JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1900:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

AMBETSBERATTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1900;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HiEGGSTROMS BOKTRYCKERI 15)00.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Öi(l.

Inledning ........................................................................................................................1

Redogörelse för åtal, anstälda mot:

1) häradshöfdingen F. Gustafson, för obehörigt uttagande af traktamentsersättning 2

2) kyrkoherden E. E. Åhrén, för olaga vigsel (forts, från ämbetsber. till 1898

års Riksdag, sid. 25—33) ................................................................................ 6

3) rådmannen A. Örström, i egenskap af t. f. borgmästare, för olagligt upp lösande

af en sammankomst (forts, från ämbetsber. till 1899 års Riksdag,
sid. 79—87) ..................................................................................................... 6

4) hiiradshöfdingen V. Anderberg, för utfärdande af felaktigt gravationsbevis

(forts, från ämbetsber. till 1898 års Riksdag, sid. 53 — 56)............................. 6

5) stadsnotarien grefve C. Källing och t. f. stadsnotarien Karl Sörensen, för

oriktig debitering af lösen för gravationsbevis (forts, från ämbetsber. till 1899
års Riksdag, sid. 2—9)...................................................................................... 7

6) häradshöfdingen C. O. Schlyter, för lagstridigt afvisande af nämndeman (forts,

från ämbetsber. till 1898 års Riksdag, sid. 57—65)......................................... 8

7) arkivarien O. Collett, för dröjsmål med utlämnande af arkivhandlingar ......... 8

8) häradshöfdingen C. O. Schlyter, för underlåten stämpelbeläggning af stämningar 19

9) aktuarien M. Stolpe, för förseelse mot tryckfrihetsförordningen (forts, från

ämbetsber. till 1899 års Riksdag, sid. 47—56)................................................... 23

10) lasarettsläkaren Wilhelm Hallin, för dröjsmål med afgifvande af utlåtande

(forts, från ämbetsber. till 1899 års Riksdag, sid. 47) ................................... 24

11) kronofogden E. F. Engelstedt, om ersättning för skada, orsakad genom ett af

honom såsom t. f. domhafvande utfärdadt felaktigt gravationsbevis (forts, från
ämbetsber. till 1898 års Riksdag, sid. 66—71) ................................................ 24

12) kyrkoherden J. E. Björkquist, för lagstridig affattning af flyttningsbetyg (forts,

från ämbetsber. till 1899 års Riksdag, sid. 26)............................................... 26

13) kyrkoherden H. F. Ringius, för obehörigt dröjsmål med varnande af oeniga

makar................................................................................................................ 26

14) komministern C. G. Eckerberg, för det rösträtt å kyrkostämma obehörigen

förvägrats en röstägande....................................................... 33

15) kommissionslandtmätaren T. F. Röing, för det han i sammanhang med gräns utstakning

obehörigen låtit afrödja gränslinien ............................................... 39

16) häradshöfdingen Carl Oscar Björkman, i fråga om ersättning för skada, som

vållats genom fel i gravationsbevis (forts, från ämbetsber. till 1899 års Riksdag,
sid. 38—46).............................. 45

17) häradshöfdingen Pehr Guldbrand Pettersson, för underlåten stämpelbeläggning

af stämningar...................................................................................................... 4^

Sid 18)

häradshöfdingen C. A. Strandmark, för det en ansökning om lagfart obehörigen

blifvit afslagen m. m........................................................................................ 50

19) häradshöfdingen H. Helmertz, för utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner

för sterbhusdelägare, ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas...... 56

20) häradshöfdingen H. Helmertz, för dödande af inteckningar, utan att begäran

därom framstälts, m. m. (forts, från ämbetsber. till 1899 års Riksdag, sid. 88) 75

Obehörigt kommissionärsarfvode. Rättelse härutinnan åstadkommen utan åtal........... 76

Framställning till Kongl. Maj:t ang. meddelande af föreskrifter rörande ämbets- och

tjänstemäns dagtraktamente i vissa fall ................................................................ 78

Framställningar till Kongl. Maj:t ang. förening af tingslag.......................................... 82

Redogörelse för utgången af två hos Kongl. Maj:t under år 1898 gjorda framställningar
ang. förening af tingslag ...................................................................... 86

Framställning till Riksdagen om åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning
i vissa skuldfordringsmål ............................................................................. 87

Framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet beträffande för brott

häktade personers inställande för domstol........................................................... 94

Framställning till Riksdagen ang. dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid justitieombuds mansexpeditionen

................................................................................................. 100

Ämbetsresan år 1899................................................................................. 101

Handlagda klagomål och anstälda åtal........................................................................ 101

Ang. lagförklaring enligt 19 § i regeringsformen ........................................................ 102

Ang. i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrifvelser .............................. 102

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård ......................................... 103

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Förteckning på de af Riksdagen år 1899 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser blifvit

under nämnda år vidtagna................................................................................... 107

II. Särskild förteckning på de i förteckningen under I upptagna ärenden, hvilka
vid utgången af år 1899 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t

förevarit till slutligt afgörande...... ............... ...................................................... 128

III. Förteckning på de genom skrifvelser, som vid Riksdagar före år 1899 till
Kongl. Maj:t aflåtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1898 års slut voro i
sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter om

den behandling, samma ärenden under år 1899 undergått ................................ 131

Tabell, upptagande de af Riksdagen år 1899 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser...... 143

Jämlikt föreskriften i § 14 af den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed vördsamt öfverlämna berättelse
angående min förvaltning af justitieombudsmansämbetet under sistför Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 1

flutna år. I enlighet med den ordning, som i fråga om dylika berättelser
hittills vanligen iakttagits, kommer förevarande berättelse att till
en början innehålla en redogörelse för de mot ämbets- eller tjänstemän
för fel eller försummelse i utöfningen af ämbete eller tjänst anstälda
åtal, hvilka under nämnda tid blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone
i en instans pröfvade.

Obehörigt uttagande af dagtraktamente.

I en hit ingifven skrift anförde stationsinspektoren A. A. Nilsson
i Hessleholm klagomål däröfver, att domhafvanden i Åkerbo, Bankekinds
och Hanekinds härads domsaga, häradshöfdingen F. Gustafson, skulle
hafva obehörigen låtit till klaganden utskrifva expedition i ett konkursärende
och därjämte för handläggningen af samma ärende olagligen
tillgodofört sig särskild ersättning. Hvad klaganden i förstnämnda
hänseendet lagt häradshöfdingen Gustafson till last fann jag emellertid
med hänsyn till den mindre tydliga affattningen af därom gällande lagstadganden
icke kunna föranleda någon min åtgärd. Däremot syntes
mig klagomålen i öfrigt påkalla ett ingripande från min sida.

Af klaganden anfördes hufvudsakligen: Under år 1897 blef på
klagandens begäran Herman Aspegren i Ånväga försatt i konkurs, som
anhängiggjordes inför Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds häradsrätt.
På yrkande af klaganden blef äfven gäldenärens hustru, Elise Aspegren,
kallad att vid första förhöret i konkursen den 7 maj 1898 med
ed fästa bouppteckningens riktighet. Elise Aspegren instälde sig emellertid
icke vid berörda tillfälle, utan undfick n}^ kallelse till den 13 i
samma månad, då hon äfven gick den äskade eden inför häradshöfdingen
Gustafson. Öfver hvad därvid förekom lät Gustafson utskrifva
särskildt protokoll, hvarför lösen påfördes klaganden, och förpligtades
denne jämväl att »med tio kronor förskjuta kostnaden för
domhafvandens inställelse» vid berörda tillfälle. Klaganden fann sig
ej skyldig att utgifva någotdera af de honom påförda beloppen, men
blef, för undgående af utmätning, nödsakad att erlägga fordrade 13
kronor jämte exekutionskostnad, 3 kronor. Då i synnerhet Gustafsons
tillvägagående att beräkna ersättning för förrättning, företagen, enligt
hvad för klaganden uppgifvits, i samma hus, som af Gustafson beboddes,
syntes klaganden ohemult, hemstälde denne, att i anledning
af hans anmälan måtte vidtagas de åtgärder, som kunde vara af om -

1900 -

ständigheterna påkallade, och ville klaganden tillika göra anspråk på
att återbekomma hvad han ansåge sig hafva obehörigen blifvit tvingad
utgifva.

I afgifven förklaring öfver den sålunda gjorda angifvelsen vitsordade
häradshöfdingen Gustafson de upplysningar, klaganden i sin
anmälan lämnat, samt anförde vidare i den del af ärendet, hvarom nu
är fråga, att Gustafson med stöd af innehållet i 11 § 1 momentet af
resereglementet ansett sig berättigad att för ifrågavarande extra förrättning
uppbära traktamente med 10 kronor.

Den uppfattning, häradshöfdingen Gustafson i förevarande fall sökt
göra gällande, fann jag af nedan angifna grunder mig icke kunna dela.

För extra förrättning i statens ärenden äger häradshöfding att åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente,
och på grund af kongl. kungörelsen den 13 april 1850 äro resereglementets
bestämmelser härutinnan tillämpliga i fråga om extra förrättningar,
påkallade af enskild part. Att märka är emellertid, att
enligt sakens natur en väsentlig förutsättning för att det i resereglementet
stadgade dagtraktamentet skall utgå måste vara, att en resa
företagits. Denna grundsats har förmodligen funnits vara så själfklar,
att lagstiftaren icke ansett nödigt att direkt uttala densamma.

Åtskilliga omständigheter, ägnade att indirekt stödja den uppstälda
regeln, torde emellertid kunna anföras.

Ordet traktamente lärer hafva samma språkliga betydelse som förplägning.
Med dagtraktamente torde därför i första rummet afses en
för dag beräknad godtgörelse åt en ämbets- eller tjänsteman för de
utgifter för kost, som hans vistande å en främmande ort kan antagas
medföra. Därjämte synes dagtraktamentet innefatta ersättning för vissa
andra af resan föranledda kostnader, såsom t. ex. för nattläger och
dylikt. Tilläfventyrs kan dagtraktamentet jämväl till en del betraktas
såsom godtgörelse för den tidsspillan eller de öfriga särskilda olägenheter
resan medför. Däremot saknas anledning antaga, att den _ med
benämningen dagtraktamente betecknade ersättningen i regeln varit att
anse såsom betalning för själfva förrättningen, enär dess företagande
vanligen ålegat vederbörande på grund af innehafvande befattning.

En annan omständighet, som i sin mån torde kunna tilläggas betydelse
i förevarande hänseende, är att — likasom i resereglementena
bestämmelserna om dagtraktamente sammanförts med föreskrifter om

— 1900 -

resekostnadsersättning — i de äldre allmänna författningar, genom hvilka
ersättning för extra förrättningar faststälts, såsom taxan för dylika förrättningar
af den 23 november 1686 samt sedermera tid efter annan
utfärdade expeditionstaxor, dagtraktamente omförmälts i omedelbart
sammanhang med hästlega eller skjuts er sättning, hvaraf otvifvelaktigt
kan dragas den slutsats, att de båda slagen af ersättning utgått på
samma gång och under samma förutsättningar.

Slutligen må erinras om de ordalag, som af lagstiftaren begagnats
vid utfärdandet af det första allmänna resereglemente! Jag syftar
härmed på resereglementet af den 27 oktober 1807 eller såsom dess
utförliga beteckning lydde: »Kongl. Maj:ts allmänna nådiga reglemente,
hvarefter ämbets- och tjänstemän, såväl vid militairen till lands och
sjös, som vid Kongl. Maj:ts hof och samtliga civila verk, under resor
i Kongl. Maj:ts och Kronans ärender, skola njuta skjuts och dagtraktamente.
» Berörda reglemente inleddes med följande ord: »Kongl. Maj:t
har i nåder för godt funnit att till allmän efterrättelse låta utfärda detta
reglemente, hvarefter de, som extraförrättningar, utom tjänstgöringsorten
eller resor i Kronans tjänst hädanefter uppdragas, böra skjuts och
traktamente till det belopp åtnjuta, som för hvarje tjänstegrad uti nedanstående
tolf särskilta klasser nu stadgadt varder; kommande således de
före detta utfärdade resereglementen att till deras kraft och verkan alldeles
upphöra.» Uti denna ingress angafs således hvad som menades
med resereglemente, och bestämdes tillika omfattningen af de med reglementet
afsedda förrättningar. Af författningens uttryckssätt kan man
sluta till, att resereglementet icke kunde tillämpas vid förrättning å den
ort, där en ämbetsman hade sin vanliga tjänstgöring, och det finnes
ingen anledning antaga, att de senare resereglementena åsyftat någon
ändring härutinnan.

Ehuru sålunda i regeln varit gällande, att extra förrättningar å samma
ställe, där vederbörande förrättningsman varit boende, icke medfört rätt
till dagtraktamente, hafva genom särskilda författningar i många fall
gifvits bestämmelser, som kunna sägas bilda undantag från nämnda
regel. Tydligt torde emellertid vara, att detta förhållande icke kunnat
verka någon rubbning i regelns giltighet i afseende på de fall, för
hvilka undantag icke stadgats.

Att den af mig nu framstälda uppfattning i frågan i ett föregående
likartadt fall gillats af vederbörande domstol, framgår af den redogörelse
för ett åtal, som återfinnes i justitieombudsmannens ämbetsberättelse till
1868 års Riksdag, sid. 33 o. f.

Det af häradshöfdingen Gustafson i förklaringen åberopade lagrum,

— 1900 -

11 § 1 momentet af resereglementet, innehåller, så vidt jag kunnat finna,
allenast föreskrifter om för huru många dagar traktamente i hvarje särskildt
fall må beräknas vid resa. Stadgandet, hvars affattning närmast
antyder såsom dess syfte att förebygga, att traktamente komme att
utgå för flera dagar, än skäligt vore, har uppenbarligen icke någon som
hälst betydelse för besvarandet af frågan, huruvida dagtraktamente må
utgå annorledes än i sammanhang med en företagen resa.

På grund af hvad jag sålunda anfört ansåg jag det vara utom
tvifvel, att häradshöfdingen Gustafsons åtgärd att i förevarande fall tillgodoföra
sig dagtraktamente saknat stöd i lag, och syntes mig samma
åtgärd, hvilken enligt min mening utvisade oförstånd i ämbetet, vara
så mycket mera klandervärd, som densamma, jämte det att den ådragit
enskild part en obehörig utgift, för Gustafson medfört en afsevärd
inkomst.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att för
häradshöfdingen Gustafsons ifrågavarande felaktiga förfarande ställa
honom under tilltal inför hofrätten, därvid advokatfiskalen borde yrka,
att Gustafson måtte dels dömas till ansvar efter lag och sakens beskaffenhet,
dels ock förpligtas att till klaganden utgifva hvad denne genom
Gustafsons förhållande måst erlägga för mycket. I mån af befogenhet
skulle jämväl de ersättningsanspråk i öfrigt, som klaganden, i målet
hörd, kunde komma att framställa, af advokatfiskalen understödjas.

På det åtal, som i följd häraf emot häradshöfdingen Gustafson anstäldes,
meddelade hofrätten den 13 januari 1899 utslag, af innehåll att
hofrätten funne väl Gustafsons åtgärd att uppbära traktamentsersättning
för ifrågavarande förhör, för hvars förrättande resa ej erfordrats, sakna
stöd af lag, men enär det felaktiga förfarande, Gustafson sålunda
låtit komma sig till last, icke vore af beskaffenhet att böra till ansvar
för honom föranleda, pröfvade hofrätten rättvist ogilla det emot Gustafson
framstälda ansvarsyrkandet. Den i målet förda ersättningstalan
blef däremot af hofrätten på det sätt bifallen, att Gustafson förpligtades
ej mindre att till Nilsson återbetala det obehörigen uttagna
dagtraktamentet, 10 kronor, än äfven att ersätta Nilsson hans utgifter
i målet med 40 kronor.

Hofrättens utslag blef icke af häradshöfdingen Gustafson öfverklagadt,
och fann icke häller jag skäl att i målet anföra besvär.

Genom åtalet bereddes sålunda klaganden vederbörlig ersättning
såväl för hvad han obehörigen måst utgifva}som för öfriga genom det
åtalade förfarandet honom åsamkade kostnader. Men då önskvärd säkerhet
icke förelåg för att den uppfattning, mot hvilken åtalet riktats, icke

— 1900 -

skulle vid andra domstolar förekomma, ansåg jag mig böra hos Kongl.
Maj:t göra framställning om meddelande af uttryckliga lagbestämmelser
i ämnet. För denna min framställning kommer att här nedan i denna
berättelse lämnas närmare redogörelse.

Olaga vigsel.

Af justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag
(sid. 25—33) inhämtas, att kyrkoherden i Kärrhö församling Erik Efraim
Åhrén hos Kongl. Maj:t öfverklagat Svea liofrätts utslag den 24 november
1897, hvarigenom Åhrén, för olaga vigsel, dömts att bota 100
kronor.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kongl. Maj:t, som genom
utslag den 20 januari 1899 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.

Olagligt upplösande af en sammankomst.

I min ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag redogöres (sid. 79—87)
för ett af mig emot rådmannen A. Örström anstäldt åtal, som föranledts
däraf, att Örström, i egenskap af tillförordnad borgmästare i
Arboga, upplöst en sammankomst, oaktadt laga skäl till en sådan åtgärd
icke förelegat. Af redogörelsen för åtalet framgår, att Svea hofrätt
genom utslag den 28 december 1898 dömt Örström, för hvad i målet lagts
honom till last, att bota 25 kronor, men var tiden för besvärs anförande
hos Kongl. Maj:t vid berättelsens afgifvande ännu icke förfluten.

Enligt hvad jag sedermera inhämtat vann hofrättens utslag laga
kraft.

Felaktigt gravationsbevis.

Af den redogörelse, som i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till 1898 års Riksdag (sid. 53—56) lämnats angående ett emot häradshöfdingen
Victor Anderberg anstäldt åtal för utfärdande af felaktigt

— 1900 -

gravationsbevis, inhämtas, bland annat, att sedan hofrätten öfver Skåne
och Blekinge genom utslag den 15 oktober 1897 dömt liäradshöfdingen
Anderberg till böter men tillika förklarat af målsäganden, Mårten Lasson
i Frenninge, framstäldt ersättningsyrkande icke kunna bifallas, både hos
Kongl. Maj:t anförts besvär öfver hofrättens berörda utslag dels af justitieombudsmannen
och dels af bemälte Mårten Lasson. Genom besvären
fullföljde Mårten Lasson i målet talan såväl i ansvarsfrågan som beträffande
ersättningsyrkandet, men blott i afseende å ersättningsanspråket
fann sig justitieombudsmannen böra understödja ändringssökandet. Besvären
äro numera af Kongl. Maj:t pröfvade genom utslag den 7 februari
1899. Kongl. Maj:t förklarade däri, att då allenast Mårten Lasson
fullföljt talan i ansvarsfrågan, kunde den hos Kongl. Maj:t förda talan
ej i vidsträcktare mån till pröfning upptagas än beträffande det i målet
framstälda ersättningsyrkandet, och fann Kongl. Maj:t ej skäl att i hofrättens
utslag i denna del göra ändring.

Oriktig debitering af lösen för gravationsbevis rörande fastighet i
stad. Fråga om betydelsen af ordet ”tomtnummer” i visst fall.

I ämbetsberättelsen till 1899 års Riksdag (sid. 2—9) har redogörelse
lämnats för ett af justitieombudsmannen efter angifvelse af ingeniören
P. Östberg anbefaldt åtal mot stadsnotarie!! grefve C. Källing
och t. f. stadsnotarien Karl Sörensen angående oriktig debitering af
lösen för gravationsbevis. Berörda åtal afsåg, huruvida för gravationsbevis
rörande stadstomt, som uppkommit genom sammanläggning
af två eller flera enkla tomter och fått såsom gemensamt nummer behålla
de förutvarande särskilda tomternas nummer, finge beräknas särskild
lösen för hvarje af de förutvarande enkla tomterna. I målet,
förklarade Svea hofrätt medelst utslag den 17 januari 1898, att grefve
Källing och Sörensen _ i åtalade hänseendet oriktigt förfarit, samt förpligtade
dem att till Östberg återbära hvad till följd af berörda felaktighet
af dem obehörigen uppburits såsom lösen för tre på Östbergs
begäran utfärdade gravationsbevis.

I detta utslag sökte grefve Källing och Sörensen ändring hos Kongl.
Maj:t, som emellertid genom utslag den 20 februari 1899 förklarat sig
ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af fem
justitieråd. Ett justitieråd var af skiljaktig mening och anförde:

— 1900 —

»Emedan ifrågavarande egendom, som på grund af byggnadsnämndens
beslut den 11 december 1895 bildats genom förening af två skilda
tomter med olika nummer, äfven efter sammanläggningen fått behålla
dessa båda tomtnummer;

ty och som vid sådant förhållande Kallings och Sörensens anmärkta
förfarande att för de år 1896 utfärdade gravationsbevis rörande denna
egendom beräkna lösen efter två tomtnummer icke blott äger stöd i
ordalydelsen af det åberopade stadgandet i 1883 års kongl. förordning
angående expeditionslösen utan äfven, enär utfärdandet af gravationsbevisen
i afseende å tiden före sammanläggningen kräft genomgående
af hvad inteckningsprotokollen innehålla angående två särskilda, med
olika nummer betecknade tomter, står, så vidt bevisen afse sagda tid,
i fullständig öfverensstämmelse med grunderna för det åberopade stadgandet,

pröfvar jag, med upphäfvande af hofrättens utslag, lagligt förklara
den mot Källing och Sörensen förda talan icke kunna bifallas.»

Lagstridigt afvisande af nämndeman.

Sedan häradshöfdingen C. O. Schlyter, på sätt af justitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag (sid. 57—65) inhämtas,
hos Kongl. Maj:t anfört besvär öfver ett af Svea hofrätt den 3 november
1897 meddeladt utslag, hvarigenom Schlyter fälts att bota 25
kronor, för det Forsa tingslags häradsrätt vid ett tillfälle, då Schlyter
varit dess ordförande, obehörigen förvägrat en till nämndeman utsedd
person att taga säte i rätten, har Kongl. Maj:t medelst utslag den 7
mars 1899 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i öfverklagade
utslaget.

Dröjsmål med utlämnande af arkivhandlingar.

I en hit ingifven klagoskrift anförde ledamoten af Riksdagens Andra
kammare S. A. Hedin följande:

Då klaganden torsdagen den 15 september 1898 infann sig i utrikesdepartementets
expedition och af arkivarien i departementet, kanslirådet
O. Collett, begärde några handlingar från år 1834 eller åren 1833 och
1834, af h vilka klaganden ämnade taga afskrift, svarade kanslirådet

— 1900 -

Collett, att lian ej kunde utlämna handlingarna utan att först anmäla
saken för kabinettssekreteraren och få dennes tillstånd. På klagandens
erinran om tryckfrihetsförordningens föreskrifter svarade kanslirådet
Gollett, att han måste lyda sin instruktion, hvilken således enligt Colletts
uppfattning skulle gå framför grundlagen och kunna få hindra
klaganden i åtnjutandet af hans rätt. Emellertid gick klaganden in på
att vänta till påföljande måndag. Då klaganden sistnämnde dag återkom,
fick han till svar, att de fordrade handlingarna icke häller då
vore till hans disposition, emedan kabinettssekreteraren skulle hänskjuta
till departementschefen afgörandet af frågan — en fråga, som ej
existerade, emedan den vore afgjord af grundlagen. Med anledning
häraf ville klaganden till värnande af sin kränkta rätt och grundlagens
hälgd påkalla min ämbetsåtgärd.

Sedan jag lämnat kanslirådet Collett tillfälle att yttra sig öfver
klagoskriftens innehåll, genmälte han i afgifven förklaring:

De i klagoskriften omförmälta handlingar, af hvilka klaganden i
utrikesdepartementet begärt att få taga afskrifter, utgjordes af därifrån
år 1834 afgångna depescher, afseende upprätthållandet af de förenade
rikenas neutralitet under eventuella förvecklingar emellan vissa andra
makter. Det hade varit en i utrikesdepartementet alltid tillämpad regel,
att när framställning gjorts att få taga del af i departementets arkiv
förvarade politiska handlingar, den gjorda framställningen genom kabinettssekreteraren
understälts departementets chef. I öfverensstämmelse
med detta förut iakttagna tillvägagående, som torde ansetts påkalladt
af den ofta nog mycket grannlaga arten af dylika handlingar, hvilka
afsåge icke allenast Sveriges utan äfven det med Sverige förenade
Norges förhållande till andra makter, hade äfven Collett förfarit i förevarande
fall. För så vidt Collett trott sig hafva anledning antaga, att
klaganden fäst vigt vid att erhålla ett omedelbart svar på sin framställning,
skulle Collett icke underlåtit att genast efter klagandens första
besök i departementet den 15 september göra anmälan därom, men då
klaganden, sedan Collett vid nämnda tillfälle sagt sig skola meddela
hans begäran till ordinarie kabinettssekreteraren, grefve A. Taube, när
denne efter några dagars ledighet komme att den 19 september återinträda
i tjänstgöring, icke påkallade en skyndsammare handläggning
af framställningen, antog Collett, att saken utan olägenhet kunde anstå
till den 19 i samma månad, då Collett anmälde ärendet för grefve
Taube, som förklarade sig skola underställa saken t. f. chefen för utrikesdepartementet.
Därom erhöll klaganden besked vid sitt på förmiddagen
samma dag i departementet gjorda besök. Påföljande förmid Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 2

dag, den 20 september, erhöll Collett genom grefve Taube det besked,
att icke något hinder mötte för klaganden att taga afskrifter af de
ifrågavarande handlingarna, och skulle dessa för sådant ändamål hållas
för klaganden tillgängliga, när han därför infunne sig i departementet.

Sedan därefter klaganden lämnats tillfälle att med påminnelser
bemöta förklaringen, erinrade klaganden, bland annat, följande:

I sin förklaring hade kanslirådet Collett ej riktigt angifvit, livilka
handlingar klaganden äskat. Klaganden hade ej blott begärt de i förklaringen
omförmälta depescher utan ock däraf föranledda meddelanden
och svar från Köpenhamn, London och S:t Petersburg.

Vidare hade kanslirådet Collett om det skäl, som han förmenade
skola rättfärdiga hans förfarande, lämnat en helt annan uppgift i sin
förklaring än till klaganden. Inför klaganden hade Collett åberopat sin
instruktion, hvilken skulle ålägga honom att hänskjuta ärendet till
kabinettssekreterarens afgörande, men i sin förklaring hade han åberopat
den praxis, att frågor om utbekommande af politiska handlingar
genom kabinettssekreteraren understälts departementets chef. Vare sig
motivet varit det för klaganden eller det sedermera i förklaringen uppgifna,
vore det obehörigt och ogiltigt.

Klaganden ville till stöd härför åberopa stadgandena i 2 § 4 momentet
i tryckfrihetsförordningen. Huru förhölle sig det af kanslirådet
Collett till klaganden uppgifna skälet för hans vägran att, genast och
utan tidsutdrägt, låta klaganden taga del af ifrågakomna handlingar till
detta grundlagsbud? Att märka vore, att tillåtelsen för klaganden vore
meddelad i berörda föreskrift i grundlagen, och hade klaganden således
ej haft att begära något vederbörandes tillstånd, hvilket grundlagen
gjorde till vilkor för utbekommande af handlingar, som ännu vore omgifna
af femtioårs-skyddet. Mot denna grundlagens föreskrift hade den
af Collett inför klaganden åberopade instruktionen ingen betydelse,
enär densamma, af hvem den än vore meddelad, icke kunde omintetgöra
eller i någon mån inskränka den i grundlagen klaganden meddelade
tillåtelsen eller den i grundlagen vederbörande ämbetsmän ålagda
skyldigheten. Emellertid hade icke blott Collett utan ock kabinettssekreteraren,
af hvilken Collett den 15 september förklarade att enligt
instruktionen afgörandet berodde, förklarat sig ej kunna lämna den
tillåtelse, som klaganden icke begärt, emedan den vore honom af grundlagen
tillförsäkrad, hvilket Collett, på klagandens erinran, sagt sig
mycket väl veta, ehuru han tillika vidhållit, att instruktionen förpligtade
honom att hänskjuta saken till kabinettssekreteraren.

Skulle det således hafva kommit därhän, att instruktioner för

— 1900 -

ämbetsverk kunde omintetgöra svenske medborgares grundlagshägnade
rätt, och att ämbets- och tjänstemän hyste den meningen, att de skulle
låta dessa instruktioner gälla i strid med den i tryckfrihetsförordningens
2 § 4 moment meddelade instruktion, att vid ansvar såsom för
tjänstens försummelse, genast och utan tidsutdrägt, meddela sådana
handlingar, som ej vore undantagna från den såsom regel stadgade
offentlighet, så vore den rättighet, som nämnda grundlagsbud medgåfve,
faktiskt tillintetgjord utan grundlagsändring. Och kunde detta ske, då
vore äfven grundlagen i öfrigt prisgifven åt administrativt godtycke;
ty hvarför skulle ej då hvilka grundlagsöfverträdelser som hälst kunna
påbjudas genom kongl. förordningar?

Det vore ej värdt att invända, att klaganden ej rönt ett definitivt
afslag, ty kanslirådet Collett hade åt kabinettssekreteraren, och denne
åt utrikesdepartementets chef förbehållit en pröfningsrätt, som vore
meningslös, därest den ej innebure äfven anspråket på befogenhet att
eventuelt affila klagandens framställning. Men en pröfningsrätt, huruvida
klaganden skulle utbekomma handlingar, som ej af grundlagen
undantagits från offentlighet, hade grundlagen ej tillerkänt någon af de
nämnda ämbetsmännen, ej heller någon annan.

Det för klaganden uppgifna skälet, »instruktionens» föreskrift, väckte
äfven af annan anledning klagandens förundran. I den af Kongl. Maj:t
den 8 november 1878 utfärdade instruktion för utrikesdepartementet
funnes ingen sådan föreskrift, som kanslirådet Collett anfört. Tvärtom
stadgades där i § 8, att arkivarien ålåge, bland annat, att på begäran
meddela och bestyrka afskrifter af tillgängliga handlingar, under iakttagande
af hvad tryckfrihetsförordningen i sådant hänseende stadgar.
Den i svensk författningssamling offentliggjorda instruktionen för arkivarien
innehölle således en föreskrift alldeles motsatt den, som Collett
åberopat. Det torde alltså existera förhemligade föreskrifter, som ålade
utrikesdepartementets arkivarie ett af Collett själf såsom grundlagsstridigt
erkändt förfarande i ämbetets utöfning. Detta vore ännu vådligare
än en officiel! kungjord instruktion, den där trädde grundlagen för
nära, i ty att en sådan kunde blifva föremål för offentlig granskning
och åtgärd för undanrödjande af dess ogiltiga föreskrifter.

Härmed vore i själfva verket äfven påvisadt, huru det motiv, som
af kanslirådet Collett i hans förklaring anförts, förhölle sig till föreskriften
i 2 § 4 momentet af tryckfrihetsförordningen. I sin förklaring
hade Collett låtit eu »i utrikesdepartementet alltid följd regel» omintetgöra
grundlagens föreskrift, han hade låtit en där rådande praxis rättfärdiga
en själftagen, af grundlagen förnekad pröfningsrätt. Att denna

- 1900 -

praxis, enligt Colletts åsigt, torde hafva ansetts påkallad af »den ofta
nog mycket grannlaga arten af dylika handlingar» vore en betraktelse,
som förefölle väl litet öfvervägd och allvarlig, då det gälde handlingar,
hvilka i minst ett hälft sekel varit skyddade mot all vetgirig ogrannlagenhet.
Den vore dessutom ett hugg i vädret, eftersom tryckfrihetsförordningen
icke åt utrikesdepartementet anförtrott någon på sådan
grund fotad pröfningsrätt med däri inbegripen befogenhet att af »grannlagenhetsskäl»
förvägra klaganden handlingar, som grundlagen i en
paragraf, som Collett sagt sig väl känna till, frigifvit åt offentligheten.

Slutligen hade kanslirådet Collett uppgifvit sig sakna anledning att
tro, att klaganden fäst vigt vid att erhålla ett omedelbart svar. Denna
uppgift vore ett misstag, som klaganden naturligen hölle för ofrivilligt,
ehuru det syntes klaganden alldeles oförklarligt. Vid klagandens besök
den 15 september erinrade han om grundlagens föreskrift »genast och
utan tidsutdrägt». När det upplystes, att kabinettssekreteraren ej var
tillstädes, svarade klaganden, det klaganden skulle återkomma påföljande
dag. Då Collett vidare påpekade svårigheten att i hast framskaffa
de ifrågavarande handlingarna, emedan det otillräckliga utrymmet
hindrat arkivets behöriga ordnande, erbjöd sig klaganden, hvilket
befanns tillfredsställande, att uppskjuta sitt besök några dagar och
återkom först den 19 september för att då taga kännedom om handlingarna.
Att de ej då skulle vara för klaganden tillgängliga, att klaganden
äfven då möjligen skulle gå förgäfves, det förutsatte lika litet
klaganden, som Collett, hvilket denne otvifvelaktigt borde utan svårighet
kunna påminna sig, liksom Collett säkerligen äfven förstod, att klaganden,
om något sådant ansetts tänkbart, redan då skulle hafva tillkännagifvit,
att klaganden icke tänkte riskera ett upprepande af hvad som
redan förefallit. Emellertid var det förgäfves klaganden infann sig
sistnämnde dag, då Collett meddelade, i strid med hvad han förut sagt,
att tillåtelsen för honom att verkställa sin skyldighet enligt tryckfrihetsförordningen
ej kunde meddelas af kabinettssekreteraren, utan af
departementets chef.

Kanslirådet Collett hade sålunda i själfva verket haft all anledning
att tro motsatsen af hvad han uppgåfve. Men hvad han än trott, hade han
saknat skäl att däraf låta sitt tillvägagående bestämmas. Det borde för
honom varit afgörande, att grundlagen fäste vigt vid, att den i 2 § 4
momentet afhandlade rättighet genast och utan tidsutdrägt finge, närhälst
den toges i anspråk, åtnjutas. Huruvida skyndsamhet varit af nöden,
hade ej tillkommit honom eller någon annan att bedöma eller att på sin
uppskattning däraf grunda eller därmed urskulda ett af grundlagen för —

1900 —

bjudet, obehörigt dröjsmål. Lyckligtvis, ty om det ej förhölle sig så,
om en »publik tjänsteman» kunde undgå ansvar, därför att han sade
sig hafva antagit, att det icke varit någon brådska, huru skulle ej då
åt godtycket, påverkadt af de sämsta bevekelsegrunder, lämnas tillfälle
att genom uppskof förhindra en rättssökande, för hvilken stora intressen,
ja hans välfärd stode på spel, att erhålla för försvaret af sin rätt
oundgängliga handlingar? Huruvida klaganden haft olägenhet af onyttigt
besvär, af rättsvidrig! dröjsmål, det vore en mycket underordnad sida
af det fall, i hvilket en grundlagsstadgad medborgerlig rätt blifvit för
nära trädd.

Om »utrikesdepartementet» kunde till regel upphöja en af grundlagen
förnekad pröfniugsrätt, om dess tjänstemän kunde anföra vare sig
en för allmänheten hemlighållen instruktion eller en praxis, båda lika
grundlagsstridiga, såsom motiv för vägran att göra sin skyldighet, eller
om de kunde tillmäta sig befogenhet att förorsaka en »tidsutdrägt», som
de sade sig tro att den förorättade ej fäst någon vigt vid, då kunde
detsamma naturligtvis lika strafflöst företagas i andra verk och af andra
ämbetsmän. Därmed skulle en af de vigtigaste bestämmelser i vår författning,
en af dem, som ländt till största gagn för enskild rätt och
allmänt bästa, vara bortadministrerad. Och hvarför skulle ej, med stöd
af sådant föredöme, ordningen komma till andra grundlagsbud, i ett
land, där en ministeriel ansvarighet dels icke, dels föga mer än till
namnet och till skenet funnes till? Det våldförande af ett det klaraste
grundlagsbud och af klagandens rätt, hvarom i ärendet vore fråga,
kunde således med största skäl hänföras till de fel, »som bereda en
allmän osäkerhet för medborgares rättigheter». Ty intet antagande rörande
graden af den olägenhet, som i förevarande fall ådragits klaganden,
finge inverka på bedömandet af den, enligt Colletts förklaring, i
utrikesdepartementet »alltid» följda grundlagsstridiga principen och dess
möjliga, ja sannolika konsekvenser, om ett sådant förfarande ej blefve
stäfjadt. Hela samlingen af de ogiltiga skäl, som i förklaringen blifvit
anförda, visade ju alltför tydligt, att det af Collett iakttagna förfaringssättet.
icke erkändes vara hvad det vore, och att rättelse för framtiden
ej utlofvades. Tvärtom framginge af ordalagen, att det vore efter och
på grund af en otillåten pröfning, den där ju lika väl kunnat leda till
en definitiv förnekelse af klagandens rätt, som Collett vore i tillfälle att
meddela, att »de ifrågavarande handlingarne» —- hvarmed emellertid,
såsom början af förklaringen utvisade, afsåges blott en del af dem, som
klaganden äskat — vore för klaganden tillgängliga. Förklaringen lämnade
ingen visshet, att klaganden icke beträffande den andra delen skulle

— 1900 -

röna samma bemötande, som nu öfverklagats, och att det icke skulle
förnyas, närhälst klaganden önskade i utrikesdepartementet taga kännedom
om handlingar, hvilka klaganden ägde lika oomtvistlig rätt att
genast och utan tidsutdrägt utbekomma som de nu ifrågavarande.

Efter öfvervägande af hvad å ömse sidor blifvit anfördt ansåg jag
visserligen, att kanslirådet Collett förfarit felaktigt i förevarande hänseende,
men med hänsyn särskildt därtill, att han till stöd för sitt
förhållande i saken haft att åberopa en praxis, som under lång tid
opåtaldt tillämpats, syntes mig sådana omständigheter vara för handen,
att vidare åtgärd i ärendet ej påkallades, om blott rättelse för framtiden
af omförmälta praxis kunde åstadkommas. Jag fann mig häraf
föranlåten att till kanslirådet Collett aflåta en skrifvelse, däri jag i korthet
framstälde min uppfattning om olagligheten af berörda praxis samt
anmodade honom att till mig inkomma med bestämdt besked, huruvida
han vore sinnad att i framdeles förekommande fall af likartad beskaffenhet
förfara i enlighet med nyssnämnda uppfattning.

I sitt svar å berörda skrifvelse yttrade kanslirådet Collett hufvudsakligen: Då

den af Collett åberopade, i utrikesdepartementet tillämpade regeln
i fråga om tillhandahållande af där förvarade handlingar blifvit vid
Colletts tillträdande af arkivariebefattningen honom till efterrättelse meddelad,
ansåge sig Collett icke äga att därifrån afvika utan bemyndigande
af departementets chef. Enligt § 11 i den för ämbets- och tjänstemännen
i utrikesdepartementet utfärdade instruktion vore desse skyldige
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som ministern för utrikes
ärendena i afseende å tjänstgöringen meddelade; och det syntes icke
kunna betviflas, att ministern för utrikes ärendena ägde att, lika väl
beträffande departementets arkiv som i fråga om dess öfriga afdelningar,
förbehålla sig det deltagande i ärendenas handläggning, han ansåge
nödigt. Om således ministern för utrikes ärendena funne en sådan anordning
af förhållandena påkallad, att tillhandahållandet af vissa arkivets
handlingar ginge genom hans händer, torde en föreskrift i detta hänseende
af honom, som vore arkivets högste chef, hvarken kunna eller böra
åsidosättas; och stadgandet i 8 § af instruktionen kunde efter Colletts
uppfattning icke lägga hinder i vägen för ett sådant förfarande.

Från tryckfrihetsförordningens synpunkt åter syntes anmärkning
emot den ifrågavarande anordningen kunna göras, endast så vidt den
funnes hafva föranledt, antingen att det förvägrats någon taga del af
de handlingar i arkivet, om hvilka han önskat få kännedom, eller att
tillgången till desamma blifvit obehörigen fördröjd. Det förra hade i

- 1900 -

förevarande fall icke inträffat, och om ett i tryckfrihetsförordningens
mening obehörigt dröjsmål med de af klaganden omnämnda handlingarnas
ställande till hans förfogande skulle kunna anses hafva ägt rum,
hade detta icke varit en följd af den i utrikesdepartementet för dylika
ärendens handläggning följda ordningen i och för sig, utan hade berott
däraf, att Collett, såsom han anfört i sin förklaring, först den 19 september
anmält klagandens begäran för kabinettssekreteraren. De förhållanden,
på grund af hvilka Collett tilltrott sig kunna gå så till väga,
hade han i förklaringen omförmält.

Af här ofvan lämnade redogörelse för hvad i ärendet förekommit
torde framgå, att kanslirådet Collett till stöd för befogenheten af sitt
förhållande i det fall, hvarom fråga är, hufvudsakligen velat framhålla,
dels att den enligt kanslirådet Colletts uppgift i utrikesdepartementet
med afseende å politiska handlingar vedertagna regel, i enlighet med
hvilken Collett ansett sig böra till departementets chef hänskjuta frågan
om de af klaganden begärda handlingarnas tillhandahållande åt denne,
icke kunde anses i och för sig vara stridande mot lag, dels och att
kanslirådet Collett vore förpligtad att tillämpa omförmälta regel, hvilken
vid Colletts tillträdande af arkivariebefattningen skulle hafva blifvit
honom till efterrättelse meddelad. Tillika hade kanslirådet Collett sökt
göra gällande, att det dröjsmål, som i förevarande fall kunde hafva förelupit,
icke orsakats af frågans hänskjutande till departementschefen.

I samtliga nu angifna hänseenden var jag af en från kanslirådet
Colletts åsigt afvikande mening, och detta af följande skäl.

Till en början må erinras, att 8 § af den för ämbets- och tjänstemännen
i utrikesdepartementet gällande instruktion bland arkivariens
åligganden i första rummet upptager skyldigheten att vårda departementets
arkiv. Därjämte innehåller samma paragraf, på sätt klaganden
påmint, ett uttryckligt stadgande om arkivariens skyldighet att under
iakttagande af tryckfrihetsförordningens föreskrifter på begäran meddela
och bestyrka afskrifter af tillgängliga handlingar. Nu omförmälta bestämmelser
gifva tydligen vid handen, att bland arkivariens ämbetspligter
ingår att i arkivet tillhandahålla sådana handlingar, som enligt
tryckfrihetsförordningen få allmängöras. Något tvifvel torde ej häller
kunna råda därom, att allmänheten när som hälst under den tid på
dagen, då arkivariekontoret enligt nyssnämnda instruktion skall vara
tillgängligt, äger att påfordra dylika arkivhandlingars utlämnande.

- 1900 -

Om då, såsom i förevarande händelse varit förhållandet, hos arkivarien
göres framställning om utbekommande af minst femtio år gamla
handlingar, tillhörande de slag af handlingar, om hvilka 2 § 4 momentet
i tryckfrihetsförordningen stadgar, att de efter förloppet af nämnda
tid få utan särskildt tillstånd utlämnas, så må med skäl frågas, hvad
framställningens hänskjutande till departementschefen i själfva verket
skulle innebära. Klart är, att det ej rimligen kan ifrågasättas, att med
ett dylikt hänskjutande afses, att departementschefen skulle underkasta
handlingarna allenast den formella granskning, som erfordras för att
rent mekaniskt konstatera handlingarnas ålder. Det återstår då, så vidt
jag kan finna, för att en dylik åtgärd af arkivarien skulle kunna tillläggas
en rimlig mening, ingen annan möjlighet än att uppfatta samma
åtgärd såsom en förfrågan hos departementschefen, huruvida med hänsyn
till de begärda handlingarnas innehåll deras utbekommande tilläfventyrs
bör förvägras. Med andra ord, hänskjutandet är, såsom af
klaganden blifvit antydt, att anse såsom en förfrågan från arkivariens
sida, huruvida i det särskilda fallet tryckfrihetsförordningen skall efterlefvas
eller icke. Med fasthållande häraf lärer man hafva full anledning
att beteckna den enligt kanslirådet Colletts uppgift inom utrikesdepartementet
vedertagna praxis såsom till sin förutsättning grundlagsstridig.

