JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1901:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1901;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HjEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B., 1901.

INNEHALL.

Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse.

Sid.

Inledning ........................................................................................................................ 1

Redogörelse för åtal, anstälda mot:

1) kyrkoherden E. Fredlund, för lagstridig propositionsvägran vid val å kyrkostämma.
............................................................................................................ 2

2) häradshöfdingen O. Carlqvist, för utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner

för sterbhusdelägare, ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas...... 8

3) t. f. kronolänsmannen V. Dryselius och t. f. polisuppsyningsmannen J. Stertman,

för det de obehörigen behandlat en person såsom lösdrifvare ....................... 13

4) komministern C. 6. Eckerberg, för det rösträtt å kyrkostämma obehörigen

förvägrats en röstägande (forts, från ämbetsber. till 1900 års Riksdag, sid.
33—39) ........... 21

5) borgmästaren J. Pettersson m. fl., i fråga om stämpelbeläggning af bouppteckning
........................... 22

6) kronofogden J. A. Hanson, för felaktigt förfarande såsom utmätningsman 28

7) stadsnotarien M. Corin m. fl., för utdömande af rättegångskostnad med lägre

belopp, än svarande medgifvit...................................................................... 32

8) häradshöfdingen P. G. Pettersson, för underlåten stämpelbeläggning af stämningar
(forts, från ämbetsber. till 1900 års Riksdag, sid. 46—49)................ 36

9) stadsfogden F. Sturtzenbecher, för vägran att verkställa ett i behörigen bestyrkt

afskrift företedt utslag................................................................................... 37

10) borgmästaren E. Swenson m. fl., för vägran att till Kongl. Maj:t insända en

af stadsfullmäktige beslutad skrifvelse ............................................................ 39

11) häradshöfdingen C. A. Strandmark, för det en ansökning om lagfart obe hörigen

blifvit afslagen, m. m. (forts, från ämbetsber. till 1900 års Riksdag,
sid. 50—56)................................................................................................ 42

12) häradshöfdingen H. Helmertz, för utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner

för sterbhusdelägare, ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas
(forts, från ämbetsber. till 1900 års Riksdag, sid. 56—75).............................. 43

Framställningar till Kongl. Maj:t ang. förening af tingslag ......................................... 46

Redogörelse för utgången af en hos Kongl. Maj:t under år 1899 gjord framställning

ang. förening af tingslag ....................................................................................... 48

Framställning till Kongl. Maj:t ang. resestipendier för praktiska jurister ..................... 49

Framställning till Kongl. Maj:t ang. ändringar i väglagen............................................ 51

Framställning till Riksdagen i fråga om en mera tidsenlig handläggning af lagfarts och

inteckningsärenden...................................................................................... 54

Framställning till Riksdagen ang. förhöjning i den aflöning, som tillkommer vaktmästaren
vid justitieombudsmansexpeditionen ...................................................... 64

Ämbetsresan år 1900.......................................................................

Handlagda klagomål och anstälda åtal .........................................

Ang. lagförklaring enligt 19 § regeringsformen .................•_...........

Ang. i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser

..! '' / i '' .''I < 1

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård ......,7!.

Sid.

66
66
67

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

t Förteckning på de af Riksdagen år 1900 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser

blifvit under nämnda år vidtagna ..............71

II. Särskild förteckning på de i förteckningen under I upptagna ärenden, hvilka
vid utgången af år 1900 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl.

Maj:t förevarit till slutligt afgörande ...............................................■■■ 92

III. Förteckning på de genom skrifvelser, som vid Riksdagar före år 1900 till
Kongl. Maj:t aflåtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1899 års slut voro i sin
helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter om den

behandling, samma ärenden under år 1900 undergått...............................i...,,.. 96

Tabell, upptagande de af Riksdagen år 1900 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser...... 114

- ■ •,: ■ i I ... . I1''. :: " V -..xVVIf.'' . ■'' • •''41

:: . >! i,:'' i , J v '' •. .■''j.-. -4''

■- t.;:;- • •• • '' ■ < ! i. : ■. ::ri — j ,, '' it.-. , • V»" .<

..... ... 1.
tVi “ <: : I . ■: • .i. :„v i

.'' ......... . . ......y,'' .i

.... ••>!.. . . \:i''n. ■•itr afl. -f''; •- li-oa.iV'' . , . ..> n >l> ■ rb ■'' •

X . ’■■■> ... i ....i t; fi( -,m p-j'' • . 4;/-.! ftov;.!

. »t*.• ■: vfe*5* f • ;Si .yiifef. '' il or.'', -uIum,-..: d''

■•."■1 ''. .>••, :• . <)d nobis -i... ’1(102 i-IVfi > i V

.. . U S \''O.Tuflfff>i .''giiS ..■ -r- . : i: : i d i" ■'' 1

jc :i . '' :dj I • ,y, .b.jdoyi sort < .<;> o v i, • ''d* ut o>)''d

''■''j .... .- . . \ . ■ '' ........ c^Ujnit ; i ii", ii.l •<

. r.i.i i*t ... .i, .dt v’-:-: sgftv »i ,iun.oy Ifit RiiiitlhsSshtr-1

ii ..V ... . u.IjtSv i fS'',rri''ibii..- -v,!''.. t-y.d.1 .is.'' .7-! ''HV-..sitiö.-tK-fr^Vi

-un''jvj .., ... ; ii";m .. . o ,;yv.''d i ns^s:''/! > ?::■ j/.vrili , :i.;ri 1

, <•«* . .. ... ..... ...... . . . .ii-.i-.iiViSfsgaindeohH ■ >

,,-a- .-jilijiMd) ;nsb ■ uii:'' ; dito. .U/n* ■ .»rt.irn-.ad .ii ts > tj^ iiA. - r svr’1

!■''( . . ‘‘........... u •/..•i/ilc’;v.vssuwa:-''»t-dmo-./i:?ui 1/iv •••■•wt-Sv.

Till RIKSDAGEN.

Tm åtlydnad af föreskriften i § 14 af den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed vördsamt öfverlämna
berättelse angående min förvaltning af justitieombudsmansämbetet under

Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1901 års Riksdag. 1

sistförflutna år; och kommer denna berättelse, i enlighet med vedertagen
ordning, att till en början innehålla en redogörelse för de mot ämbetseller
tjänstemän för fel eller försummelse i utöfningen af ämbete eller
tjänst anstälda åtal, bvilka under nämnda tid blifvit slutligen afgjorda
eller åtminstone i en instans pröfvade.

Lagstridig propositionsvägran vid val å kyrkostämma.

Med bifogande af en afskrift utaf protokollet vid en den 28 januari
1900 hållen kyrkostämma med Järlåsa församling påkallade kaptenen
Otto Gripensvärd i eu hit ingifven klagoskrift min ämbetsåtgärd i anledning
däraf, att vid då företaget val af en ledamot i församlingens
kyrko- och skolråd, därvid till erhållande af berörda uppdrag föreslagits
två personer, Carl Ohlson i Hemmingsbo och A. J. Eriksson i Bryggarbo,
stämmans ordförande, kyrkoherden Erik Fredluud, vägrat framställa
proposition på val af Eriksson samt till stöd för denna sin vägran
åberopat dels 22 § i 1862 års kyrkostämmoförordning dels ock den
omständigheten, att Eriksson vore styrelseledamot i den s. k. friförsamlingen
i Järlåsa, hvarefter Ohlson förklarats vald. Härom anfördes i
klagoskriften vidare, bland annat:

Kyrkoherden Fredlunds förfarande att vägra framställa proposition
å val af en i laga ordning föreslagen samt till befattningen fullt valbar
och dessutom synnerligen lämplig person ansåge klaganden vara uppenbarligen
olagligt, och då Eriksson blifvit af klaganden vid kyrkostämman
föreslagen, samt, efter hvad klaganden sedermera försport, flere bland
de å stämman närvarande önskat rösta på honom, hade Fredlunds åtgärd
på ett betänkligt sätt kränkt klagandens och deras rätt. Det åberopade
lagrummet innehölle icke något stadgande i fråga om de omständigheter,
som kunde utgöra hinder för en person att inväljas i
kyrko- och skolråd, utan bestämmelser härom återfunnes endast i 24 §;
och att icke något af de i sistnämnda paragraf uppräknade fallen nu
förelåge, vore ostridigt. Huruvida en föreslagen person vore för den
ifrågavarande befattningen lämplig eller icke, tillkomme ej ordföranden
utan församlingen att afgöra. Det skulle uppenbarligen leda till de betänkligaste
konsekvenser, om det tillätes ordföranden på en kyrkostämma
att af egen maktfullkomlighet och af godtycke så inverka på valet, att
den person, som lian ansåge lämplig, förklarades vald, men en annan,
som vore ordföranden misshaglig, ej ens komme under omröstning. I det
nu föreliggande fallet förhölle det sig så, att Ohlson vore Fredlunds egen

— 1901 —

arrendator, under det att Eriksson tillhörde den s. k. frireligiösa rörelse,
som af åtskilliga bland statskyrkans konservativa präster bekämpades.
Hvad denna rörelse anginge, så bestode densamma inom Järlåsa socken
däri, att en del församlingsbor, hvilka med sammanskjutna medel bekostat
uppförande af ett litet bönehus, stundom samlades där till gemensamma
andaktsöfningar och åhörde religiösa föredrag, antingen af någon
bland dem själfva eller af någon särskildt anmodad och af dem omtyckt
predikant. Dessa sammankomster, där icke på något sätt eller under
någon form vilseförande eller ens från den evangelisk-lutherska bekännelsen
i något afseende afvikande läror predikades, hade föranledts af
medlemmarnes religiösa behof af något annat eller mera, än hvad den
officiella gudstjänsten förmådde gifva, hälst som ombyte af predikant i
kyrkorna på landet — i olikhet med hvad som skedde i städerna —
endast undantagsvis ägde rum. Att medlemmarne i denna religiösa
sammanslutning tillhörde svenska statskyrkan, vore själfklart, och ett
angående Eriksson utfärdadt, klagoskriften bilagdt utdrag af Järlåsa
församlingsbok utvisade därjämte, att Eriksson åtnjöte medborgerligt
förtroende, ägde tillträde till nattvarden m. m. Dessutom ville klaganden,
ehuru det måhända icke inverkade på sakens bedömande, upplysa,
att Eriksson vore en allmänt aktad och förståndig, varmt religiös och
för skolväsendet intresserad man, som _ många församlingsbor lifligt
önskade invälja i kyrko- och skolrådet. Af hvad klaganden sålunda
anfört framginge, att kyrkoherden Fredlund saknat laga skäl för sin
vägran att framställa proposition å Eriksson till kyrko- och skolrådsledamot
samt följaktligen gjort sig skyldig till tjänstefel; och yrkade
klaganden, att Fredlund måtte härför ställas under åtal.

Den klagoskriften vidfogade protokollsafskriften, hvilken blifvit af
kyrkoherden Fredlund till riktigheten bestyrkt, var i den del, hvarom
här är fråga, af följande lydelse:

»§ 2. Till ledamot af kyrko- och skolrådet efter hr Gustaf Högstedt,
som på grund af afflyttning från församlingen afsagt sig uppdraget,
valdes för återstoden af hr Högstedts tid, eller 3 år, hr Carl Ohlson å
Hemmingsbo.

Lägenhetsägaren A. J. Eriksson i Bryggarbo blef äfven föreslagen
till ledamot af kyrko- och skolrådet. Men ordföranden ansåg sig med
stöd af kongl. förordn. om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862, § 22, hvilket lagrum upplästes, förhindrad att framställa
proposition på val af Eriksson, alldenstund han, hvilket stämmans
ledamöter hade sig bekant, vore styrelseledamot i den s. k. friförsamlingen
härstädes.

1901 -

Kapten Otto Gripensvärd anmälde sin reservation.»

På sätt i klagoskriften angifvits, hade jämväl bilagts ett utdrag af
Järlåsa församlingsbok, och var detta utdrag så lydande:

»Att lägenhetsägaren Anders Johan Eriksson från Bryggarbo, född
den 9 februari 1854 (femtiofyra) i Järlåsa församling af Upsala län, äger
godkänd kristendomskunskap, är till nattvardens begående oförhindrad,
åtnjuter medborgerligt förtroende, betygar, Järlåsa församling i Upsala
län den 19 februari år 1900.

.''w;

Erik Fredlund,

Kyrkoherde.»

Genom ofvan intagna protokollsutdrag hade i ärendet blifvit behörigen
styrkt, att kyrkoherden Fredlund i förevarande fall ansett sig
med förment stöd af 22 § i gällande förordning angående kyrkostämma
m. m. Funna vid val af ledamot i församlingens kyrko- och skolråd
vägra proposition på val af en föreslagen person, af det uppgifna skäl
allenast att han vore styrelseledamot i eu frireligiös församling. På
sätt klaganden erinrat, innehåller emellertid det åberopade lagrummet
icke några bestämmelser om valbarhet, hvarom erforderliga föreskrifter
lämnats i 24 § af förordningen. Stadgandena i 22 § angifva allenast
kyrkorådets och skolrådets åligganden. Bland kyrkorådets där uppräknade
åligganden ingår att upptaga frågor om, bland annat, försummelse
af gudstjänsten äfvensom att vaka däröfver, att spridande af vilseförande
läror må, så vidt möjligt är, förekommas, samt kyrklig tvedrägt
och söndring förhindras. Med hänsyn härtill torde Fredlund i den
af klaganden till ledamot föreslagnes ställning till den frireligiösa församlingen
inom socknen hafva för sin del funnit anledning att betrakta
honom såsom för det ifrågasatta uppdraget mindre lämplig. Men att
på grund af en dylik personlig uppfattning egenmäktigt ingripa i valhandlingen,
genom att förhindra den behörigen föreslagne att komma
under omröstning, fann jag innefatta ett så betänkligt våldförande af
kyrkoförsamlingens fria beslutanderätt, att någon giltig ursäkt därför
enligt min tanke icke kunde anföras.

För hvad kyrkoherden Fredlund sålunda brutit i sitt ämbete stälde
jag honom därför, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, under åtal inför
domkapitlet i Upsala, med yrkande att Fredlund måtte dömas till det
ansvar, som i nämnda lagrum är stadgadt, och domkapitlet funne hans
ifrågavarande ämbetsbrott förskylla.

— 1901 -

I anledning af detta åtal inkom kyrkoherden Fredlund till domkapitlet
med förklaring, däri han anförde, bland annat,

att enligt § 23 af förordningen om kyrkostämma m. m skola till
ledamöter af kyrkorådet utses »för gudsfruktan och nit kände män»;

att med uttrycket »för gudsfruktan kände män» måste afses endast
personer, som ställa sig kyrkolagens föreskrifter i detta hänseende till
efterrättelse, hvarjämte med »nit» i kyrkostämmoförordningens mening
endast kunde förstås nit om kyrkans och kyrkoförsamlingens bästa;

att ofvanbemälte Eriksson, hvilken i minst 13 år underlåtit att begå
nattvarden, icke kunde i kyrkolagens mening vara känd för gudsfruktan,
hvarförutom han, i stället för att visa nit i kyrkostämmoförordningens
mening, gjort sig allmänt känd såsom nitisk befordrare af den s. k.
friförsamlingens sak;

samt att Eriksson befunne sig i den tvetydiga ställningen, att han
formelt kvarstode i svenska kyrkan, under det att han gjorde sitt bästa
för att motarbeta hennes gudstjänstliga lif och ordningar, för hvilka
han såsom ledamot af kyrkorådet skolat verka, samt befrämjade den
tvedrägt och söndring, han enligt 22 § i förordningen om kyrkostämma
skolat förekomma.

Domkapitlet meddelade den 2 maj 1900 i målet utslag, däri domkapitlet
yttrade: Ehuru kyrkoherden Fredlund icke kunde anses hafva
ägt laga skäl för sin vägran att vid det å kyrkostämma med Järlåsa
församling den 28 januari 1900 hållna val af kyrkoråds- och skolrådsledamot
framställa proposition på val af den i behörig ordning föreslagne
A. J. Eriksson i Bryggarbo, hvarför ock domkapitlet på anförda
besvär öfver valet upphäft detsamma såsom icke i laga ordning tillkommet;
likväl och som Fredlunds berörda förfarande, med afseende å
hvad han i sin förklaring upplyst och till sitt försvar anfört rörande
den föreslagnes kvalifikationer med hänsyn till kyrkostämmoförordningens
fordran på gudsfruktan och nit, icke syntes domkapitlet innefatta sådant
oförstånd i ämbetet, att laga ansvar därför kunde honom ådömas, funne
domkapitlet den af mig emot Fredlund väckta ansvarstalan icke kunna
bifallas0). *)

*) En af domkapitlets i beslutet deltagande ledamöter anförde till protokollet följande: »Såvida

föreskriften i § 23 af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, att ledamöter i kyrkorådet skola vara ''för gudsfruktan
och nit kände män’, icke skall betraktas såsom en tom bokstaf utan verkligen betyda
hvad orden med all önskvärd tydlighet utsäga, så torde väl icke en person, som, ehuru
berättigad till H. H. nattvard, enligt kyrkoböckernas och eget vittnesbörd under mer än

- 1901 -

Ehuru domkapitlet sålunda fann Fredlund icke kunna i målet ådömas
ansvar, ansåg sig emellertid domkapitlet hafva anledning att, med afseende
å hvad i målet förekommit och då Fredlund saknat laga skäl
för sin vägran att framställa proposition på val af Eriksson till ledamot
af kyrko- och skolrådet, förständiga Fredlund att för framtiden taga sig
till vara för dylikt förfarande; hvilket förständigande enligt särskildt
beslut af domkapitlet skulle meddelas Fredlund genom utdrag af domkapitlets
protokoll.

Med den utgång, åtalet genom domkapitlets utslag erhållit, fann jag
mig så mycket mindre kunna åtnöjas, som den af kyrkoherden Fredlund
till domkapitlet afgifna förklaringen enligt min uppfattning hvarken
i ofvan anförda delar eller i öfrigt innehöll skäl eller faktiska upplysningar
af beskaffenhet att i någon mån rättfärdiga eller ursäkta
hans ifrågakomna, äfven af domkapitlet såsom obehörigt betecknade
förfarande.

I protokollet vid kyrkostämman hade kyrkoherden Fredlund såsom
skäl för sin vägran att framställa proposition på val af Eriksson åberopat
22 § i kyrkostämmoförordningen. I sin förklaring åter hade Fredlund
hufvudsakligen hänfört sig till 23 § i samma förordning, hvarest
såsom en åt den väljande kyrkoförsamlingen af lagstiftaren lämnad anvisning
uttalas, att ledamöterna af kyrkorådet böra vara för gudsfruktan

ett tiotal af år försummat att göra bruk af detta nådemedel och, långt ifrån att ådagalägga
något som hälst nit om svenska kyrkans syften, tvärtom gjort sig känd för separatistiska
och kyrkofiendtliga sträfvanden, kunna anses motsvara det väsentligaste kompetensvilkoret
för en kyrkorådsledamot, som kyrkostämmoförordningen föreskrifter, nämligen att vara
känd ''för gudsfruktan och nit’. Antaget, att en sådan person i trots af nämnda kongl.
förordnings anförda stadgande invaldes i kyrkorådet, är för öfrigt svårt att förstå, huru
han skulle kunna verksamt bidraga att fullgöra åtskilliga vigtiga kyrkorådets förpligtelser,
till hvilka, bland annat, enligt sagda kongl. förordnings § 22 hörer ''att vaka däröfver,
att spridande af vilseförande läror må, så vidt möjligt är, förekommas, samt kyrklig tvedrägt
och söndring förhindras; samt att vårda kyrkans angelägenheter’.

Enligt hvad handlingarna i det nu föreliggande målet upplysa, hade icke häller den
vid kyrkostämma med Järlåsa församling den 28 januari 1900 till ledamot i kyrkorådet
föreslagne Eriksson uppfyllt kyrkostämmoförordningens rätt förstådda kraf på en kyrkorådsledamot,
sådana de uttryckas i nämnda kongl. förordnings § 23, jämförd med § 22. Ehuru
den sålunda föreslagne, enligt mitt förmenande, realiter icke var valbar, anser jag emellertid
icke häller kyrkoherden Fredlund hafva formelt riktigt förfarit, då han vägrade att
framställa proposition på det ifrågavarande förslaget, alldenstund gällande lag och författningar
icke tillerkänna en kyrkostämmoordförande en dylik rätt.

Då emellertid kyrkoherden Fredlund icke saknat reela skäl för sitt tillvägagående,
finner jag mig i likhet med domkapitlets öfrige ledamöter sakna tillräckliga skäl att ådöma
honom straffpåföljd enligt lagen om ämbetsbrott af präst.»

— 1901 -

och nit kände män. Egenskaperna gudsfruktan och nit, hvilka Fredlund
velat frånkänna Eriksson, äro emellertid af den art, att de undandraga
sig hvarje pröfning eller fastställande af en offentlig myndighet. Däremot
kan förvisso en ledamot af en väljande församling låta sig vid ett
val bestämmas af sin personliga öfvertygelse om dylika egenskapers
befintlighet eller obefintlighet hos en föreslagen person.

I enlighet härmed kunde jag icke af kyrkoherden Fredlunds förklaring
hämta någon anledning att frångå deri mening, jag redan vid
åtalets anhängiggörande uttalat, eller att Fredlund, genom att obehörigen
och egenmäktigt ingripa i valhandlingen, på ett betänkligt sätt våldfört
kyrkoförsamlingens fria beslutanderätt.

Då jag sålunda fann mig ej kunna låta vid domkapitlets ifrågavarande
utslag förblifva, hade jag därtill ännu ett skäl. I det lagrum,
enligt hvilket i åtalet yrkats ansvar å Fredlund, stadgas såsom straff
för vissa ämbetsbrott af präst varning, mistning af ämbetet på viss tid
eller afsättning. För min del hade jag ansett den lindrigaste af dessa
straffarter, eller varning, vara den, som i förevarande mål bort tillämpas.
Domkapitlet åter hade ansett, att icke något ansvar alls kunnat Fredlund
ådömas, och därför ogillat åtalet. Emellertid hade domkapitlet ej
kunnat undgå att finna, ej mindre att Fredlund i förevarande hänseende
förfarit felaktigt, hvilket ock blifvit af domkapitlet i dess utslag utsagdt,
än äfven att berörda felaktiga förfarande varit af sådan beskaffenhet,
att det måst medföra åtminstone någon påföljd för Fredlund. Och domkapitlet
hade därför, med erinran att Fredlund saknat laga skäl för
den anmärkta åtgärden, förständigat honom att för framtiden taga sig
till vara för dylikt förfarande. Ett sådant förständigande kan visserligen
betraktas såsom varande i viss mening en varning, men det skiljer
sig i ett väsentligt hänseende från den varning, som af Inig ifrågasatts,
nämligen däri att förständigandet ej har karaktären af straff.
Skulle det blifva vedertaget att i anledning af anstälda åtal gifva felande
präster dylika förständiganden i stället för de i lagen om straff
för ämbetsbrott af präst föreskrifna varningar, skulle därigenom i själfva
verket tillskapas en af lagen ej känd påföljd för förseelser af präst, och
det vore att befara, att berörda förfarande komme att anlitas såsom en
utväg i sådana fall, då vederbörande af vissa hänsyn ej gärna ville
ådöma den felande prästen det straff, hans brott enligt gällande lag
rätteligen förskylt.

På grund häraf anmodade jag advokatfiskal vid Svea hofrätt att
i hofrätten anföra besvär öfver domkapitlets ifrågavarande utslag, och

- 1901 —

skulle advokatfiskal därvid å kju-koherden Fredlund yrka ansvar enligt
det hos domkapitlet i sådant hänseende åberopade lagrum.

De besvär, advokatfiskalen i enlighet härmed i målet anfört, äro
för närvarande beroende på hofrättens pröfning.

Utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner för sterbhusdelägare,
ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas.

Sedan jag vid granskning af de senare årens lagfartsprotokoll från
Västmanlands östra domsaga iakttagit, att domsagans häradsrätt vid
rättegångstillfällen, då numera häradshöfdingen i Sunnerbo härads domsaga
O. Carlqvist fört ordet i rätten, i flera fall beviljat lagfart under
särskilda paragrafer i protokollet, oaktadt gemensam expedition enligt
11 § 2 momentet af förordningen angående expeditionslösen syntes
hafva bort meddelas, företog jag i ändamål att utröna, huruvida och i
hvilken mån berörda expeditionssätt af häradshöfdingen Carlqvist fortfarande
blifvit användt, vid besök i Jönköping under ämbetsresan år
1899 granskning af åtskilliga utaf de i hofrättens arkiv förvarade renoverade
lagfartsprotokollen från Sunnerbo härads domsaga. Därvid fann
jag anledning fästa min uppmärksamhet vid här nedan upptagna sju
fall, för hvilka redogörelse lämnas i den ordning, hvari de vid häradsrätten
förekommit.

1. Vid arfskifte den 18 november 1895 efter Lars Nilssons i Torpa
hustru Bengta Nilsdotter, hvilken vid sitt frånfälle efterlämnat såsom
sterbhusdelägare, jämte sin bemälte man, tre barn, bland dem dottern
Hanna Larsdotter, gift med Per Alfred Salomonsson i Torpa, blef den
i boet efter Bengta Nilsdotter befintliga fastigheten mantal Torpa
med undantag af afsöndrad jord emellan sterbhusdelägarne sålunda fördelad,
att änklingen i giftorätt bekom 3B/448 mantal af hemmanet samt
ett hvart af makarnes barn i arf erhöll 39/i344 mantal däraf. Genom
samma dag upprättadt köpebref försåldes till Hanna Larsdotter och Per
Alfred Salomonsson de andelar af fastigheten, som vid arfskiftet tillfallit
den förstnämndas fader och syskon. När sedermera lagfart den 14 januari
1896 söktes på grund af arfskiftet och köpebrefvet, beviljade häradsrätten
lagfart under fem särskilda paragrafer i protokollet för Lars
Nilsson å dennes giftorättsandel, för ett hvart af makarnes barn å dess
ärfda lott samt för Hanna Larsdotter och hennes man å de af dem inköpta
andelarne.

- 1901 —

2. Sedan Sven Nilsson från Sjuhult aflidit, efterlämnande såsom
sterbhusdelägare sin efterlefvande änka Ingjerd Pålsson samt åtta barn,
företogs den 28 mars 1895 skifte å boets fastighet VA mantal Sjuhult
n:r 1. Fastigheten blef därvid emellan sterbhusdelägarne sålunda fördelad,
att änkan i giftorätt tillädes VA mantal, och ett hvart af barnen
i arf erhöll 5/ä 12 mantal. Genom samma dag upprättadt köpebref tillhandlade
sig Ingjerd Pålsson samtliga barnens andelar af fastigheten,
eller tillhopa ä/64 mantal däraf. Sedan därefter fångeshandlingarna för
vinnande af lagfart den 6 maj 1896 ingifvits till häradsrätten, meddelade
denna lagfart under tio särskilda paragrafer i protokollet för Ingjerd
Pålsson å hennes giftorättsandel, för samtliga barnen å deras ärfda
lotter samt för Ingjerd Pålsson vidare å de andelar, hon tillhandlat sig.

3. Emerentius Johanssons hustru Maria Gustafva Jonasdotter afled
den 12 januari 1895, efterlämnande såsom sterbhusdelägare sin bemälte
man samt fyra barn, och förrättades arfskifte efter henne den 27 januari
1896. Därvid blef boets fastighet 13/04 mantal Risa n:r 1 emellan sterbhusdelägarne
sålunda fördelad, att Emerentius Johansson erhöll ‘VAs mantal
i giftorätt, samt ett hvart af makarnes barn i arf tilldelades 13/312 mantal.
Vid auktion den 31 mars 1896 å barnens andelar i fastigheten, tillhopa
13/i28 mantal, inropades dessa af Emerentius Johansson. Sedan lagfart å
fången den 5 oktober 1896 sökts vid häradsrätten, meddelade denna
lagfart under sex särskilda paragrafer i protokollet för Emerentius
Johansson å hans giftorättsandel, för ett hvart af barnen å dess arfslott
samt slutligen för Emerentius Johansson å den del af fastigheten, han
inköpt från barnen.

4. Efter Peter Anderssons i Skararp hustru Gustafva Jonasdotter,
hvilken aflidit den 22 oktober 1875, förrättades arfskifte den 16 april
1877. Därvid delades en i boet befintlig fastighet V* mantal Skararp
Östregård n:r 3 emellan sterbhusdelägarne sålunda, att Peter Andersson
däraf i giftorätt tillädes lU mantal, och återstående Vs mantal lika
fördelades emellan makarnes fyra barn, bland dem sonen Sven Elof
Petersson. Genom köpebref den 8 januari 1897 tillhandlade sig sedermera
Sven Elof Petersson, jämte andra fastigheter, de andelar af hemmanet
Skararp Östregård n:r 3, livilka vid ofvanuämnda arfskifte tilldelats
hans fader och syskon. Vid häradsrätten söktes lagfart å fången
den 20 januari 1897, därvid under sex särskilda paragrafer i protokollet
meddelades lagfart å änklingens giftorättsandel, å barnens ärfda lotter
samt å de af Sven Elof Petersson inköpta fastigheterna.

5. Vid arfskifte den 5 mars 1897 efter Anders Gustaf Jonassons

Justitieombudsmannens ämbetsberdttelse till 1901 års Riksdag. -

hustru Emma Gustafsdotter blef den i boet befintliga fastigheten
mantal Replösa Norregård n:r 1 emellan hennes sterbhusdelägare sålunda
fördelad, att änklingen i giftorätt erhöll hälften af fastigheten,
eller 23%i92 mantal, hvarjämte andra hälften lika fördelades emellan
makarnes tre barn. Genom köpebref af samma dag som arfskiftet tillhandlade
sig Anders Gustaf Jonasson barnens andelar. Sedan lagfart
å fången den 15 mars 1897 sökts vid häradsrätten, meddelade denna
lagfart under fem särskilda paragrafer i protokollet för änklingen å hans
giftorättsandel, för ett hvart af barnen å dess arfslott samt slutligen å
de från barnen inköpta andelarne.

6. Sedan vid arfskifte den 12 januari 1892 efter Gustaf Nilsson
boets fastighet Via mantal Ålhult n:r i blifvit emellan hans sterbhusdelägare,
änka och fyra barn, bland dem sonen Nils Viktor Gustafsson,
sålunda fördelad, att änkan i giftorätt bekommit V32 mantal af hemmanet,
samt ett hvart af barnen i arf erhållit 7m mantal däraf, tillhandlade sig
Nils Viktor Gustafsson moderns och syskonens andelar. Den 10 maj
1897 söktes vid häradsrätten lagfart å berörda fång, och beviljades därvid
lagfart under fem särskilda paragrafer i protokollet å den änkan i
giftorätt tillagda delen af fastigheten samt å barnens ärfda lotter däraf.
Beträffande åter köpet meddelade häradsrätten det beslut, att enär den
åberopade köpehandlingen icke utmärkte, att köpeskillingen blifvit betald,
kunde lagfart icke beviljas, utan förklarades ansökningen hvilande
i afbidan på undanrödjande af det hinder, som mött för lagfarts beviljande.

7. Den 10 maj 1897 söktes vid häradsrätten lagfart dels för aflidne
Nils Johanssons från Skrubberyd fem barn, bland dem sonen Axel Nilsson,
å dem i arf efter deras fader tillfallna andelar af boets fastighet
Vs mantal Skrubberyd n:r 1, hvilken emellan bemälta syskon lika fördelats,
dels ock för Axel Nilsson och hans hustru å Vio mantal af hemmanet,
utgörande de öfriga syskonens andelar, som makarne tillhandlat
sig. I anledning af ansökningen meddelade häradsrätten under fem
särskilda paragrafer i protokollet lagfart å arfslotterna samt under en
sjette paragraf lagfart å de köpta andelarne.

I samtliga här ofvan upptagna fall hade, såvidt jag kunde finna,
laga skäl saknats att utfärda särskilda expeditioner för de säljande
sterbhusdelägarne, och infordrade jag i anledning däraf yttrande från
häradshöfdingen Carlqvist, hvilken varit ordförande i häradsrätten vid
de tillfällen, då ifrågavarande lagfartsärenden handlagts, samt följaktligen
var ansvarig för samma ärendens behandling vid häradsrätten och sättet
för utfärdandet af expeditioner i dem.

- 1901 -

l afgifven förklaring anförde häradshöfdingen Carlqvist hufvudsakligen
följande:

Af förordningen angående expeditionslösen lydde 11 § i den del,
hvarom här kunde vara fråga, sålunda: »Söka sterbhusdelägare eller
testamentstagare lagfart å fast egendom, som dem i giftorätt, arf eller
testamente tillfallit, och varder å samma rättegångsdag lagfart jämväl
sökt å senare fång, hvarigenom egendomen i dess helhet öfvergått till en
eller flere af delägarne eller till ny ägare, — — skall i förstnämnda
ärende gemensam expedition för sterbhusdelägarne eller testaments tagarne

utfärdas,--». Efter ordalagen i paragrafen vore det sålunda

endast i det fall, att egendomen i dess, helhet genom det senare fånget
öfvergått till en eller flere af sterbhusdelägarne, som gemensam expedition
för sterbhusdelägarne å arfsfånget skulle utfärdas. Detta vore
emellertid icke händelsen i de af mig anmärkta ärendena, ty i det här
ofvan under 1 upptagna fallet hade lagfart sökts först för Lars Nilsson
och hans tre barn å de andelar, som de enligt arfskifte erhållit efter
Lars Nilssons aflidna hustru, samt därefter för dottern Hanna Larsdotter
och hennes man å de Lars Nilsson och Hanna Larsdotters syskon i
boet efter Lars Nilssons hustru tillskiftade andelar af fastigheten, som
Hanna Larsdotter och hennes man inköpt. Den i boet efter Lars
Nilssons hustru befintliga fastigheten hade således icke genom det senare
fånget i sin helhet öfvergått till Hanna Larsdotter och hennes man, utan
till Hanna Larsdotter hade den öfvergått till Ve genom det förra fånget,
eller arfskiftet, och till 5/e genom det senare fånget, eller köpet från
fadern och två syskon. Enahanda vore förhållandet i de öfriga anmärkta
lagfartsärendena. Öfverensstämde alltså icke den af mig förutsatta tolkningen
med ordalydelsen i paragrafen, så kunde möjligen tänkas, att
en sådan tolkning varit af paragrafens författare afsedd. Men icke ens
detta torde vara händelsen. Ifrågavarande stadgande tillkom i anledning
af en i Riksdagens Andra kammare väckt motion, i hvilken tydligen
utsädes, att fastigheten skulle säljas af alla sterbhusdelägarne gemensamt,
samt lagfart såväl för dem som för nye ägaren sökas samtidigt,
för att gemensam lagfart för sterbhusdelägarne skulle meddelas. Anledningen
till denna motion syntes hafva varit, att lagfart icke beviljades
på grund af bouppteckning, för det fall att sterbhusdelägare gemensamt
sålt, utan arfskifte fordrades. Lagutskottet däremot gjorde en formulering
af paragrafen, enligt hvilken lagfart jämväl i sådana fall som förevarande
skulle meddelas gemensamt för sterbhusdelägarne. Detta gillades
ej utaf Riksdagen, utan antogs i stället en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvari hemstäldes, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas, i syfte att

— 1901 —

sterbhusdelägare, de där gemensamt afhändt sig dem genom giftorätt
eller arf tillfallen fastighet, och hvilkas laga åtkomst därtill måste, innan
lagfart finge nye ägaren beviljas, vara genom lagfart bekräftad, måtte
å fastigheten kunna undfå lagfart, utan att särskildt protokollsutdrag
och särskildt lagfartsbevis behöfde af hvarje sterbhusdelägare för hans
andel lösas.

c- o

Den utläggning, häradshöfdingen Carlqvist tilltrott sig kunna gifva
åt ifrågavarande lagrum, fann jag vara uppenbarligen stridande mot
lagrummets både ordalydelse och tydliga mening. Såvidt domstolarnes
praxis i förevarande hänseende kommit till min kunskap, har icke häller
en dylik tolkning förut förfäktats. Med den åsigt, Carlqvist sökt göra
gällande, kommer man till det föga tillfredsställande resultatet, att hela
första leden af det i lagrummet lämnade alternativa stadgandet, den
nämligen, som afses med orden »en eller flere af delägarne», icke skulle
hafva någon som hälst betydelse, hvilket naturligen är orimligt. Angående
de slutsatser, Carlqvist velat draga af den behandling, frågan
om gemensamma lagfartsexpeditioner undergått i Riksdagen, är att
märka, att ordalagen i Riksdagens skrifvelse helt allmänt omförmält en
föreskrift om gemensam lagfartsexpedition för säljande sterbhusdelägare,
utan att därvid någon skilnad gjorts emellan de fall, då köparen varit
en oskyld person, och dem, då köparen själf vid arfskifte erhållit andel
i sterbhusets fastighet.

I enlighet med hvad jag anfört ansåg jag, att häradshöfdingen
Carlqvist i de anmärkta failen, i hvilka särskilda lagfartsexpeditioner
af vederbörande sökande icke blifvit begärda, obehörigen åsidosatt gällande
föreskrifter om meddelande af gemensamma expeditioner, och
detta hans åtgörande innefattade enligt min mening ett så mycket betänkligare
fel i ämbetet, som därigenom de sökande måst vidkännas
onödiga kostnader, hvilkas belopp till stor del kommit Carlqvist själf
till godo. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal vid Göta hofrätt
att inför hofrätten i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal emot
Carlqvist för hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till
last, därvid advokatfiskal borde å Carlqvist yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.

På det åtal, som till följd häraf af advokatfiskal anstäldes emot
häradshöfdingen Carlqvist, meddelade hofrätten utslag den 11 maj 1900.
Hofrätten utlät sig däri: Enär Carlqvist, som i egenskap af ordförande

- 1901 -

i häradsrätten handlagt ofvan uppräknade sju ärenden, i dem utfärdat
särskild expedition för hvarje sterbhusdelägare, oaktadt begäran i sådant
hänseende icke blifvit framstäld; men i hvarje al sagda ärenden, jämlikt
11 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883,
enligt detta lagrums lydelse i kongl. kungörelsen den 16 december
1887, gemensam expedition för samtlige sterbhusdelägarne bort utfärdas,
pröfvade hofrätten rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 § och 4 kapitlet
3 § strafflagen, döma Carlqvist för det oförstånd i domareämbetets utöfning,
hvartill han sålunda gjort sig skyldig, att bota 150 kronoi.

Den mening, hofrättens utslag innehåller, omfattades utaf fyra al
hofrättens i beslutet deltagande ledamöter. En ledamot var från beslutet
skiljaktig och yttrade, att han, på de af pluraliteten anförda skäl
och med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömde Carlqvist för en
hvar af de sju felaktiga åtgärder, hvartill han i de i målet omförmälta
sju fall gjort sig skyldig, att bota 25 kronor eller tillhopa 175 kronor.

I hofrättens utslag har häradshöfdingen Carlqvist sökt ändring genom
besvär, hvilka äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Obehörig behandling såsom lösdrifvare.

Sedan till min kunskap kommit, att norske undersåten, arbetaren
B. Larsen Tynrns från Nacka blifvit såsom lösdrifvare anhållen och till
Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län öfverlämnad, infordrade
jag, då de för mig tillgängliga upplysningar om anledningen
till Tynses’ anhållande syntes gifva vid handen, att. giltiga skäl för att
underkasta honom behandling såsom lösdrifvare icke förelegat, från
Konungens befallningshafvande samtliga handlingar i målet. Af dessa
handlingar inhämtade jag hufvudsakligen följande.

Den 7 juni 1899 ankom till t. f. kronolänsm^men i Timrå distrikt
Victor Dryselius en så lydande skrifvelse:

»Till herr kronolänsmannen V. Dryselius.

Norske undersåten B. Tymes, hvilken sedan januari månad 1897
till den 6 april 1899 arbetat vid Nacka sågverk, blef genom de oegentligheter,
som då kom att uppstå mellan arbetare och arbetsgivare, afskedad
från verket, och har Tynais sedan dess ej haft något arbete.

Tymes, som är medlem af arbetarefackföreningen, synes för den
allmänna ordningen och säkerheten vådlig, emedan han vid olika tider
och ställen söker att dels under hot och dels under goda förespeglingar

- 1901 -

fa fredliga arbetare att upphöra med sina arbeten och sluta sig till och
bli medlemmar af fackföreningen.

Under den tid, Tynaes varit här, har han ej varit mantals- eller
skattskrifven och således ej betalt några kronoutskylder. Tynfes har
uppgifvit sig vara född den 10 mars 1856 i Tillands s:n, Sendre-Trondhjem,
Norge, har varit gift, men enligt påstående skall hustrun vara död.

I anledning af detta, och då Tynaas ej synes vilja ärligen försörja
sig samt på samma gång förer ett sådant lefnadssätt, att fara däraf kan
uppstå för den allmänna ordningen och säkerheten inom samhället, blef
han anhållen för att, om skäl fanns, öfverlämnas till Konungens befallningshafvande
i länet, och framställes, att Tynaes måtte hemsändas till
sin hemort och behandlas enligt lag och förordningar.

Nacka och Alnö den 7 juni 1899.

Jonas Stertman,

t. f. polisuppsyningsman.»

I anledning af denna skrifvelse instälde sig t. f. kronolänsmarmen
Dryselius samma dag i Nacka samt höll där, i närvaro af t. f. polisuppsyningsmannen
Stertman och inspektören Albert Dahlmark, förhör
med Tynaes; och var det af Dryselius vid berörda förhör hållna protokoll
af följande lydelse:

»Protokoll, hållet vid polisförhör, hvarom nedan förmäles, i Nacka
den 7 juni 1899.

S. D. Sedan från t. f. polisuppsyningsmannen i Nacka Jonas Stertman
till mig inkommit en skrifvelse af följande innehåll, se Bil. 1, instälde
jag mig i Nacka och anstälde, i närvaro af bemälde Stertman
och inspektören Albert Dahlmark, därstädes förhör med i skrifvelsen
angifne och af Stertman nu anhållne B. Tynaes.

På särskilda frågor uppgaf nu denne, att hans fullständiga namn
vore Bastian L. J. Larsen Tynaes, samt att han vore född den 10 mars
1856 i Sokkelven, Bomsdals amt i Norge, af föräldrarne Lars Olsen
Tynaes och dennes hustru Madsi Berntsdotter, hvilka båda nu lefva; att
han konfirmerats i Sokkelvens socken den 4 december 1870; att han
stannat i föräldrahemmet, Tynaes, till 1880; att han därefter haft anställning
å Laxåviks sågverk till år 1885; att han därpå flyttat till Storvik,
Sonsta socken, Sendre-Trondhjems amt, hvarest han inköpt en
torplägenhet, som han ännu innehar; att han första gången kommit
öfver till Sverige 1889, då han fått anställning vid Trångsvikens sågverk
i Jämtland, hvilken anställning emellertid varat endast sommartiderna
intill år 1896; att han under vintrarne bott hemma i Storvik

- 1901 -

och jämväl en och annan sommar; att lian år 1896 begifvit sig från
Trångsviken till Kubikenborgs sågverk i Sköns socken, hvarest han haft
anställning till den 9 januari 1897; att han efter denna tid, med undantag
af kortare mellantider, då han varit på besök i sitt hem i Storvik,
bott och haft anställning vid Nacka sågverk, Alnö socken, såsom klyfsågare;
att han varit gift med Petrine Karolusdotter, som emellertid
aflidit den 23 mars 1897; att lian med henne ägde barnen 14-årige
Torolf, som vore bosatt hos honom härstädes, Daniel Franciscus, Lars
och Karl, hvilka 3:ne sistnämnde bodde i Storvik; och uppgaf Tynses,
att han, som aldrig varit inför domstol tilltalad, vore kyrko- och mantalsskrifven
i Storvik, Sonsta socken, Sondre-Trondlijems amt.

Det upplystes och medgafs af Tynses, att han blifvit från sitt arbete
i Nacka uppsagd den 6 april innevarande år; att lian sedan dess saknat
fast arbetsanställning, men uppehölle sig med sko- och snickeriarbete
samt med den ersättning, han för sig och sin son Torolf åtnjöte från
landsorganisationen, som hvars afdelningsombud här på platsen han
fungerade.

Då det är allmänt kändt, att Tynses genom den del och det arbete,
lian utför härstädes i fackföreningarnas och landsorganisationens tjänst,
samt genom sitt sätt att gå tillväga vid utbredandet af organisationens
ideer störer den allmänna ordningen, och då det understöd, han erhåller
från landsorganisationen, endast kan vara tillfälligt, samt hans vistelse
härstädes icke afser att söka arbete, finner jag skål föreligga att behandla
förenämnde Tynses såsom lösdrifvare, hvarför han i egenskap af
norsk undersåte skulle till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet
öfversändas för att därstädes lagligen vidare behandlas.

Signalement bifogas.

Som ofvan
V. Dryselius.»

Sedan Tynses därefter den 8 juni 1899 intagits å kronohäktet i
Sundsvall och därifrån vidare befordrats till länscellfängelset i Hernösand,
blef han den 10 i samma månad instäld till förhör inför landshöfdingeämbetet.
Därvid uppgaf Tynses på framstälda frågor, att han,
som vore norsk undersåte, men under flera perioder vistats i Sverige
och senast under omkring två och ett hälft år uppehållit sig här i riket,
härunder haft anställning vid Nacka sågverk å Alnön från början afår
1897 till den 6 april 1899, då han därifrån afskedats; att TynaiS vore
landsorganisationens kassaman, utsedd af Nacka-afdelningen, i hvilken
egenskap han hvarje vecka genom arbetarne G. A. Henriksson och O.

— 1901 -

Danielsson uppburit emellan 500 och 600 kronor att utdelas såsom
understöd åt de arbetslöse fackföreningsmedlemmarne inom nämnda afdelning
jämte deras familjer; att Tynses för denna sin verksamhet vore
af landsorganisationen tillförsäkrad ett fast arfvode af 18 kronor i veckan,
äfvensom en afgift af 10 öre, som han ägde uppbära af hvarje understöd
åtnjutande fackföreningsmedlem inom Nacka-afdelningen, en rätt,
hvaraf han emellertid icke alltid begagnat sig; samt att Tynses varit en
af de utsedde delegerade för Sundsvalls arbetarekommun, som deltagit
i arbetarekongressen i Sundsvall under pingsten år 1899. Tynses bestred,
att han på något som hälst sätt hindrat eller oroat de vid sågverken
kvarstående arbetarne i deras verksamhet, men förklarade sig ingalunda
vilja förneka, att han agiterat till förmån för arbetareorganisationen och
arbetarnes föreningsrätt, hvilken agitation dock icke bedrifvits på arbetsplatserna
utan på arbetaremöten och möjligen »på handelsboden».
Tynecs förmenade, att han härigenom icke förbrutit sig emot gällande
lag, då han ansåge sig lika väl som hvarje annan äga rätt att uttala
sina åsigter.

Vid förhöret inför landshöfdingeämbetet, föredrogs jämväl ett af
t. f. kronolänsmannen Dryselius i ärendet insändt, så lydande intyg:

»På begäran får jag härmed intyga, att för lösdrifveri anhållne
arbetaren B. Tynses från Nacka någon dag under april månad innevarande
år infunnit sig hos mig medförande bilagda skrifvelse under
anhållan om fattigunderstöd för familjerna till däri uppräknade familjefäder,
därvid Tynses förklarade, att de understödssökande, hvaribland
han icke undantog sig själf, ämnade å annan ort söka verksamhet, men
åt kommunen ville öfverlämna vården och understödet åt hustrur och
oförsörjda barn. Alnö den 9 juni 1899.

Georg Ångström

Ordf. i Alnö fattig vårdsstyrelse.»

Angående detta intyg förklarade Tynses, att däri omförmälta af
honom till fattigvårdsstyrelsens ordförande framburna begäran om understöd
allenast afsett att, efter det sågverksägarne afstängt arbetarne från
deras arbetsanställningar, tillförsäkra deras familjer nödigt understöd
under den tid arbetarne sökte sig anställning å andra orter, men hade
Tynses ingalunda för egen del påkallat något understöd, enär han icke
varit i behof däraf.

I den förteckning å familjefäder, som meddelats i den vid Ångströms
intyg fogade skrifvelse, fanns Tynses’ namn ej upptaget.

Genom samma den 10 juni afsagdt beslut utlät sig laudshöfdinge -

1901 -

ämbetet, att, ehuru det af ordföranden i Alnö sockens fångvårdsstyrelse
meddelade intyg gåfve anledning till det antagande, att Tynaes skulle
varit i behof af fattigunderstöd, under hvilken förutsättning, därest fattigunderstöd
jämväl blifvit honom lämnadt, Tynses skolat, enligt därom
gällande bestämmelser, till sitt hemland öfverlämnas, likväl och då af
hvad vid detta förhör förekommit icke framginge, att Tynaes vore
hemfallen under bestämmelserna vare sig angående utländing, som här
i riket beträdes med lösdrifveri, eller angående norsk undersåte, som i
Sverige tilldelats fattigunderstöd, funne landshöfdingeämbetet, att Tynses
icke kunde i enlighet med berörda bestämmelser behandlas, i följd
hvaraf Tynses genast skulle å fri fot försättas.

Med en den 17 juni 1899 dagtecknad skrifvelse öfverlämnade därefter
t. f. polisuppsyningsmannen Stertman till t. f. kronolänsmannen
Dryselius åtskilliga handlingar, under anhållan att Dryselius måtte vidtaga
den åtgärd, som af samma handlingar kunde föranledas. Omförmälta
handlingar voro:

l:o) ett af Stertman hållet protokoll vid polisundersökning i Nacka
den 16 juni 1899, utvisande att tio vid Nacka eller Johannesviks sågverk
anstälde arbetare, som vid omförmälta förhör blifvit hörde, därvid
hufvudsakligen berättat, att Tynaes, på grund däraf att de arbetade vid
sågverken, vid särskilda tillfällen emot dem utfarit i smädliga yttranden
och okvädinsord eller förgripit sig med hotelser och missfirmelser;

2:o) en den 16 juni 1899 dagtecknad, till Konungens befallningshafvande
i länet stäld skrift, däri handlanden O. Sillerström, för Johannesviks
aktiebolag, under förmälan att Tynaes under en längre tid
haft till sysselsättning att agitera för fackföreningen och därvid, genom
att med hotelser eller löften söka förmå arbetare att upphöra med sitt
arbete, varit till förargelse och skada, hos Konungens befallningshafvande
hemstält, om Tynass kunde varda från Nacka af hyst; och

3:o) en den 15 juni 1899 dagtecknad, likaledes till Konungens befallningshafvande
stäld skrift, däri 31 arbetare vid Nacka eller Johannesviks
sågverk, under uppgift att Tynaes genom hot och hån ofredat
och fortfarande ofredade dem, hemstält, huruvida afledning kunde förefinnas
att få Tynaes hemsänd till Norge eller aflägsnad från orten.

Under förmälan att någon åtgärd i anledning af Stertmans sistnämnda
skrifvelse icke kunnat vidtagas, af det skäl att Tynaes begifvit
sig från orten, öfverlämnade t. f. kronolänsmannen Dryselius berörda
skrifvelse med densamma åtföljande bilagor till Konungens befallningshafvande,
med anhållan att samma handlingar måtte till mig insändas.
I uppgifvet ändamål att styrka, att Tynaes vid anhållandet förklarat

Justitieombudsmannens umhclsberiilteUe till /901 års Riksdag. 3

sig icke äga mer än några kronor i kontanta penningar, ehuru han
sedermera inför länsstyrelsen visat sig innehafva ett belopp af mer än
130 kronor, samt att Tynms’ existensmedel vid Nacka utgjorts af allenast
det understöd, han kunde erhålla från de organiserade sågverksarbetarne,
bifogade Dryselius protokoll öfver ett af honom den 15 juni 1899 hållet
förhör med t. f. polisuppsyningsmannen Stertman och förut omförmälte
inspektören Dahlmark. Enligt berörda protokoll vitsordade desse, att
Tynass vid det med honom den 7 juni 1899 af Dryselius hållna polisförhör
förklarat sig icke innehafva mer än några kronor i kontanta
penningar, men uppgifvit, att han dels åtnjöte understöd af fackföreningsorganisationen
med 12 kronor i veckan för sig själf och 6 kronor i
veckan för sin minderårige son, och dels sysslade med sko- och snickeriarbete,
i hvilket sistnämnda hänseende emellertid blifvit vid polisförhöret
upplyst, att berörda arbete bedrefves endast för Tynass’ eget behof och
ej inbringade något till hans uppehälle.

Särskildt hörd öfver omständigheterna vid Tynaes’ inforslande till
kronohäktet i Sundsvall, förmälte Stertman vid nämnda, den 15 juni
1899 anstälda förhör, bland annat, att såväl vid ett besök i fackföreningens
lokal i Sundsvall den 8 juni på förmiddagen som under natten
förut penningar eller värdepapper kunnat lämnas till Tynass, utan att
Stertman kunnat hafva vetskap därom.

I en till norska regeringens departement for det indre stäld
skrift, hvilken från norska statsrådsafdelningen här i staden till mig
öfverlämnades, anhöll sedermera Tynaes, att honom måtte genom min
ämbetsåtgärd beredas ersättning, ej mindre för att han olagligen häktats,
än äfven för den honom tillfogade ärekränkning och den ekonomiska
förlust, han lidit.

c o

I ärendet var sålunda upplyst, att sedan t. f. polisuppsyningsmannen
Stertman anhållit Tynaes och föranstaltat om förhör med honom inför
t. f. kronolänsmanneo Dryselius, den sistnämnde förklarat Tynaes häktad
för lösdrifveri och öfverlämnat honom till Konungens befallningshafvande
för den åtgärd, som på denna myndighet kunde ankomma.
Härmed torde Dryselius hafva åsyftat, att Konungens befallningshafvande
med tillämpning af kongl. cirkuläret till öfverståthållareämbetet
och Konungens befallningshafvande i länen den 28 maj 1886, hvarigenom
lämnats föreskrifter om hemsändande af utländske undersåtar,
hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, betlande eller sådan för —

1901 -

seelse, som omförmäles i 40 § 5 momentet af gällande förordning angående
fattigvården, skulle gå i författning om Tynms’ återsändande
till Norge.

Att emellertid icke något som hälst laga skäl att betrakta Tynms
såsom lösdrifvare förelegat, torde med all önskvärd tydlighet framgå af
gällande bestämmelser angående lösdrifvares behandling. I lagen härom
den 12 juni 1885 stadgas i § 1:

»Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel
till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han
söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka
ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda
däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.»

Behandling såsom lösdrifvare kan vidare enligt 41 § 1 momentet i
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 komma att drabba
betlare eller betlande minderårigt barns föräldrar eller annan, som är
skyldig att om betlande barn taga vård.

Till stöd för sitt åtgörande i denna sak hade, enligt hvad handlingarna
syntes utvisa, t. f. polisuppsyningsmannen Stertman och t. f.
kronolänsmannen Dryselius af de nyss anförda stadgandena ansett sig
kunna åberopa allenast 2 punkten af 1 § i lagen angående lösdrifvares
behandling. Mig syntes emellertid, som om de vid minsta eftertanke bort
inse, att en högst väsentlig förutsättning för detta stadgandes tillämpning
saknades. Tydligt är nämligen, att det tillfälliga understöd, som Tynaas
uppbar från fackföreningarna, måste anses hafva varit tillräckligt att
lifnära honom, och vid sådant förhållande kunde det omöjligen med
fog ifrågasättas, att Tynaas, så länge samma understöd till honom utgick,
saknade medel till sitt uppehälle.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att såväl Dryselius, genom
att för lösdrifveri häkta Tynaas, som Stertman, genom att inleda ett
dylikt förfarande emot honom, ådagalagt oförstånd och grof oskicklighet
i utöfningen af de tjänstebefattningar, de vid ifrågavarande tillfälle beklädt,
och detta deras felaktiga förhållande syntes mig så mycket betänkligare,
som detsamma icke utan skäl kunde betecknas såsom ett till
den ena partens förmån gjordt inlägg i arbetsgifvarnes och arbetarnes
inbördes stridigheter.

Jag begärde därför hos Konungens befallningshafvande i Västernorrlands
län förordnande för en åklagare att i laga ordning anställa

- 1901 -

åtal mot Dryselius och Stertman för hvad de i förevarande hänseende
låtit komma sig till last; och skulle åklagaren därvid ej mindre å dem
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven i mån af befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som Tynses kunde komma
att framställa i målet, efter det tillfälle lämnats honom att däri yttra sig.

I enlighet härmed blef åtal mot Dryselius och Stertman anhängiggjordt
vid Sköns tingslags häradsrätt, Under handläggningen af berörda
åtal upplystes angående Stertmans befattning med Tynses’ anhållande
hufvudsakligen, att Stertman några dagar före den 7 juni 1899
besökt Dryselius och därvid angående Tynass’ förhållanden och åtgöranden
afgifvit en muntlig berättelse af ungefär enahanda innehåll
med Stertmans ofvan intagna skrifvelse af den 7 juni 1899; att Stertman
vid tillfället .hemstält, huruvida ej Tynaes skulle kunna hemsändas till
Norge, hvartill Dryselius svarat, att förhör med Tynses borde anställas
af Dryselius själf, innan Dryselius kunde besluta härom; att Dryselius
vid ifrågavarande besök utsatt sådant förhör att äga rum å Nacka sågverks
kontor den 7 juni klockan 12 eller 1 på dagen samt tillsagt
Stertman att hafva till berörda tid anhållit och å kontoret instält Tynses,
hvarförutom Stertman förständigats att under tiden i skriftlig form affatta
sin muntliga berättelse och aflämna densamma till Dryselius; att
Dryselius å den sålunda bestämda tiden för hållande af förhöret infunnit
sig å sågverkets kontor, hvarest Tynses och Stertman då funnits tillstädes;
samt att Stertman, innan förhöret börjat, aflämnat skrifvelsen af
den 7 juni 1899.

Häradsrätten meddelade utslag i målet den 12 maj 1900, däri häradsrätten
yttrade, att som Dryselius saknat laga skäl för ifrågavarande
häktningsåtgärd, pröfvade häradsrätten rättvist att, med stöd af 25
kapitlet 17 och 22 §§ äfvensom 6 kapitlet 3 § strafflagen, döma Dryselius
att för oförstånd och oskicklighet i tjänsten bota 50 kronor samt ej
mindre godtgöra Tynass för det lidande, som genom häktningen måste
anses vara honom tillskyndadt, med 50 kronor och för utgifterna i
målet, däri inbegripen ersättning för mistad arbetsförtjänst efter 5 kronor
om dagen, med tillhopa 83 kronor 60 öre, än äfven till statsverket återgälda
kostnaden för åklagarens inställelse vid rätten. Beträffande åtalet
emot Stertman fann häradsrätten, att denne vid Tynses’ anhållande
handlat på order af Dryselius, samt ogillade därför den emot Stertman
fördat talan.

Öfver ifrågavarande utslag, hvilket jag för min del ej fann anledning
öfverklaga, anfördes af Dryselius besvär hos Svea hofrätt, som

- 1901 -

emellertid medelst utslag den 25 juni 1900 förklarat sig finna skäl icke
vara anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverklagade utslaget.

I Irofrättens utslag har Dryselius sökt ändring genom besvär, som
äro beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

Rösträtt å kyrkostämma obekörigen förvägrad en röstägande.

Min senast afgifna ämbetsberättelse innehåller (sid. 33—39) redogörelse
för ett af mig emot komministern i Kung Karls och Torpa församlingars
pastorat C. G. Eckerberg af den anledning anstäldt åtal,
att Eckerberg vid en den 30 december 1898 med Kung Karls församling
hållen kyrkostämma, därvid Eckerberg varit ordförande, obehörigen
förvägrat verkställande direktören för aktiebolaget Kungsörs bleckkärlsfabrik
Arvid Hamrin att föra talan och utöfva rösträtt. Af redogörelsen
för åtalet framgår, att Eckerberg såsom grund för sin vägran åberopat,
att Hamrin, såsom icke af svenska kyrkan döpt, ej vore medlem af densamma.
Sedan domkapitlet i Strängnäs, hos hvilket åtalet anhängiggjorts,
genom utslag den 8 september 1899 förklarat sig finna Eckerberg hafva
saknat lagligt skäl för sin ifrågavarande vägran, men tillika ansett
Eckerbergs åtgörande icke innefatta sådan förseelse, att på densamma
borde följa straff för ämbetsfel, hade öfver domkapitlets utslag besvär
hos Svea hofrätt anförts dels, efter mitt uppdrag, af advokatfiskalen vid
hofrätten med yrkande om ansvar å Eckerberg enligt det lagrum, som
hos domkapitlet i sådant hänseende åberopats, och dels af Eckerberg,
i hvad genom utslaget förklarats, att han saknat lagligt skäl för den
klandrade åtgärden.

Under skriftväxlingen i hofrätten anmärkte Eckerberg angående
advokatfiskalens besvär — hvilka i anseende till mellankommen hälgedag
till hofrätten ingifvits på 31:sta dagen, från det utslaget till mig
inkommit — att samma besvär vore för sent ingifna; och yrkade Eckerberg,
att de förty icke måtte upptagas till pröfning.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den
16 maj 1900. Hofrätten yttrade däri till en början, att enär advokatfiskalens
besvär i laga tid till hofrätten inkommit, funne hofrätten
Eckerbergs yrkande, att samma besvär såsom för sent ingifna till hofrätten
ej måtte upptagas till pröfning, icke förtjäna afseende.

Vidkommande besvären, hvilka således i sin helhet blefvo af hofrätten
till pröfning upptagna, utlät sig hofrätten: Enär, på sätt domkapitlet
yttrat, Eckerberg saknat laglig anledning att förvägra Hamrin

- 1901 —

att vid ifrågavarande kyrkostämma deltaga i öfverläggning och beslut,
samt Eckerberg genom sitt förfarande i nämnda hänseende gjort sig
skyldig till oförstånd i utöfningen af sin tjänst, funne hofrätten, som
lämnade Eckerbergs klagan utan afseende, jämlikt 5 § i lagen om straff
för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars
1889 skäligt att i anledning af advokatfiskalens besvär förordna, att
Eckerberg skulle för det ämbetsfel, han sålunda låtit komma sig till
last, af domkapitlet meddelas varning.

I hofrättens utslag bar Eckerberg bos Kongl. Maj:t sökt ändring
genom besvär, bvilka äro på pröfning beroende.

Fråga om stämpelbeläggning af bouppteckning.

Af de hit ingifna handlingarna i ett genom klagomål af A. W.
Fallqvist, såsom målsman för hans hustru Erika Fallqvist, född Edström,
samt A. F. Carlstedt, i egenskap af syssloman i förre bankkamreraren
Carl Erik Edströms konkurs, härstädes anhängiggjordt ärende samt
genom särskilda mig tillhandakomna upplysningar inhämtade jag hufvudsakligen
följande.

Bergsfogden Johan Fredrik Edström och hans hustru Fredrika Edström,
född Almstedt, upprättade den 25 mars 1868 inbördes testamente,
däri till en början stadgades, att den af makarne, som öfverlefde den
andre, skulle under sin återstående lefnad sitta i orubbadt bo och öfver
all makarnes gemensamma tillhörighet äga i allo fria händer, utan
ringaste intrång af eller redovisningsskyldighet till den aflidne makens
laglige arfvingar och utan andra inskränkningar, än i testamentet vidare
bestämdes. Utöfver berörda allmänna stadgande innehöll testamentet
såsom särskilda bestämmelser hufvudsakligen,

att genast efter Fredrika Edströms död ett belopp af 1,000 riksdaler
riksmynt äfvensom åtskilliga särskildt angifna föremål skulle tillfalla
hennes helsyster Beata Lovisa Lind eller dennas afkomlingar;

att tillhopa 20,000 riksdaler riksmynt, räntebärande efter 6 procent
från den sist aflidande makens dödsdag, skulle till vissa uppgifna välgörande
ändamål anordnas;

att Fredrika Edströms halfslägt skulle uti intet fall njuta vidare arf
efter henne än 700 riksdaler riksmynt;

att af 1,000 riksdaler riksmynt årliga räntan, räknad från Fredrika
Edströms dödsdag, skulle för lifstiden tillgodokomma vanföra Lisa
Fredrika Persdotter;

- 1901 -

att såväl omförmälta kapital af 1,000 riksdaler riksmynt som all
Fredrika Edströms öfriga lagliga lott i boet skulle, därest hon icke
annorlunda förordnat innan sitt frånfälle, tillfalla hennes samsyster Beata
Lovisa Lind eller afkomlingar efter denna;

att, om efter Fredrika Edströms död hennes man skulle ingå nytt
äktenskap, han då skulle till hennes systerson Erik Johan Linds fördel
utbetala 8,000 riksdaler riksmynt, angående hvilka medels förvaltning
och användning vissa föreskrifter i testamentet meddelades;

samt att bergsfogden Edströms lagliga lott i boet skulle, om ej
annorledes under tiden förordnades, tillfalla hans tre syskon eller deras
afkomlingar, med iakttagande af att en hvars skuld till boet afräknades
å den honom tillkommande andel.

Bergsfogden Edström, som afled den 23 juli 1882, efterlämnade
såsom sterbhusdelägare sin efterlefvande änka, ofvanbemälta Fredrika
Edström, sina bröder Carl Adolf Edström och Per Placidus Edström
samt sin aflidna syster Christina Mathilda Robsahms, född Edström,
sex barn. Behållningen i boet uppskattades till ett värde af 101,226
kronor 65 öre. Ofvan omförmälta testamente bevakades efter bergsfogden
Edström den 24 oktober 1882 vid lagtima höstetinget med Edsbergs
härad. Sedermera under åren 1883 och 1886 erhöll änkan Edström
lagfart å de fastigheter, som vid mannens död funnos i boet, och
förklarades dessa hafva tillfallit henne till hälften på grund af giftorätt
och till hälften enligt det år 1868 emellan makarne upprättade testamentet.

För sin del upprättade änkan Edström två särskilda testamenten,
dagtecknade ett den 23 april 1883 och det andra den 20 maj 1889.
Genom testamentet af år 1883 lämnades hufvudsakligen föreskrifter om
fördelningen af den del af änkan Edströms och hennes mans kvarlåtenskap,
som utgjorde hennes lagliga lott. Tillika meddelades vissa bestämmelser
om användningen af räntan å en del utaf de genom 1868
års testamente för välgörande ändamål auslagna medlen. I testamentet
af år 1889 åberopade änkan Edström de tidigare upprättade testamentena
af åren 1868 och 1883, hvilka förklarades icke skola upphäfvas, och
förmälte hon sig med 1889 års testamente afse att förekomma missförstånd
om rätta tydningen af det utaf henne år 1883 upprättade enskilda
testamentet. Härutinnan innehöll 1889 års testamente ett så lydande
stadgande:

J>l:o) Ehuru jag genom inbördes testamentet af den 25 mars 1868
och min mans i lifstiden upprättade enskilda testamente af den 8 september
1877 tillförsäkrats rätt att fritt förfoga öfver gemensamma boets

- 1001 —

alla tillgångar och med dem efter godtfinnande förordna, och ehuru jag
å all sterbhusets fasta egendom erhållit lagfart, så är min bestämda
förklaring och vilja, att hvad jag förordnat i mitt enskilda testamente
al den 23 april 1883 icke afser andra tillgångar än min giftorätt och
fördel i boet efter min aflidne man bergsfogden Johan Edström, och att
hvad som förordnats i det gemensamma inbördes testamentet af den 25
mars 1868 och den 24 oktober 1863 oryggligen skall stå fast och vara
gällande, samt att min aflidne mans laglige arfvingar skola komma i
åtnjutande af den dem däri tillförsäkrade arfsandel, eller hälften af behållningen
i boet, sådant det vid min mans död enligt bouppteckning
af den 20 och 21 september 1882 befanns.»

Änkan Edström afled i Södertälje den 14 november 1897, och blefvo
ofvan omförmälta testamenten af åren 1868, 1883 och 1889 å vederbörande
testamentstagares vägnar bevakade vid rådstufvurätten i nämnda
stad den 29 november 1897. Vid stämpelbeläggning den 10 januari
1898 af den efter änkan Edström upprättade bouppteckning, utvisande
en beräknad behållning af 96,810 kronor 70 öre, blef af rådstufvurätten,
i hvad angick de vid änkan Edströms död lefvande arfvingar efter
bergsfogden Edström, så förfaret, att sedan såsom den bergsfogden
Edströms giftorätt motsvarande andelen af boets behållning beräknats
ett belopp af 50,613 kronor 32 öre, eller hälften af behållningen enligt
bouppteckningen efter honom, samt från nämnda andel dragits hälften
af dels 20,000 kronor, som genom 1868 års testamente anslagits till
välgörande ändamål, och dels 1,000 kronor, hvilket belopp änkan Edström
i 1889 års testamente bortgifvit, med föreskrift att det skulle utgå
af gemensamma boet, återstoden därefter beräknats såsom fördelad på
bergsfogden Edströms arfvingar, hvilka förklarades hafva bekommit
samma medel med stöd af första punkten af 1889 års testamente. På
grund häraf påfördes samma arfvingars andelar stämpelafgift enligt den
i förordningen om stämpelafgiften stadgade högsta klass.

I en hit ingifven skrift anmärkte i anledning däraf klagandena
Fallqvist och Carlstedt, att då den förstnämndes hustru Erika Fallqvist,
född Edström, och förre bankkamreraren Carl Erik Edström vore barn
till bergsfogden Edströms aflidne broder Carl Adolf Edström, samt de
genom testamentet af den 25 mars 1868 fått sig tillerkänd viss andel
af den bergsfogden Edström tillkommande giftorätt att tillträdas vid
änkan Edströms frånfälle, stämpelafgiften å de Erika Fallqvist och Carl
Erik Edström tillfallna arfslotter syntes hafva bort utgå endast med det
lägre belopp, som stadgats för syskons afkomlingar. Enligt klagandenas
mening hade alltså stämpelafgiften å Carl Erik Edströms arfslott 6,685

- 1901 -

kronor 55 öre bort utgöra 118 kronor 80 öre i stället för 247 kronor
50 öre, hvarjämte stämpelafgiften för Erika Fallqvist bort beräknas
å hennes arfslott 6,685 kronor 55 öre till 118 kronor 80 öre samt
å ett henne särskildt testamenteradt belopp af 1,000 kronor, hvaraf
allenast 979 kronor 58 öre utgått, till 6 kronor 75 öre, eller alltså
tillhopa till 125 kronor 55 öre i stället för till 323 kronor. Under
förmälan att utredningsmannen i boet först efter förloppet af den
i 26 § af förordningen angående stämpelafgiften stadgade besvärstid till
klagandena redovisat dem tillkommande medel, anhöllo klagandena, att
jag måtte förhjälpa dem att återfå de belopp, som sålunda för mycket
erlagts, utgörande för Carl Erik Edström 128 kronor 70 öre och för
Erika Fallqvist 197 kronor 45 öre.

Sedan jag lämnat rådstufvurätten tillfälle att yttra sig öfver klagandenas
anmärkningar, inkom borgmästaren Jakob Pettersson, å rådstufvurättens
vägnar, med förklaring i ärendet. I berörda förklaring erinrades,
hurusom bergsfogden Edström och hans hustru genom testamentet af
den 25 mars 1868 förordnat, att den efterlefvande skulle under sin återstående
lefnad sitta i orubbadt bo och öfver all makarnes gemensamma
tillhörighet äga i allo fria händer utan ringaste intrång af eller redovisningsskyldighet
till den aflidnes laglige arfvingar, endast med den
inskränkning, att efter bägge makarnes död vissa donationer till uppgifna
personer och kommuner skulle utgå, samt att bergsfogden Edströms
lott i boet skulle, om ej annorledes under tiden förordnades,
tillfalla hans syskon eller deras afkomlingar. Denna bestämmelse hade
— yttrades i förklaringen vidare — af rådstufvurätten tolkats så, att
makarne Edström därigenom afsett, att den af dem, som komme att
öfverlefva den andre, skulle med full äganderätt bekomma den aflidnes
lott i boet. Till stöd för denna tolkning ville rådstufvurätten åberopa
första punkten af Fredrika Edströms testamente af den 20 maj 1889.
Särskildt den omständigheten, att änkan Edström på grund af 1868 års
testamente sökt och erhållit lagfart å sin aflidne mans andel i boets
fastighet, utvisade otvetydigt, ej mindre att hon själf gjort anspråk på
äganderätt till samma andel, än äfven att vederbörande domstol genom
beslut, som med all säkerhet vunnit laga kraft, tillerkänt henne sådan
rätt. Visserligen hade änkan Edström genom 1889 års testamente bestämt,
att hvad som förordnats i 1868 års testamente oryggligen skulle
stå fast, samt att hennes mans laglige arfvingar skulle komma i åtnjutande
af den dem däri tillförsäkrade arfsandel. Men sistnämnda bestämmelse
kunde icke tilläggas den verkan, att don äganderätt till
bergsfogden Edströms lott i boet, som änkan Edström innehaft och

Justitieombudsmannens ämbetsberii ttelse till 1,901 års Riksdag. 4

fått genom lagfart bekräftad, därigenom skulle upphört. Carl Erik Edström
och Erika Fallqvist hade således enligt rådstufvurättens mening
inträdt såsom delägare i ifrågavarande bo, icke vid bergsfogden Edströms
död utan först efter änkan Edströms död, och då de till henne
icke stått i sådant skyldskapsförhållande, som fordrades för tillämpning
af den i klagoskriften påyrkade tariff för stämpelberäkning, ansåge rådstufvurätten
sig hafva förfarit riktigt genom att vid stämpelbeläggningen
af bouppteckningen efter änkan Edström beräkna stämpel å Carl Erik
Edströms och Erika Fallqvists andelar af kvarlåtenskapen efter den i §
8 A) 3) af förordningen angående stämpelafgiften stadgade tariff.

Till bemötande af hvad å rådstufvurättens vägnar sålunda blifvit
anfördt genmälte klagandena i afgifna påminnelser:

Då genom det år 1868 emellan makarne Edström upprättade testamentet
den af bemälte makar, som öfverlefde den andre, tillförsäkrats
förmånen att sitta i orubbadt ho och öfver makarnes gemensamma egendom
i allo äga fria händer med den inskränkning, jämte andra, att
bergsfogden Edströms lagliga lott i boet skulle tillfalla dennes syskon
eller deras afkomlingar, kunde klagandena icke anse, att äganderätt till
all boets egendom tillagts änkan Edström. De i punkt 5 af berörda
testamente förekommande orden »om ej annorledes under tiden förordnas»
lämnade icke häller stöd för rådstufvurättens uppfattning, då med samma
ord snarare kunde hafva afsetts det förhållande, att bergsfogden Edström,
för den händelse han öfverlefvat sin hustru, velat förbehålla sig
full handlingsfrihet beträffande sin lott i boet. Genom det år 1889 upprättade
testamentet hade änkan Edström, såsom af ingressen till samma
testamente tydligen framginge, endast afsett att förekomma missförstånd
om rätta tydningen af det testamente, hon den 23 april 1883 upprättat
angående sin lagliga lott i boet, i följd hvaraf, oafsedt hvad i första
punkten af 1889 års testamente anförts, sistnämnda testamente saknade
all betydelse vid bedömandet af förevarande fråga. Riktigheten af denna
klagandenas uppfattning borde framgå däraf, att det icke kunde ifrågasättas
annat, än att, därest 1889 års testamente icke funnits, bergsfogden
Edströms arfvingar lika fullt skulle kommit i åtnjutande af den arfslott,
som enligt 1868 års testamente tillförsäkrats dem. Den af rådstufvurätten
åberopade omständigheten, att änkan Edström å boets fastigheter erhållit
lagfart, antoge klagandena icke kunna å förevarande fråga utöfva
någon inverkan.

— 1901 -

I förevarande fall hade rådstufvurätten sålunda utgått från den uppfattning,
att bergsfogden Edströms änka på grund af det emellan henne
och hennes man den 25 mars 1868 upprättade inbördes testamentet
erhållit äganderätt till all i makarnes bo befintlig egendom, och hade
rådstufvurätten betraktat bergsfogden Edströms arfvingars andelar af
kvarlåtenskapen såsom samme arfvingar tillfallna, icke efter bergsfogden
Edström utan efter hans änka på grund af hennes testamente af den
20 maj 1889.

Jag fann det emellertid med skäl kunna ifrågasättas, huruvida denna
rådstufvurättens åsigt och tillämpning af gällande förordning angående
stämpelafgiften varit riktig.

Omförmälta mellan makarne upprättade inbördes testamente, betraktadt
i och för sig, syntes icke gärna kunna uppfattas annorlunda än
såsom medförande för den efterlefvande maken obegränsad dispositionsrätt
öfver all boets egendom, hvarmed antagligen åsyftats, att samme
make skulle äga att för sitt uppehälle eller eljest för sin räkning använda
och eventuelt förbruka den del af boet, som utgjorde den andre
makens giftorätt. Däremot skulle i fråga om äganderätten till boet
gälla hvad hvardera maken i afseende på sin andel däri särskildt förordnat
vare sig i 1868 års testamente eller i annat testamente, som
senare kunde komma att upprättas. Hvad särskildt angick det i 1868
års testamente i sammanhang med dispositionen af bergsfogden Edströms
lott i boet förekommande uttrycket »om ej annorledes under
tiden förordnas», kunde detta ingalunda sägas hafva, såsom rådstufvurätten
velat göra gällande, innefattat något bemyndigande för änkan
Edström att förordna angående samma lott. Otvifvelaktigt hade därmed
allenast åsyftats ett förbehåll af enahanda beskaffenhet med hvad i
testamentet i fråga om hustruns lott i boet föreskrifvits genom orden:
»därest jag icke annorlunda förordnat innan mitt frånfälle». Om den
tydning, rådstufvurätten gifvit åt testamentet, varit riktig, skulle hustrun
haft en vidsträcktare befogenhet beträffande mannens lott i boet än den,
som tillkommit mannen i fråga om hustruns lott, hvilket emellertid
svårligen kunde antagas hafva varit makarnes afsigt.

Tillika var att märka, att änkan Edström icke i sitt testamente af
år 1889 gjort några positiva dispositioner till förmån för mannens arfvingar.
Huru ovigtigt sistnämnda testamente varit för samme arfvingars
rätt, hade klagandena i sina påminnelser behörigen framhållit.

På de af mig nu anförda grunder ansåg jag, att stämpelbeläggningen
af bouppteckningen efter änkan Edström varit materielt oriktig.
I enlighet härmed fann jag mig böra lämna vederbörande arfvingar

- 1901 -

efter bergsfogden Edström nödigt biträde, i ändamål att de medelst åtal
mot rådstufvurätten måtte erhålla godtgörelse för den förlust, den felaktiga
stämpelbeläggningen orsakat dem.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att
inför hofrätten anhängiggöra åtal mot borgmästaren Pettersson och öfrige
ledamöter af rådstufvurätten, som i det klandrade beslutet deltagit. I
berörda åtal skulle advokatfiskalen dels yrka, att hofrätten måtte förklara
rådstufvurätten hafva uti ifrågavarande hänseende oriktigt förfarit,
dels ock i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som
kunde komma att framställas vare sig af klagandena, i deras förut angifna
egenskaper, eller eljest af arfvingar efter bergsfogden Edström,
hvilka under målets handläggning möjligen anmälde sig vilja däri föra
talan.

På grund häi-af blef i enlighet med de af mig sålunda meddelade
föreskrifter åtal anstäldt emot borgmästaren Pettersson samt rådmännen
Johan Carl Oscar Wallin, Johan Albert Åhlin och Karl Ludvig Knut
Åberg. I en till advokatfiskalen under målets behandling af hofrätten
ingifven skrift återfordrade klagandena Carlstedt och Fallqvist, i öfverensstämmelse
med hvad af dem i klagoskriften hos mig anförts, dels
128 kronor 70 öre af den för Carl Erik Edströms andel erlagda stämpelafgift,
dels ock 197 kronor 45 öre af den stämpelafgift, som guldits
för Erika Fallqvists andel. Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten
utslag i målet den 12 juni 1900, därvid hofrätten utlät sig, att
enär borgmästaren Pettersson samt rådmännen Wallin, Åhlin och Åberg
genom åtalade förfarandet icke kunde anses hafva gjort sig skyldige till
ämbetsfel, funne hofrätten den af advokalfiskalen förda talan icke kunna
bifallas.

I hofrättens utslag har advokatfiskalen, efter uppdrag af mig, sökt
ändring genom besvär hos Kongl. Maj:t, därvid advokatfiskalen fullföljt
de ersättningsanspråk, som blifvit hos hofrätten framstälda. Dessa besvär
äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Felaktigt förfarande af utmätningsman.

Under förmälan, att kronofogden i Umeå fögderi J. A. Hanson
vägrat att för verkställighet emottaga en af Svea hofrätt meddelad dom,
af uppgifven anledning att samma dom till Hanson öfverlämnats allenast
i afskrift, yrkade e. o. notarien B. O. Rudebeck i en hit ingifven
klagoskrift, att som detta Hansons förfarande ej blott vore uppenbarligen

- 1901 -

lagstridigt utan äfven af beskaffenhet att tillskynda Hanson fördel och
klaganden skada, erforderliga åtgärder måtte af mig vidtagas, dels
för att Hanson måtte blifva åtalad, för hvad honom i denna sak läge
till last, dels ock för att förskaffa klaganden hans lagliga rätt samt ersättning
för kostnad och besvär, som honom vållats.

Till stöd för detta yrkande anförde klaganden vidare: Det skäl,
Hanson åberopat för att undandraga klaganden likvid, hade så mycket
mindre betydelse, som Hanson själf i sin egenskap af klagandens motpart
innehade det ena af de domsexemplar, som hofrätten i målet utgifvit-,
samt därjämte bekommit det andra exemplaret af klagandens
medparter, hvilka för verkställighet öfverlämnat detsamma till Hanson.
Skulle det skäl, Hanson för sin vägran åberopat, äga någon betydelse,
så skulle, då det ej läte sig göra att prestera ett ytterligare originalexemplar
af domen, den orimligheten inträffa, att klaganden, ehuru
vinnande part, omöjligen kunde utbekomma hvad honom blifvit tilldömdt.
Då därtill komme, att Hanson själf vore den betalningsskyldige, syntes
det vara uppenbart, att han undandragit sig att fullgöra sin tjänstepligt
uteslutande i syfte att bereda sig fördel och hindra klaganden att få
sin rätt. Klaganden ville tillika anmärka, att han i godo sökt komma
till en uppgörelse och tålmodigt under nära 3 år afvaktat en sådan,
äfvensom att Hanson under nära 14 år obehörigen innehållit, jämte
annat, de medel, om hvilka nu vore fråga. I ersättning för sina kostnader
och besvär fordrade klaganden 75 kronor.

Vid klagoskriften hade fogats en, med hvad därå var tecknadt, så.
lydande ansökning:

»Till herr kronofogden i Umeå fögderi.

För verkställighet emot utredningsmannen i boet efter änkan Fredrique
Lundin öfverlämnas härmed i styrkt afskrift Kongl. Svea hofrätts
dom den 7 augusti 1896 med begäran att hos bemälde utredningsman,
kronofogden J. A. Hanson uttaga det belopp, som genom domen blifvit
tillerkändt undertecknad; anhållande jag tillika att undfå diariibevis,
utmärkande att förberörda verkställighet blifvit äskad.

Stockholm den 26 januari 1899.

B. O. Rudebeck.

Någon verkställighet af förberörde dom, såsom endast i afskrift
bifogad, kan icke äga rum.

Umeå den 29 januari 1899.

J. A. Hanson.

Bevittnas af: C. G. Svedberg.»

- 1901 -

Tillika hade bilagts det i klagoskriften och ofvan intagna ansökning
omförmäla domsexemplar, hvilket utgjordes af en utaf hofrättens
arkivarie till riktigheten bestyrkt afskrift. Ifrågavarande dom afsåg en
från Stockholms rådstufvurätt vädjad sak emellan dels änkan Sofia
Dorotea Nilsson m. fl., kärande, samt kronofogden Hanson, svarande,
dels ock Hanson, kärande, samt änkan Nilsson och hennes nyssbemälte
medparter äfvensom klaganden, svarande, angående redovisning; och
hade Hanson enligt domen förpligtats att till klaganden gälda ett penningebelopp,
hvilket icke i domen var till siffran särskild! utsatt, men
efter uträkning befanns utgöra 464 kronor med ränta.

Sedan jag lämnat kronofogden Hanson tillfälle att yttra sig öfver
den emot honom sålunda gjorda angifvelsen, anförde Hanson i afgifven
förklaring, bland annat: För så vidt klagomålen afsåge att träffa Hanson
såsom tjänsteman, ville Hanson åberopa 6 § af gällande utsökningslag,
då Hanson icke kunde hafva ens rätt än mindre skyldighet att
verkställa ett utslag emot honom själf. Såsom gäldenär hade Hanson,
på begäran af numera aflidne stadsfiskalen C. G. Svedberg, å klagandens
framställning om domens verkställande tecknat, att densamma,
såsom endast företedd i afskrift, icke voro verkställbar. Det hade ålegat
klaganden att vända sig till öfverexekutor, som, för den händelse
den af Hanson såsom gäldenär gjorda anteckningen varit oriktig, icke
torde hafva underlåtit att sätta domen i verkställighet. Ehuru det icke
kunde på den emot Hanson i egenskap af tjänsteman förda klagan inverka,
ville Hanson meddela, att tvist påginge mellan änkan Anna
Bergman, född Berg, och Hanson angående hennes bättre rätt till hvad
som genom hofrättens omförmälta dom tilldömts klaganden, och vore
detta mål beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Klagandens tillvitelse,
att Hanson ej velat verkställa domen för att undandraga sig likvid,
ville Hanson tillbakavisa, under framhållande att han vore beredd till
klaganden genast utgifva hvad utdömdt blifvit, för så vidt Hanson vore
fredad från att annan person skulle göra sina anspråk mot honom om
bättre rätt till samma medel gällande, hvarförutom, då klaganden blifvit
tillerkänd ränta, han icke rimligen borde kunna lida någon förlust, i
händelse medlen komme att till honom utgå.

I afgifna påminnelser bestred klaganden allt afseende å kronofogden
Hansons förklaring samt erinrade, att denne, om än jäfvig att
handlägga ifrågavarande utsökningsärende, likväl varit förpligtad att
jäfvet hos Konungens befallningshafvande anmäla, med hemställan att

- 1901 -

ojäfvig utmätningsman måtte förordnas för att bringa den äskade utmätningen
till verkställighet.

Det af kronofogden Hanson i förklaringen åberopade lagrum, 6 §
utsökningslagen, innehåller ett så lydande stadgande: »Förekommer jäf
emot kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor,
som, där jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman
i den jäfviges ställe.»

Denna bestämmelse, som afviker från den i 13 kapitlet 3 § rättegångsbalken
faststälda regeln, att part själf skall framställa begäran om
förordnande af ojäfvig domare, är uppenbarligen gifven i parternas intresse
och afser att förebygga tidsförlust och onödigt besvär för dem.

I förevarande fall hade, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, klaganden
med en till kronofogden i Umeå fögderi stäld skrift för verkställighet
öfverlämnat en bestyrkt afskrift af Svea hofrätts omförmälta
dom, hvarigenom Hanson ålagts utgifva ett belopp, däraf en del tillkom
klaganden. Då berörda dom — hvilken, enligt hvad jag inhämtat,
vann laga kraft — gälde Hanson själf, var denne visserligen af jäf förhindrad
att verkställa domen, men enligt ofvan intagna föreskrift i 6 §
utsökningslagen hade, på sätt klaganden i påminnelserna erinrat, det
varit Hansons tjänstepligt att hos Konungens befallningshafvande ofördröjligen
göra anmälan om jäfsförhållandet. Däremot saknade Hanson
befogenhet att ingå på en pröfning af frågan, huruvida verkställighet
å en i afskrift företedd dom kunde äga rum eller icke. Den påskrift,
hvarmed Hanson försett klagandens ansökning, antydde emellertid, att
Hanson inlåtit sig på en dylik relativt saklig pröfning.

I sin förklaring hade visserligen kronofogden Hanson sökt göra
gällande, att berörda påskrift åtecknats af honom i hans egenskap af
gäldenär, men detta påstående fann jag så mycket mindre kunna tillerkännas
betydelse, som Hanson vid ifrågavarande tillfälle i sin egenskap
af utmätningsman fått ansökningen till sig öfverlämnad, hvaremot ansökningen
ingalunda varit utstäld till Hansons förklaring.

På grund häraf ansåg jag, att kronofogden Hanson i förevarande
fall ådagalagt vårdslöshet och oskicklighet i sin tjänst, och begärde jag
därför hos Konungens befallningshafvande i Västerbottens län förordnande
för en åklagare att inför vederbörlig domstol anställa och utföra

— 1901 —

åtal mot Hanson för berörda tjänstefel. Åt åklagaren uppdrogs att
därvid ej mindre å Hanson yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet''
än äfven i mån af befogenhet understödja de*ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed stäldes kronofogden Hanson under tilltal inför
Umeå tingslags häradsrätt. Under åtalets handläggning vid häradsrätten
upplyste klaganden i en till rätten ingifven skrift, att han dåmera utbekommit
hvad honom genom hofrättens ifrågavarande dom tillerkänts.
Häradsrätten meddelade utslag i målet den 22 juni 1900, därvid häradsrätten
dömde Hanson, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, att bota 25
kronor samt förpligtade honom att dels med tillhopa 90 kronor godtgöra
klaganden för hans kostnad å saken härstädes och vid häradsrätten,
dels ock till åklagaren utgifva ersättning för inställelsen i målet.

Öfver häradsrättens utslag anförde kronofogden Hanson besvär hos
Svea hofrätt, som emellertid genom utslag den 10 september 1900 förklarat
sig finna skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i
öfverklagade utslaget.

Jämväl öfver hofrättens utslag har kronofogden Hanson anfört besvär,
och äro dessa besvär på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Rättegångskostnad utdömd med lägre belopp, än svarande medgifvit.

I en hit ingifven skrift anmälde direktören Claes Virgin, för svenska
arbetarelifforsäkringsbolaget Valand i Stockholm, att rådstufvurätten i
Göteborg, på sätt framginge af ett skriften bilagdt utdrag af rådstufvurättens
protokoll för den 5 augusti 1899 i ett då handlagdt mål emellan
Virgin för bolaget, kärande, samt agenten E. Gyllenspetz, svarande,
angående kraf, i målet bestämt den bolaget tillkommande ersättning
för rättegångskostnaden till lägre belopp än svaranden, hvilken varit
personligen tillstädes vid rätten, medgifvit, hvarigenom bolaget, som till
sitt ombud utbetalt för uppvaktningen vid rätten, stämningskostnad och
protokollslösen 26 kronor, tillskyndats en direkt förlust af 8 kronor.
På grund häraf och då rådstufvurättens berörda åtgärd, att lämna parts
medgifvande i fråga om rättegångskostnad utan afseende, saknade stöd
af lag och syntes vittna om oförstånd i ämbetet, hemstälde Virgin, att
jag måtte åtala de rådstufvurättens ledamöter, hvilka deltagit i målets
afgörande, samt bereda bolaget tillfälle att i sammanhang därmed framställa
anspråk på ersättning.

- 1901

Det i skriften åberopade protokollsutdraget utvisade hufvudsakligen,

att klaganden, å bolagets vägnar, i målet yrkat, att Gyllenspetz
måtte åläggas betala 874 kronor 46 öre, utgörande uppburna, ej redovisade
premiemedel, hvarförutom fordrats ränta och ersättning för rättegångskostnaden
;

att vid målets handläggning den 5 augusti 1899 parterna tillstädeskommit,
käranden genom vice häradshöfdingen Harald Josephson i
Göteborg, såsom befullmäktigadt ombud, samt svaranden Gyllenspetz
personligen;

att svaranden vidgått, att han häftade i skuld till bolaget för omstämda
beloppet;

att målet därefter å ömse sidor öfverlämnats till pröfning, därvid
kärandens ombud yrkat åläggande för svaranden att betala fordrade
beloppet, 874 kronor 46 öre, jämte 5 procent ränta därå från stämningsdagen,
äfvensom att ersätta bolaget för stämningskostnaden, protokollslösen
och inställelsebesvär, i sistnämnda hänseendet med 20 kronor;

att svaranden medgifvit bifall härtill;

samt att rådstufvurätten i samma dag afsagd dom yttrat, att som
svaranden medgifvit sig häfta i skuld till bolaget för uppburna, icke
redovisade premiemedel med 874 kronor 46 öre, förpligtade rådstufvurätten
svaranden att emot kvitto till bolaget genast utgifva sagda belopp
jämte 5 procent årlig ränta därå från stämningsdagen, eller åttonde
dagen före dagen för målets handläggning, tills betalning skedde, äfvensom
att godtgöra bolagets kostnader å rättegången med »skälige ansedde»
18 kronor.

Vid klagoskriften hade tillika fogats en af vice häradshöfdingen
Josephson utfärdad kvitterad räkning, utvisande att bolaget till denne
utbetalt, bland annat, för stämningsresolution 2 kronor, för delgifningskostnad
1 krona, för inställelsebesvär 20 kronor och för lösen af protokoll
3 kronor.

Sedan jag öfver den emot rådstufvurätten sålunda gjorda anmälan
infordrat yttrande af vederbörande ledamöter af rådstufvurätten, inkommo
stadsnotarierna M. Corin och H. Sundstedt samt vice häradshöfdingen
H. Hult med gemensam förklaring, däri anfördes följande:

Sedan flera år tillbaka vore vid rådstufvurätten brukligt att i enklare
skuldfordringsmål, hvilka på grund af svarandens erkännande vid
första rättegångstillfället afdömdes, tillerkänna käranden i fordrad ersättning
för rättegångskostnad 13 kronor, däraf 6 kronor för stämningskostnad
och protokollslösen samt 7 kronor för inställelse jämte öfrig!

Juatitieombudsmannena ämbetsberältelse till IbtJ 1 års Riksdag. 5

besvär. Kärandens ombud i förevarande mål, vice liäradshöfdingen
Josephson, hade så mycket mindre kunnat sakna kännedom härom, som
han i dylika mål ofta anlitades att vid rådstufvurätten föra talan, men
däremot vore all anledning antaga, att svaranden om nämnda bruk ej
ägde någon som hälst vetskap. Då väl ingen, allra minst en person i
det läge, att han stämdes på klar och förfallen skuldfordran, godvilligt
torde gälda sin vederpart i ersättning för dennes inställelsebesvär störi’e
belopp, än det vederbörande domstol i ty fall kunde finna skäligt, hade
förklaraudena följaktligen haft skäl till den förmodan, att Josephson
grundat sin förhoppning att i godtgörelse för sitt inställelsebesvär i
målet emot Gyllenspetz bekomma 20 kronor, eller 13 kronor mera än
vanligt, på den sistnämndes obekantskap med gällande bruk i fall af
förevarande beskaffenhet, liksom ock att svarandens medgifvande af
bifall till Josephsons påståenden endast afsett själfva hufvudsaken och
bolagets anspråk att erhålla godtgörelse för sin rättegångskostnad, men
ej det ovanligt höga belopp, Josephson i sådant afseende fordrat. På
grund häraf och då förklarandena ansett och fortfarande ansåge det
vara domstolens pligt att, så vidt möjligt vore, skydda den vid rättegångsformer
ovane från öfvergrepp af den i dylika mera bevandrade,
hade förklarandena funnit sig böra utan afseende å svarandens omförmäla
medgifvande ingå i pröfning af den bolaget tillkommande rättegångskostnadsersättningens
belopp, därvid de med hänsyn därtill, att
bolaget hade sitt hemvist å annan ort, tillerkänt detsamma i ersättningför
inställelse jämte annat besvär 12 kronor. Skulle en domstol vid
tillfällen, då den funne sådant nödigt, ej äga att utan afseende å parters
eller deras ombuds medgifvande pröfva beloppet af parterna tillkommande
ersättning för rättegångskostnad, skulle häraf blifva en följd, att
mindre samvetsömma rättegångsombud genom ömsesidigt tillmötesgående
skulle kunna på sina hufvudmäns bekostnad tillskansa sig sakförarearfvoden,
långt öfverstigande värdet af det arbete, de på utförande af
dem anförtrodda rättegångar nedlagt. För denna sin uppfattning funne
förklarandena ett särskildt stöd i den uti 21 kapitlet 3 § rättegångsbalken
förekommande bestämmelsen, att den saken tappar, skall gälda
sin vederdeloman det allt åter, som han trängd varit därå kosta.

Emot hvad rådstufvurättens ledamöter i sin förklaring sålunda anfört
erinrade klaganden, å bolagets vägnar, i afgifna påminnelser, bland annat:

Rådstufvurättens åberopade praxis i fråga om rättegångskostnads
bestämmande kunde icke gälla såsom ursäkt för det- klandrade förfarandet
i föreliggande fall, där rådstufvurätten på grund af svarandens
medgifvande icke haft att ingå i pröfning af rättegångskostnadens belopp,

— 1901 —

utan endast bort utdöma det begärda och medgifna beloppet. Förklarandenas
försök att förringa betydelsen af svarandens medgifvande
förtjänade ej afseende, då protokollets affattning i denna del vore otvetydig
och äfven öfverensstämde med verkliga förhållandet. Svaranden
hade haft särskild anledning att godkänna det äskade beloppet, då han
väl vetat, att endast ringa del af det med inkasseringsuppdraget förenade
besvär därmed kunde godtgöras. Slutligen ville klaganden bestrida,
att innehållet i 3 § af 21 kapitlet rättegångsbalken gåfve något
stöd för att domstol skulle äga pröfva ersättnings belopp i annat fall,
än då det blifvit bestridt.

I en vid klagandens påminnelser fogad skrift uppgaf vice häradshöfdingen
Josephson, bland annat, att sedan svaranden i det mål, hvarom
fråga är, förklarat sig medgifva själfva fordringsanspråket, hade han på
en af rättens ordförande särskildt framstäld fråga, om han äfven ville
betala det belopp, som Josephson fordrat i ersättning för kostnaderna,
gifvit tydligt jakande svar, i följd hvaraf också i protokollet antecknats,
att svaranden medgifvit bifall till ersättningsyrkandet.

I förevarande fall hade sålunda de rådstufvurättens ledamöter,
som deltagit i det klandrade beslutet, ansett sig befogade att nedsätta
beloppet af den vinnande part tillkommande ersättningen för rättegångskostnad
under hvad motparten förklarat sig villig att erlägga. Den
uppfattning, som legat till grund för rådstufvurättens omförmälta åtgärd,
kunde jag emellertid icke dela. Då nämligen obestridligt lärer vara,
att rättegångskostnad är att hänföra till sådana föremål för tvist, öfver
hvilka parter äga att efter godtfinnande fritt förfoga, är uppenbart, att
från ena partens sida lämnadt medgifvande i fråga om det af motparten
fordrade ersättningsbeloppet utan vidare undandrager samma belopp
hvarje pröfning från domstolens sida. Domstolen kan därvid intet annat
hafva att åtgöra, än att utdöma hvad å ena sidan fordrats och å den
andra medgifvits. Det i förklaringen åberopade lagrum, 21 kapitlet
3 § rättegångsbalken, kan otvifvelaktigt härutinnan icke verka någon
som hälst ändring, då tydligt är, att nämnda lagrum för sin tillämplighet
förutsätter, att domstolen har att ingå på en saklig pröfning af
ersättningens belopp.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att rådstufvurättens klandrade
beslut varit felaktigt i den del, hvari anmärkning emot detsamma
framstälts; och fann jag nämnda felaktighet, genom hvilken vållats förlust

- 1901 -

för det af klaganden företrädda bolaget, vara af beskaffenhet att påkalla
laga beifran. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Göta
hofrätt att ställa de ledamöter af rådstufvurätten, -hvilka i beslutet deltagit,
under tilltal inför hofrätten, med yrkande dels om ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet dels ock om förpligtande för dem att
till klaganden för bolagets räkning utgifva skilnaden emellan hvad
rådstufvurätten utdömt och hvad svaranden medgifvit.; och skulle tillika
de ersättningsanspråk i öfrigt, som klaganden kunde komma att för bolaget
framställa, i mån af befogenhet af advokatfiskalen understödjas.

_I enlighet härmed blef åtal anhängiggjordt emot stadsnotarierna
Corin och Sundstedt samt vice häradshöfdingen Hult, och efter slutad
skriftväxling, därunder bolaget yrkade ersättning såväl för den förlust,
bolaget lidit genom rådstufvurättens ifrågavarande beslut, som ock för
dess kostnader härstädes och i hofrätten, meddelade hofrätten utslag i
målet den 1.9 oktober 1.900. Hofrätten yttrade däri: Emedan Corin,
Sundstedt och Hult uti det af advokatfiskalen anmärkta hänseendet
ådagalagt oförstånd i domareämbetets utöfning, pröfvade hofrätten rättvist
döma dem att, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, hvar för sig bota
tio kronor, äfvensom att, en för alla och alla för en, godtgöra bolaget
den förlust, som genom ifrågavarande felaktiga beslut detsamma tillskyndats,
med 8 kronor. Tillika förpligtades Corin, Sundstedt och Hult,
likaledes en för alla och alla för en, att ersätta bolagets kostnader å
målet med 40 kronor.

Om detta utslag voro fyra af hofrättens i beslutet deltagande ledamöter
ense. En ledamot var från beslutet skiljaktig och yttrade, att han
ansåge rådstufvurättens ifrågakonma beslut icke så felaktigt, att ansvar
därför borde ådömas Corin och hans medparter, i följd hvaraf advokatfiskalens
emot dem förda talan ogillades.

I hofrättens utslag har bolaget hos Kongl. Maj:t sökt ändring, i
hvad angår bolagets anspråk på kostnadsersättning.

Underlåten stämpelbeläggning af stämningar.

Af den redogörelse, som i min senast afgifna ämbetsberättelse (sid.
46 49) lämnas för ett emot häradshöfdingen i Orusts och Tjörns

domsaga Pehr Guldbrand Pettersson anstäldt åtal för underlåten stämpelbeläggning
af stämningar, inhämtas, att sedan Göta hofrätt genom utslag
den 27 oktober 1899 dömt häradshöfdingen Pettersson att för den vårdslöshet
vid domareämbetets utöfning, han i förevarande hänseende låtit

- 1901 —

komma sig till last, bota 300 kronor, hade advokatfiskal vid hofrätten,
efter mitt uppdrag, hos Kongl. Maj:t anfört besvär öfver hofrättens
utslag, med yrkande att häradshöfdingen Pettersson för ifrågavarande
ämbetsfel måtte dömas till strängare ansvar.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kongl. Maj:t, som medelst
utslag den 24 oktober 1900 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.

Vägran att verkställa ett i behörigen bestyrkt afskrift företedt utslag.

Handelsbolaget under firma F. W. Hasselblad & C:o i Göteborg
anmälde i en hit ingifven klagoskrift till laga beifran, jämte annat, som
jag emellertid fann icke vara af beskaffenhet att till någon min åtgärd
föranleda, att stadsfogden i Visby F. Sturtzenbecher utan laga skäl
vägrat, att till verkställighet befordra ett af bolagets ombud, advokaten
Henrik Almstrand i Göteborg honom tillstäldt, af rådstufvurätten i Visby
den 13 augusti 1900 meddeladt utslag, hvarigenom urmakaren J. Lundmark
i nämnda stad förpligtats att till bolaget utgifva 100 kronor jämte
ränta.

Vid klagoskriften hade, bland andra handlingar, fogats ifrågakomna
utslag i afskrift, hvarå fanns tecknadt följande intyg:

»Rätt afskrifvet; bestyrker, Göteborgs rådhus å stadsaktuariekontoret
den 21 september 1900.

Ex officio:

Francis Flegardt.»

Tillika hade bilagts två i berörda liandräckningsärende af Sturtzenbecher
till Wijk & Almstrands advokatbyrå aflåtna bref, dagtecknade
det ena den 18 och det andra den 23 september 1900, hvilka bref utvisade,
att Sturtzenbecher vägrat att till verkställighet befordra utslaget,
enär enligt hans förmenande emot föreskriften i 54 § utsökningslagen
verkställighet ej kunde lämnas på grund af afskriften, utan allenast på
grund af utslaget i hufvudskrift.

I klagoskriften anfördes, bland annat:

Då hufvudskriften af domstolarnes beslut utgjordes af själfva domboken,
hvilken icke på parts begäran utlämnades till utmätningsmannen,
vore det omöjligt för part att hos utmätningsman aflämna utslag i hufvudskrift.
Skulle åter stadsfogden med utslagets hufvudskrift afse det
utdrag af rådstufvurättens dombok, som genom rättens försorg tillhanda —

1901 —

hållits bolaget, så torde bemärkas, att detta utdrag icke häller vore
annat än en afskrift, som mot vederbörlig ersättning kunde erhållas i
huru många exemplar som hälst. En bestyrkt afskrift af ett utdrag af
domboken — i hvarje fall en officielt bestyrkt sådan afskrift — måste
i nu förevarande hänseende vara lika kraftig som själfva utdraget.

På grund af hvad sålunda anförts, och då olagligt fördröjande af
verkställighet — det måtte bero på godtycklighet eller okunnighet från
utmätningsmans sida — kunde tillfoga vinnande part stora ekonomiska
förluster, för hvilka han oftast saknade möjlighet att erhålla ersättning,
anhölle bolaget, att jag emot stadsfogden Sturtzenbecher ville vidtaga
åtgärder, hvarigenom bolaget förhjälptes till verkställighet af bilagda
utslaget, samt att Sturtzenbecher måtte ställas under åtal för sitt olagliga
handlingssätt äfvensom förpligtas att till bolaget utgifva dess kostnader
för anmälningsskriftens uppsättande och ingifvande samt ärendets
bevakande med tillsammans 100 kronor.

* O

I anledning häraf begärde jag hos Konungens befallningshafvande
i Gotlands län förordnande för en åklagare att vid vederbörlig domstol
emot stadsfogden Sturtzenbecher anställa och utföra talan för det oförstånd,
han i förevarande hänseende, på sätt i klagoskriften anförts, i utöfningen
af sin tjänst ådagalagt. Jag uppdrog därvid åt åklagaren att
å Sturtzenbecher påstå ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom
ej mindre yrka, att Sturtzenbecher måtte förpligtas att vid anfordran
bringa ifrågavarande utslag till verkställighet, än äfven i mån af befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som bolaget kunde komma
att framställa i målet.

I enlighet härmed blef emot stadsfogden Sturtzenbecher åtal anhängiggjordt
vid rådstufvurätten i Visby, och under målets handläggning
framstäldes å bolagets vägnar anspråk på ersättning för kostnad,
som i särskilda hänseenden skulle hafva vållats klaganden genom Sturtzenbechers
ifrågavarande förhållande, hvarförutom Sturtzenbecher hemstälde,
att bolaget måtte förpligtas ersätta Sturtzenbecher hans af åtalet
föranledda rättegångskostnader. Rådstufvurätten meddelade utslag i
målet den 26 november 1900, däri rådstufvurätten utlät sig: Som den af
firman F. W. Hasselblad & C:o för verkställighet till Sturtzenbecher
öfversända, af aktuarien vid rådstufvurätten i Göteborg till riktigheten
bestyrkta afskrift af ifrågavarande utslag måste anses — oaktadt sådant
icke otvetydigt framginge af den å handlingen tecknade bestyrkelse -

1901 -

mening—vara verkstäld efter ett från rådstufvurätten i Visby utfärdadt
protokollsutdrag, funne rådstufvurätten väl finnan hafva varit berättigad
att på grund af nämnda handling erhålla verkställighet å utslaget; men
då Sturtzenbecher genom sin vägran att härom gå i författning icke
kunde anses hafva gjort sig skyldig till tjänstefel af beskaffenhet att
för honom medföra ansvars- eller ersättningspåföljd, pröfvade rådstufvurätten,
som lämnade Sturtzenbechers anspråk å ersättning för sina rättegångskostnader
utan afseende, lagligt förklara den emot Sturtzenbecher
i målet förda talan icke kunna i vidsträcktare mån bifallas, än att Sturtzenbecher
förpligtades att vid anfordran bringa ifrågavarande utslag till
verkställighet.

Med den utgång, förevarande åtal sålunda erhöll, har jag ansett mig
icke kunna åtnöjas, utan har jag uppdragit åt advokatfiskalen vid Svea
hofrätt att hos hofrätten anföra besvär öfver rådstufvurättens i åtalet
meddelade utslag samt därvid fullfölja det vid rådstufvurätten framstälda
ansvarspåståendet och tillika yrka, att hofrätten måtte med belopp,
som kunde befinnas skäligt, tillerkänna bolaget godtgörelse för den kostnad,
hvarför ersättningsanspråk framstälts vid rådstufvurätten.

I målet hafva besvär hos hofrätten vidare anförts dels af bolaget,
som därvid yrkat, att hofrätten måtte tillerkänna detsamma ersättning
med de vid rådstufvurätten begärda belopp, dels ock af Sturtzenbecher
beträffande föreläggandet för honom att vid anfordran bringa det i afskrift
honom tillsända utslaget till verkställighet, i hvilket hänseende
han yrkat upphäfvande af rådstufvurättens i åtalet meddelade utslag.

Vägran af magistrat att till Kongl. Maj :t insända en af
stadsfullmäktige beslutad skrifvelse.

Handlingarna i ett genom klagomål af organisten Alfred Lundgren
i Varberg hos mig anhängiggjordt ärende utvisade följande.

Den 22 december 1898 beslöto stadsfullmäktige i Varberg att hos
Kongl. Maj:t söka tillstånd att för bestridande af kostnaderna för uppförande
af stadshus, byggnad för elementarläroverk för flickor, fattiggård
m. m. upptaga ett obligationslån å 475,000 kronor att, jämte ränta
icke öfverstigande fyra procent om året, genom årlig amortering återbetalas
inom en tid af högst 40 år från lånets upptagande. En i enlighet,
med detta beslut uppsatt, den 29 juli 1899 dagtecknad ansökning
öfverlärnnades till magistraten i Varberg, som den 7 påföljande augusti

- 1901 -

öfver ansökningen afgaf underdånigt utlåtande, därvid magistraten af
anförda skäl afstyrkte bifall till framställningen, så vidt därmed afsåges
upplåning af 250,000 kronor för uppförande af ett stadshus, men i öfrigt
tillstyrkte bifall till densamma. Vid sammanträde med stadsfullmäktige
den 24 november 1899 föreslog klaganden med företeende af magistratens
berörda utlåtande, att stadsfullmäktige måtte i underdåniga påminnelser
i anledning af samma utlåtande bemöta de skäl, magistraten för
sitt afstyrkande anfört, i sammanhang hvarmed af klaganden ingafs förslag
till underdånig skrifvelse i ärendet. Förslaget om påminnelsers
afgifvande blef af stadsfullmäktige efter votering med 11 röster mot
8 godkändt, hvarefter fullmäktige utan votering godkände den föreslagna
affattningen af skrifvelsen. Sedan den sålunda beslutade skrifvelsen
blifvit uppsatt och af fullmäktiges ordförande och sekreterare
undertecknad, öfverlämnades densamma, jämte en vidfogad handling,
till magistraten. Vid föredragning inför magistraten den 11 december
1899 af stadsfullmäktiges protokoll för ofvannämnde den 24 november
antecknades i magistratens protokoll, att då ett yttrande, sådant som
det af stadsfullmäktige beslutade, icke blifvit stadsfullmäktige affordradt,
funne magistraten sig förhindrad »att till verkställighet befordra beslutet».
Den till magistraten öfverlämnade påminnelseskriften försågs med en af
borgmästaren Emil Swenson, å magistratens vägnar, den 16 december
1899 åtecknad resolution, af innehåll att handlingarna till stadsfullmäktige
återstäldes med hänvisning till magistratens bilagda protokoll i
saken för den 11 i samma månad.

I en hit ingifven skrift gjorde i anledning häraf klaganden gällande,
att magistraten genom ofvan omförmälta tillvägagående djupt
kränkt den kommunala friheten äfvensom visat oförstånd och oskicklighet
i ämbetet, hvarför klaganden hemstälde, att borgmästaren Swenson
och de öfrige ledamöter i magistraten, som bidragit till magistratens
ifrågavarande den 11 december 1899 meddelade beslut, måtte ställas
under åtal för sitt lagstridiga förfarande härutinnan. Till stöd härför
anfördes af klaganden, bland annat:

Enligt 6 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad utöfvades i
Varberg kommunens beslutanderätt af stadsfullmäktige. Verkställighet
och förvaltning tillkomme, under magistratens inseende, drätselkammaren
och särskilda styrelser. Enligt 47 § i nämnda förordning ägde
magistraten ock vaka däröfver, att de af stadsfullmäktige lagenligt
fattade beslut bringades till verkställighet af de för särskilda ändamål
tillsatta styrelser, med rätt och skyldighet för magistraten att, om den
funne något af stadsfullmäktige fattadt beslut strida mot gällande för —

1901 —

fattningar, vägra handräckning till verkställighet af samma beslut. Af
nu anförda lagrum framginge, att där stadsfullmäktiges beslut skulle
bringas till verkställighet af någon kommunal styrelse, magistraten hade
icke endast pröfningsrätt beträffande beslutets laggiltighet utan äfven
rätt att vägra handräckning till beslutets verkställande. Men härutöfver
sträckte sig icke magistratens ämbetsmyndighet. Riktigheten af detta
påstående bekräftades af 50 § i åberopade förordning, i hvilket lagrum
stadgades, att framställningar och utlåtanden, som från stadsfullmäktige
till högre myndighet afgifvas, skola genom magistraten insändas. Beträffande
dylika framställningar hade lagstiftaren ej inrymt magistraten
någon pröfningsrätt, utan åiåge magistraten såsom ämbetspligt att till
vederbörande myndighet befordra hvarje sådan framställning, som till
magistraten öfverlämnades.

Sedan magistraten lämnats tillfälle att yttra sig öfver klagandens
anmälan, afgåfvo borgmästaren Swenson samt rådmännen Fredrik
Sörensen och G. Lundberg i ärendet förklaring, däri hufvudsakligen
erinrades:

att magistraten i likhet med minoriteten inom stadsfullmäktige funnit
stadsfullmäktiges ifrågavarande, den 24 novomberl899 fattade beslut
vara föga öfverensstämmande med laga former, hvarför magistraten
vägrat verkställa detsamma;

att orimligt vore, att, där ett ärende på Kongl. Maj:ts pröfning berodde,
och stadsfullmäktige kände sig manade att oupphörligen uppvakta
Kongl. Maj:t med skrifter i ärendet, magistraten skulle vara skyldig
att befordra samma skrifter;

att magistraten i förevarande fall icke ingått i någon pröfning af
innebörden i den af klaganden till stadsfullmäktige ingifna skrift;

samt att samma skrift icke innehölle sådan framställning eller utlåtande,
som i 50 § i förordningen angående kommunalstyrelse i stad
åsyftades.

Den uppfattning, som i förevarande fall gjorts gällande af magistraten,
fann jag vara uppenbarligen oriktig. Lika litet som det kan
tillkomma magistraten i en stad att pröfva, huruvida en af stadens representanter
beslutad ansökning kan anses vara af beskaffenhet att böra
framställas, lika litet kan det ifrågasättas, att magistraten skulle hafva
rätt att undertrycka en framställning i ett redan anhängig!, ärende.
Det lärer icke kunna råda något tvifvel därom, att magistraten i förevarande
fall, såsom klaganden erinrat, obetingadt varit pligtig att till

•Ju8tilicombu dsmannens ämbelshcr ätt elfte till 1907 dm 1 liksdag. 0

Kongl. Maj:t insända den enligt stadsfullmäktiges beslut uppsatta skrifvelsen.
Magistratens förhållande kunde därför enligt min uppfattning
med all rätt betecknas såsom oskicklighet i ämbetet, och felet syntes
mig så mycket betänkligare, som den af stadsfullmäktige beslutade
skrifvelsen just åsyftat att vederlägga de skäl, som i magistratens tidigare
afgifna utlåtande i ämnet anförts.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt
att ställa borgmästaren Swenson samt rådmännen Sörensen och Lundberg
under tilltal inför hofrätten för hvad de i förevarande hänseende
låtit komma sig till last, och skulle advokatfiskalen därvid å dem yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter slutad skriftväxling har hofrätten den 11 december 1.900 i målet
meddelat utslag, däri hofrätten utlåtit sig, att enär det, jämlikt 50 § i
förordningen om kommunalstyrelse i stad, ålegat magistraten att till
Kongl. Maj:t insända stadsfullmäktiges ofvan omförmälta skrifvelse, men
magistraten, med Swenson, Sörensen och Lundberg såsom medlemmar,
vägrat att fullgöra detta, pröfvade hofrätten, med stöd af ‘25 kapitlet
17 § strafflagen, rättvist döma Swenson, Sörensen och Lundberg för
den oskicklighet i ämbetsutöfuing, de sålunda låtit komma sig till last,
att bota, Swenson 50 kronor samt en hvar af Sörensen och Lundberg
25 kronor.

Den mening, hofrättens utslag innehåller, omfattades af tre utaf
hofrättens i beslutet deltagande ledamöter. Två ledamöter voro från
beslutet så till vida skiljaktige, att de dömde Swenson, Sörensen och
Lundberg att för ifrågavarande ämbetsfel bota, Swenson 25 kronor samt
Sörensen och Lundberg hvardera 15 kronor.

Ansökning om lagfart utan laga skäl afslagen. Lösen debiterad för
bevis, som angående beslutet tecknats å fångesbandlingen.

Sedan, på sätt min ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag (sid. 50
o. f.) utvisar, häradshöfdingen i Flundre, Yäne och Bjärke härads domsaga
C. A. Strandmark inför Göta hofrätt åtalats dels för ett beslut af
domsagans häradsrätt, hvarigenom en lagfartsansökning utan laga skäl
afslagits, dels ock för det häradshöfdingen Strandmark, hvilken försett
den i berörda ärende företedda fångeshandlingen med bevis om nämnda
beslut, för beviset uppburit lösen, hade hofrätten genom utslag i målet
den 19 december 1899 dömt häradshöfdingen Strandmark till böter för
hans ifrågavarande förhållande samt förpligtat honom att till vederbö —

1901 —

rande klagande utgifva ersättning. Hofrättens berörda utslag vann laga
kraft, hvilket härmed till rättelse af en i ofvannänmda berättelse förekommande
uppgift meddelas.

Utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner för sterblmsdelägare,
ehuru gemensam expedition hort för dem utskrifvas.

Min senast afgifna ämbetsberättelse innehåller (sid. 56—75) redogörelse
för ett emot häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga H.
Helmertz anstäldt åtal, för det han i åtskilliga fall åsidosatt de i gällande
förordning angående expeditionslösen meddelade föreskrifter om
gemensam lagfartsexpeditions utfärdande för sterblmsdelägare. Af berörda
redogörelse, till hvilken jag här får hänvisa, framgår, att åtalet
afsåg 12 särskilda dylika fall, samt att Svea hofrätt genom utslag den
13 juli 1899 för det oförstånd, hvartill Helmertz i behandlingen af två
bland de anmärkta ärendena gjort sig skyldig, dömt honom att bota
50 kronor, men däremot beträffande målet i öfrigt förklarat sig finna
hvad därutinnan emot Helmertz anmärkts, med hänsyn till hvad i målet
förekommit, icke vara af beskaffenhet att till ansvar för honom föranleda.

Sedan besvär öfver berörda utslag hos Kongl. Maj:t anförts dels af
advokatfiskal^! vid hofrätten, enligt uppdrag af mig, dels ock af Helmertz,
samt handlingarna i målet, jämlikt beslut af högsta domstolen, emellan
dess ledamöter för närmare granskning cirkulerat, har målet i högsta
domstolen företagits till afgörande den 4 december 1900 i närvaro af
justitieråden Lilienberg, Huss, Westring, Cassel och Grefborg. Samma
dag har Kongl. Maj:t i målet meddelat utslag, däri Kongl. Maj:t utlåtit sig:

Emedan Helmertz förfarit i strid emot bestämmelserna i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, sådant detta lagrum
lyder enligt kungörelsen den 16 december 1887, i ncdannämnda
hänseenden:

att han i det vid häradsrätten den 2 september 1895 handlagda
ärendet, angående för Karl Alfred Ostbergs sterblmsdelägare, hans änka
och sju barn, sökt lagfart å dem i giftorätt och arf tillfallna tillhopa
Vi6 mantal Simonbo n:r 1, för en hvar af sterbhusdelägarne utfärdat
särskild expedition, oaktadt samtidigt lagfart sökts å fång, hvarigenom
sterbhusdelägarne till annan afhändt sig hela fastigheten;

att han i det vid häradsrätten den 29 oktober 1895 handlagda
ärendet, angående lagfart för Johan Helanders i Måtteby dotter Brita
Josefina Larsson och hennes fyra syskon å en hvar af dem i arf efter

— 1901 —

Helander tillfallen andel af V24 mantal Måtteby n:r 1, icke utfärdat gemensam
expedition för Brita Josefina Larssons fyra syskon angående af
dem sökt lagfart å fyra femtedelar af fastigheten, oaktadt lagfart förut
blifvit vid häradsrätten sökt å fång, hvarigenom de till Brita Josefina
Larsson och hennes man afhändt sig sina andelar i den arffallna fastigheten
;

att han i det vid häradsrätten den 7 september 1896 handlagda
ärendet, angående lagfart för Anna Persdotters fyra barn å dem i arf
efter henne tillfallna andelar af Vis mantal Blomsterängen n:r 1, för
hvart och ett af barnen utfärdat särskild expedition, oaktadt samtidigt lagfart
sökts å fång, hvarigenom nämnda Vis mantal öfvergått till ny
ägare;

att i det vid häradsrätten den 8 september 1896 handlagda ärendet,
angående för Gustaf Anderssons i Näsbo två barn sonen Gustaf Albert
och dottern Anna Elisabeth sökt lagfart å tillhopa ä/«s mantal Näsbo
n:r 1, som de till hälften hvardera bekommit genom särskilda arf dels
efter sin bemälde fader, dels efter en afliden broder och dels efter en
afliden syster, Helmertz icke till bemälde Gustaf Albert och Anna
Elisabeth Andersson utfärdat gemensam expedition angående hvart och
ett af de tre fång, hvarigenom de bekommit andelar i fastigheten,
oaktadt vid samma rättegångstillfälle lagfart sökts å fång, hvarigenom
do till sin moder och hennes man i ett senare gifte afhändt sig berörda
V48 mantal;

att Helmertz i det vid häradsrätten den 3 november 1896 handlagda
ärendet, angående för Anders Olssons i Ytter Säfne son Johan
August Ander och två hans syskon sökt lagfart å en hvar af dem i arf
efter deras bemälde fader tillfallen andel af ‘A mantal n:r 3 Ytter Säfne,
utfärdat särskild expedition för en hvar af Johan August Anders omförmälda
två syskon, oaktadt samtidigt vid häradsrätten sökts lagfart å
fång, hvarigenom de till Johan August Ander afhändt sig sina andelar
i fastigheten;

samt att i det vid häradsrätten den 18 januari 1897 handlagda
ärendet, angående för J. A. Karlsson i Delbo och hans döttrar sökt
lagfart å dem i giftorätt och arf efter Karlssons hustru Augusta Ståhl tillfallna
andelar af hemmanet V8 mantal Delbo n:r 1, Helmertz icke utfärdat
gemensam expedition för Karlsson och de två af hans döttrar, som sålt
sina andelar i fastigheten till den tredje dottern och hennes man, oaktadt
lagfart å sistnämnda fång förut varit vid häradsrätten sökt och
sistnämnde dag fullföljdes;

1901 -

ty och som livad Helmertz till sitt fredande från åtalet i nu nämnda
hänseenden anfört icke förtjänade afseende;

men hvad anginge åtalet i öfrigt Helmertz, med hänsyn till hvad
han i målet andragit, icke kunde anses hafva gjort sig skyldig till
ämbetsfel,

pröfvade Kongl. Maj:t lagligt på det sätt ändra hofrättens utslag, att
Helmertz för det oförstånd vid domareämbetets utöfning, hvartill han
sålunda gjort sig förfallen, dömdes att, jämlikt 25 kapitlet 17 § och 4
kapitlet 3 § strafflagen, bota 100 kronor.

Kongl. Maj:ts berörda utslag är affattadt i enlighet med den mening,
som vid omröstningen uttalades af justitierådet Cassel, med hvilken
justitierådet Lilienberg instämde. Särskilda meningar yttrades af
öfriga tre i beslutet deltagande justitieråd.

Af justitierådet Grefberg anfördes sålunda:

»Emedan Helmertz på ansökning om lagfart den 29 oktober 1895
af Johan Melanders, den 2 november 1896 af Jan Erssons och den 18
januari 1897 af Augusta Ståhls sterbhusdelägare brutit mot 11 § i förordningen
om expeditionslösen i det afseendet, att till en hvar af de
sterbhusdelägare, hvilka öfverlåtit sina fastigheter å medsökande, utfärdats
särskild expedition, ehuru lagfart samtidigt jämväl sökts å dessa senare
fång;

ty och som Helmertz äfven förfarit i strid mot berörda stadgande
på ansökning om lagfart dels den 2 september 1895 af Karl Alfred
Östbergs och den 7 september 1896 af Anna Persdotters sterbhusdelägare,
i ty att samma rättegångsdagar sökts lagfart på grund af senare
fång, hvarigenom äganderätten till fastigheterna i dess helhet öfvergått
från samtlige sterbhusdelägarne, men Helmertz detta oaktadt utfärdat
särskild expedition till en hvar af dem, dels af Gustaf Anderssons arfvingar,
därutinnan att, ehuru lagfart sökts den 8 september 1896 såväl
å deras fång genom arf efter Gustaf Andersson och två deras syskon
som å senare fång, hvarigenom den sålunda ärfda egendomen i dess
helhet öfvergått till ny ägare, arfvingarne likväl icke erhållit gemensam
expedition för hvartdera af dessa tre fång utan hvar för sig fått lösa
expedition, och dels af Anders Olssons tre arfvingar, hvilka likaledes
anhållit om lagfart samtidigt, eller den 3 november 1896, som lagfart
enligt öfverlåtelse af fastigheten i dess helhet från två af arfvingarne å
den tredje sökts på grund af detta senare fång, därigenom att Helmertz
utan hänsyn härtill utfärdat expedition till en hvar af öfverlåtarne;

men Helmertz, hvad angår åtalet i öfrigt, icke kan anses hafva
gjort sig skyldig till något sådant förfarande, att ansvar bör därå följa,

— 1901 —

pröfvar jag rättvist på det sätt ändra hofrättens utslag, att Helmertz,
för hvad han sålunda låtit komma sig till last, jämlikt 25 kapitlet 17 §
och 4 kapitlet 3 § strafflagen dömes att höta 100 kronor, som tillfalla
kronan.»

Justitierådet Westring utlät sig:

»Emedan Helmertz vidkommande lagfarten å Näsbo n:r 1 förfarit
oriktigt, därutinnan att han icke utfärdat en gemensam expedition åt
Gustaf Albert Andersson och Anna Elisabeth Andersson rörande deras
ansökan om lagfart å de delar i fastigheten, som de ärft efter sin syster
Johanna Maria Andersson, oaktadt vid samma rättegångstillfälle lagfart
sökts å fång, hvarigenom de till sin moder och hennes man i ett senare
gifte sålt berörda andelar, alltså och på de beträffande öfriga delar af
målet af justitierådet Cassel anförda skal instämmer jag i det slut,
hvartill bemälde justitieråd kommit.»

Justitierådet Huss yttrade:

»Emedan Helmertz i det vid häradsrätten den 2 november 1896
handlagda ärendet angående lagfart för Jan Erssons sterbhusdelägare,
hans fem dotterbarn, bland dem Karl Larsson, å dem i arf tillfallna
andelar af den i boet befintliga fastigheten 1/i mantal Grimle n:r 1 förfarit
felaktigt därutinnan, att han, ehuru vid häradsrätten samtidigt sökts
lagfart för bemälde Karl Larsson å fång, hvarigenom öfrige sterbhusdelägare
till honom försålt sina andelar i den arffallna fastigheten, för
en hvar af de sistnämnde utfärdat särskild expedition;

alltså och på de i fråga om öfriga delar af målet af justitierådet Cassel
anförda skäl instämmer jag i det slut, hvartill bemälde justitieråd
kommit.»

Framställningar till Kongl. Maj:t angående förening af tingslag.

I särskilda skrivelser af den 23 oktober 1900 har jag hos Kongl.
Maj:t angående förening af tingslagen i nedan angifna domsagor gjort
följande framställningar:

Angående Hammarkinds härads, med Stegeborgs skärgård, och
Skärkinds härads domsaga:

»Genom förordningen den 17 maj 1872 om tingssammanträden har
såsom regel stadgats, dels att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga,
häradsrätten årligen skall hålla tio allmänna sammanträden, dels

— 1901 —

ock att där två tingslag äro till en domsaga förenade, fem sammanträden
skola årligen hållas i hvarje tingslag. Det är följaktligen med
hänsyn till rättsskipningens snabbhet af stor betydelse, att de på två
tingslag fördelade domsagornas områden, i den mån sådant låter sig
göra, sammanläggas till ett tingslag. Åtskilliga domsagor finnas emellertid,
som ännu bestå af två tingslag, ehuru dessa utan olägenhet
skulle kunna förenas till ett enda. Till sistnämnda slag af domsagor
synes med allt fog kunna räknas Hammarkinds härads, med Stegeborgs
skärgård, och Skärkinds härads domsaga. Af nämnda två tingslag har
Hammarkinds härad med Stegeborgs skärgård sitt tingsställe i Mogata
samt Skärkinds härad sitt, tingsställe i Rumla.

Enligt statistiska centralbyråns senast offentliggjorda folkmängdsuppgifter
hade ifrågavarande domsaga den 31 december 1899 22,462
invånare, af hvilka allenast 5,722 kommo på Skärkinds härad. Detta
härads område är jämväl i förhållande till hela domsagans ganska ringa,
och enligt hvad rättsstatistiken ådagalägger, äro rättegångsmålen och
öfriga rättsärenden inom Skärkinds härad af så ringa betydenhet, att
det måste anses vara i hög grad olämpligt att för desamma upprätthålla
en särskild jurisdiktion. Då nu härtill kommer, att afståndet från
Skärkinds härads särskilda delar till tingsstället i Mogata ej är synnerligen
stort, synes någon giltig invändning emot en sammanläggning af
ifrågavarande båda tingslag till ett enda svårligen kunna framställas.

På dessa grunder får jag härmed hemställa, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ifrågavarande domsagas
båda tingslag må varda förenade till ett tingslag med tingsställe i
Mogata.»

Angående Ångermanlands södra domsaga:

»I rikets flesta domsagor har numera förordningen den 17 maj 1872
om tingssammanträden vunnit tillämpning, i följd hvaraf rättsskipningen
på landet i allmänhet blifvit snabbare, än de gamla bestämmelserna om
ting i 1734 års lag medgifva. Å de orter, där den gamla ordningen
ännu gäller, är det i flera fäll domsagornas vidsträckta omfång, som
hindrat tillämpningen af nämnda förordning, hvarför förutsättningen är,
att domsagans tingslag äro högst två. Men äfven på orter, där domsagornas
omfång ej är större, än att de särskilda tingslagen utan verklig
olägenhet kunnat sammanläggas, har man försummat att begagna
sig af det medel att afhjälpa den med råtta öf verk lagade långsamheten
i rättsskipningen, som nämnda förordning erbjuder. Till sistnämnda slag

— 1901 —

af domsagor synes med allt fog kunna hänföras Ångermanlands södra
domsaga.

Denna domsaga består af tre tingslag, nämligen Nora tingslag med
tingsställe i Fantskog, Gudmundrå tingslag med tingsställe i Frånö
samt Säbrå tingslag med tingsstad i Säbrå kommunalhus.

Någon afsevärd olägenhet skulle ej uppstå, om dessa tre tingslag
sammanlades till ett enda. Korame en sådan sammanläggning till stånd,
kunde tingsstället för det gemensamma tingslaget lämpligen förläggas
till staden Hernösand, som i åtskilliga andra hänseenden, hvarom här
ej närmare behöfver ordas, är att anse såsom centralorten för befolkningen
inom ifrågavarande domsaga. Och hvad angår afståndet från
domsagans särskilda delar till Hernösand, så är detta ej synnerligen
stort, hvadan från den S}mpunkten något giltigt hinder emot sammanläggningen
ej kan anses föreligga.

Om den nämnda föreningen af de tre till ifrågavarande domsaga
hörande tingslagen komme till stånd, skulle inom domsagan komma att
hållas tio allmänna tingssammanträden om året, i följd hvaraf ej allenast
domsagans egna invånare finge sina rättsärenden betydligt snabbare handlagda
och afgjorda, än hvad nu är fallet, utan äfven utanför domsagan boende
personers anspråk att inom rimlig tid få sina tvister med domsagans
invånare slutdömda blefve bättre tillgodosedda. Härtill kommer, att staten
själf, med hänsyn till utöfningen af sin straffande myndighet, icke längre
torde böra åtnöjas med den långsamma och för brottmålens behöriga utredning
otjänliga rättsskipning, som i följd af gällande ordning beträffande
tingen i Ångermanlands södra domsaga för närvarande därstädes råder.

På dessa grunder får jag härmed hemställa, det täcktes Eders Kongl.
Maj: t taga i öfvervägande, huruvida ifrågavarande domsagas särskilda
tingslag må varda förenade till ett tingslag med tingsställe i Hernösand.»

Redogörelse för utgången af en hos Kongl. Maj:t under år 1899
gjord framställning angående förening af tingslag.

Af min till 1900 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse (sid. 84 o. f.)
inhämtas, att jag i en den 21 oktober 1899 till Kong]. Maj:t afbiten
skrifvelse hemstält, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
samtliga härad inom Upsala läns mellersta domsaga måtte varda
förenade till ett tingslag med tingsställe i Upsala.

I anledning af denna framställning infordrades genom Svea hofrätt
yttranden från vederbörande häradsbor, häradsrätter och domhafvande

- 1901 —

äfvensom från Konungens befallningshafvande i Upsala län, hvarjämte
hofrätten, till hvilken jämväl öfverlämnats en af Lagunda härads tingshusbyggnadsskyldige
invånare till Kongl. Maj:t ingifven skrift, för egen
del afgaf utlåtande i ärendet.

Den 7 december 1900 har Kongl. Maj:t meddelat beslut i ärendet,
därvid Kongl. Maj:t förklarat, att, då upplyst blifvit, att Lagunda häradsbor
under år 1896 låtit med afsevärd kostnad uppföra nytt, ändamålsenligt
tingshus för häradet i Örsundsbro, samt vid sådant förhållande
och då därjämte nämnda härad för närvarande saknade all direkt järnvägsförbindelse
med Upsala, en förening af detta härad med domsagans
öfriga härad till ett tingslag icke borde emot häradsbornas bestridande
nu genomföras, men sådan anordning i domsagan, att med bibehållande
af Lagunda härad såsom eget tingslag öfriga fem härad förenades till
ett tingslag med tingsställe i Upsala, kunde utan afsevärd olägenhet
äga rum, samt genom en sådan anordning det med min ifrågavarande
framställning afsedda syftemål att bereda de rättssökande fördelen af
en snabbare rättsskipning borde i beaktansvärd mån ernås, funne Kongl.
Maj:t godt förordna, att ifrågavarande domsaga skall indelas i två tingslag
sålunda, natt Lagunda härad bibehålies såsom eget tingslag med
tingsställe i Örsundsbro, samt Vaksala, Ulleråkers, Rasbo, Hagunda och
Bälinge härad förenas till ett tingslag, benämndt Tiunda tingslag, med
tingsställe i Upsala. . ''.

Därjämte anbefaldes Konungens befallningshafvande i Upsala län
att, sedan nödiga förberedande åtgärder blifvit vidtagna, till Kongl.
Maj:t inkomma med yttrande i fråga om tiden, då den beslutade l-egleringen
kunde träda i verket.

Framställning till Kongl. Maj:t angående resestipendier för

praktiska jurister.

I en till Kongl. Maj:t den 9 november 1900 aflåten skrifvelse har
jag i detta ämne anfört följande:

»På kulturens flesta områden gör sig i våra dagar gällande ett
oafvisligt behof att lära känna främmande folks uppfattning, sedvänjor
och inrättningar. För att underlätta och befordra en sådan kunskap
om främmande länder har staten, där sådant ansetts behöfligt, anslagit
medel till resestipendier för olika yrken. Särskildt inom den andliga
kulturens områden hafva anslag hos oss beviljats till dylika resestipen Justitieombudsmannens

ämbctsberättclse till 1901 års Riksdag. 7

dier för vetenskapsmän och konstnärer, lärare vid de allmänna läroverken,
läkare, prästmän m. fl.

Förgäfves spanar man emellertid i riksstaten efter något anslag till
resestipendier åt praktiska jurister.

Skulle någon med anledning häraf antaga, att statsmakterna ansåge
dylika stipendier för denna yrkesklass obehöfliga, så vore en sådan
uppfattning utan tvifvel felaktig. Grunden till det anmärkta förhållandet
lärer väl vara att söka allenast däri, att ifrågavarande angelägenhet
hittills icke blifvit af statsmakterna tillräckligt uppmärksammad.

Det kan nämligen ej gärna bestridas, att det vore till nytta för
lagskipning och lagstiftning, om bland landets praktiska jurister, därmed
jag i främsta rummet afser ordinarie domare och dem, som eljest
vid domstolarne bereda sig för doraarekallet, funnes ett ej allt för ringa
antal, som hade annan och mera lefvande kunskap om utländsk rätt,
än de här i landet kunna hafva inhämtat af literaturen. Och det är en
själfklar sak, att kunskap om utländsk rätt och dess tillämpning bäst
förvärfvas genom studier i utlandet. Där erhållas på ort och ställe de
säkraste anvisningarne å lämplig literatur, och tillfällen erbjuda sig där
att genom bevistandet af rättsförhandlingarne, åhörandet af föreläsningar
och diskussioner samt personligt umgänge med domare och advokater
göra de bokliga studierna mera lefvande och fruktbärande, än kammarstudier
i hemlandet utan dylik lifgifvande påverkan någonsin kunna
blifva. Otvifvelaktigt skulle jurister, som sålunda sattes i tillfälle att
under .en ej alltför kort tids vistelse i utlandet idka rättsstudier, därvid
göra iakttagelser och jämförelser, som skulle göra dem skickliga icke
blott att med större sakkunskap, än nu är fallet, bedöma värdet af
ifrågasatta reformer inom svensk lagskipning och lagstiftning, utan äfven
att rätt uppskatta de egendomligheter, som finnas hos vår rätt och äro
förtjänta att bibehållas. Dylika studieresor för praktiska jurister skulle
tillika gifvetvis stegra deras intresse för sitt kall och för en hvar, som
komrne i åtnjutande af ifrågavarande förmån, utgöra ett lifvande afbrott
i de vanliga, ofta enformiga och i regeln ansträngande göromålen.

Antagligt är vidare, att sådana studieresor skulle medföra ett välkommet
tillskott till den torftiga svenska juridiska literaturen. Måhända
kunde det åläggas vederbörande stipendiater att offentliggöra en berättelse
rörande gjorda iakttagelser och rön under resan eller att utgifva
en afhandling öfver något särskildt ämne, som därunder utgjort
föremål för studier. I hvarje fäll torde man kunna antaga, att åtskilliga
af stipendiaterna skulle själfmant komma att lämna dylika bidrag till
den juridiska literaturen.

- 1901 -

Det gifves ett skäl, som synes göra dessa studieresor just i vår
tid till ett behof af beskaffenhet att ej böra afvisas. Den rättegångsreform,
hvilken i vårt land så länge fördröjts, kan icke alltjämt på
samma sätt som hittills undanskjutas, utan måste frågan härom en gång
på allvar komma på dagordningen. När striden då skall utkämpas om
de stora och omtvistade frågorna på processrättens område, därvid enligt
sakens natur hänsyn måste tagas till utländsk processlagstiftning,
är det af vigt, att bland de rättsbildade i landet ej saknas personer,
som angående processlagarne i det ena eller andra af de främsta kulturländerna
skaffat sig den grundliga insigt, som, på sätt ofvan antydts,
endast genom praktiska studier på ort och ställe kan förvärfvas. Ju
allsidigare den juridiska sakkunskapen är hos de jurister, som tillföljd
af ämbetsställning eller eljest komma att öfva inflytande på den vigtiga
reform, som på ifrågavarande område förestår, desto säkrare kan man
hoppas, att reformen kommer att ledas i en god riktning.

På grund af hvad jag anfört får jag, med stöd af 19 § i den för
justitieombudsmannen gällande instruktion, hemställa, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida resestipendier för praktiska
jurister må anses vara af behofvet påkallade, och under sådan
förutsättning hos Riksdagen begära för ändamålet erforderligt anslag.»

Framställning till Kongl. Maj:t angående ändringar i väglagen.

I detta ämne har jag i en till Kongl. Maj:t den 14 december 1900
aflåten skrifvelse anfört följande:

»Sedan äldre tider hafva häradsrätterna enligt gällande lag haft
att taga befattning med hvarjehanda ekonomiska ärenden, hvilka varit
fullkomligt främmande för häradsrätternas egentliga uppgift rättsskipningen.
Efter hand hafva häradsrätterna visserligen befriats från sin
befattning med åtskilliga hithörande ärenden, men ännu gäller, enligt
instruktionen för landshöfdingarne den 10 november 1855, att häradsrätterna
äro pligtige att, där sådant af Konungens befallningshafvande
påfordras, taga viss befattning med dylika ekonomimål. I 57 § af instruktionen
meddelas nämligen den allmänna föreskriften, att då för
behandling af något hos Konungens befallningshafvande förekommande
ekonomimål menigheters hörande finnes af nöden, och icke i afseende
därå särskildt är stadgadt, Konungens befallningshafvande äger att,
efter hvad lämpligast finnes, antingen låta sådant vid häradsting verkställas
eller ock själf hålla erforderliga sammanträden eller därom lämna

- 1901 -

uppdrag åt landssekreteraren eller landskamreraren eller ock åt kronofogden
i orten. Och i en särskild lag af yngre datum, nämligen lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891, har häradsrätternas skyldighet att handlägga för deras egentliga
uppgift främmande ekonomimål blifvit ytterligare fastslagen, i det att
enligt sagda lag, med anslutning till dessförinnan gällande rätt, på
häradsrätterna öfverlåtits ett mångfaldigt bestyr med hvarjehanda vägärenden.

Man synes kunna ifrågasätta, om icke tillräckliga skäl må anses
föreligga för vidtagande af sådana ändringar i nämnda lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, att häradsrätterna befrias
från ifrågavarande dem pålagda mångahanda bestyr. Ändamålet med
denna framställning är att till den uppmärksamhet, Eders Kongl. Maj:t
må finna saken förtjäna, framlägga skälen för en sådan uppfattning.

Enligt 4 § af väglagen skola, då fråga uppstår om anläggning af
allmän väg, de väghållningsskyldige, därest väghållningsdistriktet består
af ett härad eller del däraf, höras vid häradsrätten, men eljest inför
Konungens befallningshafvande eller annan af Konungens befallningshafvande
bestämd myndighet, hvarefter och sedan häradsrätten afgifvit
yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan. Och i
enahanda ordning skola jämlikt samma lagrum afgöras frågor om indragning
af allmän väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen
obekväm allmän väg samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg
eller landsväg.

Att i de fall, då sålunda enligt 4 § af väglagen de väghållningsskyldige
skulle kunna höras inför annan myndighet än häradsrätt, det likväl
vanligen lärer blifva en häradsrätt, som får uppdraget att anställa förhöret,
torde med skäl kunna antagas.

Enligt 37, 38 och 42 §§ af väglagen skola de väghållningsskyldige
höras öfver väckt förslag om ny vägdelning samt öfver vissa vid vägdelning
förekommande frågor. Att de väghållningsskyldige skola höras
inför häradsrätt, finnes visserligen ej i sistnämnda tre lagrum uttryckligen
stadgadt, men Konungens befallningshafvande lärer väl, med stöd
af ofvanberörda stadgande i 57 § af instruktionen för landshöfdingarne,
lämna ifrågavarande uppdrag åt vederbörande häradsrätt.

I 47 och 54 §§ af väglagen meddelas vidare föreskrifter därom, att
val af ledamöter i särskild vägnämnd, af vägstyrelse samt af revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning, äfvensom
af suppleanter för omförmälte ledamöter i vägnämnden, för vägstyrelsens
ledamöter samt för revisorerna skola för visst fall förrättas inför

- 1901 -

häradsrätt samt för annat fall inför Konungens befallningshafvande eller
annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet.

På grund af stadgandet i 71 § af väglagen skola de väghållningsskyldige
periodiskt efter vissa års mellanrum sammankallas för att med
ploglagen öfverenskomma om ersättning för besväret af vinterväghållningen.
Att äfven i detta ärende de väghållningsskyldige inkallas till
vederbörande häradsrätt, följer af väglagens 69 § samt grunderna för
samma lag.

Jämväl i andra fall än de nu omförmälta kan det, med föranledande
af stadganden i väglagen, tillkomma häradsrätt att taga befattning med
vägärenden af ekonomisk natur.

På sätt af denna summariska redogörelse framgår, hafva häradsrätterna
alltså ett mångfaldigt bestyr med ifrågavarande vägärenden.
Synnerligen betungande eller tidsödande torde i allmänhet häradsrätternas
och häradshöfdingarnes arbete härmed icke vara. Dock torde
det under stundom inträffa, att dessa vägfrågor ej blott allt för mycket
inkräkta på den för rättsskipningen anslagna tiden under själfva tingen,
utan äfven föranleda en ganska afsevärd ökning af häradshöfdingarnes
skrifarbete och expeditionsgöromål. I allt fall hafva häradshöfdingarne
full sysselsättning med rättsskipningen och hvad däraf följer samt öfriga
dem anförtrodda juridiska bestyr, och ej sällan äro de i själfva verket
öfverhopade af arbete härmed. Det synes därför ej vara obilligt, att
de befrias från sysselsättning med ifrågakomna för deras egentliga verksamhet
fullkomligt främmande vägärenden.

Hvad särskildt angår häradsrätternas åliggande att i vissa fall afgifva
yttranden i vägfrågor, synas föreskrifterna härom jämväl från en
annan synpunkt vara olämpliga. Häradsnämnden lärer väl nämligen i
dylika frågor knappast kunna anses fullt opartisk. Nämndemännen äro
nog i regeln i sådana frågor som t. ex. angående lämpligheten af anläggning
af en allmän väg så intresserade en hvar för sin bygds fördelar,
att de icke onödigtvis böra tvingas att såsom domare fatta beslut
i dylika frågor. Och ej häller torde någon afsevärd fördel för det allmänna
vara att förvänta däraf, att häradshöfdingarne såsom skiljedomare
indragas i allmogens vägtvister.

Skulle häradsrätterna befrias från handläggningen af ifrågavarande
vägärenden, lärer någon tvekan ej kunna råda därom, till hvilken myndighet
samma ärenden böra öfverflyttas. Kronofogdarne måste redan
under nuvarande förhållanden sysselsätta sig med berörda ärenden, och
utöfvas af dem enligt 34 § af väglagen närmast under Konungens befallningshafvande
tillsynen öfver vägväsendet. Å kronofogdarne borde

- 1901 —

alltså häradsrätternas och häradshöfdingarnes åligganden beträffande
vägärendena öfverflyttas. Den tillökning i kronofogdarnes göromål, som
häraf följde, blefve med hänsyn till deras förutvarande befattning med
samma ärenden ej så betydande, som den lindring i göromålen, hvilken
samtidigt uppkomme för häradshöfdingarne.

Att häradsrätterna böra bibehållas vid sin befogenhet att slita sådana
tvister emellan jordägare och väghållningsskyldige, som omförmälas
i 33 § af väglagen, äfvensom att häradshöfdingarne böra bibehållas
vid sitt åliggande enligt 18 § af samma lag, är uppenbart.

Ehuru enligt min mening goda skäl för de af mig ifrågasatta ändringarna
i våglagen, på sätt ofvan anförts, förefinnas, skulle jag dock
icke hafva därom gjort framställning, om icke ännu ett särskildt skäl
tillkommit. Vid Riksdagen innevarande år förevoro åtskilliga af enskilde
motionärer väckta förslag, åsyftande mer eller mindre genomgripande
förändringar i väglagen, och har Riksdagen med anledning
af dessa motioner den 14 maj 1900 till Eders Kongl. Maj:t aflåtit en
skrifvelse i ämnet, däri Riksdagen på anförda grunder anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af ifrågavarande lag samt
för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i samma
lag, hvartill en dylik revision kunde föranleda.

I enlighet med hvad jag anfört får jag härmed hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes vid den af Riksdagen begärda revisionen af väglagen
taga under öfvervägande, huruvida häradsrätterna genom uttryckliga
lagbestämmelser må varda befriade från all befattning med ifrågavarande
vägärenden.»

Framställning till Riksdagen i fråga om en mera tidsenlig handläggning
af lagfarts- och inteckningsärenden.

Det är en gammal klagan i vårt land, att lagskipningen på landet
är alltför långsam. Redan i lagkomiténs den 31 mars 1815 afgifna betänkande
häfdades behofvet af genomgripande förändringar härutinnan.
Det dröjde emellertid mera än femtio år, innan något verksamt steg
till afhjälpande af berörda brist i lagskipningen blef taget, hvilket
skedde genom utfärdandet af förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting. Genom
nämnda förordning stadgades, dels att i tingslag, som ensamt utgör
en domsaga, häradsrätten årligen skall hålla tio allmänna samman —

1901 —

träden, dels ock att, där två tingslag äro till en domsaga förenade, fem
sammanträden skola årligen hållas i hvarje tingslag. I de domsagor
åter, som bestå af minst tre tingslag, skulle de gamla stadgandena i
1734 års lag fortfarande gälla, så att i dithörande tingslag, såsom förut,
skulle hållas tre, två eller ett ting om året. Under den tid af nära
trettio år, som efter utfärdandet af 1872 års förordning förflutit, har på
lagstiftningens väg intet blifvit åtgjordt till obligatoriskt införande af
tätare ordinarie sammanträden vid häradsrätterna, hvaremot under samma
tid berörda förordning, vanligen genom förening af tingslag, så småningom
vunnit en allt mera utsträckt tillämpning. Förhållandena äro i
ifrågavarande hänseende för närvarande ganska olikartade i olika delar
af landet. Under det att sålunda af Skånes och Blekinges sjutton domsagor
alla utom en hvar för sig utgöra allenast ett tingslag, finnes i
Norrland icke någon enda domsaga, som omfattar mindre än två tingslag,
och de ojämförligt flesta domsagorna i sistnämnda landsdel bestå
ännu af minst tre tingslag. Af rikets samtliga domsagor utgöra för
närvarande ungefär en tredjedel ett tingslag hvar, och äro tingslagen
två i omkring en tredjedel af hela antalet domsagor samt tre eller flera
i likaledes omkring en tredjedel af hela antalet.

Det torde alltså vara uppenbart, att den egentliga rättsskipningen
å många orter lider synnerligt men däraf, att häradsrätterna ej tillräckligt
ofta sammanträda. Emellertid handläggas vid häradsrätterna vissa
andra ärenden, som påkalla ännu tätare sammanträden än rättegångsmålen,
nämligen vissa ansökningsärenden, däribland i främsta rummet
de, som angå lagfart å fång till fast egendom samt inteckning i sådan
egendom. Det kan ej gärna anses vara tidsenligt, att ej flera tillfällen
erbjuda sig att på landet få dylika löpande ärenden uträttade, än hvad
nu är fallet. Affärsverksamheten på landsbygden har, eldigt hvad ostridigt
torde vara, under de senare årtiondena mycket tilltagit i liflighet.
I skilda delar af riket hafva till stort antal uppstått betydande köpingar
samt municipal- och stationssamhällen, äfvensom i de stora städernas
närhet förstäder och s. k. villastäder med liflig samfärdsel, och utvecklingen
af handel och industri, byggnadsverksamhet och bankväsen fortgår
alltjämt. All denna rörlighet på det ekonomiska området påkallar
enligt min uppfattning oafvisligen en rättelse och en snar rättelse i det
missförhållande, som beträffande ordningen för handläggning af lagfartsoch
inteckningsärenden ännu råder. I de tingslag, där häradsrätten
håller tio allmänna sammanträden om året, förekomma därjämte vanligen
två särskilda sammanträden för afslutande af vårtinget och höstetinget,
så att de ordinarie sammanträdena tillhopa äro tolf om året. I de

- 1901 —

tingslag, dar fem allmänna sammanträden hållas om året, äro de ordinarie
sammanträdena enligt samma grund vanligen sju om året, och i
de öfriga domsagorna är, med beräkning att tingen afslutas på särskilda
sammanträden, det århga antalet ordinarie sammanträden sex, fyra eller
undantagsvis två. I vanliga fall måste sålunda den, som å landet vill
genom lagfart befästa sin äganderätt till fast egendom eller vill inteckna
sin fastighet eller begära dödning af en inteckning däri eller påkalla
annan dylik åtgärd, passa på vid något af de högst sju tillfällen under
året, då det är honom medgifvet att få så enkla saker uträttade, och
därefter måste han vänta eu ganska lång tid, innan han kan från domstolen
utfå dess expedition i ärendet. Den rättssökande kan i rikets
flesta domsagor sålunda få vänta på besked i dylika ärenden åtskilliga
månader, efter det han beslutit sig för den enligt sin natur så lätt
verkstälda åtgärden.

I motiveringen till det förslag rörande ordnandet af lagfarts- och
inteckningsväsendet, som den 10 juli 1867 afgafs af därtill förordnade
komiterade, framhölls att arbetsordningen vid häradsrätterna för ifrågavarande
ärenden ännu mindre motsvarade tidens kraf än för de egentliga
rättegångsmålen; och föreslog komitén, att lagfarts- och inteckningsärenden
skulle på landet — med undantag dock för rikets nordligaste
provinser — handläggas å en enda för hela domsagan gemensam tingsstad,
på bestämd dag en gång i månaden, samt att ifrågavarande
ärenden dessemellan ej skulle få förekomma, icke ens å de ordinarie
tingen. Vid handläggningen af dessa ärenden skulle enligt komiténs
förslag ej behöfva närvara flere än tre nämndemän.

Detta komitéförslag kom emellertid ej till utförande.

Sedermera har nya lagberedningen i sitt den 6 juni 1884 afgifna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslagit, att på
landet i regeln tjuguen lagtima sammanträden årligen skulle hållas, vid’
hvilka ifrågavarande ärenden skulle få behandlas. I motiveringen till
detta förslag yttrade lagberedningen:

»Den erfarenhet, 1872 års förordning lämnat, torde gifva vid handen,
att tio allmänna domstolssammanträden äro för den egentliga rättsskipningens
behöriga handhafvande på landet tillfyllest. Landsrättens allmänna
sammanträden i domsaga, som utgör en domkrets, kunna därför,
hvad rättegångsmålen angår, lämpligen bestämmas till berörda antal.

Hvad åter beträffar ansökningsärendena, synas däremot den större
samfärdsel och den ökade rörlighet i aflarslifvet, som numera äga rum
jämväl på landet, erfordra att för handläggningen af dylika ärenden
beredas oftare återkommande tillfällen. I följd af dessa ärendens enkla

— 1901 —

beskaffenhet kan sådant ock åstadkommas utan att nämnvärdt hindra
eller störa domarenas arbete å andra, mera invecklade ämbetsgöromål.
Beredningen har därför föreslagit att, förutom ofvanberörda tio allmänna
sammanträden, afsedda för mål och ärenden af alla slag, skola årligen
hållas elfva särskilda sammanträden, på hvilka endast ansökningsärenden
må upptagas.

Genom den sålunda förordade anordningen, enligt hvilken tjuguett
lagtima sammanträden årligen komrae att hållas af landsrätt, erhåller
denna domstol all den tillgänglighet eller permanens, behofvet för närvarande
synes kräfva.»

Detta yttrades för sexton år sedan. Med hänsyn till den ekonomiska
utveckling, som därefter inom landet försiggått, äga de skäl,
som då anfördes till stöd för lagberedningens förslag, nu än större
giltighet.

Den reform, som alltså på ifrågavarande område är af nöden, behöfver
ej bereda synnerliga svårigheter, utan kan densamma enligt min
mening på ett ganska enkelt sätt åstadkommas. I själfvå verket har i
fråga om handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden vid sidan
af lagen uppstått en praxis, hvilken innebär en tydlig anvisning, huru
reformen bör åvägabringas.

Enligt gällande rätt skola lagfarts- och inteckningsärendena handläggas
af häradsrätten, som däri bör fatta besluten. Men i verkligheten
tillgår det icke så, utan ombesörjer häradshöfdingen ensam dessa ärenden
utan något som hälst biträde af nämnden. Sina beslut i ärendena fattar
häradshöfdingen i allmänhet icke på tingen, så vidt det ej är fråga om
alldeles klara åtgärder, såsom t. ex. förnyelser eller dödningar af inteckningar.
Den granskning, han i domstolen är i tillfälle att göra af de
företedda ansökningshandlingarna, är nämligen icke tillräcklig för ett pålitligt
afgörande af ärendena, och ett väsentligt skäl för häradshöfdingen
att ej genast meddela besluten förefinnes i den omständigheten, att han
ej på tingen medför fastighetsböckerna och sålunda ej kan veta, om hinder
enligt desamma möta för bifall till ansökningarna. Det är alltså praxis,
att i lagfarts- och inteckningsärenden häradshöfdingen beslutar, och att
lian gör detta efter tinget i sitt hem, men i protokollet skrifver han, att
häradsrätten fattat besluten, och att detta skett på tinget.

Häradsnämnden är sålunda enligt praxis utesluten från allt inflytande
på afgörandet af lagfarts- och inteckningsärendena, och med hänsyn till
dessa ärendens beskaffenhet är uppenbart, att ringaste nytta ej kunde
vara att förvänta af nämndens deltagande i dem. Handläggningen af
ifrågavarande ärenden inskränker sig nämligen i regeln till en enkel re Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1901 ars Riksdag. 8

gistreringsåtgärd, därvid synnerlig noggrannhet är af nöden, men all öfverläggning
är fullkomligt öfverflödig, och äfven i de fall, då ärendena äro
mera invecklade, är pröfningen af en så formel natur, att nämndens deltagande
däri skulle gagna till intet. I ett särskildt fall framträder det
onyttiga i nämndens tvungna närvaro vid behandlingen af ärenden af
ifrågavarande slag i en nästan löjeväckande dager. Jag menar de ej sällan
förekommande tillfällen, då enligt 21 § af inteckningslagen urtima ting
eller extra sammanträden hållas för förnyelser af inteckningar, och då sju
nämndemän måste sammankallas, för att med häradshöfdingen konstatera
det enkla förhållandet, att de ifrågakomna inteckningarna ännu ej äro tio
år gamla.

Då nämnden, enligt hvad ofvan anförts, faktiskt icke deltager i behandlingen
af dessa ärenden, samt nämndens deltagande i desamma icke
kan vara till någon nytta, synes det ligga nära till hands att åstadkomma
den i förevarande hänseende behöfliga reformen på det sätt, att häradsrättens
befattning med samma ärenden öfverflyttas å häradshöfdingen,
hvilken på sitt kansli finge bereda allmänheten tillräckligt ofta återkommande
tillfällen att uträtta sina lagfarts- och inteckningsärenden.

I vår senare rättshistoria saknas ej exempel på en dylik öfverflyttning
å häradshöfdingen af rättens funktioner. Genom 1862 års konkurslag
öfverflyttades sålunda vissa konkursmålen rörande åtgärder från häradsrätterna
å häradshöfdingarne, hvilka enligt samma lag, utan att någon
olägenhet däraf försports, hafva att ensamme ombesörja åtskilligt af hvad
till utredningen af konkurserna hörer. Och i 1896 års lag om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring har åt häradshöfdingen uppdragits
att för visst fall utan biträde af ägodelningsrättens ledamöter
fastställa ägostyckning. I nya lagberedningen förevar ock, på sätt af dess
ofvanberörda betänkande inhämtas, fråga att låta häradshöfdingen utan
biträde af nämnd handlägga och afgöra ej blott lagfarts- och inteckningsärenden,
utan äfven vissa andra ansökningsärenden, och en ledamot af
lagberedningen ville åt häradshöfdingen öfverlåta en sådan befogenhet.
På sätt ofvan sagts, föreslog lagberedningen, att häradsrätten eller den
s. k. landsrätten årligen skulle hålla elfva särskilda sammanträden, på
hvilka endast ansökningsärenden skulle få upptagas. I fråga om dessa
särskilda sammanträden, hvilka benämndes inskrifningsting, var beraälte
ledamot skiljaktig från pluralitetens mening, och yttrade han till motivering
af sitt förslag, bland annat:

»Hvad särskildt angår inskrifning stingen, förekomma dock därjämte
andra olikheter emellan beredningens och mitt förslag. Enligt det förra
skola ansökningsärenden af alla slag förekomma å omförmälta ting, där

— 1901 —

rättsnämnd skall deltaga i ärendenas handläggning. Jag däremot anser
sådant ting fullt motsvara ändamålet, därest å detsamma få till handläggning
förekomma de ärenden, som skola upptagas i lagfarts-, intecknings-,
boupptecknings- och af handlings- samt förlagsprotokollen; och bör enligt
mitt förslag tinget förrättas af en ensam domare med biträde allenast af
protokollsförare eller annat vittne till rättsförhandlingen. I de ärenden,
som sålunda skola å inskrifningstingen förekomma, har domstolen endast
att på grund af skriftliga handlingar meddela beslut enligt lag; och mig
synes att, då nämnds deltagande därvid icke kan medföra något gagn,
nämnden ej bör besväras att närvara. Då ärenden, som höra till inskrifningsting,
förekomma å allmänt ting, är visserligen nämnd närvarande,
men det ligger i själfva sakens natur, att jämväl i detta fall nämnden
vid dylika ärendens handläggning icke gör annan tjänst än bevittnar
handläggningen.»

Det borde enligt min mening stadgas i lag, att häradshöfdingen två
gånger i hvarje månad, t. ex. den första och den tredje lördagen i månaden
eller, om hälgdag då inträffar, nästa hälgfria dag skall under vissa
timmar på sitt kansli tillhandagå allmänheten med handläggning af lagfarts-
och inteckningsärenden. Om berörda två lördagar i månaden bestämdes
för handläggningen af dessa ärenden, kunde någon kollision med
tingen eller tingssammanträdena ej gärna inträffa. Vidkommande nämligen
först de domsagor, i hvilka 1872 års ofvanberörda förordning tillämpas,
och där alltså tingssammanträden börja på bestämda måndagar, synes det
vara uppenbart, att någon kollision ej bör inträffa i de fall, då ifrågavarande
lördagar äro söckendagar. Och skulle den första eller den tredje
lördagen i en månad vara hälgdag, samt handläggningen af ifrågavarande
ärenden alltså måste uppskjutas till nästpåföljande söckendag, hvilken i
ty fall alltid är en måndag, så inträffar det aldrig, på sätt med lätthet
kan konstateras, att på den måndagen skall hållas allmänt tingssammanträde.
Hvad åter angår de domsagor, i hvilka 1872 års förordning ej
vunnit tillämpning, får domaren naturligtvis bestämma tingsterminerna
så, att någon kollision af ifrågavarande slag ej må uppkomma. I några
få af dessa sistnämnda domsagor förekommer det visserligen, att domaren
är ute på tingsturer, som någon gång kanske äro ganska långvariga, men
den fordran lärer med fog kunna uppställas, att antingen domaren själf
eller vikarie för honom bör för allmänheten vara att träffa på kansliet
åtminstone en dag hvarannan vecka,.

Huruvida det kan anses nödvändigt, att ett rättsvittne vid ifrågavarande
handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden är tillstädes,
synes man med skäl kunna ifrågasätta. Häradshöfdingen ombesörjer redan

- 1901 —

under nuvarande förhållanden på sitt kansli ganska vigtiga ärenden åt
där tillstädeskomne rättssökande, utan att något vittne därvid behöfver
närvara, och någon olägenhet har däraf ej försports. Ämbetsverkens
registratorer samt andra tjänstemän emottaga ock de allra vigtigaste
fataliehandlingar, utan att någon kontroll genom annan person å deras
åtgöranden härvid förekommer.

Lika vigtigt som det är, att allmänheten ofta har tillfällen att anmäla
lagfarts- och inteckningsärenden till behandling, lika angeläget är
det, att expeditionens utlämnande ej får allt för länge fördröjas. Något
hinder borde ej kunna möta därför, att expeditionen i förevarande fall
vore tillgänglig fjorton dagar efter handläggningen. Att bestämma en
kortare tid synes däremot ej vara att tillråda. Dels kan naturligtvis
under stundom på en dag hopa sig ett högst betydligt antal lagfartsoch
inteckningsärenden, och dels måste det ej sällan inträffa, att häradshöfdingen
med hänsyn till andra vigtiga göromål ej får tillfälle att genast
ägna sin tid åt arbetet med ifrågavarande ärenden.

Skulle för handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden på
landet införas den ordning, hvars hufvuddrag här ofvan antydts, skulle
däraf följa, förutom den hufvudsakliga fördelen att de rättssökande finge
bekvämare tillgång att få sina ifrågavarande ärenden snabbt uträttade,
jämväl andra fördelar. En vinst af reformen vore, att allmänheten finge
visshet att två bestämda dagar i hvarje månad kunna träffa häradshöfdingen
hemma, en fördel som kan synas obetydlig, men i själfva verket
bör skattas ganska högt, särskildt i de domsagor, där häradshöfdingen
ofta är på resor till ting och andra ämbetsförrättningar. Det är nämligen
ej ovigtigt i synnerhet för långväga rättssökande att på vissa dagar få
sina ärenden hos domaren omedelbarligen besörjda.

Jämlikt förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom skall vid ansökning om lagfart fångeshandlingen eller den
del däraf, som angår fånget och vilkoren därför, offentligen uppläsas, och
jämlikt förordningen angående inteckning i fast egendom af samma dag
skall vid ansökning om inteckning den handling, på grund hvaraf inteckning
äskas, eller den del däraf, som ligger till grund för ansökningen,
offentligen uppläsas. Äfven om dessa stadganden, såsom jag har anledning
antaga, i allmänhet icke af häradshöfdingarne efterföljas, ägnas emellertid
i många domsagor å tingen rätt mycken tid åt handläggningen af
lagfarts- och inteckningsärendena. Ett summariskt omnämnande af ansökningens
innehåll med uppgift å namn 4 ifrågakomma personer och
fastigheter torde vara det minsta, hvartill handläggningen i regeln inskränker
sig. Men ofta lärer domaren, i syfte att bereda sökanden till —

1901 —

fälle att, såsom ej sällan befinnes nödigt, komplettera handlingarna, företaga
en provisorisk granskning af åtkomsthandlingarna m. m. Ovanligt
torde ej vara, att särskildt å den första rättegångsdagen under tinget
eller tingssammanträdet flera timmar åtgå till handläggning af allenast
lagfarts- och inteckningsärenden, hvarigenom till stor olägenhet och otrefnad
för nämnd, åklagare och advokater samt tingsmenighet rättegångsmålens
handläggning fördröjes. Följden blifver under stundom, att målen
draga ut långt på kvällen eller någon gång till och med in på natten,
hvilket uppenbart är till skada för deras behöriga utredning. Till förekommande
häraf står det visserligen domaren fritt att öka rättegångsdagarnes
antal, men af andra skäl gör han ogärna detta. Blefve emellertid
den af mig ifrågasatta reformen genomförd, skulle tiden på tingen bättre
räcka till för den egentliga rättsskipningen, och kanske till och med
rättegångsdagarnes antal vid ett och annat tillfälle kunna minskas.

Några afsevärda olägenheter af reformen skulle, så vidt jag kan
förutse, ej uppkomma. Skulle häradshöfdingen på sitt kansli handlägga
ifrågavarande ärenden, så inträffade visserligen för många rättssökande,
att de finge längre väg till förrättningsstället, ån nu är fallet. Många
äro nämligen bosatta långt ifrån vederbörande häradshöfdings hemvist,
men hafva nära väg till sitt tingsställe. Till afhjälpande af berörda
olägenhet kunde emellertid stadgas, att häradshöfdingen, såsom tillförene,
vore pligtig att på tingen taga emot ansökningshandlingarna samt jämväl
att på begäran där återställa dem tillika med expeditionerna. 1 öfrigt
synes man med skäl kunna påyrka, att i allmänhetens intresse en inskränkning
göres i häradshöfdingarnes rättighet att välja bostad hvar som
hälst inom sina domsagor. I regeln säger det sig själft, hvar häradshöfdingen
bör bo, och vanligen bor han också där, men nog inträffar det
under stundom, att häradshöfdingen väljer sin bostad på en för befolkningen
i domsagan obekväm ort. Lämpligen synes det därför kunna
stadgas, att häradshöfdingen skall hafva sin bostad eller åtminstone sitt
kansli på en viss genom öfverordnad myndighets beslut föreskrifven ort
inom domsagan, häradshöfdingen emellertid obetaget att söka utverka
särskildt tillstånd att bo eller hafva sitt kansli annorstädes, vare sig inom
eller utom domsagan.

Tilläfventyrs skall den åsigt framställas, att af den ifrågasatta reformen
skulle vållas en för rättssäkerheten menlig inskränkning beträffande
publiciteten vid ifrågavarande ärendens behandling. Hvad lagfart,sväsendet
angår, är för närvarande härutinnan i 17 § af lagfartslagen stadgadt,
att domaren å landet i föreskrifven ordning skall insända förteckning
å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jämväl köpeskillingen,

— 1901 —

till Körningens befallningshafvande, som liar att ofördröjligen genom tryck
kungöra förteckningen. Härtill kommer beträffande såväl lagfarter som
inteckningar den publicitet, som åstadkommes genom tingläsningen, därvid
nämndemännen äfvensom en och annan bland tingsmenigheten torde kunna
antagas hafva sin uppmärksamhet ganska noga fäst å förekommande lagfarts-
och inteckningsärenden, i den mån fastigheterna eller kontrahenterna
äro af vederbörande åhörare kända, Denna publicitet å tingen skulle
genom den ifrågasatta reformen alldeles försvinna. Hvad inteckningsärendena
angår, synes mig detta vara snarare en förtjänst hos reformen
än en olägenhet af densamma. Man kan nämligen med skäl ifrågasätta,
om det är lämpligt eller förenligt med eljest gällande grundsatser beträffande
affärskrediten, att fastighetsägares skuldsättning mot realsäkerhet
skall ropas ut på tinget såsom något af allmän vigt, Tnteckningsärendenas
offentlighet synes ej böra göras större, än nödigt är, och den fordran,
som i sådant hänseende skäligen kan uppställas, synes vara tillbörligen
uppfyld därigenom, att enhvar har tillgång till inteckningsprotokollen och
inteckningsböckerna, Tänker man sig offentliggörandet å tinget såsom ett
skydd särskild t emot falska inteckningar, så må härvid anmärkas, att bankinrättningar
och enskilda personer få skydda sig emot falska inteckningar på
samma sätt som emot falska växlar och falska ointecknade skuldebref, d. v. s.
genom försigtighet och omtänksamhet vid sina lånetransaktioner. Hvad åter
angår den beträffande lagfarterna stadgade publiciteten, så måste det medgifvas,
att den offentlighet, som i fråga om dessa ärenden åstadkommes
genom tingläsningen, är till obestridlig nytta. Härvid må emellertid erinras,
att därest det skulle anses, att lagfartsärendenas publicitet blefve alltför
mycket kringskuren genom den ifrågasatta reformen, så kunde den gammalmodiga
tingläsningen lätt ersättas med ett annat och ett i själfva verket
mycket kraftigare medel för kungörandet, Den, som i våra dagar vill
bringa ett förhållande till allmän kännedom, anlitar för sådant ändamål
tidningsprässen, och ofelbart skulle kortfattade, med i ögonen fallande
rubriker uppstälda notiser i de mest lästa ortstidningarna beträffande
lagfa,rtsärendena medföra en publicitet,, som till sin verkan blefve betydligt
öfverlägsen den offentlighet, som kan nås medelst den föråldrade
tingläsningen. Den inskränkning i publiciteten, som skulle följa af den
föreslagna reformen, torde därför ej under något förhållande utgöra ett
verkligt skäl emot densamma.

Mera fog torde böra tillmätas en annan invändning, som emot reformen
kan framställas. Man kan måhända förmena, att, densamma enligt
mitt förslag ej är tillräckligt omfattande. Att ärenden angående förmyndares
och gode mäns tillsättande och entledigande ej kunna fråntagas

— 1901 —

häradsrätterna och sålunda undandragas från det inflytande, som nämnden
å dem bör äga utöfva, är uppenbart. Beträffande vidare ärenden angående
äktenskapsförord och lösöreköp föreligger ej något behof af större
skyndsamhet vid deras inregistrering, och detsamma gäller om de ytterst
sällan förekommande morgongåfvobrefven. Däremot synes man ej utan
skäl kunna framställa den mening, att i sammanhang med lagfarts- och
inteckningsärendena jämväl ärenden angående bouppteckningar och testamenten,
som bevakas, borde öfverflyttas från häradsrätterna till häradshöfdingarne.
På utredningen af sistnämnda ärenden beror mången gång
möjligheten att med framgång söka lagfart och inteckning. Emellertid
stå bouppteckningsärendena i ett så nära samband med förmynderskapsoch
godmansärendena, och testamentsbevakningarna sammanhänga så nära
med bouppteckningsärendena, att samtliga dessa ärenden torde böra behandlas
af samma myndighet. Något egentligt hinder torde dock ej möta
för öfverflyttning till häradsliöfdingarne jämväl af ärendena angående bouppteckningar
och testamentsbevakningar. Skulle en sådan öfverflyttning
komma till stånd, kunde lämpligen jämväl ärendena angående äktenskapsförord,
lösöreköp och morgongåfvobref afsöndras från häradsrätternas befattning
och lämnas till häradsliöfdingarne.

Skulle ifrågavarande förslag om ändring i fråga om handläggningen
af lagfarts- och inteckningsärenden vinna afseende, kunde i sammanhang
därmed en förenkling med fördel vidtagas beträffande expeditionen såväl
på landet som i stad af besluten i lagfarts- och inteckningsärenden.
Denna förenkling är emellertid af den art, att skäl till dess vidtagande
föreligga jämväl utan sammanhang med det ifrågavarande förslaget.

Då lagfart meddelas, erhåller sökanden därom icke mindre än fyra
expeditioner, nämligen bevis å fångeshandlingen, särskildt lagfartsbevis,
utdrag af lagfartsboken samt protokoll, och då inteckning beviljas, förnyas
eller dödas, erhåller sökanden därom i regeln tre expeditioner, nämligen
bevis å inteckningshandlingen, utdrag af inteckningsboken samt
protokoll. Någon inskränkning i det synnerligen vidlyftiga och tidsödande
skrifveri och därmed sammanhängande arbete, som ifrågavarande
ärenden sålunda förorsaka, synes utan skada kunna äga rum, och uppenbart
torde vara, att i regeln protokollen i såväl lagfarts- som inteckningsärenden
äro för den rättssökande allmänheten fullkomligt öfverflödiga.
Protokollen innehålla ju hufvudsakligen allenast afskrifter af samt anteckningar
från handlingar, som sökanden har i sin ägo, och om själfva besluten
i ärendena får han ju, såsom ofvan antydts, i regeln utom protokollen
minst två skriftliga besked. Det borde därför enligt min mening
föreskrifvas, att skyldighet att utlösa dylika protokoll ej vidare skulle

— 1''JOl —

äga rum, hvaraf följde, att utdragen ur inteckningsboken finge utfärdas
såsom själfständiga expeditioner. Men vissa undantag från berörda föreskrift
måste dock stadgas, i det att sökanden, såsom hittills, borde vara
skyldig lösa protokoll i de fall, då ansökningen ej bifalles, då ansökningen
afser ämne, hvarom i 13 § af lagfartslagen förmäles, då vid intecknings
förnyande eller dödande inteckningshandlingen ej företes, samt då inteckningsförnyelse
sökes vid annan rätt, än den som beviljat inteckningen.
Genom den sålunda ifrågasatta inskränkningen i skyldigheten för sökande
att lösa protokoll i lagfarts- och inteckningsärenden skulle vederbörande
expeditionshafvandes inkomster af expeditionslösen i ej ringa grad minskas,
men kunde ersättning härför lämnas dem medelst jämkning af annan
lösen i samma ärenden.

På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser,
som kunna finnas erforderliga, för att den häradsrätterna
nu tillkommande befattning med lagfartsoch
inteckningsärenden må, till beredande af tillräckligt
ofta återkommande tillfällen för dessa ärendens handläggning,
varda Överflyttad å häradshöfdingarne.

Fram ställning till Riksdagen angående förhöjning i den aflöning,
som tillkommer vaktmästaren vid justitieombudsmans expeditionen.

Min senast afgifna ämbetsberättelse innehåller (sid. 100 o. f.) i förevarande
ämne en så lydande framställning:

»Enligt den för justitieombudsmansexpeditionen gällande aflöningsstat,
som återfinnes i det af senaste Riksdag faststälda reglemente för riksgäldskontor,
utgår vaktmästarens aflöning med 800 kronor om året,
hvilket belopp efter 5 år kan höjas med 100 kronor. 1 berörda reglemente
har tillika föreskrifvits, att så länge boställsrum i Riksdagens hus
af vaktmästaren innehafvas, skall hans aflöning minskas med 150 kronor
om året.

Nuvarande innehafvaren af vaktmästaresysslan, Carl Erik Blomqvist,
hvilken den 14 juni 1854 antogs till vaktmästare vid expeditionen, åtnjuter
i enlighet med nyssnämnda bestämmelser, jämte fri bostad, en

— 1901 —

kontant aflöning af 750 kronor om året. Med de nuvarande högst betydligt
stegrade lefnadskostnaderna lärer emellertid nämnda aflöning lämna
en mycket knapp tillgång till en familjs nödtorftiga bärgning, och har
jag därför trott mig böra hos Riksdagen söka utverka någon förbättring
i vaktmästarens lönevilkor. Efter öfvervägande af de omständigheter, som
synts mig kunna på saken öfva inverkan, har jag funnit ett årligt lönetillägg
af 150 kronor vara skäligt.

Med anhållan att denna berättelse, i hvad angår nu förevarande framställning,
måtte till vederbörligt utskott hänvisas, hemställer jag vördsamt,
att Riksdagen måtte anslå ett belopp af 150 kronor om året, att såsom
dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen utgå
från och med år 1900 och tills vidare.»

Denna framställning blef af Riksdagen behandlad i sammanhang med
dels af Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda framställningar om
anslag för beredande af dyrtidstillägg åt en del tjänstemän och betjänte,
dels ock en inom Riksdagen i fråga om dyrtidstillägg väckt motion. Riksdagen
afslog af anförda skäl ifrågavarande framställningar.

Med hänsyn till hvad vid frågans behandling vid Riksdagen år 1900
förekommit har jag emellertid ansett mig kunna antaga, att Riksdagen
innevarande år icke skall ställa sig afvisande gent emot hvarje förslag att
åt de lägst aflönade bland samhällets tjänare bereda en bättre ställning,
och tillåter jag mig därför att härmed upprepa min framställning från
förra året. Jag hemställer alltså vördsamt,

att Riksdagen måtte anslå ett belopp af 150 kronor
om året, att såsom dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid
justitieombudsmansexpeditionen utgå från och med år
1901 och tills vidare.

Skulle Riksdagen väl finna, att vaktmästarens lönevilkor böra förbättras,
men tillika hysa den uppfattning, att detta lämpligen kan ske i
annan form eller med annat belopp, än jag föreslagit, anhåller jag, att
Riksdagen måtte i mitt förslag vidtaga de jämkningar, som af en sådan
uppfattning kunna föranledas.

Ämbetsresan år 1900.

Den ämbetsresa, jag under nästlidna år företagit, har omfattat Norrbottens,
Västerbottens och Upsala län. Därvid har jag besökt läns- och

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års Rilsdag. 9

stiftsstyrelser samt domhafvande och stadsdomstolar, hvarjemte jag inspekterat
länsfängelser och kronohäkten inom nämnda län äfvensom tagit
kännedom om beskaffenheten af vederbörande stads- och häradshäkten.
Tillika har jag under resan likasom föregående år ägnat uppmärksamhet
åt domstolarnes arkiv.

Angående hvad vid ifrågavarande inspektioner förekommit hänvisar
jag till det under resan förda diarium, hvilket tillika med justi tieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur kommer att till Riksdagens
lagutskott för granskning öfverlämnas.

Handlagda klagomål och anstälda åtal.

Vid 1900 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes........................,............................................13

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............... 70

Summa 83

Af dessa hafva

såsom återkallade eller på grund af anmälan, att klagandens anspråk

blifvit tillfredsstäldt, afskrifvits................................................................. 3

efter vederbörandes hörande fått förfalla...................................................

efter annorledes verkstäld utredning eller utan åtgärd afskrifvits .....

hänvisats till åtal.............................................................................................

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser..............

» » » » beroende på åtgärd af annan myndighet..............

»»»''.» beroende på pröfning ..................................................

Summa 83

Under år 1900 hafva 10 åtal emot ämbets- eller tjänstemän anstalts,
nämligen:

på grund af förd klagan .................................................................................... 7

» » » anmärkning vid ämbetsresa........................................................ 3

Summa 10

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kongl. Maj:t meddelad.

— 1901 -

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1900 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrivelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
hvilka vid 1899 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda —
om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna
år.

De sålunda vunna upplysningarna, hvilka angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1900, innefattas i tre särskilda,
i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar; innehållande
bilagan därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1900 till
Kongl. Maj:t aflåtit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1901.

OSSIAN BERGER.

Knut von Matcrn.

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1901.

Till RIKSDAGEN.

Under tiden från början af sistförflutna riksmöte har icke något annat
ärende förekommit till handläggning af komiterade än allenast en den
18 december 1900 hos komiterade skriftligen gjord framställning, hvari
en person påkallat komiterades uppmärksamhet och åtgärd i anledning
däraf, att rådstufvurätten i Eskilstuna skulle hafva i särskilda, af rådstufvurätten
handlagda mål gjort sig skyldig till öfvergrepp och lagbrott,
samt att undertecknad Berger, hvilken i egenskap af Riksdagens justitieombudsman
haft att pröfva klagomål, som anförts öfver rådstufvurättens
ifrågavarande förhållande, funnit klagomålen icke till någon åtgärd föranleda.
Med afseende på innehållet af berörda framställning har undertecknad
Berger funnit sig förhindrad att med densamma taga befattning,
hvarför revisionssekreteraren C. E. Leijonmarck såsom justitieombudsmannens
suppleant deltagit i ärendets behandling af komiterade. Enär
komiterade, hvilkas befogenhet är bestämd genom 108 § regeringsformen
och 5 § tryckfrihetsförordningen, icke ägde att med anledning af den
ingifna skriften vidtaga någon åtgärd, hafva komiterade lämnat skriften
utan afseende.

Stockholm i januari 1901.

A. E. NORDENSKIÖLD.
C. G. HERNMARCK.

OSSIAN BERGER.

OSCAR MONTELIUS.
J. JOHANSSON.

E. KROOK.
C. G. STYFEE.

Knut von Matern.

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1901 års Riksdag.

L ’) /.J I.M

32J31 TÄR3a2THäMÄ 3MJKHAM2QUflM03fTI''12Ut

rtA&\yeAm inf. 100: iltj

Förteckning på de af Riksdagen år 1900 till Kongl. Maj:t aflåtna
skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma
skrivelser blifvit under nämnda år vidtagna*).

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 10 februari 1900, angående vevkstäld omröstning
öfver högsta domstolens ledamöter. (1.)

1900 den 16 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 14 februari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(3.)

1900 den 31 mars meddelades härå svar å rikssalen.

3:o af den 24 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom.
(4.)

1900 den 2 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

4:o af den 27 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 kapitlet 16 § strafflagen. (7.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1900.

5:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 21 mars 1884 angående kungörande
af tiden för allmänna tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande
af ting. (8.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1900.

6:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om åtgärder
för åstadkommande af en förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål. (9.)
Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

*) Det vid alutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihangnt till Riksdagens protokoll.

1901 -

7:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari, angående af Riksdagen beslutad
ändring i 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen. (11.)

1900 den 31 mars meddelades härå svar å rikssalen.

8:o af den 25 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af
ett för gatureglering erforderligt område invid länsfängelset i Kristianstad. (41.)

1900 den 22 juni i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

9:o af den 4 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om ändrad
lydelse af 17 kapitlet 4 och 11 §§ handelsbälken. (57.)

1900 den 17 oktober i statsrådet anmäld, hvarvid beslöts att inhämta högsta domstolens

utlåtande öfver nj''a inom justitiedepartementet upprättade lagförslag i ämnet.

10:o af den 8 maj, i anledning af Kongl. Maj:t proposition med förslag till lag om
straffregister. (62.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 oktober 1900.

ll:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 3 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning af
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af ämbets- eller tjänsteman.
(63.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 29 juni 1900 utfärdat lag

i ämnet.

12:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11 kapitlet
strafflagen. (65.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från
viss intecknad gäld. (66.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om sådan ändring i gällande strafflagstiftning,
att den tid, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna
tillgodoräknas honom vid utmätande af straff. (67.)

Infordradt utlåtande från justitiekanslersämbetet har inkommit; och beror ärendet på Kongl.

Maj:ts pröfning.

15:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af kongl. förordningen
den 6 februari 1849 angående viss tid för klander af husesyn emellan enskild
jordägare och landbo. (69.)

Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver ett inom lagbyrån utarbetädt

— 1901 -

förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen den 6 februari 1849 angående viss
tid för klander af husesyn emellan enskild jordägare och landbo, bar Kongl. Maj:t den
21 december 1900 beslutit aflåtande af proposition i ämnet.

16:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (73.)
1900 dén 25 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

17:o af den 10 maj, i fråga om reform af valrätten till Riksdagens Andra kammare.
(86.)

1900 den 1 juni i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t beslutit åt statistiska centralbyrån
uppdraga att i vissa uppgifna afseenden verkställa en statistisk utredning för
år 1900.

18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt domstol i vissa mål angående jordägares rätt öfver vattnet på hans
grund. (88.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 juni 1900.

19:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af prästgård den
1 maj 1885. (89.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 29 juni 1900 utfärdat lag i
ämnet.

20:o af den 14 maj, i anledning af väckt motion om ändring i lagen angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 188(J. (114.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 29 juni 1900 utfärdat lag
i ämnet.

21:o af samma dag, i anledning af väckt motion om åtgärder för åstadkommande
af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska
länderna. (116.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kapitlet 13 § strafflagen
och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889. (117.)

1900 den 17 oktober i statsrådet anmäld, hvarvid beslöts att inhämta högsta domstolens
utlåtande öfver nya inom justitiedepartementet upprättade lagförslag i ämnet.

23:o af samma dag, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords

Bil. till jusliUcombudsmänne,ns ämbctsberäUek* Ull 1.90/ års Riksdag. 10

eller lägenhets afstående för allmänt behof, samt till lag om ändrad lydelse
af 19 kapitlet 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels Kong]. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar. (118.)
Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag,
innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, har Kongl. Maj:t den 29 juni 1900 utfärdat dels lag i berörda
ämne, dels ock lag om ändrad lydelse af 19 kapitlet 13, 14 och 21 §§ strafflagen.

Vidare hafva inom justitiedepartementet upprättade förslag dels till lag, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, dels ock till lag om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i strafflagen blifvit den 7 december 1900 remitterade till utlåtande af
telegrafstyrelsen och tekniska högskolan.

2:o. Utrikesdepartementet.

24:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(74.)

1900 den 25 maj föredragen, hvarvid förordnades, att Riksdagens i punkterna 1, 2 och
3 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom
och efterrättelse, i hvad på bemälda ämbetsverk ankomme.

25:o af den 14 maj, angående inköp af beskickningshus i Paris. (123.)

1900 den 25 maj föredragen, hvarvid Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, bemyndigade ministern
för utrikes ärendena,

dels att för Kongl. Maj:ts minister i Paris, envoyén H. Åkerman utfärda fullmakt
att underteckna köpekontrakt med ägarne af fastigheten n:o 58 Avenue Marceau i nämnda
stad om förvärfvande af densamma för svenska statens räkning för ett belopp af 630,000
francs för själfva fastigheten, fri från inteckningar, förutom köpekostnader;

dels att för en kostnad, hvilken tillsammans med själfva lcöpekostnadernä ej öfverstege
76,700 francs låta verkställa nödiga ändrings- och reparationsarbeten å huset samt
inlösa sådana inom huset befintliga effekter, hvilka, om än icke oskiljaktiga från väggarna,
dock vore för husets fullständighet af så väsentlig vigt, att de icke kunde anses för egentliga
lösören;

dels ock att för bestridande af ofvannämnda utgifter ej mindre af Sveriges andel i
konsulskassans behållning använda ett belopp af 250,000 kronor, än äfven försälja så stor
del af de i riksbanken under öppen deposition å räkning »medel, influtna från kronans

- 1901 -

fastighet i Konstautinopel, till framtida disposition» innestående värdepapper, som erfordrades
för erhållande af ett kontant belopp af 60,000 kronor;

hvarförutom Kongl. Maj:t härvid dels anbefalde statskontoret att för inköpet af beskickuingshuset
på rekvisition till ministern för utrikes ärendena af statsverkets disponibla
medel utbetala 200,000 kronor, dels ock förklarade sig vilja framdeles för hvarje år
taga under ompröfning frågan om erläggande för det löpande året af ränta och amortering
å det sålunda af statskontoret förskjutna belopp.

Sedan den 31 december 1900 för Kongl. Maj:t anmälts, att samtliga för köpets
fullbordande nödiga formaliteter afslutats, och att köpeafhandlingarna vederbörligen undertecknats,
kommer ärendet icke att vidare blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, i hvad
beträffar frågan om förvärfvet af berörda fastighet.

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 7 maj 1900, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition n:o 34 med förslag till lag om tillägg till värnpligtslagen den 5
juni 1885 beträffande vapenöfning under år 1900 för utrönande af härens
krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 35 med förslag till lag angående
mönstring under år 1900 af hästar och fordon för utrönande af härens
krigsberedskap, dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde
hufvudtiteln, punkt 36, gjorda framställning angående anslag till försöksmobilisering.
(71.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t dels den 11 maj 1900, då lagar i ämnet utfärdades och
transsumt af Riksdagens skrifvelse, i hvad den rörde anvisande af medel för utförande af
försöksmobiliseringen, till arméförvaltningen öfverlämnades, dels ock den 18 och 25 maj
1900, då cirkulär och förordning i ämnet utfärdades.

27:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (75.)

Kongl. Maj:t har den 1 juni, den 3 augusti, den 19 oktober samt den 14, 21 och 31
december meddelat beslut, utom beträffande det i punkten 23 omförmälta ärende, hvilket
är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

28:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under nionde hufvudtiteln,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, hvilken hufvudtitel
i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)

Anmäld inför Kongl. Maj:t den 22 juni, därvid beslut fattades, utom i fråga om punkten
6, beträffande hvilken från direktionen öfver arméns pensionskassa infordrad utredning
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

- mot -

29:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående upplåtande till landtförsvaret af mark, tillhörande förra
kronofogdebostället Västerhus n:o 2 och förra regementspastorsbostället Västerbus
n:o 3 i Jämtlands län. (107.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 1 juni 1900, därvid erforderliga föreskrifter i ämnet
vederbörande meddelades.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

30:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvaret. (7 6.)
Kongl. Maj:t har den 25 maj, den 8 juni, den 5 oktober, den 23 november samt den
14 och 21 december 1900 meddelat beslut i ärendet.

31:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under nionde hufvudtiteln,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, hvilken hufvudtitel
i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)

Sedan skrifvelsen den 25 maj genom finansdepartementet anmälts inför Kongl. Maj:t och
transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet,
har Kongl. Maj:t den 22 juni fattat beslut i de på sistnämnda departements föredragning
beroende delar af ärendet med undantag af den i punkten 6 gjorda framställningen
om ändring i vederbörande pensionsanstalters reglementen, öfver hvilken framställning
utlåtande infordrats från direktionen öfver flottans pensionskassa, men ännu icke
inkommit.

5:o. Civildepartementet.

32:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående anslag till jordbruksdepartementet m. m. (16.)

Anmäldes den 31 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

33:o af den 23 mars, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen å sjette hufvudtiteln,
under rubriken extra anslag, gjorda framställningar rörande statens järnvägstrafik
och statens järnvägsbyggnader. (17.)

Anmäldes den 14 april, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af
vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (18.)

Anmäldes den 29 mars, därvid beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

- 1901 -

35:o Riksdagens skrifvelse af den 23 mars 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
i fråga om användande af anvisadt belopp för utrotande af den s. k.
trädgårdsnunnan inom Kalmar och Blekinge län. (19.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 29 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

36:o af den 12 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende. (30.)

Anmäldes den 4 maj, därvid beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas telegrafstyrelsen.

37:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för sjökommunikationer. (32.)

Anmäldes den 4 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

38:o af samma dag, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning ocb förbättring,
bro- ocb hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af
vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(33.)

Anmäldes den 4 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos i de delar af ärendet, som tillhörde
civildepartementets handläggning, hvarjämte ärendet i öfrigt öfverlämnades till jordbruksdepartementet.

39:o af den 1 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inköp af mark
för nya bangårdsanordniugar i Stockholm. (56.)

Anmäldes den 4 maj, därvid beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas järnvägsstyrelsen och
statskontoret.

40:o af den 7 maj, i anledning af gjorda framställningar om anslag dels för undersökningar
af mindre hamnar m. m., dels ock för undersökningar af åtskilliga
kanal- och segelleder m. m. i mellersta Sverige. (58.)

Anmäldes den 8 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

41:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af
anslag för en hamnanläggning vid Hanö fiskeläge i Mjällby socken af Blekinge
län. (59.)

Anmäldes den 8 juni, därvid Konungens befallningshafvande i Blekinge län anbefaldes att
från ägaren af Hanö införskaffa behörigen upprättad öfverlåtelsehandling angående vissa
strand- och vattenområden därstädes; och sedan Konungens befallningshafvande inkommit
med en sådan öfverlåtelsehandling, har Kongl. Maj:t vid ärendets förnyade anmälan den
21 september däri beslutit erforderliga åtgärder.

42:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om inrättande af nya tjänster vid statens järnvägstrafik. (60.)
Anmäldes den 1 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

— 1901 —

43:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående
ändrad lydelse af § 36 i förordningen om landsting. (64.)

Sedan Konungens befallningshafvande i samtliga länen afgifvit utlåtanden, i anledning af
skrifvelsen, har Kongl. Maj:t den 9 november 1900 utfärdat lag i ämnet.

44:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa delar
af förordningen om kommunalstyrelse på landet. (70.)

Sedan Konungens befallningshafvande i samtliga länen afgifvit utlåtanden i anledning af
skrifvelsen, utfärdades den 9 november 1900 lag i ämnet.

45:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (77.)

Anmäldes den 25 maj, därvid öfverlämnades till finansdepartementets handläggning de
ärenden, som omförmälas uti skrifvelsen, punkterna 1, 9, 13, 30—33, 37, 38 och 41,
och till jordbruksdepartementets behandling ärendena i punkterna 7, 18—29, 34—36,
39 och 43, samt i öfriga, på civildepartementets handläggning beroende ärenden erforderliga
åtgärder beslötos.

46:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet. (78.)

Vid anmälan den 1 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t beslutit erforderliga
åtgärder i de till civildepartementets handläggning från finansdepartementet öfverlämnade
ärenden, som omförmälas i punkterna 1, 2, 12, 13 och 14 af skrifvelsen.

47:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (79.)

Vid anmälan den 1 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t beslutit erforderliga
åtgärder i de till civildepartementets handläggning från ecklesiastikdepartementet öfverlämnade
ärenden, som omförmälas i samma skrifvelse, punkterna 23, 24, 25, 30, 31,
92, 93 samt 109—111, samt anbefalt medicinalstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag, huru en af Riksdagen under punkten 112 i skrifvelsen begärd särskildt anordnad
sakkunnig undersökning i syfte att utröna hela antalet af sinnessjuka här i landet
och, så tillförlitligt som möjligt, huru stor del af dem finge anses vara i behof af vård
å anstalt för sinnessjuka, borde verkställas. Medicinalstyrelsen bar ännu icke inkommit
med det sålunda infordrade förslaget.

48:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under nionde hufvudtiteln,
omfattande anslagen till pensions- och indraguingsstaterna, hvilken hufvudtitel
i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)

Anmäldes den 15 juni, därvid beslöts, att skrifvelsen i de delar, som tillhörde civildepartementets
handläggning, skulle delgifvas statskontoret och öfriga vederbörande ämbetsmyndiglieter.
Beträffande Riksdagens uttalande i skrifvelsen i fråga om önskvärdheten af införande
af vissa bestämmelser i reglementena för de pensionsanstalter, som endast till en

- 1901 —

del underhölles af statsmedel, anbefaldes telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen att, sä vidt
afsåge ändring af reglementena för telegrafverkets och statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar,
efter vederbörandes hörande afgifva utlåtanden i ärendet. Endast från telegrafstyrelsen
bar utlåtande inkommit.

4 9:o Riksdagens skrifvelse af den 9 maj 1900, i anledning af Ivongl. Maj:ts proposition
angående låneunderstöd för anläggning af järnväg från Borås till
Alfvesta. (85.)

Anmäldes den 25 maj, därvid Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län anbefaldes ^
att underrätta Borås—Alfvesta järnvägsaktiebolag om innehållet af denna skrifvelse, på
det att. bolaget måtte inkomma med de för ärendets slutliga pröfning erforderliga handlingar.
Sådana handlingar hafva ännu ej inkommit.

50:o af den 11 maj, med anhållan om utredning angående ämbets- och tjänstemäns
dagliga tjänstgöringstid. (95.)

Anmäldes den 8 juni, därvid Kongl. Maj:t uppdrog åt chefen för civildepartementet att
verkställa den af Riksdagen begärda utredningen. Denna bar ännu icke kunnat afslntas.

51 :o af den 14 maj, i anledning af inom Riksdagen väckta förslag om beredande
'' åt den personal, som från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst,
af pension i likhet med den öfriga statsbanepersonalen. (118.)

Anmäldes den 1 juni, därvid järnvägsstyrelsen anbefaldes att, efter vederbörandes hörande,
verkställa den af Riksdagen i ärendet begärda utredningen och därmed, jämte det utlåtande,
hvartill samma utredning kunde föranleda, till Kongl. Maj:t inkomma. Detta utlåtande
har ännu ej inkommit.

52:o af samma dag, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industrielt
yrke, dels ock trenne med föranledande af denna proposition afgifna
motioner. (119.)

Anmäldes den 8 juni, därvid kommerskollegium anbefaldes att, bland annat, afgifva yttrande,
huruvida för särskild näringsgren uppskof med den nya författningens tillämpning
och meddelande af öfvergångsbestämmelser i enlighet med hvad uti det af Riksdagen antagna
lagförslag medgifvits, kunde anses erforderliga och, därest detta befunnes vara förhållandet,
afgifva förslag därutinnan. Sedan kommerskollegium fullgjort hvad det sålunda
fått sig anbefaldt, har Kongl. Maj:t vid ärendets förnyade anmälan den 17 oktober 1900
utfärdat lag och kungörelse i ämnet.

53:o af samma dag, angående redogörelse för de af Kongl. Maj:t, eller på grund af
Kongl. Maj:ts bemyndigande tillsatta komitéers verksamhet in. m. (121.)
Anmäldes den 1 8 maj. därvid erforderliga föreskrifter meddelades.

— 1901 -

54:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, angående statsregleringen för år
1901 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (i24.)

Anmäldes den 29 juni i de delar, soni tillhörde civildepartementets handläggning; och
beslötos erforderliga åtgärder.

6:o. Finansdepartementet.

55:o Riksdagens skrifvelse af den 23 mars 1900, angående val af två fullmäktige
i riksbanken och tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda
verk. (20.)

56:0 af samma dag, angående val af tre fullmäktige i riksgäldskontoret och tre
suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (21.)

Den 6 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t anmälda och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagda till handlingarna.

57:o af deu 30 mars, i anledning af väckta motioner om ändrade lagbestämmelser
i fråga om riksbankens sedelutgifningsrätt. (26.)

Vid föredragning den 17 oktober af Riksdagens förevarande skrifvelse förordnade Kongl.
Maj:t filosofie doktorn C. C. P. Herslow, bankdirektören friherre C. .T. Langenskiöld samt
fullmäktigen i riksbanken, lektorn H. R. Törnebladh att jämte bankinspektören, kanslirådet
R. H. Benckert biträda med utarbetande af förslag i det i skrifvelsen omförroälda
syfte.

Sedan bemälde komiterade den 1 december afgifvit betänkande med förslag i ämnet,
har Kongl. Maj:t genom remiss den 11 i samma månad lämnat fullmäktige i riksbanken
tillfälle att afgifva utlåtande öfver berörda förslag.

Detta utlåtande är ännu icke till Kongl. Maj:t inkommet.

58:o af deu 3 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge. (28.)

Vid föredragning den 20 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda förordning
i ämnet.

59:o af den 12 april, angående Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra,
tredje, fjärde, femte, sjette, sjunde och åttonde hufvudtitlarne gjorda framställningar
om anslag för beredande af dyrtidstillägg för år 1900 åt en del tjänstemän
och betjänte. (29.)

Den 27 april är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd,
lagd till handlingarna.

- 1901 -

60:o Riksdagens skrifvelse af den 21 april, angående stämpelafgiften. (34.)

Kongl. Maj:t har den 15 juni låtit utfärda kungörelse angående stämpelafgiften.

61:o af den 25 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående understöd
åt arbetaren vid myntverket A. Andersson. (46.)

Vid föredragning den 11 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

62:o af samma dag, i fråga om skattefrälseräntors inlösande af staten. (53.)

Den 11 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående utsträckning af tiden för
anmälan om inlösen af skattefrälseräntor.

63:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna. (72.)
Innehållet i Riksdagens förevarande skrifvelse har den 25 maj meddelats riksmarskalksära
betet och statskontoret till kännedom och efterrättelse.

64:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet. (78.)

Vid föredragning den 25 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse, i hvad densamma afsåge
de i punkterna 3, 7, 8, 9, 10, 11, 15, 16, 17, 18 och 26 omförmälta anslag,
hvilka, enligt den af Riksdagen verkstälda fördelning under hufvudtitlar af de under dåvarande
sjette, sjunde och åttonde hufvudtitlarne beviljade anslag, som föranleddes af jordbruksdepartementets
inrättande, i den af Riksdagen för år 1901 faststälda riksstat fuunes
upptagna under sjunde hufvudtiteln, har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande anslagen under förenämnda punkter, i hvad besluten skilde sig från Kongl.
Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse i föredragna
delar skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på
detta ämbetsverk ankomme, äfvensom meddelas öfriga vederbörande ämbetsverk och myndigheter.

65:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet. (77.)

Sedan från civildepartementet till finansdepartementet med protokollsutdrag öfverlämnats
aftryck af Riksdagens förevarande skrifvelse för handläggning inom sistnämnda departement
af de delar af skrifvelsen, som på föredragning af chefen för samma departement
ankomme, nämligen de i punkterna 1, 9, 13, 30. 31, 32, 33, 37, 38 och 41 omförmälta
anslag, hvilka enligt den af Riksdagen verkstälda fördelning under hufvudtitlar af de under
nuvarande sjette, sjunde och åttonde hufvudtitlarne beviljade anslag, som föranleddes
af jordbruksdepartementets inrättande, i den af Riksdagen för år 1901 faststälda riksstat

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelee till 1901 ärs Riksdag. 11

funnes upptagna under sjunde hufvudtiteln, innefattande anslagen till finansdepartementet,
liar vid föredragning den 1 juni 1900 af Riksdagens skrifvelse i ofvan angifna punkter,
Kongl. Maj:t, jämte förklarande att Kongl. Maj:t beträffande Riksdagens i punkten 37
anmälda beslut angående anordnande af fabriksinspektion ville, sedan frågan om förändrad
lagstiftning angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industrielt
yrke blifvit af Kongl. Maj:t slutligen afgjord, meddela de närmare föreskrifter,
som påkallades af Riksdagens berörda beslut, förordnat, att Riksdagens skrifvelse skulle i
alla ifrågavarande delar delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på
detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som
rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

Sedan kommerskollegium inkommit med infordradt förslag till distrikt och station
för en hvar af de bestämda åtta yrkesinspektörerna, samt Kongl. Maj:t den 17 oktober
1900 låtit utfärda lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete
i industrielt yrke, har Kongl. Maj:t den 19 i samma månad meddelat föreskrifter om ny
indelning från och med år 1901 af riket i yrkesinspektörsdistrikt m. m.

66:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna
under nionde hufvudtiteln, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna,
hvilken hufvudtitel i riksstaten för år 1901 upptages såsom den
tionde. (80.)

Yid föredragning den 25 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t, med anledning
af Riksdagens i sjette punkten af samma skrifvelse anmälda beslut, låtit utfärda
kungörelse angående bestämmelser om förlust af pensionsrätt eller pension för den, som
blifvit från innehafvande tjänst afsatt eller förklarats hafva gjort sig till afsättning skyldig;
och har Kongl. Maj:t tillika förordnat, att Riksdagens skrifvelse skulle för de åtgärder,
som kunde finnas böra vidtagas i anledning af hvad Riksdagen i förenämnda
punkt anfört beträffande önskvärdheten att i reglementena för vederbörande pensionsanstalter
bestämmelser måtte införas, i syfte att för så stor andel af de från pénsionsanstalterna
utgående pensioner, som kunde anses motsvara det af pensionsanstalten åtnjutna
statsunderstöd, enahanda bestämmelser måtte blifva gällande som för de uteslutande
af statsmedel utgående pensioner eller fyllnadspensioner, äfvensom för handläggning i öfrigt
i de delar, som tillhörde annat departement än finansdepartementet, till vederbörande
departement öfverlämnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

67:o af den 9 maj, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Vid föredragning den 25 maj af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
dels anbefalt statskontoret och kammarrätten att gemensamt afgifva utlåtande öfver Riks -

1901 -

dagens i skrifvelsen gjorda framställning i fråga om utfärdande af allmän föreskrift därom,
att samtliga de räkenskaper, som till granskning af Riksdagens revisorer öfverlämnades,
skulle vara försedda med innehållsförteckningar, dels ock förordnat, att ett tryckt exemplar
af skrifvelsen skulle, jämte protokollsutdrag, öfverlämnas till justitiedepartementet, i hvad
skrifvelsen rörde fångvårdsstyrelsen, och till ecklesiastikdepartementet, såvidt skrifvelsen
afsåge Kongl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen.

Ofvanberörda från statskontoret och kammarrätten infordrade utlåtande har ännu icke
inkommit till Kongl. Maj:t.

68:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
om ändrad lydelse af § 38 i förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den
24 maj 1895. (82.)

Yid föredragning den 25 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kong]. Maj:t, som
beträffande de af Riksdagen, jämte straffskärpning, såsom önskvärda ansedda åtgärder till
motverkande af lönkrögeri, funnit hvad Riksdagen härutinnan anfört ej för närvarande böra
föranleda särskild åtgärd, låtit i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut utfärda kungörelse
angående förändrad lydelse af § 38 i ifrågavarande förordning.

69:o af den 9 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (83.)
Den 22 juni har Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda anhållan
låtit utfärda kungörelse i ämnet.

70:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring af
gällande bestämmelser i afseende å mått och vigt. (90.)

Den 8 juni liar Kongl. Maj:t låtit, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse
meddelade beslut, utfärda kungörelse angående förändrad lydelse af 7 § i förordningen
om mått och vigt den 9 oktober 1885.

71 :o af den 11 maj, angående åtgärder för åstadkommande af tillfredsställande kontroll
öfver förvaltningen af vissa donationer och stiftelser m. m. (92.)

Vid föredragning den 25 maj af denna Riksdagens skrifvelse hafva statskontoret och kammarrätten
erhållit befallning att gemensamt afgifva utlåtande öfver Riksdagens i skrifvelsen
gjorda framställning; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

72:o af samma dag, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)

Vid föredragning den 9 november af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
tillsatt en komité för utredning angående förbättradt pensioneringssätt för sjömän; och har
till nämnda komité, jämlikt Kongl. Maj:ts beslut den 30 i samma månad, för att tagas
i öfvervägande i den mån de folie inom området för det komitén lämnade uppdrag, öfver -

1901 -

lämnats åtskilliga handlingar, som i anledning af Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1884
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette bufvudtitel af Kongl. Maj:t infordrats.

73:o Riksdagens, skrifvelse af den 11 maj, angående nedsättning af järnvägsfrakten
för bränntorf m. m. samt om tillgodogörande af bränsletillgången i landets torfmossar.
(97.)

Vid föredragning den 30 november af denna Riksdagens skrifvelse bar Kongl. Maj:t anbefalt
järnvägsstyrelsen att afgifva utlåtande öfver skrifvelse!!, i hvad den afsåge fråga
om nedsättning i gällande järnvägsfrakter, äfvensom uppdragit åt ingeniören Alf. Larsson
och löjtnanten vid Skaraborgs regemente E. J. Wallgren att afresa till utlandet för att
därstädes enligt de närmare föreskrifter chefen för finansdepartementet ägde meddela inhämta
kännedom om tillverkningen af bränntorf och de olika sätten för densammas användning,
med skyldighet för dem att till chefen för nämnda departement afgifva berättelse
om hvad under resan inhämtats och i sammanhang därmed yttra sig angående de åtgärder,
som kunde finnas böra här i landet vidtagas för vinnande af det i Riksdagens förberörda
skrifvelse afsedda syftemål.

74:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efterskänkande
af kronans rätt till åtskilliga danaarf. (102.)

Vid föredragning den 25 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t ocli Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

75:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af ett kronan tilldömdt skadeersättningsbelopp för obehörig afverkning
å den Rättviks och Boda socknemän upplåtna s. k. brobyggnadsskog i Kopparbergs
län. (106.)

Vid föredragning den 25 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, anbefalt
statskontoret att genom Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län till vederbörande
utbetala det af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda beloppet.

76:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (108.)

Den 1 juni har innehållet i Riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

77:o af den 11 maj, angående tullbevillningen. (109.)

Den 25 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående fortsatt tillämpning af
tulltaxan den 24 oktober 1898 med vissa ändringar.

- 1901 -

78:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition
med förslag till förordning om frilager. (110.)

Den 25 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

79:o af den 14 maj, med öfverlämnande af ny riksstat. (122.)

Vid föredragning den 25 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att berörda riksstat skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

80:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1901 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (124.) „ •

Yid föredragning den 1 juni af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen
beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Härjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i
hvad den rörde afsättning af medel till arbetareförsäkringsfonden, till underlättande af
åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, till järnvägsanläggningar
för statens räkning äfvensom till låneunderstöd för enskilda järnvägar, skulle jämte
protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet.

81 :o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(125.)

Den 25 maj är denna skrifvelse anmäld för Kongl. Maj:t och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

82:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (126.)
Den 1 juni bar Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens i förenämnda skrifvelse omförmälta
beslut låtit utfärda kungörelse angående den vid 1900 års Riksdag åtagna bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

83:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående jordafsöndring från förra sergeantsbostället 9/16 mantal Bjuf
n:o 8 i Bjufs socken af Malmöhus län. (44.)

1900 den 25 maj inför Kongl. Maj:t anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

84:o af den 8 maj, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid rikets tek*
niska läroverk. (61.)

— 1901 —

Ärendet anmäldes inför Kongl. Maj:t den 25 maj, därvid beslöts att infordra utlåtanden
i ämnet från styrelserna för tekniska högskolan, Chalmers tekniska läroanstalt, tekniska
elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro och Borås samt tekniska skolorna i Stockholm
och Eskilstuna. De sålunda infordrade utlåtandena hafva under året inkommit, och
är frågan beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

85:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj, i anledning af väckt motion angående
ändrad lydelse af § 33 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862. (68.)

Kongl. Maj:t har den 30 november 1900 utfärdat lag i ämnet.

86:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (79.)

Kongl. Maj:t har den 4 och 25 maj, den 1, den 8 och 29 juni, den 17 augusti, den 5
och den 17 oktober, den 9, den 16 och den 30 november samt den 31 december meddelat
slutligt afgörande beslut i ärendet; dock är den i punkten 43 af berörda skrifvelse
omförmälta fråga ännu delvis beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, och äro punkterna 62,
80, 84, 85 och 129 ännu icke af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda.

Hvad beträffar punkten 43, angående anslag till betäckande af brister i domkapitlens
expeditionskassor samt för oförutsedda, oundgängliga behof vid deras expeditioner, har Kongl.
Maj:t den 25 maj, den 28 september och den 26 oktober anvisat vissa belopp till utgående
af detta anslag; och beror punkten i öfrigt ännu på Kongl. Maj:ts pröfning.

Vid ärendets föredragning den 25 maj förordnade Kongl. Maj:t, att beträffande punkten
62, rörande ny- och tillbyggnad för biblioteket och universitetet i Lund, det större akademiska
konsistoriet i nämnda stad skulle, bland annat, låta uppgöra erforderliga nya ritningar
jämte kostnadsberäkningar till nybyggnad för omförmälta bibliotek, samt att kanslern
för rikets universitet skulle med eget utlåtande till Kongl. Maj:ts pröfning öfyerlämna
detta ärende. Denna utredning har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Hvad angår punkten 80, i hvad den afser inrättande inom Strängnäs stift af ett
seminarium för utbildande af folkskolelärare, hafva utlåtanden i frågan infordrats från domkapitlet
i Strängnäs, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Örebro län
samt öfverintendentsämbetet. Dessa yttranden hafva inkommit, och beror ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning.

Beträffande punkten 84, rörande en gymnastikbyggnad vid folkskolelärarinneseminariet
i Kalmar, förordnade Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 25 maj, att öfverintendentsämbetet
under viss förutsättning skulle däri sig yttra. Sedan detta yttrande inkommit,
har ärendet remitterats till domkapitlet i Kalmar samt därefter ånyo till öfverintendentsämbetet
och sedermera till samma domkapitel, hvars senare utlåtande ännu ej till Kongl.
Maj:t inkommit.

Hvad angår punkten 85, rörande uppförande af byggnader vid Murjeks järnvägsstation
i Jockmocks socken för seminariet för bildande af lappska sraåskolelärare och

— 1901 —

småskolelärarinnor, anbefalde Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning den 25 maj Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län att infordra yttrande i ärendet från delägarne
i Jockmocks sockens skogsmedelsfond samt därmed jämte eget utlåtande till Kongl. Maj:t
inkomma. Den äskade utredningen är verkstäld, och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

Vidkommande punkten 129, om uppförande af en kapellbyggnad i Södra Bergnäs
by, föreskref Kongl. Maj:t den 25 maj, att Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län, efter vederbörandes hörande, skulle till Kongl. Maj:t inkomma med förslag beträffande
de åtgärder, som för kapellbyggnadens utförande kunde böra vidtagas, samt det yttrande
i öfrigt, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Sedan sådant förslag och yttrande
afgifvits, remitterades ärendet den 16 oktober till domänstyrelsen, som den 11 december
utlåtit sig i ärendet, hvilket ännu ej är af Kongl. Maj:t slutligen pröfvadt.

Till civildepartementets vidare behandling hafva, på grund af Kongl. Maj:ts den 25
maj fattade beslut, öfverlämnats de frågor, som upptagas under punkterna 23—25, 30,
31, 92, 93 samt 109—112.

87:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående öfverförande af medel från de ecklesiastika boställenas skogsfond till
prästerskapets löneregleringsfond. (93.)

1900 den 25 maj inför Kong!. Maj:t anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

88:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående lönetursberäkniug
för vissa lärare vid Göteborgs högskola. (94.)

Kongl. Maj:t har den 25 maj utfärdat kungörelse i ämnet.

89:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från hemmanet Belgstena n:o 1 under Ribbingelunds kungsgård i
Kjula socken och Öster Rekarne härad af Södermanlands län till skolhustomt för
Kjula församling. (103.)

1900 den 25 maj inför Kongl. Maj:t anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

90:o af samma dag, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde hufvudtiteln, punkten 19, gjorda framställning om statsbidrag till
vikarie för extra ordinarie lärare vid folkskola m. fl., dels ock en i anledning
af denna framställning väckt motion. (111.)

Kongl. Maj:t har den 1 juni utfärdat kungörelse och cirkulär i ämnet. På Kongl. Maj:ts
pröfning beror ännu frågan om och på hvilka vilkor statsbidrag må kunna lämnas till
aflönande af vikarier för sjuka lärare eller lärarinnor vid seminarium, inrättadt af landsting
eller af stad, som ej deltager i landsting.

91:o af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande folkskolelärares m. fl.
aflöning. (112.)

Kongl. Maj:t har den 1 juni utfärdat kungörelser och cirkulär i ämnet.

— 1901 —

8:o. Jordbruksdepartementet.

92:o Riksdagens skrifvelse af den 3 april 1900, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående fortsatta åtgärder till förekommande af skogshärjning af
insekten nunnan. (27.)

Anmäldes den 14 april, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

93:o af den 12 april, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(33.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Anmäldes den 1 juni i den del, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

94:o af den 25 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående optionsrätt
till arrendet af förra hospitalshemmanet Va mantal Follinge n:o 2 jämte Fallsberg,
en utjord, i Östergötlands län. (35.)

95:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället 1 mantal Rågsjö n:is 2 och 3 Bengts- och
Larsagård i Jönköpings län hörande lägenhet. (36.)

96:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till kronohemmanen V* mantal Libbetomta n:o 1 och 2 mantal Hallsta
n:is 1 och 2 i Södermanlands län hörande lägenhet. (37.)

97:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga till indragna militieboställen i Östergötlands län hörande lägenheter.
(38.)

98:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra militiebostället 1 mantal Öfra Leberg n:o 6 Bossgård i Östergötlands
län hörande lägenheter. (39.)

99:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse åt
enskilde af ett invid Bastuträsks järnvägsstation beläget område af kronoparken
Brännheden i Norsjö socken af Västerbottens län. (40.)

100:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra hospitalshemmanet V2 mantal Dufvedal n:o 1 i Östergötlands
län. (42.) *

101:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till förra hospitalslägenheten Sättran i Östergötlands län hörande lägenheter.
(43.)

— 1901 —

102:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition
angående bestridande af kostnader för åtgärder till förekommande af skogshärjning
af insekten nunnan. (45.)

Omförmälta nio skrivelser anmäldes den 11 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

l03:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af fyra till kronoparken Uttersberg i Västmanlands län börande jordområden.
(47.)

Anmäldes den 11 maj, därvid domänstyrelsen anbefaldes att inkomma med utlåtande i
anledning af hvad Riksdagen anfört i afseende å försäljningen af det till hemmanen Born
och Masmästarbo hörande område. Sedan detta utlåtande till Kongl, Maj:t inkommit,
anmäldes ärendet ånyo den 20 juli, därvid Kongl. Maj:t förordnade, att hvad Kongl.
Majrt och Riksdagen uti ifrågavarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

104:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Storsunds järnvägsstation beläget område af kronoparken
Storträskliden i Norrbottens län. (48.)

l05:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället V4 mantal Upsala n:o 1 i Kalmar län hörande
lägenhet. (49.)

10G:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts propasition angående försäljning
af en till förra militiebostället 1 mantal Ålberga n:o 1 i Södermanlands län
hörande utäga, benämnd Fjällen. (50.)

107:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse
till Örebro stad af mark från kronolägenheten Alnängarne i Örebro län. (51.)

108:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronoängen Bjurkärret n:o 1 i Södermanlands län. (52.)

109:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse
åt bergverksaktiebolaget Freja af kronan tillhörig mark i Norrbottens län. (54.)

II Oro af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående öfverlåtande

på Svegs kommun af kronans rätt till ett vid afvittringen inom Svegs socken
åt socknemännen till kyrkostallar afsatt område. (55.)

Berörda sju skrivelser anmäldes den 11 maj; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

III ro af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette

hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (77.)

Anmäldes den 1 juni i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid erforderliga åtgärder beslötos med undantag dock beträffande anslag till utförande af

11 il, Ull justitieombudsmannens UmbclshcråUelse till 1901 års Riksdag» 1-

hydrogratisk-biologiska Undersökningar, hvilken fråga ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

112:o Riksdagens skrifvelse af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(78.)

Anmäldes den 1 juni i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

113:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående jagtpass. (87.)

Anmäldes den 25 maj och lades till handlingarna.

114:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i fråga om djupborrningar i Södra
Sverige. (91.)

Anmäldes den 1 juni, då chefen för Sveriges geologiska undersökning anbefaldes att afgifva
utlåtande i ärendet. Sedan detta utlåtande till Kongl. Maj:t inkommit, samt jämväl
vetenskapsakademien sig yttrat, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

115:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under förra landshöfdingebostället 2 mantal Marieholm n:is 1 och 2
i Skaraborgs län lydande lägenheter. (98.)

116:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa till kronoparken Alträsk i Norrbottens län hörande jordområden. (99.)

117:o af samma dag, i anledning af Kong]. Majrts proposition angående upplåtelse
åt staden Kristianstad af ett till kronoparken Gamla Espet i Kristianstads
län hörande område. (100.)

Omförmälta tre skrivelser anmäldes den 25 maj, därvid Kongl. Maj:t förordnade, att
hvad Kong], Maj:t och Riksdagen uti dessa ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

118:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladugård i Södermanlands
län. (101.)

Anmäldes den 25 maj och remitterades till domänstyrelsen med befallning att efter vederbörandes
hörande i ärendet afgifva utlåtande. Detta utlåtande har ännu ej till Kongl.
Maj:t inkommit.

119:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga kronolägenheter. (104.)

Anmäldes den 25 maj, därvid Kongl. Maj:t förordnade, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

- 1901 —

120:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af den kronan tillkommande jordägareandel i grufva. (105.)
Anmäldes den 1 juni, därvid ärendet remitterades till kommerskollegii utlåtande. Sedan
detta utlåtande inkommit, föredrogs ärendet ånyo den 8 juni, då kungörelser i-ämnet utfärdades.

121:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande. (115.)

Anmäldes den 25 maj, därvid Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län anbefaldes
att, efter vederbörandes börande, inkomma med utlåtanden i ämnet. Sådana utlåtanden
hafva ännu icke från alla länsstyrelser inkommit.

122:o af samma dag, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående hvad
iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Anmäldes den 18 maj, då medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter
lärarekollegiets vid veterinärinstitutet hörande, i ärendet afgifva utlåtande. Sådant utlåtande
har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Särskild förteckning på de i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, hvilka vid utgången af år 1900 i sin helhet eller till någon del
icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

6:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1900, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning
i vissa skuldfordringsmål. (9.)

9:o af den 4 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete och till lag om
ändrad lydelse af 17 kapitlet 4 och 11 §§ handelsbalken. (57.)

12:o af den 8 maj, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11 kapitlet
strafflagen. (65.)

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående åtgärder till befrämjande
af frånstyckad hemmansdels eller afsöndrad jordlägenhets frigörande från
viss intecknad gäld. (66.)

17:o af den 10 maj, i fråga om reform af valrätten till Riksdagens Andra kammare.
(86.)

21 :o af den 14 maj, i anledning af väckt motion om åtgärder för åstadkommande
af nya, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre skandinaviska
länderna. (116.)

- 1901 -

22:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj, i anledning af Kougl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24 kapitlet
13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889. (117.)

23:o af samma dag, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, samt till lag om ändrad lydelse af 19
kapitlet 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar. (118.)

Landtförsvarsdepartementet.

27:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (75.)

28:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under nionde hufvudtitelu,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, hvilken hufvudtitel
i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)

Sjöförsvarsdepartementet.

31 :o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under nionde hufvudtiteln, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna,
hvilken hufvudtitel i riksstaten för år 1901 upptages såsom den
tionde. (80.) ,

Civildepartementet.

47:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(79.)

48:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under nionde hufvudtiteln,
omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, hvilken hufvudtitel
i riksstaten för år 1901 upptages såsom den tionde. (80.)

— 1901 -

49:o Riksdagens skrifvelse af deri 9 uiaj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående låneunderstöd för anläggning af järnväg från Borås till Alfvesta. (85.)

50:o af den 11 maj, med anhållan om utredning angående ämbets- och tjänstemäns
dagliga tjänstgöringstid. (95.)

51:o af den 14 maj, i anledning af inom Riksdagen väckta förslag om beredande
åt den personal, som från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst,
af pension i likhet med den öfriga statsbanepersoualen. (Ilo.)

Finansdepartementet.

57:o Riksdagens skrifvelse af den 30 mars 1900, i anledning af väckta motioner
om ändrade lagbestämmelser i fråga om riksbankens sedelutgifningsrätt. (26.)

G7:o af den 9 maj, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

71 :o af den 11 maj, angående åtgärder för åstadkommande af tillfredsställande
kontroll öfver förvaltningen af vissa donationer och stiftelser m. m. (92.)

72:o af samma dag, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)

73:o af samma dag, angående nedsättning af järnvägsfrakten för bränntorf m. m.
samt om tillgodogörande af bränsletillgången i landets torfmossar. (97.)

Ecklesiastikdepartementet,

84:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1900, augående undervisning i teknisk
hygien m. m. vid rikets tekniska läroverk. (61.)

86:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (79.)

- 1901 —

Jordbruksdepartementet.

111 :o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(77.)

114:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran om utredning och förslag i fråga om djupborrningar i södra

Sverige. (91.)

118:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna kungsladugård i Södermanlands
län. (101.)

121:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
lagstiftning om vägbållningsbesvärets utgörande. (115.)

122:o af samma dag, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående hvad

iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar

bland husdjuren. (120.)

1901 —

III.

TI''''

Förteckning på de genom skrivelser, som vid Riksdagar före år 1900
till Kongl. Maj:t afl,ätits, anhängig gjorda ärenden, hvilka vid 1899 års slut
voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter
om den behandling, samma ärenden under år 1900 undergått *j.

Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden
om fängelsestraffs verkställande. (68.)

Ärendet tiar under år 1900 ej undergått vidare behandling.

2:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105
§ skiftesstadgan. (7.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Ärendet har under år 1900 ej undergått vidare behandling.

4:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

G:o‘af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa
s. k. vilkorlig frigifning. (98.)

*) Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bibanget till vederbörande Riksdags protokoll.

- 1901 -

Kongl. Maj it har den 25 maj 1900 bealutit uppdraga åt en komité dels att upprätta
förslag om skärpning af förvaadlingsstraffen och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen
samt om vilkorlig frigifning, dels ock att i sammanhang därmed vidare utreda
frågan om införande af varning eller vilkorlig dom samt utarbeta de författningsförslag,
hvartill denua utredning må gifva anledning.

'''' i - • * ■ I • * • *l,fW i.i ■ ) *'' '' ■ vi »T ! !■'' , i; •" • : *4‘ ’• i..*»!;’ ‘ t

7:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1 894, om utredning rörande bolags förvärf
af jordegendom i vissa delar af landet m. m. (119.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Majits pröfning.

8:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lag
angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)
Vid föredragning häraf den 25 maj 1900 har Kongl. Maj:t dels beslutit, att till biträde
inom justitiedepartementet vid fortsatt beredning af frågan om lagstiftning rörande lifförsäkringsanstalter
skulle tillkallas sakkunnige män, dels tillåtit, att de sålunda tillkallade
sakkunnige finge, enligt anvisning, som af departementschefen lämnades efter vidare förhandlingar
med cheferna för norska justits- och politidepartementen och för danska
indeurigsministeriet, sammanträda med sakkunnige, som från norsk och dansk sida kunde
utses, för upprättande af förslag till sådana möjligast öfverensstämmande föreskrifter om
lifförsäkringsanstalter, som funnes vara af omständigheterna påkallade.

De sakkunnige, som sammanträdt med i Norge och Danmark utsedde sakkunnige,
hafva ännu icke inkommit med betänkande.

9:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

Det enligt senast afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande har numera
inkommit; och beror ärendet i denna del på Kongl. ,Maj:ts pröfning. Den i ärendet tillsatta
komité har till ecklesiastikdepartementet afgifvit betänkande och förslag angående
vanartade och i sedligt afseende försummade barns behandling.

10:o af den 13 maj 1896, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen. (60.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestäm,
melser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållit?. (101..)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfnihg beroende.

12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner''om ändrade bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende. (105.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. (112.)
Bil. Ull justitieombudsmannen* ämbetsberdttélse till 1901 äcs Riksdag. 13

Proposition med förslag till lag om rätt domstol i vissa mål angående jordägares rätt
öfver vattnet å hans grund är till Riksdagen aflåten den 16 februari 1900.

14:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden
med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)
Det under 9:o här ofvan omförmälta, till ecklesiastikdepartementet afgifna komitébetänkande
afser jämväl förevarande skrifvelse.

15:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Öfverlämnad från ecklesiastikdepartementet. Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne
om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den
28 juni 1895. (88.)

Det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande har numera
afgifvits; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift, att aga eller annat
kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.)

Ärendet heror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 23 april 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring af
17 kapitlet 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straff bestämmelser
för vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva. (58.)

Öfver ett inom lagbyrån uppgjordt förslag till lag om ändrad lydelse af 17 och 31
kapitlen rättegångsbalken och därmed sammanhängande lagförslag har högsta domstolens
utlåtande blifvit infordradt.

19:o af den 7 maj 1898, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning
beträffande slägtnamn. (85.)

Sedan vid föredragning häraf den 7 december 1900 anmälts upprättadt förslag till förordning
angående anteckning i kyrkobok om förändring eller antagande af slägtnamn, har
Kongl. Maj:t förordnat, att ärendet skulle för vidare handläggning öfverlämnas till ecklesiastikdepartementet.

2Ö:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om skärpt lagstiftning emot
ocker. (87.)

Öfver ett i anledning af ifrågavarande framställning inom lagbyrån upprättadt förslag till
lag angående ocker har högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

21:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)

— 1901 -

Det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande har numera
afgifvits; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning..

22:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande af
förslag till ny legostadga. (102.)

Den i ärendet tillsatta komité har den 31 oktober 1900 afgifvit förslag till lag om
tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

23:o af den 13 maj 1898, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af magnesitförekomster. (125.)

Kongl. Maj:t har den 21 december 1900 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

24:o af den 13 maj 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa
delar af gällande strafflagstiftning. (133.)

Anmäld i sammanhang med Riksdagens här ofvan under 6:o upptagna skrifvelse och vidare
behandlad på sätt beträffande nämnda skrifvelse omförmälts.

25:o af den 15 maj 1898, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af bestämmelserna rörande återfallspreskription. (146.)

Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom lagbyrån uppgjordt förslag
till lag angående ändrad lydelse af 4 kapitlet 11 § strafflagen, har Kongl. Maj:t den 21
december 1900 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

26:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om införande af lagbestämmelser
rövande biträde af tolk åt domstol eller allmän åklagare. (47.)
Öfver ett inom lagbyrån utarbetadt förslag till lag om tolks anlitande vid domstol har
högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt.

27:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om samäganderätt till fast och lös egendom. (49.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till skydd för
det fria arbetsaftalet. (52.)

Den i föregående förteckning omförmälta komité hav ännu icke afgifvit betänkande i
detta ämne.

29:o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Ärendet är fortfarande på Kong]. Maj:ts pröfning beroende.

30:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för
brott, som omförmälas i 18 kapitlet 6 och 13 §§ strafflagen. (91.)

Ärendet har under år 1900 ej undergått vidare behandling.

31:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena mellan kommuner och
enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

— 1901 —

100

Sedan de enligt senast afgifna förteckning från öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i länen infordrade utlåtanden inkommit, beror ärendet på Kongl.
Maj:ts pröfning. >y>s>t ,K .. < . - ... ,1

32:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner
angående registrering af jämväl andra föreningar än sådana, som hafva ekonoo
•] misk verksamhet till sin uppgift. (101.)

De, enligt hvad senast afgifna förteckning förmäler, från Konungens samtlige befallningshafvande,
domkapitlen i riket och konsistorierna infordrade utlåtanden hafva numera inkommit;
pcb beror ärendet på Kongl. Maj:ts; pröfning. ,

33:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
2, 20 och 21 §§ i lagen om hemniansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartslagen., (127.)

Sedan landtmäteristyrelseus i senast afgifna förteckning omförmälta utlåtande inkommit,
bar Kongl. Maj:t anbefalt kammarkollegium att afgifva utlåtande i ärendet.

Af dessa ärenden äro ‘ alltså de under 13:o, 23:o och 25:o upptagna hos Kongl.
Maj:t slutligen afgjorda, de under 18:o och 26:o upptagna föremål för granskning i
högsta domstolen, de under 6:o, 8:ö, 24:6, 28:o ocli 33:o upptagna föremål för behandling
af annan myndighet eller af särskilde komiterade, det under 19:o upptagna öfverlämnadt
till annat departement samt de öfriga på pröfning beroende.

V , ! "..■■gU- . h-1 . -.''f: y: h ■ : ■ ; ■ h:., ;

'' ,u.i i f f .o im-ni !;

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens .skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:0 af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel. (63.)

Kongl. Maj:t har den 2 mars och den 21 september meddelat beslut i fråga om punkterna
14 och 34, hvaremot, beträffande punkterna 22 och 33,! från vederbörande ämbetsverk
infordrade utlåtanden ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

i!,''". .ii'', V ,! , ,,

Sjöförsvarsdepartementet.

Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den
svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)

- 1901 —

101

Sedan den med anledning af denna skrifvelse tillsatta komité inkommit med utlåtande''
och förslag i afseende å skeppsmätningen och kostnaderna därför, hvilket utlåtande och
förslag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementets handläggning, har generaltullstyrelsen
den 21 juni 1900 afgifvit infordradt utlåtande i ärendet.

Genom remiss den 2 juli 1900 infordrades utlåtande i ärendet från kommerskollegium,
hvarifrån utlåtande ännp icke inkommit*).

Kila. ,w„n. A- n.''? Wd-,

. lii.mv.:,''" : / ••’*) iil,: ,''ii . , V V. .,

Civildepartementet.

.i tc::! U;?:!! *■■•=: . rt Monn.ij-j ^- (G : .

l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående vérkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (7 5.) i , .

Anmäldes den 19 januari 1900, då Kongl. Maj:t fattade beslut i ärendet, såvidt detsamma
vid årets början varit på Kong]. Maj:ts. pröfning beroende.

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)

Det ärende, som föranledt skrifvelsens upptagande i nästföregående förteckning och som
angår ändringar i reglementet för sjömanshusen i riket, har för vidare behandling öfverlämnats
till finansdepartementet.

3:o af den 17 mars 1885,, om, ändrade stadganden angående den s. k. allmänna
strömränsningen. (20.)

Den vidare behandlingen af detta ärende, i hvad det afser beredande af ersättning af statsmedel
för den tunga, som genom deltagande i allmän strömränsning tillskyndas enskilde,
har öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

4:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Ärendet har för vidare behandling öfverlämnats till finansdepartementet.

5:6 af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Sedan landtbruksstyrelsen inkommit med det i senaste förteckning omförmälta utlåtande,
har ärendet för vidare behandling öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

6:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

*) Se ämbetsberiittelse» till 1900 Ärs Riksdag, sid. 137,

— 1901 -

102

Det från järnvägsstyrelsen den 4 november 1898 infordrade utlåtande i ärendet har ännu
icke inkommit.

7:ö Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen
den 21 oktober 1864 angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus. (85.)

I detta ärende, som från ecklesiastikdepartementet öfverlämnats till civildepartementets
vidare handläggning, hafva de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden ännu
icke fullständigt till Kongl. Maj:t inkommit.

8:o af samma dag, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11
februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel.
(87.)

Sedan statskontoret och kammarrätten inkommit med det i senaste förteckning omförmälta
utlåtande, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

9:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.)
Ärendet har för vidare behandling öfverlämnats till finansdepartementet.

10:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Sedan det från medicinalstyrelsen den 15 november 1899 infordrade utlåtande inkommit,
bar ärendet för vidare behandling öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

ll:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Ärendet har för vidare behandling öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

12:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet har för vidare handläggning öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

13:o af den 8 maj 1897, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas
därom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket
införas eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.)

Den 30 mars 1900 utfärdades författning i ämnet.

14:o af den 15 maj 1897, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om
handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.)

Ärendet har för vidare behandling öfverlämnats till finansdepartementet.

15:o af den 13 maj 1898, angående ålderdorasunderstöd åt i kommuners tjänst anstälda
barnmorskor. (118.)

Sedan i detta ärende, som från ecklesiastikdepartementet öfverlämnats till civildepartementets
handläggning, direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning inkommit med infordradt
utlåtande, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

— 1901 —

108

lfi:o Riksdagens skrifvelse af den 29 april 1899, angående ändring af gällande bestämmelser
i fråga om prenumeration å tidningar. (57.)

1 detta ärende, som från finansdepartementet öfverlämnats till civildepartementets handläggning,
hafva de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta särskildt tillkallade personer
ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

17:o af den 13 maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (65.)

Kongl. Maj:t har den 8 februari 1900 meddelat beslut i den del af detta ärende, som
vid årets början var på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

18:o af den 5 maj 1899, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen. (80.)

Sedan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län inkommit med utlåtande i ärendet,
har Kongl. Maj:t vid förnyad anmälan af detsamma den 11 maj 1900 däri meddelat
beslut.

., , l.r. ''i. •• . -t. • * - f''* •*,»’;•.(- ■ fr f il-, '' t ! , •*; j < .O ä''*j''s < * .. m;''

19:o af den 8 maj 1899, i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i
tvister mellan arbetare och arbetsgivare. (85.)

Den i senaste förteckning omförmälta komité har ännu icke inkommit med utlåtande och
förslag i ämnet.

20:o af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)
Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med det från styrelsen infordrade utlåtande
öfver skrifvelsen i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i Helsingborg
för visst öfvertidsarbete.

21:o af den 12 maj 1899, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport
af kalk m. m. (130.)

Det af Kongl. Maj:t den 19 maj 1899 från järnvägsstyrelsen infordrade utlåtandet i
ärendet har ännu ej inkommit; och har järnvägsstyrelsen i skrifvelse den 13 september
1900 redogjort för anledningen till dröjsmålet.

Af dessa ärenden äro alltså de under l:o, 13:o, 17:o och 18:o upptagna bos Kongl.
Maj:t slutligen afgjorda, de under 6:o, 7:o, 16:o, 19:o, 20:o och 21 :o upptagna föremål
för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade, de under 2:o, 3:o,
4:o, 5:o, 9:o, 1 Oro, 1 l:o, 12:o och 14:o upptagna öfverlämnade till annat departement
samt de öfriga på pröfning beroende.

— 1901 —

104

Finansdepartementet.

l;o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af vackt fråga om närmare
bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Den 30 mars 1900 hav Kong], Maj:t till pröfning förehaft den af Riksdagen i förestående
skrifvelse omförmälta fråga jämte vissa andra med densamma i mer eller mindre omedelbart
sammanhang stående frågor, och har Kongl. Maj:t funnit desamma icke till någon
Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

Sedan den i anledning af förestående skrifvelse den 3 oktober 1884 tillsatta komité till
Kongl. Maj:t inkommit med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen
i riket och handelsflottans pensionsanstalt samt kommerskollegigm, efter vederbörande
myndigheters hörande, afgifvit infordradt utlåtande, hafva handlingarna i fråga
om ändringar i reglementet för sjömanshusen i riket öfverlämnats till särskilda komiterade
för afgifvande af förslag i ärendet, hvilket förslag ännu icke inkommit.

På föredragning af chefen för finansdepartementet, till hvilket departement ärendet
numera från civildepartementet öfverflyttats, har Kongl. Maj:t förordnat, att till den af Kong].
Maj:t den 9 november 1900 tillsatta komité för utredning af frågan om ett förbättradt
pensioneringssätt för sjömän skulle öfverlämnas åtskilliga förevarande ärende tillhörande
handlingar för att tagas i öfvervägande, i den mån de fölle inom området för det sagda
komité lämnade uppdrag.

3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör. (46.)

Sedan de komiterade, som erhållit i uppdrag att verkställa revision af ifrågavarande författning,
den 15 mars 1900 afgifvit förslag till förordning angående passagerareångfartyg,
har vid föredragning den 6 påföljande juli af chefen för finansdepartementet, till hvilket
departement ärendet numera öfverflyttats från civildepartementet, Kongl. Maj:t anbefalt
kommerskollegium att afgifva utlåtande öfver berörda förslag, hvilket utlåtande ännu icke
inkommit till Kongl. Maj:t.

4:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1892. (76.)

Sedan Kongl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatt en komité iför verkställande af utredning
angående förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet, kommer den af Riksdagen
i förevarande skrifvelse, under rubriken flottans pensionskassa, gjorda framställning, hvilken
äger samband med ämnen, som komitén liar att behandla, att blifva föremål för pröfning

— 1901 -

105

i sammanhang med det utlåtande och förslag, som kan komma att af bemälta komité afgifvas.

5:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
af förslag till lärlingslag. (91.)

Sedan kommerskollegium till Kongl. Maj:t inkommit med utlåtande i ärendet, är detta,
som numera öfverflytlats från civildepartementet till finansdepartementet, på Kong]. Maj:ts
pröfning beroende.

6:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Sedan den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande med
förslag, samt yttranden i ämnet infordrats från vederbörande myndigheter, har ärendet
numera öfverflyttats till jordbruksdepartementet.

7:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Det från kammarkollegium i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit till
Kongl. Maj:t.

8:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

Sedan statskontoret afgifvit infordradt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 9 november 1900
bemyndigat chefen för finansdepartementet att för utarbetande inom departementet af förslag
till vissa bestämmelser i ämnet tillkalla fem sakkunniga personer.

De af chefen för finansdepartementet med stöd af berörda bemyndigande tillkallade
personerna hafva ännu icke inkommit med sitt förslag.

9:° af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Sedan den af Kongl. Maj:t i ärendet tillsatta komité den 15 maj 1900 afgifvit betänkande
med förslag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 17 augusti samma år anbefalt öfverståthållareämbetet
och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län att inkomma
med utlåtande öfver nämnda förslag; och har sådant utlåtande från samtliga vederbörande
ännu icke inkommit.

10:o af den 13 maj 1897, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

Sedan statskontoret och kammarrätten afgifvit gemensamt utlåtande i anledning af Riksdagens
i förevarande skrifvelse under rubriken marinförvaltningen gjorda framställning
angående marinförvaltningens räkenskaper, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.
Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1901 års Riksdag. 14

106

11 :o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1897, angående ändring i gällande bestämmelser
i fråga om handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.)

Sedan detta ärende öfverflyttats från civildepartementet till finansdepartementet, liai den
med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité den 23 maj 1900 afgifvit betänkande
med förslag till förordning om försäljning af vin och maltdrycker samt utskänkning
af tillagade icke spirituösa drycker m. m., och har Kongl. Maj:t den 6 juli samma
år anbefalt järnvägsstyrelsen äfvensom öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län att inkomma med utlåtande öfver de afgifna förslagen.

De sålunda infordrade yttrandena hafva ännu icke inkommit från samtlige vederbörande.

12:o af den 22 april 1898, i fråga om afskrifning af vedhyggstevräntan och tägtekarlsräntan
å bergsfrälsejorden i Falu fögderi m. m. (56.)

Sedan kammarkollegium efter vederbörandes hörande och statskontoret afgifvit utlåtande
i ärendet, är detta beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om vissa af landets vattenfall
m. m. (67.)

Sedan Kongl. Maj:t den 9 juni 1899. tillsatt en komité för utredning beträffande de mera
betydande vattenfall i landet, hvilka helt och hållet eller delvis kunde anses vara i statens
ägo med mera, har detta ärende öfverflyttats till jordbruksdepartementet.

14:o af den 13 maj 1898, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(80.)

Sedan öfver Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda framställning i fråga om ändrade grunder
för pensionering af ämbets- och tjänstemän samt betjänte, hvilkas pensionering helt
eller delvis bestredes af allmänna medel, infordrade utlåtanden inkommit från vederbörande
myndigheter, har Kongl. Maj:t den 6 april 1900 aflåtit proposition till Riksdagen angående
bestämmelser om förlust af pensionsrätt eller pension för den, som blifvit från innehafvande
tjänst afsatt eller förklarats hafva gjort sig till afsättning skyldig.

15:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte däitill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Sedan kammarkollegium den 27 maj 1898 anbefalts att inkomma med utlåtande i anledning
af Riksdagens under rubriken kammarkollegium gjorda framställning angående
Husqvarna gevärsfaktori samt Finspongs järn- ooh styckebruk, har kollegium afgifvit
sådant utlåtande dels beträffande Husqvarna gevärsfaktori den 12 oktober 1899, hvarefter
ärendet i denna del remitterats till arméförvaltningeu för afgifvande af yttrande, som
ännu icke inkommit till Kongl. Maj:t, dels ock, hvad angår Finspongs järn- och styckebruk,
den 6 februari 1900.

1901 -

107

Vid föredragning den 16 påföljande mars af Riksdagens skrifvelse, i hvad den afsåge
nämnda bruk, har Kongl. Maj:t funnit Riksdagens framställning i denna del icke
till någon K ongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda. ■

16:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning
i utlandet. (120.)

Sedan detta ärende öfverflyttats från civil- till finansdepartementet, har den af Kongl.
Maj:t den 1 juli 1898 i ärendet tillsatta komité afgifvit utlåtande och förslag rörande
vissa å sjöfarten hvilande afgifter äfvensom angående taxering af rederirörelse.

Öfver berörda förslag hafva utlåtanden infordrats från vederbörande; och hafva dessa
utlåtanden ännu icke inkommit till Kongl. Maj:t.*)

17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af
rätt till bearbetande af magnesitförekomster. (125.)

Sedan kommerskollegium inkommit med infordrad utredning i ärendet, har vid detsammas
föredragning den 23 februari 1900 förordnats, att handlingarna i ärendet jämte protokollsutdrag
skulle öfverlämnas till justitiedepartementet för vidare åtgärd.

18:o af den 21 mars 1899, angående förbud mot försäljning af spirituösa drycker
mot postförskott. (31.)

Den 30 november 1900 bar Kongl. Maj:t beslutit till Riksdagen aflåta proposition om
förändrad lydelse af § 4 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 18-95.

19:o af den 29 april 1899, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om
prenumeration å tidningar. (57.)

Sedan jämlikt bemyndigande chefen för finansdepartementet för utarbetande inom nämnda
departement af förslag till bestämmelser i det af Riksdagen afsedda syfte tillkallat sex
personer, är ärendet numera öfverflyttadt till civildepartementet.

20:o af den 10 maj 1899, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (118.)

Sedan fångvårdsstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande, har ärendet öfverflyttats till
jordbruksdepartementet.

21:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående civile tjänsteinnehafvares rätt till pension af staten
m. m. (121.)

Den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl. Maj:t tillsatta komité har
ännu icke inkommit med den anbefalla utredningen.

*) Se ämbetsberättelsen till 1900 års Riksdag, sid. 137.

— 1901 —

108

22:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, i anledning af inom Riksdagen
väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande af möjlighet för mindre
bemedlade att förvärfva sig egna hem. (135.)

Sedan Kong]. Maj:t den 10 juli 1899 tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den
af Riksdagen begärda utredning i ämnet, bär ärendet öfverfiyttats till jordbruksdepartementet.

23:o af den 14 maj 1899, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket
indragna hospitalsräntor m. m. (140.)

Den 26 maj 1899 har kammarkollegium anbefalts att i anledning af denna Riksdagens
skrifvelse afgifva utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Af dessa ärenden äro alltså de under l:o, 14:0 och 18:o upptagna hos Kongl. Maj:t
slutligen afgjorda, de under 2:o, 3:o, 7:o, 8:o, 9:o, ll:o, 15:o, 16:o, 21:o och 23:o upptagna
föremål för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade, de under
6:o, 13:o, 17:o, 19:o, 20:o och 22:o upptagna öfverlämnade till annat departement samt
de öfriga på pröfning beroende.

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(75.)''

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1900 utfärdat stadga angående vissa offentliga
arkiv.

3:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelseu den 21 oktober
1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus. (85.)

På grund af förnyade stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen
den 31 mars 1900 har ifrågavarande ärende för vidare behandling öfverlämnats till
civildepartementet.

4:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

Sedan den i ärendet tillsatta komité den 26 oktober 1899 till ecklesiastikdepartementet
afgifvit betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt afseende försummade

- 1901 -

109

barns behandling, hafva öfver vissa af dessa förslag infordrats yttranden från öfverståthållareämbetet
och Konungens befallningshafvande i samtliga län. De sålunda infordrade
yttrandena hafva ännu ej fullständigt till Kongl. Maj:t inkommit.

5:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1897, angående undervisningen i
geografi vid de allmänna läroverken. (44.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1900 beslutit utfärda kungörelse i ämnet.

6:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i prästerskapets
aflöningsförhållanden. (62.)

Den af Kongl. Maj:t den 22 oktober 1897 för ärendets behandling tillsatta komité har
ännu icke afgifvit slutligt betänkande.

7:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Det under 4:o här ofvan omförmälta komitébetänkande afser jämväl Riksdagens i förevarande
skrifvelse gjorda framställning.

8:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Sedan högsta domstolen afgifvit yttrande i ärendet, anmäldes detsamma inför Kongl. Maj:t
den 30 november 1900, därvid beslöts, att ärendet skulle för vidare behandling öfverlämnas
till justitiedepartementet.

9:o af den 13 maj 1897, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

10:o af den 17 maj 1897, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.
(113.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1900 beslutit utfärda kungörelser i de ämnen, som i
dessa båda skrifvelse!- beröras.

ll:o af den 7 maj 1898, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning
beträffande slägtnamn. (85.)

Jämlikt Kongl. Majrts beslut den 7 december 1900 har detta ärende öfverlämnats från
justitiedepartementet till ecklesiastikdepartementet. Öfver ett i anledning af berörda skrifvelse
upprättadt förslag till ändring af förordningen angående kyrkoböckers förande den 6
augusti 1894 hafva utlåtanden infordrats från samtliga länsstyrelser och ecklesiastika konsistorier
i riket.

12:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

Från kammarrätten och statskontoret infordrade utlåtanden öfver berörda skrifvelse, i hvad

- 1901 -

110

den afser Upsala universitet, hafva ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit. Beträffande den
till institutet för blinda å Tomteboda donerade Nybergska fondens förvaltning under åren
1887—1898 har förnyadt utlåtande infordrats från direktionen öfver institutet, hvilket
utlåtande ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit,

13:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående ålderdomsunderstöd
åt i kommuners tjänst anstälda barnmorskor. (118.)

På grund af förnyade stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen
den 31 mars 1900 har ifrågavarande ärende för vidare behandling öfverlämnats till civildepartementet.

14:o af samma dag, angående åstadkommande af ökad varaktighet hos vissa tryckalster.
(128.)

Sedan infordradt utlåtande från styrelsen för tekniska högskolan inkommit, hafva upplysningar
i ämnet begärts hos norska regeringens justits- och politidepartement samt hos
vissa främmande makter; och hafva dessa upplysningar ännu ej erhållits.

15:o af den 19 april 1899, i anledning af väckta motioner angående ändring af
§ 7 i förordningen om kyrkostämma m. m. (53.)

Sedan från Konungens befallningshafvande och domkapitlen i riket infordrade utlåtanden
inkommit, har förslag till författning i ärendet utarbetats, öfver hvilket förslag Konungens
befallningshafvande och domkapitlen i riket samt Stockholms stads konsistorium anbefalts
att afgifva utlåtanden, som ännu ej inkommit.

16:o af den 6 maj 1899, angående inrättande vid fullständiga och femklassiga allmänna
läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar
i 15—16-års-åldern m. m. (84.)

Den af Kongl. Maj:t den 26 maj 1899 för, bland annat, detta ärendes behandling tillsatta
komité har ännu icke afgifvit betänkande.

17:o af den 8 maj 1899, angående förändrad uppställning af den s. k. lilla almanackan
och införande i almanackan af ny namnlängd. (86.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj 1900 meddelat vetenskapsakademien föreskrifter angående
förändringar i almanackan.

18:o af samma dag, angående utredning och förslag till förbättrad vård åt sådana
sinnesslöa, hvilka icke intagas i uppfostringsanstalter och arbetshem. (87.)
Från åtskilliga myndigheter infordrade yttranden i ärendet hafva ej alla ännu till Kongl.
Maj:t inkommit.

19:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

På grund af förnyade stadgan angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen

- 1901 -

111

den 31 mars 1900 har ifrågavarande ärende för vidare behandling öfverlämnats till
jordbruksdepartementet.

20:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel. (67.)

Kongl. Maj:t har under år 1900 meddelat beslut i ärendet, så vidt detsamma vid årets
början berodde på Kong]. Maj:ts pröfning, utom i de delar, som omförmälas under punkterna
117, 118 och 120 af Riksdagens skrifvelse.

Vid ärendets föredragning den 19 maj 1899 förordnade Kongl. Maj:t, att beträffande
punkten 117, rörande bidrag till restaurering af Mariakyrkan i Sigtuna, Konungens
befallningshafvande i Stockholms län skulle inhämta Sigtuna, S:t Olofs och S:t Pers församlingars
utlåtanden, huruvida församlingarna vore villiga åtaga sig de ytterligare kostnader
för Mariakyrkans i Sigtuna restaurering, som af Riksdagens beslut påkallades, samt
åtaga sig det framtida underhållet af kyrkan. Efter det berörda utlåtanden inkommit,
remitterades ärendet till domkapitlet i Upsala, och sedan denna myndighet däri afgifvit
yttrande, infordrades genom remiss den 19 oktober 1899 utlåtande af öfverintendentsämbetet,
hvarifrån svar ännu ej inkommit.

Beträffande punkten 118, angående bidrag till restaurering af Husaby församlings
kyrka, förordnade Kongl. Maj:t vid föredragning den 19 maj 1899, att Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län skulle inhämta Husaby församlings yttrande, huruvida församlingen
vore villig åtaga sig de ytterligare kostnader för sin kyrkas restaurering, som
af Riksdagens beslut påkallades, samt att ansvara för det framtida underhållet af kyrkan.
Efter det berörda utlåtande inkommit, remitterades ärendet till domkapitlet i Skara, och
sedan denna myndighet däri afgifvit yttrande, infordrades genom remiss den 5 november
1900 utlåtande af öfverintendentsämbetet, hvarifrån svar ännu ej inkommit.

Hvad slutligen angår punkten 120, angående anslag för uppförande af en kapellbyggnad
i Junosuando by af Pajala församling, förordnade Kongl. Maj:t likaledes vid föredragning
den 19 maj 1899, att öfverintendentsämbetet skulle, efter vederbörandes hörande,
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de förenklingar i byggnadsplanen för
nämnda kapellbyggnad, som kunde vidtagas för kapellets uppförande för 18,000 kronor.
Sedan öfverintendentsämbetet inkommit med dylikt förslag samt Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län däröfver afgifvit yttrande, har Konungens bemälde befallningshafvande
genom remiss den 28 november 1900 anbefalts att, efter hörande af Pajala församling
och Junosuando kapellag, i ärendet afgifva förnyadt utlåtande.

2l:o af samma dag, angående åtgärder för att bereda säkrare förvaring af de under
pastors uppsigt och vård stående arkivalier. (124.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1900 utfärdat stadga angående vissa offentliga arkiv.

22:o af den 14 maj 1899, i fråga om upphörande af det från viss jord i Skåne,
Halland och Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta. (139.)

- 1901 -

112

Till Kongl. Maj:t har ännu icke inkommit utlåtande, som kammarkollegium anbefalls
att, efter vederbörandes hörande, i ärendet afgifva.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 5:o, 9:o, 10:o, 17:o och 21:o upptagna
hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under.4:o, 6:o, 7:o, ll:o, 12:o, 15:o, 16:o, 18:o,
20:o i tre särskildt angifna punkter och 22:o antecknade föremål för behandling af annan
myndighet eller af särskilde komiterade, de under 3:o, 8:o, 13:o och 19:o upptagna
öfverlämnade till andra departement, det under 14:o antecknade hvilande i afvaktan på
erhållande af begärda upplysningar samt det under l:o upptagna beroende på pröfning.

Jordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömränsningen. (20.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Det i senaste ämbetsberättelsen omnämnda, från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu
icke inkommit.

2:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafstisket vid rikets västkust. (85.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Detta ärende är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

3:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Ärendet är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

4:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Ärendet är fortfarande beroende på vidare handläggning.

5:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Sedan senaste ämbetsberättelsen afgafs, har domänstyrelsen
inkommit med utlåtande, hvaremot kammarkollegium ännu icke afgifvit infordradt
yttrande.

6:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Öfverlämnad från finansdepartementet. De från vederbörande myndigheter infordrade yttranden
öfver det betänkande med förslag i ämnet, som den med anledning af förevarande
skrifvelse tillsatta komité afgifvit, hafva ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

- 1901 -

113

7:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om
vissa af landets vattenfall m. m. (67.)

Öfverlämnad från finansdepartementet. Ärendet är fortfarande föremål för behandling af
den utaf Kongl. Maj:t i anledning af omförmälta skrifvelse den 9 juni 1899 tillsatta
komité.

8:° af den 10 maj 1899, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående disposition
af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (118.)

Öfverlämnad från finansdepartementet. Sedan fångvårdsstyrelsen till Kongl. Maj:t inkommit
v med infordradt utlåtande i ärendet, har detsamma remitterats till Konungens befallnings hafvande

i Hallands län, hvilken myndighet ännu icke afgifvit yttrande.

9:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Öfverlämnad från ecklesiastikdepartementet. Sedan infordrade utlåtanden afgifvits af samtlige
Konungens befallningshafvande, har ärendet remitterats till kammarrätten, hvilket
ämbetsverk ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande.

10:o af den 13 maj 1899, i anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder förberedande
af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem. (135.)
Öfverlämnad från finansdepartementet. Den af Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 i anledning
af berörda skrifvelse tillsatta komité har ännu ej afgifvit betänkande i ämnet.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 3:o och 4:o upptagna beroende på pröfning
och de öfriga föremål för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade.

llil. till justitifiotn huds man nens ämbetsbfivutlfil sfi till 1901 års Riksdag,

114

Tabell,

utvisande under livilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1900
aflåta a, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda
skrivelser finnas upptagna i den under I bär ofvan införda förteckning.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling ocb det senare talet numret
i förenämnda förteckning.)

1	1	27	92	52	108	77	45, 65,	111	102	74
2	*)	28	58	53	62	78	46, 64,	112	103	89
3	2	29	59	54	109	79	47,	86	104	119
4	3	30	36	55	110	80	28, 31, 48	66	105	120
5	*)	31	**)	56	39	81		67	106	75
6	*)	32	37	57	9	82		68	107	29
7	4	33	38, 93	58	40	83		69	108	76
8	r 5	34	60	59	41	84		***)	109	77
9	6	35	94	60	42	85		49	110	78
10		36	95	61	84	86		17	111	90
11	7	37	96	62	10	87		113	112	91
12		38	97	63	11	88		18	113	51
j 13		39	98	64	43	89		19	114	20
i 14	***)	40	99	65	12	90		70	115	121 1
i 15		41	8	66	13	91		114	116	21 \|
16	32	42	100	67	14	92		71	117	22
17	33	43	101	68	85	93		87	118	23
i 18	34	44	83	69	15	94		88	119	52
19	35	45	102	70	44	95		50	120	122
20	55	46	61	71	26	96		72	121	53
21	56	47	103	72	63	97		73	122	79
22	*)	48	104	73	16	98		115	123	25
23	*)	49	105	74	24	99		116	124	54, 80
24	*)	50	106	75	27	100		117	125	81
; 25 ! 26	*) 57	51	107	76	30	101		118	126	82

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken.