JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1907:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1907;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HAJGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1907.

INNEHÅLL.

J ustitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning........................................................................................................................... 1

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) kyrkoherden S. G. Hulteman, för det han verkställt jordfästning utan att därom

underrätta den dödes anhöriga......................................................................••••• 2

2) öfversten grefve S. Lewenhaupt, i fråga om preskription af straff för rymning

(forts, från ämbetsber. till 1906 års Riksdag, sid. 18—24) .............................. 9

3) landshöfdingen friherre G. O. R. Lagerbring och länsnotarien E. G. Timring i

fråga om behörigheten af förordnande för särskild åklagare i stad (forts, från
ämbetsber. till 1905 års Riksdag, sid. 89—139)................................................ 9

4) kyrkoherden A. Y. J. Ågren, för underlåtenhet att före kvinnas kyrkotagning
såsom en mans fästekvinna fordra betyg om mannens ledighet till äktenskap ... 11

5) borgmästaren G. E. Winquist m. fl., för obehörig inskränkning i redan med deladt

tillstånd tillo anordnande af offentliga föreställningar m. m...................... 20

6) borgmästaren G. Åkerblom, i fråga om felaktigt expeditionssätt........................ 26

7) jägmästaren V. T. D. Gaunitz, för olaga beslag ................................................ 32

8) kommissionslandtmätaren I. Hedén, för felaktigt förfarande i sammanhang med

hemmansklyfning ................................................................................................ 39

9) öfversten G. W. Aschan, för obehörig vägran att efter utlupen kapitulationstid

bevilja volontär afsked ...........................................................................^.......... 34

10) landshöfdingen C. R. Wersäll och landssekreteraren H. L. Uddén, i fråga om

afdrag för häktningstid vid verkställighet af straffarbete (forts, från ämbetsber.
till 1906 års Riksdag, sid. 16—18) ..............................................................60

11) kronofogden G. Lindeberg, för olaga häktning (forts, från ämbetsber. till 1905 års

Riksdag, sid. 38—45) ....................................................................................... 61

12) häradshöfdingen J. A. Lilliesköld, i fråga om skyldighet att lösa expedition i ett

lagfartsärende (forts, från ämbetsber. till 1906 års Riksdag, sid. 24—30) ....... 62

13) länsmannen C. Rhodin, för det han vid utdelning af understödsmedel från en

donationsfond obehörigen gjort vissa afdrag ...................................................... 63

14) borgmästaren J. O. Karlsson m. fl., för oriktig tillämpning af stadgandena i 20

kapitlet 8 och 12 §§ strafflagen (forts, från ämbetsber. till 1905 års Riksdag,
sid. 29—36)............ 68

Ärenden, som föranledt annan åtgärd än åtal:

1. Angående betänketid vid nöjdförklaring ............................................................ 69

2. Fråga om beräkning af lösen för taxeringsbevis................................................ 71

3. Fråga om lasarettsläkares skyldighet att meddela intyg angående å lasarett vårdad

person............................................................................................................... 72

Redogörelse för utgången af två särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar om förening
af tingslag......................................................................................................... 95

SitL

Framställning till Kungl. Maj:t om ett förenkladt skrif- och arbetssätt vid hofrätterna...... 96

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af gällande föreskrifter om lasaretts läkares

skyldighet att meddela intyg rörande å lasarett vårdad person, m. m.......... 99

Statistiska uppgifter angående mål i högsta domstolen...................................................... 106

Domsmotivering ............................................................................................................... 108

Arbetssättet vid Göta hofrätt............................................................................................. 114

Ojämnhet i afseende å snabbhet i rättsskipningen vid högsta domstolen........................... 114

Framställning till Riksdagen om upphäfvande af vissa bestämmelser angående ränta......... 115

Framställning till Riksdagen om nedsättning af straffet för barnamord ........................... 134

Framställning till Riksdagen om nedsättning af straffet för ämbetsbrott........................... 141

Framställning till Riksdagen om utarbetande af en historik öfver justitieombudsmansämbetets

förvaltning ............................................................................................................... 145

Framställning till Riksdagen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen i justitieombudsmans expeditionen

....... 147

Ämbetsresor under år 1906 ............................................................................................. 148

Handlagda klagomål och anställda åtal.............................................................................. 148

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen......................................................... 149

Angående i en bilaga intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t 149

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård ....................................... 150

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

A. Sammanställning af statistiska uppgifter angående mål afgjorda af högsta domstolen åren

1887—1905 ............................................................................................................ 153

B. Förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t .................................... 161

I. Förteckning på de af Riksdagen år 1906 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte

anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrivelser blifvit under

nämnda år vidtagna ................................................................................................ 163

II. Särskild förteckning på de i förteckningen under I upptagna ärenden, hvilka vid
utgången af år 1906 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande ...................................................................................... 197

III. Förteckning på de genom skrifvelser, som vid riksdagar före år 1906 till Kungl.

Maj:t aflåtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1905 års slut voro i sin helhet
eller til någon del hos Kungl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,

samma ärenden under år 1906 undergått.................................................................. 201

Tabell, upptagande de af Riksdagen år 1906 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser......:..... 232

Till RIKSDAGEN.

D en af senaste lagtima Riksdag förordnade justitieombudsmannen,
revisionssekreteraren m. m. Carl Evald Leijonmarck, blef den 19 oktober 1906
utnämnd till president i Göta hofrätt samt afsade sig af sådan anledning

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 1

uppdraget att vara Riksdagens justitieombudsman.. Af Riksdagens fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret blef jag i följd häraf den 22
oktober 1906 insatt i justitieombudsmansämbetet.

I enlighet med föreskriften i § 14 af den för justitieombudsmannen
gällande instruktion får jag härmed vördsamt afgifva berättelse öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år. Enligt förut vedertagen
ordning kommer jag att därvid först redogöra för anställda åtal, som under
den tid berättelsen afser blifvit slutligen afgärda eller åtminstone i en instans
pröfvade.

Åtal mot kyrkoherde, för det han verkställt jordfästning utan
att därom underrätta den dödes anhöriga.

Föreståndaren för metodist-episkopalförsamlingen i K lin tehamn på
Gottland Karl Jonsson anförde i en till min företrädare i justitieombudsmansämbetet
ingifven klagoskrift hufvudsakligen följande.

Den 28 juni 1905 alled i Klinte församling bosatte arbetaren Lars
Petter Nilsson, hvilken tillika med sin hustru den 7 mars 1900 utträdt ur
svenska statskyrkan och ingått i metodist-episkopalkyrkans därvarande
församling. Då anmälan om dödsfallet den 29 i samma månad hos kyrkoherden
i Klinte församling Sven Gustaf Hulteman gjordes af den efterlämnade
änkan, och samtidigt meddelades, att i öfverensstämmelse med den
allidnes i lifstiden uttryckta önskan jordfästningen komme att förrättas af
en därtill berättigad präst inom metodist-episkopalkyrkan, förklarade kyrkoherden
Hulteman, att detta icke skulle af honom tillåtas, samt att, om icke
desto mindre jordfästning i sådan ordning företoges, Hulteman skulle föranstalta
om åtal därför.

Som det emellertid af gällande stadganden vore uppenbart, att »främmande
trosbekännare», som tillhörde lagligen organiserade, af staten erkända
församlingar, ägde att vid kyrkliga handlingars utförande betjänas
af sitt eget samfunds prästerskap, hade den allidnes efterlefvande ansett
sig här vara i sin goda rätt att fullfölja dennes i lifstiden uttalade önskan,
hvarför de bestämde, att begrafningen skulle äga rum den 4 påföljande
juli klockan 3 eftermiddagen, och tillkallade för jordfästningen en vederbörligen
ordinerad metodistpastor. Liket blef dock redan den 30 juni på
aftonen bisatt i den för ändamålet uppkastade grafven.

Den 3 juli företog sig emellertid kyrkoherden Hulteman att, oombedd

— 1907 —

och utan att därom underrätta någon af den aflidnes efterlämnade anhöriga,
jordfästa liket samt låta till en del igenfylla grafven, under förklaring
att liket genom sin lukt besvärade omgifningen, ett påstående som
likväl saknade all grund.

Sedan detta blifvit bekant, ansåg sig den för jordfästningen tillkallade
metodistpastorn icke böra vidtaga någon jordfästningsceremoni, men han
såväl som de till begrafningen inbjudne, tillika med andra af metodistförsamlingens
medlemmar samt flere af på platsen boende godtemplare,
trodde sig likväl kunna och böra bedra den aflidnes minne genom att
begifva sig till grafven för att där med sång och ett par korta tal säga
honom ett sista farväl. I detta sitt förehafvande stördes de likväl snart
af kyrkoherden Hulteman, hvilken kom tillstädes och med höga rop och
otillbörliga yttranden gaf tillkänna sin förtrytelse öfver det passerade,
hvilket Hulteman betecknade såsom en demonstration. Hulteman utlät sig
tillika om den aflidne på ett sätt, som gjorde ett mycket obehagligt intryck
på de församlade.

I anledning af hvad sålunda anförts hemställde klaganden, att kyrkoherden
Hulteman måtte ställas till laga ansvar, dels för det han, genom
ett i hans ämbetsställning oförsvarligt hot, sökt förhindra en medlem af
metodist-episkopalförsamlingen att begagna sig af sin rätt att få liket efter
sin aflidne man jordfäst af därtill berättigad präst inom det samfund, hon
tillhörde och af hvilket jämväl hennes aflidne man i lifstiden varit medlem;
dels för att Hulteman, oombedd och utan att därom underrätta någon af
den aflidnes efterlämnade anhöriga, uppenbarligen i syfte att förhindra den
till påföljande dagen utsatta begrafningen, jordfäst liket efter Lars Petter
Nilsson; dels ock för att Hulteman vid förutnämnda tillfälle, genom sitt
häftiga och en prästman ovärdiga uppträdande å kyrkogården, åstadkommit
förargelse.

Vid klagoskriften funnos fogade tre så lydande intyg:

l:o) »Härmed intygas, att kyrkoherden S. G. Hulteman i Klinte socken,
Gottlands län, inför metodistpastorn J. E. Eriksson från Karlshamn och oss
förklarat, att han oombedd och utan att underrätta den aflidnes anhöriga
den 3 juli jordfäst stoftet efter aflidne Lars Petter Nilsson, tillhörande
metodist-episkopalförsamlingen i Klintehamn, under förklaring att han därtill
enligt svensk lag ägde rättighet, oaktadt det blifvit anmäldt, att metodistpastor
blifvit anmodad att jordfästa liket påföljande dag. Detta sade sig
kyrkoherden hafva giort, därför att han ansåg det metodistpredikant icke
var berättigad att förrätta jordfästning. Klintehamn den 30 juli 1905.
K. Jonsson, metodistpredikant, J. F. Hallström, jaktuppsyningsman.»;

— 1907 —

2:o) »Att arbetaren Lars Petter Nilsson från Valla och hans hustru

Johanna Olivia Boberg, efter därom förut gjord skriftlig anmälan, som

skedde den 30 dec. 1899, denna dag härstädes i vederbörlig ordning anmält
utträde ur evang. lutherska kyrkan för att öfvergå till metodistsamfundet,
intygar på begäran, Klinte den 7 mars 1900, G. F. Lundgren,
v. pastor. Rätt afskrifvet intyga: K. Jonsson. J. E. Eriksson.»; och

3:o) »Härmed intygas, att kyrkoherden S. G. Hulteman, Klinte socken,
tisdagen den 4 juli 1905 genom höga rop och otillbörliga yttranden störde

oss å Klinte kyrkogård, då vi enligt bestämmelse mötts för att begrafva

aflidne Lars Petter Nilsson, tillhörande metodistkyrkan. Klintehamn den
5 juli 1905. K. Jonsson. J. E. Eriksson. J. F. Hallström. H. Hallström.
August Svanberg. Herman Stenqvist. H. Stenqvist. Oskar Modin. Hanna
Modin. Anton Rosendahl. Anna Rosendahl. Anna Hägg. Elna Sandelin.
Linda Nyström. L. K. Pettersson. Johanna Nilsson. Kristian Boberg.»

öfver klagoskriften hörd, yttrade sig kyrkoherden Hulteman i afgifven
förklaring till eu början om hvad i klagoskriften sagts dels därom, att till
honom skulle hafva anmälts, att metodistpastor komme att jordfästa den
döde, dels ock därom, att Hulteman skulle hafva förmält sig ämna i sådan
händelse föranstalta om åtal. Härutinnan anfördes i förklaringen hufvudsakligen:
att aflidne Lars Petter Nilssons änka, hvilken för kyrkoherden
anmält dödsfallet, hvarken då eller sedermera nämnt något om hvem som
skulle förrätta jordfästningen; att änkans oäkta son Kristian Boberg vid
ett senare tillfälle, då han ute å Hultemans gård sammanträffat med Hulteman
och dennes arrendator, i anledning af en arrendatorns fråga om hvem
som komme att förrätta jordfästningen, yttrat den förmodan, att någon
metodistpräst komme att göra detta; att Hulteman vid sistnämnda tillfälle
till arrendatorn af förekommen anledning yttrat, att Hulteman, om jordfästning
sålunda verkställdes, hade att anmäla saken för domkapitlet;
samt att omförmälta samtal å Hultemans gård icke af denne kunnat uppfattas
såsom någon anmälan om den tillämnade jordfästningen.

Angående sin klandrade åtgärd att jordfästa aflidne Lars Petter Nilsson
yttrade kyrkoherden Hulteman i förklaringen, bland annat: att, sedan den
afiidnes stoft, på grund af det tillstånd af upplösning, hvari detsamma i
följd af då rådande starka värme befann sig, blifvit fredagen den 30 juni
på aftonen bisatt i öppen graf å Klinte församlings kyrkogård, en för de
kringboende och kyrkobesökande synnerligen besvärande liklukt spridt
sig från grafven; att Hulteman häraf funnit sig nödsakad att på
morgonen den 3 juli jordfästa den döde; samt att Hulteman — som icke
haft tillfälle att före jordfästningen själf besöka änkan och antagit, att en
anmodan till henne att inställa sig å prästgården blifvit utan påföljd —

— 1907 —

ansett mindre lämpligt att genom bud underrätta henne om den blifvande
förrättningen, alldenstund missförstånd lätteligen kunnat uppkomma.

Kyrkoherden Hulteman sökte i förklaringen vidare visa, att det vore
tvifvelaktigt, huruvida präst, tillhörande metodist-episkopalkyrkan, ägde förrätta
jordfästning.

Under åberopande af tre särskilda vid förklaringen fogade intyg förmälte
sig slutligen kyrkoherden Hulteman vilja på det bestämdaste påstå, att
han icke genom hot mot änkan sökt förhindra jordfästningens förrättande
af metodistpräst, att Hulteman ej förrättat jordfästningen i elakt syfte, samt
att Hultemans uppträdande på kyrkogården ingalunda varit störande, ovärdigt
eller förargelseväckande.

De förklaringen bilagda intygen voro af följande lydelse:

l:o) »Att änkan efter framlidne metodisten Lars Petter Nilsson från
Valla i Klinte församling inför oss undertecknade på en gång närvarande
erkänt, att hon hvarken vid anmälan af sin mans död inför kyrkoherde
S. G. Hulteman eller sedan i egen person med ett ord omnämnt vare sig
när eller af hvem jordfästningen skulle förrättas eller om den aflidnes
önskan i det fallet, det vilja vi härmed på heder och samvete intyga.
Klinte den 6 september 1905. H. Brodén, skolföreståndare, Klintehamn. N.P.
Stengård, skollärare.»;

2:o) »Att framlidne metodisten, arbetaren från Valla Lars Petter Nilsson,
hvilken afled den 28 sistlidne juni och nedsattes i öppen graf på Klinte
församlings kyrkogård fredagen den 30 juni, var stadd i ett sadant upplösningstillstånd,
att personer, hvilka under tiden, då grafven stod öppen,
gingo öfver kyrkogården, mådde illa och voro nära att kräkas pa grund
af den vedervärdiga stanken; att hans öppna graf icke var mera än cirka
10 å 12 meter aflägsen från allmänna landsvägen och kyrkostigen; samt
att nämnda lilla kyrkogård ej ligger mera än ungefär 5 a 6 meter från
prästgårdens park och 4 till 8 meter respektive från boningshus i söder
och norr, hvadan under dessa heta dagar med påförlig vind liklukten särskilt
i prästgården och på nämnda vägar var odräglig, det kunna vi pa
heder och samvete intyga. Klinte den 7 september 1905. Maria Larsson.
Maria Pettersson, skeppareänka. N. P. Stengård, folkskollärare. Josefina
Lundgren. Elvira Lundgren. Konrad Lundgren. Konrad Svensson.»; och

3:o) »På begäran intygas härmed följande: Den 4 sistlidne juli infunno
sig undertecknade i sällskap med några metodister och godtemplare
på Klinte kyrkogård, dit vi voro inbjudna att öfvervara aflidne arbetaren
L. P. Nilssons likbegängelse. Vid framkomsten till kyrkogården förvissades
de församlade om, sedan de två närvarande metodistpredikanterna aflagt
besök i prästgården, att jordfästningen redan föregående dag blifvit af

— 1907 —

kyrkoherden S. G. Hulteman förrättad. När omkring en half timme förflutit,
begåfvo de sig till grafven, där de uppehållit sig omkring en
timmes tid, åhörande tal af de två förenämnde metodistpredikanterna
samt deltagande i sången, då kyrkoherden Hulteman infann sig vid
grafven, medan den siste af de två metodistpredikanterna afslutade sitt tal
med bön. Kyrkoherden förhöll sig tyst, till dess bönen var afslutad och
amen utsagdt. Omedelbart därefter uttalade han med sådan styrka i
rösten, som han vanligen använder vid tal till större folksamlingar,
några ord, i hvilka han, bland annat genom att beteckna det hela som
en demonstration, uttryckte sitt stora missnöje; det varder härmed på heder
och samvete intygadt. Klinte den 6 september 1905. N. P. Stengård,
folkskollärare. Aug. Lingström, folkskollärare.»

I afgifna påminnelser erinrade klaganden, bland annat: att aflidne
Lars Petter Nilssons stjufson å sin moders vägnar anmält, att jordfästning
skulle förrättas af metodistpastor tisdagen den 4 juli, därvid Hulteman
förklarat, att, om så skedde, skulle han anmäla saken till laga åtal; att
Hulteman i sin förklaring medgifvit, att han förrättat jordfästningen, utan
att vara därom anmodad och utan att meddela sig med någon af den
aflidnes efterlämnade anhöriga; att det svårligen kunde antagas hafva varit
omöjligt för Hulteman att under tiden emellan lördags- och måndagsmorgonen
underrätta änkan om att jordfästningen måste ske tidigare än som
blifvit bestämdt, då afståndet från änkans bostad till pastorsexpeditionen
ej vore längre än eu fjärdedels mil och vägen däremellan synnerligen
starkt trafikerades; att missförstånd ej behöft befaras, då meddelandet kunnat
göras skriftligen; samt att uti det af Stengård och Lingström utfärdade
intyget visserligen uppgifvits, att kyrkoherden Hulteman vid Lars
Petter Nilssons graf den 4 juli förhållit sig tyst, till dess bönen var afslutad
och amen utsagdt, men däremot icke att Hulteman ingripit, innan
de församlade hunnit sjunga den sång, som af predikanten föreslogs.

Vid påminnelseskriften hade fogats:

l:o) ett så lydande intyg:

»Att slaktaren Kristian Boberg i vår närvaro denna dag förklarat:
att han å sin moders, änkan efter aflidne arbetaren Lars Petter Nilsson i
Valla, Klinte socken, vägnar, den 30 sistlidne juni hos kyrkoherde S. G.
Hulteman dels anmälde, att hans aflidne stjuffaders lik behöfde bisättas å
kyrkogården, tills begrafning skulle ske af metodistpastor tisdagen den 4
därpå följande juli; att Hulteman då förklarat, att metodistpastor ej ägde
rätt begrafva liket, och att, om så skedde, skulle Hulteman anmäla saken
till laga åtal. Därvid hade Boberg svarat, att den saken finge den svara
för, som skulle förrätta begrafningen, och icke Boberg. Härefter hade

- 1907 —

Hulteman föreskrift, att granris skulle läggas på kistan i trafven, hvilket
Boberg genast vid bisättningen verkställde. Detta ofvanstående liar Boberg
i vår närvaro förklarat vara med sanna förhållandet öfverensstämmande;
intygas på heder och samvete. Klintehamn den 2 oktober 1905.
Joh:s Roth, adress Visby. P. Nilsson, adress Klintehamn.»; och

2:o) ett intyg af följande lydelse:

»Att afståndet mellan prästgården i Klinte församling, där kyrkoherde
S. G. Hulteman bor och har sin expedition, och platsen, där änkan efter
aflidne arbetaren L. P. Nilsson bor, ej belöper sig till mer än högst en
kvarts mil, att mellan båda ofvannämnda platser löper allmänna landsvägen,
som i allmänhet och i synnerhet på lördagen är rikt trafikerad af
både åkande och gående, hvarför det synes oss, som om ej någon svårighet
skulle behöfva föreligga ofvannämnde kyrkoherde Hulteman att antingen
muntligen eller ock skriftligen genom bud lämna änkan underrättelse
om nödvändigheten af en snar jordfästning af hennes å Klinte
kyrkogård bisatte aflidne man, om endast någon vilja hos kyrkoherde
Hulteman i detta afseende hade funnits, intygas härmed på heder och
samvete. Klintehamn den 12 oktober 1905. J. F. Hallström, jaktuppsyningsman.
P. Nilsson, predikant inom metodist-episkopalkyrkan, adress
Klintehamn.»

* %

Med den förklaring, kyrkoherden Hulteman i ärendet afgifvit, fann
sig justitieombudsmannen icke kunna åtnöjas, och blef i följd däraf åtal
emot Hulteman anställdt inför domkapitlet i Visby. I den skrifvelse, hvarigenom
berörda åtal anhängiggjordes, yttrade justitieombudsmannen hufvudsakligen
följande.

Handlingarna i ärendet syntes utvisa, att kyrkoherden Hulteman varit
af den oriktiga uppfattningen, att predikant tillhörande metodist-episkopalkyrkan
icke varit berättigad att förrätta jordfästning efter aflidne Lars
Petter Nilsson; att Hulteman i närvaro af Lars Petter Nilssons stjufson
Kristian Boberg uttalat denna mening och tillika antydt, att, därest jordfästningen
förrättades af en dylik predikant, Hulteman komme att anmäla
saken för domkapitlet; att Hulteman, efter det den aflidne från fredagen
den 30 juni varit bisatt å kyrkogården, den 3 juli på morgonen, af egen
drift och utan att därom på förhand meddela sig med den allenast på ett
kort afstånd från kyrkogården boende änkan efter den aflidne, jordfäst
liket; samt att Hulteman vid det tillfälle, till hvilket jordfästningen ursprungligen
varit utsatt, infunnit sig å kyrkogården samt stört de därstädes
kring Lars Petter Nilssons graf samlade personerna i deras andaktsöfning.

— 1907 —

Af hvad sålunda mot Hulteman förekommit kunde allenast hans åtgärd
att utan någon den aflidnes änka i förväg lämnad underrättelse förrätta
jordfästningen läggas Hulteman till last såsom fel i ämbetet. Hans
förhållande i öfrigt i denna sak vore emellertid otvifvelaktigt ägnadt att
ställa hans fel i en särskild dager. De anförda omständigheterna syntes
nämligen utgöra goda grunder för det antagande, att Hulteman, om än
öfvertygad om att han i de olägenheter för trakten, som den dödes förvarande
i öppen graf medförde, hade en ursäkt för sitt åtgörande, likväl
företagit jordfästningen, på det sätt som skett, af egenmäktighet och i bestämdt
syfte att förhindra en jordfästning genom metodistpredikant. Med
denna uppfattning ansåge justitieombudsmannen det vara sin ämbetsplikt
att, till ståtande af en dylik egenmäktighet, beifra kyrkoherdens ämbetsfel.

På grund häraf yrkade justitieombudsmannen, under åberopande af
5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana
mål den 8 mars 1889, att domkapitlet, för hvad Hulteman i förevarande
hänseende låtit komma sig till last, måtte döma honom till det
straff, som i berörda lagrum vore stadgadt och domkapitlet funne hans
fel förskylla. j

Under skriftväxlingen i detta åtal inkom aflidne Lars Petter Nilssons
änka Johanna Nilsson till domkapitlet med en skrift, däri anfördes, bland
annat, att Hultemans företag att utan änkan Nilssons vetskap jordfästa
liket efter hennes aflidne man vore så mycket mera upprörande, som
mannen under sin lifstid flere gånger uttalat sin önskan att blifva jordfäst
af präst inom metodist-episkopalkyrkan; samt att änkan Nilsson knappast
kunde återgifva, huru djupt Hulteman kränkt henne genom sitt uppträdande
på Klinte kyrkogård vid det tillfälle, då af henne inbjudna begrafningsgäster
där voro samlade för att säga den aflidne ett sista farväl. Ankan
Nilsson förklarade tillika, att hon till fullo instämde i den anmälan, Karl
Jonsson härstädes gjort, samt yrkade för egen del laga ansvar å Hulteman
för hans ifrågavarande åtgörande.

Domkapitlet meddelade utslag i målet deri 10 januari 1906, därvid domkapitlet
utlät sig: Då kyrkoherden Hulteman, genom att förrätta jordfästningen
efter Lars Petter Nilsson utan att därom i förväg underrätta dennes
på kort afstånd från Klinte prästgård boende änka, visat oförstånd i sitt
ämbete, pröfvade domkapitlet, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, lagligt
att härför döma Hulteman till varning.

Vidkommande målet i öfrigt yttrade domkapitlet, att, änskönt Hultemans
uppträdande å Klinte kyrkogård vid det tillfälle, då flera personer voro
samlade vid Lars Petter Nilssons graf under tal och sång till egen upp —

1907 —

byggelse och för att hedra den afiidnes minne, måste anses klandervärdt
och särskildt en prästman ovärdigt, funne domkapitlet detta Hultemans
åtgörande dock icke vara af sådan beskaffenhet, att straff därför kunde
honom af domkapitlet ådömas.

Domkapitlets utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Fråga om preskription af straff för rymning.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1906 års Riksdag (sid.
18—24) har lämnats redogörelse för ett emot öfversten och chefen för
Södra skånska infanteriregementet grefve Sixten Lewenhaupt af den anledning
anställdt åtal, att muraren Frans August Olsson Bergqvist, som varit
anställd som soldat vid regementet men i maj månad 1901 rymt, sedermera
genom regementsorder den 18 november 1904 adömts åtta dagars
sträng arrest.

Redogörelsen för detta åtal utvisar, att sedan krigshofrätten i utslag
den 25 juni 1905 ogillat den emot öfversten i målet förda ansvars- och
ersättningstalan, hade utslaget öfverklagats dels af krigsfiskalen, efter förordnande
af justitieombudsmannen, dels ock af Bergqvist, hvilken hos
Kungl. Maj:t fullföljt den talan, han i egenskap af målsägare utfört vid
krigshofrätten.

De i målet sålunda anförda besvären äro numera pröfvade af Kungl.
Maj:t, som genom utslag den 24 januari 1906 förklarat sig ej finna skäl
att göra ändring i krigshofrätten s utslag.

I målets afgörande deltogo fem justitieråd och tva militära ledamöter
af högsta domstolen. Den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, omfattades
af tre justitieråd jämte de båda militära ledamöterna. Tva justitieråd
voro af skiljaktig mening och yttrade, att, ehuru atalade förfarandet i
det af justitieombudsmannen angifna hänseendet innefattade en oriktig tilllämpning
af gällande stadganden i ämnet, justitieraden dock funne samma
förfarande icke vara af beskaffenhet, att öfversten kunde anses hafva därigenom
gjort sig skyldig till oförstånd eller oskicklighet i ämbetet; i följd
hvaraf justitieråden fastställde det slut, hvartill krigshofrätten i malet kommit.

Fråga om behörigheten af förordnande för särskild

åklagare i stad.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1905 års Riksdag (sid.
g9_139) inhämtas, att, sedan min företrädare i justitieombudsmansämbetet

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag. 2

latit inför Göta hofrätt genom dess advokatfiskal åtala landshöfdingen i
Göteborgs och Bohus län friherre Gustaf Otto Robert Lagerbring och länsnotarien
i samma län Ernst Gabriel Thorin, för det de skulle hafva felaktigt
förfarit genom att meddela dåvarande tillförordnade landsfiskalen
i Stockholms län Carl Fredrik Köhler förordnanden såsom allmän åklagare,
hade Göta hofrätt genom utslag den 31 december 1904 utlåtit sigt att
som landshöfdingen friherre Lagerbring och länsnotarien Thorin icke genom
utfärdandet af ifrågakomna förordnanden gjort sig skyldiga till ansvar
för fel i ämbetet, funne hofrätten advokatfiskalens i målet förda talan
icke kunna bifallas. Nämnda ämbetsberättelse utvisar jämväl, att advokatfiskal
erhållit justitieombudsmannens uppdrag att hos Kungl. Maj:t anföra
besvär i målet och därvid yrka, att Kungl. Maj:t måtte med ändring
af hofrättens utslag bifalla den af advokatfiskalen hos hofrätten förda
talan.

På de besvär, som i enlighet härmed anfördes af advokatfiskalen, har
Kungl. Maj:t meddelat utslag den 25 januari 1906. Kungl. Maj:t har däri
utlåtit sig: Enär Konungens befallningshafvande på grund af 10 § i landshöfdingeinstruktionen
och 2 § i instruktionen för stadsfiskaler, jämförda
med gällande instruktion för justitiekanslern och äldre författning i samma
ämne, måste anses äga behörighet att, då skäl därtill finnes, förordna lämplig
person att i visst mal utöfva den stadsfiskal eljest tillkommande ämbetsmyndighet;
förty och då friherre Lagerbring och Thorin hvarken därigenom,
att de i förevarande fall funnit skäl föreligga till sådan åtgärd,
eller genom hvad i öfrigt lagts dem till last gjort sig förfallna till ansvar
för oförstånd i ämbetet, funne Kungl. Maj:t ej skäl göra ändring i det
slut, hvartill hofrätten kommit.

I målets afgörande af Kungl. Maj:t deltogo sex justitieråd, af hvilka
fein förenade sig om den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller. Ett
justitieråd var af skiljaktig mening och yttrade:

»Enär vid jämförelse af gällande stadganden i fråga om rättighet för
vederbörande myndighet att förordna särskild allmän åklagare Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke kan anses hafva öfverskridit sin ämbetsbefogenhet
genom det i omförmälda tre förordnanden Köhler lämnade bemyndigande
att såsom särskild allmän åklagare i Göteborg anhängiggöra och utföra
talan;

ty och som, med afseende å lydelsen af förordnandet den 23 juli 1903
jämte hvad friherre Lagerbring och Thorin andragit rörande innebörden af
detsamma, savidt det afser behörighet för Köhler att efter sig företeende
omständigheter verkställa laga häktning, åt förordnandet i sagde del icke
må gifvas den tydning, som skulle därigenom Kungl. Maj:ts befallningshaf —

1907 —

vandes rätt att själ!'' häkta öfverlåtits på Köhler, utan förordnandet synes
innefatta allenast ett förklarande, att Köhler ägde att på eget ansvar utöfva
den häktningsrätt, som enligt lag tillkommer jämväl för visst fall
förordnad stadsfiskal;

alltså och då giltig grund icke förebragts för antagande däraf, att
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bort före meddelandet af ifrågavarande
förordnanden anställa sådan efterforskning, som justitieombudsmannen ansett
erforderlig,

pröfvar jag lagligt fastställa det slut, hvartill hofrätten i dessa delar
af målet kommit.

Beträffande målet i öfrigt, så ehuru skäl icke saknas för anmärkningen,
att förordnandena af den 30 juni och den 23 juli ej behörigen begränsats,
samt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd att, oaktadt ordinarie polisoch
åklagaremyndigheterna i Göteborg hvarken på grund af jäf eller annat
förhållande varit lagligen förhindrade att företaga undersökning och
anställa åtal rörande de brott, hvilka Börjesson, Dahlgren och Sigrid
Ottilia Anderson misstänktes hafva inom staden begått, förordna Köhler
att i bemälda myndigheters ställe företaga polisundersökning angående
brotten och åtala desamma synes icke hafva varit af omständigheterna
påkallad,

finner jag likväl hvad i nämnda hänseenden lagts Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till last icke vara af beskaffenhet, att ansvar därför må
ådömas,

i följd hvaraf hofrättens beslut jämväl härutinnan af mig fastställes.»

Underlåtenhet att före kvinnas kyrkotagning såsom en mans
fastekvinna fordra betyg om mannens ledighet till äktenskap.

Sedan Jenny Nilson den 19 januari 1901 inom Ängsö församling af
Västmanlands län framfödt ett gossebarn, i dopet kalladt Karl Rudolf
Eugen, blef hon den 28 april 1901 af kyrkoherden i nämnda församling
Anton Victor Johan Ågren kyrkotagen såsom trolofvad med barnets fader,
trädgårdsmästaren Karl Julius Ivumlin. I en hit ingifven skrift anförde
Jenny Nilson sedermera klagomål däröfver, att — ehuru hon genom sin
trolofning med Kumlin och den därpå försiggångna kyrkotagningen till
honom kommit i en sådan ställning, att hon på grund af stadgandet i 5
kapitlet 1 § giftermålsbalken bort äga laggift hustrus rätt — det dock
varit Kumlin möjligt att utan klagandens vetskap erhålla lysning och ingå

— 1907 —

äktenskap med annan person. Till utveckling af sina mot kyrkoherden
Ågren riktade påståenden anförde klaganden därvid, bland annat, att kyrkoherden
på framställda förfrågningar uppgifvit, att han visserligen på klagandens
muntliga och Kumlins skriftliga begäran kyrkotagit klaganden
såsom Kumlins trolofvade, men att alla handlingar i saken troligen förkömmit;
att ostridigt syntes vara, att kyrkoherden underlåtit att om förrättningen
underrätta pastorsämbetet i Kumlins kyrkoskrifningsort; att
kyrkoherden ej ens kunde med visshet säga, om han någonsin erhållit
något hinderslöshetsbetyg för Kumlin; samt att Kumlins föräldrar visserligen
utfäst sig att under sin lifstid vårda barnet, men att detta åtagande
med hänsyn till deras ålder och ekonomiska ställning vore af ringa värde.
På grund häraf anhöll klaganden, att justitieombudsmannen måtte förordna
om åtal mot kyrkoherden för hvad han i detta fall låtit komma
sig till last, med klaganden öppen lämnad rätt att i målet framställa
de ansvars- och ersättningsyrkanden, till hvilka klaganden kunde finna sm
befogad.

Vid klagoskriften hade fogats ett af kyrkoherden i Öfver-Enhörna församling
i Södermanlands län den 1 maj 1905 för klaganden utfärdadt
flyttningsbetyg, däri å råd 13 fanns antecknadt: »är till äktenskap af
kyrkoherden A. Ågren i Ängsö, Västmanlands län, kyrkotagen den 28/4
1901 såsom Karl Julius Kumlins, trädgårdsmästare från Järna s:n, Nyköpings
län, trolofvade».

Af ett bilagdt utdrag af Öfver-Enhörna församlings födelse- och dopbok
framgick, att Kumlin antecknats såsom fader till klagandens ifrågavarande
barn, och ett jämväl företedt utdrag af Brännkyrka församlings
i Stockholms län lysnings- och vigselbok utvisade, att Kumlin den 11
februari 1905 på grund af lysningsattest från pastorsämbetet i sistnämnda
församling sammanvigts med Johanna Mathilda Tranberg.

Sedan justitieombudsmannen lämnat kyrkoherden Ågren tillfälle att
yttra sig öfver klagoskriften, anförde denne i afgifven förklaring, bland
annat, följande.

Klaganden — som vid tiden för födelsen af ifrågavarande barn och
därefter intill dopet och kyrkotagning vistades hos Karl Julius Kumlins
föräldrar, ladugårdsförmannen vid Ängsö gård C. E. Kumlin och hans
hustru, hvilka sistnämnda personer vore af kyrkoherden väl kända såsom
i allo rättskaffens och palitliga — anhöll hos kyrkoherden någon dag före
den 28 april 1901, att denne, så snart som möjligt, enär klaganden antagit
plats i Stockholm att tillträdas den 1 påföljande maj, måtte döpa barnet
och samtidigt kyrkotaga klaganden såsom Karl Julius Kumlins fästekvinna.
Sedan kyrkoherden meddelat klaganden, att sådan kyrkotagning icke kunde

— 1907 —

äga rum, innan Karl Julius Kumlin själ!- därom anhållit samt företett
hinderslöshetsbetyg från sin församling, lät kyrkoherden dock på klagandens
och Karl Julius Kumlins föräldrars enträgna böner samt de sistnämndas
försäkran — på hvars riktighet kyrkoherden icke hade ringaste
anledning att tvifla — att det vore deras sons afsikt att låta kyrkotaga
klaganden såsom sin trolofvade, samt då kyrkoherden hade sig personligen
bekant, att Karl Julius Kumlin var till äktenskap med klaganden ledig,
förmå sig att fullgöra den begärda förrättningen. Såsom villkor fordrade
kyrkoherden dock, att makarne Kumlin skulle med snaraste anskaffa och
tillställa kyrkoherden en af deras son utgifven skriftlig anhållan om kyrkotagningen
äfvensom hinderslöshetsbetyg för denne. Kyrkoherden uppsatte
samtidigt texten till nyssnämnda skriftliga anhållan, hvilken han om någon
tid genom den äldre Kumlin återfick, försedd med den yngre Kumlins
underskrift. Denna handling hade emellertid förkommit. Huruvida kyrkoherden
någonsin erhöll något hinderslöshetsbevis för den yngre Kumlin,
kunde han numera icke erinra sig; och kyrkoherden hade bland de å
pastorsexpeditionen förvarade handlingar förgäfves sökt detta intyg.

I klagoskriften lades kyrkoherden till last, att han icke om kyrkotagningen
underrättat pastorsämbetet i Karl Julius Kumlins kyrkoskrifningsort.
Någon skyldighet att meddela sådan underrättelse funnes icke
i lag föreskrifven, och någon stadgad praxis härutinnan torde knappast
kunna emot kyrkoherden åberopas. Då föreskrift om dylika anmälningar
saknades till och med rörande lysning och vigsel, kunde enligt kyrkoherdens
mening påståendet mot honom om tjänsteförsummelse i detta afseende
icke finna fog.

Likaledes saknades föreskrift därom, att vederbörande vid en kyrkotagningsförrättning
af nu ifrågavarande slag skulle från mannens kyrkoskrifningsort
införskaffa hinderslöshetsbevis eller fordra, att sådant af honom
företeddes. I sakens natur läge visserligen, att en präst ej borde utföra
en dylik förrättning utan att utforska kontrahenternas hinderslöshet,
samt att enligt gängse praxis hinderslöshetsbevis plägade vederbörande affordras.
I enlighet med denna praxis fordrade kyrkoherden äfven denna
gång sådant bevis för mannen, men medgaf — i anseende till klagandens
brådska att få förrättningen utförd, på hennes och mannens föräldrars
anhållan, och då kyrkoherden personligen visste, att Kumlin var oförhindrad
ingå den äktenskapliga förbindelse, som genom kyrkotagningen skulle bekräftas
och grundläggas — att beviset i fråga finge insändas efteråt. Kyrkoherden
kunde i enlighet med det förut anförda hvarken medgifva eller
bestrida, att han efteråt bekommit meranämnda hinderslöshetsbevis.

Äfven om sådant bevis icke blifvit före kyrkotagningen uttaget hos

— 1907 —

pastorsämbetet i den yngre Kumlins kyrkoskrifningsort, och denne därigenom
lyckats erhålla lysning och vigsel med annan kvinna, hade enligt
kyrkoherdens förmenande i de afseenden, hvari klaganden ansåge sig hafva
blifvit kränkt, klaganden icke beröfvats henne på grund af den föregående
äktenskapliga förbindelsen tillkommande rättigheter. Då genom Karl Julius
Kumlins senare, vigselfästa äktenskap hans föregående förbindelse med klaganden
måste anses utan vidare upplöst, och sålunda klaganden genom
en enkel anmälan härom kunde blifva i tillfälle att erhålla bevis om ledighet
till äktenskap med annan person, och då Karl Julius Kumlin gifvetvis
fortfarande hade samma förpliktelser i förhållande till barnet som före
sitt senare äktenskap, borde klagandens påstående om skada och förlust
icke vinna afseende. Den äldre Kumlin och hans hustru, hos hvilka klagandens
barn vistades, ägde för öfrigt medel att uppfostra barnet.

Slutligen ville kyrkoherden erinra, att klaganden vid offentliggörandet
af Karl Julius Kumlins tillärnade senare äktenskap haft ett godt tillfälle att
emot honom framställa jäf, hvilket tillfälle tydligen af klaganden försummats.
Just för ett sådant fall som det förevarande syntes lysningen äga
synnerlig betydelse.

På grund af det sålunda anförda hemställde kyrkoherden, att justitieombudsmannen
måtte förklara klagoskriften icke till någon vidare åtgärd
föranleda.

Vid förklaringen fanns fogadt ett så lydande intyg:

»Att undertecknad, fader till trädgårdsmästaren Karl Julius Kumlin,
till pastorsämbetet i Ängsö inlämnat min sons af kyrkoherde A. Ågren
skrifna och med min sons egenhändiga och bevittnade namnteckning försedda
begäran om Jenny Nilsons intagande till sin trolofvade, varder härmed
intygadt af, Ängsö den 5 juni 1905, C. E. Kumlin.» (Vittnen.)

Tillika hade bilagts ett af inspektören vid Ängsö gård C. F. Jonsson
den 5 juni 1905 utfärdadt intyg, af innehåll att Karl Julius Kumlins föräldrar
vore i sådana ekonomiska omständigheter, att de ägde medel att
underhålla och uppfostra klagandens ifrågavarande barn.

Till bemötande af kyrkoherden Ågrens förklaring erinrade klaganden i
afgifna påminnelser, bland annat, att med kyrkoherdens åsikt, att prästen vid
kyrkliga handlingars företagande finge lita på sitt minne och sin omdömesförmåga,
alla i lag föreskrifna ministerialhandlingar kunde suspenderas;
att klagandens och hennes barns ställning omöjligen kunde vara densamma
efter Karl Julius Kumlins giftermål; att klaganden haft allt skäl att på
grund af anteckningen i klagandens betyg känna sig tryggad i egna och
barnets rättigheter; att en som trolofvad kyrkotagen fästekvinna icke be -

— 1907 —

höfde hålla ombud i ett större eller mindre antal kyrkoförsamlingar för
att göra sig förvissad om att mannen icke gifte sig med en annan kvinna;
att klagandens anmälan emot kyrkoherden just varit framkallad där af,
att klagandens förbindelse med Karl Julius Kuinlin upphört; att kyrkoherdens
påstående, att brådska med klagandens afresa skulle hafva inverkat
påskyndande på kyrkotagningen, icke vore med sanningen öfverensstämmande;
samt att, utan afseende å det af kyrkoherden företedda intyget om
den äldre Kumlins ställning, en gammal fattig man, som icke hade annat
att lefva af än sitt arbete, icke kunde anses vederhäftig för uppfyllande
af en sådan förbindelse, som den här afsedda.

Med anledning af kyrkoherden Ågrens yttrande, att han hvarken kunde
medgifva eller bestrida, att han bekommit något för Karl Julius Kumlin utfärdadt
hinderslöshetsbetyg, och då uttrycket »Järna s:n Nyköpings län» uti
det vid klagoskriften fogade, för klaganden utfärdade flyttningsbetyget syntes
afse någondera af de till öfver- och Ytter-Järna pastorat i Stockholms
län hörande församlingar, aflat justitieombudsmannen till pastorsämbetet i
nämnda pastorat en ämbetsskrifvelse, däri j ustitieombudsmannen anmodade
pastorsämbetet att meddela upplysning dels därom, huruvida Karl Julius
Kumlin den 28 april 1901 varit kyrkoskrifven inom någon af pastoratets
församlingar, dels därom, huruvida före Kumlins utflyttning från pastoratet
betyg angående hinderslöshet för honom till äktenskaps ingående blifvit
begärdt, och dels, för den händelse förhållandet skulle vara sådant, om
hvad i detta afseende blifvit i församlingsboken antecknadt. Till svar härå
erhöll justitieombudsmannen den underrättelse, att Karl Julius Kumlin icke
varit kyrkoskrifven vare sig i Öfver-Järna eller i Ytter-Järna församling
under de senast förflutna tio åren, eller 1895—1904.

Sedan justitieombudsmannen låtit underrätta klagandens i ärendet
använda ombud om hvad sålunda förekommit samt tillika låtit fästa ombudets
uppmärksamhet på lämpligheten af, att utredning anskaffades om,
hvarest Karl Julius Kumlin vid tiden för klagandens kyrkotagning varit
kyrkoskrifven, äfvensom därom, huruvida hinderslöshetsbetyg vid nämnda
tid utfärdats af pastorsämbetet i kyrkoskrifningsorten, inkom ombudet med
ett af J. Sundman i egenskap af vice pastor i Bo församling af Stockholms
län meddeladt intyg, af innehåll att Karl Julius Kumlin den 9 november
1900 inflyttat till Bo; att något hinderslöshetsbetyg, såvidt Sundman
hade sig bekant, icke utfärdats för Kumlin från Bo; att någon anteckning
om, att sådant betyg utfärdats, ej funnes i församlingens kyrkoböcker; samt
att Kumlin den 16 oktober 1902 utflyttat från Bo till Brännkyrka församling.
Tillika lämnade klagandens ombud den upplysningen, att Karl

— 1907

Julius Kumlin vid tiden för kyrkotagning^ innehaft plats å en inom
öfver- och Ytter-Jama pastorat belägen gård, men likväl fortfarande varit
kyrkoskrifven i Bo församling.

* *

*•

Hvad i förevarande ärende lagts kyrkoherden Ågren till last, fann
justitieombudsmannen innefatta ämbetsfel af beskaffenhet att icke böra
lämnas utan laga beifran. Justitieombudsmannen aflat därför till domkapitlet
i Västerås en ämbetsskrifvelse, däri justitieombudsmannen, under
åberopande af 5 § i lagen om ämbetsbrott af präst och om laga domstol
i sådana mål den 8 mars 1889, inför domkapitlet ställde kyrkoherden under
tilltal för ifrågavarande ämbetsfel, med yrkande att domkapitlet måtte döma
kyrkoherden till det straff, som i nämnda lagrum bhfvit stadgadt och
domkapitlet funne hans fel förskylla. Tillika hemställde justitieombudsmannen,
att domkapitlet måtte tilldöma klaganden den godtgörelse för
liden skada, som domkapitlet, efter det klaganden lämnats tillfälle att i
målet närmare utreda och styrka sina ersättningsanspråk, funne böra
klaganden tillkomma.

Till närmare utveckling af förevarande åtal anförde justitieombudsmannen
i ofvannämnda skrifvelse hufvudsakligen följande.

I ärendet kunde anses utredt, att kyrkoherden Ågren den 28 april
1901 kyrkotagit klaganden såsom Karl Julius Kumlins trolofvade, utan att
för kyrkoherden företetts något af pastorsämbetet i Kumlins kyrkoskrifningsort
utfärdadt betyg om hans hinderslöshet till äktenskaps ingående,
och utan att kyrkoherden efter förrättningen underrättat nämnda pastorsämbete
om den emellan klaganden och Kumlin sålunda uppkomna äktenskapsförbindelsen.

Enligt justitieombudsmannens uppfattning hade kyrkoherden Ågren
genom kyrkotagningens verkställande, utan att dessförinnan vederbörligt
hinderslöshetsbetyg för Kumlin blifvit företedt, samt genom sin underlåtenhet
att om förrättningen lämna vederbörande pastorsämbete underrättelse
varit vållande därtill, att Kumlin sedermera kunnat, utan binder af den
emellan honom och klaganden bestående äktenskapsförbindelsen, ingå äktenskap
med en annan kvinna. Därest, med afseende å den förestående kyrkotagningen
af klaganden såsom Karl Julius Kumlins trolofvade, hinderslöshetsbetyg
för Kumlin bhfvit begärdt hos pastorsämbetet i Kumlins kyrkoskrifningsort,
hvilken, enligt hvad i ärendet bhfvit utredt, vid tiden för kyrkotagningen
varit Bo församhng i Stockholms län, samt sådant betyg bhfvit af
detta pastorsämbete i vederbörhg ordning utfärdadt, hade jämlikt gällande
föreskrifter angående kyrkobokföringen anteckning härom med uppgift tillika

— 1907 —

J 7

om tiden, då betyget uttagits, samt namnet å den församling, där betyget
skolat komma till användning, ägt rum i församlingsboken för Bo församling.
Enligt samma föreskrifter både vid Ivumlins afflyttning till Brännkyrka
församling berörda anteckning jämväl kommit att inflyta i det för Kumlin
utfärdade flyttningsbetyget och sedermera, efter detta betygs ingifvande till
pastorsämbetet i sistnämnda församling, i församlingsboken därstädes. Anteckningen
hade sedermera utgjort hinder för pastorsämbetet i Brännkyrka
församling att för Kumlin verkställa lysning till äktenskap med annan
kvinna utan att dessförinnan ingå i efterforskningar, huruvida det för
Kumlin utfärdade hinderslöshetsbetyget blifvit af Kumlin användt. Att en
af kyrkoherden till pastorsämbetet i Bo församling meddelad underrättelse
om klagandens kyrkotagning såsom Kumlins trolofvade varit ägnad att pa
liknande sätt förekomma Kumlins ingående af äktenskap med annan kvinna,
vore uppenbart.

Till försvar för sin åtgärd att verkställa kyrkotagningen utan att
hinderslöshetsbetyg för Karl Julius Kumlin dessförinnan blifvit företedt, hade
kyrkoherden Ågren anfört, bland annat, att föreskrift saknades därom, att
den prästman, som hade att verkställa en kyrkotagning af nu ifrågavarande
slag, skulle från mannens kyrkoskrifningsort införskaffa hinderslöshetsbetyg
för honom eller fordra, att sådant af mannen företeddes. Riktigheten af
detta påstående kunde väl ej bestridas, men, såsom kyrkoherden själf syntes
medgifva, måste det med hänsyn till de rättsverkningar, som åtföljde en
ogift kvinnas kyrkotagande såsom annans fästekvinna eller äkta hustru,
anses ligga i sakens natur, att en sådan förrättning ej verkställdes, utan
att vederbörande prästman dessförinnan ingått i efterforskning, huruvida
mannen och kvinnan vore till äktenskap lediga, och följaktligen i det fall,
att mannen eller kvinnan ej vore kyrkoskrifven inom den församling, där
förrättningen ägde rum, såsom villkor för densammas företagande uppställde
företeende af hinderslöshetsbetyg, utfärdadt af pastorsämbetet i kyrkoskrifningsorten.
Att i sistnämnda fall prästerskapet fordrade företeende
af hinderslöshetsbetyg, syntes ock vara allmän praxis, hvilket jämväl blifvit
af kyrkoherden i förklaringen erkändt.

På grund af de rättsföljder för såväl mannen som kvinnan, lagen
förknippade med en kyrkotagning af nu ifrågavarande slag, skulle jämlikt
gällande föreskrifter angående kyrkobokföringen anteckning om kyrkotagningen
göras i vederbörande församlingsbok såväl vid mannens som vid
kvinnans namn. Därest mannen och kvinnan vore kyrkoskrifna i den församling,
där förrättningen ägde rum, skedde en dylik anteckning omedelbart
genom den prästmans försorg, som förrättat kyrkotagningen. Vore
åter mannen eller kvinnan kyrkoskrifven å annan ort, borde prästen om

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 3

förrättningen underrätta pastorsämbetet i kyrkoskrifningsorten, då detta
pastorsämbete hade att verkställa den föreskrift^ anteckningen i församlingsboken.
Val saknades formlig föreskrift om dylik underrättelses meddelande;
men att prästen borde i nyss omförmälta fall draga försorg om,
att kyrkotagningen komme till pastorsämbetets i kyrkoskrifningsorten
kännedom, syntes följa af den anförda föreskriften om kyrkotagningens
antecknande i församlingsboken. Enligt hvad justitieombudsmannen varit
i tillfälle att inhämta, blefve denna regel också allmänt iakttagen af prästerskapet.
Af hvad förut blifvit omförmäldt rörande den verkan, en anteckning
i vederbörande församlingsbok om, att hinderslöshetsbetyg för Kumlin
blifvit utfärdadt, skulle medfört vid bedömandet af en sedermera uppkommen
fråga om Ivumlins ledighet till äktenskap, framginge, att i förevarande
fall — där kyrkoherden Agren ansett sig kunna kyrkotaga klaganden
såsom Ivumlins trolofvade utan att dessförinnan af något för Kumlin
utfärdadt hinderslöshetsbetyg hafva förvissat sig om, att Kumlin varit till
äktenskap ledig — kyrkoherden haft särskild anledning att finna det vara
för sig angeläget att underrätta pastorsämbetet i Ivumlins kyrkoskrifningsort
om den skedda kyrkotagningen och därigenom söka förebygga
möjliga framtida misstag af vederbörande kyrkobokförare vid bedömandet
af frågan om Ivumlins ledighet till äktenskap.

Efter föregången skriftväxling meddelade domkapitlet utslag i målet
den 7 februari 1906. Domkapitlet utlät sig däri:

Ehuru kyrkotagning af kvinna, som, under äktenskapslöfte häfdad,
före vigseln födt barn, hade till förutsättning ett förhållande, som grundläde
vissa rättigheter och skyldigheter i borgerligt afseende och därför i
detta hänseende kunde åberopas som bevismedel, så vore den dock i och
för sig en uteslutande kyrklig handling. I lag och författning funnes icke
heller något åliggande stadgadt för prästerskapet att tillse, att de genom
det sålunda utrönta äktenskapslöftet grundade rättigheterna blefve bevarade,
och vid den anvisning, som gällande kyrkoskrifningsförordning lämnade
om kyrkotagningens anteckning, funnes icke angifvet, huruvida den
skulle ske endast vid kvinnans namn eller tillika vid mannens, ej heller
om någon aviseringsskyldighet. I följd häraf blefve alla, under förutsättning
af skyldighet för prästerskapet att genom anteckning i kyrkobok
skydda under äktenskapslöfte häfdad och sedan kyrkotagen kvinnas rättigheter,
i målet emot kyrkoherden Ågren gjorda påståenden och framställda
ersättningsanspråk lämnade utan afseende.

Däremot ansåge domkapitlet genom handlingarna i målet konstateradt,
att kyrkoherden Ågren vid Jenny Nilsons kyrkotagning från kyrklig synpunkt
förfarit felaktigt däruti, att han icke före kyrkotagningen inhämtat

— 1907 —

Karl Julius Kumlins erkännande i fråga om det af Jenny Nilson påstådda
äktenskapslöftet, icke heller sökt utröna, om lvumlin, obunden af andra
äktenskapliga förpliktelser, haft rätt att afgifva sådant löfte — hvithet enligt
vedertagen sed lättast skett genom infordrande af hinderslöshetsbetyg
för Kumlin — eller, i motsatt fall, att kvinnan åtminstone på god tro mottagit
det påstådda löftet, hvadan sålunda de viktigaste förutsättningarna för
kyrkotagningen saknats. Likaså borde kyrkoherden hafva förstått, att det
Kumlin tillagda äktenskapslöftet, som han själf ansett preliminärt bevisadt
genom den försäkran, Kumlins föräldrar i detta afseende gifvit för Kumlin,
utgjorde ett äktenskapshinder, som, sedan det genom Kumlins erkännande
bekräftats, bort meddelas pastorsämbetet i Kumlins kyrkoskrifningsort. Härvid
inträdde dock de förmildrande omständigheterna, att kyrkoherden icke
haft någon anledning att tvifla på föräldrarnes försäkran och genom sin
personliga kännedom om Kumlin ansett sig viss om hans frihet från äktenskapliga
förbindelser, hvartill komme, att ingen direkt föreskrift om aviseringsskyldighet
i dylikt fall förefunnes. I följd häraf funne domkapitlet
skäligt att för hvad kyrkoherden sålunda låtit komma sig till last, för under
i viss grad förmildrande omständigheter visadt oförstånd och försummelse i
hans ämbetsutöfning, jämlikt § 5 i lagen om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, döma honom till
varning, som, sedan utslaget tagit åt sig laga kraft, genom utdrag af protokollet
skulle honom meddelas.

I utslaget hade domkapitlet sålunda funnit, att kyrkoherden Ågren i
förevarande hänseende visat oförstånd och försummelse i sitt ämbete, men
domkapitlet hade likväl ick,e tillerkänt klaganden någon ersättning för den
skada, som af kyrkoherdens felaktiga förfarande vållats. Då justitieombudsmannen
ansåg det vara uppenbart, att klaganden åtminstone kunde göra
anspråk på godtgörelse för de kostnader, som varit nödiga för att få kyrkoherdens
tjänstefel lagligen beifrade, uppdrog justitieombudsmannen åt
advokatfiskalen vid Svea hofrätt att hos hofrätten öfverklaga domkapitlets
utslag. Advokatfiskalen skulle därvid yrka, att hofrätten måtte, med ändring
af domkapitlets utslag, tilldöma klaganden ersättning för de kostnader, hon
måst vidkännas dels för klagans anhängiggörande och utförande härstädes
dels ock för talans bevakande under målets handläggning af domkapitlet;
och skulle advokatfiskalen för detta ändamål tillse, att klaganden lämnades
tillfälle att i hofrätten bestämdt angifva sina ersättningsanspråk i nu förevarande
hänseenden. Öfver domkapitlets utslag anfördes besvär jämväl
af Jenny Nilson.

De i målet sålunda anförda besvären äro numera pröfvade af hofrätten,
som genom utslag den 31 oktober 1906 förklarat sig ej finna skäl

— 1907 —

att i öfverklagade utslaget göra annan ändring, än att kyrkoherden Ågren
förpliktades att till Jenny Nilson utgifva ersättning för hennes kostnader
å målet hos justitieombudsmannen och hos domkapitlet med tillhopa 50
kronor. Ersättning för utgifterna å målet i hofrätten, därå Jenny Nilson
äfven framställt anspråk, fann hofrätten däremot icke kunna henne tillerkännas.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehörig inskränkning i redan meddeladt tillstånd till anordnande
af offentliga föreställningar m. m.

Sedan karusellägaren G. Axel Eriksson från Sala hos magistraten i
Hedemora skriftligen sökt tillstånd att å en tomt i sistnämnda stad emot
afgift tillhandahålla allmänheten en karusell, panorama, skjutbana m. in.
under tiden från och med den 16 juni till och med den 2 juni 1905, lämnade
magistraten enligt å ansökningen tecknad resolution af den 15 juni nämnda
år bifall till omförmälta framställning, likväl med villkor att föreställningar
icke finge äga rum under gudstjänsttid eller efter klockan tio eftermiddagen.

Kort därpå ingafs emellertid till magistraten en skrift, däri Karl
Trotzig, enligt uppgift för styrelsen för ett i Hedemora till midsommaren
1905 anordnad! s. k. ungdoms- och nykterhetsmöte samt med instämmande
af 27 andra personer, hufvudsakligen anförde, att den med Erikssons ansökning
afsedda karusell och öfriga marknadsnöjen, med hvilka antagligen
afsåges att göra »geschäft» under ungdomsmötet, i stället för att vara
af uppfostrande och förädlande art, vore ovärdiga den sunda ungdomsrörelse,
för hvilken mötet ville vara en tolk, och i stället vore ägnade
att helt och hållet förrycka mötet; att dessa nöjen särskild! kunde samla
sämre element till ett osundt marknadslif, helst som i samma gård funnes
en ölförsäljning, öppen åtminstone en af mötesdagarna; samt att mötesbestyrelsen
under sådana förhållanden icke kunde i någon mån ansvara
för lugn och ordning under mötet. På grund häraf hemställdes i berörda
skrift, att magistraten måtte antingen meddela förständigande, att sagda
tillställningar borde före mötet bortföras från staden, eller ock förbjuda
Eriksson att under de tre mötesdagarne, den 23, den 24 och den 25 juni,
hålla sin handtering öppen.

I anledning häraf och sedan magistraten inhämtat, att ifrågavarande
ungdomsmöte toge sin början fredagen den 23 juni klockan 3 eftermid —

1907 —

(lagen, samt att mötets deltagare söndagen den 25 juni klockan 9,15 förmiddagen
lämnade staden, fann magistraten, som meddelade beslut i ärendet
den 19 juni 1905, skäligt på det sätt inskränka det Eriksson meddelade
tillståndet, att Eriksson förbjöds gifva föreställningar under tiden från den
23 juni klockan 2 eftermiddagen till söndagen den 25 juni klockan 9 förmiddagen.

Med företeende af magistratens resolution af den 15 juni samt afskrift
af dess protokoll för den 19 juni, innehållande magistratens nyssnämnda
beslut, påkallade Eriksson sedermera i eu hit ingilven klagoskrift justitieombudsmannens
ämbetsåtgärd, i ändamål att Eriksson matte af magistraten
utfå skälig godtgörelse för den skada och förlust, som genom magistratens
förbud af den 19 juni skulle hafva vållats honom.

Till stöd härför anfördes i klagoskriften, bland annat, att förbudet
meddelats utan klagandens hörande och utan att ens föreburits, att vare
sig klaganden eller hans sällskap pa något sätt förgått sig, eller att oordning
eller eljest olägenhet uppstått; att det själffallet varit just under de
undantagna midsommardagarne, som utsikt funnits för klaganden att fa
kostnaderna å företaget betäckta och erhålla skälig godtgörelse .för. besvär
och tidsförsummelse; att magistraten genom sin den 19 juni. vidtagna
godtyckliga ändring af dess fyra dagar förut gifna resolution gjort
klagandens å företaget nedlagda kostnader, uppgående till 553 kronor
50 öre, fruktlösa, hvarjämte den förtjänst, klaganden skäligen kunnat påräkna,
uteblifvit; att ingen möjlighet förefunnits för klaganden att i tid
vinna ändring i beslutet af den 19 juni genom besvär hos Konungens befallningshafvande;
att en magistrat lika litet kunde vara berättigad att
godtyckligt, och utan att ens höra vederbörande, ändra en för viss bestämd
tid gifven resolution, som en rådstufvurätt skulle kunna ändra ett afkunnadt
domslut; samt att magistraten haft tillfälle att granska en klagoskriften
bilagd betygsbok med däri intagna fördelaktiga vitsord om klaganden och
hans sällskap.

Vid klagoskriften hade fogats en uppgift å den förlust, klaganden
ansåge sig hafva lidit till följd af magistratens öfverklagade åtgörande.
I denna uppgift förekommo dels resekostnader, fraktafgifter, körslor, platshyra,
kostnad för resolution m. m., utgörande dessa poster tillhopa 103
kronor 50 öre, dels lön, kost och logi för 10 personer under 10 dagar
300 kronor, dels ock engagement för två artister 150 kronor, eller sålunda
sammanlagdt den i klagoskriften uppgifna summa, 553 kronor 50 öre. I
samma handling uppgafs vidare den beräknade inkomsten a klagandens
rörelse den tid, densamma förklarats skola hållas stängd, slutande denna
uppgift å en summa af 1,150 kronor. Handlingen var tillika försedd med

— 1907 —

påskrift af tva personer, som förklarade sig anse den i handlingen upptagna
skadeersättningen ej vara för högt beräknad.

Den i klagoskriften omförmälda »betygsbok» innehöll ett stort antal
under tiden från och med den 13 februari 1903 till och med den 13 juni
190o åt polismän och polisbetjänte a åtskilliga orter, länsmän med flere
personer utfärdade intyg hufvudsakligen af det innehåll, att under den tid
klaganden vistats å de särskilda orterna anledning till anmärkning icke
förekommit vare sig emot klaganden eller hans biträden, att deras uppförande
varit mönstergillt, eller dylikt.

Sedan justitieombudsmannen i anledning af dessa klagomål infordrat
yttrande af vederbörande ledamöter af magistraten, anförde borgmästaren
Gustaf Emanuel Winquist samt rådmännen Per Gustaf Samuelsson, Carl
Axel Lindgren och Anders Gustaf Ericsson i afgifven förklaring följande.

Då magistraten den 15 juni gaf klaganden tillstånd att från och med
den 16 i samma månad till och med den 2 påföljande juli gifva föreställningar
med karusell in. in., var magistraten visserligen icke okunnig om,
att under midsommardagarne komme att i staden afhållas ett ungdomsmål
nykterhetsmöte, men hade sig icke bekant, att detta möte skulle få den
tillslutning, som sedermera visade sig blifva förhållandet. Söndagen den 18
juni meddelade mötesbestyrelsen, att till mötet tryckts 13,000 inträdeskort,
och att i mötet sannolikt komme att deltaga ungefärligen så stort antal
personer. I sammanhang härmed ingafs den i magistratens protokoll för den
19 juni intagna petitionen. Då magistraten med den ringa polisstyrka, som
stod till magistratens förfogande, två ordinarie polismän och tio för tillfället
uppbadade extra polismän af stadens brandkår, icke såg sig i stånd att afstyra
möjligen uppkommande oordningar, beslöt magistraten att på allt sätt
söka undanröja möjliga anledningar till oordningar, lät anbefalla stängning
af alla utskänkningslokaler i staden under mötesdagarne och inskränkte det
klaganden meddelade tillstånd på det sätt, att föreställningar icke finge
gifvas under tiden från den 23 juni klockan 2 eftermiddagen till den 25
juni klockan 9 förmiddagen. Denna åtgärd ansåg sig magistraten ej mindre
böra vidtaga, enär erfarenheten visat, att dylika nöjestillställningar vid större
folksamlingar ofta gåfve anledning till oordningar, än äfven kunna vidtaga,
dåQ hvarje enligt ordningsstadgan för rikets städer lämnadt tillstånd väl
måste gifvas under det uttryckliga eller tysta förbehållet, att ordningsmakten
icke funne anledning att inskränka det gifna tillståndet. Nämnda
författning stadgade ju också i § 13, att vederbörande hade att ställa sig
till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunde af polismyndigheten
meddelas. Om då, såsom klaganden påstode, det ekonomiska resultatet af
lians vistelse i Hedemora helt och hållet berodde därpå, huruvida han finge

— 1907 —

gifva föreställningar under den tid förbudet omfattade, så hade ju klaganden,
som erhållit del af förbudet den 19 juni klockan 11 förmiddagen,
haft god tid att för dessa dagar söka sig annat verksamhetsområde, då
hans karusell och tältanordningar lätteligen torde kunnat nedtagas och
uppsättas på en dag.

Vidkommande den förlust, klaganden ansåge sig hafva lidit genom
det af magistraten meddelade förbudet, ville magistraten framhålla, att den
sannolikhetsberäkning af inkomster under midsommardagarne, som af klaganden
vidfogats klagoskriften, med all säkerhet vore för högt tilltagen.
Ungdomsmötet, som började midsommaraftonen klockan 4 eftermiddagen,
afhölls nämligen såväl nämnda dags eftermiddag som midsommardagens
eftermiddag på det en kvarts timmes väg utanför staden belägna Stadsberget
och endast midsommardagens förmiddag i själfva staden. Då klagandens
nöjestillställningar i hvarje fall skulle varit stängda under gudstjänsttid
och säkerligen icke kunnat locka mycket folk från de efter gudstjänsten
å midsommardagen anställda idrottstäflingar, simuppvisning och
konsert, samt staden under båda dagarnes eftermiddagar till långt fram
på natten var nästan folktom, torde man kunna draga den slutsatsen, att
klaganden, äfven om magistratens förbud icke mellankommit, skulle haft
en ganska ringa intäkt af sin affär. Slutligen ville magistraten påpeka
det egendomliga i klagandens anspråk på ersättning såväl för häfda kostnader
som för mistad inkomst.

Med stöd af hvad magistraten sålunda anfört, bestred magistraten
hvarje ersättningsskyldighet och hemställde, att klagomålen måtte lämnas
utan afseende.

Gent emot magistratens förklaring erinrade klaganden i afgifna påminnelser,
bland annat, att magistraten haft kunskap om det stundande
ungdoms- och nykterhetsmötet; att ett dylikt möte, om än talrikt besökt,
ej borde väcka farhågor för oordningar och bråk; att i förklaringen icke
ens blifvit antydt, att klaganden på något sätt sökt utsträcka eller försvåra
uppsikten öfver de medgifna föreställningarna, eller att klaganden eller någon
af hans sällskap på minsta sätt förgått sig; att polismyndighet väl ägde
att vid fall sådana som det förevarande meddela ordningsföreskrifter, hvartill
dock ej skäligen kunde föras att utan nytillkommet skäl eller förut
obekant anledning upphäfva hvad ett par dagar förut i laga ordning resolverats,
allra minst om därigenom, såsom här, svårt och oförskyldt men
tillskyndades tredje man; samt att klaganden just för det väntade tilloppet
under midsommardagarne, i förlitande på det erhållna medgifvandet, med
attiralj och sällskap begifvit sig till Hedemora och där vidtagit kostsamma
förberedelser.

— 1007 —

Vid påminnelseskriften, däri klaganden uppgifvit sina å förevarande
ärende använda kostnader, hade till bestyrkande af befogenheten af klagandens
ersättningskraf fogats ett intyg, innehållande att klaganden vid
en af Uppsala skyttegille den 26 och den 27 augusti 1905 hållen skyttefest
haft föreställningar med karusell, panorama m. m., samt att intygsgifvaren,
som jämte andra personer haft hand om kassorna, kunde intyga,
att klagandens bruttoinkomst belöpt sig till 1,838 kronor 83 öre och lämnat
en nettovinst af 458 kronor 45 öre.

Vid pröfning af detta ärende fann justitieombudsmannen, att magistraten
saknat lagd g anledning att, på sätt som skett, inskränka det för
klaganden den 15 juni 1905 meddelade tillståndet, och således därigenom
gjort sig skyldig till fel i ämbetet. Att genom detta magistratens felaktiga
förfarande förlust tillfogats klaganden, ansåg justitieombudsmannen
vara sannolikt. Åt advokatfiskal vid Svea hofrätt uppdrogs därför att
för ifrågavarande ämbetsfel inför hofrätten anställa åtal mot borgmästaren
Winquist samt de ledamöter af magistraten, som deltagit i det klandrade
beslutet; och skulle advokatfiskal därvid å dem yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet äfvensom, i mån af befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa. I den skrifvelse, hvarigenom detta uppdrag lämnades till
advokatfiskal, yttrade justitieombudsmannen, bland annat:

Det af magistraten i förklaringen åberopade lagrum, § 13 i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, innehölle i hithörande delar
följande stadganden:

»Hvar och en, som vill i stad eller å dess område gifva offentlig föreställning,
såsom skådespel, lindansning, konstridning, förevisa djur, konststycke
eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa
maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag, som ej
är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla
allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar af hvad beskaffenhet
som helst, hvilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras,
eller hvartill inträdeskort försäljas eller afgift på ett eller annat sätt från
allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till hvilka allmänheten
eljest har tillträde, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten ...

År fråga om maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning eller
dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra
med dessa jämförliga tillställningar, eller skall tillställning äga rum på gata,
torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget

— 1907 —

ställe, till hvilket allmänheten eljest har obehindradt tillträde; da skall
polismyndighetens tillstånd afvaktas, och vara förbjudet att, innan tillstånd
meddelats, utlämna inträdeskort, fordra, begära eller mottaga^ afgift.

Den, som gjort anmälan om tillställning, vare sig tillstånd erfordras
eller icke, har att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som
kunna af polismyndigheten meddelas.»

Genom dessa bestämmelser syntes polismyndighets befogenhet i nu
ifrågavarande hänseende vara tydligt begränsad. Denna myndighet hade
att pröfva beskaffenheten af de föreställningar, som skulle, gifvas, och efter
omständigheterna bifalla eller afslå ansökningen. Hade tillstånd lämnats,
ägde polismyndigheten att för föreställningarnas hållande meddela ordningsföreskrifter,
hvilka den, som undfått tillståndet, vore pliktig att ställa sig
till efterrättelse. Men af denna befogenhet syntes ej, pa sätt magistraten
velat i förevarande ärende gorå gällande, kunna härledas rätt för polismyndigheten
att påbjuda en längre tids afbrott i föreställningarnas hållande,
utan att någon i sammanhang med de redan hållna föreställningarna inträffad
omständighet därtill utgjort giltig anledning. Det af magistraten
den 19 juni påbjudna afbrottet i de af klaganden gifn.a föreställningarna
hade, enligt hvad magistraten i förklaringen uppgifvit, ej föranledts af
någon dylik omständighet.

På det åtal, som i enlighet med justitieombudsmannens uppdrag åt
advokatfiskal anställdes emot magistratens ordförande och ledamöter,
meddelade hofrätten, efter föregången skriftväxling, utslag den 23 maj
1906. Hofrätten utlät sig däri: Enär magistratens ifrågakomna, den 19
juni 1905 meddelade beslut varit i det anmärkta hänseendet olagligt, samt
borgmästaren Winquist och radmännen Samuelsson, Lindgren och Ericsson,
hvilka i beslutet deltagit, vore för samma beslut ansvarige, pröfvade hofrätten
rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma Winquist,
Samuelsson, Lindgren och Ericsson att för oförstånd i ämbetet bota, Winquist
25 kronor samt en hvar af Samuelsson, Lindgren och Ericsson 15
kronor, äfvensom förplikta Winquist, Samuelsson, Lindgren och Ericsson
att, en för alla och alla för en, genast emot kvitto till klaganden .utgifva
dels godtgörelse för inkomst, hvaraf denne skäligen finge antagas till följd
af magistratens beslut hafva gått i mistning, med 450 kronor, dels ock
ersättning för kostnader å förevarande mål med 225 kronor.

I hofrättens utslag hafva borgmästaren Winquist och hans medpartei
sökt ändring genom besvär hos Ivungl. Maj:t. Dessa besvär äro pa pröfning
beroende.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1907 års Riksdag.

Felaktigt expeditionssätt.

Provinsialläkaren Knut Backlund anförde i en till min företrädare i
justitieombudsmansämbetet insänd klagoskrift följande.

Vid stadsfullmäktiges i Örnsköldsvik ordinarie sammanträde i februari
1905 befanns, att i rådstufvurättens sessionsrum, där stadsfullmäktige plägade
hålla sina sammanträden, icke vidtagits de åtgärder, såsom borttagande
af ett därstädes varande skrank m. m., som brukat äga rum i
och för dylika sammanträdens hållande. Då magistraten jämväl vid några
föregående tillfällen underlåtit föranstalta om sådana åtgärder, afläto stadsfullmäktige
till magistraten en skrifvelse, hvari magistraten anmodades
gå i författning därom, att rådstufvurättens sessionsrum blefve för stadsfullmäktiges
blifvande sammanträden på sedvanligt sätt iordningställdt.
Enligt beslut den 13 februari 1905 fann magistraten emellertid nämnda
skrifvelse icke till någon dess åtgärd föranleda. Äfven om ett dylikt beslut
finge anses föga förenligt med den skyldighet att verkställa stadsfullmäktiges
beslut, som enligt lag tillkomme magistraten, stod beslutet desto
mer i öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå magistraten, eller rättare
dess ordförande, borgmästaren Gustaf Åkerblom, brukat uppträda mot
stadsfullmäktige, och var därföre föga ägnadt att väcka någon förvåning.
Borgmästaren Åkerblom åtnöjde sig icke med att allenast på detta sätt
visa sitt misshag öfver stadsfullmäktiges skrifvelse, utan lät genom vederbörande
stadstjänare hos stadsfullmäktiges ordförande uttaga lösen och
stämpel för utdrag af magistratens protokoll i ärendet med tillsammans
3 kronor. Då vid stadsfullmäktiges nästa sammanträde anmärkning framställdes
i anledning häraf, samt borgmästaren tillfrågades, af hvilken anledning
stadsfullmäktige nu, i olikhet med hvad förut varit fallet, ålagts
lösa magistratens svar å deras skrifvelse, upplyste borgmästaren, att enligt
lag »sökande» vore skyldig lösa protokoll, samt att stadsfullmäktige vore
att anse såsom sökande. Berörda lagtolkning befanns af stadsfullmäktige
något tvifvelaktig, hvarför stadsfullmäktige, i förhoppning att borgmästaren
komme att godvilligt återbetala beloppet, till följande sammanträde uppsköto
fragan, om stadsfullmäktige borde vidtaga någon åtgärd för beloppets
återbekommande. Då detta ärende ånyo förekom den 3 maj 1905, förklarade
borgmästaren sig vidhålla sin uppfattning, samt vägrade återbetala
beloppet. För den händelse detta borgmästarens förfarande skulle lämnas
obeifradt, vore det utom tvifvel, att borgmästaren äfven i framtiden komme
att nyttja ett liknande förfaringssätt gent emot stadsfullmäktige. Då det
syntes klaganden ligga i sakens natur, att detta måste sakna stöd af lag,
ville klaganden anmäla borgmästaren för hans förfarande.

— 1907 —

Vid klagoskriften fanns fogadt det med densamma afsedda protokollsutdraget,
hvilket hade följande lydelse:

»Utdrag af protokoll, fördt lios magistraten i Örnsköldsvik
den 13 februari 1905.

§ 6.

S. D. Från stadsfullmäktige här i staden hade till magistraten inkommit
ett så lydande protokollsutdrag:

''Utdrag af protokoll, fördt vid ordinarie sammanträde med stadsfullmäktige
i Örnsköldsvik den 1 febr. 1905.

§ 8. Förslag väcktes om att aflåta en skrifvelse till magistraten med
anmodan att före hvarje stadsfullmäktigesammanträde genom rådhusvaktmästaren,
jämte biträde om så erfordras, ställa rådhussalen i det skick,
som förr varit vanligt vid fullmäktiges sammanträden. Hvad sålunda
föreslagits vann stadsfullmäktiges bifall, med tillägg att, om rådhussalen
för rådhusrättens eller annan myndighets oundvikliga behof vore upptagen
å den dag och tid stadsfullmäktiges ordinarie sammanträde förekommer,
vill stadsfullmäktige, såsom redan den 12 januari beslutades, ändra dagen
för sitt sammanträde.

Som ofvan, in fidem:

P. J. Hedberg.

Justeradt: P. Hedberg. F. F. Fahlander. O. F. Stenvall.

Vidimeras ex officio: P. J. Hedberg.’

Handlingen lästes.

Härefter beslöts, att hvad sålunda i ärendet 0 förekommit icke skulle
till någon vidare magistratens åtgärd föranleda. År och dag som ofvan.

Lösen 2: — På magistratens vägnar:

Stppr 1: G. Åkerblom.»

S:ma tre kronor.

Öfver klagoskriften hörd, androg borgmästaren Åkerblom i ärendet
hufvudsakligen: Klagomålen syntes utgå från den uppfattningen, att magistraten
hade att utan vidare verkställa stadsfullmäktiges beslut, äfven
om stadsfullmäktige, såsom i förevarande fall, uppdroge åt magistraten att
utföra ett visst mekaniskt arbete. Denna uppfattning torde väl få anses
falla på sin egen orimlighet, liksom den saknade stöd af lag. Detta framginge
oförtydbart af § 47 i förordningen om kommunalstyrelse i stad,
hvarest föreskrifter meddelades angående magistratens funktion i förhållande
till de af stadsfullmäktige fattade beslut. För att magistraten måtte blifva

— 1907 —

i tillfälle fullgöra sin i nämnda paragraf lagstadgade kontrollerande verksamhet
med hänsyn till stadsfullmäktiges beslut, öfverlämnades till magistraten
enligt § 43 af nämnda förordning utskrift af stadsfullmäktiges protokoll.
I förevarande fall hade emellertid nämnda korporation beslutit en
särskild skrifvelse, hvilken expedierats såsom protokollsutdrag och utan
sammanhang med nyss omförmälta afskrift af stadsfullmäktiges protokoll.
Det arbete med förändring af inredningen i rådhussalen, som omförmältes
i nu ifrågavarande protokollsutdrag, tillkomme otvifvelaktigt för utförande
af stadens allmänna arbeten tillsatta nämnder och personer. Magistraten
syntes på goda grunder icke hafva kunnat godkänna den gjorda ansökningen
eller, såsom klaganden syntes vilja betrakta det, befallningen att
verkställa i stadsfullmäktiges protokoll omförmälta arbete, hvars utförande
tillkomme annan stadens myndighet. Af protokollet framginge, att magistraten
ej bestämt, att dess beslut skulle expedieras i form af skrifvelse.
Såsom expeditionshafvande hade borgmästaren Åkerblom således haft att
utfärda protokollsutdrag. Då gällande stämpelförordning och stadga angående
expeditionslösen icke uppräknade stadsfullmäktige bland dem, som
vore från stämpelafgift och lösen befriade, hade borgmästaren ansett sig
böra författningsenligt åsätta expeditionen sådana afgifter. Klagandens
uppgift, att borgmästaren hos stadsfullmäktiges ordförande skulle låtit
uttaga lösen och stämpelafgiften vore oriktig. Såsom i staden oftast vore
vanligt, hade rådhusvaktmästaren hemburit expeditionen till stadsfullmäktiges
ordförande, som emottagit expeditionen och erlagt densamma
åtecknade afgifter.

Till bemötande af innehållet i borgmästaren Åkerbloms förklaring
erinrade klaganden i afgifna påminnelser:

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik hade, alltsedan Örnsköldsvik blef stad,
sammanträdt i samma lokal, hvarest rådstufvurätten haft sina sessioner.
Det »arbete med förändring af inredningen i rådhussalen», som till hvarje
stadsfullmäktiges sammanträde förr utförts af rådhusvaktmästaren, hade
bestått i dels borttagande af ett skrank, som afdelat densamma och som
vore till stor olägenhet, om det kvarstode vid stadsfullmäktiges sammanträden,
dels inflyttande af ett bord och några stolar, så att stadsfullmäktige
Ange sitta vid sina öfverläggningar. På senare tid hade emellertid,
enligt hvad som påstodes, borgmästaren Åkerblom velat förhindra skrankets
borttagande, och faktiskt vore, att detsamma vid flera stadsfullmäktiges
sammanträden icke varit borttaget. Sedan stadsfullmäktige därför till ett
sammanträde själfva föranstaltat om skrankets borttagande, lät borgmästaren
fastskrufva detsamma med nära nog fotslånga skrufvar. Då stadsfullmäktige
därefter åter sammanträdde, läto stadsfullmäktige ånyo borttaga

— 1907 —

skranket samt afl il t o till magistraten den i magistratens i ärendet företedda
expedition intagna skrifvelsen. Stadsfullmäktige, som misstänkte, att
endast kitslighet läge till grund för de hinder, som lagts för deras sammanträden,
ville sålunda genom en officiell skrifvelse fa fram ämbetsmannen
hos borgmästaren, i förhoppning att sedermera hinder icke komme att
läggas för deras rätt att för sina öfverläggningar begagna radstufvurättens
sessionsrum, då detsamma ej användes till annat ändamål. Uppenbart
torde jämväl vara, att stadsfullmäktige med skrifvelsen vändt sig till rätt
myndighet, då nämligen den vid rådhuset anställde vaktmästaren tillsattes
af och sorterade under magistraten. Magistraten syntes, att döma af borgmästarens
förklaring, icke hafva förstått meningen med stadsfullmäktiges
skrifvelse, utan trott, att magistraten blifvit anmodad att egenhändigt borttaga
skranket, då stadsfullmäktige däremot endast afsett att anmoda magistraten
tillse, att samlingssalen vid sammanträdena vore i erforderligt
skick. Borgmästaren tycktes emellertid hafva funnit detta af radhusvaktmästaren
förut utförda uppdrag numera böra tillhöra »för utförande
af stadens allmänna arbeten tillsatta nämnder och personer». Fastän
magistraten sålunda såsom myndighet haft med annan myndighet, nämligen
stadsfullmäktige i förevarande fall att göra, bure dock borgmästarens
anmälda förfarande prägel af att han velat gifva stadsfullmäktige en bakläxa,
hvarvid han tydligen icke handlat objektivt och i enlighet med sin
plikt som ämbetsman.

Sedan stadsfullmäktiges ordförande utlöst ifrågavarande expedition,
blef vid stadsfullmäktiges sammanträde borgmästaren Åkerbloms förfarande
att debitera lösen och stämpel bragt på tal, och blef, sedan borgmästaren
såväl försvarat förfarandet som ock erbjudit sig återbetala lösen 2 kronor, beslutadt,
att frågan skulle få anstå till ett kommande sammanträde, da stadsfullmäktige,
sedan det visat sig, om borgmästaren återbetalt hela det för
expeditionen uppburna beloppet, skulle fatta vidare beslut i fragan. Vid
det därpå följande stadsfullmäktigesammanträdet hade borgmästaren icke
återbetalt vare sig lösen eller stämpelbelopp, hvarför stadsfullmäktige da
beslöto uppdraga åt drätselkammaren att af borgmästaren indrifva, beloppet.

Borgmästaren Åkerblom syntes vilja betrakta stadsfullmäktiges skrifvelse
såsom en ansökan, förmodligen med en dunkel uppfattning om att
endast i sådant fall, och då stadsfullmäktige ej uppräknats bland dem, som
befriats från att erlägga lösen och stämpel, hans debitering a protokollsutdraget
skulle kunna försvaras.'' Icke borde dock magistratens sätt
att behandla skrifvelsen kunna göra stadsfullmäktige till sökande och för
dem medföra skyldighet att lösa protokollsutdrag. Slutligen pastode borgmästaren,
att klaganden oriktigt uppgifva, att han låtit uttaga lösen och

— 1907 —

stämpel. Ville borgmästaren, därför att afgiften icke uttagits exekutivt, därmed
säga, att hans förfarande att låta utskrifva expedition för stadsfullmäktiges
räkning samt debitera lösen för densamma endast skett i förhoppning,
att stadsfullmäktige godvilligt, hvilket äfven ägt rum, komme
att utlösa expeditionen, men att borgmästaren icke i annat fall tilltrott
sig att med lagliga medel uttaga afgiften? Hans förfarande torde i sådant
fall icke framstå i fördelaktigare ljus. Emellertid hade afgiften erlagts af
stadsfullmäktige samt uppburits af borgmästaren.

Då borgmästaren Åkerblom alltsedan år 1894 innehaft sin tjänst samt
därunder såsom ordförande i magistraten otaliga gånger mottagit skrifvelser
från såväl stadsfullmäktige som andra myndigheter och korporationer, utan
att borgmästaren förut funnit skäl att behandla dessa såsom sökande, syntes
det klaganden uppenbart, att borgmästarens åtgärd tillkommit, icke af
oförstånd utan af andra motiv, samt att han således i detta hänseendeförfarit
uppsåtligt.

* *

Med den förklaring, borgmästaren Åkerblom i ärendet afgifvit, fann
sig min företrädare icke kunna åtnöjas, utan aflat han till advokatfiskalen
vid Svea hofrätt en ämbetsskrifvelse, däri advokatfiskalen anmodades att
inför hofrätten anställa åtal mot borgmästaren, för hvad denne i förevarande
hänseende låtit komma sig till last. I berörda skrifvelse anförde
min företrädare hufvudsakligen följande.

Förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 stadgade
i 10 § såsom regel, att kärande, klagande eller sökande är skyldig
utlösa dom, utslag, resolution eller annan expedition, innefattande hufvudsakligt
beslut, äfvensom protokoll i sak, där beslut ej skrifves med rubrik.
I denna bestämmelse hade borgmästaren Åkerblom sökt finna ett lagligt
stöd för sin åtgärd att påföra stadsfullmäktige lösen och stämpel för det
vid klagoskriften fogade utdraget af magistratens protokoll. Uppenbarligen
kunde emellertid ett sådant stöd icke hämtas från anförda lagrum.
Obestridligt syntes nämligen vara, att de i förordningen angående expeditionslösen
föreskrifna expeditioner måste hänföra sig till beslut eller åtgärder,
som statsmyndigheterna fattat eller vidtagit å ämbetets vägnar, såsom
en dem åliggande ämbetsfunktion.

I det fall, hvarom här vore fråga, kunde stadsfullmäktige ingalunda
betraktas såsom sökande i den mening expeditionslösensförordningen förutsatte.
Stadsfullmäktige hade icke hos magistraten gjort ansökning om
vidtagande af någon ämbetsåtgärd, som enligt allmän lag eller särskild
författning ålegat magistraten, utan hade stadsfullmäktige allenast, med

— 1907 —

åberopande af den rätt att för sina sammanträden begagna rådstufvurättens
sessionsrum, som stadsfullmäktige ansett tillkomma sig, vändt sig till
magistraten såsom faktisk innehafvare af rådhusbyggnaden, med anmodan
att tillse, att vissa anordningar med rådhussalen blefve vidtagna. Någon
expedition i nämnda ärende hade stadsfullmäktige hvarken påkallat eller
behöft; och det naturligaste hade varit, att magistraten, därest den velat
meddela stadsfullmäktige hvad i anledning af stadsfullmäktiges anmodan
blifvit åtgjordt, till stadsfullmäktige aflätit en skrifvelse i ärendet. Att ett
sådant förfaringssätt i andra fall tillämpats, syntes framgå af klagandens
påminnelser.

Genom att för omförmälta expedition lösen och stämpelafgift affordrats
stadsfullmäktige, hade följaktligen borgmästaren Åkerblom i förevarande
fall gjort sig skyldig till fel i ämbetet, och för berörda äinbetsfel borde
advokatfiskalen i åtalet yrka ansvar å borgmästaren efter lag och sakens
beskaffenhet. Det ersättningsanspråk, som drätselkammaren i Örnsköldsvik,
i målet hörd, kunde komma att däri å stadens vägnar framställa,
borde tillika, i mån af befogenhet, af advokatfiskalen understödjas.

I enlighet med det uppdrag, som sålunda lämnats åt advokatfiskalen,
aflat denne en skrifvelse till drätselkammaren med anmodan till densamma
att hos advokatfiskalen anmäla det ersättningsanspråk, hvartill drätselkammaren
i förevarande hänseende kunde finna sig befogad, utan att likväl
drätselkammaren lät sig med svar afhöra. Advokatfiskalen yrkade därefter,
i afgifvet memorial, att borgmästaren Åkerblom måtte för det ämbetsfel,
justitieombudsmannen lagt honom till last, dömas till ansvar jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 12
juni 1906. Hofrätten yttrade däri, att som stadsfullmäktige, hvilka genom
utdrag af sitt protokoll anmodat magistraten att låta företaga vissa anordningar
för stadsfullmäktiges sammanträden i den af dem för sådant
ändamål begagnade rådhussalen, uppenbarligen icke med anledning af
nämnda, å stadens vägnar, till magistraten i egenskap af stadens styrelse
riktade framställning haft skyldighet att, såsom borgmästaren Åkerblom
förmenat, på grund af 10 § i förordningen angående expeditionslösen den
7 december 1883 såsom sökande i ärendet utlösa magistratens däri hållna
protokoll, i följd hvaraf borgmästarens förfarande att af stadsfullmäktige
utkräfva lösen och stämpelafgift för dylikt af honom utfärdadt protokoll
varit olagligt; alltså funne hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
skäligt döma borgmästaren för det oförstånd i ämbetet, han sålunda låtit
komma sig till last, att böta 25 kronor.

Den mening, hofrättens utslag innehåller, omfattades af hofrättens

— 1907 —

president och två hofrättens ledamöter, hvaremot föredraganden, med
hvilken en adjungerad ledamot instämde, var från beslutet skiljaktig och
yttrade: »Jag Sinner väl, att stadsfullmäktige, hvilka genom utdrag af sitt
protokoll anmodat magistraten att låta företaga vissa anordningar för
stadsfullmäktiges sammanträden i den af dem för sådant ändamål begagnade
rådhussalen, icke med anledning af nämnda å stadens vägnar till
magistraten i egenskap af stadens styrelse riktade framställning haft skyldighet
att på grund af 10 § i kungl. förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 såsom sökande i ärendet utlösa magistratens
däri hållna protokoll, men som borgmästaren Åkerblom genom åtalade
förfarandet att af stadsfullmäktige uttaga lösen och stämpelafgift för magistratens
ifrågavarande protokoll icke, enligt min mening, kan anses hafva
gjort sig skyldig till sådant oförstånd i ämbetet, att ansvar därå bör följa,
alltså förklarar jag den mot honom förda talan ej kunna bifallas.»

I hofrättens utslag har borgmästaren Åkerblom sökt ändring genom
besvär hos Kungl. Maj:t. Dessa besvär äro ännu icke af Kungl. Maj:t slutligen
pröfvade.

Olaga beslag.

I en hit insänd skrift anförde gårdsägaren A. Sällström i Sorsele
klagomål däröfver, att, sedan jägmästaren i Sorsele revir Victor Theodor
Didrik Gaunitz till klaganden försålt ett parti ved, samt veden afverkats,
en del däraf eller 63 stockar, som forslats ned på Vindelälfvens is, den
2 januari 1904 tagits i beslag af jägmästaren Gaunitz. Enligt hvad i
klagoskriften tillika uppgafs hade klaganden den 21 mars 1904 från jägmästaren
erhållit en skrifvelse, däri denne, under uppgift att han borttagit
beslagsmärkena, lämnat klaganden tillstånd att hemforsla virket.
Klaganden hemställde på grund häraf, att jägmästaren måtte ställas under
åtal, för det han utan rätt tagit det af klaganden behörigen inköpta virket

1 beslag och därigenom förhindrat klaganden att under tiden emellan den

2 januari och den 21 mars 1904 tillgodogöra sig samma virke, genom
hvilket åtgörande klaganden skulle hafva tillfogats afsevärd förlust.

Vid klagoskriften fanns fogadt ett af jägmästaren Gaunitz den 3 december
1903 utfärdadt s. k. »hyggesbevis», innehållande, bland annat, att
genom beviset, som gällde under vintern 1903—1904 och våren 1904, från
kronoparken Oisberget utlämnades till klaganden den torrskog till ved,
som af honom under nämnda tid inköpts, då den blifvit afstämplad, samt
att köparen borde före den 10 maj 1904 hafva afforsla! veden från kronoparken.

— 1907 —

Därjämte hade klaganden bilagt en så lydande skrivelse: »Till gårdsägaren
A. Sällström, Sorsele. Som jag förnummit, att I påstått Eder vilja
å Vindelälfvens is i vår hemföra till Sorseleplatsen de 63 torra stockar,
som af mig den 2 sistlidne januari beslagtogos å Räfvaviken, meddelas
härmed, att jag nu låtit borttaga beslagsstämplarne å dessa stockar, och
att jag härmed tillåter Eder hemföra och till ved använda nämnde stockar,
dock så, att samtlige stockarne skola vara hemförda innan den 1 nästkommande
maj. De af dessa stockar, som icke äro till Eder bostad hemförda
före 1 nästkommande maj, förklaras härmed vara förbrutna, hvarhelst
de påträffas efter sagde tid, och varda såsom sådana i beslag tagna.
Å den ostämplade stock, som af mig den 2 januari detta år beslagtogs å
förutnämnda vik, är beslagsmärket ej borttaget, och far denna stock icke
från stället bortföras. För öfrigt får jag fästa Eder uppmärksamhet därpå,
att det är å C-sedel n:o 200 den 4 december 1903 förklaradt, att I ej ägen
rätt att använda något af de torra träd, som af Eder då till ved inköptes,
annat än till ved; och förklaras härmed, att någon som helst försäljning af
denna vedskog till timmer icke får äga rum. Sker detta, eller anträffas
efter den 1 nästkommande maj torra stockar, härrörande från här åsyftade
vedhygge, å eller invid vattendrag, vare dessa förbrutna och i beslag tagna.
Sorsele i jägmästareexpeditionen den 21 mars 1904. V. Gaunitz.»

Sedan justitieombudsmannen lämnat jägmästaren Gaunitz tillfälle att
yttra sig öfver klagomålen, inkom Gaunitz med förklaring, däri anfördes,
bland annat:

Den af Gaunitz den 3 december 1903 till klaganden försålda torrskogen
hade, såsom framginge både af hyggesbeviset och af en vid förklaringen
fogad s. k. underhandsförsäljningssedel, sålts allenast till ved.
Föreskriften för klaganden att ej använda den inköpta torrskogen till
annat än ved hade afsett att förhindra klaganden att bereda sig oskälig
vinst för den skog, som sålts till honom för det laga vedpriset. Da oO
lass torrskog till ved skulle uttagas, kunde det knappast undvikas, att en
del träd medtoges, hvilka stode på gränsen emellan ved- och timmerskog.
Det vore därför plägsed, att vid dylika tillfällen utfärdades föreskrift, att
den skog, som möjligen kunde användas till timmer, ej finge därtill brukas,
utan skulle användas allenast såsom ved. Anledningen härtill vore, att
vedpriset utgjorde blott ungefär en fjärdedel af timmerpriset för dylik skog.
Hade klaganden begärt att få sälja de 63 stockarne till timmer, hade detta
ej nekats honom, om han på samma gång erbjudit sig att betala dem efter
gängse timmerpris. Många vore de, som hos Gaunitz anmälde, att de ville
köpa ved, ehuru de i själfva verket åsyftade att åtkomma timmer för ved Justitieombuclimannem

ämbetsberuttelse till}!907 års Riksdag. 5

pris. För att hindra klaganden att sälja de å Räfvaviken nedkörda
stockarne såsom timmer hade Gaunitz den 2 januari 1904 tagit dem i
beslag, men sedan Gaunitz erfarit, att klaganden för sitt handlingssätt afgifvit
den oväntade förklaringen, att han ämnade pa våren köra stockarne
till försele pa isen, hade Gaunitz upphäft beslaget och återgifvit klaganden
stockarne till ved. Att märka vore, att klaganden, då han å revirexpeditionen
i Sorsele afgifvit förklaring om anledningen till stockarnes
nedförande på vattendraget, icke påstått sig äga rätt att göra hvad han
ville med det inköpta virket. 1 en skrifvelse af den 26 mars 1904 hade
klaganden icke heller framställt ett dylikt påstående, hvadan han indirekt
tydligen erkänt sig icke hafva rätt att sälja stockarne till timmer. I berörda
skrifvelse ordades intet om körning å isen sist på våren, utan talades
i stället om igensnöade vägar, hvilket angåfve, att klaganden insett
omöjligheten af att köra virket uppöfver forsen till Sorsele. Det hade
under vintern 1903—1904 icke funnits någon väg upptagen från Räfvaviken
till Sorsele, och kunde sålunda icke där någon väg varit igendrifven
den 26 mars. Klaganden hade sålunda medgifvit, att han, för att få virket
till Sorsele, måst köra upp det till skogen till vedvägen till Sorsele,
från hvilken väg han förut nedkört detta virke till vattendraget. Här
vore ju fullt medgifvande från klaganden, att han tänkt sälja virket
till timmer, ty ingen förståndig människa torde väl köra virke ned till
ett vattendrag, hvarifrån han sedan måst köra upp det samma väg för
att få . det till bestämmelseorten. Någon förlust af att beslagsmärken eu
tid varit stockarne åsätta kunde klaganden omöjligt hafva lidit, då stockarne
_ enligt klagandens egen utsago skulle hemforslas först på våren, när
svallis bildats i forsen och körbar stöpis uppkommit å den öfriga älfisen.
Hvarken svallis eller stiftpis hade nämligen varit bildad den 21 mars, då
stockarne återgåfvos till klaganden. För öfrigt hade klaganden i sin skrifvelse
den 26 mars förklarat, att han ej brydde sig om virket.

Emellertid hade Gaunitz, då det säkerligen varit klagandens mening
jitt lata vårfloden bortföra de 63 stockarne och sedan begära ersättning
för dem af Gaunitz, låtit tillvarataga virket genom dess uppkörande på
land. För att icke klaganden eller någon annan skulle ånyo nedföra virket
i vattendraget, hade Gaunitz tillika för andra gången försett stockarne
med beslagsmärke. I en andra skrifvelse till klaganden hade Gaunitz
meddelat^ honom, att Gaunitz tillvaratagit allt det virke, som klaganden
nedkört a Räfvaviken, och åsatt det för andra gången beslagsmärke, för
att hindra dess försäljning till timmer, men att klaganden ägde hos Gaunitz,
efter erläggande af kostnaderna för tillvaratagandet, återfå det till ved.

hör att hjälpa befolkningen inom reviret, hvilken verkligen vore

— 1907 —

:s5

ganska fattig, såldes därstädes ved, hustirnmer samt spån- och slöjdvirke
mycket billigt. Klaganden och några andra personer hade emellertid tagit
sig det orådet före att genom falska uppgifter tillnarra sig dylikt virke
för billigt pris. Detta virke, som under andra omständigheter icke för
något pris sålts till nämnde köpare, hade af dem sedermera med oskäligt
hög vinst afyttrats till bolag, öfver detta beteende rådde förbittring och
förstämning inom socknen, emedan befolkningen hölle för troligt, att den
hädanefter icke alls skulle från kronomarkerna få köpa hustimmer, spåneller
slöjdvirke, eller ock att priset därå skulle betydligt höjas för alla.
För att sätta en gräns för detta otillbörliga sätt att skaffa sig utsökt
vackert timmer för de af humanitetsskäl nedsatta prisen, vore det som
Gaunitz inskridit mot klaganden, och då Gaunitz icke kunde inse, att han
begått något olagligt, hemställde Gaunitz, att klagoskriften måtte lämnas
utan något som helst afseende.

Vid sin förklaring hade jägmästaren Gaunitz fogat den i förklaringen
omförmälta försäljningssedel, däri uttryckligen föreskrifvits, att de 50 lass
torrskog, som klaganden inköpt, till honom försålts till ved och icke finge
användas till annat.

Vidare hade bilagts ett intyg af följande lydelse: »Att undertecknad
hört gårdsägaren A. Sällström i Sorsele säga, att han ämnade köra de af
honom till Räfvaviken nedkörda torrstockarne å isen till sitt hem i Sorsele,
då svallis uppkomme i forsen; men att jag icke tror, att han så ämnat
göra, då detta sätt att liemforsla nämnda torrstockar otvifvelaktigt
blefve dyrbarare, än att hafva forslat dem efter den för detta ändamål
gjorda, ginare vägen; utan är det otvifvelaktigt, att Sällström ämnat försälja
dem till timmer, till hvilket de dock enligt min mening voro mindre
lämpliga än till ved; och att Sällström utom de beslagtagna stockarne
har inköpt torrskog till ved till så stor mängd, att han bör reda sig en
längre tid, varder under edlig förpliktelse intygadt. Sorsele den 18 maj
1904. Albert Björner.»

Ett ytterligare intyg innehöll, att klaganden sagt sig ämna köra
ifrågavarande stockar till Sorsele å isen, samt att stockarne vore mindre
lämpliga till timmer men förträffliga till ved.

Vid förklaringen hade slutligen fogats afskrift af ett så lydande bref:
»Sorsele den 26 mars 1904. Herr jägmästaren V. Gaunitz. I anledning
af meddelande af den 21 dennes får nämna, att hvad angår det beslagtagna
virket, så bryr jag mig ej därom, då jag är förhindrad att taga
befattning därmed, nu då annat arbete kräfver all min tid, och vägarna
igendrifvit. A. Sällström.»

Med hänsyn till innehållet af den utaf jägmästaren Gaunitz afgifna

— 1907 —

förklaringen anmodade justitieombudsmannen domänstyrelsen att afgifva
utlåtande i ärendet och därvid jämväl tillhandahålla för styrelsen tillgängliga
upplysningar, som kunde hafva betydelse för bedömande af, huruvida
Gaunitz kunde anses hafva genom det i ärendet öfverklagade förhållandet
gjort sig skyldig till tjänstefel. Med anledning häraf infordrade domänstyrelsen
dels förnyad förklaring af jägmästaren Gaunitz dels ock yttrande
af öfverjägmästaren i Umeå distrikt Veit Thorsten örtenblad, hvarefter
styrelsen, med öfverläinnande af berörda yttranden, i eget utlåtande anförde,
bland annat:

Den virkesförsäljning, hvarom här vore fråga, hade omfattat i skogen
stående, sedan en längre följd af år torra träd, hvilka att döma efter deras
yttre utseende ansetts vara användbara endast till bränsle. Sådant mindre
• värdefullt virke plägade, jämlikt bestämmelserna i § 25 af kung! instruktionen
för skogsstaten den 29 november 1889, under hand säljas af vederbörande
jägmästare. Uti här ifrågavarande fall hade jägmästaren vid försäljningen
bestämt, att torrträden icke finge användas till annat än ved,
hvilken bestämmelses efterlefnad jägmästaren trott sig böra öfvervaka.
Då det visade sig, att klaganden från skogen direkt hemförde endast det
sämsta virket, medan det bättre, apteradt på sätt som för salu timmer vore
vanligt, nedfördes till och upplades vid Vindelälfven, hvarifrån dess framforslande
till klagandens hem skulle varit förenadt med större svårighet
än att direkt från skogen hemföra det, hade jägmästaren ansett det vara
uppenbart, att det till Vindelälfven framförda virket, utgörande 63 stockar,
varit afsedt att i strid med försäljningsvillkoren användas till annat än
ved. Han hade därför trott detta virke vara förverkadt, hvarför han för
kronans räkning beslagtagit det. Klaganden syntes visserligen genom den
med virket vidtagna åtgärden hafva haft för afsikt att använda en del däraf
till annat än ved, men han hade likväl icke vid tiden för beslaget förverkligat
denna afsikt och sålunda ej heller förverkat sin rätt till virket,
i följd hvaraf jägmästaren vid beslagsåtgärden, rörande hvilken § 49 af
den för skogsstaten gällande instruktion skolat lända till efterrättelse, felaktigt
förfarit.

Samtidigt med nämnda utlåtandes afgifvande aflät domänstyrelsen till
Gaunitz en skrifvelse, däri styrelsen — under förmälan att till dess kunskap
kommit, att vid försäljning af virke under hand jämlikt bestämmelserna i
§ 25 af instruktionen för skogsstaten Gaunitz föreskrifvit köpevillkor, hvarigenom
köparen tillförbundits att använda virket för visst ändamål —
förklarade sig finna ett sådant tillvägagående vara ägnadt att hindra köparen
att använda det köpta virket på för honom fördelaktigaste sätt och
sålunda kunna nedsätta salupiäset å.kronans skogseffekter. Domänstyrelsen

— 1907 —

förständigade därför Gaunitz att för framtiden på sådant sätt iakttaga bestämmelserna
i §§ 25 och 26 af nämnda instruktion, att kronan därpå
icke blefve lidande.

Sedan justitieombudsmannen lämnat klaganden tillfälle att särskildt
yttra sig angående den skada, han kunde hafva lidit genom det af jägmästaren
Gaunitz verkställda beslaget, insände klaganden hit en s. k.
tumsedel, utvisande det värde, hvartill de i beslag tagna stockarne uppskattats.
I en åtföljande skrift anförde klaganden bland annat: att trakten
emellan klagandens hem och afverkningsstället befunnits backig och ojämn
samt uppfylld med skrofliga stensamlingar; att de mindre träden afverkats
kort och kunnat forslas landvägen, hvaremot ett antal längre stockar af
det inköpta virket, Indika voro afsedda till reparationer och byggnadsvirke
för klagandens gård, förts ned till älfven för att sedermera, när
svallis bildats vid stränderna, på den jämna isvägen forslas till klagandens
hem; att stockarne vid beslaget skadats genom de djupa . märken,
som inhuggits på deras midt; att virket, som efter beslaget legat under
bar himmel mer än ett år, blifvit odugligt för det ändamål, hvartill det
varit afsedt; samt att klaganden, genom att lian köpt och betalt virket,
haft rätt att tillgodogöra sig detsamma, på hvad sätt han funnit för godt.

* *

Hvad jägmästaren Gaunitz anfört till försvar för sin klandrade åtgärd
fann sig justitieombudsmannen icke kunna godkänna, och anmodade justitieombudsmannen
därför Konungens befallningshafvande i Västerbottens län
att förordna en åklagare, som skulle vid vederbörlig domstol anställa åtal
mot Gaunitz, för hvad denne i saken låtit komma sig till last. I en för
åklagaren utfärdad instruktion för åtalets utförande yttrade justitieombudsmannen,
bland annat:

Till stöd för sitt åtgörande i förevarande fall hade jägmästaren Gaunitz
åberopat två omständigheter, nämligen dels att de torra träd, som klaganden
tillhandlat sig, försålts till klaganden för att användas allenast till
ved, och dels att klagandens åtgärder med de till Vindelälfven nedforslade
63 stockarne ådagalagt, att klaganden ämnade använda denna del af virkespartiet
till timmer och icke till ved. De anförda omständigheterna hade
emellertid ingalunda ägt den betydelse, Gaunitz velat tillägga dem.

Af domänstyrelsens i ärendet afgifna utlåtande äfvensom af det förständigande,
som styrelsen meddelat jägmästaren Gaunitz, syntes framgå,
att Gaunitz saknat befogenhet att å kronans vägnar göra det förbehåll i
fråga om användningen af det försålda virket, som fanns tecknadt å för —

1907,—

säljningssedeln. Vidare kunde det icke anses vid den tid, då beslaget
skedde, hafva varit fullt utredt, hvartill klaganden komme att använda
de ifrågakomna stockarne.

Till dessa brister i de af jägmästaren själf uppställda förutsättningarna
för beslagsåtgärden kom emellertid, att jägmästaren måste anses hafva saknat
rätt att öfverhufvud beslagtaga i behörig ordning försåldt virke. En dylik
rätt följde ingalunda af 49 § i Kungl. Maj:ts förnyade instruktion för skogsstaten
den 29 november 1889. Här stadgades nämligen, att rätt att i beslag
taga virke, som blifvit olofligen afverkadt å kronoskog, tillkomme
skogsstatens tjänstemän och betjänte. Någon rätt att taga i beslag virke,
som blifvit i laga ordning försåldt från kronoskog, medgåfves sålunda icke
i detta lagrum, och justitieombudsmannen hade sig icke bekant något annat
stadgande, som skulle kunna gifva jägmästaren eu dylik rättighet.

På grund häraf ansåge justitieombudsmannen, att jägmästaren Gaunitz
öfverskridit sin befogenhet genom att den 2 januari 1904 taga i beslag de
af klaganden inköpta och till Vindelälfven nedförda stockarne. Att genom
denna åtgärd äfven tillskyndats klaganden skada, därför han borde erhålla
ersättning, syntes sannolikt. För ifrågavarande ämbetsfel borde fördenskull
åklagaren0 yrka ansvar å jägmästaren Gaunitz efter lag och sakens beskaffenhet.
Åklagaren skulle tillika, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

I enlighet härmed anställdes emot jägmästaren Gaunitz åtal inför
Lycksele lappmarks tingslags häradsrätt, som meddelade utslag i målet
den 14 juli 1906. Häradsrätten utlät sig däri: Enär Gaunitz i egenskap
af jägmästare i Sorsele revir den 2 januari 1904 tagit i beslag ett parti
torrvirke, som han å kronans vägnar sålt till Sällström med föreskrift att
virket såldes till ved och icke linge användas till annat; samt Gaunitz icke
ägt befogenhet vare sig att vid försäljningen såsom villkor fästa dylik föreskrift
angående virkets användande eller att taga i beslag virke, som blifvit
från kronoskog vederbörligen försåldt; förty och utan afseende å hvad
Gaunitz till sitt fredande från ansvar invändt pröfvade häradsrätten, jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist fälla Gaunitz att för det fel i
utöfningen af sin tjänst, hvartill han genom sitt berörda förfarande gjort
sig skyldig, bota 100 kronor.

Vidkommande af Sällström i egenskap af målsägare Aid häradsrätten
förd talan i målet yttrade häradsrätten, att enär, äfven om Sällström genom
det af Gaunitz ATerkställda beslaget blifvit förhindrad att under tiden emellan
den 2 januari och den 21 mars 1904 tillgodogöra sig det af Sällström
inköpta

— 1907 —

ådagalagdt, att och i hvilken man virket, däröfver Sällström efter nämnda
den 21 mars kunnat obehindradt förfoga, under beslagstiden skadats, ej
heller i öfrigt att Sällström lidit skada genom beslaget, funne häradsrätten
Sällströms talan icke kunna bifallas.

Öfver häradsrättens utslag hafva besvär anförts i Svea hofrätt dels
af jägmästaren Gaunitz dels ock af Sällström. Dessa besvär äro på hofrättens
pröfning beroende.

Felaktigt förfarande i sammanhang med hemmansklyfning.

På grund af vederbörligt förordnande förrättade kommissionslandtmätaren
Ivan Hedén hemmansklyfning å utmarken till 3/4 mantal kronoskatte
Östra Forshälla i Forshälla socken af Inlands Fräkne härad samt
Göteborgs och Bohus län. Delägare i hemmanet voro Olof Eriksson och
Johannes Nilsson Westergren. Förrättningen började den 26 mars 1897,
fortsattes den 3 och den 4 därpå följande maj samt afslutades den 7 i
sistnämnda månad. Vid första sammanträdet under berörda förrättningföreteddes
en karta öfver utmarken till Forshälla prästgård, Södre och
Nordre Kyrkobacka samt Östra Forshälla, upprättad vid laga skifte år
1858 af O. W. Hällström och försedd med bevis, att Inlands Fräkne härads
ägodelningsrätt den 30 juli 1859 fastställt det med kartan afsedda ägoskiftet,
Vid å marken genast företagen undersökning befanns nämnda karta
ej vara med sådan noggrannhet upprättad, att den kunde läggas till grund
för hemmansklyfningen, hvarför beslöts ny mätning af hemmansdelens utmark.
Sedan ägomätningen blifvit fullbordad, företogs vid förrättningstillfället
den 3 maj till behandling frågan om rågångar emot angränsande
hemman. Härunder framgick, att råskillnaderna å alla sidor voro ostridiga
med undantag af en viss del af gränsen mot 3/s mantal Kyrkobacka. Som
denna sträcka erfordrade utstakning å marken, blef ägaren af sistnämnda
hemmanslott — hvilken kallats till första sammanträdet men därvid ej
infunnit sig — underrättad om det yppade rågångsfelet, hvarvid han genast
inställde sig vid sammanträdet med godkännande af kallelsen såsom laga.
Utstakning och rörläggning af nämnda del af gränsen emellan östra Forshälla
samt 3/8 mantal Kyrkobacka ägde därpå rum i vederbörandes närvaro.
Härefter fortgick och afslutades förrättningen.

Såsom ägare af 1/i mantal kronoskatte Hufvudtofta, hvilket angränsade
hemmanen Forshälla prästgård, Södre och Nordre Kyrkobacka samt östra
Forshälla, utefter en rågångslinje med hufvudsaklig sträckning från sydväst
till nordost, sökte därefter hemmansägaren Anders Olsson hos Konungens

— 1907 —

befallningshafvande i länet förordnande för kommissionslandtmätaren Knut
Georg Reenstierna att förrätta utstakning af rågången emellan hemmanet
Hufvudtofta, å ena, samt hemmanen Forshälla och Kyrkobacka, å andra
sidan. Sedan det begärda förordnandet blifvit af Konungens befallningshafvande
meddeladt den 14 maj 1900, påbörjade Reenstierna ifrågavarande
förrättning den 10 september samma år.

Vid förrättningens företagande tillstädeskommo, bland andra, sökanden
till förrättningen Anders Olsson samt de båda delägarne i hemmanet Östra
Forshälla Olof Eriksson och Johannes Nilsson Westergren äfvensom ägaren
af V4 mantal Kyrkobacka Edvard Johansson. Anders Olsson företedde
dels karta öfver rågångarne omkring hemmanet Hufvudtofta, upprättad år
1856 af O. W. Hällström och försedd med bevis, att kartan med protokoll
den 17 oktober 1856 blifvit till Inlands Fräkne häradsrätt ingifven, och
att rågångsutstakningen blifvit fastställd, äfvensom den till denna karta
hörande beskrifning och dels förutnämnda, af samme Hällström vid laga
skifte å utmarken till Forshälla prästgård med flera hemman år 1858 upprättade
karta. Olof Eriksson å sin sida företedde den af Hedén vid nyssnämnda
hemmansklyfning upprättade karta.

Å Hällströms rågångskarta af år 1856 var ena ändpunkten (den nordöstra)
af rågången emellan Hufvudtofta, å ena, samt Forshälla prästgård,
Kyrkobacka och Östra Forshälla, å andra sidan, betecknad med n:r 8 och
den andra ändpunkten (den sydvästra) med n:r 11. Enligt kartan befunno
sig å rågången emellan dessa båda ändpunkter två brytningspunkter, betecknade
med n:r 9 och 10. Linjerna mellan n.r 8 och 9 samt emellan
n:r 9 och 10 — hvilka båda linjer voro räta — bildade i punkten n:r 9
ett knä mot Hufvudtofta. Linjerna mellan n:r 9 och 10 samt emellan nato
och 11 bildade i punkten n:r 10 ett knä, om också föga skarpt, emot
det invid denna del af rågången belägna Östra Forshälla. Sistnämnda
hemmans ägor följde nämligen rågången från punkten na- 9 till en punkt,
belägen ett stycke på andra sidan om punkten n:r 10, på en sträcka af
omkring 150 meter. Med omförmälta rågångskarta öfverensstämde uti ifrågavarande
afseende den af Hällström vid laga skiftet år 1858 upprättade kartan.

Den af Reenstierna påbegynta rågångsutstakningen fortsattes vid sammanträde
den 27 september 1900. Den del af rågången kring Flufvudtofta,
som förrättningen angick, hade då blifvit uppmätt och kartlagd. Vid berörda
sammanträde förekom följande. Då parterna å ömse sidor framställde
sina yrkanden, erkändes såsom ostridiga ändpunkterna af den ifrågavarande
rågången eller rågångspunkterna n:r 8 och 11 å 1856 års rågångskarta.
Anders Olsson påyrkade såsom rätta gränsen för sitt hemman den
linje, som samma karta utvisade och som å kartan och tillhörande be —

1907 —

skrifning Viir utmärkt med n:r 8, It, 10 och 11, hvilken linje å marken
delvis var med stenmur och delvis med ^gärdesgård utmärkt. Delägarne
i östra Forshälla och Edvard Johansson påyrkade såsom gräns >den linje,
som bestämdes af en vid 1897 års skiftesförrättning nedsatt råsten, som
å den af Reenstierna upprättade kartan var betecknad med 10a». Det
närvarande ombudet för Forshälla prästgård förklarade, att han å prästgårdens
vägnar ej hade några yrkanden utöfver »den gräns, som nu stående
hägnaden utvisade».

Efter ett misslyckadt försök; att åstadkomma förening emellan parterna
beträffande den del af rågången, hvarom tvist förelåg, afgåfvo förrättningsmännen
det yttrande, att de på grund af att 1856 och 1858 års kartor
öfverensstämde sins emellan men att däremot 1897 års karta visade en från
de andra och från eu å marken stående gammal råsten afvikande sträckning
af rågången — uti hvilken sträckning dock befunnits två äldre råstenar,
utmärkta å den af Reenstierna upprättade kartan, af hvilka den ena fullkomligt
sammanfölle med den af delägarne i Forshälla och Kyrkobacka
pretenderade linjen och den andra tämligen nära därmed — ansåge sig
jämlikt 45 och 46 §§ skiftesstadgan sakna befogenhet att ärendet vidare
behandla och förklarade, att enligt sistnämnda paragraf karta med protokoll
däröfver skulle till de tvistande utlämnas, hvarefter det skulle stå
hvar och en af dem fritt att instämma målet till häradsrätten. Beträffande
kostnaden för förrättningen med gode männens traktamente och reseersättning
bestämde förrättningsmännen, att denna kostnad skulle förskjutas af
sökanden för att framdeles fördelas, beroende på huru målet komme att utfalla.

Å den af Reenstierna upprättade kartan voro båda de under sistnämnda
förrättning påyrkade rågångslinjerna uppdragna, den af Anders
Olsson påyrkade med röd färg och den af delägarne i Forshälla och Ivyrkobackahemmanen
med grön. Båda linjerna sammanföllo emellan rågångspunkterna
n:r 8 och 9, hvilka punkter motsvarade punkterna n:r 8 och 9
å 1856 års rågångskarta, och voro uppdragna i öfverensstämmelse med
motsvarande linje å sistnämnda karta. Från rågångspunkten n:r 9 hade
å Reenstiernas karta med röd färg dragits en rät linje till rågångspunkten
n:r 10, motsvarande punkten n:r 10 å 1856 års rågångskarta, och från
rågångspunkten n:r 10 likaledes med röd färg eu linje till rågångspunkten
n:r 11. Som sistnämnda linje ej dragits fullt rät utan gick i bukter, öfverensstämde
den sålunda icke fullkomligt med motsvarande linje å 1856 års
rågångskarta. Från rågångspunkten n:r 11 var å Reenstiernas karta med
grön färg uppdragen en rät linje till en punkt n:r 10 a, belägen nästan
rätt i söder om punkten n:r 10 och på ett afstånd från denna af cirka
10 meter. Från''punkten n:r 10 a var å kartan uppdragen en rät linje med

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.907 års Riksdag. 6

grön färg till punkten n:r 9. De gröna linjerna mellan n:r 11 och n:r
10 a samt n:r 10 a och n:r 9 bildade med hvarandra ett knä, om ock obetydligt
sådant, i n:r 10 a. Å Reenstiernas karta var vidare utmärkt eu
råsten ett stycke nordväst om rågångspunkten n:r 9, en dylik i hvardera
af rågångspunkterna n:r 10 och 10 a samt därjämte ytterligare två, däraf
den ena i den med grön färg uppdragna linjen emellan n:r 10 a och n:r 11
och den andra strax invid denna linje på densammas nordvästra sida.
Båda de sistnämnda råstenarne befunno sig betydligt närmare n:r 10 a
än n:r 11.

Till 1901 års lagtima vinterting med Inlands Fräkne härad uttog
Anders Olsson stämning å Olof Eriksson, Westergren samt Edvard Johansson,
med yrkande att den linje, som å Hällströms rågångskarta af år
1856 var upptagen såsom rågång emellan Hufvudtofta, å ena, samt Kyrkobacka
och Ostra Forshälla, å andra sidan, måtte förklaras utgöra rätta
och lagliga gränsen emellan dessa hemman, samt det område, som innefattades
emellan de å Reenstiernas karta uppdragna röda och gröna linjerna,
förklaras tillhöra Hufvudtofta. Därjämte yrkade Anders Olsson, att motparterna
måtte åläggas godtgöra kostnaden för den af Reenstierna verkställda
förrättningen äfvensom utgifterna å målet vid häradsrätten.

Till stöd för dessa yrkanden anfördes i stämningsansökningen: Under
hemmansklyfningen 1897 hade förrättningsmännen öfverskridit den lagligen
fastställda råskillnaden i utmarken till Anders Olssons hemman och
därå uppsatt en råsten, som å Reenstiernas karta betecknades med n:r
10 a. Denna landtmäteriförrättning, om hvilken Anders Olsson ej erhållit
kännedom förr än lång tid efter dess afslutande, och som ej syntes vara
lagligen kungjord, hade föranledt Westergren att på Anders Olssons utmark
fälla och därifrån bortföra en del träd. För undvikande af rättegång
och för att klargöra den lagliga gränsen hade Anders Olsson under
år 1900 begärt förordnande för Reenstierna att utstaka rågången emellan
Hufvudtofta, a ena, samt Forshälla och Kyrkobacka, å andra sidan, men
vid denna förrättning hade förrättningsmännen kommit till det resultat,
att rågången var tvistig, och att rågrannarne ägde att vid häradsrätten
utföra talan om rätta gränsen.

Vid häradsrätten uppgaf Anders Olsson vidare, att kommissionslandtmätaren
Hedén vid hemmansklyfningen trott sig finna, att rågången ej
häfdats i öfverensstämmelse med 1858 års skifteskarta och en karta öfver
Hufvudtofta, samt fördenskull ett stycke in på Anders Olssons mark,
enligt Reenstiernas karta 10 meter, satt upp en råsten, belägen snedt emot
råstenen n:r 10 och å sistnämnda karta betecknad med n:r 10 a, där enligt
Hedéns förmenande rågången borde gå fram. Om den af Hedén sålunda

— 1907 —

bestämda punkten vore riktig, yttrade Anders Olsson vidare, måste rågången
gå i rak linje från råstenen n:r 9 till råstenen n:r 11, men en
dylik linje stämde ej med någon befintlig karta och strede dessutom mot
häfden å marken.

Edvard Johansson yttrade med anledning af käromålet, att enligt
hans förmenande funnes ej någon tvist rörande rågången emellan hans
hemman Kyrkobacka och Hufvudtofta, ty den enda gamla skillnadssten,
som funnes emellan hans hemman och Hufvudtofta, och som utvisades
vid Reenstiernas förrättning, visade rätta gränsen, hvilken för öfrigt ginge
i rak linje från denna sten till den af Hedén under hemmansklyfningen
1897 uppsatta skillnadsstenen emellan Forshälla och Hufvudtofta. Edvard
Johansson bestred på denna grund käromålet.

Olof Eriksson och Westergren anförde: Vid hemmansklyfningen 1897
hade något öfverskridande af den lagligen fastställda rågränsen emellan
Forshälla och Hufvudtofta ej ägt rum. Hedén hade tvärtom efter jämförelse
med Hällströms båda kartor strängt iakttagit den enligt dessa kartor
bestämda rågången, som ansågs och måste anses ostridig. Denna rågång
stämde emellertid ej öfverens med den gärdesgårdslinje, som Anders Olsson
sökte att göra gällande såsom laglig gräns, och hvilken Anders Olsson
eller hans företrädare godtyckligt uppfört. Gärdesgården vore ej satt i
rågången utan ett godt stycke in på Forshälla område, såsom af stenarne
och nämnda kartor väl syntes. Att det område, som läge mellan gärdesgårdslinjen
och den lagliga rågränsen, ej tillhörde Anders Olssons hemman,
vore påtagligt, hvarför Olof Eriksson och Westergren bestrede Anders
Olssons i detta afseende framställda yrkande.

Olof Eriksson och Westergren bestredo likaledes Anders Olssons ersättningsanspråk.

Sedan Anders Olsson till häradsrätten ingifvit dels protokoll och beskrifning
med tillhörande karta rörande 1856 års rågångsförrättning och
dels utdrag af 1858 års laga skifteskarta, samt Olof Eriksson å sin sida
företett karta och handlingar rörande den af Hedén år 1897 verkställda
hemmansklyfningen, företog häradsrätten jämförelse af de olika kartorna
samt konstaterade därvid, att alla de företedda kartorna stämde öfverens
beträffande rågången emellan Hufvudtofta, å ena, samt Forshälla och Kyrkobacka,
å andra sidan, såväl sinsemellan som ock med den å Reenstiernas
karta med röd färg betecknade linjen, hvadan den å sistnämnda karta med
grön färg betecknade linjen icke återfanns å någon af de andra kartorna.

Anders Olsson påpekade, att af detta förhållande framgick, att den
af Hedén 1897 verkställda rörläggningen, såsom ej öfverensstämmande
med hans karta, vore oriktig.

— 1907 —

Såsom vittne i målet hördes kommissionslandtmätaren Reenstierna,
hvilken förmälte: I hufvudsak stämde den med röd färg å vittnets karta
betecknade rågångslinjen från punkten n:r 8 till punkten n:r 11 med rågångslinjerna
enligt 1856 och 1858 års kartor; dock kunde det hända, att
ett par mindre olikheter kunde förefinnas, beroende dels därpå, att vittnet
å sin karta utlagt den röda linjen efter befintliga hägnader på marken,
under det att rågångslinjen å 1856 års karta utlagts mera rät, samt dels
därpå, att vinkeln vid punkten n:r 9 af samma anledning möjligen icke
å de båda kartorna vore lika stor. Den å vittnets karta vid punkten n:r

9 utmärkta stenen läge på ett afstånd från samma punkt af omkring 6
meter. I den rågångslinje, som af Anders Olsson vid vittnets förrättning
påstods vara den rätta, hade blott påträffats en sten, betecknad med n:r
10, hvaremot i den af svarandena påyrkade rågångslinjen påträffats tre
stenar, såsom framginge af vittnets karta. Att den af svarandena påyrkade
rågångslinjen å vittnets karta blifvit rät, hade berott på svarandenas
uppgifter vid förrättningen samt stenarnes läge. Orsaken till att å Hedéns
karta den af svarandena påyrkade rågångslinjen kommit att blifva buktig
kunde vittnet ej uppgifva. Ehuru det för ett vanligt öga vid jämförelse
mellan rågångslinjen å Hedéns karta, å ena, samt rågångslinjen å
1856 och 1858 års kartor, å andra sidan, förefölle, som om nämnda linjer
fullkomligt stämde öfverens, vore dock säkert, att så ej förhölle sig i
verkligheten.

Målet utsattes till häradssyn, och till denna kallades såsom sakkunnig
förste landtmätaren i länet A. F. Hjorth. I närvaro af denne företog
häradssynerätten granskning af de i målet åberopade kartorna, och antecknades
därvid, att rågången emellan Hufvudtofta, å ena, samt Forshälla
prästgård, Kyrkobacka och Östra Forshälla, å andra sidan, å 1856 och
1858 års kartor hade fullkomligt samma sträckning; att jämväl å 1897
års karta den därå aftecknade delen af nämnda rågång öfverensstämde
med rågångslinjen å 1856 och 1858 års kartor; att å sistnämnda två
kartor rågången gick i raka linjer mellan råpunkterna n:r 8 och 9, 9 och

10 samt 10 och 11; samt att å Reenstiernas karta, som jämväl visade
rak linje mellan n:r 8 och 9, den röda linjen ginge rak emellan n:r 9 och
10, men gjorde mellan n:r 10 och 11 åtskilliga bukter, och den gröna
linjen gick rak från n:r 9 till den med n:r 10 a betecknade stenen, där
knä bildades, hvarefter den fortsatte i rak sträckning till punkten n:r 11.

Häradssynerätten uppsökte därpå efter parternas anvisning den uti
beskrifningen till 1856 års rågångsutstakning med n:r 11 betecknade rågångspunkten.
Vid denna punkt i linje med den emellan Hufvudtofta och
Forshälla prästgårds ägor uppsatta hägnad funnos uppställda två stenar,

— 1907 —

af livilka dea ena öfverensstämde med den i rågångsbeskrifningen omnämnda
hjärtsten och nu jämväl af parterna vitsordades såsom med densamma
identisk. Då rätten sedermera begaf sig till rågångspunkten n:r 8,
anmärktes, att hägnaden å marken emellan punkterna n:r 11 och 9 gick i
åtskilliga bukter. Vid den punkt, där Hufvudtoftas och Kyrkobackas
ägor stötte ihop med det därintill mötande hemmanet Stora Garns ägor,
fanns såsom skiljemärke ett femstenarör, hvilket af parterna erkändes vara
identiskt med det å 1856 års karta och i rågångsbeskrifningen med n:r 8
betecknade råmärket.

Förste landtmätaren Hjorth afgaf utlåtande i målet. Enligt detta
utlåtande skulle såsom urkund för bestämmande af rågångens läge å marken
användas den af Hällström år 1856 upprättade rågångskartan. Vid företagande
af rågångens bestämmande å marken borde en rät linje utstakas
mellan de ostridiga skiljemärkena n:r 8 och 11 och därefter rätta läget å
marken af punkterna n:r 9 och 10 å kartan utrönas genom utstakning af
mot nämnda linje vinkelräta linjer, hvilkas utgångspunkter från förstnämnda
linje och längd man funne genom att å 1856 års karta inlägga
motsvarande linjer.

Vid ett rättegångstillfälle antecknade häradsrätten såsom ostridigt, att
rågången å marken häfdats i enlighet med 1856 års rågångskarta, intill
dess 1897 års hemmansklyfning fastställdes. Vid målets följande handläggning
uppgåfvo emellertid svarandena, att de af misstag medgifvit omförmälta
förhållande vara ostridigt, ty vid närmare undersökning hade
befunnits, att vinkeln vid brytningspunkten n:r 10 i rågången vore spetsigare
å marken än å någon af kartorna. Rågångslinjen å marken hade
tillkommit sålunda, att Anders Olssons fader och Edvard Johanssons fader
för cirka 20 år sedan öfverensk omildt att flytta gärdesgård^! från dess
rätta läge till dess nuvarande för att få kortare sträcka att hägna.

Denna uppgift bestreds af Anders Olsson.

Anders Olsson företedde arfvodesräkning för Reenstiernas förrättning,
slutande å ett belopp af 151 kronor 48 öre, jämte bevis att beloppet blifvit
af Anders Olsson guldet.

Med anledning af Anders Olssons uppgift i stämningen, att lian ej
haft kännedom om hemmansklyfningen förr än långt efter dess afsilande,
och att förrättningen ej skulle hafva blifvit lagligen kungjord, anförde
Westergren, att förrättningen kungjorts i sockenkyrkan, i följd hvaraf densamma
måste hafva kommit till Anders Olssons kännedom, äfvensom att
Anders Olsson under själfva förrättningen sammanträffat med Hedén och
delägarne samt af Hedén affordrats 1856 års rågångskarta. Westergren
företedde i styrkt afskrift en i Forshälla kyrka den 7 mars 1897 uppläst

— 1907 —

kungörelse, därigenom rågrannarne till % mantal Östra Förehålla kallats
till sammanträde den 26 i samma månad för handläggning af laga hemmansklyfning
å alla ägorna till detta hemman.

Till genmäle härå yttrade Anders Olsson, att han Alle rätta sina
härutinnan lämnade uppgifter därhän, att han Ad en resa till Uddevalla
sammanträffat med förrättningsmännen under deras arbete å Förehålla ägor
och samtalat med dem, men det hade då alldeles icke varit fråga om, att
de skulle öfverskrida de lagligen fastställda gränserna mot Hufvudtofta.
Därom hade Anders Olsson ej erhållit underrättelse förr än lång tid efter
det hemmansklyfningen vunnit laga kraft. Anders Olsson hade aldrig
kunnat tänka sig, att denna förrättning, som ej alls rörde Anders Olsson,
utan blott West ergren och Olof Eriksson, skulle bredAd sitt egentliga syfte
hafva till resultat, att Hufvudtofta, som hade lagligen fastställd rågräns,
skulle frånkännas ett ej obetydligt stycke af dess bästa skogsmark.

I utslag, meddeladt den 9 september 1902, förklarade häradsrätten,
att den å 1856 års rågångskarta utmärkta rågångslinjen angåfve rätta
sträckningen af skillnaden emellan parternas ägor; och då belägenheten å
marken af de a kartan med n:r 8 och 11 betecknade rågångspunkter vore
mellan parterna ostridig, fann häradsrätten gränsen emellan ägorna å marken
rätteligen bestämmas af eu linje, som från de Ad berörda punkter befintliga
skiljemärken med tillämpning af Hjorths i hans utlåtande angifna metod
för bestämmande af läget för punkterna n:r 9 och 10 efter kartans anAsning
utstakades. Vidkommande Anders Olssons anspråk på ersättning för
kostnad, som han fått vidkännas för Reenstiemas förrättning, fann häradsrätten,
enär samma förrättning, som afsett utstakning å marken af ifrågavarande
förut fastställda rågång, icke ledt till verkställighet af sådan åtgärd,
det icke kunna åläggas svarandena att ersätta Anders Olsson någon
del af hvad han i arfvode till landtmätaren och gode männen för förrättningen
utbetalt. Hvad slutligen angick rättegångskostnaderna stadgade
häradsrätten, att det ålåge svarandena att med 84 kronor 48 öre ersätta
Anders Olsson halfva kostnaden för häradssynen, men att parterna i öfrigt
skulle vidkännas hvar sina utgifter å målet, hvarjämte häradsrätten föreskref,
att det skulle åligga parterna att i godtgörelse för deras inkallande
till häradssynen till länsmannen C. A. Lindskog utgifva Anders Olsson
1 krona 50 öre och svarandena 3 kronor.

Den 9 juni 1903 hölls landtmäteriförrättning för utstakande, i enlighet
med häradsrättens i nämnda utslag lämnade föreskrifter, af rågången
emellan Hufvudtofta, å ena, samt östra Forshälla, å andra sidan. Under
utstakningen, som försiggick i enlighet med den i Hjorths utlåtande närmare
angifna metod, Asade det sig, att rågångspunkten n:r 10 å 1856 års

— 1907 —

rågångskarta kom att å marken ligga på ett afstånd af sex meter nordväst
om den då befintliga häfdegärdesgården, äfvensom att rågångspunkten
n:r 9 å samma rågångskarta kom att å marken ligga på ett afstånd af
en meter nordväst om en där befintlig råsten. Som det tydligen kunde
synas, att denna råsten befann sig å sin rätta plats, öfverenskommo sakägarne
att antaga den såsom rätt råsten. Afståndet emellan n:r 9 ocli 10
uppmättes, hvarefter i n:r 10 nedsattes en råsten.

Denna rågångsutstakning vann laga kraft.

# *

I en till min'' företrädare i justitieombudsmansämbetet ingifven klagoskrift
anförde Anders Olsson följande.

Under den af kommissionslandtmätaren Hedén år 1897 förrättade
hemmansklyfningen å utmarken till 3/i mantal östra Forshälla hade vid
behandling af frågan om rågångar emot angränsande hemman antecknats
till protokollet, att råskillnaderna å alla sidor vore ostridiga med undantag
af en del utaf gränsen emot 3/8 mantal Kyrkobacka. I egenskap af ägare
till Hufvudtofta hade klaganden således ej haft någon anledning att vara
tillstädes vid förrättningen, då klagandens rätt däraf ej skulle komma att
beröras. Agaren till nämnda hemman i Kyrkobacka hade däremot genom
särskild kallelse blifvit underrättad om att utstakning af rågången mot hans
ägor var erforderlig. Under förrättningens gång hade emellertid Hedén
företagit sig att oaktadt den först gjorda anteckningen om rågångens rätta
sträckning samt utan hänsyn till den af O. W. Hällström år 1856 upprättade
rågångskartan, som för förrättningsmännen varit tillgänglig, för
delägarne förklara, att rågången emellan klagandens och Forshälla ägor ej
var riktig. För att visa den rätta sträckningen hade Hedén ett stycke in
på klagandens ägor nedsatt en råsten samt för de närvarande utpekat
rågångens sträckning, därvid han uppgifvit, att området emellan den sålunda
utpekade och den gamla rågångslinjen tillhörde klagandens granne.
Härom hade klaganden erhållit underrättelse först därigenom, att grannen,
efter det förrättningen vunnit laga kraft, började afverka på omförmälta
jordområde befintlig skog. Att detta Hedéns förfarande ej, såsom han
sedermera sökt göra gällande, varit att anse såsom rent privat utom förrättningen,
bestyrktes dels af en skrift, som klagandens grannar i den
sedermera uppkomna tvisten vid Inlands Fräkne häradsrätt ingifvit, däri
de tillbakavisade klagandens påstående, att nämnda jordområde icke vore
deras egendom, därmed att Hedén under ämbetsmannaansvar verkställt
berörda hemmansklyfning och därvid tilldelat dem detta område, och dels
af upplysningar, som de vid tillfället biträdande gode männen lämnat.

— 1907 —

Klaganden hemställde, huruvida detta Hedéns förfarande, att under
pågående hemmansklyfning å utmarken till 3/g mantal Östra Forshälla
utan klagandens hörande tilldela den ene af delägarne ett jordområde,
som klaganden med rätta ansett sig äga, ej vore att hänföra till oförstånd
i ämbetet.

För att klaganden emellertid skulle återfå det klaganden sålunda fråntagna
området, hade klaganden sett sig nödsakad att anhålla om förordnande
för landtmätare att utstaka rågången emellan klagandens och hans
nämnde grannes ägor, hvilket förordnande tilldelades kommissionslandtmätaren
Reenstierna. Till stöd för denna förrättning hade företetts dels
nyssnämnda, af Hällström år 1856 upprättade karta öfver rågången kring
Hufvudtofta och den af Hällström vid laga skiftet år 1858 å utmarken
till Forshälla prästgård, Södre och Nordre Kyrkobacka samt östra Forshälla
upprättade kartan, dels ock den af Hedén vid hemmansklyfningen
upprättade kartan. Af de två förstnämnda kartorna hade inhämtats, att
rågången emellan hemmanen blifvit lagligen fastställd. Det hade således
ålegat Reenstierna att i enlighet med sitt förordnande utstaka den förut
fastställda rågången, men han inskränkte sig till att på en karta upprita
två linjer, utvisande de olika sträckningar, klaganden och hans grannar
påyrkade, hvarefter han hänvisade dem att jämlikt 46 § i skiftesstadgan
instämma målet till häradsrätten. Da rågången emellertid redan förut var
fastställd, och det endast yppat sig tvetydighet angående dess rätta sträckning,
hade Reenstierna bort i förevarande fall uppgå rågången i enlighet
med den fastställda kartan samt därefter meddela besvärshänvisning enligt
47 § i skiftesstadgan. I sådant fall hade klaganden ej behöft vidkännas
några ytterligare kostnader. Nu däremot hade klaganden för att få tvisten
afgjord blifvit nödsakad att instämma sina grannar till häradsrätten.
Häradsrätten bestämde, såsom naturligt var, att rågången skulle utstakas
i eldighet med den af Hällström år 1856 upprättade rågångskartan. Detta
beslut hade sedermera enligt af häradsrätten bestämda grunder verkställts
af kommissionslandtmätaren Anders Magnusson, hvilken förrättning numera
vunnit laga kraft. Genom denna förrättning hade utrönts, att det område,
Hedén vid sin förrättning fråntagit klaganden och tillagt hans granne,
verkligen tillhörde klaganden. För att emellertid få detta fastslaget hade
klaganden fått vidkännas en mängd utgifter, som enligt en vid klagoskriften
fogad räkning uppginge till 500 kronor, däraf Reenstierna dock
numera ersatt klaganden med 150 kronor.

Då orsaken till hela detta förfarande vore att söka i Hedéns åtgärd
att utanför det gifna förordnandet ingripa i den enskilda äganderätten
och fråntaga klaganden ett honom tillhörigt jordområde, hvilket, såsom

— 1907 —

det ock sedermera visats, var klagandens rätta egendom, hemställde klaganden,
att justitieombudsmannen matte taga under öfvervägande, huruvida Hedén
ej härigenom öfverskridit sin befogenhet, och huruvida hans förfarande
vore åtalsmässigt, hvarjämte klaganden fordrade full ersättning af Hedén
för den kostnad och skada, han tillfogat klaganden genom sitt lagstridiga
förfarande.

Den vid klagoskriften fogade räkningen upptog följande poster:

kommissionslandtmätaren Reenstiernas förrättning, enligt kvitterad

rakning...............................................................................	....................... 151	48
Reenstiernas vittnesersättning..............................................	....................... 45	—
kostnad för liäradssynen, hälften........................................	....................... 84	48
lösen och afskrifter af handlingar m. m..........................	....................... 95	—
klagandens rättegångsombuds arfvode ............................	....................... 100	—
för egna resor och tidsspillan..............................................	....................... 24	04
Summa kronor 500	—

Sedan kommissionslandtmätaren Hedén lämnats tillfälle att i anledning
af klagoskriften afgifva yttrande, inkom Hedén med förklaring, däruti
han anförde följande.

Vid ifrågakomna hemmansklyfning hade Hedén funnit, att skiftesdelägarne
och deras rågrannar, bland andra klaganden, försummat hvad i
12 kapitlet 7 § jordabalken föreskrefves, nämligen att senast hvart tredje
år uppgå rågångarne, så att de »till sina skiljemärken riktigt hållas»,
hvadan särskildt rågångssammanträde i laga ordning utlystes. Ehuru lagligen
kallad till detta sammanträde, hade dock klaganden, såsom han i
klagoskriften förklarat, funnit anledning uteblifva. I stället för att uteblifva
hade, såsom senare visats, klaganden haft all anledning att inställa
sig vid berörda sammanträde, då han nödvändigt måste haft kännedom
om, att hans hägnad såväl emot hemmansdelen i fråga som emot väster
därom belägen jord inom Östra Forshälla icke stod i den på marken rörlagda
gränslinjen utan å Forshällasidan därom.

För nödig utredning, om gränsen vore fastställd, hade klaganden,
då han vid berörda tillfälle på resa passerade vägen genom Forshällahemmanets
utmark, blifvit affordrad den i klagoskriften omnämnda rågångskartan,
hvilken sedan mottagits samt jämförts med skifteslagets laga
skifteskarta, därvid framgått, att rågången på den sistnämnda antecknats
i öfverensstämmelse med nämnda karta öfver den år 1856 fastställda rågången.

Gränsen emellan de båda hemmanen vore cirka 1,5 kilometer lång och
ifrågavarande, ungefär midt på sträckan belägna del däraf, eller gränsen

Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1907 års Riksdag. 7

emot 3/4 mantal Östra Forshälla, omkring 150 meter. I ändpunkterna af
denna del hade funnits äldre och tydliga rör i godt skick Dessa råmärken
hade af jordägarne förklarats vara ostridiga. Emellan dessa ändpunkter
visade båda kartorna ett mindre knä.

Som rågrannen Anders Olsson uteblifvit, skiftesdelägarne förklarat rågången
ostridig och undanbedt sig all åtgärd och kostnad för utstakning
ocli upprensning häraf, då härför nödigt uppskof i skiftesförrättningen
skulle vållat dem cirka tio gånger större kostnad än värdet af den bergbundna
utmarken emellan omnämnda hägnadsstumpar och kartans linje
mellan de gamla råmärkena, samt rågången varit fastställd, dess ändpunkter
med ostridiga råmärken försedda, och någon tvetydighet om den
korta rågångens sträckning däremellan ej ansetts kunna uppstå, hade med
vidare åtgärd därvid fått bero. Rågången emellan berörda ändpunkter
hade därefter blifvit på konceptkartan antecknad i enlighet med meranämnda
rågångskarta, för att vid delningen noga följas.

Efter den vid hemmansklyfningen genom kungörelse gjorda påminnelsen
om rågången hade klaganden slutligen funnit skäligt att intressera
sig för dess riktighållande och framkallade så för hela gränssträckans utstakning
två rågångsförrättningar, af hvilka den första enligt klagoskriften
endast skulle hafva föranledt en onyttig rättegång och häradssyn, därvid
klaganden ådömts gälda kostnader, enligt räkning 500 kronor. Alldeles
onyttig för klaganden hade väl denna häradssyn dock ej varit, då därvid
dels utröntes, att den öfver fastställda rågången upprättade kartan icke
var en trogen bild af eller öfverensstämde med den rörlagda rågångens
sträckning på marken, och dels träffades den förening med rågrannarne,
att, ehuru ingen utredning förelåg om orsaken till olikheten emellan rågångskartan
och den rörlagda linjen på marken, eller om felet låg i kartan
eller utstakningen år 1856, vitsord tillerkändes kartan, hvarjemte till utgångspunkter
för utstakningen godkändes de i rågångens ändpunkter befintliga
rör.

Genom detta medgifvande åt rågrannarne, möjligen grundadt på ekonomiska
skäl eller markens ringa värde och utsikten till mångdubbelt
större kostnader, hade klaganden vid sista utstakningen efter meranämnda
karta samt närmare aftalade och fastställda grunder vunnit ny mark längs
hela sin rågång, då samtliga mellan godkända ändpunkter på marken befintliga
gamla råmärken blifvit rubbade och flyttade in på Forshälla område.
Därest andra befintliga råmärken antagits till utgångspunkter, torde
resultatet blifvit ett helt annat.

Emellertid torde det vara klart, att klaganden icke kunde anses vara
ägare till det genom sistnämnda rågångsreglering erhållna området, förrän

— ] 5)07 —

denna reglering vunnit laga kraft, alltså först långt efter hemmansklyfningen.
Intill dess torde klaganden haft att råtta sig efter de å marken
befintliga råmärken, som hörde till rågången, hvadan klagandens slutledning
i klagoskriften, att Hedén genom hemmansklyfningen skulle hafva
fråntagit klaganden mark, som vid den tiden tillhört honom, sålunda von*
uppenbart ogrundad.

Hedén anhöll på grund häraf, att den emot honom gjorda anmälan
ej mätte till någon åtgärd föranleda.

Uti sedermera ingifna påminnelser anföi*de klaganden, att något »särskilt
rågångssammanträde >, klaganden veterligen, ej blifvit i laga ordning
utlyst eller hållet, utan rågångarnes sträckning hade afgjorts i sammanhang
med hemmansklyfningen, och härvid hade klaganden ansett sig ej
hafva några intressen att bevaka; att den andre rågrannen jämväl blifvit
särskildt kallad till förrättningen, då det visade sig, att rågången emot
hans ägor var tvistig; att såsom ostridigt emellertid kvarstode, att Hedén
å tjänstens vägnar vid ifrågavarande förrättning förklarat för klagandens
rågranne, att ett område, som förut tillhört klaganden och, såsom det
sedermera visats, jämväl borde tillhöra klaganden, vore grannens egendom,
som denne kunde fritt disponera; samt att Hedéns påstående, att området
icke förut kunnat tillhöra klaganden, då först genom den sista, nu laga
kraft vunna, rågångsutstakningen ifrågavarande jordremsa tillagts klagandens
ägor, vore så till vida oriktigt, som genom sistnämnda förrättning
tillagts klaganden både det område, som klaganden förut innehaft och
som af Hedén frånkänts klaganden, och dessutom en ytterligare jordremsa,

Med den förklaring, kommissionslandtmätaren Hedén i förevarande
ärende afgifvit, fann sig justitieombudsmannen icke kunna åtnöja®. Justitieombudsmannen
aflat fördenskull till Konungens befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län en skrifvelse med anhållan, att en åklagare
måtte af Konungens befallningshafvande förordnas att vid vederbörlig
domstol emot Hedén föra talan i anledning af det ämbetsfel, hvartill Hedén
i det af klaganden anmärkta hänseendet gjort sig skyldig. I en vid
berörda skrifvelse fogad instruktion, i hvilken justitieombudsmannen meddelade
den blifvande åklagaren föreskrifter angående åtalets utförande,
anförde justitieombudsmannen, bland annat:

Skiftesstadgan innehölle i 44 §, att, därest omkring ägor, som skulle
skiftas, funnes förut fastställd rågång, eller rågången vid förut verkställdt
storskifte, därå fastställelse blifvit meddelad, funnits behörigen bestämd,

— 1907 —

och ingen tvetydighet förekomme i afseende å rågångens behöriga sträckning,
vore sammanträde med rågranname icke nödigt, utan borde landtmätaren
allenast tillse, att rågången under delningen noga följdes.

Samma författning stadgade i 45 §, att, därest åter rågång icke vore
fastställd eller, ehuru förrättadt och fastställdt storskifte försiggått, icke
behörigen bestämd, eller i afseende på förut fastställd eller vid stadfästadt
storskifte behörigen bestämd rågång förekomme någon tvetydighet om
rågångens rätta sträckning, såsom att däröfver upprättad karta ej instämde
med marken eller fastställda märken vore rubbade eller förlorade eller
deras rätta läge med skäl tvistig! m. m. dylikt, skulle landtmätaren till rågångens
uppgående kalla rågrannarne och öfrige vederbörande samt därefter
vidare förfara i enlighet med de i 45 § i öfrigt meddelade föreskrifter.

Enligt hvad protokollet öfver den af kommissionslandtmätaren Hedén
förrättade hemmansklyfningen gåfve vid handen, företogs vid sammanträdet
den 3 maj 1897 till behandling frågan om rågångar emot de angränsande
hemmanen, och därunder framgick, att råskillnaderna voro å
alla sidor ostridiga med undantag af en viss del af gränsen emot 3/s mantal
Kyrkobacka. Med anledning häraf tillkallades ägaren af sistnämnda
hemman, och företogs i hans närvaro utstakning och rörläggning af nyssnämnda
del af rågången emot Kyrkobacka.

I följd af hvad sålunda förekommit hade, jämlikt 44 § i skiftesstadgan,
Hedén med afseende å rågången emellan Östra Forshälla och Hufvudtofta
endast haft att tillse, att rågången under delningen noga följdes.

Uti förevarande ärende syntes emellertid vara utredt, att Hedén under
hemmansklyfningens fortgång trott sig finna, att ifrågavarande rågång
icke häfdades i enlighet med 1856 års rågångskarta och den med denna
karta öfverensstämmande laga skifteskartan af år 1858, och fördenskull
företagit sig att på ett afstånd af cirka 10 meter från det ställe å marken,
hvarest råpunkten n:r 10 å 1856 års rågångskarta vore belägen, i en punkt,
å den af Reenstierna upprättade kartan betecknad med n:r 10 a, nedsätta
en råsten, som skulle utvisa, huru den å rågångskartan af år 1856 angifna
rålinjen emellan punkterna n:r 9 och 11 skulle sträcka sig å marken,
hvarefter Hedén för delägarne i Östra Forshälla förklarat, att området
emellan den af Hedén sålunda utmärkta nya rågångslinjen och den gamla
tillhörde östra Forshälla.

Enligt justitieombudsmannens uppfattning hade Hedén härvid förfarit
felaktigt såväl i formellt som i materiellt hänseende. Därest Hedén vid
undersökning af rågångarne klang Östra Forshälla funnit, att i afseende
å rågången emot Hufvudtofta tvetydighet ägde rum angående dess rätta

— 190T —

sträckning å marken, hade det ålegat honom att på grund åt bestämmelserna
i 45 § i skiftesstadgan kalla rågrannarne och således äfven klaganden
till rågångens uppgående samt därefter i enlighet med föreskrifterna i 47 §
i samma stadga uppgå rågången. Vidare hade det blifvit utredt såväl
genom den af Reenstierna hållna förrättningen som ock genom den i följd
af Inlands Fräkne häradsrätts ofvan omförmälta utslag af den 9 september
1902 verkställda rågångsutstakningen, att läget för den af Hedén nedsatta
råstenen fallit inom det område, som rätteligen tillhörde Ilufvudtofta, samt
att följaktligen den af Hedén för delägarne i Östra Forshälla utvisade rålinjen
emellan detta hemman och Hufvudtofta afskurit ett stycke af sistnämnda
hemmans område och tillagt detsamma östra Forshälla.

Hedéns af justitieombudsmannen såsom oriktigt anmärkta förfarande
hade naturligen föranledt tvister och stridigheter emellan rågrannarne. Så
hade Westergren i förlitande på riktigheten af Hedéns förklaring angående
rågångens sträckning afverkat skog å mark, som legat emellan den af Hedén
utvisade rågången och den riktiga. Klaganden hade äfven sett sig nödsakad
att hos vederbörande myndighet utverka förordnande för landtmätare
att utstaka rågången emellan Hufvudtofta, å ena, samt Forshälla och Kyrkobacka,
å andra sidan. Afsevärda utgifter hade härigenom tillskyndats klaganden.

Ehuru, vid det förhållande att Hedéns felaktiga förfarande ej syntes
kunna svårare anses än efter 25 kapitlet 17 § strafflagen, frågan om ansvar
å Hedén därför vore förfallen, ansåge sig dock justitieombudsmannen böra
för hjälpa klaganden till att af Hedén erhålla godtgörelse för de utgifter,
som genom Hedéns felaktiga förfarande ådragits klaganden, och för hvilka
han sökt att genom justitieombudsmannens bemedling utfå ersättning. Vidkommande
sålunda de uti klagandens i ärendet företedda räkning upptagna
poster ansåge justitieombudsmannen klaganden hafva i Hedéns anmärkta
förfarande ägt fullgiltig anledning att genom i laga ordning tillkommen
rågångsutstakning söka åstadkomma utredning angående rågångens rätta
sträckning. Klaganden borde följaktligen erhålla godtgörelse för det belopp,
han nödgats utgifva såsom arfvode till Reenstierna och gode männen vid
den af Reenstierna hållna förrättningen, hvithet belopp, enligt hvad i ärendet
blifvit styrkt, uppgått till 151 kronor 48 öre. Öfriga i räkningen upptagna
poster vore enligt justitieombudsmannens uppfattning icke af den beskaffenhet,
att de borde af Hedén godtgöras. I åtalet borde åklagaren fördenskull
yrka, att Hedén måtte förpliktas att ersätta klaganden omförmälta
belopp af 151 kronor 48 öre, som klaganden fått utgifva med anledning
af Reenstiernas förrättning.

I enlighet härmed blef åtal emot kommissionslandtmätaren Hedén an —

1907 —

ställdt vid Inlands Fräkne häradsrätt, Utslag i målet meddelades den 25
juli 1906, därvid häradsrätten till en början yttrade sig om en under
målets handläggning framställd jäfsanmärkning. I hufvudsaken utlät sig
häradsrätten vidare:

Enär genom hvad i målet förekommit måste anses ådagalagdt, att,
sedan vid den af Hedén år 1897 verkställda hemmansklyfning0å utmarken
till 4 mantal Östra Forshälla rågångarne omkring skifteslaget förklarats
ostridiga, fråga uppstått om rätta sträckningen pa marken af det stycke
af rågången, som utgjorde skillnad mot det Anders Olsson tillhöriga hemmanet
Hufvudtofta, samt att därvid blifvit nedsatt en sten i en linje, som
icke sammanfallit med den, som upptagits å hemmansklyfningskartan såsom
rätt rågång, äfvensom att, om än icke fulltygadt blifvit, att stenen nedsatts
på Hedéns föranstaltande, Fledéns förhållande i afseende å den uppkomna
rågångsfrågan likväl måste hafva ingifvit delägarne i skifteslaget den föreställning,
att den rätta rågången ginge i den riktning, som utmärktes af
nämnda sten, i enlighet hvarmed de ock begagnat det af en sålunda antydd
linje inneslutna området, hvilket åter föranledt Anders Olsson att genom
påkallande af behörig rågångsförrättning söka få rågångens rätta läge bestämdt;
och som Hedén, oaktadt vid berörda hemmansklyfning tvetydighet
således förekommit ° om rågångens rätta sträckning, underlåtit att i laga
ordning behandla rågångsfrågan och därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet
i sin tjänst, hvilken förseelse ådragit Anders Olsson skada, som utgjordes
af den kostnad, han fått vidkännas för omförmälta rågångsförrättning
med därför utbetalt arfvode 151 kronor 48 öre; alltså pröfvade häradsrätten
rättvist förplikta Hedén att till Anders Olsson utgifva nämnda
belopp, hvarjämte Fledén ålades att godtgöra Anders Olsson de vittneslöner,
denne måst i målet utgifva, med 17 kronor, men skyldighet att ersätta de
öfriga utgifter, Anders Olsson ådragit sig för utförande af talan i målet,
funne häradsrätten icke kunna Hedén åläggas.

Öfver häradsrättens utslag har kommissionslandtmätaren Hedén anfört
klagomål genom besvär hos Göta hofrätt, och äro dessa besvär på hofrättens
pröfning beroende.

Vägran af regementschef att efter utlupen kapitulationstid
bevilja volontär afsked.

I en hit insänd, den 7 november 1905 dagtecknad klagoskrift anförde
hofslagarevicekorpralen Karl Granberg hufvudsakligen, att klaganden
tagit tjänst såsom volontär vid Norrlands dragonregemente med anställ .

— 1907 —

ni rastid från och med den 1 november 1902 till och med den 31 oktober
1905; att, då klagandens tjenstetid enligt det med honom uppgiorda kontraktet
icke blifvit förlängd, klaganden sistnämnde dag hos sin chef, löjtnanten
E. von Boisman, anhållit att utfå sin sparbanksbok och afgångsbetyg;
att löjtnanten von Boisman i anledning häraf svarat, att klaganden
enligt regementschefens bestämmelse icke skulle erhålla afsked
förrän om ett år, emedan klaganden, som gått igenom en hofslagarekurs,
enligt en generalorder vore pliktig att kvarstanna i tjänst ytterligare
ett år; att, sedan klaganden meddelat sin afsikt att följande dag lämna
regementet, löjtnanten von Boisman yttrat, att klaganden i sådant fall
komme att efterlysas och behandlas såsom rymmare; att klaganden icke
desto mindre den 1 november 1905 lämnat kasernen och begifvit sig till
Röbäck i Umeå landsförsamling för att tillträda en där erhållen anställning;
att påföljande dag, den 2 november, en korpral vid regementet, åtföljd af
en volontär, kommit ridande till Röbäck samt tillsagt klaganden, att det
vore klokast af denne att komma tillbaka till regementet, enär klaganden
i annat fall skulle anses som rymmare och såsom sådan gå förlustig sina
sparbanksmedel; samt att klaganden därefter återinträdt i tjänstgöring,
hufvudsakligen af fruktan för att de af klagandens befäl uttalade hotelserna
skulle sättas i verket.

I anledning häraf påkallades justitieombudsmannens ämbetsbiträde, i
ändamål att klaganden måtte utfå sitt afskedsbetyg, klaganden tillkommande
sparbanksmedel äfvensom skadeersättning dels för mistad arbetsförtjänst
dels för mistad innehafd anställning dels ock för lidna obehag
och häfda omkostnader. Under åberopande af 134 § strafflagen för krigsmakten,
yrkade klaganden tillika, att chefen för Norrlands dragonregemente,
öfversten Georg Wilhelm Aschan, måtte för sitt ifrågavarande åtgörande
ställas till laga ansvar enligt nämnda lagrum. Angående det
fordrade skadeståndets belopp förbehöll sig klaganden att framdeles få
inkomma med närmare uppgifter.

Vid klagoskriften voro fogade följande handlingar:

l:o) en af två personer till riktigheten bestyrkt afskrift af det i klagoskriften
omförmälta, med klaganden upprättade kontrakt om klagandens
anställning vid regementet, af hvilken handling framgick, dels att klagandens
anställning, på sätt i klagoskriften uppgifvits, afsett tiden från och
med den 1 november 1902 till och med den 31 oktober 1905, dels ock
att kontraktet icke varit försedt med någon anteckning om förlängning
af klagandens tjänstetid;

2:o) ett, med hvad därå fanns tecknadt, så lydande intyg:

»Härmed får undertecknad på begäran af hofslagare vicekorp. Gran —

loor —

berg meddela följande: Torsdagen den 2 november erhöll jag order af
fanjunkare Lundström att rida till Granbergs hem i Röbäck och tala med
honom, om han ej ville komma till reg:tet tillbaka. Särskild! skulle jag
säga honom, att han gjorde klokast, om han själ!'' gick upp till öfversten
och talade med honom, förty i annat fall kunde han anses som rymmare,
och som sådan mista sina sparbanksmedel. Umeå den 3 november 1906.
John Jerth, dist. korp. Att dist, korp. Jerth till hofsl. Granberg sade
ofvanstående, intygar, Umeå den 3 november 1905, Axel Jansson, volontär.
»; och

3:o) ett af smeden Nils Sandström i Röbäck den 3 november 1905
utfärdadt intyg, af innehåll att klaganden från och med den 1 november
1905 antagits till hofslagare hos Sandström.

öfver klagomålen hörd, hemställde öfversten Aschan i afgifven förklaring,
att justitieombudsmannen måtte lämna klagoskriften utan afseende.
Till stöd för denna hemställan anförde öfversten hufvudsakligen: att det
med klaganden uppgjorda aftalet blifvit förnyadt, ehuru något skriftligt
kontrakt om klagandens rekapitulation icke förelåge; att emellertid ett
muntligt aftal härom borde anses lika förbindande, som om det blifvit
genom ett skriftligt kontrakt bekräftadt; att åtskilliga föreliggande omständigheter
till fullo bestyrkte klagandens rekapitulation; att sålunda klagandens
skyldighet att rekapitulera, jämlikt generalorder och en den 18
januari 1898 af dåvarande regementschefen utfärdad regementsorder, varit
ett oeftergifligt villkor för erhållande af kommendering till hofslagareskola;
att staten kunde billigtvis fordra att under någon längre tid få behålla
sådan volontär, för hvilken staten bekostat särskild utbildning till skicklighet
i visst yrke, för att sålunda genom presteradt arbete i detta yrke i någon
mån få ersättning för sina kostnader; att klaganden haft skyldighet att
känna bestämmelsen i omförmälta regementsorder, hvilken i öfrigt tidt och
ofta delgifvits manskapet, och om hvilken erinran alltid lämnats dem, som
ifrågasattes till erhållande af kommendering till hofbeslagsskola; att, då
klaganden, detta oaktadt, den 1 november 1905 lämnat regementet och
tillträdt enskild beställning i ett yrke, hvartill han erhållit utbildning på
kronans bekostnad, hade han härmed gjort sig skyldig till afvikande ur
tjänst och på samma gång visat en mindre lofvärd afsikt att undandraga
sig att göra någon som helst nytta för den af kronan honom påkostade
utbildningen; samt att klaganden icke på något sätt tvingats, utan efter
vänlig öfverenskommelse med den för sådant ändamål till klaganden afsände
korpralen varit villig att återvända till regementet.

Vid förklaringen hade fogats behörigen styrkt afskrift af däri åberopade
regementsorder, hvilken var utfärdad den 18 januari 1898 af då —

1907 —

varande chefen för regementet G. Löwenhjelm och i hithörande delar lydde
sålunda:

»Skvadronscheferna äga att fortast möjligt inkomma med uppgifter
å det antal liofslagaredragoner, som å respektive skvadroner med bestämdhet
kunna beräknas kvarstå i tjänst utöfver den 1 nästinstundande november.

I sammanhang härmed anbefalles att med dragon, som beordras som
elev vid lärokursen för hofslagare, skall förut aftal vara gjordt om 2 års
rekapitulation.»

Tillika hade bilagts afskrift af protokollet vid ett med klaganden den
3 november 1905 hållet majorsförhör, hvaraf framgick, bland annat, att
fanjunkaren T. Lundström vid förhöret påstått, att han dagen före klagandens
afresa till hofslagarekursen vid utlämnandet af persedlar talat med
klaganden om rekapitulation, därvid klaganden lofvat att rekapitulera; att
klaganden emellertid vid förhöret på det bestämdaste förnekat, att han
lofvat rekapitulera; att sedan klaganden tillfrågats, om han kände bestämmelserna,
att rekapitulation fordrades för kommendering till hofslagarekursen,
klaganden svarat, att lian visserligen hört omtalas, att de, som
kommenderades, brukade rekapitulera, men aldrig fått del af några bestämmelser
angående detta; samt att klaganden förklarat sig veta, att han
icke erhållit afsked, men likväl ansett sig berättigad att afgå.

Vid förklaringen hade slutligen fogats följande handlingar:

a) ett så lydande intyg: »Härmed får jag intyga: att i samband med
de persedlar, volontären n:r 67 Granberg skulle medföra till kommendering
vid hofslagarekurs i Skara, till honom af mig öfverlämnades, Granberg
erinrades om sin skyldighet att rekapitulera; att Granberg förklarade sig
villig att förlänga sitt tjänsteaftal, samt att den omständigheten, att det
förnyade tjänsteaftalet icke blef med skriftlig afhandling bekräftadt, uteslutande
berodde därpå, att jag vid tillfället icke hade tillgång till de i
låst skåp å skvadronsexpeditionen förvarade kontrakten och icke heller i
skvadronschefens frånvaro kunde åtkomma något formulär, innan Granberg
påföljande dag afreste till den i Skara förlagda skolan. Umeå den 23
november 1905. T. Lundström, fanjunkare.» (Vittnen.); och

b) ett af löjtnanten K. von der Lancken den 24 november 1905 afgifvet
intyg af innehåll, att denne under samtal utrönt följande:

»24/n Hofslagaren på 3 skv. Tilländer förklarade, att han och Granberg
på nerresan till hofslagarekursen samtalat om kommenderingen till
denna kurs, samt att därvid han (T.) sagt till Granberg, att han (T.) samtalat
med doktor Widerström och därvid blifvit af W. upplyst, att han
måste rekapitulera för att få komma till kursen, samt att han därför hade
gjort detta. Granberg svarade då, att han ej hade rekapitulerat, samt att

Justitieombudsmannens umbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 8

det aldrig varit tal härom. T. ansåg, att G. mycket val visste af sin skyldighet
att rekapitulera.

Korpralen 12/4 Karlsson, som bott i samma logement som Granberg
under 2:dra året, hade själf mycket väl vetat, att man måste rekapitulera
för att få komma på hofslagarekurs, och ansåg, att alla i logementet
borde haft reda härpå.

Korpralen 69/4 Holmgren ansåg äfven, att rekapitulationsvillkoret var
en allmänt känd sak, allra helst som under rekrytåret en rekrytkamrat
8/5 Olsson blef kommenderad till hofslagarekursen och därvid måste rekapitulera.
Granberg hade då äfven varit i fråga till kommenderingen.

Hofslagaren 8/5 Olsson hade redan som rekryt reda på, att man måste
rekapitulera för att komma på kursen, och ansåg, att alla borde hafva
reda härpå, men kunde ej säga bestämdt, att Granberg hade vetat det.

Korpralen 39/4 Hedlund hade redan som rekryt fått reda på af hofslagare
rekapitulationsvillkoret. H. bodde 2:dra året tillsammans med
Granberg.»

# *

Den af öfversten Aschan i ärendet afgifna förklaringen fann justitieombudsmannen
icke vara tillfredsställande, utan ansåg justitieombudsmannen,
att öfversten i förevarande sak gjort sig skyldig till fel i sin tjänst.
Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt krigsfiskalen att inför krigshofrätten
anställa åtal mot öfversten för berörda tjänstefel. I den skrifvelse,
hvarigenom detta uppdrag lämnades åt krigsfiskalen, anförde justitieombudsmannen
till utveckling af sin uppfattning hufvudsakligen följande.

Jämlikt del. II kap. IV § 1 mom. 1 i tjänstgöringsreglementet för
armén skulle, utom för vissa undantagsfall, afsked från beställning, som
innehafves på grund af kontrakt med bestämd tjänstetid, meddelas, när
den kontraktsenliga tjänstetiden gått till ända. Enligt mom. 4 af nämnda
paragraf skulle afsked från beställning eller tjänstebefattning meddelas af
samma chef eller myndighet, som utfärdat fullmakt, konstitutorial eller
förordnande å densamma, eller med hvilken kontrakt blifvit uppgjordt,

I förevarande ärende vore upplyst, att klaganden, som genom förut
omförmälta med chefen för Norrlands dragonregemente den 1 november
1902 uppgjorda kontrakt antagits till volontär vid regementet med bestämd
tjänstetid, icke af öfversten Aschan erhållit begärdt afsked vid utgången
af den i kontraktet utsatta tjänstetiden. Till försvar för sin underlåtenhet
härutinnan hade öfversten åberopat, att aftal om förlängning af
tjänstetiden skulle hafva ingåtts med klaganden. De omständigheter, som
öfversten till stöd härför anfört, syntes visserligen ådagalägga, att klaganden

— 1907 —

vant skyldig att taga förnyad anställning vid regementet och halt kännedom
om denna sin skyldighet. Däremot hade i ärendet icke visats, att
något verkligt aftal om förlängning i tjänstetiden blifvit träffadt emellan
klaganden och regementschefen eller annan, som haft uppdrag att i detta
hänseende handla å regementschefens vägnar. Att härvid ett förbiseende
eller en försummelse ägt rum, syntes icke kunna bestridas, likasom det
vore föga hedrande för klaganden, att denne begagnat sig af nämnda omständighet
för att undandraga sig en honom åliggande skyldighet.

Å andra, sidan hade öfversten tydligen icke varit berättigad att för
afvärjande af den förlust, som till följd af det förelftpna felet kunde drabba
staten, förhålla klaganden hans afsked och söka förmå honom att kvarstanna
i tjänsten. Att märka vore härvid, att klagandens återvändande
till tjänstgöring vid regementet ingalunda kunde anses hafva varit frivilligt,
såsom öfversten i förklaringen velat göra gällande, utan vore de föreställningar,
som därvid gjorts klaganden, och för hvilka öfversten ytterst
bure ansvaret, att uppfatta såsom verkligt tvång på klagandens fria vilja.
Enligt en justitieombudsmannen särskildt lämnad upplysning hade klaganden,
efter det klagoskriften till justitieombudsmannen inkommit, af öfversten
befriats från vidare tjänstgöring vid regementet.

På grund af det anförda skulle krigsfiskalen yrka ansvar å öfversten
Aschan efter lag och sakens beskaffenhet; och borde tillika de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa,
i mån af befogenhet af krigsfiskalen understödjas.

Sedan i enlighet härmed åtal blifvit af krigsfiskalen anställdt emot
öfversten Aschan, meddelade krigshofrätten utslag i malet den 11 augusti
1906. Krigshofrätten utlät sig däri: Enär i målet vore utredt, att Granberg,
hvilken enligt förutnämnda kontrakt antagits till volontär vid regementet
med anställningstid till och med den 31 oktober 1905, icke vid utgången
af den kontrakterade tjänstetiden af öfversten Aschan erhållit begärdt afsked,
ty och då hvad öfversten invändt därom, att Granberg förklarat sig villig
att förlänga tjänsteaftalet på ytterligare ett år, desto mindre förtjänade
afseende som, enligt hvad en handlingarna vidfogad styrkt afskrift af
ifrågavarande kontrakt utmärkte, anteckning om förnyad anställning icke,
på sätt för sådant fall bort jämlikt tjänstgöringsreglementet för armén
del. II kap. III § 3 mom. 2 och 3, jämfördt med därtill hörande formulär
n:r 5, anm. 3, ske, blifvit å andra sidan af kontraktet verkställd; alltså
och då öfversten, när han nekat Granberg afsked, måste anses hafva handlat
af oförstånd, och omständigheterna icke varit synnerligen försvårande, funne
krigshofrätten, med afslag å ett af öfversten hos krigshofrätten framställdt
yrkande om målets hänvisande till krigsrätt för ytterligare utredning,

— 1907 —

skäligt att, i förmago af 134 § strafflagen för krigsmakten, döma öfversten
att för hvad honom i malet läge till last undergå arrest utan bevakning
i tolf dagar; och skulle öfversten till Granberg utgifva ej mindre skadestånd
med 150 kronor än äfven ersättning för kostnaderna å målet med
50 kronor.

I krigshot rättens utslag sökte öfversten Aschan ändring genom besvär
hos Kungl. Maj:t. Genom utslag den 5 december 1906 har Kungl. Maj:t
pröfvat rättvist på det sätt ändra krigshofrättens utslag beträffande hufvudsaken,
att öfversten förklarades skola för ifrågavarande förseelse undergå
arrest utan bevakning i allenast sex dagar, samt att beloppet af det skadestånd,
öfversten hade att till Granberg utgifva, bestämdes till 50 kronor.

I fråga om den Granberg tillerkända ersättningen för kostnaderna å
målet blef krigshofrättens utslag af Kungl. Maj:t fastställdt.

Fråga om afdrag för häktningstid vid verkställighet af

straffarbete.

Justitieombudsmannens till 1906 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
innehåller (sid. 16 o. f.) redogörelse för ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
anbefalldt åtal mot landshöfdingen Claes Richard
Wersäll och landssekreteraren Herman Leonard Uddén, såsom ansvarige
för ett af Konungens befallningshafvande i Västmanlands län den 23 februari
1905 meddeladt beslut angående verkställighet af stenarbetaren Anders
Gustaf Jonsson för första resan stöld ådömd bestraffning af straffarbete
i 4 manader. Af redogörelsen för detta åtal framgår, att den domstol,
som ådömt nämnda straff därvid tillika förklarat, att af straffet skulle
anses verkställd så stor del, som svarade mot Jonssons hållande i rannsakningshäkte
under 21 dagar. Vid straffets befordrande till verkställighet
hade Konungens befallningshafvande enligt dess ofvannämnda beslut förfarit
sålunda, att från den adömda straffarbetstiden, 4 månader, först afdragits
en fjärdedel för straffets utstående i enrum, hvarefter från återstoden
afräknats 10 dagar, som skulle motsvara häktningstiden. Enligt
Konungens befallningshafvandes verkställighetsbeslut skulle straffet sluta
den 13 maj 1905.

Justitieombudsmannen åter ansåg, att vid verkställighet af ifrågavarande
bestraffning rätteligen bort så förfaras, att först den adömda straffarbetstiden,
4 manader, utlagts från den dag, då straffet skolat taga sin början, eller
den 23 februari, hvarigenom såsom preliminärt bestämd slutdag erhållits
den 23 juni 1905, och att därefter afräknats 10 dagar, motsvarande den

— 1007 —

tid, hvarunder Jonsson för rannsakning hållits häktad. Tiden från och
med den 23 februari till den 13 juni komme följaktligen att angifva det
straffarbete, som Konungens befallningshafvande haft att i detta fall låta
den dömde undergå, och genom afdrag af en fjärdedel af denna tid, eller
28 dagar, hade såsom definitiv slutdag för bestraffningan rätteligen erhållits
den 16 maj 1905.

Af redogörelsen för åtalet framgår vidare, dels att Svea hofrätt i utslag
den 20 juni 1905 yttrat, att, enär landshöfdingen Wersäll och landssekreteraren
Uddén icke kunde anses hafva i förevarande hänseende gjort sig
skyldige till ämbetsfel, blefve den emot dem i målet förda ansvarstalan
af hofrätten ogillad, dels ock att min företrädare låtit genom hofrättens
advokatfiskal hos Kungl. Maj:t fullfölja det i hofrätten framställda ansvar
späståend et.

De af advokatfiskal! i enlighet härmed anförda besvären äro numera
pröfvade af Kungl. Magt, som genom utslag den 6 september 1906 utlåtit
sig: Kungl. Maj:t funne väl, att vid ifrågakomma verkställighet strafftiden
bort så beräknas, som af justitieombudsmannen angifvits, och att följaktligen
den genom anmärkta beslutet bestämda strafftid vore 3 dagar kortare
än vederbort; men som samma beslut icke vore af beskaffenhet att
för Wersäll och Uddén böra medföra ansvar för ämbetsförseelse, pröfvade
Kungl. Magt lagligt fastställa det slut, hvartill hofrätten i sitt utslag kommit,

Olaga häktning.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1905 års Riksdag (sid.
38 o. f.) framgår, att min företrädare låtit emot kronofogden i Blekinge
läns östra fögderi Gottfrid Lindeberg anställa åtal vid Medelsta häradsrätt,
för det Lindeberg utan laga skäl dels häktat garfveriarbetaren Gustaf
Adolf Kilsson från Nättraby, dels ock hos stadsfiskalen i Karlskrona begärt,
att garfveriarbetareförbundets förtroendeman, förre garfveriarbetaren
Carl Elof Sandberg från Stockholm, skulle inmanas i häkte. Samma
ämbetsberättelse utvisar vidare, att, sedan åtalet blifvit af häradsrätten
afdömdt den 31 oktober 1904, besvär öfver häradsrättens utslag dels af
kronofogden Lindeberg dels ock af Sandberg anförts hos hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, som emellertid genom utslag den 30 december 1904
fastställt öfverklagade utslaget.

I hofrättens berörda utslag hafva kronofogden Lindeberg äfvensom
Sandberg sökt ändring genom besvär hos Kungl. Maj:t. Medelst utslag
den 11 oktober 1906 har Kungl. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att göra
ändring i hofrättens utslag.

— 1007 —

Fråga om skyldighet att lösa expedition i ett lagfartsärende.

Senast afgifna ämbetsberättelse innehåller (sid. 24 o. f.) redogörelse
för ett af min företrädare i justitieoinbudsmansämbetet anbefalldt åtal
mot häradshöfdingen Johan Arvid Lilliesköld för felaktigt expeditionssätt.
Såsom af nämnda redogörelse framgår, afsåg åtalet följande förhållanden.
Den 4 maj 1903 meddelade rådstufvurätten i Jönköping för Borås—Alfvesta
järnvägsaktiebolag lagfart å bolagets järnväg, hvarefter rådstufvurätten,
jämlikt 4 § 3 momentet af förordningen, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning af järnväg m. in., den 15
oktober 1880, till domhafvanden i östbo och Västbo härads domsaga
öfversände transumt af det rörande lagfartsärendet förda protokoll. Häradshöfdingen
Lilliesköld, hvilken såsom ordförande i Östbo häradsrätt handlade
ärendet angående järn vägslagfartens anmärkande i häradsrättens lagfartsprotokoll,
lät sedermera utan någon af bolaget därom framställd begäran
för bolaget utskrifva häradsrättens protokoll angående lagfartsärendet
och af bolaget genom utmätning uttaga lösen och stämpelafgift
för samma expedition. Min företrädare lät i anledning häraf inför Göta
hofrätt åtala häradshöfdingen Lilliesköld, med yrkande att hofrätten måtte
förklara häradshöfdingen hafva förfarit felaktigt i förevarande fall, samt
förplikta honom att emot expeditionens återfående till bolaget återbära
för densamma erlagd lösen och stämpelafgift. Genom utslag den 15 november
1905 förklarade emellertid hofrätten sig finna häradshöfdingen
Lillieskölds förfarande icke vara mot lag stridande, och ogillade fördenskull
den emot honom i målet förda talan. Öfver hofrättens utslag lät
min företrädare anföra besvär hos Kungl. Maj:t med yrkande af bifall till
den emot häradshöfdingen hos hofrätten förda talan.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 23 oktober 1906 utlåtit sig: Enär uti ifrågavarande af häradsrätten
handlagda lagfartsärende, däri bolaget ej varit att anse såsom sökande,
laga grund saknats att påföra bolaget lösen och stämpelafgift för expedition,
som ej af bolaget begärts, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt att, med
ändring af hofrättens utslag, ålägga häradshöfdingen Lilliesköld att, emot
återfående af den utfärdade expeditionen, till bolaget återbära hvad det
fått utgifva i lösen och stämpel för densamma med tillhopa 45 kronor
50 öre.

— 1907 —

Åtal mot länsman, för det han vid utdelning af understödsmedel
från en donationsfond obehörigen gjort vissa afdrag.

Genom ett den 7 augusti 1828 upprättadt testamente förordnade änkan
Volrathine Kall, att af hennes kvarlåtenskap en summa af 9,333 riksdaler
16 skillingar banko, eller 14,000 riksdaler riksgäldssedlar, skulle mot god
säkerhet utlånas, och årliga räntan däraf användas till understöd för den
eller dem, af fattig allmoge utaf bönder och torpare med deras hustrur
och barn, hvar som helst inom Sveriges rike, som under löpande året
mistat sin egendom genom olyckshändelser, såsom orkaner, vattenflöden,
hagel, missväxt m. m. Testamentet innehöll tillika, att magistraten i Göteborg,
i samråd med landshöfdingen i länet och stiftets biskop, borde halla
hand öfver, att testamentet i alla tider noggrant efterlefdes. Några särskilda
bestämmelser rörande verkställigheten af omförmälta förordnande
hafva icke utfärdats.

I en till Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
den 16 mars 1903 aflåten skrifvelse anhöll magistraten i Göteborg —-med öfverlämnande af ett belopp af sammanlagdt 1,370 kronor,. som från
den s. k. Kallska donationsfonden tilldelats åtskilliga personer inom Sörbygdens
härad såsom understöd i anledning af genom hagel eller frost
vållad skada å höst- och vårsäd — att Konungens befallningshafvande
måtte låta tillställa understödstagarne samma belopp. Med skrifvelse af
den 21 mars 1903 anmodade i anledning häraf Konungens befallningshafvande,
i öfverensstämmelse med det förfaringssätt, som vid föregående
utdelningar från fonden iakttagits, kronofogden i Sunnervikens fögderi att
ombesörja utbetalningen af ifrågavarande understödsbelopp. Till åtlydnad
häraf aflat kronofogden den 31 mars 1903 till länsmannen i Sörbygdens
härad en skrifvelse, däri kronofogden med öfverlämnande af omförmälta
belopp af 1,370 kronor anmodade länsmannen att föranstalta därom, att
samma belopp måtte komma de i kronofogdens skrifvelse upptagna understödstagarne
tillhanda. Med skrifvelse af den 28 maj 1903 öfverlämnade
länsmannen i Sörbygdens härad Carl Rhodin kvitton a det af kronofogden
öfversända beloppet, hvarefter kronofogden i skrifvelse af den 5 påföljande
juni till Konungens befallningshafvande aflämnade redovisning för ifrågavarande
medel.

Kronofogdens ofvannämnda skrifvelse af den 31 mars 1903 utvisade,
att nedannämnda personer såsom understöd från fonden tilldelats följande
belopp, nämligen: hemmansägaren Lydia Nilsdotter i Skogen 25 kronor,

— 1907 —

hemmansägaren Zacharias Skog i Skogen (iO kronor, hemmansägaren Anders
Eriksson i Skogen 75 kronor, torparen Carl Blixt i Hultane 75 kronor,
torparen Elias Pettersson i Hultane 55 kronor, torparen Johannes Olsson
i Hultane 50 kronor, hemmansägaren Anders Andersson i Löfås 135 kronor,
arrendator!! Edvin Zachariasson i Skruckan 125 kronor, torp a ren Andreas
Pettersson i Skruckan 40 kronor, torparen Zacharias Jansson i Skruckan
40 kronor, änkan Hanna Pettersdotter i Björnasen 155 kronor, torparen Carl
Svensson i Björnåsen 40 kronor, undantagsmannen Johannes Jonasson i
Björnåsen 25 kronor, hemmansägaren Zacharias Johansson i Gisslebo 120
kronor, hemmansägaren Johannes Pettersson i Gisslebo 135 kronor, hemmansägaren
Johannes Larsson i Vattneröd 40 kronor, Johannes Eriksson
i Röane 65 kronor, Johannes Lind i Röane 30 kronor, änkan Anna Stilla
Jonasdotter i Röane 45 kronor samt torparen Abraham Dahlgren i Önne
55 kronor.

I eu till min företrädare i justitieombudsmansämbetet insänd klagoskrift
anmälde emellertid Anders P. Svensson i Högsäte!- för laga beifran,
att länsmannen Rhodin vid utdelningen af omförmälta understödsmedel
för sitt besvär behållit 10 procent af de utdelade beloppen. Till stöd för
sin behörighet att göra denna anmälan hade klaganden bifogat afskrift
af en den 16 november 1904 dagtecknad fullmakt, hvarigenom innehafvare!
åt fullmakten bemyndigades att emot Rhodin framställa yrkanden
om ansvar för det Rhodin vid understödsmedlens fördelning obehörigen
innehållit 10 procent af de utdelade beloppen, men icke desto mindre
fordrat kvitto a samma belopp oafkortade. Enligt nämnda fullmakt,
hvilken syntes vara undertecknad af 13 utaf understödstagarne, uppdrogs
tillika åt innehafvare!! att emot Rhodin framställa påstående om förpliktande
för Rhodin, saväl att till fullmaktens undertecknare utgifva
eller ock till fonden återbära det innehållna beloppet, som ock att ersätta
fullmaktsgifvarne för deras kostnader.

Efter det i anledning af denna klagoskrift yttrande infordrats från
länsmannen Rhodin, anförde denne i afgifven förklaring, bland annat:

Sedan på eftersommaren 1902 nattfrost förstört grödan på en del
sankt liggande ägor, ankomnio till Rhodin åtskilliga personer, bland dem
förre nämndemannen August Plate i Listetorp såsom ombud för de personer,
för h vilka klaganden föregifvit sig vilja föra talan, med anhållan att
Rhodin om möjligt måtte föranstalta om understöd för den lidna skadan.

1 fråga om ersättning till Rhodin och besiktningsmännen af skadan för
besvär och kostnader blef då. öfverenskommet, att Rhodin skulle af möjligen
utfallande understödsmedel taga sig betalt med belopp, som han
själf ansage skäligt. Med anledning häraf föranstaltade Rhodin om be —

1907 —

siktning och värdering åt’ de inträffade frostskadorna, därvid åt bemälte
Plate och kyrkovärden Johannes Olsson i Hultane uppdrogs att besiktiga
och värdera de skador, som drabbat dem, för hvilka klaganden hos justitieombudsmannen
fört talan. Sedan besiktnings- och värderingsinstrument
till Rhodin inkommit, uppsattes ansökningar om understöds erhållande,
och föranstaltades om dessas ingifvande till kuratorerna för Kallska donationsfonden.
Sedan tilldelade belopp från kronofogden i Sunnervikens
fögderi den 2 april 1903 till Rhodin ankommit, både Rhodin till vederbörande
utbetalt beloppen, med afdrag för ofvannämnda besvär och kostnader.
Vid afdragens görande, därvid i allmänhet beräknats tio procent
af beviljade belopp, framställdes ingen anmärkning af någon utaf understödstagarne,
utan skedde detta med deras fulla samtycke. Ai den sålunda,
lämnade redogörelsen öfver förloppet framginge, att Rhodins åtgörande
därvid varit af så öfvervägande enskild natur, att vederbörande icke ägt
att påkalla justitieombudsmannens biträde utan bort, i händelse af befogenhet,
emot Rhodin såsom privatman föra talan vid vederbörlig domstol.

I sin förklaring framställde länsmannen Rhodin vissa anmärkningar
emot den af klaganden företedda fullmakten. Rhodin erinrade därvid,
bland annat, att fullmakten måste obehörigen hafva försetts med namnen
Johannes Jonasson och Anna Lena Skog, eftersom Johannes Jonasson
aflidit redan den 21 januari 1904 och Anna Lena Skog icke varit bland
understödstagarne, men väl hennes man Zacharias Skog. Rhodin påpekade
vidare, att vissa felaktigheter i fråga om understödsbeloppens storlek influtit
i fullmakten. Slutligen bestred Rhodin, att han för sitt besvär tagit 10
procent af beviljade belopp, enär till August Plate och Johannes Olsson

utbetalts tillhopa 45 kronor 40 öre.

Vid förklaringen hade fogats dels ett af vederbörande pastor utlär dy dr
bevis därom, att hemmansägaren Johannes Jonasson i. Björnåsen aflidit
den 21 januari 1904, dels ock en af länsmannen Rhodin till riktigheten
bestyrkt afskrift af kronofogdens,, i Sunnervikens fögderi ofvannämnda
skrifvelse af den 31 mars 1903. A berörda afskrift funnos äfven afskrifter
af två särskilda, af August Plate och Johannes Olsson utfärdade kvitton,
utvisande att de för verkställda besiktningar och värderingar hvar för sig
uppburit 22 kronor 70 öre.

Under ärendets handläggning härstädes insände klaganden sedermera
en skrift, hvari J. F. Johansson förklarade, att han såsom äldste son till
aflidne Johannes Jonasson å samtlige arfvingars vägnar skrifvit sm faders
namn å den i ärendet företedda fullmakten. Vidare insändes af klaganden
en skrift af följande lydelse: »Med anledning af den förklaring, som länsman
Carl Rhodin i Sörbygdens härad af Bohus län ingifvit öfver den

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1007 ärs Riksdag.

anmälan, som ingått till Riksdagens herr justitieombudsman om att han
tillgodoräknat sig 10 procent af från Kallska donationsfonden ankomna
medel för liden hagelskada, så vilja vi härmed för att få saken rätt belyst
under edlig förpliktelse upplysa: att ingen åt oss, som kom i åtnjutande
**f detta understöd, både vidtalat länsman Rhodin om att taga någon befattning
med \ar ansökning, och lika litet öfverenskommit med honom om
någon ersättning därför. Däremot hade vi vidtalat August Plate härom
och för detta ändamål sammanskjutit 5 kronor till besvär och porto.
August Plate lärer dock, enligt hans egen uppgift, öfverenskommit med
länsman Rhodin att, sedan han (Plate) upprättat syneprotokollet och ansökningen,
denne skulle insända handlingarna till vederbörande mot en
ersättning af 3 kronor utaf de 5 kr., som Plate redan bekommit. Att
vi vid mottagandet af de beviljade understödsmedlen hos Rhodin icke
förklarade oss nöjda med att kvittera större belopp än det vi mottagit,
utan protesterade häremot, men fick då det bestämda beskedet, att vill vi
ha några penningar, måste vi skrifva under på de redan färdigskrifna
kvittona, som vi slutligen ock i vår enfald gjorde, dock icke med löfte
att efterskänka det felande. Lydia Persson, genom J. P. Strand, enligt
fullmakt. Johannes Jonasson. Anders F. Andreasson. Zacharias Johannesson.
Karl Svensson. Anna Lena Skog. Andreas Eriksson.»

* *

Med den förklaring, länsmannen Rhodin i förevarande ärende afgifvit,
fann sig justitieombudsmannen icke kunna åtnöjas. I en till Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län aflåten ämbetsskrifvelse
anhöll fördenskull justitieombudsmannen, att Konungens befallningshafvande
måtte förordna en åklagare, att vid vederbörlig domstol anställa
åtal mot Rhodin för hvad han i denna sak låtit komma sig till last. Till
närmare utveckling af atalet anförde justitieombudsmannen i en för åklagaren
utfärdad instruktion för åtalets utförande hufvudsakligen följande.

I ärendet vore upplyst, att länsmannen Rhodin från kronofogden i
Sunnervikens fögderi fått emottaga en tjänsteskrifvelse, däri kronofogden,
med öfverlämnande af särskilda från Kallska donationsfonden utdelade,
kronofogden från Konungens befallningshafvande tillsända understödsbelopp,
anmodat Rhodin att föranstalta därom, att samma belopp måtte
komma vederbörande understödstagare tillhanda, samt att Rhodin vid utdelningen
af beloppen innehållit viss del, i regeln 10 procent, af från fonden
tilldeladt understöd. Hvad Rhodin i sin förklaring andragit till försvar
för denna åtgärd hade justitieombudsmannen funnit icke kunna tillerkännas
någon betydelse. Rhodin hade velat göra gällande, att med de

— 1907 —

gjorda afdragen skolat betalas godtgörelse för bestyr med värdering af
den skada, som understöden från donationsfonden afsett att ersätta, samt
för besväret med ansökningars uppsättande och befordrande till vederbörlig
ort. Om sådan godtgörelse hade enligt Rhodins uppgift aftal på förhand
enskildt träffats, och Rhodin hade velat påstå, att, därest någon anmärkning
emot hans tillvägagående vid beräknande af den honom utlofvade
godtgörelsen vore att framställa, frågan härom borde pröfvas i enskild
rättegång emot Rhodin.

Enligt justitieombudsmannens mening däremot hade länsmannen Rhodin
haft att å tjänstens vägnar, till efterkommande af kronofogdens order,
verkställa utdelningen af ifrågavarande understödsmedel. Då Rhodin därvid
företagit sig att från de bestämda understödsbeloppen göra vissa afdrag,
hade han i och med detsamma ådragit sig skyldighet att visa befogenheten
af hvarje sådant afdrag. Det ålåge i följd häraf Rhodin både
att ådagalägga, att vederbörande understödstagare öfverhufvud förbundit
sig att till Rhodin utgifva någon ersättning i det uppgifna hänseendet,
och att styrka, huru stort belopp som blifvit utlofvadt. Någon utredning
och bevisning härom hade Rhodin i förevarande ärende alls icke kunnat
åvägabringa. Emot Rhodins uppgifter hade tvärtom förekommit, att eu
del understödstagare påstått, att de vid emottagande af understödsbeloppen
ställts inför valet emellan att antingen emottaga de genom afdragen minskade
ersättningsbeloppen och på samma gång lämna kvitto å hela de dem
tillerkända beloppen eller också icke alls utfå någonting.

I enlighet härmed ansåge justitieombudsmannen, att länsmannen Rhodin,
hvilken icke behörigen utredt och visat befogenheten af de afdrag,
han vid ifrågavarande understödsmedels utdelande tillåtit sig att göra, genom
sitt tillvägagående vid omförmälta tjänsteärendes utförande ådagalagt
oförstånd i sin tjänst. För berörda tjänstefel borde åklagaren i åtalet yrka
ansvar å Rhodin efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika skulle åklagaren
i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som under
målets fortgång kunde komma att framställas vare sig af de understödstagare,
för hvilka klaganden i förevarande ärende uppgifvit sig föra talan,
eller af andra understödstagare, hvilka tilläfventyrs kunde anmäla sig såsom
målsägare.

På grund häraf blef åtal mot länsmannen Rhodin anställdt inför
Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs häradsrätt. Genom ett under
rättegången meddeladt beslut föreläde häradsrätten åklagaren att kalla
samtlige i kronofogdens skrifvelse af den 31 mars 1903 uppräknade understödstagare
att inställa sig vid häradsrätten för att, om de så aktade
nödigt, emot Rhodin framställa anspråk på ersättning.

— 1907 —

Den 31 oktober 1906 meddelade häradsrätten slutligt utslag i målet,
därvid häradsrätten, enär hvad i målet förekommit icke vore af beskaffenhet
att föranleda till ansvar för Rhodin för tjänstefel, förklarade sig finna
åtalet ej kunna bifallas. I utslaget yttrade häradsrätten vidare, att, enär
Rhodin medgifvit att återbetala innehållen skadeersättning, i den mån yrkanden
därom framställts, förpliktade häradsrätten Rhodin att återbetala
till Zacharias Skog 6 kronor, till Elias Pettersson 3 kronor 50 öre, till
Johannes Olsson 5 kronor, till Edvin Zachariasson 12 kronor 50 öre, till
Andreas Pettersson 4 kronor, till Zacharias Jansson 4 kronor, till Hanna
Petfersdotter 15 kronor 50 öre, till Carl Svensson 3 kronor 20 öre, till
J. F. Johansson 2 kronor 50 öre, till Zacharias Johannesson 12 kronor,
till Anna Stina Jonasdotter 4 kronor 50 öre samt till Abraham Dahlgren
2 kronor 50 öre. Häradsrätten stadgade därjämte, att Rhodin skulle för
kostnader å målet utgifva ersättning med tillhopa 60 kronor åt Zacharias
Skog, Elias Pettersson, Johannes Olsson, Edvin Zachariasson, Anders Pettersson,
Zacharias Johansson, Hanna Pettersdotter, J. F. Johansson och
Zacharias Johannesson, med 16 kronor åt Anders Eriksson, med 13 kronor
50 öre åt Karl Blixt, med 17 kronor åt Anders Andersson, med 13 kronor
50 öre åt en hvar af Carl Svensson, Johannes Pettersson, Jonas Larsson
och Abraham Dahlgren, med 15 kronor tillhopa åt Johannes Eriksson och
August Andersson samt med 19 kronor åt Anna Stina Jonasdotter.

Med häradsrättens utslag har jag funnit mig icke kunna åtnöjas,
utan har jag uppdragit åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att i hofrätten
anföra besvär öfver utslaget och därvid fullfölja det emot länsmannen
Rhodin vid häradsrätten framställda ansvarspåstående. Äfven
Rhodin har hos hofrätten öfverklaga! häradsrättens utslag. I sina besvär
har Rhodin yrkat den ändring i utslaget, att Rhodin måtte blifva befriad
från utgifvande till målsägandena af ersättning för deras kostnader å
målet.

De sålunda anförda besvären äro på hofrättens pröfning beroende.

Oriktig tillämpning af stadgandena i 20 kapitlet 8 och 12 §§

strafflagen.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1905 års Riksdag (sid.
29—36) inhämtas, att min företrädare i justitieombudsmansämbetet låtit
genom advokatfiskal vid Svea hofrätt hos Kungl. Maj:t anföra besvär
öfver hofrättens den 17 oktober 1904 meddelade utslag på ett emot borg —

1907 —

6»

mästaren John Otto Karlsson samt rådmännen Eric Gustaf Flodin och
Johan Wilhelm ödman anställdt åtal för fel vid domareämbetets utöfning.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 14 december 1!)06 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens
utslag.

Ärenden, som föranledt annan åtgärd än åtal.

1. Om betänketid vid nöjd förklaring.

Vid härstädes företagen granskning af inkomna fångförteckningar anmärktes,
att för lösdrifveri häktade arbetaren Hjalmar Fritiof Berg, hvilken
den 28 januari 1905 af Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
dömts till tvångsarbete i 6 månader och den 30 i samma månad förklarat
sig nöjd med utslaget, fått börja tvångsarbetet redan sistnämnde dag,
oaktadt två hela dagar ej förflutit från det Konungens befallningshafvandes
berörda beslut meddelats och till dess nöjdförklaringen af Berg afgifvits.
Sedan öfver denna anmärkning yttrande infordrats från Konungens
befallningshafvande, anförde landshöfdingeämbetet i Norrbottens län i afgifven
förklaring, att Konungens befallningshafvandes ifrågavarande utslag
den 28 januari 1905 meddelats och Bergs nöjd förklaring den 30 i
samma månad afgifvits å sådana tider på dygnet, att två fulla dagar förflutit
emellan dessa båda akter.

I anledning af hvad landshöfdingeämbetet sålunda anfört, aflat min
företrädare i justitieombudsmansämbetet till Konungens befallningshafvande
en skrifvelse af följande lydelse:

»I sin till 1895 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde dåvarande
justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kungl.
Magt anhålla om utarbetande och framläggande af förslag till, bland
annat, fullständigande och förtydligande af då gällande stadganden angående
den tid, då ådömdt frihetsstraff borde taga sin början. I motiveringen
till sin framställning anförde justitieombudsmannen i nu ifrågavarande
hänseende hufvudsakligen: Det i förordningen den 30 maj 1873
förekommande stadgande om betänketid af minst två dagar hade varit
föremål för olika tillämpning. Ehuru förarbetena till denna förordning
icke lämnade någon ledning för rätta tolkningen af denna tidsbestämmelse,
syntes man dock af syftet med densamma och i betraktande af de viktiga
följder, som en nöjdförklaring medförde, kunna draga den slutsats, att efter
dagen för afkunnande! vid domstolen af underrätts eller delgifning i fän —

1907 —

gelset af öfverrätts utslag två hela dagar borde förflyta, innan en giltig
nöjdförklaring kunde af fången upptagas, eller med andra ord att detta
kunde ske allra först på tredje dagen efter utslagets afkunnande eller delgifning.
Ofta förekomme dock, att nöjdförklaring finge afgifvas andra
dagen efter utslags afkunnande eller delgifning. Det hade sålunda inträffat,
att ett utslag, som vid underrätt för fången afkunnats t. ex. den
1 i en månad på aftonen, redan den 3 i samma månad på förmiddagen
trädt i verkställighet. Det kunde svårligen påstås, att fången under sådana
förhållanden fått åtnjuta stadgad betänketid.

Justitieombudsmannens ifrågavarande framställning tillstyrktes af lagutskottet,
och aflat Riksdagen den 3 maj 1895 i anledning af samma framställning
en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Då berörda skrifvelse den
7 maj 1897 föredrogs inför Kungl. Maj:t, och i sammanhang därmed upplästes
särskilda förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning
af strafftid, och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892,
yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, bland annat: ''Hvad
slutligen angår de i justitieombudsmannens skrifvelse ifrågasatta förtydligandena
af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i
vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, täcktes
Eders Kungl. Maj:t finna, att genom den redan förordade be-tämmelsen
om tiden, då straff skall anses börja, undanröjdes hvarje anledning till det
nu stundom använda förfarande att räkna strafftiden först från dagen efter
den, då giltig nöjdförklaring afgifvits. I öfrigt torde den af justitieombudsmannen
till stöd för behofvet af förtydligande åberopade tillämpning
af nämnda förordning vara så uppenbart oriktig, att icke någon vidare
lagstiftningsåtgärd i ämnet kan anses vara af verkligt behof påkallad.’

Proposition i nu ifrågavarande ämnen afläts till Riksdagen den 22
december 1897 och ledde till de särskilda, ännu gällande lagarne af den
1 juli 1898.

Af det ofvan anförda framgår, att den i 2 § af förordningen angående
verkställighet, i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873 gifna bestämmelsen, att nöjdförklaring ej
må gälla med mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars
betänketid efter det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts
utslag blef honom delgifvet, i anledning af justitieombudsmannens
i ämbetsberättelsen till 1895 års Riksdag gjorda fm inställning varit föremål
för öfvervägande af såväl Riksdagen som Kungl. Maj:t; att justitieombudsmannen
i sin framställning, som åsyftat, bland annat, förtydligande
af bestämmelserna om tiden för straffs början, uttalat såsom sin uppfatt —

1907 —

rang, att giltig nöjdförklaring kunde upptagas först på tredje dagen efter
utslags alkunnande eller delgifning; .samt att emot denna uppfattning icke
någon gensaga gjorts vare sig hos Riksdagen eller vid ärendets föredragning
inför Kungi. Magt, i följd hvaraf icke heller någon ändring af föreskrifterna
angående betänketidens beräkning ansetts erforderlig.

På nu omförmälta förhållanden har jag härmed velat fästa Eder uppmärksamhet.
»

-• Fråga om beräkning af lösen för taxeringsbevis.

Bland handlingarna i ett härstädes anhängig^ordt ärende förekom eu
afskrift af ett utaf häradsskrifvaren i Barne fögderi Anders Rudolf Lundström
den 18 december 1905 utfärdadt taxeringsbevis rörande ett mantal
n:r 1 Gammalstorp jämte andra fastigheter. Denna afskrift utvisade,
att häradsskrifvaren Lundström påfört nämnda bevis, utöfver lösen och
stämpelafgift, för »uträkning» en särskild ersättning till belopp af en krona
50 öre. Häraf fann jag mig föranlåten anmoda Lundström att meddela
mig, efter hvilken grund nämnda ersättning af honom beräknats.

Till svar härå anförde häradsskrifvaren Lundström hufvudsakligen,
att vederbörande domhafvande från Lundström rekvirerat taxeringsbevis
rörande 1 mantal n:r 1 Gammalstorp, jämte åtskilliga andra hemman, tillsammans
utgörande egendomen Gammalstorp; att vid efterseende i vederbörlig
taxeringslängd befunnits, att för flera af de i domhafvande^ rekvisition
omförmälda hemman uppgifvits annat och mindre mantal än taxeringslängden
angaf, beroende därpå att efter senast förrättade taxering
styckning och frånsäljning ägt ruin af en del i berörda egendom ingående
hemman; att, då det bevis, som af Lundström skulle utfärdas, icke kunde
upptaga andra värden än dem, som taxeringslängden angaf, Lundström
till en början måst lämna besked om dessa värden; att det för att uppfylla
domhafvandens begäran därefter blifvit nödvändigt att för sex stycken
af ifrågavarande hemman verkställa uträkning om hvad af de enligt
taxeringslängden bestämda värdena kunde belöpa på dessa till storleken
förändrade hemmansdelar; att Lundström för denna uträkning i enlighet
med den praxis, som följdes af alla de häradsskrifvare, med hvilka Lundström
varit i tillfälle att rådgöra i denna fråga, debiterat ersättning med
en krona 50 öre; att Lundström, utgående från den uppfattningen, att det
ålegat honom att å tjänstens vägnar verkställa omförmälta uträkning, och
då han ansett sig berättigad till ersättning för besväret därmed, ex analogia
tillämpat den i gällande förordning angående expeditionslösen förekommande
bestämmelse, hvilken för »uträkning, markegångs- eller förvandlings-»
etc. angåtve ersättningen till det af Lundström upptagna beloppet en

— 1907 —

krona 50 öre; att uträkningen varit nödvändig och af domaren afsedd;
samt att, då någon föreskrift, Lundström veterligen, icke funnes därom,
att häradsskrifvaren vore pliktig verkställa dylik uträkning utan godtgörelse,
Lundström ansåge sig hafva rätteligen förfarit i denna sak.

Den af häradsskrifvaren Lundström sålunda framställda uppfattning i
förevarande hänseende fann jag mig ingalunda kunna godkänna. Med
taxeringsbevis lärer enligt sakens natur icke kunna förstås annat än en på
vederbörande taxeringslängd grundad uppgift angående en fastighets taxeringsvärde.
Är den fastighet, för hvilken dylikt bevis begäres, icke enligt
taxeringslängden särskildt för sig taxerad, måste beviset upptaga den särskilt
taxerade fastighet, i hvilken såsom en del ingår den fastighet, som
med framställningen om taxeringsbevis afsetts. Någon skyldighet för häradsskrifvaren
att uträkna sistnämnda fastighets taxeringsvärde är icke i lag
stadgad. Vid sådant förhållande kan häradsskrifvaren, äfven om han verkställer
ifrågakomna, i de flesta fall säkerligen synnerligen enkla uträkning,
icke därför fordra någon särskild ersättning. Den af Lundström åberopade
bestämmelsen i förordningen angående expeditionslösen lärer icke kunna
analogisk användas i afseende på taxeringsbevis af nu ifrågavarande beskaffenhet,
då uträkningarna i de båda olika fallen icke erbjuda därför
nödiga jämförelsepunkter.

I enlighet med hvad jag anfört, ansåg jag, att häradsskrifvaren Lundström
obehörigen påfört det i förevarande fall ifrågakomna taxeringsbeviset
särskild ersättning för uträkning. Med afseende på omständigheterna i
ärendet fann jag ytterligare åtgärd i anledning häraf icke behötva af mig
vidtagas, såvida Lundströms af mig såsom felaktig betecknade praxis ändock
blefve rättad. Jag aflat därf ör till Lundström en ämbetskrifvelse, däri jag
delgaf honom min uppfattning. I samma skrifvelse hemställde jag till
Lundström, huruvida lian, efter delfående af skälen för min mening, ansåge
sig kunna ansluta sig till densamma och vore sinnad att för framtiden
förfara i öfverensstämmelse därmed.

Sedan därefter från häradsskrifvaren Lundström inkommit en skrifvelse,
däri han förklarade sig medgifva liktigheten af min åsikt härutinnan,
lät jag bero vid hvad i ärendet sålunda förekommit.

3. Fråga om lasarettsläkares skyldighet att meddela intyg angående d lasarett
vårdad person.

I två särskilda hos min företrädare i justitieombudsmansämbetet anhängiggjorda
ärenden, hvilka vid mitt tillträde till ämbetet icke voro slut —

1907 —

behandlade, var fråga om lasarettsläkares skyldighet att på begäran af
länsman eller stadsfiskal utfärda intyg angående å lasarett intagen persons
hälsotillstånd. Handlingarna i berörda ärenden äfvensom af mig infordrade
protokoll utvisade hufvudsakligen följande.

Den 21 september 1905 intogs å kirurgiska afdelningen af länslasarettet
i Falun gårdsägaren August Pettersson, hvilken genom misshandel
tillfogats skador i hufvudet. Samma dag införpassades till länscellfängelset
i nämnda stad brovakten Svens Erik Jansson såsom misstänkt att hafva
föröfvat berörda misshandel. Sedan därefter rannsakning med Erik Jansson
anställts inför Falu domsagas södra tingslags häradsrätt, anhöll åklagaren
i målet, länsmannen H. A. Dahl, i en den 14 påföljande oktober till
öfverläkaren vid lasarettets kirurgiska afdelning, medicine doktorn Per
Söderbaum, å tjänstens vägnar aflåten skrifvelse om utbekommande af ett
officiellt läkareintyg såväl rörande de skador, hvilka genom misshandeln
tillfogats August Pettersson, som ock därom, huruvida samma skador komme
att för honom medföra framtida men. I anledning häraf anförde öfverläkaren
Söderbaum i skrifvelse af den 16 oktober, att länsmannen Dahl
ej innehade någon sådan myndighet, som funnes angifven i § 36 af kungl.
instruktionen för läkare den 31 oktober 1890, efter hvilket lagrum, jämlikt
§ 59 mom. 7:o af samma instruktion alla läkare skulle rätta sig, samt
att fördenskull Dahls begäran om läkareintyg icke kunde beviljas. I samma
skrifvelse lämnades Dahl anvisning att genom domaren eller Konungens
befallningshafvande göra framställning om betygets utfärdande. Sedan
därefter domhafvanden i Falu domsaga, häradshöfdingen Fabian von Koch,
i skrifvelse af den 17 oktober från öfverläkaren Söderbaum å häradsrättens
vägnar infordrat läkareintyg angående August Petterssons skador, blef
sådant intyg af Söderbaum expedieradt den 18 oktober. Detta intyg hade
följande lydelse:

»På grund af häradshöfdingen m. m. herr F. W. von Ivochs anhållan
får jag afgifva följande intyg: Gårdsägaren Carl August Pettersson från
Söpnarbv, St. Tuna socken, infördes till lasarettet den 21 september detta
år och var då hälft medvetslös, hade bakom vänstra hjässknölen ett 4 cm.
långt, till galea (sålunda ej till benet) gående sår, som hade betydligt naggade
kanter. Dessutom funnos blodutadringar och ömhet på vänstra tinningsutskottet
(processus mastoideus sin.), framför och ofvan vänstra örat
samt på vän-dra nedre ögonlocket. Den 22 september visade sig en blodutådring
äfven i vänstra öfre ögonlocket. Den 26 september hade han en morgontemperatur
af 38.86, och var mycket oredigare än förut, med rent sår. Den 3
oktober började han att blifva mycket redigare, och tiar förbättringen sedan
alltjämt fortfarit, så att man synes kunna hoppas på patientens tillfrisknande.

Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1901 års Riksdag. 10

Dock kommer lian med all sannolikhet att under första aret åtminstone
lida men af skadan genom minskad arbetsförmåga, huru mycket kan nu
ej sägas. Patienten har sålunda lidit af sår i hufvudet, flera kontusioner
samt hjärnskakning och har varit lifsfarligt sjuk, hvarjämte med visshet
kan sägas, att sjukdomen uppkommit genom ett honom öfvergånget våld
med trubbigt (mindre hvasst) tillhygge och det icke en utan flera*gånger.
Detta allt varder härmed på heder och samvete intygadt. Falun den 18 oktober
1905. Per Söderbaum, öfverläkare å lasarettets kirurgiska afdelning.»

I en hit insänd klagoskrift påkallade därefter häradshöfdingen von
Koch justitieombudsmannens ämbetsåtgärd i anledning däraf, att öfverläkaren
Söderbaum i förevarande fall undandragit sig att på länsmannen Dahls
begäran utfärda läkareintyg angående August Pettersson. Till utveckling
af klagomålen anfördes i berörda skrift följande.

I ärendet vore fråga om skyldighet för lasarettsläkare att på begäran
af vederbörande åklagare, å tjänstens vägnar, tillhandahålla honom
för utförande af åtal, som med viss misshandel ägde sammanhang, nödigt
intyg rörande misshandlad persons tillstånd och öfvergången skadegörelse,
då samma person blifvit för misshandeln ställd under läkarens vård. Behofvet
al dylikt intyg, hvarpå åtalets utgång berodde, vore uppenbart, och
vägran att omedelbart utlämna detsamma kunde, under det att saknaden
af intyget alltid måste hafva ofullständighet i utredningen till följd, i många
fall leda därhän, att häktad person, i afbidan å intygets anskaffande, komme
att hållas fängslad längre tid, än eljest varit nödigt. Icke heller kunde åklagare
på landet, hvilken öfverläkaren Söderbaum syntes vilja frånkänna egenskap
al offentlig myndighet, annorledes än genom att vända sig till Konungens
befallningshafvande uppfylla det villkor i angifna afseende, som antagits
vara behöfligt för erhållande af en å tjänstens vägnar äskad handling.
Innan rannsakningsmålet blifvit hänvisadt till domaren, kunde det nämligen
knappast anses tillkomma denne att med förutgående utredning taga
befattning, hvilket åter vore vederbörande åklsigares skyldighet; och att
för honom i hvarje särskilt fall besvära Konungens befallningshafvande,
som ofta skulle sakna tillfälle att bedöma behofvet af den framställda
begäran, för en sa enkel åtgärd som afgifvande af intyg rörande en under
vard varande person, syntes svårligen vara i lag afsedt. Men i hvarje fall
torde föreskriften i kungl. kungörelsen den 11 oktober 1878 i fråga om
skriftväxling omedelbart emellan tjänsteman, dit länsman vore att räkna,
och ämbetsman i förevarande fall vara till efterrättelse gällande och laga
hinder följaktligen ej möta för länsman att hos öfverläkaren, utan anlitande
af annan myndighets medverkan, göra framställning i omförmälta
afseende, som rörde anskaffande af viss upplysning. Skulle, mot hvad von

— 1907 —

Koch ansåge vara uppenbart, ordalydelsen i den åt öfverläkaren Söderbaum
åberopade lasarettsstadgan, under § 28 moment 8, innefatta befrielse
från fullgörande af en sådan skyldighet, borde måhända förtydligande
af dess tolkning vinnas till undanrödjande af det af von Kocli redan framhållna
vida större missförhållande, att på läkares skön skulle blifva beroende,
huruvida en häktad person komme att längre eller kortare tid beröfvas
sin frihet. Väl vore samma moment fullt tydligt i fråga om bevisets
meddelande på anhållan af den sjuke, och eu fullmakt från denne i
åklagarens hand kunde därför mot läkaren användas. Men härvid vore
att märka, att just i allvarligare fall. eller då misshandeln medfört sådan
påföljd, att personen i fråga beröfvats full sinnesreda, eller vållat lifsfarlig
sjukdom, så att han vore oförmögen att för sig handla, äfven angifna utväg
vore stängd. Då momentet i fråga jämväl berättigade målsman och
anhörig, dock beroende pa läkares bepröfvande, att utfå för dem nödigt intyg,
syntes stadgandet, taget i sin helhet, oförtydbart afse åläggande för läkare
att i sådana fall, där intyg vore af behof påkalladt, tillhandahålla detsamma
och följaktligen icke tillåta honom att undandraga sig eu dylik skyldighet, då
allvarliga missförhållanden i rättsskipningen däraf kunde blifva en följd.

Sedan i anledning af dessa klagomål yttrande infordrats från öfverläkaren
Söderbaum, genmälte denne i en den 16 november 1905 dagtecknad
förklaring, bland annat, följande.

Den 8 november 1905 hade ny rannsakning å länscellfängelset i b alun
hållits med Svens Erik Jansson, därvid såsom tillförordnad domhafvande
tjänstgjorde extra ordinarie notarien Victor Åsberg. Samma dag kort före
klockan 12 middagen anmäldes för Söderbaum af underläkaren, att en
vaktkonstapel från fängelset varit inne hos lasarettets vaktmästare och
från Åsberg framfört en begäran om sjukbetyg angående August Pettersson,
hvilket betyg vaktkonstapeln förmälte sig vilja senare afhämta. Da
Söderbaum snart efter klockan 12 middagen gick från lasarettet, för att,
bland annat, bereda sig på föredragning inför lasarettsdirektionen samma
dag klockan 1 eftermiddagen, mötte Söderbaum bemälte konstapel, hvilken
då hos Söderbaum muntligen anhöll om betyget. Då Söderbaum för tillfället
omöjligen hade tid att befatta sig därmed, hänvisades konstapeln till
underläkaren vid lasarettet, medicine licentiaten Nils Adolf Ahlberg. Denne
upplyste konstapeln, att betyget borde skriftligen rekvireras, och sedan
skriftlig rekvisition erhållits, aflämnades betyget klockan 1 eftermiddagen
till vaktkonstapeln. Under tiden hade Åsberg hunnit att medelst telefon
meddela sig med Ahlberg och därvid framhålla vikten af att i detta fall
få upplysning, om August Pettersson borde hafva kunnat förflytta sig efter
det honom ågångna våldet. På denna fråga, som ej framställts i den

— 1907 —

skriftliga rekvisitionen, kunde svar lämnas. Instruktionen för läkare af
den 31 oktober 1890 föreskrefve i § 36, att provinsialläkaren borde äga
tillgång till alla de rannsaknings- eller andra handlingar, hvilka kunde
tjäna till upplysning i ärendet. Efter denna paragraf hade hvarje läkare,
jämlikt § 59 moment 7:o af samma instruktion, att rätta sig. Skulle
så förfaras, och läkaren därjämte finge någon tid på sig för att läsa handlingarna
och eftertänka hvad i betyget borde stå, blefve detta otvifvelaktigt
mera innehållsrikt och vägledande för domstolen, än om betyget
skulle afgifvas utan allt uppskof och utan särskilda upplysningar om hvad
som i hvarje särskildt fall vore af vikt att veta.

Angående lasarettsläkares skyldighet att afgifva intyg åt andra personer
än de sjuke innehölle kungl. lasarettsstadgan af den 18 oktober 1901
i § 28 moment 8 den föreskrift, att sådant intyg skall afgifvas på anhållan
af »offentlig myndighet», det enda förhållande, som i förevarande fall kunde
afses. Hvad med detta uttryck borde förstås, vore klart angifvet i läkareinstruktionen,
§ 36, där de uttryckligen uppräknades sålunda: »medicinalstyrelsen,
Konungens befallningshafvande, förste provinsialläkaren, domare
eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet». Denna paragraf skulle,
såsom förut åberopats, jämlikt § 59 moment 7:o af samma instruktion, vara
gällande för hvarje svensk läkare. I öfrigt hade medicinalstyrelsen samma
uppfattning, som den af Söderbaum sålunda framställda.

Då Söderbaum följaktligen handlat noggrant efter gällande författningar,
förmenade häri, att justitieombudsmannen borde finna, att Söderbaum
i detta fall icke haft annat att göra än han gjort, då Söderbaum vägrat
intyg åt den, som varit obehörig, men omedelbart afgifvit sådant, då begäran
därom framställts af behörig myndighet.

I klagoskriften hade visserligen yttrats, att det knappast tillkomme
domaren att taga befattning med förutgående utredning, innan rannsakningsmalet
blifvit till honom hänvisadt, men då det ankomme på domaren
att förordna om extra ting, och följaktligen åklagaren väl alltid måste hos
domaren göra framställning om sådant, borde väl på samma gång begäran
om läkarebetygs anskaffande kunna göras. I allt fall hade väl ännu ej i
Sverige någon rättsmedicinsk liköppning företagits på länsmans eller åklagares
förordnande, och ändock likställde 1890 års läkareinstruktion i § 35
moment 1 och 2 tillvägagåendet med förordnandet i båda dessa fall.

Häradshöfdingen von Ivoch syntes med sin framställning egentligen
åsyfta att rinna ett förtydligande af i ämnet gällande författningar. Detta
hade måhända kunnat rinnas på något annat sätt, som varit för Söderbaum
personligen mindre sårande och för det lasarett, hvars chef han vore,
mindre nedsättande än det von Koch valt.

— 1907 —

Vid öfverläkaren Söderbaums förklaring hade fogats afskrift af det i
förklaringen omförmälta, af underläkaren Ahlberg den 8 november 1905
angående August Pettersson utfärdade intyget. Enligt livad denna afskrift
utvisade, innehöll nämnda intyg: att Pettersson infördes till länslasarettet
den 21 september 1905; att han då svarade på enklare frågor, dock utan
att man tick intryck af tankereda hos honom; att skadans beskaffenhet
icke motsade antagandet, att han själf kunnat förflytta sig något stycke
väg efter skadans erhållande; att han utskrifvits läkt den 3 november,
hvarvid fortfarande en viss slapphet gjorde sig gällande i hela hans väsen;
att i öfrigt hänvisades till Söderbaums intyg af den 18 oktober, enligt
hvilket Petterssons arbetsförmåga komme att vara minskad åtminstone
under första året; samt att frågan om ytterligare framtida men icke inom
närmaste tiden kunde afgöras.

Vid rannsakningen den 8 november 1905 försattes Erik Jansson på
fri fot; hvarefter häradsrätten meddelade slutligt utslag i målet den 30
påföljande december.

Innan öfverläkare!! Söderbaum afgifvit ofvan omförmälta förklaring,
insände underläkaren vid länslasarettet, ofvanbemälte Ahlberg till min
företrädare en klagoskrift, däri justitieombudsmannens ämbetsåtgärd påkallades
i anledning af hvad som förekommit i sammanhang med ett vid
rådstufvurätten i Falun handlagdt rannsakningsmål. Angående sistnämnda
mål utvisade handlingarna, bland annat, följande.

Gårdfarihandlaren Hjalmar Pettersson-Lenngren anträffades den 6 maj
1905 å en gata i Falun, blödande ur ett större med knif honom tillfogadt
sår i högra benet, samt affördes omedelbart därefter till länslasarettet i
nämnda stad. Såsom misstänkt för den Pettersson-Lenngren sålunda öfvergångna
misshandeln blef förre hästbytaren Karl Johan Kihlström häktad
och ställd under tilltal inför rådstufvurätten i Falun. Målet förekom därstädes
första gången den 8 maj. Samma dag lät åklagaren i målet, tillförordnade
stadsfiskalen F. C. Appelqvist till underläkaren Ahlberg, hvilken
då tjänstgjorde såsom öfverläkare å lasarettets kirurgiska afdelning, ingifva
skriftlig anhållan om intyg angående Pettersson-Lenngrens hälsotillstånd.
Ahlberg vägrade emellertid att meddela det begärda intyget, till dess rekvisition
däraf skedde från behörig myndighet. Sedan Appelqvist åtagit
sig att tillhandahålla rekvisition af borgmästaren i staden, meddelade Ahlberg
ett intyg, af innehåll att Pettersson-Lenngren vårdades å lasarettet
för ett djupgående sår i höger underben, hvilket sår, efter allt att döma,
icke komme att vålla framtida men.

Vid målets handläggning den 13 maj företedde åklagaren ett af Ahl —

1907 —

berg nästföregående dag utfärdadt intyg, enligt hvilket Pettersson-Lenngi*en,
som fortfarande vårdades å lasarettet, icke kunde inställa sig vid rådstufvurätten,
då hans tillstånd vore ovisst, ehuru försämring icke inträdt.

På anmodan af Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län utfärdade
Ahlberg den 20 maj 1905 angående den misshandlade nytt intyg,
som skulle användas vid samma dag hållen rannsakning. Detta intyg
innehöll hufvudsakligen: att Pettersson-Lenngren å lasarettet intagits den
6 maj i starkt medtaget tillstånd, tydligen beroende på ett djupgående
sår på insidan af höger underben strax nedom knäet; att i detta sår en
större blodåder varit skadad och en muskelsena af huggen; samt att såret
dagligen förbättrats, så att Pettersson-Lenngren vid tiden för intygets afgifvande
måste anses utom all fara till sitt lif, hvarjämte, efter allt att
döma, något framtida men ej Lomme att uppstå.

Vid rannsakningsmålets handläggning den 20 maj 1905 uppsköts
detsamma till den 27 i samma månad, å hvilken dag åklagaren skulle
vara beredd att genom företeende af läkares intyg eller annorledes förebringa
utredning, huruvida den Pettersson-Lenngren öfvergångna misshandeln
kunde anses hafva medfört lifsfarlig sjukdom eller ådragit honom
stadigvarande men å hälsa. I enlighet härmed begärde Appelqvist den
26 maj hos Ahlberg nytt intyg angående den misshandlade. Till stöd Kusin
behörighet att rekvirera intyget åberopade Appelqvist därvid eu af borgmästaren
Johan Cornelius å rådstufvurättens vägnar den 22 maj 1905 utfärdad
handling, af innehåll att stadsfiskalen i Falun bemyndigades att i
alla fall, där sådant kunde erfordras, hos vederbörande lasaretts- eller
annan läkare rekvirera i laga ordning afgifna läkareintyg angående sådana
personer, som i staden Falun blifvit misshandlade eller på annat sätt
skadade, och om Indika rannsakning inför domstol kunde ifrågakomma.

Det sålunda begärda intyget, hvilket af Ahlberg utan invändning utfärdades
den 26 maj, innehöll, att Pettersson-Lenngrens hälsotillstånd icke
vidare ingåfve några farhågor för hans lif; att skadan, om han ej erhållit
hjälp så snart som skedde, var lifsfarlig; att något slutgiltigt omdöme om
framtida men icke kunde afgifvas, förrän fullständig läkning inträdt; samt
att, efter allt dittillsvarande att döma, framtida men icke komme att följa.
Ifrågavarande intyg, hvilket af Appelqvist företeddes vid målets handläggning
den 27 maj 1905, ansåg emellertid rådstufvurätten icke innefatta nöjaktig
upplysning i de afseenden, som omförmältes i rådstufvurättens beslut
af den 20 maj. Rådstufvurätten uppsköt därför rannsakningen till den 3
påföljande juni.

Till den sålunda utsatta förnyade rannsakningen om ifrågavarande
misshandel blef nytt intyg angående Pettersson-Lenngrens hälsotillstånd af

— 3907

Appelqvist in fordra» It från Ahlberg. I anledning af denna rekvisition
förklarade sig Ahlberg icke vilja utfärda sådant intyg, med mindre
än att laga former vid rekvirerandet iakttoges. På grund häraf instämdes
Ahlberg till vittne i rannsakningsmålet. Under vittnesförhöret upplyste
Ahlberg, att Pettersson-Lenngren för den honom tillfogade misshandeln
fortfarande vårdades å länslasarettet. Ahlberg tillspordes därefter
af rättens ordförande, dels huruvida det Pettersson-Lenngren tillfogade
sår medfört lifsfarlig sjukdom, och dels huruvida misshandeln kunde anses
hafva för Pettersson-Lenngren medfört stadigvarande men å hans hälsa.
Under åberopande af 17 kapitlet 24 § rättegångsbalken och 1890 års
läkareinstruktion, samt under förmenande att läkare icke ägde annan vittnesplikt
än skyldighet att på heder och samvete utfärda intyg, förklarade
sig emellertid Ahlberg förhindrad afgifva, svar på de till honom framställda
frågorna. I anledning häraf föreläde rådstufvurätten Ahlberg, vid
vite af 25 kronor, att genast vittne bära och därvid besvara nyssnämnda
frågor. Efter delfående af detta rättens beslut upprepade Ahlberg sin
vägran. Målet uppsköts till den 10 juni, då åklagaren skulle vara beredd
att förebringa utredning i enlighet med rättens beslut af den 20 maj.

Den 8 juni utfärdade Ahlberg efter rekvisition af Konungens befallningshafvande
nytt intyg angående Pettersson-Lenngren. I detta intyg
hänvisade Ahlberg till sina den 20 och den 26 maj dagtecknade intyg
samt yttrade vidare: att den skada, som drabbat Pettersson-Lenngren var
lifsfarlig; att han de närmaste timmarne efter skadans tillfogande sväfva!
emellan lif och död; att han emellertid genom den hastiga hjälpen räddats
och sedan befunnit sig utom fara; att Ahlberg icke kunde på frågan om
våldet medfört lifsfarlig sjukdom gifva närmare svar, än att verklig lifsfara
förelegat de närmaste timmarne efter våldet men icke senare; samt att ännu
vid intygets afgifvande icke kunde afgöras, om framtida men komme att
följa, emedan dels själfva benet i skenbenet skadats och dels en muskelsena
afskurits vid våldets begående.

Vid rannsakningsmålets förnyade handläggning den 10 juni 1905 fälldes
Ahlberg att utgifva det honom den 3 juni förelagda vitet. Detta rådstufvurättens
beslut blef icke öfverklagadt. Målet emot Kihlström blef vid samma
rättegångstillfälle af rådstufvurätten slutligen afgjordt. Genom dåmeddeladt
utslag dömde rådstufvurätten Kihlström, jämlikt 14 kapitlet 11 och 15 §§
strafflagen, nämnda lagrum jämförda med 11 kapitlet 15 § samma lag, att
för misshandel, däraf lifsfarlig sjukdom följt, undergå straffarbete 10 månader.

I den insända klagoskriften redogjorde underläkaren Ahlberg för förloppet
vid intygens rekvirerande från Ahlberg äfvensom för Ahlbergs instämmande
såsom vittne och hans bötfällande. Tillika anfördes i klagoskriften,
bland annat: — ioo7 —

För sill vägran att på tillförordnade stadsfiskalen Appelqvists begäran
utfärda intyg angående Pettersson-Lenngren hade Ahlberg hämtat stöd från
§§ 36 och 37 i 1890 års instruktion för läkare, nämnda lagrum jämförda
med § 59 moment 7:o och § 60 af samma instruktion äfvensom § 28
moment 8 i 1901 års lasarettsstadga. På grund af dessa stadganden hade
Ahlberg ansett, att lasarettsläkare icke vore berättigad än mindre pliktig
att meddela intyg åt andra myndigheter än de i § 36 af läkareinstruktionen
uppräknade, och till dessa kunde stadsfiskal icke hänföras.

Inför rådstufvurätten hade till Ahlberg ställts samma frågor, som af honom
besvarats i redan afgifna intyg, hvarför Ahlberg ansett sig kunna vägra
att lämna svar å frågorna. För denna sin uppfattning ansåge sig Ahlberg äga
stöd i 17 kapitlet 24 § rättegångsbalken, jämförd med instruktionen för läkare
§ 60, samt i kung! kungörelsen den 14 november 1821, hvarigenom läkare
uttryckligen fritoges från skyldighet att beediga af dem afgifna rättsintyg.

Anledningen till de ofta återkommande rekvisitionerna och Ahlbergs
instämmande såsom vittne skulle hafva varit intygens förmenta ofullständighet
i afseende å den lifsfara och det framtida men, som varit med
våldet förenade. Ahlberg hade i sådant afseende dels intygat, att den
skadades hälsotillstånd, då intygen afgåfvos, varit utom fara, dels intygat,
att den skadade mottagits i starkt medtaget tillstånd, samt att skadan,
om hjälp ej kommit så fort som skedde, »var lifsfarlig», h vilket ej gärna
bort kunna tolkas annorlunda, än att lifsfara förelegat, men häfts genom
snar hjälp, äfvensom att sedermera ingen lifsfara förelegat, dels ock beträffande
frågan om befaradt framtida men ännu i det sist afgifna intyget
förklarat sig icke kunna i detta hänseende afgöra något med visshet.
Annat och mera hade Ahlberg med hänsyn till sin tjänsteplikt såsom läkare
ansett sig icke kunna intyga.

I afseende å hvad som förekommit i omförmälta mål, ville Ahlberg
erinra, att han obehörigen trakasserats, samt obehag och tidsförlust
vållats honom genom det upprepade affordrandet af läkarebetyg, äfvensom
genom att Ahlberg onödigtvis instämts såsom vittne. Att särskildt detta
sistnämnda skett på tillskyndan af rådstufvurättens ordförande, borgmästaren
Cornelius, ansåge Ahlberg sig med allt fog kunna sluta däraf,
att borgmästaren, enligt hvad Ahlberg af förste provinsialläkaren erfarit,
under telefonsamtal med denne sagt, att Ahlberg skulle instämmas som
vittne, i den händelse Ahlberg vägrade afgifva intyg på stadsfiskalens
begäran.

Såsom ett led i det anmärkta tillvägagångssättet emot Ahlberg inginge
vidare förut omförmälta, å rådstufvurättens vägnar utfärdade, bemyndigande
för stadsfiskalen att hos stadens läkare rekvirera rättsintyg. Oafsedt att

— 1907 —

enligt Ahlbergs förmenande ett öfverlåtande af en rådstufvurätt eller annan
domstol tillkommande rättighet af förevarande eller annan art lagligen
icke kunde meddelas, hvadan erdigt Ahlbergs åsikt genom berörda bemyndigande
i hvarje fall såväl gällande lag soin ock, då åtgärden uppenbarligen
varit riktad mot A biberg, hans rätt blifvit trädd för nära, förekomme
i afseende å bemyndigandet det anmärkningsvärda, att vid efterhörande
hos den rådman, som omhänderhade expedierandet af rådstufvurättens
dombok, den upplysning vunnits, att något rådstufvurättens beslut, på
grund hvaraf borgmästaren Cornelius utfärdat bemyndigandet, icke funnes
antecknadt i något domstolens protokoll. Beträffande nämnda bemyndigande
förelåge således ytterligare antingen den olagligheten, att rådstufvurättens
ordförande å dess vägnar vidtagit en åtgärd, hvarom domstolen
icke fattat beslut, eller ock den uraktlåtenheten vid förandet af domstolens
protokoll, att ett domstolens beslut icke blifvit till vederbörande
protokoll antecknadt. Uppenbart syntes vara, att med den af Ahlberg
anmärkta åtgärden i afseende å det utfärdade bemyndigandet för stadsfiskalen
afsetts att kringgå det i gällande lag förefintliga stadgande om de
myndigheter, hvilka ägde att hos läkare påkalla utfärdande af utlåtande,
intyg eller upplysningar. I det Ahlberg anmärkte detta, hade Ahlberg
berört det hufvudsakliga ändamålet, som hans anmälan afsåge. Likasom
i detta fall mellan tillförordnade stadsfiskalen Appelqvist, eller kanske
rättare borgmästaren Cornelius, å ena och Ahlberg å andra sidan hade
vid upprepade tillfällen stridigheter yppats emellan å ena sidan ordförande
i stads- eller landtdomstolar äfvensom åklagare och å den andra medlemmar
af landets läkarekår. Läkare och med dem medicinalstyrelsen hade
gjort gällande, att åklagare i sådan egenskap icke ägde påkalla utfärdande
af intyg, hvaremot domstolarnes ordförande förfäktat en motsatt åsikt. Till
förevarande anmälan, hvarpå Ahlberg i allt fall varit betänkt, hade en
ytterligare impuls gifvits honom genom den uppkomna stridigheten emellan
domhafvande!! i Fall! domsaga och ordinarie öfverläkare!! å lasarettets
kirurgiska afdelning angående åklagarens rätt att påkalla meddelande af
läkarebetyg.

Bedan förut hade mellan borgmästaren Cornelius och öfverläkare!!
förekommit stridigheter af samma art. Öfverläkaren hade därvid visat det
tillmötesgåendet att erbjuda sig att på rekvisition af stadsfiskal skrifva
tvänne intyg i ändamål att erfara, huruvida medicinalstyrelsen skulle till
betalning godkänna sålunda rekvirerade intyg, såsom i vederbörlig ordning
tillkomna, och därmed visa sig vara af borgmästarens uppfattning eller
ock afslå anspråket på betalning för intygens utfärdande och därmed visa
sig gilla öfverläkarens uppfattning. Af handlingarna därom framginge, att

Justitieombudsmannens ämbetsberäUelse till 1907 års Riksdag. 11

stadsfiskal icke ägde befogenhet att påkalla rättsmedicinsk förrättning,
hvartill äfven hörde undersökning af lefvande person. Med stöd häraf ansåge
Ahlberg sig hafva handlat fullt lagligt, då han vägrat utfärda intyg
på tillförordnade stadsfiskalens begäran.

Då emellertid stridigheter i detta hänseende yppat sig och allt fortfarande
förekomme, hade Ahlberg genom denna sin anmälan förnämligast
afsett att vinna justitieombudsmannens medverkan till klargörnnde af gällande
stadgande!! i samma hänseende och förebyggande för framtiden af
sådana stridigheter. För det fall att justitieombudsmannen skulle finna
detta ändamål lämpligast kunna vinnas genom en af honom gjord framställning
om förklaring af eller tillägg till ifrågavarande stadganden, af
sådan innebörd att rättsmedicinsk förrättning kunde af åklagare med laga
verkan påkallas, och ersättning för sålunda begärd förrättning läkare beredas,
hade Ahlberg i fråga om de framställningar, som af tillförordnade
stadsfiskalen Appelqvist, utan åberopande af rådstufvurättens bemyndigande,
hos Ahlberg gjorts om utfärdande af läkarebetyg, äfvensom angående Ahlbergs
instämmande som vittne intet vidare yrkande att göra. För det fall
åter att justitieombudsmannen funne sådan ämbetsåtgärd icke böra äga
rum, ville Ahlberg — som ansåge sig hafva ägt fullt fog för sin vägran
att utfärda af tillförordnade stadsfiskalen Appelqvist begärda intyg, men
likväl fått vidkännas obehag och tidsförlust i följd af denna sin vägran,
enligt hvad det ville synas förnämligast på tillskyndan af borgmästaren
Cornelius och i hvarje fall genom tjänsteåtgärd af Appelqvist — till laga
beifran anmäla, hvad härutinnan förekommit, I sammanhang härmed ville
Ahlberg anhålla om justitieombudsmannens ämbetsbiträde för vinnande
af ersättning för det intyg, Ahlberg den 26 maj utfärdat på begäran af
tillförordnade stadsfiskalen enligt det bemyndigande, denne då företedde.
Slutligen ville Ahlberg till laga beifran anmäla, hvad i afseende å det å
rådstufvurättens vägnar utfärdade bemyndigandet för stadsfiskalen i Falun
att rekvirera läkarebetyg förekommit.

Vid underläkaren A bibergs klagoskrift hade fogats, bland annat, handlingarna
rörande eu af öfverläkaren Söderbaum hos medicinalstyrelsen giord
framställning om utbekommande af ersättning för två särskilda intyg. Dessa
handlingar utvisade: att stadsfiskalen i Falun C. Holm i särskilda skrivelser
af den 11 februari och den 17 mars 1902 hos Söderbaum anhållit om
utbekommande af läkarebetyg angående arbetaren J. E. Frögren, hvilken
för skador, uppkomna genom misshandel, vårdats å lasarettet; att Söderbaum
den 12 februari och den 17 mars utfärdat de begärda intygen; att
därefter en af Söderbaum utställd räkning å ersättning för samma intyg,
för godkännande till betalning af allmänna medel insändts till medicinal —

1907 —

styrelsen; samt att medicinalstyrelsen i eu till Konungens befallningshafvande
i Kopparbergs lan don 4 april 1902 aflåta* skrifvelse, därmed omförmäla
räkning med tillhörande handlingar till Konungens befallningshafvande
öfverlifmnats för att Söderbaum tillställas, förklarat, att da stadsfiskal icke
hade befogenhet att af läkare påkalla rättsmedicinsk förrättning, och vederbörligt
förordnande därtill enligt gällande läkareinstruktion icke företetts,
hade styrelsen icke kunnat godkänna räkningen till betalning af statsmedel.

Sedan min företrädare med anledning af denna klagoskrift latit infordra
vederbörandes yttrande, afgafvos förklaringar i ärendet af borgmästaren
Cornelius samt tillförordnade stadsfiskalen Appelqvist. Den först
nämnde anförde därvid hufvudsakligen följande.

Hvad först anginge Ahlbergs erinran, att de åberopade paragraferna
i lasarettsstadgan och 1890 års instruktion för läkare icke skulle berättiga
eller förplikta läkare å ett lasarett att på begäran af stadsfiskal, som häktat
eller hade för afsikt att häkta en för begången svårare misshandel angifven
person, afgifva läkareintyg angående eu i följd af honom öfvergången misshandel
å lasarettet intagen persons hälsotillstånd m. m., så hade denna
fråga, borgmästaren veterligen, icke blifvit i domstolsväg eller af Kungl.
Magt* pröfvad och afgjord i den riktning Ahlberg syntes förmena, utan
hade endast medicinalstyrelsen i några dylika fall förklarat stadsfiskal icke
vara befogad att af läkare påkalla »rättsmedicinsk förrättning» och pa den
grund ansett sig icke kunna till betalning af statsmedel godkänna räkning
för dylikt intyg. Huruvida sådan ersättning skulle kunna utgå åt andra
allmänna medel, kunde möjligen också ifragasättas. _

I hvarje händelse syntes dock dessa lagrum icke berättiga eller förplikta
borgmästare i stad att för dylika fall rekvirera sadana.intyg från
vederbörande läkare, utan skulle väl detta ske efter beslut af radstufvurätten
eller magistraten såsom polismyndighet i staden. Men att i lånande
fall, då det för stadsfiskal såsom allmän åklagare gällde att fa eu
viss omständighet, inverkande pa målets afgörande, lagligen styrkt, den
dömande domstolen eller någon dess ledamot skulle vidtaga direkt åtgärd
för anskaffande af bevismaterial, hvilket sedermera skulle af domstolen
pröfvas och kanske läggas till grund för utslaget, kunde ingalunda vara
lämpligt eller med vår rättsordning öfverensstämmande. Lika olämpligt
vore ett sådant förfarande för en magistrat, i dess. egenskap af polismyndighet,
när såsom i Falun rådstufvurättens och magistratens ledamöter vore
samma personer. Än mindre kunde det vara med god. ordning öfverensstämmande,
att domstolen i hvarje särskilt mål och måhända flera gånger
i samma mål skulle genom att själf rekvirera läkareintyget söka precisera,
hvad detsamma borde innehålla.

— 1907 —

Kunde åklagaren icke erhålla fullständigt och i tillräckligt bestämda
ordalag affattadt läkareintyg, borde han för sådant fall vara berättigad
att införskaffa bevisning på det sätt han funne lämpligast, med domstolen
förbehållen rätt att pröfva verkan af den utredning, som kunde af åklagaren
i målet åvägabringas. Af ordförande i andra rådstufvurätter hade
borgmästaren inhämtat, att de aldrig erfarit, det läkare i nu ifrågavarande
fall, i hvilka det. icke kunde anses vara fråga om »rättsmedicinsk undersökning
eller förrättning» eller om på grund af särskilt förordnande verkställd
»undersökning eller besiktning å lefvande person», vägrat afgifva af
stadsfiskal, såsom allmän åklagare, för ansvarstalans utförande rekvirerade
läkareintyg.

I målet angående Kihlström skulle åklagaren, bland annat, utreda,
om den ^ misshandel, som öfvergått Pettersson-Lenngren och för hvilken
denne vårdades å lasarettet i Falun, kunde anses ha åsamkat PetterssonLenngren
s. k. svår kroppsskada. Sedan åklagaren emellan några af de
första rannsakningarna i målet för borgmästaren, såsom ordförande i rådstufvurätten,
anmält, att Ahlberg vägrat lämna begärdt läkareintyg, därest
det icke af borgmästaren i denna hans egenskap, rekvirerades, hade borgmästaren
förklarat sig af förut angifna skal icke kunna göra detta. Tillika
både borgmästaren med förmälan att öfverläkaren Söderbaum vid ett
tillfälle ett par ar tidigare, da han i liknande fall vägrat lämna dylikt
intyg, af dåvarande stadsfiskalen instämts såsom vittne i målet och, vid
rätten närvarande, lämnat de upplysningar, som erfordrats — erinrat Appelqvist,
att lian för intygs erhållande alltid kunde hänvända sig till Konungens
befallningshafvande, såsom högsta polismyndighet i länet, och på sådant
sätt bekomma de intyg, som för målets behöriga utredande kunde erfordras.
Att borgmästaren härigenom vidtagit någon Ahlbergs rätt kränkande handling,
ville han på det bestämdaste bestrida.

Under erinran, att det ofta i dylika fall, då längre tid åtginge för
att fa utrönt, huruvida eu tillfogad misshandel åsamkat den misshandlade
s. ^k. svar kroppsskada, kunde blifva för åklagare i stad, där rannsakning
måste i regel hållas hvar åttonde dag, nödigt införskaffa flera läkareintyg
om samma person, stundom endast för att styrka befogenheten af målets
uppskjutande, ville borgmästaren påpeka, att det icke af hithörande författningar
tydligt framginge, huruvida lasarettsläkare för dylika intyg om
samma person kunde vara berättigad till särskild ersättning för hvarje gång
intyg afiämnades. Under sådana förhållanden syntes egendomligt att, såsom
Ahlberg, erinra om, att han genom att i förevarande fall hafva nödgats
afgifva flera läkareintyg skulle hafva obehörigen »trakasserats».

Vidkommande det af borgmästaren den 22 maj 1905 å rådstufva

— 1007 —

b;>

rättens vägnar utfärdade bemyndigandet för stad sfisk alen i Falun att hos
vederbörande läkare rekvirera behöfliga intyg, så hade rådstufvurätten
nämnda dag på föredragning af borgmästaren och endast för att tillmötesgå
Ahlbergs till Appelqvist uttalade önskningar härvidlag, sådana de af den
sistnämnde för borgmästaren framställts, beslutit utfärda detta generella
bemyndigande, hvilket uppgifvits skola af vederbörande läkare användas
vid utbekommande af ersättningar för eventuella läkareintyg. Detta bemyndigande,
som utan meningsskiljaktighet beslutits af rådstufvurätten,
funnes antecknadt i den vid rådstufvurätten och magistraten förda konceptbrefbok.
Då rådstufvurätten varit af den mening, att läkareintyg af nu ifrågavarande
slag lagligen kunde af stadsfiskal rekvireras utan förordnande af
rätten, och då genom bemyndigandets generella innehåll detsamma i hvarje
föreliggande fall icke kunde betraktas såsom en rådstufvurättens åtgärd i
syfte att mot viss person åstadkomma bevisning, som vid dennes dömande
skulle af rådstufvurätten pröfvas, hade borgmästaren ansett sig oförhindrad
tillmötesgå åklagarens begäran härvidlag, helst som borgmästaren icke fattat
saken annorlunda, än att detta öfverensstämde med Ahlbergs önskningar
i detta afseende. Ifrågavarande bemyndigande vore sålunda af rådstufvurätten
beslutet, i dess brefbok intaget och ingalunda, såsom Ahlberg ansåge
lämpligt antyda, tillkommet för att »kringgå det i gällande lag förefintliga
stadgande om de myndigheter, hvilka äga att hos läkare påkalla utfärdande
af utlåtande etc».

Ahlberg hade först genom det af åklagaren vid rådstufvurätten den
10 juni 1905 företedda intyget af den 8 i samma månad besvarat frågan,
huruvida lifsfarlig sjukdom uppkommit genom den Pettersson-Lenngren
öfvergångna misshandeln. Då Ahlberg, hvilken varit den ende, som kunnat
angående den misshandlades hälsotillstånd yttra sig, förklarat sig icke kunna
afgifva något bestämdt omdöme angående möjligheten af stadigvarande men
på grund af misshandeln, hade det icke varit möjligt för domstolen att förr
än efter berörda intygs erhållande rubricera brottet. Ahlbergs uppgift, att
intyg onödigtvis affordrats honom, vore alltså oriktig.

Då vidare af rådstufvurättens protokoll framginge, att Ahlberg efter
att hafva i målet aflagt vittnesed jämväl vägrat att inför rätten besvara
till honom framställd fråga, om lifsfarlig sjukdom förelegat, torde det vara
uppenbart, att Ahlbergs påstående, att till honom inför domstolen ställts
samma frågor, som af honom förut besvarats i afgifna intyg, icke vore med
verkliga förhållandet öfverensstämmande. 1 stället för att, såsom Ahlberg
ville påstå, hafva trakasserats syntes han tvärtom själf genom ofullständiga
intyg vållat såväl rådstufvurätten och åklagaren onödigt arbete, som framför

— 1907 —

allt dröjsmål med det ifrågavarande målets afgörande och däraf föranledd
förlängning af tiden för den tilltalades hållande i häkte.

På grund häraf, och då borgmästaren i förevarande mål icke företagit
någon ämbetsåtgärd, åsyftande att genom Ahlbergs instämmande såsom
vittne eller på annat sätt vålla Ahlberg tidsförlust, obehag eller penningförlust,
då med afseende å utfärdandet af det utaf rådstufvurätten den
22 maj 1905 meddelade bemyndigandet för stadfiskalen af borgmästaren
icke företagits någon som helst olaglig eller mot Ahlbergs rätt riktad
handling, och då borgmästaren icke heller i öfrigt, såvidt honom vore
bekant, vid behandlingen af omförmälta rannsakningsmål vidtagit någon
åtgärd eller underlåtit något, som kunnat åligga honom såsom ordförande
i rådstufvurätten, ville borgmästaren hemställa, att Ahlbergs klagoskrift
icke måtte, i hvad borgmästaren kunde angå, till någon justitieombudsmannens
åtgärd föranleda. För den händelse att Ahlberg skulle befinnas
äga någon rätt till ersättning för ofvannämnda intyg af den 26 maj 1905,
vore dock borgmästaren villig att godtgöra Ahlberg denna ersättning,
hvilken Ahlberg uppgifva! sig icke kunna i vanlig ordning påräkna.

Tillförordnade stadsfiskalen Appelqvist bestred i sin förklaring-, att han
i denna sak förfarit olagligt, samt anförde till utveckling häraf hufvudsakligen:
att de af Ahlberg utfärdade intygen icke varit så fullständiga,
att af dem kunnat inhämtas beskaffenheten af de skador, som tillfogats
Pettersson-Lenngren; att Appelqvist därför ansett sig böra instämma Ahlberg
som vittne i målet; att Ahlberg liksom hvarje annan medborgare
varit skyldig att vittna om hvad han hade sig bekant i målet; att Appelqvist
af hänsyn till Ahlbergs önskningar af rådstufvurätten utverkat sig
ett allmänt bemyndigande att infordra läkarebetyg; att det dröjsmål med
intygs införskaffande, som vållades af intygets rekvirerande genom Konungens
befallningshafvande, hade största betydelse för en stadsfiskal, hvilken
på eget ansvar hade att häkta för misshandel misstänkt person; samt att
Appelqvist ansett sig både berättigad och skyldig att rekvirera ifrågavarande
intyg, af hvilka endast det senast afgifna haft erforderlig fullständighet.

Till bemötande af hvad borgmästaren Cornelius och tillförordnade
stadfiskalen Appelqvist i sina förklaringar anfört, inkom underläkaren Ahlberg
med en skrift, däri han erinrade, bland annat:

Borgmästaren Cornelius syntes i sin förklaring dels ifrågasätta, att
den undersökning af Pettersson-Lenngren, som för utfärdande af läkareintyg
angående honom varit af nöden, och de intyg, som på grund
häraf meddelats, icke skulle vara att hänföra till rättsmedicinsk förrättning,
dels ock vilja göra gällande, att då i förevarande fall icke

— 1907 —

varit fråga oin sådan förrättning, stadsfiskal skulle ägt behörighet att för
erhållande af läkarebetyg påkalla läkarens tjänst! biträde. I förstnämnda
afseende ville Ahlberg erinra, att det af honom åberopade fall, i hvilket
medicinalstyrelsen vägrat utanordna godtgörelse för utfärdande åt intyg,
varit beträffande förrättningens beskaffenhet med förevarande fall fullständigt
likartad^ äfvensom att medicinalstyrelsen borde tillmätas kompetens
att afgöra, hvad som vore att till rättsmedicinsk förrättning hänföra. Det
borde därför få anses fastslaget, att det i föreliggande fall varit fråga om
rättsmedicinsk förrättning. För att stadsfiskal skulle vara behörig påkalla,
sådan, skulle han förmodligen anses motsvara rättsbegreppet -polismyndighet».
Detta kunde Ahlberg emellertid icke medgifva och ville till stöd
för sin uppfattning härutinnan åberopa, det bestämda uttalande i detta hänseende,
som innehölles i § 29 af gällande ordningsstadga för rikets städer.
Skulle åter med stöd af borgmästarens argumentering stadsfiskal anses
äga befogenhet att af läkare påkalla intygs afgifvande, förpliktade intet
lagrum läkaren att meddela intyget »på heder och samvete». Intyget
beröfvades därigenom det värde af fullt bevis, som eljest tillkomme det,
samt erhölle, äfven om detsamma inför rätta beedigades, endast värde af
half bevisning. Huruvida läkare finge anses skyldig och berättigad att
på föranledande af annan än de myndigheter, som i läkareinstruktionen
uppräknades, eller af patienten och hans malsman meddela intyg och
aflägga vittnesmål angående patients sjukdom, borde pa grund af läkareinstruktionen
kunna med allt skäl ifrågasättas. Det torde i hvarje fall
böra anses orimligt, att en läkare skulle vara skyldig att mot vanlig
ersättning till vittne i brottmål infinna sig för rätta för att tillhandahålla
sakkunniga upplysningai’.

Vidare borde erinras om vikten af att i rekvisitionen af läkarebetyg
preciserades, hvad domstolen ville veta för att döma i ett mai Under det.
att borgmästaren Cornelius vid samtal härom förklarat sig tolka den i §
36 af läkareinstruktionen förekommande bestämmelsen om tillgång för läkare
af rannsakningshandlingar så, att domstolen hade att afgöra, om eller
hvilka handlingar borde vara för läkare tillgängliga, förmenade Ahlberg,
att vid hvarje anmodan om afgifvande af läkarebetyg enligt nämnt!a lagrum
borde fogas polisförhörsprotokoll eller annan handling, hvaraf läkaren
kunde erhålla uppfattning om, hvad frågan gällde. Genom att sålunda
från början icke bereddes läkaren möjlighet att vinna uppfattning af den
föreliggande frågans innebörd, förorsakades ofta, att. ofullständiga läkarebetyg
afgåfves. Häraf åter vållades förlängning af tiden för den tilltalades
hållande i häkte, i följd hvaraf och genom nya intygs anskaffande föranleddes
ökade utgifter för statsverket.

— 1907 —

Af handlingarna i målet angående Kihlström hade Ahlberg icke fått
se mera än ett transumt af domboken för den 20 maj, innehållande allenast
rådstufvurättens beslut, hvilket delgifvits Ahlberg den 26 ma]. Ahlberg
hade icke heller fatt någon upplysning om, i hvad mån Ahlbergs
intyg varit ofullständiga, förr än den 7 juni, då tillförordnade stadsfiskalen
. i skrifvelse till Konungens befallningshafvande upplyste härom.
Redan i sitt först afgifna intyg, utfärdadt på tredje dagen efter våldets
begående, hade Ahlberg intygat, att efter allt att döma intet framtida
men lomme att uppstå, genom denna restriktion reserverande sig emot
om något oförutsedt skulle inträffa under läkningen. Häraf måste följa,
att Pettersson-Lenngren vid intygets afgifvande ej varit lifsfarligt. sjuk, ty
om en sådan intygade man gifvetvis ej något om framtida men. I nämnda
intyg hade Ahlberg icke yttrat något om lifsfarlig sjukdom, därför att
Ahlberg icke ansett sådan föreligga, hvilket bort framgå af intyget. Lifsfara
genom blödning hade visserligen förefunnits, men häfts så hastigt, att
Ahlberg icke ansett sig böra nämna något därom. Däremot hade Ahlberg,
sa snart fråga om lifsfarlig sjukdom den 26 maj till honom framställdes,
samma dag besvarat denna fråga i det då afgifna intyget.

Något bemyndigande från rådstufva rätten hade Ahlberg så mycket
mindre kunnat fordra af Appelqvist, som Ahlberg aldrig tänkt sig möjligheten.
af ett dylikt. Däremot hade Ahlberg under telefonsamtal med Appelqvist
yttrat, att denne endast behöfde förete en anmodan — såsom förut
förekommit — af borgmästaren, hvarmed Ahlberg afsett borgmästaren ä
magistratens vägnar.

Till sist ville Ahlberg fästa uppmärksamheten på det erkännande, som
borgmästaren Cornelius lämnat därom, att det varit genom borgmästarens
tillskyndan Ahlberg utsatts för åtminstone någon del af de obehag och
den tidsförlust, som genom tillvägagångssättet i denna sak vållats Ahlberg.

* -*

Enligt kungl. lasarettsstadgan af den 18 oktober 1901, § 28 punkt 8,
åligger lasarettsläkare att, pa anhållan af den sjuke, af offentlig myndighet
eller, där läkaren sa pröfvar lämpligt, malsman eller anhörig, enligt sjukjournalen
afgifva intyg. Nämnda lagrum föreskrifver tillika, att sådant
intyg, då det innehåller upplysning om endast sjukdomsdiagnos och tiden
då sjuk intagits och utskrifvits, skall lämnas afgiftsfritt, men i andra fall
mot enahanda lösen som för provinsialläkares intyg. I de båda ärenden,
för hvilka ofvan redogjorts, hade öfverläkaren Söderbaum och underläkaren
Ahlberg, därvid stödjande sig på särskilda af medicinalstyrelsen

— 1907 —

meddelade beslut, velat göra gällande, att uttrycket »offentlig myndighet»
i lasarettsstadgans anförda bestämmelse icke skulle omfatta allmän åklagare.
För denna sin tolkning hade bemälte läkare åberopat följande bestämmelser
i läkareinstruktionen af den 31 oktober 1890, nämligen:,

»§ 35.

1. Provinsialläkare tillkommer att på förordnande af Konungens
befallningshafvande, domare, eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet
utföra rättsmedicinsk undersökning af död människas kropp i enlighet
med gällande bestämmelser angående hvad vid sådan undersökning
bör iakttagas. Det utlåtande, som på grund af undersökningen skall af
provinsialläkaren eller, i händelse af laga förfall för honom, af annan därtill
förordnad läkare afgifvas, bör vara så aflfattadt, att vid hvarje däri
förekommande slutledning hänvisas till de i obduktionsprotokollet eller i
protokollet öfver rättskemisk eller annan undersökning, därest sådan ägt
rum, anförda omständigheter, hvarpå slutledningen stödjer sig. Protokoll
jämte utlåtande eller behörigen styrkta afskrifter af desamma skola till
den myndighet, som förordnat om undersökningen, af provinsialläkaren
öfverlämnas inom en vecka efter förrättningens afslutande eller, om undersökning
af rättskemisten ägt rum, inom samma tid efter det dennes protokoll
kommit provinsialläkaren tillhanda. Behörigen styrkt afskrift af handlingarna
skall därjämte ofördröjligen af provinsialläkaren genom Konungens
befallningshafvande insändas till medicinalstyrelsen.

2. Likaledes skall provinsialläkare utan dröjsmål å lefvande person
verkställa undersökning, hvartill han af Konungens befallningshafvande,
domare, eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet förordnas. Sådan
förrättning må utföras utan vittnen, sedan nödig bevisning förebragts
för bestyrkande af personens identitet. De vid undersökningen gjorda iakttagelser,
hvilkas affattande i särskildt protokoll icke erfordras, skola efter
förda minnesanteckningar intagas i utlåtande, som därefter öfverlämnas till
den myndighet, som förordnat om undersökningen. Därjämte skall afskrift
af utlåtandet, jämte förordnandet och räkning å ersättning för förrättningen,
ofördröjligen insändas till Konungens befallningshafvande för att till
medicinalstyrelsen befordras.

3. Utlåtande eller intyg, som på grund af rättsmedicinsk undersökning
till myndighet afgifves, skall af provinsialläkare bestyrkas med orden:
’hvilket härmed på heder och samvete intygas’; och bör afskrift^
enlighet med hufvudskriften af provinsialläkare styrkas med orden: ’å tjänstens
vägnar’.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1007 års Riksdag.

§ 36.

Utlåtande, intyg eller upplysningar, hvilka provinsialläkare af medicinalstyrelsen,
Konungens befallningshafvande, förste provinsialläkaren, domare
eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet anmodas lämna,
skall han, sedan de i sammanhang därmed föreskrifna besiktningar eller
eljest nödiga undersökningar blifvit utförda, skyndsamt afgifva så fullständigt
och i så bestämda ordalag affattade, som låter sig göra, samt med
angifvande af de grunder, hvarpå uttalade åsikter stödjas; och bör provinsialläkare
för sådant ändamål äga tillgång till alla de rannsakningseller
andra handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i ärendet.

§ 37.

Intyg, som på enskild persons begäran af provinsialläkare utfärdas,
skall grunda sig på föregången undersökning samt, med angifvande af dess
ändamål, vara i så bestämda och tydliga ordalag affattadt, att läkarens
åsikt med visshet kan af intyget inhämtas. Däri bör ock vara intagen
uppgift om tiden och stället för undersökningen, och skall intyget, om det
är afsedt att åberopas inför domstol eller annan offentlig myndighet, vara
bestyrkt på sätt i § 35 sägs.

§ 59.

Hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd eller enskildt meddelar
läkarevård, åligger:---

7:o att vid afgifvande af infordrade upplysningar och förklaringar, äfvensom
vid utfärdande af intyg, afsedt att företes inför domstol eller annan
offentlig myndighet, iakttaga hvad i §§ 36 och 37 eller i särskild författning
är i sådant afseende föreskrifvet; — — —»

Uppenbart är, att bestämmelsen i § 59 moment 7:o af läkareinstruktionen
i fråga om af läkare i allmänhet utfärdade intyg, som äro afsedda
att företes inför domstol eller annan offentlig myndighet, enligt sin ordalydelse
endast innehåller föreskrift angående den form, hvari sådana intyg
skola meddelas. Det är ingalunda utsagdt, att dylika intyg böra utfärdas
under samma förutsättningar som de intyg, hvilka omtalas i ofvan införda
§ 36 af läkareinstruktionen.

Det kan sålunda ej heller antagas, att § 36 i läkareinstruktionen genom
bestämmelsen i § 59 moment 7:o af samma instruktion angifver förutsättningar
för den lasarettsläkare enligt § 28 punkt 8 af lasarettsstadgan

— 1907 —

åliggande skyldighet att utfärda intyg. Lika litet kan genom en analogisk
användning af nämnda § 36 erhållas någon utläggning af uttrycket
»offentlig myndighet» i lasarettsstadgans anförda bestämmelse, alldenstund
de båda slagen af intyg utfärdas under väsentligen olika omständigheter.
Det af öfverläkaren Söderbaum påpekade förhållandet, att enligt § 35 punkt
2 förordnande för provinsialläkare att å lefvande person verkställa undersökning
meddelas af samma myndigheter, som enligt paragrafens punkt 1
äga förordna om obduktion, saknar hvarje betydelse för afgörandet af nu
ifrågavarande spörsmål.

I enlighet härmed måste uttrycket »offentlig myndighet» i lasarettsstadgans
§ 28 punkt 8 tolkas efter ordalydelsen. Uttrycket omfattar då
hvarje representant för statsmakten och således äfven kronofogde, länsman
och stadsiiskal såsom utöfvare af statens åklagaremyndighet.

Ett visst stöd för riktigheten af min uppfattning härutinnan torde
kunna hämtas från två af Kungl. Maj:t meddelade beslut i besvärsmål,
däri liknande frågor med nu ifrågavarande förevarit. Handlingarna i det
ena af dessa besvärsmål utvisa följande.

Vid Luggude häradsrätt tilltalade länsmannen E. Alilborn, å tjänstens
vägnar, Karl Fredrik Hörstedt för misshandel å sjömannen Alexander Rolf.
För utredning i målet ingaf åklagaren vid olika tillfällen till häradsrätten
fyra läkarebetyg, hvilka rörande Rolf blifvit på åklagarens begäran utfärdade,
tre af M. O. Franzén i egenskap af läkare vid Hälsingborgs lasarett,
hvarest Rolf till följd af den honom tillfogade misshandeln blifvit intagen,
och ett af tillförordnade läkaren vid samma lasarett A. Larsson. Genom
särskilda beslut förklarade därefter häradsrätten dels las ar ettsläkaren Franzén
berättigad att af allmänna medel förskottsvis undfå ersättning med
nio kronor för de af honom utfärdade intygen och dels tillförordnade lasarettsläkaren
Larsson berättigad att likaledes af allmänna medel förskottsvis
undfå ersättning med tre kronor för det läkarebetyg, som utfärdats af
honom. Vidare förpliktade häradsrätten uti sitt slutliga utslag Hörstedt att
återgälda till statsverket hvad detsamma utgifvit eller kunde komma att
utgifva i arfvode till Franzén och Larsson för af dem angående Rolfs
sjukdom utfärdade läkarebetyg. Sedan kronofogden Jöns Ekelund, på rekvisition
af åklagaren, utbetalt det belopp, tolf kronor, som pa grund af
häradsrättens förenämnda beslut förklarats skola af allmänna medel förskottsvis
utgå såsom ersättning för läkareintygen, befanns vid anställdt
utmätningsförsök, att Hörstedt saknade utmätningsbara tillgångar till gäldande
af nämnda belopp.

Med skrifvelse af den 19 september 1903 insände Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län för godkännande till betalning af allmänna

— 1907 —

medel till medicinalstyrelsen två kvitterade räkningar, den ena af den 6
december 1902 å nio kronor, utfärdad af Franzén, och den andra af den
9 september samma år å tre kronor, utställd af Larsson, båda räkningarna
afseende ersättning för berörda läkareintyg.

Genom beslut den 30 oktober 1903 förklarade sig medicinalstyrelsen
icke kunna godkänna räkningarna till ersättning af statsmedel, då, enligt
hvad upplyst blifvit, ifrågavarande intyg afgifvits på anhållan af länsmannen
Ahlborn, hvilken, jämlikt § 35 i läkareinstruktionen, icke ägde att förordna
om rättsmedicinsk besiktning, samt sådant utlåtande, som i nyssnämnda
paragraf och 15 § i taxan för läkare den 31 oktober 1890 omförmältes,
icke kommit medicinalstyrelsen till hända.

Sedan kronofogden Ekelund hos Kung! Maj:t öfverklagat medicinalstyrelsens
beslut, blefvo Ekelunds besvär den 18 mars 1904 föredragna
inför Kungl. Maj:t, som i då meddeladt beslut yttrade: Enär kronofogden
Ekelunds åtgärd att förskottsvis af allmänna medel utbetala ersättning för
ifrågavarande läkareintyg af honom vidtagits på grund af domstols beslut,
samt, enligt hvad i målet blifvit visadt, Hörstedt, hvilken det ålegat att
till statsverket återgälda det sålunda förskjutna beloppet, härtill saknat
tillgång, skulle Konungens befallningshafvande i Malmöhus län anbefallas
att af under händer varande medel gälda ifrågavarande räkningars belopp,
tolf kronor, emot ersättning, som medicinalstyrelsen hade att till Konungens
befallningshafvande utbetala i den ordning, som föreskrifves i kungl. brefvet
den 28 november 1873, angående förändrad anordning i afseende å likviderande
af läkares reseräkningar m. m.

Af handlingarna i det andra besvärsmålet har jag inhämtat hufvudsakligen
följande.

Sedan lasarettsläkaren Franzén i ett vid Luggude häradsrätt anhängiggjordt
mal emot barberarebiträdet J. P. Möller, angående ansvar för vållande
till ynglingen E. Svenssons död, på begäran af åklagaren afgifvit
intyg rörande Svenssons sjukdom och död, samt häradsrätten genom utslag
den 12 februari 1906 förpliktat Möller att återgälda till statsverket, hvad
detsamma utgifvit eller kunde komma att utgifva i ersättning till Franzén
för berörda läkareintyg, utbetalte kronofogden Ekelund förskottsvis ersättning
till Franzén i berörda hänseende med 5 kronor. Kronofogden
Ekelund gjorde därefter hos Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län framställning om beredande af ersättning åt honom för det sålunda
förskjutna beloppet.

Efter det berörda framställning blifvit af Konungens befallningshafvande
till medicinalstyrelsen öfverlämnad, förklarade styrelsen genom beslut
den 23 mars 1906, att, som styrelsen vid granskning af de inkomna hand —

1907 —

lingarna icke kunnat, jämlikt § 22 i den för styrelsen gällande instruktionen
af den 31 december 1900 och § 13 i kungl. stadgan den 29 januari 1886,
angående livad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning af död människas
kropp, godkänna förrättningen, både medicinalstyrelsen icke heller
kunnat till ersättande af statsmedel godkänna det af kronofogden Ekelund
förskotterade beloppet.

öfver medicinalstyrelsens berörda beslut anförde kronofogden Ekelund
besvär hos Kungl. Maj:t, därvid Ekelund — under framhållande att läkareutlåtande
om Svenssons sjukdom och död samt obduktionen å hans döda
kropp varit för målets utredning vid häradsrätten nödvändigt, och att
rannsakningen, därest utlåtandet ej omedelbart af åklagaren införskaffats,
måst för detsammas anskaffande uppskjutas till urtima ting, hvarför statsverket
skulle fått vidkännas vida högre kostnader än den, hvarom fråga
vore — anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes, med ändring af medicinalstyrelsens
öfverklagade beslut, förordna, att det förskjutna beloppet skulle till Ekelund
af allmänna medel återbetalas.

Den 31 augusti 1906 föredrogos besvären inför Kungl. Maj:t, som med
afseende å hvad i målet förekommit fann skäligt att, med ändring af medicinalstyrelsens
öfverklagade beslut, förklara kronofogden Ekelund berättigad
att för ifrågavarande förskott utfå ersättning med 5 kronor.

Med den uppfattning i förevarande hänseende, som jag ofvan utvecklat,
ansåg jag, att öfverläkaren Söderbaum i det af häradshöfdingen von Koch
anmälda fallet varit pliktig att på länsmannen Dahls begäran utfärda intyg
angående August Pettersson. Som emellertid förut omförmälta bestämmelse
i lasarettsstadgan otvifvelaktigt saknar önskvärd tydlighet, samt
medicinalstyrelsen i liknande fall uttalat sig för den mening, som öfverläkaren
Söderbaum i ärendet sökt göra gällande, fann jag, att åtal mot
Söderbaum för hans ifrågavarande vägran icke borde anställas, helst som
någon skada eller olägenhet icke syntes hafva vållats genom samma vägran.

Likaledes ansåg jag, att underläkaren Ahlberg varit skyldig att på
begäran af tillförordnade stadsfiskalen Appelqvist meddela läkareintyg
angående Pettersson-Lenngren. På grund häraf kunde hvarken borgmästaren
Cornelius eller de ledamöter af rådstufvurätten i Falun, hvilka med Cornelius
deltagit i rådstufvurättens den 22 maj 1905 meddelade beslut, hvarigenom
åt stadsfiskalen i Falun lämnats ett allmänt bemyndigande att infordra
läkareintyg, anses hafva härigenom gjort sig skyldige till fel i ämbetet.
Ahlbergs anspråk på ersättning för det intyg, som han på grund
af nämnda bemyndigande meddelat tillförordnade stadsfiskalen, förtjänade
följaktligen icke något afseende.

^Vidkommande underläkaren Ahlbergs anmärkning därom, att intyg

— 1907 —

onödigtvis skulle hafva affordrats honom, fann jag visserligen, att, därest
rådstufvurätten vid målets handläggning den 27 maj 1905 icke tillämpat
en strängt formalistisk uppfattning af det utaf Ahlberg den 26 i samma
månad utfärdade intyget, rådstufvurätten kunnat anse det vara i målet
styrkt, att Pettersson-Lenngren genom misshandeln ådragits lifsfarlig sjukdom.
Emellertid syntes mig rådstufvurättens ståndpunkt härutinnan icke
skäligen kunna sägas innefatta ämbetsfel.

I sina klagomål hade underläkaren Ahlberg vidare anmärkt, att han
skulle hafva obehörigen instämts såsom vittne i målet emot Kihlström.
Angående läkares frihet från att vid domstol beediga afgifna intyg torde
i detta sammanhang böra erinras om följande bestämmelser. Genom kungl.
kungörelsen angående förändradt sätt för bekräftelse af vissa läkareattester
den 13 juli 1887 har blifvit föreskrifvet, att de läkare, som vid tiden för
denna kungörelses utfärdande vore befriade från skyldighet att vid domstol
beediga utgifna attester, såvida dessa innehölle den i kungl. brefvet den
14 februari 1758 och provinsialläkareinstruktionen af den 13 juni 1822
föreskrift^ slutmening, skulle äfven för framtiden åtnjuta samma förmån
i afseende å intyg, som bekräftats med följande ord: »hvilket jag härmed
på heder och samvete intygar». Hvilka läkare med kungörelsen afsetts,
torde framgå af det i kungörelsen åberopade kungl. brefvet af den 14
februari 1758 samt kungl. brefvet den 24 augusti 1784 och kungl. kungörelsen
den 14 november 1821. Af dessa författningar, jämförda med
kungl. brefvet den 16 september 1820, inhämtas, att stadsläkare med hänsyn
till innehållet af deras ämbetsed ansetts icke behöfva beediga utgifna
attester; att provinsialläkare, som aflagt ämbetsed, uttryckligen fritagits
från skyldigheten att edfästa intyg, som innehölle en föreskrifven bekräftande
slutmening; att denna slutmening plägat i regeln förekomma äfven
i stadsläkares intyg; att Kungl. Maj:t afslagit en framställning om att den
befrielse från skyldigheten att edfästa intyg, som tillkomme stads- och
provinsialläkare, äfven måtte komma andra läkare till godo; samt att
Kungl. Maj:t förklarat, att alla vid fältläkarekåren anställde ordinarie läkare,
när de vore kirurgie magistrar, borde äga lika vitsord som provinsialläkare
och stadsläkare, så att de skulle vara fria från skyldighet att personligen
inställa sig vid domstol för att beediga i medikolegala mål utfärdade
attester, såvida dessa vore så inrättade, som för giltigheten af provinsialläkares
attester stadgats. Hvad sålunda föreskrifvits angående provinsialläkare
inflöt jämväl i § 16 af den för dessa läkare utfärdade instruktionen
af den 13 juni 1822.

Äfven om med stöd af nu omförmälta stadganden lasarettsläkare möjligen
i förevarande hänseende skulle kunna likställas med provinsialläkare,

— 1907 —

ansåg jag dock, att Alilbergs instämmande såsom vittne i rannsakningsmålet
icke kunde betraktas såsom tjänstefel vare sig af borgmästaren Cornelius
eller af stadsfiskalen Appelqvist. Å tjänstens vägnar hade borgmästaren,
såvidt handlingarna utvisade, icke tagit annan befattning med Ahlbergs instämmande,
än att han syntes hafva deltagit i det beslut af rådstufvurätt en,
hvarigenom målet den 27 maj 1905 uppskjutits för vinnande af utredning
därom, huruvida misshandeln medfört lifsfarlig sjukdom och om densamma
komme att för framtiden ådraga den misshanc^ade stadigvarande men.
Såsom förut blifvit antydt, syntes mig rådstufvurättens ifrågavarande beslut
icke kunna betecknas såsom ett ämbetsfel, hvarå åtal borde följa. Att
Appelqvist, som fått sig förelagdt att förebringa utredning i nyssnämnda
hänseenden, icke gjort sig skyldig till fel i tjänsten genom att inkalla Ahlberg
såsom vittne, fann jag ligga i öppen dag, då Ahlbergs hörande såsom
■vittne skulle afse frågor, som enligt rådstufvurättens mening icke blifvit
nöjaktigt besvarade i det af honom den 26 maj 1905 utfärdade intyget.

På grund af hvad ofvan utvecklats kunde enligt min mening icke
heller underläkaren Ahlbergs framställning föranleda till åtal.

Emellertid syntes mig hvad i de båda ärendena förekommit ådagalägga
behofvet af ett förtydligande utaf lasarettsstadgans ifrågavarande
bestämmelse. Jag aflat fördenskull till Kungl. Maj:t en skrifvelse, däri
jag i korthet framställde de olika meningar, som uttalats angående innebörden
af nämnda bestämmelse, och tillika utvecklade, huru bestämmelsen
enligt min åsikt borde tolkas. I sammanhang därmed påpekade jag behofvet
af föreskrifter rörande sättet för intygs rekvirerande samt om ersättning till
läkare för intyg, som utfärdas utan särskild föregående undersökning in. in.1

Redogörelse för utgången af två särskilda hos Kungl. Maj:t
gjorda framställningar om förening af tingslag.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1903 års Riksdag (sid.
32 o. f.) framgår, att min företrädare i justitieombudsmansämbetet i en till
Kungl. Maj:t den 27 maj 1902 aflåten skrifvelse hemställt, det Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida de till Södertörns domsaga hörande
härad kunde varda förenade till ett tingslag med tingsställe i eller invid
Stockholm. Sedan i anledning af denna framställning yttranden infordrats
från vederbörande häradsbor, häradsrätter och domhafvande äfvensom från
Konungens befallningshafvande i Stockholms län, samt Svea hofrätt i ärendet

1 Denna skrifvelse är i sin helhet införd å sid. 99—106 i denna berättelse.

— 1907 —

afgifvit särskilda utlåtanden, bär Kungi. Maj:t den 12 oktober 1906 meddelat
beslut i ärendet och därvid på grund af de i saken upplysta förhållanden
förklarat någon förändring i afseende å tings ordningen uti
ifrågavarande domsaga icke för närvarande böra äga rum.

På sätt af justitieombudsmannens arbetsberättelse till 1906 års Riksdag
(sid. 83 o. f.) inhämtas, hade min företrädare i en till Kungi. Maj:t
den 1 december 1905 aflåten skrifvelse hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida samtliga de fem tingslag, af hvilka
Hedernora domsaga bestod, nämligen Folkare härad, Idedemora och Garpenbergs
tingslag, Säters tingslag, Husby tingslag samt Stora Skedvi tingslag,
måtte förenas till ett tingslag, och, därest en dylik förening ej skulle finnas
lämplig, huruvida de fyra sistnämnda tingslagen kunde förenas till ett
tingslag.

Sedan i anledning af denna framställning Svea hofrätt på Kungl. Maj:ts
befallning inkommit med yttrande från vederbörande tingslagsbor, häradsrätter
och domhafvande samt från Konungens befallningshafvande i Kopparbergs
län äfvensom för egen del afgifvit utlåtande i ärendet, har detsamma,
tillika med en af disponenten för Avesta järnverksaktiebolag Arvid Sjögren
med flere i skrifvelse den 28 september 1905 gjord hemställan om reglering
af tingslagen i ofvannämnda domsaga, till afgörande företagits den
5 oktober 1906. Kungl. Maj:t har därvid dels förordna!, att Hedemora
domsaga skulle indelas i två tingslag sålunda, att Folkare härad fortfarande
skulle utgöra ett tingslag för sig med tingsstad i Krylbo, samt Hedemora
och Garpenbergs, Säters, Stora Skedvi och Husby tingslag bilda ett tingslag
under benämning Hedemora tingslag med tingsstad i eller invid Hedemora
stad, dels ock anbefallt Konungens befallningshafvande att, sedan nödiga
förberedande åtgärder blifvit vidtagna, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande
i fråga om tiden, då den beslutade regleringen kunde träda i kraft.

Framställning till Kungl. Maj:t om ett förenkladt skrif- och
arbetssätt vid hofrätterna.

1 detta ämne har jag den 14 december 1906 till Kungl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:

_ »Den i 24 kapitlet 3 § rättegångsbalken förekommande bestämmelsen,
att i hvarje dom skola tydligen utsättas de hufvudskål och den lag, därå
slutet grundas, angifver, att 1734 års lagstiftare till fullo insett vikten och
betydelsen af fullständig domsmotivering.

Behofvet af dylik motivering har stegrats i samma mån som vår i och

— 1907 —

för sig synnerligen knapphändiga civillag åldrats, i det undan för undan
en mängd nya rättsförhållanden uppkommit, som icke varit af lagen förutsedda
samt sålunda ej heller där reglerade, och för hvilkas bedömande
man alltså är hänvisad till den tillämpade rätten.

Att emellertid det sätt, hvarpå öfverrätterna för närvarande motivera
sina domslut, icke kan anses nöjaktigt tillgodose ifrågavarande behof, torde
vara allmänt kändt och erkändt. Klagomål öfver förhållandet hafva ock
framförts såväl från rättsvetenskapens teoretiska målsmän som ock från
allmänheten genom dess naturliga målsmän, advokaterna.

I och för undanrödjande af den bristfällighet i afseende å domsimotivering,
som sålunda råder och hvarå jag på annat sätt torde få tillfälle att
fästa uppmärksamhet, har jag ansett mig böra framhålla en omständighet,
hvilken därutinnan verkar synnerligen hämmande.

Jag afser härmed den bekanta, säregna slags skrifkonst, som i hofrätterna
uppkommit och där nått sin fulländning samt sedermera spridt
sig till öfriga ämbetsverk. Enligt min uppfattning, som lärer vinna bekräftelse
af förhållandets egen natur, kan man, där rättelse häri icke sker,
ej hysa förhoppningar om en uttömmande och i modern mening tillfredsställande
domsmotivering, enär en sådan svårligen låter sig insnöras uti
ifrågavarande rubrikstil med dess hopgyttrande af satser och oerhörda
koncentration.

Äfven frånsedt nu berörda förhållande torde tungt vägande skäl förefinnas
för det nu öfliga skrifsättets snara afskaffande. Detta skrifsätt lider
nämligen, såsom bekant, af det stora felet, att själfva innehållet mången gång
blir skäligen obegripligt för den i rubrikstil icke skolade allmänheten. Och
dylikt kan uppenbarligen icke hafva varit lagstiftarens mening att tillstädja.
Tvärtom måste han genom det i 24 kapitlet 3 § rättegångsbalken meddelade
förbudet mot att i domar bruka främmande språk anses hafva velat
inskärpa betydelsen af att domar varda i allmänhet klart och tydligt samt
Sålunda på ett för en hvar begripligt sätt affattade.

I afseende härå tillåter jag mig för öfrigt erinra därom, att i vissa
af statsdepartementen ett modernt skrifsätt redan blifvit infördt, äfvensom
att för några år sedan dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i en långt mindre viktig fråga, nämligen angående domstolarnas
stafningssätt, ansett sig böra ingripa för åstadkommande af erforderlig
modernisering.

Härjämte finner jag mig böra hänleda uppmärksamheten å ett förhållande,
som står i ett visst samband med hvad jag ofvan anfört.

Utan tvifvel ligger en viss vikt däruppå, att noggrannhet och omsorg
iakttagas vid den formella affattningen af domar, utslag och öfriga beslut,

Justitieombudsmannens ämbetsberältelsc till 190 7 års Riksdag. 13

J''

som af domstolarna expedieras. Men lika visst är å andra sidan, att de
anspråk, som i sådant afseende böra uppställas, mer än väl skulle, hvad
särskildt hofrätterna angår, kunna behörigen tillgodoses äfven med eu väsentlig
besparing af arbetskraft.

Sedan vederbörande referent, oftast med biträde af eu underordnad
tjänsteman, uppsatt rubrik, innefattande parternas i målet framställda påståenden
jämte underrättens motivering och beslut, granskas och nagelfares
rubriken, från saklig synpunkt af minst en annan ledamot och från formell
af samtliga öfriga ledamöter, som deltaga i målets afgörande. De anmärkningar,
till hvilka denna i hemmen företagna granskning gifver anledning,
frambäras sedermera å tjänsterummet vid rubrikens slutliga justering; och
härvid uppkomma ej sällan tidsödande diskussioner öfver enstaka i rubriken
förekommande uttryck. Dessa justeringar jämte diskussioner kunna sålunda
taga eu afsevärd del af arbetstiden å tjänsterummet i anspråk, och den tid,
som i hemmen ägnas åt rubrikgranskningen, är säkerligen synnerligen beaktansvärd.

Enligt min åsikt skulle detta missförhållande, som uppenbarligen inverkar
menligt i afseende å rättsskipningens snabbhet, lätteligen och utan
fara kunna af hjälpas genom ändring i hofrätternas arbetsordningar därhän,
att ansvaret för rubrikerna uteslutande lades, i kriminella skriftväxlingar
å vederbörande fiskal eller, om sådan anordning på grund af särskilda 1
omständigheter möjligen skulle kunna anses mindre lämplig, å divisions -ordförande; i mål, som lottats till viss ledamot, å denne, samt i öfriga
mål å ordföranden, med rätt dock för division att, där rubrik befunnes i
sakligt hänseende felaktig, besluta om erforderlig rättelse.

Genomförandet af de utaf mig här förordade reformer skulle för öfrigt
hafva större räckvidd, än ofvan angifvits.

Helt visst äro de ofta hörda beskyllningarna mot hofrätterna för
formalism öfverdrifna. Men att ansatser till formalism därstädes yppats
lärer icke kunna förnekas. Och ett annat förhållande skulle äfven befinnas
egendomligt, då man besinnar all den tid en hofrättsledamot anser sig vara
pliktig att ägna åt den rent formella sidan af sin ämbetsverksamhet.

Genom ett förenkladt skrifsätt och begränsad granskningsskyldighet i
fråga om rubriker skulle emellertid själfva grundvalen till formalism med
alla dess olika, för det allmänna skadliga yttringar, om icke bortryckas,
så i allt fall väsentligt försvagas.

Sveriges juridiska litteratur är såsom bekant fattigare än något annat
därmed jämförligt lands. I motsats till hvad förhållandet är i utlandet
ägna sig våra praktiska jurister, ehuru de förvisso icke stå sina utländska
kolleger efter vare sig i intresse eller i skarpsinne, i regel icke åt juridiskt

— 1907 —

skriftställarskap. Och detta vinner i viss man sin naturliga förklaring, dels
däraf att den svenske juristen med sin vana att använda alltför mycken
tid åt formens utslipande finner, att sådan verksamhet skulle för honom
vålla oskälig tidsutdräkt, dels ock väl stundom äfven däraf att han med
sin i allmänhet högt utvecklade själ!''kritik befarar, att hans förmåga af
ett klart och lättfattligt framställningssätt blifvit minskad genom träningen
i rubrikstilen, hvilken måste anses som ett dylikt framställningssätts fiende.

Ifrågavarande förhållanden har jag med stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion trott mig böra för Eders Ivungl. Maj:t
framlägga, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af
gällande föreskrifter om lasarettsläkares skyldighet att
meddela intyg rörande å lasarett vårdad person, m. m.

I detta ämne har jag den 31 december 1906 till Kungl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:

»Kungl. lasarettsstadgan af den 18 oktober 1901 föreskrifver i § 38
punkt 8, att lasarettsläkare åligger att, på anhållan af den sjuke, af offentlig
myndighet eller, där läkaren så pröfvar lämpligt, målsman eller anhörig,
enligt sjukjournalen afgifva intyg, som, då det innehåller upplysning
om endast sjukdomsdiagnos och tiden då sjuk intagits och utskrifvits,
skall lämnas afgiftsfritt, men i andra fall mot enahanda lösen som för
provinsialläkares intyg. Enligt hvad jag af handlingarna i två särskilda
härstädes anhängiggjorda ärenden inhämtat, har vid tillämpningen af berörda
föreskrift förekommit olika meningar om hvad med uttrycket »offentlig
myndighet» rätteligen bör förstås, och särskildt därom, huruvida lasarettsläkare
kan anses skyldig att på begäran af allmän åklagare, för
användande vid rannsakning om misshandel, lämna intyg angående å
lasarett vårdad persons skador.

I det ena af omförmälta ärenden påkallade ordinarie domhafvanden
i Falu domsaga justitieombudsmannens ämbetsåtgärd i anledning däraf, att
öfverläkaren vid kirurgiska afdelningen af länslasarettet i Falun vägrat
att på begäran af länsman meddela intyg angående hälsotillståndet hos
en person, som å lasarettet vårdades för honom genom misshandel tillfogade
skador. I det andra ärendet anförde underläkaren vid samma
lasarett klagomål däröfver, att i sammanhang med en vid rådstufvurätten

— 1907 —

100

i Falun hållen rannsakning om misshandel underläkaren skulle hafva obehörigen
trakasserats, dels genom att intyg upprepade gånger onödigtvis
affordrats honom, dels genom att rådstufvurätten, i anledning af underläkarens
vägran att på begäran af en tillförordnad stadstiskal utfärda intyg,
åt stadsfis kalen i Falun lämnat ett allmänt bemyndigande att hos vederbörande
läkare rekvirera för utförande af åtal nödiga intyg, dels ock
genom att underläkaren obehörigen instämts såsom vittne i målet.

Sedan i anledning af de båda framställningarna vederbörandes yttranden
infordrats, visade sig en bestämd motsättning emellan juristernas
och läkarnes uppfattning i föreliggande fråga. Domhafvanden och rådstufvurättens
ordförande uttalade å sin sida den åsikt, att allmän åklagare
uppenbarligen måste räknas såsom »offentlig myndighet» i den mening,
hvari detta uttryck användes i lasarettsstadgans ifrågavarande bestämmelse.
A andra sidan sökte de båda läkarne göra gällande den uppfattningen,
att kung! instruktionen för läkare, som äro för hälso- och sjukvården
inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,
den 31 oktober 1890 gåfve vid handen, att allmän åklagare saknade
befogenhet att från lasarettsläkare infordra intyg af omförmälta beskaffenhet.

Till stöd för sistnämnda uppfattning anfördes, bland annat, att meddelande
af intyg rörande en å lasarett vårdad person vore en rättsmedicinsk
förrättning, hvartill formligt förordnande erfordrades, samt att, då
alla läkare vid meddelande af intyg skulle på grund af § 59 moment 7:o
i läkareinstruktionen ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i § 36 af
samma instruktion, lasarettsläkare icke vore skyldig att meddela intyg utan
förordnande af någon bland de i sistnämnda paragraf uppräknade myndigheter.

Tillika åberopade de båda läkarne, att deras mening härutinnan delades
jämväl af medicinalstyrelsen, och till bestyrkande häraf företeddes handlingarna
till ett af medicinalstyrelsen den 4 april 1902 meddeladt beslut
i en likartad fråga. Af dessa handlingar framgick, att medicinalstyrelsen
i anledning af en framställning om ersättning för intyg, som af öfverläkaren
meddelats på begäran af stadsfikalen i Falun, förklarat, att, då
stadstiskal icke hade befogenhet att af läkare påkalla rättsmedicinsk förrättning,
och vederbörligt förordnande därtill enligt gällande läkareinstruktion
icke företetts, hade styrelsen icke kunnat godkänna räkningen till
betalning af statsmedel.

* *
4?

— 1907 —

101

I anledning af hvad i ofvannämnda ärenden sålunda förekommit, har
jag funnit mig böra till en närmare granskning upptaga de i läkareinstruktionen
af den 31 oktober 1890 förekommande bestämmelserna om
utförande af rättsmedicinska undersökningar och meddelande af intyg.
Härom stadgar nämnda instruktion, bland annat, följande.

»§ 35.

1. Provinsialläkare tillkommer att på förordnande af Konungens
befallningshafvande, domare eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet
utföra rättsmedicinsk undersökning af död människas kropp i enlighet
med gällande bestämmelser angående hvad vid sådan undersökning
bör iakttagas. Det utlåtande, som på grund af undersökningen skall af
provinsialläkaren eller, i händelse af laga förfall för honom, af annan
därtill förordnad läkare afgifvas, bör vara så affattadt att vid hvarje däri
förekommande slutledning hänvisas till de i obduktionsprotokollet eller i
protokollet öfver rättskemisk eller annan undersökning, därest sådan ägt
rum, anförda omständigheter, hvarpå slutledningen stödjer sig. Protokoll
jämte utlåtande eller behörigen styrkta afskrift^ af desamma skola till
den myndighet, som förordnat om undersökningen, af provinsialläkaren
öfverlämnas inom eu vecka efter förrättningens afsilande eller, om undersökning
af rättskemisten ägt ruin, inom samma tid efter det dennes protokoll
kommit provinsialläkaren tillhanda. Behörigen styrkt afskrift af
handlingarna skall därjämte ofördröjligen af provinsialläkaren genom
Konungens befallningshafvande insändas till medicinalstyrelsen.

2. Likaledes skall provinsialläkare utan dröjsmål å lefvande person
verkställa undersökning, hvartill han af Konungens befallningshafvande,
domare eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet förordnas. Sådan
förrättning må utföras utan vittnen, sedan nödig bevisning förebragts för
bestyrkande af personens identitet. De vid undersökningen gjorda iakttagelser,
hvilkas affattande i särskildt protokoll icke erfordras, skola efter
förda minnesanteckningar intagas i utlåtande, som därefter öfverlämnas
till den myndighet, som förordnat om undersökningen. Därjämte skall
afskrift af utlåtandet, jämte förordnandet och räkning å ersättning för
förrättningen, ofördröjligen insändas till Konungens befallningshafvande
för att till medicinalstyrelsen befordras.

3. Utlåtande eller intyg, som på grund af rättsmedicinsk undersökning
till myndighet afgifves, skall af provinsialläkare bestyrkas med orden:
’hvilket härmed på heder och samvete intygas’, och bör afskrift* enlighet
med hufvudskriften af provinsialläkare styrkas med orden: ’å tjänstens
vägnar’.

— 1907 —

102

§ 36.

Utlåtande, intyg eller upplysningar, hvilka provinsialläkare af medicinalstyrelsen,
Konungens befallningshafvande, förste provinsialläkaren, domare
eller, i stad som tillhör distriktet, polismyndighet anmodas lämna, skall
han, sedan de i sammanhang därmed föreskrift^ besiktningar eller eljest
nödiga undersökningar blifvit utförda, skyndsamt afgifva så fullständigt
och i så bestämda ordalag affattade, som låter sig göra, samt med
angifvande af de grunder, hvarpå uttalade åsikter stödjas; och bör provinsialläkare
för sådant ändamål äga tillgång till alla de rannsakningseller
andra handlingar, hvilka kunna tjäna till upplysning i ärendet.

§ 37.

Intyg* s°ni på enskild persons begäran af provinsialläkare utfärdas,
skall grunda sig pa föregången undersökning samt, med angifvande af
dess ändamål, vara i sa bestämda och tydliga ordalag affattadt, att läkarens
åsikt med visshet kan af intyget inhämtas. Däri bör ock vara intagen
uppgift om tiden och stället för undersökningen, och skall intyget,
om det är afsedt att aberopas inför domstol eller annan offentlig myndighet,
vara bestyrkt på sätt i § 35 sägs.

§ 59.

Hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd eller enskildt meddelar
läkarevård, åligger: — — —

6:o att till medicinalstyrelsen skyndsamt inkomma med de upplysningar,
förklaringar eller underrättelser, medicinalstyrelsen kan i särskilda fall finna
anledning begära;

7:o att vid afgifvande af infordrade upplysningar och förklaringar,
äfvensom vid utfärdande af intyg, afsedt att företes inför domstol eller
annan offentlig myndighet, iakttaga hvad i §§ 36 och 37 eller i särskild
författning är i sådant afseende föreskrifvet; — — — —»

Genom eu sammanställning af här ofvan intagna § 59 moment 7:o af
1890 års instruktion för läkare och § 36 af samma instruktion har man,
såsom af det föregående framgår, velat draga den slutsatsen, att intyg enligt
lasarettsstadgan skola afgifvas först efter det ett formligt förordnande att
företaga undersökning å den på lasarettet vårdade patienten meddelats af
någon bland de i § 36 af läkareinstruktionen uppräknade myndigheterna.
En dylik slutsats är emellertid enligt min mening förhastad.

— 1007 —

io:;

I § 59 moment 7:o af läkareinstruktionen föreskrifves enligt detta lagrums
uttryckliga ordalydelse allenast, att kikare vid afgifvande af upplysningar
och förklaringar samt vid utfärdande af vissa intyg skall förfara
på det sätt, som stadgats i §§ 36 och 37. Däremot har ifrågavarande bestämmelse
ingenting att skatta med de förutsättningar, under hvilka skyldighet
att utfärda intyg åligger en läkare. Bestämmelser om en sådan
skyldighet måste sökas i andra lagrum. Vore det nämligen så, att den i
§ 59 moment 7:o lämnade hänvisningen till § 36 afsåge omförmälta skyldighet,
skulle däraf blifva en följd, att enskildt praktiserande läkare vore förpliktade
att på förordnande af de i § 36 uppräknade myndigheterna
verkställa undersökningar samt utfärda däraf föranledda utlåtanden eller
intyg.

Ingen lärer emellertid ifrågasätta annat, än att eu enskild läkare allenast
på grund af eget åtagande kan komma att utföra en rättsmedicinsk
förrättning. Att föreskriften i § 59 moment 7:o icke afser läkares skyldighet
att afgifva utlåtanden eller upplysningar framgår däraf, att § 59 moment
6:o uttryckligen ålägger alla läkare att till medicinalstyrelsen inkomma
med upplysningar, förklaringar eller underrättelser. Sistnämnda stadgande
vore nämligen under den antagna förutsättningen obehöfligt. Innehåller
sålunda § 59 moment 7:o af läkareinstruktionen icke föreskrifter, som direkt
bestämma under hvilka förutsättningar en lasarettsläkare är pliktig att
utfärda intyg angående å lasarett vårdad person, kan möjligen ifrågasättas,
att föreskrifterna i § 36 af instruktionen skulle kunna analogiskt användas
för tolkning af föreskrifterna i § 28 punkt 8 af lasarettsstadgan. En
dylik analogisk användning förutsätter emellertid en väsentlig öfverensstämmelse
mellan de särskilda fall, som med hvarandra jämföras, eller här
emellan de omständigheter, under hvilka provinsialläkare är skyldig utfärda
intyg, å ena sidan samt å andra sidan de omständigheter, under hvilka
en lasarettsläkare på grund af nyssnämnda bestämmelse i lasarettsstadgan
har att meddela intyg. En sådan öfverensstämmelse torde emellertid icke
föreligga.

Enligt § 35 i läkareinstruktionen skall provinsialläkare företaga rättsmedicinsk
undersökning antingen å död människas kropp eller å lefvande
person. Sådan undersökning förutsätter ett formligt förordnande af vissa
i paragrafen uppräknade myndigheter, och undersökningens resultat sammanfattas
i ett utlåtande. På grund af § 36 i läkareinstruktionen skall
provinsialläkare på anmodan af vissa, till en del andra myndigheter än de
i § 35 uppräknade, afgifva utlåtande, intyg eller upplysningar. För detta
ändamål skall provinsialläkaren utföra föreskrifna besiktningar eller eljest
nödiga undersökningar. Då nu uttrycket »rättsmedicinsk förrättning» lärer

— 1907 —

104

omfatta både en föregående undersökning och afgifvande af ett på iakttagelserna
därvid grundadt omdöme, innefattadt i utlåtandet eller intyget,
synes man med skäl kunna påstå, att en provinsialläkares åtgärd vid afgifvande
af ett utlåtande enligt § 35 alltid och enligt § 36 i regeln utgör
en rättsmedicinsk förrättning.

I olikhet härmed utgöres det material, hvarur lasarettsläkaren skall
hämta stoffet till sitt uttalande i ett från honom infordradt intyg, enligt
lasarettsstadgans ifrågavarande bestämmelse af anteckningarna i sjukjournalen.
Lagstiftaren synes närmast hafva tänkt sig, att lasarettsläkarens
intyg skall afgifvas med stöd af den kännedom om en patients tillstånd,
som läkaren genom sin tjänstgöring å lasarettet varit i tillfälle att inhämta,
och hvars resultat tinnes antecknadt i sjukjournalen. I enlighet
härmed torde lagstiftaren också hafva förutsatt, att dessa intyg i regeln
kunna afgifvas, utan att läkaren behöfver företaga någon särskild undersökning
eller besiktning af patienten. Icke heller lärer något hindra, att
lasarettsläkare utfärdar intyg om redan utskrifven patient, utan att denne
inställer sig till förnyad undersökning.

Pa grund af hvad jag nu anfört torde med skäl kunna påstås, att
lasarettsläkarens åtgärd vid afgifvande af ett intyg saknar det ena momentet
i en fullständig rättsmedicinsk förrättning: undersökningen. När en
lasarettsläkare meddelar ett intyg, kan detta fördenskull endast i oegentlig
bemärkelse kallas för en rättsmedicinsk förrättning, och en riktigare
benämning af samma åtgärd lärer vara: afgifvande af rättsmedicinskt omdöme.
I detta hänseende har emellertid medicinalstyrelsen, såsom af det
föregående framgår, användt en annan terminologi.

Om sålunda § 36 i läkareinstruktionen hvarken direkt eller genom
analogisk användning äger betydelse för en utläggning af § 28 punkt 8 i
lasarettsstadgan, är man vid sistnämnda lagrums tolkning hänvisad till
lagrummets tillkomst, dess ordalydelse samt i öfrigt hvad sakens natur kan
anses kräfva.

Den genom kungl. kungörelsen den 21 oktober 1864 utfärdade instruktionen
för läkare vid länens lasarett och kurhus innehöll i § 6 moment 8
föreskrifter om läkarens skyldighet att enligt sjukjournalen afgifva intyg
eller lämna upplysning öfver vårdade personers sjukdomsbeskalfenhet eller
dödssätt; och skulle intyg eller upplysningar meddelas på anhållan af målsman
eller »vederbörlig myndighet». Då sistnämnda uttryck i 1901 års
lasarettsstadga utbyttes emot uttrycket »offentlig myndighet», utan att motiven
till sistnämnda stadga gifva vid handen, att detta utbyte åsyftat någon
förändring i sak, torde kunna antagas, att de båda uttrycken hafva samma
betydelse. Enda skillnaden skulle vara, att orden »vederbörlig myndig —

1907 —

105

het» antydt, att myndigheten i fråga i något hänseende hatt med saken
att skaffa, under det att genom uttrycket »offentlig myndighet» betonats
myndighetens allmänna karaktär i motsats emot t. ex. rent kommunala
myndigheter.

Uttrycket »offentlig myndighet» i nu gällande lasarettsstadga lärer
rent språkligt sedt kunna omfatta hvarje utöfvare af statens myndighet,
oberoende af om statsmakten representeras af ett högre eller lägre organ.
Detta uttryck kan mycket väl hafva valts därför, att lagstiftaren ansett,
att intygs afgifvande enligt nämnda stadga i regeln icke är en rättsmedicinsk
förrättning i samma mening, som undersökningarna enligt läkareinstruktionen.
Då formligt förordnande för lasarettsläkare att afgifva intyg icke
heller föreskrifvits, synes med skäl kunna antagas, att intyg af ifrågavarande
beskaffenhet bör afgifvas på en enkel anhållan eller rekvisition
af offentlig myndighet i detta uttrycks nyss angifna vidsträckta bemärkelse,
i hvilken uttrycket omfattar allmän åklagare, såväl på landet som i
stad. För en så vidsträckt tolkning tala äfven praktiska skäl. Otvifvelaktigt
kunna omständigheterna vid en rannsakning om misshandel vara
sådana, att målet kan tidigare afgöras, genom att läkaren vid det lasarett,
hvarå den misshandlade åtnjuter vård, på begäran af åklagaren utfärdar intyg
om den misshandlades tillstånd.

Ett visst stöd för den tolkning af uttrycket »offentlig myndighet», som
jag i det föregående sökt göra gällande, torde kunna hämtas från två af
Eders Kungl. Maj:t meddelade beslut i besvärsmål rörande liknande frågor.
I dessa besvärsmål, hvilka inför Eders Kungl. Maj:t föredragits, det ena
den 18 mars 1904 och det andra den 31 augusti 1906, har Eders Kungl.
Maj:t förklarat kronofogde berättigad att utfå godtgörelse för af honom
förskottsvis utbetald ersättning till lasarettsläkare för intyg, som på begäran
af länsman utfärdats.

Otvifvelaktigt är emellertid uttrycket »offentlig myndighet» i lasarettsstadgans
anförda bestämmelse skäligen dunkelt och ägnadt att framkalla
olika meningar. På grund häraf och särskildt med hänsyn därtill, att
medicinalstyrelsen upprepade gånger uttalat en uppfattning, som afviker
från den af mig i det föregående såsom riktig betecknade, torde vara önskvärd^
att ett förtydligande af ifrågavarande stadgande måtte komma till
stånd.

I sammanhang med en sådan lagändring torde äfven kunna ifrågasättas
ändring eller förtydligande af andra hithörande bestämmelser.

Enligt kungl. taxan för arfvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare
den 31 oktober 1890, § 15, tillkommer vederbörande läkare för undersökning
eller besiktning af lefvande person i andra fall, än då fråga är om

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 år Riksdag. H

106

utrönande af personens sinnesbeskaffenhet, jämte utlåtande i två utskrifter,
ett arfvode af 5 kronor. Däremot saknas i taxan föreskrift om storleken
af läkaren tillkommande arfvode i de fall, då intyg utfärdas utan föregående
undersökning. Vidare torde behöfvas stadganden om formen för
rekvisition af intyg samt om tillhandahållande åt läkaren af erforderliga
handlingar, t. ex. protokoll öfver polisförhör. Slutligen torde genom uttrycklig
bestämmelse böra fastställas en viss tid, som läkaren äger påräkna
för intygs afgifvande.

Om den brist på tydliga eller uttömmande lagbestämmelser, som enligt
min mening i förevarande hänseende föreligger, har jag, då ett alhjälpande
af denna brist otvifvelaktigt är af betydelse för rättsskipningen, med
stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
ansett mig böra härmed hos Eders Kungl. Maj:t göra anmälan, till den
uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Statistiska uppgifter angående mål i högsta domstolen.

I de ämbetsberättelser, som af justitieombudsmannen afgifvits till
Riksdagen åren 1893, 1898 och 1903 hafva framlagts resultaten af verkställda
undersökningar angående den inbördes likheten eller olikheten i
domstolarnes beslut i de mål, som från underrätterna och hofrätterna fullföljts
samt i högsta domstolen afgjorts dels under åren 1887—1891, dels
under åren 1892—1896, dels ock under åren 1897—1901. Sedan en undersökning
i angifna hänseende verkställts jämväl beträffande åren 1902—
1905, har det synts lämpligt att nu sammanföra de statistiska uppgifter,
som ifrågavarande undersökningar lämnat, och återfinnas desamma i eu
vid denna berättelse fogad bilaga, innefattande sex tabeller.

I afseende på de i tabellerna förekommande sifferuppgifterna torde
följande böra erinras:

Tab. T upptager de mål, i Indika hofrätt och högsta domstolen (H. D.)
fastställt underrätts beslut. Hit hafva jämväl förts s. k. deserta mål.

Tab. II omfattar de mål, i Indika hofrätt ändrat underrätts beslut
samt högsta domstolen fastställt hofrättens beslut, eller målet hos högsta
domstolen blifvit desert.

Tab. III upptager de mål, i hvilka högsta domstolen upphäft hofrätts
beslut och fastställt underrättens.

Tab. IV omfattar de mål, i hvilka underrätt och hofrätt kommit till
samma slut, men högsta domstolen ändrat detta.

I— iso: —

107

Tab. V utvisar

antalet åt'' de mål, som fått olika utgång i alla tre

instanserna. 0 , , , ,

Tab. VI upptager de mål, i hvilka hofrätt dömt såsom första domstol.

Af tabellerna framgår, bland annat, följande:

Bland 17,726 af hofrätterna meddelade beslut hafva 14,750 bhtvit af
högsta domstolen fastställda, hvilket utgör något öfver 83 procent.. ^ veu
hofrätts beslut hafva fastställts i 8,196 fall af 9,820 eller omkring •>
(83,4G) procent. Göta hofrätts beslut hafva fastställts i 3,910 fall åt 4,703
eller omkring 83 (83,13)'' procent. Af 3,203 utaf hofrätten öfver Skåne och
Blekinge meddelade beslut har högsta domstolen fastställt 2,644 eller likaledes
omkring 83 (82,54) procent. 0, .

Vid jämförelse af förhållandet emellan civila och kriminella mal uti
ifrågavarande afseende visar sig, att medan hofrätternas beslut i civila
mål fastställts i 7,518 fall af 9,257, eller öfver 81 procent, hafva besluten
i kriminella mål fastställts i 6,830 fall af 7,980 eller omkring 86 procent
Underrätternas beslut hafva af högsta domstolen fastställts i 10,408
fall af 17 237 eller öfver 60 procent. Häradsrätternas beslut hafva åt
högsta domstolen fastställts i 6,129 fall af 10,462 eller omkring 59 procent,
under det att rådstufvurätternas beslut fastställts i 4,279 fall åt 6,77.)

eller omkring 63 procent. ^

Underrätternas beslut i civila mål hafva fastställts i a,467 tall åt 9,25/,
eller något öfver 59 procent, och i kriminella mål i 4,941 fall af 7,980

eller omkring 62 procent. „ ,

Underrätts och hofrätts sammanstämmande beslut hafva åt högsta
domstolen fastställts i 9,541 fall af 17,237 eller öfver 55 procent.

I 867 fall af 17,237, eller omkring 5 procent, har hofrätt ändrat,
men högsta domstolen fastställt underrätts beslut.

Antalet mål, i hvilka olika beslut meddelats i alla tre instanserna,

utgör 741 af 17,237 eller omkring 4 procent.

Fördelningen i procent på de särskilda aren af de fall, i hvilka högsta
domstolen fastställt hofrätternas beslut, underrätternas beslut eller underrätts
och hofrätts sammanstämmande beslut framgår af följande tabell:

— 190T —

108

År	Hofrätternas beslut	Under- rätternas beslut	Underrätts och hofrätts sammanstäm-mande beslut.
Svea hofrätts	Göta hofrätts	Hofrättens öfver Skåne och Blekinge	Samtliga hofrätternas
%	%	%	%	%	%
1887 .................	83	81	75	81	55	51
1888 ................	86	81	84	84	61	hl
1889 .................	83	87	85	84	63	59
1890 ................	86	85	81	85	60	hl
1891 ...............	85	84	85	85	60	56
1892 ..............	85	81	85	84	58	52
1893 ...............	83	85	82	83	59	55
1894 ...........	78	85	77	79	59	52
1895 ...............	84	81	81	82	hl	52
1896 ..............	80	84	84	84	59	54
1897 ...............	86	81	89	85	61	57
1898 .................	85	79	85	83	63	hl
1899 ..............	83	84	79	83	61	56
1900 ................	84	84	88	84	60	54
1901 .................	84	84	85	84	62	58
1902 .................	84	82	85	84	58	55
1903 ................	82	85	81	82	63	hl
1904 ...............	82	80	72	80	60	53
1905 ................	82	85	83	83	64	57 \|

Domsmotivering.

Med afseende å fragan om säkerhet i rättsskipningen anser jag det
vara min plikt att fästa uppmärksamheten å ett förhållande, som därmed
står i mycket nära samband.

Vår civillagstiftning, som ju till den väsentligaste delen är af särdeles
hög ålder, öfver 170 ar, lider af så mycken ofullständighet, liksom den i
snart sagdt de flesta fall lämnar rum för så många tydningar, att man i
högst afsevärd mån är hänvisad till rättsfall för att kunna fastställa, hvad
som skall anses vara gällande rätt.

Vid sådant förhållande ligger det uppenbarligen särskildt stor vikt
däruppa, att domstolarnas beslut varda så uttömmande som möjligt motiverade.
Att emellertid härutinnan mycket brister, — hvilket särskildt

— 1907 —

109

bjärt framträder vid jämförelse med det sätt, hvarpå i utlandet domstolarna
framhålla grunderna för sina domslut, änskönt där, på grund af moderna
lagar, behofvet af fullständig motivering icke uti nu ifrågavarande
afseende kan anses göra sig med samma styrka gällande —, därom erhåller
man allt som oftast fullgiltiga bevis. Upprepade och starka klagomål
öfver bristfällig dom smotivering hafva också på senare tider yppats
ej mindre från rättslära^ vid våra universitet än äfven, genom advokaterna,
från den rättssökande allmänheten. Vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte
1898 beslöt sålunda samfundet att, med uttalande af den uppfattningen
att domstolarnas underlåtenhet att uttömmande motivera sina domar
länder rättsskipningen till stor skada, åt sin styrelse uppdraga att
vidtaga de åtgärder densamma kunde finna lämpligt; och vid 1901 års
möte uttalade samfundet sig enhälligt för önskvärdheten af att på lagstiftningsväg
eller annat lämpligt sätt åtgärder vidtoges för att hos domstolarna
inskärpa vikten och betydelsen af eu utförlig domsmotivering.

I detta sammanhang vill jag redogöra för följande rättsfall, såsom
enligt min mening utgörande ett karaktäristiskt bevis för befogenheten af
ifrågavarande klagomål.

Sedan C. Björkman genom Kungl. Maj:ts utslag den 14 september
1897 blifvit dömd att för hvartdera af två förskingringsbrott hållas i fängelse
tre månader eller för båda brotten sammanlagdt sex månader, dömde
Göta hofrätt genom utslag den 30 oktober 1902 Björkman att för hvart
och ett af 107 särskilda bedrägeribrott och anstiftan till 5 särskilda sådana
brott, samtliga begångna efter det Björkman blifvit dömd för ofvannämnda
förskingringsbrott, hållas i fängelse två månader, eller att för samtliga
dessa brott jämlikt 4 kap. 5 § strafflagen hållas i fängelse tillhopa två
år två månader, hvarjämte hofrätten förordnade, att detta straff och det
Björkman genom Kungl. Maj:ts ofvanberörda utslag ådömda straff af fängelse
i sex månader skulle förenas till fängelse i två år åtta månader,
från hvilket straff dock skulle* afräknas hvad af det först ådömda straffet
blifvit verkstäldt efter föröfvandet af de nya brotten. Vid granskning af
de till justitiekanslersämbetet inkomna fånglistor anmärktes mot hofrättens
berörda utslag, att enligt 4 kap. 9 § strafflagen de Björkman ådömda
straff vid förening bort, med tillämpning af 4 kap. 5 § strafflagen, sammanläggas
till fängelse i allenast två år sex månader; och infordrades med
anledning häraf förklaring från de af hofrättens ledamöter, som deltagit
i beslutet. Uti afgifna särskilda yttranden anförde dessa ledamöter, att
hofrättens utslag vore lagligen grundad! Enligt deras åsikt utgjorde 9
§ i 4 kap. strafflagen eu motsättning till 8 § i samma kap. och innebure
icke, att den brottslige skulle, såsom i 8 § uttryckligen sades, så dömas,

— lt>07 —

som om han blifvit på eu gång lagförd för samtliga sina förbrytelser;
utan resultatet af den första lagföringen borde sammanläggas, icke med
de särskilda straff, den brottslige för de under den senare lagföringen behandlade
brotten kunde för hvarje af dessa brott hafva förskyllt, utan
med resultatet af den senare lagföringen. — Justitiekanslern vidhöll emellertid
sin mening om innebörden af stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen,
hvilken mening, enligt hvad han hade sig bekant, delades af professorerna i
straffrätt vid rikets universitet och gillats af rättspraxis, samt yrkade i underdånig
skrifvelse, att då hofrättens utslag vore uppenbart felaktigt, och det
på grund af hvad förklarandena anfört vore att befara, att, därest felet ej
beifrades, det kunde komma att af dem upprepas, förklarandena måtte för
ifrågavarande fel vid domareämbetets utöfning fällas till ansvar enligt 25
kap. 17 § strafflagen. — Hofrättens ifrågavarande ledamöter bestredo uti
afgifna förklaringar åtalet under utveckling af hvad de förut anfört, därvid
en ledamot tilläde: >1 ett hänseende äro emellertid justitiekanslern
och jag fullt ense. Båda önska vi, att Eders Ivungl. Maj:ts utslag i anledning
af åtalet måtte innehålla uttryckligt förklarande huru lagen bort
i förevarande fall tillämpas. Och därest icke öfvertygande skäl anföras till
stöd för justitiekanslerns lagtillämpning, så att i följd däraf Eders Kung!
Maj:t förklarar densamma vara den riktiga, måste jag i följd af min öfvertygelse,
därest till min pröfning åter hänskjutes ett fall, liknande det nu
ifrågavarande, tillämpa den åsikt, jag nu sökt försvara». — Utslag i anledning
af åtalet meddelades den 24 februari 1904, hvarigenom åtalet
ogillades, enär »något fel vid domareämbetets utöfning i det af justitiekanslersämbetet
angifna hänseende icke kunde anses vara af förklarandena
begånget». Detta utslag kan tydligen lämna rum för olika tydningar. Å
ena sidan kan man ju säga, — och denna mening omfattas, enligt hvad
jag har mig bekant, af de åtalade men frikända ledamöterna i hofrätten —
att utslaget angifver, att de skulle rätt tillämpat ifrågavarande lagrum. A
den andra sidan utgöra utslagets ordalag ej heller binder för den tolkningen,
att hofrättens ledamöter väl felaktigt tillämpat lagrummet, men
att de dock icke därigenom kunde anses hafva gjort sig skyldiga till ämbetsförseelse.
Justitiekanslern fann sig ock föranlåten att i anledning af
utslagets affattning göra underdånig framställning, att ifrågavarande lagrum
måtte förklaras hafva den innebörd, som han under åtalet angifvit
såsom den riktiga, därvid till stöd för framställningen anfördes, bland
annat, att, ehuru utslaget icke finge anses innebära, att hofrättens ledamöter
rätt tillämpat berörda lagrum, utan allenast att straffbart ämbetsfel
icke förelegat, rikets domare i allmänhet dock, på grund af de använda
ordalagen, torde uppfatta samma utslags innebörd vara, att hofrättens ut —

1907 —

slag vore lagligen grundadt, och förty öfvergifva den hittills antagna och
godkända regeln för tillämpning af ifrågavarande lagrum; och att i eu
fråga som denna, af hvilken medborgares frihet i så hög grad kunde vara
beroende, det icke borde lämnas rum för tvekan om lagens rätta förstånd.
Högsta domstolen, dit den af justitiekansler!! sålunda gjorda framställning
remitterades, fann emellertid, enligt beslut den 24 november 1904, sådana
förhållanden ej vara för handen, att lagförklaring eldigt 19 § regeringsformen
borde meddelas.

Ärendet lärer nu hvila hos justitiedepartementet; och uppenbarligen
tarfvas, innan spörsmålet kan anses vara slutligen löst, åtskilligt tidsödande
arbete, som kunnat undvikas genom några raders utförligare motivering.

Utslag af ofvan anmärkta innehåll äro långt ifrån ovanliga. Sålunda
ogillade Göta hofrätt i utslag den 31 december 1904 ett af min företrädare
i justitieombudsmansämbetet anhängiggjordt åtal, enär de tilltalade
icke genom hvad i målet lagts dem till last »gjort sig skyldiga till ansvar
för fel i ämbetet»; och liknande utslag meddelades af Svea hofrätt dels
den 20 juni 1905 dels ock, enligt hvad till min kännedom kommit, under
slutet af år 1906.

Anförande af ytterligare exempel på ofullständig domsmotivering torde
vara obehöflig!, då sakförhållandet lärer vara allmänt kändt samt för öfrigt
i allmänhet ingalunda bestridt af våra domare själfva, fastän de, om
ock villigt erkännande, att det rådande systemet kan för rättsskipningen
innebära vådor, af omständigheternas makt finna sig förhindrade att nedbryta
detsamma.

Emellertid vill jag ej underlåta att omnämna ett bruk, som utbildats
inom någon eller några af våra öfverrätter. Vid affattningen af domar i
civila mål, i afseende å hvilka någon rättelse pröfvas icke böra ske uti
det slut, hvartill vederbörande underrätt kommit, plägar man, då omskrifning
af motiveringen ej sker, använda ettdera af uttryckssätten, att öfverrätten
»fastställer» öfverklagade domen eller att öfverrätten »finner ej skäl
att däri göra ändring». Det förra uttryckssättet innebär, att äfven motiveringen
till den öfverklagade domen gillas; det senare åter användes, när
motiveringen i ett eller annat afseende befinnes ofullständig eller eljest
mindre tillfredsställande. Då emellertid långt ifrån alla jurister och naturligtvis
än mindre den stora allmänheten känna åtskillnaden mellan en
öfverrättens »fastställelse» och »ej ändring», utan utgå från att öfverrätten
äfven genom sistnämnda formulering uttalat sitt fullständiga gillande af
underrättens motivering, kan gifvetvis mången gång en dom med innehållet
»ej ändring» sedermera föranleda missförstånd med åtföljande förlust
för parter, som ordna sina rättsförhållanden i enlighet med underrättens

— 1907 —

112

missvisande, af öfverrätten ej ändrade motivering. Rättvisligen måste dock
erkännas, att sistberörda uttryckssätt vanligen icke begagnas i fråga om
motivering, som i materiellt hänseende är alldeles särskildt bristfällig, utan
sker då omskrifning. Men å andra sidan inträffar ej så sällan, att öfverrätt
»fastställer» en dom på de af underrätten anförda skäl, ehuru dessa
befinnas otillfredsställande.

Att 1734 ars lagstiftare haft öppen blick för nyttan af fullständig
domsmotivering framgår af 24 kap. 3 § rättegångsbalken, hvarest stadgas:
»All dom bör fästas på skäl och lag, och ej på godtycke: och skall själfva
saken och malet, däri tvisten består, med dess nödiga omständigheter, tydligen
däri utsättas, så ock de Imfoudskäl och den lag, därå slutet grundas.»

I afseende å detta stadgande vill jag erinra därom, hurusom i Kungl.
Maj:ts vid 1893 års riksdag framlagda förslag till lag angående bevisning
inför rätta var intagen följande bestämmelse: »I domen skola angifvas de
hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar sin öfvertygelse» (1 § 2 mom.),
hvilken bestämmelse i den kungl. propositionen af chefen för justitiedepartementet
motiverades sålunda: »Inom högsta domstolen har blifvit anmärkt,
att då nya lagberedningens förslag ej föreskrifver, att rätten skall i sitt
utslag redogöra för de skäl, som ligga till grund för dess uttalande om
hvad som må gälla såsom bevisadt eller icke, rätten från detta förslags
ståndpunkt skulle kunna anses hafva fullgjort sin skyldighet, därest den
blott förklarade, i ena fallet att den af förebragt bevisning ej funne sig
öfvertygad om sanningen af ett åberopadt faktum och därför ogillade ett
därpå stödt yrkande,. eller i andra fallet, att den på grund af hvad i målet
förekommit funne sig öfvertygad om riktigheten af en uppgift och förty
bi folie det påstående, som därpå grundats. Med anledning af denna anmärkning
och da, pa sätt i motiven framhållits, det för bevarande af bevispröfningens
objektivitet och allmängiltighet är af synnerlig vikt, att domaren
i utslaget anför de grunder, hvilka vid bevispröfningen varit för honom
bestämmande, men den föreskrift i nämnda hänseende, 24 kap. 3 §
rättegångsbalken innefattar, icke i praxis iakttages på sådant sätt, att den
för ändamålet kan anses tillfyllestgörande, har i förslagets 1 § blifvit intagen
uttrycklig föreskrift därom, att i domen skola angifvas de hufvudsakliga
skäl, hvarå rätten grundar sin öfvertygelse.» Sistberörda föreskrift
uteslöts däremot i det af Kungl. Maj:t vid 1902 års riksdag framlagda förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken. Chefen för
justitiedepartementet förklarade sig nämligen anse densamma vara obehöflig
»med afseende a det i 24 kap. 3 § rättegångsbalken förekommande
allmänna stadgandet om rättens skyldighet att angifva grunderna för dom».
Inom högsta domstolen framställdes ingen anmärkning mot denna justitie —

1907 —

113

ministerns uppfattning, hvilken uttryckligen delades af lagutskottet, som
härom yttrade:

»Ehuru uppenbart är, att vikten af en fullständig domsmotivering
blifver större i den mån, som åt domstolen lämnas större frihet att pröfva
bevisningen, har det dock, då grundsatsen om angifvande i domen af de
skäl, som äro afgörande för rättens beslut, redan är i lag uttalad, äfven
för utskottet icke synts behöfligt att härom meddela någon ytterligare
föreskrift.»

Våra lagstiftande myndigheter hafva alltså så nyligen som år 1902
förklarat, ej mindre att berörda föreskrift i 24 kap. 3 § rättegångsbalken
utgjorde laga hinder för ofullständig domsmotivering, än äfven att den för
uppfyllande af detta sitt ändamål vore tillfyllest äfven med den större frihet
att pröfva bevisningen, som omförmälta lagförslag afsåg att åt domstolarna
inrymma. Vid sådant förhållande lärer det icke höra för närvarande
ifrågasättas att på lagstiftningens väg söka åstadkomma rättelse
i det af mig anmärkta bruket i afseende å domsmotivering.

Anledningen till, att våra domare så ofta underlåta att tillräckligt
beakta ifrågavarande stadgande i rättegångsbalken, lärer hufvudsakligen
vara att söka i den omständigheten, att arbetsbördan är för stor, i följd
hvaraf tiden icke medgifver fullständig domsmotivering, med mindre fordringen
på snabbhet i rättsskipningen, hvilken ju ändå icke kan såsom sig
bör tillgodoses, skulle alldeles lämnas å sido, och gäller detta naturligtvis
i all synnerhet om högsta domstolen, som faktiskt är ställd under hårdare
arbetsvillkor än någon annan domstol i Europa. Men huru betydelsefullt
det än måste vara, att de rättssökande så snart som möjligt varda tillerkända
sin rätt, och fastän man i vanliga fall icke lärer kunna bestrida
riktigheten af det allt emellanåt till försvar för det rådande systemet i
afseende å bristfällig domsmotivering framkommande yttrandet, att det för
parterna själfva icke kan anses vara af reell vikt, på hvilka grunder deras
påståenden godkännas eller förkastas, måste dock å andra sidan ihågkomma,
dels att en enda dom, som utgår med bristfällig motivering, kan
gifva upphof till en mångfald andra rättegångar, hvadan en dylik dom
ju i sin mån bidrager till förhindrandet af snabbhet i rättsskipningen och
äfven i öfrigt länder det allmänna till skada, dels ock att det kan synas
upprörande för en part att frånkännas en rättighet, han ansett sig äga,
utan att skälet därtill för honom klargöres.

För öfrigt är bristande tid ingalunda alltid skälet till de mindre uttömmande
domsmotiveringar, som förekomma. Det lärer icke kunna förnekas,
att hos en ej alltför oväsentlig del af våra domare afgjord benägenhet
yppats att vid affattande af domsmotivering använda så intetsägande

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1907 års Riksdag. 15

114

uttryck som möjligt just i det syftet, att domen icke skall varda vägledande
för framtiden. I och för valet af dylika, den verkliga tanken döljande
uttryck lärer nog understundom längre tid användas, än som skulle
tarfvas för en enligt modern uppfattning fullt tillfredsställande motivering.

Arbetssättet vid Göta hofrätt.

Beträffande ofvan lämnade statistiska uppgifter vill jag särskild! fästa
uppmärksamheten därå, hurusom af dem framgår, att alla tre hofrätterna
äro likställda i fråga om antalet af de beslut, som blifvit af Kungl. Makt
fastställda.

Härvid är emellertid att observera, att i Svea hofrätt likasom i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge af hvarje divisions fem ledamöter allenast
fyra, bland dem ordföranden, samtidigt deltaga i arbetet å ämbetsrummet,
under det i tur och ordning en ledamot i och för beredning af mål till
föredragning är befriad från sådan tjänstgöring. I Göta hofrätt förekommer
däremot icke dylik anordning, utan deltaga där i regel samtliga
fem divisionsledamöter i afgörande! af hvarje mål.

Vid ofvanberörda förhållande lärer man vara berättigad att anse det
i Göta hofrätt sålunda brukliga förfarandet såsom misshushållning med
tillgängliga arbetskrafter; och synes det vara desto angelägnare att härutinnan
åstadkomma ändring som på senaste tiden antalet balanserade
mål år från år i en oroväckande grad vuxit.

Härjämte lärer kunna ifrågasättas, om ej det i Göta hofrätt gängse
bruket, enligt hvilket efter föredragningen af ett mål handlingarna till
detsamma a ämbetsrummet läsas och granskas af ledamöterna, lämpligen
borde upphäfvas. Om, såsom i Svea hofrätt sker, dylik läsning förlädes
till hemmen, skulle uppenbarligen väsentlig tidsbesparing vinnas.

Ojämnhet i afseende å snabbhet i rättsskipningen vid

högsta domstolen.

Enligt i nedre justitierevisionen sedan lång tid tillbaka rådande praxis
lottas dit inkomna revisionssaker en gång i månaden på de särskilda
revisionssekreterarnes rotlar, därvid, utan hänsyn till målens olika omfattning,
allenast tillses, att alla rotlarne, såvidt möjligt, i lottningen erhålla
lika antal. På grund af detta förfarande inträffar ej sällan, att en
rotel kommer att innehålla en mångfald vidlyftiga och besvärliga mål,

- 1907 —

115

under det eu annan rotels mål äro öfvervägande af mindre omfattande
art. Då den tid, som i högsta domstolen åtgår för ett måls föredragning
och afgörande, naturligtvis är beroende af målets beskaffenhet, blir den
senare roteln inom kort väsentligt mindre än den förra. Mal, som sedermera
lottas å den mindre roteln, har följaktligen, då revisionssekreterarne
hafva samma antal tjänstgöringsdagar, all utsikt att blifva afgjordt före
ett lika gammalt eller äldre mal a den större roteln. Man kan sålunda
säga, att det ofta beror på ren slump, om ett till nedre justitierevisionen
inkommet mål behöfver längre eller kortare tid vänta pa sitt afgörande.

Enligt hvad jag förvissat mig om, förelåg ock vid slutet af 1906 en
betydande olikhet med afseende å antalet ej föredragna revisionssaker å
de särskilda rotlarne. Under det sålunda till exempel å två rotlar funnos
allenast respektive 41 och 47 revisionssaker, innehade två andra rotlar

respektive 87 och 95 dylika mal. .

Tydligen utgör detta ett missförhållande, som menligt inverkar a den
rätt, gällande instruktion för nedre revisionen afser att bereda parter i hos
Kung! Maj:t fullföljda mål, att, därest icke särskilda omständigheter därför
utgöra hinder, få sina mål inför högsta domstolen föredragna efter tiden,
då målen till nedre revisionen inkommit.

Missförhållandet synes kunna afhjälpas genom en anordning, enligt
hvilken utjämning af rotlarne sker tid efter annan, exempelvis vid hvarje
kalender- eller arbetsårs slut.

Framställning till Riksdagen om upphäfvande af vissa
bestämmelser angående ränta. I

I öfverensstämmelse med den kanoniska rättens grundsatser inneliöllo
våra gamla lagar förbud mot allt tagande af ränta. Af åtskilliga före
teelser från den tiden att döma, tyckes emellertid detta förbud icke sällan
hafva öfverträdts, trots att mer eller mindre drakoniska medel anlitades
för att göra detsamma effektivt, såsom exempel hvarpå kan anföras, hurusom
Arboga mötes beslut 1412 innehåller bestämmelse därom, att den,
som nekade, att det var en dödlig synd att taga ränta, skulle bannlysas.

Sedan reformationen genomförts, blefvo öfverträdelserna, mot ifrågavarande
förbud än vanligare, och inom kort fann man, därutinnan uppenbarligen
påverkad jämväl af utländskt föredöme, sig nödsakad att upphäfva
detsamma och på annat sätt söka stäfja ocker. Häivid tog man
sin tillflykt till en viss räntetaxa för försträckningar. I kungl. stadgan

— 1907 —

116

angående rättegångar den 25 februari 1598 bestämdes sålunda, att räntan
icke finge öfverstiga sex procent. Genom ett kungl. plakat af den 14
november 1666, hvari bland annat förklarades, hurusom Guds lag förbjöde
att genom obilligt ocker utmärgla sin fattiga nästa, och att det icke kunde
lämnas hvar och en fritt att öka och förhöja interessena efter sin egen
»oomskränkta och olagliga begärlighet», höjdes emellertid räntemaximum
till åtta procent, men kort därefter eller genom ett kungl. plakat af den
16 december 1687 nedsattes det åter till sex procent.

Sistnämnda -ståndpunkt intogs jämväl af 1734 års lag, som i 9 kapitlet
6 § handelsbalken meddelade följande bestämmelse: »Ingen tage
eller läte förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året. Hvar,
som det gör, eller_ tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela räntan, och
böte tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga.»

Såsom åtminstone i viss mån belysande för denna tids uppfattning
mfi i samband härmed i utdrag anföras ett utlåtande af Göta hofrätt,
hvithet ju jäfvas af vår tids erfarenhet, som ådagalagt, att en låg räntefot
ofta är tecken till ekonomiskt stillestånd och brist på företagsamhet, under
det räntefoten plägar vara relativt hög i tider af ekonomiskt uppsving.
Uti utlåtandet, afgifvet 1721 och afseende lagkommissionens sedermera
antagna förslag till nyss omförmälda bestämmelse, yttrade sålunda hofrätten,
efter att hafva hemställt om räntemaximums sänkande till fyra
procent, bland annat, följande: »Ränta eller interesse af penningar häfver
uti hvart land en sådan gemenskap med handel och commercie, att det
synes till all handel vara grunden och fundament. Handel drifves endast
för vinst och vinning. Ingen vinst eller vinning räknas utan det, som
öfver skjuter lantan af penningar, samt omkostnaderna gjorde uppå samma
handel, hvaraf flyter, att ju lägre räntan är, ju större är vinsten och desto
stol re uppmuntran blifver för en hvar till att handla. De förfarnaste folk
uti commercien halla alltid sine interessen lägre än sina grannar — —.
Man vill ock. förmoda, att ett slikt interessernas nederslag till 4 procent
kan vara möjeligt och görligt. Riket är väl uti ett svårt och långvarigt
krig inveckladt och däraf mycket utblottadt, men så var Holland uti
samma tillstånd 1590, då de interessena modererade och sin handel begynte
först att utvidga. Man kan ej heller finna, att någon rikedom och förmån
uti interessenas bibehållande vid 6 procent skulle vara vidare än för
dem, som lefva utaf ocker och sin fattiga nästa därigenom utsuga söka.»

. ytterligare inskränkning i aftalsfriheten på ifrågavarande område

vidtogs genom förordningen _ den 11 augusti . 1815, enligt hvilken 9 kap.
6 § handelsbalken erhöll följande tillägg: »Är vid försträckning af pen -

— 1007

117

ningar visst vite utfå st, (lär gäldenären med betalningen öfver förfallo(lagen
skulle fördröja, vare det ogild!»

Denna bestämmelse, som uppenbarligen är hämtad från 15 kap. 1 §
i lagkommitténs 1815 afgifna förslag till handelsbalk, motiverades af lagkommittén
sålunda: »Då aftal slutes om något, som skall af båda kontrahenterna
eller endera af dem fullgöras, är ej ovårdigt, att den, som brister
i sin förbindelse, skall gälda visst värde, i penningar eller annat, till den
andre. Det sålunda bestämda skadestånd kallas vanligen vite. Af den
anledning att lagskipare^ vid lagens stillatigande i afseende å detta ämne,
varit tvekande, om sådana förord skulle anses lagligen bindande eller ej,
bär kommittén ansett detsamma böra i detta lagförslag upptagas. Och
då kommittén trott, att förbud emot slika förord ej kunde sammanstå
med den frihet, kontraherande personer böra äga att bestämma sådana
villkor vid lofliga aftal, hvarigenom den ene kan försäkra sig om uppfyllandet
af den andres förbindelse, samt domaren, genom kontrahenternas
öfverenskommelse om visst skadestånd, befrias ifrån skyldigheten att ingå
i eu ofta osäker pröfning af skadans belopp, så har kommittén funnit
vitens stadgande emellan enskilda böra tillåtas. Likväl har kommittén
ansett undantag böra äga rum i afseende på ett enda kontrakt, nämligen
det om försträckning. Räntan är den vedergällning, som försträckningstagare
gifver för bruket och begagnandet af det försträckta; och lagen
har, till förekommande af ocker, funnit nödigt att stadga ett visst belopp,
hvartill sådan vedergällning må högst beräknas. Genom tillåtelse att vid
försträckning utfästa vite skulle lagstiftningens ändamål med förenämnda
stadgande ofta komma att förfelas. På sådan grund har kommittén, i
likhet med hvad i några främmande lagstiftningar jämväl är antaget, föreslagit
förbud emot vites sättande för dröjsmål att betala försträckning.»

Redan i detta sammanhang må anmärkas, hurusom af nämnda motivering
framgår, att förbudet i fråga icke skulle afse andra aftal än försträckning.

Beträffande räntemaximum intog lagkommittén i ofvanberörda förslag
gällande lags ståndpunkt, Uti 3 kap. 21 § stadgades nämligen:
»Försträckningsgifvare äge rätt att taga ränta af försträckning, ehvad den
gifves i penningar eller i varor, men ej högre än efter sex för hundrade
om året: det vare laga ränta», hvarförutom i 26 § meddelades följande
ytterligare bestämmelser: »Ej må ränta kortas af det, som försträckes, då
försträckningen sker; är försträckning gifven på kortare tid, än hälft år;
må ränta ej fordras förr, än förfallotiden inne är. Lämnas försträckning
på längre tid; vare borgenär tillåtet betinga sig räntas betalning vid
hvarje hälft års förlopp. Fordrar någon ränta annorledes, än nu sagdt

— 1907 —

118

är, Lafve den till gäldenären förverkat. Lag samma vare, där man tager
eller låter förskrifva sig mer, än laga ränta.»

Lagkommittén, som jämväl bibehöll förbudet mot att taga ränta på
ränta (27 §), yttrade i motiveringen allenast: »Att ränta såsom vedergällning
för den nytta, försträckningstagare har af det försträckta, ej må tagas förr,
än han det nyttjat, men att försträckningstiden må sättas så kort, som
kontrahenterna åsämjas, är klart. Då lagen bestämt grunden för räntas
beräkning, har den antagit ett år såsom försträckningstid. Nu som, å ena
sidan, försträckningsgifvare kan äga behof af ränta förrän denna längre
tid tilländagått, men, å den andra, ocker skulle kunna föröfvas, om han
ägde att under försträckningstiden uppbära ränta på så många och korta
terminer, som han funne för godt att föreskrifva, har kommittén trott sig
böra stadga viss tid af hälft år, vid hvars förlopp försträckningsgifvare
må taga ränta å stående lån, när han sådan rättighet sig förbehållit.»

I strid mot hvad lagkommittén sålunda föreslagit om förbud för försträckningsgifvare
att förskottsvis uppbära ränta medgaf Kung! Maj:t genom
kungörelse den 11 januari 1824 enskilda banker och »diskonter» att vid
penningeförsträckningar afdraga den högsta lagliga räntan för ett år. Detta
stadgande, som tydligen icke medgifver extensiv tolkning, måste ju anses
såsom en afvikelse från den i 9 kap. 6 § handelsbalken fastslagna regeln
om ett sex procents räntemaximum. Därjämte medgafs tid efter annan
för särskilda fall en viss frihet vid ränteaftal i fråga om vissa slag af försträckning.

Emellertid hade i utlandet yppat sig nya ekonomiska läror, hvilka
kräfde upphäfvande af stadgandena om räntemaximum och räntans fullständiga
frigifvande. De skäl, som härför åberopades, voro hufvudsakligen
följande: Äfven penningen vore en handelsvara, hvars pris, d. v. s. räntan,
vore beroende af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Detta förhållande
kunde under olika tider och i olika delar af ett land så växla,
att stora olikheter med afseende å räntefoten fullt naturligt däraf betingades.
Härtill komme, att räntan till viss del utgjorde en riskpremie, som
afsåge att försäkra försträckningsgifvaren mot faran att på grund af försträckningstagarens
insolvens icke få igen sitt utlånade kapital, hvaraf följde
att storleken af räntan måste vara beroende af riskens storlek. Det vore
omöjligt att förneka, det många med stor risk förbundna försträckningar
vore fullt lojala och för det allmänna af stort gagn. Flere bland de Aktigaste
uppfinningar och nya företag inom näringslifvet hade Ad sitt första
uppträdande erbjudit så ringa utsikter till framgång, att ingen kapitalist skulle
varit benägen att försträcka de för dessa uppfinningars och företags utförande
erforderliga kapital, om icke den stora risken uppvägts af utsikten att

— 1907 —

119

erhålla hög ränta. För öfrigt vore mången, som befunne sig i tillfällig förlägenhet
eller nöd och ej vore i stånd att lämna fullgod säkerhet, vida
bättre hjälpt med att kunna erhålla lån, må vara mot hög ränta, än att,
tack vare det lagstadgade räntemaximum, vara utestängd från möjligheten
att erhålla lån. Slutligen linge man ej förbise en annan väsentlig olägenhet
af ett i lag bestämdt räntemaximum. En dylik lagstiftning vore nämligen
af beskaffenhet att vidga området för ockrarnes verksamhetsfält. De,
som utlånade penningar mot högre ränta än den i lag tillåtna, utsatte sig
ju för faran af förmögenhetsförlust och straff. Men då hederliga kapitalister
icke ville löpa en dylik risk, blefve sådana lånesökande, hvilka icke kunde
erbjuda en säkerhet, som motsvarade räntemaximum, hänvisade till mindre
nogräknade långifvare.

Af dessa nya idéer lämnades ej heller lagkommittén oberörd. Dess
andra förslag till handelsbalk, afgifvet år 1826, upptog sålunda i 3 kap.
21 § följande stadgande: »Borgenär äge rätt att betinga sig ränta af försträckning.
Är ränta utfäst, men dess belopp ej bestämdt, eller skall ränta
gäldas, ändå att den ej utfäst är; då varde räntan räknad till sex för
hundrade om året. Det kallas laga ränta»; hvilket stadgande motiverades på
följande sätt: »Till förekommande af ocker eller en alltför stor ränta eller
vinst af utlånta kapitaler, har man i nästan alla civiliserade stater stiftat
lagar, däri maximum för ränta och ansvar för dem, som fordrat eller tagit
något därutöfver, varit stadgade. Erfarenheten har likväl öfverallt visat,
att dessa lagar icke medfört den åsyftade verkan, utan snarare förvärrat
det onda, som skulle förekommas. Man har låtit förskrifva sig en större
summa än man försträckt, låtit betala sig s. k. diskretioner, betingat sig
betalning i bättre myntslag än det man utgifvit, lämnat varor till ett öfverdrifvet
pris i stället för en del af penningebeloppet, ålagt gäldenären dryga
uppoffringar för vinnande af anstånd eller förmånen att få omsätta lånet,
att förtiga de mångfaldiga andra utvägar, som vinningslystnaden påfunnit
för att eludera lagarna; och då dessa präjerier vanligen varit i hemlighet
bedrifna, utan att något spår till deras upptäckt funnits hvarken i skrift
eller i vittnens minne, så hafva de merendels förblifvit ostraffade. Om ej
själfva denna strafflöshet må anses såsom en uppmuntran till öfverträdelser
af lagen, torde det åtminstone kunna för säkert antagas, att mången, som
ej anser sig belåten med den ränta, lagen fastställt, skall, enär han ej utan
lagens öfverträdelse kan bereda sig äfven den ringaste förhöjning därå,
blifva frestad att sträcka sin fordran utom den gräns, som hans billighetskänsla
eljest skulle hafva föreskrifvit. Om han betingar sig mer eller mindre
utöfver den stadgade räntefoten, ådrager han sig i alla fall den förhatliga
benämningen af ockrare. Af den ovilja och det förakt, hvarför, i följd af

— 1907 —

120

lagarna mot ocker, den som tagit några få procents ränta utöfver den tilllåtna,
varit blottställd lika med dem, som utprässat räntor till.en försträckningstagaren
högst tryckande öfverdrift, har ock inträffat den följd,
att kapitalister, som själfva draga i betänkande att omedelbart af den, som
behöfver försträckning, fordra en måttlig förhöjning af räntan, lämna sina
medel till förräntande i händerna på personer, hos hvilka begäret efter
vinst öfverväger farhågan att nedsättas i andras omdöme,'' och som för
deras mäklareåtgärder låta af försträckningstagaren betala sig vida mera,
än kapitalisten själf fordrat och åtnjuter i ränta. Enär nu ränta ej är
annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och denna måste, under
de ständigt och i oändlighet växlande förhållanden i alla industrigrenar,
där kapitaler användas, blifva varierande, synes lagstiftaren ej böra, mera
här än i andra kontrakter, inskränka de kontraherandes frihet att om villkoren
sig emellan öfverenskomma. Följden af denna inskränkning är icke
den, att utvägen lättas för den idoga och behöfvande att på lindriga villkor
vinna understöd, utan snarare den, att han kommer att det alldeles sakna,
eller att han måste därför betala vida högre ränta, än som ägt rum, om
det stått honom och försträckningsgifvaren fritt att därom aftala. Att
lagarna mot ocker, såvidt de haft för afsikt att lägga hinder i vägen för
den lättsinnige och vårdslöse att förstöra sin och andras välfärd, varit kraftlösa,
är ock af erfarenheten tillräckligen besannadt. — -— — På dessa
grunder har kommittén ur nya lagförslaget uteslutit förbudet för borgenär
att betinga sig högre ränta än sex för hundrade, och endast stadgat denna
räntefot för de fall, då ränta är utfäst men ej till belopp bestämd, eller
då ränta skall gäldas, änskönt den ej varit utfäst.»

Högsta domstolen, dit lagkommitténs förslag remitterades, fann »med
afseende ej mindre å de i vårt land länge vacklande penningeförhållandena,
än synnerligen å det i nationalkänslan djupt fästade allmänna föraktet för
oskälig ränteberäkning» sig icke böra tillstyrka upphörande af förbudet mot
högre ränta än efter sex för hundra om året. Ett justitieråd var emellertid
af skiljaktig mening och förklarade, att ehuru äfven justitierådet, därest
nuvarande (1833) osäkra myntförhållanden skulle fortfara, funne betänkligt
tillstyrka upphäfvande af omförmälda förbud, justitierådet likväl, med den
förhoppning han hyste, att innan nya lagen hunne utkomma, se myntvärdet
stadgadt på ett sätt, som försäkrade detsamma om framtida bestånd, ej
trodde sig hafva skäl till anmärkning emot lagkommitténs förslag, helst
den nuvarande lagen emot ocker ingalunda uppfyllt sin bestämmelse, och
erfarenheten visat, att i de länder, där räntan vore fri, densamma fallit
under 6 procent och endast någon gång, vid ovanliga förhållanden, under
en kort tid kunnat stiga däröfver.

— 1907 —

121

Lagkommitténs ifrågavarande stadgande bibehölls oförändradt uti lagberedningens
ar 1850 afgifna förslag till handelsbalk (3 kap. 25 §). Dill''
var emellertid gjordt följande tillägg: »Aftal om högre ränta vare ej gällande,
där det ej med gäldenärens skriftliga förbindelse styrkes», hvilket
tillägg motiverades sålunda: »Ehuru det nya förslaget, lika litet som lagkommitténs
förslag, ovillkorligen fordrar skuldebref såsom bevis pa försträckning
eller utfäst ränta, har beredningen dock ansett lämpligt att uti
25 § (lagförslagets 21 §) i afseende på ränteaftal göra det undantag, att
de, för att vara gällande, nödvändigt skola styrkas med gäldenärens skriftliga
förbindelse, så vida mer än laga ränta blifvit utfäst. Bär borgenären
försummat att taga en sådan förbindelse, kan han blott fordra laga ränta,
om det nämligen är afgiordt att ränta skall gäldas; men det tillätes honom
icke att med vittnen eller på annat sätt söka bevisa sin rätt till högre
ränta. Genom denna föreskrift undanrödjas alla de svårigheter, som för
domaren kunde uppstå, om lian, i saknad af ett skriftligt bevis, skulle slita
tvisten mellan kontrahenterna om räntans belopp, och föreskriften torde
dessutom i de flesta fall visa sig verksam såsom ett hälsosamt band på
borgenären att icke af en nödställd gäldenär låta förskrifva sig en omättligt
hög ränta.»

Ej heller lagberedningens förslag ledde till något resultat, och åtskilliga
under följande årens riksdagar af enskilda motionärer framburna förslag
om medgifvande af frihet i afseende å ränteaftal lämnades af ständerna
utan bifall.

Uti underdånig skrifvelse den 3 mars 1858 anhöll emellertid borgarståndet,
att Kungl. Maj:t måtte till rikets näst sammanträdande ständer
aflåta proposition om »räntans frigifvande i allmänhet och till den utsträckning,
som funnes med landets bästa mest öfverensstämmande». Skrifvelsen
öfverlämnades till den förut tillsatta s. k. finanskommittén, hvilken
1859 afgaf betänkande beträffande ifrågavarande ämne.

Kommittén föreslog här, bland annat, att räntan för lan a viss tid,
ej längre än sex månader, skulle vara fri; dock att högre än laga ränta
(6 procent) ej finge i fast egendom intecknas. I motiveringen yttrade
kommittén — efter att hafva framhållit och närmare utvecklat ej mindre
de inom utlandet än ock af lagkommittén anförda skäl för borttagande
af lagens stadgande om räntemaximum — därjämte, bland annat, följande:
Sex månaders förfallotid torde kunna antagas vara den för handelsskulder
allmännast rådande. Det vore ock den vanligaste och längsta betalningstiden
för lån hos våra banker. Att vid öfvergangen till räntans
frigifvande utsträcka denna för längre tid än sex månader hade vid dessa
förhållanden icke synts kommitterade af något trängande behof påkalladt,

Justitieombudsmannens embetsberättelse till W01 års Riksdag. 16

122

likasom, a andra sidan, en till betalningstiden inskränktare räntefrihet icke
heller skulle, ^enligt kommitterades tanke, uppfylla det ändamål, som med
ränteffiheten asyftades. I alla händelser hade kommitterade däremot ansett
eu i lag stadgad tidsbegränsning för det fria ränteaftalets giltighet böra
gifvas företrädet framför ett stadgande, som väl lämnade aftalet Itill tiden
fritt, men ensidigt medgåfve gäldenären rätt att inom annan än öfverenskommen
förfallotid återbetala sin skuld. Kommitterade hade jämväl antagit,
att högre än nu stadgad laga ränta icke finge i fast egendom inteckna*.
Da, räntefriheten i alla händelser inskränktes till eu så kort tid
som sex månader, skulle väl, utan något uttryckligt förbud, endast i få
fall ifrågakomma att för en så snart till betalning förfallen skuld söka
inteckning. Men då man företrädesvis syntes hysa betänklighet emot eu
räntefrihet, som kunde komma att föranleda den fasta egendomens besvärande
med ränteförbindelser, öfverstigande den af sådan egendom vanligen
paräkneliga^ afkastning, sa hade kommitterade också härutinnan trott sig
böra föreslå ett stadgande, som förekomme en dylik händelse. Att däremot
utsträcka undantaget från räntans frigifvande äfven till sådana skxddförbindelser,
för Indika blifvit lämnad pant, vare sig i intecknade skuldebref,
obligationer eller annan realsäkerhet, hade synts kommitterade innefatta
en° allt för stor och till sina följder för de lånebehöfvande själfva långt
ifrån gagnelig afvikelse från den grundsats, som regeln om ränteaftalets
frihet innebure. Om också det olika äfventyr, långifvare underkastade sig
vid penmngeförsträckningars lämnande, icke kunde frånkännas allt afseende,
såsom grund för ränteaftalets frigifvande, så intoge dock denna omständighet
en underordnad betydelse vid sidan af öfriga skäl för den ifrågavarande
lagstiftningens införande; ty det vore visserligen icke brist på
säkerheter, sona föranledde penningeräntans tillfälliga stegringar och påkallade
frihet vid dess bestämmande. Icke heller hade vid knapp penningetillgång
realsäkerheterna och bland dessa inteckningar i fast egendom tillvunnit
sig ett sä öfvervägande förtroende, att penningai’ till någon väsentligen
. lägre räntefot kunnat emot sadana säkerheter anskaffas. Erfarenheten
på . rikets första handelsplatser motsade ett sådant förhållande. Eu föreskrift,
hvarigenom skuldförbindelser i pant mot realsäkerhet beröfvades
ränteaftalets frihet, skulle antagligen under tryckta penningeförhållanden
tillbakasätta dylika skuldförbindelsers användbarhet och bringa realsäkerhetens
ägare and behof af penningeförsträckningar på kortare tid i nödvändighet
att först emot realsäkerheter förskaffa sig borgen eller andra
personella förbindelser, för att sedermera emot dessa vinna den erforderliga
försträckningen, hvilket, alltid förenadt med besvär och obehag, icke sällan
därjämte kunde medföra särskilda kostnader, som eljest kunnat undvikas.

— 1907 —

Kungl. Maj:t lät sedermera i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
finanskommittén förordat utarbeta ett förslag till förordning angående
ränta vid försträckning på viss kort tid, hvilket förslag var af följande
lydelse: »Hvad i 9 kap. 6 § liandelsbalken finnes stadgadt om förbud att
taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året,
äge ej tillämpning vid försträckning på viss tid, ej öfverstigande sex månader.
Aftal om större ränta vare likväl ej gällande, där det ej med gäldenärens
skriftliga förbindelse styrkes. Underlåter borgenär, som betingat
sig större ränta, att inom eu månad från förfallodagen, medelst gäldenären
delgifven lagsökning eller stämning, gälden kräfva, njute, för den tid han
efter förfallodagen är till ränta berättigad, ej mer än sex för hundrade
om året. Ej må till högre belopp ränta i fast egendom intecknas». I förslagets
motivering yttrades allenast: »Under godkännande af de skäl, hvilka
blifvit för räntans frigifvande anförda, och med afseende särskildt å de
under den senare tidens växlingar i penningeställningen för affärsmännen
i allmänhet uppkommande olägenheter af lagens stadganden om bunden
ränta, hvaraf ock blifvit en följd, att Kungl. Maj:t och Rikets ständer med
afvikelse från allmän lag måst tillåta att å de lån, som blifvit utlämnade
ur den s. k. statslånefonden, fått tagas högre ränta än sex procent, har
Kungl. Maj:t, som i likhet med kommitterade anser, att grundsatsen om
frihet i ränteaftal endast med varsamhet må i lagstiftningen införas, låtit
utarbeta ett förslag till förordning i ämnet, hvaruti i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad af kommitterade är vordet föreslaget, räntans frihet,
med vissa bestämningar, medgifves vid försträckning på viss tid, som
ej öfverstiger sex månader.»

Inom högsta domstolen, hvars yttrande öfver förslaget infordrades,
förklarades af dess flesta ledamöter, att de lämnade detsamma utan anmärkning.
En ledamot anförde emellertid, att enär förslaget syntes utgöra
en öfvergång till en förbättrad lagstiftning i nu förevarande ämne, han
trodde detsamma icke böra ovillkorligen afstyrkas, ehuru inskränkningen
till försträckningar på viss tid, ej öfverstigande sex månader, otvifvelaktigt
komrne att medföra täta omsättningar, jämte därmed åtföljande ökade umgälder
och äfventyr för gäldenärerna. Äfven eu annan ledamot uttalade
betänkligheter mot förslaget på sätt som framgår af följande, utaf honom
afgifna särskilda yttrande: »Såsom ledamot i lagberedningen har jag förut
haft åliggande att i förevarande ämne yttra omdöme och det har då utfallit
emot hvarje inskränkning i friheten att aftala om räntans belopp.
Den lätthet, hvarvid ovillkorligt lagbud om viss ränta kringgås och som
utgör en af de mest framhållna grunderna för räntans frigifvande, lärer
icke blifva mindre i afseende å inskränkande stadganden. Dessa synas mig

124

således blifva lika kraftlösa, som det ovillkorliga bandet på räntan, men
om någon verkan däraf följer, vore det väl den, att en del af lånetillgångarna
afhållas från konkurrensen om den fria räntan, hvars belopp genom
inskränkningarna följaktligen snarare uppdrifves än nedtryckes. En annan
betänklighet vid inskränkningarna i förslaget finner jag däruti, att stadgandet
i 9 kap. 6 § handelsbalken om straff för ocker ej komme att helt
och hållet upphäfvas. Jag befarar nämligen olika meningar i frågor, huruvida
detta straff skall ådömas för hvarje räntelikvid i strid med författningen.
Emellertid och då jag funnit min åsikt, att ovillkorlig frihet i
ränteaftalet bäst betryggar dennas naturliga förhållande till penningens
värde, i allmänhet möta ogillande och jag således måste betvifla dess
praktiska riktighet, tilltror jag mig icke heller att afstyrka den nådiga
propositionens aflåtande i föreslaget skick.»

Kungl. proposition i ämnet afläts till Riksdagen 1859—1860, men förslaget
blef i öfverensstämmelse med sammansatta banko- och lagutskottets
hemställan af ständerna förkastadt. Att förslaget sålunda ej vann bifall,
berodde emellertid icke på ett underkännande af de skäl, som anförts för
räntans fullständiga frigifvande. Detta framgår af ständernas underdåniga
skrifvelse den 28 juli 1860, hvaraf följande här må anföras: »Rikets
ständer hafva vid behandlingen af denna fråga ingalunda lämnat utan afseende
den såväl af statsvetenskapernas idkare som inom det praktiska lifvet
tämligen allmänt erkända grundsats, att penningeräntan betecknar priset på
penningar, och att priset på denna, liksom på hvarje annan vara, hufvudsakligast
beror på tillgång och efterfrågan. Men jämte dessa tvänne faktorer för
bestämmandet af priset ingår en tredje, nämligen den större eller mindre
säkerheten för kapitalisten att på bestämda tider och utan äfventyr af förluster
dels utbekomma afkomsten dels, i fall af behof, hufvudstolen. Under erkännande
ej mindre däraf, att afseende på denna säkerhet ingår i hvarje yrke
och inverkar på den vinst, som däraf måste beräknas, än äfven att statens
åtgärder i allmänhet böra inskränkas till att, genom beredande af säkerhet
och trefnad åt näringarna, bidraga till ökandet af tillgången på kapitaler
och såmedelst endast indirekt verka till räntans nedsättande, bör man likväl
ej lämna obemärkt, att i de flesta samhällen, som gått framåt i kultur,
staten vinnlagt sig om att till förmån för de näringar, som framför
andra äro i behof af fasta d. v. s. för längre tid fästade kapitaler,
t. ex. jordbruk, bergsbruk, större fabriker m. m., för dessa underlätta tillgången
på sådana kapitaler genom ändamålsenliga kreditinstitutioner till
tryggande af realkrediten. Att så icke skett i Sverige, hvarest, till följd
dels af de ännu i lagen kvarstående tysta förmånsrätterna, dels af bristen
på de i andra länder, till betryggande af ej mindre hypotek, än äfven vill —

1907 —

125

koret därför — äganderätt till fast egendom — införda s. k. grund- och
hypoteksböcker, realsäkerheter sakna erforderligt förtroende, torde icke behöfva
bevisas. Men häraf måste blifva en följd, hvad som också i Sverige
inträffat, att, under det penningar villigt, ehuru mot hög ränta, utlånas
på korta tider emot personel säkerhet, lämnas nästan icke på några villkor
penningar mot inteckning och på längre tid, eller, med andra ord, att
landets kapitaler, som naturligen dela sig i fasta och rörliga, hafva eu
tendens att öfvergå från den förra till den senare kategorien. Att ytterligare
öka denna tendens, hvilket otvifvelaktigt skulle ske genom antagandet
af E. K. Maj:ts nådiga proposition, enligt hvilken komme att tillåtas högre
ränta än sex procent för de senare, men icke för de förra af omförmälda
kapitaler, samt att såmedelst beröfva de näringsidkare, som äro i behof
af lån på längre tid, möjligheten därtill och försätta dem i nödvändigheten
att hvar sjätte månad vara beredda på återbetalning af större delen utaf
sitt förlagskapital, hafva Rikets ständer för sin del icke ansett radligt. Väl
är det sannt, att denna utväg, för att bereda inträde åt åsikterna om räntans
frihet blifvit använda i några främmande länder, men icke under
sådana förhållanden, som för närvarande här äga rum. Den har också,
där den blifvit försökt, efter få är lämnat rum för den enda riktiga grundsats,
att räntan på alla slags kapitaler af lagen lämnas fri och torde
icke kunna ur någon annan synpunkt än den angifna, försvaras. Den
nådiga propositionen har ock, enligt hvad Rikets ständer erfarit, blifvit
just af de klasser, den afsåg att skydda, med bekymmer och oro mottagen.
»

Vid nästföljande riksdag, 1862—1863, väcktes inom borgarståndet af
enskild motionär förslag därom, antingen att Rikets ständer för sin del, med
upphäfvande af det i allmänna lagen, 9 kap. 6 § handelsbalken, stadgade
förbud mot beräkning af ränta, högre än sex för hundrade om året, måtte
besluta, att det skulle vara enhvar tillåtet taga den ränta för penningar,
hvarom han kunde blifva ense med låntagaren, eller, om denna lagförändring
ansåges vara för mycket genomgripande, att det förslag till förordning
angående ränta vid försträckning på viss kort tid måtte antagas, som af
Kungl. Maj:t vid närmast föregående riksdag framlagts.

I anledning af denna motion afgaf sammansatta banko- och lagutskottet
år 1863 betänkande, hvari, efter framhållande af de fördelar, som
räntans frigifvande kunde anses medföra, vidare yttrades: »Den förändring,
för hvars vidtagande några af de hufvudsakliga skälen här blifvit framlagda,
är emellertid af en så omfattande vikt, att varsamhet vid dess införande
icke bör underlåtas, och att erfarenhet om verkningarna däraf i eu
eller annan riktning är önskvärd, innan densamma i hela sin vidd genom —

1807 —

126

föres. Med afseende härpå och då landets viktigaste hufvudnäring, jordbruket,
torde vara ömtåligast för verkningarna af förändringen, anser utskottet
denna för närvarande böra inskränkas till sådana försträckningar,
som i allmänhet företrädesvis användas i den större fabriks- och handelsrörelsen
och på kortare tider, men däremot det nu i lag stadgade maximum
för ränta å penningeförsträekningar böra bibehållas för alla sådana
på längre tid, än den som kan antagas vara inom förädlingsindustrien och
handeln vanlig, samt för sådana, som gifvits mot inteckningssäkerhet i fast
egendom, vare sig att sådan säkerhet för lån är direkt lämnad, eller att
inteeknad skuldförbindelse såsom pant bifogas försträckningen». På grund
häraf hemställde utskottet, att ständerna måtte för sin del antaga följande
förslag till förordning angående ränta vid försträckning på viss kort tid
utan säkerhet i fast egendom: »Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt
om förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för
hundrade om året, äge ej tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning,
utan säkerhet af inteckning i fast egendom eller pant af i sådan
egendom inteeknadt skuldebref, lämnas på viss tid, ej öfverstigande sex
månader.»

Utskottets hemställan bifölls af ständerna, hvarefter förslaget upphöjdes
till lag genom förordningen den 13* september 1864.

Redan dessförinnan hade i utlandet stadgandena om räntemaximum
mer eller mindre fullständigt blifvit upphäfda. Först skedde detta i England,
där år 1854 räntan frigafs med undantag för pantlånerörelsen. Exemplet
följdes af Spanien 1856 samt af Schweiz, Sardinien och Holland
1857. Sistnämnda år förklarades i Norge räntan fri för alla, äfven intecknade
skuldebref, som icke lyda å längre än sex månaders förfallotid.
I Danmark hade stadgandet om räntemaximum afskaffats redan 1855 utom
iör lån mot säkerhet af fast egendom. Frankrike utgjorde ett undantag;
där bibehöll man ifrågavarande stadgande orubbadt ända till 1888, då det
afskaffades för affärslån.

Den nya lagstiftningen om räntefriheten visade sig emellertid så småningom
inom åtskilliga länder gifva upphof åt olägenheter af betänklig
art. Friheten, som ju jämväl haft till syfte att beröfva ockret dess marknad,
befanns nämligen härutinnan maktlös och blef af mindre nogräknade
personer ofta missbrukad. För att stäfja detta öfverhandtagande onda tog
man sin tillflykt till en ny utväg: en särskild ockerlagstiftning. Härvid
bortsåg man vid ockerbegreppets bestämmande från alla yttre kännemärken,
såsom räntesatser, och lade alltså, utan afseende å de former ockraren
använder för bedrifvande af sin handtering, vikt på aftalets beskaf -

1907 —

127

fenliet öfver hufvud, särskild! långifvarens syfte och tillvägagångssätt samt
de omständigheter, som föranledt gäldenären till aftalets ingående.

Sedan äfven i vårt land behof af dylik lagstiftning yppats, blef, efter
därom af 1898 års Riksdag framställd begäran, genom kung! proposition
1901 för Riksdagen förelagdt ett förslag till lag angående ocker, hvilket
förslag med vissa jämkningar af Riksdagen antogs och den 14 juni 1901
upphöjdes till lag.

Vid behandlingen inom riksdagen af detta förslag kom man jämväl
att beröra frågan om ändamålsenligheten af att bibehålla de efter 1864
års lagstiftning ännu kvarstående hindren mot fullständig frihet i ränteaftalet.
Inom lagutskottet, hvars pluralitet afstyrkte den kung! propositionen,
hemställde nämligen åtskilliga reservanter, som i hufvudsak förordade
densamma, om fullständigt upphäfvande af hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken
stadgades rörande förbud att taga eller låta förskrifva sig större
ränta än sex för hundrade om året, samt att taga ränta på ränta.

Till stöd för borttagande af dessa bestämmelser, livilka, enligt reservanterna,
af allmänna meningen betraktades såsom föråldrade, anfördes
därjämte, bland annat, följande: »Det ännu kvarstående förbudet om att
taga högre ränta än sex för hundrade om året saknar numera betydelse
som medel att förekomma ocker, men tvingar särdeles i penningknappa
tider, enligt hvad erfarenheten visat, till att söka kringgå detsamma. —
I sammanhang med antagandet af en ny ockerlag synes därför den gamla
räntebegränsningen nu böra äfven i sina kvarstående delar upphäfvas.
Detsamma gäller om det andra gamla ockerstadgandet, nämligen förbudet
att taga ränta på ränta. Denna bestämmelse öfverträdes öppet såväl med
domstolarnes godkännande rid enskilda affärsuppgörelser som i utgifna
reglementen för hypoteksföreningar och dylika inrättningar.»

Bifall till reservanternas hemställan uti ifrågavarande afseende kom
icke att inom Riksdagen yrkas, enär reservanterna därutinnan, enligt talmanskonferensens
uppfattning, skulle gått utöfver den kungl. propositionen.
Af förhandlingarna inom kamrarna framgår emellertid oförtydbart, att
sympatierna ganska allmänt voro för reservationen och att allenast berörda
formella länder omintetgjorde dess antagande. Af eu talare (lagberedningens
ordförande) anfördes sålunda, hurusom »dessa bestämmelser
ju faktiskt och notoriskt äro till den grad antikverade, att det i bankinspektörens
rapporter offentligen lärer omtalats, att våra banker tagit en
ränta, som enligt svensk lag är ocker.» En annan talare (lagutskottets
dåvarande ordförande), som jämväl instämde i reservationens syfte, yttrade:
»Det förhåller sig ju enligt vår svenska lag så, att man icke får
tillgodogöra sig mer än sex procent för inteckning i en fastighet eller på

— 1907 —

128

en förbindelse, som gäller längre än sex månader. Vi veta ju ock alla,
att den allmänna räntefoten under penningeknappa tider kunnat stiga till
åtminstone sju procent, och att det alltså då varit omöjligt att mot laglig
räntefot belåna inteckningar, ty ingen inteckning, icke ens den främsta,
har kunnat belånas för sex procent. Hvad blir då följden af en dylik
lag? Jo, naturligtvis den, att man under en tid, då räntan är uppe i
sju procent, söker att kringgå lagens bestämmelser genom att taga en
extra provision för hvar tredje månad eller dylikt.» Emot den sistnämnde
talaren anfördes af en annan (ordförande i lagutskottet vid 1906 års riksdag):
»Ordföranden i lagutskottet fäste uppmärksamheten på § 4 i lagförslaget,
enligt hvilken bestämmelsen i 9 kap. 6 § handelsbalken skulle
få kvarstå. Jag får säga, att jag tror, att det varit bättre om, såsom
reservanterna i lagutskottet velat, denna 6 § helt och hållet hade upphäfts,
men då detta nu ej kunnat komma i fråga, så är det ju ej värdt att vidare
uppehålla sig vid den saken.» En fjärde talare (ordförande i lagutskottet
vid 1905 års riksdag) förklarade sig likaledes gilla reservanternas uppfattning,
därvid han, bland annat, yttrade: »Hvilken åsikt man än har
om denna lag i öfrig!, torde man väl kunna ena sig om, att det är stridande
mot vår uppfattning att såsom ett slags ocker betrakta, att en
person tager eller låter förskrifva sig större ränta än sex för hundrade
om året.»

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, hurusom vid ockerlagförslagets
granskning inom högsta domstolen två justitieråd ansågo sig
höra fästa uppmärksamheten därå, att förbudet mot att i vissa fall taga
eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året och att
taga ränta på ränta numera vore olämpligt.

Då jag nu anser mig böra upptaga det förslag som, enligt hvad ofvan
anförts, under ockerlagstiftningens behandling inom lagutskottet vid 1901
års riksdag framställdes af åtskilliga reservanter, vill jag till en början
erinra därom, att 1864 års lagstiftare själfva utgingo från, att den då
vidtagna förändringen å ifrågavarande område allenast innefattade en
provisorisk åtgärd, äfvensom att den omständigheten, att man stannade
vid en partiell förändring, hade sin grund i en naturlig önskan att iakttaga
varsamhet vid antagandet af en ny princip i en för det ekonomiska lifvet
utomordentligt viktig fråga och att vinna erfarenhet om verkningarna af
den gamla principens begränsning, innan den nya i hela sin vidd genomfördes.

— 1S07 —

J29

Den erfarenhet uti ifrågavarande afseende, som nu vunnits, lärer för
visso icke kunna anses hafva svikit de förhoppningar, som allmänt hystes
vid antagandet af 18(54 års författning. Uen under striderna om den nya
principen uttalade farhågan, att upphäfvandet af det lagstadgade räntemaximuin
skulle hafva en hög räntefot till oundviklig följd, har ock visat
sig alldeles grundlös. Bankerna taga icke och kunna ej heller på grund
af konkurrensen taga högre ränta, än som betingas af den allmänna
penningemarknadens läge; och då banker eller andra kreditanstalter numera
finnas ej allenast i rikets samtliga städer utan jämväl till stort antal
på landsbygden, utgör denna omständighet i förening med våra förträffliga
kommunikationer ett korrektiv mot ett allmännare uppskrufvande af
räntan. Alla torde för öfrigt numera vara ense därom, att räntans storlek
icke i längden kan regleras genom lagstiftningsåtgärder eller på annan konstlad
väg.

Väl låter det sig icke förneka, att det frigifvande af räntan, som
skedde 1864, lämnade ockrarne större utrymme för deras handtering. Men
det skydd mot lånebeliöfvandes oskäliga uppskörtande af mindre samvetsömma
kapitalister, som stadgandet i 9 kap. 6 § handelsbalken om sex
procents räntemaximum afsåg att lämna, kan på ett vida bättre och lämpligare
sätt beredas genom särskild lagstiftning mot ocker. Huruvida 1901
års lag med dess låga straffsatser, alltför snafva tillämpningsområde och
öfriga brister skall härutinnan kunna på ett fullt tillfredsställande sätt
uppfylla sitt ändamål, är visserligen underkastadt befogad! tvifvel. Detta
är emellertid en sak för sig.

Ingen lärer nu finnas, som vill återgå till förhållandena före 1864;
och konsekvensen bjuder da, att man låter de ännu återstående skrankorna
mot fullständig frihet i ränteaftalet falla.

Beträffande först förbudet mot att taga mera än sex procent ränta
på förbindelse, som afser längre tid än sex månader eller obestämd tid.
ligger det i förhållandets egen natur, att detta förbud alls icke träffar
ockrare. Dessa hafva nämligen, då hvarje omsättning plägar bereda dem
ökade inkomster i form af nya, ofta stegrade provisioner, uppenbarligen
alltid intresse af att hvarje lånepapper erhåller så kort löpetid som möjligt.

Däremot är förbudet i fråga tydligen af beskaffenhet att i tider, då
den allmänna räntefoten är högre än sex procent, verka betungande för
fullt lojala affärstransaktioner. Förbudet tvingar till kringgående, i det,
om ock meningen är, att ett lån skall varda stående längre tid, skuldförbindelsen
i afseende å förfallodagen måste, för att affären öfver hufvud
skall komma till stånd utan förlust eller risk för borgenären, inrättas i
öfverensstämmelse med 1864 års författning, hvaraf följden ju måste blifva

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 17

130

omsättningar med däraf föranledda besvär för båda parterna samt mången
gång ökade kostnader och äfventyr för gäldenären. Ett lagbud, som icke
efterlefves och ofta ej kan efterlefvas, verkar för öfrigt — och detta är
icke den minst viktiga omständigheten, som man härvid bör taga i betraktande
— demoraliserande på det allmänna rättsmedvetandet och blifva-
sålunda till en olycka för rättstillståndet i dess helhet.

Slutligen må ej förbises, att upphäfvande! af ifrågavarande förbud
skulle möjliggöra utlåning af penningar på längre tid mot en ränta, som
växlade i enlighet med de olika räntesatser, riksbanken tid efter annan
tillämpade. Att en dylik anordning skulle innebära en fördel, ej minst
för låntagarne, torde vara uppenbart.

Hvad härefter angår förbudet för försträckningsgifvare att tillgodogöra
sig mera än sex procent ränta, när till säkerhet för försträckningen lämnas
inteckning i fast egendom eller pant af i sådan egendom intecknadt skuldebref,
kan gifvetvis ej heller detta förbud anses hufva på något sätt verkat
hämmande för ockrare, Indika ju utlåna sina penningar mot säkerheter eller
kvasisäkerheter af helt annat slag.

Å andra sidan är äfven nu ifrågavarande förbud af beskaffenhet att
locka till dess kringgående under sådana tider, när räntan stiger öfver
sex procent. Faktiskt inträffar då ock allt som oftast, att försträckningsgifvare,
ej mindre enskilda kapitalister än äfven bankinrättningar, vid utlämnande
af lån mot inteckningssäkerhet tillgripa den utvägen till sitt
skydd, att de utöfver den högst tillåtna räntan ytterligare såsom bokföringsafgift,
provision eller dylikt kreditera sig det belopp, som med hänsyn
till den allmänt gängse räntefoten är erforderligt för vinnande af normal
afkastning å de sålunda utlånade penningarna. I hvad mån ett dylikt
tillvägagångssätt är underkastadt den i 9 kap. 6 § handelsbalken stadgade
påföljden, lärer understundom kunna utgöra föremål för skilda meningar.
Väl förklarades i Kung! Maj:ts utslag den 25 april 1904 (Nytt juridiskt
arkiv 1904, sid. 164) af högsta domstolens pluralitet (tre justitieråd), att
styrelseledamöter för en penningeitvättning, hvilka på sex månader utlånat
ett belopp å 15,000 kronor mot sex procent ränta och pant af
inteckning samt därvid tillika afdragit såsom » diskont» 900 kronor, motsvarande
tolf procent årlig ränta å kapitalbeloppet, därigenom hade gjort
sig förfallna till ansvar enligt ifrågavarande lagrum. Men i detta fall,
där provisionen ju ändå uppenbarligen beräknats till oskäligt belopp, blefvo
de tilltalade frikända såväl af två justitieråd som af hofrätten och underrätten.
I detta sammanhang vill jag särskildt framhålla, hurusom ju till
säkerhet för de flesta obligationslån ligga inteckningar i fast egendom,
utan att det därför af någon satts i fråga, att det skulle vara olagligt

— 1907 —

131

att vid försträckning mot pant af obligationer taga mera än sex procent
ränta. Ej heller lärer någon hafva bestrida att i afseende å kreditivlån
mot inteckningssäkerhet befogenhet förefinnes för långifvare att. förutom
sex procent ränta betinga, sig en särskild inkomst i form åt kreditivafgitt.

Utan tvifvel handla emellertid de, som äro måna om sitt anseende
och förty icke vilja utsätta sig för möjligheten af eu tillämpning af den i
9 kap. 6 § handelsbalken stadgade påföljden, synnerligen klokt, , om de
icke — under hvilken form det vara må — betinga sig högre inkomst
af sina mot inteckningssäkerhet utlånade penningar, än som motsvarar
högst sex procent årlig ränta. Iakttagande af denna försiktighetsregel
skulle emellertid lända till skada ej mindre för affärslifvet i dess helhet,
enär ett i och för sig synnerligen lämpligt hypotek därigenom skulle få
minskad användning i den allmänna penningemarknaden, än äfven för fastighetsägarne,
Indika för belåning af sina efter hypoteks- eller kassalån liggande
inteckningar blefve hänvisade till s. k. privatdiskontörer eller dylika
mindre nogräknade långifvare. I verkligheten har ock med de höga räntesatser,
som efter riksbankens föredöme för närvarande tillämpas af våra
penningeanstalter, inträffat, att största svårighet förefinnes för belånande af
äfven mycket goda inteckningar; och om bot icke snart rådes för detta
missförhållande, är ej heller den möjligheten utesluten, att ett stort antal
fastigheter inom kort till uppenbar förlust för ägarne varda utsatta för
exekutiv försäljning.

Fastighetsägareklassen, som förbudet i fråga afser att skydda, har sålunda
all anledning att önska dess snara upphäfvande.

Med afseende å förevarande spörsmål vill jag till sist ej .underlåta
att påpeka den synnerliga oegentlighet, som enligt min mening ligger däruti,
att en långifvare, som äger taga exempelvis sju procent för försträckning
mot ypperlig säkerhet i obligationer eller aktier, skall anses såsom
ockrare, om han betingar sig samma ränta för försträckning mot pant
af en dålig inteckning.

I fråga om det i 9 kap. 6 § handelsbalken stadgade förbud mot att
taga ränta på ränta torde samma förbud, som^ flertaldiga. gånger ötverträdts
med gillande än från lagskipningens än från lagstiftningens, sida, få
anses så antikveradt, att denna omständighet i och för sig utgör tillfyllestgörande
skäl för förbudets upphäfvande. Följden lärer emellertid då
blifva, att man jämväl bör upphäfva det i 7 § af samma kapitel förekommande
stadgandet, enligt hvilket det ej skall räknas för ocker, när skuldebref
med båda kontrahenternas samtycke varder förnyadt och räntan lagd
till hufvudstolen. Detta stadgande innefattar nämligen ett undantag från
den i 6 § fastslagna regeln om förbud mot att taga ränta på ränta och

— 1007 —

132

saknar följaktligen för sin tillvaro allt berättigande, sedan själfva hufvudregeln
bortfallit.

kti den vid 1901 ars lagutskotts betänkande angående ockerlagen fogade
reservationen hemställdes icke om upphäfvande af det genom 1815
års författning i 9 kap. 6 § handelsbalken inkomna stadgandet, enligt hvilken
af försträckningstagare gjord utfästelse af vite, där han skulle dröja
med betalningen öfver förfallodagen, är ogiltig.

Såsom skäl för stadgandets bibehållande anfördes i riksdagen af en
utaf reservanterna, att stadgandet väl tillkommit närmast för att drabba
ocker, men att det ändå icke borde upphäfvas, enär det dessutom vore
tillämpligt i åtskilliga andra fall.

För min del är jag emellertid af den meningen, att upphäfvande af
öfriga bestämmelser uti 6 § påkalla jämväl nu ifrågavarande stadgandes
borttagande ur lagen. Med stadgandet har nämligen, om det ock någon
enstaka gång af rättspraxis (se t, ex. Kungl. Maj:ts dom den 13 december
1895; Nytt juridiskt arkiv 1895, sid. 542) tillämpats på aftal, som icke
utgjorde försträckning, aldrig afsetts att träffa annat än sistnämnda slags
aftal; och äfven senare tiders lagstiftare lära få anses hafva omfattat den
meningen, att stadgandets tillämpningsområde är sålunda begränsad! (Jämför
Almén: Om köp och byte af lös egendom, sid. 44). Stadgandet utgör
allenast ett supplement till förbudet mot att taga mera än sex procent
ränta vid försträckning.

Stadgandet skulle för öfrigt blifva alldeles illusoriskt, om det finge
kvarstå, efter det räntan fullständigt frigifvits.

Under tiden före 1815, då det ju var förbjudet att i något fall betinga
sig högre uppskofsränta, än som motsvarade det lagstadgade räntelnaximum,
plägade förbudet af långifvare på det sätt kringgås, att de utfäste
ett visst belopp, öfverstigande sex procent, såsom vite, där skulden
ej å förfallodagen infriades; och det var ett dylikt förfarande, som 1815
ars lagstiftare ville hindra. Nu åter skulle, om räntan helt frigåfves, men
stadgandet i. fråga finge kvarstå, långifvare väl icke kunna såsom vite
tillförsäkra sig ett visst belopp, i händelse betalning uteblefve, men intet
skulle hindra honom att lata förskrifva sig precis samma belopp i form
af uppskofsränta.

I ett fall, där eu långifvare, som på ett sex månaders lån mot inteckningssäkerhet
tagit en förskottsränta efter sex procent, tillika betingat
sig sju procent efter förfallodagen, hafva domstolarna visserligen ansett,
att detta förfarande i afseende å uppskofsräntan varit stridande mot bestämmelsen
i 1815 års författning (se Kungl. Maj:ts utslag den 17 juli
1894; Nytt juridiskt arkiv 1894, sid. 414). Här var emellertid fråga om

— 1907 —

högre ränta än som enligt lag är tillåten. Däremot har långifvare, som
på ett sex månaders lån utan inteckningssäkerhet tagit sex procents förskottsränta,
förklarats lagligen berättigad att, på sätt som skett, betinga
sig tolf procent från förfallodagen (se Kungl. Maj:ts utslag den 25 januari
1875; Nytt juridiskt arkiv 1875, sid. 69).

Högst betänkligt vore också, om förbindelse af en gäldenär att efter
förfallodagen betala större ränta, än som för själfva lånetiden förskrifvits,
skulle, ändå att lag icke öfverskridits vid räntefotens bestämmande, betraktas
såsom vitesutfästelse och förty vara ogiltig. Detta komme följdriktigt
att drabba äfven den, som, utan att hafva begärt någon räntegodtgörelse
under lånetiden, betingat- sig en obetydlig uppskofsränta. Och i allt fall
kan det omöjligen anses såsom något i och för sig mindre hederligt, att
en borgenär, för hvilken det naturligtvis mången gång kan vara af särskild
vikt att på utsatt tid återfå sitt utlånade kapital för att annorstädes
göra det mera fruktbringande, för att säkrare nå detta syfte bestämmer
uppskofsräntan till ett högre belopp än den ränta, som skall gälla intill
förfallodagen.

Uppskofsränta af nu antydda art är till sin innebörd likställd med vite;
de tjäna ock båda ett och samma syfte. Vid sådant förhållande och då
formen icke bör tillmätas afgörande betydelse, synes det mig icke vara riktigt,
att försträckningsgifvare, hvilken skulle äga att tillförsäkra sig uppskofsränta
utan annan begränsning än som angifves af ockerlagen, skulle
alldeles sakna befogenhet att under den uttryckliga formen af vite förskaffa
sig garanti mot en försumlig gäldenär.

Enligt min uppfattning bör låntagares skydd ej mindre mot oskälig
ränta än äfven mot oskäligt vite allenast sökas i ockerlagens straffbestämmelser.

I afseende å denna fråga vill jag emellertid icke förtiga, att lagkommittén,
som i sitt andra förslag till handelsbalk ju ville införa fullständig
räntefrihet, ändock där bibehöll den i det första förslaget upptagna bestämmelsen
om ogiltighet af vitesutfästelse vid försträckning. Härtill lämnades
allenast den motiveringen, att »räntan å det försträckta alltid må anses
utgöra fullt skadestånd för dröjsmål med betalningen», hvilken motivering
icke lärer kunna anses tillfredsställande.

Jag förbiser ingalunda, att lämpligast skulle vara, att i samband med
de af mig härmed förordade lagändringar jämväl öfriga bestämmelser i 9
kap. handelsbalken blefve underkastade revision. Härtill har emellertid
erforderlig tid icke stått mig till buds, och då enligt min mening fara
ligger i dröjsmål, har jag ansett mig icke kunna föreslå Riksdagen att i
underdånig skrifvelse öfverlämna frågan till Kungl. Maj:t.

— 1907 —

134

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa, att
Piiksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om upphäfvande af vissa §§ i 9 kapitlet handelshalken jämte förordningen
angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast egendom
den 13 september 1864.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 6 § handelshalken, sådant detta lagrum
lyder i förordningen den 11 augusti 1815, jämte förordningen angående
ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet i fast egendom
den 13 september 1864 äfvensom 7 § i samma kapitel och balk skola
upphäfvas.

Framställning till Riksdagen om nedsättning af straffet för

barnamord.

Genom lagen angående vissa ändringar i strafflagen den 20 juni 1890,
enligt hvilken de förutvarande straffsatserna i åtskilliga fall mildrades, blef
såsom bekant jämväl strafflatituden för barnamord jämkad. Af skäl,
hvarför här nedan, efter en kortfattad historik, redogörelse skall lämnas,
synes mig emellertid ytterligare jämkning nu vara af omständigheterna
påkallad.

Vår äldre rätt ansåg ifrågavarande brott såsom ett kvalificeradt mord.
Sålunda var af landslagarna — hvilka för öfrigt ej gjorde åtskillnad mellan
barnamord i egentlig bemärkelse, d. v. s. enligt modern rättsterminologi,
samt annat af fader eller. moder föröfvadt mord å barn — brottet likställdt
med mord å föräldrar. I Magnus Erikssons landslag (Höghmalabalker
II) var härom stadgadt: »Drseper man aellae kona me[) villa sinum
adla! myrpe barn sit, hej it adla) kristit, aellae barn fapor sin aellae mopor
sina, huilikt pera bet gör, pa skal man staeghla ok kunu stena, aen pet aer
allum vppinbart.» Genom Kristoffers landslag bestämdes straffet för kvinna
till brännande å bål.

Den stränga uppfattning om förevarande förbrytelses straffbarhet,
som fått uttryck i landslagarne, bibehöll sig länge; den blef efter reformationen
snarare skärpt än mildrad. Belysande härutinnan äro åtskilliga lagförslag
äfvensom utfärdade plakat om barnamord. Uti ett af presidenterna
och några assessorer i Svea, Göta och Åbo hofrätter under riksdagen i

— 1907 -

135

Nyköping 1640 afgifvet betänkande angående ett tillämnadt »patent» om
barnamörderskor anfördes sålunda: »att när the lönligen hålla sigb vara

hafvande, och lönligen föda, föregifwande sädan barnet vara dödt födt,
skall sådan excus för deras grufvveliga brott dem inthet hjelpa, uthan effter
föregången dom fortfahras med exekution»; och i ett af lagkommissionen ar
1643 uppgjordt förslag yttrades: »emädan barnamordh nu allestada taga
öfwerhanden, och fast alle i sådane fall willia sigh ther inedh uhrsaaka att
fostret war dödt födt; Avari härmedh lnvar och en konungz embetzman
plicktigh ähflina å tinge och kyrckio uppenbarliga förkunna låta, att häreffter
skall slijka förvändning!! intet giälla, utan hav!leka konu, som finner
sigh hafrvande, och tint ey uppenbarar utan neekar, söker eenskeligheet,
föder och lägger å löhn, skall mista lijfAvet.»

Äfven 1734 års lagstiftare funno, att barnamord borde bestraffas med
yttersta stränghet. Uti 16 kap. missgärningsbalken, som handlade om
barnamord i egentlig mening, stadgades sålunda: »Kona, som af oloflig
beblandelse rvarder hafsande, och thet ej uppenbarar för födslen, söker
enslighet vid sielfwa födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skall
halshuggas och å håle brännas, ehrvad hon föregifrver fostret rvara dödt
födt, eller ej fullgångit. Warder tint genast framskaffådt, och prölwes
thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något Avåldsamt tekn therå; tå straffes
modren med ris, fängelse eller arbete: plichte ock thertill för lägersmålet.
» Barnamord bestraffades alltså lika med mord i allmänhet. Om
emellertid den af oloflig beblandelse hafvande kArinnan, som dödat barnet,
ej sökt enslighet vid födseln eller ej därförut förhemligat sitt tillstånd,
skulle hon dömas såsom för mord af föräldrar å barn enligt 14 kap.. 1 §,
hvilket lagrum föreskref mistning af högra handen såsom eu ytterligare
skärpning i dödsstraffet.

Upplysningstidehvarfvets friare åskådning medförde emellertid så småningom
en omhvälfning äfven å nu ifrågavarande område. Med öppen
blick för de omständigheter, som äro förknippade med barnamord, framhölls
af den nya riktningens målsmän såsom eu plikt för lagstiftaren att
vid straffets bestämmande taga hänsyn till de lätt förklarliga motiv, som
kunna inverka på barnamörderskan. Kvdnnan, som fallit i ett svagt ögonblick
och med förtviflan märkt följderna däraf, vore kanske öfvergifven af
förföraren och sålunda utan hopp att kunna reparera sitt felsteg genom
äktenskap. Hon förutsåge den svåra belägenhet, hvari hon maste komma,
och funne i sin sorg ingen annan utväg än att döda sitt barn och således
utplåna spåren af sitt felsteg, hvarigenom hon kunde rädda sin kvinnliga
ära och tillika sluppe tillskynda sina närmaste sorg och vanheder. Härtill
och såsom en hufvudsaklig omständighet att taga i beaktande korame,

— 1907 —

136

att kvinnan vid förbrytelsens begående kunde anses mindre till räknelig på
grund af den genom födslosmärtorna framkallade sinnesförfattningen.

Aran af att på lagstiftningens väg hafva tagit första steget till behjärtandet
af dessa synpunkter tillkommer Gustaf den tredje. I ett kungl.
bref af den 17 oktober 1778, hvari framhölls, hurusom en af oloflig beblandelse
hafvande kvinna af blygsel for den skymf, som följde på ett
sådant tillstånd, och af bekymmer för barnets fortkomst bragtes att begå,
en sådan mänskligheten vanhedrande gärning som barnamord, föreskrefs
sålunda, bland annat, att prästen, som utkräfde kyrkoplikten, och barnmorskan,
som biträdt vid barnafödseln, icke Ange för någon yppa plikten
eller födseln; att kvinnan ej finge utestängas från församlingens gemenskap
eller från salighetsmedlen; att ingen skillnad finge iakttagas vid dop
af äkta och oäkta barn; att kvinnan ej finge i lysningar eller handlingar
utmärkas såsom mindre ärlig; att, när kvinnan upptäckte sitt tillstånd för
sina föräldrar eller sitt husbondefolk, dessa skulle taga vård om henne
och dölja hennes tillstånd för andra; och att vid vite ingen finge förebrå
lägrad kvinna hennes förseelse. Därjämte framlade konungen vid 1778
års riksdag ett förslag om straff lindring för barnamord, i hvars motivering,
bland annat, yttrades, hurusom man hade att söka motiverna till
barnamordet i en falsk uppfattning om heder och en illa förstådd fruktan
för vanära, äfvensom att barnamordet icke kunde förhindras genom dödsstraffet,
enär detta ofta af kvinnan ansåges som enda utvägen att på en
gång varda både skam och bekymmer kvitt, Enligt förslaget skulle eu
barnamörderska ej straffas till lifvet, utan i stället undergå högsta
kroppsplikt; därefter försändas till arbete på tukthus i all sin lifstid eller
på viss tid; sedan hvarje år på den dagen hon sitt brott begått utställas
för allmänheten tvänne eller flere timmar att skämmas och därefter med
ett par ris straffas, allt efter gärningens mer eller mindre grofhet och beskaffenhet.
Att tiden emellertid ännu icke var fullt mogen för genomförande
af en dylik reform framgår af nedannämnda utlåtande jämte särskild
underdånig skrifvelse från ständerna. Uti utlåtandet yttrades, hurusom
vid barnamord understundom inträflade sådana omständigheter, »som
göra detsamma till ett åt de grufveligaste mord, hvartill någon emot alla
naturens och mänsklighetens band kan låta sig föras, hvaremot icke eller
sällan sådana händelser, skäl och konsiderationer sig förete, som kunna
göra brottet hos en för barnamord anklagad kvinna sådant, att hon synes
berättigad till medlidande, nåd och förskoning. Hvad således angår ett
rätteligen sa kalladt barnamord, där en stadgad vilja, uppsåt och våldsam
fullbordan sammanstämma, så hafva Riksens ständer hållit betänkligt att
styrka till ändring uti hvad lagen därom stadgar för de skäl, Riksens

— 1907 —

137

ständers särskilda underdåniga skrifvelse innehåller, men instämma med
Kung]. Maj:ts nådiga proposition, då sådana omständigheter förekomma,
att foster af grof förseelse och vangömmo, utan uppsåt att dräpa eller
befunnet våldsamt tecken, ljuter döden och å lön lägges; i hvilket fall
den brottsliga kunde afstraffas med 20 eller 24 par ris till och med högsta
kroppsplikt, samt fängelse och arbete å tukthus i tva eller flere ar etter
omständigheterna; och åter då foster af mindre försiktighet och tillfälligt1
händelser omkommer, och åt kvinnan själ! genast uppenbaras, samt da
märkeligt missfall sker eller synligt ofullgånget foster å lön lägges, synes
den brottslige med böter eller däremot svarande kroppsplikt i man åt
brottets beskaffenhet böra afstraffas». Uti den särskilda, i utlåtandet omförmälda
skrifvelsen anfördes af ständerna, bland annat, följande: »En ändring
uti borgerliga lagen uti de ställen, där den stöder sig på Guds egen
lag, blifver i Riksens ständers tanke vådelig. Guds uppenbarade ord blifver
den fastaste grundval för den lag, en menighet med vördnad lyder.
En sådan lag gifver styrka åt ett lyckligt regemente, och stärker de heligaste
band i samfundet. Om man i särskilda fall skulle af säkra slut
och naturliga följder finna svårare brott kunna annorlunda anses, gör det
icke lika intryck på allas omdöme. Och det är ända intill allmänhetens
begrepp och vördnaden för en gammal lag, som göra dess förändring i

så° grannlaga delar betänklig---. Lagen är för vanartiga, som af

skonsamheten kunde döma, att brottet är mindre, och af ett lindrigare
straff icke hämta någon varning för lastens utöfvande, öfverdådet skyr
icke den strängaste lag, som erfarenheten nogsamt vittnar, och en fasa
för straffet torde vara oumgänglig, där fasan för själfva missgärningen
icke är tillräcklig.» — I öfverensstämmelse med ständernas ofvanberörda
utlåtande affattades kungl. förordningen den 20 januari 1779, enligt^hvilken
alltså dödsstraff icke skulle ifrågakomma i andra fall, än då hos
kvinnan visats fullt uppsåt att afdagataga fostret.

Lagkommittén gick vidare på den genom nyssnämnda åtgärder
inslagna nya vägen. Dess förslag till straffbalk upptog i 16 kap. 9 §
följande stadgande om barnamord i egentlig och inskränkt mening:
»Dödar moder, med uppsåt, sitt oäkta barn, under födseln eller inom
ett dygn därefter, ehvad det sker genom handaverkan eller genom underlåtandet
af det, som till barnets bibehållande vid lif nödigt varit; dömes
för barnamord till straffarbete i första grad» (d. v. s. på lifstid eller
från nio till och med tolf år). Detta stadgande motiverades af kommittén,
som dessutom meddelade särskilda, mildare straffbestämmelser
för de med barnamord besläktade förbrytelserna, såsom fosters läggande
å lön, sålunda: De bevekelsegrunder, som allmännast föranledde den

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1907 års Riksdag. 18

138

af oloflig beblandelse hafvande kvinnan att afhända gift foster lifvet,
vore fruktan för vanära, med alla därai för henne själ! uppkommande
menliga följder och bekymmer öfver förlägenhet för barnefs skötsel
och underhåll. Lagstiftaren kunde emellertid ej för sig själ!'' dölja,
att de utvägar, han vidtoge att ifrån kvinnan afleda skymf, ej någonsin
skulle fullkomligen segra på allmänna omdömet; och han finge ej ^heller
önska det. Lika litet kunde i alla eller de flesta fall bekymren för oäkta
barns underhåll genom allmänna anstalter undanrödjas. Då således ifrågavarande
bevekelsegrund er till barnamord aldrig kunde fullkomligen motverkas,
och de ej eller vore af neslig beskaffenhet, såsom de, hvilka vanligen
föranledde annat mord, syntes skäl vara att anse det förra mindre
straffbart än det senare. Men härtill komme en annan hufvudsaklig grund,
som ovillkorligen bjöde straff lindring för barnamord, och den vore: afse-’
endet pa kvinnans fysiska och psykiska tillstånd i gärningens stund. Om
den med omsorg vårdade och af inga näringsbekymmer plågade äkta makan
icke vid sin nedkomst kunde bibehålla lugn och redig sinnesförfattning,
kunde man ännu mindre antaga full besinning hos den oäkta barnaföderskan,
hvilken, utom kroppens smärtor, vore blottställd för alla själens
lidanden, som väcktes al föreställningen om följderna af hennes nedkomst.
Hon befunne sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kunde uppkomma
och öfvergå i handling.

Lagberedningen, som i fråga om barnamord bibehöll den af lagkommittén
grina begreppsbestämningen, ansåg straffet böra ytterligare mildras
och satte detsamma till fängelse pa lifstid eller från åtta till och med tio år.

Äfven den sålunda föreslagna straffsatsen fann man emellertid inom
kort vara för sträng. I kungl. förordningen angående mord, dråp och
annan misshandel den 29 januari 1861 stadgades sålunda: »Har kvinna,
som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln eller därefter uppsåtligen
dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan eller underlåtenhet
af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var; dömes, för barnamord,
till straffarbete från och med fyra till och med tio år». (24 §.)
Detta stadgande, hvilket ju innebar eu, om ock i realiteten föga betydande
afvikelse från nyssnämnda båda lagförslag i afseende å ifrågavarande brotts
konstitutiva innehåll, öfvergick sedermera i oförändradt skick till 1864 års
strafflag, 14 kap. 22 §.

Slutligen blef genom ofvan omförmälda lag af den 20 juni 1890 strafflatituden
ändrad till straffarbete från och med två till och med sex år; dock
att, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet
må höjas till tio år.

Genom sistberörda straffnedsättning bragtes i fråga om straffminimum

— 1907 —

139

för barnamord vår lag i nära öfverensstämmelse med åtskilliga främmande
lagstiftningar. Sålunda kan straffet för ifrågavarande förbrytelse sättas,
enligt danska strafflagen af 1866 till två års straffarbete samt enligt tinska
strafflagen af 1889 till två års tukthus; och 1871 års tyska strafflag,
som för normala fall stadgar tukthus ej under tre år, inedgifver, då
förmildrande omständigheter föreligga, ett straffminimum af två års
fängelse.

Den erfarenhet, som vunnits efter genomförandet af 1890 års reform,
hvilken för öfrigt icke från något håll mötte motstånd, lärer ock till fullo
hafva ådagalagt, att den tidens lagstiftare åtminstone icke öfverskrida den
gräns, som utstakats af den allmänna rättsuppfattningen i vårt land. Den
benägenhet domstolarna, enligt hvad jag förvissat mig om genom granskning
af inkomna fånglistor, i allmänhet visa, att vid bestämmande af
straffet för barnamord, hvarmed icke några särskild! försvårande omständigheter
äro förknippade, stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns,
tvä års straffarbete, tyder fastmera på ett motsatt förhållande, eller
att jämväl den 1890 fastställda minimigränsen är väl bög.

Härtill kommer en annan omständighet, som, sammanställd med nyss
antydda domstolspraxis, lärer vara af beskaffenhet att böra föranleda minimigränsens
ytterligare sänkning.

Enligt lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892 skulle, där så ske kunde, den, som dömts till
straffarbete på fyra år eller kortare tid, under strafftiden hållas i enrum
med rätt i så fall till afdrag med en fjärdedel af strafftiden. Genom den
nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum
den 22 juni 1906 har emellertid rätt till afdrag i strafftiden för den, som
aftjänar sitt straff i enrum, alldeles bortfallit,

I afseende härå tillåter jag mig framhålla, hurusom fångvårdsstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 24 april 1889 i fråga om utsträckning af den då bestämda
tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, med uttalande af önskvärdheten
däraf att straffarbete alltid under första tiden aftjänades i enrum och det
utan afkortning, därvid emellertid förklarade sig anse, att då vid straffmåttens
bestämmande i gällande strafflag hänsyn tagits därtill, om straffen komme
att aftjänas i enrum eller icke, oundgängligt vore, att straffmåtten, åtminstone
de, som satts öfver två år, i någon mån reducerades. En annan
uppfattning har däremot uttalats af fångvårdsstyrelsen i ett underdånigt
utlåtande öfver det af senaste straff lagskommittén upprättade förslaget till
1906 års omförmälda lag, i hvilket utlåtande, efter redogörelse för styrelsens
nyssnämnda skrifvelse, yttrades: »Kommitterade hafva i föreva rande

lagförslags 1 § gifvit en bestämmelse, enligt hvilken det afdrag,

— 1907 —

140

som hittills gällande föreskrifter latit enrumsfången tillgodonjuta å straffarbetstiden,
komme att, på sätt styrelsen önskat, helt och hållet bortfalla.
Någon reduktion af straffsatserna hafva kommitterade däremot icke ansett
på grund häraf erforderlig. Väl medgifva kommitterade, att af förändringen
kommer att följa förlängning i allmänhet af den verkliga tiden
för straffarbete, om än naturligtvis domstolarna vid straffets utmätande
taga af dragets bortfallande i betraktande. Men kommitterade anse, att
enrumsstraffet, sådant det utbildats efter utsträckningen af tiden för dess
varaktighet, i själfva verket knappast äger så allvarsam karaktär, att det
motsvarar hvad som ursprungligen afsetts med straffarbete, än mindre är
af strängare innnehåll, än som med skäl bör tillkomma denna straffart.
Under de år, som förflutit efter styrelsens nyssnämnda underdåniga framställning
och sedan lagen den 29 juli 1892 numera så länge tillämpats,
att tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna af de långvariga ensamhetsstraffen,
har det visat sig att farhågorna för dessas, i förhållande till
frihetsstraffen i gemensamhet, för fången svåruthärdliga beskaffenhet varit
mycket öfverdrifna, hvadan strafftidernas reducering med en fjärdedel,
därest straffet aftjänas i enrum, icke gärna kan anses betingad af en motsvarande
skillnad i enrums- och gemensamlietsfängelsets verkliga intensitet.
A id sadant förhållande anser sig styrelsen icke behöfva vidhålla sina betänkligheter
mot straffafdragets borttagande utan samtidig reduktion af
straffsatserna.»

I enlighet med hvad fångvårdsstyrelsen sålunda sist anfört och
då det ju är all anledning till antagande att domstolarna, på sätt
ock af straff lagskommittén förutsatts, komma att vid straffmätning taga
hänsyn till afdragets bortfallande, finner jag visserligen skäl icke föreligga
till eu allmän reduktion af straffmåtten. Men annorlunda ställer sig förhållandet
i fråga om sådant brott, som redan före 1906 års lag af domstolarna
plägat beläggas med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns,
och för hvilket nedsättning följaktligen alls icke eller allenast
till någon del kan ifrågakomma. För barnamörderskor måste således den
nya lagen innebära en högst afsevärd förlängning i tiden för straffarbetet,
hvilket med min uppfattning om det berättigade i ofvanberörda domstolspraxis
måste anses utgöra ett missförhållande, som snarast bör rättas.
Härvid synes det mig emellertid, att man icke bör stanna vid den jämkning
i latituden, som påkallas af afdragets bortfallande, utan i stället taga
steget längre ut och, i syfte att lämna domstolarna större utrymme till
beaktande af de ömmande omständigheter, som enligt hvad ofvan framhållits
kunna vara med barnamord förenade, nedsätta straffminimum till
ett ars straffarbete. Att detta kan ske utan fara, lärer framgå af vunnen

— 1007 —

141

erfarenhet, enligt hvilken skäligen mildrade straffsatser ingalunda medföra
större antal brott. Till stöd för min framställning kan äfven åberopas utländskt
föredöme; enligt den nya norska strafflagen kan nämligen straffet
för ifrågavarande förbrytelse nedgå till ett års fängelse, och ett redan
1881 utarbetadt österrikiskt strafflagsförslag innehöll enahanda bestämmelse.

Den af mig ifrågasatta straffnedsättningen lärer icke påkalla någon
jämkning af strafflatituderna för försök till barnamord eller för de med
barnamord besläktade förbrytelser.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 14 kapitlet 22 § strafflagen.

Härigenom för ordnas, att 14 kapitlet 22 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln
eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan
eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var;
dömes, för barnamord, till straffarbete från och med ett till och med sex
år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet
till tio år höjas.

Framställning till Riksdagen om nedsättning af straffet för

ämbetsbrott.

Strafflagen, som i 25 kap. 11 § meddelar straffbestämmelser för det
fall, att ämbetsman tillgriper och förskingrar penningar eller annat, vare
sig statens aller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt ämbete till
förvarande, förvaltning eller redovisning emottagit, stadgar därjämte i 12
§ af samma kapitel: »Har ämbetsman, som ill § omtalas, genom falska
räkenskaper eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit
influtna medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört
utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat
handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat
annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter
eller säkerhet därför ställer, till afsättning och straffarbete från och med

— 1907 —

142

fyra till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två
år nedsättas».

Den här bestämda straff latituden tillkom genom lagen angående
vissa ändringar i strafflagen den 20 juni 1890; enligt 1864 års lag” hvari
särskild lägre straffsats för öfrig! ej heller utsatts för förbrytelse af ifrågavarande
art, där den begåtts under synnerligen mildrande omständigheter,
var latituden 6—10 år.

Med ämbetsman enligt strafflagen förstås, jämlikt 10 kap. 1 § 2 mom.,
den, som är försedd med Konungens fullmakt å ämbetet, eller innehafver
ämbete af lika värdighet, eller lagligen är satt i sådan ämbetsmans ställe;
så ock ^domare, ändå att han ej blifvit förordnad af Konungen. Härjämte
är i 25 kap. 22 § den bestämmelse meddelad, att hvad »om statens ämbetsmän
här stadgadt är, gälle ock om dem, som äro satta att förvalta
städers, menigheters eller allmänna af Konungen stadfästade kassors, verks
eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän,
som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna höra, och om andra,
som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta».

^ På. grund af sistberörda lagrum kan alltså förbrytelse enligt 12 §
begas icke allenast af ämbets- eller tjänstemän i egentlig mening, utan
jämväl af innehafvare utaf de lägsta tjänstebeställningar. Af följande rättsfall
framgar ock, att postbetjänt ansetts böra straffas enligt ifrågavarande §.

Vederbörande åklagare ställde vid rådstufvurätten i Göteborg postbetjänten
\. Abrahamsson under åtal och anförde: Abrahamsson hade i sin
egenskap af ordinarie postbetjänt fått från ett filialpostkontor i Göteborg
mottaga, jämte sex postanvisningar och en postförskottsanvisning, hvilka
varit ställda till olika adressater och lydt å tillhopa 288 kronor 82 öre,
äfven de i anvisningarna upptagna beloppen för att tillställa desamma
adressaterna emot kvitton å anvisningarna. I stället för att utföra detta
uppdrag hade han tillgripit penningarna och i ändamål att dölja tillgreppen
falskeligen i adressaternas namn kvitterat och därefter å postkontoret
återställt anvisningarna. På grund häraf yrkades ansvar å Abrahamsson
enligt 25 kap. 12 § strafflagen. Abrahamsson förmenade, att
ifrågavarande lagrum icke afsåge betjänte. RådstufVurätten gillade denna
invändning och dömde Abrahamsson till ansvar för förfalskning enligt 12
kap. strafflagen. Ilofrätten dömde emellertid jämlikt 25 kap. 12 § strafflagen
Abrahamsson till straffarbete i 4 år 6 månader; och Kung!. Maj:t
fann i utslag den 6 oktober 1903 ej skäl att i hofrättens utslag göra
ändring.

— 1907 —

143

Sedermera liar Kung!. Maj:t genom utslag den 31 augusti 1906 dömt
en annan postbetjänt -T. 0. Jönsson Alfons jämlikt ifrågavarande lagrum
till straffarbete i fyra år, för det lian, som fått mottaga eu postanvisning
å 101 kronor 58 öre jämte detta belopp för att tillställa detsamma adressaten
emot kvitto å anvisningen, tillgripit penningarna samt, för att dölja
tillgreppet, falskeligen i adressatens namn kvitterat och därefter ä postkontoret
återställt anvisningen. Af nåd fann emellertid Kungi. Maj:t skäligt
medgifva, att tiden för det straffarbete, hvartill Jönsson Alfons gjort
sig förfallen, nedsattes till 2 år 6 månader.

Enligt hvad till min kännedom kommit, bär äfven vaktmästare vid
telegrafverket förklarats saker enligt ifrågavarande lagrum.

Vid af mig anställda efterforskningar för utrönande af det sätt, hvarpå
lagrummet under senare år tillämpats, har jag för öfrigt inhämtat, att
domstolarna visat omisskännelig benägenhet att vid straffets bestämmande
stanna vid eller i närheten af latitudens minimigräns, fyra års straffarbete,
där ej synnerligen förmildrande omständigheter ansetts föreligga, och brottet
förty, jämlikt den särskilda straffsatsen, bedömts än lindrigare; och Kungl.
Maj:t har, såsom af förenämnda rättsfall angående Jönsson Alfons framgår,
ehuru synnerligen förmildrande omständigheter icke ansetts föreligga,
ändock af nåd nedsatt straffet väsentligen under 4 år. Detta synes ju
ådagalägga, att minimigränsen allmänt uppfattas såsom väl hög och att
den 1890 företagna jämkningen alltså icke varit tillfyllest. Äfven enligt
min uppfattning är detta förhållandet, framför allt då fråga är om tjänstemän
i de lägsta graderna, som ju ofta hafva särdeles knappt tilltagna
löneförmåner och äro i besittning af allenast ringa bildning, i följd hvaraf
man icke hos dem äger förvänta så stor kraft att motstå frestelser till
förevarande förbrytelse, som hos öfriga tjänstemän eller ämbetsmän; och
vill jag i samband härmed fästa uppmärksamheten därå, att betjänte nu,
i långt större utsträckning än förr, användas till sysslor, där förbrytelser
af ifrågavarande art kunna förekomma.

Jämväl från annan synpunkt sedt torde det få anses lämpligt att något
mildra den för förevarande brott bestämda straffsats. Varder i lagen ett
straff satt högre än af den allmänna rättsuppfattningen anses öfverensstämma
med billighet och rättvisa, löper man nämligen fara, att detsamma
icke blir tillräckligt effektivt, i det domstolarna visa benägenhet att utöfver
det behörigas gräns tillämpa regeln att i tvifvelaktiga fall hellre
fria än fälla.

För strafflindring finnes härjämte ett annat skäl, som lärer få anses
vara afgörande. Genom den nya lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906 har, i enlighet med hvad

— 1907 —

144

jag anfört i min framställning om ändring af 14 kap. 22 § strafflagen,
förut stadgad rätt för ensamhetsfångar till afdrag i strafftiden alldeles
bortfallit. Under hänvisning i öfrigt uti tillämpliga delar till nyssnämnda
framställning vill jag här allenast anmärka, att enligt lagen angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892
den, som dömts till straffarbete på viss tid utöfver fyra år, skulle, där så
ske kunde, vid bestraffningens början hållas i enrum under tre år; och
skulle för den tid, straffet sålunda verkställdes i enrum, från återstående
strafftiden afdragas en tredjedel af den tid fången hållits i enrum.

I afseende å nu ifrågavarande förbrytelse, hvilken ju, enligt hvad
ofvan utvecklats, redan förut af domstolarna vanligen ansetts höra beläggas
med straff vid eller i närheten af latitudens minimigräns, i följd hvaraf
tillbörlig hänsyn till afdragets bortfallande icke kan tagas vid straffets
utmätande, kommer alltså nyssberörda lag af 1906 att hafva den verkan,
att den faktiska tiden för straffarbetet i allmänhet måste vara förlängd
med omkring ett år.

Då detta enligt min uppfattning ingalunda kan anses lämpligt, har
jag, jämväl på ofvan. angifna grunder, ansett mig härmed böra föreslå
nedsättning af strafiflatitudens minimum, därvid jag funnit detsamma böra
skäligen bestämmas till tva år sex månader. En dylik ändring lärer
jämväl påkalla jämkning af den särskilda straffsats, som bestämts för det
fall, att omständigheterna äro synnerligen mildrande; och synes det mig,
att man härvid bör kunna nedgå till ett års straffarbete.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 25 kapitlet 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 25 kapitlet 12 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller
böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller
upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som
icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,
företett veterligen oriktiga verifikationer, eller föröfvat annat sådant bedrägeri;
dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför
ställer, till afsättning och straffarbete från och med två år sex månader
till och med tio år: värde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare

— 1907 —

145

nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende förlustig. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till ett år nedsättas.

Framställning till Riksdagen om utarbetande af en historik
öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning.

I mars månad 1910 kommer jämnt ett sekel att hafva förflutit, sedan
det genom 1809 års regeringsform inrättade justitieombudsmansämbetet
trädde i verksamhet. En systematiskt uppställd, historisk framställning af
hvad detta ämbete verkat under de första hundra åren af dess tillvaro
skulle säkerligen ur många synpunkter vara af det allra största intresse.
Utan tvifvel skulle en dylik historik vara af värde både för ämbetets
innehafvare och för dem, som det åligger att granska justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning. Men därutöfver skulle historiken sannolikt
blifva en i många fall nyttig uppslagsbok för domare och andra ämbetsmän.
Den stora allmänheten skulle vidare i historiken hafva en pålitlig
måttstock för bedömandet af värdet utaf den institution för öfvervakande
af lagarnes helgd samt för befordrande af framsteg och enhet i lagstiftning,
lagskipning och förvaltning, som man med justitieombudsmansämbetets
inrättande velat skapa. Slutligen skulle historiken förvisso bilda ett värdefullt
material för besvarande af tilläfventyrs uppkommande frågor om
ändringar i justitieombudsmannens instruktion.

Den sålunda ifrågasatta historiken borde enligt min mening innehålla
en fullständig redogörelse för justitieombudsmansämbetets tillkomst, för de
bestämmelser, som angående ämbetet meddelats i grundlag eller särskild
författning, äfvensom för beslutade eller ifrågasätta ändringar i dylika
stadganden. Vidare torde i historiken böra lämnas biografiska och karaktäristiska
meddelanden om ämbetets innehafvare under den tidsperiod,
som är i fråga. Arbetets hufvudsakliga del borde innehålla^ en framställning
af de åtgärder, som justitieombudsmannen vidtagit på grund af
det honom tillerkända initiativ i fråga om lagstiftningen, äfvensom för
justitieombudsmannens ämbetsverksamhet såsom åklagare. Slutligen torde
i historiken jämväl böra omförmälas viktigare fall, i hvilka justitieombudsmannen
funnit anledning till annan åtgärd än åtal, samt sadana klagoskrifter,
som icke kunnat föranleda till åtal eller annan särskild ämbetsåtgärd,
men likväl varit af större betydelse eller eljest tilldragit sig en
allmännare uppmärksamhet.

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1907 års Riksdag. '' 19

146

De källor, ur hvilka materialet till historiken skulle hämtas, vore i
första hand riksdagshandlingar, justitieombudsmannens ämbetsberättelser,
justitieombudsmansexpeditionens diarier och registratur samt i dess arkiv
förvarade handlingar. Men därutöfver borde hänsyn tagas äfven till meddelanden
i utgifna memoarsamlingar och till uttalanden i den periodiska
pressen samt i öfrigt till den litteratur, som kunde vara af intresse.

Historikens utarbetande torde lämpligast kunna under justitieombudsmannens
inseende verkställas af sekreteraren i justitieombudsmansexpeditionen.
Nuvarande sekreteraren, hvilken i mer än 11 år innehaft sin
befattning och i följd häraf samt af andra skäl torde vara särdeles lämplig
till fullgörande af ett uppdrag af ifrågavarande beskaffenhet, har redan
på eget initiativ samlat ett betydande material för ett arbete om justitieombudsmansämbetet.
Om historikens utarbetande öfverlämnades åt sekreteraren,
hvilken förklarat sig villig att emottaga och utan särskild ersättning
utföra ett dylikt uppdrag, vore det emellertid nödigt, att han tidtals
finge åtnjuta ledighet från sina egentliga tjänstegöromål.

De kostnader, som för arbetet blefve erforderliga, skulle utgöras af
vikariatsarfvode till den person, som vid sekreterarens tjänstledighet komme
att uppehålla hans tjänst, kostnad för skrifmaterialier, ersättning till biträden
för renskrifning, kollationering, korrekturläsning jämte möjligen
andra arbeten, som efter justitieombudsmannens bepröfvande lämpligen
borde utföras af annan person än historikens författare, äfvensom tryckningskostnader.
Att på förhand uppgöra någon tillförlitlig beräkning
öfver dylika kostnaders belopp, lärer enligt sakens natur vara omöjligt.
Icke heller torde det vara lämpligt att för ändamålet anvisa ett förslagsanslag.
Bäst synes vara, att riksgäldskontoret finge i uppdrag att till
justitieombudsmannen, på dennes rekvisition och emot behörig redovisning,
tid efter annan förskottsvis utbetala särskilda belopp att i mån af behof
användas till gäldande af med arbetets utförande förenade utgifter.

På grund af hvad jag anfört hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte dels uppdraga åt justitieombudsmannen
att lata utarbeta och i det antal exemplar,
som Riksdagen tillika behagade bestämma, till trycket
befordra en utförlig historik öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning under det första seklet af detta
ämbetes tillvaro, dels ock bemyndiga riksgäldskontoret
att till justitieombudsmannen, på dennes rekvisition och
emot framdeles skeende redovisning, förskottsvis utbetala
för arbetets utförande nödiga medel.

— 1907 —

147

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till statsutskottet.

Framställning till Riksdagen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen
i justitieombudsmansexpeditionen.

Med anledning af särskilda framställningar af Kungl. Maj:t beviljade
Riksdagen åren 1901, 1902, 1903 och 1904 dyrtidstillägg att till statens
ämbets- och tjänstemän med vissa undantag och under vissa förbehåll för
samma år utgå med 10 procent af deras aflöningsförmåner. Dyrtidstillägg
skulle icke i något fall få utgå med högre belopp än 500 kronor, och voro
från åtnjutande af dyrtidstillägg undantagna, bland andra, de tjänstemän,
hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst för ifrågavarande år uppgingo till
högre belopp än 7,000 kronor.

För år 1905 beviljade Riksdagen jämväl dyrtidstillägg, därvid i sistnämnda
begränsningar giordes den ändring att dyrtidstilläggens högst
medgifna belopp för samma år bestämdes till 300 kronor, och från dyrtidstillägg
uteslötos tjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner af statstjänst för
året uppginge till högre belopp än 5,000 kronor. Under samma villkor
har Riksdagen beviljat dyrtidstillägg för år 1906.

På framställningar af justitieombudsmannen har Riksdagen åren 1902,
1903, 1904, 1905 och 1906 anvisat medel för beredande af motsvarande
förbättrade löneförmåner åt tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen.

Då några afsevärda förändringar i lefnadskostnaderna icke synas hafva
inträdt under den tid, som förflutit efter det Riksdagen senast beviljade
dyrtidstillägg, och Riksdagen följaktligen torde komma att äfven under
innevarande år pröfva, huruvida medel för sådant ändamål må anvisas,
får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen, under förutsättning att dyrtidstillägg
innevarande år beviljas statens ämbets- och tjänstemän,
måtte tillerkänna enahanda förmån jämväl åt tjänstemännen
i justitieombudsmansexpeditionen.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till statsutskottet.

— 1907 —

148

Ämbetsresor under år 1906.

Under nästlidna år har min företrädare i justitieombudsmansämbetet
företagit ämbetsresor till Jönköpings,. Malmöhus och Östergötlands län
samt därunder besökt länsstyrelserna i Jönköping, Malmö och Linköping,
Göta hofrätt, domkapitlen i Lund och Linköping, rådstufvurätter, poliskammare,
häradshöfdingar, centralfängelset i Malmö, tvångsarbetsanstalterna
i Malmö, Landskrona och Norrköping, statens tvångsuppfostringsanstalt å
Bona, länsfängelser, krono-, stads-, härads- och militärhäkten samt sådana
tingsställen, hvarest häradsarkiv förvarats. Tillika hafva under resorna
krigsrätternas protokoll underkastats granskning och domstolarnas förhandlingar
åhörts, där så lämpligen kunnat ske.

För hvad under resorna förekommit finnes redogörelse i de förda
resediarierna, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens diarium och
registratur komma att för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1906 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes .......................................................................... 15

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ............ 106

Summa 121

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits ...........~................................................................ 4

till annan myndighet öfverlämnats .................................................................. 2

efter vederbörandes hörande fått förfalla ...................................................... 38

efter annorledes verkställd särskild utredning afskrifvits ........................ 9

utan åtgärd afskrifvits .......................................................................................... 47

till åtal hänvisats .................................................................................................. 4

föranledt annan åtgärd än åtal ........................................................................ 4

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 8

* * » » på vederbörande klagandes begäran hvilande ...... 1

s » » » » pröfning beroende ...........,....................................... 4

Summa 121

Under år 1906 hafva 5 åtal emot ämbets- eller tjänstemän anställts,
nämligen:

på grund af förd klagan.......................................................................................... 4

af annan anledning .................................................................................................. 1

Summa 5

- 1907 —

149

Sålunda har af min företrädare eller af mig, för nedan angifna fel
eller försummelser i ämbete eller tjänst, under året förordnats om atal mot:

1) häradshöfding, för felaktigt förfarande i ett inteckningsärende;

2) länsman, för det han vid utdelning af understödsmedel från en
donationsfond obehörigen gjort vissa afdrag;

3) regementschef, för obehörig vägran att efter utlupen kapitulationstid
bevilja volontär afsked;

4) länsman, för felaktigt förfarande vid utmätning; och

5) t. f. polismästare, för underlåtenhet att förordna om en persons
inmanande i häkte.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1906 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängig] orda ärenden,
hvilka vid 1905 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda —
om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1906, innefattas i tre särskilda, i
en vid denna berättelse fogad bilaga intagna förteckningar; innehållande
berörda bilaga därjämte en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1906
till Kungl. Maj:t aflåtit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1907.

BERNDT HASSELROT.

Knut von Matern.

150

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;

afgifven år 1907.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse
utaf kommitterade till tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet,
att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit, hvilket kommitterade
skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1907.

BERNDT HASSELROT.

G. F. GILLJAM.
OSCAR MONTELIUS.

HANS HILDEBRAND.
C. F. SVEDELIUS.

CARL LINDHAGEN.
IVAR AFZELIUS.

Knut von Matern.

BILAGOR

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1907 års Riksdag.

Sammanställning

statistiska uppgifter angående mål afgärda af högsta domstolen

åren

1887—1905.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberåtlelse till 1.907 ars lliksdag.

154

Mål afgjorda af högsta

i ii in

Mål

fullföljda från

H D ej ändrat Hofrätt ändrat underrätts Hofrätt ändrat underrätts

domstolarnes beslut beslut> »• ej ändrat beslut, H. D. fastställt

hofrätts underrätts

och vidare från:

Härads rätt -

Rådstufvu rätt -

Summa

Härads rätt -

Rådstufvu rätt -

Summa

Härads rätt -

Rådstufvu rätt -

		Civ.	Krim.	Civ.	Krim.		Civ.
Svea hofrätt
År	1887.........	67	45	43	50	205	43
	1888.........	90	55	55	51	251	26
7/	1889.........	62	85	69	83	299	39
»	1890.........	75	89	55	96	315	38
»	1891.........	67	87	57	63	274	46
	1892.........	98	86	57	70	311	43
»	1893.........	60	78	82	68	288	46
»	1894.........	62	52	57	66	237	51
»	1895.........	55	46	61	57	219	41
	1896.........	62	54	36	61	213	51
»	1897.........	100	92	71	95	358	76
»	1898.........	63	78	73	68	282	55
	1899.........	122	86	86	65	359	62
	1900.........	85	70	95	55	305	55
»	1901.........	105	82	101	42	330	39
»	1902.........	75	65	61	49	250	43
»	1903.........	71	63	83	59	276	49
»	1904.........	55	41	62	62	220	36
»	1905.........	63	64	66	56	249	45
	Summa	1,437\| 1,318	1,270	1,216(5,2411	884

Krim Civ. Krim. Civ. Krim. Civ. Krim.

32	23	22	120	2	5	3	5	15
45	31	29	131	5	7	2	3	17
47	19	25	130	12	4	10	2	28
60	21	21	140	9	4	2	3	18
49	21	26	142	5	5	4	4	18
67	39	29	178	12	5	6	2	25
39	36	18	139	12	7	2	2	23
34	23	25	133	22	3	9	3	37
4	37	16	143	12	6	8	3	29
37	25	18	131	9	9	4	2	24
54	31	24	185	12	5	7	—	24
38	29	22	144	14	4	11	2	31
43	52	26	183	15	7	11	3	36
48	47	33	183	19	5	9	3	36
33	35	29	136	6	5	10	3	24
39	29	17	128	8	3	7	2	20
31	40	19	139	10	7	7	3	27
38	27	23	124	13	2	7	5	27
26	40	12	123	13	2	16	5	36
809	605	434	2,732	210	95	135	55	495

— 1907 —

155

domstolen åren 1887—1905.

IV			V				VI
Hofrätt fastställt underrätts beslut, H. D. ändrat domstolarnes	Olika beslut af underrätt, hofrätt och H. D.	Hofrätts omedelbara beslut	Slut- summa
Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Samma	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa	ej ,	ändrade	Summa
Civ.	Krim.	Civ.	Krim.		Civ.	Krim.	Civ.	Krim.
														Svea hofrätt
8	8	6	8	30	5	8	7	i	21	13	1	14	405	År	1887
10	11	7	2	30	5	4	4	3	16	16	4	20	465		1888
13	8	6	9	36	3	13	4	3	23	10	2	12	528	»	1889
8	9	7	9	33	9	2	4	6	21	14	3	17	544		1890
12	14	5	9	40	6	5	4	1	16	10	2	12	502		1891
13	12	6	5	36	13	9	3	3	28	13	1	14	592	»	1892 j
9	10	11	6	36	12	10	2	6	30	13	3	16	532		1893
22	1	9	10	42	14	4	9	1	28	11	2	13	490	»	1894
9	5	6	5	25	10	4	2	3	19	17	i	18	453		1895
9	7	11	ii	38	10	9	4	2	25	6	2	8	439	»	1896
17	8	8	8	41	7	7	4	4	22	17	6	23	653		1897
8	5	7	7	27	7	4	3	3	17	10	2	12	513	»	1898
15	11	9	12	47	6	9	7	5	27	18	5	23	675	»	1899
16	5	8	3	32	7	7	6	4	24	9	4	13	593		1900
11	11	9	11	42	8	8	4	2	22	14	2	16	570		1901
15	5	10	5	35	9	1	4	2	16	7	1	8	457	»	1902
11	8	12	14	45	7	4	8	2	21	13	1	14	522		1903
6	7	9	4	26	6	11	5	—	22	1	1	2	421		1904
5	6	6	6	23	6	4	7	5	22	11	2	13	466	»	1905
217	151	152	\| 144	664	150	j 123	91	56	420	223	\| 45	268	\| 9,820	Summa

— iso:

156

(Forts.) Mål afgjorda af högsta

				1					II			—		III		—
Mål fullföljda från	H D. ej ändrat domstolarnes beslut	Hofrätt ändrat underrätts beslut, H. D. ej ändrat hofrätts	Hofrätt ändrat underrätts beslut, H. D. fastställt underrätts
och vidare från:	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa
		Civ.	Krim.	Civ.	Krim.		Civ.	Krim	Civ.	Krim.		Civ.	Krim	Civ.	Krim
Göta hofrätt
År	1887............	32	40	22	17	in	33	23	10	7	73	3	1	—	1	5
»	1888............	32	39	25	24	120	32	18	9	6	65	9	—	3	—	12
»	1889............	51	61	36	20	168	22	28	11	7	68	—	3	1	—	4
»	1890............	62	48	16	21	147	33	29	6	14	82	2	1	1	—	4
»	1891............	53	59	23	18	153	34	24	9	9	76	7	2	2	1	12
»	1892............	37	47	24	23	131	43	25	20	6	94	10	3	7	—	20
»	1893............	46	40	26	23	135	27	11	14	15	67	6	1	—	—	7
»	1894............	39	27	16	32	114	16	21	15	10	62	4	1	8	—	13
»	1895............	34	43	18	19	114	15	25	13	10	63	1	2	2	1	6
*	1896............	28	42	22	27	119	14	19	12	11	56	2	3	1	2	8
»	1897...........	57	53	17	36	163	20	37	14	13	84	5	5	3	1	14
)>	1898............	42	41	16	18	117	19	23	14	8	64	6	4	6	1	17
»	1899............	46	47	37	22	152	27	21	13	10	71	6	—	3	1	10
»	1900............	40	42	19	21	122	35	18	19	4	76	6	1	4	1	12
»	1901............	46	28	24	20	118	30	19	8	7	64	6	1	2	3	12
	1902...........	30	32	25	22	109	22	18	19	6	65	3	1	3	_	7
»	1903............	56	40	41	16	153	20	19	14	6	59	5	3	2	—	10
»	1904............	39	34	19	16	108	9	17	11	3	40	1	5	6	—	12
»	1905............	52	45	25	22	144	36	12	16	6	70	7	3	3	—	13
	Summa	822	808\|	451	417	2,4981	487\|	407	247	1581.2991	89	40	57\|	12	198

— 1907

157

domstolen åren 1887—1905.

IV	V	VI	Slut- summa
Hofrätt fastställt underrätts beslut, H. D. ändrat domstolarnes	Olika beslut af underrätt, hofrätt och H. D.	Hofrätts omedelbara beslut
Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa	ej ändrade	ändrade	Samma
Civ.	Krim	Civ.	Krim.	Civ.	Krim.	Civ.	Krim.
			1										i	Göta hofrätt
8	9	4	3	24	4	6	2	2	14	5	—	5	232	År	1887
7	7	5		19	8	6	—	—	14	7	—	7	237	»	1888
8	6	_	3	17	8	2	3	2	15	10	1	11	283	»	1889
7	8	2	__	17	7	9	1	8	20	9	2	11	281	»	1890
6	6	4	2	18	10	1	1	—	12	11	3	14	285	»	1891
10	6	2	_	18	7	5	—	—	12	7	3	JO	285		1892 1
5	5	3	_	13	7	5	—	2	14	5	3	8	244		1893
6	5	3	1	15	4	1	1	—	6	13	—	13	223		1894
4	8	7	4	23	3	5	2	3	13	4	1	5	224		1895
2	4	4	2	12	5	3	1	3	12	3	1	4	211	»	1896
11	6	6	3	26	5	4	2	3	14	6	4	10	311		1897
9	5	4	2	20	4	4	1	1	10	3	2	5	233	»	1898
6	5	4	2	17	5	2	3	3	13	5	5	10	273	»	1899
8	3	5	1	17	4	5	—	1	10	10	1	11	248		1900
4	9	6	2	21	2		1		3	5	—	5	223	3>	1901
5	6	5	3	19	6	1	3	2	12	4	—	4	216	»	1902
7	4	5	5	21	1	1	5	1	8	3	—	3	254	»	1903
6	6	1	2	15	6		3	1	10	1	1	2	187	»	1904
6	1	4		11	5	5	1	—	11	2	2	4	253		1905
12S	10S	74	3c	343	101	65	30	27\| 223	\| 113	29	\| 142	\| 4,703	Summa

— 1907 —

158

(Forts ) Mål afgjorda af högsta

Mål fullföljda från och vidare från:	1			II	—	—	—	—	III	—
;H.	D. ej	ändrat domstolarnes beslut	Hofrätt ändrat underrätts beslut, H. D. ej ändrat hofrätt8	Hofrätt ändrat underrätts beslut, H. D. fastställt underrätts
Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Samme	Härads- rätt	Rådstufvu- rätt	Summa
Civ.	Krim.	Civ.	Krim.	Civ.	Krim.	Civ.	Krim		Civ.	\|Krim	Civ.	\|Krim
1 Hofrätten öfver
\| Skåne och Ble-
binge
\| År 1887 .........	25	20	11	14	70	11	9	5	6	31	3	i	O	i	7
\| .''> 1888 .........	43	35	13	27	118	8	20	7	3	38	3	2	i	4	10
» 1889 .........	35	36	13	22	106	10	16	13	10	49	4	1	1	1	7
» 1890 .........	24	26	11	14	75	14	7	8	11	40	5		2	1	8
\| » 1891 .........	31	26	14	22	93	11	18	5	8	42	2		2	2	6
\| » 1892 .........	29	36	13	19	97	14	14	15	7	50	4	2	2	1	9
1 » 1893 .........	21	37	13	10	81	17	13	15	11	56		3	8	1	12
\| » 1894 .........	20	38	7	13	78	13	9	4	3	29	4	1	4	4	13
1 » 1895 .........	24	26	16	13	79	11	15	8	5	39	4	1	4		9
j » 1896 .........	20	31	11	20	82	18	7	6	1	32	5	2	4		11
\| » 1897 .........	35	40	19	20	114	16	15	17	2	50	3	1			4
1 » 1898 .........	48	38	22	17	125	12	8	13	4	37	7	3	2		12
J » 1899 .........	44	34	12	12	102	19	7	7	7	40	5		3		8
» 1900 .........	45	27	17	22	in	17	8	10	6	41			4	2	0
i » 1901 ......	30	30	18	13	91	19	14	11	2	46	4	i	2	1	8
i » 1902 .........	24	41	17	10	92	8	6	20	12	46			1		1
	31	33	.18	14	96	12	5	6	6	29	9	2	3	1	15
\| » 1904 .........	21	23	14	10	6»	9	8	13	5	35	5	2	4	1	12
» 1905 ......	33	47	28	16	124	11	12	12	11	46	9	5	1	1	16
Summa	5831	624	287	308	1,802	250\|	211	195	120	776	76	27	50	21	174
Sammandrag: för åren 1887-1905. Svea hofrätt ... Göta hofrätt ... Hofrätten öfver Skåne o. Ble-kinge .........	1,437 822 583	1,318 808 624	1,270 451 287	1,216 417 308	5,241 2,498 1,802	884 487 250	809 407 211	605 247 195	434 158 120	2,732 1,299 776	210 89 76	95 40 27	135 57 50	55 12 21	495 198 174
Summa 12.842	1,750	1,008	1,941	9,541	1,621	1,427	1,047	712	4,807	375	162	242	88	867

— 1907 —

159

domstolen åren 1887—1905.

IV	V	VI
Hofrätt fastställt underrätts beslut,	Olika beslut af	underrätt,	Hofrätts omedelbara
H	D. undrat domstolarnes		hofrätt och	H. U.			beslut		Slut-
													summa
Härads-	Rådstufvu-		Härads-	Rådstufvu-
rätt	rätt	Samma	rätt	rätt	Summa	ej an-drade	än- drade	Summa

Civ.	Krim.	Civ.	Krim.		Civ.	Krim.	Civ.	Krim.
														Hofrätten öfver; Skåne och Ble-i
															binge
4	9	2	6	21	1	2	3	—	6	3	i	4	139	År	1887
3	3	2	2	10	2	2	5	i	10	3	i	4	190	»	1888
2	7	2	1	12	2	3	2	—	7	4	3	7	188	»	1889
5	7	—	4	16	1	2	—	i	4	5	1	6	149	»	1890
2	4	_	5	11	1	5	2	—	8	2	—	2	162		1891
4	5	3	2	14	1	2	1	—	4	2	—	2	176	»	1892
6	6	4	2	18	—	—	—	i	1	2	—	2	170	»	1893
2	9	1	2	14	5	2	—	—	7	6	—	6	147	»	1894
_	4	3	3	10	1	2	1	2	6		2	2	145	»	1895
4	1	2	_	7	1	1	—	1	3	4	1	5	140		1896
6	3	2	3	14	—	1	2	—	3	6	1	7	192	»	1897
5	5	1	1	12	2	2	2	—	6	2	—	2	194		1898
10	10	2	1	23	2	2	1	1	6	4	1	5	184	»	1899
3	1	1	5	10	1	1	2	1	5	7	1	8	181	»	1900
3	3	5	2	13	2	—	2	1	5	9	—	9	172	»	1901
4	4	6	3	17	2	2	2	—	6	1	—	1	163	>	1902
4	4	—	1	9	3	2	—	1	6	3	1	4	159	»	1903
6	11	7	1	25	1	1	—	1	3	1	—	1	144	»	1904
8	6	4	—	18	1	—	—-	1	2	2	—	2	208		1905
81	102	47	44	274	29	32	25	12	98	66	13	79	3,203	Summa
							\|							Sammandrag: för j åren 1887—1905.
217	151	152	144	664	150	123	91	56	420	223	45	268	9,820	Svea hofrätt
125	109	74	35	343	101	65	30	27	223	113	29	142	4,703	Göta hofrätt Hofrätten öfver
														Skåne o. Ble-
81	102	47	44	274	29	32	25	12	98	66	13	79	3,203	binge
423	362	273	223	1,281	280	220	146	95	741	402	87	489	17,720	Summa

— 1907 —

Förteckningar

öfver

Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag.

Förteckning på de af Riksdagen år 1906 till Kungl. Maj:t ajlåtna
skrifvelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma
skrivelser blifvit under nämnda år vidtagna*).

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 9 februari 1906, angående af Riksdagen beslutad
ändring i rikets grundlagar. (1.)

1906 den 28 maj meddelades härå svar å rikssalen.

2:o af den 17 februari, angående val af Riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (3.)

1906 den 9 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af samma dag, angående verkställd omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter. (6.)

1906 den 9 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 20 februari, i anledning af väckt motion angående lagstadgad stängningstid
för handelsbutiker. (13.)

Kungl. Maj:t har anbefallt dels Konungens befallningshafvande i länen att från vederbörande
myndigheter infordra yttranden öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse dels
ock Konungens samtliga befallningshafvande att i anledning af samma skrifvelse lämna
föreningar af handelsidkare och andra, hvilkas intressen af frågan beröras, tillfälle att
i ämnet yttra sig äfvensom med afgifna yttranden och eget utlåtande till Kungl.
Maj:t inkomma.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till Riksdagens protokoll.

164

5:0 Riksdagens skrifvelse af den 20 februari, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelse till Konungen med begäran om framläggande af förslag
till lag rörande invallning. (14.)

Kungl. Maj:t har den 13 juli 1906 besluta uppdraga åt en kommitté att utarbeta
förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning och därmed sammanhängande
ämnen.

6:o af den 10 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till lag om ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28 juni
1895 om aktiebolag samt till lag om ändrad lydelse af 25, 27 och 43 §§
i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet,
dels med förslag till lag om ändrad lydelse af 36, 38, 57, 86,
88 och 114 §§ i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse, dels ock
med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen den 18 september
1903 angående solidariska bankbolag samt till lag om ändring i vissa
delar af lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag. (37.)
Vid anmälan den 7 april 1906 af ifrågavarande skrifvelse, så vidt den ankommit
på justitiedepartementets föredragning, har Kungl. Maj:t utfärdat dels lag om ändrad
lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28 juni 1895 om aktiebolag, dels ock lag
om ändrad lydelse af 25, 27 och 43 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet.

7:o af den 21 mars, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande
antagande af lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad. (38.)
Efter högsta domstolens hörande har Kungl. Maj:t den 14 september 1906 utfärdat
lag i ämnet.

8:o af den 28 mars, i anledning af väckt motion angående revision af skiftesstadgan
och därmed sammanhängande författningar. (40.)

Kungl. Maj:t har den 5 oktober 1906 beslutit uppdraga åt en kommitté att företaga
en fullständig revision af skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar.

9:o af den 31 mars, i anledning af väckt motion angående sluten omröstning
vid prästval. (56.)

Ärendet beror på Kungl. Majrts pröfning.

10:o af den 12 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag angående villkorlig frigifning,
lag angående villkorlig straffdom samt lag angående ändrad lydelse af 1,
2, 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister. (71.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna

— 1907 —

165

lag angående villkorlig frigifning, har Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 utfärdat lagar

i samtliga hithörande ämnen.

ll:o Riksdagens skrifvelse af den 12 april, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lagar om ändrad lydelse af 40 § i lagen den
28 juni 1895 om aktiebolag och om ändrad lydelse af 23 § i lagen den
28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. (73.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 27 april 1906.

12:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lagar angående vissa ändringar i sjölagen och om skyldighet för svensk
domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka,
som drabbat främmande fartyg. (74.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 27 april 1906.

13:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående norsk undersåtes rätt att besitta fast egendom här i riket. (75.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 april 1906.

14:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 7 § i lagen den 1 oktober 1894 om förvärfvande
och förlust af medborgarerätt. (76.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 april 1906.

15:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lagar om vissa ändringar i strafflagen, om upphäfvande af förordningen
den 1 juni 1819 angående sättet huru förfaras skall med sådana personers
anhållande och tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade
riken Sverige och Korge samt därefter afvika till det andra, och
om ändrad lydelse af 7 § i strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881. (77.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 27 april 1906.

16:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag i anledning af Sveriges anslutning till den internationella godstrafikkonventionen.
(78.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

17ro af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels angående
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i lagen den 18 september
1903 angående solidariska bankbolag m. m., dels ock med förslag till lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs. (82.)

Vid anmälan den 6 juli 1906 af ifrågavarande skrifvelse, så vidt den ankommit på

— 1907 —

166

justitiedepartementets föredragning, har Kungl. Maj:t utfärdat lag om ändrad lydelse
af 1 § i lagen den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 §
i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.
(96.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom,
har Kungl. Maj:t den 4 maj 1906 utfärdat lagar i ofvanberörda två ämnen.

19:o af den 2 maj, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna
handlingar. (97.)

Vid anmälan häraf den 29 juni 1906 har Kungl. Maj:t uppdragit åt två kommitterade
att, efter öfverläggning med lagberedningen, utarbeta förslag1 till lag om dödande
af bortkomna handlingar.

20:o af den 8 maj, i anledning af väckta motioner angående dels revision af
konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)
Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

21 :o af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande
inskränkning i inmutningsrätten, är stadgadt. (106.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 maj 1906.

22:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af en i fångvårdsstyrelsens hufvudbok balanserad behållning af
brandskadeersättning. (107.)

1906 den 8 juni i statsrådet anmäld; och föreskrift i ämnet vederbörande meddelad.

23:o af den 12 maj, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet
den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (138.)

1906 den 16 och den 22 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

25:o af den 17 maj, i anledning af väckta motioner angående rösträtt för
kvinnor vid val till Andra kammaren. (148.)

— 1907 —

167

Vid anmälan häraf den 8 juni 1906 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statistiska centralbyrån
att verkställa en statistisk utredning angående politisk rösträtt för kvinnor.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj-.ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen
samt §§ 10 till och med 22 äfvensom §§ 25 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen. (151.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik samt till lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § strafflagen. (ISO.)

1906 den 8 juni lagar i dessa ämnen utfärdade.

28:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i 8 och 10 kap. strafflagen och lag om ändrad
lydelse af 77 § strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (183.)
Sedan högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag om vissa ändringar i 8 och 10 kap. strafflagen, har Kungl. Maj:t den 16 juni
1906 utfärdat lagar i ofvanberörda två ämnen.

29:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster. (184.)
Lag i ämnet utfärdad den 16 juni 1906.

30:o af den 25 maj, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
häradshöfdingarnes tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande
af domareförordnande. (188.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o. Utrikesdepartementet.

31 :o Riksdagens skrifvelse af den 4 april 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp af beskickningshus i Kristiania. (57.)
Föredragen den 18 april 1906, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för utrikes
ärendena dels att åt Kungl. Maj:ts minister i Kristiania, envoyén E. Giinther,
uppdraga att underteckna köpekontrakt med ägaren af fastigheten n:r 27 vid Incognitogaden
i Kristiania om förvärfvande af densamma för svenska statens räkning för ett
belopp af 100,000 kronor, fri från inteckningar, förutom köpekostnader; dels ock
att för en kostnad, hvilken, tillsammans med själfva köpekostnaderna ej öfverstege
75,0(10 kronor, låta verkställa nödiga ändrings- och reparationsarbeten å fastigheten;
hvarjämte Kungl. Maj:t dels anbefallde statskontoret att för ifrågavarande ändamål

— 1907 —

168

på rekvisition till utrikesdepartementet af tillgängliga medel under år 1906 utanordna
ett belopp af 175,000 kronor; dels ock förklarade sig vilja längre fram taga under
ompröfning frågan om det l^resbelopp, som Kungl. Haj:ts minister borde erlägga
för husets disponerande.

32:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad handelsoch
sjöfartstraktat m. m. (186.)

Föredragen den 16 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t förordnade, det Kungl. Maj:ts
ratifikation af ifrågavarande handels- och sjöfartstraktat skulle på öfligt sätt utfärdas
och genom ministerns för utrikes ärendena försorg utväxlas mot kejserliga tyska
regeringens ratifikation af samma traktat.

33:o af den 23 maj, angående godkännande af öfverenskommelse rörande ekonomisk
uppgörelse mellan Sverige och Norge i anledning af unionens upplösning.
(178.)

Föredragen den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att Kungl. Maj:ts
ratifikation af ifrågavarande öfverenskommelse skulle på öfligt sätt utfärdas och genom
ministerns för utrikes ärendena försorg utväxlas mot norska regeringens ratifikation
af samma öfverenskommelse.

34:o af den 25 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet. (139.)
Föredragen den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t dels förordnade, att Riksdagens i
punkterna 1—16 och 18—20 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas
statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
ankomme; dels fastställde aflöningsstater ej mindre för utrikesdepartementet än äfven
för beskickningar och konsulat att från den 1 oktober 1906 lända till efterrättelse
dels ock utfärdade kungörelse angående villkoren och förbehållen för åtnjutande af
de från den 1 oktober 1906 fastställda nya löneförmånerna för beskickningar och
konsulat.

Hvad beträffar punkterna 17, 21 och 22 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättande af förskjutna medel till aflönande af
extra biträden hos arméförvaltningen under åren 1904 och 1905. (83.)

Den 11 maj 1906 meddelade Kungl. Maj:t beslut i ärendet.

36:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
af utgifter för förvärfvandet och anordnandet af skjutfält för
Gottlands artillerikår. (84.)

— 1907 —

169

Den 11 maj 1906 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t, som, i anledning af Riksdagens
beslut, för ifrågavarande ändamål anvisade 62,012 kronor 42 öre från fjärde
hufvudtitelns allmänna besparingar.

37:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående täckande af vissa utaf arméförvaltningen utgifna förskott.
(85.)

Den 11 maj 1906 anmäldes ärendet inför Kungl. Maj:t, som, i anledning af Riksdagens
beslut, för ifrågavarande ändamål anvisade 121,678 kronor 53 öre från
Qärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

38:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
af åtskilliga officers- och underofficerskårer tillhöriga byggnader å mötesplatser
m. m. (86.)

Ärendet föredrogs den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med
utredning rörande kostnaderna för inlösen af de å arméns mötesplatser befintliga,
officers- och underofficerskårer tillhöriga byggnader, som skäligen kunde ifrågakomma
att af kronan öfvertagas.

39:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning den 4 augusti 1906 af detta ärende, som afser
vidtagande af åtgärder för att vid förestående kasernbyggnadsarbeten fullt tillförlitliga
kostnadsberäkningar må vara att tillgå och tillfyllestgörande kontroll öfver arbetenas
utförande må åstadkommas, besluta uppdraga åt en kommitté att afgifva yttrande
och inkomma med förslag i ämnet.

Sådant yttrande och förslag har ännu icke af kommittén afgifvits.

40:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående anordnande
af sjukhuslokaler för vissa truppförband af armén. (88.)

Den 25 maj 1906 anmäldes detta ärende inför Kungl. Maj:t, därvid de med anledning
af Riksdagens beslut erforderliga föreskrifter meddelades.

41:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af fordringsbelopp hos kaptenen R. Boning och f. d. underlöjtnanten
G. L. Syren. (93.)

Vid föredragning den 11 maj 1906 af denna skrifvelse förordnade Kungl. Maj:t,
att afskrift af densamma skulle tillställas direktionen öfver arméns pensionskassa för
kännedom och efterrättelse.

42:o af den 9 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en del utaf Bodens kronopark för landtförsvarets behof. (98.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag. 22

170

Ärendet anmäldes inför Kungl. Maj:t den 8 juni 1906, därvid erforderliga föreskrifter
i enlighet med Riksdagens beslut meddelades.

43:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.
(140.)

Yid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under fjärde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle meddelas arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse,
i hvad på dessa ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma
skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa
delgifvas; hvarjämte Kungl. Maj:t meddelat de särskilda föreskrifter, som för verkställande
af de fattade besluten erfordrats.

44:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(146.)

Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t i de till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 27 juli 1906, då Kungl. Maj:t förordnade, att innehållet
af skrifvelsen skulle vederbörande till kännedom och efterrättelse delgifvas.

45:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående särskildt
penningtillskott till vissa värnpliktige. (156.)

Ärendet anmäldes inför Kungl. Maj:t den 8 juni 1906, därvid förordnades att beträffande
åtnjutandet och utbetalningen af ifrågavarande penningtillskott skulle gälla
enahanda bestämmelser, som vore meddelade i fråga om nu utgående penningbidrag
åt värnpliktige tillhörande beväringen.

46:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af äganderätten till kronans till Torsebro krutbruk hörande fastigheter.
(158.)

Ärendet anmäldes den 8 juni 1906 inför Kungl. Maj:t, som förordnade, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutit angående försäljning af äganderätten till ifrågavarande
fastigheter skulle meddelas arméförvaltningen och statskontoret till efterrättelse.

47:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af en kronan tillhörig tomt vid Kiruna järnvägsstation till plats för
landstormsförråd. (159.)

Vid ärendets föredragning den 8 juni 1906 förordnade Kungl. Maj:t, att Riksdagens
ifrågavarande beslut skulle till kännedom och efterrättelse meddelas vederbörande
myndigheter.

— 1907 —

171

48:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående användande af en kronan tillhörig tomt vid Bastuträsks
järnvägsstation till plats för landstormsförråd. (160.)

Vid ärendets föredragning den 8 juni 1906 förordnade Kungl. Maj:t, att Riksdagens
beslut i fråga om användande af berörda tomt skulle till kännedom och efterrättelse
meddelas vederbörande myndigheter.

49:o af den 23 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens
ämbetsverk äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål
m. m. (171.)

Sedan ett af Kungl. Maj:t vid föredragning den 24 augusti 1906 af denna skrifvelse,
i hvad den rörde landtförsvarsdepartementet, från arméförvaltningen infordradt
utlåtande i ämnet inkommit, har detsamma blifvit till civildepartementet öfverlämnadt.

50:o af den 25 maj, i fråga om mera betryggande garantier för utförande på
ett tillfredsställande sätt af byggnader för arméns behof. (187.)

Kungl. Maj:t har vid föredragning den 4 augusti 1906 af detta ärende besluta
uppdraga åt den under 39:o här ofvan omnämnda kommitté att afgifva yttrande och
inkomma med förslag i ämnet.

Sådant yttrande och förslag har ännu icke af kommittén afgifvits.

51:0 af den 27 maj, i anledning af Kungl. Majtts proposition angående beviljande
af medel till uppförande af nya byggnader för armén. (195.)
Kungl. Majtt har dels vid föredragning den 20 juli 1906 af denna skrifvelse, i
hvad den angår verkställande af utredning rörande förläggningsorter för femton infanteriregementen,
tillsatt en kommission för en hvar af första, andra, tredje, fjärde
och femte arméfördelningarna med uppdrag att utreda och föreslå, hvilka förläggningsorter
i såväl militäriskt som ekonomiskt och socialt afseende kunde vara lämpligast,
dels ock vid föredragning den 4 augusti 1906 af samma skrifvelse, i hvad
den afser vidtagande af åtgärder för vinnande af skärpt kontroll vid uppförande af
nya kasernetablissemang för samma regementen, uppdragit åt den under 39:o har
ofvan omnämnda kommitté att afgifva yttrande och inkomma med förslag i ämnet.

Sådant yttrande och förslag har ännu icke af kommittén afgifvits.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

52:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning af elektriska sättare m. m. för Ellenabbsbatteriet
i Karlskrona. (153.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1907 —

172

53.0 Riksdagens skrifvelse af den 2o maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till siöförsvaret
(HL)

Kungl. Maj:t har den 8 juni 1906 förordnat om erforderliga åtgärder, utom hvad angår
de Riksdagens beslut, som anmälts i punkten 1 angående ökning af skeppsgossekåren,
punkten 7 angående skeppsgosseskolan och punkten 37 angående förläggning
af en skeppsgossekår till Marstrand.

Den 26 oktober 1906 har Kungl. Maj:t meddelat en del erforderliga föreskrifter
angående förläggning af en skeppsgossekår till Marstrand, men beträffande denna fråga
i öfrigt samt därmed sammanhängande ärenden om ökning af skeppsgossekåren och
höjning af anslaget till skeppsgosseskolan har från chefen för flottans stab den 2
november 1906 infordrats yttrande, hvilket ännu icke inkommit.

54:o af den 23 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens
ämbetsverk äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifeöromål
m. m. (171.)

Sedan skrifvelsen den 20 juli 1906 genom civildepartementet anmälts inför Kungl.
Maj:t och ett tryckt exemplar af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till
sjöförsvarsdepartementet, hafva af sistnämnda departement från underlydande ämbetsverk
och myndigheter infordrats yttranden i ärendet, hvilka yttranden den 29 november
1906 öfverlämnats till civildepartementet.

55.0 af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
för beredande af dyrtidstillägg för år 1906 åt en del tjänstemän och
betjänte. (194.)

Sedan skrifvelsen den 8 juni 1906 genom finansdepartementet anmälts för Kungl.
Maj:t, som därvid, bland annat, förordnat, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan beträffande dyrtidstillägg
till ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid lotsverket, som på sistnämnda departement
ankomme, har Kungl. Maj:t den 6 juli 1906 meddelat föreskrifter angående
dyrtidstillägg åt ämbets- och tjänstemän med flere vid lotsstyrelsen.

56:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1907 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (200.)

Sedan skrifvelsen den 8 juni 1906 genom finansdepartementet anmälts inför Kungl.
Maj:t och protokollsutdrag därom öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet förhandläggning
i hvad på sistnämnda departement ankomme samt marinförvaltningen den
27 juli 1906 afgifva infordradt yttrande i ärendet, har detsamma den 17 augusti
1906 af Kungl. Maj:t slutbehandlats.

- 1907 —

173

5:o. Civildepartementet.

57:o Kiksdagens skrifvelse af den 20 februari 1906, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(11.)

Anmäldes den 2 mars 1906, därvid förordnades, att bestyrkt afskrift af skrifvelsen
skulle öfverlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

58:o af den 6 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af kronojord för framdragande af vissa elektriska ledningar. (24.)
Anmäldes den 30 mars 1906, därvid förordnades, att bestyrkt afskrift af skrifvelsen
skulle öfverlämnas till kommerskollegium.

59:o af den 10 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels med
förslag till lag om förändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den
28 juni 1895 om aktiebolag samt till lag om ändrad lydelse af 25, 27
och 43 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet, dels med förslag till lag om ändrad lydelse af
36, 38, 57, 86, 88 och 114 §§ i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse,
dels ock med förslag till lag om ändring i vissa delar af
lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag samt till
lag om ändring i vissa delar af lagen den 18 september 1903 angående
bankaktiebolag. (37.)

Vid anmälan den 7 april 1906 af ifrågavarande skrifvelse, såvidt den ankommit på
civildepartementets föredragning, har Kungl. Maj:t utfärdat lag om ändrad lydelse
af 36, 38, 57, 86, 88 och 114 §§ i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse.

60:o af den 27 mars, i fråga om anslag till en särskild föredragande inom civildepartementet.
(39.)

Anmäldes den 7 april 1906, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

61:o af den 31 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Göteborg af ett för den optiska telegrafen förut användt
område å Stigbergsåsen. (42.)

Anmäldes den 4 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

62:o af den 6 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående personalen vid statens järnvägar. (59.)

Anmäldes den 4 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

63:o af den 21 april, i anledning af vissa af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för statens järnvägar. (62.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1907 —

174

64:o Riksdagens skrifvelse af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående användning af vissa uppkomna besparingar å extra
anslag till utförande af nya byggnader och anläggningar vid statens järnvägar.
(63.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

65:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående dödande
af två till säkerhet för beviljade statslån i Klintehamn—Korna järnvägsaktiebolags
och Slite—Roma järnvägsaktiebolags järnvägar meddelade inteckningar.
(64.)

Anmäldes den 25 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

66:o af samma dag, angående beviljande af anslag till låneunderstöd för enskilda
järnvägsanläggningar. (65.)

Anmäldes den 9 november 1906, därvid förordnades, att aftryck af skrifvelsen skulle
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen öfverlämnas.

67:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (66.)

Anmäldes den 16 juni 1906, därvid dels erforderliga åtgärder beslötos i anledning
af de utaf Riksdagen beviljade anslag till ombyggnad af hamnen i Simrishamn och
iståndsättande af Skillinge hamn, dels Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län anbefalldes att från städerna Skanör och Falsterbo inhämta yttrande, huruvida
de vore villiga åtaga sig det underhåll af Skanörs hamn, som Riksdagen enligt
skrifvelsen gjort såsom villkor för beviljande af anslag till iståndsättande och ombyggnad
af samma hamn, äfvensom, i händelse af städernas bifall härtill, från dem
infordra och till Kungl. Maj:t öfverlämna vederbörlig förbindelse rörande hamnens
underhåll. Sedan dylik förbindelse inkommit, har Kungl. Maj:t den 12 oktober 1906
meddelat erforderliga bestämmelser rörande iståndsättande och ombyggnad af Skanörs
hamn.

68:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
af Strömstad—Skee järnväg. (67.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att med Strömstad—Skee
järnvägsaktiebolag upprätta och Kungl. Maj:ts pröfning underställa förslag
till aftal om förvärfvande för statens räkning af Strömstad—Skee järnväg med
hvad därtill hörde för en köpeskilling af 600,000 kronor att tillträdas den 1 januari
1907. Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med ett den 4 och 8 december 1906 dagtecknadt
förslag till dylikt aftal, bär Kungl. Maj:t den 31 sistnämnda månad godkänt
samma förslag äfvensom beslutit i öfrigt erforderliga åtgärder i ämnet.

69:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsättande
af medel till pensionering af statens järnvägars personal. (68.)
Anmäldes den 8 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1907 —

175

70:o Riksdagens skrifvelse af den 21 april, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande af lånemedel för fortsatt utveckling af statens
telefonväsende. (69.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

71:o af samma dag, angående anslag till fortsättande af undersökningar rörande
den så kallade inlandsbanan. (70.)

Anmäldes den 5 oktober 1906, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

72:o af den 24 april, i anledning af väckt motion angående befogenhet för
riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall
i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa utom
arbetet. (81.)

Anmäldes den 25 maj 1906, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att i anledning
af skrifvelsen afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande den 25 oktober 1906
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

73:o af den 8 maj, angående bestämmelserna om rang. (103.)

Ärendet är beroende på utredning inom civildepartementet.

74:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till anläggning af aflopps- och vattenledningar vid Trollhättan m. m. (109.)
Anmäldes den 29 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

75:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af en tomt i Trollhättan till skolhusbyggnad. (110.)

Anmäldes den 29 juni 1906, därvid styrelsen för Trollhätte kanal- och vattenverk
anbefalldes att meddela Trollhättans kommun underrättelse om Riksdagens beslut i
ärendet.

76:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Trollhättans kommun af vissa områden för utläggning af gator
och allmänna platser i Trollhättan m. m. (ill.)

Anmäldes den 22 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

77:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ställande
af viss kronoegendom under förvaltning af styrelsen för Trollhätte kanaloch
vattenverk. (112.)

Anmäldes den 14 september 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

78:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
af kronans rätt till den så kallade Fiddevången invid Falsterbo.
(114.)

Anmäldes den 22 juni 1906, därvid förklarades, att Kungl. Maj:t, efter Riksdagens
medgifvande, afstode från den rätt till Fiddevången, som tilläfventyrs kunde tillkomma
kronan.

— 1907 —

176

79:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj, i anledning af Kung! Maj:ts
proposition angående anslag till förlikningsman för medling i arbetstvister.
(127.)

Den 21 september 1906 anmäldes förevarande skrifvelse jämte af högsta domstolen
afgifvet utlåtande öfver ett af Riksdagen för dess del antaget förslag till lag angående
medling i arbetstvister; och anbefalldes kommerskollegium att till Kung!
Maj:t inkomma med förslag dels till rikets indelning i distrikt för det ändamål, som
afsåges i 1 § af omförmälda lagförslag, dels till sådan instruktion, som i 14 § af
samma lagförslag berördes, dels ock beträffande ersättning, som jämlikt 15 § i lagförslaget
borde utgå. Sedan kommerskollegium fullgjort, hvad det sålunda fått sig
anbefalldt, har den 31 december 1906 i sammanhang med utfärdande af lag angående
medling i arbetstvister allmänna bestämmelser i förenämnda afseende meddelats.

80:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående medling i arbetstvister, dels ock en med föranledande
af propositionen väckt motion. (128.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid förordnades, att öfver det af Riksdagen för dess
del antagna förslag till lag angående medling i arbetstvister högsta domstolens utlåtande
skulle för det ändamål, § 87 i regeringsformen omförmäler, inhämtas. Sedan
högsta domstolens utlåtande inkommit, har, såsom under nästföregående punkt uppgifves,
den 31 december 1906 utfärdats lag i ämnet.

81 :o af samma dag, angående en allmän polisförfattning för rikets städer och
därmed jämförliga orter. (135.)

Chefen för civildepartementet har på grund af honom den 14 september 1906 lämnadt
bemyndigande tillkallat sakkunnig person att inom departementet biträda med
utarbetande af förslag till allmän polisförfattning, hvarjämte svenska polisförbundet,
som genom remiss lämnats tillfälle att i ärendet sig yttra, den 13 oktober 1906
inkommit med yttrande.

82:o af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (142.)

Anmäldes den 22 juni 1906, därvid

beträffande andra punkten i skrifvelsen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i instruktionen
för styrelsen, som funnes erforderliga med anledning af Riksdagens medgifvande, att
å den för styrelsen fastställda stat Unge uppföras arfvoden till ytterligare två distriktsingenjörer
(extra distriktsingenjörer) med 1,500 kronor till en hvar af dem;

beträffande femtiosjätte punkten i skrifvelsen kommerskollegium anbefalldes att
efter inhämtande från skilda orter i utlandet af detaljerad kännedom om de praktiska
anordningar för arbetsförmedlingens centralisation och arbetssätt, som därstädes kommit

— 1907 —

177

till användning — med iakttagande därvid, att särskild uppmärksamhet ägnades
ät alla de åtgärder, som vidtagits för afhjälpande af bristen på arbetskraft inom
landtbruket — och i samråd med representanter för i riket förefintliga offentliga
arbetsförmedlingsanstalter äfvensom för såväl städernas som landsbygdens olika näringar,
ej mindre utarbeta en detaljerad plan för ledningen af arbetsförmedlingsverksamheten
i Sverige, än äfven uppgöra förslag till blanketter och öfriga för verksamheten
erforderliga formulär och anvisningar samt därmed, äfvensom med de framställningar
i öfrigt, hvartill omständigheterna kunde föranleda, till Kungl. Maj:t inkomma; beträffande

femtiosjunde punkten i skrifvelsen Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län anbefalldes att skyndsamt inkomma med utredning beträffande de olika
lappfamiljernas inom Juckasjärvi socken förmögenhetsförhållanden, deras behof af lifsförnödenheter
samt deras förlust i renar, äfvensom med förslag dels rörande inköp
af lifsförnödenheter och renar, i hvilket sistnämnda afseende Konungens befallningshafvande
hade att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida skogsrenar eller
fjällrenar lämpligen borde inköpas, dels beträffande fördelningen af inköpta lifsförnödenheter
och renar mellan lapparne, dels ock till de närmare bestämmelser, som
kunde finnas erforderliga i fråga om det under denna punkt af Riksdagen beviljade
lån å 150,000 kronor åt lappar för inköp af renar; samt

beträffande öfriga delar af skrifvelsen erforderliga åtgärder beslötos.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med det från styrelsen infordrade
förslag, har Kungl. Maj:t den 9 november 1906 utfärdat kungörelse angående
ändrad lydelse af § 11 i förnyade instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 8 december 1899.

Kommerskollegium och Konungens befallningshafvande i Norrbottens län hafva
ännu icke fullgjort hvad en hvar af dem fått sig anbefalldt.

83:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (146.)

Anmäldes den 6 juli 1906, i de delar som tillhörde handläggning af civildepartementet,
därvid förordnades, att aftryck af skrifvelsen i omförmälda delar skulle meddelas
statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk berodde,
äfvensom att innehållet däraf skulle delgifvas öfriga vederbörande ämbetsmyndigheter.

84:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om inköp af
mark från Säfveåns aktiebolag till bangårdsanordningar i Göteborg. (154.)
Anmäldes den 6 juli 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

85:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag till

Bil. till justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 23

178

påbörjande af en kraftstationsanläggning vid Trollhättan samt angående uppgörelser
med enskilda vattenverksägare därstädes m. m. (155.)

Anmäldes den 16 och 29 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

86:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kung! Maj:ts proposition
angående pension åt aflidna banvakterna Johannes Nilssons och Jöns
Perssons änkor. (163.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

87:o af samma dag, i anledning af Kung! Majtts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af Örebro—Svartå järnväg. (164.)
Anmäldes den 3 augusti 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

88:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt aflidne lokomotivmästaren Carl Gustaf Nordströms änka. (165.)
Anmäldes den 8 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

89:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ökad
bredd af svängbrospannen å järnvägsbron öfver Göta älf på statsbanan
genom Bohuslän. (166.)

Anmäldes den 29 uni 1906, därvid förordnades, att skrifvelsen skulle järnvägsstyrelsen
till kännedom och efterrättelse meddelas.

90:o af den 23 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk
äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m.
(171.)

Anmäldes den 20 juli 1906, därvid förordnades, att samtliga civildepartementet
underlydande ämbetsverk skulle anbefallas att inkomma med utlåtanden öfver Riksdagens
i skrifvelsen gjorda framställning, äfvensom att aftryck af skrifvelsen skulle
jämte utdrag af protokollet öfverlämnas till samtliga öfriga departement för vidtagande
af vederbörliga åtgärder. Sedan ej mindre omförmälda utlåtanden inkommit,
än äfven till civildepartementet öfver!ämnats infordrade utlåtanden från öfriga departement
underlydande ämbetsverk, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

91:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Göteborgs hospital
för staden Göteborgs räkning af en upptagningsanstalt för sinnessjuka.
(172.)

Anmäldes den 29 juni 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

92:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till förordning om automobiltrafik. (17 9.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till följd af erhållen remiss, inkommit med
utlåtande i anledning af hvad Riksdagen i skrifvelsen anfört och hemställt beträf —

1907 —

179

fande vissa i berörda författningsförslag förekommande bestämmelser, anmäldes ärendet
den 21 september 1906, därvid beslöts utfärdande af förordning i ämnet jämte vissa
däraf föranledda åtgärder.

93:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rikets flagga. (181.)

Anmäldes den 22 juni 1906, därvid lag i ämnet utfärdades.

94:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
af de enskilda telefonanläggningarna i Stockholm med omnejd. (196.)
Anmäldes den 16 juni 1906, därvid förordnades, att innehållet af skrifvelsen skulle
meddelas telegrafstyrelsen till kännedom och för Stockholms allmänna telefonaktiebolags
och Stockholms Bell telefonaktiebolags underrättande.

95:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till inköp af enskilda tillhöriga vattenfall, lämpliga för
elektrisk drift å statens järnvägar. (197.)

Anmäldes den 13 juli 1906, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

96:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition tillfRiksdagen om
godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena,
samt Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält
och trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan, angående viss
grufegendom m. m. (198.)

Anmäldes den 19 oktober 1906 och lades till handlingarna.

97:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kompletteringsarbeten å järnvägen Gellivare—Riksgränsen samt till anskaffande
af ytterligare rullande materiel vid statens järnvägar. (199.)
Anmäldes den 19 oktober 1906 och lades till handlingarna.

98:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1907 och sättet för afvisande
af vissa anslagsbelopp. (200.)

Anmäldes den 17 augusti 1906, och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

•

6:o. Finansdepartementet.

99:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion
angående åtgärder mot tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Vid föredragning den 27 juli 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt
kommerskollegium att, i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning,
efter vederbörandes hörande till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande och förslag.

Sådant utlåtande och förslag har ännu icke inkommit.

— 1907 —

180

100:o Riksdagens skrifvelse af den 10 mars, angående val af två fullmäktige
i riksbanken och tre suppleanter för Riksdagens samtliga fullmäktige i
nämnda verk. (31.)

101 :o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret jämte
tre suppleanter för samtliga fullmäktige i nämnda verk. (32.)

Den 30 mars 1906 äro båda dessa skrifvelser för Eungl. Maj:t anmälda och, såsom
icke påkallande åtgärd, lagda till handlingarna.

102:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag
till lag om ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28
juni 1895 om aktiebolag samt till lag om ändrad lydelse af 25, 27 och
43 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, dels med förslag till lag om ändrad lydelse af 36, 38,
57, 86, 88 och 114 §§ i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse,
dels ock med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen den 18
september 1903 angående solidariska bankbolag samt till lag om ändring
i vissa delar af lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag.
(37.)

Vid anmälan den 7 april 1906 af ifrågavarande skrifvelse, så vidt den ankommit
på finansdepartementets föredragning, har Kungl. Maj:t utfärdat dels lag om ändrad
lydelse af 31, 32, 33 och 56 §§ i lagen den 18 september 1903 angående solidariska
hankbolag dels äfven lag om ändrad lydelse af 28, 29, 30 och 53 §§ i
lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag.

103:o af den 31 mars, i anledning af väckt motion om ersättning till arfvingarna
efter Wilhelmina Wahlström från Hjo för utbetalad för hög stämpelafgift.
(52.)

Vid föredragning den 31 maj 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att Riksdagens i skrifvelsen omförmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

104:o af samma dag, i anledning af väckt motion om utsträckning till 1909
års utgång af den genom förordningen den 11 september 1885 bestämda
rätt till inlösen af skattefrälseräntor. (53.)

Den 20 april 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående utsträckning
af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor.

105:o af den 6 april, i anledning af Kungl. Haj:ts propositioner med förslag
till dels förordning angående en särskild stämpelafgift för försäljning af
punsch, arrak och rom, dels ock ändring af gällande tullsats i vissa fall
å arrak och rom. (58.)

— 1907 —

181

Den 20 april 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda dels förordning angående en särskild
stämpelafgift för försäljning af punsch, arrak och rom, dels äfven kungörelse
angående ändrad lydelse af de i gällande tulltaxa förekommande bestämmelser angående
brännvin och sprit.

106:o Riksdagens skrifvelse af den 24 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning om
anslag till bestridande af den statsverket åliggande kostnaden för anbringande
af stängsel kring sockerfabriker m. m. (80.)

Vid föredragning den 4 maj 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom.

107:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels angående
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i lagen den 18
september 1903 angående solidariska bankbolag m. in., dels ock med
förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks
konkurs. (82.)

Vid anmälan den 6 juli 1906 af ifrågavarande skrifvelse, så vidt den ankommit
på finansdepartementets föredragning, har Kungl. Maj:t utfärdat lag om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag
samt lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i lagen den 18 september 1903
angående bankaktiebolag.

Därjämte har Kungl. Maj:t den 16 november 1906 dels utfärdat instruktion
för bankinspektionen och finansdepartementets bankbyra, dels fastställt stat för bankinspektionen,
dels ock utfärdat kungörelse angående bankinrättningarnas bidrag till
bestridande af kostnaden för bankinspektionen.

108:o af den 27 april, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)
Vid föredragning den 31 maj 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t dels anbefallt
öfverintendentsämbetet att uppsäga det mellan ämbetet och Stockholms stads
drätselnämnd den 24 mars 1876 upprättade kontrakt angående vården och underhållet
af Karl XHI:s torg i Stockholm, dels ock förordnat, att ett tryckt exemplar
af skrifvelsen skulle, jämte utdrag af protokollet, öfverlämnas till landtförsvars- och
jordbruksdepartementen för vidtagande af de åtgärder, som på hvart och ett af nämnda
departement ankomme.

Vidare har Kungl. Maj:t den 27 juli 1906 anbefallt kommerskollegium att, efter
vederbörandes hörande, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i anledning
af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning om verkställande af utredning,

— 1907 —

182

i hvilka afseenden reglering af den till vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen
borde äga rum.

Kommerskollegium bär ännu icke afgifvit yttrande och förslag.

109:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, med reglemente för "riksbankens
styrelse och förvaltning. (125.)

Den 26 oktober 1906 har Kungl. Maj:t, i sammanhang med utfärdande af bestämmelser
rörande den kompetens, realskoleexamen bör medföra i fråga om inträde
i vissa verk och inrättningar, låtit utfärda kungörelse i anledning af Riksdagens beslut
angående villkoren för erhållande af anställning såsom tjänsteman hos riksbanken.

110:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion om bestämmande af tullen
å maskiner och verktyg efter vikt m. m. (129.)

Vid föredragning den 20 juli 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t uppdragit
åt en af Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatt kommitté för revision af gällande
tulltaxa att i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse afgifva utlåtande och
förslag.

Kommittén har ännu icke afgifvit utlåtande och förslag i ärendet.

111:° af samma dag, i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen af
vissa för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter.
(130.)

"Vid föredragning den 20 juli 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t uppdragit
åt den af Kungl. Maj:t den 22 juni 1906 tillsatta kommitté för revision af gällande
tulltaxa att i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse afgifva utlåtande och
förslag.

Kommittén har ännu icke afgifvit utlåtande och förslag i ärendet.

112:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen angående
mantalsskrifning den 6 augusti 1894. (131.)

Den 6 juli 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

113:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om viss ändring i förordningen
angående tillverkning och beskattning af maltdrycker m. m.
(132.)

Vid anmälan den 4 augusti 1906 af denna skrifvelse, i hvad den afser utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande kontrollen vid brännvins-, socker- och
maltdryckstillverkningen, har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla eu sakkunnig att jämte chefen för departementets kontroll- och justeringsbyrå
biträda med utarbetande af förslag i omförmälda syfte.

114:o af den 19 maj, i anledning af väckt motion om afskrifning af åter —

1907 —

183

stående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas.
(133.)

Vid föredragning den 6 juli 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt
kammarkollegium att efter vederbörandes hörande i anledning af skrifvelsen afgifva
utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

115:o Rikdagens skrifvelse af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hofoch
slottsstaterna. (137.)

Vid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

116:o af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (143.)
Vid föredragning den 8 juni och den 6 juli 1906 af berörda skrifvelse har Kungl.
Maj:t med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln,
i hvad besluten skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat,
att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom
och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af
samma skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle
dessa meddelas.

117:o af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(146.)

Vid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
än finansdepartementet, för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande departement,
samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas
statskontoret.

118:o af den 16 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge. (147.)

Den 16 maj 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

119:o af den 21 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(152.)

Vid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom.

120:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående efter —

1907 —

184

skänkande af kronans rätt till danaarf efter gärdsägaren Lars Vilhelm
Dahlbergs i Piteå hustru Fredrika Vilhelmina Dahlberg, född Nordström.
(161.)

121:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter banvakten
Johan Werner Stålbergs änka Charlotta Cecilia Stålberg, född
Wallin. (162.)

Vid föredragning den 8 juni 1906 af dessa skrivelser har Kungl. Haj:t förordnat,
att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i de uti skrifvelserna omförmälda ärenden besluta
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

122:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående kontroll å ångpannor. (167.)

Den 8 juni 1906 har denna skrifvelse blifvit anmäld och lagd till handlingarna.

123:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i förordningen den 3 december 1897 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst m. m. (168.)

Den 16 juni 1906 har Kungl. Maj:t i anledning af denna skrifvelse samt Riksdagens
här nedan under 132:o omförmälda skrifvelse låtit utfärda kungörelse angående
den vid 1906 års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Riksdagens ifrågavarande skrifvelse af den 23 maj, i hvad densamma afser utarbetande
af förslag till närmare bestämmelser rörande beskattningsort för inkomst
af elektriska ledningar, är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

124:o af samma dag, angående en inkomstskatt för år 1907. (169.)

Den 16 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående inkomstskatt
för år 1907.

125:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften, dels ock
i ämnet väckta motioner. (170.)

Den 8 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående vissa ändringar
i gällande förordning angående stämpelafgiften.

Vidare har Kungl. Maj:t den 14 september 1906 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla två personer för att inom departementet biträda med upprättande
af förslag till bestämmelser angående stämpelafgift för aktier och banklotter vid
öfverlåtelse af dylik handling från en till annan person.

126:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter skräddaren Frans Gustaf
Oscar Petersson. (175.)

— 1907 —

185

Vid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i det i skrifvelsen omförmälda ärende besluta
skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

127:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition
med förslag till ändring i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af vin och Öl. (182.)

Den 8 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning angående ändrad lydelse
af 37 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl.

128:o af den 25 maj, angående inrättande inom generaltullstyrelsen af en byrå
för lämnande af upplysningar i tulltekniskt afseende. (189.)

Vid föredragning den 20 juli 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t uppdragit
åt den af Kungl. Haj:t den 22 juni 1906 tillsatta kommitté för revision af gällande
tulltaxa att verkställa den i skrifvelsen omförmälda utredning äfvensom därefter afgifva
förslag i ämnet.

Sedan nämnda kommitté afgifvit sådant förslag, samt generaltullstyrelsen däröfver
afgifvit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

129:o af den 26 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (190.)
Vid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelsens innehåll skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

130:o af samma dag, angående ny tulltaxa m. m. (191.)

Den 8 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda tulltaxa, att lända till efterrättelse
från och med dag, som Kungl. Maj:t genom särskild kungörelse komme att bestämma.

Den 22 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående tiden
för nämnda tulltaxas trädande i kraft.

131:o af samma dag, angående ändrad lydelse af § 4 i förordningen angående
hevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december
1892. (192.)

Den 14 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående förändrad
lydelse af § 4 i förordningen den 2 december 1892 angående hevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter.

132:o af den 27 maj, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.
(193.)

Den 16 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående den vid 1906
års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

133:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag. 24

186

för beredande af dyrtidstillägg för år 1906 åt en del tjänstemän och
betjänte. (194.)

Vid föredragning den 8 juni 1906 af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kungl.
Maj:t dels låtit utfärda kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1906 åt en del
tjänstemän och betjänte, dels och förordnat, att skrifvelsen i vederbörliga delar skulle,
jämte protokollsutdrag, öfverlämnas till utrikes- och civildepartementen, samt att protokollsutdrag
skulle expedieras jämväl till sjöförsvarsdepartementet för den handläggning
af frågan om dyrtidstillägg till ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid lotsverket,
som ankomme på sistnämnda departement.

134:o Riksdagens skrifvelse af den 27 maj, angående statsregleringen för år
1907 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (200.)

Vid föredragning den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att hvad Riksdagen i förevarande ämne besluta skulle meddelas statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kungl. Maj:t förordnat, att ett tryckt exemplar af skrifvelsen skulle,
jämte utdrag af protokollet, öfverlämnas, i hvad skrifvelsen rörde beräkning och användning
för 1907 års statsreglering af visst belopp af femte hufvudtitelns allmänna
besparingar, till sjöförsvarsdepartementet och, i hvad den anginge afsättning af medel
till arbetareförsäkringsfonden, till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande, till fortsättande af arbetet med utläggning af
ytterligare ett järnvägsspår mellan Järfva och Uppsala järnvägsstationer, till anskaffande
af ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade järnvägar, till inlösen af
Strömstad—Skee järnväg samt till låneunderstöd för enskilda järnvägsanläggningar,
till civildepartementet.

135:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.

(201.)

Den 8 juni 1906 har denna skrifvelse blifvit för Kungl. Maj:t anmäld och såsom
icke påkallande åtgärd lagd till handlingarna.

136:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (202.)

Vid anmälan den 8 juni 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens i samma skrifvelse omförmälda beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

137:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majtts proposition angående anslag
till bestridande af kostnader för handläggning inom kommerskollegium af
ärenden, som enligt det i kungl. proposition den 7 mars 1906 innefattade
förslag till lag angående kontroll å ångpannor skulle tillhöra den
i samma förslag omförmälda kontrollmyndighet m. m. (203.)

Den 8 juni 1906 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

1907 —

187

138:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte liufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(142.)

Den 14 december 1906 bär Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser rörande ordnandet
af sjukkasse- och olycksfallsstatistiken under år 1906.

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

139:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1906, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förslag till bestämmelser om rätt
att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut. (25.)

Skrifvelsen anmäldes den 9 mars 1906, därvid Konungens samtliga befallningshafvande
och de ecklesiastika konsistorierna anbefalldes att afgifva utlåtanden i ämnet. Sedan dessa
utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

140:o af den 31 mars, i anledning af Kungl. Majrts proposition om upplåtelse under
äganderätt till Nobelstiftelsen af visst område af lägenheten DjurgårdsFrescati.
(54.)

Den 27 april 1906 afgjordes ärendet af Kungl. Maj:t.

141:o af den 12 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg den 5 maj 1882. (72.)

Den 29 november 1906 utfärdade Kungl. Maj:t lag i ämnet.

142:o af den 21 april, angående undervisning i hälsolära vid rikets offentliga
skolor. (79.)

Skrifvelsen anmäldes den 11 maj 1906, därvid beslöts, att från öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk skulle infordras utlåtande i ärendet, men har sådant ännu icke inkommit.

143:o af den 9 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid folkskolor m. m., dels ock särskilda med föranledande
af propositionen väckta motioner. (105.)

Den 14 september 1906 afgjordes ärendet af Kungl. Maj:t, som därvid utfärdade författningar
i ämnet.

144:o af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvud titel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (144.)
Kungl. Maj:t har den 16 juni, den 16 juli, den 14 september, den 5, 12 och 26 oktober,
den 23 november samt den 7, 14 och 21 december 1906 slutligen afgjort olika
delar af ärendet; dock äro punkterna 21, 82, 95, 123, 140 och 155 ännu icke slutbehandlade.

— 1907 —

188

Punkten 21, angående lönetuvsberäkning för lektorer vid de tekniska elementarskolorna.

Ärendet anmäldes den 16 juni 1906, därvid styrelserna för de tekniska elementarskolorna
anbefalldes att afgifva utlåtanden i ärendet. Sedan dessa inkommit, och öfverstyrelsen
för likets allmänna läroverk afgifvit infordradt yttrande i ämnet, är ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Punkten 82 anmäldes den 16 juni 1906, därvid densamma beträffande klinik vid
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn slutbehandlades, hvarjämte i fråga om
poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm öfverståthållareämbetet anbefalldes att från Stockholms
stadsfullmäktige infordra yttrande, huruvida de vore villiga att för polikliniken tillskjuta
2,800 kronor för år 1907. Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 95, angående öfverlåtande å Växjö stad af viss del utaf folkskoleseminanets
i Växjö tomt med därå befintliga byggnader mot utbyte af annan mark m. m.

Ärendet anmäldes den 16 juni 1906, därvid dels åt Konungens befallningshafvande i
Kionobeigs län uppdrogs att verkställa bytet, dels ock statskontoret anbefalldes att af tillgängliga
medel förskottsvis utbetala det för bytets verkställande erforderliga, af Riksdagen
anvisade belopp, 5,000 kronor. Rörande dispositionen af återstående 85,000 kronor af det
utaf Riksdagen för år 1907 beviljade anslag har Kungl. Maj:t ännu ej meddelat föreskrifter.

Punkten 123, angående bestridande af den på Sverige belöpande andelen i kostnaderna
för den internationella jordmätningen.

Ärendet anmäldes den 16 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t medgaf, att den af Kungl.
Maj:t den 19 juni 1896 godkända öfverenskommelsen angående den internationella jordmätningen
finge under viss förutsättning för Sveriges del i oförändrad form gälla för
ytterligare tio år, räknadt från och med den 1 januari 1907, samt att för samma tid
finge för Sveriges del utgå ett belopp af 1,600 tyska mark årligen, men beror frågan om
utbetalning af det för år 1907 anvisade beloppet fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 140, angående kostnader för viss utredning rörande ecklesiastika boställen
beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 155, angående bidrag till kostnaderna för den elfte internationella geologkongressens
hållande i Stockholm, beror på Kungl. Majrts pröfning.

145:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under
liksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(146.)

Kungl. Maj it har den 16 juni, den 14 september och den 26 oktober 1906 utfärdat
kungörelser och meddelat andra föreskrifter i enlighet med Riksdagens beslut i de till
ecklesiastikdepartementets föredragning hörande delar af skrifvelsen, dock att punkterna
-O och 21, i hvad de angå uppförande å allmänna indragningsstaten af adjunkten vid
lägre allmänna läroverket i Sölvesborg Adolf Henrik Hallberg och teckningslärarinnan vid
lägre allmänna läroverket i Söderköping Nanny Emerentia Sofia Reuterskiöld, fortfarande
bero på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1907 —

189

8:o. Jordbruksdepartementet.

146:o Riksdagens skrifvelse af den 9 februari 1906, i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition med förslag till förordning, innefattande öfvergångsbestämmelser
rörande skjutsentreprenörs rätt till utskänkning af maltdrycker. (2.)
Anmäldes den 16 februari 1906, därvid förordning i ämnet utfärdades.

147:o af den 20 februari,,i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva. (7.)

Anmäldes den 9 mars 1906, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

148:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord. (8.)

Anmäldes den 9 mars 1906, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet besluta skulle meddelas kammarkollegium och kommerskollegium till kännedom.

149:o af samma dag, i anledning af Kungl. Ma:jts proposition angående fortfarande
bestånd af en med magnesitaktiebolaget Tarrekaise afslutad öfverenskommelse
rörande vissa mineralfyndigheter å kronojord i Norrbottens län. (9.)
Anmäldes den 9 mars 1906, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att hvad Kungl. Maj:t och
Riksdagen i ärendet beslutit skulle meddelas Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län till kännedom samt för vederbörandes underrättande.

150:o af den 2 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra fanjunkarebostället 1 mantal Appuna n:r 2 Orrgården jämte
Appuna n:r 13, en åker, i Östergötlands län hörande lägenheter. (16.)

151:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af eu till förra regementskvartermästarebostället lY8 mantal Bredsättra n:r
3 i Stockholms län hörande lägenhet. (15.)

152:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra korpralsbostället 1 mantal Gustad n:r 2 Käll- eller Korpralsgård
i Östergötlands län hörande lägenheter. (17.)

153:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till förra militiebostället Gärstad n:r 1 Mellangård i Östergötlands
län hörande områden. (18.)

154:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra kronofogdebostället 1/2 mantal Alsheda n:r 3 Skomakaregården
i Jönköpings län hörande lägenhet. (19.)

— 1907 —

190

155:o Riksdagens skrifvelse af den 2 mars, i anledning af Kungl. Majrts proposition
angående försäljning af en till förra mönsterskrifvarebostället 3/4 mantal
Alsheda n:r 6 Ännagård i Jönköpings lätt hörande lägenhet. (20.)

156:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till förra Iänsmansbostället 3/4 mantal Hvitemåla n:r 1 i Kalmar län
hörande lägenheten Kullen. (22.)

157:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra fånriksbostället Grimskulla n:r 1 i Älfsborgs län hörande andel
i vattenkraft m. m. (23.)

Sistberörda åtta skrivelser anmäldes den 23 mars 1906, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse.

158:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från förra majorsbostället 1/4 mantal Kärr n:r 1 i Kronobergs
län. (21.)

Anmäldes den 23 mars 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut i hvad detsamma afveke från Kungl. Majrts i ämnet gjorda framställning, förordnade,
att hvad Kungl. Majrt och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse.

159:o af den 3 mars, i anledning af väckta motioner angående upptagande af
skogsvårdsafgiftér för trävaror och trämassa, som utföras från riket annorledes
än genom skeppning eller å järnväg. (29.)

Anmäldes den 23 mars 1906, därvid generaltullstyrelsen och domänstyrelsen anbefalldes
att afgifva gemensamt utlåtande i ärendet. Efter det sådant utlåtande numera till Kungl.
Maj:t inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

160:o af den 9 mars, i anledning af Kungl, Maj:ts under nionde hufvudtiteln
gjorda framställningar angående centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet.
(30.)

Anmäldes den 23 mars 1906 i sammanhang med Riksdagens skrifvelser af den 4 april
1905, i anledning af Kungl. Maj:ts i sistnämnda års statsverksproposition under nionde
hufvudtiteln gjorda framställning angående centralanstalt för försöksväsendet på jordbruksområdet
(52) samt af den 19 maj 1905, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet (146), puukterna
4 och 16; och anbefalldes därvid landtbruksakademien att till Kungl. Majrt inkomma
med yttrande och förslag i vissa hänseenden. Sedan detta åläggande af akademien
fullgjorts, anmäldes ärendet ånyo den 14 maj 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens uti ifrågavarande tre skrifvelser anmälda beslut i ämnet i hvad
samma beslut skilde sig från hvad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, förordnade om ut —

1907 —

191

fållande af kungörelse angående villkoren för åtnjutande af vissa i staten för centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet upptagna löneförmåner, äfvensom beslöt
i öfrig! af skrifvelserna föranledda åtgärder i ärendet.

161:o Riksdagens skrifvelse af den 31 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af ett jordområde från kronoparken Åsen till
Uppsala universitet för utvidgning af akademiska sjukhusets i Uppsala tomt.
(41.)

162:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga torp och en lägenhet under Ryda kungsgård n:r 1—5 i Uppsala
län. (43.)

163:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af mark från kronoegendomen Kvarnberga n:r 1 i Södermanlands län. (44.)

164:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra majorsbostället Silkesnäs n:r 1 i Kronobergs län börande
torp. (45.)

165:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af sju till förra löjtnantsbostället Svärtingstorp n:r 1 och 2 i Kristianstads
län hörande lägenheter. (46.)

166:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra korpralsbostället Östraby n:r 12 och 14 i Malmöhus
län. (47.)

167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra korpralsbostället 1 mantal Skee n:r 1 i Hallands län hörande
lägenhet. (48.)

168:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra häradsskrifvarbostället‘1 mantal Stallbacka n:r 1 i Älfsborgs
län hörande utäga. (49.)

169:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett fiske i Klarälfven inom staden Karlstads område. (50.)

170:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af eu till förra militiebostället 1 mantal Berg n:r 1 i Örebro län hörande
andel i en vid skifte afsatt samfällighet. (51.)

Sistberörda tio skrivelser anmäldes den 20 april 1906, därvid förordnades, att hvad
Kung]. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, äfvensom erforderliga åtgärder i öfrigt beslötos.

— 1907 —

192

171:o Riksdagens skrifvelse af den 31 mars, i anledning af väckt motion med
begäran om framläggande af förslag till ändring af förordningen angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län den 24 juli 1903. (55.)

Anmäldes den 20 april 1906, då domäustyrelsen anbefalldes att, efter vederbörandes
hörande, öfver ifrågavarande framställning afgifva utlåtande. Sådant utlåtande har ännu
icke till Kungl. Maj:t inkommit.

172:o af den 27 april, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Öfverlämnad från finansdepartementet för vidtagande af de åtgärder, som på jordbruksdepartementet
kunde ankomma i anledning af hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse
anfört under rubriken rikets generallandtmäterikontor. Anmäldes i denna del den 22 juni
1906, därvid öfverintendentsämbetet anbefalldes att i samråd med landtmäteristyrelsen
uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med fullständigt, af erforderliga ritningar och
kostnadsberäkningar åtföljdt förslag till åtgärder för att åt generallandtmäterikontorets
arkiv bereda skydd mot eldfara äfvensom ökadt utrymme. Sedan sådant förslag numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

173:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af kungsladugården Gripsholm n:r 1 i Södermanlands län. (89.)

174:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af indragna länsmansbostället Lyckan n:r 2 i Jönköpings län. (91.)

175:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den indragna landsgevaldigerbostället Hof n:r 6 Norregård i Kronobergs
län tillhörande andel i soldattorpet till roten n:r 9 vid lifkompaniet af Kronobergs
regemente m. m. (92.)

Sistnämnda tre skrivelser anmäldes den 11 maj 1906, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse.

176:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Mjölby municipalsamhälle af viss del af förra furirsbostället Mjölby n:r
15 Södergården i Östergötlands län m. m. (90.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

177:o af samma dag, i fråga om ändring af mom. 2 i kungl. kungörelsen den 17
juni 1904 angående allmänna villkor och bestämmelser för egnahemslånerörelsen.
(94.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid Kungl. Maj:t med godkännande af Riksdagens i
ämnet fattade beslut förordnade om utfärdande af kungörelse i ämnet.

— 1907 —

193

178:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april, i fråga om ändring af bestämmelserna
angående sättet för försäljning och utarrendering af kronans jordbruksdomäner.
(95.)

Anmäldes den 11 maj 1906, därvid domänstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande i
anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning. Sådant utlåtande
har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

179:o af den 9 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
å lönen för jägmästaren i Marks revir Axel Fabian Kindstrand. (99.)

180:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till kungsgården Sundbyholm n:r 1 med underlydande i Södermanlands
län hörande områden. (100.)

181:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till skattehemmanen Förarp Norregård och Förarp Södergård i Kronobergs
län hörande område. (101.)

182:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till indragna kronofogdebostället Yllesta n:r 2 i Västmanlands län hörande
lägenhet. (102.)

Sistberörda fyra skrivelser anmäldes den 25 maj 1906, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

183:o af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället Hesslö n:r 1, 2, 3 och 4 i Västmanlands län. (108.)
Anmäldes den 8 juni 1906, därvid förordnades, att hvad i ärendet förekommit skulle
meddelas domänstyrelsen till kännedom samt för vederbörandes underrättande.

184:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till kronolägenheten Barnabro n:r 1 i Hallands län hörande område.
(H3.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt domänstyrelsen att afgifva
nytt förslag till disposition af ifrågavarande område af kronolägenheten Barnabro n:r 1.

185:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af kronoparken Österåker i Stockholms län. (115.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid förordnades, att hvad i ärendet förekommit skulle
meddelas domänstyrelsen till kännedom.

186:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte af
mark från Älfkarleby kungsgård i Uppsala län mot viss Söderfors bruks
aktiebolag tillhörig jord. (116.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 25

194

187:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af förra länsmansbostället Husby n:r 4 med därtill
hörande lägenheten Mörtnekärret n:r 1 i Östergötlands län. (119.)
Anmäldes den 8 juni 1906, därvid beslöts erforderlig åtgärd i ärendet.

188:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förut till löningsjordar anslagna lotter under förra kungsladugården Ladugårdsgärdet
i Östergötlands län. (117.)

189:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till förra hospitalshemmanet 3/4 mantal Yäxjö hospitalsgård i Kronobergs
län hörande områden. (118.)

190:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till kungsladugården Skälby i Kalmar län hörande område. (120.)

191:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra militiebostället 29/48 mantal Stenkelösa n:r 1, 2, 3 och 6 i
Malmöhus län hörande lägenheter. (121.)

192:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af kungsladugården Åskloster n:r 1 i Hallands län. (122.)

193:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra häradsskrifvarbostället 1 mantal Östanbro n:r 3 och förra
kronofogdebostället 1 mantal Östanbro n:r 4 i Västmanlands län hörande jordområden.
(123.)

Sistberörda sex skrifvelse!- anmäldes den 8 juni 1906, därvid dels förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti ifrågavarande ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, dels ock i öfrigt erforderliga åtgärder i dessa
ärenden beslötos.

194:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående rätt för
Kungl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark
disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar m. m. (124.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t- och Riksdagen i
ärendet beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom.

195:o af den 23 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (145.)
Anmäldes den 22 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t förordnade om utfärdande af följande
kungörelser, nämligen angående anslag till landtmannaskolor, angående anslag till understöd
åt mindre bemedlade lärjungar vid med statsmedel understödda landtmannaskolor,
angående villkoren för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag från allmänna frostminskningsanslaget,
angående villkoren för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag

— 1907 —

195

från norrländska afdikningsanslaget, angående villkoren för lån från norrländska nyodlingsfonden
samt angående dispositionen af anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt,
äfvensom beslöt i öfrigt af skrifvelsen föranledda åtgärder.

196:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indraguingsstaterna.
(146.)

Öfverlämuad från finansdepartementet i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, och anmäldes i dessa delar den 29 juni 1906, därvid beslöts, att vederbörande
ämbetsmyndigheter skulle behörigen delgifvas skrifvelsen.

197:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från lotten n:r 1 af Dalby kungsgård i Malmöhus län. (157.)
Anmäldes den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t dels förordnade, att hvad Kungl. Maj:t
och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas doraänstyrelsen till kännedom och
efterrättelse, dels ock beslöt i öfrigt erforderlig åtgärd i ärendet.

198:o af den 23 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens ämbetsverk
äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål m. m. (171.)
Öfverlämnad från civildepartementet för vidtagande af vederbörliga åtgärder och anmäld den
17 augusti 1906, därvid förordnades, att samtliga jordbruksdepartementet underlydande
ämbetsverk skulle anbefallas att inkomma med uttalanden öfver Riksdagens förenämnda
framställning. Sedan de sålunda infordrade yttrandena numera inkommit, hafva handlingarna
i ärendet öfverlämnats till civildepartementet.

199:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten Halmstads
slottsjord. (173.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att i ärendet afgifva utlåtande.
Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

200:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till kronolägenheten Halmstads slottsjord hörande område. (174.)
Anmäldes den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut
i hvad detsamma afveke från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, förordnade, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.

201:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af nya byggnader för veterinärinstitutet m. m. (176.)

Anmäldes den 22 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i
ärendet fattade beslut i hvad det skilde sig från hvad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit,
beslöt af förevarande skrifvelse i öfrigt föranledda åtgärder.

— 1907 —

196

202:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående understöd af allmänna medel
till utflyttningar i följd af laga skiften, dels ock en med föranledande af
propositionen väckt motion. (177.)

Anmäldes den 8 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i förevarande
skrifvelse anmälda beslut i hvad detsamma skilde sig från hvad Kungl. Maj:t
uti förberörda proposition föreslagit, förordnade om utfärdande af förordning i ämnet.

203:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående öfvergångsbestämmelser för tillämpning af lagen den 20 juni 1905
om ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891. (185.)

Anmäldes den 31 maj 1906, därvid lag uti ifrågavarande ämne utfärdades.

— 1907 —

II.

Särskild förteckning på de i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, hvilka vid utgången af år 1906 i sin helhet eller till någon del
icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1906, i anledning af väckt motion
angående lagstadgad stängningstid för handelsbutiker. (13.)

5:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till lag rörande invallning. (14.)

8:o af den 28 mars, i anledning af väckt motion angående revision af skiftesstadgan
och därmed sammanhängande författningar. (40.)

9:o af den 31 mars, i anledning af väckt motion angående sluten omröstning vid
prästval. (56.)

16:o af den 12 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
i anledning af Sveriges anslutning till den internationella godstrafikkonventionen.
(78.)

19:o af den 2 maj, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna
handlingar. (97.)

20:o af den 8 maj, i anledning af väckta motioner angående dels revision af konkurslagen
m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

23:o af den 12 maj, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet den
17 oktober 1778 m. m. (136.)

25:o af den 17 maj, i anledning af väckta motioner angående rösträtt för kvinnor
vid val till Andra kammaren. (148.)

198

26:o Riksdagens skrifvelse af deu 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§
10 till och med 22 äfvensom §§25 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen. (151.)

30:o af den 25 maj, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie häradshöfdingarnes
tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande af
domareförordnande. (188.)

Landtförsvarsdepartementet.

39:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år
1905 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning- under
år 1904. (87.) ‘

50:o af den 25 maj, i fråga om mera betryggande garantier för utförande på ett
tillfredsställande sätt af byggnader för arméns behof. (187.)

51:0 af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
af medel till uppförande af nya byggnader för armén. (195.)

S j öförs varsdepartementet.

53:o Riksdagens skrifvelse af den 25 maj 1906, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret. (141.)

Civildepartementet.

72:o Riksdagens skrifvelse af den 24 april 1906, i anledning af väckt motion angående
befogenhet för riksförsäkringsanstalten att för arbetare, som i anstalten
försäkras för olycksfall i arbetet, upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som
inträffa utom arbetet. (81.)

73:o af den 8 maj, angående bestämmelserna om rang. (103.)

8l:o af den 12 maj, angående en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed
jämförliga orter. (135.)

82:o af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (142.)

— 1907 —

199

90:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kung]. Maj:t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos
statens ämbetsverk äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål
m. m. (171.)

Finansdepartementet.

99:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående
åtgärder mot tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

110:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion om bestämmande af tullen å
maskiner och verktyg efter vikt m. m. (129.)

lll:o af samma dag, i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen af vissa
för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter. (130.)

113:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om viss ändring iförordningen
angående tillverkning och beskattning af maltdrycker m. m. (132.)

114:o af den 19 maj, i anledning af väckt motion om afskrifning af återstående
köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas. (133.)

123:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i förordningen den 3 december 1897 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst m. m. (168.)

125:o af samma dag, i anledning af dels Kung]. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften dels ock i ämnet
väckta motioner. (170.)

128:o af den 25 maj, angående inrättande inom generaltullstyrelsen af en byrå för
lämnande af upplysningar i tulltekniskt afseende. (189.)

Ecklesiastikdepartementet.

139:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1906, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kung]. Maj:t angående förslag till bestämmelser om rätt
att fullfölja talan mot kyrkoråds och skolråds beslut. (25.)

— 1907 —

200

142:o Riksdagens skrifvelse af den 21 april, angående undervisning i hälsolära vid
rikets offentliga skolor. (79.)

144:o af den 23 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (144.)

145:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (146.)

J ordbruksdepartementet.

159.0 Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1906, i anledning af väckta motioner
angående upptagande af skogsvårdsafgifter för trävaror och trämassa, som utföras
från riket annorledes än genom skeppning eller å järnväg. (29.)

171:o af den 31 mars, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län
den 24 juli 1903. (55.)

178:o af samma dag, i fråga om ändring i bestämmelserna angående sättet för försäljning
och utarrendering af kronans jordbruksdomäner. (95.)

184.0 af den 19 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till kronolägenheten Barnabro n:r 1 i Hallands län hörande område
(113.)

199:° af den 23 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående disposition
af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten Halmstads
slottsjord. (173.)

— 1907 —

Förteckning på de genom skrivelser, som vid riksdagar före år 1906
till Kungl. Maj:t aflåtits, anhängig gjorda ärenden, livilka vid 1905 års slut
voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
samma ärenden under år 1906 undergått*).

Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Majrts pröfning.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

4:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter, i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k.
villkorlig frigifning. (98.)

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 2 februari 1906. (Jämför ofvan I: 10:o.)

5:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet. (119.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad här nedan under 28:o meddelas.

6:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen

af bihanget till vederbörande Eiksdags protokoll.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberäUélse till 1907 års Riksdag. 26

202

8:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående
ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895. (88.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

9:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

10:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga. (102.)
Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

ll:o af den 13 maj 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa
delar af gällande strafflagstiftning. (133.)

Proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen m. fl. hit
hörande ämnen afläts till Riksdagen den 2 februari 1906. (Jämför ofvan I: 10:o.)

12:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till
skydd för det fria arbetsaftalet. (52.)

Ärendet är i förut omförmält afseende fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått någon behandling.

14:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena mellan kommuner och
enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

Sedan det enligt sista förteckningen från högsta domstolen infordrade utlåtandet inkommit,
beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af jämväl
andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift,
(i Oi.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartslagen. (127.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad här nedan under 28:o meddelas.

17:o af den 27 februari 1900, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål.
(9.)

Högsta domstolen har afgifvit infordradt utlåtande öfver uppgjorda förslag till lag om
handräckning för fordrans utfående, till lag om ändrad lydelse af 14 § utsökningslagen

— 1907 —

203

samt till lag om ändrad lydelse af 4 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning.

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1900, i anledning åt väckt motion angående
tillägg till 11 kapitlet strafflagen. (65.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från
viss intecknad gäld. (66.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

20:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är i förut omförmält afseende fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

21 :o af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af 117 §
i Kungl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket den 9 november
1866. (27.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. (Jämför l:o här ofvan.)

22:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap. 4 §
byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler för
häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

23:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 35 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (37.)
Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

24:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet, som öfverlämnats från finansdepartementet, är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

25:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

26:o af den 13 maj 1901, angående ändring i sättet för verkställande af dödsstraff.
(81.)

Vid anmälan häraf den 29 juni 1906 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående
sättet för verkställande af dödsstraff genom halshuggning.

— 1907 —

204

27:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående
revision af de s. k. krigslagarne. (121.)

Sedan de i ämnet afgifna förslag omarbetats, bär högsta domstolens utlåtande infordrats *
öfver förslagen, men är utlåtandet ännu ej afgifvet.

28:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och
Dalarne. (128.)

Sedan den 6 mars 1905 till Riksdagen aflåtits proposition med förslag till lag om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning, har Kungl. Maj:t den 7 mars i 906 till
Riksdagen aflåtit proposition med förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen
den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring. (Jämför ofvan
I: 18:o.)

Vidare har högsta domstolens utlåtande infordrats öfver förslag a) till lag, innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne, b) till lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne,
och c) till lag angående ändring i 20 § 1 mom. och 22 § af ofvannämnda lag
den 27 juni 1896; och har högsta domstolens utlåtande öfver förslagen under a) och c)
inkommit.

I de delar, som ofvan ej berörts, är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

29:o af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7 kap.

3 § strafflagen. (11.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

30:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande af
förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom. (41.)

Vid anmälan häraf den 9 november 1906 har Kungl. Maj:t anbefallt rikets hofrätter att
i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse infordra yttranden, en hvar från de
under dess domvärjo lydande häradshöfdingar och rådhusrätter, samt med afgifna yttranden
och eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.

31:o af den 29 april 1902, i anledning af väckt motion angående bestämmelser i
fråga om revisionen af aktiebolags och registrerade föreningars för ekonomisk
verksamhet räkenskaper och förvaltning. (52.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifva förslag.

32:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om meddelande af lagbestämmelser
beträffande rätt att inför domstolar och andra myndigheter företräda
bolag och vissa föreningar. (61.)

Proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den

- i«07 —

205

28 juni 1895 om aktiebolag m. fl. hithörande ämnen afläts till Riksdagen den 26 januari
1906. (Jämför ofvan I: 6:o.)

33:o Riksdagens skrifvelse af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om
ändring i vissa delar af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896. (62.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

34:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

35:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Statskontorets i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

36:o af den 11 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa, bestämmelser om elektriska anläggningar, och till
lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen. (87.)
Ärendet har under år 1906 ej undergått någon behandling.

37:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt angår den
vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan om ett vidsträcktare
användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått någon behandling.

38:o af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattaude särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till lag angående
ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.
(135.)

Den 9 november 1906 har den kommitté, som den 27 januari 1905 tillsatts för revision
af lagen om aktiebolag m. m., erhållit uppdrag att afgifva yttrande och förslag
i ämnet.

39:o af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

40:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)
Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

41 ro af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändringar i lagstiftningen
angående aktiebolag. (32.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, liar ännu ej däri afgifvit förslag.

— 1907 -

206

42:o Riksdagens skrifvelse af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner
om ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått någon behandling.

43:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å fång
till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

44:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande bar ännu icke inkommit.

45:o af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

46:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar af
inteckningslagstiftningen. (56.)

Ärendet utgör fortfarande föremål för lagberedningens öfvervägande.

47:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om
sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått någon behandling.

48:o af den 28 april 1903, i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol.
(75.)

Den i ärendet anbefallda utredning har ännu icke inkommit.

49:o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

Ärendet har under år 1906 ej undergått vidare behandling.

50:o af den 20 maj 1903, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (109.)

Det enligt sist afgifna förteckning från Konungens befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län infordrade utlåtande har inkommit, hvarjämte jämväl från statskontoret in fordradt

utlåtande afgifvits. Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

51:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

I den del, hvari ärendet till justitiedepartementet öfverlämnats, har det icke under år

1906 varit föremål för någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

52:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

— 1907 —

207

Del, enligt hvad förut uppgifvits, från kommerskollegium infordrade utlåtandet har ännu
icke inkommit.

53:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion angående
tillägg till § 21 i grufstadgan. (33.)

Sedan det, enligt hvad förut uppgifvits, från kommerskollegium infordrade utlåtandet inkommit,
och tillkallade sakkunnige upprättat förslag i ämnet, har yttrande däröfver afgifvits
af kommerskollegium. Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

54:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af § 136 i skiftesstadgan
m. m. (34.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

55:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående undansättande i mindre
bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran. (37.)
Ärendet har under år 1906 ej undergått någon behandling.

56:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen.
(38.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

57:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder i
syfte att område, hvarå lifligare byggnadsverksamhet är att emotse, må kunna
regleras redan innan detsamma erhållit större sammanträngd befolkning. (39.)
I fråga om denna skrifvelse gäller hvad här ofvan under 14:o blifvit meddeladt.

58:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers
inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna motioner. (65.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

59:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst expropriation
förvärfva mark för linbaneanläggningar i vissa fall. (66.)

Ärendet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

60:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående omarbetning i vissa hänseenden
af gällande bestämmelser om tillsättning af prästerliga tjänster. (69.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

61:o af den 15 april 1904, i anledning af väckt motion angående formen för äktenskaps
ingående. (7 4.)

Ärendet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

62:o af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Kungl. Maj:t har den 13 januari 1906 besluta uppdraga åt en kommitté att utarbeta

— 1907 —

208

förslag till ny lagstiftning angående jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och till
de förändrade bestämmelser i andra delar af lagstiftningen, som häraf påkallas.

63:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande sjöfartslagstiftning. (155.)

Sedan det från kommerskollegium infordrade utlåtandet inkommit, har ärendet blifvit öfverlämnadt
till finansdepartementet.

64:o af den 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående gernensamhetsskogar
för kommuner, korporationer och enskilde, dels ock i fråga om
viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli 1903.
(166.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

65:o af den 11 mars 1905, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
för stäfjande af illojal konkurrens. (20.)

Ärendet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

66:o af den 21 mars 1905, i anledning af väckt motion angående förändrad organisation
af den kontroll, som af staten utöfvas öfver bankverksamheten. (24.)
Proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 18 september
1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs har den 13
januari 1906 aflåtits till Riksdagen, (jämför ofvan I: 17:o.)

67:o af den 28 mars 1905, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga kraft ägande
utslag i brottmål. (45.)

Kungl. Maj:t har anbefallt Konungens befallningshafvande i länen att afgifva utlåtanden
i ärendet. Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

68:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ambulatorisk handel med
tobak å gator och allmänna platser. (46.)

ÄreDdet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

69:o af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers uppläsande
i kyrkorna. (50.)

Sedan de i sist afgifna förteckning omförmälta utlåtandena numera inkommit, beror ärendet
på Kungl. Maj:ts pröfning.

70:o af den 8 april 1905, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag rörande afgäld från afsöndrad lägenhet, dels ock en med föranledande
af berörda proposition afgifven motion. (55.)

Sedan förslag till lag i ämnet blifvit uppgjordt, och högsta domstolen häröfver afgifva
infordradt utlåtande, har Kungl. Maj:t den 31 december 1906 beslutit att till Riksdagen
aflåta proposition i ämnet.

— 1907 —

209

71:o Riksdagens skrifvelse af den 13 april 1905, i anledning af väckt motion om
inskränkning i förmånsrätt för ränta å intecknad fordran. (62.)

Ärendet är fortfarande under öfvervägande af lagberedningen.

72:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser i
syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning större trygghet mot förlust i
de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas från ort till annan.
(117.)

Ärendet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

73:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

1906 den 13 januari i statsrådet anmäld.

74:o af den 9 maj 1905, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 10 till och med
25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen. (123.)

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 21 februari 1906. (Jämför ofvan I: 26:o.)

75:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående konsumtionsföreningar
med syfte att sälja varor äfven till andra än föreningsmedlemmar.
(129.)

Sedan de i sist afgifna förteckning omförmälta utlåtanden inkommit, har Kungl. Maj:t

den 31 augusti 1906 beslutit, att handlingarna i ärendet skulle öfverlämnas till den s. k.

aktiebolagskommittén, för att komma i öfvervägande i sammanhang med det kommittén i

öfrigt gifna uppdrag.

76:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om försäkringsaftal. (132.)

Försäkringsinspektionens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

77:o af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Makt angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel, industri ocli
sjöfart. (182.)

Ärendet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

78:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 60 § regeringsformen. (183.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

79:o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om proportionellt valsätt
vid val af Riksdagens utskott m. m. (184.)

Ärendet har under år 1906 icke undergått någon behandling.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 27

210

Af dessa ärenden äro således de under 4:o, 11 :o, 16:o, 26:o, 32:o, 66:o, 70:o, 73:o
och 74:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgärda, det under 27:o antecknade föremål
för granskning i högsta domstolen, de under 3:o, 8:o, 9:o, 19:o, 23:o, 30:o, 31:o, 35:o,
38:o, 41:o, 43:o, 44:o, 45:o, 46:o, 48:o, 52:o, 54:o, 62:o, 67:o, 71:o, 75:o och 76:o
omförmälta föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen eller särskilde
kommitterade, det under 63:o upptagna öfverlämnadt till annat departement och de öfriga
på pröfning beroende.

Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående viss ändring i gällande förordning angående stämpelafgiften.
(152.)

Vidkommande denna skrifvelse, hvilken öfverlämnats till utrikesdepartementet, i hvad
den afsåge utverkande för svenska försäkringsbolag af vissa förmåner i utlandet, har
naeddelats, dels att i följd af skrifvelsen ytterligare underhandlingar förts med främmande
makter, dels ock att på resultatet af dessa och eventuellt nya förhandlingar
komme att bero, huruvida ärendet från utrikesdepartementets sida komme att blifva
föremål för anmälan inför Kungl. Maj:t.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret.
(63.)

Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang
med fråga om ny inkvarteringsförordning.

2:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts pröfning.

3:o af den 19 maj 1904, angående uttagningen till tjänstgöring af icke vapenföre
värnpliktige. (164.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning i sammanhang med andra ifrågasatta
ändringar i värnpliktslagen.

4:o af den 15 mars 1905, i anledning af väckt motion om afskaffande af
de i 32 § värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning i sammanhang med andra ifrågasatta
ändringar i värnpliktslagen.

— 1907 —

211

5:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens
år 1904 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1903. (119.)

I ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af generalstabens hemliga
handlingar, har från öfverintendentsämbetet infordradt yttrande och förslag ännu
icke inkommit.

Af dessa ärenden äro alltså det under 1 :o upptagna föremål för vidare utredning,
det under 5:o antecknade föremål för särskildt yttrandes afgifvande och de
under 2:o, 3:o och 4:o upptagna beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning
i utlandet. (120.)

De i ämbetsberättelsen till 1903 års Riksdag omförmälta sakkunnige, hvilka på
grund af Kungl. Maj:ts beslut den 17 oktober 1902 af chefen för sjöförsvarsdepartementet
tillkallats för att inom departementet biträda vid en revision af gällande
skeppsmätningsförfattningar, hafva ännu icke afslutat sitt arbete. Sedan Ivungl. Maj.t
den 13 maj och den 30 september 1904 meddelat beslut i de delar af ärendet,
hvilka omförmälas i ämbetsberättelsen till 1905 års Riksdag, beror ärendet i öfrigt
jämte därmed sammanhängande frågor, hvilka enligt uppgift i ämbetsberättelsen till
1903 års Riksdag under år 1902 öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementets handläggning,
fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts åtgärd.

3:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af
timmer sjöledes in. m. (80.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts åtgärd.

4:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902.

dos.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från marinförvaltningen den 25 januari
1905 infordrade upplysningar i detta ärende hafva lämnats med förvaltningens ämbetsskrifvelse
den 19 december 1905; och beror ärendet på Kungl. Maj:ts afgörande.

— 1907 —

212

o:o Riksdagens skrifvelse af den 15 mars 1905, i anledning af väckt motion
om afskaffande af de i 32 § värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)
Ärendet har den 9 mars 1906 öfverlämnats till landtförsvarsdepartementets handläggning.

6:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903.
(119.)

Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från marinförvaltningen och chefen
för flottans stab infordrade utlåtande afgifvits den 22 maj 1906, hafva förvaltningen
och chefen för flottans stab genom hemlig ämbetsskrifvelse den 19 juni samma år
anmodats inkomma med ytterligare utredning i detta ärende, hvilket till följd af sin
beskaffenhet öfverförts till diariet öfver hemliga ärenden.

Af dessa ärenden äro alltså det under 5:o omförmälta öfverlämnadt till annat
departement, det under 6:o antecknade på grund af sin beskaffenhet öfverfördt till
sjöförsvarsdepartementets diarium öfver hemliga ärenden och de öfriga beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

Civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf
gällande resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma
större sparsamhet med statens medel. (87.)

Kungl. Maj:t har den 21 september 1906 förordnat sekreteraren i statskontoret L.
G. Ahlm att från och med den 24 i samma månad tillsvidare inom civildepartementet
biträda vid handläggning af fråga om nytt resereglemente, hvilken fråga fortfarande
är föremål för utredning inom departementet.

2:o af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(103.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtandet
öfver skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal
i Hälsingborg för visst öfvertidsarbete.

3:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under nionde
hufvudtiteln, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstatema,
hvilken hufvudtitel i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)

— 1907 —

213

Vid förnyad anmälan af ärendet den 16 juni 1906 beslöts utfärdandet af kungörelse
angående ändrad lydelse af §§ 7, 12 och 13 i det för telegrafverkets pensionsinrättning
den 17 december 1886 utfärdade reglemente.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1901, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition i anledning af en ansökning om koncession å anläggning af järnväg
från Kiruna station vid statsbanan mellan Gellivare och Riksgränsen
till Svappavaara i Norrbottens län. (85.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet, i hvad det afsåg ändring i gällande bestämmelser rörande villkoren för erhållande
af statsbidrag för vägföretag, anmäldes den 13 januari 1906 och föranledde
i denna del icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid anmälan af ärendet i öfrigt den 2 februari 1906 uppdrog Kungl. Maj:t åt
chefen för civildepartementet att låta verkställa en utredning, huruvida och i hvad
mån förändrade bestämmelser borde träffas i fråga om underhållet såväl beträffande
vissa sträckor af den s. k. militärvägen genom det inre Norrland som äfven möjligen
andra inom de norrländska länen och inom Kopparbergs län befintliga vägar,
beträffande hvilka likartade förhållanden kunde anses föreligga. Sedan till följd
häraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande i nyssnämnda län inkommit med infordrade utlåtanden,
hafva dessa den 27 november 1906 öfverlämnats till kammarkollegium för
afgifvande af utlåtande i ämnet, hvilket ännu ej inkommit.

6:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

7 ro af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna m. m. (80.)

Sedan det från järnvägsstyrelsen den 10 juni 1903 infordrade utlåtande jämte järnvägsföreningens
yttrande den 25 januari 1906 inkommit, samt kommitterade för
lokomotivpersonalen afgifvit påminnelser i ärendet, har detta den 29 september 1906
öfverlämnats till kommittén för afgifvande af förslag dels till bestämmelser angående
de fordringar, som för tillgodoseende af trafiksäkerheten eller eljest böra från statens
sida ställas på de enskilda järnvägarna, dels ock till anordnande af nödig kontroll
därå, att berörda bestämmelser behörigen efterlefvas, för att tagas i öfvervägande vid
fullgörande af det kommittén genom kungl. bref den 31 december 1904 lämnade
uppdrag.

— 1907 —

214

8:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma
könssjukdomars spridning. (87.)

Den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommittén har ännu ej inkommit
med förslag.

9:o af den 16 maj 1903, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901. (101.)

Ärendet, i hvad det afser Riksdagens framställning om utdelandet af fribiljetter för
resor å statens järnvägar, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 18 maj 1903, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkaredistrikt.
(132.)

Den af Kungl. Maj:t den 17 juni 1904 tillsatta kommittén har ännu ej inkommit
med förslag i ämnet.

ll:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap.
4 § strafflagen, till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4
maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar samt till lag om
ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura. (134.)

Sedan de från öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i länen infordrade
utlåtanden inkommit, har försäkringsinspektionen den 19 maj 1906 anbefallts
att i ärendet afgifva utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

12:o af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion å enskilda
järnvägars rullande materiel. (14.)

Den af Kungl. Maj:t den 31 december 1904 tillsatta kommitté har ännu ej inkommit
med infordradt förslag.

13:o af den 13 maj 1904, angående åtgärder till förekommande af, att järnvägsanläggning
må kunna förhindra eller försvåra jords afdikning. (106.)
Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och landtbruksstyrelsen den 10 juni 1904
meddelad befallning att inkomma med utlåtande i ärendet återkallats, har detsamma
den 12 december 1906 öfverlämnats till kommittén för utarbetande af förslag till
ny lagstiftning angående jordägares rätt öfver vattnet å hans grund och till de förändrade
bestämmelser, som däraf påkallas, för att tagas i öfvervägande vid fullgörande
af det kommittén den 13 januari 1906 lämnade uppdrag.

— 1907 —

215

14:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1904, angående utredning af emigration
sfrågan m. m. (107.)

Sedan det från kommerskollegium den 8 juli 1904 infordrade utlåtande den 5 december
1906 inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)
Sedan det från statskontoret och kammarrätten den 20 januari 1905 infordrade utlåtande
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 14 april 1905, angående understöd åt äldre barnmorskor. (64.)
Sedan riksförsäkringsanstalten inkommit med utredning och förslag i ämnet, samt
medicinalstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande, har ärendet den 22 mars 1906 remitterats
till statskontoret för afgifvande af utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

17 :o af samma dag, angående åtgärder till förekommande eller lindring af

olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Sedan de i senaste förteckning omförmälta utlåtanden fullständigt inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903.
(119.)

Ärendet, i hvad det rörer civildepartementets föredragning, är föremål för utredning
i sammanhang med det i punkten l:o af denna förteckning omförmälta ärende.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagen

om försäkringsrörelse. (128.)

Sedan det från försäkringsinspektionen den 2 juni 1905 infordrade utlåtande deu
12 maj 1906 inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

20:o af den 16 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
en väganläggning inom Norrbottens län mellan Karesuando by i Enontekis
socken och gränsen mot Jukkasjärvi socken med biväg till Idivuoma gästgifvaregård.
(148.)

Sedan det från Konungens befallningshafvande i Norrbottens län den 30 juni 1905
infordrade utlåtande med vederbörande väghållningsskyldiges yttranden inkommit, samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämväl blifvit i ärendet hörd, hafva vid förnyad
anmälan af detsamma den 28 september 1906 erforderliga åtgärder beslutits.

— 1907 —

216

21 :o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj 1905, angående beviljande af ytterligare
låneunderstöd för anläggning af järnväg från Orsa till Sveg. (152.)
Sedan det i senaste förteckning omförmälta, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 16 juni 1905 infordrade yttrande och förslag den 21 april 1906 inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

22:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till fortsättande af fullständiga undersökningar
'' rörande den s. k. inlandsbanan. (153.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med det i senaste förteckning omförmälta förslag,
har ärendet ånyo anmälts den 5 oktober 1906, därvid af skrifvelsen föranledda
åtgärder beslötos.

23:o af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning rörande den enskilda
och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Sedan medicinalstyrelsen den 22 juni 1906 inkommit med infordradt utlåtande, har
vid förnyad anmälan af ärendet den 21 september 1906 Kungl. Maj:t anvisat medel
för utgifvande från trycket och spridning af en på medicinalstyrelsens föranstaltande
utarbetad skrift i ämnet, äfvensom, beträffande vissa af medicinalstyrelsen ifrågasatta
ändringar i fattigvårdslagstiftningen, förordnat, att ärendet i denna del skulle för
vidare handläggning till jordbruksdepartementet öfverlämnas.

Af dessa ärenden äro således de under 3:o, 20:o och 22:o upptagna af Kungl.
Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o, 5:o, 7:o, 8:o, 10:o, ll:o, 12:o, 13:o,
16:o och 18:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller för särskild
utredning, det under 23:o antecknade öfverlämnadt till annat departement och
de öfriga på pröfning beroende.

Finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Kommitterade för afgifvande af förslag till ändringar i reglementet för sjömanshusen
i riket hafva ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

Kommerskollegium har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit med utlåtande
öfver det af kommittén för utredning af frågan om förbättradt pensioneringssätt för
sjömän afgifna betänkande med förslag.

2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)

— 1907 —

217

Sedan det från kommerskollegium infordrade utlåtandet till Kungl. Maj:t inkommit,
har Kungl. Maj:t vid anmälan af detta ärende den 21 december 1906 tillsatt en
kommitté med uppdrag på sätt närmare under 31:o bär nedan omförmäles.

3:o Riksdagens skrifvelse af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år
1893 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1892. (76.)

Ärendet, i hvad det afser förbättradt ordnande af det civila pensionsväsendet, är
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till
lärlingslag. (91.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående det i statens tjänst använda papper, m. m. (46.)

Den 10 december 1906 har statskontoret anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma
med utlåtande i anledning af ett utaf ingenjören G. Dillner afgifvet yttrande i
ärendet.

Det från statskontoret infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t
inkommit.

6:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till böjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Det i föregående ämbetsberättelse omförmälta, från kommerskollegium infordrade utlåtande
i fråga om dispaschörsinstitutionen har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

8:o af den 10 maj 1899, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående civile tjänsteinnehafvares rätt till pension af staten
m. m. (121.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. (Se 3:o här ofvan.)

9:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket
indragna hospitalsräntor m. m. (140.)

Den 15 februari 1906 har statskontoret anbefallts att i ärendet afgifva yttrande.

Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

10:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering.
(96.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till IB Öl års Riksdag. 28

218

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kommerskollegium infordrade yttrandet
har ännu icke inkommit.

ll:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag
till bestämmelser om arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet öfverlämnadt till justitiedepartementet.

13:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommitté har ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.

14:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Ärendet i den del, hvari detsamma tillhör finansdepartementets pröfning, har den 2
februari 1906 öfverlämnats till de af chefen för nämnda departement på grund af
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunnige för verkställande af utredning och
afgifvande af förslag till förändrade bestämmelser angående beskattning af skog.

Bemälte sakkunnige hafva ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

15:o af den 2 maj 1902, i anledning af justitieombudsmannens framställning
rörande provision vid försäljning af stämplar. (57.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrikat. (98.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o af den 20 maj 1902, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen.
(141.)

Den i 1905 års förteckning omförmälta kommitté har ännu icke afgifvit utlåtande
och förslag.

18:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen
med artificiella sötämnen. (143.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 20 februari 1903, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om kontrollen öfver stämpeluppbörden. (10.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1907 —

219

20:o Riksdagens skrifvelse af den 28 februari 1903, i anledning af väckta
motioner i fråga om åtgärder, som kunde föranledas af beslutade tullförhöjningar
i främmande länder. (16.)

De i anledning af denna skrifvelse tillkallade sakkunnige hafva numera afslutat sina
arbeten.

21:o af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner om revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. (27.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommitté hav ännu icke afgifvit utlåtande och
förslag.

22:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den 9 november 1906 har medicinalstyrelsen anbefallts att i ärendet afgifva yttrande.

23:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af den 22 april 1903, med anledning af väckta motioner angående beskattning
af utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar. (59.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts pröfning.

25:o af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets officiella
statistik. (130.)

Sedan den i senaste ämbetsberättelsen omnämnda kommitté till Kungl. Maj:t öfverlämnat
ett af kommittén utarbetadt förslag till statistisk varuförteckning samt i anledning däraf
utlåtande afgifvits af ej mindre kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt än
äfven kommittén för revision af gällande tulltaxa, har Kungl. Maj:t den 14 december
1906 fastställt berörda förslag att lända till efterrättelse vid angifning och journalisering
hos tullverket af varor, som under år 1907 till riket från utrikes ort införas eller från
riket till utrikes ort utföras.

26:o af den 27 april 1904, i anledning af väckt motion om viss ändring i bevillningsförordningen
i fråga om gift kvinnas beskattning. (85.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

27:o af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och lyfta
i Sverige. (102.)

Sedan statistiska centralbyrån numera afgifvit utlåtande i ärendet, har Kung]. Maj:t den
21 december 1906 förordnat, att en undersökning rörande antalet lyfta och vanföra i
Sverige skall genom statistiska centralbyråns försorg utföras i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med af centralbyrån föreslagna grunder, hvarjämte Kungl. Maj:t anbefallt centralbyrån
ej mindre att, efter samråd med medicinalstyrelsen, till Kungl. Maj:t afgifva för —

1907 —

220

slag till formulär samt närmare bestämmelser angående afgifvande af de för eu sådan
undersökning erforderliga primäruppgifter än äfven inkomma med beräkning af de kostnader,
som kunde föranledas af undersökningens utförande.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1904, med begäran om utredning och
förslag till afbjälpande af vissa missförhållanden i afseende å stämpelbeläggning
af köp af fast egendom m. m. (146.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 17 maj 1904, angående bestämmelserna rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge. (151.)

Den 4 maj 1906 har Kungl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen med förslag tillförordning
angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.
(Jämför ofvan I: 118:o.)

30:o af samma dag, angående dels förändrad lydelse af 33 § bevillningsförordningen,
dels ock ändrade föreskrifter rörande bevillning för inkomst af kanalanläggning
och järnvägsdrift. (153.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

31:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
sjöfartslagstiftning. (155.)

Öfverlämuad från justitiedepartementet. Den 21 december 1906 har Kungl. Maj:t uppdragit
åt en kommitté att efter verkställd utredning afgifva förslag till bestämmelser
angående kontroll å fartygs sjövärdighet äfvensom beträffande andra därmed i samband
stående ämnen, därvid kommittén jämväl skulle taga under öfvervägande frågan om förändrade
föreskrifter angående passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande.

32:o af den 21 mars 1905, i anledning af väckt motion angående förändrad organisation
af den kontroll, som af staten utöfvas öfver bankverksamheten. (24.)

Den 13 januari 1906 har Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåtit proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i lagen den 18 september 1903 angående

solidariska bankbolag och lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i lagen den 18 september
1903 angående bankaktiebolag. (Jämför ofvan I: 107:o.)

33:o af deu 31 mars 1905, angående revision af de författningar, som afse priskuranters
och markegångstaxors upprättande. (51.)

Vid anmälan den 16 november 1906 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt
kammarkollegium att, i anledning af samma skrifvelse, efter vederbörandes hörande afgifva
utlåtande.

34:o af den 12 april 1905, i anledning af väckta motioner angående förändrade
bestämmelser i fråga om beskattning af inkomst af skog. (59.)

De i anledning af denna skrifvelse tillkallade sakkunnige hafva ännu icke afgifvit förslag
i ämnet.

— 1907 —

221

35:o Riksdagens skrifvelse af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion angående
rätten att idka realisation och gårdfarihandel. (61.)

Sedan de från öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län infordrade utlåtanden numera inkommit, har kommerskollegium den 5 oktober 1906
erhållit befallning att i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse afgifva yttrande.
Sådant yttrande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

36:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning uuder år 1903. (119.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kammarkollegium infordrade utlåtande
har ännu icke inkommit.

37:o af den 10 maj 1905, i anledning af väckta motioner i fråga om utredning
och förslag angående inlösen af de frälseräntor, hvilkas inlösande ej åligger
statsverket. (120.)

Det i anledning af denna skrifvelse infordrade utlåtande liar ännu icke inkommit från
samtliga Konungens befallningshafvande.

38:o af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejouet i Stockholm af lokaler för
utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande af ny byggnad för Kungl.
Maj:ts kansli m. m. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

39:o af den 19 maj 1905, angående beskattningen af socker. (178.)

Den 22 juni 1906 har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående uppbörd och redovisning
af sockerskatt genom tullverket m. m.

Sedan förslag till bestämmelser rörande beviljande af frihet från sockerskatt för
socker, som användts vid tillverkning af vissa slag af exportvaror, inom finansdepartementet
utarbetats, samt generaltullstyrelsen afgifvit yttrande öfver berörda förslag, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

40:o af samma dag, angående en inkomstskatt för år 1906. (180.)

Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning i fråga om ändring af 34 § 3 mom. inkomstskatteförordningen
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro de under 20:o, 29:o och 32:o upptagna af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, det under 12:o omförmälta öfverlämnadt till annat departement, de
under l:o, 2:o, 5:o, 7:o, 9:o, 10:o, 13:o, 14:o, 17:o, 21:o, 22:o, 25:o, 27:o, 31:o, 33:o,
34:o, 35:o, 36:o och 37:o antecknade föremål för behandling af annan myndighet eller
särskild utredning samt de öfriga beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1907 —

222

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(75.)

Ärendet beror delvis på Kungl. Maj:ts pröfning. (Jämför uppgifterna under ll:o här
nedan.)

2:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i prästerskapets
aflöningsförhållanden. (62.)

Sedan de infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, har Kung]. Maj:t den 29
november 1906 dels uppdragit åt kammarrådet K. Rydin att biträda vid beredande till
föredragning af nämnda ärende, dels bemyndigat departementschefen att för beredning af
vissa delar af förslagen tillkalla högst två andra sakkunnige.

3:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Det af numera förste revisorn K. Beckman såsom tillkallad sakkunnig påbörjade arbetet
med ärendets beredning har ännu icke afslutats, hvadan ärendet fortfarande är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 14 maj 1899, i fråga om upphörande af det från viss jord i Skåne,
Halland och Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta. (139.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu ej inkommit.

5:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid rikets
tekniska läroverk. (61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 29 maj 1901, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (102.)

Ärendet afser punkten 8 angående föranstaltande af undersökning af vissa i hufvudstaden
befintliga statsmyndigheters arkiv m. m.

Sedan infordrade utlåtanden inkommit, föredrogs ärendet den 12 oktober 1906, därvid
utfärdades förordning angående inspektion af offentliga arkiv samt kungörelse angående
ändrad lydelse af vissa paragrafer i instruktionen för riksarkivet.

7:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde''
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (103.)
Punkten 111, angående meteorologiska centralanstaltens förseende med dagliga telegram
från Faeröarna och Island.

Den 12 oktober och den 23 november 1906 har Kungl. Maj:t fattat beslut i ämnet.

— 1907 —

223

8:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika
boställen. (130.)

Sedan kammarrådet G. Thulin under år 1906 afgifvit utredning rörande de ecklesiastika
boställena i Yästernorrlands län, fortgår utredningen rörande ännu återstående län.

9:o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Sedan kommittén för revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. inkommit
med iufordradt utlåtande, beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Sedan från statskontoret infordradt utlåtande inkommit, bar ärendet remitterats till öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk, hvars utlåtande emellertid ännu ej inkommit.

ll:o af den 8 maj 1902, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (82.)

Sedan medicinalstyrelsen afgifvit yttrande öfver universitetsexamenskommitténs förslag till
stadga angående examina samt undervisnings- och studieväsendet inom universitetens
medicinska fakulteter och vid karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m., samt departementschefen
enligt gifvet bemyndigande tillkallat fem sakkunnige för att biträda vid utarbetandet
af förslag dels till stadga angående nämnda examina m. m., dels ock i fråga
om åtgärder, som i samband härmed kunde anses erforderliga, hafva de sakkunnige aflämnat
förslag i förstnämnda afseende, hvarefter infordrade utlåtanden däröfver afgifvits
af de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. ,

Ärendet i dessa delar beror på Kungl. Majtts åtgärd.

Den 20 mars 1906 bar universitetsexamenskommittén afgifvit betänkande och förslag
rörande examina samt undervisnings- och studieväsendet inom de filosofiska fakulteterna
vid rikets universitet. Sedan häröfver infordrade yttranden afgifvits af öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk samt vederbörande ecklesiastika konsistorier, har utlåtande infordrats
från kanslern för rikets universitet. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

12:o af den 15 maj 1902, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (117.)

Punkten 22, angående ändrade bestämmelser rörande statsbidrag för undervisning i slöjd.

Sedan Riksdagen godkänt af Kungl. Maj:t föreslagna grunder för utdelande af omförmälta
statsbidrag, bar kungörelse i ämnet utfärdats den 16 juni 1906.

Punkten 100, angående meteorologiska centralanstaltens förseende med dagliga telegram
från Fseröarna och Island.

Den 12 oktober och den 23 november 1906 har Kungl. Maj:t fattat beslut i ämnet.

13:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

— 1907 —

224

De från myndigheter, lydande under ecklesiastikdepartementet, infordrade redogörelserna i
ämnet hafva ännu ej fullständigt inkommit.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling
för folkskolans behof. (158.)

Från professorn F. A. Johansson infordradt förslag har ännu ej afgifvits.

15:o af samma dag, angående antecknande i prästbetyg af vitsord om kristendomskunskap.
(160.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 18 maj 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de vid dem anställda
lärare. (172.)

Den hittills icke afgjorda delen af ärendet, eller beträffande viss del af afdelning II, punkt 4,
anmäldes den 7 april och den 17 augusti 1906, då beslut meddelades i ämnet.

17:o af den 20 maj 1904, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (136.)
Punkten 84, angående bidrag till restaurering af gråbrödraklostret i Ystad.

Infordradt yttrande från Konungens befallningshafvande i Malmöhus län bär ännu
ej inkommit.

18:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna för
aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Sedan infordrade utlåtanden inkommit från samtliga Konungens befallningshafvande och
de ecklesiastika konsistorierna, har utlåtande i ärendet infordrats från den af Kungl. Maj:t
tillsatta kommittén för granskning af gällande bestämmelser rörande organisationen af och
planen för folkskoleseminarierna i riket m. m.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående aflöningen till ämneslärare
vid högre folkskolor. (102.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, föredrogs ärendet den 31 december 1906, därvid
beslöts aflåtande af proposition till Riksdagen i ämnet.

20:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

I ärendet, som afser begärd undersökning i fråga om förhöjning af de i riksstaten uppförda
förslagsanslagen, framlades, hvad åttonde hufvudtiteln angår, förslag i den till 1906 års
Riksdag aflåtna statsverkspropositionen.

21:o af den 18 maj 1905, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (145.)
Punkten 62, i fråga om poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

— 1907 —

225

Sedan infordradt yttrande inkommit, anmäldes ärendet den 19 januari 1906, därvid
Kungl. Maj:t förordnade om utbetalande af det beviljade statsbidraget.

Punkten 112, angående kostnader för viss utredning rörande ecklesiastika boställen.

Kungl. Maj:t har under 1906 anvisat de för ändamålet erforderliga belopp.
Punkten 113, angående kapellbyggnad i Ilvitträsks by.

Sedan infordrade utlåtanden inkommit, afgjordes ärendet den 9 februari 1906.

22:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1905, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (147.)

Punkten 5, i fråga om begärd utredning angående förhöjning af understödsbelopp, som
beviljas från småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Sedan Riksdagen bifallit en af Kungl. Maj:t aflåten proposition, har kungörelse
utfärdats den 16 juni 1906.

Af dessa ärenden äro alltså de under 6:o, 7:o, 12:o, 16:o, 19:o, 20:o, 21:o och
22:o upptagna slutligen afgjorda, de under 2:o, 3:o, 4:o, 8:o, 10:o, ll:o, 13:o, 14:o,
17:o och 18:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning
samt de öfriga på pröfning beroende.

Jordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet anmäldes den 27 juli 1906, därvid Kungl. Maj:t — som genom beslut den
13 januari och den 13 juli 1906 tillsatt två särskilda kommittéer med uppdrag,
den genom förstnämnda beslut tillsatta att företaga revision af förordningen om
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880 och därmed
sammanhängande författningar samt den genom det senare beslutet tillsatta att utarbeta
förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning och därmed sammanhängande
ämnen — förordnade, att handlingarna i förevarande ärende skulle till ordföranden
i nämnda båda kommittéer öfverlämnas för att tagas i öfvervägande vid
utarbetande af de förslag, som skulle af kommittéerna afgifvas.

2:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga
för hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag. 29

226

Ärendet anmäldes den 26 oktober 1906, därvid Kung!. Maj:t förordnade, att öfver
ett inom jordbruksdepartementet utarbetadt förslag till lag om byggande och underhåll
af vissa enskilda vägar på landet högsta domstolens utlåtande skulle, för det
ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas. Detta utlåtande har ännu icke
till Kungl. Maj:t inkommit.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens
i Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om vissa af landets vattenfall
m. m. (67.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 2 februari 1906 har vattenfallskommitténs den 17
mars 1903 afgifna betänkande, i hvad detsamma (sid. 117—121) angår af kommittén
framhållna önskemål beträffande ändringar i gällande vattenrättslagstiftning,
öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 13 januari 1906 tillsatta kommitté med
uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande jordägares rätt till vattnet å
hans grund m. m. för att af sistnämnda kommitté tagas i öfvervägande vid fullgörandet
af herörda uppdrag.

Sedan numera samtliga de myndigheter, som, enligt hvad i ämbetsberättelsen
till 1904 års Riksdag förmäles, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 23 oktober 1903
anbefallts att afgifva utlåtanden i anledning af i förenämnda betänkande framställdt
förslag om inrättande af ett centralorgan för utredning af frågor rörande utarrendering
af statens vattenfall, inkommit med de sålunda infordrade yttrandena, är ärendet
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 10 maj 1899, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (118.)

Ärendet anmäldes den 30 mars 1906, därvid beslöts proposition till Riksdagen angående
disposition af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af ifrågavarande
kronolägenhet. (Jämför ofvan I: 199:o.)

7:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af samma dag, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af
kalk m. m. (130.)

Yttrande i ärendet har infordrats jämväl från järnvägsstyrelsen, och är ärendet, sedan
sådant yttrande inkommit den 1 december 1906, beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

9:o af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

— 1907 —

227

Sedan medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen under år 1905 i ärendet afgifvit
utlåtande så vidt anginge sjukdomarna svinpest, svinsjuka samt rödsjuka hos svin,
anmäldes ärendet i dessa delar den 3 november 1906, därvid kungörelse i ämnet
utfärdades. Beträffande ärendet i öfrigt, utom hvad angår den del, i frågor7om hvilken
Kungl. Maj:t, på sätt af ämbetsberättelsen till 1904 års Riksdag framgår, fattat beslut
den 1 maj sistnämnda år, har utlåtande från förberörda båda ämbetsverk ännu icke
inkommit.

10:o Riksdagens skrifvelse af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion
om utarbetande af skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva
bidrag till underhåll af oäkta barn. (38.)

Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

ll:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja vissa
med densamma förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Den uti det af den s. k. Norrlandskommittén afgifna betänkande gjorda framställning
angående anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling anmäldes den 13 januari
1906, därvid proposition i ämnet till Riksdagen beslöts. (Jämför ofvan I:
195:o.) I öfriga delar är ärendet, utom för såvidt detsamma, på sätt senaste
ämbetsberättelsen innehåller, blifvit afgjordt eller för vidare behandling öfverlämnadt
till annat departement, fortfarande beroende på Kungl. Majrts pröfning.

13:o af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion om ändring af 15 §
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)

Detta ärende är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

De uti ämbetsberättelsen till 1904 års Riksdag omförmälta infordrade redogörelserna
hafva ännu icke fullständigt inkommit.

16:o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarne. (79.)

Sedan det från stuteriöfverstyrelsen i ärendet infordrade utlåtandet numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1907 —

228

17:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1903, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet, (l 16.)

Den i Riksdagens förevarande skrifvelse gjorda framställningen i fråga om ändring af
beräkningsgrunderna för understöd af allmänna medel till utflyttningar i följd af laga
skiften anmäldes den 9 mars 1906, därvid beslöts aflåtande till Riksdagen af proposition
i ämnet. (Jämför ofvan I: 202:o.)

18:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Från domänstyrelsen den 5 juni 1904 infordradt yttrande och förslag i anledning af
Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning i fråga om lagstiftning angående
upprättande af hushållningsplaner för sockenallmänningarna och besparingsskogarna i
Kopparbergs och Gäfleborgs län har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

19:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 5
i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Det från domänstyrelsen den 9 mars 1905 infordrade utlåtandet i ärendet har ännu
icke till Kungl. Maj:t inkommit.

20:o af den 22 april 1904, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva viss fastställd
bredd. (77.)

Sedan det i senaste ämbetsberättelse omförmälta, från landtbruksstyrelsen i ärendet
infordrade utlåtande inkommit, remitterades handlingarna i ärendet den 25 september
1906 till kammarkollegium, hvars utlåtande inkom den 10 påföljande november.
Ärendet är nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

21:o af den 13 maj 1904, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1902. (108.)

Sedan stuteriöfverstyrelsen jämlikt erhållen befallning inkommit med förslag till bestämmelser,
i syfte att den på grund af Kungl. Maj:ts reglemente den 11 augusti
1812 cheferna och redogörame vid Strömsholms och Flyinge hingstdepåer tillkommande
rätt till lösen af kronan förbehållen afskrifningsprocent måtte upphöra, remitterades
handlingarna i ärendet den 5 september 1906 till statskontoret, hvars utlåtande
ännu ej inkommit.

22:o af samma dag, angående skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken.
(104.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. Den 27 juli 1906 an —

1907 —

229

befallde Kungl. Maj:t den genom beslut den 13 juli 1906 tillsatta kommitté med
uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning angående jords torrläggning och därmed
sammanhängande ärenden att taga i öfvervägande ett i samband med frågan
om beredande af skydd för naturminnesmärken af vetenskapsakademien väckt förslag,
att bemälda akademi skulle, såvida sådant från något håll yrkades, höras, då fråga
uppstode om sänkning eller tappning af sjö.

23:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp af ny tomt åt veterinärinstitutet i Stockholm
m. m. (109.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen i fråga om detta ärende omförmälda sakkunniga
personer den 7 februari 1906 afgifvit skriftligt yttrande i ärendet samt därefter
öfverintendentsämbetet inkommit med infordradt utlåtande, anmäldes ärendet den 30
mars 1906, därvid proposition till Riksdagen beslöts. (Jämför ofvan I: 201 :o.)

24:o af den 4 april 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde liufvudtiteln gjorda framställning angående centralanstalt
för försöksväsendet på jordbruksområdet. (52.)

25:o af den 19 maj 1905, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (146).
Sistberörda två skrivelser, den senare angående punkterna 4 och 16, anmäldes i sammanhang
med Riksdagens skrifvelse den 9 mars 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts
under nionde hufvudtiteln gjorda framställningar angående centralanstalt för försöksväsendet
på jordbruksområdet, den 23 i sistnämnda månad, därvid landtbruksakademien
anbefalldes att till Kungl. Haj:t inkomma med yttrande och upplysning i vissa
hänseenden. Sedan detta åläggande af akademien fullgjorts, anmäldes ärendet ånyo
den 14 maj 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens uti ifrågavarande
tre skrivelser anmälda beslut i ämnet i hvad samma beslut skilde sig från
hvad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, förordnade om utfärdande af kungörelse angående
villkoren för åtnjutande af vissa i staten för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet upptagna löneförmåner, äfvensom beslöt i öfrigt af skrifvelserna
föranledda åtgärder i ärendet.

26:o af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 §
i förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli
1903. (60.)

Det från domänstyrelsen den 26 april 1905 infordrade utlåtandet i ärendet har
ännu icke inkommit.

27:o af den 29 april 1905, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående

— 1907 —

230

försäljning af vissa till förra militiebostället Torsjö n:r 1 jämte Falstorp
n:r 1, ett torp, i Östergötlands län hörande lägenheter och torp. (91.)
Sedan det från domänstyrelsen i ärendet infordrade yttrandet inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 29 juni 1906, därvid Kungl. Maj:t meddelade beslut.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1905, i anledning af väckta

motioner om ändringar i stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj
1878. (100.)

29:o af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förändrade bestämmelser för skjutsskyldighetens fullgörande i Stock holm.

(125.)

30:o af den 20 maj 1905, beträffande ändrad lydelse af 8 och 28 §§ i stadgan
angående skjutsväsendet. (175.)

Sedan öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i samtliga län, hvilka
myndigheter den 9 juni 1905 anbefallts att, efter vederbörandes hörande, inkomma
med utlåtanden i anledning af hvad Riksdagens tre omförmälda skrifvelser innehölle
utom såvidt anginge utskänkning af maltdrycker, afgifvit de sålunda infordrade utlåtandena,
har ärendet i denna del den 1 september 1906 remitterats till kammarkollegium
för afgifvande af utlåtande, som emellertid ännu icke inkommit.

31:o af samma dag, med anhållan om utredning angående den enskilda och

kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Ärendet öfverlämnadt från civildepartementet i hvad anginge vissa af medicinalstyrelsen
i utlåtande den 22 juni 1906 ifrågasatta ändringar i fattigvårdslagstiftningen,
och är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 10 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. (124.)

Anmäldes den 20 april 1906, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
i förevarande skrifvelse anmälda beslut, i hvad detsamma skilde sig från hvad Kungl.
Maj:t i förberörda proposition föreslagit, förordnade om utfärdande af kungörelse angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande afvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, äfvensom anbefallde kammarkollegium, domänstyrelsen
och landtmäteristyrelsen att efter Konungens befallningshafvandes i Västerbottens
och Norrbottens län hörande inkomma med förslag dels till bestämmelser
rörande dispositionsrätten öfver den skog, hvilken på grund af föreskrift i omförmälda
kungörelse komme att tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena såsom husbehofsskog,
och dels till de föreskrifter rörande afvittringsarbetenas bedrifvande och
hvad därmed ägde samband, som i öfrigt kunde finnas erforderliga. De sålunda infordrade
förslagen hafva ännu icke inkommit.

— 1907 —

231

33:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år
1904 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1903. (119.)

Sedan de i ärendet från landtmäteristyrelsen, styrelsen för landtbruksinstitutet vid
Ultuna, stuteriöfverstyrelsen samt domänstyrelsen infordrade yttrandena afgifvits, öfverlämnades
handlingarna i ärendet den 24 januari 1906 till finansdepartementet.

34:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
m. m. (131.)

Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

Åf dessa ärenden äro således de under 6:o, 17:o, 23:o, 24:o, 25:o och 27:o
upptagna af Kungl. Haj:t slutligen afgjorda, det under 33:o antecknade öfverlämnadt
till annat departement, de under l:o, 3:o, 9:o, 15:o, 18:o, 19:o, 21:o, 22:o, 26:o,
28:o, 29:o, 30:o och 32:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet
eller särskilda yttrandens afgifvande och de öfriga på pröfning beroende.

— 1907

232

Tabell,

utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid ^Riksdagen år 1906 af''
låtna, i tionde samlingen af bihanget till Kiksdagens protokoll för samma år införda
skrifvelser finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckning.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret
i forenämnda förteckning.)

1	1	36	*)	71	10	105	143	140	43	172	91
2	146	37	6, 59,102	72	141	106	21	141	53	173	199
3	2	38	7	73	11	107	22	142	82, 138	174	200
4	*)	39	60	74	12	108	183	143	116	175	126
5	*)	40	8	75	13	109	74	144	144	176	201
6	3	41	161	76	14	no	75	145	195	177	202
7	147	42	61	77	15	in	76		1 44, 83,	178	33
8	148	43	162	78	16	112	77	146	117,145,	179	92
9	149	44	163	79	142	113	184		1196	180	27
10		45	164	80	106	114	78	147	118	181	93
il	57	46	165	81	72	115	185	148	25	182	127
12	*)	47	166	82	17, 107	116	186	149	**)	183	28
13	4	48	167	83	35	117	188	150	***)	184	29
14	5	49	168	84	36	118	189	151	26	185	203
15	151	50	169	85	37	119	187	152	119	186	32
16	150	51	170	86	38	120	190	153	52	187	50
17	152	52	103		39, 108,	121	191	154	84	188	30
18	153	53	104	O i	172	122	192	155	85	189	128
19	154	54	140	88	40	123	193	156	45	190	129
20	155	55	171	89	173	124	194	157	197	191	130
21	158	56	9	90	176	125	109	158	46	192	131
22	156	57	31	91	174	126		159	47	193	132
23	157	58	105	92	175	127	79	160	48	194	55,133
24	58	59	62	93	41	128	80	161	120	195	51
25	139	60		94	177	129	no	162	121	196	94
26	***)	61		95	178	130	in	163	86	197	95
27		62	63	96	18	131	112	164	87	198	96
28	99	63	64	97	19	132	113	165	88	199	97
29	159	64	65	98	42	133	114	166	89		156,98,
30	160	65	66	99	179	134	*)	167	122		1134
31	100	66	67	100	180	135	81	168	123	201	135
32	101	67	68	101	181	136	23	169	124	202	136
33	*)	68	69	102	182	137	115	170	125	203	137
34	*	69	70	103	73	138	24	1 n\	\| 49, 54,
35	*)	70	71	104	20	139	34		\| 90, 198

*) Utfärdade förordnanden. — **) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — ***) Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken.