmed erinra om den
år 1905 inträffade eldsvåda i Orsa kyrkoby, därvid förutom en del af
domsagans arkiv jämväl inneliggande originalhandlingar m. m. blefvo
lågornas rof.

Att ålägga häradshöfdingarna och ledamöterna i rådstufvurätterna att
på egen bekostnad anskaffa ifrågavarande slags skåp torde icke låta sig göra.
Däremot kan det vara mera tvifvelaktigt, huruvida kostnaden uti ifrågavarande
afseende bör drabba staten eller städerna och domsagornas tingshusbyggnadsskyldige
invånare.

Det senare alternativet synes emellertid mig vara att föredraga, då
ju saken närmast måste betraktas såsom en hvar stads eller domsagas egen
angelägenhet, samt fråga icke är om så afsevärda kostnader, att staten på
den grund bör anses hafva skyldighet att träda hjälpande emellan. Dock
vill jag i detta sammanhang nämna, att i Norge, där på administrativ väg
utfärdats bestämmelse att hos hvarje sorenskriver skall finnas minst ett
brandfritt skåp för förvaring af arkivalier och originalhandlingar m. m.,
kostnaderna för dessa skåps anskaffande bestridts af statens

Om en lagbestämmelse i den af mig här ofvan angifna riktning varder
meddelad, samt domsagorna och städerna sålunda få sig ålagdt att
anskaffa omförmälda skåp, bör tydligen tillika meddelas föreskrift om
skyldighet för domhafvandena på landet och vederbörande expeditionshafvande
vid rådstufvurätterna att, då ej annat af arbetet nödvändiggöres,
i skåpen förvara ifrågavarande handlingar jämte fastighetsböcker och rotlar.

- 1909 —

Berörda förhållanden har jag, med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion, trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående tid för stadsfullmäktigvals
förrättande.

Härom har jag den 4 februari 1908 till Kungl. Maj:t aflåtit en ämbetsskrifvelse
af följande lydelse:

»Beträffande den tid på dagen, då val af stadsfullmäktige skall förrättas,
äger vederbörande magistrat bestämmanderätt utan någon i laogifven
begränsning. Klart är dock, att magistraten vid bestämmandet af
nämnda tid bör taga hänsyn till hvad som i sådant afseende måste anses
vara lämpligast för valmännen i allmänhet. Under den tid, jag förvaltat
justitieombudsmansämbetet, hafva emellertid till min kännedom kommit
vissa fall, som antyda, att magistrater icke alltid handla i öfverensstämmelse
med den af mig angifna principen.

I en af magistraten i Kristinehamn den 19 november 1906 utfärdad
kungörelse blefvo staden Kristinehamns vid allmän rådstuga röstberättigade
invånare kallade att torsdagen den 13 december 1906 från klockan
10 förmiddagen inför magistraten å rådhuset välja femton ledamöter af
stadsfullmäktige för fyra år från den 1 januari 1907. I kungörelsen tillkännagafs
tillika, att vid valet konune den ordning att iakttagas, att röstsedlarne
blefve af magistraten mottagna, icke som förr efter upprop, utan
under tiden från klockan 10 förmiddagen till och med klockan 2 eftermiddagen,
i den mån de röstägande inställde sig. Sistnämnda klockslag
komme, enligt hvad i kungörelsen vidare meddelades, dörrarne till sessionsrummet
att stängas, hvarefter dock skulle fortsättas med mottagande af
röstsedlar från dem, som då vore inkomna.

Med öfverlämnande af ett tidningsurklipp, innehållande ifrågavarande
kungörelse, anmärkte därefter handlanden C. G. Norling i en till mig insänd
klagoskrift, dels att valet utsatts på olämplig dag och tid, deh ock
att genom den meddelade föreskriften om vallokalens stängning klockan
2 eftermiddagen de flesta röstberättigade gått miste om sin rösträtt, enär
de icke kunnat infinna sig före det bestämda klockslaget.

- 1909 —

I afgifven förklaring öfver denna klagoskrift erinrade magistraten, att
orimligt vore, om vid val af stadsfullmäktige icke skulle bestämmas någon
tid, efter hvilken röstsedlar ej vidare blefve mottagna; att klaganden icke
gittat anföra något stöd för sin åsikt, att dagen och tiden för valet skulle
varit olämpliga, eller att den bestämda tiden för allämnande af röstsedlar
varit för kort; att klaganden själf genom ombud vid valet afgifvit sin
röstsedel i god tid på dagen; att, när dörrarne till sessionsrummet stängdes
något efter klockan 2, där inne funnits ej fullt tjugu röstberättigade,
hvilka alla fingo aflämna sina röstsedlar; att därefter afvisats allenast en
röstberättigad, hvilken i rummet inkommit på annan väg än den vanliga;
att vid ifrågavarande val röstsedlar afgifvits af 467 personer; att af dessa
röstsedlar 3 kasserats och öfriga 464 röstsedlar utvisat en afgifven röstsiffra
af 10,423 röster, under det att hela effektiva röstetalet i staden
enligt röstlängden utgjorde 18,533 röster; samt att dessa siffror syntes
utvisa, att den utsatta tiden varit fullt tillräcklig för dem, som velat begagna
sin rösträtt.

Till bemötande af hvad i magistratens förklaring blifvit anfördt inkom
klaganden med påminnelser i ärendet, därvid han androg, bland annat,
att°den för stadsfullmäktigval olämpligaste tid, som kunde väljas, vore en
arbetsdag midt på dagen, då de mindre röstägarne icke kunde infinna sig;
att vid ifrågavarande val det säkerligen varit arbetarne, som uteblifvit,
emedan de icke kunnat infinna sig före klockan 2 eftermiddagen; samt
att af en påminnelseskriften åtföljande annons om ett nytt val framginge,
att man från magistratens sida icke kunde vänta det minsta tillmötesgående.

Den i påminnelseskriften omförmälda annons innehöll en af magistraten
den 7 januari 1907 utfärdad kungörelse, hvarigenom staden Kristinehamns
vid allmänn rådstuga röstberättigade invånare kallats att den
24 januari 1907 från klockan 10 förmiddagen inför magistraten å rådhuset
välja en ledamot af stadsfullmäktige i ledigheten efter en afliden
person. Enligt denna kungörelse komme valet att förrättas efter upprop,
efter hvars slut senare ankomna röstägare skulle lämnas tillfälle till afgifvande
af röster, dock ej längre än till klockan 2, då dörrarne komme
att stängas och sammanräkning utaf afgifna röster börjas.

Vid pröfning af hvad i ärendet förekommit fann jag, som inhämtat
att antalet röstägande i Kristinehamn år 1904 utgjort 1,690, det vara
sannolikt, att vid det val, som klagomålen närmast afsågo, eller stadsfullmäktigvalet
den 13 december 1906, någon del af de icke afgifna rösterna
tillkommit arbetare eller andra mindre bemedlade personer, som varit
hindrade att före klockan 2 eftermiddagen inställa sig vid valförrättningen.

— 1909 —

Likaledes fann jag det anmärkningsvärd^ att magistraten beträffande valet
den 24 januari 1907 föreskrift omröstning efter upprop, en anordning
som i allmänhet torde vara ägnad att försvåra deltagandet i ett val.

På grund häraf anmodade jag i ämbetsskrifvelse magistraten att
i fråga om framdeles förekommande val noggrannt tillse, att valet
utsattes till sådan tid på dagen, att om möjligt icke någon röstberättigad
i följd af tiden för valet hindrades att däri deltaga. Tillika ansåg jag mig,
då angående val till stadsfullmäktige icke är föreskrift, att dylikt val
skall förrättas efter upprop, böra hemställa till magistraten att i framdeles
förekommande fall tillåta att röstsedlar måtte få afgifvas, allt efter som
de röstande inställde sig.

Norling insände sedermera ånyo till mig en skrift, hvari han anförde
klagomål däröfver, att magistraten i Kristinehamn, såsom af en bifogad
annons framginge, utsatt ett stadsfullmäktigval till onsdagen den 17 juli
1907 klockan 10 förmiddagen; och anmärkte Norling, att valets utsättande
till en arbetsdag midt i veckan och på förmiddagen vore stridande mot
billighet och rättvisa, i det att de mindre röstägande blefve så godt som
utestängda från valet.

Denna klagoskrift fann jag icke kunna föranleda någon åtgärd från
min sida.

Under 1907 ingaf därjämte redaktören E. O. Palm i Filipstad till
mig en klagoskrift, hvari han anförde, att magistraten i Filipstad plägade
utsätta val af ledamöter i stadsfullmäktige till förmiddagen, oaktadt den
ojämförligt större delen af valmännen i följd af sitt arbete icke kunde deltaga
i ett val vid denna tid på dagen. Klaganden hemställde, att jag
måtte tillhålla magistraten att för framtiden utsätta stadsfullmäktigval till
sådan tid, att ingen valman måtte af sitt arbete hindras att deltaga i valet.

I afgifven förklaring öfver Palms klagoskrift anförde magistraten,
bland annat: Genom sin åtgärd att, i öfverensstämmelse med af magistraten
förut tillämpad praxis, utsätta val af stadsfullmäktige till viss tid
å förmiddagen, hade magistraten icke på något sätt handlat i strid med
gällande lag, hvilket klaganden i sin skrift ej heller kunnat påstå. Vid
sådant förhållande syntes det magistraten, som om klaganden genom framställande
af sin ifrågavarande anhållan valt ett oriktigt förfaringssätt, och
att han i stället bort söka verka förändring i lagstiftningen uti förevarande
hänseende. Frågan om hvilken tid på dagen, som för valmännen vore
lämpligast, kunde ingalunda anses utredd. Det torde vara omöjligt att,
såsom klaganden yrkat, utsätta stadsfullmäktigval till sådan tid på dagen,
att ingen valman af sitt arbete hindrades att deltaga i valet. Beträffande
förhållandena i Filipstad torde för öfrigt svårigheten för valmän att deltaga

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 13

i ett till förmiddagen utsatt val icke vara så stor, som klaganden förmenade.
Magistraten ville emellertid icke förneka möjligheten af att en
utredning af förevarande fråga kunde komma att visa lämpligheten af, att
stadsfullmäktigval utsattes till eftermiddagen i stället för till förmiddagen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde magistraten, att klagoskriften
icke måtte föranleda till någon min åtgärd gent emot magistraten.

I påminnelser, som klaganden afgaf till bemötande af hvad i magistratens
förklaring anförts, yttrades, bland annat: Enligt klagandens förmenande
borde det åligga magistraten att, äfven om i lagen icke kunnat
fastställas det eller de klockslag, som bäst lämpade sig för stadsfullmäktigvals
förrättande i olika städer, taga hänsyn till de önskningar, som härutinnan
funnes bland valmännen, eller med andra ord tillse, att valen
hölles å den tid på dagen, hvilken måste anses fördelaktigast för valmännen
i allmänhet. Att härvidlag såväl för Filipstad som för andra
städer eftermiddagen måste anses lämpligare än förmiddagen torde vara
utom allt tvifvel. Under förmiddagen kunde endast det mindre tal valmän,
som fritt disponerade sin tid, utan uppoffring deltaga i ett val. Det
ojämförligt största flertalet däremot — arbetare, handtverkare, affärs- och
tjänstemän in. fl. — vore upptaget af sitt arbete, och särskildt arbetarne
kunde icke utan att helt eller delvis uppoffra sin dagsförtjänst deltaga i
valet. Om däremot valen förrättades på eftermiddagarne med rätt för valmännen
att aflämna röstsedlar intill exempelvis klockan 8 eller 9, kunde
icke blott det lyckligare mindretalet utan äfven det stora flertalet bland
valmännen deltaga i desamma, — Hvad särskildt Filipstad anginge ville
klaganden erinra om, att eu och en half kilometer utanför staden läge en
större mekanisk verkstad, och att af de där sysselsatta hundratals arbetare
de allra flesta vore bosatta inom stadens område och följaktligen röstberättigade
vid allmän rådstuga, I regel hade af dessa arbetare, som från
klockan 7 förmiddagen till klockan 6 och 7 eftermiddagen vore upptagna
af sitt arbete, endast några få kunnat deltaga i stadsfullmäktigvalen just
af den orsak, att valen hållits på förmiddagen.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i ärendet förekommit fann jag, att
magistraten, som ju icke öfverträdt något bestämdt lagbud, icke kunde
anses hafva genom anmärkta förfarandet gjort sig skyldig till något fel i
tjänsten.

Emellertid har jag försport, att äfven i andra mindre städer missnöje
yppats däröfver att stadsfullmäktigval förrättas på olämpliga tider.

Därför har jag med den rätt, som 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
utfärdade instruktion förlänar mig, ansett mig böra fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet.

— 1909 —

Uppenbarligen är det af stor vikt, att den medborgare i lag tillerkända
rätt att deltaga i stadsfullmäktigval icke varder kringskuren därigenom,
att vederbörande magistrater utsätta valen till sådan tid, att en
af sevärd del af de röstberättigade af sitt arbete hindras att utöfva sin
rösträtt.

Att till förebyggande af maktmissbruk uti ifrågavarande hänseende i
lag fastslå viss tid för förrättande af stadsfullmäktigval, lärer med hänsyn
till, att förhållandena inom de olika städerna kunna väsentligt växla, icke
lämpligen låta sig göra.

Ej heller synes särskildt gagn kunna väntas genom meddelande af en
lagbestämmelse, uttalande allenast den i och för sig själfklara principen,
att stadsfullmäktigval skola hållas å den tid, som måste anses vara fördelaktigast
för valmännen i allmänhet.

Däremot torde det kunna ifrågasättas, om ej det afsedda syftet skulle
kunna vinnas genom föreskrift om skyldighet för magistrat ej mindre att
vid slutet af hvarje år meddela beslut angående den tid på dagen (eventuellt
äfven den dag i veckan), då de under nästföljande år förekommande
stadsfullmäktigvalen skola hållas, äfvensom angående de särskilda anordningar,
som vid valen skola tillämpas, än ock att före beslutets meddelande
lämna stadsfullmäktige tillfälle att afgifva yttrande i ärendet.

Att ej stadsfullmäktige skulle tillvarataga hela valmanskårens bästa,
har man i allmänhet ingen anledning att befara. Icke heller torde kunna
antagas att magistrat skulle underlåta att ställa sig af stadsfullmäktige uttalade,
befogade önskemål till efterrättelse. Genom rätt för hvarje valman
att öfverklaga magistratens beslut skulle i allt fall korrektiv finnas mot de
missbruk uti ifrågavarande hänseende, som tilläfventyrs ändå kunde yppas.

Skulle Eders Ivungl. Maj:t med hänsyn därtill, att missnöje uti förevarande
hänseende hittills icke försports inom det stora flertalet af städerna,
eller af annan anledning finna tillräckligt vägande skäl ej föreligga
för en lagbestämmelse i det af mig angifna syftet, vågar jag emellertid
hoppas, att Eders Kungl. Maj:t begagnar någon af de utvägar, som stå
Eders Kungl. Maj:t till buds, för att hos vederbörande myndigheter inskärpa
nödvändigheten af, att stadsfullmäktigval utsättas till sådan tid på dagen,
att om möjligt icke någon röstberättigad i följd af tiden för valet hindras
att däri deltaga.»

I anledning af denna framställning har Kungl. Maj:t i cirkulär den
21 februari 1908 anbefallt Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län att erinra vederbörande magistrater och stadsstyrelser om angelägenheten
däraf, att stadsfullmäktigval utsättas till en sådan tid på dagen och

— 1909 -

100

anordnas på sådant sätt, att så vidt möjligt samtliga röstberättigade utan
svårighet blifva i tillfälle att deltaga i valet.

Framställning till Kungl. Maj:t angående ersättningen för
upprättande af vägfyrktalslängd.

Till Kungl. Maj:t har jag den 5 mars 1908 aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»I en till mig ingifven klagoskrift har ordföranden i styrelsen för
Orusts väghållningsdistrikt anfört, att kostnaden för distriktets vägfyrktalslängder
för år 1906 syntes hafva blifvit dubbelt så stor som den bort
vara, emedan längdupprättaren med ytterst få undantag användt två rader
för hvarje väghållningsskyldig, hvilket icke varit behöfligt och icke kunde
hafva varit lagstiftarens mening. I klagoskriften anföres vidare, att längderna
för år 1907 upprättats på liknande sätt, och att för desamma debiterats
en kostnad af 285 kronor.

I förklaring, som med anledning af klagoskriften afgifvits af vederbörande
häradsskrifvare, har denne hufvudsakligen anfört följande: Det
vore orimligt ifrågasätta, att uti vägfyrktalslängderna allenast en råd skulle
användas för hvarje väghållningsskyldig. Med nu tillgängliga blanketter
till ifrågavarande längder vore detta praktiskt outförbart. En sådan mening
vunne ej heller stöd vare sig i gällande väglag eller i kungl. kungörelsen
angående formulär till vägfyrktalslängd samt ersättning åt häradsskrifvare
för upprättande af sådan längd den 4 augusti 1906. Någon bestämmelse
om lägsta antalet bokstäfver, som hvarje rad skulle innehålla, funnes icke
heller. — För så vidt längderna skulle anses vara fullständiga, borde enligt
häradsskrifvarens förmenande äfven de skattskyldiges titlar däruti utskrifvas;
och några förkortningar af namn och titlar m. m. behöfde härvid ej vidtagas.
Visserligen saknades i det fastställda formuläret till vägfyrktalslängd
förklarande text; men då dessa längder närmast grundade sig på
taxeringslängderna, torde äfven det för sistnämnda längder fastställda
formulär äga tillämpning vid vägfyrktalslängdernas upprättande. Med
användande af vanlig expeditionsstil torde vid sådant förhållande och med
hänsyn till det i vägfyrktalsblanketten tillmätta knappa utrymmet för
personnamnet ej kunna undvikas, att i de allra flesta fall tvänne rader
måste användas för hvarje skattskyldig.

— 1909 —

101

Klaganden har i anledning af förklaringen afgifvit påminnelser och
däri erinrat, att ifrågavarande ärende hade stor betydelse för väghållningsdistrikten,
för hvilka det vore af vikt att få utrönt, huruvida det
beträffande vägfyrktalslängderna förekommande stadgandet om 28 rader
på hvarje sida saknade betydelse i förevarande afseende. Härjämte har
klaganden meddelat, att de för Orusts väghållningsdistrikt för år 1906
upprättade längderna utgjorde 199 upplägg, med 28 rader, för 2,740 väghållningsskyldige,
att undantagen en på hvarje rad förekomine endast 60
gånger, samt att till och med tre rader några gånger användts för en väo--hållningsskyldig.

Vid pröfning af detta ärende har häradsskrifvarens tillvägagångssätt i
afseende å utskrifvandet af ifrågavarande längder synts mig felaktigt därutinnan,
att han, såvidt för mig företedda afskrifter af längderna utvisa,
icke behörigen användt utrymmet å hvarje rad, i följd hvaraf han fått
uppbära lösen till högre belopp än som rätteligen bort tillkomma honom.

Med afseende därå, att i omförmälda kungl. kungörelse icke finnes
någon bestämmelse om lägsta antalet bokstäfver, som hvarje rad skall
innehålla, samt med hänsyn jämväl till de särskilda omständigheterna i
ärendet har jag dock ansett mig icke böra göra häradsskrifvarens förfarande
till föremål för laga beifran.

Emellertid torde en bestämmelse af nyssberörda innebörd vara erforderlig
för ett fullständigt uppnående af syftet med det uti ifrågavarande
kungörelse förekommande stadgande, att fullskrifvet upplägg skall innehålla
28 rader förutom hvad som erfordras för rubriker m. m., hvilket syfte
uppenbarligen är att begränsa lösen till skäligt belopp. I hvarje fall synes
det mig nödvändigt, att någon åtgärd vidtages, som hindrar ett upprepande
af det förfarande, som ifrågavarande häradsskrifvare låtit komma sig
till last.

Jag har för den skull, med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion, trott mig böra anmäla saken för Eders
Kungl. Maj:t till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna densamma
förtjäna.»

I anledning af denna min framställning har Kungl. Maj:t, med upphäfvande
af kungörelsen den 4 augusti 1906 angående formulär till vägfyrktalslängd
samt ersättning åt häradsskrifvare för upprättande af sådan
längd, den 2 oktober 1908 utfärdat ny kungörelse i ämnet. Däri har

— 1909 —

102

föreskrifvits, bland annat, att fullskrifvet upplägg af vägfyrktalslängd skall
i kolumnen »Summa» upptaga minst 28 utförda vägfyrktalsposter förutom
transporter.

Framställning till Kungl. Maj:t angående utjämnande af den
olika tidsutdräkten för särskilda måls afgörande
i högsta domstolen.

I en till Kungl. Maj:t den 12 mars 1908 aflåten ämbetsskrifvelse har
jag i detta ämne anfört följande.

»Den 10 maj 1904 aflat min företrädare i justitieombudsmansämbetet
till dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet en skrifvelse,
hvari justitieombudsmannen anmärkte, att han vid granskning i nedre
justitierevisionen af revisionssekreterarnes rotlar funnit, att en betydande
olikhet förelåge med afseende å antalet ej föredragna mål å de särskilda
rotlarna. Till belysning häraf lämnade justitieombudsmannen en redogörelse
för antalet mål å hvarje rotel, hvaraf framgick, att, under det
exempelvis å tre rotlar funnos respektive 20, 52 och 53 revisionssaker, tre
andra rotlar innehade respektive 70, 77 och 85 dylika mål. Justitieombudsmannen
hemställde på grund häraf, att chefen för justitiedepartementet
måtte låta vidtaga erforderliga åtgärder för anmärkta missförhållandets
undanröjande.

Angående förevarande fråga yttrade jag i min ämbetsberättelse till
1907 års Riksdag bland annat: ''Enligt i nedre justitierevisionen sedan

lång tid tillbaka rådande praxis lottas dit inkomna revisionssaker en gång
i månaden på de särskilda revisionssekreterarnes rotlar, därvid, utan hänsyn
till målens olika omfattning, allenast tillses, att alla rotlarna, såvidt möjligt,
i lottningen erhålla lika antal. På grund af detta förfarande inträffar ej
sällan, att en rotel kommer att innehålla en mångfald vidlyftiga och besvärliga
mål, under det en annan rotels mål äro öfvervägande af mindre
omfattande art. Då den tid, som i högsta domstolen åtgår för ett måls
föredragning och afgörande, naturligtvis är beroende af målets beskaffenhet,
blir den senare ro teln inom kort väsentligt mindre än den förra. Mål,
som sedermera lottas å den mindre roteln, har följaktligen, då revisionssekreterarne
hafva samma antal tjänstgöringsdagar, all utsikt att blifva
afgjordt före ett lika gammalt eller äldre mål å den större roteln. Man

— 1909 —

io:j

kan sålunda säga, att det ofta beror på ren slump, om ett till nedre justitierevisionen
inkommet mål behöfver längre eller kortare tid vänta på sitt
afgörande.

Enligt hvad jag förvissat mig om, förelåg ock vid slutet af 1906 eu
betydande olikhet med afseende å antalet ej föredragna revisionssaker å
de särkilda rotlarna. Under det sålunda till exempel å två ro tiar funnos
allenast respektive 41 och 47 revisionssaker, innehade två andra rotlar
respektive 87 och 95 dylika mål.

Tydligen utgör detta ett missförhållande, som menligt inverkar å den
rätt, gällande instruktion för nedre revisionen afser att bereda parter i
hos Kungl. Maj:t fullföljda mål, att, därest icke särskilda omständigheter
därför utgöra hinder, få sina mål inför högsta domstolen föredragna efter
tiden, då målen till nedre revisionen inkommit.’

Vid 1907 års slut förefanns äfven en högst afsevärd olikhet beträffande
antalet ej föredragna revisionssaker å de särskilda rotlarna.
Under det sålunda till exempel två rotlar innehade respektive 54 och
56 revisionssaker, funnos å två andra rotlar respektive 105 och 116
dylika mål.

Denna oegentlighet kan tydligen hafva till följd, att den långsamhet
i rättsskipningen vid högsta domstolen (af de till 1908 balanserade revisionssakerna
både åtskilliga inkommit till nedre justitierevisionen redan 1904),
hvaröfver nu allmänt och med fog klagas, varder hvad en del parter beträffar
större, än som på grund af förefintliga förhållanden skulle vara nödigt.

Missförhållandet i fråga skulle ju lätteligen kunna af hjälpas genom eu
anordning, enligt hvilken utjämning af rotlarna skedde tid efter annan,
exempelvis vid hvarje års slut, och tillåter jag mig att i afseende härå
framhålla, att motsvarande anordning numera införts i Svea hofrätt.

Jag förbiser icke, att berörda olikhet beträffande antalet icke föredragna
revisionssaker å de särskilda rotlarna understundom kan i viss mån
vara beroende på olika förmåga och intresse hos revisionssekreterarne, äfvensom
att det i följd häraf för en revisionssekreterare, som under året föredragit
större antal mål än kamraterna, med rätta skulle kunna kännas hårdt,
därest han för behörig utjämning vore nödgad att öfvertaga mål från öfriga
rotlar. Denna omständighet måste dock vara af underordnad betydelse i
jämförelse med den fördel för det allmänna, som skulle vinnas genom införande
af den utaf mig ifrågasatta anordningen. Måhända står emellertid
Eders Kungl. Maj:t till buds någon annan utväg, som utan att vara förbunden
med sådan olägenhet, som nyss berörts, kan leda till det af mig
åsyftade målet; och är naturligtvis i så fall en dylik utväg att föredraga.

Ifrågavarande förhållande har jag, med stöd af 19 §i den för justitie —

1909 —

104

ombudsmannen gällande instruktion, trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

I samma ämne har jag den 4 juni 1908 aflåtit ytterligare en skrifvelse,
så lydande:

»Sedan jag i underdånig skrifvelse den 12 mars 1908 anfört, att jag
vid granskning af revisionssekreterarnes rotlar funnit, att en betydande
olikhet förelåge med afseende å antalet ej föredragna revisionssaker å de
särskilda rotlarna, samt hemställt om vidtagande af någon åtgärd till
undanröjande af detta missförhållande, har nedre revisionen, till hvilken
min framställning öfverlämnats för afgifvande af yttrande, i underdånig
skrifvelse den 16 maj 1908 konstaterat förhandenvaron af det utaf mig
anmärkta missförhållandet.

Nedre revisionen har emellertid funnit sig förhindrad att till nådigt
bifall förorda det af mig framkastade förslaget till missförhållandets afhjälpande.

Detta förslag afsåg ’en anordning, enligt hvilken utjämning af rotlarna
skedde tid efter annan, exempelvis vid hvarje års slut’.

Emot mitt förslag har nedre revisionen till en början anmärkt, hurusom
den förefintliga olikheten mellan rotlarna till största delen vore beroende
på den ojämna fördelningen å dem af veckomålen samt på saknaden
inom nedre revisionen af nödig tillsyn öfver att kompensation i
vederbörlig ordning ägde rum emellan rotlarna vid utbyte af revisionssaker
dem emellan. Och det gällde väl i allmänhet såsom en nästan
oeftergiflig regel, att, då man skulle söka råda bot för ett missförhållande,
enda Tätta vägen vore att inrikta de sträfvanden, som för rättelses vinnande
vore af nöden, i första hand på att få de viktigaste orsakerna till
missförhållandet undanröjda.

Jag finner visserligen detta yttrande och det förslag, nedre revisionen
i öfverensstämmelse därmed framställt om förändrade bestämmelser i instruktionen
för nedre revisionen, vara synnerligen förtjänta af Eders Kungl.
Maj:ts beaktande.

Men obestridligt bör vara, att, om ock bestämmelser i den af nedre
revisionen sålunda förordade riktning komma att meddelas, denna omständighet
icke i och för sig kan utgöra en bestämd garanti mot uppkomsten
af det missförhållande, om hvars afhjälpande jag hos Eders Kungl.
Maj:t gjort framställning. Då revisionssakerna, utan hänsyn till deras olika
omfattning, fördelas emellan rotlarna medelst lottning, måste allt emellanåt
kunna inträffa, att en afsevärd olikhet kommer att förefinnas med afseende
å icke föredragna revisionssaker å de särskilda rotlarna. Att ej heller

— 1909 —

105

nedre revisionen förbisett detta, framgår af följande dess yttranden uti
ifrågavarande skrifvelse: ’Det kan ju icke förnekas, att redan bestämmelsen
om målens fördelning emellan rotlarna genom lottning är mindre
väl ägnad att förekomma berörda förhållande, då ju de mål, som dragas
under Eders Kungl. Maj:ts pröfning, ofta nog äro af mycket växlande omfattning.
’ — ''Ofvanberörda, med målens lottning på rotlarna förenade
olägenhet är — — — icke i så hög grad, som man möjligen skulle kunnat
vänta, bidragande till uppkomsten af anmärkta missförhållandet.’

Jag anser det sålunda vara klart, att behofvet af en anordning, enligt
hvilken utjämning af rotlarna sker tid efter annan, icke komme att bortfalla,
därest Eders Kungl. Maj:t skulle inskränka sig till att följa den väg,
som nedre revisionen anvisat.

Emellertid har nedre revisionen vidare anfört, att den af mig föreslagna
anordningen på grund af sin egen beskaffenhet icke komme att föra
till det åsyftade målet. Denna anordning kunde, enligt nedre revisionens
mening, komma att menligt inverka på arbetet i nedre revisionen och
särskilt icke osannolikt kunna vålla, att det missförhållande, som kännetecknades
däraf, att yngre mål i afsevärd omfattning föredroges i högsta
domstolen före äldre inkomna, till och med komme att blifva mera allmänt
förekommande än nu.

Till stöd härför har nedre revisionen anfört, bland annat, följande:
Den af mig föreslagna anordningen kunde naturligtvis icke afse annat än
en utjämning af de mål, som stode närmast i tur att föredragas, således
af de äldsta på rotlarna förekommande målen, och den torde tvifvelsutan
svårligen kunna ske på annat sätt än genom omlottning af målen på vissa
bättre ställda rotlar eller någon därmed jämförlig anordning. Man behöfde
ej vara mycket förfaren med förhållandena i nedre revisionen för
att inse, att hufvudparten af de äldre mål, som sålunda blefve föremål för
omlottning, skulle komma att utgöras af särdeles vidlyftiga och besvärliga
mål. På grund häraf kunde de omlottade målen i flertalet fall förväntas
blifva föredragna tidigast ungefär ett år efter omlottningen och alltså med
all säkerhet först efter ett stort antal yngre mål. Någon tidsvinst för de
omlottade målen komme anordningen därför säkerligen icke i allmänhet
att medföra utan snarare tvärtom. Man måste också räkna med deri
möjligheten, att blotta medvetandet om att vid en på förhand bestämd
tidpunkt hvarje år omlottning af mål skulle äga rum, kunde komma att i
större eller mindre mån bidraga till en obenägenhet hos revisionssekreterarne
att annat än i nödfall föredraga mera vidlyftiga och besvärliga äldre
mål, åtminstone så snart föredraganden genom att befria sin rotel från

Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1909 års Riksdag. 14

106

dylika mål kunde hafva grundad anledning misstänka, att roteln komme
att hänföras till den kategori af rotlar, som skulle deltaga i omlottningen.

Detta resonnemang hvilar i hufvudsak på en oriktig förutsättning. I
motsats till hvad nedre revisionen ansett såsom själfklart har jag icke
tänkt mig möjligheten af en utjämning, som särskildt skulle afse de äldsta
på rotlarna förekommande målen, hvilka sålunda stå närmast i tur att föredragas.
En dylik anordning bör, åtminstone i regel, desto mindre ifrågakomma,
som man måste utgå från att dessa mål redan äro af vederbörande
revisionssekreterare beredda till föredragning. Jag har med min framställning
afsett en efter lämpliga och ändamålsenliga grunder samt under
behörig kontroll genomförd utjämning af rotlarna.

Den af nedre revisionen uttalade farhågan, att den af mig föreslagna
anordningen skulle kunna föranleda till missbruk å revisionssekreterarnes
sida, har nedre revisionen själf vederlagt genom vitsordandet af den ''uti
nedre revisionen i allmänhet rådande göda andan och villigheten att underkasta
sig det offer, som för en revisionssekreterare städse är förenadt med
beredandet af de å hans rotel lottade svårare målen’.

Hvad nedre revisionen i öfrigt anfört emot hvad jag i min underdåniga
framställning yttrat måste bero på missuppfattning af mitt yttrandes
innebörd och kan ej föranleda något bemötande från min sida.

Det sätt, hvarpå rättelse uti ifrågavarande hänseende åstadkommes, är
af underordnad betydelse.

Men af stor vikt är, att det af mig anmärkta missförhållandet, som
bestått under lång tid, ändtligen och utan dröjsmål varder aflägsnadt.
För tillfället finnes tydligen ingen annan utväg till detta måls vinnande
än en utjämning af rotlarna. Och då nedre revisionen icke af egen drift
anordnat sådan utjämning, nödgas jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte meddela föreskrift om utjämningens snara företagande.

Nedre revisionen har visserligen själf i sådant syfte framlagt förslag
men ställt detsamma i samband med vidtagande af andra åtgärder, som,
ehuru måhända i och för sig mycket lämpliga, dock icke torde vara nödiga
för den enkla anordning, hvarom här är fråga.

Att, hvad framtiden angår, i instruktionen för nedre revisionen eller
eljest på förhand fastslå eu viss tidpunkt, då tilläfventyrs erforderlig utjämning
af rotlarna skall företagas, är naturligtvis obehöfligt, om man
äger antaga, att utjämning ändock kommer till stånd, så snart omständigheterna
det påkalla. Och vågar jag hoppas, att ett dylikt antagande icke
är för djärft. Emot detsamma talar dock i viss mån den svårighet, som
hittills mött att få missförhållandet i fråga afhjälpt.

— 1909 —

107

Slutligen tillåter jag mig upplysa därom, att vid Göta hofrätt behöflig
utjämning af ledamöternas rotlar ägde rum‘vid sistlidet års slut.»

Omedelbart efter aflåtandet af den senare skrifvelsen ägde utjämning
af rotlarna rum.

Framställning till Kungl. Maj:t angående förening af tingslagen
i Medelpads västra domsaga.

Härom afläts af tjänstförrättande justitieombudsmannen den 2 april
1908 följande skrifvelse:

»Genom förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 har såsom regel stadgats, dels att i tingslag,
som ensamt utgör en domsaga, häradsrätten årligen skall hålla tio allmänna
sammanträden, dels ock att, där två tingslag äro förenade till en
domsaga, fem sammanträden årligen skola hållas i hvarje tingslag. Dessa
föreskrifter åsyfta uppenbarligen att, i den mån sådant med bibehållande
af gällande rättegångsordning låter sig göra, förekomma den med allt fog
öfverklagade långsamheten i lagskipningen vid underdomstolarna å landet.

Denna förordning, hvilken synes vara byggd på den grundsats, att
hvarje domsaga om möjligt bör bilda en enda domkrets, har småningom
erhållit en alltmera utsträckt tillämpning dels genom delning af domsagor,
där en dylik åtgärd varit betingad af befolkningens ökning eller andra förhållanden,
dels ock genom att två eller flera tingslag sammanförts till ett
tingslag. Ett väsentligt hinder mot sådan förening af tingslag föreligger
i de fall, där det genom föreningen uppkommande nya tingslaget skulle
blifva allt för vidsträckt, så att den tingsbesökande allmänheten komme att
betungas med oskäligt långa tingsresor. I dessa frågor har emellertid
kommunikationsväsendets utveckling mycket stor betydelse.

Genom att 1872 års förordning numera vunnit tillämpning i rikets
flesta domsagor har rättsskipningen på landet i allmänhet blifvit snabbare,
än de gamla bestämmelserna om ting i 1734 års lag medgifva. Bland de
domsagor, i hvilka den äldre tingsordningen ännu tillämpas, är Medelpads
västra domsaga en. Denna består af tre tingslag, nämligen Tuna tingslag
med tingsställe i V attjoin, Torps tingslag med tingsställe i Hammar och
Selångers tingslag med tingsställe i Silje.

— 1909 -

108

I eu hit insänd skrift har emellertid disponenten 0. E. Wikström i
Torpshammar anhållit om justitieombudsmannens medverkan till en sammanslagning
af domsagans tre tingslag. Till stöd för denna framställning har
i berörda skrift anförts, bland annat: att Wikström, som vore boende inom
Torps tingslag och hade sin förnämsta verksamhet inom detta tingslag äfvensom
inom det angränsande Tutia tingslag, länge insett olägenheten såväl
för den enskilde som för affärslifvet i allmänhet af den långsamma rättsskipning
och de få tillfällen till erhållande af lagfart och inteckning, som
uppkörande genom att häradsrätterna i domsagan endast hålla två sammanträden
årligen; att, om än domsagan kunde synas väl vidsträckt för att
sammanslås till ett tingslag, skulle allmänheten dock icke komma att i följd
af tingslagens förening betungas med några nämnvärdt besvärligare tingsresor,
enär statens järnväg särdeles förmånligt genomlöpte domsagan i dess
längdriktning efter Ljungans floddal, hvarest — med undantag för några
aflägsna skogsbyar — domsagans hela folkmängd vore boende; att, då tingsstället
för det ifrågasatta gemensamma tingslaget antagligen blefveoförlagdt
till Sundsvalls stad eller invid någon järnvägsstation emellan Ange
och Sundsvall, finge befolkningen bland de lägligaste tingsresor, som kunde
förekomma i Norrland; att för närvarande förelåge ett särskildt skäl att
taga i öfvervägande frågan om domsagans ordnande till ett tingslag, enär
beslut fattats om uppförande af nytt tingshus i Torps tingslag; att frågan
om platsen för detta tingshus vore beroende på Eders Ivungl. Maj:ts pröfning;
att, därest för Torps tingslag nu uppfördes ett nytt och säkerligen
ganska dyrbart tingshus, detta antagligen, hvar det än blefve förlagdt,
icke koinme att vare sig till läge eller beträffande anordningar i öfrigt
passa, om domsagans tingslag i en närmare framtid förenades till ett tingslag;
samt att en dylik förening endast vore en tidsfråga, då missnöjet med
den långsamma rättsskipningen i häradsrätterna vore ganska allmänt.

Af handlingarna i ett hos Eders Kungl. Maj:t för närvarande anhängigt
ärende har jag inhämtat hufvudsakligen följande.

Genom utslag den 24 september 1906 förpliktade Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västernorrlands län af anförda skäl Torps tingslags
tingshusbyggnadsskyldige invånare att å den plats i närheten af Fränsta
järnvägsstation, som kunde varda för ändamålet af tingslaget förvärfvad,
uppföra laga tingshusbyggnad för Torps tingslag jämte häradshäkte.

öfver nämnda utslag anfördes hos kammarkollegium besvär af Borgsjö
och Hafverö tingshusbyggnadsskyldige socknemän, hvilka därvid yrkade
den ändring i öfverklagade utslaget, att ifrågavarande tingshusbyggnad
måtte förklaras skola förläggas till plats i närheten af Ange järnvägsstation.
Genom utslag den 28 maj 1907 förklarade sig emellertid kammarkollegium

— 1909 —

109

ej finna skal att göra ändring i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag, så vidt detsamma blifvit öfverklagadt.

De hos kammarkollegium anförda besvären hafva vidare fullföljts hos
Eders Kungl. Maj:t och äro på nådig pröfning beroende.

I sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning har nya lagberedningen
föreslagit, att ifrågavarande domsagas tre tingslag skulle sammanläggas
till en domkrets, och till stöd för detta förslag har beredningen anfört,
att samfärdseln inom domsagan väsentligen underlättas genom järnväg.

Den af disponenten Wikström i förevarande ärende gjorda framställningen
i samma syfte har jag funnit synnerligen beaktansvärd. Särskildt
synes mig den af Wikström påpekade omständigheten, att fråga för närvarande
är å bane om uppförande af nytt tingshus inom Torps tingslag,
utgöra ett tungt vägande skäl för att nu upptaga frågan om en förändring
af den för domsagan gällande tingsordningen.

Ö o O o

För åstadkommande af den snabbare rättsskipning, som åsyftas med
1872 års förordning, torde i detta fall närmast böra undersökas, huruvida,
såsom nya lagberedningen föreslagit och jämväl af Wikström blifvit ifrågasatt,
domsagans tre tingslag lämpligen kunna förenas till ett enda tingslag.
Skulle det emellertid befinnas, att betydande hinder möta mot en dylik
anordning, torde åtminstone den åtgärd kunna vidtagas, att två af de nuvarande
tingslagen förenas till ett tingslag, hvarigenom domsagan komme
att bestå af två tingslag. Af upplysningar, som jag låtit inhämta i statistiska
centralbyrån, framgår, att domsagans befolkning vid 1907 års slut
utgjorde sammanlagdt 33,864 personer, af hvilka 4,901 tillhörde Selångers
tingslag, 11,926 Tuna tingslag och 17,037 Torps tingslag. Skulle domsagan
omregleras till två tingslag, torde därför befolkningsförhållandena
göra det lämpligt, att Selångers och Tuna tingslag sammanläggas, en anordning
som äfven betingas af dessa tingslags läge.

Emellertid kan äfven en annan utväg för en omreglering anlitas. Enligt
de senast afgifna folkmängdsuppgifterna hade Medelpads östra domsaga vid
1907 års slut en befolkning af sammanlagdt 46,634 personer. Då därtill
herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser om
rättsväsendet utvisa, att häradsrätterna i de två domsagorna inom provinsen
Medelpad årligen handlägga ett högst betydligt antal mål och ärenden, kan
med skäl ifrågasättas, att dessa båda domsagor skola delas i tre domsagor.
Att vid en dylik omreglering bör tillses, att 1872 års förordning genomföres
i hela provinsen, torde vara uppenbart.

På grund af hvad jag anfört får jag hemställa, det Eders Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder böra vidtagas för vinnande
af en snabbare rättsskipning inom Medelpads västra domsaga.»

— 1909 —

Framställning till Kungl. Maj:t angående verkställighet
af utslag i mål om ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete m. m.

Den 21 april 1908 har jag till Kungl. Maj:t afiåtit en så lydande
skrifvelse:

»Lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete
den 5 juli 1901 innehåller i 14 §, bland annat, följande stadgande:

''Finnes uppenbart, att svaranden utan fog uppehåller saken, eller
angår, när detta ej är händelsen, tvisten allenast ersättningens belopp, äge
rätten, på kärandens yrkande, förordna, i förra fallet att ett skäligt belopp,
ej understigande hvad svaranden må hafva medgifvit, och i senare fallet
att det ostridiga beloppet skall utbetalas till käranden i afräkning på hans
fordran; dylikt förordnande må af svaranden öfverklagas i samma ordning
som slutligt utslag.

Har rätten föreskrifvit förskottsbetalning efter ty nu är sagdt, gånge
sådant beslut i verkställighet lika som laga kraftägande dom. Slutligt utslag,
hvarigenom rätten ålagt svaranden betalningsskyldighet, gånge på enahanda
sätt i verkställighet, där ej rätten annorlunda förordnat.’

Bestämmelserna i stadgandets sista stycke äro, såsom ock i motiven
framhålles, naturligtvis afsedda att förebygga de olägenheter, som äro förknippade
med en långvarig rättegång, hvarjämte samma bestämmelser tydligen
äfven kunna vara ägnade att afhålla arbetsgifvaren från ett obefogadt
bestridande af arbetarens anspråk och från fullföljande af en rättegång,
däri underrättens utslag är till förmån för arbetaren.

I det kapitel af utsökningslagen, hvilket handlar om verkställighet af
''dom i tvistemål så ock af beslut i utsökningsmål’, finnes emellertid icke
någon antydan om de särskilda bestämmelser, som sålunda gälla beträffande
verkställighet af nu ifrågavarande beslut eller utslag.

Denna omständighet, sammanställd därmed, att i nämnda kapitel (44 §)
uttryckligen framhålles, att särskilda stadganden äro gifna om verkställighet
af beslut i konkursmål och dom i växelmål, innebär enligt min mening en
fara för att vederbörande utmätningsmän, hvilkas möjliga obekantskap med
speciallagar lärer få anses vara ganska ursäktlig, kunna utgå från, att vid
verkställighet af beslut eller utslag, hvarom nu är fråga, skola tillämpas
de i kapitlet (39 och 40 §§) meddelade allmänna bestämmelser angående
verkställighet af icke laga kraftägande dom.

— 1909 —

Under urin ämbetsverksamhet innevarande år har jag ock varit i tillfälle
att konstatera, att min här uttalade farhåga icke är ogrundad, utan
att uti ifrågavarande afseende misstag, medförande rättsförlust, verkligen
förelupit.

Till förebyggande af dylikt misstag för framtiden synes mig därför
i utsökningslagens omförmälda kapitel, exempelvis i 44 §, lämpligen böra
intagas en hänvisning till de särskilda stadganden, som gälla angående verkställighet
af ifrågavarande beslut eller utslag.

Om den brist i gällande lagstiftning, som enligt min mening i förevarande
afseende föreligger och hvilken ju synnerligen lätt kan afhjälpas, har
jag med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
ansett mig böra härmed hos Eders Kungl. Maj:t göra anmälan
till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Magt må finna saken förtjäna.

Därjämte har jag emellertid trott mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på en annan fråga, som står i visst samband med den nyss
behandlade.

Arbetsordningen för hofrätterna den 29 november 1901 innehåller i
24 § följande bestämmelser: ''Hvarje föredragande åligger iakttaga, att mål
och ärenden, som på hans föredragning ankomma, varda, i den ordning
de inkommit, till föredragning anmälda, så vidt ej afvikelse från nämnda
ordning påkallas af lag eller särskilda omständigheter eller för arbetets
jämna gång finnes nödig.---Bland vädjade saker skola framför Öv riga

föredragas växel-, sjörätts-, konkurs- och boskillnadssaker äfvensom
tvister angående hushyra i stad eller skyldighet för hyresman eller landbo
att från upplåten fastighet afflytta — —.’

I 12 § af instruktionen för nedre revisionen den 16 december 1901
äro motsvarande föreskrifter meddelade.

Hvad sålunda i afseende å växel- och sjörättssaker samt därmed sammanställda
mål stadgats om företrädesrätt till föredragning synes mig böra
gälla äfven i afseende å mål om ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, åtminstone då fråga är om slutligt utslag.

I händelse arbetsgifvaren genom utslaget befriats från ersättningsskyldighet,
är det uppenbarligen lämpligt och för öfrigt öfverensstämmande
med den i ofvanberörda stadgande af 1901 års lag uttalade principen om
särskild skyndsamhet i rättsförfarandet, att arbetaren, som i allmänhet endast
med största svårighet kan undvara de medel tvisten gäller, så snart
sig göra låter får sin talan pröfvad af den högre instansen. Och enahanda
är förhållandet, då utslaget väl är till förmån för arbetaren, men domstolen
förordnat, att det ej skall verkställas såsom laga kraftägande dom..
1 regel lärer nämligen arbetaren icke vara i tillfälle att ställa den säkerhet,

- 1909 —

112

som erfordras för rätt att lyfta hvad som på grund af utslaget kan hafva
utmätts hos arbetsgifvaren.

Har rätten utan sådant förordnande ålagt arbetsgifvaren betalningsskyldighet,
föreligger tydligen för denne ett alldeles särskildt intresse åt
en snabb rättegång i den högre instansen. Han löper visserligen alltid
risken att, om ock utslaget jämkas eller upphäfves, ändringssökandet faktiskt
blir, åtminstone delvis, onyttigt. Men denna risk minskas naturligtvis,
därest tiden, inom hvilken rättelse i utslaget kan vinnas, varder förkortad.
»

Framställning till Kungl. Maj:t angående revision af lagens
bestämmelser om rättegångskostnadsersättning.

I detta ämne har jag den 5 maj 1908 till Kungl. Maj:t aflåtit följande
skrifvelse:

»Angående rättegångskostnad, hvarom-särskilda bestämmelser meddelats
i 21 kap° rättegångsbalken, har lagstiftaren i 3 § fastslagit följande hufvudregel:
''Den saken tappar, gälde sin vederdeloman det allt åter, som han
trängd varit därå kosta.’

I samma paragraf är emellertid vidare stadgadt: Finnes någon sak

hafva varit så mörk och tvifvelaktig, att man till rättegång skälig orsak
haft; eller häfver man sin vederpart på edgång kommit; känne då hvar
sin kostnad själf’. Uti enahanda riktning äro i 4 § följande bestämmelser
meddelade: ''Häfver man underrätts dom för sig, men tappar i hofrätt:
då bör kostnaden å båda sidor emot hvarannan kvittas, där domaren ej
finner de omständigheter i något mål vara, att endera ändå rättegångskostnad
gälda bör. Äro i saken åtskilliga käromål och vinna eller tappa
parterna däri ömsom, då stande ock hvar sin skada.

Lika visst som ifrågavarande hufvudregel uttalar en riktig princip,
lika ovedersägligt synes mig vara, att ofvanberörda undantagsstadganden,
hvilka ju högst väsentligt förringa hufvudregelns betydelse, icke i allo
kunna anses stå i öfverensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning.

Till stöd för denna min mening kan åberopas den ställning, senare
tiders lagförslag angående rättegångsväsendets ombildning härutinnan
intagit.

Lagkommittén bibehöll sålunda af ifrågavarande stadganden allenast

— 1909 —

1.13

dera, som afse de fall, att part vunnit därigenom, att han gått värjemålsed
och att parterna ömsom vunnit och tappat. Därjämte upptog emellertid
lagkommitténs förslag en ny bestämmelse om, att kvittning skulle ske, då
part vunnit därigenom att han aflagt fyllnadsed, och att härmed skulle
likställas det fall, då part vunnit befrielse, förty att ed ej kunde honom
anförtros.

I motiven yttrade lagkommittén härom, bland annat:

’Det är ej nog, att den, som har rätt i saken, genom slutliga domen
erhåller denna sin rätt: skall han ej ändå stanna i lidande, så måste ersättning
dessutom honom tillerkännas för hvad rättegången honom kostat, och
för den skada, honom kan vara tillskyndad däraf, att han i sin rätt blifvit
uppehållen. Lagarna hafva således i allmänhet påbjudit rättegångskostnadsersättning
och skadestånd för den vinnande parten. Men med detta bud
hafva villkor varit förenade, som gjort, att det i tillämpningen förlorat
nästan all betydelse. Efter 21 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken af 1734
års lag är man befriad från rättegångskostnads betalning, om saken tinnes
hafva varit så mörk och tvifvelaktig, att man till rättegång skälig orsak
haft, eller om man först i andra eller tredje instansen tappar, sedan man
förut vunnit; likasom parterna skola stånda hvar sin skada, om de vinna
och tappa ömsom. Nu måste det alltid bero af hvarje domares individuella
begrepp, huruvida saken må anses mörk eller tvifvelaktig: sällan äro flere
instanser så eniga i sina domslut, att icke den, som på sista stället tappar,
kan hafva, på det föregående, i större eller mindre del af saken vunnit;
och lätteligen händer det, att på ett käromål någon jämkning eller afprutning
göres. Följden har således varit, att den vinnande merendels gått
miste om sin rättegångskostnadsersättning. Fordom slutades de flesta
domar med de latinska orden: expensis compensatis; nu för tiden läser
man lika ofta på svenska, att rättegångskostnaden parterna emellan kvittas.
Det är klart, att detta skolat uti icke ringa måtto bidraga till ökande af
rättegångarnas mängd och till deras otillbörliga förlängande. När man
vanligtvis ingenting mera äfventyrat, än att i slutliga domen erhålla en
förklaring att man haft orätt, mildrad af det, antingen bestämdt uttryckta,
eller under rättegångskostnadens kvittning begripna tillägg, att saken varit
tvetydig, har man ej behöft länge betänka sig, innan man börjat rättegång
med den, man velat oroa eller utmatta: har man varit lycklig nog
att få en eller annan dom i mer eller mindre mån för sig, så har man
utan fruktan kunnat låta saken gå instanserna igenom; och skulle man
ock hafva varit tappande, så har man likväl, om man kunnat till slut
hoppas ändring i aldrig så liten omständighet, haft utsikt på befrielse från
kostnadsersättning, emedan då inträffat den af lagen omtalade händelse,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 15

114

att parterna vunnit och tappat ömsom. — —--Efter kommitténs

öfvertygelse bör undantag från skyldigheten att gälda rättegångskostnad
alldeles icke äga rum därför, att den tappande kan anses hafva saknat
säker kunskap, huru hans sak efter lag bort bedömas, eller att hos särskilda
domare eller instanser olika begrepp därom uppstått. Lika litet
som i brottmål den anklagade njuter eftergift i det ansvar eller skadestånd,
hvartill han uti högre rätt förklaras skyldig, för det att han vid
lägre rätt kan vara befriad; lika litet bör ock i ett tvistemål den tappande
parten förskonas från de rättmätiga följderna af slutliga domen, ehvad
han förut vunnit eller icke. Men bland dessa följder måste ofelbart rättegångskostnadsersättningen
räknas, så vida ej den vinnande skall vidkännas
minskning i sin lagliga rätt därföre, att han varit nödsakad gå från den
ena instansen till den andra, för att ernå den. Lagstiftaren bör förutsätta, att
hvad som blir slutlig och kraftägande dom instämmer med lagens rätta
grund och mening; och okunnighet därom får aldrig gälla, då fråga är
om rättigheter och skyldigheter, vare sig emellan staten och enskilda, eller
emellan enskilda inbördes. Enär kommittén således ej antagit någon undskyllan
för den tappande däraf, att saken varit mörk eller tvifvelaktig, i
förhållande till lagen, har det blott återstått att öfverväga, huruvida befrielse
från rättegångskostnads betalning må medgifvas, om mörker eller tvifvelaktighet
inträffar, i afseende på bevisningen; och kommittén har tillstyrkt
en slik befrielse, då bevisningen linnes så tvifvelaktig, att sakens utgång
på värjemål- eller fyllnadsed bör ankomma. I detta enda fall kan bevisningen
sägas vara mörk för domaren, emedan resultatet däraf i yttersta
punkten måste lämnas åt partens eget samvete. År det åter genom erbjuden
ed, som tvisten slutas, så bör rättegångskostnaden ej kvittas; ty
saken kan då hafva varit ganska klar, fast parterna själfva öfverenskommit
att bruka detta bevisningsmedel, med förbigående af alla andra. Också
stadgas det i 1734 års lag, att man är fri från rättegångskostnadsersättning,
icke då man erbjudit sin vederpart ed, utan då man honom på edgång
kommit, hvarmed ej lär kunna förstås annat, än att man genom
bevisning bragt honom på ed. — Det kan väl sägas, att om man i en tvist,
där edgång ej vore lämplig, hade lika starka skäl för sig, som i en annan
sak, där edgång kunde användas, borde man vara fritagen från kostnadsersättning
äfven så väl i den förra, som i den senare saken; men häremot
är att anmärka, det man ej äger börja en rättegång, utan att känna de
skäl, man har att föredraga; och när man vet, att edgång ej kan hänföras
bland de bevis, som äro tjänliga för saken, måste man låta sin talan falla,
om man ej därförutan kan åstadkomma full bevisning, emedan denna brist
nödvändigt skall leda till vederpartens ovillkorliga frikännande. Har man

— 1909 -

115

nu underlåtit en sådan försiktighet och, utan tillgång på fullständiga skäl,
angripit en annan med rättegång, så har man ovedersägligen däri haft
orätt, hvaraf följer att den andre blifvit med rättegång obehörigen besvärad;
och det är just vid slikt förevetande, som kostnadsersättning alltid
bör ådömas. — Detta angår egentligen kärandens skyldighet att betala
rättegångskostnaden, då svaranden befrias från hans talan. För svaranden
åter anföres vanligen till ursäkt, att kärandens skäl möjligtvis kunna hafva
varit honom okända; och denna ursäkt borde visserligen gälla, i fåll fråga
vore om att straffa svaranden, för det han velat tillägna sig hvad käranden
med rätta tillkommer; men man måste besinna, att kostnadsersättning
alldeles icke är något straff, utan endast ett medel att afböja förlust
för den vinnande. Då nu käranden ådagalagt sin rätt i hufvudsaken, och
denna rätt följaktligen bör till honom oafkortad utgå, måste svaranden
vara pliktig att hålla honom skadelös äfven för de kostnader, han blifvit
tvungen använda för att af densamma komma i åtnjutande. Han skulle
eljest icke hafva vunnit full rättvisa, ty kostnaderna kunde förtära en stor
del af hvad i saken honom tilldömdes. Därför heter det ock i kungi.
brefvet af den 27 januari 1691: ''Varandes icke det mindre, när enom des
skälige expenser förnekas, än om hans egendom honom eljest med orätta
afhändes och frånkännes’. — Inträffar det däremot, att parterna vinna och
tappa ömsom, så bör rättegångskostnadens betalning eller kvittning stå i
någorlunda jämlikt förhållande med vinst och förlust i hufvudsaken. Äro
fördelarne icke synnerligen öfvervägande å någondera sidan, så kan kostnadsersättning
ej med skäl begäras; vinner åter den ene parten betydligen
mera, än den andre, så bör han ock i samma mån få sina kostnader godtgjorda.
’

Lagberedningen anslöt sig uti nu ifrågavarande afseende fullständigt
till lagkommitténs mening.

Nya lagberedningen tog ytterligare ett steg på den af lagkommittén
och lagberedningen sålunda inslagna vägen. I nya lagberedningens förslagströks
nämligen jämväl stadgandet om afläggande af ed såsom grund för
kvittning af rättegångskostnaden. Förslaget, hvilket, dock med viss jämkning,
bibehöll bestämmelsen om rättegångskostnadens kvittning för det
fall, att parterna ömsom vunnit och tappat, motiverades sålunda:

’Den allmänna utgångspunkten måste otvifvelaktigt vara, att den,
som vunnit i hufvudsaken, äfven bör åtnjuta ersättning för allt hvad
rättegångens utförande kostat honom, och att denna ersättning ej bör understiga
utan fullt motsvara den verkliga kostnaden. De undantag från förstnämnda
allmänna regel, som förekomma i 3 och 4 §§ af 21 kap. rättegångsbalken,
böra enligt beredningens åsikt icke oförändrade upptagas i

- 1909 -

116

eu ny rättegängslag. — Sålunda synes den omständigheten, att saken varit
så mörk och tvifvelaktig’, att man till rättegång haft skälig orsak eller
att man bragt sin vederpart på edgång, icke ovillkorligen böra verka till
befrielse för den tappande från aitt gälda den vinnandes rättegångskostnad.

I ett system, byggdt på legala bevisteorier, kan möjligen eu bestämmelse
i dylik syftning anses i viss mån befogad, men den passar däremot mindre
väf om bevispröfningen lämnas fri och, hvad edgången särskildt angår,
denna, såsom föreslaget är, utbytes emot parts hörande på ed. Skall i
dylika fall någondera blifva lidande, är det väl rättast att olägenheterna
där såsom eljest drabba den, som brister i bevisning och till följd däraf
förlorar sin sak. — Den bestämmelse, som innebär att den, som tappat i
underrätt men vinner i öfverrätt, skall vara förlustig ersättningen för rättegångskostnaden,
torde icke heller vara öfverensstämmande med rättvisa och
billighet i annan händelse, än då den i öfverrätten vinnande själf genom
vårdslöshet eller försummelse varit vållande därtill, att underrättens dom
utfallit till hans nackdel. Eljest synes det svårligen kunna rättfärdigas
att den, som pröfvas hafva i hufvudsaken haft rätt, skall blifva lidande
i fråga om rättegångskostnaden, därföre att underrätten förfarit lagstridigt
eller eljest dömt oriktigt. När den högre domstolen i själfva hufvudsaken
fastställt hvad som skall hållas för rätt, bör enahanda grund tillämpas
jämväl å kostnadsfrågan. Äfven regeln att, då i saken åtskilliga käromål
förekomma och parterna ömsom vinna eller tappa däri, hvar och en af
dem skall stå sin egen skada kan icke obetingadt godkännas. Enligt grunderna
för processledningen kan domstolen, om i samma stämning flera
tvistefrågor äro förenade, förordna om hvarje frågas handläggning såsom
särskildt mål, när den finner sådant nödigt för åstadkommande af reda
eller skyndsamhet och frågorna icke stå till hvarandra i det sammanhang,
att delning ej lämpligen bör äga rum. Sker en sådan delning, komma de
olika frågorna naturligtvis att äfven i afseende å rättegångskostnaden betraktas
såsom särskilda mål. Anser domstolen däremot icke delning nödig,
böra väl ändock fortfarande de olika frågorna, så vidt de till sin beskaffenhet
äro sådana, att de kunnat skiljas åt, betraktas och behandlas såsom
själfständiga, fastän tillfälligtvis förenade till ett mål, och rättegångnskostnaderna
följaktligen äfven, såvidt möjligt, beräknas och fördelas på en
hvar bland de skilda frågorna. Den sålunda fastställda delen af kostnaden
bör följaktligen drabba den, som i frågan blifvit tappande. Delningens
nödvändighet framträder i synnerhet, om talan i högre instans fullföljes
endast i vissa bland frågorna. Ofta torde emellertid utan särdeles vidlyftiga
uträkningar eu kvittning blifva resultatet, men i många fall kunna
frågorna till sin vikt och beskaffenhet vara så olika och hafva föranledt

— 1909 -

117

så olika omkostnader, att en dylik kvittning vore orättvis och följaktligen
icke bör äga ruin. 1 sådan händelse bör rättegångskostnaden drabba den
parten, som väsentligen är tappande.’

Den omständigheten, att lagens bestämmelser å hithörande område
sålunda icke kunna anses hvila å riktig grund, har naturligtvis visat sig
vara af beskaffenhet att utöfva en menlig inverkan å rättsskipningen.

Än mera kännbart har emellertid detta förhållande blifvit genom det
sätt, hvarpå ifrågavarande bestämmelser blifvit af domstolarna tillämpade.

Särskild! syftar jag härvid på ofvanberörda i 21 kap. 3 § rättegångsbalken
intagna stadgande, enligt hvilket rättegångskostnaderna skola kvittas,
då saken tinnes vare sig från rättslig eller faktisk synpunkt hafva varit
’så mörk och tvifvelaktig, att man till rättegång skälig orsak haft’.

Beträffande detta stadgande, som på grund af sin sväfvande affattning
tydligen kan lämna rum för godtycke, hafva domstolarna städse allt
ifrån dess tillkomst, väl oftast af medlidande med den tappande parten,
visat afgjord benägenhet för att obehörigen utsträcka dess giltighetsområde.

Med all säkerhet har det varit särskildt denna omständighet, som
föranledt ej mindre upprepade offentliga klagomål öfver att i rättegångar
kostnaderna allt för ofta blefve af domstolarna kvittade, än äfven erinringar
från Eders Kungl. Maj:t till domare mot obehörig kvittning af rättegångskostnad.

I afseende härå kan exempelvis anföras följande yttrande af Rikets
ständer i underdånig skrifvelse af den 29 oktober 1766: ’Såsom till tvisters
förökande! och underhållande det ej ringa bidrager, åt Rättegångskostnad
och skadestånd, så otillräckeligen eller aldeles icke af Domstolarne tilldöines,
änskönt saken ändteligen vinnes, hvarigenom den rikare och mägtigare
altid har öfver den svagare en stor fördel, däraf en wrång \ vilja sig
ofta til den oskyldigas förtryck så mycket lättare betjänar, som lagen i
21 kap. 3, 4 §§ rättegångsbalken gifver därtil nog vidsträckt utrymme;
Alltså anhålla Riksens Ständer underdånigst, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
i Nåder, genom en allmän förordning, dessa §§ således, likmätigt de äldre
stadgar förklara, åt den, som saken vinner, bör njuta full ersättning för
all den nödiga kostnad, som han bevisar sig til sakens utförande verkeligen
hafva användt, utan åt domaren något däraf korta må, mindre hela
rättegångskostnaden upphäfva, för någondera af de i berörde §§ nämnde
orsaker eller undantag. Dock åt i de mål, som den vinnande parten
blifvit til värjemålsed fälld, rättegångskostnad honom icke tillerkännas bör.’

Med anledning af berörda underdåniga skrifvelse, som innehöll åtskilliga
andra framställningar från ständerna, utfärdade Kungl. Maj:t den 12 novem —

1909 _

118

ber 1766 en förordning till befrämjande af lagarnes behöriga verkställighet
bland rikets ämbetsmän och öfriga undersåtar. I denna förordning, som
dock icke blifvit efterlefd, anbefalldes alla undersåtar och i synnerhet samtliga
ämbetsmän att, hvar i sin stad, uti allt det, som ständerna i sin skrifvelse
tillstyrkt, skyndsamligen ställa sig detsamma, vid ofelbart ansvar för all
efterlåtenhet, till sådan efterlefnad, som hade de hvar för sig Kungl. Maj:ts
särskilda nådiga befallning därom undfått.

På grund af förnyade klagomål uti ifrågavarande ämne utfärdades
den 27 maj 1801 ett kungl. bref, hvari, bland annat, yttrades: Enär
Kungl. Maj:t med bekymmer erfarit det stora fördärf, rättegångar i allmänhet
af sig föda, har Kungl. Maj:t insett både nödvändigheten af dess
hämmande och svårigheten att, genom medel till ernående af ett så viktigt
ändamål, ej för nära träda de rättigheter, som utgöra grunden af samhällslefnaden,
men i sin natur förvara källan till missbruk, hvilka därifrån äro
oskiljaktiga. Om det således icke vore möjligt att sätta gränser för rättssökande
i allmänhet, de där, under åberopande af lagens stadgande, påkalla
dess tolkning till hjälp eller försvar, blefve likväl desto mera angeläget,
att vid pröfningen af förekommande mål icke eftergifva något af
det ansvar lagen utstakat för en hvar, som gäckats med dess föreskrifter,
handlat emot rättvisan och tillskyndat sin vederpart uppehåll och kostnad;
— — — — — —; och i följd häraf har Kungl. Maj:t — — — — —
funnit det vara både i äldre och senare lagar grundadt, att den saken
tappar bör gälda sin vederpart allt det åter, som han varit nödsakad
därå kosta; hvarföre och emedan Kungl. Maj:t ofta förnummit, att domstolarne
i detta ämne olika förfara, änskönt ej mera uti dessa än andra
fall domaren må vara tillåtet att ifrån lagens uttryckliga mening och
grund afvika; tv kommer ock lagens stadgande i 21 kap. rättegångsbalken
att framdeles noga iakttagas, så att icke utan vid de tillfällen som 3 och
4 §§ berörda kapitel och balk omförmäla, domstolarna antingen i staden
eller å landet skola äga, att rättegångsutgifterna parterna emellan kvitta,
ej heller — — — — — fastställa den vinnande partens ersättning till
ringare belopp, än hvad mot hans verkliga kostnad svarar.

Att missförhållandet i fråga dock icke härigenom blef afhjälpt, framgår,
bland annat, af lagkommitténs betänkande, hvari emellertid yttrades,
att det öfverklagade felet läge mera i lagstiftningen än hos lagskiparen.

Jämväl nya lagberedningen påpekade oftaberörda förhållande. I motiven
till dess ofvan omförmälda förslag yttrades sålunda: ’I vårt land har ofta
klagan förts däröfver att vinnande part i allmänhet icke erhållit full ersättning
för hvad han varit tvungen att påkosta rättegången. Detta missförhållande,
hvilket väl på senare tid gjoi’t sig något mindre märkbart men

— 1909 —

119

dock icke upphört, beror till en del pa domstolarne, hvilka, vare sig af
ett mindre lämpligt medlidande med den tappande eller till följd af öfverdrifna
fordringar på bevisning i fråga om kostnadernas belopp för den
vinnande, stundom visat sig benägna att inskränka godtgörelsen till den
senare så mycket sola möjligt. Det egentliga felet ligger dock hos själfva
lagbuden i ämnet, hvilka dels äro byggda å oriktiga grundsatser dels
genom ofullständighet eller obestämdhet lätteligen kunna missleda lagskipare^’

Angående tillämpningen af nu ifrågavarande lagbestämmelse tillåter
jag mig slutligen hänvisa till en år 1899 utgifven akademisk afhandling
af Hugo Geinmel, ''Om rättegångskostnadsersättning i civila mål’, hvari
äfven framhålles, hurusom man i praxis är alltför benägen att kvitta
rättegångskostnaden.

Det är emellertid, såsom ofvan antydts, icke allenast förenämnda stadgande
därom, att rättegångskostnaden skall kvittas, när saken finnes hafva
varit ''mörk och tvifvelaktig’, hvilket genom domstolarnas praxis erhållit
ett allt för vidsträckt tillämpningsområde.

Motsvarande är förhållandet med omförmälda i 21 kap. 4 § rättegångsbalken
intagna bestämmelse, att rättegångskostnaden äfven skall
kvittas i det fall, att man har underrätts dom för sig, men tappar i hofrätt,
(så framt ''domaren ej finner de omständigheter i något mål vara
att endera ändå rättegångskostnad gälda bör’).

Denna betämmelse om kvittning är tydligen att anse allenast såsom
ett särskildt uttryck för den redan fastslagna grundsatsen, att kvittning
skall äga ruin, när man på grund af sakens mörka eller tvifvelaktiga
beskaffenhet haft skalig'' orsak till rättegång.

Med utgångspunkt från denna grundsats låter bestämmelsen utan
tvifvel försvara sig. Lagstiftaren har med rätta presumera^ att mål, hvari
någon tappar i öfverrätt efter att hafva vunnit i underrätt, i de flesta fall
vore af så tvifvelaktig beskaffenhet, att skälig orsak till rättegång måste
anses hafva förefunnits. Men genom berörda tillägg till bestämmelsen,
enligt hvilket öfverrätt tillerkänts en viss diskretionär myndighet, har
lagstiftaren reserverat sig mot uppfattningen, att en dylik presumtion
skulle föreligga i alla de fall, då underrätts dom varder af öfverrätt upphäfd.
Lagstiftarens mening har tydligen icke varit, att rättegångskostnaden
skulle kvittas äfven i det fall, att öfverrätt underkänner en af
underrätten bifallen talan, som anställts och fortsatts utan något som
helst fog.

Att öfverrätterna i sistberörda, ej särdeles sällan förekommande fall
regelmässigt underlåta att behörigen tillämpa ifrågavarande tilläggsbestämmelse,
torde vara allmänt kändt och erkändt.

- 1909 -

120

Såsom belysande för uppfattningen härutinnan kan emellertid anföras
ett af hofrätteii öfver Skåne och Blekinge för några år sedan afgifvet yttrande
i anledning af gjord framställning: om befrielse för svarande och
förklarande i hofrätt att erlägga afgift för stämpel å dom och utslag.
Hofrätten, som afstyrktc framställningen, skilde i sitt utlåtande mellan
tre fall, nämligen att saken, hvarom rättegången fördes, vore klar samt
lika uppfattad af hofrätt och underrätt; att saken varit så mörk och
tvifvelaktig, att man icke kunde säga, det rättegångens förande å någondera
sidan varit oskäligt; och att en talan, som saknade laga skäl (och
således icke vore så mörk och tvifvelaktig, att dess anställande kunde
anses skäligt), blifvit bifallen af underrätt men ogillad af hofrätt. Beträffande
det sista fallet yttrade hofrätten utan att göra någon begränsning:
''Månne i detta fall det kan med fog sägas, att någon obillighet
vederfares svaranden eller förklaranden därigenom, att han får lösa dom
eller utslag? Hofrätten kan icke föreställa sig sådant, särskilt med hänsikt
därtill, att vederparten, som icke haft den ringaste skuld däri att
rättegången anlagts och som för sin rätts bevarande haft af nöden att
draga saken under hofrätts pröfning, för sina kostnader därå i hofrätten
icke tillerkännes någon godtgörelse.’

Ifrågavarande ämne beröres jämväl i förutnämnda afhandling, hvarest
yttras: ''Att öfverrätterna ej ofta göra bruk af sin diskretionära myndighet
i detta afseende är nogsamt bekant. Särskildt synes återhållsamhet vara
för öfverrätterna utmärkande, då det gäller att tillägga i underrätt tappande
men i öfverrätt vinnande part ersättning för hans kostnader vid
öfverrätt, Endast i det fall att frågan uteslutande rör sig om rättegångskostnaden
synes öfverhufvudtaget sådan part kunna påräkna att erhålla
ersättning för sina kostnader jämväl vid öfverrätten. Att ett dylikt förhållande
är ägnadt att förrycka rättsskipningens enhet ligger i öppen dag.’

I anledning af detta yttrande må framhållas, att, särskildt på senare
tider, hofrätterna ej sällan tillerkänna part, som vinner ändring i underrätts
utslag, ersättning för kostnaderna vid underrätten. När så behörigen
sker, skulle emellertid, då lagen ju icke skiljer mellan kostnaderna vid
underrätt och kostnaderna vid hofrätt, den vinnande tydligen kunna utan
hinder af positiv lag tilläggas ersättning äfven för kostnaderna vid hofrätten.
Genom nyssberörda förfarande måste därför hofrätterna anses
hafva indirekt erkänt, att den regelmässiga kvittningen af kostnaderna vid
hofrätt, då underrättens dom upphäfves, icke uteslutande är grundad på
lagens stadgande utan fast mera har sin orsak i hofrätternas uppfattning
om hvad som är skäligt och lämpligt.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra därom, att från enstaka

— 1909 —

121

håll anmärkning framställts mot nya lagberedningens ofvanberörda förslag,
enligt hvilket nu ifrågavarande grund för kvittning af rättegångskostnad
skulle ur lagen uteslutas. 1 det af J. L. Bååth utgifva arbetet om''Svenska
rättegångsväsendets ombildning’ yttras sålunda:

''Om en parts talan godkänts af domstol, till och med af två domstolar,
men underkänts af den tredje, så må väl härigenom anses afgjordt
att samma talan varit obefogad i själfva saken, men att däraf jämväl skulle
anses följa, att den tappande parten saknat befogenhet att göra en dylik
talan anhängig och dy medels obehörigen vållat rättegången, kunde ej i
annat fall försvaras, än att ej allenast af parten fordras större insikt i
fråga om rättmätigheten af hans anspråk, än två domstolar kunnat åstadkomma,
utan äfven dessa domstolars utlåtanden i allmänhet, och således
ej enbart i enstaka fall, frånkändes allt värde i rättsligt hänseende. Men
ett sådant antagande strider både emot sundt förstånd och daglig erfarenhet.
Det kan nu icke bestridas, att de lägre domstolarnes medlemmar
kunna vara och mången gång äro med högsta instansens domare jämngoda
i begåfning, kunskaper och erfarenhet; och i sådant fall blefve sistnämnda
instans endast formellt öfverlägsen de förra. Att såsom lagberedningen
betrakta hvarje af öfverdomstol ändrad dom såsom oriktig och kvstridig,
är därför uppenbart misstag. Och att på grund af nämnda formella öfverlägsenhet
hos högre instansens domslut förklara rättegången obehörig i
hvarje fåll, då den ej där rönt bifall, är inhumant mot parten.''

Detta resonnemang bortser tydligen från den slutligen vinnande partens
befogade intresse. Lagen måste, såsom redan lagkommittén anmärkte
och ifrågavarande författare för öfrigt själf i viss mån synes medgifva, utgå
därifrån, att den slutliga domen öfverensstämmer med lagens grund. Då
den part, som enligt denna dom blir vinnande, sålunda enligt lagens mening
har rätt, bör han gifvetvis ock helt och hållet komma i åtnjutande
af sin rätt. Men detta gör lian ju icke, därest ersättning förvägras honom
för de kostnader, han måst nedlägga för att göra sin rätt gällande.

Mot resonnemanget kan därjämte anmärkas att, om verkligen ifrågavarande,
af författaren försvarade kvittningsgrund vore materiellt riktig,
så måste ån större skäl till kvittning förefinnas i de fall, då i öfverrätt,
framför allt i sista instansen, skiljaktiga meningar i saken yppats. Men
att dylik omständighet i och för sig skulle utgöra giltig grund för kvittning,
har mig veterligen icke af någon ifrågasatts.

Af den föregående redogörelsen framgår, hurusom missnöje yppats
icke allenast öfver tillämpningen af ifrågavarande bestämmelser om kvittning
utan äfven däröfver att domstolarna visat benägenhet att i de fall,

Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1909 års Riksdag. 16

122

då ersättning för rättegångskostnad verkligen tillerkännes den vinnande
parten, bestämma ersättningen till allt för lågt belopp.

Att missnöje i sistberörda hänseende äfven på senare tider förefunnits
framgår af förhandlingar inom Sveriges advokatsamfund.

Visserligen är det klart, att advokater understundom öfvervärdera sitt
arbete, och att man då häri har att söka en naturlig orsak till, att den
vinnande parten icke af den honom tillerkända rättegångskostnadsersättningen
blir betäckt för det arfvode, han nödgas utgifva till sin advokat.

Men å andra sidan lärer det få anses obestridligt, att domstolarna
synnerligen ofta undervärdera advokaternas arbete; och detta förhållande
vinner för öfrigt bekräftelse af en genom Sveriges advokatsamfund verkställd
utredning, som ställts till mitt förfogande. Den af advokatsamfundet
tillsatta kommitté, som haft utredningen sig anförtrodd, yttrade
ock, att densamma vittnade ''otvetydigt om, att klienten i allmänhet —
man kan väl om vissa orter säga nästan alltid — måste betala högre
arfvode!! än det den tappande parten ådömes utgifva. Vid sådant förhållande
lärer det ej vara nödvändigt att framdraga enskilda exempel,
ehuru man lätteligen skulle kunna genom sådana bestyrka, att värdet af
advokatens tid af domstolarna ofta uppskattas till ett minimalt belopp
och hans besvär samt värdet af hans insikter, hans omsorg och hans
energi till snart sagdt ingenting.’

Det synes mig, att meningarna icke borde vara delade därom, att det
innebär ett synnerligen afsevärdt missförhållande, att vinnande part, i
enlighet med hvad ofvan framhållits, alldeles icke eller allenast i otillräcklig
grad erhåller ersättning för hvad han i rättegången nödgas utgifva,
och att han följaktligen måste i viss mån köpa sin rätt. En revision af
lagens ifrågavarande bestämmelser, i syfte att, så vidt sig göra låter, tillförsäkra
vinnande part full ersättning för allt hvad han varit tvungen att
påkosta rättegången, skulle tillika säkerligen medverka därtill, att obefogade
rättegångar förekommes.

Då jag på grund af det ofvan anförda finner det vara hög tid att
lagstiftaren reviderar bestämmelserna om rättegångskostnadsersättning, angående
hvilkas såväl innehåll som tillämpning missnöje varit rådande i
snart etthundrafemtio år, får jag med den rätt, som 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion förlänar mig, härmed för
Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet, Eders
Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

— 1909 -

J 23

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande eller
ändring af bestämmelserna i 29 g af förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871.

Härom har jag deri 1 juni 1908 aflåtit en så lydande skrifvelse:

»I 29 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871 stadgas: Tattigvårdssamhälle, som på grund af 1 § lämnat fattigvård
åt någon, hvilken inom annat samhälle har hemortsrätt, är berättigadt
att därför, äfvensom för begrafningskostnad, om sådan erfordrats, af
det sednare samhället erhålla ersättning. För utbekommande däraf äger
fattigvårdsstyrelsen, som meddelat fattigvården, att, med afkunnande af
tillgängliga handlingar till upplysning om det fattigvårdssamhä]le, där
den nödställde har hemortsrätt, samt med anmälan om de förhållanden,
af hvilka fattigvården påkallats, och beskaffenheten däraf, inom en månad
efter den dag, då fattigvården beviljades, anställa talan hos Konungens
befallningshafvande i länet. Försittes nämnda tid, skall all rätt till ersättning
för fattigvård, som lämnas därefter och intill dess krafvet anhängiggöres,
anses förfallen. — — —---

Uti ett hos mig genom klagomål af Fotskäls fattigvårdsstyrelse anhängig^
ordt ärende, där fråga varit om tolkning af förenämnda lagstadgande,
utvisade handlingarna följande.

1 en till Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län den 11 december
1905 ingifven skrift hade förenämnda fattigvårdsstyrelse yrkat åläggande
för fattigvårdsstyrelsen i Hajoms socken eller i annan vederbörande
kommun att ersätta Fotskäls sockens fattigvårdsstyrelse af densamma med
angifvet belopp förskjuten kostnad för drängen Klas Johansson under
tiden från och med den 5 februari till och med den 5 november 1905
meddelad lasarettsvård äfvensom hvad Fotskäls sockens fattigvårdsstyrelse
kunde komma att för Johansson ytterligare utgifva.

Sedan Hajoms sockens fattigvårdsstyrelse hörts öfver ansökningen,
både Fotskäls sockens fattigvårdsstyrelse i den 16 februari 1906 afgifna
påminnelser yrkat, att som Johansson åtnjutit sjukvård äfven under tiden
från och med den 16 december 1905 till och med den 27 januari 1906,
då han aflidit, samt Fotskäls sockens fattigvårdsstyrelse bekostat Johanssons
begrafning, Hajoms sockens fattigvårdsstyrelse måtte förpliktas ytterligare
ersätta Fotskäls sockens fattigvårdsstyrelse dels kostnaden för Johanssons
vård under sistnämnda tid med angifvet belopp dels ock begrafningskostnaden
med likaledes angifvet belopp.

— 1909 —

124

Konungens befallningshafvande hade genom utslag den 28 augusti
IDOG med stöd af 29 § i förordningen angående fattigvården, jämte det
Konungens befallningshafvande förpliktat Haj oms sockens fångvårdsstyrelse
att ersätta Fotskäls sockens fångvårdsstyrelse för Johanssons vård
å lasarett under en månad, räknadt från och med den 5 februari 1905,
därjämte till alla delar bifallit sistberörda yrkanden.

På besvär af Hajoms sockens fångvårdsstyrelse hade emellertid kammarrätten
genom utslag den 6 december 1907 så till vida ändrat Konungens
befallningshafvandes utslag, att, enär i fråga om den fattigvård, hvaraf
Johansson från och, med den 16 december 1905 kommit i behof, samt
begrafningskostnaden ersättning därför icke blifvit hos Konungens befallningshafvande
sökt förrän den 16 februari 1906, samt Fotskäls sockens
fångvårdsstyrelse följaktligen jämlikt 29 § i omförmälda förordning förlorat
rätt till ersättning för den vård, som lämnats Johansson från och med
den 16 till och med den 27 januari 1906, äfvensom för begrafningskostnaden,
blefve Haj oms sockens fångvårdsstyrelse befriad från skyldighet
att utgifva ersättning för Johanssons vård och underhåll under sistnämnda

o o

tid samt för begrafningskostnaden.

Hos mig anmärkte Fotskäls sockens fångvårdsstyrelse, att kammarrätten
afgjort målet i strid mot 29 § uti ifrågavarande förordning. Beträffande
särskilt frågan om ersättning för begrafningskostnaden anförde
styrelsen, att äfven om ansökningen af den 11 december 1905 vore utan
betydelse, i allt fall ansökningen den 16 februari 1906 måste anses gjord
inom föreskrifven tid. Begrafningskostnaden hade nämligen utbetalts först
efter Johanssons den 27 januari 1906 timade dödsfall.

Vid pröfning af detta ärende har jag funnit kammarrättens utslag
vara i visst afseende anmärkningsvärdt.

Jag syftar härvid på den omständigheten, att Fotskäls sockens fattigvårdsstyrelses
ofvanberörda yrkande om ersättning för begrafningskostnad
lämnats utan afseende af det skäl, att yrkandet icke blifvit framställdt
inom behörig tid.

Utslaget torde härutinnan vara grundadt på den uppfattningen, att
begrafningskostnaden utgjort en del af den fattigvård, som lämnats Klas
Johansson under tiden från den 16 december 1905.

Det lärer emellertid, enligt min mening, med fog kunna ifrågasättas,
om förevarande lagrums ordalydelse, som skiljer mellan fattigvård och
begrafningskostnad, berättigar "till att sålunda inbegripa dylik kostnad
under fattigvård.

Från saklig synpunkt förefaller det mig äfven vara oegentligt, om lagstiftaren
verkligen afsett, att ifrågavarande särskilda preskriptionsbestäm —

1909 —

125

melse skulle kunna tillämpas i afseende å fattigvårdsstyrelscs rätt till
ersättning för begrafningskostnad. Bestämmelsen kan ju icke gälla för
det fall, att fångvårdsstyrelse bekostat begrafning för någon, som icke
åtnjutit fattigvård. Och man torde icke kunna åberopa något giltigt skäl,
hvarför uti ifrågavarande hänseende olikhet skulle råda emellan nyssberörda
fall och det fall, att den aflidne vid dödsfallet varit i åtnjutande
af fattigvård. I hvarje händelse synes mig en bestämmelse, enligt hvilken
fattigvårdsstyrelses anspråk på ersättning för begrafningskostnad kan underkännas
på den grund, att anspråket icke väckts redan före dödsfallet, böra
anses såsom synnerligen olämplig.

Enligt hvad jag inhämtat är emellertid ifrågavarande utslag, som
beslutats utan någon meningsskiljaktighet, i öfverensstämmelse med gängse
praxis inom kammarrätten. Denna omständighet, sammanställd därmed,
att kammarrätten är högsta domstol i fattigvårdsmål och sålunda i fråga
om tolkning af fattigvårdsförordningen besitter särskild sakkunskap, manar
naturligtvis till stor försiktighet vid bedömande af frågan, huruvida kammarrätten
uti nu förevarande fall förfarit oriktigt. Om ock felaktigt förfarande
föreligger, kan detsamma likväl icke betraktas såsom ämbetsfel.
Något ingripande från min sida mot kammarrätten har följaktligen icke
kunnat ifrågakomma.

Däremot anser jag, att, om kammarrättens tolkning af stadgandet i
fråga icke är riktig, ett förtydligande af stadgandet är erforderligt.

Skulle åter kammarrättens- tolkning vara riktig, är enligt min tanke
en lagändring af behofvet påkallad.

Hvilketdera fallet än föreligger, torde frågan lämpligen kunna hänskjutas
till den kommitté, som för närvarande är sysselsatt med utarbetande
af förslag till förändrad lagstiftning angående fattigvården.

Ofvanberörda förhållande har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion ansett mig böra för Eders Kungl.
Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Denna framställning är i enlighet med min begäran af Kungl. Maj:t
remitterad till fattigvårdslagstiftningskommittén.

1909 —

126

Framställning- till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser
i fråga om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms

försäljning.

1 detta ärende har jag den 22 juni 1908 till Kungl. Maj:t aflåtit
följande ämbetsskrifvelse:

>1 fråga om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms försäljning
är i 88 § 1 mom. utsökningslagen stadgadt: ''Skall lös egendom säljas,
late utmätningsmannen tid och ställe för auktionen kungöras i kyrkan för
den församling, där försäljningen sker, så ock, om gäldenär eller borgenär
det äskar, eller eljest sådant tinnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,
som närmast därintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall
kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse’. För
det fall att egendom, som skall säljas, är af beskaffenhet att den ej, utan
att förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som
erfordras för auktionens kungörande i ofvan stadgad ordning, är i 2 mom.
af samma paragraf meddelad den nödvändiga undantagsbestämmelsen, att
utmätningsmannen äger låta kungöra försäljningen på annat sätt, som
finnes lämpligt.

Angående sättet för kungörande af auktion å utmätt fast egendom
stadgades i 99 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lydde före tillkomsten
af lagen den 29 maj 1890, att auktionsförrättare!! skulle låta
kungörelsen införas i allmänna tidningarna tre gånger äfvensom intagas
i länsKungörelserna, hvarförutom auktionsförrättaren skulle foga anstalt,
att kungörelsen blefve å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad
anslagen å det ställe, där auktionen hölles. I händelse för viss stad förordnats,
att auktion å fast egendom skulle jämväl på annat sätt kungöras,
skulle ock det lända till efterrättelse.

Emellertid anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse den 2 maj 1894,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till det tillägg till utsökningslagens föreskrifter rörande försäljning
af utmätt fast egendom, att kungörelse om sådan försäljning skulle, därest
ske kunde, genom auktionsförrättarens försorg införas en gång i någon
tidning i orten, dock att auktionen ej finge inställas, för ty att kungörelsen
ej varit i sådan tidning införd.

Till stöd för denna sin framställning anförde Riksdagen:

Enligt Riksdagens åsikt kunde det icke antagas, att genom kungörel —

1909 —

127

sers af ifrågavarande beskaffenhet införande i allmänna tidningarna, deras
uppläsande i ortens kyrkor och intagande i länskungörelserna kunskap om
den förestående auktionsförrättningcn blefve tillräckligt spridd bland befolkningen
i den ort, där salubjudna egendomen vore belägen. Då det
emellertid syntes i hög grad ömkligt, att en försäljning genom vederbörande
myndighets försorg af utmätt egendom gåfve ett så godt resultat
som möjligt, och utsikten härför mången gång torde ökas, i samma män
som kungörelsen om auktionen vunne allmännare spridning bland traktens
befolkning, syntes ett stadgande om införande, genom auktionsförrättarens
försorg, af ifrågavarande kungörelser i en ortstidning vara behöfligt och
nyttigt. Enär underlåtenhet eller försummelse att iakttaga de i 99 § utsökningslagen
förekommande bestämmelserna om sättet för kungörande af
utmätt fast egendoms försäljning medförde den verkan, att auktionen inställdes,
eller, om han det oaktadt blifvit hållen, kunde komma att upphäfvas,
torde likväl ett dylikt stadgande böra gifvas en sådan form, att
kungörelsens införande i någon tidning i orten icke föreskrefves såsom
ett oeftergifligt villkor för hållandet af fastighetsauktionen, så att försummelsen
att iakttaga denna föreskrift skulle komma att medföra auktionsförrättningens
ogiltighet.

I öfverensstämmelse med denna Riksdagens framställning erhöll 99 §
utsöknmo slagen genom ofvanberörda lag af den 29 maj 1896 sin nuvarande
lydelse, enligt hvilken kungörelse om försäljning af utmätt fast egendom
skall, dår sa ske kan, införas jämväl i tidning inom orten. Samtidigt gafs
åt stadgandet i 101 § sådan affattning, att underlåtenhet eller försummelse
att i tidning inom orten kungöra förestående försäljning af utmätt fast
egendom ej medför auktionens inställande eller ogiltighet.

