JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1897:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

afgifven Tid lagtima riksmötet år 1897;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1897.

• (.....\ t; _ 4s -- *• • • ./• \

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning ....................................................................................................................... 1

Redogörelse för åtal, anstälda mot:

1) borgmästaren S. Vigelius m. fl., för det de underlåtit att förklara sig jäfvige

(forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 8—13).............................. 2

2) kyrkoherden L. Hegardt, för obehörig anteckning å afskedsbetyg (forts, från

ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 74—80) ............................................. 2

3) e. o. notarien G. Hamrin, för felaktig affattning af utslag rörande tjufnads brott

(forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 31—33) .................. 3

4) vice häradshöfdingen C. F. Wijkman, för visad försumlighet vid uppsättande

af dombok....................................................,..................................................... 3

5) kyrkoherden E. Ström, för fel och försummelse såsom ordförande i kyrkostämma

(forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 46—49) ........................... 5

6) landshöfdingen grefve G. Wachtmeister och landssekreteraren C. E. Christopher son,

ang. förordnande af nytt riksdagsmannaval (forts, från ämbetsber. till
1896 års Riksdag, sid. 13 o. f.)........................................................................ 5

7) borgmästaren E. Wikander m. fl., för felaktig tillämpning af 5 kapitlet 3 §

strafflagen vid sammanträffande af brott............................................................ 6

8) stadsfogden C. J. Hansson, för försummelse i fråga om verkställande af dom 9

9) kyrkoherden M. Ullman, för förseelse mot tryckfrihetsförordningen (forts, från

ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 52—56) ............................................ 13

10) medicine licentiaten J. Jonsson för af honom, såsom läkare vid vårdanstalt för

sinnessjuke, begångna fel (forts, från ämbetsber. till 1895 års Riksdag, sidd.
11—22) ............................................................................................................ 18

11) kronolänsmannen A. Eriksson, för obehörigt nedläggande af åtal (forts, från

ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 49—52) ............................................. 18

12) direktören vid kronohäktet i Haparanda A. Burman, för fel vid frigifning af

fånge .............................................................................................................. 19

13) kronolänsmannen H. Sundius, för olaga insättande i häkte m. m................... 23

14) t. f. kronofogden L. Dahllöf, ang. felaktigt förfarande såsom utmätningsman

(forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sid. 66) .................................... 28

Ärenden, som ej föranledt åtal....................................................................................... 28

Ang. lagskipningens tillstånd i riket ............................................................................ 30

Anmärkningar rörande hithörande frågor:

I. Vårdnaden öfver förmynderskapen .................................................................. 30

II. Ofullständighet i saköreslängderna ................................................................. 33

III. Långsamhet med lagsökningsmålens afgörande................................................ 34

IV. Olika expeditionssätt för landtmäteriförordnanden .......................................... 35

V. Om affattningen i vissa fall af skiljebref m. m.............................................. 45

Sid.

Utdrag af högsta domstolens minnesbok ........................................................................ 46

Framställningar till Riksdagen:

I. Ang. anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen........................... 48

II. Ang. det i statens tjänst använda papper m. m.............................................. 50

Ämbetsresor år 1896 .................................................................................................... 57

Uppgift å antalet af de under år 1896 inkomna klagomål och anstälda åtal ............... 57

Ang. lagförklaring enligt 19 § regeringsformen .......................................................— 57

Ang. i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen ............................................. 58

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1896 aflåtna skrifvelser och

i anledning af dessa vidtagna åtgärder ..........i..............''......................................... 61

Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen
afgjorda ..................................................i...................................... 78

Uppgifter rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser
anbängiggjorda ärenden, hvilka vid 1895 års slut voro i sin helhet eller till

någon del oafgjorda .................................................. ............................................. 81

Tabell rörande Riksdagens år 1896 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser........................ 97

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård ............................................................ 98

Till Riksdagen.

Tm åtlydnad af föreskriften i § 14 i den för Riksdagens justitieombudsman
utfärdade instruktion får jag härmed afgifva redogörelse för
min förvaltning af justitieombudsmansämbetet under tiden, sedan näst

Justitieombudsmannens iimbetsbeiättelse till 1897 års Riksdag. 1

föregående berättelse af mig afgafs, och börjar jag enligt vedertaget
bruk med en redogörelse för åtal, som enligt förordnande af mig anstalts
emot ämbets- och tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete
eller tjänst,. och hvilka under nämnda tid blifvit slutligen afgjorda eller
åtminstone i en instans pröfvade.

afdr»dJtuiw J min senast a%ifna ämbetsberättelse redogöres (sidd. 8—13) för

rätt altför-^ atab emot rådstufvurättens i Åmål ledamöter, borgmästaren S. Vigekla™sis
ljus samt rådmännen A. F. Lindgren och P. A. Olsson. Detta mål, däri
yrkats ansvar å rådstufvurättens bemälte ledamöter för det de underlåtit
att förklara sig jäfvige att handlägga^ett vid rådstufvurätten anhängigt
mål, i hvilket drätselkammaren i Åmål varit part, ehuru de i
egenskap af ledamöter af magistraten samtidigt varit drätselkammarens
och dess ledamöters vederdeloman i ett annat mål, afgjordes af Göta
hofrätt medelst utslag den 11 januari 1895, genom hvilket Vigelius,
Lindgren och Olsson dömdes till böter för det oförstånd i domareämbetets
utöfning, de sålunda låtit komma sig till last, hvarförutom yttrande
meddelades angående af drätselkammaren och dess ledamöter framstälda
ersättningspåståenden. Öfver utslaget anfördes besvär af såväl
drätselkammaren och dess ledamöter som Vigelius och hans medparter.
I utslag den 9 december 1895, hvilket icke expedierades så tidigt,
att det kunde i min berättelse till 1896 års Riksdag omförmälas, har
Kongl. Maj:t — som icke till pröfning upptagit de af drätselkammaren
och dess ledamöter anförda besvär i vidsträcktare mån än i fråga om
den af bemälta parter i målet förda ersättningstalan — förklarat sig ej
finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

technin''9åa} • saR af ram till sistlidet års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
“hedåetyg. (sidd. 74—80) inhämtas, hade jag inför domkapitlet i Göteborg stält
kyrkoherden i Starrkärrs församling L. Hegardt till ansvar, för det han,
som i egenskap af ordförande i skolrådet inom nämnda församling jämte
två andra af skolrådet utsedda personer haft att utfärda ett afskedsbetyg
för en småskolelärarinna därstädes, å nämnda betyg obehörigen
antecknat sin från pluralitetens afvikande särskilda mening; i anledning
hvaraf domkapitlet i utslag den 18 december 1895 dömt Hegardt till
skriftlig varning, men hade domkapitlet i utslaget allenast delvis bifallit
de särskilda ersättningspåståenden, som i målet framstälts af den
person, för hvilken betyget blifvit utfärdadt. Med detta utslag har jag

ansett mig höra ^tnöjas, och bär utslaget, som blifvit Hegardt delgifvet
deri 27 december 1895, icke heller af honom öfverklagats.

I min senast afgifna ämbetsberättelse (sidd. 31—33) redogöres för Felaktig ofattett
af mig anbefaldt åtal emot e. o. notarien G. Hamrin, hvilken i egen-nr‘"^ana£ut(‘^3_
skap af ordförande i Sollefteå tingslags häradsrätt vid affattningen af nadsbrott.
ett utslag angående en för tjufnadsbrott tilltalad person underlåtit att
i utslaget angifva, att den tilltalade, hvilken å särskilda tider och ställen
tillgripit gods till sammanlagdt värde af mer än femton kronor, dömdes
såsom för stöld. Svea hofrätt fann hvad emot affattningen af berörda
utslag anmärkts ej kunna till ansvar för Hamrin föranleda. Af skäl,
som i nyssnämnda berättelse angifvas, syntes mig mycken osäkerhet
i lagskipningen kunna befaras, om det anmärkta felet blefve allmänt,
och ansåg jag mig därför böra draga målet under Kongl. Maj:ts pröfning.
De af advokatfiskal^! i enlighet med af mig lämnad föreskrift
anförda besvär äro numera afgjorda genom Kongl. Maj:ts utslag den 10
februari 1896, enligt hvilket Kongl. Maj:t — som funnit Hamrin hafva
genom anmärkta förbiseendet vid affattande af häradsrättens ifrågavarande
utslag gjort sig skyldig till vårdslöshet vid domareämbetets
utöfning — pröfvat rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, jämlikt
25 kapitlet 17 § strafflagen döma Hamrin att för hvad han sålunda låtit
komma sig till last höta femton kronor.

Vid mitt besök i Orusts och Tjörns domsaga under min ämbetsresa Försumlighet
år 1895 inhämtade jag vid granskning af domboken för årets vårting, J‘tfaffep''a^
att kronolänsmannen J. Nordström den 6 maj samma år till häradsrätten dombok.
ingifvit en under § 223 i domboken intagen så lydande skrift:

»Till Oroust och Tjörns häradsrätt.

Sedan undertecknad till lista allm. sammanträdet af sistl. års hösteting
med Oroust o. Tjörns härad instämt Bernt Olsson, August Hansson
och Anders Persson i Skärhamn i påstående om ansvar å dem, för det
de under de 2:ne sistförflutna åren före stämningens utfärdande begagnat
olaga vedmått vid försäljning till allmänheten af ved, samt bemälde
personer instält sig vid tinget och erkänt förseelsen, men häradsrätten,
sannolikt af förbiseende, ännu icke meddelat beslut i ärendet, får jag
härmed vördsamt anhålla om utslag i målen.

Höga den 6 maj 1895.

Johan Nordström».

Med anledning af denna skrifts innehåll hade häradsrätten tillkännagifvit,
att utlåtande skulle meddelas vid tingets slut.

Domboken för slutsammanträdet hade ännu icke hunnit uppsättas,
men ordinarie domhafvanden upplyste, att häradsrätten vid nämnda
sammanträde beslutit infordra de tilltalades förnyade yttranden i målet.

Sedan jag inhämtat, att vice häradshöfdingen Carl Fredrik Wijkman
(Wickman) hållit det tingssammanträde, å hvilket ifrågavarande mål
blifvit handlagdt, anmodade jag honom att till mig inkomma med
yttrande i anledning af hvad sålunda förekommit.

I det yttrande, som Wijkman därefter till mig afgaf, och som jämväl
innehöll svar beträffande vissa af mig vid inspektionen gjorda mindre
anmärkningar, anförde han, att ofvanberörda, genom en stämning anhängiggjorda
mål mot Bernt Olsson, August Hansson och Anders Persson,
såsom ett yttrandet bilagdt domboksutdrag utvisade, afgjorts genom
slutligt utslag under n:r 80 i domboken för den 30 september 1895.
Detta mål hade icke kommit att upptagas i domboken för första allmänna
sammanträdet af 1894 års hösteting, men detta kunde Wijkman ej förklara
på annat sätt, än att stämningen på något okändt sätt förkommit,
och målet därför uteglömts.

Till ursäkt för den anmärkta felaktigheten hade Wijkman icke annat
att åberopa, än att han under september månad 1894 ensam haft att
uppsätta alla protokoll från sammanträdet i nämnda månad, hvilket vore
det största på hela året. Som Wijkman för enskilda angelägenheter måst
inställa sig i Lund de första dagarne af oktober 1894, hade han ej hunnit
att, som sig vederbort, noggrant gå igenom och ordna de af honom
vid Orusts och Tjörns häradsrätt senast handlagda mål och ärenden.
Då den förelupna felaktigheten nu vore rättad, samt någon oreda icke
uppkommit, och ej heller någon person tillskyndats utgifter eller olägenhet,
anhölle Wijkman, att vidare åtgärd i saken icke måtte vidtagas.

• Nyssnämnda domboksutdrag utvisade, att, sedan svarandena i eu
ingifven skrift förklarat sig, i likhet med hvad de vid häradsrätten
muntligen anfört, erkänna hvad mot dem angifvits och underkasta sig
ansvar därför, hade häradsrätten, med tillämpning af 3 momentet af 5 §
22 kapitlet strafflagen, fält dem, hvar för sig, att bota fem kronor.

Vid yttrandet var jämväl fogadt ett den 25 november 1895 af kronolänsmannen
Nordström afgifvet intyg, af innehåll att han ej haft någon
olägenhet eller kostnad med anledning af, att omförmälda mål ej blifvit
afgjordt förr än den 30 september samma år.

Den försummelse, som, enligt hvad ostridigt var, låg Wijkman såsom
häradsrättens ordförande till last, nämligen att icke hafva i domboken
för första sammanträdet af 1894 års hösteting infört ifrågavarande mål,
oaktadt detsamma blifvit af häradsrätten handlagdt, syntes mig vara af
den allvarliga beskaffenhet, att jag, oaktadt hvad Wijkman till sitt försvar
anfört och åberopat, ansåg mig böra befordra honom till laga
ansvar därför. Ett särskildt skäl därtill ansåg jag föreligga i den omständigheten,
att Wijkman gjort sig skyldig till äfven andra fel af liknande
slag, ehuru jag fann dessa senare, bestående däri, att Wijkman
underlåtit att i domboken för 1894 års vårting införa fyra särskilda återkallade
krafmål, icke böra till åtal föranleda.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att
för ofvan omförmälda försummelse åtala Wijkman inför hofrätten med
yrkande om ansvar å honom enligt 25 kapitlet 17 § strafflagen.

På detta åtal meddelade hofrätten den 25 februari 1896 utslag, däri
hofrätten, enär Wijkman erkänt hvad honom i målet lagts till last, pröfvade
rättvist, jämlikt nyssnämnda lagrum, döma Wijkman att för den
af honom sålunda visade försummelse vid domareämbetets utöfning bota
femtio kronor.

Öfver detta utslag hafva besvär icke anförts.

I min senast afgifna ämbetsberättelse (sid. 46 o. f.) förekommer F*[ «f ordredogörelse
för ett af mig mot kyrkoherden i Vombs och Veberöds Stämma.
församlingars pastorat E. Ström anstäldt åtal, för det han utan laga
skäl upplöst en med nämnda församlingar hållen kyrkostämma samt
försummat att vid stämman föra protokoll. Af domkapitlet i Lund blef
Ström härför dömd till varning, och domkapitlets utslag faststäldes af
hofrätten öfver Skåne och Blekinge, där Ström besvärat sig. Sedan
Ström i målet anfört underdåniga besvär, har Kongl. Maj:t i utslag
den 26 februari 1896 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag
göra ändring.

I mina till Riksdagarne år 1894 och 1896 aflåtna ämbetsberättelser0^""^^''
har jag redogjort för ett af mig anbefaldt åtal emot landshöfdingen 1 nytt riksdagsBlekinge
län grefve G. Wachtmeister och landssekreteraren i samma mannavallän
C. E. Christopherson för obehörigt förordnande af nytt riksdagsmannaval
(se berättelsen till 1894 års Riksdag sidd. 63—73 och berättelsen
till 1896 års Riksdag sid. 13 o. f.). Vid pröfning af detta åtal

fana hofrätten öfver Skåne och Blekinge, att Konungens befallningshafvande
öfverskridit sin befogenhet genom att meddela det beslut,
hvarigenom om ifrågakomna val förordnats, hvarför hofrätten dömde
grefve Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson att hvar för
sig höta femtio kronor. Öfver hofrättens utslag anförde därefter grefve
Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson underdåniga besvär.
Dessa besvär hafva af Kongl. Maj:t pröfvats genom utslag den 9 mars
1896, däri Kongl. Maj:t utlåtit sig: Kongl. Maj:t ansåge visserligen
Konungens befallningshafvandes beslut om nytt val icke vara öfverensstämmande
med en riktig uppfattning af de i riksdagsordningen angående
ifrågavarande ämne meddelade stadganden, men funne, med
afseende å samma stadgandens brist på nödig klarhet, berörda beslut
icke vara af beskaffenhet att lagligen kunna för klagandena medföra
ansvar för fel i ämbetet, hvadan, med ändring af hofrättens utslag,
klagandena från ansvar befriades.

Ett justitieråd fann åtalade förfarandet, ehuru innefattande oriktig
tillämpning af till ämnet hörande stadganden i riksdagsordningen, dock
icke vara af beskaffenhet att kunna till ansvar föranleda samt pröfvade
förty skäligt att, med upphäfvande af hofrättens utslag, befria klagandena
från dem i målet ådömda böter.

Felaktig uii- I följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af insTapTtut
åtkomna fångförteckningar från länscellfängelset i Örebro infordrade jag
strafflagen »idfrån rådstufvurätten därstädes afskrift af dess den 11 november 1893
meddelade utslag angående drängen Carl Johan Andersson, hvilken
varit tilltalad för förfalskningsbrott. Utslaget innehöll, att, som Andersson
inför rådstufvurätten frivilligt erkänt, att han i verkliga personers
namn falskligen skrifvit nio '' orlofssedlar och begagnat dem till att af
nio särskilda personer erhålla städjepenningar till årstjänst, Indika han
sedermera själf användt, förklarade rådstufvurätten Andersson hafva
gjort sig skyldig att, för nio särskilda förfalskningsbrott, jämlikt 12
kapitlet 5 § strafflagen, enligt paragrafens lydelse i lagen den 20 juni
1890, undergå två månaders straffarbete för hvardera förfalskningsbrottet;
men, då Andersson icke fylt 18 år, pröfvade rådstufvurätten,
med åberopande af strafflagens 5 kapitel 3 §, enligt dess lydelse i
nyssberörda lag, skäligt döma Andersson att för alla nio förfalskningsbrotten
undergå nio månaders straffarbete.

I en därefter till rådstufvurätten aflåten skrifvelse anmärkte jag,

att den tillämpning af bestämmelsen i 5 kapitlet 3 § strafflagen, som
sålunda ägt rum, enligt min åsigt vore oriktig, i det att domstolen bort
först tillse, huruvida någon nedsättning af straffet för hvarje särskildt
brott kunde ifrågakomma, och sedermera sammanlägga de sålunda uppkomna
straffsatserna till ett straff.

Till följd af min. i skrifvelsen gjorda anhållan inkom rådstufvurätten
med yttrande, däruti anfördes, att, då rådstufvurätten vid beslutets
fattande ansett strafflagen icke kräfva svårare påföljd för hvartdera af
omförmälda lika beskaffade brott än två månaders straffarbete och den
mildring i straffpåföljd, samma lag beviljade dem, som ej fylt 18 år,
ej. böra Andersson förvägras, men sådant icke kunde äga rum, med
mindre 5 kapitlet 3 § strafflagen så tillämpades som skett, rådstufvurätten,
enär strafflagen icke bestämde, huru vid sammanträffande af
flera likartade, brott uti ifrågavarande hänseende skulle förfaras, trodde
den gjorda tillämpningen vara den riktiga, helst straffbestämmelsen
icke på långt när gått ned till straffminimum, två månaders straffarbete,
och i tvifvelaktiga fall med lagens anda bättre öfverensstämde att ådöma
det mildare än det strängare straffet.

o o

Uti ifrågavarande mål fann rådstufvurätten den tilltalade hafva
föröfvat flera brottsliga handlingar, som icke stode till hvarandra i det
sammanhang, att de innefattade fortsättning af en och samma förbrytelse,
utan vore hvar för sig att hänföra till särskilda brott. För
sådant fall stadgas i 4 kapitlet 2 § strafflagen, att domstolen skall,
ändå att . brotten, såsom här var förhållandet, äro af samma slag, utsätta
de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och därefter, i händelse
någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, 6 och 7 §§ samma kapitel
sägs, skall äga rum, därom meddela erforderliga bestämmelser.
Straffet för hvartdera brottet skall sålunda särskildt för sig utmätas
och till fullo bestämmas. Vid bestämmandet af straffen för de särskilda
brotten hade rådstufvurätten följaktligen att taga i betraktande alla
därå inverkande omständigheter, bland annat, att den tilltalade fylt 15,
men icke 18 år, för hvilket fall 5 kapitlet 3 § strafflagen, enligt dess
lydelse i lagen den 20 juni 1890, stadgar:

»Begär den brott, som fylt femton, men ej aderton år, då skall
dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med
sex till och med tio år nedsättas; och må jämväl straffarbete på viss
tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid,
dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröfve
domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör».

Båda dessa lagrum hade rådstufvurätten oriktigt tillämpat. Rådstufvurätten
hade icke utsatt de särskilda straff, som å hvarje brott
bort följa, d. v. s. de straff, som rådstufvurätten ansett den tilltalade
hafva förskylt för hvart och ett af de begångna brotten, utan rådstufvurätten
hade utsatt de särskilda straff, som ansetts böra följa på ett hvart
af brotten, därest de blifvit begångna af någon, som fylt 18 år. Dessa
straff skulle sammanlagda utgöra 18 månaders straffarbete. Därefter
hade rådstufvurätten tagit i betraktande den tilltalades ålder och under
åberopande af 5 kapitlet 3 § strafflagen dömt honom att för alla nio brotten
undergå nio månaders straffarbete. Rådstufvurätten hade därmed faktiskt,
emot sist nämnda lagrums uttryckliga stadgande, bestämt straffet för
hvardera brottet till straffarbete i en månad, ehuru detta icke blifvit
direkt uttaladt. Hvad rådstufvurätten anfört till försvar för sitt tillvägagående
fann jag endast påkalla den erinran, att lagen icke tillförsäkrat
hvarje brottsling, som fylt 15, men ej 18 år, nedsättning i straffet,
men att, om rådstufvurätten ansett två månaders straffarbete för hvardera
brottet vara för strängt straff för den unge brottslingen, det åberopade
lagrummet, 12 kapitlet 5 § strafflagen, lämnat tillfälle att bestämma
straffet till fängelse. Påståendet att strafflagen icke skulle gifva
tillräcklig ledning för domarens tillvägagående i ett fall sådant som
det ifrågavarande syntes mig, i betraktande af hvad jag ofvan anfört,
icke förtjäna afseende.

På grund häraf ansåg jag, att de rådstufvurättens ledamöter, som
deltagit i pröfning af ifrågavarande mål, därvid ådagalagt sådant oförstånd
i domareämbetets utöfning, att detsamma icke kunde lämnas utan
beifran. Enligt hvad rådstufvurätten upplyst, hade borgmästaren E.
Wikander samt rådmännen R. Richter, C. L. Norelius och J. E. Rådberg
deltagit i målets afgörande. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i
Svea hofrätt att inför hofrätten ställa nämnde ledamöter af rådstufvurätten
under åtal för hvad sålunda hage rådstufvurätten till last samt
att därvid å dem yrka ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen.

På detta åtal meddelade hofrätten utslag den 18 mars 1896, i hvilket
utslag hofrätten utlät sig: Som i följd af det sätt, hvarpå rådstufvurätten
tillämpat bestämmelserna i 4 kapitlet 2 § och 5 kapitlet 3 § strafflagen,
Andersson genom rådstufvurättens utslag i strid mot föreskrifterna
i sistnämnda lagrum samt 2 kapitlet 5 § samma lag dömts för hvartdera
utaf de af honom begångna förfalskningsbrott att undergå straffarbete
kortare tid än två månader, alltså pröfvade hofrätten, i förmågo

af 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma Wikander samt Richter,
Norelius och Rådberg, för hvad de sålunda låtit komma sig till last,
att hvar för sig höta tjugufem kronor.

Öfver detta utslag hafva rådstufvurättens bemälte ledamöter anfört
klagomål genom besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Handlingarna uti ett genom klagomål af handlanden Oscar Pettersson Försummelse
i Norrköping härstädes anhängiggjordt ärende utvisade följande. "Lagfråga

Den 1 december 1893 ingaf klaganden till stadsfogden i Vadstena om verkstälC.
J. Hansson för verkställighet en af rådstufvurätten i Vadstena deninnrfe °f dom9
oktober 1893 gifven dom, hvarigenom handlanden John Andersson
förpligtats att genast vid tvång af utmätning till klaganden utgifva 90
kronor jämte fem procent årlig ränta därå från den 1 oktober 1893,
till dess betalning skedde, samt att ersätta klagandens rättegångskostnader
med 13 kronor, jämte hvad som åtginge till lösen för rättens
protokoll och dom i målet. I stadsfogdens dagbok antecknades fordringsbeloppet
till: kapital 90 kronor, ränta och expenser 16 kronor, summa
106 kronor.

Samma dagbok innehöll vidare, att den 5 januari 1894 utmättes
lös egendom, den 15 i samma månad försattes gäldenären i konkurs,
och den 14 påföljande mars återtog fordringsägaren utslaget. I kolumnen
med öfverskrift: »affärda belopp i följd af hinder för verkställighet
eller af annan anledning» affördes 106 kronor.

Uti en den 11 maj 1894 till öfverexekutor i Vadstena ingifven
skrift anförde därefter klaganden, att jämlikt 139 § utsökningslagen
utmätning borde vara förrättad och, där lös egendom af annat slag än
i 140 § sägs tagits i mät, jämväl försäljning däraf verkstäld inom en
månad, sedan stadsfogde emottagit nödiga handlingar, allt vid äfventyr
att fogden själf vore skyldig att svara för det belopp, hvarför utmätning
bort ske; att i förevarande fall stadsfogden Hansson icke en gång
förrättat utmätning, långt mindre verkstält försäljning inom lagstadgad
tid; och då Hansson sålunda vid utöfningen af sin befattning såsom
utmätningsman eftersatt sin tjänstepligt, yrkade klaganden, att öfverexekutor
jämlikt 173 § utsökningslagen, jämförd med 10, 139 och 140 §§
samma lag, måtte ej mindre ålägga Hansson att till klaganden genast
utgifva 106 kronor jämte fem procent ränta å 90 kronor från stämningsdagen
i ofvan berörda, genom rådstufvurättens dom den 9 oktober 1893
afgjorda mål än äfven döma Hansson till ansvar för hvad honom i
ifrågavarande hänseende läge till last.

Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1897 års Riksdag. -

Genom utslag den 31 december 1894 yttrade öfverexekutor, att
som, vid det förhållande att klaganden den 14 mars samma år från
verkställighet återtagit rådstufvurättens den 9 oktober 1893 meddelade
dom, klagandens rätt att af Hansson utbekomma hvad genom sagda
dom blifvit klaganden tilldömdt icke skäligen kunde anses så uppenbar,
att klaganden kunde därtill handräckningsvis förhjälpas, pröfvade öfverexekutor,
jämlikt 173 § utsökningslagen, lagligt hänvisa klaganden att
sin talan efter stämning vid domstol utföra.

Klaganden ingaf därefter till mig en skrift, däri han liemstälde,
att, då det af öfverexekutor i dess utslag åberopade skäl syntes klaganden
vara utan betydelse med afseende på Hanssons förfaringssätt,
samt denne, sedan han först uppenbart eftersatt sin tjänstepligt,
genom sin tredska tillfogat klaganden ytterligare utgifter för talans
utförande hos öfverexekutor, jag måtte föranstalta om åtal mot Hansson
för att få honom ej mindre befordrad till det ansvar, hvaraf han i detta
fall gjort sig förtjänt, helst klaganden hade sig bekant, att Hansson
jämväl beträffande andra exekutorial mot samme gäldenär förfarit på
enahanda lagstridiga sätt, än äfven ådömd den ersättningsskyldighet,
hvilken i förevarande fall borde åligga honom, nämligen — utöfver det
hos öfverexekutor fordrade belopp — 54 kronor 70 öre, utgörande enligt
bifogad räkning klagandens kostnader i målet hos öfverexekutor.

Till styrkande af uppgiften, att Hansson äfven i annat fall gått försumligt
tillväga, var vid klagoskriften fogadt utdrag af stadsfogdens i
Vadstena dagbok i utsökningsmål år 1893, utvisande att den 9 november
1893 för verkställande mot handlanden John Andersson inlämnats
en af rådstufvurätten i nämnda stad den 23 oktober 1893 meddelad
dom å 245 kronor- 70 öre jämte vexelprovision och expenser, samt att
först den 5 januari 1894 därför utmätts lös egendom, utan att i dagboken
någon anteckning ägt rum om hinder för verkställigheten.

Öfver denna klagoskrift infordrade jag yttrande af såväl stadsfogden
Hansson som öfverexekutor i Vadstena.

Hansson androg: Då ifrågavaarnde ärende hos Hansson afförts redan
den 14 mars 1894 i följd däraf, att domen återtagits, utan att anmärkning
då eller sedermera blifvit framstäld, förrän klaganden den 21 september
1895, och således långt efter det han å inställelsedagen den
19 mars 1894 i gäldenärens konkurs bevakat fordringen, hos öfverexekutor
yrkat åläggande för Hansson att betala beloppet, ansåge sig
Hansson böra vara från kraf i förevarande hänseende befriad. Hvad
anginge uppgiften därom, att Hansson tillskyndat klaganden ekonomisk
förlust, vore den ej riktig, ty äfven om utmätningen blifvit verkstäld

redan den 16 december, hade fordringsägaren i allt fall icke erhållit
betalning ur utmätta godset, hvilket äfven då återgått till konkursboet.
På grund häraf anhöll Hansson, att klagandens yrkande måtte lämnas
utan afseende.

Ett bilagdt intyg af rättens ombudsman i handlanden Anderssons
konkurs utvisade, att klaganden den 19 mars 1894 i konkursen bevakat
ifrågavarande 106 kronor med ränta, och att anmärkning mot bevakningen
icke blifvit framstäld.

Ofverexekutor anförde, att som klaganden uti omförmälda exekutionsärende
återkallat den begärda verkställighetsåtgärden, hvarigenom
ärendet såsom afslutadt i dagboken afskrifvits, samt klaganden därefter
bevakat sin fordran i John Anderssons konkurs, torde Hanssons i klagoskriften
omförmälda försumlighet numera icke böra föranleda till den
påföljd, som klaganden i sin skrift påkallat.

I afgifna påminnelser anförde därefter klaganden: Han hade ingalunda,
såsom ofverexekutor förmenat, återkallat verkställighetsåtgärden,
så länge någon sådan vidare var möjlig. Först sedan Andersson den
15 januari 1894 afträdt sin egendom till konkurs och således hvarje
vidare verkställighetsåtgärd var omöjlig, hade klaganden den 14 påföljande
mars — eller omedelbart före inställelsedagen i Anderssons
konkurs — återtagit utslaget. Denna omständighet kunde icke utesluta
stadsfogdens straffbarhet för ett uppenbart tjänstefel. Annorlunda hade
förhållandet varit, om klaganden återtagit utslaget, innan Andersson
gjort konkurs, och därjämte så lång tid dessförinnan, att, om återkallelse
ej skett, den i allt fall icke inom laga tid utmätta och försålda lösegendomen
det oaktadt kunnat hinna försäljas till gäldande af klagandens
fordran. Men så vore ej här förhållandet, enär den begärda verkställighetsåtgärden
genom stadsfogdens åsidosättande af sin tjänstepligt
samt Anderssons inträffade konkurs faktiskt blifvit outförbar.

Hvad vidare beträffade det påpekade förhållandet, att klaganden
bevakat i Anderssons konkurs, så vore detta fullkomligt riktigt, men
torde lika litet vara ägnadt att fria Hansson från straff. På hans ersättningsskyldighet
kunde detta åtgörande ej heller inverka i vidare mån,
än att denna ersättningsskyldighet inskränktes till gäldande af den del
af klagandens fordran, hvartill tillgångarne i Anderssons konkurs icke
lämnade utdelning. Att klaganden för att så mycket som möjligt skydda
sig från förlust ansett sig böra bevaka uti konkursen och för sådant
ändamål funnit sig nödsakad att återtaga utslaget, kunde ingalunda utestänga
klagandens berättigade ersättningsanspråk emot Hansson. Uti

konkursen hade klaganden ej heller, åtminstone dittills, bekommit den
ringaste utdelning.

Klaganden hemstälde sålunda om bifall till sina påståenden och
erinrade därjämte, hurusom Hansson jämväl beträffande andra exekutorial
å samma person eftersatt sin tjänstepligt, ehuru vederbörande
fordringsägare med hänsyn till utsigten att tillskyndas än vidare kostnader
i saken funnit det med sin fördel mest förenligt att icke beifra
en eljest i öppen dag liggande försumlighet.

w v

Den af klaganden till stöd för de mot Hansson framstälda yrkandena
åberopade 139 § utsökningslagen har följande lydelse:

»År ej utmätning förrättad och, där lösegendom af annat slag än
i 140 § sägs, tagits i mät, försäljning däraf verkstäld inom två månader,
sedan kronofogde emottag]''! de handlingar, som i 54 eller 56 §§ nämnas,
och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit;
svare fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske,
där han ej visar, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr
att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok,
som skall af utmätningsmannen hållas».

Visserligen saknades upplysning om, hvilket slag af lösegendom
af Hansson tagits i mät för klagandens fordran, men då icke ens
uppgifvits, att denna egendom varit af det slag, som i 140 § utsökningslagen
omförmäles — d. v. s. fartyg eller gods i fartyg, fordran
eller rättighet — hade det varit fogdens skyldighet enligt 139 § att
hafva förrättat utmätning och verkstält försäljning af det utmätta godset
inom en månad från den 1 december 1893, då han mottog handlingarna.
Som emellertid utmätning icke ägde rum förr än den 5 januari 1894,
och dagboken icke innehöll någon anteckning om, att anstånd lämnats,
eller att hinder för utmätnings tidigare företagande mött, framgick
däraf, enligt 139 §, att Hansson var skyldig att själf svara för det belopp,
hvarför utmätning bort ske. Hansson hade till sitt fredande åberopat
allenast, att handlingarna blifvit af klaganden återtagna. Men då
detta skedde först efter det gäldenären blifvit försatt i konkurs och
jämlikt 13 § konkurslagen utmätningsmannens befattning med den utmätta
lösegendomen således upphört, kunde klagandens åtgärd att återtaga
handlingarna icke äga någon inverkan i afseende å påföljden af
den af Hansson begångna försummelsen.

Utöfver den ersättningsskyldighet, som sålunda enligt min mening
ålåg Hansson, ansåg jag, att han borde drabbas af ansvar för sin försummelse
i tjänsten, synnerligast som denna försummelse, såsom klaganden
visat, icke var enastående.

I skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Östergötlands län
anhöll jag på grund häraf, att Konungens befallningshafvande måtte
förordna åklagare att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra
åtal emot Hansson, för hvad han i förevarande fall låtit komma
sig till last. Åt den blifvande åklagaren uppdrog jag, i vid skrifvelsen
fogad instruktion för åtalets utförande, att yrka ansvar å Hansson för
den visade försummelsen i tjänsten samt förpligtande för honom att
ersätta klaganden det belopp, hvarför utmätning skett, efter afdrag af
hvad klaganden kunde hafva uppburit i utdelning i gäldenärens konkurs
; och borde åklagaren tillika i mån af befogenhet Tinderstödja de ersättningsanspråk
i öfrigt, som klaganden, i målet hörd, kunde komma
att framställa.

Med anledning däraf anstäldes åtal mot Hansson inför rådstufvurätten
i Vadstena. Vid målets första handläggning lät klaganden till
rådstufvurätten ingifva en skrift, däri klaganden, under förmälan att han
träffat förlikning med Hansson, förklarade sig icke vidare mot Hansson
föra någon ansvars- eller ersättningstalan, på grund hvaraf åklagaren
nedlade åtalet, i hvad det afsåg yrkandet om ersättning till klaganden,
men i öfrigt blef åtalet af åklagaren fullföljdt. I utslag den 7 april
1896 afgjordes målet af rådstufvurätten, som därvid lät bero vid åklagarens
frånträdande af åtalet i fråga om yrkandet om åläggande för Hansson
att ersätta klaganden den förlust, han lidit genom åtalade tjänsteförseelsen,
samt, beträffande åtalet i öfrigt, dömde Hansson att för den
af honom visade försummelsen i tjänsten höta tjugufem kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Min senast afgifna ämbetsberättelse innehåller (sidd. 52—56) redo- Förseelse mot
Rörelse för ett af mig anstäldt åtal mot kyrkoherden i Varberg M tryckfrihets o

o «/ fororaninoen.

Ullman för förseelse mot tryckfrihetsförordningen. Hos Ullman hade
nämligen redaktören af tidningen Varbergsposten J. Högborg framstält
anhållan om uppgifter angående födde och döde inom Varbergs församling
samt där afkunnade lysningar till äktenskap, men Ullman hade
vägrat såväl att tillhandahålla kyrkoböckerna som att genom utdrag
ur dem meddela de begärda uppgifterna. Domkapitlet i Göteborg, inför

hvilket jag stälde Ullman till ansvar för det fel i ämbetet, hvartill han
enligt min åsigt gjort sig skyldig, fann vid pröfning af åtalet, att
Ullman varit pligtig, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse, antingen
att låta Högborg själ!’ ur kyrkoböckerna hämta dessa uppgifter,
om Ullman ansett sig kunna göra detta utan fara för att sådana anteckningar,
som ej finge bekantgöras, skulle blifva kända af obehörig
person, eller i motsatt fall att själf meddela Högborg de upplysningar
och utdrag, han begärt, hvarför domkapitlet med stöd af 5 § i lagen
om straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål
dömde Ullman till varning för ämbetsfel. Domkapitlets utslag faststäldes
af Göta hofrätt, där Ullman besvärat sig. Öfver hofrättens utslag anförde
Ullman besvär hos Kongl. Maj:t, som genom utslag den 23 april
1896 utlät sig, att enär Ullman blifvit åtalad för det han skulle gjort
sig skyldig till förfarande, som i 2 § 4 momentet tryckfrihetsförordningen
vore uttryckligen och särskild! nämndt såsom brott af ämbetsman,
och vid sådant förhållande domkapitlet icke, mot 4 § och 13 §
3 momentet i lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga
domstol i sådana mål den 8 mars 1889, varit behörigt att åtalet till
pröfning upptaga, pröfvade Kongl. Maj:t lagligt undanrödja såväl domkapitlets
som hofrättens i målet meddelade utslag.

Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af fyra
justitieråd, af hvilka ett justitieråd till närmare utveckling af sin åsigt
särskildt anförde: »Då det af 1883 års kyrkomöte antagna förslag till
lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål
den 11 maj 1888 förevar till granskning i högsta domstolen, blef mot
de i sagda förslag meddelade bestämmelser om forum för åtal mot prest
för fel i ämbetet den anmärkning inom högsta domstolen framstäld, att
den högst väsentliga åtskilnaden emellan, å ena sidan, prestens rent
kyrkliga åligganden såsom föreståndare för den allmänna gudstjänsten
och andra kyrkliga förrättningar samt handhafvare af religionsvården
i öfrig! och, å andra sidan, de honom anförtrodda bestyr af uteslutande
eller öfvervägande världslig natur icke blifvit behörigen iakttagen vid
uppdragandet af gränserna emellan den kyrkliga och världsliga domstolens
kompetens; och uttalades därjämte inom högsta domstolen den
grundsats, att likasom allenast den förra gruppen af prestens funktioner
enligt sakens egen natur folie under den kyrkliga lagstiftningen, också
endast sådana ämbetsbrott af prest, som vore af väsentligen kyrklig
art, borde hänföras under den kyrkliga jurisdiktionen. Förslaget blef
därefter inom vederbörande statsdepartement omarbetadt, därvid, enligt
hvad departementschefen vid föredragning af det sålunda ändrade för -

slaget inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet förklarade, de inom högsta
domstolen framstälda anmärkningar och särskild! nyssnämnda grundsats
fått tjäna till ledning; och blef det nya förslaget efter några mindre
väsentliga ändringar upphöjd! till lag.

Den fråga, som i förevarande mål först framställer sig till besvarande,
är den, huruvida det ämbetsfel, som i målet blifvit lagdt kyrkoherden
Ullman till last, bör, i händelse han därtill finnes saker, hänföras
under 4 eller 5 § i den på omförmälta sätt tillkomna lagen om
straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den
8 mars 1889. 4 § upptager de ämbetsförbrytelser af prest, som enligt

13 § skola åtalas vid världslig domstol. Under det att i första momentet
af 4 § uppräknas en mängd olika, noggrant angifna ämbetsfel, som alla
falla inom prestens världsliga funktioner, och af hvilka en del särskildt
afse hans bestyr med förandet af kyrkoböckerna, upptager andra momentet
af samma § såsom komplement till bestämmelserna i första
momentet en generell grupp af förbrytelser, hvilkas gemensamma och
enda kännemärke angifvits bestå däri, att förbrytelsen är i allmän
strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning uttryckligen
och särskildt nämnd såsom brott af ämbetsman. Att innebörden af
denna ganska dunkla begreppsbestämning kan blifva föremål för olika
meningar synes icke vara underligt. För min del kan jag med fästadt
afseende på förstnämnda, i lagen väsentligen tillämpade, om också icke
fullständigt genomförda grundsats icke fatta det ifrågavarande 2 mom.
annorlunda, än att däri åsyftas och inbegripes åsidosättandet af hvarje
ämbetspligt, som på grund af uttrycklig och särskild föreskrift i allmän
strafflag eller annan författning, hvilken icke är af kyrkolags natur,
åligger presten, vare sig straffet för förbrytelsen är bestämdt genom
allmänna strafflagen eller i den särskilda författningen. Att det skulle
vant lagstiftarens mening, att den alldeles tillfälliga omständigheten,
huruvida föreskriften och straffbestämmelsen för dess öfverträdande
meddelats i en och samma lag eller icke, skulle öfva något inflytande
på frågan om domstolskompetensen, synes mig oförklarligt och därför
desto mindre antagligt, som en sådan mening ingalunda med nödvändighet
framgår af momentets ordalydelse.»

Tre justitieråd voro af annan mening än pluraliteten. Ett justitieråd,
med hvilken två andra justitieråd instämde, yttrade nämligen:
»Enär det mot Ullman anstälda åtal afser, att han skall hafva i visst
hänseende felat mot föreskrifterna i 2 § 4 momentet tryckfrihetsförordningen,
samt i nämnda förordning icke är stadgadt hvilket straff å dylik
förseelse må följa, bör efter min mening Ullman, i händelse att han

till förseelsen gjort sig saker, ådömas ansvar enligt 5 § i lagen om
straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den
8 mars 1889; och anser jag förty, jämlikt 13 § 1 momentet i nämnda
lag, domkapitlet hafva varit behörigt att upptaga åtalet till pröfning.»

För fullföljande af det mot Ullman framstälda ansvarsyrkandet aflät
jag till Konungens befallningshafvande i Hallands län en skrifvelse med
anhållan, att åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig domstol anställa
åtal emot Ullman för hvad han i förevarande fall låtit komma sig
till last. I en vid berörda skrifvelse fogad instruktion för den blifvande
åklagaren upprepade jag de skäl för åtalet, som af mig anförts i den
skrifvelse till domkapitlet i Göteborg, hvarigenom jag stälde Ullman
under tilltal därstädes, och hvilka skäl återfinnas i den redogörelse för
målet, som förekommer i min senast afgifna ämbetsberättelse. På berörda
skäl och under hänvisning till Kongl. Maj:ts här ofvan anmärkta
utslag uppdrog jag åt åklagaren att vid rådstufvurätten i Varberg anhängiggöra
och utföra åtal emot Ullman för ifrågavarande ämbetsfel
samt därvid å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
På det åtal, som med anledning häraf anstäldes mot Ullman, meddelade
rådstufvurätten utslag den 26 oktober 1896. Rådstufvurätten utlät sig
däri: Enär uti den af E. G. Torgny till Ullman aflämnade, af Johan
Högborg undertecknade skrifvelsen den 17 september 1894, hvilken
finge anses ligga till grund för åtalet, Högborg anhållit att få på tid
och under vilkor, som af pastorsämbetet finge bestämmas, ur kyrkoböckerna
göra anteckning om för viss uppgifven tid anmälte födde och
döde äfvensom afkunnade lysningar, men 2 § 4 momentet i gällande
tryckfrihetsförordning meddelade förbud att i andra fall än allmänna
lagen och gällande författningar utstakade meddela eller till tryck utlämna
utdrag af kyrkoböcker eller andra själavården och kyrkodisciplinen
rörande handlingar i afseende på enskilda personers lefverne och
seder, såvidt de lände dem till skada eller förklenande; förty och då
af detta stadgande oförtydbart framginge, att kyrkoböckerna icke finge
till obehöriga personer utlämnas, samt Ullmans åtgörande att vägra
Högborgs ombud att ur desamma göra de begärda anteckningarna således
hade stöd i lag, pröfvade rådstufvurätten rättvist ogilla åtalet.

Med detta utslag ansåg jag mig icke böra åtnöjas.

Då det icke lärer kunna bestridas, att kyrkoböcker, med det stadgade
undantaget för de delar, som kunna lända enskilda personer till
skada eller förklenande, äro att hänföra till sådana allmänna handlingar,
som enligt tryckfrihetsförordningen få i tryck utgifvas; då vidare det
är tydligt, att de delar af kyrkoböckerna, om hvilka i detta mål är

fråga, icke kunna innefattas under det stadgade undantaget, måste häraf
följa, att samma delar få i tryck allmängöras. Men, om eu sådan rätt
förefinnes, måste det ock vara stridande emot den lag, som hägnat
denna rätt, att afstänga alla utvägar för rättens begagnande. Det är
detta, som kyrkoherden Ullman gjort, då han vägrat redaktören Högborg
att själf eller genom ombud taga del af kyrkoböckerna i ifrågavarande
till publikation tillåtna delar och icke heller varit villig att
genom utdrag ur böckerna förse Högborg med de äskade upplysningarna.
Befogenheten af kyrkoherden Ullmans tillvägagående hade genom
åtalet understälts rådstufvurättens bedömande, men rådstufvurätten hade
endast pröfvat frågan, huruvida Ullman ägt fog för sin vägran att tillhandahålla
Högborg böckerna för att ur dem göra anteckningar. Denna
Ullmans vägran att tillhandahålla Högborg kyrkoböckerna för att ur dem
göra anteckningar angående sådana delar, som få till tryck befordras,
hade rådstufvurätten ansett vara på lag grundad, emedan tryckfrihetsförordningen
förbjuder att meddela eller till tryck utlämna utdrag ur
kyrkoböckerna i afseende å enskilda personers lefverne och seder, såvidt
de lända dem till skada eller förklenande. Man torde få antaga, att
rådstufvurättens mening varit, att böckerna icke kunde för allmänheten
framläggas, emedan fara därigenom uppstode, att sådana delar däraf,
som kunde lända enskilda personer till skada och förklenande, blefve
för obehöriga personer kunnige och tilläfventyrs jämväl till tryck utlämnade.
Ehuru, såsom jag förut i målet yttrat, det ofta kan blifva,
praktiskt sedt, svårt att tillgodose allmänhetens rätt att själf taga del
af kyrkoböckerna, följer dock häraf ingalunda, att sådana svårigheter
alltid skulle förefinnas. Det torde därför åligga vederbörande pastor
att i hvarje fall, då till honom framställes begäran att få afskrifva vissa
uppgifva anteckningar i en kyrkobok, efter omständigheterna pröfva,
huruvida bifall till nämnda begäran kan anses medföra fara för, att anteckningar
af beskaffenhet att icke få publiceras därigenom komme till
allmänhetens kännedom. Skulle i ett särskilt fall visa sig, att hinder
möter för att lämna tillstånd till att taga afskrift från en kyrkobok,
ehuru de delar, som skulle afskrifvas, icke äro från offentliggörande
undantagna, lärer pastor icke kunna undandraga sig att meddela utdrag
ur kyrkoboken, såvida ej andra ämbetsgöroinål hindra, eller en framstäld
begäran om sådant utdrag på grund af sin omfattning eller sin beskaffenhet
i öfrigt finnes oskälig. T målet hade icke förekommit några
särskilda omständigheter, som enligt det nu anförda kunnat utgöra
hinder för Ullman att tillhandahålla Högborg kyrkoböckerna eller genom
utdrag ur dem meddela de äskade uppgifterna. Därest Ullmans mening

Jlist itkombudxmannms ämbehberiittehr till 1897 års Riksdag. 3

vunne gillande, skulle kyrkoböckerna, i strid med tryckfrihetsförordningen,
blifva helt och hållet undandragna offentligheten, hvaraf åter
blefve en följd, att enskilde i många fall skulle blifva utestängda från
erhållande af upplysningar, som för dem kunde vara af synnerlig vigt.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att
i hofrätten anföra besvär emot rådstufvurättens utslag och därvid under
åberopande af här ofvan utvecklade samt de i målet förut anförda skäl
yrka, att hofrätten måtte med upphäfvande af rådstufvurättens utslag
döma Ullman till ansvar för hvad uti ifrågakomna hänseende förts honom
till last.

De af advokatfiskalen anförda besvären äro på hofrättens pröfning
beroende.

Föraummther I min till 1895 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse omförmäles
“{åtdlZiaU (sidd. 11—22) ett af mig anbefaldt åtal mot medicine licentiaten J.
för sinnes- Jonsson för af‘ honom begångna försummelser länder den tid, han enligt
tJuke'' förordnande af medicinalstyrelsen förestått en vårdanstalt för sinnessjuke.
De af Jonsson i målet anförda underdåniga besvär äro numera
pröfvade af Kougl. Maj:t, som i utslag den 30 april 189G förklarat sig
ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

obehörigt ned- Min senaste ämbetsberättelse innehåller (sidd. 49—52) redogörelse
‘""åtal ^ för ett, efter förordnande af mig, vid Rättviks tingslags häradsrätt anstäldt
åtal mot kronolänsmannen i Ore distrikt A. Eriksson för af honom
begånget fel i tjänsten. I ett af Eriksson vid nämnda häradsrätt,
efter angifvelse, anhängiggjordt mål emot handlanden P. J. Johansson i
Dalbyn angående ansvar för förfalskning hade nämligen Eriksson, efter
det att Johansson i målet dömts till värjemålsed, frånträdt sin emot
Johansson förda talan, i anledning hvaraf målet blifvit från vidare handläggning
afskrifvet. Vid pröfning af åtalet mot Eriksson förklarade
häradsrätten honom icke böra till ansvar såsom för tjänstefel dömas.
Öfver häradsrättens utslag anfördes därefter, på uppdrag af mig, besvär
i Svea hofrätt, som på besvären meddelat utslag den 4 maj 1896.
Hofrätten har däri utlåtit sig: Enär Eriksson genom sitt förfarande att,
sedan häradsrätten förelagt Johansson värjemålsed, afstå från fullföljd
af åtalet mot Johansson måste anses hafva visat försummelse i tjänsten,
funne hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, skäligt

att, med ändring af öfverklagade utslaget, döma Eriksson att för livad
lian sålunda låtit komma sig till last bota tjugufem kronor.

Hofrättens utslag bar icke blifvit öfverklagadt.

Sedan vid härstädes verkstäld granskning af de från kronohäktet
i Haparanda inkomna fångförteckningar för år 1892 anmärkts, att Albert
Isaksson Kaissajuntti, hvilken den 1 december nämnda år börjat undergå
10 månaders straffarbete, som genom utslag den 12 november 1892 af
Öfver-Torneå tingslags häradsrätt blifvit honom ådömdt, enligt anteckning
i decemberförteckningen komme att sluta sitt straff redan den 9
juli 1893, och att en felaktig beräkning af strafftiden härutinnan syntes
hafva ägt rum, aflät jag den 24 maj 1893 en skrifvelse till kronohäktets
tillsyningsman, i hvilken skrifvelse jag anmodade tillsyningsmannen att
rätta straffberäkningen och meddela mig, hvilken dag Kaissajuntti efter
den verkstälda rättelsen komme att frigifvas.

Till svar härå meddelade dåvarande tillsyningsmannen G. Nordlund,
hvilken den 7 maj 1893 erhållit förordnande af Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län att efter aflidne tillförordnade tillsyningsmannen
G. B. Stenbergs frånfälle förestå tillsyningsmansbefattningen
vid kronohäktet, att den i berörda skrifvelse omförmälda felaktiga beräkning
af Kaissajunttis strafftid blifvit af honom sålunda rättad, att
bemälde fånge komme att frigifvas den 11 augusti 1893.

Emellertid befans vid granskning af 1893 års fångförteckningar
från kronohäktet, att Kaissajuntti det oaktadt blifvit redan den 9 juli
1893 försatt på fri fot.

Sedan jag i skrifvelse till tillsyningsmannen anmärkt detta förhållande,
anförde denne i afgifven förklaring, att, då han med anledning af
min föregående skrifvelse genomgått de i häktet befintliga förvandlingsresolutioner,
den rörande Kaissajuntti meddelade resolutionen befunnits
vara af Stenberg själf så ändrad, att Kaissajuntti skulle från häktet
frigifvas den 10 augusti 1893. Då Nordlund emellertid ansett jämväl
denna beräkning oriktig, hade han ändrat frigifningsdagen till den 11
augusti. Att fången oaktadt denna ändring, hvilken skett i närvaro af
fängelsedirektören, blifvit lösgifven ur häktet redan den 9 juli berodde
på försumlighet från fängelsepersonalens sida.

Med anledning häraf infordrade jag yttrande från direktören vid
ifrågavarande kronohäkte A. Burman, som i följd häraf inkom med en
skrifvelse, däruti han bland annat anförde: Till en början ville Burman
nämna, att det varit han, som ställ Kaissajuntti på fri fot, därvid han

Fel i fråga
om frigifning
“/

följt såväl fångrullan som haudrullan och förre tillsyningsmannen Stenbergs
den 1 december 1892 meddelade resolution. Emellertid hade
Burman, hvilken genom min anmärkning gjorts uppmärksam å den felaktiga
beräkningen och Kaissajunttis förtidiga lösgifvande, vid granskning
af resolutionen efteråt till sin förvåning funnit, att å resolutionen
vore ordet »Juli» öfverstruket och ofvanför skrifvet ordet »Augusti» samt
i stället för »den 9» ett datum, som kunde läsas såsom »den 10» eller
såsom »den 19», men när, huru och af hvem denna ändring verkstälts,
vore honom en gåta. Med Burmans vetskap och kännedom hade ändringen
åtminstone icke ägt rum.

Beträffande Nordlunds yttrande förmenade Burman, att det vore
uppenbart eller åtminstone i hög grad sannolikt, att Nordlund misstagit
eller missmint sig, ty hvad först anginge den uppgifna omständigheten,
att Stenberg under lifstiden själf skulle hafva ändrat afgångsdagen till
den 10 augusti talade däremot följande förhållanden:

1) att Stenberg aldrig skrifvit bokstafven A såsom i ändringen
skett utan alltid på annat sätt — om hvilket. förhållande Burman genom
granskning af alla de resolutioner, Stenberg under sin tid utfärdat,
öfvertygat sig, hvartill komme, att stilen uti ordet »Augusti» i öfrigt
icke liknade Stenbergs handstil; 2) att i fångförteckningarna för såväl
december 1892 som januari 1893 den 9 juli stode upptagen såsom afgångsdag,
hvadan, och då i följande fångförteckningar blott hänvisades
till föregående, det ju icke kunde förutsättas, att Stenberg utan att
särskildt hafva gjorts uppmärksam å den felaktiga beräkningen sedermera
utan tillgång till förenämnda två fångförteckningar, mot Indika
han icke haft något att anmärka, skulle hafva rättat resolutionen eller
i senare fångförteckningar vidtagit ändring; men, såsom af Nordlunds
bilagda transsumerade skrifvelse tycktes framgå, hade jag först genom
skrifvelse den 24 maj 1893, sålunda långt efter Stenbergs död, gjort
tillsyningsmannen uppmärksam å den felaktiga beräkningen; samt slutligen
3) att, därest någon ändring i resolutionen med Burmans vetskap
ägt rum, densamma äfven i fångrullan och handrullan kommit att antecknas.

För öfrigt hölle Burman före, att Stenberg, i händelse han månadtal
efter den ursprungliga resolutionens utfärdande däri vidtagit någon
ändring, icke blott varit skyldig att teckna, utan äfven verkligen tecknat,
när och på hvilka grunder ändringen verkstälts, samt därom underrättat
Burman. Då härtill komme, att Burman särskildt beträffande straffarbetsfångar
aldrig plägade blindt lita på fång- och handrullan, utan alltid
vid deras frigifvande äfven granskade verkställighetsresolutionen och

särskild! i detta fall ville med säkerhet påminna sig, att han så förfarit
utan att därvid finna någon ändring i den ursprungliga genom fångoch
handrullan styrkta bestämmelsen om Kaissajunttis frigifvande den
9 juli 1893, trodde Burman sig med ganska stor bestämdhet kunna
påstå, att någon ändring icke verkstälts af Stenberg eller eljest före
sistnämnda dag. Ändringen hade under alla förhållanden icke skett
med Burmans vetskap, och Burman hade ej blifvit därom underrättad.

Hvad slutligen anginge Nordlunds förklaring, att han skulle hafva
rättat resolutionen därhän, att afgångsdagen bestämts till den 11 augusti,
så torde äfven detta bero på misstag eller missminnelse. I resolutionen
förekomme nämligen ej någon af Nordlund vidtagen ändring, hvilken
väl i så fall skulle varit af honom undertecknad, då han ju vore ansvarig
för det fel, hvartill han möjligen vid beräkningen kunnat göra
sig skyldig. Antagligen hade Nordlund, innan han aflät skrifvelsen
den 25 juni 1893, beräknat strafftidens slut till den 11 augusti . 1893
och äfven vid tillfället ämnat rätta resolutionen därhän, men upptagen
af sina särskild! vid den tiden stränga göromål såsom kronofogde glömt
att verkställa ändringen. Tilläfventyrs hade Nordlund någon gång, efter
det han blifvit uppmärksamgjord på den af Stenberg verkställa oriktiga
beräkningen, samtalat med Burman därom, ehuru Burman icke kunde
erinra sig, att så skett. Måhända hade någon annan vid det af Nordlund
åsyftade tillfälle förestått direktörsbefattningen, enär Burman vid
den tiden på grund af sjuklighet ofta för längre eller kortare tider
åtnjutit ledighet.

Då Burman vid Kaissajunttis frigifvande följt fång- och handrullan
samt Stenbergs resolution, och, äfven om ändring i resolutionen ägt
rum, sådant dock skett utan Burmans vetskap, anhölle Burman att varda
befriad från all straffpåföljd.

Vid Burmans skrift var bland annat fogad en afskrift af ofvannämnda
utslag med en därå tecknad verkställighetsresolution, hvilken
var i det af Burman omförmälda skick, äfvensom utdrag ur fångrullan,
innehållande att Kaissajunttis strafftid, som började den 1 december
1892, skulle med stadgadt afdrag sluta den 9 juli 1893.

o o

Det fel, som blifvit begånget vid verkställigheten af ifrågavarande
straff, fann jag vara af den betydenhet, att detsamma icke borde lämnas
utan beifran, och jag ansåg fängelsedirektören Burman vara för felet
ansvarig.

Enligt kongl. reglementet för läns- och kronocellfäugelserna i riket
den 28 maj 1867 § 3 moment 3 åligger det vederbörande fängelseföreståndare
»att kungöra och, såvida verkställigheten skall inom fängelset
ske, verkställa utslaget angående fånge, samt att fånge afsända
till annan ort eller frigifva, allt i enlighet med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
föreskrift».

Burman hade således att verkställa ifrågavarande utslag och frigifva
fången i enlighet med därom gifven föreskrift, och denna föreskrift
innefattades i den af tillsyningsmannen för häktet meddelade verkställighetsresolutionen.
Oaktadt Burman velat göra troligt, att denna
resolution, som ursprungligen innehöll, att fången skulle frigifvas den
dag, då detta sedermera skedde, icke blifvit ändrad före fångens frigifning,
måste jag antaga, att ändringen skett förut. För detta antagande
talade på det kraftigaste den omständigheten, att tillsyningsmannen
i anledning af min skrifvelse den 24 maj 1893 redan i skrifvelse
den 25 juni 1893 meddelat, att den felaktiga beräkningen af fångens
strafftid blifvit sålunda rättad, att fången komme att frigifvas den 11
augusti 1893.

Tillsyningsmannen hade i sin förklaring äfven uppgifvit, att ändringen
af verkställighetsresolutionen skett i direktörens närvaro, och
då utslagen med åtecknade verkställighetsresolutioner förvarades under
direktörens vård, kunde ej antagas, att ändringen af ifrågavarande
resolution skett utan direktörens vetskap. Rullorna hade emellertid
icke gjorts öfverensstämmande med verkställighetsresolutionen, och till
följd däraf, att direktören vid fångens frigifvande litat uteslutande på
rullornas innehåll, hade det anmärkta felet kommit att äga rum. Burman
hade visserligen erinrat, att ändringen i verkställighetsresolutionen
möjligen skett under hans tjänstledighet, men, utom det att han icke
på minsta sätt kunnat göra detta sannolikt, saknade denna omständighet
betydelse, då Burman haft skyldighet att vid fångens frigifvande förvissa
sig om, att han handlade i öfverensstämmelse med resolutionen.

På grund häraf anmodade jag Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län att förordna åklagare att inför vederbörlig domstol
anhängiggöra och utföra åtal emot Burman för den försummelse, hvartill
han enligt min mening gjort sig skyldig i förevarande fall.

Emot Burman anstäldes därefter åtal inför Neder-Torneå och Karl
Gustafs tingslags häradsrätt, som i utslag den 26 maj 1896, jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen, dömde Burman att för den visade försummelsen
i tjänsten höta tjugufem kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

I en den 10 oktober 1895 dagtecknad, den 12 i samma månad
ingifven skrift, anmälde muraren Daniel Nyberg i Hofsberg kronoläns- m.
mannen i Ljusdals distrikt H. Sundius till åtal för tjänstefel, hvartill
han enligt Nybergs mening gjort sig skyldig. Jämte åtskilliga påståenden,
som jag fann icke böra till någon min åtgärd föranleda, innehöll
klagoskriften hufvudsakligen följande: Den 4 oktober 1895 klockan
sju på morgonen blef klaganden af kronolänsmannen Sundius anhållen
och inspärrad å tingshuset i Ljusdal. Sedan klaganden fått kvarsitta
därstädes till klockan omkring elfva förmiddagen, fördes klaganden till
kronolänsmanskontoret, och den något öfver en tiondels mil långa
vägen från tingshuset till länsmanskontoret fick klaganden gå med fängsel
å händerna och sammankedjad med en annan person. Klaganden
kunde, om så fordrades, genom flera i Ljusdal bosatta personers vittnesbörd
styrka, att hvad Sundius föregifva såsom skäl för klagandens häktande
vore i allo obefogadt. Af åtskilliga intyg, som vore klagoskriften
bilagda, framginge ock, att klaganden vore absolut nykter och jämväl
eljest gjort> sig väl känd. För att klaganden sålunda olagligen häktats
yrkade klaganden ersättning, dels för tidsspillan med femtio kronor, och
dels för kränkning af klagandens goda namn och rykte med tvåtusen
kronor.

Vid skriften voro fogade åtskilliga handlingar:

l:o) ett af två personer utfärdadt intyg, innehållande, bland annat,
att klaganden ifrågakomna dag klockan omkring half elfva förmiddagen
med handklofvar på händerna förts till länsmanskontoret;

2:o) ett intyg af pastor i Ljusdals socken därom, att klaganden,
hvilken sedan början af år 1877 vistats i Ljusdal, alltid uppfort sig
arbetsamt och ordentligt samt aldrig varit för brott åtalad, äfvensom
att klaganden gjort sig känd för absolut nykterhet;

3:o) ett af ordföranden i kommunalnämnden inom Ljusdals socken
meddeladt intyg af innehåll att klaganden vore känd för redbarhet och
ordentlighet; och

4:o) en handling, innefattande dels intyg af två personer att klaganden,
hvilken med dem hade haft affärer sedan år 1884, vore nykter och
pålitlig samt af ett fredligt temperament, i hvilket uttalande sex andra
personer förklarat sig instämma, dels ock ett intyg därom, att klaganden
alltid visat sig arbetsam, ärlig, nykter och af ett fridsamt sinnelag;
varande sist omförmälda intyg, hvars utfärdare uppgaf sig hafva varit
bekant med klaganden sedan år 1878, försedt med påskrift af jämväl
aderton andra personer, hvilka antingen utan inskränkning eller med

insäti
häkte
in.

utsättande af det år, från hvilket de varit bekanta med klaganden, instämt
med intygets utfärdare.

Sedan jag lämnat Sundius tillfälle att yttra sig öfver den emot honom
gjorda anmälan, inkom från honom förklaring, däri han androg: Att
Sundius den 4 oktober 1895 insatt klaganden i häradshäktet i Ljusdal
vore med sanningen öfverensstämmande, och att det varit Sundius’ rättighet
och skyldighet att så förfara, framginge af ett vid förklaringen
fogadt. intyg, hvars innehåll blifvit vid domstol beedigadt. För öfrigt
vore såväl Nyberg som andra personer, hvilka i och för polisförhör insattes
i häradshäktet den 3 och 4 oktober 1895, af Sundius åtalade för
våld och misshandel mot polisman i tjänsteutöfning. Vid ifrågakomna
tillfälle hade icke Sundius gifvit order om, att klaganden skulle beläggas
med handbojor, men väl hade Sundius förut gifvit en allmän
föreskrift att i fall af förevarande beskaffenhet använda handbojor, om
sådan åtgärd skulle behöfvas. Klaganden hade i sin skrift till bestyrkande
af sanningsenligheten af ett klagandens påstående åberopat, bland
andra, två personer, hvilka, enligt hvad vid förklaringen fogade stämningsafskrifter
utvisade, vore tilltalade för samma brott som klaganden,
hvarför Sundius bestrede afseende å hvad de kunde hafva att säga.
Beträffande de - intyg från en del personer inom samhället, hvilka klaganden
närslutit sin anmälan, ville Sundius anmärka, att dessa intyg
vore af ringa betydelse, ty om än klaganden förr uppfört sig väl, något
som Sundius lämnade därhän, torde vittnenas utsago, att klaganden
deltagit i brottet i fråga, icke kunna förnekas. Under bestridande af
klagandens ersättningsyrkande i allo ville Sundius slutligen uttrycka sin
förvåning ■ öfver den i uppenbart missförhållande tilltagna ersättningen
för kränkningen af klagandens goda namn och rykte.

Vid förklaringen voro fogade, bland annat, ett af fyra personer
undertecknadt intyg, af innehåll att klaganden den 30 september 1895
genom yttranden och sitt uppträdande i öfrigt hos en mängd folk, som
sökte fritaga en anhållen person, underblåst oviljan mot polismakten
och därigenom förledt till våld och misshandel mot polisman i tjänsteutöfning,
äfvensom afskrifter af tre särskilda till Ljusdals tingslags
häradsrätt utfärdade stämningar dels å klaganden för anstiftan till våld
och misshandel å tjänsteman i tjänsteförrättniug, dels ock å två andra
personer för fylleri samt våld och misshandel mot tjänsteman i tjänsteförrättning;
varande stämningen å klaganden dagtecknad den li oktober
1895 och de båda öfriga den 17 i samma månad.

I afgifna påminnelser anförde därefter klaganden: Då Sundius vidgått.
, att han den 4 oktober 1895 insatt klaganden i häktet utan annan

åberopad anledning, än som innefattades i ett förklaringen bilagdt intyg,
hvilket vore utfärdadt 16 dagar efter häktningsåtgärden, vore uppenbart,
att Sundius gjort sig skyldig till ansvar för olaga häktning. Sundius’
uppgift, att berörda intyg med dess sväfvande innehåll blifvit af dess
utfärdare inför häradsrätten beedigadt, vore sanningslös. Trots och godtycke
men ej rätts- och pligtkänsla syntes varit hufvudmotiven för ifrågavarande
häktningsåtgärd, för så vidt icke hat och illvilja förestafvat
densamma. Ty det förefölle otänkbart, att en juridiskt bildad länsman,
hvilket Sundius vore, skulle af blott oförstånd anse sig befogad att
häkta bofasta personer, på sätt han gjort med klaganden. Sundius hade
icke ens aktat nödigt delgifva klaganden stämning för det förmenta
brottet, förr än han undfått del af klagandens emot honom gjorda anmälan
hos justitieombudsmannen, eller den 13 oktober 1895, fastän klaganden
häktades och lösgafs redan den 4 i samma månad, d. v. s. nio
dagar förut. Hela förklaringen syntes afse att söka förbigå de ömtåligaste
sidorna af de anmälda förhållandena, hvari Sundius dock enligt
klagandens mening föga lyckats.

Af ett vid påminnelseskriften fogadt intyg inhämtades, bland annat,
dels att klaganden ifrågakomna dag klockan sju på morgonen för den
person, som utfärdat intyget, omtalat, att han vore kallad att infinna
sig hos Sundius samma dag klockan nio förmiddagen, dels ock att klaganden,
då Sundius kort därefter kommit gående, gått honom tillmötes
och, efter en stunds samtal, af honom afförts till häktet.

Af handlingarna framgick således, att klaganden varit kallad att den
4 oktober 1895 klockan nio förmiddagen inställa sig i länsmannen Sundius’
bostad i Ljusdal för att höras angående delaktighet i ett den 30
därförutgångne september förelupet uppträde, därvid tjänsteman skulle
blifvit misshandlad; att då klaganden nämnde den 4 oktober klockan
sju på morgonen å den genom Ljusdal löpande landsvägen sammanträffat
med Sundius, denne uppmanat klaganden att medfölja till häradslhiktet,
där klaganden blifvit af Sundius insatt; att klaganden omkring
tre timmar därefter, fängslad med handbojor och sammanlänkad med en
annan på samma sätt fängslad person, förts gående från häktet till länsmannens
omkring en tiondels mil därifrån belägna bostad; att, sedan
lian där undergått förhör, han omkring klockan elfva blifvit frigifven;
samt att Sundius sedermera genom stämning af den 11 oktober, som
den 13 i samma månad blifvit klaganden delgifven, instämt denne till
Ljusdals tingslags häradsrätt den 30 i samma månad mod påstående om

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1897 urs Riksdag. 4

ansvar för »anstiftan till våld och misshandel å tjänsteman i tjänsteförrättning
den 30 sistlidne september».

Ehuru polismyndighetens befogenhet med afseende på hållande af
s. k. polisförhör icke är i lag bestämd, måste man dock medgifva nödvändigheten
däraf, att mjmdigheten går tillväga med den kraft, som för
ändamålet fordras. Men i ändamålsenligheten måste man ock söka
måttstocken för bedömande af förfarandets befogenhet i slika fall.

Då, såvidt upplyst blifvit, klaganden icke vägrat hörsamma kallelsen
att infinna sig vid polisförhöret, och ej heller anledning förefans
att antaga, att klaganden, hvilken vore bofast i orten, skulle afvika,
syntes mig Sundius hafva saknat hvarje skäl för sin åtgärd att insätta
klaganden i häkte.

Men om Sundius redan genom nämnda åtgärd öfverskridit sin
befogenhet, måste han jämväl anses hafva gjort sig skyldig till ett
Övergrepp genom klagandens beläggande med handbojor och hans
sammankedjande med en annan fängslad person. I 19 § 21 momentet
af kongl. förordningen om nya strafflagens införande den 16 februari
1864 stadgas, att, om häktad person ej kan säkert vårdas utan särskilt
fängsel, må han därmed beläggas, dock ej annorlunda eller på
längre tid än säkerheten fordrar. Då en sådan varsamhet vid användandet
af särskildt fängsel är föreskrifven beträffande häktad person,
måste detta gälla i ännu högre grad i ett fall sådant som det
förevarande, då klaganden icke var att betrakta såsom -häktad, och
det icke i någon mån visats, att dylika åtgärder varit behöfliga för att
få klaganden instäld vid polisförhöret. Sundius’ förklaring, att han
icke särskildt vid ifrågavarande tillfälle gifvit befallning att belägga
klaganden med handbojor, kunde så mycket mindre fritaga honom från
ansvar för hvad sålunda skett, som han medgifva sig hafva en gång
för alla meddelat en sådan befallning och icke tillsett, huru denna befallning
i hvarje fall tillämpades.

Genom Sundius’ tillvägagående mot klaganden hade denne icke allenast
lidit obehörigt intrång i sin personliga frihet utan äfven blifvit kränkt
till sitt medborgerliga anseende, och då jag således ansåg, att Sundius
vid utöfning af sin tjänst visat oförstånd af straffvärd beskaffenhet,
anmodade jag Konungens befallningshafvande i Gefleborgs län att förordna
åklagare, som skulle vid vederbörlig domstol anställa åtal mot
Sundius i enlighet med af mig utfärdad instruktion för åtalets utförande.

Med anledning häraf stäldes Sundius under tilltal inför Ljusdals
tingslags häradsrätt, och under målets handläggning fordrade klaganden
ersättning med tvåtusen kronor för det lidande, honom tillfogats genom

Sundius’ ifrågavarande förfarande. Häradsrätten meddelade utslag i
målet den 15 juli 1896, i hvilket utslag häradsrätten utlät sig: Emedan
Sundius erkänt, att han, efter det Nyberg kallats att den 4 oktober 1895
klockan nio förmiddagen infinna sig å länsmanskontoret i Ljusdal för
undergående af förhör rörande Nybergs delaktighet i ett den 30 därförutgångne
september förelupet uppträde, därvid, utom annat, våld
skulle utöfvats mot i tjänsteutöfning stadd polisman, förstnämnda dag
klockan sju på morgonen insatt Nyberg uti det i tingshuset inrättade
häradshäktet, där Nyberg kvarhållits i fyra timmar, eller till dess han
uppförts till omförmälda förhör, ty och som Sundius så mycket mer
saknat anledning till berörda förfarande mot Nyberg, som denne senare
vore inom Ljusdals socken bofast och icke skäligen kunde antagas hafva
haft för afsigt att vare sig afvika eller undandraga sig inställelse vid
förhöret, efter hvars slut Nyberg genast frigifvits, men Sundius — äfven
om han skulle tillsagt honom underlydande polismän att i händelse af
behof å anhållna personer använda handbojor — icke kunde läggas till
last, att Nyberg blifvit utan Sundius’ vetskap vid afförande! från häktet
af polismannen Axel Forsman belagd med handbojor och sammankedjad
med en annan anhållen person, hvilken samtidigt instälts till förhör inför
Sundius, alltså, och jämte det häradsrätten ogillade åklagarens talan
mot Sundius såsom vållande därtill, att Forsman belagt Nyberg med
fängsel, pröfvade häradsrätten rättvist på så sätt bifalla åtalet i öfrigt,
att Sundius för den vårdslöshet och det oförstånd, han visat i sin tjänst
genom att utan laga skäl beröfva Nyberg friheten under en tid af fyra
timmar, dömdes att, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, bota fyrtio
kronor; och skulle Sundius godtgöra Nyberg för det lidande, som genom
häktningsåtgärden honom orsakats, med skäliga ansedda trettio kronor,
hvaremot Nybergs ersättningsanspråk i öfrigt lämnades utan afseende.

Mot detta utslag, hvilket jag icke fann skäl att öfverklaga, fullföljdes
talan i Svea hofrätt såväl af Sundius, hvilken sökte ändring i utslaget,
i hvad detsamma gått honom emot, som ock af Nyberg, hvilken
yrkade, att Sundius måtte dömas till högre ansvar i målet, samt att
Nyberg måtte tillerkännas större ersättning.

På de anförda besvären meddelade hofrätten den 29 september 1896
utslag, däri hofrätten utlät sig, att som Nyberg icke vore behörig att
i hofrätten fullfölja talan mot häradsrättens utslag, i hvad det rörde
ansvar å Sundius, kunde Nybergs besvär i den delen icke till pröfning
upptagas, och funne hofrätten hvarken Sundins, såvidt häradsrättens
utslag gått honom emot, eller Nyberg beträffande ersättningsfrågan hafva
anfört skäl, som kunde föranleda ändring i dessa delar af utslaget.

Öfver hofrättens utslag har Sundius anfört klagan genom besvär,
som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Felaktigt för- På sätt af min till nästlidet års Riksdag afgifna ämbetsberättelse
^mätningsmanX^- 66) inhämtas, hade t. f. kronofogden L. Dahllöf hos Göta hofrätt
öfverklagat Kinds häradsrätts utslag den 14 december 1895, hvarigenom
Dahllöf dömts att bota femton kronor för det han å tjänstens vägnar
utfärdat ett bevis rörande hinder för verkställighet af ett utaf bemälte
hofrätt meddeladt utslag angående afhysning, hvilket bevis innehållit
uppgifter, som icke funnits antecknade i den af Dahllöf förda dagbok
i utsökningsmål. På de anförda besvären har hofrätten den 5 oktober
1896 meddelat utslag, däri hofrätten utlåtit sig: Hofrätten funne väl Dahllöf
genom utfärdandet af ifrågavarande bevis hafva förfarit felaktigt i sin
tjänst, men, enär nämnda felaktiga förfarande ej kunde anses vara af
beskaffenhet att böra till ansvar för honom föranleda, pröfvade hofrätten
lagligt att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ogilla den emot
Dahllöf i målet förda talan.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Ärenden, som
ej föranledt
åtal.

I det följande redogöres för två ärenden, i hvilka genom min åtgärd
vederbörande beredts ersättning för skada, som vållats genom
fel i ämbete eller tjänst, utan att dock åtal för felen ägt rum.

Uti en hit insänd skrift anförde hemmansägarne Johan Magnus
Hedqvist, Johan Hedqvist och Karl Hedqvist i Öjebyn klagomål i
åtskilliga hänseenden emot häradshöfdingen i Piteå domsaga H. J.
Kramer, därvid klagandena särskildt framstälde anmärkningar angående
ett af Piteå tingslags häradsrätt den 23 december 1895, under ordförandeskap
af häradshöfdingen Kramer, meddeladt beslut, hvarigenom
ett emot klagandena anhängiggjordt mål blifvit afskrifvet i följd däraf,
att käranden frånträdt sin talan. Sedan Kramer afgifvit förklaring
i ärendet, fann jag de framstälda anmärkningarna vara af beskaffenhet
att icke till vidare åtgärd från min sida föranleda, utom i fråga
om klagandenas i skriften gjorda påstående, att häradsrätten i omförmälda
beslut tillerkänt dem mindre ersättning för rättegångskostnad
än vederbort. Handlingarna i ärendet gåfvo stöd för det antagande,
att häradsrätten vid beslutets meddelande antingen förbisett,
att klagandena bort tillerkännas ersättning för protokollslösen, eller

också beräknat godtgörelsen för klagandenas inställelse till lägre belopp
än det, hvarom parterna varit ense.

Sedan jag i skrifvelse till häradshöfdingen Kramer fäst hans uppmärksamhet
härpå, medgaf han, att det klagandena tillerkända ersättningsbeloppet
blifvit »väl snäft tillmätt», och sedermera inkom Kramer
med bevis, att han för klagandenas räkning hos magistraten i Piteå
nedsatt ett belopp af tjugu kronor.

Då jag ansåg, att det för klagandenas räkning nedsatta beloppet
innefattade skälig godtgörelse såväl för den förlust, klagandena lidit
därigenom, att häradsrätten tilldömt dem för lågt beräknad ersättning
för rättegångskostnad i ofvannämnda mål, som ock för den kostnad,
som klagandena kunnat få vidkännas i följd af den hos mig gjorda
angifvelsen, fann jag icke skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Sedan rådstufvurätten i Kristianstad genom utslag den 26 mars
1895 förpligta! byggmästaren C. G. Svensson därstädes, jämte andra
personer, i egenskap af innehafvare utaf firman »Sibbhults glasbruk, J.
Aug. Andersson & C:o», att en för alla och alla för en till Axel Cronholm
såsom innehafvare af Jönköpings juridiska byrå i Stockholm på
grund af en utaf bemälta firma utstäld vexel utgifva 221 kronor 76 öre
jämte ränta, vexelprovision och kostnader, samt den å berörda utslag
grundade rätt blifvit slutligen öfverlåten å B. A. Birger i Stockholm,
sökte denne under åberopande af de å utslaget tecknade öfverlåtelse!-och med företeende af vexeln i hufvudskrift att erhålla verkställighet å
utslaget medelst utmätning hos Svensson. T. f. stadsfogden E. Lundholm,
hvilken af öfverexekutor i Kristianstad förordnats att i laga ordning
verkställa utslaget, förklarade emellertid den begärda utmätningen
icke kunna verkställas, enär Birger icke, på sätt 39 § vexellagen föreskrefve,
genom innehållet af vexelns text eller genom behörigen sammanhängande
och till honom fortgående öfverlåtelser visat sig vara berättigad
att fordra och uppbära betalning för vexeln.

I en till mig ingifven skrift anmälde därefter Birger detta Lundholms
åtgörande till laga beifran, och yrkade Birger tillika, att Lundholm
måtte förpligtas ersätta af honom därigenom orsakad skada. Sedan
jag lämnat Lundholm tillfälle att yttra sig öfver den emot honom gjorda
angifvelsen, inkom han med förklaring, däri han hufvudsakligen utvecklade
hvad han redan i protokollet öfver utmätningsärendet anfört till
stöd för sin vägran att meddela verkställighet.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann jag, att de af
Lundholm anförda skälen för hans vägran att verkställa ifrågakomna

utslag gåfvo vid handen, att han vid pröfning af klagandens anhållan
om verkställighet ingått på en undersökning af omständigheter, hvilka
en utmätningsman icke äger att i denna sin egenskap taga under bedömande.
Jag ansåg därför, att Lundholm i förevarande hänseende
gjort sig skyldig till fel i sin tjänst såsom t. f. stadsfogde, och genom
detta fel hade otvifvelaktigt tillskyndats klaganden skada, som det följaktligen
tillkom Lundholm att ersätta. Med afseende å hvad handlingarna
innehöllo angående de kostnader, som Birger måst vidkännas
dels för omförmälta utmätuingsärende och dels för den hos mig gjorda
angifvelsen, ansåg jag, att ett belopp af trettio kronor utöfver den afgift
af sex kronor 75 öre, som påförts protokollet öfver utmätningsärendet,
kunde betraktas såsom skälig godtgörelse, och fann jag mig
därför böra lämna Birger mitt biträde för att af Lundholm utfå nämnda
båda belopp. Innan emellertid annan åtgärd för sådant ändamål af mig
vidtogs, lämnade jag Lundholm tillfälle att tillfredsställa Birgers ersättningsanspråk.

Sedan därefter till mig inkommit ett af Birger utfärdadt kvitto,
hvarigenom han erkände sig hafva af Lundholm erhållit nyssnämnda
ersättningsbelopp, fann jag mig icke böra i ärendet vidare åtgöra.

Lagskipnjn- I afseende å lagskipningens tillstånd hänvisar jag i hufvudsak till
gena i san .förestående redogörelse för anstälda åtal, och har jag därjämte trott,
att af de iakttagelser, jag varit i tillfälle att i nämnda hänseende göra,
följande kunde förtjäna att här omnämnas.

Angående
vårdnaden
öfver förmynderskapcn.

I. Den vigtigaste af dessa iakttagelser, och som jag därför också
nämner först, afser underdomstolarnes vårdnad öfver förmynderskapen.

Medan denna vårdnad mångenstädes utöfvas i full öfverensstämmelse
med lagens stadganden och med all den omsorg, som sakens
stora vigt kräfver, synes mig å andra ställen hvarken intresset för denna
del af ämbetsförvaltningen vara tillräckligt lifligt, ej heller uppfattningen
af hvad lagen härutinnan ålägger domstolen såsom öfverförmyndare i
alla afseenden fullt riktig. Resediarierna för såväl det senaste som de
närmast föregående åren visa, att jag icke sällan nödgats göra anmärkningar
i afseende å förmynderskapens öfvervakande. Men det är icke
om de uppenbara försummelserna i detta afseende, jag velat tala, utan
om några ganska allmänt gängse sedvänjor härutinnan, hvilka synas
mig icke öfverensstämma vare sig med lagens bokstaf eller dess syfte.

Lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den 18 april 1884 föreskrifver i § 6, att förmyndare skall för
hvart kalenderår ansluta räkning öfver allt det han har om händer och
före den 15 februari följande år ingifva räkningen till vederbörande
gode män. Detta stadgande tillämpas nu ganska allmänt sålunda, att
förmyndare—och följaktligen äfven god man för frånvarande sterbhusdelägare
— icke anses skyldig att afgifva redovisning förr än ett helt
kalenderår förflutit, sedan förordnandet meddelades, så att t. ex. eu förmyndare
eller god man, som förordnats under år 1893, tidigare eller
senare på året, därest han underlåtit att före den 15 februari 1894 aflämna
redovisning för den del af år 1893, hvarunder han innehaft befattningen,
icke under år 1894 erhållit föreläggande att sådant fullgöra, utan först om
han äfven försummat att före den 15 februari 1895 fullgöra sin redovisningsskyldighet,
erhållit föreläggande i sådant hänseende. Om då förordnandet
meddelats i början af år 1893 och det år 1895 gifna föreläggandet
i bästa fall fullgöres i slutet af samma år, har en tid af nära tre
år förflutit, innan förmyndarens förvaltning blir på något sätt kontrollerad.
På några ställen har man modifierat denna tillämpning så, att om
en förmyndare är förordnad under första* hälften af ett år, han anses
skyldig att före den 15 februari följande år aflämna redovisning, hvaremot
den, som förordnats under senare hälften af året, får ett års längre
anstånd.

En annan praxis, som står i visst samband med den nu nämnda
och som särskilt i förening med densamma minskar verksamheten af
den lagstadgade kontrollen öfver förmyndareförvaltningen, är att, när
föreläggande skall meddelas att aflämna redovisning, icke meddela sådant
förr än sent på året, ofta vid höstetinget och i sådant fall icke alltid vid
dess början. Detta, som ofta sker i full afsigt att lämna förmyndaren
anstånd med räknings afgifvande, innebär således ett obehörigt eftergifvande
af stadgandet därom, att räkningen skall på viss tid aflämnas,
ett stadgande, som dock, enligt justitieministerns yttrande till statsrådsprotokollet
vid framläggande af förslaget till 1884 års förordning, tillkommit
just i syfte att »gode männen måtte hinna i god tid begynna
och fullborda sin granskning och rätten sättas i tillfälle att tidigare än
dittills varit möjligt förelägga försumlige förmyndare att fullgöra sin
skyldighet i detta hänseende». Fordran på ett snabbare och kraftigare
ingripande mot försumlige förmyndare bemötes från deras sida, som
vårdnaden åligger, vanligen därmed, att då den medborgerliga tunga,
som förmynderskap innebär, särskilt för allmogen är ganska kännbar,
den icke bör genom en alltför sträng lagtillämpning ännu mera ökas,

att ett strängare förfarande mot förmyndare också städse väcker starkt
missnöje, att ett föreläggande att afgifva räkning för kortare tid än
helt år i de flesta fall endast skulle framkalla en anmälan, att boet
ännu icke hunnit utredas, hvarjämte i fråga om tiden för meddelande
af föreläggande framhålles särskild! af landtdomarne, att mängden af
öfriga göromål icke tillåter dem att förr än som sker genomgå gode
männens förteckningar och förmynderskapsrotlarne samt meddela erforderliga
förelägganden. Jag har till och med såsom ett direkt stöd i
lagen för de af mig nu anmärkta bruken vid flera tillfällen hört åberopas
den i slutet af § 8 i 1884 års förordning efter stadgandet om
föreläggande för försumlige förmyndare inskjutna mening: »och förfare
i öfrigt efter omständigheterna».

Det synes mig tydligt, att af dessa skäl endast landtdomarnes åberopade
brist på tid att förr än som sker meddela förelägganden förtjänar
något afseende. Att dessa ämbetsmän, särskild! i de större domsagorna,
stundom äro öfverhopade af göromål, låter sig icke förnekas,
men vigten af en verksam kontroll å förmyndarevården synes mig så
stor, att hvad i sådant hänseende kan göras icke borde få stå tillbaka för
andra göromål, och jag har för öfrigt anledning antaga, att arbetet med
föreläggandena i de flesta fall icke behöfver vara af synnerligen tidsödande
beskaffenhet, hvartill kommer att, i samma mån domstolen med
allvar utöfvar sitt öfverförmynderskap, minskas arbetet därmed, i det
att förmyndarnes försummelser blifva mindre talrika. Att hänsyn till
förmyndarnes bekvämlighet skulle utgöra giltigt skäl för åsidosättande
af de omyndiges intressen, kan jag icke medgifva. Det torde dessutom
icke kunna bestridas, att de flesta förmynderskap, särskild! på landsbygden,
äro af den beskaffenhet, att upprättande af räkning däröfver
icke lärer vålla mycket besvär, och i samma mån som förmyndaren har
mera att förvalta, äger han ju i sitt arfvode större ersättning för sitt
besvär. Om den omyndiges egendom endast utgöres af delaktighet i
ett dödsbo, som icke hunnit utredas och skiftas, då tiden för afgifvande
af redovisning för förmynderskapet inträder, bör anmälan därom göras
hos gode männen, en anmälan, som naturligtvis icke kan vara förenad
med afsevärdt besvär. Kommer jag slutligen till det ofvan anförda uttrycket
i § 8 af 1884 års förordning »och förfare i öfrigt efter omständigheterna»,
så torde endast ett aktgifvande på det sammanhang, hvari
detsamma i paragrafen förekommer, vara tillräckligt för att öfvertyga
en hvar därom, att därmed icke gifvits någon anvisning till efterlåtenhet
mot försumlige förmyndare utan tvärtom en maning att städse så

förfara, att lagens ändamål, sladdande af de omyndiges rätt, därigenom
på bästa och i hvarje fall lämpligaste sätt tillgodoses.

Det har synts mig vara af vigt att på detta sätt fästa eu mera
allmän uppmärksamhet på dessa förhållanden. Att vår lagstiftning med
den frihet att råda öfver myndlingens medel, den lämnar förmyndaren,
icke på ett tillfredsställande sätt betryggar de omyndiges rätt, torde
vara allmänt erkändt. Det måste då vara så mycket vigtigare, att intet
eftergifves af hvad som i afseende på kontroll öfver förmyndarne är
stadgadt för tillvaratagande af deras rätt, som icke själfva kunna bevaka
densamma.

II. Vid inspektionerna under ämbetsresorna såväl som vid gransk- ofullständigningen
af de till justitieombudsmansexpeditionen insända fångförteck- längderna.
ningarna har ofta iakttagits, att underdomstolarnes saköreslängder icke
alltid föras med föreskrifven fullständighet. Enligt kongl. kungörelsen
den 29 januari 1861 skall saköreslängd utvisa, bland annat, förbrytelsen,
för hvilken böterna ålagts, samt deras belopp. En af mina anmärkningar
gäller, att förbrytelsen, för hvilken böterna ålagts, i vissa
fall icke i saköreslängderna angifves med tillräcklig fullständighet. I
fråga om de brott eller förseelser, för hvilka lagen utsätter särskildt
straff vid iteration, upptaga nämligen saköreslängderna ofta icke, för
hvilken resa bötesstraffet blifvit ådömdt. En annan anmärkning, jag
har att framställa, afser ofullständighet i angifvande af straffet, i det att,
då en person genom samma utslag dömts till särskilda bötesstraff, i
saköreslängden icke upptagas de särskilda bötesbeloppen utan endast
deras summa.

Det kan möjligen vid första påseendet förefalla, som skulle dessa
anmärkningar vara af mindre vigt med afseende å saköreslängdernas
närmaste och hufvudsakliga ändamål att ligga till grund för verkställighet
af bötesstraffen, men, såsom jag strax skall påvisa, sakna de icke
betydelse i nämnda hänseende, om än närmaste anledningen för mig
att framhålla dessa ofullständigheter är, att de motverka ändamålet med
den granskning, som fångförteckningarna härstädes undergå. Denna
granskning, hvilken sker i syfte att, såsom i den för justitieombudsmannen
gällande instruktion yttras, lämna justitieombudsmannen fullständig
upplysning »om anledningen till åklagade personers häktande
och tiden för deras hållande i fängslig! förvar», måste, för att blifva så
fullständig som föreskrifvet är, omfatta äfven lagligheten af utslagens
innehåll, såvidt densamma kan bedömas af de i fångförteckningarna

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1897 års Riksdag. C

Långsamhet
med lagsökningsmålens

afgörande.

gjorda anteckningar, och dessa förteckningar lämna således äfven i sin
mån bidrag till kännedom om lagskipningen i riket.

Hvad den förra anmärkningen beträffar eller att saköreslängderna
icke angifva, för hvilken resa af vissa brott ett bötesstraff ådömts, lärer
icke kunna bestridas, att en fullständig uppgift om förbrytelse af sådant
slag icke föreligger, med mindre än att resan angifves. Och då i
fråga om dessa brott och förseelser äro stadgade särskilda straff för
hvarje ny resa, blir det i brist af upplysning härom omöjligt att bedöma,
huruvida den stadgade latituden blifvit af domaren iakttagen.
Ofullständighet i det andra anmärkta afseendet, eller beträffande beloppen
af särskilda bötesstraff, är bestämdt stridande mot författningens föreskrift
och medför tydligen samma ovisshet i afseende på utslagets laglighet,
som nyss nämnts, då ju för vissa slag af brott visst maximum
eller minimum af böter är stadgadt. Men ifrågavarande ofullständighet
kan äfven vålla hinder eller uppehåll med verkställigheten af utslaget,
ty om den dömde vid undersökning skulle befinnas äga tillgångar, ehuru
icke uppgående till hela det sammanlagda bötesbeloppet, måste upplysning
inhämtas om de särskilda bötesbeloppens storlek för bedömande
af, huruvida tillgångarne förslå till gäldande af något eller några af dem.

Då vid granskning af fångförteckningarna ofullständighet i något
af nu anmärkta hänseenden iakttages, måste ofta utslaget från vederbörande
domstol infordras och således en skriftvexling uppstå, som
kunnat undvikas.

III. En oeftergiflig egenskap hos den exekutiva processen är skyndsamhet,
och skälen därtill äro för allmänt erkända för att behöfva upprepas.
Nya lagberedningen yttrade i sitt förslag till nya utsökningslagen,
att beredningen, för att med lagsökningsförfarandet måtte ernås
hvad man därmed afsåge, sökt ordna detsamma så, att tidsutdrägt och
omgång i möjligaste mån undvekes. Och lagberedningen fortsätter:
Till detta mål syfta de af beredningen i afseende å sättet för lagsökningens
delgifvande och sakens handläggning i öfrigt föreslagna stadgande^
såsom att gäldenären icke må medgifvas längre förklaringstid
än, med afseende på orten, där han vistas, af öfverexekutor pröfvas
nödig; att gäldenärens uteblifvande med förklaring icke hindrar målets
afgörande; att, såvida borgenären vill med påminnelser bemöta gäldenärens
svar, viss kort tid därför bör honom föreläggas; att någon vidare
skriftvexling mellan paiderna ej må äga rum; att sådana invändningar,
som enligt rättegångsbalken äro dilatoriska, icke, där de ogillas, föranleda
uppskof med lagsökningsförfarandet; och att utslag bör gifvas

ofördröjligen, sedan målet kommit i det skick, att det kan afgöras, o. s. v.

Vid denna sista, i § 33 inrymda bestämmelse bär jag ansett mig äga
anledning att här fästa särskild uppmärksamhet. Jag har nämligen vid
granskning af öfverexekutorernas dagböcker i utsökningsmål funnit, att
lagsökningsmålen ofta icke afgöras med den skyndsamhet, som genom
nämnda lagstadgande är anbefald. Dröjsmål af 4—6 veckor och ännu
längre, sedan målen kommit i det skick, att de kunna afgöras, kan
nästan sägas höra till regeln. I de enstaka fall, då dröjsmålet utsträckts
till i det närmaste ett hälft år, har orsaken varit rent förbiseende, men
i öfriga fall hafva vederbörande sökt försvara den anmärkta långsamheten,
någon gång därmed, att större skyndsamhet icke vore med tillgängliga
arbetskrafter möjlig, men vanligen endast genom åberopande
af gammal vedertagen ordning, såsom att dessa mål icke plägade företagas
till afgörande, förr än ett visst antal blifvit färdigt eller förr än
konceptutslagen fylde en skrifven tern, och dylikt.

Jag har emellertid med framhållande af utsökningslagens syfte och
uttryckliga stadgande fäst vederbörandes uppmärksamhet på nödvändigheten
af dessa måls behandling med den skyndsamhet, som deras vigt
kräfver och som, utan åsidosättande af andra lika angelägna göromål,
är möjlig.

IV. I en hit insänd skrift förmälte kommissionslandtmätaren i ExpeditionsKristianstads
län A. W. Sandberg, att för honom utfärdade förordnan-‘““(^yJ“"r*
den å landtmäteriförrättningar expedierats på olika sätt i särskilda län, nanden.
nämligen i en del län utan lösen eller andra kostnader, i ett län utan
lösen men med särskilda kungörelsekostnader, i ett län med stämpel
till belopp af tre kronor och kungörelsekostnader samt i ett län endast
med tre kronors stämpel. I skriften framhölls tillika, att en landtmätare
i de län, i hvilka lösen påfördes, icke finge tillgodonjuta den fördel,
som 15 § skiftesstadgan medgåfve, eller att ofördröjligen få sig förordnandet
tillsändt, med mindre lösen därför erlades. Häraf kunde jämväl
följa, att dylika förordnanden lcomme att under en oviss tid blifva
liggande å landskanslien, hvaraf åter olägenheter kunde uppstå. Sandberg
hemstälde därför, att jag måtte vidtaga den åtgärd, som kunde
vara af nöden, för att likhet inom hela riket måtte vinnas med afseende
å utfärdandet af ifrågakomna förordnanden.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt aflät jag till samtliga
länsstyrelser i riket skrivelser med anhållan om upplysning, huru
vid meddelande af förordnande för landtmätare att verkställa laga skifte

eller annan landtmäteri förrättning plägade af länsstyrelserna förfaras,
samt hvilka grunder därvid vore bestämmande.

Af de svar, som på dessa skrifvelse!'' till mig ingått, har jag inhämtat,
att hos de särskilda länsstyrelserna i riket förekomma åtskilliga
skiljaktigheter i form såväl med afseende på omförmälta ärendens förberedande
behandling, där sådan skall äga ram, som ock i fråga om
ärendenas slutliga afgörande.

I 13 § af skiftesstadgan den 9 november 1866 lämnas en allmän
föreskrift, att, om i en ansökning om förordnande för landtmätare att
verkställa laga skifte eller annan landtmäteriförrättning viss förrättningsman
blifvit föreslagen, utan att ansökningen varit undertecknad af alla
dem, som förrättningen enligt tillgängliga upplysningar kan angå, skall
Konungens befallningshafvande genom kungörelse, som uppläses från
predikstolen i den eller de socknar, hvarest skifteslaget är beläget, förelägga
öfrige vederbörande att inom viss kort tid och vid förlust af
rättigheten att i frågan vidare höras, inkomma med yttrande, huruvida
de förena sig med sökanden i valet af förrättningsman.

Sådant föreläggande expedieras i de flesta län genom att införas i
länskungörelserna. Så sker alltid i Stockholms län, Upsala län, Södermanlands
län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Blekinge
län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län, Örebro län,
Vestmanlands län, Vesternorrlands län och Vesterbottens län. Föreläggandet
införes i dessa län i den serie af länskungörelserna, hvars tryckning
icke skall af statsmedel bekostas, hvarför detsamma påföres den för enskildes
kungörelser sedvanliga afgiften. Kungörelsen torde vanligen
innehålla erforderliga föreskrifter om dess behöriga uppläsande, men
undantagsvis förekommer (t. ex. i Vesternorrlands län), ätt sökanden
förelägges att hos Konungens befallningshafvande uttaga ett exemplar
af den tryckta kungörelsen och föranstalta om dess uppläsande, hvarefter
sökanden för ansökningens fullföljande har att inkomma med bevis,
att tillkännagifvandet blifvit vederbörligen kungjordt.

Utan någon afgift utfärdas kungörelse med ifrågavarande föreläggande
i Kalmar län, Kristianstads län, Malmöhus län, Värmlands län,
Jämtlands län och Norrbottens län. I flertalet af nu uppräknade län
synes kungörelsen utskrifvas i erforderligt antal exemplar, som genom
kronobetjäningen befordras till uppläsning. I Värmlands län förekommer
det afvikande expeditionssätt, att handlingarna förses med
kommunikationsresolution, innehållande det föreskrift^ föreläggandet,
som meddelas utan afgift, hvarefter kungörandet af denna resolution

ombesörjes af Konungens befallningshafvande, om ej sökanden särskild!
åtagit sig bestyret därmed.

Likaledes såsom kommunikationsresolution, men med den för sådan
resolution i allmänhet föreskrifna stämpelafgift till belopp af en krona,
expedieras kungörelsen i Elfsborgs län och Gefleborgs län, hvarvid dock
den olikhet äger rum, att i sistnämnda län Konungens befallningshafvande
föranstaltar om resolutionens behöriga uppläsande, hvaremot i Elfsborgs
län kungörandet alltid sker genom sökandens försorg.

I Gotlands län medför kungörandet i regeln icke någon kostnad,
men sådan kan dock därstädes förekomma. Om kungörelsen skall uppläsas
i allenast en kyrka eller i två eller flera till samma pastorat hörande
församlingars kyrkor, utskrifves särskild kungörelse, som befordras
till uppläsning genom Konungens befallningshafvandes försorg,
men i annat fall intages tillkännagivande! i de tryckta länskungörelserna
emot vanlig afgift.

Vidkommande därefter sättet för expedierande af själfva förordnandet
för landtmätaren råder skiljaktighet dels med afseende på antalet
expeditioner, i det att än allenast en expedition än åter två expeditioner
utfärdas, dels ock angående frågan, huruvida utfärdad expedition
bör beläggas med stämpel eller icke. Sålunda utfärdas i de flesta län
angående förordnandet allenast en expedition, hvilken, i vissa län belagd
med stämpel men i andra län fri från stämpel, tillställes den förordnade
landtmätaren; i några län utfärdas alltid två expeditioner, den ena,
stämpelbelagd, till sökanden, den andra, utan stämpel, till landtmätaren;
hvarjämte i några län allt efter omständigheterna kan förekomma, att
en eller två expeditioner utfärdas, samt att expedition stämpelbelägges
eller lämnas utan afgift.

Allenast en expedition, försedd med stämpel i enlighet med gällande
bestämmelser om stämpelbeläggning af utslag eller resolution, innefattande
hufvudsakligt beslut, utfärdas i följande län, nämligen Stockholms
län, Upsala län, Södermanlands län, Gotlands län, Blekinge län,
Skaraborgs län, Värmlands län, Örebro län, Vestmanlands län, Gefleborgs
län och Vesternorrlands län. Likaledes i ett exemplar men utan
stämpelafgift expedieras förordnandet i Östergötlands län, Jönköpings
län, Kronobergs län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Elfsborgs
län och Kopparbergs län. Två expeditioner utfärdas alltid i Kalmar län
(numera), Vesterbottens län och Norrbottens län, i hvilka län för sökandens
räkning utskrifves ett stämpelbelagdt exemplar af länsstyrelsens
beslut i ärendet, hvarförutom särskildt förordnande i form af protokollsutdrag
eller afskrift af beslutet sändes till den förordnade landt -

mätaren utan afgift. I Hallands län utfärdas i regel allenast en expedition,
hvilken lämnas utan stämpelafgift. Om emellertid efter kungörelse
yrkas, att annan landtmätare må förordnas än den af sökanden
föreslagne, afgöres ärendet såsom ett vanligt mål genom utslag, belagdt
med stämpel, och först sedan detta utslag vunnit laga kraft, meddelas
förordnandet i skrifvelse till den förordnade landtmätaren. I Jämtlands
län utfärdas förordnandet genom resolution med stämpel, och denna
resolution, hvilken utskrifves särskildt med rubrik i alla fall, då stridighet
yppas angående valet af förrättningsman, utfärdas, om annan än
den af sökanden föreslagne förordnas, i två stämpelbelagda exemplar,
af hvilka det ena tillstädes den förordnade förrättningsmannen och det
andra utlöses af sökanden. Slutligen har Konungens befallningshafvande
i Kristianstads län i sitt svar å min skrifvelse meddelat, att i nämnda
län, hvarest förordnandet i regeln utfärdas i allenast ett exemplar, som
belägges med stämpel och tillstädes landtmätaren emot erläggande af
stämpelbeloppet, i ett särskildt fall, då en landtmätare vägrat att förskottsvis
erlägga den sökanden påförda stämpelafgiften, blifvit så förfaret,
att förordnandet tillstälts den lösenskyldige parten, hvarjämte
landtmätaren kostnadsfritt erhållit ett utdrag af länsstyrelsens protokoll
i ärendet.

Hvad angår tid sist den af Sandberg antydda möjligheten, att
ifrågavarande förordnanden under någon tid kunna blifva kvarliggande
å landskansli, så bör tydligen icke något dröjsmål med förordnandets
öfversändande tid landtmätaren ifrågakomma, om på förordnandet icke
debiterats någon kostnad, vare sig på den grund, att afgift öfverhufvud
icke påföres i ärendet, eder därför att däri samtidigt utfärdas två expeditioner,
af hvilka den ena kostnadsfritt tillhandahålles landtmätaren.
Men i andra fall kan utan tvifvel dröjsmål äga rum, om förordnandets
öfversändande göres beroende af, att den kostnad, som påförts förordnandet,
förut blifvit erlagd. Det sätt, hvarpå kostnaden uttages, får
därför i detta hänseende en viss betydelse. I några län plägar afgiften
erläggas af sökanden eder ombud för honom, innan förordnandet afsändes
tid landtmätaren. Däremot har i åtskilliga andra län utbildat
sig den praxis, att landtmätaren förskjuter den å förordnandet debiterade
kostnaden. Detta sker åter på olika sätt i särskilda län. Sålunda
förekommer, att förordnandet öfversändes tid landtmätaren med uppmaning
åt honom att insända afgiften, eder också att afgiften debiteras
landtmätaren af den hos Konungens befallningshafvande anstälde kommissionären,
hvilken i sådant fall torde vara den, som öfversänder förordnandet.
Slutligen synes mig vara särskildt anmärkningsvärdt, att i

ett par län förordnandet tillställes förrättningsmannen genom vederbörande
magistrat eller genom krono betjäningen emot erläggande af
den förordnandet påförda kostnaden. Ehuru nu omförmälda sätt för
afgiftens uttagande i regeln icke torde orsaka dröjsmål, kan sådant dock
inträffa, t. ex. om sökanden eller hans ombud skulle försumma att utlösa
förordnandet, eller om landtmätaren skulle vägra att erlägga afgiften,
då den affordras honom innan och såsom vilkor för att förordnandet
varder honom tillstäldt. I öfrigt framgår icke af svaren på
mina till länsstyrelserna aflåtna skrivelser, att i de län, inom hvilka
afgift påföres förordnandet, något dröjsmål med förordnandets öfversändande
äger rum, och merendels har uttryckligen förklarats, att förordnandet
ofördröjligen efter dess meddelande afsändes.