Det är emellertid ej nog härmed. I sakens natur ligger, att ett
öfverlämnande till departementschefen af frågor om tillhandahållande af
arkivhandlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen få utan särskildt
tillstånd utbekommas, medför, att i de särskilda fallen vållas ett dröjsmål,
som enligt tryckfrihetsförordningen ej får förekomma. Allenast
ärendets föredragning inför departementschefen vållar en tidsutdrägt,
som icke låter förena sig med föreskrifterna i tryckfrihetsförordningen,
hvilken uppenbarligen icke medgifver annat dröjsmål, än som innefattas
i förloppet af det för handlingarnas uppsökande i arkivet och framtagande
_ därur erforderliga tidsmåttet. Huruvida det obehöriga dröjsmålet
inskränker sig till den tidsförlust, som uppkommer redan genom
ärendets anmälande för departementschefen, eller icke, sammanhänger
med frågan, huruvida antagas kan, att departementschefen är att anträffa
i departementets ämbetslokal å samma tider, under hvilka arkivarien
har att därstädes gå allmänheten tillhanda. Ett dylikt antagande
synes emellertid så mycket mindre vara berättigadt, som departementschefens
ämbetsutöfning i många fall äger rum å annat ställe, och särskildt
med hänsyn till sistnämnda förhållande lärer ofta kunna inträffa,
att en begäran att få taga del af handlingar i arkivet icke varder
efterkommen ens samma dag den framstälts. I betraktande häraf torde

— 1900 -

med skäl kunna påstås, att förutnämnda praxis äfven med hänsyn till sina
påföljder är grundlagsstridig.

Såsom förut blifvit antydt, kade kanslirådet Collett i ändamål att
visa, att kan varit ock fortfarande vore pligtig att följa samma praxis,
uppgifvit, att kans förfarande kärutinnan käft sin grund i konom meddelad
föreskrift. I detta känseende fann jag emellertid anmärkningsvärdt,
att kanslirådet Collett icke anfört någon som kälst bevisning
för denna uppgift. Vid sådant förhållande syntes mig äfven den, som
tilläfventyrs betraktade en dylik föreskrift såsom bindande för den
underlydande, icke kunna fästa afseende vid Colletts omförmälta uppgift,
med mindre densamma blefve vederbörligen bestyrkt.

För min del ansåg jag emellertid det vara utom tvifvel, att en sådan
föreskrift icke kunnat vara för kanslirådet Collett förpligtande. Det
ligger nämligen i öppen dag, att den omständigheten, att ministern för
utiukes ärendena och kabinettssekreteraren äga att meddela närmare
föreskrifter angående tjänstgöringen inom departementet, icke kan föranleda
därtill, att arkivarien med förment stöd af en dylik särskild
föreskrift skulle vara befogad att åsidosätta ett grundlagsbud. Ordalagen
i den af kanslirådet Collett kärutinnan åberopade § 11 af instruktionen
lämna icke häller det ringaste stöd för det antagandet, att ministern
för utrikes ärendena eller kabinettssekreteraren skulle äga meddela
föreskrifter af ifrågavarande slag. Det heter nämligen där: )>i öfrigt
skola ämbets- ock tjänstemännen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som ministern för utrikes ärendena eller kabinettssekreteraren
med afseende å tjänstgöringen meddelar.)) Med dessa ord har uppenbarligen
intet annat sagts, än att inom den ram eller det allmänna
schema för arbetets gång inom departementet, som instruktionens föregående
paragrafer uppstält, departementets chef ock hans närmaste man
äga att meddela detaljföreskrifter. Detta framgår än vidare däraf, att
i fortsättningen af § 11 ansetts nödigt att göra uttryckligt förbehåll om
rätt att i särskilda fall, där behofvet sådant fordrar, afvika från den uti
instruktionen såsom regel stadgade arbetsfördelningen.

Beträffande slutligen frågan, om och i hvad mån obehörigt dröjsmål
i förevarande fall ägt rum, hade enligt min uppfattning kanslirådet
Colletts förfarande åtminstone föranledt det dröjsmål med de begärda
handlingarnas utbekommande, som förelupit från det tillfälle, den 19
september, då klaganden upprepat sin framställning, och till den tid, å
hvilken klaganden erhållit kunskap om, att handlingarna stode till hans
disposition. Vidkommande tiden emellan den 15 och den 19 september
hade Collett förmenat dröjsmålet till denna del uteslutande hafva berott

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 3

på klaganden själf, då denne gått in på att vänta under nämnda tid.
Emellertid fann jag mig med skäl kunna ifrågasätta, huruvida Golletts
åsigt härutinnan kunde anses riktig. Nämnda åsigt hvilade nämligen
på den förutsättning, att hvarje rättssökande icke allenast noggrant
känner gränserna för sin rätt och för de skyldigheter, som åligga den
ämbetsman, till hvilken den sökande hänvänder sig, utan äfven är sinnad
att till det yttersta påstå sin rätt. Denna förutsättning kan ingalunda
sägas alltid föreligga. Om en rättssökande saknar nödig kännedom om
gällande lag eller hyser motvilja mot ett meningsbyte därom, kan han
till en viss grad emot sin vilja finna sig i ett uppskof, hvilket unde-i
sådana omständigheter skäligen synes böra läggas den till last, som
genom förevändningar eller undanflykter föranledt eftergiften.

På de grunder, jag här ofvan utvecklat, ansåg jag, att kanslirådet
Collett i förevarande fall åsidosatt sin ämbetspligt, och särskildt med
hänsyn därtill, att den, enligt min tanke om oförstånd vittnande åsigt,
som föranledt berörda ämbetsfel, af kanslirådet Collett vidhållits, syntes
mig felet påkalla laga beifran. Åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt uppdrog
jag därför att, för hvad sålunda lagts Collett till last, ställa honom
under tilltal inför hofrätten, med yrkande om ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i följd häraf anstäldes emot kanslirådet Collett,
meddelade hofrätten utslag den 30 mars 1899. Hofrätten utlät sig däri:
Enär i målet vore utredt, att kanslirådet Collett den 15 september 1898
uppå begäran af Hedi.n att få taga del af ifrågavarande handlingar, hvilka
Hedin önskade afskrifva, afgifvit det svar, att samma handlingar icke
kunde utlämnas, förr än Collett anmält berörda begäran för kabinettssekreteraren
och fått dennes tillstånd till utlämnandet, samt att, sedan
Hedin med anledning häraf gått in på att vänta några dagar, Collett
vid Hedins den 19 i samma månad förnyade besök å arkivet för att
utfå handlingarna svarat, att desamma icke häller då kunde utlämnas,
enär kabinettssekreteraren skulle hänskjuta frågans afgörande till den
tillförordnade chefen för utrikesdepartementet; ty och som berörda handlingar
vid nämnda tid varit äldre än femtio år, och Hedin följaktligen,
jämlikt 2 § 4 momentet i tryckfrihetsförordningen, bort lämnas fri tillgång
att desamma afskrifva, samt enligt instruktionen för ämbets- och tjänstemännen
i utrikesdepartementet eller kabinettet för utrikes brefväxlingen
den 8 november 1878 arkivarien i departementet hade till åliggande,
bland annat, att vårda dess arkiv samt att på begäran meddela och
bestyrka afskrifter af tillgängliga handlingar, under iakttagande af hvad
tryckfrihetsförordningen i sådant hänseende stadgade; alltså och då det

- 1900 -

af Collet! åberopade, i 11 § af nämnda instruktion förekommande stadgande
därom, att i öfrigt ämbets- och tjänstemännen inom departementet
skulle ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som ministern för; utrikes
ärendena eller kabinettssekreteraren med afseende å tjänstgöringen
meddelade, icke vore tillämpligt i fråga om föreskrifter, som lämnats i
strid emot instruktionens öfriga stadganden eller gällande tryckfrihetsförordning,
och vid sådant förhållande Collett, såsom jämlikt förstnämnda
bestämmelser i instruktionen vid berörda tid ansvarig för att vid arkivet
tryckfrihetsförordningens föreskrifter efterlefdes, varit pligtig att, oafsedt
att han, på sätt i målet finge anses upplyst, af öfverordnad erhållit den
föreskrift, att handlingar af ifrågavarande art skulle före utlämnandet
genom kabinettssekreteraren föreläggas ministern för utrikes ärendena,
utan den tidsutdrägt, som uppstått i och för handlingarnas föreläggande
på sålunda föreskrifvet sätt, utlämna desamma till Hedin, samt i följd
häraf Collett skulle för det han sålunda obehörigen fördröjt handlingarnas
utlämnande, jämlikt ofvan åberopade lagrum i tryckfrihetsförordningen,
dömas till ansvar såsom för tjänstens försummelse, men vid
straffets bestämmande borde såsom förmildrande omständighet anses, att
Collett uti ifrågavarande afseende, såsom nyss blifvit nämndt, åtlydt honom
af öfverordnad lämnad föreskrift, pröfvade hofrätten lagligt att,
jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma Collett att för den försummelse
i ämbetet, han sålunda visat, höta 50 kronor.

Sedan kanslirådet Collett i målet anfört underdåniga besvär, har
Kongl. Maj:t medelst utslag den 14 juni 1899 förklarat sig cj finna skäl
att göra ändring i hofrättens utslag.

Underlåten stämpelbeläggning af stämningar.

Vid besök i Norra Hälsinglands domsaga under ämbetsresan år 1897
anmärkte dåvarande justitieombudsmannen, bland annat, att ett antal af
46 under åren 1891 till och med 1896 till Delsbo tingslags häradsrätt
uttagna stämningar icke blifvit vederbörligen stämpelbelagda. Sedan
de vid inspektionen förekomna anmärkningarna g«nom skrifvelse från
justitieombudsmannen blifvit ordinarie domhafvanden i domsagan, häradsiiöfdingen
C. O. Schlyter, delgifna, anmälte denne, som själf hållit de
ting, till Indika nyssnämnda stämningar utfärdats, att samtliga de vid
inspektionen anmärkta brister och öfriga ofullständigheter blifvit, så
vidt på Schlyter ankomme, afhulpna. Genom en ytterligare ämbetsskrifvelse
anmodad att yttra sig öfver anledningen, hvarför i så många

- 1900 -

fall stämpelbeläggning icke behörigen ägt rum, uppgaf Schlyter, att
detta berott därpå, att omförmälta stämningar utfärdats af tillförordnade
länsmän, hvilka i saknad af stämplar å stämningarna tecknat: »karteras
vid tinget», samt att detta förhållande sedermera förbisetts och bortglömts.

Med denna förklaring fann sig justitieombudsmannen icke kunna
åtnöjas, utan aflat han till advokatfiskalen vid Svea hofrätt en skrifvelse
med anmodan att i förevarande hänseende anställa åtal emot häradshöfdingen
Schlyter. I berörda skrifvelse yttrade justitieombudsmannen,
bland annat:

Ansvaret för att ifrågakomna stämningar icke blifvit i behörig ordning
försedda med den i gällande förordning angående stämpelafgiften
föreskrifna stämpel måste drabba häradshöfdingen Schlyter, hvilken förrättat
de ting, till hvilka stämningarna meddelats. Den af Schlyter
uppgifna omständigheten, att stämningarna utfärdats af andra personer,
syntes nämligen så mycket mindre kunna fritaga Schlyter från ansvaret
för den bristande stämpelbeläggningen, som det måste anses såsom en
i sakens natur liggande skyldighet för domare å landet att i de fall,
då stämningar till häradsrätt, däri han för ordet, med hans begifvande
utfärdas af annan person, öfvervaka, att dylika stämningar påföras föreskrifna
stämpelafgifter, samt att samma afgifter i behörig ordning inflyta
till statsverket. I förevarande fall saknades tillika anledning att
antaga annat, än att vederbörande stämningsutfärdare, sedan de för
stämningarna uppburit stadgade stämpelafgifter, till Schlyter inbetalt
samma afgifter. Då Schlyter emellertid först efter anmärkning af justitieombudsmannen
dragit försorg om, att ifrågavarande afgifter genom
stämplars åsättande kommit statsverket till godo, hade Schlyter härutinnan
gjort sig skyldig till fel i ämbetet af beskaffenhet att kräfva
laga näpst; och borde advokatfiskalen på grund häraf i målet yrka
ansvar å Schlyter efter lag och sakens beskaffenhet.

I ett till hofrätten den 13 april 1898 afgifvet ämbetsmemorial redogjorde
därefter advokatfiskalen för innehållet af justitieombudsmannens
nyssnämnda till advokatfiskalen aflåtna skrifvelse samt anförde vidare,
bland annat: Advokatfiskalen hade, redan innan justitieombudsmannens
skrifvelse till honom inkommit, fått kännedom om ett gängse rykte,
som visste att berätta, att sedan många år tillbaka stämningar, som de
af häradshöfdingen Schlyter antagne stämningsutgifvare mot lösen och

- 1900 —

stämpelafgift, men utan stämplars åsättande, utfärdat till ting, hvilka
Schlyter själf hållit, nästan icke i något fall blifvit stämpelbelagda,
oaktadt Schlyter af stämningsutgifvarne uppburit vederbörliga stämpelafgifter.
Efter mottagandet af justitieombudsmannens skrifvelse hade
advokatfiskalen sökt att af de personer, som efter Schlyters utnämning
- till domare i förutnämnda domsaga varit såsom juridiska biträden där
anstälda, förskaffa sig upplysning rörande sanningsenligheten af omförmälta
rykte. På grund af de meddelanden, som därvid lämnats advokatfiskalen,
och då af dem syntes framgå, att Schlyters uraktlåtenhet i afseende
å stämpel beläggning af stämningar ej hade sin anledning i förbiseende
eller glömska, yrkade advokatfiskalen, att Schlyter måtte dömas
till ansvar jämlikt 25 kapitlet 16 § strafflagen, för det han i afsigt att
bereda sig egen fördel uraktlåtit att med stämplar förse öfver 200 stämningar,
som länsmän eller andra af honom för vissa distrikt utsedde stämningsutgifvare
mot lösen och stämpelafgift, men utan stämplars åsättande,
utfärdat till af honom under tiden från och med år 1885 till och med
år 1897 förrättade ting i domsagans tingslag, oaktadt han af stämningsutgifvarne
uppburit vederbörliga stämpelafgifter.

I sammanhang härmed anhöll advokatfiskalen, att hofrätten måtte
förordna lämplig person att verkställa undersökning i domsagans arkiv
till utrönande af förhållandet i afseende å stämpelbeläggning af sådana
stämningar, som af särskildt förordnade stämningsutgifvare utfärdats till
de ting, Schlyter under nyss angifna tid hållit i domsagans tingslag.

Sedan hofrätten meddelat det begärda förordnandet, ägde undersökning
i domsagans arkiv och kansli rum den 18 och 19 april 1898.
Denna undersökning utvisade, att af de med undersökningen afsedda
stämningarna minst 203, utöfver de af justitieombudsmannen vid inspektionen
anmäi-kta, icke blifvit behörigen stämpelbelagda.

I afgifven förklaring öfver advokatfiskalens omförmälta memorial
— vid hvilken förklaring hade fogats bevis, att samtliga anträffade
stämningar dåmera blifvit med stämplar försedda — vidhöll Schlyter,
att hans underlåtenhet att stämpelbelägga ifrågakomna stämningar haft
sin grund i förbiseende, och anförde han till sin ursäkt härför, att hans
minne till följd af sjuklighet och ansträngande tankearbete varit nedsatt.
Tillika sökte Schlyter göra gällande, att han icke kunde vara
ansvarig för stämningsutgifvarnes underlåtenhet att med stämplar förse
af dem utfärdade stämningar, samt att i allt fall icke vore i lag föreskrifvet,
inom hvilken tid en stämning, som utlämnats utan stämpel,
skulle stämpelbeläggas. Slutligen yrkade Schlyter, under bestridande

— 1<)00 -

af åtalet, ansvar å advokatfiskalen för falsk angifvelse enligt 16 kapitlet
1 § 2 momentet strafflagen.

På begäran af advokatfiskalen blefvo till bestyrkande af åtalets befogenhet
sex förutvarande biträden hos häradshöfdingen Schlyter såsom
vittnen afbörda inför hofrätten.

Med ett till hofrätten senare afgifvet memorial aflämnado advokatfiskalen,
bland andra handlingar, ett af t. f. domhafvanden i Gästriklands
domsaga friherre D. von Schulzenheim och ett dennes biträde
ntfärdadt intyg, af innehåll, att vid anstäld undersökning af nämnda
domsagas västra tingslags häradsrätts domböcker med tillhörande handlingar
för tiden från och med år 1880 till och med våren 1884 befunnits,
att 104 uti intyget närmare angifna, i domböckerna såsom bilagor inhäftade
originalstämningar till allmänna tingssammanträden, som häradshöfdingen
Schlyter hållit i tingslaget, icke blifvit med stämplar försedda,
oaktadt, förutom lösen, jämväl stämpelafgifter blifvit af vederbörande
stämningsutgifvare debiterade å stämningarna; att stämplar till stämningarna
ej redovisats annorstädes i domböckerna; samt att de bland
inneliggande handlingar förvarade stämningslistorna till tingssammanträdena
ej häller varit belagda med stämplar för dessa stämningar.

Angående anledningen därtill, att sist omförmälta stämningar icke
belagts med stämplar, anförde häradsliöfdingen Schlyter i en till hofrätten
ingifven skrift i hufvudsak detsamma, som han tidigare i målet
åberopat angående stämningarna från Norra Hälsinglands domsaga.
Tillika visade Schlyter, att stämningarna dåmera blifvit försedda med
stämplar.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den
14 april 1899. Hofrätten utlät sig däri: Enär i målet blifvit utredt, att
sedan af särskilde utaf häradsliöfdingen Schlyter utsedde stämningsutgifvare
mot stämpelafgift, men utan stämplars åsättande, utfärdats
stämningar till ting, som Schlyter under åren från och med 1885 till
och med 1897 i sistnämnda domsaga förrättat, samt Schlyter af stämningsutgifvarne
uppburit stadgad stämpelafgift för omförmälta stämningar,
Schlyter, hvilken det ålegat tillse, att ifrågavarande, sedermera till vederbörande
häradsrätt ingifna stämningar blefve behörigen med stämpel
belagda och att sålunda de uppburna stämpelafgifterna komme statsverket
till godo, försummat nämnda ämbetspligt med afseende å minst
249 sådana stämningar, hvilka först efter det anmärkning af justitieombudsmannen
framstälts eller förevarande åtal väckts blifvit med
stämpel belagda, ty och som Schlyter, hvilken icke kunde anses öfvertygad
att hafva i afsigt att bereda sig egen fördel åsidosatt berörda

- 1900 -

ämbetspligt, likväl genom omförmälta underlåtenhet visat grof vårdslöshet
och försummelse i sitt ämbete, pröfvade hofrätten, jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma Schlyter för hvad han sålunda
låtit komma sig till last att under tre månader vara i mistning af sitt
häradshöfdingeämbete, hvarjämte Schlyter förpligtades att godtgöra statsverket
hvad enligt i målet meddeladt beslut af allmänna medel utgifvits
eller komme att utgifvas till två af de i målet afhörda vittnena såsom
ersättning för inställelsen. Det af häradshöfdingen Schlyter i målet
framstälda yrkandet om ansvar å advokatfiskalen för falsk angifvelse
lämnades af hofrätten utan afseende.

Från den i hofrättens utslag uttalade meningen, hvilken omfattades
af tre utaf hofrättens i beslutet deltagande ledamöter, voro två ledamöter
så till vida skiljaktige, att det ansvar, hvartill häradshöfdingen Schlyter
för ifrågavarande vårdslöshet och försummelse i ämbetet gjort sig förfallen,
af sistbemälte ledamöter bestämdes till böter, 500 kronor.

Öfver berörda utslag, hvilket jag för min del ej fann tillräckliga
skäl att öfverklaga, anfördes besvär hos Kongl. Maj:t dels af advokatfiskalen,
som yrkade skärpning af det ådömda stratfet, dels ock af häradshöfdingen
Schlyter, hvilken i hufvudsaken yrkade att varda från allt
ansvar i målet frikänd, eller att straffet måtte nedsättas. Tillika hemstälde
Schlyter, att hofrättens beslut, så vidt genom detsamma blifvit
honom ålagdt att utgifva vittnesersättning, måtte undanrödja^, hvarförutom
det emot advokatfiskalen framstälda ansvarsyrkandet af Schlyter
fullföljdes.

Genom utslag den 9 oktober 1899 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej
finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades utaf fem
af högsta domstolens ledamöter. Två ledamöter vox-o från beslutet
skiljaktige och pröfvade rättvist på det sätt ändra hofrättens utslag,
att straffet för den vårdslöshet och försummelse i ämbetet, hvartill
Schlyter gjort sig förfallen, af dem bestämdes till mistning af häradshöfdingeämbetet
under sex månader.

Förseelse mot tryckfrihetsförordningen genom vägran att
tillhandahålla vissa räkenskapsböcker.

Af min ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag (sid. 47 — 56) inhämtas,
att aktuarien vid Sveriges geologiska undersökning M. Stolpe efter

— 1900 —

angifvelse af geologen N. O. Holst stälts under tilltal, för det lian
obehörigen vägrat att låta Holst taga del af undersökningens kassaböcker
för vissa uppgifna år. I berörda åtal blef Stolpe af Stockholms
rådstufvurätt medelst utslag, som af Svea hofrätt den 9 november 1898
faststäldes, dömd att bota 50 kronor, hvarförutom han förpligtades att
i vederbörlig ordning tillhandahålla Holst ifrågavarande räkenskapsböcker.
Sedan Stolpe därefter hos Kongl. Maj:t öfverklagat hofrättens
utslag, har Kongl. Maj:t genom utslag den 20 april 1899 förklarat sig
ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Dröjsmål med afgifvande af utlåtande angående häktad
persons sinnesbeskaffenhet.

Sedan jag, på sätt min ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag
(sid. 47) utvisar, uppdragit åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att hos
Kongl. Maj:t anföra besvär öfver hofrättens utslag den 12 juli 1898 på
ett emot lasarettsläkaren Wilhelm Hallin anstäldt åtal för obehörigt
dröjsmål med afgifvande af utlåtande om häktade lägenhetsinnehafvaren
Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet, har Kongl. Maj:t genom utslag den
19 maj 1899 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Felaktigt gravationsbevis.

I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag (sid.
66—71) har redogörelse lämnats för ett efter justitieombudsmannens
förordnande emot "kronofogden i Medelpads östra fögderi, vice häradshöfdingen
E. F. Engelstedt, anstäldt åtal angående ersättning för skada,
som vållats genom ett af Engelstedt såsom t. f. domhafvande i Ostra
härads domsaga i Blekinge län utfärdadt, felaktigt gravationsbevis. _ Af
berörda redogörelse inhämtas, att hofrätten öfver Skåne och Blekinge
genom utslag den 15 november 1897 af anförda skäl förklarat den emot
Engelstedt i målet förda talan icke kunna bifallas, äfvensom att justitieombudsmannen
öfver berörda utslag anfört besvär hos Kongl. Maj:t.

Den 7 januari 1898 inkom hit från målsäganden, handlanden N. J.
Thernström i Holmsjö, i hufvudskrift det skuldebref, hvilket af Thernström
åberopats såsom grund för hans talan emot Engelstedt, och blef samma

— 1900 —

skuldebref påföljande dag af justitieombudsmannen öfverlämnädt till
justitierevisionsexpeditionen för att biläggas handlingarna i förevarande
mål.

De anförda besvären äro numera pröfvade af Kongl. Maj:t, som i
utslag den 31 maj 1899 utlåtit sig: Emedan någon omständighet icke
förekommit, som kunde förringa trovärdigheten af Thernströms uppgift,
att ifrågavarande, i anmärkta hänseendet ostridigt felaktiga gravationsbevis,
hvilket Thernström hos justitieombudsmannen visat sig innehafva,
varit tillgängligt, då det i målet företedda, den 12 april 1886 i fastigheten
intecknade skuldebrefvet hos Thernström belånades, och att
Thernström lämnat lånet i förlitande på uppgiften i gravationsbeviset,
att samma inteckning vore den enda, hvaraf fastigheten besvärades; ty
och som, vid det förhållande att intecknade skuldföi-bindelsen saknade
påskrift om verkstäld ränte- eller k a pitalaf betalning, Thernström vid
köpeskillingslikviden skolat, därest fastigheten, såsom gravationsbeviset
utmärkte, ej varit med annan till förmånsrätten bättre inteckning besvärad,
utbekomma hela förskrifna kapitalbeloppet 300 kronor jämte
ränta, men han, enligt hvad upplyst vore, för sin fordran erhållit
allenast 21 kronor 81 öre; alltså pröfvade Kongl. Maj:t, med ändring
af hofrättens utslag i själfva målet, lagligt förpligta Engelstedt att, på
sätt justitieombudsmannen yrkat, till Thernström genast, mot kvitto
och erhållande af intecknade skuldförbindelsen jämte gravationsbeviset,
utgifva skilnaden mellan, å ena sidan, 300 kronor jämte sex procent
ränta därå från den 23 januari 1890 till dagen för köpeskillingslikviden,
den 11 september 1893, och, å den andra, af Thernström bekomna 21
kronor 81 öre, hvar jämte det ålåge Engelstedt att å det belopp, han
sålunda hade att utgifva, gälda ränta efter fem procent från den 17
november 1896, då advokatfiskalens påstående i målet delgafs honom,
till dess betalning komme att ske. I fråga om Thernströms kostnader
å målet i hofrätten blefve hofrättens utslag fastst.äldt.

Från den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen, hvilken omfattades
af sex justitieråd, var en af högsta domstolens ledamöter
skiljaktig och yttrade: »Enär någon ränta icke finnes afskrifven å
ifrågavarande hos Kongl. Maj:t företedda skuldebref af den 10 februari
1885, samt det förty måste antagas, att om, såsom Thernström uppgifvit,
Johansson den 21 maj 1887 hos honom belånat detsamma, skuldebrefvet
lämnats icke såsom själfständigt fordringsbevis utan allenast såsom
säkerhet för en annan af Johansson utgifven förbindelse, men någon
sådan förbindelse icke blifvit företedd, och annan utredning icke häller
förebragts rörande de omständigheter, hvarunder Thernström bekommit

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Biktdag. 4

det intecknade skuldebrefvet; ty och då följaktligen ledning saknas att
bedöma storleken af den förlust, Thernströrn må hafva tillskyndats
genom det felaktiga gravationsbeviset, finner jag ej skäl att göra
ändring i det slut, hvartill hofrätten i målet kommit.»

Lagstridig affattning af fiyttningsbetyg.

Sedan justitieombudsmannen hos domkapitlet i Hernösand stält
kyrkoherden i Gideå församling J. E. Björkquist under tilltal, emedan
denne i ett för arbetaren Nils Anton Svensson utfärdadt flyttningsbetyg
dels angående hans kristendomskunskap till det Svensson vid
hans konfirmation tilldelade vitsordet »försvarlig» inom parentes fogat
ett frågetecken och dels antecknat, att Svenssons tillträde till nattvarden
och ledighet till äktenskap vore beroende af, om han besutte erforderlig
kristendomskunskap, samt domkapitlet genom utslag, som af Svea
hofrätt sedermera faststälts, förpligta! Björkquist att, vid ansvar såsom
för ämbetsfel, på anfordran af Svensson och utan kostnad för denne
tillhandahålla honom nytt, i behörig form utfärdadt flyttningsbetyg, hade
Björkquist i målet anfört underdåniga besvär. (Se härom min ämbetsberättelse
till 1899 års Riksdag sid. 26.)

Kongl. Maj:t, som den 20 juni 1899 pröfvat de anförda besvären,
har därvid ej funnit skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Obehörigt dröjsmål med varnande af oeniga makar.

I en till mig ingifven klagoskrift förmälte hemmansägaren Johannes
Svenssons i Stora Skår hustru Augusta Beata Larsdotter hufvudsakligen:
Sedan klaganden vid Inlands nordre häradsrätt yrkat, att i makarnes
äktenskap måtte dömas till skilnad till säng och säte, hade häradsrätten
genom utslag den 2 september 1897 förklarat sig icke kunna
bifalla det framstälda yrkandet, enär makarne icke undergått i lag stadgade
varningsgrader. Med företeende af häradsrättens protokoll i målet,
utvisande genom aflagda vittnesmål, att hat och bitterhet vore mellan
makarne rådande, hade klaganden därefter hos kyrkoherden i Solberga
och Jörlanda församlingars pastorat H. F. Ringius upprepade gånger
anhållit, att som icke klagandens man utan allenast klaganden under —

1900 -

gått varning af vederbörande pastor, kyrkoherden Ringius måtte tilldela
båda makarne varning, men på denna sin begäran hade klaganden ständigt
erhållit nekande svar. Då kyrkoherdens berörda vägran stode
i uppenbar strid emot uttrycklig föreskrift i 14 kapitlet 1 § giftermålsbalken,
ville klaganden, i syfte att därigenom komma till sin lagliga
rätt, till den åtgärd, hvartill anledning kunde förefinnas, anmäla kyrkoherdens
ifrågavarande lagstridiga förhållande.

Af ett klagoskriften bilagdt utdrag af häradsrättens protokoll i ofvan
omförmälta mål inhämtade jag, bland annat:

att enligt ett i nämnda protokoll intaget utdrag af kyrkorådets i
Solberga församling protokoll för den 9 april 1888 makarne samma
dag blifvit för oenighet i sitt äktenskap varnade inför kyrkorådet;

att i kyrkorådets protokoll uttryckligen angifvits, att klaganden
upprepade gånger af pastor enskildt erhållit föreställningar, hvaremot i
samma protokoll icke fanns någon anteckning om, att klagandens man
blifvit af pastor varnad;

att klaganden inför häradsrätten uppgifvit, att klagandens man upprepade
gånger misshandlat henne och utestängt henne från makarnes
bostad äfvensom på annat sätt illa behandlat henne;

att klagandens man, under bestridande af riktigheten af dessa klagandens
uppgifter, å sin sida påstått, att anledningen till att hat och
bitterhet i äktenskapet uppstått, vore att finna i klagandens förhållande,
i det att denna nästan ständigt utan orsak öfverhopat mannen med förebråelser
och otidigheter samt ofta visat ett sådant ursinne, att hon
sönderslagit husgerådssaker och kullkastat möbler;

att emellertid klagandens man förmält sig, då det syntes omöjligt,
att sämjan inom äktenskapet skulle kunna återställas, icke hafva något
att erinra mot yrkandet om skilnad till säng och säte;

att af två i målet afhörda vittnens utsagor framgått, att emellan
makarne ofta förefallit gräl och häftiga uppträden, därvid osämjan
emellan makarne icke sällan tagit sig uttryck i hotelser och missfirmelser,
äfvensom att jämväl handgripligheter förekommit;

samt att häradsrätten i sitt utslag yttrat, att som i målet icke blifvit
visadt, att båda parterna undergått de i lag stadgade varningsgrader,
funne häradsrätten sig icke kunna till käromålet lämna bifall.

Öfver ifrågavarande angifvelse hörd genmälte kyrkoherden Ringius
i afgifven förklaring: Klagandens uppgift att Ringius icke varnat hennes
man för oenighet i äktenskapet strede alldeles emot verkliga förhållandet,
enär Ringius i enskildt samtal varnat både mannen och hustrun,

- 1900 -

hvar för sig. Detta kunde, hvad mannen beträffade, så mycket mindre
vara obekant för hustrun, som hon till mannen framburit Ringius’ skriftliga
kallelse, och Ringius efter varningens meddelande talat med henne
om verkningarna af densamma. Men förmodligen ansåge klaganden,
att Ringius icke varnat nog, och detta vore också hans mening. Ty
då Ringius varit pastor i församlingen endast sedan maj månad år 1898
och ännu kortare tid känt till ifrågavarande makar, hade Ringius ämnat
upprepa de enskilda varningarna i afsigt och förhoppning att möjligen
kunna förekomma skilsmässa i äktenskapet. Att icke brådska med åtgärder,
som skulle leda till skilsmässa, hade Ringius ansett vara sin
skyldighet. Detta vore orsaken, hvarför Ringius ännu icke kallat makarne
inför kyrkorådet. Och Ringius ansåge sig med detta dröjsmål
icke hafva förvägrat dem rättigheter, som tillerkändes dem i 14 kapitel
1 § giftermålsbalken, då detta lagrum intet hade att säga angående
tiden, som borde förflyta mellan de olika varningsgraderna.

I anledning af hvad kyrkoherden Ringius i sin förklaring sålunda anfört
inkom klaganden med påminnelser, därvid klaganden erinrade, bland
annat: Att Ringius talat med klagandens man vore för klaganden nog
bekant, men ehuru Ringius i sin förklaring betecknat detta samtal
såsom varning, hade klaganden icke utfått begärdt bevis häröfver.
Vidare hade klaganden den 26 september 1898 genom ombud hos
kyrkoherden begärt, att såväl klagandens man som klaganden måtte
blifva varnade, och att de varningar skulle erhållas, som lagen föreskrefve,
för att skilnad till säng och säte skulle kunna ådömas. Denna
framställning hade emellertid Ringius vägrat efterkomma, och såsom
skäl härför hade af honom anförts, att han ej velat brådska med åtgärder,
som skulle leda till skilsmässa, och därför icke kallat makarne
inför kyrkorådet. Af häradsrättens protokoll, som utvisade, att klaganden
för flera år sedan blifvit varnad, hade Ringius tagit del, hvarför
det också varit honom väl bekant, att i förevarande fall icke ådagalagts
någon brådska. Ringius hade också, strax efter det han tillträdt pastoratet,
erhållit underrättelse om att klaganden hos förutvarande vice
pastorn i församlingen J. W. Helidén anhållit, att den erforderliga varningen
måtte fullgöras, och sedermera, efter det Helidén härtill vägrat,
anfört klagomål hos domkapitlet i stiftet. I sin förklaring hade Ringius
icke sagt, huru många enskilda varningar han ytterligare ämnade meddela,
men klaganden förmenade, att de enskilda varningar, hon redan
måst utstå, för länge sedan bort vara tillräckliga. Enligt ett af Ringius
den 28 juli 1898 utfärdadt bevis hade osämjan emellan klaganden och
hennes man redan då varit Ringius väl bekant, hvadan han under den

- 1900 -

sedan dess förflutna tiden väl kunnat medhinna att fullgöra och afsluta
de i lag föreskrifna varningarna.

Af ett vid påminnelseskrifteu fogadt utdrag af domkapitlets i Göteborgs
stift protokoll för den 2 mars 1898 inhämtade jag, att sedan klaganden
hos domkapitlet gjort framställning om åläggande för vice pastorn
Helidén att till förhör inför pastor och kyrkoråd låta inkalla klaganden
och hennes man för erhållande af varning för oenighet i äktenskapet,
hade domkapitlet genom resolution den 9 mars 1898 sig utlåtit, att då
af handlingarna framginge, att klaganden och hennes man redan den 9
april 1888 blifvit för oenighet i äktenskapet varnade af vederbörande
kyrkoråd, och då berörda varning ej förlorat giltighet, pröfvade domkapitlet
skäligt lämna klagandens begäran utan afseende.

Ett jämväl bilagdt intyg af nämndemannen J. Wilhelmsson i Lökeberg
innehöll hufvudsakligen,

att Wilhelmsson den 26 september 1898, med företeende af häradsrättens
protokoll och utslag i förutnämnda, af klaganden emot hennes
man anhängiggjorda mål, hos kyrkoherden Ringius på klagandens vägnar
gjort framställning om att makarne måtte blifva varnade;

att Wilhelmsson därvid jämväl omförmält, att vice pastorn Helidén
vägrat att meddela erforderlig varning, af det skäl att han vore mot
skilsmässa i äktenskap;

att kyrkoherden Ringius svarat, att äfven han vore mot upplösning
af äktenskap »såsom stiftade i himmelen», och på grund häraf vägrat
att efterkomma Wilhemssons begäran;

samt att kyrkoherden Ringius, hvilken vid tillfället fått emottaga
och jämväl genomläst häradsrättens omförmälta protokoll och utslag,
yttrat, att han därom »tält vid mannen», samt äfven gifvit tillkänna, att
lian hade kunskap om klagandens framställning hos domkapitlet i anledning
af vice pastorn Helidéns vägran att meddela den hos honom
påkallade varningen.

Vid påminnelseskriften hade slutligen fogats ett så lydande bevis:

»Att hustru Augusta Beata Larsdotter från Skår i Jörlanda församling
af Bohus län är fattig, meddelas. Dock kan jag icke förtiga, att
fattigdomen icke är oförvållad, utan har sin grund i osämja mellan makarne,
vårdslöshet och ett oordentligt lefverne, enligt min och mångas
öfvertygelse. Solberga prästgård den 28 juli 1898.

Henrik F. Ringius, Kyrkoherde.»

- 1900

Det af klaganden åberopade lagrum, 14 kapitlet 1 § giftermålsbalken,
sådant detsamma lyder enligt förordningen den 20 november 1860,
stadgar:

»Där hat och bitterhet emellan man och hustru uppkommit och
endera därom hos prästerskapet gör anmälan eller det eljest kunnigt
varder; då skola makarne af kyrkoherden i församlingen varnas, efter
ty i kyrkolagen säges. Sämjas de ej ändå; värden inför kyrkorådet
ytterligare varnade. Låta de sig ej häller däraf rätta; döme då rätten
till skilnad på ett år till säng och säte: äge ock, där så nödigt pröfvas, förbjuda
makarne, vid vite af fängelse, att hvarandra under den tid besöka.»

Hänvisningen till kyrkolagen gäller otvifvelaktigt 16 kapitlet 11 §
i denna lag, hvarest föreskrifves, bland annat:

»När hat, vrede och bitterhet uppkommer emellan äkta folk, och
mer och mer tager öfverhanden, så att hvarken förmaningar, åtvarningar
eller förlikningar vid högt vite kunna hjälpa, utan de i dagligt
slagsmål och oläte framhärda; skall predikanten göra sin högsta flit att
förnimma orsaken till samma oenighet, och om endera eller bägge finnas
brottslige, ställa dem för ögonen, huru illa de af djäfvulen aro besnärde,
att de träta och slitas med sitt eget kött, och således fördärfva sig
själfva inbördes.»

Det i 14 kapitlet 1 § giftermålsbalken stadgade förfarandet gent
emot oeniga makar åsyftar otvifvelaktigt närmast att bringa makarne
till besinning och eftertanke samt därigenom, om möjligt, åstadkomma
försoning emellan dem. Till en dylik inverkan på makarnes sinnen har
kyrkoherden i församlingen på grund af den personliga kännedom om
makarnes lynnen och förhållanden i öfrigt, han kan antagas äga, i första
rummet ansetts lämplig. För den händelse att kyrkoherdens förmaningar
icke skulle medföra önskad verkan, har lagstiftaren i en kallelse
inför det af församlingsmedlemmar bestående kyrkorådet och därstädes
tilldelade föreställningar och varningar trott sig finna ett kraftigare
medel till sämjans återställande. Skulle emellertid äfven denna varningsgrad
visa sig fruktlös, må skilsmässa till säng och säte ådömas. Sistnämnda
åtgärd, hvilken måste gifva makarne en ki-aftig erinran om
hvad ett definitivt upplösande af deras äktenskap skulle innebära, lärer
närmast åsyfta, att makarne skola komma att sakna hvarandra, och därigenom
en möjlighet till försoning åvägabringas. Att med en dylik
skilsmässa jämväl kan direkt afses att för misshandel skydda den ene
maken, särskildt hustrun såsom den svagare parten, lärer framgå af
tillägget till 14 kapitlets 1 § om rättens befogenhet att vid äfventyr af
fängelse förbjuda makarne att besöka hvarandra.

- 1900 -

Om sålunda, i enlighet med hvad nu blifvit anfördt, reglerna i
14 kapitlet 1 § giftermålsbalken kunna sägas hafva till ändamål att förekomma
skilsmässa, bör å andra sidan erinras därom, att om de stadgade
varningsgraderna fruktlöst förlöpa, det finnes anledning antaga,
att de väsentliga förutsättningarna för ett samlif emellan makarne brista.
Genom förordningen om äktenskapsskilnader den 27 april 1810 har
medgifvits, att skilsmässa må hos Kongl. Maj:t sökas, där en sådan
stridighet i lynne och tänkesätt hos makarne sig yppar, som under beständiga
tillfällen till utbrott slutligen öfvergår till afsky och hat, och
såsom ett vilkor för skilsmässas erhållande af sådan anledning fordrar
förordningen, att förutnämnda varningsgrader blifvit undergångna. Från
denna synpunkt äro varningsgraderna att anse såsom formaliteter i
skilsmässoproceduren och på samma gång, om de visa sig fruktlösa och
denna procedur sålunda icke på grund af inträdd försoning emellan
makarne afstannar, bevismedel, hvilkas behöriga tillhandahållande makarne
med allt fog kunna hos vederbörande påkalla.

På sätt kyrkoherden Ringius i sin förklaring erinrat, äro icke några
föreskrifter gifna angående den tid, som bör förflyta emellan de olika
varningsgraderna. I saknad af dylika bestämmelser lärer därför frågan,
huruvida i ett fall af förevarande beskaffenhet obehörigt dröjsmål ägt
rum, böra besvaras med hänsyn till hvad sakens natur kan anses fordra
och hvad som öfverensstämmer med varningarnas innebörd och ändamål.

Det torde då vara tydligt, att sedan varning af pastor erhållits,
någon tid bör förflyta, innan kallelse inför kyrkorådet äger rum. Makarne
böra nämligen hafva tillfälle att öfverväga och begrunda de maningsord,
som till dem riktats. A andra sidan bör emellertid pastor
låta sig angeläget vara, att den för församlingen i hög grad anstötliga
företeelsen af tvistande makar icke må fortfara, utan att de utvägar,
som lagen för afhjälpande däraf anvisat, varda anlitade. Klart är, att
ju mindre sannolikt det är, att makarne skola låta rätta sig genom
kyrkoherdens varningar, desto kortare tid bör förflyta, innan den kraftigare
varningsgraden tillgripes.

I förevarande fall hade, enligt hvad handlingarna utvisade, kyrkoherden
Ringius redan den 28 juli 1898 haft så noggrann kunskap om
osämjan emellan klaganden och hennes man, att Ringius ansett sig
kunna i ett då utfärdadt ämbetsbevis omförmäla nämnda omständighet.
Vidare hade Ringius i slutet af september samma år bevisligen tagit
del af häradsrättens protokoll i ofvan omförmälta, af klaganden anstälda
rättegång, hvarigenom Ringius måste anses hafva erhållit kännedom icke
blott därom, att makarne redan en gång förut varit inför vederbörande

— 1900 —

församlings kyrkoråd varnade, utan äfven om beskaffenheten af deras
sammanlefnad därefter. Hvad Ringius sålunda haft sig bekant angående
makarne syntes mig hafva innefattat mycket vägande skäl för honom
att så mycket som möjligt påskynda varningarna inför sig och kyrkorådet,
i ändamål att försök måtte kunna göras, om icke möjligen den
särskildt kraftiga varning, som ligger i en skilsmässa till säng och säte,
skulle kunna medföra erforderlig förbättring i förhållandet emellan makarne.
Icke desto mindre hade Ringius i sin den 9 november 1898 afgifna
förklaring i ärendet icke antydt, när han ämnade kalla makarne
inför kyrkorådet, och af en senare i ärendet inkommen handling syntes
framgå, att någon varning inför kyrkorådet ännu den 11 mars 1899
icke ägt rum. Detta dröjsmål med företagande af påkallade ämbetshandlingar
kunde icke utan skäl antagas hafva haft sin grund i en
önskan hos Ringius att på allt sätt söka förhindra skilsmässa mellan
klaganden och hennes man.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att kyrkoherden Ringius i
förevarande hänseende ådagalagt oförstånd i sitt ämbete, och stälde jag
honom därför under tilltal inför domkapitlet i Göteborgs stift. Jag
yrkade därvid ansvar å Ringius enligt lag och sakens beskaffenhet,
äfvensom att han måtte förpligtas att ofördröjligen gå i författning om
makarnes varnande inför kyrkorådet.

På detta åtal meddelade domkapitlet den 26 juli 1899 utslag, däri
domkapitlet först angående mitt yrkande om förpligtande för Ringius
att låta varna makarne inför kyrkorådet yttrade, att då Ringius i sin
till domkapitlet afgifna förklaring meddelat, att makarne den 28 april
1899 undergått sådan varning, funne domkapitlet ifrågavarande yrkande
ej till någon åtgärd föranleda.

Vidkommande det af mig framstälda yrkandet om ansvar å Ringius
utlät sig domkapitlet, att ehuru Ringius — som den 28 juli 1898 i ett
offentligt intyg kunnat vitsorda oenigheten emellan makarne samt den
28 september samma år tagit del af häradsrättens protokoll, hvaraf
framginge, att oenigheten redan för tio år sedan föranledt makarnes
varning inför kyrkorådet, ehuru ett formfel föranledt rätten att förklara
denna varning otillräcklig — likväl fortsatt med enskilda förmaningar
och vägrat makarnes inkallande inför kyrkorådet, hvilken vägran Ringius
vidhållit ännu så sent som den 26 september 1898, och ehuru den tidsutdrägt,
som Ringius sålunda förorsakat, syntes väl lång, om det än
vore lagens mening, att pastor skall hafva tid och tillfälle att enskildt
förmana och varna oeniga makar för att, om möjligt, åstadkomma dei*as
försoning, funne likväl domkapitlet — då uppskofvets längd till någon

— 1900 -

del kunde förklaras däraf, att Ringius först den 15 maj 1898 inträdt
i tjänstgöring såsom kyrkoherde i Solberga pastorat — hvad som i
denna sak lagts Ringius till last ej höra för honom medföra särskildt
ansvar.

Domkapitlets berörda utslag har vunnit laga kraft.

Rösträtt å kyrkostämma obekörigen förvägrad eu röstägande.

Verkställande direktören för aktiebolaget Kungsörs bleckkärlsfabrik
Arvid Hamrin anmälte i en hit ingifven klagoskrift komministern i Kung
Karls och Torpa församlingars pastorat C. Gr. Eckerberg till åtal, af anledning
att denne skulle hafva utan laga skäl förvägrat klaganden att
föra talan å kyrkostämma. Klaganden anförde härom hufvudsakligen:
Såsom bosatt och mantalsskrifven i Ivungsör, beläget i Kung Karls församling,
infann sig klaganden den 30 december 1898 å kyrkostämma
med församlingen för att dels å egna vägnar dels såsom ombud, för
ofvannämnda bolag föra talan å stämman. Emellertid blef klaganden
af komministern Eckerberg, hvilken var ordförande vid stämman, förvägrad
såväl att yttra sig som att deltaga i omröstning. Till stöd för
denna obehöriga och lagstridiga vägran kunde Eckerberg ej anföra
annat, än att klaganden såsom icke döpt icke skulle vara medlem af
svenska kyrkan. På grund af § 4 i förordningen om kyrkostämma
m. m. den 21 mars 1862 skulle klaganden därför enligt Eckerbergs förmenande
vara oberättigad att i stämman deltaga. Denna lagtolkning
vore uppenbarligen oriktig och stridande mot den klara och tydliga
ordalydelsen af åberopade lagrummet. Förordningen om kyrkostämma
tillerkände i § 4 en hvar, som vore röstberättigad å kommunalstämma,
rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut. Undantagne
från rösträtt å kyrkostämma vore endast främmande religionsbekännare
och de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.
Klaganden tillhörde ej något främmande religionssamfund och hade ej
häller anmält sig till utträde ur statskyrkan. Och den omständigheten,
att klaganden ej blifvit döpt, kunde alldeles icke föranleda hans likställande
med främmande religionsbekännare. Då härtill komme, att
klaganden ostridigt ägde kommunal rösträtt inom Kung Karls församling,
så hade icke funnits något laga fog för klagandens afvisande från
församlingens kyrkostämma. Genom sitt omförm älta förfarande hade
enligt klagandens förmenande komministern Eckerberg brutit emot tydlig

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1HOU års Riksdag. 5

lag och gjort sig skyldig till försummelse, medförande kränkning af
församlingsmedlems rätt.

Vid klagoskriften hade fogats dels ett exemplar af den för aktiebolaget
Kungsörs bleckkärlsfabrik faststälda bolagsordning, hvaraf inhämtades,
bland annat, att bolagets verkställande direktör ägde i alla
afseenden företräda bolaget, dels ock ett utdrag af protokoll vid sammanträde
med stiftarne af bolaget den 22 februari 1897, utvisande att
klaganden då blifvit vald att för en tid af fem år vara verkställande
direktör.

Tillika hade bilagts ett bestyrkt utdrag af protokollet, vid ifrågavarande
kyrkostämma, hvilket utdrag i hithörande delar hade följande
lydelse:

»§ 8. Fabrikör Arvid Hamrin, Kungsör, som under stämmans lopp
begärde ordet, förvägrades detta af ordf. på grund däraf, att hr Hamrin
icke vore döpt af svenska kyrkan och således aldrig tillhört densamma.
Då sedermera hr Hamrin ville jämlikt fyrktalslängden utöfva rösträtt
för aktiebolaget Kungsörs bleckkärlsfabrik, så förvägrades honom jämväl
detta på grund däraf, att sagda bolag i hr Hamrin valt sig ett ombud,
som icke personligen hade beslutanderätt å kyrkostämma, allt enligt §
4 uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862. — — — — — — — — — — — —

Som ofvan.

In fidem:

C. G. Eckerberg.

Ordförande.»

Öfver klagoskriften hörd bestred komministern Eckerberg i afgifven
förklaring angifvelsens befogenhet.

I berörda förklaring anmärktes till en början, att Eckerberg kunnat
anföra ytterligare två skäl för att vägra klaganden talan å ifrågakomma
kyrkostämma, nämligen dels att beträffande klaganden själf stode i röstlängden
antecknadt »odöpt, icke röstberättigad å kyrkostämma», hvilken
anteckning, såsom icke öfverklagad, vore gällande såsom laga kraftvunnet
stämmobeslut, dels ock att det bolag, hvars ombud klaganden vid
stämman velat vara, vore uppfördt å rästlängd för oguldna kommunalutskylder
under år 1898, å hvilka aldrig företetts kvitto, hvarför bolaget,
i likhet med hvad det varit den 30 december 1898, fortfarande
vore i saknad af talan och rösträtt inom Kung Karls församling. Dessa
omständigheter förmälte sig Eckerberg emellertid ej vilja åberopa, utan

- 1900 —

ville Eckerberg alltjämt hålla sig till det stud för sin vägran, som lian
vid ifrågavarande tillfälle anfört, nämligen att klaganden, enligt 4 § i
förordningen om kyrkostämma m. m., såsom icke döpt icke hade talan
å kyrkostämma, i ty att klaganden såsom icke döpt af svenska kyrkan
måste räknas till främmande trosbekännare.

Under anförande af särskilda ställen ur bibeln, svenska kyrkans
bekännelseskrifter, kyrkolagen och gällande handbok för den svenska
kyrkan sökte Eckerberg göra gällande, att den, som icke vore döpt,
icke häller tillhörde svenska kyrkan, samt att i följd häraf den icke
döpte måste inför svenska kyrkan vara främmande religionsbekännare;
och yttrade Eckerberg vidare:

Det betydde således intet, då klagandens ombud lade i klagandens
mun dessa uttalanden: »Jag tillhör ej något främmande religionssamfund»
och »den omständigheten, att jag ej blifvit döpt, kan alldeles icke föranleda
mitt likställande med främmande religionsbekännare». Med sådana
uttryckssätt hade alldeles intet bevisats, ägnadt. att styrka de i
klagoskriften intagna och för Eckerberg såsom ämbetsutöfvare synnerligen
förnärmande påståendena, att han »brutit mot tydlig lag och gjort
sig sk}ddig till försummelse, medförande kränkning af församlingsmedlems
rätt». Först då klaganden eller hans målsman kunde åberopa ett lagrum,
i hvilket det klart och tydligt sades, att man annorledes än genom dop af
svenska kyrkan blefve församlingsmedlem, kunde Eckerberg vara sinnad
lyssna till dylika förebråelser. Nu förmodade Eckerberg, att sådant icke
vore möjligt. Klagandens betyg, i afskrift förklaringen bilagdt sådant
det var vid klagandens inflyttning, och hvari sedermera beträffande
honom personligen ingen ändring anmälts eller antecknats, innehölle
icke någon anteckning, som betygade honom vara församlingsmedlem i
svenska kyrkan. Intet erkändt kristet trossamfund vore Eckerberg
bekant, det där upptoge inom sig församlingsmedlemmar på annat sätt
än genom kristligt dop.

Som klaganden således icke tillhörde svenska kyrkan, då han icke
vore döpt af henne, så stode han utom henne, och då han alltså aldrig
varit inom henne, hade han ju icke någonsin kunnat anmäla sig till
utträde ur henne. Just därför, och då det vore endast medlemmar af
svenska kyrkan, som vore skyldiga att, vid anmälan om utträde därur,
uppgifva det trossamfund, hvartill de ville öfvergå, visste ju icke svenska
kyrkan angående klaganden, hvilket främmande religionssamfund han
tillhörde, blott att han stode utom henne själf och därför vore främmande
trosbekännare. Det läge nära till hands att förmoda, att då klaganden
anmäldes efter sin födelse till anteckning i kyrkoboken för den

- 1900 -

till svenska kyrkan hörande församling, inom hvars område hans födelse
skedde, äfven den anmälan gjordes, att han icke skulle döpas af svenska
kyrkan på grund af baptistiska läroåsigter. Hade därefter icke klaganden
själf, sedan han uppnått 18 år, gjort någon anmälan om inträde
i svenska kyrkan — och en sådan anmälan skulle ju nödvändigt föranledt,
att klaganden allra först blifvit döpt af svenska kyrkan — så
hade lian genom att underlåta detta tydligen visat, att han äfven efter
sina 18 år ville bibehålla samma ställning utom svenska kyrkan, att
detta således öfverensstämde med hans egna åsigter. Huru kunde han
då i klagoskriften ens vilja låta kalla sig församlingsmedlem i denna
kyrka? Beträffande honom vore det ett alldeles tomt tal att säga och
försäkra, såsom skedde i samma skrift, att han »ej häller anmält sig
till utträde ur statskyrkan». Skulle han eller någon, som icke vore
döpt af svenska kyrkan och ej häller fått sitt dop af henne bekräftadt,
inställa sig hos en pastor för att anmäla sitt utträde ur svenska kyrkan,
så skulle en sådan anmälan till ingen åtgärd kunna föranleda, då han
aldrig tillhört svenska kyrkan, utan inför henne redan gälde såsom en
främmande religionsbekännare och en icke församlingsmedlem.

Beträffande ändtligen klagandens rätt att å kyrkostämma föra talan
såsom ombud för bolag, så vore klart, att lika litet som det lyckades
ett bolag förskaffa sitt ombud sådan talan, om detta vore utländsk
undersåte eller saknade medborgerligt förtroende eller vore satt under
förmyndare eller icke rådde öfver sig själf, lika litet kunde det lyckas,
om ombudet vore främmande religionsbekännare.

Till bemötande af hvad komministern Eckerberg i sin förklaring
sålunda anfört erinrade klaganden i afgifna påminnelser, bland annat,

att inför svensk lag en hvar, som icke i laga ordning blifvit medlem
af främmande, af staten erkänd församling, vore medlem af svenska
kyrkan, en uppfattning, som tydligt framginge icke blott af förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
oktober 1873 utan äfven af förordningen angående äktenskaps afslutande
i visst fall inför borgerlig myndighet den 15 oktober 1880 m. fl.
lagstadganden;

att, likasom klaganden haft obestridlig rätt att för egen del utöfva
talan och rösträtt å ifrågavarande kyrkostämma, klaganden jämväl i
egenskap af fullmäktig varit behörig att tala och rösta för aktiebolaget
Kungsörs bleckkärlsfabrik, enär bolaget icke, på sätt Eckerberg påstått,
häftat för oguldna kommunalutskylder, utan dessa redan i oktober 1898
varit betalta;

samt att, äfven om Eckerberg till stöd för klagandens afvisande

- 1900 —

från stämman åberopat en i röstlängden nu befintlig’ anteckning: »odöpt,
icke röstberättigad å kyrkostämma», så skulle i allt fall en sådan invändning
icke gjort klagandens anmälan obefogad eller kunnat befria
Eckerberg från laga ansvar, enär denna anteckning af Eckerberg själf,
vare sig före eller efter stämman den 30 december 1898, gjorts i röstlängden,
och han då vore ansvarig för en i röstlängden gjord olaga
anteckning.

Vid påminnelseskriften hade fogats bestyrkt afskrift af ett så lydande
kvitto:

»Aktiebolaget Kungsörs bleckkärlsfabrik:

1897 års kommunalutskylder.......................................................... kr. 50: —

Uppbördsprovision ............................................................................. » 1: 50

Qvitteras okt. 1898.

Kr. 51: 50
Carl Lindstedt.

Kronolänsman.

Det lagrum, om hvars rätta förstånd i ärendet närmast var fråga,
eller 4 § i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862,
lyder sålunda:

»Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut
tillkommer, på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den
som vid allmän rådstuga rösträtt äger: främmande religionsbekännare
och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, dock härifrån
undantagne.»

Alfattningen af dessa bestämmelser synes mig med all önskvärd
tydlighet gifva vid handen, att dop af svenska kyrkan ingalunda får
betraktas såsom en nödvändig förutsättning för rösträtt å kyrkostämma.
Förslag i sådan riktning har emellertid blifvit framstäldt. På sätt af
förhandlingarna vid 1878 års Riksdag inhämtas, hade vid densamma
väckts fråga om meddelande af föreskrifter, genom hvilka icke döpta
eller konfirmerade skulle frånkännas rätten att deltaga i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut, men detta förslag blef ej af Riksdagen bifallet,
och några dylika föreskrifter hafva sedermera ej meddelats.

På grund häraf fann jag det vara utom tvifvel, att Eckerberg icke
i den åberopade omständigheten, att klaganden ej blifvit döpt, haft lagligt
skäl att vid ifrågavarande tillfälle förvägra klaganden rösträtt. Och
lika litet fog sjmtes kunna tillerkännas de båda öfriga af Eckerberg

- 1900 -

såsom möjliga antydda skälen för klagandens afvisande från stämman.
Det. ena af dessa skäl skulle vara, att anmärkning icke framstälts emot
en i röstlängden förekommande anteckning, att klaganden såsom icke
döpt saknade rösträtt å kyrkostämma. Uppenbart är emellertid, att
dylika oriktiga och obehöriga anteckningar ej kunna tillerkännas någon
betydelse. Vidkommande därefter det antydda skälet, att det bolag,
klaganden hade att företräda, skulle häftat för oguldna kommunalutskylder,
syntes genom det af klaganden företedda kvittot vara behörigen
styrkt, att samma utskylder före kyrkostämman varit betalta. För öfrigt
hade, äfven om bolaget häftat för oguldna kommunalutskylder, klaganden
i allt fall för egen del haft talan och rösträtt vid kyrkostämman.

I enlighet härmed ansåg jag, att komministern Eckerberg genom
att i förevarande fall förvägra klaganden att deltaga i kyrkostämmans
förhandlingar och beslut gjort sig skyldig till tjänstefel. Någon närmare
granskning af de slutledningar, på grund af hvilka Eckerberg
ansett sig kunna beteckna klaganden såsom främmande trosbekännare,
fann jag icke tarfvas. Det hufvudsakliga felet i Eckerbergs utläggningar
var emellertid, att han icke behörigen gjort sig reda för de olika
bemärkelser, i hvilka uttrycket »den svenska kyrkan» kan användas.

För det tjänstefel, som i förevarande hänseende sålunda låg Eckerberg
till last, stälde jag honom under tilltal inför domkapitlet i Strängnäs,
med yrkande att han, jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
af präst m. m. den 8 mars 1889, måtte dömas till det ansvar, som däri
blifvit stadgadt och domkapitlet kunde finna hans fel förskylla.

Sedan komministern Eckerberg i anledning af det emot honom sålunda
anhängiggjorda åtalet dels afgifvit skriftlig förklaring och dels
enligt framstäld begäran fått än vidare inför domkapitlet förklara sig
muntligen, meddelade domkapitlet den 8 september 1899 i målet utslag,
af innehåll att domkapitlet funne Eckerberg hafva saknat lagligt skäl
att förvägra Hamrin att i kyrkostämmans förhandlingar och beslut deltaga,
men då Eckerberg måste anses hafva i god tro och med full
öfvertygelse om dess laglighet vidtagit den öfverklagade åtgärden, funne
domkapitlet honom icke hafva gjort sig skyldig till sådan förseelse, att
på densamma borde följa straff för ämbetsfel.

Till detta utslag bidrogo med sina röster stiftets biskop och tre af
domkapitlets öfrige ledamöter. Af de ledamöter, som sålunda bildade
pluraliteten, afgåfvo därvid biskopen, med hvilken en ledamot instämde,
äfvensom en annan ledamot särskilda anföranden till protokollet. Tre
ledamöter voro från beslutet skiljaktige och ansågo enligt särskilda,

- 1900 -

motiverade yttranden till protokollet, att Eekurberg borde tilldelas varning
för visadt oförstånd i ämbetet.

Med den utgång, målet genom domkapitlets utslag erhållit, ansåg
jag mig så mycket mindre kunna åtnöjas, som de af domkapitlet anförda
skälen för Eckerbergs friande från ansvar enligt min tanke väl
bort föranleda, att han ej kunnat dömas för uppsåtlig^ tjänstefel, men
ingalunda voro af beskaffenhet att grunda befrielse för honom från
ansvar för oförstånd i tjänsten enligt det af mig åberopade lagrummet.
Skulle sådana frikännande utslag som det ifrågavarande vinna laga kraft
eller eljest blifva beståndande, komme de otvifvelaktigt att genom sina
konsekvenser medföra en viss fara för medborgerliga rättigheter i de
fall, där dessa rättigheters åtnjutande måste förmedlas af en ämbetseller
tjänsteman. Ett särskildt skäl att fullfölja målet förelåg i den
omständigheten, att tre af domkapitlets ledamöter ansett sig böra döma
Eckerberg till varning. På grund häraf anmodade jag advokatfiskalen
vid Svea hofrätt att i hofrätten anföra besvär öfver domkapitlets ifrågavarande
utslag, och skulle advokatfiskalen därvid å Eckerberg yrka
ansvar enligt det hos domkapitlet åberopade lagrummet.

Af Eckerberg har utslaget blifvit öfverklagadt, så vidt genom detsamma
förklarats, att lian saknat lagligt skäl för den klandrade åtgärden.
De i målet anförda besvären äro på hofrättens pröfning beroende.

I sammanhang med gränsutstakning företagen obehörig afrödjning

af gränslinien.

Ledamoten af Riksdagens Andra kammare, landtbrukaren Jöns
Andersson i Öhrstorp, anförde härstädes klagomål däröfver, att kommissionslandtmätaren
T. F. Röing skulle hafva vid en af klaganden
påkallad rågångsutstakning inom Rönneberga by förfarit felaktigt i flera
särskilda hänseenden, och yrkade klaganden, att Röing måtte härför
ådömas ansvar och ersättningsskyldighet. Af hvad sålunda lagts Röing
till last fann jag emellertid icke något annat vara af beskaffenhet att
skäligen böra för honom föranleda ansvar såsom för tjänstefel än hans
åtgärd att låta nedhugga ett antal invid rågången växande, klaganden
tillhöriga pilträd. Härom utvisade handlingarna i ärendet hufvudsakligen
följande:

Sedan Konungens befallningshafvande i Malmöhus län pa ansökning
af klaganden förordnat Röing att verkställa gränsutstakning emellan
hemmanen nås 3, 13 och 14 Rönneberga, företogs berörda förrättning

— 1900 —

den 22 mars 1894, därvid gränsen emellan en klaganden tillhörig andel
af hemmanet u:r 13, å ena, samt hemmanen n:is 3 och 14, å andra
sidan, på marken utstakades. Enligt det vid förrättningen förda protokollet
verkstäldes utstakningen i enlighet med en år 1883 vid laga delning
af ägorna till hemmanet % mantal n:r 13 Rönneberga upprättad,
behörigen faststäld karta. Emot förrättningen anstälde klaganden klandertalan
genom stämning till Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt,
med yrkande att, enär förrättningsmannen utan att fästa afseende
vid de rå- och rörstenar samt andra skilnadsmärken, som förefunnes i
rågången, utstakat en alldeles ny rågångslinie, förrättningen måtte undanrödjas
och rågångslinien rättas efter faststäld karta samt de på marken
förefintliga märken, hvilka af ålder varit hållna för laga skilnad. Genom
slutligt utslag i målet den 6 juli 1895 utlät sig häradsrätten, att enär
på grund af den utredning och bevisning, som i målet blifvit förebragt,
antagas finge, att den omtvistade rågångens rätta sträckning vore sådan,
som den angifvits å ofvan omförmälta, år 1883 upprättade karta, men
vid förrättningen afvikelse från denna karta ägt rum så till vida, att
rågången blifvit utlagd något sydost om den å kartan utmärkta rågångslinien,
pröfvade häradsrätten rättvist föreskrifva sådan rättelse i rågångsförrättningen,
att, rågången skulle utstakas i fullkomlig öfverensstämmelse
med den å nämnda karta utmärkta rågångslinien; och stadgade
häradsrätten vidare, att det ålåge Röing att med biträde af gode män
verkställa ny rågångsutstakning i enlighet med hvad sålunda blifvit
föreskrifvet. Emot detta utslag fullföljdes, efter vad, talan af klagandens
motparter, men blef utslaget af hofrätten öfver Skåne och Blekinge
den 29 maj 1896 faststäldt, genom dom, som vann laga kraft. Sedan
Röing den 24 september 1896 undfått del af hofrättens dom, utsattes
ny utstakning af rågången att äga rum den 14 påföljande december.
Två dagar före sistnämnde dag blefvo ett antal invid rågången växande
pilträd nedhuggna, hvilket enligt anteckning i protokollet öfver den förnyade
rågångsutstakningen på Röings tillsägelse verkstälts utaf en af
rågrannarne.

Enligt hvad i klagoskriften uppgafs, hade omförmälta träd, som
stått å klagandens ägor invid hans gårdstomt, varit 16 till antalet, och
samma träd upptogos i en bifogad kostnadsräkning till ett värde af
12 kronor stycket, eller tillhopa 192 kronor.

Sedan justitieombudsmannen i anledning af klagoskriften infordrat
Röings förklaring, anförde denne, bland annat: Beträffande den af Röing
anbefalda nedhuggningen af några i gränsvallen befintliga träd — 2
2,5 meters stubbpilar med yfviga kronor — vore väl första vil koret för

— 1900 -

en gränsutstakning, att linien vore ren, så att utstakningen kunde äga
rum. Röing hade visserligen vid 1894 års förrättning för undvikande
af trädnedhuggning gått den genvägen att utsätta en parallellinie utmed
bestämda rågångslinien, efter hvilken den senare blef utmärkt, men
sedan rågångsförrättningen kommit i det skede, som handlingarna utvisade
-— hvaraf ock framginge, att klaganden påstått, fastän det ej
blifvit bevisadt, att den af Röing vid berörda förrättning utstakade linien
varit krokig — hade det varit nödvändigt för verkställandet af en än
mera noggrann gränsutstakning, att i frågakomna träd, h vilka enligt
handlingarna icke tillhörde klaganden och stode på en linie, hvars ena
ändpunkt läge uti och den andra lV2 meter från gränslinien, blifvit
nedhuggna.

I afgifna påminnelser genmälte klaganden hufvudsakligen: I förevarande
fall syntes frågan först gälla, hvilken rätt en landtmätare hade
att, såsom här skett, utan att vara biträdd af gode män och utan ägarens
hörande på egen hand och förrättningen i förväg, föranstalta om
skadegörelse å annans lagliga tillhörighet, hvars utförande säkerligen
afvärjts, om gode männen kommit att därom besluta. Att ifrågavarande
träd icke varit hindrande äfven för den noggrannaste undersökning,
framginge dels däraf, att Röing själf vid uppmätning och klyfning af
hemmanet n:r 13 Rönneberga icke funnit träden hindra rågångsliniens
rätta utläggning, och dels däraf, att vid de noggranna undersökningar,
som klaganden för utredning af sin till häradsrätten instämda talan låtit
verkställa, samma träd icke varit i vägen för liniens utläggning. Oeh
hvad anginge Röings påstående, att klaganden icke skulle vara ägare
till träden, syntes, ett dylikt skäl ej väga mera, än om det ifrågasattes,
att klaganden icke skulle vara ägare till öfriga inom gränserna för
hemmanet 9/2o mantal n:r 13 Rönneberga växande träd.

Vid påminnelseskriften hade fogats ett så lydande intyg:

»På begäran af riksdagsmannen Jöns Andersson i Öhrstorp infunno
sig denna dag undertecknade på n:r 13 Rönneberga för att, med anledning
af § 5 i landtmäteriprotokollet af den 14 december 1896, syna
och värdera den skada, som genom de i nämnda paragraf omtalade
trädens nedhuggning tillfogats ägaren.

Träden befunnos vara afskurna ungefär Va meter från jordytan samt
höllo i genomskärning cirka 45 centimeter, och då pilar af denna storlek
kunna beskäras hvarje femte år, så anse vi det skäligt, att då ungefär
5 parlass kunna afskäras vid hvarje beskärning, och ungefär
3,000 täckesvidjor kunna snidas påföljande år, 25 kronor för bränslet

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1900 års Riksdag. 6

och 5 kronor för vidjorna är en måttlig ersättning för hvarje gång de
beskäras.

Därjämte anse vi, att äfven sedan träden blifvit för gamla att på
ofvan angifna sätt beskäras, de dock äro värda något som bränsle.

Samtliga pilträd befunnos hafva stått ett stycke söder om rågångslinien
inne på Jöns Anderssons ägor och utgöra till antalet 16 (sexton).

Afsågningen ägde rum, enligt uppgift, lördagen den 12 sistlidne
december eller två dagar före förrättningen.

Rönneberga den 12 januari 1897.

Nils Persson, Alfred Ekman,

åbo n:r 2 Rönneberga. arr. af na- 7 & 9 Asmuntorp.

Håkan Henriksson,
åbo n:r 11 Rönneberga.»

Sedan justitieombudsmannen därefter öfversändt handlingarna till
landtmäteri styrelsen med anhållan om dess utlåtande, samt landtmäteristyrelsen
infordrat yttrande af landtmäterifiskalen, anförde denne beträffande
den del af ärendet, hvarom nu är fråga, att då klaganden
icke visat, att Röing genom tillsägelsen åt rågrannarne att låta upphugga
rålinien öfverskridit sin befogenhet, eller huruvida den af rågrannarne,
som hörsammat nämnda tillsägelse, genom nedsågningen af
de ifrågavarande träden i och invid råskilnaden öfverskridit sin befogenhet
enligt 12 kapitlet 7 § jordabalken eller enligt 52 och 104 §§ i skiftesstadgan,
samt för öfrigt, i fall skadegörelse härigenom skett, frågan
om ansvar och ersättning härför icke syntes ligga inom åklagaremaktens
befogenhet, så ansåge landtmäterifiskalen klagandens yrkanden härutinnan
icke förtjäna afseende.

I en senare under ärendets handläggning härstädes ingifven skrift
erinrade klaganden, att de af landtmäterifiskalen åberopade lagrummen
icke kunde hafva den ringaste tillämpning uti ifrågavarande ärende, då
ju 16 i linie å en åkerjord stående pilträd hvarken enligt vanligt språkbruk
kunde benämnas med det kollektiva namnet skog eller kunde förvandla
den jord, hvari de blifvit planterade, till skogsmark.

O 0

I ärendet var sålunda utredt, att sedan kommissionslandtmätaren
Röing verkstält utstakning af en rågång i Rönneberga by, samt genom
vederbörlig domstols laga kraftvunna beslut förelagts Röing att, för
vinnande af viss föreskrifven rättelse af berörda förrättning, verkställa
ny utstakning al samma rågång, hade Röing, kort innan den senare

- 1900 —

förrättningen ägde ruin, såsom en förberedande åtgärd för densamma
föranstaltat om nedhuggande af ett antal invid gränsen befintliga pilträd,
hvilka enligt bär ofvan intagna intyg vuxit å det område, som genom
den slutliga utstakningen af rågången visades tillhöra klagandens hemman.
Till förment stöd för befogenheten af denna åtgärd sökte Röing hufvudsakligen
göra gällande, att första vilkoret lör en gränsutstakning
vore, att, såsom Röing uttryckte sig, linien vore ren. Uppenbart är,
att i uttrycket »linien» i detta sammanhang måste inbegripas jämväl ett
invid gränslinien befintligt större eller mindre område. Den af Röing
sålunda uttalade åsigten, att vid en gränsutstakning gränsområdet måste
vara afröjdt, leder emellertid till konsekvenser, som icke kunna godkännas
och följaktligen ådagalägga, att utgångspunkten varit felaktig.
Det må härutinnan erinras om de säkerligen ingalunda sällsynta fall,
då gränsutstakningen just har till ändamål att bestämma, hvilken del
af en samling vid gränsen växande värdefulla träd tillhör den ene eller
den andre af rågrannarne. Ännu tydligare framgår detsamma af de
fall, då en rägångsutstakniug påkallats för utredning af en uppkommen
fråga därom," huruvida en byggnad uppförts öfver rågången eller icke.
I dessa och andra liknande fall visar sig med all önskvärd tydlighet,
att Röings åsigt innefattar en för den enskildes äganderätt alltför vådlig
grundsats, för att dess allmängiltighet skulle kunna vidhållas. Såsom
en i sakens natur grundad oeftergiflig fordran torde därför kunna uppställas
den regeln, att vid landtmäteriförrättningar af förevarande beskaffenhet
icke utan vederbörande jordägares medgifvande må ifrågakomma
några andra åtgärder för gränsområdets afrödjande än sådana,
som kunna vidtagas utan afsevärd skada för någondera af rågrannarne.
Att några tekniska hinder för denna regels tillämpning skulle möta,
finnes ingen anledning att antaga. Såsom landtmäterifiskalens i ärendet
afgifna yttrande och landtmäteristyrelsens på samma yttrande grundade
utlåtande utvisade, hade de i ärendet hörde sakkunnige icke funnit
nödigt att uttala sig om frågans tekniska sida, och denna omständighet
torde angifva, att Röings erinran, att gränsutstakning förutsätter, att
linien är ren, icke af fackmännen betraktas såsom en själfklar eller
allmänt erkänd sats.

I det fall, hvarom här var fråga, hade, på sätt af handlingarna inhämtades,
en icke obetydlig förlust tillskyndats klaganden geuom Röings
klandrade åtgärd, och att denna åtgärd därjämte varit skäligen öfverflödig,
syntes framgå af den utaf klaganden påpekade omständigheten,
att ifrågavarande gränslinies läge på marken kunnat vid andra mätningar
noggrant bestämmas, utan att träden därför borttagits.

- 1900 -

I sitt yttrande syntes landtmäterifiskalen hafva betraktat Röings
förhållande i denna sak från en helt annan synpunkt än den Röing själf
intagit. De af landtmäterifiskalen åberopade lagrummen voro emellertid
icke tillämpliga på förevarande fall, där fråga alls icke varit om att
genom upphuggning af en så kallad rågata i skogsmark utmärka en
gränslinies läge. För öfrigt har i ett af de anförda lagrummen — 104
§ i skiftesstadgan — för den händelse att upphuggande af rågata skulle
medföra skada för delägarne, föreskrifvits, att i sådant fall gränsen må
på annat sätt utmärkas.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att Röing genom den af
honom i sammanhang med den förnyade rågångsutstakningen vidtagna
åtgärden att låta nedhugga ifrågavarande pilträd öfverskridit sin befogenhet,
och detta fel i tjänsten fann jag vara af beskaffenhet att påkalla
beifran. I skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län
anhöll jag fördenskull om förordnande af en åklagare, hvilken skulle
vid vederbörlig domstol ställa Röing under tilltal, för hvad han i förevarande
hänseende låtit komma sig till last. T en för åklagaren utfärdad
instruktion för åtalets utförande föreskref jag, att han skulle ej
mindre yrka, att Röing måtte dömas till ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet, än äfven i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hord, kunde komma att däri framställa.

I enlighet med de af mig sålunda lämnade föreskrifterna anstäldes
emot Röing åtal inför Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt, som
meddelade utslag i målet den 2 oktober 1899. Genom berörda utslag
förklarade häradsrätten sig lämna utan afseende en af Röing under
målets handläggning framstäld invändning, att brott af förevarande beskaffenhet
finge åtalas allenast af målsägande, samt utlät sig vidare:
Enär Röing, då han i december 1896 haft att verkställa utstakning af
rågången emellan klagandens andel i hemmanet n:r 13 Rönneberga samt
hemmanen n:is 3 och 14 Rönneberga, låtit såsom en förberedande åtgärd
för denna förrättning nedhugga 16 i närheten af rågången befintliga
pilträd, hvilka, på grund af hvad i målet förekommit, måste antagas
hafva tillhört klaganden, samt uppenbart vore, att denna åtgärd icke
varit erforderlig för verkställandet af rågångsutstakningen, alltså pröfvade
häradsrätten, som ansåge, att Röing genom berörda förfarande icke gjort
sig skyldig till ansvar enligt 25 kapitlet 16 § strafflagen, rättvist''att,
jämlikt 17 § i samma kapitel, döma Röing för visadt oförstånd i ämbetet
att bota 100 kronor, hvarjämte Röing förpligtades att till klaganden
utgifva ersättning, för de nedhuggna träden med 192 kronor samt
för klagandens kostnader å saken och inställelse vid häradsrätten med

- 1900 -

tillhopa 150 kronor. Tillika ålades Röing att återgälda statsverket den
kostnad, som af allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till
de på åklagarens begäran i målet hörda vittnena.

Öfver häradsrättens utslag anförde Röing besvär hos hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, som emellertid genom utslag den 29 november 1899
förklarade sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i
häradsrättens utslag. Jämväl öfver hofrättens utslag har Röing anfört
besvär.

Fråga om ersättning för skada, som vållats genom fel i gravationsbevis.
Invändning, bland annat, att mer än tio år förflutit, sedan

gravationsbeviset utfärdades.

I min ämbetsberättelse till 1899 års Riksdag (sid. 38—46) har redogörelse
lämnats för ett emot häradshöfdingen i Sevede och Tunaläns härads
domsaga Carl Oscar Björkman anstäldt åtal angående ersättning för
skada, som orsakats den så kallade Falkska donationsfonden inom Dragsmarks
socken af Göteborgs och Bohus län genom ett af häradshöfdingen
Björkman såsom t. f. domhafvande i Sunnervikens domsaga den 13
mars 1883 angående Vt mantal, kronoskattehemman, Reorseröd i Bokenäs
socken utfärdadt gravationsbevis, som sedermera vid exekutiv försäljning
af hemmanet den 11 juni 1896 befunnits vara felaktigt. Af
redogörelsen för åtalet framgår, att sedan Göta hofrätt genom utslag
den 28 juni 1898 dels af anförda skäl lämnat utan afseende af häradshöfdingen
Björkman i målet framstälda invändningar därom, att tid för
utsökande af skadestånd i förevarande hänseende skulle vara försuten,
dels ock, beträffande själfva saken, förpligtat Björkman att till donationsfondens
förvaltare utgifva 1,379 kronor 67 öre jämte ränta och ersättning
för kostnaderna å målet, hade Björkman öfver hofrättens berörda
utslag anfört underdåniga besvär.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kongl. Maj:t, som genom
utslag den 11 oktober 1899 utlåtit sig: Enär den rätt till ersättningstalan
mot Björkman, som kunnat grundas å den uti ifrågavarande gravationsbevis
inlupna oriktighet, uppkommit när beviset af Björkman utlämnades,
men, enligt hvad i saken vore ostridigt, sagda rätt icke inom tio
år från nämnda tid blifvit bevakad på sätt i 1 § af förordningen om
tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 funnes stadgadt,
vid hvilket förhållande, jämlikt 2 § i samma förordning, rätten till talan
mot Björkman förfallit, pröfvade Kongl. Maj:t lagligt att, med upp -

1900 -

häfvande af hofrättens utslag, förklara den emot Björkman i målet förda
talan icke kunna bifallas.

Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af sex
justitieråd. Ett justitieråd var af skiljaktig mening och fann ej skäl
att i hofrättens utslag göra ändring.

Underlåten stämpelbeläggning af stämningar.

I en den 24 oktober 1898 hit inkommen skrift förmälte hos domhafvanden
i Orusts och Tjörns domsaga, häradshöfdingen Pehr Guldbrand
Pettersson, anstälde skrifvaren J. Henriksson, att domsagans domböcker
och inneliggande handlingar för tiden från och med vårtinget
1887 till och med vårtinget 1898 utvisade, att häradshöfdingen Pettersson
i ett flertal, i skriften noggrant angifna fall underlåtit att tillse, att
till domsagans häradsrätt uttagna stämningar blifvit behörigen belagda
med stämplar. För vinnande af tillförlitlig kännedom därom, huruvida
och i hvilken mån berörda angifvelse vore grundad, anmodade jag Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län att genom
lämplig person å domsagans tingsställe i Svanesund låta verkställa inventering
af domsagans handlingar.

Enligt förordnande af Konungens befallningshafvande fullgjorde
kronofogden i orten den af mig begärda inventeringen, hvilken ägde
rum den 29 oktober 1898, och innehöll protokollet öfver berörda förrättning,
bland annat,

att häradshöfdingen Pettersson, som vid förrättningen närvarit, till
granskning framlämnat domsagans samtliga domböcker för den tid, inventeringen
afsåg, äfvensom till domböckerna hörande inneliggande
handlingar;

att bland de i domböckerna inlittererade och de i inneliggande
handlingar förvarade stämningarna icke kunnat upptäckas en enda, som
icke blifvit behörigen stämpelbelägd, och hade stämpelbeläggningen skett
genom anbringande af stämplar antingen å första sidan af domboken
eller å själfva stämningen;

att häradshöfdingen Pettersson vid tillfället förklarat, att han under
dagarne närmast före förrättningen låtit genomgå domböcker och inneliggande
handlingar samt med stämplar belägga de stämningar, som
till följd af förbiseende icke förut blifvit stämpelbelagda;

att då de under senare åren tillgängliga beläggningsstämplar hade

— 1900 —

helt annan form och annat utseende än de förut i bruk varande, med
lätthet kunnat urskiljas, hvilka stämningar kort före inventeringen blifvit
belagda med stämplar;

att sistberörda stämningars antal för tiden från början af häradshöfdingen
Petterssons tjänstetid år 1880 till år 1896 uppginge till omkring
175;

samt, vidkommande de af länsmännen i domsagan uppgjorda stämningslistorna,
hvilka förvarats bland tingshandlingarna för de särskilda
sammanträdena, att stämningslistorna från länsmannen i Tjörns härad i
regeln och de öfriga stämningslistorna undantagsvis angåfve, att stämpel
skulle åsättas stämningarna vid tinget.

Häradshöfdingen Pettersson inkom sedermera till mig med skriftlig
förklaring, däri han anförde, bland annat:

Under första tiden, sedan häradshöfdingen Pettersson hösten 1880
tillträdt domareämbetet i domsagan, utfärdades stämningar, utom af
häradshöfdingen, äfven af länsmännen och samtlige nämndemännen.
Redan år 1882 fråntogs emellertid nämndemännen berörda uppdrag,
hvarefter stämningar utgifvits af häradshöfdingen Pettersson eller den,
som skött hans ämbete, samt af de i domsagan tjänstgörande tre länsmännen,
till en början A. Nordström på Tjörn samt F. Nordström och
C. W. Dahl på Orust, och under senare åren J. Nordström, E. Holst
och bemalte Dahl. De stämningar, som utgifvits från domsagans kansli
eller af A. Nordström, Holst eller Dahl, hade alltid försetts med stämpel
vid resolutionens påtecknande, hvaremot F. Nordström och J. Nordström,
hvilka endast undantagsvis haft tillgång till stämplar, brukat å stämningarna
teckna: »karteras vid tinget» eller »stämpel vid tinget». Sådana
stämningar hade belagts med stämpel antingen vid uppsättning af
domboken eller efteråt medelst själfva dombokens förseende med stämplar,
och hade sistnämnda stämpelbeläggning i regeln verkstälts af häradshöfdingen
Pettersson, men ibland af förutnämnde skrifvaren Henriksson.
Betalningen för stämplarna hade bifogats stämningslistorna eller insändts
med likvid af andra tingshandlingar.

Någon af de sista dagarne i augusti månad år 1898, då häradshöfdingen
Pettersson stått i begrepp att för hälsans vårdande afresa till
en kurort, hade Henriksson framlämnat en lapp, innehållande, bland
annat, uppgift, att stämplar saknades till stämningar i domböckerna.
Då häradshöfdingen Pettersson emellertid visste, att några stämplar till
stämningar i domböckerna icke saknades, lämnade han Henrikssons
uppgift utan afseende. Medan häradshöfdingen Pettersson var borta,
erhöll han underrättelse om, att Henriksson uppsatt en skrifvelse till

- 1900 -

mig. Med anledning häraf och då det kunde antagas, att Henriksson
ämnade till mig insända sin skrifvelse, vidtalade häradshöfdingen Pettersson
vid sin hemkomst i oktober månad sitt biträde, vice häradshöfdingen
H. Blomstedt, samt bevakningsbefälhafvaren vid kronohäktet
i Svanesund H. von Tell att vara behjälplige vid genomgående af domböckerna
jämte inneliggande handlingar för tiden från och med hösten
1880 till närvarande tid för kontrollerande af stämpelbeläggningen å
stämningar. Vid denna granskning anträffades här oeh där bland de
inneliggande handlingarna några vittnesstämningar och andra stämningar
okarterade, och försågos dessa med stämplar. Vid denna beläggning
medtogos äfven sådana afskrifter af stämningar, om hvilka
tvifvel kunde finnas, huruvida icke originalen varit belagda med stämplar.
Det vore en möjlighet, att en eller annan stämning, som angått före
inställelsen nedlagda mål, och som således hvarken i original eller afskrift
vid rätten företetts, icke blifvit försedd med stämpel, något som numera
icke kunde kontrolleras; men i följd af nyssnämnda dubbelbeläggning,
och då en del domböcker försetts med flera stämplar, än som motsvarade
däri inlittererade stämningar, vore häradshöfdingen Pettersson fullt
förvissad om, att stämplar äfven funnes till de nedlagda målen.

