JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1895:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1895;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 189 5.

INNEHALL.

Sid.

Inledning ...................................................................................................................... 1

Redogörelse för åtal, anbefalda mot:

1) vice häradshöfdingen G. Lindman, för obehörigt ådömande af förlust af medborgerligt
förtroende.......................................................................................... 2

2) notarius publicus C. Löfmark, för uppbärande af olaga expeditionsafgift ......... 4

3) kyrkoherden K. Sundström, för obehörigt förfarande såsom skolrådsordförande 7

4) konsistorienotarien A. B. Magni, för uppbärande af obehöriga afgifter för två

lektorsfullmakter (forts, från ämbetsber. till 1894 års riksdag, sidd. 2—4)...... 11

5) medicine licentiaten J. Jonsson, för af honom, såsom läkare vid enskild vårdanstalt
för sinnessjuke, begångna felaktigheter..........................:....................... 11

6) hofrättsrådet C. G. Selling m. fl., i fråga om tillämpning af 5 kapitlet 4 §

strafflagen ...................................................................................................... 22

7) rådmanen A. F. Olson, i fråga om afvikelse från uppropslista (forts, från ämbetsber.
till 1893 års riksdag, sidd. 54—68) ............................................... 26

8) kommissionslandtmätaren R. Essén, för obehörig ändring af skifteskarta............ 27

9) häradshöfdingen J. G. Horney och docenten H. Antell, för fel i fråga om offentlighet
vid underdomslolarne ...................................................................... 31

10) vice häradshöfdingen H. af Trolle, för det han ådragit lagfartssökande obehöriga

kostnader ........................................... 38

11) kronofogden E. Samzelius, för försummelse såsom utmätningsman m. m. (forts,

från ämbetsber. till 1894 års riksdag, sidd. 27 33) ................. ............ 51

12) kyrkoherden J. C. E. Akeson-Lundegård, i fråga om oriktig protokollsföring vid

kyrkostämma (forts, från ämbetsber. till 1894 års riksdag, sidd. 38—42)......... 51

13) vice häradshöfdingen P. A. Dalén, i fråga om felaktigt domslut ................ 52

14) domprosten A. Rosell m. fl., i fråga om förment fel mot tryckfrihetsförordningen
(forts, från ämbetsber. till 1893 års riksdag, sidd. 62 —66) .............. 58

Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranledt åtal............................................... 58

Ang. lagskipningens tillstånd i riket........................................................................... 64

Anmärkningar rörande två dithörande frågor:

I. Tillämpningen af 2 kapitlet 19 § strafflagen.......................................... 64

II. Uppskof med ransakningar angående häktade vid underdomstolar ................ 69

Framställningar till Riksdagen i lagstiftningsärenden:

I. Ang. upphäfvande af forum privilegiatum för utländske adelsmän, som i riket
inkommit ........................................................... ............... 71

II. Ang. tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 ... 74

III. Ang. verkställighet af straff................................. ‘ ...................... 77

Sid.

Redogörelse för två underdåniga framställningar:

I. Angående ifrågasatt ändring i förordningen den 12 juli 1878 (se ämbetsber.

till 1892 års riksdag, sidd. 107—109) ........................................................... 86

II. Ang. kloekarefullmakters utfärdande................................................................. 87

Inspektioner år 1894 ..................................................................................................... 97

Uppgift å antalet af de under år 1894 inkomna klagomål och anstälda åtal.................. 97

Utdrag ur högsta domstolens minnesbok ....................................................................... 98

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen........................................................ 99

Ang. de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen .......................................... 99

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1894 aflåtna skrifvelser och i

anledning af dessa vidtagna åtgärder....................................................................... 103

Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen
afgjorda ....................................................................................................... 122

Uppgifter rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser
anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1893 års slut voro i sin helhet eller till

någon del oafgjorda ................................................................................................ 125

Tabell rörande Riksdagens år 1894 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser ........................ 137

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård............................................................... 138

RÄTTELSE:

3. 75, rad. 16 och 17 nedifrån, står »lydde 8 § i det af komiterade år 1882 framlagda
förslag till lag angående lösdrifvare», läs »lydde 13 § i det af komiterade år 1882 framlagda
förslag till förordning angående lösdrifveri».

Till Riksdagen.

-L ör förvaltningen af det mig förtrodda justitieombudsmansämbetet
under den tid, soin förflutit, efter det min senaste berättelse
till Riksdagen afgafs, får jag härmed affämna redogörelse.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1895 års riksdag.

Af de mot ämbets- eller tjänstemän, efter förordnande af mig eller
min företrädare i ämbetet, utförda åtal för fel eller försummelser i tjänsten
hafva under ifrågavarande tid följande blifvit antingen slutligen
afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade.

Oriktig dom. Advokatfiskal i Göta hofrätt hade inför hofrätten väckt åtal mot
vice häradshöfdingen G. Lindman, för det denne, i egenskap af ordförande
i en häradsrätt, dömt en tilltalad person, som jämlikt 12 kapitlet 13 § och 5
kapitlet 6 § strafflagen ålades fängelse, att tillika vara medborgerligt förtroende
förlustig intill dess ett år förflutit sedan den tilltalade, efter utståndet
straff, blifvit frigifven. Genom utslag den 13 januari 1893 dömde hofrätten
Lindman att, för det han sålunda ådagalagt oförstånd i domareämbetets
utöfning, höta tio kronor. Sedan berörda utslag kommit till
min kunskap, uppdrog jag åt advokatfiskal att hos Kongl. Maj:t fullfölja
talan emot utslaget, med yrkande att straffet måtte skärpas så, att
detsamma bättre än det af hofrätten bestämda motsvarade det af
Lindman begångna felet.

I den skrifvelse, jag därvid aflät till advokatfiskal, yttrade jag,
bland annat till bemötande af åtskilligt, som Lindman till sitt fredande
anfört, följande:

Det fel, hvartill hofrätten funnit Lindman förvunnen, hade, att döma
af det synnerligen lågt satta bötesbeloppet, af hofrätten ansetts vara mycket
obetydligt. Denna uppfattning kunde jag icke dela, utan ansåge ifrågavarande
fel vittna om stor okunnighet och till sina följder vara af farlig
art. Principen att icke förena förlust af medborgerligt förtroende med
lindrigare straff än straffarbete framginge med full tydlighet af 19 § i 2
kapitlet strafflagen och vore därjämte särskildt uttalad i hvarje kapitel
af strafflagens speciela del, där de brott upptoges, som medförde denna
påföljd. Så äfven i 21 § af 12 kapitlet, om hela paragrafen lästes i
sammanhang. Lindman hade för sin uppfattning hämtat stöd af den
ovilkorliga föreskriften i första punkten af 21 §, att den, som till straff
efter 13 § fälles, äfven skall dömas förlustig medborgerligt förtroende.
Det erfordrades icke stor kunskap i lagtolkning för att inse, att detta
stadgande, sammanstäldt med andra punkten i 21 §, endast innebure,
att sådan påföljd skall ådömas den, som enligt 13''§ dömes till där
utsatt straff. Det försvar Lindman velat granda på ett antagande, att
stadgandena i ifrågavarande hänseende, sådana de förekomme i lagen
den 20 juni 1890, skulle hafva fått sin lydelse af en tillfällighet eller

af förbiseende, förtjänade icke afseende. I sina konsekvenser skulle
Lindmans lagtolkning leda därtill, att, äfven om straffet i ifrågavarande
fall bestämts till böter, förlust af medborgerligt förtroende bort ådömas,
och orimligheten däraf vore uppenbar. Lagstiftarens skäl för att icke
förena förlust af medborgerligt förtroende med lindrigare sträft''än straffarbete
vore tydligen, att de brott, som ansåges kunna försonas med lindrigare
straff, icke syntes ådagalägga en sådan farlighet i viljan, att
förlust af medborgerligt förtroende med däraf följande inskränkning i
medborgerliga rättigheter borde ifrågakomma. Denna uppfattning hade
äfven ledt till stadgandet, att förlust af medborgerligt förtroende ej
finge ådömas brottsling under 15 år och icke ovilkorligen skulle ådömas
den, som fylt 15, men ej 18 år och begått brott, som eljest skolat medföra
sådan påföljd.

Toge man hänsyn till effekten af ifrågavarande fel i domareämbetet,
nämligen att en person olagligen under ett års tid varit förlustig medborgerligt
förtroende och sålunda utestängd från utöfningen af vissa
medborgerliga rättigheter, visade sig äfven däraf, att en så beskaffad
oriktig dom icke borde betraktas såsom ett obetydligt misstag, utan måste
anses innebära ett fel af allvarsam art.

På de underdåniga besvär, som advokatfiskal härefter anförde,
meddelade Kongl. Majft utslag den 12 januari 1894, och fann Kongl. Maj:t
därvid ej skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Det är svårligen att antaga, att de af högsta domstolens ledamöter,
Indika bidragit till den utgång, målet sålunda fick, funnit det af Lindman
begångna ämbetsfelet vara, i följd af lagens otydlighet, så ursäktligt,
att endast ett till minimum gränsande bötesbelopp däraf påkallades.
Idka litet kan jag förmoda, att desse ledamöter öfverhufvud ansett förlust
af medborgerligt förtroende vara eu för samhällsmedlemmen så likgiltig
sak, att på den grund ett obehörigt ådömande af dylik förlust
kunde försonas med 10 kronors böter för domaren. Måhända har
man ansett blotta bötfällandet i och för sig vara för en ämbetsman, i
följd af hans ställning i samhället, så känbart, att ett bötesbelopp, som
i någon afsevärd mån aflägsnade sig från minimum, skulle öfver höfvan
tungt drabba vederbörande. Om man utgår från antagandet af en sådan
särskild känslighet hos ämbetsmannakåren, lärer man få anse, att ju högre
ämbete en person bekläder, desto lindrigare bör en af honom begången
förseelse, visserligen ej bedömas, men bestraffas. Och ju lägre statstjänaren
står på samhällstrappan, desto strängare bestraffning borde han
underkastas. Men få torde de vara, som ej snarare skulle ansluta sig
till eu motsatt åskådning. Min uppfattning i frågan framgår af hvad

Obehörig expedit
ionsafgift.

jag i min senast afgifna ämbetsberättelse (sid. 58) yttrat i afseende å
ett fall, likartadt med det nu ifrågakomna.

Firman E. A. Nrnsman & C:o i Eskilstuna anmälde hos mig för
laga beifran, att notarius publicus i nämnda stad C. Löfmark vägrat att
utan lösen meddela produktionsbevis öfver varor, som firman ville afsända
till Norge; och voro till stöd för angifvelsen vid densamma fogade
följande handlingar:

l:o) »Afskrift. Härmed angifves att utföras pr. järnväg till Kristiania
och emottagande af Herr B. J. Pettersson. M. adress. 1 Låda Lås väg.
140 kg. Eskilstuna 3 juni 1893. E. A. Nsesman & C:o.

Att ofvannämnda varor äro tillverkade på den här i riket liggande
platsen Eskilstuna, dels af svenskt, dels af utländskt råmaterial, som på
nämnda plats har undergått fabriksmessig bearbetning till ofvannämnda
artiklar, försäkra vi, under edlig förpligtelse. Eskilstuna 3 juni 1893.
E. A. Naesman & C:o. Ofvanstående försäkrings riktighet intyga: C. E.
Lindhagen. Edv. Edström.

Riktigheten af detta intyg bestyrkes: Eskilstuna 3 juni 1893. Ex

officio: Carl Löfmark, notarius publicus i Eskilstuna.

Lösen en krona.

Likheten med originalet intyga: Viktor H. Petterson. F. Atterberg.»

2:o) »Undertecknad har denna dag vägrat att utan lösen utfärda ett
s. k. produktionsbevis för varor, som af fabriksidkaren Aug. Stålberg,
innehafvare af firman E. A. Nsesman & C:o, skulle afsändas till
Norge; betygar på begäran, Eskilstuna den 3 juni 1893, Carl Löfmark
(stämpel).»

Hörd öfver angifvelsen genmälde Löfmark: Han ville till en

början förutskicka den upplysningen, att hans anmärkta vägran att
utan afgift meddela ifrågakomna produktionsbevis icke hade sin grund
vare sig i bristande kännedom om vederbörande författningar eller i
otillbörlig tredska å Löfmarks sida; utan hans förfarande hade föranledts
af den uppfattning, att den af firman äskade åtgärden vore
hänförlig till sådana förrättningar, som omförmäldes i 1 § 3 mom.
af kongl. stadgan angående notarii publicibefattningen den 6 oktober
1882. Af jämförelse mellan ordalagen i nyssnämnda lagrum och i 1
mom. af samma § syntes framgå, att det stode notarius publicus fritt
att lämna eller vägra sitt biträde vid sådana förrättningar, soin afsåges
i 3 mom., vid hvilket förhållande det ock varit Löfmarks rät -

tighet att vägra firman ifrågakomna åtgärd, hvilken han dock på firmans
uttryckliga anmodan verkstält; och hade Löfmark ansett sig berättigad
att för detta sitt särskilda besvär erhålla ersättning, som äfven
till honom erlagts af firman, ehuru det varit firman obetaget att vända
sig till annan tjänsteman, såsom närmaste tullkammarföreståndare eller
sådan tjänsteman, hvilken icke i likhet med notarius publicus kunde på
bestämd instruktion stödja sin vägran att afgiftsfritt utfärda beviset
i fråga.

Det skulle mindre förvånat Löfmark, om anmälan mot honom i
stället skett, därför att han tillåtit sig att utfärda bevis af ifrågavarande
beskaffenhet, då lag och författning icke tydligen angåfve, att sådant
tillkomme notarius publicus, samt denne tjänsteman icke särskildt nämndes
i 9 § af Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj
1890, såsom eljest vore händelsen i de fall, då samme tjänsteman vore
berättigad verkställa viss åtgärd, till exempel vexelprotester enligt 81 §
vexellagen, öfvervarande af erkännande af fordringsbevis enligt 24 § utsökningslagen
m. m.

Löfmark hade genom sitt anmälda förfarande hoppats fästa uppmärksamheten
på en oegentlighet i lagstiftningen i förevarande ämne,
hvilken, sålunda påpekad, tilläfventyrs torde föranleda till ändring af
bestämmelsen om hvilken eller hvilka det ålåge att utfärda produktionsbevis.
Förhållandet vore, att, då genom kongl. kungörelsen den 23 maj
1890 lösen för dylika bevis borttogs och sålunda utfärdandet af dessa
bevis förvandlades från en förmån till ett besvär, därefter afpassad förändring
uti ofvan anmärkta 9 § i den s. k. mellanrikslagen icke egde
rum, utan det alltför vidsträckta uttrycket i denna paragraf, »eller annan
offentlig tjänsteman», fick kvarstå. Naturen af mellanrikslagen gåfve vid
handen, att befattningen med utfärdande af produktionsbevis närmast
tillkomme tulltjänsteman, såsom de därtill bäst skickade. Om begreppet
tjänsteman enligt sagda tullförordning icke begränsades till tjänsteman
vid tullen i stad, där tullkammare funnes, och till viss uppgifven tjänsteman
i stad, där tullkammare icke vore inrättad, stode en produktionsbevissökande
varuafsändare i villrådighet, till hvilken bland statens och kommunens
talrika tjänstemän han skulle vända sig med sin angelägenhet.

* *

Enligt ofvanberörda förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden skola i uppgifna fall svenska och
norska naturalster och tillverkningar, vid införsel från det ena riket till

det andra, för tillgodonjutande af raedgifna förmåner i afseende å tullbehandling
vara åtföljda af vederbörande tullkaminarföreståndares eller
annan offentlig tjänstemans bevis, att varorna äro af svensk eller norsk
afvel eller tillverkning.

Dylika bevis, hvilka jämväl omförmälas i den föregående lagstiftningen
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
voro vid tiden för utfärdandet af 1890 års förordning i
ämnet belagda med lösen och stämpel på grund af kong!, förordningarna
den 7 december 1883 angående expeditionslösen och den 24 september
1886 angående stämpelafgiften. Lösen uppgick till en krona, då beviset
meddelades af myndighet, hörande till den i 1883 års förordning angifna
första afdelning, till hvilken, bland andra, räknas notarius publicus. På
grund af ett af tullkomitén i utlåtande den 22 december 1888 gjordt
uttalande angående önskvärdheten däraf, att produktionsbevis befriades
från de afgifter för lösen och stämpel, som voro desamma åsätta, blefvo
dessa afgifter emellertid sedermera borttagna, hvad lösen angår genom
kongl. kungörelsen den 23 maj 1890, hvarigenom, med ändring af 15 §
i förordningen den 7 december 1883, bland expeditioner, hvilka utan
lösen skola åt vederbörande utfärdas, upptogs »bevis, produktions-, eller
intyg om varors tillverkningsort, då varorna sändas till Norge».

Mot denna bestämmelse hade Löfmark sålunda handlat i uppenbar
strid, då han, enligt hvad utredt var, uppburit lösen för ifrågavarande
produktionsbevis.

Hvad Löfmark till sitt försvar åberopade var icke af beskaffenhet
att fritaga honom från ansvar. Det torde vara uppenbart, att, vare sig
notarius publicus är pligtig eller icke att på anmodan utfärda produktionsbevis,
han ej under några förhållanden eger att vid utfärdandet af
sådant uppbära en expeditionsafgift, som ej har lagligt berättigande.

För det tjänstefel, hvartill Löfmark sålunda gjort sig skyldig, fann
jag mig nödsakad att ställa honom till ansvar och anhöll fördenskull hos
Konungens befallningshafvande i Södermanlands län om förordnande af
åklagare att för berörda fel vid vederbörlig domstol anhängiggöra och
utföra åtal mot Löfmark, under yrkande om ansvar å honom enligt lag
och sakens beskaffenhet.

Efter det till följd häraf åtal blifvit vid rådstufvurätten i Eskilstuna
anstäldt, utlät sig rådstufvurätten genom utslag den 15 januari 1894, att,
som Löfmark vidgått, att han, efter vägran att utan afgift åt fabriksidkaren
A. Stålberg, såsom innehafvare af firman E. A. Nassman & C:o,
utgifva i målet företedda produktionsbevis af den 3 juni 1893 för varor,
som skolat till Norge försändas, för detta bevis, som af Löfmark å

tjänstens vägnar såsom notarius publicus utfärdats, af Stålberg tagit lösen
med en krona, samt af Löfmarks förklaring öfver den gjorda anmälan
framginge, att han icke varit okunnig därom, att lösen för bevis af ifrågavarande
slag blifvit genom kongl. kungörelsen den 23 maj 1890 borttagen;
alltså och då i 15 § af kongl. förordningen den 7 december 1883
angående expeditionslösen, sådant lagrummet lydde i kongl. kungörelsen
den 23 maj 1890, funnes stadgadt, bland annat, att produktionsbevis
eller intyg om varors tillverkningsort, då varorna sändes
till Norge, skulle utan lösen åt vederbörande utfärdas, samt Löfmark,
vare sig han såsom notarius publicus varit pligtig eller icke att på anmodan
utfärda bevis af ifrågavarande beskaffenhet, i allt fall vid utfärdandet
däraf å tjänstens vägnar icke egt uppbära expeditionsafgift, som
icke vore i lag medgifven, pröfvade rådstufvurätten, med stöd af 5 § i
25 kapitlet strafflagen, rättvist döma Löfmark, för det han sålunda för
tjänsteåtgärd tagit sportel, därtill han icke varit berättigad, att bota
ett hundra tjugufem kronor.

öfver detta utslag besvärade sig Löfmark i Svea hofrätt, som den
10 maj 1894 i målet meddelade utslag af innehåll, att, enär Löfmark
förfarit felaktigt därutinnan, att han för utfärdandet af ifrågakomna
produktionsbevis tagit lösen, men berörda förfarande måste, med hänsyn
till hvad i målet blifvit upplyst, antagas hafva skett till följd af oriktig
uppfattning af gällande föreskrifter, och Löfmark förty ej kunde svårare
anses än efter 25 kapitlet 17 § strafflagen, funne hofrätten skäligt på
det sätt ändra rådstufvurättens utslag, att Löfmark, jämlikt nämnda lagrum
och 22 § i samma kapitel och lag, dömdes att för hvad honom i
målet, till last läge höta allenast tio kronor.

I anseende till hvad i målet förekommit lät jag vid hofrättens utslag
bero. Detsamma är ej heller af Löfmark öfverklagadt.

I en hit ingifven skrift anmälde stationsmästaren P. E. Marelius t\\\ obehörigt föråtal,
att kyrkoherden i Godegårds församling K. Sundström vid det år {kXldsord1893
inom Finsponga läns härads domsaga förrättade val till ledamot af förande..
Riksdagens andra kammare inverkat på sina församlingsbor på ett sätt,
som enligt Marelius’ förmenande icke kunde vara med lag förenligt.

I två särskilda den 18 och den 19 augusti 1893 till Marelius aflåtna
skrifvelser hade nämligen Sundström dels uppmanat Marelius att vid
omförmälda val rösta på kyrkoherden i Vänga församling E. E. Rudberg,
under tillkännagifvande att Sundström i annat fall icke vidare ämnade

upplåta skolsalen i Frälse-Rödja för nykterhetssammankomster, som förut
därstädes plägat hållas, dels ock anmodat Marelius att härom underrätta
de med honom liktänkande, med anmaning tillika, att, därest Marelius
och hans meningsfränder icke kunde förena sig om Rudberg, de
hellre borde afstå från att deltaga i valet, i hvilket fall tillåtelsen att
använda berörda skolsal för omförmälda ändamål måhända finge kvarstå.
Då Sundström endast i kraft af sitt presterliga ämbete vore ordförande i
församlingens skolråd och eljest icke i vidare mån än hvarje annan församlingsmedlem
egde besluta om skolhusets i Frälse-Rödja upplåtande för
vissa ändamål, ansåge Marelius, att af innehållet i Sundströms omförmälda
bref tydligen framginge, att Sundström i sin egenskap af Marelius’
själasörjare och öfverhet på det andliga området under hot i kraft af
sin ämbetsmyndighet uppmanat Marelius att vid ifrågavarande val rösta
på Rudberg eller ock afstå från deltagande i valet, och sålunda obehörigen
däri verkat; hvarför Marelius anhölle, att jag måtte vidtaga de
åtgärder i saken, som lag i ty fall stadgade.

Vid Marelius’ skrift funnos fogade Sundströms omförmälda till Marelius
aflåtna skrifvelser, så lydande:

l:o) »Godegård den 18 augusti 1893. Herr inspektor P. E. Marelius!

Som kyrkoherden Rudberg är nykterhetsvännernas kandidat, hoppas
jag herr Marelius röstar på honom och gör hvad som kan göras för hans
val. Se ett upprop från en nykterhetsvän i Ö. Correspondenten för i
går. Tullfrågan kan man ju bortse från, då en tunna råg nu kan köpas
för 12 kronor. Högaktningsfullt, K. Sundström.»

2:o) »Godegård den 19 augusti 1893. Herr inspektor P. E. Marelius!

So,m jag hört, att herr Marelius ämnar rösta på Per Gustaf Pettersson,
som varmt har blifvit förordad af gudsförnekaren Lennstrands anhängare,
och mot nykterhetsvännernas upprop till sina bröder att rösta
på deras kandidat kyrkoherden Rudberg, får jag härmed tillkännagifva,
att, om så är och om herr Marelius i en så vigtig sak för tullfrågans
skull sviker nykterhetsvännernas sak, kommer jag hädanefter ej att upplåta
skolsalen i Frälse-Rödja för edra nykterhetssammankomster. Var
god och meddela äfven detta till liktänkande. Vilja ni ej förena eder
om kyrkoherden Rudberg, så låten då hellre bli att rösta, då tillåtelsen
måhända får stå kvar. Högaktningsfullt, K. Sundström.»

I afgifven förklaring anförde kyrkoherden Sundström — under förmälan
att icke något hot eller störande af valfriheten åsyftats med de
skrifvelser, hvarpå angifvelseskriften grundat sig — bland annat följande.
I den första af skrifvelserna hänvisade Sundström Marelius till eu af eu
nykterhetsvän till tidningen »Östgöta Correspondenten» insänd artikel,

hvari kyrkoherden Rudberg förordades till riksdagsman för valkretsen,
hvarjämte Sundström till Marelius öfversände Rudbergs valprogram, hvilket
Sundström antog, att Marelius skulle gilla i allt, utom möjligen i tullfrågan;
och hade Sundström därefter ej ämnat vidare åtgöra något i
saken. Men på morgonen samma dag, valet hölls, hade Sundström erhållit
underrättelse, att Marelius icke ämnade afgifva sin röst på Rudberg,
utan fasthölle vid en annan persons, P. G. Petterssons, kandidatur.
Häri kunde Sundström ej se annat, än att hufvudsaken för Marelius vore
att få en radikal riksdagsman, och att nykterhetsfrågan för honom endast
vore en bisak; och den misstanken låg då nära till hands, att Marelius,
hvars alla barn vore odöpta och som vore baptistiskt sinnad samt förmodligen
också hörde till den långt avanserade politiska venstern, under
nykterhetsfrågan som skylt och bredvid denna sökte sprida hvarjehanda
kyrka och stat upplösande läror. Sundström stode icke till svars att
för bedrifvande af sådan verksamhet upplåta skolsalarne, då Sundström
vore pligtig vaka öfver, att de endast upplätes för dem, som med sin
verksamhet sökte befrämja folkets sanna upplysning och förbättring. Med
sin senaste skrifvelse hade Sundström endast velat tillkännagifva, att
Sundströms åsigt om Marelius’ och de med honom liktänkandes verksamhet
komme att grunda sig på deras hållning vid valet. Skrifvelsen
afsåge intet hot, och Sundström kunde ej finna, huru något sådant kunnat
inläggas däri, då den endast varit ett tillkännagifvande, att Sundström
under angifna förhållanden ej ämnade upplåta skolsalen i Frälse-Rödja
för vissa sammankomster. Härtill ansåge Sundström sig hafva haft rättighet
och äfven skyldighet gent emot sitt ämbete och den församling,
öfver hvilken han vore satt att vaka.

Marelius hade icke stått i den underordnade ställning till Sundström
som ämbetsman, att ett sådant tillkännagifvande kunnat innebära något
hot eller beröfva honom hans valfrihet. Marelius hade ju sin fulla frihet
att efter bepröfvande med sig själf efterkomma Sundströms önskan eller
fasthålla sin förra ståndpunkt, och följden däraf skulle endast hafva
blifvit, att skolsalen stängdes för Marelius’ och de med honom liktänkandes
s. k. nykterhetssammankomster, och att dessa finge söka sig en annan
lokal för bedrifvande af sin verksamhet.

Sundströms skrifvelse till Marelius kunde väl anses obetänksam,
ett alster af stundens ingifvelse, som den var, och tillkommen i största
brådska; den afsåge dock, såsom Sundström sökt visa, intet hot eller
ingrepp i valfriheten och hade icke tillkommit i någon ond afsigt.
Motiverna därtill kunde möjligen bedömas olika, men Sundströms enda
afsigt därmed var ett tillkännagifvande, att Sundström särskilt i Mare Juslilieombudsmannens

ämbetslerätteUe till 1895 års riksdag. 2

Hus’ hållning vid valet ville se ett kriterium på halten af hans verksamhet,
om den vore samhällsupplösande eller samhällsbevarande. Sundström
hoppades också därmed kunna föra de så kallade nykterhetsvännerna
till besinning och förmå dem att ej längre gå radikalismens ärenden.
De behöfde ju icke foga sig efter Sundströms önskan, utan kunde obehindradt
gå sin väg, men Sundström kunde då icke göra sig medskyldig
i deras verksamhet genom skolsalarnes upplåtande.

* *

Kyrkoherden Sundström medgaf sålunda själf, att han handlat obetänksamt
genom att till Marelius aflåta den senaste af ofvanomförmälda
skrivelser, i hvilken han dels tillkännagaf, att, därest Marelius icke
vid valet röstade på kyrkoherden Rudberg, Sundström icke vidare
ämnade upplåta skolsalen i Frälse-Rödja för nykterhetssammankomster,
som förut därstädes plägat hållas, dels ock anmodade Marelius att
härom underrätta de med Marelius liktänkande, under anmaning tillika
attj därest Marelius och hans meningsfränder ej förenade sig om kyrkoherden
Rudberg, de hellre borde afstå från att deltaga i valet,
i hvilket fall tillåtelsen att använda skolsalen för nyssnämnda ändamål
måhända skulle få kvarstå. Enligt min åsigt handlade Sundström obetänksamt
och ådagalade därtill oförstånd i ämbetet. Visserligen var
ifrågavarande skrifvelse ett enskildt bref, men den däri omtalade åtgärd
att icke vidare upplåta skolhuset i Frälse-Rödja för vissa sammankomster
kunde af Sundström vidtagas endast såsom skolrådets ordförande, hvilken
ställning Sundström intoge i sin egenskap af församlingens kyrkoherde;
och då Sundström tillkännagaf, att han såsom ämbetsman komme att
handla på visst sätt, måste detta uttalande anses gjordt af honom i
egenskap af ämbetsman. Ehuru vid det förhållande, att den af Sundström
antydda åtgärden icke var riktad mot Marelius personligen och ej
heller i öfrigt var af den beskaffenhet, att Marelius’ frihet i fråga om
valet därigenom kunde antagas hafva rönt inverkan, Sundström icke, på
sätt Marelius förmenat, skäligen kunde anses hafva genom sitt ifrågavarande
tillkännagifvande med hot i kraft af sitt ämbete obehörigen
verkat i ofvanberörda riksdagsmannaval, ansåg jag dock det oförstånd i
ämbetet, som Sundström genom sitt tillvägagående i denna sak ådagalagt,
vara så stort, att jag icke kunde lämna detsamma utan beifran;
och jag fann mig fördenskull föranlåten att hos domkapitlet i Linköping
yrka ansvar å Sundström enligt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott
af prest m. in. den 8 mars 1889. t

Domkapitlet meddelade härå utslag den 24 januari 1894 af innehåll,

att domkapitlet funne det vara tydligt, att kyrkoherden Sundström endast
såsom skolrådsordförande kunnat uttala sig på sätt, som skett i hans
senaste till Marelius aflåtna skrifvelse, hvilken så mycket mindre kunde
anses endast som ett enskildt bref, som Marelius däri uppmanats att
delgifva sina meningsfränder innehållet, i följd hvaraf domkapitlet, som
ansåge fog förefinnas för den mening, att Sundström genom sitt tillvägagående
i denna sak ådagalagt oförstånd i ämbetet, pröfvade rättvist att,
för hvad Sundström sålunda låtit komma sig till last, döma honom till
sådan varning, som omförinäldes i 5 § i nyssnämnda lag.

Utslaget är laga kraftvunnet.

I de af mig till 1893 och 1894 års Riksdagar afgifna ämbetsberät- Obehöriga aftelser
(sidd. 17—32 och 2—4) omförmäles ett af justitieombudsmannen fuiiZakter.
föranstaltadt åtal mot konsistorienotarien A. B. Magni, angående ansvar
för uppbärande af obehöriga afgifter för två lektorsfullmakter. Sedan
Magni anfört underdåniga besvär öfver Göta hofrätts i min senaste berättelse
intagna utslag i målet, är detta numera slutligen afgjordt genom
Kongl. Maj:ts den 14 mars 1894 meddelade utslag, hvaruti Kongl. Maj:t
förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Ledamoten af Riksdagens andra-kammare A. Bexell anmälde i eu Försummelser
hit ingifven skrift, bland annat, som jag ansåg icke böra till någon åt-afvlrdaZtaU
gärd föranleda, följande: /*■«».»«-

Enligt hvad allmänt kändt vore, blef landtbrukaren A. B. Johansson SJU e''
från Långås den 9 november 1892 inspärrad å anstalten Tufvan vid
Sundbyberg. Inspärrningen hade skett mot Johanssons vilja och genom
list samt under uppgift, att han vore sinnessjuk och i behof af hospitalsvård.

Anstalten Tufvan vore en enskild anstalt för sinnessjuke. Enligt
53 § i kongl. stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883 skulle
sådan anstalt, hvad anginge de sjukes behandling, förestås af behörig
läkare, hvilken därtill af medicinalstyrelsen bemyndigades. Läkaren vore,
jämlikt samma §, för sjukvården ansvarig och hade att i tillämpliga delar
ställa sig till efterrättelse de vid statens anstalter gällande föreskrifter,
hvarjämte honom ålåge, att, då sjuk blifvit vid anstalten intagen eller
därifrån afgått, ofördröjligen och sist inom tredje dagen till medicinalstyrelsen
aflåta anmälan därom.

Ifrågavarande anstalt förestodes, enligt medicinalstyrelsens förordnande,
af medicine licentiaten J. Jonsson vid Sundbyberg. Denne vore
alltså ansvarig för hvad som försigginge vid Tufvan, så vidt rörde de sjukes
intagning därstädes och behandling i öfrigt. Innan Johansson intogs å
Tufvan, hade det varit Jonssons ämbetspligt att tillse, det de formaliteter,
hvilka vore föreskrifna för sjukes intagande, samt sättet och vildren
därför iakttagits; och därest det befunnes, att han sådant underlåtit,
borde han därför drabbas af laga ansvar.

Enligt 25 § af ofvannämnda stadga skulle, om vård å dylik anstalt
önskades för sinnessjuk, skriftlig ansökning därom ingifvas. Denna ansökning
borde vara åtföljd af, bland annat, dels prestbevis angående
den sjuke samt ett af legitimerad läkare utfärdadt intyg, affattadt i
enlighet med anvisningarna i bilagan A vid samma stadga, dels ock
utlåtande af vederbörande presterskap och andra trovärdiga personer
rörande den sjukes förhållanden, innefattande svar på de i bilagan B
vid stadgan upptagna frågor. Enligt bil. A borde läkaren hafva förklarat,
att den till Antagning ifrågakomne personen lede af sinnessjukdom
samt att sjukdomens beskaffenhet fordrade hans intagande.
Men om läkaren, förutom hvad bil. A sålunda anvisade, jämväl intygade,
att den sjuke vore i trängande behof af hospitalsvård, kunde
den sjuke a anstalt intagas jämväl utan föregående ansökning, dock
endast om han med skriftlig anmälan, åtföljd af läkarebetyget, insändes
af målsman, ordförande i kommunalnämnd eller polismyndighet. Skulle
icke läkarebetyg utan menlig tidsutdrägt kunna anskaffas, kunde den
sjuke ändock inställas vid hospitalet och där tills vidare mottagas, men
endast om inställandet skedde genom polismyndighet, samt om läkaren
vid anstalten tillika pröfvade den sjuke vara för allmänna säkerheten
vådlig.

Dessutom vore i 43 § af samma stadga föreskrifvet, att, därest någon
till vard a anstalten hänvisad befunnes icke lida af sjukdom, som berättigade
till dylik vård, läkaren vid anstalten skulle ofördröjligen vidtaga
erforderliga åtgärder för en sådan persons skiljande från anstalten, samt
att, om sinnessjuk, ehuru ej till hälsan återstäld, dock vore så förbättrad,
att läkaren ansåge honom ej vidare i behof af vård å hospital eller asyl,
läkaren skulle göra anmälan därom hos vederbörande direktion, som
egde att i dylikt fall besluta. Enligt 53 § utöfvades vid sådan enskild
anstalt^ som Tufvan beslutanderätten i sistnämnda fall af anstaltens läkare.

Då Johansson intogs å anstalten Tufvan, fans intet som helst
läkarebetyg om hans sjukdom och ej heller utlåtande af vederbörande
presterskap och andra trovärdiga personer angående den sjukes förhål -

landeri. Johansson instäldes ej af målsman, ty han vore sin egen målsman,
ej af kommunalnämndens ordförande, ej af polismyndighet, och
pröfvades icke heller vara för allmänna säkerheten vådlig. Icke heller
hade vederbörlig B-bilaga företetts, ty den, som bilades intagningshandlingarna,
vore icke underskrifven af någon prest.

Vid Johanssons intagande å anstalten hade alltså ingen enda af de
i lag föreskrifna formaliteter iakttagits. Under sådana förhållanden hade
det varit absolut lagstridigt, att Jonsson en enda dag, ja en enda timme,
behållit honom inspärrad där, och det hade, jämlikt ofvan åberopade
43 och 53 §§ i stadgan angående sinnessjuke ålegat Jonsson att ofördröjligen
vidtaga åtgärder för den sjukes skiljande från anstalten. Därjämte
hade Jonsson underlåtit att ställa sig till efterrättelse den i
sistnämnda paragraf gifna föreskriften att om intagningen af Johansson
sist inom tredje dagen till medicinalstyrelsen insända anmälan jämte
vederbörlig afskrift af de handlingar, på grund af hvilka intagningen
skett.

Ehuruväl en enda öfverträdelse af föreskrifter, tillkomna för att
skydda personlig säkerhet och frihet, borde anses vara en tillräckligt
allvarlig förseelse att medföra straffpåföljd för den ämbetsman, som
därtill gjort sig skyldig, hade Bexell dock ansett lämpligt att undersöka,
huruvida Johanssons olagliga inspärrande vore en enstaka händelse i
den ifrågavarande vårdanstaltens annaler, eller om till densamma måhända
funnes motstycken af lika svår eller kanske ännu mera graverande
art. Han hade fördenskull tagit del af samtliga till medicinalstyrelsen
insända intagningshandlingar från den dag, då Tufvan såsom
legitimerad enskild vårdanstalt för sinnessjuke mottog sin första patient,
till och med den 5 april 1893.

Då af dessa handlingar icke kunde inhämtas, huruvida en patient
blifvit med eller mot sin vilja inspärjad, eller om han blifvit till anstalten
instäld genom polismyndighet, och då således på denna väg
kännedom icke kunde vinnas om omständigheter, som stälde de skedda
inspärrningarna i deras rätta ljus, kunde Bexells framställning icke lämna
en fullständig utredning af det sätt, hvarpå Jonsson stält sig gällande
föreskrifter till efterrättelse. Hvad de hos medicinalstyrelsen befintliga
intagningshandlingarna från Tufvan hade att berätta, vore dock nog
anmärkningsvärd t.

Då hospitalsstadgan enkom ålagt läkare vid enskild vårdanstalt för
sinnessjuke att ofördröjligen och sist inom tredje dagen till medicinalstyrelsen
insända anmälan om intagna patienter, hade detta tvifvelsutan
skett i syfte att möjliggöra kontroll och därigenom bereda någon ga -

ranti mot olagliga inspärrningar. Ur synpunkten af den personliga frihetens
skyddande torde därför nämnda föreskrift få betraktas såsom
måhända den betydelsefullaste, Jonsson i sin egenskap af läkare vid
den enskilda vårdanstalten Tufvan haft att åtlyda.

Intagningshandlingar hade under den tid, undersökningen omfattade,
insändts för 52 personer, hvilket sålunda vore den officiela siffran för
Tufvans fulla patientantal. Anmälningshandlingen hade varit daterad
inom tredje dagen efter patientens intagande i 17 fall, eller i en tredjedel
af samtliga fall. Äfven om Jonssons datering toges för god, hade
således 35 patienter, eller två tredjedelar af hela antalet, blifvit anmälda
för sent. Men tyvärr funnes grundad anledning antaga, att Jonsson
ofta nog daterat sina anmälningar flera dagar tidigare, än han
afsändt dem. På annat sätt läte ej förklara sig, att handlingarna i allmänhet
så sent inkommit till medicinalstyrelsen, oaktadt Tufvan vore
beläget så nära Stockholm, att allra högst en dag kunde anslås för en
postförsändelses befordran från den ena orten till den andra.

Hölle man sig till den dag, då en anmälan i verkligheten inkommit
till medicinalstyrelsen, samt ansloge en dag till postbefordran, befunnes
det, att af samtliga 52 intagningsanmälningar endast 5 skett i laglig tid.
I 47 fall, således 90 procent af hela antalet, hade Jonsson insändt sina
anmälningar för sent, närmare angifvet:

1 dag för sent i...................................... 10 fall

2 dagar » » »....................................... 6 »

3 » » » »....................................... 3 »

4 » » » »....................................... 4 »

5 )) )) » »....................................... 4 »

6 » » )) »..............,........................ 4 »

8 » )) )) »..................................... 3 »

9 » » » »....... 2 ))

11 » » » »....................................... 1 »

12 )) » » »....................................... 1 »

13 » » » »...................................... 1 »

14 » » » »...................................... 1 »

38 » » » »........... 2 »

39 » » » »....................................... 1 »

44 » J> » »..................................... 1 »

50 » » » »....................... 3 »

Summa 47 fall af 52.

Till bestyrkande af dessa sifferuppgifter, som naket angifna måste
förefalla osannolika och orimliga, hänvisade Bexell till bifogadt utdrag
ur originalhandlingarna. Hvad som i hvarje särskildt fall orsakat Jonssons
försummelse med insändande af anmälningshandlingar funnes icke
uppgifvet. De i rätt tid insända handlingarna syntes vara korrekta.
De försenade lede däremot i åtskilliga hänseenden af hvarjehanda bristfälligheter.

För samtliga dessa öfverträdelser och uraktlåtenheter anhöll Bexell,
att Jonsson måtte ställas till laga ansvar.

I anledning af denna anmälan infordrade jag yttranden från medicine
licentiaten Jonsson, från professorn E. J. G. Hjertström, hvilken af
medicinalstyrelsen förordnats att utöfva den närmaste tillsynen vid ifrågavarande
vårdanstalt, och från medicinalstyrelsen.

I sitt afgifna yttrande androg Jonsson i nu ifrågavarande delar:

Enligt medicinalstyrelsens den 1 februari 1892 för Jonsson utfärdade,
tre dagar därefter honom tillhandakomna förordnande hade åt Jonsson
uppdragits att intill 1892 års utgång förestå sjukvården vid Tufvan,
och detta förordnande hade förnyats för år 1893.

Förloppet vid Johanssons intagande hade varit följande:

Bataljonsläkaren L. R. Örtenblad framstälde i telegram af den 4
november 1892 till vårdanstaltens föreståndare J. örtegren förfrågan,
huruvida plats å Tufvan funnes för sinnessjuke Johansson. Sedan Örtegren
härpå likaledes telegrafiskt lämnat jakande svar, hade några ytterligare
meddelanden i ämnet icke utvexlats, innan Johansson den 9 november,
åtföljd af en broder och en svåger, instäldes å Tufvan, efter
det hans ankomst blifvit bebådad genom ett strax därförinnan till Tufvans
föreståndare ankommet telegram, likaledes från Örtenblad. Jonsson,
som ej varit tillstädes å Tufvan vid Johanssons ankomst, kunde
icke erinra sig, att, då han ungefär en timme senare på kallelse instälde
sig, något särskildt märkligt uppgifvits hafva förelupit vid Johanssons
inställande, men äfven om förhållandet varit, att Johansson visat missnöje
eller motsträfvighet, vore sådant alltför vanligt i dylika fall
för att särskildt i detta läggas på minnet. Jonsson hade visserligen
vid sin ankomst till Tufvan erfarit, att Johansson icke vore åtföljd
af de i författningarna för intagning föreskrifna handlingar, men då
Jonsson, vid den med anledning häraf ^af honom själf vid tillfället
verkstälda undersökning, kommit till den slutsats, att Johansson lede af
sådan sinnessjukdom, till hvars yttringar kunde höra våldsamhet mot
omgifningen, hade Jonsson icke kunnat ur vanlig mänsklig synpunkt

och med de förutsättningar, hvartill örtenblads två omförmälda telegram
berättigade, tveka ens ett ögonblick att låta Johansson kvarstanna, sedan
de honom åtföljande anförvandterna tillika försäkrat, att fullständiga
intagningshandlingar senast inom tredje dagen vore att emotse. Sedermera
ingick emellertid, i stället för läkareutlåtande, endast en skrifvelse
till anstaltens föreståndare med anmodan att ombesörja anskaffandet af
nämnda läkareutlåtande, hvilket föranledde, att en läkare på anmodan
af föreståndaren undersökte Johansson och utfärdade det läkareintyg,
som bilades Jonssons till medicinalstyrelsen samma dag om Johanssons
intagning å anstalten gjorda anmälan.

Jonsson ansåge, att han, med en läkares uppfattning af sitt grannlaga
kall, icke kunnat eller bort handla annorlunda, än som skett. Hvad
i öfrigt angifvits beträffande Johansson, såsom att Jonsson skulle haft
skyldighet föranstalta om hans aflägsnande och dylikt, funne Jonsson
ej vara förtjänt af något vidare bemötande.

Vidare hade mot Jonsson såsom tjänstefel anmärkts, att af 52 gjorda
anmälningar 47 skett för sent. Detta bestredes på det bestämdaste såsom

1 allo obefogad!. Det vore att märka, att de 8 första patienterna voro
intagna under tiden 25—30 januari 1892, således före anstaltens öppnande
och Jonssons förordnande. För att kunna anmäla dessa 8, hvilka
utgjorde sjukantalet vid anstaltens öppnande, erfordrades vissa föreskrifna
handlingar. Beträffande 5 af dem saknades emellertid alla intagningshandlingar.
I fråga om en, som vårdats för alkoholmissbruk, och som
inom allra närmaste tiden skulle afresa för att vårdas af enskild person,
men, på egen begäran, af föreståndaren dock tillåtits att medfölja de öfriga
patienterna till det nya sjukhemmet, förefans i stället för bil. A ett
vanligt läkarebetyg, att han vore alkoholist. Vidkommande de öfriga

2 förut intagne förefans endast bil. A. Det gälde sålunda att anskaffa
eller komplettera de erforderliga handlingarna och härför uppstod en
ytterst vidtomfattande, tidsödande och långvarig korrespondens med
patienternas anförvandter. Men i den mån för hvar och en handlingarna
inkommit eller blifvit kompletterade, hade emellertid föreskrifven anmälan
omedelbart skett.

Äfven torde särskilt beträffande den omförmälde alkoholisten böra
erinras, att, såsom redan antydts, denne måhända aldrig bort upptagas
såsom patient och såso_m sådan anmälas, fastän Jonsson slutligen
af rent ordningsskäl ansåg sig handla rättast uti att anmäla äfven honom
bland de vårdade. Beträffande öfriga anmälningar, mot hvilka gjorts
anmärkning, vore äfven orsaken därtill, att anmälningarna måst något
fördröjas, den, att de erforderliga bilagorna kommit Jonsson tillhanda

så sent, att anmälningarna, för att vara åtföljda af vederbörliga afskrifter,
icke kunnat ske tidigare, än sona skett. Så vidt Jonsson kunde finna af
handlingarna, hade det i 16 fall varit väntan på bil. B, som förorsakat
dröjsmålet, i 11 fall på både bil. A och bil. B. I dessa sistnämnda fall
hade dock patienterna vid ankomsten till vårdanstalten varit försedda
med af legitimerad läkare utfärdade sjukbetyg, intygande att patienten vore
sinnessjuk och i behof af vård på hospital, ehuru dessa betyg icke varit
affattade i full enlighet med författningens bil. A. Äfven om mot dessa
patienters intagande möjligen kunde på nämnda grund vara något att
erinra, särskilt att de icke instälts af polismyndighet, hemstälde Jonsson,
huruvida icke detta endast vore skenbart, och om ej Jonsson genom att
förfara annorlunda, än han gjort, skulle ansetts hafva handlat mindre
ädelmodigt mot de sjuke, hvilka varit ditförda från vidt skilda orter
och samtliga i trängande behof af hospitalsvård.

I de fall, där tiden ej belöpte sig till mer än 1—5 dagar, åberopade
Jonsson såsom förklaring den tid, som åtgått för att med posten erhålla
handlingarna.

Att jämförelsevis så många kommit till sjukhemmet Tufvan, utan
att vara försedda med de för intagning bestämda handlingarna, torde
väl hafva berott, förutom på det brådskande i saken, äfven på en allmän
föreställning om obehöfligheten af några intagningshandlingar vid en
privat vårdanstalt.

I sammanhang härmed ville Jonsson ock beträffande datering och
postbehandling af hans anmälningar till medicinalstyrelsen upplysa, att
därvid så tillgått: att anmälningarna plägat underskrifvas vid Jonssons
besök å Tufvan, hvarvid de, ofta på förhand uppsatta, blifvit Jonsson
till underskrift förelagda, samt att desamma därefter medföljt anstaltens
öfriga post. Hade något dröjsmål vid afskickningen eller framkomsten
egt rum, hade detta icke berott på Jonsson. Honom veterligen hade
aldrig någon inlaga vid underskrifvandet haft annat datum än det, då
underskriften skett.

Äfven ville Jonsson framhålla, att han, hvilken vore distriktsläkare i
Sundbyberg, hufvudsakligen hade annan sjukvård att ombestyra — Tufvan
tillhörde ej distriktet — och att Jonsson följaktligen ingalunda kunde i
den stränga mening, Bexell syntes vilja förfäkta, svara för att alla
handlingar vore i komplett skick samma stund, som en patient mottoges
på vårdanstalten, hvarför det också kunde hända, och äfven flera
gånger inträffat, att Jonsson ej kunnat närvara, just då patienterna
kommit till sjukhemmet. För att läkaren i sträng mening skulle kunna
ansvara för hvad som skedde vid själfva intagningen, fordrades öppen Justitieombudsmannen*

ämbetsberutlclse till 18!Av ars riksdan. 3

barligen, att läkaren ej hade annat eller hufvudsakligen ingenting annat
att sköta än sjukhemmet, något som rimligtvis ej torde kunna begäras
för en anstalt af denna ringa omfattning.

Professor Hjertström anförde i förevarande hänseenden hufvudsakligen,
att hvad i fråga om Johanssons intagning å anstalten rimligen
kunde läggas ansvarige läkaren till last vore, att han, utan att. tillkalla
polis, tillåtit Johansson kvarstanna de få dagar, som förflöto, innan redan
utlofvade handlingar hunno anskaffas. Om ringaste tvifvel angående
befogenheten af denne patients intagning kvarstått efter den fullständiga
utredning af detta fall, som Hjertström vid en af svenska läkaresällskapets
sammankomster framlagt med stöd af egna och andras iakttagelser,
borde åtminstone de strax efteråt till medicinalstyrelsen å tjänstens
vägnar afgifna förklaringar och utlåtanden af ämbetsläkare hafva skingrat
hvarje sådant tvifvel. Af dessa läkare hade en, som genom sin fleråriga
sjukhusverksamhet och därpå grundade erfarenhet om sinnessjuke vore
att anse såsom verkligt sakkunnig, gått vida längre än anstaltens läkare
i uttalande af en bestämd åsigt om patientens samhällsvådlighet, och
detta enligt Hjertströms tanke med rätta, emedan han kunde stödja sig
på en personlig kännedom och trovärdiga upplysningar om patientens
föregående tillstånd, hvilka icke i samma grad stodo ansvarige läkaren
vid anstalten till buds vid patientens intagning. Emellertid syntes Jonssons
handlingssätt hafva varit förestafvadt af ren människokärlek och vore ur
denna synpunkt snarare vårdt erkännande än tadel samt innebure ingalunda
under de för handen varande omständigheterna något maktmissbruk.

Då Hjertströms förordnande såsom tillsyningsman vid Tufvan vore
utfärdadt den 11 mars 1892 och han först den 16 i samma månad kunnat
anställa inspektion, ansåge han sig obehörig att yttra sig om hvad som i afseende
å tiden före sistnämnda dag blifvit föremål för anmärkningar i fråga
om de sjukes intagning. Vid anmärkningarna om försenadt insändande
till medicinalstyrelsen af intagningshandlingarna angående de efter denna
tid intagna sjuke syntes något afseende ej böra fästas, ty, oafsedt att
dröjsmålet i de flesta af dessa fall varit ringa, hvarför anmärkningarna
förefölle betydelselösa, samt att, långt ifrån att någons rätt blifvit kränkt,
tvärtom ifrågavarande sjukes verkliga fördel genom intagningen otvifvelaktigt
blifvit tillgodosedd, syntes Jonssons till vägagående kunna försvaras
äfven ur rent formel synpunkt.

I afgifvet utlåtande anförde slutligen medicinalstyrelsen, bland annat,
att det vore ådagalagdt och erkändt, att Johansson blifvit å Tufvan intagen,
utan att några intagningshandlingar vid intagningen blifvit företedda.
Till stöd för intagningen hade anförts, att telegram oip plats

för sinnessjuke Johansson blifvit från stadsläkaren Örtenblad afsändt
till Tufvan, att två nära anförvandter medföljt Johansson, samt att dessa
anförvandter utlofvat, att fullständiga intagningshandlingar vore att emotse
inom tredje dagen därefter. Då anstaltens läkare efter undersökning
dessutom kommit till den slutsats, att Johansson lede af sådan sinnessjukdom,
till hvars yttringar kunde höra våldsamhet mot omgifningen,
icke sällan framkallad af den minsta anledning, kunde läkarens åtgärd
att intaga Johansson, utan att hafva intagningshandlingar i fullständigt
skick, endast betraktas såsom en förseelse mot de lagliga formerna, hvilken
denna gång icke haft någon skada till följd.

Angående den anmärkningen, att å vårdanstalten Tufvan intagna
sjuke för sent blifvit anmälda hos medicinalstyrelsen, ville styrelsen upplysa,
att öfvervägande antalet sådana anmälningar gälde patienter, hvilka
vårdades å Tufvan, innan anstalten stäldes under offentlig kontroll, före
hvilken tid ingen anmälan behöfdes. Anstaltens läkare hade i början ej
insett nödvändigheten af anmälan hos medicinalstyrelsen för dessa från
den förut helt och hållet enskilda anstalten till den kontrollerade öfverflyttade
patienter, hvaraf följde, att lång tid åtgick för handlingarnas
införskaffande. Orsaken till det försenade inlämnandet af öfriga intagningshandlingar
vore dels förklarad af läkaren, dels hade dröjsmålet
varit så obetydligt, att medicinalstyrelsen därvid ansett sig icke böra
fästa något afseende, enär mot handlingarnas beskaffenhet ej varit något
att anmärka, samt då det vid enskilda anstalter, likasom vid statens hospital,
ofta vore förenadt med stora svårigheter att inom föreskrifven
tid anskaffa alla tillhörande handlingar och intyg.

För att alla lagliga former vid intagning och vård af sinnessjuke
emellertid måtte för framtiden än noggrannare iakttagas och ingen, om
ock obefogad, misstanke uppstå, att sinnessjuke utan fullgiltiga skål emottoges
å hospital eller enskilda vårdanstalter för sinnessjuke, både medicinalstyrelsen,
som i förordnandet för läkaren vid Tufvan erinrat om
iakttagande af hospitalsstadgans föreskrifter i tillämpliga delar och isynnerhet
i 53 och 54 §§ samt i särskild skrifvelse af den 11 april 1892
erinrat därom, att ingen sinnessjuk finge intagas, utan att föreskrifna
intagningshandlingar företeddes, ytterligare af anstalten lufvans läkare
och föreståndare infordrat svar på åtskilliga frågor, hvilka svar bifogades
utlåtandet. Dessutom hade styrelsen till de båda öfriga i riket varande
privata vårdanstalterna för sinnessjuke afsändt skrifvelser med erinran,
att ingen sinnessjuk finge intagas utan att vara försedd med fullständiga
intagningshandlingar.

Till samtliga öfverläkare vid hospitalen hade styrelsen därjämte öf -

verlämnat förslag till förändring af formulären till bilagorna A och B,
soin skulle bifogas ansökningar om erhållande af plats å allmän eller
enskild vårdanstalt för sinnessjuke, att däröfver yttra sig, på det att
frågan om förändrade formulär måtte efter behörig granskning kunna
underställas Kong!. Majrts nådiga pröfning.

I härefter afgifna påminnelser påpekade Bexell, hurusom Jonsson
erkänt, att Bexells anmärkningar i fråga om Johanssons intagning vore
fullt riktiga. Således hade föreskrifna formaliteter vid denna intagning
icke iakttagits. Bexell vidhölle i detta såväl som i andra här ofvan
berörda hänseenden sin angifvelse.

* *

De bestämmelser i hospitalsstadgan, till livilka man vid bedömande
af angifvelsen i ofvan omförmälda delar har att hufvudsakligen taga
hänsyn, äro i angifvelseskriften påpekade och återfinnas i 25 och 53 §§.

I det af medicinalstyrelsen för Jonsson utfärdade förordnande erinrade
styrelsen om iakttagande af hospitalsstadgans föreskrifter i tillämpliga
delar och isynnerhet i 53 och 54 §§, hvilken senare handlar om
utlämnande från enskild anstalt af sinnessjuk, som är för allmänna säkerheten
vådlig.

Enligt hvad medicinalstyrelsen upplyst, hade styrelsen dessutom i
särskild skrifvelse af den 11 april 1892 erinrat därom, att ingen sinnessjuk
finge mottagas, utan att föreskrifna intagningshandlingar företeddes.

Stadgandena angående vissa handlingars företeende vid sinnessjuks
intagning å hospital eller vårdanstalt äro uppenbarligen tillkomna till
säkerhet därför, att endast sådana personer blifva intagna, som verkligen
lida af sinnessjukdom. Och för att pröfningen häraf må blifva ej allenast
fullt tillförlitlig utan äfven snabb, är i fråga om de enskilda anstalterna
i 53 § af hospitalsstadgan föreskrifvet, att den för sjukvården ansvarige
läkaren skall ofördröjligen och sist inom tredje dagen till medicinalstyrelsen
aflåta anmälan angående intagen person och därvid foga afskrift
af de handlingar, på grund af hvilka intagningen skett. Denna läkaren
ålagda ovilkorliga skyldighet angående snabb anmälan ådagalägger till
fullo, hvilken vigt hospitalsstadgan fäst vid, att de däri meddelade stadgandena
angående sinnessjukes intagning på enskild anstalt varda noggrant
iakttagna.

Såsom af Jonssons yttrande framgick, intogs Johansson å Tufvan,
utan att någon af de föreskrifna handlingarna företetts. Frågan, huruvida
denne patients sinnestillstånd varit sådant, att det berättigat till
hans intagande å anstalt för sinnessjuke, kan alldeles lämnas å sido.

Hospitalsstadgan gifver ej läkaren rätt att åsidosätta stadgade former
vid patients intagning, äfven om läkaren anser en patients intagning
ändamålsenlig ur sjukvårdssynpunkt. Den allmänna meningen måste känna
sig oroad och tilliten till dessa sjukvårdsinrättningar måste försvagas,
om den föreställningen vinner insteg, att de stadganden angående ifrågavarande
sjukes vård, som efter omsorgsfull pröfning blifvit meddelade,
icke behöfva efterlefvas utan kunna efter godtycke åsidosättas.

Jag ansåg därför, att Jonsson gjort sig skyldig till tjänstefel vid
Johanssons intagning å Tufvan, ett tjänstefel, hvars hedrande så mycket
mindre syntes mig höra underlåtas, som förnyade anmaningar af medicinalstyrelsen
att härutinnan iakttaga hospitalsstadgans föreskrifter visat
sig vara fruktlösa och ett upprepande af samma fel således icke var
förebygdt allenast genom det af medicinalstyrelsen i samma syfte utfärdade
cirkulär.

I afseende på det angifna dröjsmålet med intagningshandlingars insändande
till medicinalstyrelsen bestred Jonsson icke riktigheten af de
i angifvelseskriften meddelade uppgifter. Men han fäste uppmärksamheten
därå, att 8 patienter, angående hvilka anmälan för sent aflåtits,
vårdats å Tufvan, innan anstalten stäldes under offentlig kontroll, och
således jämväl innan hans förordnande börjat, samt att det varit förenadt
med svårighet och tidsutdrägt att angående dessa patienter anskaffa vederbörliga
handlingar. Detta förhållande, som äfven vitsordades af medicinalstyrelsen,
var af beskaffenhet att freda Jonsson från ansvar för
dröjsmålet med insändande af handlingarna rörande nämnda 8 patienter.
Beträffande de öfriga angifna fallen, i hvilka dröjsmål egt rum, syntes
mig däremot detta dröjsmål, om än i några fall ringa, icke vara af Jonsson
på tillfredsställande sätt förklarad!. Ty då Jonsson såsom orsak till dröjsmålet
angaf väntan på den ena eller andra intagningshandlingen, framgick
däraf, att själfva intagningen skett, utan att samtliga handlingar
varit i vederbörligt skick, hvilket i och för sig varit ett fel. Icke heller
kunde Jonsson med framgång åberopa sig på långsamheten i postgången
mellan anstalten och Stockholm, därest han icke kunde visa, att handlingarna
blifvit af honom afsända inom föreskrifven tid. Om han ock
underskrifvit anmälan till medicinalstyrelsen inom den för aflåtandet
stadgade tid, fredade detta honom icke, därest han icke kunde visa, att
han inom denna tid verkligen aflat it donna anmälan jämte handlingarna,
hvilket blifvit honom såsom en tjänsteplikt ålagdt. Därför ansåg jag,
att Jonsson äfven beträffande försenad anmälan till medicinalstyrelsen
af å Tufvan intagna patienter gjort sig skyldig till tjänstefel, som i ordningens
och den allmänna säkerhetens intresse borde beifras.

Jag begärde alltså, att Konungens befallningshafvande i Stockholms
län måtte förordna åklagare att vid vederbörlig domstol ställa Jonsson
under tilltal och å honom yrka ansvar enligt 25 kapitlet 17 och 22 §§
strafflagen, för hvad honom i ofvan berörda hänseenden läge till last.

Åtal'' anstäldes härefter mot Jonsson vid Danderyds skeppslags
tingsrätt, som den 31 mars 1894 i målet meddelade utslag af följande
innehåll: enär genom hvad i målet förekommit blifvit ådagalagdt, att
Jonsson under den tid, han enligt medicinalstyrelsens förordnande förestått
sjukvården vid den privata vårdanstalten för sinnessjuke å lägenheten
Tufvan, dels i 39 särskilda fall underlåtit att inom föreskrifven
tid till medicinalstyrelsen aflåta anmälan med bifogande af vederbörliga
handlingar angående å anstalten intagna personer, dels ock låtit i målet
ifrågakomne Johansson den 9 november 1892 å anstalten intagas och
därefter kvarhållas utan iakttagande af de angående sinnessjuks intagning
å vårdanstalten gifna föreskrifter; alltså och då Jonsson sålunda
måste anses hafva gjort sig skyldig ej mindre, genom underlåtenheten
att insända anmälningarna, till försummelse än äfven, genom uraktlåtenheten
att vid Johanssons intagning iakttaga föreskrifna former, till vårdslöshet
uti sitt ämbete, pröfvade tingsrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22
§§ strafflagen, rättvist döma Jonsson att, för hvad han i hvartdera af
berörda hänseenden låtit komma sig till last, bota femtio kronor eller
tillhopa ett hundra kronor.

öfver berörda utslag anförde Jonsson besvär i Svea hofrätt, som dock
genom utslag den 15 november 1894 förklarade sig ej finna skäl att i
tingsrättens utslag göra ändring.

Jonsson har sedermera i målet anfört underdåniga besvär, som äro
på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Ifs kap ^ en Jirektören vid centralfängelset i Karlskrona hit insänd skrift
4£s(ro/%en.anhöll därstädes förvarade straffången Lars August Jansson, att, som
häri blifvit af Svea hofrätt genom utslag den 14 juli 1891 dömd att för
femte resan stöld hållas till straffarbete i 4 år, men han begått tre resor
stöld, innan han fylt 18 år, och dessa brott således icke bort honom
tillräknas till förhöjning af straffet för återfall, rättelse härutinnan genom
mitt åtgörande måtte varda honom beredd.

Af handlingar, som bifogades berörda skrift och i öfrigt voro för
mig tillgängliga, inhämtades: att Jansson, som var född den 26 juni 1853,
blifvit af Norrala häradsrätt den 5 juni 1871 dömd för tredje resan stöld
till 5 års straffarbete; att Jansson den 14 mars 1882 af nyssnämnda

hofrätt för fjärde resan stöld af gods till värde öfverstigande 15 kronor
dömts till 9'' års straffarbete; att han, efter att hafva undergått detta
straff, blifvit af Svartlösa häradsrätt den 10 juni 1891 med tillämpning
af 20 kapitlet 1 §, 7 § 3 mom. samt 10, 12 och 14 §§ strafflagen, enligt
detta kapitels lydelse i lagen den 20 juni 1890, dömd för femte resan
stöld till 4 års straffarbete; att hofrätten, hvarest såväl Jansson som
vederbörande åklagare häröfver anfört besvär, genom ofvan omförmälda
utslag den 14 juli 1891 funnit skäl ej vara å någondera sidan
anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverklagade utslaget; samt att
Jansson den 16 juli 1891 börjat undergå den honom sålunda ådömda
bestraffning, hvilken skulle sluta den 26 maj 1895.

Jag fann mig häraf föranlåten att från hofrätten infordra det yttrande,
Janssons klagoskrift kunde anses föranleda.

Till följd däraf inkom yttrande från hofrättsrådet C. G. Selling,
assessorerna S. A. S. Almqvist och G. YV. Hörstadius samt notarien E. P.
Philipson, hvilka tillkännagåfvo sig hafva deltagit i förenämnda måls
afgörande. Dessa anförde i berörda yttrande'' följande.

Med det genom lagen den 20 juni 1890 införda stadgandet i 5 kapitlet
4 § strafflagen, att brott, som någon begått, innan han fylt 18 år,
ej må honom tillräknas till förhöjning af straff för återfall i brott, där
sådan förhöjning särskildt i lagen finnes utsatt, syntes lagstiftaren icke
hafva afsett det fall, att nytt brott förekomme till bestraffande, sedan
för ett äldre brott, föröfvadt efter det gärningsmannen uppnått en
ålder af 18 år, iterationsstraff redan blifvit medelst ett före nya lagens
trädande i kraft meddeladt, laga kraft vunnet utslag ådömdt och till fullo
verkstäldt. Det kunde nämligen ej anses öfverensstämma med vanliga
lagskipningsgrunder, att den sålunda redan enligt äldre lag inträdda
iterationspåföljden till sina verkningar faktiskt undanröjdes genom ett i
anledning af sedermera begånget brott meddeladt utslag, där icke eu
sådan lagtillämpning i lagen uttryckligen föreskrifvits. En sådan föreskrift
hade emellertid icke blifvit lämnad. Fastmer syntes nya lagberedningen
genom sin motivering af det nya lagstadgandet hafva särskildt
antydt, att verkan af detta skulle inskränka sig till framdeles inträffande
fall.

Med denna uppfattning hade förklarandena vid pröfningen af Janssons
besvär ansett honom icke böra tillgodonjuta den straffminskning,
lagen den 20 juni 1890 blifvit för särskildt fall införd.

* *

som genom

Förklarande^ kunde, såsom af det, anförda framgår, till stöd för
sin mening icke beropa sig å ordalagen i 5 kapitlet 4 § strafflagen.
Dessa uttala uttryckligt, att brott, som någon begått, innan han fylt
18 år, ej får verka till förhöjning af straff vid återfall. Med tilllämpning
häraf på förevarande rättsfall borde de tre resor stöld, som
Jansson begått före 18 års ålder, icke hafva honom tillräknats till förhöjning
af straffet för det senast begångna brottet, och följaktligen borde
Jansson, som efter fylda 18 år, och innan nu ifrågavarande brott
förekom till bestraffande, endast en gång undergått straff för olofligt
tillgrepp af gods, i värde öfverstigande 15 kronor, för nu ifrågakomna
olofliga tillgrepp icke hafva dömts till högre straff än för andra resan
stöld.

Förklarandena trodde sig kunna på anförda skäl sluta sig till den
afsigt hos lagstiftaren, att nyssberörda stadgande ej skulle tillämpas på
det fall, att en person efter fylda 18 år -redan blifvit, innan 1890 års
lag trädde i kraft, dömd till iterationsstraff.

Mot det första skäl, förklarandena andragit härför, nämligen att det
icke skulle öfverensstämma med vanliga lagskipningsgrunder, att eu
enligt äldre lag inträdd iterationspåföljd till sina verkningar faktiskt
undanröjes genom ett i anledning af ett senare begånget brott meddeladt
utslag, där icke en sådan lagtillämpning uttryckligen föreskrifvits,
må erinras, att, om Jansson icke blifvit straffad för fjärde resan
stöld, skulle, jämväl enligt förklarandenas mening, vid Janssons bestraffning
för det sist begångna tjufnadsbrottet verkan af de för honom
före 18 års ålder inträdda iterationspåföljder hafva undanröjts och
Jansson dömts för första resan stöld eller snatteri. Den skilnad, förklarandena
ville upprätthålla mellan det af mig antagna och det i
målet ifrågavarande fall, syntes mig med hänsyn till lagens ord icke
berättigad.

Förklarandena sökte vidare stöd för sin mening i nya lagberedningens
motiv. I dessa motiv förekommer i förevarande hänseende endast
följande anförande, anknytande sig till ett uttalande rörande nedsättning
af straff för brottsling, som fylt 15, men ej 18 år:

»I sammanhang härmed och då af förut anförda skäl förlust af medborgerligt
förtroende ansetts ej böra ådömas brottsling mellan femton och
aderton års ålder, samt det ej heller synts riktigt, att brott, som någon i
denna ålder begått, sedermera, i händelse af återfall, skall räknas honom
till särskild straffskärpning, har beredningen föreslagit, att de i 2 § 2
mom. meddelade föreskrifter framdeles skola ega tillämplighet jämväl på
brottsling, som vid brottets begående fylt femton, men ej aderton år, i

följd hvaraf sistnämnda stadgande, som hädanefter skulle komma att
hänföra sig till både 2 och 3 §§, utbrutits ur den förra och insatts som
en ny 4 § samt i öfrigt erhållit den förändrade lydelse, som af dess vidgade
omfattning betingats.»

Det i lagberedningens anförande förekommande uttrycket »framdeles»,
på hvilket förklarandena torde grunda sitt åberopande af nämnda motiv,
afser emellertid icke nu förevarande fråga och torde, äfven om så vore
förhållandet, svårligen kunna anses lämna det stöd förklarandena påräknat.
Lagberedningens yttrande innebär tydligen, att, medan enligt 2 § 2 mom.
i 5 kapitlet af 1864 års strafflag förlust af medborgerligt förtroende icke
skulle ådömas brottsling, som ej fylt 15 år, skulle framdeles —
sedan lagberedningens förslag blifvit lag — ej heller brottsling, som vid
brottets begående väl fylt 15, men ej 18 år, blifva dömd till förlust
af medborgerligt förtroende.

Jag ansåg således vid pröfning af ärendet, att hvad förklarandena
till stöd för sin mening anfört icke kunde försvara deras lagtillämpning
i förevarande fall. Förklarandena ville emellertid för sin del icke vidgå
oriktigheten af denna lagtillämpning och tillkännagåfvo icke, att de för
framtiden skulle undvika ett upprepande däraf. Vid sådant förhållande
och då förklarandena icke syntes utan Kongl. Maj:ts afgörande kunna
bringas från sin mening, ansåg jag mig icke kunna underlåta att draga frågan
under Kongl. Maj:ts pröfning, om ock förhoppning var, att genom Kongl.
Maj:ts nådiga bifall till en af Jansson, enligt hvad jag inhämtat, gjord
ansökning om straffets afkortning all verklig skada af det fel, jag ansåg
förklarandena i anmärkta hänseendet hafva låtit komma sig till last, kunde
blifva undanröjd. Jag yrkade därför i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t å mitt ämbetes vägnar, det förklarandena måtte för ornförmälda fel
dömas till ansvar enligt 25 kapitlet 17 § strafflagen eller åtminstone att,
därest det begångna felet ej skulle anses böra till ansvar för dem föranleda,
de måtte förklaras hafva i anmärkta hänseendet oriktigt förfarit.

A detta af mig sålunda anstälda åtal meddelades nådigt utslag den
16 april 1894. Häruti förklarade sig Kongl. Maj:t väl anse hofrättens
ifrågavarande beslut icke vara öfverensstämmande med en riktig tillämpning
af stadgandet i 5 kapitlet 4 § strafflagen; men enär hofrättens ledamöter,
som beslutet fattat, icke kunde anses hafva genom detsamma
gjort sig skyldiga till ansvar för fel i domareämbetets utöfning, fann Kongl.
Maj:t den af mig i målet förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

Beträffande Lars August Janssons nådeansökning har Kongl. Maj:t
genom utslag den 2 februari 1894 tillåtit, att det Jansson ådörnda straffarbete
nedsattes till 3 år.

Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1895 års riksdag.

Afvikelse fr tv,
uppropslista.

Den af mig förfäktade grundsats i afseende å tillämpningen af ifrågavarande
lagrum vann sålunda Kongl. Maj:ts gillande. Jag anser mig
böra påpeka, dels att samma grundsats jämväl gjort sig gällande i Kongl.
Maj:ts utslag den 19 april och den 3 juli 1893, det sistnämnda meddeladt
på besvär af länsmannen C. A. Arnheiin i ett med förevarande alldeles
likartadt fall, dels ock att Svea och Göta hofrätter samt krigshofrätten
genom cirkulär erinrat de under dem lydande domstolar om angelägenheten
af att noga undersöka och, där tillförlitlig upplysning ej annorlunda
kan vinnas, genom infordrande af nödiga handlingar utreda samt
i protokollet upptaga, huruvida något eller några af brott, för hvilka
en tilltalad till fullo undergått straff, blifvit af honom begångna, innan
han fylt 18 år.

Slutligen vill jag här nämna, att i flera andra fall än det nu oinförmälda
i straffanstalterna intagne fångar hos mig anfört klagomål däröfver,
att vid deras dömande till ansvar för stöld hänsyn icke tagits
därtill, att något eller några af de tillgrepp, hvarför de förut undergått
bestraffning, föröfvats, innan de fylt 18 år. Då emellertid utslagen angående
dessa personer blifvit meddelade tidigare än Kongl. Maj:ts omförmälda
utslag och i samtliga fall straffen icke blifvit satta högre än
som kunnat ske, äfven om hänsyn tagits till de dömdes ålder vid
den tid, då de begingo de förra tillgreppen, har jag ansett skäl ej förefinnas
att i anledning af dessa klagomål anställa åtal, likasom jag icke heller
funnit skäl hänvisa de dömde att på grund af den af dem åberopade omständigheten
söka genom nåd vinna nedsättning i sina straff. Berörda
klagomål hafva därför icke föranledt någon min åtgärd.

> Kong!. Maj:t har den 17 april 1894 meddelat utslag på de besvär,
som, på sätt af ämbetsberättelsen till 1893 års Riksdag inhämtas (sidd.
54—58), af advokatfiskal i Göta hofrätt, jämlikt uppdrag af mig, i
underdånighet anförts öfver hofrättens den 18 november 1892 meddelade
utslag på ett mot rådmannen i Linköping A. F. Olson anstäldt åtal
för afvikelse från uppropslista; och har Kong!. Maj:t i sitt nämnda utslag
förklarat sig icke finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Hemmansegaren J. C. Ericsson i Viggeby anhöll i en hit ingifven Obehörig änskrift
om min åtgärd för vinnande af rättelse i afseende å n e d a n o in fö v~drt''”fde“{g^''
mälda förhållande beträffande laga skifte i Viggeby, Kärnbo socken af kana.
Södermanlands län, äfvensom att åtal måtte anställas mot kommissionslandtmätaren
R. Essén, för det han till förfång för klaganden ändrat
skifteskartan.

I anledning häraf afgåfvos infordrade yttranden af t. f. ordföranden i
Selebo härads egodelningsrätt och af Essén. Sedan klaganden därefter inkommit
med påminnelser i ärendet, fann jag mig föranlåten att införskaffa
dels den i länets landtmäterikontor förvarade konceptkartan öfver laga skiftet
i Viggeby, dels den till skiftesdelegarne utlämnade kopia af nämnda
karta, hvarjämte jag inhämtade utlåtande i ärendet af landtmäteristyrelsen.

Af hvad i detta ärende förekommit framgick följande:

Laga skifte i ofvannämnda by förrättades af Essén åren 1887 och
1888. Sedan skiftet den 14 januari 1890 faststälts af förenämnda egodelningsrätt,
och kopia af konceptkartan öfverlämnats till skiftesdelegarne,
ingaf klaganden den 20 juni 1892 till egodelningsrättens ordförande
en skrift, däri klaganden förmälde, bland annat, att kopian icke
öfverensstämde med skiftesutläggningen å marken därutinnan, att skilnadslinien
mellan klagandens egoskifte litt. B och närgränsande skifte
litt. D från egofiguren n:r 200 öfver egofigurerna n:r 201 och 198 till
utfartsvägen vid egofiguren n:r 550 å kartan utgjordes af en rät linie,
medan å marken utstakningen visade en bruten linie med en råsten i
det knä, som därvid bildades; och då ett af klaganden efter skiftet uppfördt
hus förlagts så, att detsamma väl stode inom den å marken utlagda
skifteslinien, men efter kartans utvisning skulle ligga till en del på grannens
mark, fruktade klaganden, att, om ock för närvarande någon tvist
angående skiftesliniens sträckning icke vore att befara, svårigheter kunde
framdeles uppstå af olikheten mellan kartan och utstakningen, hvarför klaganden
anhöll, att felet måtte blifva undersökt och i behörig ordning rättadt.
Egodelningsrättens ordförande meddelade sig då med Essén, som i en
den 8 juli 1892 till ordföranden afbiten skrifvelse förklarade, att, då på
klagandens begäran den af Essén utarbetade skiftesplanen af biträdande
gode männen ändrades, så många vinklar och knän i skifteslinierna uppstodo,
att det icke vore omöjligt, att vid uppritningen med tusch de
korta linierim i tomterna, sedan utstakning och rörläggning försiggått,
komino att dragas räta — i eu linie — i stället för med ett mindre
knä. Samma fel inkom naturligen sedermera å kopian. Felet låg således
i uppritningen, ej i delningen eller rörläggningen. Essén förkla -

rade sig tillika villig att å ort och ställe närmare undersöka förhållandet.

Sedan Essén besökt Viggeby, aflat han den 17 augusti 1892 till
egodelningsrättens ordförande en skrifvelse, däri han meddelade, att, sedan
skiftet afslutats, stora förändringar därstädes egt rum, ity att större
grundläggningar m. m. verkstälts. Det vore därför mycket svårt att
säga, att den af klaganden utvisade, å en fast berghäll liggande, skolade
stenen verkligen vore en råsten, ehuru Essén å andra sidan icke kunde
hafva någon giltig anledning att betvifla klagandens uppgift därutinnan.
Under antagande af denna uppgifts riktighet vore verkligen å skifteslagets
karta ett fel i uppritningen af V2 millimeter, eu skilnad så liten, att densamma
å kartan svårligen kunde utan användande af lineal med blotta
ögat skönjas. Men då härigenom klagandens nya uthus komme att något
öfverskjuta gränsen, vore en ändring af kartan för honom af mycken
vigt. Essén vore villig att, efter skriftligt föreläggande af egodelningsrättens
ordförande och sedan skiftesdelegarnes kartekopia blifvit honom
genom ordförandens försorg tillsänd, ändra nämnda kopia.

Med anledning af en ny framställning af klaganden infordrade egodelningsrättens
ordförande skiftesdelegarnes karta, hvilken tillsändes Essén
för rättelses vidtagande.

Med skrifvelse den 21 november 1892 återstälde Essén kartan till
egodelningsrättens ordförande, under tillkännagifvande att den äskade
ändringen å kartan blifvit vidtagen; och förmälde Essén vidare i
samma skrifvelse, att, ehuru hvarken han eller den vid undersökningen
å stället biträdande gode mannen kunde påminna sig, att någon råsten
blifvit lagd där, hvarest den af klaganden såsom råsten utvisade stenen
funnes, Essén dock icke ville förneka, att så möjligen vore förhållandet.
Han kunde dock ej förstå, hvarför å en så kort linie ett knä blifvit gjordt,
ehuru visserligen genom gode männens beslut skiftet lades så, att många
bugter uppkommo. Essén hölle för sannolikt, att vid grundläggningsoch
sprängningsarbeten en ledare blifvit af klagandens arbetare rubbad
eller kullslagen samt sedan af arbetarne, klaganden ovetande, ånyo uppsatts,
men något på sidan; då det emellertid vore en ytterst dålig och
bergbunden mark, frågan gälde, samt nye egaren till angränsande mark
alltid trott ifrågakomna område tillhöra Ericsson, hade Essén icke velat
invända något mot den begärda ändringen, då någon skada ej därigenom
skedde, men väl långvariga processer mellan grannarne möjligen kunde
undvikas.

I sitt till mig i anledning af Ericssons klagomål afgifna yttrande
anförde Essén: sedan han, på sätt nämnts, besökt stället, hade han å

länets landtmäterikontor låtit från konceptkartan taga en hans yttrande
bifogad kopia öfver rågången, hvarvid befunnits, att verkligen ett mindre
knä skulle finnas, ehuru linien å skiftesdelegarnes kopia af förbiseende
dragits rät. Sedan egodelningsrättens ordförande från jordegarne infordrat
kartan och tillstält Essén densamma för rättelse i berörda hänseende,
hade Essén verkstält sådan, därvid han måst radera hela linien för att
kunna insätta de nya linierna. Essén ansåg sig hafva förfarit fullt riktigt,
och klagandens påstående, att den vidtagna rättelsen lände honom till
förfång, ehuru han själf fordrat den, borde ej tillmätas vitsord och vore
i allo obevisadt.

Klaganden vidhöll i afgifna påminnelser sina påståenden, fordrade,
att ny egokarta måtte af Essén till skifteslaget utgifvas, och åberopade,
till upplysning därom, att den af landtmätaren och gode männen nedsatta
råstenen befunne sig i samma skick och på samma plats, som då
den nedlades, ett af E. Andersson och J. A. Ericsson den 26 juni 1893
utfärdadt intyg, innehållande att »den råsten, som lades vid knäet å
J. C. Ericssons logknut vid landtmäteriförrättningen, fortfarande ligger
på samma plats, hvilken plats utgör en rund försänkning på en bergklint,
där nu råsten fortfarande står, och efter hvilken råsten vi som
grannar utstakade och uppstälde ett staket, som fortfarande kvarstår
och i så fall äfven styrker liniens gång oss grannar emellan.»

Landtmäteristyrelsens utlåtande i ärendet innehöll bland annat:

Konceptkartan öfver ifrågavarande skifte öfverensstämde i de delar,
hvarom fråga vore, med den i generallandtmäterikontoret förvarade
renovationen däraf, men den till skiftesdelegarne utlämnade kopian skilde
sig från dessa båda kartor därutinnan, att skilnadslinien emellan klagandens
egoskifte litt. B och närgränsande skifte litt. D å konceptkartan
och generallandtmäterikontorets renoverade exemplar däraf från egofiguren
n:r 200 öfver egofigurerna n:r 201 och 198 till utfartsvägen vid
egendomen n:r 550 utgjordes af en rät linie, hvaremot den motsvarande
skifteslinien å delegarnes karte-exemplar vore bruten i eu liten vinkel,
så att denna linie afveke åt norr och dess slutpunkt vid den nyssnämnda
utfartsvägen infölle, efter skalan beräknadt, 3,5 meter längre i norr, eller
inåt litt. B:s egoskifte, än på konceptkartan och generallandtmäterikontorets
renoverade exemplar däraf. Denna skiljaktighet hade uppkommit
sålunda, att Essén, enligt sin till justitieombudsmannen afgifna förklaring,
efter radering å delegarnes karta ändrat den ifrågavarande skifteslinien,
icke efter konceptkartan, utan enligt hans uppgift efter ett handlingarna
bifogadt utdrag från konceptkartan, hvilket karteutdrag hvarken vore fullkomligt
riktigt eller vid ändringen i fråga blifvit noggrant följdt. Essén

både jämväl i skrivelser till egodelningsrättens ordförande dels den 8 juli
1892 förklarat sig icke anse omöjligt, att vid uppritning med tusch de
korta linierna i tomterna, sedan utstakning och rörläggning försiggått,
kommit att dragas räta — i en linie — i stället för med ett mindre
knä, och att felet alltså skulle ligga i uppritningen af konceptkartan
och hvarken i delningen eller rörläggningen, dels den 17 augusti 1892,
sedan han besökt platsen, förklarat sig villig att, efter skriftligt föreläggande
af ordföranden i egodelningsrätten, ändra delegarnes kartekopia,
dels ock den 21 november 1892 anmält, att den äskade ändringen
å kartan blifvit vidtagen.

Den ifrågavarande ändringen af delegarnes kartekopia syntes likväl
icke öfverensstämma med rösenas nuvarande läge på marken, emedan
skilnadslinien blifvit något inflyttad på klagandens egoskifte enligt konceptkartan
och, efter hvad i målet syntes vara ostridigt, det röse, där
skilnadslinien å marken gjort en vinkel, enligt konceptkartan skulle ligga
på litt. D:s egoskifte. Enligt landtmäteristyrelsens uppfattning både
Essén förfarit obetänksamt och oriktigt genom att å delegarnes karteexemplar
företaga en ändring, som icke öfverensstämde med den faststälda
konceptkartan, fastän detta syntes hafva skett i välmenande afsigt
och med föranledande af egodelningsrättens ordförandes skrifvelse.

* *

Af hvad sålunda och i öfrigt i ärendet förekommit syntes mig visserligen
framgå, att Essén förfarit felaktigt antingen vid konceptkartans
uppritning eller vid rörläggningen på marken, men i sakens befintliga
skick, och innan den yppade frågan om rågångens rätta sträckning blifvit
i vederbörlig ordning afgjord, ansåg jag, att åtal mot Essén icke kunde
anställas för hvad i något af nämnda hänseenden kunde ligga honom
till last.

Däremot kunde Essén icke undgå att stå till svars för det fel i ämbetet,
hvartill han, om ock, efter hvad omständigheterna syntes utmärka,
af oförstånd, gjort sig skyldig genom att å skiftesdelegarnes karteexemplar
företaga en ändring, som icke öfverensstämde med den faststälda
konceptkartan.

Jag begärde därför hos Konungens befallningshafvande i Södermanlands
län förordnande för åklagare att anhängiggöra och utföra åtal
mot Essén för berörda tjänstefel med yrkande om ansvar å honom
enligt lag och sakens beskaffenhet, därvid de ersättnings- och öfriga
påståenden, hvilka klaganden, efter lämnadt tillfälle att i målet yttra sig,
kunde - komma att framställa, borde i mån af befogenhet understödjas.

I enlighet härmed blef åtal mot Essen anhängiggjordt och utfördt
vid Åkers och Selebo häradsrätt, som den 7 maj 1894 i målet meddelade
utslag. Häradsrätten utlät sig däruti: som Essén vidgått, att
han, sedan laga skifte under åren 1887 och 1888 öfvergått egorna till
Viggeby, samt förrättningen den 14 januari 1890 blifvit af vederbörande
egodelningsrätt faststäld och kopia af konceptkartan till skiftesdelegarne
öfverlämnad, med anledning af det anmärkta förhållande, att kopiekartan
icke öfverensstämde med skiftesutläggningen å marken, för åstadkommande
af rättelse härutinnan vidtagit ändring i anmärkta delen af kopiekartan,
hvilken ändring dock icke skett i öfverensstämmelse med den
faststälda konceptkartans utvisning, i det att skilnadslinien mellan målseganden
Ericssons egoskifte litt. B och närgränsande skifte litt. D från egofiguren
n:r 200 öfver egofigurerna n:r 201 och 198 till utfartsvägen vid
egofiguren n:r 550, soin å konceptkartan utgjordes af en rät linie, å delegarnes
kopiekarta blifvit bruten i en liten vinkel, så att denna linie
afveke åt norr och dess slutpunkt vid den nyssnämnda utfartsvägen infölle,
efter skalan beräknadt, tre och en half meter längre i norr, eller
inåt litt. B:s egoskifte, än på konceptkartan, genom hvilken ändring eu
del af målseganden rätteligen tillkommande mark blifvit honom frånhänd
och förlagd till annan persons egoområde; alltså pröfvade, jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen, häradsrätten rättvist döma Essén att för sålunda
visadt oförstånd i sitt ämbete bota femtio kronor; och förpligtades
Essén därjämte ej mindre att på egen bekostnad och vid honom
förelagdt vite af tjugufem kronor inom tre månader, efter det utslaget tagit
åt sig laga kraft, å skiftesdelegarncs karteexemplar verkställa rättelse i
öfverensstämmelse med den faststälda konceptkartan, än äfven att godtgöra
målseganden dennes i saken häfda kostnader med skäliga ansedda
ett hundra tjugufem kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Sedan till min kunskap kommit, att Luggude häradsrätt vid hand- Fel
läggning den 21 mars 1893 af ett ransakningsmål angående pigan Hilma*,™ underdoviSofia
Jönsson från Rosendal och Sven Jonasson i Hjortshög, tilltalade, ®<0*n,''neden
förra för mordbrand och den senare för anstiftande af nämnda brott,
utvisat tingsmenigheten för att hålla enskildt förhör med Hilma Sofia
Jönsson, hvilket syntes mig strida mot kongl. förordningen om offentlighet
vid underdomstolarne den 22 april 1881, infordrade jag från domhafvanden
i Luggude härads domsaga, häradshöfdingen J. G. Horney,

transsumt af det i berörda mål hållna protokoll i de delar, som kunde
tjäna till upplysning i omförmälda hänseende.

Med anledning häraf öfversände Horney ej mindre det sålunda infordrade
transsumtet än äfven transsumt af protokollet vid eu föregående
ransakning i samma mål, hållen den 1 mars 1893; och voro protokollen i
de delar, som angingo förhören med Hilma Sofia Jönsson, af följande lydelse:

Protokollet den 1 mars: »Sedan tingsmenigheten äfvensom Sven Jonasson
och dennes hustru under förhöret med Hilma Sofia Jönsson fått taga
afträde, berättar Hilma Sofia Jönsson: vid 10 års ålder flyttade hon med
sina föräldrar från Hessleholm till Rosendal. Sedermera har hon städse
vistats hos föräldrarne, till dess hon under sistlidet års höst kom i tjänst
hos Sven Jonasson och Cecilia Jonasson. Den 26 juli 1892 blef hon af
Cecilia Jonasson städslad för ett år mot en lön af 40 kronor, och den 26
påföljande oktober inträdde hon i tjänsten. Förut hade hon aldrig sammanträffat
med Sven Jonasson. Under de första dagarne, efter det hon
tillträdde tjänsten, bemöttes hon med vänlighet af Sven Jonasson, men
sedermera blef denne »litet sträng» sålunda, att han utdelade sina befallningar
i sträng ton; och någon af de första dagarne efter den 30
oktober inträffade, att, då Hilma Sofia Jönsson skulle hjälpa Sven Jonasson
att skära hackelse, men i anledning af sysslor inom hus ej strax
kunde infinna sig, Sven Jonasson yttrade med stränghet till Hilma Sofia
Jönsson, att hon skulle komma genast, då hon kallades, samt därvid
hötte mot henne med handen. Äfven sedermera utdelade han i hård
ton sina befallningar, men var för öfrigt ej sträng mot Hilma Sofia
Jönsson. En morgon någon af dagarne näst före den 6 november tillsade
Sven Jonasson i kostallet Hilma Sofia Jönsson, att hon skulle erhålla
tio kronor, om hon ville sätta eld på gården. Härpå lämnade hon
nekande svar och afiägsnade sig strax, så att något vidare tal därom ej
föreföll vid tillfället. Påföljande söndags morgon den 6, omkring klockan
7, då Hilma Sofia Jönsson var sysselsatt med mjölkning, förnyade emellertid
Sven Jonasson sin uppmaning till Hilma Sofia Jönsson att mot
erhållande af tio kronor sätta eld på huset. Uppmaningen framstäldes
först i vänlig ton, men då Hilma Sofia Jönsson ej svarade på Sven Jonassons
framställning, hotade Sven Jonasson att slå ihjäl Hilma Sofia
Jönsson eller att »göra henne något annat ondt». Hilma Sofia Jönsson
lofvade då att villfara hans begäran, hvarefter Sven Jonasson yttrade,
att Hilma Sofia Jönsson borde taga en tändsticka och därmed antända
halmen. Anledningen till hans önskan att få satt eld å gården uppgaf
han icke. Sedan Sven Jonasson första gången framstält sitt förslag om
brandanläggningen, tänkte Hilma Sofia Jönsson till en början därpå, men

fattade det beslut att icke uppfylla Sven Jonassons begäran. Klockan
10 på förmiddagen den 6 november gick Hilma Sofia Jönsson hem till
sina föräldrar å Rosendal, och därifrån återvände hon på aftonen klockan
7 till Hjortshög, som ligger en fjärdedels mil från Rosendal. Under
besöket på Rosendal träffade hon, utom föräldrarne, endast sina syskon
och några i samma hus boende kvinnor. Hvarken för föräldrarne eller
för någon annan omtalade hon, att Sven Jonasson velat förmå henne till
brandanläggning. Med anledning af uppgiften till polisförhörsprotokollet,
att Sven Jonasson skulle sökt närma sig Hilma Sofia Jönsson i osedligt
hänseende, uppgifver Hilma Sofia Jönsson, på fråga, att Sven Jonasson
lördagen den 5 november, då han var ensam med Hilma Sofia Jönsson,
bad henne »om en kyss», dock afslog hon denna begäran och gick sin
väg. Hon förklarade, att Sven Jonasson eljest icke vid något tillfälle
visat sig förtrolig emot henne eller talat med henne om annat, än hvad
som rörde hennes tjänst. Efter söndagen den 6 tänkte väl Hilma Sofia
Jönsson på Sven Jonassons förslag, men »visste icke hur hon skulle göra».

Protokollet den 21 mars: »Sedan tingsmenigheten fått taga afträde, förhördes
Hilma Sofia Jönsson, hvilken därvid i hufvudsak vidhåller sin förut
afgifna berättelse. Hon säger sig i sitt hem åtnjutit större frihet, än hon
sedermera efter inträdet i tjänsten fick. Då Sven Jonasson på morgonen söndagen
den 6 november vidtalade Hilma Sofia Jönsson att anlägga branden,
svarade Hilma Sofia Jönsson ej, och Sven Jonasson yttrade då, att, om Hilma
Sofia Jönsson ej ville göra det, skulle Sven Jonasson prygla henne eller
göra henne något annat ondt. Sedan Hilma Sofia Jönsson blifvit uppmärksamgjord
på, att hon vid föregående rättegångstillfälle på annat
sätt anfört Sven Jonassons yttrande vid ifrågavarande tillfälle, säger
Hilma Sofia Jönsson, att »han sa’ något dylikt».

Ransakningen hade hållits under ordförandeskap, den 1 mars af
häradshöfdingen Horney och den 21 mars af docenten vid universitetet i
Lund LI. Antell.

I den skrift, hvarmed transsumten till mig öfverlämnades, yttrade
Horney: såsom protokollet för den 1 mars utvisade, hade förhör då
hållits med Hilma Sofia Jönsson i tingsmenighetens frånvaro. Detta
hade ansetts nödigt, enär all anledning förefunnits därtill, att Hilma
Sofia Jönsson, hvilken vore endast 15 år gammal och visat sig inbunden
och förbehållsam, läte sig af blyghet eller rädsla i den talrikt församlade
menighetens närvaro afhållas från afgifvande af fullständig och
sanningsenlig berättelse angående brottet, samt härtill komme, att Hilma
Sofia Jönsson vid polisförhör uppgifvit, att hennes husbonde Sven Jonasson
— egaren af den gård, där mordbranden blifvit anlagd — sökt

.Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1895 års riksdag. 5

närma sig henne i osedligt hänseende, och ett förhör angående denna å
målet inverkande omständighet icke lämpligen kunde hållas offentligt.

Därefter infordrade jag yttrande från docenten Antell, hvilken hufvudsakligen
anförde: enligt polisförhörsprotokollet tycktes det förhålla
sig så, att Hilma Sofia Jönsson verkligen åsatt elden, men att det förefunnes
anledning misstänka, att mordbranden anstiftats af hennes husbonde,
hvilken för öfrigt, enligt hennes uppgift, sökt närma sig henne
i osedligt hänseende. Redan från början hade emellertid Hilma Sofia
Jönsson, som syntes vara af ett särdeles inbundet och dolskt sinnelag,
varit sväfvande och obestämd i sina uppgifter, hvilka dessutom voro
hvarandra så motsägande, att man däraf ej kunde draga några bestämda
slutsatser, om verkligen något förtroligt förhållande mellan henne och
hennes husbonde förefunnits eller ej, samt, om det förra varit fallet,
huru långt förtroligheten sträckt sig. Under ransakningen den 1
mars, vid hvilken Antell närvarit såsom protokollsförande, hade därför
häradsrätten funnit skäligt att anställa förhör med Hilma Sofia
Jönsson i menighetens frånvaro. Hon hade då i det hela synts mera
oförbehållsam och fri i sina yttranden än förut. Men någon säker upplysning
om verkliga förhållandet kunde dock ej anses vunnen. Vid ransakningen
den 21 mars hade därför Antell funnit nödigt att underkasta
Hilma Sofia Jönsson ett ytterligare och genomgående förhör, helst enligt
kongl. brefvet den 13 oktober 1820 domaren »bör söka upplysning angående
den tilltalades lefnadsomständigheter och i öfrigt noga utreda
de motiv, som till gärningen föranledt, och den tilltalades förhållande
nyss före och efter brottets utöfvande». Kongl. förordningen om offentlighet
vid underdomstolarne den 22 april 1881 stadgade visserligen, att
rättegång skall hållas offentligen, men medgåfve uttryckligen rättens
ordförande befogenhet att aflägsna åhörarne, om »rätten funne förekommande
mål vara för anständigheten och sedligheten stötande». Det vore
tydligt, att lagen härvid måste anses åsyfta, att domstolen, om och så
snart den funne sådana stötande anledningar vara för handen, egde
genast vidtaga en dylik åtgärd. Och i allmänhet måste väl detta, såsom
i förevarande fall, ske före förhöret och ej senare; ty annars skulle helt
säkert oftast det med 1881 års förordning åsyftade ändamålet förfelas.
På denna grund hade ock nämnda förordning måst öfverlämna åt domstolens
diskretion att för hvarje gång afgöra, huruvida ett mål kunde
anses vara af beskaffenhet, att under dess handläggning något för anständigheten
och sedligheten sårande kunde förmodas skola förekomma,
ett afgörande, som följaktligen kunde komma att ofta grunda sig på
större eller mindre probabilitetsskäl. I förevarande mål hade förelegat

en under polisförhöret tillkommen uppgift af Hilma Sofia Jönsson, att
hennes husbonde förmått henne att åsätta mordbranden samt tillika sökt
närma sig henne i osedligt hänseende, hvilket sistnämnda påståendes sannolikhet
ej oväsentligt stärktes af den omständigheten, att det under ransakningens
fortgång framgått, att husbondens, Sven Jonassons, hustru
vid polisförhöret den 13 januari 1893 talat om Sven Jonassons förra
älskarinna. Visserligen hade Hilma Sofia Jönsson senare ändrat sina
uppgifter angående husbondens uppförande därhän, att husbonden blott
velat taga en kyss af henne; men hela hennes uppträdande hade varit
så litet förtroendeingifvande, att man alls icke kunde med någon bestämdhet
afgöra, hvilka af hennes uppgifter vore sanna och hvilka osanna.
Därtill komme ytterligare, att vid alla förhören Hilma Sofia Jönsson
visat sig särdeles svårtillgänglig och inbunden i menighetens närvaro,
men mindre förbehållsam i dess frånvaro, något som väl också vore
psykologiskt förklarligt, om man betänkte dels hennes ungdom, dels
äfven att tingsmenigheten åtminstone vid sammanträdet den 1 mars —
och detsamma hade förhållandet varit den 21 mars — till största delen
bestått af unga drängar och pigor, ungefär jämnåriga med och antagligen
bekanta till Hilma Sofia Jönsson. Då nu, på grund af hvad Antell
anfört, häradsrätten med fog kunde frukta, att för anständigheten och
sedligheten stötande uppgifter skulle framkomma under det den 21 mars
med Hilma Sofia Jönsson företagna förhöret, och då vidare detta förhör
ej syntes för sakförhållandets utredning kunna undvikas, samt det dessutom
med hög grad af sannolikhet var att befara, att någon öppen bekännelse
i menighetens närvaro ej stode att erhålla, vågade Antell tro,
att han ej förfarit lagstridigt, då han i menighetens frånvaro anstalt
förhör med Hilma Sofia Jönsson. Genom denna åtgärd hade Antell ock
sökt skydda den anklagades intresse genom att förskona henne från det
lidande, som skulle för henne uppstått, om hon måst undergå ransakning
inför eu så beskaffad och talrikt församlad menighet, som den 21
mars instält sig vid tinget. Antell ansåge sig på grund häraf ej heller
hafva handlat i strid med föreskrifterna i förordningen om offentlighet
vid underdomstolarne, hvilken förordning uppenbart tillkommit i de anklagades
intresse.

& * *

Af ålder har offentlighet rådt vid förhandlingarna hos våra underdomstolar,
utanfatt sådant varit genom lag påbjudet. Under början af
innevarande århundrade gjorde Rikets Ständer vid flera tillfällen framställningar
till Kongl. Maj:t därom, att offentlighetens vigtiga grundsats

måtte varda genom lag uttryckligen stadgad. Dessa Rikets Ständers
framställningar ledde visserligen till utfärdande i administrativ väg af
kongl. cirkuläret den 28 mars 1835, hvarigenom vederbörande erinrades
att vidmakthålla det »urgamla bruket af offentlighet» vid underdomstolarne.
Fortfarande saknades emellertid ett mera bestämdt lagbud med
den större helgd, Konungs och Riksdags samfälda beslut skänker. Ett
fel mot offentlighetens princip, hvilket af en bland mina företrädare beifrades,
föranledde slutligen i väsentlig mån tillkomsten af de nu gällande,
af Kongl. Maj:t och Riksdag antagna bestämmelser rörande offentlighet
vid underdomstolarne, hvilka innehållas i kongl. förordningen den 22
april 1881.

Denna förordnings första punkt lyder sålunda: »Vid allmän underrätt,
så ock vid poliskammare, när sådana mål där förehafvas, i hvilka
poliskammare utöfvar domsrätt, skall rättegång hållas offentligen; och
vare förty, så länge det kan ske utan trängsel för dem, som till rätten
höra eller hafva med sakerna att skaffa, ej någon förment att vara inne,
medan rätten sitter, där ej öfverläggning till beslut skall inom lyckta
dörrar hållas, eller rätten finner förekommande mål vara för anständigheten
och sedligheten stötande, i hvilka händelser åhörarne skola på
ordförandens tillsägelse afträda.»

Sedan i nämnda punkt den allmänna grundsatsen om offentlighet
uttalats, angifvas de bestämda fall, i hvilka undantag från densamma
får ega rum. Uppenbart är, att dessa undantagsfall ej få af vederbörande
domstolar på mer eller mindre befogade lämplighetsskäl godtyckligt
utsträckas. Då så förhåller sig, kunde förklarandena ej, på sätt
de förmenade, till försvar för åtgärden att i förevarande fall utvisa tingsmenigheten
med skäl åberopa den omständigheten, att den anklagade kunde
låta sig af blyghet eller rädsla i den talrikt församlade menighetens
närvaro afhållas från att afgifva en fullständig och sanningsenlig berättelse
angående brottet, eller att hon visat sig särdeles svårtillgänglig
och inbunden i åhörarnes närvaro. Det bör med afseende härå framhållas,
att vid den granskning, förslaget till 1881 års förordning undergick
i högsta domstolen, ett justitieråd särskildt påpekade, att förslagets
lydelse uteslöte rättighet för domstolen att under omständigheter, sådana
som de af förklarandena åberopade, aflägsna åhörarne, men att denna
anmärkning ej föranledde någon ändring i förslaget och den slutliga
lydelsen af förordningen.

Bland de förhållanden, som i förordningen omförmälas såsom giltiga
anledningar för rätten att låta åhörarne afträda vid en ransakning, upptages
äfven att »rätten finner förekommande mål vara för anständigheten

och sedligheten stötande». Däri ville förklarandena jämväl finna stöd
för sitt ifrågavarande förfarande, i det de framhöllo, att Hilma Sofia
Jönsson vid polisförhör uppgifvit, att målseganden, hennes husbonde,
skulle hafva sökt närma sig henne i osedligt syfte. Härpå kunde emellertid
förklarandena ingalunda med framgång beropa sig. Jag frånser,
att Hilma Sofia Jönsson redan vid förhöret den 1 mars ändrat sin uppgift
därhän, att husbonden endast velat taga en kyss af henne, samt att
icke allt, som af lagen rubriseras som sedlighetsbrott, såsom fylleri med
mera, är af beskaffenhet att berättiga åhörarnes utvisning. Jag vill ej
heller frånkänna rätten en viss diskretionär myndighet i dylika fall; men
jag är af den bestämda åsigten, att, om, såsom fallet var, anklagelsen
vid eu ransakning icke afser någon för anständigheten och sedligheten
stötande förbrytelse, får icke det förhållande, att en på målet mer eller
mindre inverkande omständighet synes vara af beskaffenhet, att en
offentlig undersökning däraf vore olämplig, medföra, att hela förhöret
med den tilltalade hålles i enrum. Det är lätt att inse, hvilka missbruk
kunde uppkomma af en motsatt uppfattning. En åklagare eller
målsegande skulle kunna, genom att låta påskina och påkalla förhör om
några biomständigheter af osedlig art, få hela förhöret med den anklagade
i hvilket mål som helst undanryckt offentligheten. I förevarande
fall kom härtill, att i protokollet för den 21 mars vid förhör
med den tilltalade ej ett ord antydde den förmenta osedligheten.
Detta förhållande jämte hvad Antcll i sitt yttrande anförde torde ådagalägga,
att åtminstone Antell trott sig kunna uteslutande på grund af
ofvan omförinälda läinplighetshänsyn i anseende till den tilltalades lynne
in. m. tillgripa den åtgärden att utvisa menigheten.

De åsigter, som förklarandena till försvar för sitt handlingssätt uttalade,
samt den stora vigten däraf, att offentligheten vid domstolarna
icke måtte lida obehöriga inskränkningar, manade mig att icke lämna förklarandenas
förfarande obeifradt. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten tilltala
häradshöfdingen Horney och docenten Antell med yrkande om
ansvar, för det de i anmärkt afseende felat mot föreskrifterna i förordningen
den 22 april 1881.

På det i följd häraf anstälda åtalet meddelade hofrätten utslag den
6 juni 1894, därvid hofrätten, enär häradsrätten med afseende å ifrågavarande
måls beskaffenhet icke enligt ofvannäinnda förordning den 22
april 1881 egt att, på sätt som skett, besluta, att tingsmenigheten under
handläggningen af målet skulle afträda, pröfvade rättvist att, jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen, för omförmäla felaktiga förfarande döma Hor -

ney och Antell, hvilka vore ansvariga, den förre för beslutet den 1 mars
1893 och den senare för beslutet den 21 i samma månad, att höta en
hvar tjugufem kronor.

öfver utslaget har häradshöfdingen Horney anfört underdåniga besvär,
som ännu ej äro pröfvade.

obehöriga I en hit ingifven skrift anmälde vice häradshöfdingen A. Olivecrona,
k0Ugfatus{-r^ör egen del och såsom ombud för kaptenen grefve A. Mörner, profeskande.
sorn grefve K. A. H. Mörner samt brukspatronen P. M. Carlberg, att
vice häradshöfdingen H. af Trolle, i egenskap af t. f. ordförande i Nya
Kopparbergs häradsrätt vid lagtima höstetinget 1892, af Olivecrona och
hans bemälde hufvudman uppburit obehöriga afgifter i två lagfartsärenden.
Omförmälda skrift innehöll härutinnan hufvudsakligen följande.

Då vid afslutandet af nyssnämnda ting lagfart söktes dels för klagandena
gemensamt å V7 åt de till Stjernfors bruk hörande, inom Nya
Kopparbergs härad belägna fastigheter och dels för kaptenen grefve
Mörner å 7m af nämnda fastigheter, företeddes af klagandenas ombud,
kronolänsmannen J. G. N. Robsahm, ett utdrag af taxeringslängden för
Nya Kopparbergs socken inom nämnda härad, utvisande senast faststälda
taxeringsvärdet å hvarje till ifrågavarande egendom hörande, särskildt
taxerad fastighet med undantag af 85/272o mantal Norra Bergsgården n:r
1, som nyligen af intressenterna i Stjernfors egendom blifvit inköpt.

Härigenom hade klagandena, utom i fråga om sistnämnda fastighet,
fullgjort den dem enligt lag åliggande skyldighet att för stämpelbeläggningen
vid lagfartsansökningen förete bevis om den inköpta egendomens
taxeringsvärde; men icke desto mindre hade sedermera å hvardera
af de två rörande berörda lagfarter utfärdade expeditioner debiterats
klagandena för taxeringsbevis 105 kronor 75 öre, hvarigenom de
vid expeditionernas utlösande måst för sådana bevis utbetala tillsammans
211 kronor 50 öre.

Utom det att klagandena ansåge sig icke hafva varit skyldiga att
vidkännas någon utgift alls för taxeringsbevis annat än för hemmanet
Norra Bergsgården, då de redan företett sådant bevis för de öfriga, särskildt
taxerade fastigheterna, hade de ej kunnat undgå att finna ifrågavarande
belopp oskäligt höga; och den förklaring häröfver, som under
hand meddelats klagandena, hade de icke ansett tillfredsställande. Det
hade nämligen blifvit dem sagdt, att, för beräknandet af stämpelbeloppet,
från vederbörande häradsskrifvare i Lindes fögderi rekvirerats för hvar -

derå lagfarten särskilt bevis om taxeringsvärdet å den del af hvarje
för sig taxerad fastighet, hvarå lagfart söktes, samt att hvarje sådant
bevis i lösen kostat 2 kronor.

Enligt klagandenas förmenande hade en sådan åtgärd varit fullkomligt
obehöflig, och i allt fall skulle enligt gällande författningar hvarje
särskildt taxeringsbevis kostat blott en krona 50 öre. Anledningen till,
att det i stället kostat 2 kronor, hade uppgifvits vara den, att 50 öre
åtgått till ersättning åt häradsskrifvaren för uträkning af huru mycket
af hela fastighetens taxeringsvärde belöpte å den del, som var föremål
för lagfart; men då en sådan ersättning icke omförmäldes i förordningen
om expeditionslösen, måste den väl anses såsom en särskild godtgörelse
för ett enskildt, af rekvirenten lämnadt uppdrag. Vid sådant förhållande
och då häradsskrifvare icke vore skyldig att å tjänstens vägnar verkställa
dylik uträkning, samt han för öfrigt ej heller i förevarande afseende
torde kunna meddela bevis om annat, än huru fastigheten i fråga
vore enligt taxeringslängden taxerad, hade klagandena icke ens kunnat
af honom påfordra att erhålla uträkning af omförmälda beskaffenhet,
hvaraf följde, att klagandena genom företeende af förutnämnda utdrag af
taxeringslängden fullgjort hvad på dem berodde för stämpelbeloppets
beräknande med undantag för hemmanet Bergsgården.

Om en del af en särskildt taxerad fastighet försåldes, syntes det
väl också vid lagfarten åligga vederbörande domare att själ? uträkna
beloppet af det på densamma belöpande taxeringsvärdet, något som framträdde
så mycket tydligare, då man erinrade sig, att behörigen upprättad
debetsedel för ifrågavarande ändamål utgjorde giltigt bevis om
taxeringsvärdet.

I hvilket fall som helst väckte det förvåning, att domaren icke
dragit i betänkande att åsamka klagandena denna jämförelsevis dryga
kostnad för att få kännedom om en så enkel sak som sjundedelen och
tjuguåttondedelen af summan af egendomarnes taxeringsvärden, i synnerhet
som summan varit utförd i det af klagandena företedda utdrag af
taxeringslängden. Någon förenkling i arbetet för domaren hade för öfrigt
ej kunnat vinnas, ty, bortsedtfrån hemmanet Norra Bergsgården, hade det
med tillhjälp af nämnda utdrag ej varit annat att göra än att dividera
slutsumman af taxeringsvärdena med 7 och sedermera det sålunda
uppkomna talet med 4, under det domaren nu, för att få det erforderliga
resultatet, måst hopsummera de i de särskilda taxeringsbevisen
angifna värden.

Slutligen anmärkte klagandena, att, då de fått betala nya taxeringsbevis,
dessa bort tillhandahållas dem vid expeditionernas utlösande, men

att detta icke skett. Genom denna underlåtenhet hade klagandena ej
heller fått kännedom om hvilka och huru många taxeringsbevis domaren
låtit dem betala, hvarom de dock ansåge sig berättigade att få upplysning,
ty dessförinnan kunde de ej fullt bedöma, huru saken förhölle sig.

På grund af hvad klagandena sålunda anfört anhöllo de, att jag
ville vidtaga de åtgärder, som i anledning af den gjorda anmälan ansåges
erforderliga, och förhjälpa dem till sin rätt, så att de måtte återbekomma
ifrågavarande belopp, 211 kronor 50 öre, med afdrag af hvad
de borde betala för taxeringsbevis för hemmanet Norra Bergsgården.

Vid anmälningsskriften voro fogade följande handlingar:

l:o) utdrag af lagfartsprotokollet vid lagtima höstetinget med Nya
Kopparbergs härad den 20 oktober 1892, § 73, utvisande att klagandena
genom länsmannen Robsahm anhållit om lagfart å bland annat Vj af 46
uppräknade, under Stjernfors bruk lydande fasta egendomar, af dem
enligt köpebref den 1 november 1891 inköpta mot en köpeskilling af
133,600 kronor, samt att häradsrätten beviljat en hvar af klagandena
lagfart å V28 af nyssnämnda fastigheter; varande å protokollsutdraget
tecknadt, bland andra afgifter, ett belopp af 105 kronor 75 öre för
taxeringsbevis;

2:o) utdrag af samma protokoll, § 74, angående kaptenen grefve
Mörners genom Robsahm frarnstälda anhållan om lagfart å den af professorn
grefve Mörner genom öfverlåtelse den 7 december 1891, tecknad
å ofvannämnda köpeafhandling, till kaptenen grefve Mörner försålda V28 af
de i köpeafhandlingen omförmälda fastigheter, i anledning hvaraf kaptenen
grefve Mörner erhållit lagfart å Y28 af ofvannämnda 46 fastigheter;
varande å protokollsutdraget tecknadt, bland andra afgifter, ett belopp
af 105 kronor 75 öre för taxeringsbevis; samt

3:o) ett så lydande intyg: »Att vidfogade utdrag af taxerings längd

öfver fast egendom, för hvilken bevillning erlägges, i Nya Kopparbergs
socken, Nya Kopparbergs härad och Örebro län för åren 1887
—1891, af mig såsom ombud för Stjernfors intressenter inför Nya
Kopparbergs häradsrätt vid sluttinget den 20 sistlidne oktober företeddes
i akt och mening att undgå lösen af nya taxeringsbevis vid lagfartsärenden
under §§ 73 och 74, rörande af grefve A. Mörner m. fl. af
delegare i Stjernfors intressenter inköpt fast egendom, och att då varande
ordföranden i häradsrätten, herr v. häradshöfding H. af Trolle,
äfven emottog samma taxeringslängdsutdrag, men att sedermera herr v.
häradshöfding Trolle till mig i dennes ämbetslokal i Lindesberg några
dagar därefter förklarade, det han icke kunde betjäna sig af nämnda
taxeringsutdrag, under uppgift det han ansåge sig icke vara skyldig

verkställa uträkning å det taxeringsvärde, som belöpte sig för fastigheterna,
hvarom nu vore fråga, utan hade han för stämpelbeläggning å
företedda köpebrefvet måst från vederbörande häradsskrifvare anskaffa
erforderliga taxeringsbevis; det varder härmed, på begäran, till bevis meddeladt.
Nya Kopparbergs härads kronolänsmanskontor den 10 december
1892. J. G. N. Robsahm, kronolänsman.»

Det i intyget omförmälda utdrag af taxeringslängden var bifogadt,
upptagande, med undantag af Norra Bergsgården, samtliga ofvannämnda,
Stjernfors intressenter tillhöriga 46 fastigheter, af hvilka delar
försålts genom de båda köpen, med särskilda taxeringsvärden ej mindre
för hvarje jordbruksfastighet än äfven för åtskillig under dessas namn
uppförd annan fastighet samt med utförda slutsummor.

I anledning af den gjorda anmälan infordrades yttrande från vice
häradshöfdingen af Trolle, hvilken i detsamma anförde, bland annat:

Genom kongl. förordningen angående stämpelafgiften bestämdes, att,
då sådan afgift skulle utgå efter värdet af fast egendom, detsamma icke
finge upptagas lägre än näst föregående års taxeringsvärde, till utrönande
hvaraf debetsedel för samma år egde enahanda vitsord som af
vederbörande tjänsteman utfärdadt bevis.

Om vid en lagfartsansökning någon dylik källa för utrönande af
taxeringsvärdet icke vore bifogad, torde domstolen på den grund böra
uppskjuta ärendets afgörande med vitesföreläggande för sökanden att vid
nästa ting vara beredd vederbörligen styrka samma värde.

Emellertid plägade i de flesta fall domaren bespara sökanden utgift
för dubbel protokollslösen och utdrag af lagfart.sboken genom att från
vederbörande häradsskrifvare eller landskontor rekvirera taxeringsbevis,
då afgift därför å expeditionen debiterades sökanden jämte för domarens
besvär någon ringa godtgörelse, varierande emellan 15 och 25 öre
för hvarje bevis. Enligt förklarandens förmenande handlade domaren
därvidlag endast såsom sökandens kommissionär, hvilket blefve ännu
tydligare, därest, såsom brukligt vore, rättens ordförande, med anmärkning
att taxeringsbevis saknades, vid ansökningstillfället sporde sökanden,
om han önskade, att sådant måtte anskaffas.

Därest lagfartssökanden till upplysning om taxeringsvärdet företedde
bevis å en mångfald eller bråkdel af den försålda fastigheten, kunde
han därigenom icke anses hafva nöjaktigt styrkt taxeringsvärdet å samma
fastighet. 9

Att ofvan omförmälda lagrum afsåge debetsedel och taxeringsbevis
å den försålda fastigheten, hvarken å större eller mindre del däraf,
syntes vara oomtvistligt. Med ledning af taxeringsvärdet å t. ex.

Justitieombudsmannens ämbetsberitttelsr, till lS9.r> lirs rUtsila . <>

mantal kunde visserligen sådant värde å Vss af samma fastighet erhållas
genom en tidsödande räkneoperation; emellertid kunde förklaranden icke
anse domaren skyldig att verkställa en sådan uträkning, än mindre därtill
berättigad, da, enligt hvad af ofvan åberopade lagrum framginge,
endast vederbörande tjänstemans uppgift hade vitsord såsom källa till
utrönande af taxeringsvärdet.

Vid sin ansökning om lagfart å dels ''A, dels 7m af fastigheten Stjernfors
jämte andra hemman och lägenheter inom Nya Kopparbergs härad
hade klagandena till styrkande af taxeringsvärdena bifogat ett utdrag af
taxeringslängden för år 1891, utvisande dessa värden å hela de fastigheter,
hvarifrån delarne blifvit försålda. I enlighet med förklarandens
uppfattning af stadgandet i 10 § af gällande stämpelförordning hade
han vid rätten tillsagt sökandenas ombud, länsmannen Robsahra, att förklaranden
icke ansåge sig skyldig eller berättigad att med ledning af
berörda utdrag beräkna taxeringsvärdena å de fastigheter, därå lagfart
söktes. Ombudet hade med anledning häraf genmält, att förklaranden
vid sådant förhållande finge anskaffa de bevis, han ansåge nödvändiga,
samt debitera ombudets hufvudmän kostnaden.

Med hänvisning till lagfartsprotokollet ville förklaranden fästa uppmärksamheten
därå, att ombudet icke påkallat häradsrättens beslut i
frågan, till följd hvaraf, och med hänsyn till Robsahms här ofvan anförda
yttrande, förklaranden måste anse, att denne godkänt den åsigt,
förklaranden uttalat, hvilket dessutom förefallit så mycket troligare, som
ombudet förut kände den praxis, som i domsagan följdes.

Någon tid, efter det tinget hållits, instälde sig Robsahm för någon
angelägenhet uti förklarandens ämbetslokal i Lindesberg och anhöll då
att återfå det utdrag af taxeringslängden, han vid lagfartsansökningen till
rätten ingifvit, eftersom denna handling icke vore tillräcklig för utrönande
af taxeringsvärdena. Med anledning häraf öfverlämnade förklaranden
till honom samma utdrag. Förklaranden hade därefter alls icke
haft någon källa för utrönande af ofta berörda värden.

Hos då tjänstförrättande häradsskrifvaren i Lindes fögderi, e. o. landskontoristen
S. Stenbeck, rekvirerade därefter förklaranden »taxeringsbevis
å dels 7m, dels 7r af egendomen Stjernfors jämte därunder lydande Stjern fors

intressenter tillhörande hemman och lägenheter nämligen---»

(i rekvisitionen uppräknades därefter fastigheterna.) Å hvart och ett
af de på grund däraf bekomna bevis var antecknadt: »Stp: 0,50, lösen
med uträkning 1,50, summa två kronor.»

Bevisens antal utgjorde 94, alltså uppgick afgifternas summa till
188 kronor. Förklaranden hänvisade härutinnan till ett vid hans yttrande

bilagdt, af ordinarie domhafvande!! i Lindes domsaga, häradshöfdingen

G. Stendahl, utfärdadt intyg.

I enlighet med den af häradshöfdingen Stendahl följda praxis debiterade
förklaranden därjämte 25 öre för hvarje taxeringsbevis såsom
godtgörelse för besväret med anskaffandet. Denna afgift kunde möjligen
anses hög; emellertid hade förklaranden, som i egenskap af juridiskt
biträde i domsagan hållit några ting därstädes, naturligtvis icke kunnat
frångå det bruk, som följdes af den ordinarie domaren, hvilken enligt
emellan förklaranden och honom träffad öfverenskommelse hela inkomsten
af tinget tillföll.

Uti ifrågavarande fall utgjorde taxeringsvärdenas antal 94. En uträkning
af de å sjundedelen och tjuguåttondedelen belöpande andelar
skulle helt säkert — midt under tingstermin — tagit eu tid af tre
dagar, då därtill, enligt bilagdt bevis, åtgick öfver eu och en half dag
för den vid dylika uträkningar vane häradsskrifvaren och hans biträde.

Klagandenas förmenande, att, utan afseende å hemmantalen, räkneoperationen
skulle inskränkt sig till divisioner med 7 och med 4, vore icke
hållbart. Det vore nämligen för hvar och en bekant, att division med
en produkt icke för alla siffersammanställningar gåfve enahanda resultat
som division med faktorerna, allra minst då dessa utgjordes af ett jämnt
och ett udda tal. Naturligtvis vore det lika felaktigt att använda taxeringsvärdenas
slutsumma som dividend och anse kvoten som de särskilda
hemmansdelarnes sammanlagda taxeringsvärde. Först borde naturligtvis
hemmantalen uträknas och därefter taxeringsvärdena genom en
vanlig analogi.

Af lagfartssökande till styrkande af taxeringsvärde företedda taxeringsbevis
eller debetsedlar förvarades enligt praxis i Lindes domsaga,
liksom i de flesta andra domsagor, i arkivet för att vid påkommande
fall tjäna domaren till verifikation beträffande stämpelbeläggningen.
Klagandenas förmenta rätt att med expeditionen utfå de af förklaranden
rekvirerade taxeringsbevisen vore alltså åtminstone omtvistlig. Klagandena
hade ej heller hos förklaranden, då denne egde dispositionsrätt
öfver de i Lindes domsagas arkiv förvarade handlingar, framstält begäran
om bevisens utfående.

Häradsskrifvares skyldighet eller berättigande att på begäran tillhandahålla
taxeringsbevis å eu del af en fastighet syntes klagandena
draga i tvifvelsmål. Mot denna uppfattning ville förklaranden göra eu
gensaga, i förbigående erinrande därom, att vid åtskilliga så kallade
köpeskillingslikvider förekomma förhållanden, som gjorde dylika bevis
nödvändiga.

Huruvida för ofritt häradsskrifvare kunde anses berättigad att utöfver
den i expeditionsförordningen omnämnda lösen, en krona för hvarje
taxeringsbevis, fordra ytterligare godtgörelse med 50 öre, då bevisen
afsåge en bråkdel af en fastighet, tillkomme icke förklaranden att afgöra.
Inom åtskilliga fögderier vore praxis sådan. Ansåge emellertid
klagandena, att häradskrifvaren i lösen för ifrågavarande bevis debiterat
mera, än honom tillkomme, eller eljest vid expeditionen af förklarandens
rekvisition förfarit oriktigt, borde de ju göra häradsskrifvaren därför ansvarig
och icke förklaranden.

Slutligen omnämnde förklarande!), att den af honom omfattade tolkning
af de å ifrågavarande fall tillämpliga stadgande!! uti gällande
stämpelförordning delades af flere erfarne landtdomare, hos hvilka förklaranden
förfrågat sig.

Då förklarandens tolkning af åberopade stadganden i förordningen
angående stämpelafgiften icke hade oskäl mot sig, då han vid bedömande
af taxeringsvärdena icke innehade någon af lagfartssökandena
företedd handling till samma värdens utrönande, samt då han slutligen
ansåge sig endast i egenskap af sökandenas kommissionär hafva rekvirerat
ifrågakomna taxeringsbevis, hemstälde förklaranden, det klagoskriften
icke måtte till någon min ytterligare åtgärd föranleda.

I yttrandet omförmälda två bevis voro af följande lydelse:

l:o) »Bland inneliggande handlingar tillhörande 1892 års hösteting i
Nya Kopparbergs härad, finnas här förvarade såsom arkivhandlingar
nittiofyra bevis från häradsskrifvaren i Lindes fögderi angående taxeringsvärden
å delar af Stjernfors bruk med underlydande, hvartdera beviset
åtecknadt: ''lösen med uträkning 1,50, stämpel 0,50, summa två kronor’,
och försedt med påskrift, att det tillhörde lagfartsprotokollet § 73 eller
§ 74; hvilket på begäran intygas. Lindesberg den 15 april 1893. G.
Stendahl.»

2:o) »Undertecknad, som i egenskap af biträde å Lindes fögderis
häradsskrifvarekontor var behjälplig tjänstförrättande häradsskrifvaren
Sigurd Stenbeck att uträkna taxeringsvärden å dels V7-del och dels Vasdel
af till egendomen Stjernfors hörande hemman och lägenheter i anledning
af från v. häradshöfdingen H. af Trolle begärd uppgift å samma
värden, får härigenom, enär bemälde Stenbeck för närvarande icke befinner
sig här i staden, intyga, att omnämnda uträkning, omfattande så
väl hemmantal som därå belöpande taxeringsvärden, fordrade en tid af
minst en och en half (UAjdag. Ifrågakomna taxeringsbevis rekvirerades
från häradsskrifvarekontoret sistlidne oktober månad. Lindesberg den

15 april 1893. P. E. Pettersson. Bevittnas af Fr. Victoria räntmästare,
N. Söderqvist, byggmästare.»

Efter därtill lämnadt rådrum inkommo klagandena med påminnelser
af hufvudsakligen följande innehåll:

Någon anmärkning mot det företedda taxeringslängdsuidraget hade,
tvärt emot hvad förklarande!! uppgifvit, icke förekommit vid tinget, såsom
ock med all önskvärd tydlighet framginge af ett intyg af kronolänsmannen
Robsahm. Att förklarandens framställning af huru det tillgått
vid handlingens återställande — hvilket skedde några dagar senare
och sålunda efter tingets afsilande — icke heller vore med sanningen
öfverensstämmande, syntes jämväl af samma intyg.

Därmed vore ock påvisad rätta halten af två af de skäl, förklarande!!
till sitt försvar anfört, nämligen att han skulle handlat såsom klagandenas
ombud och att han efter återlämnandet af taxeringslängdsutdraget
icke haft någon källa för utrönande af de rätta taxeringsvärdena.

Förklarandens hänvisning till protokollets tystnad i detta afseende
såsom bevis för sin uppgift, att ombudet skulle godkänt ett yttrande,
hvilket dock icke vid tinget förekom, måste anses mindre lämplig; ty
om protokollets tystnad härvidlag skulle något betyda, vore det väl
snarare, att någon anmärkning ej vid tinget gjordes emot det företedda
taxeringslängdsutdraget, hvilket af domaren vid tinget emottogs, utan att
vid samma tillfälle återställas.

Det tredje skälet, som åberopades, vore, att taxeringsbevis bort
af klagandena företes rörande just de bråkdelar af fastigheten, hvarå lagfart.
söktes, i det att förklaranden förmenade sig icke hafva varit skyldig
att själf uträkna, huru mycket af taxeringsvärdet belöpte å hvarje andel
i de särskilda hemmanen. Klagandena ansåge sig redan förut hafva
tillfyllest påvisat, hurusom häradsskrifvare icke kunde vara skyldig att
göra sådan uträkning, och att det ej heller kunnat åligga klagandena
att anskaffa annat slags taxeringsbevis än det företedda; men till ytterligare
stöd härför åberopade klagandena en skrift från häradsskrifvaren
C. A. Westerblad, i hvilkens däri gjorda uttalande de öfriga
häradsskrifvare, hvilka i saken tillsports, obetingadt instämt.

Då förklaranden ansåge sig såsom domare ej behöfva göra någon
uträkning, som förefölle honom besvärlig, före han mycket vilse. Om t. ex.
lagfart söktes å 1131/45753 mantal och
bevis å 23,2/a3647 mantal, finge väl domaren själf uträkna, om åtkomsten
räckte eller ej; och om inteckning söktes till säkerhet för en för två
personer gemensam lifränta, hade han väl själf att uträkna det kapital -

belopp, hvarefter stämpeln skulle beräknas, utan att vara berättigad att
härför på vederbörandes bekostnad skaffa sig sakkunnigt biträde.

Ehuru det icke inverkade på saken, borde dock anmärkas, att förklarande^
yttrande: »Först uträknas naturligtvis hemmantalen och därefter
taxeringsvärdena genom en vanlig analogi» vore vilseledande, ty
någon uträkning af hemmantalen hade ej, såvidt lagfartsprotokollet utvisade,
egt rum; och någon analogiräkning hade ej heller behöft ifrågakomma,
enär just de hemmansdelar, hvaraf Vt och VM försålts, voro
försedda med särskilda taxeringsvärden. Då man sålunda kände taxeringsvärdet
å t. ex. Vi7 mantal Backen, erfordrades ju endast en enkel
division af detta värde för att utröna hvad däraf belöpte på Vt och Vas
af V17 mantal. Hvad förklaranden för öfrigt i räknefrågan anfört, vore
af sådan beskaffenhet, att det icke förtjänade något afseende.

Tydligt vore, att det hufvudsakliga, hvarvid klagandena fäst sig,
vore, att förklaranden onödigtvis och utan afseende å det företedda
taxeringslängdsutdraget låtit dem betala för hvardera lagfarten särskildt
taxeringsbevis å hvarje hemmansdel, hvarigenom summan blifvit ansenligt
stor och den enskilda provisionen stigit till icke mindre än 94 tjugufemöringar.
Förklaranden hade begärt nytt taxeringsbevis å alla till
Stjernfors hörande fastigheter, belägna inom Nya Kopparbergs härad,
46 till antalet. Anledningen till att 94 i stället för 92 taxeringsbevis
utfärdats, ehuru de taxerade fastigheternas antal varit 46 och 2 bevis
skulle utfärdas för hvarje, tarfvade förklaring.

Med åberopande af hvad klagandena sålunda och förut i ärendet
anfört anhöllo de, att jag ville föranstalta om åtal mot vederbörande,
på det klagandena måtte återfå det belopp, som enligt deras åsigt obehörigen
uttagits, äfvensom att efter sådant åtals anhängiggörande tillfälle
måtte lämnas dem att vid domstolen framställa vidare yrkanden
rörande ersättning för de besvär och kostnader, hvilka genom ifrågavarande
obehöriga förfarande tillskyndats dem.

Det i påminnelseskriften åberopade intyg från länsmannen Robsahm
samt en likaledes Qinförmäld skrifvelse från häradsskrifvaren Westerblad
åtföljde påminnelseskriften och voro af följande lydelse:

l:o) »På förekommen anledning, och under åberopande utaf ett den
10 december 1892 af mig utgifvet intyg angående af Stjernfors intressenter
vid en lagfartsansökan företedt utdrag af taxeringslängd för år
1891, får jag under edsförpligtelse meddela, att herr v. häradshöfding

H. af Trolle såsom ordförande i Nya Kopparbergs häradsrätt icke vid
eller i rätten vid lagfartsärendets handläggning hade någon invändning
att framställa mot det aflämnade taxeringslängdsutdraget, och att jag ej

heller såsom ombud för Stjernfors intressenter vid samma tillfälle anmodat
herr domhafvanden anskaffa de bevis, som voro erforderliga, utan
var det först senare i domareämbetets lokal i Lindesberg någon tid efter
tinget, och då häradshöfding Trolle själf, som förklarade, att han icke
kunde betjäna sig af taxeringsbeviset i fråga, samt meddelade, att han
hos häradsskrifvaren måst förskaffa sig erforderliga bevis och för den
skull vore bäst taga taxeringsutdraget åter; i anledning af hvilken senare
framställning jag såsom ombud ock återtog utdraget för att till
egarne öfverlämnas. Nya Kopparbergs härads kronolänsmanskontor den
13 juni 1893. J. G. N. Robsahm, kronolänsman.»

2:o) »Grythyttehed 6 jan. 1893. Herr v. häradshöfding A. Olivecrona,
Stockholm. Med anledning af gårdagens skrifvelse får jag meddela, att
någon rekvisition af taxeringsbevis af i skrifvelsen omförmäldt slag icke till
häradsskrifvarekontoret ingått. Vidkommande beskaffenheten af från häradsskrifvarekontoret
utfärdadt taxeringsbevis har häradsskrifvaren ingalunda
någon skyldighet, om ens rättighet, att uti taxeringsbeviset uträkna
taxeringsvärdet för någon viss del af fastigheten, utan är min
åsigt, att denne tjänsteman är pligtig att exakt upptaga de i taxeringslängden
för de olika hemmansdelarne angifna taxeringsvärden. Likväl
torde i taxeringsbeviset en särskild uträkning amnärkningsvis kunna inflyta,
sedan först det i enlighet med taxeringslängden gjorda utdraget
blifvit verkstäldt. Om i sammanhang med taxeringsbeviset en särskild
uträkning af taxeringsvärdet för viss del af fastigheten begäres, måste
väl detta betraktas såsom ett uppdrag af privat natur. Ödmjukast,
C. A. Westerblad.»

I ärendet omförmälda 94 taxeringsbevis infordrade jag från vederbörande
domhafvande. Två af dessa bevis, utmärkta, det ena såsom hörande
till § 73, det andra såsom hörande till § 74 i lagfartsprotokollet,
angåfvo taxeringsvärdena å vissa delar af Stjernfors intressenter tillhörig
»annan fastighet». De öfriga 92 bevisen, 46 för hvardera af nyssberörda
båda paragrafer, meddelade taxeringsvärdet å uppgifna delar af meranämnda
46 jordbruksfastigheter.

De lagstadganden, efter hvilka ifrågavarande ärende var att bedöma,
innefattas i 8, 10 och 31 §§ af kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 5 september 1890. I 8 § stadgas, bland annat, att afhandling
om köp af fast egendom skall, då den för lagfart företes, vara försedd
med stämpel af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens
värde. Vidare föreskrifves i 10 §:

»Då stämpelafgift skall utgå efter värdet af fast egendom, må detta
icke upptagas lägre än nästföregående årets taxeringsvärde, men skall,
hvad angår köp af fast egendom eller öfverlåtelse af kronohemman eller
nybygge, beräknas efter den i penningar bestämda köpe- eller löseskillingen,
så framt denna öfverstiger nämnda värde.

I fråga om fast egendoms taxeringsvärde må debetsedel, så upprättad
som gällande bevillningsförordning föreskrifver, ega lika vitsord
med af vederbörande tjänsteman utfärdadt taxeringsbevis.»

Slutligen innehåller 31 § i förordningen bland annat: »Ambets- eller
tjänsteman, till hvilken stämpel underkastad handling ingifves, bör tillse,
att handlingen är behörigen försedd med stämpel och att stämpeln är
makulerad på sätt i § 23 föreskrifves.

Är handlingen icke behörigen försedd med stämpel och erlägges ej
genast efter erhållen tillsägelse det felande stämpelbeloppet, må handlingen
icke mottagas.»

Det åligger således en lagfartssökande att vederbörligen styrka
taxeringsvärdet å den fastighet, hvarå lagfart sökes; och domaren, som
har sig ålagdt. att å ämbetets vägnar tillse, att köpeafhandling är med
stämpel vederbörligen belagd, måste för detta ändamål jämväl ingå i
bedömande af huruvida lagfartssökanden fullgjort sin skyldighet i afseende
å taxeringsvärdets styrkande. Uraktlåter en lagfartssökande
denna skyldighet, kan detta icke, på sätt förklaranden förmenat, medföra
uppskof med Jagfartsansökningens afgörande till ett annat rättegångstinfälle,
men väl eger domaren i sådant fall, med stöd af nyssberörda
31 §, vägra att mottaga lagfartshandlingarna.

Om domaren likväl mottager handlingarna, utan att lagfartssökanden
uppfylt hvad honom åligger, enligt hvad nyss förmälts, innebär detta i
förhållande till lagfartssökanden ett enskildt åtagande af domaren att
fullgöra hvad sökanden uraktlåtit. Den fordran, domaren erhåller hos
lagfartssökanden genom att anskaffa taxeringsbevis å fastigheten likasom
frågan, huruvida domaren för anskaffandet eger uppbära arfvode, blifver
sålunda en enskild sak mellan domaren och lagfartssökanden. Vid uträknandet
af stämpelns belopp och bedömandet af hvad som till stämpelbeloppets
utredande erfordras handlar domaren emellertid lika fullt under
ämbetsmannaansvar.

Vid nu ifrågavarande lagfartsansökningar ådagalade klagandena genom
företeende af ett utdrag af vederbörande taxeringslängd det sammanlagda
taxeringsvärdet å hela de i Stjernfors intressenters ego varande
ofvan omförmälda 46 fastigheter, med undantag för 8a/272o mantal Norra
Bergsgården n:r 1. Att berörda utdrag icke afsåg värdena å just de

delar af fastigheterna, som försåldes, innebar ingalunda tillräckligt skäl
för förklaranden att underkänna detsamma såsom bevis uti ifrågavarande
hänseende, då det enligt mitt förmenande åligger vederbörande ämbetsman
att i dylika fall göra erforderliga uträkningar, såsom ock i allmänhet
eger rum. Det företedda utdraget gaf dessutom vid handen, att
särskilda taxeringsvärden icke funnos åsätta delar af de i utdraget upptagna
fastigheter. Då sålunda särskilda taxeringsbevis för de nu ifrågakomna
fastighetsandelarne icke erfordrades, följer äfven däraf, att det,
företedda taxeringslängdsutdraget varit för båda lagfartsärendena tillfyllest
beträffande däri omförmälda fastigheter. Förklaranden hade
således vid utöfvandet af den honom åliggande kontrollen i afseende
å ifrågavarande köpebrefs stämpelbeläggning förfarit felaktigt genom
att underkänna det företedda taxeringslängdsutdraget såsom bevis i afseende
å taxeringsvärdet å de däri upptagna fastigheterna och i stället
fordra företeende af taxeringsbevis å en hvar af de försålda fastighetsandelarne.
Jämte det förklaranden borde drabbas af ansvar för detta
sitt fel i domareämbetets utöfning, borde han ock till klagandena återgälda
de kostnader, han därigenom obehörigen ådragit dem.

Vid lagfartsansökningarnas framställande saknades, såsom nämndt,
taxeringsbevis för hemmanet Norra Bergsgården, och klagandena medgåfvo,
att från det af dem återfordrade beloppet finge afdragas hvad
de borde betala för taxeringsbevis å detta hemman. I lösen för
taxeringsbevis angående Norra Bergsgården hade förklaranden ostridigt
betalt och sedermera af klagandena uppburit 2 kronor för hvardera
lagfartsärendet, hvarförutom klagandena måst betala 25 öre för anskaffandet-
af hvarje taxeringsbevis. Tillhopa hade klagandena i berörda
hänseende fått vidkännas en kostnad af 4 kronor 50 öre.

Hvad jag nyss yttrat om behofvet af taxeringsbevis å just de försålda
fastighetsdelarne och om särskilda taxeringsbevis för de båda lagfartsärendena
hade emellertid sin tillämpning äfven i fråga om taxeringsbevis
för hemmanet Norra Bergsgården. Ett taxeringslängdsutdrag hade
således varit tillfyllest, och detta gällande för hela fastigheten, 8ä/''s72o
mantal Norra Bergsgården. Den lagstadgade afgiften härför, nämligen
lösen till häradsskrifvaren och stämpel, skulle hafva utgjort sammanlagdt
en krona 50 öre. Om klagandena hade varit skyldiga att för anskaffande
af sådant bevis — hvilket anskaffande af förklaranden skulle skett icke
såsom tjänsteärende, utan å klagandenas vägnar — lämna förklaranden
ersättning, var, såsom sagdt, en fråga af enskild natur, hvarom det
stod klagandena öppet att själfva föra talan. Då förklaranden till följd
af sin felaktiga åsigt rörande sättet för styrkande af stämpelns rätta

Justitieombudsmannens umbclsbcrätlelse till 1895 ärs riksdag. 7

belopp orsakat klagandena obehöriga kostnader jämväl i nu förevarande
del af ärendet, fann jag förklaranden likaledes härför förfallen till ansvar,
hvarjämte jag, med tillämpning af hvad jag anfört, ansåg, att förklaranden
borde af ofvannämnda belopp, 4 kronor 50 öre, till klagandena
återbära 2 kronor 75 öre.

Hvad angick klagandenas anmärkning, att de nya taxeringsbevisen
bort tillhandahållas dem vid expeditionernas utlösande, fann jag, med
den uppfattning af förhållandena, jag utvecklat, icke anledning att
därpå grunda någon talan mot förklaranden.

• Hvad jag nu anfört har jag återgifvit ur den skrifvelse i ämnet
jag till advokatfiskalen i Svea hofrätt aflat. Jag tilläde i denna skrifvelse
ytterligare, att jag vid bedömande af klagandenas anspråk mot förklaranden
funnit det vara likgiltigt, huruvida t. f. häradsskrifvaren, såsom
förklaranden syntes vilja låta påskina, icke expedierat utdragen ur taxeringslängden
på sätt, förklaranden äskat. Jag hade ej heller kunnat
fästa afseende vid hvad förklaranden, i strid med kronolänsmannen
Robsahms under edlig förpligtelse afgifna intyg, uppgifvit beträffande
hvad i fråga om styrkande af de försålda fastigheternas taxeringsvärde
skulle hafva vid rätten förelupit samt hvad mellan förklaranden och
Robsahin förhandlats efter rättens sammanträde. Förklarandens hänvisning
till lagfartsprotokollet hade jag också funnit sakna all betydelse.

I anledning af hvad i ämnet förekommit uppdrog jag fördenskull
åt advokatfiskalen att ställa vice häradshöfdingen af Trolle under tilltal
inför hofrätten och därvid mot honom utföra talan i enlighet med af
mig lämnade anvisningar; och borde advokatfiskalen tillika, sedan tillfälle
lämnats klagandena att i målet yttra sig, i mån af befogenhet »understödja
de yrkanden om ersättning för kostnader och besvär, som de i
sina påminnelser förklarat sig vilja framställa.

Efter föregången skriftvexling och sedan klagandena i hofrätten uppgifvit
de anspråk på ersättning, som de ville göra gällande, meddelade
hofrätten utslag den 15 juni 1894, däruti hofrätten sig utlät, att, enär
ofvanbemälde lagfartssökande, vid det förhållande att särskilda taxeringsvärden
å de genom öfverlåtelsehandlingarna försålda fastighetsdelarne ej
funnits i vederbörande taxeringslängd utsatta, måste anses genom företeende
af berörda taxeringslängdsutdrag hafva, utom i fråga om de försålda
andelarne af 8%72o mantal Norra Bergsgården, fullgjort den dem
enligt lag åliggande skyldighet att för beräkning af stämpel till fångeshandlingarna
styrka de försålda fastighetsdelarnes taxeringsvärden, samt
för utredning om taxeringsvärdena å de försålda delarne af nämnda
85/272o mantal Norra Bergsgården erfordrats allenast ett taxeringsbevis,

upptagande taxeringsvärdet å hela heramansdelen; ty och som lagfartssökandena
följaktligen ej varit skyldiga att vidkännas någon kostnad för
taxeringsbevis utöfver hvad till ett bevis angående 85/272o mantal Norra
Bergsgården erfordrats, men af Trolle genom sitt anmärkta förfarande
tillskyndat lagfartssökandena, utöfver vederbörliga afgifter för ett taxeringsbevis
angående 85/272o mantal Norra Bergsgården jämte det arfvode
till af Trolle lagfartssökandena inedgifvit för anskaffande af dylikt bevis
25 öre eller tillhopa en krona 75 öre, ytterligare kostnader för taxeringsbevis
till sammanlagdt belopp af 209 kronor 75 öre, alltså pröfvade hofrätten
rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, döma af
Trolle för det felaktiga förfarande vid domareämbetets utöfning, han sålunda
låtit komma sig till last, att höta femtio kronor, äfvensom förpligta
af Trolle att till Olivecrona, kaptenen grefve Mörner, professorn grefve
Mörner och Carlberg återbetala berörda obehörigen uppburna belopp
två hundra nio kronor 75 öre jämte fem procent årlig ränta därå från
den 1 december 1892, då, enligt hvad å motsidan uppgifvits och af Trolle
lämnat obestridt, expeditionerna i lagfartsärendena senast blifvit utlösta,
till dess betalning komme att ske; och tillerkände hofrätten tillika
Olivecrona, kaptenen grefve Mörner, professorn grefve Mörner och Carlberg
ersättning för deras kostnader å målet.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

På de af kronofogden E. Samzelius anförda underdåniga besvär^™”™^**
öfver Göta hofrätts utslag den 26 maj 1893, angående åtal mot Samzelius man m. m.
för försummelse såsom utmätningsman m. m. (se ämbetsberättelsen till
1894 års Riksdag, sidd. 27—33), har Kongl. Maj:t meddelat utslag den 4
juli 1894, däruti Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att göra ändring
i hofrättens utslag.

De besvär, som af advokatfiskal i hofrätten öfver Skåne
Blekinge, efter förordnande af mig, hos nämnda hofrätt anförts öfver /äring vid
domkapitlets i Lund den 3 juni 1893 meddelade utslag på åtal motk!>rko“ämmakyrkoherden
J. C. E. Åkeson-Lundegård angående fråga om oriktig
protokollsföring (se ämbetsberättelsen till 1894 års Riksdag, sidd. 38—42)
äro numera, efter det vittnesförhör i målet hållits inför Frosta häradsrätt,
af hofrätten afgjorda genom utslag den 3 september 1894. Hofrät -

ten yttrade däri, att, enär det, mot kyrkoherden Åkeson-Lundegårds
bestridande, icke blifvit ådagalagdt, att han i åtalade afseenden felaktigt
förfarit, funne hofrätten ej skål göra ändring i det slut, öfverklagade
utslaget innehölle.

Då vidare bevisning icke syntes kunna i målet förebringas, har jag
låtit hofrättens utslag vinna laga kraft.

åtal*fana1’ * en miS frigifven skrift anförde Johannes Olsson i Rudstorp

Sedan klaganden m. fl. till femte allmänna sammanträdet under vårtinget
1891 med Mellansysslets tingslag instämt, bland andre, Näsfors
aktiebolag med yrkande om ersättning för skada, orsakad af en utaf
bolaget i Fryks- eller Norselfven vid Näsfors uppförd regleringsdam, och
till stöd för sin talan vid häradsrätten företett ett i protokollet för den
13 maj 1891 intaget, af Nils August Andersson i Enås, Lars Johan Andersson
i Snarås och Anders Gustaf Nilsson i Skårbol underskrifvet värderingsinstrument,
däruti skadorna å klagandens mark uppskattats till 243
kronor 25 öre, hade häradsrätten i utslag den 22 december 1891 bifallit
käromålet och, under förklarande att skadan icke kunde antagas vara
mindre, än hvad i målet hörda vittnena, ofvanbemälde N. A. Andersson,
L. J. Andersson och A. G. Nilsson, uti sina besigtnings- och värderingsinstrument
upptagit, dömt bolaget att till kärandena utgifva i utslaget
omförmälda belopp. Det belopp, som häradsrätten tillerkänt klaganden,
hade emellertid blifvit satt till endast 36 kronor, oaktadt förenämnda
vittnens värderingsinstrument, som lagts till grund för häradsrättens
bedömande af skadan, upptoge klagandens lidna skada till dels 207
kronor 25 öre och dels 36 kronor. Detta förbiseende syntes finna sin
förklaring däruti, att värderingsmännen icke understrukit klagandens
namn, där det första gången i instrumentet förekomme, hvadan vid ett
flyktigt betraktande det kunde förefalla, som om de klaganden första
gången godtgjorda siffror skulle tillkomma Lars Magnussons i Rudstorp
sterbhus; men då klaganden, som först efter vadetidens slut fått
del af häradsrättens utslag och därförut varit nöjd med den upplysning,
som muntligen meddelats honom, eller att kärandena »vunnit målet emot
Näsfors aktiebolag», härigenom gått förlustig ett ersättningsbelopp af
207 kronor 25 öre, och klaganden icke kunde nöja sig med häradsrättens
på ett uppenbart misstag beroende utslag, anhölle klaganden om
mitt biträde för att af den, som vederborde, utfå sistnämnda belopp.

Vid klagoskriften voro i styrkt afskrift fogade utdrag af domboken
vid Mellansysslets tingslags häradsrätt i omförmälda mål; och inhämtades
af dessa utdrag:

att kärande i målet varit, bland andre, Lars Magnussons i Rudstorp
sterbhus och klaganden Johannes Olsson därsammastädes;

att å kärandesidan under målets handläggning åberopats tre besigtningsinstrument,
af hvilka ett, utgifvet den 4 juli 1890, i hithörande
delar var af följande lydelse, med de ord understrukna, som här äro
kursiverade:

»Afskrift. På begäran af åtskilliga hemmansegare i Rudstorp äfvensom
Anders Nordqvist i Rud, instälde sig undertecknade denna dag hos
Johannes Olsson i Rudstorp att hålla syn och värdering å dels efter
Frykselfven nämnda hemman tillhöriga egor å dels förstörd skörd och
mer och mindre skadad skörd och mark, hufvudsakligen förorsakad genom
dambyggnad af Näsfors bolag; enligt den 7 sistlidne maj förrättad syn
vid nämnda dambyggnad och utstakning å marken efter det höga vattenståndet
ansågs så mycket öfverstiga det vanliga normala vattenståndet,
att nedanskrifna skadestånd anses af nämnda bolags dambyggnad förorsakad.
Vid förrättningen voro strandegarne närvarande äfvensom om -

bud för Näsfors bolag, landtbrukaren herr B. G. Arfvidsson å Skog,
och företogs värderingen i följande ordning:

Rudstorp Lars Magnussons sterbhus......................................................... 1: 50

d:o Johan Olsson första årets vall ansågs förlust 25 lisp. hö 7: 50

Råggärdet. besådd med nära 5 tr. ansågs förlust förutom
hvad trafikerande timmeregare ålagt enl. syneprotokoll
af den 27/s d. å. utgöra 15 tr. råg värde radt

till .................................................................................... 150: —

1 samma gärde af vattnet igenflutna 605 famnar diken

ä 5 öre pr famn..................................................................... 30: 25

3 års vall skadad för 60 lisp. hö ä 6 kronor pr skeppund 18: —

Rudstorp Joll. Olssons 4:de årets vall skadad för............................ 6: —

Vallplöjor för försenad såning värderad ........................... 25: —

Trädesåker för igenflutna diken och omplöjning............ 5: —

Nils Magnusson:

Rud. Anders Nordqvist:

S:ma kronor 391: 75

Ofvanstående skadeersättning med tillsammans 391 kr. 75 öre är af
oss syne- och värderingsmän sålunda befunnit och värderat efter bästa
förstånd. Rudstorp den 4 juli 1890. L. J. Andersson, Snarås, Nils Aug.
Andersson, Enås, Anders Gust. Nilsson, Skårbol. Vidimeras: M. Östlund,
Oskar Johansson, Rudstorp»;

att de personer, som utfärdat ofvanstående instrument, blifvit i målet
hörda såsom vittnen och vitsordat riktigheten däraf;

samt att häradsrätten genom utslag den 22 december 1891 afgjort
målet och därvid, efter att först, på grund af framstäld anmärkning från
svarandesidan, af anförda orsaker hafva förklarat den af Lars Magnussons
i Rudstorp sterbhus in. fl. förda talan icke i målet kunna komma
under bedömande, beträffande öfrige kärandes, bland andre klagandens,
påståenden sig utlåtit, att häradsrätten af hvad i målet förekommit funnit
vara ådagalagdt, att den genom ifrågavarande regleringsdam dem
förorsakade uppdämning af vattnet i Norselfven åstadkommit skada å
kärandenas utmed elfven belägna åkrar och ängar och att denna skada
icke kunde antagas vara mindre, än hvad i målet hörda vittnena Nils
August Andersson i Enås, Lars Johan Andersson i Snarås och Anders
Gustaf Nilsson i Skårbol uti sina besigtnings- och värderingsinstruinent
upptagit eller, såsom det hette i utslaget, »för käranden Joh. Olsson
i Rudstorp trettiosex kronor», hvarefter för 15 öfrige kärande vissa
belopp angåfvos; och förpligtades Näsfors aktiebolag att genast mot
kvitton till en hvar af sistbemälde 16 kärandeparter utgifva det belopp,
hvartill omstämda skada, enligt hvad ofvan angifvits, för honom uppgått,
samt att utgifva ersättning för rättegångs- m. fl. kostnader. Utslaget
var å häradsrättens vägnar undertecknadt af vice häradshöfdingen P.
A. Dalén.

Sedan handlingarna blifvit Dalén delgifna, androg denne i afgifvet
yttrande:

I de till grund och stöd för ifrågavarande käromål företedda besigtningsinstrumenten
hade hvar och en af kärandena fått sin särskilda
afdelning tydligt utstakad och utmärkt genom namnets understrykning.
Instrumentet af den 4 juli 1890, hvilket utgjort grund och stöd
för bland andra särskildt klagandens ersättningsanspråk i målet, vore
äfvenledes sålunda uppstäldt, hvadan ingen kunde tro annat, än att besigtningsmännen
tänkt sig, att de skador och ersättningsbelopp, som
upptagits i den för Lars Magnussons i Rudstorp sterbhus lämnade afdelningen
uti instrumentet, skulle hänföras till sterbhuset, och att sålunda
de af klaganden nu fordrade 207 kronor 25 öre skulle tillkomma samma .
sterbhus.

Efter Lars Magnussons sterbhus stode visserligen Joh. Olssons namn,
men utan understrykning, hvarför det icke kunde antagas, att hans namn
där betydde annat, än att han vore representant för sterbhuset, hvilket
antagande vunne stöd såväl af kärandeombudets i målet lämnade uppgifter
som ock af kärandenas för samma ombud utfärdade fullmakt, hvilken
undertecknats af, bland andre, »Lars Magnussons stärfhus igenom
Joh:s Olsson Rudstorp förmyndare».

Vid sådant förhållande och då för öfrigt det af en hvar kärande
fordrade beloppet icke uppgifvits annat än i en summa för dem alla
såväl i stämningsansökningen som vid utvecklingen af käromålet, så att
domstolen däraf icke haft någon ledning för bedömande, huru mycket
hvar och en fordrat för sig, samt ej heller de såsom vittnen i målet
hörde besigtningsmännen yttrat sig annorledes än allmänt öfver uppgifterna
i besigtningsinstrumenten, som de tagit på ed, funne Dalén icke,
att häradsrätten kunnat i målet döma annorledes, än som skett.

Tvifvelaktigt vore till och med, om ens namnet Joh. Olsson, som
förefunnes i den för Lars Magnussons sterbhus afsedda afdelningen af
besigtningsinstrumentet den 4 juli 1890, verkligen afsåge klaganden, ty
i målet talades äfven om en annan Joh. Olsson i Rudstorp, en yngre
Joh. Olsson, hvilken icke vore någon själfständig sakegare i detta mål,
men mycket väl kunde vara en af Lars Magnussons sterbhusdelegare
och såsom sådan särskildt nämnd inom sterbhusets afdelning.

Beträffande den upplysning, som »muntligen» meddelats klaganden
därom, att han och hans medparter »vunnit målet mot Näsfors aktiebolag»,
hade någon dylik underrättelse icke lämnats af Dalén, ej heller,
honom veterligen, af någon annan å domsagans kansli. Klaganden hade,
i den öfriga kanslipersonalens närvaro, vid ett samtal med Dalén i början
af år 1892 uppgifvit, att denna upplysning lämnats honom af kärandenas
ombud i målet, agenten Karl Oskar Andersson, hvilken, såsom Dalen
ville erinra sig, samma dag, som utslaget afkunnades, å nämnda kansli
utlöst detsamma. Denna klagandens uppgift, hvars riktighet Dalén saknade
anledning betvifla, utgjorde ett ganska tydligt bevis därpå, att
kärandeombudet haft samma uppfattning af klagandens rått i målet som
domstolen.

Mycket betecknande vore äfven, att klaganden själf i sin skrift gjort
sig skyldig till ett liknande misstag, som han förevitade häradsrätten, i
det han i det nu fordrade beloppet inberäknade äfven en krona 50 öre,
som dock under alla omständigheter måste anses hafva förts Lars Magnussons
sterbhus till godo. Klaganden syntes alltså själf långt ifrån ega
någon riktig uppfattning af merberörda syneinstrument. Hvad klaganden

i sin skrift anfört föranledde icke till någon ändring i Daléns öfvertygelse
om hvad, som enligt handlingarna i målet rätteligen borde klaganden
tillkomma, ty det vore icke visadt, att, emot hvad Dalén nu
anmärkt, klaganden borde tillkomma mera, än honom tilldömts, särskildt
med afseende därpå, att hans namn förekomme understruket i besigtningsinstrumentet
först efter de belopp, som nu af honom obehörigen
fordrades.

Klaganden hade, om han lidit någon förlust, hvilket Dalén icke kunde
finna, själf ådragit sig densamma, dels genom att ej vid häradsrätten
visa, att nämnda belopp bort tillkomma honom personligen, och dels
genom försummelse att erlägga vad. Af häradsrätten vore den förlusten
dock under inga förhållanden vallad, men möjligen af kärandeombudet,
som ej vid häradsrätten visat, huru rätta förhållandet verkligen vore,
och som sedermera underlåtit att erlägga vad. Dessutom vore vad erlagdt
af svaranden i målet, och Dalén kände icke utgången däraf.

Dalén anhöll, på grund af hvad han anfört, att klagoskriften måtte
lämnas utan afseende.

Med anledning af Daléns yttrande afgaf klaganden påminnelser, däri
han bland annat förklarade, att han i sin klagoskrift oriktigt uppgifvit
de uppskattade skadorna å hans mark till 243 kronor 25 öre i stället
för 241 kronor 75 öre, och att följaktligen 205 kronor 75 öre vore det
belopp, hvaraf han genom häradsrättens förbiseende gått förlustig och
som han alltså yrkade att utfå. Vidare åberopade klaganden ett intyg
af värderingsmännen, att endast en person med namnet Johannes Olsson
funnes i Rudstorp.

Då Dalén anfört, att vad emot häradsrättens utslag blifvit erlagdt
af klagandens motpart, och att Dalén icke kände utgången däraf, bifogade
klaganden Svea hofrätts den 16 december 1892 meddelade dom i salcen.

På grund af hvad klaganden anfört och då Dalén icke kunnat åberopa
något giltigt eller lagligt skäl för det misstag, han låtit komma
sig till last, vidhölle klaganden sitt yrkande att af Dalén utfå ofvannämnda
belopp 205 kronor 75 öre, hvarjämte klaganden begärde ersättning
för de kostnader, hans hos mig gjorda anmälan ådragit honom.

Vid klagandens påminnelser voro''fogade dels Svea hofrätts ofvannämnda
dom, hvarigenom hofrätten förklarat sig ej finna skäl att göra
ändring i häradsrättens utslag, dels ett så lydande intyg:

# »Undertecknade syningsmän få härmed på begäran intyga angående
syningsinstrumentet af den 4 juli 1890, som upptager skadeersättning
för strandegare i Rudstorp & Rud, följande: Lars Magnussons i Rudstorp
stärbhus är i instrumentet upptaget skadeersättning på endast 1 krona

50 öre. Sedan upptages i instrumentet Johannes Olssons skadeersättning
i flera poster till saminanräknadt belopp af 241 kronor 75 öre och
att ej någon annan person med namnet Johannes Olsson förekommer i
instrumentet än den ifrågavarande, äfvensom att Johannes Olsson är en
själfständig man. Betygar St. Kil den 29 januari 1894. L. J. Andersson,
Snarås, Nils Avig. Andersson, Enås, Anders Gustaf Nilsson, Skårbohl.»

* *

Till grund för bedömande af den skada, som häradsrätten ansåg
kärandena hafva lidit genom svarandebolagets förvållande, förklarade
häradsrätten, såsom af dess utslag framgår, böra läggas de af kärandena
åberopade, med vittnesed bestyrkta besigtningsinstrument, af hvilka
det den 4 juli 1890 utgifna angick skador, som genom uppdämningen
tillskyndats klagandens och andras egor. Utslaget borde alltså utgöra
en noggrann tillämpning af besigtningsinstrumentets innehåll. Tager
man i betraktande sistberörda instruments ordalydelse i och för sig,
angaf detsamma obestridligen beloppet af de Johannes Olsson i Rudstorp
tillskyndade skador till sammanlagdt 241 kronor 75 öre. Häradsrätten
tilläde likväl klaganden allenast 36 kronor i skadestånd, ity att
häradsrätten, såsom det framgår af besigtningsinstrumentet och hvad
under skriftvexlingen härstädes förekom, tillerkände klaganden ersättning
endast med de belopp, som finnas i instrumentet angifna efter hans
namn, där det förekom understruket, men ej för de belopp, tillhopa 205
kronor 75 öre, som därförinnan voro vid hans namn upptagna. Dalén
åberopade till försvar härför främst, att hvar och en af kärandena skulle
i syneinstrumentet fått sin särskilda afdelning tydligt utstakad och utmärkt
genom namnets understrykning. Den omständigheten, att klagandens
namn ej var understruket, där det först förekom i instrumentet,
kunde likväl ingalunda i och för sig innebära tillräcklig anledning att
gifva åt instrumentets innehåll en annan tolkning än den, som af dess
ordalag med tydlighet betingades.

Ett ytterligare stöd därför, att sagda belopp om tillhopa 205 kronor
75 öre ej skulle afse klaganden, utan Lars Magnussons sterbhus, trodde
Dalén sig finna däri, att klaganden såsom förmyndare undertecknat kärandefullmakten
i målet å sterbhusets vägnar. Sterbhusets skadeersättningsbelopp
var dock otvifvelaktigt i instrumentet begränsadt till en krona
50 öre. Att instrumentet icke närmare angaf, hvari de därtill värderade
skadorna bestodo, talade i sin mån emot, att de därefter upptagna beloppen
för särskildt uppgifna skador skulle gälla sterbhuset. De i
rättegången företedda handlingarna gåfvo ej heller någon anledning till

.Justitieombudsmannens umbetslerättelse till 1895 års riksdag. 8

det af Dalén likaledes framkastade antagandet, att namnet Johannes Olsson,
där det först förekom, skulle afse någon särskild af delegarne i Lars
Magnussons sterbhus.

Häradsrätten hade således enligt min åsigt — därest dess utslag,
såvidt det tillerkände Johannes Olsson endast 36 kronor i skadeersättning,
icke tillkommit af vårdslöshet och förbiseende, hvilket måste anses
mest sannolikt — vid pröfning af syneinstrumentets innehåll i ifrågavarande
del ådagalagt oförstånd och oskicklighet, hvarigenom klaganden
gått miste om större delen af den skadeersättning, som eljest, med hänsyn
till den i målet förebragta bevisning och domstolarnes uppfattning af
denna bevisnings betydelse, skolat honom tillkomma.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Svea hofrätt att mot
Dalén, såsom för häradsrättens utslag ensam ansvarig, anhängiggöra och
utföra åtal inför hofrätten, med yrkande om ansvar enligt 25 kapitlet
17 § strafflagen samt om förpligtelse för honom att med belopp, som
klaganden, i målet hörd, kunde komma att angifva, godtgöra klaganden
för mistad skadeersättning och för häfda kostnader.

Å det till följd häraf anstälda åtalet meddelade hofrätten utslag den
4 december 1894. Hofrätten utlät sig däruti, att, enär, med afseende å
hvad Dalén anfört och hvad i målet i öfrigt förekommit, Dalén icke genom
anmärkta förfarandet kunde anses hafva gjort sig skyldig till ansvar eller
ersättningsskyldighet, funne hofrätten advokatfiskalens i målet förda talan
icke kunna bifallas.

Öfver detta utslag äro, jämlikt uppdrag af mig, underdåniga besvär
af advokatfiskal anförda.

Fråga om fei Den G december 1894 har Kong!. Maj:t meddelat utslag på de af
"''hetsförord- advokatfiskal i Göta hofrätt, jämlikt förordnande af mig, anförda unnmgen.
derdåniga besvär öfver hofrättens utslag den 23 december 1892 på ett
mot domprosten A. Rosell m. fl., såsom ledamöter af domkapitlet i Göteborg,
af justitieombudsmannen anstäldt åtal i fråga om förment fel mot
tryckfrihetsförordningen (se ämbetsberättelsen till 1893 års Riksdag, sidd.
62—66). Kongl. Maj:t har därvid förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.

Likasom i min senast afgifna ämbetsberättelse vill iag till den nu
<ien, som ej lämnade redogörelsen för åtalen foga några meddelanden rörande af mig
föraniedt åtal.Under nästlidna år slutligen handlagda ärenden, som väl ej föranledt

åtal, men hvilka dock ej aflupit, utan att rättelse skett i fråga om
följderna af begångna ämbetsfel, eller vederbörandes uppmärksamhet fästs
å vissa af dem förbisedda föreskrifter i gällande lag eller annars af mig
vidtagits åtgärd, som synts mig af omständigheterna påkallad.

Mot sjömanshusombudsmannen i Halmstad anmäldes, att lian vid afoch
påmönstringar af sjömän vid sjömanshuset för hvarje gång påförde
vederbörande, utöfver hvad lag stadgade, en afgift af en krona under
namn af »bevis tecknadt å sjömansrullan».

Sedan ombudsmannen i afgifvet yttrande förmält sig hafva upphört
att fordra lösen för bevis af ifrågavarande beskatfenhet och förklarat sig
villig att till vederbörande återbära, hvad lian i sådant afseende uppburit,
fann jag den gjorda anmälan ej föranleda vidare åtgärd.

Uti eu ingifven klagoskrift anförde P. A. Oja, att, sedan Neder-Torneå
och Carl Gustafs tingslags häradsrätt på ansökning af klaganden, att dennes
broder Isak William Oja måtte för död förklaras, genom beslut den 18
februari 1890 förordnat, afl, kungörelse härom skulle i vederbörlig ordning
utfärdas, kungörelse i ämnet ej införts i Post- och Inrikes tidningar
förr än den 22 september 1891. För den därutinnan ådagalagda försummelsen
hade vederbörande t. f. domhafvande af Svea hofrätt genom
utslag den 15 november 1892 dömts till ansvar och ersättning. Emellertid
hade klaganden sedermera inhämtat, att kungörelsen vore felaktig
så till vida, att dels den efterlyste benämnts Johan Wilhelm Oja, dels
ock häradsrättens beslut angående efterlysningen angifvits vara meddeladt
den 12 juli 1890. Klaganden yrkade fördenskull, att jag måtte förhjälpa
honom till rättelse och ersättning.

Sedan t. f. domhafvande!! häröfver yttrat sig samt dels visat, att ny
kungörelse af vederbörligt innehåll blifvit införd, dels genom ingifvet
intyg styrkt, att han i anledning af den gjorda anmälan hos utmätningsman
nedsatt ett belopp af 200 kronor, som P. A. Oja egde lyfta, fann
jag klagoskriften icke till vidare åtgärd föranleda.

F. E. Hallén klagade hos mig dels däröfver, att kronofogden i Tjusts
fögderi vägrat att meddela verkställighet å eu af Norra och Södra Tjusts
häradsrätt den 28 september 1893 meddelad dom, dels ock däröfver, att
kronofogden meddelat sitt beslut härutinnan genom en resolution, som

Hallén måst lösa medelst erläggande af densamma åsatt stämpel till
belopp af 3 kronor.

Häröfver hörd anförde kronofogden hufvudsakligen, att^domen icke
blifvit företedd i hufvudskrift och att, då 54 § utsökningslagen stadgade,
att den, som ville erhålla utmätning på grund af dom eller utslag, skulle
till utmätningsman ingifva domen eller utslaget, därmed icke kunde förstås
annat än denna handling i hufvudskrift, som endast i ett exemplar
till part utskrefves. Tillika anmärkte kronofogden, att domen endast
företetts i transsumt, och fann sig äfven af den omständigheten hafva
varit förhindrad att verkställa utmätningen.

1 anledning däraf fäste jag i en till kronofogden aflåten skrifvelse
hans uppmärksamhet därpå, att, då hvarje expedition vore en afskrift af
den i vederbörande domstols eller annan myndighets arkiv förvarade
hufvudskrift, däraf expeditionen vore en utskrift, samma vitsord måste
tillerkännas såväl den ena som den andra i vederbörlig ordning utfärdade
expeditionen, och att det i detta afseende vore utan all betydelse, att
vissa expeditioner i afseende å lösen och stämpelbeläggning i expeditionstaxan
och stämpelförordningen hänfördes underrubriken: »afskrift».
Såsom jämväl Hallén anmärkt, skulle en ^person stå rättslös, därest
den expedition, som af kronofogden beteckl^des såsom hufvudskrift, förkomme.
Ej heller den omständigheten, att doh*en företetts allenast i
transsumt, ansåg jag lägga hinder i vägen för verkställigheten, då nämligen
det företedda transsumtets beskaffenhet icke gifvit anledning att
antaga, att de uteslutna delarne innehållit något, som kunnat inverka på
den begärda verkställigheten. I allt fall skulle det, enligt nun uppfattning,
hafva berott på den betalningsskyldige att i sådant afseende göra
invändning.

Äfven i fråga om beslutets meddelande genom en resolution attsåg
jag kronofogden hafva förfarit oriktigt. Jämlikt 9 § utsökningslagen.
skulle utmätningsman, därest han funne hinder möta för utmätning, anteckna
sådant i dagboken, ur hvilken han vore skyldig meddela skriftligt
intyg, när sådant begärdes. Enligt denna föreskrift borde kronofogden,
då Hallén begärde bevis om vägrad verkställighet, hafva meddelat
intyg därom genom utdrag af dagboken, däri anteckning skett om det
hinder, kronofogden ansett förefinnas för verkställigheten. För ett sådant
bevis hade lösen och stämpel utgjort tillhopa en krona, hvadan alltså
den utgift, som i detta hänseende obehörigen drabbat Hallén, utgjorde
2 kronor.

Sedan jag sålunda erinrat kronofogden om det enligt min åsigt oriktiga
i hans förfarande, och han därefter, med anledning af min framställ -

ning, förklarat sig villig att ersätta Hallén den utgift, som till följd
af det anmärkta expeditionssättet obehörigen drabbat denne, fann jag,
med afseende å omständigheterna i ärendet, ej skäl att däri vidtaga
ytterligare åtgärd.

Sedan styrelsen för Karlstads fruntimmersbadhusbolag för fullföljd
af talan mot Svea hofrätts den 11 december 1891 gifna dom i sak mellan
bemälda styrelse, å ena, samt ingeniören H. Hallström, å andra sidan, i
taka händer nedsatt det belopp, hvarom i saken blifvit dömdt, hade
Hallström hos länsstyrelsen i Värmlands län begärt att mot bifogad borgensförbindelse
utfå det af bolagsstyrelsen aflämnade bevis om nedsättning
af ifrågavarande medel, hvilket bevis blifvit från nedre justitierevisionen
öfversändt till länsstyrelsen. Länsstyrelsen, som öfver ansökningen
infordrade bolagsstyrelsens förklaring, medgaf visserligen genom
utslag den 10 juni 1892 bevisets utbekommande, men icke omedelbarligen,
utan först sedan beslutet om bevisets utgifvande vunnit laga kraft,
och meddelade hänvisning till besvär öfver utslaget. Sedan saken ytterligare
dragit ut på tiden, därigenom att den myndighet, till hvilken länsstyrelsen
gifvit besvärshänvisning, förklarade sig obehörig att upptaga
de af bolagsstyrelsen öfver utslaget anförda besvär och återförvisade
målet till länsstyrelsen för meddelande af ny besvärshänvisning, klagade
Hallström hos mig öfver länsstyrelsens åtgöranden i nu omförmälda afseende^
under yrkande om ansvar å vederbörande, för det Hallström obehörigen
uppehållits i utfående af sin rätt, samt om ersättning för därigenom
lidna förluster och häfda kostnader.

öfver denna anmälan infordrade jag förklaring från vederbörande.
Sedermera återkallade emellertid klaganden sin angifvelse; hvarjämte
den person, hvilken såsom t. f. landssekreterare tillika med landskamreraren
deltagit i ärendets handläggning, i en ingifven skrift förklarade
sig vara villig att, därest saken kunde nedläggas, hålla klaganden skadeslös
för den kostnad och oförrätt, som genom anmälda förhållandet
honom tillskyndats. Med anledning häraf, och ehuru jag ansåg fel föreligga
särskildt därutinnan, att den i länsstyrelsens ofvannämnda utslag
meddelade bestämmelse, att beviset skulle klaganden tillhandahållas, först
sedan utslaget vunnit laga kraft, stode i strid med 52 § utsökningslagen,
fann jag skäligt låta vid återkallelse!! bero. Mitt beslut härutinnan meddelade
jag genom utdrag af diariet länsstyrelsen för egen kännedom
och delgifning med vederbörande.

Blinde korgmakare!! A. Boman anmälde hos mig, att, ehuru han
under sin elevtid vid Kongl. institutet för blinde år 1886 fått ett stipendium
sig tilldeladt, hade han ännu icke bekommit samma stipendium,
som i stället utgifvits till annan person. Sedan direktorn vid nämnda
institut, öfver Bomans anmälan hörd, styrkt, att han dåmera till denne
utbetalt berörda stipendiums belopp jämte ränta, fann jag klagoskriften ej
till vidare åtgärd föranleda.

I en till mig ingifven skrift klagade Sven Jönsson i Ytterberg,
att han vid köpeskillingslikvid angående ett af honom år 1889 å exekutiv
auktion inropadt hemman inom Svegs socken fått utbetala 54 kronor
94 öre mer än det belopp, hvartill köpeskillingen uppgått. Sedan jag
infordrat förklaring från förrättaren af köpeskillingslikviden och, med anledning
af hvad i ärendet förekommit, lämnat honom rådrum att enligt
af inig gifven anvisning hålla klaganden skadeslös, styrkte förrättningsmannen,
inom jämväl af mig förelagd tid, att han hos Konungens befallningshafvande
i Jämtlands län för klagandens räkning nedsatt 54
kronor 94 öre jämte ränta och fordrad kostnadsersättning. Härom lämnade
jag klagandens ombud underrättelse, hvarefter ärendet afskrefs
ur diariet.

I två särskilda den 11 och den 30 april nästlidna år ingifna skrifvelse!-
gjordes hos mig anmälningar, gående därpå ut, att i kammarkollegii
arkiv ärenden, som dit remitterats från kollegium för verkställande
af vissa undersökningar, icke handlades i den ordning de inkommit
och med den skyndsamhet, som skäligen kunde förväntas. Den
ena af dessa båda anmälningar, som afsåg en remiss till kammararkivet
af den 2 juni 1892, blef, sedan i afgifven förklaring upplysts, att, erforderlig
utredning dåmera i tjänstememorial den 12 maj nästlidna år aflämnats
till kammarkollegium, och sedan klagandena återkallat angifvelsen,
afskrifven från vidare handläggning.

Den andra anmälan angick en remiss till kammararkivet af den 18
april 1893. I däröfver afgifvet yttrande medgaf arkivarien, att denna
remiss ännu vore beroende på hans åtgärd, men sökte visa, att någon
försummelse därutinnan icke läge honom till last; och kammarkollegium
anförde i den skrifvelse, hvarmed kollegium beledsagade arkivariens förklaring,
att kollegium ansåge densamma fullt nöjaktig.

Sedan påminnelser i ärendet till mig ingifvits, åtföljda af en enligt
kammarkollegii diarium uppgjord förteckning på obesvarade remisser
till kammararkivet, fann jag anledning att genom besök i arkivet underrätta
mig om arbetets gång därstädes. Jag inhämtade därvid, att på
arkivariens åtgärd ännu voro beroende åtskilliga mål, som under åren
1891—1893 inkommit till kammararkivet. Beträffande de tre mål, som
från år 1891 kvarstodo, upplyste arkivarien, att desamma vore under
utarbetande och samtliga torde kunna inom 1894 års utgång aflämnas.
Arkivarien meddelade tillika, att dessa mål vore af särdeles invecklad
beskaffenhet och kräfde ett mycket drygt arbete. Deras och öfriga
måls tillbakasättande hade tillika berott på den stora mängd ärenden
af trängande ekonomisk betydelse, som, rörande inlösen af frälseränta!*
in. in., under de senare åren öfverlämnats till kammararkivet.

Ehuru jag ej fann mig föranlåten att mot vederbörande vidtaga
någon åtgärd, i anledning af hvad sålunda förekommit, och fördenskull
från vidare handläggning afskref jämväl sistberörda anmälan, ansåg
jag likväl nödigt att i en till kammarkollegium aflåten skrifvelse, med
erinran om de båda anmälningarnas innehåll, bringa hvad jag vid mitt
besök i kammararkivet inhämtade till kollegii kännedom för den åtgärd,
kollegium kunde finna skäligt vidtaga i ändamål att söka för framtiden
förebygga oskäligt dröjsmål vid behandlingen i kammararkivet af dit
remitterade ärenden.

Under år 1893 gjordes hos mig en anmälan, afseende förment oriktig
tillämpning af den s. k. mellanrikslagen. Berörda anmälan, som angick
importen af norsk margarin, fann jag, efter vederbörandes hörande, ej till
någon vidare åtgärd föranleda. Jag kunde nämligen ej undgå att, oafsedt
hvad klaganden åberopat, fästa afseende vid hvad som anförts i statsrådsprotokollet
af den 21 februari 1890, vidfogadt den kongl. propositionen
angående mellanrikslagen, samt å hvad angående tolkningen af det ifrågavarande
lagstadgandet blifvit af eu ledamot af statsrådet anfördt i Riksdagens
andra kammare vid behandlingen därstädes den 15 mars 1893
af väckt fråga om skärpta bestämmelser för försäljning af margarin.
Sedermera upprepades under början af år 1894 klagomålen angående
mellanrikslagens tillämpning genom en anmälan rörande import af jäst
från Norge. Ej heller denna anmälan ansåg jag kunna till någon åtgärd
från min sida föranleda.

Men sedan 1894 års Riksdag beslutit att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utredning angående beskaffenheten och omfattningen

af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförliållanden samt därefter för Riksdagen
framlägga resultaten af den verkstälda utredningen och göra den framställning
i ämnet, som af omständigheterna påkallades, ansåg jag mig
böra till det afseende, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt därå fästa,
till Kongl. Maj:t öfverlämna handlingarna till nyssnämnda båda anmälningar.

Enahanda förfarande har jag vidtagit beträffande de klagomål i
fråga om mellanrikslagens tillämpning, som, rörande import från Norge af
skoband, segel- och bindgarn samt pressad spik, ytterligare tid efter
annan till mig inkommit och hvilka, lika litet som de två föregående,
af mig ansågos vara af beskaffenhet att böra till åtal föranleda.

ens‘uiiMnd Antalet af under nästlidna år inkomna klagoskrifter har varit tämligen
gens i san nämligen 149. Af dessa hafva dock endast högst få ledt till åtal.

Sistnämnda omständighet i förening med de åtalade felens beskaffenhet,
hvilken af den föregående redogörelsen, så vidt åtalen däri influtit, framgår,
torde vara egnad att aflägsna de farhågor i afseende å lagskipningens
allmänna tillstånd, som af klagoskrifternas antal tilläfventyrs
kunde framkallas. Hvad jag under årets resor och ämbetsutöfningen i
öfrigt varit i tillfälle att iakttaga, har icke heller gifvit mig anledning
till annan uppfattning, än att detta tillstånd i allmänhet är tillfredsställande.
I två särskilda afseenden skall jag dock här meddela
några iakttagelser och anmärkningar på detta område, nämligen dels rörande
tillämpningen af 2 kapitlet 19 § strafflagen angående förlust af
medborgerligt förtroende och dels beträffande tiden för uppskof med ransakningar
vid underdomstol, särskilt vid rådstufvurätt. I andra afseenden,
där jag trott mig finna, att befintliga ojämnheter i lagtillämpningen
berott på bristfällighet i gällande lag, kommer jag att längre fram i
denna berättelse göra hemställan om vidtagande af åtgärder till dessa
bristfälligheters afhjälpande.

himpringlnaf Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1889 års Riksdag

2 kapitlet j/innehåller (sidd. 92—97) några anmärkningar angående ådömande af för§
strafla9en- lust af medborgerligt förtroende. I väsentliga delar har hvad där anförts

förlorat sin betydelse i följd af den ändring, 2 kapitlet 19 § strafflagen
undergick genom lagen den 20 juni 1890, som åt nyssberörda lagrum,
i hvad detsamma angår ådömande af förlust af medborgerligt förtroende,
gaf följande förändrade lydelse:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende för alltid: har han förskylt straffarbete på viss
tid; värde, där ej brottet är sådant, som i 13 kapitlet 1 eller 2 § sägs,
förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid, minst
ett och högst tio år, förflutit från det han, efter utståndet straff, blifvit
frigifven».

Dessa bestämmelser innebära tydligen, att, då någon förklaras förlustig
medborgerligt förtroende, denna påföljd, som inträder samtidigt
med att utslaget vinner laga kraft eller, då fråga är om Kongl. Maj:ts
utslag, den dag detsamma meddelas, varar, under det den dömde är
friheten beröfvad för aftjänande såväl af det straff, i sammanhang hvarmed
förlust af medborgerligt förtroende ådömts, som ock andra straff,
som möjligen jämte detsamma verkställas, samt ytterligare under den i
utslaget bestämda tid, efter det fången frigifvits.

Fasthåller man detta, skall man, med afseende å hvad i justitieombudsmannens
nyss nämnda berättelse anförts, till en början finna,
att i fråga om fortvaron afl förlust af medborgerligt förtroende numera
är likgiltigt, om, då eu person dömes för flera brott, endast något eller
några eller ock alla medföra dylik påföljd. Ty den särskilat bestämda
tid af minst ett, högst tio år efter frigifningen, intill hvilken tids utgång
förlust af medborgerligt förtroende fortvarar, börjar i alla händelser att
löpa först vid frigifningen, d. v. s. då bestraffningen i sin helhet blifvit
verkstäld. Hvad justitieombudsmannen i nyss nämnda berättelse yttrat
därom, att ordet strafftid i 2 kapitlet 19 § strafflagen »icke kan afse
annan strafftid än den, som ådömts för sådana vissa brott, hvarom paragrafen
uteslutande handlar, det vill säga vanfräjdande brott, och sålunda
icke hela den strafftid, som på en gång ådömes för dels dylika brott
och dels brott, som icke hafva förlust af medborgerligt förtroende till
påföljd», saknar, såsom af det anförda framgår, numera tillämpning, helst
ordet strafftid ej ens förekommer i lagrummets nya lydelse. Äfven justitieombudsmannens
följande resonneinang rörande betydelsen af förlust
af medborgerligt förtroende exempelvis 8 år utöfver strafftiden förfaller
med hänsyn till de nu gällande bestämmelserna. Numera kan

Justitieombudsmannens ämbelsberätlelse till 1895 års riksdag. 9

t. ex., ej inträffa, att den tid, för hvilken förlust af medborgerligt förtroende
blifvit ådömd, kan vara helt och hållet förfluten, då verkställighet af
tillika ådömdt straffarbete börjar.

I samma ämbetsberättelse omförmäles vidare, hurusom skilda meningar
om rätta tillämpningen af stadgandet angående vanfräjds ådömande
äfvenledes yppat sig i fall, då någon på en gång dömes för flera
brott, hvilka hvart för sig medföra förlust af medborgerligt förtroende.
Äfven denna fråga får en annan innebörd efter den skedda förändringen
af 2 kapitlet 19 § strafflagen. Det synes mig nämligen numera icke vara
af nöden att vidtaga den i justitieombudsmannens merberörda berättelse
förordade utväg att betrakta samtliga brotten såsom ett helt och för
dem gemensamt ådöma en efter brottens antal och beskaffenhet afmätt
tidrymd för förlust af medborgerligt förtroende, hvilken utvägs olägenhet
af justitieombudsmannen själf påpekades. Riktigare synes mig vara
att för hvarje särskild! brott utsätta särskild tid för förlust af medborgerligt
förtroende, hvarvid är att märka, att kumulation *af de särskilda
tiderna ej eger rum, utan att den längre tiden för förlust af medborgerligt
förtroende efter frigifningen absorberar den eller de kortare.
Denna åsigt har redan med den gamla lydelsen af lagrummet gjort
sig gällande och uttalas jämväl i 1889 års berättelse, likasom ock i en
af professorn J. Hagströmer författad, i 1887 års årgång af Naumanns
tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning intagen uppsats.
Och efter ändringen år 1890 synes mig berörda åsigts riktighet vara
ännu oomtvistligare. Också torde densamma vara allmän inom domarekåren.
^ Under den inom justitieombudsmansexpeditionen verkstälda
granskning af fångförteckningarna för de senare åren har blott ett fall
iakttagits, då kumulation egt rum i fråga om förlust af medborgerligt
förtroende. Och då jag i anledning häraf infordrade vederbörandes förklaring,
meddelades, att det anmärkta förhållandet berott på ett förbiseende.

En fråga beträffande förlust af medborgerligt förtroende, som väl
ej är af stor praktisk betydelse, men dock kan vara förtjänt af intresse,
är af professor Hagströmer i nyssnämnda uppsats vidrörd och
må, enär densamma numera måste få en annan lösning än förut, här i
förbigående blifva föremål för omnämnande. Jag afser frågan om fortvaron
af förlust af medborgerligt förtroende i det fall, att själfva straffet
förfallit till följd af preskription. Denna frågas lösning, hvilken, med
förevarande lagrums förra lydelse och med riktig tolkning däraf, icke
mötte större svårighet, är efter lagens ändring ej med samma tydlighet
gifven. Man kan ifrågasätta tre möjligheter: antingen fortfar förlusten
af medborgerligt förtroende — som ju skulle ega rum, intill dess viss

tid förflutit efter frigifningen från utståndet straff — för lifstiden, såvida
nåd ej mellankommer; eller afskär straffets'' preskription äfven straffpåföljden;
eller ock bildar inträdet af preskription utgångspunkten för
den tid, förlust af medborgerligt förtroende skulle fortfara efter det
utståndna straffet och frigifningen. Det förstnämnda af dessa sätt att besvara
frågan lärer väl kunna lämnas ur räkningen. Hvad de båda öfriga
beträffar, är jag för min del böjd att omfatta det sista. Det har nämligen
varit ett syftemål hos lagstiftaren, att den brottslige, sedan det ådömda
tvånget mot hans person upphört, skulle ännu någon viss tid sakna
fulla utöfvandet af sina medborgerliga rättigheter, för att därunder likasom
genomgå en pröfning, huruvida han kan af samhället med trygghet
återupptagas; och det synes mig härmed öfverensstämma, att, då genom
preskription af straffet hotet om det personliga tvånget upphört, så att
den brottslige, likasom efter utståndet straff, eger att oantastad begagna
sig af sin frihet, en likartad pröfningstid härå följer. Denna mening
antyddes af en ledamot i högsta domstolen vid granskning af förslaget
till 1890 års lag och återfinnes i den tyska lagstiftningen, hvilken, såsom
bekant, i väsentliga delar öfvat inflytande på den svenska.

Onekligen måste man betrakta den vidtagna förändringen af 2 kapitlet
19 § strafflagen såsom eu vinst ej mindre i materiel!, än ock i formelt afseende.
För att fördelen af lagförändringen skall komma till sin rätt, fordras
emellertid, att vederbörande domstolar tillämpa lagen med noggrannhet
och med riktig uppfattning af dess innehåll. Redan vid granskningen
inom justitieombudsmansexpeditionen af 1890 års fångförteckningar anmärktes,
att domstolarne felade vid tillämpningen af 2 kapitlet 19 §
strafflagen. I hvarje fall, när eu felaktighet iakttogs, afläts då en skrifvelse
till vederbörande med påpekande af felet. Till yttermera visso
vidrördes saken i ämbetsberättelsen till 1892 års Riksdag. Sedan ett
par år fått förflyta, egnades under nästlidna års granskning af fångförteckningarna
särskild uppmärksamhet åt i dem förekommande anteckningar
om förlust af medborgerligt förtroende. Därvid befans, att förteckningarna
fortfarande utvisade, att förlust af medborgerligt förtroende
ofta ådömts viss tid »utöfver strafftiden», »efter utståndet straff», »efter
frigifningen», viss tid »från det den dömde efter utståndet straff blifvit
frigifven» eller »intill dess viss tid förflutit från det han, efter det stöldstraffet
utståtts, blifvit frigifven» (annat straff var i sistnämnda fall tillika
ådömdt). Visserligen utröntes genom skriftvexling med vederbörande
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid häktena, att i
åtskilliga fall anteckningarna i fånglistorna voro oriktiga och att domstolen
verkligen uttryckt sig i öfverensstämmelse med lagens föreskrift.

Men det kvarstår dock, att i ett stort antal fall domstolar^ felat i nu
ifrågavarande afseende. Då man ej kan antaga, att detta skett af
okunnighet om ändringen år 1890 — ehuru för de fall, då det därförinnan
vanliga uttryckssättet användts, ett sådant antagande icke synes alldeles
uteslutet — måste underlåtenhéten att iakttaga det nya sättet att
angifva tiden för förlust af medborgerligt förtroende bero på den föreställningen,
att omförmälda olika uttryck betyda detsamma som uttrycket
i 1890 års lag och således kunna ersätta det i samma lag använda uttryckssätt.
Af sådan anledning torde det ej vara olämpligt att här påpeka
ohvad de olika uttryckssätten innefatta.

Adömandet af förlust af medborgerligt förtroende för viss tid »utöfver
strafftiden» lärer då betyda detsamma som dylik förlust viss tid
antingen utöfver det tillika adömda frihetsstraffet, eller utöfver därför
verkligen aftjänt strafftid. I båda fallen uppstå dock svårigheter, i händelse
flera straff samtidigt aftjänas; och det skulle då ej sällan kunna inträffa,
att förlust af medborgerligt förtroende skulle anses hafva upphört före
frigifningen, hvilket uppenbarligen strider mot lagens nuvarande ordalydelse
och syftemål.

Mot uttrycket »efter utståndet straff» kan samma anmärkning göras,
hvarförutom det är felaktigt därutinnan, att det icke innebär, att förlust
af medborgerligt förtroende fortgår under afdånande af straffet. Hvad
angår uttrycket »efter frigifningen» saknas jämväl vid användande däraf
föreskrift om förlust af medborgerligt förtroende, under det den dömde
är beröfvad friheten. Enahanda anmärkning drabbar uttryckssättet: förlust
af medborgerligt förtroende vissa år »från det den dömde, efter utståndet
straff, blifvit frigifven». Vidkommande slutligen uttrycket förlust
af medborgerligt förtroende, »intill dess viss tid förflutit från det den
dömde, efter det stöldstraffet utståtts, blifvit frigifven», må väl medgifvas,
att det ej medför någon oriktighet i sak. Men då formen synes vittna
om förbiseende däraf, att den särskilda tiden ej kan börja löpa, förrän
såväl stöldstraffet som de andra straff, hvilka af den dömde kunna komma
att i sammanhang därmed undergås, af honom aftjänats, har jag velat
påpeka äfven detta uttryck såsom i viss mån oegentligt.

Af huru stor vigt det är, att domstolarne uttrycka sig riktigt vid
ådömande af förlust af medborgerligt förtroende, har många gånger
blifvit framhållet. För presterskapet, som har sig ålagdt att meddela
fräjdebevis, måste det medföra stora svårigheter, om det rätta uttryckssättet
ej användes, och de fel, som i så fall lätt komma att inflyta i prestbevisen,
kunna för vederbörande medföra olägenheter och förvecklingar.
Men blifva domstolarnes utslag i nu berörda afseende riktigt affattade,

bör det för presterskapet, som enligt nådiga kungörelsen den 4 maj
1855 erhåller förteckningar öfver för gröfre brott sakfälde samt på grund
af nådigt bref den 25 juli 1890 och fångvårdsstyrelsens cirkulär den 5
augusti samma år undfår uppgifter om dagen för frigifning af fångar, som
äro förlustige medborgerligt förtroende, blifva lätt att säkert finna, huruvida
en person vid en viss tidpunkt är i åtnjutande af medborgerligt
förtroende eller icke.

II. Vid åtskilliga stadsdomstolar i riket synes det vara ett vedertaget
bruk, att, sedan ransakning med häktad person en gång förevarit,angåenZ”häkfortsättningen
däraf, om uppskof är nödvändigt, regelbundet uppskjutes''"^^^-på två veckor i sänder. Vid en dylik domstol har till och med ransakningarnas
fortsatta handläggning plägat städse uppskjutas på tre veckor.

Vid härstädes verkstäld granskning af fångförteckningarna hafva anmärkningar
gjorts i fråga om dessa långa uppskof, hvilka synts icke stå väl
tillsammans med den i kongl. förordningen den 10 april 1810 gifna
föreskrift, att ransakning med häktad person, som vid stadsdomstol
ställes inför rätta, bör företagas sist inom åtta dagar från den dag, då
arresteringen med orsaken därtill blifvit hos domaren behörigen anmäld.

Med anledning däraf har jag från vederbörande infordrat förklaringar,
hvilka i allmänhet innehållit, att domstolarne i hvarje fall plägade tillse,
att ej längre uppskof meddelades, än som nödigt vore. Vid dessa förklaringar
har jag ansett mig kunna låta bero. Då åter domstolen såsom
skäl för det långa uppskofvet åberopat, att erfarenheten i allmänhet
ådagalagt, att uppskof på endast åtta dagar vore för kort, har jag erinrat
vederbörande, att den anförda omständigheten icke finge utesluta
pröfning i hvarje fall, huru långt uppskof vore erforderligt._ Det är för
öfrigt att märka, att, om åtta dagars uppskof ej är tillräckligt för vinnande
af ändamålet med uppskofvet — anskaffande af prestbetyg, inkallande
af vittnen o. d. — lärer det ingalunda alltid vara erforderligt
att fördubbla eller tredubbla nämnda uppskofstid. _ I 6 kapitlet 3 § af
rättegångsbalken gifves nämligen en tydlig anvisning, att rådstufvurätt
skall, utom på ordinarie sessionsdagar, jämväl dessemellan träda tillsamman,
så ofta det tarfvas och ordföranden därom tillsäger.

Några domstolar hafva, utom nyss anförda skäl, till sitt försvar i nu
ifrågavarande hänseende åberopat, att 1810 års förordning endast skulle
gälla utsättandet af första ransakningen. Ehuru jag måste medgifva, att
förordningens ordalag äro egnade att stödja en sådan mening, måste

jag likväl fasthålla densammas tillämplighet äfven på ransakningens
fortsättning. I detta afseende vill jag fästa uppmärksamhet på följande.

Kongl. förordningen den 10 april 1810 tillkom med anledning af
en hos ridderskapet och adeln väckt motion, som föranledde en skrifvelse
från Rikets Ständer till Kongl. Maj:t. I det yttrande, högsta domstolen
i ärendet afgaf, framhölls, att lagstadganden redan funnes, som
påkallade all möjlig skyndsamhet vid handläggning och afslutande af
brottmål, i synnerhet då någon vore häktad. Såsom sådana lagrum
angåfvos 4 kapitlet 1 § rättegångsbalken om urtima tings hållande, när
lagtima ting ej snart infölle, 5 § af landshöfdingeinstruktionen, enligt
hvilken paragraf häradshöfding ej borde i kriminela mål undandraga sig
att på landshöfdingens anmodan genast hålla urtima ting, kongl. brefvet
den 18 oktober 1750, innehållande, att ransakningar om häktade personer,
då de vid ordinarie ting ej kunde slptas, borde, så snart någonsin
möjligt vore, vid urtima ting fullföljas, samt kongl. brefvet den 11
december 1766, hvarigenom föreskrifvits, att den domare eller annan
ämbetsman och betjänt, genom hvars vållande någon delinkvent uppehölles
i fängelse längre, än behof varit, borde utan skonsmål åläggas
fångförtäringens ersättning till kronan, utom det ansvar hans försummelse
eljest kunde anses förtjäna, öfver efterlefvande hvaraf advokatfiskalerna
och justitiekanslern skulle hålla tillsyn. Högsta domstolen
betonade, att, om, oaktadt hvad sålunda vore stadgadt, det stundom
hän dt, att med ransaknings anställande angående häktade personer längre
tid kommit att dröja, sådant egentligen ej skett i saknad af lag, som
bestämdt utsatte tiden därför, i synnerhet då enligt författningarna
vederbörande ämbetsmän och domare borde ansvara för allt uppehåll, som
ej af laga hinder funnes föror-sakadt. Fördenskull ansåge högsta domstolen,
att någon bestämd tid för undersökningars anställande i brottmål ej
tarfvades, då behörig tillsyn hölles öfver iakttagande af hvad om skyndsamhet
redan vore stadgadt. Då högsta domstolen likväl med anledning
af Riksens Ständers framställning tillstyrkte utfärdande af de stadganden,
som sedermera genom kongl. proposition förelädes Ständerna till antagande
och genom kongl. förordningen den 10 april 1810 blefvo gällande
lag, skedde detta i de ordalag, att högsta domstolen i underdånighet
hemstälde, att, utom hvad förut är förorduadt, den författning må vidtagas,
att o. s. v.

Häraf framgår, att ofvannämnda båda kongl. bref af den 18 oktober
1750 och den 11 december 1766 måste anses, äfven efter tillkomsten
af 1810 års förordning, vara i gällande kraft. Så lärer ock vara fallet
med den i 2 § af kongl. resolutionen på presterskapets besvär den 10

augusti 1762 innehållna föreskrift, att såväl rätternas ledamöter som
advokatfiskalerna skola oförsumligen och utan uppehåll arbeta därpå,
att de hos dem anhängiga brottmål bringas till skyndsamt slut.

Redan däraf måste följa, att fortsättning af ransakning med häktad,
såväl vid stadsdomstol som vid underrätt å landet, bör företagas med en
skyndsamhet, som åtminstone icke får understiga den, hvarmed, enligt
1810 års förordnings tydliga ord, första ransakningen bör företagas,
isynnerhet då man tager i betraktande den betydligt större lätthet att
införskaffa upplysningar och inkalla vittnen, nutidens förbättrade kommunikationer
medfört. När därför en långvarig praxis stadgat sig därhän
att sätta enahanda tidsgräns för ransaknings fortsättning som för dess
början, torde man vara befogad att anse detta snarare såsom en eftergift
till domstolarnes bekvämlighet vid deras arbetes ordnande och för
att undvika öfverflödigt täta sammanträden, än såsom en extensiv tolkning
af 1810 års förordning.

Slutligen vill jag erinra därom, att Kongl. Maj:t genom nådigt
utslag den 20 januari 1874, med tillämpning af kongl. blefven den
18 oktober 1750 och den 11 december 1766 samt kongl. förordningen
den 10 april 1810, dömt en landtdomare till ansvar därför,
att han uppskjutit en ransakning med häktad person 3 dagar öfver 3
veckor, samt att hofrätten öfver Skåne och Blekinge, på åtal af advokatfiskal
därstädes, genom utslag den 20 juli 1892 förklarat en rådstufvurätt,
som uppskjutit ransakningar angående häktade på längre tid
än 8 dagar, hafva därutinnan förfarit orätt, ehuru väl hofrätten, enär
förfarandet länge fått opåtaldt fortgå, ej dömt vederbörande till ansvar
därför.

Följande förslag till lagändringar får jag härmed vördsamt underställa
Riksdagens pröfning.

I. Ehuru Riksdagens bemödanden att afskaffa det forum privilegi- Up/fhf0vraunJe
atum vid hofrätterna, som enligt 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken tillkom-priviiegiatum
mer frälsemän i arfs-, testamente- och förmynderskapsfrågor, ännu icke,^^"^
i följd af adelsmötets veto, krönts med framgång, torde anledning icke i riket wsaknas,
att i eu mindre, därmed sammanhängande, af sådant veto icke
beroende fråga söka åstadkomma den förändrade lagstiftning, som omständigheterna
synas påkalla.

Genom kongl. bref den 26 oktober 1748 har föreskrifvits, att tvister
om arf med do flera mål, som uppräknas i 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken

och kunna angå utländske adelsmän, som hit i riket inkommit, skola, på
sätt som det om svenske adelsmän förordnadt är, af hofrätten dömas.
Enligt detta kongl. bref, jämfördt med 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken
och kongl. förordningen den 10 januari 1755, upptaga hofrätterna tvister
om arf och testamenten efter utländske adelsmän samt om förmynderskap
för deras barn, där inregistreras jämväl bouppteckningar efter aflidne
utländske adelsmän, där bevakas deras testamenten, och af hofrätt förordnas
förmyndare för omyndige, tillhörande utländsk adlig slägt. Tillämpningen
af detta kongl. bref är emellertid så osäker och vacklande, att både
de utländske adelsmännen och de personer, som med dem träda i rättsförhållande,
därigenom kunna tillskyndas olägenhet och skada. Lika
lätt som det i allmänhet är att afgöra, hvilka som tillhöra den på
svenska riddarhuset introducerade adeln — endast dessa bland de
svenske adelsmännen lära i allmänhet anses hafva forum i hofrätten
— lika stora svårigheter erbjuda sig, då det blir fråga, huruvida i
visst fall en person bör anses såsom utländsk adelsman. Här uppställa
sig spörsmål, om uti ifrågavarande hänseende annan bevisning
bör få anföras än offentlig myndighets intyg, och, därest endast sådant
iptyg godkännes, hvilken offentlig myndighet må anses förtjäna absolut
tilltro. Då vidare adelskap inom olika länder är af mycket olika
natur, lärer eu pröfning icke vara öfverflödig, huruvida det intygade
utländska adelskapet är någorlunda jämförligt med det noga begränsade,
som här i landet medför särskildt forum. En sådan pröfning torde
emellertid icke af någon hofrätt företagas. I allmänhet och särskildt i
Svea hofrätt synes en tämligen liberal tolkning af 1748 års kongl. bref
hafva gjort sig gällande. Kunna efterlefvande visa något så när sannolika
skäl, att den aflidne varit utländsk adelsman, vare sig att dessa skäl
grundas på. officiela intyg eller enskilda utredningar, mottager hofrätten
bouppteckning efter honom och låter testamente i hofrätten bevakas.
Men sedermera kan det inträffa, att tvist uppstår om den dödes kvarlåtenskap
och att i denna tvist motparten kan utreda, att den döde
icke varit utländsk adelsman. Det har till och med händt, att sterbhusdelegare,
som själfve ingifvit bouppteckning och bevakat testamente i
hofrätt, sedermera funnit sin uträkning vid att anhängiggöra tvist om
kvarlåtenskapen vid underrätt och där förebragt sådan utredning om,
att den aflidne icke varit adelsman, att underrätten trots invändning
upptagit saken, och att hofrätten, som förut inregistrerat bouppteckning
och .upptagit testamentsbevakning, måst godkänna underrättens uppfattning.
I sådana fall uppstår då frågan: hvad kraft och verkan till -

kommer inregistrering af bouppteckning och testatnentsbevakning vid
orätt forum?

En annan kollision, som äfven förekommit, framgår af följande.

En person, v. B., anhöll i egenskap af utländsk adelsman och med
förebringande af åtskillig utredning i detta hänseende hos Svea hofrätt,
att en annan person, C., måtte förordnas till förmyndare för v. B:s
barn, hvilka bodde och hade fast egendom i Stockholms närhet. Hofrätten
biföll denna ansökning. Kort därefter anmälde emellertid domhafvanden
i den domsaga, inom hvilken v. B:s barn voro boende, att en
häradsrätt under Göta hofrätts domvärjo redan ett par år förut, på
ansökning af samme v. B., förordnat en person, W., till förmyndare
för hans barn. Detta hade v. B. i ansökningen till hofrätten förtegat.
Hofrätten nödgades då entlediga den af hofrätten förordnade förmyndaren
och förordna W. att »fortfarande» vara förmyndare för v. B:s
barn. Om nu v. B. verkligen är utländsk adelsman, kan ju giltigheten
af det af häradsrätt meddelade förmyndareförordnande och de af förmyndaren
på grund dåra! vidtagna åtgärder ifrågasättas, och det var
tydligen för att söka undanröja tvifvelsmålen härutinnan, som hofrätten
gaf förmyndareförordnandet den form, att W. förklarades fortfarande
vara förmyndare. Om den af hofrätten förut förordnade förmyndaren
under sitt korta förmynderskap vidtagit åtgärder af vigt för barnens
ekonomi, hade äfven däraf förvecklingar kunnat uppkomma.

Det behöfver ej erinras, att något fel i ärendets behandling
icke ligger domstolarne till last. I ett ansökningsärende, sådant som det
ifrågavarande, där sökanden tilläfventyrs ej har någon motpart, som
kontrollerar hans uppgifter, behöfves det ju endast, att han för underdomstolen
undanhåller, men i hofrätten förebringar bevisen för sitt utländska
adelskap, för att oegentligheter, liknande de nu beskrifna, skola
kunna inträffa.

Såsom ännu ett exempel på de följder, osäkerheten på ifrågavarande
område medför, kan anföras, att i många fall testamentstagare, oviss om
testamentsgifvaren varit utländsk adelsman eller icke, verkstält bevakning
af testamentet såväl i hofrätt som vid underrätt.

För öfrigt lärer 1748 års kongl. bref äfven i så måtto tolkas olika,
att, medan någre finna detsamma tillämpligt ej blott på den i riket inkomne
utländske adelsmannen, utan ock på hans efterkommande, anse
andre brefvet tillämpligt endast på den först nämnde.

På grund af den sålunda påvisade svårigheten att likformigt tillämpa
ifrågavarande kongl. bref och de många olägenheter, som däraf
kunna följa, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del

Justitieombudsmannens äiubetsbevuttclsr till 1 Sfi''/ ars rtksdat/. 10

besluta upphäfvande af det genom kongl. brefvet den 26 oktober 1748
meddelade stadgande därom, att tvister om arf med de flera mål, som
uppräknas i 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken och angå utländske adelsmän,
som i riket inkommit, skola af hofrätten dömas; dock att de mål
och ärenden, som vid den tid, detta beslut träder i kraft, äro på hofrätts
pröfning beroende, skola af hofrätten med slut afhjälpas.

Tillägg uu II. Lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 innelldTu^irTf-
håller i 8 §: »Ifråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare
vares behan<i-\ng som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff». Denna §
‘jZdi885 2 kar, såvidt jag kunnat erfara, allmänt uppfattats och tillämpats så, att
den däri meddelade hänvisningen till hvad som är stadgadt angående
beräkning af tiden för ådömdt fängelsestraff ansetts hafva afseende
jämväl å kongl. förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, och
hafva i enlighet härmed personer, som blifvit dömda till tvångsarbete
och som skolat hållas häktade, intill dess det angående dem meddelade
utslag vunnit laga kraft, om de i stadgad ordning förklarat sig nöjda
med utslaget, genast fått börja tvångsarbetet.

En annan tolkning af denna § har dock gjort sig gällande i ett
af högsta domstolen den 14 mars 1894 meddeladt utslag. En person,
som genom öfverståthållareämbetets utslag den 24 februari 1894 blifvit
dömd till tvångsarbete för lösdrifveri, förklarade sig den 27 i samma
månad inför öfverståthållareämbetet nöjd med utslaget och villig att
ofördröjligen börja tvångsarbetet. Med anledning däraf bestämde öfverståthållareämbetet,
att tvångsarbetet skulle böi-ja samma dag. Emellertid
ingaf den dömde den 2 mars till bemälda ämbete besvär
öfver utslaget. Öfverståthållareämbetet öfversände besvären till Kong].
Maj:t och hemstälde därvid, att, då utslaget jämlikt kongl. förordningen
den 30 maj 1873, jämförd med 8 § i lagen angående lösdrifvares behandling,
borde anses vara mot klaganden laga kraft vunnet, besvären
icke måtte upptagas till pröfning. Högsta domstolen fann dock i sitt
förenämnda utslag hinder icke möta för besvärens pröfning. En ledamot
var af skiljaktig mening och ansåg, på de af öfverståthållareämbetet
åberopade skäl, att besvären ej borde komma under pröfning.

Af detta utslag framgår, att högsta domstolen ansett kong], förordningen
den 30 maj 1873 icke vara att hänföra till de stadganden
angående beräkning af tid för ådömdt fängelsestraff, hvilka enligt 8 §

1 lagen angående lösdrifvares behandling skulle gälla äfven beträffande
tvångsarbete.

För min del måste jag dock af skäl, som jag nu går att angifva,
sluta mig till den tolkning af 8 § i lösdrifvarelagen, som jag ofvan angifvit
vara den allmännast antagna.

I 18 § 1 mom. af kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer den 29 maj 1846 bestämdes, att ådömd arbetstid
skulle »beräknas från den dag, då den dömde förklarat sig med
Konungens befallningshafvandes utslag nöjd eller detsamma emot den
dömde vunnit laga kraft, såsom icke af honom eller henne öfverklagadt,
eller ock, efter anförda besvär, Konungens utslag till verkställighet ankommit,
ehvad sedermera utan den dömdes förvållande längre eller kortare
tid åtginge, innan personen insattes uti det ådömda arbetet». Mom.

2 af samma paragraf innehöll, att, om den dömde afveke eller verk ställigheten

af beslutet eljest, genom den dömdes eget förvållande,
komme att längre eller kortare tid uppskjutas, denna tid icke finge afräknas
å den utsatta arbetstiden. Allmänt arbete kunde således taga
sin början, innan utslaget vunnit laga kraft, då den dömde förklarade
sig därmed nöjd. Någon viss form för denna nöjdförklaring eller någon
betänketid var icke stadgad, utan förklaringen kunde afgifvas genast efter
utslagets afkunnande och detta således omedelbart gå i verkställighet. ,

I nära öfverensstämmelse med hvad sålunda var stadgadt angående
verkställighet af allmänt arbete lydde 8 § i det af komiterade år 1882
framlagda förslag till lag angående lösdrifvare: »Ådömd arbetstid beräknas

från den dag, den dömde förklarat sig nöjd med Konungens befallningshafvandes
utslag eller detsamma vunnit laga kraft eller, efter anförda
besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verkställighet ankommit.»

Vid förslagets granskning yttrade högsta domstolen beträffande det
sålunda föreslagna stadgandet:

Då, för den händelse att, med tillämpning af 6 § 2 mom., den till
tvångsarbete dömde medgifvits att vistas på fri fot, intill dess de mot
utslaget anförda besvär blifvit afgjorda eller detsamma vunnit laga kraft,
icke den tid, då detta inträffar, utan den, då han för tvångsarbetes
undergående i häkte ånyo inmanas, bör vara utgångspunkt för beräkningen
af den ådömda arbetstiden och dessutom stadgande torde vara
erforderligt, huru förfaras bör, i fall den dömde genom rymning eller
eljest själf vållar, att hinder möter för tvångsarbetets början eller att dess
verkställighet afbrytes, hemställde högsta domstolen, att antingen medelst
en hänvisning till de i fråga om beräkningen af tiden för ådöindt fän -

gelsestraff gifna föreskrifter eller på annat sätt bestämmelser i ifrågavarande
hänseenden kunde varda meddelade.

Sedan i anledning häraf statsrådet och chefen för justitiedepartementet
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t förklarat sig tillstyrka,
att paragrafen måtte ändras enligt högsta domstolens förslag,
så att föreskrifterna om beräkning af tiden för fängelsestraff förklarades
gälla äfven i fråga om ådömdt tvångsarbete, erhöll paragrafen sin nuvarande
lydelse i Kongl. Majrts i ämnet aflåtna proposition, som i denna
del oförändrad antogs af Riksdagen.

Då således den af högsta domstolen mot komiterades förslag till
ifrågavarande paragraf framstälda anmärkning icke gick ut på, att någon
ändring borde ske beträffande den, i öfverensstämmelse med förut gällande
lag, föreslagna bestämmelse, att tvångsarbete skulle kunna taga
sin början, så snart den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, utan
endast afsåg, att stadgande!! voro behöfliga för fall, som ansågos icke
inrymmas under de föreslagna bestämmelserna, och af departementschefens
yttrande framgår, att omredigeringen af paragrafen skedde
allenast i syfte att undanröja anledningen till denna anmärkning, men
icke för att rubba någon af de föreslagna bestämmelserna, mot Indika
anmärkning icke var gjord, måste enligt min åsigt antagas, att paragrafen
med den lydelse, den sålunda erhöll, innefattar stadgande jämväl
därom, att tvångsarbete kan bringas till verkställighet, på grund af att
den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, eller med andra ord, att jämväl
i detta hänseende skall gälla hvad som är stadgadt om fängelsestraff.
Därvid är att märka, att, om, såsom det vill synas, komiterades förslag
innebar, att en nöjdförklaring skulle kunna, likasom förut i fråga om
allmänt arbete, afgifvas när som helst efter utslagets meddelande, blef
förslaget härutinnan så till vida ändradt genom hänvisningen till hvad
som är stadgadt angående fängelsestraff, att nöjdförklaringen af en till
tvångsarbete dömd person jämväl blef bunden vid den i kongl. förordningen
den 30 maj 1873 stadgade ordning.

Att denna tolkning af ifrågavarande paragraf är i praktiskt hänseende
mest tillfredsställande, synes mig vara uppenbart. De skäl, som
föranledde tillkomsten af 1873 års kongl. förordning voro omsorg att
förkorta lidandet för de häktade och önskan att minska statens kostnad för
deras underhåll. Då nu den till tvångsarbete dömde enligt regeln skall
hållas häktad under besvärande!!, kunna de anförda skälen åberopas för,
att jämväl tvångsarbete bör kunna verkställas, så snart den dömde förklarar
sig nöjd med utslaget. Och dessa skäl synas mig väl värda afseende,
ehuru besvärstid^! uti ifrågavarande mål icke är längre än 8 dagar.

Genom de af mig nu anförda olika tolkningar af ifrågavarande
paragraf har naturligtvis vållats oreda och osäkerhet på detta område,
och då de i paragrafen använda ordalag onekligen icke äro fullt tydliga,
anser jag, att åtgärd från lagstiftarens sida är af behofvet påkallad för
att åstadkomma enhet i lagskipningen i detta fall. Den närmast till
hands liggande utvägen vore utan tvifvel, att 1873 års kongl. förordning
uttryckligen förklarades tillämplig äfven i afseende å till tvångsarbete
dömde. Härigenom komme lagstiftningen och den allmänna praxis i
öfverensstämmelse med hvarandra.

Men jag tror, att man lämpligen bör gå ett steg längre. Det synes
nämligen, dels att den betänketid af minst 2 dagar, som i 1873 års
kongl. förordning stadgas, icke skulle vara nödig, då fråga är icke om ett
egentligt straff, utan allenast om tvångsarbete, dels ock att tvångsarbete
borde kunna, om den dömde så önskar, taga sin början före besvärstidens
utgång, äfven i det fall, att den dömde tillätes att under tiden
vistas på fri fot. Den dömde undginge därigenom i detta senare fall
frestelsen att missbruka sin frihet och för staten besparades kostnaden
för hans efterspanande och återförpassande till fängelset.

På dessa skäl hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville för sin
del besluta sådant tillägg till 8 § af lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885, att ådömdt tvångsarbete må kunna taga
sin början, innan utslaget vunnit laga kraft, därest den dömde förklarar
sig nöjd med utslaget och villig att undergå tvångsarbetet.

III. Vid den i justitieombudsmansexpeditionen verkstälda gramsk-^"^
ning af fångförteckningar äfvensom vid skedda inspektioner hafva ej sällan
förekommit anmärkningar, som visa, att gällande stadganden angående
verkställighet af straff och beräkning af strafftid icke af myndigheterna
tillämpas med önskvärd enhet. Orsaken härtill är i de flesta fall icke
att söka i oskicklighet eller vårdslöshet å myndigheternas sida, utan fastmer
i ofullständighet och otydlighet hos de uti ifrågavarande hänseende
gällande stadganden. För att gifva skäl för detta uttalande angående
berörda stadganden skall jag här anföra några af dem och i sammanhang
därmed framhålla de olika tydningar, hvartill de gifvit anledning.

Beträffande tidpunkten för frihetsstraffs början äro bestämmelser gifna
i kongl. cirkuläret till hofrätterna och Kong!. Maj:ts befallningshafvande
den 7 mars 1855, hvilket, med uteslutande af ingressen, innehåller, att
verkställighet af fängelsestraff, som genom laga kraft vunnet beslut är

häktad person ådömdt, skall, i händelse annan bestraffning jämväl är
honom ålagd, anses taga sin början den dag, sistnämnda bestraffning
blifvit utstånden, men i annat fall den dag, beslutet kommit vederbörande
exekutor för verkställighet till hända, och att, när i afseende på person,
som å fri fot vistas, fråga uppstår om verkställighet af ådömdt fängelsestraff,
arbetstiden bör beräknas från den dag, han för undergående af
fängelsestraffet i häkte blifvit inmanad; dock att, därest i ofvan upptagna
fall, den dömde genom rymning eller eljest själf vållar hinder i hans
afsändande till straffängelset eller att straffets verkställighet afbrvtes,
den tid, hvarunder ett sådant hinder eller afbrott eger rum, ej må å
strafftiden afräknas.

De här meddelade stadganden afse, såsom ock tydligen angifves,
endast laga kraft egande utslag.

I fråga om rätta förståndet af detta cirkulär är för öfrig! att märka
ett Kongl. Maj:ts bref till Sin befallningshafvande i Värmlands län den
23 maj 1856, hvaraf framgår, att cirkuläret icke endast har afseende
å fängelsestraff, hvarmed arbetsskyldighet ovilkorligen är förenad, samt
att tiden för fängelsestraff, ådömdt person, som icke redan är i häkte
förvarad, icke skall taga sin början, förr än lian, förpassad till den ort,
där allmänt fängelse tinnes, däri inmanas och insättes.

Numera måste cirkuläret anses tillämpligt på såväl straffarbete som
fängelse, det senare vare sig det blifvit omedelbart ådömdt eller såsom
förvandlingsstraff för böter ålagdt; och enligt stadgande i lagen angående
lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 gäller i fråga om beräkning
af tiden för ådömdt tvångsarbete hvad i sådant hänseende stadgas angående
fängelsestraff.

Om man tager i betraktande cirkulärets första del, som angår häktad
person, förekommer till eu början det stadgande, att ådömdt fängelsestraff
skall, i händelse annan bestraffning jämväl är den dömde ålagd,
anses taga sin början den dag, sist nämnda bestraffning blifvit utstånden.
Meningen med detta stadgande framgår ej med tydlighet af ordalagen,
men med ledning af en från fångvårdsstyrelsen till Kongl. Maj:t aflåten
skrifvelse, hvilken ligger till grund för ifrågavarande cirkulär, finner man,
att stadgandet afsåg, att, i det fall att någon skulle i ett sammanhang
undergå såväl fängelse, med eller utan arbetsskyldighet, som annan
bestraffning, och fängelsestraffet skulle aftjänas å annan ort än det tillika
ålagda straffet, fängelsestraffet skulle anses taga sin början den dag, den
andra bestraffningen blifvit utstånden, äfven om, utan den dömdes förvållande,
någon tid kunde förflyta för hans transporterande till den ort,
där fängelsestraffet skulle utstås. Med nu gällande bestämmelser an -

gående förening och förändring af straff har stadgandet förlorat sin
betydelse.

Därnäst stadgas i cirkuläret, att, om den häktade, beträffande hvilken
ett laga kraft egande utslag förekommer till verkställighet, icke har
annan bestraffning sig ålagd, skall straffet anses taga sin början den
dag, beslutet kommit vederbörande exekutor för verkställighet tillhanda.
I själfva verket blir emellertid numera den sålunda angifna dagen straffets
begynnelsedag i allmänhet endast beträffande straff, som blifvit
ådömda genom Kongl. Maj:ts utslag, ty i följd af gällande bestämmelser
angående expedierande för verkställighet af såväl underrätts som hofrätts
utslag angående häktade, har exekutor dessa utslag i sin hand, långt
innan de vunnit laga kraft. I fråga om straff, ådömda genom underrätts
eller hofrätts utslag, måste därför, utan att uttryckligt stadgande därom
finnes, den dag, då utslaget vinner laga kraft, räknas såsom begynnelsedag.
Ehuru den sist anförda bestämmelsen i 1855 års cirkulär tydligen
innebär, att den dag, då ett laga kraft egande beslut, hvarigenom straff
ådömts häktad person, kommit exekutor för verkställighet tillhanda, bör
anses såsom den första straffdagen, förfares ej alltid så, utan straffet
börjar stundom först dagen därefter, vanligen kl. 8 på morgonen. Likaledes
anses ofta i fall, då, såsom nyss är anmärkt, den dag, när ett utslagvinner
laga kraft, bör vara utgångspunkten för straffet, straffet ej börja förr
än följande dag. Man anför såsom stöd härför gammal sedvänja, lämpligheten
från ordningssynpunkt, att alla straff börja vid samma timme på
dygnet, och slutligen vigten däraf, att fången, som anses böra lösgifvas
på en tid af dygnet, motsvarande den då straffet börjat, icke utsläppes
sent på dygnet. Om det än icke kan nekas, att dessa skäl tala för
lämpligheten af nämnda praxis, synes den mig dock stå i bestämd strid
mot cirkulärets ordalag.

Andra delen af 1855 års cirkulär talar om verkställighet af fängelsestraff,
genom laga kraft vunnet beslut ådömdt person, som, då verkställigheten
förekommer, vistas på fri fot. I sådant fall skall arbetstiden
(strafftiden) beräknas från den dag, den dömde blifvit för undergående
af straffet i häkte inmanad. Äfven vid tillämpning häraf är praxis olika.
Af några uppfattas det här använda uttryckssättet, att räkna arbetstiden
från en viss dag, så, att den angifna dagen bör räknas såsom den första
i strafftiden, medan åter andra göra gällande, att den angifna dagen icke
bör inräknas i strafftiden utan utgöra den gräns utanför strafftiden, från
hvilken denna bör räknas, eller med andra ord att straffet bör taga sin
början först följande dag. Å ännu andra ställen förfares så, att, om t. ex.
en fånge inkommer före kl. 3 e. m., får han bölja sitt straff samma

dag vid nämnda timme, hvaremot, om han inkommer senare, straffet börjar
först följande morgon kl. 8. De i 1855 års cirkulär begagnade olika uttrycken:
»verkställighet af fängelsestraff skall anses taga sin början den dag»
o. s. v. och »arbetstiden beräknas från den dag» o. s. v. betyda emellertid,
såvidt jag kan tinna. enligt vanligt språkbruk detsamma, d. v. s. att den
dag, ett straff tager sin början, äfven är den dag, från hvilken straffet
beräknas, och det synes mig i och för sig mest antagligt, att meningen
varit, att de i törfattningen angifna dagarne skulle hvar för sitt fall räknas
såsom straffets begynnelsedag. För denna tolkning kan stöd äfven hämtas
af en jämförelse med ordalagen i den hit hörande kong!, förordningen
den 13 november 1860, hvilken lyder:

»Då tid för ådömdt straffarbete skall räknas efter månad eller år,
varde den dag för slutdag ansedd, som genom sitt nummer i månaden
motsvarar den, från hvilken tidräkningen börjas; börjas den på dag, mot
hvilken ej någon svarar i den månad, hvarunder räkningen slutas, varde
sista dagen i den månad för slutdag ansedd. Samma lag vare i afseende
å fängelsestraff, där ej annan beräkningsgrund tinnes särskildt i
lag stadgad.»

Ingen lärer kunna påstå, att det här använda uttrycket: »den dag,
från hvilken tidräkningen börjas,» betyder något annat än det därefter
förekommande: »börjas den på dag» o. s. v.

Men utom det stöd, som man i ordet från velat hämta för det förfarande,
att, då den dömde icke är häktad, hans straff får börja först dagen,
efter det han blifvit i fängelse insatt, har äfven anförts, att det skulle vara
oriktigt att, i det fall att fången icke till fängelset inkommit före kl. 8 på
morgonen, beräkna intagningsdagen såsom hel straffdag, enär enligt lagen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli
1892 såväl den, hvilken underginge straffarbete i enrum, som den, hvilken
underginge fängelse, hvartill ådömda böter blifvit förvandlade, utan att
förvandlingsstraffet blifvit med annat fängelse sammanlagdt, vore skyldig
att verkställa arbete och icke finge mottaga underhåll utöfver hvad honom
vid straffinrättningen bestodes, men, enligt af fångvårdsstyrelsen meddelade
bestämmelser, endast för fånge, som inkommit i fängelset före kl. 8
på morgonen, rekvirerades hel matportion för dagen, hvaremot den, hvilken
inkommit efter kl. 8 på morgonen, icke för dagen inom fängelset bekomme
matportion, utan aflönades såsom transportfånge med 27 öre och
således vore berättigad att för dessa och andra penningar, hvaröfver
han kunde förfoga, förskaffa sig underhåll af annat eller bättre slag, än
i straffinrättningen bestodes, samt arbete icke ansåges kunna åläggas den
fånge, som icke bespisades af straffinrättningen, utan betraktades såsom

transportfånge. Det synes mig uppenbart, att de omformälda förhållandena
i afseende å fångarnes kost icke böra tillmätas så stor betydelse,
som man velat gifva dem, och de hafva ej heller i allmänhet
lagt hinder i vägen för den tillämpning af 1855 års cirkulär, som jag
finner vara den riktiga, eller att den dag, en fånge inkommit till fängelset,
räknas såsom första straffdagen. Mot denna tillämpning kan
ur praktisk synpunkt invändas, att, då en exakt verkställighet af
straff fordrar, att en fånge lösgifves samma timme på dagen, som
han i fängelset intagits, och det kan inträffa, att en fånge inkommer
sent på dagen, han ock måste utsläppas vid samma sena timme, hvilket
måste anses olämpligt. Befogenheten af denna anmärkning låter icke
förneka sig, men jag kan ej finna, huru man med nu gällande lagstiftning
kan undvika nämnda olägenhet på annat sätt än att något gifva efter på
krafvel att slutdagen af straffet skall till den begynnelsetiden motsvarande
timmen uttjänas. Om än detta icke leder till fullt tillfredsställande
resultat särskilt hvad de korta bötesförvandlingsstraffen beträffar, i fråga
om hvilka några timmars förkortning kan synas vara en allt för stor
mildring, synes mig det att föredraga framför en praxis, hvilken utan
tydligt stöd af lagen gifver hvarje straff en tillökning, som särskilt i
fråga om de nämnda korta förvandlingsstraffen kan vara ganska väsentlig.
Det af mig förut omnämnda förfaringssättet att räkna straffet antingen
från en morgontimme eller från en middagstimme allt efter den
tid, då fången inkommit, med motsvarande två frigifningstider på dagen,
drabbas naturligtvis i mindre grad af denna anmärkning och synes mig
såsom det mest praktiska vara värdt att genom lag stadfästas.

Medan 1855 års cirkulär afser det regelmässiga förhållandet, eller
att straff ej verkställes, förr än utslaget vunnit laga kraft, handlar kong!,
förordningen den 30 maj 1873 om verkställighet af straff, ådömdt genom
icke laga kraft egande utslag. Af denna kongl. förordning lyda de 2
första paragraferna, i afseende å hvilkas tillämpning olika meningar förekommit,
sålunda:

§ 1. »Har den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller
till fängelse och skall hållas häktad i afbidan därå, att det öfver honom
fälda utslag vinner laga kraft, icke besvärat sig öfver utslaget inom den
för ändringssökande föreskrifna tid, eller har lian före besvärstidens
utgång, i den ordning 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget
och villig att undergå den ådömda bestraffningen; då bör straffet genast
gå i verkställighet utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.
År utslaget af domstolen understäldt högre rätts pröfning, eger hvad nu
sagdt är ej tillämpning.»

Justitieombudsmannens ämbetsbertilteUe till 1895 års riksdag.

§ 2. »Vill häktad afgifva sådant förklarande, hvarom i 1 § är nämndt;
bör det ske inför Konungens befallningshafvande, därest den häktade förvaras
i länsfängelset, men i annat fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren
vid häktet i vittnens närvaro; dock må förklarandet ej gälla
med mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid,
efter det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts utslag
hlef honom delgifvet. Förklarande, som skett i öfverensstämmelse med
hvad nu är sagd!, må icke återkallas.»

På samma sätt som vid verkställighet af laga kraft egande utslag, då
den dömde är häktad, straffet i allmänhet får börja den dag, Kongl.
Maj:ts utslag för verkställighet kommit exekutor tillhanda, eller, då fråga
är om underrätts eller hofrätts utslag, dessa vunnit laga kraft, tillämpas
1873 års kongl. förordning på de flesta ställen så, att straffet börjar
samma dag, den dömde i föreskrifven ordning förklarat sig med utslaget
näjd. På några ställen låter man dock äfven i detta fall bestraffningen
börja först följande dag. Jag har ansett mig böra gifva företräde åt den
förra tillämpningen såsom den för fången fördelaktigaste, utan att för densamma
söka stöd i bestämmelsen, att straffet genast bör gå i verkställighet,
sedan den dömde förklarat sig därmed nöjd, hvilken bestämmelse
icke torde hafva annan betydelse än: utan afvaktan på besvärstidens
utgång.

Vid jämförelse mellan, å ena sidan, de tider, inom hvilka af underrätt
meddelade utslag angående häktade skola för verkställighet expedieras,
och, å andra sidan, den i 1873 års kongl. förordning stadgade tid, då
en person först kan afgifva en giltig nöjdförklaring, finner man, att eu
sådan förklaring kan afgifvas förr, än utslag för verkställighet ankommit.
För att. tillmötesgå den dömdes önskan att så snart som möjligt få
bölja sitt straff, har på några ställen den praxis utbildat sig att utan
afvaktan pa utslagets ankomst börja verkställa straffet allenast på grund
af hvad fångens förpassning innehåller angående det straff, hvartill han
blifvit dömd, eller ock med stöd af ett af rättens ordförande afgifvet
intyg i sådant hänseende. Detta förfarande iakttages dock icke allestädes.
Någon skyldighet för vederbörande att före utslagets expedierande
lämna intyg angående dess innehåll finnes icke stadgad, och hela förfarandet
blir således beroende på vederbörande domares goda vilja.
Ehuru genom detta förfarande ett godt ändamål befordras, kan dock däremot
anmärkas, att, om verkställighet af straff får börja allenast på grund
af innehållet i fångförpassningen, hvilken är tillkommen i helt annat syfte,
eller, såsom någon gång skett, på grund af den uppfattning af utslagets innehåll,
som vederbörande tillsyningsman vid kronohäkte under sin tillfälliga

närvaro vid ransakningen erhållit, ligger faran för misstag nära till hands.
Kongl. kungörelsen den 3 oktober 1873, som stadgar, att Konungens befallningshafvande
och tillsyningsman vid kronohäkte skola, då utslag, hvarigenom
någon blifvit till frihetsstraff dömd, till verkställighet befordras, å utslaget
utsätta dagen såväl för straffets början som för dess slut, förutsätter tydligen,
att den myndighet, som skall förordna om verkställighet af ett
straff, har utslaget i sin hand, då förordnandet meddelas. Detsamma
framgår jämväl af ordalagen i 1855 års cirkulär och torde dessutom
vara så klart, att bevis därför ej behöfver anföras.

Det i kongl. förordningen den 30 maj 1873 förekommande stadgande
om betänketid af minst 2 dagar har varit föremål för olika tillämpning.
Ehuru förarbetena till denna förordning icke lämna någon ledning förrätta
tolkningen af denna tidsbestämmelse, torde man dock af syftet med
densamma och i betraktande af de vigtiga följder, som en nöjdförklaring
medför, kunna draga den slutsats, att efter dagen för afkunnandet vid
domstolen af underrätts eller delgifning i fängelset af öfverrätts utslag
två hela dagar böra förflyta, innan en giltig nöjdförklaring kan af fången
upptagas, eller med andra ord, att detta kan ske allra först på tredje
dagen efter utslagets afkunnande eller delgifning. Ofta förekommer dock,
att nöjdförklaring får afgifvas andra dagen efter utslags afkunnande eller
delgifning. Det har sålunda inträffat, att ett utslag, som vid underrätt
för fången afkunnats t. ex. den 1 i en månad på aftonen, redan den 3
i samma månad på förmiddagen efter afgifven nöjdförklaring trädt i verkställighet.
Det kan svårligen påstås, att fången under sådana omständigheter
fått åtnjuta stadgad betänketid. Ett annat exempel på oriktig
tidpunkt för straffs början enligt 1873 års förordning synes af justitieombudsmannens
berättelse till 1889 års Riksdag (sidd. 97—99). Tillsyningsmannen
vid ett kronohäkte plägade nämligen låta straffet under viss förutsättning
taga sin början samma dag, som underrätts utslag afkunnades
för den häktade. Den skriftvexling, som, med anledning af gjord anmärkning
härom, egde rum mellan justitieombudsmannen och tillsyningsman
nen, medförde den nya missuppfattning, att tillsyningsmannen först
lät två dagar förflyta, innan nöjdförklaring upptogs, och därefter lät
fången ytterligare afbida straffets verkställande i två dagar, hvarefter
detsamma, om fången fortfarande förklarade sig nöjd, tog sin början.

1 fråga om tillämpningen af 1873 års förordning har jag slutligen
att nämna, att vederbörande någon gång förbisett stadgandet, att fången
skall hafva haft två dagars betänketid inom fängelset.

Jag öfvergår härefter till att nämna några ord om beräkning af
strafftid, hvarå afdrag jämlikt gällande föreskrifter eger rum.

Erfarenheten har nämligen visat, att jämväl dessa föreskrifter —
förut innefattade i kongl. förordningen den 21 december 1857 och den
30 maj 1873, numera i lagen den 29 juli 1892 — varit föremål för
olika uppfattning hos de verkställande myndigheterna.

De flesta af dem torde förfara så, att de till straffets begynnelsedag
lägga hela den ådömda strafftiden samt, utgående från den sålunda funna
slutdagen, frånräkna det stadgade afdraget och på sådant sätt finna den
verkliga slutdagen. Andra åter undersöka först, huru lång strafftid återstår
efter afdragets frånräknande från den ådömda strafftiden, och verkställa
sedermera denna återstod, utgående från straffets begynnelsedag.
Det är lätt att finna, att, i följd af månadernas olika längd, det kan leda
till några dagars skilnad, om straffet uträknas på ena eller andra sättet.

Den nu gällande lagen af den 29 juli 1892 föreskrifver dels i 1 §:

»Den, som är dömd till straffarbete på fyra år eller kortare tid,
skall, där sa ske kan, under strafftiden hållas i enrum.

Då straffarbetet verkställes i enrum, varde från strafftiden eu fjärdedel
afdragen. Uppkommer i sådant afdrag brutet månadstal, varde fjärdedels
månad till sju dagar räknad. Skall afdrag i dagatal ske och uppkommer
i afdraget brutet tal, varde för det tal hel dag å strafftiden afräknad»; dels

i 2 §:

»Är någon dömd till straffarbete på viss tid utöfver fyra år, skall
han, där sa ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum under
tre år.

För den tid, straffet sålunda verkställes i enrum, skall från återstående
strafftiden afdragas en tredjedel af den tid, fången hållits i enrum.
Uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal, räknas
en tredjedels månad till tio dagar. Skall afdrag i dagatal ske och uppkommer
i afdraget brutet tal, vare lag, som i 1 § sägs.»

Att på grund af ordalagen i dessa paragrafer — hvilka i uttryckssättet
icke skilja sig från 1857 och 1873 års förordningar — afgöra,
hvilketdera af ofvannämnda båda beräkningssätt bör anses vara det riktiga,
är vanskligt nog. Dock synes det senare tillvägagåendet mindre
att anbefalla. . Enligt detta sker nämligen en beräkning, som utgår från
den förutsättningen, att eu månad är lika med trettio dagar; och då detta
måste anses strida mot den i 1860 års ofvannämnda förordning uttalade
grundsats, bör företrädet gifvas åt det först omförmälda sättet för straffets
beräknande.

Jag anser mig böra här omnämna, att äfven detta sätt varit föremål
för olika tillämpningar, som medföra en tidsskilnad af några dagar.

Medan nämligen de flesta myndigheter, som användt detsamma, från
slutdagen för det ådömda straffet, såsom mig synes med rätta, först
frånräkna det antal månader, som skall afdragas, och därefter de dagar,
som tilläfventyrs jämväl skola afgå, frånräkna andra dagarne först och
därefter månaderna.

En annan olikhet i tillämpningen af 1892 års lag består däri, att,
då en half månad skall afdragas, räknas detta afdrag på en del ställen
till 14 dagar, men på andra åter till 15 dagar. De, som använda
det först nämnda beräkningssättet, stödja sig på föreskriften i lagen,
att fjärdedels månad bor räknas till sju dagar. De åter, som beräkna
en half månads afdrag till 15 dagar, anföra till stöd därför, att den legala
månaden utgör 30 dagar och att man vid beräkningar sådana som
den ifrågavarande i tvifvelaktiga fall bör använda det sätt, som till
resultatet blir fördelaktigast för fången.

Hvad jag här anfört kan synas vara af ringa betydelse. Det är ej
heller den i alla händelser mycket obetydliga förkortning eller förlängning
i strafftiden, hvilken af författningarnas olika tolkning kan uppkomma,
som manat mig att påpeka ofvan omförmälda förhållanden; utan
det, som för mig härvid varit bestämmande, är min uppfattning om den
stora vigt, som ligger därpå, att från fångbehandlingen aflägsnas allt,
som kan få sken af godtycklighet.

Då jag, på grund af hvad jag nu yttrat, anser, att lagstiftningen angående
frihetsstraffs början är af beskaffenhet att påkalla fullständigande
och förtydligande samt att till lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum fordras tillägg af föreskrift,
huru förfaras bör vid uträkning af där stadgade afdrag å strafftid
— de öfriga af mig framstälda anmärkningarna synas mig icke vara af
beskaffenhet att påkalla någon åtgärd från lagstiftarens sida —■ har jag
dock icke tilltrott mig att utarbeta något formligt förslag till stadganden
i dessa afseenden. Jag antager äfven, att Riksdagen, om för öfrigt min
uppfattning i dessa hänseenden vinner bifall, skall flnna lämpligast, att
utarbetandet af sådana stadganden, hvilket åtminstone i vissa delar kräfver
biträde af i fängelseväsendet förfaren person, verkställes genom Kongl.
Maj:ts försorg.

Jag hemställer alltså vördsamt, att Riksdagen ville i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande af förslag
till fullständigande och förtydligande af nu gällande stadganden angående
den tid, då ädömdt frihetsstraff bör taga sin början, äfvensom till sådant
tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelse -

86''

straffs verkställande i enrum, att därigenom varder bestämdt, huru förfaras
skall vid beräkning af i samma lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid.

För utgången af en tillförene hos Kongl. Maj:t gjord framställning
från justitieombudsmannen skall jag här afgifva redogörelse. Tillika
skall jag. låta i berättelsen inflyta eu af mig under sistlidna år gjord
underdånig framställning.

ifrågasatt än- I. År. 1891 ingick Riksdagens dåvarande justitieombudsman till
trdnVglnden^:0^]- .MaJ:t med en underdånig skrifvelse i fråga om ändring i kongl.
12 juli is78. förordnmge.n den 12 juli 1878, angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m.; och hemstäldes
därvid af justitieombudsmannen, huruvida icke Kongl. Maj:t
skulle finna för godt utfärda bestämmelser dels efter hvilka grunder
resekostnadsersättning i de fall, omförmälda förordning afsåge, skulle
utgå, då resan verkligen skett på ångfartyg eller på järnväg, dels ock
att det skulle anses såsom tjänstefel, om förrättningsmän fordrade godtgörelse
för ett med högre kostnad förenadt befordringssätt än det af
honom under resan begagnade.

Sedan statskontoret, till följd af erhållen nådig remiss, till Kongl.
Maj:t inkommit med eget underdånigt utlåtande samt infordrade yttranden
från Konungens befallningshafvande i samtliga län, har Kongl.
Maj.t,, jämlikt en af statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet
till mig aflåten skrifvelse, vid föredragning af ärendet den 9 februari 1894
funnit den gjorda framställningen icke till någon vidare åtgärd föranleda.

.1 statsrådets nyssnämnda skrifvelse anföres det af Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län afgifna yttrande, hvilket sålunda synes
hafva ansetts vara af särskild vigt för frågans bedömande. Detta
yttrande innehåller. hufvudsakligen, att enkelhet och reda främjades
samt anledningar till tvister undvekes, om vid meddelande af bestämmelser
angående ersättning af ifrågavarande slag endast ett beräkningssätt
kunde stadgas, hvarför föreskrift om beräkning allenast efter det
oftast begagnade fortskaffningssättet syntes vara både lämplig och önskvärd,
savida icke ett sadant beräkningssätt kunde antagas i något fall
blifva oskäligt betungande för den betalningsskyldige och på samma
gång .medföra obehörig vinst för dem, som skulle uppbära ersättningen;
®tt vid bedömandet af frågan härom först borde ihågkommas, att för
ifrågavarande förrättningar fortskaffning med ångfartyg eller på järnväg
icke kunde förekomma uti städerna eller inom de fögderier och läns -

mansdistrikt, som saknade sådana kommunikationsmedel, hvadan de
ifrågasatta föreskrifterna skulle för alla dessa förvaltningsområden blifva
utan ringaste betjMelse; att, då vid förrättningar inom öfriga fögderier eller
länsmansdistrikt resa icke kunde sträckas utom förvaltningsområdets
gränser, väglängden syntes icke gärna kunna blifva af sådan betydenhet,
att ersättning för skjuts efter en häst kunde anses oskäligt betungande
för den betalningsskyldige eller i afsevärd mån Överskjutande
den kostnad, som skulle uppstå, därest ångfartyg eller järnväg begagnades
för hela eller, såsom i de allra flesta fall blefve förhållandet,
endast för någon del af resan, vid hvilket förhållande förrättningsmannen
ej heller kunde genom att beräkna ersättning för skjuts, men resa
med ångfartyg eller på järnväg, bereda sig någon nämnvärd vinst, utom
i de fall, då han vore boende vid en station och förrättningen försigginge
å eller alldeles invid en annan station, i hvilket ytterst sällsynta
fall reseersättningen dock icke kunde blifva oskäligen betungande för
den betalningsskyldige och den obetydliga vinsten till fullo motvägdes
däraf, att arfvode för förrättningen utginge med ett så ringa och i
många fall otillräckligt belopp som 2 kronor; att då kronofogdar och
länsmän måste för undvikande af onödig tidspillan söka ordna förrättningar
af ifrågavarande slag sålunda, att två eller flera verkstäldes på
en dag eller ock sådan förrättning företoges i sammanhang med annan
resa i tjänsten, skjuts måste, för att sådant skulle kunna ske, i de allra
flesta fall begagnas; samt att genom meddelande af föreskrift rörande
ersättning för annat fortskaffningssätt hos de betalningsskyldige skulle
väckas anspråk på användande af detta fortskaffningssätt i alla de fall,
då detsamma blefve i någon, äfven den ringaste, mån billigare, hvilket
åter otvifvelaktigt skulle framkalla svårighet för förrättningsmännen
att ordna förrättningarna på det för deras tjänstgöring i öfrigt lämpligaste
sätt.

II. Min ofvannämnda underdåniga framställning var af följande
lydelse:

»Redan år 1879 fann justitieombudsmannen till följd af inkomna
klagomål anledning att från biskopsämbetet i Lunds stift och vederbörande
konsistorienotarie därstädes infordra yttrande rörande det vedertagna
bruket, att biskopsämbetet utfärdade fullmakter å klockarebefattningar
i Skåne, samt angående grunderna för påförande af den
expeditionslösen och de andra afgifter, som plägade utkräfvas för
nämnda fullmakter.

Angående

klockare fullmakters utfärdande.

Efter det berörda yttranden inkommit, vidtog justitieombudsmannen
den åtgärd, att från konsistorienotarierna i de öfriga stiften infordra upplysning,
huruvida, efter det klockare blifvit tillsatt i någon församling
i stad eller å landet inom vederbörande stift, fullmakt för honom utfärdades
vare sig af biskopen eller af domkapitlet och, om så skedde, huruvida
af biskop eller af domkapitel utfärdades formlig fullmakt, som belädes
med stämpladt papper och lösen, såsom i fråga om fullmakt i gällande
förordningar vore föreskrifvet, eller om bemyndigandet meddelades i
form af protokollsutdrag med den stämpel och lösen, som för sådan
handling vore stadgad.

De från konsistorienotarierna inkomna svaren gåfvo vid handen,
att endast inom Upsala, Skara, Vexiö, Karlstads, Hernösands och Visby
stift konsistorium och biskop ej togo någon befattning med klockares
tillsättning eller utfärdande af fullmakt för dem. I Kalmar stift plägade
på begäran af den valde protokollsutdrag af stiftsstyrelsen meddelas
med den för sådan expedition föreskrifna stämpel och lösen. I
Strengnäs stift utfärdades fullmakt af domkapitlet endast för domkyrkoklockaren,
hvilken fullmakt belädes med stämpel, men ej åsattes lösen.
I Linköpings stift utfärdades fullmakt på ansökan af den valde eller på anmälan
af pastor samt belädes med stämpladt papper och lösen på sätt
i fråga om fullmakt vore i gällande förordningar föreskrifvet. Inom
Vesterås stift åter utfärdade domkapitlet på anmälan af vederbörande
pastorsämbete städse fullmakt, belagd med stämpel och lösen enligt
gällande förordningar. I Göteborgs stift slutligen plägade hvarken
biskop eller domkapitel utfärda fullmakt för klockare, men det ålåge
vederbörande pastorsämbeten — i Göteborg kyrkoråden — att till domkapitlen
insända protokollsutdrag öfver valet eller fullmakt för »presentation»
i och för stämpelbeläggning. Expeditionslösen åsattes jämväl,
men icke till högre belopp än en krona 12 öre, motsvarande lösen för
första arket af protokollsutdrag från domkapitlet.

Hvad. sålunda förekommit föranledde emellertid icke vidare åtgärd
från justitieombudsmannens sida, ehuru en i 1880 års diarium förekommande
anteckning därom, att handlingarna i ärendet lades till berättelsehandlingarna,
antyder, att justitieombudsmannen haft för afsigt att återkomma
till frågan.

I början af nästlidna år väcktes frågan åter till lif genom en anmälan
hos mig. En klockare och organist i Skåne yrkade nämligen
anställande, af åtal mot biskopsämbetet i Lunds stift, under åberopande
däraf att biskopsämbetet, utan att därtill vara befogadt, för honom ut -

färdat fullmakt, hvilken belagts med stämpel och lösen till sammanlagdt
belopp af 65 kronor 40 öre.

Efter det yttranden afgifvits af biskopen W. Flensburg och konsistorienotarien
J. M. Sjögren samt angifvaren inkommit med påminnelser
i ärendet, fann jag väl den gjorda anmälan icke till åtal föranleda;
men som min uppmärksamhet blifvit fäst å hvad i det föregående
ärendet förekommit, aflät jag skrivelser till domkapitlen i Linköping,
Vesterås och Göteborg med begäran om upplysning, ej mindre huruvida
fullmakter för klockare af förstnämnda båda domkapitel utfärdades
samt det af konsistorienotarien i Göteborg i ofvannämnda ärende omförmälda
tillvägagående fortfarande iakttoges, än äfven om de afgifter,
som i sådant fall af vederbörande utkräfdes.

Af de inkomna svaren inhämtades: att klockarefullmakter numera
icke stämpelbeläggas hos domkapitlet i Göteborg, som förklarat sig
icke känna någon författning, på grund hvaraf det kunde åligga domkapitlet
att utfärda fullmakt för klockare; att af domkapitlet i Vesterås
fullmakt för klockare numera endast undantagsvis utfärdas, i ty att
under de senaste tio åren blott sjutton sådana inom hela Vesterås stift utfärdats,
städse på begäran af vederbörande pastor; att nämnda, fullmakter
belagts med samma afgifter, som för ecklesiastika befattningar
äro faststälda, d. v. s. med stämpel, beräknad till 3 proc. af 2A utaf den
taxerade klockarelönen, och med lösen till 4 proc. af samma lön; att
denna åtgärd lärer grunda sig på gammal häfd, hvilken enligt domkapitlets
mening vunne stöd af kongl. kungörelsen den 22 oktober 1880,
§ 8, angående stämpelpappersafgiften; samt att domkapitlet i Linköping
fortfarande på vederbörandes ansökan utfärdar fullmakt, som i enlighet
med gällande föreskrifter belägges med stämpel och lösen, till grund
för hvilket förfarande domkapitlet åberopat dels en af domkapitlet utfärdad
»ordning för kyrkobetjänte» i Linköpings stift, innehållande,
bland annat, att den valde skall af pastor hänvisas till domkapitlet för
att därstädes undfå vederbörlig fullmakt, dels ett af Eders Kongl. Maj:t
den 19 april 1877 meddeladt beslut, hvarigenom Eders Kongl. Maj:t i
anledning af anförda besvär i särskildt fall förordnat, att fullmakt för
en klockare och organist, som hos domkapitlet anhållit om .fullmakts
utfärdande, men hvars ansökning af domkapitlet icke bifallits, skulle
utfärdas. Med anledning af eu utaf mig framstäf förfrågan har slutligen
Stockholms stads konsistorium upplyst, att fullmakter för klockare
i hufvudstadens församlingar utfärdas och af ålder utfärdats af konsistorium
; att konsistorium härför icke kunde åberopa annan grund än 1 §
af eu utaf detsamma och hofkonsistorium den 11 januari 1831 utfärdad

Justitieombudsmannens ämbetsbcr ätt ciss till 181)5 års riksdag. 12

ordning för klockare vid kyrkorna i hufvudstaden; samt att klockarefullmakterna
meddelades efter anmälan af kyrkoråd eller dess ordförande
och belädes med afgifter enligt gällande stämpelpappersförordning
och expeditionstaxa.

Såsom nämndt ansåg jag mig icke kunna mot biskopen och konsistorienotarien
i Lund anställa åtal för hvad dem blifvit lagdt till last.
Lika litet har jag funnit skäl att mot öfriga konsistorier, hvarest
klockarefullmakter under vissa förhållanden utfärdas, vidtaga någon åtgärd.
Jag har dock icke kunnat undgå att finna, det enhet uti ifrågavarande
hänseende vore önskvärd, särskildt af den anledning, att
nuvarande förhållanden medföra ganska stor skilnad i kostnaden för
klockares antagningsbevis i olika landsdelar.

I ändamål att, i hvad på mig kan ankomma, söka medverka till
vinnande .af sådan enhet tillåter jag mig, med bifogande af en kort
framställning af de lagrum, författningar och handlingar, hvilka äro af
vigt för frågans bedömande, i underdånighet antyda vissa synpunkter,
som därvid^ kunna göras gällande, och skall därvid särskildt uppehålla
mig vid frågan om den olika ställning, Lunds stift intager i fråga om
utfärdande af klockarefullmakter eller antagningsbevis.

I 1686 års kyrkolag föreskrefs uti 24 kapitlet 31 §: »Klockaren
skall i lika måtto af kyrkoherden och församlingen väljas, men icke
utan löftesmän antagas. Han skall vara ärlig, trogen och flitig, boklärd,
och kunna sjunga och skrifva, så att han däruti kan undervisa
församlingens ungdom».

Af detta lagrum, däri icke angifves, att annan än de väljande,
nämligen presten och församlingen, egde att taga någon befattning
med klockares tillsättande, kan således icke hämtas stöd därför, att
den valde skulle förses med fullmakt eller antagningsbevis af biskop
eller . konsistorium. Ej heller följer sådant med nödvändighet af den i
7 § i presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 förekommande
bestämmelse, att biskoparne och superintendenterna skulle hafva noga
inseende däruppå, »att likmätigt kyrkolagen inga andra till klockare
antagas än de, som kunna lära ungdomen i socknarne läsa och skrifva».
Men ur sistnämnda bestämmelser hafva stiftsmyndigheterna emellertid
velat härleda rättighet för sig att utfärda fullmakt för klockare. De
hafva förmenat, att deras inseende öfver klockarens förmåga att undervisa
nödvändigt kräfde, att han först efter pröfning af dem i sin tjänst
insattes och af dem genom utfärdad fullmakt erhöll stadfästelse å sitt val.

I öfverensstämmelse härmed hafva ock flera konsistorier meddelat föreskrifter,
såsom t. ex. Vesterås konsistorium år 1759 och Linköpings år 1846.

Mot riktigheten af den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande,
kunna dock flera lagstadganden anföras.

Till en början må erinras om den visserligen före 1723 års privilegier
tillkomna kongl. resolutionen den 26 februari 1714, utfärdad i anledning
af en framställning från Göteborgs domkapitel, att domkapitlet
måtte, med afseende å behörigheten att tillsätta klockare, likställas med
Lunds domkapitel. Denna resolution innehåller i 1 § följande uttalande:
»att consistorium och ej pastores må uti de conquetterade orterna såsom
Hallands och Bohus län, på lika sätt som i Lunds stift efter K. Maj:ts
förordning sker, tillsätta klockare, — — — — — — — — — —

det kan nu intet beviljas, eftersom vid före detta hållna Riksdagar
därom intet blifvit påmint och det skulle vara betänkligt att härutinnan
emot förra vanligheten tillåta någon ändring». Vidare förtjänar att här
nämnas eu kongl. resolution af den 5 juni 1732, afseende Karlstads
stift, hvilken resolution hänvisar till handräckning af landshöfdingen,
därest icke behöriga personer skulle utses till klockare. En sådan hänvisning
borde varit öfverflödig, om konsistorium haft i sin hand att,
genom vägran att utgifva fullmakt, utöfva kontroll däröfver, att kompetenta
personer blefve till klockare utsedda.

Ytterligare må anföras kongl. förordningen angående stämpladt
papper den 14 januari 1748, hvilken i 10:de punkten omtalar fullmakter
för klockare på ett sätt, som ger all anledning att antaga utfärdandet af
sådana icke tillkomma konsistorierna. Angående denna kongl. förordning
finnes en kongl. förklaring, utfärdad den 7 juli 1752, hvilken i
2 § innehåller: »Emedan största delen af de uti 10 § (nämligen i 1748 års
förordning) nämnda organister, klockare och slungare, helst uti de mindre
församlingar på landet, tillsättas utan fullmakter; ty böra inga sådana
kyrkobetjänter i tjänsten förordnas eller insättas, utan efter behörigt
protokoll, hållet vid allmän socknestämma, hvilket bör vara renskrifvet
på stämpladt papper och af den personen utlösas, som till en slik af
förenämnda sysslor varder antagen.»

Synnerligen vigtiga för denna frågas bedömande äro slutligen två
kongl. bref, aflåtna det första till kammarkollegium den 29 mars 1773
och det andra till konsistorium i Göteborg den 26 juni 1775. Af dessa
bref torde jag här få meddela följande utdrag.

a) Nådiga brefvet den 2.9 mars 1773: »Kong!. Maj:t häfver i nåder
låtit sig föredragas kammarkollegii underdåniga utlåtande den 11
februari sistlidne angående konsistorii i Göteborg i underdånighet gjorda
ansökning om Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver 1 § uti kongl.

resolutionen den 26 februari 1714, hvilken några kyrkoherdar i stiftet

skolat vilja tyda därhän, som skulle konsistorium på intet sätt hafva
att befatta sig med klockares tillsättande i de conquetterade provinser,
utan kyrkoherdarne själfva ega rättighet att examinera och med fullmakt
förse sina klockare, sedan de dem i samråd med församlingen
valt och kallat; men konsistorium åter förmenar icke betaga sig den
rättighet att undersöka den valde personens skicklighet, och, därest
han pröfvas ega erforderliga insigter, då meddela honom ordentlig
fullmakt, hvilket senare konsistorium ock ansett för nödigt till bevakande
af Kronans rättigheter till charta-sigillata afgiften m. m. Och
lände häruppå kongl. kollegium i nåder till svar, det Kongl. Maj:t bifallit
kollegii härvid yttrade tankar, och i anledning däraf i svar till bemälda
konsistorium förklarat, det bör härutinnan lända till efterrättelse
hvad XXIV kapitlet 31 § i 1686 års kyrkolag om klockares tillsättande
stadgas, så väl som hvad 1734 års kongl. resolution på allmogens
allmänna besvär i 78 § i samma ämne, för Lunds och Göteborgs
stift, specielt förmår; i följd hvaraf pastores i allmänhet äro berättigade
att, efter af dem och församlingarna hållet val, bortgifva lediga
klockaresysslor, utan någon konfirmation eller fullmakt af domkapitlet,
och att jämväl sätta klockare af, och en annan i stället; hvarjämte Kongl.
Maj:t ock funnit, att klockare ej behöfva uttaga vidare fullmakt, än enligt
kongl. förklaringen och kungörelsen den 7 juli 1752, § 2, angående
stämpladt papper, utlösa behörigt sockenstämmo-protokoll, som bör vara
renskrifvet på stämpladt papper; kunnandes det således icke tillkomma
konsistorium, att utfärda fullmakt för klockare i stiftet, så framt icke
närmare, än nu skett, visas kan, att det varit en uråldrig konsistorium
tillhörig rättighet, ifrån danska tider; icke heller att undersöka och
pröfva den valde personens skicklighet, emedan sådant skulle vara ett
inbrott uti församlingens fria valrättighet, och således emot hvad förenämnda
1734 års kongl. resolution tydligen förbjuder stridande, men
därest någon församling skulle vara så förgäten af sin skyldiga omsorg
om sina barns undervisning, att den valde en sådan till klockare, som
ej egde därtill erforderliga egenskaper, kan sådant uppå angifvande
ändå sedan rättas.»

b) Nådiga brefvet den 26 juni 1775: »Sedan uppå konsistorii gjorda
förfrågan Kongl. Maj:t, uti reskript den 29 mars 1773 förklarat, det, i följd
af XXIV kapitlet 31 § uti 1686 års kyrkolag samt 78 § uti 1734 års kongl.
resolution på allmogens allmänna besvär, konsistorium ej kan tillkomma
att examinera och med fullmakt förse klockare i Halland och Bohus län,
utan äro kyrkoherdarne i allmänhet berättigade att, efter af dem och församlingen
hållet val, bortgifva klockaresysslor, utan någon konfirmation

eller fullmakt af domkapitlet, så framt icke närmare än då skett kunde
visas, att sådant varit en uråldrig, konsistorium tillhörig rättighet från
danska tiden, med mera; så häfver konsistorium, i anledning af detta vilkor,
uti underdånig skrifvelse af den 19 januari 1774 sökt bevisa och ådagalägga
en sådan rättighet, medelst uppgifvande af ett ställe ur norska kyrkoordinansen
år 1607 samt en afskrift af eu original klockarefullmakt af
berörda tid; i anseende hvartill, med det mera konsistorium till befästande
af sin påstådda rättighet till klockares examinerande och befullmäktigande
i berörda provinser härvid andragit och förestält, konsistorium
i underdånighet anhåller, att densamma må varda konsistorium
återstäld. I anledning häraf har Kongl. Maj:t detta mål i ytterligare
öfvervägande hos sig komma låtit; men ej funnit af hvad konsistorium
anfört tillräcklig anledning att göra ändring uti det, som uti ofvanberörda
Kongl. Maj:ts bref till konsistorium af den 29 mars 1773 ar förklarad
t, utan bör, i följd däraf, vid klockares tillsättande, ej mindre i
de under konsistorium hörande conquetterade än de andra rikets provinser
till efterrättelse lända hvad därom såväl kyrkolagens XXIV
kapitel 31 § stadgar, som 1734 års kongl. resolution på allmogens
allmänna besvär i 78 § för Lunds och Göteborgs stift förmår; helst
som uti sistnämnda resolution kyrkolagen tages till grund; hvilken
åter, utan undantag för något stift eller landskap, har för afsigt, att en
likhet uti kyrkoväsendet öfver hela riket bör iakttagas och följas; dock
blifver konsistorium obetaget att, i händelse af besvär emot den valde,
pröfva hvars och ens sökandes skicklighet till den lediga klockaretjänstens
förrättande.»

I detta sist intagna bref är den allmänna grundsats oförtydbart
uttalad, att biskop och konsistorium icke ega att med tillsättande och
befullmäktigande af klockare taga någon befattning. Och i de kongl.
beslut och författningar, som därefter gifvits rörande klockares tillsättande
— jag tillåter mig hänvisa till kongl. resolutionen på allmogens
besvär den 20 november 1786 § 22, Kongl. Maj:ts utslag den 20 juni 1794,
kongl. förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 samt
nådiga förordningen den 6 december 1878 angående ändring i gällande
stadganden om val till organist och klockare — finnes intet, som kan
antyda ett frångående af nämnda grundsats. Det bör ej heller lämnas
oanmärkt, huru som själfva den grund för biskops och konsistoriums
befattning med klockares befullmäktigande, som man förmenat sig finna
i ofvan anförda stadgande i presterskapets privilegier, bortfallit mod
upphörandet af klockarnes undervisningsskyldighet.

Till hvad jag nu anfört vill jag slutligen foga följande anmärkningar.

Det stöd för åsigten, att klockarefullmakt skall af konsistorium utfärdas,
som domkapitlet i Vesterås trott sig finna i ett utaf domkapitlet anfördt
stadgande i nådiga kungörelsen den 22 oktober 1880 angående stämpelpappersafgiften
m. m., förefinnes ingalunda. Frånsedt att denna kungörelse
efter utfärdandet af nådiga Förordningen den 6 september 1883 och
följande förordningar angående stämpelafgiften måste anses hafva upphört
att gälla, innebär det åberopade stadgandet ingalunda någon rätt eller
skyldighet för vederbörande stiftsmyndigheter att med utfärdande af fullmakter
för klockare taga någon befattning. Vidare lärer det vara uppenbart,
att det af domkapitlet i Linköping åberopade nådiga bref af den 19
april 1877 — hvilket i afskrift bifogats domkapitlets yttrande — icke afsett
att uttala sig i här afhaudlade fråga och i alla händelser icke
löreskrifver, att fullmakt för klockaren skulle af domkapitlet utfärdas.

Att praxis i åtskilliga stift gått i annan riktning, än nu anförda
lagstadganden anvisa, har jag förut omnämnt. Det är därvid dock endast
beträffande Lunds stift, som sådana förhållanden synas mig förekomma,
som förtjäna särskild uppmärksamhet. I afseende härå tillåter
jag mig i underdånighet anföra följande.

Genom 9 § i fredsfördraget i Roeskilde år 1658, hvarigenom bland
annat Skåne och Blekinge frångingo danska monarkin och införlifvades
med Sverige, bestämdes att »adel och oädel, andlige och världslige,
borgare och bönder i de i traktaten cederade länder och län i Danmark
och Norge skulle behålla deras gods såsom ock blifva vid deras vanliga
rätt, lag. och gamla privilegier och friheter oturberade och obehindrade,
såvida de ej strida contra leges fundamentales af Sveriges
krona.»

Med anledning af en ansökning af presterskapet i Skåne och Blekinge,
att Kongl. Maj:t måtte konfirmera »de privilegier och friheter,
som. de under konungarne i Danmark och det danska regementet åtnjutit
hafva, och att de måtte förblifva vid den danska ordinantien,
recessen och andra documenta, som de uti förra tider hafva varit vana
till att hålla sig efter», meddelade Kongl. Maj:t den 30 november 1660
en resolution, hvari Kongl. Maj:t, som förklarade sig icke vara »intentionerad
till att göra någon förändring uti deras ordinantier och
stadgar», försäkrade vederbörande, att »det dem tillsagdt är vid sista
fredsslutet skall hållet blifva» och att de icke hade annat att förmoda,
»än att de vid pacterna skola maintenerade blifva». En ytterligare
bekräftelse härå lämnades genom Malmö recess den 18 september
1662, som i 9 punkten innehåller, att kleresiet och det andliga ståndet
i de eröfrade provinserna »skola förblifva vid sin respekt och heder

och vid stadgar och ordinantier samt lofligt bruk och sedvänja — — som
de härtills öfvat hafva».

I de danska kyrkoordinanserna, hvilka gält till efterrättelse i Skåne
och Blekinge under deras förening med Danmark— likasom norsk kyrkorätt
gält i Bohuslän och Halland — var stadgadt, att klockare skulle af biskop
eller i hans ställe prosten examineras och godkännas eller förkastas, och att
dylik tjänstemans tillsättande och förordnande efter hållet val såväl som
deras suspenderande eller afsättande vore en rättighet, som, efter behörig
pröfning, tillkomme ensamt stiftets biskop. På grund af 9 § i fredsfördraget
i Roeskilde torde nu anförda bestämmelser hafva fortlefvat
i Skåne och Blekinge äfven efter föreningen med Sverige. I en af
konsistorium i Lund i dess härnedan omförmälda utlåtande anförd nådig
resolution och förklaring den 25 september 1675 öfver presterskapets
i Skåne och Blekinge underdåniga framställning betecknas, i § 3,
klockares och »degners» examinerande och tillsättande såsom en konsistorium
tillkommande ämbetsrättighet. Politisk hänsyn medverkade ock
till att upprätthålla ofvannämnda bestämmelser, därest något intrång hotat
dem. Detta synes framgå af Kongl. Maj:ts nådigste resolution och förklaring
den 3 augusti 1681 i anledning af en framställning af biskopen
i Skåne Canutus Halm, hvilken resolution i 26 punkten innehåller följande:
»Anbelangande klockaretjänsten och dess beställande uti detta
stift finner Kongl. Maj:t rådsamt, att biskopen väl observerar och iakttager,
hvilka personer därtill antagas, emedan densamme, jämte det att
han kyrkoherden och församlingen med sång och annan uppassning i
kyrkan tillhandagår, informerar socknebarnen uti catechisma, och således
alltid tillfälle häfver med gemene man kontinuerligt umgänge att pläga;
och vill Kongl. Maj:t fördenskull ingalunda mera tillstädja, att patronerna
eller församlingen skola tillvälla sig den makt och myndigheten själfva
att förordna klockare, som här till dags är sked!, utan biskopen eller,
å hans vägnar, prosten och kyrkoherden bör dem tillsätta, lagandes så
att helst infödde svenskar därtill brukas och antagås.»

År 1686 utkom sedermera kyrkolagen. Då tvifvel uppstod, huruvida
densammas bestämmelser om klockares tillsättande verkade förändring i
den princip, som uttalades i 1681 års resolution, förfrågade sig biskopen
i Lund härutinnan hos Kongl. Maj:t. Härå lämnades genom nådigt bref
den 8 augusti 1691 det svar, att Kongl. Maj:ts nådiga vilja vore, att
med klockaretjänsternas »ersättande» i Skåne skulle alldeles förhållas
efter 1681 års resolution.

Eu indirekt bekräftelse på den sålunda uttalade grundsats framgår
af 1714 års ofvan anförda kongl. resolution. Däremot förekommer i

1723 års presterliga privilegier — förutom ofvanomförmälda, för hela
riket tillämpliga stadgande i 7 § — intet, som kan gifva en bekräftelse
å fortbeståndet af nu ifrågavarande rätt för Lunds biskop. Visserligen
åberopas i slutet af 4 § fredsfördragen och Malmö recess; men detta
åberopande afser uteslutande ekonomiska förmåner för presterskapet,
såsom friheter för dess prestgårdar in. in.

Genom en redan bär ofvan vid återgifvandet af nådiga brefven den
29 mars 1773 och den 26 juni 1775 omförmäld nådig resolution på allmogens
besvär den 17 december 1734 uttalar Kongl. Maj:t i § 78 följande:
»Till allmogens i Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän underdåniga
ansökning att efter Kongl. Maj:ts kyrkolag, tillika med kyrkoherdens
samråd, själfva få välja sig dem till klockare, som de kunna hafva
det bästa förtroende till, hvarå de sedan måge förses med behörig fullmakt,
finner Kongl. Maj:t skäligt att i nåder samtycka, och vill fördenskull
härmed allvarligen hafva anbefalt vederbörande att på intet sätt
tillfoga allmogen uti detta deras fria klockm’eval något intrång, dock
skall därvid noga iakttagas, att de personer, som därtill af församlingen
komma att väljas, så underrättade äro uti sina kristendomsstycken samt
läsande och skrifvande, att de därmed kunna gå församlingens barn och
ungdom behörigen tillhanda.»

Onekligen innebär denna resolution ett afbräck på behörigheten för
biskopen i Lunds stift att tillsätta klockare, och häraf borde ock följa
upphörande af biskopens rätt att utfärda fullmakt för klockare. Det är
dock ovisst, huruvida resolutionen afsett att rubba denna senare rätt,
helst resolutionen omförmäler, hurusom valde klockare sedan »måge
förses med behörig fullmakt».

Ofvan anförda skrivelser af åren 1773 och 1775 till kammarkollegium
och domkapitlet i Göteborg gifva stöd för den meningen, att denna
sistomförmälda rätt kvarstått. Det bör ock anmärkas: att Lunds konsistorium
i ett underdånigt utlåtande den 11 augusti 1784 i ett besvärsmål
angående tillsättning af en klockarebefattning gjort gällande, att konsistorii
beslut, hvarigenom klockaresysslor af konsistorium bortgifvits,
blifvit åtskilliga gånger dragna under Kongl. Maj:ts pröfning och därvid
vunnit nådig stadfästelse; att samma förhållande åberopats under den
i härstädes anhängiggjorda ärenden förda skriftvexling; att Kong]. Maj:t
genom nådigt utslag den 26 oktober 1784 i nyssnämnda besvärsmål ej
gjort ändring i konsistorii beslut; samt att af två äldre svenska författare
i kyrkorätt väl den ene, L. G. Rabenius, i sin »Lärobok i kyrkolagfarenheten»
ej antyder, att konsistorium under något förhållande skall
utfärda antagningsbevis eller fullmakt för klockare, men däremot J. P.

Wåhlin i »Handbok i svenska kyrkolagfarenhet^ synes hylla den åsigt,
att sådant allt från danska tiden tillkomme biskopen i Lund.

Det lärer, efter hvad nu blifvit anfördt, icke kunna bestridas, att
någon anledning gifves till ovisshet, huru med utfärdandet af fullmakter
eller antagningsbevis för klockare i Lunds stift rätteligen skall förhållas.
Eders Kongl. Maj:t täcktes fördenskull finna det vara förtjänt af nådig
uppmärksamhet, huruvida icke uttryckliga bestämmelser i ämnet äro erforderliga
samt huruvida icke därvid enhet i fråga om utfärdande af
antagningsbevis för klockare öfver hela riket bör åvägabringas.»

Under nästlidna år, har jag företagit ämbetsresor till Kopparbergs,
Örebro, Vestmanlands och Gotlands län. Jag har därvid besökt vederbörande
läns- och stiftsstyrelser, domhafvande och stadsdomstolar äfvensom
länscel Hångel ser samt stads- och häradshäkten. Tillika bär jag i
hufvudstaden inspekterat häktena vid Svea och Göta lifgarden, lifgardet
till häst, första Svea artilleriregemente och flottans station, hvarjämte jag
vid besök i nedre justitierevisionsexpeditionen samt i kammarkollegii
arkiv underrättat mig om arbetets fortgång därstädes.

I de öfver inspektionerna förda diarier, Indika jämte expeditionens
diarium och registratur skola för granskning öfverläinnas till Riksdagens
lagutskott, redogöres för de iakttagelser och anmärkningar, som förekommit
vid mina besök hos vederbörande myndigheter samt i fängelser
och häkten.

Vid 1894 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning härstädes ............................................................... 13,

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af .................. 149,

Summa 1G2.

Af dessa hafva

såsom återkallade afskrifvits .........................................................

efter vederbörandes hörande fått förfalla....................................

efter annorledes verk stöld utredning afskrifvits .........................

hänvisats till åtal................................................................................

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser
,) » » beroende på pröfning ...............................

.............. 7,

.............. 38,

.............. 99,

.............. 10,

............ Ö,

.............. 2,

Summa 102.

Inspektioner
år 1894.

Inkomna
klagomål och
anstälda åtal.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 181)5 ars riksdag.

9Ö

Under år 1894 hafva tio åtal mot ämbets- och tjänstemän blifvit

anstälda, nämligen:

på grund af förd klagan .................................................................................... 8*,

till följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af inkomna
fångförteckningar ............................................................................. 2,

Summa 10.

utdrag ur håg- I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1894
Ijande domslut antecknats:

1) Uti uppkommen tvist om betalning för varor, som af ett bolag
levererats på grund af aftal, hvilket skulle för bolagets räkning träffats
af handelsresande, har handelsresanden af bolaget åberopats till vittne.
Sedan emot handelsresanden såsom jäf anförts, att han, som af bolaget
åtnjöte fast lön och därjämte provision å hvad han för bolagets räkning
lyckades sälja, kunde vänta nytta eller skada af sakens utgång, samt
bolaget med bestridande af jäfsanmärkningen uppgifvit, att handelsresanden
af bolaget åtnjöte fast lön, men icke uppbure provision å hvad han
för bolagets räkning sålde, hvilken uppgift af handelsresanden vitsordats,
så har högsta domstolen i likhet med rådstufvurätten i Köping och Svea
hofrätt, enär det icke blifvit styrkt, att handelsresanden kunde hafva nytta
eller skada af sakens utgång, ogillat jäfsanmärkningen.

(Dom den 4 april 1894 i mål mellan fabrikören J. W. Wadstein, å ena, samt handelsbolaget
under firma Johansson & Carlander, å andra sidan, angående fordringsanspråk.)

2) Sedan vid särskilda häradsrätter ansökningar gjorts om lagfart å
af »Svanå bruks aktiebolag» försålda fastigheter och till åtkomstens styrkande
åberopats därå för intressenterna i »Svanå bruks bolag» meddelade
fastebref, men häradsrätterna ansett »Svanå bruks aktiebolags» åtkomst
till ifrågavarande fastigheter icke därigenom vara styrkt, utan förklarat
lagfartsansökningarna hvilande i afbidan på det anmärkta hindrets
undanröjande, samt hofrätten ej funnit skäl att göra ändring i häradsrätternas
beslut, så har högsta domstolen i två särskilda mål, enär af
handlingarna framginge, att »Svanå bruks aktiebolag» vore samma bolag,
som det i augusti månad 1848 bildade, jämväl på aktier stälda »Svanå
bruks bolag», för hvars intressenter ofvanberörda fastebref meddelats,
samt »Svanå bruks aktiebolags» åtkomst till fastigheterna i fråga följaktligen
genom samma fastebref blifvit behörigen styrkt, pröfvat lagligt att,
med ändring af domstolarnes beslut, förklara hinder i det af härads -

* Två af dessa åtal föranleddes hvartdera af två klagoskrifter.

rätterna anmärkta hänseende icke förefinnas för den sökta lagfartens beviljande.

(Utslag den 22 november 1894 på besvär dels af Morbergs konstbolag och Risbergs
konstbolag, dels af landtbrukarcn Per Erik Eriksson och hans hustru Wilhelmina Eriksson,
angående lagfart.)

Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på
förfrågan meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19 § 19 § regeringsregeringsformen
föreskrifver, icke blifvit afgifven under den tid, som för- formen.
flutit från det min senaste ämbetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombuds-^*?. * ^ £
mannen lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen uppgifter Jr an
af Riksdagens hos Kongl. Majtt anmälda beslut och gjorda framställnin- slal‘^ugar
har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1894 aflåtna skrivelser samt om de
åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet
med lämnade upplysningar, förteckning upprättad öfver de genom nämnda
skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit
till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.

Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1893 års slut
voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande
dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må hafva blifvit
med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast lämnad
redogörelse.

Omförmälda uppgifter och förteckning, tillika med eu tabell öfver de
skrivelser, Riksdagen år 1894 till Kongl. Maj:t aflåta, finnas i bilagan
till denna berättelse.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1895.

AXEL TROLL ANDER.

Edward Bäcklin.

JO ;;!!• ; i ,t .

> .*•«! ii! ii.....

• • i .<si• i’

er''! ».t^iöiok

fl >v ,?

.iivj: /i: ii''! -r;:’.1

f!*. >;:-u

> v. 1 )■■•''!

''v""/ *:■ -...iiiihv «•)

■ ; :• ii

;s ? *s i t r, .

t .''-I : i. ,1 : . f<>; ''

•ä i i / f • ■ ,f

irl-fiw; ''»öl: V, r : ;ii: t.

. u V : tl''< •_>;

•v.-*• ■-f)»lfi< ifUlif''-;.: oi iI• >i. ii: "t.r’ ^

; rf r.

i.. ■>. i

• > ii .<:. i!rii

‘-h rf.

i; i iii ;
j»f;riri so wrjrjv
•n<-t ''•!;;!(. . å*-_in.c >T -

-ri 1 fi i

-;: i • -''> i:

» ''• '' .

-..i r:>

'' 1.1’fTf’ ;

f !!••;:’,''fi.".-/ ;; v,.-

I .

} r j ’ n’l i

p j!. - * >f;: •* IJ -i ’ ;-‘i =

~ i i v ii

i) • 1''

<*«’:

» K'' i ; 1

VKih y i!*i•
’ . . *• i i• f«1 fi;! »i .

f ; j Titr''; 54j*»;r''i* * .p ••

‘>n

1 • 1 ■ ; \< •''

iy :• :>

i‘i''/* ;i.U <;.•/

l; ’ ) • ’ 1 J>i■ * 1«I ; . n;h;

.V_:''<UY

, •(»*?<* t»’ \‘''jy V '' j'' i I

(•U

. • '' ’; 1 <"/

} '' /

BILAGA

till

Riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse

till 1895 års Riksdag.

L is. 2 *

ajtf*i5/r

»U ItMU

■ ru.U

c b >ii TI

o v;-

/ ■

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen
under år 1894 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte anteckningar
om de åtgärder, som i anledning däraf blifvit vidtagna*).

1:0. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 februari 1894, angående verkstäld omröstning
öfver högsta domstolens ledamöter. (1.)

1894 den 23 februari i kongl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af samma dag, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (3.)

1894 den 23 februari i kongl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af den 7 mars, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(6.)

1894 den 12 maj meddelades härå nådigt svar å rikssalen.

4:o af den 21 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 16 § i lagen angående lösdrifvares behandling den 12
juni 1885. (11.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 april 1894.

5:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i gällande stadgande!! om tillsättning af organist- och klockarebefattningar.
(12.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 april 1894.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bilianget till riksdagens protokoll.

104

6:o af den 17 mars, i anledning af dels Kong!. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868, dels ock Kongl. Maj:ts i propositionen
om statsverkets tillstånd och behof under andra hufvudtitelu gjorda framställning
om anvisande af medel för tillämpningen af ny stat för krigshofrätten
jämte öfvergångsstat. (14.)

1894 den 28 mars i statsrådet anmäld.

7:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel.
(28.)

1894 den 25 maj i statsrådet anmäld, och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

8:o af den 2 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med förslag till
lag om enskild själavård m. m. (52.)

Den 25 maj 1894 i statsrådet anmäld, och lag angående jordfästning samma dag utfärdad.

9:o af den 30 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 8 med förslag till
lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt. (54.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 1 oktober 1894 utfärdat
lag i ämnet.

10:o af den 2 maj, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande byggande
och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äro anbefalda att, efter inhämtande
af vederbörande läns landstings yttrande, inkomma med utlåtande i anledning af
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse.

11 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 19 med förslagtill
lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka. (56.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1894.

12:o af samma dag. i anledning af väckt motion angående upphäfvande af föreskriften
i 27 § disciplinstadgan för krigsmakten den 7 oktober 1881. (57.)

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning har krigshofrätten, efter hörande af cheferna
för de värfvade regementena äfvensom befälhafvarne vid flottans stationer i Karlskrona
och Stockholm, inkommit med infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts
pröfning.

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kap. 6 § giftermålsbalken.
(58.)

Infordrade utlåtanden från samtliga domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium
och hofkonsistorium hafva inkommit; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

105

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 2
§ jordabalken. (59.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

15:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmakten den 7 oktober
1881. (60.)

Utlåtanden i ämnet äro infordrade från öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län.

16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 40 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen. (61.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 maj 1894.

17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 51 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen. (62.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 maj 1894.

18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 52 med förslag
till lag om skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa
undersökning angående sjöolycka, som drabbat fartyg från annat land än
Sverige eller Norge. (63.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 maj 1894.

19:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition n:o 15 med förslag
om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster
den 26 oktober 1883. (64.)

1894 den 25 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

20:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 28 med förslag
till lag rörande främmande trosbekännares öfvergång till svenska kyrkan. (65.)

1894 den 25 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

21:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:r 20 med förslag
till lag angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft. (67.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1894.

22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 42 med förslag
till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 16 juni 1875 samt till lag angående upphäfvande af gällande
stadganden om förnyadt upplåsande i kyrka af vissa äldre författningar. (68.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 25 maj 1894.

23:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 § utsökningslagen.
(69.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1890 åra riksdag.

106

24:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen.
(71.)

1894 den 31 december i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förklarat sig icke vilja
godkänna Riksdagens ifrågavarande förslag.

25:o af den 8 maj, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af
20 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (89.)
Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 23 november 1894 utfärdat lag
i ämnet.

26:o af den 10 maj, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 1 kap. 2
§ rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne.
(97.)

1894 den 31 december i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förklarat sig icke vilja
antaga Riksdagens ifrågavarande förslag.

27:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag
till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig
frigifning. (98.)

Kongl. Maj:t har häröfver infordrat fångvårdsstyrelsens utlåtande.

28:o af den 11 maj, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa
delar af landet m. m. (119.)

Öfverlämnad till civildepartementets handläggning.

29:o af samma dag, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af dels
vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kap. rättegångsbalken,
dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels 9 § i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga biträden åt domstolarne.
(125.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

30:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 44 med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag angående värdering
af död mans bo och lag angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden
den 16 juni 1875. (126.)

Kongl. Maj:t, som vid föredragning den 1 oktober 1894 af förevarande skrifvelse funnit
densamma i hvad den afsåg förslaget till lag angående värdering af död mans bo icke
föranleda någon åtgärd, har efter högsta domstolens hörande beträffande öfriga i skrifvelsen
omförmälda ämnen samma dag utfärdat särskilda lagar.

Stockholm den 31 december 1894.

Albert Petersson.

2: o. Kongl. utrikesdepartementet.

31 :o Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1894, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till kongl. utrikesdepartementet.
(29.)

1894 den 16 juni i underdånighet föredragen, hvarvid dels beslöts, att statskontoret
skulle, för utbetalning till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1895
uppförda summor, genom nådigt bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas, dels
ock, med godkännande af Riksdagens beslut angående disposition för svenska kyrkan i
Paris af öfverskott å de från kronans fastighet i Konstantinopel inflytande hyresinkomster,
i hvad samma beslut skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, förordnades att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit i fråga om lönetillökning åt pastor vid
svenska kyrkan i Paris skulle meddelas vederbörande till kännedom och underdånig
efterrättelse.

Stockholm den 27 december 1894.

Arvid Taube,

t. f. kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

32:o Riksdagens skrifvelse den 7 april 1894, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition
angående afsöndring af jord från Visborgs kungsladugård och hospitalslägenheten
Kohagen till mötesplats för Gotlands infanteriregemente och Gotlands
artillericorps. (15.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 13 april, då nödiga åtgärder i och för den beslutade
jordafsöndriugens verkställande anbefaldes.

33:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
emellan den citadellet i Landskrona tillhöriga mark och Landskrona
stad. (26.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 27 april, då åt arméförvaltningen uppdrogs att vidtaga
för gränsregleringens verkställande nödiga åtgärder.

34:o af den 2 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till
fullbordande af artillerietablissementet i Östersund. (72.)

108

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 11 maj, då beslut fattades om utbetalning af det för
ändamålet beviljade anslag.

35:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ordnandet af
pensionsförbållandena vid intendenturcorpsen. (73.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 11 maj, då beslut fattades om tillägg till cirkuläret den
22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén.

36:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
Jämtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället
Kungsgården n:o 1 i Jämtlands län. (77.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 18 maj, därvid beslöts, att yttrande i ärendet skulle af
arméförvaltningen afgifvas.

37:o af den 8 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i 32 §
värnpligtslagen i fråga om värnpligtiges mönstring. (87.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 18 maj, därvid beslöts att t. f. chefen för generalstaben
skulle i ärendet afgifva yttrande.

38:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nya
kasernetablissement m. m. (85.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t dels den 18 maj, därvid beslut fattades i fråga om förläggning
af Skånska dragonregementets skolor och chefsexpedition till Ystad, Norrlands dragonregemente
till Umeå, andra Göta artilleriregemente till Jönköping och Norrlands trängbataljon
till Sollefteå, och dels den 1 oktober, då beslut fattades om Kronprinsens husarregementes
förläggande till Malmö, hvaremot ärendet i öfrigt är beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

39:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till
krigsskolan å Karlberg af därvarande värdshus och marketenteribyggnad. (106.)
Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 18 maj, därvid beslut fattades.

40:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel.
(30.)

Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 25 maj, därvid beslut fattades.

Stockholm deri 31 december 1894.

E. von der LancJcen.

109

4:0. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

41 :o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1894, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. (31.)

Den 13 och 27 april föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

42:o af den 7 maj, med framställningar i anledning af Riksdagens år 1893 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning åt statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)
Den 25 maj 1894 genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnadt till sjöförsvarsdepartementet,
hvarifrån den 27 juli samma år föreskrifter vederbörande till efterrättelse
meddelats.

43:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.
(35.)

Den 25 maj 1894 genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t
och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnadt till sjöförsvarsdepartementet.

Stockholm den 31 december 1894.

Ji. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars 1894, angående föreslagna statsbidrag
till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren
för sådana statsbidrags åtnjutande. (10.)

Anmäldes den 6 april, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

45:o af den 7 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af
vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (19.)

Anmäldes den*20_april, då beslut i ärendet fattades.

46:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.
(32.)

Anmäldes den 25 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades utom i afseende
å 22:a punkten, rörande hvilken beslut fattades den 25 oktober.

47:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

Anmäldes den 14 juni i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

48:o af samma dag, i anledning af gjorda framställningar angående pensioner och
gratifikationer till tjänstemän, underbefäl och arbetare vid statens järnvägsbyggnader.
(35 a.)

Anmäldes den 25 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

49:o af den 2 maj, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 25 §
1 mom. i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (66.)

Anmäldes den 18 maj, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen anbefaldes
att i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 9 augusti, därvid förordning i ämnet beslöts.

50:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förskjutande
af den väguppskattningsnäranderna tillkommande ersättning m. m. (74.)
Anmäldes den 14 juni, då beslut i ärendet fattades.

51:o af den 7 maj, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

Anmäldes den 22 juni i hvad skrifvelsen afsåg järnvägsstyrelsen; och anbefaldes dels
nämnda styrelse, dels ock justitiekansler!! att i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden.

Det från justitiekanslern infordrade utlåtande har afgifvits, men utlåtande från järnvägsstyrelsen
har ännu icke inkommit.

52:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående upplåtelse till
staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten Köpingsön n:o 1. (81.)

Anmäldes den 1 juni, därvid beslut i ämnet fattades.

53:o af den 9 maj, angående utredning rörande den kommunala rösträtten. (91.)
Anmäldes den 14 juni, därvid statistiska centralbyrån anbefaldes att gå i författning om
utarbetande af en hela riket, såväl stad som land, omfattande statistisk utredning rörande
den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen enahanda plan, som följdes vid den statistiska
utredning, hvilken egt rum med föranledande af Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 15 maj 1872, men afseende de på 1892 års bevillning grundade förhållanden och,
bland annat, så uppstäld att däri jämväl redogöres för bolags rösträtt.

Denna utredning har ännu icke blifvit fullbordad.

54:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889. (93.)

Anmäldes den 1 juni, då kommerskollegium aubefaldes att, efter yrkesinspektörernas hörande,
afgifva underdånigt utlåtande i ämnet. Sedan detta utlåtande inkommit samt
fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen, myntdirektören
och telegrafstyrelsen äfvensom fullmäktige i riksbanken afgifvit yttranden, är ärendet beroende
på vidare handläggning.

55:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående uppskof i vissa fall med tillämpning af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891. (95.)

Anmäldes den 18 maj, därvid förordning i ämnet beslöts.

56:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af t § i förordningen
om landsting den 21 mars 1862. (96.)

Anmäldes den 18 maj och remitterades till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
länen med befallning att, efter inhämtande af vederbörande landstings yttranden, i ärendet
afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo
denna dag, därvid lag i ämnet beslöts.

57:o af samma dag, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 1 kap. 2 §
rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne. (97.)
Anmäldes i de delar, som rörde civildepartementet, den 29 juni, då öfverståthållareämbetet
samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län anbefaldes att afgifva underdånigt
utlåtande, öfverståthållareämbetet öfver det af Riksdagen antagna förslag till lag
angående förändrad lydelse af 11 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862 samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen öfver förslagen till lagar
angående förändrad lydelse af 14 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet, 28 §
i förordningen om kommunalstyrelse i stad samt 7 § i förordningen om landsting.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo denna dag, därvid Kongl.
Maj:t icke fann skäl godkänna förberörda, af Riksdagen antagna förslag.

58:o af den 9 maj, om anslag dels till nya byggnader vid statens järnvägstrafik
dels ock till rörlig materiel vid statens järnvägar. (99.)

Anmäldes den 18 maj, därvid beslut i ämnet fattades.

59:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda järnvägar. (104.)

Anmäldes den 9 augusti, därvid beslut i ärendet fattades.

60:o af den 10 maj, angående riksdagens afslutande. (112.)

Anmäldes den 11 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

61 :o af samma dag, angående statsregl eri ngen för år 1895 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (115.)

Anmäldes den 22 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i ärendet
fattades.

112

62:o af deri 11 maj, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa
delar af landet m. m. (119.)

Anmäldes den 2 november, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter det uppgifter i
ämnet blifvit från länsstyrelserna inhämtade, afgifva underdånigt utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

63:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva. (120.)
Aumäldes den 18 maj och lades till handlingarna.

64:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj
1884. (127.)

Anmäldes den 18 maj, därvid högsta domstolens yttrande öfver det af Riksdagen antagua
förslaget infordrades. Sedan detta yttrande inkommit, anmäldes ärendet ånyo denna dag,
därvid beslut i ärendet fattades.

65:o af samma dag, angående val af deputerade att deltaga i invigningen af norra
stambanan mellan Vännäs och Boden. (133.)

Anmäldes den 25 maj, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Stockholm den 31 december 1894.

Hugo Martin.

6:o. Kongl. finansdepartementet.

G6:o Riksdagens skrifvelse af den 21 mars 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands
län. (13.)

Den 30 mars har Kongl. Maj:t låtit utfärda lag angående åtgärder till förekommande af
skogsförödelse inom Gotlands län.

67:o af den 7 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till utgiftsstat
för postsparbanken. (16.)

Den 20 april är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom
icke påkallande åtgärd, lagd till handliugarna.

68:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende. (17.)

Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut är den 13 april meddeladt telegrafstyrelsen
till kännedom.

113

69:o af den 2 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel. (27.)

Den 25 maj har innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse meddelats riksmarskalksämbetet
och statskontoret till kännedom och efterrättelse.

70:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel. (33.)

Vid föredragning den 25 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde liufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen
skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta
ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde
andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

71 :o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

Vid underdånig anmälan den 25 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat,
att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse;
h varjämte Riksdagens beslut i fråga om skogsingeniören A. B. Ångman tillerkänd
rätt till pension från allmänna indragningsstaten delgifvits vederbörande.

72:o af den 17 april, med anhållan om utredning angående beskaffenheten och
omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (36.)

Vid underdånig föredragning af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 14 juni aubefalt
kommerskollegium och generaltullstyrelsen ej mindre att gemensamt och i förening
med, hvad anginge jordbrukets intressen, landtbruksstyrelsen samt, beträffande revision af
bestämmelserna i fråga om in- och utförsel af lefvande kreatur de båda länderna emellan,
äfven den veterinär, som hade att såsom ledamot hos medicinalstyrelsen handlägga och
föredraga veterinärärenden, verkställa den åsyftade utredningen, därvid näringsidkare och
andra, som kunde vara af saken intresserade, borde beredas tillfälle att yttra sig, än
äfven att därefter till Kongl. Maj:t inkomma med berörda utredning jämte det yttrande
och förslag, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

73:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagerinstitutionens
införande samt om frihamnsauläggningar i Sverige. (37.)

Den 5 oktober har Kongl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att verkställa de utredningar
och uppgöra de förslag, som afsåges i Riksdagens förevarande skrifvelse.

74:o af den 18 april, i anledning af Kongl. Maj:ts under anslagstiteln telegrafverket
gjorda framställning. (38.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1895 års riksdag.

114

Den 19 april har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse skulle
meddelas telegrafstyrelsen till kännedom, samt anbefalt styrelsen att inkomma med nytt
förslag till stater för telegrafverket för år 1895, så uppgjordt att telefonväsendet ej inordnades
under telegrafverket.

75:o af den 25 april, angående val af fullmäktige i riksbanken. (41.)

76:o af samma dag, angående val af fullmäktige i rikgäldskontoret. (42.)

Den 11 maj äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

77:o af samma dag. i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för Kongl.
Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark disponera
köpeskillingarne för vissa kronoegendomar. (47.)

Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut är den 11 maj meddeladt domänstyrelsen
till kännedom.

78:o af den 27 april, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående husbondes eller arbetsgivares ansvarighet för tjänares eller
arbetares personliga utskylder. (49.)

Den 11 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom
icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

79:o af den 7 maj, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

Kongl. Maj:t har den 25 maj förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse skulle
jämte protokollsutdrag öfverlämnas till justitiedepartementet, i hvad skrivelsen afsåge
framställningen beträffande fångvårdsstyrelsen, till landtförsvarsdepartementet, så vidt
skrifvelsen rörde framställningen beträffande arméförvaltningen, till sjöförsvarsdepartementet,
i hvad skrifvelsen rörde framställningen beträffande lotsstyrelsen, samt till civildepartementet,
i hvad skrifvelsen afsåge framställningarna beträffande järnvägsstyrelsen.

Vid förnyad föredragning den 30 november af förevarande skrifvelse, för så vidt
den anginge framställningen beträffande hofstallets nybyggnad, har Kongl. Maj:t anbefalt
öfverintendentsämbetet att från professoren E. A. Jacobsson infordra redovisning för användningen
af det till hans disposition under år 1892 stälda anslaget af 1,000 kronor
till arfvoden åt tillfälliga biträden vid utförande af berörda nybyggnad samt att med den
sålunda infordrade redovisningen till Kongl. Maj:t inkomma.

I anledning af Riksdagens framställning beträffande flottans pensionskassa har Kongl.
Maj:t ännu icke meddelat beslut.

80:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster. (78.)

115

Den 18 maj har Kong! Maj:t förordnat, att Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda
beslut skulle meddelas kammar- och kommerskollegierna till kännedom.

81 :o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna
jordbruk. (86.)

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse, i hvad den afsåge medgifvande i vissa fall
till styckning af och afsöndring från kronoegendomar, bar Kongl. Maj:t den 13 juli anbefalt
domänstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med de närmare bestämmelser beträffande
ifrågavarande upplåtelser, som kunde finnas erforderliga.

Därjämte har Kongl. Maj:t meddelat föreskrifter i fråga om upprättande af planer
och kostnadsförslag till afdikning och odling af myrtrakter å kronomark inom Vesterbottens
och Norrbottens län.

82:o af den 8 maj, i anledning af väckt motion angående viss ändring i förordningen
om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (88.)

1 anledning af Riksdagens berörda skrifvelse hafva Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jämtlands, Vesterbottens och Norrbottens län,
på grund af nådig befallning, hvar för sig inkommit med underdånigt utlåtande.

83:o af den 9 maj, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

84:o af samma dag, om ändring i § 16 af gällande jagtstadga. (92.)

Den 18 maj erhöll domänstyrelsen nådig befallning att, efter vederbörande Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes och landstings hörande, öfver Riksdagens i förevarande skrifvelse
gjorda framställning afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj it
inkommit.

85:o af samma dag, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(100.)

Den 25 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret
till kännedom.

86:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället 1 Ve* mantal Öjeby n:o 1 eller Gran i Norrbottens
län. (102.)

Vid föredragning den 25 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse med befallning till styrelsen att i vederbörlig ordning föranstalta
om auktion å den till försäljning afsedda del af hemmanet.

116

87:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till bestämmelser
i fråga om beloppet af den afgift, som bör för denaturering af
bränvin erläggas. (109.)

Vid föredragning den 1 juni af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t besluta
utfärda nådig kungörelse om ändrad lydelse af § 10 mom. 4 i förordningen angående
vilkoren för tillverkning af bränvin den 13 juli 1887. Därjämte har Kongl.
Maj:t den 30 november utfärdat nådig kungörelse om ändrad lydelse af §§ 14, 15 och
24 i förordningen angående denaturering af bränvin den 10 oktober 1890.

88:o af samma dag, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (110.)

Den 1 juni har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af Riksdagens förevarande skrifvelse,
i hvad den afsåge ändring i den mellan de förenade rikena och Frankrike gällande
handelstraktat, skulle jämte protokollsutdrag till utrikesdepartementet öfverlämnas.

Sedan öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga
län hvar för sig afgifvit underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen beslutade ändring
af § 34 i bränvinsförsäljningsförordningen, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs, Vesternorrlands, Jämtlands, Vesterbottens och Norrbottens län jämväl
yttrat sig angående den beslutade ändringen af § 31 i samma förordning, har Kongl.
Maj:t den 7 december låtit utfärda kungörelse angående förändrad lydelse af §§ 31 och
34 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker den 31 december 1891; varande ärendet i öfrigt beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning.

89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny
förordning angående mantalsskrifning. (111.)

Efter inhämtande af kammarrättens underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t den 6 augusti,
i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut, låtit utfärda
förordning angående mantalsskrifning.

Därjämte har Kongl. Maj:t den 7 december utfärdat kungörelser dels angående indrifning
af krono- och stadsbetjänt tillkommande godtgörelse för infordrande af uppgifter
till mantals- och kyrkoskrifning, dels ock angående ändrad lydelse af §§ 1 och 12 i
förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878.

90:o af den 10 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (113.)
I enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 1 juni låtit utfärda
nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse
och förvaltning.

91 :o af samma dag, angående statsregleringen för år 1895 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (115.)

Vid föredragning den 18 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att

117

Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
samt att statskontoret skulle anbefallas att före utgången af år 1895 till riksgäldskontoret
öfverlämna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden
för riksdags- och riksbankshus afsättas.

Därjämte bär Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i
hvad den rörde afsättning af medel till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande samt sättet för anskaffande och bestridande af anslag
för ny rörlig materiel vid statens järnvägar och låneunderstöd för enskilda järnvägar, skulle
jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse
icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

92:o af samma dag, med ny riksstat. (116.)

Vid föredragning den 25 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte
meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition vid statsregleriugen
för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat
skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

98:o af samma dag, angående upprättadt hytt reglemente för riksgäldskontoret. (117.)
Den 18 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd,
lagd till handlingarna.

94:o af samma dag, angående skyldighet för ämbets- och tjänstemän att i vissa fall
anlita riksbanken m. m. (118.)

Vid underdånig föredragning den 18 maj af förevarande skrifvelse har statskontoret erhållit
nådig befallning att i anledning af berörda skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande;
och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

95:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i förordningen angående mantalspenningarnes utgörande den 24
april 1863. (121.)

Den 25 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående förändrad lydelse
af § 1 i förordningen angående mantalspenningarnes utgörande den 24 april 1863.

96:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (122.)
Kongl. Maj:t har den 1 oktober, i enlighet med Riksdagens därom framstälda begäran, låtit
utfärda dels kungörelse angående den vid 1894 års riksdag åtagna bevillning af fast
egendom samt af inkomst, dels ock förordning angående utgörande af en särskild tilläggsbevillniug
för år 1895.

97:o af samma dag, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten af
grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen.
(123.)

Detta ärende är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

118

98:o af samma dag, angående tullbevillningen. (124.)

Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit
infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 2 november
låtit utfärda nådig kungörelse angående fortsatt tillämpning af tulltaxan den 8 juni 1892
med vissa ändringar.

99:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny
förordning angående stämpelafgiften. (128.)

Efter inhämtande af statskontorets och kammarrättens underdåniga utlåtande har Kongl.
Maj:t den 9 augusti, i öfverensstämmelse med Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda
beslut, låtit utfärda ny förordning angående stämpelafgiften.

Sedan i anledning af Riksdagens i samma skrifvelse gjorda anhållan, att Kongl.
Maj:t ville tillse, huruvida icke samtliga arfsskatten rörande bestämmelser skulle kunna
särskild! för sig sammanföras, äfvensom hvilka åtgärder för öfrigt borde vidtagas i syfte
att i riksstaten arfsskatten måtte kunna såsom särskild inkomsttitel upptagas, statskontoret
till Kongl. Maj:t inkommit med infordradt underdånigt utlåtande, hafva Svea och Göta
hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge erhållit befallning att i ärendet afgifva
underdåniga utlåtanden, hvilka ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Därjämte har Kongl. Maj:t den 1 oktober förordnat, att ett tryckt exemplar af
Riksdagens skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag till justitiedepartementet öfverlämnas
för vidare handläggning af den af Riksdagen väckta frågan om utsträckning af tiden för
boupptecknings upprättande och ingifvande till domstol.

100:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (129.)
Innehållet af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t den 25 maj meddelat statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

Stockholm den 31 december 1894.

Hans Wachtmeister.

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

101 ro Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående försäljning af den kronan tillhöriga, från ett hälft mantal
frälse Bengtstorp N:o 1 i Mörbylånga socken af Kalmar län afsöndrade
lägenheten Bengtstorp N:o 2. (20.)

Kongl. Maj:t har den 4 maj meddelat beslut i ärendet.

102:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Gefle stad af den kyrkoherden därstädes på lön anslagna åker- eller vretjord.
(21.)

119

Kongl. Maj:t har dels den 4 maj i ärendet infordrat utlåtande från sin befallningshafvande
i Gefleborgs län och domkapitlet i Upsala, dels ock, efter det berörda utlåtanden
inkommit, den 5 december remitterat ärendet till kammarkollegium för dess yttrande.

103:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Ekeby i Ekeby socken af Östergötlands
län. (22.)

Kongl. Maj:t har den 4 maj meddelat beslut i ärendet.

104:o af den 4 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från förra kompanichefsbostället ett mantal Suntack Porsagården,
Klockaregården och Klostergården i Skaraborgs län. (23.)

Kongl. Maj:t har den 4 maj meddelat beslut i ärendet.

105:o af den 7 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
å Grängesbergs grufskog af mark till begrafningsplats m. m. (24.)

Kongl. Maj:t har den 4 maj meddelat beslut i ärendet.

106:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Vasabygget N:o 1, V3 mantal i Kristianstads
län. (25.)

Kongl. Maj:t har den 4 maj meddelat beslut i ärendet.

107:o af den 30 april, i fråga om ändrad lydelse af § 25 i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871. (50.)

Kongl. Maj:t har den 31 december utfärdat förordning i ämnet.

108:o af den 2 maj, i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring åt 23 §
i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862, dels ock tillägg
till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863. (51.)

Sedan Kongl. Maj:t den 25 maj infordrat utlåtanden i ärendet från samtliga domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, samt dessa utlåtanden numera
inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

109:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871. (53.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj utfärdat lag i ämnet.

110:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande
för viss tid. (70.)

Sedan Kongl. Maj:t den 25 maj låtit i ärendet infordra yttranden från samtliga domkapitlen,
Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, samt dessa yttranden numera
inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

120

111 :o af dea 5 maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående beredande
af''ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm m. m. (75.)

Sedan Kongl. Maj:t den 25 maj i ärendet infordrat utlåtande från landtbruksakademien,
hvilket utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

112:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från Alnarps kungsgård underlydande gatehusen n:r 12, 13 och 14
Lomma i Lomma församling af Malmöhus län. (79.)

Kongl. Maj:t har den 25 maj meddelat beslut i ärendet.

113:o af den 7 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (34.)

Kongl. Maj:t har den 1 juni meddelat erforderliga föreskrifter i ärendet.

114:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Östra Jordal N:o 1, V* mantal, i Göteborgs
och Bohus län. (80.)

Kongl. Maj:t har den 25 maj meddelat beslut i ärendet.

115:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af undervisningsmateriel till skolorna för siunesslöa barn. (82.)

Kong]. Maj:t har den 25 maj meddelat beslut i ärendet.

116:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
af vilkoren för erhållande af understöd utaf allmänna medel till undervisning
i slöjd för gossar. (83.)

Kongl. Maj:t har den 1 juni låtit utfärda kungörelse i ämnet samt i öfrigt däruti meddelat
erforderliga föreskrifter.

117:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dels ändrade
bestämmelser rörande lönetursberäkning för vissa lärare, dels inrättandet af
en kommission för bedömande af undervisningsprof för lärarebefattningar. (84.)
Kongl. Maj:t har den 1 juni låtit utfärda kungörelse angående ändrade bestämmelser
rörande lönetursberäkning för vissa lärare vid allmänna läroverk samt förklarat skrifvelsen
i öfrigt icke föranleda någon åtgärd.

118:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. (35.)

Anmäldes den 22 juni inför Kongl. Maj:t, som dels sistnämnda dag dels den 12 oktober
meddelat beslut i ärendet.

119:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förslag till förvärfvande
för statens samlingar af vissa föremål ur konstsamlingen å Fiuspong.
(101.)

Anmäldes den 25 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen icke föranleda någon åtgärd.

121

120:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Harby N:o 1 i Stockholms län. (103.)
Kongl. Maj:t har den 25 maj meddelat beslut i ärendet.

121 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning
till allmänna indragningsstaten af åtskilliga lärares aflöning samt rörande
understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken under förfall på
grund af sjukdom. (105.)

Kongl. Maj:t har den 1 juni meddelat beslut i ärendet.

122:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 30 med förslag
till ecklesiastik boställsordning. (94.)

Anmäldes den 25 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen icke till någon åtgärd
föranleda.

123:o af den 11 maj, angående upphäfvande af cirkuläret den 14 juni 1820 om
förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar. (130.)

Sedan Kongl. Maj:t den 25 maj i ärendet låtit infordra yttranden från Stockholms stads
konsistorium, hofkonsistorium och samtliga domkapitlen äfvensom från öfverståthållareämbetet
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen, och dessa yttranden numera
inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

124:o af samma dag, angående ändring af inträdesfordriugarna till allmänna läroverkets
lägsta klass. (131.)

Kongl. Maj:t har den 9 november låtit utfärda kungörelse i ämnet.

125:o af samma dag, om upphäfvande af bestämmelser, hvarigenom tillträde till
tekniska högskolan eller tillstånd att undergå prof för erhållande af rättighet
att antaga medhjälparetjänst hos tandläkare göras beroende af konfirmation
eller nattvardens begående. (132.)

Kongl. Maj:t har den 31 december låtit utfärda kungörelser i ämnet.

Stockholm den 31 december 1894.

F. Holmquist.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1895 års riksdag.

It:

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens
skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid utgången af är 1894
i sin helhet eller till någon, del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt
afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

10:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj, i anledning af väckta motioner om lagstiftning
rörande byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

12:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af föreskriften
i 27 § disciplinstadgan för krigsmakten den 7 oktober 1881. (57.)

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kapitlet 6 §
giftermålsbalken. (58.)

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kapitlet
2 § jordabalken. (59.)

15:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af 4 kapitlet 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmakten den 7
oktober 1881. (60.)

23:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 § utsökningslagen.
(69.)

27:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag
till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig
frigifning. (98.)

29:o af den 11 maj, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af dels
vissa paragrafer i 17 kapitlet rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kapitlet rättegångsbalken,
dels 2 § i 1 kapitlet rättegångsbalken och dels 9 § i förordnin -

123

gen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den
17 maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga biträden åt domstolarne.
(125.)

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

36:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jämtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället
Kungsgården n:r 1 i Jämtlands län. (77.)

37:o af den 8 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i 32 §
värnpligtslagen i fråga om värnpligtiges mönstring. (87.)

38:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nya
kasernetablissement m. m. (85.)

Kongl. civildepartementet.

51 :o af den 7 maj, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)

53:o af den 9 maj, angående utredning rörande den kommunala rösträtten. (91.)

54:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889. (93.)

62:o af den 11 maj, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa
delar af landet m. m. (119.)

Kongl. finansdepartementet.

72:o af den 17 april, med anhållan om utredning angående beskaffenheten och omfattningen
af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (36.)

73:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagerinstitutionens
införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. (37.)

124

81 :o af den 9 maj, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna
jordbruk. (86.)

82:o af den 8 maj, i anledning af väckt motion angående viss ändring i förordningen
om utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (88.)

83:o af den 9 maj, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.)

84:o af samma dag, om ändring i § 16 af gällande jagtstadga. (92.)

88:o af samma dag, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (110.)

94:o af den 10 maj, angående skyldighet för ämbets- och tjänstemän att i vissa
fall anlita riksbanken m. m. (118.)

97:o af den 11 maj, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten af
grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen.
(123.)

99:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny
förordning angående stämpelafgiften. (128.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

■ ’ ■ . i'''' '' '' 1 ''■ • f i ''V i, >(W • . j | , • ; .. . • . , . . . f

102:o åt den 7 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Gefle stad af den kyrkoherden därstädes på lön anslagna åker- eller vretjord.
(21.)

108:o af den 2 maj, i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring af 23 §
i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862, dels ock tillägg
till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm den 20 november 1863. (51.)

110:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande
för viss tid. (70.)

11 ko ^en 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm in. in. (75.)

123:o af den 11 maj, angående upphäfvande af cirkuläret den 14 juni 1820 om
förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar. (130.)

II.

Förteckning å de vid Riksdagarnc före är 1894 till Kongl. Maj:t ajlätna
skrivelser, Indika, vid 1893 ärs slut voro i sin helhet eller till någon del
hos Kongl. May.t oafgjorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera
blifvit med dem vidtagna *).

j.t !• , i,:,. Mn ''i .i-.-iiifl .eu.i- v» ;■ i- in.- i

Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning
om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som
uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt behållande delning af sådan
fastighet. (31.)

Ärendet anstår fortfarande af förut angifvet skäl.

3:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna
strömrensningen. (20.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 12 maj 1885, angående utredning af livad som bör vara att till fast
eller lös egendom hänföra. (50.)

Öfver det i ämnet afgifna förslag har numera jämväl högsta domstolen inkommit med
infördradt utlåtande; och är ärendet fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag.
(71.)

Högsta domstolens i sist afgifna förteckning omförmäla utlåtande i ämnet har numera
afgifvits, och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa skrifvelsens nummer i tionde
samlingen af bihanget till vederbörande riksdags protokoll. De romerska siffrorna hänvisa
till de i andra bandet af bihanget till 1894 års urtima riksdags protokoll intagna skrifvelse:-.

126

6:o af den 11 april 1890, angående utredning, huruvida och under Indika vilkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af ämbetsmän genom
felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

Ärendet har sedan sista förteckning afgafs ej undergått vidare behandling.

8:o af den 8 mars 1892, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande upprättande af förslag till klockare-och organisttjänst. (11.)
Sedan det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande inkommit,
är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 2 februari 1894.

9:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika
trosbekännare, skola uppfostras. (90.)

Ärendet har sedan sista förteckning afgafs ej undergått vidare behandling.

10:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105 §
skiftesstadgan. (7.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

ll:o af den 25 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3
kapitlet 1 § handelsbalken. (59.)

Det enligt senast afgifna förteckning från kommerskollegium infordrade utlåtande har inkommit;
och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

12:o af den 29 april 1893, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 §
sjölagen. (70.)

Efter det högsta domstolen med iufordradt utlåtande i ämnet inkommit, är proposition i
ärendet till Riksdagen aflåten den 2 februari 1894.

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte att
bereda vissa enskilda tjänstemän samma skydd som statens mot förnärmelse!''
i deras tjänsteutöfning. (72.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag
till lag i ämnet, är proposition i ärendet till Riksdagen aflåten den 9 mars 1894.

14:o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande
af förhållandet mellan lappar och jordegare i vissa trakter nedanför lappmarksgräusen.
(86.)

Infordrade utlåtanden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens och i Norrbottens
län hafva inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

127

15:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

Ärendet har sedan tiden för sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.

16:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Kammarkollegii i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga om
sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m. (100.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning. (107.)

Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Stockholm den 31 december 1894.

Albert Petersson.

Kongl. landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1883. (30.)

Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna skrifvelse hafva, i anledning
af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan, arméförvaltningen
och statskontoret blifvit anbefalda att med gemensamt utlåtande i ämnet
inkomma.

Sådant utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1890. (41.)

Den 20 juli 1894 meddelade Kongl. Maj:t beslut i fråga om godtgörelse för två belopp,
som utgifvits för inköp af revolvrar med fodral och af den i Visby till artillerietablissementet
upplåtna tomt.

Beträffande åter ifrågasatt inskränkning af förskottsväsendet inom arméförvaltningen
bär arméförvaltningens utlåtande därom infordrats, men ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

128

3:o af den 19 maj 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss kronan tillhörig, i hufvudstaden belägen mark samt om beredande
af nytt kasernetablissement för lifgardet till bäst m. m. (78.)
Kongl. Maj:t har den 17 mars 1894 beslutat angående förläggning af lifgardets till bäst
nya kasernetablissement.

4:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 iuni
1885. (IV.)

Är ännu delvis beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

5:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
härordning. (I.)

De med anledning af Riksdagens beslut för år 1894 erforderliga åtgärder i och för den
förbättrade härordningens genomförande hafva af Kongl. Maj:t blifvit anbefalda.

Stockholm den 31 december 1894.

E. von der Lancken.

Kongl. civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
föisamlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultima och Alnarps landtbruksinstitut,
föredragen, och anhefaldes kommittén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af
sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.

Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till
Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
bölande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl öfriga vederbörande
myndigheter blifvit i ärendet hörda, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889
Proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultima landtbruksinstitut.

Beträffande Alnarps landtbruksinstitut, hvars styrelse den 21 juli 1893 undfått
nådig befallning att inkomma med förslag till nya stadgar för institutet, är ärendet ännu
beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

129

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. (49.)

I anledning åt livad denna den 30 maj 1884 aumälda skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté med uppdrag ej mindre att utreda om och i
i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Under år 1889 inkom kommittén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena
för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes
den 25 januari 1889, då kommerskollegium aubefaldes att, efter inhämtande af yttranden
öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen
öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt
utlåtande.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är detta ärende beroende på vidare handläggning.

3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om livad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlämnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i
passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att
inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter
lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl.
Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt
borde föranleda. Sedan bemälde personer inkommit med förslag till förordning angående
kontroll å ångpannor samt tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen afgifvit infordrade utlåtanden,
nämnda styrelse, efter styrelsernas för de enskilda järnvägarnes hörande, har
kommerskollegium anbefalts att, sedan vederbörande föreningar och enskilde, som kunde
vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att sig yttra, samt yrkesinspektörerne blifvit
hörda, i ärendet afgifva utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

4:o af den 15 maj 1889, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta
den i 3 kapitlet grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.)
Anmäldes den 24 maj 1889; och sedan kammarkollegium och kommerskollegium inkommit
med då infordradt utlåtande, anmäldes ärendet ånyo den 9 mars 1894, hvarvid proposition
till Riksdagen beslöts.

5:o af den 20 maj 1890, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten
öfver mineralfyndigbeter å viss kronojord. (90.)

Anmäldes den 20 juni 1890, och anbofaldes kommerskollegium att inkomma med under Jnstitieombudsmanncns

ämbetsberältelse till 18.9.5 äre riksdag. 17

i30

dårligt utlåtande, sedan vederbörande föredragande af bergsäreuden, i samråd med af
Kongl. Maj:t utsedde kommitterade, utarbetat förslag till lagbestämmelser i det af Riksdagen
angifna syfte och i sammanhang därmed jämväl tagit i öfvervägande, huruvida därutöfver,
och särskild! med afseende å hvad den af Kongl. Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta
kommission för undersökning af apatittillgångar i Norrbotten anfört, erfarenheten
kunde anse3 hafva gifvit vid handen, att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde
tarfva förändring, och i sådant fall därtill afgifvit förslag samt brukssocietetens fullmäktige
i järnkontoret lämnats tillfälle afgifva yttrande öfver de upprättade förslagen.

Sedan kommerskollegii utlåtande med förslag inkommit samt högsta domstolen afgifvit
utlåtande öfver detta förslag, anmäldes ärendet ånyo den 9 mars 1894, då proposition
till Riksdagen beslöts.

6:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §
58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (33.)
Anmäldes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelsen afgifvit då infordradt underdånigt
utlåtande, anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893 att
afgifva yttrande i ärendet, så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Efter det berörda yttrande numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning.

7:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70
i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som
förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i
'' förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11
juli 1862. (44.)

Anmäldes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att, efter
vederbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

8:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
liafsfisket vid rikets vestkust. (85.)

Anmäldes den 29 juli 1892, då åt en kommitté uppdrogs att, efter utredning af hithöl
ande förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i
ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Detta förslag har ännu icke inkommit.

9:o af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen. (31.)

Anmäldes den 9 augusti 1894, då åt en kommitté uppdrogs att verkställa utredning,
huruvida landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen kunde och borde till ett departement
förenas och i så fall under hvilka vilkor detta kunde ske, samt att till Kongl. Maj:t in -

131

komma med det underdåniga betänkande och de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Kommittén har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet.

10:o af den 2 maj 1893, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels under
riksstatens fjärde hufvudtitel om anslag till generalstabens topografiska arbeten
och dels under sjette hufvudtiteln om anslag till rikets ekonomiska kartverk.
(39 a.)

Anmäldes den 28 september 1893, då afdelniugschefen vid generalstabens topografiska
afdelning anbefaldes att inkomma med underdånigt utlåtande. Sedan detta och jämväl
från kartverkskommissionen infordradt yttrande inkommit, blef ärendet ånyo anraäldt den
13 januari 1894, då proposition till Riksdagen beslöts.

Sedan t. f. chefen för generalstaben afgifvit infordradt utlåtande rörande aspiranternas
vid generalstaben dagtraktamenten, blef skrifvelsen slutligen anmäld den 25 maj 1894.

11 :o af samma dag, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande
genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m. (85.)

Anmäldes den 22 december 1893, då kommerskollegium och statistiska centralbyrån anbefaldes
att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

Sedan detta utlåtande numera inkommit, är ärendet beroende på vidare handläggning.

12:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

Anmäldes den 22 december 1893 och remitterades till underdånigt utlåtande af järnvägsstyrelsen.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

Stockholm den 31 december 1894.

Hugo Martin.

Kongl. finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboonibyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- ocli kommerskollegierna, efter

132

förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadgande!! rörande stenkolsfyndiglieters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier
eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den stenkolsverket
åliggande tiondeskyldighet, har Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län, på grund af nådig remiss, till Kongl. Maj:t inkommit med inliämtadt yttrande från
Höganäs stenkolsaktiebolag.

Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

3:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter. (35.)

Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter
eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet upprättats förslag
i det af Riksdagen augifna syfte samt statskontoret och kammarrätten, efter öfverståthållareämbetets
och Kong], Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande,
öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har chefen för
nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1892, tillkallat två
sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af den föreliggande frågan;
och hafva de sålunda tillkallade inkommit med ett förslag till ändrade bestämmelser
rörande omförmälda bevillningsafgifter; varande ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

4:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (70.)

Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den
innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning
och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade
bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes
förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter
för pensionering af civile ämbets- och tjänstemän måtte kunna beredas.

Sedan kommittén, som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss mån
utvidgadt uppdrag, den 28 maj innevarande år afgifvit betänkande angående ordnande af
pensionsväsendet för statens civile tjänsteinnehafvare samt för deras enkor och barn, har
Kongl. Maj:t anbefalt inspektören öfver försäkringsanstalterua äfvensom vederbörande myndigheter
och verk att afgifva underdåniga yttranden i ärendet; hvarjämte Kongl. Maj:t
för samma ändamål kallat fullmäktige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning att
den 17 april 1895 i hufvudstaden sammanträda.

5:o af den 19 maj 1890, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket
af gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.)

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jämtlands län livar för sig

133

inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande
skrifvelse gjorda framställning samt ej mindre kommerskollegium och generaltullstyrelsen
öfver samma framställning afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, än äfven
generaltullstyrelsen på nådig befallning inkommit med yttrande rörande det ifrågasätta
införselförbudets tillämpning å trakt, i hvilken förtullningsstation funnes inrättad, bär
Kongl. Maj:t vid ärendets föredragning denna dag funnit Riksdagens ifrågavarande skrifvelse
icke till vidare åtgärd föranleda.

6:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af
bränvin. (89.)

Den 9 februari 1894 har Kongl. Maj:t med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse
aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag till bestämmelse i fråga om beloppet
af den afgift, som borde för denaturering af bränvin erläggas.

7:o af den 14 maj 1891, angående utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk. (104.) _

gedan den i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse af Kongl. Maj:t tillsatta kommitté
den 23 november 1892 afgifvit betänkande med förslag dels till styckning och försäljning
af vissa jordbruksdomäner, dels till torrläggning på statens bekostnad af vissa till
odling tjänliga sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse därå af mindre jordbrukslägenheter
och dels till upplåtelse'' af odlingslägenheter å lämpliga trakter inom Vesterbottens
och Norrbottens län, har Kongl. Maj:t, efter inhämtande af underdåniga utlåtanden
från domänstyrelsen, kammarkollegium samt hushållningssällskapens under november månad
1893 församlade ombud, den 9 mars 1894 aflåtit nådig proposition till Riksdagen
angående vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att bilda egna jordbruk.

8;o af den 11 april 1893, om ändring i kongl. förordningen angående vildren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillera^ spirituösa drycker
den 31 december 1891. (33.)

Sedan öfverståthållareämbetet och Kong]. Majrts befallningshafvande i rikets samtliga län
hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen beslutade
ändring i nämnda förordning, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

9:o af den 28 april 1893, angående eftergift af lösesumman för vissa hemmansräntor,
som i anledning af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och
Sala bergslag skolat uppdebiteras. (64.)

Efter det i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammarkollegium och statskontoret,
på grund af nådig befallning, gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t
den 14 september 1894, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, meddelat föreskrift
om eftergift af ifrågavarande lösesumma.

134

10:o af samma dag, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och användning''af
den Längmanska donationsfonden. (66.)

Sedan justitiekanslersämbetet på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande
i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse samt statskontoret jämväl inkommit med infoidiadt
underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

ll:o åt den 2 maj 1893, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af inflytande köpeskilling för kronan tillhörig mark i qvarteren Edelman
mindre och Krabaten i Stockholm m. m. (78.)

Sedan öfverståthållareämbetet på grund af befallning i nådigt bref den 20 april innevarande
år förrättat auktioner för utbjudande till försäljning af de tomter, i Indika kronans
ifrågavarande egendomar blifvit styckade, samt Kongl. Maj:t genom beslut den 16 sistlidne
juni förklarat sig icke finna skäl antaga något af de vid berörda auktioner afgifna
anbuden, bar Kongl. Maj:t den 6 därpå följande juli bemyndigat chefen för finansdepartementet
att åt enskild person eller konsortium uppdraga att verkställa försäljning åt ifrågavarande
tomter och där befintliga byggnader, med afseende å hvilken försäljning skulle
i tillämpliga delar gälla enahanda vilkor, som vore bestämda genom dels nådiga brefvet
den 7 juli 1893 angående föryttring af återstående, till fotgardesregementena förut upplåtna
byggnadstomter i hufvudstaden, dels ock ofvanberörda nådiga bref den 20 april
innevarande år.

Därjämte hav Kongl. Maj:t sistnämnda dag förordnat, att inflytande köpeskillingar
för ifrågavarande tomter skulle af statskontoret förvaltas och förräntas såsom en särskild
»fond för anordnande af lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden», att af Kongl.
Maj:t, efter inhämtande i hvarje fall af Riksdagens medgifvande, för sagda ändamål
disponeras.

Stockholm den 31 december 1894.

Hans Wachtmeister.

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående
afgifter. (53.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkofonden,
som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier
eller andra stiftelser. (71.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

135

3:0 af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å aibetaie, Horn
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74).

Sedan den af Kong]. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnandet af
kyrkoskrifningen i riket den 3 mars 1891 inkommit med utlåtande i ämnet samt åtskilliga
myndigheter i anledning däraf blifvit hörda, bar Kongl. Maj:t den 1 november 1893
i ärendet infordrat underdånigt yttrande från kommerskollegium, hvilket yttrande ännu
icke inkommit.

4:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för Qvinlig ungdom. (47.)
Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Sedan Kong!. Maj:t den 17 april 1891 utfärdat kungörelse angående ändring af vissa
paragrafer i universitetsstatuterna, nådig stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina
äfvensom kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser rörande teologiskfilosofisk
examen, är ärendet i öfrigt fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af eu allmän pensionsinrättning
för barnmorskor. (47.)

Sedan medicinalstyrelsen afgifvit det i senast öfverlämnade förteckning omförmälda utlåtande
har Kongl. Maj:t ytterligare infordrat utlåtanden från statskontoret och direktionen
för folkskolelärarnes pensionsinrättning, och är detta ärende, sedan sistberörda utlåtanden
inkommit, beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga
arkiv. (84.)

Sedan de enligt senast öfverlämnade förteckning från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlen infordrade upplysningar inkommit, bar Kong]. Maj:t den 27 oktober 1894
anbefalt riksarkivarien att i ärendet afgifva utlåtande.

8:o af den 19 maj 1890, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna.
(88.)

Kongl. Maj:t har dels den 2 februari och dels den 1 juni meddelat beslut i ärendet.

9:o af den 20 maj 1890, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde liufvudtitel, punkten 52, afseende utredning om och på Indika vilkor
statsbidrag må kunna lämnas till aflönande af vikarie för ordinarie lärare och
lärarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes att sin tjänst
fullgöra. (57.)

Kongl. Maj:t bar den 1 juni utfärdat kungörelse i ämnet.

10:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. . (41.)

136

Kongl. Maj-.t hav den 5 juni 1891 anbefalt kammarkollegium att i ärendet afgifva utlåtande,
hvilket ännu ej inkommit.

11:0 af deu 6 maj 1891, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bobus
län utgående landskylden. (42.)

Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 anbefalt kammarkollegium att i ärendet afgifva utlåtande,
hvilket ännu ej inkommit.

12:o af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning af
den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde!!. (77.)
Den 24 maj 1893 har Kongl. Maj:t anbefalt kammarkollegium och statskontoret att,
efter vederbörandes hörande, inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet, hvilket
utlåtande ej afgifvits.

13:o af den 6 maj 1893, om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa. (101.)

Sedan direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning den 29 mars 1894 afgifvit utlåtande
i ärendet, är detsamma på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

14:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
lmfvudtitel. (41.)

Ärendet är ännu i vissa punkter på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

15:o af den 9 maj 1893, om afskaffande af öfversättningsprofvet från svenska till
latin i mogenhetsexamen. (117.)

Kongl. Maj:t har den 10 juli utfärdat nådigt cirkulär till eforalstyrelserna angående förändrad
undervisningsplan för sjette klassen och nedre afdeluingen af sjunde klassen vid
rikets allmänna läroverk. I öfrigt är ärendet fortfarande beroende på Kongl. Mai:ts
pröfning.

Stockholm den 31 december 1894.

F. Holmquist.

(■..

137

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1894 aflåtna, i tionde samlingen åt bihanget till Riksdagens protokoll för samma
år införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet''numret i

förenämnda förteckning.)

1	1	35 43,47,	71, 118	68	22	102	86
2	*)	35 a	48	69	23	103	120
3	2	36	72	70	no	104	59
4	*)	37	73	71	24	105	121
5	*)	38	74	72	34	106	39
6	3	39		73	35	107
7		40		74	50	108
8		41	75	75	in	109	87
9		42	76	76 42,	51,79	no	88
10	44	43	*)	77	36	in	89
11	4	44	*)	78	80	112	60
12	5	45	*)	79	112	113	90
13	66	46	*)	80	114	114
14	6	47	77	81	52	115	61, 91
15	32	48 m	**\	82	115	116	92
16	.67	49	78	83	116	117	93
17	68	50	107	84	117	118	94
18		51	108	85	38	119	28, 62
19	45	52	8	86	81	120	63
20	101	53	109	87	37	121	95
21	102	54	9	88	82	122	96
22	103	55	10	89	25	123	97
23	104	56	11	90	83	124	98
24	105	57	12	91	53	125	29
25	106	58	13	92	34	126	30
26	33	59	14	93	54	127	64
27	69	60	15	94	122	128	99
28	7	61	16	95	55	129	100
29	31	62	17	96	56	130	123
30	40	63	18	97	26, 57	131	124
31	41	64	19	98	27	132	125
32	46	65	20	99	58	133	65
33	70	66	49	100	85
34	113	67	21	101	119

*) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontorct. ***) Skrifvelse

till herrar fullmäktige i riksbanken.

Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 18fl5 års riksdag.

138

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1895.

Till Riksdagen.

Under den tid, soni förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse af komiterade
för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet att påkalla komiterades åtgärd
icke förekommit; hvilket komiterade skolat för Riksdagen härmed anmäla.

Stockholm i januari 1895.

AXEL THOLLANDER.

CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS.

J. SJÖBERG. F. KROOK. C. G. STYFFE.

Edward Bäcklin.