Lämpligheten däraf, att i fråga om åtgärder, som offentliga myndigheter
i denna sin egenskap hafva att vidtaga, i hufvudsak samma
praxis följes i väsentligen likartade fall, kan icke vara underkastad
tvifvel. Särskildt gäller detta om de fall, i hvilka allmän eller enskild
rätt kan på olika sätt påverkas af skiljaktiga förfaringssätt, hvilket,
enligt hvad det föregående gifver vid handen, är förhållandet med vissa
af de skiljaktigheter, som förekomma vid expedierande af förordnanden
för landtmätare. Tydligt torde emellertid vara, att lagstiftningen icke
kan i detalj föreskrifva, huru beskaffadt expeditionssättet i hvarje förekommande
fall bör vara, utan måste i detta hänseende ett visst utrymme
lämnas åt praxis. Å andra sidan har praxis att följdriktigt
tillämpa de bestämmelser, som kunna vara gifna. Här torde därför
böra tillses, i hvilken mån ifrågakomna skiljaktiga expeditionssätt hafva
stöd i lag eller eljest motsvara hvad sakens natur kan anses fordra.

Vidkommande först frågan därom, huru sådant föreläggande bör
expedieras, som det enligt 13 § skiftesstadgan tillkommer Konungens
befallningshafvande att meddela, så synes mig det expeditionssätt,
enligt hvilket kungörandet betraktas såsom kommunikation af
ansökningen och föreläggandet meddelas i kommunikationsresolution
— ett expeditionssätt, som dock endast hos tre länsstyrelser förekommer
— icke hafva stöd i ordalagen i ofvan anförda lagrum,
och därjämte torde detta expeditionssätt i de fall, då kungörandet
bör ske i mer än en kyrka, medföra onödigt dröjsmål med ärendets
afgörande. Om sålunda göda skäl synas mig tala emot att expediera
kungörelsen såsom kommunikationsresolution, återstår att tillse,
huruvida tillkännagifvandet bör inflyta i de tryckta länskungörelserna

eller särskild! utskrifvas i nödigt antal exemplar. Då uttrycklig föreskrift
saknas angående hvad som bör i länskungörelserna intagas, torde
Konungens befallningshafvande äga att efter omständigheterna afgöra,
om det ena eller andra af sistnämnda expeditionssätt skall användas.
Införes tillkännagifvandet i länskungörelserna, lärer detsamma med stöd
af bestämmelserna i kongl. cirkuläret angående godtgörande af kostnaderna
för tryckning af länsstyrelsernas kungörelser den 30 november
1876 böra ingå i den serie af länskungörelserna, hvars tryckning icke
skall af statsmedel bekostas. Det synes därför, som om vid valet af
expeditionssätt man icke kan lämna utan hänsyn, att föreläggandets
intagande i länskungörelserna medför kostnad för enskilde, utan att
därigenom i någon mån beredes statsverket ersättning för det besvär,
som kungörelsens utfärdande ådrager vederbörande myndighet, b öreläggandets
intagande i länskungörelserna torde sålunda skäligen kunna
inskränkas till de säkerligen mycket få fall, då kungörelsen skall uppläsas
i så många kyrkor, att det kan anses vara afsevärdt betungande
för Konungens befallningshafvande att låta utskrifva ett exemplar af
densamma för hvarje kyrka.

Hvad därefter angår frågan, i hvilken form ett ärende angående
begärdt förordnande för landtmätare bör af Konungens befallningshafvande
slutligen afgöras, och huru ett meddeladt förordnande bör
expedieras, så torde grundeima härför vara att hämta hufvudsakligen
från gällande författningar angående expeditionslösen och angående
stämpelafgiften. Enligt 10 § af förordningen angående expeditionslösen
är sökande, med vissa undantag, om hvilka här icke är fråga, skyldig
att utlösa utslag, resolution eller annan expedition, innefattande hufvudsaklig!
beslut. Innebörden af denna lösenskyldighet framgår af förordningen
angående stämpelafgiften, enligt hvilken resolution, innefattande
hufvudsakligt beslut, tecknadt å företedd handling, inom den
afdelning af statsmyndigheterna, dit Konungens befallningshafvande
hänföres, skall beläggas med tre kronors stämpel, och samma stämpelafgift
är i förordningen faststäld för första arket af utslag med rubrik
eller resolution med rubrik. Å andra sidan är att märka, att förordningen
angående stämpelafgiften innehåller en allmän föreskrift angående
stämpelfrihet för andra förordnanden än vissa sådana, som särskild!
angifvas i förordningen. De sålunda särskild! angifna slagen af förordnanden
äro förordnande, hvarigenom ämbete eller tjänst tillsättes, samt
förordnande att viss tid eller tills vidare förvalta ämbete eller tjänst, da
därmed följer rätt till den med ämbetet eller tjänsten förenade inkomst.
Stämpelförordningen stadgar vidare i 7 §, att från stämpelafgift enligt

förordningens första artikel åtnjutes befrielse af ämbete- och tjänsteman
i allt hvad till ämbetet eller tjänsten hörer. Motsvarande stadgande i
fråga om lösen gifves i 13 § af förordningen angående expeditionslösen,
hvilken förordning därjämte i 15 § meddelar den föreskrift, att åt vederbörande
skall utan lösen utfärdas, bland andra expeditioner, förordnande
å tjänsteförrättning eller annat allmänt uppdrag.

Af dessa särskilda stadganden torde framgå, å ena sidan att landtmätare^
hvilken för hvarje förrättning behöfver förordnande af vederbörande
myndighet, icke må betungas med någon afgift för erhållande
af sådant förordnande, samt å andra sidan att det ingalunda kan anses
oskäligt, att sökanden i dylika ärenden, i likhet med andra sökande,
får vidkännas lösen för den expedition, som innefattar hufvudsakligt
beslut på hans ansökning. Denna regels tillämpning är enkel i de fall,
då två expeditioner utfärdas. Af dessa bör den ena, såsom utgörande
besked på sökandens framställning, stäinpelbeläggas i vanlig ordning,
samt den andra, innefattande förordnandet, tillhandahållas den förordnade
förrättningsmannen utan kostnad för denne. Däremot lärer det icke
kunna anses riktigt att utfärda två stämpelbelagda expeditioner, hvilket,
såsom förut blifvit nämn dt, förekommer i ett län i det fall, att efter
kungörelse i ärendet stridighet uppkommer angående valet af förrättningsman
samt Konungens befallningshafvande därtill förordnar annan
än den af sökanden föreslagne. Ty att den förordnade landtmätaren
skulle definitivt erlägga afgiften för det utfärdade förordnandet torde,
såsom nyss påpekats, strida emot ofvan anförda lagrum, som gifva
vid handen, att tjänsteman bör utan kostnad erhålla de expeditioner,
han i tjänsten behöfver, och detta kan icke rubbas af den omständigheten,
att landtmätaren, som uppbär arfvode för sina förrättningar, kan
sägas hafva fördel af att förordnande honom meddelas. Skulle åter i
ett fall af nyss angifven beskaffenhet landtmätaren i sin räkning öfver
förrättningskostnaderna upptaga den af honom utgifna stämpelafgiften
till förordnandet, skulle häraf blifva en följd, att sökanden eller skifteslaget
skulle drabbas af dubbla kostnader för samma sak.

Om sålunda det expeditionssätt, enligt hvilket två expeditioner utfärdas,
den ena stämpelbelagd, den andra fri från stämpel, kan sägas
väl öfverensstämma med gällande författningar, lärer emellertid häraf
ingalunda följa, att nämnda expeditionssätt år det enda lagliga och riktiga.
Eu sådan slutsats vore nämligen berättigad allenast under den
förutsättning, att lagstiftningen i alla afseenden lämnade föreskrifter
angående hvilket expeditionssätt i hvarje särskildt fall vore tillåtet, men,
såsom redan blifvit anmärkt, är detta icke förhållandet. Om sålunda

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1897 års Riksdag.

en länsstyrelse anser, att ett ärende angående begärdt förordnande för
landtmätare kan slutligen afgöras genom utfärdande af allenast en
expedition, äfven i det fall att ansökningen bifalles, torde hinder ej
möta för detta expeditionssätt, men i sådant fall bör å andra sidan
tillses, att hithörande lagbestämmelser erhålla behörig tillämpning.
Utfärdas allenast en expedition, innefattar denna i själfva verket såväl
ett svar å den gjorda ansökningen som ett förordnande. Förstnämnda
egenskap hos expeditionen har särskildt framhållits af de länsstyrelser,
som förse densamma med stämpel. Att andra länsstyrelser meddela
expeditionen utan stämpelafgift, beror åter därpå, att de ensidigt betonat.
expeditionens egenskap att utgöra ett förordnande. Sist angifna
expeditionssätt lärer icke kunna anses såsom riktigt, såvida icke visas,
att lagstiftaren genom föreskriften, att vissa förordnanden skola utan
stämpel utfärdas, afsett att meddela ett undantag från den allmänna
regeln om sökandes lösenskyldighet. Frågan synes därför komma att gälla,
huruvida den i stämpelförordningen stadgade stämpelfriheten för vissa
förordnanden medgifvits allenast i den förordnades intresse eller tillika
såsom en förmån för sökanden eller annan, som kan hafva del i saken.
Gällande stämpelförordnings bestämmelse angående stämpelfrihet för
»annat förordnande» är hämtad från förordningen angående stämpelafgiften
den 6 september 1883, hvilken under rubriken förordnande upptog samma
bestämmelser, som under nämnda rubrik förekomma i nu gällande stämpelförordning.
I det af särskilde komiterade utarbetade förslag, som legat till
grund för 1883 års stämpelförordning, förekom bland andra slag af förordnanden
äfven förordnande åförrättning eller annat särskildt uppdrag, hvilket.
förordnande skulle vara fritt från stämpel. Härom innehålla motiven till
förslaget (sid. 45 o. f.) ett så lydande uttalande: »Beträffande därefter
förordnanden å förrättningar eller särskilda uppdrag, äro dessa, då de
innefatta åläggande för tjänsteman att verkställa någon inom omfånget
af hans tjänstebefattning liggande förrättning, fria från stämpel på grund
af den allmänna föreskriften om stämpelfrihet för ämbetsärenden. Förordnanden,
som af domstolarne utfärdas t. ex. för rättens ombudsman,
gode män och sysslomän i konkurs o. s. v., pläga utfärdas under form
af protokollsutdrag och förses med stämpel såsom sådana. Enahanda
expeditionssätt torde iakttagas vid åtskilliga andra ämbetsverk. De fall,
då förordnanden å förrättning eller särskildt uppdrag under annan form
än protokollsutdrag af ämbetsmyndighet meddelas annan person än
tjänsteman såsom sådan, torde till antalet vara ganska fåtaliga och i
allmänhet mera innefatta utkräfvandet af en medborgerlig pligt än tillläggandet
af någon särskild förmån, såsom t. ex. uppdrag att vara

ledamot i komité, revisor af vissa räkenskaper o. s. v. Med afseende
härå hafva komiterade ansett sådana förordnanden kunna befrias från
stämpel. Någon afsevärd förlust af statsinkomst torde därigenom icke
uppstå, helst komiterade äga anledning antaga, att de i § 5 af stämpelförordningen
stadgade stämpelafgifter för konstitutorial och förordnanden
endast sällan blifvit tillämpade». Lika obestridligt som det är, att uttrycket
annat förordnande i gällande stämpelförordning omfattar jämväl
hvad i förslaget benämndes förordnande å förrättning, lika tydligt är,
att hvad i motiven till förslaget anförts till stöd för att förordnande å
förrättning skulle utan stämpel meddelas, också gäller med afseende å
förordnande att verkställa landtmäteriförrättning. Tillkomsten af omförmälda
stadgande gifver sålunda icke stöd för det antagande, att lagstiftaren
i fråga om landtmäteriförordnanden skulle afsett något annat
än att förrättningsmannen utan att behöfva vidkännas någon afgift
skulle få del af det för honom utfärdade förordnandet. Häraf och då
icke heller eljest något skäl synes föreligga att befria sökanden från
lösenskyldighet, torde följa, att om allenast en expedition i ärendet utfärdas,
denna bör beläggas med stämpel, hvarför afgiften påföres sökanden.

Beträffande slutligen frågan angående det sätt, hvarpå ett meddeladt
förordnande skall komma förrättningsmannen tillhanda, så torde
redan af det föregående framgå, i hvilket nära samband denna fråga
står till den form, hvari förordnandet meddelas. I 15 § af gällande
skiftesstadga föreskrifves, att Konungens befallningshafvande skall ofördröjligen
tillsända landtmätaren det för honom utfärdade förordnandet,
om hvars mottagande landtmätaren har att genast inskicka bevis. Enligt
skiftesstadgan den 4 maj 1827 skulle den, som begärt landtmäteriförrättning,
själf tillställa landtmätaren det för honom utfärdade förordnandet.
Den nuvarande ordningen för förordnandets tillställande infördes
i lagstiftningen genom kongl. kungörelsen den 9 maj 1832 angående
vissa ändringar och tillägg uti sistnämnda skiftesstadga. Af
förarbetena till denna kungörelse framgår, att med ifrågakomna, jämte
vissa andra ändringar i skiftesstadgan, afsetts hufvudsakligen att förhindra
enskilda personer att i egennyttiga afsigter och utan allvarlig
mening att fullfölja skiftesärendet begära förordnanden, hvilka sedan
icke tillstäldes landtmätaren. En annan anledning till ändringen har
efter all sannolikhet varit hänsyn till det allmänt erkända behofvet
af, att begärda skiftesförrättningar blefve utan dröjsmål påbörjade
och afslutade. Ehuru sålunda helt andra synpunkter än hänsynen
till landtmätarnes bekvämlighet eller intressen öfverhufvud varit bestämmande
för införande i lagstiftningen af den ordning, att förord -

nandena skulle landtmätarno tillsändas af Konungens befallningshafvande,
kan å andra sidan icke bestridas, att landtmätarne hafva fördel af, att
förordnandena så snart som möjligt efter deras meddelande varda dem
tillstälda. I detta hänseende torde allenast behöfva framhållas, att landtmätarne
inom viss tid skola påbörja dem anförtrodda skiftesförrättningar,
vid äfventyr att förordnandena eljest kunna dem fråntagas.

Med afseende å den förut omtalade praxis, att landtmätarne i åtskilliga
län förskjuta stämpelafgift eller annan kostnad, som påföres för
dem utfärdade förordnanden, är grunden till berörda praxis, enligt
hvad några länsstyrelser upplyst, att söka i den omständigheten, att
landtmätarne plägat biträda sökande genom att uppsätta ansökningar
och ombesörja deras ingifvande nr. nr. samt sålunda på visst sätt
uppträdt såsom ombud för vederbörande sökande. Men då Konungens
befallningshafvande enligt lag är ansvarig för, att förordnandet
utan dröjsmål afsändes till förrättningsmannen, torde det icke vara
riktigt, att Konungens befallningshafvande fordrar sådant förskott af
annan landtmätare än den, som, enligt hvad Konungens befallningshafvande
har sig med säkerhet bekant, är villig att för sökandens
räkning förskjuta kostnaden. I allmänhet torde böra erinras, att om
det af en länsstyrelse använda expeditionssättet skulle föranleda dröjsmål
i fråga om förordnandets afsändande, detta expeditionssätt snarare
måste ändras, än föreskriften om förordnandets afsändande må åsidosättas.

Efter öfvervägande af hvad i ärendet förekommit har jag funnit
lämpligt att, på sätt här ofvan skett, till kännedom för de myndigheter,
hvilka hafva att utfärda förordnanden af ifrågavarande beskaffenhet,
lämna en kortfattad redogörelse för de skiljaktiga expeditionssätt,
som i detta hänseende förekomma. Och att därjämte framställa de
grunder, som enligt min åsigt äro afgörande för bedömandet af riktigheten
af de särskilda expeditionssätten, har synts mig ändamålsenligt,
då eu sådan framställning bör i någon mån kunna bidraga till att
sammanjämka skiljaktigheterna och i hvarje fall torde gifva vederbörande
myndigheter anledning att särskildt rikta sin uppmärksamhet
på hithörande frågor. Hvad angår särskildt den enligt min mening
vigtigaste fråga, hvari skiljaktighet härutinnan yppat sig — eller frågan,
huruvida i de fall, då allenast en expedition utfärdas, denna bör stämpelbeläggas
eller icke — så äro, såsom jag i det föregående sökt visa,
de lagbestämmelser, som åberopats till stöd för de motsatta meningarna,
i själfva verket icke stridande mot hvarandra, utan kunna utan svång -

het förenas. Hufvudsakligen af detta skäl har jag ansett mig sakna
anledning att i förevarande hänseende hemställa om ändring i lagstiftningen.

V. Genom bestämmelserna i 2 kapitlet 11 § och 13 kapitlet 2 § °aCa“nj''i”''
giftermålsbalken uppställer vår lag för den make, som med hor hratitdcajobrefm.m.
sitt äktenskap, hinder för ingående i nytt gifte. Detta hinder angifver
lagen såsom ovilkorligt i fråga om äktenskap med den person, med hvilken
horsbrottet föröfvats. Med annan person får däremot den brottslige
maken ingå äktenskap under vissa vilkor. Sådana vilkor äro enligt sist
här ofvan anförda lagrum, antingen att den oskyldige maken är död
eller gift, eller också att till den brottsliges nya äktenskap lämnas samtycke
af den oskyldige maken och tillstånd af Kongl. Maj:t. Otvifvelaktigt
torde vara, att dessa begränsningar i rätten att ingå äktenskap
åsyfta att upprätthålla äktenskapets helgd genom att förekomma äktenskapsbrott.
För att berörda stadganden, hvilka torde hafva praktisk
betydelse hufvudsakligen i det fall, att ett begånget horsbrott föranledt
skilsmässa, må kunna behörigen tillämpas, är nödigt att vederbörande
pastor, som har att yttra sig angående den brottslige makens ledighet
till äktenskap, också behörigen erhåller kunskap om såväl anledningen
till skilnaden i det förra äktenskapet som namnet på den person, med
hvilken horsbrottet föröfvats. Det ligger därför vigt uppå, att domstolarne
vid dömande till skilsmässa på grund af äktenskapsbrott, i utslaget
nämna den person, med hvilken brottet blifvit begånget, hvilket
äfven öfverensstämmer med kongl. kungörelsen den 5 december 1798,
som ålägger domstolen att i dylika mål noga undersöka om brottets
verklighet till ort, tid och person. Jämväl affattningen af de utaf
vederbörande konsistorier utfärdade skiljebref har betydelse i förevarande
hänseende, och jag har haft särskild anledning att fästa min uppmärksamhet
härvid på grund af ett till min ämbetsåtgärd hänskjutet fall.

I ett genom klagomål af en frånskild hustru härstädes anhängiggjordt
ärende, däri yrkades ansvar å eu kyrkoherde, för det han — ehuru
klagandens äktenskap blifvit upplöst på grund af horsbrott, hvartill
hennes man gjort sig skyldig — likväl sammanvigt klagandens man
och den person, med hvilken horsbrottet blifvit begånget, åberopade
kyrkoherden till sin ursäkt, bland annat, affattningen af ett utaf domkapitlet,
i Yesterås stift den 1 september 1886 utfärdadt skiljebref, i hvilket
domkapitlet, under hänvisning till ett af Svea hofrätt meddeladt utslag,

Utdrag ur
högsta domstolens
minnesbok.

hvarigenom dömts till äktenskapsskilnad emellan makarne, men utan
angifvande af skilnadsgrunden, förklarat klagandens man från sin äktenskapliga
förbindelse med klaganden fri och ledig. På grund häraf fann
jag nödigt att göra mig underrättad därom, huruvida i skiljebref, som
utfärdas för makar, hvilka blifvit från hvarandra skilda på grund af
horsbrott, i allmänhet angifves grunden till äktenskapsskilnaden, och jag
aflät därför till domkapitlen i riket och Stockholms stads konsistorium
skrifvelse!’ med anhållan om fullständig upplysning angående affatta ingen
af dylika af dem utfärdade skiljebref.

Af de svar, som med anledning däraf till mig ingått, har jag inhämtat,
att samtliga bemälta konsistorier i de fall, i hvilka horsbrott
föranledt äktenskapsskilnad, numera alltid på ett eller annat sätt i
skiljobrefven tydligt utmärka skilnadsgrunden samt tillika angifva,
hvilkendera af makarne som förbrutit sig. Emellertid har jag funnit
anmärkningsvärd!, att med afseende å den brottslige makens rätt att
ingå nytt äktenskap några domkapitel i skiljobrefven upptaga allenast
den från 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken hämtade föreskrift, att samme
make »må ej förr gå i annat gifte, än den oskyldige död eller gift är,
eller därtill samtycker och Konungen gifver där lof till». Ett skiljebref
med denna affattning kan möjligen vara missledande, enär skiljobrefvet,
däri ej omförmäles det förbud för äktenskap med den i horsbrottet
delaktige, som innehålles i 2 kapitlet 11 § giftermålsbalken, likväl
synes afse att uttömmande angifva de äktenskaphinder, som det begångna
horsbrottet medför. Riktigare torde därför vara att, på sätt andra domkapitel
iakttaga, i fråga om den skyldige makens rätt att ingå nytt äktenskap
antingen helt allmänt hänvisa till gällande lag eller också särskild! erinra
om bestämmelserna i 2 kapitlet 11 § och 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken.
Slutligen vill jag framhålla ändamålsenligheten däraf, att i skiljobrefven,
där så kan ske, omförmäles, med hvilken person horsbrottet blifvit
föröfvadt.

I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1896
.följande domslut antecknats:

l) Å Skogens kolaktiebolags vägnar fullföljde jägmästaren B. Bellander
talan emot Torps tingslags ägodelningsrätts utslag den 19 juni
1893 angående laga skifte å inägorna och ökeskatteskogen till By by,
samt åberopade till stöd för sin behörighet därtill en allenast i afskrift
företedd, af bolagets styrelse den 15 juli 1893 utfärdad fullmakt för
Bellander eller den han i sin ordning befullmäktigade att i alla judici -

ella, administrativa och kommunala mål eller ärenden, hvari bolagets
rätt vore i fråga, föra bolagets talan och dess rätt bevaka.

Förklaring öfver besvären inkom ej från vederparteu.

Enär den af bolagets styrelse utfärdade fullmakt, på grund af
hvilken Bellander å bolagets vägnar förde talan, icke blifvit i hufvudskrift
företedd, fann högsta domstolen hvad Bellander i besvären anfört
ej kunna komma under pröfning.

(Utslag den 20 januari 1896 i mål emellan Skogens kolaktiebolag, å ena, samt
Kongl. Maja och kronan, å andra sidan, angående laga skifte i By by.)

2) Entreprenören för en af staten bekostad vägbyggnad var enligt
entreprenadkontraktet berättigad att, i den mån arbetet fortskred och
sedan han med intyg af kontrollanten för vägbygnaden styrkt myckenheten
af utfördt arbete, erhålla likvid. A telegrafstation lät entreprenören
för telegrafisk befordran inlämna ett till väg- och vattenbygnadsstyrelsen
stäldt, med kontrollantens namn undertecknadt meddelande, af innehåll
att å vägbygnaden fullgjorts arbete till visst belopp och att penningar
vore behöfliga. Berörda meddelande hade entreprenören själf skrifvit
eller låtit skrifva. Styrelsen öfversände med anledning af det mottagna

# telegrammet penningar till Kongl. Maj:ts befallningshafvande för att
till entreprenören utbetalas. Dessa blefvo emellertid icke till entreprenören
utbetalda.

Högsta domstolen fann entreprenören hafva genom sitt berörda
förfärande gjort sig skyldig till förfalskningsbrott.

(Utslag den 23 januari 1896 i mål emellan t. f. länsmannen Iv. E. ^Vinblad von
Walter, å ena, samt vägbygnadsentreprenören Erik .lohan Wennman, å andra sidan, angående
förfalskning.)

3) Vid Stockholms rådstufvurätt gjordes ansökning om ett aktiebolags
försättande i konkurs; kallelse utfärdades å bolagets styrelse för
att höras öfver ansökningen; enligt bolagsordningen bestod styrelsen
af tre ledamöter, och skulle vid förfall för någon af dessa eu suppleant
på ordförandens i styrelsen kallelse deltaga i besluten, för hvilkas fattande
erfordrades, att minst två af ledamöterna vore närvarande och
om besluten ense. Kallelsen delgafs två af de personer, som enligt
handelsregistret utgjorde bolagets styrelse, äfvensom suppleanten, hvarjämte
intyg af stämningsmål] företeddes därom, att den tredje styrelseledamoten
vid flera tillfällen blifvit sökt, men icke kunnat anträffas.

Då två af styrelseledamöterna och suppleanten erhållit del af kallelsen
samt vid sådant förhållande med hänsyn till bestämmelserna i
bolagsordningen bolaget blifvit behörigen kalladt,, fann rådstufvurätten

öig oförhindrad afgöra målet, därvid bolaget på anförda grunder försattes
i konkurs.

Sedan klagan förts öfver rådstufvurättens beslut på den grund, att
kallelsen icke skulle blifvit bolagets styrelse behörigen delgifven, faststäldes
beslutet af Svea hofrätt och af Kongl. Maj:t.

(Utslag den 24 mars 1896 i mål emellan Stockholms lampfabriksaktiebolag, å ena,
samt fabrikanten Adolf Wagner i Berlin, å andra sidan, angående bolagets försättande i
konkurs.)

Anställande

Genom kongl. kungörelsen angående anställande af kommissionärer
“»imfoUos h°s statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter den
jusiitieombudt-28 maj 1886 har föreskrifvits, att hos hvarje statsdepartement med
marinen. un(jantag af utrikesdepartementet, hos kommerskollegium, patentbyrån0),
landtmäteristyrelsen, kammarkollegium, kammarrätten, statskontoret och
domänstyrelsen samt hos hvarje Konungens befallningshafvande och
annan öfverexekutor skall vara förordnad en lämplig person med benämning
kommissionär att under tjänstemannaansvar tillhandagå den,
som honom muntligen eller skriftligen därom anlitar, med ingifvande
af handlingar, med uttagande och öfversändande af utslag samt andra,
beslut och handlingar, med underrättelse om dag, då beslut efter anslagutfärdas,
äfvensom med meddelanden om andra förhållanden, angående
hvilka allmänheten äger erhålla upplysning af den, som hos myndigheten
är satt att mottaga inkommande handlingar. Beträffande sådana
kommissionärers förordnande och entledigande äfvensom beträffande
deras rättigheter och skyldigheter meddelas i kungörelsen åtskilliga
bestämmelser, bland hvilka jag här endast vill nämna, att dylika kommissionärer
äga i arfvode åtnjuta för handlingars ingifvande 75 öre,
för uttagande och öfversändande af beslut, diariibevis eller andra handlingar
75 öre samt för meddelande af underrättelse om dag, då beslut
efter anslag utfärdas, eller annat meddelande likaledes 75 öre, dock
att, där uppdrag att ingifva handlingar äfven afser uttagande och öfversändande
af diariibevis om deras ingifvande, arfvodet för dessa åtgärder
tillsammans utgår med en krona. Samma föreskrifter gälla numera
äfven för väg- och vattenbygnadsstyrelsen samt medicinalstyrelsen.

Vid justitieombudsmannens expedition har hittills icke funnits anstäld
någon sådan kommissionär, som i förenämnda kungörelse afses;
men samma skäl, som föranledt anställande af dylika kommissionärer
hos ofvan uppräknade statsdepartement, ämbetsverk och myndigheter,

*) Numera patent och registreringsverket.

tala äfven för genomförande af en dylik anordning vid justitieombudsmansexpeditionen.

Visserligen står det allmänheten öppet att med posten insända
handlingar till justitieombudsmannen, men äfven då denna utväg anlitas,
uppstår ofta behof af meddelande mellan justitieombudsmannen och den,
som sålunda påkallat någon hans ämbetsåtgärd. Stundom kan en insänd
skrift vara så oredigt eller otydligt affattad, att icke med visshet
kan bedömas, i hvilket syfte justitieombudsmannens ingripande åstundas.
Icke sällan äro insända handlingar så ofullständiga, att de redan af
denna anledning icke kunna föranleda någon justitieombudsmannens
åtgärd. Äfven då en insänd klagoskrift finnes vara så förtjänt af beaktande,
att förklaring i anledning af densamma från vederbörande infordras,
kan det i många fall vara af vigt för klaganden att erhålla
kännedom om förklaringens innehåll. I dylika fall pläga ock förklaringarna
utställas till påminnelsers afgifvande inom viss tid, som genom
anslag i justitieombudsmansexpeditionen tillkännagifves, hvarefter målen
företagas till afgörande utan afseende därå, om påminnelser inkommit
eller icke. Då ej ombud användes, får klaganden ej kännedom om det
tillfälle till bemötande af den ingifna förklaringen och till ytterligare
utveckling af klagomålet, som sålunda varit honom beredt, likasom ej
heller om målets slutliga afgörande af justitieombudsmannen.

Någon gång inkomma till justitieombudsmannen med posten skriftliga
förfrågningar i nyssnämnda afseende!!, men sådana förfrågningar hafva i
regeln lämnats obesvarade, då den brefvexling, som eljest skulle uppkomma,
dels skulle blifva för justitieombudsmannen alltför tidsödande och
betungande, dels ock skulle för postbefordringen medföra kostnader, hvilka
hvarken kunde utgå af expensmedlen eller blifva af allmänna medel ersatta
enligt kongl. förordningen angående upphörande af fribrefsrätten m. m.
den 5 december 1873. I enstaka fall har justitieombudsmannen dock ansett
sig böra tillmötesgå personer, som med posten till honom insändt skriftlig
framställning om erhållande af diariibevis eller afskrifter, samt låtit
utskrifva och till vederbörande emot postförskott öfversända de begärda
bevisen eller afskrifterna; men i sådana fall har det inträffat, att försändelserna
icke blifvit utlösta utan återstälts till justitieombudsmansexpeditionen.
Inkomna framställningar om återsändande med posten
af till justitieombudsmannen ingifna handlingar hafva naturligtvis icke
i något fall kunnat villfaras.

I många afseenden måste det därför vara nödvändigt för dem, som
i en eller annan angelägenhet vända sig till justitieombudsmannen, att
anlita ombud. Med afseende å dessa må dock erinras, dels att deras

Justitieombudsmannens umbetsberättelse till 1897 års Riksdag. 7

anlitande ofta är förenadt med väl dryga kostnader, dels ock att man
ändock ej alltid kan äga full trygghet, att det ombudet lämnade uppdraget
med noggrannhet fullgöres.

Då det således måste vara för allmänheten önskvärdt, att äfven
vid justitieombudsmansexpeditionen, i likhet med hvad vid förenämnda
ämbetsverk och myndigheter är fallet, finnes anstäld en person, som
under tjänstemannaansvar mot viss bestämd skälig ersättning tillhandagår
den, som honom därom anlitar, med ingifvande af handlingar till
justitieombudsmansexpeditionen, med uttagande och öfversändande af
diariibevis, afskrifter och andra handlingar, med underrättelse om tiden
för påminnelsers afgifvande samt med meddelanden i öfrigt om de förhållanden,
angående hvilka allmänheten äger i justitieombudsmansexpeditionen
erhålla upplysning, har jag funnit mig böra härmed vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte lämna tillstånd därtill, att en lämplig
person varder af justitieombudsmannen anstäld såsom kommissionär
vid hans expedition, och därvid tillika förklara,
att med afseende å denne kommissionärs förordnande och entledigande
af justitieombudsmannen samt hans rättigheter och
skyldigheter gent emot allmänheten de i kongl. kungörelsen
den 28 maj 1886 gifna bestämmelser må i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Angående I min förra berättelse vidrörde jag något den s. k. pappersfrågan,
dPänsi‘a‘n-S som mer oc^ mer tilldrager sig eu välförtjänt uppmärksamhet.

vånda papperDet är en allmän erfarenhet såväl i utlandets som i våra egna arkiv,
m■ ”*• att, medan handlingar från föregående århundraden i allmänhet ännu i
dag bibehålla såväl sitt utseende som sin hållbarhet, därest de icke
blifvit utsatta för stark fukt eller skadats genom yttre åverkan, har
under detta århundrade inträdt en betydlig försämring i detta afseende.
Om jag särskildt fäster mig vid underdomstolarnes arkiv, åt hvilka jag
mest ägnat uppmärksamhet, gifva dessa i allmänhet en talande bild af
denna fortgående försämring. De mest använda handlingarna, nämligen
intecknings- och lagfartsprotokoll, befinna sig numera, ofta redan innan
de hinna inbindas och medan de ännu förvaras sammanfogade i lösa
terner, i ett ganska otillfredsställande skick. Papperet brister i ryggvecken,
så att i synnerhet de yttre bladen af en tern ej sällan helt
och hållet skiljas från hvarandra. Äfven sedan handlingarna blifvit inbundna
visar det sig, att papperet icke äger erforderlig hållbarhet, om

handlingarna ofta begagnas. Man behöfver dock icke stanna vid sådana
allmänna iakttagelser, Indika ju till en del skulle kunna förklaras af
ovarsamhet vid handlingarnas begagnande, utan man kan på en dubbel
väg direkt bevisa verkligheten och omfattningen af den försämring,
papperets, beskaffenhet undergått. En närmare kännedom om de stoff,
som nu användas för papperets tillverkning, och den bearbetning, de
måste undergå, innan papperet blir färdigt, samt icke minst eu undersökning
af det färdiga papperet, sådant det går i handeln, bekräftar
nämligen det i arkiven erhållna intrycket.

Under sådana förhållanden har man naturligtvis största skäl att
befara, att en stor mängd handlingar, till hvilka sådant, mindre godt,
papper användts, icke skola kunna i brukbart skick bevaras till en
något aflägsnare framtid eller med andra ord, att de stöd för enskildes
rättigheter och de vittnesbörd om vår rättskipning och vårt folks lif i
öfrigt, som i sådana handlingar ligga bevarade, skola i många fall för
våra efterkommande gå förlorade. Det måste därför vara af stor vigt,
att erforderliga åtgärder snart vidtagas, på det att den lucka i nyssnämnda
hänseenden, som till följd af här påpekade förhållanden sannolikt
torde i framtiden uppstå, må — om icke fyllas — så åtminstone
icke allt för mycket förstoras.

Behofvet af särskilda åtgärders vidtagande har, såsom jag redan
antydt, flerestädes uppmärksammats. Såvidt jag har mig bekant, är det
emellertid hittills endast i Preussen och därefter i Danmark, man från
statens sida gifvit bestämda föreskrifter angående de fordringar på styrka
och varaktighet (stoffsammansättning), som böra städas på de skrifpapperssorter,
hvilka skola användas i statens tjänst. År 1884 upprättades i
Charlottenburg vid Berlin en anstalt för undersökning af papper och bläck,
och i cirkulär den 8 januari 1885 anbefalde den preussiska regeringen
statsmyndigheterna att icke köpa annat papper än sådant, angående hvars
kvalitet företeddes attest från undersökningsanstalten. Dessa bestämmelser
ersattes sedermera den 5 juli 1886 af andra i samma syfte
gifna föreskrifter, som i hufvudsak ännu äro gällande.

I Danmark tillsattes den 8 mars 1886 en kommission, som hade
att uppgöra förslag till bestämmelser angående det i statens tjänst använda
papper m. m. Denna kommission afgaf den 13 december 1887
betänkande, däri hemstäldes om lagbestämmelser i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de preussiska, och, sedan danska regeringen uppdragit
åt ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet att utarbeta
ett reglemente angående de papperssorter, som finge användas till
statstjänstens särskilda bruk, och att auktorisera de bläcksorter, som

finge brukas i statens tjänst, utfärdade ministeriet, efter att hafva
korresponderat med de öfriga ministerierna, den 26 maj 1888 sådant
reglemente, hvilket ännu är gällande, jämte särskilda, tid efter annan
tillkomna närmare bestämmelser angående bläck- och stämpelfärger.

För detta reglementes hufvudsakliga innehåll, hvilket synes mig
vara i flera afseenden beaktansvärdt, vill jag här lämna redogörelse.
Det innehåller följande afdelningar: n:r 1 " om skrifpapper; n:r 2 om
konvolut och inpackningspapper; n:r 3 om tryckpapper; n:r 4 om silkespapper
till kopiering; och n:r 5 om bläck och färgstoft till stämpling
af handlingar.

Första afdelningen innehåller till en början bestämmelser om skrifpapperets
klassificering, dels efter styrka och dels efter stoffsammansättning,
och vidare om den minimikvalitet i båda dessa afseenden, som erfordras
till särskilda slag af handlingar. Som uppräkningen af handlingar
naturligtvis icke kan vara uttömmande, lämnas anvisning att, då föreskrift
saknas, använda sådant papper, som skall brukas till handlingar af motsvarande
vigt. Till handlingar af endast tillfällig betydelse får användas
papper af hvad slag som hälst. Papperet — med undantag af det, hvars
beskaffenhet är likgiltig — anskaffas för statens räkning genom ministeriet
för kyrko- och undervisningsväsendet och försäljes af en antagen hufvudförsäljare.
Denne är förpligtad att för återförsäljning utlämna papperet
till hvarje pappershandlare, som vill betala kontant. Papperets kvalitet
kontrolleras af statens tekniska undersökningsbyrå, som tillsluter hvarje
packe med en etikett, försedd med danska riksvapnet och innehållande
uppgift om papperets kvalitet, pris och användning, med hänvisning
till reglementet. Bruket af detta papper i öfverensstämmelse med reglementet
är förbindande för statens ämbets- och tjänstemän i alla tjänsteärenden,
dock med de förut antydda undantagen och med någon begränsning
i afseende på post-, järnvägs- och telegrafväsendet. Därjämte
lämnas bestämmelse om papperssorterrfas format, hvilket icke
saknar betydelse, enär, då papper af olika storlek hoplägges i bundtar,
de större arkens kanter lätt gå sönder.

I afseende på tryckpapper föreskrifves, att sådant af viss styrka
och sammansättning skall nyttjas till allt, som tryckes till bruk i statens
tjänst och som har någon betydelse utöfver den rent tillfälliga.
Särskildt uppräknas, bland annat, riksdagstidningen och utskottsbetänkande^
lagförslag, komitébetänkanden, statsräkenskaperna, universitetsoch
skolprogram m. m.

I statens tjänst få endast användas de bläcksorter, som af ministeriet
för kyrko- och undervisningsväsendet auktoriseras och om hvars

sammansättning och pris ministeriet träffar aftal med vederbörande
fabrikant. Härom införes årligen kungörelse i lag- och ministerialtidningen.
Detsamma gäller om färg till stämplar, som af statsmyndigheter
åsättas handlingar.

Hos oss har visserligen icke frågan om det i statens tjänst använda
skrifpapperets beskaffenhet blifvit lämnad obeaktad, men de åtgärder,
som vidtagits för att i detta afseende tillgodose fordringarna
på ett starkt och varaktigt papper, synas mig icke vara tillräckligt
betryggande.

I anledning af statsrevisorernas anmärkning anhöll Riksdagen i
skrifvelse den 11 maj 1884, att Kongl. Maj:t måtte taga under öfvervägande,
hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas för vinnande af
önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen till skrifmaterialier
och expenser m. in. Häröfver infordrade Kongl. Maj:t utlåtande från
statskontoret, som tillika anbefaldes att taga i öfvervägande frågan om
»åstadkommande af en, såsom senare tiders erfarenhet lärt, väl behöflig
kontroll däröfver, att det papper, som skulle användas till handlingar,
hvilka voro afsedda att förvaras för en längre framtid, tillverkades på
ett sätt, som vore betryggande för papperets varaktighet». Statskontoret
inhämtade från 59 ämbetsverk och myndigheter i riket uppgift på den
för en hvar af dem erforderliga kvantiteten papper och begärde tillika
upplysning om det begagnade papperets hållbarhet. Därjämte anmodades
disponenten för Lessebo pappersbruk, där större delen af det i statens
ämbetsverk begagnade papper dittills tillverkats, att lämna prof på
brukets tillverkningar och tillhandagå med upplysningar. Med stöd af
de inkomna uppgifterna beräknade statskontoret den årliga pappersåtgången
för statens räkning till 2,500 ris skrifpapper och lika många
ris koncept- eller hamppapper. Rörande papperets hållbarhet vitsordade
de hörda ämbetsmyndigbeterna med få undantag, att det vid Lessebo bruk
tillverkade papper och däraf företrädesvis de slag, som benämndes Bikupan
n:r 1 prima och n:r 2 prima, visat sig vara af god och hållbar beskaffenhet.
Statskontoret inhämtade äfven yttrande från läraren i textilindustri
och papperstillverkning m. m. vid tekniska högskolan, hvilken lärare
efter undersökning af prof på de vid Lessebo tillverkade papperssorter,
som benämnas Bikupan n:r 1 prima och sekunda samt n:r 2 prima,
intygade, att de voro tillverkade för hand och af godt material, samt
att de ägde en styrka, som efter måttstocken för fordringar på bättre
skrifpapper väl torde få anses tillfredsställande för arkivhandlingar.

Enligt bemyndigande af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 25
september 1885 uppgjorde därefter statskontoret med Lessebo bolag

tills vidare aftal om leverans till visst pris af det för statens behof afsedda
papper på i öfrigt hufvudsakligen följande vilkor: att papperet
skulle tillverkas för hand af uteslutande lump och med animalisk limning
och bestå af tre slag, nämligen Bikupan n:r 1 prima och sekunda
samt Bikupan n:r 2 prima; att pappersarken skulle hafva viss storlek
samt hvarje ris hålla viss vigt; att papperet skulle vara försedt med
viss vattenstämpel; att fabriken icke finge till andra än statsmyndigheter
utlämna med statsstämpeln försedt papper, och att rekvisition af
papper skulle ske å blanketter, som tillhandahöllos af bruket; hvarjämte
stadgades, att, till förekommande af tvist om den levererade
varans beskaffenhet eller huruvida den öfverensstämde med det faststälda
profvet, borde, om sådant å någondera sidan yrkades, besigtning
anställas å densamma af tre sakkunniga personer, hvilkas beslut
skulle lända till efterrättelse. Genom samma kongl. bref, hvari statskontoret
bemyndigades att uppgöra detta kontrakt, förordnades, att det
för ämbetsmyndigheterna behöfliga papper af andra slag finge af myndigheterna
i vanlig ordning upphandlas, och anbefaldes statskontoret
att lämna vederbörande myndigheter underrättelse om det betingade
papperets pris samt nödiga föreskrifter om sättet för verkställande af
beställningar och likvider m. m.

Äfven om de genom detta kontrakt betingade papperssorterna uppfylde
alla anspråk, som nu anses böra ställas på papper, afsedt till
handlingar, som skola förvaras en längre tid, så innebär dock afslutandet
af detta- kontrakt och dess kungörande för vederbörånde myndigheter
endast en mycket ofullständig garanti för att det däi-med åsyftade
målet verkligen uppnås. Att döma af den beräkning öfver årliga beliofvet
af papper för statens räkning, som af statskontoret lades till grund för
kontraktet med Lessebo bolag, afsågs icke, att häradshöfdingarne — från
livilka yttrande icke inhämtades — och ännu mindre rådstufvurätterna skulle
komma att begagna det kontraherade papperet. Affattningen af kontraktet,
däri bolaget förbundit sig att icke till andra än statsmyndigheter utlämna af
det med statsstämpeln försedda papperet, ritesluter icke häradshöfdingarne,
men faktiskt torde af dem högst få begagna sig af rätten att köpa af
detta papper. Hos många af dem användes visserligen till själfva stommen
till domböcker och protokoll papper, som till utseendet är ungefär
jämförligt med ifrågavarande papperssorter, men på icke få ställén har
jag sett användas tunnt, gult papper, med stor sannolikhet tillverkadt
af slipad trämassa, hvilket material lämnar det sämsta papperet; och
dessutom införas, såsom jag i min senaste berättelse anmärkt, ofta i

domböcker och protokoll äfven de vigtigaste handlingar i form af bilagor,
skrifna på föga hållbart papper.

Rådstufvurätterna, som icke kunna erhålla det af staten med Lessebo
bolag betingade papper, använda visserligen, åtminstone i de större
städerna, papper, som synes vara jämngodt med statens, men på många
ställen är det använda papperet uppenbarligen af underhaltig beskaffenhet.

Det skulle måhända kunna ifrågasättas, att kontrollen öfver det i
underdomstolarnes handlingar använda papper vore mindre nödvändig
därför, att de vigtigaste af dessa handlingar i s. k. renoverade exemplar
insändas till hofrätterna och således förefinnas i två exemplar. Den
betydelse i sådant afseende, som de renoverade domböckernas och protokollens
insändande till hofrätterna skulle kunna äga — det ursprungliga
ändamålet därmed, eller att hofrätten skulle granska underdomstolarnes
protokoll, är för länge sedan uppgifvet — förfelas dock helt
och hållet därigenom, att till dessa diandlingar nästan undantagslöst användes
papper af billigaste slag.

Därjämte är att märka, att det är helt och hållet öfverlämnadt åt
de statsmyndigheter, som i kontraktet med Lessebo bolag afses, att bestämma,
till hvilka handlingar och i hvilken omfattning de skola använda
dessa papperssorter, och till hvilka ändamål de kunna använda
i annan ordning anskaffadt papper.

I fråga härefter om beskaffenheten af det från Lessebo bolag betingade
papperet så har detta samtidigt med en stor mängd andra
papperssorter under år 1887 blifvit undersökt på föranstaltande af den
förut nämnda danska kommissionen. Undersökningen verkstäldes af den
mekanisk-tekniska anstalten i Charlottenburg vid Berlin. Om denna
anstalt j^ttrar kommissionen i sitt betänkande, att den vore i besittning
af en uti dylika undersökningar särskildt rutinerad personal,
och att dess utlåtanden kunde, såsom utgångna från en utländsk och
ointresserad officiel anstalt, göra anspråk på en särskild trovärdighet
och objektivitet. Resultatet af denna undersökning var, att de undersökta
sorterna Lessebo papper, just desamma som afses i svenska statens
kontrakt med bolaget, visserligen befunnos betydligt bättre än de
samtidigt undersökta danska, såväl i afseende på styrka som stoffsammansättning,
men ändock icke på långt när så goda, som man kunde
önska. Icke något af dessa slag kunde efter det preussiska normalpapperssystemets
fordringar brukas till dokument af lista, 2:dra eller
3:dje klassen.

Jag anser mig här äfven böra anföra hvad kommissionen yttrade

angående de vilkor, som svenska staten betingat sig hos Lessebo bolag.
Den yttrade, att dessa vilkor hvilade på den förut riktiga uppfattningen,
att det handgjorda papperet i och för sig vore bättre än maskinpapperet,
hvilket dock numera icke vore fallet efter de framsteg, tekniken
under de senare åren gjort. Det handgjorda papperets företräde skulle
ligga däri, att pappersmassans växtfiber genom att skakas för hand
skulle komma att ligga, och därför också sammanfiltas, i alla möjliga
riktningar, medan de i maskinpapperet på grund af maskinens gång
Lomme att ligga parallelt med hvarandra, så att papperet blefve starkare
på ena leden än på den andra. Att detta icke håller streck, utan att
äfven det handgjorda papperet visar olika styrka på olika leder, ansåg
kommissionen framgå af undersökningen, och dessutom kunde man nu
göra maskinpapper, som visade samma styrka som handgjordt papper —
ja, ofta långt större — och som därjämte bland annat både den fördelen,
att det kräfde en mindre dyr arbetskraft. Likaledes ansåg kommissionen
mindre nödvändigt att använda animalisk limning, som äfven betydligt
fördyrade papperet framför vegetabilisk limning. De nyuppfunna metoderna
att pröfva ett pappers styrka visade, att man kunde tillverka
papper af en alldeles utomordentlig styrka med vegetabilisk limning.
Den preussiska regeringen fordrade ej heller animalisk limning i det
papper, som den ålägger sina ämbetsmän att bruka.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att för ernående af målet att,
så vidt möjligt, kunna åt framtiden bevara våra vigtigaste handlingar,
erfordras andra åtgärder än de, som i sådant hänseende hittills blifvit
vidtagna. En rationel pappersundersökning och bestämda föreskrifter
om hvilka papperssorter, våra offentliga myndigheter skola använda —
efter mönstret af den preussiska och den danska lagstiftningen härutinnan
— synas vara de enda verksamma medlen till målets vinnande.

Såsom jag visat, har i nämnda länder ansetts nödigt att jämväl
lämna bestämda föreskrifter angående bläck och stämpelfärger till användning
i statens tjänst. Äfven hos oss torde sådana föreskrifter icke
kunna anses öfverflödiga. Jag föreställer mig äfven, att, om en undersökning
angående kontroll öfver skrifpapperet skulle finnas nödig, frågan
om beskaffenheten af det för vissa vigtigare statsändamål använda tryckpapper
jämväl borde komma under pröfning.

Jag vågar på dessa skäl vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t, efter nödig utredning, behagade taga i nådigt
öfvervägande, ej mindre hvilka föreskrifter må anses vara af
behofvet påkallade till vinnande af trygghet därför, att till

allmänna handlingar af den vigt, att de böra för framtiden bevaras,
städse användes papper af erforderlig styrka och hållbarhet,
än äfven de öfriga frågor, som därmed kunna stå i
sammanhang.

Mina ämbetsresor under sistlidet år hafva omfattat Hallands, Elfs- Ämbetsresor
borgs och Skaraborgs län. Därunder har jag besökt läns- och stifts- ,ä96''
styrelserna, stadsdomstolarne, domhafvandena på landet och häradsarkiven
samt fängelserna. I afseende å hvad härvid förekommit får
jag hänvisa till resediarierna, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarium och registratur skola för granskning öfverlämnas till Riksdagens
lagutskott.

Vid 1896 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande insomna

under handläggning härstädes ....................................................................... ^anstälda åtal

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af................... 121*

Summa 135

Af dessa hafva

såsom återkallade afskrifvits ........................................................................ 2

efter vederbörandes hörande fått förfalla..................................................... 27

efter annorledes verkstäld utredning afskrifvits ..................................... 86

hänvisats till åtal.................................................................................................. 8

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser ............ 4

» » )> » beroende på pröfning................................................... 8

Summa 135

Under sistlidet år hafva för fel vid utöfning af ämbete eller tjänst
anstälts åtta åtal, hvilka samtliga föranledts af härstädes gjorda angifvelser.

Herr statsrådet och chefen för kong], justitiedepartementet har på An9}emte
förfrågan meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning‘7/ugt‘io‘f
19 § regeringsformen föreskrifver, icke blifvit afgifven under den tid,
som förflutit från det min senaste ämbetsberättelse afgafs. /«>■»*«».

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1S97 års Riksdag.

Angående
de i bilagan
intagna uppgifter
från
statsdepartement
en.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter
:

dels om de af Riksdagen år 1896 aflåtna skrivelser samt om de
åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande i enlighet
med lämnade upplysningar förteckning upprättad öfver de genom nämnda
skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1895 års
slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande
dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må hafva
blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast lämnad
redogörelse.

Omförmälda uppgifter och förteckning tillika med eu tabell öfver
de skrivelser, Riksdagen år 1896 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan
till denna berättelse.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1897.

AXEL THOLLANDER.

Knut von Matern.

BILAGA

till

Riksdagens justitieomtiudsmans ämbetsberättelse

till 1897 års Riksdag.

t i- v. / ; i i ?

l\ * f /.vi I

: .

.TifcbcHlfl ,:iii VG8I IIii

Uppgifter frän de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1896 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning däraf blifva vidtagna *).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 22 februari 1896, angående val af justitieombudsman
och suppleant för honom. (1.)

1896 den 28 februari i kongl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 24 april, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta
möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. (32.)

1896 den 1 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

4:o af den 24 april, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt
minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

Kongl. Maj:t har den 16 oktober 1896 uppdragit åt er. komité att verkställa en utredning
af de i förevarande skrifvelse omförmälda frågor.

5:o af den 7 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (41.)

1896 den 22 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till Riksdagens protokoll.

6:o af den 13]*maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphäfvande af föreskrifterna angående borgareed. (54.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 maj 1896.

7:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser
rörande sammanläggning af straff. (55.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1896.

8:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af 99, 101 och 108 §§ utsökningslagen den 10
augusti 1877. (56.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 maj 1896.

9:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande delägare i
dödsbo. (57.)

Lag i ämnet utfärdad den 29 maj 1896.

10:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
stämningstidernas förkortande m. m. (58.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af samma dag, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen. (60.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 11 maj, i anledning af bland annat Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863. (67.)

1896 den 29 maj uti ifrågavarande del i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

13:o af den 13 maj, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. (73.)

Öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äro

anbefalda att inkomma med utlåtande i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse.

14:o af samma dag, i anledning af Kongl. Makts proposition angående understöd
till kolonien Hall. (80.)

1896 den 29 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

15:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen. (87.)

1896 den 29 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen. (88.)

1896 den 29 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar
i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65,
68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen. (89.)

1896 den 29 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

18:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap. 10 §
handelsbalken. (99.)

Öfver ett inom justitiedepartementet, utarbetadt förslag till lag i ämnet är högsta domstolens
utlåtande infordradt.

19:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting,
lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning å lagfarter,
lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag angående
ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken. (100.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver det i Riksdagens förevarande skrifvelse omförmälda
lagförslag, livilket afveke från Kongl. Maj:ts proposition i dessa ämnen, har
Kongl. Maj:t den 27 juni 1896 utfärdat lagar i samtliga ofvanberörda ämnen.

20:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i visst syfte af förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (102.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

21:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning
genom s. k. totalisator. (103.)

I anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse hafva stuteriöfverstyrelsen, t. f. kavalleriinspektören
samt öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i vissa län
afgifvit infordrade utlåtanden; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, lag angående förändrad lydelse af 24 kap. 14 § strafflagen
och lag angående förändrad lydelse af 6 och 24 §§ i förordningen om jordägares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. (104.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver det i Riksdagens förevarande skrifvelse omförmälda
lagförslag, hvilket afveke från Kongl. Maj:ts proposition i dessa ämnen, bar
Kongl. Maj:t den 27 juni 1896 utfärdat lagar i samtliga ofvanberörda ämnen.

23:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende. (105.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. (112.)
Kongl. Maj:t har infordrat kommerskollegii utlåtande öfver viss del af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse.

25:o af deri 14 maj, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, lag angående ändrad
lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866, lag om ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875 och lag om ändrad lydelse af 58 § i
förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (113.)
Efter det högsta domstolen blifvit hord öfver de i Eiksdagens förevarande skrifvelse omförmälda
lagförslag, hvilka afveke från Kongl. Maj:ts proposition i dessa ämnen, har
Kongl. Maj:t den 27 juni 1896 utfärdat lagar i samtliga ofvanberörda ämnen.

Stockholm den 31 december 1896.

Joll. O. Rartistedt.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

26:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 7 maj 1896, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till kongl.
utrikesdepartementet. (42.)

1896 den 29 maj i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att statskontoret skulle
för utbetalning till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1897 uppförda
summor genom nådigt bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas. Detta
ärende kommer ej vidare att blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 16 december 1896. , ., ,

. Arvid 1 aube,

Kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

27:o Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel. (43.)

Anmäldes inför Kong]. Maj:t den 29 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos; och
kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda.

28:o af den 7 maj, angående tiden för regementsmötena. (51.)

Sedan vederbörande myndigheter blifvit hörda, föredrogs skrifvelsen inför Kongl. Maj:t
den 27 november, därvid beslöts, att skrifvelsen icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

29:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af § 17 mom. 1 värnpligtslagen. (64.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 22 maj, därvid beslöts lag i ämnet; och kommer
skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda.

30:o af den 11 maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till skjutfält af en del af kronoparken Götaström i Tofteryds socken, Östbo
härad och Jönköpings län. (65.)

Anmäldes inför Kong!. Maj:t den 29 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos; och
kommer skrivelser) icke att till Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

31:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jämtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället
Kungsgården n:o 1 i Jämtlands län. (77.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 29 maj, därvid beslut i ämnet fattades; och kommer
skrifvelsen icke att till Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 december 1896.

Edv. C assel.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

32:o Riksdagens skrifvelse af den 9 maj 1896, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (44.)

Den 22 maj 1896 i underdånighet föredragen inför Kongl. Maj:t och innehållet af den
underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom
föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut.

Med anledning af Riksdagens anhållan under punkten 1 i fråga om åtgärder för
påskyndande af båtsmanshållets vakanssättning, uppdrogs åt marinförvaltniugen att, efter
vederbörandes hörande, till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, som för
vinnande af det utaf Riksdagen angifna ändamål kunde finnas erforderliga.

Sedan det infordrade förslaget från marinförvaltningen inkommit, föredrogs detta
ärende ånyo den 29 december 1896, och meddelades föreskrifter i ämnet.

Stockholm den 31 december 1896.

F. Wrangel.

6:o. Kongl. civildepartementet.

33:o Riksdagens skrifvelse af den 14 mars 1896, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbygnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande. (10.)

Anmäldes den 28 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

Justitieombudsmannen« ämbetsberättelse till 1S!)7 års Riksdan.

34:0 af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (13.)

Anmäldes den 28 mars, då beslut i ärendet fattades.

35:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående ändring af
gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjälmare kanal- och slussverks
reparationsfond. (14.)

Anmäldes den 24 april och beslöts utfärdande af kungörelse angående ändring af förnyade
nådiga reglementet beträffande sättet och vilkoren för förräntandet af Hjälmare
kanal- och slussverks reparationsfond den 16 oktober 1884.

36:o af den 24 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande statens järnvägstrafik. (22.)

Anmäldes den 10 april, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

37:o af den 24 april, angående tillägg till kongl. förordningen angående förbud för
barn att nattetid idka viss försäljning m. m. den 10 juli 1891. (25.)

Anmäldes den 9 maj, då öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Upsala, Östergötlands, Malmöbu3 samt Göteborgs och Bohus län anbefaldes att i anledning
af skrifvelsen afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden inkommit,
anmäldes ärendet ånyo den 4 december, då ny förordning i ämnet beslöts.

38:o af samma dag, angående ersättning till länsmannen N. M. H. Sunding för
mistad åklagareandel. (30.)

Anmäldes den 5 juni, då åtgärd i anledning af skrifvelsen beslöts.

39:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (45.)

Anmäldes den 5 juni, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades utom med afseende
å 19:de punkten, rörande hvilken beslut fattades den 16 oktober.

40:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (48.)

Anmäldes den 13 juui i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

41:o af den 7 maj, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Anmäldes den 22 maj, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att i anledning af skrifvelsen
afgifva underdånigt utlåtande. Det sålunda infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

42:o af den 13 maj, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa undantagsbestämmelser
rörande tiden för anförande af besvär öfver kommunal- och
kyrkostämmobeslut i Jämtlands, Vesterbottens och Norrbottens län. (61.)
Anmäldes den 22 maj, då ej mindre Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands,

Vesterbottens och Norrbottens län anbefaldes att, efter vederbörande landstings hörande,
inkomma med underdåniga utlåtanden i anledning af skrifvelsen, än äfven yttrande i
ämnet infordrades från domkapitlet i Heruösands stift. De sålunda infordrade yttrandena
hafva ännu icke fullständigt inkommit. ,y

43:o af samma dag, med förslag till lag om ändrad lydelse af 56 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (62.)

Anmäldes den 22 maj, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att
afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af skrifvelsen. Sedan dessa utlåtanden inkommit,
är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

44:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående tillägg till 5 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (63.)

Anmäldes den 22 maj, då utlåtanden i anledning af skrifvelsen infordrades från Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen. Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

45:o af den 11 maj, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Anmäldes den 29 maj, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
anbefaldes att i anledning af denna skrifvelse afgifva förslag, huru den ifrågasatta utredningen
lämpligast borde kunna åstadkommas. Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
numera inkommit med yttrande i berörda hänseende, är ärendet beroende på vidare handläggning.

46:o af den 13 maj, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
lösen för gravationsbevis rörande järnväg. (72.)

Anmäldes den 29 maj, därvid hofrätterna anbefaldes att, en hvar efter vederbörande
rådstufvurätts hörande, i anledning af berörda framställning inkomma med underdåniga
utlåtanden. Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit, anmäldes ärendet ånyo
den 29 december, då utfärdande af kungörelse i ämnet beslöts.

47:o af den 11 maj, angående föreskrifter rörande barns och minderåriges användande
vid offentliga förevisningar och teaterföreställningar. (74.)

Anmäldes den 29 maj, då utlåtanden i anledning af skrifvelsen infordrades från öfverståthållareämbetet
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen. Dessa utlåtanden hafva
ännu ej fullständigt inkommit.

48:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1894. (76.)

Anmäldes den 9 juli, i hvad skrifvelsen rörde framställningen beträffande Nya Trollhätte
kanalbolag, och anbefaldes justitiekanslern att i ärendet afgifva utlåtande. Sedan detta
utlåtande numera inkommit, liar Kongl. Maj:t den 29 december 1896 förordnat två

personer att verkställa och till Kongl. Maj:t inkomma med den af Riksdagen begärda
utredningen.

49:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af statsbidrag för ny reglering af viss del af Mariestad i följd af den staden
år 1895 öfvergångna brand. (94.)

Anmäldes den 22 maj, därvid åtgärder i anledning af skrifvelsen vidtogos.

50:o af samma dag, angående dels Kong], Maj:ts proposition om anvisande af medel
för kompletteringsarbeten å Vestkustbanan, dels en i anledning däraf inom
Riksdagen gjord framställning. (95.)

Anmäldes den 29 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

51:0 af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)
Anmäldes den 29 maj, då kommerskollegium samt patent- och registreringsverket anbefaldes
att, sedan svenska teknologföreuingen och därefter tekniska högskolan blifvit
hörda samt efter det andra, som kunde vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att
däri sig yttra, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Detta utlåtande
har ännu ej inkommit.

52:o af den 15 maj, angående anvisande af medel för understödjande medelst lån
af enskilda järnvägsanläggningar. (109.)

Anmäldes den 22 maj, då beslut i ärendet fattades.

53:o af den 13 maj, i anledning af väckt motion om vissa ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. (110.)

Anmäldes den 22 maj, då öfverståthållareämbetet anbefaldes att, efter inhämtande af
Stockholms stadsfullmäktiges yttrande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af
skrifvelsen. Detta utlåtande har ännu ej inkommit.

54:o af den 15 maj, angående statsregleringen för år 1897 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (116.)

Anmäldes den 29 maj, i de delar, som rörde civildepartementet, därvid erforderliga beslut
fattades.

55:o af samma dag, angående vissa förändringar i lagstiftningen om försäljning af
vin och maltdrycker. (120.)

Anmäldes den 22 maj, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen aubefaldes att i
anledning af skrifvelsen afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden numera
inkommit, är ärendet beroende på vidare handläggning.

Stockholm den 31 december 1896.

Hjalmar Westring.

6:o. Kong!, finansdepartementet.

56:o Riksdagens skrifvelse af den 4 mars 1896, angående nedsättning af stämpelafgiften
för spelkort. (4.)

Sedan i anledning af denna skrifvelse statskontoret på grund af nådig befallning afgifvit
underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 1 maj låtit utfärda nådig kungörelse angående
den af Riksdagen faststälda bevillningsafgift för spelkort samt om kortstämplingens verkställande.

57:o af den 14 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefon väsende. (11.)

Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut är den 20 mars meddeladt telegrafstyrelsen
till kännedom.

58:o af samma dag, angående ändring i kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 9 augusti 1894. (15.)

Sedan i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse statskontoret och kammarrätten
gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid föredragning af
förevarande skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 9 maj angående vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften, den
13 november låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelafgiften.

59:o af den 24 mars, angående val af två fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för samtlige fullmäktige därstädes. (16.)

60:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskoutoret och tre
suppleanter för samtlige fullmäktige därstädes. (17.)

Den 1 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t i underdånighet aumälda och, såsom
icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

61:o af den 15 april, angående ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid tulltaxans
tillämpning iakttagas bör. (23.)

Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen
på grund af nådig befallning gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t
vid föredragning af förevarande skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 11 maj angående tullbevillningen, den 5 juni låtit utfärda
nådig kungörelse angående fortsatt tillämpning af tulltaxan den 28 september 1895 med
vissa ändringar.

62:o af den 18 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående portoförhöjning
för skrymmande småpaket och tilläggsporto för ofrankerade dylika
paket. (24.)

Den 24 april har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående portoförhöjning
för skrymmande småpaket och tilläggsporto för ofrankerade dylika paket.

63:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse af
§ 25 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895. (27.)

Den 1 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i § 25 af nådiga
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 24 maj 1895.

64:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af ett jordområde i Djeknebytteroten i Avesta socken af Kopparbergs län. (28.)
Vid föredragning den 1 maj af denna skrifvelse bar Kongl. Maj:t förordnat, att hvad

Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

65:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af länsmansbostället 7« mantal Galtabäck n:o 1 Föringsgård i Kronobergs
län. (29.)

Vid föredragning den 1 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad

Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

66:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition af
förra hospitalslägenheten »en tomt vid Säbygatan i Landskrona». (31.)

Vid föredragning den 1 maj af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med
godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

67:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde från förra militiebostället Berg
n:r 1 i Örebro län. (33.)

Vid föredragning den 1 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i
ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

68:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af kronans rätt till danaarf efter snickaren Per Gustaf Rilén. (36.)
Vid föredragning den 1 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

69:o af den 25 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett tillägg
till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873. (38.)

Den 9 maj hav Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående ett tillägg till lagen
om rikets mynt den 30 maj 1873.

70:o af den 1 maj, angående ändring i 65 § 3 momentet i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3 juni 1892. (39.)

Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse statskontoret och kammarrätten gemensamt
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid föredragning af förevarande
skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 15 maj angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, låtit utfärda nådig
kungörelse angående den vid 1896 års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt
af inkomst.

71:o af den 7 mai, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (40.)

Den 22 maj har innehållet af denna skrifvelse meddelats riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

72:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (46.)

Vid föredragning den 29 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle
delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme,
äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk
och myndigheter, skulle dessa meddelas.

73:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (48.)

Vid anmälan den 22 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma
skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet,
för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas, samt att innehållet af skrifvelsen
i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret.

74:o af den 2 maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer vid
riksbankens afdelningskontor i orterna. (49.)

Den 15 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående ändring i instruktionen
för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna.

75:o af den 6 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i
gällande bestämmelser i fråga om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i
riket. (50.)

Den 15 Maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående ändrad lydelse af
§ 2 i nådiga förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket den 19
maj 1893.

76:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande förordning angående stämpelafgiften. (53.)

Sedan i anledning af förevarande skrifvelse statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid föredragning af förevarande
skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14
mars angående ändring i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti
1894, låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelafgiften.

77:o af den 13 maj, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående

tillsyn å vissa så kallade folkbanker m. m. den 29 juli 1892. (59.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

78:o af samma dag, i anledning af väckt motion om förbud mot utlämning af
spirituösa mot eftertraf. (75.)

Den 20 maj erhöllo öfverståthållareämbetet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets
samtliga län nådig befallning att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse, hvar för
sig, afgifva underdånigt utlåtande, varande de sålunda infordrade utlåtandena ännu icke
samtliga till finansdepartementet inkomma.

79:o af den 11 maj, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande

fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894. (76.)

Den 29 maj bar statskontoret anbefalts att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af
Riksdagens under rubriken ecklesiastik-departementet gjorda framställning om meddelande
af särskilda föreskrifter till förekommande däraf, att allmänna verks och inrättningars
medel blefve på redogörarens namn i bankinrättning insatta, hvilket utlåtande ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af Riksdagens ifrågavavarande
skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet, i hvad skrifvelsen
rörde framställningen beträffande Nya Trollhare kanalbolag, och ecklesiastikdepartementet,
såvidt skrifvelsen afsåge framställningarna beträffande nämnda departement och medicinalstyrelsens
redovisning öfver de till hospitalsväsendet anslagna medel.

80:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
ändring af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1882 meddelade
bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. (81.)
Den 22 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om förändrad lydelse af 5:te
och 26:te punkterna i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

81:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
disposition af förra militiebostället u/i* mantal Ede n:o 1 jemte Skarpåslägden
n:o 1, en äng, i Jämtlands län. (82.)

Vid föredragning den 20 maj af denna skrifvelse har Kong]. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Majrt och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till

kännedom och efterrättelse.

82:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo n:o 1 i Göteborgs och Bohus
län. (83.)

Vid föredragning- den 20 maj af denna skrifvelse liar Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till

kännedom och efterrättelse.

83:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlämnande
till Stockholms stad af den så kallade Ryssgården i samma stad. (84.)

Vid föredragning den 20 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till

kännedom och efterrättelse.

84:o af den 11 maj, angående tullbevillningen. (86.)

Sedan i anledning af förevarande skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen

gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid föredragning af
förevarande skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 15 april angående ändring i 5 § af underrättelserna om hvad vid tulltaxans tillämpning
iakttagas bör, den 5 juni låtit utfärda nådig kungörelse angående fortsatt tillämpning
af tulltaxan den 28 september 1895 med vissa ändringar.

85:o af den 13 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (90.)
Den 29 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut
angående riksbankens styrelse och förvaltning.

86:o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(97.)

Den 20 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret till
kännedom.

87:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m. (98.)

Vid föredragning den 22 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med delgifvande
åt generalpoststyrelsen af hvad i Riksdagens berörda skrifvelse anförts, anbefalt bemälda
styrelse att till Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag i fråga om lämpligaste
sättet att anskaffa tomt till nytt posthus i Stockholm äfvensom bemyndigat styrelsen att,
därest styrelsen funne sådant lämpligt, under förbehåll af Kongl. Maj:ts och Riksdagens
godkännande träffa aftal om inköp af dylik tomt.

I underdånig skrifvelse af den 22 innevarande december har generalpoststyrelsen till
fullgörande af berörda befallning inkommit med utredning och förslag i ämnet.

Justitieombudsmannens ämbetsbei ättelse till 1897 års Riksdag. 10

88:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande af
hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Vid föredragning den 16 oktober af denna Riksdagens skrifvelse har Kong!. Maj:t tillsatt
en komité med uppdrag att verkställa den utredning och uppgöra de förslag, som afsåges
i förevarande skrifvelse.

89:o af den 15 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (108.)
Innehållet af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t den 22 maj meddelat- statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

90:o af den 13 maj, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Vid föredragning den 20 maj af ifrågavarande skrifvelse har kammarkollegium erhållit
nådig befallning att efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande afgifva underdånigt
utlåtande; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

91 :o af den 14 maj, angående val af eu suppleant för stadsfullmäktige i riksbanken.
(114.)

Den 20 maj är denna Riksdagens skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

92:o af den 15 maj, angående statsregleriugen för år 1897 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (116.)

Vid föredragning den 20 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kongl. Maj:ts forordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse
skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet, i hvad skrifvelsen rörde
afsättning af medel till arhetareförsäkringsfonden samt sättet för anskaffande af medel till
kompletteringsarbeten å Vestkustbanan, låneunderstöd för enskilda järnvägar och det staden
Mariestad beviljade tomtregleringslån, och till ecklesiastikdepartementet, så vidt skrifvelsen
anginge sättet för betäckande af anvisadt lån för uppförande af ny byggnad för allmänna
läroverket i Östersund; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets
föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

93:o af den 16 maj, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (118.)
Den 20 maj är denna Riksdagens skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och såsom icke påkallande
någon åtgärd lagd till handlingarna.

94:o af samma dag, med ny riksstat. (119.)

Vid föredragning den 29 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att jämte
meddelande af Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut, berörda riksstat skulle till kännedom
och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

95:o af den 15 maj, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (121.)

Vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmäldes Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 1 maj angående ändring i 65 § 3 momentet i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 3 juni 1892, har Kongl. Maj:t den
6 november låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid 1896 års Riksdag åtagna
bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Stockholm den 31 december 1896.

Hans Wachtmeister.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

96:o Riksdagens skrifvelse af den 24 april 1896, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående försäljning af förra komministersbostället i Åls församling
af Kopparbergs län. (34.)

Kongl. Maj:t*har den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

97:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område af Tierps södra häradsallmänning i Upsala
län. (35.)

Kongl. Maj:t har den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

98:o af den 11 maj, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift. (67.)
Anmäldes den 20 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen i ofvanberörda del ej till
någon åtgärd föranleda.

99:o af samma dag, i fråga om ett andra ålderstillägg åt ordinarie lärare vid folkskola.
(68.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 29 maj, hvarefter underdåniga utlåtanden i ärendet infordrats
från samtliga domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen och öfverståthållareämbetet äfvensom från direktionen öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning; varande utlåtanden ännu ej afgifua af samtliga dessa
myndigheter.

100:o af samma dag, i fråga om reglering af aflöningen för biträdande lärare vid
folkskolor in. m. (69.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 29 maj, hvarefter underdåniga utlåtanden infordrats
från samtliga domkapitlen ocli Stockholms stads konsistorium, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen samt öfverståthållareämbetet; och beror ärendet, sedan ofvanberörda utlåtanden
numera inkommit, på Kongl. Maj:ts pröfning.

101 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i proposition n:o 5 framlagda
förslag till förordning angående blindundervisningen, dels ock i stats -

verkspropositionen gjorda framställningar beträffande undervisningsanstalter
för blinda. (70.)

Kongl. Maj:t har den 29 maj utfärdat lag angående blindundervisningen äfvensom stadga
för läroanstalter för blinda samt meddelat erforderliga föreskrifter i fråga om användande
af de utaf Riksdagen för blindundervisningens ordnande beviljade anslag.

102:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag af
allmänna medel till döfstumskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt
öfverlämnat sinnesslött döfstumt barn. (71.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni utfärdat kungörelse i ämnet.

103:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894. (76.)

Anmäldes den 5 juni i fråga om revisorernas framställning beträffande redovisningen af
anslaget till anskaffande af undervisningsmateriel m. m. för folkskolorna, hvarvid Kongl.
Maj:t meddelat vederbörande redogörare för omförmälda anslag föreskrift i ämnet.

104:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af ett område från Eskilstuna Kungsladugård i Södermanlands län till plats
för skolbus. (78.)

Kongl. Maj:t bar den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

105:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Underslös i Göteborgs och Bohus län. (79.)
Kongl. Maj:t har den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

106:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmåls städs- och landsförsamlingars pastorat
samt byggande af ny prestgård i Åmåls stad. (85.)

Kongl. Maj:t har den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

107:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Kristinehamns hospital för
Värmlands läns räkning af eu vårdanstalt för sinnessjuke. (92.)

Kongl. Maj:t har den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

108:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om beviljandet af
ett räntefritt lån för uppförande af ny läroverksbygnad i Östersund. (96.)
Kong]. Maj:t har den 29 maj meddelat beslut i ärendet.

109:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m. (106.)

Anmäldes den 29 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen ej föranleda någon Kongl.
Maj:ts åtgärd.

110:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (47.)

Kongl. Maj:t har den 29 maj meddelat beslut i ärendet, som i vissa punkter ännu är
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

11 l:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (48.)

Anmäldes den 5 juni inför Kongl. Maj:t, som nämnda dag meddelat erforderliga föreskrifter
i ärendet.

Stockholm den 31 december 1896.

F. Holmquist.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens
skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången af år 1896
i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt
afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

2:o Biksdagens skrifvelse af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte
att vid slagt af liemdjur minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

4:o af den 25 april, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

10:o af den 13 maj, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
stämningstidernas förkortande m. m. (58.)

11 :o af samma dag, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen. (60.)

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14
april 1866, angående jord eller lägenhets afstående för allmänt behof. (73.)

18:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kapitlet
10 § handelsbalken. (99.)

20:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i visst syfte af förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (102.)

21 :o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning
genom s. k. totalisator. (103.)

23:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende. (105.)

24:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december
1880. (112.)

Kongl. civildepartementet.

41 :o Riksdagens skrifvelse af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande
försäljning af konstgjorda gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

43:o af samma dag, med förslag till lag om ändrad lydelse af 56 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (62.)

44:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående tillägg till 5 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (63.)

45:o af den 11 maj, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

47:o af samma dag, angående föreskrifter rörande barns och minderåriges användande
vid offentliga förevisningar och teaterföreställningar. (74.)

51:o af den 13 maj, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)

53:o af samma dag, i anledning af väckt motion om vissa ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. (110.)

55:o af den 15 maj, angående vissa förändringar i lagstiftningen om försäljning af
vin och maltdrycker. (120.)

Kongl. finansdepartementet.

77:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion om
tillägg till lagen angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker m. m. den 29
juli 1892. (59.)

78:o af samma dag, i anledning af väckt motion om förbud mot utlämning af spirituösa
mot efterkraf. (75.)

79:o af den 11 maj, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894. (76.)

87:o af den 13 maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m. (98.)

88:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande af
hushållningen med enskildes skogar. (107.)

90:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

99:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1896, i fråga om ett andra åldeistillägg
åt ordinarie lärare vid folkskola. (68.)

100:o af samma dag, i fråga om reglering af aflöningen för biträdande lärare vid
folkskolor m. m. (69.)

110:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (47.)

•r

II.

Förteckning å de vid Riksdag änne före år 1896 till Kongl. Maj:t aflåtna
skrivelser, hvilka vid 1895 års slut voro i sin helhet eller till någon del hos
Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit
med dem vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Ärendet har, sedan sista förteckningen afgafs, ej undergått vidare behandling.

3:o af den 11 april 1890, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af ämbetsmän
genom felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.)

Sedan den i ärendet tillsatta komité den 24 januari 1896 afgifvit förslag till lag angående
ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, förorsakad af ämbets- eller
tjänsteman, som med utsökningsmål har befattning, samt till andra därmed sammanhängande
författningar, har ärendet den 14 påföljande februari i statsrådet anmälts; och
förordnade Kongl. Maj:t, att öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga län skulle anbefallas inkomma med utlåtanden öfver ifrågavarande förslag.

4:o af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

Ärendet har, sedan sista förteckningen afgafs, ej undergått vidare behandling.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa sltrifvelsens nummer i tionde samlingen
af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll. De romerska siffrorna hänvisa till i andra bandet
af bihanget till 1892 års urtima Riksdags protokoll intagna skrivelser.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1897 års Riksdag. 11

5:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika
trosbekännare, skola uppfostras. (90.)

Högsta domstolens i sist afgifua förteckning omförmälda utlåtande i ärendet har numera
afgifvits; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105 §
skiftesstadgan. (7.)

Ärendet beror fotfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 25 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3
kap. 1 § handelsbalken. (59.)

Proposition i ämnet till Riksdagen afbiten den 24 januari 1896.

8:o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande
af förhållandet mellan lappar och jordägare i vissa trakter nedanför
lappmarksgränsen. (86.)

Sedan den i ärendet tillsatta komité den 27 maj 1896 afgifvit förslag till lag om de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt till lag om renmärken, har ärendet den
13 påföljde juni i statsrådet anmälts, och förordnade Kongl. Maj:t, att Dess befallningshafvande
i Norrbottens, Yesterbottens och Jämtlands län skulle anbefallas att, sedan inom
de socknar af nämnda län, som af lagförslagen hufvudsakligen berördes, så väl den bofasta
som lappbefolkningen lämnats tillfälle att af förslagen erhålla del och öfver desamma
sig yttra, med de vid sammanträdena hållna protokoll, vederbörande kyrkoherdars
och krouobetjänings yttranden samt eget utlåtande till Kongl. Maj:t inkomma.

9:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (30.)
Infordradt utlåtande från justitiekanslersämbetet har inkommit; och beror ärendet på
Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga om
sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m. (100.)

Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 31 januari 1896.

12:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kap. 6 § giftermålsbalken.
(58.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 2 §
jordabalken. (59.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 24 januari 1896.

l5:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881. (60.)

Proposition i dessa ämnen är till Riksdagen aflåten den 24 januari 1896.

16:o af samma dag, i anledning af Täckt motion om ändrad lydelse af 99 § utsökningslagen.
(69.)

Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 24 januari 1896.

17:o af den 10 maj 1894, i anledning af Täckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att Tid Terkställande af frihetsstraff tillämpa
s. k. Tilkorlig frigifning. (98.)

Fångrårdsstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits.

18:o af den 11 maj 1894, i anledning af Täckta motioner ej mindre om ändring
af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kap. rättegångsbalken,
dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga biträden åt domstolarne.
(125.)

Högsta domstolens i sist afgifna förteckning omförmälda utlåtande har numera afgifvits,

och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

19:o af samma dag, i anledning af väckt fråga om utsträckning af tiden för boupptecknings
upprättande och ingifvande till domstol. (128.)

Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 24 januari 1896.

20:o af den 3 maj 1895, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående Värmlands
och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts och förläggande under
Göta hofrätts domvärjo m. m. (37.)

Proposition om öfverflyttning af en division från Göta hofrätt till Svea hofrätt är till

Riksdagen aflåten den 13 januari 1896.

21:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om fullständigande
och förtydligande af gällande bestämmelser rörande verkställighet
af frihetsstraff. (38.)

1 anledning af Riksdagens ifrågavarande framställning har numera jämväl fångvårdsstyrelsen
inkommit med infordradt yttrande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

22:o af samma dag, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder till förekommande
af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som enligt 23 § i förord -

ningen angående inteckning i fast egendom må utan uppvisande åt inteckningshandlingen
dödas. (46.)

Öfverståthållaveämbetets och Kongl. Majrts befallningshafvandes i rikets samtliga län i
sist afgifna förteckning omförmälda utlåtanden hafva numera afgifvits; hvarefter inom
justitiedepartementet upprättats förslag till lagar i ämnet, öfver hvilka högsta domstolens
utlåtande infordrats.

23:o af samma dag, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala annonseringen,
dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen om
lagfart å fång till fast egendom. (47.)

Öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 10 §
i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 har högsta
domstolen inkommit med infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

Stockholm den 31 december 1896.

Joll. 0. Ramstedt.

2:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885
församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1883. (30.)

Arméförvaltningens och statskontorets i ämnet infordrade underdåniga utlåtande har ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1890. (41.)

Arméförvaltningens infordrade underdåniga utlåtande beträffande ifrågasatt inskränkning af
förskottsväsendet inom nämnda ämbetsverk har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

3:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni
1885. (IV.)

Sedan erforderliga åtgärder i anledning af denna skrifvelse vidtagits, kommer densamma
icke att blifva föremål för Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

4:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående den förbättrade
härordningen, (i.)

De med anledning af Riksdagens berörda skrifvelse erforderliga åtgärder hafva af Kong!.
Maj:t blifvit anbefalda; och kommer skrifvelsen icke vidare att inför Kongl. Maj:t anmälas.

5:o af den 8 maj 1894, i anledning af Kong]. Maj:fcs proposition om ändring i
32 § värnpligtslagen i fråga om värnpligtiges mönstring. (87.)

Den 13 mars 1896 anmäld inför Kongl. Maj:t, som därvid fann skrifvelsen icke till någon
Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

6:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande
af nya kasernetablissement m. m. (85.)

År ännu i viss del beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 10 maj 1895, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående skyldighet
för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (69.)

Sedan erforderliga åtgärder i anledning af skrifvelsen vidtagits, kommer densamma icke
vidare att blifva föremål för Kongl. Maj:ts pröfning.

8:o af den 15 maj 1895, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna
garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.)

Sedan direktionen öfver allmänna gamisonssjukhuset och medicinalstyrelsen afgifvit infordrade
underdåniga utlåtanden i ärendet, har arméförvaltningen anbefalts att med underdånigt
yttrande inkomma.

Stockholm den 31 december 1896.

Eclv. Cassel.

3:o. Kongl. civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut,
föredragen, och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af
sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.

Komiténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till
Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl öfriga veder -

börande myndigheter blifvit i ärendet hörda, beslöt Kong!. Maj:t den 12 januari 1889
proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut.

Beträffande Alnarps landtbruksinstitut, hvars styrelse den 21 juli 1893 undfått
nådig befallning att inkomma med förslag till nya stadgar för institutet, är ärendet beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda om och i
hvad män åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Under år 1889 inkom komitén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena
för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes den
25 januari 1889, då kommerskollegium anbefaldes att, efter inhämtande af yttranden
öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver
förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande.

Sedan detta utlåtande inkommit samt ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,
sjömannaföreningen i Stockholm, Göteborgs fartygsbefälhafvareförening, kanalflottans ångfartygsbefälhafvaresällskap
i Göteborg och Gefle fartygsbefälhafvaresällskap lämnats tillfälle
att afgifva yttrande i anledning af kommerskollegii utlåtande i frågan och med
sådana yttranden inkommit, hafva utlåtanden i ämnet infordrats från generalpoststyrelsen
äfvensom från direktionerna för sjömanshusen i Stockholm, Göteborg, Uddevalla, Malmö,
Helsingborg, Gefle och Sundsvall.

Dessa utlåtanden hafva ännu ej fullständigt inkommit.

3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlämnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i
passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att
inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter
lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl.
Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt
borde föranleda. Sedan bemälde personer inkommit med förslag till förordning angående
kontroll å ångpannor samt tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen afgifvit infordrade
utlåtanden, nämnda styrelse efter styrelsernas för de enskilda järnvägarne hörande, har
kommerskollegium anbefalts att, sedan vederbörande föreningar och enskilde, som kunde

vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att sig yttra, samt yrkesinspektörerna blifvit
hörda, i ärendet afgifva utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

Vid förnyad anmälan den 31 oktober 1896 af förevarande ärende har Kongl. Maj:t
uppdragit åt chefen för civildepartementet att förordna sakkunnige personer att utarbeta
förslag till förändrade bestämmelser angående de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap,
hvilka ångfartyg under resor med passagerare böra medhafva; hvarefter Kongl.
Maj:t den 29 december 1896 bemyndigat chefen för civildepartementet att åt de personer,
som af honom redan tillkallats eller komma att tillkallas, uppdraga att verkställa
revision af ifrågavarande förordning i dess helhet.

4:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§ 58 i förordningen om kommuualstyrelse på landet den 21 mars 1862. (33.)
Anmäldes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelseu afgifvit då infordradt underdånigt
utlåtande, anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893 att afgifva
yttrande i ärendet, så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Efter det berörda yttrande inkommit samt därefter särskilde komiterade den 2 november
1894 afgifvit förslag till ny förordning angående inkomstbevillning, hvilket förslag
ännu ej slutligen pröfvats, är förevarande därmed i samband stående ärende fortfarande
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70
i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som
förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli
1862. (44.)

Anmäldes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att, efter
vederbörandes hörande, afgifna underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Majrts
pröfning.

6:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af eu särskild ordningsstadga för
hafsfisket vid rikets vestkust. (85.)

Anmäldes den 29 juli 1892, då åt en komité uppdrogs att, efter utredning af hithörande
förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i ämnet,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Sedan denna komité afgifvit betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län anbefalts att häröfver infordra yttranden af länets
landsting och hushållningssällskap samt därmed jämte eget underdånigt utlåtande till
Kongl. Maj:t inkomma.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på vidare handläggning.

7:o af den 11 april 1893, i anledning i väckt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen. (31.)

Anmäldes den 9 augusti 1894, då åt en komité uppdrogs att verkställa utredning, huruvida
landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen kunde och borde till ett departement
förenas och i så fall under hvilka vilkor detta kunde ske, samt att till Kongl. Maj:t inkomma
med det underdåniga betänkande och de förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.

Sedan denna komité den 17 december 1895 inkommit med betänkande i ämnet, är
ärendet beroende på vidare handläggning.

8:o af den 2 maj 1893, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
genom statens försorg af en svensk ar betsstatistik m. m. (85.)
Anmäldes den 22 december 1893, då kommerskollegium och statistiska centralbyrån
anbefaldes att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 13 januari 1896, då
proposition till Riksdagen beslöts.

9:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

Anmäldes den 22 december 1893 och remitterades till utlåtande af järnvägsstyrelsen,
som i skrifvelse den 15 juni 1895, med anmälan att utredningar och försök i frågan
påginge, tillkännagifvit sig ännu icke vara beredd inkomma med det infordrade utlåtandet;
och har sådant utlåtande ännu icke inkommit.

10:o af den 9 maj 1894, angående utredning rörande den kommunala rösträtten. (97.)
Anmäldes den 14 juni 1894, därvid statistiska centralbyrån anbefaldes att gå i författning
om utarbetande af en hela riket, såväl stad som land, omfattande statistisk utredning
rörande den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen enahanda plan, som följdes vid
den statistiska utredning, hvilken ägt rum med föranledande af Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 15 maj 1872, men afseende de på 1892 års bevillning grundade förhållanden
och, bland annat, så uppstäld att däri jämväl redogjordes för bolags rösträtt.

Sedan statistiska centralbyrån inkommit med den sålunda anbefalla utredningen, har
Kongl. Maj:t den 6 november 1896 uppdragit åt en komité att inkomma med yttrande
och förslag i hvilken mån en begränsning af den kommunala rösträtten på landet lämpligen
borde äga rum.

ll:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m. (119.)

Anmäldes den 2 november 1894, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter det uppgifter
i ämnet blifvit från länsstyrelserna inhämtade, afgifva underdånigt utlåtande.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på vidare handläggning.

12:o af den 3 maj 1895, i anledning af väckt motion om ijerdingsmäns tillsättande
och aflönande. (43.)

Anmäldes den 24 maj 1895, då kammarkollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande blifvit i ärendet hörde, till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning af Kiksdagens ifrågavarande skrifvelse.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

13:o af den 10 maj 1895, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete. (70.)

Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. (87.)

Anmäldes den 31 maj 1895, därvid arméförvaltningen, marinförvaltningen samt Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att afgifva underdåniga utlåtanden i anledning
af skrifvelsen. Efter det dessa utlåtanden inkommit, hafva statskontoret och kammarrätten
erhållit befallning att afgifva underdånigt utlåtande i ärendet.

Sistnämnda utlåtande har ännu ej inkommit.

15:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående
in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)

Anmäldes den 7 juni 1895, då åt eu komité uppdrogs att utarbeta förslag till fullständig
och, så vidt möjligt, betryggande lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet.

Denna komité har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet.

16:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarinost.
(90.)

Anmäldes den 7 juni 1895 och remitterades till landtbruksstyrelsen att i ärendet afgifva
underdånigt utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 21
september samma år, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att taga under öfvervägande, livilka
ändriugar i förordningen den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen af
margarin samt å handeln därmed kunde finnas påkallade, äfvensom att i ett förslag till
förordning sammanfatta de föreskrifter beträffande tillverkningen af och handeln med margarin
och margarinost, styrelsen funne böra blifva gällande, samt med detta förslag till
Kongl. Maj:t inkomma.

Efter det landtbruksstyrelsen afgifvit det sålunda infordrade förslaget samt medicinalstyrelsen,
till följd af nådig remiss, inkommit med underdånigt yttrande i ämnet, är
frågan beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

17:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.)
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1897 års Riksdag. 12

Anmäldes den 7 juli 1895, därvid kommerskollegium anbefaldes att, efter det Kongl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande lämnat sådana föreningar af näringsidkare, som omförmäldes
i 13 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864.
arbetareföreningar och andra, som kunde vara af frågan intresserade, tillfälle att yttra sig
öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse samt till kommerskollegium inkommit med de
yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden i ämnet, till Kongl.
Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande och förslag i anledning af Riksdagens i skrifvelsen
gjorda framställning.

Kommerskollegium har ännu icke afgifvit utlåtande i detta ämne.

Stockholm den 31 december 1896.

Hjalmar Westring.

4:o. Kongl. finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit med
utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter
förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadgauden rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier
eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den
stenkolsverk åliggande tiondeskyldighet, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län på grund af nådig remiss inkommit med inhämtadt yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag,
har Kongl. Maj:t den 31 januari innevarande år funnit godt att, innan frågan
om åläggande för Höganäs stenkolsverk att till kronan utgöra tionde till slutligt afgörande
företages, låta genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmoda
bolaget att inom den 1 sistlidne juli till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida
bolaget vore villigt att — mot det att den Höganäs stenkolsverk åliggande tiondeskyldighet
definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde, bestående af den jordrymd,
bolaget själft ägde eller eljest med grufvearbete belagt, och hvad som därutöfver för ett
ändamålsenligt bestämmande af arbetsområdet tilläfventyrs kunde i enlighet med uppgift,

som bolaget i sådant afseende ägde meddela, anses erforderligt blefve för bolaget faststäldt
— beträffande rättigheten att inom Luggude och Eönnebergs härad i öfrigt eftersöka och
bearbeta stenkclsfyndigheter afstå från sina privilegier.

Höganäs stenkolsaktiebolag har inkommit med det sålunda infordrade yttraudet, hvarefter
kammar- och kommerskollegierna erhållit befallning att i anledning af detsamma
gemensamt afgifva underdånigt utlåtande; varande sådant utlåtande ännu icke till Kongl.
Maj:t inkommet.

3:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter. (35.)

Sedan i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter
eller dramatiska och andra föreställningar inom finansdepartementet upprättats förslag
i det af Riksdagen angifna syfte samt statskontoret och kammarrätten, efter öfverståthållareämbetets
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande,
öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har chefen för
nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1892, tillkallat två
sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af föreliggande fråga; och
hafva de sålunda tillkallade inkommit med ett förslag till ändrade bestämmelser rörande
omförmälda bevillningsafgifter, öfver hvilket förslag statskontoret och kammarrätten erhållit
befallning att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande; varande sådant utlåtande
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommet.

4:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den
innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt
en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda peusionsinrättnings ställning
och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade
bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet
mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter
för pensionering af civila ämbets- och tjänstemän måtte kunna beredas.

Sedan komitén, som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss mån
utvidgadt uppdrag, den 28 maj 1894 afgifvit betänkande angående ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjänsteinnehafvare och för deras änkor och barn, samt inspektören
öfver försäkringsanstalterna äfvensom vederbörande myndigheter och verk på grund
af nådig befallning afgifvit underdåniga yttranden i ärendet, hvarjämte direktionen öfver
civilstatens pensionsinrättning, med öfverlämnande af infordradt yttrande från fullmäktige
för delägarne i pensionsinrättningen, för egen del afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl.
Maj:t den 13 december 1895 anbefalt statskontoret att till Kongl. Maj:t inkomma med
underdånigt utlåtande i ärendet, hvilket utlåtande ännu icke inkommit.

5:o af deu 17 april 1894, med anhållan om utredning angående beskaffenheten
och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (36.)

Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen
på grund af nådig befallning gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande samt landtbruksstyrelsen
inkommit med infordradt underdånigt utlåtande angående vissa delar af
ifrågavarande ämne, har Kongl. Maj:t öfverlämnat berörda skrifvelse jämte de öfver densamma
afgifna utlåtanden till de af Kongl. Maj:t den 6 september 1895 utsedda svenska
ombud för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att vid nämnda förhandlingar tagas i öfvervägande.

6:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagerinstitutionens
införande samt om frihamnsauläggningar i Sverige. (37.)

Efter det den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande
med förslag till förordning om frilager och frihamn jämte förslag till vissa ändringar i
tullstadgan, samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen på grund af nådig befallning
inkommit med gemensamt underdånigt utlåtande öfver omförmälda betänkande och förslag,
är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets järnte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

1 anledning af förevarande skrifvelse, för så vidt den anginge Riksdagens framställning
beträffande flottans pensionskassa, har Kongl. Maj:t den 24 januari innevarande år anbefalt
statskontoret att inkomma med underdånigt yttrande i sammanhang med afgifvande
af det under den 13 december 1895 från statskontoret infordrade underdåniga utlåtande
öfver komiténs för utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof m. m.
förslag angående ordnande af det civila pensionsväsendet.

8:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att
bilda egna jordbruk. (86.)

Sedan med anledning af denna skrifvelse, i hvad den afsåge medgifvande i vissa fall till
styckning af och afsöndring från kronoegendomar, domänstyrelsen på grund af nådig befallning
inkommit med förslag till närmare bestämmelser beträffande ifrågavarande upplåtelser,
har Kongl. Maj:t den 25 september innevarande år meddelat bestämmelser att
tjäna till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner
äfvensom beslutit förändrad lydelse af punkt 14 i nådiga brefvet angående reglementariska
bestämmelser för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner den 2 december 1892.

9:o af samma dag, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.)

Sedan inom finansdepartementet uppgjorts förslag till lag för Sveriges riksbank och Kong!.
Maj:t vid föredragning den 24 januari innevarande år af Riksdagens berörda skrifvelse
uppdragit åt chefen för justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till de grundlagsändringar,
som utgjorde förutsättningar för antagandet af förstnämnda förslag, beslöts på
underdånig föredragning af sistnämnde departementschef den 7 nästlidne februari aflåtande
af nådig proposition till Riksdagen med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och
111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen. Efter det
Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 påföljande maj aumält, att Riksdagen funnit sig
icke böra bifalla förslaget oförändradt, men såsom Infilande för vidare grundlagsenlig behandling
antagit ett förslag till ändrad lydelse af nämnda grundlagsparagrafer, är frågan
om ändrad lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvaude bankerna på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

10:o af den 11 maj 1894, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten
af grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen.
(123.)

Den 13 mars innevarande år bär Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen
angående ändring i gällande bestämmelser i fråga om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket.

11 :o af den 26 april 1895, med begäran om utarbetande och framläggande till
Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag. (26.)

Sedan i anledning af förevarande skrifvelse ej mindre myntdirektören än äfven statskontoret
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 31 januari detta år
aflåtit nådig proposition till Riksdagen angående ett tillägg till lagen om rikets mynt den
30 maj 1873.

12:o af den 6 maj 1895, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 §
i kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket. (53.)

Efter det domänstyrelsen i anledning af denna skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, har Kongl. Maj:t den 13 mars innevarande år aflåtit nådig proposition till
Riksdagen angående ändring af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade
bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

13:o af den 10 maj 1895, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m. (55.)
Sedan domänstyrelsen på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande i anledning
af denna Riksdagens skrifvelse, bär Kongl. Maj:t den 20 november innevarande år
funnit samma skrifvelse icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

14:o af den 13 maj 1895, med anhållan om uppsägning af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj

1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen angående
nya bestämmelser i ämnet. (72.)

Med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kong! Maj:t den 12 juli 1895,
med tillämpning af § 18 i berörda förordning, för Sveriges del fattat beslut om förordningens
upphäfvande, i följd hvaraf densamma komme att upphöra att gälla den 12 juli
1897, samt i sammanhang därmed förordnat, att förhandlingar mellan de båda rikena
skulle oförtöfvadt företagas i syfte att utarbeta förslag till nya bestämmelser rörande
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att föreläggas de båda
rikenas representationer, och att för sådant ändamål från hvardera riket skulle utses tre
ombud, hvarefter Kongl. Maj:t den 6 september 1895 förordnat ombud att för Sveriges
del föra omförmälda förhandlingar. De sålunda utsedda ombuden hafva dels uästlidet års
höst i Stockholm och dels under augusti-oktober månader innevarande år å Holmenkollen
vid Christiania sammanträdt med de för enahanda ändamål utsedda norska ombuden, hvarefter
förhandlingar i ämnet ägt rum mellan delegerade af de båda ländernas regeringar.

15:o af den 16 maj 1895, i fråga om utredning angående statstjänsters förening
med andra tjänstebefattningar. (93.)

Sedan chefen för finansdepartementet, enligt nådigt uppdrag, från vederbörande verk och
myndigheter infordrat de uppgifter, som erfordrades för verkställande af den utaf Riksdagen
begärda utredningen, äro dessa uppgifter för närvarande under bearbetning.

Stockholm den 31 december 1896.

Hans Wachtmeister.

5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af deri 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkotionden,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Sedan det i senast öfverlämnade förteckning omförmälda, från kommerskollegium infordrade
utlåtande inkommit, har ärendet blifvit öfverläranadt till finansdepartementet.

4:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för kvinlig ungdom.
(47.)

Anmäldes ånyo inför Kongl. Maj:t den 13 januari 1896, hvarvid beslöts aflåtande af
proposition i ämnet till Riksdagen.

5:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Utom de åtgärder i detta ärende, hvarom senast afgifna förteckning förmäler, är att nämna,
att Kongl. Maj:t i skrifvelse till universitetskanslern den 4 december 1896 förordnat om
vissa ändringar i föreskrifterna för teologisk-, filosofisk- och medicinsk-filosofisk examen,
och är ärendet i öfrigt fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

6:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Sedan inom ecklesiastikdepartementet utarbetats förslag till stadga angående offentliga
arkiv, har Kongl. Maj:t öfver berörda förslag infordrat utlåtanden från vederbörande centrala
myndigheter äfvensom från Kongl. Majrts befallningshafvande i länen och de ecklesiastika
konsistorierna, Indika utlåtanden samtliga ännu ej inkommit; och hafva tillika
genom särskilda remisser åtgärder vidtagits för utredande af frågan om anskaffande af
lokaler för inrymmande af landsarkiv å särskilda platser.

7:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.)

Sedan det i senast afgifna förteckning omförmälda, från kammarkollegium infordrade utlåtande
numera inkommit, är ärendet på Kongl. Majrts pröfning beroende.

8:o af samma dag, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående
landsskylden. (42.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Majrts pröfning.

9:o af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning af
den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde!!. (77.)
Den 24 maj 1893 har Kongl. Majrt låtit anbefalla kammarkollegium och statskontoret
att, efter vederbörandes hörande, i ärendet inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket
ännu ej afgifvits.

I Oro af den 6 maj 1893, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

åttonde hufvudtitel. (41.)

Kongl. Majrt har den 29 maj 1896 meddelat slutligt beslut i ärendet.

II ro af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande be stämmelser

rörande oäkta barns försörjning. (107.)

Anmäldes den 28 juni 1895 inför Kongl. Majrt, som beslöt, att skrifvelsen skulle öfverlämnas
till komitén för ordnande af fosterbarnsväsendet m. m. för att tagas i öfvervägande
vid fullgörandet af det komitén lämnade uppdrag.

12:o af den 3 maj 1895, i anledning af Kongl. Majrts till Riksdagen gjorda framställningar
dels angående godkännande af grunden för blindundervisningens
ordnande, dels ock om anslag till förskola för blinda i Yexiö samt till uppförande
af en bygnad för förskola för blinda å Tomteboda, m. m. (36).

Kongl. Maj:t har den 13 januari 1896 besluta till Riksdagen aflåta särskilda propositio ner

dels angående ordnande af blindundervisningen, dels med förslag till förordning angående
blindundervisningen.

13:o af den 14 maj 1895, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel. (34.)

Kongl. Maj:t bar den 13 juni 1896 meddelat slutligt beslut i ärendet.

14:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde

hufvudtitel. (35.)

Kongl. Maj:t har den 13 juni 1896 meddelat slutligt beslut i ärendet.

15:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober
1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus. (85.)

Efter det de i senast afgifna förteckning omförmälda yttranden från samtlige Kong]. Maj:ts
befallningshafvande och öfverståthållareämbetet inkommit, har medicinalstyrelsens utlåtande
i ärendet infordrats, hvilket utlåtande ännu ej inkommit.

Stockholm den 31 december 1896.

F. Holmquist.

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1896 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för
samma år införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna
förteckningar.

(Första siffertal utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret
i förenämnda förteckning.) __

1	1	27	63	53	76	79	105	105	23
2	*)	28	64	54	6	80	14	106	109
3	*)	29	65	55	7	81	80	107	88
4	56	30	38	56	8	82	81	108	89
5		31	66	57	9	83	82	109	52
6	***)	32	3	58	10	84	83	no	53
7	**)	33	67	59	77	85	106	in	90
8		34	96	60	11	86	84	112	24
9		35	97	61	42	87	15	113	25
10	33	36	68	62	43	88	16	114	91
11	57	37	4	63	44	89	17	115	*)
12	**\	38	69	64	29	90	85	116	54, 92
13	34	39	70	65	30	91		117
14	35	40	71	66	45	92	107	118	93
15	58	41	5	67	12, 98	93		119	94
16	59	42	26	68	99	94	49	120	55
17	60	43	27	69	100	95	50	121	95
18	*)	44	32	70	101	96	108
19	*)	45	39	71	102	97	86
20	*)	46	72	72	46	98	87
21	*)	47	no	73	13	99	18
22	36	48 40, 73, 111	74	47	100	19
23	61	49	74	75	78	101	51
24	62	50	75	76 48, 79, 103	102	20
25	37	51	28	77	31	103	21
26	2	52	41	78	104	104	22

*) Utfä.rdade förordnanden.

**) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontor.
***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1897 ars Riksdag.

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1897.

Till Riksdagen.

Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse af komiterade
för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet att påkalla komiterades åtgärd
. icke förekommit; hvilket komiterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1897.

AXEL THOLLANDER.

CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS.

J. SJÖBERG.

F. KROOK. C. G. STYFFE.

Knut von Matern.