Utan att i denna sak inblanda de biträden, hvilka under årens lopp
vistats hos honom, och som under längre eller kortare tider haft själfständiga
förordnanden, ville häradshöfdingen Pettersson dock framhålla,
att han allt sedan hösten 1889, då lian träffats af ett sjukdomsfall, åtnjutit
mycken ledighet, under senare åren till två tredjedelar af tiden,
att han flera gånger månadtals vistats utrikes på sjukhus och kurorter
och därunder icke tagit någon befattning vare sig med stämningslistor
eller med andra domsagan rörande göromål, samt att häradshöfdingen
ansåge, att det varit vikariernas skyldighet likaväl som hans att tillse,
det icke några okarterade stämningar kommit att läggas bland handlingarna.

På grund af det sålunda anförda hemstälde häradshöfdingen Pettersson,
att angifvelsen måtte lämnas utan afseende.

o o

Af hvad i ärendet sålunda förekommit framgick, att ett afsevärdt
antal stämningar, som uttagits till Orusts och Tjörns häradsrätt,
icke blifvit i behörig ordning försedda med föreskrifven stämpel. Ansvarig
härför var, så vidt jag kunde finna, häradshöfdingen Pettersson,

— 1900 —

hvilken, då annat förhållande icke ens uppgifvits, måste antagas hafva
mottagit den afgift till stämpel, som af vederbörande stämningsutfärdare
i hvarje särskild!, fall uppburits vid stämningsresolutionens meddelande.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att för
det fel i ämbetet, hvartill häradsliöfdingen Pettersson i förevarande hänseende
gjort sig skyldig, ställa honom under tilltal inför hofrätten, och
anmodade jag advokatfiskalen att därvid, efter erforderlig utredning,
yrka ansvar å häradsliöfdingen Pettersson efter lag och sakens beskaffenhet.

På hemställan af advokatfiskalen förordnade hofrätten om undersökning
i domsagans arkiv för vinnande af utredning angående omfattningen
af det ämbetsfel, hvartill häradsliöfdingen Pettersson genom sin
ifrågavarande uraktlåtenhet kunde hafva gjort sig skyldig. Sedan protokoll
öfver denna förrättning till hofrätten inkommit, yrkade advokatfiskalen
ansvar å häradsliöfdingen Pettersson i enlighet med den genom
undersökningen vunna utredningen i målet. Efter slutad skriftväxling
meddelade hofrätten utslag den 27 oktober 1899. Hofrätten yttrade däri:
Enär det blifvit utredt, att 475 under tiden från och med vårtinget år
1881 till och med vårtinget år 1898 till häradsrätten uttagna stämningar,
hvilka bort med stämpel beläggas, den 24 oktober 1898, då anmälan
härstädes gjorts, icke såsom vederbort varit stämpelbelagda, samt häradshöfdingen
Pettersson, hvilken, då annat förhållande icke visats, måste
antagas hafva mottagit de till stämpel vid stämningsresolutionernas
meddelande erlagda afgifter och således vara ansvarig för stämpelbeläggningen,
uraktlåtit att tillse, att stämningarna blifvit vederbörligen
stämpelbelagda, pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 § och
4 kapitlet 3 § strafflagen, döma häradsliöfdingen Pettersson att för den
vårdslöshet vid domareämbetets utöfning, lian sålunda låtit komma sigill
I last, bota 300 kronor.

Vid öfvervägande af omständigheterna i målet fann jag, med hänsyn
särskildt till det betydande antal stämningar, som enligt den vunna
utredningen icke blifvit i behörig ordning stämpelbelagda, det ådömda
straffet vara alltför lindrigt; och anmodade jag fördenskull advokatfiskalen
att hos Kongl. Maj:t öfver hofrättens utslag anföra besvär, med
yrkande att häradsliöfdingen Pettersson för ifrågavarande ämbetsfel måtte
dömas till strängare ansvar.

De i enlighet härmed anförda besvären äro på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

Justitieombudsmannens umhetsberättélse till 1900 års Riksdag.

Ansökning om lagfart utan laga skäl afslagen. Lösen debiterad för
bevis, som angående beslutet tecknats å fångeshandlingen.

Handlingarna i ett genom klagomål af förre skolläraren Jolian Dahlström
hos mig anhängiggjordt ärende utvisade följande:

Sedan klagandens hustru Katarina Dahlström aflidit, efterlämnande
såsom sterbhusdelägare enligt en den 21 januari 1897 efter henne förrättad
bouppteckning klaganden samt fem syskon, bevakades af klaganden
ett af makarne den 3 februari 1894 upprättadt ömsesidigt testamente,
som tillerkände den efterlefvande maken äganderätt till den
aflidnes kvarlåtenskap. Sedan testamentet, som delgifvits arfvingarne,
vunnit laga kraft, beviljade Flundre, Yäne och Bjärke häradsrätt den
12 april 1898, under § 51 i protokollet, klaganden lagfart på grund af
testamentet å hälften af den i boet befintliga lägenheten Bjurdammen
n:r 2 Sjögärdet. Samtidigt med lagfarten enligt testamentet hade klaganden
den 14 mars 1898 sökt lagfart å hälften af nämnda lägenhet
på grund af en så lydande handling:

»Arfskifte förrättades den 12 mars 1898 å fastigheten i sterbhuset
efter fru Katarina Dahlström i Sjögärdet, som afled den 9 november
1896, efter hvilken bouppteckning förrättades den 21 januari 1897. Den
aflidnas sterbhusdelägare var änkemannen Johan Dahlström personligen
tillstädes. Till grund för delningen lades följande handlingar:

l:o) Flundre härads lagfartsbevis af den 19 mars 1892 å lägenheten
Bjurdammen n:r 2 »Sjögärdet»;

2:o) den aflidnas och hennes mans inbördes testamente af den 3
februari 1894, hvarigenom den efterlefvande maken erhåller full äganderätt
af hela den aflidnas del å kvarlåtenskapen, hvilket testamente blifvit
samtliga den aflidnas närmaste arfvingar enligt påskrift för öfver ett år
sedan bevisligen delgifvet;

3:o) inregistrerad bouppteckning efter ofvannämnda fru Katarina
Dahlström af den 21 januari 1897.

Tillgångar.

Fastigheten Bjurdammen n:r 2 »Sjögärdet» förvärfvadt
under äktenskapet upptages till det i bouppteck-ningen åsätta värdet ........................................................

2500

Änkemannen erhåller som giftorätt:

l:o) hälften af ofvannämnda lägenhet ........................

1250

—

2:o) på grund af laga kraftvunnet testamente andra
hälften af förberörda lägenhet..............................

1250

2500

Omstående arfskifte upprättadt i Sjögärdet. Som ofvan.

O. P, Löfdahl. Frans Löfdahl.

Förestående utredning och skifte godkännes af mig undertecknad,
som. ofvan,

Johan Dahlström.

På en gång närvarande vittnen:

O. P. Löfdahl. Frans Löfdahl.»

Vid denna handling hade af lagfartssökanden tillika fogats ofvanberörda
bouppteckning och testamente samt behörig åtkomsthandling.
1 anledning af ansökningen meddelade emellertid häradsrätten den 12
april 1898,"under § 52 i protokollet, det beslut, att enär åberopade arfskiftet,
som icke ens blifvit förrättadt i närvaro af aflidna Katarina Dahlströms
samtlige arfvingar eller lagligen befullmäktigade ombud för dem,
icke blifvit godkändt af ifrågavarande arfvingar, samt arfskifteshandlingen
sålunda icke blifvit upprättad i den ordning lag föreskrefve, blef
ansökningen om lagfart al häradsrätten afslagen.

Å ofvan intagna, den 12 mars 1898 upprättade handling tecknades
af häradshöfdingen C. A. Strandmark, som varit häradsrättens ordförande
vid dess sammanträde den 12 april 1898, bevis därom, att ansökningen
om lagfart på grund af samma handling af häradsrätten afslagits,
och påfördes klaganden å lagfartsprotokollet lösen för detta
bevis med 50 öre.

I en hit ingifven skrift anförde Dahlström därefter, att då hans
hustrus arfvingar genom att ej klandra det dem delgifna testamentet
fr ån träd t sina arfsanspråk, hade ej funnits annan person, som varit berättigad
att öfvervara arfskiftet, än klaganden själf såsom ende delägare
i boet. Häradsrätten hade alltså obehörigen nekat honom lagfart å den
honom såsom giftorätt tillkommande andelen af ifrågavarande lägenhet
samt därigenom vållat honom besvär och kostnader. Klaganden yrkade
förty åläggande för häradsrättens ordförande att till klaganden återbära
10 kronor 50 öre, som han utlagt i lösen för protokollen angående
ifrågavarande lagfartsansökning, äfvensom att gälda klagandens kostnader
härstädes med 45 kronor.

Öfver klagoskriften infordrade jag yttrande af häradshöfdingen
Strandmark, och anmodade jag honom tillika att uppgifva, på hvilken
grund lösen påförts klaganden för det bevis, som af Strandmark tecknats
å ifrågavarande fångeshandling.

1 sin förklaring anförde häradshöfdingen Strandmark: Då ifråga —

1900 -

varande lagfartsärende, som den 12 april 1898 förelåg till afgörande,
innefattade ansökan af klaganden att på grund af ett såsom fångeshandling
åberopadt arfskifte erhålla lagfart å honom i giftorätt tillfallna
halfva lägenheten Bjurdammen n:r 2 Sjögärdet, hade häradsrätten haft
att tillse, huruvida den företedda fångeshandlingen vore så upprättad,
som lag föreskrefve. Om nu klaganden, såsom honom lagligen ålegat,
så snart boet efter hans aflidna hustru den 21 januari 1897 upptecknats,
låtit förrätta arfskifte i boet, hade han varit i tillfälle att vid ansökningen
foga en fullt riktig fångeshandling, hvari giftorätten blifvit honom
tillagd genom aftal med öfrige delägare i dödsboet. Då klaganden
genom egen försummelse blifvit ur stånd att förete en sådan handling,
var det för honom nödvändigt, åtminstone med hänsyn till det sätt,
hvarpå lagfart å omförmälta lägenhet blifvit sökt, att bereda formell
giltighet åt det såsom fångeshandling åberopade arfskiftet genom påtecknadt
förklarande af de ursprunglige meddelägarne i dödsboet, att
de betraktade samma handling såsom ett i laga ordning tillkommet
arfskifte. Lösen för det bevis, som tecknats å berörda fångeshandling,
hade debiterats och uppburits med stöd af Kongl. Maj:ts utslag den 9
januari 1889 i mål emellan advokatfiskalsämbetet vid Göta hofrätt samt
vice häradshöfdingen A. M. von Proschwitz, refereradt i Nytt. juridiskt
arkiv för år 1889, sid. 17; och ville Strandmark åberopa hvad i samma
mål blifvit af von Proschwitz anfördt.

Af handlingarna i berörda mål inhämtade jag,

att advokatfiskal vid Göta hofrätt därstädes tilltalat von Proschwitz,
för det han såsom ordförande i häradsrätt debiterat och uppburit
lösen för bevis, som han å ett arfskiftesinstrument tecknat därom, att
ansökningar om lagfart på grund af samma skifte af häradsrätten förklarats
hvilande;

att advokatfiskal vid utvecklingen af sin talan i målet, bland
annat, erinrat därom, att genom kong], kungörelsen den 18 september
1874 angående ändring i vissa delar af stadgandena om expeditionslösen
vid underdomstolarne å landet städgats, att lösen skulle utgå med
50 öre för bevis, tecknadt å företedd handling om uppbud vid lagfart
å fast egendom, om fastställelse, förnyelse, dödande, relaxering eller
postposition af inteckning, om testamentsbevakning, om ingifvande af
äktenskapsförord, morgongåfvobref och köpeafhandling om lösören eller
om fastställelse af ägoskifte och ägoutbyte, äfvensom att rågångsförrättning
vunnit laga kraft; samt att i kongl. kungörelsen den 15 oktober
1875, som uti ingressen innehölle, att den vore utfärdad i anledning
däraf, att till följd af förändrade stadganden om lagfart och inteckning

- 1900 -

komme att rörande dessa ärenden utfärdas expeditioner, hvilka i dittills
gällande föreskrifter om expeditionslösen icke funnes omförmälta, bestämts,
att lösen skulle utgå med 50 öre för bevis, som på företedd
fångeshandling tecknades om lagfart på landet; men att hvarken af
dessa kungörelser eller af något stadgande i förordningen om expeditionslösen
den 7 december 1883 kunde hämtas stöd därför, att rättighet
tillförene funnits eller nu funnes att fordra lösen för bevis, att lagfart
sökts eller fullföljts;

att von Proschwitz till genmäle å åtalet hufvudsakligen anfört, att
då Kongl. Maj:t funnit godt att, med upphäfvande af förordningen den
30 november 1855 samt af hvad för öfrigt i afseende å expeditionslösen
varit föreskrifvet, utfärda förordningen den 7 december 1883, hade man
endast att rätta sig efter denna förordning, hvilken vore tydlig därutinnan,
att för alla bevis, som tecknades å företedd handling, skulle lösen
erläggas med 50 öre; att beträffande frågan, i hvilka fall bevis skulle
skrifvas å företedda handlingar, den omständigheten, att de i förut
gällande expeditionstaxor uppräknade fall af sådan art blifvit i förordningen
den 7 december 1883 alldeles uteslutna, och endast ett allmänt
stadgande däri infördt, syntes antyda, att lagstiftaren snarare åsyftat
en utsträckning af de fall, då bevis skulle tecknas, än motsatsen; att
ingen torde vilja påstå, att bevis ej skulle, hädanefter likasom hittills,
skrifvas å lagfarts- och inteckningshandlingar, å afhandlingar om lösöreköp,
å testamenten, morgongåfvobref och äktenskapsförord, å föreningar
om stängsel och byordningar samt bolagskontrakt, därför att föreskrift
därom ej funnes vare sig i expeditionstaxan eller, utom beträffande inteckningshandlingar
i vissa fall, annorstädes i lag meddelad; att orsaken
hvarför nyssberörda handlingar skulle förses med bevis om uppvisandet
vid domstolar och de åtgärder, som i anledning däraf vidtagits, syntes
vara den, att med det åtecknade beviset skulle kunna styrkas — hvad
protokollsutdraget icke förmådde — att det just vore den påtecknade
och icke någon annan handling, som blifvit uppvisad för och varit
föremål för behandling vid domstol; att en sådan bevisning syntes vara
nödvändig i alla de fall, då uppvisandet vid domstol medförde någon
slags rättighet eller innebure ett fullgörande af någon i lag meddelad
föreskrift, såsom förhållandet syntes vara med köpehandling om fast
egendom eller lösören, inteckningshandling och testamente med flera
handlingar; samt att bland de fall, då bevis skulle tecknas å handlingar,
i förut gällande expeditionstaxor uppräknats äfven bevis om
uppbud och om beviljad lagfart, hvaraf framginge, att det ansetts nödigt,
att det genom bevis å själfva fångeshandlingen skulle kunna styrkas,

- 1900 -

att just deri och icke någon annan handling varit föremål för lagfart,
hvilket skål gälde äfven då lagfart söktes;

samt att hofrätten i utslag den 10 oktober 1887, som af Kongl. Maj:t
den 9 januari 1889 faststälts, yttrat, att som von Proschwitz icke kunde
anses hafva oriktigt förfarit därigenom, att han påfört vederbörande lösen
för ifra gavarande bevis och samma lösen uppburit, ogillades advokatfiskalens
talan.

* , *

De skal, som häradshöfdingen Strandmark anfört till försvar för
häradsrättens beslut att afslå ifrågavarande ansökning om lagfart, syntes
mig icke tillfredsställande. Den handling, som klaganden åberopade till
stöd för ansökningen, benämndes visserligen arfskifte, men någon lott i
boet hade ej enligt samma handling tillskiftats arfvingarne, hvilkas namn
ej ens upptagits i handlingen, och innehöll denna i själfva verket allenast
ett bevittnadt förklarande af klaganden, att hälften af boets fastighet till—
koirnne honom på grund af giftorätt och andra hälften på grund af testamente.
Häradsrätten hade alltså saknat hvarje skäl att betrakta nämnda
handling såsom ett ofullständigt arfskiftesinstrument, hvaråt borde beredas
formell giltighet genom ett å handlingen tecknadt godkännande af arfvingarne.
Då häradsrätten ansett sig oförhindrad att bevilja klaganden lagfart
å hälften af lägenheten på grund af testamentet, så borde väl däraf
följa, att klaganden varit berättigad att erhålla lagfart å den andra hälften
på grund af giftorätt, och någon annan fångeshandling behöfde ju
härvid icke företes än bouppteckningen, hvilken ock af klaganden åberopades.
Jag ansåg alltså häradsrätten hafva förfarit felaktigt, då häradsrätten
afslog ifrågavarande lagfartsansökning.

Ej häller kunde jag medgifva giltigheten af de skäl, som häradshöfdingen
Strandmark åberopat för sin åtgärd att debitera och uppbära
lösen för det bevis, som tecknats å det s. k. arfskiftet. Strandmark hade
härutinnan erinrat om det allmänna stadgandet i förordningen om expeditionslösen,
att lösen för »bevis annat, tecknadt å företedd handling»
utgör 50 öre. Detta stadgande innehåller dock intet om rättigheten att
debitera lösen för bevis, utan bestämmer allenast beloppet af den lösen,
som må fordras, där rättigheten finnes. Och den åberopade omständigheten,
att man ej kan uppvisa något stadgande såsom grund för rättighet
att uppbära lösen för bevis om beviljad lagfart, äfvensom för vissa andra
brukliga bevis, såsom om bevakning af testamente och ingifvande af
äktenskapsförord, kan visserligen föranleda därtill, att man bör sätta i

- 1900 -

fråga, huruvida den nu rådande praxis att uppbära lösen för dylika bevis
är laglig, men berörda omständighet kunde lika litet som Kongl. Maj:ts
ofvannämnda utslag den 9 januari 1889 hafva någon betydelse för afgörandet
af den fråga, som förelåg. Å fångeshandlingar tecknade bevis
därom, att ansökningar om lagfart afslagits, äro, så vidt jag kan finna,
för de rättssökande fullkomligt onyttiga, och då något lagstadgande ej
kan påvisas, som medgifver domaren att utan särskild begäran å fångeshandlingar
teckna dylika onödiga bevis samt uppbära lösen för dem, måste
ett sådant förfarande anses vara felaktigt.»

På grund häraf fann jag, att häradshöfdingen Strandmark, hvilken
var* ensam ansvarig för häradsrättens beslut att afslå klagandens ifrågavarande
lagfartsansökning, såväl genom sagda beslut som ock genom sin
åtgärd att debitera och af klaganden uppbära lösen för omförmälta bevis
visat oförstånd i utöfningen af domareämbetet, och uppdrog jag fördenskull
åt advokatfiskal vid Göta hofrätt att härför inför hofrätten tilltala
Strandmark, med yrkande om ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillika anmodades advokatfiskal att påstå åläggande för
Strandmark att återgälda klaganden hans ifrågavarande vid häradsrätten
gjorda utlägg, 10 kronor 50 öre, äfvensom att i mån af befogenhet understödja
de ersättningsanspråk i öfrigt, söm klaganden, i målet hörd, kunde
komma att framställa.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 19
december 1899. Hofrätten utlät sig däri: Enär* ifrågakomna lägenhet tillfallit
klaganden på grund af testamente och giftorätt, samt häradsrätten
vid sådant förhållande, och då klaganden till stöd för ansökningen om
lagfart å den del af lägenheten, som tillfallit honom på grund af giftorätt,
till häradsrätten ingifvit jämväl den efter Katarina Dahlström upprättade
bouppteckningen, saknat laglig anledning att med hänsyn till beskaffenheten
af ofvan omförmälta arfskifteshandjing afslå nämnda ansökning;
alltså och då häradshöfdingen Strandmark lagligen icke ägt att
affordra klaganden lösen för det å arfskifteshandlingen tecknade beviset;
pröfva de hofrätten rättvist, i förmågo af 25 kapitlet 17 § samt 4 kapitlet
2 § strafflagen, att för det oförstånd i domareämbetets utöfning, hvartill
Strandmark, hvilken vore ensam ansvarig för häradsrättens åtgärd att afslå
berörda ansökning, gjort sig skyldig dels genom nämnda åtgärd och dels
genom affordrandet af lösen för omförmälta bevis, bota-, i förstnämnda
hänseendet 25 kronor och i sistnämnda hänseendet 15 kronor, eller tillhopa
40 kronor, hvarjämte hofrätten förpligtade Strandmark att återgälda
klaganden hvad denne utgifvit i lösen och stämpelafgift för de uti sistberörda
lagfart,särende utfärdade expeditioner och i lösen för sagda bevis,

— 1900 —

eller tillhopa 10 kronor 50 öre, äfvensom godtgöra klaganden hans utgifter
å målet såväl härstädes som i hofrätten med 40 kronor.

Från detta beslut, hvartill referenten i målet och tre andra ledamöter
af hofrätten bidrogo, var en ledamot skiljaktig och yttrade: »Enär arfskifte!
den 12 mars 1898, på grund af h vil ket lagfart å ifrågavarande
hälft af lägenheten Bjurdammen n:r 2 Sjögärdet blifvit sökt, befinnes vara
upprättad t i laga ordning, samt häradshöfdingen Strandmark följaktligen
saknat laga anledning att afslå den gjorda ansökningen; alltså och dä
häradshöfdingen Strandmark dessutom oriktigt förfarit därutinnan, att han
ä arfskiftet tecknat bevis, att lagfarten afslagits, och därför uppburit betalning,
pröfvar jag rättvist att, med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen,
döma Strandmark, för hvad honom sålunda till last ligger, att höta 40
kronor till kronan. Beträffande ersättningsfrågan är jag ense med referenten.»

Öfver hofrättens utslag har häradshöfdingen Strandmark anfört klagomål
genom besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Utfärdande af särskilda lagfartsexpeditioner för sterblmsdelägare,
ehuru gemensam expedition bort för dem utskrifvas.

Sedan jag under ämbetsresan år 1898 vid besök i Östra härads domsagas
kansli i Karlskrona anmärkt, att domsagans häradsrätt vid rättegångstillfällen,
då numera häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga

H. Helmertz fört ordet i rätten, i flera fall beviljat lagfart under särskilda
paragrafer i protokollet, ehuru gemensam expedition, jämlikt 11 §
2 momentet af förordningen angående expeditionslösen, syntes hafva bort
meddelas, företog jag, i ändamål att utröna, huruvida och i hvilken mån berörda
expeditionssätt af häradshöfdingen Helmertz fortfarande blifvit användt,
granskning utaf åtskilliga af de i Svea hofrätts arkiv förvara,de renoverade
lagfärtsprotokollen för de senare åren från Västmanlands östra domsaga.

Efter fullbordad granskning fann jag mig föranlåten att i skrifvelse
till häradshöfdingen Helmertz infordra hans yttrande öfver de anmärkningar
af enahanda beskaffenhet med de under ämbetsresan förekomna,
hvartill granskningen gifvit anledning i fråga om nedan upptagna tolf
fall, för hvilka redogörelse lämnas i den ordning, hvari de anmärkta,
åtgärderna förekommit. 1 nyssnämnda skrifvelse erinrade jag tillika i förbigående,
att i det under 9 här nedan upptagna ärendet åtskilliga paragrafer
syntes vara öfverflödiga redan af den anledning, att de två första
därstädes ifråga,komna, arfven fallit före 1876.

— 1900 -

, 1. Den 2 september 1895 söktes vid Västmanlands östra domsagas

häradsrätt lagfart dels för kopparslagaren Carl Alfred Östbergs sterbhusdelägare
-— hans änka och sju barn — å dem i giftorätt och arf efter
Carl Alfred Östberg tillfallna andelar af den i boet befintliga fastigheten
Yie mantal Simonbo n:r 1, dels ock på grund af köpebref den 3 augusti
1893, hvarigenom sterbhusdelägarne till Johan Gotthard Björkman försålt
berörda Yie mantal Simonbo n:r 1, för bemälte Björkman å nämnda hemman.
Sedan i häradsrättens protokoll antecknats, att i boet vid dödsfallet
funnits 6/ie mantal Simonbo n:r 1, och att sterbhusdelägarne den 5 oktober
1891 erhållit lagfart å l/± mantal af samma hemman, meddelade
häradsrätten berörde den 2 september under åtta särskilda paragrafer i
protokollet lagfart för sterbhusdelägarne å förenämnda dem tillfallna andelar
af Y16 mantal Simonbo n:r 1, hvarjämte häradsrätten beträffande
Björkmans lagfartsansökning under en följande paragraf meddelade det
beslut, att som i köpebrefvet med afseende å köpevilkoren åberopats särskildt
köpekontrakt, men detta ej blifvit företedt, förklarades ansökningen
hvilande i afbidan på nämnda hinders undanrödjande.

2. Vid häradsrätten söktes likaledes den 2 september 1895 lagfart
för Carl Josefssons från Nybygget sterbhusdelägare — hans änka och föräldrar
— å dem på grund af giftorätt och arf tillkommande lotter af den
i boet befintliga lägenheten Nybygget, utgörande de till Y* mantal n:r 2
och ett mantal n:r 5 Huddunge by höljande andelar i Nickebo utjord
eller Nickebotorp i Huddunge socken, äfvensom på grund af köpebref
den 10 augusti 1895, enligt hvilket berörda lägenhet af sterbhusdelägarne
försålts till Per Jönsson på Rödje ägor, för Per Jönsson å hela lägenheten.
Häradsrätten meddelade samma den 2 september under tre särskilda
paragrafer i protokollet lagfart för sterbhusdelägarne å deras andelar
af lägenheten. Däremot blef Per Jönssons ansökan, enär Carl Josefssons
moder ej godkänt berörda försäljning, i hvad den anginge hennes
en fjärdedel af lägenheten, af häradsrätten afslagen, så vidt den afsåge
hennes andel. I öfrigt blef samma ansökan bifallen.

3. Den 12 mars 1895 söktes vid häradsrätten för P. A. Landberg
lagfart å en från Ys mantal Forneby n:r 4 afsöndrad lägenhet, som han
å offentlig auktion den 22 juni 1894, enligt ett den 8 mars 1895 af A.
E. Andersohn i Lisselbo i egenskap af auktionsförrättare utfärdadt köpebref,
inropat från Anders Forssbergs arfvingar, sönerna Per Erik Forssberg
och Karl Johan Forssberg samt döttrarne Anna Kristina, gift med P.
E. Ramström, och Karolina, gift med L. E. Stafström. Genom utslag den
8 april 1895 afslog häradsrätten ansökningen, af skäl att en vid köpebrefvet
fogad, för A. E. Andersohn utfärdad fullmakt att verkställa för Justitieombudsmannens

(‘embetsberättelse till 1,900 års Riksdag.

säljningen ej varit undertecknad af Ramströms och Stafströms hustrur,
samt för öfrigt hvarken Per Erik Forssbergs, Karl Johan Forssbergs, Ramströms
eller Stafströms namnteckningar varit bevittnade. Den 3 september
1895 söktes sedermera lagfart för Anders Forssbergs ofvanbemälta barn å
dem i arf efter honom tillfallna andelar af berörda lägenhet, hvarförutom
ånyo gjordes ansökan om lagfart för Landberg å lägenheten i dess helhet
på grund af hans förutnämnda fång. Samma dag meddelade häradsrätten
under fyra särskilda paragrafer i protokollet lagfart för Anders Forssbergs
barn å deras andelar i lägenheten, men enär Landberg icke stält sig
häradsrättens i utslaget den 8 april 1895 meddelade besked till efterrättelse,
blef under en senare paragraf hans förnyade ansökning af häradsrätten
af slagen.

4. Genom arfskifte den 26 mars 1895 efter hemmansägaren Johan
Melander från Måtteby blef den till boet hörande fastigheten 7/24 mantal
Måtteby n:r 1 lika fördelad emellan fem hans barn, bland dem Brita Josefina
Melander, gift med L. P. Larsson. Fyra af bemälta syskon sålde genom
fyra särskilda köpeafhandlingar, upprättade samma dag arfskiftet hölls,
sina. andelar till L. P. Larsson och hans hustru, hvarefter den 29 oktober
1895 vid häradsrätten söktes lagfart å de ärfda lotterna, samt fullföljdes Infilande
förklarade ansökningar om lagfart å L. P. Larssons och lians hustrus
sistberörda fång. Häradsrätten beviljade sistnämnde dag under fem
särskilda paragrafer i protokollet lagfart för arfvingarne å deras ärfda
andelar af hemmanet samt under fyra ytterligare paragrafer lagfart för
L. P. Larsson och hans hustru å de särskilda köpen.

5. Den 14 januari 1896 fullföljdes vid häradsrätten hvilande ansökningar
om lagfart för rusthållaren Jan Janssons från Gestre sterbhusdelägare
— hans änka,-sex barn, bland dem dottern Augusta Jansdotter,
gift med E. A. Andersson, och sonen Carl Johan Johansson, äfvensom en
afliden dotters två barn: Karl Emil Andersson och Kristina Wilhelmina
Andersdotter — å dem i giftorätt och arf tillfallna andelar af de i boet
befintliga fastigheterna ]/-2 mantal n:r 8 och V2 mantal n:r 11 Gestre. Tillika
söktes på grund af köpebref den 18 april 1887, hvarigenom Carl Johan
Johansson tillhandlat sig öfrige sterbhusdelägarnes andelar i nämnda hemman,
lagfart för honom å sistnämnda fång. Samma den 14 januari meddelade
häradsrätten under nio särskilda paragrafer i protokollet lagfart
för sterbhusdelägarne å deras ärfda andelar. Däremot blef under en
följande paragraf Carl Johan Johanssons ansökan om lagfart å köpet af
häradsrätten afslagen, och anfördes såsom skäl för detta beslut, bland
annat, att säljarnes namnteckningar å köpebrefvet icke blifvit af två personer
bevittnade; att Kristina Wilhelmina Andersdotter hvarken själf eller

— 1900 —

genom lagligt befullmäktigad!; ombud undertecknat köpebrefvet; samt att
lagfart för aflidna Augusta Jansdotters son Johan Walfrid ej blifvit beviljad,
och denne i öfrigt ej undertecknat köpebrefvet, i hvad det anginge
hans från modern ärfda andelar i de sålda hemmanen.

6. Vid häradsrätten söktes den 4 maj 1896 lagfart dels för Jan
Perssons från Stenvalla sterbhusdelägare — hans änka Katarina Kristina
Sandberg och fyra barn, bland dem sonen Anders Johan Jansson — å
dem i giftorätt och arf tillfallna andelar i den inom boet befintliga lägenheten
Stenvalla, afsöndrad från 1/i mantal Ingesbo n:r 1, dels ock för
Erik Jansson och hans hustru på- grund af köpebref, hvarigenom de af
sterbhusdelägarne tillhandlat sig samma lägenhet, å sistberörda fång.
Häradsrätten meddelade nämnde den 4 maj lagfart under en paragraf i
protokollet för änkan å hennes andel samt under en annan paragraf för
barnen å deras särskilda andelar af lägenheten. Angående makarne Janssons
ansökan om lagfart å köpet förklarade häradsrätten, att enär köpebrefvet
icke blifvit dagtecknadt, blefve ärendet uppskjutet till den 7 september
1896 med föreläggande för sökandena att då fullfölja ansökningen samt
därvid förete vederbörligen dagtecknadt köpebref. Vid sistnämnda tillfälle
företeddes det förut i ärendet ingifna köpebrefvet, hvilket blifvit
försedt med påskrift, af innehåll att köpebrefvet blifvit undertecknadt den
1 maj 1896, och var berörda påskrift undertecknad af, bland andra, änkan
Sandberg, med bomärke, samt A. J. Jansson, den sistnämnde för egen del
och i uppgifven egenskap af förmyndare för modern. Tillika söktes vid
häradsrätten godkännande af ifrågavarande försäljning, så vidt den anginge
änkans andel af fastigheten. Sedan denna ansökning: af häradsrätten bifallits,
blef den för makarne Jansson sökta lagfarten beviljad.

7. Sedan den 7 september 1896 vid häradsrätten sökts lagfart för

A. E. Petterssons från Åverka sterbhusdelägare — hans änka och dotter —
å dem i giftorätt och arf tillfallna andelar i den inom boet varande fastigheten
% mantal Åverka n:r 1, samt tillika fullföljts en hvilande ansökan
om lagfart för Gustaf Lundqvist och hans hustru Anna Lundqvist å hemmanet
i dess helhet på grund af köpebref den 11 juli 1894, beviljades
under två särskilda paragrafer i protokollet lagfart för de båda sterbhusdelägarne
å deras andelar af hemmanet, hvarjämte makarne Lund q vists
lagfartsansökan blef under en senare paragraf bifallen.

8. Den 7 september 1896 handlades af häradsrätten ett uppskjutet
ärende angående sökt lagfart för Per Larsson å andel i yi6 mantal Blomsterängen
n:r 1, som han erhållit i giftorätt efter sin aflidna hustru Anna
Persdotter. Tillika söktes lagfart dels för Anna Persdotters öfrige sterbhusdelägare,
makarnes fyra barn, å dem i arf tillfallna andelar af nämnda

- 1900 —

fastighet dels ock å hela hemmanet på grund af ett den 12 maj 1896
upprättadt, af A. Mattsson och A. Holmberg såsom köpare undertecknad!
köpekontrakt, enligt hvilket hemmanet i dess helhet försålts till Anders
Mattsson. Häradsrätten meddelade berörde den 7 september under fem
särskilda paragrafer i protokollet lagfart för sterbhusdelägarne, en hvar å
dess andel af hemmanet, hvarförutom häradsrätten under en följande paragraf,
för inhämtande af upplysning om af hvad anledning Holmberg såsom
köpare jämte Mattsson undertecknat köpekontraktet, uppsköt den vidare
handläggningen af ansökningen om lagfart på grund af köpekontraktet till
den 2 november 1896, då sökanden ägde att i nyssberörda afseende förebringa
utredning. Vid ärendets företagande sistnämnde dag företeddes,
jämte öfriga därtill hörande handlingar, omförmälta köpekontrakt, i hvars
text jämväl förutnämnde Holmberg dåmera angifvits såsom köpare. På
grund häraf beviljades lagfart å hemmanet för Mattsson och Holmberg.

9. Sedan bonden Gustaf Andersson från Näsbo den 4 december 1875
aflidit, efterlämnande såsom sterbhusdelägare änkan Elisabeth Andersson
äfvensom barnen Gustaf Albert, Johan Edvard, Anna Elisabeth och Johanna
Maria, samt därefter först sonen Johan Edvard den 8 december
1875 och sedermera dottern Johanna Maria den 15 november 1876 jämväl
aflidit, förrättades den 6 april 1877 gemensamt arfskifte efter samtlige de
aflidne. Af den i boet efter Gustaf Andersson befintliga fastigheten 1/i
mantal Näsbo n:r 1 tillskiftades hans änka i giftorätt efter mannen och i
ai’f efter de döda barnen tillhopa 7/48 mantal, samt hvart och ett af de två
kvarlefvande barnen Gustaf Albert och Anna Elisabeth i arf efter fadern
och syskonen sammanlagdt 5/os mantal af hemmanet. Sedan änkan Andersson
emellertid ingått nytt äktenskap med hemmansägaren Carl August
Carlsson i Näsbo, sålde hennes barn i första giftet Gustaf Albert och Anna
Elisabeth genom köpebref den 22 november 1895 de dem tillskiftade andelarne,
5/48 mantal, af hemmanet Näsbo n:r 1 till sin bemälte stjuffader,
och den 8 september 1896 söktes vid häradsrätten lagfart på grund af
såväl arfskiftet som köpebrefvet. I anledning häraf meddelade häradsrätten
lagfart dels under fem särskilda paragrafer i protokollet för Elisabeth Andersson
och samtliga hennes fyra ofvannämnda barn å dem i giftorätt och
arf efter Gustaf Andersson tillskiftade andelar af hemmanet, dels under
fyra särskilda paragrafer för Elisabeth Andersson samt Gustaf Albert,
Anna Elisabeth och Johanna Maria å dem i arf efter Johan Edvard tillfallna
lotter, dels ock under tre särskilda paragrafer för Elisabeth Andersson
samt Gustaf Albert och Anna Elisabeth å dem i arf efter Johanna
Maria tillfallna andelar. Under en ytterligare paragraf i protokollet

— 1900 -

beviljades för Carl August Carlsson lagfart å förutnämnda af honom inköpta
5/48 mantal af ifrågavarande hemman.

10. Den 2 november 1896 fullföljdes vid häradsrätten hvilande förklarade
ansökningar om lagfart för hemmansägaren Jan Erssons från Grimle
sterbhusdelägare — hans fem dotterbarn, bland dem Karl Larsson i Grimle

— å dem i arf efter Jan Ersson tillfallna andelar af den i boet befintliga
fastigheten 1/i mantal Grimle n:r 1. Vid samma tillfälle söktes tillika
lagfart för bemälte Karl Larsson på grund af ett den 10 augusti 1896
upprättadt köpebref, hvarigenom de öfrige sterbhusdelägarne till honom
försålt sin i arf efter Jan Ersson bekomna fastighet »74» mantal Grimle
n:r 1. Häradsrätten meddelade berörde den 2 november lagfart dels under
fem särskilda paragrafer i protokollet för sterbhusdelägarne å dem i arf
tillfallna andelar af hemmanet, dels ock på grund af omförmälta köpebref
för Karl Larsson å 1/s mantal däraf.

11. Vid häradsrätten söktes den 3 november 1896 lagfart ej mindre
för sterbhusdelägarne efter hemmansägaren Anders Olsson från YtterSäfne
— hans änka och tre barn, bland dem sonen Johan August Ander

— å dem i giftorätt och arf tillfallna andelar af de i boet befintliga hemmanen
y2 mantal n:r 3 och 17/24 mantal n:r 4 Ytter-Säfne än äfven för
bemälte Johan August Ander på grund af köpebref den 2 november 1896,
enligt hvilket han af sina två syskon tillhandlat sig dem tillskiftade andelar
af boets fastigheter, eller tillhopa 1/3 mantal n:r 3 Ytter-Säfne.
Häradsrätten meddelade samma den 3 november lagfart dels under fyra
särskilda paragrafer i protokollet för sterbhusdelägarne å deras andelar,
dels ock på grund af nämnda köpebref för Johan August Ander å 1/3
mantal Ytter-Säfne n:r 3.

12. Den 18 januari 1897 söktes vid häradsrätten lagfart för J. A.
Karlssons i Delbo hustru Augusta Ståhls sterbhusdelägare — hennes bemälte
man och tre döttrar, bland dem Augusta Alfrida, gift med Erik
Arvid Löfstrand — å dem i giftorätt och arf tillfallna andelar af den i
boet efter Augusta Ståhl befintliga fastigheten ys mantal Delbo n:r 1.
På grund af köpebref den 27 mars 1896, hvarigenom makarne Löfstrand
skulle hafva af samtlige sterbhusdelägarne tillhandlat sig omförmälta hemman,
fullföljdes vid samma tillfälle en hvilande ansökan om lagfart för
makarne Löfstrand å hela hemmanet, hvarefter häradsrätten under fyra
särskilda paragrafer i protokollet meddelade lagfart för sterbhusdelägarne,
en hvar å dess lott i fastigheten. Beträffande makarne Löfstrands ansökning
yttrade häradsrätten under en särskild följande paragraf, att enär
upplyst blifvit, att hustru Löfstrand redan vid tiden för försäljningen
varit gift med Erik Arvid Löfstrand, samt köp ej lagligen kunde afslutas

- 1900 —

mellan makar, blefve ansökningen, i hvad anginge hustru Löfstrands ärfda
Vis mantal af hemmanet af häradsrätten afslagen, men i fråga om återstående
5/48 mantal däraf bifölls ansökningen.

Uti afgifven förklaring öfver anmärkningarna anförde häradshöfdingen
Helmertz hufvudsakligen:

I det under 1 här ofvan omförmälta lagfartsärendet uppsattes särskilda
lagfartsprotokoll för sterbhusdelägarne, enär ärendet blifvit så upptaget i
memorialprotokollet och detta af den anledning, att sterbhusdelägarne ej
genom det i ärendet företedda köpebrefvet afyttrat hela boets fastighet,
som utgjorde 5/lc mantal Simonbo n:r 1, utan endast 1/18 mantal däraf.
Då det emellertid sedermera utreddes, att boets öfriga fastighet, T/4 mantal
Simonbo n:r 1, förut blifvit afyttrad, och skälet för de särskilda lagfarternas
upptagande i memorialprotokollet sålunda bortfallit, uttogs ej häller
af sterbhusdelägarne större lösen för expeditionen uti ifrågavarande ärende
än hvartill lösen uppginge för en gemensam expedition.

I det under 2 upptagna ärendet meddelades särskilda lagfarter, enär
genom det senare fånget icke egendomen i dess helhet öfvergått till ny
ägare, då den ene af Carl Josefssons arfvingar, Anna Josefsson, ej underskrifvit
köpebrefvet härom. Då det emellertid visade sig, att hon godkände
samma köp, blefvo dessa sterbhusdelägare befriade från att erlägga
högre lösen än för en gemensam expedition.

Af enahanda skäl uppsattes särskilda lagfarter i det under 3 upptagna
ärendet, men icke häller i detta ärende hade sterbhusdelägarne
guldit högre lösen än för en gemensam expedition.

På grund af sökanden L. A. Petterssons i Måtteby egen begäran
blefvo särskilda lagfarter uppsatta i ärendet under 4 här ofvan för J. Me]änders
från Måtteby sterbhusdelägare. Sökandens anhållan om särskilda
lagfarter motiverades ock däraf, att desse sterbhusdelägare ej gemensamt,
utan hvar för sig, afyttrat sina ärfda fastighetsandelar. Ehuru Helmertz
sålunda ej olagligen meddelat särskilda lagfarter i detta fall, hade han
dock i anledning af min framstälda anmärkning, och då laga hinder ej
förefunnits för att uppsätta en gemensam lagfartsexpedition för de säljande
sterbhusdelägarne, till dessa återburit så mycket af den erlagda lösen, att
de därigenom kommit att ej gälda högre lösen än för en gemensam
expedition.

På grund af sökandenas egen, i memorialprotokollet antecknade begäran
därom blefvo två särskilda lagfarter uppsatta i hvart och ett
af de under 6, 7 och 11 här ofvan upptagna ärendena, men hade
sökandena i dessa ärenden ej guldit högre lösen än för en gemensam
expedition hvardera.

1900 -

I följd däraf, att särskild lagfart förut blifvit sökt för Per Larsson
å den del af Blomsterängen, som han erhållit i giftorätt efter sin hustru
Anna Larsson, uppsattes i det under 8 upptagna ärendet genom förbiseende
särskilda lagfarter för bemälta Anna Larssons sterbhusdelägare, men
blefvo dock nämnde sterbhusdelägare befriade från att erlägga lösen för
mera än en gemensam expedition.

Att särskilda lagfarter i ärendet under 9 här ofvan blifvit meddelade
för sterbh u sdel ägarn e efter Gustaf Andersson från Näsbo och hans två
barn hade Helmertz för egen del hittills ansett vara fullt riktigt, ty för
det första begärde sökanden detta, och för det andra hade ej förut eller
samtidigt sökts lagfart å något fång, hvarigenom de tre sterbhusens särskilda
andelar i hemmanet 1U mantal Näsbo n:r 1 i sin helhet öfvergått
till en af delägarne eller till ny ägare. Änkan Elisabeth Andersson afyttrade
ju ej sina andelar. Den omständigheten, att Gustaf Andersson och
hans ena barn redan under de sista dagarne af år 1875 aflidit, hade Helmertz
ej häller ansett befria de aflidnes sterbhusdelägare från skyldigheten att
lagfara med de dem i arf efter de aflidne tillfallande fastighetsandelarne,
ty ej de aflidnes dödsdag utan tiden för det efter dem upprättade arfskiftet
hade Helmertz ansett vara afgörande för frågan, om bemälte aflidnes
sterbhusdelägare haft skyldighet att med den arffallna fastigheten lagfara
eller icke. Först i och med arfskiftet blefve nämligen bestämdt, hvilken
eller hvilka fastighetsandelar som skulle tillfalla de olika sterbhusdelägarne.
Skulle dock ej mer än en sterbhusdelägare finnas, och något arfskifte
således ej behöfvas, torde arflåtarens dödsdag vara afgörande för
frågan, om lagfart erfordras eller icke. Ehuru i ett fall som detta stadgandet
i § 11 moment 2 af förordningen om expeditionslösen borde såsom
ett undantagsstadgande tolkas restriktivt, föredroge Helmertz dock, då
hufvudsakligen hans egen rätt däraf berördes, att gifva stadgandet en
extensiv tolkning och, där olika tolkningar kunde framställas, böja sig
för den, som fordrade minsta antalet lagfarter. På grund häraf ville
Helmertz äfven i förevarande fall böja sig för min åsigt, och hade han
i följd häraf af den i ärendet uppburna lösen återbetalt till sökanden så
stor del, att denne ej kommit att gälda lösen för mer än en expedition.

Detsamma vore förhållandet med Karl Larssons under 10 här ofvan
omförmälta lagfartsansökningar. Att uppsättningen af särskilda protokoll
i dessa hvart för sig fullföljda ärenden lagligen kunde försvaras, ville
Helmertz emellertid påstå.

1 följd däraf, att köpebrefvet blifvit skildt från arfskifteshandlingarna,
blefvo i ärendet under 12 genom misstag särskilda lagfarter uppsatta för
Augusta Ståhls sterbhusdelägare, men någon skada hade därigenom ej

- 1900 --

skett, då sökanden ej erlagt högre lösen än för en gemensam lagfartsexpedition.

Beträffande slutligen min åsigt, att i det under 5 här ofvan upptagna
ärendet gemensam lagfart bort beviljas för Jan Janssons från Gestre sterbhusdelägare,
ville Helmertz invända, att så ej blifvit af lagfartssökanden
begärdt, utan hade denne hos häradsrätten anhållit att få fullfölja den
ena efter den andra af de åtta ansökningar om lagfart, hvilka förut under
1894 års hösteting blifvit vid häradsrätten begärda, men då förklarats
hvilande. Skulle häradsrätten genom sitt föregående beslut, att under
särskilda paragrafer meddela besked öfver ifrågavarande lagfartsärenden,
hafva förfarit oriktigt och därigenom förorsakat, att sökanden fullföljde
sin ansökan på nyss angifvet sätt, borde häradsrättens dåvarande
ordförande väl ansvara därför. På förut anförda skäl skulle Helmertz
äfven i denna sak gifvit efter för min mening och på grund häraf
till lagfartssökanden återburit den för mer än en expedition erlagda
lösen, men hade Helmertz ännu icke kunnat träffa sökanden. Därtill
komme ock, att lagfart å det i ärendet företedda köpebrefvet ännu icke
kunnat i sin helhet beviljas, enär Augusta Jansdotter och Kristina Wilhelmina
Andersdotter, hvilka bort godkänna köpet, aflidit, innan de hunnit göra detta,
och lagfart sålunda vore nödvändig för deras sterbusdelägare å de aflidnas
ifrågavarande arfvejordsandelar.

Vid förklaringen hade häradshöfdingen Helmertz fogat af honom å
domareämbetets vägnar till riktigheten bestyrkta afskrifter af tio särskilda
intyg, hvilka afskrifter hade följande lydelse:

A. »På begäran varder härmed intygadt, att jag, som den 2 september
1895 vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt sökte lagfart
för änkan Eva Kristina Östberg och hennes sju barn, icke erlagt högre
lösen för de i detta ärende utskrifna expeditioner än hvad lösen utgör
för en expedition eller sex (6) kronor. Sala den 6 oktober 1898. Adolf
Söderqvist, kanslist. Riktigheten häraf vitsordas: L. E. Herr lin, utredningsman
i afl. C. A. Östbergs från Simonbo sterbhus.» (1.*)

B. »Att jag, som den 2 september 1895 vid Västmanlands östra
domsagas häradsrätt sökte lagfart för Carl Josefssons från Nickelbotorp
sterbhusdelägare, blifvit befriad från att erlägga högre lösen för de i detta
ärende utskrifna och under §§ 20—22 upptagna ärenden än hvad lösen
utgör för en expedition eller sex kronor, betygas. Huddungeby den 3
oktober 1898. J. E. Johansson.» (2.)

*) Siffertalen vid slutet af intygen afse de åsätta numren å de här ofvan intagna lagfartsärendena.

- 1900

C. »Ehuru jag vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt sökt och

erhållit särskilda lagfarter dels den 3 september 1895 för Anders Forssbergs
från Forneby fyra arfvingar dels den 7 september 1896 för de två sterbhusdelägarne
efter A. E. Petersson från Åverka, har jag dock icke erlagt
större lösen för dessa lagfarter än sex kronor i hvarje af dessa två nyssnämnda
lagfartsärenden, hvilket härmed på begäran vitsordas. Lisselbo
den 1 oktober 1898. A. E. Andersohn.» (3, 7.)

D. »Oaktadt jag vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt sökte
särskilda lagfarter för en hvar af J. Melanders från Måtteby fem arfvingar,
har jag dock blifvit befriad att erlägga högre lösen för expeditionen uti
ifrågavarande ärende åt de fyra af dessa arfvingar, som under §§ 174,
175, 177 och 178 i protokollet erhållit lagfart, än sex kronor eller det
belopp, hvartill lösen för en expedition uppgår. Måtteby den 4 oktober
1898. L. A. Pettersson.» (4.)

E. »Änskönt jag vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt den 4
maj 1896 begärde lagfart särsldldt å halfva lägenheten Stenvalla för änkan
Katarina Kristina Sandberg och särskildt å andra hälften af samma
lägenhet för Jan Perssons från Stenvalla arfvingar, har jag dock blifvit
befriad att erlägga högre lösen för de i detta ärende under §§ 239 och
240 i lagfartsprotokollet förekomna expeditioner än hvad lösen utgör för
en expedition eller sex kronor, något som härmed intygas. Boksta den
5 oktober 1898. J. E. Jansson. Bevittnas af: Joh. Thelin.» (6.)

F. »På begäran intygas härmed, att jag, som den 7 september 1896
vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt sökte lagfart för sterbhusdelägarne
efter Anna Larsson från Blomsterängen, icke erlagt högre lösen för
de härom utskrifne expeditioner än hvad lösen utgör för en expedition
eller sex kronor. Heby den 3 oktober 1898. Lars Schedin.» (8.)

G. »Sedan af mig under 1896 års hösteting särskilda lagfarter blifvit
begärda för arfvingarne efter Gustaf Andersson från Näsbo och dennes

o o t

barn Johan Edvard och Johanna Maria, har jag af den lösen, som erlagts för
dessa expeditioner, återbekommit så stort belopp, att den guldna lösen ej uppgår
till högre belopp än sex kronor eller det belopp, hvartill lösen för en
enda expedition uppgår. Heby den 4 oktober 1898. Gustaf Olsson.» (9.)

H. »Vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt blefvo af mig under
höstetinget 1896 fullföljda fem stycken ansökningar om lagfart för mig
och mina syskon å delar af Grimle n:r 1. Af den lösen, som jag erlagt
för de fyra åt mina syskon utskrifne expeditioner i dessa ärenden, har
jag återbekommit så mycket, att jag för dessa fyra under §§ 187—190 i
protokollet upptagne expediti oner ej gul dit mera än sex kronor eller det
belopp, hvartill lösen för en gemensam expedition uppgått, hvilket här Justitieombudsmannens

embetsberättelse till 1900 års Riksdag. 9

med intygas. Grimle den 5 oktober 1898. C. Larsson. Bevittnas af:
Joh. Thelin.» (10.)

I. »Hos Västmanlands östra domsagas häradsrätt söktes af mig den
3 november 1896 särskilda lagfarter dels för mig själf å Ytter-Säfne n:r
1 V6 mtl dels ock för mina båda systrar Johanna Mathilda och Emma
Christina å för hvardera ett lika stort mantal af samma hemman. För
de åt mina systrar utskrifne och under §§ 209 och 210 i lagfartsprotokollet
upptagne expeditioner har jag ej betalt högre lösen än sex kronor
eller det belopp, hvartill lösen för en gemensam expedition uppgår. YtterSäfne
den 3 oktober 1898. J. A. Ander. Bevittnas: Joh. Thelin.» (11.)

J. »Härmed intygas, att jag, som den 18 januari 1897 vid Västmanlands
östra domsagas häradsrätt sökte lagfart å Delbo n:r 1 dels särskildt
för Augusta Alfrida Karlsson dels gemensamt för öfrige sterbhusdelägare
efter aflidna Augusta Ståhl från Delbo, ej erlagt högre lösen för
de åt dessa sterbhusdelägare på grund af misstag utskrifne tre expeditioner
än sex kronor eller det belopp, hvartill lösen för en expedition
uppgår. Sörbäck den 1 oktober 1898. Erik Eriksson». (12.)

* *

I sin förklaring hade häradshöfdingen Helmertz sålunda hufvudsakligen
anfört, att »särskilda lagfarter» af sökandena begärts, samt att de
sökande ej erlagt högre lösen än för en gemensam expedition eller ock
befriats från att gälda mera.

Att häradshöfdingen Helmertz, då han själf i sin förklaring begagnat
uttrycket »särskilda lagfarter», därmed afsett särskilda lagfartsexpeditioner,
var uppenbart. Vidkommande åter uppfattningen hos de personer, som
undertecknat ofvan införda intyg, kunde med skäl ifrågasättas, om de med
uttrycket »särskilda lagfarter» förstått detsamma som Helmertz. Under
de 55 allmänna tingssammanträden, jag hållit, sedan den genom kong!,
kungörelsen den 16 december 1887 i förordningen angående expeditionslösen
införda bestämmelsen om meddelande i vissa fall af gemensamma
lagfartsexpeditioner trädde i gällande kraft, har jag aldrig hört någon
lagfartssökande'' i ett dylikt fall begära särskilda lagfartsexpeditioner, och
det lärer för visso hafva varit ytterst sällan, om ens någonsin, som en
begäran om sådana onödiga expeditioner förekommit vid våra häradsrätter.
Allmänheten kan näppeligen antagas begära expeditioner, hvaraf
den ingen nytta har. Och jag fann det med skäl förvånande, om allmogen
i Västmanland skulle vara så litet mån om sin ekonomi, att
man där gång på gång finge bevittna dylika framställningar om särskilda
lagfartsexpeditioner. Vid sådant förhållande kunde jag ej antaga annat,
än att det i förenämnda intyg brukade uttrycket »särskilda lagfarter»

— 1900 —

icke hade något afseende på exped i ti o n ssättet, utan syntes, därest framställningar
om särskilda lagfarter gjorts, därmed allenast hafva menats,
att sterbhusdelägarne hvar för sig begärt lagfart på sina lotter, en begäran,
som ju ej hindrat, att lagfarten beviljats i en paragraf, och protokollet
expedierats medelst gemensam expedition. Om ett annat expeditionssätt
begärts, hade sådant naturligtvis bort i lagfartsprotokollet anmärkas, men
så hade ej i något enda af ifrågavarande tolf fall skett.

1 de fall, då ifrågavarande intyg innehöllo, att vederbörande ej erlagt
högre lösen än för en gemensam expedition, och isynnerhet i de fall, då
det i intygen hette, att de skulle befriats från att erlägga högre lösen
än för en gemensam expedition, rådde ovisshet om, huru dessa uttryck
rätteligen borde tolkas. Med hänsyn till den betydelse, som vid bedömande
af Helmertz’ ifrågavarande förhållande var att tillägga den omständigheten,
att Helmertz tilläfventyrs af egen drift undanröjt verkan af det använda
expeditionssättet, syntes mig nödigt, att det blefve behörigen utredt,
huruvida vederbörande först efter mitt ingripande i saken återbekommit
erlagd lösen, eller om ärendena tidigare ordnats. Att L. A. Petterssons
i Måtteby den 4 oktober 1898 afgifna intyg, af innehåll att han befriats
från att erlägga högre lösen för de i intyget omförmälta expeditioner än
sex kronor, måste betyda, att befrielsen skett, efter det jag gjort ifrågavarande
anmärkning, framgick däraf, att häradshöfdingen Helmertz i sin
förklaring uppgifvit, att han återburit berörda lösen, efter det min anmärkning
delgifvits honom. Det var därför anledning antaga, att jämväl hvad
i andra intyg i förevarande hänseende vitsordats ägt rum efter nämnda tid.

Förutom nu skärskådade två hufvudsakliga invändningar i häradshöfdingen
Helmertz’ förklaring voro vidare tre angående särskilda af de
ifrågavarande lagfartsärendena i samma förklaring framstälda invändningar
af beskaffenhet att böra uppmärksammas.

Beträffande de under 5 och 10 här ofvan upptagna lagfartsärendena
hade häradshöfdingen Helmertz förklarat sin ifrågavarande åtgärd med en
erinran därom, att vederbörande sterbhusdelägares lagfartsansökningar,
hvilka samtliga förevarit vid föregående rättegångstillfällen samt därvid,
på enahanda sätt som vid nu ifrågavarande tingssaminanträden, upptagits
under särskilda paragrafer, fullföljts »hvar för sig», såsom Helmertz
uttryckte sig i ena fallet, samt »den ena efter den andra», såsom sades i
det andra fallet. För min del kunde jag ej finna, att denna omständighet
lagligen kunnat hafva ett sådant inflytande i fråga om sättet för expedierande
af protokollen rörande dessa lagfarter, som Helmertz antagit.
Tvärtom syntes mig den omständigheten, att sterbhusdelägare redan
af en annan häradsrättens ordförande orättvist betungats med onödiga

- 1900 -

kostnader, bort vara en särskild maning för häradshöfdingen Helrnertz att
ej upprepa samma olagliga förfarande.

Den formalistiska tolkning af ordet »öfvergått» i 11 § 2 momentet
af förordningen om expeditionslösen, som häradshöfdingen Helrnertz velat
göra gällande vid de lagfartsansökningar, för hvilka redogörelse lämnats
under 2 och 3 här ofvan, ansåg jag ej förtjäna annat bemötande än ett
enkelt bestridande af riktigheten af en sådan lagtolkning.

# o > o o

Däremot fann jag den tolkning af uttrycket »i dess helhet» i nyssberörda
förordning, som häradshöfdingen Helrnertz häfdat i fråga om det
under 9 här ofvan upptagna lagfartsärendet, påkalla en särskild granskning,
detta så mycket hällre, som omförmälta ordalag, enligt hvad jag
har mig bekant, föranledt olika, tolkningar. Om af tio arfvingar, som
en hvar ärft 1/»« mantal af ett hemman om Vs mantal, nio sälja sina berörda
lotter till en oskyld person, eller åtta sälja sina lotter till den
nionde eller tionde arfvingen, samt arfvingar no och köparen samtidigt
söka lagfart å sina fång, skulle enligt en åsigt, som gjort sig gällande, det
ej vara felaktigt att utfärda särskilda lagfartsexpeditioner för en hvar af
de tio arfvingarne. Boets hela fastighet har nämligen ej öfvergått till en
ägare, säger man. Begrundar man emellertid innehållet af ifrågavarande
stadgande i expeditionsförordningen, finner man, att där ej alls talas om
boets hela egendom, utan där bestämmes endast, att om två eller flere
delägare i ett sterbhus söka lagfart å fast egendom, samt denna egendom
i dess helhet öfvergått till annan, som söker lagfart å samma dag som
sterbhusdelägarne, skall gemensam lagfartsexpedition för desse utfärdas.
Då således i de förenämnda fallen åtta eller nio sterbhusdelägare söka
lagfart samtidigt med köparen af deras egendom i dess helhet, skall gemensam
lagfartsexpedition för dessa åtta eller nio sterbhusdelägare utfärdas.
Till någon annan tolkning synas de i förevarande stadgande
nyttjade ordalag ej föranleda, och någon rimlig anledning synes ej häller
förefinnas, hvarför säljande sterbhusdelägare skulle betungas med för dem
onödiga lagfartsexpeditioner i sådana fall som de förenämnda, men befrias
från denna dyrbara lösenskyldighet allenast i det fall, att boets alla lotter
öfvergått till en ägare. Invänder man, att det med min berörda tolkning
kunnat vara tillräckligt, att i författningen uttalats, att egendomen öfvergått,
och att det följaktligen ej bort särskildt betonas, att egendomen i
dess helhet öfvergått, behöfver endast, genmälas, att tillägget »i dess helhet»
varit nödvändigt därför, att om den ene eller andre sterbhusdelägaren
från försäljningen undantagit en eller annan del af den af honom lagfarna
fastigheten, särskild lagfartsexpedition för en sådan sterbhusdelägare måste
utfärdas. Han behöfver ju nämligen i det fallet ett särskildt lagfartsbevis.

- 1900 -

Skulle den af mig nu förfäktade tolkningen vara oriktig, skulle däraf
i själfva verket följa, att ifrågavarande stadgande till en viss del blefve
utan rimlig mening. Betyder nämligen »egendomen i dess helhet» boets
hela fastighet, så blifver tydligen satsen, att egendomen i dess helhet
genom senare fång öfvergått, till en eller flere af delägarne, meningslös.
Boets hela fastighet kan ju icke säljas eller eljest öfverlåtas till en af
delägarne däri. Denne kan nämligen ej öfverlåta sin egendom till sig
själf. Det låter sig sålunda ej göra att vid tolkningen af ifrågavarande
del af stadgandet i 11 § 2 momentet af förordningen om expeditionslösen
utgå därifrån, att »egendomen i dess helhet» betyder boets hela fastighet.

Ifrågavarande del af nyssberörda stadgande kommer mycket ofta till
användning, enär det är ett vanligt fall, att en sterbhusdelägare af sina
meddelägare köper deras lotter i boets fastighet. Sökes då lagfart samtidigt
för sterbhusdelägarne och köparen, meddelas en särskild lagfartsexpedition
för köparen å hans ärfda lott, vidare en särskild lagfartsexpedition
för de säljande sterbhusdelägarne och slutligen en särskild
lagfartsexpedition för köparen å de köpta lotterna. Man kan då visserligen
säga, att köparen efter köpet blifvit ägare af boets hela fastighet,
men man kan ju icke med rätta påstå, att lian genom köpet blifvit ägare
till mera än en del af boets hela fastighet. Vid nu omförmälta mycket
vanliga tillämpning af 11 § 2 momentet af förordningen om expeditionslösen
har uttrycket »i dess helhet» sålunda ej afseende å boets hela
fastighet. Vid sådant förhållande är det ej konsekvent att i ett annat
fall inlägga en sådan betydelse uti orden »i dess helhet».

På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att häradshöfdingen Helmertz
icke beträffande något af ifrågavarande tolf särskilda lagfartsärenden rättfärdigat
det af honom i desamma använda expeditionssättet. Åt advokatiiskalen
vid Svea hofrätt uppdrog jag fördenskull att, för det Helmertz
sålunda åsidosatt tillämpningen af 11 § 2 momentet af förordningen om
expeditionslösen samt dymedelst åsamkat de rättssökande obehöriga utgifter,
hvilka till större delen kommit honom själf till godo, ställa honom
under tilltal inför hofrätten, med yrkande om ansvar å honom enligt lag
och sakens beskaffenhet. Tillika skulle advokatfiskalen, på det att målet
måtte vinna en fullständig utredning, hos hofrätten begära, att de personer,
som undertecknat de åberopade intygen samt ej befunnes jäfviga, måtte
inför hofrätten höras såsom vittnen i målet.

Såsom ofvan nämnts, förekommo vid mitt besök i Ostra härads kansli
enahanda anmärkningar med de nu ifrågavarande, och fann jag hvad
sålunda anmärkts rörande häradshöfdingen Helmertz’ tidigare förhållande
tjäna till belysning af hans tillvägagående i de ärenden, om hvilka i före -

1900 —

varande fall var fråga. För att af advokatfiskal i inålet företes öfverlämnade
jag därför till honom 97 utdrag af östra häradsrätts lagfartsprotokoll,
hvilka handlingar syntes utmärka, att i 17 särskilda lagfartsärenden,
som af Helmertz såsom nämnda häradsrätts ordförande handlagts
under tiden från och med den 27 juni 1891 till och med den 15 januari
1895. ifrågavarande felaktiga expeditionssätt begagnats. Tillika ansåg jag
det böra komma till hofrättens kännedom, att Helmertz af hofrätten öfver
Skåne och Blekinge den 28 januari 1889 dömts att för onödiga uppskof i
ett inteckningsärende samt obehörigt uttagande af expeditionslösen höta
100 kronor, och fogade jag därför vid min till advokatfiskal en aflåtna
skrifvelse i ärendet en behörigen bestyrkt och med laga kraftbevis försedd
afskrift af berörda utslag.

I enlighet med de föreskrifter, jag sålunda lämnat, anhängiggjorde
advokatfiskalen genom memorial af den 3 december 1898 åtal mot häradshöfdingen
Helmertz, och yrkade advokatfiskalen därvid, under hänvisande
till min nyssnämnda skrifvelse, att Helmertz för sitt åtgörande i ofvan
upptagna tolf lagfartsärenden måtte för oförstånd i domareämbetets utöfning
dömas till ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen. I afgifven
förklaring öfver berörda memorial lämnade Helmertz den upplysning, att
han först efter mottagandet af min skrifvelse angående ifrågavarande
lagfartsärenden till samtliga de personer, hvilka undertecknat förutnämnda
intyg, återbetalt de belopp, de i hvarje särskildt ärende utbetalt
utöfver lösen för en gemensam expedition. Helmertz anförde
vidare, att då han hos mig företett omförmälta intyg, affattade i sådana
ordalag, att däraf framginge, att intygens utfärdare icke hade något
emot de särskilda lagfarterna att erinra, samt Helmertz i sin förklaring
ej bestridt riktigheten af min uppfattning i frågan — en uppfattning,
hvilken Helmertz redan förut i praktiken under de sista två åren tilllämpat
— hade han trott, att jag skulle låta därvid bero. Som emellertid
intygen icke kunde antagas invei’ka på domstolens bedömande af
åtalet, förmälte sig Helmertz i denna sak icke vilja åberopa någotdera af
samma intyg. På grund häraf bestred Helmertz, att det af mig påkallade
vittnesförhöret med intygens utfärdare skulle få hållas. Ett dylikt förhör
skulle, förmenade Helmertz, för honom medföra ett särskildt lidande, då
det ju skulle bevisa, att sanningen kunde af honom utletas allenast genom
vittnens afhörande, och vore tillika öfverflödigt, då Helmertz ej vidare
till sitt försvar åberopade intygen. Därjämte sökte Helmertz göra gällande,
att de till vittnen åberopade personerna vore jäfviga.

Till bemötande af de framstälda anmärkningarna emot expeditionssättet
i de lagfartsärenden, som förevarande åtal afsåg, hänförde sig liärads -

1900 -

höfdingen Helmertz i sin nu ifrågavarande förklaring till en utläggning
af hithörande stadgande i förordningen angående expeditionslösen af hufvudsakligen
följande innehåll:

Genom förordningen angående lagfart vore bestämdt, att en hvar, som
genom giftorätt eller arf med äganderätt åtkommit fast egendom, vore
skyldig att med detta sitt fång lagfara inom viss, i förordningen faststäld tid.
Antagligen af det skäl, att en lindring i denna lagfartsskyldighet syntes
med billigheten öfverensstämmande i vissa fall, då boets fastighet ej blefve
föremål för »verklig fördelning» emellan sterbhusdelägarne, hade 1887 års
kungörelse tillkommit. Såsom innefattande ett undantagsstadgande borde
nämnda kungörelses bestämmelser tolkas restriktivt, d. v. s. vinna tillämpning,
allenast då kungörelsen uttryckligen föreskrefve detta.

Att märka vore då, att kungörelsen stadgade, att boets egendom i dess
helhet skulle genom det senare fånget hafva öfvergått till ny ägare. Detta
stadgades därför, att kungörelsen vore afsedd att vinna tillämpning allenast
i sådana fall, då någon »verklig fördelning af fastighetens särskilda delar»
ej vore eller kunde blifva behöflig emellan de säljande sterbhusdelägarne.
Lagfartsdomstolens skyldighet vore därför att pröfva, om det senare fånget
verkligen vore af den beskaffenhet, att det kunde anses lagligen styrkt,
att äganderätten till hela boets egendom öfvergått till den eller de i den
senare fångeshandlingen uppgifne ägarne, och att lagfart på grund häraf
kunde meddelas för dessa. Kunde detta på grund af fångets beskaffenhet
ej ske, borde ej häller gemensam lagfart för sterbhusdelägarne beviljas, emedan
det sedermera torde visa sig, att särskilda lagfarter varit erforderliga.
Stora svårigheter och oegentligheter skulle häraf blifva följden, ty gemensam
lagfart för sterbhusdelägarne meddelades i regeln, utan att därvid angåfves,
huru stor del en hvar af sterbhusdelägarne ägde i fastigheten.

För riktigheten af denna tolkning kunde ock anföras, att om ej
med 1887 års kungörelse afsåges domstolens pröfning af det senare fångets
beskaffenhet, hade i kungörelsen endast bort stå, att sterbhusdelägarne
ägde rätt att få gemensam lagfart, så snart de med företeende af köpebref
eller annan fångeshandling styrkte, att boets egendom i dess helhet
öfvergått till ny ägare.

Vidkommande min i skrifvelsen till advokatfiskalen gjorda erinran,
att med lagens uttryck »fastigheten i dess helhet» ej kunnat åsyftas boets
hela egendom, eftersom denna, då ju ingen kan sälja till sig själf, icke
kan säljas eller eljest öfverlåtas till en af delägarne däri, ville Helmertz
anmärka, att i dylika fall vore det ej den köpande sterbhusdelägaren själf
utan det »samägarebolag», som utgjordes af sterbhusdelägarne i det oskiftade
boet, som sålde fastigheten till honom. Härför borde något lagligt

- 1900 —

hinder lika litet möta, som för att fyra solidariska bolagsmän, hvilka ägde
en fastighet gemensamt, sålde denna i dess helhet till den fjärde bolagsmannen.

På grund häraf borde 1887 års kungörelse icke tillämpas i andra
fall, än då »hvarken arfskifte eller laga skifte af boets hela egendom eller
någon del däraf kan behöfva ifrågasättas för sterbhusdelägarne eller
någon af dessa».

Under åberopande af berörda allmänna grunder anförde Helmertz angående
de särskilda lagfartsärendena, upptagna i samma ordning som förut
här ofvan, hufvudsakligen:

1) att ej hela den till Carl Alfred Östbergs bo hörande fastigheten ä/io
mantal Simonbo n:r 1 utan blott Vio mantal däraf sålts genom det senare
fånget, hvarförutom domstolen i saknad af köpekontraktet ej kunnat bedöma,
om den sålda fastigheten öfvergått till ny ägare;

2) att Carl Josefssons efterlämnade egendom ej i sin helhet öfvergått
till ny ägare, då ju Anna Josefsson ej godkänt försäljningen;

3) att icke någon af arfvingarne efter Anders Forssberg lagligen
godkänt den åberopade köpehandlingen, hvadan boets fastighet, då lagfart
meddelades arfvingarne, icke lagligen öfvergått till P. A. Landberg;

4) att fastigheten i boet efter J. Melander ej af alla sterbhusdelägarne
försålts, hvarigenom nödvändigt blef att genom särskildt arfskifte
styrka, att de fyra säljande sterbhusdelägarne med anledning af andra
sterbhusdelägares afsägelse ägde 7/''m mantal hvardera;

5) att genom det ej behörigen bevittnade och ej häller af Augusta Jansdotter
och Kristina Wilhelmina Andersdotter godkända köpebrefvet boets
egendom hvarken till större eller mindre del öfvergått till ny ägare;

6) att icke någon i egenskap af förmyndare för änkan Katarina Kristina
Sandberg undertecknat köpebrefvet; att häradsrätten ej häller i brist på
utredning om, när bemälta änka blef omyndig förklarad och hvem som
för ordnats till förmyndare för henne, kunnat godkänna samma försäljning,
hvadan det ej varit styrkt, att Katarina Kristina Sandbergs andel i
fastigheten öfvergått till ny ägare; samt att emellertid, då arfvingarnes
andel i boets fastighet utgjort hälften, som genom köpet blifvit afyttrad,
gemensam lagfart för dem beviljats;

7) att sökanden i ärendet begärde särskilda protokoll för de två sterbhusdelägarne; 8)

att särskild lagfart för Per Larsson förut blifvit sökt, samt med afseende
å köpehandlingens affattning ej varit styrkt, att fastigheten i dess
helhet vid arfslagfarternas beviljande öfvergått till de båda nye ägarne;

9) att det åberopade arfskiftet var vilseledande beträffande de andelar,

- 1900 —

de särskilda sterbhusdelägarne erhållit efter Gustaf Andersson och hans
aflidna barn; att de särskilda sterbhusen varit skyldiga att hvart för sig
lagfara; samt att de särskilda boens egendom ej i dess helhet öfvergått
till ny ägare, då Elisabeth Andersson ej sålt någon af sina andelar;

10) att de särskilda hvilande ansökningarna blifvit hvar för sig fullföljda,
hvarförutom boets fastighet icke blifvit i sin helhet försåld genom
det företedda köpebrefvet;

11) att boets fastighet icke i sin helhet blifvit afyttrad; samt

12) att Augusta Alfrida Karlsson ej lagligen efter äktenskapets ingående
med Erik Arvid Löfstrand kunnat afyttra sin andel af den till
Augusta Ståhls bo hörande fastigheten, i följd hvaraf ej hela boets fastighet
öfvergått till ny ägare genom det företedda köpebrefvet.

I en till hofrätten under målets fortsatta handläggning därstädes ingifven
skrift vidgick Helmertz på därtill af advokatfiskal^! gifven anledning,
att i de sex fall, i hvilka enligt de hos mig företedda intygsafskrifterna
särskilda lagfarter begärts för vederbörande sterbhusdelägare,
uttrycklig begäran icke framstälts om särskilda lagfartsexpeditioner för
sterbhusdelägarne. Dylika expeditioner hade, förklarade Helmertz, meddelats,
ej på grund af därom framstäld begäran, utan på grund af de
skäl, Helmertz i sin till hofrätten afgifna förklaring anfört. Ett undantag
utgjordes dock af det under 7 upptagna lagfartsärendet, i hvilket sökanden
begärt särskilda protokoll för de båda sterbhusdelägarne.

Som genom detta medgifvande otillförlitligheten af häradshöfdingen
Helmertz’ till mig afgifna förklaring och af de samma förklaring i afskrifter
vidfogade intygen syntes vara vederbörligen fastslagen, och därmed
hufvudsakliga ändamålet med det påkallade vittnesförhöret vunnits, ansåg
jag mig ej längre böra vidblifva yrkandet om sådant förhör, utan bemyndigade
jag advokatfiskal att frånträda samma yrkande. Af de i
åtalet förekomna omständigheterna fann jag mig emellertid föranlåten att
på samma gång gifva advokatfiskalen anvisning att i målet fordra bevis
för det af Helmertz vidhållna obestyrkta påståendet, att i ett af de anmärkta
lagfartsärendena särskilda expeditioner blifvit begärda.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 13
juli 1899. Hofrätten utlät sig däri: Enär vidkommande ofvanberörda af
häradsrätten den 29 oktober 1895 och den 2 november 1896 behandlade
ärenden rörande lagfart dels för Johan Melanders från Måtteby sterbhusdelägare
dels ock för Jan Erssons från Grimle sterbhusdelägare å dem i
arf tillfallna fastigheter, i målet vore upplyst, att häradshöfdingen Helmertz,
som i egenskap af häradsrättens ordförande handlagt nämnda ärenden,
däri utfärdat särskild expedition för hvarje sterbhusdelägare, oaktadt be Justitieombudsmannens

ämbetsberältelse till 1000 års Riksdag. 10

gäran i sådant hänseende icke hlifvit framstäld, men i hvart och ett af
omförmälta lagfartsärenden, jämlikt 11 § i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883, sådant detta lagrum lyder enligt kongl.
kungörelsen den 16 december 1887, bort utfärdas gemensam expedition
för samtlige sterbhusdelägarne, samt hvad Helmertz i dessa delar af målet
till sitt fredande anfört icke förtjänade afseende, ty pröfvade hofrätten
rättvist att för det oförstånd i domareämbetets utöfning, hvartill Helmertz
i behandlingen af nämnda ärenden gjort sig skyldig, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, döma honom att bota 50 kronor, men beträffande målet
i öfrigt funne hofrätten hvad advokatfiskal därutinnan mot Helmertz
anmärkt, med hänsyn till hvad i målet förekommit, icke vara af beskaffenhet
att till ansvar för honom föranleda.

Från detta utslag, som innefattade tre ledamöters mening, var en
ledamot skiljaktig och yttrade:

»Enär häradshöfdingen Helmertz, på sätt honom i målet lagts till
last, å af honom hållna tingssammanträden dels den 29 oktober 1895, då
lagfart sökts ej mindre af Johan Melanders fem sterbhusdelägare å dem i
arf efter Johan Melander tillfallna tillhopa V24 mantal Måtteby n:r 1, än
äfven af en af sterbhusdelägarne å fyra femtedelar af samma fastighet, som
han köpt af öfrige sterbhusdelägarne, dels ock den 18 januari 1897, då
lagfart sökts ej mindre af Augusta Ståhls sterbhusdelägare: hennes man
och tre döttrar, däribland Augusta Alfrida, å dem i giftorätt och arf efter
Augusta Ståhl tillfallna Vs mantal Delbo n:r 1, än äfven af Augusta
Alfrida och hennes man å samma fastighet, som de tillhandlat sig enligt
köpebref, underskrifvet af samtlige sterbhusdelägarne, hvilka lagfartsansökningar
af häradsrätten beviljats med allenast det undantag, att den
sist omförmälta ansökningen afslagits, i hvad den rörde Augusta Alfrid as
ärfda ‘/A mantal, till en hvar af sterbhusdelägarne utfärdat särskild
expedition, ehuru begäran därom icke blifvit framstäld och således, jämlikt
11 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883, sådant nämnda lagrum lyder enligt kongl. kungörelsen den 16
december 1887, gemensam expedition bort för dem utfärdas;

alltså och då i öfriga i målet anmärkta fall, däri särskilda expeditioner
för sterbhusdelägare utfärdats, förekommit, att ansökning om lagfart å
senare fång, hvarigenom sterbhusets egendom i dess helhet skulle öfvergått
till en af sterbhusdelägarne eller till annan person, förklarats hvilande
eller afslagits, eller att särskilda expeditioner lära blifvit af sökandena
begärda, eller att sterbhusdelägarne å sitt fång sökt lagfart å tidigare dag
än den, som från dem härledt sitt fång, eller ock att sterbhusets egendom
icke i dess helhet öfvergått till annan person, samt ehuru i de fall, då

— 1900 -

ansökningen om lagfart å senare fånget förklarats hvilande, sterbhusdelägarne,
enligt min mening, jämlikt nyssnämnda lagrum, varit berättigade
att erhålla gemensam expedition, likväl, med afseende å hvad häradshöfdingen
Helmertz till stöd för sitt förfarande därutinnan anfört, samma
förfarande icke bör för honom medföra ansvar, och hvad emot honom i
öfriga ärenden i målet anmärkts icke är af beskaffenhet att föranleda
ansvar; varder den mot häradshöfdingen Helmertz i målet förda talan af
mig allenast på det sätt bifallen, att häradshöfdingen Helmertz för det oförstånd
i ämbetets utöfning, han genom sitt ofvanberörda förfarande med
afseende å de af Johan Melanders och Augusta Ståhls sterbhusdelägare
gjorda lagfartsansökningar låtit komma sig till last, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, dömes att bota 50 kronor till kronan.»

Vid den utgång, målet genom hofrättens utslag erhållit, har jag
ansett mig icke kunna låta förblifva. Föreskriften om gemensamma lagfartsexpeditioners
meddelande har mycket stor praktisk betydelse, och det
ligger så mycket mera makt uppå, att nämnda föreskrift varder i noggrann
öfverensstämmelse med sitt innehåll och syfte tillämpad, som i dylika
fall föreligger en motsättning emellan domarens (expeditionshafvandens)
och de enskilde rättssökandes intressen. Genom advokatfiskal har jag
därför låtit hos Kongl. Maj:t i målet anföra besvär med yrkande om
bifall till åtalet i hela dess vidd.

Jämväl häradshöfdingen Helmertz har sökt ändring i hofrättens
utslag, och äro de i målet anförda besvären på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

Dödande af inteckningar, utan att begäran därom framstälts, m. m.

Af min till 1899 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse (sid. 38) inhämtas,
att häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga H. Helmertz
hos Kongl. Maj:t anfört besvär öfver ett af Svea hofrätt den 14 juni 1898
meddeladt utslag, hvarigenom Helmertz efter yrkande af justitieombudsmannen
blifvit för obehöriga åtgärder i fråga om dödande af inteckningar
m. m. fäld att bota 300 kronor. 1 en till justitierevisionsexpeditionen
den 15 september 1899 ingifven skrift har emellertid Helmertz återkallat
sina ifrågavarande besvär, i följd hvaraf hofrättens utslag vunnit laga
kraft.

- 1900 -

Obehörigt kommissionärsarfvode. Rättelse härutinnan åstadkommen

utan åtal.

I en hit insänd klagoskrift anförde landskanslisten Otto Lindberg i
Malmö, att e. o. hofrättsnotarien Carl Olof Aulin, i egenskap af t. f.
kommissionär i civildepartementet, för uttagande och öfversändande till
Lindberg af en Kongl. Maj.-ts resolution angående tillstånd för danske
undersåten k. K. Dahlberg att i Malmö idka handel tillgodofört sig arfvode
med 9 kronor 55 öre, oaktadt han enligt kongl. kungörelsen angående
anställande af kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk
m. fl. myndigheter den 28 maj 1886 för ifrågavarande uppdrag ägt tillgodoräkna
sig allenast 75 öre. 1 anledning häraf påkallade Lindberg min
ämbétsatgärd, lör att han måtte återbekomma hvad han sålunda nödgats
för mycket utgifva.

Sedan jag lämnat Aulin tillfälle att yttra sig öfver klagoskriften, åberopade
han i afgifven förklaring till stöd för sitt klandrade åtgörande
hufvudsakligen den omständigheten, att Lindberg icke vid uppdragets meddelande
öfversändt några penningar till Aulin, hvilken enligt begäran af
Lindberg förskotterat saväl afgift för stämpel å den öfversända resolutionen
som postporto. Under hänvisande till den i 6 § af nämnda kungörelse
förekommande bestämmelsen, att kommissionär är berättigad att förskottsvis
utbekomma stadgadt arfvode jämte ersättning för stämpelpapper, lösen,
porto och rekommendationsafgift, sökte Aulin därvid göra gällande den
uppfattning, att stadgandet om visst arfvode vore för kommissionär bindande
allenast under förutsättning, att nyssnämnda -till kommissionärens fördel»
gifna ^bestämmelse blifvit af uppdragsgifvaren iakttagen. Tillika framhöll
han såsom sin mening, att det honom lämnade uppdraget vore på grund af
den åberopade omständigheten att betrakta såsom varande af väsentligen
annan beskaffenhet än de uppdrag, som med ifrågavarande kungörelse afses.

Den af Aulin sålunda intagna ståndpunkten fann jag emellertid icke
vara hållbar.

Bestämmelsen angående kommissionärs befogenhet att fordra förskott
får icke gilvas någon vidsträcktare betydelse, än som följer af samma bestämmelses
ändamål, hvilket uppenbarligen är att skydda kornmissionären
för förlust. Inbetalas eller insändes det stadgade förskottet till kommissiori
är en, aligger det denne såsom en tjänstepligt att fullgöra uppdraget, men
i annan händelse är han fri från nämnda skyldighet. Har i sistnämnda
rall visserligen ett penningbelopp blifvit till kornmissionären insändt, men
uppgår det ej till hvad han har rätt att fordra, är han enligt kungörelsens
uttryckliga föreskrift skyldig att därom genast underätta den, som anlitat

— 1900 —

-77

honom. Om icke något som hälst belopp insändts, är, såsom nyss blifvit
nämndt, kommissionären ej förpligtad att fullgöra uppdraget, och man
kan möjligen ifrågasätta, att kommissionären ej häller har någon skyldighet
att meddela sig med uppdragsgifvaren. Men om kommissionären icke
desto mindre fullgör uppdraget och medelst postförskott eller på annat
dylikt, af uppdragsgifvaren föreslaget sätt uttager kostnaderna, kan detta
enligt sakens natur icke uppfattas på annat sätt, än att kommissionären
på grund af sin kännedom om uppdragsgifvarens person eller samhällsställning
eller af annan anledning ansett sig i det särskilda fallet ej behöfva
begagna sig af sin rätt att fordra förskott. Uppenbart torde vara,
att en kommissionär, som i sådan ordning utför ett honom lämnadt uppdrag,
gör det just i sin egenskap af kommissionär och under ansvar såsom
sådan i fråga om sättet för fullgörandet. Det finnes då icke någon anledning
att antaga, att icke jämväl de för kommissionären gällande föreskrifter
om arfvodets belopp skulle vara tillämpliga.

För öfrigt skiljer sig åtgärden att utlösa och emot postförskott öfversända
en expedition icke väsentligen från expeditionens utlösande och öfversändande,
sedan erforderliga afgifter på förhand blifvit insända. Det faststälda
arfvodet innefattar naturligen allenast ersättning för det arbete, som
är förenadt med ett uppdrags utförande, och detta arbete är i båda de angifna
händelserna väsentligen enahanda. Anser sig kommissionären i något
fall, då vare sig ett mindre belopp än vederbort till honom insändts, eller
uppdraget lämnats utan att vara åtföljdt af några penningar, kunna utan
risk eller olägenhet eftergifva sin rätt att fordra förskott, är detta tydligen
en oväsentlig biomständighet, som icke kan grunda något anspråk på särskild
godtgörelse och än mindre berättigar kommissionären att utan uppdragsgifvarens
hörande af denne uttaga en godtycklig och, såsom i förevarande
fall skett, oskäligt hög ersättning.

Af nu anförda skäl ansåg jag, att Aulin förfarit felaktigt genom att
för ifrågavarande af honom såsom kommissionär utförda uppdrag taga
ersättning utöfver det i ofvan omförmälta kungörelse faststälda arfvode,
samt att Lindberg i följd häraf haft all anledning att framställa anspråk
på återbekommande af hvad han erlagt mer än vederbort, eller 8 kronor
80 öre. Med hänsyn till särskildt den omständigheten, att Aulins förordnande
såsom kommissionär endast afsett några dagar, ansåg jag emellertid
det icke vara behöfligt att för hans ifrågavarande fel i tjänsten förordna
om åtal, såvida Lindberg ändock blefve vederbörligen godtgjord.
1 enlighet härmed fann jag skäligt att, innan annan åtgärd i ärendet af
mig vidtoges, lämna Aulin tillfälle att tillfredsställa Lindbergs ersättningsanspråk.

— 1900 -

Sedan därefter till mig inkommit ett af Lindberg utfärdadt kvitto,
hvarigenom han erkände sig hafva af Aulin erhållit nyssnämnda ersättningsbelopp,
fann jag mig icke böra i ärendet vidare åtgöra.

Framställning till Kong! Maj:t angående meddelande af föreskrifter
rörande änibets- och tjänstemäns dagtraktamente i vissa fall.

I detta ämne har jag den 27 maj 1899 till Kongl. Maj:t aflatit en så
lydande skrifvelse:

>Sedan Riksdagen i skrifvelse den 16 maj 1895, med framhållande af
särskilda hänseenden, i hvilka besparingar med afseende å de från statsverket
utgående resekostnadsersättningarna enligt Riksdagens mening kunde
vinnas, bos Eders Kongl. Maj:t begärt omarbetning utaf gällande resereglemente
af den 11 februari 1881, i syfte att, hvad afsåge resekostnadsersättningarna,
större sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas,
äro, enligt hvad jag inhämtat, vissa dels af Riksdagens ifrågavarande framställning
föranledda och dels i annan ordning uppkomna frågor beträffande
resereglemente!, sedan vederbörande myndigheter och ämbetsverk i ärendet
afgifvit utlåtanden, numera föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Det
har synts mig önskvärd!, att i sammanhang med de sålunda ifrågasatta
ändringarna i resereglemente! jämväl komme under öfvervägande, huruvida
uttryckliga bestämmelser tilläfventyrs böra meddelas om rätt till dagtraktamente
för sådana fall, som de i här nedan omförmälta båda åtal
förekomna.

Medelst utslag den 28 november 1867 afgjorde Svea hofrätt ett efter
förordnande af dåvarande justitieombudsmannen mot vice häradshöfdingen
C. O. Schlyter af den anledning anstäldt åtal, att Själevads häradsrätt
genom beslut den 26 september 18065, vid hvilket tillfälle Schlyter i egenskap
af tillförordnad domhafvande i Ångermanlands norra domsaga fört ordet
i häradsrätten, utan laga skäl i konkurstillstånd försatt målaren Johan
Sjöblom i Örnsköldsvik. I detta åtal lades jämväl ej mindre Schlyter än
äfven ständige domhafvanden i domsagan, häradshöfdingen V. A. Sandström,
till last, att de för särskilda under konkursens fortgång företagna
förrättningar obehörigen tillgodofört sig dagtraktamente. I den skrifvelse,
hvarigenom ifrågavarande åtal anbefaldes, yttrade justitieombudsmannen i
denna del, att han vid granskning af handlingarna i konkursmålet tyckt
sig finna, att bemälte båda domhafvande för sina särskilda förrättningar
under konkursens lopp påfört konkursmassan väl höga ersättningsbelopp,

- 1900 —

hvarför advokatfiskalsämbetet anmodades infordra specifika räkningar öfver
nämnda ersättningsbelopp och, efter det sådana inkommit, i anledning
däraf föra den talan, hvartill fog kunde förefinnas.

Härutinnan anmärkte advokatfiskalsämbetet i afgifvet memorial, dels
att, enligt ett i konkursmålet den 14 oktober 1865 inför domhafvanden
hållet protokoll, vid det tillfälle, då bouppgiften beedigades samt gode
män och rättens ombudsman utsågos, konkursmassan förklarats skyldig
ersätta domhafvandens »inställelse» vid sammanträdet, änskönt detsamma
syntes hafva ägt rum uti eller helt nära domhafvandens eget hemvist, så
att någon resa dit icke erfordrats, och således domhafvanden icke författningsenligt
varit berättigad till någon dylik ersättning, hvilken afsage
endast det fall, då förrättningen ägde rum å annan ort, än där förrättningsman
vore boende, och han därför nödgades för resa och vivre vidkännas
särskilda kostnader, dels ock att på lika sätt vid värdering den
25 november 1865 å konkursmassans i Örnsköldsvik belägna fasta egendom
domhafvanden, ehuru boende i samma köping, ålagt konkursmassan
att gälda »dagtraktamentskostnadsersättning».

Advokatfiskalsämbetet yrkade fördenskull i ett senare afgifvet memorial,
så vidt nu är i fråga, att vice häradshöfdingen Schlyter, som hållit
förhöret den 14 oktober, och häradshöfdingen Sandström, af hvilken nyssnämnda
värdering förrättats, måtte förklaras skyldige att till Sjöblom återbära
den traktamentsersättning, som de utan laglig rätt uppburit.

1 anledning häraf utlät sig hofrätten i sitt ifrågavarande utslag, att
förklarandena, vid det ostridiga förhållande, att dels det sammanträde den
14 oktober 1865, då Sjöbloms bouppgift beedigades samt gode män och
rättens ombudsman utsågos, och dels värderingen den 25 november 1865
å konkursboets fastighet ägt rum, det förra uti eller helt nära domhafvandens
hemvist och den senare i köpingen Örnsköldsvik, där domhafvanden
varit boende, icke författningsenligt ägt, vice häradshöfdingen Schlyter vid
förstberörda tillfälle och häradshöfdingen Sandström vid det senare, att af
konkursboet uppbära traktamentsersättning, och förklarades förty Schlyter
och Sandström skyldige att till Sjöblom återbära hvad do sålunda utan
laglig rätt uppburit.

För detta åtal har redogörelse lämnats i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
till 1868 års Riksdag, sid. 33—37. Men då hofrättens utslag
icke öfverklagades, och målet följaktligen icke kommit under Eders Kongl.
Mapts pröfning, har rättsfallet icke kunnat inregistreras i vederbörande
prejudikatsamling. Såsom en följd häraf har det icke häller blifvit i lageditionerna
anmärkt. Det torde också hafva varit en ganska ofta förekommande
uppfattning, att domare skulle hafva rätt till dagtraktamente

— 1900 -

för extra förrättning, äfven om densamma ägt rum i närheten af domarens
hemvist, och till och med om förrättningen hållits i domarens bostad
eller i annan del af det hus, hvari domaren varit boende.

Ett fall af sist antydda beskaffenhet blef härstädes angifvet under år
1898. I en hit ingifven skrift anförde nämligen stationsinspektoren A. A.
Nilsson i Hessleholm klagomål, bland annat, däröfver, att domhafvanden
i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga, häradshöfdingen
F. Gustafson, för handläggningen af ett konkursärende olagligen tillgodofört
sig särskild ersättning, i hvilket hänseende åberopades, att häradshöfdingen
Gustafson för inställelse vid ett å tingshuset i Linköping, hvarest
häradshöfdingen hade sin bostad, af honom i Herman Aspegrens i Ånväga
vid Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds häradsrätt anhängiga konkurs den
18 maj 1897 hållet förhör med anledning af Nilssons yrkande, att Aspegrens
hustru matte beediga den öfver konkursboets egendom upprättade
förteckning, tillgodofört sig traktamentsersättning med 10 kronor, som
häradshöfdingen ålagt Nilsson förskjuta och låtit hos honom uttaga.

Sedan häradshöfdingen Gustafson blifvit hörd öfver angifvelsen, fann
jag mig föranlåten att uppdraga åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att
inför hofrätten tilltala häradshöfdingen Gustafson för hvad han sålunda
låtit komma sig till last. På det af advokatfiskalen till följd häraf väckta
åtal meddelade hofrätten, efter föregången skriftväxling emellan parterna,
den 13 januari 1899 utslag, af innehåll att hofrätten väl funne häradshöfdingen
Gustafsons åtgärd att uppbära traktamentsersättning för ifrågavarande
förhör, för hvars förrättande resa ej erfordrats, sakna stod af lag,
men enär det felaktiga förfarande, häradshöfdingen sålunda låtit komma
sig till last, icke vore af beskaffenhet att böra till ansvar för honom föranleda,
pröfvade hofrätten rättvist ogilla det mot häradshöfdingen framstapla
ansvarsyrkandet, hvaremot den i målet förda ersättningstalan blefve
på det sätt bifallen, att häradshöfdingen förpligtades ej mindre att till
Nilsson återbetala det obehörigen uttagna dagtraktamentet, 10 kronor, än
äfven att ersätta Nilsson hans utgifter å målet med 40 kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Då sålunda icke häller sistnämnda utslag dragits under Eders Kongl.
Maj:ts pröfning, och följaktligen skal icke saknas för det antagande, att
detsamma i likhet med ofvan omförmälta af Svea hofrätt år 1867 i en
likartad fråga gifna utslag kan komma att falla i glömska, torde icke med
säkerhet kunna påräknas, att den i de båda åtalen beifrade felaktiga uppfattningen
varder för framtiden förebygd, med mindre än att uttryckliga
laga föreskrifter härutinnan meddelas.

Genom de sålunda ifrågasatta nya lagbestämmelserna synes icke böra

— 1900 —

göras någon väsentlig förändring af livad i förevarande hänseende hittills
kan anses hafva varit gällande rätt, utan skulle hufvudsyftet med samma
bestämmelser vara att medelst uttryckliga föreskrifter, där sådana erfordras,
söka aflägsna de anledningar till missförstånd, som tilläfventyrs kunna
förefinnas.

De sammanställningar, i hvilka orden dagtraktamente, traktamentsersättning
och traktamente förekomma i vårt lagspråk, synas utvisa en
tvåfaldig betydelse hos dessa sig emellan liktydiga uttryck. I en till ordets
härstamning och sannolikt ursprungliga betydelse sig nära anslutande användning
lärer med dagtraktamente afses en för dag beräknad godtgörelse
åt en på resa stadd förrättningsman för vissa utgifter, som hans vistande
å en främmande ort kan antagas medföra. I denna mening omfattar dagtraktamente,
hvilket uttryck närmast erinrar om ordet förplägning, i första
rummet betalning för kost. Därutöfver kan dagtraktamentet komma att
utgöra ersättning jämväl för andra af resan föranledda nödiga eller brukliga
kostnader, såsom för nattläger, s. k. drickspenningar och mera dylikt.
Möjligen kan ock ifrågasättas, att någon del af det såsom dagtraktamente
en gång för alla faststälda belopp bör uppfattas såsom godtgörelse för af
resan vållad tidsspillan eller i allmänhet för indirekta utgifter, som resan
medför. Nu angifna betydelse torde dagtraktamentet i regeln äga. Så är
nämligen förhållandet i de flesta fall, då fråga är om en förrättning, hvars
utförande åligger en äinbets- eller tjänsteman såsom en af ämbetet eller
tjänsten följande skyldighet. Vid dylika förrättningar kan man med skäl
anse det med förrättningens verkställande förenade arbetet vara godtgjordt
redan genom förrättningsmannens aflöningsförmåner.

För särskilda fall åter är dagtraktamente stadgadt under sådana förutsättningar,
att man har all anledning uppfatta detsamma såsom helt och
hållet eller delvis utgörande arfvode eller betalning för en förrättning
eller ett uppdrag. Sådana föreskrifter äro t. ex. kongl. cirkuläret angående
ersättning för undersökning af sparbanks förvaltning den 18 november
1892, stadgandet i 18 § af förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. m. den 24 maj 1895 om skyldighet för sådant bolag, som
i § 9 mom. 2 af förordningen omförmäles, att till revisorer och deras ombud
utgifva ersättning, m. fl. Utmärkande för dylika fall synes vara, att
en förrättning, ehuru af ett allmänt intresse påkallad, likväl funnits icke
kunna åläggas någon ämbets- eller tjänsteman såsom en skyldighet i och
för ämbetet eller tjänsten.

Af hvad sålunda blifvit antydt angående dagtraktamentets olika betydelse
och ändamål vid särskilda slag af förrättningar torde framgå, att
man är berättigad uppställa den regel, att vid förrättning, hvars utförande

Justitieombudsmannens ärnbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 11

åligger förrättningsmannen såsom en tjänstepligt, dagtraktamente icke får
åtnjutas, med mindre än att en resa ägt rum i ocli för förrättningens
verkställande, ocli det är denna regel, som enligt min tanke bör i lag
uttryckligen fastställas.

Emellertid torde en viss begränsning af de fall, i hvilka dagtraktamente
enligt nämnda regel skulle utgå, vara på sin plats. Genom Svea
hofrätts ofvan anförda utslag frank ändes vederbörande domhafvande dagtraktamente
för förrättningar, som hållits helt nära domhafvandens hemvist’
eller i samma köping, där han var boende. Med de allmänna grunderna
för dagtraktamentes utgående lärer ock öfverensstämma, att dagtraktamente
icke medgifves vid förrättning inom det, planlagda området
för stad, köping eller municipalsamhälle, hvarest förrättningsmannen är
bosatt. Detsamma torde jämväl kunna föreskrifvas angående förrättningar
inom visst kort afstånd, t. ex. 1 till 2 kilometer, från förrättningsmannens
hemvist.

I fråga om den sålunda närmare bestämda regeln för dagtraktamentes
utgående måste det förbehåll göras, att densamma saknar tillämpning i de
fall, för hvilka andra särskilda föreskrifter äro gifna, såsom t. ex. i 14 §
af taxan för arfvode åt visse i civil tjänst anstälde läkare den 31 oktober
1890, 80 § konkurslagen samt 122 § 2 mom. skiftesstadgan. Att nu föreslå
ändringar i sistnämnda tvä lagrum, hvilket tilläfventyrs kunnat ifrågasättas,
har jag ej ansett lämpligt.

I enlighet med hvad jag anfört får jag, med stöd af 19 § af den för
justitieombudsmannen gällande instruktion, härmed i underdånighet hemställa,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida i sammanhang
med resereglementets omarbetande må i afseende å extra förrättningar,
hvilka åligga ämbets- eller tjänstemän eller betjänte på grund
af deras ämbete eller tjänst, meddelas föreskrifter af det hufvudsakliga
innehåll, att dylik förrättning, därest för densamma icke annorledes är
särskildt stadgadt, icke medför rätt till dagtraktamentes åtnjutande, såvida
förrättningen äger ruin inom det planlagda området för stad, köping eller
municipalsamhälle, hvarest förrättningsmannen är bosatt, eller på afstånd,
ej öfverstigande viss faststäld väglängd från förrättningsmannens hemvist.»

Framställningar till Kongl. Maj:t angående förening af tingslag.

I särskilda skrivelser af den 21 oktober 1899 har jag hos Kongl.
Maj:t angående förening af tingslagen i nedan angifna domsagor gjort
följ ande framställningar:

- 1900 -

Angående. Södra Ro slaga domsaga:

»I rikets flesta domsagor har numera förordningen den 17 maj 1872
om tingssammanträden vunnit tillämpning, i följd hvaraf rättsskipningen
på landet i allmänhet blifvit snabbare, än de gamla bestämmelserna om
ting i 1734 års lag medgifva. A de orter, där den gamla ordningen
ännu gäller, är det i flera fall domsagornas vidsträckta omfång, som
hindrat tillämpningen af nämnda förordning, hvarför förutsättningen är,
att domsagans tingslag äro högst två. Men äfven på orter, där domsagornas
omfång ej är större, än att de särskilda tingslagen utan verkligolägenhet
kunnat sammanläggas, har man försummat att begagna sig af
det medel att af hjälpa den med rätta öfverklagade långsamheten i rättsskipningen,
som nämnda förordning erbjuder. Till sistnämnda slag af
domsagor synes med allt fog kunna hänföras Södra Roslags domsaga.

Denna domsaga består af fem härad och skeppslag, som hvart för
sig bildar ett tingslag, nämligen Åkers skeppslag med tingsställe vid Vira
bruk, Värmdö skeppslag med tingsställe vid Värmdö kyrka, Färentuna
härad med tingsställe i Svartsjö, Danderyds skeppslag med tingsställe å
Stallmästaregården samt Sollentuna härad med tingsställe i Barkarby.

Någon afsevärd olägenhet skulle ej uppstå, om dessa härad och
skeppslag sammanlades till ett enda tingslag, och vid en sådan sammanläggning
kunde någon tvekan ej gärna uppstå beträffande den gemensamma
tingsstadens läge. Samtliga dessa härad och skeppslag äro nämligen
belägna i närheten af Stockholm, som med sitt område gränsar intill
ifrågavarande domsaga samt med hänsyn till såväl sin ställning såsom
rikets hufvudstad som sin betydelse särskildt för de närmaste omgifningarna
måste vara att i mångahanda hänseenden anse såsom centralorten
för denna domsagas befolkning. Den gemensamma tingsstaden borde sålunda
förläggas till Stockholm, elit bekväma kommunikationer ieda från
domsagans särskilda delar.

Om den nämnda sammanläggningen af de fem till ifrågavarande domsaga
hörande tingslagen komme till stånd, skulle inom domsagan komma
att hållas tio allmänna tingssammanträden om året, i följd hvaraf ej allenast
domsagans egna invånare finge sina rättsärenden betydligt snabbare
handlagda och afgjorda, än hvad nu är fallet, utan äfven utanför domsagan
boende personers anspråk att inom rimlig tid få sina tvister med
domsagans invånare slutdömda blefve bättre tillgodosedda. Härtill kommer,
att staten själf, med hänsyn till utöfningen af sin straffande myndighet,
icke längre torde böra åtnöjas med den långsamma och för brottmålens
behöriga utredning otjänliga rättsskipning, som i följd af gällande

- 1900 -

ordning beträffande tingen i Södra Roslags domsaga för närvarande därstädes
råder.

På dessa grunder får jag härmed hemställa, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida domsagans samtliga härad och skeppslag
må varda förenade till ett tingslag med tingsställe i Stockholm.»

Angående Upsala läns mellersta domsaga:

»I rikets flesta domsagor har numera förordningen den 17 maj 1872
om tingssammanträden vunnit tillämpning, i följd hvaraf rättsskipningen
på landet i allmänhet blifvit snabbare, än de gamla bestämmelserna om
ting i 1734 års lag medgifva. A de orter, där den gamla ordningen
ännu gäller, är det i flera fall domsagornas vidsträckta omfång, som
hindrat tillämpningen af nämnda förordning, hvarför förutsättningen är,
att domsagans tingslag äro högst två. Men äfven på orter, där domsagornas
omfång ej är större, än att de särskilda tingslagen utan verklig
olägenhet kunnat sammanläggas, har man försummat att begagna sig af
det medel att afhjälpa den med rätta öfverklagade långsamheten i rättsskipningen,
som nämnda förordning erbjuder. Till sistnämnda slag af
domsagor synes med allt fog kunna hänföras Upsala läns mellersta domsaga.

Denna domsaga består af sex härad, som hvart för sig bildar ett
tingslag, nämligen Vaksala och Ulleråkers härad med gemensamt tingsställe
i Upsala, Rasbo härad med tingsställe i Hof, Lagunda härad med
tingsställe i Örsundsbro, Hagunda härad med tingsställe i Safva samt
Bälinge härad med tingsställe i Högsta.

Någon afsevärd olägenhet skulle ej uppstå, om dessa härad sammanlades
till ett enda tingslag, och vid en sådan sammanläggning kunde
någon tvekan ej gärna uppstå beträffande den gemensamma tingsstadens
läge. Två af ifrågavarande härad, Vaksala och Ulleråkers härad, hafva
redan nu, såsom ofvan anförts, gemensam tingsstad i Upsala, och dit
kunde tingsstället för det gemensamma tingslaget lämpligen förläggas.
Staden Upsala är nämligen i åtskilliga andra hänseenden, hvarom här ej
närmare behöfver ordas, att anse såsom centralorten för befolkningen inom
ifrågavarande sex härad, och, hvad angår afståndet från häradenas särskilda
delar till Upsala, så är delta ej synnerligen stort, hvadan från den
synpunkten något giltigt hinder mot häradenas förening till ett tingslag
med tingsställe i Upsala ej kan anses föreligga.

Om den nämnda sammanläggningen af de sex till ifrågavarande domsaga
hörande tingslagen korame till stånd, skulle inom domsagan komma

- 1900 -

att hållas tio allmänna tingssam manträden om året, i följd hvaraf ej
allenast domsagans egna invånare finge sina rättsärenden betydligt snabbare
handlagda och afgjorda, än hvad nu är fallet, utan äfven utanför
domsagan boende personers anspråk att inom rimlig tid få sina tvister
med domsagans invånare slutdömda blefve bättre tillgodosedda. Härtill
kommer, att staten själf, med hänsyn till utöfningen af sin straffande
myndighet, icke längre torde böra åtnöjas med den långsamma och för
brottmålens behöriga utredning otjänliga rättsskipning, som i följd af
gällande ordning beträffande tingen i Upsala läns mellersta domsaga för
närvarande därstädes råder.

På dessa grunder får jag härmed hemställa, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida domsagans samtliga härad må varda
förenade till ett tingslag med tingsställe i Upsala. >

Angående östernerikes domsaga:

I rikets flesta domsagor har numera förordningen den 17 maj 1872
om tingssammanträden vunnit tillämpning, i följd hvaraf rättsskipningen
på landet i allmänhet blifvit snabbare, än de gamla bestämmelserna om
ting i 1734 års lag medgifva. Ä de orter, där den gamla ordningen
ännu gäller, är det i flera fall domsagornas vidsträckta omfång, som
hindrat tillämpningen af nämnda förordning, hvarför förutsättningen är,
att domsagans tingslag äro högst två. Men äfven på orter, där domsagornas
omfång ej är större, än att de särskilda tingslagen utan verklig
olägenhet kunnat sammanläggas, har man försummat att begagna sig af
det medel att afhjälpa den med rätta öfverklagade långsamheten i rättsskipningen,
som nämnda förordning erbjuder. Till sistnämnda slag af
domsagor synes med allt fog kunna hänföras Östernerikes domsaga.

Denna domsaga består af fyra härad, som hvart för sig bildar ett
tingslag, nämligen Glanshammars härad med tingsställe i Glanshammar,
Askers härad med tingsställe i Lännäs, Sköllersta härad med tingsställe i
Sköllersta Sörby samt Örebro härad med tingsställe i Örebro.

Någon afsevärd olägenhet skulle ej uppstå, om dessa härad sammanlades
till ett enda tingslag, och vid en sådan sammanläggning kunde
någon tvekan ej gärna uppstå beträffande den gemensamma tingsstadens
läge. Det folkrikaste af häradena, Örebro härad, hax*, enligt hvad ofvan
anförts, sitt tingsställe i Örebro, och dit kunde tingsstället för det gemensamma
tingslaget lämpligen förläggas. Staden Örebro är nämligen i
mångahanda andra hänseenden, hvarom här ej närmare behöfver ordas,
att anse såsom centralorten för befolkningen inom ifrågavarande fyra hä —

1900 -

råd, och hvad angår afståndet från häradenas särskilda delar till Örebro,
så är detta i allmänhet ej synnerligen stort, hvartill kommer, att för dem
af domsagans invånare, som ho mera aflägset från staden, samfärdseln
därmed underlättas af järnväg.

Om den nämnda sammanläggningen af de fyra till ifrågavarande
domsaga hörande tingslagen komme till stånd, skulle inom domsagan
komma att hållas tio allmänna tingssammanträden om aret, i följd hvaraf
ej allenast domsagans egna invånare Ange sina rättsärenden betydligt
snabbare handlagda och afgjorda, än hvad nu är fallet, utan äfven utanför
domsagan boende personers anspråk att inom rimlig tid få sina tvister
med domsagans invånare slutdömda blefve bättre tillgodosedda. Härtill
kommer, att staten själf, med hänsyn till utöfningen af sin straffande
myndighet, icke längre torde böra åtnöjas med den långsamma och för
brottmålens behöriga utredning otjänliga rättsskipning, som i följd af
gällande ordning beträffande tingen i Östernerikcs domsaga för närvarande
därstädes råder.

Redogörelse för utgången af två hos Kongl. Maj:t under år 1898
gjorda framställningar angående förening af tingslag.

Af min ämbetsberättelse till 1891“ års Riksdag (sid. 91) inhämtas, att
jag i underdånig skrifvelse af den 5 november 1898 hemstält, det Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida Torna och Bara härad måtte
varda till ett tingslag förenade.

Efter vederbörandes hörande har Kongl. Maj:t den 26 maj 1899 förordnat,
att omförmälta två härad skulle från och med 1900 års ingång
utgöra ett tingslag.

Min nyssnämnda berättelse utvisar tillika (sid. 96 o. f.), att jag jämväl
deri 5 november 1898 i särskild skrifvelse hemstält, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida samtliga tingslagen i mellersta Roslags
domsaga måtte varda till ett tingslag förenade.

I anledning häraf har Kongl. Maj:t, sedan vederbörande blifvit i
ärendet hörda, den 30 december 1899 förordnat, att de fyra särskilda
tingslagen i sistnämnda domsaga skola från och med 1901 års ingång utgöra
ett tingslag med tingsställe i Norrtälje.

— 1900 -

Framställning till Riksdagen om åtgärder för åstadkommande af en
förkättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål.

Då 1877 års utsökningslag trädde i kraft, bröts den förut allmänneligen
tillämpade praxis, att exekutiv myndighet efter lagsökning utdömde
jämväl sådana fordringar, som icke grundade sig på skriftliga fordringsbevis.
Nämnda praxis ansågs icke vara i öfverensstämmelse med gällande
lag, men den tillämpades i allt fall af rikets flesta länsstyrelser, hvilka
mycket anlitades för utdömande af dylika obestyrkta fordringar. Ofta
behöfde utslag ej meddelas i dessa skuldfordringsmål, enär gäldenären,
efter det länsstyrelsens kommunikation sresolution delgifvits honom, plägade
godvilligt tillfredsställa borgenären. Kom emellertid ej godvillig uppgörelse
till stånd, förekom det ej sällan, att gäldenären uteblef med den
infordrade förklaringen. Krafvet blef då af länsstyrelsen utdömdt, ehuru
borgenären ej kunde åberopa något bättre bevis för sin rätt än en af
honom själf författad, af gäldenären ej godkänd räkning. Man gaf nämligen
åt gäldenärens underlåtenhet att genmäla borgenärens uppgifter den
naturliga af erfarenheten till riktigheten bestyrkta förklaringen, att han ej
ville bestrida samma uppgifter.

Detta enkla förfaringssätt blef emellertid afskaffadt, då i 12 § af den
nya utsökningslagen bestämdes, att lagsökning bos öfverexekutor ej kunde
företagas under annat vilkor, än att borgenären till stöd för sin fordran
åberopade skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis.

Förslaget till utsökningslag rönte dock i denna del mycket motstånd.
Inom nya lagberedningen, som utarbetat förslaget, både meningarna i
denna fråga varit delade, i det att majoriteten var af den åsigt, som sedan
faststäldes i lagen, men en ledamot af beredningen i särskildt yttrande
framstälde ett förslag, enligt hvilket för fordringar å högst 200 kronor
handräckning kunde sökas hos utmätningsmannen med den påföljd, att om
gäldenären ej inom förelagd tid bos utmätningsmannen bestred krafvet,
utmätning för fordringen verkstäldes; dock skulle återvinning i stadgad
ordning få sökas hos domstol. Och vid den granskning, som det utarbetade
förslaget till utsökningslag undergick i högsta domstolen, uttalade
två justitieråd sina betänkligheter i ifrågavarande hänseende uti ett synnerligen
beaktansvärdt anförande, som lydde sålunda:

»Det kan ej nekas, att afskaffandet af den väl icke på stadgandena i
utsökningsbalken af 1734 års lag grundade, men dock sedan länge häfdvunna
praxis, enligt hvilken handräckning af Kongl. Maj:ts befallnings -

1900 -

hafvande meddelats för uttagande äfven af sådana fordringar, för livilkas
verklighet intet skriftligt fordringsbevis kunnat åberopas, kommer att efterlämna
en betänklig lucka i vårt utsökningsväsen, enär för utbekommande
genom den exekutiva maktens åtgärd af betalning för dessa fordringar,
de må uppgå till huru ringa belopp som hälst, borgenären, sedan denna
lag trädt i kraft, ej finge annan utväg, än att underkasta sig de långsamma
och tunga formerna af en vanlig rättegång. Vi hafva därför länge dröjt
vid tanken, huruvida icke denna lucka skulle kunna fyllas, denna bristfällighet
i lagstiftningen kunna afhjälpas genom något slags anordning,
ungefär motsvarande det i Tyskland brukliga Mahnverfahren, för hvars
beskaffenhet, i dess hufvudsakliga drag, nya lagberedningens betänkande
redogör. De förutsättningar och förhållanden, som i Tyskland göra detta
Mahnverfahren möjligt, saknas dock hos oss i väsentlig grad. Det är där
hos domstolen, som borgenären framställer sitt fordringsanspråk, och det
är domstolen, som utfärdar det vilkorliga betalningsföreläggandet, efter
hvars delgifning med gäldenären målet anses vara gjordt hos rätten anhängigt.
Det är vidare domstolen, som, där gäldenären ej inom viss förelagd
tid anmäler sitt bestridande af kräfvet, utfärdar förklarande att utmätning
får ske, hvilket förklarande således äger hela karaktären af en
kontumacialdom. Har gäldenären inom den förelagda tiden anmält sitt
bestridande af den uppgifna fordringens riktighet, betraktas saken dock
såsom fortfarande hos rätten anhängig, och domstolen skrider omedelbart,
utan ytterligare stämning, till behandling däraf enligt föreskrifna former.
Mahnförfarandet sammanhänger således på det närmaste med den civila
rättégångsordningen och betingas af domstolsväsendets beskaffenhet. Med
våra landtdomstolars nuvarande organisation och arbetssätt torde det ej
vara möjligt att vid dem knyta ett rättsinstitut af denna art, och åt någon
annan myndighet eller ämbetsman anse vi ej häller en likartad befogenhet
kunna uppdragas, utan att olägenheterna af anordningen sannolikt skulle
komma att öfverväga de fördelar, som kunde däraf väntas. Då således
tanken på Mahnförfarandets tillämpning i vårt land för närvarande måste
uppgifvas, men det å andra sidan ej kan bestridas, att stadgandet om nödvändigheten
af skriftlig fordringshandlings tillvaro såsom underlag för lagsökning
hos öfverexekutor hvilar på en teoretiskt riktig grund, som vid
stiftandet af ny utsökningslag icke bör åsidosättas, kunde visserligen fråga
uppstå, huruvida icke med denna lags utfärdande borde anstå, till dess
genom en på samma gång skeende ombildning af rättegångsväsendet och
domstol ames organisation behofvet af utväg till lättare vunnen exekution
jämväl för sådana fordringar, som ej grunda sig på skriftligt fordringsbevis,
kunde tillgodoses. I betraktande bör dock härvid komma, att våra

— 1900 —

nu gällande utsökningslagar äro i andra hänseenden behäftade med många
och stora brister, som genom den nya lagen skola afhjälpas, och för vinnande
af detta mål torde man tilläfventyrs ej böra sky att för den tid,
som kommer att förflyta, innan ny lag angående domstols- och rättegångsväsendet
hinner utarbetas, underkasta sig den olägenhet, som här ofvan
blifvit påpekad. Möjligen skulle ock, i händelse med nämnda lags framläggande
komme att dröja, olägenheten tillsvidare kunna åtminstone i
någon mån afhjälpas genom en partiel förändring i eller tillägg till nu
gällande rättegångsordning.»

Vid granskningen af lagförslaget framstälde jämväl två andra justitieråd
i ett gemensamt yttrande ungefär enahanda betänkligheter, som i förberörda
anförande gjorts gällande.

När lagförslaget sedan blifvit framlagdt för 1877 års Riksdag samt
hänvisats till ett särskildt utskott, framstäldes där i en reservation ett förslag,
enligt hvilket för fordran, som grundade sig å skriftligt fordringsbevis,
räkning öfver borgade varor eller verkstäldt arbete eller å protokoll
öfver inrop af lös egendom vid offentlig auktion, utmätning kunde sökas
hos öfverexekutor, och skulle enligt det förslaget utmätning få verkställas,
därest gäldenären icke, sedan han fått del af ansökningen, till st-ämningsmännen
vid delgifningen eller till utmätningsmannen inom förelagd
tid aflämnat skriftligt jäf mot fordringen; dock skulle återvinning få sökas
vid domstol. Vid frågans slutliga behandling i Riksdagen föreslogs i Andra
kammaren utan framgång en sådan lydelse af 12 § i utsökningslagen, att
lagsökning medgafs för hvarje slags förfallen fordran.

Följden af utsökningslagens ifrågavarande stadgande har naturligtvis
blifvit, att de talrika lagsökningsmål, i hvilka borgenären ej grundar sin
talan på skriftliga fordringsbevis, öfverflyttats från länsstyrelserna till de
allmänna domstolarne. För fordringar, som härleda sig från inrop af lös
egendom å offentlig auktion, har emellertid bibehållits den snabbare exekution,
som redan enligt äldre lag för dem gälde, och som, i viss mån förenklad,
omförmäles i 55 § af utsökningslagen.

Då domstolarne sålunda fingo öfvertaga lagskipningen i de krafmål,
i hvilka krafvet ej grundas å skriftligt fordringsbevis, blef lagskipningen
i dessa mål i två hänseenden väsentligen försämrad. I det ena hänseendet
gäller försämringen endast lagskipningen på landet samt har sin grund
däri, att häradsrätterna ej hafva tillräckligt täta sammanträden, för att
vara lämpliga domstolar i ifrågavarande mål. I en stor del af rikets
domsagor hållas ju allenast två eller tre ting om året. Den som skall
anlita rättsskipningen, för att utkräfva en fordran enligt räkning, och som
förr i sådant syfte kunde vända sig till den dagligen tillgängliga läns Justitieombuclsmahnens

ambetsberättelse till 1900 års Riksdag. 12

styrelsen i orten, kan således nu få vänta många månader, innan han får
tillfälle att hänskjuta sin talan till domstolens pröfning, och sedan han
äncltligen kommit därhän, att målets handläggning begynt, kan detsamma
fortgå under ett år eller mera, vare sig svaranden finner med sin fördel
förenligt att uteblifva, eller han tilläfventyrs inställer sig och förskaffar sig
uppskof i målet en eller annan gång. Något bättre ställer sig saken i de
ej få domsagor, där fem allmänna tingssammanträden hållas om året, och
i de domsagor, uppgående till en tredjedel af hela antalet, i hvilka tio
allmänna tingssammanträden årligen hållas, skulle tillståndet i ifrågavarande
hänseende kunna anses någorlunda tillfredsställande, om ej den ordinarie
rättsskipningen till hufvudsaklig del läge nere under sommarmånaderna
jämväl i dessa domsagor.

Lagskipningen i ifrågavarande skuldfordringsmål blef tillika i ett annat
hänseende genom nya utsökningslagens antagande i hög grad försämrad.
Såsom ofvan omförinälts, hade det blifvit gällande landssed, att länsstyrelserna
vid afdömandet af målen betraktade gäldenärens uteblifvande såsom ett
godkännande af krafvet, och blefvo alltså de krafmål, i hvilka gäldenären
väl icke uttryckligen erkände skulden, men å andra sidan var nog hederlig
att ej förneka densamma, afgjorda till borgenärens förmån samt med nödig
snabbhet och tillika med ringa kostnad för gäldenären. Våra domstolar däremot
anse sig i allmänhet ej berättigade att döma i enlighet med förenämnda
praxis. Det heter i 12 kapitlet 3 § rättegångsbalken, att då svaranden blifvit
lagligen stämd, men vid första rättegångstillfället uteblifver, skall rätten
döma i saken »efter ty som sanning däri utletas kan», och rikets flesta domstolar
hålla före, att man ej kan utleta sanningen af kärandens påstående
vare sig ur en obestyrkt räkning, som ju i själfva verket ej betyder mera
än en uppgift af käranden, eller ur den omständigheten, att svaranden
uteblifvit. Om alltså svaranden i ett dylikt mål uteblifver från rätten,
fälles han vanligen att härför böta, hvarefter målet uppskjutes till annan
dag med föreläggande för svaranden vid vite ätt då komma tillstädes, och
inträffar det ej sällan, att målet upprepade gånger uppskjutes, därvid rätten
meddelar vitesförelägganden, som vanligen ej delgifvas svaranden, samt
utdömer de försutna vitena; och om käranden, såsom väl oftast torde ske,
slutligen vinner målet, har i allt fall en dyrbar tid gått förlorad, hvarjämte
proceduren kostat svaranden onödiga böter samt onödigt stora rättegångskostnader.
Svaranden köper sålunda det anstånd, han genom sitt
uteblifvande utverkar, mycket dyrt, och gäldenärer finnas utan tvifvel,
hvilka torde kunna härleda sin ekonomiska ruin från den tid, då de började
begagna sig af den metod, lagstiftningen sålunda åt dem anvisat, att
vinna uppskof med likviden af sina skulder. Många äro ock de fordrings —

1900 -

ägare, som vid det förhållande, att gäldenären till sist ej kan fullgöra
hvad honom ådömes, åsamkas betydliga förluster genom de onödiga rättegångskostnader,
som den nämnda uppskofsproceduren vållar dem. Tillika
lärer det väl under stundom inträffa, att fordringsägaren i saknad af den
erforderliga juridiska bevisningen nödgas afstå från att lagsöka en tredskande
gäldenär, eller att en instämd gäldenär genom sitt uteblifvande
från domstolen lyckas att utverka en dom, som fritager honom från infriandet
af hans skuld. I båda fallen skulle resultatet ofta blifva ett
annat, om svarandens utevaro tolkades såsom ett godkännande af krafvet.
Många äro nämligen de gäldenärer, som ej tveka att uteblifva, men som
ej skulle tillåta sig att komma till rätten och fara med osanning.

Den nu beskrifna proceduren i de skuldfordringsmål, i hvilka käranden
ej åberopar skriftligt fordringsbevis, är en betänklig yttring af svaghet hos
vår rättsskipning. Domstolen är lifligt öfvertygad om befogenheten af
fordringsanspråket, men saknar makt att genast gifva dom däröfver. Domstolen
har ett säkert stöd för sin nämnda öfvertygelse i erfarenheten, som
oförtydbart bestyrker, att den svarande, som har skäl att bestrida riktigheten
af fordringen, infinner sig vid rätten, hvaremot den svarande, som rätteligen
borde godkänna krafvet, ofta uteblifver i syfte att, kosta hvad det
vill, draga ut på tiden med likviden. Många stämde gäldenärer uppgöra
visserligen skulden före målets handläggning, och åtskilliga finnas därjämte,
som vid rätten godkänna krafvet. Men stort är antalet af dem, hvilka
uteblifva i förenämnda syfte. Någon gång torde emellertid den uteblifne
tro, att utevaron skall tolkas såsom ett godkännande af krafvet.

Ifrågavarande sak behandlades vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte
den 18 maj 1898, därvid öfverläggning ägde rum öfver det uppsatta ämnet
»Contumacialförfarandet enligt svensk lag och praxis». Af den tryckta
redogörelsen för förhandlingarna vid mötet inhämtar man, att det nuvarande
tillståndet i ifrågavarande hänseende betecknades såsom olidligt, och att
samtlige talarne voro ense om behofvet af en ändring i fråga om det nu
i allmänhet brukliga kontumacialförfarandet vid underrätt. Däremot uttalades
skilda meningar därom, huruvida ifrågasatt lagändring borde afse
jämväl utsökningslagen eller ej.

Af ofvanstående framställning torde hafva framgått, att förenämnda
år 1877 genomförda reform medfört betydande olägenheter. Det framhölls
emellertid under förhandlingarna vid antagandet af den nya ordningen,
att reformen i ett visst annat hänseende skulle verka välgörande, och hvad
sålunda åberopades betydde utan tvifvel mycket för förslagets framgång.
Man förmenade, dels att de svårigheter, som den nya utsökningslagen beredde
fordringsägarne, skulle framkalla ett ordentligare kreditbruk, så att

- 1900 -

allmänheten vande sig att vid kreditaffärer lämna accept eller andra skriftliga
fordringsbevis, dels ock att öfver hufvud den nya utsökningslagen
skulle verka en minskning i konsumtionskrediten. Erfarenheten torde
emellertid hafva visat, att den nya lagen icke varit mäktig att framtvinga
nya former för den ekonomiska samfärdseln. Ett hufvudvilkor för affärslifvet
är förtroende, och i de fall, då handlanden, industriidkaren eller
handtverkaren hyser förtroende till sina kunders förmåga att betala och
därför lämnar kredit, utsträcker han i regeln sitt förtroende att gälla jämväl
kundernas goda vilja, så att han ej fordrar skriftligt bevis för sin
fordran. Affärslifvet rör sig nog i det stora hela i samma enkla och bekväma
former, efter det utsökningslagen trädde i kraft, som före nämnda
tid. Och hvad angår den förhoppning, man fäste vid den nya utsökningslagen,
att densamma skulle föranleda en minskning af konsumtionskrediten,
så torde ej häller därutinnan någon väsentlig förändring hafva inträdt efter
den nya lagens tillämpning. I allt fall lärer man väl böra skilja emellan
skadlig och berättigad konsumtionskredit, men den nya ordningens tunga
och obekväma former för lagsökning måste ju nu användas vid utkräfvande!
af alla fordringar, som grunda sig på konsumtionskredit. Härtill
kommer, att dessa tunga och obekväma former måste användas vid utkräfvandet
äfven af den mängd andra fordringar, som ej alls kunna tillskrifvas
konsumtionskrediten. Dylika lagsökningsmål äro ju vid domstolarne
ytterst vanliga.

Såsom ofvan framhållits, är det i dubbelt hänseende, som olägenheter
vidlåda det gängse förfaringssättet vid lagsökning för fordringar, som ej
grundas på skriftliga fordringsbevis. Båda dessa olägenheter borde, så vidt
möjligt är, undanrödjas. Under nuvarande förhållanden synes emellertid
ej någon utsigt härutinnan förefinnas, så vidt angår den ena af berörda
olägenheter, den nämligen som härleder sig därifrån, att landtdomstolarne
på många orter alltför sällan äro tillgängliga att anlitas för ifrågavarande
ändamål. För afhjälpande af den långsamhet i lagsökningsförfarandet, som
häraf följer, synes nämligen någon annan möjlighet ej förefinnas, än att
utsökningslagen sålunda ändras, att man likasom i forna tider må äga
lagsöka hos öfverexekutor äfven utan att åberopa skriftligt fordringsbevis.
Men det lärer väl vara föga antagligt, att lagstiftaren skulle befinnas villig
att nu återupplifva sagda redan utdömda förfaringssätt. Skulle i allt fall
en dylik ändring af utsökningslagen ifrågasättas, så vore densamma att
betrakta såsom en nödfallsutväg, som finge användas, intilldess clomstolsförfattningen
på landet blifvit ordnad på ett tillfredsställande sätt. När
detta en gång sker, lärer väl hela lagsökningsprocessen böra öfverlämnas
till de dömande myndigheterna, dit den rätteligen hörer.

— 1900 -

Den andra af berörda två olägenheter beror därpå, att stadgandet i 12
kapitlet 3 § rättegångsbalken i allmänhet sålunda tillämpas, att domstolarne
ej meddela s. k. tredskodomar i de skuldfordringsmål, hvari skriftligt fordringsbevis
ej åberopas. Denna praxis följes dock ej öfver hela landet.
Åtminstone några domstolar finnas, som utan hinder af svarandens uteblifvande
genom tredskodomar bifalla jämväl på räkning grundade fordringsanspråk.
För så vidt jag har kännedom om berörda afvikande
praxis, gäller vid tillämpningen däraf i allmänhet, att den åberopade räkningen
måste vara jämte stämningen tillstäld svaranden, samt att räkningen
måste vara noga specificerad. De räkningar, som vanligast förekomma,
äro naturligtvis handelsräkningar, men anser man sig oförhindrad
att på enahanda sätt bedöma äfven andra fordringsanspråk, t. ex. sådana
som grundas på räkning öfver verkstäldt arbete. Dock synes man ej bevilja
tredskodom beträffande fordringar af alla slag, sålunda t. ex. ej i fråga
om försträckning utan fordringsbevis. Vid meddelandet af dessa tredskodomar
utgå ifrågavarande domstolar från erfarenhetens vittnesbörd om
betydelsen af svarandens uteblifvande, och ett kriterium för den materiela
riktigheten af dessa domstolars praxis finnes i det faktum, att tredskodomarne
ytterst sällan öfverklagas, vare sig efter vad eller medelst anställande
af återvinningstalan.

Vid en stadsdomstol lärer man förfara på ett sätt, som något afviker
från sistnämnda domstolars praxis. Om svaranden uteblifver, efter det
han fått behörig del af både stämningen och den till stöd för krafvet
åberopade räkningen, uppskjutes vid denna domstol målet på en vecka
med föreläggande för svaranden att komma tillstädes, vid äfventyr att
målet, oberoende af hans uteblifvande, afgöres, hvarefter, om svaranden
jämväl andra gången uteblifver, käromålet då bifalles.

Vill nu lagstiftaren råda bot på de brister, som i förevarande hänseende
vidlåda domstolarnes vanliga praxis, är han därvid i den förmånliga
ställning, att han kan på förhand bedöma verkningarne af den nya lagstiftning,
som är af nöden. Den allmänna riktning, hvari lagändringen
bör gå, torde nämligen vara rätt angifven genom den praxis, hvilken utbildat
sig vid de domstolar, som under vissa förutsättningar treclskovis
bifalla fordringsanspråk enligt räkning. Någon olägenhet af denna praxis
har ej försports, och den synes vara grundad på ett teoretiskt riktigt bedömande
utaf innebörden af svarandens uteblifvande och underlåtenhet att
afgifva förklaring i saken. Samma praxis är ock till uppenbar fördel icke
blott och i främsta rummet för borgenärerna, utan jämväl och i ej ringa
mån för gäldenärerna.

De skuldfordringsmål, hvilkas handläggning genom den ifrågasatta

- 1900 -

lagstiftningen skulle närmare regleras, utgöra en så betydlig anpart af hela
antalet vid domstolarne anhängiga tvistemål, och en effektiv rättsskipning i
dessa mål är för den allmänna rörelsen af så stor vigt, att man synes med
rätta kunna påyrka, att frågan härom varder pröfvad särskildt för sig, utan
att göras mera beroende af andra närstående, till rättegångsväsendet hörande
frågor, än alldeles nödvändigt är. Det torde sålunda väl låta sig göra
att genom lag ordna ifrågavarande förhållanden, utan att rättegångsbalkens
sfadganden om bevisning därför behöfva undergå en fullständig revision.
Hvad som för ändamålets vinnande behöfves torde hufvudsakligen vara lagbestämmelser,
så affattade att domaren däraf föranledes att i skuldfordringsmål
betrakta svarandens uteblifvande vid första rättegångstillfället och
hans underlåtenhet att därvid genmäla kärandens sakuppgifter såsom ett
godkännande af krafvet, därest icke omständigheterna äro af beskaffenhet
att verka en annan uppfattning. Emellertid torde konsekvensen fordra,
att berörda stadganden blifva allmängiltiga, så att de komma att afse
tvistemål i allmänhet. Från nya lagberedningens betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning kan hämtas ledning vid affattande! af
dylika lagbestämmelser.

På grund af hvad jag anfört anser jag det vara af ett synnerligt
behof påkalladt, att en förbättrad lagskipning åvägabringas i fråga om
lagsökning för gäld, som icke grundas på skriftligt fordringsbevis, och får
jag därför härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser,
att därigenom beträffande skuldfordringsmål, i hvilka
skriftligt fordringsbevis ej åberopas, åstadkommes en
ändamålsenligare lagskipning, än som är förenlig med
den i allmänhet tillämpade uppfattning af svarandens
utevaro i målen.

Framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet
beträffande för brott häktade personers inställande för domstol.

Den som här i riket häktas för brott åtnjuter icke den i andra länders
lagar stadgade förmånen att nästan omedelbart efter häktningen inställas
för en domare, som äger makt att, i händelse häktningen befinnes

— 1900

vara olaglig, genast försätta den häktade på fri fot. Regeln är hos oss,
att någon pröfning af häktningsåtgärdens laglighet ej förekommer förr än
vid den ransakning, som vederbörande domstol håller med den häktade,
och denna ransakning företages ofta först sedan två till tre veckor och
under stundom ännu längre tid förflutit från häktningstillfället. Man
skulle vid sådant förhållande tilläfventyrs vilja antaga, att det är väl sörjdt
därför, att obefogade häktningar ej kunna förekomma. Men ett sådant
antagande saknar stöd i verkligheten. Häktningen verkställes vanligen af
åklagaren i det genom häktningen eller dessförinnan anstälda åtalet, d. v. s.
af den häktades motpart i rättegången, och de omständigheter, under hvilka
åklagaren har att ingå i den grannlaga pröfningen, om laga skäl till häktning
kunna anses föreligga eller icke, äro ej sällan synnerligen brydsamma.
De nödiga sakuppgifterna äro ofta ofullständiga och sväfvande, likasom
ock brottets karaktär under stundom är svår att fastställa. Ofta erfordras
mycken takt för att i det föreliggande fallet rätt kunna afgöra de för
pröfningen vigtiga spörsmålen, om den misstänkte kan anses hafva stadigt
hemvist eller yrke, samt om det skäligen kan befaras, att han, på fri fot
lämnad, afviker. Och under det åklagaren, kanske utsatt för påverkan af
en förorättad målsägare eller af en folkmening i orten, söker att för sig
klargöra förenämnda och andra vid pröfningen uppkommande frågor,
saknar han vanligen tillfälle till rådplägning med andra samt mången
gång rådrum till ett lugnt öfvervägande. Då härtill kommer, att åklagaren
i vanliga fall saknar större juridiska insigter samt ej sällan är en ung och
oerfaren man, lärer det ej kunna undvikas, att misstag i ifrågavarande
hänseende under stundom begås.

Det måste därför vara af synnerlig vigt, att domstolen så snart som
möjligt sättes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena
kunna för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hafva
varit med skäl företagen, men domstolen i allt fall med hänsyn till det
förändrade skick, hvari saken för domstolen föreligger, finner skal att lösgifva
den häktade. Äfven med hänsyn till sådana fall är det uppenbarligen
angeläget, att häktade personer skyndsammast inställas för domstol.
Såsom regel gäller härutinnan för närvarande, att vederbörande genast går
i författning därom, att underrättelse om häktningen meddelas domstolen.
I Stockholm och andra städer, där poliskammare finnes, är emellertid anstånd
med remissen till domstol i gällande författningar uttryckligen medgifvet.
Sålunda är i 4 § af instruktionen för polismästaren i Stockholm
den 20 maj 1868 stadgadt, att det åligger polismästaren att, där någon
blifvit för brott i häkte inmanad, ofördröjligen och, där ej omständligare
förberedande undersökning eller närmare utredning i särskilda fall är af

- 1900 —

nöden, inom 24 timmar efter det rapport i målet polismästaren tillhandakomma,
för ransakning vid vederbörlig domstol öfverlämna angifvelseskriften
med tillhörande handlingar, hvarjämte i ett följande moment af
samma § meddelats den föreskrift, att förberedande polisundersökning icke
må uppehållas längre än som oundgängligen nödigt är. Hvad sålunda är
stadgadt för Stockholm återfinnes i författningarne angående polisväsendet
i andra städer. •— Vidkommande den tid, inom hvilken domstolen skall,
sedan underrättelse om häktningen ingått, anställa ransakning med den
häktade, äro bestämmelser gifna i förordningen den 10 april 1810, hvari
stadgas, att ransakning öfver häktad person, som inför stadsdomstol ställes
för rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från den dag, då arresteringen
med orsaken därtill blifvit hos domaren behörigen anmäld, så framt den
häktade till staden ankommit, samt att domaren på landet bör hålla ransakning
med häktade personer inom tre veckor, efter det domaren fått
underrättelse om häktningen.

Man synes på goda grunder kunna ifrågasätta, att sådana ändringar
i ofvanberörda nu gällande föreskrifter måtte vidtagas, att större skyndsamhet
i ifrågavarande hänseende vinnes, än som för närvarande äger rum.
Förslag i sådant syfte framstäldes af Kongl. Maj:t vid 1886 års Riksdag,
då proposition för Riksdagen framlades med ett större förslag till lag angående
vissa delar af rättegången i brottmål. Enligt detta förslag, som
omfattade frågorna om den förberedande undersökningen, häktning m. m.,
skulle längre anstånd med hänskjutandet till domstol af mål angående
häktad person ej få meddelas än fjorton dagar, räknade från den dag, då
den häktade ankommit till ransakningshäktet, och skulle ransakningen

0 7 rö

börjas i stad inom tre dagar och å landet inom tio dagar, efter det hos
rätten eller domaren anmälts, att målet hänskjutits till domstol. Dock
skulle det ankomma på Konungen att, därest med hänsyn till särskilda
förhållanden i någon ort å landet hinder mötte att där börja ransakningen
inom den stadgade tiden, bestämma en tid af högst tre veckor, inom hvilken
ransakning å sådan oi''t skulle börjas. Lagförslaget blef antaget af Första
kammaren med vissa obetydliga förändringar, hvilka ej berörde innehållet
af de här ofvan upptagna bestämmelser, men afslogs af Andra kammaren.
I en i lagutskottet framstäld reservation hade yrkats, att den tid, inom
hvilken ransakning på landet senast skulle börjas, måtte bestämmas till
femton i stället för tio dagar, efter det behörig anmälan till domaren inkommit
om målets hänskjutande till domstolen.

Det måste anses såsom en högst betänklig brist i gällande lagstiftning,
att, på sätt ofvan omförmälts, vigtiga inskränkningar i den personliga
friheten stadgats i den för polismästaren i Stockholm gällande instruktion

- 1900 -

och andra polisförordningar, utan att allmän lag ens med hänsyn till
de hufvudsakliga grunderna reglerat nämnda inskränkningar. Det torde
därför vara angeläget, att den rätt, som i administrativa författningar tillerkänts
polismyndighet att låta anstå med hänskjutandet till domstol af
mål angående häktad person, varder genom allmän lag närmare bestämd.
Och därvid torde det tillika, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
vara af vigt, att det nu i polisförfattningarne förekommande ganska tänjbara
uttrycket, att remissen till domstol skall ske ofördröjligen, i den allmänna
lagen ersättes med en föreskrift om ett bestämdt antal dagar, hvarutöfver
remissen ej får fördröjas. Följden af det sväfvande stadgandet om
ofördröjlig remiss har nämligen, så vidt Stockholm angår, blifvit, att polismyndigheten
under stundom ända till fem eller sex veckor och någon
gång ännu längre låter anstå med remissen till domstol. Från de hit insända
fångförteckningarne har jag antecknat, att under år 1898 polisundersökningarne
i Stockholm räckt 54 dagar angående två, 70 dagar angående
en samt 74 dagar angående två häktade personer. A andra sidan torde
den ordinarie tiden för dessa polisundersökningar i hufvudstaden i allmänhet
ej uppgå till mera än några få dagar eller någon vecka.

Under den tid dessa undersökningar pågå är den häktade betagen
all möjlighet att, därest han tilläfventyrs skulle blifvit utan tillräckliga
skäl häktad, göra sin klagan hörd hos någon myndighet. Ett
i sådant hänseende belysande exempel kan hämtas från två genom
klagomål hos mig under åren 1898 och 1899 anhängiggjorda ärenden.
Två personer blefvo här i staden den 18 maj 1898 häktade såsom misstänkte
för bedrägligt förfarande. Polisundersökningen pågick ända till
den 11 juni, då polisrapporten föredrogs i poliskammaren, som nämnde
dag lösgaf de båda misstänkte personerna, hvilka sålunda varit häktade
under 24 dagar utan någon möjlighet att under denna långa tid få pröfningen
af häktningsåtgärdens laglighet hänskjuten till någon domare. Den
ene af de häktade hade besvärat sig öfver häktningen i Svea hofrätt, men
samma den 11 juni, då fångenskapen slutade, ankom till fängelset hofrättens
utslag af innehåll, att hofrätten ej kunde ingå i pröfning af saken. Båda
nämnde personer begärde sedan hos mig åtal mot polismyndigheten, men
på grunder, som finnas anförda i de i dessa ärenden meddelade resolutioner,
ansåg jag ej tillräckliga skäl härtill föreligga. Öfvervägande voro
emellertid skälen därför, att ifrågavarande häktningar ej bort äga rum.

I detta sammanhang bör ej lämnas oanmärkt, att om en grundlig
polisundersökning sålunda någon gång kan vara menlig för den häktade,
torde en sådan undersökning å andra sidan ofta vara till stor fördel för
den häktade, i det att ransakningen vid domstolen, med anledning af för Juätiiieombudsmaunens

ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 13

undersökningens fullständighet, kan väsentligen förkortas. I den persoxdiga
frihetens intresse torde dock en bestämd tid böra stadgas, utöfver hvilken
förundersökningen ej får utsträckas. Det är nämligen vigtigare, att ett
fåtal olagliga häktningar snarast möjligt upphäfvas, än att åtskilliga lagligen
häktade personer komma i åtnjutande af en förkortning i ransakningstiden.

Vidkommande den tid, som lämpligen kunde stadgas såsom den längsta,
under hvilken vederbörande skulle äga att låta anstå med remissen till
domstol, borde en längre tid än fjorton dagar i sådant hänseende ej i
något fall medgifvas. Det synes emellertid vara allenast i ett fåtal
större städer, som något behof af ett stadgande om rätt till sådant anstånd
hittills yppats. Att stadga sådan rättighet för polismyndigheten eller
åklagaremakten i städerna i allmänhet torde därför ej vara lämpligt.
Och hvad särskildt förhållandena på landsbygden angår, lärer där något
behof i ifrågavarande hänseende ej förefinnas. Tvärtom synes det, till
förekommande af obehörigt dröjsmål, böra uttryckligen stadgas, att den,
som häktat person, som skall ransakas vid häradsrätt, bör senast dagen
efter häktningen gå i författning därom, att vederbörande domare underrättas
om häktningen, och torde tillika böra föreskrifvas, att underrättelsen
skall meddelas domaren direkt och icke, såsom på vissa orter varit och
kanske ännu är öfligt, genom länsstyrelsen såsom mellanhand. Dylika
föreskrifter torde äfven böra gifvas beträffande städerna.

Skulle tiden, inom hvilken förundersökningen i hvarje fall måste
vara fulländad, genom lag fastställas'' till fjorton dagar, skulle, så vidt
jag har mig bekant, brytning med gällande praxis ej behöfva ske annorstädes
än i Stockholm, där vederbörande mera, än nu är fallet, finge vid
domstolen komplettera hvad som ej medhunnits vid förundersökningen.
Hvarken i Göteborg, Malmö eller Norrköping förekomma de långvariga
förundersökningar, som beträffande de vidlyftigare målen i hufvudstaden
anses nödvändiga.

Enligt 1886 års förberörda lagförslag skulle vid förundersökningarne
göras allenast minnesanteckningar, men ej föras fullständigt protokoll.
Kunde en dylik sed utbilda sig, skulle därigenom åtminstone i någon
mån dröjsmål vid förundersökningarne förekommas. En sådan ordningskulle
ock i ett visst annat hänseende vara till fördel för rättsskipningen.
Det är ju för närvarande vanligt icke blott i Stockholm och andra städer
utan äfven på landet, att i förhörsprotokollen de inför polismyndigheten
eller åklagaren afgifna vittnesberättelserna äro ganska utförligt refererade.
Lika vanligt är, att i underrätternas protokoll vittnesmålen äro sålunda
upptagna, att det heter, att vittnet vitsordade hvad han vid polisförhöret

- 1900 —

berättat med tillägg att etc. eller med den ändring att etc. Domaren
har naturligtvis måst förvissa sig om riktigheten af den uppfattning af
vittnesmålet, som sålunda kommer till synes i protokollet, i hvilket hänseende
dock större eller mindre noggrannhet kan användas. Huru härvid
än må förfaras, så kvarstår alltid den faran, att de ordalag, som begagnats
i förhörsprotokollet och vanligen ju äro affattade af den tilltalades motpart,
komma att oförändrade öfverföras från förhörsprotokollet till rättens
protokoll, ehuru uttryckssätten tilläfventyrs ej äro alldeles träffande och
antagligen skulle blifvit i viss mån förändrade, om det varit domaren
som i första hand i skrift affattat vittnesmålet. Om målet sedan varder
föredraget i högre rätt, kan det hända, att det ej är vittnesmålet i sin
ursprungliga sanning, utan vittnesmålet oafsigtligen i viss mån färglagdt
eller eljest felaktigt, som lägges till grund för domslutet. Mycket kan ju
under stundom bero på ordalag och uttryck. Det måste därför vara af
den allra största vigt, att det är den opartiske domaren, som i allo författar
protokollen i brottmål och därvid väljer uttryckssätten, och det är
en säker vinst för lagskipningen, om domaren vid vittnesmålens affattande
i skrift ej har annat material att tillgå än vittnenas muntliga berättelser.

Sedan anmälan om häktningen till vederbörande inkommit, skall,
såsom ofvan nämnts, i stad ransakning hållas inom åtta dagar därefter.
Att denna tid utan olägenhet skulle kunna nedsättas till tre eller fyra
dagar, torde vara uppenbart.

Hvad vidare angår den för landet meddelade föreskriften, att ransakning
därstädes skall hållas inom tre veckor, efter det underrättelse om
häktningen ingått, synes det icke vara oskäligt att nu påyrka en efter
nutida förhållanden afpassad ändring i nämnda, 90 år gamla föreskrift.

Jag har trott det vara af intresse att få utredt, i hvilken utsträckning
det inträffar, att för brott häktade personer af häradsrätterna vid första
ransakningstillfället lösgifvas, och har därför låtit, med ledning af de hit
insända fångförteckningarne för åren 1896—98, göra en undersökning i
berörda hänseende. Af denna undersökning framgår, att häradsrätterna vid
första ransakningen lösgåfvo 266 häktade personer år 1896, 246 är 1897
och 307 år 1898. Med de härstädes tillgängliga hjälpmedel har ej kunnat
utredas, huru lång tid i förevarande fall vid frigifningen förflutit från
den dag, då domhafvanden erhöll underrättelse om häktningen. Ej häller
har det kunnat fullständigt utredas, huru lång tid i berörda fall förflutit
från häktningen till frigifningen, men kan emellertid af undersökningen
därutinnan inhämtas, bland annat, att minst 21 procent af ofvanbemälte
år 1896 lösgifne personer, minst 17 procent af de år 1897 iösgifne samt
minst 22 procent af de år 1898 lösgifne vid frigifvandet varit häktade

- 1900 -

100

tre veckor eller därutöfver. Ock härröra omformaIta fall, i hvilka häktningen
räckt tre veckor eller mera, allenast till en mindre del från rikets
nordliga provinser, i motsats till hvad man möjligen kunnat vänta.

Såsom regel borde kunna stadgas, att häradsrätten inom tio dagar
efter det underrättelse om häktningen till domhafvanden ingått, skall företaga
ransakning med den häktade. Dock torde med hänsyn till de olägenheter,
som, i synnerhet på vissa orter, skulle uppstå för häradshöfdingarne
genom allt för ofta påkommande brottsmålsransakningar, kunna föreskrifvas,
att, därest häradshöfdingen mottager underrättelse om häktningen
å sådan tid, att inom fjorton dagar därefter skall antingen på grund af
lag eller enligt eljest träffad bestämmelse å ransakningsstället hållas ting
eller tingssammanträde, ransakningen må utsättas att hållas samtidigt
därmed. Genom en sådan anordning skulle den förmån tillika vinnas,
att statsverket besparades dryga utgifter för extra sammanträden.

Att för vissa orter bör kunna i förevarande hänseende medgifvas
ännu längre tid än tio eller fjorton dagar, synes otvifvelaktigt.

Skulle en författning i det nu omhandlade ämnet varda utfärdad,
kunde däri lämpligen inrymmas bestämmelser äfven om den tid, inom
hvilken underrätt bör fortsätta ransakning med häktad person, därest icke
särskilda omständigheter påkalla längre uppskof. Härom saknas stadganden
för närvarande.

På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
ägnade att åstadkomma större skyndsamhet, än nu
råder, beträffande för brott häktade personers inställande
för domstol.

Framställning till Riksdagen angående dyrtidstillägg åt vaktmästaren
vid justitieombudsmansexpeditionen.

Enligt den för justitieombudsmansexpeditionen gällande aflöningsstat,
som återfinnes i det af senaste Riksdag faststälda reglemente för riksgäldskontoret,
utgår vaktmästarens aflöning med 800 kronor om året,
hvilket belopp efter 5 år kan höjas med 100 kronor. 1 berörda reglemente
har tillika föreskrifvits, att så länge boställsrum i Riksdagens hus af vaktmästaren
innehafvas, skall hans aflöning minskas med 150 kronor om året.

— 1900 -

101

Nuvarande innehafvaren af vaktraästaresysslan, Caid Erik Blomqvist,
hvilken den 14 juni 1854 antogs till vaktmästare vid expeditionen, åtnjuter
i enlighet med nyssnämnda bestämmelser, jämte fri bostad, en
kontant aflöning af 750 kronor om året. Med de nuvarande högst betydligt
stegrade lefnadskostnaderna lärer emellertid nämnda aflöning lämna
en mycket knapp tillgång till en familjs nödtorftiga bärgning, och har
jag därför trott mig böra hos Riksdagen söka utverka någon förbättring
i vaktmästarens lönevilkor. Efter öfvervägande af de omständigheter, som
synts mig kunna på saken öfva inverkan, har jag funnit ett årligt lönetillägg
af 150 kronor vara skäligt.

Med anhållan att denna berättelse, i hvad angår nu förevarande framställning,
måtte till vederbörligt utskott hänvisas, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen måtte anslå ett belopp af 150 kronor
om året, att såsom dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid
justitieoinbudsmansexpeditionen utgå från och med år
1900 och tills vidare.

Ämbetsresan år 1899.

Under nästlidna år har jag företagit en äinbetsresa, som omfattat
Östergötlands och Malmöhus län jämte en del af Kristianstads län. Jag
har därvid i sedvanlig ordning besökt vederbörande läns- och stiftsstyrelser,
domhafvande och stadsdomstolar m. fl. myndigheter, och har jag tillika
genom besök i fängelser och häkten förskaffat mig kännedom om dessas
beskaffenhet och fångarnes behandling. Åt arkiven har jag i likhet med
mina företrädare i ämbetet ägnat behörig uppmärksamhet.

I det under resan förda diarium, hvilket, jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur, skall för granskning öfverlämnas
till Riksdagens lagutskott, redogöres för de iakttagelser och anmärkningar,
som under resan förekommit.

Handlagda klagomål och anstälda åtal.

Vid 1899 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes........................................................................... 17

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ............... 85

- 1900 —

Summa 102

102

Af dessa hafva

efter vederbörandes hörande fått förfalla ...................................................... 29

efter annorledes verkstäld utredning eller utan åtgärd afskrifvits ........ 55

hänvisats till åtal .......................................................................................... 5

vid arets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser ................ 9

beroende på utredning af annan myndighet ........... 1

5 » » » beroende på pröfning .................................................. 3

Summa 102

Under år 1899 hafva 7 åtal emot ämbéts- eller tjänstemän anstalts,
nämligen:

på grund af förd klagan .............................................................................. 5

af annan anledning......................................................................................... 2

Summa 7

Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på
förfrågan tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima Riksdag
någon förklaring af lagen i den ordning, 19 § i regeringsformen bestämmer,
icke blifvit af Kongl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1899 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrifvelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
hvilka vid 1898 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda
— om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna
år.

De sålunda vunna upplysningarna, hvilka angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1899, innefattas i tre
särskilda, i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar; innehållande
bilagan därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1899 till
Kongl. Maj:t aflåtit.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1 DOO.

OSSIAN BERGER.

Knut von Matern.

103

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1900.

Till Riksdagen.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse
utaf komiterade för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet
att påkalla komiterades åtgärd icke förekommit; hvilket komiterade skolat
för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1900.

	OSSIAN BERGER.
C. G. MALMSTRÖM.	A. E. NORDENSKIÖLD.	OSCAR MONTELIUS.
F. KROOK.	C. G. STYFFE.	C. G. HERNMARCK.

Knut von Matern.

■ > "i «-r / , - y

■ i ••l! /

''!! -

\,V''j

thiii:. - ::

, t -..

■ f

*; i / it ii’ 1U

BILAGA

till

Riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse

till 1900 års Riksdag.

Bil till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag.

Förteckning pa de af Riksdagen år 1899 till Kongl. Ma,j:t ajlätna
skrifvelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma
skrivelser blifvit under nämnda år vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 15 februari 1899, angående val af justitieombudsman
och suppleant för honom. (1.)

1899 den 24 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 1 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 67 § konkurslageu. (4.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 mars 1899.

3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande tillägg till förordningen om offentlighet vid underdomstolarne den
22 april 1881. (5.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 mars 1899.

4:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majtts proposition med förslag till lag
angående förändring af tomts område, till lag om ändrad lydelse af 11 kapitlet
2 § jordabalken, till lag om ändrad lydelse af 9 och 18 §§ i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag om hvad
i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns. (6.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 26 maj 1899.

5:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse af 3 momentet i förordningen om biskops- och superintendentsval
den 30 maj 1759. f7.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 mars 1899.

*) Det vid sintet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till Riksdagens protokoll.

- 1900 -

108

6:o af den 3 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
handräckning åt utländsk domstol, till lag om vittnesförhör vid utländsk domstol,
till lag om ändrad lydelse af 3 § i lagen den 19 november 1886 angående
skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot
inländsk man ställa borgen för kostnad och skada och till lag om verkställighet
i visst fall af utländsk domstols beslut. (8.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 6 mars 1899.

7:o af den 8 mars, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 22 och
24 §§ i 15 kapitlet strafflagen. (10.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 utfärdat lag
i ämnet.

8:o af den 18 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar af förordningen om jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund den 30 december 1880. (46.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 oktober 1899.

9:o af den 19 april, i anledning af väckt motion om införande af lagbestämmelser
rörande biträde af tolk åt domstol eller allmän åklagare. (47.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

10:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser
för misshandel af djur. (48.)

Sedan högsta domstolen inkommit med infordradt utlåtande öfver ett inom justitiedepartementet
upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kapitlet 16 § strafflagen, har
Kongl. Maj:t den 22 december 1899 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

ll:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om samäganderätt till fast och lös egendom. (49.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
bestämmelser rörande skyldigheten att deltaga i byggnad och underhåll af
kyrka m. m. samt tingshus och häradsfängelse. (50.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 30 juni 1899 utfärdat lagar i
dessa ämnen.

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser i
fråga om kungörande af slutting. (51.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse
af 2 § i förordningen den 21 mars 1884 angående kungörande af tiden för allmänna
tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande af ting, har Kongl. Maj:t den
22 december 1899 beslutit till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

- 1900 -

109

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till skydd för
det fria arbetsaftalet. (52.)

Anmäld i sammanhang med Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, med begäran
om utarbetande af förslag till ny legostadga, och öfverlämnad till den under 25:o i den
förteckning, som afser äldre skrivelser, omförmälta komité.

15:o af den 5 mäj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (61.)

1899 den 19 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

16:o af den 10 maj, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Sedan samtliga domkapitel och konsistorier afgifvit infordrade utlåtanden öfver Riksdagens
förevarande framställning, är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för
brott, som omförmälas i 18 kapitlet 6 och 13 §§ strafflagen. (91.)
Infordradt utlåtande från justitiekanslersämbetet har inkommit; och beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

18:o af samma dag, i anledning af väckt motion med förslag till lag om skydd för
vissa mönster och modeller. (92.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 utfärdat lag
i ämnet.

19:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena emellan kommuner
och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

Kongl. Maj:t har befalt, att öfverståthållareämbetet samt, efter vederbörande magistraters
hörande, Konungens befallningshafvande i länen skulle afgifva utlåtanden öfver Riksdagens
förevarande framställning; och hafva dessa utlåtanden ännu icke fullständigt inkommit.

20:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats af
ämbets- eller tjänsteman, till lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 11 §
handelsbalken samt till lag om ändrad lydelse af 85, 86, 143 och 164 §§
utsökningslagen. (94.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 utfärdat lagar i
samtliga ofvanberörda ämnen.

21:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 3 § sjölagen. (96.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 maj 1899.

22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 11 kapitlet rättegångsbalken, till lag angående

- 1900 -

110

påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål, till lag om ändrad lydelse
af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872, till lag angående ändrad lydelse af
17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895, till lag
angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895
samt till lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895. (98.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 utfärdat lagar i
samtliga ofvanberörda ämnen.

23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 86, 87, 123 och 148 §§ i strafflagen för krigsmakten
den 7 oktober 1881. (99.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 16 juni 1899 utfärdat lag i ämnet.

24:o af samma dag, i anledning af väckt motion med förslag till lag om beräkning
i vissa fäll af tid, som afses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller.
(100.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 10 juli 1899 utfärdat lag
i ämnet.

25:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af jämväl
andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till sin
uppgift. (101.)

Från Konungens samtlige befallningshafvande, domkapitlen i riket och konsistorierna
infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

26:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 2, 20
och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring samt
6 § i lagfartslagen. (127.)

Kongl. Maj:t har anbefalt landtmäteristyrelsen att, efter Konungens befallningshafvandes i
Kopparbergs län hörande, afgifva utlåtande öfver Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda
framställning.

27:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884,
äfvensom i ämnet väckta motioner. (151.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, har Kongl.
Maj:t den 20 oktober 1899 utfärdat lag i ämnet.

Därjämte har, sedan kommerskollegium afgifvit infordradt förslag till vissa administrativa
bestämmelser, som af Riksdagens förevarande skrifvelse kunde föranledas, kungörelse
i ämnet utfärdats den 20 oktober 1899 på finansdepartementets föredragning.

— 1900 —

111

28:o af den 10 maj, i anledning af Kougl. Majcts proposition med förslag till ändrad
lydelse af §§ 5 och 6 regeringsformen. (122.)

I statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

29:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 2 § 4 momentet tryckfrihetsförordningen. (123.)

I statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

30:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel. (62.)

1899 den 26 maj föredragen, hvarvid dels beslöts, att statskontoret skulle för utbetalning
till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1900 uppförda summor om
Riksdagens i punkterna 1 och 2 af berörda skrifvelse anmälda beslut underrättas, dels i
afseende å skrifvelsens punkt 3 förordnades, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit
i fråga om användande för svenska kyrkan i Paris af öfverskott å de från kronans fastighet
i Konstantinopel inflytande hyresinkomster skulle delgifvas vederbörande till kännedom
och efterrättelse, dels ock beträffande punkt 4 utrikesdepartementet bemyndigades att af
Sveriges andel i konsulskassans behållning utbetala till dem, som lidit förluster genom de
af f. d. konsul Woxeu i svenska ärenden begångna förskingringar, ett sammanlagdt belopp,
ej öfverstigande 73,300 kronor, till godtgörande af samma förluster, under vilkor att de,
som sålunda erhölle godtgörelse, på utrikesdepartementet öfverläte sina på ifrågavarande
förskingringar grundade fordringsanspråk mot Woxen.

8:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

31 :o Riksdagens skrifvelse af den 4 maj 1899, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
krigsberedskap, dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde hufvudtiteln
i punkten 34 gjorda framställning om anslag till försöksmobilisering,
dels ock Kongl. Maj:ts proposition angående dagaflöning åt värnpligtige vid
tjänstgöring i visst fall under år 1900. (59.)

Den 30 december anmäld inför Kongl. Maj:t, därvid beslut fattades.

32:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
landtförsvaret af ett till indragna furirbostället Mjölby n:o 15 Södergården
hörande område. (76.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 19 maj, därvid beslut fattades.

- 1900 -

112

33:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af f. d. exercisplatsen Petsarfverum på Gotland. (133.)

Den 2 juni anmäld inför Kongl. Maj:t, därvid beslut fattades.

34:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af
fasta egendomen n:o 23 i kvarteret Hvalfisken inom Östermalms församling i
Stockholm. (134.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 2 juni, därvid beslut fattades.

35:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel. (63.)

Kongl. Maj:t har den 9 juni, den 24 juli, den 20 oktober samt den 17, 22 och 30

november meddelat beslut i ärendet, utom i fråga om punkterna 14, 22, 33 och 34,

beträffande bvilka från vederbörande ämbetsverk infordrade utlåtanden ännu icke till Konod.

_ o

Maj:t inkommit.

36:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (68.)

Anmäld inför Kongl. Maj:t den 16 juni och den 30 december, därvid beslut fattades.

37:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till landtförsvaret af lägenheten Berrita Gurrislyckan inom Malmöhus län. (141.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 2 juni, därvid beslut fattades.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

38:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (64.)

Den 26 maj 1899 föredragen inför Kongl. Maj:t; och innehållet af skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

39:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (68.)

Den 26 maj 1899 genom finansdepartementet anmäld inför Kongl. Maj:t; och transsumt
af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnadt till sjöförsvarsdepartementet, hvarefter
ärendet den 16 juni 1899 ånyo anmälts inför Kongl. Maj:t för delgifvande af innehållet
utaf skrifvelsen vederbörande till kännedom och efterrättelse.

— 1900 —

113

5:o. Kongl. civildepartementet.

40:o Riksdagens skrifvelse af den 8 mars 1899, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar.
(9.)

Anmäldes den 10 mars, då beslut i ärendet fattades.

41 :o af den 14 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande
af medel till utrotande af den s. k. trädgårdsnunnan inom Kalmar och Blekinge
län. (16.)

Anmäldes den 17 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

42:o af den 15 mars, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(17.)

Anmäldes den 29 mars, därvid beslöts utfärdande af kungörelse angående vilkoren för
erhållande af understöd från de af Riksdagen anvisade anslag till väganläggningar och
vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt uppränsning af åar och farleder äfvensom
frostminskningsföretag, hvarjämte öfriga af skrifvelsen föranledda åtgärder beslötos.

43:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för sjökommunikationer. (20.)

Anmäldes den 29 mars, då beslut i ärendet fattades.

44:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om löneförbättring för vissa betjäute vid statens järnvägar. (21.)
Anmäldes den 29 mars, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

45:o af den 21 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af visst, kronolägenheten Köpingsön n:o 1 tillhörande område.
(22.)

Anmäldes den 7 april, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

46:o af den 23 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande statens järnvägstrafik samt angående statens järnvägsbyggnader.
(37.)

Anmäldes den 7 april, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

47:o af den 5 april, angående åtgärder för den svenska borgerliga tidens bringande
till öfverensstämmelse med den s. k. europeiska medeltiden. (38.)

Anmäldes den 5 maj, då vetenskapsakademien anbefaldes att afgifva utlåtande i ärendet;
och sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 16 juni, därvid kungörelse
i ämnet utfärdades.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till WOO års Riksdag.

114

48:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (65.)

Anmäldes den 26 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades. Beträffande
Riksdagens i skrifvelsen omförmälta beslut om vissa ändringar i gällande bestämmelser
rörande lån från fonden för fiskerinäringens befrämjande anbefaldes kommerskollegium
och landtbruksstyrelsen att inkomma med utlåtande. Sedan detta utlåtande den 5 december
afgifvits, är denna fråga beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

49:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (68.)

Anmäldes den 22 juni i den del, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

50:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
statens järnvägar af kronolägenheten Ingenting i Solna socken af Stockholms
län med visst undantag. (78.)

Anmäldes den 26 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

51:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af
medel till anskaffande af en ångfärja att insättas i ångfärjeförbindelsen mellan
Malmö och Köpenhamn. (79.)

Anmäldes den 19 maj, därvid beslöts infordrande af stadsfullmäktiges i Malmö yttrande
i anledning af de af Riksdagen för anslagets beviljande stadgade vilkor. Sedan detta
yttrande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 30 juni, då af skrifvelsen påkallade åtgärder
beslötos.

52:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen. (80.)

Anmäldes den 26 maj, därvid Konungens befallningshafvande i Norrbottens län anbefaldes
att inkomma med vederbörande väghållningsskyldiges yttrande, vissa infordrade upplysningar
samt eget utlåtande i ärendet.. Dessa yttranden hafva ännu icke inkommit; och
har ännu icke häller underrättelse ingått, huruvida anslag beviljats för iståndsättande af
mötande väg i Norge.

53:o af den 8 maj, i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i tvister
mellan arbetare och arbetsgivare. (85).

Anmäldes den 19 maj, därvid en komité tillsattes med uppdrag att, efter inhämtande
af ärendet rörande upplysningar och åvägabringande af öfrig utredning i ämnet, afgifva
utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder
i tvister emellan arbetsgivare och arbetare.

54:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående mosaiske
trosbekännares fattigvård. (97.)

Kungörelse i ämnet utfärdades den 22 juni.

— 1900 —

115

55:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)

Anmäldes den 30 juni i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos i anledning af skrifvelsens innehåll i fråga om arbetena å
bandelen Umeå—Storsaudskär, hvarjämte järnvägsstyrelsen anbefaldes att afgifva utlåtande
öfver skrifvelsen i hvad den rörde frågan om ersättning till tullverkets personal i Helsingborg
för visst öfvertidsarbete. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

56:o af samma dag, i anledning af Kougl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Vara köping af ett område af länsmansbostället Vj mantal Vara Stommen
n:o 9. (108.)

Anmäldes den 2 juni, då beslut i ärendet fattades.

57:o af samma dag, angående anläggning af en centralverkstad för reparation af
lokomotiv för mellersta och södra Sveriges statsbanor. (112.)

Anmäldes den 26 maj, då erforderliga åtgärder beslötos.

58:o af samma dag, angående fullbordande af statsbanan mellan Krylbo och Örebro
samt fortsättning af statsbanan från Göteborg till Skee. (113.)

Anmäldes den 26 maj, då beslut i ärendet fattades.

59:o af den 12 maj, i anledning af Kougl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fjärdingsmansbestyrets utgörande. (125.)

Den 29 september utfärdades lag om fjärdingsmansbestyrets utgörande samt instruktion
för fjärdingsmännen.

60:o af samma dag, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af
kalk m. m. (130.)

Anmäldes den 19 maj, då järnvägsstyrelsen anbefaldes att afgifva utlåtande i ärendet.
Detta utlåtande bar ännu ej inkommit.

61:o af den 13 maj, angående statsregleringen för år 1900 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (131.)

Anmäldes den 7 juli i de delar, skrifvelsen tillhörde civildepartementets handläggning, och
beslötos erforderliga åtgärder.

. 62:o af samma dag, angående Riksdagens afslutande. (132.)

Anmäldes den 13 maj, då erforderlig åtgärd beslöts.

63:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning
af Alnarps kungsgård underlydande gatehusen n:is 12 och 13 Lomma. (148.)
Anmäldes den 2 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

- 190Q —

116

6:o. Kongl. finansdepartementet.

64:o Riksdagens skrifvelse af den 11 mars 1899, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående försäljning af lägenheter under förra jägmästarebostället
x/2 mantal Råstorp n:o 2 Södergården i Östergötlands län. (15.)

Vid föredragning den 17 mars af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

65:o af den 15 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till fortsatt utveckling af statens telefonväsende. (18.)

Vid föredragning den 23 mars af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut skulle meddelas telegrafstyrelsen till
kännedom.

66:o af den 21 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre landtbrukaren Carl Johan
Johansson. (23.)

67:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af viss del af ett vid afvittringen inom Jockmocks socken för
kronans räkning afsatt område invid Murjeks järnvägsstation i Norrbottens
län. (24.)

68:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af tre till indragna militieboställen i Östergötlands län hörande lägenheter. (25.)

69:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af dels en under förra kronofogdebostället 5/8 mantal Qvaruberget n:o 1 i
Södermanlands län lydande utäga, dels ock ett till förra militiebostället %
mantal Tingaröd nås 4, 7 och 13 i Malmöhus län hörande gatehus. (26.)
Vid föredragning den 29 mars af dessa fyra skrifvelser har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen uti ifrågavarande ärenden beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

70:o af samma dag, angående förbud mot försäljning af spirituösa drycker mot
postförskott. (31.)

Vid föredragning den 4 april har Kongl. Maj:t anbefalt öfverståthållareämbetet och
Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län att i anledning af Riksdagens berörda
skrifvelse hvar för sig afgifva underdånigt utlåtande.

Sedan berörda utlåtanden inkommit, är detta ärende beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

71:o af samma dag, angående stämpelafgift för växel och check. (32.)

- 1900 -

117

Vid föredragning den 14 april har Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret och kammarrätten
att afgifva gemensamt utlåtande i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse.

Sedan sådant utlåtande inkommit, har Kongl. Maj:t den 19 maj utfärdat kungörelse
angående ändring i 8 § i gällande förordning angående stämpelafgiften, att tillämpas från
och med den 1 juli 1899.

72:o af samma dag, angående vissa ändringar i bestämmelserna om stämpelafgiften.
(33.)

Sedan statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit infordradt utlåtande öfver de
af Riksdagen beslutade ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften, har
Kongl. Maj:t vid föredragning af denna Riksdagens skrifvelse, i sammanhang hvarmed
anmäldes Riksdagens skrifvelse af den 10 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition
angående ändrad lydelse af §§ 3 och 7 i nämnda förordning, den 2 juni förordnat, att,
med iakttagande af Riksdagens i omförmälta skrifvelser anmälda beslut, ny förordning
angående stämpelafgiften skulle utfärdas.

7 3:o af den 23 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till förekommande af skogshärjning af insekten nunnan. (34.)

Vid föredragning den 29 mars af förevarande skrifvelse har Kong]. Maj:t förordnat, att
hvad Riksdagen beslutit skulle meddelas domänstyrelsen, samt bemyndigat styrelsen att
dels till ersättande af de enligt Kong]. Maj:ts bref den 30 september 1898 och den 13
januari 1899 till domänstyrelsen af statskontoret utbetalade belopp äfvensom af hvad i
öfrigt blifvit för det med ifrågavarande anslag afsedda ändamål förskjutet, dels ock för
vidtagande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med domänstyrelsens och landtbvuksstyrelsens
förslag af åtgärder till bekämpande af insekten nunnans härjningar af 1899 års skogsmedel
använda ett belopp af högst 175,000 kronor.

74:o af den 5 april, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre suppleanter
för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (39.)

75:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret och tre
suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (40.)

Den 14 april äro dessa två skrifvelser för Kongl. Maj:t anmälda och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagda till handlingarna.

76:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 9 moment 1 c) af tulltaxeunderrättelserna. (54.)

Vid föredragning den 5 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit
utfärda kungörelse i ämnet.

77:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 10 moment 4 i förordningen den 13 juli 1887 angående vilkoren
för tillverkning af bränvin, sådant nämnda moment lyder enligt kongl. kungörelsen
den 1 juni 1894. (55.)

- 1900 -

118

Vid föredragning den 5 maj af Riksdagens berörda skrifvelse, i sammanhang hvarmed
anmäldes en af medicinalstyrelsen till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse angående rätt för
föreståndare för allmän sjukvårdsanstalt att för anstaltens behof låta denaturera bränvin
för återbekommande af tillverkningsskatt, har Kongl. Maj:t förordnat, att kungörelser skulle
utfärdas dels angående ändrad lydelse af § 10 moment 4 i förordningen angående vilkoren
för tillverkning af bränvin den 13 juli 1887, sådant nämnda moment lyder enligt kungörelsen
den 1 juni 1894, dels ock angående ändrad lydelse af §§ 1, 9, 14 ocli 24 i
förordningen angående denaturering af bränvin den 10 oktober 1890, sistnämnda båda §§
sådana de lyda enligt kungörelsen den 30 november 1894; och bar Kongl. Maj:t den
30 november låtit utfärda kungörelser angående dels bestämmelser i fråga om restitution
i vissa fall af tillverkningsskatt för bränvin, som vid staten tillhörigt krutbruk användes
för tillverkning af krut, dels ock restitution af bränvinstillverkningsskatt för finkelolja,
afsedd till tekniskt ändamål.

78:o af den 29 april, angående nedsättning i rekommendationsafgiften för inrikes
brefpostförsändelser. (56.)

Vid föredragning den 19 maj af denna Riksdagens skrifvelse har generalpoststyrelsen anbefalts
att verkställa den af Riksdagen begärda utredning samt därmed äfvensom med
det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, till Kongl. Maj:t inkomma.

Sedan berörda utredning och förslag af generalpoststyrelsen afgifvits, bar Kongl.
Maj:t vid ärendets föredragning den 22 december, med afseende å hvad generalpoststyrelsen
anfört, funnit Riksdagens förevarande skrifvelse icke höra föranleda någon Kongl.
Maj:ts åtgärd.

79:o af samma dag, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om prenumeration
å tidningar. (57.)

Vid föredragning den 19 maj af denna skrifvelse bemyndigade Kongl. Maj:t chefen fölfinansdepartementet
att för utarbetande inom nämnda departement af förslag till bestämmelser
i det af Riksdagen antydda syfte tillkalla ett antal af högst sex personer. Från
de på grund häraf tillkallade personerna bar något förslag i ämnet ännu ej inkommit.

80:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge. (58.)

Vid föredragning den 5 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t utfärdat förordning angående
vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

81:o af den 5 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (60.)

Innehållet af denna skrifvelse har den 26 maj meddelats riksmavskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

- 1900 —

119

82:0 af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (66.)

Vid föredragning den 26 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig
från Kongl. Majts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse
skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delai'', som rörde andra
ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

83:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (68.)

Vid föredragning den 26 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att förevarande skrifvelse skulle
i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet, för
sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas, samt att innehållet af skrifvelsen
i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

84:o af den 5 maj, angående försäljning till Umeå stad af en del af Klabböle
kronolaxfiske i Ume älf. (70.)

85:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra öfverjägmästarebostället 1 mantal Gate n:o 1 i Värmlands
län för en vattenledning till Arvika köping. (71.)

86:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället 1 mantal Skrukeby n:o 8 i Östergötlands län
hörande lägenhet. (72.)

87:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra kronofogdebostället 1 mantal Vik n:o 1 i Södermanlands län
hörande lägenhet. (73.)

88:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till häradsskrifvarebostället 1/2 mantal Plittorp n:o 1 i Kalmar län
hörande lägenhet. (74.)

89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två under kronohemmanet a/8 mantal Askö n:o 1 i Södermanlands län lydande
lägenheter. (75.)

Vid föredragning den 19 maj af ifrågavarande sex skrivelser har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

90:o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(81.)

- 1900 -

120

Den 19 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

91:o af den 8 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (88.)
Den 7 juli har Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda anhållan
låtit utfärda kungörelse i ämnet.

92:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lagar
om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 samt af 18 § i lagen angående
bankaktiebolag den 19 november 1886. (95.)

Den 19 maj har Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts af Riksdagen
godkända förslag låtit utfärda lagar i förenämnda ämnen.

93:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)

Vid föredragning den 26 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t dels förklarat, att
Kong]. Maj:t vill vid blifvande ombyte af boställsbafvare på anmälan af öfverintendentsämbetet
taga under ompröfning, huru den i Riksdagens förevarande skrifvelse under rubriken
öfverintendentsämbetet omförmälta, i landshöfdingeresidenset i Hernösand befintliga
lägenhet skulle disponeras, dels ock förordnat, att ett tryckt exemplar af ifrågavarande
skrifvelse, i hvad den rörde järnvägsstyrelsen, skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas
till civildepartementet.

94-:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af Ekolsunds bro i Upsala län m. m. (104.)

95:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronolägenheten Nykrogen samt delar af förra militiebostället l1/^ mantal
Erfvinge n:o 3 i Stockholms län. (105.)

96:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Göteborgs stad af kronans rätt till viss mark i Majornas 4:de rote. (106.)

97:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra militiebostället 5/8 mantal Alsunda n:o 2 i Stockholms län
hörande lägenhet. (107.)

Vid föredragning den 26 maj af förevarande fyra skrifvelser har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle, meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

98:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
i gällande föreskrifter om åsättande af grundskatt m. m. (109.)

Den 26 maj har Kongl. Majt låtit utfärda kungörelse om hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutit.

1900-—

121

99:o af samma dag, angående utgifvande af en handbok öfver gällande föreskrifter
rörande de i rikshufvudboken uppförda anslag ocli fonder. (110.)

Den 26 maj liar Kongl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet att åt lämpliga
personer uppdraga att utarbeta berörda handbok.

Därjämte liar Kong], Maj:t anbefalt statskontoret att för inlösen af de i Riksdagens
förevarande skrifvelse om förm älta samlingar till disposition af chefen för finansdepartementet
mot redovisning utanordna ett belopp af 1,000 kronor.

På grund af förberörda uppdrag har chefen för finansdepartementet den 22 juni
anmodat riddarhussekreterare)! J. M. Stuart och förste revisorn hos statskontoret F. M.
Rystedt att gå i författning om utarbetande af ifrågavarande handbok.

100:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pension
för statistikern hos telegrafstyrelsen E. S. Severin. (114.)

101 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående understöd
åt förre sergeanten F. Bergman. (115.)

102:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående understöd
åt arbetsledaren August Andersson. (116.)

Vid föredragning den 26 maj af förevarande tre skrivelser har Kongl. Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Majrt och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse. 1

1 03:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående arrendefri
upplåtelse till Jönköpings läns fångvårdsförening af förra militiebostället a/2
mantal Långanäs n:o 1 i nämnda län. (117.)

Vid föredragning den 26 maj af Riksdagens berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, förordnat, att hvad Kong]. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom ocb efterrättelse.

Därjämte har Kongl. Maj:t dels anbefalt domänstyrelsen att, sedan bostället blifvit
till fångvårdsföi eningen upplåtet, tid efter annan göra sig underrättad om boställets skötsel
och vård samt, därest i nämnda afseende något väsentligt skulle finnas att erinra, därom
hos Kongl. Maj:t göra an mälan, dels ock förordnat, att ett tryckt exemplar af Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle öfverlämnas till justitiedepartementet för vidtagande af den
åtgärd, som kunde finnas påkallad af Riksdagens i skrifvelsen uttryckta förväntan, att
Kong]. Maj:t måtte på lämpligt sätt låta göra sig underrättad om uppfostringsanstaltens
handhafvande.

104:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (118.)

Vid föredragning den 26 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefalt
fångvårdsstyrelsen att till Kong]. Maj:t inkomma med det yttrande, hvartill samma skrif Bil.

till justitieombudsmannens ämbetsberättélse till 1900 års Riksdag. 16

122

velse ur fångvårdens synpunkt kunde finnas föranleda; och har dylikt yttrande ännu ej
inkommit till Kongl. Maj:t.

105:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande förordning angående stämpelafgiften. (119.)

Vid föredragning den 2 juni af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens
skrifvelse af den 21 mars angående vissa ändringar i bestämmelserna om stämpelafgiften,
har Kongl. Maj:t låtit utfärda ny förordning angående stämpelafgiften.

106:o af samma dag, angående ändring i 4 § bevillningsförordningen och 2 § i
instruktionen för taxeringsmyndigheterna. (120.)

Vid föredragning den 15 december af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes
Riksdagens skrifvelse af den 12 maj angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
har Kong]. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående den vid 1899 års Riksdag åtagna
bevillning af fast egendom samt af inkomst.

107:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående civile tjänsteinnehafvares rätt till pension af staten m. rn. (121.)
v Vid föredragning den 9 juni af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förördnat, att Riksdagens
beslut, i hvad det afsåge förändradt sätt för bestridande af pensioneringen af
tjänsteinnehafvare vid postverket, skulle meddelas vederbörande till kännedom.

Därjämte har Kongl. Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den af
Riksdagen begärda utredning angående förändradt ordnande af det civila pensionsväsendet.

108:o af den 12 maj, angående tullbevillningen. (128.)

Den 20 oktober har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse angående fortsatt tillämpning
af tulltaxan den 24 oktober 1898 med vissa ändringar.

109:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (129.)
Vid föredragning den 15 december af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes
Riksdagens skrifvelse af den 10 maj angående ändring i 4 § bevillningsförordningen och
2 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, har Kongl. Maj:t låtit utfärda kungörelse
angående den vid 1899 års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

110:o af den 13 maj, angående statsregleringen för år 1900 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (131.)

Vid föredragning den 26 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Riksdagen beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i
hvad den rörde afsättning af medel till arbetareförsäkringsfonden, till underlättande af
åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande, till anskaffande af
ny rörlig materiel vid statens järnvägar, till järnvägsanläggningar för statens räkning
äfvensom till låneunderstöd för enskilda järnvägar samt till anskaffande af en ångfärja

- 1900 -

123

mellan Malmö och Köpenhamn, skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet.

lll:o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande
af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem. (135.)
Den 10 juli har Kongl. Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen
begärda utredning i ämnet.

112:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag af kronan tillhörig mark i Juckasjärvi
socken i Norrbottens län m. m. (136.)

Vid föredragning den 26 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad detsamma skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet,
förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

Därjämte liar Kongl. Maj:t anbefalt Konungens befallningshafvande i Norrbottens län,

dels att iakttaga, att i det köpebref, Konungens befallningshafvande hade att utfärda
å det område, som finge under äganderätt upplåtas till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,
arealen af nämnda område skulle till siffran angifvas;

dels att beträffande den mark, som skulle åt bolaget på arrende under en tid af
femtio år upplåtas, med bolaget upprätta behörigt arrendekontrakt;

dels att till Kongl. Maj:t inkomma med i vederbörlig ordning upprättadt förslag till

det arrendebelopp, bolaget hade att årligen under de tio första arrendeåren erlägga för

sistberörda mark;

dels att, sedan af de å den af geologen Lundbohm sammandragna karta med gröna
gränslinie;- utmärkta samt med X och X1 betecknade områden undantagits ej mindre den
del af området X, som för järnvägens behof erfordrades, än äfven den mark i öfrigt, som

kunde finnas böra för allmänt behof afsättas, låta upprätta plan för ordnande och bebyg gande

af den öfriga delen af områdena, hvilken plan borde omfatta såväl byggnadstomter
som ock gator, torg och andra allmänna platser samt underställas Kongl. Maj:ts
pröfning;

dels ock att, sedan försäljning af tomter å sistberörda del af områdena tagit sin
början, årligen inom utgången af januari månad till Kongl. Maj:t inkomma med uppgift
å sammanlagda beloppet å de vid slutet af nästföregående år influtna köpeskillingar för
försålda tomter och i sammanhang därmed afgifva yttrande, om och i hvad mån köpeskillingarne
fortfarande kunde anses erforderliga för områdets behöriga ordnande.

113:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:s proposition angående upplåtande
åt aktiebolaget Gellivare malmfält af kronan tillhörig mark i Norrbottens
län m. m. (137.)

Vid föredragning den 26 maj af denna skrifvelse liar Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad detsamma skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet,

— 1900 -

124

förordnat, att livad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kongl. Maj:t anbefalt Konungens befallningshafvande i Norrbottens län,

dels att med aktiebolaget Gellivare malmfält upprätta kontrakt om upplåtande ander
de af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda vilkor åt bolaget på arrende under en tid af
femtio år af det område af den kronan vid afvittringen i Gellivare socken tillfallna öfverloppsmark,
som, innefattande eu areal af 619,784 hektar, funnes om förmält i bolagets
skrift af den 8 december 1898 och å den vid samma skrift fogade karta till sina gränser
närmare angifvet, dock med undantag af de delar af området, som enligt Kongl. Maj:ts
och Riksdagens beslut borde från upplåtelsen undantagas;

dels att till Kongl. Maj:t inkomma med i vederbörlig ordning upprättadt förslag
till det arrendebelopp, bolaget hade att årligen under de tio första arrendeåren erlägga
för det upplåtna området;

dels att skyndsamt afgifva yttrande, huruvida hinder mötte för fastställande af den
utaf ingeniören H. Wennerström upprättade plan för reglering af det område, som vore
afsedt att upplåtas åt enskilde till bebyggande;

dels ock att, sedan försäljning af tomter å sistberörda område tagit sin början, årligen
inom utgången af januari månad till Kongl. Maj:t inkomma med uppgift å sammanlagda
beloppet å de vid nästföregående års slut influtna köpeskillingar för försålda tomter
och i sammanhang därmed afgifva yttrande, om och i hvad mån köpeskillingarne fortfarande
kunde anses erforderliga för områdets behöriga ordnande.

114:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (188.)

Den 26 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelses innehåll skulle meddelas
statskontoret till kännedom och efterrättelse.

115:o af samma dag, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket indragna
hospitalsräntor m. m. (140.)

Don 26 maj har kammarkollegium anbefalts att i anledning af denna Riksdagens skrifvelse
afgifva utlåtande; och har dylikt utlåtande ännu ej inkommit till Kongl. Maj:t.

116:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter förre fabriksarbetaren Lars Persson.

(142.)

117:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra häradsskrifvarebostället 1 mantal Västra Hälgestad n:o 1
Mellangård i Östergötlands län hörande lägenhet. (143.)

1 18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra landshöfdingebostället kungsgården Noret i Kopparbergs
län för utvidgning af Falu stads område. (144.)

— 1900 -

125

119:o af samma dag, i anledning af Kongl, Majrfcs proposition angående upplåtelse
åt Folkare härads tingshusbyggnadsskyldige af mark från kronohemmanet
Åvesta i Kopparbergs län till plats för tingshus. (145.)

120:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället % mantal Hunna n:o 3 Östergård i Kronobergs län
(146.)

121 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af viss del af förra militiebostället 1 mantal Örby n:o 2 Bossgård i Älfsborgs
län jämte kronans andel i fallet och vattnet i Viskaån utanför samma område
m. m. (147.)

Vid föredragning den 26 maj af förevarande sex skrivelser har Kongl Maj:t förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

122:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(149.)

Den 26 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
åtgärd, lagd till handlingarna.

123:o af samma dag, med ny riksstat. (150.)

Vid föredragning den 26 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte
meddelande af det i Riksdagens skrifvelse anmälda beslut, berörda riksstat skulle till
kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

124:o Riksdagens skrifvelse af den 21 mars 1899, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående jordafsöndring från indragna militiebostället Styrestad
n:o 1 om ett mantal i Styrestads socken och Lösings härad af Östergötlands
län för utvidgning af Styrestads församlings kyrkogård. (27.)

Kongl. Maj:t har den 14 april meddelat beslut i ärendet.

125:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronolägenheten Stora Strandåker n:o 3 i Gotlands län samt förvärfvande
för Visby hospitals räkning af därvarande länslasaretts byggnader m. m. (28.)

Kongl. Maj:t har den 29 mars meddelat beslut i ärendet.

126:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra regementskvartermästarébostället 1 mantal Åhlberga n:o 1
i Södermanlands län. (29.)

Kongl. Maj:t har den 14 april meddelat beslut i ärendet.

- 1900 -

126

127:o af samma dag, i anledning af Kougl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från Svinö eller Eådmansö kungsgård n:o 1 om 3 mantal i Stockholms
län. (30.)

Kongl. Maj:t har den 14 april meddelat beslut i ärendet.

128:o af den 11 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande af kostnaderna för en expedition till nordöstra Grönland för
efterforskande af S. A. Andrée och hans följeslagare. (45.)

Kongl. Maj:t hav den 21 april meddelat beslut i ärendet.

129:o af den 19 april, i anledning af väckta motioner angående ändring af § 7 i
förordningen om kyrkostämma m. m. (53.)

Anmäldes den 26 maj, då samtlige Konungens befallningshafvande och domkapitlen i
riket anbefaldes att afgifva utlåtanden i detta ärende. Af de sålunda infordrade utlåtandena
hafva ännu ej alla till Kongl. Maj:t inkommit.

130:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
från kronans mark inom Piteå socken af ett område till plats för en kapellbyggnad
m. m. (69.)

Kong]. Maj:t har den 19 maj meddelat beslut i ärendet. ,

131:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Tostebol n:o 1 i Ny socken af Värmlands
län. (77.)

Kongl. Maj:t har den 19 maj meddelat beslut i ärendet.

132:o af den 6 maj, angående inrättande vid fullständiga och femklassiga allmänna
läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar i
15—16-års-åldern m. m. (84.)

Ärendet föredrogs inför Kongl. Maj:t den 26 maj, hvarvid beslöts uppdraga åt en komité
att, efter erforderlig utredning, afgifva yttrande och förslag, bland annat, i afseende å
den af Riksdagen ifrågasatta afgångsexamen och de förändringar i läroverkens organisation,
som därmed stå i samband.

133:o af den 8 maj, angående förändrad uppställning af den s. k. lilla almanackan
och införande i almanackan af ny namnlängd. (86.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 19 maj, därvid beslöts att i ärendet infordra utlåtande
från vetenskapsakademien. Detta utlåtande har ännu ej afgifvits.

134:o af samma dag, angående utredning och förslag till förbättrad vård åt sådana
sinnesslöa, hvilka icke intagas i uppfostringsanstalter och arbetshem. (87.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 19 maj, därvid medicinalstyrelsen, inspektören öfver
uppfostringsanstalterna för sinnesslöa barn äfvensom samtliga landsting och Konungens
befallningshafvande anbefaldes att inkomma med yttranden i ärendet. Af de sålunda infordrade
utlåtandena hafva ännu ej alla till Kongl. Maj:t inkommit.

- 1000 -

127

135:o af den 10 maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse om ändrad lydelse af § 8 i lagen angående köttbesigtuing och
slagthus den 22 december 1897. (102.)

Kongl. Maj:t har den 26 maj utfärdat lag i ämnet.

13G:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett till
allmänna läroverket i Kalmar beviljadt lån. (111.)

Kongl. Maj:t har den 26 maj meddelat beslut i ärendet.

137:o af d''en 12 maj, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande lagstiftning
rörande fattigvården. (126.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 26 maj, därvid samtlige Konungens befallningshafvande
anbefaldes i ärendet afgifva utlåtanden. Af de sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu
ej alla till Kongl. Maj:t inkommit.

188:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (67.)

Kongl. Maj:t har den 19 maj och den 2 juni meddelat beslut i ärendet, som i vissa
punkter ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

139:o af samma dag, angående åtgärder för att bereda säkrare förvaring af de under
pastors uppsigt och vård stående arkivalier. (124.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 26 maj, då samtliga domkapitel, Stockholms stads
konsistorium och hofkonsistorium anbefaldes att, efter vederbörande kontraktsprostars
hörande, .afgifva utlåtanden. De sålunda infordrade utlåtandena hafva under året inkommit,
och är frågan på Kong]. Maj:ts pröfning beroende.

140:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (68.)

Anmäldes den 22 juni inför Kongl. Maj:t, som nämnda dag meddelat erforderliga föreskrifter
i ämnet.

141:o af samma dag, i fråga om upphörande af det från viss jord i Skåne, Halland
och Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta. (139.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 26 maj, därvid kammarkollegium anbefaldes att, efter
vederbörandes hörande, i ärendet afgifva utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

- 1900 -

Särskild förteckning pa de i förteckningen under 1 här ofvan upptagna
ärenden, hvilka vid utgången af är 1899 i sin helhet eller till någon del
icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

9:o Riksdagens skrifvelse af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om
införande af lagbestämmelser rörande biträde af tolk åt domstol eller allmän
åklagare. (47.)

11 :o af samma dag, i anledning af vackt motion angående utarbetande af förslag
till lag om samäganderätt till fast och lös egendom. (49.)

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser till skydd för
det fria arbetsaftalet. (52.)

16:o af den 10 maj, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (90.)

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade straffbestämmelser för
brott, som om förmälas i 18 kapitlet 6 och 13 §§ strafflagen. (91.)

19:o af samma dag, angående ordnandet af rättsförhållandena emellan kommuner
och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m. (93.)

25:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af jämväl
andra föreningar» än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift.
(101.)

26:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 2, 20
och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring samt
6 § i lagfar (slagen, (127.)

- 1900 -

129

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel. (63.)

Kongl. civildepartementet.

48:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel. (65.)

52:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen. (80.)

53:o af den 8 maj, i fråga om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i tvister
mellan arbetare och arbetsgivare. (85.)

55:o af den 10 maj, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)

60:o af den 12 maj, angående lindring i fraktkostnaderna vid järnvägstransport af
kalk m. m. (130.)

Kongl. finansdepartementet.

70:o Riksdagens skrifvelse af den 21 mars 1899, angående förbud mot försäljning
af spirituösa drycker mot postförskott. (31.)

79:o af den 29 april, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om prenumeration
å tidningar. (57.)

104:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af kronolägenheten Halmstads slottsjord. (118.)

107:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående civile tjänsteiunehafvares rätt till pension af staten m. m. (121.)

lll:o af den 13 maj, i anledning af väckta motioner i fråga om åtgärder för beredande
af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva sig egna hem. (135.)

115:o af den 14 maj, angående rätt för jordägare att inlösa till statsverket indragna
hospitalsräntor m. m. (140.)

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag. 17

130

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

129:o Riksdagens skrifvelse af den 19 april 1899, i anledning af väckta motioner
angående ändring af § 7 i förordningen om kyrkostämma m. m. (53.)

132:o af den 6 maj, angående inrättande vid fullständiga ocli femklassiga allmänna
läroverk af en utaf viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar i
15—16-års-åldern m. m. (84.)

133:o af den 8 maj, angående förändrad uppställning af den s. k. lilla almanackan
och införande i almanackan af ny namnlängd. (86.)

134:o af samma dag, angående utredning och förslag till förbättrad vård åt sådana
sinnesslöa, hvilka icke intagas i uppfostringsanstalter och arbetshem. (87.)

137:o af den 12 maj, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande lagstiftning
rörande fattigvården. (126.)

138:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (67.)

139:o af samma dag, angående åtgärder för att bereda säkrare förvaring af de
under pastors uppsigt och vård stående arkivalier. (124.)

141 :o af den 14 maj, i fråga om upphörande af det från viss jord i Skåne, Halland
och Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta. (139.)

- 1900 -

III.

Förteckning på de genom skrifvelser, som vid Riksdagar före år 1899
till Iiongl. Maj:t aflåtits, anhängig gjorda ärenden, hvilka vid 1898 års slut
voro i sin helhet eller till någon del hos Iiongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter
om. den behandling, samma ärenden under år 1899 undergått*).

Kong!, justitiedepartementet,

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömränsningen. (20.)

Kongl. Maj:t liar vid föredragning häraf den 29 september 1899 dels funnit den gjorda
framställningen icke föranleda vidare åtgärd för åstadkommande af ändring i gällande
lagbestämmelser om skyldighet att deltaga i allmän strömränsning, dels ock förordnat, att
handlingarna i ärendet skulle till civildepartementet öfverlämnas.

2:o af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

Ärendet har under år 1899 ej undergått vidare behandling.

3:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105 §
skiftesstadgan. (7.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Ärendet har under år 1899 ej undergått vidare behandling.

5:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats, (99.)

Öfver inom justitiedepartementet upprättade förslag till lag om frälseräntas sammanlägg *)

Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1900 -

132

ning med jorden, hvaraf den utgår, och till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 har högsta domstolens
utlåtande inhämtats; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet har högsta domstolens
utlåtande inhämtats; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:° af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa
s. k. vilkorlig frigifning. (98.)

Vid anmälan den 27 oktober 1899 af Riksdagens förevarande skrifvelse har enligt Kongl.
Maj:ts bemyndigande chefen för justitiedepartementet tillkallat några sakkunnige för förberedande
öfverläggningar inom nämnda departement om lämpligheten af mera affliktiva
straff och om vilkorlig frigifning jämte andra därmed sammanhängande straffrättsliga
frågor; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m. (119.)

Öfverlämnad från civildepartementet. Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

9:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lag
angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

10:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

Sedan de enligt senaste ämbetsberättelsen från öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande
i samtliga län infordrade utlåtanden inkommit, hafva inom justitiedepartementet
vissa ändringar vidtagits i de af den i ämnet tillsatta komitén afgifna förslagen,
hvarefter Kongl. Maj:t anbefalt högsta domstolen att öfver de sålunda ändrade förslagen
afgifva utlåtande.

ll:o af den 13 maj 1896, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
stämningstidernas förkortande m. m. (58.)

Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 3 februari 1899.

12:o af samma dag, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen. (60.)
Öfvei ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i konkurslagen har högsta domstolens utlåtande inhämtats; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

- 1900

133

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14
april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. (73.)
Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt
förslag till lag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 22 december 1899 beslutit till Riksdagen
aflåta proposition däri.

14:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december
1880. (112.)

Öfver ett i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse inom justitiedepartementet uppgjordt
förslag till lag om rätt domstol i mål angående jordägares rätt öfver vattnet å hans
grund har högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt.

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende. (105.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

17:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringv an drare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Den komité, till hvilken, enligt hvad i ämbetsberättelsen till 1898 års Riksdag omför
mälts, förevarande skrifvelse blifvit öfverlämnad, har ännu icke inkommit med betänkande
i detta ämne.

18:o af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne
om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den
28 juni 1895. (88.)

Sedan patent- och registreringsverket afgifvit infordradt utlåtande öfver upprättadt förslagtill
lag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 22 december 1899 beslutit inhämta-högsta domstolens
utlåtande öfver detta förslag.

19:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift, att aga eller annat
kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.)

På sätt här ofvan under 10:o är nämndt, hafva de infordrade utlåtandena inkommit; och
beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

20:o af den 23 april 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring af
17 kapitlet 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser
för vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva. (58.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. .

- 1900 -

134

21:0 af den 7 maj 1898, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning
beträffande slägtnamn. (85.)

Ärendet har under år 1899 ej undergått vidare behandling.

22:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om skärpt lagstiftning emot
ocker. (87.)

De enligt senaste ämbetsberättelsen från öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län infordrade utlåtanden hafva numera inkommit; och beror
ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

23:o af den 12 maj 1898, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen
dels med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den kronan tillkommande
jordägareandel i grufva äfvensom i ämnet väckta motioner. (98.)

Sedan från högsta domstolen infordradt utlåtande afgifvits, är proposition i ämnet till
Riksdagen aflåten den 24 februari 1899.

24:o af den 11 maj 1898, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)

Sedan patent- och registreringsverket afgifvit infordradt utlåtande öfver upprättadt förslag
till lag i ämnet, har Kongl. Maj:t den 22 december 1899 beslutit inhämta högsta domstolens
utlåtande öfver detta förslag.

25:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga. (102.)
Sedan infordrade utlåtanden numera inkommit från öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län, har Kongl. Maj:t den 27 oktober 1899 beslutit
uppdraga åt en komité att vidtaga en revision af gällande legostadga.

26:o af den 13 maj 1898, i anledning af väckta motioner angående ändring i vissa
delar af gällande strafflagstiftning. (133.)

Anmäld i sammanhang med Riksdagens här ofvan under 7:o upptagna skrifvelse och vidare
behandlad på sätt beträffande nämnda skrifvelse är omförmält.

27:o af den 15 maj 1898, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af bestämmelserna rörande återfallspreskription. (146.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro alltså de under 11 :o, 13:o och 23:o upptagna hos Kongl.
Maj:t slutligen afgjorda, de under 10:o, 14:o, 18:o och 24 upptagna föremål för granskning
i högsta domstolen, de under 17:o och 25:o upptagna föremål för behandling af särskilde
komiterade, det under l:o upptagna öfverlämnadt till annat departement samt de
öfriga på pröfning beroende.

- 1900

135

Kongl. utrikesdepartementet.

Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1898, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel, i hvad angår Riksdagens framställning i fråga
om lindring i afseende å konsulatafgifterna. (74.)

Sedan kommerskollegium inkommit med infordradt yttrande rörande det utlåtande och
förslag beträffande ifrågasatt lindring i konsulatafgifterna för svenska fartyg, som afgifvits
af den för behandling af vissa sjöfartsnäringen rörande frågor tillsatta komité, har
ärendet den 6 februari 1899 öfverlämnats till civildepartementet.

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1890. (41.)

Sedan arméförvaltningens infordrade utlåtande beträffande ifrågasatt inskränkning af förskottsväsendet*
inom nämnda ämbetsverk till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t
den 30 december 1899 meddelat beslut i ärendet.

2:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Ärendet beror på Kongl, Maj:ts pröfning.

3:o af den 13 maj 1898, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel. (75.)

Sedan Kongl. Maj:t beslutit propositioner till Riksdagen beträffande de i punkterna 14
och 26 omnämnda ärenden, kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda.

4:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (80.)

Sedan från direktionen öfver arméns pensionskassa och statskontoret infordrade utlåtanden
beträffande det i tredje punkten omnämnda ärende till landtförsvarsdepartementet inkommit,
har ärendet för vidare handläggning öfverlämnats till finansdepartementet.

Af dessa ärenden äro alltså de under l:o och 3:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen
afgjorda, det under 4:o upptagna till annat departement öfverlämnadt och det återstående
på pröfning beroende.

— 1900 -

136

Kongl. civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år
1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1879. (75.)

Sedan styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut inkommit med infordradt yttrande samt
öfverintendentsämbetet jämväl afgifvit utlåtande, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

De i ämbetsberättelsen till 1898 års Riksdag omförm älta särskilde komiterade hafva ännu
icke afgifvit förslag till ändringar i reglementet för sjömanshusen i riket.

3:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den s. k. allmänna
strömränsningen. (20.)

Sedan detta ärende, i hvad det afsåg beredande af ersättning af statsmedel för den tunga,
som genom deltagande i allmän strömränsning tillskyndades enskilde, genom Kongl. Maj:ts
beslut den 29 september 1899 öfverlämnats till civildepartementets handläggning, remitterades
ärendet i denna del den 14 påföljande oktober till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och landtbruksstyrelsens gemensamma utlåtande, hvilket ännu ej inkommit.

4:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta komiterade hafva ännnu icke afgifvit utlåtande.

5:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Sedan de, på grund af Kongl. Maj:ts beslut den 31 oktober 1896, tillsatta komiterade
fullgjort det dem i senaste ämbetsberättelsen omförmälta granskningsuppdrag och den 9
maj 1899 inkommit med yttrande i ärendet, hvilar detta till afgörande i sammanhang
med frågan om allmänna ekonomiska och administrativa bestämmelser rörande fisket i
öfrigt, i hvilken senare fråga landtbruksstyrelsen den 2 mars 1899 fått befallning att
afgifva utlåtande.

6:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

Det från järnvägsstyrelsen den 4 november 1898 infordrade utlåtande i ärendet har ännu
icke inkommit.

1900 -

137

7:o af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. (87.)

Ärendet hvilar i afvaktan på svar från statskontoret och kammarrätten på en den 27 maj
1899 aflåten remiss i en härmed sammanhängande fråga.

8:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.)
Kommerskollegium har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande.

9:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Ärendet remitterades den 15 november 1899 till medicinalstyrelsens utlåtande.

10:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Ärendet är fortfarande beroende på vidare handläggning.

11 :o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bobus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Åf de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden har endast lotsstyrelsens utlåtande
inkommit.

12:o af den 8 maj 1897, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas
därom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må
till riket införas eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.)

Ärendet är fortfarande beroende på vidare utredning inom departementet.

13:o af den 15 maj 1897, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om
handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta komité bar ännu icke afgifvit förslag rörande
omarbetning af ifrågavarande bestämmelser.

14:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Ärendet anmäldes, i ''hvad det afsåg vissa frågor rörande sjömanshusen, den 13 januari
1899, då framställning i ämnet till Riksdagen beslöts.

Sedan ett af den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta komité afgifvet förslag
rörande ifrågasatt lindring i konsulatafgifterna jämte kommerskollegii utlåtande däröfver
från utrikesdepartementet öfverlämnats till civildepartementet, samt ej mindre komitén än
äfven statskontoret afgifvit infordrade yttranden i ämnet, anmäldes denna del af ärendet
den 6 mars 1899, därvid beslöts aflåtande af proposition till Riksdagen. Samma komité
bar den 5 juli 1899 inkommit med utlåtande och förslag i afseende å skeppsmätningen
och kostnaderna därför, hvilket utlåtande och förslag samma dag öfverlämnades till sjöförsvarsdepartementets
handläggning.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1900 års Riksdag.

138

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 3:o, 4:o, 6:o, 8:o, 9:o, 11 :o och 13:o upptagna
föremål för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade, det under
14:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjordt samt de öfriga på pröfning beroende.

Kongl. finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare
bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt å krononvbyggen.
(109.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (7 0.)

I anledning af förevarande skrifvelse, i hvad den innefattade framställning rörande civilstatens
pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t den 24 februari 1899 till Riksdagen aflåtit
proposition med förslag till lag angående civile tjänsteinnehafvares rätt till pension af
staten m. m.

3:o af den 17 april 1894, med anhållan om utredning af frågorna om frilagersinstitutionens
införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. (37.)

Den 15 december 1899 har Kongl. Maj:t beslutit att till Riksdagen aflåta proposition i
ämnet.

4:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

Sedan i anledning af förevarande skrifvelse, så vidt den anginge Riksdagens framställning
beträffande flottans pensionskassa, utlåtande afgifvits af statskontoret i sammanhang
med infordrad t utlåtande öfver komiténs för utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof m. m. förslag angående ordnande af det civila pensionsväsendet, har
Kongl. Maj:t den 24 februari 1899 aflåtit proposition till Riksdagen med förslag till lag
angående civile tjänsteinnehafvares rätt till pension af staten m. m.

5:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Sedan den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande med
förslag, har Kongl. Maj:t den 20 oktober 1899 infordrat yttranden i ämnet från vederbörande
myndigheter, hvilka yttranden ännu icke inkommit till Kongl. Maj:t.

6:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

- 1900 -

139

7:o af den 30 april 1897, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

Sedan statskontoret afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, är detta på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

8:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för
den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande föremål för behandling af den i anledning af förevarande skrifvelse
tillsatta komité.

9:o af den 13 maj 1897, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

Det från statskontoret och kammarrätten i ärendet infordrade utlåtandet har ännu ej till
Kongl. Maj:t inkommit.

10:o af den 22 april 1898, i fråga om afskrifning af vedhyggsterräntan och tägtekarlsräntan
å bergsfrälsejorden i Falu fögderi m. m. (56.)

Sedan kammarkollegium afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, har detta den 4 december
1899 remitterats till statskontoret för afgifvande af yttrande.

11:0 af den 2 maj 1898, angående utredning i fråga om vissa af landets vattenfall
m. m. (67.)

Sedan kammarkollegium och domänstyrelsen efter vederbörandes hörande afgifvit infordradt
utlåtande i ämnet, liar Kongl. Maj:t dén 9 juni 1899 tillsatt en komité för utredning
beträffande de mera betydande vattenfall i landet, livilka helt och hållet eller delvis kunna
anses vara i statens ägo m. m.

12:o af den 13 maj 1898, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (80.)

Öfver Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda framställning i fråga om ändrade grunder för
pensionering af ämbets- och tjänstemän samt betjänte, hvilkas pensionering helt eller delvis
bestredes af allmänna medel, hafva utlåtanden afgifvits af järnvägsstyrelsen, efter direktionens
för statens järnvägstrafiks pensionsiurättning hörande, statskontoret, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, efter direktionens för telegrafverkets pensionsinrättning hörande,
samt generaltullstyrelsen; och är ärendet nu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af den 7 maj 1898, angående arfvodet för kontroll vid denaturering af bränvin.
(82.)

Den 6 mars 1899 har Kongl. Maj:t i ämnet aflåtit proposition till Riksdagen.

14:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

— 1900 —

140

Sedan kammarkollegium den 27 maj 1898 anbefalls att inkomma med utlåtande i anledning
af Riksdagens under rubriken »Kammarkollegium» gjorda framställning angående
Huskvarna gevärsfaktori samt Finspongs järn- och styckebruk, samt sådant utlåtande beträffande
Huskvarna gevärsfaktori inkommit, har ärendet i livad det afser nämnda gevärsfaktori
remitterats till arméförvaltningen för afgifvande af yttrande.

15:o af den 11 maj 1898, angående skärpta straffbestämmelser för oloflig bränvinsförsäljning.
(103.)

Den 8 december 1899 har Kongl. Maj:t beslutit att till Riksdagen aflåta proposition om
ändrad lydelse af § 38 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895.

1 (ho af den 12 maj 1898, angående ifrågasatt ändring af bestämmelserna rörande
rätt till restitution af erlagd tullafgift vid utförsel till Norge af varor, som införts
från utländsk ort. (121.)

Den 24 februari 1899 har Kongl. Maj:t i ämnet aflåtit proposition till Riksdagen.

17:o af den 13 maj 1898, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af magnesitförekomster. (125.)

Sedan kommerskollegium inkommit med utredning i ärendet, är detta på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende.

18:o af den 14 maj 1898, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om upplåtande
åt aktiebolaget Gellivare malmfält af kronan tillhörig mark i Norrbottens län
m. m. (145.)

Den 14 april 1899 har Kongl. Maj:t i ämnet aflåtit proposition till Riksdagen.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 3:o, 13:o, 15:o, 16:o och 18:o upptagna hos
Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 5:o, 6:o, 8:o, 9:o, 10:o, ll:o och 14:o upptagna
föremål för behandling af annan myndighet eller af särskilde komiterade och de öfriga på
pröfning beroende.

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendét vid universiteten och karolinska médiko-kirurgiska institutet.

(75.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Kongl. Maj:t har den 22 september 1899 utfärdat instruktion för landsarkivet i Vadstena

- 1900 -

141

äfvensom kungörelse angående öfverlämnande af arkivhandlingar till nämnda arkiv. Ärendet
är emellertid ännu i vissa delar beroende på Kougl. Maj;ts pröfning.

3:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober
1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och sysslomän
vid länens lasarett och kurhus. (85.)

Sedan den af Kougl. Maj:t den 15 april 1898 tillsatta komité för uppgörande af förslag
beträffande lasarettsväsendet afgifvit betänkande i ärendet, anmäldes detsamma ånyo inför
Kongl. Maj:t; och beslöts därvid att anbefalla dels öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i samtliga länen att ej mindre öfver berörda betänkande infordra yttranden
af direktionerna öfver vederbörande sjukvårdsinrättningar, landsting och stadsfullmäktige
i städer, hvilka ej deltaga i landsting, än äfven med dessa jämte eget utlåtande
till Kongl. Maj:t inkomma, dels ock statskontoret och medicinalstyrelsen att i
ärendet afgifva utlåtanden. Af de sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej alla till
Kongl. Maj:t inkommit.

4:o af den 28 april 1897, angående undervisningen i geografi vid de allmänna äroverken.
(44.)

Sedan det från kanslern för rikets universitet infordrade utlåtande numera jämväl inkommit,
är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckta motioner angående ändring i prästerskapets
afiöningsförhållanden. (62.)

Den af Kongl. Maj:t den 22 oktober 1897 för ärendets behandling tillsatta komité har
ännu icke afgifvit slutligt betänkande.

6:o af den 8 maj 1897, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Sedan samtliga från öfverståthållareämbetet och Konungens befallningshafvande i länen
äfvensom de ecklesiastika konsistorierna m. fl. myndigheter infordrade yttrandena numera
inkommit, anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t den 24 februari 1899, därvid beslöts att
inhämta högsta domstolens yttrande i ämnet.

7:o af den 13 maj 1897, i anledning af Kiksdageus år 1896 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

8:o af den 17 maj 1897, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen.
(113.)

Angående dessa båda skrivelser gäller hvad under 4:o här ofvan blifvit meddeladt.

9:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)

- 1900 -

142

] hvad skrifvelsen afser universitetet i Upsala, är densamma remitterad till kammarrätten
och statskontoret för afgifvande af utlåtande. Beträffande den till institutet för blinda å
Tomteboda donerade Nybergska fondens förvaltning under åren 1887—1893 är ärendet
fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

10:o af den 13 maj 1898, angående ålderdomsunderstöd åt i kommuners tjänst
anstälda barnmorskor. (118.)

Sedan medicinalstyrelsen och statskontoret afgifvit af Kongl. Maj:t infordrade utlåtanden,
har ärendet remitterats till direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning.

11 :o af samma dag, om ändring af 2 § 2 momentet i förordningen angående
handel med ether samt ether- eller sprithaltiga läkemedel den 8 december
1876. (119.)

Kongl. Maj:t har den 17 november 1899 meddelat beslut i ärendet.

12:o af samma dag, angående åstadkommande af ökad varaktighet hos vissa tryckalster.
(128.)

Ärendet hvilar fortfarande i afbidan på af Kongl. Maj:t från styrelsen för tekniska högskolan
infordradt yttrande.

13:o af den 14 maj 1898, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde lmfvudtitel. (79.)

Kongl. Maj:t har under år 1899 meddelat beslut i ärendet, så vidt detsamma vid
årets början berodde på Kongl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro alltså de under 11 :o och 13:o upptagna hos Kongl. Maj:t
slutligen afgjorda, det under 6:o upptagna föremål för granskning i högsta domstolen,
de under 3:o, 5:o, 10:o och 12:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet
eller af särskilde komiterade och de öfriga på pröfning beroende.

143

Tabell,

utvisande under kvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1899
aflåtna, i tionde samlingen af Riksdagens protokoll för samma år införda skrifvelse!''
finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckning/ §

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer]i ofvanberörda samling och|det senare talet''nuinret
i förenämnda förteckning.)

1	1	32	71	63	35	93	19	123	29
2	*)	33	72	64	38	94	20	124	139
3	*)	34	73	65	48	95	92	125	59
4	2	35		66	82	96	21	126	137
5	3	36		67	138	97	54	127	26
6	4	37	46	68	36, 39, 49, 83, 140	98	22	128	108
7	5	38	47	69	130	99	23	129	109
8	6	39	74	70	84	100	24	130	60
9	40	40	75	71	85	101	25	131 61,	110
10	7	41	*)	72	86	102	135	132	62
11		42	*)	73	87	103 t	>5, 93	133	33
12		43	*)	74	88	104	94	134	34
1 13		44	*)	75	89	105	95	135	111
14		45	128	76	32	106	96	136	112
15	64	46	8	77	131	107	97	137	113
16	41	47	9	78	50	108	56	138	114
17	42	48	10	79	51	109	98	139	141
18	65	49	11	80	52	110	99	140	115
19		50	12	81	90	111	136	141	37
20	43	51	13	82	**)	112	57	142	116
21	44	52	14	83		113	58	143	117
22	45	53	129	84	132	114	100	144	118
23	66	54	76	85	53	115	101	145	119
24	67	55	77	86	133	116	102	146	120
25	68	56	78	87	134	117	103	147	121
26	69	57	79	88	91	118	104	148	63
27	124	58	80	89		119	105	149	122
28	125	59	31	90	16	120	106	150	123
29	126	60	81	91	17	121	107	151	27
30	127	61	15	92	18	122	28
31	70	62	30

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken.