JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1902:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1902;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR H/EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1902.

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning ............................................................................................................... 1

Redogörelse för åtal, anstälda mot:

1) borgmästaren Ludvig Eurén m. fl., för obehörigt åtecknande af bevis å obligationer
i sammanhang med exekutiv försäljning af järnväg............................. 2

2) majoren Edward Redig, för det han ådömt beväringsman disciplinär bestraffning
för innehållet af en utaf denne författad tidningsuppsats........................ 13

3) vice häradshöfdingen Ernst Alinder, för obehörigen meddelade förelägganden

för sterbhusdelägare att söka lagfart iv.uzix.....................w;..J............. 29

4) häradshöfdingen A. M. von Proschwitz, för utfärdande af dubbla expeditioner

i ärenden angående förordnande af förmyndare eller god man, m. m..k......... 34

5) stadsfogden F. Sturtzenbecher, för vägran att verkställa ett i behörigen bestyrkt

afskrift företedt utslag (forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid. 37—39) 43

6) stadsfogden G. G. Hollstrand, för försäljning af utmätt egendom, innan den

dom, hvarå utmätningen grundats, vunnit laga kraft....................................... 44

7) borgmästaren Jakob Pettersson m. fl., i fråga om stämpelbeläggning af bouppteckning
(forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid. 22—28)......... 46

8) häradshöfdingen Victor Anderberg, för utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner
för sterbhusdelägare, ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas 47

9) prosten G. L. Björck, i fråga om behörigheten af vissa utaf honom från predikstolen
fälda yttranden .............................................................................. 61

10) stadsfogden K. A. Rundbäck, för vägran att verkställa underrätts dom, som

företetts i ett för kärande »på begäran» utfärdadt exemplar........................... 65

11) t. f. kronolänsmannen Victor Dryselius, för det han obehörigen behandlat en

person såsom lösdrifvare (forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid.
13—21) ....... 67

12) kyrkoherden N. J. Ihrén, i fråga om felaktigt förhållande såsom ordförande

i kyrkostämma................................................................................................. 68

13) komministern C. G. Eckerberg, för det rösträtt å kyrkostämma obehörigen

förvägrats en röstägande (forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid. 22) 81

14) kommissionslandtmätaren T. F. Röing, för det han i sammanhang med gräns utstakning

obehörigen låtit afrödja gränsområdet (forts, från ämbetsber. till
1900 års Riksdag, sid. 39—45)........................................................................ 81

15; e. o. notarien Soldan Ridderstad, för det han obehörigen vägrat att hålla

häradsarkiv tillgängligt .................................................................................... 82

16) kronofogden J. A. Hanson, för felaktigt förfarande såsom utmätningsman

(forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid. 28—32).............................. 89

17) kyrkoherden Ragnar Pihlstrand, för förskingring af kyrko- och skolkassors

medel, m. m......................................... 89

18) häradshöfdingen 0. Carlqviet, för utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner

för sterbhusdelägare, ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas
(forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid. 8—18) .............................. 96

19) kyrkoherden Erik Fredlund, för lagstridig propositionsvägran vid val å kyrkostämma
(forts, från ämbetsber. till 1901 års Riksdag, sid. 2—8) ................ 97

20) borgmästaren Emil Swenson m. fl., för vägran att till Kongl. Maj:t insända

en af stadsfullmäktige beslutad skrifvelse (forts, från ämbetsber. till 1901 års
Riksdag, sid. 39—42)........................... .... ...................................................... 98

21) borgmästaren Emil Swenson, för det han tagit ersättning för återställande af

till rådstufvurätt ingifna och i dess dombok inhäftade handlingar.................. 98

22) rektorn Petrus Kerfstedt, för brottsliga åtgärder i afseende å penningar och

annat, som han i kraft af sin tjänst haft om händer...................................... 100

Framställningar till Kongl. Maj:t om förening af tingslag ......................................... 111

Redogörelse för utgången af fyra hos Kongl. Maj:t under åren 1899 och 1900 gjorda

framställningar ang. förening af tingslag ............................................................... 113

Framställning till Kongl. Maj:t om afslag å stationssamhälles ansökning om stads rättigheter,

i hvad därmed afsåges förvärfvande af egen jurisdiktion..................... 114

Framställning till Kongl. Maj:t ang. förtydligande af stadgandet om lösen för myndig hetsbevis.

.........,.........................................''............................................................ 116

Om provision vid försäljning af stämplar ................................................... ................ 120

Framställning till Riksdagen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen i justitieombudsmans expeditionen

,........................................................................................................... 124

Framställning till Riksdagen om pension för vaktmästaren C. E. Blomqvist ............... 125

Åmbetsresan år 1901..................................................................................................... 126

Handlagda klagomål och anstälda åtal..............................i........................................... 126

Ang. lagförklaring enligt 19 § i regeringsformen ......................................................... 127

Ang. i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser .............................. 127

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård .......................................... 128

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Förteckning på de af Riksdagen år 1901 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser blifvit

under nämnda år vidtagna................................................................................... 131

II. Särskild förteckning på de i förteckningen under I upptagna ärenden, hvilka
vid utgången af år 1901 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t

förevarit till slutligt afgörande............................................................................. 154

III. Förteckning på de genom skrifvelser, som vid Riksdagar före år 1901 till
Kongl. Maj:t aflåtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1900 års slut voro i
sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter om

den behandling, samma ärenden under år 1901 undergått ................................. 158

Tabell, upptagande de af Riksdagen år 1901 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser ...... 180

Till RIKSDAGEN.

* Jämlikt föreskriften i § 14 af den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed vördsamt öfverlämna berättelse
angående min förvaltning af justitieombudsmansämbetet under sistförflutna

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,90‘J års Riksdag. 1

år; och kommer denna berättelse, i enlighet med vedertagen ordning, att
till en början innehålla en redogörelse för de mot ämbets- eller tjänstemän
för fel eller försummelse i utöfningen af ämbete eller tjänst anstälda
åtal, hvilka under nämnda tid blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone i
en instans pröfvade.

Obehörigt åtecknande af bevis å obligationer i sammanhang med
exekutiv försäljning af järnväg.

Med bifogande af utdrag ur magistratens i Eksjö protokoll för den
16 december 1897 och den 27 januari 1898 påkallade bankdirektören
J. H. Palme samt bankirerna Carl Cervin och C. A. Weber i en hit ingifven
klagoskrift min ämbetsåtgärd i ett hänseende, hvarom i klagoskriften
anfördes hufvudsakligen följande:

Af de bifogade protokollsutdragen framginge, att, sedan Nässjö—
Oskarshamns järnväg vid exekutiv auktion den 16 december 1897 blifvit
af klagandena inropad, hade klagandena till magistraten såsom betalning
aflämnat, förutom ett visst belopp i kontanta penningar, 4,265 stycken
obligationer, tillhörande det i järnvägen med första rätt intecknade obligationslån,
och att vid sammanträde för köpeskillingens fördelning den 27
januari 1898 magistraten dels i uppgjord likvid bland afgående poster
affart ett belopp af 4,265 kronor till »lösen för bevis, tecknade å 4,265
obligationer», dels ock föreskrifvit, att de af klagandena aflämnade obligationerna,
för hvilka klagandena, enligt samma likvid, ej erhöllo full betalning,
skulle, sedan köpeskillingslikviden tagit åt sig laga kraft, till
klagandena återställas med åtecknäde bevis om det belopp, som å dem
afbetalts.

Denna magistratens åtgärd, att från de till fördelning tillgängliga
medel afräkna och sig tillgodoföra ofvanberörda belopp af 4,265 kronor,
ansåge klagandena sakna stöd af lag.

Till en början ville klagandena påpeka, att hvarken vid auktionstillfället
eller vid fördelningssammanträdet blifvit från klagandenas sida
framstäld någon begäran, att deras obligationer skulle förses med bevis
om, att afbetalning å desamma skett; och det kunde ifrågasättas, om vid
sådant förhållande magistraten ens ägt rättighet att ditskrifva sådana
bevis. Men antaget äfven, att en ämbetsmyndighet, som hade att förrätta
en likvid, vore icke blott berättigad utan äfven i det allmännas intresse
pligtig att förse de företedda fordringshandlingarna med bevis om, huru

— 1902 —

mycket för desamma uppburits, och att sålunda — i det nu föreliggande fallet
— magistraten bort ex officio förse klagandenas obligationer med anteckning
om den betalning, som på desamma belöpt, så följde däraf ingalunda,
att magistraten för fullgörandet af denna — af klagandena icke begärda
och för dem fullkomligt onyttiga — förrättning ägt uppbära särskild betalning.
Klagandena åtminstone kände icke något lagstadgande, som gåfve
magistraten en sådan rätt, och klagandena trodde sig veta, att andra
ämbetsmyndigheter icke ansåge sig äga den. Vid verkstälda förfrågningar
hade klagandena i detta hänseende inhämtat följande. Om vid fördelning
af köpeskillingen för en exekutivt försåld fastighet innehafvaren af eu
i fastigheten intecknad fordran, som endast delvis kunde ur köpeskillingen
gäldas, med fordringshandlingens företeende lyfte hvad på samma fordran
belöpte, så ansåge sig vissa exekutiva myndigheter hvarken pligtiga eller
ens berättigade att på fordringshandlingen teckna bevis om den partiella
likviden, med mindre sådant bevis af vederbörande begärdes. Andra
myndigheter åter ansåge sig böra — ehvad bevis begärdes eller ej — förse
fordringshandlingen med anteckning om den betalning, som på grund af
densamma lyfts. Men hvarken de myndigheter, som förfore på det förra
sättet, eller de myndigheter, som förfore på det senare sättet, toge sär;skildt
betaldt för de bevis af ifrågavarande slag, som af dem meddelades. Atecknandet
af dylika bevis på handlingar, som företeddes sist vid likvidationstillfället,
ansåges såsom en del af själfva den exekutiva förrättning, för
hvilken myndigheten hade ersättning i, utom annat, auktionsprovisionen.
Väl vore det sannt, att den af klagandena här omnämnda praxis gälde
vanliga skuldebref, intecknade i fastigheter, och icke obligationer. Men i
det hänseende, hvarom här vore fråga, förefunnes icke någon annan åtskilnad
emellan vanliga skuldebref och klagandenas här ifrågavarande
obligationer, hvilka hvar för sig vore i järnvägen intecknade, än att de
senares antal vore större, än antalet af de förra plägade vara. Och uppenbart
syntes det klagandena, att det större antalet och det däraf ökade
besväret icke kunde i och för sig grundlägga någon laglig rätt till särskild
betalning, om sådan grund eljest icke förefunnes. Om alltså magistraten
lagligen bort — ehuru klagandena icke därom framstäf någon begäran —
föi •se klagandenas obligationer med bevis af omförmälta slag, så hade dock
bevisens åtecknande varit en integrerande del af själfva den exekutiva förrättningen,
för hvars utförande magistraten haft fullt tillräcklig ersättning
i auktionsprovisionen, och magistraten hade, efter klagandenas förmenande,
handlat olagligt, då den för bevisens åtecknande godtgjort sig särskild
betalning.

Skulle emellertid — mot hvad klagandena förmenat sig kunna antaga

— 11)02 —

— magistraten anses lagligen berättigad till särskild ersättning för berörda
bevis, ansåge sig klagandena dock böra ifrågasätta, huruvida denna ersättning
blifvit i förevarande fall riktigt beräknad. Magistraten hade debiterat
en krona för hvarje bevis, därvid — efter hvad klagandena trodde
sig veta — hänförande bevisen under den i expeditionstaxan förekommande
rubrik: »bevis annat, tecknadt å företedd handling». I expeditionstaxan
förekomme emellertid en annan rubrik, som, därest lösen öfverhufvud
bort ifrågakomma, syntes klagandena vara den företrädesvis tillämpliga,
nämligen »bevis rörande ansökning om fastställelse eller dödande af inteckning
i järnväg, tecknadt å tryckt eller graverad obligation», för hvilka
bevis lösen utgjorde 25 öre. Det vore väl sannt, att här icke vore fråga
om vare sig fastställande af inteckning eller dödande af sådan, men den
åtgärd, som beviset afsåge, vore dock därmed fullkomligt analog. Och då
härtill komme, att de omständigheter, som för bevis om fastställande eller
dödande af inteckning för järn vägsobligationer uppenbarligen föranledt
den lägre lösen -— bevisens mängd, deras likformiga beskaffenhet och
möjligheten att genom användande af stämpel reducera besväret med deras
åtecknande •— förelåge jämväl i det nu ifrågavarande fallet, så blefve analogien
så fullständig, att den icke rimligen borde kunna lämnas obeaktad.
Om alltså magistraten verkligen varit berättigad till lösen för bevisen i
fråga, så hade denna lösen bort beräknas efter 25 öre och icke efter en
krona för hvarje bevis.

Då klagandena på nu angifna grunder funne magistratens ifrågavarande
debitering olaglig, och då denna debitering, som minskade det
belopp, hvilket skolat emellan obligationsinnehafvarne fördelas, såmedelst
kränkt klagandenas rätt, yrkade klagandena, att emot magistraten måtte
förordnas om åtal, för det den i anmärkta hänseendet olagligen förfarit;
och hemstälde klagandena tillika, att dem måtte beredas tillfälle att i den
blifvande rättegången framställa de yrkanden i fråga om ersättning in. in.,
till hvilka klagandena ansåge fog förefinnas.

Af ett i det bifogade protokollet öfver den exekutiva auktionen intaget
gravationsbevis inhämtade jag angående beskaffenheten af ifrågavarande
obligationer, att inteckning blifvit i järnvägen beviljad den 18
september 1882, under § 295 i protokollet, för obligationslån å 6 millioner
kronor med 3 procent ränta enligt 4,910 stycken af Nässjö—Oskarshamns
järnvägsaktiebolag den 14 september 1882 till innehafvaren utfärdade
obligationer, af hvilka 3,108 stycken, hvardera å 1,800 kronor, tillhörde
serien A och 1,802 stycken, hvardera å 225 kronor, serien B. Af det vid
köpeskillingens fördelning förda protokoll framgick vidare, att, sedan de
af järnvägsbolaget innehafda obligationer till ett antal af 279 af serien A

— 1902 —

och 6 af serien B frånräknats, de tillgängliga medlen fördelats å de återstående
obligationerna, därvid utdelats å hvarje obligation af serien A
335 kronor 57 öre och å hvarje obligation af serien B 41 kronor 95 öre.

Sedan jag lämnat magistraten tillfälle att yttra sig öfver klagoskriften,
inkom en af borgmästaren Ludvig Buren, å magistratens vägnar, afgifven
förklaring, däri anfördes hufvudsakligen:

Beträffande den af magistraten meddelade föreskrift, att bevis om det
belopp, som vid köpeskillingslikviden utbetalts å en hvar af 4,265 obligationer,
skulle dem åtecknas, ansåge magistraten dess nödvändighet ligga i
öppen dag. Att, då vid en förrättning, sådan som i 121 § utsökningslagen
omförmäles, i fastighet intecknade skuldebref icke kunnat till fullo
ur köpeskillingen gäldas, bevis därom, att och i hvad mån utdelning å
desamma bekommits, dem åtecknades, torde utan hänsyn därtill, huruvida
deras innehafvare därom framstäf begäran eller icke, för den allmänna
rättssäkerheten vara alldeles oundgängligt. Utan ett dylikt bevis syntes
intet hinder möta att ånyo sätta i omlopp en förbindelse af ifrågavarande
beskaffenhet, hvarvid den, som, okunnig om den gjorda afbetalningen,
förvärfvade densamma, lätteligen kunde blifva lidande. Att, såsom klagandena
anmärkt, åtgärden vore för dem onyttig, hade sin riktighet, då
det just vore gent emot dem och till skydd för tredje man, som den vidtagits.
Skulle dess befogenhet, såsom klagandena förmenade, vara beroende
på, om den begärts eller icke, skulle den uteblifva just i de fall, där den
vore nödvändig, ty en person, som afsåge att göra eu orättmätig vinst
genom att till dess primitiva belopp utsläppa en delvis gulden förbindelse,
skulle helt visst ingalunda påkalla densamma. Och säkerligen skulle den,
som i god tro förvärfvat förbindelsen, äga väcka talan för försumlighet emot
den myndighet, som underlåtit åteckna bevis om förhållandet. I nu föreliggande
fall funnes, såsom af det vid klagoskriften i afskrift fogade
likvidsprotokollet framginge, utelöpande 189 obligationer af serien A och
171 obligationer af serien B, Indika icke företetts, hvadan åtecknandet af
bevis torde varit nödvändigt redan för att skilja dessa från dem, å hvilka
utdelning lämnats, då man näppeligen kunde förutsätta, att i hvarje fall
ett exemplar af likvidsprotokollet funnes tillhanda. Af berörda protokoll
framginge äfven, att ur köpeskillingen ej kunnat gäldas, förutom annat,
ett belopp af 4,975,180 kronor 27 öre, utgörande återstoden af den intecknade
obligationsskulden, hvadan, vid det förhållande att Nässjö—
Oskarshamns järnvägsaktiebolag på grund häraf torde nödgas afträda sina
öfriga tillgångar till konkurs, samtliga obligationer, om klagandenas uppfattning
vore riktig, skulle i konkursen kunna konkurrera med öfriga
fordringar till sitt ursprungliga belopp.

— 1902 —

Gent emot klagandenas påstående, att de icke begärt åtecknande af
bevis, ville magistraten, ehuru den ansåge en dylik begäran för sakens
bedömande irrelevant, häfda motsatsen. Vid auktionstillfället uttalade vice
häradshöfdingen H. Santesson, hvilken var klagandena följaktig och i allt,
som rörde auktionens rättsliga sida, förde deras talan, att åtecknande af
bevis å obligationerna lämpligen borde ske medelst stämpel, ett uttalande
som skedde i klagandenas närvaro, som hvarken då eller sedermera före
köpeskillingslikviden af dem motsades, och som förutsatte en begäran af
antydda slaget och följaktligen gifvit magistraten full anledning till öfverklagade
åtgärden.

Klagandena syntes emellertid förutsätta, att deras ofvanberörda uppfattning
komme att underkännas, och förklarade därför, att bevispåteckningen
bort ske utan afgift. Såsom stöd härför anförde klagandena, att
densamma utgjorde en integrerande del af auktionsförrättningen och ersattes
af den därför utgående auktionsprovisionen. Stadgandet om ersättning
för försäljning af utmätt fast egendom återfunnes i 1 § af förordningen
angående ersättning till förrättningsmän i enskilda mål m. m.
den 12 juli 1878, som sade, att om sådan ersättning gälde, intill dess
annorlunda kunde blifva förordnadt, hvad då vore i sådant hänseende
gällande. Beträffande försäljning af fast egendom å landet hade genom
kongl. kungörelsen den 10 oktober 1890 sedermera stadgats, att ersättning
därför utginge på visst sätt, samt att den innefattade arfvode för auktionsförrättningen
och köpeskillingslikviden samt all annan åtgärd, som stode
i sammanhang med auktionen. Men beträffande försäljning af fast egendom
i stad saknades hvarje dylikt stadgande, och i kongl. kungörelsen den 19
november ] 880 angående arfvode för försäljning af utmätt järnväg återfunnes
icke den bestämmelse, som man ansett nödigt utsätta i kongl. kungörelsen
den 10 oktober 1890. Vid detta förhållande bestrede magistraten
bestämdt, att dess skyldighet att åteckna bevis äfven skulle medföra skyldigheten
att göra detta utan lösen.

Magistraten vidhölle sålunda, att här förelåge tecknande af bevis å
företedd handling, och då klagandena icke styrkt, att i lag funnes stadgadt,
att dessa bevis skulle åtecknas utan lösen, funne magistraten sin
debitering laglig.

Klagandena hade slutligen ytterligare modifierat sina påståenden därhän,
att de funne lösen böra utgå med 25 öre för hvarje bevis i analogi
med expeditionstaxans stadgande rörande bevis om fastställande eller dödande
af inteckning i järnväg, tecknadt å tryckt eller graverad obligation.
Beträffande detta ville magistraten påpeka, att, då i lag funnes ett generelt
stadgande jämte ett stort antal noga specificerade undantag från detsamma,

— 1902 —

hvarje fall, som icke i allo utgjorde ett af nämnda undantag, måste föras
under den allmänna regeln.

Till bemötande af hvad i förklaringen sålunda andragits erinrade
klagandena i afgifna påminnelser, bland annat:

Klagandena bestrede, att vare sig klagandena själfva eller den vid
förrättningen dem följaktige juristen uttalat sig på ett sätt, som kunde
anses innebära eller förutsätta en begäran om bevisens påtecknande. Och
det syntes klagandena uppenbart, att, om magistraten skulle kunna grunda
någon sin åtgärd på ett yttrande i sådan riktning, yttrandet också bort i
protokollet antecknas.

Likaledes bestrede klagandena, att för de bevis af ifrågavarande slag,
som magistraten åtecknat fordringshandlingarna, magistraten haft rätt till
särskild lösen. För sin motsatta uppfattning argumenterade magistraten
på följande sätt. Enligt § 1 i förordningen den 12 juli 1878 skulle
om ersättning för försäljning af utmätt fast egendom gälla, intill dess
annorlunda kunde blifva förordnadt, hvad då vore i sådant hänseende
stadgadt. Sedermera hade genom kong!, kungörelsen angående ändrade
bestämmelser rörande arfvode för auktion å utmätt fast egendom å landet
den 10 oktober 1890 stadgats, att det i kungörelsen angifna arfvode skulle
utgöra ersättning »för auktionsförrättningen och köpeskillingens fördelning
samt afl annan åtgärd». Men då något dylikt stadgande icke gifvits beträffande
arfvode för försäljning af utmätt fast egendom i stad, så skulle
— förmenade magistraten — det för sådan försäljning utgående arfvode
icke utgöra ersättning »för auktionsförrättningen och köpeskillingens fördelning
samt all annan åtgärd» utan för någonting annat. För hvad?
Därom upplyste magistraten icke.

Hela denna argumentering vore emellertid alldeles falsk. De uppstäda
premisserna ledde icke till något annat, än att om ersättning för
försäljning af utmätt fast egendom i stad gälde hvad som vid tiden
för utfärdandet af förordningen den 12 juli 1878 var i sådant hänseende
stadgadt. Och klagandena bestrede på det bestämdaste, att hvad
som var »i sådant hänseende stadgadt» för stad i allmänhet eller specielt
för Eksjö kunde gifva anledning till annan tolkning, än att arfvodet för
den exekutiva auktionen där skulle ekvivalera just detsamma, som auktionsarfvodet
för fastighet å landet, d. v. s. auktionsförrättningen, fördelningen
af köpeskillingen samt all annan därmed sammanhängande åtgärd.

Att märka vore för öfrigt, att kongl. kungörelsen den 10 oktober
1890 icke föreskrifvit någon ändring i fråga om de prästationer från
myndighetens sida, för hvilka arfvodet skulle utgå. Berörda kungörelse
införde ändringar i fråga om arfvodets belopp och i fråga om arfvodets

— 1002 —

fördelning, men alls icke i fråga om hvad arfvodet skulle ekvivalera.
I förordningen den 30 november 1855 angafs, att arfvodet skulle utgå
»för auktionsförrättningen, köpeskillingens indrifvande och likvids upprättande
mellan fordringsägare och gäldenären samt all annan åtgärd»,
och redan i taxan på expeditionslösen den 15 maj 1821 bestämdes arfvodet
skola utgå »för värderings föranstaltande, köpeskillingens indrifvande och
likvids upprättande emellan fordringsägare och gäldenären samt för all
annan åtgärd».

1890 års kongl. kungörelse införde sålunda icke någon nyhet beträffande
de prästationer från myndighetens sida, som skulle genom arfvodet
täckas, utan upptog i detta hänseende hvad som af ålder varit gällande.
Arfvodets belopp och dess fördelning hade väl tid efter annan ändrats,
men arfvodets ekvivalent hade städse varit samtliga de åtgärder, som med
auktionen och likviden ägde gemenskap. Det kunde nu vara sannt, att
detta efter orden gälde endast för landet, men klagandena hölle bestämdt
före, att, om också i stad arfvodets belopp och dess fördelning vore på
olika sätt bestämda, ekvivalenten för arfvodet dock skulle vara densamma.
Och intill dess magistraten i Eksjö visat, att den hade rätt att tillgodogöra
sig auktionsarfvodet utan att därför prästera detsamma, som eljest i författningarna
angåfves såsom arfvodets ekvivalent, så ville klagandena påstå,
att magistraten varit pligtig att utan särskild ersättning teckna bevis om
betalning på de vid likviden företedda handlingarna.

Kongl. kungörelsen angående arfvode för auktion å utmätt järnväg
hade blott till ändamål att begränsa arfvodets belopp men icke att stadga,
hvad myndigheten skulle för arfvodet prästera.

Klagandena ville slutligen påpeka, hurusom magistraten, trots sin
förkärlek för en sträng bokstafstolkning, likväl syntes hafva förgått sig
emot en uttrycklig föreskrift i förordningen angående expeditionslösen.
I 10 § af nämnda förordning stadgades, utom annat, att bevis, tecknadt
å företedd handling, skall utlösas af den, som ingifvit handlingen. Detta
kunde väl icke rimligen förstås annorlunda, än att lösen, där den skall
utgå, skall gäldas af den, som ingifvit handlingen. Lösen för de 4,265
bevisen skulle väl då hafva betalts af klagandena, som ingifvit de obligationer,
å hvilka bevisen tecknats. Men så hade icke skett, utan magistraten
hade debiterat lösensbeloppet på den oskiftade köpeskillingen, en åtgärd,
som ju tydligen medförde, att icke blott klagandena utan äfven de öfriga
obligationsinnehafvare, som jämte klagandena skolat dela behållningen,
fått bidraga till lösen för bevisen på klagandenas obligationer. Detta
kunde svårligen vara riktigt. Och om sedermera dessa obligationsinnehafvare
för att lyfta sina andelar af köpeskillingen skulle förete sina

— 1902 —

obligationer, så torcle väl magistraten icke underlåta att förse dessa obligationer
med bevis om betalningen och att för bevisen taga lösen. Denna
lösen kunde då icke längre tagas af köpeskillingen, som ju redan vore
fördelad, utan komine att få erläggas af obligat!onsinnehafvarne. Men
dessa hade redan fått betala lösen för bevis å klagandenas obligationer.
Jämväl detta förhållande visade, att magistraten i sin debitering icke stode
på laglig grund.

* *

I sin förklaring i ärendet sökte magistraten sålunda göra gällande,
att magistraten lagligen varit pligtig att i allmänhetens intresse förse de
vid den exekutiva auktionen ingifna obligationerna med påskrifter om de
belopp, som vid köpeskillingslikviden utdelats å samma obligationer.

Härvid är emellertid att märka, att, ehuru det under särskilda omständigheter
otvifvelaktigt kunde vara för allmänheten nyttigt, att bevis
af ifrågavarande beskaffenhet tecknades å företedda fordringshandlingar,
några föreskrifter därom icke finnas i svensk lag. Vid sådant förhållande
kan naturligen icke åtgärdens ändamålsenlighet i och för sig göra dess
vidtagande till en rättslig pligt gent emot allmänheten. Och i förevarande
fall voro omständigheterna sådana, att någon varning till allmänheten för
de företedda obligationerna, medelst bevis å desamma, näppeligen varit
erforderlig. Eu så omfattande åtgärd som en exekutiv försäljning af en
järnväg lärer med nutidens samfärdsel blifva så allmänt känd, att faran
för att någon skall ådraga sig förlust genom att i god tro förvärfva i
järnvägen intecknade obligationer måste anses såsom synnerligen obetydlig.

Något annorlunda ställer sig frågan om bevisens åtecknande, om man
bortser från det allmännas intresse och betraktar frågan från gäldenärens
synpunkt. Det ingrepp i ägarens fria dispositionsrätt, som ligger i en
exekutiv försäljning af en intecknad fastighet, får enligt sakens natur ej
göras svårare än exekutionens ändamål — borgenärernas förnöjande —
kräfver. Man lärer därför kunna uppställa den fordran, att den exekutiva
myndigheten, hvilken ju vid förrättningen skall tillvarataga alla därvid
rättsägandes rätt, skall tillse, att gäldenären, genom att vid likviden kvitto
tecknas å de företedda fordringsbevisen, varder skyddad för framtida kraf
från nye innehafvare af desamma. Häraf följer emellertid ingalunda, att
den exekutiva myndigheten själf har att åteckna omförmälta kvitton. Dylika
påskrifter göras vid frivillig betalning af vederbörande fordringsägare,
och det torde ej föreligga giltiga skäl att vid betalning på exekutiv väg
frångå denna regel. Den exekutiva myndigheten torde följaktligen kunna
inskränka sig till att vägra likvid, till dess behörigt kvitto lämnas. Skulle

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 190‘2 års Riksdag.

emellertid gäldenären medgifva betalning utan kvitto, har den exekutiva
myndigheten naturligen ej längre någon skyldighet att i detta hänseende
bevaka gäldenärens intresse.

I nu föreliggande fall hade magistraten icke ifrågasatt, att klagandena
skulle förse de företedda och till en del guldna obligationerna med påskrifter
om af betalningen. Man saknade därför hvarje ledning för besvarande
af frågan, huru klagandena, därest en framställning i sådant hänseende
gjorts, skulle hafva förhållit sig till densamma.

Af hvad jag sålunda anfört framgick enligt min tanke, att magistraten
ingalunda kunde anses hafva varit pligtig att, utan särskild därom
framstäld begäran, teckna bevis å de af klagandena företedda obligationerna.
Och då magistraten icke mot klagandenas bestridande visat, att
sådan begäran af dem framstälts, kunde magistratens berörda förfarande
icke anses hafva varit riktigt. Genom magistratens förvållande hade klagandena
obehörigen frånhändts den andel af det af magistraten innehållna
beloppet, 4,265 kronor, som belöpte å de af klagandena vid auktionen
företedda obligationerna. Hvad härutinnan låg magistraten till last fann
jag vara af beskaffenhet att påkalla laga beifran, och jag uppdrog därför
åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att för den oskicklighet i ämbetsutöfning,
som magistraten vid köpeskillingens fördelning ådagalagt, ställa borgmästaren
Eurén jämte de öfrige ledamöter af magistraten, hvilka deltagit
i handläggningen af omförmälta ärende, under tilltal inför hofrätten. Advokatfiskalen
skulle därvid å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet
samt i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som klagandena, sedan dem lämnats tillfälle att yttra sig i målet, kunde
komma att däri framställa.

I ett i anledning af mitt berörda uppdrag afgifvet ämbetsmemorial
tillkännagaf advokatfiskalen, att i magistratens sammanträde den 27 januari
1898 deltagit borgmästaren Eurén såsom ordförande samt såsom ledamöter
rådmannen Georg Aschan och extra rådmannen C. F. Andersson, af hvilka
den sistnämnde emellertid sedermera aflidit. Advokatfiskalen yrkade i
memorialet ansvar å Eurén och Aschan jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
för det de vid nyssnämnda sammanträde dels i uppgjord likvid
affört omförmälta belopp, 4,265 kronor, till lösen för bevis, tecknade å
4,265 obligationer, dels ock föreskrifvit, att de af klagandena aflämnade
obligationerna, för hvilka enligt samma likvid full betalning ej erhållits,
skulle, sedan likviden tagit åt sig laga kraft, till dem återställas med åtecknade
bevis om de belopp, som å dem afbetalts. Tillika upplyste advokatiiskalen,
att Anderssons sterbhusdelägare vore på grund af testamente

— 1902 —

Maria Andersson i Eksjö samt Hulda Lindberg och Axel Lindberg i
Norrköping.

I målet hördes å ena sidan klagandena samt å andra sidan Eurén,
Aschan, Maria Andersson, Hulda Lindberg och Axel Lindberg, äfvensom
— sedan Hulda Lindberg och Axel Lindberg uppgifvit, att de bekommit
endast en ringa del af boet efter extra rådmannen Andersson, och att
hans rätte sterbhusdelägare vore, förutom Maria Andersson, hans bröder
förre lektorn Axel Andersson i Kristianstad och förre kommissionslandtmätaren
Wilhelm Andersson — jämväl dessa båda sistnämnde. I afgifvet
yttrande anförde klagandena, bland annat, att, då de icke någonsin framstält
någon begäran om bevis å ifrågavarande obligationer, hade magistraten
ej häller varit befogad att åteckna sådana och i allt fall ej berättigad
att tillgodoföra sig lösen för desamma, samt yrkade förty åläggande
för Eurén, Aschan och extra rådmannen Anderssons sterbhusdelägare
att en för alla och alla för en till klagandena utgifva hvad utaf
beloppet 4,265 kronor rätteligen bort tilldelas dem, eller 3,971 kronor 13
öre, äfvensom ränta därå från den 27 januari 1898, tills betalning skedde.
Eurén, Aschan, Maria Andersson, Hulda Lindberg och Axel Lindberg förnekade
däremot riktigheten af klagandenas uppgift, att någon begäran om
berörda bevis ej af dem framstälts, och påstodo i stället motsatsen.

Förre lektorn Andersson och förre kommissionslandtmätaren Andersson
bestredo all ersättningsskyldighet i förevarande hänseende, enär de
icke tagit någon som hälst befattning med extra rådmannen Anderssons
bo, hvarförutom de äfvensom Hulda Lindberg och Axel Lindberg fordrade
ersättning för förklaringskostnaden.

Klagandena förklarade därefter, att de icke hade något ersättningsanspråk
att framställa mot förre lektorn Andersson och förre kommissionslandtmätaren
Andersson, men fullföljde sitt anspråk emot Maria Andersson,
Hulda Lindberg och Axel Lindberg.

På begäran af Eurén, Aschan och Maria Andersson anstäldes vittnesförhör
vid Södra Vedbo häradsrätt, hvarefter advokatfiskal i slutligt
memorial förmälte sig understödja det af klagandena väckta ersättningspåstående
samt yrkade, att Eurén, Aschan och Maria Andersson, hvilkendera
gälda gitte, måtte varda ålagdt att till statsverket återgälda hvad
detta fått utgifva i resekostnads- och traktamentsersättning till t. f. advokatfiskalen
Tor Ahlström för dennes inställelse i Eksjö i och för vittnesförhöret.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den SI
januari IDOL Hofrätten utlät sig däri:

— 1902 —

Enär magistratens åtgärd att vid sammanträdet för fördelning af köpeskillingen
föreskrifva, att de af klagandena aflämnade obligationerna skulle,
sedan beslutet om fördelningen vunnit laga kraft, till dem återställas med
åtecknade bevis om det belopp, som å dem afbetalts, icke vore af beskaffenhet
att föranleda till något ansvar för Eurén och Aschan, blefve advokatfiskalens
härutinnan framstälda yrkande af hofrätten ogilladt; men då
magistraten icke enligt lag varit berättigad att, på sätt som skett, godtgöra
sig lösen för de obligationerna åtecknade bevisen och vid fördelning
af köpeskillingen från densamma afdraga denna lösen med ett belopp af
4,265 kronor, pröfvade hofrätten lagligt döma Eurén och Aschan, jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen, att för hvad de, den förre i sin egenskap af
ordförande och den senare såsom ledamot i magistraten, i omförmälta hänseende
låtit komma sig till last bota, Eurén 50 kronor och Aschan 25
kronor.

Vidkommande därefter det af klagandena framstälda, af advokatfiskalen
biträdda ersättningsanspråk, så enär genom magistratens sistberörda
felaktiga förfarande det belopp, klagandena vid fördelningen af köpeskillingen
bekommit, enligt uppgift, som lämnats obestridd, med 3,971 kronor
13 öre understigit hvad därvid rätteligen bort dem tilldelas, pröfvade
hofrätten lagligt förpligta Eurén och Aschan samt Maria Andersson, Hulda
Lindberg och Axel Lindberg, hvilka tre sistnämnda på grund af testamente
bekommit kvarlåtenskapen efter aflidne extra rådmannen Andersson,
att en för alla och alla för en, Maria Andersson, Hulda Lindberg
och Axel Lindberg dock endast med hvad de ur boet efter den aflidne
njutit, till klagandena utgifva 3,971 kronor 13 öre jämte sex procent
ränta därå från den 27 januari 1898, tills betalning skedde.

Då Eurén, Aschan och Maria Andersson icke lagligen kunde anses
skyldiga att till statsverket återgälda hvad till t. f. advokatfiskal en Ahlström
utgifvits i ersättning för dennes inställelse inför Södra Vedbo häradsrätt
i anledning af vittnesförhöret, blefve yrkandet härutinnan ogilladt af
hofrätten, som ej häller kunde bifalla af förre lektorn Andersson och förre
kommissionslandtmätaren Andersson framstälda ersättningsanspråk.

I hofrättens utslag hafva Eurén och Aschan samt Maria Andersson,
Hulda Lindberg och Axel Lindberg sökt ändring genom besvär hos Kong!
Maj:t. Dessa besvär äro ännu icke af Kongl. Maj:t slutligen pröfvade.

1902 —

Beväringsman ådömd disciplinär bestraffning för innehållet af en
utaf honom författad tidningsuppsats.

I en hit ingifven skrift anmälte publicistklubbens styrelse till laga
beifran, att beväringsmannen vid Hälsinge regemente n:r 28 Julin, såsom
författare till en i tidningen »Hudiksvallsposten» intagen uppsats under
rubrik »Midsommardagen på Mohed», blifvit af majoren vid regementet
Edward Rettig, i uppenbar strid med tryckfrihetsförordningens bud, ådömd
tre dagars sträng arrest, hvilket straff Julin jämväl undergått.

Vid angifvelseskriften voro fogade:

l:o) i bestyrkt afskrift en så lydande handling:

»Protokoll, hållet vid majorsförhör å Hälsinge regementes mötesplats
Mohed den 16 juli 1900.

Närvarande: Undertecknad, major och befälhafvare för pågående beväringsrekrytmöte,
samt kaptenerna O. Cavalli och A. G. F. Trönnberg.

S. D. Sedan i tidningen ''Hudiksvallsposten’ för den 30 nästlidne juni
funnits införd en artikel under rubriken ''Midsommardagen på Mohed’,
undertecknad ''28 -n’, hvilken artikel innehållit osanna och vanhederliga
beskyllningar mot ett af regementets kompanier, om hvilket yttrats, ''att
kompaniet ganska mangrant var berusadt’, samt misstankar yppats, att
beväringsmannen N:o 28 jVö6ö Julin vore författare till samma artikel,
blef nu Julin inkallad till förhör härom.

På fråga erkände sig Julin hafva här å Mohed skrifvit och till tidningen
''Hudiksvallspostens'' redaktion insändt ifrågavarande tidningsuppsats,
i anledning hvaraf Julin, jämlikt 102 § i strafflagen för krigsmakten,
för det han brustit i anständigt uppförande genom lögnaktiga uppgifter
af beskaffenhet att nedsätta regementets anseende, ålades tre dagars sträng
arrest.

Som ofvan
Edward Rettig

Major;»

2:o) i bestyrkt afskrift detta

»Utdrag ur

Bataljonsorder den 16 juli 1900.

1:0 — — — — — — — — •— •— — — — — — — — — —

2:o---------------------

— 1902 —

3:0 — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

4:o-----—---— —--—---— — —

5:o —--------_--------_

6:o Beväringsmannen N:o 28 xVö6o Julin ålägges 3 dag. sträng arrest
därför, att han genom lögnaktiga uppgifter till pressen sökt nedsätta regementets
anseende.

Mohed som ofvan
Edward Rettig

Befälhafvare.»

3:o) ett exemplar af tidningen »Hudiksvallsposten» för den 30 juni
1900, hvari fanns införd en så lydande uppsats:

»Midsommardagen på Mohed.

Midsommardagen ingick mulen och disig. Den artade sig till att
blifva lik sina närmaste föregångare, endast bjudande på regn och regn.
Det var därför ej utan, att vi litet hvar med oro betraktade de tunga
molnmassor, som betäckte himlen. I år tyckes dock Vår Herre hyst förbarmande
med alla de stackars beväringar, som gått och längtat efter en
vacker midsommar, då fränder och vänner från när och fjärran skulle
hälsa på dem på heden.

Nu några ord om dekoreringsarbetena, hvilka utförts under ledning
af löjtnant Södersten. På exercisplatsen hade man rest en stilfull majstång,
vackert klädd med guirlander och vimplar. Tvänne sköldar, som
anbragts på densamma, voro försedda med följande inskrifter: ''Gustaf
Vasas intåg i rikets hufvudstad midsommaren 1523’, och den andra:
’Gustaf II Adolf landstiger i Tyskland midsommardagen 1630’. Vid majstången
hade man uppfört en tribun, hvarifrån högtidstalet skulle hållas.
Äfven officersbyggnaderna och sjukhuset voro smyckade med flaggor
och grönt.

Dagens fastigheter inleddes med kyrkparad kl. 10 f. m. Kompanierna
marscherade ut till uppställningsplatsen, där de bildade fyrkant. Nu bröt
solen fram mellan molnen och belyste med sina strålar de långa mörka
leden af beväringar i stor parad. Efter kyrkparadens slut defilerade regementet
förbi befälhafvaren på platsen, major Rettig. Under flygande fanor
och klingande spel marscherade det med taktfasta steg kompanivis förbi
befälhafvaren, som ''gladt hälsade trupp och befäl’.

Lägret företedde nu en ytterst liflig och färgrik anblick med sina
flaggor och vimplar, uniformer och ljusa sommartoaletter. De civilas antal
beräknades till omkring fem tusen.

— 1902 —

Kl. 12,30 blåstes det åter till uppställning. Man samlades kring majstången,
hvarest löjtnant Söderhjelm nu besteg talarstolen för att hålla
fästtalet. Till ämne hade han valt: Tåget öfver Bålt, såsom en af de ärofullaste
och minnesrikaste tilldragelser i svenska, ja i världskrigshistorien,
och framhöll särskild! den ärofulla del, som Hälsinge regemente
tagit däri.

Man fick nu åter uppsöka vänner och bekanta för att på bästa sätt
söka fördrifva tiden till kl. 5, då idrottstäflingarne skulle gå af stapeln.
Att roa sig på lägerplatsen kan dock vara rätt svårt, då de enda förlustelseställena
inom lägergränsen äro ölstånden, hvilka ock förstå att draga vinst
af sina privilegier. Säkert är dock, att icke hafva beväringarne någon
fördel af den af dem så innerligt hatade lägergränsen. Den är så god
som en indirekt uppmaning till beväringarne att supa sig fulla. Följden
visade sig ock midsommardagen. Vid ett kompani hade manskapet utan
någon förklarlig orsak vägrats permission utom lägergränsen, och snart
visade det sig, att kompaniet ganska mangrant var berusadt. Dessa rader
höra kanske ej hit, men det är hög tid att vederbörandes uppmärksamhet
fästes på missförhållandet för att snarast möjligt råda bot för
det onda.

Det går verkligen bra långt, om beväringarne skola bli lidande, endast
därför att marketenterierna skola förtjäna så mycket som möjligt på dem.

Fram på e. in. började människorna draga sig ned till exercisplatsen,
hvarest idrottstäflingarne skulle försiggå. I spetsen för det hela stod den
bekante idrottsmannen kapten Trönnberg och såsom arrangör af de
muntrande upptågen sergeant Schärström. Manskapet bildade häck rundt
omkring den med vimplar utstakade fyrkanten, och utanför böljade den
täta massan af civila. Oaktadt öfningstiden varit skäligen kort, voro de
prof, som prästerades, rätt bra. Allmän munterhet väckte trebenlöpningen,
säcklöpningen, kappspringning med fylda vattenämbar på hufvudet samt
klättring på såpade stängel*. De olika numren utfyldes af damer i brokiga
dräkter. Största bifallet rönte dock den beväring, som uppträdde i
Pelle Jöns’ allbekanta skepnad. Efter en rad galna upptåg uppträdde han
som en både oförvägen och skicklig velocipedryttare. An stod han upprätt
i sadeln, än låg han framstupa på densamma och skötte tramporna
med händerna, eller hängde han vid sidan af velocipeden, skötande ena
trampan med handen. Några beväringar visade sig synnerligen skickliga
som akrobater; så slog en af dem frivolt öfver nio man. Aftonens clou
skulle varit en strid mellan rödskinn och cowboys, men det hela strandade
på cowboys’ okunnighet i ridkonsten.

Efter uppvisningens slut förrättade major Rettig prisutdelning.

— 1902 —

Då täflingarne afblåsts, vidtog dans på dansbanan, hvilken med lif
och lust fortgick till kl. 10, då tapto slogs, och manskapet måste gå till
hvila. Så slutade midsommardagen på Mohed, som säkerligen kommer att
blifva ett varaktigt minne för de flesta deltagarne. 28 -n »

Sedan yttrande i anledning af angifvelsen blifvit infordradt från
majoren Retlig, lät utgifvaren af tidningen »Hudiksvallsposten» Axel J. Lidell
hit ingifva eu skrift, hvari lian, bland annat, anförde:

Majoren Rettig samt kaptenerna Cavalli och Trönnberg hade icke
dragit i betänkande att med den svåraste arten af disciplinstraff bestraffa
en beväringsyngling, för det denne skrifvit en misshaglig uppsats till tidningen
»Hudiksvallsposten».

Att majoren Rettig samt kaptenerna Cavalli och Trönnberg icke förfarit
så af obetänksamhet, syntes framgå däraf, att majorsförhör med Julin
hållits först sista dagen af beväringsmötet, den 16 juli, ehuru uppsatsen i
fråga funnits införd i »Hudiksvallsposten» för den 30 juni 1900.

Af de »osanna och vanhederliga» uppgifter, som ifrågavarande, af
Julin skrifna uppsats skulle hafva innehållit, omnämndes i protokollet vid
majorsförhöret med Julin endast en, nämligen den, att ett af kompanierna
vid Hälsinge regemente under midsommardagen »ganska mangrant var
berusadt». Hade denna uppgift verkligen varit osann, skulle det hafva
inneburit en ursäkt för majoren Rettigs samt kaptenerna Cavallis och
Trönnbergs i hvarje fall formelt lagstridiga förfarande. Men, enligt hvad
Lidell af trovärdiga personer inhämtat, hade, sorgligt nog, många af beväringsmännen
vid det i uppsatsen nämnda kompaniet varit berusade under
midsommardagen.

Här förelåge alltså ett svårt tjänstefel af majoren Rettig samt ofvannämnde
kaptener, alldenstund det innebnre ej mindre ett upprörande maktmissbruk
af officerare gent emot en i förhållande till dem så godt som
fullständigt försvarslös beväringsman, än äfven ett farligt angrepp emot vår
dyrbara, med grundlagshälgd värnade tryckfrihet; och anhölle Lidell med
anledning häraf, att jag måtte anställa åtal emot majoren Rettig samt
kaptenerna Cavalli och Trönnberg för deras olagliga förfarande.

Vid Lidells klagoskrift hade till styrkande af uppgiften, att många
af beväringsmännen vid Järfsö kompani under midsommardagen varit berusade,
fogats sex särskilda attester.

Angifvelsen emot bemälte kaptener, hvilka vid ifrågavarande förhör
allenast varit tillstädes såsom vittnen, fann jag icke till någon åtgärd föranleda.

— 1902 —

Majoren Rettigs bit insända förklaring öfver den af publicistklubbens
styrelse emot honom gjorda angifvelsen var af följande innehåll:

Den i anmälningsskriften förekommande uppgiften, att beväringsmannen
Julin blifvit ådömd bestraffning såsom författare till den i anmälan åsyftade
tidningsartikel, vore icke korrekt. Det brottsliga och straffvärda i
Julins förfarande ansågs nämligen bestå däri, att. han till annan person
utspridt eller fortspridt den osanna och för regementets och tjänstekamraternas
ära förldenliga beskyllning, som återfanns i den tryckta tidningsartikeln,
och det vore endast härför han blifvit straffad. Sättet och formen
för beskyllningens fortspridande— huruvida detta skett genom ett skriftligt
meddelande till »Hudiksvallspostens» utgifvare, som sedan låtit detsamma
ordagrant inflyta i tidningen och därigenom gjort det till sitt eget
uttalande, eller om fortspridandel skett på annat sätt, muntligen eller skriftligen,
direkt till tidningens utgifvare eller till annan person, som sedan
fört beskyllningen vidare — inverkade icke på bedömandet af förseelsens
verklighet och straffbarhet, som efter Rettigs uppfattning var att bedöma
uteslutande efter beskyllningens mera eller mindre graverande beskaffenhet,
utan afseende på till hvilken person eller under hvilken form den blifvit
framstäld. ,

Den omständigheten, att beskyllningen i förevarande fall befanns hafva
blifvit tidningens utgifvare meddelad i samma ordalag, som denne änvändt
för dess återgifvande i tidningen, eller med andra ord att Julin själf skrifva.
, och till tidningens utgifvare insändt den uppsats, hvari beskyllningen
förekom, innebar sålunda från: Rettigs synpunkt visserligen icke något
hinder för Julins fållande till ansvar för den osanna beskyllningens framställande,
men detta vore gifvetvis något helt annat än att häri straffades
för den form, som han därvid råkat, begagna sig af. Hade det vid förhöret
befunnits, att Julin icke själf skri hvit den insända uppsatsen, men
utspridt den ifrågavarande, beskyllningen genom dess meddelande vare sig
direkt till tidningens utgifvare eller till annan person, så hade han precis
på samma sätt och af samma grund blifvit fakt till ansvar för beskyllningens
framställande, och den omständigheten, att han i förevarande fall
kunde sägas vara författare till den insända uppsatsen, var eu tillfällighet,
som saknade betydelse för bestraffningsåtgärden.

Att Julin straffats, icke såsom författare till den tryckta tidningsuppsatsen,
utan endast för det han till tidningens redaktion meddelat den
osanna beskyllningen, torde jämväl bekräftas af innehållet utaf såväl protokollet
öfver förhöret som den i anmälningsskriften åberopade bataljonsordern.
Enligt det förra fäldes Julin till ansvar, »för det han brustit i
anständigt uppförande genom lögnaktiga uppgifter af beskaffenhet att ned tJustitieombudsmannens

ömhet ther att el se till 11)02 urs 1 liks dag. 3

sätta regementets anseende», och i den senare motiverades straffåtgärden
därmed, att »han genom lögnaktiga uppgifter till prässen sökt nedsätta
regementets anseende». I ingendera handlingen återfunnes anmälningsskriftens
uttryck, att han dömts och straffats såsom författare till den tryckta
tidningsartikeln. Julins erkännande, att han skrifvit och till tidningen insändt
uppsatsen i fråga, åberopades i förhörsprotokollet såsom innefattande
beviset därom, att det var han, som fortspridt den falska beskyllningen.
Såsom författare i juridisk mening till den tryckta tidningsartikeln var
däremot endast tidningens ansvarige utgifvare att anse, och Julin kunde
därför icke straffas såsom sådan, men väl för det han enligt eget erkännande
till annan meddelat och sålunda utspridt den äreröriga beskyllningen
emot regementet.

Uppenbart torde vara, att ett dylikt utspridande af för regementet
och regementskamraterna förklenliga beskyllningar måste, om man till eu
början frånsåge tryckfrihetsförordningens bestämmelser, i hvarje fall anses
innefatta ett brott emot disciplinen inom armén och förty vara underkastadt
ansvar, och detta i all synnerhet, om beskyllningen vore alltigenom
osann. Och att detta i förevarande fall varit händelsen, framginge af särskilda,
förklaringen bifogade intyg, under edsförpligtelse afgifna af två officerare,
hvilka under midsommardagen tjänstgiorde vid det med beskyllningen
åsyftade kompaniet och därvid bland annat hade att å tjänstens vägnar kontrollera
och öfvervaka manskapets nykterhet. »Hudiksvallspostens» redaktion
hade dessutom själf funnit sig föranlåten att återtaga beskyllningen såsom
oriktig genom ett i sagda tidning för den 7 juli 1900, hvaraf ett exemplar
bifogades, infördt beriktigande, däri uppgåfves, att endast t va personer — om
tillhörande det åsyftade kompaniet eller icke, upplystes ej — uppträdt
berusade i lägret under midsommardagen. I hvarje fall hade Retlig vid
bestraffningens ådömande full anledning att antaga, att beskyllningen var
osann, då detta vitsordades af kompaniets officerare och ej häller förnekades
af Julin, som också på tillfrågan inedgaf, att lian ej själf iakttagit,
att någon af manskapet vid kompaniet i fråga varit öfverlastad, utan blott
hört sa uppgifvas, samt att han fortspridt beskyllningen utan att först förvissa
sig om dess riktighet.

Da vidare en dylik beskyllning, såsom icke riktad emot någon viss
person utan emot en obestämdt angifven del af manskapet vid ett regemente,
a ena sidan icke vore i allmän lag eller i strafflagen för krigsmakten
belagd med särskild! straff, men å andra sidan, såsom innefattande
ett bristande i den pålitlighet och det uppförandets värdighet, som ålåge
en krigsman i förhållande till regementet och tjänstekamraterna, måste
anses såsom ett allvars ant brott emot disciplinen, så var beskyllningen följ 1902 -

aktligen att hänföra mulor den allmänna straffbestämmelsen för dylika
förseelser i 102 § strafflagen för krigsmakten, hvilket lagrum också blifvit
vid bestraffningen tillämpadt.

Om det sålunda vore otvifvelaktigt, att Julin, därest hans ifrågavarande
beskyllning icke kommit att återgifvas i tidningen, utan på annat sätt
kommit till befälets kännedom, rättvisligen förskylt det disciplinstraff, som
ådömts honom, så vore frågan blott den, huruvida utgifvarens af »Hudiksvallsposten»
åtgärd att i sin tidning återgifva beskyllningen kunnat, på
grund af tryckfrihetsförordningens bestämmelser, medföra den verkan, att
den begångna disciplinförseelsen måste lämnas ostraffad. Rettig ville ingalunda
förneka, att stadgandet i 1 § 7 momentet i tryckfrihetsförordningen, att
utgifvare af dagblad och andra periodiska skrifter alltid skola, i afseende
å ansvaret, anses såsom författare, afsåge att skydda tidningens medarbetare
och meddelare från författar oan svar för dess innehåll. Men stadgandets
ordalydelse torde icke innebära något hinder för att, där sådant påkallades
af sakens natur och andra lagbestämmelser, särskilja den tryckfrihetsförseelse,
hvartill utgifvaren såsom författare kunde hafva gjort sig saker,
från den förbrytelse, som det direkta eller indirekta meddelandet af det straffbara
stoffet till tidningens innehåll enligt lag kunde innefatta. Nödvändigheten
af ett dylikt särskiljande vore i många fall så uppenbar, att dess befogenhet
hittills icke blifvit ifrågasatt. Om till exempel en person om en annan
utspridt ett ärekränkande rykte, som kommit till en tidningsutgifvares öron
och af denne i tidningen återgifvits, så torde ingen domstol tveka att, när
upphofsinannen till ryktet blefve upptäckt och tilltalad, fälla honom till
ansvar, utan hinder däraf att jämväl tidningsutgifvaren vore ansvarig för
ryktets fortspridande. Här förelåge tydligen två särskilda förbrytelser,
Indika hvar för sig kunde beifras. Enahanda torde vara förhållandet i
sådana fall, då en person till en tidning af illvilja inlämnat och fått intagen
till exempel eu falsk förlofnings-, vigsel- eller födelseannons eller
annat dylikt meddelande, som till skenet vore af fullkomligt obrottsligt
innehåll. Ingen kunde väl påstå, att det vore den bedragne och såsom
omedvetet verktyg begagnade tidningsutgifvaren, som bore ansvaret för
den svåra kränkning af medmänniskors ära och känslor, som på sådant
sätt kunde åstadkommas, utan fastmera både allt hitintills hvarje tidning,
som varit utsatt för dylikt bedrägeri, just i prässens intresse med mycken
ifver påyrkat och arbetat för den brottslige meddelarens uppspanande och
straffande.

Nödvändigheten af ett dylikt särskiljande af tidningsutgifvarens författareansvar
och meddelarens kriminella ansvarighet för sina uppgifter
föi’elåge efter Rettigs mening jämväl i det fall, att det direkta eller indirekta

— 1902 -

meddelandet till tidningen af dessa uppgifter i och för sig innefattade en
ämbets- eller tjänsteförbrytelse vare sig af disciplinär natur eller icke, eller
i allmänhet vore på grund af någon den brottsliges särskilda ställning och
förpligtelse? belagdt med särskildt ansvar. Ty det särskilda brottslighetsmoinent,
som bestode i handlingens egenskap af tjänste- eller disciplinförseelse,
och som betingades af meddelarens personliga ställning och däraf
följande särskilda skyldigheter, hvarken kunde eller borde öfverflyttas på
tidningsutgifvaren,'' som icke hade någon dylik särskild ställning. Äfven
om denne såsom ansvarig för tidningens innehåll fäldes till straff, så skulle
sålunda den begångna tjänste- eller disciplinförseelsen ändå vara ostraffad.
Om till exempel en ämbetsman, som på grund af sin ämbetsställning ägde
kännedom om hemliga underhandlingar, rådslag eller slut i ärende, därå
rikets säkerhet eller rätt emot främmande makt läge, i syfte att skada
meddelat dem till obehörig person, skulle han enligt. 8 kapitlet 1 8 § strafflagen
dömas till straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och
med tio år. Men om han råkat meddela sina förrädiska upplysningar åt
en tidningsutgifvare, och denne publicerat desamma i sin tidning, skulle,
om den uppfattning vore riktig, att tidningsutgifvarens författareansvar i
hvarje fall såsom ett slags satisfactio vicaria täckte och utplånade meddelarens
brottslighet, ämbetsmannen vara fri från hvarje ansvar, medan
utgifvaren, som icke åsidosatt någon ämbetspligt, endast kunde dömas till
ansvar efter 8 kapitlet It) § strafflagen, hvars högsta straffpåföljd vore
sex års straffarbete. Att statens straffanspråk för den grafva ämbetsförbrytelsen
i detta fall icke kunde vara tillfredsstäldt därigenom, att
tidningsutgifvaren fäldes till ansvar för ett annat och ringare brott, syntes
ligga i öppen dag. Och rent orimligt vore det väl, om den brottslige
ämbetsmannen skulle, äfven om hans brott vore notoriskt och erkändt,
gå fri från hvarje ansvar och icke ens kunna straffas med afsked från
sitt missbrukade ämbete blott därför, att han låtit publicera de förrädiska
afslöjandena i en tidning och sålunda med desamma åstadkommit största
möjliga skada.

Lika tydligt torde det vara, att den disciplinära förseelse, som läge i
krigsmans smädelse!’ mot befäl eller kamrater eller armén i dess helhet,
icke blefve straffad, därigenom att cn tidningsutgifvare, som icke hade
någon disciplinär skyldighet, fäldes till ansvar för vanlig ärekränkning
efter allmän lag. Och att det för upprätthållandet af disciplinen inom
armén vore oundgängligen nödvändigt, att dylika förseelser blefve beifrade,
vore så uppenbart, att därpå ej behöfde spillas några ord. En grundlagstolkning,
enligt hvilken krigsman vore berättigad att emot sin förman utslunga
hvilka smädelser och osanna beskyllningar som hälst, blott desamma

— !902 —

bragtes till eu tidningsutgifvares kännedom och åt’ denne publicerades, vore
följaktligen absolut oförenlig med nödvändigheten att upprätthålla disciplinen
inom armén, och man behöfde blott tänka'' sig dess tillämpning under
krigstid för att finna, att konsekvenserna af en dylik tolkning måste blifva
samhällsvådliga.

Man torde alltså ganska tryggt kunna antaga, att tryckfrihetsförordningens
stiftare genom bestämmelsen om tidningsutgifvares författareansvarighet
ingalunda afsett att bereda någon straffrihet vare sig åt
ämbets- och tjänstemän för förbrytelser i ämbetet eller åt krigsmän för
disciplinära förseelser genom ansvarets öfverflyttande på tidningsutgifvaren.
Ja, Rettig trodde till och med, att tidningsmännen själfva, som ganska
enhälligt och ganska häftigt angripit honom för den ifrågavarande straffåtgärden,
vid närmare eftertanke skulle finna ett så långt utsträckt bulvanskap
mindre tilltalande.

I förevarande fall tillkomme dessutom den omständigheten, att det
icke lagligen lät sig göra att emot tidningens utgifvare föra ansvarstalan
för den ifrågavarande tidningsartikelns innehåll. Ty för det första torde
denne, som icke hade några disciplinära skyldigheter gent emot regementet,
och som utan kännedom om beskyllningens sanningslöshet på god tro
återgifvit densamma i sin tidning samt kort därefter genom ett beriktigande
återkallat beskyllningen, icke hafva gjort sig skyldig till något
brottsligt förfarande. Och för det andra var beskyllningen icke riktad
emot någon viss person, hvarför ingen målsägande fanns, som ägde befogenhet
att väcka tryck frihetsåtul mot tidningens utgifvare. Då det vid
sådant förhållande ej kunde blifva fråga om något tryckfrihetsmål, och
det brottsliga och åtalbara i saken följaktligen inskränkte sig till Julins
disciplinära förseelse, kunde Rettig så mycket mindre föreställa sig, att
han genom dennes bestraffande skulle kunna komma i någon kollision
med tryckfrihetsförordningens stadganden. Såsom ofvan framhållits, skulle,
därest »Hudiksvallspostens» utgifvare uraktlåtit att i tidningen återgifva
den ifrågavarande beskyllningen, men densamma på annat sätt kommit
till befälets kännedom, straffbarheten af Julins disciplinförseelse hafva varit
otvifvelaktig. Konsekvensen af den i anmälningsskriften uttalade uppfattning
skulle således blifva, att, om Julin misslyckats i sitt försök att åt
sin osanna beskyllning bereda största möjliga offentlighet, han skulle varit
förfallen till straff, medan han däremot, då nu försöket lyckats, borde
vara fri frän allt ansvar. Huru illa detta öfverensstämde med den på
sakens natur grundade och i alla länders strafflagstiftning erkända principen,
att det fullbordade brottet är mera straffbart än blotta försöket,
torde en hvar inse. Och äfven härutinnan hade Rettig velat se ett stöd

— 1902 —

för riktigheten af sin i förklaringen uttalade och vid den klandrade straffatgärden
tillämpade uppfattning om tryckfrihetsförordningens förhållande
till den disciplinära bestraffningsrätten.

Vid majoren Rettigs förklaring hade fogats:

l:o) två attester, utfärdade den ena af ofvanbemälte kaptenen Cavalli
och den andra af underlöjtnanten T. Serrander; och

"2:o) ett exemplar af tidningen »Hudiksvallsposten > förden 7 juli 1900.

Sedermera insändes hit ett exemplar af nämnda tidning för den 4
augusti 1900, hvari redaktionen underrubriken »Breflåda» meddelat annan
tidningsredaktion, att »Hudiksvalls postens» af majoren Retlig åberopade
beriktigande varit obefogad! och tillkommit i följd af en osann uppgift
till tidningen.

Med anledning af majoren Rettigs förklaring lät publicistklubbens
styrelse hit ingifva påminnelser, hvari anfördes, bland annat:

Majoren Rettig bestrede till en början styrelsens uppgift, att beväringsmannen
Julin blifvit ådömd bestraffning såsom författare till den i anmälan
åsyftade tidningsartikeln. Detta bestridande vore så mycket mera
ägnadt att väcka förundran, som själfva ordalagen i protokollet öfver
majorsförhöret oförtydbart gåfve vid handen, att det just vore såsom
författare till artikeln som Julin blifvit dömd. Då artikelns »skrifvande»
utgjorde en synonym beteckning för dess författande, och då dess insändande
allenast utgjorde den nödvändiga förutsättningen för dess återgifvande
i tidningen, vore det tydligt, åt t, när Julin dömts i anledning af,
att han skrifvit och insändt artikeln, så hade han just dömts såsom dess
författare.

Det behöfde knappast erinras, hurusom den omständigheten, att förhörsprotokollet
betecknade Julins förseelse såsom att han »brustit i anständigt
uppförande genom lögnaktiga uppgifter af beskaffenhet att nedsätta
regementets anseende», på intet sätt vederläde hvad styrelsen här
yttrat. De sist anförda orden vore ju uppenbarligen endast en definition
på den förbrytelse in abstraeto, hvartill Julin förmenades hafva gjort sig
skyldig. Själfva den förmenta förbrytelsen in concreto vore tydligen angifven
genom de förut anförda orden att han »skrifvit» och »insändt»
artikeln.

Men äfven om styrelsen emot verkliga förhållandet skulle antaga, att
domen öfver Julin till formen grundat sig på, ej att han skrifvit och insändt
artikeln i fråga, utan att han meddelat »Hudiksvallspostens» utgifvare
de i artikeln lämnade uppgifter, månne saken hade stält sig gynsammare
för majoren Rettig? Naturligtvis icke. En af den dömande

— 1902 —

myndigheten gjord godtycklig beteckning af Julins åtgörande kunde omöjligt
hafva förändrat karaktären af själfva åtgörandet. När detta faktiskt
bestod däruti, att han skrifvit och insändt artikeln, och då det sålunda
enligt tryckfrihetsförordningen var strafflöst, så kunde straffbarhet ej
hafva uppstått därigenom, att Julins handlingssätt hade blifvit karaktäriserad
t med det generelare uttrycket »meddelande». Äfven om ett meddelande
till en tidningsutgifvare i vissa fall och vissa formel'' kunde
blifva straffbart, vore det nämligen säkert, att ett meddelande i form
af en för tidningen skrifven artikel, som ock där intagits, icke vore
straffbart.

Man kunde sålunda slå fast, att Julin både i form och i sak blifvit
dömd och straffad just såsom författare till den såsom otillständig ansedda
artikeln, och hvad majoren Rettig däremot andragit ville styrelsen tillbakavisa
såsom en tom undanflykt, stödd på en uppenbar förtolkning både af
majoren Rettigs egna åtgöranden och af grundlagens bestämmelser.

Då utspridandet af för regementet och regementskamraterna förklenliga
beskyllningar af majoren Rettig uttryckligen förklarades i hvarje fall innefatta
ett brott emot disciplinen, samt beskyllningens osanning allenast framhölles
såsom ett försvårande moment, ville detta således säga detsamma,
som att hvarje i tjänst varande militär gjorde sig skyldig till ett brott
emot disciplinen genom att blotta än så svåra, än så obestridliga missförhållanden
inom armén. Längre kunde man svårligen komma i militärt
hemlighetsmakeri, än då detsamma upphöjdes till en krigsinnnnadygd,
hvars åsidosättande belädes med straff. Men man kunde förvisso ej häller
komma till eu skarpare motsättning emot den anda af öppenhet och offentlighet,
som funnit sitt uttryck i våra grundlagar och allra främst i vår
tryckfrihetsförordning.

Majoren Rettig hade anfört ett par exempel, hvilka enligt hans mening
skulle ådagalägga nödvändigheten att särskilja den tryckfrihetsförseelse,
hvartill utgifvaren såsom författare kunde hafva gjort sig saker, från den
förbrytelse, som det direkta eller indirekta meddelandet af det straffbara
stoffet till tidningens innehåll enligt lag kunde innefatta.

Hvad det första exemplet anginge, förelåge där visserligen två särskilda
förbrytelser. Men aldrig hade väl häller någon sagt eller trott, att
därför, att en tidning, till hvars utgifvares öron ett ärekränkande rykte
kommit, återgåfve detta rykte, hvar och en, hvilken gjort sig skyldig till
samma ärekränkning, i och med detsamma skulle vara straflri. Men därför
bevisade exemplet häller alls intet i den föreliggande frågan.

Det andra exemplet vore ej mera öfvertygande. Tidningsutgifvarens
ansvar för sin tidnings innehåll kunde nämligen ej häller i fråga om

— 1902 —

annonsafdelningen öfverflyttas eller med någon annan delas. Val hade
tidningsutgifvare jämlikt tryckfrihetsförordningens bestämmelser blifvit
lagförd och fäld för innehållet af i tidning införd annons. Men styrelsen
veterligen hade det ej inträffat, och grundlagsenligt hade det ej kunnat
ske, att ingifvare af falsk annons blifvit för en sådan handling af domstol
belagd med ansvar. Den naturliga ifver, som tidningsutgifvare både i
allmänhetens och eget intresse ådagalagt att afslöja dylika skälmar, torde
icke hafva resulterat i annan bestraffning än en tuktan af moralisk art.

Nödvändigheten af ett särskiljande af tidningsutgifvarens författareansvar
och meddelarens kriminella ansvarighet ansåge majoren Rettig
jämväl föreligga i det fall, att det direkta eller indirekta meddelandet till
tidningen af vissa uppgifter i och för sig innefattade en ämbets- eller
tjänsteförbrytelse, vare sig af disciplinär natur eller icke, eller i allmänhet
vore på grund af någon den brottsliges särskilda ställning och förpligtelse
belagdt med särskildt ansvar.

Häremot ville styrelsen invända, att det otvetydiga grundlagsbudet i
1 § af tryckfrihetsförordningen angående dess exklusiva tillämplighet i fråga
om förseelser, begångna genom tryckt skrift, naturligtvis uteslöte tilltal
icke blott efter allmän lag utan ock efter särskild författning, afseende
vissa slag af tjänsteförseelser eller dylikt.

Att majoren Rettig kunnat komma till ett annat resultat, syntes bero
därpå, att han helt och hållet förbisett;, huru kategoriskt; stadgandet i
själfva verket vore, då det däri heter: »Ej må någon i annan ordning
eller i annat fall, än denna lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas». Hvad majoren Rettigs hela argumentation ytterst
åsyftade, det vore just, att tilltal skulle kunna ske i annan ordning än
efter tryckfrihetsförordningen. Inför ett så kategoriskt grundlagsstadgande
som 1 § 1 momentet i tryckfrihetsförordningen kunde till och med det af
majoren Rettig anförda exemplet om ämbetsmannen, som förrädiskt yppade
hemliga underhandlingar eller dylikt, men.skulle blifva straffri, i händelse
yppåhdet skett i form af tidningsartikel, icke tillmätas någon beviskraft
till favör för majorén Rettigs åsigt. Intet kunde vara vissare, än att
äfven för en dylik tidningsartikel tidningens utgifvare ensam efter gällande
lag bure ansvaret, och att ett. åtal mot annan person uppenbart skulle
strida mot den anförda grundläggande bestämmelsen i 1 § af Dyrkfri hetsförordningen.

*• * *

Den rättsskipning-, som i förevarande mål ägt rum, ansåg jag vara i
strid med gällande tryckfrihetsförordning.

— 1S02 —

Enligt protokollet vid det af majoren Köttig med beväringsmannen
Julin ansjuda förhör hade Julin ålagts ifrågavarande disciplinstraff i anledning
däraf, att han skrifvit och till redaktionen af tidningen »Hudiksvallsposten»
insändt omförmälta tidningsuppsats, hvilken majoren Rettig
funnit innehålla osanna och vanhederliga beskyllningar mot ett af regementets
kompanier.

Det var sålunda uppenbart, att Julin straffats för innehållet af ifrågavarande
tidningsuppsats. Enligt 1 § 1 momentet af tryckfrihetsförordningen
får emellertid ingen i annan ordning, än nämnda lag stadgar,
straffas för tryckt skrifts innehåll. Majoren Rettig hade följaktligen såsom
disciplinmål behandlat ett ärende, som enligt 5 § (i momentet af tryckfrihetsförordningen
allenast allmän domstol ägt upptaga, samt i fråga om
lagligheten af tryckt skrifts innehåll tillvällat sig en domsrätt, som lagstiftaren
enligt 1 momentet af samma paragraf anförtrott åt en i föreskrifyen
ordning utsedd jury.

Vidare framgick af förhörsprotokollet, att Julin straffats såsom författare
till ifrågavarande tidningsuppsats. Jämlikt 1 §7 momentet af
tryckfrihetsförordningen var emellertid utgifvaren af tidningen ^ Hudiksvalls
posten^ ensam ansvarig för berörda af Julin författade uppsats. Majoren
Rettig hade alltså i utöfningen af den straffmakt, han i förevarande
fall förmenat sig äga, tillfogat saklös man en svår kränkning af dennes personliga
frihet.

Majoren Rettig hade visserligen i sin förklaring sökt göra gällande,
att Julin straffats, icke såsom författare till den tryckta tidningsuppsatsen,
utan endast för det han till tidningens redaktion meddelat den enligt
majorens mening osanna beskyllningen; men hvad sålunda anförts i
strid emot det af handlingarna upplysta sakförhållandet förtjänade icke
något afseende. Val hade majoren Rettig enligt förhörsprotokollet lågt
Julin till last särskild^ att han till redaktionen insändt tidningsuppsatsen.
Men då tryckfrihetsförordningen från allt ansvar för tidnings innehåll
befriar författaren, därest häri ej tillika är tidningens utgifvare, samt i
stället lägger ansvaret å utgifvaren allena, förutsättes naturligtvis, att
författaren kan strafflöst meddela utgifvaren hvad han författat, detta må
nu ske genom allmänna postens anlitande, budskickning eller annorledes.
Skulle öfverbringandet af eu tidningsuppsats till utgifvaren göra författaren
ansvarig, så vore ju tryckfrihetsförordningens ifrågavarande stadgande
meningslöst.

Majoren Rettig hade i sin förklaring sökt att genom utdragandet af
vissa med exempel belysta konsekvenser af den uppfattning i ärendet,

JustitieomhudsmaunenH ämbctuberiUtehe till U)()2 års Riksdag. 4

hvartill jag fann mig höra ansluta mig, ådagalägga oriktigheten af samma
uppfattning. Härvid är emellertid att märka, att ifrågavarande stadgande
i tryckfrihetsförordningen, genom hvilket ansvaret för tidnings innehåll
lägges på utgifvaren och på honom allena, står i strid med de allmänna
rättsgrundsatserna om gärningsmans ansvar för brott och om delaktighet
i brott. Då tryckfrihetsförordningen sålunda härutinnan afviker från gällande
rättsåskådning, vederlägger man ej en tolkning af samma förordning
genom att uppvisa, att den lagtolkningen leder till konsekvenser, som stå
i strid med allmänna rättsgrundsatser. Ty en riktig tolkning af tryckfrihetsförordningen
måste leda till dylika konsekvenser.

På grund af hvad jag anfört, ansåg jag det ”vara ådagalagdt, att
majoren Rettig i förevarande fall utsträckt sin disciplinära myndighet utöfver
de af tryckfrihetsförordningen utstakade gränser, och hade majoren
Rettig därigenom emot det tryckta ordets frihet riktat ett angrepp, som
jag fann det vara angeläget att tillbakavisa. Jag aflat därför en skrifvelse
till krigsfiskalen med anmodan till honom att hos krigshofrätten ställa
majoren Rettig under tilltal för det tjänstefel, hvartill hand förevarande
hänseende gjort sig skyldig, med yrkande om ansvar å honom enligt lag
och sakens beskaffenhet; och skulle krigsfiskalen tillika i mån af befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som Julin, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa.

På det åtal, som krigsfiskalen i anledning häraf anstälde mot majoren
Rettig, meddelade krigshofrätten den 16 februari 1901 utslag, däri
krigshofrätten yttrade:

Enär det af majoren Rettig själf undertecknade, vid förhöret med
Julin förda protokollet uttryckligen innehölle, att Julin blifvit till förhöret
kallad såsom misstänkt att vara författare till den i tidningen »Hudiksvallsposten»
införda uppsats, hvarom i målet vore fråga, och att Julin
fått sig disciplinbestraffningen ålagd af den anledning, att han erkänt sig
hafva skrifvit och till tidningens redaktion insändt tidningsuppsatsen;

samt vid sådant förhållande majoren Rettigs förebärande, att Julin
skulle bestraffats, icke såsom författare till tidningsuppsatsen utan af annan
anledning, icke förtjänade afseende;

ty och som majoren Rettig, genom att ålägga Julin straff, för det
Julin författat nämnda tidningsuppsats, i uppenbar strid emot stadgandet
i tryckfrihetsförordningens § 1 moment 7, att utgifvare af dagblad och
periodiska skrifter alltid äro, i afseende å ansvaret, att anse såsom författare,
bestraffat Julin för en handling, hvarför, i alla händelser, annan
person än Julin bure ansvaret;

alltså och då majoren Rettig således utan laga skäl belagt Julin med

— 1902 —

straff, men, med afseende å hvad i målet förekommit, detta majorens förfarande
måste anses hafva berott på oförstånd;

pröfvade krigshofrätten, med bifall till krigsfiskalens ansvarstalan,
jämlikt 123 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma majoren Retlig,
för det han, väl icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af oförstånd,
med straff belagt annan i disciplinmål, att höta 200 kronor.

Härjämte pröfvade krigshofrätten skäligt förpligta majoren Rettig att
såsom skadestånd för det lidande, som tillskyndats Julin genom disciplinstraffets
undergående, till Julin utgifva vedergällning med af majoren
Rettig utan anmärkning lämnadt belopp, 100 kronor, äfvensom att godtgöra
Julin för hans kostnader i målet med 40 kronor.

Hvad åter anginge af Julin framstäldt yrkande om ersättning, för
det han till gevaldigern vid det fängelse, där han undergått sitt straff,
skulle nödgats utbetala 2 kronor per dag; så och då någon anledning,
på grund hvaraf ersättningsskyldighet i detta hänseende skulle åligga majoren
Rettig, icke blifvit ens uppgifven, blefve detta Julins yrkande af
krigshofrätten lämnadt utan afseende*).

*) I den skrifvelse, hvarmed krigsfiskalen till mig öfverlämnade krigshofrättens utslag
på förevarande åtal, fäste krigsfiskalen särskildt min uppmärksamhet därpå, att Julin i en
under åtalets handläggning af krigshofrätten ingifven skrift anmärkt, att han till »den
gevaldiger, som haft hans fängelse om hand», skulle hafva nödgats utbetala ett belopp af
2 kronor för hvarje dag han suttit arresterad. Häraf fann jag mig föranlåten att till
chefsämbetet vid Hälsinge regemente aflåta en skrifvelse, med anhållan att chefsämbetet
måtte låta utreda, genom hvilkens tillskyndan berörda utgift ådragits Julin, samt ej mindre
infordra och till mig insända förklaring af vederbörande än äfven för egen del afgifva
yttrande i ämnet, därvid chefsämbetet särskildt borde tillhandahålla upplysning, huruvida i
andra fall af liknande beskaffenhet enahanda utgift pålagts personer, som i regementets
häkte förvarats.

Till svar härå anförde tillförordnade regementschefen, grefve J. C. De la Gardie i
afgifvet yttrande:

att till Julins bevakning under de dagar, då han undergått arreststraffet, varit kommenderad
dåvarande soldaten vid lifkornpaniet n:r 84 Johan Abel Hägglund;

att denne, hvilken Julin syntes hafva afsett med den »gevaldiger, som hade fängelset
otn hand», blifvit den 14 december 1900 af Södra Hälsinglands västra tingslags häradsrätt
dömd för första resan stöld till ett års straffarbete jämte viss tids förlust af medborgerligt
förtroende och på grund häraf, jämlikt 28 § af strafflagen för krigsmakten, den 25 januari
1901 af regementschefen skilts från sin anställning vid krigsmakten;

att Hägglund vid tiden för svarets afgifvande vistades å länsfängelset i Galle, där
han aftjänade nämnda straffarbete jämte honom för första resan rymning den 9 januari
1901 ådömd, till straffarbete förvandlad sträng arrest;

att tillsyningsmannen vid regementets häkte å Mohed, där Julin aftjänat sitt ifrågavarande
straff, förrådsvaktmästaren L. Bodin för t. f. regementschefen förklarat sig icke

— 1902 —

Öfver krigshofrättens utslag anförde majoren Köttig besvär hos Kong!.
Maj:t, som emellertid genom utslag den 22 maj 1901 förklarat sig ej finna
skäl att i krigshofrättens utslag göra ändring.

1 målets afgörande af högsta domstolen deltogo fem justitieråd och
två militära ledamöter, af hvilka ett justitieråd och eu militär ledamot
förenade sig om följande, från pluralitetens mening skiljaktiga yttrande:

Enär utan hinder däraf, att, enligt tryckfrihetsförordningen, annan
person stått i författareansvar för ifrågavarande, i tidningen »Hudiksval Isposten»
införda uppsats, Julin, som vid uppsatsens insändande till tidningen
lydt under strafflagen för krigsmakten, ej varit fritagen från ansvar
enligt samma lag, i händelse genom uppsatsens insändande förbrytelse
mot lagen kunde anses vara begången;

alltså och med hänsyn till uppsatsens innehåll och stadgamlena i
§§ 100 och 102 i sagde strafflag funne dessa ledamöter Retlig genom
åläggande af omförmälta disciplinstraff icke hafva gjort sig skyldig till

hafva affordra! eller låtit affordra Julin några penningar, ej häller från honom emottagit
några sådana, samt att han icke hade sig något bekant angående hvad Hägglund i nämnda
afseenden kunde hafva gjort;

att Julin under arresttiden erhållit sin föda från underofficerarnes matserveringsställe,
hvars föreståndare, som kvarstannat å lägerplatsen någon tid efter beväringsrokrytmötets
slut, af vederbörande befäl vidtalats att lämna Julin vederbörlig kost emot vanlig portionsersättning,
75 öre för dag, som af Julins kompanibefälhafvare hos regementsintendenten
rekvirerats och utbekommits;

att Hägglund jämväl i föreskrifven och vanlig ordning erhållit dagaflöning och portionsersättning
för de dagar, han varit kommenderad till Julins bevakning;

att förty ingen som hälst anledning att affordra Julin betalning för kost eller bevakning
förefunnits;

samt att icke någon af de regementet tillhörande personer, hvilka haft med Julins
arrestering att göra, såvidt af t. f. regementschefen kunnat utrönas, gifvit befallning, att
Julin skulle för föda, bevakning eller eljest affordras någon utgift.

Såsom eget yttrande i ämnet ville t. f. regementschefen fördenskull anföra, att,
därest Julin -- såsom han uppgifvit — nödgats till sin »gevaldiger» utbetala några penningar,
ofvanbemälte Hägglund syntes hafva på eget bevåg och för egen räkning samt
utan någon annans vetskap affordrat Julin nämnda penningar. Då Hägglund emellertid
icke längre tillhörde regementet eller krigsmakten, hade t. f. regementschefen icke kunnat
från honom infordra någon förklaring i saken.

Slutligen ville t. f. regementschefen tillkännagifva, att, såvidt han hade sig bekant
eller kunnat utröna, det icke i något annat fall af liknande beskaffenhet förekommit, att
någon sådan utgift, som här uppgifvits, pålagts personer, som i regementets häkten förvarats.

Med afseende å den utredning, som af t. f. regementschefen sålunda förebragts, fann
jag ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i anledning af hvad Julin i förevarande del af
målet anfört.

— 1902 —

förfarande, söm lagligen borde för honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet; i

följd hvaraf samme ledamöter, med upphäfvande af krigshofrätt ens

utslag, förklarade den i målet emot Köttig förda talan icke kunna bifallas.

,1 , /. , _ . , t . • • ''

• ... .. j • r . „ * • • ; . 1 '' r ; x x''

0 behörigen meddelade förelägganden för sterbhusdelägare att söka

lagfart.

Vid mitt besök i Piteå under 1900 års ämbetsresa inhämtade jag, att
Piteå tingslags häradsrätt vid höstetinget 1899, då vice härad shöfd i ngen
Ernst Alinder fört ordet i häradsrätten, i 88 särskilda under n:r 145—232
i domboken upptagna ärenden meddelat sterbhusdelägare förelägganden,
vid vite af tio kronor, att sist å nästa lagtima ting söka lagfart å uppgiga,
i arf eller giftorätt sterbhusdelägarne tillfallna fastigheter eller ock
visa, att laga hinder därför mötte, hvarjämte häradsrätten i ett hvart af
berörda ärenden förordnat, att genom kronobetjäningens försorg utdrag af
protokollet skulle mot bevis och åtecknad lösen vederbörande i god tid
förut tillställas.

Jag fann anmärkningsvärd!, ej mindre att berörda åtgärder vidtagits
på initiativ af Alinder såsom rättens ordförande och sålunda icke med
anledning af framställning från vederbörande allmänne åklagare eller enskild
sakägare, på sätt i 3 § af lagfartslagen för dylika fall förutsattes,
än äfven att dessa förelägganden utfärdats, utan att de särskilda sterbhusen
blifvit före beslutens meddelande hörda vid häradsrätten, hvaraf
följden blifvit, på sätt jag vid mitt ifrågavarande besök å domsagans kansli
inhämtade, att vissa sterbhus utan laglig orsak besvärats med dylika förelägganden
och fått vidkännas utlägg för lösen och delgifning af protokoll.

Af handlingar, som vid sagda tillfälle företeddes, framgick, att häradsrättens
expeditioner i förevarande ärenden påförts en lösen af en krona,
men att vederbörande sterbhusdelägare blifvit från stämpelafgift för expeditionerna
befriade, och anmärkte jag härvid, att den sterbhusdelägarne
sålunda pålagda skyldighet att utgifva lösen för expeditioner af ifrågavarande
slag saknade stöd af lag, men att, därest i allt fall en sådan
skyldighet antoges föreligga, laga skäl ej kunde framvisas för vederbörandes
befrielse från stämpelafgifts utgifvande.

Uti infordrad förklaring öfver berörda anmärkningar anförde vice
häradshöfdingen Alinder:

Då Alinder den 1 september 1899 tillträdde ett honom meddeladt
förordnande att under tre månader förvalta domareämbetet i Piteå dom -

1002 —

saga, gjordes han uppmärksam därpå, att särskildt inom Piteå tingslag
sterbhusdelägare i stor utsträckning underläte att inom föreskrifven tid
söka lagfart å fast egendom, som dem i arf eller giftorätt tillfallit. För
att undanrödja detta missförhållande beslöt Alinder föranstalta, att de försumlige
sterbhusdelägarne genom vite tillhölies att fullgöra sin berörda
skyldighet. Alinder genomgick därför de i tingslagets arkiv förvarade
bouppteckningar från början af 1880-talet och inhämtade på sådant sätt,
hvilka fastigheter sedan den tiden aflidna personer lämnat efter sig. Med
tillhjälp af lagfartsboken var därefter lätt att utröna, om lagfart å boets
fasta egendom sedermera sökts eller icke. Alinder upprättade därpå en
förteckning öfver de sterbhus, å hvilkas fasta egendom lagfart icke blifvit
sökt, och sedan han i tvifvelaktiga fall meddelat sig med personer, som
kunde antagas hafva kännedom om, huruvida hinder för lagfarts sökande
förelåge eller icke, föredrog Alinder berörda förteckning i rätten under
1899 års hösteting i närvaro af tingslagets båda länsmän. På grund af
upplysningar, som Alinder därvid erhöll såväl i nämnden som af länsoch
fjärdingsmannen därom, att arfskifte i flera fall då ännu icke ägt rum,
fingo dylika sterbhus utgå från omförmälta förteckning, hvaremot beträffande
de öfriga föreläggande af rätten meddelades för en delägare från
hvarje dödsbo, vid vite af tio kronor, att sist å näst påföljande ting söka
lagfart å den fasta egendom, honom i giftorätt eller arf tillfallit, eller ock
visa, att laga hinder därför mötte, hvarjämte tillika förständigades, att föreläggandet
skulle genom kronobetjäningens försorg i god tid förut vederbörande
tillställas.

Den form för föreläggandenas meddelande, Alinder sålunda valde,
öfverensstämde visserligen icke med ordalydelsen i 3 § af lagfartslagen,
men betingades af nödvändigheten. Alinder ansåg det nämligen vara af
nöden, att lagfartsförelägganden en gång i tingslaget utfärdades, på det
att allmänheten måtte blifva gjord uppmärksam på den i lag förefintliga
skyldighet för sterbhusdelägare att inom viss tid söka lagfart å sterbhusets
fasta egendom, en åsigt som jämväl delades af åklagarne och nämndens
ledamöter. Men Alinder fann det på samma gång oegentligt att till åklagarne,
som icke tagit någon del i upprättandet af omförmälta förteckning,
rikta en uppmaning att därutinnan göra direkt framställning till rätten,
hälst som det icke kunde vara af något intresse för åklagarne att utan
ersättning ombesörja delgifning af ett stort antal på deras yrkanden tillkomna
förelägganden, hvartill ock för åklagarne kommit äfventyret att, därest
det sedermera skulle visa sig, att ett eller annat föreläggande utan skäl
påyrkats och meddelats, Själfva få vidkännas de obehag och kostnader, som
däraf kunde blifva en följd.

— 1902 —

Det af Alinder använda förfaringssättet öfverensstämde ock med praxis
inom flera andra domsagor, där lagfartsförelägganden för sterbhusdelägare
ansetts erford eidiga; och syntes denna praxis lämpligen komplettera stadgandet
i 3 § af lagfartslagen, att rätten på framställning af allmänne
åklagaren eller den, hvars rätt vore beroende af att lagfart söktes, ägde
genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Det torde
nämligen få anses utgöra en brist i lagfartslagen, att icke rätten på eget
initiativ skulle äga tillhålla en försumlig sterbhusdelägare att fullgöra sin
ifrågavarande skyldighet, så mycket mera som allmänne åklagaren gifvetvis
icke hade något intresse att ingripa, då fråga vore om giftorätt eller
arf, likasom ej häller i allmänhet någon enskild persons rätt vore beroende
af att lagfart i sådana fall söktes. Följden blefve därför ofta nog den,
att sterbhusdelägarne under lång tid åsidosatte sin skyldighet att söka lagfart,
hvarigenom oegentligheter i flera afseenden uppkomme.

Alinder ville härutinnan anföra ett fall, som särskild! inom Piteå
domsaga upprepade gånger inträffat. Efter hustruns död hade den efterlefvande
mannen, som förut under äktenskapet i sitt namn förvärfva! för
makarne gemensam fast egendom och därå erhållit fasta eller lagfart,
genom arfsöfverenskommelse eller eljest blifvit ägare af all boets fasta
egendom eller större eller mindre del däraf. Utan att söka lagfart å detta
senare fång, hade han några år efteråt försålt fastigheten till annan person,
som därpå med åberopande af bevis, att säljaren tillförene erhållit
fasta eller lagfart å den försålda egendomen, sökt och erhållit lagfart å
sitt fång. Genom ett dylikt tillvägagående hade ett fång öfverhoppats,
utan att rätten vid behandlingen af den senare lagfartsfrågan kunnat förekomma
detta, i saknad som den varit af tillgänglig upplysning om, att
säljaren varit gift och hans hustru aflidit, efter det fasta eller lagfart å
första fånget meddelades. I några fall hade Alinder ock erfarit, hurusom
fast egendom, förvärfvad under makars äktenskap, efter hustruns död belastats
med gäld utan öfrige sterbhusdelägares begifvande, därvid så tillgått,
att den efterlefvande mannen, utan att utreda boet och söka lagfart
för sterbhusdelägarne å deras andelar i boets fasta egendom, lämnat medgifvande
till inteckning i hela fastigheten och till bevis, att han erhållit
lagfart å densamma, åberopat sitt gamla lagfartsbevis. Dylika fall, som
de nu nämnda, skulle i regel kunnat förekommas, om vederbörande sterbhusdelägare
i tid sökt lagfart å dem genom giftorätt eller arf tillfallna
fastigheter. Den fördel genom vinnande af ordning och reda i lagfartsböckerna,
som meddelandet af lagfartsförelägganden för försumlige sterbhusdelägare
sålunda medförde, torde ock vara alldeles påtaglig och till
fullo rättfärdiga den af Alinder följda praxis.

— 1902 —

Hvad härefter vidkomme förfarandet'' att utfärda lagfartsförelägganden,
utan att de särskilda sterbhusen förut blifvit vid häradsrätten hörda i saken,
så hade Alinder därutinnan gått till väga på samma sätt, som, efter hvad
han hölle före, i de flesta domsagor skedde vid meddelande af förelägganden
att afgifva förmyndareräkning eller förrätta bouppteckning, hvilka
förelägganden utfärdades på anmälan af rättens ordförande utan vederbörandes
hörande; och enligt hvad Alinder hade sig bekant, hade samma
tillvägagångssätt vid utfärdande af lagfartsförelägganden äfven användts i
de domsagor, där hittills dylika förelägganden mera allmänt gifvits. Någon
egentlig olägenhet däraf hade häller icke försports, och ett motsatt eller
mera fullständigt förfarande torde näppeligen innebära tillräcklig garanti,
för att icke sterbhusdelägare utan laga skäl besvärades med afgifvande af
yttrande öfver väckt yrkande om åläggande för honom att söka lagfart,
hvartill kornine, att ett dylikt förfarande måste medföra icke ringa arbete
för domaren utöfver det, som kräfdes för att förbereda utfärdandet af lagfartsförelägganden.
Af de K8 dylika förelägganden, som af Piteå tingslags
häradsrätt under 1899 års hösteting meddelades, tillkommo, så vidt Alinder
hade sig bekant, endast tre utan laglig: orsak. Af dessa blef emellertid ett,
som genom uppenbart förbiseende från Alindcrs sida meddelats, af honom
återtaget från kronobetjäningen, innan detsamma ännu blifvit vederbörande
sterbhusdelägare tillstäldt. Utfärdandet af de andra två föreläggandena
berodde däremot på oriktiga uppgifter i bouppteckningarna, i det att
fastigheterna där upptagits såsom gemensam egendom, ehuru de i verkligheten,
såsom efteråt upplystes, varit den efterlefvande makens enskilda
egendom. I båda dessa fall ansåg Alinder sig dock böra ersätta de personer,
som erhållit föreläggandena, för hvad de för lösen och delgifning
däraf fått vidkännas, hvarefter protokollsutdragen till honom återstäldes.

Med iakttagande af tillbörlig försigtighet vid utfärdande af lagfartsförelägganden
och genom att, såsom Alinder förfarit, i tvifvelaktiga fall
sätta sig i förbindelse med de personer, som inom tingslaget allmänt anlitades
för förrättande af arfskiften, för att af dem erhålla upplysning,
huruvida sådant ägt rum, syntes därför det använda förfaringssättet endast
i ytterst få fall föranleda till, att sterbhusdelägare onödigtvis besvärades
med lagfartsförelägganden.

Beträffande slutligen anmärkta förfarandet, att häradsrättens expeditioner
uti ifrågavarande ärenden påförts en lösen af en krona, men att
vederbörande sterbhusdelägare blifvit från stämpelafgift för expeditionerna
befriade, så hade Alinder i detta hänseende likstält berörda expeditioner
med protokoll, som vid underdomstol utfärdas om föreläggande för förmyndare
att ingifva bevis om afkunnande af årsräkning öfver sin förvalt —

1902 —

ning eller för dödsbodelägare att ingifva bouppteckning. Expeditionerna
hade fördenskull påförts en lösen af en krona såsom protokoll, som till
part utfärdas, men däremot i enlighet med de för omförmälta två slag af
expeditioner gifna bestämmelser i gällande förordning om stampelafgiften
icke åsatts någon stämpel. Det syntes ock vara obilligt, att då, såsom nu
varit fallet, lagfartsförelägganden utfärdades för att tillgodose ett allmänt
intresse, stämpelafgift skulle för dylika expeditioner utgå.

På grund af hvad Alinder sålunda andragit, och då anmärkta förfarandet,
ehuru saknande stöd af uttrycklig lagbestämmelse, men af omständigheterna
påkalladt, haft till syfte att förmå vederbörande sterbhusdelägare
att fullgöra en i lag föreskrifven, af dem åsidosatt skyldighet,
hemstälde Alinder, att anmärkningen icke måtte till någon vidare åtgärd
emot honom föranleda.

* *

Med den förklaring, vice häradshöfdingen Alinder sålunda i ärendet
afgifvit, fann jag mig icke kunna åtnöjas, utan uppdrog jag åt advokatfiskalen
vid Svea hofrätt att för de fel i ämbetet, till hvilka vice häradshöfdingen
Alinder i förevarande hänseende gjort sig skyldig, ställa honom
under tilltal inför hofrätten med yrkande om ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet. I den skrifvelse, hvarigenom berörda uppdrag
lämnades åt advokatfiskal, anförde jag till stöd för åtalet hufvudsakligen
följande:

Vice häradshöfdingen Alinder hade medgifvit, att anmärkta förfarandet
saknade stöd af uttryckliga lagbestämmelser. Hvad som i förevarande
hänseende vore gällande rätt, vore också så uppenbart, att någon tvekan
härutinnan icke kunde råda. Domhafvande!! ägde icke, på sätt som i förevarande
fall skett, ingripa i åklagaremaktens funktioner, och häradsrätten
hade saknat befogenhet att utan vederbörande sterbhusdelägares hörande
meddela dessa förelägganden. Visserligen meddelades, såsom Alinder erinrat,
förmyndareförelägganden och förelägganden att inkomma med bouppteckning,
utan att vederbörande förut hördes, men i dylika ärenden
hade rätten bevis för vederbörandes försumlighet i offentliga, i och för
kontroll härutinnan domaren tillstälda handlingar, nämligen gode männens
förteckningar öfver ingifna räkningar samt kyrkoherdarnes uppgifter angående
timade dödsfall. Detta vore grunden till den summariska proceduren
i dylika ärenden. I nu ifrågavarande ärenden däremot erfordrades
en utredning särskilt därom, att arfskifte ägt rum, hvilken utredning
borde åstadkommas af åklagaren, hvars framställning sterbhusen borde
hafva tillfälle att vid rätten jäfva. Och häradsrättens åtgärd att, utan att

Justitieombudsmannens ämbclsberättelse till 1902 års Riksdag. 5

höra sterbhusdelägarne, ålägga rlem att söka lagfart, men på samma gång
gifva dem anvisning att vid ett följande ting styrka, att hinder härför
mötte, d. v. s. att föreläggandet varit olagligt, vore icke i öfverensstämmelse
med god rättegångsordning.

Vidkommande den sterbhusdelägarne debiterade lösen, en krona, för
ifrågavarande förelägganden, hade vice häradshöfdingen Alinder icke förebragt
någon omständighet, som kunde förringa giltigheten af min anmärkning
i denna del. Sterbhusdelägarne hade författningsenligt ej varit skyldiga
att utan begäran utlösa ifrågakorana expeditioner, hvilka ej häller af
dem begärts, och Alinder hade följaktligen gjort sig skyldig till ett svårt
ämbetsfel, då han tagit betalt för dessa expeditioner och sålunda beredt
sig ekonomisk fördel af sitt olagliga förfarande. Ej häller hade Alinder
ägt befogenhet att efterskänka den stämpelafgift två kronor för hvart
ärende, hvartill kronan varit berättigad, därest Alinder haft någon rätt
till lösen.

På det åtal, som i enlighet med mitt berörda uppdrag af advokatfiskal»
anstäldes emot vice häradshöfdingen Alinder, meddelade hofrätten
den 22 april 1901 utslag, däri hofrätten yttrade, att som häradsrätten icke
haft laglig anledning att, på sätt som skett, meddela ofvanberörda förelägganden,
utan att framställning därom gjorts af allmän åklagare eller
enskild sakägare, samt utan hörande af de sterbhusdelägare, åt hvilka föreläggandena
gifvits, samt upplyst vore, att till följd af häradsrättens omförmälta
förfarande en del af bemälte sterbhusdelägare fått vidkännas
kostnad för lösen, som påförts de uti ifrågavarande ärenden utfärdade
expeditioner; alltså och då Alinder, hvilken såsom häradsrättens ordförande
vore ansvarig för häradsrättens beslut rörande dessa förelägganden, följ1
aktligen i nu nämnda afseenden gjort sig skyldig till oförstånd i domareämbetets
utöfning, men hvad i öfrigt lagts Alinder till last ej vore af beskaffenhet
att böra till ansvar föranleda, funne hofrätten skäligt att, jämlikt
25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma Alinder för de fel i domareämbetet,
till hvilka han sålunda vore förvunnen, att bota 75 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Utfärdande af dels dubbla expeditioner i ärenden angående förordnande
af förmyndare eller god man, dels ock protokoll angående

kungörande af arf.

Vid mitt besök i Luleå domsagas kansli under 1900 års ämbetsresa
anmärkte jag,

1902

att häradshöfdingen i Nordmarks härads domsaga A. M. von Proschwitz
under den tid, då lian varit häradshöfding i Luleå domsaga, i ärenden
angående förordnande af förmyndare och gode män för frånvarande sterbhusdelägare
låtit, utan att dubbla expeditioner påfordrats, utskrifva och
uttaga lösen för två protokollsutdrag i hvart ärende, nämligen ett till
sterbhuset och ett till förmyndaren eller gode mannen;

samt att häradshöfdingen von Proschwitz låtit vederbörande sterbhus,
utan därom framstäld begäran, lösa protokoll öfver rättens beslut om utfärdande
af sådan kungörelse angående arf, hvarom förmäles i 15 kapitlet
5 § ärfdabalken.

Anmodad att öfver berörda anmärkningar inkomma med yttrande,
anförde häradshöfdingen von Proschwitz i afgifven förklaring:

Hvad anginge förstnämnda expeditioner, hade sterbhusen i ty fall af
von Proschwitz betraktats såsom sökande, i följd hvaraf han ansett sig
skyldig åt desamma utskrifva expedition. Ofta hade äfven, oaktadt sådant
ej i protokollet angifvits, skriftlig ansökan om erhållande af förmyndare
eller god man från sterbhusdelägare inlämnats, ehuru von Proschwitz ej
ansett nödigt att därmed belasta protokollet. Hos samtlige de domare, å
hvilkas kansli von Proschwitz tjänstgjort, eller hvilkas expeditionssätt han
eljest varit i tillfälle att iakttaga, hade enahanda praxis ägt rum, utan att,
honom veterligen, hafva utgjort föremål för anmärkning.

Beträffande kungörandet om arf, hade von Proschwitz vid de få tillfällen,
då sådant skett, ansett det af honom i protokollet åberopade lagrum
innefatta skyldighet för honom att, för tillgodoseende af frånvarande
arfvinges rätt, utfärda kungörelse, och hade äfven detta expeditionssätt
iakttagits af de domare, hos livilka von Proschwitz tjänstgjort, och ej föranledt
till anmärkning.

* *

*•

Det åligger enligt gällande rätt häradshöfdingarne att tillse, att omyndiga
personer erhålla förmyndare, och att gode män förordnas för frånvarande
sterbhusdelägare. Någon ansökning härom från sterbhusen är
sålunda ej erforderlig, och om, på sätt vanligen sker, viss person vare sig
i bouppteckningen, i särskild skrift eller muntligen vid rätten föreslås till
förmyndare eller god man, synes ett dylikt förslag ej kunna betraktas
såsom en sådan ansökning, som enligt förordningen om expeditionslösen
ådrager förslagsställaren skyldighet att lösa protokoll i ärendet. Att i
dylika fall betrakta sterbhusen såsom sökande, anser jag följaktligen vara
oriktigt, och ännu mindre kunna sterbhusen betraktas såsom sökande i de
fall, då (j något förslag om förmyndare eller god man blifvit framstäldt.

1002

Skulle emellertid häradshöfdingen von Proschwitz’ åsigt, enligt hvilken
han i förevarande fall betraktat sterbhusen såsom sökande, vara befogad,
så följer däraf ingalunda, att dubbla expeditioner i ifrågavarande ärenden
skola utskrifvas. I själfva verket saknas nämligen särskilda bestämmelser
om skyldighet att utlösa protokoll i dessa ärenden. Skola därför sterbhusen
betraktas såsom sökande, så få de visserligen utlösa protokoll, hvilka
böra af dem öfverlämnas till förmyndaren eller gode mannen, och ytterligare
expeditioner behöfva ej utskrifvas åt desse.

Hvad anginge den af häradshöfdingen von Proschwitz åberopade praxis
i ifrågavarande hänseende, så hade jag före min ofvanberörda ämbetsresa
ryktesvis försport, att en dylik praxis vid åtskilliga domstolar skulle förefinnas,
och jag företog mig därför att under resan, hvilken omfattade Norrbottens,
Västerbottens och Upsala län, närmare undersöka, huru härmed
kunde förhålla sig. Och så vidt jag kunde utröna, befanns härvid, att eu
praxis, enligt hvilken regelbundet dubbla expeditioner utskrifvas, en till
sterbhuset och en till förmyndaren eller gode mannen, ej förekom i någon
af städerna i nämnda län samt på landet allenast i Västerbottens västra
domsaga. Därjämte spårades samma praxis dels, på sätt nu är i fråga,
i Luleå domsaga, dels ock i Kalix domsaga, där en vikarie, hvilken förut
biträdt vid domaregöromålen i Västerbottens västra domsaga, för sin del
tillämpat samma praxis, som emellertid ej följdes af den ordinarie häradshöfdingen.
Vid några domstolar iakttog jag dessutom, att i sådana fall,
då särskild skrift till rätten ingifvits med förslag å förmyndare eller gode
män, dubbla expeditioner utfärdades.

Vidkommande min anmärkning, att vederbörande sterbhus fått, utan
därom framstäld begäran, lösa protokoll öfver rättens beslut att utfärda
kungörelse om arf, hade häradshöfdingen von Prosclrwitz ej angifvit något
skäl för sitt förfaringssätt härutinnan. Att kungörelser om arfven skola
utfärdas, har jag ej bestrida men jag håller före, att någon rättighet ej
finnes att betunga sterbhusen med kostnader för protokoll i berörda ärenden.
Att, på sätt von Proschwitz erinrat, en dylik afvikande praxis förefinnes,
har jag mig visserligen bekant, men jag har anledning antaga, att
densamma är ganska sällsynt.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskal^! vid Svea hofrätt att
ställa häradshöfdingen von Proschwitz under tilltal inför hofrätten för de
ämbetsfel, till hvilka han, på sätt ofvan anförts, gjort sig skyldig, och
skulle advokatfiskal därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet.

T enlighet med berörda uppdrag anhängiggjorde advokatfiskal åtal
mot häradshöfdingen von Proschwitz. Advokatfiskal yrkade därvid i

— 1902 —

afgifvet ämbetsmemorial ansvar å von Proschwitz för de åtgärder af ifrågavarande
beskaffenhet, som vidtagits under tiden från den 15 februari 1896
till den 26 maj 1899.

Öfver hvad i advokatfiskal^^ omförmälta memorial lagts häradshöfdingen
von Proschwitz till last, afgaf denne till hofrätten följande förklaring: »Då

herr justitieombudsmannen i sin skrifvelse framhåller, att i förevarande
fall enahanda afseende bör tillmätas skriftlig ansökan som muntligen
afgifven framställning om erhållande af förmyndare eller god man,
vill jag, som äfven anser, att skilnad i sådant fall ej förefinnes, icke vidare
därvid uppehålla mig, utan tillåter mig endast hänvisa till gällande författning
om expeditionslösen, som uttryckligen ålägger expeditionshafvande
att åt sökande, hvarmed, då expedit!onstaxan ej innehåller, att undantag
äger rum vid förordnande eller entledigande af förmyndare eller god man,
alltså äfven bör förstås den, som i dylika ärenden själf eller genom annan
gör hos rätten framställning om en eller flere särskiklt angifna personers
förordnande till dylik befattning, tillhandahålla expedition, därvid jag dock
tillåter mig anmärka, att jag ej kan erinra mig hafva utfärdat dubbla
expeditioner i det fall, då, såsom herr justitieombudsmannen uppgifver, ej
något förslag om förmyndare eller god man blifvit framstäldt. Vid tillsättande
af förmyndare eller god man plägar nämligen, såsom bekant är,
sålunda tillgå, att i de fall, då skriftlig ansökan ej ingifves, begäran göres
om förordnande för viss person, hvarpå rätten, efter inhämtande af nödiga
upplysningar om den föreslagncs vederhäftighet och duglighet, meddelar
beslut. I dessa fall finnes ju äfven sökande, i enlighet med hvilken uppfattning
jag äfven vid de tillfällen, då en person anhåller att själf blifva
förmyndare eller god man, och denne förordnas, låter utskrifva expedition
i endast ett exemplar. Att förmyndaren eller gode mannen behöfver expedition
för att kunna utöfva sin befattning, är ju uppenbart, och annat har
väl ej någonsin blifvit ifrågasatt samt medgifves ju äfven af herr justitieombudsmannen,
•men då denne sistnämnde, utan att uppgifva åt hvem
expeditionen i sådan händelse skall utskrifvas, angifver, huru i det fall,
att en särskild sökande funnes, denne borde uttaga och åt vederbörande
förmyndare eller god man öfverlämna expeditionen, torde han hafva mindre
beaktat stadgandet i 9 § i kongl. förordningen om expeditionslösen angående
skyldighet att förse expedition med påskrift för hvem densamma utfärdats,
hvarjärnte det torde vara uppenbart, att åliggandet att på det af
herr justitieombudsmannen angifna sätt uttaga och åt förmyndare eller
god man öfverlämna åt denne utskrifven expedition icke kan utan vidare
tillämpas på annan än sökande, ty vore ej personen att såsom sådan anse,

— 1902 —

hade lian lika litet som hvarje annan skyldighet att taga dylik befattning
med expeditionen. För öfrigt skulle herr justitieombudsmannens åsigt
framkalla såsom eu nödvändig följd den tydning af expeditionstaxan, att,
i händelse någon sökte befrielse från förmynderskaps- eller gode mans
befattning eller eljest förordnande för annan att sådant inseende omhändertaga,
men ansökningen antingen afsloges eller uppskötes, sökanden
skulle såsom sådan anses, under det att, om ansökningen på annat sätt
giuge sökanden emot, till exempel sålunda, att annan än föreslagen person
förordnades, eller ansökningen bifölles, någon sökande ej funnes; och att
göra tolkningen af en expeditionstaxa beroende af innebörden af rättens
beslut i en sak, torde ej vara med en riktig tillämpning af en dylik stadga,
åtminstone ej den i vår lag nu gällande, förenligt.

Hvad därefter vidkommer det uppgifna, förment oriktiga förfarandet
af mig att låta utskrifva expedition i ärenden om kungörelse om arf, så
har jag utgått från den tolkningen af gällande förordning om expeditionslösen,
att rätten öfver handläggningen af ett ärende eller vidtagande af
eu i lag föreskrifven åtgärd åligger att däröfver meddela protokollsutdrag,
så snart undantag från denna allmänt vedertagna och väl såsom riktig
erkända regel ej finnas i lag eller författning föreskrift^, och som i gällande
expeditionstaxa frihet från expedierande af beslut i dylika ärenden
ej medgifves i 12 §, som föreskrifver, uti hvilka ärenden skyldighet ej
förefinnes att utlösa myndighets beslut, samt ärenden af ifrågavarande
beskaffenhet ej finnas uppräknade i 13, 14 och 15 §§ af samma författning,
som innehålla, hvilka expeditioner som skola utan lösen tillhandahållas,
framgår, att åtalet jämväl i denna del är obefogad!, hälst vigten
för vederbörande att erhålla bevis om kungörandet är uppenbar, och expeditionstaxan
ej angifver annat sätt för meddelande af dylikt besked.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då det af mig begagnade
expeditionssätt i ärenden rörande tillsättande eller entledigande af förmyndare
och gode män användts ej allenast af alla de äldre, nu mera
aflidne domare, hos hvilka jag tjänstgjort, utan afvel# af dem, hvilkas
erfarenhet jag eljest varit i tillfälle att anlita eller hvilkas expeditionssätt
jag iakttagit, utan att, så vidt mig veterligt är, någonsin hafva föranledt
till anmärkning, oaktadt samma stadgande!!, som nu äro gällande, därom
då föreftmnits, samt då jämväl kungörelse om arf expedierats i enlighet
med det af mig använda förfarande af de domare, hvilka, utan att särskild
begäran därom blifvit gjord, utfärdat kungörelse i sådana ärenden,
äfvensom och då icke under min tjänstetid anmärkning uti ifrågavarande
hänseende förekommit vid de många inspektioner, som ägt rum i domsagor,
där jag tjänstgjort, hvaraf framgår, att det af mig begagnade expe -

1902 —

ditionssätt måste hafva betraktats såsom riktigt och med lag och praxis
öfverensstämmande, bestrider jag att hafva gjort mig förvunnen till fel i
ämbetet genom hvad i målet blifvit lagd! mig till last samt yrkar ödmjukast,
under åberopande af hvad förut blifvit af mig i saken hos herr
justitieombudsmannen andraget, att åtalet, såsom i allo obefogadt, må af
kongl. hofrätten ogillas.»

Hofrätten meddelade utslag i målet den 22 april 1901, därvid hofrätten
utlät sig, att som i förevarande mål, däri häradshöfdingen von
Proschwitz bestridt att under den tid, åtalet afsåge, hafva i de af advokatfiskal
anmärkta hänseenden vidtagit åtgärder under sådana omständigheter,
att von Proschwitz gjort sig skyldig till fel i ämbetet, några vissa
fall, i hvilka von Proschwitz'' förfarande skulle varit olagligt, icke ens
blifvit till bedömande uppgifna, blefve åtalet af hofrätten ogilladt.

Med hofrättens utslag fann jag mig icke kunna åtnöjas, och aflat
förty den 13 maj 1901 till advokatfiskal en skrifvelse med anmodan
till honom att hos Kongl. Maj:t öfverklaga samma utslag med yrkande
om bifall till den i målet förda talan. I berörda skrifvelse anförde jag
hufvudsakligen:

Anledningen därtill, att vissa fall, i hvilka häradshöfdingen von Proschwitz’
förfarande varit olagligt, icke blifvit uppgifna, hade varit, att jag
ansett det såsom en emellan häradshöfdingen von Proschwitz och mig
ostridig sak, att han under den tid, åtalet afsåge, så förfarit, som jag
anmärkt, och antoge jag, att häradshöfdingen von Proschwitz härutinnan
haft samma uppfattning som jag.

Emellertid boi’de advokatfiskal uti besvären hemställa, huruvida
häradshöfdingen von Proschwitz ville uttryckligen medgifva, att han under
den tid, åtalet afsåge,

dels vid förordnanden af förmyndare för omyndiga personer och af
gode män för frånvarande sterbhusdelägare i regeln och följaktligen i
många fall låtit, utan att dubbla expeditioner påfordrats, utskrifva och
uttaga lösen för två protokollsutdrag i hvart ärende, nämligen ett till
sterbhuset och ett till förmyndaren eller gode mannen, och detta vare sig
i berörda ärenden särskild skrift med begäran om förordnande af förmyndare
eller god man till rätten ingifvits eller icke,

dels ock i regeln och följaktligen i några fall låtit vederbörande
sterbhus, utan därom framstäld begäran, lösa protokoll öfver rättens beslut
om utfärdande af sådan kungörelse angående arf, som omförmäles i 15
kapitlet 5 § ärfdabalken.

I besvären borde advokat!!skalen tillika anhålla att få bemöta häradshöfdingen
von Proschwitz’ blifvande förklaring med påminnelser, för hvilket

— 1902 —

ändamål advokatfiskal borde begära ett anstånd af två månader, efter
det förklaringen inkommit. Det kunde nämligen eventuelt blifva behöfligt
att före påminnelsernas afgifvande låta företaga en undersökning inom
Luleå domsaga af hithörande förhållanden.

I anledning af de besvär, advokatfiskal till följd af mitt berörda
uppdrag anförde hos Kongl. Maj:t, afgaf häradshöfdingen von Proschwitz
eu så lydande förklaring:

»Såsom underdånig förklaring öfver advokatfiskalsämbetets i Eders
Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätt besvär öfver sagda kongl. hofrätt®
den 22 sistl. april meddelade, härhos bilagda utslag, får jag, med återställande
af handlingarne i målet, vördsamt, under vidhållande och åberopande
af samt hänvisning till allt hvad af mig blifvit anfördt uti mina
till såväl Riksdagens justitieombudsman som till kongl. hofrätten afgifna
förklaringar, däri icke blifvit af mig uppgifvet, att icke under tiden i fråga
i många fall entledigande eller förordnande af förmyndare eller gode män
kan hafva ägt rum, utan att särskild skrift, innefattande ansökan därom,
till rätten ingifvits, eller att sterbhusdelägare begärt att få utlösa protokoll
öfver rättens beslut om utfärdande af kungörelse i enlighet med föreskriften
i 15 kap. 5 § ärfdabalken i de enstaka fall, då dylik kungörelse
utfärdats, bestrida advokatfiskalsämbetets såväl framstälda begäran om
uppskof som talan i öfrigt samt förty yrka, att besvären varda i dess
helhet af Eders Kongl. Maj:t ogillade.»

Häradshöfdingen von Proschwitz hade sålunda i sin till Kongl. Maj:t
afgifna förklaring i målet icke bestridt riktigheten af mina i skrifvelsen
till advokatfiskal af den 13 maj 1901 åberopade sakuppgifter, och ehuru
jag följaktligen ansåg mig kunna betrakta dessa såsom ostridiga, fann jag
mig likväl böra anskaffa tillgänglig bevisning. I en till advokatfiskal!!
afbiten ytterligare skrifvelse, däri jag anmodade honom att hos Kongl.
Maj:t afgifva påminnelser i målet, åberopade jag såsom bevisning följande,
skrifvelsen bilagda handlingar, nämligen:

Do) ett af t. f. domhafvanden i Luleå domsaga Karl Hamrin på min
begäran, med ledning af domsagans förmynderskapsprotokoll, den 6 september
1901 utfärdadt intyg jämte en därtill hörande tabell, hvaraf hufvudsakligen
inhämtades, att i denna handling summariskt upptagits de ärenden,
i hvilka domsagans häradsrätter under ordförandeskap af häradshöfdingen
von Proschwitz under tiden från den 15 februari 1896 till den 26 maj
1899 förordnat förmyndare eller gode män, därifrån dock undantagna de
fall, då med föregående förmyndares eller god mans entledigande från befattningen
ny förmyndare eller god man förordnats, att i alla upptagna
ärendena endast en förmyndare eller god man förordnats, att hela antalet

— 1902 —

i intyget och tabellen omförmälta ärenden af ifrågavarande slag uppginge
till 146, att skriftlig begäran om förordnande af förmyndare eller god
man till domstolen ingifvits i 50 af dessa ärenden, att i 128 af förenämnda
146 ärenden två expeditioner angående förordnandet utsignerats och utskrifvits,
inen i de öfriga 18 ärendena allenast en expedition angående förordnandet
blifvit utskrifven, samt att 9 af sistberörda 18 ärenden anginge
vid Jockmocks ting år 1897 meddelade förordnanden af gode män för
omyndige vid åboombyten å kronohemman;

2:o) dubbla af bäradshöfdingen von Proschwitz såsom rättens ordförande
utfärdade expeditioner i sex under ifrågavarande tid i Luleå domsaga
handlagda ärenden angående förordnanden af förmyndare eller gode
män för frånvarande sterbhusdelägare, tillika med särskilda beträffande
fem af dessa ärenden utfärdade intyg, att dubbla expeditioner icke blifvit
begärda;

3:o) två af häradshöfdingen von Proschwitz såsom rättens ordförande utfärdade
utdrag af Öfver-Luleå häradsrätts förmynderskapsprotokoll för den 17
december 1897, utvisande att häradsrätten, jämlikt 15 kapitlet 5 § ärfdabalken,
besluta, att kungörelse skulle i allmänna tidningarne införas, enligt
det ena protokollet därom, att arf efter hustrun Emma Johanna Wikström
från Unbyn tillfallit hennes på utrikes, okänd ort vistande son Albert, samt
enligt det andra protokollet därom, att arf efter torparen Carl Viktor Sundström.
från Svartby tillfallit hans å utrikes ort vistande dotter Klara Johanna;
varande å ett hvart af protokollen, hvilka utskrifvits för sterbhusen,
förutom vanlig lösen kungörelsekostnaden debiterad med 3 kronor;

4:o) ett af hustru Wikströms efterlämnade make J. E, Wikström utfärdadt
intyg af innehåll, att han ej begärt eller låtit begära lysning efter
sin ifrågavarande son Albert, men likväl af kronobetjäningen nödgats med
11 kronor 90 öre utlösa nyssnämnda protokoll därom;

5:o) ett af nämndemannen N. J. Johansson i Unbyn utgifvet intyg,
att han, som på uppdrag af beinälte J. E. Wikström till Öfver-Luleå
häradsrätt inlämnat bouppteckningen efter hustru Wikström, hvarken
begärt lysning efter inakarnes son Albert eller protokoll öfver sådan
lysning;

6:o) ett af Carl Viktor Sundströms efterlämnade änka Anna Sofia
Sundström utfärdadt intyg af innehåll, att hon i trots af sin protest nödgats
med 9 kronor 70 öre utlösa förenämnda, genom kronobetjäningen
henne tillstälda protokoll iingående lysning efter hennes dotter Klara
Johanna.

I omförmälta, till advokatfiskalen aflåtna skrifvelse anförde jag, till
ledning för påminnelsernas affattande, bland annat:

Justitieombudsmannens ämbdsberättche till 1002 ars llikgdag.

Medelst nyssnämnda handlingar samt häradshöfdingen von Proschwitz’
i den underdåniga förklaringen gjorda medgifvande vore mina sakuppgifter
i åtalet tillbörligen styrkta.

Hvad åter anginge själfva rättsfrågan och den meningsskiljaktighet,
som därutinnan rådde mellan häradshöfdingen von Proschwitz och mig,
hade jag med anledning af hans i åtalet i hofrätten afgifna förklaring funnit
nödigt göra följande erinringar.

Jag hade icke, på sätt häradshöfdingen von Proschwitz antagit, mindre
beaktat innehållet af 9 § i expeditionstaxan. Klart vore, att, därest von
Proschwitz’ åsigt, att sterhhusen borde betraktas såsom sökande, vore riktig,
expedition skulle utskrifvas åt sterbhuset. Och något stadgande, att expedition
skall äfven åt förmyndaren eller gode mannen utskrifvas, kunde ej
påvisas. Min anmärkning i denna del af åtalet innebure, att, då det ej
funnes i lag stadgad skyldighet för någon att lösa protokoll i dessa ärenden,
åtminstone ej två protokollsutdrag borde utskrifvas. Det ena vore
nämligen öfverflödigt.

Att den, som sökte befrielse från förmynderskap eller godmanskap,
alltid vore sökande, vore ju uppenbart.

Jag hade icke gjort tolkningen af expeditionstaxan beroende af rättens
beslut, så att en person skulle vara sökande, om rättens beslut ginge i en
riktning, men icke sökande, om det ginge i en annan riktning, utan min
uppfattning vore, att den, som till rättens ledning föresloge viss person
till förmyndare eller god man, icke vore sökande, men att, om ifrågavarande
person emot min mening verkligen vore att anse såsom sökande,
expeditionen skulle utskrifvas för honom.

Till stöd för riktigheten af min uppfattning i förevarande del af
åtalet ville jag vidare åberopa, att Svea hofrätt icke låter utskrifva dubbla
expeditioner i ärenden af ifrågavarande slag.

Häradshöfdingen von Proschwitz hade i hofrätten såsom skäl för sin
praxis att utskrifva expeditioner för sterhhusen i ärenden angående kungörande
af arf anfört, att rätten i alla ärenden skulle utfärda protokollsutdrag,
där undantag ej stadgats, samt att det vore af vigt för vederbörande
att genom protokollsutdrag erhålla bevis om kungörandet.

Att rätten i alla ärenden skulle meddela protokollsutdrag, där undantag
ej stadgats, vore emellertid en uppenbart felaktig grundsats, som saknade
hvarje lagligt stöd, och vederbörande behöfde för visso intet protokollsutdrag
till bevis om kungörandet. De erhölle nämligen en ganska
kännbar påminnelse om det för dem vanligen likgiltiga kungörandet i
rättens debitering af kungörelsekostnaden.

— 1902 —

I nu ifrågavarande skrifvelse anmodade jag slutligen advokatfiskal!
att i påminnelserna yrka, att, därest åtalet icke i befintligt skick kunde
vinna bifall, Kongl. Maj:t täcktes tillåta vittnesförhör med särskilda af mig
i skrifvelsen uppgifna personer.

De i målet anförda besvären äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Vägran att verkställa ett i behörigen bestyrkt afskrift företedt

utslag.

I min ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag redogöres (sid. 37—39)
för ett emot stadsfogden i Visby F. Sturtzenbecher anstäldt åtal, för det
lian vägrat att verkställa ett af rådstufvurätten i Visby den 13 augusti
1900 ineddeladt utslag, däraf en af aktuarien vid rådstufvurätten i Göteborg
till riktigheten bestyrkt afskrift till Sturtzenbecher för verkställighet
öfverlämnats. Af berörda redogörelse framgår, att sedan rådstufvurätten
i Visby medelst utslag den 26 november 1900 förklarat den emot Sturtzenbecher
i målet förda talan icke kunna i vidsträcktare mån bifallas, än att
Sturtzenbecher förpligtades att vid anfordran bringa ifrågavarande utslag
till verkställighet, hade jag uppdragit åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt
att öfver rådstufvurättens i åtalet meddelade utslag anföra besvär i hofrätten,
hvarförutom i målet besvär anförts dels af målsägande^ handelsbolaget
under finna F. W. Hasselblad & C:o i Göteborg, dels ock af
Sturtzenbecher.

Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som medelst utslag
den 25 april 1901 utlåtit sig:

Enär ifrågavarande afskrift blifvit af tjänsteman å tjänstens vägnar
till riktigheten bestyrkt, samt vid sådant förhållande Sturtzenbecher icke
lagligen ägt vägra den på grund af samma afskrift begärda verkställighet,
ty funne hofrätten, som lämnade Sturtzenbechers besvär utan afseende,
skäligt att, med ändring af rådstufvurättens utslag, jämlikt 25 kapitlet
17 och 22 §§ strafflagen döma Sturtzenbecher att för det fel i tjänsten,
hvartill han genom sin berörda vägran gjort sig skyldig, höta 20 kronor,
hvarjämte Sturtzenbecher förpligtades att till bolaget utgifva ersättning för
dess kostnader i anledning af Sturtzenbechers nämnda felaktiga förfarande
med skäliga ansedda 60 kronor.

Den mening, hofrättens utslag innehåller, omfattades af tre utaf hofrättens
i beslutet deltagande ledamöter. Fn ledamot yttrade följande skiljaktiga
mening:

— 1902 —

»Jag instämmer med pluraliteten utom hvad angår beloppet af den
ersättning, som det åligger Sturtzenbecher att till bolaget utgifva, i hvilket
afseende, då enligt min åsigt Sturtzenbecher ej är lagligen pligtig godtgöra
bolaget vare sig den kostnad, bolaget må hafva fått vidkännas för
den hos herr justitieombudsmannen gjorda anmälan om Sturtzenbechers
ifrågavarande förfarande, eller bolagets utgifter i handräckningsärendet till
högre belopp, än som må anses hafva betingats af bolagets hos Sturtzenbecher
gjorda begäran om verkställighet på grund af ifrågakomna officielt
bestyrkta afskrift, eller 5 kronor 67 öre, Sturtzenbecher af mig förpligtas
att såsom ersättning i anledning af hans felaktiga förfarande till
bolaget utgifva allenast nämnda belopp 5 kronor 67 öre.»

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Försäljning af utmätt egendom, innan den dom, hvarå utmätningen

grundats, vunnit laga kraft.

Af handlingarna i ett genom klagomål af N. J. Sundberg i Luleå hos
mig anhängiggjordt ärende inhämtade jag,

att klaganden genom öfverexekutors i Luleå utslag den 1 juni 1896
förpligtats att till änkan Emma Govcnius i nämnde stad utgifva 50 kronor
jämte stadgad ränta å 4,500 kronor med afdrag från räntebeloppet af förut
guldna 427 kronor SO öre;

att stadsfogden G. G. Hollstrand i Luleå för verkställighet af berörda
utslag den 4 juni 1896 utmätt två klaganden tillhöriga å lägenheten Silfverdal
å Luleå stads område befintliga byggnader, hvilka af utmätningsmannen
värderats till 500 kronor;

att Hollstrand redan den 15 juni 1896 låtit å offentlig auktion exekutivt
försälja sagda byggnader, hvilka af Emma Govenius inropats för
400 kronor;

samt att öfverexekutors berörda utslag emellertid blifvit af Svea hofrätt,
hvarest klaganden däröfver anfört besvär, genom utslag den 21 december
1896 undanröjdt.

Under åberopande däraf, att Hollstrand alltså i strid emot stadgandet
i 40 § utsökningslagen sålt de utmätta byggnaderna, ehuru öfverexekutors
ifrågavarande utslag då ej vunnit laga kraft, anmälte klaganden sedermera
i en hit ingifven skrift till beifran af mig detta Hollstrands olagliga förfarande
samt anhöll att blifva satt i tillfälle att emot Hollstrand föra
den ersättnings- och skadeståndstalan, hvartill klaganden kunde finna sig
befogad.

— 1902 —

Vid angifvelseskriften hade fogats protokollen i ett år 1897 af klaganden
emot Emma Govenius anhängiggjordt mål om ersättning in. in.,
hvaraf inhämtades, bland annat, att två i målet hörda vittnen värderat
ifrågavarande byggnader till minst 1,500 kronor.

Uti infordrad förklaring öfver angifvelse!! bestred stadsfogden Hollstrand,
att han i ifrågavarande hänseende gjort sig skyldig till felaktigt
förfarande, samt påstod, att klaganden omkring fyra eller fem dagar efter
utmätningen till Hollstrand yttrat, att det ej vore hans mening att öfverklaga
öfverexekutors utslag, och att byggnaderna gärna finge säljas, enär
klaganden skulle hålla sig till Emma Govenius, som sökt utmätningen.

Klaganden inkom därefter med påminnelser, däri han förnekade, att
han lämnat samtycke till försäljningen, hvarjämte klaganden anförde, att,
därest ett sådant samtycke skulle hafva gifvits, Hollstrand på grund af
sin själfbevarelsedrift ej skulle hafva underlåtit att taga bevis därom eller
åtminstone omnämna medgifvandet i auktionsprotokollet. Klaganden framhöll
i påminnelserna vidare, att, om Hollstrand ej förfarit olagligt och
brådskat med försäljningen, hade klaganden hunnit skaffa sig hjälp och
ordna saken, så att han själ!'' kunnat inropa husen och därigenom undgå
den förlust, han nu lidit.

* *

Då stadsfogden Hollstrand icke förebragt någon omständighet till stöd
för sin uppgift, att han haft klagandens samtycke till ifrågavarande försäljning,
kunde jag ej fästa afseende å samma uppgift. Hollstrand måste
därför anses hafva förbrutit sig emot stadgandet i 40 §”utsökningslagen,
då han försålde de utmätta byggnaderna, innan besvärstiden emot det utslag,
hvarå utmätningen grundade sig, ännu var tilländalupen.

På grund häraf fann jag mig föranlåten att hos Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län göra framställning om förordnande af eu
åklagare att vid vederbörlig domstol väcka och utföra talan emot stadsfogden
Hollstrand för det tjänstefel, hvartill han sålunda gjort sig skyldig,
och i en för åklagaren utfärdad instruktion anmodade jag denne att å
Hollstrand yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom i mån
af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet
hörd, kunde komma att framställa. I enlighet härmed anstäldes åtal mot
Hollstrand inför rådstufvurätten i Luleå, som meddelade utslag i målet
den 29 april 1901. Rådstufvurätten utlät sig däri:

Enär genom hvad i målet förekommit blifvit utredt, att, sedan klaganden
genom öfverexekutors i Luleå utslag den 1 juni 189G förpligtats

— ltiO‘2 —

att till änkan Emma Govenius därstädes utgifva ett belopp af 50 kronor
jämte stadgad ränta å 4,500 kronor från den 25 maj 1893, tills betalning
skedde, med afdrag från räntebeloppet af förut guldna 427 kronor 30 öre,
samt Hollstrand i sin egenskap af stadsfogde för verkställighet af detta
utslag den 4 juni 1896 utmätt två klaganden tillhöriga byggnader å lägenheten
Silfverdal inom Luleå stads område och värderat desamma till 500
kronor, Hollstrand redan den 15 juni 1896 låtit å offentlig auktion försälja
byggnaderna, hvilka för 400 kronor inropats af Emma Govenius;
alltså och då Hollstrand genom detta sitt förfarande, och då han icke på
något sätt kunnat visa, att klaganden lämnat sitt medgifvande till försäljningen,
handlat i uppenbar strid emot stadgandet i 40 § af gällande utsökningslag,
pröfvade rådstufvurätten, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen,
rättvist döma Hollstrand att för det oförstånd i tjänsten, hvartill han
härigenom gjort sig skyldig, bota 100 kronor.

Tillika förpligtades Hollstrand att ersätta ej mindre två i målet hörda
vittnen med 6 kronor åt dem hvardera än äfven klaganden för inställelsen
vid rätten med fordrade och skäliga ansedda 77 kronor 75 öre. Vidkommande
däremot af klaganden i öfrigt framstälda ersättningsyrkanden förklarade
rådstufvurätten, att dessa, såsom endast afseende att utfå skadestånd
af Hollstrand för en af honom, till följd af ett i detta mål ej afsedt,
af öfverexekutor i Luleå meddeladt utslag, i tjänsten verkstäld vräkningsåtgärd,
icke kunde af rätten bifallas.

öfver rådstufvurättens ifrågavarande utslag, livilket jag icke fann skäl
att öfverklaga, har klaganden anfört besvär hos Svea hofrätt. Dessa besvär
äro för närvarande på pröfning beroende.

Fråga om stämpelbeläggning af bouppteckning.

Af min äinbetsberättelse till 1901 års Riksdag (sid. 28) inhämtas, att
advokatliskalen vid Svea hofrätt, efter uppdrag af mig, hos Kongl. Maj:t
anfört besvär öfver ett af hofrätten den 12 juni 1900 meddeladt utslag,
hvarigenom hofrätten förklarat ersättningsanspråk, som framstälts i ett
emot borgmästaren Jakob Pettersson m. fl. ledamöter af rådstufvurätten i
Södertälje anstäldt åtal i fråga om felaktig stämpelbeläggning af bouppteckning,
icke kunna bifallas. De sålunda anförda besvären äro numera
pröfvade af Kongl. Maj:t, som genom utslag den 3 maj 1901 förklarat sig
ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

— 1902 —

Utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner för sterbhusdelägare,
ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas.

Vid granskning, som jag vid mitt besök i Färs härads domsaga under
1899 års ämbetsresa företog af åtskilliga Färs häradsrätts lagfartsprotokoll
samt därefter — sedan de hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge förvarade
renoverade exemplaren af häradsrättens lagfartsprotokoll för några
af de senare åren på min begäran hit öfversändts — med ledning af de
mig sålunda tillhandahållna protokollen härstädes fortsatte, inhämtade jag,
att vid flera tillfällen, då dåvarande domhafvanden i domsagan, häradshöfdingen
Victor Anderberg fört ordet i häradsrätten, lagfart för sterbhusdelägare
meddelats under särskilda paragrafer i protokollet, ehuru enligt
stadgandet i 11 § 2 momentet af förordningen angående expeditionslösen
gemensamma expeditioner i dessa fall syntes hafva bort utfärdas.

För ifrågakomna lagfartsärenden, hvilka voro 18 till antalet, lämnas
här nedan redogörelse i den ordning, hvari de anmärkta åtgärderna vid
häradsrätten förekommit.

1. Enligt en den 8 september 1892 efter aflidne Lars Mårtensson
från Ramsåsa upprättad bouppteckning efterlämnade lian vid sitt frånfälle
såsom sterbhusdelägare sin änka Karna Andersdotter äfvensom sju barn,
och funnos bland tillgångarne i boet fastigheterna Vs mantal n:r 2 och
7/s4 mantal n:r 15 Ramsåsa. Genom köpebref af den 3 december 1893
försålde sterbhusdelägarne fastigheten Vs mantal n:r 2 Ramsåsa till Lasse
Olsson och hans hustru Anna Andersson. Den återstående fastigheten i
boet, 7/e4 mantal n:r 15 Ramsåsa, blef af sterbhusdelägarne genom köpebref
af den 23 februari 1894 försåld till Ola Andersson och hans hustru
Maria Persson. Sedan därefter förutnämnda fastigheter blifvit genom arfskifte
den 4 april 1895 emellan sterbhusdelägarne skiftade, därvid Karna
Andersdotter såsom giftorätt tillädes Via mantal n:r 2 och 7/m mantal
n:r 15, samt ett hvart af barnen förklarades i arf erhålla Vin mantal n:r
2 och Vana mantal n:r 15, allt Ramsåsa, söktes den 9 april 1895 vid häradsrätten
lagfart på grund af berörda arfskifte och nyssnämnda båda köpebref.
I anledning af dessa ansökningar meddelade häradsrätten lagfart
dels under en paragraf i protokollet (§ 117) för Karna Andersdotter å
hennes giftorättsandelar, dels under sju särskilda paragrafer (§§ 118—124)
för barnen å deras arfslotter, dels ock under två ytterligare paragrafer (§§
125 och 126) för köparne å de till dem försålda hemmanen.

2. Sedan vid arfskifte den 28 januari 1895 efter Sven Mårtensson
från Askeröd en i boet befintlig fastighet Vso mantal n:r 1 Askeröd blifvit

— 1902 —

emellan sterbhusdelägarne — den af lid nes anis a Kersti Håkansdotter och
inakarnes fyra barn, bland dem sonen Nils Svensson — sålunda fördelad,
att Kersti Håkansdotter i giftorätt erhållit Va** mantal, och ett hvart af
barnen i arf erhållit 7/48o mantal, tillhandlade sig Nils Svensson genom ett jämväl
den 28 januari 1895 upprättadt köpebref moderns och syskonens berörda
andelar. Den 7 maj 1895, då vid häradsrätten söktes lagfart på
grund af arfskiftet och köpebrefvet, meddelades lagfart dels under en paragraf
(§ 164) för änkan å hennes giftorättsandel, dels under fyra särskilda
paragrafer (§§ 164 a, 164 c, 164 d, 164 e) för barnen å deras ärfd a
lotter, dels ock under en ytterligare paragraf (§ 165) för Nils Svensson å
de utaf honom inköpta andelarne.

3. Vid arfskifte den 16 mars 1888 efter aflidne Per Persson blef
den i boet efter honom befintliga fastigheten 19/40fm mantal n:r 12 Löfvestad
emellan hans sterbhusdelägare — hans änka Bengta Jönsdotter, dottern
Bengta Persdotter, gift med Sven Nilsson, äfvensom aflidna dottern
Anna Persdotters i äktenskap med Per Månsson Engström födda barn
Per Magnus Engström och Anna Engström — sålunda fördelad, att Bengta
Jönsdotter däraf erhöll i giftorätt ,9/sm mantal, hvar jämte såsom arfslotter
tillskiftades Bengta Persdotter 19/i63S4 mantal, samt en hvar af Per Magnus
Engström och Anna Engström ''"/jmss mantal. Sedan därefter jämväl
Bengta Jönsdotter aflidit, förrättades arfskifte efter henne den 23 november
1889, därvid den Bengta Jönsdotter efter mannen tilldelade fastigheten
19/si92 mantal n:r 12 Löfvestad skiftades sålunda, att Bengta Persdotter
däraf erhöll 19/i«384 mantal, samt Per Magnus Engström och Anna
Engström bekommo l9/32?6s mantal hvardera. Genom köpebref af den 26
mars 1895 försålde arfvingarne sina efter Per Persson och Bengta Jönsdotter
bekomnao andelar, tillhopa ''"Anse mantal, till Anders Olsson och
Jöns Nilsson. A samtliga fången söktes därefter vid häradsrätten lagfart
den 3 september 1895. Häradsrätten meddelade därvid lagfart dels under
en paragraf (§ 19) för Bengta Jönsdotter å hennes giftorättsandel, dels
under tre särskilda paragrafer (§§ 20—22) för Bengta Persdotter, Per
Magnus Engström och Anna Engström å dem efter Per Persson tillfallna
andelar, dels under en paragraf (§ 23) för bemälte tre arfvingar å deras
efter Bengta Jönsdotter ärfda lotter, dels slutligen under en paragraf (§ 24)
å hela fastigheten för köparne af densamma.

4. Vid arfskifte den 28 oktober 1890 efter aflidne åbon Anders
Andersson från Vollsjö blef den i boet efter honom befintliga fastigheten
•j H4 mantal n:r 21 Vollsjö mellan sterbhusdelägarne — hans änka Bengta
Carlsdotter och fem barn — sålunda fördelad, att Bengta Carlsdotter i
giftorätt erhöll Viss mantal af hemmanet, och ett hvart af barnen i arf

— 1902 —

tillskiftades Y288 mantal däraf. Å sill berörda giftorättsandel erhöll Bengta
Carlsdotter lagfart samma den 28 oktober. Sedan därefter hela omförmälta
7144 mantal n:r 21 Vollsjö blifvit den 11 juli 1894 genom offentlig
auktion försåldt till åbon Anders Olsson i Vollsjö, samt denne erhållit
köpebref den 2 maj 1895, söktes vid häradsrätten den 4 september samma
år lagfart för Anders Anderssons barn å deras ärfda andelar samt för
Anders Olsson på grund af köpebrefvet. Häradsrätten meddelade i anledning
häraf lagfart dels under fem särskilda paragrafer i protokollet
(§§ 52—56) för barnen, dels ock under en ytterligare paragraf (§ 57) för
köparen.

5. Sedan efter Hans Larssons i Bjelkhult aflidna hustru Hanna Persdotter
förrättats bouppteckning den 30 oktober 1893, blef en bland tillgångarne
i boet upptagen fastighet 33/io9s mantal n:r 1 Bjelkhult af sterbhusdelägarne
— den aflidnas bemälte man och makarnes fyra barn —
genom köpebref af den 10 mars 1894 försåld till åbon Per Persson i
Bjelkhult och dennes hustru Hanna Larsdotter. Enligt ett den 22 april
1896 å bouppteckningen tecknadt arfskifte skulle förutnämnda fastighet
hafva emellan sterbhusdelägarne skiftats sålunda, att Hans Larsson däraf
bekommit såsom giftorätt 33/''si92 mantal, samt ett hvart af barnen i arf erhållit
33/32768 mantal. Den 4 maj 1896 söktes vid häradsrätten lagfart å
sterbhusdelägarnes och köparnes fång, därvid lagfart meddelades dels under
fem särskilda paragrafer i protokollet (§§ 148—152) för sterbhusdelägarne
å dem i giftorätt och arf efter Hanna Persdotter tillskiftade andelar, dels
ock under en ytterligare paragraf (§ 153) för köparne å försålda fastigheten
i dess helhet.

6‘. Vid arfskifte den 11 september 1894 efter Anders Carlsson blef
en i boet befintlig fastighet 7m mantal n:r 9 Vallarum lika fördelad
emellan sterbhusdelägarne — den aflidnes änka Hanna Nilsdotter och
makarnes dotter Maria Andersdotter. Sedan berörda fastighet genom offentlig
auktion den 28 mars 1895 försålts till åbon Sven Nilsson i Vallarum
och dennes hustru Elna Nilsdotter, samt köparne den 2 juli 1895
erhållit köpebref på fastigheten, söktes vid häradsrätten lagfart å fången
den 4 maj 1896. Häradsrätten meddelade då lagfart dels under två särskilda
paragrafer i protokollet (§§ 154 och 155) för sterbhusdelägarne å
dem tillskiftade andelar af fastigheten, dels ock under en ytterligare paragraf
(§ 156) för köparne å hela inköpta fastigheten.

7. Sedan vid arfskifte den 26 februari 1890 efter Torkel Olsson från
Råby en i boet befintlig fastighet i:i/763 mantal n:r 2 Farboret emellan
hans sterbhusdelägare — änka och sex barn — sålunda skiftats, att änkan
i giftorätt tilldelats 13/imo mantal, och ett hvart af barnen i arf bekommit

Justitieombudsmannens ämbctsberiittelse till 1902 års Riksdag. 7

13/92i6 mantal däraf, blef hela fastigheten genom offentlig auktion den 19
mars 1890 försåld till Ola Löfdahl. Vid häradsrätten söktes lagfart å
sterbhusdelägarnes och köparens fång den 1 juni 1896, därvid lagfart
meddelades dels under sju särskilda paragrafer i protokollet (§§ 174 —180)
för änkan och barnen å deras i giftorätt och arf bekomna andelar, dels ock.
under en ytterligare paragraf (§ 181) för Löfdahl å fastigheten i dess helhet.

8. Enligt bouppteckning den 7 juli 1894 efter aflidne Nils Jönsson
efterlämnade denne såsom sterbhusdelägare sin änka samt tre söner. En

1 boet befintlig faslighet ''7m mantal n:r 2 Brösarp blef af sterbhusdelägarne
genom offentlig auktion den 20 juli 1894 försåld till Anders Jönsson.
Vid arfskifte den 5 september 1895 blef den försålda fastigheten sålunda
skiftad emellan sterbhusdelägarne, att af densamma tilldelades änkan såsom
giftorätt 7256 mantal, och en hvar af sönerna i arf erhöll VAe mantal.
Samma den 5 september utfärdades köpebref för Anders Jönsson, och den

2 juni 1896 söktes vid häradsrätten lagfart för sterbhusdelägarne och
köparen. Häradsrätten meddelade då lagfart dels under fyra särskilda
paragrafer i protokollet (§§ 195—198) för sterbhusdelägarne å dem vid
arfskiftet tillagda andelar, dels ock under en ytterligare paragraf (§ 199)
å fastigheten i dess helhet för köparen af densamma.

9. Vid arfskifte den 22 oktober 1880 efter Jöns Nilssons hustru
Elna Nilsdotter blef den i boet efter henne befintliga fastigheten Vi* mantal
n:r 4 Hårderup emellan sterbhusdelägarne — hennes bemälte man och i
äktenskap med honom födda barnen Nils Jönsson, Ingrid Jönsdotter och
Hanna Jönsdotter — sålunda fördelad, att änklingen i giftorätt tillskiftades
V32 mantal, och ett hvart af barnen i arf erhöll Voe mantal. Sedan därefter
jämväl Ingrid Jönsdotter aflidit, blef vid arfskifte efter henne den 14 mars
1885 hennes efter modern ärfda fastighetslott ''/% mantal af ifrågavarande
hemman emellan hennes bemälte fader och syskon sålunda fördelad, att
Jöns Nilsson i arf tillskiftades 7 m mantal, och en hvar af Nils Jönsson
och Hanna Jönsdotter likaledes i arf erhöll Vss* mantal. Enligt bouppteckning
den 10 oktober 1885 efter Jöns Nilsson efterlämnade denne vid
sitt frånfälle såsom sterbhusdelägare, jämte förutnämnda barnen Nils Jönsson
och Hanna Jönsdotter, sin efterlefvande änka Ingar Mårtensdotter
samt en i äktenskapet med henne född dotter Elna Jönsdotter, och fanns
bland tillgångar^ i boet fastigheten 7m mantal n:r 4 Hårderup. Genom
offentlig auktion den 21 januari 1886 försåldes hela ifrågakomna Vie mantal
n:r 4 Hårderup till Anders Bengtsson och hans hustru Elna Nilsdotter,
men vid ett den 10 februari 1887 hållet arfskifte efter Jöns Nilsson blef
likväl den boet efter honom tillhöriga andelen af fastigheten, eller 7m
mantal däraf, emellan sterbhusdelägarne sålunda fördelad, att Ingar Mår —

1902 —

tensdotter såsom giftorätt tillskiftades 7/384 mantal, och ett hvart af Jöns
Nilssons tre efterlefvande barn i arf erhöll V1152 mantal. Sedan köparne
den 7 november 1887 erhållit köpebref å sitt fång, söktes vid häradsrätten
den 2 juni 1896 lagfart på grund af de tre arfskiftena samt köpebrefvet.
I anledning däraf meddelades lagfart dels under fyra särskilda
paragrafer i protokollet (§§ 205 — 208) för Jöns Nilsson, Nils Jönsson,
Ingrid Jönsdotter och Hanna Jönsdotter å dem efter Elna Nilsdotter tillskiftade
andelar, dels under tre särskilda paragrafer (§§ 209—211) för Jöns
Nilsson, Nils Jönsson och Hanna Jönsdotter å de efter Ingrid Jönsdotter
ärfda lotterna, dels under en paragraf (§ 212) för Jöns Nilssons sterbhusdelägare
å dem efter honom tillskiftade andelar, dels ock under en ytterligare
paragraf (§ 2lo) å fastigheten i dess helhet för köparne.

10. Vid arfskifte den 21 mars 1885 efter Ola Larssons aflidna hustru
Bengta Ilelgesdotter, hvilken såsom sterbhusdelägare efterlämnat, jämte sin
bemälte man, fem i äktenskapet med honom födda barn, bland dem dottern
Elna Olsdotter, blefvo de bland tillgångarne i boet upptagna fastigheterna
V30 mantal n:r 2 och 3 samt \Us mantal n:r 4 Bönås emellan
sterbhusdelägarne sålunda fördelade, att änklingen såsom giftorätt tillskiftades
Vso mantal n:r 2 och 3 samt Vo6 mantal n:r 4, hvarjämte ett hvart
af barnen i arf erhöll Väno mantal n:r 2 och 3 samt 7*80 mantal n:r 4.
Sedan jämväl Elna Olsdotter och Ola Larsson aflidit, förrättades efter dem
särskilda bouppteckningar den 29 mars 1889 och arfskiften den 28 december
samma år. I bouppteckningen efter Elna Olsdotter upptogos såsom
arfvingar Ola Larsson och de fyra efterlefvande syskonen, och emellan
dem blefvo vid arfskiftet efter Elna Olsdotter hennes omförmälta, efter
modern ärfda fastighetsandelar sålunda fördelade, att fadern tilldelades
7boo mantal n:r 2 och 3 samt Voeo mantal n:r 4, hvarjämte syskonen bekommo
hvardera 72400 mantal n:r 2 och 3 samt Vs84o mantal n:r 4. Vid
arfskiftet efter Ola Larsson blefvo hans efterlämnade fastigheter, tillhopa
7V600 mantal n:r 2 och 3 samt ll/aeo mantal n:r 4, lika fördelade mellan
hans efterlefvande fyra barn. Genom offentlig auktion den 7 februari
1891 blefvo ofvan omförmälta fastigheter, Vao mantal n:r 2 och 3 samt
V48 mantal n:r 4 Rönås, i sin helhet försålda till Anders Olsson, hvarefter
den 7 september 1896 söktes lagfart på grund af såväl omförmälta arfskiften
som köpehandlingen. Häradsrätten beviljade i anledning däraf
lagfart dels under sex särskilda paragrafer i protokollet (§§ 59—64) för
Ola Larsson och hans fem barn å dem efter Bengta Helgesdotter tillskiftade
fastighetsandelar, dels under fem särskilda paragrafer (§§ 65—69) å de
arfslotter, som efter Elna- Olsdotter tillfallit fadern och de fyra syskonen,
dels under eu paragraf (§ 70) för Ola Larssons fyra efterlefvande barn å

— 1902 —

de fastighetsandelar, som de ärft efter fadern, dels ock under en ytterligare
paragraf (§ 71) för Anders Olsson å de köpta fastigheterna.

11. Enligt en den 10 mars 1894 förrättad bouppteckning efter aflidne
Nils Persson efterlämnade denne vid sitt frånfälle såsom sterbhusdelägare
sin änka Anna Arvidsson äfvensom sex barn, och bland tillgångarne i
boet fanns ett boningshus med 19 kvadratstänger 35 kvadratfot jord under
23/ 384 mantal n:r 2 Östra Björkeröd. Sedan jämväl Anna Arvidsson aflidit,
förrättades efter henne den 9 april 1896 bouppteckning, därvid såsom
arfvingar antecknades Anna Arvidssons i äktenskajiet med Nils Persson
födda sex barn, samt bland tillgångarne upptogs hela ofvannämnda lägenhet.
Genom offentlig auktion, hvilken torde hafva hållits den 9 april 1896,
ehuru auktionsprotokollet dagtecknats den 9 april 1894, försåldes ifrågavarande
lägenhet till Lars Olsson Lilja och hans hustru Ingrid Helena
Johansdotter, hvarefter köparne genom en å auktionsprotokollet den 9
april 1896 tecknad påskrift öfverläto köpet å sin dotter Ingrid Larsson.
Vid arfskifte efter Nils Persson den 5 september 1896 fördelades lägenheten
emellan hans sterbhusdelägare sålunda, att änkan däraf tillskiftades
såsom giftorätt 9 kvadratstänger 67,5 kvadratfot, och ett hvart af barnen
i arf tillädes 1 kvadratstång 61,25 kvadratfot. Den 5 oktober 1896 söktes
lagfart på grund af arfskiftet efter Nils Persson för samtlige sterbhusdelägarne
å dem tillagda andelar, på grund af bouppteckningen efter Anna
Arvidsson för hennes arfvingar å samma del af lägenheten, som vid nyssnämnda
arfskifte tilldelats henne, samt på grund af auktionsprotokollet
och därå tecknade öfverlåtelse för köparne å hela lägenheten. I anledning
häraf meddelade häradsrätten lagfart dels under en paragraf i protokollet
(§ 127) för Anna Arvidsson å hennes giftorättsandel, dels under sex särskilda
paragrafer (§§ 128-—133) för barnen å deras efter fadern ärfda
lotter, dels under en paragraf (§ 134) å den barnen efter modern tillfallna
fastigheten, hvilken af häradsrätten förklarades rätteligen utgöra 9 kvadratstänger
67,5 kvadratfot, dels ock under ytterligare två paragrafer (§§ 135
och 136) för vederbörande köpare å lägenheten i dess helhet.

12. Enligt bouppteckning den 1 juni 1895 efter aflidne Ola Persson
från Högås efterlämnade denne såsom sterbhusdelägare sin änka Bothilda
Andersdotter samt sex barn, och fanns i boet fastigheten 3/i28 mantal n:r 1
Högås. Barnens andelar i berörda fastighet, beräknade till hälften däraf,
eller ''Vase mantal, försåldes genom offentlig auktion den 23 november 1895
till Nils Svensson. Vid arfskifte efter Ola Persson den 24 februari 1896
blef omförmälta 3/m mantal emellan sterbhusdelägarne skiftadt, därvid
änkan i giftorätt tillädes 3/2äe mantal, och ett hvart af barnen i arf tillskiftades
3/1536 mantal. Den 7 september 1896 erhöll Nils Svensson köpe —

1902 —

bref å sitt fång, och samma dag blef försålda fastigheten, medelst påskrift
å köpebrefvet, öfverlåten till Bothilda Andersdotter. Vid häradsrätten
söktes den 3 påföljande november lagfart på grund af arfskiftet samt
köpehandlingarna, och beviljades under sju särskilda paragrafer i protokollet
(§§ 190—196) lagfart för sterbhusdelägarne efter Ola Persson å dem
i giftorätt och arf tillfallna andelar. Ansökningen om lagfart för Nils
Svensson fann häradsrätten icke kunna bifallas, af skäl att två af de myndiga
barnen icke godkänt försäljningen, och blef därför samma ansökning
förklarad hvilande (§ 197). Till följd häraf blef jämväl ansökningen om
lagfart å Bothilda Andersdotters köp förklarad hvilande (§ 198).

13. Vid häradsrätten söktes den 13 april 1897 på grund af arfskifte
efter aflidne Nils Carlsson från Ramsåsa för sterbhusdelägarne — hans änka
och fem barn, bland dem sonen Nils Nilsson — lagfart å dem i giftorätt och
arf tillskiftade andelar af de i boet befintliga fastigheterna Vs mantal n:r 10
och 3/s5 mantal n:r 16 Ramsåsa. Tillika söktes på grund af särskilda köpehandlingar,
genom hvilka försålts “/so mantal af förstnämnda fastighet till
Nils Nilsson och hans hustru Karna Jakobsson, samt hela fastigheten V32
mantal n:r 16 till Nils Hansson och hans hustru Bengta Hansson, lagfart
för bemälte köpare å de fastigheter, de sålunda tillhandlat sig. Häradsrätten
meddelade i anledning däraf lagfart dels under sex särskilda paragrafer
i protokollet (§§ 169—174) för sterbhusdelägarne å dem vid skiftet
tillagda fastighetsdelar, dels oc/c under ytterligare två paragrafer (§§ 175
och 176) för köparne å de af dem inköpta fastigheterna.

14. Genom arfskifte den 6 september 1897 efter Sven Persson blefvo
två i boet befintliga lägenheter, den ena om 23 kvadratstänger jord, afsöndrad
från V24 mantal n:r 2 Heingetorp, och den andra om 2 ar 91
kvadratmeter jord, afsöndrad från samma hemmansdel, emellan Sven Perssons
efterlämnade sex barn sålunda fördelade, att hvart och ett af barnen
tillskiftades 3 kvadratstänger 83,3 kvadratfot af ena lägenheten samt 48,5
kvadratmeter af den andra. Den 7 september 1897 söktes vid häradsrätten
lagfart för arfvingarne å dem tillfallna delar af båda lägenheterna, för
arbetaren Olof Lundgren och hans hustru Maria Nilsson å förstberörda
lägenhet, hvilken de enligt köpebref den 2 mars ] 896 köpt af arfvingarne,
samt för statdrängen Johan Håkansson och hans hustru Karna Jönsdotter
å den andra lägenheten, hvilken de. enligt köpebref af den 6 september
1897 tillhandlat sig af arfvingarne. Häradsrätten beviljade i anledning af
dessa ansökningar lagfart dels under sex särskilda paragrafer i protokollet
(§§ 23—-28) för arfvingarne å dem tillskiftade lotter, dels ock under ytterligare
två paragrafer (§§ 29 och 30) för vederbörande köpare å båda
lägenheterna.

— 1902 —

15. Vid häradsrätten söktes den 7 september 1897 lagfart för aflidna
Elna Trulsdotters från Långaröd sterbhusdelägare — hennes man och fyra
barn — å dem i giftorätt och arf tillfallna andelar af i boet befintliga
fastigheterna 9/iou mantal n:r 1 samt %92 mantal n:r 4 och 5 Stora Långaröd,
äfvensom på grund af särskilda köpebref, genom hvilka Jöns Nilsson
tillhandlat sig förstnämnda hemmansdel samt Jöns Olsson och hans hustru
Hanna Persdotter köpt sistnämnda hemman, för bemälte köpare å båda
fastigheterna. Häradsrätten, som berörde den 7 september 1897 biföll
lagfartsansökningarna, meddelade därvid lagfart dels under fem särskilda
paragrafer i protokollet (§§ 62—66) för sterbhusdelägarne, dels ock under
ytterligare två paragrafer (§§ 67 och 68) för köparne.

16. Enligt bouppteckning den 29 mars 1895 efter afiidne åbon Mårten
Knutsson från Löfvestad efterlämnade denne såsom sterbhusdelägare sin
hustru Maria Andersdotter och fem i äktenskapet med henne födda barn.
Bland tillgångarne i boet upptogs vid förrättningen, jämte annan fastighet,
"‘“Aosou mantal n:r 35 Löfvestad, hvilken fastighet af sterbhusdelägarne
genom köpebref af samma den 29 mars försåldes till Anders Persson och
hans hustru Bertha Andersson. Vid häradsrätten söktes den 15 januari
1896 »gemensam lagfart» för sterbhusdelägarne å ifrågavarande fastighet,
äfvensom på grund af köpebrefvet lagfart å fastigheten för köparne.
Genom beslut, antecknadt under § 25 i protokollet för samma den 15
januari, utlät sig häradsrätten, att, enär boets berörda fastighet ej skiftats
emellan sterbhusdelägarne, samt lagens bestämmelser angående erhållande
af gemensam lagfart ej häller blifvit uppfylda, kunde lagfartsansökningen
för det dåvarande icke bifallas, utan förklarades densamma hvilande i afbidan
på nämnda hinders undanrödjande. Under en följande paragraf
(§ 26) yttrade häradsrätten, att, enär säljarnes ansökan om lagfart förklarats
hvilande, kunde ej häller ansökningen om lagfart för köparne bifallas,
utan förklarades jämväl sistnämnda ansökning hvilande i afbidan
på lagfarts beviljande för säljarne. Sedan därefter ifrågavarande fastighet
genom arfskifte den 8 september 1897 så fördelats emellan sterbhusdelägarne,
att Maria Andersdotter däraf tillagts såsom giftorätt 249/iö36oo mantal,
samt ett hvart af barnen i arf tillskiftats ''Wwoo» mantal, söktes vid häradsrätten
samma den 8 september lagfart för sterbhusdelägarne å deras andelar,
hvarförutom fullföljdes ansökningen om lagfart för köparne. Häradsrätten
beviljade i anledning däraf lagfart dels under sex särskilda paragrafer
i protokollet (§§ 77—82) för sterbhusdelägarne å dem tillskiftade andelar
af fastigheten, dels ock under en ytterligare paragraf (§ 83) för köparne
å hela fastigheten.

— 1902 —

17. Enligt bouppteckning den 3 november 1890 efter åbon Johan

Olssons i Hörr hustru Hanna Persdotter efterlämnade denna vid sitt frånfälle
såsom sterbhusdelägare sin bemälte man och sju barn, och fanns bland
tillgångarne i boet fastigheten ''.As mantal n:r 9 Hörr. Sedan jämväl
Johan Olsson aflidit, förrättades bouppteckning efter honom den 24 april
1894, därvid såsom arfvingar antecknades hans sju barn, och såsom tillgång
i boet upptogs hela nyssnämnda fastighet, hvilken samma den 24
april genom offentlig auktion försåldes till Anders Andersson. Vid ett
efter Johan Olsson sedermera den 30 mars 1895 hållet arfskifte blef ifrågavarande
Vm* mantal lika fördeladt emellan barnen, och söktes vid häradsrätten
den 7 maj 1895 lagfart såväl, med företeende af bouppteckningarna
efter Hanna Persdotter och Johan Olsson samt arfskiftet efter den sistnämnde,
för makarnes barn å hela omförmälta fastighet, som ock, på
grund af auktionsprotokollet och ett den 19 mars 1895 dagtecknadt köpebref,
för Anders Andersson och hans hustru Ingar Svensson å samma
fastighet. Angående förstnämnda lagfartsansökning yttrade häradsrätten,
att, enär arfvingarne efter Hanna Persdotter icke lagfarit med den i bouppteckningen
efter henne upptagna fastigheten, kunde den gjorda ansökningen
för det dåvarande icke bifallas, utan förklarades samma ansökning
hvilande i afbidan på nämnda hinders undanrödjande, och blef till följd
häraf jämväl ansökningen om lagfart för köparne förklarad hvilande. Den
8 september 1897 gjordes å arfskiftet efter Johan Olsson eu påskrift,
hvarigenom förklarades, ej mindre att den i bouppteckningen efter Hanna
Persdotter upptagna fastigheten så skiftats emellan sterbhusdelägarne, att
änklingen såsom giftorätt erhållit ‘/s 12 mantal, samt ett hvart af barnen i
arf bekommit mantal, än äfven att barnen i arf efter Johan Olsson

af hans efterlämnade fastighet V512 mantal erhållit '' Asi mantal hvartdera.
Samma den 8 september söktes lagfart för sterbhusdelägarne å deras
andelar, hvarförutom yrkades bifall till den hvilande ansökningen om
lagfart för köparne. Häradsrätten meddelade därvid lagfart dels under
åtta särskilda paragrafer i protokollet (§§ 84—91) för Hanna Persdotters
sterbhusdelägare å dem i giftorätt och arf efter henne tillskiftade andelar,
dels under en paragraf (§ 92) för makarnes barn å de efter Johan Olsson
ärfda lotterna, dels ock under en ytterligare paragraf (§ 93) å fastigheten
i dess helhet för köparne af densamma.

18. I boet efter Isak Anderssons i Bjelkhult aflidna hustru Hanna Persdotter
fanns, jämte annan fastighet, Viss mantal n:r 1 Bjelkhult. Vid arfskifte
den 17 februari 1881 blef sistnämnda fastighet emellan Hanna Persdotters
sterbhusdelägare — hennes bemälte man samt i äktenskapet med honom
födda barnen Anders Isaksson och Anna Isaksdotter äfvensom en före

1902 —

äktenskapet född son Ola Andersson — sålunda fördelad, att änklingen
såsom giftorätt tillskiftades V336 mantal, samt barnen i arf erhöllo Ola
Andersson VW mantal och de båda öfriga hvardera %032 mantal. Sedan
därefter hela ifrågavarande fastighet genom köpebref af den 10 juni 1890
försålts till Anders Isaksson och hans tillämnade hustru Maria Persdotter,
söktes vid häradsrätten den 5 september 1898 »gemensam lagfart» för
sterbhusdelägarne å nyssnämnda dem tillskiftade andelar samt lagfart å
fastigheten i dess helhet för köparne af densamma. Häradsrätten meddelade
sistnämnde dag under fyra särskilda paragrafer i protokollet (§§ 58,
53 a, 53 b och 53 c) lagfart för sterbhusdelägarne å deras andelar, och
såsom skäl för det sålunda använda expeditionssättet anfördes, att »då
boets fastighet i sin helhet icke blifvit försåld eller därå sökts lagfart»,
kunde lagfartsansökningen ej annorlunda beviljas. Under en ytterligare
paragraf (§ 54) meddelades vidare för köparne lagfart å hela fastigheten.

Vid omförmälta granskning af lagfartsprotokollen anmärkte jag tillika,
att de skäl, som häradsrätten anfört för sitt den 15 januari 1896, jämväl
under ordförandeskap af häradsliöfdingen Anderberg meddelade, i ärendet
under 16 här ofvan omnämnda beslut, hvarigenom häradsrätten afslagit den
under § 25 i protokollet för nämnda dag upptagna lagfartsansökning, syntes
icke hafva varit lagligen grundade.

Sedan häradsliöfdingen Anderberg lämnats tillfälle att yttra sig öfver de
af mig i ofvan omförmälta hänseenden gjorda anmärkningar, anförde Anderberg
till bemötande af samma anmärkningar i afgifven förklaring följande.

I det under 1 här ofvan upptagna ärendet hade särskilda lagfarter
för arfvingarne meddelats, enär de icke försålt fastigheterna i deras helhet
till en ägare utan till särskilde sådana genom olika »auktioner». I det
under 2 beskrifna fallet hade arfvingarne endast låtit skifta Vso mantal
n:r 1 Åskeröd, men däremot behållit två andra i boet befintliga fastigheter.
Beträffande ärendet under 3 gälde, att §§ 19—22 afsåge äldre fång,
hvarmed arfvingarne hade skyldighet lagfara, innan de kunde erhålla gemensam
lagfart å sedermera försålda fastigheter. Vid det under 4 upptagna
ärendet ville Anderberg anmärka, att änkan redan den 18 oktober
1890 i och för intecknings vinnande sökt och erhållit lagfart å sin giftorätt,
i följd hvaraf gemensam lagfart icke kunde beviljas.

I fråga om de återstående fjorton fallen anfördes i förklaringen angående
ärendena under 5—8, att i boet funnits äfven annan fastighet, som
ej blifvit försåld, angående ärendena under ,9—11 och 27, att i dem förelegat
äldre fång, med hvilka arfvingarne haft skyldighet lagfara, samt angående
ärendena under 12—16 och 18, att fastigheten ej blifvit i sin
helhet såld.

— 1902 —

Slutligen förmälte häradshöfdingen Anderberg, dels att samtliga de
anmärkta åtgärderna vidtagits i enlighet med sökandenas begäran, dels ock
att Anderberg ansåge det under § 25 i protokollet för den 15 januari
189G upptagna beslutet vara lagligen grundad!

* -Sfr

T följd af det utaf häradshöfdingen Anderberg i ofvan omförmälta
ärenden använda expeditionssättet, hade enligt min beräkning utfärdats
80 lagfartsexpeditioner mera än vederbort,

De särskilda skäl, som häradshöfdingen Anderberg åberopat till stöd
för sitt åtgörande härutinnan, kunde nämligen icke godkännas. Och vid
den i förklaringen lämnade obestyrkta och enligt sakens natur föga sannolika
uppgiften, att behandlingen af samma ärenden skulle hafva öfverensstämt
med sökandenas begäran, ansåg jag mig icke kunna fästa afseende.
Angående slutligen det anmärkta beslutet af den 15 januari 1896, syntes
mig samma beslut, till stöd för hvars befogenhet häradshöfdingen Anderberg
icke haft något att andraga, vara uppenbarligen oriktigt.

Genom ifrågavarande åtgärder och beslut, för hvilka häradshöfdingen
Anderberg var ensam ansvarig, hade han enligt min uppfattning gjort sig
skyldig till sådana ämbetsfel, att laga beifran af dem icke borde uteblifva.
För hvad häradshöfdingen Anderberg i förevarande hänseenden låtit komma
sig till last stälde jag honom därför under tilltal inför hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet.

På detta åtal meddelade hofrätten utslag den 8 maj 1901. Hofrätten
utlät sig däri:

Emedan Anderberg förfarit i strid med bestämmelserna i 11 § andra
stycket af förordningen angående expeditionslösen d<m 7 december 1880,
sådant detta lagrum lyder enligt kong!, kungörelsen den 16 december
1887, i nedannämnda hänseenden, nämligen därutinnan,

att häri i det vid häradsrätten den 9 april 1895 handlagda ärendet,
angående för Lars Mårtenssons sterbhusdelägare, hans änka och sju barn,
sökt lagfart å dem i giftorätt och arf tillfallna tillhopa Vs mantal n:r 2
och lA mantal n:r 15 Ramsåsa, för en hvar af sterbhusdelägarne utfärdat
särskild expedition, oaktadt samtidigt lagfart sökts å fång, hvarigenom
sterbhusdelägarne till andra personer afhändt sig bägge fastigheterna (7)* 1;

att i det vid häradsrätten deri 7 maj 1895 handlagda ärendet, angående

1 De vid slutet af särskilda stycken inom parentes tillagda sifiertalen afse ärendenas ordningsnummer

i förut här ofvan lämnade redogörelse.

Justitieombudsmannens ämbetsberätteisn till 1902 års Riksdag. 8

för Sven Mårtenssons sterbhusdelägare, lians Ruka och fyra barn, sökt lagfart
å dem i giftorätt och arf tillfallna andelar af fastigheten 7/so mantal
n:r 1 Askeröd, Anderberg icke utfärdat gemensam expedition för dem af
sterbhusdelägarne, som sålt sina andelar i fastigheten till sonen Nils Svensson,
oaktadt lagfart å sistnämnda fång samtidigt sökts (2);

att i det vid häradsrätten den 3 september 1895 handlagda ärendet,
angående för Per Perssons sterbhusdelägare sökt lagfart å dem efter Per
Persson tillfallna andelar af hemmanet ,9''m96 mantal n:r 12 Löfvestad,
Anderberg icke till Per Perssons dotter och en afliden dotters två barn
utfärdat gemensam expedition angående dem i arf tillagda 19/W mantal,
oaktadt vid samma rättegångstillfälle sökts lagfart å fång, hvarigenom de
till andra personer sålt nämnda heminansdel jämte återstående 1#/si»2 mantal,
som de ärft efter Per Perssons hustru Bengta Jönsdotter (A);

att i det vid häradsrätten den 4 september 1895 handlagda ärendet,
angående för aflidne Anders Anderssons fem barn sökt lagfart å dem i
arf efter honom tillfallna andelar af °/m mantal n:r 21 Vollsjö, Anderberg
för ett hvart af barnen utfärdat särskild expedition, oaktadt samtidigt
lagfart sökts å fång, därigenom annan person förvärfvat sig barnens andelar
jämte den aflidnes änka i giftorätt tillagd lott af nämnda fastighet (4);

att i det vid häradsrätten den 4 maj 1896 handlagda ärendet, angående
för sterbhusdelägarne efter Hans Larssons hustru Hanna Persdotter, mannen
och makarnes fyra barn, sökt lagfart å dem i giftorätt och arf tillfallna
tillhopa 33/4096 mantal n:r 1 Bjelkhult, Anderberg icke för sterbhusdelägarne
utfärdat gemensam expedition, oaktadt samtidigt sökts lagfart å
fång, hvarigenom de till andra personer sålt hela ofvannämnda fastighet (<5);

att Anderberg i det vid häradsrätten nämnda den 4 maj handlagda
ärendet, angående för Anders Carlssons änka och makarnes dotter sökt
lagfart å dem i giftorätt och arf tillagda 7n* ^mantal n:r 9 Vallarum, för
hvardera utfärdat särskild expedition, oaktadt vid samma rättegångstillfälle
sökts lagfart å fång, hvarigenom till andra personer sålts hela ifrågakomna
fastighet (6‘);

att i det vid häradsrätten den 1 juni 1896 handlagda ärendet, angående
för Torkel Olssons sterbhusdelägare, hans änka och sex barn, sökt
lagfart å dem i giftorätt och arf tillagda tillhopa 13/7gs mantal n:r 2 Farboret,
Anderberg icke för sterbhusdelägarne utfärdat gemensam expedition,
oaktadt samtidigt sökts lagfart å fång, hvarigenom hela ifrågavarande
fastighet öfvergått till ny ägare (7);

att Anderberg i det vid häradsrätten den 2 juni 1896 handlagda
ärendet, angående för Nils Jönssons sterbhusdelägare, hans änka och tre
barn, sökt lagfart å dem i giftorätt och arf tillfallna sammanlagdt Viss

— 1902 —

mantal n:r 2 Brösarp, för eu hvar af sterbhusdelägarne utfärdat särskild
expedition, oaktadt samtidigt sökts lagfart å fång, hvarigenom de till annan
person sålt hela ifrågavarande fastighet ((V);

att i det vid häradsrätten samma den 2 juni handlagda ärendet, angående
för sterbhusdelägarne efter Jöns Nilssons hustru Elna Nilsdotter och
makarnes dotter Ingrid Jönsdotter sökt lagfart å dem efter de aflidna tillfallna
andelar af Vis mantal n:r 4 Hårderup, Anderberg icke till bemälte
makars barn Nils Jönsson och Hanna Jönsdotter utfärdat gemensam expedition
angående hvartdera af de fång, genom hvilka de efter sin moder och
syster bekommit andelar af nämnda fastighet, oaktadt vid samma rättegångstillfälle
sökts lagfart å fång, hvarigenom Nils Jönsson och Hanna
Jönsdotter jämte öfriga sterbhusdelägare efter sedermera jämväl aflidne
Jöns Nilsson frånhändts hela ifrågavarande Vi# mantal n:r 4 Hårderup (.9);

att i det vid häradsrätten den 7 september 1896 handlagda ärendet,
angående för sterbhusdelägarne efter Ola Larssons hustru Bengta Helgesdotter
och makarnes dotter Elna Olsdotter sökt lagfart å dem efter de
aflidna tillfallna andelar af Yäo mantal n:r 2 och 3 samt 7« mantal n:r 4
Rönås, Anderberg icke till Elna Olsdotters fyra syskon utfärdat gemensam
expedition angående hvartdera af de fång, hvarigenom de efter sin moder
och syster bekommit andelar af nämnda fastigheter, oaktadt samtidigt
sökts lagfart å fång, hvarigenom dessa andelar jämte återstående delar af
fastigheterna, som syskonen ärft efter sedermera jämväl aflidne Ola Larsson,
öfvergått till ny ägare (10);

att i det vid häradsrätten den 5 oktober 1896 handlagda ärendet,
angående för sterbhusdelägarne efter Nils Persson, hans änka Anna Arvidsson
och makarnes sex barn, sökt lagfart å dem efter Nils Persson tillagda
andelar af ett boningshus med 19 kvadratstänger 35 kvadratfot jord under
'':l/384 mantal n:r 2 Östra Björkeröd, Anderberg till ett hvart af barnen utfärdat
särskild expedition, oaktadt vid samma rättegångstillfälle sökts lagfart
å fång, hvarigenom barnens efter Nils Persson ärfda andelar jämte de
återstående lotterna af lägenheten, som barnen ärft efter sin sedermera
jämväl aflidna moder, öfvergått till ny ägare (11);

att i det vid häradsrätten den 13 april 1897 handlagda ärendet, angående
för sterbhusdelägarne efter Nils Carlsson, hans änka och fem barn,
sökt lagfart å dem i giftorätt och arf efter Nils Carlsson tillagda andelar
af fastigheterna ''/» mantal n:r 10 och :Y.i- mantal n:r 16 Ramsåsa, Anderberg
icke utfärdat gemensam expedition för dem af sterbhusdelägarne,
som till sonen Nils Nilsson och hans hustru sålt sina andelar af V8 mantal
n:r 10, oaktadt samtidigt sökts lagfart såväl å detta fång som å fång,
hvarigenom samtlige sterbhusdelägare sålt V32 mantal n:r 16 (13);

— 1002 —

att i det vid häradsrätten den 7 september 1897 handlagda ärendet,
angående för aflidne Sven Perssons sex barn sökt lagfart å dem i arf efter
Sven Persson tilldelade lägenheterna 23 kvadratstänger jord, afsöndrad
från Vis» mantal n:r 2 Heingetorp, och 2 ar 91 kvadratmeter jord, afsöndrad
från samma hemman, Anderberg icke till barnen utfärdat gemensam
expedition, oaktadt vid tillfället sökts lagfart å fång, hvarigenom de
till särskilda personer sålt lägenheterna (14);

att i det vid häradsrätten samma den 7 september handlagda ärendet,
angående för Elna Trulsdotters sterbhusdelägare, hennes man och fyra
barn, sökt lagfart å dem i giftorätt och arf efter Elna Trulsdotter tillfallna
tillhopa */lov4 mantal n:r 1 samt s/m mantal n:r 4 och 5 Störa Långaröd,
Anderberg för en hvar af sterbhusdelägarne utfärdat särskild expedition,
oaktadt samtidigt sökts lagfart å fång, hvarigenom fastigheterna öfvergått
till ny ägare (15);

att i det vid häradsrätten den 8 september 1897 handlagda ärendet,
angående för Mårten Knutssons sterbhusdelägare, hans änka och makarnes
fem barn, sökt lagfart å dem i giftorätt och arf tillskiftade tillhopa
249/768oo mantal n:r 35 Löfvestad, Anderberg icke för sterbhusdelägarne utfärdat
gemensam expedition, oaktadt lagfart å fång, hvarigenom sterbhusdelägarne
till andra personer afhändt sig samma fastighet, förut vid häradsrätten
sökts och nämnda dag fullföljts (16);

att i det vid häradsrätten nämnde den 8 september handlagda ärendet,
angående för sterbhusdelägarne efter Johan Olssons hustru Hanna
Persdotter, mannen och makarnes sju barn, sökt lagfart å dem efter Hanna
Persdotter tillagda andelar af fastigheten V258 mantal n:r 9 Hörr, Anderberg
för ett hvart af barnen utfärdat särskild expedition angående dess
arfslott, oaktadt samtidigt fullföljts ansökan om lagfart å fång, hvarigenom
nämnda arfslotter, tillhopa Vsi2 mantal, jämte återstående V512 mantal, som
barnen ärft efter sin sedermera jämväl aflidne fader, öfvergått till ny
ägare (17);

samt att i det vid häradsrätten den 5 september 1898 handlagda
ärendet, angående för sterbhusdelägarne efter Isak Anderssons hustru Hanna
Persdotter, mannen och hennes tre barn, sökt lagfart å dem i giftorätt
och arf efter Hanna Persdotter tillagda tillhopa Vws mantal n:r 1 Bjelkhult,
Anderberg för en hvar af sterbhusdelägarne utfärdat särskild expedition,
oaktadt vid samma rättegångstillfälle sökts lagfart å fång, hvarigenom
hela ifrågavarande fastighet öfvergått till ny ägare, samt »gemensam lagfart»
för sterbhusdelägarne uttryckligen begärts (18);

alltså och då häradsrättens ofvan anmärkta den 15 januari 1896,
under § 25 i protokollet, fattade beslut att icke för det dåvarande bi —

1902 —

falla gjord ansökan om »gemensam lagfart» för Martin Knutssons sterbhusdeliigare
å 249/;68flo mantal n:r 35 Löfvestad, oaktadt samtidigt sökts lagfart
å fång, hvarigenom de till andra personer sålt samma fastighet, vore
Ostridigt, samt Anderberg såsom häradsrättens ordförande vore för samma
beslut ansvarig;

ty och som hvad Anderberg till sitt fredande från åtalet i dessa hänseenden
anfört icke förtjänade afseende;

men Anderbergs åtgärd att i det vid häradsrätten den 3 november
1896 handlagda ärendet, angående för Ola Perssons från Högås sex barn
sökt lagfart å dem i arf efter honom tillagda andelar af fastigheten 3/m
mantal n:r 1 Högås, till ett hvart af barnen utfärda särskild expedition,
oaktadt samtidigt lagfart sökts å fång, hvarigenom samma andelar sålts
till annan person, icke, vid det upplysta förhållande, att två af de myndiga
barnen icke godkänt den skedda försäljningen, och det således icke
blifvit utredt, att nämnda fastighetsandelar öfvergått till ny ägare, vore
af beskaffenhet att böra för Anderberg föranleda ansvar {12)\

samt hvad anginge åtalet i öfrigt, Anderberg därutinnan icke kunde
anses hafva gjort sig skyldig till ämbetsfel,

pröfvrede hofrätten rättvist på det sätt bifalla den i åtalet emot Anderberg
förda talan, att Anderberg för det oförstånd i domareämbetets utöfning,
hvartill han, på sätt ofvan förmälts, gjort sig förfallen, jämlikt
25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet 3 § strafflagen, dömdes att bota 200 kronor.

Den 28 maj 1901, och således innan tiden för anförande af besvär
öfver hofrättens utslag ännu tilländagått, afled häradshöfdingen Anderberg.

Fråga om behörigheten af vissa utaf pastor från predikstolen fälda

yttranden.

I särskilda, i tidningsprässen under januari 1901 förekomna notiser
meddelades, att kyrkoherden i Vinbergs församling prosten G. L. Björck
vid gudstjänst i sockenkyrkan från predikstolen förordat prenumeration å
vissa uppgifna tidningar, men afrådt åhörarne att förskaffa sig andra. Med
anledning häraf anmodade jag prosten Björck att hit inkomma med yttrande
öfver hvad sålunda lagts honom till last.

I afgifven förklaring förmälte prosten Björck, att ifrågavarande tidningsnotiser
innehölle en vanstäld framställning af verkliga förhållandet,
samt uppgaf, att med samma notiser afsåges en »kungörelse», som i verkligheten
haft följande lydelse:

1902 —

»Då under årets sista vecka tidningsprenumeration å Falkenbergs postkontor
brukar äga rum, vill jag härmed uppmana församlingens medlemmar
att så många som möjligt prenumerera på ''»Svenska kyrkans missions-,
tidning», som för det billiga priset af blott 1 krona för år hvarje månad
eller ibland oftare lämnar tillförlitliga meddelanden om den från svenska
kyrkan utgående verksamheten för hedningarnas omvändelse. Det är nämligen
knappast möjligt att med varmt intresse och oaflåtlig förbön följa
denna vigtiga verksamhet, om man icke så ofta som möjligt erhåller pålitlig
underrättelse om denna verksamhet. Måtte därför »Svenska kyrkans
missionstidning» under det nya århundradet erhålla allt större spridning
i de kristliga hemmen bland oss!

Om någon anser sig hafva tid och råd att (utom någon af de vanliga
ortstidningarna) hålla någon Stockholmstidning, bör han se till, att han
icke får en samhällsomstörtande och dålig, utan en samhällsbevarande och
god sådan. Den bästa af alla i landsorten spridda Stockholmstidningar
är utan tvifvel »Fart Land», hvars veckoupplaga kostar endast 1 krona
20 öre för år».

Prosten Björck anförde i förklaringen vidare: Han ansåge sig ej hafva
handlat otillbörligt eller sitt kall ovärdigt genom att dels för uppväckande
och underhållande af ett sannt kyrkligt missionsintresse hafva åt sina
åhörare rekommenderat »Svenska kyrkans missionstidning», dels i sammanhang
med en efter hans åsigt välbehöflig varning för samhällsupplösande
och dåliga tidningar, af hvilka dock ingen särskild!: utpekats, hafva uppmanat
dem, som ansåge sig hafva tid och råd att hålla någon Stockholmstidning,
att tillse, att de finge en samhällsbevarande och god sådan. Han
hade såsom en sådan anbefallt »Vårt Lands» veckoupplaga, utan att därmed
hafva velat säga, att alla öfriga i Stockholm utgifna tidningar skulle
vara samhällsupplösande och dåliga.

Å förklaringsskriften hade tecknats ett så lydande intyg:

»Att den af herr prosten Björck i Vinbergs kyrka gjorda erinran
rörande tidningsprenumeration haft den lydelse, som här ofvan meddelas,
få vi härmed på begäran intyga.

Tage Lindvall.

Pastorsadjunkt.

IL Dahlquist. Carl Eriksson. J. S. Persson. Anders Bengtsson.

Julius Nilsson. Karl Gust. Bengtsson. N. J. Andersson.

Ledamöter af Vinbergs församlings kyrkoråd.»

'' * *

— 1902 —

Hvad prosten Björck vid ifrågavarande tillfälle yttrat angående
»Svenska kyrkans missionstidning» föranledde ej någon anmärkning från
min sida.

Däremot ansåg jag prosten Björck hafva öfverskridit sin befogenhet
såsom församlingslärare, då han, på sätt som skett, i sammanhang med
den allmänna gudstjänsten från predikstolen lämnat sitt förord åt en af
hufvudstadens politiska tidningar. Det ifrågavarande tillkännagifvandet
innehöll, enligt prosten Björcks egen uppgift, att berörda tidning utan
tvifvel vore den bästa af alla i landsorten spridda Stockholmstidningar.
Tillkännagifvandet syntes hafva blifvit af prosten Björck uppläst i sammanhang
med de allmänna kungörelserna, och tiden, som prosten Björck valde
för sitt meddelande, var väl ägnad att framkalla verkan af hans ord, i
det att meddelandet gjordes å den tid på året, då prenumeration å tidningar
allmänneligen äger rum, och då konkurrensen dem emellan är
störst.

Att döma af prosten Björcks förklaring, syntes han icke hafva betänkt,
att det legat något annat och mera i hans ifrågavarande förord
för och hans utmärkande af en viss Stockholmstidning, än allenast ett
välment råd i fråga om anskaffande af god läsning i allmänhet-. Det
ligger dock i öppen dag, att ett dylikt inlägg i de konkurrerande tidningarnas
inbördes täflan måste anses obehörigt och opassande. Då församlingsläraren
från predikstolen talar till församlingen, gör han detta
å ämbetets vägnar, och såsom ämbetsman är han pligtig att ställa sig
opartisk gent emot de skilda partiriktningar, som i dagens politiska frågor
göra sig gällande, därvid det uppenbarligen åligger honom att ej låta sitt
nit för en viss åskådning förleda sig till obetänksamma yttranden af sådan
innebörd som det ifrågavarande.

I enlighet härmed stälde jag prosten Björck under tilltal inför domkapitlet
i Göteborg, därvid jag yrkade, att han jämlikt 5 § af lagen om
straff för ämbetsbrott af präst m. in. den 8 mars 1889 måtte för oförstånd
i ämbetsutöfning dömas till varning.

I en till domkapitlet afgifven förklaring öfver ifrågavarande åtal invände
prosten Björck, bland annat, att, då de mot honom i målet framstälda påståenden
svårligen kunde tolkas annorlunda, än att han »af ovarsamhet»
skulle hafva felat, vore 3 § af den för justitieombudsmannen gällande instruktion
på förevarande fall tillämplig, i anledning hvaraf Björck bestrede
så Väl åtalet som min behörighet att detsamma anställa.

Domkapitlet meddelade utslag i målet den 6'' maj 1901, därvid domkapitlet
till en början förklarade sig lämna utan afseende hvad prosten
Björck invändt emot min befogenhet att i detta fall anställa åtal. Hvad

— 1002 -

själfva saken anginge, utlät sig domkapitlet, att, ehuru domkapitlet ansåge
det sätt, hvarpå prosten Björck velat förorda en viss tidning, mindre
lämpligt, funne domkapitlet likväl hvad honom lagts till last ej vara af
beskaffenhet att böra för honom medföra särskildt ansvar.

Till detta utslag bidrogo fyra af domkapitlets i beslutet deltagande
ledamöter, hvaremot två ledamöter, domprosten A. Rosell och prosten
J. N. Åkermark, uttalade skiljaktiga meningar. Prosten Åkermark, med
hvilken domprosten Rosell instämde, yttrade sålunda i fråga om den invändning,
prosten Björck i sin förklaring till domkapitlet framstält emot
åtalets behörighet ur formell synpunkt:

»Då herr justitieombudsmannen, som icke påstått, än mindre visat,
att prosten Björck uti hvad som emot honom anmärkts handlat af »vrång
afsigt», enligt mitt förmenande icke haft i den för justitieombudsmannen
gällande instruktionen tillräckligt stöd för sin åtgärd att, på sätt som
skett, hos domkapitlet anklaga prosten Björck, anser jag för min del
domkapitlet sakna lagligt skäl att till pröfning upptaga denna anklagelse.
»

I själfva saken anförde domprosten Rosell, med hvilken prosten Åkermark
förenade sig:

»Ehuru jag instämt med domkapitlet där uti, att prosten Björck icke
har förtjänat den varning, som herr justitieombudsmannen i sin emot
honom riktade anklagelse yrkat, har jag däremot icke deltagit i det af
domkapitlet om prosten Björck fälda omdömet, att han, ehuru i mindre
grad och därför på ett icke straffvärdt sätt, likväl förfarit mindre
lämpligt.

Ett sådant ogillande omdöme, i ett för allmänheten tillgängligt protokoll
om en prästman uttaladt af den myndighet, under hvilken denne
lyder, måste af denne kännas såsom ett straff, hvilket icke blifver mindre
därigenom, att det gifves på ett sådant sätt och i en sådan form, att
besvär däröfver icke kan anföras.»

Med anledning af den utgång, åtalet sålunda erhållit, uppdrog jag
åt advokatfiskal vid Göta hofrätt att hos hofrätten öfverklaga domkapitlets
utslag med yrkande af bifall till den af mig i målet förda talan.
Medelst utslag den 6 augusti 1901 har emellertid hofrätten förklarat sig
finna skäl icke hafva förekommit till ändring i domkapitlets utslag.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

»A

1902 —

Vägran att verkställa underrätts dom, som företetts i ett för
kärande »på begäran» utfärdadt exemplar.

I en hit ingifven klagoskrift anmälde firman Fälth & Ringström i
Jönköping till laga beifran, att stadsfogden därstädes K. A. Rundbäck
obehörigen vägrat att till verkställighet befordra en för sådant ändamål
af firman till honom öfverlämnad, af Tveta, Vista och Mo häradsrätt den
1 oktober 1900 meddelad dom.

Vid klagoskriften hade fogats:

l:o) berörda dom, utvisande att stationsföreståndaren A. P. Berggren
i Rosendala såsom svarande i ett af firman emot honom instämdt krafmål
förpligtats att till firman utgifva 51 kronor 50 öre jämte ränta samt
26 kronor i ersättning för rättegångskostnaden; varande domen, som på
häradsrättens vägnar undertecknats af Ph. Ehrenkrona, nederst på första
sidan försedd med denna anteckning »Fälth & Ringström p. b.»;

2:o) ett af Rundbäck den 31 oktober 1900 i ärendet fördt protokoll,
hvaraf inhämtades, att firman då till honom ingifvit sagda dom med
begäran, att på grund däraf utmätning måtte verkställas af 30 kronor
utaf lönemedel, som Berggren påföljande dag ägde lyfta å järnvägskontor
i Jönköping, samt att Rundbäck i ärendet meddelat följande beslut: >»Då
den ingifna expeditionen vid närmare granskning emellertid befinnes vara
nederst å första sidan af vederbörande domhafvande försedd med följande
anteckning: ''Fälth & Ringström, p. b.’, och sålunda tydligen icke utgör
den dom i original, hvilken firman bort, jämlikt 54 § utsökningslagen,
för verkställighet aflämna, finner sig undertecknad, stadsfogde, förhindrad
att vidtaga någon åtgärd i ärendet.»

I klagoskriften anförde firman, bland annat:

Den ifrågavarande expeditionen vore undertecknad af domhafvande!!
i orten, hvilken jämväl hållit det tingssammanträde, hvarå domen alkunnats.
Nu vore det visserligen sannt, att domhafvande!! utskrifvit jämväl
ett annat, på enahanda sätt, fastän utan begäran af firman, expedieradt
exemplar af samma dom, hvilket förut för verkställighet ingifvits till
underexekutor i annat distrikt, där emellertid gäldenären tillhörig egendom
ej funnits, tillräcklig till fordringens betäckande; men uppenbart vore,
att båda dessa domsexemplar måste vara att anse såsom original, äfven
om det ena utskrifvits »på begäran». I motsatt fall skulle icke någonsin
eu svarandepart, som ju icke vore skyldig lösa expedition vid underrätt

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1902 års Riksdag. 9

och följaktligen alltid borde få sin vid underrätt begärda expedition märkt
»p. b.», kunna erhålla en expedition »i original»; och med tillämpning
af stadsfogdens tolkning af 54 § utsökningslagen skulle svarandepart icke
få verkställighet å dom, med mindre han styrkte, att han icke utlöst
annat domsexemplar än det företedda. Men detta vore orimligt.

Lika orimlig vol''e stadsfogdens åsigt, att för verkställighet af dom
skulle fordras, att domen företeddes »i original». Berörda lagrum talade
om »hufvudskrift» endast i fråga om fordringsbevis, soin läge till grund
för dom.

Det vore ock illa bestäldt, om en part, som på ett eller annat, sätt
förstört det för honom utskrifna »original»-exemplaret af en dom, icke
skulle få verkställighet å en officiell afskrift af domen.

* *

För det oförstånd, som stadsfogden Rundbäck i förevarande hänseende,
på sätt klaganden anfört, i utöfningen af sin tjänst ådagalagt,
fann jag mig böra ställa honom till ansvar. Jag aflat därför till Konungens
befallningshafvande i Jönköpings län en skrifvelse, däri jag anhöll,
att lämplig person måtte förordnas att vid vederbörlig domstol väcka och
Utföra åtal mot Rundbäck i enlighet med en skrifvelsen åtföljande instruktion
för den blifvande åklagaren. I berörda instruktion anmodade
jag åklagaren att å Rundbäck påstå ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
äfvensom ej mindre yrka, att Rundbäck måtte förpligtas att vid
anfordran bringa ifrågavarande dom till verkställighet, än äfven i mån
af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som firman, i målet hörd,
kunde komma att framställa.

I enlighet härmed anstäldes emot stadsfogden Rundbäck åtal inför
rådstufvurätten i Jönköping, och framstäldes i målet ersättningsanspråk,
dels af firman för kostnader i och för Sakens anmälande härstädes,
dels ock af åklagaren och firman för utgifterna å målet vid rådstufvurätten.

Genom utslag i målet den 9 maj 1901 förklarade rådstufvurätten, att,
ettär hvad emot Rundbäck i målet förekommit icke vore af beskaffenhet,
att han därigehom kunde anses hafva gjort sig skyldig till ansvar i åtalade
hänseendet, blefve den emot Rundbäck i målet torda talan ogillad.

I målets åtgörande af rådstufvurätten deltogo fyra ledamöter, af hvilka
två voro från beslutet skiljaktige. På anförda grunder dömde desse ledamöter
Rundbäck att för det oförstånd, han genom omförmälta förfarande
ådagalagt, bota 10 kronor samt förpligtade honom att godtgöra firman

— 1902 —

dess kostnader med 70 kronor. I öfrigt blef åklagarens ersättningsanspråk
ogilladt af desse ledamöter, livilka vid det upplysta förhållande, att Rundbäck
dåinera verkstält den begärda utmätningen, funno något yttrande
angående det härutinnan framstälda yrkande ej erfordras.

Med rådstufvurättens utslag ansåg jag mig så mycket mindre böra
åtnöja», som den af stadsfogden Rundbäck i målet förfäktade uppfattningen
i själfva verket är ganska vådlig för rättssäkerheten i förevarande hänseende.
På grund häraf anmodade jag advokatfiskal vid Göta hofrätt att
hos hofrätten öfverklaga det af rådstufvurätten i förevarande åtal meddelade
utslag samt därvid yrka bifall till de i målet framstälda påståenden om
ansvar och ersättning.

De besvär, som af advokatfiskal i enlighet härmed anförts, äro numera
pröfvade af hofrätten, som genom utslag den d oktober 1901 utlåtit
sig:

Enär den af Rundbäck åberopade omständigheten, att det till honom
öfverlämnade exemplaret af häradsrättens dom ej utgjort den dom, som i
första hand till firman expedierats, icke innefattat laga anledning för
Rundbäck att vägra den sökta åtgärden, pröfvade hofrätten rättvis att,
med upphäfvande af öfverklagade utslaget beträffande hufvudsaken, jämlikt
25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma Rundbäck att för det
oförstånd i tjänstens utöfning, som sålunda läge honom till last, bota 15
kronor.

Vidkommande de i målet vid rådstufvurätten framstälda ersättningsanspråk,
blefve rådstufvurättens utslag på det sätt ändradt, att Rundbäck
af hofrätten förpligtades att med 70 kronor ersätta firman dess kostnader
såväl för aogifvelsen härstädes som å målet vid rådstufvurätten.

Ilofrättens berörda utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Obehörig behandling såsom lösdrifvare.

Min ämbeteberättelse till 1901 års Riksdag (sid. 13—21) utvisar, att,
sedan Svea hofrätt medelst utslag den 25 juni 1900 fastställ ett, af vederbörande
underrätt meddeladt utslag, hvarigenom t. f. k ronolä rismannen i
Timrå distrikt Victor Dryselius ådöruts böter och ersättningsskyldighet,
för det han obehörigen anhållit och såsom lösdrifvare behandlat norske
undersåten, arbetaren B. Larseu dyn fes från Nacka, hade Dryselius hos
Kongl. Majjt anfört besvär i målet. Dessa besvär äro numera pröfvade
af Kongl. Magt, som genom utslag den 10 maj 1901 förklarat sig ej finna
skal att i hofrättens utslag göra ändring.

— 1902 —

Fråga om felaktigt förhållande af kyrkostämmas ordförande.

Landtbrukaren G. A. Bengtsson anmälde i en hit ingifven skrift till
laga beifran, att kyrkoherden i S:t Ibbs församling på ön Hven N. J. Ihrén
vid särskilda kyrkostämmor med församlingen den 23 december 1898 och
den 9 februari 1899 skulle hafva låtit komma sig till last åtskilliga olagligheter,
hvarom i skriften anfördes hufvudsakligen följande:

Vid kyrkostämman den 23 december, då val af kyrkovärd skulle förrättas,
föreslog ordföranden, kyrkoherden Ihrén, därtill landtbrukaren Per
Jönsson, och blef af annan person landtbrukaren Christian Christiansson
föreslagen. Sedan proposition om val af Per Jönsson blifvit framstäld och
med blandade ja och nej besvarad, förklarade ordföranden honom till
kyrkovärd vald, utan att fästa afseende vid omedelbart framstäldt yrkande
om proposition på val af den andre föreslagne.

Besvär öfver detta ordförandens tillvägagåénde anfördes hos domkapitlet
i Lund, som bestämde, att den icke klagande delen af församlingen
häröfver skulle höras, hvilket skedde vid kyrkostämman den 9
februari. Vid denna kyrkostämma framstäldes yrkande af klockaren N.
Nilsson af det ungefärliga innehåll, att stämman borde, under uttalande
för öfrigt af sin tillfredsställelse med utgången af kyrkovärdsvalet, öfverläinna
åt ordföranden att ensam afgifva förklaring öfver besvären, alldenstund
dessa vore riktade mot ordförandens åtgörande vid valet. Klaganden
åter yrkade, att »kyrkostämman borde, med vitsordande af besvärsskrifvelsens
sanningsenlighet, instämma i besvären och yrka valets upphäfvande».
Det af Nilsson framstälda yrkandet biträddes, förutom af ordföranden,
endast af ett fatal, under det att klagandens yrkande biträddes
af flertalet vid stämman närvarande. Då omröstning skulle ske, begärde
klaganden att enligt fullmakt få utöfva rösträtten för »Öländers tegelbruksaktiebolag».
Detta förvägrades klaganden dock af ordföranden på
den grund, att i fyrktalslängden för detta fyrktal, 3,121 fyrkar, fanns
uppförd byggmästaren P. Olander i Landskrona. Sedan stämmans ledamöter
därefter enhälligt vitsordat, att vid kommunalstämma den 23 december
1898 beslutits, att rösträtten för detta fyrktal skulle utöfvas af
»Öländers tegelbruksaktiebolag», yrkade klaganden, att stämman måtte
höras, huruvida fullmakten icke borde godkännas, och klaganden således
berättigas att enligt densamma afgifva bolagets röster. Efter det klaganden
upprepade gånger framstält detta yrkande, i hvilket många af
stämmans ledamöter instämde, och framhållit, att i kommunen alltid varit
praxis, att stämman och icke ordföranden ensam granskat fullmakterna,
förklarade ordföranden, utan att fästa afseende vid klagandens ifråga —

1902 —

varande yrkande, »att han endast liölle sig till längden och ieke till något
annat». Klaganden framlämnade då, omedelbart en fullmakt, utfärdad af
byggmästaren P. Olander i Landskrona, och yrkade, på grund af ordförandens
nyss omförmälta påståenden, att enligt samma fullmakt få rösta,
men ordföranden ville icke ens upptaga frågan utan påstod, att stämman
icke ägde skyldighet att pröfva mera än en fullmakt. Klaganden åberopade
då en af Kongl. Maj:t den 28 oktober 1898 gifven resolution,
genom hvilken förklarats, att, då P. Olander vore i fyrktalslängden uppförd,
vore han berättigad att utöfva rösträtten, oansedt att annan ägare
öfvertagit rörelsen. Flere af stämmans ledamöter framhöllo, att ordförandens
åtgärder att förmena klaganden rösträtten endast vore »krångel»,
då han, som själf varit näi-varande på den i december hållna kommunalstämman,
otvifvelaktigt hade sig bekant, att där beslutits, att rösträtten
för detta fyrktal skulle utöfvas af »Öländers tegelbruksaktiebolag», och,
i händelse han icke ville erkänna detta faktum, han så väl som alla närvarande
kände till innehållet af Kongl. Maj:t,s nyssnämnda resolution.
Ordföranden upptog emellertid icke frågan, och stämman blef icke hörd
öfver klagandens yrkande att få utöfva rösträtt enligt den af P. Olander
utfärdade fullmakten, utan förvägrades detta af ordföranden ensam.

Genom detta sitt åtgörande hade ordföranden, för att få stämmans
uttalande i en af honom önskad riktning, således icke dragit i betänkande
att uppenbarligen kränka klagandens enskilda rätt, alldenstund han på
förhand visste, att, om det icke blefve klaganden förvägradt att afgifva
nämnda röster, den mening, ordföranden biträdde, absolut icke komme
att vinna stämmans bifall. Detta framginge också tydligt däraf, att de
för stämmans beslut afgifna rösterna endast voro omkring 760, af hvilka
förslagsställaren och ordföranden ensamma afgifvit 459, under det att ordföranden
hade sig väl bekant, att den af klaganden framlämnade fullmakten
representerade öfver 3,000 röster. Ordföranden hade också nogsamt
vetat, att klaganden under det sist förflutna tiotalet af år städse innehaft
fullmakt och å stämmorna utöfvat rösträtten för det inom kommunen
P. Olander åsätta fyrktalet.

Utan att närmare ingå på det orimliga i det af ordföranden på sådant
sätt framtvingade stäminobeslutet ansåge sig klaganden dock böra påpeka
det absurda uti att uppdraga åt ordföranden att själf afgifva stämmans
förklaring, och detta så mycket mera som ordföranden af domkapitlet
varit ålagd att inkomma med egen förklaring.

Då ordföranden varit fullt medveten om det lagstridiga i sin vägran
att låta klaganden utöfva rösträtten för omförmälta fyrktal, hade han vid
protokollets affattande, för att skjuta skulden därför från sig öfver på

— 1902 —

stämman, icke skytt att i protokollet införa talska och osanna uppgifter
i sa måtto, att däri påstodes, såväl att klaganden begärde »att medelst
fullmakt, utfärdad af Öländers tegelbruksaktiebolag, få rösta för byggmästare
P. Olander, hvilket dock af stämman vägrades», som ock att
»stämman» beslöt lämna utan afseende en begäran af klaganden »att därefter
under samma omröstning få pröfvad en annan fullmakt, afseende
samma röster men enligt uppgift utfärdad af annan person».

Sanna förhållandet vore, att klaganden under omröstningen, enligt
beslutet vid kommunalstämman den 23 december 1898, yrkade att få afgifva
dessa röster enligt fullmakt, utfärdad af »Öländers tcgelbritksaktiebolag»,
och icke att medelst denna fullmakt få rösta för byggmästaren
P. Olander. Rösträtten vägrades klaganden ej häller af stämman, så
mycket mindre som densamma icke däröfver blef hörd, utan förvägrades
den klaganden af ordföranden ensam. Efter det ordföranden förklarat,
»att han endast hölle sig till längden och icke till något annat», framlämnade
klaganden omedelbart den af P. Olander utfärdade fullmakten
med begäran att således enligt densamma få utöfva ifrågavarande rösträtt,
hvilken anhållan också vägrades af ordföranden ensam. Vid stämman
hade klaganden således icke begärt få utöfva rösträtt för det P. Olander
åsätta fyrktalet enligt, såsom protokollet omförmälte, »fullmakt, utfärdad
af annan person», ej häller beslöt stämman, så mycket mindre som den
aldrig därom blef tillfrågad, att lämna denna begäran utan afseende.

Förutom ofvan angifna falska och osanna uppgifter, som i protokollet
införts, hade ordföranden vid affattandet däraf fört detsamma högst
ensidigt och ofullständigt, och torde jämväl detta hafva tillkommit afsigtligt,
enär han dels emot allmänt, äfven af honom själf tillämpadt bruk
icke däri infört kontrapropositionen, ej häller omnämnt omröstningens
resultat, och detta tydligen i afsigt, att domkapitlet skulle få den uppfattningen,
att beslutet fattats något så när enhälligt, och att detta i sin
mån skulle verka därhän, att domkapitlet lämnade besvären utan afseende.

Som bevis för att förenämnda protokolls egendomliga affattning icke
borde tillskrifvas okunnighet eller oförstånd, ville klaganden åberopa ett
klagoskriften bibigdt utdrag af protokollet vid kyrkostämma den 19 juni
1899, då samma fråga behandlades. Vid denna senare stämma framstäldes
samma yrkanden, som vid stämman den 9 februari, men då ordföranden
icke kunde uppleta någon förevändning att förmena klaganden rösträtten
för ifrågavarande fyrktal, blef resultatet af omröstningen icke enligt hans
önskan, hvarför han i protokollet införde icke endast de olika under omröstning
varande yrkandena, utan äfven de för hvartdera åt dem afgifna
röstetalen.

1902 —

Genom utslag af den 14 juli 1899 hade Kongl. Maj:t förklarat valet
hafva icke i laga ordning tillkommit och återförvisat ärendet till ny och
lagenlig behandling. Val af kyrkovärd företogs åter vid kyrkostämma
den 31 påföljande oktober, då samma personer ånyo föreslogos, och blef
därvid Christian Christiansson vald med omkring 5,000 röster, under det
att Per Jönsson erhöll endast omkring 500 röster.

Då kyrkoherden Ihrén alltså vid kyrkostämman den 23 december/
1898, i och för genomdrifvande af val till kyrkovärd utaf den af honom
själ! föreslagne kandidaten, handlat olagligt och förfarit egenmäktigt, och
då han vid kyrkostämman den 9 februari 1899, i och för vinnande af
samma syfte, uppsåtligen såväl kränkt klagandens enskilda rätt, som ock.
för att dölja detta sitt åtgörande, i protokollet för sistnämnda stämma
infört eller låtit införa falska och osanna uppgifter, och då allt detta skett
under hans ämbetsutöfning, ville klaganden anhålla, att genom min ämbetsåtgärd
Ihrén måtte för dessa sina förbrytelser ställas till laga ansvar,
samt dessutom förpligtas ersätta klaganden alla härför häfda samt under
målets behandling blifvande kostnader.

I klagoskriften aberopade klaganden tillika åtskilliga personer till
vittnen.

Vid klagoskriften voro fogade följande handlingar:

1:°) en af kyrkoherden Ihrén till riktigheten bestyrkt, så lydande afskrift: »Protokoll

vid kyrkostämma den 9 februari 1899 med den icke klagande
delen af S:t Ibbs församling för afgifvande af förklaring i anledning
af Conrad Betsholtz’ besvär öfver kyrkovärdsval.

§ I Genom

omröstning beslöts, att under uttalande för öfrigt af sin tillfredsställelse
med resultatet af kyrkovärdsvalét dock öfverlämna åt kyrkostämmans
ordförande att ensam afgifva förklaring, alldenstund klagomålen
äro riktade endast mot de åtgärder, ordföranden i och för nämnda val företagit.

Under omröstningen begärde landtbrukaren G. A. Bengtsson att medelst
fullmakt, utfärdad af Öländers tegelbruksaktiebolag få rösta för byggmästare
P. Olander, hvilket dock af stämman vägrades. En begäran af
bemälte Bengtsson att därefter under samma omröstning få pr öfvad eu
annan fullmakt, afseende samma röster men enligt uppgift utfärdad af
annan person, beslöt stämman lämna utan afseende. G. A. Bengtsson
reserverade sig.

1902 —

§ 2.

Att justera protokollet utsagos skepparen P. Christensson och kantorn
N. Nilsson. som ofvan.

N. J. Ihrén.

Justeradt den 13 febr. 1899. stammans ordf.

N. Nilsson. P. Christensson»;

2:o) bestyrkt afskrift af en så lydande fullmakt:

»Fullmakt för landtbrukaren G. A. Bengtsson a n:r 12 luna. att a
alla såväl kommunal- och kyrkostämmor som andra sammanträden i hvad
ärende det vara må, hvilka efter denna dag komma att hållas inom S:t
Ibbs socken och hvarå Öländers tegelbruksaktiebolag äger stämma och säte,
föra bolagets talan och utöfva dess rösträtt. Ombudets laga åtgärder godkännas.
Landskrona den 5 september 1898. För Öländers tegelbruksaktiebolag:
P. Olander. Bevittnas: J. A. Lundborg. J. Andersson»;

varande å denna handling tecknad afskrift af protokoll vid bolagsstämma
med Öländers tegelbruksaktiebolag den 23 mars 1897, hvaraf ° inhämtades,
dels att bolagets styrelse enligt bolagsordningen skulle bestå af
en ordinarie ledamot och en suppleant, dels ock att byggmästaren P.
Olander utsetts till ordinarie styrelseledamot;

3:o) bestyrkt afskrift af en så lydande handling:

»Undertecknad befullmäktigar härmed landtbrukaren G. A. Bengtsson
å n:r 12 Tima att vid alla de såväl kommunal- och kyrkostämmor som
andra sammanträden, i hvad ärende de vara må, hvilka efter denna dag
komma att hållas inom S:t Ibbs socken och a hvilka jag äger talan, föra
denna min talan och utöfva mig tillkommande rösträtt, för så vidt jag
icke är på annat sätt representerad, gällande denna fullmakt, intill dess
den varder af mig inför stämma eller sammanträde återkallad. Hven den
26 december 1895. P. Olander. Egenhändiga namnteckningen intyga:
J. A. Lundborg. J. A. Hansson»;

4:o) behörigen bestyrkt afskrift af Kongl. Maj:ts den 28 oktober 1898
gifna, i klagoskriften åberopade resolution, utvisande,

att klaganden vid kommunalstämma med S:t Ibbs socken den 23 maj
1898, därvid företagits val af ledamöter från socknen uti årets taxeringsnämnd,
förvägrats att utöfva rösträtt på grund af ofvan intagna af P.
Olander år 1895 utfärdade fullmakt, af skäl att stämman hade sig bekant,

— 1902 —

att Olander redan år 1897 å bolag öfverlåtit den tegelbruksrörelse, för
hvilken han i gällande fyrktalslängd funnes uppförd för 2,846 fyrkar;

att, sedan klaganden hos Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län anfört besvär öfver valet, hade Konungens befallningshafvande af anförda
skäl lämnat besvären utan bifall;

samt att Kongl. Maj:t i anledning af besvär af klaganden genom ifrågavarande
resolution sig utlåtit, att, som ostridigt vore, att Olander, ehuru
han redan före kommunalstämman den 23 maj 1898 å bolag öfverlåtit
den af honom bedrifna tegelbruksrörelsen inom S:t Ibbs socken, likväl vid
berörda stämma fortfarande var i kommunens röstlängd upptagen såsom
röstberättigad för de honom i fyrktalslängden påförda fyrkar, funne Kongl.
Maj:t väl kommunalstämman hafva förfarit olagligt därutinnan, att klaganden
förvägrats rösträtt på grund af den för honom utaf Olander utfärdade
fullmakt; men då taxeringsnämnden i fråga redan fullgjort sitt åliggande,
funne Kongl. Maj:t besvären icke till vidare åtgärd föranleda;

5:o) en handling, innefattande bestyrkta utdrag af protokollen vid
särskilda kommunalstämmor med S:t Ibbs socken den 23 december 1898
och den 14 februari 1899, utvisande, dels att å förstnämnda stämma, därå
företagits granskning af 1898 års fyrktalslängd, beslutits, att P. Öländers
fyrktal skulle öfverföras på P. Öländers tegelbruksaktiebolag, dels ock att
stämman den 14 februari 1899 besluta, att i fyrktalslängden borde införas
den förändring angående P. Öländers fyrktal, som å kommunalstämman
den 23 december 1898 beviljades;

6:o) ett så lydande intyg:

»På begäran få undertecknade härmed under edsförpligtelse intyga:
att vid kyrkostämma härstädes den 9 dennes af landtbrukare G. A.
Bengtsson framstäldes yrkande, att, då ingen af stämmans ledamöter kunde
påstå, det något som hälst oriktigt förefunnits i de af Conrad Betsholtz
till högvördiga domkapitlet i Lund ingifna besvären öfver det i sist! december
månad förrättade kyrkovärdsvalet härstädes, kyrkostämman borde,
med vitsordande af besvärsskrifvelsens sanningsenlighet, instämma i besvären
och yrka valets upphäfvande;

att detta yrkande, som vid voteringen utgjorde kontraproposition,
biträddes af flertalet röstande med tillsammans något öfver 730 röster,
under det ja-propositionen segrade med af ett fåtal röstande afgifna något
öfver 760 röster;

att, då landtbrukaren G. A. Bengtsson yrkade att medelst fullmakt,
utfärdad af »Öländers tegelbruksaktiebolag» få afgifva bolagets röster,
detta icke, såsom stämmans protokoll utvisar, förvägrades äf stämman,
utan yrkade Bengtsson upprepade gånger, att stämman däröfver måtte

.Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 190''2 års Riksdag. 10

höras, men att ordföranden då förklarade, ’att jag endast håller mig till
längden oeh icke något annat’;

att stiimman ej häller blef hörd öfver Bengtssons yrkande, att, sedan
ordföranden förklarat sig noggrant skola följa fyrktalslängden sådan den
förelåg, få enligt af P. Olander utfärdad fullmakt utöfva rösträtt för
samma fyrktal, utan att detta, oaktadt därom gjord framställning, förvägrades
af ordföranden ensam; samt

att på därom af G. A. Bengtsson gjord hemställan stämmans ledamöter
enhälligt vitsordade, att vid ordinarie december-kommunalstämman
härstädes, sistlidet år, på därom gjord framställning, beslutats, att rösträtten
för det byggmästaren P. Olander i Landskrona påförda fyrktalet
skulle utöfvas af Öländers tegelbruksaktiebolag, fastän kommunalstämmans
ordförande icke behagat införa detta beslut i fyrktalslängden. Sankt Ibb
å Hven den 27 februari 1899.

Jöns Nilsson å n:r 8. Kristian Nilsson

J. Jönsson. n:r 8.

N. Andersson. Johannes Wennerberg.

Egenhändiga namnteckningarne intyga:

A. Jönsson. A. J. Johansson»;

7:o) en af kyrkoherden Ihrén till riktigheten bestyrkt, så lydande
afskrift:

»Protokoll vid kyrkostämma med S:t Ibbs församling den 19 Juni 1899.

§ 1.

Stämmans lagliga utlysande erkändes.

§ 2.

Stämman hade blifvit utlyst för att gifva de icke klagande tillfälle
att yttra sig med anledning af de besvär, förvaltare C. Betsholtz anfört
hos Kongl. Maj:t öfver högv. domkapitlets i Lund utslag af den 12 sistl.
april, rörande det å sistl. decemberstämman förättade valet af kyrkovärd.

Domkapitlets utslag och klagandens besvärsskrift upplästes. Å ena
sidan yrkades af landtbrukaren G. A. Bengtsson, att stämman skulle vitsorda
sanningsenligheten af klagomålen och instämma i yrkandet om upp —

1902 —

häfvande af valet oeh återförvisning af ärendet till ny laglikmätig behandling.

Å aillra sidan yrkades af kantor N. Nilsson, att stämman skulle afstå
från att yttra sig i ärendet och öfverlämna åt ordföranden att ensam afgifva
förklaring, då klagomålen afsägo endast ordförandens vid valtillfället
vidtagna åtgärder.

Vid framstäld proposition förklarade sig ordf. hafva funnit Nilssons
föi’slag hafva blifvit med öfvervägande ’ja’ besvaradt.

Votering begärdes, hvarvid Nilssons förslag antogs till ja-proposition
och Bengtssons till nej-proposition.

Voteringen utföll så, att för ja afgåfvos 485 röster och för nej 8,305,
hvarefter förklarades, att Bengtssons förslag vunnit stämmans bifall. Medelst
fullmakt röstade G. A. Bengtsson med 3,125 röster för Öländers
tegelbruksaktiebolag.

Som ofvan,

N. J. Ihrén.

Stämmans ordf.

Justeradt straxt:

N. Nilsson. Jöns Persson»;

8:o) ett af Kongl. Maj:t den 14 juli 1899 gifvet utslag, hvaraf inhämtades,
att, sedan Conrad Betsholtz, hvilken vid ofvan omförmälta
kyrkostämma den 23 december 1898 till kyrkovärd föreslagit Christian
Christiansson, hos domkapitlet i Lund öfverklagat valet, samt domkapitlet
genom utslag den 12 april 1899 förklarat sig finna de anförda besvären
icke förtjäna afseende, hade Kongl. Maj:t genom ifrågavarande utslag på
besvär af Betsholtz yttrat, att, som genom ordförandens underlåtenhet att
framställa proposition å det af Betsholtz vid kyrkostämman gjorda yrkande
om Christian Christianssons antagande till kyrkovärd, sistnämnda yrkande
icke kommit att blifva föremål för kyrkostämmans pröfning, samt öfverklagade
kyrkostämmobeslutet således icke i laga ordning tillkommit, funne
Kongl. Maj:t skäligt att, med upphäfvande af domkapitlets utslag, visa
ärendet åter till kyrkostämman, som ägde att detsamma åter företaga och
därmed vidare lagligen förfara.

öfver klagoskriften hörd anförde kyrkoherden Ihrén, bland annat:

Vid kyrkostämman den 23 december 1898 blef, såvidt Ihrén kunde
iakttaga, förslag om val af Christian Christiansson till kyrkovärd framstäldt,
först efter det att stämmans beslut angående Per Jönssons val
blifvit med klubbslag fästadt. Besvär öfver detta beslut hade icke af kla —

1902 —

gamlen anförts, och frågan om valet kunde väl anses vara slutbehandlad
genom Kongl. Maj:ts vid klagoskriften fogade utslag den 14Juli 1899,
hvaraf jämväl framginge, att beträffande besvärens befogenhet* olika meningar
gjort sig gällande vid domkapitlet och hos Kongl. Maj:t.

Angående kyrkostämman den 9 februari 1899 och sitt sätt att affatta
protokollet vid samma stämma, vidhölle och vitsordade Ihrén riktigheten
af det af honom vid tillfället förda protokollet, och bestrede han klagandens
uppfattning af förhandlingarna. Vid stämman i fråga förvägrades
klaganden rösträtt för Öländers tegelbruksaktiebolag därför, att nämnda
bolag ej fanns i fyrktalslängden upptaget, och då klaganden därpå omedelbart
framkom med fullmakt jämväl för P. Olander att föra dennes talan,
kunde detta jämlikt 13 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet
honom icke tillåtas. Då Ihrén före ärendenas afgörande uttalat sina enskilda
åsigter i saken, hade han varit i sin fulla rätt. Likväl kunde möjligen
den omständigheten, att besluten i fråga fattades utan votering, i
sin mån förklara den uppfattningen, någon närvarande förmenat sig hafva
fått, eller att besluten af Ihrén dikterats, därför att de utföllo i enlighet
med hans uttalanden.

Hvad klaganden i öfrigt påstode vara yttradt vid stämman, kunde
möjligen hafva förekommit som löst tal efter beslutens fattande eller, hvad
sannolikare vore, under hemvägen från stämman inför de fiskare, som förmåtts
underskrifva det klagoskriften bifogade intyget, hvars innebörd de
säkerligen dunkelt fattat, och hvithet omöjligen kunde äga vitsord gent
emot det af Ihrén uppsatta samt på stämmans uppdrag vederbörligen
justerade protokollet.

De förnärmelser och tillvitelser, som klagoskriften emot Ihrén innehölle,
stode för öfrigt i så nära samband med en rättegång, som Ihrén
nödgats emot klaganden anhängiggöra, angående ansvar å klaganden för
beskyllning för förfalskning, att, det måhända icke vore lämpligt om desamma
i förklaringen vidare orda. Ihrén ville dock påpeka, att han sedan
länge i hela sin offentliga verksamhet varit på det mest brutala sätt utsatt
för förföljelser af klaganden, med hvilken Ihrén i det längsta haft
den största fördragsamhet; men då, såsom skett, klaganden beskylt Ihrén
för ett svårt brott, och hans oförsynthet emot Ihrén väl därigenom kunde
hafva nått sin gräns, hade Ihrén funnit det vara sin pligt att genom omförmäla
rättegång söka få den upprättelse, han såsom både offentlig och
enskild person kunde hafva rätt att fordra.

Ihrén bestrede fördenskull riktigheten af klagomålen, vidhölle hvad
han redan anfört, att de af honom uppsatta och af särskilde justeringsmän
granskade och godkända protokollen måste äga vitsord framför en

— 1902 —

enskild uppfattning hos personer, mindre förfarne uti att följa med offentliga
förhandlingar, samt hemstälde, att den gjorda anmälan måtte lämnas
utan afseende.

Ett förklaringen bifogadt intyg af t. f. kronolänsmannen B. K. Wöllter
utvisade, att denne till första sammanträdet af 1899 års hösteting med
Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härad uttagit stämning å klaganden med
yrkande om ansvar å honom, för det han vid ofvanberörda den 19 juni
1899 hållna kyrkostämma med S:t Ibbs församling emot kyrkoherden
Ihrén framstält ärekränkande beskyllning.

Till bemötande af hvad kyrkoherden Ihrén i sin förklaring anfört
inkom klaganden sedermera med påminnelser, därvid klaganden, med vidhållande
till alla delar af de i klagoskriften lämnade uppgifter och framstälda
ansvarspåståenden, vidare erinrade, bland annat:

Kyrkoherden Ihréns i fråga om förloppet vid kyrkostämman den 23
december 1898 gjorda påstående, att förslag om val af Christian Christiansson
framstäldes först sedan Per Jönsson förklarats vald, vore uppenbar
osanning, i hvilket hänseende klaganden åberopade ett påminnelseskriften
bilagdt intyg. För öfrigt, om så varit förhållandet, hade nog ingen myndighet
kunnat upphäfva valet. Kyrkovärd svalet vore väl genom Kongl.
Maj:ts omförmälta utslag slutbehandladt från kommunal synpunkt, men
frågan om ansvar för därvid begångna olagligheter kunde icke genom
nämnda utslag bortfalla.

Långt ifrån att vid kyrkostämman den 9 februari 1899 de anmärkta
besluten fattades »utan votering» och således af stämman, vägrade kyrkoherden
Ihrén — oaktadt klaganden upprepade gånger yrkade, att stämman
måtte höras öfver frågan om godkännande af fullmakterna — på det
bestämdaste att till stämman framställa proposition därå, hvilket åtgörande
hos stämmans ledamöter framkallade en storm af ovilja.

Det vid klagoskriften fogade intyget, utfärdadt af fem »skeppare» och
icke, såsom Ihrén, möjligen för att därigenom förringa värdet af intyget,
påstått, »fiskare», hade af dem utfärdats efter moget öfvervägande och
utan någon som hälst påtryckning. Fn af justeringsmännen hade inför
många personer förklarat, att protokollet vore oriktigt affattadt, men däremot
nyssnämnda intyg fullkomligt sanningsenligt.

I anledning af hvad i förklaringen yttrats därom, att klagoskriften
innehölle förnärmelse!'' och tillvitelser, ville klaganden påpeka, att kyrkoherden
Ihrén hos allmänne åklagaren i orten till åtal angifvit klaganden,
för det han vid kyrkostämman den 19 juni 1899, sedan ordföranden föreslagit,
att stämman öfver besvären skulle till Kongl. Maj:t afgifva samma
förklaring, som lämnats till domkapitlet, det vill säga instämma i proto —

1002 —

kollet vid kyrkostämman deri 9 februari, yttrat, att klaganden ansåge detta
protokoll icke kunna användas, enär det vore sålunda förfalskadt, att det
icke sanningsenligt refererade stämmans förhandlingar, och ej häller utgjorde
ett sannt uttryck för pluralitetens vid stämman mening. Sedan målet två
gånger förevarit vid häradsrätten, hade denna uppskjutit detsamma till
annat sammanträde med föreläggande för klaganden att visa, att han påkallat
lagligt åtal mot Ihrén. Klaganden hade i anledning häraf hit ingifvit
sin anmälan, hvilken följaktligen helt naturligt stode i nära samband med
den af Ihrén anhängiggjorda rättegången. Hvad Ihrén påstått därom, att
han varit utsatt för förföljelse af klaganden, vore, liksom det mesta i förklaringen,
osannt, ty icke kunde det anses vare sig såsom »brutalt» eller
såsom »förföljelse», att klaganden på grund af Ihréns egenmäktiga och
olagliga åtgöranden ofta sett sig nödsakad öfverklaga och fått upphäfva
beslut på af honom hållna kyrkostämmor, hvilken »förföljelse» vore den
enda, hvartill klaganden visste sig vara skyldig.

Påminnelseskriften åtföljdes af ett utaf Conrad Betsholtz under edsförpligtelse
afgifvet intyg, af innehåll att han vid kyrkostämman den 23
december 1898 till kyrkovärd föreslagit Christian Christiansson, innan ordföranden
framstält proposition om val af Per Jönsson, samt att det af
Betsholtz framstälda förslaget af ordföranden tydligt uppfattats.

* *

Vidkommande först kyrkoherden Ihréns underlåtenhet att vid det på
kyrkostämman den 23 december 1898 företagna val af kyrkovärd framställa
proposition på val af Christian Christiansson, hade i förevarande
ärende, emot Ihréns i förklaringen lämnade uppgift att, så vidt Ihrén kunnat
finna, Christiansson blifvit föreslagen först efter det Per Jönssons val
med klubbslag fästats, icke af klaganden ådagalagts, att ifrågavarande underlåtenhet
ägt rum under sådana omständigheter, att densamma med skäl
kunde betraktas såsom ämbetsfel. Hvad klaganden i nu omförmälta hänseende
lagt Ihrén till last, fann jag följaktligen vara af beskaffenhet att
icke kunna till någon vidare åtgärd från min sida föranleda.

Angående kyrkoherden Ihréns förhållande i fråga om kyrkostämman
den 9 februari 1899 kunde däremot förklaringen icke anses tillfredsställande.
Handlingarna i förevarande ärende utvisade, att kommunalstämman
vid granskning af fyrk talslängd en beslutit, att det fyrktal, som blifvit P.
(klander inom S:t Ibbs socken påfördt, skulle i anledning däraf, att Öländer
på ett bolag öfverlåtit sin inom socknen drifna tegelbruksrörelse, öfverföras
på detta bolag. Detta beslut blef ej antecknadt i fyrktalslängden.Vid

— 1902 —

kyrkostämman den 9 februari 1899 blef, enligt hvad af Ihréns förklaring
framgick, af skäl att omförmälta bolag icke fanns upptaget i fyrktalslängden,
klaganden förvägradt att på grund af ofvan intagna å bolagets
vägnar utfärdade fullmakt vid stämman föra talan eller utöfva rösträtt.
Förklaringen angaf tillika, att lagligt stöd för att vid samma tillfälle förvägra
klaganden att på grund af den utaf Olander för hans egen räkning
utfärdade fullmakten föra talan ansetts kunna hämtas från § 13 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet. Berörda lagrum, hvarigenom medgifves
rätt för röstägande att å annan röstägande öfverlåta sin talan och
rösträtt i kommunalstämma, stadgar härutinnan den inskränkning, att ingen
må på grund af fullmakt föra talan eller utöfva rösträtt för mer än en
röstberättigad, och hvad sålunda stadgats äger på grund af bestämmelserna
i § 6 af förordningen om kyrkostämma m. m. tillämpning i fråga om kyrkostämma
å landet. Uppenbart är, att ur dessa bestämmelser icke kan hämtas
något som hälst stöd för den mening, att å kyrkostämma röstägande,
som anmält sig vilja för annan föra talan på grund af fullmakt, men af
någon anledning afvisats, icke skulle kunna vid samma omröstning enligt
annan fullmakt föra talan för en tredje person. Vare sig alltså bolaget
eller Olander rätteligen varit att anse såsom vid kyrkostämman röstägande,
kunde, enligt min tanke, icke bestridas, att klaganden varit berättigad att
på grund af endera af de båda företedda fullmakterna föra talan och utöfva
rösträtt, hvilket följaktligen obehörigen blifvit honom förvägradt.

Frågan, om och i hvilken män kyrkoherden Ihrén vore ansvarig för
nämnda olagliga vägran, stod i närmaste samband med klagandens anmärkning
emot protokollets affattning. Enligt berörda af Ihrén förda och i
hans förklaring ytterligare till riktigheten vitsordade protokoll skulle klagandens
särskilda framställningar att på grund af fullmakterna föra talan
hafva understälts kyrkostämman, hvilken i anledning af dem meddelat
formliga beslut. Däremot hade klaganden företett ett af fem personer
underteeknadt intyg, däri bestämdt påstods, att vid ifrågavarande tillfälle
kyrkostämman icke hörts öfver klagandens framställningar, utan rösträtt
förvägrats klaganden af ordföranden ensam» Tillika hade klaganden till
vittnen åberopat de personer, hvilka till följd af kyrkostämmans beslut
justerat protokollet. Vid pröfning af samtliga i målet förekomna omständigheter
fann jag öfvervägande skäl föreligga för det antagande, att omförmälta
protokoll icke kunde tillerkännas vitsord, utan måste anses oriktigt
återgifva hvad vid kyrkostämman förekommit.

I enlighet härmed syntes kyrkoherden Ihrén, hvilken till följd af sitt
ämbete haft att leda kyrkostämmans förhandlingar, hafva genom att förvägra
klaganden rösträtt ådagalagt ett betänkligt fel i ämbetet, och syntes

— 1002 —

Ihrén i ännu högre grad hafva brutit mot sin ämbetspligt genom att —
otvifvelaktigt i afsigt att söka undandraga sig ansvarighet för förstnämnda
fel — åt protokollet gifva en oriktig affattning. För hvad sålunda befunnits
ligga Ihrén till last, stälde jag honom under tilltal inför domkapitlet
i Lund, med yrkande att han, sedan erforderligt vittnesförhör med de i
klagoskriften uppgifna personer blifvit genom domkapitlets förborg vid
vederbörlig domstol anstäldt, måtte jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
af präst m. in. den 8 mars 1889 dömas till det ansvar, som däri
vore sagdt och domkapitlet funne hans fel förskylla. Domkapitlet skulle
tillika pröfva de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde
komma att däri framställa.

I detta mål blef vittnesförhör inför Rönnebergs, Onsjö och Harjagers
häradsrätt den 26 november 1900 och den 14 januari 1901 anstäldt med
såväl de personer, som undertecknat det klagoskriften bilagda vittnesintyget,
som ock dem, som justerat protokollet öfver kyrkostämman den 9
februari 1899. Sedan därefter kyrkoherden Ihrén till domkapitlet afgifvit
förklaring, däri han bestred åtalet, samt klaganden frainstält ersättningsanspråk,
meddelade domkapitlet utslag i målet den 5 juni 1901, däri domkapitlet
hufvudsakligen yttrade:

Då af de i målet på ed hörda vittnenas berättelser rörande förloppet
vid kyrkostämman den 9 februari 1899 framginge, dels att klagandens då
framstälda yrkanden att få utöfva rösträtt på grund af endera af de två
af honom företedda fullmakter vid stämman varit föremål för öfverläggning,
dels att under denna öfverläggning de däri deltagande, på anförda
skäl, bestridt klagandens ifrågavarande yrkanden, dels att stämmans ordförande,
kyrkoherden Ihrén, först därefter tillkännagifvit, att klaganden
icke finge på grund af nämnda fullmakter i den pågående omröstningen
deltaga;

då vidare, vid sådant förhållande, Ihrén skäligen finge anses hafva,
såsom han också i sin afgifna förklaring själf påstått, åt kyrkostämman
öfverlåtit att besluta i fråga om godkännande af de utaf klaganden företedda
fullmakter och förty fipge antagas med sitt berörda tillkännagifvande
endast hafva uttalat sin uppfattning af de inom stämman under öfverläggningen
i frågan yttrade meningar;

då slutligen ingen som hälst bevisning blifvit förebragt därför, att
Ihrén, i medvetande om begånget fel och i afsigt att söka undandraga sig
ansvar därför, åt kyrkostämmoprotokollet gifvit en oriktig affattning;

alltså — om också Ihrén, sedan frågan blifvit till kyrkostämmans afgörande
hänskjuten, rätteligen bort, efter därom slutad öfverläggning, framställa
formlig proposition på klagandens yi*kanden samt i stämmans proto —

1902 —

koll redogöra för de under öfverläggningen anförda skälen för a.fslag därå
— funne domkapitlet Ihrén i åtalade afseenden icke hafva gjort sig skyldig
till ämbetsfel, hvarför ansvar skäligen kunde honom ådömas, hvadan han
från det emot honom väckta åtalet frikändes, i följd hvaraf klagandens
anspråk på ersättning för hans kostnader i målet ogillades.

öfver domkapitlets utslag, hvilket jag icke fann anledning öfverklaga,
anförde målsäganden i åtalet, ofvanbemälte Bengtsson, besvär hos hofrätten
ölver Skåne och Blekinge, men genom utslag den 25 oktober 1901 har
hofrätten förklarat sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring
i öfverklagade utslaget.

Jämväl öfver hofrättens utslag har Bengtsson anfört klagomål, och
äro hans hos Kongl. Maj:t anförda besvär på pröfning beroende.

Rösträtt å kyrkostämma obehörigen förvägrad en röstägande.

Af min ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag (sid. 22) inhämtas, att
komministern i Kung Karls och Torpa församlingars pastorat C. G. Eckerberg
genom besvär hos Kongl. Maj:t sökt ändring i ett af Svea hofrätt
den 16 maj 1900 meddeladt utslag, hvarigenom hofrätten förordnat, att
Eckerberg skulle meddelas varning, för det han såsom ordförande vid
kyrkostämma obehörigen förvägrat en person talan och rösträtt å stämman.
Kongl. Maj:t har emellertid medelst utslag den 11 juni 1901 förklarat sig
ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

I sammanhang med gränsutstakning företagen obehörig
afrö daning af gränsområdet.

I min ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag redogöres (sid. 39—45)
för ett åtal, som emot kommissionslandtmätaren T. F. Röing anstälts, för
det han, sedan eu af honom förrättad rågångsutstakning emellan hemman
i Rönneberga by klandrats, samt genom domstols laga kraft ägande beslut
blifvit bestämdt, att ny utstakning af ifrågavarande rågång skulle af Röing
verkställas, låtit före den nya utstakningens företagande nedhugga ett antal
invid gränslinien växande pilträd. Af berörda redogörelse inhämtas,
att Röing, som för sin ifrågavarande åtgärd af vederbörande underrätt
dömts till böter och förpligtats att utgifva skadestånd till trädens ägare
äfvensom andra ersättningsbelopp, hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge
anfört besvär i målet och därefter, sedan hofrätten genom utslag den 29

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1902 års Riksdag. 11

november 1899 faststält häradsrättens utslag, anfört besvär jämväl öfver
hofrättens utslag.

Kongl. Maj:t har den 1 juli 1901 afgjort målet och därvid förklarat
sig ej finna skäl göra ändring i hofrättens öfverklagade utslag.

Lagstridig vägran att hålla häradsarkiv tillgängligt.

I en hit ingifven klagoskrift påkallade kronofogden Nils Kruse min
ämbetsåtgärd i anledning däraf, att e. o. notarien Soldan Ridderstad under
den tid, han varit t. f. domhafvande i Västerbottens västra domsaga, skulle
upprepade gånger hafva utan laga skäl förvägrat klaganden att taga del
af domsagans arkiv. Härom anfördes i klagoskriften hufvudsakligen följande: En

dag i juli 1899 infann sig klaganden för angifna ändamål klockan
sju eftermiddagen i tingshuset i Lycksele, hvarest klaganden träffade häradstjänaren,
och då denne flera gånger tillförene visat klaganden och andra
personer arkivhandlingar, framförde klaganden sitt ärende till honom.
Häradstjänaren blef emellertid därunder af Ridderstad utkallad och, af skäl
att klockan vore slagen sju, förbjuden tillhandagå klaganden med de äskade
upplysningarna, för hvilkas erhållande klaganden hänvisades att återkomma
på mottagningstid. På klagandens fråga, när mottagningstiden vore, svarade
häradstjänaren, att det visste han icke. Några dagar därefter återkom
klaganden, men då det var vid samma tid på aftonen som närmast
föregående gång, frågade klaganden endast, när han kunde få del af
arkivet, och begärde, att Ridderstad måtte härför utsätta någon viss tid.
Så skedde emellertid icke, utan Ridderstad gaf endast i allmänna ordalag
det svar, att om klaganden komme någon gång, när Ridderstad vore hemma,
så kunde det äga rum. Den 17 augusti begaf sig klaganden i enahanda
ärende till tingshuset, då han klockan half tolf på dagen å gata inom
Lycksele, ej långt från tingshuset, mötte Ridderstad. På klagandens fråga,
när han kunde få del af arkivet, svarade Ridderstad, att han i följd af
tjänsteresa den dagen hade förhinder. Å den närbelägna gästgifvaregården
inhämtade klaganden emellertid, att afresan skulle äga rum först
klockan half fem eftermiddagen. Klaganden uppsökte då Ridderstad på
tingshuset, med tillkännagifvande att klaganden blott fem minuter skulle
upptaga Ridderstads tid, men Ridderstad utvisade klaganden, under förklarande
att tjänsteresan hindrade. Ännu en gång, i början af september
1899 klockan tre kvart till tolf på dagen, gjorde klaganden ett besök hos
Ridderstad på tingshuset med förnyad begäran att få del af arkivet, men

— 1902 —

äfven då blef klaganden utvisad med det besked, att Ridderstad Icke
hade tid.

Beträffande Riddei’stads förmenande, att klockan sju på kvällen vore
en sen timme, ville klaganden påpeka, att det i Lycksele vid ifrågavarande
tid vore ljust vid sjutiden på aftonen, så att tiden på dygnet icke skäligen
kunde anses hafva utgjort binder för Ridderstad att fullgöra ett så lätt
arbete som att framtaga en arkivhandling ur en uppgifven bok. Vidkommande
den omordade tjänsteresan vore att märka, att Ridderstad icke
afreste förr än klockan half sex på aftonen, hvartill komme, att rubriken
»tjänsteresa» tålde vid någon jämnkning. Den förrättning, resan gälde,
skulle äga rum den 19 augusti i Åsele, 98 kilometer från Lycksele. I de
flesta fall, då Ridderstad haft någon förrättning i Åsele, hade han rest
vägen dit på dagen näst före förrättningen. Att resan i förevarande fall
ägt rum en dag tidigare, hade berott därpå, att Ridderstad för enskilda
angelägenheter önskat vara i Åsele redan den 18 augusti klockan fyra
eftermiddagen. Man kunde då haft rätt fordra, att han för arkivets förevisande,
hvilket hörde till hans tjänst, utan hinder af »tjänsteresan» uppoffrat
några minuter.

Sedan jag lämnat e. o. notarien Ridderstad tillfälle att yttra sig öfver
klagoskriften, lämnade denne i afgifven förklaring först angående förloppet
vid de af klaganden anmärkta tillfällen följande redogörelse.

Då Ridderstad en kväll klockan omkring half åtta i slutet af juli
1899 under promenad tillfälligtvis gick förbi tingshuset i Lycksele, fick
Ridderstad se klaganden inbegripen i samtal med häradstjänaren uti tingshusets
trädgård, därvid Ridderstad, som försport, att häradstjänaren olofligen
brukade i doinhafvandens frånvaro lämna »åtskilligt folk» och däribland
särskildt klaganden tillgång till handlingar, som af domhafvanden
å tjänstens vägnar omhänderhades, och följaktligen vid ifrågavarande tillfälle
ansåg sig hafva anledning att antaga, det klaganden för sådant ändamål
uppsökt häradstjänaren, tillkallade denne och för honom upprepade
af Ridderstad redan förut gifvet förbud att utan särskildt tillstånd på
omförmälta sätt tillhandagå allmänheten. Därefter fortsatte Ridderstad
sin promenad, utan att då komma i någon som hälst beröring med klaganden.
En eller ett par dagar senare klockan något öfver sju på kvällen,
då Ridderstad höll på att aflägsna sig från sin bostad en trappa upp i
tingshuset, fick Ridderstad där besök af klaganden, som på framstäld fråga
i negativ form, om arkivet då vore tillgängligt — hvaraf syntes framgå,
att klaganden själf, åtminstone då, insåg, att, tiden för begärda besöket i
arkivet var illa vald — fick det besked, att expeditionstiden för dagen
vore slut, hvarefter klaganden, på framställning att få tid åt sig utsatt

— 1902 —

för besök i arkivet nästföljande dag, meddelades, att han »vid elfvatiden»
nämnda dag skulle för sådant ändamål kunna träffa Ridderstad i dennes
bostad. Emellertid lät hvarken å den bestämda tiden eller sedermera
klaganden sig afköra, förr än han den 17 augusti klockan omkring tre
kvart till tolf å förmiddagen »antastade» Ridderstad å allmän gata i Lycksele
med begäran att samma dag erhålla tillträde till arkivet. Då Ridderstad
likväl den dagen skulle afresa till Åsele kyrkoby i och för hållande

af ett till den 19 augusti klockan tio förmiddagen därstädes utsatt ägo delningsrättssammanträde

och dessförinnan hade åtskilliga uträttningar att
för resan göra — i hvilket hänseende Ridderstad ville särskild! påpeka,
att man vid en resa uppe i lappmarkerna, äfven om densamma företoges
å en till allmänt underhåll indelt väg med skjutsstationer och gästgifveri er,
ogärna läte sig vara uteslutande hänvisad till det i vanliga fall torftiga
kosthåll, som utefter vägen erhölles — tillsades klaganden, att Ridderstad
på grund af berörda tjänsteresa vore förhindrad att då tillmötesgå hans
begäran. Icke desto mindre var klaganden nog oförsynt att klockan
något öfver två samma dag med särskildt anmodadt vittne infinna sig i
Ridderstads bostad, där Ridderstad vid tillfället var sysselsatt med packning
för resan, och påfordra att genast få tillträde till arkivet, något som

på förut anfördt skäl honom förvägrades. Sedermera »undslapp» Ridderstad
ända till den 11 nästföljande september något besök af klaganden.
Till den dagen klockan tolf middagen var utsatt, att af Ridderstad verkställas,
sammanräkning af rösterna, som afgifvits vid riksdagsmannavalet
i domsagan, och några få minuter före nämnda klockslag, just då Ridderstad
stod i begrepp att begifva sig från sina rum till kansliet i nedra
våningen för att där utföra berörda offentliga tjänsteärende, infann sig,
äfven då med medfördt vittne, klaganden hos Ridderstad med anhållan
att genast få tillträde till arkivet, hvilken framställning dock afslogs under
åberopande af sistberörda förrättning, hvarom klaganden väl ej häller förut
bort kunna vara okunnig.

Till bemötande af klagandens påståenden anförde Ridderstad i förklaringen
vidare, bland annat:

Beträffande den af klaganden förfäktade meningen, att expeditionstid
i domsaga borde räcka så länge fullt dagsljus vore rådande, ville Ridderstad
påpeka, till hvilka orimligheter den satsen skulle leda, isynnerhet i
Lycksele, där ett par månader under sommaren vore full dager hela
dygnet igenom. För öfrigt vore den meningen tämligen allmän, att det
ej kunde anses obilligt, än mindre rättsstridigt, att vid en så sen timme
på dagen som klockan sju på kvällen och därefter hålla kansliet stängdt,
i synnerhet för personer, boende i dess omedelbara grannskap. Angående

— 1902 —

vidare att Ridderstad den 17 augusti förklarat sig på grund af den tjänsteresa,
han då skulle företaga, sakna tid att lämna klaganden tillgång till
arkivet, ansåge Ridderstad jämväl klagomålen däröfver fullkomligt obefogade,
enär Ridderstad, såsom förut nämnts, den dagen varit upptagen
dels af förberedelser till resan, dels ock af själfva färden. Den af Ridderstad
till två dagar tillmätta tiden för den 9,8 mil långa resan kunde så
mycket mindre anses oskälig, som resereglementet förutsatte, att en dylik
resa kräfde två dagar. Klaganden bestyrkte för öfrigt riktigheten af Ridderstads
påstående, att han nämnde dag af bristande tid var förhindrad att
tillhandagå klaganden, då denne uppgåfve — något som också vore med
verkliga förhållandet öfverensstämmande — att Ridderstad först eu timme
efter utsatt tid blef färdig med resans anträdande. Hvad därefter vidkomme,
att klaganden vid besöket den 11 september icke fick tillträde till
arkivet, läge det ohemula i klagomålen i denna del i öppen dag, därest
man finge såsom en gifven regel anse, att en offentlig, kungjord ämbetsförrättning
icke finge fördröjas af löpande expeditionsgöromål. Då klaganden
syntes antyda, att hans tilltänkta besök i arkivet endast skulle
hafva blifvit af kort varaktighet, ville Ridderstad till sist upplysa, att
klaganden icke vid något tillfälle uppgifvit ändamålet med begärda tillträdet
till arkivet, hvadan Ridderstad alltså saknat möjlighet att bedöma,
huru lång tid klagandens besök därstädes skulle taga.

I anledning af Ridderstads förklaring inkom klaganden med påminnelser,
däri han erinrade, bland annat:

Ridderstad hade väl vid det af honom uppgifna tillfälle sagt sig vilja
tillhandahålla klaganden arkivet påföljande dag »vid elfvatiden», men
omedelbart därpå hade han tillagt: »om jag är hemma, eljest när som
hälst, när jag är hemma». I anledning af detta yttrande hade klaganden
den 11 september sökt Ridderstad emellan klockan elfva och tolf på dagen.
Att Ridderstad sistnämnde dag varit upptagen af förrättning, hade klaganden
icke vetat. Ostridigt vore, att klaganden å fyra olika dagar sökt
Ridderstad i tingshuset för att få del af arkivet, men alla gångerna hade
klaganden förvägrats detta, utan att laga skäl till en sådan vägran förelegat,
med undantag för besöket den 11 september. Ridderstad hade till
och med lagt direkt hinder i vägen för klagandens tillträde till arkivet,
i det att Ridderstad förbjudit häradstjänaren att visa klaganden detsamma.
Om expeditionstiden funnes intet anslag inom tingshuset, där domsagans
kansli och arkiv vore, hvarför, och då ledning saknades för, hvilken tid
borde väljas för besök, klaganden hölle före, att domaren, åtminstone
under sommartiden, hällre borde se, att besöket skedde på aftonen, då
det icke störde hans arbete, än under dagen. Angående besöket den 17

— loda —

augusti vore att märka, att Rid der stad, som vid sina resor till och från
Åsele oftast använde skjutshästar, i regeln brukade tillryggalägga nämnda
väg på en dag och icke afresa från Lycksele förr än dagen före förrättningens
början. Att Ridderstad i nu ifrågavarande fall velat använda
två resedagar, hade haft en särskild orsak, nämligen att han uppgjort
ressällskap med två personer. Angående sin sysselsättning under den 17
augusti hade Ridderstad i förklaringen uppgifvit, att han varit upptagen
med packning, därvid han särskildt framhållit nödvändigheten att medföra
matsäck. Af särskilda, påminnelseskriften bifogade intyg framginge
emellertid, att Ridderstad både vid nu ifrågavarande och öfriga resor
emellan Lycksele och Åsele tagit för godt kosthållet vid gästgifverierna
och stationerna å vägen, hvarför hans påstående häremot endast vore en
ful osanning. Icke ens den omständigheten, att under resan skulle jagas,
hade föranledt någon packning af matsäck. Den tid, som användts till
packning, torde hafva inskränkt sig till ett minimum, och större delen af
denna tid torde kunna antagas hafva upptagits af att inlägga skjutattiraljen.
Middag intog Ridderstad klockan tre eftermiddagen tillsammans
med åtskilliga personer, hvilka skulle kunna intyga, att sällskapet varit
samladt till afresan klockan half sex, samt att senare delen af tiden upptagits
af punschdrickande. Till den 18 augusti var för Ridderstad och
hans ressällskap samt antagligen äfven andra personer middag bestäld i
Åsele, där den efter framkomsten intogs vid sextiden på eftermiddagen,
hvarefter Ridderstad och hans sällskap tillbringade aftonen i en familj
därstädes. Då Ridderstad icke förr än nästföljande dag klockan tio förmiddagen
behöft vara i Åsele, kunde klaganden ej finna annat, än att
Ridderstad bort kunna anslå några minuter för att den 17 augusti visa
klaganden arkivet. I förklaringen hade Ridderstad velat frånkänna klaganden
omdömesförmåga angående huru lång tid klaganden för sitt besök
i arkivet behöft, men då klaganden i 21 år varit tjänsteman och däraf
en längre tid tjänstgjort vid och varit ansvarig för domsagas arkiv, kunde
Ridderstads omförmälta påstående reduceras till ett försök att finna skäl.
Enahanda vore förhållandet med det för klaganden kränkande yttrandet
i förklaringen, att Ridderstad icke utan att öfvervaka klaganden vågade
anförtro honom arkivet. Någon skyldighet för klaganden att, innan han
kommit in i arkivet, uppgifva sitt ärende, ansåge klaganden icke hafva
förefunnits. Under alla de gånger, klaganden sökte Ridderstad, var det
aldrig tal om annat, än att Ridderstad icke hade tid för något som hälst
besök, så att, äfven om klaganden haft för afsigt att, innan han inkommit
i arkivet, framföra sitt ärende, blef klaganden redan från början
afvisad.

1902 —

Vid påminnelseskriften fanns fogadt ett så lydande intyg:

»På begäran får jag härmed intyga, att jag såväl före som efter den
tid i augusti månad 1899, då notarien S. Ridderstad vägrade kronofogden
N. Kruse tillträde till arkivet i Lycksele tingshus, fått taga del af papper
och handlingar därstädes genom tingstjänaren Evert Jonsson; att jag därvid
dels förut meddelat mig med domhafvanden dels sådant underlåtit, då
det varit allmänt bekant, att Jonsson brukat lämna besökande upplysningar
ur arkivet, om hvilket han i egenskap af häradstjänare och enskildt
skrifbiträde åt domhafvanden hade god kännedom. Lycksele den 26
april 1900.

H. W. Gadd».

Därjämte hade bilagts ett af länsmannen Wilhelm Lundqvist utfärdadt
intyg af innehåll, att klaganden vid besöket hos Ridderstad den 17 augusti
klockan två eftermiddagen tillkännagifvit, att han blott en helt kort
stund skulle upptaga Ridderstads tid.

Af särskilda,, jämväl bilagda intyg syntes framgå, att Ridderstad vid
sina resor till Asele icke medfört vägkost, utan intagit sina måltider å
gästgifverierna och skjutsstationerna vid vägen.

* *
x -

Vid öfvervägande af frågan, huruvida e. o. notarien Ridderstad i det
fall, som genom ifrågavarande klagomål dragits under mitt bedömande,
behörigen fullgjort sin pligt såsom vårdare af domsagans arkiv, fann jag
till en början anmärkningsvärd^ att, enligt hvad affattningen af Ridderstads
förklaring i ärendet syntes utvisa, han i stället för att i sina åtgärder
ådagalägga ett tydligt medvetande om sin skyldighet att, så vidt möjligt
varit, gå allmänheten tillhanda, snarare betraktat klagandens upprepade
framställningar om att få tillgång till arkivet såsom ett för Ridderstad
besvärande tilltag, som denne med alla till buds stående medel borde afvisa.
Med helt ringa tillmötesgående emot allmänhetens berättigade kraf
torde Ridderstad helt säkert vid klagandens båda första besök kunnat villfara
dennes önskningar. Å andra sidan syntes emellertid Ridderstads åtgörande
vid berörda tillfällen icke kunna stämplas såsom ämbetsfel, och
i fråga om klagandens framställning den 1 1 september hade klaganden
frånträdt sina i klagoskriften i denna del gjorda påståenden.

Beträffande Ridderstads vägran att den 17 augusti hålla arkivet för
klaganden tillgängligt, torde vara tydligt, att Ridderstad haft särskilda
anledningar att nämnde dag låta sig angeläget vara att efterkomma kla —

1902 —

gandens begäran ej blott med hänsyn därtill, att klaganden redan tillförene
fruktlöst gjort enahanda framställning, utan äfven i den omständigheten,
att Ridderstad genom den förestående resan komme att under de närmast
följande dagarne blifva förhindrad att i arkivet gå allmänheten tillhanda.
Icke desto mindre fann sig Ridderstad föranlåten att förvägra klaganden
tillträde till arkivet, därvid förebärande skäl, som enligt den af klaganden
i ärendet förebragta utredning måste betecknas såsom en ämbetsman föga
värdiga undanflykter. I enlighet härmed ansåg jag, att Ridderstad genom
sitt förhållande vid sist omförmälta tillfälle gjort sig skyldig till fel i det
ämbete, han på grund af förordnande då beklädde, och jag anmodade
därför advokatfiskalen vid Svea hofrätt att för ifrågavarande ämbetsfel
ställa Ridderstad under tilltal inför hofrätten, med yrkande om ansvar å
honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter föregången skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet
den 11 juli 1901, därvid hofrätten utlät sig: Enär i målet vore utredt,

att, sedan Kruse den 17 augusti 1899 något före klockan tolf på dagen
vid ett sammanträffande med Ridderstad å gata i Lycksele gjort framställning
därom, att Kruse måtte lämnas tillträde till domsagans uti tingshuset
i Lycksele befintliga arkiv, samt Ridderstad därtill genmält, att han
berörde dag vore i följd af förestående tjänsteresa förhindrad att tillmötesgå
nämnda framställning, Kruse, hvilken emellertid förskaffat sig upplysning,
att Ridderstad skulle anträda den uppgifna resan först kiockan
half fem eftermiddagen, infunnit sig hos Ridderstad i hans bostad å tingshuset
samma dag omkring klockan två eftermiddagen och ånyo begärt
att få tillträde till arkivet, men att Ridderstad därvid på förut angifvet
skäl förvägrat Kruse sådant, ty och som Ridderstad, hvilken i egenskap
af tillförordnad domhafvande i omförmälta domsaga haft till åliggande att
handhafva domsagans arkiv, varit, jämlikt 2 § 4 momentet i tryckfrihetsförordningen,
pligtig att på begäran lämna fri tillgång till arkivet för
ändamål, hvarom i samma moment förmäles, samt hvad Ridderstad anfört
såsom skäl för sin vägran att lämna Kruse tillgång till arkivet icke med
hänsyn till hvad i målet blifvit upplyst vore af beskaffenhet att förtjäna
afseende, i följd hvaraf Ridderstad för sin vägran vore enligt sagda lagrum
förfallen till ansvar såsom för tjänstens försummelse, alltså pröfvade
hofrätten rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma
Ridderstad för den försummelse i ämbetet, han sålunda visat, att bota
25 kronor.

öfver hofrättens utslag anförde Ridderstad besvär hos Kongl. Maj:t,
som emellertid genom utslag den 11 september 1901 förklarat sig ej finna
skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

— 1902 —

Felaktigt förfarande af utmätningsman.

Sedan, på sätt min till 1901 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
(sid. 28—32) utvisar, kronofogden i Umeå fögderi J. A. Hanson, hvilken
af Umeå tingslags häradsrätt ådömts ansvar oeh ersättningsskyldighet, för
det han obehörigen undandragit sig att vidtaga någon åtgärd för vinnande
af verkställighet af en till Hanson för sådant ändamål öfverlämnad, officiel!
bestyrkt afskrift af en Svea hofrätts dom, anfört besvär i målet dels
hos bemälte hofrätt, dels ock, sedan hofrätten i utslag den 10 september
1900 faststält häradsrättens utslag, hos Kongl. Maj:t, har Kong! Maj:t
den 20 september 1901 pröfvat Hansons besvär och därvid ej funnit skäl
att i hofrättens öfverklagade utslag göra ändring.

Förskingring af kyrko- och skolkassors medel in. m.

Uti en hit inkommen klagoskrift angåfvo ledamöterna af kyrkorådet
och skolrådet i Efverlöfs församling Jöns Nilsson och Per Pålsson till åtal,
att kyrkoherden i Efverlöfs och Slimminge församlingars pastorat Ragnar
Pihlstrand gjort sig skyldig till ämbetsfel vid handhafvande! af församlingarnas
kyrko- och skolkassor, och lade klagandena i sådant hänseende
Pihlstrand till last, att i berörda kassor yppats brist, hvilken emellertid,
enligt hvad i klagoskriften tillika uppgafs, antagligen dåmera vore i det
närmaste betäckt.

Till styrkande af angifvelsens befogenhet hade klagandena bilagt klagoskriften
åtskilliga handlingar, bland andra, protokoll i bestyrkt afskrift
vid en af kontraktsprosten G. Strömer, enligt uppdrag af domkapitlet i
Lund, den 19 och 26 februari och den 12 mars 1900 förrättad inventering
af Slimminge församlings kyrko- och skolkassor med tillhörande räkenskaper.

Af berörda inventeringsinstrument inhämtade jag,
att vid förrättningen blifvit upplyst, att en i Slimminge församlings
kyrkoräkenskap för år 1898 upptagen fordran hos Efverlöfs församling å
3,483 kronor i verkligheten icke förefunnits, äfvensom att i samma räkenskap
felaktigt upptagits såsom insatta i sparbanker 1,201 kronor 25 öre
samt å deposition och giro 3,095 kronor 55 öre;

att vid förrättningen påvisats, att den 6 juli 1899, då Pihlstrand frånträdt
förvaltningen af kassorna, förefunnits eu brist i kyrkokassan af
10,571 kronor 28 öre, å hvilket belopp Pihlstrand emellertid afbetalt dels

.Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1902 års Riksdag.

4,880 kronor 42 öre nämnda den 6 juli 1899, dels ock 2,500 kronor den
26 februari 1900, hvadan sistnämnde dag återstått att redovisa ett belopp,
som tillika med upplupen ränta upptagits till 3,372 kronor 65 öre;

att Pihlstrand, som vid inventeringsförrättningen varit tillstädes, enligt
anteckning i protokollet intet haft att invända mot berörda, angående
bristen i kyrkokassan gjorda utredning;

att jämväl i Slimminge församlings skolkassa påvisats en brist, hvilken
beräknats hafva den 12 mars 1900 uppgått till 235 kronor 41 öre;

att enligt anteckning i protokollet Pihlstrand utlofvat att den 22 mars
1900 inför kyrkorådet och skolrådet redovisa de bristande medlen;

samt att enligt anteckning i protokollet Pihlstrand sistnämnde dag
till kontraktsprosten Strömer aflämnat en af läkarebetyg åtföljd skrifvelse,
af innehåll att Pihlstrand på grund af sjukdom vore förhindrad att då
inställa sig inför kyrkorådet och skolrådet för att afgifva slutredovisningen.

Vidare inhämtade jag från ett klagoskriften i bestyrkt afskrift bilagdt
protokoll vid en med Slimminge ''församling den 14 augusti 1900 hållen
kyrkostämma, att Pihlstrand vid nämnda tillfälle företett ett af kyrkokassans
kassör Jöns Svensson utfärdadt bevittnadt erkännande, att denne
erhållit full likvid för kyrko- och skolkassornas ifrågavarande fordran hos
Pihlstrand.

* *

I ärendet var sålunda upplyst, att Pihlstrand tillgripit och förskingrat
allmänna kassor tillhöriga medel, som han i kraft af sitt ämbete handhaft.
I anledning häraf aflat jag till Konungens befallningshafvande i
Malmöhus län en skrifvelse, med begäran att Konungens befallningshafvande
måtte förordna en åklagare att vid vederbörlig domstol ställa Pihlstrand
under tilltal, för hvad han härutinnan i sitt ämbete förbrutit. I
särskild instruktion för den blifvande åklagaren anmodade jag denne att
med ledning af tillgängliga handlingar söka åstadkomma fullständig utredning
beträffande de med tillgreppet sammanhang ägande omständigheter
samt därefter å Pihlstrand yrka ansvar jämlikt tillämpliga lagrum,
för hvad honom enligt den sålunda verkstälda utredningen kunde anses
ligga till last.

På grund häraf stäldes Pihlstrand under tilltal inför Torna och Bara
häradsrätt, och förekom målet första gången den 3 september 1901. Vid
detta rättegångstillfälle blef Pihlstrand, hvilken till rätten hämtades, förklarad
häktad. Under ransakningens fortgång yrkade åklagaren, jämlikt
25 kapitlet 12 § strafflagen, ansvar å Pihlstrand, för det han dels från
Slimminge församlings kyrka tillgripit ■ och förskingrat ofvan omförmälta

— 1902 —

belopp 3,483 kronor samt genom falska räkenskaper sökt dölja detta; dels
ock till döljande af förskingring ej mindre i Slimminge församlings kyrkoräkenskap
för år 1898 falskeligen uppgifvit, att af församlingens medel

1,201 kronor 25 öre voro insatta i sparbanker samt 3,095 kronor 55 öre
å deposition och giro, än äfven falskeligen i vederbörande räkenskaper upptagit
endast en del af belopp, som han lyftat i statsanslag. Dessutom ställe
åklagaren, under åberopande af 12 kapitlet strafflagen, Pihlstrand särskildt
till ansvar, för det han å Efverlöfs skolråds vägnar, utan att vara därtill
berättigad, utfärdat en revers å 3,483 kronor.

Pihlstrand sökte däremot gorå gällande, att den vid inventeringen yppade
bristen föranledts af Pihlstrands oskicklighet i bokföring och icke
kunde anses innefatta, att Pihlstrand gjort sig skyldig till förskingring.
Pihlstrand påstod jämväl, att de i räkenskaperna lämnade uppgifter därom,
att medel varit i banker insatta, vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
samt att dessa medel tillika med de kontanta penningar, Pihlstrand
innehaft, varit fullt tillräckliga att täcka bristen. För att styrka
sin befogenhet att för Efverlöfs sockens skolkassa upptaga lån, åberopade
Pihlstrand ett så lydande protokoll:

»Utdrag af protokoll, hållet vid sammanträde med kyrko- och skolrådet
i Efverlöf den 5 okt. 1893.

§ 2.

Åt ordföranden uppdrogs att upplåna den summa, som kan behöfvas
för att sköta skolans utgifter till innevarande års slut och sedan intilldess
annorlunda beslutes.

R, Pihlstrand.

Jöns Nilsson. Per Andersson.

Nils Rasmusson. Anders Larsson.

Rätt utdraget, betyga:

Anders Persson.»

Till vederläggande af Pihlstrands uppgifter förebragte åklagaren utredning
angående Pihlstrands förhållande till de bankinrättningar, hos
hvilka han påstått sig vid ifrågavarande tid hafva haft penningar innestående.
Under rättegången upplystes jämväl, att en del af de medel,
Pihlstrand haft att erlägga till Jöns Svensson, som efter Pihlstrand emottagit
förvaltningen af Slimminge kyrkokassa, och å hvilka Jöns Svensson
utfärdat kvitto, icke kontant guldits utan ansetts inbetalta, i och med
det att Pihlstrand till honom utlämnat fullmakt att lyfta motsvarande

— 1902 —

belopp af Pihlstrands närmast därefter utfallande lön såsom kyrkoherde.
Vidare förebragtes bevisning till utrönande af, huruvida det af Pihlstrand
åberopade skolrådsprotokollet kunde anses hafva berättigat Pihlstrand att
för Efverlöfs skolkassa upptaga lån vid den tid, då sådant, enligt Pihlstrands
uppgifter, skulle hafva ägt rum.

Ransakningen afslöts den 26 september 1.901, då häradsrätten i målet
meddelade utslag af hufvudsakligen följande innehåll.

Beträffande till en början åklagarens yrkande om ansvar å Pihlstrand,
för det han falskeligen i vederbörande räkenskaper bland inkomsterna
upptagit endast en del af de belopp, han lyftat i statsanslag, förklarade
sig häradsrätten, på grund af hvad i målet i denna del förekommit,
finna det icke kunna med visshet antagas, att Pihlstrand härutinnan
förfarit i bedräglig afsigt, hvarför Pihlstrand i denna del från ansvar frikändes.
Häradsrätten ansåg vidare åklagarens yrkande om ansvar å Pihlstrand
jämlikt 12 kapitlet strafflagen, för det han utan lof skulle i Efverlöfs
skolråds namn hafva skrifvit en revers å 3,483 kronor, icke kunna
bifallas.

Vidkommande målet i öfrigt yttrade häradsrätten:

Af handlingarna hade häradsrätten inhämtat:

att Pihlstrand, som 1891 tillträdt sin befattning såsom kyrkoherde i
Efverlöfs och Slimminge församlingars pastorat och i kraft af detta sitt
ämbete handhaft och förvaltat församlingarnas kyrko- och skolkassor till
den 6 juli 1899, uti Slimminge församlings kyrkokassas räkenskaper för
år 1898 till redovisande af Slimminge kyrkokassas behållning för sagda år
uppgifvit, bland annat, att kyrkokassan hade en fordran af Efverlöfs församlings
skolkassa å 3,483 kronor, samt att af kassans behållna medel

1,201 kronor 25 öre insatts å sparbanker och 3,095 kronor 55 öre å deposition
och giro;

att i Efverlöfs skolkassas räkenskaper för 1898 icke upptagits något
belopp, som där angifvits vara skuld till Slimminge kyrkokassa;

att vid revision, som af Pihlstrand utsatts att hållas så sent som den
31 maj 1899 å Slimminge församlings kyrkokassas räkenskaper, befunnits,
att Pihlstrand icke kunnat till verificerande af sagda post å 3,483 kronor
förete skuldebref å nämnda belopp, utan i dess ställe endast åberopat det
bland handlingarna intagna skolrådsprotokollet af den 5 oktober 1893,
hvilket såsom öfver två år gammalt i allt fall förklarats icke äga gällande
kraft;

att Pihlstrand icke häller vid sagda revision kunnat till verificerande
af posten 1,201 kronor 25 öre förete någon sparbanksbok, hvaremot Pihlstrand
för revisorerna företett dels ett till Pihlstrand själf utstäldt, depo —

1902 —

sitionsbevis å omkring 2,000 kronor, och dels en del vid tillfallet ej räknade
sedlar, hvilkas belopp Pihlstrand uppgifvit uppgå till 1,500 kronor;

att revisorerna, i anledning af hvad sålunda förekommit och på grund
jämväl af andra oegentligheter, icke kunnat, trots Pihlstrands öfvertalningsförsök,
förmås att med godkännande underskrifva Slimminge kyrkas ifrågavarande
räkenskaper, samt aflägsnat sig utan att kunna verkställa någon
revision;

att Pihlstrand, som efter 1898 års utgång icke fört några räkenskaper
i Slimminge församling, den 6 juli 1899 fått afträda sin befattning med
Slimminge kyrko- och skolkassor till en af församlingen utsedd kassör;

att vid en af kontraktsprosten Strömer i februari och mars 1900
hållen inventering till utredande af förhållandena med Slimminge kyrkooch
skolkassor utrönts och af Pihlstrand medgifvits, dels att Slimminge
kyrkokassa år 1898 icke haft någon fordran af Efverlöfs skolkassa, och
dels att beloppen 3,095 kronor 55 öre och 1,201 kronor 25 öre icke vid

1898 års slut eller därefter varit i banker insatta, hvarför Pihlstrand vid
inventeringen icke haft något att anmärka däremot, att Slimminge kyrkoräkenskaper
för sagda år på det sätt rättades, att beloppet 3,483 kronor,
afseende Slimminge kyrkas fordran hos Efverlöfs skola, äfvensom beloppen

1,201 kronor 25 öre och 3,095 kronor 55 öre ur Slimminge kyrkoräkenskap
för sagda år uteslötes;

att uti en af Strömer den 26 februari 1900 vid sagda inventering
upprättad, reviderad räkning öfver Slimminge kyrkokassa för år 1898,
hvilken räkning af Pihlstrand granskats och lämnats utan anmärkning,
konstaterats, att, sedan ifrågavarande tre belopp ur räkenskapen uteslutits,
och jämväl andra rättelser i räkningen vidtagits, en brist den 6 juli

1899 i kassans medel, hvilka skolat af Pihlstrand redovisas, förefunnits å
10,571 kronor 28 öre, däri förenämnda tre belopp ingått;

att Pihlstrand hvarken vid inventeringen eller sedermera haft något
att anmärka mot riktigheten af denna reviderade räkning, utan till betäckande
af bristen, som delvis uppdagats redan vid en af Strömer den 6
juli 1899 hållen inventering, afbetalt sagda den 6 juli 1899 kontant 4,880
kronor 42 öre, den 26 februari 19li0 kontant 2,500 kronor och först
sedermera återstående beloppet, detta dock icke kontant utan genom fullmakt
till räkenskapsföraren att lyfta Pihlstrands därefter utfallande kyrkoherdelön; att

åklagaren i denna del yrkat ansvar å Pihlstrand, jämlikt 25 kapitlet
12 § strafflagen, för det Pihlstrand från Slimminge kyrka tillgripit
och förskingrat omförmälta tre belopp, sammanlagdt 7,779 kronor 80 öre,
samt genom falska räkenskaper sökt dölja detta, i det han bland tillgångarne

— 1902 —

i Slimminge kyrkas räkenskaper för 1898 falskeligen uppgifvit, att Slimminge
kyrka hade dessa belopp dels att fordra af Efverlöfs skola och
dels insatta i banker;

att Pihlstrand till sitt fredande från ansvar i fråga om beloppet 3,483
kronor anfört, att denna Efverlöfs skolas skuld till Slimminge kyrka skulle
motsvaras af och afses med följande belopp uti Efverlöfs skolräkenskåp
för 1898, nämligen dels ett belopp af 2,002 kronor 36 öre, som förekomme
å debetsidan i utgående balansen under rubriken »den 30 december af
ordföranden ytterligare anskaffade till bestridande af 1899 års utgifter»,
dels 1,100 kronor af det i samma balans förekommande lånebeloppet
3,300 kronor, hvilket belopp, 1,100 kronor, i ingående balansen bland
skulderna vid 1898 års början angifvits såsom upplånadt enligt skolrådsbeslut
den 5 oktober 1893, och dels ett belopp å 380 kronor 64 öre, som
Pihlstrand af glömska underlåtit upptaga såväl i utgående balansen bland
skulderna som i utgående balansen bland kontanta behållningen, men
hvilket belopp uti ingående balansen bland skulderna vid 1898 års början
angifvits vara ett räkenskapsförarens tillfälliga förskott;

att häremot emellertid förekommit, dels att, med undantag af beloppet
1,100 kronor, som angifvits såsom upplånt enligt skolrådsbeslut den 5
oktober 1893, Pihlstrand i Efverlöfs skolräkenskaper ända från 1895 upptagit
de öfriga belopp, som Pihlstrand nu påstode afse skuld till Slimminge
kyrka, såsom af honom själf förskotterade och anskaffade och icke såsom
någon skuld till Slimminge kyrka; dels att förhållandet varit enahanda
under åren 1896 och 1897, under hvilka år någon öfverensstämmelse mellan
Slimminge kyrkoräkenskap och Efverlöfs skolräkenskåp beträffande
sagda belopp ej funnits; dels att, enligt hvad skolläraren A. Hammarlund
i Efverlöf, hvilken hörts såsom vittne i målet, berättat, vid revisionen af
Efverlöfs skolräkenskåp för 1898 Pihlstrand själf uppträdt såsom fordringsägare
till beloppen 2,002 kronor 36 öre och 380 kronor 64 öre,
hvilket senare belopp ingalunda uteglömts, utan enligt öfverenskommelse
mellan Pihlstrand och revisorerna ansetts vara till Pihlstrand återbetaldt
och därför uteslutits såväl från utgående skulden som från utgående behållningen;
och dels att Pihlstrand enligt en af vice pastorn L. Brodin
upprättad tablå, som af Pihlstrand lämnats utan anmärkning, fått vid
uppgörelse med Efverlöfs skolkassa räkna sig samtliga dessa belopp till
godo;

att Pihlstrand i fråga om beloppen 1,201 kronor 25 öre och 3,095
kronor 55 öre vid häradsrätten påstått och vidhållit, att dessa belopp
verkligen varit, på sätt i räkningen uppgifvits, å banker insatta;

att härutinnan förekommit, å ena sidan att Pihlstrand vid revisionen

— 1902 —

i maj 1899 företett depositionsbevis och kontanta penningar, som möjligen
kunnat svara mot det på deposition och giro insatta beloppet 3,095 kronor
55 öre, men å andra sidan, att Pihlstrand icke kunnat uppgifva någon
bestämd sparbank, hvari beloppet 1,201 kronor 25 öre skulle varit insatt,
och att vid efterforskning i de banker, Pihlstrand själf anvisat såsom sådana,
med hvilka Pihlstrand kunnat hafva affärer, befunnits, att i dessa
banker någon sådan insättning ej under senare delen af 1898 ägt rum till
högre belopp än sammanlagdt 150 kronor 56 öre;

och funne häradsrätten, på grund af hvad sålunda och i öfrigt i *

målet förekommit, det vara ådagalagdt, att Pihlstrand gjort sig skyldig
till tillgrepp och förskingring af medel, tillhöriga Slimminge kyrkokassa,
som han i kraft af sitt ämbete omhänderhaft, och till fördöljande häraf i
kassans räkning för 1898 dels uppgifvit, att till Efverlöfs skola såsom lån
gjorts en utbetalning, som till ett belopp af minst 2,383 kronor icke i verkligheten
ägt rum, dels ock upptagit, att 1,201 kronor 25 öre insatts på
sparbanker, utan att denna insättning i verkligheten ägt rum till högre
belopp än 150 kronor 56 öre, hvaremot häradsrätten ansåge Pihlstrand i
denna del ej härutöfver vara om brottsligt förfarande förvunnen, till följd
hvaraf häradsrätten, som vid bedömandet af Pihlstrands ifrågavarande handlingssätt
ansåge synnerligen förmildrande omständigheter föreligga, pröfvade
rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 12 § strafflagen, döma Pihlstrand,
som det förskingrade ersatt, att, för hvad han sålunda förbrutit, dels
varda från prästämbetet afsatt, dels ock hållas till straffarbete i två år,
hvarjämte häradsrätten förklarade Pihlstrand ej mindre ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas än äfven förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
ett år förflutit, från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.

Tillika förpligtades Pihlstrand att ersätta dels statsverket hvad af
allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå såsom ersättning ej
mindre till af åklagaren i målet inkallade vittnen än äfven till den fjärdingsman,
som hämtat Pihlstrand till rätten den 3 september 1901, dels
ock klaganden Jöns Nilsson äfvensom andra i målet hörda personer för
deras inställelse.

Öfver häradsrättens utslag anförde Pihlstrand besvär hos hofrätten
öfver Skåne och Blekinge. Genom utslag den 12 november 1901 har bemälte
hofrätt förklarat sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande till
ändring i öfverklagade utslaget.

I hofrättens utslag har Pihlstrand sökt ändring genom besvär
hos Kong! Maj:t. I dessa besvär yrkade Pihlstrand, att Kongl. Maj:t
måtte, med upphäfvande af domstolarnes utslag, ogilla de mot honom i
målet gjorda påståenden, och anhöll Pihlstrand tillika särskild^ att Kongl.

— 1902 —

Maj:t täcktes i preliminärt beslut förordna om hans försättande på fri fot.
För den händelse Kongl. Maj:t ej skulle finna skäl bifalla ändringssökandet,
hemstälde Pihlstrand slutligen att af nåd varda befriad från det honom
ådömda straffet.

Utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner för sterbiiusdelägare,
ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas.

I min till 1901 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse (sid. 8—13) har
redogörelse lämnats för ett emot häradshöfdingen i Sunnerbo härads domsaga
O. Carlqvist af den anledning anstäldt åtal, att domsagans häradsrätt
under ordförandeskap af häradshöfdingen Carlqvist i sju fall beviljat lagfart
under särskilda paragrafer i protokollet, oaktadt gemensam expedition
rätteligen bort meddelas. Af berörda redogörelse framgår, att Göta hofrätt,
som i målet meddelat utslag den 11 maj 1900, däri utlåtit sig, att,
enär Carlqvist i omförmälta sju ärenden utfärdat särskild expedition för
hvarje sterbiiusdelägare, oaktadt begäran i sådant hänseende icke blifvit
framstäld, men i hvarje af sagda ärenden, jämlikt 11 § i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, enligt detta lagrums lydelse
i kongl. kungörelsen den 16 december 1887, gemensam expedition
för samtlige sterbhusdelägarne bort utfärdas, pröfvade hofrätten rättvist
att, jämlikt 25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet 3 § strafflagen, döma Carlqvist
för det oförstånd i domareämbetets utöfning, hvartill han sålunda gjort
sig skyldig, att bota 150 kronor.

I redogörelsen för åtalet finnes jämväl omförmält, att häradshöfdingen
Carlqvist genom besvär hos Kongl. Maj:t sökt ändring i hofrättens utslag.

Sedan handlingarna i målet, jämlikt beslut af högsta domstolen, emellan
dess ledamöter cirkulerat, blek målet den 11 oktober 1901 i närvaro af
sju justitieråd till afgörande företaget. Genom då meddeladt utslag förklarade
sig Kongl. Maj:t, med hänsyn till affattningen af den i hofrättens
utslag åberopade paragraf i förordningen angående expeditionslösen, väl
finna Carlqvists åtgörande att uti ett hvart af ifrågavarande lagfartsärenden
utfärda särskild expedition för den af sterbhusdelägarne, som af öfrige
sterbhusdelägarne köpt deras lotter i fastigheten, ehuru oriktigt, dock icke
värn att hänföra till ämbetsfel, men som Carlqvist genom att utfärda särskilda
expeditioner för eu hvar af sistnämnde sterbhusdelägare gjort sig
skyldig till oförstånd i ämbetet, pröfvade Kongl. Maj:t lagligt fastställa det
slut, hvartill hofrätten i målet kommit.

Från den mening utslaget innehåller voro tre ledamöter af högsta

— 1902 —

domstolen skiljaktige, i det att två juslitieråd ej funno skäl att i hofräftens
utslag göra ändring, samt ett justitieråd yttrade: »För min del anser jag
Carlqvist hafva gjort sig skyldig till oförstånd vid domareämbetets utöfning
därigenom, att han i hvart och ett af ofvan omförmälta lagfartsärenden,
oaktadt begäran i sådant hänseende icke blifvit framstäld, utfärdat
särskild expedition för en hvar af de sterbhusdelägare, hvilka, då lagfart
vid. häradsrätten söktes å dem i giftorätt eller arf tillfallna andelar af
fastigheterna, redan afhändt sig samma andelar till annan person, som vid
häradsrätten samtidigt därå sökt lagfart; och finner jag förty ej skäl göra
ändring i det slut, hvartill hofrätten i målet kommit».

Lagstridig propositionsvägran vid val å kyrkostämma.

Min ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag (sid. 2—8) utvisar, att jag
inför domkapitlet i Upsala stält kyrkoherden i Järlåsa församling Erik
Fredlund under tilltal, för det han vid en den 28 januari 1900 med församlingen
hallen kyrkostämma, därå val af en ledamot i församlingens
kyrko- och skolråd företagits, vägrat framställa proposition på en till nämnda
befattning föreslagen person, af skäl att den sålunda föreslagne vore styrelseledamot
i en s. k. friförsamling. I detta mål hade domkapitlet i utslag den
2 maj 1900 yttrat: Ehuru kyrkoherden Fredlund icke kunde anses hafva

ägt laga skäl för sin vägran att vid det å kyrkostämma med Järlåsa församling
den 28 januari 1900 hållna val af kyrkoråds- och skolrådsledamot,
framställa proposition på val af den i behörig ordning föreslagne A. J.
Eriksson i Bryggarbo, hvarför ock domkapitlet på anförda besvär öfver
valet upphäft detsamma såsom icke i laga ordning tillkommet; likväl och
som Fredlunds berörda förfarande, med afseende å hvad han i sin förklaring
upplyst och till sitt försvar anfört rörande den föreslagnes kvalifikationer
med hänsyn till kyrkostäinmoförordningens fordran på gudsfruktan
och nit, icke syntes domkapitlet innefatta sådant oförstånd i ämbetet,
att laga ansvar därför kunde honom ådömas, funne domkapitlet den
af mig emot Fredlund väckta ansvarstalan icke kunna bifallas.

Pa besvär, soin jag hos Svea hofrätt låtit anföra öfver domkapitlets
utslag, har hofrätten den. 18 oktober 1901 meddelat utslag af följande innehall:
Ehuru Fredlund icke kunde anses hafva ägt laga skäl för sin åt gärd

att vid ifrågavarande valförrättning vägra att framställa proposition
pa val af ofvanbimälte Eriksson, likväl och som, med hänsyn till hvad i
malet förekommit, Fredlunds berörda förfarande icke vore af beskaffenhet

Judit''ieombuilnmannens iimbehsbeväUelar. till WO‘J års ltilesdag.

att böra till ansvar för honom föranleda, alltså blefve det slut, hvartill
domkapitlet genom öfverklagade utslaget kommit, af hofrätten faststäldt.

Efter uppdrag af mig har hofrättens advokatfiskal hos Kongl. Maj:t
anfört besvär i målet, och äro dessa besvär ännu icke slutligen pröfvade.

Vägran af magistrat att till Kongl. Maj:t insända en af
stadsfullmäktige beslutad skrifvelse.

Sedan, på sätt min ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag (sid. 39—42)
utvisar, borgmästaren i Varberg Emil Swenson och rådmannen därstädes
G. Lundberg, den förre såsom ordförande och den senare såsom ledamot
af magistraten i Varberg, af Göta hofrätt medelst utslag den 11 december
1900 på ett af mig anbefaldt åtal dömts till böter, af skäl att bemälte
magistrat vägrat att till Kongl. Maj:t insända en af stadsfullmäktige i
Varberg beslutad skrifvelse, anförde Swenson och Lundberg underdåniga
besvär i målet. Kongl. Maj:t, som den 14 november 1901 pröfvat besvären,
har emellertid förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Ersättning tagen för återställande af handlingar, som ingifvits till
rådstufvurätt och i dess dombok inhäftats.

Uti en hit ingifven klagoskrift gjorde verkmästaren A. P. Palmé i
Gylsboda — jämte det han i särskilda hänseenden anförde klagomål, som
jag efter vederbörandes hörande fann icke till vidare åtgärd föranleda —
framställning om åtals anställande med anledning däraf, att klaganden, som
den 29 oktober och den 3 december 1900 i ett vid rådstufvurätten i Varberg
handlagdt tvistemål emellan honom och ingeniören H. Gerlach därstädes
ingifvit två originalräkningar, nödgats, för att återfå desamma, till
vederbörande expeditionshafvande erlägga en afgift af 5 kronor 50 öre.

I afgifven förklaring häröfver anförde borgmästaren Emil Swenson:
Berörda räkningar hade af klagandens ombud i målet, litteratören B. M.
Palm, till rådstufvurätten inlämnats utan förbehåll om deras återbekommande,
och i sådana fall plägade ju dylika handlingar inlittereras i domboken.
Efter någon tid hade Palm begärt att återfå räkningarna mot lösen
för afskrifter däraf, och hade borgmästaren således endast fullgjort en rekvisition.
På det att emellertid denna obetydlighet icke måtte gifva anledning
till vidare skriftväxling, skulle klaganden på anmälan hos borgmästaren
återfå omförmälta 5 kronor 50 öre.

1902 —

Vid förklaringen hade fogats ett intyg af bemälte Palm, af innehåll
att han hos borgmästaren Swenson framstäf begäran att, emot erläggande
af lösen för afskrifter af ifrågavarande räkningar, återfå dem.

* *

Att ifrågavarande sak vore så obetydlig, som borgmästaren Swenson förmenat
densamma vara, kunde jag icke anse. Det belopp, hvarom frågan rörde
sig, var visserligen ganska ringa, men enligt min uppfattning hade borgmästaren
Swenson därigenom, att han under för handen varande omständigheter
af klaganden uppburit nämnda belopp, gjort sig skyldig till ett ämbetsfel
af beskaffenhet att ej böra lämnas opåtaldt

Borgmästaren Swenson hade erinrat, att klaganden ej gjort något förbehåll
därom, att han ville från rätten återbekomma ifrågavarande två
räkningar. Men uppenbart är, att samma räkningar varit eu klagandens
tillhörighet, och följaktligen hade det ålegat borgmästaren att utan någon
slags godtgörelse vid anfordran återställa dem till klaganden, vare sig
klaganden härom gjort förbehåll eller ej.

Och ej häller hade den af borgmästaren Swenson åberopade omständigheten,
att klagandens ombud hos honom skulle hafva begärt att emot
lösen för afskrifter af handlingarna återfå desamma, kunnat grundlägga
någon rättighet för borgmästaren att emottaga en sålunda erbjuden betalning.
Klaganden eller hans ombud hade alls icke varit i behof utaf några
afskrifter af handlingarna och ej häller af borgmästaren fått emottaga
sådana; men väl hade borgmästaren själf, för att behörigen uppfylla sin
ämbetspligt, måst antingen i konceptdomboken inskrifva eller låta inskrifva
samma handlingar eller ock af dem besörja afskrifter att biläggas domboken.
I hvilketdera fallet som hälst hade tydligen det arbetet bort verkställas
utan någon kostnad för klaganden, och därest, på sätt borgmästaren
uppgifvit, från klagandens sida framkommit ett erbjudande af betalning,
både det varit borgmästarens pligt att afböja en sådan framställning, med
tillkännagifvande att klaganden vore berättigad att utan godtgörelse återfå
sina ifrågakomna handlingar. En domare äger nämligen icke emottaga
sportel, hvartill han ej är lagligen berättigad, äfven om en sådan sportel,
mera eller mindre frivilligt, erbjudes honom.

På grund af hvad jag anfört, uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Göta
hofrätt att inför hofrätten ställa borgmästaren Swenson under tilltal, för
hvad sålunda låg honom till last. Advokatfiskalen skulle därvid yrka ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom hans förpligtande
att till klaganden återgälda ifrågakomna belopp, 5 kronor 50 öre, och an -

11)02 -

100

modades advokatfiskal» att tillika i man af befogenhet understödja de ersättningsanspråk
i öfrigt, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att
däri framställa.

Efter föregången skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den
2 december 1901. Hofrätten utlät sig däri: Enär borgmästaren Swenson
inedgifvit, att han vid återställandet af ifrågavarande två räkningar till
Palmes ombud emottagit ö kronor 50 öre i lösen för afskrifter af desamma,
men det lagligen ålegat Swenson att tillhandahålla Palmé räkningarna utan
afgift, alltså pröfvade hofrätten rättvist, i förmågo af 25 kapitlet 17 §
strafflagen, döma Swenson för det oförstånd vid utöfning af sitt ämbete,
han sålunda låtit komma sig till last, att bota 10 kronor; hvarjämte Swenson
förpligtades till Palme utgifva ej mindre 5 kronor 50 öre, som Swenson
uppburit i lösen för afskrifterna, än äfven 25 kronor i ersättning för
Palmes kostnader å målet.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Åtal mot föreståndaren vid institutet för blinda för brottsliga
åtgärder i afseende å penningar och annat, som lian i kraft af sin

tjänst haft om händer.

I fyra särskilda, genom ombud uppsatta skrifter, hvilka hit ingåfvos,
en i november 1897, en i januari 1898 och två i maj 1898, anförde förutvarande
eleven vid institutet för blinda Maria Eriksson samt från blindafdelningen
vid allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla
utgångna eleverna Karolina Löfgren, Johan August Nilsson Kronlund och
Abel Jacobson klagomål öfver det sätt, hvarpå föreståndaren för institutet
lör blinda, rektorn Petrus Kerfstedt, handhaft bemälte klagande tillhöriga
medel, hvilka varit i Stockholms stads sparbank insatta enligt motböcker,
som Kerfstedt å tjänstens vägnar fått emottaga. Härutinnan anförde
hufvudsakligen:

Maria Eriksson: År 1892 hade Maria Eriksson jämte andra förutvarande
blinda elever hos direktionen för blindinstitutet gjort ansökan om
att utbekomma dem tilldelade stipendiemedel och s. k. arbetspenningar,
hvarmed afsåges de blinda eleverna tillerkänd andel i af dem förfärdigade
arbetens värde. Sedan förklaring häröfver infordrats från Kerfstedt, hade
denne uppgifva, att Maria Eriksson redan utbekommit sitt stipendium.
Under år 1897 hade emellertid Maria Eriksson fått veta, att Kerfstedt den
1 november 1886 i Stockholms stads sparbank uttagit å en henne tillhörig
sparbanksbok innestående 49 kronor 81 öre, och hade detta belopp icke
någonsin blifvit till Maria Eriksson redovisadt. På grund häraf yrkade

— 1902 —

101

Maria Eriksson, att Kerfstedts anmärkta förfarande måtte beifras, samt att
henne måtte lämnas tillfälle att därvid framställa sina fordrings- och ersättningsanspråk.

Karolina Löfgren: A en henne tillhörig motbok med ofvannämnda
sparbank hade Kerfstedt utan därtill gifvet bemyndigande uttagit 45
kronor den 24 maj 1879 och återstående 152 kronor den 12 maj 1883.
Af dessa belopp hade Kerfstedt på Karolina Löfgrens framställning till
henne utbetalt 20 kronor år 1884, likaledes 20 kronor år 1887 samt 15
kronor år 1889. Då Karolina Löfgren sedermera anhållit, att af hennes
ifrågavarande medel ett belopp af 25 kronor 43 öre måtte användas
till gäldande af åtskilliga af »föreningen för blindas väl» till henne utlämnade
arbetsmaterialier, hade emellertid Kerfstedt påstått, att Karolina
Löfgren utfått hela sitt tillgodohafvande. I en vid blindinstitutet förvarad
förteckning öfver utgångna blinda elevers sparbanksböcker hade Kerfstedt
i fråga om Karolina Löfgrens medel gjort en så lydande anteckning: »d.
12/s 83 uttogs och öfverlämnades på begäran hela beloppet.» Enär
Kerfstedt alltså förskingrat Karolina Löfgren tillhöriga medel, yrkade hon,
att åtal härför måtte emot Kerfstedt anställas, samt Karolina Löfgren
lämnas tillfälle att framställa påståenden om utbekommande af sparbanksmedlen
och ersättning för den kostnad och skada, som henne tillskyndats.

Kronlund: Den 12 maj 1883 hade Kerfstedt å en Kronlund tillhörig
sparbanksbok uttagit 81 kronor 64 öre, utan att Kronlund fått emottaga
något af det sålunda uttagna beloppet. Likväl hade Kerfstedt i en på anmodan
af direktionen öfver blindinstitutet den 31 december 1897 %fgifven
redovisningsräkning öfver medel, som Kerfstedt för blindas räkning haft
om händer, antecknat, att Kronlund skulle hafva utbekommit omförmälta
medel den dag, då de uttagits. Kronlund hemstälde fördenskull om sakens
beifrande, och att honom måtte beredas tillfälle att framställa påståenden
om medlens utbekommande och om skadestånd.

I särskilda förklaringar öfver sistberörda tre klagomål anförde Kerfstedt,
bland annat: Maria Eriksson, hvilkens besparade medel uppgått
till sammanlagd t 102 kronor 72 öre utom ränta, hade under åren 1879
till och med 1886 i olika poster, kontant eller i arbetsmateriel, bekommit
tillhopa 125 kronor 98 öre, hvadan det å hennes sparbanksbok uttagna
beloppet 49 kronor 81 öre redan före uttagningen blifvit till henne utbetalt,
Karolina Löfgrens ifrågavarande medel hade på olika tider och
till olika personer, Indika uppgifvit sig vara ombud för henne, blifvit utbetalta,
ehuru Kerfstedt icke erhållit något kvitto å de gjorda utbetalningarna.
Kerfstedt vore emellertid villig att utbetala de penningar, som
Karolina Löfgren ansåge sig icke hafva bekommit, och å hvilkas utbetal —

1902 —

102

ande Kerfstedt icke kunde förete kvitto. Angående Kronlunds medel
ville Kerfstedt erinra, att Kerfstedt i sin till direktionen aflämnade redovisning
anmärkt, att han saknade kvitto å några utbetalningar, som gjorts
för åtskilliga år tillbaka, men tillika förklarat sig villig att utbetala dessa
penningar, då framställning därom gjordes. I enlighet härmed hade
Kerfstedt gått i författning om medlens utbetalande till Kronlund.

På grund af hvad Kerfstedt i dessa förklaringar sökt göra gällande,
inkommo vederbörande klagande med särskilda påminnelseskrifter, därvid
Maria Eriksson bestämdt bestred, att hon någonsin oinottagit kontanta
penningar af Kerfstedt, och med ledning af Kerfstedts uttagningar
å hennes sparbanksbok samt prisen å de varor, hon erhållit, beräknade
sitt tillgodohafvande hos Kerfstedt till 63 kronor 31 öre utom ränta;

Karolina Löfgren gendref hvad Kerfstedt i den öfver Karolina Löfgrens
klagoskrift afgifna förklaringen anfört, under erinran bland annat, hurusom
Kerfstedt vid olika tillfällen lämnat emot hvarandra stridande uppgifter
i afseende å de förmenta utbetalningarna; i följd hvaraf Karolina Löfgren
vidhöll sina förut framstälda yrkanden; samt

Kronlund vitsordade riktigheten af Kerfstedts uppgift, att Kerfstedt
dåmera godtgjort Kronlund hans fordran, men tillika förklarade, att
Kerfstedts påstående om penningarnas tidigare utbetalning vore sanningslös,
I särskilda senare hit ingifna skrifter förmälte Maria Eriksson och
Karolina Löfgren, att Kerfstedt visserligen godtgjort deras fordringsanspråk,
men däremot vägrat att gälda af dem fordrad kostnadsersättning med 25
kronor t till en hvar af dem. Till stöd för befogenheten af sistberörda
anspråk anförde bemälte klagande sammanstämmande, att Kerfstedts obehöriga
innehållande af deras medel och förnekande af deras rättmätiga
fordran uppenbarligen måst vålla dem åtskilliga utgifter för korrespondens
och ersättning till ombud, Indika utgifter skulle varit obehöfliga, om
Kerfstedt utan invändningar fullgjort sin skyldighet.

Den klagoskrift, som blifvit hit ingifven af Abel Jacobson, innehöll,
bland annat, att Kerfstedt i ofvan omförmälta redovisning angående
Jacobson dels antecknat, att denne skulle hafva bekommit de å hans
sparbanksbok uttagna medel å samma dagar, då medlen uttagits, dels
ock under en särskild rubrik »öfverbetalning» upptagit hvad Kerfstedt i
en vid Stockholms rådstufvurätt af Jacobson anstäld rättegång om utbekommande
af ifrågavarande sparbanksmedeL förpligtats att till Jacobson
utgifva. Under åberopande af åtskilliga i berörda rättegång förekomna
omständigheter, hvilka förmenades vara af beskaffenhet att förringa trovärdigheten
af Kerfstedts i rättegången lämnade uppgifter, sökte Jacobson
göra gällande, att Kerfstedt, med hänsyn till hvad lian sj/tff- anfört, måste

— 1902 —

103

anses genom omförmälta anteckningar i redovisningen hafva mot bättre
vetande skymfat Jacobson och därigenom gjort sig skyldig till fel i sin tjänst.

Af protokollen i nyssnämnda rättegång, hvilka åtföljde Jacobsons
klagoskrift, framgick hufvudsakligen: I målet, som vid rådstufvurätten
förekom den SO juni och den 21 juli 1897, anförde Jacobson, bland annat,
att Kerfstedt af Jacobsons sparbanksmedel utan dennes vetskap uttagit den
24 maj 1879 ett belopp af 200 kronor och den 29 januari 1883 återstoden,
utgörande 114 kronor 28 öre. Med anledning häraf yrkade
Jacobson — som förmälte sig antaga, att Kerfstedt haft för afsigt att för
egen räkning behålla och tillgodogöra sig de uttagna medlen — att
Kerfstedt måtte ej mindre fällas till ansvar efter 25 kapitlet 11 § strafflagen
eller, om nämnda lagrum icke kunde anses äga tillämplighet, efter
16 § i samma kapitel än äfven förpligtas att återgälda de uttagna medlen
med ränta. Härtill genmältes af Kerfstedt hufvudsakligen, att han på
grund af särskilda honom tilihandakoinna rekvisitioner uttagit medlen och
afsändt dem under Jacobsons adress. Till bestyrkande häraf företedde
Kerfstedt en med blindskrift skrifven, med namnet »Abel Jakobsson» undertecknad
handling, i hvilken dels erkänts emottagande af tillsända arbetsmedel,
och dels framställa begäran om återstodens afsändande. Med
hänsyn till det sätt, hvarpå det under berörda handling tecknade namnet
vore stafvadt, förklarade emellertid Kerfstedt, att han antoge, att de bekomna
rekvisitionerna varit falska, och att de af Kerfstedt afsända beloppen
icke kommit Jacobson tillhanda. Ansvarsyrkandet ogillades af
rådstufvurätten på den grund, att i målet icke visats, att Kerfstedt för
egen räkning användt de uttagna medlen. Däremot förpligtades Kerfstedt,
i enlighet med hvad han i målet åtagit sig, att till Jacobson utgifva de
omstämda beloppen med å dem fordrad ränta.

* *

Ofvannämnda ärenden, hvilka jag fann vara af beskaffenhet att böra
i ett sammanhang afgöras, gåfvo mig anledning att söka inhämta närmare
kännedom om'' Kerfstedts förvaltning af de blinda elevernas medel i allmänhet.
För att i förevarande hänseende vinna erforderliga upplysningar,
utöfver hvad som kunde inhämtas ur nu ifrågavarande klagoskrifter och
dem vidfogade bilagor eller ur handlingarna till härstädes tidigare behandlade
klagomål, lät jag genomgå direktionens öfver blindinstitutet
protokoll samt införskaffa sådana utdrag af nämnda protokoll och afskrifter
af protokollen bilagda handlingar, som befunnos vara för ändamålet
lämpliga. Tillika lät jag från Stockholms stads sparbank inhämta
vissa upplysningar.

1H02

104

Den utredning, som sålunda förelåg, öfvertygade mig därom, att
Kerfstedt på ett synnerligen blandervärdt sätt missbrukat sin ställning
såsom förvaltare af de blindas medel. Sådant hade skett närmast därigenom,
att Kerfstedt ur sparbanken uttagit betydande belopp, tillhörande
från institutet å Manilla eller blindinstitutet redan afgångna elever, och
detta utan att det kunde i någon mån anses sannolikt, att dessa uttagningar
ägt rum till följd af framställningar från ägarne. Vidare hade
Kerfstedt under en lång följd af år hos sig behållit de uttagna medlen
utan att öfver dem föra någon räkenskap eller vidtaga åtgärd, för att
penningarna måtte komma de blinde ägarne tillhanda.

Ehuru jag sålunda fann det vara uppenbart, att Kerfstedt i förevarande
hänseende på ett straffvärdt sätt brutit emot sin tjänstepligt, voro
omständigheterna dock ägnade att framkalla tvekan, huru Kerfstedts
ifrågavarande felaktiga förhållande borde karaktäriseras. Såsom ofvan
blifvit antydt, ville klaganden Karolina Löfgren göra gällande, att Kerfstedt
förskingrat hennes penningar, och enahanda påstående hade af klaganden
Abel Jacobson framstälts vid rådstufvurätt en. För min del ansåg
jag visserligen, att åtskilliga omständigheter vid uttagningarna af de
blindas medel, såsom redan frånvaron af antaglig orsak till desamma, de
uttagna beloppens storlek in. in., i viss mån kunde stödja det antagande,
att Kerfstedt uttagit medlen i afsigt att för något sitt ändamål nyttja dem,
men å andra sidan syntes mig utsigten att kunna ådagalägga, att Kerfstedt
i afseende å medlens förvaltning uppsåtligen åsidosatt sin tjänstepligt,
icke vara tillräckligt stor för att motivera yrkande af ansvar å
Kerfstedt för tillgrepp af samma medel. Däremot fann jag mig af den
föreliggande utredningen beträffande Kerfstedts förhållande i saken fullt
berättigad att beteckna hans åtgörande härutinnan såsom redan vid medlens
uttagande ådagalagd, därefter fortsatt vårdslöshet af synnerligen grof
beskaffenhet. Detsamma fann jag i tillämpliga delar gälla om Kerfstedts förvaltning
af andra medel, som tillhörde elever vid blindinstitutet, och Indika
medel Kerfstedt i sin egenskap af institutets föreståndare haft om händer.

I enlighet härmed kunde Kerfstedt enligt min uppfattning ställas
under åtal allenast för sådant felaktigt förhållande i tjänsten, som förelupit
under de sista fem åren. Detta åter medförde, att behörig domstol
för åtalet måste blifva den rätt, under hvars domvärjo Kerfstedt under
de fem närmast före åtalets anställande förflutna åren utöfvat sin befattning
såsom institutets föreståndare.

Utöfver det straffansvar, som Kerfstedt i förevarande hänseende ådragit
sig, ålåg honom enligt min tanke en omfattande redovisnings- eller ersättningsskyldighet.
Jag fann det nämligen vara obestridligt, att Kerfstedt

— 1902 —

105

hade att behörigen redovisa icke blott af honom ur sparbanken uttagna
medel, som innestått å blinda elevers motböcker, utan äfven sådana de
blinda tillhöriga medel, som icke blifvit i sparbanken insatta, utan af
Kerfstedt emottagits och behållits. Kunde i afseende å dylika medel tillfredsställande
redovisning ej lämnas, borde ovilkorlig ersättningsskyldighet inträda.

På grund af hvad jag anfört, aflat jag till Konungens befallningshafvande
i Stockholms län en skrifvelse, med begäran att Konungens befallningshafvande
måtte förordna åklagare att utföra det tillämnade åtalet,
och i särskild instruktion för den blifvande åklagaren uppdrog jag åt
denne att vid Danderyds skeppslags tingsrätt i laga ordning anhängiggöra
och utföra talan emot Kerfstedt, för hvad denne i förevarande hänseende
låtit komma sig till last. Åklagaren skulle därvid å Kerfstedt yrka ansvar
efter lag och sakens genom utredning i målet närmare faststälda beskaffenhet.
Tillika borde åklagaren ej mindre i mån af befogenhet understödja
de anspråk på godtgörelse för genom Kerfstedts förvållande framkallade
kostnader, som klagandena Maria Eriksson och Karolina Löfgren,
i målet hörda, kunde komma att däri framställa, än äfven biträda de
yrkanden om redovisning eller befogade anspråk på ersättning, hvilka
kunde göras af andra blinda, som under målets handläggning möjligen
komme att anmäla sig vilja i egenskap af målsägare däri föra talan.

Det åtal, som till följd häraf anstäldes emot Kerfstedt, handlades
vid samtliga inom Danderyds skeppslag hållna lagtima ting under åren
1899—1901. Under fortgången af åtalet blef detsamma emellertid betydligt
utvidgadt. I en den 17 september 1899 dagtecknad skrifvelse anmälde
nämligen den tillförordnade åklagaren i målet, vice häradshöfdingen E. Fries,
med öfverlämnande af en skriftlig framställning af den under sommaren
1899 åstadkomna utredning i målet, att samma utredning gåfve vid handen,
att Kerfstedt jämväl beträffande andra penningemedel än de förut i målet
ifrågakomna, äfvensom i fråga om arbetsmaterialier m. m., som han i
kraft af sitt ämbete haft att förvalta och redovisa, brutit emot sin ämbetspligt.
Vice häradshöfdingen Fries anhöll därför, att jag måtte i fråga om
åtalets vidare utförande meddela de föreskrifter, som af de anförd a förhållandena
kunde föranledas.

På grund häraf, och då det, med hänsyn till det nära sambandet
emellan samtliga Kerfstedts ifrågavarande förvaltningsåtgärder, syntes vara
synnerligen önskvärdt, att de ämbetsfel, som härutinnan läge honom till last,
måtte, såvidt möjligt vore, i ett sammanhang utredas och afdömas, uppdrog
jag åt vice häradshöfdingen Fries att i förevarande mål jämväl i de
hänseenden, som med hans nyssnämnda skriftliga utredning åsyftades, å
Kerfstedt yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; och skulle tillika

.hislilieomljudsmannens ämbclsberäitelse till 1902 års Riksdag. 14

106

de ersättningsanspråk, som vederbörande målsägare kunde komma att
framställa, i mån af befogenhet af åklagaren understödjas.

Under handläggningen af förevarande åtal uppträdde ett flertal blinda
såsom målsägare, hvarförutom direktionen öfver blindinstitutet, genom
åklagaren såsom befullmäktigadt ombud, i enahanda egenskap förde talan
i målet. De ersättningsyrkanden, som af de blinda framstäldes, grundades
hufvudsakligen därå, att Kerfstedts ofvannämnda redovisning i afseende å
bemälte målsägare vore oriktig, i det att deras tillgodohafvanden icke
upptagits till rätta belopp, eller dem påförts utbetalningar, som icke i
verkligheten ägt rum. Direktionen åter framstälde ersättningsanspråk på
den grund, att Kerfstedt dels i räkningar, hvilka han såsom institutets
föreståndare uppgjort, uteslutit influtna medel dels ock vid redovisning af
anslag från en under direktionens förvaltning stäld donationsfond, den
s. k. Nybergska fonden, upptagit utbetalningar, som ej skett. Åklagarens
ansvarsyrkanden afsågo, att Kerfstedt i afseende å förvaltningen af de
blindas medel ådagalagt vårdslöshet och försummelse samt i fråga om
institutets medel och anslagen från Nybergska fonden begått förskingring
och genom oriktig bokföring eller falska verifikationer sökt dölja tillgreppen.

Med afseende å beskaffenheten af ifrågavarande synnerligen vidlyftiga
och invecklade mål har jag funnit olämpligt att i förevarande berättelse
lämna närmare redogörelse för hvad i målet förekommit.

Målet afgjordes den 21 oktober 1901 af tingsrätten, som i då meddeladt
slutligt utslag dels yttrade sig om återkallade ersättningsyrkanden,
om ett af åklagaren framstäldt vittnesjäf och om ersättning så väl till
statsverket för särskilda kostnader som till afbörda vittnen, dels ock i
själfva saken utlät sig:

Tingsrätten hade i målet inhämtat,

att, sedan direktionen öfver allmänna institutet för döfstumma och
blinda i underdånig skrifvelse den 2 oktober 1876 framhållit otillräckligheten
och bristfälligheten af de lokaler i institutet, hvilka vore upplåtna
för de blinda eleverna och deras undervisning, äfvensom de olägenheter,
som vore en följd af de båda undervisningsanstalternas förening, Kongl.
Maj:t genom skrifvelse den 18 maj 1878 förordnat, att vården om de på
statens bekostnad undervisade blinda skulle skiljas från döfstuminstitutet
vid Manilla och anförtros åt ett särskildt institut för blinda;

att därvid, bland annat, föreskrifvits, att den direktion, under hvars
tillsyn och vård det nya institutet skulle stå, ägde förordna föreståndare,
lärare och betjäning vid institutet äfvensom nödigt biträde för räkenskapsföring
och sekreteraregöromålens bestridande, hvarjämte stadgats, att hvad
i reglementet för allmänna institutet för döfstumma och blinda den 19

— 1902 —

107

juni 1846 föreskrifvits angående elevers intagning skulle lända till efterrättelse
jämväl för institutet för blinda, samt att direktionen skulle äga
att inom ett års förlopp, efter det läroanstalten blifvit öppnad, till Kongl.
Maj:t inkomma med förslag till de närmare bestämmelser i afseende å institutets
verksamhet, som kunde finnas erforderliga;

att sådana bestämmelser emellertid först meddelats genom kongl.
stadgan för institutet för blinda den 14 oktober 1892, genom hvilken upphäfts
hvad i kongl. brefvet den 18 maj 1878 föreskrifvits angående institutets
styrelse och verksamhet;

att Kerfstedt den 12 augusti 1878 förordnats till föreståndare för det
sålunda inrättade institutet för blinda, hvarjämte direktionen den 2 september
samma år föreskrifvit, att föreståndaren tillika skulle vara förste lärare;

att till det nya institutet, som den 2 januari 1879 började sin verksamhet
i en för detsamma förhyrd lokal i Stockholm, öfverflyttats de vid
blindafdelningen af institutet å Manilla då kvarvarande elever;

att, sedan emellertid berörda lokal befunnits otillräcklig, institutet
sommaren 1888 flyttats till Tomteboda, hvarest för institutet anskaffats
nya lokaler i särskilda för ändamålet uppförda byggnader;

att eleverna vid blindafdelningen å Manilla under äldre tider tillerkänts
äganderätten till de af dem förfärdigade arbeten, men att direktionen
emellertid af anförda orsaker den 3 november 1873 beslutit, att
alla af de blinda eleverna förfärdigade arbeten skulle vara institutets tillhörighet
och för dess räkning försäljas, samt eleverna för hvarje arbete godtgöras
ett premium eller en arbetslön efter faststälda grunder, hvaraf beloppet
skulle för hvarje år i Stockholms stads sparbank för deras räkning insättas;

att i enlighet härmed insättning i sparbanken skett å särskild bok
för hvarje elev af de eleverna såsom arbetslön tillerkända medel;

att dispositionsrätten öfver dessa medel tillkom förste läraren å blindafdelningen; att

sedermera vid blindinstitutets öppnande Kerfstedt i sin egenskap
af föreståndare och förste lärare vid institutet af förutvarande förste läraren
vid blindafdelningen å Manilla mottagit ett större antal sparbanksböcker,
af hvilka en del tillhört från blindafdelningen å Manilla redan
utskrifna elever, och återstoden tillhört elever, som öfverflyttats till det
nya institutet;

att Kerfstedt, utöfver de sålunda af honom till förvaltning emottagna
medel, i sin egenskap af föreståndare för institutet under årens lopp omhänderhaft
dels stipendiemedel, som årligen utdelats från den under institutet
lydande s. k.- Godlundska fonden, dels ock de arbetspenningar, som
af eleverna årligen intjänades;

att med arbetspenningarna afsetts att under elevens vistelse vid in —

1U02 —

108

stitutet åt honom bereda ett kapital att vid hans afgång från institutet
användas till inköp af verktyg och arbetsmateriel äfvensom för att under den
närmaste tiden därefter för eleven underlätta anskaffandet af dylik materiel;

att i följd häraf medlen i regeln endast fått lyftas i mån af från den
forne eleven ingående rekvisitioner å dylik materiel, som då från institutets
lager och till dess inköpspris expedierats;

att vid elevens afgång från institutet upprättats särskild förteckning,
upptagande de olika utrustningspersedlarne och deras värden;

att, där så varit möjligt, utrustningen tagits ur de vid institutet befintliga
förråd, ur hvilka sålunda, bland annat, tagits korgformar, ljusstaksinattbågar
och lampmattbågar, knytkaflar samt vide, för hvilket allt eleven
å utrustningslistan debiterats;

att såsom bidrag till bestridande af elevernas utrustning årligen plägat
af direktionen beviljas särskilda anslag, till en början af institutets medel
och sedermera från och med 1887 ur den under direktionens vård och
förvaltning stående s. k. Nybergska fonden;

samt att direktionen härutöfver årligen plägat från samma fond anvisa
särskilda belopp till inköp af skrifmaskiner att såsom gåfvor tilldelas
de afgående eleverna;

och enär i målet måste anses lagligen utredt och styrkt,
att, ehuru det ålegat Kerfstedt, jämlikt direktionens ofvanberörda beslut
den 3 november 1873, att årligen i Stockholms stads sparbank insätta
de af honom för elevernas räkning oinhänderhafda penningemedel,
dylik insättning icke skett efter 1881;

att Kerfstedt sålunda efter nämnda år haft ifrågavarande medel hos
sig innestående utan att ens öfver desamma föra räkenskap eller tillse, att
medlen vore i betryggande förvar;

att Kerfstedt med den honom såsom föreståndare och förste lärare
tillkommande rätt utan någon från elevernas sida gifven anledning eller
af annan antaglig orsak den 24 maj 1879 ur sparbanken uttagit å 3
förutvarande elevers sparbanksböcker innestående 285 kronor, hvaraf 45
kronor tillhört målsägaren Karolina Löfgren, 40 kronor Johan August
Berglund och 200 kronor målsägaren Abel Jacobson; att dessa medel, med
undantag af 40 kronor, som utbetalts till Karolina Löfgren 1884, först
under 1897 och 1898 kommit vederbörande tillhanda, och då efter kraf
eller sedan Kerfstedt af direktionen ålagts att till eleverna utbetala deras
tillgodohafvande; att Kerfstedt den 1 maj 1882 likaledes ur sparbanken
uttagit tillhopa 241 kronor 82 öre, hvaraf 62 kronor 24 öre tillhört Stina
Lisa Persdotter, 14 kronor målsägaren Hilda Maria Eriksson och 5 kronor
målsägaren Wilhelmina Blom; att, oaktadt Stina Lisa Persdotter aflidit
sistnämnda år, Kerfstedt först under 1897 redovisat för de henne tillhö —

1902 —

109

riga medlen; att Kerfstedt den 29 januari 1883 ur sparbanken uttagit 520
kronor 75 öre, hvaraf 114 kronor 28 öre tillhört ofvannämnde Jacobson,
84 kronor 50 öre Erik Ludvig Nät, 88 kronor Stina Nilsdotter Dufva,
51 kronor 97 öre Carl Fredrik Wisell, 58 kronor 54 öre Carl Andersson
och 72 kronor 77 öre Lars August Lagerqvist; att dessa medel emellertid
först under åren 1897 och 1898 till vederbörande utbetalts; att Kerfstedt
vidare den 12 maj 1883 ur sparbanken uttagit tillhopa 546 kronor 81
öre, hvaraf 152 kronor tillhört ofvannämnda Karolina Löfgren, 22 kronor
25 öre Johannes Persson, 98 kronor 2 öre Johan August Berglund, 81
kronor 64 öre Johan August Nilsson Kronlund och 11 kronor 65 öre
Emma Johanna Andersdotter; att af dessa medel Johannes Perssons utbetalts
först den 29 september 1897 och de öfrigas först under 1898; att
Kerfstedt den 14 maj 1884 ur sparbanken uttagit 244 kronor 63 öre, tillhöriga
4 förutvarande elever; att dessa medel till vederbörande utbetalts
först under åren 1897 och 1898; att Kerfstedt slutligen den 1 november 1886
ur sparbanken uttagit sammanlagdt 688 kronor 66 öre, hvaraf 157 kronor
80 öre tillhört 6 från institutet å Manilla utgångna elever och återstoden
7 från blindinstitutet afgångna elever; att dessa belopp till vederbörande
utbetalts eller redovisning för desamma lämnats först under 1897 och 1898;

ty och som tillika vore upplyst,

att Kerfstedt af de belopp, han enligt utrustningslistorna påfört eleverna
vid deras afgång från institutet för af dem bekomna verktyg och
arbetsmateriel, underlåtit att i den af Kerfstedt öfver arbetsmateriel och
färdiga arbeten förda kassaräkning upptaga för 1888 204 kronor 90 öre,
för 1889 394 kronor 60 öre, för 1890 138 kronor, för 1891 222 kronor
49 öre, för 1892 84 kronor 98 öre och för 1893 33 kronor;

att Kerfstedt till förutvarande elever af institutets förråd under åren
1889—1891 försålt vide dels kontant dels mot efterkraf för sammanlagdt
235 kronor 65 öre, utan att i kassaräkningen uppföra de sålunda influtna
beloppen;

att Kerfstedt, oaktadt han för vid institutet försålda varor uppburit
för 1889 185 kronor 57 öre, för 1890 427 kronor 85 öre och för 1891
555 kronor 14 öre eller tillhopa 1,168 kronor 56 öre, i kassaräkningen
endast uppfört för 1889 165 kronor 72 öre, för 1890 352 kronor 5 öre
och för 1891 551 kronor 39 öre, eller sammanlagdt 1,069 kronor 16 öre,
utan att Kerfstedt härför kunnat lämna någon som hälst förklaring;

att, ehuru Kerfstedt till inköp af skrifmaskiner ur Nybergska fonden
uppburit för 1889 153 kronor, för 1890 136 kronor, för 1891 likaledes
136 kronor och för 1892 187 kronor, Kerfstedt å elevernas utrustningslistor
påfört dem hvar och eu 17 kronor för en dylik maskin, oaktadt
densamma bort såsom gåfva öfverlämnas;

— H)02 —

Ilo

samt Kerfstedt icke gjort sannolikt än mindre styrkt hvad han till
sitt fredande från ansvar andragit;

alltså, och då Kerfstedt genom hvad mot honom sålunda förekommit
måste anses öfvertygad att hafva dels vid förvaltningen af de af honom
i kraft af hans ämbete för elevernas räkning omhänderhafda penningemedel
ådagalagt vårdslöshet och försummelse, som i anseende så väl till
Kerfstedts egen ställning såsom institutets föreståndare som ock till deras
belägenhet, hvilkas rätt och bästa Kerfstedt blifvit satt att vårda, måste
anses föröfvad under synnerligen försvårande omständigheter, dels ock i
öfrigt på ett om synnerlig pligtförgätenhet vittnande sätt till kränkning
af såväl allmän som enskild rätt uppsåtligen åsidosatt sin tjänstepligt,
men anledning icke förekomme till antagande, att Kerfstedt haft för afsigt
att tillgripa ifrågakomna penningemedel;

pröfvade tingsrätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 och 16 §§ samt 4
kapitlet 2 § strafflagen, rättvist förklara Kerfstedt afsatt från den af honom
såsom rektor för kongl. institutet och förskolan för blinda å Tomteboda
innehafda befattning och jämväl, i anseende till de i målet förekomna
omständigheter, ovärdig att vidare i rikets tjänst nyttjas;

och förpligtades Kerfstedt att dels till institutet utgifva här ofvan
angifna, af Kerfstedt uppburna men icke redovisade belopp med sammanlagdt
1,413 kronor 2 öre dels ock till Nybergska fonden återbära de
för inköp af skrifmaskiner under åren 1889—1892 anslagna belopp med
sammanlagdt 612 kronor; hvaremot åklagarens härutöfver i sistberörda afseenden
framstälda ersättningsanspråk såsom afseende tiden före institutets
flyttning till Tomteboda icke kunde vid tingsrätten till pröfning upptagas.

Hvad åklagaren samt Maria Eriksson, utöfver hvad ofvan angifvits,
anfört såsom grund för den emot Kerfstedt förda ansvarstalan funne tingsrätten
icke vara af beskaffenhet att kunna för Kerfstedt medföra laga
ansvar; och blefve jämväl det af Karolina Löfgren framstälda yrkande om
ansvar för förskingring såsom obestyrkt af tingsrätten ogilladt.

Som Kerfstedt förklarat sig villig utgifva dels till Wilhelmina Blom
63 kronor 61 öre, dels till Karl Magnus Pettersson 8 kronor, förpligtades
Kerfstedt att till dem utgifva nämnda belopp.

Hvad därefter anginge af Johan Walfrid Björkman och C. O. Mellin
framstälda anspråk på utbekommande af dem vid hemslöjdsutställningen i
Stockholm 1880 tillerkända pris, så enär, så vidt visadt blifvit, fordringarna
icke blifvit inom tio år efter tillkomsten bevakade, blefve desamma af
tingsrätten ogillade.

Beträffande yrkanden af Maria Eriksson och änkan Kristina Sophia
Jakobsson om utbekommande af ersättning för en skrifmaskin blefve samma
yrkanden, då eleverna icke ägt laglig rätt att fordra dylika maskiner, af

— 1902 —

tingsrätten ogillade; och enär i afseende å öfriga af förutvarande elever
mot Kerfstedt i målet frainstälda fordringsanspråk, den af Kerfstedt den
31 december 1897 afgifna redovisning öfver de af honom vid institutet
omhänderhafda, eleverna tillhöriga penningemedel blifvit af direktionen
vid sammanträde den 23 januari 1899 godkänd, och de mot samma redovisning
framstälda anmärkningar icke kunde anses vara af beskaffenhet,
att i och för sig kunna medföra laga ansvar för vårdslöshet eller försummelse,
funne tingsrätten samtliga ifrågavarande anspråk icke kunna bifallas.

Såsom ersättning för rättegångskostnaderna förpligtades Kerfstedt att
utgifva till målsägarne Maria Eriksson och Karolina Löfgren gemensamt
fordrade och skäliga ansedda 400 kronor för målets utredning härstädes
och för ombudsarfvode vid tingsrätten jämte 25 kronor för hvarje af 8
uppvaktningar vid tingsrätten eller tillhopa 600 kronor.

Hvad slutligen anginge mot Kerfstedt af förre eleven Abel Jacobson
förd talan om ansvar för ärekränkning, så enär hvad Jacobson till grund
härför andragit icke kunde anses vara af beskaffenhet att böra till laga
ansvar föranleda, blefve berörda yrkande af tingsrätten ogilladt.

öfver tingsrättens utslag hafva hos Svea hofrätt besvär anförts dels af
åklagaren efter mitt uppdrag och såsom ombud för målsägare, dels af målsägare,
som genom annat ombud fört talan i målet, dels ock af Kerfstedt.

Framställningar till Kongl. Maj:t om förening af tingslag.

Om förening af tingslagen i nedan angifna domsagor har jag hos
Kongl. Maj:t medelst särskilda skrifvelser af den 20 september 1901 gjort
följande framställningar:

Angående Aska, Dals och Bobergs härads domsaga.

»Af Östergötlands åtta domsagor äro numera endast två i saknad af
de fördelar i fråga om rättsskipningens snabbhet, som enligt förordningen
den 17 maj 1872 om tingssammanträden beredts de domsagor, hvilka utgöras
af allenast ett eller två tingslag. Den ena af ifrågavarande domsagor
är den, som består af Aska, Dals och Bobergs härad, hvilka hafva
tingsställen Aska härad i Motala, Dals härad i Vadstena samt Bobergs
härad i Husbyfjöl.

Belägenheten af berörda tre härad synes emellertid vara ganska
väl lämpad för en sammanläggning af samtliga häradena till ett enda
tingslag med tingsställe i Motala, på sätt nya lagberedningen föreslagit i
sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.

De olägenheter, hvilka alltid för en del af befolkningen åtfölja dylika

— 1902 —

112

sammanläggningar af tingslag, men hvilka, till följd af de enskilda intressenas
obenägenhet att böja sig för det allmänna bästa, ofta öfverskattas,
torde i förevarande fall få anses skäligen obetydliga i förhållande till de
synnerligen afsevärda fördelar, som skulle beredas ifrågavarande bygd genom
en förening af omförmälta tre härad till ett tingslag. Om en sådan
häradenas förening komine till stånd, skulle enligt ofvannämnda förordning
tio allmänna tingssammanträden årligen komma att hållas i det gemensamma
tingslaget. Och att detta vore en utomordentlig förmån icke blott
för den egentliga rättsskipningen inom domsagan, utan äfven för handläggningen
af därstädes förekommande lagfarts-, intecknings- och andra ansökningsärenden,
är uppenbart.

På grund af hvad jag anfört, får jag härmed hemställa, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida Aska, Dals och Bobergs
härad må varda förenade till ett tingslag med tingsställe i Motala.»

Angående Upsala läns södra domsaga.

»I rikets flesta domsagor har numera förordningen den 17 maj 1872
om tingssammanträden vunnit tillämpning, i följd hvaraf rättsskipningen
på landet i allmänhet blifvit snabbare, än de gamla bestämmelserna om
ting i 1734 års lag medgifva. Å de orter, där den gamla ordningen ännu
gäller, är det i flera fall domsagornas vidsträckta omfång, som hindrat
tillämpningen af nämnda förordning, hvarför förutsättningen är, att domsagans
tingslag äro högst två. Men äfven på orter, där domsagornas omfång
ej är större, än att de särskilda tingslagen utan verklig olägenhet
kunnat sammanläggas, har man försummat att begagna sig af det medel
att afhjälpa den med rätta öfverklagade långsamheten i rättsskipningen,
som nämnda förordning erbjuder. Till sistnämnda slag af domsagor synes
med allt fog kunna hänföras Upsala läns södra domsaga.

Denna domsaga består af fyra härad, som hvart för sig bildar ett
tingslag, nämligen Trögds härad med tingsställe i Litslena, Åsunda härad
med tingsställe i Enköping, Håbo härad med tingsställe i Bålsta samt Bro
härad med tingsställe i Tibble.

Någon afsevärd olägenhet skulle ej uppstå, om dessa härad sammanlades
till ett enda tingslag med tingsställe i Enköping, på sätt nya lagberedningen
föreslagit i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning.

Om en sådan sammanläggning af ifrågavarande fyra härad komme till
stånd, skulle inom det gemensamma tingslaget komma att hållas tio allmänna
tingssammanträden om året, i följd hvaraf ej allenast domsagans
egna invånare finge sina rättsärenden betydligt snabbare handlagda och
afgjord a, än hvad nu är fallet, utan äfven utanför domsagan boende personers
anspråk att inom rimlig tid få sina tvister med domsagans invånare

— 1902 —

113

slutdömda blefve bättre tillgodosedda. Härtill kommer, att staten själf, med
hänsyn till utöfningen åt sin straffande myndighet, icke längre torde böra
åtnöjas med den långsamma och för brottmålens behöriga utredning otjänliga
rättsskipning, som i följd af gällande ordning beträffande tingen i
Upsala läns södra domsaga för närvarande därstädes råder.

På dessa grunder får jag härmed hemställa, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ifrågavarande domsagas samtliga härad
må varda förenade till ett tingslag med tingsställe i Enköping.»

Redogörelse för utgången af fyra hos Kongl. Maj:t under åren 1899
och 1900 gjorda framställningar angående förening af tingslag.

Af min ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag (sid. 82 o. f.) inhämtas,
att jag i en till Kongl. Maj:t den 21 oktober 1899 afbiten skrifvelse hemstält,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida samtliga härad
inom Öster-Nerikes domsaga måtte varda förenade till ett tingslag med
tingsställe i Örebro. Sedan i anledning af denna framställning yttranden
infordrats från vederbörande häradsbor, häradsrätter och domhafvande äfvensom
från Konungens befallningshafvande i Örebro län, samt Svea hofrätt
afgifvit utlåtande, har Kongl. Maj:t den 28 juni 1901 meddelat beslut i
ärendet, därvid Kongl. Maj:t, med afseende å hvad af flertalet häradsbor,
häradsrätterna, domhafvanden och Konungens befallningshafvande blifvit
anfördt, förordnat, att häradena uti ifrågavarande domsaga skulle förenas
till två tingslag, omfattande det ena Glanshammars och Örebro härad med
tingsställe i Örebro stad och det andra Askers och Sköllersta härad med
tingsställe vid Sköllersta kyrka.

Min nyssnämnda ämbetsberättelse utvisar tillika (sid. 82 o. f.), att jag
jämväl den 21 oktober 1899 hos Kongl. Maj:t gjort framställning i fråga
om förening till ett tingslag af samtliga härad och skeppslag inom Södra
Roslags domsaga.

Efter vederbörandes hörande har Kongl. Maj:t den 15 november 1901
funnit godt, med afseende å hvad i ärendet blifvit till stöd för den ifrågasatta
sammanslagningen anfördt, förordna, att Södra Roslags domsaga skall
utgöra ett tingslag med tingsställe i eller invid Stockholm.

I särskilda skrifvelser af den 23 oktober 1900 bär jag, på sätt inhämtas
af min ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag (sid. 46 o. f.), hemstält, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, ej mindre huruvida Hammarkinds
härad med Stegeborgs skärgård och Skärkinds härad,, kunde till ett tingslag
förenas, än äfven om samtliga tingslag inom Ångermanlands södra
domsaga kunde sammanläggas.

J ustilieo/nbudsinannens ämbetsberättelse till J9U2 ars Riksdag.

114

Sedan vederbörande blifvit i dessa ärenden herde, har Kongl. Maj:t
den 28 juni 1901 förordnat, att sistnämnda två domsagor skola hvar för
sig utgöra ett tingslag med tingsställen, för den förra domsagan i eller invid
Söderköping och för den senare domsagan i eller invid Hernösand.

I hvarje af ifrågavarande fyra ärenden har Kongl. Maj:t anbefalt vederbörande
länsstyrelse att, sedan nödiga förberedande åtgärder blifvit vidtagna,
till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande i fråga om tiden, då den beslutade
regleringen kunde träda i verket.

Framställning till Kongl. Maj:t om afslag å stationssamhälles ansökning
om stadsrättigheter, i hvad därmed afsåges
förvärfvande af egen jurisdiktion.

Härom har jag den 16 september 1901 hos Kongl. Maja gjort en så
lydande framställning:

»Nässjö stationssamhälle har uti en under år 1899 till Eders Kong],
Maj:t ingifven underdånig ansökning, hvari dess invånareantal uppgifvits
till 1,806, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t med hänsyn till den utveckling,
samhället numera vunnit i fråga om folkmängd, handel, industri och
affärsverksamhet i öfrigt, måtte bevilja samhället stadsprivilegier och i
sammanhang därmed medgifva detsamma egen jurisdiktion.

Med anledning af berörda framställning, i hvad densamma afser att
åt Nässjö stationssamhälle förvärfva egen jurisdiktion, tillåter jag mig, med
stöd af 19 § i den för justitieombudsmannen gällande instruktion, att härmed
inför Eders Kongl. Maj:t framhålla vissa synpunkter, som enligt mitt
förmenande innebära ett kraftigt skäl mot beviljande af egen jurisdiktion
åt Nässjö stationssamhälle.

Då rättsskipningen är en af statens främsta uppgifter, och densamma
följaktligen ej är att betrakta såsom en allenast kommunal angelägenhet,
torde man äga rätt att uppställa såsom ett önskningsmål vid den förestående
revisionen af vårt domstolsväsen, att staten, som hittills låtit städerna
förblifva vid deras urgamla rättighet att själfva under statens kontroll
organisera sina domstolar, öfvertager upprätthållandet af rättsskipningen
jämväl i städerna. Om en sådan ordning blefve genomförd, skulle
gifvetvis de mindre städernas särskilda domstolar försvinna, och dessa
städer komma att i judicielt hänseende förenas med kringliggande landsbygd,
då naturligtvis allenast de största städerna skulle befinnas med
hänsyn till folkmängd och rörelse tillräckligt betydande att bilda egna
domskretsar.

1902 —

115

Men äfven om den blifvande rättegångsreforinen i följd af mötande
svårigheter icke varder så omfattande och grundlig, att stad och land sålunda
i judicielt hänseende fullkomligt likställas, så torde man i allt fall
hafva skäl förvänta, att åtminstone ej de mindre städerna varda bibehållna
vid sin rätt till egen jurisdiktion. Rådstufvurätterna i de små städerna
äro såsom domstolar för länge sedan af alla sakkunniga utdömda. Det
ligger i sakens natur, att domareämbetena i dessa städer i allmänhet ej
sökas af mera framstående och dugliga jurister, och i allt fall äro, på sätt
nya lagberedningen yttrat i sitt betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning, domaregöromålen i de mindre städerna stundom så få och så
ringa, att domarens både intresse och förmåga måste slappas i saknad af
väckelse, öfning och tillfälle att samla erfarenhet. Vid dessa förhållanden
och då de mindre städerna för upprätthållandet af den egna jurisdiktionen
få vidkännas jämförelsevis stora utgifter, skulle man kunna förmoda, att
ifrågavarande små stadssamhällen skulle ådagalägga någon benägenhet att,
med bibehållande af sina stadsprivilegier i öfrigt, i judicielt hänseende
varda förenade med kringliggande landsbygd. Men detta är ingalunda
förhållandet, Af den mängd små städer, som finnas inom riket, äro för
närvarande endast två, nämligen Borgholm och Haparanda, förlagda under
landsrätt, och någon rörelse i syfte att afstå från den egna jurisdiktionen
förmärkes alls icke hos de öfriga mindre städerna, af hvilka åtskilliga dock
äro synnerligen obetydliga.

Då de mindre städerna alltså fortfarande synas betrakta den egna
jurisdiktionen såsom en förmån, från hvilken de ej vilja afstå, men berörda
särskilda jurisdiktion, betraktad från hela samhällets synpunkt, måste betecknas
såsom en föråldrad form för rättsskipningen, torde man kunna
ifrågasätta, om icke staten själ!’ ju förr desto hällre borde vidtaga erforderliga
åtgärder för de mindre städernas förening'' i judicielt hänseende med
kringliggande landsbygd, där sådant utan olägenhet skulle kunna verkställas.
Men om af en eller annan anledning hinder anses möta att redan
nu genom dylika åtgärders vidtagande åtminstone i någon mån förbereda
den blifvande rättegångsreforinen, synes dock all anledning företinnas att
icke genom inrättande af nya domstolar i jämförelsevis obetydliga samhällen
direkt motverka samma reform.

Nässjö är det första af de många under de senare årtiondena vid de
större järnvägsstationerna uppvuxna samhällen med ett invånareantal af

1,000 å 2,000, som begär stadsprivilegier. Får Nässjö nu sin egen domstol,
lärer rättvisan fordra, att många andra dylika samhällen, såsom t, ex.
Eslöf, Hessleholm, Hallsberg och Katrineholm komma i åtnjutande af enahanda
förmån, om de så önska, Följden häraf skall blifva, att när man

1002

116

eu gång framdeles vill afskaffa de mindre stadernas särskilda jurisdiktion,
denna kvarlefva från svunna tider härvid skall bereda större svårigheter,
än som skulle uppkommit, därest alla framställningar af ifrågavarande
innebörd blifvit afstadna.

Enligt min mening bör Nässjö stationssamhälle följaktligen fortfarande
förblifva i saknad af egen jurisdiktion. Visserligen skulle den egna jurisdiktionen
för samhället medföra den fördelen, att rättsskipningen blefve
för befolkningen i Nässjö lättare tillgänglig och jämväl snabbare, än hvad
nu är fallet. Nässjö stationssamhälle är emellertid för närvarande alls icke
vanlottadt i judicielt hänseende. Stationssamhället ligger inom Tveta härad
och hörer sålunda till Tveta, Vista och Mo härads tingslag, hvarest hållas
tio allmänna tingssammanträden om året, och är tingsstället beläget i Jönköping,
med hvilken stad Nässjö har bekväm järnvägsförbindelse.

På grund af hvad jag anfört, får jag härmed hemställa, att Nässjö
stationssamhälles ifrågavarande ansökning, i hvad densamma afser att åt samhället
förvärfva egen jurisdiktion, icke måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts bifall.»

Framställning till Kongl. angående förtydligande af stadgandet

om lösen för myndighetsbevis.

1 detta ämne har jag den 27 november 1901 hos Kongl. Maj:t gjort
följande framställning:

»Genom kongl. kungörelsen den 20 juni 1879 stadgades, att lösen för
betyg därom, att någon person råder öfver sig själf och sin egendom,
skulle utgå med lika belopp, som för förmynderskapsbevis vore stadgadt,
och således erläggas vid rikets hofrätter med tre kronor, vid underdomstolar
å landet med två kronor 50 öre och vid stadsdomstolar med fem kronor.

Berörda kungörelse tillkom med anledning af en framställning af dåvarande
justitieombudsmannen. Denne hade under år 1878 vid Svea hofrätt
låtit anställa åtal emot vice häradshöfdingen S. O. Alm, för det han
såsom t. f. borgmästare i Eskilstuna för bevis därom, att någon rådde
öfver sig själf och sin egendom, uttagit den för förmynderskapsbevis medgift^
lösen af fem kronor i stället för den lösen af en krona 50 öre, som
i stad gälde för sådana bevis, som ej särskild! beskrifvits i författningarna
om expeditionslösen, utan vore att hänföra till den därstädes upptagna
allmänna rubriken »annat bevis». Hofrätten hade i berörda åtal genom
utslag den 15 april 1878 yttrat, att hofrätten väl funne, att under den i
förordningen angående expeditionslösen den SO november 1855 förekommande
benämningen förmynderskapsbevis rätteligen ej kunde hänföras

— 1902 —

117

andra bevis än sådana, som innehölle upplysning, huruvida någon innehade
förmynderskap eller icke, samt att följaktligen vice häradshöfdingen
Alm förfarit oriktigt, i det han beräknat sig den å slika handlingar satta
lösen för det slag af bevis, hvarom i målet vore fråga och hvilka, då de
ej häller vore att räkna till någon annan bland de i förenämnda förordning
särskilt beskrifva arter af bevis, ej betingat högre lösen än en krona
50 öre; men enär berörda förordning icke i förevarande hänseende vore
så klar, att vice häradshöfdingen genom anmärkta förfarandet finge anses
hafva gjort sig skyldig till ansvar, funne hofrätten åtalet icke kunna bifallas.
Detta hofrättens utslag vann laga kraft. Justitieombudsmannen
både emellertid inhämtat, att den uppfattning af uttrycket förmynderskapsbevis,
efter hvilken bemälte t. f. borgmästare förfarit, äfven hos en och
annan domare i öfrigt gjort sig gällande, och syntes det därför justitieombudsmannen
vara af nöden att, därest den tolkning af berörda uttryck,
justitieombudsmannen framstäf och för hvilken han lyckats vinna hofrättens
understöd, skulle vara med lagstiftarens mening öfverensstämmande,
ett förtydligande af denna mening meddelades på det sätt, att i gällande
författningar om expeditionslösen infördes, i stället för »förmynderskapsbevis»,
orden »bevis, huruvida någon innehar förmynderskap eller icke»,
därest ej ett kortare uttryck till betecknande af samma sak kunde finnas.
Och aflat justitieombudsmannen i sådant syfte en underdånig framställning
till Eders Kong! Maj:t.

Justitieombudsmannens mening med berörda framställning var alltså,
att det genom en klar författning måtte blifva fastslaget, att den för förmynderskapsbevis
medgifva högre lösen icke skulle få uppbäras för bevis
därom, att någon råder öfver sig och sin egendom. Den författning, som
tillkom med föranledande af justitieombudsmannens framställning, fick
emellertid ett alldeles motsatt innehåll med hvad sålunda åsyftats, i det
att, på sätt ofvan nämnts, i kungörelsen den 20 juni 1879 föreskrefs, att
den för förmynderskapsbevis medgifna högre lösen skulle utgå för betyg
därom, att någon person råder öfver sig själf och sin egendom.

1 den allmänna förordning om expeditionslösen, som sedermera den 7
december 1883 utgafs, gjordes ingen annan ändring i hvad genom 1879
års berörda kungörelse blifvit stadgadt, än att i 3 § af förordningen i
stället för uttrycket »betyg därom, att någon person råder öfver sig själf
och sin egendom» infördes ordet »myndighetsbevis». Så vidt jag kunnat
inhämta, afsåga emellertid härmed icke någon ändring i sak, utan gälde
den vidtagna ändringen allenast uttryckssättet.

Häradshöfdingarne och stadsdomstolarne äro sålunda nu berättigade
att i lösen för bevis af ifrågavarande slag uppbära de förra två kronor 50

— 1902 -

118

öre samt de senare fem kronor. Man synes kunna ifrågasätta, om icke
denna lösen må anses oskäligt hög. Grunden därtill, att lösen för dessa
bevis satts så högt, som skett, är naturligtvis det antagandet, att för utfärdandet
af dylika bevis erfordras en ingående och tidsödande granskning
af förmynderskapsförteckningen, men ett sådant antagande öfverensstämmer
icke med verkliga förhållandet, utan är i själfva verket vederbörande. expeditionshafvandes
besvär med ifrågavarande bevis mycket ringa och icke
i någon mån jämförligt med det arbete, som kräfves för utfärdandet af
t. ex. gravationsbevis, hvarför lösen dock i regeln är lägre än för de förevarande
bevisen.

Ehuru ifrågavarande bevis sålunda enligt gällande lagstiftning äro
synnerligen väl betalta, har dock, enligt hvad jag erfarit och under innevarande
års ämbetsresa funnit bekräftadt, en praxis uppstått, enligt hvilken
åtskillige häradshöfdingar och expeditionshafvande vid stadsdomstolar uttaga
en ännu högre lösen för dylika bevis än, enligt hvad ofvan anförts,
kan anses medgifvet. Man tolkar nämligen flerestädes ordet myndighetsbevis
i förordningen om expeditionslösen pa sadant sätt, att därunder
allenast inbegripes bevis af innehåll att, sa vidt den vid domstolen förda
förmynderskapsförteckningen utvisar, den ifrågavarande personen råder öfver
sig och sin egendom; och jämte det man vid förekommande rekvisitioner
af bevis af ifrågavarande slag utfärdar ett dylikt bevis från förmynderskapsförteckningen,
utfärdar man tillika ett annat bevis af innehall, att
ifrågavarande person, så vidt konkursförteckningen utvisar, råder öfver sin
egendom. Och uppbäres för det förra beviset den högre lösen af två
kronor 50 öre på landet och fem kronor i stad samt för det senare be -viset ordinär lösen för bevis af 75 öre på landet och en krona 50 öre i
stad. Med beräkning jämväl af stämpelafgiften, 50 öre till hvart bevis,
betungas alltså enligt ifrågavarande praxis vederbörande sökande med eu
kostnad för dessa enkla bevis af fyra kronor 25 öre på landet i stället
för tre kronor samt sju kronor 50 öre i stad i stället för fem kronor 50
öre. Undantagsvis har jag emellertid iakttagit, att häradshöfding för bevis
från konkursförteckningen tillgodofört sig allenast den för diariibevis stadgade
lösen af 25 öre.

I hvilken mån nyssnämnda praxis gjort sig gällande, så vidt hela
riket angår, är jag ej i tillfälle att upplysa. Jag liar emellertid vid mina
under nämnda ämbetsresa gjorda besök i landskanslierna i Södermanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län tagit del af ett större antal i ansökningsärenden
dit ingifna bevis af ifrågavarande slag, af hvilka ej alla
meddelats vid landt- eller stadsdomstolar, som höra till något af berörda
tre län, utan ganska många utfärdats vid andra domstolar. De sålunda

— 1902 —

119

granskade bevisen voro utfärdade vid tillhopa 28 landtdomstolar samt. 15
stadsdomstolar, och framgick det af granskningen, att i 19 af ifrågakomna
28 domsagor följdes den ganda regeln, att ett enda gemensamt bevis utfärdades
från såväl förmynderskaps- som konkursförteckningen, hvaremot
i de 9 öfriga domsagorna två särskilda bevis i enlighet med ofvanberörda
praxis meddelades; och var förfaringssättet i 9 af omförmälta 15 städer
sadant, att gemensamma bevis med ledning af båda förteckningarna därstädes
utgåfvos, medan i de 6 öfriga städerna två särskilda bevis utfärdades,
ett från hvardera förteckningen.

Praxis är sålunda i ifrågavarande hänseende för närvarande mycket
vacklande. Vid öfvervägande af, hvilken åtgärd lämpligen kunde vidtagas
för astadkommande af önsklig enhet i tillämpningen af förordningen om
expeditionslösen i förevarande del, har jag väl trott mig kunna antaga,
att, därest frågan i sådant syfte hänskötes till domstols pröfning, den praxis,
enligt hvilken dubbla bevis, på sätt nämndt är, utfärdas, skulle komma
att af domstolen förklaras vara oriktig. Det lärer nämligen, enligt hvad
ofvan antydts, ej kunna råda något tvifvel därom, att vid utfärdandet af
1883 års författning ej afsågs någon ändring i hvad år 1879 i ifrågavarande
hänseende blifvit stadgadt, utan är det fastmera all anledning antaga,
att uttrycket inyndighetsbevis inkommit i 1883 års förordning allenast för
korthetens skull och med stöd däraf, att betyg därom, att någon person
råder öfver sig själf och sin egendom, i dagligt tal benämnas myndighetsbevis.
A andra sidan har jag emellertid icke ansett mig skäligen kunna
lägga vederbörande till last såsom ämbetsfel, att ordet myndighetsbevis
blifvit af dem tolkadt strängt efter ordalydelsen och såsom afseende allenast
ett intygande om myndighet. Och i en sådan tolkning ligger tydligen
en rimlig förklaring af ifrågavarande afvikande praxis, om hvilken för
öfrig t bör anmärkas, att den särskildt i de större städer, där förmynderskaps-
och konkursförteckningarna icke föras af samme tjänstemän, torde
förefalla mycket naturlig.

En likformig praxis i förevarande hänseende skulle följaktligen enligt
min uppfattning lämpligast kunna vinnas genom en förtydligande ändring
af förordningen om expeditionslösen, och torde en dylik ändring böra
allenast innebära, att omförmälta stadgande i 1879 års kungörelse varder
upplifvadt till gällande kraft.

Med stöd af grunderna till 15 § af den för justitieombudsmannen
gällande instruktion har jag därför ansett mig härmed böra till Eders
Kongl. Maj:ts kännedom bringa den olikhet, som vid domstolarne råder i
fråga om tolkningen af uttrycket myndighetsbevis i 3 § af förordningen
om expeditionslösen den 7 december 1883, och får jag därvid hemställa,

— 1U02 —

120

det täcktes Eders Kong! Maj:t taga i öfvervägande, hvilken ändring
af berörda stadgande må böra vidtagas för undanrödjande af ifrågavarande
olikhet.»

Om provision vid försäljning af stämplar.

Angående den provision, som tillerkänts försäljningsman såsom ersättning"
för deras besvär och kostnader vid försäljningen af stämplar,
stadgas i Öl § af förordningen den 2 juni 1899 angående stämpelafgiften,
sådant detta lagrum lyder enligt kungörelsen den 15 juni 1900:

»I redovisning för stämplar äger försäljningsman såsom ersättning för
besvär och kostnader räkna sig till godo, i Stockholm och länsresidensstäderna
tre procent samt i öfriga städer och å landet fyra procent af det
belopp, för hvilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma
af 20,000 kronor; dock att domhafvande å landet må, äfven om
han är boende i residensstad, tillgodoföra sig fyra procent af det försålda
beloppet till och med nyssnämnda årliga försäljningssumma. För Överskjutande
belopp till och med 200,000 kronor må provisionen beräknas
efter två procent och för belopp utöfver 200,000 kronor efter 1/10 procent».

Berörda begränsningar af provisionen till två procent för belopp, som
öfverskjuter 20,000 kronor, samt till V10 procent för belopp, som öfverskjuter
200,000 kronor, hafva stadgats i senare tider. Andamålet med
dessa begränsningar, af hvilka den förra härleder sig från 1894 års förordning
angående stämpelafgiften samt den senare från 1900 års förenämnda
kungörelse, har naturligtvis varit att förebygga, att provisionen
vid större försäljningar blefve oskäligt hög.

Erfarenheten har emellertid visat, att berörda stadganden om provisionens
begränsning i flere fall förfelat sitt ändamål.

Ämbets- och tjänstemän äro enligt 35 § af gällande stämpelförordning
berättigade att hos vederbörande erhålla de vid deras tjänsteutöfning
erforderliga stämplar, och med tillämpning af denna bestämmelse besörja
domhafvandena på landet samt vederbörande ledamöter af eller tjänstemän
vid stadsdomstolarne till väsentlig del stämpelförsäljningen i riket.
Domhafvandena på landet åtnjuta, såsom bekant är, i allmänhet mycken
ledighet från sina ämbeten och särskildt från förrättandet af ting, och
förordnas i de flesta fall deras juridiska biträden till vikarier för dem.
Dessa vikarier äro naturligtvis enligt förenämnda 35 § af stämpelförordningen
berättigade att vara försäljningsman, och af denna rättighet hafva
de efter år 1894 i flere fall begagnat sig, då den årliga försäljningssumman

— 1902 —

121

inom domsagan öfverstigit 20,000 kronor, så att på grund af stadgandet
i 51 § af stämpelförordningen häradshöfdingen och vikarien tillsammans
ägt tillgodoföra sig en större provision för domsagans hela försäljningssumma,
än häradshöfdingen ägt beräkna, därest han ensam varit försäljningsman.
Enligt hvad jag under 1901 års ämbetsresa vid granskning i
landskontoren af försäljningsmännens räkningar inhämtade, hade i Södermanlands,
Västmanlands och Kopparbergs län en dylik praxis under
senaste tiden förekommit i åtminstone fyra domsagor. I tre af dessa domsagor
hade ifrågavarande vikarier varit biträden åt ordinarie häradshöfd
in gar, hvaremot den fjärde vikarien biträd t en t. f. domhafvande, och
hade i samtliga fallen den årliga försäljningssumman för hela domsagan
öfverstigit 20,000 kronor, samt vikariernas försäljningssumma uppgått till
högst 20,000 kronor, så att deras provision för hela beloppet fatt beräknas
till fyra procent. Enligt hvad jag sedermera medelst skriftväxling med
ifrågavarande vikarier inhämtade, hade i samtliga de anmärkta fallen de
domhafvande, hos hvilka de varit anstälde såsom biträden, förbehållit sig
någon del af den provision, hvartill vikariernas försäljning berättigat dem,
men hade vikarierna själfve af provisionen fått tillgodonjuta, två af dem
hvardera jämnt hälften, den tredje åtminstone hälften samt den fjärde
närmare två tredjedelar. Domhafvandena hade följaktligen i intet fall af
vikariernas provision åtnjutit mera, än de skulle ägt tillgodoföra sig, därest
de ej varit tjänstledige.

Det bör här tilläggas, att de fyra nu omförmälta fallen icke äro att
betrakta såsom enstaka och sällsynta undantag, utan har det efter år 1894
äfven i andra domsagor kommit i bruk, att häradshöfdingarnes juridiska
biträden i egenskap af t. f. domhafvande sälja stämplar. I fråga om delningen
af provisionen emellan häradshöfdingarne och deras juridiska biträden
har jag mig emellertid ingenting med visshet bekant i andra än
förenämnda fyra fall.

Vid bedömandet af den rättsliga innebörden af ifrågavarande praxis
måste det fasthållas, att häradshöfdingarnes juridiska biträden hafva laglig
rätt att under de tider, då de tjänstgöra såsom domare, besörja stämpelförsäljningen
inom domsagan. Aflättningen af 85 § af stämpelförordningen
är i själfva verket sådan, att man skulle kunna tro, att meningen vore,
det de ordinarie häradshöfdingarne ej skulle vara berättigade att själfve
under dem beviljad tjänstledighet sälja stämplar, därest de icke särskildt
förordnats att vara försäljningsman. Vidare lärer det vid bedömandet af
ifrågavarande praxis kunna göras gällande, att häradshöfdingarnes aftal
med sina biträden angående delning af den provision, som tillkommer
desse, äro en häradshöfdingarnes och deras biträdens privata angelägenhet,

Justitieombudsmannens umbelsberältelse till 1002 års Riksdag. 16

122

som icke berör det allmänna i vidare män, än häradshöfdingarnes och
deras biträdens i Girigt träffade överenskommelser om de sistnämndes löneförmåner.
Och med samma rätt, hvarmed häradshöfdingarne enligt aftal
uppbära vikariernas tjänstgöringspenningar, borde de äga förbehålla sig
hälften af deras stämpelprovision. Men betraktad från andra än den juridiska
rättens synpunkter är ifrågavarande praxis af sådan innebörd, att
man tryggt torde kunna påstå, att, därest densamma varit förutsedd, den
skulle omöjliggjorts genom därför afpassade stadganden i stämpelförordningen.
Genom denna praxis upphäfvas eller förringas nämligen de verkningar-,
som afsetts med den år 1894 stadgade begränsningen af provisionen
till två procent, och det kan icke hafva varit lagstiftarens mening,
att ju större tjänstledighet häradshöfdingarne förskaffa sig, desto mindre
skall statens behållna inkomst af stämpelmedel blifva, och att häradshöfdingarne
skola bekomma medel till aflöning af sina biträden i den
stämpelinkomst, hvaraf statsverket sålunda går förlustig!. Lagstiftarens
verkliga mening med provisionens begränsning till två procent tolkas alltså
utan tvifvel riktigare af de, såsom jag antager, många häradshöfdingar,
hvilka, ehuru deras stämpelförsäljning årligen eller under ett och annat år
öfverstiger 20,000 kronor, icke låta sina biträden sälja stämplar, utan själfve
besörja all stämpelförsäljning i sina domsagor.

Den föregående framställningen har afsett allenast en vid landtdomstolarne
uppkommen praxis. Gifvetvis lägger emellertid gällande lagstiftning
ej hinder i vägen för en motsvarande praxis hos stadsdomstolarne
och andra myndigheter. Jämväl bör erinras, att staten under nuvarande förhållanden
kan lida minskning i sin inkomst af stämpelmedel i följd af sådana
vikariat för ämbets- och tjänstemän, i hvilka vikarien intager en mera själfständig
ställning, så att något förbehåll om provisionens delning emellan
honom och den ordinarie tjänsteinnehafvaren alls icke ifrågakomma-. Jag
har mig bekant ett fall, uti hvilket staten gjort en rätt betydlig förlust i
följd af ett dylikt själfständigt vikariat vid en stadsdomstol. En tjänsteman,
hvilken på grund af sin tjänst säljer stämplar, och hvars egen försäljning
under år 1901 öfversköt 200,000 kronor, erhöll under sommaren
nämnda år några månaders ledighet från sin befattning, och sålde hans
vikarie under tiden stämplar för 78,000 kronor. Vikariens provision
å denna försäljning uppgick till 1,700 kronor, nämligen tre procent å

20,000 kronor jämte två procent å återstoden, under det att provisionen
för berörda 78,000 ki-onor, därest den ordinarie försäljningsmannen ej
varit tjänstledig, icke fått beräknas till mera än Vio procent eller 78
kronor. Staten kan sålunda sägas hafva på det vikariatet förlorat 1,682
kronor.

— 1902 —

123

Om en ändring af gällande stämpelförordning redan på grund af
hvad jag hittills anfört torde kunna anses påkallad, så lärer behofvet
häraf ännu tydligare framstå efter en närmare redogörelse för tillvägagångssättet
i ett af de fyra särskilda fall, som ofvan omförmälts. Ofvanbemälta
hos en t. f. domhafvande anstälda biträde rekvirerade och sålde
under år 1899 stämplar, hvilka alla voro dubbla beläggningsstämplar, för

20,000 kronor, under det att t. f. domhafvandens egen försäljning under
samma år uppgick till 22,922 kronor 75 öre. Redan det jämna beloppet

20,000 kronor var ägnadt att väcka uppmärksamhet, och genom eu summarisk
beräkning med ledning af de s. k. småprotokollen i ifrågavarande
domsaga utrönte jag under förberörda Embetsresa, att det ifrågavarande
biträdet under sin tjänsteutöfning ej kunde hafva behöft stämplar till de
till småprotokollen hörande enskilda handlingar för högre belopp än 2,000
kronor. Han har ock för mig uppgifvit, att han till ett pris af 98
procent af stämplarnes valör sålt alla de af honom rekvirerade dubbla
stämplarne till den nämnde t. f. doinhafvanden, af hvilken han sedan inköpt
hvad han för egen del behöft af dubbla stämplar till småprotokollen.
Äfven om man beräknar, att förenämnda biträde utöfver berörda till
ett värde af högst 2,000 kronor uppgående dubbla stämplar behöft en del
enkla stämplar till protokoll m. m., har sålunda staten i detta fall åsamkats
en förlust i påförd provision af öfver 300 kronor, och detta i följd
af transaktioner, som ej från någon synpunkt kunna försvaras. Detta
exempel visar, hvart den ifrågavarande praxis kan leda, och med ett sådant
exempel för ögonen torde lagstiftaren handla försigtigast, om han
utestänger möjligheten icke blott till dylika transaktioner, utan ock, så
vidt ske kan, till andra tänkbara, om ock hittills okända missbruk, hvartill
den nu gällande lagstiftningen skulle kunna fresta en vinningslysten
försäljningsman. Då stämpelprovisionen för särskilda fall varierar emellan
Vio, 2, 3 och 4 procent, äro ju hvarjehanda uppgörelser tänkbara till reglering
af provisionen försäljningsmännen emellan.

Huru ofvan påvisade olägenheter och missförhållanden lämpligast
skulle kunna undanrödjas, därom kunna utan tvifvel skilda meningar
råda. Blefve det i sådant syfte stadgadt, att vikarier för ämbets- och
tjänstemän, hvilka i sådan egenskap besörja försäljning af stämplar, samt
vikarier för andra försäljningsmän i intet fall finge i provision uppbära
mera än två procent af försäljningssumman, blefve följden häraf
gifvetvis, att staten i anledning af vikariaten i allmänhet ej vidare finge
vidkännas förluster, och särskildt skulle under nämnda förutsättning häradshöfdingarnes
biträden ej vidare komma att befatta sig med försäljning af
stämplar. Men ett sådant stadgande skulle tydligen ej göra till fyllest

— 1002 —

124

i fråga om olägenheterna beträffande den stadgade begränsningen af provisionen
till Vio procent af försäljningssumman, och tillika skulle tilläfventyrs
kunna anmärkas, att eu dylik begränsning af provisionen för vikarier
(ill två procent vore principielt oriktig samt skulle orättvist drabba vissa
t, f. ämbets- och tjänstemän, t. ex. innehafvare af årslånga vikariat.

En annan utväg att förebygga ifrågavarande olägenheter kunde sökas
i en anordning, enligt hvilken provisionen årligen beräknades gemensamt
för ordinarie och tillförordnade försäljningsman, hvilka hvar för sig finge
uppbära så stor del af hela provisionen, som belöpte på hans försäljningsbelopp
i förhållande till hela försäljningssumman. Om t. ex. under ett år
eu ordinarie häradshöfding sålde stämplar för 15,000 kronor, en vikarie
för honom för 9,000 kronor samt, efter det häradshöfdingen tagit afsked
från ämbetet, en annan t. f. domhafvande för 6,000 kronor, så skulle af
hela provisionen, hvilken för berörda belopp af tillhopa 30,000 kronor
utgjorde 1,000 kronor, den ordinarie häradshöfdingen äga uppbära 500
kronor, den förre t. f. domhafvanden 300 kronor samt den senare t. f.
domhafvanden 200 kronor. Uppenbart torde vara, att ett dylikt system
i den praktiska tillämpningen vanligen blefve ganska enkelt, i det att den
årliga repartitionen i verkligheten ej särdeles ofta skulle komma att påfordras.

Jag har ansett mig böra genom denna framställning fästa Riksdagens
och särskilt bevillningsutskottets uppmärksamhet å angelägenheten däraf,
att ofvan påvisade missförhållanden i fråga om beräkningen af stämpelprovision
varda, så vidt ske kan, undanröjda.

Framställning till Riksdagen om dyrtidstillägg åt tjänstemännen i
jnstitieombudsmansexpeditionen.

Med anledning af särskilda af Kongl. Magt gjorda framställningar beviljade
1901 års Riksdag dyrtidstillägg att till rikets ämbets- och tjänstemän
med vissa undantag och under vissa förbehåll för samma år utgå
med tio procent af deras aflöningsförmåner. Några afsevärda förändringar
i lefnadskostnaderna synas icke under den tid, som förflutit efter beviljandet
af berörda dyrtidstillägg, hafva inträda i följd hvaraf de skäl, som
föranledde Riksdagen att anslå medel till sagda ändamål, lära äga fortfarande
giltighet. Det torde följaktligen kunna förutsättas, att Riksdagen,
på vederbörlig framställning, kommer att bevilja dyrtidstillägg åt ämbetsoch
tjänstemännen i riket jämväl för innevarande år.

Under antagande, att Riksdagen är villig att bevilja de härstädes anstälde
tjänstemännen samma förbättrade löneförmåner, som med anledning

— 1002 —

125

af lefnadskostnadernas stegring tillerkänts statens tjänstemän af motsvarande
tjänstegrader, samt med tillkännagifvande, att för sådant ändamål
enligt de år 1901 faststälda grunder ett anslag af 850 kronor för år räknadt
blefve erforderligt, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte för beredande af dyrtidstillägg
åt tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen för
år 1902 anvisa ett belopp af 850 kronor.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
mätte hänvisas till statsutskottet.

Framställning till Riksdagen om pension för vaktmästaVen

C. E. Blomqvist.

Vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen Carl Erik Blomqvist,
hvilken är född den 4 september 1828 samt den 14 juni 1854 antogs till
vaktmästare vid expeditionen, har sedan sistlidne höst i följd af sjukdom
varit urståndsatt att fullgöra sin tjänst, med anledning hvaraf vikarie måst
för honom förordnas.

Blomqvist, som med företedt läkarebetyg styrkt, att han är oförmögen
till arbete, äger icke lagstadgad rätt till pension på sin ålderdom; men då
Blomqvist uppnått en ålder af 73 år samt oförvitligen under 47 år skött
vaktmästaresysslan vid justitieombudsmansexpeditionen, har jag trott mig
med visshet kunna antaga, att Riksdagen skulle vilja tilldela honom en
lämplig pension under hans återstående lifstid.

Under erinran, att Blomqvists nuvarande aflöning utgör 750 kronor
jämte fri bostad i Riksdagens hus, hvilken sistnämnda förmån jämlikt gällande
aflöningsstat skall beräknas till 150 kronor om året, men i själfva
verket har ett väsentligen högre värde, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte anslå 900 kronor eller det belopp,
som eljest kan finnas skäligt, att såsom pension
åt vaktmästaren Carl Erik Blomqvist årligen utgå under
hans återstående lifstid från och med månaden näst
efter den, då han erhåller afsked från sin befattning.

Jag anhåller, att denna berättelse, i hvad angår förevarande framställning,
måtte hänvisas till statsutskottet.

— 1002

126

Ämbetsresa,n år 1901.

Min ämbetsresa under år 1901 bär omfattat Södermanlands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län. Därvid har jag besökt vederbörande
läns- och stiftsstyrelser äfvensom domhafvande och stadsdomstolar,
hvarjämte jag inspekterat länsfängelser och kronohäkten inom nämnda län
samt genom besök i härads- och stad sfängelser gjort mig underrättad om
deras beskaffenhet. Åt domstolarnes arkiv har jag tillika under ämbetsresan
ägnat vederbörlig uppmärksamhet.

Härförutom har jag under nästlidna år verkstält inspektion af centralfängelset
och kronohäktet å Långholmen.

Angående hvad vid berörda inspektioner förekommit hänvisar jag till
det därvid förda diarium, hvilket jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur kommer att till Riksdagens lagutskott för granskning
öfverlämnas.

Handlagda klagomål och anstälda åtal.

Vid 1901 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes .........................V.....; ...........,...................... 7

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ............ 65

Summa 72

Af dessa hafva

såsom återkallad afskrifvits ................................................................................ 1

på grund däraf, att klaganden erhållit godtgörelse eller eljest rättelse

vunnits, afskrifvits ..................................................................................... 2

efter vederbörandes hörande fått förfalla...,,,;,.................. ............. 18

efter annorledes verkstäld utredning eller utan åtgärd afskrifvits ........ 43

hänvisats till åtal ...............<................................................................................... 4

vid årets slut varit utstäld till påminnelser ................................................. 1

» » » » beroende på pröfning .................................................... 3

Summa 72

Under år 1901 hafva 8 åtal anstalts emot ämbets- eller tjänstemän,

nämligen:

på grund af förd klagan .................................................,................................ 4

» » » anmärkning vid ämbetsresa ............................................... 2

af annan anledning ......................................................................................... 2

Summa 8

- 1902 —

127

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kongl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens bos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om bvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1901 aflåtna skrifvelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrifvelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
hvilka vid 1900 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda —
om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, hvilka angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1901,. innefattas i tre särskilda,
i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar; innehållande
bilagan därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1901 till
Kongl. Maj:t aflåtit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1902.

OSS1 AN BERGER.

Knut von Matern.

128

•‘/''i? <

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1902.

Till RIKSDAGEN.

Sedan början af sistförflutna års Riksdag har något annat ärende icke
varit föremål för komiterades åtgärd, än att, efter det professoren friherre
Adolf Erik Nordenskiöld aflidit, komiterade i enlighet med föreskriften i
70 § af riksdagsordningen kallat undertecknad Wieselgren att det bland
komiterade efter friherre Nordenskiöld lediga ram intaga; hvilket komiterade
härmed få hos Riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1902.

OSSIAN BERGER.

OSCAR MONTELIUS. F. KROOK. J. JOHANSSON.

C. G. STYFFE. C. F. SVEDELIUS. HARALD WIESELGREN.

Knut von Modern.

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1902 års Riksdag.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberältehe till 1902 års Riksdag.

> . i) /.v* 111

TAH3tl8138 MA iFiWAMtfUliliMöil fl ISill

2fcfoc*''4i.i

m;< jJ

•* tv ‘^v VU

rf* '' ,

•a o •''(

Förteckning på de af Riksdagen är 1901 till Kongl. Maj:t afiätna
skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma
skrivelser blifvit under nämnda är vidtagna*).

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 15 februari 1901, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 4 kapitlet 11 §
strafflagen. (1.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 mars 1901.

2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till

lag, innefattande tillägg till förordningen den 6 februari 1849 angående
viss tid för klander af husesyn emellan enskild jordägare och landbo. (2.)
Lag i ämnet utfärdad den 30 mars 1901.

3:o af samma dag, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse af 3 och 18 §§ i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning. (3.)
1901 den 14 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af samma dag, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag till

lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kapitlet 13 § strafflagen
och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889. (4.)

Efter högsta domstolens hörande har den af Riksdagen antagna lag om ändrad lydelse
af 24 kapitlet 13 § strafflagen blifvit utfärdad den 5 juli 1901.

5:o af den 23 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för
honom. (8.)

1901 den 1 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal^ utvisar skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

— 1002 —

132

6:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars, i anledning af väckt motion angående
ändring af 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket
den 9 november 1866. (27.)

Infordradt utlåtande från landtmäteristyrelsen bär inkommit; och beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kapitlet
4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Från Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län infordrade utlåtanden hafva
ännu icke fullständigt inkommit.

8:o af den 30 mars, angående sådan ändring i gällande grunder för valrätt
till Andra kammaren, att flyttning från en kommun till en annan ej må
medföra förlust af valrätt till nämnda kammare. (33.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

9:o af den 13 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inteckning i fartyg, lag om ändring i 10 och 17 kapitlen handelsbalken,
lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag om ändrad
lydelse af 51, 90 och 117 §§ konkurslagen, lag om ändrad lydelse af
2, 3 och 52 §§ sjölagen, lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning, lag om
ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt lag om antecknande
i fartygsregistret af tvist om fartyg eller fartygslott. (34.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver de af Riksdagen för dess del antagna
lagar om inteckning i fartyg, om ändring i vissa delar af utsökningslagen samt om
ändrad lydelse af 2, 3 och 52 §§ sjölagen, har Kongl. Maj:t den 10 maj 1901
utfärdat lagar i samtliga ofvanberörda ämnen.

10:o af den 19 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
35 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni
1875. (37.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

11 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ocker. (41.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 juni 1901 utfärdat
lag i ämnet.

12:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående förlängning af tiden, under hvilken förordningen den 6 juni

— 1902 —

133

1 888 rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge, skall vara gällande. (42.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1901.

13:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående utbyte af jord emellan kronan och Jönköpings
stad. (58.)

1901 den 10 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

14:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utbyte
af jord emellan kronan och Karlskrona stad. (65.)

1901 den 10 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

15:o af den 30 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 39 med
förslag till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete och till lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 4 och 11 §§ handelsbalken.
(71.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna
lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, har Kongl. Maj:t
den 5 juli 1901 utfärdat lagar i förevarande ämnen.

16:o af den 3 maj, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående häradsnämnd. (72.)

Kongl. Maj:t har anbefalt Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och
Elekinge att, efter inhämtande af yttranden från häradshöfdingarne i domsagor, innefattande
tingslag, där antalet nämndemän öfverstiger tolf, inkomma med utlåtanden
i anledning af Riksdagens ifrågavarande framställning. Dessa utlåtanden hafva ännu
icke fullständigt inkommit.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående införande i konkurslagen
af bestämmelse, att handlingar i konkursmål må kunna med allmänna
posten till rätten eller domaren insändas. (73.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 5 juli 1901 utfärdat lag
i ämnet.

18:o af den 13 maj, angående ändring i sättet för verkställande af dödsstraff.
(81.)

Sedan öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län
afgifvit utlåtanden i anledning af Riksdagens ifrågavarande framställning, är ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

19:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till

— 1902 —

134

lag om ändring i Fissil delar af rättegångsbalken, lag om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen, lag om beräknande
af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet i visst fall vid
förhör inför hofrätt. (86.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver de af Riksdagen för dess del antagna
lagar om ändring i vissa delar af rättegångsbalken och om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, har
Kongl. Maj:t den 14 juni 1901 utfärdat lagar i samtliga ofvanberörda ämnen.

. '' i . .1 '' • f '' •

20:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, i anledning af väckt motion
om tillägg till lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift den 12 mars 1886 i syfte att lapp må erhålla ersättning för renar,
som dödats af järnvägståg. (92.)

Från Konungens befallningshafvande i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

21 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 1 och 8 §§ i grufvestadgan den 16 maj
1884. (93.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 5 juli 1901 utfärdat lag
i ämnet.

22:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
liufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (97.)

1901 den 14 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

23:o af den 2 juni, i anledning af bland annat Kongl. Majits proposition n:o 3 a
med förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för
krigsmakten den 7 oktober 1881. (120.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Majit den 14 juni 1901 utfärdat
lag i ämnet.

24:o af den 1 juni, i anledning af väckta motioner angående revision af de
s. k. krigslagarne. (121.)

1901 den 14 juni i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande framställning skulle öfverlämnas till den af Kongl. Maj:t den 1 april
samma år tillsatta komité för företagande af en revision af strafflagen för krigsmakten
m. m. för att komma under öfvervägande vid utförande af komiténs
uppdrag.

— 1902 —

135

2:o. Utrikesdepartementet.

25:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1901, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(98.)

1901 den 7 juni föredragen, hvarvid förordnades, att de i Riksdagens skrifvelse anmälda
beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad
på bemälta ämbetsverk ankomme.

8:o. Landtförsvarsdepartementet.

2fi:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående användande af det af 1900 års Riksdag till
anskaffning af ny fältartillerimateriel och ammunition för år 1901 afsätta
belopp. (15.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 8 mars, därvid beslut fattades.

27:o af den 1 maj, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (04.)

Från arméförvaltningen har utredning beträffande den del af skrifvelsen, som tillhör
landtförsvarsdepartementets föredragning, infordrats, men ännu ej inkommit.

28:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (99.)

Vid föredragning den 14 juni af denna skrifvelse har Kong], Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under fjärde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle
meddelas arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad
på dessa ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de
delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa delgifvas; hvarjämte
Kongl. Maj:t meddelat de särskilda föreskrifter, som för verkställande af de
fattade besluten erfordras.

29:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(105.)

Skrifvelsen anmäldes den 28 juni inför Kongl. Maj:t, som därvid förordnade, att
innehållet af skrifvelsen skulle vederbörande till kännedom och efterrättelse delgifvas.

30:o af den 29 maj, i anledning af Kongl. Majits proposition angående upplåtande
till landtförsvaret af mark, tillhörande dels indragna mil i ti ebostäl 1 et

— 1002 —

136

n:is 17 och 22 Rinkaby i Kristianstads län, dels ock den från förra militiebnstället
n:o 1 Åhus i samma län afsätta kronopark. (110.)

Vid föredragning den 14 juni af denna skrifvelse har Kong!. Maj:t förordnat, att
ifrågavarande mark skulle till landtförsvaret upplåtas för att med annan till skjutfält
för Wendes artilleriregemente afsedd mark sammanläggas.

31:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående försäljning till Karlshamns stad af öarna Frejsholmen och Boön
med tillhörande skär och vattenrätt. (111.)

Skrifvelsen föredrogs den 14 juni, därvid Kong!. Maj:t bemyndigade arméförvaltningen
att gå i författning om försäljning till Karlshamns stad af ifrågavarande öar med
tillhörande skär och vattenrätt för 25,000 kronor, äfvensom anbefalde statskontoret
att låta dessa för framtida disposition reserverade medel såsom en särskild fond förvaltas
och på lämpligt sätt göras räntebärande.

32:o af den 2 juni, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 2 angående
ny härordning, n:o 3 med förslag till ny värnpligtslag, n:o 3 a med förslag
till lag om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881. (120.)

Sedan Kongl. Maj:t den 7 juni förordnat, att skrifvelsen i de delar, som afsåge förslag
till lag om ändrad lydelse af nämnda §§ i strafflagen för krigsmakten skulle
för vidare handläggning till justitiedepartementet öfverlämnas, har Kongl. Maj:t vid
föredragning den 14 juni af berörda skrifvelse, i hvad den rörde ny härordning och
ny värnpligtslag, godkänt Riksdagens härutinnan fattade beslut.

33:o af den 1 juni, i anledning af väckt motion angående beredande af tillfälle
för de värnpligtige att under den tid, tjänstgöringen för deras militära
utbildning pågår, erhålla undervisning äfven i andra ämnen. (122.)
Genom remiss den 14 augusti har Kongl. Maj:t infordrat utlåtanden i ämnet från
cheferna för generalstaben och fortifikationen, arméfördelningscheferna och militärbefälhafvaren
på Gotland, af Indika utlåtanden endast en del voro vid 1901 års slut
till Kongl. Maj:t inkomna.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år
1900 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1899. (64.)

Kongl. Maj:t har den 21 juni rörande den del af skrifvelsen, som tillhörde sjöförsvarsdepartementets
handläggning, infordrat utlåtande från marinförvaltningen, men
sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

— 1902 -

137

35:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj, angående åtgärder med hänsyn till
transport af timmer sjöledes m. m. (80.)

Kongl. Maj:t liar den 24 maj infordrat utlåtande i ärendet från lotsstyrelsen; men
sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

36:o af den 14 maj, angående Ivongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvud- •
titlarne gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1901 åt en del tjänstemän och betjänte. (83.)

Sedan skrifvelsen den 31 maj genom finansdepartementet anmälts för Kongl. Maj:t,
som därvid, bland annat, förordnade, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan beträffande dyrtidstillägg
till ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid lotsverket, som på sistnämnda departement
ankomme, har Kongl. Maj:t den 12 juli meddelat föreskrifter angående dyrtidstillägg
för ämbets- och tjänstemän med flere vid lotsstyrelsen och lotsverket.

37:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret. (100.)

Kongl. Maj:t har den 14 juni förordnat om erforderliga åtgärder utom beträffande
punkterna 7, 10—19 samt 34—37. Därefter har Kongl. Haj:t meddelat erforderliga
beslut angående punkterna 7 samt 10—19 den 1 november och den 5 december;
angående punkten 34 den 23 augusti och den 8 november; samt angående punkten
37 den 23 augusti; hvaremot Kongl. Maj:t ännu icke fattat beslut angående
de i punkterna 35 och 36 omförmälta ärenden.

38:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och. indragningsstaterna.
(105.) «

Sedan skrifvelsen den 7 juni genom finansdepartementet anmälts inför Kongl. Maj:t,
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet,
har Kongl. Maj:t den 21 juni fattat beslut i den på sistnämnda
departements föredragning beroende del af ärendet.

5:o. Civildepartementet.

39:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(11.)

Anmäldes den 15 mars, därvid förordnades, att afskrift af skrifvelsen skulle tillställas
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Bil. till justitieombudsmannens ämbctsbcrältelse till 1902 års Riksdag. 18

138

40:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående beredande af lånemedel till fortsatt utveckling af statens
telefon väsende. (13).

Anmäldes den 15 mars, därvid beslöts, att innehållet af berörda skrifvelse skulle
meddelas telegrafstyrelsen.

41 :o af den 26 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om inrättande af nya tjänster vid statens järnvägar
samt om löneförbättring för vissa grupper af den därstädes anstälda personalen.
(29.)

Anmäldes den 3 maj, därvid faststäldes förnyadt aflöningsreglemente för tjänstemän
och betjänte vid statens järnvägar, hvarjämte järnvägsstyrelsen anbefaldes inkomma
med förslag och framställningar i öfriga delar af ärendet; och sedan järnvägsstyrelsen
fullgjort hvad styrelsen sålunda fått sig anbefaldt, anmäldes ärendet ånyo den 15
november, därvid öfriga af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

42:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till nya byggnader och anläggningar samt ny
rörlig materiel vid statens redan trafikerade järnvägar äfvensom till fortsättande
af statens järnvägsbyggnader. (30.)

Anmäldes den 3 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

43:o af den 16 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Stockholms stad af ett jordområde från förra häradshöfdingebostället
Lindhof n:is 1, 2, 3 och 4 i Stockholms län. (35.)

Anmäldes den 3 maj, därvid förordnades, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i
ärendet beslutit skulle domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes
förständigande meddelas.

44:o af den 19 april, i anledning af dels väckt motion angående tillägg till
§ 12 i förordningen om kyrkostämma m. m., dels ock motion angående
tillägg till § 16 i förordningen om kommunalstyrelse på landet. (39.)
Anmäldes den 24 maj och remitterades dels till Konungens befallningshafvande i länen
för afgifvande i anledning af skrifvelsen af utlåtanden, dels ock till domkapitlen för
att i hvad skrifvelsen anginge förslag om tillägg till förordningen om kyrkostämma
m. m. afgifva utlåtanden. Sedan de infordrade utlåtandena inkommit, anmäldes ärendet
ånyo den 15 november, därvid beslöts aflåtande till Riksdagen af proposition
i ämnet.

45:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring af § 17 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet samt § 9 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (40.)

— 1902 —

139

Anmäldes den 24 maj, och anbefaldes därvid dels öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län att i anledning af skrifvelsen afgifva
utlåtanden, dels ock Stockholms stads konsistorium och vederbörande domkapitel att
i hvad skrifvelsen anginge förslag om tillägg till förordningen om kyrkostämma m. m.
afgifva utlåtanden. Sedan de infordrade utlåtandena inkommit, anmäldes ärendet ånyo
den 22 november, därvid ytterligare utlåtanden infordrades från öfverståthållareämbetet,
Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län samt från Stockholms stads konsistorium
och domkapitlen.

46:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april, angående utsträckt sabbatshvila
åt visse statstjänstemän och betjänte. (48.)

Anmäldes den 24 maj, därvid Kongl. Maj:t uppdrog åt en af sakkunniga personer
bestående komité att verkställa utredning, huruvida, på hvad sätt och i hvad mån
nödig sabbatshvila, där sådan ej redan medgifvits, kunde beredas åt tjänstemän och
betjänte vid postverket, statens järnvägar samt statens telegraf- och telefonväsen.
Den sålunda anbefalda utredningen har ännu icke kunnat afslutas.

47:o af den 7 maj, angående beviljande af anslag för understödjande medelst
lån af enskilda järnvägsanläggningar. (74.)

Anmäldes den 31 maj, därvid förordnades, att aftryck af skrifvelsen skulle för behörig
kännedom öfverlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med befallning
till stjTelsen att vid granskning af kostnadsförslag rörande järnvägsanläggningar, för
hvilka lån begärdes, tillse, huruvida kontrollundersökning å marken erfordrades för att
utröna kostnadsförslagets tillförlitlighet, och att i sådant fall gå i författning därom
på sökandens bekostnad.

48:o af samma dag, angående vissa utaf Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till nya byggnader och anläggningar vid
statens redan trafikerade järnvägar. (76.)

Anmäldes den 31 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

49:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till statens järnvägar af ett jordområde af förra militiebostället 57g
mantal Billesholms gård n:o 1 i Malmöhus län. (84.)

Anmäldes den 24 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

50:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i anledning af en
ansökning om koncession å anläggning af järnväg från Kiruna station vid
statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens
län. (85.)

Anmäldes den 31 maj, därvid järnvägsstyrelsen anbefaldes att, efter det sökandena .
lämnats tillfälle att taga del af skrifvelsen, till Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande
och den utredning i anledning däraf, som af sökandena kunde komma att af —

1902 —

140

gifvas, äfvensom det utlåtande, hvartill styrelsen kunde finna samma yttrande eller
utredning föranleda. Styrelsens utlåtande har ännu icke inkommit.

51:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(101.)

Anmäldes den 14 juni, därvid erforderliga åtgärder heslötos.

52:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(105.)

Anmäldes den 28 juni, därvid beslöts, att skrifvelsen i de delar, som tillhörde civildepartementets
handläggning, skulle delgifvas statskontoret och öfriga vederbörande
ämbetsmyndigheter. Med godkännande af Riksdagens beslut angående statsbidrag till
pensionering af sjuksköterskor, i hvad det skilde sig från hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
anbefalde Kongl. Maj:t därjämte medicinalstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med
förslag till närmare bestämmelser i ämnet. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes
ärendet i denna del ånyo den 30 december, hvarvid beslöts utfärdande af kungörelse
i ämnet.

53:o af den 29 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. (109.)

Anmäldes den 14 juni, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i ärendet inkomma
med utlåtande och förslag. Sålunda infordrade utlåtande och förslag hafva ännu icke
afgifvits.

54:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fördelning
af besparingar å sjette hufvudtitelns anslag till jordbruket, handeln
och näringarna. (114.)

Anmäldes den 7 juni, därvid beslöts, att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas
statskontoret.

55:o af den 1 juni, angående statsregleringen för år 1902 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (125.)

Anmäldes den 5 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning; och
beslötos erforderliga åtgärder.

6:o. Finansdepartementet.

56:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, angående val af tre fullmäktige
i riksbanken och tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige
i nämnda verk. (16.)

— 1902 —

141

57:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari, angående val af ordförande och
två fullmäktige i riksgäldskontoret jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige
i nämnda verk. (17.)

Den 8 mars äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t anmälda och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagda till handlingarna.

58:o af samma dag, med anhållan om förslag till bestämmelser om arfsskatts
utgörande i vissa fall. (22.)

Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning är på Kongl. Majts pröfning
beroende.

59:o af samma dag, i fråga om ändrad lydelse af 1 och 7 §§ i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (23.)

Den 8 mars har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående ändrad lydelse af
1 och 7 §§ i ifrågavarande förordning.

60:o af den 6 mars, med anhållan om förslag till taratariff att gälla vid varors
förtullning efter bruttovigt. (24.)

Vid föredragning den 22 mars af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
anbefalt generaltullstyrelsen att upprätta och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag
i det af Riksdagen angifna hänseende. Sedan sådant förslag den 31 december till
Kongl. Maj:t inkommit, är ärendet beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

61 :o af den 15 mars, om förändrad lydelse af § 18 i förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 24 maj 1895. (25.)

Vid föredragning den 30 mars af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
anbefalt öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga
län att i anledning af berörda skrifvelse hvar för sig afgifva utlåtande.

Sådant utlåtande har icke ännu inkommit från samtliga vederbörande.

62:o af den 20 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förändrad
lydelse af § 4 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895. (26.)
Den 5 december är denna skrifvelse anmäld för Kongl. Maj:t och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagd till handlingarna.

63:o af den 26 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter fiskaren Hans Martin Larssons
i Klätta aflidna hustru Anna Larsson, född Alfsdotter. (31.)

Vid föredragning den 29 april af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

1902 —

142

64:o Riksdagens skrifvelse af den 30 mars, angående förändring af bestämmelserna
om beräkning af hvitbetssockertillverkningsskatten. (32.)

Den 24 juli har Kongl. Maj:t, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse omförmälta
beslut, låtit utfärda kungörelse angående ändrad lydelse af § 2 i förordningen
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 19 maj 1893.

65:o af den 16 april, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående
förändrad lydelse af §§ 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897, dels ock en rörande samma ämne väckt motion. (36.)
Den 3 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda lag angående ändrad lydelse af 6, 7, 8,
41 och 42 §§ i ifrågavarande lag.

66:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
emellan Sverige och Norge. (44.)

Vid föredragning den 10 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse bär Kongl. Maj:t
låtit, i öfverensstämmelse med Riksdagens däri omförmälta beslut, utfärda förordning
i ämnet.

67:o af samma dag, angående förtydligande af bestämmelserna om stämpelafgift
för insättning å depositions- och kapitalräkning. (45.)

Den 14 juni har Kongl. Maj:t, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse
omförmälta beslut, låtit utfärda kungörelse angående ändring i 8 § i gällande förordning
angående stämpelafgift en.

68:o af samma dag, om ändring i gällande bestämmelser angående bevillningsafgift
af bankbolag med sedelutgifningsrätt. (46.)

Den 14 juni bär Kongl. Maj:t, i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse omförmälta
beslut, låtit utfärda kungörelse angående ändring i § 3 af förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892.

69:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 9 momentet 3 i tulltaxeunderrättelserna. (47.)

Den 10 maj är denna skrifvelse anmäld för Kongl. Maj:t och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

70:o af den 1 maj, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Vid föredragning den 24 maj af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
dels anbefalt statskontoret och kammarrätten att gemensamt afgifva utlåtande öfver
Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning i fråga om åtgärders vidtagande i syfte
att kapitaltillgångarna för de donationer och stiftelser, angående hvilka uppgifter meddelades
i de kammarrättens och Riksdagens revisorers granskning underkastade räken —

1902 —

143

skaper, måtte, där så ske kunde, komma att i samma räkenskaper upptagas, dels
ock förordnat, att ett tryckt exemplar af Riksdagens skrifvelse skulle, jämte protokollsutdrag,
öfverlämnas till landtförsvarsdepartementet, i hvad skrifvelsen rörde arméförvaltningen,
till sjöförsvarsdepartementet, såvidt skrifvelsen afsåge framställningen beträffande
marinförvaltningen, och till ecklesiastikdepartementet, i hvad skrifvelsen anginge
framställningen beträffande vetenskapsakademien.

Det från statskontoret och kammarrätten infordrade utlåtande har icke ännu
till Kongl. Maj:t inkommit.

71:o Riksdagens skrifvelse af den 7 maj, angående de i 63 § regeringsformen
föreskrift^ kreditivsummor. (75.)

Den 24 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

72:o af den 13 maj, om förändrad lydelse af 8 § 2 momentet i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3 december
1897. (77.)

Den af Riksdagen enligt denna skrifvelse beslutade ändring i gällande bevillningsförordning
bar genom kungörelsen den 14 juni 1901 angående den vid 1901 års
Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst till allmän efterrättelse
kungjorts.

73:o af samma dag, angående införande af obligatorisk själfdeklaration. (78.) *
Vid föredragning den 7 juni af denna Riksdagens skrifvelse äfvensom af Riksdagens
under 85:o här nedan antecknade skrifvelse om införande af en särskild enligt
vissa grunder såsom bevillning till staten utgående, men från allmänna bevillningen
fristående, direkt skatt bar Kongl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunnige personer dels för verkställande af utredning och utarbetande
af förslag inom nämnda departement i de i berörda skrifvelser omförmälta afseenden,
dels ock för verkställande af den statistiska utredning rörande bevillningen, som för
utarbetande af nämnda förslag kunde erfordras.

Sedan de sålunda tillkallade komiterade inkommit med utredning och förslag
i ämnet, samt kammarrätten afgifvit infordradt utlåtande öfver berörda förslag, är
ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

74:o af samma dag, angående skyldighet för Stockholms stads brandförsäkringskontor
att erlägga bevillning för inkomst. (79.)

Vid föredragning den 31 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse bar Kongl. Maj:t
anbefalt öfverståthållareämbetet att efter direktionens öfver Stockholms stads brandförsäkringskontor
hörande afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens i skrifvelsen
gjorda framställning.

Sedan sådant utlåtande afgifvits, har genom remiss den 12 december yttrande

— 1902 —

144

i ärendet infordrats från justitiekanslersämbetet; och har detta yttrande icke ännu till
Kongl. Maj:t inkommit.

75:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj, angående tullbevillningen. (82.)

Den 27 september har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående fortsatt tilllämpning
af tulltaxan den 24 oktober 1898 med vissa ändringar.

76:o af den 14 maj, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
gjorda framställningar om anslag för beredande af dyrtidstillägg
för år 1901 åt en del tjänstemän och betjänte. (83.)

Vid föredragning den 31 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
dels låtit utfärda kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1901 åt en del tjänstemän
och betjänte, dels ock förordnat, att protokollsutdrag skulle till sjöförsvarsdepartementet
expedieras för den handläggning af frågan beträffande dyrtidstillägg
till ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid lotsverket, som på detta departement
ankomme.

77:o af den 29 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (94.)
Den 5 juli har Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda
anhållan låtit utfärda kungörelse i ämnet.

78:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
liufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. Imf- och slottsstaterna. (96.)
Vid föredragning den 7 juni af Riksdagens berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

79:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (102.)

Vid föredragning den 14 juni af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Haj:t med
godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i
hvad besluten skilde sig från Kongl. Majt:s framställningar i ämnet, förordnat, att
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och
efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af skrifvelsen
i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

80:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (105.)
Vid föredragning den 7 juni af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
dels i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda anmälan, att Riksdagen beviljat
pension åt yrkesinspektören Gustaf IThr, låtit utfärda pensionsresolution för Uhr, dels
ock förordnat, att skrifvelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat
departement än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement

— 1902 —

145

öfveilämnas, samt att innehållet af skrifvelsen i ofrigt skulle till kännedom och efterrättelse
meddelas statskontoret.

81:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts
propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till tre danaarf. (106.)
Vid föredragning den 14 juni af denna Riksdagens skrifvelse, hvad beträffade efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter litteratören Philip Jakobson och stationskarlen
Karl Alfred Larsson, har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och
Riksdagen i förevarande ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse.

Riksdagens skrifvelse, i hvad den afser efterskänkande af kronans rätt till danaarf
efter smeden Gustaf Pettersson från Björktorp i Adla socken till förmån för
Sven Johan Carlsson med flere, har, i afvaktan å vederbörande myndigheters yttrande
öfver eu hos Kongl. Maj:t gjord framställning om efterskänkande af kronans berörda
rätt till förmån för andra än nyss omförmälta personer, icke ännu blifvit inför Kongl.
Maj:t anmäld.

82:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående indragning
till statsverket af den från den så kallade bärgsfrälsejorden i Kopparbergs
län utgående tägtekarlsräntan. (107.)

Vid föredragning den 7 juni af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kong], Maj:t och Riksdagen i ärendet beslutit skulle vederbörande
till kännedom och efterrättelse meddelas.

83:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående inlösen af kronotionde,
som innehafves under enskild äganderätt. (108.)

Den 7 juni har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående utsträckning af tiden
för anmälan om inlösen af kronotionde, som innehafves under enskild äganderätt.

84:o af den 1 juni, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. in. (119.)

Vid föredragning den 19 juli af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
anbefalt statistiska centralbyrån att verkställa den i skrifvelsen omförmälta utredning
angående möjligheten af samt kostnaden för ett årligt utgifvande af vissa preliminära
statistiska meddelanden, samlade i en gemensam publikation, samt att till Kongl.
Maj:t inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda. Berörda utredning
och förslag har icke ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

85:o af samma dag, i anledning af väckt motion om införande af en särskild,
enligt vissa grunder såsom bevillning till staten utgående men från allmänna
bevillningen fristående, direkt skatt. (123.)

Do i anledning af denna Riksdagens skrifvelse vidtagna åtgärder omförmälas i sammanhang
med Riksdagens här ofvan under 73:o antecknade skrifvelse angående
införande af obligatorisk själfdeklaration.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 190‘J iirs Riksdag, 19

146

86:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni, angående beräkningen af statsverkets
inkomster. (124.)

Den 14 juni bar innehållet af denna Riksdagens skrifvelse meddelats statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

87:o af den 1 juni, angående statsregleringen för år 1902 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp. (125.)

Vid föredragning den 14 juni af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Riksdagen beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Härjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse,
i hvad den rörde afsättning af medel till arbetareförsäkringsfonden, till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallförsäkring och sjukkassors bildande, till laneundestöd
åt Borås—Alfvesta järnvägsaktiebolag, till järnvägsanläggningar för statens räkning
äfvensom till låneunderstöd för enskilda järnvägar skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas
till civildepartementet.

88:o af den 4 juni, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (126.)
Den 7 juni är denna skrifvelse anmäld för Kongl. Maj:t och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

89:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (127.)

Vid föredragning den 14 juni af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj.t
förordnat, att berörda riksstat skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till
statskontoret.

90:o af den 3 juni, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (129.)
Den 14 juni har Kongl. Maj:t låtit utfärda dels kungörelse angående den vid 1901
års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt åt inkomst, dels och förordning
angående utgörande af en särskild tilläggsbevillning för år 1901.

*7:o. Ecklesiastikdepartementet.

91 :o Riksdagens skrifvelse af den 17 april 1901, i anledning af Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln gjorda framställning om
extra anslag för fortsättning af gradmätningen på Spetsbergen. (43.)
1901 den 26 april inför Kongl. Maj:t anmäld; därvid det af Riksdagen beviljade
anslag anvisades för därmed afsedt ändamål.

92:o af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället 1 mantal Hulje n:o 5 Södergården
i Östergötlands län. (59.)

— 1902 —

147

93:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående jordafsöndring från förra korpralsbostället s/4 mantal Nöbbelöf
n:o 6 i Malmöhus län. (60.)

94:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra sergeantsbostället Götlunda n:is 5 och 6 Nol- och
Lillegården om tillsammans 1 mantal i Skaraborgs län. (61.)

95:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af mark från förra militiebostället 1 mantal Tibble n:o 4 i Västmanlands
län m. m. (62.)

96:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från den under kronoparken Sjögared lydande egendomen Strängsered
Storegården i Älfsborgs län. (63.)

Berörda under 92:o—96:o upptagna skrivelser anmäldes inför Kongl. Maj:t den 10
maj; och meddelades vederbörande erforderliga föreskrifter.

97:o af den 1 maj, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Berörda skrifvelse, i hvad den afser vetenskapsakademien, anmäldes inför Kongl. Maj:t
den 21 juni; och anbefaldes justitiekanslern vidtaga erforderliga åtgärder.

98:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. (87.)

Kongl. Maj:t har den 31 maj utfärdat lag i ämnet.

99:o af den 22 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde hufvudtiteln gjorda framställning angående aflönande af vikarie för
lärare eller lärarinna vid af landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
inrättadt småskolelärareseminarium. (89.)

Kong]. Maj:t har den 31 maj utfärdat kungörelse och cirkulär i ämnet.

100:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående tjänsteårsberäkning
i vissa fall för lärare eller lärarinna vid folkskola. (90.)
Kongl. Maj:t har den 31 maj utfärdat kungörelse i ämnet.

101 :o af samma dag, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om statsbidrag till aflönande af vikarier för sådana lärare
eller lärarinnor vid högre folkskolor, hvilka af sjukdom äro urståndsätta
att fullgöra sin tjänst. (91.)

Anmäldes den 31 maj 1901 för Kongl. Maj:t, som därvid beslöt anbefalla Konungens
befallningshafvande i de län, där högre folkskolor äro anordnade, att efter veder —

1902 —

148

börande skolstyrelsers hörande inkomma med utlåtanden i detta ärende. De sålunda
infordrade utlåtandena hafva under året inkommit, och är frågan beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning.

102:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(102.)

Ärendet, som afser Riksdagens i skrifvelsens åttonde punkt gjorda anhållan om föranstaltande
af undersökning af vissa i hufvudstaden befintliga statsmyndigheters arkiv
m. m. blef inför Kongl. Maj:t föredraget den 18 oktober, därvid åt riksarkivarien
uppdrogs att låta företaga den begärda undersökningen och att till Kongl. Maj:t
inkomma med den eller de framställningar, hvartill undersökningen kunde gifva anledning.
Därjämte infordrades från kammarkollegium utlåtande rörande den af Riksdagen
ifrågasatta närmare samverkan mellan kammararkivet och riksarkivet. Detta
utlåtande har ännu ej inkommit.

103:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(103.)

Kongl. Haj:t har den 7 juni, den 27 september, den 4 oktober, den 1 och den 29
november samt den 20 och den 31 december meddelat slutligt afgörande beslut i
olika delar af ärendet; dock äro punkterna 19, 23, 31, 32, 38, 67 i senare delen,
72, 82, 84, 90, 96, 111, 123 och 135 ännu icke af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda.
I afseende å dessa punkter meddelas följande.

Beträffande punkterna 19, 23, 31, 72, 84 och 96, angående förändrad anordning
af militäröfningarna vid de allmänna läroverken, folkskolelärareseminarierna och
de tekniska elementarskolorna:

De personer, hvilka på kallelse af chefen för ecklesiastikdepartementet såsom
sakkunnige biträdt vid den utredning, som legat till grund för Kongl. Maj:ts till
Riksdagen affåtna proposition i ämnet, hafva af departementschefen ånyo tillkallats för
att verkställa den ytterligare utredning, som med föranledande af Riksdagens bifall
till Kongl. Maj:ts proposition erfordrades.

Den 29 november har Kongl. Maj:t förordnat, att genom ecklesiastikdepartementets
försorg skall anskaffas den för anordnande af militäröfningarna vid de allmänna
läroverken, folkskolelärareseminarierna och de tekniska elementarskolorna behöfliga, uti
en af bemälte sakkunnige uppgjord förteckning upptagna materiel.

Eljest beror ärendet fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

Vidkommnade punkten 32, om anställande af ytterligare en lärare vid gymnastiska
centralinstitutet:

Kongl. Maj:t har den 7 juni, med förordnande att nyssnämnde lärare skall vara
lärare i sjukgymnastik vid institutet, anbefalt direktionen öfver institutet att till

— 1902 —

149

Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i stadgan för institutet den 13 juli
1887, som i följd af denne lärares anställande må blifva af nöden, samt att vidtaga erforderliga
åtgärder för tjänstens besättande, dock att densamma ej finge tillträdas förrän
med ingången af år 1902. Ifrågavarande förslag har den 9 november inkommit.
Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

I fråga om punkten 38, angående utredning rörande blinda sinnesslöa barns
mottaglighet för undervisning samt statsbidrag för deras undervisning och uppfostran:

Kongl. Maj:t har den 7 juni anbefalt direktionen öfver institutet för blinda att,
efter hörande af styrelsen öfver förskolan för blinda i Växjö, i det i denna punkt
omförmälta ärende afgifva utlåtande. Detta utlåtande har inkommit den 31 december.
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

Körande senare delen af punkten 67, angående en poliklinik för barnsjukdomar
i Stockholm:

Kongl. Maj:t har den 7 juni anbefalt öfverståthållareämbetet att från stadsfullmäktige
infordra yttrande, huruvida de äro villige att för polikliniken tillskjuta 2,800
kronor för år 1902. Ifrågavarande yttrande har ännu ej inkommit.

Beträffande punkten 82, angående uppförande af byggnader för folkskolelärareseminariet
i Strängnäs’:

Vid ärendets föredragning den 7 juni har Kongl. Maj:t antagit stadsfullmäktiges
i Strängnäs erbjudande att till byggnadstomt för seminariebyggnaden därstädes upplåta
visst område, samt uppdragit åt Konungens befallningshafvande i Södermanlands län
att vidtaga åtgärder, hvilka kunde erfordras för att Kongl. Maj:ts sålunda gent emot
Strängnäs stad förvärfvade rätt måtte varda för framtiden behörigen tryggad. Sedan
Konungens befallningshafvande inkommit med anmälan angående de af Konungens
befallningshafvande på grund af förenämnda uppdrag vidtagna åtgärder, remitterades
ärendet den 9 december till öfverintendentsämbetet, hvars utlåtande ännu ej inkommit.

Angående punkten 90, om utredning i afseende å ett arbete rörande de ätliga
svamparne:

Yttranden från vetenskaps- och landtbruksakademierna hafva inhämtats i ärendet,
hvarefter detta är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

I fråga om punkten 111, angående meteorologiska centralanstaltens förseende
med dagliga telegram från Eaeröarne och Island:

Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Vidkommande punkten 123, angående bestridande af kostnader för vissa utredningar
rörande prästerskapets aflöningsförhållanden m. in.:

Det af Riksdagen för ändamålet beviljade anslag har ännu icke blifvit af Kongl.
Maj:t anvisadt.

Beträffande punkten 135, om anslag till bestridande af kostnader för nordiska
nykterhetsmötet i Stockholm år 1902:

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

— 1002 —

150

104:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (105.)

Kongl. Maj:t har den 21 juni utfärdat kungörelser och meddelat andra föreskrifter
i enlighet med Riksdagens beslut i de på ecklesiastikdepartementets föredragning beroende
delar af ärendet.

105:o af den 3 juni, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen. (130.)
Sedan kammarkollegium inkommit med infordradt utlåtande, blef ärendet för Kongl.
Maj:t anmäldt den 15 november, därvid uppdrag lämnades åt kammarrådet G. Thulin
att företaga den ifrågasatta utredningen. Denna utredning har ännu ej blifvit
verkstäld.

8:o. Jordbruksdepartementet.

106:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, i anledning af Kongl,
Maj:ts proposition angående statsbidrag för utrotande af ollonborrar. (12.)
Anmäldes den 8 mars, därvid landtbruksstyrelsen anbefaldes att inkomma med förslag
rörande användningen af de för ifrågavarande ändamål anvisade medel. Sedan
sådant förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 19 juli, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

107:o af den 19 april, i anledning af väckt motion om utarbetande af skärpta
lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta
barn. (38.)

Anmäldes den 31 maj, därvid kammarrätten anbéfaldes att, efter vederbörandes hörande,
afgifva utlåtande i anledning af hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse anfört.
Sådant utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

108:o af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till skogsväsendet. (49.)

Anmäldes den 10 maj, därvid kungörelse angående förändrad lydelse af §§ 18 och
23 i förnyade stadgarna för de allmänna skogsläroverken i riket af den 13 april
1886, sådana dessa paragrafer lydde enligt kungörelsen den 30 december 1893, utfärdades
och öfriga erforderliga åtgärder beslötos.

109:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra skogvaktarebostället Tummetorp n:o 1 i Östergötlands
län hörande lägenhet. (50.)

110:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga lägenheter under förra militiebostället Tollarp n:is 5
och 8 om */2 mantal i Kristianstads län. (51.)

— 1902 —

151

11 1 :o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående försäljning af en till indragna militiebostället Fiskevik
n:o 2 i Värmlands län börande lägenhet. (52.)

112:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra militiebostället Anstå n:is 3 och 4 i
Örebro län. (53.)

ll3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af tomtplatser å kronoparken Skagersholm i Skaraborgs län. (54.)

114:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

af vissa delar af förra sergeantsbostället V12 mantal n:o 1 Skogen
i Ragunda socken af Jämtlands län. (55.)

115:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

af allmänningstorp under kungsladugården Väderbrunn n:o 1 i
Södermanlands län. (56.)

116:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

af vissa delar af förra hospitalshemmanet Vs mantal Berga n:o
3 Lillgård i Östergötlands län. (57.)

117:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för säljning

af till förra hospitalshemmanet 1 mantal Hede n:o 1 hörande
andel i delar af samfälligheterna »Känna kvarn» och »Utvidgning vid
Kinna kvarn och såg samt en 40 fot bred plats på båda sidor ån». (66.)

118:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af kronoängen Hägran n:o 1 i Öja socken af
Södermanlands län. (67.)

119:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under äganderätt till Dorotea kommun af viss del utaf ett
vid afvittringen inom Dorotea socken till kyrkostad afsatt område.
(68.)

120:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra regementskvartermästarebostället 8/4 mantal Hagstad
n:o 1 i Kalfsviks socken och Kinnevalds härad af Kronobergs län. (69.)

121 ro af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan. (70.)
Omförmälta tretton skrifvelser anmäldes den 10 maj, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

— 1902 —

152

12 2ro Riksdagens skrifvelse af den 17 maj, i anledning af väckt motion om
ändring i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte
att undanrödja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.
(88.)

Anmäldes den 31 maj, och anbefaldes kammarrätten att efter vederbörandes hörande
afgifva utlåtande i anledning af hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse anfört. Sådant
utlåtande har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

123:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (102.)
Öfverlämnad från finansdepartementet, i hvad den afsåge Riksdagens beslut angående
statsbidrag till åtgärder för tillgodogörande af den i landets torfmossar befintliga
bränsletillgång, och anmäldes i denna del den 5 juli, därvid kommerskollegium och
landtbruksstyrelsen anbefaldes inkomma med förslag i fråga om åtgärder från statens
sida i ofvan angifna syfte, hvarjämte landtbruksstyrelsen den 15 oktober anbefalts
att före afgifvandet af ofvanberörda infordrade utlåtande lämna hushållningssällskapens
under november månad år 1901 i Stockholm sammanträdande ombud tillfälle att
yttra sig i ämnet. Det infordrade utlåtandet har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

124:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (104.)
Anmäldes den 7 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

125:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(105.)

Anmäldes den 14 juni, därvid beslöts, att skrifvelsen i de delar, som tillhörde jordbluksdepartementets
handläggning, skulle delgifvas statskontoret och öfriga vederbörande
ämbetsmyndigheter.

126:o af den 29 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af tomtplatser å kronoparken Bjurfors i Kopparbergs län. (112.)
Anmäldes den 7 juni, därvid Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut,
i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts proposition, förordnade, att hvad Kongl.
Maj:t och Riksdagen uti ärendet beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom
och efterrättelse.

127:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva. (113.)
Anmäldes den 7 juni, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

128:o af samma dag, i fråga om åtgärders vidtagande till befrämjande af öfre
Norrlands kolonisation. (115.)

— 1902 —

153

Anmäldes den 7 juni, därvid domänstyrelsen och landtbruksstyrelsen anbefaldes afgifva
förslag i fråga om lämpligaste sättet för verkställande af de utaf Riksdagen
ifrågasatta undersökningar. Sedan detta förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den
5 juli, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

129:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående ändrade vilkor för lån från odlingslånefonden. (116.)
Anmäldes den 14 juni, därvid kungörelse angående vilkoren för lån från odlingslånefonden
utfärdades och öfriga erforderliga åtgärder beslötos.

130:o af samma dag, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt Tuolluvara grufaktiebolag af kronan tillhörig mark i Norrbottens
län. (118.)

Anmäldes den 7 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

131 :o af den 1 juni, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarne. (128.)

Anmäldes den 7 juni, därvid Kongl. Maj:t dels anbefalde Konungens befallningshafvande
i Västerbottens län ej mindre att inkomma med förslag, på hvad sätt och
i hvad omfång vid afvittringarna inom länet det enskilde tillkommande skogsanslag
kunde afsättas till bildande af en eller flere allmänningar, än äfven att tillse, att
arbetet med afvittringarna icke fullföljdes längre, än att hinder därigenom icke mötte
för bildande i största möjliga utsträckning af sådana allmänningar, dels tillsatte
en komité med uppdrag att verkställa utredning, huruledes genom lagstiftningseller
andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets utveckling i
nämnda landsdelar befrämjas, och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve anledning,
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag, dels ock beslöt öfriga erforderliga
åtgärder. Denna komité har därefter till Kongl. Maj:t inkommit dels med utlåtande
angående förändrade grunder för afvittring och nybyggesanläggningar inom
lappmarkerna, hvilket utlåtande remitterats till landtmäteristyrelsen med anmodan att
efter vederbörandes hörande afgifva yttrande, dels ock med förslag till lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva
fast egendom, öfver hvilket förslag yttranden infordrats från Konungens befallningshafvande
i Gäfieborgs, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. De sålunda infordrade yttrandena hafva ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommit.

Bil. till justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1902 års Riksdag.

II.

Särskild förteckning på de i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, hvilka vid utgången af är 1901 i sin helhet eller till någon del
icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

6:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion
angående ändring af 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket
i riket den 9 november 1866. (27.)

7:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26
kapitlet 4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga och
lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)

10:o af den 19 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 35 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (37.)

16:o af den 3 maj, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående häradsnämnd. (72.)

18:o af den 13 maj, angående ändring i sättet för verkställande af dödsstraff. (81.)

20:o af den 22 maj, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift den 12 mars 1886,
i syfte att lapp må erhålla ersättning för renar, som dödats af järnvägståg.
(92.)

24:o af den 1 juni, i anledning af väckta motioner angående revision af de
s. k. krigslagarne. (121.)

1902 —

155

Landtförsvarsdepartementet.

27:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år
1900 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1899. (64.)

• 33:o af den 1 juni, i anledning af väckt motion angående beredande af tillfälle
för de värnpligtige att under den tid, tjänstgöringen för deras militära
utbildning pågår, erhålla undervisning äfven i andra ämnen. (122.)

Sjöförsvarsdepartementet.

35:o af den 13 maj, angående åtgärder med hänsyn till transport af timmer
sjöledes m. m. (80.)

37:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret. (100.)

Civildepartementet.

45:o Riksdagens skrifvelse af den 19 april 1901, i anledning af väckta motioner
om ändring af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt
§ 9 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (40.)

46:o af den 27 april, angående utsträckt sabbatshvila åt vissa statstjänstemän
och betjänte. (48.)

50:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i anledning af en
. ansökning om koncession å anläggning af järnväg frän Kiruna station vid
statsbanan mellan Gellivare och riksgränsen till Svappavaara i Norrbottens
län. (85.)

53:o af den 29 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. (109.)

— 1902 -

156

Finansdepartementet.

58:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag
till bestämmelser om arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

60:o af den 6 mars, med anhållan om förslag till taratariff att gälla vid
varors förtullning efter bruttovigt. (24.)

61:o af den 15 mars, om förändrad lydelse af § 18 i förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 24 maj 1895. (25.)

70:o af den 1 maj, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

73:o af den 13 maj, angående införande af obligatorisk själfdeklaration. (78.)

74:o af samma dag, angående skyldighet för Stockholms stads brandförsäkringskontor
att erlägga bevillning för inkomst. (79.)

81 ro af den 29 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efterskänkande
af kronans rätt till tre danaarf. (106.)

84:o af den 1 juni, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor in. m. (119.)

Ecklesiastikdepartementet.

101:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1901, i anledning af väckt motion
angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om statsbidrag till aflönande
af vikarier för sådana lärare eller lärarinnor vid högre folkskolor, hvilka
af sjukdom äro urståndsätta att fullgöra sin tjänst. (91.)

102:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet) (102.)

103:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (103.)

105:o af den 3 juni, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen. (130.)

- 1902 -

157

Jordbruksdepartementet.

107:o Riksdagens skrifvelse af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion
om utarbetande af skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva
bidrag till underhåll af oäkta barn. (38.)

122:o af den 17 maj, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja vissa
med densamma förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

123:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde bufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (102.)

131:o af den 1 juni, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
*■ Norrland och Dalarne. (128.)

1002 —

in.

Förteckning pa de genom skrivelser, som vid Riksdagar före år 1901
till Kongl. Maj:t aflåtits, anhängig gjorda ärenden, hvit ka vid 1900 års slut
voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter
om den behandling, samma ärenden under år 1901 undergått*).

Justitiedepartementet.

l:o Kiksdagens skrifvelse af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande
stadganden om fängelsestraffs verkställande. (68.)

Ärendet har under år 1901 ej undergått vidare behandling.

2:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
105 § i skiftesstadgan. (7.)

Ärendet heror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Ärendet har under år 1901 ej undergått vidare behandling.

4:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Ärendet heror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande
af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tilllämpa
s. k. vilkorlig frigifning. (98.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta komité har ännu icke afgifvit betänkande
i ämnet.

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1902 —

159

7:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags
förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m. (119.)

1901 den 21 juni i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande framställning skulle öfverlämnas till den af Kongl. Maj:t den 7 i samma
månad tillsatta komité för utredande af frågan om vidmakthållande af jordbruksnäringen
i Norrland och Dalarne för att vid fullgörande af komiténs uppdrag komma
under öfvervägande.

8:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lag
angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)
De i senaste ämbetsberättelsen omförmälte sakkunnige hafva inkommit med betänkande;
och har högsta domstolens utlåtande infordrats öfver vissa inom justitiedepartementet
upprättade lagförslag i ämnet.

9:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

Kongl. Maj:t har den 29 november 1901 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i
ämnet, så vidt angår minderåriga förbrytares behandling. På ecklesiastikdepartementets
föredragning beslöts samma dag proposition i fråga om behandlingen af vanartade
och i sedligt afseende försummade barn.

10:o af den 13 maj 1896, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen.
(60.)

Ärendet anmäldes ånyo inför Kongl. Maj:t den 29 november 1901; och kommer
detsamma ej att blifva föremål för vidare åtgärd.

11 :o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)
Sedan kommerskollegium samt patent- och registreringsverket afgifvit infordradt yttrande
öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa §§ i förordningen angående patent den 16 maj 1884, bar Kongl.
Maj:t beslutit att inhämta högsta domstolens utlåtande öfver förslaget.

12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende. (105.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Med anledning af denna skrifvelse hafva inom jordbruksdepartementet uppgjorts åtskilliga
lagförslag, af hvilka genom beslut den 1 november 1901 till justitiedepartementet
öfverlämnats förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen
den 21 december 1857 om ägors fredande mot skada af annans hemdjur samt om

— 1902 —

160

stängselskyldighet, till lag angående ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april
1899 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd och till lag angående ändrad
lydelse af 76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866. Det
sistnämnda förslaget är på pröfning beroende. Öfver de bägge öfriga har högsta
domstolens utlåtande infordrats.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k.
tattarne. (80.)

Överflyttad till ecklesiastikdepartementet.

15:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Kongl. Maj:t har den 29 november 1901 beslutit uppdraga åt en komité att utarbeta
förslag till lagbestämmelser dels angående den rättsliga ställning, som kan
pröfvas böra tillkomma annan förening än sådan, som har ekonomisk verksamhet
till sin uppgift, dels ock beträffande kontroll öfver vården och förvaltningen af s. k.
fromma stiftelser.

16:o af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändring i
lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar fyr ekonomisk verksamhet
den 28 juni 1895. (88.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift, att aga eller
annat kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.)
På sätt under 9:o här ofvan omförmälts, har Kongl. Maj:t den 29 november 1901
beslutit till Riksdagen aflåta proposition i fråga om behandlingen af minderåriga förbrytare;
och kommer förevarande framställning ej att blifva föremål för vidare åtgärd.

18:o af den 23 april 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring
af 17 kapitlet 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser
för vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva. (58.)
Det enligt senaste ämbetsberättelsen från högsta domstolen infordrade utlåtande har
numera inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 7 maj 1898, i anledning af väckta motioner om skärpt lagstiftning
emot ocker. (87.)

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 1 februari 1901. (Se ofvan I; 11.)

20:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

— 1902 —

161

21 :o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande
af förslag till ny legostadga. (102.)

Öfver det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta komitébetänkande hafva från
Konungens samtlige befallningshafvande, domkapitlen i riket och konsistorierna infordrats
utlåtanden, hvilka ännu ej fullständigt inkommit.

22:o af den 13 maj 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring
i vissa delar af gällande strafflagstiftning. (133.)

Den i senaste ämbetsberättelsen och här ofvan under 6:o omförmälta komité har ännu
icke afgifvit betänkande i ämnet.

23:o af samma dag, angående åstadkommande af Ökad varaktighet hos vissa
tryckalster. (128.)

Den 23 december 1901 öfverlämnad från ecklesiastikdepartementet. Ärendet beror
på Kong! Maj:ts pröfning.

24:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om införande af lagbestämmelser
rörande biträde af tolk åt domstol eller allmän åklagare. (47.)
Det enligt senaste ämbetsberättelsen från högsta domstolen infordrade utlåtande har
numera inkommit; och beror ärendet på Kong! Maj:ts pröfning.

25:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om samäganderätt till fast och lös egendom. (49.)

Sedan landtmäteristyrelsen afgifvit yttrande öfver ett inom lagbyrån utarbetadt förslag
till lag om samäganderätt och därmed sammanhängande lagförslag, har högsta
domstolens utlåtande öfver samtliga dessa lagförslag blifvit infordradt.

2 6:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till skydd
för det fria arbetsaftalet. (52.)

Den i ärendet tillsatta komité har den 19 oktober 1901 afgifvit förslag till lag om
vissa arbetsaftal och därmed sammanhängande lagförslag; och beror ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning.

27:o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad
lagstiftning om skilnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser
för brott, som omförmälas i 18 kapitlet 6 och 13 §§ strafflagen. (91.)
Ärendet har under år 1901 ej undergått vidare behandling.

29:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena mellan kommuner
och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Bil. till justitieombudsmannens ömhet slör ätt clse till 1902 års Riksdag. 21

162

30:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner
angående registrering af jämväl andra föreningar än sådana, som hafva
ekonomisk verksamhet till sin uppgift. (101.)

Anmäld i sammanhang med Riksdagens här ofvan under 15:o upptagna skrifvelse
och vidare behandlad på sätt beträffande nämnda skrifvelse omförmälts.

31:o af dén 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartslagen. (127.)

Det enligt senaste ämbetsberättelsen från kammarkollegium infordrade utlåtande i ärendet
har ännu icke inkommit.

32:o af den 27 februari 1900, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i
vissa skuldfordringsmål. (9.)

Ärendet beror fortfarande på Kong], Majrts pröfning.

33:o af den 4 maj 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och
till lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 4 och 11 §§ handelsbalken. (57.)
Sedan högsta domstolens utlåtande inkommit, afläts proposition i ämnet till Riksdagen
den 1 februari 1901. (Se ofvan I: 15.)

34:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till
11 kapitlet strafflagen. (65.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

35:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande
från viss intecknad gäld. (66.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

36:o af samma dag, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande
strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må
kunna tillgodoräknas honom vid utmätande af straff. (67.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

37:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)
Sedan skrifvelsen i hvad den rörde fångvårdsstyrelsen öfverlämnats från finansdepartementet,
samt medicinalstyrelsen efter inhämtande af yttrande från öfverståthållareämbetet
och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit utlåtande,
har Kongl. Maj:t den 21 juni 1901 anbefalt medicinalstyrelsen att i samman —

1902 —

163

bang med ifrågasatta nybyggnadsarbeten vid Växjö hospital låta, för att underställas
Kongl. Maj:ts pröfning, utarbeta förslag till byggnad för en afdelning för högst 100
kriminalpatienter.

Sedan sådant förslag inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning*).

38:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1900, i fråga om reform af valrätten
till Riksdagens Andra kammare. (86.)

Den enligt senaste ämbetsberättelsen från statistiska centralbyrån infordrade utredning
har ännu icke afgifvits.

39:o af den 14 maj 1900, i anledning af väckt motion om åtgärder för åstadkommande
af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de
tre skandinaviska länderna. (116.)

Efter föregående underhandlingar med norska och danska regeringarna uppdrog Kongl.
Maj:t den 7 juni 1901 åt en komité att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
beträffande köp och byte af lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om
afslutande af aftal, med rätt för komitén att, när det för behörigt fullgörande af
detta uppdrag funnes erforderligt, till behandling upptaga jämväl andra till obligationsrätten
hörande ämnen, samt bemyndigade denna komité att sammanträda till gemensamma
förhandlingar med en för motsvarande ändamål tillsatt dansk komité. Sedan
hinder, som till en början mött för Norges deltagande uti ifrågavarande lagstiftningsarbete,
blifvit undanröjda, har Kongl. Maj:t den 30 december 1901 bemyndigat den
svenska komitén att sammanträda till gemensamma förhandlingar äfven med norska
komiterade.

40:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kapitlet 13 § strafflagen
och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889. (117.)

Sedan det enligt senaste ämbetsberättelsen från högsta domstolen infordrade utlåtande
inkommit, afläts proposition i ämnet till 1901 års Riksdag. (Se ofvan I: 4.)

41:o af samma dag, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar. (118.)
Sedan telegrafstyrelsens och tekniska högskolans yttranden inkommit öfver de i senaste
ämbetsberättelsen omförmälta förslagen till lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
strafflagen, samt högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag inhämtats, har
Kongl. Maj:t den 29 november 1901 besluta att till Riksdagen aflåta proposition
i ämnet.

*) Se ämbetsberättelsen till 1901 års Riksdag, sid. 82.

— 1902 —

164

Af dessa ärenden äro alltså de under 9:o, 10:o, 17:o, 19:o, 33:o, 40:o och 41:o
upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgärda, de under 8:o, ll:o, 13:o och 25:o
upptagna föremål för granskning i högsta domstolen, de under 6:o, 7:o, 15:o, 21:o
22:o, 30:o,. 31 :o, 38:o och 39:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet
eller af särskilde komiterade, det under 14:o upptagna öfverlämnadt till annat departement
samt de öfriga på pröfning beroende.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Ärendet heror på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (63.)

Sedan arméförvaltningen öfverlämnat infordradt utlåtande beträffande punkten 33 angående
plats för trängförråd i femte arméfördelningen, har Kongl. Haj:t den 4 oktober
1901 meddelat beslut i detta ärende, hvaremot beträffande punkten 22, som afser
ersättning för inkvartering af tågande trupper, från arméförvaltningen infordradt utlåtande
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

3:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Sedan infordrad utredning beträffande i punkten 6 ifrågasatt förlust af pension från
kassor, som endast till en del underhållas af statsmedel, från direktionen öfver arméns
pensionskassa den 6 oktober 1901 till Kong]. Maj:t inkommit, är skrifvelsen i denna
del beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 12 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (75.)
Beträffande det i punkten 23 omförmälta ärende om anslag till fältartillerimateriel
och ammunition har Kongl. Maj:t den 11 januari 1901 aflatit proposition till Riksdagen.
(Se ofvan I: 26.)

Af dessa ärenden äro alltså det under 4:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen
afgjordt, det under 2:o antecknade föremål för behandling af annan myndighet och
de öfriga på pröfning beroende.

— 1902 —

165

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning
i utlandet. (120.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, den 2 juli 1900 från kommerskollegium
infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

2:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, den 22 juni 1900 från direktionen öfver
flottans pensionskassa infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

Civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna
för persontrafiken å statens järnvägar. (116.)

Det från järnvägsstyrelsen den 4 november 1898 infordrade utlåtande i ärendet har
ännu icke inkommit; och har järnvägsstyrelsen i skrifvelse den 9 maj 1901 redogjort
för anledningen till dröjsmålet.

2:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21
oktober 1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och
syssloip^n vid länens lasarett och kurhus. (85.)

Sedan de i föregående ämbetsberättelse omförmälta utlåtanden till Kongl. Maj:t fullständigt
inkommit, anmäldes detta ärende ånyo den 18 oktober 1901, därvid beslöts
utfärdande af lasarettsstadga, sjukstugestadga och kungörelse angående ändrad lydelse
af §§ 2, 9, 34, 39, 40 och 41 af förnyade instruktionen för medicinalstyrelsen den
31 december 1900 m. in.

3:o af samma dag, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11
februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel.
(87.)

Anmäldes ånyo den 24 maj 1901, därvid beslut fattades om ytterligare utredning i
ämnet. Denna utredning har ännu icke kunnat afslutas.

4:o af den 13 maj 1898, angående ålderdomsunderstöd åt i kommuners tjänst
anstälda barnmorskor. (118.)

Anmäldes ånyo den 19 januari 1901, därvid proposition till Riksdagen beslöts. (Se
ofvan I: 53.)

— 1902 —

166

5:o Riksdagens skrifvelse af den 29 april 1899, angående ändring af gällande
bestämmelser i fråga om prenumeration å tidningar. (57.)

Sedan de i föregående ämbetsberättelse omförmälta, särskildt tillkallade personer inkommit
med utlåtande och förslag i ämnet, anmäldes ärendet ånyo den 8 mars 1901
och remitterades till generalpoststyrelsen för afgifvande af utlåtande. Sedan detta
utlåtande den 21 december samma år inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

6:o af den 8 maj 1899, i fråga om inrättande af förliknings-och skiljenämnder
i tvister mellan arbetare och arbetsgifvare. (85.)

Sedan den af Kongl. Maj:t den 19 maj 1899 tillsatta komité inkommit med utlåtande
och förslag i ämnet, anmäldes ärendet ånyo den 12 april 1901. därvid öfverståthållareämbetet
och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län anbefaldes
att afgifva utlåtanden i ärendet. Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

7:o af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(103.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtande
öfver skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i Helsingborg
för visst öfvertidsarbete. Enligt meddelande från järnvägsstyrelsen den 13
september 1900 har dröjsmålet med utlåtandets afgifvande föranledts af afvaktan på
antagligen förestående utfärdande af ny tullstadga.

8:o af den 12 maj 1899, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport
af kalk m. m. (130.)

Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtande den 16 november 1901
inkommit, anmäldes den 5 december 1901 detta ärende och i sammanhang därmed
äfven det under nästföljande punkt omförmälta, därvid Kongl. Maj:t dels förordnade,
att handlingarna i ärendet, i hvad de afsåge Riksdagens i förstberörda skrifvelse gjorda
framställning om lindring i fraktkostnaderna vid transport af kalk, skulle öfverlämnas
till jordbruksdepartementet för den åtgärd, som på nämnda departement ankomme,
dels — med afseende å järnvägsstyrelsens redogörelse för de af styrelsen från 1901
års början vidtagna fraktnedsättningar vid försändning af lifsförnödenheter m. m. till
Norrland — fann Riksdagens framställning rörande nedsättning af fraktafgifterna vid
transport af lifsförnödenheter till Norrland icke till någon ytterligare åtgärd föranleda,
dels ock, med anledning af hvad Riksdagen i öfrigt hemstält, förordnade, att kungörelse
skulle i ämnet utfärdas.

- 1902 -

167

9:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1900, angående nedsättning i järnvägsfrakten
för bränntorf m. m. samt om tillgodogörande af bränsletillgången
i landets torfmossar. (97.)

Sedan detta ärende, i hvad det afsåg nedsättning af järnvägsfrakten för bränntorf
m. m., från finansdepartementet öfverlämnats till civildepartementet för vidare behandling,
anmäldes och afgjordes detta ärende den 5 december 1901 i sammanhang
med det under nästföregående punkt omförmälta.

10:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (79.)
Sedan medicinalstyrelsen den 12 januari 1901 inkommit med det i senaste ämbetsberättelsen
omförmälta förslag, samt statistiska centralbyrån däröfver afgifvit infordradt
utlåtande, anbefaldes medicinalstyrelsen att, med anledning af hvad statistiska centralbyrån
anfört i fråga om sättet för verkställande af utredning till utrönande af huru
många sinnessjuke äro i behof af anstaltsvård, afgifva utlåtande. Efter det sådant
utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 8 mars 1901, därvid beslöts aflåtande
till Riksdagen af proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 51.)

ll:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under nionde hufvudtiteln,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, hvilken
hufvudtitel i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)
Ärendet, som vid 1901 års början varit på civildepartementets handläggning beroende
endast i hvad angår Riksdagens uttalande i skrifvelsen i fråga om önskvärdheten af
införande utaf vissa bestämmelser i reglementena för de pensionsanstalter, som endast
till en del underhållas af statsmedel, remitterades ånyo den 31 januari 1901 till
telegrafstyrelsen för att inhämta yttrande af fullmäktige för delägarne i telegrafverkets
pensionsinrättning samt därmed äfvensom med det utlåtande, hvartill samma yttrande
kunde föranleda, till Kong! Haj:t inkomma. Telegrafstyrelsen har ännu icke besvarat
denna remiss, och järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från denna
styrelse den 15 juni 1900 infordrade, i senaste ämbetsberättelseu omförmälta utlåtande.

12:o af den 9 maj 1900, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående
låneunderstöd för anläggning af järnväg från Borås till Alfvesta. (85.)
Sedan Borås—Alfvesta järnvägsaktiebolag inkommit med de för ärendets slutliga pröfning
erforderliga handlingar, samt fullmäktige i riksgäldskontoret afgifvit utlåtande i
ärendet, anmäldes detta ånyo den 15 mars 1901, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

13:o af den 11 maj 1900, med anhållan om utredning angående ämbets- och
tjänstemäns dagliga tjänstgöringstid. (95.)

Sedan den af Riksdagen i skrifvelsen begärda utredning blifvit verkstäld, och en
sammanfattning af de i ämnet från vederbörande infordrade uppgifter utarbetats, an —

1902 —

168

mäldes ärendet ånyo den 26 april 1901, därvid beslöts, att nämnda sammanfattning
skulle till trycket befordras.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, i anledning af inom Riksdagen
väckta förslag om beredande åt den personal, som från västkustbanan
öfvergått i statens järnvägars tjänst, af pension i likhet med den

öfriga statsbanepersonalen. (113.)

Sedan det i föregående arbetsberättelse omförmälta utlåtande den 30 mars 1901 från
järnvägsstyrelsen inkommit, är ärendet beroende på vidare utredning.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 4:o, 9:o, 10:o, 12:o och 13:o upp tagna

hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 6:o, 7:o och ll:o upptagna
föremål för behandling af annan myndighet, det under 8:o antecknade öfverlämnadt till
annat departement samt de öfriga på ytterligare utredning eller pröfning beroende.

Finansdepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel. (49.)

Sedan den i anledning af förestående skrifvelse den 3 oktober 1884 tillsatta arbetareförsäkringskomitén
till Kongl. Maj:t inkommit med utlåtande och förslag till ändring
i reglementena för sjömanshusen i riket och handelsflottans pensionsanstalt samt
kommerskollegium, efter vederbörande myndigheters hörande, afgifvit infordradt utlåtande,
hafva handlingarna i fråga om ändringar i reglementena för sjömanshusen i
riket öfverlämnats till särskilda komiterade för afgifvande af förslag i ärendet, hvilket
förslag ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Den af Kongl. Maj:t den 9 november 1900 tillsatta komité för utredning af
frågan om ett förbättradt pensioneringssätt för sjömän, till hvilken komité samma år
öfverlämnats åtskilliga förevarande ärende tillhörande handlingar för att tagas i öfvervägande,
i den mån de folie inom området för det sagda komité lämnade uppdrag,
har icke ännu inkommit med den anbefalda utredningen.

2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12
februari 1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)

Det från kommerskollegium i ärendet infordrade utlåtande har icke ännu till Kongl.
Maj:t inkommit.

3:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte

- 1902 -

169

därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892.
^ (76.)

Den af Kongl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta komité för verkställande af utredning
angående förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet har ännu icke inkommit
med den anbefalda utredningen, i anledning hvaraf Riksdagens i förevarande skrifvelse
under rubriken flottans pensionskassa gjorda framställning om vidtagande af åtgärder
till förekommande af, att pension af allmänna medel kunde förenas med anställning
i statens tjänst, m. m. ännu icke varit föremål för pröfning.

4ro Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
af förslag till lärlingslag. (91.)

Sedan kommerskollegium till Kongl. Maj:t inkommit med utlåtande i ärendet, är
detta på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af
konstgjorda gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Öfverlämnad från jordbruksdepartementet. Ärendet befinner sig nu i det skick, att
det kan inför Kongl. Maj:t föredragas.

6:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Det i denna skrifvelse omförmälta ärende har öfverflyttats till jordbruksdepartementet.

7:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

Sedan de af chefen för finansdepartementet, för utarbetande inom departementet af
förslag till vissa bestämmelser i ämnet, tillkallade sakkunnige personer den 16 oktober
1901 afgifvit sådant förslag, har tekniska högskolan anbefalts inkomma med utlåtande
öfver förslaget. Detta utlåtande har icke ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

8:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Sedan öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län
afgifvit infordrade utlåtanden öfver de förslag, den af Kongl. Maj:t i ärendet tillsatta
komité afgifvit, har Kongl. Maj:t den 18 oktober 1901 anbefalt kammarrätten att
inkomma med utlåtande öfver dels komiténs förslag till förordning angående bevillning
af inkomst, till förordning angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
samt till lag angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen angående mantalsskrifning
den 6 augusti 1894, dels ock, i den mån det erfordrades för pröfning af
nyssberörda tre förslag, jämväl öfver öfriga af samma komité afgifna förslag.

9:o af den 13 maj 1897, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

Ml. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.902 års Riksdag. 22

170

I anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse under rubriken marinförvaltningen
gjorda framställning om ändring i då gällande bestämmelser angående afskrifning af
kronans utestående fordringar, bär Kongl. Maj:t, sedan vederbörande myndigheter afgifvit
infordradt utlåtande, den 3 maj 1901 utfärdat kungörelse angående viss ändring
i förordningen angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål
den 11 december 1830.<

10:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1897, angående ändring i gällande
bestämmelser i fråga om handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.)
Sedan samtliga vederbörande myndigheter numera inkommit med infordrade utlåtanden
öfver det betänkande, som afgifvits af den för behandling af, bland annat, detta ärende
tillsatta komité, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af den 22 april 1898, i fråga om afskrifning af vedhyggsterräntan och
tägtekarlsräntan å bärgsfrälsejorden i Falu fögderi m. m. (56.)

I proposition den 22 februari 1901 har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att besluta,
att tägtekarlsräntan finge från och med år 1902 indragas till statsverket mot vederlag
till Christine församling i Falun såsom innehafvare af berörda ränta. Sedan Riksdagen
i skrifvelse den 29 maj 1901 anmält, att Riksdagen bifallit hvad Kongl. Maj:t
sålunda föreslagit, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 7 påföljande juni af
Riksdagens berörda skrifvelse anbefalt kammarkollegium att föranstalta om nedsättning
och afskrifning i vederbörlig ordning af såväl tägtekarlsräntan som ock vedhyggsterräntan.
(Se ofvan (I: 82.}

12:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade
revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.
(84.)

Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning om
utredning i fråga om äganderättsförhållandena med afseende å den till Husqvarna
gevärsfaktori upplåtna mark, vederbörande myndigheter afgifvit infordrade utlåtanden,
har nämnda ärende öfverflyttats till landtförsvarsdepartementet.

13:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet.
(120.)

Den af Kongl. Maj:t i ärendet tillsatta komité har afslutat sina arbeten med afgifvande
under år 1901 af betänkande och förslag angående vissa åtgärder till sjöfartsnäringens
höjande äfvensom angående utrikeshandelns främjande.

De i anledning af dessa samt komiténs under år 1900 till Kongl. Maj:t inkomna
förslag i ämnet från vederbörande myndigheter infordrade utlåtanden hafva icke ännu
från samtliga vederbörande inkommit.

— 1902 —

171

14:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1809, i anledning af Kong!. Maj:ts
proposition till Riksdagen med förslag till lag angående civile tjänstinneliafvares
rätt till pension af staten m. m. (121.)

Den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl, Maj:t tillsatta komité
har icke ännu inkommit med den anbefalda utredningen.

15:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket
indragna hospitalsräntor m. m. (140.)

Från kammarkollegium i anledning af denna Riksdagens skrifvelse infordradt utlåtande
har icke ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

16:o af den 30 mars 1900, i anledning af väckta motioner om ändrade lagbestämmelser
i fråga om riksbankens sedelutgifningsrätt. (26.)

Den 19 januari 1901 bar Kong]. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen angående
förändrad lydelse af §8 6, 7, 8, 41 och 42 i lagen för Sveriges riksbank den 12
maj 1897. (Se ofvan I: 65.)

17:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

I anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning i fråga om
utfärdande af allmän föreskrift därom, att samtliga de räkenskaper, som till granskning
af Riksdagens revisorer öfverlämnades, skulle vara försedda med innehållsförteckningar,
har Kongl. Maj:t, sedan statskontoret och kammarrätten afgifvit infordradt
utlåtande, den 22 februari 1901 låtit utfärda kungörelse i ämnet.

18:o af den 11 maj 1900, angående åtgärder för åstadkommande af tillfredsställande
kontroll öfver förvaltningen af vissa donationer och stiftelser
m. m. (92.)

Sedan, i anledning af denna Riksdagens skrifvelse, statskontoret och kammarrätten
afgifvit infordradt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 25 januari 1901 låtit utfärda
kungörelse i ämnet.

19:o af samma dag, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)
Den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl. Maj:t tillsatta komité
har icke ännu inkommit med den anbefalda utredningen.

20:o af samma dag, angående nedsättning af järn vägsfrakten för bränntorf in. m.
samt om tillgodogörande åt'' bränsletillgången i landets torfmossar,, (97.)
Sedan järnvägsstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande öfver Riksdagens förevarande skrifvelse,
i hvad den afser fråga om nedsättning i gällande järn vägsfrakter, har denna
fråga öfverförts till civildepartementet, hvarjämte ärendet i öfrigt öfverlämnats till
jordbruksdepartementet.

1902 —

172

Af dessa ärenden äro alltså de under 9:o, 11 :o, 16:o, 17:o och 18:o upptagna
hos Kongl. Maj:t slutligen afgärda, de under 1 :o, 2:o, 3:o, 7:o, 8:o, 13:o, 14:o, 15:o
och 19:o upptagna föremål för behandling af annan nödighet eller af särskilde
komiterade, de under 6:o, 12:o och 20:o upptagna öfverlämnade till annat departement
samt de öfriga på pröfning beroende.

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-,
examens- och studieväsendet vid universiteten och Karolinska medikokirurgiska
institutet. (75.)

Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn. (37.)

Sedan den i ärendet tillsatta komité den 26 oktober 1899 till ecklesiastikdepartementet
afgifvit betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt afseende försummade
barns behandling, hafva öfver dessa förslag infordrats yttranden från öfverståthållareämbetet
och Konungens befallningshafvande i samtliga län äfvensom
Stockholms stads konsistorium och domkapitlen m. fl. De sålunda infordrade yttrandena
hafva till Kongl. Maj:t inkommit.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 29 november beslöts proposition
till Riksdagen i vissa delar af ärendet, som för öfrigt är beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning.

3:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i
prästerskapets aflöningsförhållanden. (62.)

Den af Kongl. Maj:t den 22 oktober 1897 för ärendets behandling tillsatta komité
har ännu icke afgifvit slutligt betänkande.

4:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med
afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Det under 2:o här ofvan omförmälta komitébetänkande afser jämväl Riksdagens i
förevarande skrifvelse gjorda framställning; och är denna beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

5:o af den 7 maj 1898, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
rättsordning beträffande slägtnamn. (85.)

Kongl. Maj:t har den 5 december 1901 beslutit utfärdande af förordning angående
antagande af slägtnamn äfvensom af vissa ändringar i gällande kyrkoskrifningsförordning.

— 1902 —

173

6:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Sedan det från kammarrätten och statskontoret infordrade utlåtande öfver berörda
skrifvelse, i hvad den afser Upsala universitet, numera afgifvits, har ärendet i denna
del remitterats till kanslern för rikets universitet, hvilken emellertid ännu ej inkommit
med yttrande i anledning häraf. Beträffande den till institutet för blinda
å Tomteboda donerade Nybergska fondens förvaltning under åren 1887 — 1893 har
förnyadt utlåtande infordrats från direktionen öfver institutet, hvilket utlåtande ännu
ej till Kongl. Maj:t inkommit.

7:o af den 13 maj 1898, angående åstadkommande af ökad varaktighet hos
vissa tryckalster. (128.)

Sedan vissa begärda upplysningar erhållits, anmäldes ärendet den 5 december 1901
för Kongl. JVIaj:t, som förordnade, att detsamma skulle öfverlämnas till justitiedepartementet
för vidare behandling.

8:o af den 19 april 1899, i anledning af väckta motioner angående ändring
af § 7 i förordningen om kyrkostämma m. m. (53.)

Kongl. Maj:t har den 15 mars 1901 aflåtit proposition i ämnet till Riksdagen. (Se
ofvan I: 98.)

9:o af den 6 maj 1899, angående inrättande vid fullständiga och femklassiga
allmänna läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd afgångsexamen för
lärjungar i 15—16-års-åldern m. m. (84.)

Den af Kongl. Maj:t den 26 maj 1899 för, bland annat, detta ärendes behandling
tillsatta komité har ännu icke afgifvit betänkande.

10:o af den 8 maj 1899, angående utredning och förslag till förbättrad vård
åt sådana sinnesslöa, hvilka icke intagas i uppfostringsanstalter och arbetshem
(87.)

Från Konungens befallningshafvande i Kalmar län infordradt yttrande i ärendet
har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

ll:o af den 13 maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, punkterna 117, 118 och 120. (67.)

Beträffande punkten 117, rörande bidrag till restaurering af Mariakyrkan i Sigtuna,
har det från öfverintendentsämbetet infordrade utlåtandet ännu ej inkommit.

I fråga om punkten 118, angående bidrag till restaurering af Husaby församlings
kyrka, har Kongl. Maj:t, sedan öfverintendentsämbetets utlåtande afgifvits och
jämväl vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien därefter yttrat sig i ärendet, den
24 maj 1901 meddelat beslut i den del af samma ärende, som då ännu var
föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

1002 -

174

Vidkommande punkten 120, om anslag för uppförande af en kapellbyggnad i
Junosuando by af Pajala församling, har Kongl. Maj:t den 18 oktober 1901 gillat
en ny, inom öfverintendentsämbetet upprättad ritning till kapellbyggnadens uppförande
för eu enligt ett genom sakkunnig person i orten uppgjordt kostnadsförslag beräknad
summa af 17,198 kronor 6 öre äfvensom anbefalt Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län dels att låta utlysa entreprenadauktion för infordrande af anbud å
uppförande af kapellbyggnaden i öfverensstämmelse med samma ritning samt anordnande
å det för ändamålet inköpta området af en begrafningsplats, dels att, därest
vid auktionen antagligt anbud ej erhålles, söka träffa uppgörelse under hand uti
ifrågavarande hänseende, dels ock, om vid auktionen antagligt anbud erhålles eller
uppgörelse under hand kan träffas och vederbörlig säkerhet för fullgörande af afgifvet
anbud ställes, med entreprenören upprätta kontrakt. Någon anmälan angående
de åtgärder, som på grund häraf blifvit af Konungens befallningshafvande vidtagna,
har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

12:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, i fråga om upphörande af
det frän viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgillet, äfven
kalladt smörränta. (139.)

Kammarkollegium har ännu icke inkommit med det utlåtande i ärendet, som kollegium
anbefalts att efter vederbörandes hörande afgifva.

13:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
punkterna 43, 62, 80, 84, 85 och 129. (79.)

Hvad beträffar punkten 43, angående anslag till betäckande af brister i domkapitlens
expcditionskassor samt för oförutsedda, oundgängliga behof vid deras expeditioner,
har Kongl. Maj:t den 30 mars 1901 anvisat å detta anslag återstående belopp till
utgående för med anslaget afsedda ändamål.

Sedan, beträffande punkten 62, rörande ny- och tillbyggnad för biblioteket vid
universitetet i Lund, det större akademiska konsistoriet i nämnda stad låtit uppgöra
nya ritningar jämte kostnadsberäkningar till nybyggnad för omförmälta bibliotek, samt
kanslern för rikets universitet med särskilda utlåtanden till Kongl. Maj:t öfverlämnat
ifrågavarande ritningar och kostnadsförslag jämte bilaga äfvensom en skrifvelse , från
konsistoriet och ett yttrande af akademiräntmästaren i Lund, hvarpå öfverintendentsämbetet
yttrat sig i ärendet, har Kongl. Maj:t — som emellertid den 19 januari 1901
lämnat sitt medgifvande till afsöndrande för alltid från Helgona- eller Biskopsvångarna
af ett å Helgonabacken beläget område samt dess upplåtande till universitetet i
Lund för nämnda ändamål — den 16 augusti 1901 dels till efterrättelse vid ifråga -

1902 —

175

varande nybyggnads utförande gillat och faststält de understälda ritningarna och förslagen
med af öfverintendentsämbetet tillstyrkta ändringar, med skyldighet för det
större akademiska konsistoriet att före, arbetenas utförande till Kongl. Maj:t för
förnyad pröfning inkomma med vissa af ämbetet äskade arbetsritningar och beräkningar,
dels ock till bemälta större akademiska konsistorii förfogande stält det för
ändamålet af Riksdagen på extra stat för år. 1901 anvisade anslag å 75,000
kronor att jämte förut anvisade statsanslag och andra därtill disponibla medel användas
till ifrågavarande nybyggnads verkställande.

Arbetsritningar och kostnadsförslag hafva af Kongl. Maj:t gillats den 29 november
1901.

Hvad angår punkten 80, i hvad den afse? .inrättande inom Strängnäs stift af
ett seminarium för utbildande af folkskolelärare, har Kong!. Maj:t den 11 januari
1901 aflåtit proposition i ämnet till Riksdagen. (Se ofvan I: 103 p. 82.)

Beträffande punkten 84, rörande en gymnastikbyggnad vid folkskolelärareseminariet
i Kalmar, har Kongl. Maj:t, sedan domkapitlet i Kalmar inkommit med det från
dopikapitlet infordrade förnyade utlåtande, samt öfverintendentsämbetet i ärendet sig
yttrat, den 15 mars 1901 gillat nya ritningar att lända till efterrättelse vid byggnadens
.uppförande i stället för de af Kongl. Maj:t den 25 maj 1900 gillade ritningar.

Hvad angår punkten 85, rörande uppförande af byggnader vid Murjeks järnvägsstation
i Jockmocks socken för seminariet för bildande af lappska småskolelärare
och småskolelärarinnor, har Kongl. Maj:t den 7 juni 1901,''vid föredragning af detta
ärende jämte punkten 87 af Riksdagens skrifvelse angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel den 29 maj 1901, dels faststält ritningar till
byggnaderna, dels till öfverintendentsämbetets disposition, att för därmed afsedt ändamål
användas, stält de af Riksdagen på extra stat för åren 1901 och 1902 beviljade
belopp, tillhopa 46,300 kronor, dels ock anbefalt Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län foga anstalt därom, att det belopp å 10,000 kronor, som skall för
ändamålet utgå från Jockmocks sockens skogsmedelsfond, varder till öfverintendentsämbetet
i vederbörlig ordning inleverera.

Vidkommande punkten 129, om uppförande af en kapellbyggnad i Södra Bärgnäs
by, har Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 19 januari 1901 dels fäststält
den i Riksdagens skrifvelse omförmälta, af öfverintendentsämbetet utarbetade
ritning att tjäna till efterrättelse vid kapellbyggnadens uppförande, dels meddelat föreskrifter
om erhållande härför efter utsyning från närbelägen kronoskog afgiftsfritt eller
mot viss köpeskilling af erforderligt virke samt angående det af Riksdagen beviljade
anslagets ställande till Konungens befallningshafvandes i Norrbottens län disposition
för att i mån af behof tillhandahållas Arjepluogs församling mot redovisningsskyldighet
inför Konungens befallningshafvande, dels ock föreskrifvit hvad i fråga om tillsyn
å arbetet äfvensom kapellets framtida underhåll skall iakttagas.

— 1902 —

176

15:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, i anledning af dels Kongl. Maj:tsi
statsverkspropositionen under åttonde hufvudtiteln, punkten 19, gjorda framställning
om statsbidrag till vikarie för extra ordinarie lärare vid folkskola
m. fl., dels ock en i anledning af denna framställning väckt motion. (111.)
Kongl. Maj:t har uti statsverkspropositionen till 1901 års Riksdag under åttonde
hufvudtiteln gjort framställning angående aflönande af vikarie för lärare vid af landsting
eller stad. som ej i landsting deltager, inrättadt småskolelärareseminarium. (Se
ofvan I: 99.)

Af dessa ärenden äro alltså de under 5:o, 8:o, 14:o och 15ro upptagna hos
Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 3:o, 6:o, 9:o, 11 ro och 12:o antecknade
föremål för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade, det under
7:o antecknade öfverlämnadt till annat departement samt de öfriga på pröfning beroende.

J ordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömränsningen. (20.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omnämnda, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

2:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga
för hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Detta ärende är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

3:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slakt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Anmäldes den 1 februari 1901, då Kongl. Maj:t beslöt, att Riksdagens ifrågavarande
framställning icke skulle till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

4:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Ärendet har för vidare behandling öfverlämnats till finansdepartementet.

5:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i

Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Det i senaste ämbetsberättelsen omnämnda, från kammarkollegium infordrade utlåtandet
har ännu icke inkommit.

6:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om åtgärder till

befrämjande af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från vederbörande myndigheter
infordrade yttranden öfver det betänkande med förslag i ämnet, som den med anledning
af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit, under år 1901 till Kongl.

— 1902 —

177

Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 1 november dels anbefalt Konungens befallningshafvande
i Gotlands, Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län att skyndsamt
afgifva utlåtanden, huruvida icke de uti af komitén uppgjorda förslag till lag angående
vården af enskildes skogar, till förordning angående skogsvårdsstyrelser och till lag
angående skogsvårdsafgifter ifrågasatta bestämmelser lämpligen skulle kunna, under
förutsättning att de komme att i hufvudsak blifva gällande inom öfriga delar af
riket, äga tillämpning inom Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Sårna
socken i Dalarne, dels öfver uppgjorda förslag till lag angående vården af enskildes
skogar samt till lag angående skyddsskogar och fjällskogar infordrat högsta domstolens
utlåtande, dels ock förordnat, att uppgjorda förslag till lag angående ändrad lydelse
af § 5 i förordningen den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af
annans hemdjur samt om stängselskyldighet, till lag angående ändrad lydelse af 1 §
i lagen den 25 april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd och till
lag angående ändrad lydelse af 76 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9
november 1866 skullé öfverlämnas till justitiedepartementet för den vidare behandling,
som på nämnda departement ankomme. Konungens befallningshafvande i ofvannämnda
fyra län hafva, med undantag af Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län, inkommit med de sålunda infordrade utlåtandena.

7:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)
öfverflyttad från finansdepartementet. Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta
utlåtande från kammarkollegium inkommit, är ärendet på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende.

8:o af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om vissa af landets vattenfall
m. m. (67.)

Ärendet är fortfarande föremål för behandling af den utaf Kongl. Maj:t, i anledning
af omförmälta skrifvelse, den 9 juni 1899 tillsatta komité.

9:o af den 10 maj 1899, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
disposition af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (118.)

Sedan, efter det senaste ämbetsberättelsen afgafs, Konungens befallningshafvande i
Hallands län inkommit med utlåtande samt fångvårdsstyrelsen ånyo afgifvit infordradt
yttrande, är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

10:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Sedan det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från kammarrätten infordrade
yttrandet inkommit, är ärendet nu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

ll:o af samma dag, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport
af kalk m. m. (130.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbelsberältelse Ull 1902 års Riksdag. 23

178

Detta ärende öfverlämnades med utdrag af protokollet öfver civilärenden för den 5
december 1901 till jordbruksdepartementet för den åtgärd, som beträffande ifrågasatt
lindring i fraktkostnaderna vid transport af kalk, på detta departement ankommer,
och är i denna del på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

12:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, i anledning af väckta motioner i
fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre bemedlade att
förvärfva sig egna hem. (135.)

Sedan den i ärendet tillsatta komité den 22 juni 1901 afgifvit betänkande, har
Kongl. Maj:t den 16 augusti anbefalt öfverståtbållareämbetet, domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen,
landtmäteristyrelsen och Konungens befallningshafvande i samtliga
länen att inkomma med utlåtanden i ärendet, hvarefter landtbruksstyrelsen genom
remiss den 15 oktober anbefalts att lämna hushållningssällskapens under november
månad 1901 i Stockholm sammanträdande ombud tillfälle att yttra sig i ärendet.
Samtliga sålunda infordrade utlåtanden hafva ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

13:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (77.)
Sedan, såsom uti senaste ämbetsberättelsen omförmalts, denna skrifvelse den 1 juni
1900 anmälts i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning, och
erforderliga åtgärder därvid beslutits, med undantag dock beträffande anslag till
utförande af hydrografisk-biologiska undersökningar, anmäldes densamma ånyo den 8
mars 1901 i den de], som afsåg anslag till nämnda undersökningar, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

14:o af den 12 maj 1900, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om djupborrningar i
södra Sverige. (91.)

Resultatet af verkstäld utredning framlades för Kongl. Maj:t den 11 januari 1901
i samband med frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
men föranledde ej till äskande af anslag till förevarande djupborrningar.

15:o af den 11 maj 1900, angående nedsättning af järnvägsfrakten för bränntorf
m. m. samt om tillgodogörande af bränsletillgången i landets torfmossar.
(97.)

öfverlämnad från finansdepartementet i den del, Riksdagens framställning afser tillgodogörande
af bränsletillgången i landets torfmossar; och har ärendet i denna del
remitterats till kommerskollegium och landtbruksstyrelsen, hvilka ämbetsverks utlåtande
ännu ej inkommit.

16:o af den 14 maj 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladugård i
Södermanlands län. (101.)

1902 —

179

Sedan domänstyrelsen efter vederbörandes hörande afgifvit infordradt utlåtande i
ärendet, är detsamma på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o Kiksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande.
(115.)

Sedan Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län inkommit med infordrade
utlåtanden i ämnet, har ärendet remitterats till kammarkollegium, hvilket ämbetsverk
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande.

18:o af samma dag, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående hvad
iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen i ärendet infordrade utlåtande har
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Af dessa ärenden äro alltså de under 3:o, 13:o och 14:o upptagna hos
Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 5:o, 6:o, 8:o, 12:o, 15:o, 17:o och
18:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade,
det under 4:o upptagna öfverlämnadt till annat departement samt de öfriga på pröfning
beroende.

180

Tabell,

utvisande under Indika nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1901
aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda
skrivelser finnas upptagna i den under I bär ofvan införda förteckning.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret
i förenämnda förteckning.)

1	1	27	6	53	112	79	74	105	29,38,52,80,104,125
2	2	28	7	54	113	80	35	106	81
3	3	29	41	55	114	81	18	107	82
4	4	30	42	56	115	82	75	108	83
5	m-	31	63	57	116	83	36, 76	109	53
!6	***	32	64	58	13	84	49	no	30
7	«	33	8	59	92	85	50	in	31
I8	5	34	• 9	60	93	86	19	112	126
9	*	35	43	61	94	87	98	113	127
10	*	36	65	62	95	88	122	114	54
11	39	37	10	63	96	89	99	115	128
12	106	38	107	64	27,34,70,97	90	100	116	129
13	40	39	44	65	14	91	101	117	*
14	**	40	45	66	117	92	20	118	130
15	26	41	11	67	118	93	21	119	84
16	56	42	12	68	119	94	77	120	23, 32
17	57	43	91	69	120	95	***	121	24
18	*	44	66	70	121	96	78	122	33
19	*	45	67	71	15	97	22	123	85
20	*	46	68	72	16	98	25	124	86
21	*	47	69	73	17	99	28	125	55, 87
22	58	48	46	74	47	100	37	126	88
23	5949	108	75	71	101	51	127	89''
24	6050	109	76	48	102	79,102,123	128	131
25	6151	no	77	72	103	103	129	90
26	6252	in	78	73	104	124	130	105

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken.

)