Det synes mig som om följdriktigheten kräfver, att äfven i afseende
å försäljning af utmätt lös egendom föreskrift varder i lagen intagen därom,
att kungörelse om sådan försäljning skall, där så ske kan, genom utmätningsmannens
försorg införas i tidning inom orten.

Uppenbarligen är det äfven i fråga om utmätt lös egendom synnerligen
önskvärd!, att försäljningen gifver ett så godt resultat som möjligt.
Och otvifvelaktigt ökas, såsom Riksdagen i sin förenämnda framställning
yttrade, utsikterna härför därigenom att kännedom om försäljningen så
mycket som möjligt sprides bland traktens befolkning. Klart är äfven,
att till spridande af dylik kännedom skulle i afsevärd mån bidraga, att
kungörelse om auktionen infördes i någon tidning inom orten.

I öfverensstämmelse med hvad rörande exekutiv försäljning af fast
egendom är stadgadt, torde det vara tillräckligt, om kungörelse angående
försäljning af utmätt lös egendom införes i ortstidning en gång.

— 1909 —

128

Hvad som åberopats till stöd för bestämmelsen i 101 § utsökningslagen,
att underlåtenhet eller försummelse att i tidning inom orten kungöra
förestående exekutiv försäljning af fast egendom ej medför auktionens
inställande eller ogiltighet, äger tydligen sin tillämplighet jämväl i fråga
om försäljning af utmätt lös egendom.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag, som erfarit, att saknaden af den af mig ifrågasatta
bestämmelsen vållat märklig olägenhet, trott mig böra för Eders Ivungl.
Maj:t framlägga ofvanberörda förhållande till den uppmärksamhet, Eders
Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående förordnande af
tillsyningsmän vid kronohäkten.

Härom har jag den 3 juli 1908 aflåtit en ämbetsskrifvelse af följande
lydelse:

»Uti en till mig ingifven skrift har advokaten Carl Romanus i Stockholm
fäst min uppmärksamhet därå, att stadsfiskalen i Norrköping Carl
Axel Lindén med denna sin befattning förenar tjänsten såsom tillsyningsman
vid kronohäktet i Norrköping.

En dylik förening af tjänster skulle enligt advokatens mening innebära
ett missförhållande af beskaffenhet att inöfva en menlig inverkan på
allmänhetens uppfattning af vårt rättsväsen.

I afseende härå tillåter jag mig framhålla, hurusom enligt 12 § i
lagen om hvad iakttagas skall i fråga om införande af lagen om ändring
i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901 tillsyningsman vid
häkte skall tillse, att häktad person, som vill anföra besvär eller afgifva
annan inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej
saknar nödigt biträde. Ingifver häktad till tillsyningsman inlaga, som här
afses, skall den af honom ofördröjligen insändas till den myndighet, som
har att därmed taga befattning. Varda besvär af häktad ingifna till tillsyningsman,
skall å besvärsskriften tecknas bevis om tiden för dess ingifvande.
Då utslag, beslut eller besvärsskrift delgifves häktad, skall handlingen
förses med bevis om tiden för delgifvandet.

Därjämte må anmärkas, att enligt förordningen angående verkställighet,
i vissa fåll, af straff, ådömdt genom icke laga kraftägande utslag, den 30

— 1909 —

12H

maj 1873 häktad person, som vill förklara sig nöjd med utslaget, äger
afgifva sådant förklarande inför tillsyningsman.

Af de nu anförda bestämmelserna framgår äfven enligt min mening,
att det icke kan vara lämpligt, att allmän åklagare innehar befattning
såsom tillsyningsman vid kronohäkte. Tillsyningsmannens åligganden förutsätta
ojäfvig innehafvare af tjänsten. 1 händelse tillsyningsmannen tillika
är allmän åklagare kan han emellertid vara den häktades motpart. Och
när så är förhållandet, kan det tydligen icke förtänkas den häktade, om
han finner en anordning synnerligen egendomlig, enligt hvilken han exempelvis
för besvärs affattande skall vara hänvisad till tillsyningsmannens hjälp.

Emellertid är det icke allenast vid kronohäktet i Norrköping, som
tillsyningsmansbefattningen innehafves af allmän åklagare. Enligt hvad
innevarande års statskalender utvisar, gäller detta äfven om kronohäktena i
Eskilstuna, Svanesund, Skellefteå, Lycksele och Haparanda, vid Indika häkten
ifrågavarande befattning innehafves af kronofogde.

Jag har visserligen ingen som helst anledning till antagande, att tillsyningsman,
hvilken tillika varit allmän åklagare, på minsta sätt missbrukat
denna sin dubbelställning. Men förhållandet innebär dock, såsom
nyss yttrats, i och för sig en oegentlighet, som följaktligen synes mig böra
för framtiden förebyggas i den mån sådant låter sig göra med hänsyn till
tillgång på personer, hvilka kunna anses innehafva för befattningen i
fråga lämpliga egenskaper.

Ofvanberörda förhållande har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, ansett mig böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående permission för
beväringsmän, hvilka instämts såsom parter eller vittnen.

Till Kungl. Maj:t har jag den 3 juli 1908 i detta ämne aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Uti en i Västra Dagbladet Boråsposten intagen, mig tillsänd artikel
uppgafs, att beväringsmän, hvilka instämts såsom parter eller vittnen, af
vederbörande befäl vanligen vägrades permission för att infinna sig vid
rätten.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse tiU 1909 års Riksdag. 17

130

1 anledning häraf anhöll jag i skrifvelse till domhafvanden i Marks
med flera härads domsaga, att han måtte meddela mig de upplysningar
om det i tidningsartikeln sålunda berörda förhållande, som kunde vara
honom tillgängliga.

Till svar härå har domhafvanden meddelat, att det vid Marks och
Bollebygds häradsrätter under de två senaste åren tretton gånger inträffat,
att person, som i ett mål blifvit instämd såsom part eller vittne, på grund
af militärtjänst varit förhindrad att infinna sig vid rätten, äfvensom att
— hvad åtskilliga af dessa fall angår — det blifvit särskildt upplyst, att
utevaron berott på vägrad permission.

Anledning är säkerligen icke till antagande att hvad uti ifrågavarande
hänseende förekommit vid förenämnda häradsrätter kan anses såsom mera
enstaka företeelser och sålunda sakna motsvarighet vid andra domstolar.
Jag har emellertid för min del icke i vidare mån än som skett ansett migkunna
besvära vederbörande domare eller domstolar med utredning härom,
då en sådan måste blifva ganska tidsödande.

I vanliga fall måste utevaro från rätten af person, hvilken i ett mål
instämts såsom part eller vittne, förorsaka uppskof med målet. Och det
ligger i öppen dag, att detta å sin sida kan medföra synnerligt men för
rättsskipningen. Särskildt under nuvarande förhållanden, då berättigade
klagomål oafbrutet förekomma däröfver, att rättsskipningen, på grund af
de tunga former, i hvilka den är fjättrad, är allt annat än snabb, måste
det vara af synnerlig vikt, att statens egna myndigheter ej utan tvingande
skäl vidtaga åtgärder, som uti nyss antydda hänseende kunna hafva ogynnsam
inverkan och följaktligen bidraga till att göra rättsskipningen mera
långsam än den under föreliggande omständigheter behöfver vara. För
min del kan jag icke inse, att det allmännas väl kraf ver, att permission
vägras beväringsman, hvilken i ett mål instämts såsom part eller vittne.
Den olägenhet för rättsskipningen, som hans utevaro från rätten kan vålla,
måste nämligen, under förutsättning att fråga icke är om någon särskildt
viktig militärtjänstöfning, anses vida öfverväga den skada för staten, som
kan uppkomma däraf, att han för några dagar nödgas afhålla sig från
militärtj änsten.

Enligt lag skall det visserligen anses såsom laga förfall, att man är i
Konungens och rikets tjänst uppbådad. Men förfallet upphör naturligtvis,
om man af vederbörande befrias från tjänsten.

På grund af hvad jag ofvan anfört, och då jag är lifligt öfvertygad
om lämpligheten däraf, att under normala förhållanden rättsskipningens
kraf få gå före militärväsendets, har jag med den rätt, som 19 § i den
för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion tillförsäkrar mig,

- 1909 —

131

ansett mig böra för Eders Ivungl. Maj:t framlägga ofvanberörda förhållande
till den uppmärksamhet, Eders Kung]. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Min ifrågavarande framställning har beaktats, såsom framgår af de
ändringar i och tillägg till tjänstgöringsreglementet för armén, som af
Kungl. Maj:t fastställts den 22 december 1908. Bland de trängande fall
— sjukdom, styrkt af läkarbetyg, närmaste släktingars svåra sjukdom
eller dödsfall etc. — som reglementet förut upptog såsom särskilda anledningar
till tjänstledighet för värnpliktige under vapenöfning, ingår numera
jämväl »laga kallelse till domstol».

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring eller upphäfvande
af bestämmelserna i kungl. kungörelsen angående dagtraktamente
och reseersättning åt ledamot i ägodelningsrätt m. fl.

den 10 juni 1881.

Härom har jag till Kungl. Maj:t den 3 september 1908 aflåtit följande
skrifvelse:

»I kungl. kungörelsen angående dagtraktamente och reseersättning åt
ledamot i ägodelningsrätt m. fl. den 10 juni 1881 är stadgadt, att ledamot
i ägodelningsrätt, god man vid landtmäteriförrättningar och sådan god
man, hvarom stadgas i 30 § 1 mom. af lagen om dikning och annan afledning
af vatten, äger att för förrättning, hvari han deltager, tillgodonjuta
dels under skälfva förrättningen dagtraktamente med fyra kronor 50 öre
om dagen, dels för resan till och från förrättningsstället ersättning såväl
för resekostnaden enligt femte klassen i gällande resereglemente, hvars bestämmelser
härutinnan skola lända till efterrättelse, som för kost och tidspillan,
efter vägens längd, med 9 öre för kilometer vid resa med skjuts
och 3 öre för kilometer vid resa på ångfartyg eller järnväg. De sålunda
i fråga om reseersättning gifna stadganden skola, enligt samma kungörelse,
gälla äfven för sådan förrättningsman, hvarom förmäles i 29 § 2 mom. af
lagen om dikning och annan afledning af vatten.

Det traktamente af fyra kronor 5Ö öre om dagen, som jämlikt denna
författning tillkommer ledamot i ägodelningsrätt in. fl., är samma belopp,

— 1909 =

132

som enligt 1881 års resereglemente utgjorde dagtraktamente för nämndeman
och öfriga till reglementets femte klass hörande personer. Genom Eders
Ivungl. Maj:ts nådiga resereglemente den 13 december 1907 har emellertid
dagtraktamentet för femte klassen, dit nämndeman fortfarande hör, höjts
till sex kronor.

Då bestämmelserna uti ifrågavarande kungörelse icke samtidigt jämkades,
har sålunda det missförhållande inträffat, att ledamot i ägodelningsrätt
(och med honom i kungörelsen likställd förrättningsman) åtnjuter lägre
dagtraktamente än nämndeman.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion tillåter jag mig därför hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte
meddela bestämmelse om erforderlig höjning af det uti omförmälda kungl.
kungörelse stadgade dagtraktamente.

Det torde emellertid äfven böra tagas i öfvervägande, huruvida ej
samma kungörelse, hvars bestämmelser om reseersättning synas mig vara
mindre ändamålsenliga, bör helt och hållet upphäfvas, och de af kungörelsen
berörda förrättningsmän i stället införas under viss klass i resereglementet».

Framställning till Kungl. Maj:t angående verkställighet af

bötesbeslut.

I en till Kungl. Maj:t den 3 september 1908 aflåten skrifvelse har
jag i detta ämne anfört följande:

»Sedan Ölme, Visnums och Vase tingslags häradsrätt genom beslut
den 13 mars 1905 dömt grosshandlaren N. F. Vinblad i Örebro för försummelse
att söka lagfart att utgifva försuttet vite trehundrasextio kronor
till lika fördelning mellan kronan och länsmannen Carl Emanuel Berg,
ankom den 28 juni 1905 till stadsfogden i Örebro Gustaf Waldemar Tegner
en af magistraten i Örebro öfversänd skrifvelse från Konungens befallningshafvande
i Värmlands län med anmodan att hos Vinblad uttaga nyssnämnda
belopp. Först den 15 februari 1906 redovisade Tegner till magistraten
omförmälda ärende med ett den 11 januari 1906 dagtecknadt bevis,
att Vinblad, som häktats för förfalskningsbrott och försatts i konkurs,
saknade utmätningsbara tillgångar till gäldande af vitesbeloppet.

Jämlikt 3 § i kungl. kungörelsen angående redovisning inom länen

— 1909 -

133

för verkställigheten af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel
den 5 juli 1884 har den tjänsteman, af hvilken handräckning äskats för
verkställande af beslut, hvarigenom böter ådömts, att den sökta handräckningen
utan dröjsmål meddela; och enligt 9 § i samma kungörelse
fäller hvad i kungörelsen föreskrifvits om böter äfven i afseende å försuttna
viten.

Under åberopande af dessa bestämmelser anhöll länsmannen Berg i
en till mig ingifven klagoskrift, att jag måtte ställa stadsfogden Tegner,
som icke före den 11 januari 1906 sökt verkställa vitesbeslutet, under
åtal för den försummelse, han uti ifrågavarande hänseende låtit komma
sig till last.

Då Tegner, som lämnades tillfälle att yttra sig öfver klagoskriften,
icke hos mig visade giltig ursäkt för sitt dröjsmål, förordnade jag om åtal
med föreskrift för åklagaren att å Tegner yrka ansvar äfvensom att påstå
åläggande för honom att till vederbörande för stadgad fördelning kontant
redovisa ifrågavarande vitesbelopp.

Rådstufvurätten i Örebro, där åtalet utfördes, yttrade i utslag den 18
oktober 1907, att enär Tegner måste anses hafva i anmärkta hänseendet gjort
sig skyldig till försummelse vid utöfvandet af sin tjänst såsom stadsfogde
i Örebro, samt Tegner genom denna sin försummelse måste anses hafva
förorsakat att ifrågakomna vitesbelopp af trehundrasextio kronor icke
kommit att inflyta, dömde rådstufvurätten, med stöd af 25 kap. 17 §
strafflagen, Tegner för berörda tjänstefel att bota tjugufem kronor, hvarjämte
han förpliktades att till vederbörande för stadgad fördelning kontant
redovisa ifrågavarande vitesbelopp trehundrasextio kronor.

Tegner besvärade sig i Svea hofrätt, därvid han framhöll, bland annat:
Den 28 juni 1905, då ifrågavarande vitesbeslut ankommit till Tegner,
hade å hans handläggning varit beroende 13 skuldfordringsmål, 961 ärenden
angående utskylder och 680 angående böter. Dessutom hade Tegner
nämnda den 28 juni för verkställighet erhållit 3,003 ärenden angående
stadsutskylder. Härtill komme, att under tiden till den 11 januari 1906,
då utmätningen för berörda vitesbeslut ägde ruin, till Tegner för verkställighet
ingifvits 145 skuldfordringsmål och 2,568 ärenden angående
utskylder, hvarför sammanlagda antalet ärenden, som skulle af Tegner
behandlas åtminstone delvis före samma vitesbeslut, uppgått till 7,370
stycken. Som något substitut enligt 3 § utsökningslagen ej funnes, och
Tegner således vore nödsakad att själf verkställa de utmätningar, som
skulle göras, samt Tegner intill 1905 års slut till sitt biträde haft endast
en exekutionsbetjänt, torde nyss anförda siffror utan någon vidare utredning
gifva klart och tydligt vid handen, att det i regel varit för Tegner

- 1909 —

134

omöjligt att hinna på kortare tid än 6 a 8 månader redovisa bötes- och
vitesbeslut.

Hofrätten utlät sig i utslag den 13 juli 1908, att enär med hänsyn
till hvad i målet blifvit upplyst rörande omfattningen och beskaffenheten
af de ärenden, som under ifrågakomna tid ankommit på Tegners tjänsteåtgärd,
Tegners förfarande att ej förr än som skett lämna den begärda
handräckningen icke kunde anses utgöra försummelse i tjänsten, därå
ansvar borde följa, funne hofrätten skäligt att, med ändring af rådstufvurättens
utslag, befria Tegner från honom ådömda böter och redovisningsskyldighet.

-Tag har ansett mig icke böra fullfölja talan mot detta utslag.

A andra sidan har jag funnit uppenbart, att det allmänna icke kan
vara tillfredsställdt med en anordning, enligt hvilken bötes- och vitesbeslut
få så länge vänta på verkställighet, som uti ofvan nämnda fall varit
förhållandet.

Emellertid har jag under min ämbetsverksamhet varit i tillfälle att
konstatera, hurusom äfven på andra ställen afsevärdt dröjsmål förekommit
i afseende å verkställighet af beslut utaf ifrågavarande art. Sålunda åberopades
t. ex. i omförmälda mål af stadsfogden Tegner utdrag af länsstyrelsens
i Örebro handräckningsdiarium för år 1905, utvisande, att antalet
handräckningsärenden angående böter sagda år uppgått till 464, att bötesbeloppen
i allmänhet utgjort 5 till 10 kronor, att intet belopp öfverstigit
240 kronor, samt att i 57 fall ungefärligen lika lång eller längre tid än
den af Tegner i förevarande fall använda åtgått, innan ärendet redovisats.

På grund häraf har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, trott mig böra för Eders Kungl.
Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t
må finna saken förtjäna.

Härvid tillåter jag mig att framhålla, hurusom enligt min mening
det mest effektiva sätt till vinnande af rättelse uti ifrågavarande hänseende
vore att i ofvanberörda kungl. kungörelse införa bestämmelse om viss
skälig tid, inom hvilken redovisning sist skall afgifvas. Under nu rådande
förhållanden, då sådan tidsbestämmelse saknas, ligger det nära till hands
att antaga — hvilket för öfrigt erfarenheten torde hafva bekräftat — att
vederbörande utmätningsmän utan afseende å den tur och ordning, hvari
de olika handräckningsärendena inkommit, med eftersättande af ifrågavarande
ärenden, i första rummet taga befattning med sådana, för hvilka
bestämd redovisningstid är stadgad. Med hänsyn till mångfalden af de
tjänsteärenden, som åligga utmätningsmän, förbiser jag dock ingalunda,

— 1909 —

135

att eu sådan anordning, som åt'' mig nu antydts, kan möta afsevärda
betänkligheter.

Jag får därför alternativt hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte
pa sätt som Eders Kungl. Maj:t må finna lämpligt erinra vederbörande
öfverexekutorer om vikten af att noggrannt öfvervaka efterlefnaden af
bestämmelserna uti omförmälda kungl. kungörelse, enligt hvilka handräckning,
hvarom nu är fråga, skall meddelas utan dröjsmål. Därvid torde,
hvad städerna angår, särskildt böra framhållas, hurusom beträffande stad,
där allenast en stadsfogde finnes och denne, såsom förhållandet varit i
Örebro, icke kan på ett nöjaktigt sätt fullgöra alla de med tjänsten förbundna
göromålen,öfverexekutor bör, så framt missförhållandet icke kan
afhjälpas genom ökadt antal exekutionsbetjänter, söka föranstalta om rättelse
antingen därigenom att stadsfogden, i enlighet med 3 § andra stycket
utsökningslagen, erhåller befogenhet att för bestämdt fall i sitt ställe till
utmätningsman sätta annan man, som af öfverexekutor är antagen, eller
ock därigenom att göromålen, i öfverensstämmelse med 2 § första stycket
andra punkten samma lag, varda fördelade mellan två eller flere stadsfogdar. *

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af bestämmelserna
i förordningen angående verkställighet, i vissa
fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873.

Den 4 september 1908 har jag till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»I 1 § af förordningen angående verkställighet, i vissa fall, af straff,
ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 har åt personer,
som blifvit dömda till straffarbete på viss tid eller till fängelse
samt skola hållas häktade i afbidan på att det öfver dem fällda utslag vinner
laga kraft, medgifvits rättighet att efter afgifven nöjdförklaring få,
innan utslaget vunnit laga kraft, börja aftjäna det ådömda straffet.

Motsvarande rättighet förefinnes icke för den, som af domstol blifvit
dömd till arrest och skall hallas häktad i afbidan därå, att det öfver honom
fällda utslaget vinner laga kraft.

Att detta förhållande utgör en brist i lagstiftningen har vid skilda
tillfällen af olika myndigheter framhållits. Sålunda yttrade krigshofrätten

- 1909 -

136

i en till chefen för justitiedepartementet ställd skrifvelse den 8 november
1900, bland annat, följande: Den i 60 § af den militära rättegångsord ningen

upptagna föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,
skall i häkte tagas, tillämpades oftast så, att den, som dömdes till
ansvar för rymning, hölles i häkte i afbidan på straffets verkställande, äfven
om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen behandlades väl,
då ett rymningsbrott ej skulle medföra strängare påföljd än disciplinstraff,
målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet ålades af befälhafvare!! och omedelbart
verkställdes. Men omständigheterna kunde lätteligen vara sadana,
att befälhafvaren föranleddes att öfverlämna målet till krigsdomstol. lill
följd häraf kunde — såsom krigshofrätten med exempel från den senaste
tidens erfarenhet bestyrkte — inträffa att en rymmare måste i häkte afvakta
besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt kortvarigt arreststraff
kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades sin frihet under längre
tid, än nödigt varit, om han förskyllt det strängare straffet fängelse.

År 1900 framlade dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
inför Eders Kungl. Maj:t ett förslag till lag angående verkställighet,
i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag.
Detta förslag, som var afsedt att träda i stället för 1873 års författning,
gjorde frågan om verkställighet af ådömdt straff efter afgift en nöjdför
klaring oberoende af, huruvida den dömde var häktad eller a fri fot, samt
upptog vid angifvandet af de straffarter, förslaget afsåg, förutom straffarbete
på viss tid och fängelse, jämväl arrest. Efter redogörelse för innehållet
i krigshofrättens otvanberörda skrifvelse framhöll härvid justitieministern,
att, då de missförhållanden, som kunde föranledas af nöd\ ändigheten
att uppskjuta ådömd bestraffnings verkställande, måste anses vara
i fråga om ådömdt arreststraff särskildt stötande, af domstol ålagdt disciplinstraff
syntes böra i afseende på möjligheten att verkställa icke laga klaff
ägande utslag likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete, ehvad
den dömde hölles häktad eller icke.

Detta förslag, som af högsta domstolen i hufvudsak tillstyrktes, framlades
sedermera genom proposition till 1902 års Riksdag. Förslaget, som
antogs af Första kammaren, förkastades i Andra kammaren, hvadan frågan
förföll. Denna utgång i sistnämnda kammare synes emellertid hafva berott
därpå, att stadgandena om verkställighet af straff ansågos böra underkastas
en mera allsidig revision, än det framlagda förslaget innefattade. Mot förslagets
hufvudprincip framställdes ingen anmärkning.

Riksdagen hemställde ock sedermera i skrifvelse till Eders Kungl.
Maj:t den 28 mars 1905, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utreda, under
hvilka villkor utslag, därigenom någon blifvit dömd till frihetsstraff på viss

— 1909 —

137

i litet e j
ej vunnit

Ö*

tid eller bötesstraff, och
utan hinder af att det
samt för Riksdagen framlägga det
befunnes gifva anlednin
Sistnämnda år
mittén inför Eders
Detta förslag afsåg
att omfatta jämväl
straff af disciplinär

underställts högre rätts pröfning, kunde,

kraft, befordras till verkställighet,
förslå» till lag, hvartill denna utredning

laga

framlade den år 1901 tillsatta krigslagstiftningskomKungl.
Maj:t förslag till ändring i 1873 års författning,
allenast att utsträcka tillämpningen af förordningen till
det fall, att häktad person af domstol ådömts frihetsnatur.

I öfverensstämmelse härmed framlade Eders Kungl. Maj:t genom proposition
till 1908 års Riksdag förslag till sådan ändring af 1 § i 1873
års författning, att nämnda författning skulle blifva tillämplig äfven i det
fall att det ådöinda straffet utgjordes af arrest, hvarjämte Eders Kungl.
Maj:t äfven framlade förslag om nödig jämkning af 4 § i samma författning.

Riksdagen förkastade emellertid Eders Kungl. Maj:ts förslag under
åberopande af sin nyssnämnda skrifvelse den 28 mars 1905, hvari framställts
begäran om en allmän revision af 1873 års författning. Det syntes
— yttrade lagutskottet, hvars betänkande af Riksdagen godkändes — icke
föreligga tillräcklig anledning att, på sätt i den kungl. propositionen föreslagits,
endast till partiell behandling upptaga den väckta frågan om en
revision af berörda författning, utan torde det vara lämpligare att låta
denna fråga på en gång i sin helhet finna en lösning.

Jag uppskattar till fullo de skäl, som sålunda förmådde Riksdagen att
ej för tillfället lämna sitt bifall till de föreslagna ändringarna uti ifrågavarande
författning. Dock måste jag hämd utgå från, att Riksdagen förutsatte,
att Eders Kungl. Maj:t skulle kunna inom den när^naste framtiden
framlägga förslag till den allmänna revision af författningen, hvarom Riksdagen
i sin oförmälda skrifvelse gjort hemställan.

Skulle det emellertid befinnas omöjligt att med det snaraste få en
dylik revision till stånd, bör, enligt min mening, billigheten kräfva, att
det af Eders Kungl. Maj:t för 1908 års Riksdag framlagda förslaget ånyo
tages under ompröfning.

Under utöfningen af mitt ämbete har jag nämligen upprepade gånger
varit i tillfälle att bekräfta riktigheten af krigshofrättens ofvan berörda
uttalande. För hvarje år som går, utan att rättelse sker, uppkommer alltså
genom den ifrågavarande bristen i lagstiftningen onödigt lidande för åtminstone
nagra personer, och hänsynen till dessa bör, synes det mig,
öfvervinna de i och för sig naturliga betänkligheterna mot genomförandet
af en partiell reform på hithörande område; och detta desto hellre som
lagstiftningsåtgärden i fråga, om hvars lämplighet — för att icke säga

Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1909 års Riksdag.

138

nödvändighet — alla äro ense och hvilken ju allenast skulle fylla en uppenbar
lucka i 1873 års författning, icke gärna kunde verka förryckande i afseende
å den allmänna revision af samma författning, som af Riksdagen begärts.

Jag har ansett det vara min plikt att inför Eders Kungl. Maj:t göra
mig till tolk för dem, för hvilka ett dröjsmål härutinnan måste blifva liktydigt
med obehörigen förlängd häktningstid; och får jag alltså, under
åberopande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion,
härmed framlägga förhållandet för Eders Kungl. Maj:t till den
uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må Unna saken förtjäna».

Framställning till Kungl. Maj:t angående förbud mot användande
i firma af beteckningen »riks-» eller därmed
jämförligt uttryck.

I detta ämne har jag den 30 november 1908 aflåtit till Kungl. Maj:t
en så lydande skrifvelse:

»Min uppmärksamhet har fästs därå, att patent- och registreringsverket
enligt kungörelse den 11 maj 1908 beviljat registrering af sådan
ändring i bolagsordningen för aktiebolaget Spaak & C:ni, att firman ändrats
till aktiebolaget Örn et C:nis riksförmedlingskontor.

Då gällande lagstiftning icke innehåller förbud för aktiebolag lika litet
som för annat särskilt bildadt rättssubjekt att i sin firma använda beteckningen
riks-’ eller därmed jämförligt uttryck, var patent- och registreringsverket
naturligtvis nödsakadt att bevilja den begärda registreringen.

Lika uppenbart synes det mig emellertid vara, att här är fråga om
en oegentlighet, som bör rättas.

Användandet af ett sådant uttryck i firman kan nämligen lätteligen
bibringa allmänheten den oriktiga föreställningen, att vederbörande
bolag (resp. förening o. s. v.) är ett slags statsinstitution eller åtminstone
på ett eller annat sätt garanterad af staten eller stående under dess kontroll.

Med hänsyn jämväl därtill, att frågan om revision af bolags- och
föreningslagstiftningen nu står på dagordningen, får jag alltså, under åberopande
af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion,
härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet,
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

- 1909 -

139

Justering af rubriker till hofrätternas domar och utslag.

Den 12 november 1908 aflat, jag till Kungl. Maj:t i detta ämne följande
skrifvelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 14 december 1906 framhöll
jag angelägenheten af ett förenkladt arbetssätt i hofrätterna.

Beträffande särskildt justering af rubriker till ''domar och utslag ansåg
jag mig böra fästa uppmärksamheten därå, att de anspråk på noggrannhet
och omsorg vid affattningen, som man måste uppställa, tydligen skulle
kunna behörigen tillgodoses äfven med eu väsentlig besparing af arbetskraft.

I afseende å det nu praktiserade förfarandet anförde jag, att sedan
vederbörande referent, oftast med biträde af en underordnad tjänsteman,
uppsatt rubrik, innefattande parternas i målet framställda påståenden
jämte underrättens motivering och beslut, granskades och nagelfores rubriken,
från saklig synpunkt af minst en ledamot och från formell af
samtliga öfriga ledamöter, som deltoge i målets afgörande. De anmärkningar,
till hvilka denna i hemmen företagna granskning gåfve anledning,
frambures sedermera å tjänsterummet vid rubrikens slutliga justering;
och uppkomme därvid ej sällan tidsödande diskussioner öfver enstaka
i rubriken förekommande uttryck. Dessa justeringar jämte diskussioner
kunde sålunda, framhöll jag, taga en afsevärd del af arbetstiden i anspråk,
och den tid, som i hemmen ägnades åt rubrikgranskningen, vore säkerligen
synnerligen beaktansvärd.

Detta missförhållande ansåg jag lätteligen och utan fara kunna aflijälpas
genom en sådan anordning, att ansvaret för rubrikerna lades: i
kriminella skriftväxlingar å vederbörande fiskal eller, om sådan anordning
på grund af särskilda omständigheter möjligen skulle kunna anses mindre
lämplig, å divisionsordförande; i mål, som lottats till viss ledamot, å denne;
samt i öfriga mål å ordföranden, med rätt dock i hvarje fall för division
att, där rubrik befunnes i sakligt hänseende felaktig, besluta om erforderlig
rättelse.

I affordradt underdånigt utlåtande hafva hofrätternas presidenter emellertid
förklarat, att då rubriken i verkligheten vore en del af själfva
domen, syntes ansvaret för den sakliga riktigheten af rubriken icke lag -

1909 -

140

ligen kunna läggas uteslutande å endast en af de dömande, ännu mindre
på en tjänsteman, som ej deltagit i domens beslutande. Men vid sådant
förhållande måste, enligt presidenternas mening, äfven samtliga de dömande
lämnas tillfälle att deltaga i rubrikens justering.

Löneregleringskommittén har ställt sig på presidenternas ståndpunkt
samt kategoriskt uttalat den meningen, att samtliga de dömande måste
vara ansvariga för det rent sakliga i rubriken.

Riktigheten af ett sådant uttalande vågar jag icke förty bestämdt
förneka.

I 24 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas, att i dom skall tydligen utsättas,
bland annat, ''själfva saken och målet, däri tvisten består, med
dess nödiga omständigheter’. Det är en dylik redogörelse, som rubriken
innehåller.

''Dom’ har emellertid i detta stadgande gjorts liktydig med den
expedition, som innehåller domen, hvilken senare icke kan bestå af mer
än två moment, nämligen domskälen och domslutet eller den på skälen
grundade slutsatsen.

Utgår man från detta lagens mindre korrekta uttryckssätt — men
endast under sådan förutsättning — kan det vara befogadt att påstå, att
rubriken enligt lag skall utgöra en del af själfva domen.

Härtill kommer en annan omständighet att beakta.

Omförmälda stadgande är enligt sin ordalydelse tillämpligt äfven i
fråga om häradsrätter och rådstufvurätter, hvilkas domar och utslag emellertid,
enligt hvad kändt är, i allmänhet icke innehålla den redogörelse,
som stadgandet påbjuder.

Mig veterligen påstår ingen, att denna underlåtenhet är att betrakta
såsom en olaglighet.

An mindre kunde det vid nu berörda förhållanden anses vara mot
bestående lag stridande, därest hofrätternas expeditioner angående domar
och utslag för framtiden aftåttades på det sätt, att däraf framginge, att
rubriken icke ingår såsom en beståndsdel af själfva domen eller utslaget.
Och blefve en sådan reform genomförd, kunde uppenbarligen från formell
synpunkt ingen som helst anmärkning göras mot det af mig framställda
förslaget.

I detta sammanhang anser jag mig för öfrigt böra särskildt framhålla,
att den af mig förordade anordningen redan i viss mån har sin motsvarighet
beträffande högsta domstolen. Ingen lärer nämligen kunna sätta
i fråga, att de justitieråd, som deltagit i afgörandet af ett mål, skulle
vara ansvariga för ett tilläfventyrs befintligt fel i den af vederbörande
revisionssekreterare uppsatta rubriken.

- 1909 -

141

Hvad sakens materiella sida angår är det visserligen af största vikt,
att rubriken, hvilken står uti det intimaste samband med domslutet, varder
riktigt affattad.

Den mest betryggande anordningen härutinnan är utan tvifvel, att
kontrollen öfverlämnas åt parterna skälfva eller deras ombud. Detta insågs
ock af 1734 års lagstiftare, som i sådant afseende meddelade bestämmelser
i 22 kap. rättegångsbalken. Med hänsyn till vårt bristfälliga rättegångsförfarande
visade sig emellertid bestämmelserna vara för sitt ändamål
otjänliga och blefvo därför upphäfda.

I afvaktan på en ny rättegångsordning lärer det sålunda vara nödigt,
att kontrollen öfver rubriks riktighet uteslutande utöfvas af hofrätternas
ämbets- eller tjänstemän.

Genom att i detta hänseende förlägga ansvaret på samtliga dömande
skjuter man dock, enligt min tanke, väsentligt öfver målet.

Tillfyllestgörande bevis härför lärer vara det faktum, att, enligt nu
rådande praxis, i flertalet mål handlingarna icke så noga granskas af alla
de ledamöter, som deltagit i afgörandet, att de kunna garantera rubrikens
öfverensstämmelse med handlingarna. Och mig veterligen har någon olägenhet
häraf icke försports.

Att under sadana förhallanden upprätthålla samtliga de dömandes ansvarsskyldighet
för rubrikens riktighet synes mig vara ej mindre onödigt
än äfven i viss mån olämpligt. Det måste nämligen innebära fara för
ett försvagande af den allmänna ansvarskänslan, att en ämbetsman enligt
lag har förpliktelser, som han ostraffadt eftersätter och i många fall omöjligen
har tid att fullgöra.

Naturligtvis har det dock icke varit min mening, att ej samtliga dömande
skulle, såsom presidenterna uttrycka sig, ''lämnas tillfälle att deltaga
i rubrikens justering’. Jag har ju tvärtom uttryckligen framhållit, att
vederbörande division måste äga rätt att, därest rubrik befunnes i sakligt
hänseende felaktig, besluta om erforderlig rättelse.

Syftet med min ifrågavarande framställning har emellertid, såsom af
min skrifvelse i ämnet till Eders Kungl. Maj:t torde framgå, allenast varit
att söka få bort det förr i hofrätterna gängse missförhållandet, att oskälig
tid ägnades åt det rent formella.

Otvifvelaktigt har på sista tiden bättring härutinnan inträdt. Och
löneregleringskommittén har nu för sin del, i anslutning till presidenternas
uttalande i sådant hänseende, kraftigt betonat angelägenheten däraf, att
den tid, som användes till justering, städse må stå i rimligt förhållande
till de förekommande frågornas vikt och betydelse. Särskilt har därvid
framhållits, att tillsynen häröfver tillkommer i första hand divisionens

- 1909 -

142

ordförande, hvarförutom presidenten, som är ansvarig för den jämna gängen
af hofrättens arbete, naturligen kan och bör ingripa, därest å någon division
missförhållanden i förevarande afseende skulle yppa sig.

Då jag icke har orsak att betvifla, att syftet med min framställning
skall kunna fullständigt nås på den af kommittén sålunda anvisade vägen,
har ja(>'' för min del för närvarande ej heller anledning att fasthålla vid
det af °mig framställda förslaget, hvartill jag emellertid torde få tillfälle

att i annat sammanhang återkomma.

Däremot tillåter jag mig att till Eders Kungl. Maj:ts beprötvande
öfverlämna frågan, huruvida nyssberörda af löneregleringskommittén framhållna
skyldighet för divisionsordförande bör uttryckligen fastslås i hofrätternas
arbetsordning eller icke.

För det senare alternativet talar den omständigheten, att tillvaron åt
ifrågavarande skyldighet måste anses ligga i sakens egen natur.

"För det förra åter kan åberopas, att erfarenheten från den gångna
tiden tydligen ådagalagt, att divisionsordförandena själfva icke alltid ansett
sig äga dylik skyldighet.»

Särskild hofrätt för Norrland.

I enlighet med hvad ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag utvisar,
gjorde jag under år 1907 hos Kungl. Maj:t framställning om inrättande åt
en särskild hofrätt för de norra delarna af riket.

Löneregleringskommittén, till hvilken denna min framställning remitterats,
har °särskildt med hänsyn till den omständigheten, att frågan om
en modernare processordning kunde anses hafva ryckt, ett stort steg framåt
därigenom, att chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, att berörda
fråo-a skulle inom en snar framtid blifva föremål för utredning, ansett sig
icke kunna förorda, att en nv hofrätt för närvarande varder inrättad.

I syfte att för tillfället af hjälpa de olägenheter, som äro förbundna
med att de norra delarna af riket icke hafva egen hofrätt utan höra till
Svea hofrätts jurisdiktionsområde, har emellertid kommittén hemställt, att
inom Svea hofrätt måtte uppdragas åt vissa divisioner att handlägga i
framstå rummet de från Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län inkommande tvistemål och frågor om underdomares ledigheter
samt förordnande af deras vikarier.

— 1909 -

143

Det lärer icke kunna bestridas, att frågan om inrättande af eu särskild
hofrätt för de norra delarna af riket för tillfället kommit i förändradt
läge genom den af kommittén åberopade omständigheten.

Ofvan berörda olägenheter torde ock, såsom kommittén antagit, i viss
mån inskränkas genom vidtagande af den utaf kommittén föreslagna anordningen
inom Svea hofrätt.

Befordringsväsendet vid hofrätterna.

Den 27 november 1908 har jag i detta ämne till Kungl. Maj:t aflåtit
eu så tydande skrifvelse:

»I min underdåniga skrifvelse den 15 juli 1907, hvari jag gjorde
framställning om inrättande af en särskild hofrätt för Norrland, ansåg jag
mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ett förhållande, som
enligt min mening kunde hafva en afsevärd betydelse i fråga om ett rättvist
befordi-ingsväsende inom hofrätterna.

Jag yttrade härom: ''Hittills har det varit en undantagslös regel, att

ett ledigvordet hofrättsrådsämbete inom en hofrätt blifvit besatt med äldste
assessorn i samma hofrätt. Då konjunkturerna i de skilda hofrätterna
tydligen kunna i följd af särskilda omständigheter vara väsentligen olika,
har på grund af nämnda praxis ej sällan inträffat, att till hofrättsråd utnämnts
en assessor, som varit ej obetydligt yngre än åtskilliga af assessorerna
i de öfriga hofrätterna. Ofta ha väl dessa assessorer själfva ej
önskat förflyttning, något hvarom de i allt fall icke blifvit tillfrågade, men
att åtminstone under senare tider motsatsen också ägt rum, har jag mig
bekant. Hvad nu yttrats om hofrättsrådsämbete gäller ock i viss mån om
assessorsäinbete, h vilket ju dock en hvar kompetent, som önskar ifrågakomma,
äger att i stadgad ordning söka. Ytterst sällan, om ens någonsin,
lärer hafva händt, att ett assessorsäinbete sökts af fiskaler i annan hofrätt.
Och i åtskilliga fall har säkerligen denna underlåtenhet haft sin grund
uteslutande däri, att vederbörande varit öfvertygade om orubbligheten af
förenämnda praxis, enligt hvilken en hvar af hofrätterna betraktas såsom
ett från de öfriga fullständigt afskildt område. — A.f ifrågavarande
praxis, som torde sakna all motsvarighet, lida för öfrigt icke endast enskilda
personer. Det ligger nämligen i sakens egen natur, att om skälig
utjämning mellan hofrätterna icke är att förvänta, den hofrätt, som för

— 1909 -

144

tillfallet har att bjuda på dåliga befordringsutsikter, får mindre tillfälle
till urval vid förordnanden, som inom hofrätten yppas, och följaktligen
äfven är utsatt för risken att i framtiden blifva till sin sammansättning
försvagad.’

Löneregleringskommittén har i sitt betänkande angående reglering af
löneförhållanden m. m. vid hofrätterna förklarat sig ej finna det tillrådligt,
att en brytning med den hittills följda praxis komme att ske ’i den
utsträckning, justitieombudsmannen förordat’.

Till stöd härför har kommittén anfört: ’Då nämligen en af hofrätterna
är förlagd i Stockholm, skulle med den dragningskraft, hufvudstaden visat
si" äga. besättande af ledigvordet hofrättsrådsämbete med assessor från
annan" hofrätt än den, där ledighet uppstått, med visshet kunna antagas
i regel komma att inträffa allenast i hvad angår den i hufvudstaden förlagda
hofrätten. Följden däraf skulle blifva, att assessorerna vid sistnämnda
hofrätt komme att sakna tillförlitlig grund för beräknande af den
tidpunkt, då de kunde äga utsikt att vinna befordran till hofrättsråd, och
säkerligen skulle mången dugande kraft däraf föranledas att, i större omfattning
än hvad nu äger rum, till skada för rättsskipningen söka anställning
inom andra områden, hellre än att utsätta sig för risken att vid
uppkommen ledighet inom hofrättsrådsgraden blifva förbigången af en i
tjänstemeriter måhända endast obetydligt öfverlägsen assessor från annan
hofrätt. Ett genomförande af en dylik obegränsad fri förflyttning skulle
därför, enligt kommitténs förmenande, verka ojämnt i befordringsafseende
inom hofrätterna och försvåra för Svea hofrätt att kvarhålla vid verket
mången skicklig ledamot.’

Om, såsom löneregleringskommittén föreslagit, den nuvarande assessorsgraden
bortfaller och alltså samtliga ledamöter komma att utgöras af
hofrättsråd, har visserligen den af mig väckta frågan delvis förlorat sin
betydelse.

Då emellertid de af mig framhållna olägenheterna af den uti ifrågavarande
afseende hittills följda praxis skulle, äfven med genomförande af
en dylik anordning, kunna göra sig gällande, nämligen i fråga om befordran
från tjänstemannagraden till ledamotskap, har jag ansett mig icke kunna
lämna kommitténs ofvanberörda uttalande alldeles utan bemötande.

Jag tillåter mig att därvid till en början för utskicka, att kommittén i
viss mån missuppfattat innebörden af min skrifvelse i ämnet.

Såsom af skrifvelsen framgår, har jag icke förordat någon ^begränsad’
fri förflyttning eller ovillkorlig rätt för assessor i en hofrätt att erhålla
befordran till hofrättsråd i annan hofrätt, så snart han i tjänstemeriter

- 1909 -

145

är, om ock ''endast obetydligt’, öfverlägsen äldste assessorn i den senare
hofrätten.

Min framställning har riktats mot den praxis, enligt hvilken ett i en
hofrätt ledigvordet hofrättsrådsämbete städse besatts med äldste assessorn
i samma hofrätt, utan afseende därå att denne möjligen varit ej obetydligt
yngre än åtskilliga af assessorerna i de andra hofrätterna.

Hvad angår löneregleringskommitténs uttalande i öfrigt, kan jag naturligtvis
icke frånkänna de af kommittén där framhållna synpunkter betydelse.
De kunna dock ingalunda vara för saken afgörande.

De skäl, som af kommittén anförts till stöd för att en inom Svea
hofrätt uppkommen ledighet inom hofrättsrådsgraden icke bör besättas
med assessor från annan hofrätt, äga tydligen sin fulla tillämplighet äfven
då fråga är om besättande af ett ledigblifvet assessorsämbete inom Svea
hofrätt. Den mest meriterade tjänstemannen därstädes skulle alltså, om
kommitténs skäl toges för fullgoda, komma i åtanke, utan hänsyn därtill
att medsökande tjänsteman från annan hofrätt vore honom icke obetydligt
öfverlägsen i meriter. Och hvad framtiden beträffar skulle, i händelse
kommitténs förslag om bortfallande af den nuvarande fördelningen af
ledamöter i två grader tillika vinner bifall, förhållandet ju blifva enahända
i fråga om hvarje ledig ledamotsbefattning inom Svea hofrätt.
Detta skulle emellertid uppenbarligen icke stämma väl öfverens med stadgandet
i 28 § regeringsformen, enligt hvilket Konungen har att vid alla
befordringar fästa afseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet.

Likasom jag har den tillfredsställelsen att veta, det Eders Kungl.
Maj:t redan i hvad på Eders Kungl. Maj:t berott sökt främja syftet med
min ifrågavarande framställning, är jag därför ock förvissad om att Eders
Kungl. Maj:t äfven hädanefter skall göra det, utan hänsyn till de lämplighetsskäl,
som i motsatt riktning kunna anföras.»

Lösen för äganderättsbevis.

I detta ämne (Jfr ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag sid. 123 o. f.)
har jag den 2 mars 1908 till Kungl. Maj:t aflåtit följande skrifvelse.

»Sedan jag i underdånig skrifvelse den 27 maj 1907 hos Eders Kungl.
Maj:t framhållit behofvet af en ändring i förordningen om expeditionslösen
därutinnan, att vederbörande expeditionshafvandes rätt till lösen för
Justitieombudsmannens ämbetsberätteise till 1909 års Riksdag. 19

146

så kallade äganderättsbevis blefve klart och tydligt fastslagen, så hafva
numera, jämlikt Eders Kungl. Maj:ts i nådig remiss gifna befallning, hofrätterna,
efter det häradshöfdingarna och rådhusrätterna lämnats tillfälle
att yttra sig i ämnet, till Eders Kungl. Maj:t inkommit med underdåniga
yttranden i anledning af min sålunda gjorda framställning.

Uti min ifrågavarande skrifvelse anförde jag, att vissa domare, under
åberopande däraf att äganderättsbevis icke omnämnes vare sig i förordningen
om expeditionslösen eller i stämpelpappersförordningen, förklarat
sig vara af den åsikten, att skyldighet för dem att utfärda äganderättsbevis
icke förelåge. Efter att hafva omnämnt, hurusom de dock icke,
såvidt till min kännedom kommit, sökt omsätta denna åsikt i praxis, yttrade
jag i samma skrifvelse vidare: ''Antagligen är det emellertid en dylik
uppfattning, som legat till grund för det af ett par domare använda förfarandet,
att, då äganderättsbevis begärts angående en fastighet, som ännu
icke införts i lagfartsboken, och utfärdandet af beviset alltså förutsatte en
granskning af äldre lagfartsprotokoll, sökanden påförts förutom 75 öre i
lösen jämväl en särskild afgift, varierande allt efter antalet af de protokoll,
som sålunda granskats, för ''arkivforskning''. Tydligen måste, enligt min
mening, ett sådant expeditionssätt vara oriktigt.’

Den här berörda frågan om skyldighet för vederbörande expeditionshafvande
att utfärda äganderättsbevis har upptagits till behandling i åtskilliga
af de yttranden, som afgifvits i anledning af min ifrågavarande
framställning. Och tillåter jag mig att i detta afseende särskildt fästa
uppmärksamheten å följande uttalande af hofrätten öfver Skåne och Blekinge:

Den arkivforskning, som erfordrades för utfärdande af bevis med utgångspunkt
i tiden före 1876, kunde understundom för domaren blifva
till den grad betungande, att det rent utaf kunde ifrågasättas, om domaren
borde åläggas skyldighet att utfärda bevis eller rättare sagdt utredningar
af dylik art. Hittills torde domarne i allmänhet icke ansett sig hafva haft
skyldighet att utfärda äganderättsbevis, hvartill lagfartsboken icke lämnade
tillräcklig ledning; och syntes skäl tala åtminstone för den inskränkning
i domarens skyldighet att utfärda äganderättsbevis, att det icke skulle
åligga honom att expediera bevis, afseende tid före 1876, i annan mån än
detta läte sig göra utan oskäligt intrång på öfriga domaregöromåls handhafvande.

Med hänsyn därtill, att äganderättsbevisen tillgodose ett i det rättsligt
ekonomiska lifvet ofta förekommande behof, som ej lämpligen kan
med andra medel fyllas, har jag ansett det vara af vikt att icke lämna
nyssberörda uttalande utan gensaga.

Ofvan antydda uppfattning, att rätt till erhållande af äganderättsbevis

- 1909 -

147

skalle vara beroende därpå, om fastigheten i fråga vore införd i lagfartsboken
eller icke, måste tydligen förutsätta, att domare under tiden före
1876, då lagfartsböckerna tillkommo, alls icke hade skyldighet att utfärda
äganderättsbevis.

Såvidt jag varit i tillfälle att inhämta, ifrågasatte emellertid den tidens
domare i allmänhet icke annat än att dylik skyldighet verkligen ålåg dem.
Och den skyldighet, som då sålunda törefanns att utfärda ifrågavarande
bevis med ledning af protokollen, kan omöjligen anses hafva bortfallit af
den anledning, att lagfartsböckerna tillkommit. Den omständigheten, att
utarbetande af äganderättsbevis numera på grund af lagfartsböckerna i de
oftast förekommande fallen icke är förenadt med något afsevärdt besvär i
jämförelse med hvad förhållandet kunde vara före 1876, kan ju icke åberopas
såsom ett tillfredsställande skäl för domare att afslå begäran om ett
sådant äganderättsbevis, som, i följd däraf att fastigheten i fråga ännu
icke blifvit införd i lagfartsboken, förutsätter granskning af protokollen
och alltså förorsakar ett efter nutida förhållanden osedvanligt besvär, låt
vara att detta äfven är större, än som står i rimlig proportion till den
lagbestämda lösen.

Enligt min mening är det i hvarje fall uppenbart, att domares skyldighet
att utfärda äganderättsbevis för framtiden icke bör vara beroende
på det större eller mindre besvär, som därmed kan vara förbundet; hvaremot,
i enlighet med hvad jag förut anfört, billigheten synes kräfva, att
storleken af lösen i viss mån blir växlande i förhållande till besväret.

I sakens egen natur lärer emellertid ligga, att äganderättsbevis icke
behöfver expedieras, förrän sådant låter sig göra utan intrång på viktigare
domaregöromåls handhafvande.»

Kammarrättens handläggning af balansmål.

Såsom framgår af min till 1908 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
ingaf jag under år 1907 till Kungl. Maj:t en skrifvelse, hvari jag, efter
att hafva framhållit de olägenheter, som vore förbundna med det vid kammarrätten
tillämpade rättsförfarandet i afseende å balansmålen och därmed
sammanställda mål, hemställde, att därest det efter verkställd utredning
skulle visa sig olämpligt att till allmänna domstolarna öfverflytta ifrågavarande
mål, Kungl. Maj:t måtte meddela sådana föreskrifter om ett för —

1909 -

148

ändradt rättsförfarande vid kammarrätten, att verkningarna af kammarrättens
domsrätt i afseende å berörda mål blefve mindre ogynnsamma
än hvad hittills varit fallet.

Kungl. Maj:t har den 23 december 1908 utfärdat ny instruktion för
kammarrätten och därvid så till vida tillmötesgått det af mig uttalade
önskningsmålet, att i 6 § intagits följande bestämmelse: »"Vill den, som

blifvit ställd under åtal, muntligen höras, skall dylikt förhör äga rum
inför kammarrätten, då han anhåller därom eller kammarrätten eljest finner
omständigheterna det påkalla». Det var saknaden af en dylik bestämmelse,
som särskilt föranledt det af mig anmärkta missförhållandet.

I enlighet med min hemställan har ej heller utsträckt befogenhet
gifvits kammarrätten att pröfva åtal mot ämbets- och tjänstemän i hoträtter
eller kollegier, statskontoret, armé- eller marinförvaltningen.

Stadgandet i förordningen den 10 april 1810 angående tiden,
inom hvilken häradsrätt skall anställa rannsakning med häktad.

I fråga om häktad, som skall rannsakas vid häradsrätt, är i nämnda
förordning stadgadt, att domhafvanden har att företaga rannsakningen inom
tre veckor från den dag, då häktningen med orsaken därtill blifvit hos
honom behörigen anmäld.

För vinnande af det med stadgandet afsedda syftet, som ju är att i
görligaste mån förkorta häktningstiden, erfordras naturligtvis, att vederbörande
domhafvande utan dröjsmål erhåller underrättelse om häktningen.

I detta hänseende hafva emellertid häktningsmyndigheterna, enligt hvad
jag under min ämbetsutöfning varit i tillfälle att iakttaga (se äfven justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1903 års Riksdag, sid. bo o. f.), ej
sällan förfarit på ett sätt, som måste betecknas såsom otillfredsställande.

Underrättelse om häktningen har sålunda icke meddelats domhafvanden
direkt utan genom Konungens befallningshafvande såsom mellanhand,
hvilket förfarande naturligtvis varit af beskaffenhet att kunna förorsaka
onödig tidsutdräkt.

För rådande af bot å detta missförhållande har nyligen Konungens
befallningshafvande i ett län i länskungörelserna anbefallt länsmännen och
öfriga alfmänna åklagare att genast efter verkställd häktning om densamma
underrätta vederbörande domhafvande äfvensom att i fångförpassning utsätta

- 1909 -

149

den domstol, inför hvilken den häktade skall rannsakas, på det att, utan
afbidan på polisförhörsprotokoll, framställning om rannsakning må kunna
af Konungens befallningshafvande omedelbart göras.

Då jag nu tillåter mig att på detta sätt fästa uppmärksamheten å det
af mig klandrade förfarandet, gör jag det i den förhoppningen, att äfven
Konungens befallningshafvande i de öfriga länen måtte, på nyss angifna
eller annat lämpligt sätt, tillhålla länsmän och öfriga allmänna åklagare
å landet att om häktning, som af dem på eget ansvar verkställts, direkt
och så snart sig göra låter lämna vederbörande domhafvande underrättelse.

Genom att undvika den nu öfliga omgången i afseende å underrättelse
till domhafvanden om häktningen skulle man ju i någon mån kunna
förminska de olägenheter, som föranledde Riksdagen att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t den 13 april 1904 anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta
samt för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade
att åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott
häktade personers inställande inför domstol.

Jämväl på annat sätt skulle man, i afbidan på denna lagstiftning,
kunna främja syftet med Riksdagens framställning.

Att den tid, inom hvilken häradsrätt efter erhållen anmälan om häktning
bör företaga rannsakning, i 1810 års författning bestämdes till tre
veckor, var utan tvifvel med hänsyn till då rådande föga utvecklade kommunikationer
synnerligen välbetänkt. I händelse kortare tid stadgats, skulle
nämligen mången gång svårighet uppstått för att få domstolen behörigen
samlad, likasom det ofta skulle för åklagaren varit omöjligt att till den
utsatta rannsakningsdagen införskaffa prästbevis och andra handlingar, som
vid domstolen måste företes, eller att föranstalta om erforderlig vittnesbevisning
i målet.

Hvad det stora flertalet af häradsrätterna beträffar äro emellertid förhållandena
numera så väsentligt förändrade, att i nyssnämnda hänseenden
hinder i allmänhet icke kan anses möta för utsättande af rannsakning
inom afsevärdt kortare tid från gjord anmälan om häktningen än tre
veckor. Detta oaktadt utnyttja en del domhafvande regelmässigt till det
yttersta det i lagen medgifna rådrummet.

Jag vågar hoppas, att ett offentligt påpekande af förhållandet skall
vara tillfyllest för vinnande af rättelse.

— 1909 -

150

Rätt för länsmän att uppträda såsom rättegångsombud.

I 15 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgadt, att Konungens betjänte,
som kronans uppbörd ej hafva, må för sina vänner tala, när deras förmän
det tillåta och de sin tjänst därmed ej försumma, eller det emot deras
ämbetes plikt ej strider.

Enligt hvad jag dels af anförda klagomål dels eljest varit i tillfälle
att inhämta synes detta stadgande hafva fallit i glömska.

Vid en mängd häradsrätter låta sålunda vederbörande länsmän sig allmänneligen
brukas såsom rättegångsfullmäktige utan afseende därå, att
hufvudmännen alltså icke kunna betraktas såsom deras »vänner» och att
förmäns tillstånd, hvilket för öfrigt icke lärer kunna vara af generell natur,
ej erhållits.

Från materiellt rättslig synpunkt betraktadt torde, då fråga är om
civila mål, befogad anmärkning icke kunna göras mot ett dylikt åsidosättande
af lagens föreskrifter. Någon pliktkollision kan här icke gärna förekomma.
Och länsmännens tjänstgöromål hafva hittills icke varit af så omfattande
art, att man af fara för försummelse därutinnan kunnat hämta
skäligt stöd för att frånkänna dem rätt att medelst ifrågavarande enskilda
uppdrag något förbättra sina knappt tillmätta inkomster.

Om sålunda möjligen med rätta förenämnda stadgande anses såsom
antikveradt beträffande civila mål, är förhållandet helt annorlunda, då fråga
är om att bistå svarande i brottmål, i all synnerhet naturligtvis sådana,
som höra under allmänt åtal.

Att en länsman vare sig såsom fullmäktig eller biträde hjälper en
person, som åtalats för brott — låt vara att detta blifvit begånget utanför
länsmannens distrikt — kan nämligen, äfven om det icke under hvarje
förhållande måste anses stridande mot hans ämbetsplikt, uppenbarligen ej
vara lämpligt eller med god ordning öfverensstämmande. Sådant har dock
vid upprepade tillfällen under senaste åren inträffat. Ja, det har till och
med händt, att en länsman, som efter angifvelse anställt åtal, ansett sig
oförhindrad att med författande af försvarsskrift och annorledes bistå den
tilltalade.

Till förebyggande för framtiden af nu berörda missförhållande har
jag ansett mig böra på detta sätt fästa vederbörandes uppmärksamhet å
saken.

— 1909 -

151

Hvad ofvan yttrats om det otillbörliga i att länsman bistår en tilltalad
i rättegången äger naturligtvis motsvarande tillämplighet i fråga om
stadsfiskal. A detta förhållande har emellertid, enligt hvad för mig är
kändt, stadsfiskalernas förman, justitiekanslern, sin särskilda uppmärksamhet
riktad.

Bestämmelsen i 100 § utsökningslagen om skyldighet för den,
som skall förrätta exekutiv auktion å fast egendom,
att om auktionen underrätta kända och inom
riket boende inteckningshafvare och
vissa andra rättsägare.

Förutsättningen för ifrågavarande underrättelseplikt är, att vederbörande
rättsägare äro för auktionsförrättaren kända och inom riket boende.

Det är naturligtvis icke tillfyllest, att auktionsförrättaren vet hvem
som är rättsägare; äfven dennes boningsort måste vara för honom bekant.

Å andra sidan är det klart, att auktionsförrättare, som underlåtit att
lämna rättsägare underrättelse, icke kan freda sig därmed, att denne eller
hans vistelseort icke varit känd, så framt nämligen upplysning härom kunnat
vinnas ur de för auktionsförrättaren tillgängliga handlingar.

Däremot lärer laglig skyldighet icke förefinnas för auktionsförrättaren
att anställa någon särskildt besvär kräfvande efterforskning för att få utrönt
hvem som är behörig rättsägare eller, om denne är känd men hans
vistelseort obekant, hvar han bor.

Dess bättre torde dock vederbörande auktionsförrättare icke i allmänhet
på dylikt begränsadt sätt uppfatta sin skyldighet uti ifrågavarande afseende.
De flesta äro säkerligen villiga att göra mer än sin plikt.

Emellertid har, enligt hvad jag under min ämbetsutöfning erfarit,
äfven motsatsen inträffat. Sålunda har med påföljd af rättsförlust auktionsförrättare
underlåtit att lämna känd inteckningshafvare (ett större aktiebolag)
underrättelse om auktionen under förebärande, att »boningsorten»
icke vore bekant och ej heller framginge af tillgängliga handlingar. För
vinnande af erforderlig upplysning i detta hänseende hade dock allenast
en synnerligen enkel åtgärd erfordrats, såsom att auktionsförrättaren, hvilken
var abonnent å rikstelefon, slagit upp telefonkatalogen, där bolaget

- 1909 —

152

fanns upptaget å olika ställen. För min del anser jag, att auktionsförråt
taren här eftersatt en moralisk skyldighet.

Jag har funnit mig böra på detta sätt erinra vederbörande om angelägenheten
däraf, att de med hänsyn till de stora intressen, som här kunna
stå på spel, uti ifrågavarande hänseende icke underlåta något, som skäligen
kan anses på dem ankomma.

Växelacceptants skyldighet att gälda ränta och växelprovision.

Enligt 36 § växellagen är acceptant, som icke infriar växel, när den
å eller efter förfallodag uppvisas till betalning, skyldig att å växelsumman
gälda ränta efter sex för hundra om året från den dag växeln till betalning
honom förevistes.

Härmed må jämföras dels bestämmelsen i 50 §, enligt hvdken vid
återgångskraf på grund af bristande betalning för växeln växelinnehafvaren
äger rätt att bekomma ränta å den obetalda växelsumman efter
sex för hundra om året från växelns förfallodag, dels ock det i 52 § upptagna
stadgandet, att öfverlåtare, som inlöst återgången växel, äger vid
återgångskraf rätt att å det belopp, han jämlikt 50 och 51 §§ varit nödgad
att betala, åtnjuta ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Under mina ämbetsresor har jag varit i tillfälle att iakttaga, hurusom
stor osäkerhet gjort sig gällande vid tolkningen af dessa bestämmelser, så
vidt de angå skyldighet för acceptant att gälda ränta.

Ehuru protest ej ägt rum, pläga sålunda åtskilliga rådstufvurätter
ålägga acceptant att å växelsumman betala sex procent ränta från förfallodagen,
änskönt utredning ej förebragts därom, att växeln nämnda dag
blifvit acceptanten förevist till betalning.

Till stöd härför har åberopats förutnämnda bestämmelse i 50 §.
Uppenbarligen är det dock — hvilket äfven af lagens författare uttryckligen
framhållits — 36 §, som skall tillämpas, sa snart växeln ej blifvit
protesterad.

En rådstufvurätt, som plägar förfara på nämnda sätt, så framt ej
särskild invändning göres af acceptanten, har försvarat sig därmed, att
man under angifna förutsättning måste äga antaga, att växeln å förfallodagen
blifvit acceptanten förevist till betalning. Att ett dylikt antagande
emellertid är oberättigadt, torde ej tarfva vidare utläggning. Såsom sär -

1909 —

153

skild!, felaktigt framträder naturligtvis förfarandet i alla de fall, där käranden
ej närmare bestämt sitt ränteanspråk utan allenast fordrat »ränta»
eller »laga ränta».

Enligt en mycket utbredd mening skall, där protest ej skett och särskild
utredning om växelns uppvisande ej förebragts, acceptanten dömas
att utgifva sex procent ränta från stämningsdagen, hvilken dag växeln
skulle anses hafva förevisats honom till betalning. En annan mening åter
förfäktar, att räntan bör beräknas allenast från första rättegångstillfället.
I följande rättsfall har den senare meningen segrat.

C. Lagerlöf instämde till rådstufvurätten i Härnösand G. Lindfors
därstädes med yrkande att af honom på grund af växel utfå visst belopp
jämte ränta. Rådstufvurätten yttrade i dom, att som Lindfors genom sitt
uteblifvande lämnat till riktigheten obestridd den af Lagerlöf åberopade,
af honom den 14 april 1897 utställda, sex månader därefter till betalning
förfallna samt med Lindfors’ godkännande försedda växel å 150 kronor,
däraf — enligt påskrift å växeln — guldits 25 kronor, förpliktades
Lindfors att till Lagerlöf genast utgifva fordrade 125 kronor, hvaremot
och då ej ådagalagdt blifvit, att ifrågavarande växel blifvit å dess förfallodag
eller därefter för Lindfors till betalning uppvisad, Lagerlöfs anspråk
på ränta icke kunde bifallas. — Lagerlöf fullföljde talan till Svea
hofrätt samt anförde: Om protest ägt ruin, hade naturligtvis Lagerlöf från
protestdagen fått åtnjuta sex procent ränta. Men växellagen gåfve ingen
anledning till ett så abnormt förhållande som att Lagerlöf skulle behöft
tillgripa den särskilda uppvisningsprocedur, som läge i den för helt andra
ändamål erforderliga protesten, för att vara försäkrad om den en kärande
i vanliga fall tillkommande rätt att, om hans klagomål i hufvudsaken bifölles,
få åtnjuta fem procent ränta från stämningsdagen. — Hofrätten
utlät sig i dom, att emedan ifrågavarande växel ej, så vidt visadt vore,
blifvit till betalning för Lindfors företedd, innan densamma den 22 november
1897 vid rådstufvurätten uppvisades, men växelns uppvisande vid rådstufvurätten
måste vid det förhållande att Lindfors erhållit del af stämningen
i saken, oafsedt att han ej sedermera vid densammas handläggning
inför rådstufvurätten sig inställt, anses medföra samma verkan, som om
växeln då för Lindfors företetts, pröfvade hofrätten, med tillämpning af
grunderna för 36 § växellagen, rättvist i så måtto ändra rådstufvurättens
dom, i hvad talan däremot blifvit fullföljd, att Lindfors förpliktades att å
växeln gälda jämväl fem procent årlig ränta å utdömda växelbeloppet från
den 22 november 1897, till dess betalning komme att ske. (Att hofrätten
sålunda utdömde allenast fem procent ränta, berodde uppenbarligen därpå,
att Lagerlöf icke kunde anses hafva fordrat högre ränta). — Lagerlöf

Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1909 års Hiksdag. 20

154

yrkade hos Kungl. att räntan måtte beräknas till sex procent från

stämningsdagen. Ivungl. Maj:t fann emellertid i dom den 24 mars 1899
ej skäl göra ändring i hofrättens dom.

Hvad ofvan yttrats om acceptants ränteplikt gäller i tillämpliga delar
äfven i fråga om hans skyldighet att betala växelprovision. Dylik skyldighet
föreligger sålunda till en början icke i de fall, där protest ej upptagits.
Äfven emot denna regel försynda sig emellertid våra mindre
rådstufvurätter synnerligen ofta.

I händelse protest ägt rum, är det mera tvifvelaktigt, huru ifrågavarande
spörsmål skola rätteligen besvaras.

Man torde härvid böra skilja mellan det fall, då krafvet mot acceptanten
anhängiggöres af någon, som utan föregående regress blifvit innehafvare
af växeln, och det, då växelinnehafvaren efter regress infriat växeln.

Hvad förra fallet angår lärer 36 § vara tillämplig. Då denna paragraf
icke innehåller någon bestämmelse om skyldighet för acceptant att gälda
växelprovision, bör han alltså vara fri från sådan skyldighet. Och om
protest upptagits först efter förfallodagen, skall räntan beräknas från
protestdagen.

Till stöd för riktigheten af denna mening och att alltså icke 50 §,
som tillerkänner växelinnehafvare rätt till provision vid återgångskraf på
grund af bristande betalning för växeln, skulle hår tillämpas, har med
fullt fog anförts: Ordalagen i 50 §, där det talas om återgångskraf, passa
tydligen alls icke för det fall, hvarom nu är fråga. Talan mot acceptanten
kan nämligen icke betecknas såsom återgångskraf, och växelinnehafvaren
har ju själf ej varit utsatt för återgångskraf. Däremot täckes
ifrågavarande fall fullkomligt af 36 §, som ej innehåller någon bestämmelse,
hvilken icke lika väl är tillämplig, sedan protest upptagits, som då
växeln efter dröjsmålet förevisas till betalning utan protest. — 1 händelse
återgångsfordran i förhållande till växelgifvaren och öfverlåtare preskriberats,
men växelrätten ännu kvarstår mot acceptanten, bör det vara klart, att
meningen icke kan vara, att stadgandet i 50 §, som då icke kan användas
mot dem, om hvilka det handlar, skall kunna vara tillämpligt på acceptanten,
om hvilken 50 § icke handlar. — Lagens grund kan icke anföras
såsom skäl för en inskränkning af 36 §:s tillämpningsområde till de fall,
då protest icke ägt rum. — Slutligen är det svårt att förstå, hvarför 36 §,
som ålägger acceptanten förpliktelse att gifva »full ersättning» för de
växelinnehafvaren genom dröjsmålet åsamkade kostnader, skulle användt
detta starka uttryck, om den blott afser de ringa kostnader, som kunna
uppstå, när växeln icke protesterats. (Jfr. Evaldsen: Fortolkning af Vexelloven
sid. 148—154 och 157 samt Aubert: Den nordiske vexelret sid. 206).

— 1909 -

155

Enligt hvad jag inhämtat förfara åtskilliga rådstufvurätter i öfverensstämmelse
med den af mig nu uttalade meningen.

Svea hofrätt har ock vid mångfaldiga tillfällen visat sig dela densamma.

Riktigheten af denna mening förnekas åter af andra. Dessa kunna
åberopa sig på lagens motiv, hvarest yttras att 36 §:s plats i ett kapitel,
som blott handlar om regelmässig betalning vid förfallodagen, visar, att
den icke berör acceptantens förpliktelser efter skedd protest, utan att dessa
böra afgöras i analogi med bestämmelserna i 50—52 §§.

Gent emot hvad som nyss anförts lärer emellertid 36 §:s plats i lagen
icke kunna tillerkännas betydelse.

Beträffande slutligen det fall, att krafvet mot acceptanten anhängiggöres
af någon, som efter regress blifvit innehafvare af växeln, är man inom
såväl teori som praxis ganska ense därom, att 36 § här icke bör komma
till användning, utan att man i stället bör analogiskt tillämpa de angående
återgångskraf meddelade bestämmelserna. Och emot en sådan uppfattning
lärer befogad invändning icke kunna göras, i allt fall ej från den materiella
rättens ståndpunkt.

Förenkladt skrifsätt vid ämbetsverken.

Af ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag inhämtas, att i anledning
af en utaf mig år 1906 hos Kungl. Maj:t gjord framställning om ett förenkladt
skrif- och arbetssätt i hofrätterna den hittills i hofrätternas domar
och utslag öfliga s. k. rubrikstilen numera utbytts mot ett mera modernt
och lättfattligt framställningssätt.

I samband härmed må jämväl framhållas, att Kungl. Maj:t den 22
mars 1907 till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket utfärdat ett
cirkulär af följande lydelse: »Enär det skrifsätt, som användes vid affattandet
af framställningar och yttranden i ämbetsärenden, ofta icke tillgodoser
tillbörliga anspråk på enkelhet och tydlighet, vilje Vi härigenom anbefalla
samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket att affatta sina
skrifter i klara, korta meningar och således undvika invecklade satsbyggnader
och onödiga upprepningar samt att i öfrigt söka tillägna sig ett
klart och enkelt skrifsätt.

Vid besvarande af ämbetsskrifvelser och remisser må yttrandet tecknas
å skrifvelsen eller remissakten, såvida lämplig plats för sådan anteckning

— 1900 —

156

därå linnes. Yttrandet må i de fall, då det är tillstyrkande och icke anses
erfordra särskild motivering, affattas allenast med angifvande af sådant
tillstyrkande.

I fråga särskildt om affattande af resolutioner och utslag vilje Vi anbefalla
myndigheterna att, åtminstone i de fall, då resolutionen eller utslaget
är af vidlyftigare beskaffenhet, använda ett framställningssätt, som
låter innehållets särskilda delar framträda hvar för sig, så att den sammanbindning
mellan de olika delarna, som hittills varit vanlig och som
ofta gjort innehållet svårbegripligt, undvikes.»

Såvidt jag varit i tillfälle att iakttaga har detta cirkulär haft en särdeles
gynnsam verkan.

Domsmotivering.

I ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag ansåg jag mig böra fästa
uppmärksamheten å de enligt min mening fullt berättigade klagomål, som
med allt större styrka framförts mot det bristfälliga sätt, hvarpå domstolarna
i allmänhet angåfve grunderna för sina domslut.

Samtidigt framhöll jag, att den främsta orsaken till den bristfälliga
domsmotiveringen vore att söka i arbetsbördans storlek.

Någon minskning härutinnan har icke inträdt; och i åtskilliga fall äro
domstolarnas beslut fortfarande alltför knapphändigt motiverade.

Jag har dock haft den tillfredsställelsen att i sistnämnda hänseende
kunna konstatera någon förbättring. Detta gäller såväl hofrätterna som
en del af underdomstolarna. Ett hinder mot en uttömmande och i modern
mening nöjaktig motivering utgjorde, hvilket jag äfven haft tillfälle att
förut anmärka, det sätt, hvarpå i formellt afseende våra domstolars utslag
och domar förr alltid affattades. I samma mån som en domstol med afskaffande
af rubrikstilen tillägnat sig ett klart och lättfattligt framställningssätt
har motiveringen blifvit fylligare och bättre.

Arbetssättet vid hofrätterna.

I min arbetsberättelse till 1907 års Riksdag framhöll jag, att i Svea
hofrätt likasom i hofrätten öfver Skåne och Blekinge af hvarje divisions

— 1909 —

157

fem ledamöter allenast fyra, bland dem ordföranden, samtidigt deltoge i
arbetet å ämbetsrummet, under det i tur och ordning en ledamot i och
för beredning af mål till föredragning vore befriad från sådan tjänstgöring.

I Göta hofrätt förekom däremot icke dylik anordning, utan deltogo
där i regel samtliga fem divisionsledamöter i afgörandet af hvarje mål.
Enligt en under vårsessionen 1907 vidtagen ändring är emellertid numera
äfven vid denna hofrätt arbetet så ordnadt, att af de ledamöter, som äro
indelade på hvarje division, en i sänder, dock icke ordföranden, är befriad
från deltagande i arbetet å ämbetsrummet.

Samtidigt genomfördes vid Göta hofrätt den förbättringen i afseende
å arbetssättet, att handlingarna till alla vidlyftigare mål numera af ledamöterna
läsas och granskas icke å ämbetsrummet utan i hemmen.

Skyldighet för svarande och förklarande i hofrätt och hos
kammarrätten att erlägga afgift för stämpel å dom

och utslag.

Vid underdomstol och hos högsta domstolen är enligt gällande lagstiftning
svarande eller förklarande icke skyldig att utlösa dom eller utslag.

Dylik skyldighet förefinnes emellertid i fråga om svarande eller förklarande
i hofrätt och hos kammarrätten. Denna omständighet har synts
mig innebära såväl en oegentlighet som en obillighet. Jag har därför, såsom
framgår af min ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag, hos Kungl.
Maj:t gjort framställning om befrielse för svarande och förklarande i hofrätt
och hos kammarrätten att erlägga afgift för stämpel å dom och utslag.
För sådan befrielse hafva äfven uttalat sig Riksdagen samt Svea hofrätt,
Göta hofrätt, kammarrätten och statskontoret äfvensom en min företrädare
i justitieombudsmansämbetet. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har
däremot ansett ifrågavarande skyldighet böra bibehållas. De af denna hofrätt
härför anförda skäl tror jag mig dock hafva vederlagt. (Se härom
nyssnämnda ämbetsberättelse sid. 119—121).

Kungl. Maj:t har nu funnit min framställning icke föranleda åtgärd.

Då min åsikt emellertid omfattas af flertalet myndigheter och dessutom
helt visst har allmänna meningen för sig, hyser jag den tillförsikten,
att den af mig väckta frågan icke fallit för alltid, utan att den
fastmera inom en icke alltför aflägsen framtid skall ånyo upptagas för
att då vinna önskvärd lösning.

1909 —

158

Framställning till Riksdagen om ändring af 1 § i lagen angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906.

I 1 § af lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906 äro följande bestämmelser meddelade:

»Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå
dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan,
hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa,
förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
värde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.
Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet
hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten
meddelas.»

Förslag till lag angående rättegångsbiträde åt häktad framställdes först
uti kungl. proposition till 1904 års Riksdag. Enligt detta förslag skulle
en hvar, »som hålles häktad såsom misstänkt för brott», äga tillgodonjuta
ifrågavarande förmån.

Sammansatta stats- och lagutskottet, som öfver propositionen afgaf
utlåtande, yttrade däri bland annat: Då den ifrågavarande lagens inflytande
på rättsskipningen vore svårt att på förhand beräkna, syntes nödig försiktighet
bjuda att åtminstone till en början lagens verksamhet inskränktes
till de fall, där anlitande af biträde finge anses vara mest af nöden,
d. v. s. vid rannsakningar med för gröfre brott häktade personer; och hade
utskottet ansett, att med hänsyn härtill begynnelsen af 1 § i den föreslagna
lagen borde få följande ändrade lydelse: »Äskar någon, som hålles
häktad såsom misstänkt för brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan,
hjälp i rättegången och säger etc.» En dylik begränsning vore enligt utskottets
åsikt påkallad jämväl ur kostnadssynpunkt, särskildt då, såsom af chefen

— 1909 —

159

för justitiedepartementet äfven anmärkts, någon; tillförlitlig beräkning af
den kostnad, som genom lagförslagets genomförande skulle tillskyndas
statsverket, icke läte sig göra.

Utskottets utlåtande godkändes af Andra kammaren. Första kammaren
afslog däremot såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ärendet gjorda
framställning.

f rågan upptogs sedermera af justitieombudsmannen, som för 1906
års Riksdag framlade Kungl. Majrts ofvanberörda förslag till förnyad pröfning.

Till stöd för sin framställning anförde justitieombudsmannen, bland
annat, följande: Det torde inom vår straffprocess, sådan densamma blif va

enligt lag och rättssed bestämd, icke vara tillbörligen sörj dt därför,
att i gröfre brottmål den tilltalades rättmätiga intressen blefve på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda, och särskildt, torde detta gälla för det fall,
att den tilltalade vore häktad. Man finge betänka, att det vore af vikt’
att alla omständigheter, som vore till förmån för den tilltalade, blefve under
processen framhållna och vederbörligen belysta, ej blott på det att en
oskyldig ej dömdes till ansvar och den skyldige ej straffades hårdare än
hans brott förtjänat, utan äfven på det att rannsakningar icke i onödan
utdroges på längden, på det att icke först efter klagomål i högre instans
den oskyldige undginge straff eller den skyldige finge sin brottslighet riktigt
bedömd, och pa det att den oskyldige verkligen af domstolen frikändes,
så att det ej om honom i utslaget koinme att heta, att oaktadt omständigheter
och liknelser mot honom förekommit, han ej kunnat åt saken
fällas. Ett mycket beaktansvärdt stöd för reformens behöflighet syntes
justitieombudsmannen kunna hämtas från den omständigheten, att under
den inom Första kammaren under 1904 års Riksdag hållna öfverläggningen
om sammansatta stats- och lagutskottets förslag till lag i ämnet Iförslao-et
vann understöd af åtskilliga talare, hvilka voro domare i underrätter, och
hvilka uppenbarligen på grund af den erfarenhet, de såsom sådana varit i
tillfälle att inhämta, vitsordade reformens angelägenhet och vikt. — Sannt
vore val, att om denna reform torde gälla detsamma som om åtskilliga
andra ifrågasatta partiella reformer på straffprocessens område, nämligen
att den icke kunde på ett fullt lämpligt sätt genomföras utan i samband
med en total reform af vår straffprocess i modärn riktning, och de anmärkningar,
som ur denna synpunkt blifvit inom högsta domstolen framställda
mot det af Kungl. Maj:t vid 1904 års Riksdag framlagda förslaget
och hvilka under öfverläggningen inom Första kammaren af flere talare
upptagits, förtjänade därför det allra största afseende. En reform af sist
omnämnda beskaffenhet syntes emellertid allt fortfarande ej vara att för —

1909 -

160

vänta inom en öfverskådlig framtid. Vikten och angelägenheten af att
någon förändring till det bättre vidtoges på det ifrågavarande området af
vår straffprocess, vore enligt justitieombudsmannens mening så stor, att
man borde låta fara de betänkligheter, som, på grund af nyssberörda omständigheter,
kunde hysas mot en partiell reform, samt tillse, hvad som
under nuvarande förhållanden lämpligen kunde åtgöras. — Kungl. Maj:ts
ofvan omförmäla förslag, hvilket till hufvudsakliga delar blifvit af vederbörande
riksdagsutskott tillstyrkt samt i den af utskottet tillstyrkta formen
af Riksdagens Andra kammare godkändt, syntes justitieombudsmannen i det
väsentliga utgöra ett efter nuvarande förhållanden väl lämpadt förslag till
reform i nu ifrågavarande afseende; och torde man genom ett antagande
af detsamma vinna hvad som för det närvarande syntes vara möjligt att
härutinnan ernå. — Den af sammansatta stats- och lagutskottet, såsom det
ville synas, hufvudsakligen ur kostnadssynpunkt gjorda förändring af lydelsen
af 1 § i Kungl. Maj:ts förslag syntes justitieombudsmannen ej till-''
fredsställande. Det vore ju uppenbart, att behofvet af rättegångsbiträde
vore enahanda för en häktad, antingen det brott, hvarför han vore ställd
under tilltal, vore belagdt med straffarbete eller blott fängelse. Dessutom
torde det mången gång erbjuda svårighet att strax efter häktningen, och
innan rannsakningen vid domstol ens påbörjats, afgöra, huruvida det brott,
hvarför personen ifråga blifvit häktad, kunde medföra straffarbete eller icke.
Under dessa förhållanden torde hänsynen till att den kostnad, som reformen
komme att medföra för statsverket, måtte i möjligaste mån nedbringas
böra få vika.

I afgifvet utlåtande öfver denna justitieombudsmannens framställning
anfördes af sammansatta stats- och lagutskottet följande: »Förevarande af
justitieombudsmannen till Riksdagens pröfning framlagda lagförslag, hvilket
i hufvudsak öfverensstäramer med Kungl. Maj:ts vid 1904 års Riksdag i
ämnet framställda förslag, innebär liksom detta en utveckling af den
princip, som redan finnes i gällande lag uttalad, nämligen att en hvar,
som är för brott tilltalad, må för tillvaratagande och bevakande af sina
intressen begagna sig af rättegångsbiträde. Då emellertid detta faktiskt
o-estaltat sig så, att i regel endast den tilltalade, som äger medel att bekosta
sådan rättslig hjälp, kommer i åtnjutande af denna förmån, under
det att den medellöse oftast är utestängd därifrån, uppställer ifrågavarande
lagförslag fordran på statens mellankomst för att bereda äfven
de medellösa tilltalade, om de så önska, tillfälle till dylik rättshjälp.
Denna rättighet har dock ansetts böra begränsas till de fall, där behofvet
af rättshjälp mest framträder, eller då den tilltalade hålles häktad. Att
den tanke, som sålunda ligger till grund för förslaget, innebär något till—

— 1909 —

161

talande och att förslaget härutinnan är ett uttryck för en riktig princip,
torde icke kunna förnekas. — Utskottet har därför funnit saken vara af den
stora vikt och betydelse, att densamma synts utskottet icke böra förfalla,
utan nu i någon mån komma till lösning; och har utskottet härvid icke
kunnat undgå att taga hänsyn till den omständigheten, att justitieombudsmannen,
hvars verksamhet torde hafva förskalfat honom särskild erfarenhet
och insikt på detta område, funnit sig manad att i kraft af sitt ämbete
påkalla Riksdagens uppmärksamhet för frågan. En lagstiftning af ofvan
antydda art torde också utan tvifvel hafva allmänna meningen för sig.
Däremot har inom utskottet, liksom vid sakens föregående behandling i
Riksdagen, tvekan rådt om lämpligheten att gifva lagen den utsträckning,
som i förslaget ifrågasatts. Af denna anledning och då det torde vara
lämpligt, att Riksdagen framgår med försiktighet på den nu föreslagna
vägen, samt frågan i allt fall torde hafva sin största betydelse beträffande
gröfre brott, har utskottet ansett sig böra biträda ett vid sakens behandling
inom utskottet framkommet förslag, hvarigenom den i justitieombudsmannens
förslag medgifna rätten för tilltalad att erhålla rättegångsbiträde
begränsas till dem, som hållas häktade såsom misstänkta för brott, hvarå
kan följa dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, eller sålunda
en begränsning till de fall, då häktningsåtgärden är i lag ovillkorligen
föreskrifven. — Enligt utskottets förslag skulle början af 1 § i den föreslagna
lagen sålunda erhålla följande lydelse: Askar någon, som hålles
häktad såsom misstänkt för brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock
ej under två år, efter lag följa kan, hjälp i rättegången, och säger han
sig ej själf etc.»

Denna utskottets hemställan bifölls utan votering af båda kamrarna.
Af den i Andra kammaren förda diskussionen att döma, synes utskottet
hafva utgått från det antagande, att stadgandet i 19 § 5 mom. af promulgationslagen
till strafflagen — till öfverensstämmelse hvarmed det lagrum,
som nu är i fråga, af utskottet redigerades — skulle kunna tillämpas så
snart straffarbete i två år ingår i latituden.

Det lärer emellertid med fog kunna ifrågasättas, om den tolkning af
bestämmelsen i 19 § 5 mom. af promulgationslagen till strafflagen, som
sålunda vid förevarande lags tillkomst synes hafva inom utskottet gjort
sig gällande, är med lag öfverensstämmande.

Vid granskning af det utaf Riksdagen antagna lagförslaget anfördes
inom högsta domstolen, att med den föreslagna lagens grund
och syfte syntes mindre väl öfverensstämma, att lagens tillämplighet begränsats
till de fall, där den häktade misstänkes för brott, hvarå dödsstraff
eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, »helst

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 21

162

sistnämnda från promulgationslagen till strafflagen hämtade uttryck icke
lärer kunna tolkas annorledes, än att därmed afses allenast sådana brott,
i h vilkas straff skala ej ingår lindrigare straff än straffarbete i två år».

Att denna tolkning af berörda lagrum är den riktiga torde äfven
framgå af handlingarna rörande promulgationslagens tillkomst.

Uti Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag till promulgationsförfattning
hade lagrummet i fråga följande lydelse: »Den, som misstänkes att hafva
begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete i längre tid än två år följa
kan, skall i häkte tagas». Vid granskning inom högsta domstolen af detta
förslag hemställdes, att lagrummet i stället skulle erhålla följande ändrade
lydelse: »Den, som misstänkes att hafva begått brott, hvarå dödsstraff
eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, eller för hvilket
förlust af medborgerligt förtroende för alltid stadgad är, skall i häkte
tag-as». Den sålunda föreslagna ändringen motiverades därmed att i strafflagförslaget
vore flera brott belagda med straffarbete, som, efter omständigheterna,
kunde ådömas än under än öfver två år, men nämnda brott
vore icke alltid af den grofva eller för samhället vådliga beskaffenhet, att
det kunde anses nödigt föreskrifva, det den, som för dylikt brott misstänktes,
skulle ovillkorligen i häkte tagas. Riksdagen godkände för sin
del högsta domstolens anmärkning, hvarefter lagen utfärdades med den
lydelse, som högsta domstolen föreslagit, dock med borttagande af hvad
förslaget innehöll rörande medborgerligt förtroendes förlust.

I öfverensstämmelse med den af mig nu uttalade meningen har ock,
såsom af följande rättsfall framgår, ifrågavarande uttryck i 1906 års lag
angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad blifvit tolkadt af
Kungl. Maj:t.

En kvinna X, hvilken häktats såsom misstänkt för barnamord, anhöll
hos Konungens befallningshafvande i Uppsala län, att Konungens befallningshafvande
måtte enligt, nyssnämnda lag åt henne förordna rättegångsbiträde.
Konungens befallningshafvande yttrade i resolution den 15 april
1908, att då det brott, för hvilket X hölles häktad, icke vore sådant, som
afsåges i 1 § af lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906, kunde den gjorda framställningen icke till någon
Konungens befallningshafvande^ åtgärd föranleda. Landssekreteraren uttalade
emellertid följande skiljaktiga mening: »Som X hålles häktad såsom
misstänkt för brott, hvarå kan följa straffarbete till och med sex år, finner
jag Konungens befallningshafvande enligt ordalydelsen i 1 § af lagen angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906
vara skyldig att på grund af hennes förevarande ansökning förordna
lämplig person att henne vid rätten biträda», öfver Konungens befall -

1909 -

163

ningshafvandes beslut anförde X besvär hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet,
men Kungl. Maj:t fann i utslag den 1 maj 19Ö8 ej skäl att i beslutet
göra ändring.

Härigenom är sålunda fastslaget, att ifrågavarande bestämmelses tilllämplighetsområde
är begränsadt på ett sätt, som icke synes hafva afsetts
af bestämmelsens upphofsrnän.

Härtill kommer en annan omständighet, som i och för sig synes mig
vara af beskaffenhet att påkalla en jämkning af bestämmelsen.

Genom lagen den 12 juli 1907 har nämligen straffminimum för barnamord
nedsatts från två till ett års straffarbete. Denna lagändring har
haft den, naturligtvis icke afsedda, påföljden, att för barnamord häktad
kvinna numera — hvilket ock framgår af förenämnda rättsfall — ej längre
äger förmånen att erhålla ifrågavarande rättshjälp.

Jag inser till fullo, att det i allmänhet icke är lämpligt att rubba en
lag, hvilken tillämpats så kort tid, som förhållandet är med den nu förevarande.
Men jag närer å andra sidan det hoppet, att Riksdagen i likhet
med mig skall finna ett behjärtansvärdt undantagsfall vara för handen.
Det synes mig icke vara skäligt, att barnamörderskor, hvilka uppenbarligen
kunna vara i särskildt behof af rättegångsbiträde, genom den år 1907 beslutade
straffnedsättningen skola vara beröfvade rätten till sådant biträde,
hvars uppgift ju är att framdraga de omständigheter, som böra föra till
åtnjutande af straffnedsättning.

Med afseende å omfattningen af den utaf mig ifrågasatta jämkningen
ansluter jag mig på de af min företrädare i j ustitieombudsmansämbetet
anförda skäl till hans mening, hvilkens principiella riktighet ju ock erkändes
af sammansatta stats- och lagutskottet.

Enligt min tanke är ifrågavarande lag äfven i öfrigt behäftad med
brister.

Att i detta sammanhang söka råda bot för dessa, har emellertid icke
synts mig lämpligt. Med hänsyn till de olika meningar, som därutinnan
förefinnas, har jag nämligen befarat, att lösningen af den utaf mig nu
väckta frågan skulle försvåras genom dess framförande i samband med
nyss antydda tvistiga spörsmål.

På grund af hvad jag ofvan anfört, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående förordnande af rätte —

1909 —

164

gångsbiträde åt häktad den 14 september 1906 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp i
rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid rätten biträda.
Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde, varde biträde
af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå. Ej må den
omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot
rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock
icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten meddelas.

Framställning till Riksdagen om förklaring eller ändring af

4 kap. 10 § strafflagen. *

Uti 4 kap. 10 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 22 juni 1906, äro följande bestämmelser meddelade:

»Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,
med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon
del verkställdt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma straff då
återstod; och skall å det* sålunda bestämda straffet afräknas hvad af förra
straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt efter det nya brottets
föröfvande.»

Enligt lagen den 22 juni 1906 har 9 § af 4 kap. strafflagen följande
lydelse:

»Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff’ för ett brott
dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall
straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det
honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.»

I 4 kap. 5 § strafflagen är stadgadt:

— 1909 —

165

»År någon för särskilda brott förfallen till straffarbete på viss tid;
då må ej, vid förening af straffen, tiden för det af dem, som längst är,
eller, om tiden för hvartdera straffet är lika lång, den tid öfverskridas
med mer än två år. — Lag samma vare, där någon för särskilda brott
gjort sig till fängelse skyldig.»

Beträffande tillämpningen af bestämmelserna i 4 kap. 10 § strafflagen
har i visst afseende meningsskiljaktighet yppats. Jag åsyftar härvid det
fall, att en person samtidigt lagföres för flera brott, föröfvade efter det han
redan blifvit till straff dömd, men innan han till fullo undergått detta
straff. Enligt en mening böra här ifrågavarande bestämmelser så tillämpas,
att icke en utan två särskilda sammanläggningar af straff skola äga
rum, i det att först de särskilda straffen för hvart och ett af de senast
lagförda brotten skola enligt vanliga regler sammanläggas och därefter den
straffsumma, som härigenom erhålles, förenas med det genom förra domen
ålagda straffet till den del detta icke var verkställdt, när de senare brotten
föröfvades. En annan mening åter förfäktar, att endast en sammanläggning
bör äga rum, i det att de särskildt utsatta straffen för hvart och
ett af de nya brotten skola, utan att först med hvarandra sammanläggas,
omedelbart sammanläggas med det förut ådömda straffet eller dess återstod.

Följande rättsfall är uti ifrågavarande afseende belysande.

En person X dömdes genom Kungl. Maj:ts utslag den 14 september
1897 att för hvartdera af två förskingringsbrott hållas i fängelse tre månader
eller för båda brotten sammanlagdt sex månader. Sedermera dömde
Göta hofrätt genom utslag den 30 oktober 1902 X för hvart och ett af
107 särskilda., bedrägeribrott och anstiftan till 5 särskilda sådana brott, samtliga
begångna efter det X blifvit dömd för ofvannämnda förskingringsbrott,
att hållas i fängelse två månader eller att för samtliga dessa brott jämlikt
4 kap. .5 § strafflagen hållas i fängelse tillhopa två år två månader.
Samtidigt förordnade hofrätten, att detta straff och det X genom Kungl.
Maj:ts ofvanberörda utslag ådömda straff af fängelse i sex månader skulle
förenas till fängelse i två år åtta månader.

Vid granskning af de till justitiekanslersämbetet inkomna fånglistor
anmärktes mot hofrättens berörda utslag, att enligt det nu ifrågavarande
lagrummet de X ådömda straff vid förening bort, med tillämpning af 4
kap. 5 § strafflagen, sammanläggas till fängelse i allenast två år sex månader,
och infordrades med anledning häraf förklaring från dem af hofrättens
ledamöter, som deltagit i beslutet.

Uti afgifna särskilda yttranden anförde dessa ledamöter, att hofrättens
utslag vore lagligen grundad!. Enligt deras åsikt utgjorde ifrågavarande
lagrum en motsättning till närmast föregående paragraf i samma kap. och

— 1909 —

166

innebure icke, att den brottslige skulle, såsom i sistberörda lagrum uttryckligen
sades, så dömas, som om han blifvit på en gång lagförd för samtliga
sina förbrytelser; utan resultatet af den första lagföringen borde sammanläggas,
icke med de särskilda straff, den brottslige för de under den
senare lagföringen behandlade brotten kunde för hvarje af dessa brott
hafva förskyllt, utan med resultatet af den senare lagföringen.

Justitiekanslern vidhöll emellertid sin mening om innebörden af stadgandet
uti ifrågavarande lagrum, hvilken mening, enligt hvad han hade
sig bekant, delades af professorerna i straffrätt vid rikets universitet och
gillats af rättspraxis, samt yrkade i underdånig skrifvelse, att då hofrättens
utslag vore uppenbart felaktigt, och det på grund af hvad förklarandena
anfört vore att befara, att därest felet ej beifrades, det kunde komma att
af dem upprepas, förklarandena måtte för ifrågavarande fel vid domareämbetets
utöfning fällas till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen.

1 anledning af detta åtal meddelade Kungl. Maj:t utslag den 24 februari
1904, hvari af fyra justitieråd mot två förklarades, att som något
fel vid domareämbetets utöfning i det af justitiekanslern angifna hänseende
icke kunde anses vara af förklarandena begånget, ogillades justitiekanslerns
i målet förda talan. Samtidigt afstyrktes med enahanda röstetal en af X
gjord nådansökning.

Minoriteten ansåg väl hofrättens beslut icke öfverensstämma med en
riktig tolkning af de uti ifrågavarande lagrum gifna bestämmelser angående
straffsammanläggning, men då förklarandena icke genom samma beslut
kunde anses hafva gjort sig skyldiga till ansvar för ämbetsfel, kunde
justitiekanslerns i målet förda talan icke bifallas.

Ett af de justitieråd, som tillhörde majoriteten, utvecklade sin åsikt
närmare sålunda: Af det i 4 kap. 5 § strafflagen meddelade stadgande,
att, i händelse någon är för särskilda brott förfallen till straffarbete på
viss tid eller till fängelse, tiden för det af dessa straff, som är längst,
icke må vid straffens förening öfverskridas med mer än två år, framgår
visserligen med all möjlig tydlighet, att vid sammanläggning hvarje särskild!
straff för sig skall komma i betraktande, så att det längsta af dessa
särskilda straff, men icke summan af två eller flera bland dem skall, så
att såga, bilda utgångspunkten för sammanläggningen, Denna regel om
straffens hållande i sär hvar för sig är så naturlig, att något annat sätt
för sammanläggningens verkställande rimligen icke kunnat komma i fråga.
Men förutsättningen för denna regels tillämplighet är, såsom innehållet af
nämnda lagrum tydligen gifver vid handen, att de led, som skola bilda
det sammanlagda straffet, utgöras ensamt af särskilda, eller med andra ord,
icke srenom föregående dom eller domar redan kumulerade straff. Denna

o c

— 1909 —

167

förutsättning inträffar emellertid icke i det fall, hvarom nu är fråga; ty i detta fall
skulle enligt ifrågavarande lagrum eu af de faktorer, som medverkade till sammanläggningsresultatet,
utgöras af ett genom föregående dom redan kumuleradt
straff. På ett sådant fall, där just det kumulerade straffet, i den mån detta icke
vid det eller de nya brottens begående redan blifvit verkställdt, skall, därest
detta straff är det längsta, bilda utgångspunkten för sammanläggningen, äger
den förut nämnda regeln om straffens hållande i sär uppenbarligen icke tilllämplighet.
I händelse förbrytaren före begåendet af det eller de brott,
hvarför han sista gången fälles till straff, ådragit sig liera då ännu icke
verkställda straffdomar, kunna flera kumulerade straff komma att ingå
såsom faktorer i det slutliga straffresultatet. Huruvida beträffande sådant
fall som det nu ifrågavarande lagstiftarens mening varit att, med undantag
af ett eller flera genom föregående dom eller domar redan kumulerade
straff, de öfriga straff, hvartill förbrytaren vid sista lagföringen fälles,
skola vid straffens förening hållas i sär, därom gifver ifrågavarande lagrum
icke något klart besked. Det däri begagnade uttrycket »då bör straffet
för detta brott» etc. berättigar ingalunda till den slutledning, att, därest
den skyldiges nya brottslighet består af flera brott, subjektet och predikatet
i den anförda satsen också böra förändras till pluralis. Snarare
synes den här ensamt begagnade singularisformen antyda, att i detta fall
icke de vid sista lagföringen ådömda särskilda straffen hvar för sig, utan det
lagstadgade resultatet af desamma bör i likhet med det eller de genom
föregående dom eller domar bestämda straffresultat ingå såsom faktorer vid
den slutliga sammanläggningen. Denna uppfattning af lagbudets innebörd
vinner stöd däraf, att i den närmast föregående paragrafen i sagda
kapitel af strafflagen singularisformen »straffet» begagnas till utmärkande
af ett genom två eller dera straffs förening uppkommande straffresultat.
Att med denna uppfattning det sammanlagda straffet kan blifva strängare
än eljest, rättfärdigas tillräckligt däraf, att brottslingen icke låtit de förut
meddelade straffdomarna hejda sig från fortgående på brottets bana (Jfr.
Nytt juridiskt arkiv afd. II 1903 n:r 8).

Å andra sidan anförde ett af de till minoriteten hörande justitieråden
till utveckling af sin mening följande: De i 4 kap. strafflagen gifna stadganden
i fråga om bestämmande af straff för dera brottsliga handlingar,
hvilka äro hvar för sig till särskilda brott att hänföra, gå i regel därpå
ut, att straff skall utsättas för hvarje särskildt brott och dessa straff sedermera
sammanläggas till ett med iakttagande af de allmänna kumulationsreglerna.
Detta gäller såväl då brotten förekomma till bedömande under
en lagföring, som då de åtalas i särskilda mål och då dera särskilda straffdomar
förekomma till verkställighet. I alla dessa fall tillgår samman -

1909 -

168

läggningen så, att de för de särskilda brotten i första hand utsatta straffen
— oberoende af sammanläggningsbeslut, som må vara angående vissa
af dem förut meddeladt — förenas till ett, hvarefter å det sålunda uppkomna
straffresultatet afräknas hvad förbrytaren kan hafva däraf utstått.
Ingenstädes förekommer hvad dessa fall angår någon förening af ett genom
föregående sammanläggning uppkommet straffresultat med ett senare ådömdt
straff eller straffresultat. — Från denna lagens allmänna anordning göres
uti ifrågavarande paragraf ett undantag för det fall, att straff för ett eller
flera brott är ådömdt och förbrytaren därefter men innan nämnda straff
blifvit börjadt eller till fullo undergånget begår nytt eller nya brott. Detta
undantag innebär — därom torde ingen meningsskiljaktighet råda — att
i händelse det förut ådömda straffet uppkommit genom sammanläggning
af flera straff, det är straffresultatet eller, i händelse någon dej däraf är
verkställd, dess återstod (icke de för de olika äldre brotten utsatta särskilda
straffen), som skall ingå såsom första termen i den nya straffsammanläggningen.
Denna anordning medför i regel den följd, att det slutliga
straffresultatet blir strängare än om den första domen upplösts i sina
ursprungliga beståndsdelar; och ett skäl till ett dylikt strängare bedömande
kan ju ligga däri, att det ingrepp från statens sida mot en brottslig vilja,
som tvifvelsutan ligger i en meddelad straffdom, äfven om den ej blifvit
till fullo verkställd, visat sig vara utan verkan. — Med den af hofrättens
ledamöter omfattade mening skulle emellertid bestämmelsen i ifrågavarande
paragraf innefatta en ytterligare afvikelse från den regelmässiga anordningen
vid straffsammanläggning, den nämligen att, i händelse förbrytaren
efter den första domen begått flera nya brott, straffen för dessa
skulle särskild! kumuleras och det därigenom uppkomna straffresultatet därefter
sammanläggas med det äldre straffresultatet eller dess ej verkställda
återstod; d. v. s. äfven den andra termen i sammanläggningen skulle
utgöras af ett straffresultat. För en dylik uppfattning af ifrågavarande
paragraf synes giltig grund ej kunna anföras. Lagbudet själft innehåller
i sig intet, som föranleder därtill, och lagens grund och mening
torde ej heller gifva hemul därför. Men om så är, bör icke undantagets
räckvidd sträckas ut öfver hvad detsamma obestridligen innehåller, utan
för nu ifrågavarande fall i stället gälla hvad eljest är regel, d. v. s. att
såsom andra termen i den nya straffsammanläggningen böra ingå de särskilda,
för de senare brotten utsatta straffen (Jfr. Nytt juridiskt arkiv
afd. II 1904 n:r 2).

I underdånig skrifvelse den 20 maj 1904 hemställde justitiekanslern
sedermera om den förklaring af ifrågavarande lagrum, att med dess grund
och mening öfverensstämmer att, därest någon, sedan han blifvit till straff

— 1909 -

169

dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat nya brott, straffen
för dessa brott, med iakttagande af förut i 4 kap. strafflagen stadgade
grunder, böra af domstolen förenas eller sammanläggas med det förra
straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, då de nya brotten
begingos, med hvad af samma straff då återstod, äfvensom att å det sålunda
bestämda straffet skall afräknas hvad af förra straffet eller sagda återstod
däraf kan vara verkställdt efter de nya brottens föröfvande.

Till stöd för sin framställning anförde justitiekanslern: Ehuru Kung!.
Maj:ts förenämnda utslag icke torde innebära att hofrättens ledamöter
rätt tillämpat ifrågavarande lagrum, utan allenast, att straffbart ämbetsfel
icke förelåge, torde dock på grund af de använda ordalagen i förening
med den omständigheten, att nådansökningen blifvit afstyrkt, rikets domare
i allmänhet uppfatta samma utslags innebörd vara, att hofrättens utslag
vore lagligen grundadt, och förty öfvergifva den hittills antagna och godkända
regeln för tillämpning af ifrågavarande lagrum, hvilken regel justitiekanslern
fortfarande ansåge vara den riktiga. I en fråga som denna, af
hvilken medborgares personliga frihet i så hög grad kunde vara beroende,
borde det i hvarje fall icke lämnas rum för tvekan om lagens rätta
förstånd.

Högsta domstolen, dit den af justitiekanslern sålunda gjorda framställningen
remitterades, fann emellertid, enligt beslut den 24 november
1904, sådana förhållanden ej vara för handen, att lagförklaring enligt 19 §
regeringsformen borde meddelas.

Allmänna föreskrifter om kumulation af straff infördes i vår lagstiftning
först genom förordningen den 21 december 1857 angående sammanläggning
af straff.

Såväl lagkommittén som äldre lagberedningen hade i sina förslag
upptagit stadganden om sammanläggning af straff, därvid utgående från
den grundsatsen att, då någon genom flera handlingar föröfvat särskilda
brott, han skulle fällas till särskildt straff för hvarje brott, samt att det
högsta straffet blott i viss mån fick öfverskridas.

Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag innehöll därjämte i 6
kap. 18 och 19 §§ följande bestämmelser:

»Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit fälld till straff för
ett brott, varder öfvertygad att hafva förut begått annat brott; då skall
han så dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd;
och varde, vid straffets tillämpning för det senast upptäckta brott, afse Justitieombudsmannens

embetsberättelse till 1909 års Riksdag. 22

170

ende gjordt å hvad han, såsom straff för det förra, redan kan hafva utstått.
» (18 §.)

»Gör den, som för brott förut, till fullo eller till någon del, straff
undergått, nytt brott, hvaraf till fortfarande fallenhet för brottsliga företag
slutas må; varde det återfall, vid straffets mätande å senare brottet, såsom
försvårande omständighet ansedt. För återfall — — — — undergått.»

(19§0 . , e

Sedan lagkommittén härefter i 20 § 1 mom. meddelat bestämmelse
för det fall, att lifstidsfånge begår brott, stadgades i 2 mom. af samma
paragraf följande:

»Föröfvar annan straffarbetsfånge brott, som med straffarbete i andra
eller lägre grad belagdt är; då skall återstående strafftiden för det förut
begångna brott ökas med strafftiden för det nya brottet: föröfvar han
brott, hvarå ringare straff stadgadt är; varde straffarbetstiden ökad högst
med tre månader.»

I motiveringen till 20 § yttrades, att det senare straffet borde ådömas
liksom om han hade det förra till fullo undergått, och den återstående
strafftiden för det förut begångna brottet således ökas med strafftiden för
det nya.

Vid granskning i högsta domstolen af detta förslag anmärktes vid 18
§, att då blotta mottagandet af en straffdom icke, enligt förslagets 19 §,
medförde vid nytt brott straffhöjning såsom för iteration, ändå att förhöjning
kunde ske inom det maximum, som för hvarje fall vore utsatt, syntes
domen ännu mindre böra verka därhän, att de i allmänhet för straffs
sammanläggning satta gränser öfverskredes. Det vore därför rättsenligt och
med förslagets grunder öfverensstämmande, att det i 18 § föreslagna stadgande
jämväl utsträcktes till det fall, att senast upptäckta brottet vore
begånget, efter det förra domen föll, men innan straffet började, med iakttagande
likväl af den skiljaktighet, att det nya brottet då alltid räknades
som särskildt brott, änskönt det eljest möjligen varit att anse som fortsättning
af det förra brottet. Högsta domstolen hade äfven funnit, att
stadgande borde tilläggas för den händelse, att senare brottet vore begånget,
efter det förra straffet började, men innan det blifvit till fullo verkställdt,
upptagande jämväl såsom underafdelning det fall, att hvad af förra straffet,
när det senare brottet begicks, återstod, därefter blifvit till större eller
mindre del undergånget, när öfver senare brottet dömdes, hvarvid de i lagförslaget
stadgade gränser ej borde öfverskridas. På grund häraf tillstyrkte
domstolen, att 18 § måtte få lydelse i öfverensstämmelse med hvad
sålunda anmärkts.

I lagberedningens förslag till straffbalk hade 6 kap. 17 § följande lydelse:

— 1909 —

171

»Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit, genom laga kraftägande
dom, till straff för ett brott fälld, varder öfvertygad att förut hafva
föröfvat annat brott; då skall han så dömas, som hade han på eu gång
varit för båda brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt
hvad han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

Har någon föröfvat nytt brott, sedan lian, genom laga kraftägande
dom, blifvit till straff fälld, men innan han det straff till fullo undergått;
varde då iakttaget hvad om förening af straff för särskilda brott förut
sagdt är*); dock så, att om den, som till fängelse under första grad dömd
är, gjort sig skyldig till nytt fängelsestraff under sagda grad, senare straffet
skall sammanläggas med hvad af det förra återstod, då det nya brottet
begicks. Ej må likväl, vid sådan sammanläggning, andra fängelsegraden
öfverskridas; ej heller den fängelsegrad, som är närmast öfver den, hvarinom
längsta tiden faller, vare sig den, hvartill senare straffet, eller den,
hvartill återstoden af det förra uppgår; och skall på sammanlagda straffet
afräknas hvad som af sagda återstod kan vara verkställdt, sedan det nya
brottet begicks.»

I motiven anförde lagberedningen: I 17 § (motsvarande 18 § i lagkommitténs
förslag) är det fall tillagdt, att den, som genom laga kraftägande
dom blifvit till straff fälld, därefter, men innan han till fullo utstått
straffet, begått nytt brott. Beredningen har ansett de för förening af
straff för särskilda brott stadgade grunder böra äfven för detta fall i allmänhet
iakttagas, men då det skulle kunna hända, att den förut till fängelsestraff
dömde brottslingen komme att för ett sedermera begånget nytt
brott, med tillämpning af 15 §, vidkännas ganska ringa eller till och med
ingen tillökning i det förut, möjligen för flera brott, ådömda fängelsestraffet,
har beredningen funnit nödigt för ifrågavarande fall stadga det
undantag, att hvad som, då det nya brottet begicks, återstod på det förut
ådömda fängelsestraffet (och följaktligen hela detta straff, om ingen del
däraf gått i verkställighet, utan således allt måste betraktas såsom återstod),
skall sammanläggas med straffet för det senare brottet, efter samma
grunder, som för förening af fängelsestraff för särskilda brott i 15 § stadgas;
hvarvid dock skall afräknas hvad af det förut ådömda straffet kan
vara verkställdt, sedan det nya brottet begicks. (Härefter anföras i mo *)

I 15 § var stadgadt: »Är någon för särskilda brott förfallen till fängelse under
första grad» (d. v. s. till fängelse på viss tid); »då må ej, vid förening af straffen, dessa
i något fall sättas öfver fängelse i andra grad» (högst tio år); »ej heller, där flera straff
under denna grad förenas skola, den fängelsegrad öfverskridas, som är närmast öfver den,
hvartill förbrytaren gjort sig skyldig för det svåraste af de begångna brotten.»

- 1909 -

172

tiven eu del exempel). Hvad nu blifvit anfördt hoppas beredningen
skola lämna tillräcklig upplysning i afseende på det, som i 17 § stadgas,
endast man, vid möjligen uppkommande tvifvelsmål, erinrar sig att, med
undantag blott af hvad anförda § särskildt föreskrifver om sammanläggning
af fängelsestraff, för öfrigt i de fall, hvarom denna § handlar, förhålles
alldeles i enlighet med de för förening af straff i allmänhet stadgade
grunder.

En ledamot af lagberedningen framställde i reservation såsom alternativt
förslag ett förut inom beredningen uppgjordt förslag, såsom enklare
och lättfattligare. Detta förslag var så lydande: »Nu finnes någon, som
till straff'' för brott dömd blifvit, hafva dessförinnan begått jämväl annat
brott, då skall straffet för detta brott så bestämmas, att det utgör fyllnaden
af den bestraffning, som enligt hvad förut stadgadt är, hade bort
honom ådömas, om han på en gång varit för båda brotten lagförd. Lag
samma vare om den, som finnes hafva begått nytt brott, sedan han till
straff dömd blifvit, men innan straffet kom till någon verkställighet. Har
någon, sedan han börjat undergå ådömdt straff, men innan samma straff
blifvit till fullo verkställdt, föröfvat nytt brott, då skall den del af förra
straffet, som han icke undergått, sammanläggas med det straff, som för
senare brottet ådörnes, i öfverensstämmelse med hvad rörande sammanläggning
af straff i allmänhet stadgadt är.»

Sedermera utarbetades ett förslag till förordning om sammanläggning
af straff, hvilket förslag resulterade i förenämnda förordning af den 21
december 1857.

Detta förslag upptog i de första paragraferna bestämmelser, bland
annat, därom att den, som genom flera handlingar föröfvat särskilda brott,
skulle fällas till särskildt straff för hvarje brott, äfvensom att vid förening
af frihetsstraff tiden för det längsta ej fick öfverskridas med mer
än två år. Dessutom innehöll förslaget i 4, 5 och 6 §§ följande bestämmelser.

»De här ofvan meddelade föreskrifter komma att tjäna till efterrättelse,
ej blott då någon på en gång för flere brott lagföres, utan äfven
då flere utslag, hvarigenom samma person blifvit för särskilda brott sakfälld,
på en gång till verkställighet förekomma; börande, då någon på en
gång för flere brott dömes, domaren alltid utsätta de särskilda straff, som
å hvarje brott bort följa, samt därefter, i händelse någon förändring af
straffen, till följd af hvad 2 och 3 §§ innehålla, bör äga rum, därom
meddela erforderliga bestämmelser. — Förekomma till verkställighet på en
gång flere utslag, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd; och
äro straffen af beskaffenhet, att de ej, emot gällande föreskrifter, kunna

— 1909 —

173

jämte hvarandra fullt verkställas; äge vederbörande hofrätt, uppå exekutors
anmälan, att förordna huru straffen sammanläggas böra.» (4 §.)

*Nu kan Så hilnda’ att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott
fälld, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då skall han
så dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd; och
varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom förut
ådömda straff redan kan hafva utståt.t» (5 §.)

• ,T?ar nar?°n> sedan lian blifvit till straff dömd, men innan han det
f*ff fullo undergått, föröfvat nytt brott; da bör straffet för detta brott,
med iakttagande af ofvan stadgade grunder, förenas med hvad af det förra
straffet återstod, då det nya brottet begicks; och kommer på sammanlagda
straffet att afråknas hvad af sagda återstod kan vara verkställd t
efter det nya brottets föröfvande.» (6 §.)

Vid detta förslags granskning i högsta domstolen anmärkte tre justitieråd
vid 4 §, att den händelsen icke upptagits, att den, som blifvit dömd
till bestraffning för ett brott, blefve, innan samma straff hunnit verkställas,
tilltalad och dömd för annat brott. Då däraf syntes kunna dragas
den slutsats, att i denna händelse domaren ej skulle äga att i sammanhang
med bestämmande af straffet för det senare brottet tillika meddela
erforderliga föreskrifter om hvad i fråga om detta straffs förening med
def förut ådömda borde iakttagas, utan att först då de båda utslagen
förekomme till verkställighet hofrättens förordnande borde infordras, till—
styrktes ett tillägg till § af följande lydelse: »och äger jämväl domaren,
när den, som till straff fälles, förut blifvit ålagd annan icke verkställd
bestraffning, förordna huru sammanläggning därmed ske må».

Högsta domstolens öfriga ledamöter ansågo, att ett dylikt tilläraendast
innefattade föreskrift om ett förfaringssätt, som af förslagets innehåll
och rättegångsordningen i brottmål vore en gifven följd och funno
tillägget icke vara af behofvet påkalladt.

I det slutligen godkända förslaget, där 5 och 6 §§ bibehöllos oförändrade,
erhöll emellertid 4 § följande lydelse: »De här ofvan meddelade
föreskrifter komma att tjäna till efterrättelse ej blott då någon på en
gång för flora brott lagföres, utan äfven då någon, som till straff dömes,
förut blifvit ålagd annan icke verkställd bestraffning, börande domaren
alltid utsätta —--»

Bestämmelserna i 4, 5 och 6 §§ af 1857 års förordning återfinnas
i allt väsentligt i resp. 8, 9 och 10 §§ af 4 kap. i 1864 års strafflag.

I nya lagberedningens förslag till ändring af vissa delar af strafflagen
hade 8 § 1 mom. följande lydelse:

174

»De i 4, 5, 6 och 7 §§ om förening eller förändring af straff meddelade
föreskrifter skola tjäna till efterrättelse ej blott då någon på en
o-åno'' för flera brott lagföres, utan äfven då flere domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, på en gång till verkställighet förekomma,
och skall i förra fallet domstolen alltid utsätta de särskdda straff,
som å hvarje brott följa bort, och därefter, i händelse någon förändring
af straffen, efter hvad ofvan sagdt är, skall äga rum, därom meddela
erforderliga bestämmelser.»

Nya lagberedningen, som så vidt nu är i iråga, bibehöll bestämmelserna
i 9 och 10 §§ oförändrade, motiverade den föreslagna ändringen af

8 § 1 mom. sålunda: »De i 8 § begagnade ordalag hafva stundom gifvit
anledning till den uppfattning, att stadgandena i 9 och 10 §§ skulle äga
tillämpning allenast för det fall att vid tiden för den senare domen den
förra åtminstone delvis kommit till verkställighet, men att däremot 8 §
innehöll bestämmelser för sådana fall då det förut ådömda straffet ännu
icke ens till någon del verkställts. Oriktigheten af denna uppfattning,
som i tillämpningen leder till föga tillfredsställande resultat, framgår visserligen
vid en närmare granskning af de ifrågavarande paragrafernas
innehåll, men till förekommande af all tvekan om rätta tydningen af dessa
stadganden har en omarbetning af 8 § ansetts önskvärd.»

Vid granskning af förslaget i högsta domstolen anförde fyra justitieråd''
Den föreslagna ändringen syntes afse att förtydliga stadgandena i 8,

9 och 10 §§ därhän, att 8 och 9 §§ gällde de fall, då någon, sedan han
föröfvat ett eller flere brott, men innan han blifvit för desamma till straff
dömd, beginge nytt brott, men 10 § däremot vore tillämplig, då någon,
sedan han blifvit dömd till straff för ett eller flera brott, men antingen
innan straffet börjat verkställas eller sedan det blifvit verkställdt allenast
till en del, föröfvade nytt brott. Detta syfte, som syntes vara grundadt
på en riktig uppfattning af de normer, som uti ifrågavarande afseende
borde gälla, torde dock endast i ringa mån vinnas genom förslaget. Under
det att nuvarande stadgande i 8 § — att de i 4, 5, 6 och 7 §§ meddelade
föreskrifter skola lända till efterrättelse då någon, som till straff dömes,
förut blifvit ålagd annan icke verkställd bestraffning — uteslutits ur förslaget,
hade i stället däri intagits eu bestämmelse, enligt hvilken dessa
föreskrifter borde tillämpas, då flera domar, genom hvilka samma person
blifvit till straff dömd, på en gång förekomme till verkställighet. Men
om det förra af dessa stadganden stode mindre väl tillsammans med nyss
angifna tolkning af 8, 9 och 10 §§, så vore detta äfven förhållandet med
det senare. Äfven då flera domar, hvarigenom samma person blifvit till
straff dömd, på en gång förekomme till verkställighet, borde vid straffens

- 1909 —

175

sammanläggning tagas hänsyn därtill, huruvida sista brottet föröfvats före

eller efter den första domen, och i sistnämnda fall 10 § tillämpas----.

Det i 8 § införda nya stadgandet syntes därför böra utgå. (Därjämte
föreslogs att hvad 1 inom. af 8 § i förslaget i öfrigt innehöll lämpligen
borde intagas i 2 §, samt att 2 mom. i 8 § skulle bilda en särskild paragraf.
) Då slutligen lydelsen af 10 § i viss mån kunde gifva anledning
till den uppfattning, att däri förutsattes, att straffet för det tidigare brottet
vore till en del verkställdt, då senare brottet beginges, torde denna paragraf
tarfva en omredigering.

Ett femte justitieråd anförde: »Stadgandet i 8 § i fråga om det fall,
då någon, som till straff dömes, förut blifvit ålagd annan icke verkställd
bestraffning, är ur förslaget uteslutet i syfte, såsom vill synas, att därigenom
utvidga stadgandet i 10 §, så vidt detsamma må omfatta jämväl det fall,
då någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han ens becynt
att detsamma undergå, föröfvar nytt brott. Detta syfte, som i och för
sig må anses riktigt, torde dock ej ernås med mindre jämväl 10 § får
undergå någon redaktionsförändring, helst där förekommande uttryck ''återstod’
ej gärna kan användas om hela det först ådömda straffet.»

I öfverensstämmelse med hvad sålunda i högsta domstolen anmärkts
blefvo, genom lagen den 20 juni 1890, ifrågavarande stadganden affattade.

Genom senare lagar har, så vidt nu är i fråga, någon saklig ändring
icke skett.

Den nu lämnade historiska redogörelsen gifver enligt min tanke stöd
för riktigheten af den meningen, att, om någon, sedan han blifvit till
straff dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat två eller
flera nya brott, straffen för dessa brott, utan att med hvarandra sammanläggas,
skola under iakttagande af de uti ifrågavarande kapitel gifna föreskrifter
förenas med det förra straffet eller dess återstod.

Denna mening synes mig äfven, innan 1890 års lagändring tillkom,
hafva varit ganska tydligt uttryckt i lagen (jfr. 4 § i 1857 års förordning
och 4 kap. 8 § i 1864 års strafflag), om ock ordalagen icke särskilt valts
med hänsyn till det fall, hvarom nu är fråga.

Klart är, att 1890 års lagstiftare icke afsett att uti förevarande hänseende
meddela ändrade bestämmelser.

Härutinnan äfvensom beträffande tolkningen af ifrågavarande lagrum
tillåter jag mig för öfrigt åberopa såsom auktoritet professorn i straffrätt
vid Uppsala universitet J. Hagströmer, hvilken deltagit i utarbetandet af

— 1909 -

176

det lagförslag, som ligger till grund för 1890 års lag och sålunda jämväl
för berörda lagrums nuvarande lydelse.

Han vttrar i sitt arbete »Svensk straffrätt» (sid. 803 804) följande.

Under stadgandet uti ifrågavarande lagrum inbegripes enligt dess lydelse
äfven den händelse, då brottslingen, förrän han ånyo förgick sig, vant
dömd för flere förbrytelser. Däremot talas det endast om det fall, då
den dömde begått ett nytt brott. Emellertid skall naturligen den i stadgandet
meddelade bestraffningsregeln ock användas, då det föreligger flere
sådana brott. 1 detta fall komma då, förutsatt att de nya brotten konkurrera
reellt med hvarandra, de särskilda straffen för dessa brott att
sammanläggas med det förra straffet eller hvad dåraf återstod, då de nva
brotten begingos. Äro dessa brott tvånne, blifva alltså sammanläggningstermerna
tre — de båda straff, som de nya brotten hvart för sig hafva
förskyllt, samt det förut ådömda straffet resp. dess nyssnämnda återstod
och på dessa tre termer tillämpas så de vanliga sammanläggningsreglerna.
Det är väl att märka, att straffen för de nya brotten skola sålunda hvart
för sig omedelbart ingå såsom termer i sammanläggningen med det förra
straffet resp. dess återstod. Man får icke först sammanlägga straffen för
de nya brotten enligt lagens sammanläggningsregler och sedermera den
sålunda erhållna straffsumman enligt samma regler med det förra straffet
resp. dess återstod. Om X efter att hafva blifvit dömd till 2 års straffarbete,
innan detta straff kommit till någon verkställighet, begår två nya
brott, som hvart för sig betingar straffarbete i 3 år, blir sammanlagda
straffet icke 7 års, utan endast 5 års straffarbete; om X sedan han blifvit
dömd att bota 10 kronor, innan dessa böter blifvit guldna eller aftjänade
med förvandlingsstraff, begår två brott, af hvilka hvartdera förskyller 2
års straffarbete, blir sammanlagda straffet straffarbete i 4 år och 10 ki’onor
böter, men, om tillgång saknas till böternas gäldande, kommer straffarbetet
ej att förlängas med det mot böterna svarande förvandlingsstraffet, utan
detta att anses inbegripet i den urbota bestraffningen o. s. v. Att det
sålunda angifna sättet för stadgandets tillämpning, då den dömde begått
flere nya brott, är det rätta, lider ej minsta tvifvel. Enligt vår rätts
konkurrensregler, såvidt dessa äro uttryckligen angifna, betingar i regeln
en reell konkurrens det straff, som erhålles genom en enligt de i 4 kap.
stadgade grunder försiggången sammanläggning af de särskilda straff,
brotten hvart för sig hafva förskyllt. Härifrån göres visserligen i så måtto
ett undantag, att, där någon efter att hafva blifvit dömd till straff för
flere reellt konkurrerande brott, men innan han till fullo undergått detta
straff, gjort sig skyldig till ett nytt brott, i sammanläggningen med straffet
för detta brott skall ingå det sammanlagda straffet för de förut afdömda

— 1909 —

177

brotten eller hvad däraf återstod, då det nya brottet begicks. Men i betraktande
af den grund, hvarå detta undantag hvilar*), kan det ej rimligen
blifva fråga om att göra eu analogisk användning af detsamma, då någon
under de förhållanden, som uti ifrågavarande lagrum angifvas, föröfvat
flere nya reellt konkurrerande brott, så att i ett sådant fall i sammanläggningen
med dot förra straffet resp. dess återstod skulle ingå icke de
särskilda straffen för de nya brotten utan dessas sammanlagda straff.

Den här uttalade uppfattningen är ock, enligt hvad jag inhämtat,
den, som i allmänhet gjort sig gällande i praxis. 1 afseende härå kan jag
exempelvis meddela följande fall. Rådstufvurätten i Västerås dömde den
16 april 1894 en person X för fylleri att höta 5 kronor. Glanshammars
och Örebro häradsrätt dömde den 9 mars 1895 samma person till fyra månaders
fängelse för hvartdera af 9 under hösten 1894 begångna bedrägeribrott
eller sammanlagdt till fängelse i 2 år 4 månader. Svea hofrätt förordnade
i utslag den 13 december 1895, att vid bristande bötestillgång dessa
straff skulle sammanläggas till fängelse i 2 år 4 månader 3 dagar. Då i
anledning däraf, att straffen bort sammanläggas till fängelse i allenast 2
år 4 månader, justitieombudsmannen framställde anmärkning mot hofrättens
utslag, vidgingo i afgifven förklaring de hofrättens ledamöter, hvilka
beslutat utslaget, att beslutet tillkommit af förbiseende, och meddelade
tillika, att som böterna dåmera guldits, all verkan af den felaktiga straffsammanläggningen
förfallit; och lät justitieombudsmannen därvid bero.

Kungl. Maj:ts ofvan omförinälda utslag i anledning af det utaf justitiekanslern
anställda åtalet lärer, såsom justitiekanslern anmärkt, ej heller
anses innebära, att hofrättens ledamöter rätt tillämpat ifrågavarande lagrum,
utan allenast att straffbart ämbetsfel icke förelegat.

An mindre torde den omständigheten, att högsta domstolen, kort före
Riksdagens sammanträdande, funnit den af justitiekanslern begärda lagförklaringen
ej böra meddelas, kunna tolkas därhän, att högsta domstolen
i sakfrågan haft annan uppfattning än justitiekanslern.

Emellertid har jag erfarit, att under de senaste åren olika myndigheter
tillämpat ifrågavarande lagrum i enlighet med Göta hofrätts ofvanberörda
utslag. Och har man, enligt hvad till min kännedom kommit, till
stöd för ett dylikt förfarande åberopat Kungl. Maj:ts oftanämnda utslag.

Det synes mig vara af synnerlig vikt, att det sålunda uppkomna missförståndet,
som i hög grad kan beröra medborgares personliga frihet, med
det snaraste varder aflägsnadt.

*) Lagstiftare!! åar velat förebygga det anstötliga förhållandet att den, som blifvit
dömd till straff, under vissa omständigheter skulle kunna begå ytterligare brott utan att
äfventyra någon förhöjning i straffet.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1.909 års Riksdag. 23

178

I skrifvelse den 22 april 1903 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t efter
verkställd undersökning, på hvad sätt allmänna strafflagens stadganden om
sammanträffande af brott och hvad därmed omedelbart ägde samband lämpligen
borde ändras i syfte att vinna större enkelhet och ökadt tillfälle att
afpassa straffet efter brottsligheten i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta
och förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena
kunde föranleda.

Väl är att hoppas, att om den allmänna revision af bestämmelserna
på hithörande område, som Riksdagen sålunda begärt, en gång kommer
att äga rum, missförstånd af ofvan angifven art icke längre skall kunna
förekomma. Men att i afvaktan på resultatet af denna Riksdagens framställning,
hvilket i allt fall icke inom den närmaste framtiden torde föreligfga,
underlåta att vidtaga någon åtgärd till häfvande af det nu förefintliga
missförståndet, synes mig icke vara tillrådligt. Ett dylikt uppskof
är nämligen liktydigt med att utsätta åtskilliga personer för risken
af ett olagligen förlängdt frihetsstraff, och detta i all synnerhet, som de
personer, om hvilka här är fråga, i allmänhet icke kunna antagas själfva
vara i tillfälle att bedöma, huruvida förevarande skäligen otydligt affattade
bestämmelser varda rätt tillämpade eller icke.

Jag får fördenskull vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte för sin del meddela den förklaring af 4 kap. 10
§ strafflagen, att med detta lagrums grund och mening öfverensstämmer,
att, därest någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nya brott, straffen för dessa brott, med iakttagande
af förut i nämnda kapitel stadgade grunder, böra af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon
del verkställdt, när brott ånyo föröfvades, med hvad af samma straff då
återstod, äfvensom att å det sålunda bestämda straffet skall afräknas hvad
af förra straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt, efter det
brott ånyo föröfvades.

För den händelse, att Riksdagen skulle finna, att lagförklaring uti ifrågavarande
fall icke lämpligen bör meddelas, tillåter jag mig att såsom ett
alternativt förslag hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 4 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till

— 1909 —

179

fullo undergått, ånyo föröfvat brott; då bör straffet för detta brott, eller,
om brotten åro flera, straffen för dessa brott, med iakttagande af de här
ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas eller sammanläggas med
det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställdt, när brott
ånyo föröfvades, med hvad af samma straff då återstod; och skall å det
sålunda bestämda sti’affet afräknas hvad af förra straffet eller sagda återstod
däraf kan vara verkställdt, efter det brott ånyo föröfvades.

Framställning till Riksdagen om ändring af 11 och 13 §§ i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.

Sedan i 9 § af förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905 bestämmelse meddelats i fråga om utskänkningsrörelse i stad
på grund af burskap eller särskilt privilegium, stadgas i 11 §: »Om annan
detaljhandel med brännvin än den, som kan äga rum jämlikt 9 § här
ofvan, anses böra i stad idkas, må förslag därom väckas hos stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga. Stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan fatte därefter för sin del beslut i ärendet; börande
beslutet, därest rätt till detaljhandel med brännvin anses böra medgifvas,
innehålla antal försäljningsställen dels för utminutering och dels
för utskänkning äfvensom, där så anses nödigt, i hvilken trakt af staden
hvarje försäljningsställe må finnas.

Innefattar beslutet upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin,
skall magistraten med eget utlåtande i ärendet underställa detsamma
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande
upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin, må
försäljningsställenas antal ej sättas högre än det af stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan beslutade, och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters upplåtande,
hvilken tid må utgöra högst tre år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet skall delgifvas magistraten
och kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande af
besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.»

Under min ämbetsutöfning har jag varit i tillfälle att iakttaga, hurusom
i visst afseende olika meningar gjort sig gällande angående detta
stadgandes innebörd.

- 1909 —

180

I händelse stadsfullmäktige eller allmän rådstuga vid beslut, att rätt
till detaljhandel med brännvin må medgifvas, tillika utsatt, förutom försäljningsställenas
antal, i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
må finnas, skall enligt en åsikt Konungens befallningshafvande, oberoende
däraf, äga bestämma, att försäljningsställe må finnas i annan trakt af Staden
än stadsfullmäktige eller allmän rådstuga sålunda för sin del beslutat.

Sedan klagomål hos mig anförts däröfver, att en länsstyrelse förfarit
i öfverensstämmelse med denna åsikt, och jag i anledning däraf infordrat
vederbörandes yttrande, anfördes i afgifven förklaring, att det torde vara
nog att hänvisa till ifrågavarande paragraf, där det hette, att, om stadsfullmäktige
beslutat upplåtande af rättighet till detaljhandel med brännvin,
magistraten skall med eget utlåtande i ärendet »underställa detsamma
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning». Att denna pröfning innefattade
beslutet i dess helhet och således äfven omfattade utskänkningsställenas
läge, vore, enligt länsstyrelsens mening, uppenbart. Bestämmanderätt
därutinnan tillhörde jämväl enligt förordningen angående försäljning
af brännvin m. m. den 24 maj 1895 Konungens befallningshafvande och
vore sålunda ingen nyhet.

Medgifvas måste, att länsstyrelsen haft ett visst stöd för sitt förfarande
i de ordalag, hvarmed bestämmelserna i fråga äro affattade. Stadgandet,
som uttryckligen utsäger, att försäljningsställenas antal ej må af
Konungens befallningshafvande sättas högre än det af stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan beslutade, iakttager ju fullständig tystnad med
hänsyn till förevarande spörsmål.

Enligt min mening stod emellertid den tolkning, länsstyrelsen förfäktade,
i strid mot den princip, hvarpå lagen är byggd. Uppenbarligen
skulle nämligen, om en sådan tolkning vunne godkännande, den rätt öfver
brännvinsutskänkningen, som lagstiftaren velat tillerkänna stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga, varda i högst väsentlig grad äfventyrad.

Vid pröfning af ofvanberörda ärende fann jag följaktligen, att länsstyrelsens
förfarande icke var riktigt, men att, med hänsyn till lagens oklarhet,
detsamma icke kunde betraktas såsom fel i ämbetet.

Emellertid har jag ansett det vara af vikt, att i lagen införes en bestämmelse,
som förebygger vidare missuppfattning af ifrågavarande stadgandes
rätta mening.

En dylik lagändring påkallar tydligen äfven motsvarande jämkning af 13 §.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 11 och
13 §§ i förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juni 1905 skola erhålla följande ändrade lydelse:

— 1909 —

181

11 §. Om annan detaljhandel med brännvin än den, som kan äga
ruin jämlikt 9 § här ofvan, anses höra i stad idkas, må förslag därom
väckas hos stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga.
Stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan fatte därefter för sin del
beslut i ärendet; börande beslutet, därest rätt till detaljhandel med brännvin
anses böra medgifvas, innehålla antal försäljningsställen dels för utminutering
och dels för utskärning äfvensom, där så anses nödigt, i
hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe må finnas.

Innefattar beslutet upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin,
skall magistraten med eget utlåtande i ärendet underställa detsamma
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande
upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin, må försäljningsställenas
antal ej sättas högre eller försäljningsställe förläggas i annan
trakt af staden än stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan beslutat, och
skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut innehålla bestämmelse om tiden
för beviljade rättigheters upplåtande, hvilken tid må utgöra högst tre år.

O O

13 §. Vill någon väcka förslag, att annan detaljhandel med brännvin
än den utskänkning, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i
socken å landet idkas, göre därom framställning hos kommunalnämndens
ordförande inom första hälften af mars månad året innan försäljningen
skall börja. Kommunalnämnden skall före slutet af samma månad däröfver
afgifva yttrande och däri, om detaljhandel tillstyrkes, föreslå antal
försäljningsställen dels för utminutering och dels för utskänkning, äfvensom
i hvilken trakt af socknen hvarje försäljningsställe må finnas. Yttrandet
öfverlämnas till ordföranden i kommunalstämman, hvilken före april
månads utgång på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst,
inhämtar socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen
af kommunalstämman ogillad, förfaller frågan. Har åter kommunalstämman
tillstyrkt inrättande af detaljhandel, insände, inom tre veckor från det
kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet
och kommunalnämndens yttrande jämte eget utlåtande i ämnet till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. Varder framställningen icke genast af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande afslagen, läte Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
därest trakt inom kommunen, hvarest detaljhandel skulle utöfvas, är så
belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan
inom denna kommun kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med

— lyoa —

182

föreläggande för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall
till framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten
att i frågan vidare höras, till Kungl. Majt:s befallningshafvande inkomma
med yttrande.

Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplåtande af rätt till
detaljhandel med brännvin, må försäljningsställenas antal ej sättas högre
eller försäljningsställe förläggas i annan trakt af socknen än kommunalstämman
förordat, och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut innehålla
bestämmelse om tiden för beviljade rättigheters upplåtande, hvilken
tid må utgöra högst tre år.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut skall delgifvas länsmannen i
orten och kommunalnämnden i den kommun, där fråga om detaljhandel
blifvit väckt, äfvensom kungöras i den tidning i länets residensstad, där
allmänna påbud för staden vanligen meddelas, och räknas tiden för anförande
af besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.

Denna berättelse lärer, i hvad angår förevarande framställning, hänvisas
till bevillningsutskottet.

Framställning till Riksdagen om lönereglering för tjänstemännen
och vaktbetjäningen i justitieombudsmansexpeditionen m. m.

Med anledning af särskilda framställningar af Kungl. Maj:t beviljade
Riksdagen åren 1901—1904 dyr tids tillägg att till statens ämbets- och
tjänstemän med vissa undantag och under vissa förbehåll för samma år
utgå med 10 procent af deras aflöningsförmåner. Dyrtid still ägg skulle
icke i något fall få utgå med högre belopp än 500 kronor, och voro från
åtnjutande af dyrtidstillägg undantagna, bland andra, de tjänstemän, hvilkas
aflöningsförmåner af statstjänst för ifrågavarande år uppgingo till högre
belopp än 7,000 kronor.

För år 1905 beviljade Riksdagen jämväl dyrtidstillägg, därvid i sistnämnda
begränsningar gjordes den ändring att dyrtidstilläggens högst
medgifna belopp för samma år bestämdes till 300 kronor, och från dyrtidstillägg
uteslötos tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst för
året uppginge till högre belopp än 5,000 kronor. Under samma villkor
har Riksdagen beviljat dyrtidstillägg för åren 1906 och 1907.

- 1909 —

183

På framställningar af justitieombudsmannen har Riksdagen åren 1902
1907 anvisat medel för beredande af motsvarande förbättrade löneförmåner
åt tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen.

Jämväl för år 1908 har Riksdagen, efter framställning af mig, medgifvit,
att extra lönetillägg må till tjänstemän vid justitieombudsmansexpeditionen
utgå efter samma grunder, som blifvit bestämda för beräknande
af det extra lönetillägg, som af Riksdagen för nämnda år tillerkänts
befattningshafvare vid statens ämbetsverk; och har i enlighet härmed
lönetillägg utgått med 15 procent af tjänstemännens aflöningsförmåner.

Någon ändring i de förhållanden, som påkallat de sålunda beviljade
löneförbättringarna, har icke inträdt och lärer ej heller vara att förvänta.
Det synes mig därför som om aflöningsförhållandena för tjänstemän och vaktbetjäning
vid justitieombudsmansexpeditionen nu borde ordnas på ett mera
stadigvarande sätt i likhet med hvad som ägt rum beträffande icke blott
en del af statens ämbetsverk utan äfven riksbanken, riksgäldskontoret och
Riksdagens bibliotek.

I afseende å justitieombudsmannens kanslipersonal föreskrifves i den
för justitieombudsmannen gällande instruktionen, att justitieombudsmannen
äger att sig till biträde antaga så många skickliga och för redlighet kända
personer, som han anses till ärendenas skyndsamma och noggranna behandlande
behöfva; »och som dessa personer, utgörande justitieombudsmannens
expedition, icke för denna befattning innehafva någon beständig
tjänst på stat, och kunna af honom efter behag ombytas, komma de att,
i stället för lön, förses med ett, efter deras tjänstetid, lämpligt arfvode
eller traktamente».

För den å justitieombudsmansexpeditionen anställda kanslipersonalen
utgår aflöningen med följande årliga belopp, nämligen:
för en sekreterare med 4,500 kronor;

» en kanslist, som tillika har skyldighet att ombesörja registratorsgöromålen,
med 3,000 kronor, hvilka två löner dock kunna höjas efter fem
år med 500 kronor och efter tio år med ytterligare 500 kronor; samt
» en kanslist med 2,500 kronor, dock med rätt för justitieombudsmannen
att, utan tillsättning af denne kanslist, till befordrande af göromålens
gång inom expeditionen, vikariatsersättning, renskrifning m. m. använda
nämnda belopp, med skyldighet å hans sida att för medlens användning
redovisa.

I öfrigt skola de för justitiekanslersexpeditionen gällande bestämmelser
och villkor i tillämpliga delar, efter justitieombudsmannens bepröfvande,
gälla äfven för justitieombudsmansexpeditionen, hvar]ämte

- 1909 -

184

särskild! är stadgadt, dels att sekreteraren hos justitieombudsmannen bör
utan särskild ersättning jämväl bestrida de göromål, som tillhöra sekreterarebefattningen
hos tryckfrihetskommittén, dels att, därest han förut
innehar tjänst på rikets stat, han är skyldig att den därmed förenade
löneinkomst frånträda, så länge han uppbär aflöningen såsom sekreterare
hos justitieombudsmannen.

Omförmälda aflöningar fastställdes af Riksdagen år 1878 och hafva
gällt allt sedan 1879 års ingång.

För en vaktmästare vid justitieombudsmansexpeditionen fastställde
1878 års Riksdag en aflöning af 800 kronor, hvilket belopp dock efter
fem år kunde höjas med 100 kronor, men så länge boställsrum i Riksdagens
hus af vaktmästaren innehades, komme att minskas med 150 kronor
om året.

Efter framställning af justitieombudsmannen medgaf 1903 års Riksdag,
att aflöningen för vaktmästaren finge från och med år 1903 utgå

med ett belopp af 950 kronor för år, hvilket belopp dock efter fem års

innehafvande af tjänsten kunde höjas med 100 kronor.

I afseende å vaktmästarens löneförmåner är för öfrigt att märka följande:
Till 1906 års Riksdag gjordes af justitieombudsmannen framställ ning

om höjande af anslaget till justitieombudsmansexpedi tionens och
tryckfrihetskommitténs expenser. I denna framställning anfördes bland
annat, att med expensanslaget äfven borde betalas en del af kostnaden
för expeditionslokalens städning. Vaktmästaresysslans nuvarande innehafvare,
som antogs år 1902, därvid den med nämnda syssla förenade

förmånen af fri bostad indrogs, hade under den tid, expeditionen efter

hans antagande varit inhyst i riksgäldskontorets hus, fullgjort den honom
åliggande skyldigheten att ombesörja expeditionslokalens städning genom
en af honom aflönad städerska. Härför hade vaktmästaren måst vidkännas
en utgift af 12 kronor 50 öre i månaden. Efter expeditionens flyttning
kunde nämnda betalning för städningen icke längre anses skälig, och torde
det icke kunna påräknas att få städningen ordentligen fullgjprd utan en
icke oväsentlig förhöjning af därför utgående godtgörelse. A andra sidan
syntes det vara obilligt att låta denna förhöjning drabba vaktmästaren,
hvadan den ökade kostnaden torde böra bestridas med expensmedlen.

Sedan Riksdagen medgifvit, att expensanslaget finge i enlighet med
justitieombudsmannens förslag höjas till 1,000 kronor, har af detta anslag
till aflönande af städerskan lämnats ett månatligt bidrag af 12 kronor 50
öre, under det vaktmästaren utaf den till honom utgående lönen för ändamålet
utbetalt lika belopp för månad, hvadan sålunda städerskan uppburit
en ersättning af 300 kronor för år.

- 1909 -

185

Såsom af det föregående framgår, innehafva tjånstemånnen i j ustitieombudsmansexpeditionen
icke någon fast anställning.

Med hänsyn till, bland annat, nyssnämnda omständighet äfvensom till
de löneförmåner, som genom senaste löneregleringen tillagts befattnino-shafvare
i riksgäldskontor, bör, enligt min åsikt, den årliga aflöning för
den i justitieombudsmansexpeditionen anställde sekreteraren icke bestämmas
lägre än till 6,000 kronor samt för den nu med 3,000 kronor aflönade
kanslisten — hvilken ined hänsyn till de göromål, som af honom å expeditionen
mttöras, lämpligen synes böra benämnas registrator och kanslist —
till 4,500 kronor. Efter fem år bör aflöningen för sekreteraren likasom
tor registrator och kanslisten kunna höjas med 500 kronor och efter tio
år med ytterligare 500 kronor.

Vidkommande den kanslistbefattning, för hvilken lönen enligt hvad ofvan
nämnts är upptagen till 2,500 kronor, har denna befattning und^r en följd af
ar vant obesatt. Aflöningsbeloppet har i stället användts till bestridande af
vikariatsersättmngar och kostnader för renskrifning samt till aflönande af
extra biträden. Emellertid har beloppet visat sig otillräckligt för an<nfna
ändamål, beroende dels på ökadt behof af biträde dels på stegrade'' anspråk
på ersättning för utfördt arbete. En icke oväsentlig höjning af anslaget
är därför erforderlig; och anser jag det belopp, hvarmed ånslao-et
bor okas, icke kunna sättas lägre än till 1,500 kronor, i hvilken händelse
anslaget alltså skulle belöpa sig till 4,000 kronor för år.

Då det icke är antagligt, att ifrågavarande kanslistbefattning kommer
att tillsättas, utan anslaget måste disponeras såsom under de senare åren
vant förhållandet, synes mig lämpligast, att detsamma uppföres såsom särskild!;
anslag att användas till befordrande af göromålens gåno- inom expeditionen,
vikariatsersättning, renskrifning m. m.

Vaktmästarens aflöning synes skäligen böra bestämmas till samma
belopp, som är fastställdt för vaktmästare i riksgäldskontoret och vid Riksdagens
bibliotek eller således till 1,400 kronor för år, hvilken aflöning efter
tern år skulle kunna höjas med 200 kronor och efter tio år med vtterligare
200 kronor. J

... Skyldighet att ombesörja städning af ämbetslokalen eller att bidrar
till bestridande af kostnaden härför torde icke vidare böra åligga vaktmästaren,
utan bör expeditionen själf bära hela denna kostnad.

. oaa S2m för^ närants betingar städningen för närvarande en kostnad
åt 300 kronor för år räknadt. Om det ock nu låter sig göra att få städningen
ombesörjd för nämnda belopp, torde detsamma snart visa si c otillräckligt.
°

Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1909 års Riksdag. 24

186

Med anledning häraf och på det att expensanslaget icke måtte blifva
otillräckligt för sitt hufvudsakliga ändamål, synes mig nämnda anslag böra
ökas med 200 kronor eller således till 1,200 kronor för år.

I afseende å tidpunkten för den föreslagna löneregleringens tillämpning
vill jag erinra därom, att den lönestat, som af Riksdagen år 1908 fastställts
för riksgäld skontoret, trädde i kraft redan den 1 juli 1908. Det synes
mig därför billigt, att, därest lönereglering medgifves, densamma måtte
få tillämpas från och med den 1 juli 1909.

Hvad åter angår anslaget till bestridande af kostnaden för vikariatsersättning
etc., bör detta enligt min mening beräknas redan från och
med den 1 januari 1909. Till stöd härför tillåter jag mig särskilt anföra,
att den personal, som erhåller aflöning från detta anslag, icke kommit
i åtnjutande af de lönetillägg, Indika för de senare åren medgifvits tjänstemännen.

Likaledes torde den ifrågasatta ökningen af anslaget till expenser få
beräknas från och med 1909 års ingång.

Såsom af det föregående framgår, har jag ansett mig icke böra ifrågasätta,
att de nya aflöningarna för sekreteraren, registratorn och kanslisten
samt vaktmästaren skola utgå tidigare än från och med den 1 juli 1909.
För den händelse extra lönetillägg, i likhet med hvad som ägt rum för
år 1908, kommer att beviljas äfven för år 1909 till befattningshafvare
vid statens ämbetsverk, torde därför dylikt lönetillägg böra tillerkännas
jämväl tjänstemännen och vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen
for tiden till den 1 juli 1909 eller tilldess eljest den föreslagna aflöningsförhöjningen
träder i tillämpning.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen må dels fastställa atlöningen för
de vid justitieombudsmansexpeditionen anställda tjänstemän
samt för expeditionens vaktmästare till följande årliga
belopp, nämligen:
för sekreteraren till 6,000 kronor,

» en registrator och kanslist till 4,500 kronor, hvilka två
löner dock kunna höjas efter fem år med 500 kronor
och efter tio år med ytterligare 500 kronor, samt
» en vaktmästare till 1,400 kronor, hvilket belopp dock
kan höjas efter fem år med 200 kronor och efter
tio år med ytterligare 200 kronor;
äfvensom medgifva, att dessa aflöningar må utgå från
och med den 1 juli 1909, dels ock bevilja från och med
— 1909 —

187

år 1909 ett årligt anslag af 4,000 kronor att, emot
behörig redogörelse, användas till befordrande af göromålens
gång inom justitieombudsinansexpcditionen, vikariatsersättning,
renskrifning m. in.;

samt att Riksdagen må besluta, att till bestridande
af expenser vid justitieombudsmannens och tryck frihetskommitténs
expedition ett belopp af 1,200 kronor årligen
från och med år 1909 bör, emot behörig redogörelse,
förskottsvis af riksgäldskontoret till justitieom.
budsmannen utbetalas.

De särskilda villkor, som för närvarande äro bestämda för åtnjutande
af de med befattning i justitieombudsmansexpeditionen förenade löneförmåner,
torde fortfarande böra gälla.

Vidare tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen, under förutsättning att extra lönetillägg
eller annan därmed jämförlig tillfällig löneförbättring
innevarande år beviljas befattningshafvare vid
statens ämbetsverk, måtte tillerkänna enahanda förmån
jämväl åt tjänstemännen och vaktmästaren i justitieombudsmansexpeditionen
att utgå intill den dag, då den
föreslagna aflöningsförhöjningen träder i tillämpning.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till statsutskottet.

Ämbetsresor under år 1908.

Mina ämbetsresor under år 1908 hafva omfattat Jämtland, Härjeådalen
och Dalarne samt delar af Uppland, Skåne och Södermanland. Under dessa
resor har jag inspekterat länsstyrelser, domkapitel äfvensom rådstufvurätter
och häradshöfdingar tillika med länsfängelser samt krono-, stads- och
häradshäkten. Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål för granskning;
och har jag åt domstolarnas arkiv ägnat nödig uppmärksamhet.

Redogörelse för hvad under resorna förekommit lämnas i de därunder

— 1909 —

188

förda diarierna, Indika jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium och
registratur komma att för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1908 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes ........................................................................... 20

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af.............. 254

Summa 274

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits ............................. 2

till annan myndighet öfverlämnats ............................................................... 7

efter vederbörandes hörande fått förfalla ...................................................... 58

» annorledes verkställd utredning afskrifvits......................................... 4

utan åtgärd afskrifvits..........................................................;............................. 151

till åtal hänvisats ............................................................................................... 10

föranledt annan åtgärd än åtal...................................................................... 13

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 19
» » » »på pröfning beroende .................................................. 10

Summa 274

Under år 1908 hafva 12 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts,

nämligen:

på grund af förd klagan ...................................................................................... 10

» » » anmärkning vid ämbetsresa........................................................ 1

af annan anledning................................................................................................. 1

Summa 12

Sålunda har jag under år 1908 för nedan angifna fel eller försummelser
i ämbete eller tjänst förordnat om åtal mot:

1) stadsfogde, för felaktigt förfarande i ett utmätningsärende;

2) t. f. regementschef, för olaga häktning;

3) häradshöfding, för det han som ordförande i häradsrätt fällt otillbörliga
yttranden;

4) länsstyrelse, för obehörigen meddeladt tillstånd att utskänka vin
och maltdrycker;

5) folkskoleinspektör, för felaktiga reseräkningar;

- 1909 -

189

f>) extra länsman, för obehörig vräkning;

7) kronofogde, för kränkning af församlingsfriheten;

8) polismästare, för kränkning af yttrande- och församlingsfriheten;

9) rådman, för det han som ordförande i rådstufvurätt fällt otillbörliga
yttranden;

10) häradshöfding, för felaktigt gravationsbevis;

11) häradshöfding, för ofullständiga domböcker, rotlar och ägodeluingsrättsdagböcker;
och

12) länsman, för felaktigt förfarande i ett utmätningsärende.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter,
ej mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf
Riksdagen år 1908 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana
genom föregående Riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda
ärenden, hvilka vid 1907 års slut voro i sin helhet eller till någon del
oafgjorda — om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna
under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1908, innefattas i tre särskilda,
i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar. Bilagan innehåller
därjämte en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1908 aflåtit till
Kungl. Maj:t.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1909.

BERNDT HASSELROT.

- 1909 -

e. f.

O. F. Enbom.

190

Berättelse af kommitterade till tryckfriheters vård;

afgifven år 1909.

Till RIKSDAGEN.

Sedan början af 1908 års lagtima riksmöte bär allenast följande ärende
varit föremål för kommitterades handläggning.

Efter det rådstufvurätten i Malmö genom beslut den 29 maj 1908 i
mål angående måleriarbetaren Karl Ehnrooth därstädes, tilltalad för brott
mot tryckfrihetsförordningen, förordnat om kvarstad å en skrift, benämnd
»Nya Folkviljans agitationsskrift I Handlingens propaganda af Arnold
Roller», samt nämnda beslut underställts hofrättens öfver Skåne och Blekinge
profning, öfverlämnade hofrätten med skrifvelse af den 11 juni 1908, jämlikt
5 § 8 momentet tryckfrihetsförordningen, till kommitterade till tryckfrihetens
vård rådstufvurättens protokoll i målet jämte ett exemplar af
berörda skrift under anhållan om kommitterades utlåtande öfver underställda
beslutet. I en till hofrätten den 22 juni 1908 aflåten skrifvelse
förklarade sig kommitterade tillstyrka, att den å skriften lagda kvarstaden
finge fortfara.

Stockholm i januari 1909.

BERNDT HASSELROT.

HANS HILDEBRAND. CARL LINDHAGEN. OSCAR MONTELIUS.
C. F. SVEDEL1US. IVAR AFZELIUS. T. SÄVE.

e. f.

O. F. Enbom.

— 1909

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

♦

till 1909 års Riksdag.

Förteckning på Riksdagens dr 1908 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning af samma skrivelser *)

l:o. Justitiedepartementet.

1:° Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

1908 den 17 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

2:o af den 19 februari, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
om ändringar af 22 kap. 14 § strafflagen och 23 kap. 4 § samma
lag. (12.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kungl. Maj:t den 17 juni 1908 utfärdat
lagar i detta ämne.

3:o samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

4:o af samma dag, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (l4.)

1908 den 13 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

5:o af den 3 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag.

194

6:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Konungen angående lag om adoption. (25.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af den 11 mars, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 6 §
i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894. (35.)

Efter det kyrkomötet lämnat sitt samtycke och högsta domstolen hörts, har lag i
ämnet utfärdats den 18 december 1908.

8:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i 11 § af lagen
angående äganderätt till skrift. (36.)

Efter högsta domstolens hörande har Kungl. Haj:t den 17 juni 1908 utfärdat lag
i ämnet.

9:o af den 4 april, angående vidtagande af åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet
återinflyttade svenskar, särskildt med afseende på deras äktenskapsförhållanden.
(51.)

Efter det samtliga domkapitel i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och
hofkonsistorium afgifvit infordrade yttranden i ämnet, är ärendet på Kungl. Maj:ts
pröfning beroende.

10:o af den 8 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af
underrätt dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)

1908 den 12 juni remitterades skrifvelsen till medicinalstyrelsens utlåtande, som
ännu ej inkommit.

11 :o af den 9 april, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om äktenskaps ingående, dels ock inom Riksdagen i ämnet väckta
motioner. (57.)

Efter det kyrkomötet lämnat sitt samtycke och högsta domstolen hörts, har lag i
ämnet utfärdats den 6 november 1908.

12:o af den 25 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla
lifförsäkring med trygghet, att försäkringssumman kommer hans familj till
godo. (63.)

1908 den 12 juni remitterades skrifvelsen till försäkringsinspektionens utlåtande,
hvilket ännu icke inkommit.

1909 -

195

14:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 21 och 26 §§ i
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 25 maj 1905
rörande afgäld från afsöndrad lägenhet. (65.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 13 juni 1908.

15:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande ändring i lagen angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar den 20 juni 1905. (66.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 maj 1908.

16:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare
m. m. (68.)

Kungl. Maj:t har den 12 juni 1908 anbefallt öfverståthållarämhetet och Konungens befallningshafvande
i länen att afgifva yttranden öfver Riksdagens ifrågavarande framställning.

17:o af den 6 maj, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21 och
22 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den
27 juni 1896. (108.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten. (115.)

Lag i ämnet utfärdad den 8 maj 1908.

19:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för
krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring
af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901. (123.)

1908 den 12 juni i kungl. regeringen anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels funnit
förslaget till ändring i allenast vissa paragrafer af förordningen den 30 maj 1873
hafva förfallit, dels ock förordnat, att öfriga förenämnda lagförslag skola undergå
tilläfventyrs erforderlig öfverarbetning i samband med den fortsatta behandlingen inom
justitiedepartementet af upprättadt förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes m. fl. därmed sammanhängande författningsförslag.

20:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

- 1909 —

196

under andra hufvudtitelns stat upptagna förslag om anslag för inrättande
af ett jordregister. (133.)

•Förordning i ämnet utfärdad den 13 juni 1908; och föreskrifter i öfrigt vederbörande
meddelade.

21:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, angående rätt att i vissa fall utöfva
rösträtt vid riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrätren.
(137.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

22:o af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseendet af krafvet på en
mera enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

Vid anmälan af Riksdagens förevarande framställning den 11 december 1908 har
Ivungl. Maj:t heslutit uppdraga åt särskilda kommitterade att verkställa en undersökning
angående de förändringar, hvilka under förutsättning, att en regeringsrätt
kommer till stånd, må finnas erforderliga eller lämpliga i statsdepartementens genom
grundlag fastställda indelning m. m.

23:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen, (l 39.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

25:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 25 april 1907

om inskränkning i rätten att erhålla laga skifte är stadgadt. (164.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1908.

26:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906. (165.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1908.

27:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till fångvården af den under domänstyrelsens förvaltning bibe hållna

delen af Svartsjö kungsladugård jämte lägenheterna Hästbryggan
och Färjestaden i Sånga socken och Stockholms län. (181.)

I statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

28:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne. (184.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

- 1909 —

197

29:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning
den 31 oktober 1873. (191.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 oktober 1908.

30:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående stämpelafgiften. (215.)

Ärendet, öfverlämnadt från finansdepartementet, är på pröfning beroende.

2:o. Utrikesdepartementet.

31 :o Riksdagens skrifvelse af den 7 mars 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition i anledning af tillägg till den å internationell konferens i
Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattningen
af socker m. m. (26.)

Öfverlämnad från finansdepartementet. 1908 den 7 mars föredragen, hvarvid Kungl.
Maj:t förordnade, att ratifikation af tilläggsakten till sockerkonventionen jämte ett vid
tilläggsaktens undertecknande upprättadt protokoll, hvilka af Kungl. Maj:ts minister i
Bryssel och Haag den 28 augusti 1907 undertecknats i Bryssel, äfvensom af ett
den 19 december samma år undertecknadt protokoll angående Rysslands anslutning
till sockerkonventionen med tilläggsakt skulle i vanlig ordning utfärdas.

32:o af den 10 mars, i anledning af framställda förslag om anordnande af
ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt om förvärfvande för
svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten
tillhöriga järnvägen mellan Malmö och Trelleborg. (27.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Den 3 april 1908 förordnade Kungl. Maj:t,
att ratifikation af den under den 15 november 1907 med Tyska Riket afslutade
öfverenskommelse angående upprättande af en ångfärjeförbindelse mellan Trelleborg
och Sassnitz skulle i vanlig ordning utfärdas och genom ministerns för utrikes ärendena
försorg utväxlas mot tyska regeringens ratifikation af nämnda fördrag.

33:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag. (198.)

Sedan skrifvelsen öfverlämnats från finansdepartementet för den åtgärd, som på utrikesdepartementet
kunde ankomma, har presidenten i Schweiziska Edsförbundet underrättats,
att den svenska regeringen till följd af Riksdagens i skrifvelsen anmälda

— 1909 —

198

beslut icke vore i tillfälle att ratificera den i Bern den 26 september 1906 undertecknade
konvention angående förbud för kvinnor att nattetid deltaga i industriellt
arbete.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje bufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

1908 den 17 juni föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande anslagen under tredje hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från
Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, dels förordnade att Riksdagens i punkterna
1—11 och 14 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas statskontoret
till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme, dels, med anledning
af hvad Riksdagen i l:a och 2:a punkterna anmält, fastställde aflöningsstater
ej mindre för utrikesdepartementet än äfven för beskickningar och konsulat att
från den 1 januari 1909 tillämpas. Hvad beträffar punkterna 12 och 13, har ingen
vidare åtgärd varit erforderlig.

35:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af en konvention med Norge om hänskjutande till skiljedom af
frågan om viss del af sjögränsen mellan Sverige och detta rike. (213.)
1908 den 13 juni föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t ratificerade ifrågavarande konvention
samt förordnade, att ratifikationsinstrumentet skulle i vanlig ordning utfärdas
för att mot kungl. norska regeringens ratifikation af samma konvention genom ministerns
för utrikes ärendena försorg utväxlas.

36:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
1908 den 31 juli föredragen i de delar, som tillhöra handläggning af utrikesdepartementet,
hvarvid Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret att från allmänna indragningsstaten
från och med år 1908, under i skrifvelsen angifna villkor, utbetala
följande årliga pensioner nämligen: till konsulatrådet Fallenius’ änka Carolina Hedvig
Julia Fallenius kronor 800, till f. d. konsul Titz’ änka Olga Titz kronor 800 och
till kanslivaktmästaren Dillers änka Florentine Diller kronor 400.

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

37:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1908, i anledning af väckta motioner
om skrifvelser till Kungl. Maj:t angående åtgärder för befordrandet
af återinfiyttning hit till landet af från riket utflyttade personer. (22.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 2 oktober 1908 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för landtförsvarsdepartementet att tillkalla två personer att inom departementet

- 1909 —

I9y

biträda med verkställande af utredning i ärendet och uppgörande af förslag till erforderliga
bestämmelser i berörda hänseende. Yttranden i ärendet komma att inhämtas
från vederbörande myndigheter.

38:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ägobyte mellan kronan och Stockholms stad. (80.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 15 maj 1908 uppdrog Kungl. Haj:t åt

arméförvaltningen att med Stockholms stad sluta aftal om ifrågavarande ägobyte.

39:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af indragna hospitalshemmanen Rönninge n:r 1
och 2 i Längbro socken och Örebro län. (81.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 förordnade Kungl. Maj:t,

att ifrågavarande hemman skulle den 14 mars 1909 öfverflyttas från domänstyrelsens
till arméförvaltningens vård och förvaltning.

40:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af en del utaf förra skvadronschefsbostället
Mölleröd n:r 1 Kungsgård om 25/s mantal i Kristianstads län. (92.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 förordnade Kungl. Haj:t,

att ifrågavarande del af kronoegendomen Mölleröd skulle den 14 mars 1909 öfverflyttas
från domänstyrelsens till arméförvaltningens vård och förvaltning.

41 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af tre lägenheter, tillhörande Ulriksdals kungsgård
m. m. (93.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 meddelade Kungl. Maj:t
föreskrifter i fråga om dispositionen af ifrågavarande lägenheter.

42:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af förra landshöfdingbostället Kungsgården Koret
i Kopparbergs län. (94.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 förordnade Kungl. Maj:t, att
ifrågavarande boställe med undantag af den del af detsamma, som vore utarrenderad,
skulle den 14 mars 1909 öfverflyttas från domänstyrelsens till arméförvaltningens
vård och förvaltning.

43:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronans andel i den till roten n:r 4 Plikt af Gottlands andra
båtsmanskompani hörande torplägenhet. (96.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 har Kungl. Maj:t meddelat
föreskrifter för bringande till verkställighet af ifrågavarande utaf Kungl. Maj:t med
Riksdagen beslutade försäljning.

— 1909

200

44:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af äganderätten till kronan tillhöriga lägenheten
Huskvarna Norrgården n:r 2 i Hakarps socken och Jönköpings
län. (101.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 har Kungl. Maj:t meddelat
föreskrifter om ifrågavarande utaf Kungl. Maj:t med Riksdagen beslutade försäljning.

45:o af den 6 maj, angående penningbidrag till värnpliktige, som vårdas för
under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom. (111.)

Sedan från arméförvaltningens civila departement infordradt yttrande och förslag uti
ifrågavarande afseende till Kungl. Maj:t inkommit, har Kungl. Maj:t den 18 december
1908 utfärdat kungörelse i ämnet.

46:o af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af de så kallade Fredrikshofstomterna i Stockholm samt uppförande
af bageri och hafremagasin m. fl. byggnader å Karlsborg och i
Boden. (118.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 12 juni 1908 har Kungl. Maj:t, som förklarat
sig framdeles vilja meddela närmare föreskrifter rörande försäljningen af Fredrikshofstomterna,
anbefallt arméförvaltningen att gå i författning om uppförande af
ifrågavarande byggnader för en kostnad af högst 1,217,150 kronor.

47:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrings-
och nybyggnadsarbeten vid ridskolan å Strömsholm. (116.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 uppdrog Kungl. Maj:t åt
arméförvaltningen att gå i författning om verkställande af ifrågavarande byggnadsarbeten
för en kostnad af högst 86,000 kronor, att utgå från fjärde hufvudtitelns
allmänna besparingar.

48:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
af brist i extra ordinarie, anslag till uppförande af nya byggnader
för armén. (117.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 maj 1908 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att afgifva förslag angående disponerandet af ifrågavarande medel,
hvarefter bestämmelser därom komma att meddelas.

49:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 27 mom. 1 vämpliktslagen. (162.)

Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t den 4 juni 1908, då Kungl. Maj:t utfärdade
lag i ämnet.

50:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 18 mom. 1 och § 52 mom. 2 värnpliktslagen. (163.)

— 1909 -

201

Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t den 4 juni 1908, dä Kungl. Maj:t utfärdade
lag i ämnet.

51:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, angående ersättning åt vissa ledamöter
i inskrifningsnämnd och inskrifningsrevision. (131.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 12 juni 1908 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att afgifva förslag i ämnet, hvilket dock ej ännu inkommit.

52:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Örebro stad af tomten n:r 18 vid Olaigatan i Örebro. (176.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 12 juni 1908 anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningen
att, under förbehåll af Kungl. Maj:ts godkännande, sluta aftal med
stadsfullmäktige i Örebro om ifrågavarande försäljning.

53:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
af tillfälliga kostnader för underlättandet af manskapsrekryteringen
vid armén. (209.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 juli 1908 fattade Kungl, Maj:t beslut
om bestämmelser för användandet af det beviljade extra rekryteringsbidraget.

54:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af en del utaf kungsladugården Vall. (205.)
Sedan tillkallade sakkunniga personer efter föregången utredning afgifvit yttrande
rörande ifrågavarande upplåtelse, har Kungl. Maj:t den 18 september 1908 fattat
''beslut om förnyad framställning till Riksdagen i detta ärende.

55:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning den 17 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under fjärde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle meddelas arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse,
i hvad på dessa ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa
delgifvas, hvarjämte Kungl. Maj:t meddelat de särskilda föreskrifter, som för verkställande
af de fattade besluten erfordrats.

56:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t i de till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 8 och den 22 juli samt den 18 september 1908.

Justitieombudsmannens ämbelslerättelse UU 1909 års Riksdag.

202

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

57:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1908, angående penningbidrag till
värnpliktig, som vårdas för under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom.
(111.)

Den 22 maj 1908 anmäldes skrifvelsen genom landtförsvarsdepartementet och transumt
tillställdes sjöförsvarsdepartementet. I den på sistnämnda departements föredragning
beroende del af ärendet afgaf marinförvaltningen den 7 oktober infordradt
yttrande, och har ärendet i denna del den 18 december föredragits inför Kungl.
Maj:t, hvarvid erforderliga åtgärder beslötos.

58:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)
Anmäldes deu 17 juni 1908 inför Kungl. Maj:t; och förordnades därvid om erforderliga
åtgärder.

59:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Sedan skrifvelsen den 17 juni 1908 genom finansdepartementet anmälts inför Kungl.
Maj:t och transumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet,
har Kungl. Maj:t den 23 juli 1908 fattat beslut i de på
sistnämnda departements föredragning beroende delar af ärendet.

60:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till anskaffning af
krigsfartygsmateriel. (207.)

Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

61:0 af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående användande
af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel till
ändrings- och reparationsarbeten å sjömätningsfartyget Tärnan m. m. (208.)
Anmäldes den 12 juni 1908, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

62:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för underlättande af manskapsrekryteringen vid flottan och kustartilleriet.
(210.)

Anmäldes den 19 juni 1908, och meddelades därvid erforderliga föreskrifter.

63:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för flottans pensionskassas tjänstemän och vaktmästare. (211.)
Anmäldes den 12 juni 1908, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

— 1909 —

5:o. Civildepartementet.

20:»

64:o Riksdagens skrifvelse af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet. (6.)

Anmäldes den 17 juni 1908, därvid:

beträffande 6:e punkten, angående lönereglering för landtstaterna i länen
m. m., chefen för civildepartementet bemyndigades att tillkalla högst tre sakkunniga
för att inom departementet utarbeta förslag till de bestämmelser, som kunde föranledas
af beslutet därom, att länsstyrelsernas kassarörelse skulle från den 1 januari
1909 öfverflyttas på riksbankens skilda kontor i residensstäderna, bvarjämte Konungens
befallningshafvande i länen anbefalldes att, i anledning af hvad Riksdagen i
sammanhang med godkännande af aflöningsstat för tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna
beslutit beträffande ordinarie tjänstemäns och betjäntes tjänstgöringstid å
tjänsterummet, före den 1 september 1908 till Kungl. Maj:t inkomma med de
yttranden i ämnet, hvartill förhållandena i de olika länen kunde gifva anledning.
Vidare anbefalldes Konungens befallningshafvande i Stockholms län att, efter vederbörandes
hörande, till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i fråga om möjligheten
af Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet, hvarförutom meddelades
erforderliga bestämmelser i anledning af vissa delar i skrifvelsen under denna punkt.

Därefter har Kungl. Maj:t den 18 september 1908 fastställt aflöningsstat för
tjänstemän och betjänte vid länsstyrelser och meddelat i sammanhang därmed nödiga
stadganden.

Sedan ofvan omförmälda sakkunniga inkommit med förslag till kungörelse med
föreskrifter i anledning af landtränteriernas indragning med 1909 års ingång samt
statskontoret och fullmäktige i riksbanken afgifvit infordrade utlåtanden, har Kungl.
Maj:t den 4 december 1908 utfärdat kungörelse i ämnet.

Efter det Konungens befallningshafvande i länen afgifvit yttranden beträffande
tjänstgöringstid å tjänsterummet, har Kungl. Haj:t likaledes den 4 december 1908
utfärdat cirkulär angående viss arbetstid å tjänsterummet för länsstyrelsernas tjänstemän
och betjänte äfvensom meddelat särskilda föreskrifter i detta afseende beträffande
Stockholms län.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län har ännu icke inkommit med
det infordrade utlåtandet i fråga om möjligheten af Stockholms läns upphörande såsom
administrativ enhet.

Beträffande 10:e punkten, angående statsmedicinska anstalten, anbefalldes
medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till instruktion för anstalten.

1909 —

204

Efter det medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, utfärdades den 18
september 1908 instruktion för anstalten, hvarjämte öfriga erforderliga åtgärder beslötos.

Beträffande 19:e punkten, angående anslag till utgifvande af »Polisunderrättelser
» och »Meddelanden angående automobiltrafiken», beslötos erforderliga åtgärder,
hvaijämte, med anledning af hvad Riksdagen anfört rörande kostnadernas för kontrollen
å automobiltrafiken öfverflyttande å automobilägarna, öfverståthållarämbetet
anbefalldes att till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i ämnet.

Sedan öfverståthållarämbetet inkommit med sådant yttrande och förslag samt
statskontoret den 3 december 1908 afgifvit infordradt utlåtande i ämnet, har ärendet
för vidare behandling öfverlämnats till finansdepartementet.

Beträffande 30:e punkten, angående anslag till arfvode för en kontrollant af
hospitalens ekonomiska förvaltning, anbefalldes medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag till instruktion för nämnda kontrollant.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, utfärdades den 13 november
1908 instruktion för kontrollanten, samt beslötos i öfrigt erforderliga åtgärder.

Beträffande 42.a punkten, angående anslag till bestridande af kostnaderna
för vård af mindre bemedlade skrofulösa barn vid hafskuranstalten å Styrsö i Göteborgs
skärgård, anbefalldes medicinalstyrelsen att dels inhämta vederbörandes yttrande,
huruvida de vore villiga uppfylla de villkor, som af Riksdagen uppställts för
åtnjutande af det för berörda ändamål beviljade anslag af 10,000 kronor, dels ock
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de villkor i öfrigt, som lämpligen borde
för anslagets utgående föreskrifvas.

Det sålunda infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

Beträffande 45:e punkten, angående anslaget till understöd åt kuranstalten
Solvik å Styrsö, anbefalldes medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag angående de villkor, som lämpligen borde föreskrifvas för utbetalande åt kuranstalten
af det utaf Riksdagen medgifna understöd af 5,000 kronor.

Efter det medicinalstyrelsen afgifvit sådant förslag, meddelades den 13 november
1908 erforderliga bestämmelser.

Beträffande 56:e punkten, angående anslag i och för befrämjande och organiserande
af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, anbefalldes kommerskollegium
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till villkor och bestämmelser för erhållande
af understöd från såväl det af Riksdagen under denna punkt beviljade förslagsanslag
af 15,000 kronor som äfven det af 1907 års Riksdag för berörda ändamål
anvisade anslag å samma belopp.

Efter det kommerskollegium inkommit med sådant förslag, har Kungl. Maj:t
den 23 oktober 1908 låtit utfärda kungörelse i ämnet.

Beträffande skrifvelsens öfriga delar beslötos erforderliga åtgärder.

1909 -

205

65:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 17 juni 1908 i de delar, som tillhörde handläggning af civildepartementet,
därvid dels förordnades att aftryck af skrifvelsen i omförmälda delar skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
berodde, samt att innehållet häraf skulle delgifvas öfriga vederbörande ämbetsmyndigheter,
dels ock, med anledning af Riksdagens under 5:e punkten af skrifvelsen
omförmälda beslut angående godkännande af vissa grunder för beredande af ålderdomsunderstöd
åt äldre barnmorskor, riksförsäkringsanstalten anbefalldes att, efter samråd
med styrelsen för postsparbanken, afgifva utlåtande och förslag beträffande de förvaltningsföreskrifter,
som med tillämpning af omförmälda grunder kunde finnas böra
af Kungl. Maj:t utfärdas, äfvensom beträffande den tid, då bestämmelserna om den
beslutade utsträckningen af rätten till inträde i barnmorskornas pensionsanstalt borde
träda i kraft.

Sedan riksförsäkringsanstalten inkommit med det infordrade utlåtandet och förslaget,
har Kungl. Maj:t den 18 september 1908 låtit utfärda kungörelse angående
rätt till pension för äldre barnmorskor, hvarjämte öfriga erforderliga åtgärder beslötos.

66:o af den 11 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postafgifter.
„ (11.)

Anmäldes den 22 maj 1908, därvid förordnades, att Riksdagens beslut skulle bringas
till generalpoststyrelsens kännedom.

67:o af den 28 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel för år 1908 för fortsatt utveckling af statens
telefonväsende. (20.)

Anmäldes den 20 mars 1908, därvid förordnades, att Riksdagens beslut i ämnet
skulle meddelas telegrafstyrelsen till kännedom.

68:o af den 3 mars, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kungl.
Haj:t angående åtgärder för befordrandet af återinflyttning hit till landet
af från riket utflyttade personer. (22.)

Den 12 mars 1908 har ärendet öfverlämnats till landtförsvarsdepartementet.

69:o af den 10 mars, i anledning af framställda förslag om anordnande af
ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt om förvärfvande för
svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten
tillhöriga järnvägen mellan Malmö och Trelleborg. (27.)

Anmäldes den 13 mars 1908, därvid förordnades att för ratificering af den mellan
Sverige och Preussen träffade öfverenskommelse beträffande åvägabringande af en

- 1909 —

206

ångfärjeförbindelse mellan Trelleborg och Sassnitz ärendet i denna del skulle för
fortsatt behandling öfverlämnas till utrikesdepartementet äfvensom beslötos i öfrigt
erforderliga åtgärder i ämnet.

70:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar om utbyggande af den elektriska
kraftstationen vid Trollhättan samt om ledningar för distribuering af elektrisk
energi från nämnda station. (30.)

Anmäldes den 19 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

71 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag dels för iståndsättande och ombyggnad af Skanörs
hamn, dels ock för upprensning af det s. k. Väckholmssundet. (31.)
Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

72:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för statens järnvägar. (32.)

Anmäldes den 24 april 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

73:o af den 24 mars, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande af olägenheter
i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)

Anmäldes den 3 april 1908, därvid den af Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 tillsatta
kommitté för revision af byggnadsstadgan för rikets städer anbefalldes att verkställa
den i Riksdagens skrifvelse omförmälda utredning äfvensom afgifva det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

74:o af den 7 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fortsättning af statsbanorna Morjärv—Lappträsk, Badstuträsk—Skellefteå—Kallholmsfjärden,
Östersund—Ströms vattudal (Ulriksfors) samt
Järna—Norrköping m. m. (52.)

Anmäldes den 1 maj 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

75:o af den 23 april, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af en särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till
följd af olycksfall dels ock en med föranledande af propositionen väckt
motion. (60.)

Anmäldes den 15 maj 1908, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att inkomma
med förslag till de ändringar uti den för anstalten gällande instruktion, som af den
ifrågasatta utvidgningen af anstaltens verksamhet kunde föranledas.

Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, utfärdades den 2 oktober
1908 kungörelser dels angående en särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada

— 1909 -

207

i följd af olycksfall, dels ock angående ändrad lydelse af §§ 1, 7, 11, 19, 20 och
21 i instruktionen för riksförsäkringsanstalten, hvarjämte öfriga af Riksdagens skrifvelse
föranledda åtgärder beslötos.

76:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition
med förslag till lag om rikets vapen. (67.)

Anmäldes den 15 maj 1908, därvid lag i ämnet utfärdades.

77:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af byggnader för telegrafverkets behof i Stockholm och i Göteborg.
(69.)

Anmäldes den 1 maj 1908, därvid dels förordnades, att telegrafstyrelsen skulle meddelas
kännedom om Riksdagens beslut i ärendet, dels ock i öfrigt erforderliga åtgärder
beslötos.

78:o af den 5 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af ett område från Uppsala slottsjord till Uppsala universitet för utvidgning
af akademiska sjukhusets i Uppsala tomt. (79.)

Anmäldes den 22 maj 1908, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutit skulle meddelas kammarkollegium till kännedom och efterrättelse
samt för vederbörandes förständigande.

79:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ägobyte
mellan kronan och Stockholms stad. (80.)

Ärendet har den 18 maj 1908 öfverlämnats till landtförsvarsdepartementet.

80:o af den 8 maj, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1906. (103.)

Anmäldes den 26 juni 1908, därvid förordnades, att ett aftryck af Riksdagens
skrifvelse skulle öfverlämnas till generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen
för kännedom och efterrättelse i hvad på nämnda styrelser ankomme.

81:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbekommande
af deposition till säkerhet för fullgörande af stadgade villkor
för koncession å järnvägsanläggning från Ystad till Genarp. (104.)
Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

82:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbekommande
af deposition till säkerhet för fullgörande af stadgade villkor för
koncession å järnvägsanläggning från Löckeby till Alsterbro. (105.)
Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

83:o af samma dag, angående ersättning för kostnader för värderingar af vissa

208

ingenjören Ernst Stridsberg samt Trollhätte pappersbruksaktiebolag tillhöriga
byggnader och anläggningar m. m. (110.)

Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

84:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj, angående vidtagande af åtgärder i
syfte att afskaffa eller inskränka civila ämbets- och tjänstemäns bruk af
paraduniform vid andra tillfällen än vid tjänsteutöfning. (1 12.)

Anmäldes den 9 oktober 1908, därvid cheferna för statens samtliga civila ämbetsverk
och styrelser, för hvilkas personal paraduniform fastställts, anbefalldes att afgifva
yttrande i ärendet. Sålunda infordrade yttranden hafva ännu ej inkommit från samtliga
vederbörande.

85:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande m. m. (l 13.)

Chefen för civildepartementet bar, jämlikt honom den 9 oktober 1908 lämnadt bemyndigande,
tillkallat sakkunniga i och för utarbetande af program för vissa förberedande
undersökningar i anledning af omförmälda fråga.

86:o af den 20 maj, angående utredning huru s. k. moderskapsförsäkring må
genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor. (1 29.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt honom den 26 juni 1908 lämnadt bemyndigande,
uppdragit åt sakkunniga, som tidigare tillkallats för att uppgöra förslag till
lag angående sjukkassor, att i samband därmed verkställa utredning och afgifva förslag
jämväl beträffande frågan om moderskapsförsäkring under statens medverkan.

Sådant förslag har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

87:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsättande
af medel till pensionering af statens järnvägars personal. (152.)
Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

88:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till 162 § i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.
(161.)

Kungl. Maj:t har den 4 december 1908 utfärdat lag i ämnet.

89:o af den 30 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående upphörande
af vissa från Trollhätte kanal- och vattenverk utgående utgifter.
(171.)

Anmäldes den 19 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

90:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majt:s proposition angående beredande
af lånemedel till befrämjande af byggnadsverksamheten å statens egnahemsområde
vid Trollhättan. (178.)

Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos,

— 1909 -

209

91:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, angående ändringar i nu gällande
föreskrifter rörande skyddskoppympning. (182.)

Anmäldes den 12 juni 1908, och anbefalldes därvid medicinalstyrelsen att i ärendet
afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande den 20 november 1908 inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

92:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för Kungl. Maj:ts och kronans räkning af vissa vattenfall i Göta
älf m. m. (188.)

Anmäldes den 29 maj 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

93:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp af
hotell Utsikten vid Trollhättan. (189.)

Anmäldes den 29 maj 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

94:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående mosaiska
trosbekännare skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni
1838. (192.)

Anmäldes den 16 oktober 1908, därvid lag i ämnet utfärdades.

95:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående anslag
till uppförande af tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. äfvensom vissa med
föranledande af propositionen väckta motioner. (195.)

Anmäldes den 17 juni 1908, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, som, utöfver de af Riksdagen föreskrifna,
kunde finnas lämpliga att stadga för statsbidrags åtnjutande.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, har Kungl. Maj:t den 6
augusti 1908 utfärdat kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande
af tuberkulossjukvårdsanstalter. Därjämte anbefallde Kungl. Maj:t, med anledning af
hvad Riksdagen i skrifvelsen anfört, medicinalstyrelsen att taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder borde vidtagas för erhållande af ett tillräckligt antal för tuberkulossjukvården
särskilt utbildade läkare samt därefter inkomma med yttrande och förslag
i ämnet.

Det infordrade yttrandet har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

96:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående kommuns skyldighet i fråga om anställande af barnmorska,
dels ock vissa i anledning af propositionen väckta motioner. (201.)
Anmäldes den 13 juni 1908, därvid lag i ämnet utfärdades.

97:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett staten tillhörigt vattenfall i Lagan vid Laholm m. m. (203.)
Anmäldes den 19 juni 1908, därvid af skrifvelsen föranledd åtgärd beslöts.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.909 års Riksdag. 27

210

98:° Riksdagens skrifvelse af den 2 juni, i anledning af Kungl. Majrts proposition
angående aflöningsförhöjning till riksförsäkringsanstaltens tjänstemän och
betjänte. (219.)

Anmäldes den 3 juli 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

99:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af postverkets utgiftsstater för år 1909 m. m. (220.)
Anmäldes den 17 juni 1908, och anbefalldes därvid generalpoststyrelsen att, med
iakttagande af de ändringar, som blefve en följd af Riksdagens uti berörda skrifvelse
omförmälda beslut och uttalanden i ämnet, uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma
med förnyadt förslag till utgiftsstater för postverket att tillämpas under år 1909,
hvarjämte af skrifvelsen i öfrigt föranledda åtgärder beslötos.

Sedan generalpoststyrelsen afgifva det sålunda infordrade förslaget, anmäldes
ärendet den 14 augusti 1908, i hvad det afsåg inköp af mark för uppförande af
ett posthus i Trelleborg, samt den 16 oktober 1908 i öfriga delar, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

100:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående inköp
för statens räkning af aktiebolaget Svappavaara malmfält tillhöriga »rufvor
m. m. (221.) 8

Anmäldes den 26 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

101 ro af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående förvärfvande
för statsverkets räkning af Strömsholms kanal m. m. (222.)
Anmäldes den 19 juni 1908, därvid beslöts, att direktionen för Strömsholms nya
kanalbolag skulle underrättas om Riksdagens beslut.

102:o af den 3 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Majrt angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)

Anmäldes den 12 juni 1908, därvid Kung]. Majrt uppdrog åt den s. k. fattigvårdskommitten
att verkställa den begärda revisionen.

102V2ro af den 2 juni, angående statsregleringen för år 1909 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (225.)

Öfverlämnad från finansdepartementet. Anmäldes den 4 september 1908 och beslötos
därvid erforderliga åtgärder.

103:o af den 3 juni, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Sedan förste aktuarien E. Söderberg och aktuarien I. Flodström inkommit med ett
enligt uppdrag af chefen för civildepartementet uppgjordt förslag till förberedande
statistiska undersökningar i ämnet, har statistiska centralbyrån den 30 december 1908
anbefallts att afgifva yttrande, huruvida berörda förslag lämpligen bör i hufvudsak
följas.

— 1909 —

6:o. Finansdepartementet.

104:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hof- och slottsstaterna. (1.)

Vid föredragning den 1 maj 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

105:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Vid föredragning den 17 juni 1908 af berörda skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kung]. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse, i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa
meddelas.

106:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Vid föredragning den 17 juni 1908 har Kungl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
än finansdepartementet, för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande
departement samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse
meddelas statskontoret.

Därjämte har Kungl. Maj:t utfärdat lag angående ändrad lydelse af 2, 8, 10
och 16 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till
pension.

107:o af den 21 februari, med förordning angående särskild skatt å majs, använd
vid tillverkning af stärkelse. (17.)

Den 6 mars 1908 har Kung]. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

108:o af samma dag, i anledning af väckt motion om nedsättning af tullen å
»chopped äpples». (18.)

Den 6 mars 1908 har Kungl. Maj:t förordnat, att ifrågavarande skrifvelse skulle
öfverlämnas till den af Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatta kommittén för revision
af gällande tulltaxa, att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén
lämnade uppdrag.

— 1909 —

212

1 09:o Riksdagens skrifvelse af den 7 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
i anledning af tillägg till den af internationell konferens i Bryssel
den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattningen af socker
in. m. (26.)

Den 7 mars 1908 har Kungl. Maj:t förordna!, att skrifvelsen skulle öfverlämnas till
utrikesdepartementet för den åtgärd, som kunde ankomma på nämnda departement.

110:o af den 17 mars, i anledning af väckt motion angående tullen å kläder. (37.)
Den 27 mars 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående ändrad lydelse
af de i gällande tulltaxa förekommande bestämmelser angående kläder, ej specificerade.

111 :o af den 28 mars, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre
suppleanter för Riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (39.)
Den 24 april 1908 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna,

112:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtliga fullmäktige i nämnda verk. (42.)
Den 24 april 1908 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

113:o af den 31 mars, angående beskattningen af socker. (49.)

Den 23 juli 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning angående ändrad lydelse af
§ 1 i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning af socker. (Se äfven
n:r 126 här nedan).

114:o af den 7 april, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(53.)

Vid föredragning den 24 april 1908 af denna Riksdagens skrifvelse har Kungl.
Maj:t förordnat, att skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom.

115:o af den 8 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för
staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

116:o af den 9 april, angående inskränkning i rätten att å tillverkningsställe
till afhämtning försälja därstädes tillverkadt vin och Öl. (58.)

Vid anmälan den 15 maj 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt
öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län att i
anledning af samma skrifvelse afgifva utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit från samtliga vederbörande.

— 1909 -

213

117:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning af brännvin. (59.)

Den 8 maj 1908 bar Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

118:o af samma dag, i anledning af väckt motion om förbud mot drift af
sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande af luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Den 15 maj 1908 har Kungl. Maj:t uppdragit åt den af Kung!. Maj:t den 13 juli
1906 tillsatta kommitté för utarbetande af förslag till ny lagstiftning angående jords
torrläggning m. m. att verkställa den i Riksdagens förevarande skrifvelse begärda utredning
rörande förebyggande af de olägenheter, som industriella verk förorsaka kringliggande
bygd genom luftens förorenande, samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
med särskildt betänkande och förslag i detta ämne.

119:o af den 28 april, med förordning angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (70.)

Den 23 oktober 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

120:o af den 8 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter garfvaren Anders Lindmarks
i Umeå hustru Katarina Lindmark, född Wåhlin. (87.)

Vid föredragning den 22 maj 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende besluta skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

121 :o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1906. (103.)

Den 22 maj 1908 har Kungl. Maj:t förordna!, att denna skrifvelse skulle öfverlämnas
till vederbörande departement till kännedom och för vidtagande af de åtgärder, som
kunde på dem ankomma.

122:o af den 5 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående restitution af erlagd sockerskatt eller befrielse från
sådan skatt för socker, som användts vid tillverkning af exportvaror. (107.)
Den 15 maj 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

123:o af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge. (119.)

Den 13 maj 1908 har Kung], Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

- 1909 —

214

124:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner
dels om ändrad lydelse af vissa §§ i bevillningsförordningen dels
ock angående en inkomstskatt att upptagas i riksstaten för år 1909.
(120.)

Den 16 oktober 1908 bar Kungl. Maj:t utfärdat dels kungörelse angående den vid
1908 års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst dels ock kungörelse
angående inkomstskatt för år 1909.

125:o af samma dag, angående vissa ändringar i gällande förordning angående
en särskild stämpelafgift för försäljning af punsch, arrak och rom. (121.)
Den 18 september 1908 har Kungl. Haj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

126:o af samma dag, angående vissa ändringar i gällande tulltaxa och tulltaxeunderrättelser.
(122.)

Den 23 juli 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

127:o af den 22 maj, angående viss ändring i förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter. (134.)

Den 23 oktober 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

128:o af samma dag, med förordning angående en särskild stämpelafgift vid
köp och byte af fondpapper. (135.)

Den 6 november 1908 har Kungl. Maj:t dels utfärdat förordning i ämnet dels ocli
med anledning af de i 10 § af förordningen införda bestämmelser rörande tillsynen
öfver förordningens efterlefnad anbefallt öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län att, hvar i fråga om sitt styrelseområde, till
Kungl. Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, hvartill berörda bestämmelser
kunde föranleda.

129:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad ordning för utbetalning af indelningsersättning
m. m. (177.)

Den 17 juni 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

130:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter smeden Sven Nilsson i YtterEnhörna
socken. (179.)

131 ro af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter trädgårdsmästaren Per Fredrik
Petterssons vid Biby i Gillberga socken hustru Johanna Pettersson, född
Gustafsdotter. (180.)

Vid föredragning den 19 juni 1908 af dessa skrivelser har Kungl. Haj:t förordnat,

— 1909 —

215

att hvad Kung!. Maj:t och Riksdagen i de uti skrifvelserna omförmälda ärenden beslutit
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

132:0 Riksdagens skrifvelse af den 27 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om slcogsaccis, dels ock Kungl. Maj:ts
i sammanhang därmed framlagda proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 38 § i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. (183.)

Vid anmälan den 12 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma såsom icke påkallande åtgärd skulle läggas till handlingarna.

1 33:o af samma dag, i anledning af väckt motion om årlig ersättning till förra
innehafva^ af Gagnbro gästgifveri i Stora Tima socken, Mina Palman. (185.)
Den 12 juni 1908 meddelade Kungl. Maj:t beslut i ärendet.

134:o af den 31 maj, angående uppförande af ny bostad åt landshöfdingen i
Blekinge län. (196.)

Vid föredragning den 12 juni och den 10 juli 1908 af denna skrifvelse har Kungl.
Maj:t meddelat beslut i ärendet.

135:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag. (198.)

Vid anmälan den 12 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
skrifvelsen skulle öfverlämnas till utrikesdepartementet för den åtgärd, som på departementet
kunde ankomma.

136:o af samma dag, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående anvisande
för statsverkets behof af viss del af riksbankens vinst för år 1907.

yZUU. /

Vid föredragning den 17 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj;t förordnat
att skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom.

137:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde
hufvudtitlarna gjorda framställningar om anslag för beredande af extra
lönetillägg för år 1908 åt en del tjänstemän och betjänte m. m (202)
\id föredragning den 17 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Majrt dels utfärdat
kungörelse angående extra lönetillägg för år 1908 åt en del tjänstemän och betjänte
m. m., dels ock förordnat, att protokollsutdrag skulle expedieras till justitie- utrikeslandtforsvars-,
sjöförsvars-, civil-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.

138:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af fastigheten n:r 7 i kvarteret Näckström i Stockholm. (204.)
Kungl. Maj:t antog den 18 december 1908 köpeanbud å fastigheten.

— 1909 -

216

139:o Riksdagens skrifvelse af den 2 juni, angående beräkningen af statsverkets
inkomster. (212.)

Vid föredragning den 17 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordna!,
att skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

140-o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af viss del af den s. k. Djurgårdsfonden för utförande af byggnads-
och reparationsarbeten vid Haga och Ulriksdals slott. (214.)

Den 12 juni 1908 har Kungl. Maj:t meddelat beslut i anledning af Riksdagens

skrifvelse.

141:0 af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående stämpelafgiften. (215.)

Den 18 september 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående stämpelafgiften,
hvarjämte Kungl. Maj:t förordnat, att handlingarna i ärendet, i hvad det
afsåge uppkommen fråga rörande meddelande af i viss mån ändrade bestämmelser
beträffande den af vederbörande hofrättstjänsteman utöfvade kontroll å underdomstolarnas
stämpeluppbörd, skulle öfverlämnas till justitiedepartementet.

142:o af den 2 juni, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

(216)

Den 16 oktober 1908 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående den vid 1908
års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

143:o af samma dag, med begäran om utredning angående upprättande af en
hypoteksbank för tillgodoseende af fastiglietskrediten i städerna. (224.)
Den 13 juni 1908 har Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att verkställa den
af Riksdagen begärda utredningen.

144:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1909 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (225.)

Den 17 juni 1908 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen i förevarande
ämne beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och
fiftörrättGlsG*

Därjämte har Kungl. Maj:t förordnat, att skrifvelsen skulle i vissa delar öfverlämnas
till civildepartementet.

145:o af den 3 juni, med öfverlämnande af ny riksstat. (227.)

Vid anmälan den 17 juni 1908 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens i samma skrifvelse omförmälda beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

146:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(228.)

— 1909 —

217

Den 17 juni 1908 har denna skrifvelse anmälts och, såsom icke påkallande åtgärd,
blifvit lagd till handlingarna.

147:o Riksdagens skrifvelse af den 2 juni, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

Den 6 november 1908 har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser rörande ordnandet
af sjukkasse- och olycksfallsstatistiken under år 1909.

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

148:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1908, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående anstånd för Vadstena och S:t Pers församlingar
med återbetalning af ett räntefritt lån från riksgäldskontoret för
restaurering af Vadstena klosterkyrka. (33.)

Kungl. Maj:t har den 3 april 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

149:o af den 6 maj, i anledning af väckt motion om upphäfvande af bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans byggnad
och underhåll. (109.)

Ärendet anmäldes den 22 maj 1908, därvid kammarkollegium anbefalldes att anmoda
Konungens befallningshafvande i samtliga län och domkapitlen att efter vederbörandes
hörande afgifva yttranden i detta ärende samt med dessa yttranden jämte
eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma. Dessa yttranden hafva ännu icke inkommit.

150:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från komministerbostället i Kung Karls församling. (88.)
Sedan kyrkomötets yttrande i ämnet inhämtats, har Kungl. Maj:t den 30 oktober
1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

151 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett soldattorp under stomhemmanet Vällersten Herregård n:r
5 i Värnamo socken. (95.)

Sedan kyrkomötets yttrande i ärendet inhämtats, har Kungl. Maj:t den 30 oktober
1908 meddelat slutligt beslut i ämnet.

152:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
med förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 32 och 41 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 samt

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 28

218

§§ 34 och 43 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863. (125.)

Kungl. Maj:t har deh 29 juni 1908 utfärdat lagar i ämnet.

153:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till en vetenskaplig expedition till Spetsbergen år
1908. (126.)

Kungl. Maj:t har den 29 maj 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

154:o af den 20 maj, i anledning af dels Kungl. Haj:ts propositioner angående
lönereglering för lärarpersonalen vid småskolor m. m. samt angående
visst villkor beträffande löne- och pensionsregleringen för lärarpersonalen
vid småskolor m. m., dels ock en med föranledande af förstnämnda proposition
väckt motion. (132.)

Kungl. Haj:t har den 13 juni 1908 utfärdat kungörelse i ämnet.

155:o af den 23 maj, angående anvisande af anslag till en biologisk undersökning
af sjön Tåkern. (153.)

Kungl. Maj:t har den 29 maj 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

156:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om ändring i
villkoren för ett till restaurering af gråhrödraklostret i Ystad heviljadt
anslag. (17 0.)

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

157:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Lidköpings stad af den kyrkoherden i Lidköpings pastorat på
lön anslagna åkerjord. (174.)

Sedan kyrkomötets yttrande i ärendet inhämtats, har Kungl. Maj:t den 30 oktober

1908 meddelat slutligt beslut i ämnet.

158:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående statsunderstöd
till en ifrågasatt samskola i Eslöf. (175.)

Kungl. Maj:t har den 12 juni 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

159:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning m. m. (190.)

Kungl. Maj:t har den 16 oktober 1908 låtit i ämnet utfärda fem särskilda lagar och

en kungörelse.

160:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 13 § iförordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsutöfning den 31 oktober 1873. (191.)

Ärendet har den 10 juni 1908 öfverlämnats till justitiedepartementet.

— 1909 —

219

161:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här
i riket den 30 juni 1838. (192.)

Ärendet är öfverlämnadt till civildepartementet.

162:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
af det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgille m. m. (193.)

Kungl. Maj:t har den 20 november 1908 låtit utfärda förordning i ämnet.

163:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i grunderna för upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld. (194.)

Kungl. Maj:t har den 2l) november 1908 låtit utfärda förordning i ämnet.

164:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer, lag om ändrad lydelse
af 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 och lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn
den 13 juni 1902, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 3 och 4 §§ i lagen angående folkskoleväsendet
i Stockholm den 15 maj 1903 och en i anledning af densamma inom
Riksdagen afgifven motion. (199.)

1 anledning af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t den 29 juni 1908 utfärdat två
särskilda lagar i ämnet.

165:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Kungl. Maj:t har den 13 juni, den 7 augusti, den 16 och 23 oktober, den 6, 13,
20 och 27 november samt den 11 och 18 december 1908 slutligen afgjort olika delar
af ärendet; dock äro punkterna 4, 30 och 94 ännu icke slutbehandlade.

Punkten 4 angående ändring i staterna för universiteten i TJppsala och Lund
samt karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Vid föredragning den 13 juni 1908 af detta ärende anbefalldes kanslern för
rikets universitet att, efter vederbörandes hörande, inkomma med förslag till erforderliga
bestämmelser i afseende å fördelning af de fasta docentstipendierna äfvensom
till föreskrifter i anledning af det med den nya statens tillämpning följande
upphörandet af vissa förmåner samt angående ny lydelse af vissa moment bland de
särskilda föreskrifterna vid staterna för universiteten i Uppsala och Lund. Dylika
förslag hafva ännu ej inkommit. I öfriga delar meddelades sistnämnda dag slutligt
beslut i ämnet.

— 1909 —

220

Punkten 30 angående statsbidrag för undervisning i slöjd.

Ärendet anmäldes den 3 juli 1908. Därvid anbefalldes dels domkapitlen i
Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Yäxjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand
och Visby att, efter vederbörande folkskoleinspektörers hörande, dels ock Konungens
befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Värmlands, Västernorrlands
och Gäfleborgs län att, efter hörande af vederbörande styrelser för högre folkskolor,
afgifva utlåtanden och förslag i anledning af ifrågavarande skrifvelse. Dessa utlåtanden
och förslag hafva nu inkommit. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

Punkten 94, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Öfverståthållarämbetet har anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de vore villiga att för polikliniken tillskjuta 2,800 kronor
för år 1909. Detta yttrande har ännu ej inkommit.

166:o Kiksdagens skrifvelse af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (10.)

Kungl. Haj:t har den 17 juni och den 9 oktober 1908 utfärdat kungörelser och
meddelat andra föreskrifter i enlighet med Riksdagens beslut i de till ecklesiastikdepartementets
föredragning hörande delar af skrifvelsen.

167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar angående
uppförande af nya byggnader för naturhistoriska riksmuseet och Sveriges
geologiska undersökning. (206.)

Kungl. Maj:t har den 13 juni 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet i hvad detsamma
angår åttonde hufvudtiteln.

168:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om reglering af prästerskapets aflöning m. in. (217.)

Ärendet har den 19 juni 1908 anmälts och därvid, såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.

169:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning. (218.)

Ärendet har den 19 juni 1908 anmälts och därvid, såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.

170:o af den 2 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afskrifvande
af byggnadskassornas i Uppsala, Skara och Kalmar stift skulder
till riksgäldskontoret m. m. (223.)

Sedan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk afgifvit infordradt yttrande i ärendet,

— 1909 —

221

bär Kungl. Maj:t, jämte det kungörelse utfärdats i ämnet, den 11 december 1908
däri meddelat slutligt beslut, dock att den slutliga regleringen af byggnadskassornas
uti Uppsala, Skara och Kalmar stift skulder till riksgäldskontoret kommer att verkställas
först efter den 30 april 1909.

8:o. Jordbruksdepartementet.

171:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Anmäldes den 17 juni 1908, då särskilda kungörelser utfärdades dels angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande af de i staten för veterinärinrättningen i Skara upptagna
aflöningsförmåner dels ock angående villkor och bestämmelser för åtnjutande af de för
förste landtmätare i aflöningsstaten för landtnmteristaten i orterna upptagna aflöningsförmäner,
hvarjämte af skrifvelse]! i öfrigt föranledda åtgärder beslötos.

172:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Öfverlämnades från finansdepartementet i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, och anmäldes i dessa delar den 26 juni 1908, därvid Kungl. Maj:t godkände
Riksdagens uti förevarande delar fattade beslut, i hvad detsamma afveke från hvad
Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, hvarjämte beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas vederbörande
ämbetsmyndigheter.

173:o af den 7 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar. (50.)

Anmäldes den 24 april 1908, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut, i hvad detsamma skilde sig från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, förordnade,
att utdrag af statsrådsprotokollet öfver detta ärende skulle öfverlämnas till justitiedepartementet,
landtförsvarsdepartementet, sjöförsvarsdepartementet, civildepartementet, finansdepartementet
och ecklesiastikdepartementet för den åtgärd, som på hvart och ett af dessa
departement ankomme.

174:o af den 25 april, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af
6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903, dels ock om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen om vården af
enskildes skogar. (64.)

Anmäldes den 15 maj 1908, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

— 1909 -

222

175:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln »jorda framställning i fråga
om ändring i staten för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp. (71.)
Anmäldes den 15 maj 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

176:o af den 5 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af tre lägenheter från förra ryttmästarbostället Valåkra n:r 4 och 5 i Högsby
socken af Kalmar län. (72.)

177:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från förra militiebostället 1 mantal Gustad n:r 5 Norrgård
i Yikingstads socken af Östergötlands län. (73.)

178:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället Norr Fensta n:r 1 och 2 om 2 mantal i Västmanlands
län. (74.)

179:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra regementsskrifvarbostället Ekeby n:r 1 i Västmanlands
län. (75.)

180:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två lägenheter från förra hospitalshemmanet 3/4 mantal Hunnerstorp n:r 1
i Hofs socken af Östergötlands län. (76.)

181:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra ryttmästarbostället Lyftinge n:r 2 och 3 med underlydande
i Västmanlands län hörande lägenhet Raknön n:r 1, en äng. (77.)

182:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jönköpings stad af den till förra landshöfdingbostället 3 mantal Rydhof
n:r 1 i Jönköpings län hörande vattenrätt i Munksjön. (78.)

Sistberörda sju skrivelser anmäldes den 15 maj 1908, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse.

183:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
äf ett område från Uppsala slottsjord till Uppsala universitet för utvidgning
af akademiska sjukhusets i Uppsala tomt. (79.)

Har öfverlämnats till civildepartementet.

184:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ägobyte
mellan kronan och Stockholms stad. (80.)

Har öfverlämnats till landtförsvarsdepartementet.

- 1909 —

223

185:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
angående försäljning af ett till förra sergeantbostället Klagstorp n:r 19 och
25 i Malmöhus län hörande ägoskifte. (82.)

186:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två lägenheter från hemmanet Basebo u:r 3 i Kalmar län. (83.)

187:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från förra förarbostället Lind n:r 3 Norrgård i Östergötlands
län. (84.)

188:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en torplägenhet från indragna militiebostället 1 mantal Tibble n:r 4 i
Västmanlands län. (85.)

189:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tolf lägenheter från förra fanjunkarbostället Ängalag n:r 2 och 3 med
• Kärragården n:r 3 i Kristianstads län. (86.)

190:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en lägenhet från förra militiebostället Borrstorp n:r 1 i Kristianstads
län. (97.)

19l:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra militiebostället Rosöga n:r 1 och 2 i Södermanlands län
hörande lägenheter. (98.)

192:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre ägoskiften och två lägenheter, tillhörande förra militiebostället Våtamåsa
n:r 1 i Malmöhus län. (99.)

193:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Duckarp n:r 1 med tillhörande i
Kristianstads län. (100.)

Sistnämnda nio skrivelser anmäldes den 22 maj 1908, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte erforderlig åtgärd i öfrigt beslöts.

194:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utarrendering
af vissa torplägenheter under Kronobergs kungsgård i Kronobergs
län. (89)

Anmäldes den 22 maj 1908, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af hvad Riksdagen
ifrågasatt beträffande arrendetiden för ifrågavarande torplägenheter, förordnade, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse.

— 1909 —

224

195:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af den kronan tillkommande jordägarandel i grufva. (90.)
Anmäldes den 15 maj 1908, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

196:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af marmorfyndiglieter å kronojord. (91.)

Anmäldes den 15 maj, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutat
skulle meddelas kammarkollegium och kommerskollegium till kännedom.

197:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Örby och Rinna kommuner af hemmanet 1 mantal Hede n:r 1 i Älfsborgs
län. (102.)

Anmäldes den 22 maj 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

198:o af den 6 maj, angående vidtagande af åtgärder i syfte att afskaffa eller inskränka
civila ämbets- och tjänstemäns bruk af paraduniform vid andra tillfällen
än vid tjänsteutöfning. (112.)

Ärendet har i vissa delar öfverlämnats från civildepartementet till jordbruksdepartementets
handläggning. Sedan åtskilliga infordrade yttranden inkommit, är ärendet numera på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

199:o af samma dag, angående utsträckt fridlysning af hare, tjäder och orre. (114.)
Anmäldes den 22 maj 1908, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

200:o af den 15 maj, i anledning dels af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vård af enskildes skogar inom Gottlands län samt eu inom
Riksdagen i ämnet väckt motion, dels ock af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelse inom Gottlands län, till
förordning angående skogsvårdsafgifter inom Gottlands län och till förordning
angående ändrad lydelse af 4 och 5 §§ i kungl. förordningen den 24 juli
1903 angående skogsvårdsafgifter. (124.)

Anmäldes den 2 juni 1908,''därvid förordnades, att öfver förenämnda af Riksdagen för
dess del antagna lagförslag högsta domstolens utlåtande skulle för det ändamål, § 8 (
regeringsformen om förmäler, inhämtas. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet
ånyo den 13 juni 1908, då författningar i ämnet utfärdades.

201:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om bidrag till åtgärder för
höjande af det mindre jordbruket. (127.)

Anmäldes den 12 juni 1908, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
sålunda beslutat, skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, hvarjämte
i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

1909 —

225

202:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
i fråga om vissa af magnesitaktiebolaget Tarrekaise arrenderade mineralfyndiglieter
å kronojord i Norrbottens län. (128.)

Anmäldes den 12 juni 1908, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

203:o af den 20 maj, angående inskränkning i tiden för jakt å älg m. m. (130.)
Anmäldes den 12 juni 1908, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

204:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 35 och 80 §§ i gällande väglag samt en med föranledande
af propositionen väckt motion. (136.)

Anmäldes den 2 juni 1908, därvid förordnades, att öfver förenämnda, af Riksdagen för
dess del antagna lagförslag högsta domstolens utlåtande skulle för det ändamål, § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet
ånyo den 17 juni 1908, då lag i ämnet utfärdades.

205:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den Alnarps kungsgård underlydande lägenheten Fiskarlyckan. (141.)
Anmäldes den 19 juni 1908, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
sålunda beslutat skulle meddelas Konungens befallningshafvande i Malmöhus län till
kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes underrättande, hvarjämte i öfrigt erforderliga
åtgärder beslötos.

206:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre lägenheter från förra häradshöfdingbostället Åsum n:r 3 och 22 i
Kristianstads län. (143.)

Anmäldes den 21 augusti 1908, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse,
hvarjämte i öfrigt erforderlig åtgärd beslöts.

207:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från kronoegendomen 1/2 mantal Kvistofta n:r 5 i Malmöhus
län. (142.)

208:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra länsmansbostället Norrö n:r 1 Östergård i Östergötlands län
hörande lägenhet. (144.)

209:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till indragna militiebostället Smältryd med underlydande i Älfsborgs
län hörande lägenheter och områden. (145.)

Justitieombudsmannens åmbelsberättelse till 1909 års Riksdag. 29

226

21 Oro Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af förra fänriksbostället 1 mantal Mälhammar n:r 1 i
Södermanlands län. (146.)

211:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till förra militiebostället 1/<, mantal Torestorp n:r 1 i Jönköpings län
hörande jordområde jämte rätt till vatten. (147.)

212:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två torp från förra kronofogdebostället Södra Yee n:r 1 i Värmlands län.
(148.)

213:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af det förra häradshöfdingbostället Husby n:r 3 och 4 i Uppsala län tillhörande
torpet Falsboda n:r 1. (149.)

214:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till förra hospitalshemmanet Bolsbyn n:r 1—3 i Uppsala län hörande
soldattorp. (150.)

215:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från förra militiebostället Viken n:r 2 i Jämtlands län. (151.)

216:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra militiebostället Stora Görslöf n:r 12 och 13 med
underlydande i Malmöhus län. (154.)

217:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till förra mönsterskrifvarbostället Glabo n:r 1 med Lilla Saltvik n:r
3 och 5 i Kalmar län hörande områden. (155.)

218:o af samma dag, i anledning af Kungl. Ma:jts proposition angående försäljning
af tre till kungsladugården Skälby i Kalmar län hörande områden. (156.)

219:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället Sjögården n:r 1 jämte Sjögården n:r 2 i Älfsborgs
län hörande lägenhet. (157.)

220:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtta lägenheter från förra skvadronschefsbostället Sallerup n:r 1, 6 och
7 i Malmöhus län. (158.)

221:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af fem lägenheter och ett jordområde, tillhörande förra hospitalsegendomen
Vistena u:r 10 Norrgärden, Vistena n:r 11 Oxelgården och Vistena n:r 12
Östra Mellaugården i Östergötlands län. (166.)

— 1909 -

227

222:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af fem till förra regementschefsbostället 2 mantal Bråland
n:r 1 och 2 norra och södra jämte underlydande lägenheten Kungsmarken
i Göteborgs och Bohus län hörande lägenheter. (167.)

223:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa lägenheter från förra kronofogdebostället 7/16 mantal Gladsax n:r 28
i Kristianstads län. (168.)

224:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra kompanichefsbostället Vs mantal Laxmans Åkarp n:r 2 i
Malmöhus län hörande lägenheter. (169.)

225:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till Skellnora kungsgård n:r 1 om 3"/s mantal med kronohemmanet
V4 mantal Fantebol n:r 1 i Stockholms län hörande lägenhet. (172.)

226:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra militiebostället Hjelmshult n:r 1 med Myren samt
kronolägenheten Horsahagen n:r 1 i Malmöhus län. (173.)

Sistberörda tjugu skrivelser anmäldes den 12 juni 1908, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutat skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte erforderliga åtgärder i öfrigt beslötos.

227:o af den 23 maj, angående anvisande af anslag till en biologisk undersökning
af sjön Tåkern. (153.)

Ärendet öfveriämnades i viss del från ecklesiastikdepartementet och anmäldes den 14
augusti 1908, därvid styrelsen för hydrografiska byrån anbefalldes att snarast möjligt
låta företaga eu hydrografisk och liydrogeologisk undersökning af sagda sjö.

228:o af den 26 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till odlingslånefonden samt en i ämnet väckt motion. (159.)
Anmäldes den 19 juni 1908, därvid förordnades, att ett tryckt exemplar af Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle öfverlämnas till statskontoret för behörig kännedom.

229:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden samt en i ämnet väckt
motion. (160.)

Anmäldes den 19 juni 1908, därvid förordnades, att hvad i ärendet förekommit skulle
meddelas statskontoret till kännedom.

230:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om skogsväsendet.
(186.)

— 1909 —

228

Anmäldes den 17 juni 1908, då särskilda kungörelser utfärdades angående villkor och
bestämmelser för åtnjutande af de från och med år 1909 fastställda nya aflöningsförmåner
för skogsstaten, för skogsinstitutet och för statens skogsskolor, hvarjämte af skrifvelsen
i öfrigt föranledda åtgärder beslötos.

231:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående den af staten utöfvade egnahemslånerörelse. (187.)
Anmäldes den 13 juni 1908, därvid Kung]. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i
förevarande skrifvelse anmälda beslut, dels förordnade, att kungörelser i ämnet skulle utfärdas,
dels ock beslöt viss i öfrigt erforderlig åtgärd.

232:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. (197.)
Anmäldes den 4 juni 1908, därvid dels kungörelse i ämnet utfärdades dels ock i öfrigt
erforderlig åtgärd beslöts.

— 1909 —

II.

Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, som vid utgången af år 1908 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj.t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

3:o Riksdagens skrifvelse af den 19 februari 1903, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.
(13.)

5:o af den 3 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

6:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående lag om adoption. (25.)

9:o af den 4 april, angående vidtagande af åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet
återinflyttade svenskar, särskilt med afseende på deras äktenskapsförhållanden.
(51.)

10:o af den 8 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt
dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)

12:o af den 25 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Majt
angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)

— 1909 -

230

16:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Haj:t angående öfvervakande af villkorligt dömda och
villkorligt frigifna förbrytare ro. m. (68.)

17:o af den 6 maj, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21 och 22 §§
i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896. (108.)

19:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för krigsmakten
samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag den BO maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen
den 14 juni 1901. (123.)

21 :o af den 22 maj, angående rätt att i vissa fall utöfva rösträtt vid riksdagsmannaval
genom valsedels insändande till valförrättaren. (137.)

22:o af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseendet af krafvet på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

23:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

24:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

28:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om arrende af viss jord å Jandet inom Norrland och Dalarne. (184.)

30:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående stämpelafgiften. (215.)

Landtförsvarsdepartementet.

37:o) Riksdagens skrifvelse af den 3 mars It 08, i anledning af väckta motioner
om skrifvelser till Kungl. Maj:t angående åtgärder för befordrandet af återinflyttning
hit till landet af från riket utflyttade personer. (22.)

51 :o af den 20 maj, angående ersättning åt vissa ledamöter i inskrifningsnämnd
och inskrifningsrevision. (131.)

— 1909

231

Civildepartementet.

64:o Riksdagens skrifvelse af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande auslagen till civildepartementet.
(6.)

73:o Riksdagens skrifvelse af den 24 mars, i anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande
af olägenheter i följd af bebyggande af områden, som därtill
äro ur hälsosynpunkt otjänliga. (38.)

84:o af den 6 maj, angående vidtagande af åtgärder i syfte att afskaffa eller
inskränka civila ämbets- och tjänstemäns bruk af paraduniform vid andra
tillfällen än vid tjänsteutöfning. (112.)

85:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande lappbefolkningens
vidmakthållande m. m. (113.)

86:o af den 20 maj, angående utredning, huru s. k. moderskapsförsäkring må
genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor. (129.)

9l:o af den 28 maj, angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörande skyddskoppympning.
(182.)

95:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande af tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. äfvensom vissa med
föranledande af propositionen väckta motioner. (195.)

102:o af den 3 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t,
angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)

103:o af den 3 juni, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Finansdepartementet.

108:o Riksdagens skrifvelse af den 21 februari 1908, i anledning af väckt motion
om nedsättning af tullen å »chopped äpples». (18.)

115:o af den 8 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för staten
tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

116:o af den 9 april, angående inskränkning i rätten att å tillverkningsställe till
afhämtning försälja därstädes tillverkadt vin och Öl. (58.)

- 1909 -

232

H8:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april, i anledning af väckt motion om förbud
mot drift af sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom
förorenande af luft eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd
och dess befolkning. (61.)

128:o af den 22 maj, med förordning angående särskild stämpelafgift vid köp
och byte af fondpapper. (135.)

143:o af den 2 juni, med begäran om utredning angående upprättande af eu
hypoteksbank för tillgodoseende af fastighetskrediten i städerna. (224.)

Ecklesiastikdepartementet.

149ro Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1908, i anledning af vackt motion om
upphäfvande af bestämmelsen om kapellförsamlings skyldighet att deltaga
i moderkyrkans byggnad och underhåll. (109.)

165:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde och nionde hufvudtitlarne gjorda framställningar angående uppförande
af nya byggnader för naturhistoriska riksmuseet och Sveriges geologiska
undersökning. (206.)

Jordbruksdepartementet.

174:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april 1908, i anledning af väckta motioner
dels om ändrad lydelse af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24
juli 1903, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen
om vården af enskildes skogar. (64.)

199:o af samma dag, angående utsträckt fridlysning af hare, tjäder och orre. (114.)

203:o af den 20 maj, angående inskränkning i tiden för jakt å älg m. m. (130.)

- 1909 -

III.

Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från Riksdagen före år 1908 men vid 1907 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1908*).

Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämuats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Kungl. Maj:t har den 11 december 1908 beslutat, att handlingarna i ärendet skulle
öfverlämnas till den af Kungl. Maj:t den 5 november 1903 tillsatta reglementeringskommittén.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

4:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet. (119.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här nedan under 23:o meddelas.

5:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Kungl. Maj:t har den 21 juni 1907 beslutat, att handlingarna i ärendet skulle öfverlämnas
till den af Kungl. Maj:t tillsatta fattigvårdskommittén, som ännu ej afgifvit
yttrande.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Rilcsdag.

234

6:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1897, angående vidtagande af åtgärder
för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom
landet. (82.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändring i
lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895. (88.)

Den i ärendet tillsatta kommitté har den 5 februari 1908 afgifvit åtskilliga förslag i

ämnet; och beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)

Sedan den i ärendet tillsatta kommittén den 5 februari 1908 afgifvit förslag i ämnet,

är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

9:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga.

(102.)

Ärendet har under år 1908 icke varit föremål för någon behandling.

10:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till
skydd för det fria arbetsaftalet. (52.)

Ärendet bar under år 1908 icke varit föremål för någon behandling.

ll;o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Ärendet har under år 1908 ej varit föremål för vidare behandling.

12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af
jämväl andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till
sin uppgift. (101.)

Ärendet har under 1908 ej varit föremål för någon behandling.

13:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartslagen. (127.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här nedan under 23:o meddelas.

14:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kapitlet strafflagen. (65.)

Ärendet har under år 1908 ej varit föremål för någon behandling.

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af frånstyckad hemraansdels eller afsöudrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld. (66.)

Lagförslag i ämnet har under år 1908 föredragits i högsta domstolen, hvars utlåtande

ännu ej afgifvits.

1909 —

235

16:o Riksdagens skrifvelse af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens är 1899
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1898. (81.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

17:o af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af
117 § i Kungl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket den 9 november
1866. (27.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

18:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap.
4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

19:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
35 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875. (37.)

Lagförslag i ämnet har under år 1908 föredragits i högsta domstolen, hvars utlåtande
ännu ej afgifvits.

20:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)
Ärendet har under år 1908 ej varit föremål för vidare behandling.

21:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)

Ärendet har under år 1908 ej varit föremål för vidare behandling.

22:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående revision af
de s. k. krigslagarne. (121.)

Proposition i ämnet afiäts till Riksdagen den 28 februari 1908. (Jämför ofvan I: 19:o.)

23:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Proposition har den 28 februari 1908 till Riksdagen aflåtits med förslag till lag innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord på landet inom Norrland och
Dalarne. (Jämför ofvan I: 28:o.)

Den 4 december 1908 har till högsta domstolen remitterats förslag till lag om
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

I öfrigt har ärendet icke undergått någon behandling.

— 1909 -

236

24:o Riksdagens skrifvelse af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion
om förklaring af 7 kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

25:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande
af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom. (41.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena numera inkommit, beror ärendet på Kungl.
Maj:ts pröfning.

26:o af den 29 april 1902, i anledning af väckt motion angående bestämmelser
i fråga om revision af aktiebolags och registrerade föreningars för ekonomisk
verksamhet räkenskaper och förvaltning. (52.)

Den kommitté, till hvilken ärendet varit öfverlämnadt, har den 5 februari 1908 afgifvit
förslag i ämnet; och beror ärendet på Kung]. Maj:ts pröfning.

27:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896. (62.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

28:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet har under år 1908 icke undergått någon behandling.

29:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Statskontoret har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande i ärendet.

30:o af den 11 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och
till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen. (87.)
Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena inkommit, är ärendet på Kungl. Maj:ts
pröfning beroende.

31 :o af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i. vissa delar af rättegångsbalken in. m., så vidt angår
den vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan om
ett vidsträcktare användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1908 ej undergått någon behandling.

32:o af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till lag
angående ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895. (135.)

Den kommitté, till hvilken ärendet varit Öfverlämnadt, har den 5 februari 1908 afgifvit
förslag i ämnet; och beror ärendet på Kungl. Majrts pröfning.

— 1909 —

237

33:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1902, angående tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om boktryckerier ocli om tillsynen öfver tryckta skrifters
offentliggörande (139.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

34:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)
Ärendet har under år 1908 ej varit föremål för vidare behandling.

35:o af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändringar i lagstiftningen
angående aktiebolag.

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har den 5 februari 1908 afgifvit förslag
i ämnet; och beror ärendet på Kungl. Maj:t pröfning.

36:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9 kap.
1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Ärendet har under år 1908 ej undergått någon behandling.

37:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å
fång till tomt i municipalsamkälle eller köping in. in. (41.)
Lagberedningens förslag till jordabalk, del 2, så vidt angår inskrifning af rätt till fast
egendom, har remitterats till samtliga häradshöfdingar och rådstufvurätter i riket för
afgifvande af utlåtanden, livilka ännu icke fullständigt inkommit.

08:0 af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)

Lagberedningens förslag till jordabalk del 2, såvidt rörer exekutiv försäljning af
fastighet, har remitterats till öfverexekutorerna i riket för afgifvande af utlåtanden,
hvilka ännu icke fullständigt inkommit.

39:o af. samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar
af inteckningslagstiftningen. (56.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här ofvan under 37:o meddelats.

40:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet har under ar 1908 icke varit föremål för någon behandling.

41 :o af den 28 april 1903, i fråga om en administrativ högsta domstol. (75.)
Proposition i grundlagsfrågan afiäts till Riksdagen den 7 februari 1908. Samma dag
remitterades dithörande lagförslag till högsta domstolen, hvars utlåtande afgifvits.

42.o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

Ärendet har under år 1908 icke varit föremål för någon behandling.

— 1909 —

238

43:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och
därmed i samband stående ämnen. (136.)

Ärendet har under år 1908 icke varit föremål för någon behandling.

44:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § haudelsbalken. (24.)

Kommerskollegium har afgifvit infordradt utlåtande i ämnet; och beror ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning.

45:0 af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 136 i
skiftesstadgan in. m. (34.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

46:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående undanskiftande i
mindre bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och
uppfostran. (37.)

Ärendet har under år 1908 icke undergått någon behandling.

47ro af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Efter det justitiekanslersämbetet inkommit med infordradt utlåtande öfver Riksdagens
ifrågavarande framställning, har ärendet den 20 november 1908 öfverlämnats till fattigvårdskommittén.

48:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna
motioner. (65.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

49:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst
expropriation förvärfva mark för linbaneanläggningar i vissa fall. (66.)

Vid anmälan den 20 mars 1908 af Riksdagens förevarande framställning har Kungl.
Maj:t beslutit uppdraga åt eu kommitté att verkställa en revision af expropriationslagstiftningen
samt därvid särskildt till behandling upptaga frågan om utsträckt tilllämpning
ef expropriationsinstitutet äfvensom att i öfrigt efter verkställd utredning
afgifva de förslag, hvartill ifrågavarande m. fl. i samband därmed gjorda framställningar
kunna föranleda.

50:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående omarbetning i vissa
hänseenden af gällande bestämmelser om tillsättning af prästerliga tjänster.

(69.)

1908 den 31 december i statsrådet aumäld och proposition i ämnet till Riksdagen
beslutad.

— 1909 —

239

51:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

52:o af den 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kuugl.
Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående gemensamhetsskogar
för kommuner, korporationer och enskilde, dels ock i fråga
om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli
1903. (166.)

Det från kammarkollegium och domänstyrelsen i ärendet infordrade utlåtande har
ännu icke inkommit.

53:o af den 11 mars 1905, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
för stäfjande af illojal konkurrens. (20.)

1908 den 20 mars öfverlämnades handlingarna i ärendet till finansdepartementet för
att tillställas patentkommittén.

54:o af den 28 mars 1905, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft
ägande utslag i brottmål. (45.)

1908 den 11 december i statsrådet anmäld och proposition i ämnet till Riksdagen
beslutad.

55:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ambulatorisk handel
med tobak å gator och allmänna platser. (46.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena fullständigt inkommit, beror ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning..

56:o af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Majrts pröfning.

57:o af deu 13 april 1905, i anledning af väckt motion om inskränkning i förmånsrätt
för ränta å intecknad fordran. (62.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här ofvan under 37:o meddelats.

58:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning större trygghet mot förlust
i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller Hyttas från ort
till annan. (117.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

59:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående konsumtionsföreningar
med syfte att sälja varor äfven till andra än föreningsmedlemmar.
(129.)

Se n:r 7 här ofvan.

- 1909 -

240

60:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående
utarbetande af förslag till lag om försäkringsaftal. (132.)

Ärendet beror fortfarande på Ivungl. Maj:ts pröfning.

Giro af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel, industri
och sjöfart. (182.)

Vid anmälan af Riksdagens förevarande framställning den 11 december 1908 har
Kungl. Maj:t beslutat uppdraga åt särskilde kommitterade att verkställa en undersökning
angående de förändringar, hvilka under förutsättning att en regeringsrätt kommer
till stånd, må finnas erforderliga eller lämpliga i statsdepartementens genom grundlag
fastställda indelning m. m.

62:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 60 § regeringsformen. (183.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

G3:o af den 20 februari 1906, i anledning af väckt motion angående lagstadgad
stängningstid för handelsbutiker. (13.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

64:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse fill
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag rörande invallning.
(14.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

65:o af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (40.)

Den i ärendet tillsatta kommitté har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

66:o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion angående sluten omröstning
vid prästval. (56.)

1908 den 31 december i statsrådet anmäld och proposition i ämnet till Riksdagen
beslutad.

67:o af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande
af bortkomna handlingar. (97.)

Sedan de kommitterade, åt hvilka ärendet varit öfverlämnadt, inkommit med förslag
i ämnet, har ärendet remitterats till fÖrsäkringsinspektionen m. fl. myndigheter, hvilkas
utlåtanden ännu icke fullständigt inkommit.

G8:o af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision
af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

- 1909 -

241

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke inkommit med förslag
i ämnet.

69:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande
af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 in. m. (136.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

70:o af den 17 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående rösträtt för
kvinnor vid val till Andra kammaren. (148.)

Infordrad utredning i ärendet har ännu icke inkommit.

71 ro af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
häradshöfdingarnes tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande
af domareförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1908 icke varit föremål för någon behandling.

72:o af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner om internering af
alkoholister. (19.)

Efter det öfverståthållarämbetet och Konungens samtlige befallningshafvande inkommit
med infordrade utlåtanden öfver Riksdagens förevarande framställning, har Kungl. Maj:t
den 9 oktober 1908 förordnat, att åt den af Kungl. Maj:t den 21 juni 1907 tillsatta
kommitté för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning angående fattigvården
m. in. skulle uppdragas att efter verkställande af den vidare utredning i ärendet, som
må vara erforderlig, till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning.

78:o af den 15 mars 1907, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser.
(31.)

Efter det de i ärendet infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, beror
ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

74:o af den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Se n:r 61 här ofvan.

75:o af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk
energi. (62.)

De i ärendet infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

76:o af den 19 april 1907, i anledning af väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Justitieombudsmannens iimbetslerättelse tiU 1.909 års Riksdag.

242

77:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid
laga skiften och hemmansklyfningar. (78.)

Sedan den kommitté, som fått i uppdrag att taga Riksdagens förevarande framställning
under öfvervägande, inkommit med utlåtande angående ståndskogslikvid vid jorddelning
inom''! vissa orter, har berörda utlåtande remitterats till yttrande af domänstyrelsen
och landtmäteristyrelsen.

78:o af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.
(80.)

Handlingarna i ärendet hafva öfverlämnats till den af Kungl. Majt den 20 mars 1908
tillsatta expropriationslagstiftningskommittén.

79:o af den 30 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på landet
med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende å redan
befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. (92.)
Handlingarna i ärendet hafva öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 20 mars 1908
tillsatta expropriationslagstiftningskommittén.

80:o af samma dag, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Handlingarna i ärendet hafva öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 20 mars 1908
tillsatta expropriationslagstiftningskommittén.

81:o af den 17 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8,
10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen, så ock till
öfvergångsstadgande i riksdagsordningen. (147.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

82:o af den 28 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 21 § grufvestadgan den 16 maj 1884. (205.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

83:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken. (207.)

Hänsyn till skrifvelsen har tagits i Kungl. Maj:ts proposition n:r 37 till 1908 års
Riksdag angående inrättande af en regeringsrätt och ett lagråd. (Jämför 41:o här ofvan.)

Af dessa ärenden äro således de under 22:o, 50:o, 54:o, 66:o och 83:o upptagna
af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 15:o och 19:o antecknade föremål för
granskning i högsta domstolen, de under l:o, 2:o, 3:o, 5:o, 17:o, 29:o, 37:o, 38:o, 39:o,
45:o, 47:o, 49:o, 51:o, 52:o, 57:o, 61:o, 64:o, 65:o, 67:o, 68:o, 70:o, 72:o, 74:o, 75:o,
77:o, 78:o, 79:o och 80:o omförmälda föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen
eller särskilde kommitterade, det under 53:o upptagna öfverlämnadt till
annat departement samt de öfriga på pröfning beroende.

- 1909 -

243

Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, hvarigenom Riksdagen anhållit om vidtagande
af erforderliga åtgärder därhän att utländska handelsresande, med
eller utan näringslegitimationsbevis, icke under några förhållanden må tillgodonjuta
gynnsammare behandling än landets egna undersåtar, som utöfva
enahanda yrke. (98.)

Sedan skrifvelsen af finansdepartementet öfverlämnats till utrikesdepartementet för
vidare behandling, hafva underhandlingar inledts med franska regeringen, hvilket ledt
till eu under den 2 december 1908 afslutad öfverenskommelse, hvarigenom fastställts
eu sådan tolkning af bestämmelserna i gällande handelstraktat mellan Sverige och
frankrike, att det af Riksdagen angifua önskemal uppnatts. Då underhandlingar fortfarande
föras med främmande makt rörande denna fråga, kommer på utgången af
dessa och eventuellt nya förhandlingar att bero, huruvida ärendet från utrikesdepartementets
sida kommer att blifva föremål för anmälan inför Kungl. Maj:t.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret.
(63.)

Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

2:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Sedan Kungl. Maj:t den 18 januari 1908 fattat beslut i ärendet, kommer denna skrifvelse
icke vidare att blifva föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 19 maj 1904, angående uttagning till tjänstgöring af icke vapenföra
värnpliktige. (164.)

4:o af den 15 mars 1905, i anledning af väckt motion om afskaffande af de i 32
§ värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)

De under 3:o och 4:o upptagna ärendena äro för vidare utredning öfverlämnade till
en_ särskild kommitté och komma att af Kungl. Maj:t pröfvas i sammanhang med andra
ifrågasatta ändringar i värnpliktslagen.

- 190» -

244

5:o Riksdagens skrifvelse af deu 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
iämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903.
(119.)

I ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af generalstabens hemliga
handlingar, har från öfveriutendentsämbetet infordradt yttrande och förslag ännu icke
inkommit.

Af dessa ärenden äro alltså det under 2:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen
afgjordt, de under l:o, 3:o och 4:o omförmälda föremål för vidare utredning och det
under 5:o antecknade föremål för särskildt yttrandes afgifvande.

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den
svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i
utlandet. (120.)

På grund af kungl. bref den 18 september 1908 till statskontoret hafva sakkunniga
tillkallats för att, i anledning af ifrågasatt öfvergång till den engelska regeln i svensk
skeppsmätuingslagstiftning, inom sjöförsvarsdepartementet biträda ej mindre med omarbetning
i erforderliga delar af de utaf särskildt tillkallade sakkunniga den 9 februari
1907 afgifna förslag till skeppsmätningsförfattningar än äfven med uppgörande af förslag
i öfrigt till bestämmelser, som må betingas af ifrågavarande systemförändring.

2;o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
(tionde) hufvudtitel. (80.)

Sedan det i uppgiften angående de vid 1905 ars slut oafgjorda riksdagsskrifvelser omförmälda,
den 13 december 1904 från direktionen öfver flottans pensionskassa infordrade
utlåtande den 29 maj 1905 afgifvits, beror ärendet fortfarande på Kungl. Maj:ts
pröfning.

3:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)

Sedan marinförvaltningen uti skrifvelse den 18 januari 1907 meddelat ytteiligare upplysniugar
i ärendet, föredrogs detsamma den 8 mars 1907 inför Kungl. Maj:t, som
fann godt låta bero vid hvad i ärendet förekommit.

Af dessa ärenden äro alltså det under 3:o antecknade slutligen afgjordt, det
under l:o omförmälda föremål för vidare utredning och det under 2:o upptagna beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

1909

Civildepartementet.

ko Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(107.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtandet
öfver skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i Hälsingborg
för visst öfvertidsarbete.

2:o af den 15 maj 1901, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i anledning af
en ansökning om koncession å anläggning af järnväg från Kiruna station vid
statsbanan mellan Gellivare och Riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens
län. (85.)

Den 9 april 1908 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen angående inköp
för statens räkning af aktiebolaget Svappavaara malmfält tillhöriga grufvor m. m. (Jämför
ofvan I: 100:o.)

3:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

Det från kammarkollegium den 27 november 1906 infordrade utlåtande har ännu ej
inkommit.

4:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Den 21 oktober 1908 har ärendet öfverlämnats till justitiedepartementet.

5:o af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid
järnvägarna m. m. (80.)

Det fråii den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari
afgifvits yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande
myndigheters utlåtanden, af hvilka de flesta ännu icke inkommit.

6:o af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

Den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommittén har ännu ej inkommit
med förslag.

7:o af den 16 maj 1903, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers
berättelse angåen dej, verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901. (101.)

- 1909 -

246

Ärendet, som vid 1907 års slut var beroende på pröfning såvidt angår Riksdagens
framställning om utdelande af fribiljetter för resor å statens järnvägar, anmäldes den
28 mars 1908, därvid Kungl. Maj:t, med upphäfvande af förut meddelade bestämmelser
i ämnet, bemyndigade järnvägsstyrelsen att utfärda fribiljetter enligt vissa grunder.

8:o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj 1903, angående omreglering af rikets indelning
i provinsialläkardistrikt. (132.)

De i ärendet infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

9:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts rätt
att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till lag om
ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till lag om ändrad
lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och
handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)

Det från försäkringsinspektionen den 19 maj 1906 infordrade utlåtande har ännu ej
inkommit.

10:o af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion å enskilda järnvägars
rullande materiel. (14.)

Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari
afgifvits yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande
myndigheters utlåtanden, af hvilka de flesta ännu icke inkommit.

ll:o af den 13 maj 1904, angående åtgärder till förekommande af att järnvägsanläggning
må kunna förhindra eller försvåra jords afdikning. (106.)

Det från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 14 februari 1907 infordrade utlåtandet
har ännu icke inkommit.

12:o af samma dag, angående utredning af emigrationsfrågan m. in. (107.)

De i senaste ämbetsberättelsen omfÖrmälda utredningarna pågå.

13:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)

Den 5 november 1908 har ärendet öfverlämnats till finansdepartementet.

14:o af den 14 april 1905, angående understöd åt äldre barnmorskor. (64.)

Den 21 februari 1908 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan
I: 65:o.)

— 1909 -

247

15:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående
ändringar i lagen om försäkringsrörelse. (128.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kuugl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 8 maj 1906, angående bestämmelserna om rang. (103.)

Ärendet är beroende på Knngl. Maj:ts pröfning.

17:0 af den 12 ma.i 1906. angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.)

De från öfverstathållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen den 20
juni 1907 infordrade utlåtandena hafva inkommit, hvarjemte från justitiekansler!! den
14 maj 1908 infordradt yttrande afgifvits. Ärendet beror på Ivungl. Maj:ts pröf 18''°

af den 23 maJ 1906i angående regleringen af utgifterna under riksstatens
^ sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (142.)

Sedan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län inkommit med yttrande i
det uti 57 punkten af skrifvelse!! omförmälda ärende, har Kungl. Maj:t den 27 november
1908 besluta erforderliga åtgärder.

19:° af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beiedande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk
äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m. (171.)
Sedan de från vederbörande infordrade utlåtandena fullständigt inkommit, har ärendet
den 23 oktober 1908 öfverlämnats till finansdepartementet.

20:o af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Beträffande 42:a punkten, angående anslag till färdigbyggande af Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium, har Kungl. Maj:t den 17 juli 1908 fastställt ritningar till
efterrättelse vid byggnadsarbetets utförande.

Föreningen för skrofulösa barns vård har ännu ej till fullo styrkt, att de villkor,
som föi eskrifvits för utbetalande af det till färdigbyggande af ifrågavarande kustsanatorium
beviljade anslaget, blifvit fullgjorda.

21.o af den 19 februari 1907, i anledning af Kung]. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)

Ärendet, i hvad det angår anslag till iståndsättande af hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

22:o af den 20 mars 1907, med begäran om framläggande af förslag till eu invandringslag.
(33.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj ris pröfning.

— 1909 -

248

23:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1907, angående införande af skärpta
bestämmelser i fråga om offentliga föreställningar in. m. (89.)

Sedan de från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen den
31 maj 1907 infordrade utlåtanden fullständigt inkommit, bar Kungl. Maj:t den 13
november 1908 låtit utfärda kungörelse dels angående ändrad lydelse af §§ 13 och
30 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, dels oek angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen angående förbud mot barns användande vid offentliga
förevisningar den 10 december 1897.

24:o af den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedliugsanstalt till tjänst för utomlands bosatta
svenskar. (91.)

Den-i senaste ämbetsberättelsen omförmälda, åt förste aktuarien, filosofie doktorn G.
Sundbärg uppdragna utredningen i ämnet har ännu icke afslutats.

25:o af den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom straffpåföljd
eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva läkarverksamhet.
(133.)

Det från medicinalstyrelsen den 31 maj 1907 infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

26:o af samma dag, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)
Sedan de från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen infordrade
utlåtanden inkommit, har statskontoret den 3 december 1908 anbefallts att i
ärendet afgifva utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

27:o af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af ar
1920. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

28:o af den 13 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående aftal
med Norge om gemensamma undersökningar rörande de svenska fiyttlapparnas
renbete i Tromsö och Nordlands amf. (138.)

Kungl. Maj:t har den 14 januari 1908, på därom gjord anhållan, entledigat statsrådet
och chefen för civildepartementet, landshöfdingen grefve H. E. G. Hamilton från det
honom meddelade uppdrag att i egenskap af svensk kommissarie jämte landshöfdingen
K. J. Bergström och utsedda norska kommissarier företaga vissa gemensamma undersökningar
rörande förevarande ämne samt till svensk kommissarie efter grefve Hamilton
förordnat landshöfdingen K. H. L. Hammarskjöld. Dessa undersökningar hafva
ännu icke afslutats.

29:o af den 17 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner, n:r 29 med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunal -

1909 —

249

styrelse på landet samt till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse i stad, n:r 30 med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om landsting den 21 mars 1862,
n:r 69 med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 6, 7, 12 och 15 i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
och n:r 70 med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om kommuualstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. (148.)

1 fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad under I: 91:o i senaste ämbetsberättelsen
meddelats.

30:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1907, angående ordningsföreskrifter för
landskommuner. (177.)

Sedan de från Konungens befallningshafvande i länen den 12 juli 1907 infordrade
utlåtanden fullständigt inkommit, har Kungl. Maj:t den 13 november 1908 utfärdat
kungörelse angående ändrad lydelse af §§ 13 och 30 i ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868.

31:o af den 30 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till Mörbylånga köping af ett till köpingen gränsande jordområde
i Kalmar län. (213.)

Sedan Konungens befallningshafvande i Kalmar län inkommit med det den 12 december
1907 infordrade utlåtandet, anmäldes ärendet den 23 oktober 1908, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

32:o af den 29 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare.
(217.)

Sedan riksförsäkringsanstalten inkommit med det den 13 september 1907 infordrade
utlåtandet, bar kommerskollegium den 20 mars 1908 anbefallts att anmoda Konungens
samtliga befallningshafvande att, sedan vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
fabriks- och kandtverksföreningar, arbetsföreningar och andra för
ämnet intresserade föreningar och enskilda lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet,
till kollegium inkomma med de yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, samt därefter
och sedan jämväl yttranden i ärendet infordrats af samtliga yrkesinspektörer och
inspektören för explosiva varor med eget underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämna
samtliga till ärendet börande handlingar.

Därefter hafva landtbruksakademien och landtbruksstyrelsen den 11 september
1908 anbefallts att afgifva utlåtande i ärendet. Af de sålunda infordrade utlåtandena
hafva de flesta ännu icke inkommit.

33:o af den 1 juni 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af en statsbana från Järna station å västra stambanan öfver Vagnhärad
och Nyköping förbi Lunda till Norrköping. (230.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 32

250

Sedan Kungl. Maj:t den 2 augusti 1907 dels anbefallt järnvägsstyrelsen att inkomma
med förslag till definitiv plan för ifrågavarande järnvägsanläggning m. in., dels ock
förständiga! Konungens befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands
län att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande, huruvida landsting, kommuner
eller enskilda utfåste sig att uppfylla vissa villkor med afseende å järnvägsanläggningen,
hafva Konungens befallningshafvande i Stockholms och Södermanlands
län inkommit med utredning i berörda hänseende, hvaremot järnvägsstyrelsen och
Konungens befallningshafvande i Östergötlands län icke afgifvit yttrande i ärendet.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggning af bibanor från norra stambanan till Skellefteå
och Piteå. (231.)

Sedan Kungl. Maj:t den 2 augusti 1907 dels anbefallt järnvägsstyrelsen att inkomma
med förslag till definitiv plan för järnvägsanläggning från norra stambanan till Skellefteå
m. m., dels ock förständiga! Konungens befallningshafvande i Västerbottens
län att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande, huruvida landsting, kommuner
eller enskilda utfåste sig att uppfylla vissa villkor med afseende å nämnda järnvägsanläggning,
har järnvägsstyrelsen afgifvit förslag till definitiv plan för viss sträcka af
järnvägen samt Konungens bemälda befallningshafvande med särskilda skrifvelser,
senast den 21 december 1908, inkommit med sålunda anbefalld utredning. Ärendet
är beroende på pröfning.

35:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (240.)

Sedan telegrafstyrelsen inkommit med af särskilda kommitterade utarbetadt förslag till
nya reglementen för telegrafverkets pensionsinrättning samt änke- och pupillkassa
äfvensom eget utlåtande, utfärdades den 17 juni 1908 reglementen för telegrafverkets
pensionsinrättning samt änke- och pupillkassa äfvensom instruktion för direktionen
öfver telegrafverkets pensionsanstalter.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 2:o, 7:o, 14:o, 18:o, 23:o, 30:o, 31:o och 35:o
upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 3:o, 5:o, 6:o, 8:o, 9:o, 10:o,
ll:o, 12:o, 20:o, 24:o, 25:o, 26:o, 28:o, 32:o och 33:o omförmälda föremål för behandling
af annan myndighet eller för särskild utredning, de under 4:o, 13:o och 19:o antecknade
öfverlämnade till annat departement och de öfriga på pröfning beroende.

— 1909 —

251

Finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Kommerskollegium har ännu icke till Kungl. Haj:t inkommit med utlåtande öfver
det af kommittén för utredning af frågan om förbättradt pensioneringssätt för sjömän
afgifna betänkande med förslag.

2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Den af Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta sjöfartskommittén har ännu
icke afgifvit yttrande och förslag.

3:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till
lärlingslag. (91.)

De af chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga för att inom departementet
biträda med åstadkommande af utredning och afgifvande af förslag i ämnet
hafva ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

4:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion om ändrade grunder för
den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Haj:ts pröfning.

5:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till böjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Frågan rörande dispascbörsinstitutionen är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket
indragna hospitalsräntor m. m. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)
Kommerskollegium har ännu icke inkommit med det infordrade yttrandet.

8:o af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelserom
arfskatts utgörande i vissa fall. (22.)

1908 den 16 maj öfverlämnades ärendet till justitiedepartementet.

9:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af
timmer sjöledes m. m. (80.)

De för verkställande af utredning i ämnet tillkallade sakkunniga hafva ännu icke
fullgjort sitt uppdrag.

— 1909 -

252

10:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande
af förbättrade uppgifter om rikets in- och utförsel af varor
m. m. (119.)

Sedan statistiska kommittén numera afgifvit betänkande och förslag angående handelsstatistiken,
har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium, generaltullstyrelsen och statistiska
centralbyrån att afgifva utlåtande.

11 :o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

Den 20 mars 1908 aflät Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag om skogsaccis.
(Jämför ofvan I: 132:o.)

12:o af den 2 maj 1902, i anledning af justitieombudsmannens framställning
rörande provision vid försäljning af stämplar. (57.)

Den 3 april 1908 aflät Kungl. Maj:t proposition med förslag till förordning angående
stämpelafgiften. (Jämför ofvan I: 141:o.)

13:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrikat. (98.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o afden20maj 1902, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen. (141.)
Yrkesfarekommittén har ännu icke afgifvit utlåtande och förslag.

15:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen
med artificiella sötämnen. (143.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 20 februari 1903, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om kontrollen öfver stämpeluppbörden. (10.)

Den 3 april 1908 aflät Kungl. Maj:t proposition med förslag till förordning angående
stämpelafgiften. (Jämför ofvan I: 141:o.)

17:o af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner om revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. (27.)

Yrkesfarekommittén har ännu icke afgifvit utlåtande och förslag.

18:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den i nästföregående förteckning omnämnda kommitté, som fått i uppdrag att verkställa
utredning och afgifva förslag i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse,
har ännu icke fullgjort berörda uppdrag.

19:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1909 —

253

20:o Kiksdagens skrifvelse af den 22 april 1903, med anledning af väckta motioner
angående beskattning af utländingar för konserter och dramatiska eller
andra föreställningar. (59.)

1908 den 14 februari aflät Kung!. Maj:t proposition med förslag till förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (Jämför ofvan I: 127:o.)

21 ro af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets
officiella statistik. (130.)

Sedan statistiska kommittén numera afgifvit betänkande och förslag angående handelsstatistiken,
har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskolleginm, generaltullstyrelsen och
statistiska centralbyrån att afgifva utlåtande.

22:o af den 27 april 1904, i anledning af väckt motion om viss ändring i
bevillningsförordningen i fråga om gift kvinnas beskattning. (85.)

Den 14 februari 1908 aflät Kungl. Maj:t proposition angående ändrad lydelse af vissa
§§ i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 13
september 1907 m. m. (Jämför ofvan I: 124:o.)

23:o af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och
lyfta i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.

24:o af den 14 maj 1904, med begäran om utredning och förslag till afhjälpande
af vissa missförhållanden i afseende å stämpelbeläggning af köp
af fast egendom m. m. (146.)

Den 3 april 1908 aflät Kungl. Maj:t proposition med förslag till förordning angående
stämpelafgiften. (Jämför ofvan I: 141:o.)

25:o af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande sjöfartslagstiftning. (155.)

Den i föregående förteckningar omförmälda kommitté har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

26:o af den 21 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af
illojal konkurrens. (20.)

Ärendet, som öfverlämnats från justitiedepartementet, har den 27 mars 1908 remitterats
till kommittén för revision af gällande lagstiftning rörande patent och om skydd för
varumärken m. m.

27:o af den 31 mars 1905, angående revision af de författningar, som afse
priskuranters och markegångstaxors upprättande. (51.)

Den 2 oktober 1908 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla
en sakkunnig för att inom departementet biträda med upprättande af förslag i ämnet.

28:o af den 12 april 1905, i anledning af väckta motioner angående förändrade
bestämmelser i fråga om beskattning af inkomst af skog. (59.)

— 1909 —

254

Den 20 mars 1908 aflat Kung! Maj:t proposition med förslag till lag om skogsaccis.
(Jämför ofvan I: 132:o.)

29:o Riksdagens skrifvelse af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion
angående rätten att idka realisation och gårdfarihandel. (61.)

Den 4 december 1908 har Kung!. Maj:t utfärdat förordning om ändrad lydelse
af §§ 9, 10, 11 och 26 i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet.

30:o af den 10 maj 1905, i anledning af väckta motioner i fråga om utredning
och förslag angående inlösen af de frälseräntor, hvilkas inlösande ej
åligger statsverket. (120.)

Sedan kammarkollegium och lagberedningen afgifvit infordrade yttranden, har ärendet
den 6 oktober 1908 öfverlämnats till justitiedepartementet.

31 ;o af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler
för utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande af ny byggnad
för Kungl. Maj:ts kansli m. m. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 19 maj 1905, angående beskattning af socker. (178.)

Den 27 mars 1908 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen med förslag
till förordning angående restitution af erlagd sockerskatt eller befrielse från sådan skatt
för socker, som användts vid tillverkning af exportvaror. (Jämför ofvan I: 122:o).

33:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Sedan det från kommerskollegium infordrade utlåtandet numera inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

34:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)
Det från kommerskollegium infordrade yttrandet i fråga om reglering af den till
vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen har ännu icke inkommit.

35:o af den 12 maj 1906, i anledning af väckt motion om bestämmande af
tullen å maskiner och verktyg efter vikt m. m. (129.)
Tulltaxekommittén, som erhållit uppdrag att i anledning af denna skrifvelse afgifva
yttrande och förslag i ärendet, har ännu icke fullgjort detta uppdrag.

36:o af samma dag, i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen af
vissa för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter.
(130.)

— 1909 -

255

Tulltaxekommittén, som erhållit uppdrag att i anledning af denna skrifvelse afgifva
yttrande och förslag i ärendet, har ännu icke fullgjort detta uppdrag.

37:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion
om afskrifning af återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter,
som få till skatte lösas. (133.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t
inkommit.

38:o af den 23 maj 1906, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften
dels ock i ämnet väckta motioner. (170.)

Den 3 april 1908 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition med förslag till förordning
angående en särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper. (Jämför ofvan I: 128:o.)

39:o af den 8 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga
handlingar och kontrollen därå. (28.)

Det från statskontoret infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

40:o af den 6 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i
Stockholm samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ärendet. (64.)

Frågan om sättet för fastighetens försäljning samt om dispositionen af därför inflytande
medel är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

41:o af den 2 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående upphörande af rätt för tullverket att för införd vara utkräfva
ytterligare tull, sedan varan till importören utlämnats. (99.)

Kungl. Maj:t har den 11 december 1908 besluta proposition till 1909 års Riksdag.

42:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 5 och 6 i
tulltaxeunderrättelserna. (100.)

Tulltaxekommitténs utlåtande i ämnet har ännu icke afgifvits.

43:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående framläggande af förslag till lag om s. k. emissionsbanker. (103.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

44:o af den 6 maj 1907, i anledning af Kung]. Majrts proposition med förslag
till ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (104.)
Kungl. Maj:t har låtit utfärda kungörelse dels den 17 juni 1908 angående vissa
ändringar i uppbördsreglementet den 10 maj 1895 dels ock den 23 juli 1908 angående
nytt reglemente för uppbördsverket i Stockholm.

45:o af den 24 maj 1907, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till

— 1909 —

256

Kungl. Maj:t angående skatt å fin stärkelse, tillverkad af importerade råämnen.
(180.)

Den 31 januari 1908 har Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition med förslag
till förordning angående särskild skatt å majs, använd vid tillverkning af stärkelse.
(Jämför ofvan I: 107:o.)

46:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager. (183.)
De i föregående förteckning omförmälda, från tulltaxekommittén och kommerskollegium
infordrade förslag hafva ännu icke inkommit.

Ärendet, i hvad afser utarbetande af administrativa föreskrifter i ämnet, är
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

47:o af den 30 maj 1907, angående undersökning och utredning rörande landtarbetarnes
lefnadsförhållanden.

Det i föregående förteckning omnämnda, från kommerskollegium infordrade utlåtandet
har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

Af dessa ärenden äro de under ll:o, 12:o, 16:o, 20:o, 22:o, 24:o, 28:o, 29:o,
32:o, 38:o, 4Ro, 44:o och 45:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de
under Ro, 2:o, 3:o, 7:o, 9:o, 10:o, 14:o, 17:o, 18:o, 21:o, 23:o, 25:o, 26:o, 27:o,
34:o, 35:o, 36:o, 37:o, 39:o, 42:o, 46:o och 47:o antecknade föremål för behandling
af annan myndighet eller särskild utredning, de under 8:o och 30:o omförmälda
öfverlämnade till annat departement och de öfriga beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

Ecklesiastikdepartementet.

Ro Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(7 5.)

Ärendet beror delvis på Kungl. Maj:ts pröfning. (Jämför uppgifterna under 9:o

här nedan.)

2:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i
prästerskapets aflöningsförhållanden. (62.)

Kungl. Maj:t har i ämnet aflåtit proposition till 1908 års Riksdag. (Jämför ofvan 1:168:o.)

3:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman, hvilka af departements —

1909 -

257

chefen tillkallats för att såsom sakkunnige biträda departementet vid uppgörande af
förslag till nytt formulär för universitetets hufvudbok, hafva numera afgifvit sådant
förslag. Detta har remitterats till kanslern för rikets universitet, hvilkens utlåtande
dock icke ännu inkommit.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, i fråga om upphörande af
det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgillet,
äfven kalladt smörränta. (139.)

Kungl. Maj:t har i ämnet aflåtit proposition till 1908 års Riksdag. (Jämför ofvan 1:162:o.)

5:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör
ordnas, har ärendet öfverlämnats till denna kommitté.

6:o af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen. (130.)
Utredningen fortgår.

7:o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1900. (80.)

Kungl. Maj:t har den 25 september 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

9:o af den 8 maj 1902, i hvad den angår förslag till praktiska utbildningskurser
för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar äfvensom
i samband därmed förslag till vissa ändringar angående medicinska
examina. (82.)

Yttranden öfver de i ämnet utarbetade förslag hafva under året afgifvits af medicinalstyrelsen,
arméförvaltningen, fältläkarkommittén och fångvårdsstyrelsen. Därefter
har ärendet för afgifvande af förnyadt utlåtande remitterats till medicinalstyrelsen,
som emellertid ännu icke inkommit med sådant utlåtande.

10:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

De från myndigheter, lydande under ecklesiastikdepartementet, infordrade redogörelserna
i ämnet hafva nu fullständigt inkommit. Vidare utredning i ärendet pågår.

ll:o af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling för skolans
behof. (158.)

Från professorn F. A. Johansson infordrade förslag hafva endast delvis inkommit.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag. 33

258

12:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1903, angående antecknande i prästbetyg
af vitsord om kristendomskunskap. (160.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 20 maj 1904, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(136.)

Punkten 84, angående bidrag till restaurering af gråbrödraklostret i Ystad.

Kungl. Maj:t har i ämnet aflåtit förnyad proposition till 1908 års Riksdag.
(Jämför ofvan I: 156:o.)

14:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna
för aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Det från den s. k. seminariekommittén i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke
inkommit.

15:o af den 27 februari 1906, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående förslag till bestämmelser om rätt att fullfölja
talan mot kyrkoråds och skolråds beslut. (25.)

Sedan Kungl. Maj:t den 29 juni 1908 utfärdat lagar i ämnet, är ärendet
slutligen afgjordt.

16:o af den 30 april 1907, angående vidtagande af åtgärder för införande af
undervisning i skogsvård vid folkskolorna på landsbygden. (90.)

Kungl. Maj:t har den 28 februari 1908 utfärdat kungörelse i ämnet.

17:o af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 4, i hvad den rör af Riksdagen ifrågasatt förändring af extra ordinarie
professuren i geologi och mineralogi vid universitetet i Lund till ordinarie professur.

Kungl. Maj:t har i ärendet aflåtit proposition till 1908 års Riksdag. (Jämför
ofvan I: 165:o.)

Punkten 7, angående realskolans i Borås förändring till högre allmänt läroverk.

Kungl. Maj:t har i ämnet aflåtit proposition till 1908 års Riksdag. (Jämför
ofvan I: 165:o)

Punkterna 18 och 85, angående statsunderstöd åt enskilda läroanstalter.

Kungl. Maj:t har i ämnet aflåtit proposition till 1908 års Riksdag. (Jämför
ofvan I: 165:o.)

Punkten 33, angående uppförande af byggnader för ett landsarkiv i Östersund.

Sedan riksarkivarien afgifvit infordradt yttrande och förslag i anledning af hvad
Riksdagen under denna punkt anfört, hafva domkapitlen i Uppsala, Härnösand och Luleå
samt Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län anbefallts afgifva utlåtanden med anledning af sagda

- 1909 -

259

yttrande och förslag. Utlåtandena hafva nu inkommit, utom från Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län.

Punkten 76, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Kungl. Maj:t har den 24 januari 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 95, angående uppförande af byggnader för ett folkskoleseminarium i
Luleå m. m.

Kungl. Maj:t har allåtit förnyad proposition i ärendet till 1908 års Riksdag.
(Jämför ofvan I: 165:o.)

Punkten 105, angående utbildningskurs i hälsolära och alkohologi för ämneslärare
vid folkskoleseminarierna och de allmänna läroverken.

Kungl. Maj:t har den 24 april 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 147, angående bestridande af kostnaderna för viss utredning rörande
ecklesiastika boställen.

Kungl. Maj:t har under år 1908 anvisat de för ändamålet erforderliga belopp.

Punkten 149, angående uppförande af en kapellbyggnad i Gargnäs by af
Sorsele församling.

Kungl. Maj:t har den 24 april 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 171, angående fasta årliga understöd åt inhemska skönlitterära författare
af utmärkt förtjänst.

Kungl. Maj:t har den 21 februari 1908 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 4:o, 8:o, 13:o, 15:o och 16:o upptagna
slutligen afgjorda, de under 3:o, 5:o, 6:o, 9:o, 10:o, ll:o, 14:o och 17:o antecknade
föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning samt de öfriga
på pröfning beroende.

Jordbruksdepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

De i föregående ämbetsberättelser omförmälda kommittéerna hafva ännu icke afgifvit
förslag i ämnet.

2:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga,
för hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Det från landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t
inkommit.

3:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Den 17 augusti 1908 anbefalldes Konungens befallningshafvande i Göteborgs och

- 1909 -

260

Bohus län att med anledning af de i detta ärende afgifna yttrandena ånyo afgifva
utlåtande i detsamma.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om
vissa af landets vattenfall m. m. (67.)

Ärendet anmäldes den 3 april 1908, då Kungl. Maj:t aflät proposition till Riksdagen
med förslag till inrättande af en vattenfallsstyrelse. Sedan Riksdagens i anledning
häraf fattade beslut blifvit för Kungl. Maj:t anmäldt, öfverlämnades ärendet i dess
helhet till civildepartementet. (Jämför ofvan I: 171 :o.)

5:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälda kommittén har ännu icke inkommit med
förslag i ämnet.

6:o af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen infordrade utlåtande rörande de
delar af ärendet, i fråga om hvilka Kungl. Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu
icke inkommit.

7:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll
af oäkta barn. (38.)

8:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa med
densamma förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälda kommittén har ännu icke inkommit med
förslag i ämnet.

9:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion om ändring af 15 §
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälda kommittén har ännu icke inkommit med
förslag i ämnet.

11 :o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)

Detta ärende är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1909 —

261

12:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf
till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

De uti ämbetsberättelsen till 1904 års Riksdag omförmälda infordrade redogörelserna
hafva ännu icke fullständigt inkommit.

13:o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
liäststammarne. (79.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung! Maj:ts pröfning.

14:o af den 20 maj 1903, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (109.)
Sedan det i föregående års embetsberättelse omförmälda, från högsta domstolen infordrade
yttrande inkommit till Kungl. Maj:t, anmäldes ärendet ånyo den 6 mars
1908, därvid förordnades, att proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 35 och 80 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober, 1891 skulle till Riksdagen aflåtas. Den 17 juni 1908 utfärdades författningar
i ämnet. (Jämför ofvan I: 204:o.)

15:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Utlåtande från den i senaste ämbetsberättelsen omförmälda kommitté har ännu icke
inkommit.

16:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 5
i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

17:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens är 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902.'' (108.)
Sedan det från den s. k. löneregleringskommittén infordrade utlåtandet inkommit, remitterades
handlingarna i ärendet den 19 februari 1908 till stuteriöfverstyrelsen,
hvars yttrande, inkom till Kungl. Maj:t den 17 mars samma år. Ärendet är på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

18:o af samma dag, angående skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken.
(104.)

Ärendet har varit remitteradt till kammarkollegium och domänstyrelsen, kommerskollegium,
domänstyrelsen, generaltullstyrelsen, lotsstyrelsen, Konungens samtliga
befallningshafvande samt vetenskapsakademien. Sedan de sålunda infordrade utlåtandena
inkommit, föredrogs ärendet den 16 oktober 1908, hvarvid beslöts att i detsamma
inhämta yttrande af högsta domstolen. Sådant yttrande har ännu icke inkommit
till departementet.

- 1909 -

262

19:o Kiksdagens skrifvelse af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion
om tillägg till 5 § i förordningen angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens
län den 24 juli 1903. (60.)

Den enligt föregående ämbetsberättelse den 5 juli 1907 tillsatta kommittén har ännu
icke inkommit med utlåtande i ärendet.

20:o af den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
af olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Det från kammarkollegium infordrade yttrandet har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

21 :o af den 17 april 1905, i anledning af väckta motioner om ändringar i
stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878. (100.)

Sedan det från kammarkollegium infordrade utlåtandet till Kungl. Maj:t inkommit,
har Kungl. Maj:t den 5 december 1908 anbefallt öfverståthållaräinbetet och
Konungens samtliga öfriga befallningshafvande att före den 15 februari 1909 inkomma
med utlåtande öfver ett inom jordbruksdepartementet utarbetadt förslag till
lag om skjutsväsendet.

22:o af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade
bestämmelser för skjutsskyldighetens fullgörande i Stockholm. (125.)

23:o af den 20 maj 1905, beträffande ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i stadgan
angående skjutsväsendet. (175.)

Sistberörda två skrifvelser hafva hos Kungl. Maj:t anmälts, hvarvid erforderliga åtgärder
beslutats.

24:o af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. (124.)

Sedan särskilda lagförslag i ämnet utarbetats inom jordbruksdepartementet, har yttrande
däröfver afgifvits af högsta domstolen. Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

25:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
m. m. (131.)

26:o af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda
och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälda kommittén har ännu icke inkommit med
utlåtande i sistberörda bägge ärenden.

27:o af den 31 mars 1906. i anledning af väckt motion med begäran om
framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till

— 1909 —

263

förekommande af öfverdrifven aftorkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län den 24 juli 1903. (55.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälda kommittén har ännu icke inkommit med
utlåtande i ärendet.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens
år 1905 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1904. (87.)

Ärendet har öfverlämnats till finansdepartementet.

29:o af den 19 maj 1906, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående
försäljning af ett till kronolägenheten Barnabro n:r 1 i Hallands län
hörande område. (113.)

Sedan domänstyrelsen afgifva förnyadt förslag rörande dispositionen af ifrågavarande
område, har ärendet föredragits inför Kungl. Maj:t, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

30:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Det från järnvägsstyrelsen infordrade utlåtandet har fortfarande icke inkommit.

31 :o af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter till inköp
af allmänningsskogar. (77.)

Det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

32:o af den 22 maj 1907, i anledning af väckta motioner angående undervisningen
i landthushållning. (178.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omnämnda kommittén har ännu icke afgifvit förslag
i ämnet.

33:o af den 24 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å
häradsallmänningar. (185.)

Det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

Af dessa ärenden äro alltså de under 14:o, 22:o, 23:o och 29:o upptagna
af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o, 3:o, 5:o, 6:o, 7:o, 8:o, 10:o,
12:o, 15:o, 18:o, 19:o, 20:o, 21:o, 25:o, 26:o, 27:o, 30:o, 31:o, 32:o och 33:o
antecknade föremål för behandling af annan myndighet eller särskilda yttrandens afgifvande,
de under 4:o och 28:o omförmälda öfverlämnade till annat departement
och de öfriga beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

- 1909 -

264

Tabell,

utvisande under Indika nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1908 aflassa,
i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser
finnas upptagna i den under I bär ofvan införda förteckningen.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling, och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)

1	104	39	in	77	181	115	18	153	155, 227	191	29, 160
2	1	40	*)	78	182	116	47	154	216	192	94, 161
3	34	41	*)	79	78, 183	117	48	155	217	193	162
4	55	42	112	80 38, 79,184	118	46	156	218	194	163
5	58	43	*)	81	39	119	123	157	219	195	95
6	64, 147	44	*)	82	185	120	124	15S	220	196	134
7	105	45	*)	83	186	121	125	159	228	197	232
8	165	46	**)	84	187	122	126	160	229	198	33, 135
9	171	47	***)	85	188	123	19	161	88	199	164
10	/36,56, 59, 65	48	**\	86	189	124	200	162	49	200	136
1106,166,172	49	113	87	120	125	152	163	50	201	96
11	66	50	173	88	150	126	153	164	25	202	137
12	2	51	9	89	194	127	201	165	26	203	97
13	3	52	74	90	195	128	202	166	221	204	138
14	4	53	114	91	196	129	86	167	222	205	54
15	*)	54	**\	92	40	130	203	168	223	206	167
16	*)	55	115	93	41	131	51	169	224	207	60
17	107	56	It)	94	42	132	154	170	156	208	61
18	108	Oi	11	95	151	133	20	171	89	209	53
19	**)	58	116	96	43	134	127	172	225	210	62
20	67	59	117	97	190	135	128	173	226	211	63
21	**)	60	Ib	98	191	136	204	174	157	212	139
22	37, 68	61	118	99	192	137	21	175	158	213	35
23	102	62	12	100	193	138	22	176	52	214	140
24	5	63	13	101	44	139	23	177	129	215	30, 141
25	6	64	174	102	197	140	24	178	90	216	142
20	31, 109	65	14	103	80, 121	141	205	179	130	217	168
27	32, 69	66	15	104	81	142	207	180	131	218	169
28	**)	67	76	105	82	143	206	181	27	219	98
29	**)	68	16	106	**)	144	208	182	91	220	99
30	70	69	Ti	107	122	145	209	183	132	221	100
31	71	70	119	108	17	146	210	184	28	222	101
32	72	71	175	109	149	147	211	185	133	223	170
33	148	72	176	no	83	148	212	186	230	224	143
34		73	177	in	45, 57	149	213	187	231	225	1024,144
35	7	74	178	112	84, 198	150	214	188	92	226	103
36	8	75	179	113	85	151	215	189	93	227	145
37 38	no 73	76	180	114	199	152	87	190	159	228	146

•) Utfärdade förordnanden. — **) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — ***) Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken.