JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1904:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1904;

samt

Tryckfrihetskommitterades berättelse.

-•o<5sC»

STOCKHOLM

IVAR H.''EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1904.

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Inledning...........................................................................................................................

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) kommissionslandtmätaren Ivar Elias Thomander, för dröjsmål med skifteshandlingars
aflämnande till ordförande i ägodelningsrätt..........................................

2) öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl Thure Björck, för vägran att tillhandahålla
en utskrifven patient vissa handlingar.............................................

3) liäradshöfdingen A. M. von Proschwitz, för utfärdande af dels dubbla expedi tioner

i ärenden angående förordnande af förmyndare eller god man, dels ock
protokoll angående kungörande af arf...............................................................

4) häradsskrifvaren R. G. Samsioe, för utfärdande af debetsedlar efter annat formulär
än det i lag fastställda ...........................................................................

5) kontraktsprosten O. E. Asklund, för obehöriga yttranden med afseende å förestående
riksdagsmannaval....................................................................................

6) häradshöfdingen F. G. Timelin, dels för tagande af obehörig sportel, dels ock

för obehöriga expeditionsåtgärder och oriktig debitering af lösen.....................

7) kyrkoherden Erik Fredlund, för lagstridig propositionsvägran vid val å kyrkostämma
...............................................................................................................

8) öfversten Gustaf Adolf Löwenhjelm, för vägran att i föreskrifven ordning tillhandahålla
å regementsexpedition förvarade handlingar....................................

9) häradshöfdingen F. G. Timelin, för vägran att tillhandahålla en dombok ......

10) häradshöfdingen F. G. Timelin, för oriktig debitering af lösen för gravationsbevis
..................................................................................................................

11) häradshöfdingen friherre D. von Schulzenheim, för lagstridigt åtecknande af

bevis i sammanhang med relaxation af inteckningar..........................................

12) vice pastorn A. G. Lindman, för vägran att tillhandahålla skolrådsprotokoll...

13) häradshöfdingen F. Gustafson, för onödiga uppskof i ett lagfartsärende äfven som

underlåtenhet att inom föreskrifven tid stämpelbelägga fångeshandlingen,
m. m...................................................................................................................

14) länsmannen Carl Sigfrid Lindstedt, för det han å tjänstehjons orlofssedlar obehörigen
tecknat bevis om verkställd vräkning ...................................................

15) prosten H. V. Lindeberg, för lagstridigt aflysande af en redan utlyst kyrkostämma
...............................................................................................................

16) rektorn Petrus Kerfstedt, för brottsliga åtgärder i afseende å penningar och

annat, sotn han i kraft af sin tjänst haft om händer .......................................

Ärende, som ej föranledt åtal ..........................................................................................

Redogörelse för utgången af en under år 1901 hos ICungl. Maj:t gjord framställning

angående förtydligande af stadgandet om lösen för myndighetsbevis........................

Sid.

Redogörelse iör utgången af en hos Kungl. Maj:t under år 1902 gjord framställning

om delning af domsaga ........................................................................ gg

Redogörelse för utgången af tre hos Kungl. Maj:t under åren 1901 och 1902 gjorda

framställningar angående förening af tingslag.............................................. 99

Framställning till Kungl. Maj:t angående förändrad indelning af tingslag .................. 100

Framställning till Kungl. Maj:t angående frihet från lösen i vissa fattigvårdsmål ...... 102

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i kungl. kungörelsen angående indrifning
af böter och viten den 29 januari 1801................................................... 103

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i lagen om aktiebolag..................... 105

t ramställning till Riksdagen angående stämpelfrihet för expeditioner i ärenden rörande

utbetalning af rese- och traktamentsersättning......................................................... 109

Framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om häktades

inställande för domstol.................................................................... H2

Framställning till Riksdagen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen i justitieombudsmans expeditionen

..................................................................................... 120

Ämbetaresan år 1903 ............................................................................. 121

Handlagda klagomål och anställda åtal........................................................................... 121

Ang. lagförklaring enligt 19 § regeringsformen ............................................................ 122

Ang. i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser................................. 122

Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård....................................... 123

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse. Sid.

I. hörteckning pa de af Riksdagen år 1903 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrivelser blifvit

under nämnda år vidtagna ...................................................... <1

IT. Särskild förteckning på de i förteckningen under I upptagna ärenden, hvilka
vid utgången af år 1903 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl. Maj:t

förevarit till slutligt afgörande .................................................................. 31

III. Förteckning på de genom skrifvelser, som vid Riksdagar före år 1903 till
Kungl. Maj:t aflåtits, anliängiggjorda ärenden, hvilka vid 1902 års slut voro
i sin helhet eller till någon del hos Kungl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter

om den behandling, samma ärenden under år 1903 undergått........................... 35

labell, upptagande de af Riksdagen ar 1903 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser ...... 59

Till RIKSDAGEN.

Ti.i åtlydnad af föreskriften i 14 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed vördsamt aflämna berättelse
angående min förvaltning af justitieombudsmansämbetet under

Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1904 ars Riksdag. 1

den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste ämbetsberättelse. Enligt
vedertagen ordning har jag att därvid till en början redogöra för sådana
mot ämbets- eller tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete eller
tjänst anställda åtal, som under den tid berättelsen afser blifvit slutligen
afgjorda eller åtminstone i en instans pröfvade.

Dröjsmål med skifteshandlingars aflämnande till ordförande i

ägodelningsrätt.

Efter ansökning af Otto N. Bolin, Frans Bolander, Eric Lindahl och
Carl Moritz meddelade Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län
den 31 december 1900 förordnande för kommissionslandtmätaren Ivar
Elias Thomander att förrätta laga skifte å alla ägorna till 5V2 mantal
Borga by i Edsvära socken. På grund af detta förordnande höll
Thomander sammanträde med delägarne i byalaget den 5 mars 1901.
Härvid yppade sig emellan delägarne olika meningar om förrättningens
behörighet, i det att några delägare, under åberopande af ett år 1851
hållet skifte i byn, förklarade sig ej vilja ingå i nytt skifte, hvaremot
sökandena vidhöllo ansökningen. I utlåtande af den 6 mars 1901 yttrade
skiftesmannen och gode männen, att på grund af hvad i saken förekommit
och utredts och med särskild hänsyn till att vid det år 1851
gjorda s. k. laga skiftet de olika hemmansnumren, af hvilka Borga by
bestode, ej blifvit skilda från hvarandra, utan vore till ägorna sammanblandade,
livilket för all framtid lade hinder för ägostyckning m. m.,
ansåge förrättningsmännen, att det gjorda skiftet ej kunde anses hafva
varit laga skifte i den bemärkelse skiftesstadgan afsåge, och som därtifl
komme, att. äfven fördelningen af ägorna enligt delningsgrunden
blifvit oriktigt gjord, skulle nytt skifte ske. Detta utlåtande godkändes
icke af samtlige delägare, i anledning hvaraf skiftesmannen förklarade,
att utlåtandet komme att underställas vederbörande äamdelningrsrätts
pröfning.

I en den 21 juli 1902 hit ingifven skrift anförde emellertid Lindahl
och Moritz äfvensom A. Bolander, i egenskap af delägare i skifteshigefl
klagomål däröfver, att kommissionslandtmätaren Thomander, hvilken
innehade samtliga skifteshandlingar, ännu efter nära ett och ett
hälft års förlopp icke gjort det ringaste i saken, oaktadt han upprepade
gånger erhållit påminnelser; och påkallade klagandena mitt biträde, i
ändamål att Thomander måtte förständigas att ofördröjligen aflämna
handlingarna till ordföranden i Skånings härads ägodelningsrätt.

— 1S04 —

Sedan jag genom Konungens befallningshafvande infordrat kommissionslandtmätaren
Thomanders yttrande öfver klagomålen, anföide
Thomander i en den 24 augusti 1902 i ärendet afgifven förklaring, att
de i klagoskriften omnämnda handlingarna den lo i samma månad al
sändts till ägodelningsrättens ordförande.

Af handlingar, som Konungens befallningshafvande till mig öfversändt,
inhämtade jag tillika, att, innan ifrågavarande ärende härstädes
anhängiggjordes, hade kommissionslandtmätaren Thomandeis fölhållande
i saken^ dragits under Konungens befallningshafvandes pröfning. I en
den 25 februari 1902 till Konungens befallningshafvande ingifven skritt
anmälde nämligen ofvanbemälte Bolin, Frans Bolander och A. Bolandei,
i egenskap af delägare i skifteslaget, Thomanders underlåtenhet att påkalla
ägodelningsrätts hållande för pröfning af frågan, huruvida nytt
skifte skulle äga rum eller icke, samt anhöllo om förständigande töi
Thomander att ofördröjligen fullgöra sitt ifrågavarande åliggande.

öfver denna framställning afgaf kommissionslandtmätaren Tkomander
den 25 maj 1902 förklaring, däri hufvudsakligen anfördes, att,
sedan utlåtandet af den 6 mars 1901 afgifvits, å saken inverkande
rättegångshandlingar rörande en äganderättstvist kommit Thomandei
tillhanda; att Thomander sedermera varit betänkt på utsättande af nytt
sammanträde med delägarne i skifteslaget för utlåtandets kompletterande;
att delägarnes ägolotter (ägande hemmansdelar) i skifteslaget
vore olika upptagna i skifteshandlingar, mantalslängd och lagfaitshand
lingar; att år 1901 dåvarande tillförordnade domhafvanden i Skånings
härad, efter enskild framställning af Thomander, åtagit sig att genomgå
lagfartsböckerna för rättande af lagfarterna samt att möjligen lämna
Thomander de upplysningar rörande äganderättsförhållandena, som kunde
hafva betydelse i saken, därvid Thomander till tillförordnade domhafvanden
aflämnat den af Tliomander dittills astadkomna utiedningen,
samt att Thomander, som i mars 1902 från den då tjänstgörande tillförordnade
domhafvanden återbekommit nyssnämnda utredning, däreftei pa
grund af andra tjänstegöromål vant förhindrad att utsätta nytt samman
träde eller göra ny fullständig utredning i saken. _

Till bemötande af hvad i denna förklaring andragits anförde Bolin
och öfrige hos Konungens befallningshafvande klagande i afgifna påminnelser,
bland annat: Någon äganderättstvist hade, klagandena
veterligen, icke förekommit, hvilket också protokollet öfver sammanträdet
den 6 mars utvisade. Nytt sammanträde vore obehöfhgt och
skulle endast fördyra skiftet och förhala tiden. Klagandena vidholle

— 1904 —

dfil föl, att saken skulle underställas ägodelningsrättens pröfning, samt
hemställde, att antingen kommissionslandtmätaren Thomander måtte förständigas
att ofördröjligen fullgöra sitt åliggande, eller ock annan person
förordnas att fullfölja den af Thomander påbörjade förrättningen.

Sedan därefter Konungens befallningshafvande från kommissionslandtmätaren
Thomander infordrat afskrift af sammanträdesprotokollet
för den 5 och deri 6 mars 1901, samt förste landtnhitaren i länet afgifvit
infordradt yttrande, meddelade Konungens befallningshafvande i målet
den G oktober 1902 utslag, däri Konungens befallningshafvande utlät sig,
att som, på. sätt förste landtmätaren upplyst, Thomander dåmera till
ordföranden i ägodelningsrätten öfverlämnat sitt och gode männens utlåtande
i ärendet med tillhörande handlingar, funne, med hänsikt till
beskaffenheten af klagandenas talan, Konungens befallningshafvande
anledning icke förekomma till vidtagande af ytterligare åtgärd i målet.

y id öfvervägande af hvad i ärendet förekommit fann jag, att kommissionslandtmätaren
Thomander i förevarande fall utan laga ursäkt
eftersatt, sin tjänsteplikt enligt skiftesstadgan. Denna författning uppräknar
i 125 § särskilda under skifte uppkomna frågor, som, innan
skiftet må fortsättas och fullbordas, skola vara af ägodelningsrätt pröfvade,
och såsom en dylik fråga upptages i mom. 2:o »en eller flere
delägares yrkande att bibehållas vid förut innehafvande ägor och icke
i.nytt skifte ingå». Angående ordningen för ett sådant ärendes behandling
framgår af 126 . §, jämförd med 54 och 130 §§, att i fall af förevarande
beskaffenhet skiftesmannen skall insända protokoll, jämte eget och gode
männens utlåtande, till ordföranden i ägodelningsrätten inom f jorton dagar,
samt att, sedan ärendet sålunda blifvit hos ordföranden i ägodelningsiätten
anmäldt, denne skall senast inom åtta dagar därefter utsätta dag
och ställe till rättens sammanträde samt därom utfärda kungörelse och
särskilda kallelser.

Genom nu anförda bestämmelser har lagstiftaren sökt att, så vidt
möjligt är, förekomma dröjsmål med skiftesförrättningars fullföljande.
I det fall, hvarom här var fråga, hade emellertid den påbörjade förrättningen
genom kommissionslandtmätaren Thomanders förhållande fördröjts
mer än ett år. Vidkommande de skäl för dröjsmål, som Thomander
åberopat i sitt till Konungens befallningshafvande afgifna yttrande,
syntes dessa skäl så mycket mindre kunna förtjäna afseende,

— 1904 —

som Thomänder icke ens uppgifvit, vare sig i hvilket afseende lian sökt
utreda frågan om nytt skiftes behöflighet, eller huru tidsödande denna
utredning varit. För öfrigt torde, efter det skiftesmannen och gode
männen vid skiftesförrättningen afgifvit utlåtande, frågans vidare utredande
hafva ålegat ägodelningsrätten och vederbörande parter.

På grund häraf ansåg jag, att kommissionslandtmätaren Thomander
i förevarande fall genom sin underlåtenhet att inom stadgad tid påkalla
ägodelningsrätts hållande visat försumlighet i sin tjänst. Jag aflät, därför
till Konungens befallningshafvande eu ämbetsskrifvelse, med anhållan
att lämplig person måtte förordnas att i egenskap af allmän åklagare
vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Thomander,
för hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last, och i
en vid berörda skrifvelse fogad instruktion för den blifvande åklagaren
uppdrog jag åt denne att i målet yrka ansvar å Thomander enligt lag
och sakens beskaffenhet.

I enlighet härmed blef åtal emot kommissionslandtmätaren Thomander
anställdt inför rådstufvurätten i Skara, som genom utslag i målet
den 12 januari 1903 hufvudsakligen utlät sig, att, enär det enligt 54 §
i skiftesstadgan ålegat Thomander att inom fjorton dagar från den ö
mars 1901 till ägodelningsrättens ordförande insända såväl protokollet
vid sammanträdena den 5 och den 6 mars 1901 som ock det af Thomander
och biträdande gode männen sistnämnde dag afgifna utlåtandet,
men Thomander ända till den 15 augusti 1902 utan laga skäl underlåtit
att fullgöra denna sin skyldighet, genom hvilken underlåtenhet den
påbörjade skiftesförrättningen blifvit mer än ett år fördröjd, dömdes
Thomander, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, för det han sålunda
visat försummelse i sin tjänst, att bota 50 kronor, hvarförutom Thomander
förpliktades att med 28 kronor 70 öre ersätta åklagarens kostnader
å målet.

Rådstufvurättens utslag har vunnit laga kraft.

Vägran af hospitalsläkare att tillhandahålla en ntskrifven patient

vissa handlingar.

Landtbrukaren Lars Anton Åkerman anförde i särskilda i slutet af år
1901 och i början af år 1902 till min företrädare i justitieombudsmansämbetet
ingifna skrifter klagomål däröfver, att Åkerman skulle hafva på
grund af oriktiga och vilseledande uppgifter obehörigen intagits å hospi —

1904 —

talet i \ adstena i september 1899 och där kvarhållits under mer än
två år, men dessa klagomål befunnos icke kunna till någon justitieombudsmannens
ämbetsåtgärd föranleda. I augusti år 1902 insände
Åkerman hit en ytterligare klagoskrift, däri han dels, under vidhållande
af att hans intagande a hospitalet grundats på oriktiga intyg och uppgiftei,
anhöll, att jag måtte anbefalla undersökning af saken och föranstalta
. om de skyldiges ställande till ansvar enligt lag, dels ock till
laga beifran anmälde, att öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl
Thure Björck förvägrat Åkerman att taga del af vissa handlingar.

I sistnämnda hänseende anförde klaganden hufvudsakligen: För att
åstadkomma närmare utredning angående klagandens intagning å hospitalet
och kvarhallande därstädes, reste klaganden till Vadstena den 24
juli 1902 och anhöll samma dag hos öfverläkaren Björck att få taga
afskrift af klaganden rörande intagningshandlingar och sjukjournal.
Detta förvägrades emellertid klaganden af Björck, hvilken ''därvid anförde,
att han icke lämnade bifall till klagandens anhållan, med mindre
{in att han blefve därtill ålagd af vederbörande mjmdigheter. Häraf
framginge, att klaganden stode fullkomligt rättslös, så mycket mera som
till förmyndare för klaganden förordnats en klagandens uppenbare ovän,
stadsfiskalen i Söderköping C. A. Björklund, hvilken under den tid
klaganden. varit inspärrad afyttrat all klagandens egendom och sedermera
blifvit fullkomligt ovederhäftig.

Af hvad klaganden i förevarande ärende anfört fann jag allenast
klagandens påstående, att honom förvägrats taga del af vissa uppgifna
handlingar, kunna påkalla någon åtgärd från min sida. Sedan0 jag
mfoidrat öfvei läkaren Björcks yttrande öfver hvad klaganden härutinnan
-andragit, geomälte Björck i afgifven förklaring,

att Åkerman på grund af författningsenliga handlingar och jämlikt
medicinalstyrelsens förordnande af den 11 augusti 1899 intagits till vård
å Vadstena hospital den 2 september samma år;

att han den 24 september 1901 jämlikt § 49 i då gällande hospitalsstadga
permitterats och såsom förbättrad utskrifvits den 26 oktober
samma år;

att Åkerman i augusti år 1900 i skrifvelse till Konungens befallningshafvande
i Östergötlands län anfört klagomål öfver att han, »som
aldrig varit sinnessjuk, blifvit intagen på falska, lögnaktiga och vilseledande
uppgifter och å hospitalet olagligen kvarhållen»;

att medicinalstyrelsen, sedan från öfverläkaren i Vadstena infordrats
förklaring med anledning af Åkermans klagoskrift, i skrifvelse

— 1904 —

till hospitalsdirektionen i Vadstena den 19 september 1900 meddelatr
det styrelsen beslutit lämna Åkermans berörda skrift utan afseende;

att Åkerman under sin hospitalsvistelse vid inspektionerna lämnats
tillfälle att framföra sina berörda klagomål, hvarvid inspektörerna
undersökt såväl handlingarna rörande Åkerman som hans sinnesbeskaffenhet;
... .. . .

att medicinalrådet Gr. Schuldheis i sin berättelse till medicinalstyrelsen
öfver den 7 och den 8 juni 1901 verkställd inspektion af
Vadstena hospital och asyl yttrat: — — — »särskildt omnämnande förtjänar
endast en i första klass vårdad patient, Lars Anton Ak......

hvilkens historia i t. f. öfverinspektörens senaste berättelse är utförligt
relaterad. Han var fortfarande i formellt afseende fullkomligt, redig,
men röjde alltjämnt genom sina yttranden otvetydiga förföljelseidéer och
förklarade kategoriskt de flesta uppgifter om en del våldshandlingar,
han i början af sin sjukdom skall hafva begått, helt enkelt vara lögn .
Då dessa i hufvudsak enstämmiga, delvis genom. polisförhör styrkta
uppgifter härleda sig dels från hans närmaste anhöriga, dels från läkare,
vederbörande stadsfiskal och länsman, torde Åk . . . . s åsikt,, att de tillkommit
genom åtgöranden af en mot honom fientlig liga, med skäl
kunna betecknas såsom beroende på sinnessjukdom, äfven oberoende
däraf, att han, som nämnts, under samtal med mig röjde äfven andra
omotiverade föreställningar om förföljelse af den art, som plägar förekomma
hos paranoici. Jag ansluter mig således beträffande Ak..
sinnesbeskaffenhet och behof af anstaltsvård fullkomligt till den åsikt,
öfverinspektören formulerat på följande sätt: ’Med Åk. . . . s förföljelseidéer,
sjukliga oresonlighet och fullständiga oförmåga att inse det
oriktiga och våldsamma i sitt beteende förra sommaren (1899) är det
föga osannolikt, att samma scener skulle upprepas, därest han återfinge
sin personliga frihet och efter behag kunde ingripa mot sina förföljare’»; att,

oaktadt detta medicinalrådets yttrande därtill ej uppmuntrat,
Åkerman, enär han å hospitalet uppfört sig stillsamt och ej missbrukat
det under senaste tiden af hans vistelse därstädes lämnade
tillstånd att gå fritt omkring utom anstalten, på försök först blifvit
permitterad och sedermera, då intet oroande om honom under den till
en månad bestämda permissionstiden afhörts, från hospitalet den 26
oktober 1901 utskrifven, dock endast såsom förbättrad;

att handlingarna rörande Åkerman på privat framställning af 1901
års statsrevisorers ordförande, häradshöfdingen G. Berg, hos hvilken
Åkerman anfört de vanliga klagomålen, under slutet af år 1901 afsändt&

— 1904 —

till honom i Stockholm och återställts till hospitalet, utan att, Björck
veterligen, Åkermans klagan föranledt till någon åtgärd;

att Åkerman emellertid inställt sig å hospitalet någon dag i slutet
af juli månad 1902, antagligen såsom han själf uppgåfve den 24, och
gjort framställning om att Björck skulle till Åkerman utlämna denne
rörande intagningshandlingar och sjukjournal, för att han skulle af dem
kunna taga afskrift;

att Åkerman då, ehuru formellt redig, fortfarande röjt de af medicinalrådet
Schuldheis angifna psykiska sjukdomssymptomen; samt

att Björck, vid det förhållande att Åkerman fortfarande varit omyndi0-och haft lagligen tillsatt förmyndare i stadsfiskalen Björklund, ansett
sig sakna befogenhet att tillmötesgå Åkermans framställda begäran,
hvarvid BjörcK ock afsett, att Åkerman härigenom möjligen ej skulle
olifva.i tillfälle ^bereda onödigt. obehag för dem, som nödgats begära
hans intagning a hospitalet, nämligen hans åldriga moder och två systrar
hvilka säkerligen på mer än ett sätt lidit af Åkermans iråkade sinnessjukdom.

Till bemötande af hvad i förklaringen sålunda blifvit anfördt inkom
klaganden sedermera med påminnelser i ärendet, därvid klaganden
^inrade, bland annat: Det utlåtande, som hospitalsdirektionen afgifvit
i anledning af klagandens till Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län insända klagomål, hade dikterats endast af öfverläkaren
Björck och grundats på hans uppgifter, enär ingen af direktionens ledamöter
någonsin under klagandens vistelse vid hospitalet talat vid denne,
oaktadt klaganden upprepade gånger begärt företräde inför direktionen
för att där få utföra sin talan. Klaganden hade aldrig talat om någon
emot honom fientlig »liga», utan från första stund anfört verkliga förhållandet,
nämligen att till följd af oenighet emellan stadsfiskalen Björklund
och klaganden den förstnämnde åstadkommit klagandens inspärrande
å hospitalet och genom falska och lögnaktiga uppgifter fått platsintaga
för klaganden ytterst kränkande beskyllningar.
Åf öfverläkaren Björcks förklaring framginge tydligt, att endast de mot
klaganden i inskrifningshandlingarna och i öfrigt gjorda beskyllningar
" h vilka klaganden fortfarande stämplade såsom falska och lögnaktiga —
lagts till grund för Björcks utlåtande angående klagandens sinnesoeskaffenhet,
hvadan för klaganden vore af yttersta vikt att få dem
inför domstol pröfvade till sin halt af sanning. Redan i slutet af mars
1900 hade klaganden blifvit utskrifven från hospitalet, därest klaganden
velat förbinda sig att icke väcka någon rekonventionstalan, men°härtill
hade klaganden nekat. Björcks tillvägagående syntes alltså endast gå

— 1904 —

ut på att förekomma sådan talan. Att genom lagliga medel söka upprättelse
för lidna oförrätter borde emellertid icke stämplas såsom psykiska
sjukdomssymptom.

O O

Tryckfrihetsförordningen innehåller i 2 § 4 mom. 1 punkten, att
det, med vissa undantag, skall vara en hvar tillåtet att i allmänt
tryck utgifva alla offentliga handlingar, af hvad namn och beskaffenhet
de vara må. I samma lagrum stadgas vidare, att till den ändan icke
allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra uppräknade
verk och ämbeten böra genast och utan tidsutdräkt mot lösen utlämnas
åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar
såsom för tjänstens försummelse, om sådant af någon publik tjänsteman
vägras eller obehörigen fördröjes, utan äfven, vid samma ansvar, i alla
arkiv hvar och en fri tillgång lämnas att få på stället afskrifva eller
afskrifva låta, eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift,
emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad
ämne som helst.

Enligt § 9 i kungl. stadgan angående sinnessjuke den 14 juni 1901,
hvilken trädt i kraft den 1 januari 1902, gäller angående statens anstalter
för sinnessjuke, att vid öfverläkarens expedition skall föras intagningsjournal
och sjukjournal. Motsvarande bestämmelse fanns i förut
gällande stadga angående sinnessjuke af den 2 november 1883.

Från den i 2 § 4 mom. af tryckfrihetsförordningen gifna regeln
om offentliga handlingars tillgänglighet för allmänheten har icke stadgats
undantag vare sig för de handlingar, som företes vid sinnessjukes
intagande å hospital, eller för de journaler, som skola föras å hospitalen.
I det fall, hvarom här var fråga, hade, enligt hvad upplyst blifvit, öfverläkaren
Björck förvägrat klaganden att taga del af klaganden rörande
intagnings handlingar och sjukjournal. Därvid hade Björck hvarken
kunnat göra gällande, att dessa handlingar enligt lag skulle vara undandragna
offentligheten, eller bestrida, att han såsom öfverläkare vid hospitalet
hade handlingarna i sin vård och följaktligen var såsom tjänsteman
ansvarig för deras behöriga tillhandahållande åt allmänheten. Såsom
skäl för sin vägran hade Björck hufvudsakligen åberopat klagandens
sinnestillstånd och den omständigheten, att klaganden var ställd under
förmyndare.

Dessa skäl fann jag emellertid ohållbara. Den rätt att taga del af
offentliga handlingar, som tryckfrihetsförordningen stadgar, är ovillkorlig,
och en tjänsteman äger följaktligen ej förvägra någon denna rättighets

Justitieombudsmannens åmbetsberättelse till 1904 ars Riksdag. 2

åtnjutande i andra fall, än där allmänna rättsgrundsatser uppenbarligen
kräfva sådant. Detta kan naturligen inträffa, när tillgång till dylika
handlingar begäres af sådana sinnessjuka, som på grund af sitt orediga
sinnestillstånd äro helt och hållet urståndsätta att personligen utöfva
ifrågavarande rättighet. Emellertid hade klaganden, enligt hvad öfverläkaren
Björcks förklaring utvisade, redan under den tid han vistats å
hospitalet varit fullkomligt redig i formellt hänseende, och sedan klaganden
i oktober 1901 utskrifvits från hospitalet såsom förbättrad, hade
klaganden icke, så vidt handlingarna i ärendet gåfvo vid handen, ädagalagt
sjukdomstecken, som kunnat vederlägga antagandet om klagandens
förbättring. Det syntes mig följaktligen vara utredt, att med afseende
på klagandens sinnesbeskaffenhet sådana förhållanden ej förelegat, som
kunnat rättfärdiga ett åsidosättande af ofvan anförda stadganden i tryckfrihetsförordningen,
och den omständigheten, att klaganden, ehuru till
myndig ålder kommen, stått under förmyndare, hade naturligen icke i
och för sig kunnat betaga honom rätten att utfå handlingarna.

På grund häraf ansåg jag, att öfverläkaren Björck genom sin ifrågavarande
vägran brutit emot tryckfrihetsförordningen och därmed gjort
sig förfallen till ansvar för tjänstefel, och då den för justitieombudsmannen
gällande instruktionen medför särskild skyldighet för justitieombudsmannen
att beifra ingrepp i den lagstadgade tryckfriheten, fann
jag mig böra ställa Björck till ansvar för hans förhållande i denna sak.
I en till Konungens befallningshafvande i Östergötlands län aflåten skrifvelse
anhöll jag därför, att åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal emot Björck, för hvad han
i förevarande hänseende låtit komma sig till last, och i en vid berörda
skrifvelse fogad instruktion för åtalets utförande uppdrog jag åt den
blifvande åklagaren att i målet yrka dels ansvar å Björck efter lag och
sakens beskaffenhet dels ock förpliktande för honom att på anfordran,
i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskrifver, tillhandahålla klaganden
ifrågavarande handlingar.

I enlighet härmed blef åtal emot öfverläkaren Björck anställdt inför
rådstufvurätten i Vadstena, som genom utslag i målet den 19 januari
d903 utlät sig: Som Björck erkänt, att han, sedan klaganden, hvilken
för sinnessjukdom varit intagen å hospitalet i Vadstena, därifrån han
den 26 oktober 1901 såsom förbättrad utskrifvits, den 24 juli 1902 gjort
framställning därom, att till honom måtte för verkställande af afskrift
utlämnas honom rörande intagningshandlingar och sjukjournal, vägrat
bifalla denna klagandens begäran; alltså och då omförmälta handlingar
icke uti tryckfrihetsförordningens 2 § 4 mom. vore undantagna från

— 1901 —

den i sagda moments 1 punkt gifna regeln om offentliga handlingars
tillgänglighet för allmänheten, samt Björck icke gittat bestrida, att han
såsom öfverläkare vid hospitalet vid tiden för den gjorda anhållan om
handlingarnas utfående haft dem i sin vård, pröfvade rådstufvurätten,
jämlikt 2 § 4 mom. 1 punkten i tryckfrihetsförordningen och 25 kapitlet
17 § strafflagen, rättvist döma Björck att för visad försummelse
i sin tjänst höta 10 kronor, hvarförutom Björck ålades att på anfordran,
i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskrifver, tillhandahålla klaganden
ifrågavarande handlingar. Enligt utslaget skulle Björck därjämte
ersätta åklagaren dennes kostnader å målet med fordrade 17 kronor
30 öre.

Rådstufvurättens utslag har vunnit laga kraft.

Utfärdande af dels dubbla expeditioner i ärenden angående förordnande
af förmyndare eller god man, dels ock protokoll
angående kungörande af arf.

Af justitieombudsmannens till 1902 års Riksdag afgifna Embetsberättelse
(sid. 34—43) inhämtas, att min företrädare i justitieombudsmansämbetet
låtit genom advokatfiskalen vid Svea hofrätt ställa häradshöfdingen
i Nordmarks härads domsaga A. M. von Proschwitz under tilltal
inför hofrätten, för det von Proschwitz under den tid, då han varit
häradshöfding i Luleå domsaga, dels i ärenden angående förordnande åt
förmyndare och gode män för frånvarande stärbhusdelägare låtit, utan
att dubbla expeditioner påfordrats, utfärda två protokollsutdrag i hvart
ärende, nämligen ett till stärbhuset och ett till förmyndaren eller gode
mannen, dels ock låtit vederbörande stärbhus, utan därom framställd
begäran, lösa protokoll öfver rättens beslut om utfärdande af sådan
kungörelse angående arf, hvarom förmäles i 15 kapitlet 5 § ärfdabalken.
Ofvannämnda ämbetsberättelse utvisar vidare, att hofrätten medelst utslag
i målet den 22 april 1901 utlåtit sig, att, som i förevarande mål,
däri von Proschwitz bestridt att under den tid åtalet afsåge hafva i de
af advokatfiskalen anmärkta hänseenden vidtagit åtgärder under sådana
omständigheter, att von Proschwitz gjort sig skyldig till fel i ämbetet,
några vissa fall, i hvilka von Proschwitz förfarande skulle varit olagligt,
icke ens blifvit till bedömande uppgifna, blefve åtalet af hofrätten ogilladt.
Af redogörelsen för åtalet framgår tillika, att min företrädare låtit
öfver hofrättens utslag anföra besvär hos Kungl. Maj:t.

— 1904 —

På dessa besvär har Kungl. Maj:t den 27 januari 1903 meddelat utslag
hvarigenom Kungl. Majrt förklarat sig finna det förfarande, som
i målet lagts von Proschwitz till last, icke vara af beskaffenhet att kunna
såsom ämbetsfel anses, samt förty pröfvat lagligt fastställa det slut
hvartill hofrätten i målet kommit.

I målets afgörande af högsta domstolen deltogo dels justitieråden
Silverstolpe, Petersson och Skarin, som förenade sig om den mening,
Kungl. Maj:ts utslag innehåller, dels ock justitieråden Cassel, Billing’
Thollander och.Lilienberg, hvilka fyra sistnämnde uttalade från beslutet
skiljaktiga meningar.

Sålunda yttrade justitierådet Cassel, med hvilken justitierådet Billing
instämde: »Ehuru liäradshöfdiugen von Proschwitz icke enligt gällande
expeditionstaxa varit berättigad att af vederbörande stärbhus kräfva
lösen för expedition vare sig i de af advokatfiskalsämbetet anmärkta
fall rörande af häradsrätten fattade beslut om utfärdande af kungörelse
enligt 15 kapitlet 5 § ärfdabalken eller i de fall, då beslut om förordnande
af förmyndare icke varit af särskild framställning från stärbhusets
sida föranledt; likväl och som von Proschwitz’ berörda förfarande
icke .är af beskaffenhet att kunna såsom ämbetsfel anses, samt
von Proschwitz icke i öfrigt visats hafva i ämbetsutöfningen felaktigt
förfarit, finner jag ej skäl att göra ändring i det slut, hvartill hofrätten
i målet kommit.»

Justitierådet Thollander yttrade:

»Enär hvad angår det åtalade och af häradshöfdingen von Proschwitz
vidkända förfarandet i afseende å expedition af protokoll angående
förordnanden af förmyndare och af gode män, den af häradsrätten
i dessa ärenden vidtagna åtgärd icke föranledts af vederbörande
stärbhusdelägare, vare sig dessa gjort framställning om förordnandet
eller icke, utan vidtagits, på grund af häradsrätten enligt lag åliggande
skyldighet, vid hvilket förhållande stärbhusdelägarne icke varit
att anse som sökande i den i expeditionsförordningen angifna mening,
finner jag von Proschwitz’ förfarande stridande mot nämnda förordning,
men som samma förfarande under längre tid äfven annorstädes
opåtaldt iakttagits, anser jag ansvar i denna del icke böra von Proschwitz
ådömas.

Beträffande åtalet i öfrigt så enär von Proschwitz erkänt, att han,
under hvilkens ordförandeskap Öfver-Luleå tingslags häradsrätt den 17
december 1897 jämlikt 15 kapitlet 5 § ärfdabalken beslutat, att i allmänna
tidningarna skulle införas kungörelse därom, att arf efter hustru
Emma Johanna Vikström från Unbyn tillfallit hennes å okänd utrikes

— 1904 —

ort varande son Albert, och att arf efter torparen Carl Viktor Sundström
från Svartby tillfallit hans å utrikes ort varande dotter Klara
Johanna, låtit hustru Vikströms och Sundströms stärbhus, utan därom
framställd begäran, lösa protokoll öfver häradsrättens beslut angående
kungörelser om arfven; pröfvar jag, som anser von Proschwitz’ omförmälta
förfarande sakna stöd i expeditionsförordningen, lagligt, jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, döma von Proschwitz att för sålunda
visadt oförstånd i domareämbetets utöfning bota 50 kronor, som tillfalla
kronan.»

Justitierådet Lilienberg utlät sig: »Äfven om von Proschwitz på
grund af det stadgande i förordningen angående expeditionslösen den
7 december 1883, som ålägger sökande att lösa protokoll, får anses
hafva varit berättigad att i de fall, då ansökning ingifvits eller begäran
muntligen framställts om förordnande af förmyndare eller god man, utskrifva
och uttaga lösen för två protokollsutdrag, finner jag von Proschwitz
däremot i de fall, då enligt rättens protokoll sådant förordnande
meddelats, utan att begäran därom framställts, eller beslut om kungörelse
i de af advokatfiskalsämbetet anmärkta fall enligt 15 kapitlet
5 § ärfdabalken fattats, hafva saknat fullt stöd af gällande lag för
nyssnämnda expeditionssätt; men enär detta von Proschwitz’ förfarande
dock icke är af beskaffenhet att kunna såsom fel i ämbetet
anses, finner jag ej skäl att göra ändring i det slut, hvartill hofrätten
kommit.»

Utfärdande af debetsedlar efter annat formulär än det i lag

fastställda.

Å Malmbäcks sparbanks vägnar underställde C. Andersson i en hit
insänd klagoskrift min pröfning, huruvida häradsskrifvaren i Västra
härads fögderi R. G. Samsioe kunde anses ställa sig gällande lag till
efterrättelse, då han, på sätt en bilagd debetsedel utvisade, plägade
underlåta att i debetsedlar rörande fast egendom utsätta det mantal,
som kunde vara fastigheten åsatt. Klaganden anförde tillika, att Samsioe
på sådant sätt beredde sig särskild inkomst, i det att personer,
som i sparbanken sökte lån emot inteckningssäkerhet, måste lösa taxeringsbevis,
då de ej kunde begagna sig af debetsedlarne.

Den insända debetsedeln, hvilken utskrifvits å tryckt blankett, hade
i nu ifrågavarande delar följande lydelse:

— 1904 —

»Sida 113.
N:r 390.

Debetsedel för år 1898.
Spinkabo, Eg. Sven A. Malmqvist.

		Kronor.		Kronor.
Debet.	Taxerings-			Kredit.
Bevillning:	värde.
Af jordbruksfastighet:
23. ä 6 öre pr 100 kr.......	3,000	i	80

Bob. G. Samsioe,
Häradsskrifvare.»

Af sedermera i ärendet insända debetsedlar angående Fallnafors,
Södergården, för åren 1891—1896, 1900 och 1901 framgick, att häradsskrifvaren
Samsioe nämnda år till debetsedlar användt blanketter, hvilka
i afseende å öfverskriften och debiteringen af fastighetsbevillningen hade
samma lydelse som den till debetsedeln angående Spinkabo använda
blanketten.

Sedan jag lämnat häradsskrifvaren Samsioe tillfälle att yttra sig
öfver hvad emot honom i ärendet anmärkts, genmälte Samsioe i afgifven
förklaring: Kronodebetsedlarne afsåge endast att underrätta de
betalande om kronoutskyldernas belopp och att vid skeende likvid meddela
kvitto därå. Debetsedelns öfverskrift hade således till syfte att
angifva de skattskyldiges namn och hemvist. Samsioe veterligt funnes
ingen föreskrift om att debetsedeln skulle vara så uppställd, att den
kunde tjäna såsom officiellt intyg om huru mycket den skattskyldige
ägde, och formuläret till debetsedel gåfve ej ringaste stöd för ett sådant
antagande. Då hvarje kommuns samtliga debetsedlar plägade sändas i
gemensamt konvolut, hade Samsioe ansett för gagnlöst skrifveri att å
hvarje debetsedel teckna socknens namn, och då debetsedlarne det
oaktadt alltid kommit vederbörande tillhanda, kunde Samsioe ej inse,
att detta förfarande vållat någon olägenhet. Den, som ville i en eller
flera bankinrättningar belåna sitt hemman, borde väl, då banken så
föreskrefve, med bevis styrka fastighetens värde, och debetsedeln vore
ej afsedd för sådant ändamål, hvarigenom jämväl staten skulle beröfvas
en inkomst, enär taxeringsbevis skulle beläggas med stämpladt papper.

— 1904 —

På grund häraf hemställde Samsioe, att den gjorda framställningen,
såsom saknande allt fog, måtte lämnas utan afseende. Samsioe tilllade,
att Malmbäcks sparbank syntes vara obehörig att föra de skattskyldiges
talan, då ingen för egen del gjort någon anmärkning, hvilken,
om anledning därtill funnits, lättast kunnat Samsioe meddelas å uppbördsstället,
där hvar och en, utan skriftväxling, gärna skolat få sin
enskilda önskan tillfredsställd, utan att Samsioe likväl kunde anses vara
därtill lagligen förpliktad.

Enligt gällande uppbördsreglemente af den 10 maj 1895 skall debetsedel
i de delar, om hvilka i förevarande ärende var fråga, affattas efter
följande formulär:

» Debetsedel för år............

Fol. K. N. socken af N. N. härad (N. N. stad, kvarteret N. N.,
liuset eller gården N:o.........).

n. n.

Debet.

Grundskatt

Bevillning af fast egendom samt af
inkomst:

Af jordbruksfastighet:

N. N. med 000 kr:s värde
N. N. » 000 » »

Summa 000 kr:s värde
å 6 öre pr 100 kr. ... kr. 0: oo
Af annan fastighet:

N. N. med 000 kr:s värde
N. N. » 000 » »

Summa 000 kr:s värde
å 5 öre pr 100 kr.... kr. 0: 0O
För uppskattad inkomst af kapital
eller arbete 000 kr.

Kronor, öre.

Kredit.

Kronor.

Detta formulär är väsentligen lika lydande med det formulär för
debetsedel, som fastställts genom förordningen angående bevillning af

— 1904 —

fasi egendom samt af inkomst den 3 juni 1892, och öfverensstämmer i
har ifrågavarande delar i hufvudsak äfven med det formulär, som återfinnes
i äldre bevillningsförordningar.

I ärendet var emellertid upplyst, att häradsskrifvaren Samsioe vid
utskrifvande af debetsedlar plägade begagna tryckta blanketter, som icke
] oiverskriften upptogo namn å socken och härad, och icke heller i texten
lamnade rum för benämningen å den fastighet, för hvilken bevillning
debiterades. Ett dylikt tillvägagående syntes mig innefatta en ingalunda
oväsentlig afvikelse från det fastställda formuläret. Detta formulär angifver
oförtydbart, att i debetsedlar upptagna fastigheter, vare sig i stad
eller på landet, skola till förekommande af förväxling vara behörigen individualiserade.
Stadsfastighet individualiseras redan genom att i debetsedelns
öfverskrift, jämlikt formuläret, införes namn å stad och kvarter
äfvensom hus- eller gårdsnummer. Fastighet på landet individualiseras
dels genom att i öfverskriften utsättes namn å socken och härad, dels
ock genom att i texten angifves den benämning, fastigheten kan ä°-a.
Det ligger då i sakens natur, att för i mantal satt jord utskrifves heanmanets
namn, nummer och mantal. Att utsätta mantalet bör naturligtvis
isynnerhet iakttagas, då särskilda delar af samma kemmansnummer
ägas af olika personer. Uti de i ärendet företedda debetsedlarne voro
emelleitid med dem afsedda fastigheter betecknade, den ena såsom
Spinkabo och den andra såsom Fallnafors, Södergården, oaktadt, enligt
hvad i kammarrätten förvarade mantalslängder för Malmbäcks socken
utvisa, hemmanet Spinkabo n:r 1, som tillhopa utgör 1/i mantal, i
längden för år 1898 upptagits såsom deladt i tre kemmansdelar, hvardera
a /12 mantal, samt hemmanet Fallnafors n:r 1, Södergården, om
Va mantal, enligt mantalslängderna för åren 1900 och 1901 utgjort två
hemmansdelai om Yé mantal hvardera. Det var således uppenbart, att
i de företedda debetsedlarne för aren 1898, 1900 och 1901 fastigheterna
icke behörigen individualiserats.

Häradsskrifvaren Samsioe sökte i förklaringen göra gällande, att
en debetsedel, upptagande en fastighet, icke skulle vara afsedd att
styrka ^ fastighetens värde. Äfven om debetsedeln närmast afser det
ändamål, Samsioe angifvit såsom dess enda syfte, eller att underrätta
den skattskyldige om kronoutskyldernas belopp och utgöra kvitto därå,
så är det klart, att en debetsedel, så vida den i behörig form upprättats,
kan gälla såsom fullt bevis om taxeringsvärdet på däri upptagen
fastighet. I 10 § af gällande förordning angående stämpelafgiften
stadgas också uttryckligen, att i fråga om fast egendoms taxeringsvärde
debetsedel, så upprättad som gällande bevillningsförordning före —

1904 —

skrifver, må äga lika vitsord med af vederbörande tjänsteman utfärdadt
taxeringsbevis. I följd af Samsioes anmäi*kta förfarande voro ägare åt
fastigheter inom Samsioes tjänstgöringsområde förhindrade att vid förefallande
behof till utredning af taxeringsvärdet å sina fastigheter använda
debetsedlarne samt voro därför nödsakade att för sådant ändamål
utlösa taxeringsbevis. De fingo sålunda vidkännas kostnader, från
hvilka de skulle varit befriade, därest Samsioe uti ifrågavarande afseende
ej afvikit från hvad gällande författningar ålagt honom. Hvad
Samsioe i förklaringen anfört därom, att ett noggrant följande af formuläret
skulle blott vara ett gagnlöst skrifveri, fann jag vid nu omformälta
förhållande ej förtjäna något afseende. _

På grund häraf ansåg jag, att häradsskrifvaren Samsioe, genom att
under en följd af år utfärda kronodebetsedlar efter annat formulär än
det för sådana i lag fastställda, gjort sig skyldig till tjänstefel, som
icke borde lämnas utan laga beifran. Jag aflät därför till Konungens
befallningshafvande i Jönköpings län en skrifvelse, med anhållan att
Konungens befallningshafvande måtte förordna åklagare att vid vederbörlig
domstol ställa Samsioe under tilltal för berörda tjänstefel, och
skulle åklagaren enligt en för honom utfärdad instruktion i målet j7rka
ansvar å Samsioe, för hvad han i förevarande hänseende låtit komma
sig till last under de fem år, som förflutit närmast före tiden för stämningens
delgifvande.

Åtal blef i enlighet härmed emot häradsskrifvaren Samsioe anställdt
inför Västra häradsrätt, som meddelade utslag i malet den 16 febiudii
1903. Häradsrätten utlät sig däri: Enär upplyst blifvit, att Samsioe,
då han i sin egenskap af häradsskrifvare i Västra härads fögderi till
de skattskyldige i fögderiet utskrifvit debetsedlar för åren 1898, 1899,
1900 och 1901, hvarken i debetsedlarnes öfverskrift upptagit munn å
härad och socken eller, där skattskyldige ägt tast egendom, i debetsedlarnes
text utsatt fastigheternas namn och deras till äfventyrs åsätta
hemmantal och nummer, men det i uppbördsreglementet af den 10 maj
1895 fastställda formulär för debetsedlar uppenbarligen gåfve vid handen,
att dylika anteckningar å debetsedlarne skulle verkställas; alltså
och då Samsioe sålunda eftersatt sin skyldighet i berörda hänseenden,
pröfvade häradsrätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet
3 § strafflagen, lagligt döma Samsioe att för oförstånd i ämbetsutöfning
bota 75 kronor.

Af åklagaren framställdt yrkande att af Samsioe undfå godtgörelse
för sina kostnader å målet lämnades af häradsrätten utan allt afseende;
dock skulle åklagaren äga att af statsverket uppbära ersättning för de Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till I90é års Riksdag. 3

samma med belopp, som vederbörande myndighet, efter granskning af
ingifven kostnadsräkning, bestämde.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehöriga yttranden med afseende å förestående riksdagsmannaval.

I uppgifven egenskap af röstberättigade vid val af ledamot i Riksdagens
Andra kammare för Kullings, Ale och Vätle härads domsaga i
Alfsborgs län anmälde W. Almström, J. A. Andersson och A. Bergström
i en hit ingifven skrift till laga beifran ett ämbetsfel, hvartill kyrkoherden
i Skepplanda pastorat, kontraktsprosten O. E. Asklund skulle
hafva gjort sig skyldig under tiden närmast före den valförrättning,
genom hvilken hemmansägaren Elof Nilsson i Kattleberg utsetts till
riksdagsman för åren från och med 1903 till och med 1905. Härom
anförde klagandena hufvudsakligen följande.

Söndagen den 24 augusti 1902 förrättade kontraktsprosten Asklund
högmässogudstjänsten i S:t Peders församling, tillhörande Skepplanda
pastorat. Efter predikans slut, men innan de offentliga kungörelserna
upplästes, och således innan de med den offentliga gudstjänstförrättningen
sammanhängande angelägenheter afslutats, framträdde kontraktsprosten
Asklund på gången midt i kyrkan och höll därifrån inför den
samlade menigheten ett valtal, som innehöll, bland annat, följande yttranden:
»Mörkrets makter äro särdeles vid det nu stundande riksdagsmannavalet
mycket verksamma, och gäller det då för jordbrukarne att
se upp och rätt begagna sin rösträtt, då fråga är om ett så viktigt val
som att välja lagstiftare. Under närmaste riksdagsperiod förekommer
till afgörande den så mycket omtalade rösträttsfrågan. Man vill, som
biskop Billing sade, taga makten från vårt hedervärda bondestånd och
gifva^ allmän rösträtt åt städernas och fabrikernas arbetare. Därför gäller
det för jordägarne att denna gång mangrant infinna sig och rösta på
den, som ser på det allmänna och landets bästa. Äfven om denne
representant icke utfört några storverk, så har han dock icke gjort
något det ondt är. I ären nog ej okunnige om, på hvilken I skolen
rösta. Och om I det ären, så vänden Eder till förståndige och rätttänkande
man, så skola de nog ge Eder anvisning. Rösten framför
allt ej på den, som hvarken vill landets eller folkets bästa, utan blott
af ärelystnad söker främja sitt eget väl och merendels försummar den
offentliga gudstjänsten och afhåller sig från begående af Herrans heliga
nattvard.» ö

— 1904 —

Med hänsyn till att valstriden i domsagan rörde sig därom, huruvida
dåvarande mångårige riksdagsmannen, ofvanbemälte Elof Nilsson,
hvilken vore medlem af Andra kammarens landtmannaparti och dittills
motståndare till nästan hvarje förändring i grunderna för den politiska
rösträtten, skulle blifva omvald, eller i hans ställe skulle väljas kronolänsmannen
Emil Lundgren å Billingsdal, som förklarat sig ämna inträda
i Andra kammarens liberala samlingsparti och angifvit såsom sitt
hufvudsträfvande att främja en rösträttsutvidgning, nykterhetsrörelsen
och andra tidsenliga reformer, samt att några andra valkandidater icke
ens föreslagits, kunde det ej undgå någon af de närvarande, att
talaren med ordandet om »mörkrets makter» afsett den senares anhängare
och med slutet af det anförda kronolänsmannen Lundgren
personligen, liksom det icke undgick någon, att Asklund med uttrycket
den där »icke gjort något det ondt är» åsyftat Elot Nilsson och med
»förståndige och rättänkande män» i främsta rummet sig själf.

Klagandena kunde ej finna annat, än att ett sådant tillvägagående
af en ämbetsman under ämbetsförrättning borde näpsas, helst som det
icke vore enda gången kontraktsprosten Asklund gjort sig skyldig till
liknande, och det förvisso ej blefve sista gången, om hans nu ifrågavarande
förhållande undginge näpst. Den prästerlige ämbetsmannens
obehöriga bruk af sin ämbetsmyndighet vid riksdagsmannaval vore i
detta fall så mycket allvarligare, som ifrågavarande ort alltigenom vore
genomsyrad af en kyrklig åskådning, som gjorde församlingsmedlemmarne
alltför osjälfständiga gent emot de kyrkliga ledarne. Äfven om
befolkningen ej kunde underlåta att inse, att prästerskapet icke hade
det världsliga samhällets straff till sitt förfogande för genomdrifvande
af sina syften, så rådde desto starkare i denna bygd den tron, att
prästen ägde suveränt bestämma med afseende å de eviga straffen. Räddhågan
för hämnd från prästerskapets och dess anhängares sida vore i
denna ort så stor, att klagandena ej kunnat förmå någon af de talrika
åhörarne af ifrågavarande gudstjänst att lämna skriftligt intyg angående
innehållet af Asklunds kyrkliga valtal. De förklarade, att de ej vågade
yttra sig emot honom, förrän de blefve tvungna inför domstol och
under ed.

I klagoskriften åberopades vissa namngifna personer såsom vittnen
för bestyrkande af klagandenas uppgifter.

Sedan jag lämnat kontraktsprosten Asklund tillfälle att yttra sig
öfver den emot honom sålunda gjorda angifvelsen, genmälte Asklund i
afgifven förklaring, bland annat:

Under sin nära 45-åriga ämbetstid och särskildt såsom kyrkoherde

— 1904 —

hade Asklund haft för vana att, då något pastoratet eller församlingen
rörande förevarit, som ur själavårdssynpunkt varit af nöden att belysa
och framdraga till lära, varning eller förmaning för den under Asklunds
vård stående kyrkomenigheten, före eller efter gudstjänsten träda fram
i .kyrkans kor och därifrån till den samlade menigheten göra de erinringar,
som . af behofvet påkallats. Att Asklund då vid ett så viktigt
tillfälle och i en så angelägen sak, som ett riksdagsmannaval vore, då
det gällde att välja lagstiftare ej allenast för stat utan ock för kyrka,
ej kunnat underlåta att för menigheten påpeka vikten däraf, att ett godt
val gjordes, och att sådan person valdes, som ägde nödiga kvalifikationer
att lagstifta ej för staten allenast utan ock för kyrkan — det
finge väl. ej förtänkas en nära 70-årig prästman med hjärta för hvad
god ordning i stat och kyrka kräfde och för hvilken välsignelse däraf
skulle tillflyta såväl det borgerliga som det kyrkliga samhället. Från
denna synpunkt, och från denna ensamt, borde de af Asklund fällda,
nu klandrade yttrandena blifva bedömda, då Asklund manat de närvarande
röstberättigade att rösta på någon sådan person, »som ser på
det allmänna och landets bästa», och icke på någon sådan, »som blott
af ärelystnad söker främja sitt eget väl» och genom »försummelse af
den offentliga gudstjänsten och afhållelse från begående af Herrans heliga
nattvard» visade sin diskvalifikation att vara lagstiftare, åtminstone för
kyrkan. Nu . syntes klagandena vilja göra gällande, att dessa Asklunds
yttranden ovillkorligen måste syfta på två valkandidater, hvilka i anmälningsskriften
namngitvits. Asklund hade dock ej nämnt något namn,
och om klagandena trodde sig i de objektivt af Asklund anförda kvalifikationerna
för en god riksdagsman igenkänna vissa namngifna personer,
vore detta deras ensak, då de tycktes så väl känna sina kandidaters
inre och yttre lif, men gjorde emellertid därmed den ene af dem
en slät tjänst genom att utpeka honom för mindre vackra kvalifikationer.

Härutöfver ville Asklund göra några beriktiganden i fråga om vissa
stycken af anmälningsskriftens innehåll. Asklunds anmärkta yttranden
efter gudstjänsten den 24 augusti hade af klagandena gjorts liksom till
en del af den allmänna gudstjänsten, då klagandena säde, att Asklund
»efter predikans slut», men »innan de offentliga kungörelserna upplästs»,
framträdt på gången midt i kyrkan. Det hade dock varit först efter hela
gudstjänstens slut, som Asklund framträdt, icke »midt i kyrkan», utan i
koret, visserligen före några smärre kungörelsers uppläsande, men så
plägade man väl icke heller räkna detta för en integrerande del af
gudstjänsten, hvarvid tillika vore att märka, att för uppläsning den
dagen icke ankommit några officiella kungörelser.

— 1904 —

I förbigående kunde anmärkas, att klagandena lika naivt som bedröfligt
tolkat det teologiska uttrycket »mörkrets makter» utan vidare
på den ene valkandidatens anhängare, till hvilka de ock tydligen räknade
sig själfva. Att Asklund med detta uttryck öfverhufvud ej åsyftat
människor, borde väl af hvar och en sakförståndig lätt inses..

Det vore väl att märka, att Asklund ej angifvit biskop Billing såsom
sagesman beträffande maktens tagande från vårt bondestånd, utan endast
såsom den där vid något tillfälle begagnat uttrycket »hedervärda» om
detta stånd.

Icke om någon viss representant i Riksdagen hade Asklund sagt,
att »han icke utfört några storverk», men »dock icke gjort något ondt»,
åtminstone icke i den mening, som klagandena tagit det, hvilka nödvändigt
ville däri hafva sett en exemplifikation. Öfverhufvud visste
Asklund sig icke hafva vid nämnda tillfälle användt det bestämdare
pronominet »den» uti uttrycket »rösta på den», utan fastmer det obestämda
»någon», hvilket gåfve tillkänna, att Asklunds yttranden varit
vida allmännare hållna, än klagandena velat göra dem till.

Vidare ville Asklund påpeka:

att klagandenas stora hufvudpunkt för sina klagomål, eller att
Asklunds anmärkta yttranden nödvändigt måste fattas såsom syftande på
endera af två nämnda kandidater, eftersom det hufvudsakligen skulle
vara emellan dem striden skulle stå, måste anses såsom slagen till
marken genom det kända faktum, att, utom de två i anmälningsskriften
namngifna, icke mindre än fyra andra kandidater blifvit i allmänna tidningarna
nämnda;

att klagandenas tal om folket i denna bygd såsom osjälfständigt gent
emot sina kyrkliga ledare förefölle ytterst lösligt för den, som hade
den ringaste kännedom om folkkaraktären hos västgötarne, hvilka visst
icke läte leda sig emot sin vilja; och

att klagandenas bedröfliga, för att icke säga nästan hädiska yttrande
om prästen såsom i dessa bygder ansedd för en »suveränt bestämmande
med afseende på de eviga straffen» förtjänade icke mer
bemötande än det mindre honetta talet om prästerskapets och deras
anhängares förmenta hämndgirighet.

* * *

I ärendet var sålunda utredt, att kontraktsprosten Asklund den 24
augusti 1902, å hvilken dag han förrättat högmässogudstjänsten i S:t
Peders kyrka, till den församlade menigheten riktat ett anförande, däri

— 1904 —

han meddelat anvisningar och råd i afseende å det då förestående riksdagsmannaval
i den valkrets, S:t Peders församling tillhör. I afseende
på bedömandet af de omständigheter, under hvilka berörda anförande
hållits, hade dock olika meningar uttalats af klagandena och Asklund.
Klagandena hade sålunda gjort gällande, att anförandet hållits i sammanhang
med gudstjänsten, enär Asklund vid tillfället ännu icke uppläst
ingifna kungörelser, och kungörelsers uppläsande måste anses såsom en
till gudstjänsten hörande ämbetshandling af vederbörande prästman.
Asklund hade å sin sida framhållit, att hans klandrade åtgärd af det
skäl icke kunde betraktas såsom en af honom företagen ämbetshandling,
att gudstjänsten varit afslutad, när Asklund ställde ifrågavarande
uttalande till församlingen; och hade Asklund tillika uppgifvit, att några
officiella kungörelser vid tillfället icke förelegat till uppläsande.

I fråga om denna meningsskiljaktighet ansåg jag, att man obetingadt
borde gifva klagandena rätt. På sätt af dem erinrats, kunde ej
kontraktsprosten Asklunds ärnbetsförrättning vid tillfället anses hafva
varit afslutad förr än efter kungörelsernas uppläsande, och af hvad i
ärendet förekommit framgick för öfrigt ingalunda, att Asklund vid tillfället
på något sätt antydt, att hans ämbetsförrättningar då vore afslutade,
och att hvad han hade att förmäla borde uppfattas såsom eu
utveckling af hans enskilda ståndpunkt i valfrågan. Därjämte utvisade
Asklunds förklaring oförtydbart, att han själf ansett det åligga honom
såsom en ämbetsplikt att i afseende å riksdagsmannavalet göra ett vägledande
uttalande. Hvad i ärendet lagts Asklund till last kunde följaktligen
icke rimligen uppfattas annorlunda än såsom en i prästämbetets
utöfning företagen handling.

Vidkommande därefter det klandrade yttrandets innehåll syntes
hvad kontraktsprosten Asklund i sin förklaring därutinnan medgifvit
innefatta fullt stöd för den mening, att yttrandet åsyftat att främja
valet af en viss för åhörarne i anseende till sina förhållanden välbekant
valkandidat och på samma gång motverka en annan, genom anförande
af en del faktiska förhållanden på ett otvet}rdigt sätt utpekad kandidats
val. Huru yttrandet af den församlade menigheten faktiskt uppfattats,
antog jag utan svårighet kunna utrönas genom vittnesförhör med några
af de vid tillfället närvarande.

Om än kontraktsprosten Asklunds åtgörande icke kunde anses vara
af den beskaffenhet, att 112 § i regeringsformen var därå tillämplig, fann
jag hans omförmälta uttalande med hänsyn till det tillfälle, hvarvid, och
det sammanhang, hvari det gjordes, i allt fall böra betraktas såsom
obehörigt och i hög grad olämpligt. Då jag sålunda ansåg, att Ask —

1904 —

lund genom sitt förhållande i denna sak ådagalagt synnerligt oförstånd
i sitt ämbete, ställde jag honom därför under tilltal inför domkapitlet i
Göteborg, därvid jag yrkade, att domkapitlet — sedan, om sådant erfordrades,
vittnesförhör med de af klagandena uppgifna personer blifvit
genom domkapitlets försorg vid vederbörlig domstol anställdt — måtte,
med tillämpning af o § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst och
om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, döma Asklund, för
hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last, till det
ansvar, som i nämnda lagrum är stadgadt och domkapitlet funne hans
fel förskylla.

På detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 18 mars 1903.
Domkapitlet yttrade däri: Enär ostridigt vore, att kontraktsprosten
Asklund söndagen den 24 augusti 1902 i S:t Peders kyrka, innan hans
ämbetsförvaltning därstädes varit afslutad, i ett till den församlade menigheten
riktadt anförande meddelat råd och anvisningar för det förestående
riksdagsmannavalet i ordalag, som under för handen varande förhållanden
svårligen kunnat undgå att af åhörarne lämpas på två för nämnda
val föreslagna kandidater, hvarigenom Asklund måste anses hafva förfarit
med ovarsamhet, pröfvade domkapitlet, med anledning af hvad
Asklund sålunda låtit komma sig till last, rättvist att, jämlikt 5 § af
lagen om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana
mål den 8 mars 1889, för oförstånd i ämbetets utöfning döma honom
till varning.

Domkapitlets utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Åtal mot häradshöfding dels för tagande af obehörig sportel, dels
ock för obehöriga expeditionsåtgärder och oriktig
debitering af lösen.

Vid besök i Lycksele under 1900 års ämbetsresa anmärkte dåvarande
justitieombudsmannen,

att häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga F. G. Timelin
för ett af honom den 7 mars 1899 utfärdadt, i Lycksele tingslags lagfartsprotokoll
för den 8 i samma månad såsom bilaga till §§ 31, 32 och
33 inhäftadt bevis uttagit, förutom stadgad lösen 1 krona 25 öre, en
ersättning af 2 kronor 50 öre, hvilken ersättning å expeditionen debiterats
under rubriken »arkivforskning»;

att uti åtskilliga i Lycksele tingslags dombok intagna ansökningsärenden
— såsom exempel antecknades de under n:r 76, 77 och 218

— 1904 —

för höstetinget 1896 samt under n:r 5 för höstetinget 1898 omförmälta
ärenden — i hvilka ärenden erfordrats upplysning därom, hvilka varit
till förmyndare förordnade för ifrågakomma omyndiga personer, häradsliöfdingen
Timelin af sökandena uttagit lösen 3 kronor för särskildt
utfärdade förmynderskapsbevis, ehuru, enligt hvad af honom vid justitieombudsmannens
ifrågavarande besök uppgafs, icke några bevis blifvit
af vederbörande begärda;

att häradshöfdingen Timelin i ärenden angående förordnanden af
förmyndare eller gode män för frånvarande stärbhusdelägare plägade
låta, utan att dubbla expeditioner påfordrats, utskrifva och uttaga lösen
för två protokollsutdrag i hvarje ärende, nämligen ett till stärbhuset och
ett till förmyndaren eller gode mannen;

samt att häradshöfdingen Timelin hade till regel att i ärenden angående
häradsrätts godkännande af försäljning af omyndigs egendom
samt angående intagande i domboken till framtida säkerhet af företedda
handlingar å köpehandlingarna samt de till framtida säkerhet ingifna
handlingarna teckna och uttaga lösen för bevis om rättens berörda åtgärder,
utan att dylika, såsom det syntes, onödiga bevis blifvit af sökandena
begärda.

Från domhafvanden infordrade justitieombudsmannen sedermera följande
handlingar:

1:°) Lycksele tingslags under §§ 31, 32 och 33 den 8 mars 1899
förda lagfartsprotokoll, utvisande att lagfart meddelats under § 31 å V32
mantal n:r 1, litt. A g, Björksele för Karl Hedman och hans hustru,
under § 32 å 3/64 mantal n:r 1, litt. Ag, Björksele för Erika Amanda
Hedman samt under § 33 å V 64 mantal n:r 1 Björksele för Erik Hedman
den yngre; att berörda hemmansdelar af bemälta personer medelst köp
förvärfvats från Erik Hedman den äldre och hans hustru, samt att till
stjrrkande af åtkomsten i sagda tre lagfartsärenden åberopats ett så
lydande bevis:

»\''id granskning af Lycksele tingslags häradsrätts lagfartsprotokoll
har befunnits, att änkan Katarina Charlotta Olofsdotter erhållit lagfart
den 22 januari 1877 å VG4 mantal n:r 1 Björksele och den 29 september
1884 å den nämnda hemmansdel vid afvittringen tillagda ökeskatt 4/64
mantal, och att af dessa hemmansdelar, tillsammans utgörande 11/64 mantal,
hälften eller 11/i28 mantal till annan föryttrats;

att Erik Hedman erhållit lagfart den 9 oktober 1885 å 7/128 mantal
n:r 1 Björksele, som han erhållit i giftorätt efter sin aflidna hustru
Josefina Jonsdotter, och V32 mantal ökeskatt, som vid afvittringen tilllagts
nämnda hemmansdel;

— 1904 —

att samme Erik Hedman jämte hustrun Katarina Charlotta Olofsdotter
erhållit lagfart den 15 mars 1887 & V 64 mantal n:r 1 Björk sele
och den 22 juni 1893 å ytterligare 5/64 mantal af samma hemmansnummer; samt

att makarne Hedman utöfver det 11/128 mantal, som, såsom
ofvan antecknats, försålts från Katarina Charlotta Olofsdotters enskilda
fastighet, föryttrat sammanlagdt 7/64 mantal och alltså, så vidt rättens
lagfartsprotokoll utvisa, numera tillsammans äga 3/i6 mantal n:r 1 Björksele,
varder härmed intygadt.

Lycksele den 7 mars 1899.

Af domareämbetet:

F. G. Timelin»;

2:o) utdrag af lagfartsboken för Lycksele tingslag rörande hemmanet
n:r 1 Björksele, sådant detta upplägg befanns den 8 mars 1899,
af hvilken handling framgick, att å nämnda upplägg inskrifningar
skett i allenast 38 rum; och

3:o) utdrag af Lycksele tingslags under n:r 76, 77 och 218 för
höstetinget 1896 samt under n:r 5 för höstetinget 1898 förda dombok,
hvaraf inhämtades, att ofvan omförmälta, i de med domboksutdragen atsedda
ansökningsärenden utfärdade, bevis angående förmynderskap icke
anmärkts i rättens protokoll, där emellertid om de ifrågakomna förmynderskapen
på vanligt sätt så lydande anteckningar gjorts:

under n:r 76: »Det antecknades, att hemmansägaren Per Olof Frithiof
Nordfjell i Rödingträsk den 30 september 1895 förordnats till förmyndare
för förr bemälte omyndige»;

under n:r 77: »Det antecknades, att sökanden den 13 mars 1894
blifvit förordnad till förmyndare för i ansökningen omförmälte omyndige»;

under n:r 218: »Från rättens förmynderskapsprotokoll antecknades,
att sökanden den 6 oktober 1896 förordnats till förmyndare för ifrågavarande
omyndige»; och

under n:r 5: »Det antecknades, att Per Persson den 16 mars 1891
förordnats till förmyndare för Erik Johan Perssons ifrågavarande omyndiga
barn.»

Sedan justitieombudsmannen anmodat häradshöfdingen Timelin att
hit inkomma med yttrande öfver de gjorda anmärkningarna samt att
därvid upplysa, dels i hvilken utsträckning det förekommit, att Timelin
tagit ersättning för s. k. arkivforskning, och hvilka grunder han följt
vid bestämmandet af ersättningsbeloppen, dels ock huruvida ofvan Justitieombudsmannens

ämletsberättelse till 1904 års Riksdag. 4

berörda förmynderskapsbevis innehållit annan upplysning än den, som
kunnat hämtas från ett protokollsutdrag angående förmyndareförordnandet,
ingaf Timelin förklaring i ärendet, hvari hufvudsakligen anfördes:

Det under l:o) här ofvan intagna beviset, som af Timelin å domareämbetets
vägnar utfärdats för att användas såsom åtkomst uti de i lagfartsprotokollet
för den 8 mars 1899 under §§ 31, 32 och 33 upptagna
ärendena, hade blifvit begärdt af de lagfartssökandes ombud, kronolänsmannen
W. Lundqvist i Lycksele. Beviset, som för att kunna intagas
såsom bilaga i protokollet för nyssnämnde dag, däri ärendet redan
blifvit inskrifvet, dagtecknats den 7 mars, ehuru det utfärdats någon vecka
senare, hade tillkommit af den anledning, att, då ombudet icke kunnat
förete annan åtkomst än ett lagfartsbevis å 5/64 mantal, ehuru tillsammans
Vig mantal försålts, och det icke låtit sig göra att från lagfartsprotokollet
utröna, om och när säljarne erhållit lagfart å försålda skifteslotterna
under litt. A g, Timelin efter åtskilliga förhandlingar med ombudet
antydt, att en utredning, som visade, det säljarne enligt lagfartsprotokollet
ännu vore ägare till hela 3/ie mantal, möjligen skulle
vara tillfyllest och kunna åberopas såsom åtkomst i alla tre ärendena.
Då ombudet saknat tillgång till de handlingar, som erfordrats för en
dylik utredning, hade. ombudet vid ett senare tillfälle genom Timelins
tingsbiträde, extra ordinarie hofrättsnotarien Gustaf Hultman, anhållit, att
Timelin matte pa sökandenas bekostnad ombesörja den för lagfartens beviljande
erforderliga utredningen. I anledning häraf hade Timelin utfärdat
ifrågakomma bevis, som kräft undersökning icke blott i lagfartsboken utan
älven i lagfartsprotokollet, med livilket senare jämförts ägodelningsrättsprotokollet
rörande laga skiftet i Björksele, hvarjämte inteckningsboken,
i hvad den rörde försålda hemmanen, granskats. Att Timelin icke kunde
vai a skyldig verkställa den sålunda påkallade utredningen utan särskild
godtgörelse, hade varit lika klart för ombudet som för Timelin, och hade
limelin icke tvekat att tillgodoföra sig ersättningen i den form som skett
eller genom att jämte lösen och stämpelafgift för vanligt bevis påföra
expeditionen arfvode för arkivforskning med 2 kronor 50 öre eller ett
belopp, soni sammanlagdt med afgiften för bevis motsvarade kostnaden
för tre vanliga bevis, ett för hvart ärende. Emot denna påföring, som
torde få anses såsom en skäligen blygsam ersättning för ett besvär och
en tidspillan, som säkerligen skulle taxerats betydligt högre af hvarje
annan, som fått i uppdrag att verkställa utredningen, oafsedt kostnaden
för det material, som för utredningen erfordrats, hade ingen anmärkning
försports och näppeligen kunnat göras, då det läge i öppen dag,
att på grund af den genom Timelins försorg åstadkomna utredning

— 1904 —

sökandena besparats de kostnader, som blifvit en följd däraf, att lagfartsärendena
i saknad af dylik utredning förklarats hyflande, såsom
otvifvelaktigt måst ske. «

Utom i detta fall hade arfvode för arkivforskning debiterats ytterligare
ett par gånger, då utredningar påkallats, som tagit mera afsevärd
tid i anspråk, och hade arfvodet utgjort, om Timelin rätt mindes, 2
kronor för hvarje med arkivforskning förenad utredning. Grunden för
arfvodets beräknande hade naturligtvis varit i viss mån godtycklig, då
ju expeditionstaxan af lätt insedda skäl därom ingenting innehölle, men
torde den icke kunna betecknas såsom oskälig. Att man skulle gratis
tillhandagå allmänheten med vidlyftigare utredningar, som kräfde en
dyrbar tid, och på samma gång gälda ersättning till nödigt arbetsbiträde,
kunde väl ej af justitieombudsmannen ifrågasättas, utan torde
det få vara expeditionshafvandens ensak, om han ville åtaga sig en utredning,
och således äfven tillkomma honom att själf taxera sitt arbete.
Att arfvodet debiterats å ett å ämbetets vägnar utfärdadt bevis, kunde
möjligen anses mindre korrekt, men då myndighet ej besvärats för
dess uttagande, torde den omständigheten i förevarande fall sakna all
betydelse.

Beträffande de förmynderskapsbevis, som af ämbetet utfärdats och
varit behöfliga för handläggning af vissa i Lycksele tingslags häradsrätts
dombok intagna ansökningsärenden, vore Timelins uppgift, att de icke
särskildt begärts, så att förstå, att sökanden ej gjort särskild framställning
i hvarje fall om bevisets utfärdande.

De rättssökande hade sedan gammalt varit vana att få sina ofullständiga
ansökningar genom domareämbetets försorg kompletterade med
nödiga handlingar mot debiterad lösen, och hade denna praxis äfven
under Timelins ämbetstid iakttagits i de fall, där felande dylika handlingar
icke kunnat på annat sätt erhållas. Då bevisen anmärkts i rättens
protokoll och sålunda måste anses hafva varit för ärendets behandling
behöfliga, och ingen författning ålade domare att afgiftsfritt komplettera
handlingar, som till domstolen ingåfves i ansökningsärenden, syntes den
praxis, mot hvilken gjorts anmärkning, ej vara stridande mot lag eller
de rättssökandes fördel; men då det icke framtedde svårighet att framkalla
den riktigare praxis, att sökanden vid underdomstol såsom vid
öfverdomstolarne vid sin ansökning bilade de handlingar, som erfordrades
för ärendes pröfning, ämnade Timelin för framtiden icke utan uttrycklig
begäran i hvarje särskildt fall utfärda förmynderskapsbevis, som
i ansökningsärenden erfordrades.

För de af Timelin utfärdade förmynderskapsbevisen användes ett

— 1904 —

i hufvudsak så lydande formulär: »Att N. N. på grund af N. N. häradsrätts
förordnande den (år o. datum) är förmyndare för N. N:s omyndiga
barn, betygar etc.»

Vidare hade anmärkts, att Timelin i ärenden angående förordnande.
af förmyndare eller gode män för frånvarande stärbkusdelägare
låtit, utan att dubbla expeditioner påfordrats, utskrifva och uttaga lösen
för två protokollsutdrag i hvarje ärende, nämligen ett till stärbhuset och
ett till förmyndaren eller gode mannen.

Detta expeditionssätt syntes Timelin vara med expeditionstaxan
öfverensstämmande. Förmyndare förordnades på muntlig eller skriftlig
ansökning af vederbörande stärbhus eller boutredningsman eller annan
vederbörande, och enligt 10 § af förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 vore sökande skyldig lösa protokoll. Att
förmyndare eller god man dessutom erhölle förordnande, och att detta
vanligen expedierades såsom protokollsutdrag, torde icke på saken inverka.
Därest ansökning om förmyndares eller god mans förordnande erfordrade
kommunikation, vore tydligen protokollsutdrag af nöden för delgifnings
verkställande, och då ingen annan än sökanden torde kunna åläggas
att ombesörja delgifningen, förutsattes gifvetvis, att en sökande funnes.
Detsamma vore förhållandet i de fall, då rätten utan särskild framställning
vidtoge åtgärd för omyndiges förseende med förmyndare, då ju
alltid erfordrades kommunikation, och stärbhusdelägares eller andre
vederbörandes skyldigheter att föreslå förmyndare och ombesörja delgifning
m. m. icke blefve mindre därför, att skyldigheten eftersatts. Att
det dessutom måste vara af vikt för ett stärbhus att veta, hvem som
imder boutredningen representerade omyndig eller frånvarande bodelägare,
läge i öppen dag, likasom ock att omyndigs fränder måste äga
kännedom om hvem som vore omyndigs förmyndare för att kunna bevaka
den omyndiges intressen, på sätt i 14 § af lagen angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884 förutsattes.

Den sista anmärkningen gällde den praxis, Timelin tillämpat, att i
ärenden angående häradsrätts godkännande af försäljning af omyndigs
egendom samt inprotokollering af handlingar i domboken teckna och
uttaga lösen för bevis om de af rätten sålunda vidtagna åtgärder, utan
att dylika, såsom det syntes justitieombudsmannen, »onödiga» bevis
blifvit af sökandena begärda. Denna allmänt gängse praxis, hvilken,
som bekant, hade sitt stöd i ett stadgande i förordningen angående
expeditionslösen den 30 november 1855, däri upptagits lösen för bevis,
tecknadt å företedd handling, om, bland annat, testamentsbevakning,

— 1904 —

äktenskapsförord och lösöreköp, utan att i lag föreskrifvits, att någon
af nämnda handlingar skulle med bevis förses, hade synts Timelin äga
fog för sig, icke minst därför, att det läge inom hans erfarenhet, att
bevis å köpeafhandlingar rörande omyndigs egendom, då de icke utan
begäran tecknats å handlingen, begärts af rättssökande, som rönt olägenhet
af att dylikt bevis saknats, och att i ett annat fall frånvaion åt
bevis på en dylik handling framkallat en dyr rättegång, som anställts
under den förutsättning, att häradsrätten ej lämnat sitt tillstånd till
skedd försäljning af omyndigs på rot stående skog. Äfven utan dylika
mera påtagliga bevis till stöd för den praxis, anmärkningen afsåge,
syntes det vara klart, att bevis å ifrågavarande slag af handlingar kunde
vara af stor betydelse, då de, tecknade därå enligt häradsrättens beslut,
vore ett det säkraste skydd mot handlingens förändrande eller föi bytande,
då ju beviset å handlingen hänvisade till rättens dombok, med
hvilken den när som helst kunde jämföras, och därtill handlingen, lörsedd
med rättens bevis, finge en karaktär, som i allmänna föreställningen
styrkte helgden af det aftal eller den utfästelse, som däri. innefattades.
Då man därjämte visste, att de i dylika ärenden expedierade
protokollsutdrag oftast vore nödvändiga verifikationer till ledovisningsräkningar
och, där de icke för sådant ändamål erfordrades, lätt boitblandades
eller förstördes, i hvilket fall beviset å handlingen kunde
vara till största gagn, syntes bevisen icke kunna stämplas såsom onödiga.
I hvarje fall hade ännu aldrig under Timelins praktik såsom domare
blifvit af rättssökande ifrågasatt nödvändigheten eller behörigheten
af beviset, men väl hade frågan ofta debatterats emellan domare. Att
den nu klandrade praxis det oaktadt hållit i.sig, torde knappast få anses
bero på den obetydliga lösen, dylikt bevis tillfört domaren, utan snarare
därpå, att man icke funnit skäl frångå en praxis, som hade till ändamål
att individualisera en handling, hvilken i sådant syfte, för rätten uppvisats,
och alltså icke kunde sägas »hafva oskäl med sig».

Då det varit åt domstolarne öppet lämnadt att afgöra, huruvida å
vissa i 1855 års expeditionstaxa närmare angifna handlingar skulle tecknas
bevis eller icke, och det icke rimligen kunde antagas, att expeditionstaxans
bestämmelse gjorde anspråk att vara annat än ett uppräknande
af vissa mera allmänt förekommande fall, då enligt gällande
praxis dylika bevis ifrågakomme, och en bekräftelse på denna, praxis öfverensstämmelse
med gällande rättsordning, syntes den praxis, som utbildat
sig, att teckna bevis å handling jämväl i de fall,.hvarom nu vore
fråga, kunna för sitt berättigande åberopa den omständigheten, att i nu
gällande expeditionstaxa uteslutits all begränsning, hvilket torde böra

— 1904 —

få tolkas, icke så, att en del af de i 1855 års expeditionstaxa uppräknade
bevisen ansetts öfverflödiga, utan snarare så, att åt domstolarne öfverlämnats
att afgöra, i hvilka fall bevis kunde vara af nöden eller icke.
Då nu ifrågavarande bevis af justitieombudsmannen betecknats såsom
»onödiga», förefölle det, som om justitieombudsmannen icke ställde sig
alldeles främmande för den uppfattning, Timelin i ärendet liäfdat.

o o

Med den förklaring, häradshöfdingen Timelin sålunda afgifvit, fann
sig justitieombudsmannen icke kunna åtnöjas, utan uppdrog justitieombudsmannen
åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att för de fel i ämbetet,
som Timelin enligt justitieombudsmannens uppfattning låtit komma
sig till last i ofvan omförmälta hänseenden, ställa Timelin under tilltal
inför hofrätten. För åtalets utförande lämnade justitieombudsmannen
närmare föreskrifter i särskilda skrifvelser af hufvudsakligen följande
innehåll:

Vidkommande häradshöfdingen Timelins åtgärd att debitera och
uttaga ifrågakomna ersättning, 2 kronor 50 öre, för »arkivforskning»
vore uppenbart, att domaren icke ägde befogenhet att för ett äganderättsbevis
utkräfva en godtycklig lösen utöfver den i lag stadgade. I
förevarande fall hade den anmärkta åtgärden varit så mycket mera felaktig,
som utfärdandet af ifrågavarande äganderättsbevis, hvilket visserligen
varit af något större vidlyftighet än dylika bevis i allmänhet
plägade vara, ej mött ringaste svårighet. Af det infordrade utdraget
af lagfartsboken framginge, att omförmälta bevis, för hvars utfärdande
hvarken lagfartsprotokollet, ägodelningsrättsprotokollet eller inteckningsboken
behöft anlitas, utan svårighet eller större tidsutdräkt kunnat på
vanligt sätt utskrifvas i enlighet med lagfartsboken. Att, på sätt Timelin
erinrat, ingen anmärkning af vederbörande gjorts emot hans debitering
af lösen lör beviset, kunde ej föranleda något afseende från justitieombudsmannens
sida, utan ansåge justitieombudsmannen tvärtom den
omständigheten, att ae rättssökande till följd af okunnighet om sin
rätt eller af andra orsaker låtit sig nöja med en dylik olaglig debitering,
göra det till en oafvislig plikt för honom att icke lämna ett slikt ämbetsfel
opåtaldt.

Hvad vidare anginge de af häradshöfdingen Timelin i vissa ansökningsärenden
utfärdade s. k. förmynderskapsbevis, så utvisade förklaringen
i denna del, att de utfärdade bevisen icke varit hvad i förord —

1904 —

ningen om expeditionslösen afses med förmynderskapsbevis. Med förmynderskapsbevis
finge nämligen förstås ett bevis, af innehåll att en
person icke innehar något förmynderskap, eller att han ej innehar något
annat förmynderskap än ett eller flera i beviset uppgifna. Sedan omyndiges
s. k. tysta förmånsrätt i förmyndares fasta egendom år 1861
blffvit afskaffad, förekomme dylika bevis ej vidare, men vore lösen för
dem på landet bestämd till 3 kronor. För sådana bevis, som Timelin
enligt det i hans förklaring omförmälta formulär utfärdat, kunde däremot
enligt justitieombudsmannens uppfattning ej högre lösen än 1
krona 25 öre lagligen utkräfvas. Uppenbart vore för öfrigt, att, därest
någon bestyrkelsehandling skolat utfärdas, ett utdrag af förmynderskapsprotokollet,
hvarför lösen vore ännu mindre, varit för ändamålet tillfyllest.
I denna del hade Timelin följaktligen förfarit felaktigt, dels
genom att han uti ifrågavarande ansökningsärenden utfärdat, och. uttagit
lösen för s. k. förmynderskapsbevis, utan att några bevis blifvit
begärda, dels ock genom att han för de utfärdade bevisen uttagit högre
lösen, än enligt förordningen angående expeditionslösen vore medgifvet.

Det ålåge enligt gällande rätt häradshöfdingarne att tillse, att
omyndige personer blefve försedde med förmyndare, och att gode män
förordnades för frånvarande stärbhusdelägare. Någon ansökning härom
från stärbhusen vore sålunda ej erforderlig, och om, på sätt vanligen
skedde, viss person vare sig i bouppteckningen, i särskild skrift eller
muntligen vid rätten blefve föreslagen till förmyndare eller god man,
syntes ett dylikt förslag icke kunna betraktas såsom en sådan ansökning,
som enligt förordningen om expeditionslösen ådroge förslagsställaren
skyldighet att lösa protokoll i ärendet. Att i dylika fall betrakta
stärbhusen såsom sökande, ansåge justitieombudsmannen följaktligen
vara oriktigt, och ännu mindre kunde stärbhusen betraktas såsom
sökande i de fäll, då ej något förslag om förmyndare eller god man
blifvit framställdt.

Skulle emellertid häradshöfdingen Tiinelins åsikt, enligt hvilken
han i förevarande fäll betraktade stärbhusen såsom sökande, vara befogad,
så följde däraf ingalunda, att dubbla expeditioner i ifrågavarande
ärenden skulle utskrifvas. I själfva verket saknades nämligen särskilda
bestämmelser om skyldighet att utlösa protokoll i dessa ärenden. Skulle
därför stärbhusen betraktas såsom sökande, så finge de visserligen, utlösa
protokoll, men ytterligare expeditioner behöfde ej utskrifvas. Justitieombudsmannens
anmärkning i denna punkt innebure alltså, att, då det
ej funnes uttryckligen i lag stadgad skyldighet för någon att lösa protokoll
i dessa ärenden, åtminstone ej två protokollsutdrag borde ut —

1904 —

skrifvas. Den omständigheten, att rätten enligt praxis begagnade stärbhusen
såsom mellanhänder vid kommunikation med föreslagne förmyndare
eller gode män, borde icke kunna föranleda därtill, att domaren
skulle äga i förevarande ärenden uttaga lösen för två protokollsutdrag,
af livilka det ena enligt justitieombudsmannens uppfattning i hvarje fall
vore fullkomligt öfverflödigt.

Till stöd för befogenheten af sin anmärkning i förevarande hänseende
ville justitieombudsmannen åberopa, att hofrätten icke läte utskrifva
dubbla expeditioner i ärenden af ifrågavarande slag.

Vidkommande därefter anmärkningen, att häradshöfdingen Timelin
hade till regel att, utan därom framställd begäran, teckna och uttaga
lösen för bevis angående godkännande af försäljning af omyndigs
egendom och handlingars intagande i domboken till framtida säkerhet,
syntes det ej med fog kunna påstås, att sökandena hade något
behof af annan expedition i dessa ärenden än rättens protokoll, hvilket
de vore pliktige att utlösa, och då något lagstadgande ej kunde påvisas,
som medgåfve domaren att utan särskild begäran teckna dylika
onödiga bevis samt uppbära lösen för dem, måste ett sådant förfarande
anses vara felaktigt. Beträffande båda ifrågavarande slag af bevis ville
justitieombudsmannen emellertid vitsorda, att den af Timelin följda
praxis, enligt hvad justitieombudsmannen inhämtat, förekomme jämväl
vid åtskilliga andra domstolar. Men, justitieombudsmannen veterligen,
hade icke å de orter, där dylika bevis icke plägade tecknas å förberörda
handlingar, någon olägenhet däraf försports.

Justitieombudsmannen ville slutligen erinra därom, att då försäljning
af omyndigs egendom blefve af hofrätten godkänd, hofrätten icke
plägade låta förse köpehandlingarna med något bevis.

För de fel i ämbetet, till hvilka häradshöfdingen Timelin sålunda
enligt justitieombudsmannens åsikt gjort sig skyldig, borde advokatfiskal
å Timelin yrka ansvar enligt 25 kapitlet 5 och 17 §§ strafflagen.

På det åtal, som i enlighet härmed blef emot häradshöfdingen
Timelin anställdt, meddelade hofrätten utslag den 28 april 1903, därvid
hofrätten, som förklarade sig ej finna skäl bifalla af advokatfiskal,
enligt uppdrag af justitieombudsmannen, under skriftväxlingen framställd
anhållan om vittnesförhör med uppgifna personer, i själfva målet
utlät sig: Beträffande först åtalet emot Timelin, för det han skulle hafva
dels i ärenden angående förordnande af förmyndare eller gode män
låtit utskrifva och uttaga lösen för två protokollsutdrag i hvarje ärende,
dels ock i ärenden angående godkännande af försäljning af omyndigs

— 1904 —

egendom samt angående intagande i domboken af handlingar till framtida
säkerhet uttagit lösen för särskildt bevis om berörda åtgärder,
funne hofrätten de förfaranden, som härutinnan lagts Tirnelm till last,
icke vara af beskaffenhet att kunna såsom ämbetsfel anses, hvadan
åtalet i dessa delar af hofrätten ogillades; men emedan utredt vore,
att Timelin för utgifvande af ofvan omförmälta ämbetsbevis åt den
7 mars 1899 tagit, utöfver stadgad lösen, särskild sportel af 2 kronor
50 öre under namn af ersättning för arkivforskning, till hvilken ersättning
han lagligen icke varit berättigad, äfvensom att Timelm under
tiden efter år 1896 i flera särskilda fall, där ansökningar hos häradsrätten
blifvit gjorda af förmyndare för omyndiga personer, utfar dat
bevis därom, att sökandena innehade de ifrågavarande förmynderskapen,
utan att sådana bevis blifvit begärda, eller giltig anledning eljest funnits
till bevisens utfärdande, samt för dessa bevis, änskönt limelin bort
inse, att desamma icke varit att hänföra till det särskilda slag af bevis,
som i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 18bo
benämndes förmynderskapsbevis, tagit lösen såsom för förmynderskapsbevis
och sålunda för hvarje bevis uppburit ^ 1 krona 75 ore utöfver
la^stadgad lösen, ty pröfvade hofrätten, i förmågo af 25 kapitlet o,,17
och 21 §§ strafflagen, rättvist döma Timelin att till kronan bota, dels
för det han för ämbetsåtgärd tagit sportel, därtill han ej vant berättigad
400 kronor, och dels för det han genom sina omförmälta åtgöranden
i afseende å bevisen för förmyndare visat oförstånd och oskicklighet
i sitt ämbete, 400 kronor, eller tillhopa 800 kronor; och skulle
jämlikt 25 kapitlet 7 § strafflagen jämväl ofvannämnda sportelbefopp,

2 kronor 50 öre, tillfalla kronan. .

Från detta utslag voro två af hofrättens i beslutet deltagande ledamöter
skiljaktige så till vida, att de i den del af målet, som afsåg
häradshöfdingen Timelins åtgärder beträffande bevis om förmynderskap,
af anförda skäl dömde Timelin att bota 200 kronoi. . ,

I hofrättens utslag, som jag ansåg mig icke böra öfverklaga, har
häradshöfdingen Timelin sökt ändring genom besvär hos Kungi. Maj:t,
och äro dessa besvär på pröfning beroende.

Lagstridig propositionsvägran vid val å kyrkostämma.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse. till 1901 års Riksdag
(sid. 2—8) inhämtas, att min företrädare i justitieombudsmansambetet
inför domkapitlet i Uppsala ställt kyrkoherden i Järlåsa församling Knk

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.904 ars Riksdag.

Fi ed lund under tilltal, för det lian vid en den 28 januari 1900 med
församlingen halen kyrkostämma, därå val afen ledamot i församlingens

nf mr+iOC1" Sk°iraf tLetagltl'' vägrat att framställa proposition på°val
cf en till namnda befattning föreslagen person, af skäl att den sålunda

foreslagne vore styrelseledamot i en s. k. friförsamling. Omförmäla
ambetsbei attelse . utvisar vidare, att domkapitlet, som i målet meddelat
utslag den 2 maj 1900 däri hufvudsakligen utlåtit sig, att, ehuru Fredluna
icke kunde anses hafva ägt laga skäl för sin vägran att vid ifrågavaimide
tillfälle framställa proposition på val af den i behörig ordnfng
o eölagne A. J Eriksson i Bryggarbo, hvarför ock domkapitfet på ano
da besvär öfver valet upphäft detsamma såsom icke i laga ordning

’ al ?CnSOm Fred!ands berörda Yrande, med afseende
a in ad han i sin förklaring upplyst och till sitt försvar anfört rörande
den loieslagnes kvalifikationer med hänsyn till kyrkostämmoförordningens
i md rån pa gudsfruktan och nit, icke syntes innefatta sådant oförstånd
ämbetet, att laga ansvar därför kunde honom ådömas, funne dom IX

kt„fanbifallUastltle0m 11 “ Fredlund ''’äekte “—talan

(,,S"dan1 justitieombudsmannen låtit hos Svea hofrätt anföra besvär
tv sr domkapitlets berörda utslag, meddelade hofrätten, på sätt framhår
af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1902 års Riksdag (sid

lund°''Jm l °kt01be/ 1901 !Utslag’ af innehåU att> ehuru Fred lund

icke kunde anses haiva ägt laga skäl för sin åtgärd att vid ifråga ^

arande valförrättning vägra att framställa proposition på val af ofvan oemaite

Fnksson; ikval och som, med hänsyn till hvad i målet före bb

Freälunds berorda förfarande icke vore af beskaffenhet att böra
i unsvai fri honom föranleda, alltså blefre det slut, hvartill domkapitiet
genom öfverklagade utslaget kommit, af hofrätten fastställdt.
Efter uppdrag af justitieombudsmannen blefvo därefter besvär öfver
hofrattens utslag anförda hos Ivungl. Maj:t.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Mai:t som P-enom

rättens1 W°3 förklarat siS e.j finna skäl att&i hof rattens

utslag gorå ändring.

,, -1 “alets afgörande af Kungl. Maj:t deltogo fem justitieråd, af hvilka
justitieråd var af skiljaktig mening och yttrade, att då Fredlund för

åsikt inrr??n ei -f och Sålunda’ enligf justitierådets

med ’äfi g/kuy% tU fe \ ambetet> pröfvade justitierådet lagligt,
ämbetsbrott^" f hofrattens utslag, jämlikt 5 § i lagen om straff för

ISSui v! ]faSi °cb ,°“ a8''a domstol i sådana mål den 8 mars
889, döma Fiedmnd att härför undergå varning.

— 1904 —

Vägran att i föreskxifven ordning tillhandahålla å regementsexpedition
förvarade handlingar.

Gustaf Rosén anmälde i en hit ingifven klagoskrift till laga beifran,
jämte annat, som jag ej fann böra till någon min åtgärd föranleda, att
Rosén den 18 november 1902 i Norrlands dragonregementes chefsexpedition
förvägrats taga del af straffjournalen för officerare med vederlikar,
med mindre Rosén uppgåfve, hvems straffregister han ville se,
samt att Rosén den 19 i samma månad i nämnda chefsexpedition likaledes
förvägrats att se order- och styrkebeskedsboken, samlingen af
förhörsprotokoll, regementsorderjournalen och konceptboken, med mindre
Rosén i hvarje fall uppgåfve, hvad han ville taga del af.

Sedan jag anmodat chefsämbetet vid omförmälta regemente att i
anledning af Roséns skrift inkomma med vederbörandes yttrande, anförde
chefen för regementet, öfversten Gustaf Adolf Löwenhjelm, uti
afgifven förklaring med afseende å Roséns ifrågavarande klagomål hufvudsakligen
följande.

Öfversten medgåfve gärna, att han tillsagt vederbörande regementskvartermästare
att för Rosén, hvilken tidt och ofta besökte chefsexpeditionen
för att erhålla eller göra afskrifter af den ena eller den andra
handlingen, icke framlägga protokoll eller andra handlingar, med mindre
än att Rosén för hvarje särskildt fäll uppgåfve, hvilken handling han
ville se. Därigenom hade Rosén dock ingalunda vägrats taga del af
hvad han önskat. För rättmätigheten af denna tillsägelse ansåge öfversten
sig hafva stöd i tryckfrihetsförordningens föreskrifter. Uti denna förordnings
§ 2 mom. 4 stadgades nämligen, att, därest betydande hinder
mötte att låta en person själf verkställa afskrifter, sådana skulle tillhandahållas
emot lösen. Af detta stadgande framginge otvetydigt, att
det tillkomme vederbörande expeditionshafvande att pröfva, huruvida
t. ex. en större protokollsbok borde för eu besökande framläggas. En
besökande, som ej vore vidare hemmastadd i att taga reda på, hvarest
det han önskade att se kunde återfinnas, behöfde onekligen långt större
tid därtill. Toge man därvid i betraktande, att regementsexpeditionen
hölles öppen allenast under tiden mellan klockan 11 f. m. och klockan
2 e. m. — å annan tid än expeditionstid kundo väl öfversten ej vara
skyldig att tillhandagå Rosén — samt att en eller flera personers närvaro
på expeditionsrummet ovillkorligen måste verka hindrande å arbetet
därstädes, så måste öfversten anses hafva varit fullt befogad att meddela

— 1904 —

den tillsägelse, Rosén klandrade. Att den af öfversten föreskrifna åtgärden
vore fullt lagenlig, syntes äfven framgå däraf, att i gällande instruktion
för justitieombudsmannen funnes föreskrifvet, att denne ägde
tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll och
handlingar, en bestämmelse, som jämväl återfunnes i regeringsformen.
Hade detta följt omedelbart af tryckfrihetsförordningen, och i densamma
ej medgifvits rätt för vederbörande att göra det urval, öfversten ansett
sig berättigad att göra, hade väl ej denna mera vidtgående bestämmelse
ansetts böra införas i nyssnämnda instruktion.

Uti afgifna påminnelser i ärendet vidhöll Rosén, under bestridande
af att öfversten Löwenhjelms tolkning af det utaf honom åberopade
stadgande i tryckfrihetsförordningen vore riktig, sitt yrkande om åtals
anställande mot öfversten.

o o

Genom hvad i ärendet förekommit var sålunda utredt, att öfversten
Löwenhjelm låtit vid ett par tillfällen i november 1902 förvägra Rosén
att taga del af åtskilliga å Norrlands dragonregementes chefsexpedition
förvarade handlingar — af beskaffenhet, att desamma jämlikt 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen kunde af en hvar offentliggöras — så vida Rosén
ej uppgåfve det särskilda ärende eller den särskilda handling, hvaraf
han ville taga del. Hvad öfversten till försvar för sitt tillvägagående
i förklaringen anfört kunde jag icke godkänna. Uti tryckfrihetsförordningen
finnes ingalunda föreskrifvet, att den, som i ämbetsverk eller i
arkiv framställer önskan att få taga del af handlingar, skall för vinnande
af bifall till sin begäran vara pliktig att uppgifva det ämne eller den
sak, hvarom han önskar erhålla kännedom, och öfversten hade ej anfört
någon omständighet, som kunde anses hafva utgjort hvad tryckfrihetsförordningen
kallar betydande hinder, och hvilken sålunda kunnat berättiga
öfversten att vägra Rosén att å chefsexpeditionen afskrifva eller
afskrifva låta de handlingar, Rosén velat taga del af. Öfversten hade
följaktligen brutit emot ofvannämnda lagrum och således jämlikt samma
stadgande gjort sig förfallen till ansvar såsom för tjänstens försummelse.
Jag uppdrog fördenskull åt krigsfiskalen att för berörda ämbetsfel ställa
öfversten under tilltal inför krigshofrätten med yrkande om ansvar å
honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef emot öfversten Löwenhjelm
anställdt, meddelade krigshofrätten utslag den 30 maj 1903. Krigshofrätten
utlät sig däri: Enär den af öfversten Löwenhjelm meddelade föreskrift,
att Rosén för bifall till sina omförmälta framställningar om tillgång till

— 1904 —

ifrågavarande handlingar bort uppgifva det särskilda ärende eller den
särskilda handling, hvaraf han ville taga del, icke ägde stöd af lag;
samt hvad öfversten till sitt fredande från åtalet andragit desto mindre
bort föranleda meddelande af berörda föreskrift, som öfversten, därest
han ansett sig ej böra på en gång lata tillhandahålla Rosén samtliga
de af denne begärda handlingarna, kunnat bereda Rosén tillfälle att i
den ordning, som varit förenlig med expeditionsgöromålens behöriga
gång och handlingarnas tillförlitliga vård, afskrifva handlingarna eller
annorledes af dessa taga del; alltså pröfvade krigshofrätt^, jämlikt 2 §
4 mom. tryckfrihetsförordningen samt 144 § strafflagen för krigsmakten,
rättvist döma öfversten, för den tjänsteförsummelsp, hvartill han sålunda
gjort sig skyldig, att undergå arrest utan bevakning i tre dagar.

Öfver krigshofrättens berörda utslag har öfversten Löwenhjelm anfört
besvär hos Kungl. Maj:t, som emellertid genom utslag den 18 november
1903 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i samma utslag.

Vägran att tillhandahålla en dombok.

Kronofogden Nils Kruse anmälde i en hit ingifven klagoskrift till
laga beifran, att häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga F. G.
Timelin, hos hvilken klaganden anhållit att få taga del af domboken för
1902 års lagtima vinterting med Lycksele tingslag, vägrat att i enlighet
med berörda framställning tillhandahålla nämnda dombok.

Till bestyrkande häraf företedde klaganden en så lydande ansökning:
»Till herr domhafvanden i Västerbottens västra domsaga. Anhålles
att li tid och rum, Ni själf bestämmer, få taga del af domboken för innevarande
års vinterting med Lycksele tingslag. Lycksele den 17 no\.

1902. Nils Kruse.» _

Å denna handling fanns tecknadt följande besked: »Till herr kronofogden
N. Kruse. Eder vidfogade framställning föianleder ej annat
besked än det jag förut muntligen lämnat, eller att jag med beredvillighet
när som helst skall tillhandahålla Eder äskade upplysningar ur
domboken i fråga, äfvensom lämna Eder utdrag af densamma röiande
mål eller ärende, som af Eder bestämdt uppgitves, men att jag finner
mig af ämbetsplikt förhindrad att genom dombokens utlämnande till
Edert fria begagnande främja forskningar,, om hvilkas. art I, på min
fråga, förklarat Eder hvarken kunna eller vilja lämna mig upplysning,
och rörande hvilka den möjligheten icke är utesluten, att de kunna

— 1904 —

vara ägnäde ätt lända annan till men. Lycksele den 18 november 1909
r. br. Iimelin.»

Sedan jag lämnat häradshöfdingen Timelin tillfälle att yttra sm i
anledning åt klagoskriften, sökte Timelin i afgifven förklaring hufvudsakligen
gorå gällande, att klaganden, när han begärt att utfå ifrågavarande
dombok »för fn forskning», därmed gjort anspråk på en företrädesrätt
som icke lagligen tillkomme honom. Detta framginge enligt
limehns förmenande af den omständigheten, att det ansetts nödigt att
i lag tillförsäkra en dylik rättighet åt justitiekanslern och justitieombudsmannen.
J

Alldenstund dombocker uppenbarligen äro att hänföra till sådana
handhngar, som enligt 2 $ 4 mom. tryckfrihetsförordningen skola ofördrojhgen
tillhandahållas en hvar, som vill af dem taga del, hade häradshofd
ingen Timelm genom sm ifrågavarande vägran, för hvilken han
icke kunnat åberopa någon laglig ursäkt, obestridligen brutit emot
namnda lagrum och följaktligen jämlikt samma stadgande gjort sig föriallen
till ansvar såsom för tjänstens försummelse. Jag uppdrog därför
åt advokatfjskalen vid Svea hofrätt att inför hofrätten ställa Timelin
under tilltal för berörda ämbetsfel och därvid yrka, att Timelin måtte,
toi hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last, dömas
till ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom förpliktas att på
anlordran, i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskrifver, tillhandahålla
Kruse ifrågavarande dombok.

På det åtal, som i enlighet härmed blef emot häradshöfdingen TimeT*
au"tal!dt\ “®ddelade hofrätten, efter föregången skriftväxling, utslag
clm 30 juni 1903 Hofrätten utlät sig däri: Emedan i målet vore utledr,
att, sedan Kruse den 17 november 1902 hos Timelin framställt
oegaran _ att fa taga_ del af ofvan omförmälta dombok, Timelin väl förklarat
sig beredvillig att tillhandahålla Kruse äskade upplysningar ur
domboken äfvensom lämna utdrag ur densamma rörande mål eller
ärende, som af Kruse bestämdt uppgåfves, men vägrat utlämna domboken
till Ivruses fria begagnande; ty och som Timelin varit på grund
af - .S 4 mom._ tryckfrihetsförordningen pliktig att lämna Kruse pådennes
begäran fri tillgång att på stället taga del af ifrågavarande dombok
foi afskrifvande efter eget val _af större eller mindre del däraf, i följd
hvaraf Timelin, hvilken för sin berörda vägran icke kunnat förebära
giltig ursäkt, vore enligt sistnämnda lagrum förfallen till ansvar såsom
for rjanstens försummelse, alltså pröfvade hofrätten rättvist jämlikt 25

— 1904 —

kapitlet 17 § strafflagen döma Timelin för den försummelse i ämbetet
ban sålunda visat att bota 75 kronor; och förpliktades Timelin tillika
att på anfordran, i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskrifver,
tillhandahålla Kruse ifrågavarande dombok. Af Timelin i den till hofrätten
afgifna förklaringen framställdt yrkande om ansvar å Kruse för
smädligt skrifsätt, fann hofrätten ej skäl bifalla.

Öfver hofrättens utslag anförde häradshöfdingen Timelin besvär
hos Kung!. Maj:t.

Genom utslag den 12 oktober 1903 har Kungl. Maj:t emellertid förklarat
sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring, hvarjämte
Timelin förpliktats att ersätta Kruse hans förklaringskostnad hos Kungl.
Maj:t med 50 kronor, jämte hvad som åtginge till lösen för Kungl. Maj:ts
utslag.

Oriktig debitering af lösen för gravationsbevis.

Sedan min företrädare i justitieombudsmansämbetet låtit inför Svea
hofrätt tilltala häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga F. G.
Timelin, för det han påfört ett gravationsbevis högre lösen än vederbort,
samt Svea hofrätt i anledning af detta åtal genom utslag den 18
mars 1902 dömt Timelin att för ifrågavarande ämbetsfel bota 25 kronor,
hade, på sätt af min till 1903 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
(sid. 2 o. f.) framgår, besvär öfver hofrättens berörda utslag hos Kungl.
Maj:t anförts dels af hofrättens advokatfiskal efter uppdrag af min företrädare
och dels af häradshöfdingen Timelin.

Kungl. Maj:t, som i målet meddelat utslag den 14 augusti 1903, har
därvid utlåtit sig, att Kungl. Maj:t funne lika med hofrätten Timelin genom
sin åtgärd att vid utfärdande af gravationsbevis å ifrågavarande Jakob
Näström och Kristoffer Näström gemensamt tillhöriga fastighet beräkna
lösen för beviset så, som om detsamma afsett två hemmansdelar, hafva
gjort sig saker till fel i domareämbetets utöfning och pröfvade förty
jämlikt det af hofrätten åberopade lagrum rättvist att, med ändring af
hofrättens utslag, döma Timelin att härför bota 50 kronor.

Den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, omfattades af fyra i
målets afgörande deltagande justitieråd, hvaremot tre justitieråd uttalade
från beslutet afvikande meningar.

Sålunda pröfvade två justitieråd på de af högsta domstolens fleste
ledamöter anförda skäl rättvist fastställa hofrättens utslag.

— 1904 —

Ett justitieråd yttrade: »Jag finuer väl, att hvad nu gällande expeditionstaxa,
i likhet med äldre författning i ämnet, innehåller därom, att
lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet
skall utgå med visst belopp för hvarje hemman eller hemmansdel, rätteligen
bör så förstås, att lösen skall beräknas efter antalet af de olika
hemman, livilka i sin helhet eller till vissa delar af sina skattetal ingå
i egendomen, samt att Timelin sålunda förfarit felaktigt vid beräkning
af lösen för ifrågavarande gravationsbevis;

men enär den motsatta tolkningen af dessa författningar, enligt
hvilken särskilda ägare tillhöriga skattetal i ett och samma hemman
finge betraktas såsom olika hemmansdelar, ägt stöd i det i tryck tillgängliga
förslaget till nu gällande expeditionstaxa, och samma tolkning
sedan lång tid tillbaka tillämpats af åtminstone en och annan domhafvande,
utan att detta förfarande, så vidt allmänneligen är kändt, föranledt
åtal eller erinringar från dem, som haft att öfvervaka författningens
efterlefnad;

ty och som Jakob Näström och Kristoffer Näström, änskönt de erhållit
lagfart bägge gemensamt å ifrågavarande fastighet i dess helhet
och icke hvar för sig å skilda delar af skattetalet, varit att anse såsom
ägare, en hvar af visst skattetal af fastigheten;

alltså och då vid nu angifna förhållanden det af Timelin begångna
felet icke må läggas honom till last såsom oförstånd i ämbetet,

pröfvar jag, med afslag å den af åklagaren fullföljda talan, lagligt
att, i anledning af Timelins besvär, med ändring af hofrättens utslag,
befria Timelin från de honom ådörnda böter.»

Lagstridigt åtecknande af bevis i sammanhang med relaxation af

inteckningar.

I min till 1903 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse har (sid. 7—14)
lämnats redogörelse för ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
emot häradshöfdingen i Gästriklands domsaga friherre D. von
Schulzenheim anställdt åtal, för det han i egenskap af tillförordnad
ordförande i Gästriklands östra tingslags häradsrätt i sammanhang med
af rätten beslutad relaxation af inteckningar obehörigen försett särskilda
i dessa ärenden vid rätten företedda inteckningshandlingar med ett större
antal bevis, afseende de sålunda vidtagna åtgärderna. Af redogörelsen
för åtalet framgår, att, sedan hofrätten i målet meddelat utslag den 15

— 1904 —

april 1902, hade min företrädare låtit hos Kungd. Maj:t anföra besvär
öfver berörda utslag.

Genom utslag den 5 oktober 1903 har Kungl. Maj:t förklarat sig ej
finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Den mening, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, omfattades af fem i
målets afgörande deltagande justitieråd. Ett justitieråd var däremot
af skiljaktig mening och yttrade, att, enär friherre von Schulzenheim
icke ägt befogenhet att, utan att särskild begäran därom framställts,
åteckna ifrågavarande intecknade skuldebref de i ärendet anmärkta
714 bevis och för bevisen uttaga lösen, pröfvade justitierådet lagligt
att, med ändring af hofrättens utslag, döma friherre von Schulzenheim,
hvilken genom omförmälta förfarande visat oförstånd i domareämbetets
utöfning, att jämlikt det af hofrätten åberopade lagrum bota 300 kronor.

Yägran att tillhandahålla skolrådsprotokoll.

I en hit ingifven skrift anförde förre postmästaren August Carlberg
klagomål däröfver, att ordföranden i Onsala församlings skolråd, vice
pastorn A. G. Lindman, hos hvilken klaganden den 13 november 1902
genom befullmäktigad! ombud, sjökaptenen N. E. Olsson i Onsala, anhållit
att få taga del af skolrådets protokoll för den 8 juni 1882, vägrat
att för sådant ändamål tillhandahålla klagandens ombud berörda protokoll.
Under framhållande af att skolrådets protokoll måste anses vara att
hänföra till sådana handlingar, som enligt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
skola af publik tjänsteman vid ansvar såsom för tjänsteförsummelse
tillhandahållas en hvar, som önskar dem afskrifva eller
afskrifva låta, hemställde klaganden, att jag måtte förordna om åtals
anställande mot vice pastorn Lindman, för hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last.

Vid klagoskriften hade fogats en, med hvad därå fanns tecknadt,
så lydande fullmakt:

»Kapten N. E. Olsson befullmäktigas härmed att hos pastorsämbetet
i Onsala för min räkning afskrifva och få bestyrkt Onsala
skolråds protokoll af den 8 juni 1882. Onsala den 11 november 1902.
August Carlberg, f. d. postmästare. .

Att herr vice pastor A. G. Lindman nekade mig att få afskrifva
ofvannämnda protokoll, intygas: Onsala den 13 november 1902. N. E.
Olsson.»

Sedan jag lämnat vice pastorn Lindman tillfälle att yttra sig öfver

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 190i års Riksdag. 6

den. emot honom gjorda angifVelsen, genmälte Lindman i afgifven förklaring
hufvudsakligen följande.

Enär förordningen om kyrkostämma samt om kyrko- och skolråd
af den 21 mars 1862 i 31 och 32 §§, som handlade om kyrko- och
skolrådsprotokoll, icke innehölle något om dessas offentliggörande — i
olikhet med samma förordnings 17 och 19 §§, hvilka handlade om
protokoll vid kyrkostämma — ansåge sig Lindman icke hafva någon
skyldighet att offentliggöra något af skolrådets protokoll, utom i det
fall att ett sådant, såsom innefattande förberedelse af ett till kyrkostämma
hörande ärende, borde ingå jämväl i något kyrkostämmoprotokoll.
Sådant innehåll ägde dock icke det af klaganden begärda
protokollet.

På grund af tryckfrihetsförordningens 2 § 4 moment, som äfven af
klaganden åberopats, ansåge sig Lindman icke heller äga rättighet att,
om också å pastorsexpeditionen, utlämna skolrådsprotokollen till hvar
och en, som begärde att få taga del af dem. I berörda lagrum
nämndes visserligen icke uttryckligen skolrådets handlingar bland det,
som kunde innehålla sådant angående enskilda personers lefverne och
seder, som kunde lända dem till skada eller förklenande, och hvars
utlämnande medförde ansvar. Men, sedan efter tryckfrihetsförordningens
utfärdande skolrådsinstitutionen tillkommit, och då, såsom af § 8 mom.
2 och 3 samt § 32 af gällande folkskolestadga framginge, äfven skolrådet
kunde komma att behandla frågor angående enskilda personers
lefverne och seder — något, som också framginge af reglementet af den
30. november 1860 för folkskolelärarnes pensionsinrättning § 26, enligt
hvilken det ålåge skolrådet att afgifva yttrande om en folkskolelärares
duglighet eller oförmögenhet att sköta innehafvande befattning — ansåge
Lindman, att hvad som innehölles i nämnda paragraf af tryckfrihetsförordningen
äfven borde tillämpas på skolrådets handlingar.

Om ock det af klaganden begärda protokollet icke innehölle något
om enskild persons lefverne och seder, så hade dock klaganden förut
begärt att få taga del äfven af sådana skolrådsprotokoll, som nyss omnämnts;
och enär Lindman icke kunde öfvervaka hvad som kunde blifva
genomläst eller afskrifvet, då någon fått tillfälle att å ämbetsrummet
göra afskrifter ur protokollsboken, hade Lindman ansett sig äfven af
detta skäl böra vägra sådant.

I afgifna påminnelser anförde klaganden därefter, bland annat:

Då det i tryckfrihetsförordningens 2 § 4 mom. sista punkten uttryckligen
medgåfves en hvar att i tryck allmänt kunnigt göra allt hvad
i lagen icke funnes uttryckligen förbjudet, samt det i lagen stadgade

— 1904 —

undantaget, som härvidlag kunde komma till tillämpning, afsåge utdrag
af kyrkoböcker och dylika handlingar, endast i den mån de anginge
enskilda personers lefverne och seder, så vidt de lände dem till skada
eller förklenande, men Lindman medgifvit, att det af klaganden begärda
protokollet icke hade dylikt innehåll, vidhölle klaganden fortfarande,
att Lindman i detta fall brutit emot tryckfrihetsförordningens uttryckliga
föreskrifter.

Hvad anginge Lindmans erinran, att klaganden hos honom förut
skulle anhållit om protokollsutdrag, som berörde enskilda personers
lefverne och seder, hvadan fara vore, att, om protokollsboken tillhandahölles
klaganden eller dennes ombud å ämbetsrummet, obehöriga utdrag
därur kunde ske, ville klaganden bestrida, att så varit förhållandet,
eller att något afseende finge fästas vid dylika påståenden.

o o

Hvad vice pastorn Lindman i förevarande ärende anfört till försvar
för sin åtgärd att förvägra klagandens ombud att taga del af ilrågakomna
skolrådsprotokoll fann jag mig icke kunna godkänna. Då frågan
om skolrådsprotokollens tillgänglighet för allmänheten uteslutande borde
bedömas enligt tryckfrihetsförordningen, saknade den af Lindman i förklaringen
åberopade omständigheten, att förordningen om kyrkostämma
m. m. icke särskildt stadgat skyldighet för vederbörande ordförande
att tillhandahålla skolrådets protokoll, uppenbarligen hvarje betydelse i

förevarande hänseende. _ .

Om vidare omförmälta protokoll, såsom ock Lindman i sin förklaring
medgifvit, måste anses höra till de handlingar, af hvilka en hvar enligt
den i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen fastställda regel äger
taga del, så hade Lindman tydligen för sin ifrågavarande vägran icke
kunnat hämta något lagligt stöd från tryckfrihetsförordningen. Det
från ofvannämnda regel stadgade undantaget, som Lindman åberopat,
afser allenast kyrkoböcker och andra kyrkodisciplinen och själavården
rörande handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och sedel,
så vidt de lända dem till skada eller förklenande, och att detta uttryck
skulle, såsom Lindman velat göra gällande, kunna genom en analogisk
tillämpning utsträckas till att omfatta äfven skolrådsprotokoll, syntes
mig vara ett mot reglerna för tolkning af grundlagar och undantagsbestämmelser
stridande antagande. Så vidt i ärendet blifvit upplyst,
innehöll den protokollsbok, som Lindman vägrat att tillhandahålla
klagandens ombud, allenast skolrådets protokoll; men äfven om samma

— 1904 —

bok, t. . ex. ^ genom att däri upptagits jämväl kyrkorådets protokoll,
innehållit någon själavården eller kyrkodisciplinen rörande handling
af beskaffenhet att lända en enskild församlingsmedlem till skada eller
förklenande, så skulle en dylik omständighet ingalunda kunnat rättfärdiga
Lindmans förhållande i saken. Under sist angifna förutsättning
hade . Lindman _ tydligen haft att antingen öfvervaka, att omförmälta
särskilda handling icke måtte komma till allmänhetens kännedom, eller,
därest . betydande hinder mött för ett dylikt öfvervakande, jämlikt
tryckfrihetsförordningens uttryckliga bud tillhandahålla klagandens ombud
bestyrkt afskrift af det protokoll, hvaraf klaganden önskade få del.

I enlighet härmed ansåg jag, att vice pastorn Lindman genom sitt
förhållande i saken, jämlikt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, gjort
sig förfallen till ansvar såsom för tjänstens försummelse. Hos Konungens
befallningshafvande i Hallands län anhöll jag därför, att åklagare
måtte förordnas att emot Lindman vid vederbörlig domstol anhängiggöra
och utföra åtal för ifrågavarande ämbetsfel, och skulle åklagaren
därvid enligt en af mig utfärdad instruktion för åtalets utförande yrka,
att Lindman måtte, för hvad han i förevarande hänseende låtit komma
sig till last, dömas till ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, äfvensom
förpliktas att, i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar, tillhandahålla
klaganden ifrågavarande protokoll.

Till följd häraf blef åtal emot vice pastorn Lindman anställdt vid
Fjäre häradsrätt, och genom utslag i målet den 2 november 1903 har
häradsrätten utlåtit sig, att, som Lindman, hvilken såsom vice pastor i
Onsala. församling haft om hand det församlingens skolrådsprotokoll af
den 8 juni i 882, hvarom fråga vore, förvägrat klaganden att af sagda
protokoll taga del, men skolrådsprotokoll vore att hänföra till sådana
allmänna ärenden rörande handlingar, af hvilka enligt 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen en hvar vid anfordran äger taga del; alltså och
då Lindman således genom sitt berörda förfarande gjort sig skyldig till
försummelse i ämbetet, pröfvade häradsrätten, med stöd af 25 kapitlet
17 § strafflagen, rättvist döma Lindman att härför bota 25 kronor; hvarförutom
Lindman förpliktades dels att, i den ordning tryckfrihetsförordningen
stadgar, tillhandahålla klaganden omförmälta protokoll, dels
ock att med skäliga ansedda 50 kronor ersätta klagandens kostnader
å målet.

Häradsrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

— 4904 —

Onödiga uppskof i ett lagfartsärende äfvensom underlåtenhet att
inom föreskrifven tid stämpelbeiägga fångeshandlingen, m. m.

Godsägaren friherre Theodor Adelswärd på Åtvidaberg påkallade i
en hit ingifven klagoskrift min ämbetsåtgärd i anledning däraf, att
häradshöfdingen i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga
F. Gustafson felaktigt förfarit i ett lagfartsärende. Af här företedda
handlingar inhämtade jag rörande häradshöfdingen Gustafsons förhållande
i denna sak följande.

Någon af de sista dagarne i augusti 1901 lät klaganden för vinnande
af lagfart å det s. k. Adelswärdska baroniet, hvilket efter klagandens
faders död tillfallit klaganden såsom fideikommiss, till häradshöfdingen
Gustafson ingifva fideikommissbrefvet, den efter klagandens
fader upprättade bouppteckningen jämte andra för lagfarten erforderliga
handlingar. Taxeringsbevis eller debetsedlar, angifvande de till fideikommisset
hörande fastigheternas taxeringsvärde, företeddes emellertid
icke vid handlingarnas ingifvande, och icke heller erlades föreskrifven
stämpelafgift. Af sitt ombud underrättad om att Gustafson läst ombudets
uppmärksamhet därå, att stämpelbeloppet skulle före lagfartsansökningens
föredragande inför häradsrätten till Gustafson inlevereras, aflät klaganden
den 3 september 1901 till Gustafson ett bref, däri klaganden anhöll om
upplysning dels om exakta beloppet af den stämpelafgift, klaganden hade
att erlägga, dels ock om tiden, då penningarna senast skulle vara inbetalta.
Till svar härå meddelade Gustafson i bref af den 4 september
1901, att stämpelafgiften för fideikommisset utgjorde 43,824 kronor 60
öre, att stämpelafgiften enligt lag och praxis skulle erläggas genast vid
inlämnandet af ansökningshandlingarna, men att, om klaganden funne
sådant för sig lämpligare, klaganden kunde till Gustafson öfverlämna
hälften i då innevarande vecka och andra hälften i december å dag,
som Gustafson framdeles ville uppgifva. Efter mottagandet af detta
meddelande afsände klaganden den 6 september till Gustafson ett belopp
af 22,000 kronor, och förklarade sig klaganden därvid med tacksamhet
begagna sig af Gustafsons erbjudande, att halfva stämpelbeloppet
fino-e erläggas i december å dag, som Gustafson komme att bestämma.
I bref af den 7 september erkände Gustafson emottagandet af det sålunda
remitterade beloppet och lämnade tillika anvisningar om hvilka
handlingar borde företes, för att i stämpelafgiften skulle kunna vinnas

— 1904 —

en nedsättning af 400 kronor, ungefär motsvarande en från fideikommisset
till klagandens moder utgående årlig lifränta å 600 riksdaler
specie.

Den 16 december 1901 aflät häradshöfdingen Gustafson till klaganden
ett bref af följande lydelse: »Broder Adelswärd. På grund af förut
gjordt aftal torde du godhetsfullt till fideikommisskarteringen under
denna vecka lämna 12,000 kronor. Resten kan ju, om du så önskar,
väntas med tills längre fram, då handlingarna blifva färdiga till utlösen,
hvarom jag då någon tid förut skall lämna besked. Din tillgifne Fr.
Gustafson. Linköping 19 16/i2 01.»

Efter mottagandet af detta bref lät klaganden genom Norrköpings
enskilda bank till häradshöfdingen Gustafson afsända 21,424 kronor 60
öre, utgörande återstoden af den beräknade stämpelafgiften, efter afdrag
af 400 kronor för ofvannämnda lifränta, och i ett den 20 december 1901
dagtecknadt bref, hvari klaganden underrättade Gustafson om penningarnas
afsändande, betygade klaganden sin tacksamhet för Gustafsons
erbjudande att låta med den slutliga inbetalningen af stämpelafgiften
ännu längre anstå, men tilläde klaganden, att han önskade få saken
ordnad före årets slut. Till svar härå aflät Gustafson den 22 december
1901 till klaganden ett så lydande bref: »Broder Adelswärd. Från Norrköpings
E. B. mottog jag i går resten på arfsskatten å 21,424: 60 för
fideikommisset. JSTu är frågan färdig till behandling inför rätten, som
sker den 13 januari. Med anledning af frågans vidlyftighet, och då
därtill densamma skall passera jämväl annan domstol, lära handlingarna
sannolikt ej blifva färdiga till utlämnande förr än i maj månad. Vännen
Fr. Gustafson. Linköping 22/12 1 901.»

Vid första allmänna sammanträdet under 1902 års vårting den 13
januari 1902, hvilket sammanträde hölls af häradshöfdingen Gustafson,
blef ifrågavarande lagfartsärende föredraget inför domsagans häradsrätt.
Enligt hvad det i ärendet förda protokollet angifver, var lagfart
sökt å 2 mantal, frälsesäteri, Adelsnäs n:r 1 och 2, 1 mantal, kronoskatterusthåll,
Åtvidaberg n:r 1 med kopparverk m. m., 1/i mantal,
skattesäteri, Björsbo eller Bersbo n:r 1, jämte tillhopa 68 andra uppräknade
hemman med därtill hörande sågar, kvarnar, ängar, torp, verk
och inrättningar äfvensom 15 särskildt upptagna lägenheter. Bland
dessa fastigheter fanns 2/3 mantal, kronoskatterusthåll, Stora Örsätter
n:r 1, Norrgård, med Frängsbo, en äng. Såsom åtkomst- och fångeshandlingar
antecknades ett af landshöfdingen friherre Johan Adelswärd
och hans hustru, friherrinnan Catharina Funck, den 20 december 1781
upprättadt fideikommissbref, därvid fogats dels ett af Kungl. Maj:t den 9

— 1904 —

maj 1783 meddeladt utslag, hvarigenom den i fideikommissbrefvet.gjorda
stiftelsen blifvit fastställd, dels ock en den 25 januari 1900 påbörjad och
den 7 påföljande december afslutad bouppteckning efter klagandens fader,
friherre Axel Reinhold August Adelswärd. Från häradsrättens lagfartsböcker
antecknades, att friherre Axel Reinhold August Adelswärd den
30 november 1896 undfått lagfart å 13 stycken af ifrågavarande hemman
äfvensom å åtskilliga till nämnda 13 hemman hörande lägenheter.
Vidare antecknades från häradsrättens lagfartsprotokoll, att rätten den 12
april 1898, med beslut om kungörelses utfärdande jämlikt 7 och 10 §§
i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875, förklarat hvilande af friherre Axel Reinhold August Adelswärd
gjord ansökan om lagfart dels å öfriga fastigheter, å hvilka klaganden
sökt lagfart, med undantag af lägenheten »Frängsbo, en äng», och dels
å »en frälseäng vid Hag». Med afseende å klagandens ansökning om
lagfart å lägenheten »Frängsbo, en äng», antecknades från häradsrättens
lagfartsbok, att klagandens farfader, friherre August Theodor Adelswärd,
den 19 september 1882 undfått lagfart å kronoängen Frängsbo i Atvids
socken, som han enligt landshöfdingeämbetets utslag den 5 oktober 1881
köpt af Kungl. Maj:t och kronan. I protokollet infördes vidare dels ett
förklarande af klagandens moder, friherrinnan Augusta Adelswärd, att
hon ämnade begagna sig af henne enligt fideikommissbrefvet tillkommande
rätt att af fideikommissets innehafvare årligen utbekomma 600
riksdaler specie, dels ock ett af vederbörande pastor för friherrinnan
Adelswärd utfärdadt åldersbevis. Sedan därefter antecknats, att skulderna
af fideikommissnatur uppginge till 701,688 kronor 73 öre, samt
att ofvannämnda lifränt.as kapitalvärde beräknats till 19,o44 kronoi,
beslöt häradsrätten, att utlåtande i ärendet finge afvaktas å den dag,
som framdeles blefve bestämd för tingets afslutande.

Den 7 juni 1902 aflät klaganden till häradshöfdingen Gustafson ett
bref, däri klaganden begärde få veta, af hvilken anledning klaganden
ännu ej återfått lagfartshandlingarna, och när ärendet kunde beräknas
blifva slutbehandladt. Klaganden tilläde, att dröjsmålet dåmera vållade
klaganden stor olägenhet, enär han i saknad af lagfart vore hindrad att
utöfva sin rösträtt i hypoteksföreningen. Härpå svarade Gustafson i
bref af den 9 juni 1902, att handlingarna vore inför rätten föredragna
vid då pågående vårting i domsagan; att på grund af ärendets vidlyftighet
utslag däri skulle meddelas vid sluttinget i stället för, såsom Gustafson
först tänkt, »vid det gångna majtinget»; att sluttinget ännu ej hållits,
och att detsamma ännu ej af Gustafson utsatts; att, efter behand -

— 1904 —

lingen inom Gustafsons domsaga, handlingarna skulle till Kinda och
Tjusts härad, att handlingarna skulle för utlösen vara tillgängliga senast
den 1 oktober; att det vid ingen domstol praktiserades att utlämna lagfartshandlingar
före slutbehandlingen vid rätten; att, om handlingarna
före den uppgifna tiden blefve färdiga, Gustafson därom genast skulle
meddela underrättelse; samt att, för rösträtten i liypoteksföreningen,
Gustafson kunde meddela bevis, att egendomarne genom fideikommiss
tillfallit klaganden, och att handlingarna därom funnes för lagfart hos
häradsrätten. I bref af den 16 juni 1902 genmälte härtill klaganden,
att han ej kunde fatta, hvarför ett så långt uppskof, som Gustafson förutsatte,
skulle behöfvas för lagfartshandlingarnas utlämnande, och anhöll
klaganden, att detta måtte ske snarast möjligt och senast vid sista sammanträdet
under vårtinget. Under förmälan, att klaganden själf komme
att ombestyra lagfarten vid Kinda och Tjusts häradsrätter, hemställde
klaganden att med omgående erhålla meddelande, hvilken dag handlingarna
kunde utbekommas. I anledning af sistnämnda bref, hvilket
Gustafson besvarade den 1 juli 1902, anförde Gustafson, bland annat:
A''id slutsammanträdet i samma månad komme rätten att meddela utlåtande
i klagandens lagfartsärende. Möjligen blefve ärendet uppskjutet
till september, beroende på de ej fullt klara äganderättsförhållandena
rörande största delen af fideikommissfastigheterna. Efter af Gustafson
företagen arkivundersökning, hvilken likväl då ännu ej vore afslutad,
hölle Gustafson det för sannolikt, att häradsrätten skulle kunna i september,
sedan erforderliga bevis af Gustafson anskaffats, meddela fullständig
lagfart på alla fideikommissfastigheterna.

Vid sammanträde för afslutande af vårtinget i domsagan den 15
juli 1902 meddelade häradsrätten, under ordförandeskap af häradshöfdingen
Gustafson, i lagfartsärendet beslut, däri häradsrätten yttrade:
Då förre inuehafvarens laga åtkomst till fideikommisset i sin helhet
ännu ej styrkts, men anledning funnes antaga, att sådant kunde åstadkommas
genom ytterligare utredning om tidigare innehafvares besittning
af fideikommisset; alltså, och för åstadkommande af dylik utredning
samt anskaffande af bevis om fideikommissets taxeringsvärde för år 1901,
hvarom domhafvanden skulle draga försorg, aktade häradsrätten nödigt
uppskjuta ärendet till fortsatt handläggning vid årets höstetings andra
sammanträde den 29 september 1902.

I anledning af häradshöfdingen Gustafsons ofvan omförmälta bref
af den 1 juli 1902 aflät klaganden den 23 i samma månad till Gustafson
ett bref, däri klaganden förmälte sig hafva erfarit, att slutsammanträde
i domsagan hållits, och att klagandens lagfartshandlingar sålunda

— 1904 —

vore klara att lösa, samt meddelade, att klaganden, som för olika ändamål
vore i behof af fideikommissbrefvet, och bouppteckningen, komme
att påföljande lördag låta afhämta berörda handlingar, men skulle, med
hänsyn till Gustafsons löfte att redan på hösten meddela fullständig
lagfart, i god tid före höstetinget ånjm ingifva desamma.

Då omförmälta handlingar i anledning häraf utlämnades, voro de
icke försedda med stämplar, motsvarande det belopp, som häradshöfdingen
Gustafson för sådant ändamål fått emottaga. Angående detta
förhållande anförde Gustafson i ett den 30 juli 1902 till klaganden allåtet
bref, att stämpelbeläggningen skulle verkställas, då lagfartsärendet
slutbehandlades; att slutbehandlingen uppskjutits i anledning af den
ytterligare äganderättsutredning, som ansetts nödig för att möjliggöra
fullständig lagfart redan på hösten, samt att Gustafson på grund af klagandens
förra bref uppdragit åt ett sitt biträde att till klagandens ombud
utlämna fideikommissbrefvet och bouppteckningen för snart återfående
i anledning af slutbehandlingen. Gustafson tilläde, att ränteriet,
som för det dåvarande ej innehade erforderligt antal stämplar, lofvat
att rekvirera sådana för att tillhandahållas under september månad.
Slutligen förmälte Gustafson, att han ännu ej fått de nya behöfliga
äganderätts- och taxeringsbevisen från häradsskrifvaren, men skulle
Gustafson snart därom meddela sig med häradsskrifvaren, när Gustafson
komme tillbaka från Söderköping, där han vid brefvets afsändande
vistades.

I en den 29 augusti 1902 hit ingifven skrift anmälde därefter
klaganden till den åtgärd, hvartill sakens beskaffenhet kunde föranleda,
häradshöfdingen Gustafsons ifrågavarande åtgörande. Klaganden, som
därvid lämnade en framställning af förloppet vid lagfartshandlingarnas
ingifvande och stämpelafgiftens inbetalande till Gustafson samt redogjorde
för det väsentliga innehållet af den emellan klaganden och
Gustafson förda skriftväxlingen, anförde vidare: Den 26 juli 1902 erhöll
klagandens ombud fideikommissbrefvet och bouppteckningen, livilka
handlingar emellertid till klagandens förvåning befunnos icke vara försedda
med några stämplar, men några protokoll i ärendet erhöllos icke.
På klagandens å domhafvandens kansli i Gustafsons frånvaro framställda
begäran att få lösa protokoll i ärendet hade endast erhållits undvikande
svar, såsom att protokollet ej ännu vore justeradt, att utdrag
däraf möjligen kunde erhållas »fram i nästa vecka», och dylikt.
Då klaganden helt naturligt ej begärt att erhålla annat utslag i ärendet,
än hvartill lag och handlingarnas beskaffenhet kunde föranleda, och
alldeles icke gjort framställning om erhållande af »fullständig lagfart»,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1904 års Riksdag. 7

och då det icke syntes vara förenligt med lag eller god ordning, att
ett ärende af ifrågavarande art, utan att — så vidt klaganden kunde
finna — någon rimlig anledning därtill förefunnes, uppehölles, på sätt
här skett, d. v. s. i mer än ett år, utan att visshet, genom erhållande
af protokollsutdrag, ens vunnits om att saken varit föremål för handläggning
inför häradsrätten, hade klaganden ansett sig böra så väl i
eget som i den allmänna rättsordningens intresse fästa min uppmärksamhet
på de i klagoskriften omförmälta förhållanden.

Sedan jag den 6 september 1902 öfversändt klagoskriften till häradshöfdingen
Gustafson, med förständigande att han ägde öfver densamma
afgifva yttrande inom fjorton dagar därefter, genmälte Gustafson i en
den 17 i samma månad afgifven förklaring hufvudsakligen:

Då klaganden någon af de sista dagarno i augusti månad 1901 lät
till Gustafson öfverlämna ifrågakomna handlingar för lagfart, meddelade
Gustafson hans därvid begagnade ombud, »att stämpelbeloppet skulle,
innan handlingarna komme att föredragas inför häradsrätten, till domhafvanden
aflämnas», och lämnade Gustafson klaganden någon kort tid
därefter uppgift på stämpelbeloppet, så vidt det då, i enlighet med bouppteckningen
men utan tillhandahållna debetsedlar eller taxeringsbevis,
kunde bestämmas. Enär stämpelbeloppet befanns afsevärdt stort,
gjorde Gustafson klaganden det medgifvande, att beloppet kunde få
aflämnas i flera poster, och Gustafson antog, att klaganden hade i
minne hvad Gustafson vid handlingarnas emottagande meddelat hans
ombud, eller att handlingarna icke komme att vid rätten föredragas,
innan stämpelbeläggningen vore fullt klar. Sådant blef emellertid ej
förhållandet förr än i slutet af december 1901. Vid första därpå följande
allmänna sammanträde i domsagan eller den 13 januari 1902
blefvo handlingarna inför rätten föredragna, och på grund af ärendets
vidlyftighet borde det icke förvåna, att med slutlig pröfning dröjdes
till sluttinget den 15 juli 1902. Under mellantiden hade Gustafson
kommit till den uppfattning, att med något mera utredning, i fråga om
äganderättsförhållandena, lagfarten sannolikt skulle kunna i hufvudsak
beviljas, hvilket icke kunde blifva fallet, om ärendet utan närmare utredning
afgjordes.

Med anledning af klagandens skrifvelse af den 23 juli 1902, hvars
innehåll ej gaf Gustafson anledning förmoda någon missbelåtenhet från
klagandens sida, blefvo fideikommissbrefvet och bouppteckningen emot
kvitto utlämnade till klagandens ombud, med uttrycklig tillsägelse att
lagfartsärendet icke vore slutbehandladt, och att handlingarna därför
borde återställas före höstetingets början, hvilket äfven skett. Någon

— 1904 —

kort tid efter slutsaminanträdet den 15 juli hade i telefon från Åtvidaberg
i Gustafsons frånvaro efterhörts det då meddelade utlåtandet, däivid
lämnats det svar, att utlåtandet finge afhämtas några dagar därefter
i början af följande vecka. Något efterhörande af protokoll eller utlåtande,
som sedan dess legat färdiga till afhämtning, hade därefter
icke ägt rum. Gustafson förmenade, att hans åtgärder i saken icke
varit stridande mot lag, och ville därför hemställa, att klagoskriften
icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Vid handläggning af ifrågavarande lagfartsärende vid andra sammanträdet
af 1902 års hösteting den 29 september samma år, hvilket
sammanträde jämväl hölls af häradshöfdingen Gustafson, föredrogos till
en början sexton af domhafvanden anskaffade bevis, nämligen:

l:o) fyra särskilda af domhafvanden i skrifvelse åt den 12 september
1902 rekvirerade och af häradsskrifvaren i Åkerbo m. fl. härads
fögderi Johan Vilhelm Lindén den 19 i nämnda månad, efter löi etagen
undersökning i häradsskrifvarearkivet, utfärdade bevis om hvilka medlemmar
af friherrliga ätten Adelswärd varit i de bland aikivhandlingarna
förvarade mantalslängderna för tiden efter år 1813 man efter
man i oafbruten följd antecknade såsom innehafvare af i bevisen uppräknade,
till Adelswärdska fideikommisset hörande egendomar inom
Bankekinds härad; _

2:o) ett af häradsskrifvaren i Kinda och Ydre härads fögderi Herman
Wilhelm Engelbrecht den 28 september 1902, i anledning af domhafvandens
i skrifvelse af den 26 i samma månad därom framställda
begäran, meddeladt intyg, däri dels enligt mantals- och taxeringsläng
derna dels enligt jordeböckerna lämnats upplysning, under hvilken egendom
fyra särskilda till Adelswärdska fideikommisset hörande hemman
ansetts lyda; och

3:o) elfva särskilda rörande fideikommissets fastigheter utfärdade
taxeringsbevis, hvilka meddelats, ett rörande hemman inom Kinda härad
den 5 september, fyra angående hemman inom Tjusts fögderi den
6 september, fem rörande fastigheter inom Svinstads, Grebo, Värna,
Björsätters och Åtvids socknar af Bankekinds härad den 8 septembei
samt ett beträffande särskilda anläggningar å fastigheter inom Ät\ids
socken den 26 september, allt år 1902.

I lagfartsärendet antecknades därefter, att för klagandens företrädare
i fideikommissrätten, aflidne friherre Axel Reinhold August
Adelswärd, samma den 29 september, under nästföregående paragraf i
protokollet, beviljats lagfart å »öfriga i nämnda ärende ifrågakomna»,
till det s. k. Adelswärdska baroniet och fideikommisset hörande, inom

— 1904 —

domsagan belägna fastigheter, med undantag af »frälseängen vid Hag
under 1/2 mantal Bjärstad n:r 3». Rätten meddelade därefter i ärendet
utslag, därvid häradsrätten »på grund af dåmera styrkta förhållanden»
pröfvade lagligt bevilja klaganden lagfart å samtliga med ansökningen
alsedda fastigheter, med undantag af kronoskatteängen Frängsbo, angående
hvilken häradsrätten yttrade, att, som klagandens åtkomst till
ifrågavarande fastighet ännu ej styrkts, blefve ansökningen därutinnan
förklarad hvilande i afbidan på föreliggande hinders undanrödjande.

I utslaget förklarade häradsrätten slutligen, att, enär de fideikommitterade
tillgångarne af fast egendom, såväl inom som utom domsagan,
enligt bouppteckningen upptagits i värde tillhopa till 2,588,100 kronor,
men värdet af samma fastigheter, enligt de företedda taxeringsbevisen,
för 1901 utgjort 2,848,400 kronor, skulle, sedan afseende fästats å skulderna
af fideikommissnatur 701,688 kronor 73 öre samt den förut omnämnda
lifräntans kapitalvärde, som beräknats till 19,344 kronor, fideikommissbrefvet
efter det sålunda uppkomna verkliga värdet 2,127,367
kronor 27 öre beläggas med stämplar till belopp af 48,999 kronor
90 öre.

Till bemötande af den förklaring, häradshöfdingen Gustafson i förevarande
ärende till mig. afgifvit, lät klaganden den 11 oktober 1902
hit inlämna en skrift, däri klaganden hufvudsakligen anförde:

I brefvet till häradshöfdingen Gustafson af den 3 september 1901
begärde klaganden på grund af olika meningar om stämpelbcloppets
storlek exakt uppgift härom äfvensom meddelande, när beloppet senast
skulle levereras; detta sista naturligtvis för att lagfartsärendet icke
genom försenad inbetalning skulle fördröjas. Till svar härå erhöll
klaganden Gustafsons förut omnämnda bref af den 4 september 1901,
genom hvars innehåll, särskildt brefvets sista punkt, klaganden varit
fullt beiättigad anse, icke blott att den af Gustafson erbjudna fristen
med inbetalningen af halfva beloppet ej skullo på något sätt undanskjuta
äi endets behandling, utan tvärtom att Gustafson därmed ville
hafva uttryckligen tillkännagifvit, att så ej skulle blifva fallet. Under
andra förhållanden hade klaganden icke begagnat sig af hans erbjudande,
hvilket klaganden accepterade endast för att såmedelst minska den
ränteförlust, klaganden genom penningarnas inbetalande på en gång
°cb i förskott skulle få vidkännas. Klaganden trodde sig ock kunna
påstå, att så varit Gustafsons mening; ty dels hade han ej någon rättighet
att infordra en del af stämpelbeloppet, endast för att själf draga
ränta därå, och dels var det eljest meningslöst att bestämma tiden till
december månad, då något tingssammanträde ej skulle hållas förr än i

— 1904 —

påföljande januari. Erbjudandet att beloppet kunde få inbetalas i flera
poster innebar själffallet ej någon fördel för klaganden, därest ärendet
under tiden ej behandlades.

Att klagandens tolkning af nu omordade bref vore riktig, vunne
också stöd af häradshöfdingen Gustafsons den 16 december 1901 till
klaganden aflåtna bref, h vilket ur flera synpunkter vore märkligt.
Gustafson begärde däri, att klaganden under då innevarande vecka
skulle till fideikommisskarteringen insända 12,000 kronor, hvaremot
resten, om klaganden så önskade, kunde anstå »till dess handlingarna
blefve färdiga till utlösen», hvarom klaganden någon tid förut skulle
få besked. Då här uttryckligen sades, att de ifrågavarande penningarna
skulle användas till »fideikommisskarteringen», och då medlen inom
loppet af endast några få dagar skulle inbetalas, var det för klaganden
tydligt, att ärendet vore under handläggning och dess afslutande nära
förestående. Då, såsom det senare visat sig, Gustafson vid den tiden
icke föredragit ärendet och ej heller ämnade föredraga det, förr än
hela stämpelbeloppet af klaganden erlagts, kunde med skäl frågas, hvarför
han den 16 december infordrade, icke hela den återstående stämpeln,
utan endast 12,000 kronor, och hvarför , detta belopp skulle erläggas
före den 21 december, oaktadt något tingssammanträde ej skulle
hållas förr än den 13 januari.

Det vore af intresse att härom höra en förklaring af häradshöfdingen
Gustafson; och hvad menade han med det upprepade gånger för
dröjsmålet med sakens afslutande föreburna skälet, att »frågan skall
passera jämväl annan domstol»? Till en början hade klaganden tagit
detta skäl för godt och antagit, att Gustafson ex officio skulle ombesörja
lagfarten äfven vid Kinda och Tjusts häradsrätter; och på denna
grund, fann klaganden sig i att saken ej skulle afslutas förr än i maj
månad. Klaganden kom emellertid senare underfund med att det af
Gustafson föreburna skäl var endast ett svepskäl.

Klaganden kunde ej finna, att saken vore så vidlyftig, att ett hälft
år behöft användas på dess pröfning, men när nu så rundlig tid — trots
löftet om handlingarnas utlösen i maj — tilltagits, hölle klaganden före,
att saken då skulle hafva åtgjorts. I dess ställe resolverade häradsrätten
endast, att ärendet ånyo skulle uppskjutas, och detta icke till
först infallande sammanträde utan till andra sammanträdet. Angående
det först anförda skälet härtill hade klaganden förut yttrat sig. och
hade endast att tillägga, att protokollet för den 15 juli ej bure minsta
spår af de omtalade »arkivundersökningarna». Angående det andra
skälet, eller att bevis om taxeringsvärdena genom domhafvandens för —

1904 —

sorg skulle under tiden anskaffas, behöfde endast nämnas, att det
halfva år, som förflutit, sedan handlingarna föredrogos, mer än väl varit
tillräckligt härför.

Rörande protokollet för den 13 januari hade klaganden ej haft
någon aning om dess tillvaro, förr än klaganden tagit del af häradshöfdingen
Gustafsons i förevarande ärende afgifna förklaring. På grund
af Gustafsons bref kunde klaganden ej fatta, att något sådant protokoll
funnits att lösa, och ej heller hade det utlämnats eller dess befintlighet
omnämnts, då klaganden efter slutsammanträdet å domhafvandens kansli
anhållit att få lösa de i ärendet utgifna expeditionerna. Därest klagandens
anmälan korame att föranleda åtal emot Gustafson, anhölle klaganden
att blifva satt i tillfälle att emot honom föra talan om ersättning
för den ränteförlust, som hans tillvägagående orsakat klaganden.

I en den 30 oktober 1902 hit ingifven ytterligare skrift anförde
klaganden, bland annat:

Af det i lagfartsärendet den 29 september 1902 förda protokollet
framginge, att de »arkivforskningar», som enligt häradshöfdingen Gustafsons
uppgift skulle vållat uppskof med lagfartens meddelande, inskränkte
sig till fem af vederbörande häradsskrifvare utfärdade bevis, att uppgifna
medlemmar af ätten Adelswärd man efter man sedan år 1813
innehaft de till fideikommisset hörande hemman och lägenheter, å hvilka
lagfart numera meddelats klaganden. Särskilda vid klagandens ifrågavarande
skrift fogade bref utvisade, att omförmälta bevis meddelats
inom sex dagar, från det de af Gustafson rekvirerats. Af dessa handlingar
framginge, dels att Gustafson ej, såsom han uppgifvit, själf verkställt
några arkivforskningar för lagfartsfrågans utredande, dels att den
utredning, som han ansett erforderlig för meddelande af lagfart, ej
kraft mer än några få dagar, och dels att han ej åtgjort något för
erhållande af denna utredning, förr än han fått del af klagandens härstädes
gjorda anmälan.

Beträffande den vunna utredningen om äganderättsförhållandena
kunde klaganden ej underlåta att nämna, att klaganden ansåge densamma
hafva varit fullkomligt öfverflödig, då enahanda och till och
med längre tillbaka i tiden gående utredning förelegat, när ansökan
om lagfart å fideikommisset för klagandens fader under år 1896 gjordes,
men af häradshöfdingen Gustafson förklarades hvilande. Såsom egendomligt
kunde ock anmärkas, att taxeringsbevisen intagits in extenso
i protokollet, ett förhållande som, efter hvad klaganden trodde sig
veta, strede mot, om ej lag och författningar, så åtminstone vedertaget
bruk.

— 1904 —

Ehuru det redan torde framgå af klagandens förut ingifna skriffel,
ville klaganden dock bestämdt hafva förnekat, att häradshöfdingen
Gustafson vare sig till klaganden eller till något klagandens ombud
fällt något yttrande om att handlingarna ej skulle föredragas, fön än
stämpelbeloppet till fullo inbetalts. Hade så skett, skulle klaganden,
angelägen att få denna sak ordnad, omedelbart hafva inbetalt hela
beloppet.

■5jf ^

Hvad emot häradshöfdingen Gustafson sålunda förekommit lann jag
innefatta särskilda ämbetsfel af synnerligen betänklig beskaffenhet. Jag
uppdrog därför åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att inför hofrätten
ställa Gustafson under tilltal, för hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last; och i den skrifvelse, hvarigenom detta uppdia.g
lämnades åt advokatfiskalen, anförde jag till närmare utveckling af mm
uppfattning angående Gustafsons förhållande i saken hufvudsakligen

följande. ,

Emot häradshöfdingen Gustafson hade närmast anmärkts, att obehörigt
dröjsmål ägt rum vid behandlingen af klagandens ansökning om
lagfart å de till Adelswärdska fideikommisset hörande egendomar. Det
sålunda klandrade dröjsmålet ägde å andra sidan samband med Gustafsons
handhafvande af de stämpelmedel, klaganden låtit i och för lag fartsärendet

inbetala till Gustafson. _ .....

I förstnämnda hänseendet kunde ifragasättas, dels att obehörigt
dröjsmål ägt rum med lagfartsansökningens anmälande inför härads
rätten, dels ock att häradsrätten, sedan ansökningen hos rätten anmälts,
onödigtvis och allt för länge uppskjutit lagfartsärendets vidare handläggning
och slutliga afgörande. Frågan, huruvida ansökningen blitvit
i behörig tid inför rätten anmäld eller icke, borde besvaras olika allt
efter den uppfattning man hyste därom, i hvilken egenskap häradshöfdingen
Gustafson af klagandens ombud emottagit lagfartshandling
arna. Man kunde sålunda anse, att Gustafson, då han i augusti 1901
af klagandens ombud emottog nämnda handlingar, emottagit dem såsom
domare, och att han i följd däraf varit under ämbetsmannaansvar förpliktad
att vid häradsrättens nästa sammanträde anmäla ärendet.. röi
en sådan åsikt kunde i viss mån hämtas stöd från 39 § i förordningen
angående stämpelafgiften af den 2 juni 1899. I detta lagrum stadgades,
att ämbetsman, till hvilken stämpel underkastad handling ingåfves, bor e
tillse, bland annat, att handlingen vore behörigen försedd med stämpel.
Vore handlingen icke behörigen försedd med stämpel, och erlades ej

— 1904 —

genast efter erhållen tillsägelse penningar till det felande stämpelbeloppet
eller, där ämbetsmannen ej vore stämpelförsäljningsman, nämnda
stämpelbelopp, finge enligt samma stadgande bandlingen ej mottagas.
Af dessa bestämmelser framginge ej blott, att en domare vore berättigad
vägra att emottaga en stämpelafgift underkastad handling, som till
honom ingåfves utan att samtidigt aflämnades penningar till stämpelafgiften
eller, om domaren ej själf besörjde stämpelförsäljning, stämplar
till erforderligt värde, utan äfven att, därest domaren i förlitande på
vederhäftigheten hos den, som hade att erlägga stämpelafgiften, i strid
med nyssnämnda bestämmelser utan vidare och utan något slags reservation
emottoge en sådan handling, domaren måste anses därmed påtaga
sig ansvaret för att stämpelafgiften komme staten till godo, samt vore
skyldig att i öfrigt behandla ärendet fullkomligt på samma sätt, som
om stämpelafgift eller stämplar aflämnats vid handlingens ingifvande.

I förevarande fall hade klaganden tydligen utgått från det antagande,
att lagfartsärendet skulle på nu angifna sätt behandlas. Häradshöfdingen
Gustafson åter syntes hafva intagit en vacklande ståndpunkt.
Sedan Gustafson i augusti 1901 emottagit handlingarna, utan att penningar
till stämpelafgiften samtidigt aflämnats, därvid han till klagandens
ombud yttrat, att stämpelafgiften borde till Gustafson inbetalas
före handlingarnas föredragande inför häradsrätten, hade han sedermera
i särskilda skrivelser erbjudit klaganden anstånd med erläggandet af
en del utaf stämpelafgiften, hvilket erbjudande, på sätt klaganden påpekat,
tydligen skulle hafva varit meningslöst, om det ej lämnats och
antagits under den förutsättningen, att ärendet omedelbart skulle af
Gustafson inför rätten anmälas för att sedan i laga ordning behandlas.
Obestridligt vore ock, att Gustafsons bref af den 16 december 1901
varit ägnadt att i förevarande hänseende missleda klaganden, då för
Gustafsons däri framställda begäran att utfå 12,000 kronor af stämpelafgiften
icke kunnat förefinuas något spår af befogenhet, därest icke
Gustafson ansett sig hafva å domareämbetets vägnar emottagit handlingarna
och förty varit ansvarig för stämpelafgiftens behöriga erläggande.
En annan uppfattning syntes Gustafson hafva uttalat uti sitt
till klaganden den 22 december 1901 aflåtna bref.

"Vid öfvervägande af hvad i ärendet härutinnan förekommit hade
jag väl trott mig finna, att häradshöfdingen Gustafsons beteende varit
sådant, att det näppeligen komme att gillas eller efterliknas af någon
om sitt anseende angelägen och ämbetets värdighet iakttagande domare,
men jag ansåge mig icke äga tillräckliga skäl att påstå, att Gustafsons
förfarande att ej förr än vid 1902 års vårtings första allmänna samman —

1904 —

träde föredraga lagfartsärendet innefattade ämbetsbrott, alldenstund det
icke kunde anses vara obestridligt, att Gustafson å domareämbetets vägnar
innehaft lagfartshandlingarna förr än den 22 december 1901, då
stämpelafgiften i dess helhet blifvit till Gustafson erlagd. . Emelleitid
vore det tydligt, att dröjsmålet med ärendets anmälande inför rätten
bort för Gustafson vara en särskild maning att tillse, att ärendet sedermera
blefve utan onödigt uppskof handlagdt och afgjordt.

Vidkommande därefter häradsrättens, under ordförandeskap afkäradshöfdingen
Gustafson, i ärendet meddelade beslut dels den 13 januari
1902, att besked i ärendet finge afvaktas å dagen för vårtingets afslutande,
dels ock den 15 påföljande juli, att uppskof skulle äga rum
til] den 29 september samma år, hade jag funnit klagandens med afseende
å dessa beslut framställda anmärkningar fullt befogade. I 7 §
af förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872, hvilken förordnings bestämmelser vore
å häradshöfdingen Gustafsons domsaga tillämpliga, stadgades, att näi
mål å allmänt sammanträde blifvit till slut fördt, skall dom afkunnas
innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan författas kan, men
eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget. Om mål, som
blifvit till slut fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat då afgöras,
finge med doms afkunnande och tingets afslutande anstå till
särskildt sammanträde, kvilket dock ej finge hållas senare än medlet
af juli månad för vårtinget och december månads slut för höstetinget.
Vore mål af den vidlyftighet, att det ej kunde, på sätt sålunda blifvit
stadgadt, å nästa allmänna sammanträde under tinget afdömas, kunde
med domens afsågande anstå till annat allmänt sammanträde under
tinget eller, om så erfordrades, till tingets slut. Då dom ej genast afkunnades,
borde vid målets handläggning tillkännagifvas, när sådant
skulle ske. Såsom skäl för häradsrättens ifrågavarande beslut, föi
hvilka häradshöfdingen Gustafson vore ensam ansvarig, hade Gustafson
i sin förklaring åberopat lagfartsärendets vidlyftighet. Vid granskning
af protokollen hade jag emellertid funnit, att hvarken handlingarnas
beskaffenhet eller den åstadkomna utredningens omfattning kunnat utgöra
tillräckligt skäl för handläggningens utdragande på sätt häi skett.
Enligt min uppfattning borde häradsrätten redan den 13 januaii hafva
meddelat besked om tiden för ärendets slutliga handläggning, och med
afseende på beskaffenheten af den utredning, Gustafson låtit i ärendet
anskaffa, syntes man också vara berättigad påstå, att slutligt beslut
däri mycket väl kunnat gifvas vid näst därefter följande sammautiäde,
kvilket börjat den 10 februari. Enligt min mening hade följaktligen

Justitieombudsmannen!) ämbdsberättelse till 190é års Riksdag.

ärendets afgörande genom Gustafsons förvållande obehörigen fördröjts mer
än sju månader.

Angående vidare häradshöfdingen Gustafsons handhafvande af de i
lagfartsärendet inbetalta stämpelmedlen, syntes för utredande af hans förehållande
i detta hänseende vara lämpligt att något närmare redogöra för
de bestämmelser, gällande förordning angående stämpelafgiften innehölle
beträffande stämpelafgifternas upptagande och kontrollen öfver influtna
stämpelmedels redovisande.

Stämpeluppbörden verkställdes dels genom särskildt förordnade stämpelförsäljningsmän
dels ock genom vederbörande ämbets- och tjänstemän, angående
hvilka enligt 35 § i stämpelförordningen gällde, att de mot ställande
af sådan säkerhet, som för försäljningsman stadgats, ägde att efter
rekvisition, i Stockholm hos statskontoret och i länen hos Konungens befallningshafvande,
erhålla de för deras tjänsteutöfning erforderliga stämplar.
På grund af detta stadgande ägde domare å landet att rekvirera och,
därest behörig säkerhet ställdes, på kredit erhålla alla slag af stämplar
inom det belopp, för hvilket säkerhet ställts. Därest domaren faktiskt
begagnade sig af denna rätt i ändamål att tillhandahålla de rättssökande
stämplar till sådana enskilda handlingar, som vid företeende inför rätten
skola förses med stämpel, skulle, i följd af 3 punkten af 34 § i stämpelförordningen,
i dylika ärenden erforderliga stämplar köpas hos domaren,
hvilken ock vore pliktig att verkställa stämplarnes åsättande. Hvad sålunda
gällde för domare gällde ock för ledamot af eller tjänsteman vid
stadsdomstol, som har att emottaga stämpelpliktiga handlingar, hvilka till
domstolen ingifvas.

Angående kontrollen öfver den stämpeluppbörd, som sålunda ägde
rum vid underdomstolarne, funnes följande bestämmelser. Enligt 29 § i
stämpelförordningen skulle dubbla beläggningsstämplar användas dels till
handlingar, som för vinnande af lagfart eller inteckning vid domstol
företes, till bouppteckning, äktenskapsförord, morgongåfvobref och af handlingar
om lösöreköp, hvilka till underdomstol ingifvas, dels ock då protokoll
angående bevakning af testamente skall med särskild stämpel förses.
Då renoveradt exemplar af underrätts protokoll öfver ärenden af nu ängdna
slag till hofrätt insändes, skulle enligt 40 § i stämpelförordningen
iakttagas, att vid protokollen fogades de med n:r 2 märkta delarne af de
dubbla beläggningsstämplar, med hvilka de till protokollen hörande handlingar
blifvit försedda. Enligt 41 § skulle de insända stämpeldelarne i
hoträtternas advokatfiskalskontor granskas och med protokollen jämföras
genom därtill af hofrätterna förordnade tjänstemän. Stämpelbeläggningen
af enskilda handlingar med enkla beläggningsstämplar äfvensom upp —

1904 —

tagandet af den för expeditioner föreskrifna stämpelafgift hade ej ansetts
kräfva annan kontroll än den, som följde af att dessa åtgärder
under ämbetsmannaansvar.

I fråga om tiden, då en ingifven handling rätteligen borde förses
med vederbörlig stämpel, syntes ingen meningsskiljaktighet kunna råda.
Det läge i sakens natur, att handlingen borde stämpelbeläggas så snart
ske kunde, och att stämpelbeläggningen skulle vara verkställd senast vid
utgången af den i ärendet stadgade expeditionstid.

Till trygghet för att inflytande stämpelmedel behörigen inginge till
statsverket, hade särskilda ytterligare bestämmelser blifvit gifna. Dessa
kontrollföreskrifter syntes vara byggda på den förutsättningen, att stämpelaf''After
inflöte samtidigt med att stämplarne utlämnades till de.stämpelafmftspliktige,
hvilket förhållande sannolikt berodde på historiska skäl.
Ifrågavarande bestämmelser åsyftade därför hufvudsakligen, att till vederhörande
försäljningsman på kredit utlämnade stämplar matte behörigen
redovisas. Sålunda stadgade 46 § i stämpelförordningen, att försäljningsman
skall föra räkning öfver emottagna stämplar och hvad därför i penningar
inflyter. I 45 § lämnades föreskrifter om årlig inventering nos
försäljningsman till utrönande, huru mycket af emottagna stämplar vore
osåldt. Nu vore emellertid förhållandet, att endast en del stämplar lietalades
samtidigt med att de till vederbörande stämpelbetalande utlämnades.
Detta vore t. ex. förhållandet med stämplar till expeditionei. ..fgiften
för dubbla beläggningsstämplar åter erlades i regel i förskott
vid de stämpel pliktiga handlingarnas ingifvande till vederbörande, i det
att handlingarna återställdes, belagda med stämplar, först när expeditionstiden
f ärendet utlöpte. Stämpelförordningen innehölle. emellertid
i 44 § ett stadgande, som i följd af sin allmänna affattning maste
tillämpas ej allenast på stämpelafgift er, som erlades samtidigt med att
stämplarne utlämnades till de stämpelafgiftspliktlge, utan äfven på stämpelafgiftcr,
som, enligt hvad ofvan utvecklats, förskottsvis erlades. Detta
lagrum föreskrefve nämligen, att försäljningsman åligger att inom åtta dagar
efter hvarje kvartals slut aflämna under kvartalet influtna, stämpelmede.,
i Stockholm till statskontoret och i länen till landtränteriet. Hvad i de
anförda 44, 45 och 46 §§ vore stadgadt om försäljningsman gällde ^enligt
52 § äfven i fråga om äinbets- eller tjänsteman, hvilken jämlikt 3o $ tor

sin tjänsteutöfning erhållit stämplar. f

Stämpelförordningens omförmäla föreskrifter syntes emellertid hatva
blifvit af härådshöfdingen Gustafson helt och hållet åsidosätta, i det lagfartsärende,
hvarom här vore fråga. Emellertid torde man icke kunna
Gustafson till last såsom ämbetsfel hans handhafvande al de törs

ÖÖ

— 1901

inbetalta stämpelmedlen under tiden, intill dess stämpelafgiften i dess
helhet erlagts, eller alltså till den 22 december 1901. Skälet härtill
utgjorde samma omständigheter, på grund af hvilka jag funnit Gustafsons
underlåtenhet att tidigare än den 13 januari 1902 inför häradsrätten
anmäla lagfartsansökningen, icke böra läggas honom till last såsom
ämbetsfel. Af den brefväxling, som förts emellan klaganden och Gustafson
framginge visserligen, att Gustafson begagnat sig af ett utaf honom
hos klaganden framkalladt missförstånd med afseende å förutsättningarna
för stämpelafgiftens inbetalande, men hvad Gustafson härutinnan
åtgjort kunde icke betecknas såsom ämbetsbrott, då åtgärderna icke vidtagits
af honom såsom domare, om än hans ämbetsställning gifvit honom
tillfälle att gå så till väga, som han i förevarande fall gjort. Däremot
borde det icke kunna bestridas, att Gustafson, sedan stämpelafgiften till
fullo erlagts, innehaft både lagfartshandlingar och stämpelmedel å ämbetets
vägnar samt följaktligen varit under ämbetsmannaansvar förpliktad ej
mindre att utan onödigt uppskof anmäla ärendet inför rätten än äfven att
lagligen förfara i afseende å fångeshandlingens förseende med stämplar
och stämpelmedlens behöriga inlevererande.

I sistnämnda hänseende kunde följande läggas häradshöfdingen Gustafson
till last.

Först vore att märka, att vederbörande fångeshandling, enligt hvad
ostridigt vore, vid utlämnandet i juli 1902 icke varit försedd med
stämplar, motsvarande den redan under år 1901 inbetalta stämpelafgiften,
oaktadt, på sätt af mig blifvit antydt, stämpelbeläggningen bort vara
verkställd senast vid häradsrättens sammanträde i februari 1902. Att
ståmplarnes åsättande i ett lagfartsärende, såsom Gustafson i brefvet till
klaganden af den 30 juli 1902 syntes hafva velat göra gällande, skulle
kunna undanskjutas, till dess ärendet blefve slutbehandladt, vore uppenbarligen
orimligt. Den i samma bref lämnade uppgiften, att landtränteri
icke skulle innehaft erforderligt antal stämplar, saknade ock hvarje betydelse,
då landtränteriet naturligen utan afsevärd tidsutdräkt kunnat anskaffa
sådana från statskontoret. I häradsrättens uppskofsbeslut af den
lö juli 1902 hade såsom ett skäl för uppskofvet anförts behofvet af bevis
om fideikommissets taxeringsvärde för år 1901. Enligt min uppfattning
hade dock klagandens underlåtenhet att vid lagfartshandlingarnas ingifvande
förete taxeringsbevis eller debetsedlar ingalunda kunnat vare sig
fritaga Gustafson från skyldigheten att i laga tid förse fångeshandlingen
med stämplar eller föranleda uppskof med lagfartsärendets handläggning.
Klart vore nämligen, att då Gustafson emottagit lagfartshandlingarna,
utan att han af bifogadt taxeringsbevis eller debetsedel kunnat iakttaga,.

— 1904 —

att det belopp, som erlagts såsom stämpelafgift, varit rätt beräknadt,
Gustafson också åtagit sig ansvaret för fångeshandlingens behöriga stämpelbeläggning,
hvarför anskaffande af erforderliga taxeringsbevis uppenbarligen
utgjort en förutsättning. Häradsrättens beslut, hvarigenom Gustafson
ålagts att anskaffa taxeringsbevis, hade sålunda varit en onödig åtgärd,
som icke utan skäl torde kunna uppfattas såsom en förevändning för
lagfartsärendets uppskjutande. Gustafsons bref till klaganden af den 30
juli 1902 syntes utvisa, att Gustafson ämnat stäm pel belägga fångeshandlingen
först efter ärendets förnyade handläggning den.29 september.
Att stämplarnes åsättande icke försiggått förr än i början af oktober
framginge ock af upplysningar, som Konungens befallningshafvande i
Östergötlands län på min begäran meddelat angående, bland annat, de
tider, å hvilka dels Gustafson dels ett hos honom anställdt biträde under
år 1902 från landskontoret erhållit stämplar och till ränteriet aflämnat
stämpelmedel.

Konungens befallningshafvande hade nämligen upplyst, att häradshöfdingen
Gustafson under året erhållit stämplar den 9 januari för 393
kronor 35 öre, den 4 mars för 100 kronor, den 8 mars för 559 kronor
20 öre, den 30 maj för 1,835 kronor 95 öre, den 6 juni för 948 kronor
75 öre, den 30 augusti för 482 kronor 75 öre, den 8 september för 100
kronor, den 27 september för 658 kronor 75 öre, den 2 oktober för
18,500 kronor, den 11 oktober för 8,500 kronor, den 14oktober för 100
kronor och den 15 oktober för 5,575 kronor 30 öre. Lnder samma tid
hade Gustafson till landtränteriet inlevererat såsom influtna stämpelmedel
den 15 januari 7,172 kronor 4 öre, den 8 april 500 kronor, den 7 juli
500 kronor, den 15 september 3,420 kronor, den 1 oktober 658 kronor
75 öre, den 2 oktober 10,000 kronor, den 11 oktober 7,000 kronor, den
13 oktober 930 kronor, den 14 oktober 100 kronor, den 15 oktober
4,570 kronor och den 4 november 2,215 kronor. Vidare hade Gustafsons
biträde under samma tid erhållit stämplar den 23 januari för 11 kronor
15 öre, den 6 februari för 342 kronor 80 öre, den 5 april för 1,332
kronor 70 öre, den 25 april för 2,555 kronor, den . 29 april för 100
kronor, den 14 juni för 595 kronor 75 öre, den 18 juni för 190 kronor,
den 1 juli för 100 kronor, den 11 juli för 17 kronor 50 öre, den 15
augusti för 100 kronor, den 2 oktober för 8,000 kronor, den 3 oktober
för 8,424 kronor 60 öre och den 25 oktober för 675 kronor 80 öre.
Till landtränteriet hade biträdet inlevererat såsom influtna stämpelmedel
den 15 januari 2,747 kronor 12 öre, den 10 april 100 kronor, den 7
juli 500 kronor, den 18 augusti 1,744 kronor 90 öre, den 1 oktober 600

— 1904 —

kronor, den 2 oktober 7,000 kronor, den 3 oktober 8,300 kronor och den
4 november 1,225 kronor.

I kammarrätten förvarade redogörelser för de af häradshöfdingen
Gustafson och hans biträde till försäljning emottagna stämplar år 1901
utvisade, att den balanserade behållningen af stämpelmedel, som influtit
vid försäljning af de till Gustafson nämnda år utlämnade stämplar, utgjort
7,172 kronor 4 öre, under det att motsvarande behållning hos biträdet
uppgått till 2,747 kronor 12 öre.

På grund af 44 § i stämpelförordningen hade det enligt min mening
ålegat häradshöfdingen Gustafson att inom åtta dagar efter slutet af det
kvartal, hvarunder de i lagfartsärendet inbetalta stämpelmedlen influtit,
till landtrånteriet i Linköping aflemna samma, medel. Då stämpelmedlen
varit influtna den 22 december 1901, hade Gustafson alltså bort afkunna
dem senast den 8 januari 1902. Antoge man emellertid, att Gustafson
först efter ärendets föredragning inför häradsrätten å domareämbetets vägnar
innehaft ifrågavarande stämpelmedel, hade han enligt nyssnämnda bestämmelse
bort aflämna dem senast den 8 april 1902. Intetdera hade
emellertid skett. Af Gustafsons i kammarrätten förvarade redogörelse för
af honom från landtrånteriet i Linköping till försäljning mottagna stämplar
för år 1901 framginge, att stämpelmedlen ej bli f vi t till ränteriet
aflämnade under sistnämnda år. Enligt de från Konungens befallningshafvande
. erhållna upplysningarna hade Gustafson, jämte det att han
den 15 januari 1902 aflämnat den balanserade behållningen enligt 1901
års räkning, hvilken afsett medel, influtna för under sistnämnda år bekomna
och använda stämplar, sedermera för de två första kvartalen
af år 1902 till landtränteriet inlevererat allenast 1,000 kronor, oaktadt
han under nämnda tid innehade icke blott de af klaganden inbetalta
stämpelmedlen 43,424 kronor 60 öre utan jämväl öfriga af honom under
nämnda kvartal emottagna stämpelmedel, hvilka sistnämnda med ledning
af omförmälta uppgifter syntes kunna beräknas hafva utgjort mer
ån 3,500 kronor. Det hade alltså varit ett högst betydligt belopp,
som Gustafson under en jämförelsevis lång tid obehörigen innehållit, och
hvarje upplysning saknades därom, huru medlen under nämnda tid varit
förvarade.

Slutligen borde i afseende å häradshöfdingen Gustafsons handhafvande
af ifrågavarande stämpelmedel anmärkas ett hans åtgörande, som, ehuru det
icke kunde för honom medföra ansvar, dock borde betecknas såsom i hög
grad klandervärdt. Gustafson syntes nämligen, enligt hvad som framginge
af de utaf Konungens befallningshafvande i ärendet lämnade upplysningar,
hafva låtit sitt biträde i''ekvirera en del af de stämplar, som erfordrats

— 1904 —

till klagandens fångeshandling. Genom att på detta sätt försäljningsprovision
kommit att utgå till två olika personer för en och samma försäljning,
torde högre provision å det försålda stämpelbeloppet, än stämpelförordningen
medgåfve, hafva utgått, och staten följaktligen tillskyndats
motsvarande förlust.

Att häradshöfding en Gustafsons underlåtenhet att inom stadgad tid
till landtränteriet aflämna de af klaganden inbetalta stämpelmedlen icke
gärna kunde grunda sig på ett förbiseende af stämpelförordningens föreskrifter
härom, framginge af hvad som förekommit i ett under år 1899
härstädes behandladt ärende. Under ämbetsresan nämnda år hade nämligen
min företrädare i justitieombudsmansämbetet hos länsstyrelsen i
Linköping företagit granskning af vederbörande stämpelförsäljares redovisning,
därvid befunnits, att Gustafson till landtränteriet aflämnat under
första kvartalet af år 1898 influtna stämpelmedel först i juni månad
samma år samt dylika medel, influtna under första kvartalet af år 1899,
först i juni månad sistnämnda år, i stället för, såsom vederbort, inom
åtta dagar efter hvarje kvartals slut. Sedan min företrädare i skrifvelse
af den 15 december 1899 infordrat Gustafsons förklaring öfver hvad sålunda
blifvit anmärkt, hade Gustafson i ett den 18 december 1899 afgifvet
yttrande förmält, att den anmärkta försummelsen härledt sig. från
förbiseende af stadgandet i 44 § af förordningen angående stämpelafgiften,
i sammanhang hvarmed Gustafson förklarat, att sådan försummelse därefter
icke skulle äga rum. Vid Gustafsons förklaring hade min företrädare
funnit skäligt låta bero.

De olikartade men med hvarandra på det närmaste sammanhängande
ämbetsfel, som häradshöfdingen Gustafson, enligt hvad sålunda närmare
utvecklats, låtit komma sig till last dels såsom domare och dels såsom
häradsrättens för dess beslut ansvarige ordförande, syntes icke rimligen
kunna förklaras annorledes, än att Gustafson ansett det vara för sig fördelaktigt
att, på sätt som skett, innehålla de stämpelmedel, klaganden
låtit till Gustafson utbetala.

På grund af hvad sålunda anförts borde advokatfiskal en ej mindre å
häradshöfdingen Gustafson yrka ansvar efter lag och sakens genom den
vidare utredning, soin i målet kunde af auvokatfiskalen åstadkommas,
närmare fastställda beskaffenhet än äfven, i mån af befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma
att däri framställa.

1 enlighet härmed blef häradshöfdingen Gustafson af advokatfiskal en
ställd under åtal inför hofrätten, och under målets handläggning yrkade
advokatfiskal, att hofrätten måtte ej mindre döma Gustafson till ansvar

— 1904 —

jämlikt 25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet 2 § strafflagen för de ämbetsfel,
Gustafson låtit komma sig till last dels genom meddelandet af häradsrättens
beslut den 13 januari och den 15 juli 1902, dels genom obehörigt
dröjsmål med stämpelbeläggning af fideikominissbrefvet och dels genom
försummelse att i stadgad tid till landtränteriet inleverera de för sådant
ändamål af honom uppburna stämpelmedlen 43,424 kronor 60 öre, än
äfven förplikta Gustafson att till statsverket utgifva laga ränta å detta
belopp, för den tid han obehörigen innehaft detsamma, eller från den 8
januari 1902 till den 1 oktober samma år.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 11
december 1903. Hofrätten utlät sig däri:

Enär ifrågavarande inför häradsrätten vid första sammanträdet under
1902 års vårting den 13 januari föredragna lagfartsärende icke varit af
vidlyftigare beskaffenhet, än att slutligt yttrande däri bort af häradsrätten
hafva kunnat meddelas vid nästföljande sammanträde den 10 februari, till
hvilken dag anskaffandet af erforderliga taxeringsbevis, enligt hvad i
målet därom förekommit, äfven utan svårighet kunnat medhinnas;

samt häradsrätten följaktligen genom sitt beslut förstnämnde dag,
h''1 ari förklarats, att utlåtande i ärendet finge afvaktas å slutsammanträdet,
hvilket hållits den 15 juli, obehörigen föranledt ett afsevärdt
dröjsmål med lagfartsfrågans afgörande;

alltså och da häradsrätten, äfven om den föregående fideikommissinnehafvarens
åtkomst till en del af de med lagfartsansökningen afsedda
fastigheterna ej varit behörigen styrkt, icke ägt att, såsom genom beslutet
den 15 juli skett, af nämnda anledning och utan att sökanden ens därom
framställt begäran uppskjuta ärendets afgörande, utan denna omständighet,
jämlikt 10 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875, endast kunnat föranleda därtill, att ansökningen förklarats
hvilande till den del den ej kunnat bifallas,

funne hofrätten häradshöfdingen Gustafson, som varit ordförande i
häradsrätten, då ifrågakomna två beslut fattats, och således vore för dem
ensam ansvarig, hafva genom samma beslut visat oförstånd i handläggningen
af ifrågavarande lagfartsärende; och dömde hofrätten, jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen, Gustafson för det fel i sitt ämbete, han sålunda
låtit komma sig till last, att böta 500 kronor.

Enär häradshöfdingen Gustafson enligt 34 och 39 §§ i förordningen
angående stämpelafgiften den .2 juni 1899 varit pliktig att verkställa
den i lagfartsärendet erforderliga stämpelbeläggningen af fideikommissbrefvet; alltså

och då i målet vore ostridigt, att häradshöfdingen Gustafson

— 1904 —

före I agfar t s är e n d c t s behandling inför häradsrätten den 13 januari 1902
af klaganden erhållit tillhopa 43,424 kronor 60 öre för sagda stämpelbeläggning
;

samt fideikommissbrefvet, jämlikt grunderna för 16 och 17 §§ i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, senast vid
häradsrättens sammanträde den 10 februari bort hafva varit försedt med
stämplar till motsvarande belopp,

men fideikommissbrefvet, enligt hvad i målet vore utredt, icke blifvit
stämpelbelagdt förr än i oktober månad 1902,

pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma
häradshöfdingen Gustafson för den försummelse i utöfningen af sitt ämbete,
som han uti nu angifna hänseende ådagalagt, att bota 250 kronor.

Då 44 § i förordningen angående stämpelafgiften måste anses afse
allenast försäljningsmans uppbörd genom försäljning af stämplar, för
hvilka han vore redovisningsskyldig, funne hofrätten advokatfiskalens
yrkande om ansvar å häradshöfdingen Gustafson, för det han försummat
att inom stadgad tid till landtränteriet inleverera de för stämpelbeläggning
af fideikommissbrefvet honom af klaganden tillställda medlen, icke förtjäna
bifall;

till följd hvaraf advokatfiskalens i sammanhang med berörda yrkande
framställda påstående, att häradshöfdingen Gustafson måtte_ åläggas att
godtgöra statsverket ränta å ifrågavarande medel för den tid han obehörigen
innehaft desamma, af hofrätten lämnades utan afseende.

Vid målets afgörande af hofrätten, däruti hofrättens president och
fyra dess ledamöter deltogo, framställdes af två ledamöter den mening,
enligt hvilken hofrättens utslag blef utfärdadt, hvaremot afvikande meningar
uttalades af öfrige i afgörandet deltagande. Sålunda yttrade en ledamot:

»Emedan de till häradshöfdingen Gustafson i augusti 1901 ingifna
handlingarna rörande ifrågavarande lagfartsansökning, som af häradshöfdingen
Gustafson inför häradsrätten föredragits å 1902 års vårtings första
allmänna sammanträde den 13 januari, synas hafva varit af den beskaffenhet,
att deras fullständiga granskning icke medhunnits förr än till nästa
allmänna tingssammanträde, som infallit den 10 februari;

samt bevis angående fastigheternas taxeringsvärde — vare sig häradshöfdingen
Gustafson om deras anskaffande velat själf draga försorg eller
han meddelat friherre Adelswärd föreläggande att därmed till häradsrätten
inkomma — kunnat vara för häradsrätten tillgängliga å vårtingets tredje
allmänna sammanträde den 10 mars, da följaktligen besked i anledning
af lagfartsansökningen senast bort af häradsrätten meddelas;

ty och som, vid det förhållande att lörre ägarens åtkomst till åt Justitieombudsmannens

ämbetsberätielse till 1904 års Riksdag. ^

sbilliga af de fastigheter, ansökningen afsåg, vid lagfartsärendets handläggning
under vårtinget icke blifvit styrkt, ansökningen i hvad den rörde
de fastigheter, hvartill åtkomsten icke styrkts, jämlikt 10 § i kungl. förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den''16 juni 1875,
skolat förklaras hvilande i afbidan på nämnda hinders undanrödjande!
samt häradsrätten sålunda genom de den 13 januari och den 15 juli 1902
i lagfartsärendet meddelade beslut, för hvilka häradshöfdingen Gustafson
såsom häradsrättens ordförande är ansvarig, olagligen förfarit;

alltså och då häradshöfdingen Gustafson enligt bestämmelserna i 44
och 52 §§ i kung], förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni 1899
ålegat att till landtränteriet inleverera senast den 8 oktober 1901 de af
honom den 7 nästförutgångne september emottagna 22,000 kronor och
senast den 8 januari 1902 de af honom den 21 nästförutgångne december
bekomna 21,424 kronor 60 öre, men häradshöfdingen Gustafson ej före
oktober 1902 till landtränteriet aflämnat omförmälta medel 43,424 kronor
60 öre, pröfvar jag, som finner häradshöfdingen Gustafson icke kunna
ådömas särskildt ansvar för dröjsmålet med fideikommissbrefvets stämpelbeläggning,
lagligt, jämlikt 25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet 2 § strafflagen,
döma häradshöfdingen Gustafson för det oförstånd i domareämbetets
utöfning han låtit komma sig till last dels genom ofvan anmärkta besluten
den 13 januari och den 15 juli 1902 att bota 200 kronor och dels
genom underlåtenheten att inom föreskrifven tid afkunna influtna stämpelmedel
att bota 200 kronor, eller tillhopa 400 kronor, som tillfalla statsverket.

Som det icke blifvit utredt, i hvad mån häradshöfdingen Gustafsons
anmärkta försummelse att till landtränteriet afkunna influtna stämpelmedel
för statsverket medfört förlust, kan advokatfiskal yrkande om
åläggande för häradshöfdingen Gustafson att utgifva ränta icke af mm
bifallas.» °

En annan ledamot yttrade:

»Äfven jag anser, att Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds häradsrätt
jid behandlingen af friherre Adelswärds ifrågakomna lagfartsansökan förfarit
lagstridigt därutinnan, att häradsrätten dels icke vid andra sammanträdet
af 1902 års vårting meddelat besked i ärendet utan i stället vid
första sammanträdet förklarat, att besked skulle meddelas vid vårtingets
slut eller mera än ett hälft år därefter, och dels den 15 juli samma år,
oaktadt längre uppskof ån till första sammanträdet af årets hösteting då
icke erfordrats, likväl uppskjutit ärendet till sistnämnda tings andra sammanträde.

Det finnes visserligen icke i kung], förordningen den 2 juni 1899

— 1901 —

angående stämpelafgiften någon direkt och uttrycklig föreskrift, att, när
domare vill göra bruk af sin rätt att sälja stämplar till stämpelpliktiga
enskilda handlingar, han ovillkorligen skall vara försedd med ett mot
stämpelafgiften svarande förråd af stämplar och skyldig att utan uppskof
anbringa dem å handlingarna.

Men indirekt framgår denna skyldighet af bestämmelsen om makulering
och i äldre stämpelpappersförordningar jämväl af andra bestämmelser,
exempelvis föreskrifter om förfarandet i händelse af brist på
erforderlig stämpel af mer än vanligt hög valör. Med afseende härpå
och då man uppenbarligen icke förutsatt, att domare komme att köpa
stämplar af annan försäljningsman, hvarigenom han skulle gå förlustig
rätten till provision, har det tydligen icke ansetts nödigt att i lagen göra
skillnad, emellan domarens ansvarighet för från allmänheten vid försäljning
af stämplar influtna medel och hans plikt att redovisa för från statsverket
på kredit bekomna stämplar. Lagstiftningen angående det senare
ämnet synes inbegripa allt, som behöfde stadgas om det förra. Sedd ur
denna synpunkt, angår § 44 i nu gällande förordning — likasom motsvarande
bestämmelser i äldre förordningar — så väl det ena som det
andra uppbördssättet. Det i 1883 års förordning första gången brukade
och sedermera bibehållna uttrycket influtna stämpelmedel’ synes mig också
väl kunna användas på hvilket som helst af ifrågakomna två uppbördssätt.
Jag anser följaktligen åberopade paragraf i förevarande fall tilllämplig
och Gustafson, genom sin försummelse att, såsom mot honom
anmärkts, icke senast den 8 januari 1902 till vederbörande leverera ifrågakomna
43,424 kronor 60 öre, hafva gjort sig skyldig till fel i domareämbetet.

Däremot anser jag icke Gustafson kunna dömas till särskildt straff,
för det han i afvaktan på fullständig utredning i lagfartsärendet till
början af oktober månad år 1902, då sådan utredning vunnits och stämplar
från landtränteriet rekvirerats, dröjt med stämpelbeläggning af fideikommissbrefvet.

Med tillämpning af de åsikter, jag sålunda uttalat, pröfvar jag lagligt,
med ogillande af åtalet i sistberörda afseende, döma Gustafson, jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, att bota, för det oförstånd lian ådagalagt
i lagfartsärendet, 100 kronor och för försummelse att i rätt tid leverera
influtna stämpelmedel 300 kronor, allt till kronan. Advokatfiskalsämbetets
yrkande om åläggande för Gustafson att utgifva skadestånd bifalles af
mig på det sätt, att Gustafson förpliktas till statsverket å 43,424 kronor
60 öre betala ränta efter 5 % från den 8 januari 1902 till den 1 oktober
samma år.»

— 1904

Presidenten afgaf följande votum:

»Enär häradsrätten, äfven om de till häradshöfdingen Gustafson i
augusti 1901 aflämnade handlingarna rörande ifrågakomma lågt''''artsärende
få anses hafva varit af den vidlyftiga beskaffenhet, att deras fullständiga
granskning icke medhunnits å det den 13 januari 1902 började tingssammanträde,
då lagfartsansökningen blef af häradshöfdingen Gustafson
inför häradsrätten föredragen, icke af nämnda anledning kunde vara förhindrad
att meddela slutligt besked öfver ansökningen å vårtingets den
10 februari 1902 begynnande andra allmänna sammanträde, till hvilken
tid erforderliga taxeringsbevis äfven kunnat blifva för häradsrätten tillgängliga; ty

och som den omständigheten, att förre innehafvarens åtkomst till
åtskilliga af de fastigheter, hvilka lagfartsansökningen afsåg, icke blifvit
styrkt, enligt 10 § i kungl. förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom den 16 juni 1875 endast kunnat föranleda, att ansökningen
förklarats hvilande i hvad angick de fastigheter, hvartill åtkomsten ej
styrkts,

samt lagfartsärendets slutliga handläggning sålunda blifvit genom
förvållande af häradshöfdingen Gustafson, som är för häradsrättens den
13 januari och den 15 juli 1902 i ärendet meddelade beslut ansvarig,
olagligen fördröjd;

alltså och då häradshöfdingen Gustafson varit pliktig, enligt 34 och
39 §§ i kungl. förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni 1899,
att verkställa den i lagfartsärendet erforderliga stämpelbeläggningen af
ffdeikornmissbrefvet, hvilken stämpelbeläggning bort fullgöras ofördröjligen
efter lagfartsansökningens föredragande och senast vid vårtingets andra
allmänna sammanträde, men ffdeikornmissbrefvet icke ens i sammanhang
med vårtingets afslutande utan först i oktober 1902 blifvit med stämpel
belagdt, för hvilket dröjsmål saknaden af taxeringsbevis så mycket mindre
kan lända till ursäkt, som åtgärder för anskaffande af sådana icke förr
än i september 1902 vidtagits;

EU pröfvar jag, som med afseende å hvad i målet förekommit finner
omförmälta förseelser vara begångna under försvårande omständigheter,
lagligt, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen samt 53 § i kungl. förordningen
angående stämpelafgiften den 2 juni 1899, jämförd med samma
lagrum, döma häradshöfdingen Gustafson dels för obehörigt fördröjande
af ifrågakomna lagfartsärende att bota 500 kronor och dels för försummelse
i afseende på fångeshandlingens stämpelbeläggande att böta 1,500
kronor; skolande de af mig ådömda böterna, sammanlagdt 2,000 kronor,
tillfalla statsverket.

— 1964 —

Då 44 § i kung], förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni
1899 enligt mitt förmenande allenast har afseende på försäljningsmans
uppbörd genom försäljning af stämplar, för hvilka han är redovisningsskyldig,
finner jag advokatfiskalsämbetets yrkande om ansvar å häradshöfdingen
Gustafson för det han försummat att inom stadgad tid till
landtränteriet inleverera de för stämpelbeläggning af fideikommissbrefvet
honom af lagfartssökanden tillställda medlen icke förtjäna bifall;

till följd hvaraf advokatfiskalsämbetets i sammanhang med berörda
yrkande framställda påstående, att häradshöfdingen Gustafson måtte aläggas
att godtgöra, statsverket ränta å ifrågavarande medel för den tid han
obehörigen innehaft desamma, af mig lämnas utan afseende.»

Till vidare utveckling af sin åsikt beträffande rätta tolkningen af
44 § i förordningen angående stämpelafgiften den 2 juni 1899 anförde
presidenten därjämte:

»Justitieombudsmannens till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
innehåller en, som det synes, närmast af förevarande mål föranledd
framställning angående kontrollen öfver stämpeluppbörden. I motiveringen
för denna framställning utvecklas den åsikten, att 44 § i stämpelpappersförordningen
afser äfven medel, som af försäljningsman uppburits
i förskott för blifvande stämpelbeläggning. Denna åsikt kan jag
icke dela.

Justitieombudsmannen erinrar därom, att 1880 års nådiga kungörelse
angående stämpelpappersafgiften, i öfverensstämmelse med de äldre författningarna,
stadgade, som följer: (§ 10, 2:o)

''Hvar och en, som på kredit emottager stämpelpapper, bör för det
sålunda undfångna beloppet ställa säkerhet antingen genom behörigen
pröfvad och godkänd borgen af en eller flera, såsom för egen skuld, eller
ock genom obligationer, i öfverensstämmelse med kungl. kungörelsen den
15 mars 1867.

På rekvisition hos landskontoret skola försäljningsmännen, genom
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg, kostnadsfritt och skyndsamt
erhålla sig tillsändt erforderligt stämpelpapper, för hvilket dem åligger
att i ränteriet insätta eller till kronofogden i orten aflämna den inflytande
betalningen, månatligen eller hvar tredje månad, allt efter försäljningens
större eller mindre belopp; och må under året mera stämpelpapper dem
icke tilldelas, än som svarar mot beloppet af de efter hand aflämnade
försäljningsmedlen.

Den 31 december hvarje år bör allt osåldt stämpelpapper hos dessa
försäljningsman inventeras; Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl obetasret
att när som helst, af förekommande skäl och omständigheter, in O

— 1904 —

ventering anställa och redovisning affordra, hvarvid tillses, att behållningen,
sammanlagd af osåldt stämpelpapper och kontanta medel, icke
öfverstiger summan af försäljningsmannens uppbördsborgen.

Vid den vid hvarje års slut hos domare å landet skeende inventering
ma det stämpelpapper, som blifvit användt till sådana årets hösteting tillhörande
expeditioner, hvilka vid inventeringstillfället, enligt intyg af förrättningsmannen
eller af vederbörande kronofogde eller länsman, ännu
icke äro utlösta, i inventeringsinstrumentet upptagas såsom behållning af
osåldt stämpelpapper.

Till verkställande af inventering kunna, genom af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skriftligen meddeladt förordnande, som vid inventeringstillfället
uppvisas och därefter räkenskaperna bilägges, en eller
tvenne i orten boende män utses, hvilka då skola uppräkna och bestyrka
huru mycket papper är i behåll. Inventarieinstrumentet bör,
såsom verifikation, bifogas försäljningsmannens årsräkning, hvilken, jämte
kvittenserna å aflämnade penningar, insändes till landskontoret den 15
därpå följande januari, vid vite af 25 öre för hvarje öfverskjutande dag.
lill denna tid bör äfven all återstod för försåldt stämpelpapper ofelbart
vara i ^ ränteriet eller hos kronofogden i orten afläinnadt, vid äfventyr
föi uraktlåtenhet däraf, att försäljningsmannen anses såsom hade han försålt
allt det stämpelpapper, han emottagit; i följd hvaraf Kungl. Maj:ts
befallningshafvande låter genast lagligen indrifva det häremot svarande
penningebelopp, med laga ränta, och förordnar i stället annan försäljningsman.

I ti hvarje redogörelse bör det vid inventeringen befunna beloppet
stämpelpapper balanseras till upptagande i näst afgifvande rakning.’

Att enligt dessa stadganden den månadsvis eller kvartalsvis skeende
levereringen af stämpelmedel afsåg allenast medel, som influtit genom
försäljning af de från Konungens befallningshafvande åt försäljningsman
utlämnade stämplarne, ligger i öppen dag. I afseende å levereringspliktens
omfång skall, enligt justitieombudsmannens uppfattning ett nytt förhållande
hafva inträdt till följd af 1883 års stämpelpappersförordning, med
hvilken de gällande föreskrifterna i denna del öfverensstämma. Justitieombudsmannen
anser nämligen, att så väl på grund af den allmänna affattning,
stadgandet om kvartalsleverering erhållit, som ock till följd af
den själfständiga plats i sammanhanget, som detta stadgande i jämförelse
med motsvarande bestämmelser i äldre författningarna numera intager,
ingen annan tolkning af ifrågavarande 44 § är möjlig än den, att paragrafen
omfattar äfven stämpelmedel, som influtit vid sådana försäljningar,
däi säljaren först vid ett senare tillfälle aflämnar de köpeskillingen mot —

1904 —

svarande stämplarne. Häremot må emellertid erinras, att i motiverna till
1881 års kommittéförslag, hvilket, med oväsentliga jämkningar, till ifrågavarande
del återfinnes i gällande stämpelpappersförordning, icke någon
annan ändring af den äldre föreskriften omtalas, än att dels rättigheten
att till kronofogden i stället för Konungens befallningshafvande afkunna
den influtna betalningen afskaffats, dels, enär stadgandet, att aflämnandet.
af medel skulle äga rum månatligen eller hvar tredje månad, allt efter
''försäljningens’ större eller mindre belopp, saknade önskvärd bestämdhet,
kvartalsleverering blifvit såsom ensam gällande påbjuden. Hvad af justitieombudsmannen
vidare anförts, att för hans tolkning kunde åberopas lagens
grund, alldenstund det vore svårt att utfinna något skäl, hvarför en
stämpelförsäljare skulle i afseende å inlevererandet af förskottsvis erlagda
stämpelafgifter hafva friare händer än i fråga om influtna ''stämpelmedel’
i öfrigt, lärer äga föga beviskraft, då den såsom ogrundad framställda
regeln obestridligen gällt ända till dess 1883 års stämpelförordning trädde
i kraft. I själfva verket synes det också vara allt annat än orimligt, att
strängare bestämmelser gälla om redovisning al medel, som influtit lör
de af försäljningsmannen på kredit mottagna stämplarne, helst som kontroll
i fråga om dessa medel icke i någon mån kan utöfvas genom tillsyn
å stämpelbeläggningens behöriga verkställande.

Emot den af justitieombudsmannen framställda och af advokatfiskalsämbetet
upptagna tolkningen tala äfven skäl, hämtade från gällande stämpelpappersförordnings
terminologi och sammanhang. Till en början må
uppmärksamheten fästas därpå, att den i 44 § för försäljningsman gifna
bestämmelsen skall enligt 52 § gälla endast ämbets- eller tjänsteman,
hvilken jämlikt 35 § för sin tjänsteutöfning erhållit stämplar; det ligger
då nära till hands, att 44 § afser ämbets- och tjänsteman, allenast i den
man stämplar sålunda af honom till försäljning emottagits. Det torde
äfven vara oemotsägligt, att, då i 46 § talas om ''återstoden af stämpelmedlen
för året’, under stämpelmedlen’ endast kan förstås de medel, hvarmed
af försäljningsman mottagna stämplar skola redovisas, och svårligen
kan vid sådant förhållande annat antagas, än att ordet ''stämpelmedel i
44 § förekommer i samma bemärkelse. Då vidare i 34 § föreskrift meddelas
om skyldighet för försäljningsman att ställa säkerhet ''för sin uppbörd’
och det i 35 § heter, att ämbets- eller tjänsteman likaledes äger
att, ''mot ställd säkerhet, som i nästföregående § sägs’, erhålla de vid hans
tjänsteutöfning erforderliga stämplar, är det uppenbart, att med uppbörd
förstås hvad som kan inflyta genom försäljning af de till försäljningsmannen
eller ämbets- och tjänstemannen utlämnade stämplarne; hvilket
ytterligare bekräftas däraf, att det är alldeles omöjligt att på det i gäll—

— 1904 —

ande föreskrifter medgifna sätt ställa säkerhet för det obestämbara och
stundom mycket stora belopp, som kan i förskott inbetalas till ämbetseller
tjänsteman för blifvande stämpelbeläggning. Står detta fast, torde
däraf följa, att uppbörd’ äfven i rubriken till stämpelpappersförordningens
art. V 1 betyder detsamma, och vidare att ''redovisning’ i samma rubrik
afser uppbörd i enahanda inskränkta bemärkelse. Och framför allt är det
slutligen , oantagligt, att, om skyldighet stadgats att inleverera i förskott
influtna ''stämpelmedel’, icke tillika meddelats åtminstone någon bestämmelse,
som möjliggjort tillsyn å denna skyldighets fullgörande, och att
ej från den supponerade levereringsplikten medgifvits undantag för det
fall, att ämbets- eller tjänstemannen använd t de influtna medlen till att
hos stämpelförsäljare inköpa behöfliga stämplar, hvilket förfaringssätt han
ovedersägligen är oförhindrad att välja.»

Vid hofrättens utslag, hvilket icke öfverklagats af häradshöfdingen
Gustafson, har jag funnit mig icke kunna låta förblifva, utan har jag
uppdragit åt advokatfiskal att hos Kungl. Maj:t anföra besvär i målet
och därvid, med yrkande om ansvar å Gustafson jämväl för hans underlåtenhet
att inom föreskrifven tid till landtränteri inleverera de i lagfartsärendet
till honom inbetalta stämpelmedlen, hemställa, att Gustafson
för de fel i ämbetet, för hvilka hofrätten dömt honom till ansvar, måtte
ådömas högre straff än hofrätten stadgat.

Bevis om verkställd vräkning obehörigen tecknade å tjänstehjons

orlofssedlar.

Med öfverlämnande af bestyrkta afskrifter utaf tre orlofssedlar anförde
förre statdrängen Oskar Eriksson Norén i en hit insänd skrift
klagomål däröfver, att länsmannen i Kungsörs distrikt Carl Sigfrid Lindstedt
obehörigen försett hufvudskrifterna till de insända afskrifterna med
anteckningar om att klaganden blifvit af Lindstedt vräkt ur innehafd
tjänst. Ifrågavarande orlofssedlar voro af följande lydelse:

l:o) »Stalldrängen Oscar Norén, hvilken kom i tjänst härstädes den
1 nov. förl. höst, blifver genom öfverenskommelse i anseende till egendomens
försäljning från denna sin tjänst ledig nu instundande 24 april
och lämnas det vitsoi’d, att han under denna tid varit ärlig, nykter och
höflig och sin tjänst skött till belåtenhet. För Walskogs gård d. 7 febr.
1900. E. A. Pettersson»;

190-1 —

2:o) »Statdrängen Oscar Eriksson Norén har sedan den 24 april 1900
innehaft tjänst som hästskötare vid utgården Järnäs under härvarande gods
och blifver, ehuru tjänsteaftalet är uppgjordt till den 24 april 1902, enligt
nu skedd öfverenskommelse från denna sin tjänst ledig den 24 nästkommande
oktober, och lämnas det vitsord, att han utgjort sina arbeten till
belåtenhet och varit ärlig och höflig. Afskedsbetyg lämnas. Sickelsjö
den 1 augusti 1901. A. (lust. Svartengren, inspektor?; och

3:o) »Statdrängen Oskar Eriksson Norén, som innehaft tjänst hos
undertecknad sedan 1 november 1901, är nu instundande flyttning denna
sin plats ledig, och har han tills dato skött sina åliggande göromål till
belåtenhet, samt varit nykter, ärlig och höflig och med villighet förrättat
sina sysslor. Afskedsbetyg lämnas. Medåker o. Wretberga den 2 augusti
1902. Karl Johansson.»

Enligt hvad afskrifterna utvisade, hade å en hvar af ifrågavarande
tre orlofssedlar af Lindstedt tecknats bevis, af innehåll att klaganden på
begäran af G. V. Borgman blifvit af Lindstedt den 27 februari 1903
vräkt ur sin tjänst såsom stalldräng vid Kungsörs kungsladugård, för det
han dels olofligen den 6 februari 1903 gått ur tjänsten, dels ock, sedan
han den 11 i samma månad af Lindstedt blifvit i tjänsten återinställd,
vägrat fullgöra honom föresatt arbete vid gården och tagit plats hos
annan person.

I klagoskriften anfördes, bland annat, att klaganden, som hösten 190^
antagit plats hos Borgman som stalldräng vid kungsladugården, den 5
februari 1903 af Borgman tillsagts afflytta; att klaganden, sedan han af
länsmannen Lindstedt hämtats och åter inställts i tjänsten, omsidei den
27 februari 1903 fått af Lindstedt emottaga sina föregående orlofssedlar;
att Lindstedt före orlofssedlarnes återställande yttrat, att han skulle förse
orlofssedlarne med sådana påskrifter, att klaganden aldrig vidare skulle
på dem få någon plats; att Lindstedt, som af klaganden underrättats, att
klaganden den 5 februari 1903 tillsagts att afflytta, följaktligen mot bättre
vetande tecknat å orlofssedlarne, att klaganden skulle hafva den 6 i samma
månad olofligen afvikit; att Lindstedts anteckningar å klagandens i husbondens
förvar lämnade orlofssedlar utan afseende därå, om samma anteckningar
vore sanna eller osanna, i hvarje fall måste anses såsom lagstridiga;
att klaganden sedermera sökt erhålla ny plats, hvilket emellertid
till följd af Lindstedts anteckningar å orlofssedlarne misslyckats; samt att
klaganden utan påföljd hos Lindstedt gjort framställning om någon ersättning,
för att Lindstedt genom sin ifrågavarande åtgärd gjort det måhända
omöjligt för klaganden att skaffa sig annan plats.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till liiO''1 års Riksdag. 10

Vid klagoskriften hade vidare fogats bestyrkt afskrift af ett så lydande
intyg:

»Att patron Gösta Borginan å Kungs norra ladugården i Barkarö
socken den 5 februari 1903 på kvällen på sitt kontor, då i hans tjänst
varande stalldrängen Oskar Eriksson Norén begärde aflöning för sistlidne
januari manad, som då utbetaltes till andra lagstadde tjänare, tillsade
bemälde Eriksson Norén, som — i anledning af att ej mindre hans aflöning
än äfven hans hustrus mjölkpengar för månaden förvägrades
honom begärde sina betyg för att med arbete å annat håll skaffa sig
sin utkomst, att patron Borgman, säga vi, härpå tillsade Eriksson Norén
att gå för han (patron Borgman) kunde skaffa annan karl i hans ställe,
detta allt intyga vi undertecknade under edlig förpliktelse, betyga, Borgvik
i Barkarö den 11 februari 1903. Rikard Petterson, arbetare (hos
patron Borgman) boende i Täcklunda, Kungsör. Johan Ersson, fördräng
hos patron Borgman.

I ofvanstående instämmer äfven undertecknad, utom däri att jag ej
hörde Eriksson Norén nämna om sin hustrus mjölkpengar: Per August
Andersson, stalldräng hos patron Borgman.»

(Vittnen.)

Vidare hade klaganden till upplysning angående sitt uppförande under
den tid, han arbetat hos Borgman, bilagt bestyrkt afskrift af ett utaf
Borgmans rättare utfårdadt intyg af följande lydelse: »Stalldrängen Oskar
Eriksson Norén, som har varit i mitt arbete sedan den 1 november 1902
och till den 6 februari 1903, har han den tiden uppfört sig höfligt och
ärligt och nyktert och utgjort de arbeten, som han af mig blifvit befäl t,
till belåtenhet, som härmed intygas: W. E. Carlsson.»

Sedan jag lämnat länsmannen Lindstedt tillfälle att yttra sig i ärendet,
genmäl te Lindstedt i afgifven förklaring, bland annat:

Af två förklaringen bilagda afskrifter framginge, att G. V. Borgman
i egenskap af klagandens husbonde af Lindstedt påfordrat handräckning
dels den. 6 februari 1903 för klagandens insättande i tjänsten och dels
den 26 i samma månad för hans vräkande därur. Utan att hafva skyldighet
eller ens befogenhet att ingå i undersökning om rättmätigheten af
Bergmans anhållan, enär efter särskild talan från husbondes eller tjänstehjons
sida det tillkomme domstol att döma om förhållandet dem emellan,
hade Lindstedt endast haft att tillse, att Borgmans anhållan varit formellt
riktig, och därefter lämna sin handräckning. Hvad klaganden hufvudsakligen
lade Lindstedt till last vore Lindstedts förfarande att förse klagandens
orlofssedlar med de anmärkta påskrifterna, men Lindstedt ansåge sig

— 1904 —

i detta afseende icke hafva öfverskridit sin befogenhet. Enligt legostadgan
skulle nämligen länsman, då hans åtgärd i fall som detta påfordrades,
utföra vräkningen med bevis om orsaken därtill. Någon särskild föreskrift,
huru dylikt bevis skall utfärdas, funnes icke, ej heller om beviset
skall utfärdas till husbonden eller till tjänaren eller till bådadera; dock
hade Lindstedt sig bekant, att förut i liknande fall förrättningsmannen
opåtaldt meddelat beviset å orlofssedlarne. Ett sådant förfarande syntes
ock mest öfverensstämma med lagens anda och praktikens fordringar.
Efter Lindstedts mening och då ej annat därom funnes särskildt stadgadt,
finge tjänstehjonsstadgans föreskrifter i detta afseende anses innebära, att
det bevis, som af tjänstemannen om åtgärden utfärdats, skulle utgöra
den orlofssedel, som det eljest ålåge husbonde att till tjänstehjon utgifva.
Påståendet, att tjänstehjonets utsikter att med de sålunda påtecknade
orlofssedlarne skaffa sig ny plats betydligt försvårades, vore nog sant,
men därigenom vore ej oriktigheten af förfarandet bevisad. Om ett
tjänstehjon så förhållit sig i sin tjänst, att en vräkningsåtgärd af husbonden
påkallades, torde det ock vara tydligt, att en blifvande husbonde
borde underrättas om ett sådant förhållande, och orlofssedeln borde vara
det lämpligaste organet för ett sådant meddelande. Tjänstehjon skulle
enligt lag erhålla en sådan orlofssedel, som det förtjänat, äfven om tyvärr
numera husbonde af moralisk feghet eller af annan anledning sökte undvika
att i sitt betyg meddela något för tjänstehjonet obehagligt. Om husbondes
åtgärd mot tjänstehjonet varit obefogad och den af tjänstemannen
lämnade handräckningen samt beviset däröfver förty orättvisa, torde detta
vid ofvannämnda förhållande, att någon pröfningsrätt ej blifvit förrättningsmannen
förbehållen, vara husbondens ensak, då tjänstehjonet tillförsäkrats
rätten att sin talan mot denne efter befogenhet utföra. Ett för
tjänstehjonet friande utslag, som lätt kunde för en ny husbonde företes,
torde vara tillräckligt att upphäfva den orättvisa, som en påteckning å
orlofssedeln tilläfventyrs kunde medföra.

Det anmärkta förfarandet motsvarade äfven praktikens fordringar.
Intet hindrade ett tjänstehjon, som blifvit vräkt från sin förra tjänst och
sökte sig en ny sådan, att, med förbigående af sin senast utfärdade orlofssedel
eller tjänsteintyget om vräkningen, till sin fördel åberopa sina föregående
orlofssedlar, om ej dessa innehölle anteckning om att senare orlofssedel
eller intyg blifvit utfärdadt. En framställd fråga från den städjandes
sida, hvilken tjänst af tjänstehjonet senast innehafts, torde af detta
med lätthet kunna åtminstone till skenet tillfyllestgörande besvaras med
uppgift om plats, där ej städja mottagits eller orlofssedel utfärdats eller
dylikt. Lindstedts förfaringssätt omöjliggjorde dylika oegentligheter från

— 1904 —

tjänstehjonets sida och kunde, om det mera allmänt komme i bruk, kraftigt
bidraga till undanrödjande af de olägenheter, som plägade åtfölja utfärdandet
af orlofssedlar, i hvilka intagits mindre eller mera, än hvad tjänstehjonet
rättvisligen förtjänt.

Med stöd af hvad Lindstedt sålunda anfört och visat och då Lindstedt
ansåge sig därigenom hafva ådagalagt, att han i förevarande fall
icke vidtagit någon åtgärd, som vore mot lag stridande eller ens på
klagandens lagliga rätt inverkande, hemställde Lindstedt, att klagandens
anmälan icke måtte till någon min åtgärd föranleda.

Vid förklaringen voro fogade två så lydande handlingar:

l:o) »Afskrift. Till kronolänsmannen herr Karl Lindstedt. Som stalldrängen
Oskar Eriksson Norén, hvilken den 9 augusti 1902 erhöll städja
för tjänst vid Kungsörs kungsladugård, denna dag afvikit ur tjänsten och
oaktadt tillsägelse i vittnens närvaro att kl. 1 middagen i dag återupptaga
arbetet, icke efterkommit denna tillsägelse, får jag härmed anhålla,
att Eriksson Norén måtte genom herr kronolänsmannens försorg i tjänsten
insättas. Af Norén till mig aflämnade 3 st. orlofssedlar närslutas och
torde till mig återställas, så snart Norén blifvit i tjänsten återinställd.
Kungsör den 6 febr. 1903. G. V. Borgman. Vidimeras éx officio: Carl
Lindstedt.

Den 9/2 O* Eriksson eftersökt, men ej anträffad;

» w/s d:o d:o ;

» n/2 1903 blef Eriksson Norén, som antagit arbete vid Kungsörs

ångsåg, i tjänsten återinställd, i närvaro af polismannen Fr. Wirén, därvid
till G. V. Borgman återställdes ofvan omnämnda 3 st. orlofssedlar,
betygar, ex officio: Carl Lindstedt»; och

2:o) »Afskrift. Till herr kronolänsmannen i Kungsörs distrikt. Som
stalldrängen Oskär Eriksson Norén, hvilken — efter att den 6 sistl. febr.
hafva olofligen afvikit ur sin lagstadda tjänst vid Kungsörs kungsladugård
af Eder den 11 i samma månad blifvit i tjänsten återinställd — oaktadt
honom gifna upprepade tillsägelser, nekat uträtta något slags arbete vid
gården och alltsedan i stället sysslolös uppehållit sig i sitt hem, nödgas
jag härigenom anhålla, att Eriksson Norén måtte varda ur sin ifrågavarande
tjänst vid Kungsörs kungsladugård genom herr kronolänsmannens
försorg vräkt. Af Eriksson Norén vid tjänstens antagande aflämnade 3 st.
orlofssedlar närslutas. Kungsör den 26 februari 1903, G. V. Borgman.
Vidimeras ex officio: Carl Lindstedt.»

— 1904 —

I 10 § af legostadgan den 23 november 1833 stadgas: »Är tjänstehjon
försumligt, gensträfvigt eller oordentligt, och låter det sig ej råttas,
eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjänsten, ma
det därifrån skiljas, efter ty i 5 § sägs, med förlust af hela lönen, samt
erhålle sådant betyg det förtjänar». Uti 5 § af samma stadga förekommer
följande: »Är tjänstehjon försumligt, gensträfvigt eller i sin lefnad oordentligt
och låter sig ej med godo rättas, eller är det otroget eller till åtagen
tjänst oskickligt, äge husbonde det från sig skilja. Kan ej öfverenskommelse
träffas, må husbonde i tvenne gode mäns närvaro tillsäga tjänstehjon
att ur tjänsten träda, men vägrar tjänstehjon att denna tillsägelse
efterkomma, eller vill ej husbonde gode män tillkalla, anmäle då förhållandet
i Stockholm hos öfverståthållareämbetet för polisärenden, i öfriga
städer hos magistrat, men hos poliskammare, där sådan finnes,, och å
landet hos kronofogde eller länsman, som äge att tjänstehjonet ur tjänsten
vräka, med bevis om orsaken därtill; tjänstehjon i hvarje fall obetaget
att sin rätt vid domstol utföra.»

På sätt länsmannen Lindstedt i sin förklaring anfört, finnes icke i
legostadgan någon bestämmelse om huru det i 5 § omförmälta beviset bör
meddelas. Däremot lärer affattningen af sistnämnda paragraf gifva vid
handen, att lagstiftaren tänkt sig, att beviset skall vid vräkningen lämnas
åt tjänstehjonet, som för påkallande af domstols pröfning utaf den vidtagna
åtgärdens laglighet behöfver ett bevismedel angående samma åtgärds
vidtagande och den uppgifna grunden till handräcknings begärande.
Då något annat icke blifvit föreskrifvet, skall enligt sakens natur beviset
utfärdas särskildt och icke genom påteckning å någon annan handling.
Att beviset skulle afse att ersätta orlofssedel eller utgöra en upplysning
för personer, hos hvilka det ur tjänsten vräkta tjänstehjonet söker ny
anställning, kan så mycket mindre antagas, som dels 10 § föreskrifver,
att tjänstehjonet vid dess skiljande ur tjänsten i den ordning 5 § närmare
bestämmer skall erhålla »sådant betyg det förtjänar», dels ock skriftligt
bevis om skiljandet från tjänsten icke föreskrifvits för det fall, då tjänstehjon,
som i gode mäns närvaro tillsäges att afflytta, ställer sig denna
tillsägelse till efterrättelse.

Den af Lindstedt egenmäktigt vidtagna åtgärden att förse klagandens
orlofssedlar med påskrifter om vräkningsåtgärden innefattade enligt min
mening ett tjänstefel, hvars beifrande jag fann vara så mycket mera af
nöden, som Lindstedt, enligt hvad hans förklaring gaf vid handen, varit
fullt medveten om att detta hans åtgörande skulle för klaganden väsentligen
försvåra vinnandet af ny anställning. Jag aflat därför till Konungens
befallningshafvande i Västmanlands län en skrifvelse, med anhållan att

— 1904 —

Konungens befallningshafvande måtte förordna åklagare att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Lindstedt för berörda
tjänstefel, och skulle åklagaren därvid, i enlighet med en af mig utfärdad
instruktion för åtalets utförande, ej mindre å Lindstedt yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet än äfven i mån af befogenhet understödja de
ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

I enlighet härmed blef länsmannen Lindstedt åtalad inför Åkerbo
häradsrätt, som genom utslag i målet den 12 december 1903 utlåtit sig:
Af handlingarna i målet inhämtades, att Lindstedt, i sammanhang därmed
att han på begäran af ofvanbemälte Borgman vräkt klaganden ur
den tjänst,^ som han hos Borgman innehaft, försett tre för klaganden af
hans föiegaende husbönder utfärdade orlofssedlar med anteckningar om
nämnda vräkningsåtgärd, och enär Lindstedt för verkställandet af dessa
anteckningar^ saknat allt stöd af lag, samt, äfven under antagande att
Lindstedt, såsom han uppgifvit, afsett att medelst anteckningarna meddela
klaganden, sådant bevis, som länsman eller annan myndighet, som
vräker tjänstehjon, jämlikt 5 § af legostadgan, har att till tjänstehjonet
utfärda, Lindstedt i allt fall, då utaf syftet med nämnda bevis uppenbart
framginge, att detta skall särskild! utfärdas och icke tecknas å någon
annan handling, och med hänsyn därjämte därtill, att Lindstedt, såsom
lian icke kunnat undgå att inse, genom sin berörda åtgärd åtminstone i
hög glad för klaganden försvårat erhållandet af framtida tjänsteanställtillämpningen
af gällande lag ådagalagt sådan missuppfattning
af denna, att lian icke lagligen kunde undgå ansvar därför, pröfvade
häradsrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma Lindstedt
att för det oförstånd och den oskicklighet, lian i utöfningen af den honom
anförtrodda länsmansbefattningen visat, bota 25 kronor, hvarjämte han
förpliktades att med 62 kronor 50 öre ersätta klagandens kostnader å
målet; men då af klagandens egna inför rätten lämnade upplysningar
syntes fiamga, att hans arbetsförtjänst under tiden från den flyttningsdag,
som infallit näst. efter omförmälta anteckningars verkställande, icke
till beloppet understigit de löneförmåner, hvilka han under ifrågavarande
tid, därest lian nämnda flyttningsdag erhållit anställning såsom statkarl,
kunnat påräkna, funne häradsrätten klagandens skadeståndsanspråk icke
kunna bifallas; hvarjämte af åklagaren i målet framställdt, yrkande om
^Liggande för Lindstedt att vidkännas kostnaderna för åklagarens inställelse
i målet, såsom saknande stöd af lag, af häradsrätten lämnades utan afseende.

Öfver detta utslag, hvilket jag icke funnit skål öfverklaga, har länsmannen
Lindstedt anfört besvär hos Svea hofrätt.

— 1904 —

Lagstridigt aflysande af en redan utlyst kyrkostämma.

1 en hit ingifven klagoskrift anmälde direktören G. Danielson med
flere medlemmar af Fässbergs församling och kommun, bland dem
kommunalstämmans ordförande, kommunalnämndens ordförande och vice
ordförande samt ledamöter af kyrkorådet och skolrådet, till laga åtal
kyrkoherden i Fässbergs församlings pastorat prosten H. V. Lindeberg
för hans åtgörande i ett hänseende, hvarom i klagoskriften förmaltes
hufvudsakligen följande.

A kyrkostämma med Fässbergs församling den 31 mars 1897 bestämdes,
att arfvodet för uppbärandet af prästerskapets löneförmåner skulle
utgå med ett och ett hälft öre för fyrk, och utsågs till uppbördsman
prosten Lindeberg själf. Trots det att icke något som helst nytt beslut
härom fattats, hade Lindeberg fortfarit att kvarstå såsom uppbördsman.
Härför utgående arfvode, som enligt nuvarande fyrktalet i församlingen
skulle för år 1903 uppgå till ungefär 2,700 kronor, vore enligt klagandenas
mening en allt för stor ersättning för ett arbete, som emot en
obetydlig kostnad kunde anförtros åt någon af kommunens tjänstemän,
så mycket hellre som en af dem verkligen under de senaste åren emot
en ersättning från Lindeberg af 300 kronor förrättat detsamma.

På grund häraf och jämväl till följd af den allmänna ovilja, som
denna utdebitering af ett och ett hälft öre för fyrk väckt inom församlingen,
framlades å ordinarie kyrkostämma den 29 maj 1903 förslag att
vid nästa kyrkostämma öfverlägga och besluta om ett annat sätt för uppbärandet
af prästerskapets inom församlingen löneförmåner, ett förslag,
som å kyrkostämman enhälligt antogs.

Den 3 juli 1903 anhöllo skolrådsledamöter, bland dem skolrådets vice
ordförande, hos vice pastorn i församlingen A. M. Sager, hvilken under
prosten Lindebergs tjänstledighet vid tillfället tjänstgjorde som tillförordnad
ordförande i skolrådet, om pålysandet af kyrkostämma att hållas
den 16 i samma månad; och blef sådan stämma af Sager söndagen den
5 juli vederbörligen pålyst. Bland de frågor, som skulle å denna kyrkostämma
förekomma, var jämväl ofvannämnda den 29 maj 1903 framställda
förslag.

Detta syntes emellertid icke hafva öfverensstämt med Lindebergs
önskningar, ty, underrättad om den förestående kyrkostämman, återvände
han till Fässberg, predikade själf söndagen den 12 juli 1903 och, i stället
för att, såsom vederbort, ännu en gång pålysa den utsatta kyrkostämman,
helt enkelt aflyste Lindeberg densamma utan angifvande af några skäl.

— 1904 —

På grund häraf och då klagandena ansåge, att en ändring af de nuvarande
förhållandena med uppbärandet af prästerskapets inom Fässbergs
socken löneförmåner vore nödvändig och till församlingens bästa, hemställde
klagandena, att jag snarast möjligt måtte anställa åtal emot Lindeberg
för det ämbetsbrott, han genom sitt ifrågavarande olagliga och egenmäktiga
förfarande begått, samt tillika föranstalta om åläggande för Lindeberg
att genast utlysa ny kyrkostämma för behandling af de frågor,
hvilka innehölles i den kungörelse, som den 5 juli blifvit uppläst.

Vid klagoskriften funnos fogade följande handlingar, nämligen:

l:o) Ett till riktigheten bestyrkt utdrag af protokoll vid kyrkostämma
med Fässbergs församling den 31 mars 1897, hvilket i hithörande delar
var af följande lydelse:

»§ 1. Kyrkostämman hade till i dag sammankallats för att välja
uppbördsman af prästerskapets löneförmåner från och med nästa ecklesiastikår
samt bestämma arfvodet för uppbörden.

§ 2. Till att uppbära prästerskapets löneförmåner från och med
nästa ecklesiastikår och mot ett arfvode af ett och ett hälft öre pr fyrk
utsågs undertecknad, stämmans ordförande.

§ 3. I anledning häraf annullerades beslutet af den 19/12 1895 angående
ersättning till kyrkoherden för den minskning å lönen, han måste
vidkännas genom afkortningar»;

2:o) Bestyrkt afskrift af protokoll vid kyrkostämma med församlingen
den 29 maj 1903, däraf 9 § lydde sålunda:

»§ 9. Ett af kamrer Bergman frainlagdt förslag af nedanstående
lydelse godkändes af de sju öfrige vid stämman närvarande personerna:
Nästa kyrkostämma torde öfverlägga och besluta, att protokollet af den
31 mars 1897, § 2, rörande arfvodet för uppbärandet af prästerskapets
löneförmåner inom Fässbergs församling annulleras, samt hvilket annat
förfaringssätt vid uppbörden af prästerskapets löneförmåner bör införas »;

3:o) Ett så lydande intyg:

»Att skolrådsledamöterna herrar G. Daniel son, I. V. Gedda, A. W.
hlach och G. S. Gustafsson hos undertecknad fredagen den 3 juli 1903
anhöllo om pålysande af kyrkostämma att hållas torsdagen den 16 juli
1903, intygar, Fässberg den 16 juli 1903: A. M. Sager, v. pastor»;

4:o) Bestyrkt afskrift af en, med hvad därå fanns tecknadt, så lydande
kungörelse:

»Fässbergs församlings på kyrkostämma röstberättigade medlemmar
kallas till kyrkostämma i Fässbergs kyrka torsdagen den 16 juli 1903 kl.
11 f. m. för att öfverlägga och besluta

1) upphäfvandet af § 2 i kyrkostämmoprotokollet af den 31 mars 1897

— 1904 —

rörande arfvodet för uppbärandet af prästerskapets löneförmåner i
Fässberg;

2) beträffande sättet för uppbörden af prästerskapets löneförmåner;

3) tillsättande af särskild kassör för kyrkans och skolans penningmedel;

4) om förbättrad värmeledning i kyrkan;

5) om anställande af särskild slöjdlärarinna för Götiska förbundets högre

folkskola.

Fässberg den 5 juli 1903.

Pastorsämbetet.

Uppläst i Fässbergs kyrka den 5 juli 1903, betygar,

A. M. Sager, v. pastor»; och

o:o) Ett intyg af följande lydelse:

»På begäran få undertecknade härmed intyga, att vid kungörelsernas
uppläsande i Fässbergs kyrka söndagen den 12 juli 1903 den till den 16
juli pålysta kyrkostämman blef af prosten Lindeberg aflyst. Fässberg
den 16 juli 1903, Josua Mjöberg, fil. känd., amanuens (adr. Mölndal).
C. J. Palmdal.»

Öfver klagomålen hörd anförde prosten Lindeberg i afgifven förklaring,
bland annat:

Då klagandena icke ens påstått, än mindre gent emot § 11 i förordningen
den 11 juli 1862 styrkt, att uppdraget att uppbära och redovisa
prästerskapets löneförmåner borde förnyas efter vissa år, och att ersättningen
för detsamma skulle vara begränsad inom en viss summa, syntes
klagandenas anmärkning i denna punkt icke förtjäna något afseende.
Ifrågavarande uppdrag hade för öfrigt utförts af Lindeberg såsom enskild
man och icke i hans egenskap af ämbetsman.

Vidkommande Lindebergs åtgärd att aflysa en till den 16 juli 1903
af Lindebergs vikarie utsatt kyrkostämma vore att märka, att, då kyrkoherde,
jämlikt § 10 i kyrkostämmoförordningen, vore berättigad att sammankalla
kyrkostämman, »då han sådant nödigt finner», måste han ock vara
berättigad att återkalla redan utfärdad kallelse till kyrkostämma, då han
funne sådant vara nödigt. En dylik återkallelse kunde följaktligen ej
stämplas såsom ämbetsbrott. Ehuru tjänstledig var Lindeberg berättigad
att återkalla den af hans vikarie utfärdade kallelsen till kyrkostämma
den 16 juli 1903, alldenstund Lindeberg i sin ansökan om tjänstledighet
förbehållit sig »rätt till tjänstgöring efter omständigheterna».

De skäl, på grund af hvilka Lindeberg funnit nödigt återkalla ifrågavarande
kungörelse, vore följande.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1904 års Riksdag. 11

Kyrkostämma finge icke upphäfva redan fattadt och laga kraft vunnet
beslut om en viss ersättning till uppbördsman af prästerskapets löneförmåner,
enär denne, jämlikt § 11 i förordningen den 11 juli 1862, vore till
sådan ersättning berättigad. Kyrkostämman vore ej heller befogad att
fatta beslut om sättet för uppbörden af prästerskapets löneförmåner, enär
detta sätt vore i nyssnämnda förordning uttryckligen bestämdt. Kyrkostämman
finge ej tillsätta särskild kassör för kyrkans och skolans penningemedel.
Enligt § 33 i kyrkostämmoförordningen, sådant detta lagrum
lyder i lagen den 80 november 1900, vore det nämligen kyrko- och skolråd,
som hvart för sig skulle utse kassaförvaltare. Vidare hade kyrkostämman
i Fässbergs socken ej rätt att anställa ämnes- och öfningslärare
vid Götiska förbundets högre folkskola i Mölndal, enär detta, jämlikt det
af Kungl. Maj:t för skolan fastställda reglementet, tillkomme skolans
styrelse. Hvad slutligen anginge det viktiga ärendet om en förbättrad
värmeledning i kyrkan, hade detta icke, såsom § 13 i kyrkostämmoförordningen
stadgade, blifvit vederbörligen förberedt.

Då vice pastorn Sager kallat kyrkostämman till den 16 juli 1903 för
att öfverlägga och besluta om samtliga ofvannämnda ärenden, hvilka, enligt
hvad Lindeberg nu visat, icke lagligen kunnat å kyrkostämma behandlas,
hade Sager öfverskridit sin befogenhet såsom kyrkostämmans
ordförande, och Lindebergs åtgärd att aflysa den pålysta kyrkostämman
torde befinnas vara, icke ett ämbetsbrott utan en klok och nödvändig
ämbetsåtgärd till förekommande af det trassel och de svårigheter, som
alltid uppstode, när lagens råmärken blefve öfverskridna.

Då klagandena ansett Lindebergs åtgärd att aflysa kyrkostämman
liktydig med vägran att hålla den begärda stämman och i klagoskriften
anhållit om åläggande för Lindeberg att genast utlysa ny kyrkostämma
i den aflystas ställe, hade de därmed begärt åläggande för Lindeberg att
handla mot tydlig lag. De hade tillika förbisett den i § 10 af kyrkostämmoförordningen
gifna föreskriften, att i dylikt fall klagan borde föras
på sätt § 41 i samma förordning stadgade om besvär öfver kyrkostämmas
beslut.

Lindeberg ansåge sig härmed hafva vederlagt klagandenas emot honom
framställda beskyllningar och ansvarsyrkanden. På grund af den allmänna
uppmärksamhet, denna sak väckt, ansåge sig emellertid Lindeberg böra
lämna upplysning, huru det rätteligen förhölle sig med den klandrade
uppbördsprovisionen, hvarom klagandena funnit för godt iakttaga den
djupaste tystnad.

Då kyrkostämman den 31 mars 1897 valde Lindeberg att uppbära
prästerskapets löner emot en ersättning af ett och ett hälft öre för fyrk,

— 1904 —

skedde detta, för att man på sådant sätt skulle, utan att behöfva söka
Kungl. Maj:ts tillstånd, kunna vinna en laglig form för beredande af ersättning
åt Lindeberg för de årligen återkommande, till högst betydliga
belopp uppgående afkortningarna å hans lön. För en person med t. ex.
10,000 kronors inkomst vållade ett och ett hälft öre för fyrk en utgift
af 15 kronor. Nu påstode klagandena, att det vore »nödvändigt och till
församlingens bästa», att man återtoge hvad man en gång af god vilja
ofifvit. Denna tomma fras dolde dock icke verkliga skälet för klagandenas
handlingssätt, och räddade icke församlingens heder.

Klagandena hade ock påstått, att Lindebergs uppbördsarfvode skulle
enligt nuvarande fyrktal för år 1903 uppgå till ungefär 2,700 kronor.
Församlingens fyrktal år 1903 vore emellertid 115,704, och, efter afräkning
af det prästerskapet påförda, från prästskatt fria fyrktalet 1,586,
återstode för beräkning af uppbördsprovisionen 114,118 fyrkar. Lindebergs
bruttoarfvode för år 1903 skulle alltså utgöra 1,711 kronor 77 öre,
om alla fyrkar betalade, hvilket emellertid dittills icke varit förhållandet.
Nettoarfvodet utgjorde omkring 1,400 kronor.

Oinförmälta oriktiga uppgift hade så väl kommunalnämndens som
kommunalstämmans ordförande med sina namns underskrift till riktigheten
bestyrkt, och visst vore, att utan denna oriktiga uppgift skulle
saken ej vunnit sådan anslutning eller väckt sådant uppseende, som den
gjort.

På grund af det anförda hemställde Lindeberg, att klagoskriften
måtte lämnas utan allt afseende.

Vid förklaringen hade fogats vederbörligen bestyrkt afskrift af ett
utaf domkapitlet i Göteborg den 3 juni 1903 för pastorsadjunkten Sager
utfärdadt förordnande att under Lindeberg för tiden från och med den
15 juni 1903 till och med den 16 påföljande augusti beviljad tjänstledighet
med fullt ansvar förestå pastoralvården inom Fässbergs församling,
utvisande att i berörda förordnande förbehållits Lindeberg rätt till tjänstgöring
efter omständigheterna.

Vidare hade bilagts ett af T. M. Torstenson i uppgifven egenskap af
kommunalkassör den 22 augusti 1903 utfärdadt intyg, af innehåll att hela
fyrktalet för Fässbergs kommun utgjorde för år 1902 117,947 fyrkar och
för år 1903 115,704 fyrkar, samt att prästerskapets fyrktal utgjorde år
1902 1,571 fyrkar och år 1903 1,586 fyrkar.

Till bemötande af hvad prosten Lindeberg i sin förklaring sålunda
andragit läto klagandena hit ingifva en skrift, däri anfördes, bland annat:

Livad klagandena lagt prosten Lindeberg till last vore, att han aflyst
en förut lagenligt pålyst kyrkostämma. Vid detta tilltag handlade Linde —

190*1 —

berg uppenbarligen under tjänstemannaansvar. Den af Lindebero- åberopade
bestämmelsen i § 10 af kyrkostämmoförordningen, som medgåfve
kyrkostämmas ordförande, om han ej funne skäl efter begäran af enskild
man att sammankalla kyrkostämma, att vägra detta under skriftligt angifvande
af skälen därtill, kunde icke förläna Lindeberg rätt att utan angifvande
af något som helst skäl aflysa en af vederbörande ordförande en
gång pålyst stämma. Lindebergs ifrågavarande äinbetsåtgärd inginge ej
bland de fall, som skulle till domkapitlets eller Konungens befallningshafvandes
pröfning hänskjutas, ty kyrkostämmoförordningen, som väl förutsett
det fall, att en ordförande utan tillräckligt skäl vägrade utlysa
kyrkostämma, hade uppenbarligen icke tänkt sig ett sådant maktmissbruk,
som det af Lindeberg i förevarande fall ådagalagda.

Det af kyrkostämman den 31 mars 1897 fattade beslutet angående
uppbördsprovision vore ingalunda, såsom prosten Lindeberg ansåge, omöjligt
att ändra. Beslut angående afgifter, som erfordrade uttaxering under
längre tid än fem år, skulle för att vinna bindande kraft underställas
Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse. Som någon fastställelse icke sökts
å ifrågavarande beslut, vore det tydligt, att beslutet antingen icke afsett
längre tid än högst fem år eller också icke vunnit laga kraft.

Den af prosten Lindeberg åberopade § 33 i kyrkostämmoförordningen
stadgade, att kassaförvaltare åidigen utses, och analogiskt kunde häraf
äfven slutas, att uppbördsman skall årligen väljas. Det vore äfven otvifvelaktigt,
att beslutet af den 31 mars 1897 endast gällt för ett år, och det
hade varit Lindebergs skyldighet som själfskrifven ordförande att påpeka
detta och föranstalta om val af uppbördsman. Emellertid hade Lindeberg
föredragit, att, enligt klagandenas mening, fullkomligt olagligt hvarje år
uppbära ifrågakomna oskäliga provision, hvarför han ock syntes vara
ersättningsskyldig.

De af prosten Lindeberg i förklaringen åberopade skäl, som skulle
hindrat honom att ånyo pålysa den begärda kyrkostämman, vore emellertid
af ingen som helst betydelse och, hvad anginge uppbördsprovisionen,
äfven oriktiga.

I trots af de åtgärder, som prosten Lindeberg vidtagit för att under
en skenbart laglig form erhålla en olaglig ökning af sina inkomster, vore
kyrkostämman berättigad att fatta beslut angående så väl afskaffande af
uppbördsprovision som ock dennas minskning och ökning. Något skäl
hvarför kyrkostämman skulle vara betagen en dylik rättighet kunde ej
heller uppvisas. 1 förevarande fall kunde kyrkostämma så mycket mindre
vara oberättigad att fatta beslut i dessa frågor som, enligt hvad förut
visats, beslutet af år 1897 ej ägde laga kraft.

— 1904 —

Förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster
den 11 juli 1862 stadgade, att församlingen »äger» utse en eller flera
personer att upptaga afgifterna till prästerskapet. Kyrkostämman vore
alltså berättigad men ingalunda förpliktad att välja nämnda sätt för uppbärandet
af afgifterna.

Det både aldrig varit ifrågasatt, att kyrkostämman skulle tillsätta
någon särskild kassör, men väl att stämman, i stället för prosten Lindeberg,
skulle utse att uppbära afgifterna till prästerskapet den person, som
kyrkoråd och skolråd utsåge till kassaförvaltare.

Rörande frågan om värmeledning yttrade prosten Lindeberg, att den
ej var i kyrkoråd förberedd, men kyrkorådet hade mycket väl kunnat
sammankallas och denna fråga liksom öfriga ärenden vederbörligen beredas,
om blott hos Lindeberg funnits den goda vilja, som man kunnat vänta
af en man i hans ställning, helst så väl kyrkoråds som skolråds sammankallande
begärdes samtidigt med den sedermera aftysta stämman. Men
någon god vilja eller något tillmötesgående ville tydligen Lindeberg ej
visa, och därför vore det nödvändigt, att han blefve genom beslut, efter
hvilket han måste foga sig, tvingad att något taga hänsyn till önskningarna
inom den församling, hvars löntagare och tjänare lian vore. Att
Lindeberg vidtagit åtgärden att aflysa kyrkostämman för att gagna egen
fördel vore uppenbart och bestyrktes ytterligare af den omständigheten,
att Lindeberg fortfarande motsatte sig en behandling inför kyrkostämma
af frågan om den för Lindeberg men äfven för församlingen så dyrbara
uppbördsprovisionen.

I sin förklaring uppgåfve prosten Lindeberg, att hans uppbördsprovision
skulle uppgå till omkring 1,400 kronor. Lindeberg syntes
alltså vilja vara okunnig om, att fyrktalet inom församlingen för år 1903
blifvit satt till 174,676 fyrkar, som med afdrag af staten tillhörig egendom
efter ett och ett hälft öre för hvarje af 174,408 skattebetalande
fyrkar skulle lämna Lindeberg en inkomst af 2,616 kronor 2 öre. Huru
orimlig denna uppbördsprovision kunde ställa sig, framginge af en påminnelseskriften
vidfogad debetsedel, i hvilken upptoges såsom verklig
skatt 3 kronor 21 öre och såsom uppbördsprovision 13 kronor 74 öre,
utgörande alltså provisionen 420 procent af verkliga skatten. Orsaken
till, att detta orimliga förhållande så länge kunnat ostördt fortfara, hade
varit dels att hvarken kyrkans, skolans eller kommunens revisorer ägt
rätt att granska prästerskapets aflöningsförhållanden, dels ock att storleken
af uppbördsprovisionen ej funnes särskildt upptagen å debetsedeln
och därför undgått uppmärksamhet.

Af hvad klagandena anfört framginge, att deras i ärendet gjorda

— 1904 —

anmälan varit en nödfallsåtgärd, som de måst tillgripa, och ville klagandena
hemställa, att denna anmälan måtte leda till ett skyndsamt ingripande
från min sida, samt att framför allt prosten Lindeberg måtte
genom mitt föranstaltande varda ålagd att ofördröjligen utlysa ny kyrkostämma
i stället för den af honom aftysta, så att de af församlingen
önskade åtgärderna skulle kunna beslutas och träda i kraft redan år 1903.

Ä påminnelseskriften, som var försedd med klagandenas underskrifter,
förefanns tillika en af 22 andra personer i uppgifven egenskap af å kyrkostämma
röstberättigade medlemmar af Fässbergs församling undertecknad
påskrift, af innehåll att bemälta personer till alla, delar instämde så väl i
klagandenas anmälan som i påminnelserna.

Af särskilda vid påminnelseskriften fogade intyg inhämtade jag, att
kallelselistor till skolråds- och kyrkorådssammanträden i och för beredande
af de ärenden, som skolat förekomma å kyrkostämma den 16 juli 1903,
varit hos pastorsadjunkten Sager färdiga till utsändande, då stämman aflystes;
att ofvannämnda beslut af den 31 mars 1897 angående provisionen
för uppbärande af prästerskapets aflöning icke undergått förberedande
behandling af kyrkorådet; samt att enligt taxeringslängden för Fässbergs
socken för år 1903 fyrktalet år 1904 icke komine att understiga 174,408
fyrkar.

Vidare hade vid påminnelseskriften fogats bestyrkt afskrift af en i
hithörande delar så lydande debetsedel:

»Debetsedel ä af gifter, utgående under år 1903.

Korndal, Alstermo bruks aktiebolag till prästerskapets aflöning

i Fässbergs pastorat.

Höstuppbörden för året 1903—1904:

Kronor.

öre.

af icke i mantal satt fastighet

för......kronor taxeringsvärde å 3 öre per 100 kronor

» 916 fyrkar å 1,85 öre........................................................................

Betalt den 14/9 1903

H. V. Lindeberg, genom T. M. Torstenson.»

Slutligen hade bilagts en, med hvad därå fanns tecknadt, så lydande
handling:

»Till ordföranden i Fässbergs sockens kyrkostämma. Undertecknad
får härmed författningsenligt anhålla, att extra kyrkostämma omedelbart,

— 1904 —

inom laga tid, torde sammankallas med Fässbergs sockens röstberättigade
medlemmar för fattande af beslut rörande uppbördsprovisionen för prästerskapets
aflöning inom församlingen. Fässberg pr Mölndal d. 28 aug. 1903.
Knut P. Bergman.

Saken är ej af den brådskande natur, att särskild stämma för dess
behandling behöfver utlysas, äfven om saken kunde, i den form den föreligger,
af kyrkostämma behandlas. H. V. Lindeberg.»

I en senare under ärendets handläggning hit insänd skrift yttrade
prosten Lindeberg, bland annat, att han icke vägrat och ej ämnade vägra
att afsäga sig uppdraget att vara uppbördsman, samt följaktligen koinme
att sammankalla kyrkostämma till dag, som Lindeberg funne lämplig, för
utseende af en eller flera personer till fullgörande af nämnda uppdrag.

Af hvad i ärendet förekommit framgick, att prosten Lindeberg ansett
sig berättigad att aflysa en af vederbörande vice pastor i församlingen
till den 16 juli 1903 utsatt kyrkostämma, därvid skulle behandlas, jämte
andra ärenden, frågan om ordningen för uppbörden af prästerskapets inom
församlingen löneförmåner och om beloppet af den provision, som borde
för uppbörden utgå. För bedömande af huruvida Lindeberg i detta hänseende
öfverskridit sin befogenhet eller icke, hade jag att i första rummet
undersöka, huruvida en ordförande i kyrkostämma öfver hufvud taget kan
anses berättigad att inställa en stämma, som blifvit i behörig ordning
utlyst. Såsom klagandena erinrat, innehåller kyrkostämmoförordningen
bestämmelser om rätt till talan emot ordförandes beslut, hvarigenom
denne förklarat sig ej finna skäl att tillmötesgå en hos honom gjord framställning
om kyrkostämmas utlysande, hvaremot bestämmelser saknas angående
förfarandet i det fall, då en stämma af ordföranden aflyses. Frånvaron
af en särskild besvärsrätt öfver den ämbetsåtgärd, som innefattas i
en stämmas aflysande, torde gifva vid handen, att lagstiftaren ansett ett
dylikt rättsmedel vara obehöfligt, hvaraf åter kan dragas den slutsatsen,
att, äfven om inställandet af en redan sammankallad stämma någon gång
skulle kunna betraktas såsom en ur praktisk synpunkt rättfärdigad åtgärd,
befogenheten att aflysa stämman måste vara inskränkt till sådana
fall, i hvilka det är för en hvar uppenbart, att stämmans hållande vore
ändamålslöst. Föreligger någon tvekan i detta hänseende, tär den en
gång utlysta stämman ej aflysas, utan församlingen måste lämnas tillfälle
att å stämman fatta beslut i det eller de ärenden, som föranledt stämutlysande,
hvarefter beslutens verkan kan i vanlig ordning efter

— 1904 —

mans

besvärs anförande underkastas laga pröfning. En under sist angifna förhållanden
verkställd aflysning måste betraktas såsom ett obehörigt ingrepp
i församlingens fria beslutanderätt.

Till försvar för sin åtgärd att i förevarande fall aflysa den redan
utlysta kyrkostämman hade prosten Lindeberg anfört, att församlingen
icke lagligen kunnat besluta angående de ärenden, som skolat handläggas
å den tillämnade stämman. Hvad särskildt angick det ärende, som i
främsta rummet torde hafva föranledt stämmans utlysande, eller frågan
om ordningen för uppbörden af prästerskapets i församlingen aflöning och
arfvodet därför, syntes Lindeberg hafva velat göra gällande, att församlingen
skulle hafva varit bunden af sitt den 31 mars 1897 i detta ämne
meddelade beslut dels på den grund, att samma beslut vunnit laga kraft,
hvarigenom församlingen skulle varit af formella skäl hindrad att ånyo
upptaga frågan till ompröfning, och dels af den anledning, att det medgifna
uppbördsarfvodet icke blott afsett att utgöra skälig ersättning för
uppbördsbesväret utan tillika skolat för Lindebergs tjänstetid tillföra
honom ersättning för den minskning å lönen, som uppkomme genom afkortningar.

Jag fann det emellertid vara uppenbart, att de omständigheter, som
prosten Lindeberg härutinnan åberopat, icke kunde betraktas såsom sådana
påtagliga och oomtvistliga grunder för en stämmas aflysande, som, enligt
hvad ofvan framhållits, äro af nöden, för att en dylik åtgärd må anses
vara af förhållandena rättfärdigad. Tillika ansåg jag, att en närmare
granskning måste otvifvelaktigt gifva vid handen, att de af Lindeberg
åberopade skälen alls icke vore hållbara.

Genom den i ärendet åberopade 11 § i förordningen angående allmänt
ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 har stadgats,
att för uppbörden af församlingens af gifter till prästerskapet äger den
utse en eller flere personer, hvilka, mot ersättning af församlingen, upptaga
och under dess gemensamma ansvar till prästerskapet aflämna och
redovisa dessa afgifter. Denna bestämmelse åsyftar tydligen, att församlingsmedlemmarnes
tillskott till prästerskapets aflönande må på ett bekvämt
och säkert sätt samt utan kostnad för löntagarne komma dem till
godo. Stadgandet af ser att reglera förhållandet emellan löngifvare och
löntagare, men innehåller intet om förhållandet emellan löngifvarne och
vederbörande uppbördsman. Detta öfverensstämmer också bäst med sakens
egen natur. Församlingens gemensamma ansvar för ifrågavarande uppbörd
måste nämligen anses medföra, att befattningen såsom uppbördsman
är att betrakta såsom ett förtroendeuppdrag, hvars fortvaro ovillkorligen
förutsätter församlingens fortfarande tillit till uppbördsmannen. I all

— 1904 —

synnerhet, då icke någon viss tid för ett dylikt uppdrags fortvara blifvit
af församlingen bestämd, måste församlingen vara berättigad att efter
godtfinnande återkalla uppdraget. Det den 31 mars 1897 verkställda valet
af uppbördsman och det samtidigt fattade beslutet om arfvode åt uppbördsmannen
kunde alltså gälla endast tills vidare, intill dess annat förfogande
därom i laga ordning träffats.

Angående Lindebergs uppgift, att med beslutet om uppbördsprovisionen
skulle afsetts att bereda Lindeberg ersättning för förlust genom
afkortningar, så framgick visserligen af § 3 i protokollet vid kyrkostämman
den 31 mars 1897, att ett år 1895 meddeladt beslut om viss ersättning
åt Lindeberg för sådan förlust blifvit upphäfdt i anledning af Lindebergs
val till uppbördsman. Emellertid hade icke i ärendet lämnats närmare
upplysningar om innehållet af det år 1895 meddelade beslutet, och
icke heller innehöll beslutet af år 1897 något om den tid, för hvilken
det skulle gälla. Tillförlitlig utredning hade sålunda icke i ärendet förebragts
angående församlingens verkliga mening med ifrågavarande år 1897
fattade beslut.

Äfven om man betraktade det beslut af församlingen, hvarigenom
beloppet af uppbördsprovisionen blifvit fastställdt, såsom ett uttryck för
församlingens bestämda vilja att för Lindebergs återstående tjänstetid
bereda honom ersättning för förlust genom afkortningar, kunde denna
egenskap hos beslutet, hvarigenom församlingen sålunda skulle hafva,
åtagit sig en särskild pålaga, motsvarande den årliga summa, hvarmed
den sammanlagda provisionen komme att öfverstiga skälig ersättning för
besväret med uppbörden, omöjligen medföra, att beslutet skulle kunnat
utgöra lagligt hinder för frågans förnyade pröfning vid den kyrkostämma,
som var utsatt till den 16 juli 1903. Såsom klagandena påpekat, skall
nämligen enligt 40 § i kyrkostämmoförordningen beslut om en afgift, som
kräfver uttaxering under längre tid än fem år, för att vara bindande,
underställas Kungl. Maj:ts pröfning, och någon dylik underställning hade,
enligt hvad ostridigt var, icke ägt rum i förevarande fall.

I enlighet härmed fann jag de skäl, som prosten Lindeberg anfört
såsom stöd för sin åtgärd att aflysa den redan sammankallade kyrkostämman
icke, i hvad angick frågan om uppbörden af prästerskapets inom
församlingen löneförmåner, förtjäna minsta afseende, och i följd däraf
ansåg jag, att, oberoende af beskaffenheten af de öfriga i kungörelsen om
stämman upptagna ärendena, den utlysta stämman ovillkorligen bort hållas.
Stämmans aflysande kunde under sådana förhållanden icke anses annorlunda.
än såsom ett egenmäktigt ingrepp i församlingens rätt att fritt
öfverlägga och besluta angående ett densamma rörande ärende- Genom

Justitieombudsmannens ämletslerätielse till 1904 års Riksdag. 12

detta egenmäktiga förfarande, därvid Lindeberg alltjämt fasthållit genom
sin vägran att för ifrågavarande ärendes behandling utlysa ny kyrkostämma,
hade församlingen varit förhindrad att få i laga ordning pröfvad
frågan, huruvida omförmälta beslut af år 1897 fortfarande kunde vara
gällande.

På grund häraf ansåg jag, att prosten Lindeberg genom sitt förhållande
i denna sak brutit emot sin ämbetsplikt, och jag fann hans fel
så mycket betänkligare som den omständigheten, att den dittills inom
församlingen följda ordningen för uppbörden af prästerskapets löneförmåner
beredt Lindeberg ekonomisk fördel, bort vara honom en särskild
maning att, då fråga om ändring i uppbördssättet blifvit väckt, i hvad
på Lindeberg ankommit tillse, att nämnda fråga blefve i laga ordning
behandlad. För hvad Lindeberg i förevarande hänseende låtit komma sig
till last ställde jag honom fördenskull under tilltal inför domkapitlet i
Göteborg, med yrkande att domkapitlet, jämlikt 5 § i lagen om straff för
ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889,
måtte döma honom till det ansvar, som i nämnda lagrum är stadgadt och
domkapitlet funne hans fel förskylla. Tillika yrkade jag, att domkapitlet
måtte ej mindre, därest frågan om uppbörden af prästerskapets löneinkomster
vid tiden för utslags meddelande i målet ännu icke å kyrkostämma
med församlingen förevarit, ålägga Lindeberg att för ändamålet
utlysa sådan stämma, än äfven, i enlighet med hvad klagandena hemställt,
tillerkänna dem ersättning för deras kostnader i förevarande ärende
med det belopp, hvartill de kunde finnas berättigade.

Det sålunda väckta åtalet har, enligt mig tillhandahållet utdrag af
domkapitlets protokoll, af domkapitlet företagits till afgörande den 16 december
1903, därvid beslutits utslag, af innehåll att domkapitlet funne
hvad i målet lagts prosten Lindeberg till last icke vara af den beskaffenhet,
att Lindeberg därför kunde till ansvar dömas; vid hvilken utgång
af målet domkapitlet icke hade att yttra sig öfver klagandenas yrkande
om ersättning för häfda kostnader.

Till detta beslut bidrogo med sina röster stiftets biskop och tre af
domkapitlets ledamöter, hvaremot tre andra ledamöter förklarade sig finna,
att prosten Lindeberg i förevarande hänseende visat oförstånd i utöfningen
af sitt ämbete, och fördenskull pröfvade rättvist att härför döma honom
till varning. Före beslutets affattande afgåfvo samtliga i afgörandet deltagande
motiverade yttranden till protokollet. Sålunda yttrade en ledamot,
med hvilken två andra ledamöter instämde: »Då prosten Lindeberg genom
sin åtgärd att aflysa kyrkostämma, hvars sammankallande i vederbörlig
ordning begärts och hvilken tjänstförrättande vice pastor sammankallat

— 1904 —

för att öfverlägga och besluta angående ärende, som kyrkostämma äger
att handlägga, måste anses hafva ej mindre obehörigen ingripit i vice
pastors på eget ansvar vidtagna ämbetsåtgärd än ock kränkt åtminstone
deras rätt, på hvilkas begäran kallelse till den aflysta kyrkostämman
genom en gång skedd pålysning utfärdats; alltså och enär Lindeberg i
detta fall, då kyrkostämma utlysts för ett ärende, som berörde Lindeberg
personligen i egenskap af uppbördsman, bort låta sig särskildt angeläget
vara att iakttaga varsamhet, finner jag honom, genom hvad han sålunda
låtit komma sig till last, hafva visat oförstånd i sitt ämbetes utöfning
och pröfvar fördenskull rättvist att, med bifall till hvad Riksdagens justitieombudsman
i första rummet yrkat, jämlikt § 5 af lagen om straff för
ämbetsbrott af präst den 8 mars 1889 döma honom till varning, som
honom skriftligen meddelas».

Vidare anförde en ledamot:

»Jag kan icke tillfullo instämma i hvad Riksdagens herr justitieombudsman
yttrat i allmänhet om aflysning af cn redan utlyst kyrkostämma.
En dylik aflysning synes mig nämligen kunna äga rum ej blott
på grund af oförutsedda yttre omständigheter, såsom sjukdomsfall för
pastor m. m., utan äfven då ärendenas tillräckliga beredning ej medhunnits
till den utsatta tiden och stämman sålunda måste uppskjutas eller
då pastor, innan stämman blifvit tillfullo utlyst, kommit till insikt om
att det ärende, för hvilket kyrkostämma blifvit utlyst, ej lagligen kan af
kyrkostämma behandlas. Saknaden af alla bestämmelser i kyrkostämmoförordningen
angående aflysning af stämma synes mig icke innebära, att
lagstiftaren ansett, att en sådan aflysning blott då bör äga rum, när det
är ''klart för alla, att stämman bör aflysas, utan snarare att med aflysning
af en af enskilde röstägande begärd stämma bör förfaras på samma
sätt som med vägran att utlysa en sådan.

Då § 10 af kyrkostämmoförordningen tillerkänner pastor rätt att pröfva,
huruvida enskilda församlingsmedlemmars begäran om kyrkostämma bör
bifallas eller icke, så är det klart, att cn sådan pröfning med åtföljande
vägran icke bör betraktas som ämbetsbrott, äfven om vid anförda _ klagomål
inför vederbörlig myndighet de skäl, som pastor angifvit för sin vägran
eller aflysning, befinnas ohållbara. Endast i det tall, att det är
uppenbart, att pastor ej haft andra skäl än svepskäl och blott af tredska
vägrat att utlysa en begärd stämma, kan en sådan vägran enligt min
mening innebära något straffbart.

Hvad det föreliggande ärendet vidkommer, kan jag ej ådöma prosten
Lindeberg ansvar för hvad han blifvit åtalad, då jag först och främst
måste anse, att Lindeberg varit till en början öfvertygad om sin rätt att

- 1904 —

behålla uppdraget som uppbördsman, hvilkct under vissa giftia förhållanden
gifvits honom, öfver hvilken juridiska uppfattning de missnöjde kunnat
anföra besvär. Då vidare förslaget om utseende af ny uppbördsman väcktes
pa majstämman, beslöt församlingen att ärendet skulle behandlas på nästa
stämma’. Enligt min mening måste härmed afses nästa ordinariei stämma,
då extra stämma ej af församlingen begärdes, hvarför skal ej synes ha
funnits för den brådskande behandling, som af enskilda röstägande och ej
af kyrkorådet eller skolrådet som sådant begärts. Hvad justitieombudsmannen
och de i hans expedition klagande anfört om uttaxering för längre
tid än fem år, synes mig ej böra tillämpas på den ersättning, som lagen
tillerkänner uppbördsman. För sådan ersättning begäres enligt gammal
praxis ej Kung!. Maj:ts sanktion, äfven om uppbördsman innehaft uppdraget
mer än tio år. Den omständigheten, att vice pastor och ej Lindeberg
själf en gång utlyst stämman, kan enligt min åsikt ej inverka på
uppfattningen af Lindebergs brottslighet i berörda hänseende, då han,
ehuru tjänstledig, ägde ''rätt att tjänstgöra efter omständigheterna’».

Fm af domkapitlets ledamöter, med hvilken en annan ledamot förklarade
sig instämma, yttrade: »Ehuru prosten Lindebergs aflysning af
den extra kyrkostämma, som var utsatt att hållas den IG juli 1903, vittnar
om ett visst oförstånd, anser jag dock med afseende å hvad i målet
förekommit hans berörda förfarande, hvaraf skada för församlingen ej uppkommit,
ej vara af den beskaffenhet att lagligen kunna till ansvar för
honom föranleda».

Slutligen anförde stiftets biskop: »Ehuru jag icke kan gilla prosten
Lindebergs förfarande, hvarken att han aflyste den af vice pastor Sager
till den 16 sistiidne juli utlysta kyrkostämman ej heller att han ända till
ordinarie kyrkostämman i oktober uppsköt att låta behandla frågan om
uppbörden af församlingens afgifter till prästerskapet, när särskild stämma
e det bill v it beteäi d, så, enär rätt att aflysa en stämma, då giltiga
skål äro förhanden, icke torde kunna frånkännas en ordförande och Lindeberg
kunnat såsom skål för sitt förfarande åberopa dels den omständigheten,
att stämmokungörelsen upptog ett ärende, som var otillräckligt
förberedt, och två, som icke hörde under stämmans befogenhet, dels den
öfverenskommelse med församlingen, som innehölls i det stäminobeslut,
hvarigenom han 1897 valdes till uppbördsman, dels det af kyrkostämman
i maj fattade beslut, att frågan om uppbörden af sagda afgifter skulle
förekomma pa nästa stämma, hvarmed den ordinarie kyrkostämman i
oktober måste anses vara åsyftad, finner jag mig icke kunna för nämnda
förfarande döma honom till ansvar såsom för ämbetsbrott, detta så mycket
mindre som det torde kunna ifrågasättas huruvida icke aflysandet af den

— 1904 —

icke mer än en gång pålysta stämman är att likställa med deri vägran att
utlysa af enskild person begärd kyrkostämma, hvarom § 10 i kyrkostämmoförordningen
talar, och sålunda bort öfverklagas enligt § 41 i samma förordning
».

Domkapitlets ifrågavarande utslag har ännu icke blifvit expedieradt.

Åtal mot föreståndaren vid institutet för blinda för brottsliga
åtgärder i afseende å penningar och annat, som lian i kraft af sin

tjänst käft om händer.

Af min till 1903 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse (sid. 28 o. f.)
inhämtas, att, sedan Danderyds skeppslags tingsrätt den 21 oktober 1901
meddelat utslag på ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
emot föreståndaren vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda,
rektorn Petrus Kerfstedt, anbefalldt åtal för åtskilliga förseelser vid handhafvandet
af penningar och annat, som Kerfstedt i kraft af sin tjänst
fått om händer, meddelade Svea hofrätt i anledning af anförda besvär i
målet den 22 december 1902 utslag, däri hofrätten hufvudsakligen utlät sig:

Enär med hänsyn till lydelsen i 1 § 1 och 2 momenten af den för
kammarrätten den 14 november 1879 utfärdade instruktion frågan om
och i hvilken mån Kerfstedt kunde hafva i de åtalade afseendena gjort
sig skyldig till brott i tjänsten, skulle, så vidt åtalet afsåge sådana medel
och persedlar, för hvilka redogörelse ingått till kammarrättens revisionsafdelning,
af kammarrätten upptagas till behandling och afgörande, ty
och som dylik redogörelse ägt rum i fråga om blindinstitutets tillgångar,
samt tingsrätten följaktligen icke varit behörig att ingå i pröfning af den
emot Kerfstedt förda talan, så vidt densamma afsåge Kerfstedts åtgärder
beträffande blindinstitutet tillhöriga medel och persedlar, som af Kerfstedt
omhänderhafts, blefve tingsrättens utslag, i hvad Kerfstedt därigenom i
nu omförmälta hänseenden ådörnts ansvar och skyldighet att ersätta blindinstitutet,
af hofrätten undanröjdt.

Beträffande tingsrättens utslag i öfrigt, så enär, jämlikt grunderna
för 10 kapitlet 21 § rättegångsbalken, tingsrätten bort, efter verkställd
rannsakning och pröfning af Kerfstedts brottslighet i dessa delar, öfverlämna
handlingarna i målet till kammarrätten för Kerfstedts lagförande
därstädes och slutliga dömande, samt det förty icke tillkomme hofrätten
att ingå i pröfning af tingsrättens utslag härutinnan, funne hofrätten de
i berörda hänseenden anförda besvär öfver samma utslag icke föranleda

— 1904 —

till annan åtgärd, än att det, Kerfstedt ådömda straffet af hofrätten undanröjdes;
hvarjämte hofrätten förordnade, att handlingarna i målet skulle
öfverlämnas till kammarrätten för den åtgärd, som kunde på kammarrätten
ankomma.

Den i ofvannämnda ämbetsberättelse lämnade redogörelsen för ifrågavarande
åtal utvisar tillika, att jag fann mig icke kunna dela den mening
hofrättens utslag innefattade, och därför uppdrog åt vederbörande åklagare
att hos Kung]. Maj:t anföra besvär i målet.

De af åklagaren i enlighet härmed anförda besvären äro numera
pröfvade af Kung!. Maj:t, som genom utslag i målet den 3 juni 1903
utlåtit sig, att, enär det Kerfstedt anförtrodda sysslande med blindinstitutet
tillhöriga medel och persedlar enligt utredningen i målet icke varit af
sådan beskaffenhet, att Kerfstedt såsom redogörare för sitt berörda sysslande
vore ansvarig inför kammarrätten, samt det följaktligen ej tillkomme
kammarrätten att med målet taga befattning, pröfvade Kung].
Maj:t rättvist att, med undanrödjande af hofrättens utslag, visa målet
åter till hofrätten, som hade att detsamma ånyo upptaga och därmed
lagligen förfara.

Till följd af detta Kungl. Maj:ts utslag är åtalet för närvarande beroende
på pröfning af hofrätten.

Ärende, som ej föranledt åtal.

Beträffande tillämpningen af stadgandena i lagen angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892, i fråga
om fall enligt 4 kapitlet 8 § strafflagen, har jag under den tid förevarande
berättelse afser gjort följande iakttagelse, som synts mig vara
af beskaffenhet att böra särskildt omförmälas. Med anledning af anmärkning
vid härstädes företagen granskning af fångförteckningar infordrade
jag afskrift af ett utaf rådstufvurätten i Karlskrona den 12 december
1900 angående för stöld tilltalade Carl Gustaf Nilsson meddeladt utslag
äfvensom af den å utslaget tecknade verkställighetsresolution, och inhämtade
jag däraf, att rådstufvurätten genom ifrågavarande utslag dömt
Nilsson, som är född den It! juli 1883, att jämlikt 20 kapitlet 1 och 9 §§
strafflagen samt 5 kapitlet 3 § och 7 kapitlet 4 § samma lag för första
resan å särskilda tider och ställen, delvis å sabbatstid, föröfvad stöld af
gods och penningar till sammanlagd t värde af 131 kronor 50 öre hållas
till straffarbete tio månader; att rådstufvurätten tillika stadgat, att vid
straffets tillämpning skulle afräknas af Nilsson för snatteri redan under —

1004 —

gången bestraffning af fängelse i fyra månader, motsvarande två månaders
straffarbete; samt att Konungens befallningshafvande i Blekinge län genom
resolution af den 21 december 1900 förordnat, att det Nilsson ådömda
straffet, som börjat den 17 december 1900, å hvilken dag Nilsson inför
Konungens befallningshafvande förklarat sig nöjd med utslaget, skulle med
stadgadt afdrag samt efter afräkning af den utaf Nilsson undergångna
bestraffning, motsvarande två månaders straffarbete, sluta den 2 juni 1901.

Som det emellertid syntes mig kunna med skäl ifrågasättas, att vid
nämnda bestraffnings bringande till verkställighet bort så förfaras, att
från det ådömda straffet, straffarbete i tio månader, först afdragits hvad
som motsvarade det tidigare ådömda snatteristraffet af fyra månaders
fängelse, eller alltså två månaders straffarbete, hvarefter det återstående
straffarbetet, utgörande straffarbete i åtta månader eller — efter stadgadt
afdrag för straffets verkställande i enrum — sådant arbete i sex månader,
kommit att sluta först den 17 juni 1901, anmodade jag Konungens befallningshafvande
att till mig inkomma med yttrande angående de grunder,
som i förevarande fall varit för Konungens befallningshafvande bestämmande
vid strafftidens beräkning.

1 anledning häraf anförde Konungens befallningshafvande hufvudsakligen:
Enligt rådstufvurättens utslag skulle Nilssons straff bestämmas,
såsom både han på en gång blifvit lagförd för alla de i samma utslag
omförmälta brott, och skulle vid straffets tillämpning afräknas det straff,
fyra månaders fängelse, motsvarande två månaders straffarbete, som han
redan undergått. Ilade lian ej förut undergått sistnämnda straff, skulle
han alltså hafva hållits till straffarbete under tio månader, räknadt från
den 17 december 1900, då han förklarade sig nöjd; och skulle straffet
med två månader femton dagars afdrag hafva slutat den 2 augusti 1901.
Emellertid borde, såsom nämnts, vid straffets tillämpning afdragas två
månader, hvadan Konungens befallningshafvande beslutit, att Nilsson skulle
den 2 juni sistnämnda år lösgifvas. Emellertid ansåge sig Konungens befallningshafvande
icke böra underlåta, att nämna, det mycken tvekan rådt,
innan detta beslut gifvits, och Konungens befallningshafvande hade redan
då ansett, att synnerligen vägande skäl kunde anföras för åsikten, att
afdrag icke borde beräknas å de ådömda tio månaderna utan endast å
hvad som den 17 december 1900 återstod att verkställa eller åtta månader,
och ville Konungens befallningshafvande framdeles förfara enligt sist
anförda åsikt, därest jag efter pröfning af ärendet funne densamma vara
den rätta och därom meddelade Konungens befallningshafvande underrättelse.
,,, *

— 1904

Gällande föreskrifter angående afdrag från den ådömda strafftiden,
når straffarbete verkställes i enrum, härleda sig från förordningen angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 december
1857. Vid tiden för denna författnings utfärdande var det på
grund af bristande utrymme i fängelserna icke möjligt att låta alla straff.
.-u.x.rs, , ,v ^ enrum Med hänsyn till det i straffarbetet

i tuktande syfte stadgade för -

angen ansäg man då, att straffarbetets verkväsentlig O -

skål

arpning af bestraffningen
fullgjordes i gemensamhetsfängelse.

arbetsfångar utstå sitt straff
ingående arbetstvånget äfvensom särskilda
sakelser och umbäranden för f;
ställande i enrum innefattade en

i jämförelse med straffarbete, som _____ol______ _ ____________

Genna skärpning af straffet sökte man att utjämna genom att stadga en
motsvarande förkortning af strafftiden. Afgörande för frågan, huruvida
för en viss. straffarbetstid afdrag från den ådömda strafftiden skall komma
en fånge till godo, är alltså att fången under den tid, hvarom fråga är,

enrum. Detta är ju icke förhållandet,
skall afräknas från en ådömd straffdylika
fall afdrag, motsvarande det aftjänade fängelsestraffet,
skall göras från den ådömda straffarbetstiden, måste iakttagas,
att från nämnda straffarbetstid till en början afräknas så mycket straffarbete,
som enligt 4 kapitlet G § strafflagen motsvarar fängelsestraffet, och
att först därefter återstående straff arbetstiden reduceras i enlighet med
reglerna om afdrag för straffarbetes verkställande i enrum.

Riktigheten af denna uppfattning om rätta ordningen för

faktiskt hållits till straffarbete
dä redan aftjänadt fängelsestraff
arbetstid. När

räkningars verkställande torde för
Tydligt är nämligen, att man,

öfrigt framgå

dylika a.fif
sakens egen natur,
-o—*» **««■**, när fråga är om viss tids straffarbete, bör

uppmärksamma skillnaden emellan den af domstol ådömda straffarbetstiden
och den med hänsyn till bestraffningens verkställande i enrum reducerade
straffarbetstiden. Skall sålunda från ett visst af domstol angifvet
matt af straffarbete afräknas redan verkställdt straffarbete, eller skall till
återstoden af ett delvis fullbordadt straffarbete läggas ytterligare någon
tids straffarbete, bör tillses, att de tal, med hvilka därvid räknas, äro af
samma slag, sa att ådöindt straffarbete afräknas från eller lägges till en
adömd strafftid och reduceradt straffarbete likaledes afräknas från eller
lägges till en strafftid, som behörigen reducerats.

1 det särskilda fall, hvarom i förevarande ärende var fråga, hade till
följd af den ordning, hvari reduktion af straffarbetstiden och afräkning
af det förut aftjänade fängelsestraffet af Konungens befallningshafvande
verkställts, ofvanbemälte Nilsson fått åtnjuta afdrag af en fjärdedel utaf
hela den honom ådömda straff arbetstiden, tio månader, oaktadt två månader
af denna straffarbetstid aftjänats i form af fängelse, och följaktligen,

— 1904 —

enligt ofvan angifna grunder för afdragets medgifvande, för nämnda två
månader afdrag icke bort ifrågasättas. På sätt af det förut anförda jämväl
torde framgå kan mot Konungens befallningshafvandes beslut göras
äfven den anmärkningen, att Konungens befallningshafvande från den
reducerade straff arbetstid en af sju och en half månad afräknat en ådömd
och sålunda icke reducerad straff arbetstid af två månader.

1 enlighet härmed fann jag det vara uppenbart, att Konungens befallningshafvandes
ifrågavarande beslut varit stridande mot lag. Med afseende
på omständigheterna i ärendet ansåg jag emellertid, att anledningtill
åtals anställande icke förelåg, utan aflät jag till Konungens befallningshafvande
en skrifvelse, däri jag utvecklade den uppfattning i ämnet,
som jag ofvan framställt, och tillika meddelade, att jag, under förväntan
att Konungens befallningshafvande i framdeles tilUlfventyrs förekommande
fall af liknande beskaffenhet komme att tillämpa den af mig sålunda uttalade
meningen, funnit mig kunna låta vid Konungens befallningshafvandes
förklaring bero.

Redogörelse för utgången af en under år 1901 lios Kungl. Maj:t
gjord framställning angående förtydligande af stadgandet om lösen

för myndjghetsbevis.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1902 års Riksdag
(sid. 116—120) inhämtas, att min företrädare i justitieoinbudsmansämbetet
i en till Kungl. Maj:t den 27 november 1901 aflåten skrifvelse, med framhållande
af hurusom olikhet vid domstolarne vore rådande i fråga om
tolkningen af uttrycket myndighetsbevis i 3 § af förordningen om expeditionslösen
den 7 december 1883, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, hvilken ändring af berörda stadgande kunde böra vidtagas
för undanrödjande af ifrågavarande olikhet.

Sedan i anledning af berörda framställning Svea hofrätt, hofrätten
öfver Skåne och Blekinge samt Göta hofrätt hvar för sig afgifvit infordradt
utlåtande, samt min företrädare beredts tillfälle att inkomma med
yttrande i anledning af hvad i hofrätternas utlåtanden anförts, hemställde
min företrädare i skrifvelse af den 6 juni 1902, att Kungl. Maj:t måtte,
med ändring af de i ofvannämnda förordning förekommande stadganden
angående lösen för förmynderskapsbevis och myndighetsbevis, föreskrifva,
att lösen för förmynderskapsbevis och för bevis därom, att någon ej stode
under förmynderskap, skulle erläggas vid rikets hofrätter med 3 kronor,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1904 års Riksdag. 33

^ i<^- underdomstolar på landet med en krona 75 öre och vid stadsdomstolar
med 3 kronor 50 öre, samt att lösen för bevis därom, att någon
ej vore i konkurstillstånd, skulle erläggas vid underdomstolar på laiTdet.
med 75 öre och vid stadsdomstolar med en krona 50 öre.

Sedan hofrätterna ånyo afgifvit särskilda utlåtanden i ärendet, blef
detsamma inför Kungl. Maj:t föredraget den 17 april 1903, därvid Kung],
Maj:t, då några förändrade omständigheter, som kunde föranleda till
minskning i den för bevis därom, att någon icke stode under förmynderskap,
för närvarande utgående lösen, icke hade tillkommit, samt lösen för
föi mynderskapsbevis icke borde sättas Lägre än lösen för myndigkfetsbevis,
fann ifrågavarande framställning icke föranleda vidare åtgärd.

Redogörelse för utgången af en hos Kungl. Maj:t under år 1902
gjord framställning om delning af domsaga.

På sätt framgår af min till 1903 års Riksdag afgifna Embetsberättelse
(sid. 30—32),. hemställde min företrädare i justitieombudsmansämbetet i
en den 17 maj 1902 till Kungl. Maj:t afbiten skrifvelse, att, sedan häradshöfdingeämbetet
i Västerbottens södra domsaga genom häradshöfdingen
J. E. A. Ahrlings den 28 mars 1902 timade frånfälle blifvit ledigt, Kungl.
Maj:t, täcktes taga under öfvervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas
föi astadkommande af att nämnda, domsaga, bestående af Umeå tingslag,
Degerfors tingslag samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, blefve delad
i tva domsagor på sådant sått, att Umeå tingslag komme att utgöra den
ena och Degerfors samt Nordmalings och Bjurholms tingslag den andra
domsagan.

Sedan i anledning af denna framställning yttranden infordrats från
Konungens befallningshafvande i Västerbottens län, tjänstförrättande domhafvanden
i domsagan äfvensom vederbörande tingslagsbor och häradsrätter,
anförde Svea hofrätt i afgifvet utlåtande i ärendet, bland annat,
att hofrätten ansåge sig icke böra tillstyrka, att åtgärder för närvarande
vidtoges. för åstadkommande af domsagans delning, hvaremot och då ej
oväsentliga fördelar i fråga om rättsskipningens snabbhet syntes kunna
vinnas genom ökande af dåvarande antalet lagtima ting i domsagan, hofrätten
i likhet med häradsrätterna och Konungens befallningshafvande
hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes förordna, att i hvart och ett af domsagans
tre tingslag, där dittills endast två lagtima ting om året förrättats,
skulle från och med år 1904 årligen hållas tre lagtima ting.

— 1904 —

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 6 mars 1903 liar
Kungl. Maj:t ej funnit skal bifalla den gjorda framställningen om delning
af ifrågavarande domsaga, men, med afseende å hvad i ärendet förekommit,
funnit godt förordna, att i hvart och ett af domsagans tre tingslag
skola från och med år 1904 årligen hållas tre lagtima ting a de tider,
som bestämmas i 2 kapitlet 1 § rättegångsbalken.

Redogörelse för utgången af tre hos Kungl. Maj:t under åren 1901
och 1902 gjorda framställningar angående förening af tingslag.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1902 års Riksdag''
(sid. 111 o. f.) inhämtas, att min företrädare i justi tieombudsmansämbetet
i en till Kungl. Maj:t den 20 september 1901 aflåten skrifvelse
hemställt, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida Aska,
Dals och Bobergs härad måtte varda förenade till ett tingslag med tingsställe
i Motala. Sedan i anledning af denna framställning yttranden infordrats
från vederbörande häradsbor, häradsrätter och domhafvande äfvensom
från Konungens befallningshafvande i (Istergötlands län, samt Göta
hofrätt afgifvit utlåtande, har Kungl. Maj:t den 26 juni 1903 meddelat
beslut i ärendet, därvid Kungl. Maj:t, i öfverensstämmelse med livad hofrätten
och Konungens befallningshafvande tillstyrkt, funnit godt förordna,
att Aska, Dals och Bobergs härads domsaga skall utgöra ett tingslag med

tingsställe i eller invid Motala stad. ^

Vidare utvisar min ämbetsberättelse till 1903 års Riksdag (sid. 33),
att min företrädare i en till Kungl. Maj:t den 27 maj 1902 afiåten skrifvelse
hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
de särskilda tingslagen i Skånings, \ ilske och Val hy härads domsaga måtte
varda förenade till ett tingslag med tingsställe i Skara. Eftei vedeihörandes
hörande har Kungl. Maj:t den 26 juni 1903 funnit godt förordna,
att ifrågavarande domsaga skall indelas i två tingslag sålunda, att
Vilske härad bibehålies såsom eget tingslag med tingsställe i Sörby, samt
Skånings och Valle härad förenas till ett tingslag med tingsställe i Skara,
1 hvartdera af ofvannämnda båda ärenden har Kungl. Maj:t anbefallt
vederbörande länsstyrelse att, sedan nödiga förberedande åtgärder blifrit
vidtagna, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande i fråga om tiden, då
den beslutade regleringen kunde träda i verket,

Af min ämbetsberättelse till 1903 års Riksdag (sid. 33 o. f.)_tramo-år
tillika, att min företrädare jämväl i skrifvelse af den 27 maj 1902

— 1901 —

100

hos Kungl. Maj:t gjort framställning om de särskilda tingslagens i Vätle,
Ale och Kullings härads domsaga förenande till ett tingslag med tingsställe
i Alingsås. Efter vederbörandes hörande har Kungl. Maj:t vid
ärendets föredragning den 26 juni 1906, med afseende å hvad i ärendet
förekommit, funnit någon förening af tingslagen uti ifrågavarande domsaga
icke för närvarande böra äga rum.

Framställning till Kungl. Ma,j:t angående förändrad indelning

af tingslag.

Den 3 december 1903 har jag till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Jämtlands östra domsaga tillhör antalet af de domsagor i riket, ä
hvilka förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 ännu ej vunnit tillämpning. Nämnda
domsaga består af Ragunda tingslag med tingsställe vid Ragunda järnvägsstation,
Refsunds tingslag med tingsställe i Ubyn, Brunflo tingslag
ined tingsställe i Odinslund samt Hackas och Näs tingslag med tingsställe
i Hot. Uti hvart och ett af dessa fyra tingslag hållas i enlighet med
den tingsordning, som af gammalt i allmänhet gäller i de uti rikets nordliga
delar belägna domsagor, i h vilka nämnda förordning ej tillämpas,
årligen två lagtima ting, ett vinterting och ett hösteting.

Att med denna tingsordning rättsskipningen inom domsagan skall med
afseende, å snabbheten lämna mycket öfrigt att önska, är påtagligt. Det
synes mig därför vara af synnerlig vikt, att den frågan tages under öfvervägande,
huruvida icke förhållandena inom orten numera medgifva en
sådan indelning af tingslagen i domsagan, att förordningen den 17 maj
1872 kan inom densamma komma till tillämpning.

En förening af domsagans samtliga tingslag till ett enda torde i domsagans
vidsträckta omfång möta ett oöfverstigligt hinder. Däremot synes
intet väsentligt hinder förefinnas, för att antalet tingslag i domsagan nedbringas
till två, därigenom att, på sätt jag tillåter mig att här nedan
föreslå, tre af domsagans tingslag sammanläggas till ett.

Ragunda tingslag torde på grund af sitt från domsagans öfriga tingslag
afskilda läge, sin folkmängd och betydenheten af det vid häradsrätten
i detta tingslag årligen förekommande antal mål och ärenden höra allt
framgent bibehållas såsom sårskildt tingslag. Enligt statistiska centralbyråns
folkmängdsuppgifter utgjorde domsagans folkmängd vid sistlidet

— 1904 —

101

års slut, 31,362 personer, och af detta antal komma på Ragunda tingslag
ej mindre än 14,092 personer eller således inemot hälften af domsagans
hela invånareantal. Af chefens för justitiedepartementet senast offentliggjorda
ämbetsberättelse framgår, att under det antalet af från år 1900
uppskjutna och under år 1901 inkomna tvistemål, brottmål samt ansöknings-
och anmälningsärenden för hela domsagan uppgått till respektive
325, 144 och 1,330, motsvarande siffror för Ragunda tingslag utgjort
183, 64 och 500.

Öfriga tre tingslag i domsagan torde kunna förenas till ett enda, ocli
torde det nya tingslagets tingsställe lämpligen böra förläggas till någon
af de inom Refsunds och Bruntio nuvarande tingslags områden belägna
stationer vid järnvägen emellan Bräckc och Östersund, af hvilka jag såsom
exempel nämner Gällö eller Pilgrimsta. Hvad Refsunds och Brunflo intill
hvarandra gränsande tingslag angår genomlöpas de till hela sin utsträckning
af nämnda järnväg, och invånarne i dessa båda tingslag torde sålunda
ej kunna af den föreslagna förändringen röna någon olägenhet. Invånarne
i'' Hackås och Näs tingslag komma visserligen att enligt förslaget erhålla
betydligt ökadt afstånd till sitt tingsställe, men dels torde denna olägenhet
uppvägas af de förmåner tingslagets invånare beredas genom snabbare
rättsskipning, dels torde i betraktande däraf, att tingslagets folkmängd
uppgår till allenast en ringa del af domsagans hela invånareantal — vid
1902 års slut uppgick folkmängden i llackås och Näs tingslag till allenast
2,754 personer — berörda olägenhet ej böra tillmätas så stor betydelse,
att densamma må utgöra hinder för domsagans öfriga invånare att komma
i åtnjutande af de fördelar, en tillämpning inom densamma af 1872 års
förordning erbjuder. För öfrigt äro, enligt hvad rättsstatistiken utvisai,
antalet af de vid häradsrätten i Hackås och Näs tingslag årligen förekommande
mål och ärenden af så ringa betydenhet, att det med skäl kan
sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att för desamma uppehålla en

särskild jurisdiktion. ...

På grund af hvad jag nu anfört far jag hemställa, det täcktes lideis
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida Refsunds, Brunflo samt Hackås
och Näs tingslag i Jämtlands östra domsaga må varda förenade till ett
tingslag med tingsställe vid någon af de inom nuvarande Refsunds och
Brunflo tingslag belägna stationer vid järnvägen emellan Braeke och Östersund.
»

— 1904 —

102

Framställning till Kungl. Maj:t angående frihet från lösen i vissa

fattig vårdsmål.

I detta ämne hav jag den 21 december 1903 till Kungl. Maj:t aflätit
en så lydande skrifvelse:

»Den i 3 § af förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883 intagna tariff för beräknande af lösen för expeditioner stadgar, att
protokoll samt utslag och resolutioner med rubrik, som från de statsmyndigheter,
hvilka enligt den i förordningens 1 § gjorda indelning af
statsmyndigheterna höra till tredje afdelningen, utgifvas till part, som
utan särskild begäran är jämlikt förordningens bestämmelser pliktig att
lösa samma expeditioner, skola utlämnas fria från lösen, och samma frihet
stadgar tariffen i allmänhet för öfriga slag af resolutioner, som utgifvas
från de till omförmälta afdelning hörande myndigheter. Däremot skall
enligt tariffens bestämmelser för expeditioner af nu antydda slag, då de
utgifvas från myndigheter, som uti förordningens 1 § hänföras till första
afdelningen, erläggas lösen med i tariffen bestämda belopp. Enligt 10 §
uti nu ifrågavarande förordning är kärande, klagande eller sökande, med
de undantag som omförmälas i 12 §, skyldig att utlösa dom, utslag, resolution
eller annan expedition, som innefattar hufvudsakligt beslut, samt
protokoll i sak, där beslut ej skrifves med rubrik; och åligger enahanda
skyldighet svarande eller förklarande beträffande beslut, hvilket enligt lagbör
delgifvas honom genom vederbörande myndighets försorg.

De så kallade fattigvårdsmålen upptagas och afgöras enligt gällande
förordning angående fattigvården i första instans af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i länen samt af öfverståthållareämbetet, och jämlikt
den af Eders Kungl. Maj:t för detta ämbete den 1 december 1882 utfärdade
instruktion skall den på öfverståthållareämbetet ankommande
handläggning af dylika mål äga rum i ämbetets afdelning för polisärenden.
Da nu uti den i förordningen angående expeditionslösen stadgade indelning
af statsmyndigheterna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen
hänföras till tredje afdelningen, men öfverståthållareämbetet för polisärenden
till den första, så har härigenom uppkommit den oegentlighet,
att, medan uti fattigvårdsmål, som anhängiggöras hos Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i länen, parterna erhålla de för dem nödiga expeditioner
fria från lösen, parter uti fattigvårdsmål, som anhängiggöras hos
öfverståthållareämbetet, äro nödsakade att för sina expeditioner erlägga
dylik afgift.

— 1904 —

103

Denna, oegentlighet synes mig ingalunda vara påkallad af förhållandenas
egen natur. Också hafva klagomål öfver denna oegentlighet hos
mig förekommit, och har man därvid framhållit, hurusom de nu uti ifrågavarande
afseende gällande bestämmelser leda. till orättvisor.

För aflägsnande af omförmälta oegentlighet torde två utvägar vara
möjliga. Antingen kan uti de i förordningen angående expeditionslösen
meddelade bestämmelser erforderlig ändring vidtagas, eller ock kan uti
den i öfverståthållareämbetets instruktion för arbetsfördelningen inom ämbetet
stadgade ordning den ändring vidtagas, att handläggningen af fattigvårdsmålen
öfver fly t tas till öfverståthållareämbetets kansli, hvilken myndighet
uti nyssnämnda förordning i likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen hänföres till tredje afdelningen af statsmyndigheterna.

° På grund af hvad jag sålunda anfört får jag härmed hemställa, det.
täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida ändring i
o-ällande bestämmelser må vidtagas, i syfte att frihet från erläggande a.f
lösen för expeditioner i fattigvårdsmål, som handläggas hos öfverståthållareämbetet,
må äga rum i de fall, då sådan frihet åtnjutes med afseende
å expeditioner''"i dylika mål, som anhängiggöras hos Eders Kungl.
Maj:t.s befallningshafvande i länen.»

Framställning- till Kungl. Maj:t angående ändring i kungl. kungörelsen
angående indrifning af böter ocli viten den 29 januari 1861.

I detta ämne har jag den 24 december 1903 till Kungl. Maj:t aflatit
en så lydande skrifvelse:

»Kungl. kungörelsen angående indrifning och redovisning af böter ocli
viten den 29 januari 1861 stadgar i 2 §, att, sa vidt icke domstolars eller
andra ämbetsmyndigheters beslut, hvarigenom, böter blifvit ålagda, böra,
enligt stadgad ordning, annorlunda befordras till verkställighet, skola vittra
o- af saköreslängderna för hvarje hälft år, inom två månader därefter,
aflämnas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för att vederbörande
uppbördsman i berörda ändamål tillställas, och samma kungörelse stadgar
i ll §, att hvad om böter är sagdt i kungörelsen skall gälla äfven om

ådörnda viten. ,

Denna kungörelse äger i nu anförda delar ej tillämplighet a de allmänna
underrätterna i riket. Angående häradsrätterna förefinnas stado-anden
uti ifrågavarande afseende dels uti 2 kapitlet 8 § rättegångsbalken
och dels i lagen angående ändrad tid för saköreslängd s a,Hämnande i vissa

— 1904 —

104

fall <|en -2 maj 18JI. Lifligt det förra lagrummet skall vid hvarje tings
slut häradshöfding gifva hötes- eller saköreslängd till kronofogden ut, och
enligt lagen den 22 maj 1891 skall uti tingslag, där ting hållas enligt
förordningen den 17 maj 1872, hvad i 2 kapitlet 8 $ rättegångsbalken
stadgas angående tid för afkunnande af hötes- eller saköreslängd för lagtima
ting- tillämpas allenast i fråga om sådana böter och viten, som vid
sista allmänna sammanträdet eller därefter under tinget ådömas, men för
hvart af öfriga sammanträden under tinget skall saköreslängd aflämnas
före slutet af nästkommande allmänna sammanträde. Vidkommande rådstufvurätt
ernå lämnas motsvarande föreskrifter i kung], kungörelsen angående
tiden för afkunnande från rådstufvurätt af saköreslängd för indrifning
af böter den 6 oktober 1882, enligt hvilken kungörelse för indrifning
af böter, som blifvit af rådstufvurätt ålagda, utdrag af rättens saköreslängd
skall för hvarje månad efter utgången af därpå följande månad
genom rättens försorg inom 14 dagar aflämnas, i Stockholm till öfverstathållareämbetet
och i rikets öfriga städer till magistraten.

lill de myndigheter, å hvilka 1861 års kungörelse är tillämplig, höra
däremot rikets hofrätter. ^ °

Att den ordning, sistnämnda kungörelse stadgar för afkunnande af
saköreslängdsutdrag i och för hötes- och vitesbeslutens befordrande till
verkställighet, ej är tillfredsställande, synes mig vara uppenbart. Särskildt
från synpunkten af straffets effektivitet är det angeläget, att ett böteseller
. vitesbeslut varder verkställd! så skyndsamt som möjligt, sedan det
vunnit laga kraft. Men de i 1861 års kungörelse lämnade föreskrifter
kunna leda därhän, att ett af hofrätt eller annan myndighet meddeladt
hötes- eller vitesbeslut icke varder från myndigheten för verkställio-het
afsändt, förr än efter det en tid af ända till 6 å 7 månader förflutit från
det beslutet meddelats, oeh härtill kommer ju ytterligare nå°-on tid
innan det ådömda vitet eller de ådömda böterna blifva hos vederbörande
uttagna eller i händelse af bristande tillgångar hos den dömde till fängelse
förvandlade. Hvad särskildt viten angår tillåter jag mig framhålla, hurusom
under nu gällande ordning det alltför ofta kan inträffa, att, sedan
någon lör underlåtenhet att fullgöra ett honom meddeladt föreläggande
blifvit af hofrätt eller annan myndighet dömd att utgifva försuttet vite
samt vid högre vite förpliktad att inom ny tid fullgöra hvad honom enligt
nämnda föreläggande ålegat, utdrag af myndighetens saköreslängd, upptagande
det ådömda vitet, ej ens blifvit för verkställighet afsändt, då den
nya tiden utgått, och, i händelse af underlåtenhet å ifrågavarande persons
sida att fullgöra det senare föreläggandet, anledning föreligger att döma
honom till utgifvande af det nya vitet.

— 1904 —

105

Den nu af mig anmärkta bristfälligheten uti stadgandena i 1861 års
kungörelse torde lämpligen kunna afhjälpas därigenom, att åt 2 § gifves
sådan lydelse, att de myndigheter, hvarå kungörelsen äger tillämplighet,
förpliktas att till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande aflämna saköreslängdsutdrag
i samma ordning, som, enligt hvad ofvan blifvit nämndt,
gäller för rådstufvurätter. Något afsevärdt hinder för en dylik ändring
synes mig icke föreligga, och särskildt hvad rikets hofrätter angår har
jag varit i tillfälle att öfvertyga mig om att någon olägenhet af den nu
af mig ifrågasatta författningsändringen icke bör uppstå.

Det gifves dock ytterligare en utväg att åstadkomma en snabbare
verkställighet af de bötes- och vitesbeslut, å hvilka 1861 års kungörelse
äger tillämpning. Med ledning af den praxis, som utbildat sig i afseende
å expedieringen af Eders Kungl. Maj:ts i högsta domstolen meddelade utslag,
kan den ordning föreskrifvas, att afskrift eller transsumt af dylika
vites- eller bötesbeslut skola afsändas genast efter beslutets expedierande
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för beslutets befordrande till
verkställighet.

På grund af hvad jag nu anfört får jag härmed hemställa, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida ändring i kungörelsen
den 29 januari 1861 må vidtagas, i syfte att de bötes- och vitesbeslut,
hvarå denna kungörelse äger tillämplighet, må skyndsammare än
kungörelsen enligt dess nuvarande lydelse föreskritver befordras till verkställighet.
»

Framställning till Kungl. Maj: t angående ändring i lagen

om aktiebolag.

Härom har jag den 11 januari 1904 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 innehåller i 77 § ansvarsbestämmelse
för ledamot af styrelse för aktiebolag, hvilken underlåter att
iakttaga föreskrift, som är meddelad i lagens 20 §, 21 § 1 inom., 22 §
3 inom., 35 § eller 40 § 4 mom., äfvensom för likvidator, som ej fullgör
hvad honom åligger enligt 58 § 2 mom. eller 62 § 2 mom. samma lag.
Samtliga nu uppräknade, i 77 § omförmälta lagrum innehålla föreskrifter
om anmälan för registrering af vissa förhållanden rörande aktiebolag, och
skall hvad sålunda anmäles inskrifvas i aktiebolagsregistret, hvilket föres
af kungl. patent- och registreringsverket i Stockholm.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.904 års Riksdag. 14

106

Ifrågavarande lag saknar däremot bestämmelse om, inför hvilken domstol
de i 77 § berörda förseelser skola åtalas.

v Lagen den 28 juni 1895 trädde i kraft den 1 januari 1897. Dessförinnan
gällde i fråga om registrering af aktiebolag lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887. Enligt sistnämnda lav
skulle aktiebolag och vissa dem rörande förhållanden anmälas till införande
i handelsregistret, hvilket för Stockholm föres hos öfverståthållareäinbetet,
för annan stad hos magistraten eller stadsstyrelsen därstädes
samt för landsbygden hos Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande. Å
försummelse att göra dylik anmälan var tillämplig ansvarsbestämmelsen i
23 \ i lagen den 13 juli 1887, och i fråga om forum för anhängiggörande
af åtal för sådan förseelse gällde 24 § i samma lag, enligt hvilken
§ förseelse, som i 23 § är belagd med straff, åtalas vid domstol i
den ort, där den ifrågavarande rörelsen’ drifves.

Lti det ursprungliga förslaget till lag angående handelsregister, firma
och prokura saknades bestämmelse angående orten, där åtal för de i lagens
23 § afsedda förseelser skulle väckas. Vid förslagets föredragning inför
högsta domstolen yttrade denna med anledning af berörda förhållande,
att, då en bestämmelse om orten, där åtal skulle anhängiggöras, icke
torde böra saknas, ville högsta domstolen erinra därom, att en sådan bestämmelse
borde införas, och ansåg, att domstolen i den ort, där rörelsen
diefves, borde vara forum för omförmälta åtal. Med anledning af detta
yttrande infördes i 24 § i lagen den 13 juli 1887 den nu befintliga bestämmelsen
om orten, där förseelse, som i lagens 23 § är med ansvar
belagd, skulle åtalas.

Vid ofvan anmärkta förhållande, att i lagen den 28 juni 1895 saknas
bestämmelse om, vid hvilken domstol omförmälta i lagens 77 § uppräknade
förseglser skola åtalas, hafva i praxis olika åsikter i denna fråga
uttalats. A ena sidan har den meningen gjort sig gällande, att, då anmälningsskyldigheten
skall fullgöras i Stockholm, så bör jämväl den förseelse,
som består i underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet, anses
vara begången därstädes, och förseelsen förty enligt de för domstols behörighet
i brottmål i allmänhet gällande grunder också åtalas vid domstol
i Stockholm. A andra sidan har man, antagligen af praktiska hänsyn och
med stöd, hämtadt från 24 § i lagen den 13 juli 1887 ansett, att förseelser
af ifrågavarande slag böra åtalas vid domstol i den ort, där
bolagets rörelse drifves, eller, hvilket torde i de flesta fall vara detsamma,
vid domstol i den ort, där bolagets styrelse har sitt säte.

Till stöd härför tillåter jag mig anföra följande rättsfall:

Efter anmälan af kungl. patent- och registreringsverket tilltalade vid

— 1904 —

107

rådstufvurätten i Malmö stad sfi skalen N. Aschan ledamöterna af styrelsen
för aktiebolaget Takstolsfabriken, för det styrelsen underlåtit att inom
föreskrifven tid ingifva uppgift om det belopp, som å aktierna i bolaget
inbetalats (jämför 21 § i lagen den 28 juni 1895). Bolagets styrelse hade
sitt säte i Malmö. Rådstufvurätten yttrade i utslag den 25 maj 1900,
att, enär den registreringsåtgärd, hvars underlåtenhet lagts svarandena
till last, skolat fullgöras hos patent- och registreringsverket i Stockholm,
samt saken förty ej hörde under rådstufvurättens domvärjo, fann rådstufvurätten
sig vara förhindrad att upptaga åtalet till pröining och afgörande.
Häremot anförde åklagaren besvär hos vederbörande hofrätt,
som dock i utslag den 27 juli 1900 fann skal ej hafva förekommit ledande
till ändring i rådstufvurättens utslag. Åklagaren fullföljde talan till
Eders Kungl. Maj:t, men i utslag clen 11 september 1902 fann Eders
Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Stadsfiskalen N. O. Samuelsson instämde till rådstufvurätten i Varberg
en ledamot af styrelsen för Varbergs badhusaktiebolag med yrkande
om ansvar för underlåtenhet att för registrering göra anmälan om skedd
ändring i sammansättningen af bolagets styrelse (jämför 40 § 4 mom. i
lagen den 28 juni 1895).

Sedan rådstufvurätten i utslag den 26 mars 1901 jämlikt 77 § i lagen
den 28 juni 1895 dömt svaranden till ansvar, anförde denne besvär hos
Göta hofrätt. Hofrätten yttrade i utslag den 2 juli 1901, att, enär vid
det förhållande, att ifrågavarande anmälan skolat göras hos patent- och
registreringsverket i Stockholm, åtalade förseelsen icke kunde anses vara
begången inom rådstufvurättens domvärjo, samt rådstufvurätten således
ej varit behörig att upptaga åklagarens talan till bedömande, pröfvade
hofrätten lagligt undanrödja rådstufvurättens utslag. En ledamot var
från utslaget skiljaktig, i det att han fann rådstufvurätten hafva varit
behörig att upptaga målet till pröfning och förklarade sig beredd att ingå
i pröfning af detsamma. Emot hofrättens utslag anförde åklagaren underdåniga
besvär. Vid besvärens föredragning inför högsta domstolen den
12 december 1902 funno dess flesta ledamöter ej skäl att göra ändring i
hofrättens utslag. Två justitieråd funno med stöd af 24 § i lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 rådstufvurätten
hafva rätteligen ansett sig behörig att upptaga målet till pröfning och
ville därför med upphäfvande af hofrättens utslag visa målet åter till
hofrätten att detsamma på anmälan ånyo upptaga och därmed vidare
förfara.

Jag tillåter mig att redogöra för ytterligare ett rättsfall, hvilket,
ehuru det närmast angår tillämpning af den straffbestämmelse, som stad —

1904 —

108

gas uti 8 § i kungl. kungörelsen den 18 maj 1896, dock är för ifrågavarande
ämne af intresse. Nämnda kungörelse föreskrifver, att aktiebolag,
hvars ordning blifvit af Konungen stadfäst, skall inom viss tid behörigen
anmälas till införande i aktiebolagsregistret, samt stadgar i 8 § straff för
styrelseledamot,^ som försummar att göra anmälan, hvarom i kungörelsen
är stadgadt. Ej heller denna kungörelse innehåller någon föreskrift om
forum för anhängiggörande af åtal för försummad anmälningsskyldighet.
'' . Länsmannen C. G. Svenonius instämde efter angifvelse af patent- och
registreringsverket till Neder-Kalix häradsrätt skolläraren A. Lindgren
jämte två andra personer, samtliga i egenskap af ledamöter af styrelsen
för Töre bönhusföreningsaktiebolag, för hvilket bolag Eders Kungl. Maj:t
den 17 juni 1887 fastställt bolagsordning, med yrkande om ansvar å
nämnda personer, för det de försummat att om bolaget göra anmälan för
dess införande i aktiebolagsregistret. Häradsrätten dömde i utslag den
20 augusti 1900 med åberopande af 8 § i kungörelsen den 18 maj 1896
Lindgien och hans medparter till ansvar för den åtalade förseelsen. Efter
besvär af Lindgren. och hans medparter fastställdas detta utslag af Svea
hofrätt den 10 april 1900. Talan fullföljdes af sistbemälte parter emot
hofrättens. utslag, men fann vid målets föredragning högsta domstolen ej
skäl att i hofrättens utslag göra annan ändring än att beloppet af de
böter, hvartill en hvar af klagandena gjort sig förfallen, nedsattes.

Därest nu ifrågavarande förseelser emot 77 § i lagen den 28 juni 1895
skola åtalas vid domstol i Stockholm, följer däraf, att åtalen skola anhängiggöras
af de allmänna åklagarne därstädes. Desse lära för erhållande
af kunskap om förseelser, begångna af styrelsemedlemmar eller likvidatorer
för aktiebolag, hvilkas styrelser hafva sitt säte å ort utom Stockholm, vara
hänvisade så godt som uteslutande till de upplysningar, som kunna lämnas
af patent- och registreringsverket. En del af ifrågavarande förseelser
äro dock af den art, att de endast tillfälligtvis kunna komma till denna
myndighets kännedom. Exempel på dylika förseelser erbjuder underlåtenhet
att göra anmälan enligt 35 § eller enligt 40 § 4 mom. i lagen den
28 juni 1895. Häraf torde följa, att en god del af ifrågavarande i 77 §
i denna lag afsedda förseelser undandraga sig rättslig påföljd, därest
forum för dessas åtalande skall utgöras af domstol i Stockholm. Praktiska
skäl tala sålunda för, att dylika förseelser åtalas vid domstol i den ort,
dåi aktiebolagets styrelse har sitt säte, och det torde ock varit dylika
skal soin legat till grund för högsta domstolens ofvan omförmälta uttalande
att förseelser mot 23 § i lagen den 13 juli 1887 böra åtalas vid
domstol i den ort, där den försumlige näringsidkaren drifver sin rörelse.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört vågar jag underdånigst hem —

1904 —

109

ställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida
i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 bör införas föreskrift därom,
att åtal mot ledamot af styrelse för aktiebolag för underlåtenhet att iakttaga
föreskrift, som är meddelad i 20 §, 21 § 1 mom., 22 § 3 inom., 35 §
eller 40 § 4 mom. i samma lag, eller mot likvidator för dylikt bolag för
underlåtenhet att fullgöra hvad honom åligger enligt 58 § 2 mom. eller
62 § 2 mom. i nämnda lag skall anställas vid domstol i den ort, där
aktiebolagets styrelse skall hafva sitt säte.

Riksdagen har i skrifvelse den 18 nästlidne mars med anledning af
anmärkningar, som framställts emot åtskilliga stadganden i lagen om aktiebolag
den" 28 juni 1895, anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
om revision af nämnda lag samt därvid tillika uttalat den åsikt,
att, därest en sådan revision komme till stånd, det borde tagas i öfvervägande,
om och i hvad mån ett samarbete på detta område med Norge
och Danmark lämpligen kunde äga rum. Då emellertid den af Riksdagen
begärda revisionen, därest densamma af Eders Kungl. Maj:t beslutes, torde
komma att taga i anspråk en ganska lång tid, samt det af mig väckta
förslaget ej berör något af de grundläggande stadgandena i 1895 års lag
och, för den händelse förslaget finnes förtjäna afseende, allenast kommer
att medföra en mindre betydande ändring i samma lag, vågar jag tillika
hemställa, att frågan om den af mig föreslagna ändring i lagen angående
aktiebolag den 28 juni 1895 måtte af Eders Kungl. Maj:t tagas under
ompröfning utan sammanhang med den af Riksdagen väckta frågan om
revision af lagen i dess helhet.»

Framställning till Riksdagen angående stämpelfrihet för expeditioner
i ärenden rörande utbetalning af rese- och
traktamentsersättning.

Frågor angående rese- och traktamentsersättning i civila ärenden
skola, jämlikt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts den 13 april 1842 i ämnet
utfärdade kungörelse äfvensom kungl. brefvet angående berörda kungörelses
tillämpning den 20 november 1843, i första hand pröfvas af
Konungens befallningshafvande, öfver hvars beslut enligt kungl. kungörelsen
den 8 december 1876 besvär må anföras hos Kungl. Maj:t. Däremot
stadgar kungl. kungörelsen angående handhafvandet af vissa förvaltningsbestyr
för arméns räkning den 22 december 1899 i § 1 mom. 1, att
vederbörande militära förvaltningsmyndigheter skola, med vissa i kun —

1904 —

110

gör el sen angifna undantag, bestrida de utgifter, som afse, bland annat,
ersättning till civila ämbets- och tjänstemän samt enskilda personer för
resor och förrättningar i landtförsvarets ärenden. I mom. 2 af samma
paragraf föreskrifves vidare, att räkning å ersättning för resa eller förrättning,
hvarom i mom. 1 namnes, skall afgifvas omedelbart till vederbörande
militära förvaltningsmyndighet, som efter granskning af räkningen
till dess utgifvare utbetalar eller, uppå därom framställd begäran, med
allmänna posten öfversänder godkända ersättningsbeloppet. Räkningar å
ersättning för resor och förrättningar i landtförsvarets ärenden pröfvas
alltså i första hand af vederbörande regementsförvaltning, öfver hvars beslut
besvär kunna anföras hos arméförvaltningen. I beslut, som på djdika
besvär meddelas af arméförvaltningen, må i vanlig ordning sökas ändring
hos Kungl. Maj:t. 6 ö

De expeditioner, som i ärenden af ifrågavarande beskaffenhet utfärdas
för den, hvars anspråk på ersättning varit under pröfning, lära icke påföras
någon lösen. Af den i 3 § i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 intagna tariff, jämförd med förordningens 10 §,
framgår, att expedition, som utfärdas till sökande eller klagande i omförmälta
ärenden, icke skall påföras lösen, enär de statsmyndigheter, från
h vil ka expeditionen utgifves, i förordningens 1 § hänföras till tredje, fjärde
eller femte afdelningen.

Vidkommande därefter ifrågavarande expeditioners stämpelbeläggning
är att märka, att gällande stämpelförordning af den 2 juni 1899'' i 7 1
medgifver frihet från stämpelafgift enligt förordningens första artikel åt
ämbets- eller tjänsteman i allt hvad till ämbetet eller tjänsten hörer.
Enligt en praxis, som jag har anledning antaga för närvarande vara allmän,
pläga på grund af detta stadgande ämbets- och tjänstemän erhålla
stämpelfria expeditioner i ärenden angående dem tillkommande ersättning
för resor eller förrättningar, som de företagit i utöfningen af ämbete eller
tjänst eller till följd af sårskildt på grund af deras tjänstebefattningar
dem meddeladt förordnande. Däremot har, enligt hvad jag af hos mig
anförda klagomål inhämtat, sistnämnda stadgande icke ansetts kunna tilllämpas
i afseende på expeditioner i ärenden rörande ersättning åt enskilda
personer för af dem på grund af offentligt uppdrag företagna resor.

Omförmälta klagomål afsågo det expeditionssätt, som vid arméförvaltningen
a intendentsdepartementet användes i ärenden angående ersättning
jämlikt. 11 § af förordningen angående rikets indelning i områden
för värnpliktiges inskrifning m. m. den 12 augusti 1901. Nämnda paragraf
stadgar, att af landsting eller stadsfullmäktige vald ledamot i inskrift
ngsnämnd eller inskrifningsrevision eller i ledamots ställe inkallad

— 1904 —

111

suppleant äger för deltagande i nämndens eller revisionens sammanträden
åtnjuta reseersättning enligt tredje klassen af gällande resereglemente,
men icke dagtraktamente. I de härstädes anförda klagomålen anmärktes,
att arméförvaltningen, som i hufvudsak bifallit hos densamma anförda
besvär i två dylika ärenden, låtit utfärda sina beslut genom utslag, hvilka
hvart för sig belagts med stämpel till belopp af 10 kronor. Denna debiteringsåtgärd
faun jag vara med gällande föreskrifter öfverensstämmande,
ehuru visserligen obilligheten af dessa föreskrifters tillämpning i tall af
förevarande beskaffenhet syntes vara uppenbar, helst kostnaden för nyssnämnda
utslag genom den påförda stämpelafgiften medtog afsevärd del af
de särskilda belopp, som i följd af besvären tillerkänts de klagande.
Att denna obillighet framträdt'' särskildt i fråga om arméförvaltningens
beslut, torde möjligen bero därpå, att besluten hos andra myndigheter ej
sällan expedieras i annan form än genom resolution eller utslag. Så till
exempel pläga dylika beslut hos regementsförvaltningar utfärdas genom
kostnadsfritt tillhandahållet utdrag af den anteckningslista, som regementsintendenten,
jämlikt 7 punkten af kungl. kungörelsen angående tillämpning
tills vidare af förändrade föreskrifter rörande förvaltningen af arméns
truppförband den 23 november 1894, skall föra öfver regera entsförvaltningens
beslut. Af Ivungl. Maj:t meddelade beslut i hithörande frågor lära
under stundom expedieras i form af bref eller ämbetsskrifvelse till vederbörande
myndighet och sålunda utan stämpel.

För min del anser jag, att en hvar, som på grund af offentligt uppdrag
företager en resa eller i allmänhet vidtager en åtgärd, för hvilken
ersättning skall utgå, bör med allt fog kunna göra anspråk på att utan
kostnad få sitt ersättningsanspråk pröfvadt af vederbörande myndigheter.
Samma skäl, som ligger till grund för stadgandet om frihet från stämpel
i frågor rörande debitering, afskrifning eller restitution af kronoutskylder,
synes mig böra föranleda till stämpelfrihet jämväl för expeditioner i ärenden
af nyssnämnda beskaffenhet. 1 enlighet härmed har jag trott mig finna,
att i förordningen angående stämpelafgiften lämpligen skulle kunna införas
en allmän bestämmelse om stämpelfrihet för expeditioner i ärenden
angående rese- och traktamentsersättnings utbetalande.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte besluta, att frihet från stämpel enligt
första artikeln i förordningen angående stämpelafgiften skall äga
rum jämväl i ärenden rörande utbetalning af rese- och traktamentsersättning.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till bevillningsutskottet.

— 1904 —

112

Framställning till Kiksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i
fråga om för brott häktade personers inställande för domstol.

Uti sin till 1900 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde
min företrädare i justitieombudsmansämbetet, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma
större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade
personers inställande för domstol.

Uti den motivering, hvarmed denna hemställan var beledsagad, anförde
justitieombudsmannen hufvudsakligen följande:

Den, som här i riket häktas för brott, åtnjöte icke den i andra länders
lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas
inför en domare, som ägde makt att, i händelse häktningen befunnes
olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln hos oss
vore, att någon pröfning af häktningsåtgärdens laglighet ej förekomme
förr än vid den rannsakning, som vederbörande domstol hölle med den
häktade, och denna rannsakning företoges ofta först sedan två till tre
veckor och under stundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället.
Häktningen verkställdes vanligen af åklagaren i det genom häktningen
eller dessförinnan anställda åtalet, d. v. s. af den häktades motpart i rättegången,
och de omständigheter, under hvilka åklagaren hade att ingå i
den grannlaga pröfningen, om laga skäl till häktningen förelåge eller
icke, vore ej sällan synnerligen brydsamma. De nödiga sakuppgifterna
vore ofta ofullständiga och sväfvande, likasom brottets karaktär under
stundom vore svår att fastställa. Ofta erfordrades mycken takt för att
i det föreliggande fallet rätt kunna afgöra de för pröfningen viktiga spörsmålen,
om den misstänkte kunde anses hafva stadigt hemvist eller yrke,
samt om det skäligen kunde befaras, att han, på fri fot lämnad, afveke.
Och under det att åklagaren, kanske utsatt för påverkan af en förorättad
målsägare eller af en folkmening i orten, sökte att för sig klargöra förenämnda
och andra vid pröfningen uppkommande frågor, saknade han vanligen
tillfälle till rådplägning med andra samt mången gång rådrum till
ett lugnt öfvervägande. Da därtill komrne, att åklagaren i vanliga fall
saknade större juridiska insikter samt ej sällan vore en ung och oerfaren
man, kunde det ej undvikas, att misstag uti ifrågavarande hänseende under
stundom beginges.

Det vore därför af synnerlig vikt, att domstolen så snart som möj —

1904 —

113

ligt sattes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunde för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kunde anses hafva varit
med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det förändrade
skick, hvari saken för domstolen förelåge, funne skål att lösgifva
den häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall vore det uppenbarligen
angeläget, att häktade personer skyndsammast inställdes för domstol. Såsom
regel gällde härutinnan för närvarande, att vederbörande genast ginge
i författning därom, att underrättelse om häktningen meddelades domstolen.
I Stockholm och andra städer, där poliskammare funnes, vore
emellertid anstånd med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen
medgifvet. Sålunda vore i 4 § af instruktionen för polismästaren
i Stockholm den 20 maj 1868 stadgadt, att det åligger polismästaren
att, där någon blifvit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen
och, där ej omständligare förberedande undersökning eller närmare utredning
i särskilda fall vore af nöden, inom 24 timmar efter det rapport i
målet polismästaren tillhandakommit, för rannsakning vid vederbörlig domstol
öfverlämna angifvelseskriften med tillhörande handlingar, hvarjämte
i ett följande moment af samma § meddelats den föreskrift, att föiberedande
polisundersökning icke må uppehållas längre än som oundgängligen
är nödigt. Hvad sålunda vore stadgadt för Stockholm, återfunnes i författningarna
angående polisväsendet i andra städer. Vidkommande den
tid, inom hvilken domstolen skulle, sedan underrättelse om häktningen ingått,
anställa rannsakning med den häktade, vore bestämmelser gifna i
förordningen den 10 april 1810, hvari stadgats, att rannsakning öfver
häktad person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, bör företagas sist
inom åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blifvit
hos domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till staden ankommit,
samt att domaren på landet bör hålla rannsakning med häktade peisoner
inom tre veckor, efter det domaren fatt underrättelse om häktningen.

Justitieombudsmannen ansåge det på goda grunder kunna sättas i
fråga, att sådana ändringar i nu gällande föreskrifter måtte vidtagas, att
större skyndsamhet uti ifrågavarande hänseende vunnes, än som för närvarande
ägde rum. Förslag hade i sådant syfte framställts af lvungl.
Maj:t vid Riksdagen 1886, då för Riksdagen proposition framlades med
ett större förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål.
Enligt detta förslag, som omfattade frågorna om den förberedande undersökningen,
häktning m. m., skulle längre anstånd med hånskjutandet till
domstol af mål angående häktad person ej få meddelas än fjorton dagar,
räknade från den dag, då den häktade ankommit till rannsakningshäktet,

Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1004: års Riksdag.

114

och skulle rannsakningen börjas i stad inom tre dagar och å landet inom
tio dagar, efter det hos rätten eller domaren anmälts, att målet hänskjutits
till domstol. Dock skulle det ankomma på Konungen att, därest med
hänsyn till särskilda förhållanden i någon ort å landet hinder mötte att
där börja rannsakningen inom den stadgade tiden, bestämma en tid af
högst tre veckor, inom hvilken rannsakning å sådan ort skulle börjas.
Lagförslaget blef antaget af Första kammaren med vissa obetydliga förändringar,
hvilka ej berörde innehållet af ofvan upptagna bestämmelser,
men afslogs af Andra kammaren.

Såsom en högst betänklig brist i gällande lagstiftning måste det anses,
att viktiga inskränkningar i den personliga friheten stadgats i den
för polismästaren i Stockholm gällande instruktion och andra polisförordningar,
utan att allmän lag ens med hänsyn till de hufvudsakliga grunderna
reglerat nämnda inskränkningar. Det vore därför angeläget, att
den rätt, som i administrativa författningar tillerkänts polismyndighet att
låta anstå med hänskjutandet till domstol af mål angående häktad person,
blefve närmare bestämd genom allmän lag, och vore det därvid tillika, enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, af vikt, att det nu i polisförfattningarna
förekommande ganska tänjbara uttrycket, att remissen till domstol
skall ske ofördröjligen, i den allmänna lagen ersattes med en föreskrift
om ett bestämdt antal dagar, hvarutöfver remissen ej finge fördröjas.
Följden af det sväfvande stadgandet om ofördröjlig remiss hade nämligen,
så vidt Stockholm anginge, blifvit, att polismyndigheten under stundom
ända till. fem eller sex veckor och någon gång ännu längre läte anstå
med remissen till domstol. A andra sidan torde den ordinarie tiden för
polisundersökningar i hufvudstaden i allmänhet ej uppgå till mera än
några få dagar eller någon vecka.

Under den tid dessa undersökningar påginge vore den häktade betagen
all möjlighet att, därest han tilläfventyrs blifvit utan tillräckliga
skål häktad, göra sin klagan hörd hos någon myndighet. Det borde dock
i detta sammanhang ej lämnas oanmärkt, att, om en grundlig polisundersökning
sålunda någon gång kunde vara menlig för den häktade, en sådan
undersökning å andra sidan ofta vore till stor fördel för den häktade, i
det att rannsakningen vid domstolen med anledning af förundersökningens
fullständighet kunde väsentligen förkortas. I den personliga frihetens intresse
borde dock en bestämd tid stadgas, utöfver hvilken förundersökningen
ej finge utsträckas. Det vore viktigare, att ett fåtal olagliga häktningar
snarast möjligt upphäfdes, än att åtskilliga lagligen häktade personer
komme i åtnjutande af en förkortning i rannsakningstiden.

Vidkommande den tid, som lämpligen kunde stadgas såsom den längsta,

— 1904 —

115

under hvilken vederbörande skulle äga att låta anstå med remissen till
domstol, borde en längre tid än fjorton dagar i sådant hänseende ej i
något fall medgifvas. Det syntes emellertid vara allenast i ett fåtal större
städer, som något behof af ett stadgande om rätt till sådant anstånd hittills
yppats. Att stadga sådan rättighet för polismyndigheten eller åklagaremakten
i städerna i allmänhet torde därför ej vara lämpligt, och, hvad
särskildt anginge förhållandena på landsbygden, syntes ej där något behof
uti ifrågavarande hänseende förefinnas. Till förekommande af obehörigt
dröjsmål syntes det tvärtom böra uttryckligen stadgas, att den, som häktat
person, med hvilken rannsakning skall hållas vid häradsrätt, bör senast
dagen efter häktningen gå i författning om, att vederbörande domare
underrättas om häktningen, och borde det tillika föreskrifvas, att underrättelsen
skall meddelas domaren direkt och icke, såsom på vissa orter
varit och kanske ännu vore öfligt, genom Konungens befallningshafvande
såsom mellanhand. Sådana föreskrifter borde äfven gifvas beträffande
städerna. Skulle tiden, inom hvilken förundersökningen i hvarje fall måste
vara fulländad, genom lag fastställas till fjorton dagar, skulle, så vidt
justitieombudsmannen hade sig bekant, brytning med gällande praxis ej
behöfva ske annorstädes än i Stockholm, där vederbörande mera än nu
vore fallet finge vid domstolen komplettera hvad som ej medhunnits vid
förundersökningen. Hvarken i Göteborg, Malmö eller Norrköping förekoraine
de långvariga förundersökningar, som beträffande de vidlyftigare
målen i hufvudstaden ansåges nödvändiga.

Enligt 1886 års förutnämnda lagförslag skulle vid förundersökningarna
göras allenast remissanteckningar, men ej föras fullständigt protokoll.
Kunde en dylik sed utbilda sig, skulle därigenom åtminstone i någon
mån dröjsmål vid förundersökningarna förekommas.

Den tid af åtta dagar, efter det anmälan om häktningen till vederbörande
inkommit, inom hvilken tid rannsakning i stad skall hållas, kunde
uppenbarligen utan olägenhet nedsättas till tre eller fyra dagar. Hvad
anginge den för landet meddelade föreskriften, att rannsakning därstädes
skall hållas inom tre veckor, efter det underrättelse om häktningen ingått,
syntes det icke vara oskäligt att nu påkalla en efter nutida förhållanden
afpassad ändring i nämnda, nittio år gamla föreskrift. Såsom regel borde
kunna stadgas, att häradsrätten inom tio dagar, efter det underrättelse
om häktningen ingått till domhafvanden, skall företaga rannsakning med
den häktade; dock att med hänsyn till de olägenheter, som, i synnerhet
på vissa orter, skulle uppstå för häradshöfdingarne genom allt för ofta
påkommande brottmålsrannsakningar, kunde föreskrifvas, att, därest häradshöfdingen
mottoge underrättelse om häktningen å -sådan tid, att inom

— 1904 —

116

fjorton dagar därefter antingen på grund af lag eller enligt eljest träffad
bestämmelse å rannsakningsstället skulle hållas ting eller tingssammanträde,
rannsakningen finge utsättas att hållas samtidigt därmed. Genom en dylik
anordning skulle tillika den förmån vinnas, att statsverket besparades
dryga utgifter för extra sammanträden. Att för vissa orter borde kunna
inedgifvas ännu längre tid än tio eller fjorton dagar, syntes otvifvelaktigt.

Justitieombudsmannen påpekade vidare, att uti en författning i nu
omhandlade ämne kunde lämpligen inrymmas bestämmelser äfven om den
tid, inom hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med häktad person,
därest ej särskilda omständigheter påkallade längre uppskof; hvarom
för det närvarande saknades stadganden.

Slutligen meddelade justitieombudsmannen, att han låtit med ledning
af de till justitieombudsmansexpeditionen insända fångförteckningarna
för åren 1896—1898 göra en undersökning, i hvilken utsträckning det
inträffade, att för brott häktade personer af häradsrätterna vid första
rannsakningstillfället lösgifvas. Af undersökningen framgick, att häradsrätterna
vid första rannsakningen lösgifvit 266 häktade personer år 1896,
246 år 1897 och 307 år 1898 samt att minst 21 procent af beinälte år
1896 lösgifna personer, minst 17 procent af de år 1897 lösgifna och minst
22 procent af de år 1898 lösgifna vid frigifvandet varit häktade tre veckor
eller därutöfver, och härrörde omförmälta fall, där häktningen varat tre
veckor eller mera, allenast till en mindre del från rikets nordliga provinser
i motsats till hvad man möjligen kunnat vänta.

Uti en vid 1900 års Riksdag väckt motion föreslog vice häradshöfdingen
Karl Staaff på anförda grunder, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksda gen framlägga förslag till lag angående viss tid, inom hvilken anmälan,
att någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, skall göras
till vederbörlig domstol.

Lagutskottet, som till behandling i ett sammanhang företog justitieombudsmannens
framställning och vice häradshöfdingen Staaffs motion,
hemställde uti afgifvet utlåtande, att Riksdagen i anledning af de väckta
förslagen ville uti skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu råder, beträffande
häktade personers inställande inför domstol.

Såsom grund för berörda hemställan yttrade utskottet följande:

Efter utskottets förmenande hade justitieombudsmannen och vice
häradshöfdingen Staaff till stöd för sitt förslag att införa lagstadgad begränsning
af den tid, inom hvilken anmälan, att någon blifvit häktad

— 1904 —

117

såsom misstänkt för brott, skulle göras hos vederbörande domstol, anfört
skäl, ägnade att ådagalägga den fara för den personliga frihetens obehöriga
kränkning, som vore förenad därmed, att lagen ej fastställt någon
bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om häktnings verkställande
ej linge uppskjutas. De föreskrifter, som innehållas uti de i
administrativ väg utfärdade instruktionerna för polismyndigheterna i städerna
och hvilka utfärdats i syfte att förebygga missbruk af den nämnda
myndigheter medgifna frihet att efter omständigheterna afgöra, när anmälan
om häktningen bör göras, vore dels, såsom justitieombudsmannen
påpekat, ganska obestämda och sväfvande och dels kunde det, efter utskottets
åsikt, ej vara välbetänkt att åt den administrativa lagstiftningen
öfverlämna reglerandet af de ytterst viktiga förhållanden, som anginge
den personliga friheten. Äfven om den praktiska erfarenheten hittills i
allmänhet ej varit af beskaffenhet att särskildt skarpt framhålla den brist
uti lagstiftningen, som sålunda förefunnes, kunde det ju ej förnekas, att
den nuvarande saknaden af lagbestämmelser i angifvet hänseende kunde
lämna rum för godtycke från åklagare- och polismyndigheternas sida, och
det måste därför vara angeläget, att rättelse härutinnan åvägabragtes.

Då det sedermera gällde att bedöma, huruledes man lämpligast kunde
råda bot för antydda missförhållanden, kunde man visserligen i allmänhet
utgå därifrån, att den häktades intresse bäst tillgodosåges därigenom, att
tiden för fullgörande af skyldigheten att om häktningen göra anmälan
sattes så kort som möjligt; men i åtskilliga fall skulle genom tillämpning
af ett sådant förfarande kunna uppstå afsevärda olägenheter just för den
häktade själf. Såsom justitieombudsmannen framhållit, lände det ofta den
häktade till fördel, om polismyndigheten hade tillfälle att verkställa en
omfattande förundersökning rörande det brott, som föranledt häktningen,
enär därigenom själfva domstolsrannsakningen kunde i väsentlig mån
förkortas. Det torde då vara skäl att ej lägga absolut hinder i vägen
för en dylik undersöknings anställande i sådana fall, då polismyndigheten
kunde anses skickad att företaga densamma. Med polisväsendets utveckling
i de större städerna kunde enligt utskottets åsikt antagas, att polismyndigheten
så väl med sakkunskap som med större. snabbhet än domstolarne
själfva vore i stånd att åstadkomma utredning rörande en hel
del af de omständigheter, som för målets afgörande vore af betydelse, och
det borde därför, åtminstone hvad dessa städer anginge, beredas polismyndigheterna
lämpligt rådrum för verkställande af en förberedande undersökning.
Ändamålsenligast syntes därför vara, att, i likhet med hvad som
föreslagits i Kungl. Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition angående
vissa delar af rättegången i brottmål, såsom allmän regel stadgades,

— 1904 —

118

att anmälan om häktning utan uppskof skall göras hos domstolen, samt
att undantag från denna regel medgåfves endast för sådant fall, att
särskilda förhållanden funnes därtill föranleda; dock att, i likhet med hvad
justitieombudsmannen föreslagit och som i nämnda proposition jämväl
ifrågasattes, viss tid fastsloges, exempelvis fjorton dagar, utöfver hvilken
den förberedande undersökningen ej i något fall finge sträcka sig.

I)å utskottet toge under ompröfning förslaget att förkorta tiden, inom
hvilken domstol efter erhållen anmälan skulle företaga rannsakning med
häktad person, ville utskottet visserligen medgifva, att i anseende till de
förändrade förhållanden, som inträdt efter den tid, då nu gällande bestämmelser
i ämnet utfärdades, någon förkortning kunde utan olägenhet
genomföras. För städerna borde ej någon betänklighet möta att i hufvudsaklig
anslutning till hvad justitieombudsmannen föreslagit bestämma
tiden för rannsakningens företagande till högst fyra dagar från det anmälan
om häktningen ingått. Däremot vore förhållandena å landsbygden
flerestädes sådana, att den föreslagna förkortningen från tre veckor till
tio dagar skulle bereda såväl ’den häktade som domstolen och åklagarne
afsevärda olägenheter. Uti trakter, där af stånden vore långa och kommunikationerna
mindre utvecklade, skulle svårighet uppstå att få domstolen
samlad inom så kort tid, och rför åklagaren blefve det mången gång
omöjligt, att under de få dagar, som stode honom till buds, införskaffa
prästbevis och andra handlingar, som vid domstolen måste företes, eller
att föranstalta om erforderlig vittnesbevisning i målet. Följden skulle
alltså blifva, att rannsakningen till olägenhet för den häktade måste uppskjutas.
Vid öfvervägande af dessa förhållanden hade utskottet ej ansett
sig böra sätta i fråga större förkortning af den nu för landsbygden stadgade
tiden, inom hvilken rannsakning borde företagas, än till fjorton
dagar. Särskilda förhållanden i vissa orter af vårt land torde till och
med fordra uppehållande, hvad dem beträffade, af den nu gällande bestämmelsen
om tre veckors rådrum för rannsakningens företagande, och
det borde alltså beredas möjlighet att i sådana fall utsträcka tiden.

Det af justitieombudsmannen framställda förslaget om bestämmelser
rörande tiden, inom hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med
häktad person, funne utskottet välgrundadt, och borde dessa bestämmelser
lämpligen affattas i analogi med de föreskrifter, som rörande rannsaknings
företagande pröfvades efter förhållandena bäst afpassade. Emellertid
torde det ej särskildt behöfva framhållas, att domstolen borde erhålla
bemyndigande att, där omständigheterna sådant påkallade, uppskjuta rannsakningen
utöfver den tid, som för normala fall ansåges tillfyllest.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra kammaren utan diskussion.

— 1904 —

119

Däremot blef densamma afslagen af Första kammaren med 52 röster
mot 48.

Under den diskussion, som i Första kammaren föregick omröstningen,
anmärktes emot utskottets hemställan hufvudsakligen, att den svenska
straffprocessen behöfde i sin helhet grundligt reformeras, men att genom
aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse uti det af utskottet föreslagna
syftet man undansköte den stora reformen och samtidigt refve ned på ett
håll hvad man byggt på ett annat; att enär det vore af synnerlig vikt
för att en domstolsrannsakning skulle kunna på lämpligt sätt bedrifvas,
att densamma föreginges af en fullständig förundersökning, man icke borde,
då man vidtoge åtgärder, i ändamål att den häktade måtte äga tillfälle att,
så snart som möjligt, få häktningsåtgärdens befogenhet pröfvad af domstol,
anordna saken på det sätt, utskottet tänkt sig, eller genom att knappa af
på förundersökningen, utan förfara på annat sätt, samt att de utaf utskottet
föreslagna tider, inom hvilka den första rannsakningen med häktad person
skulle företagas, vore för knappa, hvilket åter hade till följd, bland annat,
att målen framkomme till domstolen i allt för outredt skick, och uppskof
föranleddes, som med längre tider kunnat undvikas.

Medgifvas måste, att nu berörda förhållanden ej kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt ordnas utan i sammanhang med en reform af den svenska
straffprocessen i dess helhet samt en i förening därmed företagen omorganisering
af de allmänna domstolarne i vårt land. En reform af denna vidlyftiga
beskaffenhet lärer dock ej vara att emotse under den närmaste
framtiden. Under sådant förhållande och då på senare tid inom landet
inträffade tilldragelser, enligt min mening, ådagalagt angelägenheten af en
ny och fullständigare lagstiftning på ifrågavarande område, har jag ansett
det vara af nöden att frågan om en partiell reform i den af lagutskottet
vid 1900 års Riksdag föreslagna riktningen åter tages upp. Af synnerlig
vikt synes det mig vara att, i likhet med hvad som föreslogs i Kungl.
Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna proposition, en lagbestämmelse kommer
till stånd, hvilken såsom allmän regel föreskrifver, att anmälan om häktning
utan uppskof skall göras hos vederbörande domstol, och att undantag
från denna regel medgifves endast för sådant fall, att särskilda förhållanden
finnas därtill föranleda, därvid dock bör bestämmas en viss tid, utöfver
hvilken den förberedande undersökningen ej i något fall får sträcka sig.
Möjligen kan den af 1900 års lagutskott i detta afseende föreslagna tid,
eller fjorton dagar, med afseende å särskildt vidlyftiga och invecklade
rannsakningar vara för knapp och i sådana fall ett något längre anstånd
med remissen tillåtas.

- 1904 —

120

På grand af hvad jag anfört, och med åberopande af hvad lagutskottet
vid 1900 års riksdag uti sitt ofvanberörda utlåtande yttrat, vågar jag
ånyo upptaga omförmälta af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
framställda förslag samt sålunda vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta samt för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, ägnade
att åstadkomma större skyndsamhet än nu råder beträffande
för brott häktade personers inställande för
domstol.

Framställning till Riksdagen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen i
justitieombudsmansexpeditionen.

Med anledning af särskilda af Kungl. Maj:t gjorda framställningar har
Riksdagen åren 1901, 1902 och 1903 beviljat dyrtidstillägg att till statens
ämbets- och tjänstemän med vissa undantag och under vissa förbehåll för
samma år utgå med tio procent af deras aflöningsförmåner. På särskilda
framställningar har Riksdagen åren 1902 och 1903 anvisat medel till erforderligt
belopp för beredande af samma förbättrade löneförmåner åt
tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen.

Då några afsevärda förändringar i lefnadskostnaderna icke synas hafva
inträdt under den tid, som förflutit efter det Riksdagen senast beviljade
dyrtidstillägg, och Riksdagen följaktligen torde komma att äfven under
innevarande år pröfva, huruvida medel för sådant ändamål må anvisas,
får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen, under förutsättning att dyrtidstillägg
innevarande år beviljas statens ämbets- och tjänstemän,
måtte tillerkänna enahanda förmån jämväl åt tjänstemännen
i justitieombudsmansexpeditionen.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till statsutskottet.

— 1904 —

121

Ämbetsresan år 1903.

Min ämbetsresa under nästlidet år har omfattat Älfsborgs län, större
delen af Värmlands län, Jämtlands län samt en del af Stockholms län.
Jag har under resan efter vedertagen ordning besökt läns- och stiftsstyrelser,
domhafvande, rådstufvurätter med flera myndigheter, och har jag tillika
genom besök i fängelser och häkten förskaffat mig kännedom om deras
beskaffenhet och fångarnes behandling. Åt arkiven har jag ock ägnat
behörig uppmärksamhet.

Uti det under resan förda diarium, hvilket jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur skall för granskning öfverlämnas till
Riksdagens lagutskott, redogöres för de iakttagelser och anmärkningar, som
under resan förekommit.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1903 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes ....................................................................... 17

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ..................... 103

Summa 120

Af dessa ärenden hafva

på grund af återkallelse afskrifvits ............................................................ 1

till annan myndighet öfverlämnats ............................................................. 1

efter vcderbörandes hörande fått förfalla ................................................. 30

» annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd afskrifvits .... 65

till åtal hänvisats ................................................................................................ 8

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 9

» » » » på vederbörande klagandes begäran hvilande ...... 1

» » » » af annan anledning hvilande.................................... 3

» » » » på pröfning beroende................................. 2

Summa 120

Under år 1903 hafva 8 åtal anställts emot följande äinbets- eller
tjänstemän för nedan angifna fel eller försummelser i ämbete eller tjänst,
nämligen:

1) rektor vid allmänt läroverk, för förskingring af medel, tillhörande
läroverkets ljus- och vedkassa, m. m.;

Justitieombudsmannens ämbelsberåttelse till 1904 års Riksdag.

122

2) häradshöfding, för vägran att tillhandahålla en dombok;

3) en vice pastor, för vägran att tillhandahålla skolrådets protokoll;

4) regementschef, för vägran att tillhandahålla särskilda å chefsexpeditioncn
förvarade handlingar;

5) länsman, för obehöriga anteckningar å orlofssedlar;

6) kyrkoherde, för obehöriga anteckningar i prästbetyg;

7) en expeditionshafvande vid rådstufvurätt, för vägran att meddela
utdrag af rättens konkursförteckning; och

8) kyrkoherde, för aflysande af en i behörig ordning utsatt kyrkostämma.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1903 aflåtna skrifvelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrifvelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
hvilka vid 1902 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda —
om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1903, innefattas i tre särskilda,
i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar; innehållande
bilagan därjämte en tabell öfver do skrifvelser, Riksdagen år 1903 till
Kungl. Maj:t aflåtit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1904.

CARL LEIJONMARCK.

Knut von Matern,

— 1901 —

123

Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård;

afgifven år 1904.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse
utaf kommitterade för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet
att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit; hvilket kommitterade
skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1904.

CARL LEIJONMARCK.

OSCAR MONTELIUS. F. KROOK. J. JOHANSSON.

HANS HILDEBRAND. C. F. SVEDELIUS. H. WIESELGREN.

Knut von Matern.

BILAGA

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1904 års Riksdag.

Bil. till justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1,904 års Riksdag.

Förteckning på de af Riksdagen år 1003 till Kungl. Maj:t aflatna
skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma
skrifvelser blifvit under nämnda år vidtagna*).

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 februari 1903, angående verkställd omröstning
öfver högsta domstolens ledamöter. (3.)

1903 den 20 februari i kungl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af samma dag, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar. (5.)
1903 den 13 mars meddelades härå svar å rikssalen.

3:o af den 18 februari, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (6.)

1903 den 27 februari i kungl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 4 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts i propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof under andra hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om utvidgning
af länsfängelset i Härnösand och uppförande af nytt cellfängelse invid
Göteborg. (13.)

1903 den 14 mars i kungl. regeringen anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

5:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse af 6 § i lagen angående jordfästning den 25 maj 1894. (17.)
Kyrkomötet, hvars yttrande öfver lagförslaget inhämtats, har förklarat sig icke kunna godkänna
detsamma.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siflertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till Kiksdagens protokoll.

— 1904 —

6:o Riksdagens skrifvelse af den 4 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen. (18.)
Efter inhämtande af kyrkomötets yttrande har Kung]. Maj:t den 27 oktober 1903 utfärdat
lag i ämnet.

7:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Sedan kommerskollegium inkommit med infordradt utlåtande öfver Riksdagens ifrågavarande
framställning, beror ärendet på Kung]. Maj:ts pröfning.

8:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap. 2 § giftermålsbalken.
(21.)

Efter högsta domstolens hörande är lag i ämnet utfärdad den 24 juli 1903.

9:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse af 1, 11, 23 och 50 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet. (22.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 juli 1903.

10:o af den 14 mars, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § konkurslagen.
(28.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, är lag i ämnet utfärdad den 24 juli 1903.

ll:o af den 18 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående oäkta barns arfsrätt. (31.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i lagstiftningen
angående aktiebolag. (32.)

Efter det patent- och registreringsverket inkommit med infordradt utlåtande öfver Riksdagens
förevarande framställning, är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9 kap. 1 §
giftermålsbalken. (33.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 28 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 4 kap. 8 och 9 §§ strafflagen. (40.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag i
ämnet, har Kungl. Maj:t däri utfärdat lag den 24 juli 1903.

15:o af samma dag, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å fång till tomt
i municipalsamhälle eller köping. (41.)

Från Konungens samtlige befallningshafvande infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

— 1Ö04 —

16:0 Riksdagens skrifvelse af den 11 april, angående användning af torf till eldning
vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Någon åtgärd med anledning af skrifvelsen har på justitiedepartementets föredragning icke
vidtagits.

17:o af den 22 april, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)

Efter det öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i länen, de sistnämnde
efter vederbörande magistraters hörande, afgifvit infordrade utlåtanden öfver Riksdagens
ifrågavarande framställning, har Kungl. Maj:t den 11 december 1903 förordnat, att ärendet
skulle öfverlämnas till lagberedningen för att komma under öfvervägande vid fullgörande
af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken med därtill hörande författningar.

18:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar af
inteckningslagstiftningen. (56.)

Sedan skrifvelsen öfverlämnats till lagberedningen, har beredningen den 11 december 1903
inkommit med förslag till lag om ändrad lydelse af 38, 52 och 57 §§ i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag om ändrad lydelse
af 29 § i lagen om inteckning i fartyg den 10 maj 1901; och har Kungl. Maj:t den
18 december 1903 förordnat, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag skulle
infordras.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser om
sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

20:o af den 28 april, i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol. (75.)
Vid anmälan den 12 augusti 1903 af ifrågavarande skrifvelse har Kungl. Maj:t uppdragit
åt presidenten i Göta hofrätt, juris doktorn Knut Hjalmar Leonard Hammarskjöld att
verkställa utredning af berörda ärende samt utarbeta förslag till de ändringar i grundlag
och till de författningar, som för ändamålet kunna anses erforderliga.

Sådan utredning har ännu icke inkommit.

21:o af den 2 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
af ett nytt stift m. m. dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen den 16 november 1863 angående
allmänt kyrkomöte och till lag om ändrad lydelse af § 3 i lagen den
26 oktober 1883 angående tillsättning af prästerliga tjänster. (76.)
Skrifvelsen tillhör justitiedepartementet endast så vidt angår lagförslagen. Efter inhämtande
af kyrkomötets yttrande öfver samma förslag har Kungl. Maj:t den 27 oktober
1903 utfardat lagar i dessa ämnen.

22:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om

— 1904 —

fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning
i inmutningsrätten, är stadgadt. (81.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 1903.

23:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående kostnadsfritt tillhandahållande af stämplar för stämpelbeläggning af
vissa vid häradshöfdingen R. E. Eckerströms död å Södra Roslags domsagas
kansli kvarliggande handlingar. (105.)

1903 dén 22 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

24:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
förekommande och släckning af skogseld. (107.)

Domänstyrelsen och Konungens befallningshafvande i länen hafva anbefallts afgifva utlåtanden
öfver ifrågavarande framställning. Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

25:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (109.)

1903 den 26 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

I anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och under hvilka villkor ersättning må
kunna beredas nämndemän för deras biträde vid vägsyner, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill Kungl. Maj:t kunde finna förhållandena föranleda, har Kungl. Maj:t
anbefallt befallningshafvandena i samtliga län att afgifva utlåtanden öfver ifrågavarande
framställning. Sådana utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

26:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (117.)
Anmäld den 26 juni 1903, så vidt skrifvelsen tillhörde justitiedepartementets handläggning;
och beslöts därvid, att skrifvelsen i dessa delar skulle meddelas statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

27:o af den 16 maj, angående tillhandahållande af Svensk författningssamling till
lägsta möjliga pris. (131.)

Vid anmälan af Riksdagens förevarande skrifvelse den 26 juni 1903 har Kungl. Maj:t
uppdragit åt chefen för justitiedepartementet att vidtaga nödiga åtgärder för vinnande af
det i skrifvelsen angifna syfte. Sedermera har med aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner
upprättats nytt kontrakt om författningssamlingens utgifvande, därvid stadgats skyldighet
för bolaget att till prenumeration å posten tillhandahålla samlingen mot ett pris, som, postbefordringsafgiften
oberäknad, ej må öfverstiga för samlingen i dess helhet 4 kronor 50
öre, för samlingen utan bihang 3 kronor och för bihanget enbart 2 kronor, allt för år
räknadt.

28:o af den 19 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner n:r 67 a och

— 1904 —

67 b med förslag till lag angående solidariska bankbolag m. m. dels ock åtskilliga
i ämnet väckta motioner. (133.)

Vid anmälan den 18 september 1903 af ifrågavarande skrifvelse, så vidt den ankommer
på justitiedepartementets föredragning, bar Kungl. Maj:t utfärdat lag angående solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt lag angående ändrad lydelse af 55 §
i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen,
till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i
lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)
Vid anmälan den 24 juli 1903 af ifrågavarande skrifvelse, så vidt den ankommer på
justitiedepartementets föredragning, har Kungl. Maj:t utfärdat lag om ändrad lydelse af 11
kap. 15 § rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen,
lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och prokura.

30:o af den 22 maj, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Kungl. Maj:t, som vid anmälan den 5 juni 1903 af förevarande skrifvelse, så vidt den ankommer
på justitiedepartementets föredragning, förordnat, att högsta domstolens utlåtande
skulle infordras öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag om ändrad lydelse af 1 §
i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, har, efter det
sådant utlåtande afgifvits, den 24 juli 1903 utfärdat lag i ämnet.

31:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronohäktet i Kisa. (141.)

1903 den 5 juni i kungl. regeringen anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

2:o. Utrikesdepartementet.

32:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1903, med anledning af Kungl. Maj:ts
proposition om afstående af Sveriges rätt att återlösa Wismar med område.
(139.)

1903 den 22 maj föredragen inför Kungl. Maj:t, som därvid bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att med mecklenburgska och tyska regeringarna inleda underhandlingar

— 1904 —

om afsilande af ett formligt aftal, hvarigenom dels Sverige afstode från sin rätt att återlösa
staden och herrskapet Wismar samt amten Poel och Neukloster, dels närmare bestämmelser
träffades om undanrödjande af de hinder, som i öfrigt kunde förefinnas för
dessa landsdelars fullständiga införlifvande med Mecklenburg.

33:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(110.)

Skrifvelsen föredrogs den 10 juni 1903, hvarvid förordnades, att Riksdagens i punkterna
1 6 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom

och efterrättelse, i hvad på bemälta ämbetsverk ankomme.

Beträffande beslutet under punkt 7 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf till
eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Sedan Kungl. Maj:t den 17 juni vid föredragning af skrifvelsen på hemställan af statsrådet
och chefen för civildepartementet föreskrifvit, att ett tryckt exemplar däraf skulle,
jämte andra handlingar, öfverlämnas till samtliga öfriga departement för vidtagande af
vederbörliga åtgärder, bar arméförvaltningen å artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartementen
anmodats att efter verkställande af erforderliga försök till departementet i
ämnet afgifva yttrande och förslag, hvilka vid årets slut ännu ej inkommit.

35:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ägoutbyte
mellan kronan och Landskrona stad. (66.)

Anmäldes den 8 maj inför Kungl. Maj:t, som med godkännande af berörda ägoutbyte bemyndigade
arméförvaltningeu å fortifikationsdepartementet att sluta aftal såväl därom som
i fråga om upplåtelse till Landskrona—Eslöfs järnvägsaktiebolag af det område, som genom
ägoutbytet tillfälle kronan.

36:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af en del utaf förra bergshauptmansbostället Väsby i Västmanlands
län. (67.)

Föredrogs inför Kungl. Maj:t den 8 maj, därvid förordnades, att ifrågavarande del af förra
bergshauptmansbostället Väsby skulle, för att begagnas till ett trängetablissemang, den
14 mars 1904 öfverlämnas till landtförsvaret.

37:o af den 6 maj, angående samlingslokaler jämte bokförråd och skrifmaterialier
för de värnpliktige. (78.)

Föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 maj, därvid beslöts, att samtlige arméfördelningschefer
och militärbefälhafvaren på Gottland skulle anmodas anbefalla vederbörande trupp —

1904 —

förbands chefer att, i den mån förhållandena det medgåfve, vidtaga åtgärder till vinnande
af de utaf Riksdagen i dess skrifvelse angifna syften.

38:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ägobyte med Karskrona stad. (92.)

Föredrogs den 17 juni inför Kungl. Maj:t, som bemyndigade arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
att gemensamt med marinförvaltningen sluta aftal med Karlskrona
stad om ifrågavarande ägobyte äfvensom förordnade, att den kronan genom bytet tillkommande
fasta egendom skulle till sjöförsvaret öfverlämnas.

39:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af f. d. kronofogdebostället Lilla Köpinge n:r 12, ett mantal,
i Malmöhus län m. m. (95.)

Föredrogs inför Kungl. Maj:t den 17 juni, därvid förordnades, att ifrågavarande egendom
skulle den 14 mars 1904 till landtförsvaret öfverlämnas för att till öfningsfält för skånska
dragonregementet användas, hvarjämte meddelades vissa för beslutets bringande till verkställighet
nödiga bestämmelser.

40:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
till landtförsvaret af vissa delar af indragna militiebostället Broby n:r 1 i
Södermanlands län. (96.)

Föredrogs den 17 juni inför Kungl. Maj:t, som förordnade, att ifrågavarande ägoområden
skulle, för att Åkers krutbruk tilläggas, den 14 mars 1905 öfverlämnas till landtförsvaret.

41:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under rikstatens fjärde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret. (111.)

Vid föredragning den 26 juni af denna skrifvelse hav Kungl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut rörande anslagen under fjärde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig
från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelseu skulle meddelas
arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på dessa ämbetsverk
ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra
ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa delgifvas; hvarjämte Kungl. Maj:t meddelat de
särskilda föreskrifter, som för verkställande af de fattade besluten erfordras.

42:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (117.)
Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t i de till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 26 juni, då Kungl. Maj:t förordnade, att innehållet af skrifvelsen skulle
vederbörande till kännedom och efterrättelse delgifvas.

43:o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af äganderätten till de Torsebro krutbruk tillhörande fastigheter. (129.)

Vid föredragning den 17 juni inför Kungl. Maj:t ansågs skrifvelsen icke till annan åtgärd

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 190i års Riksdag. 2

föranleda, än att afskrift däraf skulle till arméförvaltningen å artilleridepartementet för
kännedom öfverlämnas.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående öfverlåtande till staden Hälsingborg af skånska husarregementets
nuvarande kasernområde m. m. (140.)

Föredrogs den 17 juni inför Kungl. Maj:t, som med godkännande af stadsfullmäktiges i
Hälsingborg gjorda erbjudande bemyndigade arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet
att med stadsfullmäktige sluta aftal om öfverlåtelse till staden af ifrågavarande kasernområde.

4:0. Sjöförsvarsdepartementet.

45:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf till
eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Sedan Kungl. Maj:t på civildepartementets föredragning den 17 juni fattat beslut med anledning
af denna skrifvelse, samt ett tryckt exemplar af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag
öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet, hafva samtliga handlingar rörande denna
fråga den 6 oktober öfverlämnats från sistnämnda departement till marinförvaltningen och
lotsstyrelsen för vidtagande af de åtgärder, hvartill de ansåges böra föranleda.

46:o af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901. (101.)

Kungl. Maj:t har den 14 augusti rörande den del af skrifvelsen, som tillhörde sjöförsvarsdepartementets
handläggning, infordrat utlåtande från marinförvaltningen, som med sådant
utlåtande inkommit; och är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

47:o af den 18 maj, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra,
tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda
framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg åt en del tjänstemän
och betjänte m. m. (118.)

Sedan skrifvelsen den 10 juni genom finansdepartementet anmälts för Kungl. Maj:t, som
därvid, bland annat, förordnade, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan beträffande dyrtidstillägg till ämbets- och
tjänstemän samt betjänte vid lotsverket, som på sistuämnda departement ankomme, har
Kungl. Maj:t den 3 juli meddelat föreskrifter angående dyrtidstillägg åt ämbets- och
tjänstemän med flere vid lotsstyrelsen och lotsverket.

48:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (112.)

Kungl. Maj:t har den 17 juni förordnat om erforderliga åtgärder, utom i hvad angår

— 1904 —

Riksdagens i punkten 2 omförmälta beslut angående maviuintendenturkåren samt i punkten
8 anmälda beslut angående upprättande af en marinintendentskola.

Erforderliga beslut angående marinintendenturkåren och marinintendentskolan hatva

sedermera meddelats den 11 december.

49:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och

indragningsstaterna. (117.) _ , .

Sedan skrifvelsen den 10 juni genom finansdepartementet anmälts inför Kungl. Maj:t, och
transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats. till sjöförsvarsdepartementet,
har Kungl. Maj:t den 17 i samma månad fattat beslut i de på sistnämnda departements
föredragning beroende delar af ärendet utom beträffande punkten 1 °1''a1^ e
pensionering af personalen vid marinintendenturkåren m. m., angående hvilken Pu“kt eslut
fattats den 11 december, och punkten 3 beträffande sjukhusförvaltaren vid flottans
station i Karlskrona Hjalmar Tbeodor Wollins pensionsrätt, i fråga hvarom beslut fattats
den 31 december.

5:o. Civildepartementet.

50:o Riksdagens skrifvelse af den 24 februari 1903, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring samt till bro- och hamnbyggnacei
m. m. (11.)

Anmäldes den 13 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

51:o af den 4 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862. (19.)

Anmäldes den 4 april och lades till handlingarna.

52:o af den 11 mars, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till nya byggnader och anläggningar vid statens redan
trafikerade järnvägar. (24.)

Anmäldes den 4 april, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

53:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjoida
framställning om anslag till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan
trafikerade järnvägar. (25.)

Anmäldes den 4 april, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att afgifva förslag till användning
af det utaf Riksdagen enligt skrifvelsen beviljade anslag: och sedan det infordrade
förslaget inkommit, beslötos vid ärendets förnyade anmälan den 17 juni erforderliga
åtgärder.

— 1904 —

54:o Riksdagens skrifvelse af den 14 mars, i anledning af väckta motioner om skrifvelse
till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen. (29.)
Anmäldes den 24 juli; och anbefalldes Konungens befallningshafvande i länen att,
efter inhämtande af vederbörande landstings yttranden, afgifva utlåtanden öfver ett i anledning
af skrifvelsen inom civildepartementet upprättadt förslag till lag angående ändrad
lydelse af vissa paragrafer uti omförmälta förordning. De infordrade yttrandena hafva
ännu icke fullständigt inkommit.

55:o af den 3 april, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(42.)

Anmäldes den 1 maj, därvid dels förordnades, att styrkt afskrift af skrifvelsen skulle
öfverlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels ock domänstyrelsen anbefalldes att
i ärendet afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande den 17 december inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

06.0 af den 18 apiil, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående personalen vid statens järnvägar. (44.)

Anmäldes den 26 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

57:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar, dels
ock Kungl. Maj:ts i särskild proposition framställda förslag om beredande af
lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende. (45.)

Anmäldes den 22 maj, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

58:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för utvidgning och fördjupning af Albrektsunds
kanal. (49.)

Anmäldes den 8 maj, därvid Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
anbefalldes att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i de uti skrifvelsen omförmälta
hänseenden. Sedan Konungens befallningshafvande den 2 november inkommit med den
anbefallda utredningen, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

59:o af samma dag, i anledning af ej mindre Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
af anslag för år 1904 till fortsättning af statsbanebyggnaden från
Göteborg öfver Uddevalla till Skee än äfven inom Riksdagen väckta motioner
i ämnet. (50.)

Anmäldes den 17 juni, därvid af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

60:o af den 11 april, angående upphörande af den vissa städer åliggande skyldigheten
att bekosta lokal åt telegrafstation. (51.)

Anmäldes den 1 maj, därvid telegrafstyrelsen anbefalldes att öfver skrifvelsen afgifva
utlåtande, hvilket ännu icke inkommit.

— 1904

61 :o Riksdagens skrifvelse af den 11 april, angående användning af torf till eldning
vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Anmäldes den 17 juni, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes ej mindre att, i den mån
sådant kunde utan afsevärd ekonomisk förlust äga rum, låta i största möjliga utsträckning
fullfölja af styrelsen redan påbörjad användning af torfbränsle till eldning å godstågslokomotiv
och därom afgifva rapport än äfven att låta anställa försök med eldning af
torfbränsle i väntsalar och öfriga lägenheter vid statens järnvägar samt inkomma med
anmälan rörande utgången af de försök, styrelsen i anledning däraf komme att låta anställa;
och förordnades tillika, att afskrifter af skrifvelsen skulle med utdrag af statsrådsprotokollet
öfverlämnas till samtliga öfriga departement för vidtagande af erforderliga
åtgärder.

62:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Umeå stad af en del utaf den statens järnvägar tillhöriga mark vid Umeå
järnvägsstation. (64.)

Anmäldes den 22 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

63:o af den 2 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående medling i arbetstvister, dels ock Kungl. Maj:fcs i statsverkspropositionen
under punkten 36 gjorda framställning om anslag för beredande
af ersättning åt förlikningsmän för medling i arbetstvister. (77.)

Anmäldes den 10 juni och lades till handlingarna.

64:o af den 6 maj, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid järnvägarna
m. m. (80.)

Anmäldes den 10 juni, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att lämna järn vägsföreningen
tillfälle att i ärendet afgifva yttrande samt därmed jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t
inkomma. Dessa yttranden hafva ännu icke inkommit.

65:o af den 11 maj, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars spridning.
(87.)

Anmäldes den 6 november, därvid åt en kommité uppdrogs att verkställa utredning rörande
hvilka åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett humanare och
tillika verksammare sätt, än för närvarande ägde rum, motarbeta de smittosamma könssjukdomarnes
spridning, och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, hvartill
samma utredning kunde föranleda.

66:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Växjö hospital af mark från indragna liospitalshemmanet 3/t mantal Växjö
hospitalsgård i Kronobergs län m. m. (98.)

Anmäldes den 10 juni, därvid förordnade3, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i detta
ärende beslutit skulle medicinalstyrelsen och domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse
samt för vederbörandes förständigande meddelas.

— 1904 —

67:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1902
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1901. (101.)

Anmäldes den 7 augusti i de delar, som tillhörde civildepartementets föredragning; och
anbefalldes därvid dels järnvägsstyrelsen, dels ock medicinalstyrelsen att afgifva utlåtande,
den förra i hvad afsåge Riksdagens framställning om utdelandet af fribiljetter för resor
å statens järnvägar, den senare i hvad afsåge redovisning öfver de till hospitalsväsendet
anslagna medel. Sedan medicinalstyrelsen afgifvit utlåtande i sistberörda fråga, anmäldes
ärendet i denna del den 30 september, därvid förordnades, att en särskild kontrollant
skulle af medicinalstyrelsen anställas för att å statens vägnar öfvervaka de pågående
byggnadsarbetena vid Göteborgs hospital.

Det från järnvägsstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

68:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (113.)

Anmäldes den 10 juni, därvid dels medicinalstyrelsen anbefalldes så väl att med anledning
af Riksdagens beslut under punkt 6 inkomma med förslag till bestämmelser i fråga
om tillsättningen af resestipendier åt förste provinsialläkare, extra provinsialläkare, biträdande
provinsialläkare och stadsläkare, hvartill Riksdagen under anslaget till medicinalstyrelsen
med dithörande stater uppfört ett reservationsanslag å 2,500 kronor, äfvensom
villkoren för deras åtnjutande, som äfven att afgifva utlåtande i det ärende, hvarom i
punkt 21 omförmäles, dels ock öfriga af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

Sedan medicinalstyrelsen afgifvit det infordrade förslaget beträffande omförmälta
resestipendier, anmäldes ärendet i denna del den 10 september, därvid erforderliga bestämmelser
meddelades.

Det från medicinalstyrelsen infordrade utlåtande i den under punkt 21 omförmälta
fråga har ännu icke inkommit.

69:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(117.)

Anmäldes den 26 juni i de delar, som tillhörde civildepartementets föredragning, därvid
dels förordnades, att transsumt af skrifvelsen skulle meddelas statskontoret till kännedom
och efterrättelse i hvad på detta ämbetsverk berodde, äfvensom att innehållet af skrifvelsen
skulle meddelas järnvägsstyrelsen i den del, som dit hörde, dels ock direktionen
öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning anbefalldes att afgifva utlåtande och förslag beträffande
de förvaltningsföreskrifter, som med tillämpning af de utaf Kungl. Maj:t föreslagna
och af Riksdagen godkända hufvudgrunder för en anstalt, afsedd att bereda pension
åt lasarettsläkare, kunde för en sådan anstalt finnas erforderliga. Sedan nämnda direktion
fullgjort hvad den sålunda fatt sig anbefalldt, anmäldes ärendet i denna del ånyo den 13

— 1904 —

november, då reglemente fastställdes för lasarettsläkarnes pensionskassa, och öfriga af
skrifvelsen härutinnan föranledda åtgärder beslötos.

70:o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande för år 1904 af anslag till utförande af provisoriska anordningar
vid centralstationen och norra stationen i Stockholm m. m. (119.)
Anmäldes jämte hithörande del af den under 80:o nedan omförmälta skrifvelsen af den 3
juli; och beslötos erforderliga åtgärder.

71:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt
aliidne stationskarlen Anders Nilssons änka och barn. (121.)

Anmäldes den 17 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

72:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Arvidsjaurs kyrkostad och Muskusselet
i Arvidsjaurs socken. (122).

Anmäldes den 5 juni, därvid Konungens befallningshafvande i Norrbottens län anbefalldes
dels att vidtaga åtgärder, i syfte att all för den i skrifvelsen omförmälta väganläggningen
behöflig, enskilde tillhörig eller af enskilde brukad jord måtte utan ersättning upplåtas,
dels ock att från vederbörande väghållningsskyldige inhämta yttrande, huruvida de, därest
vägen anlades på statens bekostnad, åtoge sig ansvar för vägens framtida underhåll.

Sedan Konungens befallningshafvande i anledning häraf afgifvit utlåtande och öfverlämnat
vederböraudes yttranden samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till följd af därefter
erhållen remiss, den 5 november inkommit med utlåtande i ärendet, anmäldes detta
ånyo den 13 november; och beslötos erforderliga åtgärder.

73:o af samma dag, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkaredistrikt.
(132.)

Anmäldes den 5 juni, och anbefalldes medicinalstyrelsen att i ärendet afgifva utlåtande,
hvilket ännu icke inkommit,

74:o af den 20 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts rätt att
drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till lag om
ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till lag om
ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)

Anmäldes den 29 maj i de delar, som tillhörde civildepartementets föredragning; och
beslöts inhämtande af högsta domstolens utlåtande. Sedan detta inkommit, beslöts vid
ärendets förnyade anmälan den 24 juli utfärdandet af lagar i ämnet, hvarjämte med —

1904 —

delades föreskrifter om åvägabringande af den utaf Riksdagen begärda utredning angående
vissa försäkringsanstalter. Denna utredning har ännu icke afslutats.

75:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
angående försäkringsinspektionens organisation och verksamhet m. m.,
dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under sjätte hufvudtiteln gjorda
framställningar angående anvisande af medel till handhafvande af kontroll å
försäkringsanstalterna äfvensom till utarbetande och offentliggörande genom
försäkringsinspektörens försorg af årsredogörelse för siukkasseväsendet i riket.
(135.)

Anmäldes den 29 maj, därvid kommerskollegium anbefalldes att afgifva utlåtande rörande
ifrågasatt öfverlämnaude åt kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik att utarbeta och
offentliggöra statistisk årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket. Sedan utlåtande från
kommerskollegium inkommit samt riksförsäkringsanstalten, till följd af Kungl. Maj:ts
remiss, jämväl afgifvit utlåtande i ämnét, har Kungl. Maj:t den 30 oktober bestämt, att
utarbetandet af berörda statistiska årsredogörelse skulle öfverlämnas åt kommerskollegium.

Den 12 augusti har Kungl. Maj:t meddelat af skrifvelsen föranledda bestämmelser
om försäkringsinspektionens organisation.

76:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af kronojord för framdragande af vissa elektriska ledningar. (137.)

Anmäldes den 17 juni, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

77:o af den 22 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
förvärfvande åt statsverket af Trollhätte nya kanalbolags fasta egendom
m. m. (143.)

Anmäldes den 3 oktober, därvid åt f. d. presidenten P. S. L. Annerstedt uppdrogs att,
efter underhandlingar med Trollhätte nya kanalbolag, till Kung]. Maj:t inkomma med
utredning och förslag uti de i skrifvelsen åsyftade afseenden. Denna utredning har ännu
icke afslutats.

78:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion angående lösen för byggnader, som
afhysts från det för statens järnvägar aftagna området i Malmberget. (145.)
Anmäldes den 3 juli, därvid förordnades, att afskrift af skrifvelsen skulle öfverlämnas till
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län med befallning att dels utfärda allmän
kungörelse därom, att de lägenhetsinnehafvare, hvilka ville göra anspråk på utbekommande
af ersättning för vid ifrågavarande byggnaders bortförande liden förlust, ägde att
inom viss tid hos Konungens befallningshafvande göra framställning om dylik ersättning,
dels ock därefter för utrönande, om och i hvad mån ersättning borde utgå, i hvarje särskildt
fall verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i vissa närmare angifna
hänseenden, hvilka vid ersättningsanspråkens bedömande kunde tjäna till upplysning.
Konungens befallningshafvande har ännu ej inkommit med dylik utredning.

— 1904 —

79:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, angående val af deputerade att deltaga
i invigningen af statsbauedelen Gellivare—Riksgränsen. (154.)

Anmäldes den 29 maj, och förordnades, att skrifvelsen skulle delgifvas järnvägsstyrelsen
för den åtgärd, som på styrelsen ankomme.

80:o af den 22 maj, angående skatteregleringen för år 1904 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (157.)

Anmäldes den 26 juni, i livad skrifvelsen innehåller Riksdagens beslut rörande afsättning
af medel till arbetareförsäkringsfonden samt anvisande af medel till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, till anskaffande af ny
rörlig materiel vid statens redan trafikerade järnvägar och till låneunderstöd för enskilda
järnvägsanläggningar; och beslötos erforderliga åtgärder. Den civildepartementets föredragning
tillhörande återstående delen af skrifvelsen anmäldes i sammanhang med Riksdagens
under 70:o här ofvan omförmälta skrifvelse.

81 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
rörande trafikerandet af järnvägen Gellivare—Riksgränsen äfvensom
angående beviljande åt Luossavara-Kirunavara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare
malmfält af ett lån å 20,000,000 kronor m. m. (159.)

Anmäldes den 26 juni, därvid Kungl. Maj:t fann skrifvelsen icke till någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda.

6:o. Finansdepartementet.

82:o Riksdagens skrifvelse af Ilen 29 januari 1903, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående förändrad lydelse af §§ 3, 4, 6, 7, 8, 10, 11 och 25 i
förordningen angående villkoren för tillverkning af brännvin den 13 juli 1887,
så vidt sagda proposition afsåge höjning af brännvinstillverkningsskatten. (1.)
Den 29 januari har Kungl. Maj:t i anledning af denna Riksdagens skrifvelse låtit utfärda
kungörelse angående ändrad lydelse af § 10 i förordningen angående villkoren för tillverkning
af brännvin den 13 juli 1887.

83:o af samma dag, angående förhöjning i tullsatserna för brännvin och sprit
m. m. (2.)

Den 29 januari har Kungl. Maj:t i anledning af Riksdagens förestående skrifvelse låtit
utfärda kungörelse angående tilläggsafgifter till nu gällande tullsatser å brännvin och
sprit m. m.

84:o af den 20 februari, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
kontrollen öfver stämpeluppbörden. (10.)

Vid anmälan den 6 mars af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt

Bil. till justitieombudsmannens ämbetslerättelse till 1!)04 års Riksdag. 3

Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län att i anledning af berörda skrifvelse,
hvar för sig, afgifva utlåtande.

Sådant utlåtande har icke ännu inkommit från samtliga vederbörande.

85:o Riksdagens skrifvelse af den 28 februari, i anledning af väckta motioner i
fråga om åtgärder, som kunde föranledas af beslutade tullförhöjningar i främmande
länder. (16.)

A id anmälan den 1 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kungl. Maj:t bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunnige personer för att inom departementet
biträda med verkställande af utredning och afgifvande af förslag i det uti Riksdagens
skrifvelse angifna syfte.

De på grund af berörda bemyndigande därefter tillkallade sakkunnige hafva ännu
icke inkommit med den anbefallda utredningen.

86:o af den 10 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om vissa ändringar
i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3
december 1897. (23.)

Den 31 mars har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående vissa ändringar uti
ifrågavarande förordning.

87:o af den 14 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften. (26.)

Den 27 mars har denna skrifvelse blifvit för Kungl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagd till handlingarna.

88:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om revision af lagen angående
skydd mot yrkesfora m. ro. (27.)

Vid anmälan den 4 april af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt
kommerskollegium att i anledning af samma skrifvelse afgifva utlåtande.

Sådant utlåtande har icke ännu till Kungl. Maj:t inkommit.

89:o af den 27 mars, angående val af två fullmäktige i riksbanken och af tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (34.)

90:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontor och af tre
suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (35.)

Den 17 april äro båda dessa skrivelser för Kungl. Maj:t anmälda och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagda till handlingarna.

91 :o af den 11 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i anledning af en å
internationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagen konvention angående
beskattning af socker. (43.)

Den 29 augusti har Kungl. Maj:t, i anledning af hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse
anmält, låtit utfärda kungörelse angående ändring i och tillägg till gällande tulltaxas
bestämmelser under rubriken socker.

1904 —

92:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april, augående åtgärder mot de olägenheter,
som förorsakas genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Vid anmälan den 31 december af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t
anbefallt öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län att hvar för sig i anledning af densamma afgifva utlåtande.

83:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Med anledning af ett utaf Kungl. Maj:t på civildepartementets föredragning fattadt beslut
har chefen för finansdepartementet anmodat åtskilliga af de under departementet lydande
myndigheter att tillse, huruvida de af respektive myndigheter begagnade lokaler lämpligen
kunde, på sätt Riksdagen ifrågasatt, företrädesvis uppvärmas med torfbränsle samt före
utgången af år 1904 till finansdepartementet inkomma med redogörelse för de åtgärder,
som med anledning häraf vidtagits, samt för de försök, som kunde hafva utförts.

94:o af den 22 april, med anledning af väckta motioner angående beskattning af
utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar. (59.)

Vid anmälan den 22 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t anbefallt
öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län att i
anledning af berörda skrifvelse, hvar för sig, afgifva utlåtande.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit från samtlige vederbörande.

95:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts särskilda propositioner angående
efterskänkande af kronans rätt till två danaarf. (65.)

Hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutit i de i förestående skrifvelse omförmälta
ärenden har den 8 maj meddelats vederbörande till kännedom och efterrättelse.

96:o af den 25 april, angående förlängd tid för anmälan om skattefrälseräutors inlösande
af statsverket. (72.)

Den 8 maj har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående utsträckning af tiden för
anmälan om inlösen af skattefrälseräntor.

97:o af samma dag, angående inlösningspriset å till statsverket hembjudna frälseräntor
m. m. (73.)

Den 3 juli har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

98:o af den 28 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge jämte en i ämnet väckt motion. (74.)

Den 8 maj har Kungl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet.

99:o af den 9 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna. (83.)

Den 10 juni har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet.

— 1904 —

100:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående tullfrihet för omalen majs. (84.)

Den 10 juli är denna skrifvelse anmäld för Kungl. Maj:t oeh, såsom icke påkallande åtgärd,
lagd till handlingarna.

101:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af §§ 3, 4, 6, 7, 8, 10, 11 och 25 i förordningen angående villkoren
för tillverkning af brännvin den 13 juli 1887. (85.)

Den 10 juli har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående ändrad lydelse af §§ 3,
4, 6, 7, 8, 11 och 25 i nämnda förordning.

102:o af samma dag, angående tullbevillningen. (86.)

Den 30 oktober har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående fortsatt tillämpning
af tulltaxan den 24 oktober 1898 med vissa ändringar.

103:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter skänkande

af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Per Nilsson från Ströms
socken af Jämtlands län. (94.)

Vid föredragning den 22 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t
förordna!, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

104:o af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1901. (101.)

Vid föredragning den 24 juli af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, i hvad densamma
innefattade dels framställning om utfärdande af föreskrifter i fråga om inventering hos
redogörare af allmänna medel, dels ock framställningar beträffande marinförvaltningen,
järnvägsstyrelsen samt medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet anslagna
medel, har Kungl. Maj:t dels anbefallt statskontoret och kammarrätten att, efter
inhämtande af vederbörandes yttrande, i den mån sådant för ärendets utredning kunde
anses erforderligt, gemensamt afgifva utlåtande öfver Riksdagens i förevarande skrifvelse
gjorda framställning i fråga om utfärdande af föreskrifter därom, att inventering skulle

vid räkenskapsårets slut äga rum hos hvarje redogörare för verk eller inrättning, hvars

räkenskap för granskning skulle öfverlämnas till kammarrätten, samt att den i räkenskapen
upptagna kassabehållningens befintlighet skulle styrkas genom ett i behörig ordning
affattadt inventeringsinstrument, hvilket borde bifogas räkenskapen, dels äfven förordnat,
att ett tryckt exemplar af Riksdagens skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag
öfverlämnas till sjöförsvars- och civildepartementen för vidtagande af de åtgärder, som
på hvart och ett af nämnda departement aukomme.

Den 4 september har samma skrifvelse anmälts, i hvad den innefattade framställning
om verkställande af utredning om och i hvad mån vederbörande tjänstemäns i stats —

1904 —

kontoret försummelse att iakttaga gällande föreskrifter kunde hafva möjliggjoit de af
räntmästaren Falile Fougberg i samma ämbetsverk föröfvade förfalskningar;

och bar justitiekansler]! undfått befallning att i anledning af Riksdagens sistbeiöida
framställning afgifva yttrande.

De från statskontoret och kammarrätten samt justitiekansler!! sålunda infordrade
utlåtanden hafva icke ännu till Kungl. Maj:t inkommit.

I05:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning. (102.)

Den 17 juni har Kungl. Maj:t, i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda anhållan,
låtit utfärda kungörelse i ämnet.

106:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående en särskild stämpelafgift för punsch, dels ock eu i sammanhang
med nämnda proposition väckt motion. (104.)

Den 22 maj har Kungl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse
anmälda beslut, låtit utfärda dels förordning angående en särskild stämpelafgift för försäljning
af punsch dels oclc kungörelse angående ändrad lydelse af §§ 1 och 17 i föiorduingen
angående villkoren för försäljning af brännvin och andia blända ellei destilleiade
spirituösa drycker den 24 maj 1895.

107:o af samma dag, angående en inkomstskatt för ar 1904. (106.)

Kungl. Maj:t har den 17 juni låtit utfärda kungörelse angående inkomstskatt för år 1904.

108:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hof- och slottsstaterna. (108.)
Innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse härden 10 juni meddelats riksmarskalksämbetet
och statskontoret till kännedom och efterrättelse.

109:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (114.)

Vid föredragning den 10 juni af Riksdagens berörda skrifvelse liar Kungl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kungl. Majits framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och eften ättelse, i hvad
på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af skrifvelsen i de delar, som rörde
andra ämbetsverk ocb myndigheter, skulle dessa meddelas.

110:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indraguingsstaterna.
(117.)

Den 10 juni har Riksdagens förevarande skrifvelse i de delar, som tillhörde handläggning
af annat departement än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande depaite —

1904 —

raent öfverlämnats, hvarjämte innehållet af skrifvelsen i öfrigt till kännedom och efterrättelse
meddelats statskontoret.

lll:o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1903 åt en del tjänstemän och betjänte. (118.)

Vid föredragning den 10 juni af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kungl. Maj:t
dels låtit utfärda kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1903 åt en del tjänstemän
och betjänte dels ock förordnat, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan beträffande dyrtidstillägg till ämbets- och tjänstemän
samt betjänte vid lotsverket, som på detta departement ankomme.

112:o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsumrnor.
(123.)

Oen 17 juni har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

113:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
af en lånefond för rederinäringens understödjande. (124.)

Kungl. Maj:t har den 18 december låtit utfärda kungörelse angående villkoren för lån
från fonden för rederinäringens understödjande.

114:o af den 16 maj, angående förändrad organisation i fråga om rikets officiella
statistik. (130.)

Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

115:° af dei> 19 maj, i anledning af Kuugl. Maj:ts propositioner n:r 67 a och 67
b med förslag till lag angående solidariska bankbolag m. m. dels ock åtskilliga
i ämnet väckta motioner. (133.)

Riksdagens förevarande skrifvelse har den 18 september blifvit för Kungl. Maj:t anmäld;
och har Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det afveke från
Kungl. Maj:ts proposition, låtit utfärda lag angående dels solidariska bankbolag, dels bankaktiebolag,
dels tillsyn å vissa penningeinrättningar, som drifva sin rörelse utan af
Konungen stadfäst reglemente, dels ock ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 maj 1898,
innefattande särskilda bestämmelser om vissa aktiebolag, som drifva lånerörelse.

116:o af den 22 maj, angående beräkning af statsverkets inkomster. (150.)

Den 17 juni har innehållet af denna skrifvelse meddelats statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

117:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (152.)

Vid anmälan den 17 juni af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att, jämte meddelande af Riksdagens i samma skrifvelse omförmälta beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

— 1904 —

118:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, angående upprättadt nytt reglemente
för riksgäldskontoret. (153.)

Den 17 juni är denna skrifvelse för Kungl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagd till handlingarna.

119:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (155.)
Den 17 juni har Kungl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående den vid 1903 års Riksdag
åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

120:o af den 20 maj, angående tillverkning och beskattning af maltdrycker. (156.)
Den 17 juni har Kungl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse
anmälda beslut, låtit utfärda förordning i ämnet.

121:o af den 22 maj, angående statsregleringen för år 1904 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (157.)

Vid anmälan den 17 juni af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att hvad Riksdagen i ämnet beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

Därjämte har Kungl. Maj:t dels anbefallt statskontoret att före utgången afår 1904
till riksgäldskontoret öfverlämna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden
för riksdags- och riksbankshus afsättas, dels ock förordnat, att ett tryckt
exemplar af skrifvelsen, i hvad den rörde afsättning af medel till arbelareförsäkringsfonden,
till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande, till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade järnvägar, till
järnvägsanläggningar och stationsanordningar för statens räkning samt till låneunderstöd
för enskilda järnvägar skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet.

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

122:o Riksdagens skrifvelse af den 14 mars 1903, i anledning af väckt motion i
fråga om skyldigheten att bidraga till organists aflöning. (30.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats i ärendet, har Kungl. Maj:t den 11 december aflåtit
proposition till Riksdagen.

123:o af den 11 april, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Med anledning af ett utaf Kungl. Maj:t på civildepartementets föredragning fattadt beslut
har chefen för ecklesiastikdepartementet anmodat åtskilliga under sistnämnda departement
lydande myndigheter att tillse, huruvida de af dem begagnade lokaler, hvilkas eldning
bekostades af statsmedel, lämpligen kunde, på sätt Riksdagen ifrågasatt, företrädesvis
uppvärmas med torfbräusle, samt före utgången af år 1904 till ecklesiastikdepartementet
inkomma med redogörelse för de åtgärder, som med anledning häraf vidtagits, samt för
de försök, som utförts.

— 1904 —

124:o af samma dag, i fråga om ändring i sättet för utdelning af vinet i nattvarden. (54.)
Skrifvelsen anmäldes den 24 april, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med den i skrifvelsen begärda utredning. Sedan medicinalstyrelsens yttrande
inkommit, hafva genom remiss den 31 december utlåtanden infordrats från de
ecklesiastika konsistorierna.

125:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående folkskoleväsendet i Stockholm. (57.)

Kungl. Maj:t har den 15 maj utfärdat lag angående folkskoleväsendet i Stockholm samt
lag angående ändrad lydelse af § 1 mom. 1, § 2, § 4 första stycket, § 24 mom. 2,
rubriken till kap. Ill och § 41 mom. 1 af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
ocli skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

126:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället l3/4 mantal Ålsta n:r 3 och 5 i
Örebro län. (60.)

Skrifvelsen anmäldes den 8 maj, därvid vederbörande meddelades erforderliga föreskrifter.

127:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från kronoparken Bjurfors underlydande hemmanen Stora och Lilla Åvcsta
i Kopparbergs län. (68.)

Skrifvelsen anmäldes den 8 maj, därvid vederbörande meddelades erforderliga föreskrifter.

128:o af den 2 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
af ett nytt stift m. m., dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen den 16 november
1863 angående allmänt kyrkomöte och till lag om ändrad lydelse af § 3 i
lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af prästerliga tjänster. (76.)
Efter kyrkomötets hörande har Kungl. Maj:t den 27 oktober utfärdat kungörelse angående
förändring af rikets indelning i stift och kungörelse angående villkoren för utgående af
notariens vid domkapitlet i Luleå löneförmåner m. m. äfvensom meddelat i öfrigt erforderliga
föreskrifter i fråga om stiftsindelningeu ocli de af Riksdagen beviljade anslag, hvarigenom
ärendet i dessa delar slutligen afgjorts. För behandling i öfriga delar har skrifvelsen
öfverlämnats till justitiedepartementet.

129:o af den 12 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning. (88.)

Skrifvelsen anmäldes den 22 maj, därvid den icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

130:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ecklesiastika byggnadslånekassor. (89.)

Skrifvelsen anmäldes den 22 maj, därvid den icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

131:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under liksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (115.)

— 1904 —

Kungl. Maj:t har den 29 maj, den 5, den 10 och den 13 juni, den 10 och den 27 oktober,
den 6 och den 27 november samt den 4 och den 18 december slutligen afgjort
olika delar af ärendet, dock äro punkterna 26 och 51 delvis samt punkten 103 i sin
helhet ännu icke slutbehandlade.

I fråga om punkten 26, angående anslag till anordnande af lokal för förvaring af
äldre arkivalier från Gottlands län samt till arkivlokalens förseende med erforderlig inredning
och möbler m. m., har Kungl. Maj:t den 21 augusti, med uttalande att Kungl.
Maj:t ansåge det af Riksdagen vid anslaget fastade villkor vara uppfylldt, för afsedt ändamål
ställt till öfverintendentsämbetets förfogande det beviljade anslaget med undantag af
ett belopp å 500 kronor, om hvars användande Kungl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles
förordna.

Punkten 51 anmäldes den 10 juni, därvid densamma beträffande klinik vid kronprinsessan
Lovisa3 vårdanstalt för sjuka barn slutbehandlades, hvarjämte i fråga om poliklinik
för barnsjukdomar i Stockholm öfverståthållareämbetet anbefalldes att från Stockholms
stadsfullmäktige infordra yttrande, huruvida de vore villiga att för polikliniken tillskjuta
2,800 kronor för år 1904. Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 103, angående kostnader för viss utredning rörande ecklesiastika boställen,
beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

132:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (117.)

Kungl. Maj:t har den 10 juni och den 7 augusti utfärdat kungörelser och meddelat andra
föreskrifter i enlighet med Riksdagens beslut i de på ecklesiastikdepartementets föredragning
beroende delar af skrifvelsen.

133:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag för en
undsättningsexpedition till Södra Ishafvet. (147.)

Skrifvelsen anmäldes den 10 juni, därvid vederbörande meddelades erforderliga föreskrifter.

134:o af den 22 maj, angående en ny katekesutveckling för folkskolans behof.

(158.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats i ärendet, beror detta på Kungl. Maj:ts pröfning.
135:o af samma dag, angående antecknande i prästbetyg af vitsord om kristendomskunskap.
(160.)

Yttranden i ämnet hafva den 5 juni infordrats från samtliga ecklesiastika konsistorier.
Alla dessa utlåtanden hafva ännu ej inkommit.

8:o. Jordbruksdepartementet.

136:o Riksdagens skrifvelse af den 18 februari 1903, i anledning af Kung]. Maj:ts
proposition angående upplåtelse af lägenheter och tomtplatser å förra majoi sBil.
till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1904 års Riksdag. 4

bostället 1 J/g mantal Hässleby n:r 1 med Olofstorp i Hässleby socken af Jönköpings
län. (9.)

Anmäldes den 6 mars, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

137:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april, angående användning af torf till eldning
vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Med anledning af ett utaf Kungl. Maj:t på civildepartementets föredragning fattadt beslut
har chefen för jordbruksdepartementet den 19 oktober anmodat landtmäteristyrelsen, stuteriöfverstyrelsen,
chefen för Sveriges geologiska undersökning, domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen,
styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultima och styrelsen för landtbruks- och
mejeriinstitutet vid Alnarp att tillse, huruvida de af vederbörande ämbetsverk och institut
begagnade lokaler lämpligen kunde, på sätt Riksdagen ifrågasatt, företrädesvis uppvärmas
med torfbränsle, samt före utgången af år 1904 till jordbruksdepartementet inkomma med
redogörelse för de åtgärder, som med anledning häraf vidtagits, samt för de försök, som
kunde hafva utförts. Någon sådan redogörelse har ännu ej till Kungl. Maj:t inkommit.

138:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra kompaniskrifvarebostället Råda n:r 1 Nedergården i Östergötlands
län hörande lägenhet. (61.)

139:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
Kungl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark
disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar m. m. (62.)

140:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra häradsskrifvarebostället Hofby n:r 2 i Kristianstads län hörande
lägenhet. (63.)

141:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra militiebostället Wirshult n:r 1 och Kålshult n:r 1 i Kronobergs
län hörande jordområden jämte hemmanet Wirshult n:r 1 tillhörig andel i
vattenkraft. (69.)

142:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af vissa delar utaf ett lån, som från odlingslånefonden beviljats för utdikning
och odling af mark till, bland annat, Häradsö i Åkers socken af Jönköpings
län. (70.)

143:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från Muonio kronopark till allmänning åt Enontekis socknemän. (71.)
Sistberörda sex skrifvelser anmäldes den 8 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

144:o af den 6 maj, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska liäststammarne.
(79.)

— 1904 —

Anmäldes den 15 maj, därvid stuteriöfverstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande i anledning
af hvad Riksdagen uti ifrågavarande skrifvelse anfört. Sådant utlåtande har ännu
ej till Kungl. Maj:t inkommit.

145:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva. (82.)
Anmäldes den 15 maj, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

146:o af den 15 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af hufvudgården till förra skvadronschefsbostället Yången n:r 1 i Jämtlands
län för anordnande af en uppfödningsanstalt för afvelshingstar. (90.)

147:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Södermanlands läns landsting af ett jordområde om 41,3 ar från kronoliemmanen
Gredby n:r 1 och 2 i nämnda län. (91.)

148:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
af en ny skogsskola i Norrland. (93.)

149:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om användande
under år 1904 af behållning å ett på extra stat för år 1902 anvisadt anslag
till åtgärder för att befrämja tillgodogörandet af den i landets torfmossar befintliga
bränsletillgång m. m. (97.)

150:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra pukslagarebostället Skepperöd n:r 1 i Malmöhus län börande
lägenhet. (99.)

Sist omförmälta fem skrifvelser anmäldes den 29 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

151:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladugård och från kronohemmanen
Gredby n:r 1 och 2 i Södermanlands län. (100.)

Anmäldes den 29 maj, därvid Konungens befallningshafvande i Södermanlands län anbefalldes
att i ärendet inhämta yttrande af stadsfullmäktige i Eskilstuna samt därmed till
Kungl. Maj:t inkomma. Sedan Konungens befallningshafvande inkommit med sådant yttrande,
aumäldes ärendet ånyo den 11 december, därvid Kungl. Maj:t godkände Riksdagens
beslut, i hvad detsamma afveke från Kungl. Maj:ts uti ifrågavarande ämne till Riksdagen
afgifna förslag, äfvensom förordnade, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i ärendet besluta
skulle meddelas domänstyrelseu till kännedom och efterrättelse.

152:o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anvisande af
medel till odlingslånefonden. (120.)

153:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning

— 1904 —

af tre till indragna hospitalsbemmauet Sund n:r 4 Södergård i Östergötlands
län hörande lägenheter. (125.)

154:o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af viss del af förra häradshöfdingebostället Hammenhög
n:r 31 om 3/8 mantal i Kristianstads län. (126.)

155:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af förra kronofogdebostället 1 mantal Fastorp n:r 3 Olof Larsgård
i Hallands län. (127.)

156:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till kungsladugården Vall n:r 1—4 i Gäfleborgs län hörande andel i vattenkraft
m. m. (128.)

Sistberörda fem skrifvelser anmäldes den 5 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

157:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (116.)
Anmäldes den 10 juni, därvid landtmäteristyrelseu anbefalldes att till Kungl. Majt afgifva
yttrande med anledning af hvad Riksdagen anfört under fjärde punkten i förevarande skrifvelse
rörande ändring i beräkningsgrunderna för lämnande af utflyttningsbidrag af allmänna
medel vid laga skifte, samt i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos. Det från landtmäteristyrelsen
sålunda infordrade yttrandet har ännu ej till Kungl. Maj:t inkommit.

158:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition augående försäljning
af viss del af kronodomänen 1/3 mantal Mjölby n:r 15 Södergården i Östergötlands
län. (146.)

159:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till åtgärder för lindrande af den uti de norra delarna af riket genom
1902 års felslagna skörd uppkomna nod. (149.)

Sistberörda två skrifvelser anmäldes den 5 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

160:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord. (138.)

Anmäldes den 5 juni, därvid Kungl. Maj:t godkände Riksdagens beslut, i hvad detsamma
skilde sig från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, äfvensom förordnade, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen i ärendet beslutit skulle meddelas kammarkollegium och kommerskollegium
till kännedom.

161:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring af
vissa i kungl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser
beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. (142.)

Anmäldes den 17 juni, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

162:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift å

— 1904 —

arrendeafgifterna för arrendeåret 1902—1903 för utarrenderade kronoegendomar
inom vissa län. (144.)

Anmäldes den 5 juni, därvid Kungl. Maj:t, med förklarande att livad Kungl. Maj:t och
Riksdagen i ärendet beslutit skulle meddelas statskontoret och domänstyrelsen till kännedom,
anbefallde statskontoret att åt vederbörande meddela de särskilda föreskrifter, som
kunde erfordras för verkställighet af samma beslut.

163:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af väckt motion i fråga om
ändrade bestämmelser angående deltagande i vattenafledningsföretag för boställen
eller annan staten tillhörig jord. (148.)

Anmäldes den 5 juni, därvid domänstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande i anledning
af hvad Riksdagen uti förevarande skrifvelse anfört. Sådant utlåtande har ännu icke till
Kungl. Maj:t inkommit.

164:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstateus tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (117.)
Öfverlämnades från finansdepartementet i den del, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, och anmäldes i denna del den 26 juni, därvid beslöts, att vederbörande
ämbetsmyndigheter skulle behörigen delgifvas skrifvelsen.

165:o af samma dag, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

Anmäldes den 5 juni, därvid Kungl. Maj:t, med förklarande ej mindre att Riksdagens
skrifvelse i de delar, som innehölle Riksdagens beslut i anledning af Kungl. Maj:ts i proposition
af den 16 februari 1903 n:r 49 framlagda lagförslag, skulle öfverlämnas till
justitiedepartementet för den vidare behandling, som på nämnda departement ankomme, än
äfven att Kungl. Maj:t ville framdeles fatta beslut i anledning af hvad Riksdagen antecknat,
meddelat och anmält i fråga om Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
ändring af vissa i kap. II och kap. Y i förordningen angående hushållningen med de allmänna
skogarne i riket den 26 januari 1894 meddelade bestämmelser, till förordning
angående förvaltningen af städernas skogar, till förordning angående förvaltningen af sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs, Gäfleborgs, Västerbottens och Norrbottens
län, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till förordning angående skogsvårdsafgifter
äfvensom angående ändring af gällande bestämmelser till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län, dels förordnat,
att öfver de af Riksdagen för dess del antagna förslag till lag angående vård af enskildes
skogar och till lag angående skyddsskogar högsta domstolens utlåtande skulle, för det
ändamål, § 87 regeringsformen omförmälte, inhämtas, dels anbefallt domänstyrelsen att
verkställa utredning samt till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i anledning
af Riksdagens framställningar i fråga om lagstiftning angående upprättande af hushållningsplaner
för sockenallmänningarna och besparingsskogarna i Kopparbergs och Gäfleborgs
län, angående vård af enskilda skogar i Västernorrlands och Jämtlands län samt af de till

— 1904 —

fideikommissegendomar körande skogar, dels ock anbefallt generaltullstyrelsen att till
Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag till de bestämmelser, som, under förutsättning
att den af Riksdagen för dess del antagna förordning angående skogsvårdsafgifter
komme att af Kungl. Maj:t godkännas, styrelsen kunde finna erforderliga.

Sedan högsta domstolens utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 24 juli,
därvid Kungl. Maj:t godkände Riksdagens uti nedannämnda ämnen antagna författningsförslag
samt utfärdade lag angående vård af enskildes skogar, lag angående skyddsskogar,
förordning angående ändrad lydelse af kap. V i förordningen angående hushållningen med
de allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894, förordning augående förvaltningen af
städernas skogar, förordning angående skogsvårdsstyrelser, förordning angående skogsvårdsafgifter
och förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län.

Det yttrande, som, enligt hvad ofvan nämnts, domänstyrelsen anbefallts att afgifva,
har ännu ej till Kungl. Maj:t inkommit.

166:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående tillgodogörandet af vissa magnesitfyndigheter å kronojord inom Kvickjocks
kapellförsamling af Norrbottens län. (151.)

Anmäldes den 5 juni, därvid Kungl. Maj:t godkände Riksdagens beslut, i hvad detsamma
skilde sig från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, äfvensom anbefallde kammarkollegium
och kommerskollegium att, i öfverensstämmelse med de af Kungl. Maj:t och Riksdagen
godkända hufvudgrunder för upplåtelse på arrende af de magnesitfyndigheter, som i propositionen
afsågos, skyndsamt uppgöra förslag till aftal med vederbörande om samma upplåtelse
samt därefter underställa detta förslag Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

Sedan sådant förslag till Kungl. Maj:t inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

— 1904 —

II.

Särskild förteckning på de i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, hvilka vid utgången af år 1903 i sin helhet eller till någon del
icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

5:o Riksdagens skrifvelse af den 4 mars 1903, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående
jordfästning den 25 maj 1894. (17.)

7:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj :t
angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

11 :o af den 18 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj :t
angående oäkta barns arfsrätt. (31.)

12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i lagstiftningen
angående aktiebolag. (32.)

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9 kap.
1 § giftermålsbalken. (33.)

15:o af den 28 mars, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å fång
till tomt i municipalsamhälle eller köping. (41.)

16:o af den 11 april, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

17:o af den 22 april, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)

18:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar
af inteckningslagstiftningen. (56.)

- 1904 —

19:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april, i anledning af väckt motion angående
ändrade bestämmelser om sammanträffande af brott m. m. (58.)

20:o af den 28 april, i fråga om inrättande af en administrativ högsta domstol.
(75.)

24:o af den 15 maj, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

25:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (109.)

Landtförsvarsdepartementet.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf
till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Sjöförsvarsdepartementet.

46:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1903, i anledning af Riksdagens år
1902 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1901. (101.)

Civildepartementet.

54:o Riksdagens skrifvelse af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Konungen angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.
(29.)

55:o af den 3 april, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(42.)

58:o af den 18 april, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för utvidgning och fördjupning af Albrektsunds
kanal. (49.)

60:o af den 11 april, angående upphörande af den vissa städer åliggande skyldigheten
att bekosta lokal åt telegrafstation. (51.)

64:o af den 6 maj, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid järnvägarna
m. m. (80.)

1904 —

65:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, angående åtgärder mot smittosannna
könssjukdomars spridning. (87.)

67:o af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1901. (101.)

68:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (113.)

78:o af den 18 maj, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkaredistrikt.
(132.)

74:o af den 20 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 22 kap. 12 § och 23 kap. 4 § strafflagen,
till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i
lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)

77:o af den 22 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående förvärfvande åt statsverket af Trollhätte nya kanalbolags fasta
egendom m. m. (143.)

78:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion angående lösen för byggnader,
som afhysts från det för statens järnvägar aftagna området i Malmberget.
(145.)

Finansdepartementet.

84:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1903, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om kontrollen öfver stämpeluppbörden. (10.)

85:o af den 28 februari, i anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder,
som kunde föranledas af beslutade tullförhöjningar i främmande länder. (16.)

88:o af den 14 mars, i anledning af väckta motioner om revision af lagen angående
skydd mot yrkesfara m. m. (27.)

92:o af den 11 april, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

93:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1904 års Riksdag. 5

94:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april, i anledning af väckta motioner angående
beskattning af utlänningar för konserter och dramatiska eller andra
föreställningar. (59.)

104:o af den 16 maj, i anledning af Riksdagens år 1902 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1901. (101.)

114:o af samma dag, angående förändrad organisation i fråga om rikets officiella
statistik. (130.)

Ecklesiastikdepartementet.

124:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, i fråga om ändring i sättet
för utdelning af vinet i nattvarden. (54.)

131:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (115.)

134:o af samma dag, angående en ny katekesutveckling för folkskolans behof.
(158.)

135:o af samma dag, angående antecknande i prästbetyg af vitsord om kristendomskunskap.
(160.)

Jordbruksdepartementet.

137:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf
till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

144:o af den 6 maj, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemske häststammarne.
(79.)

157:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (116.)

163:o af samma dag, i anledning af väckt motion i fråga om ändrade bestämmelser
angående deltagande i vattenafiedningsföretag för boställen eller
annan staten tillhörig jord. (148.)

165:o af den 22 maj, angående skogslagstiftning och därmed i samband stående
ämnen. (136.)

166:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillgodogörandet
af vissa magnesitfyndigheter å kronojord inom Kvickjocks kapellförsamling
af Norrbottens län. (151.)

— 1904 —

III.

Förteckning på de genom skrifvelsev, som vid Riksdagar före är 1903
till Kungl. May.t ajlåtits, anhängiggjorda ärenden, livilka vid 1902 års slut
voro i sin helhet eller till någon del hos Kungl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter
om den behandling, samma ärenden under år 1903 undergått*).

Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Ärendet beror fortfarande på Kung]. Maj:ts pröfning.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

Ärendet har under år 1903 ej undergått vidare behandling.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Enligt hvad i ämbetsberättelsen till 1900 års Riksdag omförmälts, bar högsta domstolens
utlåtande inhämtats öfver inom justitiedepartementet upprättade förslag till lag om frälseräntas
sammanläggning med jorden, hvaraf den utgår, och till lag om ändrad lydelse af
18 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875; och
har Kungl. Maj:t vid anmälan af ärendet den 30 oktober 1903, med förklarande att
ifrågavarande förslag ej borde Riksdagen till antagande föreläggas, tillika förorduat, att
handlingarna i ämnet skulle öfverlämnas till lagberedningen för att komma under öfvervägande
vid fullgörande af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken med därtill
börande författningar.

4:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Efter den 30 januari 1903 vidtagna ändringar i departementalstadgan hör ärendet till
jordbruksdepartementet och har dit öfverlämnats.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta sifiertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1904 —

5:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1894, i anledning af vackt motion angående
framläggande af förslag till föreskrifter, i syfte att vid verkställande af
frihetsstraff tillämpa s. k. villkorlig frigifning. (98.)

De enligt senast afgifua ämbetsberättelser infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

6:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m. (119.)

Den i sist afgifna ämbetsberättelse omförmälta kommitté bar ännu icke afgifvit slutligt
betänkande i ämnet. Kommitténs i senaste ämbetsberättelse omförmälta lagförslag har
under år 1903 icke föranledt någon åtgärd.

7:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lag
angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)
Genom den 30 januari 1903 vidtagna ändringar i departementalstadgan bar försäkringslagstiftningen
öfverflyttats till civildepartementet. De med anledning af skrifvelsen utarbetade
lagförslag, som fortfarande tillkommo justitiedepartementet, blefvo genom proposition
den 30 januari 1903 förelagda Riksdagen. (Se ofvan I: 129.)

8:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende. (105)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

9:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande af
hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till § 5 i förordningen den 21 december
1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldiglict,
och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd afläts till Riksdagen den 16 februari 1903.

10:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

11 :o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Den i ärendet tillsatta kommitté har den 21 december 1903 afgifvit förslag till lag om
registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet, lag om offentligen erkända
stiftelser, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen,
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse
af 10 § i förordningen om tioårig preskription och om årsstäraning den 4 mars 1862
samt cirkulär till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten insända redovisning
för stiftelser; och beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1904 —

12:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående
ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895. (88.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 11 maj 1898, i anledning af vackt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

14:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga.

(102.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 13 maj 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa
delar af gällande strafflagstiftning. (133.)

1 fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad bär ofvan under 5:o blifvit meddeladt.

1 (ko af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
förslag till lag om samäganderätt till fast och lös egendom. (49.)

Det enligt senaste ärabetsberättelsen från högsta domstolen infordrade utlåtande bar numera
inkommit; och är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till skydd för
det fria arbetsaftalet. (52.)

De, enligt hvad senast afgifna ämbetsberättclse förmäler, från Konungens samtlige befallningshafvande
infordrade utlåtanden hafva numera inkommit; och beror ärendet på Kungl.
Maj:ts pröfning.

18:o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för
brott, som omförmälas i 18 kap. 6 och 13 §§ strafflagen. (91.)

1903 den 6 november i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t förordnat, att högsta
domstolens utlåtande skulle infordras öfver ett med anledning af denna skrifvelse inom
justitiedepartementet upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 25 kap. 20 §
strafflagen.

20:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena mellan kommuner och
enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

1903 den 18 september i statsrådet anmäld; och hafva jämlikt Kungl. Maj:ts då lämnade
medgifvande vissa personer tillkallats för att inom justitiedepartementet utarbeta de
författniugsfÖrslag, hvartill Riksdagens ifrågavarande framställning kan gifva anledning.

21:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af jämväl

— 1904 —

andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift.

(101.)

I fråga om denna skrifvelse, som varit öfverlämnad till den här ofvan under 11 :o omförmälta
kommitté, hänvisas till hvad under sagda nummer blifvit meddeladt.

22:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående
ändrad lydelse af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring samt 6 § i lagfartslagen. (127.)

Den kommitté, till hvilken, enligt hvad i senast afgifna ämbetsberättelse blifvit meddeladt,
Riksdagens förevarande skrifvelse öfverlämuats, har ännu icke inkommit med betänkande
i ämnet.

23:o af den 27 februari 1900, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål.
(9.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

21:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kapitlet strafflagen. (65.)

Beträffande denna skrifvelse, som varit öfverlämnad till den härofvan under 11 :o och 21:o
omförmälta kommitté, hänvisas till hvad under förstnämnda nummer blifvit meddeladt.

25:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af fråustyckad liemmansdels eller afsöudrad jordlägenhets frigörande från
viss intecknad gäld. (66).

Enligt senaste ämbetsberättelsen från högsta domstolen infordradt utlåtande öfver de med
anledning af denna samt den här nedan under 31:o omförmälta skrifvelse upprättade lagförslag
har numera inkommit; och beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

26:o af samma dag, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande strafflagstiftning,
att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna
tillgodoräknas honom vid utmätande af straff. (67.)

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 16 februari 1903. (Se ofvan I: 14.)

27:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Skrifvelsen, som öfverlänmats till justitiedepartementet, i hvad den afser frågau om utfärdande
af föreskrifter angående hvad som bör iakttagas beträffande förvarande af s. k.
kriminaldårar samt angående kostnaden för deras underhåll, beror i denna del fortfarande
på Kungl. Maj:ts pröfning.

28:o af den 14 maj 1900, i anledning af väckt motion om åtgärder för åstadkommande
af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska
länderna. (116.)

— 1904 —

Den i ärendet tillsatta kommitté liar den 30 oktober 1003 afgifvit förslag till lag om
köp och byte af lös egendom, lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen, lag om ändring
i vissa delar af 9 kap. handelsbalkeu samt lag om ändring i vissa delar af utsökniugslagen;
och har högsta domstolens utlåtande öfver dessa lagförslag blifvit infordradt.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående
ändring af 117 § i Kungl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i
riket den 9 november 1866. (27.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

30:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap. 4 §
byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler för
häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

31 :o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 35 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1815. (37.)

1 fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad här ofvan under 25:o blifvit meddeladt.

32:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)

De enligt senaste ämbetsberättelsen infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

33:o af den 13 maj 1901, angående ändring i sättet för verkställande af dödsstraff.
(81.)

Ärendet har den 24 april 1903 ånyo anmälts, därvid chefen för justitiedepartementet
bemyndigats låta anskaffa en fallbila af lämplig konstruktion; och har en fallbila sedermera
inköpts.

Frågan om meddelande af närmare bestämmelser rörande dödsstraffs verkställande
med fallbila beror ännu på Kungl. Maj:ts pröfning.

34:o af den 22 maj 1901, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift den 12 mars 1886, i syfte
att lapp må erhålla ersättning för renar, som dödats af järnvägståg. (92.)
Sedan det enligt sist afgifna ämbetsberättelse från järnvägsstyrelsen infordrade yttrande
inkommit, samt högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet
uppgjordt förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, har Kungl. Maj:t den 31 december 1903
beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

35:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående revision af de
s. k. krigslagarne. (121.)

Den kommitté, till hvilken ifrågavarande skrifvelse öfverlämnats, bar ännu icke inkommit
med betänkande i ämnet.

— 1904 —

36:o Riksdagens skrifvelse af den 11 mars 1902, i anledning af väckta motioner om
ändring af 14 § i lagen angående äganderätt till skrift den 10 augusti 1877. (9.)
Sedan det enligt sist afgifna ämbetsberättelse från musikaliska akademien infordrade yttrande
inkommit, samt högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet
upprättadt lagförslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 31 december 1903
beslutit att till Riksdagen aflåta proposition med samma förslag.

37:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 15 §
och 18 kap. 15 § strafflagen. (10.)

Öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens
utlåtande blifvit infordradt.

38:o af samma dag, i anledning af väckt motion om förklaring af 7 kap. 3 § strafflagen.
(11.)

De enligt senaste ämbetsberättelsen i ärendet infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

39:o af den 8 april 1902, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af GO §
konkurslagen. (25.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt
förslag till lag om ändrad lydelse af 60 och 144 §§ konkurslagen, har Kungl. Maj:t
den 31 december 1903 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

40:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande af
förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom. (41.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

41:o af den 29 april 1902, i anledning af väckt motion angående bestämmelser i
fråga om revisionen af aktiebolags och registrerade föreningars för ekonomisk
verksamhet räkenskaper och förvaltning. (52.)

Sedan Konungens befallningshafvandes infordrade utlåtanden numera fullständigt inkommit,
är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

42:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om meddelande af lagbestämmelser
beträffande rätt att inför domstolar och andra myndigheter företräda
bolag och vissa föreningar. (61.)

Ärendet har under år 1903 ej undergått vidare behandling.

43:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar af lagen
om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896. (62.)
Ärendet har under år 1903 ej undergått vidare behandling.

44:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

— 1904 —

Det enligt senaste ämbetsberättelsen från statskontoret infordrade utlåtandet bar ännu icke
inkommit.

45:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § ocb 20 kap.
3 § strafflagen. (87.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

46:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt angår den
vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan om ett vidsträcktare
användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1903 ej undergått någon behandling.

47:o af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till lag angående
ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.
(135.)

Ärendet är fortfarande på Kung]. Maj:ts pröfning beroende.

48:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25
riksdagsordningen. (138.)

Skrifvelsen anmäldes ånyo den 13 mars 1903, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statistiska
centralbyrån att i vissa uppgifna afseenden verkställa en statistisk utredning. Dylik utredning
har ännu icke inkommit.

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommitté har den 3 november 1903
afgifvit förslag dels till ändrad lydelse af §§ 49 och 87 regeringsformen samt §§10 till
och med 25 äfvensom §§ 27, 28 och 38 riksdagsordningen, dels ock till lag om val till
Riksdagens Andra kammare.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

49:o af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

Efter det i ärendet infordrade utlåtanden numera fullständigt inkommit, är detsamma på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Af dessa ärenden äro således de under 9:o, 26:o, 34:o, 36:o och 39:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 4:o och 7:o upptagna öfverlämnade till andra
departement, de under 19:o, 28:o ocb 37:o upptagna föremål för granskning i högsta
domstolen, de under 3:o, 5:o, 15:o, 20:o, 22:o, 32:o, 35:o, 38:o och 44:o föremål för
behandling af annan myndighet eller af särskilde kommitterade och de öfriga på pröfning
beroende.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,904 års Riksdag.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Äréndet, som angår sättet för utdelningen af underhållsmedel från Vadstena krigsmanshuskassa,
beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (63.)

Arméförvaltningen har den 28 november 1903, i sammanhang med förslag till underhållsreglemente
för armén, afgifvit utlåtande beträffande punkten 22, som afser ersättning för
inkvartering af tågande trupper, hvarefter yttranden i ämnet infordrats från vederbörande
myndigheter.

3:o af deu 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(80.)

Den 5 oktober 1903 remitterades ärendet till arméns den 12 i samma månad sammanträdande
fullmäktige för afgifvande af yttrande, hvilket dock ännu ej till Kungl. Maj:t
inkommit.

4:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 17 april 1903 meddelades föreskrifter
angående marketenteri- och lägerkassorna.

Af dessa ärenden är alltså det under 4:o upptagna hos Kungl. Maj:t slutligen afgjordt,
hvarförutom de under 2:o och 3:o antecknade bero på särskilda yttrandens afgifvande, och
det under l:o upptagna är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af
den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i
utlandet. (120.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga, hvilka på grund af Kungl. Maj:ts
beslut den 17 oktober 1902 af chefen för sjöförsvarsdepartementet tillkallats för att inom

— 1904 —

departementet biträda vid en revision af gällande skeppsmätningsförfattningar, hafva ännu
icke afslutat sitt arbete; och beror ärendet såväl i denna del som ock beträffande de därmed
sammanhängande frågor, hvilka enligt uppgift i samma berättelse under år 1902
öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementets handläggning, på Kungl. Maj:ts pröfning.

2:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, den 19 december 1902 från fullmäktige i flottans
pensionskassa infordrade yttrande har ännu icke inkommit.

3:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill höraude
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet har den 10 september 1903 föredragits inför Kungl. Maj:t, som i anledning af
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse meddelat föreskrifter i ämnet.

4:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af timmer
sjöledes m. m. (80.)

Det i ärendet den 24 maj 1901 från lotsstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke
inkommit.

5:o af den 1 juni 1901, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret. (100.)

Sedan Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1903 års Riksdag föreslagit Riksdagen
att medgifva, att det under punkten 36 i Riksdagens förenämnda skrifvelse den 1 juni
1901 anvisade extra anslag för år 1902 å 175,000 kronor till nybyggnader m. m. för
kustartilleriets inkvartering å det s. k. Nya varfvet vid Göteborg måtte få användas på
förändradt sätt, samt Riksdagen enligt skrifvelse den 22 maj 1903 medgifvit, att af
ofvanuämnda extra anslag finge till anordningar för kustartilleriets inkvartering å det s. k.
Nya varfvet vid Göteborg användas ett belopp af 149,000 kronor, har Kungl. Maj:t den
17 juni 1903 i anledning häraf meddelat erforderliga föreskrifter. (Jämför ofvan I: 48.)

6:o af den 15 maj 1902, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret. (114.)

Riksdagens framställning om åtgärder för båtsmanshållets vakanssättning har den 14 mars
1903 föredragits inför Kungl. Maj:t, som meddelat beslut i ärendet.

Af dessa ärenden äro således de under 3:o, 5:o och 6:o upptagna af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, de under 2:o och 4:o upptagna beroende på särskilda yttrandens afgifvande
och det under l:o omförmälta på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

— 1904 —

Civildepartementet.

1:° Riksdagens skrifvelse af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna
för persontrafiken å statens järnvägar. (116.)

Sedan det från järnvägsstyrelsen den 4 november 1898 i ämnet infordrade utlåtande
den 19 april 1903 inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 24 i samma månad, därvid
järnvägsrådet anbefalldes att däri afgifva utlåtande. Detta inkom den 26 november
1903, och är ärendet nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande resereglemente
af den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med
statens medel. (87.)

Det från statskontoret och kammarrätten infordrade, i senaste ämbetsberättelsen omförmälta
utlåtande inkom den 3 mars 1903; men arméförvaltningen har ännu icke
besvarat Kungl. Maj:ts remiss i ärendet af den 24 maj 1901.

3:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till
lag angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige.
(88.)

Ärendet, som öfverlämnats från justitiedepartementet till civildepartementets handläggning,
anmäldes den 30 januari 1903, därvid beslöts aflåtande till Riksdagen af
proposition i ämnet. (Se ofvan I: 74.)

4:o af den 29 april 1899, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga
om prenumeration å tidningar. (57.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta yttranden fullständigt inkommit,
samt generalpoststyrelsen, till följd af Kungl. Maj:ts remiss, den 24 december 1903
inkommit med utlåtande i anledning af hvad styrelsen för svenska tidningsutgifvareföreningen,
styrelsen för aktiebolaget svenska telegrambyrån samt publicistklubben i
ärendet anfört, är detta beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 8 maj 1899, i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder
i tvister mellan arbetare och arbetsgifvare. (85.)

Anmäldes ånyo den 12 januari 1903, därvid beslöts aflåtande till Riksdagen af proposition
i ämnet. (Se ofvan I: 63.)

6:o af samma dag, angående utredning och förslag till förbättrad vård åt sådana
sinnesslöa, hvilka icke intagas i uppfostringsanstalter och arbetshem. (87.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

(:o af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(103.)

— 1904 —

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtande
öfver skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i
Hälsingborg för visst öfvertidsarbete.

8:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under nionde liufvudtiteln, omfattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna, hvilken hufvudtitel i riksstaten för år 1901 upptages
såsom den tionde. (80.)

Sedan järnvägsstyrelsens genom Kungl. Maj:ts remiss af den 15 juni 1900 infordrade
yttrande inkommit, är ärendet beroende på vidare utredning inom civildepartementet.

9:o af den 19 april 1901, i anledning af väckta motioner om ändring af § 17
i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt § 9 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (40.)

Sedan de den 22 november 1901 infordrade utlåtanden numera fullständigt inkommit,
anmäldes ärendet i de delar, som tillhöra civildepartementets handläggning, den 4
december 1903, därvid beslöts aflåtande till Riksdagen af proposition i ämnet.

10:o af den 27 april 1901, angående utsträckt sabbatslivila åt vissa statstjänstemän
och betjänte. (48.)

Sedan generalpoststyrelsen den 10 januari 1903 inkommit med det från styrelsen
den 23 maj 1902 infordrade utlåtande i ämnet, anmäldes ärendet i hvad anginge
post- och telegrafverken den 11 december 1903, därvid beslötos af skrifvelsen föranledda
åtgärder beträffande dessa verk; och är ärendet i öfriga delar, efter det järnvägsstyrelsen
den 28 i sistnämnda månad inkommit med sitt utlåtande, beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

11 :o af den 15 maj 1901, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i anledning
af en ansökning om koncession å anläggning af järnväg från Kiruna
station vid statsbanan mellan Gellivare och Riksgränsen till Svappavaara
i Norrbottens län. (85.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 29 maj 1901, med anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. (109.)

Sedan det från statskontoret den 24 mars 1902 infordrade utlåtande i ämnet den
24 september 1903 inkommit, remitterades ärendet den 14 november till styrelsen
för postsparbanken och riksförsäkringsanstalten för afgifvande af yttrande, huruvida
förvaltningen af en ifrågasatt anstalt för barnmorskor lämpligen kunde öfvertagas af
riksförsäkringsanstalten, dock med sådan inskränkning, att mottagande af insättningar,
utbetalande af pensioner och förvaltningen af anstaltens medel ombesörjdes af postsparbanken.
Sedan detta utlåtande den 21 december inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1904 —

13:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser
afseende skydd för djur vid deras transporterande. (48.)
Anmäldes den 30 oktober 1903 jämte ett af de svenska djurskyddsföreningarnas
centralförbund den 15 i samma månad ingifvet förslag till lag angående djurtransport;
ocb anbefalldes dels järnvägsstyrelsen att lämna järnvägsföreningen tillfälle att i
ärendet afgifva yttrande samt därmed jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma,
dels öfverståtliållareämbetet att lämna ängfartygsbefälhafvaresällskapet tillfälle att i
ärendet afgifva yttrande samt därmed jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma,
dels ock Konungens befallningshafvande i samtliga länen att i ärendet afgifva
utlåtanden. Dessa yttranden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

14:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900.
(80.)

Ärendet, som vid 1903 års ingång tillhörde civildepartementets handläggning endast
i hvad det afsåg Riksdagens framställning beträffande afskrifning ur kronoräkenskaperna
af vissa skillnadsarrenden, har, sedan statskontoret och kammarrätten inkommit
med det den 13 juni 1902 från ämbetsverken infordrade utlåtande, öfverlämnats
till finansdepartementet för vidare behandling.

15:o af den 15 maj 1902, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (115.)
Ärendet, som vid 1903 års ingång var beroende på Kungl. Maj:ts pröfning, i hvad
det afsåg Riksdagens beslut i 23 punkten af ifrågavarande skrifvelse, anmäldes i
denna del den 12 januari 1903 i sammanhang med frågan om reglerandet af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel för år 1903; och beslöts därvid framställning
i ämnet till Riksdagen.

Af dessa ärenden äro således de under 3:o, 5:o, 9:o och 15:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, det under 14:o antecknade öfverlämnadt till annat
departement, de under 2:o, 7:o, 8:o och 13:o upptagna föremål för behandling af
annan myndighet eller för särskild utredning och de öfriga på pröfning beroende.

Finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af deu 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittéer hafva ännu icke inkommit med förslag
och utredning i ämnet.

— 1904 —

2:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen
den 12 februari 1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad,
utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.)

Det från kommerskollegium infordrade utlåtande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

3:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

Kommittén för verkställande af utredning angående förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet
har den 7 november 1902 afgifvit betänkande. Öfver berörda betänkande
har Kungl. Maj:t den 19 december 1902 anbefallt vederbörande att afgifva yttranden;
och kommer, sedan nämnda yttranden af samtliga vederbörande afgifvits, Riksdagens i
förevarande skrifvelse under rubriken flottans pensionskassa gjorda framställning om vidtagande
af åtgärder till förekommande af att pension af allmänna medel kunde förenas
med anställning i statens tjänst m. m., hvilken framställning äger samband med ämnen,
som af kommittén behandlats, att blifva föremål för pröfning i sammanhang med af kommittén
framställda förslag.

4:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

Sedan det från statskontoret infordrade yttrandet inkommit, beror ärendet på Kungl.
Maj:ts pröfning.

6:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Sedan ej mindre öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets
samtliga län än äfven kammarrätten afgifvit infordrade utlåtanden i anledning af de
förslag, den af Kungl. Maj:t i ärendet tillsatta kommitté afgifvit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 15 maj 1897, angående ändring i gällande bestämmelser i fråga om
handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet.
(120.)

Efter det den af Kungl. Maj:t i ärendet tillsatta kommitté under år 1901 inkommit
med betänkande och förslag angående vissa åtgärder till sjöfartsnäringens höjande
och utrikeshandelns främjande, hafva vederbörande myndigheter anbefallts att i an —

1904 —

ledning af såväl dessa som under år 1900 till Kungl. Maj:t inkomna förslag afgifva
utlåtanden, hvilka utlåtanden emellertid icke ännu af samtliga vederbörande afgifvits.

I anledning af kommitténs förslag om inrättande af en marinhypoteksbank har
Kungl. Maj:t den 13 mars 1903 till Riksdagen aflåtit proposition angående bildande
af en lånefond för rederinäringens understödjande. (Se ofvan I: 113.)

9:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af Kung]. Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till lag angående civile tjänsteinnehafvares
rätt till pension af staten m. m. (121.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta yttrandena hafva ännu icke af samtlige
vederbörande afgifvits.

10:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket
indragna hospitalsräntor m. m. (140.)

Det från kammarkollegium i anledning af denna Riksdagens skrifvelse infordrade utlåtandet
har ännu icke till Kung]. Maj:t inkommit.

ll:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering.

Den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse tillsatta kommitté har icke ännu
till Kungl. Maj:t inkommit med anbefalld utredning.

12:o af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser om
arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Sedan den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommitté afgifvit sitt betänkande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)
Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende,
utom i den del, angående hvilken Kungl. Maj:t, på sätt af senaste ämbetsberättelsen
framgår, meddelat beslut den 25 april 1902.

15:o af den 8 april 1902, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i
lagen angående sparbanker den 29 juli 1892. (26.)

Sedan samtliga vederbörande afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 2 maj 1902, i anledning af väckt motion angående beskattning af
punsch. (56.)

1904 —

Den 30 januari 1903 har Kungl. Maj:t allåtit proposition till Riksdagen med förslag
till förordning angående en särskild stämpelafgift för punsch. (Se ofvan I: 106.)

17:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1902, i anledning af justitieombudsmannens
framställning rörande provision vid försäljning af stämplar. (57.)
Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning, i anledning hvaraf rikets hofrätter,
hvar för sig, afgifvit infordradt utlåtande, är på Kungl. Haj:ts pröfning beroende.

18:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Sedan öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län,
hvar för sig, afgifvit infordradt utlåtande i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse,
har kommerskollegium genom remiss den 22 oktober 1903 anbefallts att yttra
sig i ärendet.

Kommerskollegii yttrande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

19:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900 i
hvad skrifvelsen afser framställning beträffande afskrifning i kronoräkenskaperna
af vissa skillnadsarrenden. (80.)

Sedan statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit infordradt utlåtande, har
Kungl. Maj:t den 18 december 1903 låtit utfärda kungörelse i ämnet.

20:o af den 12 maj 1902, angående förändring af bestämmelserna om beräkning
af hvitbetssockertillverkningsskatten. (96.)

Den af Kungl. Maj:t i ärendet tillsatta kommitté har ännu icke inkommit med betänkande
i ämnet.

21 :o af samma dag, angående beskattningen af brännvin. (97.)

Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

22:o af samma dag, angående beskattningen å tobak och tobaksfabrikat. (98.)
Den 30 januari 1903 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet
att för biträde inom departementet med åstadkommande af utredning och afgifvande
af förslag i det af Riksdagen i förevarande skrifvelse angifna syfte tillkalla fem sakkunnige
personer.

De af chefen för finansdepartementet med stöd af berörda bemjmdigande tillkallade
personerna hafva ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit med ifrågavarande
utredning och förslag.

23:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en nj'' byggnad för Kungl. Maj:ts kansli m. m. (93.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1904 års Riksdag. 1

Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående handel med konstgjorda
gödselmedel. (136.)

Sedan vid anmälan den 18 september 1903 af ett inom finansdepartementet utarbetadt
förslag till lag i ämnet Kungl. Maj:t förordnat, att högsta domstolens utlåtande
öfver samma förslag skulle inhämtas, samt sådant utlåtande inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

25:o af samma dag, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen. (141.)
Från kommerskollegium infordradt utlåtande i ärendet har ännu icke till Kungl. Maj:t
inkommit.

26:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen
med artificiella sötämnen. (143.)

Från kommerskollegium infordradt utlåtande med förslag i ämnet har ännu icke till
Kungl. Maj:t inkommit.

Af dessa ärenden äro alltså de under 16:o och 19:o upptagna af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o, 3:o, 8:o, 9:o, 10:o, ll:o. 18:o, 20:o, 22:o,
25:o och 26:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller särskilde
kommitterade samt de öfriga på pröfning beroende.

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juni 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(75.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning. (Jämför uppgifterna under 14:o här
nedan.)

2:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i
prästerskapets aflöningsförhållanden. (62.)

Sedan den af Kungl. Maj:t den 22 oktober 1897 för ärendets behandling tillsatta
kommitté numera inkommit med slutligt betänkande, beror ärendet på Kungl. Maj:ts
pröfning.

3:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

— 1904 —

Sedan det från statskontoret infordrade förnyade utlåtandet öfver berörda skrifvelse,
i hvad den afser TJppsala universitet, numera inkommit, har ärendet i denna del
återremitterats till kanslern för rikets universitet, hvars yttrande ännu ej inkommit.
Beträffande den till institutet för blinda å Tomteboda donerade Nybergska fondens
förvaltning under åren 1887—1893 har det från direktionen öfver institutet infordrade
utlåtandet ännu ej till Kungl. Maj:t inkommit.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1899, angående inrättande vid fullständiga
och femklassiga allmänna läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd
afgångsexamen för lärjungar i 15—16-års-åldern m. m. (84.)
Sedan infordrade yttranden inkommit öfver läroverkskommitténs betänkande, har Kungl.
Maj:t den 31 december 1903 beslutit aflåta proposition till Riksdagen i ämnet.

5:o af den 13 maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, punkten 117 rörande bidrag till restaurering af Mariakyrkan
i Sigtuna. (67.)

Sedan det från öfverintendentsämbetet infordrade utlåtandet inkommit, samt vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien hörts i ärendet, äfvensom Konungens befallningshafvande
i Stockholms län däri ånyo sig yttrat, hafva Sigtuna pastoratsbor inkommit
med ansökning dels om kollekt- och stamboksförmån för restaureringen dels ock om
rätt att upptaga lån för ändamålet. Med anledning häraf har ärendet i dess helhet
remitterats till domkapitlet i Uppsala, hvars utlåtande ännu ej inkommit.

6:o af den 14 maj 1899, i fråga om upphörande af det från viss jord i Skåne,
Halland och Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta. (139.)
Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu ej inkommit.

7:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 29 maj 1901, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet, punkten 8
angående föranstaltande af undersökning af vissa i hufvudstaden befintliga
statsmyndigheters arkiv m. m. (102.)

Sedan det under år 1902 senast infordrade utlåtande från kammarkollegium inkommit
och riksarkivarien därefter yttrat sig i ärendet, har kammarkollegium ånyo afgifvit
infordradt utlåtande, hvarefter ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

9:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (103.)
Beträffande punkten 38, angående utredning rörande blinda sinnesslöa barns mottaglighet
för undervisning samt statsbidrag för deras undervisning och uppfostran, har

— 1904 —

Kungl. Maj:t den 12 januari 1903 aflåtit proposition till Riksdagen i ämnet. (Se
ofvan I: 131.)

Punkten 111, angående meteorologiska centralanstaltens förseende med dagliga
telegram från Fseröarna ock Island, beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa
ecklesiastika boställen. (130.)

Den af kammarrådet G. Thulin enligt förordnande företagna utredning är ännu icke
afslutad.

11 :o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af samma dag, angående tryggad besittningsrätt åt innehafvare af vissa
å de åt prästerskapet anslagna annex-, mensal- och stomhemman befintliga
lägenheter. (50.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu ej inkommit.

13:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)
Sedan domkapitlets i Strängnäs utlåtande inkommit, har ärendet remitterats till kammarkollegium,
som ännu ej afgifvit yttrande.

14:o af den 8 maj 1902, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet
vid rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (82.)
Den af Kungl. Maj:t tillsatta kommitté har under år 1903 afgifvit betänkande angående
examina samt undervisnings- och studieväsendet inom de juridiska fakulteterna
vid rikets universitet. Detta betänkande har remitterats till kanslern för rikets universitet,
hvars utlåtande ännu ej inkommit.

15:o af samma dag, angående statsbidrag åt sockenbibliotek och med dem jämförliga
boksamlingar. (84.)

Sedan de den 7 november 1902 infordrade yttrandena numera inkommit, hafva från
Konungens samtlige befallningshafvande, domkapitlen och öfverstyrelsen öfver Stockholms
stads folkskolor infordrats dels utlåtanden i anledning af Riksdagens skrifvelse
dels ock yttranden, huruvida det kunde anses lämpligt att genom lag bestämma, att
frågor om sockenbibliotek och med dem jämförliga inrättningar skulle tillhöra kyrkostämmas
handläggning, jämte förslag till de bestämmelser, som syntes böra i nämnda
hänseende meddelas. Samtliga dessa utlåtanden och yttranden hafva ännu ej inkommit.

16:o af den 15 maj 1902, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

1904 -

Pimkten 5, i hvad den afser ålderstillägg m. m. för professorer m. fl. vid
universitetet i Uppsala, samt punkten 6, angående lönereglering för amanuenserna
vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund.

Ärendet bar i denna del af Kungl. Maj:t afgjorts den 23 januari 1903 beträffande
amanuenserna vid universitetsbiblioteket i Lund och den 30 januari 1903
i öfriga delar.

Punkten 22, angående ändrade bestämmelser rörande statsbidrag för undervisning
i slöjd.

Ärendet beror i denna del fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkteyi 35, angående lokal för äldre arkivalier från Gottlands län.

Ärendet föredrogs i denna del den 12 januari 1903, därvid afläts proposition
till Riksdagen. (Se ofvan I: 131.)

Punkten 58, senare delen, angående en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Efter det stadsfullmäktige i Stockholm afgifvit infordradt yttrande, har Kungl.
Maj:t den 23 januari 1903 anvisat det af Riksdagen beviljade anslaget.

Punkten 81, angående statsbidrag för undervisning i huslig ekonomi vid folkskolor,
högre folkskolor och folkhögskolor.

Ärendet beror härutinnan fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 100, angående meteorologiska centralanstaltens förseende med dagliga
telegram från Eaeröarna och Island.

Ärendet beror i denna del fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 105, angående anslag till det femte nordiska mötet för abnormsaken.

Ifrågavarande anslag har den 27 februari 1903 af Kungl. Maj:t anvisats.

Punkten 111, om anslag till utredningar angående prästerskapets aflöningsförhållanden.

Af det utaf Riksdagen för ändamålet beviljade anslaget har under år 1903
erforderliga belopp blifvit af Kungl. Maj:t anvisade.

Punkten 121, angående anslag till främjande af universitetens för allmänheten
afsedda föreläsningskurser, så vidt punkten angår föreläsningar utom universitetsstäderna.

Sedan jämväl det från kanslern för rikets universitet infordrade utlåtande rörande
universitetet i Lund inkommit, har Kungl. Maj:t den 8 maj 1903 anvisat det af
Riksdagen beviljade anslag.

Af dessa ärenden är alltså det under 4:o upptagna slutligen afgjordt; och äro
de under 3:o, 5:o, 6:o, I0:o, 12:o, 13:o, 14:o och 15:o föremål för behandling af
annan myndighet eller särskild utredning samt de öfriga beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

— 1904 —

Jordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga
för hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)
öfverlämnad från justitiedepartementet och nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kammarkollegium infordrade
utlåtande till Kungl. Maj:t inkommit, har statskontoret anbefallts att i ärendet afgifva
yttrande. Sådant yttrande har ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

5:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om åtgärder till
befrämjande af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Sedan det från Konungens befallningshafvande i Norrbottens län i ärendet infordrade
yttrande i fråga om tillämpning inom länet af de bestämmelser, som innehöllos i de
af den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta kommitté afgifna förslag till
lag angående vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser
och till lag angående skogsvårdsafgifter, till Kungl. Maj:t inkommit, anmäldes ärendet
den 16 februari 1903, därvid beslöts att till Riksdagen aflåta särskilda propositioner
i ärendet (se ofvan I: 165).

6:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Sedan de i nästföregående ämbetsberättelse från samtliga Konungens befallningshafvande
infordrade utlåtanden till Kungl. Maj:t inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

7:o af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om vissa af landets
vattenfall m. m. (67.)

Sedan den i anledning af förevarande skrifvelse tillsatta kommitté den 17 mars 1903
afgifvit betänkande, anmäldes betänkandet den 23 oktober 1903, därvid Kungl. Maj:t
anbefallde dels kammarkollegium, dels kommerskollegium, efter det fullmäktige i
järnkontoret samt svenska teknologföreningen lämnats tillfälle att i ämnet sig yttra,

— 1904 —

dels väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels järnvägsstyrelsen, dels domänstyrelsen,
dels ock landtbruksstvrelsen att afgifva utlåtanden i anledning af i betänkandet framställda
förslag om inrättande af ett centralorgan för utredning af frågor rörande utarrendering
af statens vattenfall. Sådana utlåtanden hafva ännu ej till Kungl. Maj:t
inkommit.

8:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition af kronolägenheten Halmstads slottsjord.
(118.)

Sedan, efter det senaste ämbetsberättelsen afgafs, fångvårdsstyrelsen ånyo afgifvit infordradt
yttrande, bar Kungl. Maj:t anbefallt Konungens befallningshafvande i Hallands
län att efter stadsfullmäktiges i Halmstad hörande i ärendet afgifva utlåtande. Sådant
utlåtande bar ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

9:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af samma dag, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport
af kalk m. m. (180.)

Det från landtbruksstyrelsen i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke till Kungl.
Maj:t inkommit.

11 :o af den 13 maj 1899, i anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder
för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna
hem. (135.)

Sedan det i nästföregående ämbetsberättelse omförmälta, från statskontoret infordrade
utlåtande till Kungl. Maj:t inkommit samt fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilka lämnats
tillfälle att i visst afseende yttra sig, afgifvit utlåtande, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 11 maj 1900, angående nedsättning af järn vägsfrakten för bränntorf
m. m. samt om tillgodogörande af bränsletillgången i landets torfmossar.
(97.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kommerskollegium och landtbruksstyrelsen
infordrade utlåtande bar ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

13:o af den 14 maj 1900, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande. (115.)

Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omnämnda, från kammarkollegium infordrade
yttrande till Kungl. Maj:t inkommit, har inom jordbruksdepartementet uppgjorts förslag
till ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i väglagen, öfver hvilket förslag högsta
domstolens yttrande infordrats.

— 1904 —

14:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande
föreskrifter angående hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Sedan medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen i ärendet afgifvit utlåtande, så vidt
anginge frågan om ändrade bestämmelser till bekämpande af mjältbrand och jufvertuberkulos,
anmäldes ärendet i dessa delar den 1 maj 1903, därvid särskilda kungörelser
utfärdades.

15:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll
af oäkta barn. (38.)

Sedan det från kammarrätten i ärendet infordrade utlåtande till Kungl. Maj:t inkommit,
är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

16:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa
med densamma förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

17:o af den 29 maj 1901, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde bufvudtitel, i hvad den afser statsbidrag till åtgärder för tillgodogörande
af den i landets torfmossar befintliga bränsletillgång. (102.)
Ärendet anmäldes inför Kungl. Maj:t den 30 januari, den 29 maj, den 5 juni och
den 11 december, därvid ärendet delvis afgjordes; och är detsamma i öfrigt beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Det af den i anledning af förevarande skrifvelse tillsatta kommitté afgifna utlåtande
angående förändrade grunder för afvittring och nybyggesanläggningar inom lappmarken,
hvarom i nästföregående ämbetsberättelse omförmäles, anmäldes ånyo den
6 mars 1903 i sammanhang med Konungens befallningshafvandes i Västerbottens
län skrifvelse den 27 december 1901 i fråga om bildande af skogsallmänningar vid
afvittring i viss del af länet samt landtmäteristyrelsens skrifvelse den 30 september
1902 i fråga om förändrade grunder för afvittringen ofvanför odlingsgränsen i lappmarkerna,
i anledning af hvilken sistberörda skrifvelse Konungens befallningshafvande
i Västerbottens och Norrbottens län afgifvit gemensamt utlåtande af den 29 januari
1903. Därvid anbefalldes kammarkollegium och domänstyrelsen att i ärendet afgifva
gemensamt utlåtande. Sedan dylikt utlåtande inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

Ifrågavarande kommitté bar ännu icke afslutat sitt arbete.

— 1904 —

19:o Riksdagens skrifvelse af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion
om ändring af 15 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni
1871. (32.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

20:o af den 10 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter å kronojord. (72.)
Sedan det i nästföregående ämbetsberättelse omförmälta, från kammarkollegium och
kommerskollegium infordrade förslag till de villkor, som rörande ifrågavarande upplåtelser
kunde anses skäliga, till Kungl. Maj:t inkommit, anmäldes ärendet den 5 juni
1903, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

21:o af samma dag, angående vissa förhållanden vid Malmberget och Kiruna.
(85.)

Sedan det i nästföregående ämbetsberättelse omförmälta, från Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län infordrade yttrande till Kungl. Maj:t inkommit, har järnvägsstyrelsen
anbefallts att afgifva utlåtande i fråga om fraktnedsättning å byggnadsmaterial,
som å statens järnväg forslas till Malmberget och Kiruna. Sådant
utlåtande har ännu ej till Kungl. Maj:t inkommit.

22:o af den 20 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa delar af kronodomånen Bona till anordnande af en af
staten inrättad tvångsuppfostringsanstalt. (130.)

Sedan, på sätt i nästföregående ämbetsberättelse omförmäles, ifrågavarande skrifvelse
från justitiedepartementet öfverlämnats, så vidt anginge ersättningsbeloppet för de
hemman, som skulle komma att för tvångsuppfostringsanstalten tagas i anspråk, anmäldes
ärendet den 12 januari 1903, därvid beslöts att till Riksdagen aflåta pioposition
i ämnet.

23:o af samma dag, angående åtgärder för åstadkommande af en bättre fiskevård
för östersjö- och sötvattensfisket. (142.)

Sedan från landtbruksstyrelsen i ärendet infordradt utlåtande till Kungl. Maj:t inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

24:o af den 21 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tillgodogörande af kronan tillhörig vattenkraft i Göta älf vid Trollhättan.

(148.)

Öfver den i nästföregående ämbetsberättelse omförmälta, af civilingeniören, numera
professorn J. G. Richert i ärendet afgifna utredning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att afgifva utlåtande. Sådant utlåtande har ännu icke till Kungl.
Maj:t inkommit.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,904 års Riksdag.

Af dessa ärenden äro således de under 5:o, 20:o och 22:o af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, de under 4:o, 7:o, 8:o, 10:o, 12:o, 14:o, 18:o, 21 :o och 24:o antecknade
föremål för behandling af annan myndighet eller särskilde kommitterade,
det under 13:o upptagna föremål för granskning i högsta domstolen och de öfriga
på pröfning beroende.

Tabell,

utvisande under livilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1903
aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda
skrivelser finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckning.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numre.

i förenämnda förteckning.)

1	82	34	89	66	35	98		66	129		43 I
2	83	35	90	67	36	99		150	130		114
3	1	36	*)	68	127	100		151	131		27
4	*)	37	*)	69	141	101	46, 67.	104	132		73
5	2	38	) )	70	142	102		105	133	28,	115
6	3	39	71	143	103			134	29	74
7	*)	40	14	72	96	104		106	135		75
8	*)	41	15	73	97	105		23	136	30,	165
9	136	42	55	74	98	106		107	137		76
10	84	43	91	75	20	107		24	138		160
11	50	44	56	76 21,	128	108		108	139		32
12	**) i	45	57	77	63	109		25	140		44
13	46	**)	78	37	110		33	141		31
14	***}	47		79	144	111		41	142		161
15	85	48		80	64	112		48	143		77
16	49	58	81	22	113		68	144		162
17	5	50	59	82	145	114		109	145		78
18	6	51	60	83	99	115		131	146		158 !
19	51	52	92	84	100	116		157	147		133 \|
20	7	53	16,34,45,61, 93.	85	101	117	26, 42, 49,	69,	148		163 1
21	8	123, 137	86	102	110, 132,	164	149		159 !
22	9	54	124	87	65	118	47.	111	150		116 \|
23	86	55	17	88	129	119		70	151		166 ;
24	52	56	18	89	180	120		152	152		117 t
25	53	57	125	90	146	121		71	153		118 ;
26	87	58	19	91	147	122		72	154		vy
27	88	59	94	92	38	123		112	155		119 \|
28	10	60	126	93	148	124		113	156		120
29	54	61	138	94	103	125		153	157	80,	121
30	122	62	139	95	39	126		154	158		134
31	11	63	140	96	40	127		155	159		81
32	12	64	62	97	149	128		156	160		135
33	13	65	95

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
***} Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken.

****) Skrifvelse till justitieombudsmannen.